Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:19

Tisdagen den 11 november

Kl. 16.00

Förhandlingarna leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollen för den 30 och 31 okiober.

§ 2 Upplästes ett till kammaren inkommet utdrag ur statsministerns protokoll för den 27 okiober 1975, varav framgick atl herr Peterson i Nacka förordnats all fr. o. m. den 10 november 1975 vara statsråd.

Herr förste vice talmannen meddelade att herr Lekbeig fr. o. m. den 11 november inträdde som ersättare för herr Peterson i Nacka under tid denne är statsråd.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om bevarande av stenvalvsbioar som kulturminnesmärken

§ 3 Om bevarande av stenvalvsbroar som kulturminnesmärken

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet föratt besvara herr Svanströms (c) den 16 oktober anmälda interpellation, 1975/76:27, och anförde:

Herr lalman! Herr Svanström har frågat mig orh jag är beredd all medverka lill atl olika statliga myndigheier åläggs alt samverka för bevarande av gamla stenvalvsbroar som kullurrninnesmärken.

Riksantikvarieämbelet och dåvarande väg- och vallenbyggnadsstyrelsen undersökte i början av 1960-talel vilka broar som kunde anses kulturhistoriskt intressanta. Undersökningen resulterade i en plan för restaurering av de mest värdefulla av dessa broar.

Planen omfattar ett trettiotal broar i hela landet. Dessa avsågs islånd-sätias successivt inom ramen för lillgängliga medel. Vägverket, som översände planen till sina regionala vägförvaltningar för åtgärd, angav därvid all överenskommelse borde träffas med lämplig huvudman, exempelvis kommunen, till vilken ansvaret för underhållet av broarna kunde överföras efter restaureringen.

Större delen av denna plan har numera genomförts. Kostnaderna har belastat både vägverkets ordinarie anslag och AMS-anslag. I vissa fall har kostnaderna avsevärt kunnat reduceras efter noggrannare studium av de tekniska förulsäliningarna för restaureringen. I något fall har mer ingående undersökning visat sådana allvarliga tekniska brister hos en bros grundläggning att en restaurering skulle bli synnerligen vansklig och dyrbar.

Enligt de upplysningar som jag har inhämtai har samarbetet mellan de berörda statliga myndigheterna, riksantikvarieämbetet, landsanlikva-

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om bevarande av stenvalvsbroar som kulturminnesmärken

rierna, vägverket och AMS och med de berörda kommunerna fungerat väl.

F. n. pågår diskussioner mellan myndigheterna om resiaureringsarbe-tena för de återstående broarna i den plan som jag nyss nämnde. Därvid kommer man även att diskutera eventuella åtgärder för vissa broar utanför den ursprungliga planen. Mot bakgrund av vad jag här har sagt finner jag inte anledning att vidta några särskilda åtgärder i denna fråga.

Hen SVANSTRÖM (c):

Herr lalman! Jag ber alt få lacka herr kommunikationsministern för svaret på min interpellation.

Anledningen till att jag framställt den är att en av de broar som finns upptagna i den av slalsrådet berörda planen - vilken jag efter förmedling av riksdagens upplysningstjänst fått i handen för ca 5 minuter sedan - är belägen i Kalmar län och i min bostads omedelbara grannskap. Jag passerar ganska ofta över Emån på den nya bron i Fliseryd varifrån den gamla av åtta valv bestående bron är ett utomordentligt vackert blickfång. Det är inget tvivel om att sockenborna själva betraktar den här bron som ell kulturminnesmärke av första rang.

I enlighet med vad herr statsrådet anförde, nämligen att åtgärder fortfarande \idlas och atl hela planen inte är genomförd, har det kommit till min kännedom att vägförvaltningen i Kalmar län hos Mönsterås kommun har hemställt om medverkan till brons bevarande. Medverkan skulle, enligt den skrivelse av vilken jag har en kopia, beslå i atl kommunen skulle erhålla 60 000 kr., som vägverket beräknat var kostnaden för rivning av bron, mot att kommunen övertog del framtida underhållsan-svarel. Del är möjligt att sädana villkor betraktas som någon form av gott samarbete. Jag är inle övertygad om alt kommunen, den berörda hembygdsföreningen och bygdens människor ser det så. Frågan är om underhållsansvaret skall övertagas efter eller före restaureringen, men eftersom man i det här fallet tydligen hotar med rivning förutsätter jag att det inte varit möjligt att få fram erforderliga medel till restaurering, som av vägverket uppskattas till mellan en halv och en miljon kronor men som av den osakkunniga ortsbefolkningen beräknas till långl blygsammare belopp.

Jag vet mycket väl alt vi inte här i riksdagen skall behandla och ha synpunkter på ett enda konkret fall, och jag har därför formulerat min interpellation allmänt. Det kan jag göra därför atl jag har fåtl ett stort antal bre\' från olika delar av landei där man berör frågan om bevarande av gamla stenbroar. Sannolikt ligger de fiesta av de broar som jag har fått uppgift om ulanför den nämnda planen, vilket inte hindrar alt bevarandet av dem är myckel angeläget för den egna bygdens befolkning.

Vad jag har funderat över - då under förutsättning att kommunikationsministerns svar hade blivit mer posilivi - har varil möjlighelen all olika sialliga myndigheier emellan la upp hiihörande problem. All man kommii fram till så höga restaureringskosinader beror utan tvivel på

att man för de gamla broarna vill tillämpa samma ansvarighetsregler och förutsätta samma skadeståndsanspråk som för broar som befinner sig i användning. Del är inte det vi hembygdsvänner begär, utan vi är medvetna om atl det i vissa fall kan bli nödvändigt att avstänga trafik, t. o. m. gångtrafik - det är f n. fallet beträffande Fliserydsbron - under en längre eller kortare tid. Å andra sidan tror jag - jag har ju en viss inblick i skadeståndsfrågor på grund av min position här i riksdagen

- att man skulle kunna komma fram till överenskommelser olika statliga
och kommunala myndigheter emellan beträffande ansvarstagandet. Jag
tror nämligen all det i många fall är det som ger anledning till de helt
orimliga restaureringskostnader som man på sina håll har framräknat.
I min interpellation har jag framhållit atl jag tror att relativt små åter
ställningsåtgärder kan vara tillräckliga, om man inte överdriver bl. a. det
vattenrätlsliga ansvaret. Jag är helt övertygad om att så sker på sina
håll. Möjligheten att den här vägen nå vissa omvärderingar då det gäller
återsiällningskostnaderna var en av anledningarna till all jag log upp
frågan. Jag iror all om arbelel kunde ske t. ex. i hembygdsföreningarnas
regi skulle man också kunna ordna en kollektiv ansvarsförsäkring som
kunde vara tillfredsställande från den allmänhets synpunkt som vid något
lillfiille med eller mot ett förbud passerar sådana här broar.

Jag är helt på det klara med att inte alla broar kan bevaras. Jag förslår att några måste försvinna. Därför är det bra med den plan som på sin tid upprättades, och det gläder mig att statsrådet säger atl man vid den vidare hanteringen kommer att överväga och diskutera eventuella åtgärder även för vissa broar utanför den ursprungliga planen.

Vad jag således, herr lalman, skulle vilja åstadkomma är ytterligare överläggningar, i första hand cenlrall mellan riksanlikvarieämbeiel, sla-lens vägverk och berörda deparlemeni, kring möjlighelen all få lill slånd vissa lindringar i fråga om de allmänna skadeslåndsrällsliga krav som kan vara förenade med au bibehålla dessa broar. Jag vill vidare atl del skall bli möjligl atl överväga inle enbart överförande i kommunernas ägo- vilkei säkert är del bäsia -ulan också ett samarbete mellan kommun och hembygdsrörelse på orten.

Som företrädare för den samlade hembygdsrörelsen i vårt land skulle jag gärna vilja medverka till att införa dessa möjligheter.

Jag vill till sist, herr lalman, understryka att det trots allt är min förhoppning atl vi skall kunna komma fram till sådana överläggningar och att de kan leda till det resultatet atl ännu fier broar än de i planen upptagna

- förhoppningsvis alla de som för de enskilda bygderna framsiår som
kulturminnesmärken av rang - skall kunna bevaras.

Med detta ber jag än en gång atl få tacka för svaret.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om bevarande av stenvalvsbroar som kulturminnesmär-ken

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Herr Svanström har själv sagt vad vi inte skall göra här i kammaren - vi skall inte diskutera enskilda ärenden. Jag kan väl ändå få konstatera att det här är första gången som jag - trols all diskussionerna

Nr 19

Tisdagen den II november 1975

Oin bevarande av stenvalvsbivar som kulturminnesmärken

mellan berörda myndigheier har pågått sedan början av 1960-lalel - möter exempel på atl diskussionerna mellan vägverket och en kommun har kört fasl. Jag lycker alt det i och för sig är ett gott belyg ål del samarbele som jag talade om i mitt svar och som har pågått och pågår mellan riksantikvarieämbetet, landsantikvarierna, vägverket, AMS och kommunerna.

Det vore märkligt, herr lalman, om inle diskussionerna i något fall skulle pågå litet längre än man kunde önska. Del är ändå fråga om ekonomi även här - hur mycket vi än önskar att vi skulle slippa diskutera den i det här sammanhanget. När diskussionerna slutförts i de fall som herr Svanslröm antytt något om - Jag antar atl de fortsätter - bör del, vilket resultatet av diskussionerna än blir, finnas hopp om all kunna lösa frågan.

Givetvis kan man, som herr Svanström gör, diskutera vad som i framliden borde vara den rälla handläggningen av sådana här frågor, vem som borde vara huvudman osv. Ulan att föregripa vad som skall hända längre fram vill Jag framhålla att de restaureringar som pågår enligt den plan vi diskuterar bör få avslutas i någon form. När de är färdiga kan man med berörda parter som intressenter diskutera vad som skall ske därefter. Liel kanske blir en annan fråga på längre sikt. Man kan givelvis, som herr Svanström, ha en viss uppfattning när del gäller frågan huruvida hembygdsföreningar eller andra intressenter skulle bli huvudmän för sådana här broar - och man kan plädera för sin uppfattning. Tänker man litet vidare: inser man atl del inle är säkert atl människor överallt i landei, inte ens i hembygdsföreningarna, är hundraprocentigt intresserade av att ta på sig både kostnader för och arbete med dessa broar. Det vet vi ingenting om i dag. Det är ett uppslag som herr Svanslröm har bland andra.

Vi kan ändå peka på alt det hittillsvarande arbelel varil bra - del framgår av mill svar. Också när det gäller de broar som nu är under diskussion och restaurering bör man förhoppningsvis - med det som skett sedan början av 1960-lalet - nå resultat som överensstämmer med vad som hittills uppnåtts. Jag tror därför, som jag sagt, inle att man för dagen behöver vidta någon speciell åtgärd.

Herr SVANSTRÖM (c):

Herr lalman! Del jag sade om bron över Emån vid Fliseryd får inte uppfattas så att det skulle ha varit speciellt kärvt i den kommunen. Visserligen skall vi inte beröra det enskilda fallet, men ändå måsle det sägas atl det brev från vägförvaltningen som jag talat om kom i september i år. Vederbörande kommun har sedan i vanlig ordning tagit kontakt med riksantikvarieämbetet.

Allt detta är i sin ordning. Det som verkar avskräckande är naturligtvis de stora reslaureringskostnaderna. Såvitt jag förstår har inte heller riksantikvarieämbetet någon uppsjö på pengar. Emellertid är kommunen och hembygdsföreningen där nere positivt inställda.

När det gäller förhållandena i hela landei är del väl en rimlig begäran all den plan som finns skall verkslällas. Jag anser dock all della har tagit alldeles för lång lid. Jag vill vidare beirakla herr stalsrådels yilrande som ett erkännande av au vi kan ha anledning all iräffas och diskuiera de framlida möjligheierna till gemensamt uppträdande av ställiga myndigheter, kommuner och den frivilliga hembygdsrörelsen.

Jag lade märke till all statsrådet undvek all ta upp de frågor som Jag ställde angående möjligheterna att eventuellt komma lill rätta med de enligt min uppfattning alltför långtgående säkerhetskrav som vägverket fortfarande ställer på de gamla broarna. Jag inbillar mig att vi får tillfälle att ta upp de resonemangen i något annat sammanhang.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om Bibelns roll i

religionsundeiyis-

ningen

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag undvek av naturliga skäl all ta upp den delen av frågan. Ingen av oss kan ju - åtminstone i en diskussion här i kammaren - klara ut vilka av de broar det gäller som fortsättningsvis skall användas och vilka som inte skall användas eller hur tung trafik den ena eller den andra bron skall få belastas med före eller efter en restaurering. Del är helt otänkbart all vi här skulle kunna diskutera någon allmän mall för behandlingen av sådana frågor i hela landet. Det måste ju bli en prövning från fall till fall.

Herr SVANSTRÖM (c):

Herr talman! Jag är medveten om att detta inte är platsen för ett sådani resonemang, men jag skulle ha varil mycket tacksam om herr statsrådet ändå hade velat uttala sig någorlunda positivt om tanken att man när det gäller kulturminnesmärken rimligen inle kan behöva ställa samma ansvarighetskrav och inte heller samma fordringar på bärighet osv. som i andra sammanhang. Jag tror, herr talman, att vi får återkomma till det resonemanget i något annat sammanhang, bl. a. i kontakt med berörda myndigheter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om Bibelns roll i religionsundervisningen

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för all besvara herr Westbeigs i Ljusdal (fp) den 30 okiober anmälda fråga. 1975/76:71. och anförde:

Herr lalman! Herr Wesiberg i Ljusdal har frågai mig om jag vill redogöra för min uppfallning om Bibelns roll i religionsundervisningen.

Rikilinjer för hur religionsundervisningen skall bedrivas anges i läroplanen, som innehåller dels av regeringen fasisiällda mål och huvud-momeni för undervisningen i de olika ämnena, dels av skolöversiyrelsen givna anvisningar och kommentarer för undervisningens genomförande. Enligt dessa riktlinjer skall den enskilde läraren självständigt utforma

Nr 19

Tisdagen .den 11 november 1975

Om Bibelns roll 1 religionsundervisningen

undervisningen.

Målet för religionsundervisningen i grundskolan är enligt läroplanen bl. a. "au orientera eleverna om de bibliska skrifternas huvudsakliga innehåll, om kristen tro och etik och om huvuddragen av kristendomens historia och samfundsformer". Undervisningen skall också omfatta en orientering om övriga religioner och om andra livsuppfattningar och attityder till lillvaron än de religiösa. Den skall vara "vidsynt och objekiiv i den meningen, att den meddelar sakliga kunskaper om olika tros- och livsåskådningars innebörd och innehåll ulan all auktoritativt söka påverka eleverna all omfatta en viss åskådning".

Det tillkommer inle mig all göra ulialanden om undervisningens in-rikining på annal säll än vad som redan har skell i läroplanen.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr lalman! Jag ber all få uitala ett tack till statsrådet Hjelm-Wallén för svaret på min fråga. Jag lycker att statsrådet lämnar ett klart besked. Jag tror också det är mycket viktigt att ett sådani besked lämnas.

Den som lar del av vad som händer inom skolans värld, läser tidningspressen m. m. får lätt den uppfatlningen att man inte riktigt har klart för sig vilken roll Bibeln är avsedd alt spela i undervisningen i religionskunskap. Därför tror jag det är anledning att gång på gång återkomma lill den saken.

1 läroplanen står det klart uttryckt att Bibeln "skall ha en central plats vid undervisningen om kristendomen. Det är väsentligt att eleverna blir förtrogna med bibelns religiösa och etiska budskap och får en god kännedom om bibelns innehåll och tankevärld. Denna del av undervisningen bör ge en samlad bild av Jesu person, hans liv, förkunnelse och betydelse för den urkristna församlingen." Jag tror det är angelägel all della slrykes under.

"När del gäller krisiendomen", sägs del vidare i läroplanen, "skall bibellexierna slå i förgrunden. Elevernas upplevelse av dessa lexier kan länkas påverka deras inslällning och åskådning. Detta är helt förenligt med kravet på objektivitet."

Del sägs också alt Bibeln skall finnas tillgänglig i skolan: "Biblar bör

finnas i tillräckligt antal för individuellt bruk ." Varje elev skall

alltså ha tillgång lill en bibel i skolan fr. o. m. årskurs 3. Och denna bok skall studeras.

Självklart delar jag statsrådets uppfattning all det inte tillkommer oss som privatpersoner all göra utlalanden om undervisningens inriktning på annat sätt än vad som redan har skell i läroplanen. Men vad jag iror vi har anledning atl göra är atl se till att läroplanen följs, atl man tillämpar vad som sägs i läroplanen och inte lämnar fältet fritt för rent privata tolkningar och rent privat uppläggning av undervisningen. Det gäller ju ändå att följa läroplanen och fullfölja den uppgift som det innebär att undervisa i detta ämne.

Överläggningen var härmed slulad.

§ 5 Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Fru Slalsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels fröken Hörléns (fp) den 15 oktober anmälda interpellation, 1975/76:22, dels herr Nordsirandhs (m) den 5 november anmälda fråga, 1975/76:77, och anförde:

Herr talman! Fröken Hörlén har frågai mig vilka ålgärder jag avser atl vidta för alt läroplanens inlenlioner belräffande ämnel religionskunskap verkligen skall fullföljas och om jag är beredd all låla inrälla kon-suleniljänsler på länsnivå i ämnet religionskunskap.

Herr Nordstrandh har frågat mig vilka ålgärder Jag kan tänka mig anbefalla för all snabbt förbättra undervisningssituationen i ämnet religionskunskap på grundskolans högsladium.

Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang.

Först ber jag att få erinra om att jag för ett år sedan svarade på en interpellation av likartat innehåll. Jag redogjorde då för resultaten av undersökningar angående religionskunskapens ställning och för de åtgärder skolöverstyrelsen hade vidtagit för atl få undervisningen all ligga i linje med vad läroplanen anger.

Utöver vad jag då sade vill jag nu tillägga atl de förändringar som i år har ägt rum angående skolöverstyrelsens projekt målbeslämning och ulvärdering, det s. k. MUT-projektel, har inneburit alt projektet har begränsats och inordnats i övrigt läroplansarbete. Inom ramen fördel kontinuerliga läroplansarbeiel fortsätter arbetet med stoffurval och arbetssätt bl. a. i ämnet religionskunskap under medverkan av både lärare och forskare. Ett av syftena är alt så långl som möjligt anpassa undervisningen till elevernas mognadsnivå. En strävan i detta arbeie äratt försöka ändra undervisningen i syfte atl undvika sådana upprepningar av stoff som av många lärare upplevs som onödiga och gör ämnet mindre intressant för eleven. Liknande problem finns inom fiera ämnesområden. Jag kommer att behandla denna fråga i samband med ställningstagande till förslagen från utredningen om skolans inre arbeie.

De förhållanden beträffande undervisningen i religionskunskap som påtalas av herr Nordstrandh har aktualiserats av Föreningen Lärare i religionskunskap i en skrivelse lill skolöverstyrelsen den 30 september 1975. Uppgifterna i denna skrivelse grundas på skolöverstyrelsens skol-ledarenkät från våren 1974. Genom den uppföljning av olika skolfrågor som överstyrelsen bedriver, bl. a. i form av s. k. skolledarenkäler, erhålles underlag för fortsatta bedömningar av bl. a. behovet av ålgärder för att förbättra undervisningen i religionskunskap på grundskolans högstadium. Tillgängliga uppgifter om lärarsituationen på grundskolans högstadium i ämnet religionskunskap är inle entydiga. Å ena sidan framhålles alt ett relativt stort antal lärare ulan föreskriven ulbildning undervisar i ämnel. Å andra sidan har arbetsmarknadsstyrelsen i sin rapport om situationen på lärarnas arbetsmarknad hösten 1975 framhållit atl ett överskott finns av lärare i ämneskombinationer vari ämnel religionskunskap ingår.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Jag vill emellertid i sammanhängd peka på att skolöverstyrelsen i samarbele med universiletskanslersämbelet anordnar fortbildningskurser i religionskunskap i form av 20-poängskurser i syfte alt skapa bälire förulsäilningar för undervisningen i religionskunskap. Dessa har möns av slorl intresse, och enligt vad Jag erfarit planeras en utökning av denna verksamhet.

Siiuationen när det gäller fortbildningskonsulenter i religionskunskap vid länsskolnämnderna är den, att del vid varje nämnd finns någon konsulent som ansvarar för ämnet. Jag vet all skolöverstyrelsen ingående prövar behovet av särskilt fortbildningsstöd i form av konsulenter då överstyrelsen fördelar tillgängliga resurser till fortbildningskonsulenternas verksamhet.

Fröken HÖRLÉN (fp):

Herr lalman! Först ett lack till statsrådet Hjelm-Wallén för svaret på min interpellation.

1 sitt svar hänvisade statsrådet lill en inlerpellalionsdebatl i samma ämne förra året, då herr Wesiberg i Ljusdal ställt frågan om statsrådet avsåg att vidtaga några åtgärder i syfte all få undervisningen att ligga i linje med vad läroplanen anger när det gäller ämnet religionskunskap.

Den gången fick herr Westberg svaret att slalsrådet visserligen är medveten om atl förhållandena belräffande ämnel religionskunskap inte är tillfredsställande men atl hon nöjer sig med de ålgärder som SÖ vidtagit. Jag är också medveten om atl en del åtgärder vidtagits från SÖ:s sida, men frågan är om de räcker till och om man har erforderliga resurser för all kunna arbeta på ett effeklivi sätt. Ett statligt ämbetsverk har visserligen en relativt självständig ställning men kan naturligtvis påverkas i sitt arbete av det slöd som kan ges av berörda statsråd. Det är mot den bakgrunden jag funnil anledning att på nytt ta upp frågan om religionskunskapsämnets ställning i skolan.

Förra året hänvisade fru Hjelm-Wallén till pågående arbete med målbestämning och utvärdering, del s. k. MUT-projektet. I dag har det projektet begränsats och inordnats i övrigt läroplansarbete, dvs. ämnet religionskunskap lillhör inte de i detta avseende prioriterade ämnena. En av SÖ genomförd enkät bland skolledare visar atl av s. k. So-ämnen är religionskunskapsämnet sämst tillgodosett när det gäller behöriga lärare. 25 % av undervisningstiden handhas på högstadiet av icke behöriga lärare. För geografiämnet, som kommer därnäst, är siffran 12-13 %. På mellanstadiet ger nära hälften av lärarna otillräcklig tid till religions-kunskapsämnet inom den samlade raden av Oä-ämnen i förhållande till vad läroplanen föreskriver.

Mot denna bakgrund hade det varit naturligt alt ge större resurser för att tillgodose behovet av utvecklingsarbetet i detta ämne än i övriga orienteringsämnen. Jag skulle gärna vilja veta hur fru Hjelm-Wallén ser på den frågan.

1 detta sammanhang vill jag också hänvisa lill en motion som ut-

bildningsutskottet Just i dag har bordlagt med tanke på denna interpellaiionsdebatt i eftermiddag, där i det här utvecklingssammanhanget också aktualiseras frågor som gäller lärostoff, undervisningsmetodik och läromedel. Det gäller motionen 270 av herr Westberg.

Sedan är del naturligtvis bra att skolöverstyrelsen ingående prövar behovet av särskilt forlbildningsstöd i form av konsulenter, då överstyrelsen fördelar tillgängliga resurser till fortbildningskonsulenternas verksamhet. Så långt Jag förstår har dock resultatet för religionskunskapsämnets del inte blivit rättvist. Enligt uppgift har endast fem av alla konsulenter på länsnivå undervisningsbehörighet i ämnet religionskunskap, vilket knappast kan motsvara ämnets andel av undervisningen. Konsulenterna bör ju ha en nyckelposition då det gäller uppföljning på lokal skolnivå av läroplanens intentioner. Genom fortbildning och genom impulser på pedagogdagar och vid besök vid skolor bör de ha möjlighet atl hjälpa skolledning och lärare i detta avseende.

Har nu ämnet religionskunskap blivit mindre väl tillgodosett än läroplanen föreskriver, borde enligt milt förmenande konsulenterna stimuleras till alt med kraft söka avhjälpa missförhållandena. Eii säll vore då all låla inrätta särskilda konsulenttjänster i ämnet religionskunskap. Går inte det, borde det för balansens skulle utses fier konsulenter med behörighet i ämnet, och samtliga berörda konsulenter borde givelvis uppmärksammas pä problemet och uppmanas alt söka bidra lill dess avhjälpande.

När del gäller fortbildningen är jag på det klara med alt en hel del har gjorts. Samtidigt har jag dock inhämtat atl långt ifrån alla som sökt sådan fortbildning kunnat beredas rum, i varje fall när det gäller fortbildning för lärare på högstadiet. Här är också tydligen behov av ökade resurser.

Till sist vill jag fråga hur statsrådet ser på frågorna om

1. ökade resurser till utvecklingsarbetet i ämnet religionskunskap.

2. ökade resurser lill forlbildningsarbetet då del gäller lärarna och

3. förstärkning av konsulentverksamheten på länsnivå för religionskunskapsämnet.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Hen NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få lacka för del ovanligl snabba svarei på min fråga.

"Tillgängliga uppgifter om lärarsiluaiionen på grundskolans högstadium i ämnet religionskunskap är", säger statsrådet, "inte entydiga." Jo då, fru statsråd, situationen är tvärtom ganska entydig. Det förhåller sig så här.

På ålskilliga skolor har ingen i ämnel religionskunskap undervisande lärare ämnesbehörighet, och timmarna i religionskunskap handhas av lärare i övriga So-ämnen eller rent av No-lärare. Orsaken till att det blivit och blir så här kan väl sägas vara ivåfaldig.

För det första finns en strävan - och del är i och för sig ingenting

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

att anmärka på - från skolledningarnas sida att låta den enskilde läraren handha så många lektioner som möjligt, oavsetl vilken utbildning och behörighet denne har. Obehöriga lärare får alltså religionskunskapstimmarna.

För det andra tolkas lagen om anställningsskydd som tillämplig på So-lärare generellt, oavsetl deras skilda behörighet. En So-lärare utan behörighet i religionskunskap får stanna kvar på skolan och bestrida religionskunskapstimmarna, även om det ur undervisningssynpunkl vore motiverat att i stället ha en lärare med behörighet i religionskunskap. Omsorgen om undervisningens kvalilet får här vika för hänsynen till den s. k. anställningstryggheten.

Sammanlagt har del hela lett till alt undervisningen i ämnel religionskunskap i stigande grad skötes av icke ämnesbehöriga lärare. 1 många fall är della uppenbart till men för ämnet, som eljest enligt lillgängliga uppgifter JDÖriat vinna ökat elevintresse. Man kan, menar jag, varken begära eller förutsätta att lärare utan teoretisk och praktisk utbildning och lärarbehörighet i ämnet skall kunna bestrida undervisningen på samma sätt som i ämnet utbildade lärare.

Samtidigt, fru statsråd, finns det ålskilliga lärare med religionskunskap i sin kombination som går arbetslösa men borde ha fått träda in i religionsundervisning i stället för So-lärare utan erforderlig kompelens för undervisning i ämnel. Det är enligt min mening helt uppenbart att lärare utan ämnesieoretisk behörighet endast bör accepteras i en situation då inga vederbörligt utbildade lärare finns atl tillgå.

Det är gott och väl alt det, som slalsrådet säger, anordnas fortbildningskurser i religionskunskap i form av 20-poängskurser i syfte alt skapa bättre förulsäilningar för undervisningen i religionskunskap och att denna fortbildningsverksamhet möts med slort intresse av obehöriga lärare. Krav måsle emellertid ställas, menar jag, och det kravet är att vidareutbildning i religionskunskap skall vara förutsättning för tjänst, vari undervisning i religionskunskap ingår.

Är slalsrådet beredd atl anbefalla åtgärder som kan vara nödvändiga för alt tillförsäkra ämnel religionskunskap lärare - och huvudlärare -med teoretisk och praktisk kompetens i ämnet, så atl undervisningen i religionskunskap endast i undantagsfall och temporärt bestrids av lärare ulan vederbörlig utbildning i ämnet? På den frågan har jag, fru statsråd, tyvärr inle fått något svar.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr lalman! Jag har nu varit här i riksdagen så länge att jag har fått vara rned om atl behandla fiera förslag till nya reformer, bl. a. på skolans område.

Av ämnena i skolans undervisning är det ingel som så ofta som kristendomsämnet återkommit i interpellationer, moiioner och inle minsi i debailen - och inlressei är minsi lika ston ulanför dessa väggar bland de svenska medborgarna. Man kan fråga: Varför så slorl iniresse jusi

för della ämne? Det måsle bero på ämnets stora betydelse. Kristendomsämnet är historiskt förankrat, del är förankrat i folksjälen, det är förbundet med vår demokrati och har avgörande betydelse för vår demokratis utveckling. Kristendomen står ju också i centrum för den ideologiska kamp som pågår i världen och också i vårt land.

Vad man säkert kan säga om ämnet är atl det alltid kommer att stå i centrum. Det kommer all förorsaka mycken deball, många moisäll-ningar, mycken vånda, och med den demokraliska sammansällning riksdagen har kommer del all bli svårt alt nå fram till enighet.

Det var ett viktigt och allvarligt steg vi log 1968. Jag tror jag kan säga atl enigheten var överraskande stor. Att jag nämner just detta årtal beror dels på atl man nu talar om att man skall lägga fram nya förslag, dels på den inställning som Jag gav lill känna då. Jag motionerade i ärendet och skrev tillsammans med min medmotionär bl. a.:

"Det förefaller klart alt denna förändring av ämnets status är förenad med betydande risker. Kristendomsämnet kan därigenom som vi ser det komma i skymundan för andra ämnen, och vidare finns det givetvis risk för att det endast kommer atl belysas ur historisk synvinkel. Ett så behandlat kristendomsämne mister något av det mest väsentliga i sill innehåll."

Jag drev del också lill en reservation, och vi röstade just om detta 1968. De som var med då vet väl hur de röstade.

Jag framhöll i motionen att för att hålla kristendomsämnet levande skulle man utöver läroböckerna ha de olika huvudämnena nedtecknade i en liten bok som man kunde låta eleverna få ta del av, så att de själva kunde läsa vad Bibeln säger om de skilda ämnena.

Och så skall jag be att få citera vad jag sade i debatten 1968, när vi beslutade om att integrera kristendomsämnet med de övriga ämnena:

"Man kan beklaga att namnet ändrats från kristendomskunskap lill religionskunskap. Ålminstone på låg- och mellanstadiet hade det säkert varit bl. a. pedagogiskt motiverat alt behålla namnet kristendomskunskap, efiersom undervisningen på dessa stadier främst kommer att gälla vår egen religion. Men då det viktigaste inte är namnet på ämnet utan undervisningen, är det vår förhoppning att undervisningen kommer att bedrivas med slor hänsyn till ämnets vikt och dess huvudlärobok. Bibeln.

När kristendomsämnet skall integreras med övriga orienteringsämnen är det viktigt att det inte kommer i skymundan för andra ämnen. Det finns risk för att ämnet endast kommer att belysas ur begränsad historisk synvinkel. Ett så behandlat kristendomsämne mister någol av del mest väsentliga i sitt innehåll. Den levande kristna församlingens ständigt förnyade erfarenhet av tron som en förvandlande kraft, dess intentioner i vårt land och i andra länder, inle minst u-länderna, måsle komma med i undervisningen.

För atl undvika en felaktig undervisning och ulveckling lorde det vara ofrånkomligt atl Bibelns eget budskap mer än hittills kommer lill synes i undervisningen. Det måste mer än tidigare få dominera framställning-

Nrl9

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

en.

Jag ville nu säga att läroböckernas innehåll, den pedagogiska uppläggningen, lärarnas ulbildning och iniresse för ämnel är av stor vikt för att ämnet skall bli intressant och levande för eleverna. Det är viktigt atl ämnets innehåll blir så rikt och så levande och så bibeltroget att de många eleverna - inte minst från sådana hem där man tidigt delger dem den bibliska undervisningen - känner sig hemma med ämnel.

Hen SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Sedan religionsämnet reformerades och vi fick 1969 års läroplan och den integrerade undervisningen harolika uppgifter nått oss.

Först och främst har ämnet fått bättre status bland eleverna än lidigare, och det upplevs som mer intressant och värdefullt. Jag vill framhålla att kyrkomötet, när man där behandlade frågan om särskilda krisina skolor, för sin del noterade följande: "Religionskunskap är ett av många gymnasieelever högt prioriterat ämne. Tendensen tycks vara liknande på lägre stadier när undervisningen där bedrivs på motsvarande sätl."

Å andra sidan har en undersökning av skolöverstyrelsen visat alt det finns vissa svagheter när del gäller skolornas organisation av ämnet och lärarnas kompetens, såsom har framgått av debatten här tidigare. Det verkar råda enighet om atl 1969 års läroplan i huvudsak är bra och att ämnet skall vara integrerat i de andra orienteringsämnena. Del väsenlliga i den här debatten är alltså hur undervisningen i ämnet fungerar i prakliken, inte de riktlinjer som givils ul efter den grund vi slår på.

Vi som var med om all fatta beslutet 1968 är naturligtvis myckel angelägna om alt resultatet av beslutel blir bra, ty blir del inte det riskerar vi andra tendenser i samhället när del gäller skolorna och ämnet religionskunskap, tendenser som vi känner väl igen från olika framstötar här i riksdagen. Därför är del viktigt all undervisningen i ämnet blir bra.

Debatten om kristendomsämnet och religionskunskapens plats i skolan har debaUerats ända sedan bönan på 1900-talet, ibland hårt, intensivt och med hetta. Men jag konstaterar än en gång atl det under senare lid blivit lugnare. Det har utkristalliserats en enighet över både politiska och religiösa gränser. Detta finner jag mycket glädjande. Men det är som sagl viktigt atl vi slår kvar på läroplanens grund och alt ämnel utvecklas pedagogiskt riktigt.

Det förbund i vars styrelse jag sitter som ordförande. Broderskapsrörelsen, har under veckohelgen i ett uttalande understrukit dessa synpunkter. Vi säger i del uttalandet bl. a. atl del är "ytterst väsentligt atl eleverna utifrån sina egna erfarenheter får bekanta sig med det bibliska stoffet. E>ärigenom får de möjlighet au uppleva en spännande kontakt med bibelns sprängkraft också i nuet. Erfarenheten visar, atl eleverna har stort intresse för livsfrågorna. En religionsundervisning som nära anknyter till dessa upplevs därför som angelägen. Undervisningen bör således i högsta grad anknyta till nutiden."

Vi har också tagit upp frågan om och påfordrat atl skolan skall slälla lokaler lill förfogande för elevernas egna religiösa aktiviteter och andakter.

Vi har tagit del av den undersökning som gjorts vid skolöverstyrelsen, och klart är det den som är utgångspunkten för vårt agerande i denna fråga. Sedan undersökningen gjordes på våren 1974 har en del förbättringar åstadkommits, men det är vår uppfallning att myckel ännu återstår alt göra.

1 vårt uttalande ställde vi sju krav, som jag här skall redovisa och knyta några kommentarer lill varje punkt.

Vi sade för det första: "Undervisningen bör ges av behöriga lärare." Det är utomordentligt viktigt att så sker. Skolöverstyrelsens undersökning visar att många lärare har åsidosatt ämnel och lagil andra ämnen i stället därför att de inte har haft tillräckliga kunskaper. Och på högstadiet är det, som fröken Hörlén sade, 25 % av lärarna som i dag inte har behörighet. Detta är givetvis högst otillfredsställande.

Vi säger för del andra: "Fortbildningen av lärare måste byggas ut." Här kommer såväl fortbildningskonsulenlerna som fortbildningskurserna in i bilden. Vi har bara fem konsulenter som sysslar med denna fortbildning. Det borde vara en behörig konsulent i varie län - det är lika viktigt att detta sköts ordentligt såväl i del ena länet som i det andra.

Vi vet att intresset för fortbildning är stort bland lärarna. Förra året var del 250 sökande lärare till en kurs, medan bara 40 kunde beredas plats. Nu är en ny kurs på gång, och del lär ha inkommit 200 ansökningar. Enligt uppgift skall del finnas möjligheter - bl. a. genom s. k. distansundervisning - att bereda alla plats. Jag hoppas alt detta är riktigt, för det är nödvändigt atl så sker.

Det bör vara elevens intressen som står i förgrunden och inte skolledningens och lärarens intresse av ämneskombinationer och arbete. Det är eleven som skall ha kunskaperna. Därför är det viktigt att man får fram lärare som kan sitt ämne.

För det tredje säger vi: "För atl förhindra en upprepning av samma ämnesstoff i fiera årskurser bör nya anvisningar utarbetas." Den undersökning som vi hänvisar till visar att stoffet återkommer. Därmed avtar intresset för ämnet. Här är, som fru Hjelm-Wallén sade, ett arbeie på gång, och jag hoppas atl det leder till ett bra resultat så att vi får en bättre stoffspridning än vi f n. har.

För det fjärde säger vi: "För att levandegöra kunskapen om religionen är samarbete med trossamfunden nödvändigt." Jag iror, herr lalman, alt del här finns mycket övrigt att önska. Denna fråga hör samman med hela frågan om folkrörelsernas roll i vårt och i skolans liv. Genom trossamfunden kan eleverna få insikt om religionen i funktion, lära sig förstå dess innersida. Den tidigare nämnda undersökningen visade att eleverna ofta får yttersidan av religionen - det är så också med samhällsunder-visningen; man lär in årtal och institutioner. Men innersidan, det levande skeendet, kommer inte fram på samma sätt. Jag tror att en kontakt med trossamfunden skulle kunna förmedla svar på frågor som: Vad är del

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

2 Riksdagens protokoll 1975/76:19-20

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

som gör alt människor tror, vad är det som bär dem genom livet?

Jag tror att det på denna punkt är nödvändigi alt SÖ ger bestämda besked. Annars befarar jag att det inte blir mycket bevänt med saken. Det är alltså skolan som skall ta initiativet och inbjuda trossamfunden. Men del är klart att det här också ställs krav på trossamfunden att möta dessa önskemål. Men initiativet skall först och främst ligga hos skolan.

Detta är också en fråga om ekonomisk ersältning. När man anlitar folk skall man givelvis kunna betala dem. Detta gäller inte bara trossamfunden utan del gäller också de människor man vill anlita i sam-hällsundervisningen.

Vi säger för det femte: "Utrymme bör ges åt den aktuella livsåskåd-ningsdebatien." Också delta är viktigt med tanke på det levande i ämnet. Nu kanske någon invänder alt detta framför allt gäller högstadiet, där man är mogen att debattera livsåskådningarna. Men Jag tror alt även eleverna på mellanstadiet i den allmänna debatten möter frågeställningar som det kan vara viktigt att ta upp. Det levandegör ämnet. Livsåskåd-ningsdebaiten rör många saker, men den rör religionerna i eminent grad.

Vi säger för del sjätte: "Skolan bör ge eleverna möjlighet att lära känna och uppleva del rika sång- och musikliv som utvecklas i trossamfunden." Den undersökning som vi har hänvisat till visar alt psalmsång och bön har avtagit. Om man ser del från strikt religionsfrihetssynpunkt måste del naturligtvis vara så atl eleverna inle skall delta i själva kullen, själva religionsutövandet - det är samfundens sak att ombesöria den. Men bön och psalmsång ingår ju i trossamfundens och livsåskådningarnas verklighet, och därför måste de på något sätt förmedlas.

Vad vi vill ha sagt med detta är alt det f n. förekommer ett rikt sång-och musikliv. Del är viktigt att det som är fräscht och nytt och som kan intressera eleverna kommer med i undervisningen så atl de får klart för sig vad som händer i samfunden och i religionens värld.

Vi tar för del sjunde upp skolans uppgift atl uppmärksamma invandrarnas religioner. Den frågan har betydelse inle bara för de invandrare som kommer hit - det är viktigt alt de får komma med i denna undervisning och känna att också deras religion tas upp på ett objektivt sätt och från deras förutsättningar - utan också för oss andra. Vi har diskuterat tidigare, när vi har velat ha undervisning om andra religioner i ämnet, att det är viktigt för svenskarnas egen omvärldsorienlering att få in också de religionerna. Den u-landsarbetare som inte känner till religionen eller religionerna i det land dit han skall resa bör stanna hemma och lära sig det innan han åker ut. Men också när vi hör vad som bl. a. händer i Nordirland och i Mellersta Östern är det viktigt atl veta all religionen spelar en slor roll, även om ekonomiska och sociala faktorer också är involverade och säkerligen avgörande. Men det finns en stark ådra av spänningar i religionsuppfattningarna.

Det måste vara skolans uppgift att hjälpa eleven fram till en livsåskådning, grundad naturligtvis på elevens egen erfarenhet och hans eget avgörande. Läroplanen säger så här: Atl väcka de ungas intresse inför

de stora och gemensamma grundfrågor som gäller livsåskådning och samhällsuppfattning faller också på skolans lott.

För att det som jag och andra här har talat om skall bli verklighet krävs naturligtvis bra läromedel och kunniga lärare.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Det är riktigt som herr Johansson i Skärstad sade nyss att vi ofta återkommer till detta ämne - inte minst jag gör det. Och det är inte ulan orsak. Vi vet alla hur viktigt det är atl man har en livsåskådning. Det är i slor utsträckning den som besiämmer livskvalilén och ger mening ål livel och lillvaron.

Del här ämnel är enligt min mening oerhört betydelsefullt. Därför är det så angeläget atl det inte förfuskas, att det inte på någol sätt manipuleras bort, utan att ämnet får spela sin roll inom skolans värld och fylla den uppgift det har.

Nu vet vi allesammans alt det finns anledning till oro på den här punkien. Den undersökning som del refererats till och som det talats så mycket om visar klart och tydligt att ämnet inte får den plats i skolans värld som det har rätt till. 1 en mycket stor procent av fallen får ämnet mindre tid än det skall ha. Lärarna deklarerar atl ämnel är svårt; det är svårt alt levandegöra fundamentala livsfrågor och samlevnadsfrågor. Lärarna säger all det beror på att de har bristande ämneskunskaper -det gäller sådana ämnen som psykologi och religionskunskap. Men det beror också på brister i läromedlen. Man pekar också på svårigheten då det gäller metodiken i ämnet. En annan orsak säger man vara atl stoffet inom övriga samhällsorienterade ämnen i läromedlen getts ell i förhållande lill religionskunskapen alltför slort utrymme. Religionskunskapen trängs alltså undan av övriga orienteringsämnen. Man frågar sig då om det var helt lyckligt all ämnet fördes samman med de övriga orienteringsämnena. Jag är mycket tveksam pä den punkten - det var jag från första börian när detta fördes på tal. och jag är ännu inle övertygad om att detta var en lycklig lösning. Men jag har sagt tidigare och jag vill upprepa det, alt jag är beredd atl låta den frågan stå öppen lill dess inan har utvärderat erfarenheterna av den här lösningen. Herr Svensson i Kungälv ansåg för sin del atl det här var ett mycket fint grepp och atl det hade getl ett bra resultat. Jag är inle lika säker som han på den punkten. Jag tror atl det kan finnas anledning att titta på den saken litet närmare när vi fått mera erfarenheter av vad denna lösning lett till.

Målsättningen för det här ämnet är klart utsagd, och jag behöver inte repetera det - del har statsrådet återkommit till vid fiera tillfällen. När det gäller kristendomens ställning i religionskunskapen vet vi allesammans alt det väsentliga, det innersta i den delen av ämnet, är att ge en samlad bild av Jesu liv, verksamhel och förkunnelse och av den krisina församlingen och dess förkunnelse av Jesus som den uppståndne Herren. Det är klart atl det finns mycket mera - Gamla testamentet - men såvitt

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

jag förslår är det här det innersta, själva kärnan i kristendomens budskap: att vi skall ge eleverna en samlad bild av Jesu liv, verksamhet och förkunnelse - och då är del fråga om hela hans förkunnelse och inte bara spridda delar av den - och av Jesus som den uppståndne Herren.

Självfallet måste undervisningen spänna över fiera delfrågor och över skilda fält, men då är det viktigt alt man för samman de här olika delarna eller - som jag har uttryckt det i en molion - all man ser detta som delar i en mosaik, vilka tillsammans bildar ett helt och ger en profilerad bild. För att totalbilden skall framträda måste de enskilda bilarna placeras in på rätt ställe och vara relaterade till helheten. Om inle det sker blir resultatet ett virrvarr av mosaikbitar som var och en har sitt värde men som inte tillsammans bildar den klara bild som målsättningen innebar och innebär.

Självfallet måste undervisningen anpassas efter vederbörande åldersstadium. Det är väldigt viktigt atl läromedlen utformas med hänsyn lill den målsättning det här är fråga om, nämligen atl ge en samlad bild.

Del är även klart alt överlappningarna som herr Svensson i Kungälv talade om bör undvikas. Man bör se till att man inle gång på gång kommer tillbaka ull samma område utan alt man försöker undvika sådana här överlappningar.

Del framgår också klart när man lagil del av den här undersökningen all man måsle satsa mycket mer på lärarutbildning och lärarfortbildning. Jag återkommer lill det jag framhållit många gånger förr, nämligen atl lärarna inte fått utbildning för den skola där de har atl undervisa. De har inte fåll ulbildning för att fungera i den hell nya undervisningssituation som uppkom i skolans värld när man införde religionskunskapsämnet bland övriga orienteringsämnen.

Jag har för min del tagit upp dessa ting i en motion där jag föreslagit att riksdagen skulle begära att ämnet religionskunskap i grundskolan blir föremål för en översyn där man bl. a. ser över lärostoff och undervisningsmetodik. Jag begär även att läromedlen för ämnet religionskunskap i grundskolan skall ses över i vad avser stoffmängd, stoffurval, helhetsbild etc. Lärarutbildningen bör anpassas till den nya undervisningssituationen i grundskolan och till de svårigheter som möter lärarna vid undervisningen i ämnet religionskunskap. Jag har begärt all det skall satsas vida mer på forlbildningsverksamheten för lärare som i grundskolan undervisar i del här ämnel. Jag tror det är viktigt att delta sker, och del skulle vara av slorl iniresse att få höra hur statsrådet ser på de här frågorna.

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Jag har med intresse lyssnat på statsrådets svar och de övriga inläggen i dag.

Jag var med även 1968, och del är förunderligt att vi redan har sju års perspektiv på det beslut som fattades då. Jag hörde till dem som då var mycket tveksamma lill det som kallades en skolreform, särskilt

när det gällde ämnel religionskunskap. Jag var framför allt mycket tveksam inför namnet religionskunskap. Det gamla kristendomsämnet borde ha fåll vara kvar. Religionen hade kunnat komma in i samband med att man läste om de folk som har de olika religionerna, medan del som är Sveriges religion - krisiendomen - varit förtjänt av alt få en särskild plats i undervisningen. Del var min åsikt då.

I dag tycker Jag att en viss belåtenhet har uttryckts l.o. m. här i debatten inför det som skell och samtidigt har en oro kommit tillbaka. T. o. m. herr Svensson i Kungälv, som inledde sitt anförande i ett tonläge som uttryckte tacksamhet inför det som skett, framförde under sju punkter förslag till åtgärder som verkligen ger mig och många andra anledning lill oro. Han efterlyste saker och ting som jag också efterlyser, men om man måste kräva allt det som räknades upp i de sju punkterna, måste del vara ganska illa ställt.

Del sades här att Bibeln skulle ha en central plats i undervisningen, och jag menar att läroplanen fortfarande säger det. Hur ar det då möjligt atl del ser ut som det gör i dag? Jag har nu överblick över ett trettiotal år av arbeie med krislen verksamhet och i viss mån även undervisning av unga, och min erfarenhet är att om inan jämför dagens situation med hur det var vid 1940-lalets mill då jag först började vara med, eller tio år tidigare när jag själv gick i skolan, finner man atl kunskaperna just i fråga om Bibeln är oerhört försämrade. Det råder en skrämmande okunnighet bland de unga. Man hittar inte i Bibeln, man är obekant med den, trols alt den skall finnas i lärosalarna. Lärare som undervisar blivande präster har upptäckt att t. o. m så avancerade studenter inte vet om Uppenbarelseboken står i Gamla eller Nya testamentet. Detta är naturligtvis ovanligt, men det kunde över huvud laget inte länkas för 50 år sedan.

Sedan gäller det psalm och sång. När man hör ungdomar sjunga i dag och minns hur psalmsängen var på 1930-talet möter man en skrämmande kontrast. Finns del bättre exempel är det fråga om ungdomar som varit föremål för särskild undervisning i församling och kyrka. Jag menar att vi nog var lilet för aningslösa 1968, då vi log den nuvarande läroplanen.

Jag har här i riksdagen gång på gång motionerat om alternativ när det gäller skolan och mött gensägelse. Min första önskan är inte ett skolalternativ. Jag medger att det vore bättre att ha en enda integrerad skola, men jag anser atl just kristendomsämnet, den kristna etiken och den kristna fostran är så väsentliga ting alt om föräldrarna upplever del så alt skolan av olika anledningar inle klarar della, bör de - om de vill - få ordna skolor på eget initiativ och få samma bidrag och samma stöd till dessa skolor som samhället ger till andra skolor; de betalar ju samma skatt till samhället. Det stämmer med de mänskliga rättigheterna. Motionerna har avslagits.

Som herr Svensson i Kungälv har sagt, kunde inte ens kyrkomötet, när man där resonerade om dessa frågor, uttala att del var önskvärt

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

med alternativa skolor. Man kan därmed inte längre motionera om del i riksdagen, och del är beklagligt enligt min mening. Om det är sant alt man därmed uttrycker all dagens skola ger allt som kan ges, måsle man ha blivit blind.

Det har sagts här i fiera sammanhang att ungdomar prioriterar livsåskådningsfrågor, kristna frågor och l.o. m. Bibeln. Jag tror att det är riktigt atl det finns ett intresse och en längtan bland dagens ungdom men all det på någol sätt har blivit så att man ändå inte kommer in i Bibelns och den kristna livsåskådningens värld och sfär. Därför är det angelägel au vi får ell bälire resullal, all del blir bra, som någon av talarna här uttryckte det. Jag vill gärna understryka det. Man måste hjälpa de unga fram till en livsåskådning. Det har ett par talare sagt .här och jag håller med om det.

Men niir det nu har blivit som del är, måste det vara fel någonstans. Är det fel på läroplanen, läromedlen, lärarna? Nej, del vill jag inte direkl säga. Möjligen skall läroplanen ifrågasättas först. Det har inte gått att integrera kristendomsämnet med de andra ämnena och föra ul Bibelns och kristendomens budskap. Det sades av någon att vissa lärare känner olust inför kristendomsämnet, inte klarar det och därför lar någol annat i stället. Om det är sant är det oerhört beklagligt. Man kan också fundera över om liden för ämnet är tillräcklig.

Jag vill med delta inlägg uttrycka min oro och min förhoppning om en förbättring. Jag vill inte vara negativ bara för atl vara negativ och hoppas verkligen att statsrådet och alla andra som har med saken att göra skall kunna finna hur man rättar till det som är fel. Det finns också de som har den avancerade uppfattningen alt det som sker i dag är resultatet av en styrning, av alt man ville ha det just så här, att det är några som har lyckats med tanken atl man skulle avkrisina skolorna och därmed folket.

I tidningen Dagen fanns den 18 okiober en artikel som jag inte läst men som återges lill en del i det senaste numret av tidningen Kyrka och Folk, som utkom den 6 november. Under rubriken Kristna alldeles för aningslösa skriver man:

"De kristna i vårt land är alldeles för aningslösa. Medan socialdemokraterna - på demokratisk väg - har trängt undan kristendomen ur skolan, har kyrkor och samfund hållit på med sina interna frågor. Men än är det inte för sent att ändra på utvecklingen."

Det är alltså en sammanfattning i tidningen Kyrka och Folk av en artikel, skriven av en lektor vid namn Carl-Eber Oliveslam i tidningen Dagen. Jag ställer mig inte utan vidare bakom det här påståendet, men jag vet atl många i landei ser del hela så. Del är värt att grunna över det som utvecklas i artikeln och som lyder så här:

"Vi är på väg mot en skola som är medvetet styrd i en bestämd riktning. De första ansatserna till denna ulveckling dök upp på 40-talet. Då började bl. a. de unga SSU:arna Alva Myrdal och Stellan Arvidson göra sig gällande i skolpolitiken. Deras mål var att demokratisera skolan, vilket bl. a.

innebar att kristendomen skulle trängas tillbaka, morgonbönerna slopas etc." ■■

Jag vet inte om det här är riktigt - utom så långt att jag hade tillfälle att lära känna och värdera Stellan Arvidson under den tid han var i riksdagen. Han sade ofta rättframt och ärligt vad han tänkte, och jag har artiklar i min ägo där han klart och tydligt utvecklar just att han anser kristendomen vara farlig och vill ha borl den samt att morgonbönerna skulle slopas. Det har också skett. Men vem vågar påstå att det har varit någon förbäliring?

Vi har haft debatter under årens lopp, bl. a. Mårten Werner och jag, om vissa läromedel, t. ex. i undervisningen i Radio och TV. Där har vi påvisat att del funnits läromedel som varit klart olämpliga och missvisande när det gäller kristendom. Jag vågar inle påstå att del har skett med avsikt, men det har förekommil sådant som gett en felaktig bild av kristendomen och det kan vara en av orsakerna till att de unga inle fåtl det intresse för och den glädje i Bibeln och i kristen mission som är önskvärda.

Vi befinner oss i dag mill i en vecka då de krisina samfunden i vårt land talar om u-länderna och deras problem. Jag vill gärna avsluta detta inlägg med alt påminna om den oerhörda drivkraft som just kristendomen, just bibelkunskapen har varit när det gällt vårt folks insatser för atl hjälpa människorna ute i världen, de verkligt nödställda. Om vi i framtiden skall bedriva hjälpverksamhet och ha samma levande intresse för den som nu är det viktigt att Bibeln kommer till tals, att kristendomen verkligen får göra sig gällande i våra skolor.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Fru statsrådei HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Det är verkligen sant att ämnet religionskunskap ofta är omdiskuterat. Herr Johansson i Skärstad har ett svar all ge på frågan varför så sker. Jag är säker på atl del svaret inte omfattas av alla i vårt land. För egen del tror jag atl religionskunskapen är så omdiskuterad därför alt det är med mycket skilda utgångspunkter vi närmar oss det ämnet.

I skolöverstyrelsens kompletterande anvisningar till läroplanen uttalas del alt alla skall med samma föriroende kunna skicka sina barn till skolans religionsundervisning. Man skall vara förvissad om alt ingen, varken direkt eller indirekt, blir utsatt för påverkan till förmån för någon viss tro eller uppfattning.

Del här är tankegångar som riksdagen en gång var något så när enig om. Därför förvånar mig de tongångar som jag hört här i dag och som jag verkligen skulle vilja - i fiera fall - beteckna som mörksens tongångar. Det förvånar mig att så många riksdagsledamöter ännu i dag inte har accepterai religionskunskapsämnets innehåll och arbetsmetoder, inte har accepterat atl det skall vara ett objeklivi undervisande i del ämnel.

Ämnel skall helt visst innehålla också annal än det som herr Wesiberg i Ljusdal talade om. Där skall finnas plats för etiska samtal ulan någon

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

religiös grund och även för andra religioner än kristendomen. Vi lever ju i ett pluralistiskt samhälle med skilda åsikter om bl. a. religionskunskapen. Det är givet alt vi då ofta måste diskutera känsliga frågor av typ religionskunskapsämnet. Det måsle ständigt vara föremål för debatt och kritik. Denna debatt är inte bara naturiig ulan också nödvändig. Vi måste ständigt granska ämnet, och den granskningen har sin betydelse för våra möjligheter att garantera att undervisningen inte ger en sned eller felaktig belysning av olika uppfattningar. Men Jag tycker alt många i dag har talat om ämnet enligt en synnerligen enkelriktad uppfattning. Delta ämne skall innehålla mycket mera än det som här kom fram.

Jag noterar i del här sammanhanget gärna kyrkomötets nyanserade uttalande om religionskunskapsämnets ställning, som gjordes i dess betänkande över kristendomsundervisningen m. m. Jag ber att få citera ur andra tillfälliga utskottets betänkande 1975:18:

"Det svenska samhället är sekulariserat. Med delta som bakgrund har krislendomsundervisningen i den svenska skolan enligi utskollels mening fått en uppläggning som är från kristen synpunkl riktig och värdefull: samhällets undervisning om kristen tro och etik har en framskjuten plats samtidigt som kyrkan och samfunden pä eget initiativ kan komplettera denna undervisning."

Jag vill också gärna notera den genomgång som gjorts under en hel vecka i radions morgonandakier av folkpartisten Bertil Hansson. Han har på ett myckel pedagogiskt sätt gått igenom vad religionskunskapsämnet egentligen innehåller och belyst det på ett mycket positivt säll.

På samma säll präglas Broderskapsrörelsens nyligen gjorda uilalande om religionskunskapsämnet av måttfullhet. Man ställer där krav, som jag i stor utsträckning kan instämma i. Allt detta skiljer sig avsevärt från tongångar från vissa talare här i dag.

Jag skall nu försöka alt besvara de direkta frågor som fröken Hörlén ålerigen ställde. De undersökningar som gjorts om religionskunskapsämnets siiillning har ändock framför allt bekräftat atl ämnet i ökad utsträckning har funnit sin roll bland de andra samhällsorienterande ämnena. Lärarna visar en klart ökad benägenhet alt integrera religionskunskapen med övriga ämnen, och majoriteten av lärarna är positiv till ämnets nya ställning.

Däremot säger också en stor del av lärarna att det är svårt att levandegöra s. k. fundamentala livsfrågor och samlevnadsfrågor. Detta beror framför allt på bristande ämneskunskaper men även på brisler i läromedlen. Dessa svårigheter berör bl. a. bibelundervisningen, eftersom de bibliska texterna bör levandegöras främst genom anknytning lill de frågor nutidsmänniskan ställer sig. Dessa mycket intressanta undersökningar visar att både lärare och elever upplever detta som svårt.

Vidare visar de atl orienteringsämnena på mellanstadiet är alltför trängda av det övriga stoffet. Det gäller inte bara religionskunskapen utan hela So-sekiorn. Det var också därför som jag nämnde alt vi kommer alt ta upp denna fråga i SIA-propositionen. Men det kan noteras att

problemen när det gäller alt utnyttja den tillgängliga tiden inie fanns på lågstadiet och högstadiet.

Skolöverstyrelsen är medveten om svårigheierna inom religionskunskapsämnet. Men där säger man också att eftersom del rör sig om innehåll och arbetssätt i ett ämne, sker förändringar ute på fältet relativt långsamt.

Nu har man hjälp av ett forskningsprojekt som jag redan förra året nämnde i ett interpellationssvar, nämligen Undervisningsmetodik i religionskunskap, vid lärarhögskolan i Stockholm. Inom det projektet har man utarbetat ett material som utgivits och som enligt SÖ:s bedömning redan har givit impulser till förnyelse av arbetssättet inom religionskunskapen. Yllerligare sådana förändringar är sannolikt att vänta när materialet fått användas ytterligare.

Jag tror att det här materialet från forskningsprojektet också är viktigt på det sättet atl det kan leda lill successiva förändringar i läromedlen. Det är emellertid en process som av nödvändighet tar tid. Men när del sker kommer del att betyda mycket, eftersom läromedlen i allmänhet har en så starkt styrande effekt vad beträffar undervisningens uppläggning.

Inle heller på forlbildningsområdet har skolöverstyrelsen varit avvaktande, ulan man har utgivit fortbildningsmaterial som kommit lill stor användning. Jag nämnde atl skolöverstyrelsen tillsammans med den teologiska fakulteten i Uppsala anordnar 20-poängskurser i religionskunskap för de lärare som har ringa utbildning i ämnet men ändå undervisar i det. Jag nämnde också att dessa kurser kommer alt fortsätta. Förhoppningsvis kan de också utökas.

Vad beträffar resurstilldelningen för utvecklingsarbetet är det icke vi från departementet som styr exakt hur resurserna skall fördelas, ulan del ankommer på skolöverstyrelsen att sköta den fördelningsuppgiften.

Beträffande fortbildningskonsulenlerna finns det hos varje länsskolnämnd någon konsulent som ansvarar för ämnet religionskunskap. Det har inte alllid varit så, alt någon som är behörig i religionskunskap har svarat för ämnet, men enligt vad SÖ kunnat konstatera har det under senare år ändå skett en ökning av antalet konsulenter med behörighet i religionskunskap. SÖ har vidare den uppfattningen att övriga konsulenter visar ett ökande intresse och en ökad förmåga vad gäller religionskunskapens situation och metodiken i ämnet. SÖ försöker göra länsskolnämnderna uppmärksamma på denna situation.

Till sisl vill jag lämna några svar till herr Nordslrandh. Han känner väl såsom skolman till atl det många gånger är ett väldigt pusslande inom varje skola när man skall inrätta tjänster med lämpliga kombinationer och sedan dela upp tjänsteunderlagel på den berörda personalen. Det uppstår då och då svårigheter i vissa ämnen, 1. ex. svårigheier au fylla en behörig lärares hela ämneskombination. Vid andra tillfiillen kan del finnas behov av fyllnadstjänstgöring för lärare med behörighet i andra ämnen. Dessa svårigheter finns ju ständigt, och del är ingenling specielli för religionskunskapsämnel, även om man jusi nu har påvisal alt re-

Nrl9

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Nr 19 ligionskunskapsämnet är särskill hårt drabbat. Jag vet inte om man har

Tisdagen den •i'' £" jämförelse med andra ämnen. Jag tror all vi måsle ha hela si-

11 november 1975 luationen klar för oss innan vi kan säga att ämnet är särskill hårt drabbat.

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

_______________ Som jag redan har nämnt finns fortbildningen där. Den kommer att

fortsätta, så i den delen har herr Nordstrandh fått svar. I övrigt vill jag bara konstatera alt skrivelsen från Föreningen Lärare i religionskunskap, som ju upptar samma frågor som dem herr Nordstrandh nämnde, har inkommit till skolöverstyrelsen och atl den kommer atl behandlas av verkei i vederbörlig ordning.

Hen SVENSSON i Kungälv (s):

Herr lalman! Herr Wesiberg i Ljusdal och herr Nilsson i Agnas menade alt Jag nog var litet för säker på att de nyheter på della område som genomfördes 1968 var bra och au jag menade atl det blivit ett relativt bra resultat.

Jag tror man bör vara på det klara med att det har skett en förbättring i fråga om religionskunskapsämnet. Vi vet av de undersökningar om kristendomsämnet som gjordes på 1960-talet all det låg i botten i popularitet bland eleverna. Därvidlag har det blivit bättre, och där det finns goda och kompetenta lärare som kan väcka iniresse för ämnet kan del ligga i lopp bland ämnena. Del är på den punkien som vi i Broderskapsrörelsen är rädda föratt någonting går galet. Det måste finnas kunskap hos lärarna, och de måsle kunna väcka intresse genom att ta fram de värden som finns i det. Det betyder emellertid inte att man måste gå tillbaka till den gamla ordningen, utan det betyder att man måste förbättra vad man har och bygga vidare.

Bertil Hansson, ordförande i Kristna lärarförbundet, är också, såsom fru Lena Hjelm-Wallén sade. en framträdande folkpartist. Jag konstaterar alt såväl han som Linnea Hörlén och jag och statsrådet är överens om atl vi bör ha kvar den grund som vi lade år 1968 och atl vi bör bygga vidare på den för att göra krislendomsundervisningen bättre.

Sedan vill jag, herr talman, för ordningens skull säga alt vi bör ha klart för oss all vi lever i ell samhälle som är pluralisliski, all vi i della samhälle har religionsfrihel och all vi måsle bygga upp undervisningen från dessa utgångspunkter. Då faller det av sig självt att den objektiva kunskapsmeddelelsen blir väsentlig. Men denna objektivitet skall naturligtvis inte betyda att ämnet blir ointressant, utan man bör ur denna objektivitet också kunna skapa fram det levande och intressanta som finns i ämnet.

Fröken HORLEN (fp):

Herr talman! Också jag konstaterar med glädje atl statsrådet hade lyssnat till Bertil Hanssons morgonandakier, som ju var ganska akluella när vi talar just om-religionsundervisningen i skolan.

Jag lycker mig också av del som statsrådet här har sagt kunna dra slutsatsen atl hon är posilivi inställd lill ett fortsatt utvecklingsarbete

när det gäller alt bereda ökade möjligheter på skolans område att ge religionskunskapsämnet dess berättigade ställning i undervisningen. Vidare noterade Jag det som sades om att man när det gäller fortbildningsarbetet kunde hysa förhoppningar om en ökning av utbudet av 20-poängskurser. Detta anser Jag också mycket angeläget, och kan vi få ett löfte på den punkten, skulle jag vara mycket tacksam.

När det gäller konsuleniverksamheten sade statsrådet att det på senare år skett en ökning på länsnivå av antalet konsulenter med behörighet i ämnet religionskunskap och att det skulle innebära en ökande förmåga atl tillgodose det här ämnets behov på lokal skolnivå. Om det är möjligl atl behoven tillgodoses den vägen, måste man tacksamt notera delta. Men i dag är siiuationen när det gäller konsulentverksamheten inte tillfredsställande.

Jag skulle dessutom vilja höra om inte statsrådet kan tänka sig att ge en direkl anvisning eller någonting sådant till de här konsulenterna alt särskilt uppmärksamma ämnet religionskunskap under sina besök vid skolorna, så att de stimuleras alt hjälpa skolorna med balanseringen av del här ämnet i relation till övriga orienteringsämnen. Skulle jag kunna få ytterligare belysning även på den sista punkten, vore jag tacksam.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnel religionskunskap i grundskolan

Hen JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Statsrådets säll att föra debatten ger stora möjligheter lill en dialog på det här området, och jag skulle vilja säga atl kristendomsämnet i och för sig är ett sådant ämne att del alltid måste påverka den som lyssnar. Skall vi ha det kvar i skolan, måste vi ta den risken att det kommer att påverka eleverna som lyssnar.

Det som Evert Svensson meddelade oss från Broderskapsrörelsen har ofta aktualiserats här i riksdagen, men dessa yrkanden har inte fåll något bifall av riksdagens majoritet. Det ger dock hopp för framtiden att det kan bli majoritet för dessa punkter allteftersom de kommer upp.

Evert Svensson säger att änmet genom den här omläggningen har blivit mer intressant. Varför det har blivit så måste vi nog diskutera. Jag tror att en av orsakerna - kanske den avgörande - är den väckelse som gått över vårt land de senaste åren. Det har visat sig att ungdomarnas intresse för religionskunskap ökal. Del har vi märkt i våra kyrkor och även upplevt i våra skolor. Del beror på alt ungdomarna känner sig villrådiga på grund av den utveckling vi har i vårt land. Man har tagit ifrån ungdomen det som förr var vägledande. Släcker man de sijärnor som genom sekler väglell vårt folk och inie länder några andra i slällel. då blir människorna villrådiga, inle minsi ungdomen, och då kommer de au söka ivrigare än förr efter svar och vägledning.

När vår ungdom nu befinner sig i eti sådant tillstånd, är det angeläget alt också skolan är villig att gå med och möta denna ulveckling och detta behov på ett positivt sätt. Då är del viktigt atl vi får väl utbildade lärare och goda läromedel och. såsom Evert Svensson framförde, ger trossamfunden möjligheter att komma till skolan.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

När del gäller den ekonomiska sidan tror jag att skolan skall ersätta dem som medverkar, men vi vet all det inom trossamfunden finns många som är beredda till frivilliga insatser, alt göra någol ulan betalning. De ungdomar som frivilligt ställer upp med sång, musik och vittnesbörd för all visa vad som finns inom irossamfunden skall inle behöva avslå därför alt man utgår ifrån all det skall ersättas om de skall medverka.

Vad jag saknade i Evert Svenssons anförande var en punkt om skolans fostrande uppgift. Jag såg i utskottsullålandet från 1968 att utskottet sade:

"Enligt utskollels mening är de i läroplanerna angivna riktlinjerna väl avvägda och ägnade att ligga till grund för den etiska fostran skolan skall ge."

Jag tror att del är myckel viktigt alt eleverna får etisk fostran och etisk vägledning. Vi måste i vårt samhälle ge ungdomarna spelregler för den mänskliga samlevnaden, och de finns på ett utmärkt sätt angivna i den bibelundervisning som vi har atl ge: Du skall inte stjäla, du skall inle mörda osv. Om vårt samhälle skall fungera och om vi skall kunna leva tillsammans, måste vi tidigt delge ungdomarna spelregler som skall vara gemensamma för oss alla.

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Fru statsrådet sade att enligt läroplanen skall alla med samma föriroende kunna skicka sina barn lill skolorna, och det ansluter Jag mig till - det är rikligt, och vi måste säga så. Ingen påverkan som är emot föräldrarnas önskan skall få ske - det anser jag också.

Men det finns ändå människor i vårt land som inte skickar barnen till skolorna i dag. Vi har nyligen vid besök i Skåne setl en nybyggd skola som finansieras av människor som ger pengar frivilligt. Man är alltså tveksam, och framför allt när del gäller den sorls fostran som herr Johansson i Skärstad log upp.

Fru statsrådet sade också all undervisningen skall vara objektiv, och det menar också jag. Man skall säga: Vad är islam? - så att alla vet vad islam är för någonling. Vad är hinduism? - och alla skall veta det, om möjligl. Men man skall också säga: Vad är kristendom? Då bör ju kristendomen komma till tals. Det vill också läroplanen, men tyvärr har det inte i prakliken lyckats.

Utan atl nämna namn talade fru statsrådet om några som talade liksom i mörksens tongångar och gav frågorna en belysning som var sned på något säll. Så refererade hon kyrkomölel, som var myckel belålel med siällningen, om man får iro referalel. Jag blev myckel förvånad över vad som slod i della referai. Jag iror all del är rikligl, men då menar jag också all man har borisett från en mängd saker som är oroande och som har kommit fram här i debatten i dag. När fru slalsrådet alltså tror så hell på skolan, citerar hon dock skolöverstyrelsen som lalar om svårigheier.

Nu menar inle jag all svårigheierna någonsin skall försvinna helt, men

Jag tror au de är mycket större än vi egentligen har tänkt på. Det vore ju väl om jag bara vore en särling, en av de få som inte såg det goda resultatet av den nuvarande ordningen, som inte såg kejsarens nya kläder. Vi har väl ändå misslyckats, tycker jag, vi som är den vuxna och mogna generationen i dag, att ge ungdomarna den hjälp som de så väl behöver i en svår tid - med den livssyn och livsåskådning som de skulle behöva.

Herr Svensson i Kungälv talade mycket måttfullt här i dag, och jag vill gärna notera det. Men när han säger att 1960-lalets undersökningar visar att intresset låg på botten, så måsle jag sätta ett frågetecken. Var det verkligen så? Och är lägel i så fall bättre i dag? Var inte 1960-lalet en felaktig utgångspunkt? 20 år lidigare var intresset slörre för kristendomen än i dag.

Enligt herr Svensson i Kungälv skulle alltså lärarna vara avgörande, och del kanske är så. Men jag är inte helt beredd att kategoriskt påstå att resultatet bara beror på att lärarna är skickliga atl entusiasmera eleverna. Läromedlen och utrymmet för ämnet måste också beaktas i tillräcklig grad.

Jag tyckte att herr Svenssons i Kungälv sisla ord i repliken var värdefulla, och Jag vill gärna notera dem.

Sedan vill jag säga till fru statsrådet att jag har förtroende för henne och hoppas att hon skall lyckas lösa de problem som uppkommer. Inte minst tyckte jag att hennes användning av den gamla formen "mörksens" som ju är klangfull och fin, ingav vissa förhoppningar för mig som är gammaldags och moderat.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

Hen NORDSTRANDH (m):

Herr lalman! Jag räknar mig inte på något sätt till dessa mörksens män som fru statsrådei varnar för. Jag lillhör inte heller dem som i onödan klankar på läroplanen och på den nya uppläggningen av religionsundervisningen i grundskolan. Men det är väl därför jag är så angelägen om alt de lärare som undervisar i ämnet religionskunskap också har den förmåga och de kunskaper som är nödvändiga för att läroplanens intentioner i fråga om undervisningen skall uppfyllas.

Nu vill jag säga till statsrådet, au vissl är jag medveten om atl del där med ämneskombinationer är ett pusselspel och au man måste ta en viss hänsyn till anställningstryggheten för de lärare som en gång har kommit in i skolan. Men del är ändå oivivelakiigt så au undervisningen i religionsämnei i specielii hög grad iräffals och alliså fåll offra en hel del jusi med hänsyn lill anslällningslrygghelen och del där pusselspelei och lendensen all vilja lägga undervisningen i fiera ämnen på en och Samma lärare. Del kan ur elevvårdssynpunki vara ganska bra. men del har alliså pressal religionsämnei. Jag har ingen absolui slatislik på det. men lillgängliga uppgifter tyder på all del förhåller sig på det här sättet.

Mot denna bakgrund lycker jag all del skulle ha varit välbetänkt av Slalsrådet au här ge ifrån sig någon viljeyttring om den sak som jag har dragit upp och inte bara säga au skrivelsen har inkommit lill skol-

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

överstyrelsen och där behandlas i vederbörlig ordning. Självfallet vet jag att skrivelsen har inkommit och självfallet skall den behandlas i ve-derböriig ordning. Det var inte mycket till viljeyttring, fru statsråd -den viljeyttringen kunde jag avge själv, med den effekt det kan ha. Men jag tycker att statsrådet borde kunna instämma i det som jag har sagt här, att del är nödvändigt att med de medel som kan vara möjliga atl anlita verkligen tillförsäkra ämnel religionskunskap lärare - och även huvudlärare, som jag sade - med teoretisk och praktisk kompelens i ämnet så att undervisningen verkligen kan bli sådan som den bör vara för att uppfylla intentionerna i läroplanen.

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr tahnan! Jag menar att det är väsentligt att all undervisning i skolan blir så levande och engagerad som möjligt. Del gäller självfallet också ämnet religionskunskap, och därför är det ingenting som hindrar att lärarna i ämnet är engagerade och att undervisningen också ibland, när tillfälle till detta ges, sker i samspel med företrädare för kyrkor och trossamfund. Men undervisningen får ändå inie, med hänsyn lill både den enskilde elevens integritet och kravet på respekt för olika uppfattningar, söka påverka elevens ställningstagande i livsåskådningsfrågor. Däremot kan det ju tänkas alt eleven faktiskt påverkas genom bekantskapen med de bibliska skrifterna, olika prov på kristen förkunnelse eller den argumentation för och emot religiös övertygelse som också ingår i undervisningen i skolan. Så fungerar ju i princip undervisningen i alla ämnen med anknytning till livsåskådningsfrågor. Men undervisningen får inle vara inriktad på att befrämja en speciell livsåskådning.

Au den här principiella inriktningen accepteras är en absolut förutsättning för atl en samlad undervisning i de här frågorna skall komma lill stånd. Jag är medveten om att många troende kan känna del hårt att inle få den egna uppfatlningen framställd som den enda saliggörande utan som en bland mänga - lika väl som det för många icke troende kan synas som om ett alltför blygsamt utrymme gavs åt sådant som inte är av direkt religiös karaktär.

Det är i en anda av samförstånd som undervisningen i religionskunskap måste meddelas. Därför tycker jag att denna deball blir väldigt sned, om man bara talar om en del, nämligen kristendomen, och dess del i religionskunskapsämnet. 1 den myckel intressanta studien om situationen för religionskunskapsämnel i grundskolan kan man läsa hur undervisningstiden på mellanstadiet fördelar sig på olika moment. Flertalet lärare där använder 45 % av undervisningstiden lill kristendomens historia, 20 % av liden till övriga religioner, 20 % lill samlevnadsfrågor och ca 15 % lill s. k. fundamentala livsfrågor. Mot den bakgrunden blir denna deball myckel konstig, efiersom man här så ihärdigl sysslat med endasi en del i della siora ämneskomplex.

Fröken Hörlén ville all jag skulle uttala mig om fortbildningskon-suleniernas verksamhel, men jag iror inle jag behöver sälla upp några

pekpinnar för dem. De är säkert i sill arbeie medveina om de under-sökningsresullai som har publicerais och diskulerals, och ule på fäliei gör de säkerligen vad de kan för all avhjälpa de problem som under-sökningsresuliaien visar på.

Sluiligen vill jag säga lill herr Nordslrandh all del nalurligivis är svårt både för skolöversiyrelsen och för mig alt svara på frågor i anledning av en skrivelse som Just har kommit in lill skolöverstyrelsen och som ännu inte har behandlats.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnel religionskunskap i grundskolan

Hen SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag brukar göra en jämförelse mellan undervisningen i samhällskunskap och undervisningen i religionsämnet. Jag menar nämligen atl det i båda fallen rör sig om ett ämne med starka värderingar inbyggda och därför är det speciellt känsligt att undervisa i dessa båda ämnen. Eleverna kommer från hem med helt olika värderingar. Det ligger nära till hands att läraren sätter sin prägel på undervisningen i en bestämd riktning som går emot hemmens grunduppfalining. Han skall samtidigt vara objekiiv och engagerad. Det är vad vi fordrar av läraren i båda dessa ämnen. Men Jag skulle uppleva det som mycket besvärande om undervisning i samhällskunskap ledde fram till alt eleverna blev ointresserade av samhällsfrågor och av politiskt, för att inte säga partipolitiskt, arbete. Samma sak gäller för ämnet religionskunskap. Det måste leda fram till ett intresse för saken. Som jag citerade i mitt första inlägg sägs del i läroplanen atl undervisningen skall väcka de ungas intresse för de stora och gemensamma grundfrågor som har med livsåskådning och samhällsuppfattning att göra. Och att väcka del intresset faller på skolans lott. Detta gäller också för ämnet religionskunskap.

Sedan vill jag här också ge uttryck för med vilket allvar vi i Broderskapsrörelsen ser på hela denna fråga. Vi är rädda om religionskunskapsämnet, och vi är även rädda för alt utvecklingen går snett. Jag vill inte ha lillbaka de strider som vi tidigare haft, ly det iror jag skulle gå ut över ämnet självt, och det vore farligt! Jag tror att det hade varit utomordentligt farligt om vi hade haft kvar den gamla ordningen.

Jag noterade att fru statsrådet i sitt senaste anförande nämnde all del är en ganska hög procentandel av undervisningen i ämnet som avser historia. Jag försökie i milt första inlägg säga: Låt oss flytta fram ämnet till nutiden! Det är klart att det måste omfatta biblisk historia och kyrkohistoria - det är viktigt. Men det är viktigare all få en levande undervisning om dagens silualion.

Jag vill till sist gärna instämma i vad fru statsrådet sade då hon talade om den allmänna anda i vilken detta ämne skall behandlas.

Fröken HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Jag vill uttrycka förhoppningen au slalsrådet skall ha rätt i all konsulenlerna på länsplanel är inställda på att med de resurser som slår dem lill buds söka trygga religionskunskapsämnet geniemoi

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnel religionskunskap i grundskolan

andra ämnen inom Oä-gruppen. Jag har egentligen inte haft någon annan uppfattning själv heller. Men även om man har den inställningen mår man väl av att få hela problematiken aktualiserad för sig, så att man på det sättet inspireras till ökade ansträngningar.

Jag skulle också vilja säga att jag för min del har fört den här debatten kring ämnet religionskunskap i skolan. Med den integrering av olika livsåskådningar som vi har i samhället i dess helhet i dag - det var knappast fallet tidigare i vårt lands historia - tror Jag att vi tjänar kristendomsämnet bäst genom atl så tidigt som möjligt ge eleverna hjälp till saklig information om övriga livsåskådningar, så att de med saklig handledning kan Slälla kristendomen i relation till övriga livsåskådningar. Jag tror atl kristendomen som livsåskådning i sig själv har livskraft nog att klara den jämförelsen. Därmed uttrycker jag också en förhoppning om all del här ämnet i fortsättningen skall få en möjlighet att hävda sig på skoLschemai på ell sätl som slår i överensstämmelse med den läroplan \'i har.

Herr NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Bara några ord med anledning av au fru slalsrådet Hjelm-Wallén talade om olika procentsatser.

98 % av svenska folkel hör fortfarande till svenska kyrkan. 80-90 % är medvetna om det. Av dem hör ungefär en halv miljon människor till frikyrkor och missionssällskap. 72 % av föräldrarna sade för några år sedan att de gärna ville att deras barn skulle få en kristen undervisning och fostran, i. o. m. en konfessionell sådan. Del är intressania siffror.

I dag har vi fåll höra all på mellansiadiel 45 % av liden i ämnet religionskunskap används till kristendomens historia. Det gör mig verkligt orolig. Jag hoppas att det då innebär all Bibeln, som inle är kristendomens historia uian levande verklighet i dag, får sill utrymme, all Bibeln själv får lala. Skulle man med kristendomens historia mena huvudsakligen någol slags kyrkohisiorisk redogörelse, då motsvarar undervisningen inte vad som önskas från föräldrahåll.

Statsrådet talade om att många troende vill ha in sin personliga syn på den enda saliggörande tron. Jag tror inte det är sant. Det är få som vill ha det så. Man menar: Låt Bibeln komma till tals! Jag kan hålla med fröken Hörlén om att den haren inneboende kraft. Är det verkligen så alt Bibeln .kommer till tals, så ger den oerhört mycket särskilt om läraren är engagerad, vilket Ju är tillåtet, hörde jag här. Jag tror au den andel av liden - 20 % - som används till andra religioner räll använd räcker lill och all del är bra alt anslå 45 % av tiden till kristendomen, om den inte bara innehåller torr historia.

Hen JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Jag tror all vi är framme vid huvudfrågan: själva ämnet skall i och för sig påverka dem som lyssnar, men den som undervisar skall inte få påverka. Jag förstår inte hur det skall gå au klara av del.

Då man ulan tvivel anser ämnel vara så viktigt all del har tagils med i läroplanen för de olika årsklasserna, lycker Jag att rädslan för att undervisningen skall bli alltför positiv är oberättigad. Som herr Nilsson i Agnas framhöll har den stora procentandelen av vårt folk anslutit sig lill kristendomen genom att den tillhör Svenska kyrkan eller frikyrkan. Då måste alla dessa människor betrakta krislendomsundervisningen som något positivt som de vill ge ungdomarna till hjälp i livet. Och då måste del väl ändå bli en påverkan. Detta måste ligga i linje med uppfattningen hos den stora majoriteten av människorna i vårt land.

Herr Svensson i Kungälv undvek all svara på frågan varför man inte hade med något om de etiska värdena och skolans fostrande inslag.

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnel religionskunskap i grundskolan

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1975/76:13 till inrikesutskoitet

1975/76:22 till socialförsäkringsutskottet

§ 7 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1975/76:25 lill utskott enligt följande:

Bilaga 1 ...................................... till jusiitieulskoitet

Bilaga 2 ....................................... till försvarsutskottet

Bilaga 3 ......................................... till socialutskottet

Bilaga 4 ......................................... till trafikutskottet

Bilaga 5, punkien 1 .......................... till civilutskottel

punkten 3 ..................................... lill inrikesulskotlel

i övrigi .......................................... till finansutskottel

Bilaga 6, punkterna I och 4 ............... lill kuliuruiskottei

i övrigt .................................... till utbildningsutskoiiei

Bilaga 7 .................................... lill Jordbruksuiskoiiei

Bilaga 8 ....................................... lill försvarsulskotiei

Bilaga 9, punkien 5 ........................... lill irafikulskoliel

i övrigi .......................................... lill inrikesulskoiiei

Bilaga 10 ......................................... lill civilulskoliei

Bilaga 11 ..................................... lill näringsulskoliel

Bilaga 12 ...................................... lill finansutskottet

1975/76 1975/76 1975/76 1975/76

§ 8 Föredrogs och hänvisades Propositioner

43 lill försvarsulskotiei

54 lill lagutskoiiei

64 lill jusiiiieuiskoitei

66 lill näringsulskoliel

3 Riksdagens proiokoll 1975/76:19-20

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Om ämnet religionskunskap i grundskolan

1975/76:67 lill jordbruksuiskoiiei 1975/76:70 lill skatieuiskoilei 1975/76:73 lill irafikulskoliel

§9 Föredrogs men bordlades åier konsliiulionsulskottets betänkande 1975/76:21 finansutskottets betänkanden 1975/76:1-10 skatteutskottets betänkanden 1975/76:10 och 11 juslitieutskoUels beiänkanden 1975/76:2, 4, 6, 7, 9 och 14 försvarsutskottets betänkanden 1975/76:1-8 socialförsäkringsutskotteis betänkande 1975/76:8 socialutskouets betänkanden 1975/76:12 och 13 irafikulskollels betänkande 1975/76:3 näringsutskottets betänkanden 1975/76:1 och 2

§ 10 Föredrogs och bifölls inlerpellalionsframslällningarna 1975/76:52-54.

§11 Herr försie vice lalmannen meddelade all på föredragningslisian för morgondagens sammaniräde skulle jusiiiieuiskoileis belänkande 1975/76:6 uppföras närmasl efter konsiiluiionsuiskottets betänkande 1975/76:21.

§ 12 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1975/76:23 om kommunal rösträtt för invandrare

1975/76:35 om ändring i lagen (1971:139) om försöksverksamhet i fråga om ordningen för vissa kyrkliga förrättningar

1975/76:36 med förslag till lag om andra allmänna gudstjänster än högmässa, m. m.

1975/76:37 om ändring i lagen (1970:939) om förvaltning av kyrklig jord, m. m.

1975/76:38 om ändring i kyrkolagen

1975/76:40 med förslag om ändring i tulltaxan (1971:920), m. m.

1975/76:55 om ändring i vallagen (1972:620), m. m.

1975/76:69 med förslag lill lag om ändring i barnavårdslagen (1960:97)

1975/76:74 om godkännande av avtal rörande ändring i avtalet den 18 december 1972 mellan Konungariket Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland om ömsesidigt bisiånd i tullfrågor

§ 13 Anmäldes och bordlades

Motioner

1975/76:38 av herr Siönell m.jl.

med anledning av propositionen 1975/76:26 om teckning av ytterligare

aktier i Post- och Kreditbanken. PK-banken

1975/76:39 av herr Hermansson m.jl.

med anledning av propositionen 1975/76:29 om skatlefullmaki för riksdagens finans- och skaiteutskott enligt 8 kap. 6 S regeringsformen

1975/76:40 av herr Hermansson m.jl.

med anledning av proposiiionen 1975/76:41 angående förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236)

1975/76:41 av fru Diesen m.jl. 1975/76:42 av hen Molin 1975/76:43 av herr Wesiberg i Ljusdal

med anledning av propositionen 1975/76:44 med förslag lill vissa bestämmelser om den allmänna tandvårdsförsäkringen

Nr 19

Tisdagen den 11 november 1975

Meddelande om frågor

1975/76:44 av herr Nilsson i Agnas m.jl.

med anledning av propositionen 1975/76:49 med förslag till lag om varningstext och innehållsdeklaraiion på tobaksvaror

1975/76:45 av herrar Nilsson i Agnas och Fridolfsson med anledning av propositionen 1975/76:64 med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.

§ 14 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den II november

1975/76:87 av herr Korpås (c) till herr utrikesministern om följderna av FN-ullalande om sionism:

Är statsrådet beredd att lämna riksdagen en redogörelse för sin syn på konsekvenserna för Sveriges fortsatta arbete i FN och dess olika organ av generalförsamlingens tragiska beslut att förklara sionism vara en form av rasism octi rasdiskriminering?

1975/76:88 av herr Ullsten (fp) till herr handelsministern om följderna av begränsning av importen inom beklädnadsområdet:

Har riskerna för försämrad sysselsättning inom industrin till följd av handelsrestriktioner riktade mot vår export medtagits vid regeringens behandling av frågan om begränsning av importen inom beklädnadsområdet?

§ 15 Kammaren åtskildes kl. 18.03.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemeri