Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:26

Torsdagen den 20 november

Kl. 12.00

Förhandlingarna leddes till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollet for den 12 innevarande månad.

§ 2 Meddelanden om tidpunkter för besvarande av inlerpellationer

1975/76:3') om åtgärder mot narkotikamissbruket

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Fru Kristensson fick den 29 oktober 1975 kammarens tillstånd all ställa ett par frågor till mig om åtgärder mot narkotikamissbruket. Jag har inte funnit någon lämplig tidpunkt för att lämna svaret inom den föreskrivna liden. Efter samråd med fru Kristensson avser jag alt besvara interpellationen tisdagen den 2 december.

1975/76:41 om skogsindustriprojektet i Demokratiska republiken Vietnam

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr talman! Herr Hernelius har i en interpellalion, överlämnad den 29 oktober 1975, till mig ställt frågor om skogsindustriprojektet i Demokratiska republiken Vietnam. På grund av bl. a. ett par veckors tjänsteresa till Världsbanken och FN har Jag inte haft möjlighet au inom föreskriven lid besvara interpellationen. Jag har kommit Överens med herr Hernelius om all besvara interpellationen den 28 november i år.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Meddelanden om tidpunkter för besvarande av inlerpellationer

Om svenska ekonomiska hjälpinsatser i Portugal

§ 3 Om svenska ekonomiska hjälpinsatser i Portugal

Fru statsrådet SIGURDSEN erhöU ordet för att besvara herr Petterssons i Lund (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:21, till herr utrikesministern, och anförde:

Herr talman! Herr Pettersson i Lund har frågat utrikesministern vilka ekonomiska hjälpinsatser till Portugal som Sverige hittills gjort och vilka som planeras inom en nära framtid. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Problemen all efter femtio års diktaturregim omvandla Portugal till ett modernt, demokratiskt samhälle är enorma. Sverige vill hjälpa till alt lösa dessa problem. I mars i år undertecknades i Lissabon en gemensam

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om svenska ekonomiska hjälpinsatser i Portugal

deklaration om svenskl-portugisiskl samarbete.

Portugal vädjade i samband med avvecklingen av sina kolonier i Afrika om utländskt bistånd till dessa. Portugisiska företrädare har uttryckt sin tillfredsställelse med det bistånd Sverige lämnar till de berörda länderna, bl. a. till de nu självständiga staterna Mogambique och Guinea-Bissau.

Följande insatser har redan gjorts eller planeras i själva Portugal. I samband med valen tidigare i år lämnade Sverige en pappersgåva värd 325 000 kr. avsedd bl. a. för valsedlar. Vidare har vi bidragit med textilier och livsmedel till Portugals hjälpverksamhet för flyktingar från Angola. Den totala kostnaden härför är ca 10 milj. kr.

Vid EFTA:s ministermöte den 6 november 1975 träffades principöverenskommelse om att bilda en fond för utveckling och omstrukturering av Portugals industri. Fonden avses bli på ca 450 milj. kr., varav Sverige kommer att bidra med 30 % över fem år. Reglerna för fonden utformas f. n.

Beträffande direkt utvecklingssamarbete mellan Portugal och Sverige förbereds på Portugals önskan sådant bl. a. vad gäller bostadskooperation, planering av bostadsområden, vuxenutbildning och yrkesutbildning. För innevarande budgetår beräknar jag högst 5 milj. kr. för dessa ändamål.

OECD:s biståndskommitté, DAC, har beslutat att stöd till Portugal skall räknas som bistånd till u-länder. De behövliga medlen till Portugal för innevarande budgetår tas därför från biståndsanslaget. Medelsanvisningen på längre sikt för vårt stöd till Portugal är en fråga som jag ämnar återkomma till i budgetpropositionen nästa år.

Herr PETTERSSON i Lund (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka statsrådet Sigurdsen för svaret.

Som statsrådet säkerligen vet finns det en bred Opinion såväl inom som utom riksdagen som anser att Sverige bör aktivt stödja den portugisiska regeringen i dess strävan alt uppnå en stabil politisk demokrati i landet. Nu är ju den ekonomiska och politiska situationen i Portugal utomordentligt kritisk. Del är helt uppenbart att en förutsättning för ett demokratiskt styrelseskick är all landets ekonomi snabbi kan stabiliseras. Hur besvärlig Portugals ekonomiska situation är framgår bäst av några aktuella siffror som Jag kan redovisa. Antalet arbetslösa ligger f n. enligt uppgift på 400 000. Det är närmare 10 % av arbetskraften. Därtill kommer etl stort antal fiyktingar från Angola, som representerar etl stort och allvarligt politiskl-ekonomiskt problem.

När det gäller den ekonomiska tillväxten räknar man med att landets samlade produktion i år kommer all minska med inte mindre än 10-15 %. Det aren myckel kraftig minskning. Investeringarna inom många viktiga sektorer ligger dessutom långt under tidigare års nivå. Reserverna av utländsk valuta är i det närmaste uttömda, och den portugisiska regeringen har dessutom att kämpa med ett rekordartat budgetunderskott.

Dessa fakta talar sitt lydliga språk. Får inte den portugisiska regeringen snabbi ekonomiskt stöd från vänskapligt sinnade länder i samband med

alt man själv genomför stabiliseringsåtgärder, så torde demokratins korta saga i Portugal vara över inom en inte alltför avlägsen framlid. Det är alltså en pessimistisk prognos man har anledning att ställa.

Det är i delta perspektiv vi nu har att bedöma bl. a. de svenska biståndsinsatserna. Planeringssiödet för framtida vuxenutbildning och för framlida socialt bostadsbyggande, som statsrådet Sigurdsen nämnt i dag, är bra i och för sig men är naturligtvis verksamt först på litet längre sikt.

Del väsentliga är emellertid snabbt verkande hjälpinsatser, och därför fäster jag större avseende vid vad Sverige kan göra för att öka portugisisk export hit, liksom vid det finansiella stöd i form av en industriell utvecklingsfond som EFTA-staterna gemensamt planerar. Jag vill därför ställa tre följdfrågor till statsrådet:

1. Vilka åtgärder planerar regeringen för all öka den portugisiska exporten hit?

2. Hur snabbt kan EFTA-staterna väntas kan komma i gång med den industriella utvecklingsfonden på 450 milj. kr., som planeras?

3. Kommer Sverige att vidta några åtgärder för att stödja Portugals möjligheter alt skaffa sig internationella krediter, som Portugal behöver för saneringen av sin ekonomi?

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om svenska ekonomiska hjälpinsatser i Portugal

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr talman! Jag kan instämma i den bild som herr Pettersson i Lund gett av situationen i Portugal. Vi har under den period som gått sedan vi skrev överenskommelsen haft diskussioner med portugiserna.

När det gäller herr Petterssons första fråga har jag inga tillgängliga uppgifter för att ge svar på den nu.

Beträffande den andra frågan, som gäller EFTA-fonden, kan jag meddela att kallelse utgått till elt arbetsgruppsmöte som skall hållas i början av december. Då skall man bestämma reglerna för fonden. Förhoppningen är att den så snart som möjligt - förhoppningsvis i början på nästa år - skall kunna träda i funktion.

Vad det gäller våra möjligheter att stödja andra åtgärder vet vi all man inom Världsbanken förbereder två krediter; den ena gäller elkraft-försörjningen och den andra utvecklingen av vägnätet. Men vi känner inte till krediibeloppen. Från svensk sida kommer vi självfallet, då detta tas upp till behandling, att stödja de förslagen.

Herr PETTERSSON i Lund (s):

Herr talman! Jag noterar att statsrådet instämmer i den bild av den kritiska situationen i Portugal som jag redovisade och det är ju en bra förutsättning för att man skall vara medveten om de insatser Sverige bör göra fortsättningsvis.

Jag uppfattade statsrådets inställning som positiv när det gäller ex-porlslödjande åtgärder, även om statsrådet Sigurdsen inte hade några

konkreta insatser all redovisa f n. Det är alltså bra om man kan göra insatser där.

Jag noterade även den näraliggande tidpunkt som planerats för den industriella utvecklingsfonden. Det är naturligtvis också en väg för au göra en snabb hjälpinsats. Då gäller det naturligtvis också att se till alt

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om straffverkstäl
lighet för vapenväg- fonden snabbi sätts i funktion med några ganska stora projekt som kan
ran ge verkliga sysselsättningsmässiga resultat i Portugal.

Slutligen tolkar jag statsrådets svar när det gäller Sveriges stöd för

de internationella krediterna på det sättet att man ser positivt på detta

och vill göra en insats även där.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om straffverkställighet för vapenvägran

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Gill-siröms (s) den 13 november anmälda fråga, 1975/76:92, och anförde:

Herr talman! Herr Gillström har frågat mig om Jag anser att gällande instruktioner för kriminalvårdsstyrelsen beträffande tid för inställelse, permissioner, rutiner för blankettförfarande vid uppskovsansökningar etc. är tillfredsställande utformade och bett mig att, om de anses tillfredsställande, ange vem som ansvarar för att tjänstemännen verkligen följer dem.

Fr. o. m. den I Juli 1974, då lagen (1974:202) om beräkning av strafftid trädde i kraft, handlägger kriminalvårdsstyrelsen ärenden rörande doms befordran till verkställighet. Sedan domen har blivit verkställbar tillsänder styrelsen den dömde ett föreläggande där han anmodas att, inom 14 dagar från delfåendet, inställa sig på en i föreläggandet angiven anstalt. I föreläggandel informeras den dömde om all uppskov med verkställighet av fängelsestraff kan beviljas av kriminalvårdsstyrelsen om särskilda skäl föreligger för en tid av högst sex månader eller - om synnerliga skäl föreligger - högst elt år från den dag domen får verkställas. Vidare framgår att en ingiven första uppskovsansökan eller beviljat uppskov medför alt inställelse inte behöver ske. Dessutom hänvisas till en blankett - ansökan om uppskov - som lillhandahålles av polismyndighet, regionkansli och skyddskonsulent. Av blankellen framgår i korthet vilka skäl som kan anges för uppskov. Föreläggandet skickas till den dömde i ett rekommenderat brev med mottagningsbevis. Brevet har förkortad s. k. liggetid hos poslen vilket innebär att denna kan uppgå till ca 14 dagar på vederbörande postanslalt.

Löser den dömde inte ut föreläggandet på posten återgår detta till kriminalvårdsstyrelsen, som därefter jämlikt 10 S lagen om beräkning av strafftid hos polismyndighet begär den dömde förpassad till kriminalvårdsanstalt. Anledningen till begäran om förpassning anges av styrelsen på den blankett som tillställes polismyndigheten.

Det är vanligt att den dömde ansöker om uppskov sedan han fått del av föreläggandet. Handläggningsiiden för uppskovsärenden uppgår till ca tre veckor varefter den dömde delges beslutet i ett rekommenderat brev med mottagningsbevis. Avslås uppskovsansökan meddelas den dömde att inställelse skall ske omedelbart.

Beträffande permissioner under anstaltsvistelse gäller föreskrifterna i styrelsens vårdcirkulär nr 1/1974. Av detta framgår att permission normalt beviljas efter fyra månaders vistelse i lokalanstali eller öppen riksanstalt. Oavsett anstallslidens längd kan dock s. k. särskild permission förekomma om särskild anledning föreligger.

Såvitt Jag kan se finns inte någon anledning all göra några ändringar i det tillämpade förfarandet.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om straffverkställighet för vapenvägran

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Frågor om vapenfri tjänst har då och då behandlats i kammaren. Del är inte den delen av problemet som ligger bakom min fråga ulan snarare konsekvenserna av alt vägra värnplikl, med speciell inriktning på kriminalvårdsstyrelsens sätt att handlägga dessa frågor.

Jag har uppmärksammats på elt speciellt fall i min hemort och för all undvika att andra råkar bli illa eller felaktigt behandlade i kontakten med kriminalvårdsstyrelsen har jag ställt den fråga som herr justitieministern just har besvarat. Jag tackar för svaret och ber att få utveckla fallet något.

Personen i fråga har ett kvalificerat arbete i kommunal tjänst. Han hade vid sin första vägran år 1971 i hovrätten överklagat domen om en månads fängelse men förvägrats prövning i högsta domstolen. Vid denna andra vägran avstod han från all överklaga, då han var övertygad om att straffet skulle förläggas till den för honom och arbetsgivaren -kommunen - minst skadliga liden. Kriminalvårdsstyrelsen kan ju bevilja uppskov med sex månader, i undanlagsfall mer, vilket också svaret anger.

I slutet av oktober fick han en kallelse att inom 14 dagar inställa sig vid fångvårdsanstalten i Viskan. Han sökte uppskov och angav som skäl, efter överläggningar med sin arbetsgivare, dels svårigheter att med så kort varsel ordna vikarie under pågående budgetarbete, dels medicinska problem. Han hade fått remiss till Akademiska sjukhuset, där hans fall utreddes och där han bl. a. legat för observation. Han ville få sin hälsa åter innan han åkte till anstalten.

En vecka senare kom besked att ansökan om uppskov avslagits och att han skulle inställa sig omedelbart. Med detta förfaringssätt tog kriminalvårdsstyrelsen bort fyra av de fjorton dagar man angivit i kallelsen. Personen i fråga och arbetsgivaren kom alltså i ännu sämre läge än tidigare. Den kallade tog telefonkontakt med kriminalvårdsstyrelsen för att få en precisering av ordet "omedelbart". Jag drar här en barmhär-ligheiens slöja över del snorkiga bemötande som vapenvägraren fick -en dålig insats kan vi göra litet till mans av olika, kanske tillfälliga, skäl.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om straffverkställighet för vapenvägran

Vad Jag däremot inte kan förtiga är att föreläggandet om inställelse omedelbart kort och gott betydde samma dag, au det inte ansågs vara värt någon kommentar att lidsfristen faktiskt minskats och att inga skäl kunde lämnas till att uppskovsansökan avslagits. Däremot lämnades förklaringen alt kriminalvårdsstyrelsen hade ekonomiska skäl och måste tillse att inga platser på anstalterna står tomma. Menar också justitieministern att anstalternas ekonomi skall gå före välgrundade skäl till uppskov, t. ex. behandling av sjukdom, speciellt när brottet är vapenvägran?

Enligt min sagesman fungerar anstalten och dess personal bra. Frågan är dock om inte reglerna för alt få bedriva studier bör överses. Jag har inte tagit upp det i min fråga och kan inte begära att få ett svar nu, men enligt den tjänsteman på kriminalvårdsstyrelsen som min sagesman kontaktade får studier bara bedrivas om man har en strafftid på fyra till fem år. Kan detta vara rimligt?

Herr Justitieministern GEIJER:

Herr talman! När man har ansökt om uppskov, får man naturligtvis vara inställd på att det kan bli avslag och har därmed all anledning att inta den beredskap som behövs för den händelse det skulle bli avslag. Nu vill jag därutöver säga att föreläggandel om att vederbörande omedelbart skulle inställa sig får ses mot bakgrund av att det, om man inte åilyder detta, är polisen som skall förpassa vederbörande. Jag vill nämna för herr Gillström att när beslut om avslag har fattats skickas en begäran om förpassning till polisen. Men på det papper som polisen får står det att denna begäran om förpassning inte är ovillkorlig, ulan att polisstyrelsen kan förelägga den dömde att inställa sig själv vid kriminalvårds-anstalt under förutsättning att polisen bedömer detta kunna ske utan fara för att den dömde avviker. Där finns alltså en liten marginal för att man inie hals över huvud skall behöva inställa sig direkt efter det att man fått beskedet.

I övrigt vill jag bara säga att anstaltens ekonomi naturligtvis inte skall vara en avgörande faktor for frågan om inställelse.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det allra sista svaret är jag naturligtvis mycket lacksam för. Sådana synpunkter skall inte få läggas på denna del av den samhälleliga verksamheten.

När det kommer föreläggande om omedelbar inställelse kan man tydligen, om man känner till reglerna, dröja några dagar efter förpassnings-beslutet, eftersom detta ändå inte på några dagar leder till åtgärd för verkställighet. Det är väl så det går lill när man inte har möjlighet att resa samma dag.

Men den intressanta frågan i delta sammanhang tycker jag är i vad mån man bedömt skälen för uppskov riktigt. Man har tydligen negligerat svårigheterna i arbetet - ett pågående budgetarbete i en kommun är verk-

ligen påfrestande för de tjänstemän som har ansvar för det.

Det må vara att han skulle ha förutsett ett avslag. De fjorton dagarna prutades i alla fall till tio dagar genom det sista beslutet i ärendet.

Men är det framför allt inte så all en pågående sjukdomsbehandling skulle vara tillräckligt skäl för uppskov vid elt sådant här tillfälle? Jag tycker att det verkar vara rikligt att göra den bedömningen.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Jag kan naturligtvis inte här svara på frågan om skälen till att uppskovsansökan avslogs. Det ärju omöjligt, och det är väl heller inte meningen att man skall gå in på en myndighets skäl när del gäller ett enskilt fall. Därför får jag avstå från att svara på herr Gillströms fråga i det avseendet.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det som justitieministern säger är alldeles riktigt, och jag begär ju inte heller något sådant svar. Men vad man kan begära är alt den tjänsteman som handlägger ärendet på kriminalvårdsstyrelsen vid en telefonkontakt med personen i fråga skall kunna tala om vilket skäl som föreligger för avslag, när den sökande har hänvisat till pågående behandling för sjukdom. Det har alltså inte skett utan svaret har varit: Jag har tyvärr inte papperen här, så jag kan inte lämna besked om det f n. Detta kan inte vara en riktig behandling från en tjänsteman i kriminalvårdsstyrelsen.

Beträffande permissionsfrågan tycker man nog att det är hårt alt inte kunna få permission förrän efter fyra månaders vistelse i anstalt. Bara s. k. särskild permission kan, som anges i svaret, beviljas om anledning därtill föreligger.

Skälet lill att personen i fråga finns på anstalt är Ju att han vägrat värnplikl, och mot bakgrund av att man under senare år blivit generösare när del gäller permissioner under värnplikten, kan det ifrågasättas om det inte vore möjligt all här tillämpa motsvarande generositet.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Jag vill bara svara herr Gillström på den första frågan. Naturligtvis tycker jag au man, om det finns möjligheter lill del, bör lämna upplysningar om anledningen till att uppskovsansökan har avslagits. Jag kan naturligtvis inte gå in på det enskilda fallet, men jag vill åtminstone nämna att det har varit kolossalt många ansökningar om uppskov. Man har därför under senare tid haft en mycket tung arbetsbörda på den avdelningen inom kriminalvårdsstyrelsen.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om straffverkställighet JÖr vapenvägran

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder för att motverka syssel-säilningsbortfäll vid kriminalvårdens riksanstalter

§ 5 Om åtgärder för att motverka sysselsättningsbortfall vid kriminalvårdens riksanstalter

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Sijern-ströms (c) den 13 november anmälda fråga, 1975/76:93, och anförde:

Herr talman! Herr Stjernslröm har frågat mig vilka åtgärder regeringen överväger för att kompensera norra Jämtland för del sysselsällningsbort-fall som den beslutade nedskärningen av platsantalet vid kriminalvårdsanstalten Ulriksfors innebär samt om man från regeringens sida är beredd att ta regionalpolitiska hänsyn vid en eventuell fortsatt reducering av platserna vid riksanstallerna.

Beläggningen på kriminalvårdens anstalter har under senare år sjunkit mycket kraftigt. Detta har speciellt varit fallet på riksanstallerna. Med hänsyn härtill och till uttalandet av 1974 års riksdag vid behandlingen av 6 S lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt att målsättningen bör vara att straffverkställighet även för korttidsklientelet skall ske i lokal-anstalt nära hemorten, den.s. k. närhetsprincipen, beslöt regeringen den, 13 december 1974 att platsantalet vid bl. a. anstalten Ulriksfors skall reduceras med 33 platser. Reduceringen skall ske successivt och vara avslutad senast den 31 december 1975. Under året har diskussioner förts med bl. a. Aktiebolaget Nyckelhus om elt eventuellt övertagande av verk-siadsdriften vid anstalten, varigenom en fortsatt sysselsättning på orten i viss omfattning skulle vara tryggad. Detta har inte visat sig möjligt. Vid sidan härav har vissa andra åtgärder övervägts inom regeringen för att öka sysselsättningen i Strömsunds kommun. Resultatet härav kommer att presenteras av arbetsmarknadsministern inom den närmaste tiden.

Vad härefter gäller herr Stjernslröms andra fråga vill jag säga att självfallet kommer regeringen att beakta regionalpolitiska aspekter vid en fortsatt anslaltskoncenlration. I vilken utsträckning de kan bli utslagsgivande får dock avgöras från fall lill fall vid en samlad bedömning av alla relevanta förhållanden. Jag vill i det sammanhanget med skärpa understryka all 1973 års riksdag enhälligt godkände de av regeringen föreslagna allmänna riktlinjerna för kriminalvårdens fortsatta utformning, i vilka bl. a. närhetsprincipen ingick som en mycket väsentlig del.

Herr STJERNSTRÖM (c):

Herr talman! Jag ber att få lacka statsrådet för svaret på min fråga.

Anstalten i Ulriksfors tillkom av bl. a. sysselsättningsskäl, och de arbetstillfällen som härigenom skapades har varit av betydelse för del här området. Nu skall antalet platser vid anstalten reduceras. Som statsrådet nämner i svaret, skall denna reducering vara avslutad senast den 31 december 1975.

Riksdagen uttalade i våras myckel klart all regeringen noga borde överväga kompensation för sysselsättningsborifallel i de aktuella områdena, i synnerhet inom stödområdet. Nu meddelar också statsrådet alt man inom regeringen överväger att vidta en del åtgärder för att öka syssel-

sättningen och all resultatet av dessa överläggningar kommer att presenteras av arbetsmarknadsministern inom den närmaste liden.

Jag tycker förslås att det hade varit klädsamt om regeringen redan i dag hade kunnat ge ett klart positivt besked på denna punkt. Del är ju ortsbundna människor som arbetar på den här anstalten, och det är ur irygghetssynpunkt riktigt att de får etl klart besked från regeringen. Det bör observeras att del nu bara en är dryg månad kvar till den tidpunkt då reduceringen skall vara avslutad. Man tycker att dessa människor borde ha rätt att fordra en bättre planering av regeringen, när riksdagen har gjort ett klart uttalande i den frågan redan i våras. Jag hoppas emellertid att del besked som kommer att lämnas inte skall innehålla några Ivelydigheler, utan vara elt klart positivt besked om all regeringen är beredd all följa riksdagens uttalande och ge området nya jobb.

När det gäller den andra frågan kan jag av svaret inte klart uttyda vad regeringen avser med alt man är beredd att la regionalpolitiska hänsyn i den fortsatta utvecklingen, men all regionalpoliliska aspekter inte kan bli utslagsgivande. Jag skulle gärna vilja all statsrådet i en följande kommentar något klarare tolkade vad regeringen menar med detta. Del är nödvändigt, tycker Jag, alt de som är anställda vid anstalten får klarhet i vilka regeringens planer är. De skall inte behöva fortsätta att leva i den ovisshet de känner på grund av alt en betydande styrning av interner från denna anstalt till andra förekommer.

Det vore välgörande all få ett klarläggande besked från regeringen på den punkten.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Det är klart all det hade varit mycket bra om Jag här hade kunnat säga att man har funnit andra möjligheter till sysselsättning i Strömsunds kommun. Del pågår dock arbete med att undersöka möjligheterna. Detta arbete har visseriigen ännu inte lett lill något resultat, men vi skall väl hoppas på del bästa. Jag har ju redan talat om au ansträngningar verkligen har gjorts men att man har misslyckats i ett fall.

Sedan vill jag säga lill herr Stjernslröm att personalen vid Ulriksfors-anslalten har fått erbjudanden om likvärdiga tjänster - i vissa fall t. o. m. med löfte om något bättre löneförhållanden - på andra håll inom kriminalvården, bl. a. i Norrland. Del har sedan ganska lång tid tillbaka funnits möjlighet alt ta plats på något annat håll inom kriminalvården, så i och för sig skall ingen behöva mista sin anställning på grund av reduceringen av platsantalel vid kriminalvårdsanstalten.

Vad beträffar den andra frågan vill jag ännu en gång säga att lill-lämpningen av närhetsprincipen är en utomordentligt viktig del i kriminalvårdsreformen. Den principen måste prioriteras vid den avvägning som skall göras. Personalen härav kriminalvårdsstyrelsen orienterats om läget vid åtskilliga tillfällen.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder för att motverka syssel-sättnlngsbortfäll vid kriminalvårdens riksanstalter

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder för att motverka sysselsättningsbortfall vid kriminalvårdens riksanstalter

Herr STJERNSTRÖM (c):

Herr talman! Beträffande det sist sagda vill jag påpeka all personalen vid anstalten känner en betydande ovisshet inför framtiden. Detta har framförts vid ett fiertal tillfällen - till mig i varje fall.

Del är helt klart all personalen skall ha möjlighet att få anställning på andra håll. men flytlningsalternativet är för dessa människor, som känner sig ganska nära bundna vid orten, inte särskilt attraktivt. Man hänvisar då - med all rätt, tycker jag - till det riksdagsultalande som gjordes i våras, i vilket regeringen uppmanades alt nogsamt överväga vilka möjligheter som kunde stå lill buds för alt kompensera del här området för sysselsättningsborifallel.

Del är i svagaste laget av regeringen att inte vara klar med några åtgärder, trots att tidpunkten för reduceringens slutförande nu närmar sig mycket snabbt. Det hade varit rimligt att ha så pass lång framförhållning alt regeringen kunnat ge ett klart besked åtminstone i dag; del är myckel sent även det.

När det gäller planeringen framåt sker del väl - det påpekar också personalen vid anstalten - en klar styrning lill anstalterna i Norrlands kustland. Det innebär att 29 platser av de 100 beslutade vid Ulriksfors-anstalten f n. är belagda, medan de andra anstalterna i kustbandet är överbelagda.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Om det föreligger någon ovisshet bland personalen trots den utförliga information som har lämnats, gäller den i varje fall inte dess möjligheter att få sin utkomst inom kriminalvårdsverket, utan den beror på samma omständigheter som vi på regeringssidan har känt av: svårigheterna att få fram någon annan form av verksamhet inom Strömsund.

Alt man här efter långa förhandlingar misslyckats med Nyckelhus skall väl inte läggas regeringen lill last. Det pågår ju förhandlingar om andra lösningar, och vi skall hoppas på del bästa.

Jag vill tillägga att det är fel att det skulle finnas någon överbeläggning i fängelserna vid kusten. Vi har stora problem med en nybyggd anstalt, efter Norrlandsförhållanden inte så förfärligt långt från Ulriksfors, nämligen Viskan, som brukar vara halvbelagd eller något sådant.

Herr STJERNSTRÖM (c):

Herr talman! Beträffande Viskan har jag dagsfärska uppgifter från kriminalvårdsstyrelsen och personalen, herr statsråd. De uppgifterna säger alt man i dag har överbeläggning vid Viskan samtidigt som man har 29 av 100 platser belagda i Ulriksfors.

När statsrådet säger alt människorna där uppe skulle kunna fiytta vill jag påminna om all riksdagen ju har uttalat alt regeringen bör noggrant överväga möjligheten att skapa annan sysselsättning i området. Det är klart att dessa människor sätter tilltro till det uttalandet av riksdagen

och räknar med att regeringen verkligen skall göra sitt yttersta för att skapa andra sysselsättningstillfällen.

Nu återstår en dryg månad till dess att reduceringen skall vara slutförd, och än i dag är inte regeringen beredd att redovisa vad man kommit fram till i den senare överläggningen. Den första överläggningen misslyckades, och den andra kan man alltså inte ens redogöra för. Nog är det anmärkningsvärt mot bakgrund av del riksdagsbeslut som är fattal.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om rekiyteringen av k\>innor till tjänster som arbetsförmedlare

§ 6 Om rekryteringen av kvinnor till tjänster som arbetsförmedlare

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara fru af Ugglas (m) den 4 november anmälda fråga, 1975/76:75, till fru statsrådet Leijon, och anförde:

Herr talman! Fru af Ugglas har frågat statsrådet Leijon varför rekryteringen av kvinnor lill tjänster som arbetsförmedlare har sjunkit på ett så markant sätt sedan 1971/72. Enligt fastställd ärendefördelning ankommer del på mig att svara på frågan.

Del krävs inte några formella meriter för att man skall bli antagen som aspiranl vid arbetsförmedlingen. Det betraktas emellertid som en fördel om den sökande har erfarenhet av arbetslivet och av föreningsverksamhet, särskilt facklig verksamhet.

Andelen kvinnor bland de antagna förmedlingsaspiranierna har under den senaste tioårsperioden varierat mellan 40 och 45 %. Att andelen kvinnor är lägre bland antagna aspiranier än andelen män sammanhänger dels med att det är färre kvinnor än män som söker till aspiranlulbildning, dels med alt männen än sä länge i större utsträckning har erfarenhet av fackligt och politiskt arbete.

Andelen kvinnor som antogs till aspiranlulbildning budgetåret 1971/72 var osedvanligt stor, beroende på att man då antog som aspiranter personer som redan var anställda i verket, i första hand anställda i kontorskarriären.

Fru AF UGGLAS (m):

Herr talman! Jag lackar statsrådet för svaret, även om jag naturligtvis hade varit gladare om det hade varit Anna-Greta Leijon som fåll svara här i dag, eftersom hon förutom alt vara statsråd i arbetsmarknadsdepartementet också är ordförande i jämställdhetsdelegationen.

Jag är inte nöjd med arbetsmarknadsministerns svar till mig; jag tycker alt han försöker smila undan frågeställningen. Av hans svar alt döma har ingenting skett och ingenting hänt. Men låt mig då få citera avdelningsdirektör Tryggve Ohlsson, som är chef för rekryteringsenheten vid AMS. I en intervju i SACO-tidningen pekar han på vilka reella kom-

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om rekiyteringen av k\'innor till tjänster som arbetsförmedlare

petenskrav som finns, och han nämner teoretisk utbildning och facklig erfarenhet. Men så säger han - och det är detta som är intressant:

"Dei är framför allt dessa krav som gjort det svårare för kvinnorna

att hävda sig- . Speciellt det ökade kravet på facklig bakgrund har

tyvärr fungerat som något av en extra spärr för kvinnorna."

Mina frågor till statsrådet Bengtsson blir mot denna bakgrund: När blev facklig erfarenhet etl av de två tyngsta kompetenskraven vid antagning av arbetsförmedlare? Vem beslöt om delta? Föregicks beslutet av en utredning? Insåg man vid beslutets fattande att kravet på facklig erfarenhet skulle komma att fungera som en spärr för kvinnorna? Har jämställdhetsdelegationen varit i tillfälle att behandla ärendet?

Det kan inte hjälpas, herr talman, alt det är anmärkningsvärt,Ja nästan en smula komiskt, att samtidigt som stora ansträngningar görs för kvinnorna på arbetsmarknaden - kvoteringar, femkronor, extra arbetsförmedlare, extra introduktionskurser i arbetsmarknadsutbildning osv. - inför AMS själv en regel beträffande de egna tjänsterna som spärrar ut kvinnorna. Och att vara arbetsförmedlare ärett attraktivt Jobb. Till 210 jobb sökte inte mindre än 12 000 personer.

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag kan inte inse att man kan tala om en spärr för kvinnorna på ett verksamhetsområde där under tioårsperioden mellan 40 % och 50 % av de sökande varit kvinnor. Siffrorna för i år var ungefär 7 000 män och litet över 5 000 kvinnor.

Länsarbetsnämnderna plockar ut dem som skall bli aspiranier. Det är rikligt att det inte finns några formella krav på kompetens - ingen akademisk utbildning - för att man på det sättet skulle utestänga dem som har praktisk erfarenhet. Möjligheten att söka är öppen för alla. Länsarbetsnämnderna prövar alltså vederbörandes lämplighet, och Jag utgår från att fru af Ugglas inte har bytt fot sedan förra året när vi diskuterade kvotering. Jag föreslog dä att man i varje fall tidsmässigt i lokaliseringspolitiken skulle hjälpa kvinnorna, och vi fastställde en gräns vid 40 %. Då säger fru af Ugglas att varje individ, oavsett kön, skall erhålla likvärdig behandling utifrån de krav som ifrågavarande arbetsuppgifter ställer. I ett demokratiskt samhälle måste varje individ bli likvärdigt behandlad.

Om länsstyrelserna nu har 12 000 sökande och skall ta ut 210 av dessa, så har de skyldighet att la ut de 210 som är bäst kvalificerade utifrån de bedömningar de gör. När det då är 7 000 män och litet över 5 000 kvinnor som sökt, är det klart att det blir fier män som antas. Det är alt behandla människor rikligt. Jag kan alltså inte föreställa mig alt fru af Ugglas har ändrat ståndpunkt sedan förra året i den här myckel viktiga frågan.

Fru AF UGGLAS (m):

Herr talman! Statsrådet svarar inte på mina frågor: När blev det ett ökat krav på facklig bakgrund inom AMS, och på vilka grunder fattades

detta beslut? Hade jämslälldhelsdelegationen någon möjlighet att yttra sig om detta?

Den procentuella litvecklingen för kvinnorna ser faktiskt ut på följande sätt: 1971/72 56 9é, året därpå 42 96, 1973/74 40 % och i år 38 96.

Av dem som antogs i år hade 66 % någon form av facklig verksamhet bakom sig.

Det finns inte någon spärr, säger herr Bengtsson. Ja, här har jag en vacker plansch som Fredrika-Bremer-förbundet gjort när del gäller kvinnorna i facket. Medlemmar: män 58 96, kvinnor 42 96. Kongressombud: män 83 96, kvinnor 17 96. Förbundsstyrelse: män 83 96, kvinnor 17 96.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om rekiyteringen av kvinnor till tjänster som arbetsförmedlare

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! De siffror som fru af Ugglas nu redovisade styrkte ju hundraprocentigt mitt påstående, när jag strök under att ännu så länge är männen mera aktiva fackligt än kvinnorna. Då är vi borta från del, för fru af Ugglas siffror bestyrkte som sagt mitt påstående.

Det finns alltså inga formella kvalifikationer och krav på dem som skall anställas som aspiranier. Men del gäller deras arbetslivserfarenhet, och har de arbetslivserfarenhet följer del oftast facklig erfarenhet med, vilket är värdefullt. Del är alla egenskaperna som skall mätas här.

Au man 1971/72 antog 56 % kvinnor beror Ju uteslutande på, som jag säger, att man då gjorde en rekrytering inom verket - gav alla fiickorna i skrivkarriären en chans att bli aspiranter. Del tycker jag var rikligt - det skall man göra, men man kan inte göra det varje år, utan man får ge dem den chansen då och då.

Fru AF UGGLAS (m):

Herr talman! Jag tycker fortfarande, statsrådet Bengtsson, all när man nu gör olika satsningar och tar lill extraordinära medel - för del tycker jag att kvoteringar är - borde man också uppmärksamma en sådan här fråga inom arbetsmarknadsverket självt.

Jag undrar vad jämställdhetsdelegationen skulle ha alt säga om detta faktum, och jag kommer med intresse att följa vad som nu händer. Begär AMS 500 nya arbetsförmedlartjänster nästa år? Herr Bengtsson kan siffran bättre än jag.

Det skall bli myckel intressant att se hur kvinnorna kommer att hävda sig. Jag hoppas att det kommer att gå fort för kvinnorna i facket, men det är kanske inte alla som riktigt tror det.

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag utgår från såsom självklart alt Jämslälldhelsdelegationen vill att män och kvinnor skall betraktas och behandlas lika efter sina kvalifikationer. Någon annan mening kan den rimligtvis inte ha. Och om vi haft kvotering här hade vi ju fyllt upp kvoten gott och väl, trots att moderaterna och bland dem fru af Ugglas gick emot kvotering.

Överläggningen var härmed slutad.

2 Riksdagens protokoll 1975/76:26-28

Nr 26

§ 7 Om beredskapsarbete i form av ungdomsledarutbildning

Torsdagen den 20 november 1975

Om beredskapsarbete i form av ungdomsledarutbildning

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Lindströms (s) den 12 november anmälda fråga, 1975/76:90, och anförde:

Herr talman! Herr Lindström har frågat mig om Jag är beredd att verka för att länsarbetsnämnderna snarast ges möjligheter att anordna beredskapsarbeten för ungdomar, som samtidigt innefattar praktisk ungdomsledarutbildning inom olika ungdomsorganisationer.

Regeringen har - vilket meddelades i anslutning lill regeringsförklaringen den 15 oktober - givit arbetsmarknadsstyrelsen möjlighet all ge ett förhöjt statsbidrag om 50 % till kommuner som anordnar särskilda beredskapsarbeten för ungdomar under 25 år. Vidare ökas antalet praktikarbeten inom den offentliga sektorn med målsättningen 5 000-6 000 platser.

Ungdomsorganisationer kan i dag få statsbidrag med upp till 33 96 av kostnaderna för beredskapsarbeten i egen regi. Som sådant arbete kan de också anordna praktisk ungdomsledarutbildning.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber all få lacka arbetsmarknadsministern för svaret på min fråga.

De aktiviteter som redovisades i anslutning lill regeringsförklaringen och som arbetsmarknadsministern pekar på i svaret stöder Jag helt och fullt. Men jag tror inte alt de är tillräckliga för alt ge fiertalet arbetslösa ungdomar en meningsfull sysselsättning under den stundande vintern. Bl. a. tror jag att ett 33-procentigt bidrag är för lågt. Ungdomsorganisationerna har inte ens då råd alt la in ungdomar på del vis som är önskvärt.

Jag uppfattar alltså svaret på min fråga som något negativt.

Jag är också medveten om att den aktivitet som jag pekat på i min fråga inte löser några stora problem, men Jag vill ändå förorda att man undersöker möjligheterna att åter ge länsarbetsnämnderna rätt alt igångsätta beredskapsarbeten för ungdomar i form av ungdomsledarulbild-ning, och då gärna med sikte på lOO-procentigt lönebidrag. I stort sett var det ju del som gällde förra gången. Då fick ungdomarna 10 kr. i limmen, och den ersättningen låg väl då ganska nära lönen för ungdomarna.

Den ungdomsledaruibildning av delta slag som genomfördes 1972-1974 förefaller mig ha givit mycket goda resultat. Jag har visserligen inte sett någon uppföljning för hela landet, men från mitt eget län, Blekinge, har jag en ganska god bild av lägel. Av de 40 ungdomar som där fick möjlighet all delta i detta slag av utbildning har i dag 11 erhållit anställning i den utbildande organisationen, 22 har anställning i andra yrken och 7 genomgår vidareutbildning. Ingen går utan sysselsättning.

Sedan är det inte bara så att denna typ av beredskapsarbete ger sys-

selsättning för stunden, ulan det stora värdet av den utbildningen tror jag ligger i all den ger ett antal ungdomar en praktisk inblick i samhällsarbetet. Jag är också övertygad om alt elt fiertal av dem, som efter utbildningen fått arbete i andra yrken, i framtiden kommer att syssla med någon form av frivilligt samhällsarbete, och värdet av den verksamheten behöver vi här inte tvista om.

Jag dristar mig nu att än en gång vädja till arbetsmarknadsministern om att han låter undersöka huruvida del inte är lämpligt att nu åter igångsätta sådant beredskapsarbete som vi här talar om, möjligen under något andra former. De enstaka misslag som gjordes förra gången bör givelvis då rättas lill; kanske får man också hålla något stramare tyglar vid inrättandet av enskilda platser. De misstag som begicks förra gången får inte, menar jag, föranleda att man helt avstår från en annars välmotiverad aktivitet.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om beredskapsarbete i form av ungdomsledarutbildning

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! Det är rikligt som herr Lindström sade, att arbetsmarknadsstyrelsens erfarenheter av denna verksamhet inte är lOO-procentigl goda, men den fyllde ändå en stor uppgift. Då var dock situationen på ungdomsarbetslöshetens område en smula annorlunda, framför allt när del gäller sammansättningen av de arbetslösa ungdomarna. I dag har vi mindre arbetslöshet än när de här åtgärderna vidtogs för några år sedan.

Vi räknar med alt de åtgärder som vi nu föreslår och delvis har satt in skall vara tillräckliga. Men, herr Lindström, om de inte är tillräckliga skall vi vidta ytterligare åtgärder för alt komma lill rätta med ungdomsarbetslösheten, och då är den ungdomsledareutbildning som vi här talar om en av de tänkbara verksamheter vi kan ägna oss åt. För dagen anser jag emellertid inte läget vara sådant, därför all de ungdomar som nu dominerar bland de unga arbetslösa är flickor mellan 16 och 18 år, och för dem måste vi ha praktikarbete och vidta andra åtgärder i arbetsmarknadspolitiken. Vi följer emellertid denna fråga från dag till annan, och om ytterligare insatser behöver göras är detta med ungdomsledarutbildning en av de åtgärder som vi kommer alt överväga.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag lackar för detta senare svar; del var enligt mitt sätt all se mera positivt än det första.

Ungdomsarbetslösheten är förmodligen nu nästan lika stor som den var 1972-1974. Jag har inga siffror lill hands och kan därför inte bevisa det, men jag läste i gårdagens tidningar att 25 000 ungdomar under 25 år nu är arbetslösa och att man kan befara alt det blir fler. Därför tackar Jag för-del halva löfte som arbetsmarknadsministern nu gav, att man skall komma igen om läget blir alarmerande.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 26 § 8 Om upprustning av SJ:s motorvagnståg på trafiksvaga ban-

Torsdagen den '•'''

20 november 1975

_____________ Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för all besvara

Om upprustning av herr Rosqvists (s) den 6 november anmälda fråga, 1975/76:83, och anförde:
SJ:s motorvagnståg Herr talman! Herr Rosqvist har frågat mig om Jag anser all de medel
på trafiksvaga som av sysselsältningsskäl nyligen anvisats för bl. a. ombyggnad av SJ:s

bandelar personvagnar också kan användas för upprustning av exempelvis mo-

torvagnståg på det trafiksvaga bannätel.

Som etl led i strävandena att snabbt skapa ökad sysselsättning har regeringen beslutat alt lidigarelägga en lång rad industribeställningar och anläggningsarbeten. En stor del av satsningen, eller 178 milj. kr., avser investeringar inom kommunikalionsverken och då främst SJ.

Beslutet innebär bl. a. att över 120 milj. kr. satsas på anskaffningar och anläggningsarbeten inom SJ:s verksamhetsområde. Del gäller spårombyggnader, lok, vagnar, container, fordon, ombyggnad av personvagnar m. m. Eftersom upphandling skall ske i samråd mellan AMS och SJ och skall inriktas så all man får snabb sysselsättningseffekt finns i beslutet inga direkta bindningar till olika objekigrupper.

Del är min förhoppning att satsningen även i någon mån skall kunna komma trafiken på det trafiksvaga bannätel till godo i form av förbättrad vagnmaleriel.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag ber all få lacka kommunikationsministern för svaret.

En stor del av vagnmaterielen på det trafiksvaga järnvägsnätet är av en standard som inte uppfyller dagens krav på komfort och bekvämlighet. Det behövs kanske främst nyanskaffningar men också ombyggnad, modernisering och viss upprustning av nuvarande materiel. Del vore inte realistiskt att tro alt allt kan nyanskaffas på en gång.

När man nu, som kommunikationsministern här har redogjort för, av sysselsältningsskäl anslagit medel för upprustning av Järnvägsmateriel, är det glädjande om människorna i de landsändar som länge fått hålla lill godo med mindre bra vagnar också kan få möjligheter att åka litet mera tidsenligt. De gamla, skakiga och trånga motorvägnar som man på sina håll är helt hänvisad till lockar inte lill sig resenärer. Från exempelvis mellersta Kalmar län, varifrån jag själv kommer, tar det i det närmaste tre timmar att med molorvagn komma ut lill SJ:s stambana. Och tre limmar i en gammal, omodern rälsbuss är inte lockande. Många som har möjlighet till det lar i stället den egna bilen. Men blir komforten bättre är jag övertygad om att resenärerna kommer åter till järnvägen.

Samtidigt som man här gör insatser för sysselsättningspolitiken kan man allså uppnå en del av en trafikpolitisk målsättning, nämligen att få människor att i högre grad utnyttja Järnväg och kollektiva trafikmedel.

Jag tackar åter för svaret. Jag tolkar del så att de åtgärder som vidtagits
20 av kommunikationsdepartementet också kan innebära ett steg mot för-

bättring av trafikutbudel för människor som bor i områden som ligger på längre avstånd från de stora järnvägslinjerna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om åtgärder mot trafikolyckor med utryckningsfordon

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Claesons (vpk) den 12 november anmälda fråga, 1975/76:91, och anförde:

Herr talman! Herr Claeson har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta i syfte att genom översyn av gällande bestämmelser och trafikföreskrifter, förbättrad förarulbildning och övriga länkbara åtgärder söka reducera frekvensen olycksfall, där utryckningsfordon är inblandade, lill elt minimum.

De trafikregler som rör utryckning finns i 6 och 12 Si! vägtrafikkungörelsen. Bestämmelserna innebär att förare av utryckningsfordon i trängande fall får påkalla fri väg genom att använda larmsignal. I sådant fall behöver föraren inte iaktta de vanliga trafikreglerna, men delta fritar honom inte från skyldigheten all visa tillbörlig hänsyn lill andras säkerhet. För övriga trafikanter innebär reglerna en skyldighet att i god lid lämna fri väg. Om del behövs skall förare av fordon stanna. Denna avvägning motsvarar vad som gäller i andra länder.

De förare som kör utryckningsfordon tillhör regelmässigt polis-, brandförsvars- eller sjukvårdsorganisationen. I fråga om utbildningen av förarna har olika åtgärder och initiativ genomförts. Sammanfattningsvis kan principen sägas vara att vederbörande huvudman svarar för all förarna har den kompetens som behövs.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot trafikolyckor med utiyckningsfördon

Herr CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag lackar kommunikationsministern för svaret på min fråga, som är föranledd av att antalet olyckor där utryckningsfordon är inblandade synes ha ökat på senare tid.

Det ökade antalet ambulanser och andra utryckningsfordon samt en betydligt ökad molorfordonstrafik har naturligtvis bidragit till den utvecklingen. Främst är del ambulanser men även polisbilar och brandfordon som varit inblandade i svåra olyckor, där förare som kört mot grönt ljus i stort sett oförskyllt har drabbats. Trots alla försiktighels-åtgärder med kontrollbesiklning av fordon, utbildning av förare, noggranna instruktionerom iakttagande av försiktighet i gatukorsningar och gatuhörn med trafiksignaler inträffar ett ganska stort antal olyckor med utryckningsfordon inblandade.

Jag tror inte all detta beror på alt del stora fiertalet förare har för bråttom eller inte iakttar försiktighet; tvärtom tror jag all vi här har att göra med en myckel skicklig yrkeskår. Men ibland har dessa förare

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot trafikolyckor med utiyckningsfördon

kanske inte fåll sådana instruktioner och så grundlig och omfattande utbildning som vore befogat och önskvärt. Svårigheten att snabbt lokalisera polisbilars, ambulansers och läkarbilars sirener, pressen på förarna att snabbi förfiytta sig lill eller med svårt sjuka, för stort förlitande på förkörsrätten och känslan hos vanliga bilförare att de utan risk kan köra mot grönt ljus är säkerligen bidragande orsaker till många olyckor.

Jag har velat aktualisera frågan med tanke på den relativt stora omfattning som dessa olyckor har fått och har velat understryka alt man på allt sätt bör försöka reducera olycksfallsfrekvensen och förebygga sådana olyckor. Kommunikationsministern har också i svaret hänvisat till att utbildning av förare genom olika åtgärder och initiativ har ägt rum. Jag skulle i det sammanhanget vilja fråga om del sker någon samordning av utbildningen mellan polis-, brandförsvars- och sjukvårdsorganisationerna i syfte alt åstadkomma likartade bedömningar, instruktioner och utbildning för olika slags förare.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Även om varje olycka är i högsta grad beklaglig även där utryckningsfordon är inblandade är sådana olyckor trots allt sällsynta, inte minst med beaktande av utryckningsverksamhetens omfattning.

De tvä kategorier som oftast har anledning att hålla hög hastighet vid utryckning är polismännen och ambulansförarna. Polismännen får genom rikspolisstyrelsens försorg en utbildning som är upplagd med särskild hänsyn till den verksamheten. När det gäller ambulansförarna är det, som framgick av mitt svar, i första hand huvudmännen som har att sörja för att förarna får de kunskaper som behövs. Särskild utbildning för denna förarkategori har bedrivits försöksmässigl, och Landstingsförbundet har förklarat sig villigt all medverka till att en läroplan för utbildning av ambulansförare slutligt utformas. Arbetet med detta pågår i samverkan mellan företrädare för socialdepartementet och kommunikationsdepartementet, varvid också socialstyrelsen, irafiksäkerhetsverket och Landstingsförbundet är inkopplade.

Låt mig slutligen upprepa hur verkligheten ser ut. Den omständigheten att en trafiksignal visar grönt ljus innebär inte att förare som närmar sig en sådan korsning helt kan släppa uppmärksamheten på trafiken på den korsande galan. Man måste alllid iaktta försiktighet, och det framgår av vägkungörelsen. Därvidlag råder det alltså ingen tvekan. Reglerna innebär alt föraren måste vara beredd på att det kan uppstå situationer som medför att han eller hon måste stanna trots del gröna skenet i signalen. Ett exempel på en sådan situation är Just den utryckningsverksamhet som herr Claeson och Jag i dag diskuterar.

Herr CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för det ytterligare besked han har givit beträffande frågor som hänger samman med det problem som jag har tagit upp. Jag vill uttrycka den förhopp-

ningen att de åtgärder som kommunikationsministern nu har redovisat skall leda till att vi får en minskad olycksfallsfrekvens på delta område.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 10 Om vidgad skyldighet för postverket att inlösa checkar

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Fågelsbos (c) den 13 november anmälda fråga, 1975/76:99, och anförde:

Herr talman! Herr Fågelsbo har frågat mig om Jag är villig medverka till att postverket inlöser checkar från landels samtliga banker från samma tidpunkt och på i övrigt samma villkor.

Vid samgåendet mellan Postbanken och PK-banken förutsattes bl. a. att postverket skulle kunna åtaga sig serviceuppgifter även för andra banker än PK-banken. Sådan serviceverksamhet bedrivs på försök beträffande vissa bankbokslransaktioner.

Vad gäller konlanlinlösen av checkar har postverket innan beslut härom fattas bl. a. velat klarlägga konsekvenserna för verket, dess personal och för det långsiktiga samarbetet mellan postverket och PK-banken. Beslut har nu fatlats om konlanlinlösen av checkar från PK-banken upp lill 500 kr. Överläggningar mellan postverket och företrädare för andra banker pågår f n., varför Jag inte nu är beredd att närmare kommentera frågan.

Herr FÅGELSBO (c):

Herr talman! Jag skall be att få tacka kommunikationsministern för att jag har fått min fråga besvarad.

När bankerna för några år sedan införde lördagsstängning värdet många som reagerade mot det. Man ansåg att bankerna är serviceinrättningar som skall slå lill allmänhetens förfogande, och många ville använda sina lediga lördagar till bankärenden. Men bankerna har förblivit stängda på lördagarna. Människan är anpassningsbar, och även om man i början reagerade surt mot lördagsstängningen har man så småningom funnit sig i det hela.

Då det blev en fusion mellan postbanken och Kreditbanken trodde man att del kanske skulle göra del möjligt att ge människorna en viss service när det gällde att lösa in checkar på lördagar. Man tog för givet alt det skulle komma att gälla checkar från alla banker, eftersom postverket är allas vår egendom - ett serviceorgan för oss alla. Men för några dagar sedan meddelades att PK-bankens checkar på elt belopp upp lill 500 kr. skulle lösas in på postkontoren. Del är klart att andra banker och kontoinnehavare i andra banker har reagerat mot detta och ställt frågan: Är det här någon sorts styrning? Vad blir det av den fria konkurrensen? Hur kommer del sig alt postverket träffar en överenskom-

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om vidgad skyldighet för postverket att inlösa checkar

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om vidgad skyldighet for postverket att inlösa checkar

melse med bara en bank?

Det sägs nu i svaret att den här serviceverksamheten skall bedrivas på försök. Detta är naturligtvis också en viktig ekonomisk fråga. Om del skulle medföra kostnader att inlösa även andra bankers checkar, så får man väl finna sig i det. Men att det skulle resas andra hinder reagerar man emot. Jag skulle därför vilja ställa följande lilläggsfråga lill statsrådet: Är delta verkligen konkurrens på lika villkor?

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Med anledning av herr Fågelsbos inlägg vill jag bara säga två saker.

Det var ju inte postbanken som beslutade att slänga de andra bankerna på lördagarna. Vidare får man oavsett hur de här överläggningarna slutar förutsätta all postverket vill bygga upp den nya servicen successivt med hänsyn lill sina resurser och möjligheter i övrigt.

Herr FÅGELSBO (c):

Herr talman! Det är naturligtvis riktigt som kommunikationsministern säger, och Jag påstod väl heller aldrig att del var postbanken som slängde de andra bankerna på lördagarna.

Man kände en viss tillfredsställelse när del sades att del skulle bli möjligt att lösa in checkar på postkontoren från, som man då trodde, alla banker. Hur stämmer det system som nu skulle tillämpas egentligen överens med konkurrensbegränsningslagen? Slår det i överenssslämmelse med denna lag att etl monopol förelag som postverket träffar en sådan här ensidig uppgörelse, som medför att de olika bankerna inte kan konkurrera på lika villkor?

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag har nu ett par gånger sagt alt del är nödvändigt för postverket, oavsett hur förhandlingarna med de andra kreditinstituten går, att se hur del här med inlösen av checkar fungerar. Det torde inte vara främmande för vare sig herr Fågelsbo eller någon annan att initiativet kommer all medföra en ytterligare anhopning på poslanstalierna på lördagarna. Del är väl mänskligt och rent av helt förståeligt all postverket vill se vad detta får för konsekvenser, personalmässigt och på andra sätt. Under tiden förs förhandlingar med de andra bankerna.

Jag tycker att detta är lika myckel en praktisk fråga som i något enda fall en kontroversiell fråga av annan art.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11 Om vidgat inflytande för kommuner och hyresgäster vid fastighetssanering m. m.

Herr bosladsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara herr Claesons (vpk) dein 13 november anmälda fråga, 1975/76:94, och anförde:

Herr talman! Herr Claeson har frågat mig om jag är beredd alt ta sådana initiativ till ändring av byggnadslagstiftningen alt kommuner och hyresgäster ges ett större inflytande vid sanering och ombyggnader av äldre fastigheter och bostadsområden.

Genom 1974 års bostadspolitiska beslut har kommuner och hyresgäster fått avsevärt ökat infiytande i samband med sanering och ombyggnader.

Bygglaguiredningens slutbetänkande innehöll bl. a. förslag med anknytning lill dessa frågor. Efter betänkandets remissbehandling har det bildats en arbetsgrupp inom bostadsdepartementet med uppgift att se över byggnadslagstiftningen. Också i boende- och bostadsfinansieringsutredningarnas slutbetänkande och i huvudbetänkandei från utredningen om den kommunala demokratin finns förslag som berör infiytandefrågor. Dessa betänkanden remissbehandlas nu.

Med detta material som underlag kommer jag att överväga frågan om åtgärder för alt ytterligare stärka kommuners och hyresgästers infiytande vid sanering och ombyggnader av äldre fasligheter och bostadsområden.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om vidgat inflytande för kommuner och hyresgäster vid fästighetssanering m. in.

Herr CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag ber att få lacka bosladsministern för svaret på min fråga. Det rymmer besked som ger anledning all förvänta åtgärder som kan leda lill förbättringar både för kommunerna och för hyresgästernas del när det gäller att komma till rätta med problem i anslutning lill sanering och ombyggnad i äldre bostadsområden.

Tyvärr är det så att med nuvarande lagstiftninglkningspraxis och ägoförhållanden kommunerna i stort sett bara har möjlighet alt bedriva saneringsverksamhel på i huvudsak fastighetsägarnas villkor.

I stället för anpassning till en lagstiftning som innebär att saneringen sker på fastighetsägarnas villkor - i sin tur baserad på jakten efter största möjliga vinst-anser jag att man nu måste få till stånd sådana förändringar i lagstiftningen som ger kommunerna större möjligheter alt bestämma och därmed också hyresgästerna.

Del finns en faktor som allvarligt försvårar ett genomförande av en bra sanering av de gamla bostäderna i fiera av de större kommunernas centrala delar och tätorter: den privata ägardominansen i kombination med den väldiga ägosplittringen. För att lösa det problemet måste man i snabb takt se lill att förverkliga det gamla kravet i arbetarrörelsens eflerkrigsprogram om samhällets överlagande av flerfamiljshusen.

Frågan om hyresgäslinflytandet måste också på längre sikt vara ganska enkel att klara om kommunerna övertar hela det privata fastighetsbeståndet av flerfamiljshus. Då bör hyresgästerna kunna få ansvaret för förvaltningen och även för underhålls- och moderniseringsålgärder efter

Nr 26 en sanering. Sådant bör vara möjligt att genomföra exempelvis kvar-

Torsdagen den tersvis.

20 november 1975 '' stora problemet föreligger som jag nämnt på kort sikt med den

--------------- rådande starka dominansen av privatägda fastigheter och den makt som

Om vidgat inflytan- följer av ägandet. Erkännandet av bostaden som en social rättighet borde de för kommuner emellertid medföra starkast möjliga begränsning av ägarintressei när del och hyresgäster vid gäller andras bosläder.

fästighetssanering Jag skulle, herr talman, till slut vilja efterlysa frän bosiadsminislerns

in. m. sida sådana förslag och förändringar alt saneringskostnaderna för de bo-

ende kan sänkas genom att spekulationsvinsterna skallevägen indras till kommunen och används till att hålla saneringskostnaderna nere. Jag skulle vilja höra om bostadsministern har något att säga på den här punkten.

Herr bostadsministern CARLSSON:

Herr talman! Herr Claeson tar upp en helt ny fråga av ekonomisk karaktär som i och för sig är av intresse att diskutera, men herr Claeson får nog återkomma med den i annat sammanhang. I dag vill jag emellertid tillmötesgå honom genom all nämna all bostadsdepartementet f n. i positiv anda prövar alt lägga in ingångsvärdet för en fastighet i låneunderlaget. Det är elt exempel på en konkret åtgärd som kommer att innebära att kostnaderna sänks för de boende.

Herr CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag lackar bostadsministern för det besked han gav mig, trots alt detta problem kanske ligger vid sidan av min fråga. Jag vill även när det gäller detta besked uttrycka förhoppningen att de föreslagna åtgärderna skall leda lill bra resultat för hyresgästerna.

Beträffande frågan om de kommunala styrmedlen skulle jag vilja till-lägga att dessa också måste innefatta en möjlighet för kommunerna att påverka lägenhetsfördelningen vid alla former av sanering. En lägenhetsfördelning som ligger i hyresgästernas intresse kan emellertid åstadkommas ulan stela procentsatser eller andra normer. Om kommunerna får starkare styrmedel gentemot de privata fastighetsägarna och om de är beredda att genomföra sanering i samarbete med de boende åstadkommer man enligt min mening elt verkligt hyresgästinflyiande, som blir helt förenligt med att kommunerna ges en ledande och styrande roll vid all sanering.

Jag har velat säga detta eftersom denna fråga är ganska central i den aktuella diskussionen på detta område.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 12 Om ökat stöd åt folkrörelserna

Herr kommunministern GUSTAFSSON erhöll ordet för att besvara fröken Eliassons (c) den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:11, till herr statsministern, och anförde:

Herr talman! Fröken Eliasson har frågat statsministern vilka åtgärder lill aktivt stöd för folkrörelserna som övervägs mot bakgrund av de stora kostnadsstegringarna som allvarligt hämmar organisationernas arbetsmöjligheter.

Frågan har överlämnats lill mig för besvarande.

Folkrörelserna utgör ett omistligt inslag i vår demokrati. De har gett och ger lusentals människor möjlighet till delaktighet i samhällsutvecklingen och en rikare tillvaro. Folkrörelserna behövs som samlingspunkt för människor med olika intressen. De ger möjlighet till fördjupade kunskaper och erfarenheter av organisationsarbete. Under senare tid har uppmärksamheten riktats mot folkrörelsernas arbetsmöjligheter från flera olika håll.

Regeringen har under de senaste budgetåren successivt förstärkt stödet lill folkrörelserna på flera områden. Folkbildningsorganisationerna fick i det första steget av kulturreformen ökade ekonomiska resurser. Frikyrkorådet har fåll ökade anslag för stöd till de fria samfunden och in-vandrarkyrkorna. Ungdomsorganisationerna har fått förbättrade arbetsmöjligheter. Slödel till idroilsorganisalionerna har byggts ut kraftigt. De flesta av våra folkrörelser har i dag statsstöd för sin verksamhet. Varje år kommer organisationerna in med sina ekonomiska önskemål. Vid dessa tillfällen ges fortlöpande möjligheter att pröva folkrörelsernas arbetsvillkor. Därvid tas hänsyn till såväl kostnadsökningar som möjligheterna för organisationerna att utveckla sin verksamhet.

Folkrörelsernas arbetsmöjligheter prövas f n. inom kommundeparte-meniel i samråd med folkrörelserna. För detta ändamål och för handläggningen av kommunala demokratifrågor har departementet byggts ut. En referensgrupp med företrädare för folkrörelserna har bildats. Vid de kontakter, som vi har med folkrörelserna, är det framför allt två frågeställningar som har aktualiserats.

Den ena gäller hur folkrörelsernas dellagande i den demokratiska processen skall kunna underlättas och utvecklas och den andra avgräns-ningen mellan folkrörelsernas och samhällets uppgifter.

Etl kartläggningsarbete i anslutning lill de nämnda frågeställningarna har nu påbörjats i departementet. Vår strävan är att det arbetet skall ske i nära samarbete med folkrörelserna. Detta arbete kommer sannolikt också att leda fram lill en prövning av vilka principer som skall gälla för samhällets bidragsgivning till folkrörelserna.

Regeringens initiativ är ett allvarligt menat försök alt kartlägga de problem som folkrörelserna upplever och med dem som utgångspunkt ge förbättrade möjligheter för folkrörelserna att bedriva sitt arbete.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om ökat stöd åt Jblkrörelserna

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om ökat stöd åt folkrörelserna

Fröken ELIASSON (c):

Herr talman! Jag ber all få tacka kommunminislern för svaret på min fråga.

Får jag ändå än en gång fråga: Överväger regeringen i det aktuella lägel, med de myckel stora koslnadssiegringar som drabbat folkrörelserna bara under de senaste åren, särskilda insatser för att möta de akuta behoven och förhindra att organisationernas arbetsmöjligheter undergrävs, och är kommunminislern beredd all medverka lill delta?

Bakgrunden till min fråga var just de exceptionellt stora kostnads-stegringarna på senare tid som drabbat folkrörelserna särskilt hårt. Den allmänna bilden av folkrörelsernas ekonomiska villkor inger en hel del oro. Särskilt bekymmersamt är det att lägel också under de närmast kommande åren ser dystert ut om inget radikalt görs.

För alt ta några exempel sä har ju årets lönerörelse inneburit löneökningar på ca 20 96 för organisationerna. Till det kommer lönekosi-nadspåslag på mer än 30 96. Inte ens en folkrörelse kan ju klara sig helt ulan kanslikostnader. Distributionskostnaderna, trycknings- och papperskostnaderna, hyrorna, teletaxorna och avgifter av olika slag har ökat kraftigt under senare tid. Nyligen har t. ex. pressulredningen rapporterat om "oroande tecken på en ekonomisk kris förstora grupper av tidskrifter med bred folkrörelseförankring". Bakgrunden härtill är all papperspriserna har stigit med mer än 50 % på ett år och all distributionskostnaderna snabbi ökat som en följd bl. a. av all porloavgifterna tredubblats på tio år.

Till den här bilden av organisationernas arbetsmöjligheter och möjligheterna att utge tidskrifter hör all bidragen ur tidskriftsslödel till flera av organisationernas tidskrifter under det senaste året dess värre har skurils ner.

Statens ungdomsråd kunde 1974 rapportera om växande svårigheter då det gällde ungdomsorganisationernas centrala verksamhet. De ökade statsbidragen under 1970-talels första år hade ätits upp av kosinadssteg-ringarna. Statsbidraget svarade för mindre än en fjärdedel av kostnaderna, underskollen ökade och alltmer måste las ut i form av ökad belastning på organisationerna själva. Här har det blivit vissa förbättringar i och med riksdagsbeslutet i våras, men problemen är allmänna och gäller inte bara ungdomsorganisationerna.

Problemet är, kortfattat: Hur skall organisationerna med den accelererande kostnadsutvecklingen klara sin ekonomi? Många av de kostnadsstegringar man ställs inför är direkt eller indirekt en följd av samhälleliga beslut. Är det så all regeringen, som det framkommit i olika sammanhang, positivt vill verka för etl stöd lill folkrörelserna kan man inte låta kostnaderna skjuta i höjden och statsbidragen släpa efter, så alt de svarar för en allt mindre del när folkrörelserna skall täcka kostnaderna för sin verksamhet.

Herr kommunministern GUSTAFSSON:

Herr talman! Genom våra rikhaltiga kontakter med folkrörelserna har vi också fått en beskrivning av deras ekonomiska problem. Det gäller två olika ting. För det första har vi det långsiktiga perspektivet, dvs. frågan om vilka folkrörelser som skall få statens stöd, på vilka principer del skall byggas och hur det skall konstrueras. För del andra har vi det mera kortsiktiga perspektivet, hur man skall klara de aktuella ekonomiska problemen. Det var detta senare som närmast föranledde fröken Eliasson alt ställa frågan.

Det sker en översyn av folkrörelsernas ekonomiska förhållanden i samband med budgetarbetet på varje fackdepartemenl som har hand om de olika folkrörelsernas problem. Del har successivt skett en mycket kraftig utbyggnad av del statliga stödet till folkrörelserna. Jag kan nämna etl par tre exempel. Stödet lill studieförbunden har från 1970 lill 1975 höjts från 58 miljoner till 343 miljoner, stödet till idrottsrörelsen under samma period från 45 miljoner lill 76 miljoner och stödet till frikyrkorna och invandrarkyrkorna från 2 miljoner lill 21 miljoner. Detta visar att regeringen beaktar den aktuella situationen för folkrörelserna och är beredd att stödja dem i den besvärliga ekonomiska situation som de många gånger befinner sig i.

Detta all folkrörelserna har svårigheter alt klara sin ekonomi är ingalunda en ny problematik. De har sedan sin tillkomst alltid brottats med svåra ekonomiska problem. Folkrörelserna i det här landet har sannerligen inte växt fram på grund av bristen på problem, utan man skulle möjligen ibland våga säga tack vare problemen. Kampen mot problemen har ofta inneburit att man skapat en mycket fast sammanhållning inom folkrörelserna. Vi är beredda att fortlöpande pröva folkrörelsernas ekonomiska problem.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om ökat stöd åt folkrörelserna

Fröken ELIASSON (c):

Herr talman! Del är värdefullt att kommunministern markerar all han är intresserad av att medverka till att folkrörelserna får en bättre situation. Att han nu säger att folkrörelserna har kunnat växa fram lack vare ekonomiska svårigheter tolkar jag inte så att det är den vägen regeringen önskar gå när det gäller att påverka villkoren för folkrörelserna i fortsättningen.

Det är helt rikligt att det skett en hel del utökningar av anslagen lill folkrörelserna under senare år. Det har ju framkommit mycket starka önskemål om detta från organisationerna själva, mot bakgrund av den svåra situation de har. Del har väckts förslag här i riksdagen från olika partier och vi har också genom riksdagen kunnat få beslut om mer positiva åtgärder än dem som föreslagits av regeringen på en del punkter. Så visst har del skett en successiv uppräkning under senare år, men dess värre är det så att ökade anslag inte automatiskt innebär att folkrörelserna får förstärkta resurser. Med de kostnadsstegringar som förekommit på många områden och som indirekt eller direkt förorsakats av samhälleliga

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om ökat stöd åt folkrörelserna

beslut har man fått en allt knepigare ekonomisk situation. Det gäller då för samhället att se till att man inte försämrar och undergräver folkrörelsernas arbetsmöjligheter. Därför behövs det betydligt kraftfullare insatser än t. ex. en automatisk uppräkning av anslagen med hänsyn till vad man brukar tala om som de allmänna koslnadsstegringarna. Det behövs alltså kraftfullare insatser än vad ett schablonmässigt uppräknande av anslagen med 8-9 % kan innebära.

Jag efterlyste ett mer konkret svar från kommunministern om regeringen vill överväga särskilda insatser mot bakgrund av den aktuella situationen. Jag fick inget besked på den punkten. Jag får väl tolka den positiva hållningen från kommunminislerns sida som att man ändå kan komma all överväga detta i det kommande budgetarbetet.

Herr kommunministern GUSTAFSSON:

Herr talman! Frågan gäller om folkrörelsernas ekonomiska situation nu är väsentligt sämre än den varit tidigare. Här är del ju som inom många andra områden ett spänningsförhållande mellan önskemål, ambitioner och resurser.

Folkrörelsernas verksamhet har ju byggts ut utomordentligt hastigt. De har stora och vällovliga ambitioner att utöka och intensifiera sin verksamhet, vilket naturligtvis också sätter spår på kostnadssidan. Här får man avväga vad som är möjligt och rimligt i varje särskilt fall.

Beträffande frågan om regeringen är beredd alt positivt pröva folkrörelsernas ekonomiska situation kan jag bara hänvisa till all det sker en sådan prövning varjebudgetår, och jag lämnade exempel på den utomordentligt kraftiga uppräkning som skett av anslagen. På studieförbundssidan t. ex. har anslagen ökat från 58 milj. kr. till 343 milj. kr. på fem år. Det är väl etl tydligt uttryck för alt man prövar frågan.

När det gäller i vad mån samhället har beslutat om kostnadsökningar för folkrörelserna kunde vi föra en alldeles särskild diskussion om del. Men det skall jag avslå från.

Fröken ELIASSON (c):

Herr talman! Visst finns det en spänning mellan ambitionsnivån och de resurser man har - del är väl naturligt att organisationerna vill utöka sin verksamhet - men situationen är värre än att pengarna inte räcker lill för alt utöka verksamheten. Som bl. a. pressulredningen kunde visa på får man t. o. m. inskränka sin verksamhet. Man får försämra kvaliteten, ge ut lidskrifterna mindre ofta än tidigare; och tidskrifter läggs även ned. Det finns exempel på organisationer som får pruta ganska drastiskt på sina kansliresurser.

Inom ungdomsorganisationer och idrottsrörelse vältrar man i många fall underskott framför sig. Och det är bekymmersamt. Situationen är sådan att koslnadsstegringarna på områden som är vitala för folkrörelserna har ökat mycket drastiskt under senare år.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Om vissa förhållanden inom sjuksköterskeutbildningen Nr 26

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för all besvara herr Romanus (fp) den 13 november anmälda fråga, 1975/76:98, och anförde:

Herr talman! Herr Romanus har frågat mig vad Jag tänker göra för att undvika att elt stort antal sjuksköierskeelever, som avlagt godkända prov, inte blir flyttade eller inte får ut sin examen.

Den 6 mars 1975 fattade regeringen beslut om att förändra betygsättningen i vissa vårdutbildningar, bl. a. sjukskölerskeutbildningen, där den sjugradiga skalan ändrades till en iregradig. Att införa färre skalsteg än tre, i enlighet med åtskilliga elevers krav, hade inneburit att regeringen gjort avsteg från de uttalanden om belygsättningen som finns i propositionen om reformering av högskoleutbildningen m. m. (prop. 1975:9) och som godkändes av riksdagen. Delta uttalande innebar att riktpunkten skulle vara en iregradig skala intill dess att en samlad prövning av belygsättningen inom högskolan kommit till stånd.

En kartläggning av nuvarande betygsällning inom de utbildningar som kommer att ingå i högskolan har redan påbörjats inom utbildningsdepartementet. Vid kontakter mellan företrädare för Sveriges sjuksköler-skeelevers förbund (SSEF) och utbildningsdepartementet har förbundet informerats om att mot bakgrund av nyssnämnda riksdagsbeslut något införande av en tvågradig betygskala f n. inte är aktuellt.

Elevförbundet har i det läget påbjudit s. k. skrivningsbojkott, dvs. att eleverna inte ger sina namn till känna på givna skrivningar för att omöjliggöra betygsällning. Ett stort antal elever har deltagit i denna bojkott.

Jag vill framhålla att betygen i sjuksköterskeutbildningen enligt läroplanen för grundutbildning av sjuksköterskor/sjukskötare skall grundas på en samlad bedömning av elevernas prestationer. Om de skriftliga proven bojkottas måste läraren söka skaffa sig annat underlag för sin bedömning. Om detta på grund av elevernas inställning visar sig helt omöjligt och underlag för betygsällning av elev i något ämne därmed helt saknas måste betygskolumnen lämnas tom. Elt ofullständigt termins-betyg betyder att uppflyiining lill nästa termin inte kan ske förrän tentamen har ägt rum i ämne i vilket betyg inte har kunnat sältas.

För avgångsbetyg gäller att dessa skall grundas på en samlad bedömning av elevernas prestationer under hela den aktuella studieperioden. Enligt vad jag har erfarit från skolöverstyrelsen torde del bli fråga om relativt få, om ens några, elever, för vilka underlag helt saknas alt sälta samtliga betyg i avgångsbetyget. I de fall fullständigt avgångsbetyg inte kan ges, kan heller inte legitimation som sjuksköterska/sjukskötare erhållas. Däremot bör det vara möjligt för elev ulan fullständigt avgångsbetyg att få förordnande som vikarie. Några speciella åtgärder för alt undvika negativa konsekvenser för de elever som deltar i bojkoltaktionen avser jag inte all vidta.

Jag vill framhålla all eleverna i sjuksköterskeutbildningen har påbörjat utbildningen under de förutsättningar som gäller för denna. Även om

Torsdagen den 20 november 1975

Om vissa förhållanden inom sjuksköterskeutbildningen

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om vissa förhållanden inom s/ukskö-teiskeutbildningen

jag har förståelse för kritiken mot den graderade betygskalan måste enligt min mening aktioner av detta slag avvisas som medel att förändra utbildningen. Betygsfrågorna inom högskolan bör som tidigare framhållits behandlas i ett sammanhang. Det arbetet har också påbörjats.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! En graderad betygsällning inom sjuksköterskeutbildningen skall bara förekomma om det finns starka skäl och om det kan påvisas att den fyller en viktig funktion. Del borde vara utgångspunkten efter den hårda kritik som eleverna har riktat mot betygen. Alt betygen har nackdelar står klart efter den debatt som har föris, och det medgav också statsrådet Lena Hjelm-Wallén när vi för etl år sedan diskuterade de frågorna här i riksdagen. Sedan dess har också en minskning av antalet betygsgrader skett, och det är ett framsteg.

Vad är då skälen till att ha betygen kvar i en iregradig skala? Del första skälet är att de används för uttagning till vidareutbildning. Del skälet kan jag inte acceptera, eftersom jag anser att alla sjuksköterskor bör ha rätt lill vidareutbildning och all man därför bör ha en intagning efter ett kösystem till dess man har tillräcklig omfattning.

Det andra skälet skulle vara all sjukvårdshuvudmännen kräver en betygsällning att lägga lill grund för anställning. Men del tycks nu bli en alltmer spridd uppfattning att betygen inte fyller någon större funktion. Jag kan t. ex. citera vad Malmö sjukvårdsstyrelse har sagt i ett ullålande. Det finns fiera sjukvårdshuvudmän som uttalat sig i samma riktning. Det heter i uttalandet:

"I egenskap av sjukvårdshuvudman delar styrelsen uppfattningen att de graderade betygen ej framstår som något nämnvärt intresse.

Vid anställandet av personal torde sålunda de graderade betygen liksom för alla andra grupper tilldra sig föga intresse."

Man kan naturligtvis lycka att de studerande borde vara nöjda med den utveckling som skett, men del är de inte.

För det första pekar de på att den nya tregradiga skalan tillämpas mycket varierande på olika skolor. Betyget Väl godkänd har uppfattats på olika sätt, och andelen som ges detta betyg växlar starkt. Man anser sig uppenbarligen inte ha fått tillräcklig vägledning från centralt håll.

För del andra anser eleverna fortfarande att man bör gå över till ett system med tvågradig skala. Jag delar denna uppfattning i sak.

Jag anser självfallet att de borde kunna ge sig till tåls ett par år, eftersom ett arbete pågår på detta område. Men samtidigt måste jag säga att den form för protest som de valt ler sig ganska oskyldig. Den innebär Ju bara att de elever, som deltar, individuellt avstår från ett tänkbart överbetyg på skriftliga prov. Såvitt mig är bekant tar de däremot på sig underkända prov. Protesten drabbar därmed ingen annan än dem själva.

Nu har del förekommit, och det verkar som om statsrådets svar ger stöd för det, uppgifter om att eleverna skulle riskera, även om de avlagt ett godkänt prov, att inte få godkänt betyg, alt inte fiyltas upp eller att inte få sin legitimation. Jag skulle vilja fråga: Är inte detta mera våld än nöden kräver? Finns del inte något smidigare sätt alt möta denna protest från eleverna, som i praktiken bara drabbar de protesterande själva?

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om vissa förhållanden inom sjukskö-teiskeutbildningen

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Jag vill kommentera det som herr Romanus senast sade, eftersom det inte är fråga om en så oskyldig protest. Skolöverstyrelsen har funnit anledning all under hösten utfärda anvisningar för betyg-sättningen, eftersom lärarkåren naturligtvis känt sig pressad i denna situation. Skolöverstyrelsen säger där:

"För att en bedömning av den enskilde elevens studieresultat skall kunna utföras och bilda underlag för utfärdande av betyg erfordras givetvis alt kunskapsredovisningen är idenlifierbar, dvs. av läraren kan ställas i relation lill viss elev."

Det här citatet ur anvisningarna vill jag helt ställa mig bakom. Den situationen innebär för eleverna att, om inte heller något annat underlag finns all sälla betyg efter, beiygskolumnen blir tom. På det viset är inte bara de elever som själva önskar avstå från överbetyg med i denna aktion utan samtliga elever i aktionen kommer att drabbas av den.

Beträffande den vidare frågan om belygsättningen som sådan vill jag säga, all betygsysiemet är omdiskuterat inom många högskoleutbildningar. Jag menar all det säkerligen finns många goda skäl för den kritik som har framförts mot sjukskölerskeutbildningen, mot lärarutbildningar osv. Jag har alltså uttalat förståelse för kritiken. Men Jag menar att vi, om vi skall göra förändringar i betygsysiemet, måste få tillfälle alt se på konsekvenserna samlat. Därför har vi tillsatt en person som skall göra en kartläggning. Resultatet härav skall framläggas i sådan tid att vi kan göra eventuella förändringar till den 1 Juli 1977.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag kan ändå inte tycka att den här protesten är annat än ganska oskyldig. Vad som händer ärju au de elever som har lämnat ett underkänt prov lar på sig delta och får ta konsekvenserna av det. Beträffande de övriga vet man att de har skrivit minst godkänt allihop. Då är det ju bara fråga om att de avstår från ett eventuellt överbetyg. Som statsrådet själv påpekar, finns det annat underlag för betygsättningen, varför en del elever kanske riskerar all fä överbetyg i alla fall. Men de avstår från överbetyg på den här skrivningen. Det är inte mer saken gäller.

Skall man då ta i med hårdhandskarna bara för att man är irriterad över att eleverna inte finner sig i den normala lågordningen, eller skall man nöja sig med all säga: OK, då får de avslå från överbetyg och la

3 Riksdagens i>intokofl 1975/76:26-28

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om vissa förhållanden inom sjuksköterskeutbildningen

konsekvenserna av del? Det drabbar Ju bara dem själva. För övrigt är del inte alla elever som deltar i bojkotten. De elever som inte deltar får Ju eventuellt sitt överbetyg. Jag kan inte undgå all tycka alt det är etl smula stelbent sätt att handskas med problemet, när man talar om att proven är oidentifierbara osv. Om tjugo elever har lämnat in prov och man vet att av dessa är några godkända och de andra har överbetyg men inte vill ge sig lill känna, då kan man ju identifiera att de har minst godkänt och då blir det bara eleverna själva som drabbas i så måtto all de får avstå från överbetyg.

Jag kan inte dra någon annan slutsats av den här attityden än att den är uttryck för att man är irriterad över att eleverna inte kan finna sig i att vänta på en reform elt par år. Jag tycker också alt de borde vänta, men Jag kan inte tycka au det straff som de riskerar, nämligen att inte alls få något betyg, står i proportion till vad de har begått -att bara avstå från överbetyg.

Jag skulle vilja sluta med att fråga: Om statsrådet instämmer i kritiken mot det nuvarande betygsystemet, är det då inte dags att säga att inom en ganska nära framtid kommer vi att få ett nytt betygsystem - då kanske eleverna lugnar sig - och meddela att alla sjuksköterskor i framtiden skall få vidareutbildning?

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Vid fiera tillfällen har Jag sammanträffat med representanter för Sjuksköterskeelevernas förbund. Vi har diskuterat detta spörsmål. Jag tror att man inom förbundet har min ideologiska inställning lill den nuvarande typen av betygssättning helt klar för sig. Men det är en sak. Konsekvenserna av förändringar är en annan sak. Den måste vi ha lid att gå igenom ordentligt, innan besked ges.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Om nu statsrådet Hjelm-Wallén till Sjuksköterskeelevernas förbund har sagt något om sin ideologiska inställning till betygssystemet, kanske det också kan sägas här i riksdagen. Jag skulle då vilja fråga: Innebär detta alltså att betygssystemet inom en nära framtid, då ifrågavarande kartläggning är färdig, kommer alt ersättas med betygsskalan godkänd - icke godkänd? Innebär det också i så fall alt vidareutbildning i framtiden kommer att vara en rättighet för alla sjuksköterskor och att man alltså inte behöver ha ett sådant intagningssysterrt lill vidareutbildningen som det man nu har?

Det skulle säkert vara elt värdefullt resultat av denna lilla diskussion, om vi kunde få ett sådant otvetydigt svar.

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Del är i dag inte möjligt för mig att ge något otvetydigt svar, eftersom ett kartläggningsarbele pågår och man alllid har arbetat på del sättet att först utreder man och sedan talar man om hur det skall vara.

Vidareutbildningen är dessutom en myckel större fråga, som också rör sig om hur omfattande de ekonomiska resurserna skall vara. Frågan ingår även i en större översyn av vårdutbildningen, som sjukskölerskeutbildningen är en del av.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag beklagar alt vi inte kunde få det besked som jag begärde. Men då skall jag lill slut ställa en annan fråga:

Om nu skolöverstyrelsen anser att prov måste vara identifierade för att kunna ligga till grund för en bedömning av elevernas lämplighet för vidareutbildning och om säg tjugo elever har avlämnat tjugo prov som samtliga är minst godkända - är del tillräckligt för att i varje fall lägga proven i botten pä bedömningen?

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om vissa förhållanden inom sjuksköterskeutbildningen

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Jag sade redan tidigare att jag instämmer i de anvisningar som skolöverstyrelsen har givit ut. Dessa anvisningar har skolöverstyrelsen lämnat efter hörande av juridisk expertis, som alltså inte kan instämma i de synpunkter som herr Romanus här framför.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Del är svårt all tvista med icke närvarande Jurister! Men i så fall blir nästa fråga: Om skolöverstyrelsen anser sig bunden av regeringens beslut att anta denna tolkning - som Ju framstår som onödigt stelbent - är då regeringen beredd att mjuka upp sina bestämmelser en aning, så att de protestaktioner som hittills har kunnat drabba dem som velat avslå från överbetyg inte skall behöva drabba dem onödigt hårt?

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Att göra på det viset innebär att införa en tvågradig betygsskala, men del är ett felaktigt sätt alt införa en sådan skala. Även om man har förståelse för kritiken mot betygssystemet skall man inte för att få det betygssystem man kräver gä till väga på det sättet. Jag måste avvisa den typen av aktioner. Jag anser alt vi måste fatta beslut i vederböriig ordning.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! För det första innebär det inte att man avskaffar den tregradiga betygsskalan, eftersom det fortfarande finns annat underiag för betygsällning, såsom statsrådet själv påpekade i sitt svar. För det andra deltar ju inte alla elever i den här aktionen. De som deltar i den drabbas själva, medan de andra fortfarande kan få sina tre belygsgrader, om de anser det väsentligt.

Det är Just denna inställning som jag har reagerat mot: nu skall man visa de här eleverna vem del är som bestämmer! Därför lar man i med hårdhandskarna litet hårdare än vad som vore nödvändigt. Det är delta

Nr 26 som jag har reagerat mot, och Jag beklagar om det inte går att få någon

Torsdagen den "ring på den punkten.

20 november 1975

_____________ Överläggningen var härmed slutad.

Om åtgärder mot

kommersialisering

av tävlingsidrott § 14 Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

Herr jordbruksministern LUNDKVIST erhöll ordet för att besvara herr Alséns{s)den 22 oktober anmälda interpellalion, 1975/76:36,och anförde:

Herr talman! Herr Alsén har frågat mig huruvida jag är beredd alt vid behov ta lämpliga initiativ i syfte att förhindra kommersiella intressen från att otillbörligt påverka idrottsrörelsens integritet och självständighet.

Inom hela fritidssektorn har de kommersiella intressena ökat kraftigt under senare år. Inte minst har detta gällt idrott i olika former, och då främst den mera elitinriktade idrotten. Riksidrotlsslyrelsen har därför beslutat att utreda om och på vilket sätt de kommersiella intressena påverkar idrotten.

Som ett led i detta arbete har statens pris- och karlellnämnd undersökt om priserna på idrollsmateriel påverkats av företagens ekonomiska stöd till idrotten. Utredningen visade att någon större påverkan på materiel-priserna inte kunnat konstateras på grund av företagens stöd till idrotten. Detta stöd är för övrigt enligt statens pris- och karlellnämnd blygsamt i förhållande lill samhällets insatser. Huruvida förelagens stöd är förbundet med villkor som styr idrotten undersöks f n. av riksidrotlsslyrelsen.

Om den pågående utredningen visar att förelagens stöd påverkar verksamhetens inriktning är Jag övertygad om att den svenska idrottsrörelsen kommer all vidta lämpliga åtgärder.

Statens stöd til! idrotten bygger på en av riksdagen fastställd målsättning - idrott åt alla. Del är självfallet en uppgift för regeringen alt se till att denna målsättning uppfylls.

Herr ALSÉN (s):

Herr talman! Jag vill tacka jordbruksministern - eller får jag i detta sammanhang möjligen säga idrottsministern? - för ett visseriigen kort men rakt och klart svar. Jag ber att avslutningsvis få återkomma lill en uttolkning av statsrådets avslutande mening i svaret, som Ju är den inlressaniasie från min synpunkt setl.

Låt mig först få framhålla att Jag ser idrottsrörelsen som en viktig och betydelsefull folkrörelse med betydande ungdomsfostrande uppgifter. Det är etl imponerande ideellt arbete som utförs av tusentals frivilligt verksamma ledare runt om i landet, ute i idrottsklubbar och föreningar av olika slag. Samhället har all anledning att hysa både tacksamhet och respekt för många gagnerika insatser. Flertalet idrottsutövare - detta gäller i synnerhet dem som motionerar i Korpens regi - hoppar, springer.

spelar fotboll, bandy och ishockey, åker skidor och skridskor för nöjets och välbefinnandets skull. Den aktivitet på del fysiska området som förekommer med denna motivering är ur folkhälsosynpunkt av stort värde. Den fyller mångas fritid på ett meningsfullt och stimulerande sätt. Jag finner således övervägande positiva drag i dagens idrott.

Men det finns inslag som fördunklar en i huvudsak ljus bild. Då tänker Jag givetvis på de problem som jag berört i min interpellalion och som sammanhänger med de kommersiella intressenas alltmer ökande insteg. Jag noterar också att jordbruksministern i sitt svar ger mig rätt på denna punkt. Jag delar naturligtvis statsrådets förhoppning om all idrottsrörelsen själv skall kunna komma till rätta med förekommande avarter.

Beträffande den av jordbruksministern åberopade SPK-undersökningen rörande priserna på idrollsmateriel har Jag dock vissa kommentarer att göra. Först måste jag erkänna att Jag ännu inte hunnit ta del av undersökningen i dess helhet, men efter vissa informationer jag fått från, som Jag tror, sakkunnigt håll har Jag funnit del klokt att vara något skeptisk mot vissa slutsatser som har dragils i utredningen och kanske framför allt mot de kommentarer som har gjorts i anslutning lill att den har redovisats.

Jag vill göra min kommentar med utgångspunkt i mitt påpekande i interpellationen om all sammankopplingen av elitidrott och reklam ofta styrt idrotts- och motionsutövares val av idrottsredskap, t. ex. räcket, bollar och skidor, etl förhållande som inte minst drabbar barnfamiljer och resurssvaga konsumentgrupper.

Inom sport- och motionsområdet förekommer i dag en "märkes- och kändishysleri", som innebär att varuproducenterna betalar - eller köper - olika elitidrottsman för all de skall använda och göra reklam eller PR för resp. fabrikants produkt eller märke.

Delta leder till - och del är givetvis också tillverkarnas avsikt - att barn, ungdomar och andra "vanliga" idrottsintresserade konsumenter genom kopplingen elitidrottare - märkesvaror uppmärksammar och vill köpa de aktuella märkena. Man vill naturligtvis identifiera sig med sina idoler, vilket exploateras kommersiellt. Genom att konsumenterna erbjuds att köpa inte bara en produkt ulan även en identifikation kan fabrikanterna hålla priset på en hög nivå. Reklamkostnaderna bidrar även delvis lill del, som jag ser det, vanligtvis höga priset. Jag skall be att få återkomma lill det.

De aktuella märkesvarorna är oftast av god kvalitet - det är inget tvivel om det - men den motiverar knappast del pris man tar ut för dem. Denna kvalitet är också i de flesta fall för hög i förhållande till de vanliga konsumenternas behov och krav; jag tänker då inte minst på barn och ungdom som utövar sport och idrott. Man lockas med andra ord alt köpa "överkvalilel".

Jag har mött många intresserade frågare med anledning av att jag har framställt den här interpellationen. Några av dem har undrat, och del är väl ganska naturligt: Nå, vad gör konsumentkooperationen ål det här?

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

Då har jag svarat ungefär så här: De konsumentkooperativa varuhusen och KF har sedan lång lid tillbaka försökt tillhandahålla funktionella och prisvärda produkter för den stora gruppen av vanliga idrottsintresserade konsumenter, men det har många gånger varit svårt alt få tillräckligt gehör för dessa produkter mot bakgrunden av just de problem jag har pekat på - den starka identiflkationsfaktorn osv.

Elt visst behov finns också av att ytterligare förbättra och utveckla de i och för sig redan goda varor som vi saluför; det är helt klart. Vi kan heller inte bortse ifrån många idrottsiniresserades behov av och önskan att på något sätt identifiera sig och känna samhörighet med ledande personer, klubbar och förbund inom de olika sporterna.

Fråga är dock om detta måste innebära köp av dyra märkesvaror, med stora ekonomiska uppoffringar för konsumenterna som följd, och därtill stundom vissa sociala problem. Det är inte så sällan man märker hur barn i familjer där man inte har en tillräckligt hög inkomstnivå faktiskt blir utsatta för mobbing av kamrater som har haft den något diskutabla förmånen alt få prylar som är märkescenirerade och liksom auktoriserade via elitidroiismännens nyttjande av dem.

För att försöka lösa de här problemen har KF inlett - och avser att fortsätta - visst samarbete med seriösa organisationer och idrottsledare. Syftet är att tillsammans med dem dels utveckla våra varor och sortiment med inriktning på goda varor till rimliga priser, dels förbättra möjligheterna all informera de stora konsumentgrupperna om förekomsten av produkter och sortiment av det här slaget.

Vi vill alltså genom samarbetet med dessa erkända organisationer, ledare och idrottsmän, utnyttja deras erfarenheter i god mening, deras kunskaper och synpunkter för att ytterligare utveckla och anpassa vårt sortiment till de breda konsumenilagren. Detta arbete kan ses som ett komplement lill de samrådsgrupper med konsumenier som KF har tillsatt för att vidareutveckla andra varuavsnilt, t. ex. beklädnad, skor och hus-ge råd.

Men för alt slå hål på vad jag vill kalla märkeshyslerin med dess många negativa konsekvenser måste vi också förstärka informationen utåt om våra alternativa sortiment och'samtidigt ge möjlighet till vissa positiva "identifikationer". Samarbetet innebär på denna punkt alt vi i vår information kan hänvisa lill organisationernas och idroltsledarnas dellagande i utvecklingsarbetet och att de borgar för produkternas kvalitet och användbarhet, utan att vi för den skull "köper" deras medverkan i direkt reklamsyfte.

I anslutning till kommentarerna kring SPK-undersökningen har jag försökt plocka fram några exempel som kan belysa det jag här berört. Det gäller vad konsumtion av sportartiklar med, som jag vill kalla det, "överkvalilel" kan innebära ekonomiskt för en familj med två barn i åldern åtta resp. Oorlon år, vilka utövar sport - utförsåkning på skidor, ishockey och tennis.

Det yngre barnet - om del är en fiicka eller en pojke spelar ingen

roll i delta sammanhang - kan få en fullt användbar utrustning till dessa tre sporter för ca I 200 kr., och det äldre barnet, Oortonåringen, kan få en utrustning för ca 1 700 kr. till samma sporters utövande. Det innebär en sammanlagd utgift på knappt 3 000 kr. för den familj jag tänker på

- en icke så liten utgift, minsann! Men del är även möjligt - vilket
är det intressanta i sammanhanget och belyser mina påståenden i dessa
avseenden - att köpa utrustning till de två barnen för 7 500 kr. Det
gäller alltså ansenliga belopp, och det är en spännvidd från 3 000 till
7 500 kr.

Enligt Sparbanksföreningen kan en budget för en ivåbarnsfamilj med en bruttoinkomst på 54 000 kr. - en icke så ovanlig inkomst - se ut på följande sätt.

Till bruttoinkomsten kommer 3 600 kr. i barnbidrag och 2 280 kr. i bostadsbidrag. Det gör en sammanlagd inkomst på 59 880 kr. Skatten belöper sig i detta exempel till 20 150 kr. Då återstår att disponera 39 730 kr.

Man har räknat med att en bostad skall kosta minst 8 400 kr., livsmedel 14 300, kläder 4 000 och "övrigt" 13 030 kr. Det blir en summa på 39 730 kr.

Det som man har kallat "övrigt", en summa på i runt tal 13 000 kr., skall täcka en mängd utgiftsposter såsom fackföreningsavgifter, resor, elektricitet, tidningar, TV, radio, telefon, tvätt, hygien, hälsovård, semester, fickpengar, sparande, försäkringar och - kanske inte så sällan

- bilkostnad.

Av detta framgår att utrymmet för sportulruslning är mycket litet i de flesta familjebudgeiar. Problemen accentueras ytterligare när de idrottsintresserade barnen vill idenliflera sig med sina idoler bl. a. genom att använda de märkesvaror som elitidrottare gör reklam för och tjänar pengar på. Denna identifikation kan innebära - som jag också har belyst

- att kostnaden för idrottsutövandet fördubblas och kanske i värsta fall
tredubblas, vilket endast är möjligt i familjer med mycket höga inkomster.

Jag har här etl exempel på hur leverantörer medvetet jobbar efter linjen att skapa den önskade identifikationen. Det är en annons som är införd på s. 60-61 i nr 11 av Svensk Skidsporl för i år, som Ju är Svenska skidförbundels officiella organ. Där finns detta framtonal alldeles speciellt på mycket färgglada reklamsidor. Det gäller slalomutrustning, utrustning för att åka skidor utför.

Det finns på den ena sidan ett par granna och rejäla pjäxor för ändamålet, och det står överst: "För Ingemar." På den andra sidan finns det ett par säkerligen excellenta skidor för det här bruket; de är "för Gustavo".

Sammanfattningsvis är de här pjäxorna och skidorna "för dig", säger leverantören. Det är alltså etl sätt att tala om för dem som läser den här tidningen - och jag hoppas att det är många skidintresserade som gör det - att skall man åka utför och bli en Ingemar eller en Gustavo Thöni så skall man ha sådana här grejor.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

Jag skall mycket kort i kalla siffror belysa vad det något specificerat kan röra sig om när det gäller de totalbelopp som Jag omnämnde tidigare.

Jag har här en liten prismässig uppställning som gäller tre olika prisalternativ. Del finns ett lågprisalternativ som avser fullt användbara grejor för ungdomar i de nämnda åldrarna 8-14 år, det finns ett mel-lanalternativ - den billigaste märkesvaran - och så finns del etl alternativ som avser den dyraste varan, den som verkligen hårt märkesförs kopplad lill idolerna.

För åttaåringen innebär detta att en ishockeyulruslning enligt lågprisalternativet kostar 300 kr. Är det så att man på något sätt lyckas lura föräldrar att köpa den dyraste utrustningen, så kostar den 1 035 kr. För fjortonåringen är motsvarande siffror 372 kr. för del billigaste alternativet och för det dyraste praktiskt taget en lusenlapp högre, 1 342 kr.

Vad det gäller utförsåkning på skidor, som ju inte är någon ovanlig sport i dag och som säkerligen växer, så kan en åttaåring få en fullt användbar utrustning för 861 kr. Men helt säkert är avsikten all den typ av annonser som jag visade upp skall stimulera till köp av den dyraste märkesvaran, och då får man räkna med en kostnad på 1 565 kr. För fjortonåringen är motsvarande siffror 1 096 kr. för lågprisalternativet och 2 733 kr. för den dyra märkesvaran.

Om man avslutningsvis ser på tennisen finner man alt utrustningen självfallet är betydligt blygsammare kostnadsmässigl. Där kan åttaåringen förses med en utrustning för 60 kr. som gör det möjligt att spela tennis - kanske inte lika bra som Björn Borg, men del kan han nog inte heller med en utrustning enligt det dyraste alternativet, som kostar 140 kr. för en åttaåring. För fjortonåringen kommer del billigare alternativet upp i en kostnad på 200 kr., och det dyraste märkesaliernaiivei går på 619 kr.

Får jag till slut i det här avseendet tala om vad saldot blir på de olika varugrupperna. För åttaåringens försörjning med ishockeyulruslning, ui-försåkningsutrustning och tennisulensilier blir kostnaden enligt lågprisalternativet 1 221 kr., medan den dyra märkesvarugruppen kostar 2 740 kr. för samma ändamål. När det gäller Oorionåringens utrustning är saldot för billiga alternativet 1 668 kr. och för det dyraste 4 694 kr. Del skiljer alltså 3 000 kr. i det här hänseendet för fjortonåringen. Del rör sig om minst sagt stora pengar. Fritidsmarknadens många produkter kommer att öka med en växande frilid, del kan vi vara förvissade om. Del är således en fråga som har stor räckvidd från konsumentsynpunkt. Det är min förhoppning att konsumentintressenas företrädare framgångsrikt skall kunna bekämpa de betydande kommersiella intressen som breder ut sig. Om dessa insatser skall bli framgångsrika måste de givetvis göras i nära samarbete med idrottsrörelsens olika företrädare.

Herr talman! Vad som gör mig en smula bekymrad ytterligare är en inom elitidrotten tilltagande jakt på framgångar, på segrar. På vissa håll har det smugit sig in en oroväckande värdering, som kan uttryckas med orden "segra till varje pris". Jag har här med mig några tidningsurklipp

från idrottssidorna i Gefie Dagblad av den 4 resp. 5 november i år. I ett par stort uppslagna artiklar behandlas piller- och tablettätandet inom tyngdlyftarnas led. Jag vill citera några uttalanden, och Jag börjar med att läsa ur tidningens tisdagsnummer den 4 november. Där kan man i rubriker och text läsa följande:

"Hans Rubert kliver fram och avslöjar sanningen bakom krafiidrotterna - nu riskerar han livstids avstängning"

I en ännu större rubrik kan man läsa delta:

"Pillerälningen har tagit över helt''

Tidningen har satt citationstecken omkring den rubriken; man citerar alltså Hans Rubert.

Sedan slår det med något mindre stil och punktvis följande:

"15-åringar som äter stora doser hormontableller.

Ungdomar som experimenterar med hormonsprutor i rena knarkar-siilen.

Förbundspampar som är införstådda med problemen men som tiger för all inte skada sin sport.

Elilmän som får nervproblem i ovisshet om hormonpreparatens biverkningar."

Den efterföljande artikeln är skriven av redaktör Anders Wedén, som har utvecklat sina synpunkter så som jag nu citerar från första stycket i artikeln:

"Sådant är läget i dagens kraftidrott. Utvecklingen de senaste åren är skrämmande och urspåringen total.

En som inte kan tiga längre är Hans Rubert, eliilyfiare och ungdomsledare i Gävle kraftsporiklubb. Rubert vet också bättre än de flesta vad det här handlar om. Han har sysslat med tyngdlyftning i 20 år. Varit bofast i landslaget, svensk mästare och svensk rekordhållare.

- Tabletter och sprutor har helt tagit över i kraftsporlerna, fastslår Rubert. Ingen som vill vara med i toppsammanhang, vare sig internationellt eller nationellt, klarar sig utan stora mängder hormoner. Jag har själv tvingats inta hormonpreparat i många år!"

Jag fortsätter att citera i samma tidnings onsdagsnummer, den 5 november. Där har man etl antal stora rubriker som lyder så här:

"Efter GD:s avslöjande i går - hormondebatien går vidare

Tyngdlyftarnas rikstränare slår larm: Hela idrotten måste saneras"

Sedan slår del i något mindre stil:

"- Vi måste städa inom idrottsrörelsen. Om inte kan det sluta med att föräldrarna kommer all hålla sina barn utanför idrotten! Så illa är situationen nämligen för närvarande.

Uttalandet kommer från Sven Borrman, riksinstruklör och landslagsledare i Svenska tyngdlyfiningsförbundet. Borrman, själv gammal elii-lyngdlyftare, har tagit del av Gefle Dagblads artikel om hormonpreparaien och idrotten. Han ger Gävlelyfiaren Hans Rubert rätt på nästan alla punkter."

Därefter följer en rubrik där del står: "Men öststaterna skrattar åt våra

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

protester"

Sedan står ett lextstycke också skrivet av Anders Wedén. Jag citerar:

"- Bara en sak är dessvärre (!) fel. Det här problemet gäller inte bara kraftsporlerna utan, med ytterst få undanlag, idrottsrörelsen i stort. Jag skulle vilja se den sport där ledarna med rent samvete kan ställa sig upp och förneka att inte hormoner eller andra preparat förekommer för att öka de aktivas prestationsförmåga!

Borrman förnekar inte att lyftarna använder sig av könshormoner:

- Det hela har utvecklat sig lill ett problemkomplex som även vi i tyngdlyfiningsförbundet flnner nästan ogreppbart."

Med del anförda vill jag ha sagt att dagens elitidrott rymmer många och stora problem. Förhoppningsvis kan idrottens egna organisationer klara upp dem.

Och nu, herr jordbruksminister, kommer jag till min avslutande fråga. Den ställs med utgångspunkt från den sista meningen i interpellationssvaret, som lyder:

"Statens stöd lill idrotten bygger på en av riksdagen fastställd målsättning - idrott åt alla. Det är självfallet en uppgift för regeringen all se lill att denna målsättning uppfylls."

Jag frågar nu: Kan jag tolka denna mening så, all om riksdagens målsättning - idrott åt alla - inte uppfylls, är jordbruksministern beredd all pröva lämpliga åtgärder för att ernå denna måluppfyllelse?

Herr WACHTMEISTER i Staffanstorp (m):

Herr talman! Idrotten är vår största folkrörelse. Den skänker hundratusentals människor en meningsfull fritid och är dessutom i allra högsta grad befordrande för folkhälsan. Idrotten är alltså värd allt tänkbart stöd och får också avsevärda bidrag från stal, landsting och kommuner. I det sammanhanget kan Jag inte underlåta att - i likhet med herr Hans Alsén - uttrycka min stora beundran för alla de tusende och åter tusende idrottsledare runt om i vårt avlånga land som med ett uppoffrande, frivilligt och ofta oavlönat arbete gör att Idrotlssverige fungerar.

Trots all alliså många goda krafter hjälper idrotten är det ingen överdrift att påslå att den arbetar under svåra ekonomiska villkor. Flertalet idrottsföreningar får hanka sig fram med hjälp av lotterier, bingo, reklam och annat, vid sidan av de nyss nämnda bidragen och frivilliga arbetet. Biljettintäkter och medlemsavgifter spelar för de allra flesta idrottsföreningar en underordnad roll.

De inkomster man får är emellertid i inkomstskattehänseende skattepliktiga. Del kan röra sig om inkomster av biljettförsäljning, fastighet, kapital, förlagsverksamhet m. m. Influtna medlemsavgifter är dock i regel inte skattepliktiga.

Såväl den statliga som den kommunala inkomstskatten är proportionell. Vid taxering till statlig inkomstskatt är skattesatsen 15 9 av den beskattningsbara inkomsten. Skatten på bingospel är 5 96 av spelets brul-toomsättning, medan reklamskatten utgör 10 % utöver ett visst belopp.

Skatterna innebär faktiskt en stor belastning för idrotten, främst därför alt varje förening med intäkter av något så när storlek måste ha tillgång lill person som är insatt i skattefrågor.

Andra ideella organisationer beskattas betydligt lägre än idrotten.

Det gäller inom idrotten som inom så många andra områden, alt samhället tar med den ena handen och ger med den andra, till glädje för huvudsakligen dem som bereds arbete och utkomst genom alt administrera del hela.

Del vore synnerligen värdefullt med en översyn av idrottens ekonomiska villkor. Då kanske de avarter som herr Alsén här har berört kunde bringas alt upphöra. Idrotten kanske också kunde bli befriad från vinstskallen.

Avslutningsvis kan jag dock, herr talman, inte underlåta att uttrycka min förvåning - inte över interpellationen utan över all interpellanten heter Hans Alsén. Han är sedan 1972 ordförande i KF, och om jag inte är helt felunderrättad spelar AIK med Domusemblemet på sina dräkter både i fotboll och i ishockey. Tala om att kommersialisera idrotten!

Herr RÄMGÅRD (c):

Herr talman! Herr Hans Alséns diskussion här i dag är något förvånande med hänsyn till den fråga han har ställt i sin interpellalion. Jag trodde debatten skulle få en annan inriktning. Han tog i sitt anförande upp hur t. ex. KF skall kunna stå emot andra intressen här i landet när det gäller idrottsutrustning.

Idrott, reklam och pengar har under den senaste tiden alltmer kommit alt slå i fokus i den allmänna debatten. Både inom idrottsrörelsen, hos föreningar och klubbar, och utanför organisationerna har idrottens kommersialisering debatterats. Jag kan här citera vad regeringens representanter i riksidrotlsslyrelsen skrev till styrelsen för något år sedan:

"Med stigande oro har vi kunnat notera hur starka kommersiella intressen som kommit in i idrotten. Dessa intressens påverkan på idrottsutövandet, på utformningen av idrottsevenemang och på idrottens möjligheter till ytterligare breddning av idrottsutövandet överensstämmer inte alllid med idrottens uppställda mål. När stora internationella evenemang - där väridseliten möts till tävling - kommer alt handla mer om vilken utrustning segraren använt än om sportprestationer, eller när frågan om reklam på tävlingsdräkler förtar idrottsprestationer, då är det idrottsliga på väg att försvinna och ersättas av starka kommersiella intressen."

Personligen är jag också av den uppfattningen att starka ekonomiska intressen inte skall styra själva idrottsutövandet. Som exempel på vad som kan förekomma kan jag nämna alt vid stora internationella tävlingar utprovas ibland utrustning som resp. idrottsman tidigare inte har någon erfarenhet av. Del händer också alt man mer eller mindre tvingar ishockeylaget, skidåkaren, löparen osv. alt använda en sämre utrustning bara därför att laget, föreningen eller förbundet har skrivit kontrakt med

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidiott

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

den eller den firman.

Å andra sidan måste vi vara medvetna om alt hade svensk elitidrott under 1950-, 1960- och 1970-talen inte haft ekonomiskt stöd från svenskt näringsliv hade de resultat som uppnåtts internationellt inte varit av så hög klass som de varit.

Frågan gäller som Jag ser det: Accepterar vi alt Sverige skall bedriva elitidrott eller inte? Om vi accepterar det måste vi också la konsekvenserna därav. Elitidrotten måste alltså få ekonomiska förutsättningar. Vilka vägar skall vi då gå? En väg är all skilja elitidrotten från ungdoms-och motionsidrotten. Det är en svår avvägning. Elitidrotten skulle då mer eller mindre bli hänvisad till kommersiella intressen och samhället skulle svara för breddidrotien. När utredningen "Idrott ål alla" arbetades fram tog man enligt milt förmenande inte förulsältningslöst upp dessa problem ulan gled förbi frågeställningen den framlida tävlingsidrot-len/eliiidrolien kontra breddidrotien.

Vi är några centerpartister som tagit upp denna fråga i en motion. Vi begär där utredning av frågan om samhällets stöd till både bredd-idrotten och elitidrotten. Kammaren kommer alt få behandla den motionen redan nästa vecka.

Vi menar att det är nödvändigt all verkligen försöka komma ifrån konfiikien mellan å ena sidan elitidrotten och å andra sidan motions-idrotten. Båda behövs, de bör komplettera varandra. Idrottsrörelsen, stålen, kommunerna och delar av näringslivet kan gemensamt skaffa fram de ekonomiska resurser som behövs både för en framgångsrik tävlings-idrott och för ökad breddidroit för hela svenska folkel. Kan samhället och näringslivet i en gemensam pott ge elitidrotten resurser att verka, tror jag att man också skulle komma ifrån den kommersialisering av tävlingsidrotten som vi i dag har.

Herr LINDAHL i Lindingö (s):

Herr talman! Sedan interpellationen framställdes den 22 oktober har statens pris- och kartellnämnds stora utredning angående sportbranschen presenterats. Utredningen, som är etl led i SPK:s fortlöpande undersökningar av struktur-, pris- och kostnadsförhållanden i olika branscher, kan också komma till användning vid Riksidrottsförbundeis utredningar rörande reklamens betydelse för och inverkan på prisbildningen på idrollsmateriel.

Mot den här bakgrunden vill jag anföra några synpunkter på frågan om idrott, reklam och pengar.

Idrottens kommersialisering har varit ett omskrivet ämne den senaste tiden. Många har gjort gällande alt idrotten blivit så beroende av stöd från näringslivet att den till slut kan komma att bli elt redskap i händerna på privata företag. Nu har SPK i dagarna lagt fram denna utredning som visar att än så länge är del aktiva stödet från näringslivet lill idrotten av relativt ringa omfattning, i varje fall i förhållande till de stora summor som anslås av samhället, i första hand av staten och kommunerna.

173 företag med en sammanlagd försäljning år 1974 av 760 milj. kr. har ingått i undersökningen, som bl. a. utrett försäljning i leverantörsledet I972-I974 samt priser och pålägg på vissa sportartiklar 1975.

De tre största företagen - Monark-Crescent, Jofa och Stiga - dominerar marknaden kraftigt. 1973 hade dessa förelag nära 30 96 av försäljningen.

Fabrikanternas ekonomiska bidrag till idrotten har undersökts. Av 63 speciellt undersökta förelag lämnade 25 någon form av ekonomisk ersättning till idroltsorganisationer eller enskilda idrottsmän. Denna ersättning uppgick 1973 till knappt 3 milj. kr., främst då som ersättning till enskilda indrottsmän och ledare för utveckling och testning av förelagens produkter. En stor del av bidragen utgick i form av fri utrustning till idrottsmän. Del blir dock allt vanligare att leverantörer av sportartiklar anställer enskilda elitidrottsman som konsulter, produktuivecklare eller försäljare. 1974 var omkring 25 elitidrottsmän anställda hos undersökta förelag.

Hur inverkar då delta stöd på prissättningen av sportarliklar? Teoretiskt setl skulle priserna kunna sänkas med 1,5 96 om bidragen slopades. Men om man i reklamen förknippar sina produkter med kända idrottsmän kan det bidra lill en större säljvolym, som i sin tur kan ge lägre priser.

Det har ofta i debatten här hemma påståtts att vi i Sverige skulle ha dyrare idrottsartiklar än utomlands. En prisjämförelse mellan olika länder för några i Sverige vanligen förekommande sportarliklar visar alt prisnivån i regel var lägre i Sverige än i vissa andra länder. Exempelvis kostade samma tennisracket 249 kr. i Sverige mot 262 i Frankrike, 272 i Danmark och 315 i Västtyskland.

I anslutning till vad herr Alsén yttrade vill Jag bara påpeka att det måste vara ett gemensamt intresse för näringslivet och idrottsrörelsen alt det finns fullgoda alternativ för motionsutövarna, för barn och ungdom som har långt kvar lill elitskiktet.

För att ta ett par aktuella exempel gäller det såväl rackelar och bollar som skidor. Det lönar sig för konsumenten att vara prismedveten också på delta område. Det visar den aktuella SPK-undersökningen som jag här bara flyktigt kan beröra alldenslund del är en utredning på inte mindre än 145 sidor. Jag rekommenderar utredningen till ett närmare studium inför fortsalla idrottsdebatter här i kammaren.

Nu är det naturligtvis inte hela det kommersiella stödet till idrotten som utredningen har fört fram. Också andra företag än leverantörer av idrollsutrustning satsar pengar på idrottsföreningar och idrottsutövare. Men om man fördubblar eller tredubblar den här siffran blir det ändå, ärade kammarledamöter, en bråkdel av det stöd idrotten totalt erhåller från samhället.

Jag tror all SPK-undersökningen varit nyttig. Frågan om idrottens kommersialisering kan i någon mån avdramatiseras. Utredningen ger fakta på ett område där massmedia enligt min mening ensidigt varit inriktade på elitidrott, på den hel- eller halvprofessionella idrotten.

Det som sticker i ögonen på vanligt folk när man kommer in på idrolls-

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidiott

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

problematiken är naturligtvis märkesreklamen, annonseringen på ishockey- och fotbollsspelarnas ryggar, skyltarna kring arenorna, Björn Borgs iröjmärken och Ingemar Stenmarks skidor, för att hänvisa till en ledare i Örebro-Kuriren häromdagen.

Men i verkligheten handlar det naturligtvis om någonting helt annat. Det handlar om de många som tävlar i de lägre divisionerna, som skidar, löper, orienterar, spelar pingis fjärran från firmaintressena och penningtransaktionerna.

Man blundar inte inom idrottsrörelsen för de problem som kan förknippas med elitidrotten. Det arbetas målmedvetet på alt eliminera sådana problem. Vad vi kanske i idrottsdebatten ibland saknar är breddidrotten, allt detta nyttiga som svensk idrott ändå utgör. Jag tror att idroltsdebatien stundom går snett, eftersom den i så hög grad handlar om idrott och pengar.

Det myckna talet om reklam och pengar har, som jag sade, dominerat debatten. Ett faktum är emellertid att idrottsrörelsen i de flesta fall lever under knapphetens kalla stjärna och kommer att så göra även i framtiden, därför att hur myckel vi än ökar samhällets bidrag så är detta en stor och väldig folkrörelse där anspråken ständigt stiger.

Del är obestridligt att en viss kommersialisering av idrotten förekommer, framför allt då på loppnivå. Men del är en följd av kostnadsutvecklingen också på idrottens område. För alt möta den utvecklingen räcker del inte bara med entréavgifter. Det är för arrangörer på nästan alla nivåer - utom kanske för de allra främsta idrotlsklubbarna - nödvändigt att komplettera med andra inkomster. Har man någon erfarenhet från idrottens breda fält, vet man Ju all en idrottsledare i mycket hög grad får syssla med danstillställningar, idrottsmässor, lombola och lotterier, bingo, julgransförsäljning, gatukök etc. Sådana saker har varit och är idrottsföreningarnas stora inkomstkällor - entréavgifterna räcker inte långt. Tyvärr upptar de här arrangemangen för ekonomin många idrottsledares tid i alltför hög grad.

Man skulle kunna utveckla synpunkter på idrottsområdet i långt högre grad än vad vi har tillfälle till i denna interpellationsdebatt en eftermiddag här i riksdagen. Jag skall här nöja mig med dessa kommentarer.

Jag har läst statsrådets korta men uttrycksfulla svar på interpellationen, och jag kan instämma i detsamma. Statsrådet, vår idrottsminister, hyser förtroende för idrottsrörelsen, och han är förvissad om alt man där skall vidta lämpliga åtgärder för att komma till rätta med de här belysta problemen. Det är också min mening. Idrottsrörelsens svar hittar jag i Riks-idrottsförbundets petila för 1976/77. Där säger man följande: "Riksidrotlsslyrelsen hävdar att det är ett oeftergivligt krav att alla beslut i frågor som rör idrottens mål, organisation och aktiviteter måste fattas av idrottsrörelsen och inte av intressenter utanför denna."

Detta tycker jag utgör elt svar från idrottsrörelsen till idrottsministern.

Herr ÅNGSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill i likhet med herr Lindahl i Lidingö lacka Jordbruksministern - eller idrottsministern, som det i detta sammanhang bör hela - för det svar han givit på denna interpellalion. Även Jag noterar som mycket positivt idrottsministerns tro på idrotten och dess idealitet. Denna tro innebär inte ett fördöljande av idrottens brister, men inrymmer dess självläkande kraft. En sådan värdering från en myndighet som har etl betydande inflytande då det gäller slödel till idrotten känns välgörande.

Jag vill instämma i vad tidigare talare här har anfört beträffande idrottens målsättning och inriktning. Det var också välgörande all herr Lindahl i Lidingö i denna debatt presenterade en redovisning av hur idrottsmännen utnyttjas i reklam och för produktutveckling och hur detta påverkar priserna på idrottsartiklar så alt man ibland får påslag på priserna

- om jag får använda det uttrycket - med 1,5 96. Senare i mitt anförande
skall Jag återkomma till detta problem, men jag vill först ta upp en annan
fråga som jag tycker är av stor principiell betydelse och som gäller idrot
tens demokratiseringsprocess.

Vid en tillbakablick i idrottens historia - och då menar Jag modern lid, jag lämnar antiken ål sidan - kan de som är i min ålder säkert erinra sig att idrottsutövandet i idrottens ungdom var förbehållet dem som hade råd lill det. Det fanns en mycket skarp klassgräns mellan de ungdomar som hade möjlighet att utöva idrott och de som inte hade det. Jag kan själv ge ett vittnesbörd om detta, eftersom min idrottsliga verksamhet ligger ca 30 år tillbaka i liden. Flera av mina kamrater ställde i likhet med mig upp i många tävlingar. Vi var från början starkt handikappade gentemot de ungdomar som hade bättre förutsättningar alt lyckas bra i tävlingarna på grund av att deras idrollsmateriel var myckel bättre än vår. Dessa ungdomar hade också mer tid för träning, och de blev omhändertagna på lävlingsplatserna på ett helt annat sätt än vi. Skillnaden mellan oss och dem var att dessa ungdomar hade större ekonomiska resurser än vi. Jag vet att många idrottsmän från 1930- och 1940-talen med mycket goda anlag i dag erinrar sig den här klasskillnaden med bitterhet. De går och säger i sin ensamhet: "Jag hade aldrig chansen att visa vad jag egentligen kunde."

Förhållandena är bättre i dag. Vad beror det på? Det beror på att idrotten nu har fått bättre resurser. Hur har då de resurserna skapats? Ja, i takt med all idrotten vuxit ur barnskorna har också idrottsledarna fått en annan inställning. Arbetet har breddats inom alla områden, och man har skapat en bas för pyramiden som leder upp mot elitskiktet. Man har också i denna bas fått fram en stor grupp av ledare som genom hängivet och uppoffrande arbete skapat ekonomiska förutsättningar för idrotten. Det är egentligen otroligt vad som uträttas på del området. Del upptäcker man när man kommer idrotten in pä livet och kan titta bakom kulisserna. Dessa insatser har gällt - som det sagts tidigare här

- anordnande av aktiviteter som ligger utanför den direkta idrotten i

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kom m eisialisering av tävlingsidrott

många fall, t. ex. lotterier, danstillställningar, engagerande av tivoli osv. Men också inom den direkta idrottsliga verksamheten har de genom sill oavlönade arbete gjort stora insatser.

Sedan har vi de pengar som idrottsrörelsen fått från stat och kommun. Del är också stora summor och elt vittnesbörd om den bredd och förankring som idrotten har i dag i Sverige. Av statsmedel har, som del här relaterats, i olika former utgått 190 miljoner under ett år. I driftstöd och annan hjälp från kommunerna har det satsals 750 milj. kr.

Även om delta är väldigt stora pengar och ett bevis på verksamhetens omfattning kämpar idrottsrörelsen i dag med stora ekonomiska problem. Ambitionerna är större än de ekonomiska resurserna. En god hjälp -även om den i förhållande till de väldiga summor som jag nu talat om är av relativt liten omfattning - är del stöd som idrottsrörelsen har fått av företagsamheten i Sverige. Den hjälpen uppgår till ca 3 milj. kr. och har en delvis riktad karaktär.

Därmed kommer Jag in på frågan om vilka fördelar och nackdelar som denna stödjande verksamhet från företagen kan innebära för idrottsrörelsen. Till fördelarna hör att idrottsmännen engageras i produktutveckling. Jag har själv varit med i det sammanhanget och experimenterat med fotbollsskor och skidor. Jag tror alt jag vågar påslå att de erfarenheter och de råd som den gruppen idrottsmän kunde ge fabrikanterna var betydelsefulla för att utveckla produkterna och få fram bättre kvaliteter till båtnad dels för idrottsresultaten, dels för produkternas hållbarhet och därmed för syftet att konsumenten skall få så mycket som möjligt för sina pengar.

Jag tror all herr Alsén i sitt anförande undervärderade idrottsmännens insatser just på det här området.

Om man ser del hela ur likställdheissynpunkt går del att lägga en annan aspekt på det också. De pengar som idrottsrörelsen får och som går lill idrollspooler och till vissa idrottsmän som ar särskilt framstående ger dem också möjlighet att på någorlunda likvärdiga villkor ta upp kampen med idrottsmän från andra länder, där man tävlar och verkar under helt andra ekonomiska förutsättningar än vad de svenska idrottsmännen kan göra. Vi har systemet med den universiletsanknutna idrotten i Förenta staterna, stipendiesystemet, och vi har öststatsmodellen där idrottsmännen får resurser att träna och tävla av en helt annan storlek och kvalitet än vad den frivilligt drivna svenska idrotten kan ge. Del är alltså en chans för våra pojkar och flickor att tävla på någorlunda lika villkor. Jag tycker alt det också är en pluspoäng att sätta i kanten i det här sammanhanget.

Det är stötande att se reklam och att uppleva att det ibland ställs vissa villkor för att dessa pengar skall utgå lill idrottsrörelsen. Ja, vad beträffar reklamen är den nu ett mycket stort och i många fall dominerande inslag i samhället över huvud taget och det är naturligtvis bara att beklaga att inte idrotten har kommit undan den företeelsen. Det finns myckel negativt i den typ av reklam som bedrivs. Men reklamen har

också en viss konsumenlupplysande karaktär, som jag förstår alt herr Alsén också har viss förståelse för, då del gäller att tala om hur en produkt är.

Även om jag måste påpeka alt Domus också är med i den här reklamkampanjen genom att lämna sitt namn till vissa framträdande idrottslag så hoppas Jag att i varje fall inte den här debatten gör att Domus drar in bidraget. Jag förmodar att Domus inte har ställt några villkor lill dessa föreningar utan att bidraget är helt av understödjande karaktär och till för att muntra upp och hjälpa de idrottsföreningar som fåll den här favören.

Jag har också ringt runt och gjort en liten enkät hos en del varuhus och då även talat med Domus. Jag har funnit samma strävan hos de andra varuhusen att få fram goda och prisvärda produkter. Men prisskillnaderna i fråga om både kvaliteter och användningsområden kvarstår lika väl i Domus som i de andra varuhuskedjorna. Just när det gäller den här inställningen hos producenterna av våra idrottsartiklar -att man skall få fram goda produkter - tror Jag att för oss i idrottsrörelsen är det en viktig uppgift alt skjuta på. Det är inte helt bra f n. Det finns många bevis på detta. Men jag tror att en av idrottsrörelsens stora uppgifter är att vara uppmärksam på problemet och att hjälpa till när producenterna försöker att komma den rätta vägen.

Till sist vill jag bara deklarera all jag tror på idrotten. Och då måste jag nämna den sista allvarliga punkten i herr Alséns anförande. Det gäller piller- och lablettäiandet. Det är Ju något vid sidan av pengarna, men det har så att säga beröring med resultaten. Jag tror och hoppas all idrottsrörelsen skall visa kraft och styrka att kunna ta itu med det här problemet själv, mycket kraftfullare än idrottsrörelsen hittills har gjort. Jag vill påstå alt inom svensk idrott är strävan mycket stark och ambitiös att klara av detta problem, och svensk idrott på internationell nivå har också försökt få den synpunkten spridd i andra länder. Laborerandet med vår ungdom i tvivelaktiga hormonexperiment och med andra tillfälligt pres-talionshöjande åtgärder är en företeelse som är helt främmande för idrottsrörelsen och måste betraktas som en myckel svär avart. Den idrottsledare som tiger när han känner till att elt sådant bruk pågår och all experiment utförs i det sammanhanget - med risker för hälsan i framtiden - den idrottsledaren bör snarast kopplas av!

Herr talman, jag tycker att debatten är värdefull. Den bör föras i den här församlingen, eftersom riksdagen har en mycket stor bestämmanderätt då del gäller idrottens villkor inför framliden. Jag välkomnar interpellationen från den synpunkten.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidiott

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Jag delar självfallet alla de positiva värderingar om de frivilliga krafternas insatser inom idrottsrörelsen som kommit till uttryck i de debattinlägg som gjorts här. Del är til syvende og sidst ändå på del sättet att den alldeles övervägande delen av den idrottsliga verk-

4 Riksdagens protokoll l975/7f>:26-28

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

samheten i vårl land genomförs med hjälp av de frivilliga krafterna i samhället. Däremot kommer naturligtvis uppmärksamheten av rätt naturliga skäl att riktas i alldeles särskilt hög grad mot elitidrotten och vad som händer där och inte mot breddidrotten.

Hans Alsén vidgade, och det har övriga debattörer också gjort, den ursprungliga frågeställningen lill något av en husesyn av alla förhållanden på idrottens område. Jag tänkte inte ge mig in i en så vid debatt här i dag. Vi får väl andra tillfällen all återkomma till alla de frågeställningar som tveklöst anmäler sig och som det finns stor anledning all diskutera. Jag skall i huvudsak hålla mig till några kommentarer kring det som värden ursprungliga frågeställningen, nämligen inlerpellanlens fråga lill mig huruvida jag var beredd att vid behov la lämpliga initiativ i syfte att förhindra kommersiella intressen från att otillbörligt påverka idrottsrörelsens integritet och självständighet.

Även om man håller sig till enbart den frågan kan man vidga den i någon mån till att gälla de två frågor som den i sin tur sönderfaller i. Om ett företag av något slag ger ekonomiskt bidrag lill idroltsverksamhet är det, säger såväl interpellanten som övriga som deltagit i debatten, i och för sig icke något fel i det. Frågan är i vilka former det sker och i vilken mån del påverkar priset pade varor som givaren tillverkar - om det nu är givare som tillverkar idrottsartiklar. Det senare är i första hand en konsumentpolitisk fråga. Man kan inte begära att idrottsrörelsen skall ha möjlighet och förmåga att reglera prissättningen på de produkter som givaren tillverkar. Där anmäler sig kanske ett speciellt problem. Jag vill hålla med Hans Alsén om att del är lockande för alla de barn och ungdomar som skaffar idrottsutruslning att förse sig med den allra bästa materielen. I del sammanhanget spelar märkesvarorna en utomordentligt stor roll, och del kan självfallet ibland vara ett bekymmer inte minst för föräldrar i familjer med begränsade inkomster.

De insatser som här kan göras blir närmast av konsumentpolitisk natur. Men jag förutsätter att man inom idrottsrörelsen inser att det inte kan vara något intresse för den att en situation uppstår, där många ungdomar kommer alt avhållas från möjligheten att delta i idrottsliga sammanhang därför alt den materiel som krävs är onödigt dyr. Det finns här kanske utrymme för diskussioner inom den av riksidrotlsslyrelsen tillsatta utredningen om vilken avhållande verkan denna faktor kan ha på rekryteringen till idrottslig verksamhet. Men man måste nog ändå säga att detta i stort är en konsumentpolitisk fråga.

Pris- och kariellnämnden har på sätt som här redovisats undersökt vad de bidrag som lämnas lill idrotten från förelag kan betyda ur pris-synpunkt. Som bl. a. Essen Lindahl redovisat är det väl klart alt de inte spelar någon större roll för varans pris.

Del är väl också angeläget att slå fast i detta sammanhang att, som flera talare påpekat, bidragen från näringslivet till idrotten är oerhört blygsamma i förhållande till samhällsinsatserna. Bidragen från näringslivet aren spottstyver i förhållande till det som i sin helhet går lill idrotten.

Men dessa bidrag är naturligtvis inriktade på vissa områden, speciellt på elitidrotten. De offentliga bidragen lämnas av stal och kommuner. Från statens sida överlämnar vi förtroendet all fördela dessa medel ål idrottsrörelsen själv. Det gäller bl. a. fördelningen av medlen mellan elitidrott och breddidroit. Ingenting har rubbat mitt förtroende för idrottsrörelsens möjligheter att självständigt hanlera den frågan.

Den andra frågeställningen beträffande kommersialiseringen gäller om bidragen styr idrotten. Påverkar dessa bidrag idrottsrörelsens inriktning på sådant sätt alt, som frågeställaren ifrågasatte, dess självständighet och integritet berörs? Jag har funnit alt man inom idrottsrörelsen är utomordentligt angelägen om alt få klarlagt hur det verkligen förhåller sig med detta. Det är naturligtvis av avgörande vikt alt de pengar som näringslivet skänker icke får styra idrottens inriktning.

Mot bakgrund av den ideella inställning som man understundom även inom näringslivet vill hävda att man har lill idrottsverksamheten kan jag liksom herr Rämgård och andra talare tänka mig andra former för näringslivels bidrag genom vilka man verkligen skulle kunna sörja för en rättvis fördelning även av medlen från detta häll till den idrottsliga verksamheten, allt i enlighet med den målsättning som riksdagen har uttalat sig för, dvs. förhoppningen om och kravet på idrott åt alla. Men på den punkten är det idrottsrörelsens sak att diskutera förhållandena, och det är idrottsrörelsen sysselsatt med.

Jag vill lill slut säga att vi har bestämt oss för de relationer som vi skall ha mellan staten och idrottsrörelsen. Idrottsrörelsen skall vara en folkrörelse. Vi överlämnar åt idrottsrörelsen med fullt förtroende att hantera idrottsverksamheten. Vi ger idrotten stöd för de vikliga insatser som idrotten har som sitt mål att genomföra.

Jag vill sammanfatta mitt inlägg här med all på nytt svara på den fråga som herr Alsén avrundade sitt inlägg med, nämligen om regeringen är beredd att verkligen garantera att den målsättning - idrott åt alla -som riksdagen har uttalat sig för, i fortsättningen kommer att vara vägledande för idrottsrörelsens arbete. Jag svarar alt jag är övertygad om att idrottsrörelsen själv är angelägen .om att uppfylla den målsättningen. Jag uppfattar det självklart som en uppgift för regeringen all följa verksamheten på ett sådant sätt alt den målsättningen också hålls levande i umgänget mellan idrottsrörelsen och samhället.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

Herr ALSÉN (s):

Herr talman! Jag vill tacka idrottsministern - om jag nu får använda den termen - för denna sammanfattning och det avslutande besked han gav.

Det är också angeläget för mig all än en gång stryka under -jag tror jag nämnde det ganska klart i mitt första inlägg - att jag för egen del tror på idrottsrörelsen och de många i den verksamheten engagerade ledarna. Jag har förmånen att - visserligen i ringa omfattning - vara en av dessa ledare och har därför anledning att sälla tro och lit till möj-

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

O in åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidrott

ligheterna inom rörelsen själv. Men verksamheten bör också stundom bedrivas under dialog med samhällets företrädare, som ju - del har deklarerats av dem som har gjort inlägg här i dag - har visat stort intresse för idrotten och som jag hoppas också framgent skall göra det.

Herr talman! Delta blev en riktig idroUsdeball. Del var kanske inte min tanke när Jag skrev interpellationen, men en stor och viktig fråga förtjänar väl att talas om vid olika tillfällen. Jag förmodar alt kammaren får en idroUsdeball i nästa vecka också i samband med behandlingen av en motion, som herr Rämgård nämnde har väckts av några centerpartister. Nu vill jag bara rikta några ord till dem som har yttrat sig här.

Herr Wachlmeister i Staffanslorp fann det litet egendomligt att jag skulle kunna ställa en interpellalion med detta innehåll, ehuru han tyckte det var värdefullt all interpellationen kommit. Anledningen till alt herr Wachlmeister fann det egendomligt att jag har ställt interpellationen var att del förekom Domusreklam på några klubblags dräkter. Jag vill därför gärna citera några rader ur min interpellalion. Efter att ha hört herr Wachlmeisters och några andra talares inlägg från denna talarstol tycker jag det kan vara värdefullt att klara ut vissa saker.

Jag säger i min interpellalion bl. a.: "Ofta medför denna märkesreklam också en betydande och omotiverad fördyring av produkten. Denna olyckliga sammankoppling av elitidrott och reklam styr dessutom många idrotts- och motionsuiövares val av t. ex. räcket, bollar och skidor. Detta drabbar inte minst barnfamiljer och resurssvaga konsumentgrupper."

Jag berörde detta tema ganska ingående och belyste del på elt sådant sätt all det för envar som var vänlig nog att åhöra mitt anförande borde framstå som ganska klart atl här finns problem i dag. Men i fortsättningen av interpellationen säger jag:

"Självfallet finns del samtidigt många företag som seriöst stöder idrottslig verksamhet. Del lämnas bl. a. betydande anslag till korpklubbar och molionsarrangemang, som skapar ökade förutsättningar för alt åstadkomma idrott och motion åt alla. När reklaminsatser sker i överensstämmelse med vedertagna former och inom ramen för klara marknadsföringsregler är de givetvis välkomna och av värde för idrottsrörelsen."

Det är min bestämda uppfattning att det är på det sättet. Man kan sedan tycka mer eller mindre bra om de här sakerna, även oberoende av om det är den ena eller den andra symbolen som sitter på idrottströjorna. Men jag menaratt det aren uppgörelse med ifrågavarande klubb, där annonsören - för det är en fråga om annonsering - betalar ett pris för en annons. Kostnaderna för annonsen finns kanske inrymda i en budget, där vissa summor går lill annonser i dagspress och andra summor till andra annonser och elt visst antal kronor till annonsering på idrottsutövare. Jag tycker i och för sig att förhållandel bakom en sådan uppgörelse är korrekt, men sedan kan man naturligtvis ställa sig tveksam lill reklamformen som sådan, och jag måste erkänna alt jag nog gör

det i stor utsträckning. Principiellt menar Jag emellertid att del inte utgör någon fara för idrotten, om man i del sammanhanget bidrar till sådan reklam genom atl upplåta utrymme på sina tröjor.

Jag vill också klart säga ifrån alt den typ av anslag som går till idrotts-pooler av olika slag - och som på inget sätt är förknippat med krav från bidragsgivaren - också är någonting positivt och någonting som vi har anledning atl vara glada för all företag vill ge - självfallet inom rimliga gränser, för idrottens skull och för dess sunda utövning och utveckling. Jag har haft förmånen alt vid något tillfälle själv vara med om alt fatta sådana beslut, och det tänker jag göra i fortsättningen också, om det sker inom de ramar som man måste hålla sig inom i de här sammanhangen.

Essen Lindahl berättade litet om SPK-undersökningen och nämnde de 1 1/2 96 som jag har läst om i pressen. Jag har också fått klart för mig, genom att läsa delar av utredningen, att det är summan av de merkostnader som olika företags satsning på idrotten kan medföra, och jag tycker också att det är en ganska blygsam summa. Det är inte heller den som oroar mig särskilt mycket -jag trodde detta framgick av milt första anförande. Det allvarliga är, som del sägs i interpellationen, denna koppling mellan elitidrott och reklam som styr konsumenternas val av varor. Vad detta kostar vet vi inte, och vi vet inte heller vilka sociala skador som kan bli följden - Jag tror faktiskt man kan använda del uttrycket i dag. Där tror jag idrottsrörelsen har all anledning atl se upp och alt dess utövare på sljärnnivå - del är dem del gäller - har anledning atl undersöka vad det är vi medverkar till. Jag ställer mig tveksam till påståendet att man därigenom medverkar lill produktutveckling.

Däremot - det vill jag gärna säga till herr Ångström - har Jag full förståelse för atl idrottsutövare medverkar i produktutvecklingen på sund ekonomisk basis men inte under så braskande former som jag skildrat genom att visa annonsen i Svenska Skidförbundels tidskrift. Herr Rämgård förvånade sig över att jag kunde berätta om KF i det här sammanhanget. Jag tycker inte det är så konstigt. Jag berättade om del samarbete som förekommer mellan konsumentkooperationen och idrottsrörelsens ledare och idrottsutövare för en sådan produktutveckling som syftar till alt ta fram vettiga produkter. De skall vara vettiga ur både kvalitets- och kostnadssynpunkt också för de breda konsumentgrupperna. Det skall alltså inte vara ett ensidigt utvecklande av nya varor för att skapa - förlåt ullrycket - "prylar" för några elitidrottsmän. Det kan givetvis vara viktigt och intressant i och för sig, men för breda konsumentgrupper är den produktutvecklingen ganska ointressant. Men det andra fallet av samarbete tycker jag är riktigt. I det sammanhanget är del inte någon sned marknadsföring och reklamverksamhet. En produktutveckling i samverkan mellan seriöst verksamma företag och idrottsutövare och idrottsledare är däremot önskvärd ur många synpunkter.

Låt mig sluta med alt säga att jag tror del finns tecken som kan oroa envar. Herr Ångström gav mig också rätt på den punkten. Del finns

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot ko mm eisialisering av tävlingsidrott

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om åtgärder mot kommersialisering av tävlingsidiott

i dag en hel del saker inom idrottens sfärer som kan ge anledning lill oro, men jag tror i likhet med de andra talarna här, inte minst statsrådet själv, atl idrotten har möjligheter alt komma till rätta med de här problemen och alt bromsa och definitivt sälta stopp för en farlig upptrappning a v dessa företeelser, som bottnar i. Jag höll på al t säga en besinningslös, kon-konkurrenssträvan, där pengar/prestation, prestation/pengar ständigt varvas med varandra och där det kommer in moment som droger och piller och vad det nu kan vara. Det finns ingen ände på delta, skulle jag vilja säga. Jag tror all det är viktigt att man är observant på problemet men atl idrottsrörelsen har goda möjligheter alt själv lösa det.

Jag vill uttrycka en förhoppning om all vi kan fortsätta med den stora enighet som har rått i kammaren under senare år när det gäller att öka samhällets stöd lill idrottslig verksamhet, med den prioritering som vi politiker alltid måste göra i förhållande till andra önskvärda ändamåls tillgodoseende; det är helt uppenbart all del är så vi får se det här. Jag hyser också gott hopp om atl vi skall komma fram i de sammanhangen till gagn för en idrotlsutövning som skall vara en källa lill glädje och stimulans åt de många. För min del vill jag då i hög grad prioritera bredd-och motionsidrotten. Jag tror att det aren klok samhällsinvestering att satsa framför allt på att intressera de många människorna för motionsutövande - det är en god friskvård.

Herr WACHTMEISTER i Staffanslorp (m):

Herr talman! Herr Alsén började sin interpellalion med följande ord:

"Under senare år har en beklaglig kommersialisering drabbat betydande delar av svensk lävlingsidrotl. Särskilt påtagligt är detta förhållande inom vissa bollidroiter och de övriga sportgrenar som är föremål för återkommande TV-sändningar."

När jag läste detta var det förklarligt all Jag genast reagerade mot alt Domusmärket förekommer på bl. a. AIK:s hockey- och fotbollströjor. Då är det ändå litet grand av atl kasta sten när man sitter i glashus, när man interpellerar om en sådan sak.

Del var glädjande att herr Alséns rädsla för dyra idrotlsredskap kom på skam; det visade sig att höjningen var bara 1,5 %.

Elitidrotten tror jag är utomordentligt nödvändig just för att skapa breddidroit. Man behöver bara se vad Björn Borg - med eller utan SAS-märkei på sin tröja - har betytt för att bredda lennissporten. När man talar om förelagens stöd lill elitidrotten får man inte glömma bort au företagen i mycket stor utsträckning också stöder motionsidrotten; del bör naturligtvis glädja herr Alsén, som också är ordförande i Svenska korporationsidroltsförbundet. Jag behöver bara peka på en artikel i del senaste numret av Byggnadsarbetaren, som redogör för hur Kockums varv har investerat inte mindre än 23 milj. kr. i en idrotts- och frilids-anläggning, där de anställda ulan kostnad kan utöva snart sagt alla idrotter.

Jag instämmer i alla de uttalanden som här har gjorts om atl alla

goda krafter behöver hjälpas åt när det gäller alt salsa på idrotten, och jag tror mot bakgrunden av del att den här debatten har varit myckel nyttig.

Herr LINDAHL i Lidingö (s):

Herr talman! Bara ett kort tillägg i klarhetens intresse! Riksidrotlsslyrelsen tillsatte 1974 en arbetsgrupp med uppgift all utreda vilken roll de kommersiella intressena verkligen spelar i dagens svenska idrott och hur detta påverkar idrottens möjligheter att fullfölja sin målsättning. Denna utredning kommer att slutföra sitt arbete under våren 1976. Inom kort vet vi således mera på detta viktiga område än vad som i dag är fallet. Den SPK-undersökning som jag åberopade utgör första biten av detta undersökningsmaterial, men om några månader kan vi alltså komma med en ännu bättre kartläggning.

Jag tror atl jag talar på hela den svenska idrottsrörelsens vägnar då Jag säger alt de kommersiella intressena självfallet inte får påverka idrottsrörelsens integritet och självständighet. Del är en självklarhet för folk som verkar inom den svenska idrottsrörelsen.

Min förhoppning -ja, jag vågar nästan säga förvissning - är att den svenska idrottsrörelsen kommer alt förbli en ideell folkrörelse, en frisk och levande rörelse som lever upp till den av alla accepterade målsättningen idrott åt alla.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

Överläggningen var härmed slutad.

§ 15 Om förbud mot användning av asbest

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Takinans (vpk) den 21 oktober anmälda interpellalion, 1975/76:33, och anförde:

Herr talman! Herr Takman har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ lill en lagstiftning som förbjuder asbest och asbesihaltigt material och som förses med bestämmelser om ytterligt restriktiva dispensmöjligheter. Vidare tas i interpellationen upp bl. a. frågan om ersättning till den som drabbats av asbestbelingad cancer.

Asbest innefattar som bekant flera i naturen förekommande fibermaterial med olika kemisk sammansättning och varierande egenskaper. Särskilt dess hållfasthet, värmebeständighel och värmeisolerande förmåga har gjort all asbest och asbestprodukter kommit lill användning för en rad ändamål och produkter: värmeisolering, brandhärdiga väggar och skott, asbeslcementprodukter, skyddskläder, bromsband.

Del har länge varit känt att asbest är ett hälsofariigi ämne. Inandning av asbestfibrer kan förorsaka asbestos, en sjukdom som liknar silikos. Man vet också atl asbest i förening med kalkdamm kan förorsaka för-tjockningar i lungsäcken. Uppgifter har också kommit fram om ökad

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

risk dör mesoteliom, en elakartad tumör i lungsäcken eller bukhinnan, hos personer som är utsatta för asbesihaltigt damm. Man vet vidare atl asbesihaltigt damm kan medföra Ökad risk för uppkomst av lungcancer. Rapporter i den vetenskapliga litteraturen visar atl tobaksrökning ytterligare ökar riskerna härför.

I september i år publicerades arbetarskyddsstyrelsens nya anvisningar om asbest efter flera års arbete. De trädde i kraft den 1 oktober i år och ersatte 1964 års anvisningar i ämnet. De nya anvisningarna bygger på samma grundförutsättningar, som dem herr Takman utgår från i sin interpellalion, dvs. de innebär krav på totalförbud mot asbest i alla de fall där det är möjligt. I anvisningarna slås fast alt asbest över huvud taget inte får användas för isolering mot värme, buller eller fukt. Inte heller får sprulning av asbest ske. I de fall där asbest eller asbeslprodukier även i fortsättningen kan förekomma i arbetslivet ges myckel stränga skyddsföreskrifter som skall förhindra att arbetarna riskerar sin hälsa.

Arbetarskyddsslyrelsen har i anslutning lill de i september i år rapporterade mesoleliomfallen, med de nya anvisningarna som grund, gått vidare i del förebyggande arbetet. Tillsammans med arbetsmarknadens parter kartläggs nu asbestens användningsområden punkt för punkt i syfte att närmare ta ställning lill i vilka fall och under vilka förutsättningar asbest och asbesthaltiga produkter kan få hanteras i fortsättningen. Sålunda överväger styrelsen alt inom den närmaste tiden förbjuda inläggning av vissa asbesthaltiga golvmaterial. Vidare övervägs bestämmelser om ytterligare begränsad användning av asbeslcementprodukter inom byggnads- och anläggningsindustrin. Ca 75 96 av Sveriges totala råas-bestförbrukning går till tillverkning av asbeslcementprodukter. På liknande säu är en rad andra användningsområden för asbest under bearbetning.

Här vill Jag också nämna del s. k. silikonuppföljningsprojeklet vid arbetarskyddsverket. I projektet skall bl. a. kartläggas alla arbetsplatser där kvarts eller asbest förekommer. Vidare skall tillses att mätningar görs på dessa arbetsplatser. Som ett ytterligare led i arbetet atl utröna hälsorisker i arbetsmiljön lill följd av exposition för asbest skall samtliga i socialstyrelsens cancerregister upptagna fall av mesoteliom gås igenom. Syftet härmed är atl klarlägga om anhopningar av fall kan härledas till viss yrkesgrupp eller arbetsmiljö. Utifrån delta hoppas vi få fram värdefullt underlag för förebyggande åtgärder.

En rad värdefulla och nödvändiga initiativ har sålunda tagits för alt förhindra ytterligare hälsoproblem förorsakade av asbest. Strängare föreskrifter när det gäller hantering av asbest har utfärdals, och de utgör en del av arbetarskyddslagslifiningen i vårt land. Ett omfattande arbete pågår inom den praktiska tillsynsverksamheten.

Jag har under hösten haft fortlöpande överläggningar med arbetarskyddsslyrelsen om det pågående arbetet och om möjligheterna att på samtliga områden komma till rätta med riskerna. Självfallet har vi också haft kontakter i frågan med de LO-förbund på vilkas områden asbest-

hantering är vanlig. Jag avvaktar nu resultatet av de överläggningar rörande hanteringen av asbest på skilda områden mellan arbetarskyddsslyrelsen och förbundens representanter som ännu inte är avslutade. Då får bedömas om ytterligare åtgärder är erforderliga i fråga om anvisningar, gränsvärden m. m. Målet är all få bort asbest och asbeslprodukier från arbetslivet.

När del gäller frågan om ersättningsskyldighet vill Jag anföra följande: Gällande lag om yrkesskadeförsäkring innehåller bestämmelser om ersättning ål den som i sitt arbete har ådragit sig en skada som framkallats genom inverkan av ämne. Från yrkesskadeförsäkringen har i praxis utbetalats ersättning vid både cancersjukdomar och andra sjukdomar som har orsakals av arbetet genom inverkan av asbest. Samtidigt kan erinras om att gällande avtal om trygghetsförsäkring, som har ingålts av parterna på arbetsmarknaden, ger ersättning förbi. a. lyte och men vid arbetsskada. Genom socialförsäkringen och avtalet om trygghelsförsäkring bör det således vara väl sörjt för ersättning i de skadefall som åsyftas i herr Takmans interpellalion.

Jag vill slutligen erinra om att yrkesskadeförsäkringskommitién i belänkandet SOU 1975:84, Ersättning vid arbetsskada, som nu är ute på remiss, har föreslagit en i princip full ersättning för inkomstbortfall till den som drabbas av arbetsskada.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag ber all få tacka för svaret, som Jag tycker har en positiv grundton.

Det tog exakt 75 år för alt de utländska erfarenheterna av asbestens hälsofarlighet skulle tränga igenom i Sverige. Förmodligen finns det mer än en anledning lill delta. Personligen tror jag att yrkesskadeförsäkringen varit etl oöverträffat instrument för atl konservera farliga arbetsmiljöer. Så som den har tillämpats har det krävts ett närmast övernaturligt bevismaterial för att övertyga riksförsäkringsverket och dess medicinska experter om att någon enda svensk kroppsarbetare blivit sjuk och dolt som en följd av hälsofarlig arbetsmiljö.

Eftersom yrkessjukdomar är gruppfenomen har alltid en orimlig bevisbörda lagts på den drabbade enskilde arbetaren. Frågan om bakgrunden lill sjukdomen, arbetsplatsens risker, har i varje särskilt fall försvunnit i ett moln av juridiskt damm. Först när det på en gång, nu i början av september, lades fram en förteckning på de åtta verksiadsarbetare vid Nohab, som hade dött av mesoteliom, blev del lättare all få gehör för de gamla kraven alt sjukdomsorsaken, i detta fallet asbesten, skulle avlägsnas ur arbetsmiljön. Men här i Sverige har del som sagt tagit 75 år.

1 Ingemund Bengtssons i och för sig positiva interpellationssvar vill

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

jag anmärka på uttrycket "ökad risk". Del är inte korrekt atl säga att det föreligger ökad risk för mesoteliom - en elakartad form av cancer i lungsäcken eller bukhinnan - hos personer som utsätts för asbesihaltigt damm. Del finns sannolikt ingen risk alls för den som aldrig utsätts för asbestdamm. Sambandet mellan mesoteliom och asbest är sedan länge så starkt dokumenterat atl man numera, till dess motsatsen har bevisats, förutsätter att varje fall av mesoteliom är framkallat av asbest.

Mesoteliom är en ytterst sällsynt form av cancer: Bara ett drygt tiotal svenska fall per år rapporteras lill socialstyrelsens cancerregister. Med tanke på den asbestdammande miljö, som vissa av arbetarna vid AB Bofors-Nohabs järnvägsverkstad i Trollhättan varit utsatta för, var det verkligen ingen överraskning all det skulle krävas offer bland dem. Det överraskande och tragiska är alt åtta av Nohabs arbetare dog av mesoteliom under åren 1959-1969 utan alt det föranledde någon som helst åtgärd. Och del är utmärkande för situationen i vårt land, alt när asbesten började komma i rampljuset här i Sverige för några år sedan lade Nohab ut denna del av verksamheten på en legoverkstad i stället för atl sanera arbetsmiljön i den egna verkstaden.

Det var först när dr Anders Englund - då vid arbetsmedicinska institutet, numera en av LO:s experter - gick igenom cancerregistret för alt sortera ut Just mesoleliomfallen och söka spåra deras bakgrund, som man fick bekräftelse på vad man redan visste från åtskilliga utländska undersökningar. De preliminära resultaten vid den första genomgången av cancerregistret visade dels alt denna cancerform var koncentrerad till västra och södra Sverige, dels atl den förekom i vissa yrken med dammiga arbetsplatser. Ytterligare undersökning med ledning av registeruppgifterna visade atl åtta av mesoleliomfallen var lokaliserade till ett enda förelag, Nohab i Trollhättan, och att dessa åtta under många år hade arbetat med asbest.

Inför den tabell över de döda verksiadsarbelarna som dr Englund ställt upp, och som massmedia behandlade den 9 september i år och följande dagar, är del några frågor man vill ställa. Den förste Nohab-arbelaren i cancerregistret dog 1959, 77 år gammal. Samtliga de nämnda åtta arbetarna utom en hade anställts på 1920-lalet. Jag kan i sammanhanget nämna alt cancerregistret kom till på ett sent stadium, och att man inte vet någonting om hur många mesoleliomfall eller andra asbeslsjukdoms-fall som hade förekommit bland arbetarna tidigare. I likhet med alla de övriga utom en hade denne först döde i cancerregistret börjat sin anställning vid Nohab på 1920-talei, då arbetsmiljön sannolikt var värre än under senare år. Men av de två dödsfallen 1965 var den ene ännu inte ålderspensionerad. Varför slogs inte larm då? Det hade inte haft någon betydelse för den sjuke, men det hade motiverat en undersökning av arbetsplatsen för att se om förhållandena hade ändrats på senare år eller om kraftfulla åtgärder alltjämt hade varit motiverade för alt förebygga nya fall av asbestsjukdom.

Man kan sannolikt ställa samma fråga om vart och etl av de över

200 mesoleliomfall som finns i socialstyrelsens cancerregisier nu. Jag är glad över beskedet alt man kommer att spåra upp dessa fall. Asbestdammet har stått tätt på tusentals svenska arbetsplatser. Om tjänstemännen i justitiedepartementet tvingats arbeta under samma förhållanden som arbetarna vid Nohab och mängder av andra svenska arbetsplatser, skulle vi för länge sedan ha haft en lerroristlag mot arbetsköparna.

Beträffande mesoteliom har, såvitt Jag vet, ingen forskare visat atl cigarrelirökning spelar någon som helst roll som bidragande orsak. Jag har inte heller kunnat finna all rökning har någon säker betydelse för uppkomsten av asbestos, en motsvarighet lill silikos. Däremot har del av fiera forskare visats att risken för lungcancer är oerhört mycket större hos en asbestarbetare som är cigarretlrökare än hos en som inte är det.

Professor Irving J. Selikoff, en av de stora pionjärerna i forskningen beträffande asbestsjukdomarna, redogjorde i en stor artikel i marsnumret 1969 av tidskriften Environmenl för sina undersökningar. Han och hans medarbetare hade under en sexårsperiod inte funnit etl enda dödsfall i lungcancer hos 87 isoleringsarbetare, som inte rökte regelbundet eller som rökte pipa eller cigarr. Man följde alltså dessa 87 arbetare med kon-irollundersökningar under sexårsperioden. Under samma period hade man registrerat 24 lungcancerfall - mot 3 beräknade på en motsvarande, lika stor grupp som inte har kontakt med asbest - hos 283 isoleringsarbetare som var cigarrettrökare. Man beräknade all risken att dö i lungcancer var 92 gånger större för en asbestarbeiare som röker cigarretter än för en man i samma ålder som varken arbetar med asbest eller röker cigarretter. "Dessa observationer föranleder givetvis frågan om inandningen av asbestfibrer av individer i den vanliga befolkningen medför en särskild risk för cigarretlrökare inom denna befolkning."

Efter publiciteten nu i september kring de åtta dödsfallen i mesoteliom bland arbetarna vid Nohab har det också förekommit en hel del uppmärksamhet kring motion 1972:480, som jag och sju LO-organiserade partikamrater väckte för snart fyra år sedan. Vi refererade där några av de många vetenskapliga undersökningar som gjorts sedan dr H. Montague Murray i London år 1900 i Charing Cross Gazette publicerade sin skakande rapport om hur samtliga de tio personer som vid en viss tidpunkt arbetat i kardrummel i en asbestindustri hade dött inom loppet av elva år. På den tiden var naiurligvis arbetsförhållandena ännu mycket bedrövligare än de varit på senare år. Vår motion avslogs den gången med 278 röster mot 19. Vi hade inte mera framgång med en liknande motion 1974.

Det försäkrades i det sammanhanget all etl förbud mot användning av asbest inte behövdes. Kontrollen skulle skärpas. Allt skulle bli bra. Men vi vet att det på mänga arbetsplatser inte märkts någon skillnad alls under dessa tre år. Jag skulle kunna plocka fram åtskilliga rapporter, men jag skall nöja mig med en enda.

Sex medicinare .som gick hygienkursen vid Karolinska institutet gjorde från oktober 1973. alltså efter behandlingen av vår motion i riksdagen.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

till januari 1974 en undersökning vid nya polishuset på Kungsholmen, som då var under byggnad. Deras seminarieuppsals, "Yrkeshygieniska aspekter på asbesthantering", utges inte för alt vara något vetenskapligt arbete. Men deras skildring av elt besök på arbetsplatsen utgör säkerligen en pålitlig rapport om förhållandena. Där arbetade då 600 man på bygget. Asbest förekom i fiera former. En entreprenör med ett 40-lal anställda arbetade med Internilskivor och gipsplattor för den invändiga isoleringen. Jag skall här citera bara elt kort avsnitt ur rapporten om arbetsplats-besöket.

"Internilskivorna kommer färdiga men måste kapas på arbetsplatsen delvis inomhus för atl passa cellernas mått. Enligt skyddsombudet påbörjades arbetet med Internilplaltorna aug 1973, och arbetarna blev då upplysta om att Interniten lill skillnad från Eternilen inte innehöll asbest ulan var ett slags plastmaterial som var ofarligt. Från augusti till oktober sågades skivorna med en vanlig cirkelsåg, inga dammsugare, befuklnings-anordningar eller skyddsmasker användes. Arbetarna klagade under denna lid över att det dammade kraftigt, 'dammet stod som en vit rök', man klagade över hosta och halsbesvär. Även förbipasserande som arbetade i närheten klagade över dammet. Vid en kurs för skyddsombud gjorde H" - en av rapportörerna - "nya förfrågningar lill företaget och fick då veta atl Interniten innehöll asbest. Dammsugare lill sågen skaffades fram på arbetarnas begäran och användes några dagar tills de ställdes undan eftersom de inte gjorde någon nytta enl arbetarna. Munskydd fanns då även tillgängliga men användes inte då filtren snabbi täpptes lill, måste rensas var I5:e minut och bytas ofta för god effekt. Enl H var det tämligen ont om filter. Efter etl par dagar övergick man på eget initiativ lill att skära plattorna med kniv, ett förfarande som dammar myckel lite. Inga spec klädbylen förekommer, man går till matsalen i samma kläder och skakar av overallerna i omklädningsrummen vid arbetets slut. Skyddsombudet känner lill att man kan få lungsjukdom av asbest och all man ska skydda sig. Känner inte lill några skyddsbestämmelser.

Två byggnadsarbetare som monterar Internilplattor bekräftade vad H sade. De ansåg alt del hade dammat fruktansvärt när man sågade plattorna och atl dammet hade minskat kraftigt när de övergick till atl skära. Vid uppsättningen borrar man hål i plattorna och även detta dammar. Efter varje rum sopar de själva upp efter sig med en vanlig sopborste och då dammar del kraftigt. Ingen hälsoundersökning, ingen dammäi-ning, inga skyddsmasker eller andra åtgärder."

Det är med kännedom om förhållanden som dessa som jag och mitt parti har krävt förbud mot användningen av asbest.

Nu i Juli har arbetarskyddsstyrelsens nya asbesianvisningar kommit i tryck. Jag har redan kommenterat dem i min interpellalion, och arbetsmarknadsministern har i svaret här redogjort för vad de nya anvisningarna innebär. Det är utan tvivel klara steg framåt, men arbetsplatsernas verklighet är tyvärr ofta en annan än det ideal som anvis-

ningarna föreskriver. Varje verkligt framsteg i fråga om arbetsmiljön blir nu som tidigare ett resultat av arbetarnas och de fackliga organisationernas kamp.

Om förhållandena i asbesthanteringen inte blir radikalt andra än de hittills varit, kommer kravet på förbud mot import och användning av asbest säkerligen all resas av hela den fackliga rörelsen.

Som det nu är finns del knappast någon risk för den arbetsköpare som systematiskt äventyrar sina arbetares liv och hälsa. Hittills har såvitt Jag vet ingen svensk arbetsköpare suttit i fängelse för att han vållat sjukdom och död med en farlig arbetsmiljö. I Frankrike blev del i början av oktober en verklig sensation när en 26-årig domare, Pairice de Charette, anhöll en verkställande direktör, Jean Chapron, för att i januari i år ha vållat en arbetares död i Pas-de-Calais-områdel. Han jämförde direktörens roll med "överiagt mord". "Jag använde detta uttryck", sade den unge domaren, "för att klargöra vad jag ansåg om olyckor i arbetet."

Det blev en sensation i Frankrike. Inrikesministern och justitieministern visade hur oberoende rättsväsendet egentligen är genom att omedelbart gå lill offentlig aktion mot den unge domaren. Även president Giscard d'Eslaing ingrep. Direktören frigavs efter några dagar, och i stället inleddes en åtalsprocess mot domaren som haft model och m"oralen atl ta itu med den kriminalitet som livsfarliga arbetsmiljöer utgör.

Jag skall lill sis! göra några reflexioner som asbesifrågan har föranlett:

1. Cancerregistret och andra källor måste användas på etl betydligt mera aktivt sätt än nu för alt utlösa förebyggande åtgärder.

2. Fackföreningsrörelsens forskare måste få tillträde till arbetsplatserna. Det har hänt att även forskare som fått pengar från arbetarskydds-fonden har blivit avvisade vid industriporten.

3. Del centrala register som produktkontrollnämnden föreslagit över bl. a. sådana produkter som används i arbetslivet, är välmotiverat. Men det måste bli sådant alt det innehåller alla existerande uppgifter om hur hälsofarliga dessa produkter är eller - där detta är möjligt - uppgifter om att det inte finns några som helst risker.

4. Företagshälsovården måste i enlighet med vpk:s myckel gamla krav läggas under samma huvudman som övrig hälso- och sjukvård, dvs. under landstingen. Det är en orimlig ordning att företagsläkarna skall vara anställda av och få sin lön av företaget. Del är de anställda, inte företagel, som behöver den aktiva förebyggande vården och de aktiva insatser i arbetsmiljön som krävs för att denna förebyggande vård skall bli effektiv.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

Herr KARLEHAGEN (c):

Herr talman! Även om alla frågor om asbestens verkningar inte är klarlagda, är det uppenbart alt det här är fråga om ett ämne vars förekomst i arbetslivet måste begränsas så långt det någonsin är möjligt. De anvisningar som arbetarskyddsstyrelsen nu utfärdat måste innebära ett betydelsefullt steg i rätt riktning. Det är möjligt atl del finns utrymme

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

för skärpningar på några punkter. Jag tror alt alla är överens om att målet måste vara atl kraftigt minska användningen av detta ämne. Ingenting får nu hindra att de nya anvisningarna följs upp med kraft ute på fältet.

Vpk kräver förbud mot asbest med möjligheter lill dispens. Jag vill helt kort säga alt en sådan modell skulle medföra en omfattande byråkratisk apparat, som skulle lära på knappa och viktiga resurser, men den skulle inte vara effektivare när det gäller att nå målet. Risken är också stor att det snabbt skulle komma fram ersättningsmaterial som ur hälsosynpunkt kanske är ännu sämre än asbest.

Asbesiprobtematiken kan inte betraktas som en isolerad företeelse i arbetsmiljödebatten. Radon, vinylklorid, asbest - del är sannolikt realistiskt att räkna med atl listan kommer att bli längre. Del finns alltför många kemikalier med ofullständigt kända verkningar i omlopp ute i arbetslivet. Atl riksdagen varje gång ett ämne misstänks vara skadligt skulle rycka ut och förbjuda dess användning vore en omöjlig strategi i kampen för en bättre arbetsmiljö. Men det är elt absolut krav att regering och riksdag ser till atl de instanser som har att övervaka arbetsmiljön får alla de resurser som är nödvändiga för alt de skall kunna verka effektivt.

Herr talman! Jag skulle nu vilja vidga frågeställningen något. Kampen för en bättre arbetsmiljö måste föras på många nivåer. Det är viktigt att utbilda arbetstagare och skyddsombud så atl de med större säkerhet kan agera ute på verkstadsgolvet. Del är också angeläget att förstärka yrkesinspektionen. Men del gäller dessutom all ha tillgång till personal med kvalificerad utbildning, som kan svara på alla konkreta frågor som ställs när man ute på arbetsplatserna blir mer uppmärksam på riskerna. Ingel centralt verk kan någonsin klara den uppgiften. Den måste i stor utsträckning lösas ute i länen så nära de olika arbetsplatserna som möjligt. Yrkesmedicin är inget okänt begrepp här i kammaren. Del är elt ämnesområde inom vilket tekniker och medicinare samarbetar för att angripa missförhållandena i arbetsmiljön. En utbyggnad av den yrkesmedicinska verksamheten är nu en förutsättning för all våra strävanden att förbättra arbetsmiljön skall lyckas. Jag tror inte man gör sig skyldig till någon överdrift om man slår fast att skyddsombud, företagshälsovård och yrkesinspektion inte kan fungera effektivt utan tillgång lill yrkesmedicinsk expertis.

Men detta ämnesområde, som har en nyckelroll när del gäller att förbättra arbetsmiljön, har behandlats styvmoderligt ända in i dessa sista dagar. Här har de ansvariga gjort sig skyldiga lill allvarliga försummelser. Bristen på utbildade yrkesmedicinare är nu så stor att inte ens de myckel få tjänster som finns kan besättas. Detta får konsekvenser för arbetsmiljön och drabbar i sista hand arbetslagarna. Jag nämnde att yrkesmedicinska kliniker skall fungera som konsulter åt yrkesinspektion och företagshälsovård. De har ytterligare en viktig uppgift. Det är nödvändigt att vi har tillgång till specialister som kan följa forskningens utveckling på

det internationella planet och tillämpa de kunskaper man där vinner på våra förhållanden. Men vår skriande brist på yrkesmedicinare innebär att vi här i landet inte ens har möjlighet atl med någorlunda snabbhet tillgodogöra oss de framsteg som görs internationellt inom den forskning som kan öka våra kunskaper om risker i arbetsmiljön.

Herr Takman refererar i sin interpellalion till flera utländska rapporter om riskerna med asbest, rapporter som tydligen haft ganska liten genomslagskraft i vårl land. Herr talman, del finns fler exempel på detta. Sambandet mellan radon och lungcancer var starkt misstänkt redan på 1920-lalet. Somliga hävdar att sambandet redan då var fastlagt. På 1940-ialet var frågan åter aktuell, och flera forskare varnade för radon. Men inte förrän i slutet av 1960-lalel uppmärksammades problemet pä allvar i vårt land. Vad en sådan fördröjning kan innebära är lätt all inse. Det publiceras årligen från olika håll här i världen resultat av vetenskapliga undersökningar som har betydelse för förhållandena på arbetsplatserna. Det är naturligtvis nödvändigt atl denna utveckling på del internationella planet följs i vårt land. Annars går vi miste om viktig information som kan vara värdefullt när del gäller atl förbättra miljön på arbetsplatserna.

Herr talman! Jag har velat belysa asbestfrågan från denna speciella synpunkt eftersom inget viktigt led får saknas i strävandena att förbättra arbetsmiljön.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag tackar herr Takman för hans karakteristik av svaret, nämligen all där fanns en positiv grundton. Det är glädjande all vi har samma mening. Jag utgår ifrån atl herr Takman, herr Karlehagen och Jag har den uppfattningen att allt som står i mänsklig makt skall göras för alt skydda dem som arbetar i svenskt näringsliv.

Får jag bara göra en liten anmärkning mot herr Takmans inledning. Man kunde få elt intryck av all ingenting hade skett i Sverige. Han sade alt det tog 75 år innan de internationella forskningsresultaten trängde igenom i Sverige. Man får ett intryck av atl dessa forskningsresultat har trängt igenom i världen i övrigt, men inte i Sverige. Jag tror alt herr Takman håller med mig om alt vi vid en internationell jämförelse slår oss bra, vilket ingalunda innebär alt vår situation har varit eller är lillfredsslällande.

Jag har stor motvilja mot de metoder som en del andra länder, alltför många länder, tillämpar i sådana här frågor. De bestämmer sig nämligen hastigt och lustigt för ett förbud, självfallet försett med dispensmöjlig-heler. På det sättet lugnar man opinionen. Men om vi studerar situationen i sådana länder finner vi att dispensgivningen blivit så omfattande att man i dessa länder använder sådana ämnen i mycket större utsträckning än vad som sker i vårl land och i mycket farligare sammanhang.

Därför tycker jag alt det är bättre att gå den väg vi har förordat, nämligen den praktiska vägen, och se till alt man gör sig kvitt etl fariigl ämne där del över huvud laget finns en möjlighet till detta.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

Det är klart all jag måste hålla med herr Takman om alt de gamla kraven på bevisföring när del har gällt yrkesskada ibland har fått mycket konstiga verkningar. Men Jag hävdar atl praxis numera har ändrats, och i del nya förslaget lill yrkesskadelag markerar man denna nya inställning som innebär att en onormal bevisföringsbörda inte får läggas på den som utsatts för skada. Jag håller med herr Takman på den punkten.

Naturligtvis upprördes vi alla och kände sorg och engagemang när vi fick reda på atl asbest hade sådana verkningar att ett antal personer hade avlidit. De personer som dr Anders Englund undersökt insjuknade samtliga under en period som ligger tämligen långt tillbaka i tiden, då man sannolikt var utsatt för mycket massivt asbestdamm. Det framgick Ju också av herr Takmans inlägg att arbetsmiljöerna då var mycket farligare än de är i dag. Det är klart att asbest har använts i stora mängder även efter denna tid, men vi har Ju uppmärksammat riskerna, och det kan rimligtvis inte vara så att man under de senaste åren utsatt de anställda för så stor exposition som på den liden.

Men det gäller att komma till rätta med problemet. Jag är emellertid inte beredd atl gå in för ett lagförbud. Jag har däremot ställt mig frågan: Vilka lärdomar för framtiden skall vi dra av de fall som nu har kommit fram? Vi kan tyvärr inte få det som gått galet i förfluten tid ogjort, men vi har skyldighet att dra lärdomar av det och se till att det inte upprepas i framtiden. Den forskning på grundval av cancerregistret som LO-läkaren Anders Englund gjort skall vi använda oss av. På den punkten delar jag helt herr Takmans uppfattning, och Jag instämmer med honom när han anför att cancerregistret skall användas för atl få fram alla samband som kan finnas mellan ämnen, arbetsmiljöer och sjukdomar. Men vi skall naturligtvis också i detta förebyggande arbete gå igenom andra sjukregisler och sjuk- och skadeanmälningar för atl utröna om det finns gamla eller nya samband mellan miljö och skador. Detta är utomordentligt betydelsefullt.

När jag i fjol gav yrkesskadestatistikulredningen tilläggsdirektiv om att ta fram ett underlag om vad del är för statistik och material som är användbart eller kan bli användbart genom en annan uppläggning av register och statistik, gjorde jag detta därför all Jag var övertygad om all den statistik vi hitintills har haft när det gäller yrkesskador och yrkessjukdomar icke har givit en fullständig bild av det verkliga sambandet mellan yrkesskador och arbetsmiljö.

Det var det vi ville få fram, så man kan säga atl Anders Englunds arbete faktiskt är ett led i det arbetet. Studierna av mesoleliomfallen i cancerregistret har på ett dramatiskt sätt visat atl det finns elt samband. Tyvärr måste vi nog konstatera att registren döljer fler hemligheter som del gäller alt komma på spåren. Här måste naturligtvis, som herr Karlehagen sade, forskningsresurser sättas in. Jag har ju i mitt svar pekat på vissa ting som måste ske. Och arbetarskyddsfonden har satt i gång ett större projekt, elt epidemiologiskt projekt.

Del är självklart att man kan bli en smula nedslagen när man finner

så svåra verkningar av tidigare förhållanden i arbetsmiljön som dem man funnit i samband med vinylkloriden och mesoleliomfallen. Men samtidigt är del ju etl uttryck för att vi kommer framåt - att forskningen kommer framåt. Då förs vi ju över i elt intensifierat förebyggande arbete, och då skärps uppmärksamheten mot riskerna på arbetsplatserna. Det är vad som skett. Under de senaste åren har uppmärksamheten skärpts.

Jag vill gärna säga alt de motioner som herr Takman skrivit har varit mycket väl underbyggda. Han har påpekat risken. Det behöver inte innebära atl jag delar herr Takmans mening att lösningen ligger i etl lag-stadgal förbud, ulan jag tror atl man skall gå andra vägar. Herr Takman menade atl de nya anvisningarna innebär elt steg framåt men att del verkliga livet är annoriunda och att anvisningarna kanske inte skulle ge de resultat som man hade förväntat sig. Jag delar inte den meningen. Jag menar att arbetarskyddslagstiftningen saknar inte tänder. Om det står i anvisningarna från arbetarskyddsstyrelsen - och det gör det - att dammande asbesihaltigt material ej får användas vid isoleringsarbeie, får det helt enkelt inte användas. Skulle det likväl användas av någon "förbrytare" föranleder det omedelbart stopp för hanteringen via ingripande av skyddsombudet eller yrkesinspektionen. Han löper risken atl få elt föreläggande med krav på omedelbar ändring av hanteringen. Kraven och ingripandena är grundade i lagstiftningen och bindande för alla.

Den skillnad som finns i lagstiftningen är endast atl straffsanklionering i form av böter och fängelse sker så att säga i två steg, men det är uppenbart att elt ingripande i den formen att man stoppar tillverkningen är en sanktion som ibland kan vara myckel starkare än böter. Att komma till rätta med och straffa dem som uppenbarligen bryter mot arbetsmil-jöbeslämmelserna är en fråga som vi ämnar ta upp. Sanktionsbestämmelser och skärpta sådana kommer vi att införa i den nya arbetsmiljölagen, som snart skall komma.

Del har skelt en hel del sedan herr Takmans motion väcktes för fyra år sedan. Det är inte så att det har varit helt stilla. Herr Takman må gärna ta åt sig en del av äran, men det har skett en väldig massa rent praktiska ting som innebär att asbesten på område efter område försvinner. Som en följd av de åtgärder som vidtagits under de senaste åren har användningen begränsats. De nya anvisningarna, som man på skilda håll ute i arbetslivet vetat var på gång sedan en längre tid, betyder förslås mycket. Man har ute på arbetsplatserna vetat om dem eftersom den fackliga rörelsen var inkopplad redan då de kom lill och yttrade sig om dem. Det är naturligtvis ulan tvivel ett effektivt stöd i strävandena att där det över huvud taget är möjligt få bort asbesten ur arbetslivet.

Man har, herr talman, funnit ersättningsmedel för mycket, men inte för allting. Därför måste vi en lid framöver finna oss i att använda asbest. Men vi har asbest i så väldigt mycket; i gamla byggnader, transportmedel m. m. Och det kommer vi au få leva med i många år. Varje gång man river etl hus eller varje gång man skall reparera har vi asbest att ta hänsyn till. Där hjälper inga förbud eftersom asbesten redan finns där. Då gäller

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

5 Riksdagens protokoll 1975/76:26-28

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

det atl vara väldigt noga och ha mycket stränga bestämmelser om tillvägagångssätt. Där kan etl förbud invagga oss i säkerhet: Ja men, nu har vi förbud mot asbest. Det är i och för sig riktigt, vi kan ha förbud mot nyanvändning av den. Men vi kan inte förbjuda asbesten där den redan finns och där vi aldrig kan komma ifrån den. Därför vill jag för min del att vi skall se till - och det är det som sker genom arbetarskyddsstyrelsen tillsammans med den fackliga rörelsen - att göra undersökningar på hela fältet för att se var vi kan bli av med asbesten.

Så vill jag säga, och det gäller både herr Takman och herr Karlehagen, alt det är klart att anvisningarna bara blir trycksvärta på papperet om de inte följs upp av både de anställdas representanter och tillsynsorganet. Vi har under de senaste åren byggt upp och utvidgat del centrala ar-betarskyddsverkel och vi har ökat möjligheterna ute i regionerna. Men vi är inte färdiga, vi fortsätter. Det väsentliga är emellertid alt vi byggt upp en basorganisalion med 85 000 skyddsombud, som fått ökade befogenheter och som skaffat sig ökade kunskaper. Det är tack vare den som dessa anvisningar får kraft och leder lill del mål vi alla är överens om. Anvisningarna har utarbetats i samarbete med arbetsmarknadens parter. Det är utmärkt för det betyder alt den fackliga rörelsen kommer att bevaka frågan och se till alt anvisningarna följs. Dessutom har man tillsatt en arbetsgrupp mellan Landsorganisationen och de berörda fackförbunden, arbetsgivarna och arbetarskyddsstyrelsen, som skall följa lill-lämpningen av de nya anvisningarna. På det sättet utgår jag ifrån atl anvisningarna kommer att få en genomslagskraft.

Till sist herr Takmans krav att fackföreningsrörelsen skall ha rätt atl skicka in forskare på arbetsplatsen. Vi kommer atl i arbetsrältslagstifl-ningen, eller i den lagstiftning som kommer därefter, se lill alt så blir fallet.

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag är tacksam för de kompletterande uppgifter som arbetsmarknadsministern här har lämnat. Jag vet atl vi i princip är helt ense om allt detta och det är inte för all söka sak med Ingemund Bengtsson som Jag har tagit upp problemet.

Här säger arbetsmarknadsministern att olycksfalls-och yrkessjukdomsstatistiken är ofullständig. Dels är den det och dels går det oerhört långsamt all få fram den. Jag fick för ett par dagar sedan etl lilteraturser-vicekorl från min bokhandel, där man meddelade att statistiken över olycksfall i arbete för 1972 hade kommit. Man får alltså vänta tre år på denna statistik i bokform. Jag vet att de som forskar beträffande olycksfall i trafiken är ledsna för all den statistiken är ofullständig och kommer fram långsamt, men den kommer fram otroligt mycket snabbare än statistiken över olycksfall i arbete. Varje månad omkring den 3 eller 4 får man en rapport i massmedia om hur många som föregående månad har omkommit i trafiken. Självfallet borde något liknande gälla för olycksfall i arbete, så all man hela liden fick veta hur läget är och, i viss mån.

just med publiceringen av statistiken kunde bidra lill att få bättre förhållanden.

Sedan var arbetsmarknadsministern en smula ledsen över milt påstående alt det tog 75 år innan de utländska kunskaperna om asbestens hälsovådliga verkningar slog igenom i Sverige. Jag vidhåller den uppgiften. Vårt krav på förbud mot användningen av asbest avvisades 1972 med bl. a. följande motivering:

"På vetenskapens nuvarande ståndpunkt finns ej tillräckliga kunskaper om asbestens tumörframkallande egenskaper för att man med full säkerhet skall kunna fastställa hur omfattande förekomsten är av tumörsjukdomar som betingas av exposition för asbest." - Del var den tyngsta remissinstansen som skrev detta om vår motion.

Visserligen hade den världsbekante medicinske statistikern Richard Doll i sin rapport om dödligheten i lungcancer bland asbestarbetare, i British Journal of Indusirial Medicine år 1955, behandlat ämnet med stor försiktighet. Om de 61 fall av lungcancer hos asbeslossjuka som rapporterats sedan det första fallet 1935 skrev han som inledning till sin stora rapport: "Detta stora antal fall antyder - men bevisar inte - att lungcancer är en yrkesrisk hos asbestarbeiare." - Så skriver statistiker och så skriver medicinska forskare också. Men han redovisade samtidigt två egna undersökningsserier, som då-detta var alltså i en engelskspråkig tidskrift år 1955, herr Bengtsson-gav honom anledning dra slutsatsen att den genomsnittliga risken att få lungcancer var tio gånger större för män som i mer än 20 år arbetat med asbest än för befolkningen i stort. Han visade också alt risken kraftigt hade reducerats sedan de engelska asbestanvisningarna, Asbestos Induslry Regulations, hade införts 1931. Vi bör lägga märke till detta årtal. Redan så tidigt hade man i England tillräckligt med dystra erfarenheter för alt söka bekämpa asbestdammet på arbetsplatserna.

Jag citerade det som skrivits om "vetenskapens nuvarande ståndpunkt" och atl det inte finns tillräckliga kunskaper. Det skrevs 1972, herr Bengtsson. Men även om det citerade påståendet hade varit riktigt - vilket det alltså inte är - var det orimligt i detta sammanhang. Det fanns redan på 1920-lalet en serie rapporter var och en för sig tillräckligt alarmerande för atl man skulle betrakta och behandla asbestdamm som potentiellt farligt för arbetarnas liv och hälsa, och det var dessa rapporter som gav anledning till de brittiska anvisningarna år I93I.

Redan den starka misstanken borde ha varit tillräcklig för all kringgärda användningen av asbest med mycket starka restriktioner. Detta bör naturiigtvis vara rättesnöret för arbetarskyddet, och så är även fallet med lagen om hälso- och miljöfarliga varor, som gäller för nya produkter. Så länge man misstänker atl ett ämne kan innebära allvarliga men för arbetarna måste detta självfallet vara grundval nog för krav på O-värden.

Till sist vill jag säga några ord till herr Karlehagen. Vi har från vpk aldrig förespråkat ett förbud med otaliga dispenser. Vi vet att det finns områden inom arbetslivet, där asbest fortfarande är nödvändig. Broms-

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

band hör väl till de områden där man ännu inte har ett fullgott ersättningsmaterial. Men vi har betraktat ett förbud som nödvändigt mot bakgrunden av skandalösa och djupt tragiska förhållanden. Då skulle man få import och användning under en helt annan kontroll än den som hittills har förekommit.

Herr Karlehagen var missnöjd med att vi hade brutit ut asbesten och nämnde, att det finns många andra farliga ämnen. Jag håller helt med om detta, och vi har också verkat för åtgärder på andra områden. Men man sitter i en synnerligen besvärlig situation som enskild riksdagsman, när man inte har en stab av spökskrivare eller över huvud laget inte vill använda sådana ulan hela tiden arbetar med eget material. Del lar mycket lång tid all "gräva ner sig" i varje speciellt ämne som man ger sig in på. Jag hade haft ögonen på asbesten under alla de 15 år som Jag satl i Stockholms stadsfullmäktige - Stockholms kommunfullmäktige som det heter nu - men aldrig fåll tid och inte heller tillfälle alt göra något åt detta på det kommunala planet. Jag hade därför materialet kvar när Jag kom in i riksdagen och lade fram del här.

Men jag vill också framhålla att det inte går att jämställa asbest med vilka andra ämnen som helst, i varje fall inte med vilka moderna ämnen som helst. Vi har dock sedan 75 år tillbaka haft starka misstankar om och sedan 20 år tillbaka statistisk bevisning för asbestens hälso- och rent av livsfarliga egenskaper. Jag håller med arbetsmarknadsministern om att förhållandena på de arbetsplatser i början av seklet, där asbest användes, säkeriigen var helt förfärande. Jag kan föreställa mig det kard-rum i England där doktor Murray fann det sista fallet av de tio som hade dött där. För en arbetare i kardrummel på en asbestindustri fanns del säkerligen inte stora chanser alt överleva tio års arbete i den miljön. Nu är naturligtvis förhållandena annorlunda.

När jag skrev min första motion undvek jag ganska omsorgsfullt all ta upp alla aspekter av asbesiproblematiken, helt enkelt därför alt man vet all många har varit utsatta för asbest och är oroliga för att bli sjuka en vacker dag. Man kan väl säga att de allra flesta av dem kommer att leva lika länge som andra. Vi vet att en del kommer atl avlida på grund av asbesten, men inte ens digerdöden lyckades besegra hela mänskligheten, och inte heller kan asbesten ta död på alla som arbetat med det ämnet.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag vill tillägga några funderingar omkring denna fråga.

Jag kan instämma i dei mesta av det som herr Karlehagen här sade, men utöver det vill Jag erinra om atl herr arbetsmarknadsministern i sitt svar har tagit upp frågan om sökning. Arbetsmarknadsministern säger atl man vet att asbesihaltigt damm kan medföra ökad risk för uppkomst av lungcancer och att rapporter i den vetenskapliga litteraturen visar atl tobaksrökning ytterligare ökar denna risk.

Jag tror det är väsentligt atl det står utskrivet och att vi trycker mycket

hårt på detta. Det flnns ju undersökningar som visar atl asbestdamm tillsammans med tobaksrökning är den farliga komponenten när det gäller uppkomst av lungcancer. Tobaksrökning och inandning av asbesihaltigt damm utgör inte adderande faktorer utan multiplicerande faktorer i detta avseende. Det är verkningarna av just denna kombination som behöver uppmärksammas i myckel större utsträckning än vad hittills har varit fallet.

F. ö. är det beträffande sjukdom som uppkommer på grund av asbesihaltigt damm att notera att det tar ett par årtionden från det att den anställde har blivit utsatt för dammet tills sjukdomen börjar visa sig. Vad som görs i dag kan alltså inie få effeki omedelbart. Man får ofta en känsla av att många tror alt om vi gör något i är får det effekt nästa år. Därför är del viktigt att i den allmänna debatten upplysa om att del rör sig om ett långsiktigt arbete och all skador på grund av asbesihaltigt damm kommer att visa sig under lång lid framåt. De restriktioner som nu införs får effekt först ganska långt fram i tiden.

Det har också talats om direkt förbud mot användning av asbest. Men enligt vad som uppgivils skulle enbart inom Svenska fabriksarbetare-förbundets verksamhetsområde ca 700 personer bli arbetslösa, om eii direkt förbud infördes utan att man får fram lämpligt ersättningsmaterial. Pä många av de områden där asbest nu används finns ju i dag inte lämpliga ersättningsmaterial.

Vi får inte heller vara blinda för all även etl ersättningsmaterial kan vara farligt, t. o. m. mycket farligt. Om man går fram alltför snabbt är det risk att ersättningsmaterial kommer till användning som är alltför bristfälligt utvärderade, både ur arbetsmiljösynpunkl och ur funktions-synpunkt. Del kanske ingen vinner något på.

Det har också talals om att ersätta asbesten med glasfiber på vissa områden. Försök på djur lär emellertid visa alt om glasfibern är av samma storlek som asbestfibern, kan glasfibern innebära ungefär samma lungcancerrisk. Detta visar alt man bör vara uppmärksam på vad man ersätter etl farligt ämne med så att man inte får något lika farligt som asbesten. Farliga och skadliga ämnen bör givetvis, om det är möjligt, försvinna från arbetsplatserna. Del är vi väl helt överens om. Men vi får inie ersiiila etl skadligt ämne med andra skadliga ämnen och tro all allt är bra därför att vi vet för litet om de nya ämnenas skadlighel.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

Herr KARLEHAGEN (c):

Herr talman! Jag tror alt vi är ense om målsättningen, men, herr Takman, jag är övertygad om all man hamnar i stora praktiska svårigheter genom en bestämmelse om förbud mot dispensmöjligheier. Det är det som är anledningen lill min tveksamhet på den punkten. Jag tror all nogranna anvisningar som följs upp ute på arbetsplatserna är en snabbare och effektivare väg all gå för atl begränsa användningen av asbest.

Statsrådet Bengtsson har ställt frågan, vilka lärdomar man kan dra av det inträffade. Del är i en sådan här situation naturligtvis viktigt

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

att ställa den frågan. Statsrådet svarar atl man skall gå igenom olika register för att söka samband mellan arbete och sjukdom, atl man skall forska osv. Jag skulle önska att statsrådet ville dra en slutsats till, nämligen att vi måste disponera våra resurser på så sätt alt vi får ökad kapacitet för atl följa den internationella forskningen. Herr Takman har visat all det lar tid för oss innan vi kan börja tillämpa den internationella forskningens resultat. Jag har påpekat samma sak när det gäller radon. Vi har en basorganisation med skyddsombud. Del är bra. Men vi måste också ha folk som ges möjlighet atl följa med i den vetenskapliga utvecklingen på del internationella planet, registrera nya rön och dra rätta slutsatser av allt detta, så att erfarenheterna kan tillämpas på våra förhållanden. Det finns oerhört myckel att lära på del här området. Vi behöver inte heller alltid forska själva, utan vi kan också dra nytta av de framsteg som har gjorts på andra håll. På den punkten har vi emellertid i dag helt otillräckliga resurser.

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag delar självfallet herr Karlehagens uppfattning, att vi bör suga ät oss alla länkbara informationer som världen i övrigt kan ge oss. I vår strategi för atl bygga upp vår organisation ingår naturligtvis som ett led all även den delen skall förslärkas. Jag vill däremot understryka alt vi inte skall underskatta vår egen forskning. Jag tror all det för Sverige som elt modernt industriland med miljöproblem som kanske inte alla länder har finns all anledning att vi själva forskar. Jag hänvisar i del sammanhanget till den ganska omfattande forskning som bedrivs med medel ur arbelsmiljöfonden. Vi skall både forska själva och suga upp alla uppgifter vi kan erhålla från internationell forskning.

Det är riktigt som herr Takman säger au vår statistik redan är en smula föråldrad när den kommer i händerna på oss och skall användas. Visserligen anmäls olycksfallen varje månad, men bearbetningen av statistiken lar lång lid. Detta är ett av skälen till atl yrkesskadestatistikulredningen har tillkommit. Utredningen skall försöka finna metoder som snabbare ger oss svar på alla de frågor som statistiken kan ge upphov lill.

Jag reagerade litet mot herr Takmans påstående, att en 75-årig internationell forskning inte hade slagit igenom i Sverige. Man fick ett intryck av att alla andra länder hade påverkats av forskningens resultat och omgärdat hanteringen av asbest och andra ämnen med stränga bestämmelser. Det var del jag förnekade. Jag anser att Sverige ligger bra lill vid en internationell jämförelse men au vi inie har löst några problem. - Del måste ha blivit ett litet missförstånd mellan oss på den punkten.

Jag är angelägen om att påpeka att mycket har skett sedan 1972 och även innan dess. Vi har ju vetat om asbestens farlighet redan före 1972; eljest skulle vi inte år 1964 ha utfärdat anvisningar om hur man skall hanlera asbesten. Av miii svar framgick atl man även tidigare har varit medveten om asbestens farlighet och att den har uppmärksammats av

arbetarskyddet.

Det är emellertid klart all aktiviteten lar fart när någonting händer. Inte bara frågan om farliga ämnen, som asbest, utan hela arbetsmiljöfrågan har ju fått fart de senaste åren. Del började på 1960-talei när opinionen väcktes, och sedan har det på 1970-ialei skett en hel del. Varför skulle inte hanteringen av farliga ämnen också påverkas av den utvecklingen?

Jag har skaffat mig en hel kalalog över vad som har hänt sedan 1972 på asbestens område. Isolering genom sprulning av asbest på stålkonstruktioner har upphört, och den var ett väldigt allvarligt och svårt miljöproblem. De gamla konstruktionerna finns kvar, och där har vi alltså asbest. Användningen av asbest för värmeisolering av t. ex. värmepannor och rörledningar för ånga och varmvatten harockså upphört gradvis sedan 1972. Asbest används inte heller för isolering av maskiner; där har asbesten ersatts med vermiculil. Del lär inte vara så farligl, men herr Åkerlind har rätt i att man får vara försiktig också med ersäiiningsämnena.

Tillverkningen av asbestcemenl för fasadändamål är under avveckling liksom användningen av asbest i fasadputs och lakfärger. Asbestens användning vid vägbeläggning med asfalt har vidare upphört. Alt använda blå asbest är ej tillåtet längre, och en ansökan från AB Eternilrör om all få utnyttja blå asbest har avslagits 1972.

Jag har bara velat nämna några exempel, som visar atl vi har gått fram ganska hårdhänt på väg mot det mål som vi är överens om, dvs. all asbesten skall bort ur vårt arbetsliv. Då är alltså frågan: Är det rätt väg vi är inne på, eller är den väg som herr Takman förordar den rikliga? Skall vi införa elt totalförbud och ha dispenser - generellt eller i vissa fall - där vi i dag inte har något ersättningsmaterial? Både i motionen och i de anföranden herr Takman har hållit här har han ju erkänt att vi i dag inte kan göra oss helt fria från asbest. Framför allt när vi river hus, skrotar lok och hugger upp båtar har vi den där.

Herr Takman förordar den ena vägen, nämligen förbud mot asbest. Jag för min del menar att det är bättre atl den ansvariga myndigheten tillsammans med fackförbundens folk systematiskt går igenom område efter område där asbest används och sedan utformar planer för hur den skall försvinna och vilka skyddsåtgärder som måste vidtas, för all därefter ta ställning till dessa frågor: Är de anvisningar som finns förankrade i lagstiftningen, eller behöver den ändras? Vad behöver vi mer göra? Behöver vi sänka gränsvärden osv? Om lagstiftningen då behöver ändras är jag naturligtvis beredd att omedelbart begära del.

En sak som naturligtvis kommer in är frågan om importen av asbest, eftersom vi inte själva tillverkar den ulan tar ungefär hälften från Sovjetunionen och hälften från Canada. Vi ärju redan nu väldigt angelägna om alt den asbest vi får in skall komma förpackad på ett riktigt sätt, men detta kan självfallet bli en fråga som vi måste överväga.

Jag har på dessa grunder kommit fram till all förorda den andra linjen, nämligen att man går igenom område för område och försöker bli kvitt

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Om förbud mot användning av asbest

asbesten där. Sedan måste vi vara medvetna om atl vi i långliga lider kommer atl få leva med asbest, t. o. m. i detta hus. När man en gång skall ge sig på att riva del, då skall man inte ha glömt bort asbestfaran därför alt man har haft ett förbud. Tvärtom skall det finnas stränga bestämmelser för hanteringen av asbest vid den tidpunkten.

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag skall inte säga någonting som kan föranleda någon ytteriigare polemik; debatten har redan varit lång. Jag vill bara avrunda med att påpeka beträffande detta med de 75 åren, au nackdelen med all man säger någonting är alt även kloka människor som arbetsmarknadsministern uppfattar det som elt oreserverat yttrande. I själva verket refererade jag i den första motionen för fyra år sedan del starka trycket från många arbetarkategorier för atl få bort asbestdammet. I vissa kretsar här i landet var man myckel tidigt medveten om asbestens hälsofarlighet.

Tili sist en anmärkning som jag inte tidigare har haft tillfälle att göra. Koncentrationen av asbest får inte nu enligt gränsvärdeslistan uppgå till mer än 2 fibrer per ml luft. Jag har inte hunnit se efter vad man mäter delta med. Men jag kan nämna alt del i Läkartidningen, nr 6 för i år, finns en utförlig rapport av Ulf Ulfvarson, professor och chef för den tekniska enheten vid arbetsmedicinska avdelningen i arbetarskyddsstyrelsen. Han redogör där för aktuella problem inom arbetsmiljöforskningen i USA och har etl avsnitt om bestämningen av fiberkoncentraiionen i luften. Del visar sig all man får helt olika resultat om man har optiska mikroskop eller om man bestämmer koncentrationen medelekironmikro-skop - som är betydligt bättre. Man finner i regel flera fibrer med elektronmikroskop än med optiska mikroskop.

Herr KARLEHAGEN (c):

Herr talman! Jag skulle bara vilja ta upp en delfråga i detta sammanhang.

Del är riktigt all arbetarskyddsslyrelsen nu ger ytterligare rekommendationer om medicinska undersökningar och kontroll av de arbetstagare som varit exponerade för asbest. Det finns här anledning atl peka på ett viktigt problem. Vad händer med de anställda i ett förelag där arbeten med asbest förekommit, om företaget av en eller annan anledning lägger ned verksamheten så atl personalen skingras? Etl aktuellt exempel på delta finns i Köping - ett företag där arbete med asbest förekommit skall läggas ned.

Det finns exempel på att man hittat silikos hos skogsarbetare, vilket är anmärkningsvärt. Skogsarbetare får i allmänhet inte silikos. Då har del visat sig att vederbörande arbetat i en gruva som sedan lagts ned. Någon fortsatt kontroll har inte skett. Så får det naturligtvis inte vara. Samhället måste la ansvar för atl de som arbetar i en miljöfarlig industri blir föremål för kontroll, även om företagel i fråga upphör eller den anställde byter arbetsplats.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 16 Föredrogs och hänvisades Nr 26

Proposition -r j

Torsdagen den 1975/76:31 till skatteutskottet

Torsda;

20 november 1975

§ 17 Föredrogs och hänvisades Anmälan av

Motioner interpellationer

1975/76:78-82 till socialförsäkringsulskoltel 1975/76:83-85 lill juslitieulskottel 1975/76:86 till näringsutskottel 1975/76:87 till jordbruksutskottet

§ 18 Anmäldes och bordlades Motioner

1975/76:88 av fru Nilsson i Kristianstad och herr Carlström med anledning av propositionen 1975/76:25 med förslag om tilläggsbudget I lill statsbudgeten för budgetåret 1975/76

1975/76:89 av herrar Ekinge och Jonsson i Alingsås 1975/76:90 av herr Hermansson m. fl.

med anledning av propositionen 1975/76:59 om ändringar i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd

1975/76:91 av herr Strindberg m. II. 1975/76:92 av herr Strindberg m. fl. 1975/76:93 av herr Turesson

med anledning av propositionen \915/16:61 med förslag lill terrängkör-ningslag

§ 19 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande inlerpellationer som ingivits lill kammarkansliet

den 19 november

1975/76:59 av herr Henmark (fp) lill herr kommunikationsministern om SJ:s busslinjetrafik:

I beslut den 15 oktober 1971 anbefallde Kungl. Maj:t samtliga länsstyrelser att för resp. län upprätta en regional trafikplan.

Kungl. Maj:l föreskrev i beslut den 21 januari 1972 all statens järnvägar i fråga om busslinjetrafik, som med hänsyn till linjesträckningen och trafikförhållandena i övrigt har en regional karaktär genom atl i icke oväsentlig utsträckning tillgodose behov av persontransporter mellan centralorter i olika kommunblock, tills vidare skulle iaktta återhållsamhet

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Anmälan av interpellationer

beträffande begränsningar av trafiken som påtagligt försämrar resemöj-lighelerna mellan sådana orter.

Regeringen föreskrev i skrivelse till statens järnvägar den 7 maj 1975, alt beslutet den 21 Januari 1972 - i avvaktan på utvärdering av och ställningstagande till den regionala trafikplaneringen - alltjämt skall gälla.

Länsstyrelserna har numera inkommit med slutliga förslag till regionala trafikplaner. Dessa har självfallet byggt bl. a. på SJ-trafik inom länen. Sedermera har kommunerna också med regionala trafikplaner som grundval utarbetat planer för kommunens interna servicebehov av bl. a. bussförbindelser.

Genom skrivelse till elt antal kommuner i Skåne har SJ föreslagit sammanträden för överläggning angående vissa busslinjer. Överläggningarna avser kommunalt stöd. Om sådant stöd icke ges varslar SJ om nedläggning av vissa turer. Redan genom det nya lidlabellförslaget föreslås indragning av två turer i vardera riktningen på en linje.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att till herr kommunikationsministern få ställa följande fråga:

Anser statsrådet atl här nämnda åtgärder överensstämmer med regeringens skrivelse av den 21 januari 1972?

1975/76:60 av herr Svensson i Malmö (vpk) till fru statsrådet Leijon om grunderna för tillämpning av den s. k. terroristlagen:

Folkopinion och massmedia har i hög grad uppmärksammat det rättsfall som rört utvisningen av två japanska medborgare med stöd av den s. k. lerrorisllagen. Regeringens beslut i ärendet väcker en rad principiella frågor rörande rättssäkerhet och rättstillämpning.

Frågan har skärpts genom vad som framkommit vid den rättsliga behandlingen i Japan. Det framstår som alltmer uppenbart atl de bedömningar som föranledde utvisningen var sakligt ogrundade. Del framstår som lika tydligt, att den typ av bevisprövning som den s. k. terroristlagen tillåter är rättsligt oacceptabel. Vad som förekommit ger skäl för misstanken alt regeringen i verkligheten är benägen att tillämpa lagens repressalier ulan all de rekvisita lagstiftaren föreskrivit är fyllda. Slutligen har berättigade frågor väckts rörande de informationskällor ur vilka myndigheterna hämtat sina uppgifter. Dessa källors natur och tillförlitlighet framstår som tvivelaktiga.

Mot nämnda bakgrund får jag till statsrådet Leijon ställa följande frågor:

1. Vilken typ av bevisning ligger till grund för utvisning enligt lerrorisllagen?

2. Vilka förhållanden räknas som så belastande att en person anses böra utvisas?

3. Vilka länders polismakt förser de svenska myndigheterna med uppgifter i ärenden av ifrågavarande typ?

den 20 november

Nr 26

1975/76:61 av herr Johansson i Holmgården (c) lill herr bosladsministern om användningen av åkermark till annat än jordbruksändamål:

Under de senaste åren har ofta uttalals behovet av alt ge värdefull jordbruksmark ett fastare skydd. Sålunda har i riksdagen ett enhälligt jordbruksutskott vid upprepade tillfällen påpekat atl åkermarken ej i onödan bör exploateras för andra ändamål än jordbruk. Även i propositioner i samband med den fysiska riksplaneringen har från regeringens sida understrukils behovet av skydd för värdefull åkermark. Dessutom har bostadsdepartementet i en PM av den 20 februari 1975 lill samtliga länsstyrelser angående "Fullföljande av riktlinjer för den fysiska riksplaneringen" under avsnitt 3.2 Jordbruk anfört bl. a.:

"Allmänt kan konstaleras all den snabba minskningen av åkerarealen som skelt under 1960-lalet och början av 1970-ialel nu i stort setl har upphört. Jordbruksproduktionens framtida omfattning utreds av 1972 års jordbruksutredning. Kommande ställningstaganden i denna fråga blir avgörande för jordbruksmarkens framlida omfattning. Tills vidare bör re-slrikliviiel iakttas när del gäller all ta i anspråk jordbruksmark för andra ändamål.

Gällande Jordbrukspolitiska mål innebär bl. a. atl möjligheterna för jordbruksproduktion skall tillgodoses i olika delar av landet. Detta medför alt begreppet högvärdig Jordbruksmark bör definieras med utgångspunkt i de förhållanden som råder i skilda landsdelar. Intresset av all skydda god Jordbruksmark måste samtidigt ofta bedömas inom större områden än enskilda kommuner."

Vidare anförs: "För expansiva tätorter inom redovisade primära intresseområden för jordbruket bör översiktliga planer för markanvändningen som beaktar jordbruksintressen utarbetas som grund för överväganden om lämpliga utbyggnadsriklningar. Arbetet med att se över befintliga översiktliga planer med avseende på jordbruksintressen eller att i förekommande fall upprätta sådana planer bör inledas snarast möjligt. Behovet av att för vissa områden ompröva äldre detaljplaner och all ge värdefull jordbruksmark etl fastare skydd genom att upprätta och fastställa generalplan bör härvid övervägas."

Trots dessa uttalanden har enligt uppgift regeringen i dagens konselj gett Bodens kommun tillstånd till expropriation av Sävastön omfattande ca 200 härav Norrbottens förnämsta åkermark att användas för bostadsbebyggelse trots alt där finns andra alternativ som av många betecknas som bättre för alt kunna skapa en god boendemiljö.

Beslutet innebär att regeringen icke tagit hänsyn lill planverket och lanibruksstyrelsen, vilka i sina remissvar avstyrkt exploateringen av detta markområde.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd atl lill herr bosladsministern få ställa följande interpellation:

Torsdagen den 20 november 1975

Anmälan av interpellationer

Nr 26 i" statsrådet redogöra för regeringens nuvarande principiella inställ-

„ . , ning till användning av bra åkermark till annat än Jordbruksändamål?

Torsdagen den

20 november 1975

Meddelande om § 20 Meddelande om frågor

.frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 20 november

1975/76:114 av herr Romanus (fp) lill herr Justitieministern om planerna på etl nytt polishus i Sollentuna:

Polisen i Sollentuna har länge varit i behov av nya lokaler. Sollentuna polishus slår också högst på rikspolisstyrelsens och byggnadsstyrelsens lista över byggnader, som ännu inte har beviljats medel. Projekterings-uppdrag har emellertid lämnats för Ljungby och Enköpings polishus, som står längre ned på myndigheternas prioriteringslista. I en rapport den 30 oktober riktar yrkesinspektionen en rad anmärkningar mot lokalerna i Sollentuna och uppmanar polisen att skaffa nya och ändamålsenliga lokaler. Yrkesinspektionen begär besked om planerade åtgärder senast den 30 november. Mot bakgrund härav ber Jag atl få ställa följande frågor till justitieminister:

1. Är regeringen beredd atl snarast lämna projekieringsuppdragför nytt polishus i Sollentuna?

2. När kan polisens anställda i Sollentuna räkna med att få arbeta i godtagbara lokaler i ett nytt polishus?

1975/76:115 av herr Wikström (fp) till fru statsrådet Sigurdsen om statsbidraget till enskilda organisationers u-landsprojekt:

Bedömer statsrådet all de 35 milj. kr. som anslagits budgetåret 1975/76 för bidrag lill enskilda organisationers u-landsprojekt räcker för att SIDA skall kunna upprätthålla principen atl inga välmotiverade ansökningar skall behöva avslås av brist på pengar?

Om inte, avser statsrådet föreslå erforderliga tilläggsanslag?

1975/76:116 av fru Nordlander (vpk) till herr socialministern om åtgärder mot den s. k. sjukhussjukan:

Frågan om effektiva åtgärder mot den s. k. sjukhussjukan synes fortfarande vara olöst. En berättigad oro häröver griper sålunda såväl sjukhuspersonal som patienter och allmänhet. Ett klarläggande om vidtagna och planerade åtgärder är därför i synnerligen hög grad angelägel.

Med anledning av det anförda får Jag till herr socialministern rikta följande fråga:

Vill statsrådet lämna en redogörelse för den behandling frågan fått hos sjukvårdshuvudmännen, inom socialstyrelsen och övriga ansvariga instanser samt för vilka åtgärder som har vidtagits resp. planerats?

1975/76:117 av herr Olsson i Edane (s) till herr arbetsmarknadsministern om planeringen av kommunalt beredskapsarbete för ungdom:

I regeringens förslag lill sysselsältningsfrämjande åtgärder föreslås 20 milj. kr. lill kommunall beredskapsarbete för ungdom under 25 år, samtidigt som ersättningen föreslås bli höjd från 33 lill 50 % av kostnaden. En förutsättning för atl anslagen skall få avsedd effeki är en god kommunal beredskapsplanering. Med detta som utgångspunkt vill jag ställa följande fråga till herr arbetsmarknadsministern:

Är den lokala och regionala planeringen så god alt beredskapsarbeten för ungdom kan sältas i gång i avsedd tid?

1975/76:118 av herr Östrand (s) lill herr industriministern om följderna för skogsindustrin i södra Norrland av viss förelagsfusion:

Den aviserade fusionen mellan Stora Kopparbergs Bergslags AB och Bergvik och Ala AB kan enligt min mening få vissa negativa konsekvenser för skogsindustrierna i södra Norrland. De två branscher del gäller är mycket kapilalslukande, och förlusterna inom järnhanteringen i stort är till följd av konjunkturnedgången oroväckande höga. Även träindustrin har drabbats av konjunkturnedgången. Betydande utbyggnader och rationaliseringar måste lill för alt svensk träindustri skall kunna behålla och stärka sin ledande ställning på världsmarknaden. Fusionen av de två företagen kan leda till en konkurrens om kapital för nyinvesteringar, där träindustrin kommer i kläm. Mot denna bakgrund vill jag ställa följande fråga till industriministern:

Hur bedömer statsrådet konsekvenserna för skogsindustrin i södra Norrland av den fusion som aviserats mellan Stora Kopparberg och Bergvik och Ala?

§ 21 Kammaren åtskildes kl. 16.25.

Nr 26

Torsdagen den 20 november 1975

Meddelande om frågor

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen