Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:15

Tisdagen den 4 november

Kl. 16.00

§ 1 Justerades protokollet för den 24 oktober.

§ 2 Antalet suppleanter i vissa utskott

Hen TALMANNEN:

Enligt till kammaren inkommet protokollsutdrag har valberedningen

- för alt bereda ersättare för riksdagsmän tillfälle att tjänstgöra i utskott

- föreslagit all antalet suppleanter i trafikutskottet skall utökas från 15 till 16, i social-, kultur-, utbildnings-, närings- och civilutskotlen från 16 lill 17 samt i Jordbruksutskottet från 17 lill 19.

Jag hemställer atl antalet suppleanter i trafikuiskoliei bestämmes lill 16, i social-, kultur-, utbildnings-, närings- och civilutskotten till 17 saml i Jordbruksutskoliel till 19.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Antalet suppleanter I vissa utskott

Meddelande om fyllnadsval

Om särskilt stöd från skolan åt vissa elever, m. m.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 3 Meddelande om fyllnadsval

Hen TALMANNEN:

Jag får meddela atl fyllnadsval till utskott kommer alt företas vid sammanträden den 5 och 13 november.

§ 4 Om särskilt stöd från skolan åt vissa elever, m. m.

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för all i ett sammanhang besvara dels fröken Hörléns (fp) den 22 oktober anmälda fråga, 1975/76:44, dels fru Sundbergs (m) och herr Bladhs (s) den 30 oktober anmälda frågor, 1975/76:64 resp. 72, och anförde:

Herr talman! Fröken Hörlén har frågat mig om jag är beredd att låta göra en översyn av svenskämnets ställning i grundskolan med sikle på ökad träning av elevernas läs- och skrivförmåga.

Fru Sundberg har frågat mig om jag planerar all vidta särskilda åtgärder för att förbättra undervisningen i svenska med hänsyn till resultaten av gjorda undersökningar om svenska ungdomars läsförmåga.

Herr Bladh har frågat mig vilka initiativ Jag kommer alt vidta för atl barn som har svårigheter i svenska skall få tillräcklig hjälp och tillräckligt slöd från skolan.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om särskilt stöd från skolan åt vissa elever, m. m.

Jag avser all besvara frågorna i ett sammanhang.

Skolans träning av baskunskaper och basfärdigheler har kommit alt uppmärksammas i allt högre utsträckning under senare år. Brister i ungdomarnas läs- och skrivförmåga och läsintresse har då särskilt påpekats. Så t. ex. har dessa problem behandlats av barnstugeulredningen, utredningen om skolans inre arbeie, litteraturulredningen och låginkomst-utredningen.

Av dessa utredningar kan utläsas atl brister i elevernas läs- och skrivförmåga måste angripas med en rad olika åtgärder, bl. a. genom en intensifierad svenskundervisning. Den konferens som skolöverstyrelsen anordnade 1972 i syfte alt utarbeta förslag till ett handlingsprogram för svenskundervisningen gav klara besked om atl man måste bredda aspekterna på elevernas utveckling i skolan för att komma närmare en lösning på läs- och skrivproblemen. Brister i läs- och skrivförmåga är emellertid många gånger uttryck för problem som rör elevens hela situation i hem, kamratkrets och skola. Vi måsle sålunda angripa dessa problem med olika metoder. En av dessa är att kunna ge samtliga barn en stimulerande uppväxtmiljö med rikliga tillfällen att träna utvecklandet av kommu-nikationsfärdigheler. På grundval av elevernas upplevelser och erfarenheter i samspel med andra i hemmet, på fritiden och i skolan, dvs. elevernas verklighet, kan vi utveckla deras språkförmåga. Del är bl. a. mot denna bakgrund förslagen från barnstugeutredningen och utredningen om skolans inre arbete skall ses.

Jag vill också påpeka all en betydande del av de faktorer som bestämmer de skillnader i läs- och skrivförmåga som uppträder bland skolbarn redan har utvecklats vid fyra års ålder. Sambandet mellan social bakgrund och barns språkutveckling har också uppmärksammals. En av de viktigaste åtgärderna för att skapa bättre förutsättningar för en följande utveckling av läs- och skrivförmågan är därför alt medvetet stimulera förskolebarnens jag-utveckling, begreppsbildning och kommunikation. Detta är också en huvuduppgift för arbetet i förskolan och ingår därför som en vikiig del i den arbetsplan för förskolan som nyligen har färdigställts inom socialstyrelsen. Beslutet år 1973 om den allmänna förskolan och de speciella åtaganden som samhället gjort genom lagen om förskoleverksamhet för barn med behov av bl. a. språklig stimulans är uttryck för de långsiktiga åtgärder som har vidtagits för atl komma lill rätta med läs- och skrivsvårigheter. Inom skolöverstyrelsen pågår vidare i samarbete med socialstyrelsen ett arbete med atl utforma en utvecklingsplan för samarbetet mellan förskola och grundskolans lågstadium. Olika projekt har också igångsatts i flera orter i landei på della område.

På grundval av förslag från liileralurutredningen beslutade riksdagen på förslag från regeringen i våras bl. a. om ökal slöd för all siimulera uigivningen av barnböcker. Vid samma tillfälle beslutade riksdagen även om en tvåårig försöksverksamhet med läsfrämjande åtgärder bland barn och ungdom.

Som ytterligare exempel på utvecklingsarbete som kommit i gång under

senare år kan nämnas pågående projekt inom utvecklingsblocken i Göteborg, Västerås, Eskilstuna och Växjö. 1 dessa ingår grupper som sysslar med läsning och språkutveckling. I Göteborg arbetaren ston anlal lärare och elever med all ulveckla elevernas förmåga alt läsa och skriva.

Vidare försöker man i ett anlal gymnasieskolor förbättra kunskaperna i svenska bl. a. genom en samverkan mellan undervisningen i svenska och i andra ämnen. Sommaren 1975 sände skolöverstyrelsen ut en handledning som kan underiätla för lärare och elever atl bygga läs- och skrivträningen vid de yrkesinriktade linjerna på texter och uppgifter som är akluella för det blivande yrket.

I syfte atl ge ökade möjligheter lill fortbildning i svenska publicerade skolöverstyrelsen 1973 ett fortbildningsmaierial för lärare i svenska med beteckningen Läs- och skrivsvårigheter. Kurser i språksociologi, barns och ungdoms läsning samt språkutveckling har anordnats i samarbete mellan skolöverstyrelsen och universitetskanslersämbetet. För de planerade kurserna i språkutveckling har utarbetats en särskild handledning. Språket och skolan.

Sedan ett par år finns en arbetsgrupp med uppgift att framlägga förslag till nya riktlinjer för metodikundervisningen i svenska vid lärarhögskolorna. Arbetsgruppen vänlas inom kort framlägga sitt förslag.

Ett annat viktigt arbete som bedrivs inom skolöverstyrelsen gäller frågan om hur svensk-undervisningen i grundskolan bättre skall kunna anknytas till aktuella teorier om språkutveckling, allmän utveckling och inlärning samt lill de av riksdag och regering fastställda målen och riktlinjerna för skolan.

De ålgärder som Jag redovisat och som rör både familje-, kultur- och skolpolitiken innebär att problemet med elevernas läs- och skrivförmåga angrips på olika områden och med olika metoder. Det är sålunda inte ett problem som enbart kan lösas genom ökad träning på särskilt avsatt tid. Det är mer en fråga om att skapa ett gemensamt socialt och känslomässigt klimat som medger att elevernas uttrycksförmåga utvecklas. Delta är en uppgift för alla lärare och måsle genomsyra hela skolans arbete. Uppgiften vilar också på föräldrarna och alla andra som har kontakt med barn och ungdom.

Svenskämnet resp. undervisningen i svenska kan inte på del sätt fröken Hörlén och fru Sundberg menar ses över isolerat. Som framgått av min redovisning har frågan om elevernas kommunikationsfärdigheter angripits genom initiativ från skolöverstyrelsen, pedagogisk forskning, läroplansarbete, försöksverksamhet m. m. inte enbart avseende den direkta svenskundervisningen utan skolans totala förmåga att avhjälpa elevernas brisler i språkutveckling. Också andra områden än skolans har uppmärksammals. Allt detta arbeie borde leda fram till en bättre situation för de språkligt handikappade eleverna. Regeringen är självfallet beredd atl ingående pröva förslag till ytterligare åtgärder för att medverka till alt de mål som har uppställts för skolan verkligen uppnås.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om särskilt stöd från skolan åt vissa elever, m. m.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om särskilt stöd från skolan åt vissa elever, m. m.

Fröken HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Jag lackar statsrådet för svaret på min fråga. Det var Ju utföriigl och gav många posiliva aspekter på den här frågeställningen.

Jag delar statsrådets uppfattning att undervisningen i svenska inte bara kan ses som en isolerad företeelse för skolans del, utan alt åtgärder bör vidlas som spänner över ett vidare fält i den riktning som statsrådet redogjort för. Jag skulle emellertid vilja gå in på den del av frågeställningen som rör själva skolan, eftersom del närmast hör lill utbildningsutskottets område.

Del har ju kommii en hel del förslag. Jag vet att statsrådet blivit uppvaktad från Svensklärarnas förening, som har fört fram ett helt åtgärdsprogram. Jag skulle bara vilja nämna ur detta: forsknings- och utvecklingsarbete, som skulle kunna ta sikle på frågan om hur barn och ungdomar tillägnar sig språk, ulvecklingspsykologiskl och språkligt-socialt; förhållandet mellan stoff arbetsformer och färdighetsträning; orsakerna till den stagnation som kan iakttas under senare delen av grundskolans mellanstadium och under högstadiet; grammatikundervisningens funktion; de lal- och skrivängsliga elevernas situation osv. Man påpekar också atl litteralurundervisningen måste förstärkas, kontinuiteten i svenskundervisningen måste förbättras, svenskämnet kräver ökal limtal och mindre undervisningsgrupper, grundutbildningen och fortbildningen av lärare måsle byggas ut, en arbetsgrupp bör tillsättas med uppgift att utarbeta handlingsprogram.

Jag vill också påpeka att slutrapporten från UKÄ:s arbetsgrupp för studieplansöversyn i svenska har inriktat sig på en nödvändig förstärkning av lärarutbildningen i svenska och också föreslagit att det anordnas forskarutbildning i svenska med pedagogisk inriktning. Man har vidare föreslagit all en samarbetsgrupp bildas som kontaktorgan i läroplans- och kursfrågor mellan SÖ och UKÄ.

Jag räknar med atl det finns möjligheter för statsrådet alt ta med alla de här förslagen i den framtida planeringen av svenskundervisningen på så sätt i varie fall atl dessa förslag ställs under noggrann prövning.

Del finns alltså plats för åtgärder av fiera slag, och jag begär inle alt statsrådet omedelbart skall ta ställning till alla de förslag som jag här har berört, men jag skulle vilja veta: Vilka konkreta åtgärder avser statsrådet att ytterligare vidtaga för att avhjälpa de rådande bristerna i fråga om svenskundervisningen i dagens skola?

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag skall be att få lacka statsrådet Hjelm-Wallén för svaret. Jag vill gärna börja med att säga att Jag instämmer i vad som där har anförts om angelägenheten av atl barnen redan på ett tidigt stadium tränas i kommunikationsfärdigheter och får en god språklig utveckling.

Men de undersökningsresultat som är bakgrunden till min fråga gäller inle i första hand kommunikationsfärdigheter i allmänhet utan de rör den konkreta uppgiften att kunna läsa och skriva. Undersökningen visar

bl. a. alt mindre än 90 % av dagens svenska ungdomar behärskar alfabetet, dvs. att sätta bokstäverna i rätt ordning. Den visar också, tyvärr, att svenskundervisningen på det tvååriga gymnasiet, där man bara läser svenska under ell år, inte förbättrats och alt många elever lämnar grundskolan utan förmåga att fylla i blanketter av enklaste slag. Detta gäller även gymnasieeleverna. Dessutom har de en läshaslighei, del visar den här undersökningen, som är ulomordeniligt låg. Detsamma visar olika internationella undersökningar.

Det är klart att man kan lösa de här problemen, statsrådet Hjelm-Wallén, genom att förändra den sociala miljön långsiktigt, bedriva försöksverksamhet, pröva förslag osv. - såsom redovisas i svarei. Men vad jag saknar i svaret är konkreta förslag om hur alla elever som i dag går i skolan skall få möjlighet till en bättre undervisning i svenska. Vi har t. ex. MUT-projektet, som lades ned men som ändå skulle få en fortsättning, bl. a. i vad gäller svenskundervisningen. Jag hade hoppats att svarei skulle lämna någon redovisning av de målpreciseringar som man avser att göra. Det visar sig nämligen att ingenstans i läroplanen finns angivet vad eleverna skall kunna i läsning och skrivning. Det talas om: en riktpunkt bör vara, man bör utveckla elevens färdigheter osv. Men något exakt fastställande av vilka kunskapsmått som är tillfredsställande för olika årskurser finns inte.

Jag vill också erinra om all redan för snart tio år sedan dåvarande högerpartiet ställde krav på att ämneslärarulbildningen skulle vara mer omfattande, bl. a. när det gällde svenska. Vi har gång efter gång sagl att det inte räcker med två terminers akademiska studier för att bli ämneslärare i svenska.

En annan sak: Varför har statsrådet ingenslans i svaret tagit upp frågan om boken som läromedel? Mer och mer går man över till "fyller-i-uppgifter" och häften. Vad har del haft för konsekvens för läsförmågan att boken alltmer sällan används, alt eleverna läser mindre i skolan? Det skulle jag gärna vilja höra fru statsrådet svara på.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om särskilt stöd från skolan åt vissa elever, m. m.

Hen BLADH (s):

Herr talman! Jag ber atl få tacka fru statsrådet för svarei på min fråga.

Bakgrunden är den nu och sedan lång tid tillbaka pågående uibild-ningsdebatten, som för tillfället särskilt rör sig om hur svenskundervisningen fungerar eller rättare sagt inte fungerar. Många exempel på dess misslyckande har redovisats, och lika många förslag har framförts om hur problemen skall lösas: mera tid för ämnet i skolan, längre utbildning för lärarna osv. Kravei på mera lid i skolan verkar vara gemensamt för en mängd ämnen. Alla vill ha mera tid för just sill ämne, men man glömmer i detta sammanhang borl eleven och elevens arbetstid. Det har man i viss mån också gjort i den nu pågående debatten. Eller rättare: man har för litet undersökt hur mottagaren, dvs. eleven, fungerar. Har denne fått möjligheter atl träna upp sin mottagningsförmåga, sin kommunikationsförmåga och sina färdigheter? Och hur är den enskildes

Nr 15 bakgrund?

Tisdaeen den ' ®' ''" '' tidigaste barnaåren är av utomordentligt stor vikt

4 november 1975 " ' barn. Miljön under denna tid formar för hela livet. Del är då

--------------- man börjar kommunicera och ta kontakter, del är då aktiviteter skall

Om särskilt stöd sporras och människor skall mötas. I en inlressanl artikel i Dagens Ny-
från skolan åt vissa heter den 30 okiober, som var betitlad "Hemmet avgör barnens språk-
elever, m. m. kunskap", redovisade man noga rön av forskaren Thord Erasmie rörande

hemmets och miljöns betydelse för barnen. Dessa rön visar att det är viktigt atl barnen tidigt får lära sig all vara med de äldre och lyssna, se, tala, fråga och vara med på ett levande sätt. De barn som inle får denna möjlighet kommer alltid alt vara handikappade i vad gäller både språkutveckling och färdigheten att meddela sig med andra. Det gäller sådant som alt diskutera, ifrågasätta, tränga in i frågekomplex och för-kovra sig. I artikeln nämns bl. a. att barn från trasiga hemmiljöer och barn från hem där uppfostran går ul på tillsägelser och order ofta får språkliga hämningar. Del heter vidare:

"Och sådana miljöer finns inom alla samhällsgrupper. I Sverige är del språkliga handikappet inte så mycket knutet till socialtillhörighet som till uppfostringssituationen, till sättet hur familjen fungerar."

Inlressanl är också att samma tankegångar har tagits upp i barnstugeutredningens betänkande Utbildning i samspel. Det rör sig här om utbildning för dem som skall ha hand om våra barn, de yngsta i samhället, och som också skall slå för den miljö sorn är så viktig för barnens utveckling. Man betonar på många ställen hur viktigt det är att barnet får vara med på ett levande sätl. Man lanserar beteckningen "dialogpedagogik", något som Jag skall be atl få återkomma till om en liten stund.

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! I mitt svar gjorde Jag en lång uppräkning av de aktiviteter som nu äger rum i arbetet på atl utveckla alla barns språkförmåga. Trots denna långa uppräkning kunde Jag ändå inte göra rättvisa åt alla dem som lokalt, regionalt och centralt är sysselsatta i detta arbete. Jag menar att det nu är viktigt att låta det arbetet ge resultat.

Alla de som på allvar försöker sälta sig in i frågorna om elevers språkutveckling och om orsaken till språkfatiigdom finner, alt detta är ett mycket komplicerat spel. Det är omöjligt atl peka på en eller några få konkreta åtgärder som skall lösa problemen, det må gälla behärskandet av alfabetet eller annat. Inte heller tror Jag på enkla krav av typen en ytterligare undervisningslimme i svenska i den ena eller den andra årskursen.

Språket ärju ett socialt fenomen. Basen i den språkliga kompetensen

är alt kunna, våga och vilja använda sina språkliga resurser. Därför måste

huvuduppgiften vara atl stärka elevernas tilltro till den egna språkliga

förmågan. Språkarbetet i skolan måste syfta till att främja inte bara ele-

8 vernas språkutveckling ulan hela deras personlighetsutveckling.

Fröken HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad statsrådet Hjelm-Wallén här säger om behovei av atl se hela situation även socialt, när del är fråga om att stärka deras möjligheter till språklig utveckling. Jag tror också att det gäller att stärka elevernas tilltro lill den egna språkliga förmågan. Men Jag vill som gammal svensklärare ändå poängtera att eleverna i ämnet svenska lika väl som i andra ämnen bör få en stomme av fasta grundkunskaper och färdigheter att bygga vidare på. Inlärningen av sådana baskunskaper och färdigheter måste få sin tid och måste ske med metoder som är avpassade efter elevens åldersstadium. Den kräver en medvelen satsning, en medvelen träning i läsning, skrivning, muntlig och skriftlig framställning och grammatik, så man får denna "stomme" atl bygga vidare på. Detta måsle man ge tid och plats åt i skolundervisningen.

Vidare tror jag att vi behöver tänka på fortbildningen av lärare. Den fortbildning på olika områden, som vi ser såsom önskvärd för skolans lärare, anser jag i alldeles särskilt hög grad behövs i ämnet svenska. Får inte eleverna sin grundkunskap i det ämnet, blir de mer eller mindre handikappade när det gäller inlärningen av andra ämnen och när del gäller deras egen situation i samhället i övrigt.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om särskilt stöd från skolan åt vissa elever, m. m.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag tror inte heller, fru statsråd, på en extra svensktimme i veckan.

Jag ställde några frågor till statsrådet men fick dem inte besvarade. Jag skall upprepa dem. Men låt mig först ta upp vad som står i svarei om skolöverstyrelsens konferens 1972.

Till den konferensen och till vad som där kom fram ställdes ju mycket stora förhoppningar, som statsrådet här också redovisat. Men vilka konkreta förslag har den konferensen lett lill?

Vidare talas det här mycket om kommunikalionsfärdigheter. Men min fråga lill statsrådet är: Utgör inte själva läsandet en berikning av språkfärdigheten? Här verkar del hela tiden som om man förts skulle stimulera kommunikationsfärdigheten i form av lal, och sedan skulle eleverna automatiskt kunna läsa. Men del rör sig ju om en form av tvåsidig verkan. De barn som läser mycket får god förmåga att kommunicera med tal. Mot bakgrund härav ställde jag frågan till statsrådet Hjelm-Wallén: Vad har konsekvensen varit av atl läroböckerna i den gamla formen, där man hade mycket att läsa, har utbytts mot moderna läromedel med betydligt mindre krav på läsning men väl krav på bildseende, ifyllande av uppgifter, i vissa fall mindre länkande?

Har man gjort en undersökning av vad denna förändring av läromedel kan ha haft för betydelse när det gäller barnets läsförmåga? Jag skulle gärna vilja ha svar på den frågan.

Vidare vill jag gärna upprepa en annan fråga som jag ställt till statsrådet: Vad har hänt med mål- och utvärderingsarbetet när det gäller svenska.

Nr 15 dvs. uppföljningen av MUT? Det har trots allt en mycket stor betydelse.

Tisdaeen den "" menar statsrådet att man här inte skall precisera kraven på vad

4 november 1975 eleverna i de olika årskurserna skall kunna i svenska?

Om särskilt stöd från skolan åt vissa elever, m. m.

Hen BLADH (s):

Herr lalman! Bland allt det fina som slår i del här betänkandet. Utbildning i samspel, står det också en del om dialogpedagogik. Jag skall be alt få citera vad man menar med densamma. Del heter att dialogpedagogiken "utgår från atl det bör försiggå en kontinuerlig dialog mellan barn och vuxen, på både ett inre och yttre plan, som gäller ett ömsesidigt givande och tagande i fråga om känslor, upplevelser och kunskaper." Vidare står det:

"1 'dialogen' barn-vuxen ryms respekten för barnet som en aktiv individ, liksom det i 'dialogen' ligger förutsättningar för att barnet skall uppleva meningsfulla mänskliga relationer som på sikt skall leda till att barnet självt kan utveckla sådana."

Herr talman! Jag menar alt med barnets upplevelser av allt del fina som står här om hur man skall bygga upp en levande kontakt kan man på ett annat sätt göra mottagligheten större hos de unga. Jag ser också frågan i sin helhet så, all alla livsupplevelser är en del i en ständigt pågående utbildning för var och en. Mot bakgrund av vad som sagts och redovisats här i dag tror jag alt man genom en satsning på en breddad s. k. dialogpedagogik i alla åldrar - från den yngste till den äldste -kan lägga grunden för bättre mottaglighet och större förståelse ända från barnaåren och framåt i tiden.

Till sisl, herr lalman! Vi kommer, såvitt jag förstår, att få ta ställning lill de här frågorna. Jag hoppas också, fru statsråd, att värt ställningstagande skall leda till ett positivt resultat för dem som kanske behöver ett extra slöd på såväl språkets som livets väg.

Fru statsrådet HJELM-WALLEN:

Herr lalman! Efiersom vi redan ålskilliga gånger har diskuleral MUT-projekiel liksom baskunskaper och basfärdigheler hade jag inle länki all vi ålerigen skulle behöva la upp denna diskussion. Del lorde lidigare ha framgåll atl jag anser det viktigt all vad som kan anses vara baskunskaper och basfärdigheler bör läggas fasl, så alt träningen i skolorna av dessa kunskaper och färdigheter blir intensivare än den är i dag. Fortbildningen menar också jag är väsentlig i detta sammanhang, fröken Hörlén. Intressant är att svensklärarna vid sin uppvaktning hos mig sade att fortbildning i svenska inte bara skall gälla svensklärare utan alla lärare i skolan.

SÖ har verkligen haft svenskkonferensen år 1972 som ett rättesnöre i mycket av sitt pedagogiska utvecklingsarbete och därvid haft god hjälp av den - och kommer givelvis atl ha det även i fortsättningen.

Jag håller med fru Sundberg i hennes åsikter om betydelsen av att barn får läsa mycket. Det var därför också myckel väsentligt atl riksdagen

i våras fattade beslutet om läsfrämjande ålgärder för barn och ungdom när kulturproposiiionen behandlades. Jag konstaterar atl den borgerliga sidan var bra mycket njuggare än regeringen vid behandlingen av just det förslaget.

Jag håller vidare med fru Sundberg om att fyller-i-häftena inle är särskilt lyckade. SÖ har många gånger försökt att få en annan ordning till stånd, men förlagen fortsätter atl producera dessa häften.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om särskilt stöd från skolan åt vissa elever, m. m.

Fröken HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet att statsrådet Hjelm-Wallén också räknar med att vi skall få möjlighel till en intensifiering av baskunskapsinlärningen i skolan. Likaledes förmodar jag all slalsrådet menade all svensklärarnas framsiällning om fortbildning, som skulle gälla inle bara svensklärare utan också andra lärare, kommer all falla framåt vid den fortsatta behandlingen.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag blev glad när jag hörde statsrådet hålla med mig om all läromedlen har stor betydelse för barnens möjligheter att förbättra sin förmåga att läsa. Det erkännandet borde i och för sig utgöra ett tecken på att man vid pedagogisk forskning och försöksverksamhet i högre grad skall kunna inrikta sig på nya typer av läromedel, som ställer slörre krav på läsning eller rättare sagl tränar barnens läsförmåga.

Statsrådet ville sedan inte gå in på mål och utvärdering av svenska språket i olika årskurser, men som debatten gick när vi diskuterade MUT framgick klart att statsrådet ansåg att denna verksamhel kommer att fortsätta. Jag kan, såsom icke tillhörande det socialdemokratiska partiet, bara beklaga att den verksamheten efter della har blivii mera fördold för mig. Därför lycker jag del är ganska självklart all jag har räll all slälla frågan lill statsrådet: Kommer det ett mera preciserat fastställande av fordringarna i svenska språket i olika årskurser, eller kommer målsättningen atl vara lika opreciserad i framliden som den är nu?

Fru Slalsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Fru Sundberg känner säkerligen till att det i arbetsgrupper hos SÖ pågår arbete med denna fråga, och innan det arbetet har nått ett resultat kan Jag inle ge något svar.

Som en allmän kommentar vill jag gärna säga atl det är bra alt de här frågorna diskuteras liksom det är bra alt de har diskuterats i SIA-debaiien. I dag finns del inle anledning för mig all ge konkrela förslag lill ålgärder. Del förslå lillfälle jag har all åierkomma är i SIA-propo-silionen. Jag delar herr Bladhs uppfallning au dialogpedagogiken är myckel vikiig, och della hoppas jag kunna få ulveckla i SlA-proposi-tionen.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om den planerade industriutbyggnaden i Karlsborg i Norrbolien

§ 5 Om den planerade industriutbyggnaden i Karlsborg i Norr
botten '

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Lövenboigs (vpk) den 15 oktober anmälda interpellation, 1975/76:2, och anförde:

Herr lalman! Herr Lövenborg har frågat mig dels om jag är beredd att medverka till atl Aktiebolagei Slatens Skogsindustriers (ASSI) planerade industriutbyggnad i Karisborg kan genomföras, dels när regeringen avser att fatta beslut i ärendet.

De svenska skogsföretagen har mot bakgrund av en väntad framlida brist på skogsråvara kommit överens om atl fram till utgången av år 1977 inte ta i anspråk mera sådan råvara än vad som förbrukades år 1973 eller år 1974. Överenskommelsen omfattar massaindustrin, sågverken och skivindustrin. Under den tid överenskommelsen gäller kommer regeringen att utforma en långsiktig näringspolitik på skogsområdet. Ett samlat näringspolitiskt program för skogsindustrin beräknas bli klart under år 1977.

Innan detta program för skogsnäringen blir klart måsle stor restriktivitet iakttas med råvarukrävande utbyggnader inom skogsindustrin. Eftersom restriktiviielen är föranledd av den allvarliga brist på skogsråvara som kan förutses för landei som helhet måste stor återhållsamhet iakttas även när förelag vid sin utbyggnad vill ta i anspråk lokala eller regionala överskott av skogsråvara.

Mot bakgrund av den allvarliga råvarusiluationen kommer regeringen redan i höst att föreslå riksdagen atl också hushållningen med skogsråvara blir prövningsgrund enligt 136 a § byggnadslagen.

Investeringsprogrammet i Karlsborg innebär att produktionskapaciteten ökar från ca 170 000 ton produkter till ca 290 000 ton. Därvid ökar också råvarubehovet med 100 000 m' barrmassaved och 200 000 m björk-massaved trots att råvarusnålare produktionsmetoder används. Den planerade utvidgningen är av sådan art att den måste prövas av regeringen enligt 136 a ?j byggnadslagen. Denna prövning pågår f n.,och remissvaren från berörda myndigheter och organisationer väntas föreligga tidigast vid årsskiftet 1975-1976.

Regeringen har formulerat en beslutsregel som anger vilka utbyggnadsprojekt inom skogsindustrin som kan frisläppas. Denna regeringens ståndpunkt, som bygger på huvuddragen i industrins överenskommelse, är känd såväl inom industrin som inom berörda fackliga organisationer. Inom ramen för denna huvudregel kommer varje utbyggnadsärende -även Karlsborgsprojektet - att prövas för sig.

På detta stadium finner jag det inte möjligt att närmare gå in på frågan till vilket resultat prövningen kan leda.

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min interpellation. Ett

annat statsråd har i annat sammanhang framfört en stilla undran över att de som plågar statsråden med frågor och interpellationer sällan är rikligt nöjda. Jag vet inle om det är så. Får man ett positivt besked skall man naturligtvis förklara att man är nöjd. Men jag kan med bästa vilja i världen inte uttala någon särskild tillfredsställelse över det besked jag har fått i dag. Del säger nämligen ingenting som man tidigare inte visste.

Frågorna till statsrådet framställdes inte för alt tillfredsställa min personliga nyfikenhet. De framställdes efter många samtal med arbetare vid ASSI och med annat folk i Kalixbygden som känner omsorg om sin egen bygd men också om den statliga träindustri som man vill utveckla och trygga för framtiden. Vi anser från vårt håll alt det är hell nödvändigt att gå in för en mycket långtgående förädling när det gäller den statliga träindustrin - och träindustrin över huvud taget. Det måste bli slut pä råvaruexporten och den alltför starka tyngdpunkt som man f n. har på råvaror och halvfabrikat. Man måste förädla mera, gå in för mera finpapper och mjukpapper, och på sågverkssidan en industriell uppföljning till trähus, möbler osv.

Min interpellation handlar i stor utsträckning om ett skisserat steg i rätt riktning, nämligen planerna på en kartongfabrik i Karlsborg. I februari meddelade chefen för Kadsborgs Bruk på en konferens, där Jag deltog, alt man planerade atl bygga en kartongfabrik i Karlsborg. Det var ett besked som togs emot med myckel slor glädje, och det slogs naturligtvis upp i lokalpressen. Sedan dess har en hel del lid förflutit, och del står nu klart all del har kommii grus i maskineriet. Som uppträdda på ett snöre har en rad remissinstanser pläderat mot projektet. Det beror inte på någon onaturlig misstänksamhet om man i en del svar spårar det privatkapitalisliska intresset av alt bygga ul den privata industrin i stället - och alt man av den anledningen möter ASSI med kalla handen.

Det finns också en rad remissinstanser som har sagt ja. Dit hör KF. domänverket, de privata skogsägarna i Norrbotten, Pappersindustriarbetareförbundet och Skogsarbeiareförbundet. Den privata skogsindustrin har lämnat in ansökningar om utbyggnad av åtta platser i Syd- och Mellansverige. Den statliga träindustrin har nöjt sig med en begäran om tillstånd för utbyggnad, och det gäller alltså Karlsborg.

Den motivering som en rad remissinstanser har anfört mot utbyggnaden är virkesbrisl, och det ärju argument som man inte utan vidare bör vifta borl. Vi har ju också i olika sammanhang vänl oss mot rovdriften med våra naturtillgångar, inte minst skogen. Men vi har också alltid sagt all ökad förädling innebär att man bättre kan hushålla med skogstillgångarna. När det gäller den planerade utbyggnaden i Karlsborg är det emellertid, lycker vi, förvånande alt det argumentet kommer till heders. I sin beskrivning av den planerade utbyggnaden visar ju företaget att man kan klara sig med ett obetydligt ökat uttag av barrved jämfört med nuvarande förhållande och att ökningen kan täckas inom brukets naturliga fångstområde - i slor utsträckning genom tillvaratagande av

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 den planerade industriutbyggnaden i Karlsborg i Norrbotten

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om den planerade industriutbyggnaden i Karisborg i Norrbotten

hyggesavfall och klenved. Också den erforderliga lövvedskvantiteten finns tillgänglig inom brukels naturliga fångstområde.

I en del handlingar - senast i ett svar av Ingvar Svanberg i Norrbottens landsling - har man anfört den undersökning som Norrbottens läns landsting och länsstyrelsen gjorde 1974. Där beräknades överskottet av lövmassaved i Norrbotten, som inte kan förbrukas inom länet, för perioden 1974-1976 uppgå till mer än 0,3 miljoner skogskubikmeter per år - och lill karlongfabriken behöver man ett tillskott på 0,2.

Jag har i min interpellation försökt påvisa det orimliga i att man med hänvisning till råvarusiluationen för hela riket går emot den planerade utbyggnaden vid Karlsborg. 1973 års skogsuiredning kom ju fram till att man redan nu har ett betydande underskott i virkesbalansen i riket som helhet och att man av del skälet måste pröva skogsindustrins utbyggnadsplaner mycket noga. Jag håller också med om all det är en riktig linje. Men jag vänder mig mot att man törsöker använda det förhållandet som argument mot en skogsindustrien utbyggnad i Norrbotten. Situationen där är ju inle densamma som för riket i dess helhet. Vi har bättre balans mellan råvarutillväxt och industriuttag. Dessutom har vi på senare tid fått vela all det finns en betydande skogsreserv i länets fjällområden. Därtill kommer, som jag lidigare har anfört, att uttaget för kartongfabriken kommer att öka mycket obetydligt genom ett bättre utnyttjande av klenvirke, stubbar och annat skogsavfall. Jag vill med andra ord tolka ASSLs utbyggnadsplaner i Karlsborg också som ett bevis på nytänkande när det gäller nyttiggörandet av skogsråvaran, och det bör ju uppmuntras. Råvarubalansen för riket är alltså inget skäl atl säga nej till utbyggnad i Karlsborg.

Sedan finns det ytterligare ett skäl som man under inga omständigheter kan gå förbi i sammanhanget, nämligen del uppenbara behovet av sysselsättning i Kalixbygden. Fortfarande redovisar den delen av länet arbetslöshetssiffror som ligger bland de högsta i landet. Kartongfabriken skulle ge ca 250 nya arbetstillfällen, och det är ett tillskott av mycket slor betydelse för bygden som helhet. Den planerade kartongfabriken är emellertid bara en del av den utbyggnad som vi hoppas kommer till slånd. Den skall kosta 260 milj. kr., och 320 miljoner skall användas lill effekt i viseri ng och någon utökning av nuvarande produktion.

Jag betraktar hela det här utbyggnadsprogrammel som synnerligen viktigt. Det är nödvändigt atl förbättra de miljömässiga anläggningarna vid Karlsborg, men det är också nödvändigt med övriga investeringar som tryggar Karlsborgsindustrins framlid, och gör man inte den ena investeringen gör man förmodlingen inte den andra. På sikt handlar det alltså om ålgärder avsedda alt trygga den statliga träindustrin i Karlsborg, göra den konkurrenskraftigare och stabilare, och varje åtgärd i det syftet bör ligga industriministern varmt om hjärtat.

Jag vill sluta med att betona vikten av en förändrad produktionsinriktning för hela den svenska skogsindustrin. Fortfarande är det massa, papper och sågade trävaror som utgör huvudproduktionen, och några

stora ansträngningar för att få fram nya och mindre konjunkturkänsliga produkter görs inte. Jag syftar på produktion av finpapper och läitpapper samt inbrytningar på emballageområdel som måsle stå på dagordningen också för den statliga Iräindusirins ulveckling.

Del hade varil av värde om indusiriminislern gell ålminstone en liien vink om alt utbyggnad i Karlsborg ligger bra till i den kommande prövningen. Det handlar ju om att trygga framtiden för en vikiig statsindustri, och det handlar om behovet av arbetstillfällen i en bygd som har det mycket, mycket besvärligt.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Oin den planerade industriutbyggnaden i Karlsborg i Norrbotten

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Herr Lövenborg sade all han i mitt svar inte funnit något som han inte visste tidigare. Jag skulle tro, herr lalman, att herr Lövenborg också visste atl det f n. pågår en prövning av det här ärendet med hänsyn till all det skall behandlas enligt 136 a S byggnadslagen.

Remissyttrandena kommer, som Jag har nämnt i milt svar, tidigast vid årsskiftet 1975-1976. Det skulle vara orimligt om jag i ett sådant läge föregrep den prövning av remissinstansernas utlåtanden som vi skall göra någon gång efter årsskiftet. Remissförfarandet är inte bara en pappersexercis, utan vi förväntar oss att vi ur remissyttrandena skall kunna hämta faktaupplysningar för en slutgiltig bedömning av projektet.

Jag kan nämna att förutom de remissyttranden som redan inkommit och som herr Lövenborg åberopade, så har exempelvis Pappersindustriarbetareförbundet och Träindustriarbelareförbundet i sina remissyttranden avstyrkt projektet Karlsborg. Likaså har LO avstyrkt.

Vilken är då bakgrunden till dessa avsiyrkanden? Ja, herr lalman, vi kan naturligtvis vara kritiska mot den brist på förutseende eller långsiktig planering som karakteriserat utvecklingen inom skogsindustrin. Men man har nu, delvis på regeringens tillskyndan, kommii fram till åtaganden på frivillig basis som i praktiken innebär ett moralorium, dvs. att man ålagt sig själv att inte bygga ut skogsindustrin så alt den tar i anspråk mer råvara än 1973-1974. Då måste vi Ju ta hänsyn till den överkapacitet som har byggts upp inom landet och som innebär att vi 1974 log ut ca 84 miljoner m' skogsråvara, under det atl tillväxten ligger på 69 å 70 miljoner m'. Vi måsle sålunda iaktta den allra största varsamhet när det gäller den fortsatta utbyggnaden, så atl vi inte om lio femton år befinner oss i ett läge där vi bara kan utnyttja ca 65 % av den kapacitet som vi har byggt ut. Därför är del viktigt att vi gör en grundlig prövning, och då kan del hända att i och för sig slarka intressen i någon mån får stå tillbaka för den mera överskuggande frågan hur vi skall planera vår fortsatta utbyggnad av skogsindustrins kapacitet.

Jag har förstått att herr Lövenborg inser nödvändigheten av att vi kommer fram lill en mera planmässig politik i delta avseende, och Jag tror också atl han är beredd atl godta utarbetandet av eit skogspolitiski näringsprogram som vi hoppas skall kunna efterträda det frivilliga mo-ratoriet. Men herr Lövenborg vill uppenbarligen säga att planering är

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

bra, bara den inte berör honom själv och den del av landei som han representerar. Vi måste emellertid se skogsindustrin i dess helhet, alltså mot bakgrund av de skogstillgångar vi har här i landet, och därför kan jag för dagen bara säga att det kommer att göras en mycket grundlig prövning av delta liksom av andra projekt, men vilket resultat vi därvid kommer fram lill vågar jag i dag inle uttala mig om.

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Industriministern och jag är helt överens när det gäller planmässighelen på detta område, och vi är också överens om att vi med slörre varsamhet än tidigare måsle pröva skogsindustrins utbyggnadsplaner. Men vad jag har velat framhålla i detta sammanhang är atl situationen för Norrbotten faktiskt inle är densamma som för andra delar av landet. Råvarubalansen för riket som helhet bör inte appliceras på Norrbotten. Det tycker jag är ett viktigt påpekande.

Nu förslår jag dock alt jag inle kan komma längre med statsrådet, även om det hade varit värdefullt om industriministern i dag hade kunnat ge ell besked i någorlunda positiv riktning. Det är tydligen omöjligt att pressa fram ett sådani besked, och då vill Jag bara uttrycka den förhoppningen alt statsrådet aktivt försöker verka för en utbyggnad i Karlsborg. Här handlar det nämligen om en kommuns invånare som verkligen kan betecknas som ett luttrat släkte och som har upplevt många besvikelser: sågverksdöden på 1920- och 1930-talen, nedläggningen i Tö-refors, del upprörande spelet kring Båtskärsnäs sågverk och den faktiska nedläggningen av Karlsborgs hamn. Nu anser människorna där uppe att de kan fordra att något görs när del gäller utbyggnaden av Karlsborg. Därför vill jag vädja till herr statsrådet att försöka verka på sådant sätl att människorna i denna bygd inte ännu en gång känner sig svikna av stat och regering.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om finansieringen av Stålverk 80

Herr indusiriminislern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Burensiam Linders{m)dcn 16 oktober anmälda interpellation, 1975/76:26, och anförde:

Herr lalman! Herr Burenslam Linder har till mig ställt följande frågor.

1. Vilka åtgärder kommer att vidtas för att göra NJA vinstgivande och därmed stärka järnverkels framlida möjligheler?

2. Hur avser man alt lägga upp finansieringen av Stålverk 80?

3. Vilka ytterligare ändringar i Stålverk 80-projektel övervägs?
Under de första åren av 1970-talet har Norrbottens Järnverk AB (NJA)

genomgått en genomgripande förnyelse- och expansionsprocess. Genom Investeringsprogram 70 (IP 70) har företagets kapacitet i fråga om rå-

stålsframställning tredubblats och uppgår nu lill ca 1,6 miljoner ton per år. IP 70 har också medfört alt vidareförädling av stålet kan ske i ökad omfattning.

Del nya s. k. Koksverk 75 producerar närmare 1 miljon ton koks per är, vilket val svarar mot behovet efter utbyggnaden av stålverket.

Såväl IP 70 som Koksverk 75 har kunnal färdigställas inom planerade lids- och kostnadsramar.

Intrimningen av IP 70 och produktionsslarten av Koksverk 75 skedde under en nedgång av stålkonjunklurerna. Denna konjunkturnedgång, som stålindustrin i hela världen fått känna av under det senaste året, är svårare än någon tidigare under efterkrigstiden. NJA stod med en tredubblad produktionskapacitet färdig att tas i bruk när prisfallet på stål inträffade och drabbades därför hårdare än andra av det ändrade konjunkturläget.

Delta har medfört att förhoppningarna om en snabb resultatförbättring inte har kunnal infrias. Sett i ett längre tidsperspektiv kan man emellertid förutse att efterfrågan på stål kommer alt öka mycket starkt. Därom är alla bedömare eniga. När återhämtningen kommer, förmodligen någon gång under andra halvåret 1976, kan NJA vänlas slå bättre rustat att möta efterfrågan än de stålverk som inle har företagit några mera omfattande moderniseringar under senare år.

När beslutel om IP 70 logs var stålverket i behov av en mycket omfattande förnyelse. Det är den genomgripande upprustning som tog sin början 1970 som kommerati ge "gamla" NJA förutsättningaratt hävda sig på slålmarknaden. De åtgärder som herr Burenslam Linder efterlyser i syfte att åstadkomma ett bättre resultat i NJA så att del blir vinstgivande är sålunda i stor utsträckning redan genomförda.

När det gäller övrig svensk stålindustri finns i dag på många håll ett uttalat behov av modernisering och utbyggnad av råvaruförsörjning för manufakiurering. Sedan beslutet om ämnesstålverket i Luleå tagits har från företrädare för svenska företag i branschen uttryckts intresse för en gemensam diskussion om hur framtiden för svensk stålindustri skall mötas. Regeringen står inte främmande för tanken alt vidga samarbetet mellan staten och de privata stålföretagen. Denna diskussion har påbörjats.

Det vidgade perspektivet i fråga om förädlingsverksamheten inom stålindustrin har också föranlett kontakter med privata intressenter i fråga om vidareförädlingen av stålämnen från Stålverk 80. Sålunda utreds ett projekt i samarbete mellan NJA och den tyska Kruppkoncernen om möjligheterna atl uppföra ett gemensamt balkvalsverk i anslutning till anläggningarna i Luleå. Resultatet av de gemensamma undersökningarna vänlas vara klart omkring årsskiftet. Under sommaren 1975 träffade NJA en överenskommelse med Stora Kopparbergs Bergslags AB om atl studera förutsättningarna för atl tillsammans uppföra ett bandvalsverk i Gävle. Projektet utreds nu i ett gemensamt företag.

Om de båda valsverken kommer till slånd kan omkring 3 miljoner

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

2 Riksdagens protokoll 1975/76:15

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

ton stål av Stålverk 80:s totala produktion på ca 4 miljoner ton väntas bli förädlat inom landei. Valsverken skulle ge landet ett väsentligt tillskoll i slålförsörjningen och öka den svenska stålindustrins konkurrenskraft. Dessuiom medför industriulbyggnaderna en värdefull förbättring av industristrukturen inom berörda regioner och tillför den nya arbetstillfällen.

Del är mot denna bakgrund projekteringen av ett balkvalsverk och ett bandvalsverk nu har integrerats i Stålverk 80-projektel. En integrering med valsverk kommer också alt göra Stålverk 80-projektet mindre konjunkturkänsligt än om man enbart satsar på ämnesproduktion. Denna delvis förändrade inriktning påverkar inte i nämnvärd grad Stålverk 80:s första utbyggnadseiapp men innebär en förskjutning av andra etappen med ca två år. Omkring ett år efter varje etapp av utbyggnaden av ämnestillverkningen beräknas valsverken tas i drift. Hela projektet inkl. valsverken beräknas vara färdigställt och i full drift under år 1984.

Del är hell riktigt, som herr Burenstam Linder säger, att Stålverk 80 kompletterat med två valsverk kommer atl bli betydligt dyrare än det ursprungligen presenterade projektet. Härtill kommer kostnadshöjningar på framför allt anläggningssidan. Uttryckt i 1975 års penningvärde kan kravei på kapitalmarknaden fördel reviderade programmet i genomsnitt under en tioårsperiod beräknas uppgå till omkring 1 200 milj. kr. per år vid uppbyggnaden av anläggningarna. I bedömningen ingår kostnadshöjningar föranledda av den slarka internationella kostnadsökningen för industrianläggningar, ökade miljökostnader m. m. Till detta kommer nödvändigt rörelsekapital.

NJA kommer att ytterligare studera förutsättningarna för det kompletterade Stålverk 80-projektet. Bl. a. kommer lönsamhetsförutsättningarna att analyseras närmare. Jämförande undersökningar i fråga om kostnaderna för andra liknande projekt, som är akluella, kommer också att göras. NJA har begärt alt under en fyramånadersperiod få göra dessa nödvändiga analyser. Därefter avser NJA att återkomma till Statsförelag och regeringen med de förslag som kan föranledas av den förändrade projektinriktningen.

Regeringen avser att nästa år återkomma med en utförlig redovisning av Stålverk 80 och planerna på valsverksutbyggnader och förelägga riksdagen de förslag som prövningen av projektet i dess nya utformning kan föranleda.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr lalman! Socialdemokraterna med industriministern i spetsen har under senare lid talat mycket om den demokratiska socialismens planmässiga hushållning. Från moderat sida har vi hävdat att denna planmässiga hushållning ofta lycks ske utan plan. Projektet Stålverk 80 är ett exempel på hur verkligheten är en annan än den socialdemokratiska dikten.

Jag skulle vilja återge några yttranden som industriministern fällde

i maj förra året när riksdagen fattade sitt första beslul om atl bygga Stålverk 80. Så här sade han bl. a.:

"Ledningen för Norrbollens Järnverk, som under ell par års lid varil hårt engagerad i utredningsarbetet för ämnesverkel, har gjort ett bra arbete. Så långt det är möjligt har marknadens förutsättningar analyserats."

Nåväl, del är della utredningsarbete som nu tydligen har visat sig inte alls hålla.

Rune Johansson frågade i samma debatt sig och andra följande:

"Kan man då inte ulreda mer, undersöka ytterligare förutsätiningar och möjligheler? Jag har också inom den statliga företagsamheten mött dem som inför ett flertal större projekt har velat skjuta della framåt i tiden. Betänksamhet och eftertanke är goda egenskaper, men de kan leda över lill handlingsföriamning där lid och möjligheter rinner förbi och man kommer för sent. Platsen, marknaden är upptagen."

Nu sedan arbetet på Stålverk 80 har bedrivits något år är del tydligen likväl dags för ny betänksamhei och eftertanke. Nya utredningar bedrivs. Hur är del egenlligen med planmässigheten? I Januari detta år i budgetpropositionen anför industriministern följande:

"I fråga om arbetet med Stålverk 80 har jag inhämtat atl projektplanering pågår i enlighet med uppgjord tidsplan. Tekniska specifikationer håller på alt utarbetas."

Del är någol groteskt över sådana uttalanden när man nu vet att industriministern med troskyldig min står färdig atl presentera dramatiska omläggningar i hela projektet och utvidgningar därtill för enorma belopp.

I april i år önskade de borgerliga i riksdagen alt näringsutskottet skulle göra en förnyad genomgång av utvecklingen av Stålverk 80-planerna. Inför den tanken stegrade sig industriministern våldsamt:

"Jagskall inte uttala någon förvåning, men kammarens ledamöter bör besinna sill ansvar. Beslutel är fattat, planeringen pågår. Vad som inträffar nu är självfallet att man bryter den planeringsverksamhet som pågår."

Det sade alltså industriministern i april, och det gör ett märkligt intryck mot bakgrund av vad vi just hört honom säga. Ett sådant uttalande skorrar mera illa nu än del gjorde när del ursprungligen fälldes.

I samma debatt gjorde Ingvar Svanberg, näringsutskotlets ordförande, gällande all de borgerliga partierna genom att ånyo granska stålverks-planerna "gett ny fart, inte åt en saklig diskussion, utan snarare åt en förlalskampanj". Det var alltså näringsutskotlets ordförande som yttrade sig så om de borgerligas ansträngningar atl man skulle få göra en förnyad genomgång av planerna.

Det har sagts lidigare härifrån - och det bör sägas en gång lill - atl socialdemokraterna när det gällt Stålverk 80 ägnat sig åt en form av debattförtryck. Citatet från herr Svanberg är ett gott exempel på hur tongångarna gått. De som velat framföra en avvikande mening har utmålats som sabotörer. Utredningsmaterialet har hemligstämplats. Ekonomer som yttrat sig har man tagit heder och ära av. "Mycket väsen och litet ull, sa' han som klippte suggan" - det var näringsutskottets

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

ordförandes sätl all känneteckna de borgerligas diskussion av Stålverk 80 för några månader sedan.

Jag har gjort några citat ur debatten. Det är inle för alt på ett småaktigt sätl slå och gräla, ulan därför all det pågår en stor principiell diskussion om just planmässig hushållning. I denna debatt är det utan tvivel av ston allmänt intresse att se hur planmässig hushållning i praktiken går till.

Hur förvånade skall inte de lyssnare som statsrådet hade i Kiruna och Malmberget den 1 maj vara när de hör de nya planerna och drar sig till minnes vad statsrådet då bl. a. sade, nämligen:

"Med de borgerligas spel av Stålverk 80 och den olustiga spekulation som på vissa håll i massmedia bedrivs kring projektet har frågor ställts såväl inom landet som utanför från flera ur kundkretsen: Vad händer med Stålverk 80? Kan vi inte lila till en enhällig riksdags beslut? Är vi vilseledda i vår egen planering? Den oron är begriplig."

Vad skall då dessa kunder säga nu när de hör företrädare för den planmässiga hushållningen i stor utsträckning gå ifrån lidigare planer?

Den här sortens attacker mot meningsmotståndare har särskilt vi moderater drabbats av när vi framfört våra uppfattningar. Vi har nämligen redan från början framställt vissa krav för atl vi skulle della i ett beslul om Stålverk 80.

Till all börja med har vi begärt att man skulle söka samarbete med privata stålförelag för all få tillgång till större kunskap och få en bälire prövning av projektet. Men den tanken avvisades blankt. Företrädare för NJA vill inte släppa in andra intressenter, eftersom man inle ville dela med sig av de enorma vinster man såg fram mot. Industriministern menade atl något samgående med privata inte behövdes därför atl NJA "har tillverkat tackjärn sedan tillkomsten omkring 1940 och besitter också genom sin försvenska förhållanden siora ämnesproduktion den kunskap på området som är tillgänglig".

1 interpellationssvaret i dag finns andra tongångar, och det är i sig självt myckel bra.

Ett krav som vi också framfört är att man borde dela upp Stålverk 80 i två etapper. Om denna idé yttrade näringsulskotiets ordförande herr Svanberg så sent som i maj i år följande:

"Moderalerna säger i sin reservation atl projektet Stålverk 80 lämpligen

bör delas upp i två etapper. Men man har (vid olika föredragningar)

--- sagt att en sådan uppdelning fördyrar projektet rätt väsentligt och

gör vissa marknadsföringsåtgärder mycket svårare. Denna åtgärd

har alltså diskuterats och från alla håll ansetts vara mindre lämplig. Det är en åtgärd som man möjligen kunde vidta i en ytterst krisartad situation."

Nu är näringsutskotlets ordförande tydligen inte närvarande vid denna debatt, och del finns då anledning att fråga industriministern: Är del nu "en ytterst krisartad situation"? Så yttrade sig i alla fall här för fem månader sedan en person som ofta talar om behovet av planmässig hus-

hållning i socialistisk regi. Jag skulle dock inle bli förvånad om denna person snart kommer atl lala lika varmt för del kloka i en uppdelning av verket i två etapper.

Herr lalman! Vi har krävt ett samgående med andra förelag och en uppdelning av projektet i två etapper. Industriministern är i sill svar i dag inne på sådana tankar. Men som detta projekt skötts är det inle möjligt att låta allt löpa vidare utan fortsatta frågor och frågetecken.

Vi har lill atl börja med kostnaderna för projeklel. Om vi försl ser lill stålverksdelen angavs dessa kostnader ursprungligen till 4,6 miljarder kronor i löpande priser. Man hade alltså när man i maj förra året angav del beloppet inle tagit hänsyn till förväntad inflation. 1 april i år angav industriministern att projektet nog skulle komma att kosta 5,5 miljarder. Några dagar senare meddelade NJ A-chefen att kostnaderna skulle komma att bli 5,6 ä 6 miljarder kronor.

I en debatt som vi hade här i februari vågade jag mig på atl förmoda att siålverksdelen skulle komma att kosta upp emot 7 miljarder kronor. Den bedömningen från min sida ironiserade industriministern över. Men såvitt jag förstår beräknar NJA-ledningen nu att stålverksdelen i det projekt vi här diskuterar skall komma atl kosta 7,3 miljarder kronor. På något mer än ett år har man alltså måst räkna upp investeringskostnaden från 4,6 till 7,3 miljarder kronor. Detta är som jag ser det inget dåligt exempel på de praktiska svårigheterna när del gäller planmässig hushållning. Vi får hoppas att stålverksdelen inle kommer att bli ändå dyrare. Jag skulle inte bli förvånad - och här har industriministern fritt fram atl ironisera igen - om den slutliga kostnaden för Stålverk 80 blir dubbelt så hög som den han ursprungligen angav.

När nu kostnaderna blir så höga som de uppenbarligen kommer att bli undrar man hur det ställer sig med lönsamheten. Det är nämligen kapitalkostnaderna som utgör den tunga posten vid slålframslällningen, och när de ökar på detta sätl blir kalkylen en helt annan. Blir det på del viset all vi kommer atl bedriva en olönsam tillverkning av stålämnen och därmed årligen kommer alt subventionera ett valsverk där Krupp länks ingå?

Detta med lönsamheten är inte något som man kan bortse från med hänvisning till andra syften. Projektet har hela tiden presenterats med ulgångspunkl i förelagsekonomiska överväganden. Det gäller också en sådan storsatsning av våra investeringsresurser atl lönsamheten verkligen rnåsle iakttas. Pengarna kommer alt las från alternativa användningsområden. Små och medelstora företag kommer inte i samma utsträckning som annars att kunna genomföra olika projekt. Andra företag kommer inte alt kunna investera lika mycket t. ex. för alt hålla konkurrensförmågan mot utlandet uppe, när nu pengarna i så stor utsträckning dirigeras lill Stålverk 80.

Över huvud tagel undrar man vad det är för en beräkning av de totala investeringskostnaderna som industriministern nu gör. Industriministern säger så här i sill svar till mig: "Uttryckt i 1975 års penningvärde kan

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

kravet på kapitalmarknaden för del reviderade programmet i genomsnitt under en tioårsperiod beräknas uppgå till omkring 1 200 milj. kr. per år vid uppbyggnaden av anläggningarna."

Pressen har dragit den slutsatsen att projektet skulle komma att kosta 10 X 1,2 miljarder kronor, dvs. 12 miljarder. Men Jag skulle vilja fråga industriministern vad som menas med "kravei på kapitalmarknaden"? Menar man bara den del av kostnaden som skall finansieras på den öppna kapitalmarknaden när man talar om 1,2 miljarder kronor årligen? Eller avser man den totala kostnaden, då också inräknats de bilar av projektet som man tänker sig finansiera med hjälp av riksdagen, AMS och i någon utsträckning Statsföretag?

Ett klarläggande på den punkten måste det vara möjligt att åstadkomma. Efiersom industriministern nämnt vissa belopp här måsle han också kunna ange hur man skall tolka de beloppen.

Ett frågetecken är också i vad mån NJA-ledningen, som har så många andra stora problem och uppgifter på hand, verkligen har den kapacitet som fordras för att hålla samman denna gigantiska satsning. Jag gör det uttalandet bl. a. mot bakgrund av att vi så ofta har hört alt man väntade sig alt förlusterna för det nuvarande NJA skulle bytas i vinster. Men så har del inte blivit. Industriministern säger alt med del investeringsprogram som redan genomförts kommer det att bli vinst så fort konjunkturen vänder. Men förra året var del högkonjunktur och ändå blev det förlust.Ursäkten att man bundit sig att leverera stora delar av produktionen lill varven lill fasta priser är knappast riklig eftersom t. ex. Oxelösunds Järnverk hade precis samma sorts kontrakt i lika stor ul-sträckning och ändå gjorde ganska goda vinster.

I detta sammanhang vill jag också fråga hur det egentligen är med NJA:s finansiella ställning i dag. Kommer det all behövas tillskott från riksdagen av pengar för att täcka förluster? Har NJA för att täcka de förluster som har gjorts och som görs i år förbrukat pengar som man har fått för all investera i Stålverk 80? Det vore mycket bra med klarlägganden på de punkterna.

Industriministern säger alt NJA snart skall bli lönsamt. Del är bra, och vi hoppas alt så också blir fallet. Men vi har hört sådana uttalanden förr. Bara för atl ta ett exempel vill jag nämna att statsrådet Wickman år 1971, då han var industriminister, i en proposition om NJA angav atl verkei skulle visa vinster fr. o. m. 1974. Att det blir lönsamhet i NJA - och för den delen också i Stålverk 80 - är viktigt inte minst mot bakgrund av vad Krister Wickman slog fast i riksdagsdebatten om NJA 1970: "All företaget måste bli självbärande är inte bara ett uttryck för ägarens, skattebetalarnas, naturliga krav på förelaget utan lika myckel ett krav som måsle uppfyllas av hänsyn till de anställda, då det bara är i ett förelag som självt kan klara sina kostnader som vi kan nå den arbetstillfredsställelse vi eftersträvar i våra företag."

Del var klokt sagt av Krister Wickman, men tyvärr har del kravet inle visat sig möjligt atl uppfylla.

Industriministern säger i sitt svar lill mig atl "NJA kommer alt ytter
ligare Sludera förutsättningarna för del kompletterade Stålverk 80-pro
jektet. Bl. a. kommer lönsamhelsförulsättningarna all analyseras närmare.
--- NJA har begärt atl under en fyramånadersperiod få göra dessa nöd
vändiga analyser."

Lönsamhetsfrågorna skall alltså granskas bälire, och det är bra. Men är del så att industriministern och Jag just nu resonerar om det utvidgade Stålverk 80-projekiet utan att statsrådet längre har en lönsamhetskalkyl till grund för de ställningstaganden som han här gör? Så måste det nästan vara, eftersom del sägs att lönsamhetsfrågorna ännu inte är rikligt klara.

Jag undrar också: Räcker det med fyra månader för denna fortsatta utredning? Vi vet ju - enligt citatet inledningsvis från indusiriminislern - att ledningen för NJA var hårt engagerad i ell par års lid med utredningsarbete för ämnesverket och vi vei nu också alt de mödorna inle gav ett hållfasi resultat. Då undrar jag: Räcker del med de här fyra månaderna?

De utredningar som bolaget nu gör och de satsningar som man står

nför måste vara hållfasta. Jag vill starkt understryka all de som bor

Luleåregionen har ett särskilt starkt intresse av att vad som nu drivs

gång blir till framgång och inte till fiasko.

Herr talman! De erfarenheter som vi hittills har haft av planeringen eller bristerna i planeringen av Stålverk 80 gör alt Jag anser alt vi bör tillsätta en delegation med företrädare bl. a. för riksdagspartierna och med uppgift alt följa och gå igenom planerna för stålverket och även att utreda de näringspolitiska konsekvenserna för inte minst mindre och medelstora företag av del minskade invesieringsutrymme som kommer alt slå lill buds i andra branscher och på andra håll.

Det är riksdagen som så småningom skall fatta nya beslut om i vad mån man skall göra dessa enorma satsningar. Det får inte bli så atl företagets planer, utredningar och olika avtal är hemligstämplade, att propositionen innehåller endast en mager redovisning, att utskottet under en hetsig vecka mitt i annal riksdagsarbete skall i praktiken bara kunna göra en alltför ytlig granskning och att alla andra riksdagsmän kommer atl nästan helt sakna möjlighet att i praktiken bedöma frågan.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Herr SJÖNELL (c):

Herr talman! Frågan om Stålverk 80 har under rätt lång tid varit föremål för en ganska intensiv deball och följts med myckel stor uppmärksamhel. Det förefaller som om den uppmärksamheten håller på att skärpas ytterligare. Det finns uppenbariigen mycket stor anledning för det svenska näringslivet med dess olika sorters företag all noga studera utvecklingen av detta projekt, men det finns minst lika god anledning för det svenska samhället i stort all göra detta med hänsyn lill kapitalmarknadens ut-.seende i dag och framdeles därest projektet kommer atl realiseras i full utsträckning.

Jag har, herr talman, haft tillfälle all följa både den offentliga och

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

öm finansieringen av Stålverk 80

den interna debatten, den sistnämnda från bästa tänkbara utsiktspunkt, nämligen riksdagens näringsutskotl, och har alltså kunnat observera de olika faserna i utvecklingen.

Med anledning av industriministerns interpellationssvar i dag till herr Burenstam Linder vill jag mot bakgrund av erfarenheterna från näringsutskottet och från andra sammanhang bara säga atl del är uppenbart att regeringen, industriministern och ledningen för NJA och Stålverk 80 har tagit intryck av den mycket starka kritik som framfördes mot projektet under 1974. Del är ingenting atl beklaga sig över. Jag tillhör inte dem som anser atl man skall gnola över missgrepp och försummelser i det förfiutna utan anser att det gäller att se lill framtiden. Men det är inlressanl att se den argumentation som industriministern ger ullryck för i interpellationssvaret, då han säger:

"Om de båda valsverken kommer till stånd kan omkring 3 miljoner ton stål av Stålverk 80:s totala produktion på ca 4 miljoner ton vänlas bli förädlat inom landet. Valsverken skulle ge landei ett väsentligt tillskott i slålförsörjningen och öka den svenska stålindustrins konkurrenskraft. Dessutom medför industriutbyggnaderna en värdefull förbättring av industristrukturen inom berörda regioner och tillför nya arbetstillfällen."

Del är nästan ordagrant, herr talman, den argumentation som kritikerna framförde för halvlannal år sedan. Men det ärju bra när någon syndare sig förbättrar och när man har möjlighet atl få en bättre bedömningsgrund och kanske en bättre ulveckling på ell sådani här astronomiskt stort projekt - jag vill faktiskt la della starka ord i min mun när det gäller en så liten nation som Sverige. Formuleringen "dessutom medför industribyggnaderna en värdefull förbättring av industristrukturen inom berörda regioner och tillför nya arbetstillfällen" tror jag dessutom kommer atl citeras mycket intensivt i fortsättningen, kanske framför allt av näringslivets representanter men även av en intresserad allmänhet, när debatten om del här projektet snart börjar ligga i var mans mun.

En mycket naturlig och enkel fråga inställer sig när man får höra att denna astronomiska satsning ger "en värdefull förbättring av industristrukturen inom berörda regioner och tillför nya arbetstillfällen". Vi är alla överens om all Norrbotten är en region som i utomordentligt hög grad behöver ha det svenska samhällets nästan maximala resurser till sill förfogande för att klara den svåraste sysselsättningssituation som man har någonstans i del här landet. Den fråga som uppkommer är, som jag sade, mycket enkel: Hade kanske de här miljarderna, investerade i några alternativa projekt, kunnal ge bättre utveckling av industristrukturen och tillföra ännu fier arbetstillfällen? Hade del kunnat bli väsentligt billigare för samhällsekonomin om man prövat alternativ?

Jag tror att industriministern i fortsättningen kommer att få vara beredd på all allt fler frågar: Vad har ni utrett för slags alternativ till detta för atl få en kanske bättre placering av de här många miljarderna?

Industriministern säger nu att NJA skall lägga fram finansieringsförslag

och att även regeringen skall lägga fram finansieringsförslag. Nästa år skall del bli en utförlig redovisning av Stålverk 80 och planerna på valsverksutbyggnaden skall föreläggas riksdagen. Då skall riksdagen få de förslag som prövningen av projektet i dess nya utformning kan föranleda. De förslagen måste uppenbarligen i första hand gälla finansieringen. Och nog är det, herr talman, angelägel att här verkligen läggs fram en övergripande och på samma gång detaljerad finansieringsplan, som i hög grad får la sikle inte bara på den företagsekonomiska finansieringsaspekten utan kanske fastmera på den samhällsekonomiska. Här är del nämligen märkliga ting och märkliga siffror som redovisas. Och perspektivet mot framliden är utomordentligt oroväckande med hänsyn lill dels vilka andra slags behov som finns i det svenska samhället, dels vilka andra slags investeringar som man redan har bundit sig för.

Industriministern säger alt kraven på kapitalmarkanden beräknas uppgå till i genomsnitt 1 200 milj. kr. per år. Jag kan inle nu bedöma om den beräkningen är på lok och alldeles för låg, men det finns en myckel initierad herre som är känd för att vara en realistisk bedömare av ekonomiska ting, nämligen chefen för Statsföretag, Per Sköld. Han har sagt alldeles nyligen i, om jag minns rätl. Veckans Affärer, att en enkel huvudräkning ger vid handen att de här kostnaderna -jag kunde inte dra någon annan slutsats än att också han menade kraven på kapitalmarknaden - skulle komma att uppgå lill ca 20 miljarder totalt. Det är alltså inte 1 200 milj. kr. per år ulan det är 800 miljoner till, dvs. 2 000 miljoner per år det är fråga om. Han sade att en enkel huvudräkning ledde fram lill slutsatsen. Man måste - speciellt eftersom huvudräkningar tenderar att komma för lågt - fråga sig: Vad ger preciserade kalkyler och analyser för summa i slutänden?

Det allvarliga i den här siiuationen - och det är där Sveriges riksdag har anledning alt kräva redovisning - är ulvecklingen mot en våldsam ökning av kapitalbehovet och hur den arma kapitalmarknaden i det här landei skall se ut till slut. Jag vill ställa ett par frågor lill industriministern.

Om, till atl börja med, kraven på kapitalmarknaden, som industriministern säger, under den närmaste tioårsperioden kommer att uppgå till inte mindre än 1 200 milj. kr. per år - eller kanske 2 000 miljoner, som Statsföretags chef säger - hur mycket blir då över för de andra förelagen i Slatsförelagsgruppen? Enligt uppgifter jag har planerar de investeringar under den här perioden på ålskilliga miljarder, och jag utgår från alt industriministern och regeringen har någol slags planering även på den punkten, för lil syvende og sidst är det ändå regeringen som har ansvar för hur kapitalmarknaden ser ut. Hur mycket blir det över lill andra företag i Slatsförelagsgruppen?

Och vidare: Det svenska näringslivet består ju av yllerligare några företag, utöver Statsföretagsgruppen. Ungefär 90 % av det svenska näringslivet består av privata företag. Vad blir över för dem?

Och, herr talman, en ytterligare fråga: Hur har ni tänkt finansiera två - eller snarare tre - monumentalt våldsamma projekt på en gång under

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålveik 80

denna tidsperiod? Till dessa investeringar och krav på kapitalmarknaden under en tioårsperiod kanske på 20 miljarder kr. skall man nämligen addera den resterande delen av atomkraftsutbyggnaden som kommer att kosta minst 20-25 miljarder i dagens penningvärde. Till yttermera visso finns det planer på en daghemsutbyggnad, som är utomordenligi lovvärd och angelägen och som enligt Kommunförbundet skall kosta 32 miljarder. En stor del av dessa miljarder kommer självfallet att kunna stå till förfogande på grund av det minskade bostadsbyggandet i vårt land, men det kommer ändå i dessa sammanhang att ställas anspråk på ytterligare miljarder på kapitalmarknaden.

Jag vill fråga industriministern: Har ni analyserat situationen framöver, så att ni vet och kan redovisa alt den svenska kapitalmarknaden eller upplåningen utomlands räcker till de gigantiska investeringar som det är fråga om?

Regeringen säger nu via industriministern att riksdagen nästa år skall fä sig förelagd till prövning förslag angående projektet Stålverk 80 i dess nya och ännu kostsammare utformning. Jag vill, herr talman, understryka atl jag personligen inte på något sätl försöker kritisera projektet. Del är måhända väldigt bra och kanske t. o. m. myckel lönsamt - vi hoppas det - men jag frågar varifrån pengarna skall tas till detta och till andra projekt, framför allt till den stora satsning på atomkraften som skall ske samtidigt.

Jag vill framställa del kravei till industriministern när han nu lovar att riksdagen skall få förslag om Stålverk 80 nästa år, så alt projektet i dess nya utformning kan prövas i grunden, atl han lägger fram den både övergripande och detaljerade finansieringsplan - med framför allt samhällsekonomisk syftning-som jag talade om tidigare, så att riksdagen kan bedöma om vi har råd med både alomkraftssatsningen. Stålverk 80 och de andra stora projekt som planeras. Är industriministern beredd alt biträda det kravei?

Jag vill säga, herr talman, att få situationer är mera olyckliga för ett samhälle än alt tvingas in i en återvändsgränd och nödgas göra prioriteringar mellan sådana stora projekt. Först då börjar man på allvar komma in i en Englandssituation, och det är något som vi bör försöka und-slippa.

Slutligen en liten detaljfråga, herr lalman! När del nu bara är några få veckor kvar lill dess all man definitivt offentligt skall redovisa läget beträffande samarbetet med Krupp bör det finnas i varje fall vissa antydningar om hur det går med dessa förhandlingar. Är det möjligt för industriministern all här tala om huruvida han har en optimistisk bedömning av om man kan göra upp med Krupp på godtagbara villkor? Eller har förhandlingarna tagit den vändningen atl man trampar vatten på något sätt? Det är mycket väsentligt för vår bedömning att verkligen ha klarhet på den punkten. Det har nämligen varit en del rykten om atl Krupp håller på all krypa ur detta projekt. Del vore därför angeläget att industriministern talade om hur det egentligen ligger till med detta.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag hoppas atl herr Burenstam Linder ursäktar mig om jag börjar med att svara herr Sjönell. För övrigt sammanfaller en del av svaren till de båda talarna, eftersom deras frågor i ett par avseenden varit likartade.

Låt mig då börja med Krupp-projektet. Jag kan inte ge annat besked än all de gemensamma utredningar som genomförs av en grupp sammansatt av representanter för NJA och Krupp fortsätter och att man beräknar atl i december i år bli klar med del grundläggande utredningsarbetet. Då får vi tillfälle att studera kostnadskalkyler och övriga förutsättningar. Det ärju försl därefter som ett förhandlingsarbete kan tas upp. De uppgifter som jag har från NJA-ledningen -Jag kan inle åberopa andra uppgifter - går ut på atl intresset från Krupps sida är detsamma nu som när man startade det gemensamma utredningsarbetet.

Låt mig sedan ta upp de frågor som herr Sjönell ställde om kapitalmarknaden. Della ämne berördesju redan i de frågor som herr Burenslam Linder tog upp.

Det är riktigt att jag här har angivit kostnaden till 1 200 milj. kr. per år under en tioårsperiod. Men jag har i denna summa inkluderat de kostnader som vi beräknar ligger i de två valsverksprojekien. Del kostnadsunderlag som jag nu bygger på omfattar alltså utbyggnad av stålverket i två etapper, med den tidsförskjutning och den kosinadsfördyring som därmed inträffar, och utbyggnad av de två valsverksprojekten i Luleå resp. Gävle.

Kostnaden 1 200 milj. kr. per år innefattar inte rörelsekapital och de ökade räntekostnader som den större kostnadsvolymen kan komma all medföra.

Beträffande anspråken på kapitalmarknaden kan Jag inle finna anledning till annal än att försöka bedöma dem utifrån de investeringar som vi genomför i värt land, i industrin, i energiförsörjningen - såväl kärnkraftverk som oljeraffinaderier m. m.

Enligt de bedömningar vi har-det äroffentlig statistik-ärden samlade investeringsvolymen ca 25 miljarder per år. Det är de senasie årens uppgift. Det betyder att vi för de närmaste åren inom energiområdet - inkl. utbyggnad av kärnkraften, vattenkraften och oljekraftverk - kommer att ta i anspråk ca 8 % av detta utrymme. Stålverksprojekiet inkl. de två valsverken skulle med samma ulgångspunkl la i anspråk ca 5 %.

Herr Sjönell frågar mig: Vad blir då utrymmet för den övriga delen av Statsföretag? Jag skulle gissa att stålverksprojekiet inkl. valsverksutbyggandet kommer att ta i anspråk ungefärligen hälften av det investeringsutrymme som rimligen borde kunna stå lill förfogande för den aktiva satsning som kan förväntas från Slatsförelagsgruppen. I detta räknar jag in en aktivare oljepolitik och en utbyggnad av den petrokemiska indusirin - för att nu nämna ett par områden.

När jag angett siffrorna 8 % plus 5 % eller tillsammans 13 %, har Jag också redovisat det utrymme som slår till förfogande för andra ak-

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

liviteter. Det betyder atl tyngdpunkten fortfarande ligger på helt andra grupperingar - även om jag inte på något sätt nonchalerar den utomordentligt stora satsning som vi här diskuterar.

Jag tror också atl det, när man skall bedöma framtiden, finns anledning att iaktta hur investeringarna ser ut inom andra områden. Vad har under de senasie åren inträffat i fråga om t. ex. bostadsbyggandet? Vi investerade under åren 1965-1970 i ungefär 100 000 igångsatta lägenheter per år, något år 110 000. Vi låg ännu högre vid något tillfälle. Tyvärr råkar vi nu in i ett läge där vi förmodligen inte kan komma väsentligt över 50 000 igångsatta nya lägenheter. Om jag beaktar atl ett större antal nya lägenheter i dag byggs i form av egnahem, med slörre utrymme osv., finner jag atl de också tar i anspråk ett relativt sett större kapitaluirymme. Men säg att den relativa andelen av våra totala investeringar för bostadsbyggandet i år ligger vid ungefärligen hälften av den summa där den låg under senare delen av 1960-talet! Därmed har jag velat visa alt här finns invesieringsutrymme även för andra ändamål. Och om vi, som vi diskuterade i den föregående inlerpellationsdebatien, har en situation på skogsindustriområdet där vi måste bromsa investeringarna med hänsyn till att skogsiillgången inte är tillräcklig för en utbyggnad enligt önskemålen, betyder det Ju samtidigt en begränsning av investeringarna och ett ökat utrymme för andra ändamål.

Ärade kammarledamöter! Vi kommer därmed in i en diskussion om på vilka områden vi har förutsätiningar att bygga ut del svenska näringslivet, utnyttja våra råvarutillgångar och öka vår förädlingskapacitei för att därmed föra in ylteriigare inkomster till landet och skapa underlag för yllerligare sysselsättning. Jag har redan nämnt skogen - en av våra utomordentliga råvarutillgångar - där begränsningen i dag är alldeles klarlagd. Vi har också tagit upp frågan om en vidareförädling av malmen såsom varande en av våra rika tillgångar, som vi borde kunna utnyttja på ett mer ändamålsenligt sätt. - Detta är bakgrunden till förslaget om Stålverk 80.

Nu har vi kommii in i en situation där kostnadsstegringarna gett ett resultat som har varit överraskande. Det har överraskat mig - som jag klart deklarerat vid något tillfälle. Jag fick de här beskeden, som vi nu bygger beräkningarna på, den 29 september. Det var vid en telefonuppringning, där jag under hand fick veta alt projekieringsgruppen nu var färdig med sina beräkningar och att dessa pekade i riktning mot atl vi har all emotse - om jag inkluderar rörelsekapital - en fördubbling av kostnaderna i förhållande till de kostnader vi presenterade för riksdagen.

Det är självklart all regeringen begärde en ordentlig redovisning av dessa uppgifter. Projekteringsgruppen och NJA-ledningen blev nedkallade till Stockholm för att försl för en grupp ur regeringen och sedermera inför hela regeringen redovisa de nya kalkylerna och de nya förutsättningarna. Jag tror alt jag i korthet kan ange att kosinadssiegringarna lill två fjärdedelar har samband med den faktiska prisutvecklingen från 1973 fram till 1975 sådan den tar sig ullryck i de nu granskade offerterna.

En fjärdedel anges hänföra sig till anspråken på atl vi i Stålverk 80 skall söka lägga in den hittills bästa kända tekniken för inre och yttre miljö. Den återstående fjärdedelen representeras av en som jag bedömer del underskattning av kostnaderna för vägar, ledningar osv., saml räntor på det kapital som kommer att engageras vid utbyggnaden. - Del är klart atl man därmed har ställts inför åtskilliga frågor.

Låt mig gå litet tillbaka i tiden. Redan lidigare under våren - vilket herr Burenstam Linder också har åberopat - togs kontakter dels från del tyska företagel Krupps sida, dels sedermera från Stora Kopparbergs sida, och diskussioner har förts med regeringen och även med NJA-ledningen. De här diskussionerna har ju föranletts av att riksdagen har fattal sitt beslut om Stålverk 80. Utan detta beslut räknar ålminstone jag inte med att vi hade fått del intresset från de privata förelag som nu vill samverka med staten.

Jag tycker alt herr Burenstam Linder, som i sin interpellation skriver att det från moderat sida anfördes att man borde göra en etappuppdelning och all man borde söka samverkan med privata företag, borde kunna känna en tillfredsställelse över alt ulvecklingen har kommii att gå i den riktningen.

Jag känner tillfredsställelse över det beslut som riksdagen tog därför att utan della beslut om Stålverk 80 hade vi inte fått de här kontakterna.

Nu har vi dem, nu är diskussionen i gång om en projektering som skulle kunna gå i riktning mot atl vi delar upp projektet i etapper, så att vi bygger ett första valsverk efter första masugnsetappen och sedan fortsätter med nästa masungsutbyggnad och ett yllerligare valsverk.

Till yttermera visso har också inträffat att andra företag inom järn-och stålindustrin har anmält intresse för en samverkan med staten. Herr Burenslam Linder söker att ur mina uttalanden läsa ut ett mycket bestämt motstånd mot samverkan med andra förelag. Jag var inle benägen alt gä in i en diskussion om en samverkan i fråga om LKAB och i fråga om NJA och stålverksprojekiet, men jag är intresserad av alt vi kan få till stånd en samverkan med andra företag i utbyggnaden av föräd-lingsverksamheien. Jag har också tillåtit mig säga att om man från t. ex. svensk järn- och stålindustri på handelsstålsidan skulle komma med ett erbjudande lill staten alt gå in i deras verksamheter och samiidigl ange alt de skulle vara intresserade av atl gå in i en diskussion om andel i stålverket, tycker Jag alt det vore rimligt att ta upp en sådan diskussion.

Jag kan väl begripa om de järn- och stålindustrier som vi i dag diskuterar med framför allt vill koncentrera sig på en utbyggnad av förädlingsindustrin. Detta är utomordentligt angeläget av flera skäl - inte minst därför att den svenska järn- och stålindustrin under 1960-talet, speciellt dess senaste del, inte har investerat - borisen från NJA-in-vesteringarna - i någon sådan utbyggnad av kapaciteten, att man kan säga alt en påtaglig konkurrenskraft har förts in i företagen. Man medger det klart. Del framgår bl. a. av de uttalanden direktör Johan Åkerman i Gränges AB har gjort i Svenska Dagbladet häromdagen liksom i Dagens

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nyheter, där han går ett steg längre och ger uttryck för den meningen att man väl kan länka sig ett samarbete med staten för att på det sättet åstadkomma en utbyggnad av svensk Järn- och stålindustri, så atl den blir konkurrenskraftig ute på världsmarknaden. Det ligger ingenting orimligt i detta, allra minst med hänsyn till att anspråken på kapital är så omfattande att det är svårt för de enskilda företagen att bära dem. Vi står alltså öppna för en sådan diskussion, är inbegripna i den och kommer att genomföra ett utredningsarbete för att undersöka hur långt vi kan gå i denna samverkan.

Jag tycker att man här skulle kunna ha del betraklelsesätlet alt vi diskuterar AB Sveriges affärer, våra möjligheter att hävda oss ute på världsmarknaden, våra möjligheter alt investera så myckel kapital som del här är fråga om för att förstärka och ge effektivitet ål en viktig del av den svenska basindustrin. En samverkan mellan stat och företag kan le sig ganska naturlig. Jag tillåter mig ännu en gång atl åberopa direktör Johan Åkermans uttalande atl "det blir allt vanligare med statlig medverkan i basindustrier runt om i världen, att det knappst längre byggs några stålverk utan att siaterna är med". Det är därför ingenting nytt som inträffar på den svenska marknaden - det förekommer i en rad länder. Därför ser man också från den svenska industrin inom detta område inga större problem när det gäller all gå in i en sådan diskussion om samverkan. Borde vi då inle ta vara på de här möjligheterna? Borde vi inte granska förutsättningarna för en sådan samverkan och våra möjligheter att bibehålla effektiviteten i denna vikliga industrigren?

Det är ungefär så jag i dag ser på detta - med de förutsättningar som nu föreligger. Det är ulomordenlligl inlressanl, men del ställer naturligtvis också mycket stora anspråk på det svenska samhällei i form av åtaganden - det är betydande investeringar som här kommer i fråga.

Jag skall naturligtvis inte på någol sätt krypa bakom det förhållandet alt riksdagen har följt regeringen i dess förslag om utbyggnad av stålverket. Men det är rimligt erinra om att del var ett enhälligt beslul, så långt jag kan erinra mig. Näringsutskoitet hade samma materialunderlag för granskning som regeringen i sin bedömning av projektet. När vi kom fram till våren begärdes i kammaren att frågan om den fortsatta anslagsbevillningen till stålverket skulle återremitteras. Vi motsatte oss det - det är riktigt. Men riksdagen beslutade om åierremiss. Så långt jag är underrättad kallade näringsutskoitet företrädare för projektledningen och för NJA-ledningen, liksom också företrädare för Slatsförelag, lill hearings i utskottet - och kom tillbaka med ärendet och föreslog au riksdagen skulle bevilja medel. Jag upprepar: Näringsutskoitet hade vid det tillfället samma materialunderlag för bedömning som industridepartementet och regeringen hade haft.

Jag har redan tidigare talat om alt jag blev överraskad av den nya situationen. Vid en närmare granskning har Jag kommit fram lill all de myckel stora kostnadsökningarna har sin rimliga förklaring men att man behöver ytterligare lid för att granska dels kostnadsutvecklingen.

dels förutsättningarna för att genomföra projektet i en ny utformning, dvs. etappuppdelning och byggande av valsverk.

Jag utesluter inte, herr talman, att vi i den fortsatta debatten och överläggningarna med övriga delar av svensk Järn- och stålindustri också kommer atl ställas inför en prövning av möjligheten att bygga ett ytterligare - dvs. ett tredje - valsverk. Detta skulle i så fall innebära all praktiskt laget hela den produktion av stålämnen som vi kan få ut från Stålverk 80 kommer att vara placerad på den svenska marknaden för vidare förädling.

Naturligtvis är det nödvändigi au i det sammanhanget göra en grundlig studie av lönsamheten. Projektulredningen kan stå för alt lönsamheten hos Stålverk 80 inte kommer att bli sämre än hos konkurrerande verk som byggs vid samma lid, under förutsättning alt dessa verks priser tillåts anpassa sig till den faktiska kapitalkostnaden. Och det är ju inte minst i det här sammanhanget som vi har begärt att få de jämförande kostnadsanalyserna beträffande motsvarande projekt i andra länder. Vi förväntar, som jag har sagt, atl få in detta material i början på nästa år, någon gång i februari månad.

Herr lalman! Del är i och för sig inle fråga om någon dramatisk omläggning av själva ämnesverket. Det är oförändrat i fråga om layouten. Det nya är kopplingen till valsverken. Dessa valsverk har i sin tur kommit in i diskussionen, närmast genom det beslut om ämnesverket som riksdagen har fattal. Det är klart att det ligger en ökad styrka för projektet Stålverk 80 i den uppläggning som vi kan vänta oss under den fortsatta prövningen. Men vi har avstått från att göra andra uttalanden i dag än att vi förväntar oss alt få in materialet samt alt regeringen efter sin prövning kommer atl förelägga riksdagen sin syn på förslaget i det skick som det då har.

Jag har med detta velat ge min syn på problemet, och jag hoppas att jag också har svarat pä de frågor som herr Burenstam Linder har ställt om kostnaderna och hur vi i dag ser på möjligheterna till samarbete med andra företag.

Beträffande NJA:s ulveckling har jag klart angett att förutsättningarna för NJA alt kunna uppleva en ny situation föreligger samt all projekten och investeringarna blev klara just när vi fick en konjunkturnedgång, som då verksammare har påverkat resultatet för NJA än för något av de övriga företagen. Men Jag vill än en gång åberopa direktör Johan Åkerman i Grängesbergsbolaget, som i sitt uttalande i Svenska Dagbladet menar att den internationella konjunkturnedgången är den djupaste under efterkrigsliden. Det upplever Grängesbergsbolaget, det upplever stålindustrin ute i Europa och runt om i världen. Del är inte märkligt alt del drabbar NJA och drabbar företaget hårt. Men tillåt mig ändå uttala en förhoppning om en förändrad situation för NJA:s vidkommande i samband med en konjunkturuppgång som vi hoppas kommer under nästa år.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Till att börja med kanske vi skall slå fast alt när frågan om Stålverk 80 ursprungligen behandlades i riksdagen förelåg det från vår sida en reservation som gick ut på att man borde söka samarbete med andra företag för att redan från början få tillgång till den expertis som vi ansåg behövdes för alt man inte skulle råka in i ell virrvarr i vad gäller planering och kostnader.

Det är riktigt att vi med hänsyn till Norrbotten inle motsatte oss idén att man skulle göra en satsning; affärsidén i sig själv kunde del finnas fog för. Men det hade -jag upprepar del - med hänsyn lill Luleåregionen och Norrbotten varit bälire om man redan från början tagit fasta på vårt krav all man skulle söka kontakt med annan sakkunskap för all få bättre ordning i själva projektet.

Sedan har vi frågan om kapiialiillgången och de krav som del utvidgade stålverksprojekiet kan komma att ställa. Till att börja med har Jag inte fått riktigt klart för mig huruvida indusiriminislern håller med om att om man ser på stålverksdelen för sig själv är kostnaderna för den enligt de planer som nu föreligger uppe i drygt de 7 miljarder som jag i februari angav och som industriministern då ironiserade över.

Vidare sade industriministern i sin redogörelse här att krav kommer alt ställas på kapitalmarknaden på 1,2 miljarder om året. Men det blev inte klarlagt om industriministern då menade vad han faktiskt sade, att det är kapitalmarknadskraven som är så stora - alltså upplåningsbehovet på kapitalmarknaden - eller om han menade all det är de samlade anspråken på pengar för all förverkliga planerna som uppgår till 1,2 miljarder.

(Herr industriministern Johansson: jag menade del sistnämnda.)

I så fall är det väldigt slarvigt uttryckt i interpellationssvaret, men då har vi i alla fall fått klarhet på den punkten.

Sedan sade industriministern att även om detta är en mycket stor satsning, så är det ändå inle en så förskräckligt stor del av de samlade årliga industriinvesteringarna, vilka han angav till 25 miljarder. Nu har inte jag här i kammaren, till skillnad från industriministern, ett antal medarbetare som kan stå lill förfogande lill min hjälp, men Jag undrar om inle denna siffra, 25 miljarder om året i industriinvesteringar, är en bruttosiffra. Det är det antagligen. Men skall vi göra en sådan beräkning, så är del väl rimligare atl jämföra med de årliga nettoinvesteringarna. Och mitt bristfälliga minne säger mig atl nettoindustriinvesteringarna uppgår till 15 miljarder om året, och då kommer Ju denna proportion i en helt annan dager än den som indusiriminislern här försökie framställa den i. Därmed kommer också frågan vad som egentligen kommer att hända med andra intressanta projekt här i landet i en helt annan dager, t. ex. mindre och medelstora förelags möjligheter att erhålla kapitalförsörjning. Hur kommer det alt gå för andra företag, som vill försöka att investera föratt klara sig bättre igenom en hårdnande utländsk konkurrens? Kan de få pengar till del? Den frågan är inte be-

svarad av industriministern, och den fordrar absolut ett svar, om inte i dag så definitivt när regeringen kommer till riksdagen med förslag. Del ingick också i vad Jag försökie säga från början, när jag bl. a. krävde en delegation som skulle göra en utredning av dessa frågor och följa planerna på detta projekt. Herr Sjönell hemställde också om en, som han uttryckte det, övergripande samhällsekonomisk finansieringskalkyl samt en mera detaljerad kalkyl för projektet som sådant. Del anser jag vara ett mycket motiverat krav, och vi vill gärna höra vad industriministern säger om det.

När det sedan gäller specialfinansieringen av detta projekt kvarstår också frågan om det går att hitta pengar. Industriministern måste väl ha tänkt igenom hur kapitalmarknaden fungerar. Såvitt Jag förstår finns det inga möjligheter att låna upp dessa pengar utomlands, kanske inte ens med svenska statens garanti. Och under alla förhållanden kommer det att fordras en sådan garanti. Men en ulländsk skuldsättning är inte alldeles entydigt välkommen med tanke på att vi redan för att täcka det allmänna underskottet i vår bytesbalans lånar ungefär 10 miljarder kronor om året, vilket är oroväckande. Och jag undrar om det på den inhemska kapitalmarknaden finns några långivare som är beredda atl Slälla upp med dessa pengar. Men det skulle vara spännande alt höra industriministerns bedömning av den saken. Industriministern ärju expert på planmässig hushållning och måste naturligtvis ha denna del av planeringen alldeles klar för sig. Finansieringskalkylen kan inte förenklas av att det som vi nu hörde av industriministern - Jag hörde väl rätt på den punkten? - plötsligt är fråga om tre valsverk; det har jag inle hört tidigare.

Vad är då motivet för denna satsning, vilken är den näringspolitiska idén bakom den? Jo, det är - del har vi hört flera gånger tidigare, och vi fick nu höra det på nytt - att vi i Sverige skall vidareutveckla våra råvaror. Det låter så självklart. Men i det svar som industriministern kommer att lämna till mig om en stund om läkemedelsindustrin säger han att läkemedelsindustrin är en tekniskt avancerad industri där vi av olika anledningar har specialla förutsättningar all göra oss gällande -alltså en helt annan näringspolitisk strategi. Man undrar därför om kappan svängs efter vinden när det gäller att hitta motiv till att staten skall göra den ena eller andra satsningen.

Sedan några ord om återremissen till näringsutskoitet. Industriministern säger att näringsutskoitet då hade samma material som regeringen, och därmed anser han att han är fullständigt ursäktad och att närings-utskott och riksdag bär precis samma ansvar som han. Men om det är så - del vill jag verkligen klart säga industriministern - är del skräp till regering som inte har setl till att det så sent som i maj i år i så fall fanns underiag för det som vi nu presenterar som något alldeles självklart, rimligt och riktigt att göra. Det är en mycket dålig industriminister som försöker att urskulda sig på det viset.

Ni borde vara glada, sade industriministern. Nu har ni ju fått som

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

3 Riksdagens proiokoll 1975/76:15

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

ni ville. Han syftade då dels på att projektet nu skall delas upp i två etapper som vi krävde, dels på att NJA nu söker samarbete med andra som vi önskade. Ja, så långl är det bra. Men man får komma ihåg på vilket sätl som saken har kommit i detta läge. Del är såvitt jag begriper på grund av en mycket slor brist på planering som man har hamnat i denna situation.

Herr Svanberg sade - och det refererade jag i milt första anförande

- all man endast i ell krisartat läge kunde tänka sig att dela upp projektet
i två etapper. Jag frågade industriministern om det nu är en kris. Det
måste ju vara del, eftersom herr Svanberg, som är med i styrelsen för
NJA och är näringsutskotlets ordförande, sade att det var endast i ett
krisläge som man kunde länka sig alt dela upp projektet i två etapper.
Om del är den bedömning som ligger bakom de åtgärder som nu vidtas
kan väl inle industriministern begära alt vi skall vara glada! Vi hade
varit glada om man från början hade satsat efter de linjer som vi angav.

Jag fick inle heller något riktigt svar på frågan hur NJA:s finansiella läge i dag är. Vi kan vara helt överens om att det är angeläget alt del skall bli en förbättring. Vi kan också vara överens om atl NJA på grund av konjunkturnedgången har svårigheter f n. Men det är väl så att NJA

- av de speciella anledningar som vi här diskuterar - har exceptionella
svårigheter, som har förklaringar som går långt utöver den nuvarande
konjunkturnedgången.

Den fråga jag ställde var: Är del meningen alt NJA skall begära nya pengar för att finansiera underskottet i den redan existerande verksamheten? Vidare frågade jag: Är det så att stålverket, alltså NJA, redan har tagit i anspråk för existerande verksamhet de pengar som man fått för finansiering av Stålverk 80?

Del vore bra om vi fick förbättrad inblick i de båda frågorna också.

Under detta anförande överlog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hen SJÖNELL (c):

Herr talman! Efter industriministerns långa och utförliga svar med anledning av mitt tidigare inlägg här i debatten måsle jag konstatera att Rune Johansson väl ändå har framträtt som den främste och starkaste kandidaten till finansminisierposten. Den grundläggande förutsättningen för atl bli en framgångsrik finansminister och sitta ett antal årtionden här i landet är tydligen att vara en otrolig optimist, en överoptimist. Det är precis vad industriministern gav intryck av i delta inlägg, inte minst när han bollade med de olika siffrorna.

Som bassiffra tog han investeringarna i näringslivet i år och del är, som herr Burenstam Linder sade, uppenbarligen bruttosiffran han nämner. Neltosiffran ligger 10 miljarder kronor lägre och uppgår till ca 15 miljarder kronor. Det ger en hell annan bild av läget.

Dessutom sade industriministern atl energin -atomkraftsuibyggnaden.

oljeraffinaderierna och allt detta - av de samlade investeringarna tar ca 8 % per år. Jag har förstås setl andra siffror som ligger på ungefär 10 96, men det må vara hänt. Detta är emellertid den procentandel som dessa investeringar har i dag. Men satsningen på atomkraften accelererar för varje år på grund av del stora program som är beslutat och tar alltså ganska snart i rullande takt i anspråk en mycket större procentandel än dessa 8-10 96.

Dessutom säger industriministern att Stålverk 80-projeklet skulle la ungefär 5 96 av de samlade nettoinvesteringarna. Där får Jag ålerigen åberopa Per Sköld. När industriministern säger att projektet kostar 1 200 milj. kr. om året, säger Statsföretags chef Per Sköld atl det kostar nog 2 000 milj. kr. När industriministern säger atl delta lar 5 96 av de samlade investeringarna, säger Per Sköld all det tar 10 %. Jag skall inte försöka upphöja mig lill något slags domare och tala om vem som är mest vederhäftig, industriministern eller Statsföretags chef, men låt oss säga att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Då får vi en helt annan bild av anspråken på kapitalmarknaden.

Kvar står den utomordentligt oroande situation som resten av förelagen i Slatsförelagsgruppen måste hamna i och kanske framför alli de mer skräckblandade utsikterna för det övriga näringslivet när det gäller möjligheter lill investeringar i fortsättningen. Vår svenska kapitalmarknad är nämligen ingen amerikansk kapitalmarknad. Den bygger på ett folk på 8 miljoner människor och den är begränsad. Våra upplåningsmöjligheter i utlandet är snart uttömda. Vi kan inle ulan vidare låna flera tiotal miljarder kronor lill. Med en siallig svensk borgen kanske det går, men så hanterar man inle sådana här saker.

Fortfarande har jag inle fåtl svar på frågan hur ni tänker klara finansieringen. Del svar som Rune Johansson gav var inte något svar över huvud taget på den frågan - han bara anförde vissa siffror och förhoppningar om att detta skulle ordna sig bl. a. genom bostadsbyggandets minskade anspråk på kapitalmarknaden, vilket Jag själv var inne på.

Med förlov sagt tycker Jag, herr talman, atl delta är något slags sjö-rövarfilosofi: det svenska statsskeppet seglar på en vid, tom ocean och hoppas atl del plötsligt skall dyka upp någol guldskepp som man kan kapa och därmed förbättra kapitalsituationen. Men det blir inle så. Det dyker inte upp några guldskepp på 1970-lalel. Vi slår inför den bistra verkligheten att kapitalmarknaden och upplåningsmöjligheterna i utlandet inte räcker till. Och vilka drabbar del värst?

Industriministern säger i svaret all den svenska indusirin inte ser något hinder att gå in i della projekt. Nej, det är möjligt, men della gäller den verkligt stora, svenska multinationella industrin. Jag har sagt att företag i Statsföretagsgruppen säkerligen ser med skräck på den här utvecklingen, därför atl det inle blir mycket kvar åt dem. Industriministern räknar med att hälften av den aktiva investeringssatsningen till Statsföretagsgruppen skulle kunna komma de övriga företagen till del. Jag

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålveik 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

tror alt den siffran är oerhört överoplimislisk. Jag tror inte ens all det blir 10 96, men den uppskattningen får ju slå för min räkning.

Över huvud taget lycker jag all dessa investeringsfrågor som har att göra med Statsföretag, atomkraftssatsningen och övriga Jättesatsningar inom en tioårsperiod, med de anspråk på kapitalmarknaden som de kommer alt medföra, för första gången borde föranleda en rundabordskonferens. Visserligen har regeringen varil i del närmaste allergisk mot runda-bordskonferenser, sannolikt därför alt man inte vill blanda in oppositionspartier och fackliga organisationer, men här borde ni ha en rundabordskonferens alldeles för er själva, en rundabordskonferens där industriministern. Statsförelags chef Per Sköld och Krister Wickman var med och där ni analyserade dessa saker ordentligt, inte minst genom atl lyssna lill vad riksbankschefen Krister Wickman har alt säga. Jag tror att det vore myckel nyttigt att man gjorde så.

Jag återkommer lill detta att den svenska industrin möjligen kan gå in i delta projekt. Del gäller de allra slörsla företagen, de multinationella företagen. Dessa måste se till sina intressen och om det kan vara förenligt med dem atl medverka. Om det är så vet jag inte - del kommer väl utredningen atl visa. Men hur går det för de svenska småföretagen? Företagen i Slatsförelagsgruppen kommer tydligen på svältkost, men delta gäller i ännu högre grad de mindre och medelstora företagen i den privata industrin. Dessa företag tycker Jag att man bör la med i bilden även i sådana här sammanhang.

Jag tycker att industriministern har all anledning atl försöka slå vakt om dessa företag. Jag frågar än en gång: Vilket utrymme på kapitalmarknaden kommer all slå lill deras förfogande för högst nödvändiga investeringar? AP-fonden kan vi på en gång saklösl föra bort ur diskussionen. Jag lycker alt det är bra och riktigt atl industriministern inte försökt att dra in den i delta sammanhang. Där finns uppenbarligen inte särskilt stora möjligheler.

Jag återkommer lill någol som jag sade tidigare och som industriministern inle svarat på. För atl Sveriges riksdag skall ha möjlighel all göra den allvarliga och nödvändiga analysen av dessa Jätteprojekl måste regeringen när den enligt industriministerns löfte återkommer till vårriksdagen med Stålverk 80-projektei presentera en övergripande finansplan för hela det samhällsekonomiska komplexet i de här sammanhangen och även en detaljplan. Jag vill fråga om industriministern är beredd att tillmötesgå detta mycket väsentliga krav.

Sedan har Jag, herr talman, anledning alt med några få ord uppehålla mig vid vad indusiriminislern sade om åierremissen i våras lill närings-utskoitei. Industriministern sade alt exakt samma material presenterades för näringsutskotiel som för regeringen. Della är fel, herr talman. Eftersom jag har suttit i näringsutskotiel hela liden och eftersom del var jag som stod i den här talarstolen och begärde åierremiss har Jag möjlighel alt tala direkt i den här frågan. Anledningen lill all vi begärde åierremiss var att det i dagspressen, i veckotidningar och på andra håll förekommit

en rad uppgifter om detta projekt som vi i näringsutskotiel inle hade haft en aning om. Vi blev lindrigt sagl uppretade och förtörnade över en sådan behandling, den saken omvittnade vi myckel ordentligt den gången.

Del fanns fiera anledningar till all vi begärde åierremiss, men della var huvudanledningen. Vi hade alltså inte till vårt förfogande haft samma material som regeringen haft, och vi begärde åierremiss för alt få det. Då fick vi del, och näringsulskollets ordförande sade: "Del kunde ni väl ha fåtl om ni begärt det." Del skall inle gå till så i svenska riksdagsutskott. Där skall hela materialet fullödigt och hundraprocentigt presenteras för ledamöterna. Man skall inte behöva ana sig till var det finns luckor och springa till ordföranden och fråga om man möjligen kan få litet mer information. Men det var den historien. Jag gnolar inte över gammalt, utan jag ser framåt.

Vad jag nu ser fram emot är den övergripande finansieringsplanen, som jag hoppas skall komma. Men hur del skall kunna klaras med tre valsverk har jag, herr talman, ytterst svårt att begripa. Finansieringsfrågorna är fortfarande ulomordenlligl vanskliga, för all inle säga - med dagens belysning - olösliga.

Nr 15

Ti.sdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Det borde väl ändå vara möjligt att genomföra denna deball utan atl missförslå varandra. Jag sade alt näringsutskotiel fick ärendet återremitterat. Vi reste motstånd mot det, men riksdagen biföll ålerremissyrkandet. Näringsutskoitet hade haft tillfälle all ta del av samma material som regeringen vid sin bedömning. Detta var vad Jag sade. Nu säger herr Sjönell atl utskottet efter återremissen fick exakt samma material och det är ju ingenting annat än vad jag sade. Delta material föranledde alltså näringsutskotiel att komma tillbaka till riksdagen och föreslå alt anslagel skulle beviljas.

Sedan var det ju så, herr Burenstam Linder och herr Sjönell, atl herr Sjönell förde in i debatten också frågan om kostnaden för utbyggnaden av vår energiproduktion, framför allt kärnkraft. I det läget måste jag åberopa de totala siffrorna för investeringar i såväl industri- som energiproduktion och motsvarande. Statistiken redovisar industriinvesteringarna till 15 miljarder kronor, men de totala invesieringarna - om jag nu kommer ihåg siffrorna rätt, jag gör den reservationen eftersom jag inte har tillgång till statistiken just nu - inkl. kärnkraftsutbyggnad, vat-tenkraflsuibyggnad, oljekraftverk m. m. ligger på 25 miljarder kronor. När herr Sjönell tar in energiproduktionens utbyggnad i bilden och säger: "Vad kommer inte detta att kräva i form av investeringskapital?" är del Ju ganska rimligt att Jag måste peka på den totala siffran som är 25 miljarder. Enligt de beräkningar som gjorts i industridepartementet blir då de närmaste årens kostnad för energiinvesteringarna - om jag får förenkla begreppet till del - 8 96.

Jag har velat ta fram denna siffra även med lanke på den allmänt

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

pågående energipoliliska debatten, där cenlern nu har infört kostnadsproblemet som en mycket viktig faktor. Jag kan i delta sammanhang säga att motsvarande siffra för den relativa andelen av vår utbyggnad av energiproduktionen för exempelvis år 1952 var 9 96. Siffran har i mellantiden fluktuerat litet och pendlat mellan 9 och 7 96, men med de beslut vi har fattat på det energipoliliska området ligger den nu vid 8 %.

För atl då få en Jämförelse mellan denna siffra på 8 96 och kostnaden för stålverket plus de två valsverken använder Jag mig av samma underlag, och då blir det 5 %. Men del är rikligt som herr Burenstam Linder säger att om man enbart avser industriinvesteringarna och de 15 miljarder kronor som var fjolårets investeringar blir siffran där 8 96. Delta tycker jag borde ha framgått av milt resonemang, och mitt försök atl så långl det är möjligt redovisa de uppgifter man här efteriysl.

Man frågar också om det kommer att finnas utrymme för dessa investeringar. På grund av de minskningar i investeringarna som kan förutses inom ett par viktiga områden - bostadsbyggandet och skogsindustrin - borde det finnas ett sådani utrymme. Jag säger detta utan alt i dag kunna presentera en sådan långtgående kalkyl. Vi skall så långl möjligt försöka att göra en analys av de närmaste årens förväntade utveckling också på detta område.

Jag vill sedan ta upp frågan om vad jag har menat med de 1 200 miljonerna, dvs. om delta är det utrymme vi behöver i fråga om kapitalanskaffning. Jag har under hand velat säga till herr Burenstam Linder atl den totala kostnaden för de projekt Jag nu uppehållit mig vid uppgår lill 1 200 milj. kr. per år under en tioårsperiod uttryckt i 1975 års penningvärde och med beaktande av alt däri ligger varken rörelsekapital eller räntekostnader. Så långt kan vi alltså vara överens.

En del av della kommer då att finansieras via budgeten på samma sätt som när vi 1974 tog beslutet om Stålverk 80. Del angavs då all ett aktietillskoll på 1 miljard 50 milj. kr. lill stålverket borde komma i fråga, varav riksdagen anslog 700 miljoner och Statsföretag tog på sig 350 milj. kr. Jag förutser alt om regeringen kommer all presentera förslaget i dess utvidgade form, kommer vi att föreslå riksdagen anslag över budgeten i form av såväl aktieägartillskott - ägarkapital - som en utvidgad ram för lokaliseringslån, också det taget över budgelen.

Vi kommer naturligtvis också att i övrigt söka presentera en finansieringskalkyl för de totala projekten. Vi lägger då in i beräkningen au om vi samverkar med Krupp om ett valsverk och med Stora Kopparbergs Bergslags AB om ett annal så är del fråga om de gemensamma ansträngningarna att få fram kapital. 1 fråga om Stora Kopparbergs Bergslags AB har vi åtminstone preliminärt diskuterat ett 50-50-förhållande. I fråga om Krupp har vi i den preliminära diskussionen gått ut ifrån att vi skall svara för 55 % under del alt Krupp skall svara för 45 96. Jag kan i dag inte i detalj redovisa en finansieringskalkyl, jag har nu bara velat beröra dessa förhållanden.

Herr Burenstam Linder säger i inledningen av sitt andra anförande

att del var rikligl att moderaterna inte ville motsätta sig projektet med Stålverk 80, utan anslöt sig till det, och atl det var av hänsyn lill Norrbotten. Ja, det är i och för sig en idealistisk lanke och en välgörenhet mot Norrbotten. Men skall det belraktas som så? Gjorde man inte även i den moderata riksdagsgruppen ett försök till analys av projektet, dess möjligheter i fråga om lönsamhet, avkastning, dess effekter i fråga om sysselsättning osv.? Del var ju vad vi försökte göra, när vi kom fram lill del posiliva resultatet. Jag är övertygad om att man inom den moderata riksdagsgruppen också gjorde en motsvarande bedömning.

Nu är det inle så. Jag vill upprepa det, alt jag försöker krypa bakom riksdagen och näringsutskoitet. Jag bara hänvisar lill förhållandel att näringsutskotiel hade samma materialunderlag för bedömningen av sina ställningstaganden som regeringen hade. Jag har klart angett att uppgifterna om de kostnadsberäkningar som NJA-ledningen och projektgruppen nu har kommii fram lill presenterades för oss ungefär i månadsskiftet september-oktober. Det är först då jag fick de siffror med vilka vi nu rör oss.

1 fråga om möjligheten av ett tredje valsverk säger jag bara att jag utesluter inte alt vi i en diskussion om den fortsatta planeringen och utbyggnaden av svensk järn- och stålindustri på handelsslålssidan kan komma in i en diskussion om ett tredje valsverk, eftersom jag vet alt Grängesbergsbolaget haren sådan plan liggande. Man har emellertid haft svårigheter atl få fram tillräckligt kapital. Och när Jag nu har åberopat uttalanden från VD i Grängesbergsbolaget, Johan Åkerman, som siäller sig posiliv till en samverkan mellan staten och Grängesbersgbolagel, förväntar jag mig att man i den här diskussionen kan komma in på ett sådant projekt. Då får vi naturligtvis bedöma om det är möjligt att genomföra det inom den tioårsram som vi nu preliminärt har tänkt oss, eller om vi får förlänga denna utbyggnadsplan ytterligare ett par år för att klara också den uppgiften.

Avgörande blir ju hur vi mäter möjligheterna alt åstadkomma en lönsamhet också i ett ulbyggt valsverksprojekt som -jag vill gärna framhålla det redan nu - inte på något sätt konkurrerar med vare sig Luleå- eller Gävleprojektet.

Frågan om en delegation som skall följa ulvecklingen har förts fram två gånger nu, och Jag ber om ursäkt för att jag inte svarade på den i mitt förra inlägg. Personligen har jag sett det som mycket viktigt alt näringsutskottet blir i lillfälle alt följa den fortsatta utvecklingen. Jag har tagit initiativ till att näringsutskottet skulle få en redovisning av det f n. befintliga materialet från NJA:s projektledning. Om jag inte är fel underrättad har en sådan sammankomst förevarit i dag. Jag förmenar att det är riktigt att näringsutskotiel också kan fortsättningsvis följa frågan och att initiativet inte behöver las från industriministern utan atl uiskoltet självfallet skall ha både rätt och anledning att påkalla sådan information från projektledningen. Det skulle vara av stort värde.

I fråga om atl följa de samhällsekonomiska konsekvenserna kan jag

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

meddela - i den mån som herr Sjönell avser alt studierna bör omfatta vad som händer i anslutning lill hela denna utbyggnad - att ett sådant uppdrag har givits ål utvecklings- och forskningsgruppen ERU.

Jag kan inle yttra mig om del som herr Svanberg har sagt, men om jag kommer ihåg rätt gjordes hans uttalande i en situation då det inte var aktuellt att diskutera valsverksutbyggnader som ett svar på en fråga om stålverksprojekiet skulle kunna delas upp i två etapper. Den preliminära uppgift vi hade då var att en sådan uppdelning skulle medföra ökade kostnader på fiera hundra miljoner kronor. Jag förmodar att det var mot den bakgrunden som herr Svanberg gjorde uttalandet och atl det enbart skulle vara i ett likviditetsmässigl besvärligt läge som projektet skulle skjutas framåt i liden med olägenheterna av denna merkostnad som följd.

Nu har frågan kommit i ell hell annat läge när vi parallellt med diskussionen om stålämnesverket diskuterar också valsverksutbyggnader.

Till sisl vill Jag som svar på den fråga som herr Burenstam Linder har ställt om behovei av medelstillskotl till NJA meddela, att Statsföretag har skrivit till regeringen och begärt kapitaltillskott också för att täcka kostnader som inte kan täckas av NJA självt. Personligen kommer jag - åtminstone är det min preliminära ståndpunkt - alt avvisa tanken på atl nu lämna bidrag till NJA föratt täcka förlusterna. Det är Statsföretags uppgift alt inom ramen för sin koncernfunklion söka all balansera vinsterna och förlusterna i de skilda företagen. Blir påfrestningen för stor för Slatsförelag, får naturligtvis ägaren medverka till atl skaffa fram det nödvändiga kapitalet, men det behöver inte ske i form av bidrag som täcker förlusterna. Det är ett likvidiletslillskotl som i den situationen kan komma atl bli nödvändigt. I övrigt får förlusterna i dotterbolagen balanseras på det sätt som hittills har skett.

Vi har självfallet att pröva denna framställan från Statsföretag. Denna fråga blir också föremål för regeringens prövning i det budgetarbete som nu pågår och så småningom - om vi beslutar alt lägga fram ett förslag för riksdagen - presenterad i budgetsammanhang.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! I ett par omgångar har industriministern sagt att näringsutskoitet i samband med återremissen hade till förfogande exakt samma material som regeringen. Jag har för min del redan gjort den invändningen atl om del är fallet, är del en dålig regering som inte setl till all den haft ett bälire material till förfogande än vad detta visat sig vara.

I den pressrelease som jag antar, fasl det inle rikligl framgår, att industridepartementet gjort om de nya Stålverk 80-planerna och som är dalerad den 16 oktober i år börjar man med att säga: "Den fördjupade projekteringen av Stålverk 80 som beslutades i april 1975 har nu i sina huvuddrag genomförts." - Jag har icke tidigare hört talas om atl någon fördjupad projektering beslutades i april. Är det verkligen så au herr

Svanberg har talat om det i näringsutskottet? Har industriministern talat om det i debatterna här i riksdagen? Vill herr Svanberg, som står här i kammaren, nicka instämmande om del verkligen är så all han talat om del i näringsutskoitet? Nej, det har han inle gjort. Jag vill alltså förslå detta så, men industriministern får väl kommentera det, alt man inte har redovisat delta för riksdagen tidigare och kanske av en slump eller av misstag plötsligt i denna pressrelease lalar om all man i april 1975, vilket alltså var före den förnyade genomgången i näringsutskottet, hade beställt en fördjupad projektering.

Sedan har vi finanserna. Industriministern har varil älskvärd och svarat pä en serie frågor som jag och herr Sjönell ställt, men fortfarande har jag inte fått något klart besked om hur det är med själva stålverksdelen i projektet. Är del så atl den kommer atl kosta, vilket jag har hört, 7,3 miljarder, alltså ungefär den siffra som jag angav i februari och som industriministern då ironiserade över?

När det gäller finanskalkylen har vi fått reda på all finansieringen skall ske lill icke oväsentlig del över budgeten. Eftersom socialdemokraler alltid framställer krav på totalfinansiering av alla utgifter och eftersom det vanligen brukar innebära att man ökar löneskatten, vill jag fråga: Avser man nu atl införa en Stålverk 80-löneskati? När det gäller information om ij 32-utredningen, något som beräknas kosta 50 milj. kr., vill man ju höja löneskatten med 0,05 % bara för det ändamålet. Här rör det sig om myckel mer än 50 milj. kr., och då inställer sig mot bakgrund av de uppgifter Jag har fåtl en förnyad fråga: Avser man som ett led i de ständiga strävandena efter totalfinansiering alt införa en särskild Stålverk 80-löneskall?

Sedan finns det när del gäller finansieringen ett problem som blivit alltför litet uppmärksammat och som kanske i dagsläget ändå bör påpekas: Om del visar sig att detta stålverk får svårigheter och staten måste gå in på många olika sätl med subventioner, vad kommer då alt sägas i det handelspolitiska umgänget med andra länder? Har ni tänkt på det? NJA är ju en så liten del atl det spelar liksom ingen roll i sådana här sammanhang att där förekommit en hel del statliga subventioner. Man kan dessutom i allra högsta grad motivera dem som regionalpolitik. Sådana subventioner är ju tillåtna enligt våra internationella förpliktelser. Men del här är ett affärsmässigt projekt av helt annan omfattning. Om det blir svårigheter här och man blir tvingad att gä in med stora statliga subventioner, undrar jag om inte våra handelspartner kommer att protestera.

När det gäller finanserna har vi också fåll höra att de 1,2 miljarderna om året var en belastning på kapitalmarknaden och tänkta totalkostnader. Men som industriministern sade hade man inle här räknal in rörelsekapital och inte heller ränta. Den som sätter sig ned och gör litet beräkningar, i huvudet, av vad räntan på detta kommer atl belöpa sig lill finner att det blir synnerligen betydande belopp, flera miljarder kronor. Vi kanske redan här är uppe i närheten av 20 miljarder kronor i stället

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

för 12. Då är vi inle så långt ifrån det som herr Sjönell påminde om att Statsföretags chef har talat om i det här sammanhanget, nämligen investeringar på kanske 25 miljarder kronor.

Sedan är del då fråga om vad moderalerna skrev och inle skrev i sin ursprungliga motion. Jag har vår motion om Stålverk 80 framför mig. Där anförde vi: "Tidsmässiga eller resursmässiga begränsningar gör all vi" - alltså moderaterna, eller vilket oppositionsparti som helst - "inte har ens tillnärmelsevis samma möjligheter alt göra erforderliga ingående självständiga bedömningar och analyser. Del är alt ställa orimliga krav på ett oppositionsparti alt det skall - på samma sätt som en regering

- kunna ta ansvaret för en satsning av skattebetalarnas pengar av denna
storleksordning. Vår granskning - och därmed också vårt ansvar - måste
därför rimligen begränsas till mera översiktliga bedömningar av det mate
rial som ställts till riksdagens förfogande och i hög grad bygga på för
troende för de experter som berörda slatsförelag - NJA och Slatsförelag
AB - anlitat."

Vi har inte något industridepartement eller liknande. Vi ger inte några order till en stab av experter att utreda. Vår situation är alltså en annan. Jag skulle vilja säga, på ett mer ideologiskt plan, lill industriministern att detta förhållande kanske är en av anledningarna lill atl vi anser att den politiska beslutsprocessen inle är så lämplig när det gäller sådana här direkta företagssalsningar utan att det bör vara en annan typ av bedömningar. Del är också mot den bakgrunden som vi nu har framfört kravei på att del skall tillsältas en delegation.

Jag vet att näringsutskoitet gör ett förtjänstfullt arbete och försöker följa de här frågorna, men vi skall vara medvetna om all näringsutskottet har en lång rad andra arbetsuppgifter. Vi skall också vara medvetna om alt det uppenbarligen inte är så lätt för ledamöterna i näringsutskoitet

- så som del hittills varil möjligt att bedriva arbetet där - att fullständigt
känna till vad som händer. Man har Ju inte den löpande kontakten med
del planeringsarbete som försiggår.

Jag undrarom erfarenheterna inte ärsådana att industriministern borde försöka fundera närmare på att tillsätta en delegation, så atl del inte blir så - jag upprepar det - alt riksdagen någon gång i april, under en i övrigt hårt ansträngd riksdagssession, får sig "pålangad" en ganska tunn proposition. Så har det ofta gått lill lidigare i sådana här sammanhang. Det får inle bli så all näringsutskotiel tvingas att, på kort tid och under i övrigi stor arbetsbelastning, försöka bilda sig en uppfattning. Under dessa perioder har också partierna en mängd andra ting atl syssla med än alt skriva moiioner i den här frågan. De riksdagsmän som inte tillhör näringsutskoitet får inte heller - om det går så snabbt som tidigare

- möjlighet att göra någon genomgripande bedömning innan de så små
ningom skall trycka på sina voieringsknappar.

Del är därför det skulle behövas en sådan delegation som jag talar om.

Hen SJÖNELL (c):

Herr talman! Som ledamot i näringsutskoitet är Jag nästan rörd över det mycket stora förtroende som industriministern nu visar näringsutskoitet - och som han avser att i fortsättningen visa även i konkret handling. Det är bara del att förtroendet för näringsutskottet - i varje fall dess icke-socialistiska del - inte var lika stort när vi begärde åierremiss. Det är om det en del av den här debatten har handlat.

Det är möjligt att det uppstått ett missförstånd mellan Rune Johansson och mig i det här sammanhanget. Jag angav huvudanledningen till att vi begärde åierremiss, nämligen att det i massmedia hade förekommit en mängd uppgifter som vi inte hade haft tillgång lill. Del gjorde atl vi var upprörda och del var bl. a. av den anledningen som vi begärde åierremissen.

När Rune Johansson - för andra eller tredje gången - säger att näringsutskoitet hade tillgång lill exakt samma material som regeringen, i varje fall pä sommaren eller försommaren, är det visserligen i och för sig riktigt. Men någon tillgång till detta material hade vi verkligen inle haft, om industriministerns mer eller mindre frenetiska ansträngningar atl förhindra återremissen hade lyckats. Det är bara ett enkell konstaterande.

Men det är fortfarande sådant som har hänt i det förflutna. Det finns ingen anledning att nu bråka om det, bara att konstatera hur det gått till. Viktigare är att se framåt, och Jag återkommer till det. Del är de otroliga anspråken på kapitalmarknaden för de av regeringen presenterade och nu av oss diskuterade gigantiska projekten som gör atl en betydande oro har uppstått och uppstår inom näringslivet, framför allt inom de privata förelagen. Men jag föreställer mig att, som Jag sagt lidigare, lika slor oro har uppstått bland de företag utom NJA - med Stålverk 80 - som tillhör Statsföretagsgruppen.

Indusiriminislern nämner återigen siffran 8 96 av industriinvesteringarna inkluderande atomkraflulbyggnaden, oljeraffinaderierna etc, och det är väl rikligt all dessa investeringar i dag motsvarar en andel av ungefär 8-10 96. Men Jag upprepar än en gång att med en accelererande utbyggnad av atomkraften stiger denna andel. Det är också kostnaden för atomkraftens utbyggnad som stiger mest, upp till en nivå som vi finner orimlig i förhållande till de övriga kraven på kapitalmarknaden.

Jag har dessutom sagl att Per Sköld menar att stålverksprojektet kommerati ta 1096, inte 5 96 av investeringsutrymmet. Herrarna får väl tvista om vem som har rätt, men alt andelen ligger över 5 96 är jag alldeles övertygad om.

Jag återkommer, som jag hoppas for sista gången, till motsättningen i bedömningen av resurserna på kapitalmarknaden respektive upplåningsmöjligheterna utomlands. Industriministern säger i sitt senaste inlägg, hänvisande till att bostadsbyggandet ställer mindre krav på kapitalmarknaden och lill att skogsnäringen på grund av virkesbrist inte kommer att kunna ta i anspråk samma stora investeringsvolym som tidigare, att

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 Jinansieringen av Stålverk 80

han hoppas all de jättelika investeringar som vi talat om skall kunna klaras. Men, herr lalman, det är väl ett orimligt dåligt underlag att utgå från för ett samhälle och för en regering alt industriministern har förhoppningar om att allt skall reda sig. Jag tror atl industriministern - det vill jag i rättvisans namn säga - också lade till atl han hoppades all kunna prestera något slags kalkyl. Då hoppas jag - om också Jag skall uttrycka en förhoppning - atl vi skall kunna förena oss i bedömningen all del är nödvändigt med en övergripande samhällsekonomisk kalkyl och en detaljkalkyl över stålverksprojekiet.

Jag vill därför, herr talman - också här som Jag hoppas för sista gången i denna debatt - återkomma till den obesvarade frågan: Hur skall del gå för de mindre och medelstora företagen, som alltid är strykpojkarna i detta sammanhang och som under resten av 1970-talet behöver större investeringsvolym till sitt förfogande för atl kunna överleva än de någonsin gjort tidigare?

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag skulle beträffande de mindre och medelstora företagen tro alt de kommer atl ha ungefär samma utrymme på kapitalmarknaden som de har haft hittills och att vi inle minst via de statliga kapitalinslitul, som har tillskapats för att förmedla kapital till denna typ av företag, kommer att bedriva en lika aktiv verksamhet som hittills.

Beslutar vi om dessa stora investeringar, kan man också räkna med att ungefärligen 70 % av kostnaderna kommerati utgöras av beställningar till svensk induslri, till svenska byggnadsförelag osv. Del kommer i och för sig att ge ett tillskott lill orderingången hos åtskilliga mindre och medelstora företag. Jag skulle också vilja säga att de stora förelagen -som ju inte slår i motsättning lill mindre och medelstora - ger underlag för tillkomsten av åtskilliga mindre och medelstora företag i en längre gående förädlingsprocess m. m. Därför kan i varje fall inle Jag se alt ett beslut om de här stora investeringarna kan få till konsekvens atl man därmed krymper utrymmet och försämrar möjligheterna för de mindre och medelstora företagen.

Herr Sjönell har, som många andra talare i de här debatterna, framhållit att det borde vara möjligt att satsa kapitalet på många andra investeringsprojekt i slällel för på de här stora projekten. Till del vill jag säga nu, som jag har sagl tidigare, all det gäller Ju all ha de projekten, en produktion kring vilken man skall skapa företag och bereda sysselsättning. Enligt min bedömning kommer vi framöver också att ha råd till alt bygga upp nya företag inom den gruppering som herr Sjönell nu i så hög grad gör sig lill tolk för.

Låt mig sedan säga att herr Sjönell och herr Burenstam Linder får väl ändå bli överens om hur del förhöll sig med det material som näringsutskoitet hade lill förfogande vid sin bedömning. Jag har sagt atl efter återremissen -jag går inle in i historien om hur åierremissen skedde, jag bara noterar den - hade näringsutskoitet tillgång lill samma material

som regeringen. Och herr Sjönell har två gånger i debatten här sagl att så var förhållandet.

Beträffande den stora finansieringsfrågan får vi lillfälle att återkomma till den. Det är Ju inte i dag fråga om att ta ett beslut om vare sig stålverket eller valsverksutbyggnaden. Jag har i mitt interpellationssvar sagt alt vi bör ha möjligheler - om allt går bra - alt efter februari månads utgång för riksdagen redovisa ett mera fullständigt material. Därför är del lite väl mycket begärt atl Jag nu skall presentera en färdig kalkyl, liksom en utförlig finansieringsmodell.

Jag har velat hänvisa till vårt förslag hur finansieringen skulle ske när riksdagen 1974 log beslutel om stålverksprojektet, och jag kan således tänka mig att man i stort sett följer samma uppläggning. Det är min personliga bedömning nu.

Beträffande herr Burenstam Linders återkommande fråga, om det är 7 miljarder eller 7,3 miljarder, vill Jag erinra om alt jag i mitt första inlägg efter svaret sade att det material som jag fick vid en underhandskontakt beträffande kostnadsutvecklingen den 29 september och vid två beredningar med NJA-ledningen och projekieringsgruppen visade en kostnadsökning som gjorde att vi kom upp lill ungefärligen det dubbla beloppet i förhållande till vad som beslutades 1974, inkl. rörelsekapital och förväntade räntekostnader i 1975 års penningvärde. Om jag tar borl rörelsekapital och räntekostnader ligger summan vid ungefär 7,3 miljarder.

Får jag sedan säga till herr Burenslam Linder att den presskonferens som hölls den 16 okiober var NJA-slyrelsens presskonferens, där projekteringsgruppen för Stålverk 80 presenterade det projekt och de kostnader som man då hade kommit fram till. Kommunikén var utformad av NJA-siyrelsen. Jag hade således inle med den utformningen alt göra.

Nu kan det sägas att industriministern deltog i presskonferensen. Ja, jag deltog i slutet av denna presskonferens. Efter en och en halv timma - om jag kommer ihåg det rikligt - blev Jag tillkallad därför atl man ville ställa några frågor lill mig om hur jag bedömde projeklel i detta nya läge.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Under delta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag skall bara ta upp en sak, nämligen huruvida näringsutskottet har haft tillgängligt samma material som regeringen. Industriministern har sagt att så är fallet, men kvar står faktiskt ändå denna fråga. Ledningen för Stålverk 80 - alltså NJA-ledningen - hade nämligen beslutat om en annan projektering i april 1975.

Herr Svanberg är med i styrelsen för NJA och herr Svanberg är ledamot av näringsutskottet - han är dess ordförande. Då måsleju frågan ställas till både Rune Johansson och Ingvar Svanberg. Till Rune Johansson:

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålverk 80

Kände inte statsrådet till alt man i NJA hade bestämt sig för en sådan fördjupad projektering? Del är en uppgift som inte har lämnats av statsrådet tidigare. Och i så fall: Om statsrådet inte kände till det, anser jag del vara skräp! Om statsrådet kände till del, är det en falskhet att säga atl de borgediga representanterna i näringsutskotiel hade tillgång till samma material som regeringen! Så är det ju inle. Regeringen måsle ha känt till att detta myckel viktiga beslul hade fattats utan atl meddela det. Och till Ingvar Svanberg blir frågan onekligen: Har herr Svanberg som ordförande i näringsutskottet icke till utskottet meddelat det beslut som han har varit med om alt fatta i styrelsen för NJA?

Hen SJÖNELL (c):

Herr talman! Industriministern uttrycker ytterligare optimism, och del ärju bra. Den här gången gäller optimismen småföretagens möjligheter i fortsättningen, på en kapitalmarknad som verkar all ganska snart bli obefintlig. Som stöd för sin optimism säger industriministern att småförelagen kommer alt få göra en väldig mängd leveranser i samband med Stålverk 80. Ja, del är möjligt att en och annan underleverantör får order och tillfälle till leveranser, men normalt levererar Sveriges mindre och medelstora industrier synnerligen litet grejor till de svenska valsverken, i varje fall under deras uppbyggnadsskede.

Sedan säger industriministern, när jag uttryckt farhågor föratt de mindre förelagen skall komma på verkligt undantag då det gäller deras möjligheter atl investera i en högst nödvändig utbyggnad under resten av 1970-lalet för att de skall kunna överleva, alt han tror - förra gången hoppades han, men nu tror han! - att de statliga institut som finns för au hjälpa mindre företag med kapitalinvesteringar, han tänker väl dä på Industrikredil och liknande, skall finansiera småföretagen. Men snälla Rune Johansson, det ärju inte del som saken gäller! Hela denna debatt har rön möjligheten atl få ett utrymme på kapitalmarknaden, och del blir inle en enda krona mera lill det, även om vi här i riksdagen skulle besluta om tio nya finansieringsinstitut. Knuten är hur befintliga finansieringsinstitut skall kunna få de ökade medel, exempelvis från AP-fonden, som är erforderiiga i det här sammanhanget, någol som jag ifrågasätter om det kommer atl bli möjligt.

Industriministern yttrade om hela del här projektet också alt jag i en tidigare replik skulle ha sagl alt man borde ha satsat på alternativ i stället. Nu sade Jag inte del, utan Jag sade att industriministern i fortsättningen får lov att vara beredd på att en ökande andel av näringslivet och en massa vanliga konsumenter, som skall betala skatter i det här landet, när miljarderna rullar i den här takten kommer all fråga sig, om del inte hade varit möjligt, för att få kanske t. o. m. bättre sysselsättningsmöjligheter i både Norrbotten och Västerbotten - vilket är högeligen behövligt - alt genom en analys, en grundlig utredning, få en uppfattning av om det finns någol alternativ; man kunde gott kosta på sig en insats av många miljoner för det ändamålet. Den frågan kommer

atl ställas, herr industriminister, på grund av den gigantiska satsning det här rör sig om. Men jag sade inle alt Jag fordrar ett sådant alternativ i stället för Stålverk 80.

Den här diskussionen om återremissen tycker jag egentligen är ganska obehövlig, för fakta finns ju i målet, därtill i riksdagens protokoll. Industriministern menar atl näringsutskotiel efter åierremissen hade tillgång till materialet, och det är riktigt. Men jag säger än en gång all om industriministern, som stod här i riksdagen och talade om ansvar för riksdagens ledamöier-underförstått att vi icke-socialistiska ledamöter av näringsutskoitet icke kände något ansvar, efiersom vi begärde åierremiss - hade lyckats i sina föresatser, då hade vi inte kunnal bedöma hela materialet.

Herr Burenslam Linder har ställt upprepade frågor om beslutel om fördjupad projektering av Stålverk 80. Som ledamot av näringsutskotiel vill jag svara alt jag inte har hört talas om del. Del är möjligt att jag varil borta från något uiskottssammaniräde och alt mina kolleger inte har underrättat mig om ett sådant beslul, men del vore egendomligt i så fall.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 finansieringen av Stålverk 80

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Vi skall väl inle forisätta den här debatten hur länge som helst, men jag tycker ändå att Jag måste bemöta ylteriigare ett par påståenden. Jag skall inte upprepa resonemanget om vilket material ni hade eller inte hade; jag har bara noterat alt ni hade samma underlag i näringsutskottet och kom lill samma resultat som regeringen i er bedömning, nämligen att tillstyrka fortsalla anslag lill Stålverk 80.

Frågan om en vidgad och fördjupad analys och projektering hade sin bakgrund dels i att kontakt tagits med Krupp om ett valsverk i Luleå, vilket vi bekantgjorde, dels i att vi - som jag sagt - så småningom kom till ett resultat i diskussionerna med Stora Kopparberg om att bilda ett gemensamt utredningsbolag för siudier av ett valsverksprojekt i Gävle. Det är klart att de här två åtgärderna, som båda under hand godtagits av regeringen i fråga om utredningsarbetet, kan föranleda en ändring av projekt Stålverk 80. En i viss mån annan uppläggning kan komma i fråga, framför allt när det gäller den valskapacitet och utrustning som skall till omedelbart efter själva ämnesstålverket, och då måste naturligtvis projektgruppen kunna göra en sådan här studie. Vi är ju inte framme vid något förslag, och regeringen bör väl ändå ha möjlighet att låta genomföra sådana studier som eventuellt kan leda fram till en presentation också av nya förslag.

Närden här frågan var uppe i NJA:s styrelse förordade projektledningen att den fortsatta projekteringen skulle drivas så att en fördjupad bedömning, baserad på säkrare underlag beträffande projektets kapitalbehov, skulle kunna presenteras i september 1975, och det beslutet tog NJA:s styrelse den 16 april. Det är väl ganska naturligt att man avvaktar genomförandet av en sådan fördjupad studie innan man presenterar ett material

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 finansieringen av Stålverk 80

för en allmän diskussion och för regeringen redovisar de konsekvenser som delta kan få. De konsekvenserna är, som vi angav vid presskonferensen, att man på NJA-ledningens och projektgruppens eget förslag har begärt att få ytterligare fyra, fem månader på sig för att genomföra en fördjupad studie och göra jämförande kostnadsanalyser så atl vi har ett så sakligt materialunderlag som möjligt när vi går till riksdagen och begär beslut som berör denna fråga.

Jag hann inte svara på en fråga som herr Burenstam Linder tog upp i ett av sina anföranden. Det gällde den internationella reaktionen. Principiellt vill jag bara svara atl såvitt jag känner till är det allmänt godtaget i de internationella sammanhangen all man från regeringarnas sida går in i projekl som har lokaliserings- eller etableringspolilisk karaktär. Jag kan inle se alt framför allt stålämnesprojektel bör ge anledning till någon annan reaktion från omvärlden än vad vi hittills har fått del av.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr lalman! Som jag sade när jag log upp de internationella frågorna är lokaliseringspolitiska aktiviteter godtagna. Men det här projektet har ju inte alls av regeringen presenterats på det viset. Det har presenterats som en rent företagsekonomiskt motiverad satsning, och vi får väl anta atl omvärlden då också kommer alt betrakta det så, vilket vi har gjort här i Sverige från olika håll.

Men på det här stadiet i vår debatt är fortfarande huvudfrågan hur det egenlligen var med den här återremissen. Det är ingen bagatell, ulan del är en fråga om hur öppenheten - t. o. m. inom så slutna sällskap som näringsutskoitet - egentligen är från regeringens sida när del gäller de statliga företagen. Jag noterar att industriministern säger att utskottet har fått samma material till sitt förfogande som regeringen har haft. Men jag noterar också vad herr Sjönell sade - atl det i utskottet, såvitt han vet, icke har meddelats att man i Statsföretags styrelse har fattat ett beslul om förnyad prövning. Del är hell riktigt atl man har rätl alt göra olika studier runt ett projekt. Men vad frågan här gäller är: Har man meddelat alt man har funnit anledning till den typen av vad man kallar fördjupad projektering, som nu har lett till dessa mycket omfattande ändringar?

Och jag frågar herr Svanberg: Har styrelseledamoten i NJA, herr Svanberg, i sin egenskap av ordförande i näringsutskottet låtit meddela att man i NJA:s styrelse har funnit anledning till en sådan här s. k. fördjupad projektering, som har lett till mycket stora ommöbleringar i projektet?

Hen SVANBERG (s):

Herr talman! Jag har myckel svårt att rikligl falla varför debatten just nu rör sig om huruvida jag har meddelat att det och det beslutel har fattats.

Näringsutskotiel har för ca tre veckor sedan fått en grundlig redogörelse av projektledningen för Stålverk 80 och NJA om den projektering som

nu pågår. En fördjupad studie, som det här talas om, innebär väl att man gör en projektering som undedag för ett beslut och atl man sedan inhämtar offerter, går in i detaljer. Låg det inte i riksdagsbeslutet att man också skall inhämta offerter osv.? Är det någonling som man skall anklaga NJA-ledningen för eller något som Jag skall lala om för näringsutskottet? Det är väl självklart all näringsutskottet har begripit att man måsle göra detta när man skall utföra detaljstudierna.

I övrigt har utskottet för ungefär tre veckor sedan fått denna grundliga genomgång. Krångligare än så är inte det här fallet.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om finansieringen av Stålvei-k 80

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! I april - alltså samtidigt som man i näringsutskotiel satt och diskuterade det som man skulle diskutera efter det atl ärendet hade återremitterats - fattades tydligen i NJA:s styrelse beslul om vad som här kallas för en fördjupad projektering men som uppenbarligen avser en total eller långtgående om projektering av det hela. Jag ber då att i protokollet få slå fast atl herr Svanberg icke har meddelat della lill utskottet.

Herr Svanberg började sitt inlägg, herr lalman, med alt säga atl han hade svårt att fatta vad den här debatten gällde - och del var Just det jag var rädd för!

Hen SVANBERG (s):

Herr talman! Jag har fortfarande svårt att göra klart för mig vad det är herr Burenstam Linder vill att den här debatten skall handla om.

Den fördjupade projektering som har skett är en detaljprojektering för det stålverk man skulle bygga och går ända ned till infordrande av offerter. Det är en sak.

Sedan gäller det frågan om kontakterna med Krupp och frågan om atl eventuellt komplettera med valsverk. Del är detta som herr Burenstam Linder menar är den fördjupade projekteringen. Detta har skett ulan alt det på något sätt berört Stålverk 80. Den dag man kom fram till att det här skulle innebära en förändring i planerna har inte bara regeringen utan också näringsutskoitet fåtl en detaljerad genomgång av vad det är man utreder, och besked har lämnats alt man kommer att vara färdig med projekteringen om ett antal månader.

Jag förstår inte var hemlighetsmakeriet skulle ha funnits. Skulle man möjligen ha gått ut och sagt att här för vi vissa resonemang med en ulländsk induslri? Del gör man inte på egen hand i ett svenskl företag utan all ha den industrins medverkan. Och det har aldrig, förrän man nu kommer till näringsutskoitet, varit tal om några detaljer, utan frågan har gällt: Finns det över huvud taget en möjlighet att komma överens om någonting i detta sammanhang? När man kommii så långt all det visar sig alt reella förutsättningar för ett samarbete finns, då har näringsutskotiel fåll en redogörelse. Detta tycker jag är ganska självklart.

Tidigare i debatten har man tagit upp vad jag sagt beträffande upp-

4 Riksdagens protokoll 1975/76:15

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läkemedelsindustrin

delningen i två projekt. Del är hell rikligl att jag har sagl atl en sådan uppdelning gör man bara om man inte kan låna pengar. Jag vill också hänvisa lill det yttrande som i dag fälldes i näringsutskotiel av Statsföretags chef, som sade: All uppdela stålverket i två bilar går tillfälligt, när man också bygger ett valsverk, men man får betala 70 96 av investeringskostnaden på 2 miljoner lon, och följaktligen har man inte mer än 30 96 på den andra delen.

Det är ju precis vad jag har sagt alt man kunde göra om del var nödvändigt av kapitalskäl. Det gick tekniskt alt göra det, men det var ekonomiskt en dålig affär, när man inte hade valsverket alt komplettera med.

Övedäggningen var härmed slutad.

§ 7 Om förstatligande av läkemedelsindustrin

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för atl besvara herr Burensiam Lmrfe/s(m)den 15 oktober anmälda interpellation, 1975/76:16, om förslag alt förstatliga läkemedelsindustrin och läromedelsproduktionen, såvitt interpellationen avsåg läkemedelsindustrin, och anförde:

Herr talman! Herr Burenstam Linder har till mig ställt följande frågor.

1. Vilka är motiven för ett övertagande i statlig regi av läkemedelsindustrin?

2. Vilka är motiven för en socialisering av läromedelsproduktionen?

3. Avser statsrådet att framlägga proposition om förstatligande av dessa branscher?

4. På vilket sätl avser statsrådet atl låta de anställdas uppfattning bättre än hittills få inverka på beslut om i vad mån staten skall överta förelagen i dessa två industrier?

Frågorna besvaras i vad avser läromedelsproduktionen av statsrådet Hjelm-Wallén.

Läkemedelsproduktionens direkta samband med hälso- och sjukvården är grundmotivet för den opinion som kräver ett samhällsinfiylande i betydande omfattning över den svenska läkemedelsindustrin. Sjukvården belraktas i vårt land allmänt som en samhällsangelägenhet. Samma synsätt ligger bakom kravet på en sammanföring av läkemedelsindustrins verksamhel i samhällets regi.

Internationellt sett är de svenska läkemedelsföretagen relativt små. De har vunnit sina främsta framgångar inom vissa begränsade produktområden. Sjukvårdens vetenskapligt och organisatoriskt höga nivå och landets väl utvecklade tekniska kunnande medför goda förutsättningar för en vidareutveckling av läkemedelsindustrin. En fortsatt utveckling är samtidigt beroende av om den svenska läkemedelsindustrin kan hävda sig på världsmarknaden. Utan tvivel skulle möjligheterna härtill öka

genom en organiserad samverkan, efiersom detta medger ett bättre utnyttjande av de samlade resurserna.

I syfte att påverka utvecklingen i en sådan riktning har regeringen den 25 september 1975 bemyndigat mig atl tillsätta en delegation för samordning av svensk läkemedelsindustri.

Delegationens huvuduppgift blir att la initiativ till samordningsprojekl avseende produktion och forskning liksom sådana samordningsprojekt avseende marknadsföring som inte hänför sig till uppgifter som enligt riksdagsbeslut åvilar Apoteksbolaget. En övergripande målsättning bör vara alt i samhällets regi sammanföra läkemedelsindustrins verksamhet.

Företrädare för de fackliga organisationerna kommer att ingå i delegationen. I den mån delfrågor som berör de enskilda läkemedelsföretagen kommer au behandlas i särskilda arbetsgrupper bör lokala fackliga företrädare ges möjlighet alt della i detta arbeie. Sålunda skapas garantier för atl de anställdas uppfattning kommer till uttryck.

Jag vill avvakta resultaten av delegationens arbeie innan Jag lar ställning lill behovei av andra samordningsåtgärder.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läkemedelsindustrin

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag beklagar att jag befinner mig i den situationen -eller har försatts i den situationen - att här delta i den ena debatten efter den andra. Del är ur min egen synvinkel inte speciellt praktiskt.

Det finns ett anlal argument som socialdemokrater brukar framföra som motiv för tanken att läkemedelsindustrin skall socialiseras. Man brukar säga atl det är "fult att tjäna pengar på atl människor är sjuka". När man hör del argumentet undrar jag om man också skulle vilja säga alt del är fult av bönderna att tjäna pengar på att människor är hungriga. Socialiseringsivrarna brukar också säga att man skall förstatliga för atl få lägre priser, färre synonympreparat, mindre reklam och mera forskning. Eftersom nu Rune Johansson inte anför några av dessa idéer som grund för sina förslag skall jag inle spilla tid på att försöka visa felaktigheterna i dessa socialiseringsargument.

Jag skall nöja mig med två påpekanden. Del ena är all de länder som har siatsmonopol på läkemedelstillverkning lycks ha haft mycket liten framgång i läkemedelsforskning. Det andra är att priserna på läkemedel genom Apoteksbolaget har höjts i flera omgångar. Det pålägg Apoteksbolaget gör på sina inköpspriser är inte mindre än 50 96, inte 30 % som sägs i den socialdemokratiska rapport som industriministern själv har varit med om all utarbeta. Apoteksbolaget lägger på 50 % eller mer på inköpspriset.

Rune Johansson har ett speciellt argument för sitt förslag alt läkemedelsindustrin skall sammanföras i samhällets regi. Men innan jag granskar hans argument har jag något atl säga om försöken som f n. pågår att socialisera partihandeln med läkemedel. Om man nu inte tror på de vanliga socialiseringsskälen, varför är man då i färd med alt förstatliga denna s. k. droghandel? Några effektivitetsvinster står inte atl få genom

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läkemedelsindustrin

ett sådant monopol. I Norge t. ex. har man ett statligt monopol på partihandel med läkemedel. Effektiviteten är där mycket lägre än i Sverige. Marginalerna är 15 96 jämfört med 6 96 hos oss i partihandeln med läkemedel. Omsättningen per anställd är 1 milj. kr. i det norska monopolet, 1,5 milj. kr. i del statliga droghandelsbolag vi redan har i Sverige och 2,5 milj. kr. i de två privata kvarvarande företagen i Sverige.

Med hänvisning till de dåliga erfarenheterna från Norge förkastade man, när Apoteksbolaget bildades, förslaget att också partihandeln skulle socialiseras. Den grundläggande utredningen gjorde det, departementschefen gjorde det, utskottet gjorde det och riksdagen gjorde det.

Ansträngningarna all förstatliga droghandeln har inga sakliga motiv för sig. De är dessutom utmanande genom att riksdagen faktiskt har beslutat att det inle skall vara någon sådan socialisering. Ett siatsmonopol här bör inte införas utan att skälen för och emot delta redovisats offentligt och riksdagen haft tillfälle alt pröva frågan.

Om vi sedan övergår till själva läkemedelsindustrin finner vi att Rune Johansson menar att företag där skall sammanföras i statlig regi för att företagen därmed skall få utvecklingskraft. De är för små, säger han.

Industriministern menar: "Sjukvårdens vetenskapligt och organisatoriskt höga nivå och landets väl utvecklade tekniska kunnande medför goda förutsättningar för en vidareutveckling av läkemedelsindustrin." Jag håller med honom. Men jag ber på nytt atl få påpeka vad jag sade i den föregående debatten om Stålverk 80, nämligen all industriministern hoppar mellan de näringspolitiska strategierna. I ena ögonblicket är det en självklarhet att man i basindustrier skall vidareutveckla råvaror, i andra ögonblicket framförs det som någol betvingande sant atl man på grund av en vetenskapligt och organisatoriski hög nivå skall vidareutveckla en bransch.

Med lanke på den debatt vi hade tidigare kan jag också påminna om alt om man nu dirigerar så mycket pengar till stålindustrin så blir väl den här branschen en av de branscher som kommer att fä mindre pengar lill förfogande än den annars skulle ha haft.

Men om vi nu accepterar idén - och det är jag beredd att göra - att läkemedelsindustrin är mycket utvecklingsbar, så har vi med det inte accepterai tanken atl företagen skulle må bra av att sammanföras i statlig regi. Rune Johansson säger alt det "utan tvivel" är så. Men jag tvivlar i allra högsta grad, och jag är inte imponerad av att industriministern bara gör ett blankt påstående om att det är på del viset.

Läkemedelsföretagen sysslar i praktiken med mycket olika saker. De har sina olika specialiteter, som inle på någol enkelt sätl låter sig slås samman för att man skall få några stordriftsfördelar. Socialdemokraterna tror som alltid att allt blir så bra bara man slår ihop saker och ting -det må sedan gälla kommuner eller företag. Så är del inte.

Förhållandel alt företagen har så olika specialiteter har kommit t. ex.
professor Ingemar Ståhl att i en artikel i Ekonomisk Debatt dra den slut
satsen atl " några påtagliga fördelar med en 'samordning' av industrin

knappast står alt vinna . Skalfördelarna i produklionen är ganska

små, och där de förekommer - som exempelvis produklionen av råpe-nicillin - har ett samarbete redan etablerats." Det är alltså en ekonom som efter att ha gjort en analys har kommit till den slutsatsen, som är en helt annan än industriministerns; industriministern påslår bara blankt all det förhåller sig på ett annat sätl.

Man kan f ö. se hur t. ex. Astra-koncernen är organiserad. Den är uppdelad på olika företag, som vart och ell har en mycket självständig ställning. De olika företagen inom själva koncernen har t. o. m. såvitt jag har mig bekant fristående forskningsavdelningar.

Vi vet också att Astra och Kabi på statligt initiativ redan haft överläggningar om samordning av den typ som industriministern nu vill pressa på dem men att företagen funnit alt sådant samarbete inte med fördel kunnat uppnås. Från Kabis sida har man i detta sammanhang uttalat sig mera avvaktande, men det kan möjligen bero på all man där är under direktiv att försöka åstadkomma någon form av samordning.

Under det att de diskussioner som industriministern nu vill sälta i gång i läkemedelsdelegationen försiggår kommer branschen att leva under stor osäkerhet. Det är svårt att veta om det lönar sig att salsa och vidareutveckla. Vad som åstadkoms kan bli förstatligat, och det är inle någon större stimulans lill risktagande i det. All branschen får leva under ett sådant hol är mycket olyckligt för strävandena alt åstadkomma just en utveckling. Förhållandet förbättras inle av att industriministern i den instruktion lill läkemedelsdelegationen som gavs i går uttalar vad som måsle uppfattas som just ell hot. Där heter det: "Det bör ankomma på de parter som berörs av samordningsprojekt som tagits upp i delegationen all överenskomma om ekonomiska och andra villkor för samgåendet. Skulle berörda parter inte kunna träffa uppgörelse om lösningar som förordats av delegationen skall detta anmälas till regeringen" - antagligen för lagstiftning.

Alla dessa överläggningar som skall ske i delegationen och dess undergrupper kommer också all innebära alt företagsledningarna tvingas använda en oproportionerlig lid till sammanträden om annat än det som hör till vanlig rimlig företagsverksamhet. Inle heller detta kan befrämja branschens utveckling.

Så har vi frågan om de anställdas medverkan och inställning. På den socialdemokratiska kongressen diskuterades en socialisering av läkemedelsindustrin samtidigt som företrädare för de anställdas organisationer protesterade både mot idén om ett förstatligande och mot all man på kongressen diskuterade frågan ulan att de hade tillfrågats om sin uppfattning. Så här skrev t. ex. John Mossberg, vice ordföranden i fackklubben hos Pharmacia:

"Del känns olustigt för oss som arbetar inom läkemedelsindustrin all

--- regeringspartiet finner hell i sin ordning atl diskutera socialisering

av vår industri högt över våra huvuden. Var finns i detta fall fruklen av det fagra talet om demokrati?"

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läkemedelsindustrin

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läkemedelsindustrin

Jag frågar också hur man kan gå till väga på del viset samtidigt som man berömmer sig av atl vilja la hänsyn till de anställdas uppfattning. Hur lätt blir inte talet om medbestämmande till hyckleri. Regeringen har ju t. o. m. ett lagförslag om kontroll av företagsförvärv där tanken är att "sätta löntagarna i stånd all på ett effektivt sätt påverka frågor om företagsköp".

Min fråga till industriministern är nu: Kommer de anställda att ha ett avgörande inflytande på i vad mån läkemedelsföretagen skall sammanföras i statlig regi? Ett svar på den frågan behövs.

Det räcker inle med att bara hänvisa lill att facket skall få ha ell par företrädare i den nya delegationen och i olika arbetsgrupper. Det är riktigt att på så vis de anställdas uppfattning kan komma till uttryck. Men vad del gäller är om socialdemokralin tänker sig alt genomföra en socialisering eller vad som i praktiken är en socialisering av läkemedelsindustrin även om de anställda inte önskar en sådan förändring.

Någon särskild lyhördhet för behovet av samråd visar det inte heller alt facket försl i går av industriministern gavs tillfälle alt utse företrädare i delegationen och då endast fick några limmar på sig att avgöra vem man ville låta sig representeras av. På så kort lid hinner man inte med något samråd när man också har sill dagliga arbete att sköta. Man hinner inte överlägga om vem som skall ingå i en delegation som denna.

Jag undrar ibland, herr lalman, varför den socialdemokratiska regeringen vill ha mer och mer att bestämma över när det finns så mycket som regeringen borde göra och som är ogjort på del ekonomiska området. I all stillsamhet skulle jag vilja fråga t. ex. varför inte Rune Johansson inriktar krafterna på all värna om penningvärdet eller skapa ett hållfasi skattesystem. Del är sådani som en regering och ingen annan måsle försöka klara. Vad Jag kan förstå av det ekonomiska läget finns det här fullt upp med arbetsuppgifter utan att regeringen behöver skaffa sig mer och mer att beställa överallt i vår ekonomi.

Hen MOLIN (fp):

Herr talman! Jag skall inle gå in i den här debatten i dess helhet utan vill bara göra en kommentar till en passus i industriministerns interpellationssvar, nämligen när industriministern säger att grundmotivet för att, som del heter, "i samhällets regi sammanföra läkemedelspro-duklionen" är denna produktions direkta samband med hälso- och sjukvården. Del här knyter an till ett uttalande som sialsminislern gjorde kort efter partikongressen där han sade alt förslaget om socialisering av läkemedelsbranschen tillkommit för de sjukas skull.

Jag tror av följande skäl all en socialisering av läkemedelslillverkningen tvärtom skulle kunna få negativa verkningar för de sjuka.

Många livsviktiga läkemedel tillverkas utomlands, och flertalet verkligt betydelsefulla nya läkemedel introduceras försl på den utländska marknaden. Importerade läkemedel är sålunda mycket betydelsefulla för sjuk-och hälsovården i Sverige, och de svarar också för ungefär hälften av

läkemedelsåigången. För många sjuka människor kan det alltså vara av största betydelse att få tillgång till dessa i ullandel lillverkade läkemedel.

Om staten nu fick total kontroll både över läkemedelstillverkningen och över läkemedelsdislributionen, vilket den i stor utsträckning redan har via Apoteksbolaget, blev riskerna betydande atl dessa utlandslill-verkade läkemedel skulle få svårt alt nå in på den svenska marknaden.

Apoteksbolaget har redan i dag ett avgörande inflytande på prissättningen på läkemedel. Detta har - tvärtemot vad som utlovades vid avskaffandet av de privata apoteken - lett till mycket kraftiga prishöjningar på inhemska läkemedel. Samtidigt har Apoteksbolaget vägrat att godkänna prishöjningar på importerade läkemedel och därigenom minskat möjligheterna att få in utländska läkemedel till Sverige på grund av all exporten av dessa blivit födustbringande.

Jag tror att en socialisering av läkemedelstillverkningen skulle kunna förslärka den här utvecklingstendensen och alltså leda dels till dyrare inhemska läkemedel, dels till ett mindre sortiment av läkemedel över huvud tagel genom all många utländska preparat föll bort. Det sistnämnda är det mest betydelsefulla. En sådan utveckling skulle i längden gå ut över många sjuka människor, och för mig blir slutsatsen snarast att man för de sjukas skull bör säga nej till ett förstatligande av läkemedelstillverkningen.

Denna negativa situation uppkommer alltså när staten får total kontroll över både tillverkningsledet och distributionsledet, och det skulle Ju bli resultatet om också läkemedelsindustrin lades i slatens hand.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läkemedelsindustrin

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Herr Burenstam Linder har i sin interpellation frågat om motiven forell eventuellt förstatligande av läkemedelsindustrin. Jag har i mill svar velat återge det som jag betraktat som opinionens grundmotiv, sådant detta kom till uttryck på den socialdemokratiska partikongressen, nämligen sambandet mellan sjukvård och läkemedel. Det är i och för sig inle så märkligt.

Herr Burenslam Linder ser frågan om läkemedlen mer som en del av vår produktion, och han för sin argumentation med den utgångspunkten. Han frågar om della är ett område som vi har slörre anledning atl ägna uppmärksamhet åt än andra. Han anser au vi hoppar mellan olika områden och för vår argumentation med hänsyn härtill. Vi skulle i vissa sammanhang tala om basindustrier och i andra sammanhang visa intresse för en socialisering inom ett så begränsat område som läkemedelsindustrins.

Herr lalman! Det är klart att vi här delvis rör oss med känslomässiga ting. Åtskilliga människor i vårt land har den uppfattningen att det vore rimligt atl gå väsentligt längre i fråga om kontroll, insyn och ägande av läkemedelsindustrin, därför atl de ser till sambandet mellan läkemedelsproduktionen och den allmänna sjukvården. Om jag skulle vidareutveckla den intresseinriktning som herr Burenstam Linder företrätt

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läkemedelsindustrin

skulle jag kunna ta upp frågan om det är rimligt atl sjukvården lyder under del allmänna och ligger i framför allt kommunernas och landslingens sköte. Vi har Ju sedan länge en sådan ordning i vårt land, och detta är i och för sig ingenting märkvärdigt. De olika partierna uppfattar det såsom rimligt, och Jag skulle tro att majoriteten av svenska folkel har den uppfattningen all detta är en angelägenhet som bör åvila samhället.

Vid ett tillfälle var jag i Amerika och studerade sjukvården där, och Jag mötte där en grupp läkare som var utomordentligt kritiska mot den svenska sjukvården som de betraktade som socialiserad. De ansåg att sjukvården borde ligga i privat ägo, precis som en rad andra funktioner i samhället.

Det pågår alltså en diskussion om i vilken omfattning man bör ålägga samhället atl svara för uppgifter som är väsentliga för medborgarna. Jag återkommer till atl vi här har kommii fram till alt sjukvården är en sådan väsentlig uppgift. Jag ser det som naturligt atl de opinioner vi har i vårt land förmenar atl det är lika rimligt atl läkemedelsindustrin såsom varande en del av vår sjukvård har samma ställning.

Nu säger herr Burenstam Linder atl regeringen borde ha mycket annat alt syssla med än just denna fråga. Men del är så, herr Burenslam Linder, att vi inom socialdemokralin har en fri och öppen debatt. Vi har opinioner som självfallet inte minst kommer till ullryck i samband med våra kongresser. I ålskilliga frågor har debatten förts ute i våra organisationer där medlemmarna givit uttryck för sin bestämda mening, i delta fall om läkemedelsindustrin. Del är klart all när en sådan fråga kommer upp i högsta beslutande instans, dvs. partikongressen, har den regering som emanerar frän detta parti en skyldighet att så långt det är möjligt beakta vad kongressen har uttalat.

Vi förde diskussionen i denna fråga öppet vid kongressen, och de beslut som togs är kända. Jag finner, herr talman, ändå anledning alt beröra beslutel vid kongressen när del gäller läkemedelsindustrin därför atl Svenska Dagbladet i dag haren artikel med rubriken "S-kongressen 'kördes över' av regeringen". Jag vill inte polemisera mot tidningen, men jag anser all del är nödvändigt alt klarlägga ett faktiskt förhållande.

Svenska Dagbladet har i artikeln sagl alt regeringen här har tagit en ställning i frågan som går helt stick i stäv med vad kongressen beslutat och atl regeringen gjort detta redan i september, således innan kongressen fattade sitt beslul. Regeringen påstås således ha fastslagit sin politik redan i september och man åberopar därvid tillsättandet av en utrednings- och samordningsdelegation, om vilken regeringen - och det är riktigt - beslutade den 25 september, alltså före kongressen.

Men, herr talman, del var ett beslul som "togs utom listan" - det hör inle till ovanligheten om vi inte är färdiga med ett ärende, exempelvis när det gäller utformningen av direktiven till en utredning. Inför det angelägna i atl ta principiell ståndpunkt, i detta fall lill frågan om en delegation, har vi möjligheter alt fatta sådana beslut. Självfallet väntade

vi med utarbetandet av direktiven till dess kongressen hade ägt rum för alt även den skulle kunna påverka direktivens utformning. Detta framgår också av artikeln där man hänvisar till atl direktiven har nästan exakt samma utformning som uttalandena vid partikongressen.

Herr lalman, vad ligger då bakom de beslul som vi har fatlat och hur skall de tolkas? När vi genom Kabi övertog en del av läkemedelslillverkningen var motivet att få möjlighet till insyn inom denna industrigren och därigenom ett direkt inflytande över sådan företeelse som informationsgivning, prisbildning, samarbete med utomstående forskningsinstitutioner m. m. Del är samma motiv som nu ligger bakom ansträngningarna all få mer av insyn och kontroll över läkemedelsindustrin.

Då uppkommer frågan om takten i denna utveckling. Vi menar au vi här bör kunna tillskapa en delegation vars uppgift blir att diskutera följande frågor: Vilka förutsättningar flnns för en samordning mellan svensk läkemedelsindustri av statlig resp. privat karaktär? I vilken omfattning kan man samordna utveckling och forskningsarbete? I vilken omfattning är det ändamålsenligt att samordna marknadsföringen? I vilken omfattning är del av värde att samordna produktionen, och när skall man överlåta åt ett av förelagen att bedriva produktion inom ett visst område?

Jag tycker detta är en vettig utveckling. Vi ger möjligheter för representanter för regeringen, för statliga läkemedelsindustrier, för Apoteksbolaget, för de privata läkemedelsföretagen och för de anställda att genomföra ett sådant uirednings- och diskussionsarbeie.

Jag tror mig också kunna åberopa samtal med chefer för den privata industrin som har klart uttalat all det finns många vikliga områden inom vilka en samordning skulle kunna ge mycket bra resultat. Den privata industrin står således inle främmande för den verksamhel som nu kommer att påbörjas.

Jag kommer sedan till frågan om de anställdas möjligheler atl påverka händelserna. Vi har mött en negativ attityd från de anställdas sida, det är alldeles riktigt. Vi har inte begärt eller sökt alt få klarhet om i vilken omfattning uttalandena har varit representativa för majoriteten av de fackliga grupperna, men Jag utgår från att en betydande del av de anställda står bakom de uttalanden som är gjorda. Eftersom det inle varit fråga om all fatta omedelbara beslut har vi givit möjligheter för de anställda all vara representerade i delegationen och ta del av utredningar och debatter. Vi säger i direktiven atl när man kommer in på frågor som berör ett förelag bör de fackliga organisationerna vid detta företag få möjligheter att deltaga i diskussionerna om samordning, om fusion eller vad det nu kan gälla.

Herr Burenstam Linder har lagil upp frågan mera principiellt: I vilken omfattning skall de anställda ges avgörande infiytande? Jo, vi har iniresse av det. Och herr Burenstam Linder åberopar en promemoria som berör det här problemet.

Jag är medveten om alt det här är ett utomordentligt stort och viktigt

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läkemedelsindustrin

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läkemedelsindustrin

område för diskussion. Men låt mig vända på frågeställningen ett ögonblick. Om personalen är posiliv lill och arbetat för all staten skall överta deras förelag och detta kommer till uttryck i resolutioner och uppvaktningar från de anställda, bör det då så atl säga åvila staten atl överta företagen?

Vi har sedan ungefär ett år tillbaka diskuterat inköp av en ammu-nilionsfabrik, vilket Förenade Fabriksverken har föreslagit. Regeringen har i dagarna avvisat förslaget trots all representanter för de anställdas organisationer vid ett par tillfällen uppvaktat regeringen och tillstyrkt inköp av företaget. Men vid varje sådant tillfälle är det nödvändigt och angeläget - i detta fall för regeringen - att bedöma det ändamålsenliga i åtgärden. Andra mera övergripande motiv kan alltså slutgiltigt bli avgörande för ställningstagandet.

Om och när frågan blir aktuell för läkemedelsföretagen kan bedömningen göras på samma säll men i motsatt riktning. Om delegationen vid sina studier kommer fram lill ett förslag om samordning mellan låt oss säga ett av de privata förelagen och det statliga Kabi - det kan kanske gälla samordning av produklionen i ett specialbolag med 50-50-äganderäti eller rekommendation om fusion av någon del av Kabi med det privata företaget - och parterna vid direkta förhandlingar om genomförandel inte kan bli överens om villkoren kommer delta enligt de direktiv som är utfärdade au redovisas inför regeringen. Regeringen har då att göra sin bedömning av motiven och så småningom komma fram till sitt ställningstagande.

Om motiven klart visar att en samordning skulle vara till fördel för en betydande del av våra medborgare är frågan om man inle måsle söka övertyga de anställda om det riktiga i au besluta som delegationen föreslår även om de är negativa till det.

Jag tror i likhet med företrädare för både den privata läkemedelsindustrin och Kabi all betydande samordningsfördelar skulle kunna vinnas. Det är inie obekant all Kabi har en investeringsplan på mellan 250 och 300 milj. kr. Det finns samtidigt inom den privata industrin investeringsplaner som går mycket långl. Är del då inte angeläget atl för ett så begränsat område som läkemedelsindustrin ändå utgör - begränsat men utomordentligt viktigt - diskutera igenom förutsättningarna för att åstadkomma en samordning i fråga om investeringsutbyggnader? Jag tror alt när man nogsamt tänker efter finner man alt de förutsättningarna ordentligt borde genomlysas, och det är del som vi avser alt utrednings-och samordningsdelegaiionen skall göra. Jag tillmäter den således en utomordentlig betydelse, och jag vill gärna med hänsyn bl. a. till Svenska Dagbladets artikel säga att delegationen hade tillkommit även om kongressen följt motionärernas ursprungliga förslag, som innebar att kongressen skulle uttala sig för ett rakt förstatligande av läkemedelsindustrin. Det ärju vårt sätt atl arbeia: med utredning, med diskussioner och med instrument av ungefär den karaktär som delegationen har.

Herr Burenstam Linder menade alt med den utveckling som parti-

handeln haft i vårt land har man inte kunnal visa på några större framsteg. Han sade att ovanpå priserna lägger Apoteksbolaget ett påslag på 50 %. Men, herr Burenstam Linder, detta påslag inrymmer ett påslag för dis-tribuiionskoslnaderna på drygt 30 %. Del är del som vi har hänvisat till i vårskrivning till kongressen. Det motsägeri och för sig inte uppgiften atl påslaget ovanpå priserna ligger vid ca 50 %, men själva disiribulions-kostnaden svarar mot ca 30%.

Herr talman! Den här diskussionen skulle naturligtvis kunna gå längre. Jag har väl ingen anledning att utförligt redovisa vad som anförs i direktiven för delegationen. Del borde nu vara möjligt atl föra en lugnare debatt omkring vad som kommer atl ske i fråga om den svenska läkemedelsindustrin. Den är väl utvecklad. Den har ell bra forsknings-och utvecklingsarbete bakom sig. Den har goda resurser. De bör kunna utnyttjas också i samverkan mellan förelagen. Jag har under alla omständigheter, när jag följt den debatt som förs inom personalorganisationerna, fåll den upfattningen all man också där väl kan tänka sig en samordning av del här slaget, som kan innebära och kommer atl innebära en ökad insyn och kontroll och ett ökat ägande från samhällets eller Slatens sida. Men man vill ha en utveckling som går steg för steg. Det är ungefiir den uppfallning som partikongressen har anslutit sig till, när man säger atl den övergripande målsättningen bör vara all i samhällets regi samordna läkemedelsproduktionen - och i första hand, skulle Jag då vilja tillägga, den del som har att förse den svenska marknaden med läkemedel. Där ligger självfallet vårt förstahandsiniresse. I vissa fall går den delen inle alt skilja ut, men Jag vill ändå upprepa som min personliga uppfattning atl delegationens arbeie i första hand bör inriktas på den uppgiften. Vi har heller inte i det beslut som togs av kongressen fastlagt någon tidrymd inom vilken den här målsättningen om möjligt skall vara genomförd. Det blir ett successivt arbeie, där i första hand delegationen kommer att tillmätas den allra slörsla vikten.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läkemedelsindustrin

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Industriministern hänvisade lill den socialdemokratiska kongressen och sade att man där har en öppen debatt, och jag tänker inte gå in i en diskussion om hur ni har det på er kongress. Del enda Jag vill notera är att Just i det här sammanhanget har den famöse doktorn Bertil Wik återvänt till sin hembygd och gjort de mest ilskna uttalanden man kan tänka sig om den socialdemokratiska kongressen. Men det där är ert eget problem.

Sedan redovisade industriministern att åtskilliga - Jag antar alt det är socialdemokrater - kräver mer socialisering i den här branschen. Motivet skulle vara att läkemedel är en del av sjukvården. Del var f ö. någonling som industriministern kom lill fiera gånger. Skall man socialisera tillverkningen av lakan och filtar, eftersom de används på sjukhus? Skall all byggnation av sjukhus ske i samhällets regi bara därför all själva sjukhusen onekligen hör lill sjukvården? 1 själva verket är räntekost-

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/71 förstatligande av läkemedelsindustrin

naderna för sjukhusen varje år t. o. m. någol slörre än läkemedelskostnaderna. Jag är inle riktigt säker på atl detta argument är speciellt rimligt, alldeles särskilt som vi här i Sverige, såsom herr Molin påminde oss om, kan säga hur mycket man vill att man skall socialisera läkemedelsindustrin bara för atl dess produkter används i sjukvården - bara hälften av de läkemedel som används här är tillverkade av svenska förelag. Ni har väl inte tänkt er att socialisera Hoffmann, Roche, Ciba, Geigy och andra? Det måsle vara något av ett dilemma om man menar att läkemedlen, eftersom de hör lill sjukvården, måsle produceras i statlig regi.

Det var bra att industriministern bekräftade alt Apoteksbolagets pålägg är 50 % och inte 30 som ni lalar om i er rapport. Jag förnekar inte att dessa 50 % används till någonling, såsom t. ex. att betala en del kostnader för apotek och annat. Jag är övertygad om att pengarna används till saker och ting, men poängen i mitt resonemang är: Sedan det statliga Apoteksbolaget bildades har detta pålägg höjts i olika etapper, och jag tror inle atl läkemedlen har blivit billigare för konsumenterna och för skallebeialarna.

Vidare fick jag inle något svar på frågan om socialisering av partihandel med läkemedel, dvs. droghandeln. Det är utan tvivel någonting som hör till villkoren för läkemedelsindustrin. Jag upprepar att riksdagen har beslutat - klart ullalat - att del inte skall vara ett statligt monopol i denna bransch. Ändå håller Apoteksbolaget på att försöka - i kraft av sitt monopol på inköp - förhandla sig fram till atl köpa upp kvarvarande privatföretag. Såvitt jag förstår av industriministerns uttalande på den socialdemokratiska partikongressen tycker ni också att detta är en bra väg au socialisera droghandeln. Men om ni skall gå den vägen får ni faktiskt bekväma er atl lägga fram en proposilion om saken och redovisa motiven. Ni kommer nämligen inte ifrån alt riksdagen har klart fastställt att droghandeln icke skall socialiseras. Och det har riksdagen gjort -jag upprepar det - men hänvisning till atl erfarenheterna från det norska statsmonopolet är synnerligen dåliga.

Jag hörde industriministerns fråga, och jag kan hjälpa till med svaret: droghandeln diskuterade man samtidigt med alt apoteken socialiserades. Det fanns en utredning, som bl. a. hade i uppdrag enligt direktiven att granska frågan om socialisering av droghandeln.

Sedan har vi då huvudfrågan: Regeringen tillsätter en delegation, som skall diskutera och förhandla. Såsom socialdemokraterna tänker sig det hela skall man inte gå abrupt lill väga, utan förändringarna skall ske steg för steg, litet sakta, så atl folk inte märker vad som händer.

Men del här ärju en utvecklingsbar bransch. Om ni låter den fungera under så myckel av hol - som del faktiskt gäller - om socialisering och ingrepp på olika sätt, kommer ni absolut inte att befrämja utvecklingen inom branschen. Det kan industriministern vara övertygad om. Vem vill göra några nya satsningar och la några nya kraftlag där, när man vet alt vad man gör kan omintetgöras nästa dag genom olika beslut

i annat sammanhang?

Industriministern säger att del finns en lång rad av områden där man skulle kunna göra en sådan samordning. Jag har bara läst de uttalanden som gjorts i samband med alt Kabi och Astra diskuterade denna fråga, och det var synnerligen svala reaktioner på idén om ett långtgående samarbete.

Jag upprepar också att branschens förelag är synnerligen olika. Del är inte nu fråga om en åtgärd motsvarande en sammanläggning av t. ex. två stålproducenter, som i själva verkei mer eller mindre har likadan verksamhel, ulan del är i stället jämförbart med all t. ex. slå ihop en skofabrik med en textilfabrik. Så olika är dessa förelags verksamhetsinriktning, något som också har påpekats av ekonomer som t. ex. Ingemar Ståhl.

Jag tvivlar inle på att ni kan få ledare för de olika enskilda företag som det här gäller atl göra uttalanden om atl man nog kan länka sig en diskussion, att en del åtgärder kanske kan vara bra osv. Man måste sätta sig in i deras situation, nämligen all staten, om de inte gör som staten säger, inte kommer att gå fram med lampor utan socialisera dem. De är ytterst beroende av vilka beslul det blir om ersättningar och annal, och de kommer därför säkerligen att säga både det ena och det andra, som industriministern kan använda i debatten. Men det stärker egentligen inle argumentationen om slordriftsfördelarna - ty någon sådan argumentation har i stort sett inte förekommit.

Sedan kommer vi till de anställdas silualion. Indusiriminislern vände på frågan och undrade: Vad skall man göra, om nu de anställda kräver atl staten skall köpa företag i olika branscher? Ja, mitt svar är helt klart: De anställda kan icke få bestämma på det sättet. Jag anser frågan om en socialisering av näringslivet vara så slor alt den icke kan bestämmas genom all den ena eller andra gruppen av anställda i företag uttalar att staten skall köpa in dessa företag.

Industriministern gjorde, fastän i mera invecklade ordalag, också del påpekandet all om nu de anställda inte vill atl man skall socialisera, så skall man ändå övertyga dem om del rikliga i alt göra det. Alltså är ni tydligen inte heller beredd att, trots tal härom, göra som de anställda skulle önska. Men då skall ni inte heller lägga fram promemorior av den typ som herr Lidbom gjort här när del gäller regler för företagsköp. Del är ju uppenbarligen inle så ni tänker.

Herr lalman! Statsrådet ville här ha en lugnare debatt, och för min del är det alldeles utmärkt. Det skulle vara mycket lugnt och bra, om ni inte hade lagt fram de förslag ni nu presenterar, eftersom det är helt riktigt, som industriministern sade, att de aktuella företagen fungerar bra för närvarande, är utvecklingskraftiga, hävdar sig i internationell konkurrens osv. Varför då röra till del? De argument som industriministern angav för något slags samordning av investeringssituationen kan ju användas för varenda bransch. Man skulle alltså med samma resonemang kunna tillskapa delegationer för varenda bransch. Men då tror jag att

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läkemedelsindustrin

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läkemedelsindustrin

vi skulle få ett näringsliv, som inte kunde ägna sig åt diskussioner om ulveckling utan som hela tiden skulle vara upptaget av delegationssam-manlräden. Det vore inte alls bra för vare sig sysselsättning eller utveckling.

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag har velat, med skärpa, understryka den opinionsbildning som pågår och som har pågått i vårt land också i denna fråga och där vi har all anledning att observera den argumentation som förevarit och grundmotiven för opinionsbildningen. De har gått i riktning mot ett ökat förstatligande av läkemedelsindustrin.

Det är väl självklart att om regeringen - efter utredningar och initiativ av delegationen - kommer fram lill all exempelvis det statliga Kabibolaget bör överta en del av den privata läkemedelsindustrin, så kan regeringen inte verkställa detta ulan alt gå till riksdagen, dvs. det politiska underlaget, de politiska förutsättningarna måsle finnas. Om det behöver vi väl i detta sammanhang inte tvista.

Jag vågar hävda att regeringen inte kommer att föra fram förslagen utan atl känna sig övertygad om deras riktighet med hänsyn till väsentliga medborgerliga intressen.

Om jag uppfattade herr Burenstam Linder rikligl förmenade han atl när den norska regeringen inte hade kommit fram till ett beslut om alt i Norge förstatliga partihandeln så berodde detta på alt de delar av partihandeln som hade kommit i statlig regi fungerade dåligt, inle minst i jämförelse med vad som har skett i Sverige. Men all right, har jag missuppfattat herr Burenstam Linder i den delen, skall jag bara kortfattat ge ullryck för min mening, nämligen att det pariihandelsbolag i statlig regi som vi har i dag och som lill 70 % representerar handeln så långl vi kan bedöma har fungerat bra och att diskussionerna om en fortsatt utvidgning därför inle skulle vara felaktiga. Jag kan inte motsäga herr Burenslam Linder i fråga om riksdagens eventuella beslut, men skulle riksdagen ha tagit ell sådant beslul som herr Burenstam Linder anger, kommer regeringen självfallet inte att träda riksdagens beslut för när. Då får vi undersöka vad som har beslutats och om i så fall frågan måste underställas riksdagen för en förnyad handläggning.

Beträffande de anställda har jag förmenat alt vi självfallet skall tillmäta deras inställning en utomordentlig betydelse. Kommer vi i allmänna sammanhang fram till att de anställda skall ha ell avgörande infiytande i samband med ett köp skall det också gälla det område som vi nu diskuterar, läkemedelsindustrin. Men jag tror också alt det bör vara möjligt atl i en diskussion med de anställda eller deras representanter föra in momentet om vad som är ändamålsenligt. De bör också kunna ha förståelse för del.

Herr Burenstam Linder nämnde i sill lidigare anförande att de anställda med myckel kort varsel fått instruktion om alt utse sina representanter. Det kan ha ett samband med alt vi i fråga om de anställdas företrädare har vänt oss lill deras fackliga huvudorganisationer och all man därför -som inom t. ex. Fabriksarbetareförbundet på grund av resa-har kommit fram relativt sent med beskedel till den lokala fackliga organisationen. Del är sådani som kan inträffa. Del är de lokala organisationerna som skall nämna de personer som skall ingå i delegationen. Beslut kommer naturligtvis inle alt las förrän de haft tillfälle att nominera sina kandidater.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läkemedelsindustrin

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Delta med Norge var tydligen invecklat. Sakläget är att man i Norge - såsom jag tror sedan 1952 - har ett statligt monopol för partihandeln med läkemedel, vilket ger ett rikt material för en bedömning av hur bra det är med ett sådani monopol. Den utredning som väsentligen sysslade med frågan om en socialisering av apoteken hade i sina direktiv - jag är ledsen att behöva redogöra för del här inför industriministern - bl. a. uppgiften alt granska även frågan om förstatligandet av droghandeln. Men med hänvisning till de dåliga erfarenheterna från Norge kom man i utredningen fram till slutsatsen, att man inte borde genomföra en sådan socialisering - någol som både departementschefen, riksdagsutskottet och riksdagens kamrar instämde i. Det är mot den bakgrunden som jag menar att de ansträngningar som nu görs i Apoteksbolaget regi - och med stöd av uttalanden av regeringsledamöter - atl slå under sig kvarvarande enskilda företag på droghandelns område är försök alt gå emot andan i riksdagsbeslutet.

Motivet, enligt Rune Johansson, för att man skulle skapa ett statligt monopol är atl del har fungerat så bra när nu staten genom Apoieks-bolagei har 70 % av droghandeln all del borde vara rimligl au länka sig alt det skulle bli ännu bättre, om man fick den till 100 %. Detta tror jag är ett fullständigt tokigt sätt att resonera! Det sannolika är väl alt del hittills har fungerat ganska bra därför att del finns konkurrens med andra förelag. Del finns nu någonting atl jämföra med, men inför ni ett statligt monopol här, försvinner denna konkurrensfördel.

Beträffande frågan, huruvida del fordras nytt riksdagsbeslut eller inte för att åstadkomma den socialisering som man är i färd med att försöka genomföra, kanske Jag borde göra det påpekandet atl en avigsida med de stora statliga företagen f n. är att bra många saker beslutas där utan att riksdagen får någon möjlighet att säga sin mening. Jag är inte konstitutionell expert i tillräcklig grad för att kunna avgöra om det konstitutionellt sett vore någol fel av Apoteksbolaget - detta formellt enskilda bolag - alt köpa upp alla konkurrenter med statsrådens goda minne. Del går antagligen inte att påvisa att det vore konstitutionellt felaktigt, men del är ändå fantastiskt märkvärdigt att det skall vara möjligt för ett bolag alt bilda ell monopol, när riksdagen har gjort det uttalande som den faktiskt har gjort!

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läkemedelsindustrin

I huvudfrågan vill jag säga att talet om den här delegationen och de hot som ligger bakom och de långdragna diskussioner här som man tydligen tänker sig icke är någonling utvecklingsbefrämjande, icke är någonting sysselsäitningsbefrämjande och icke är någonting exporlbefräm-jande för denna bransch; det kan industriministern vara övertygad om.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! I del sistnämnda avseendet har vi delade meningar, och de delade meningarna får stå emot varandra. Jag har hävdat och hävdar fortfarande att del finns pålagliga vinster atl göra vid en samordning av läkemedelsindustrin.

Får jag säga beträffande de överläggningar som Kabi förde med del privata företaget Astra och som strandade i somras att man såvitt jag kan uppfatta det inte kom fram till någol resultat därför att Kabi framställde önskemålet att få diskutera om Kabis hela investeringsplan - i närheten av 250 milj. kr. - kunde utföras i samverkan eller samordning med Astra, vilket Astra fann vara ytterst svårt. Däremot har man -jag tror jag har rätt atl säga delta - vid diskussioner med företrädare för också del här företagel hävdat att det finns områden som det skulle vara av slort intresse atl få föra en samordningsdiskussion omkring. Jag kan inte se atl detta uttalande har gjorts i en känsla av att om man inle går in i en sådan diskussion kommer man att bli överspelad.

Det blir naturligtvis den praktiska lösningen, ändamålsenligheten i ett eventuellt förslag, som för vederbörande kommer atl utgöra grundvalen för ett slutgiltigt ställningstagande. Det är på den punkten jag säger att om delegationen kommer fram lill all man borde åstadkomma en samordning inom ett delområde men två parter i diskussionerna inle kommer överens om villkoren, då skall del anmälas för regeringen, och vi kommer naturligtvis att överväga om vi skall söka gripa in. Om vi skulle finna atl här borde ske ett förstatligande som kräver en lagstiftning, är del Ju vid det tillfället som saken måste underställas riksdagen, och i så fall kommer det självfallet också att ske.

Jag iakttog alt herr Burenslam Linder i det senaste inlägget talade om andan i det riksdagsbeslut som fattats beträffande partihandeln. Del föreligger således inget bestämt uttalande som förhindrar överväganden av den karaktär som Apoteksbolaget f n. är inbegripet i.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr lalman! Det föreligger i texterna i både utskottsbetänkande och proposilion klara ställningstaganden för att man inte skall ha ett statligt monopol på droghandel. Det är kanske inle någon idé alt på del här stadiet av debatten läsa upp detta för industriministern, men så är det faktiskt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om förstatligande av läromedelsproduktionen

Nr 15

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara

dels herr Burensiam Linders (m) den 15 oktober anmälda interpellation, 1975/76:16, till herr industriministern, såvitt interpellationen avsåg läromedelsproduktionen,

dels herr Molins (fp) den 23 oktober anmälda fråga, 1975/76:48, och

dels fru Lantz (vpk) den 23 oktober anmälda fråga, 1975/76:49, lill herr utbildningsministern,

och anförde:

Herr lalman! Herr Burenstam Linder har frågat chefen för industridepartementet dels vilka motiven är för ett övertagande i statlig regi av läkemedelsindustrin, dels vilka motiven är för en socialisering av läromedelsproduktionen, dels om statsrådet avser att framlägga proposition om förstatligande av dessa branscher och dels på vilket sätt statsrådet avser att låta de anställdas uppfattning bättre än hittills få inverka på beslut om i vad mån staten skall överta företagen i dessa två industrier. Frågan om läromedelsproduktionen har överlämnats till mig för besvarande.

Herr Molin har frågat mig om jag ansluter mig till riksdagens och dåvarande utbildningsministerns uppfattning 1973 atl samhället inte bör ta över produklionen av läromedel.

Fru Lantz har frågat utbildningsministern om ett förslag om läromedelsproduktionens förstatligande kan emotses under innevarande riksmöte. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Anledningen till dessa frågor tycks vara den socialdemokratiska partikongressens beslul alt i partiprogrammet ta in ett krav på att samhället övertar produktionen av läromedel. Kongressen godkände också ett utlåtande från partistyrelsen enligt vilket regeringen noga bör följa utvecklingen på läromedelsområdet och vidta lämpliga åtgärder för alt samhället skall få ell erforderligt inflytande på läromedelsproduktionen.

Bakgrunden lill kongressens beslul är iakttagelser om bristande all-sidighel i skolarbetet beroende på bl. a. läromedlens utformning och innehåll samt om vinstintresset och koncentrationstendenserna i branschen. Den bristande allsidigheten har kommit att innebära att olika samhällsgruppers förhållanden och problem inte tillräckligt belyses i skolarbetet. Många barn känner sig av denna anledning också främmande i skolan. Till della vill jag lägga att del i den skolpolitiska diskussionen under senare tid framkommit starka och välmotiverade krav på alt skolan i högre grad än f n. måste knyta an till samhälls- och arbetslivet i stort. Inte minst läromedlen spelar här en stor roll.

För att säkerställa den allsidighet i undervisningen som läroplanerna föreskriver är det enligt min mening nödvändigt atl kontinuerligt följa ulvecklingen på delta område och vidta nödvändiga åtgärder. Allsidighet

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

5 Riksdagens protokoll 1975/76:15

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

och objektivitet måste eftersträvas av alla parter i undervisningsprocessen. Innehållet i dessa begreppär inte givet en gång för alla. En anpassning lill förändringarna i vårt land och ute i världen måste ständigt ske bl. a. vad gäller läroplaner, lärarutbildning och läromedel.

En viktig del i läromedelsutvecklingen är atl läromedlen utformas så att alla elever ges bästa möjliga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen och utvecklas i enlighet med sina förutsättningar. Detta är också ett viktigt inslag i kravet på allsidighet.

Genom beslut 1973 upprättades statens institut för läromedelsinformation. Inslilulet registrerar centrala läromedel efter viss granskning och informerar genom särskilda kataloger kommuner och skolor om det utbud som finns på marknaden. Vidare fördelar institutet det särskilda produktionssiöd för brislområden som anslås av riksdagen varje år. Genom skolöverstyrelsens läromedelsnämnd, som också har en parlamentarisk sammansättning, är centrala läromedel inom samhällsorienterande ämnen underkastade en obligatorisk objektiviteisgranskning.

Vidare är staten direkt engagerad i läromedelsproduktionen genom Liber Grafiska AB, som sedan 1973 är ett helägt statligt läromedelsföretag. I denna koncern ingår numera också Hermods förlag. Genom utbyggnaden av verksamheten inom TRU och Sveriges Radios skolprogramverksamhet sker en produktion av läromedel i samhällets regi.

Det bör också nämnas au kommunerna, moi bakgrund av kraftigi ökade läromedelskoslnader, i allt större utsträckning söker samordna läromedelsinköpen. Ett uttryck för detta är Kommunsamköp AB:s verksamhet.

Mot bakgrund av behovet av att förse skolan med ett allsidigt utbud av läromedel och de stora kostnader som är förenade med kommunernas läromedelsinköp är det viktigt att även i fortsättningen noga följa utvecklingen inom läromedelsbranschen.

Samhället har, som framgått av min redovisning, vidtagit en rad åtgärder föratt garantera att skolan får tillgång till objektiva och allsidiga läromedel. Vad som redan gjorts utesluter inle alt ytterligare åtgärder kan behövas. Eftersom läromedelsbranschen inte kartlagts sedan 1969 avser Jag alt låta genomföra en kartläggning av branschen.

Som svar på de frågor som har ställts vill jag framhålla att regeringen i sitt arbete på läromedelsområdet följer de riktlinjer som angavs år 1973. Det innebär att vi noga följer utvecklingen inom läromedelsbranschen och är beredda alt vidta åtgärder för att säkerställa allsidighet, kvalitet och rimliga priser. Innan den aviserade kartläggningen har gjorts är jag inte beredd att närmare ange vilka åtgärder som kan behöva vidtas. I detta kariläggningsarbete kommer inte au ingå något uppdrag atl överväga frågan om ett förstatligande av läromedelsproduktionen.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Arbetsvillkoren för oppositionsriksdagsmän är vad de är. Jag hoppas atl de socialdemokratiska statsråden får litet arbetslivs-

erfarenhet genom en regeringsväxling nästa höst.

I interpellationssvaret, som jag tackar för, sägs det att en ny kartläggning av läromedelsbranschen skall göras. Men del är inte mer än några år sedan det kom en utredning om "samhällsinsatser på läromedelsområdet". Förslagen i den utredningen blev föremål för proposition 1973. Det har alltså bara gått två år sedan man på grundval av en ordentlig utredning fattade beslul om alt avvisa kravet på en socialisering av läromedelsproduktionen. Så mycket har nog inte hänt i branschen sedan dess, och alldeles definitivt kan inget ha hänt som rubbar principen atl det behövs mångfald och valmöjligheter och alls inte ett statsmonopol på läromedelsområdet.

Statsrådet säger vidare alt det i detta kartläggningsarbete inte kommer att ingå någol uppdrag all överväga frågan om ett förstatligande av läromedelsproduktionen. Men detta, herr talman, är inte tillräckligt klart besked. All man inte ger något sådant uppdrag vid kartläggningen behöver inte innebära atl man inte avser att komma med ett socialiseringsförslag. Med tanke på att den socialdemokratiska partikongressen för sin del fattat beslut om ett förstatligande av läromedelsproduktionen lämnar statsrådets formulering vid handen att man har avsikter som man inte vågar avslöja.

Tanken all förstatliga läromedelsproduktionen är synnerligen motbjudande. Att skapa ett statligt monopol på detta område strider inte bara mot krav på konkurrens och ekonomisk effektivitet. Del vore därutöver - och del är myckel viktigare - ett allvarligt hol mot objektivitet och frihet i utbildning, undervisning och forskning.

Enligt svensk grundlag kan ingen hindras all trycka en lärobok. Det borde faktiskt den socialdemokratiska partikongressen länka på när den uttalar sig för en socialisering av läromedelsproduktionen. Att förbjuda skolor att använda andra läroböcker - och det är kanske det som avses med det socialiseringsbeslui som man har talat om - än dem som ell statligt monopolförlag givit ut vore grovt åsiktsförtryck.

Risken au ett siatsmonopol skulle ge likriktning och manipulation och den krypande rädslan för alt utsättas för en sådan politisering i utbildningsväsendet är kuslig. Det kunde slalsrådet gott kosta på sig all framhålla. Men ell sådani besked har vi inle fått.

När man läser de moiioner lill den socialdemokratiska kongressen, där kravet på att socialisera läromedelstillverkningen förs fram, förstår man också att risken för likriktad utbildning inte bara skulle vara ett tomt hot. I den debatt som hölls på er kongress var inte objektivitetskravet något som precis stod i förgrunden. Det var det inte ens i fru Hjelm-Walléns inlägg. Det var kanske snarare tvärtom, som framgår av kommentaren om läromedelsnämnden i statsrådets inlägg pä partikongressen. Där heter det: "I nämnden sitter flera partivänner, en LO-representant och två SSU-are. Det borde borga för alt granskningen sköts på det sätt som vi vill."

Där fanns inle ett ord om objektivitet utan belåtenhet över att par-

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

tivänner sköter granskningen som socialdemokraterna vill. I dag, i interpellalionssvarel, nämner slalsrådet inle mindre än åtta gånger kravei på "allsidighel". Del är bra - del är jag lacksam för. Men del borde då också sägas ifrån alt allsidighet inte befrämjas av statsmonopol.

Statsrådet säger att det är en bristande allsidighet som nu råder. En orsak lill detta sägs vara koncentrationsiendenserna i branschen. Koncentration är ett problem, men jusi därför vore del tokigt alt salsa på en total koncentration i ett statligt monopol.

På tal om koncentration inom denna sekior hänvisar socialdemokraterna ofta till Bonnierföretagen. Men enligt vad jag kunnat inhämta har Bonniers inte någon tillverkning av läromedel alls.

En viss ökad koncentration i branschen har tillkommit genom att del statliga läromedelsförlaget -som inom parentes sagl, fru Hjelm-Wallén, inle heter Liber Grafiska ulan Liber Läromedel som är ett dotterbolag till Liber Grafiska - övertagit ett anlal läromedelstillverkare. En mycket allvarlig koncentration utgör också TRU och den stora monopolapparat på eterutsända utbildningsprogram som TRU bygger på. På tal om etermedia kan man också påpeka att ett allvarligt problem är att Sveriges Radios tryckta läromedel inte är föremål för någon objektivitetsgranskning.

En anledning till den bristande allsidigheien i skolarbetet som slalsrådet talar om sägs vara alt "olika samhällsgruppers förhållanden och problem inte tillräckligt belyses". Det kan i och för sig vara sant. Risken för all "vissa samhällsgruppers förhållanden" skulle behandlas felaktigt i en förstatligad läromedelsiillverkning är dock mycket slörre. När rapporter nyligen lagts fram om hur stor andel av eleverna som slutar skolan utan atl kunna rimligen läsa och skriva undrar jag också om statsrådet salt fingret just pä den punkt som är den ömmaste i nutida skolarbete. Då statsrådet säger att många barn känner sig främmande i skolan därför alt vissa samhällsgruppers problem inte tillräckligt belyses, så tror jag att det är den magraste av orsakerna till svårigheterna i skolans inre arbete.

Herr talman! Om statsrådet ville ge en alldeles klar deklaration all det inte skall bli något förstatligande av läromedelsproduktionen, därför att det vore ett kusligt förhållande, skulle denna debatt mycket snabbt kunna avslutas.

Hen MOLIN (fp):

Herr lalman! Fru slalsrådet Hjelm-Wallén säger litet förvånat i sitt svar: "Anledningen till dessa frågor tycks vara den socialdemokratiska partikongressens beslut att i partiprogrammet ta in ett krav om atl samhället övertar produklionen av läromedel." Ja, det är anledningen. När det högsta beslutande organet inom regeringspartiet mot den föredragandes vilja fattar beslut om ett förstatligande av läromedelstillverkningen är det väl ganska natudigt atl man frågar vederbörande föredragande - som samtidigt råkar vara skolminister - hur det skall bli.

Och inte fick vi mycket klarhet i del svar som fru Hjelm-Wallén lämnade. Det sägs i svaret att man skall låta genomföra en kartläggning av läromedelsbranschen och att del under den lid som kartläggnings-arbetet pågår inte är aktuellt med något förstatligande. Del är väl så man får tolka den sista meningen i svaret, förmodar Jag. Läromedelsbranschen är emellertid den kanske bäst kartlagda av alla produktionssektorer som vi har. Vi har haft en läromedelsutredning, som lade fram sitt betänkande 1971, och vi har haft en litleraturulredning. Som också herr Burenstam Linder påpekade finns det inget behov av att ytterligare kartlägga denna bransch. Man måste därför fråga vad detta karlläggnings-arbete syftar till. Vad skall hända när kartläggningen är gjord -eftersom den Ju i huvudsak kommer atl visa vad vi redan vet? Kommer de socialdemokratiska dogmatiker som fick majoritet vid partikongressen all bli till freds med en kartläggning som visar vad de redan förut visste? Eller är det kanske snarare så att denna kartläggning skall göras därför att den är en nödvändig förberedelse för en socialisering? I så fall skulle ju den karlläggning som statsrådet talar om i sitt svar vara en naturlig förberedelse för ett förstatligande.

Det verkar som om socialdemokraterna alltid lar fram de olyckligaste socialiseringsobjekten. Vi diskuterade för en stund sedan läkemedlen, och under den debatten framfördes några som jag tycker vägande motiv för atl del är särskilt olyckligt att förstatliga läkemedlen. Jag skall här ta fram ett antal argument som visar varför del är särskilt olyckligt att socialisera framställningen av läroböcker.

I fru HJelm-Walléns interpellationssvar nämns fyra krav som bör ställas på läromedlen: objektivitet, allsidighel, kvalitet och rimliga priser. Jag tycker atl det är en utmärkt sammanfattning av de krav som skall ställas på läromedlen, men jag anser att alla de fyra kraven efter en analys leder fram till slutsatsen att man bör undvika att förstatliga framställningen av läromedel.

Låt mig börja med priserna. Vi har erfarenheter av vad ett statsmonopol betyder för prisbildningen. Apoteksbolaget lycker jag där är ett belysande exempel. Vi har också pä förlagssidan ett statligt monopol, inte när det gäller tillverkning av läroböcker men däremot vad gäller offentliga publikationer, nämligen Allmänna förlaget. Alltsedan det förlaget bildades har verksamheten där varit föremål för kontinuerlig kritik här i riksdagen och från de statsmyndigheter som har tvingats anlita Allmänna förlaget.

Allmänna förlagets rätt alt granska all framställning av statliga trycksaker har lett till förlängda produktionstider och dyrare produkter. Efter en ingående undersökning av Allmänna förlagels sätt alt fungera sorn gjordes av Dagens Nyheter för ett antal år sedan sammanfattades resultatet under rubriken "Alt förlägga miljoner". Man kunde konstatera att när konkurrensen upphörde försvann också prispressen, och då blev produkterna dyrare.

Jag tror att utvecklingen kommer att bli densamma om man får ell monopol på framställning av läroböcker. Jag har själv skrivit läroböcker.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läromedelsproduktionen

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läromedelsproduktionen

och jag har i samband därmed undersökt produktionskostnaderna hos olika förlag. Jag kan försäkra kammaren att inle låg de statliga producenterna lägst.

Frågan om kvaliteten på läromedlen är naturligtvis viktig. Jag tror att man kan säga att kvaliteten i dag inte är helt tillfredsställande, och man kan kanske med visst fog tala om risk för sjunkande kvalitet. Av del skälet har jag fiera år å rad här i riksdagen motionerat om åtgärder för stöd ål läromedel och facklitteratur, bl. a. i samband med behandlingen av litteraturstödet i våras. Dessa förslag har avslagits.

Inte kan väl kvaliteten i läroböckerna bli bättre av att ett enda förlag får rätl att ge ut alla läroböcker. Är det inte tvärtom så att chansen för god kvalitet ökar om skolor, lärare och utbildningsnämnder kan få välja mellan olika böcker från olika förlag? Kan inte de människor som skall använda läromedlen - skolorna, lärarna, eleverna genom sin representation - själva avgöra kvaliteten på böckerna långt bättre än statliga tillverkare eller statliga myndigheter?

Kravei på allsidighet och objektivitet är naturligtvis också väsentliga krav på läromedlen. I svaret sägs alt innehållet i dessa begrepp inte är givet en gång för alla. Det uttalandet har Jag litet svårt att förslå. Betyder del, fru statsråd, att "objektivitet" har en innebörd vid ett lillfälle och en annan innebörd vid ett annat lillfälle? Betyder det att "objektivitet" har en innebörd under en regering och en annan innebörd under en annan regering? Jag lycker del skulle vara intressant alt höra vad det är som ligger bakom den formuleringen.

Vi har i dag en objektiviteisgranskning av läromedlen, bl. a. i samhällskunskap. Denna läromedelsgranskning är naturligtvis inte metodiskt helt tillfredsställande, men den är ändå ett rätt ambitiöst försök atl från samhällets sida påverka graden av objektivitet. Men en sådan objektiviteisgranskning förutsätter såvitt jag kan förslå att "objektivitet" är ett begrepp som har en en gång för alla given innebörd och att man inte genom politiska beslut skall avgöra vad "objektivitet" är för någonting. -Här finns uppenbarligen en oklarhet idet svar statsrådet lämnat.

Enligi min mening är kravei på allsidighel och objektivitet det väsentligaste skälet mot en socialisering av läromedelsulgivningen. Hur skulle det se ut om staten på en gång hade räll att ge ut alla läroböcker och att granska objektiviteten i dessa läroböcker? Vilken enastående möjlighet för de politiskt maktägande alt starta den politiska indoktrineringen redan på lågstadiet! Var del syftet med den socialdemokratiska partikongressens beslut - all man på detta vis skulle öka del styrande socialdemokratiska partiets möjligheler att påverka själva innehållet i läroböckerna? Instämmer i så fall statsrådet Hjelm-Wallén i den målsättningen? På den punkten lycker jag att man borde kunna lämna ett svar även inför starten av en karlläggning.

För dem som har skrivit läroböcker uppkommer frågan: Vad händer med befintliga läroböcker som används i skolorna och som är utgivna på privata förlag? Skall de förbjudas? Skall skolorna förbjudas använda

dem? Skall det föreskrivas att utgivningen av nya upplagor skall ske vid del sialliga förlagel och inle pä 1. ex. Bonniers? Skall framsiällningen av läroböcker av della slag hell förbjudas därför alt de en gång utgavs på ell prival förlag? Får vi i så fall räll all använda ell norskt eller ett danskt förlag? Och vad händer om man försöker importera i Danmark och Norge framställda läromedel? Ligger det inte i förlängningen av det här resonemanget att ni också måsle kontrollera distributionsledet och därför socialisera bokhandeln?

Min slutsats är atl alla de krav på bra läromedel som finns angivna i statsrådets svar - atl de skall vara billiga, alt de skall vara av hög kvalitet, att de skall vara allsidiga och objektiva - talar för att det bör finnas många olika utgivare av läroböcker. Om staten fick monopol på framställning av läromedel skulle läromedlen bli dyrare, de skulle få lägre kvalilet och de skulle kännetecknas av mindre allsidighet och mindre objektivitet.

Denna slutsals är inte särskilt märklig; den har bl. a. riksdagen kommit till tidigare. Med anledning av propositionen om läromedel 1973 uttalade utbildningsutskoiiei - vilket riksdagen anslöt sig till -att samhället inte kan ta över produktionen av läromedel. Man avstyrkte därför en motion om samhällsproduktion av läromedel. Motivet fördetta ställningstagande från riksdagens sida var att många förlag producerar både läroböcker och andra böcker och att man av det skälet skulle för att socialisera läromedelsulgivningen också behöva socialisera all bokutgivning. Det skulle uppenbarligen kunna utgöra eit hot mot tryckfriheten.

Den socialiseringsbit det här gäller har alltså direkt anknytning också lill yttrandefriheten och den andliga friheten i vårt land. Därför är detta en oerhört viktig fråga. Det är en fråga där vi har rätt att få ett klarare besked än del vi fick i fru HJelm-Walléns svar. Jag vill alltså upprepa: Planerar ni för framliden en socialisering av läromedelsutgivningen? Är den i ert svar angivna kartläggningen en förberedelse för en sådan socialisering?

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

Fru LANTZ (vpk):

Herr lalman! Jag skall först be atl få lacka statsrådet för svarei.

Den hell övervägande delen av de läromedel som används i grundskolan, gymnasieskolan och högskolan framställs, marknadsförs och distribueras i privat regi. Det betyder att privata företag gör stora vinster på läromedel. Företagens vinster får ytterst skattebetalarna bekosta via den proportionella kommunalskatten. I en prisundersökning som läromedelsutredningen företog kunde konstateras att "läromedel för grundskolan och gymnasiet i genomsnitt alllid är för förlagen framgångsrika projekt". Ja, varför skulle annars läromedelsföretag växa upp som svampar ur jorden?

Man kan alltså slå fast att framställningen av läromedel styrs av profiten. Man kan vidare fråga sig om detta är ett rimligt förhållande. Läromedelsproduktionen borde väl om något område undandras den privata

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

spekulationen.

Det är regering och riksdag som fastställer utbildningens inriktning, men det är de privata profitinlressena som svarar för all genom sin utgivning tolka och i praktiken styra en stor del av undervisningen i vårt land.

Den privata kontrollen av läromedelsproduktionen leder lill att de borgerliga värderingarna befästs. Fortfarande är t. ex. svensk historia en historia om svenska kungars öden och leverne. Arbetarrörelsens historia och dess ideologi har fortfarande ett alltför litet utrymme i skolböckerna. Inle heller förhållandena i det moderna samhälls- och arbetslivet har det utrymme de borde ha i läromedlen. Alltjämt förmedlas via läroböckerna en ensidig borgerlig världsuppfattning.

En rad utredningar har alltsedan 1934 sysselsatt sig med läromedelsproblematiken. Man har undersökt hur utbildningsväsendet bäst skall kunna försörjas med läromedel, som stöder de mål för utbildningen som statsmakterna fastställt, och hur läromedlen skall kunna bli effektiva hjälpmedel för lärare och elever i inlärningsprocessen. Läromedelsuiredningen konstaterade att läromedelsproduktionen "är så starkt koncentrerad till vissa företag att man kan tala om monopolistiska tendenser". Och den ulveckling som bl. a. i proposiiionen 1973:76 kunde konstateras, nämligen att utvecklingen på läromedelsområdet går mot större enheter, har fortsalt. Del sker en fortsall ägarkoncentraiion när del gäller företagen på läromedelsområdet.

Det är sant atl samhället under senare år på olika sätt försökt engagera sig i produklionen av läromedel. En central läromedelsnämnd har tillkommit för att granska objektiviteten i alla slag av läromedel. Nämnden har parlamentarisk sammansättning, men man kan starkt ifrågasätta om objektiviteten belyses ur alla aspekter så länge vpk är utestängt från deltagande i denna nämnd. Så länge som inte alla riksdagspartier har rätt att delta i denna granskning, är vpk inte berett alt kalla granskningen objektiv.

Dessutom har statens institut för läromedelsinformation upprättats. Vidare är staten direkt engagerad via Liber Grafiska AB i produktionen av läromedel. Jag vill på ingel sätt förringa betydelsen av dessa engagemang från statsmakternas sida, men med vetskap om den starka kon-centralionsprocess som pågår undrar Jag om del inte vore befogat med mer genomgripande åtgärder för all säkra samhällets inflytande på läromedelsproduktionen. Samhällets andel av läromedelsproduktionen uppgår bara till 10 % av läromedelsmarknaden.

Frågan om förstatligande av läromedelsproduktionen är ingalunda ny. Vänsterpartiet kommunislerna har drivit frågan om statligt övertagande av läromedelsproduktionen sedan lång tid lillbaka och i olika varianter. Så tidigt som 1937 motionerade del dåvarande kommunistpartiet om ell statligt skolboksförlag. 1945 slödde kommunislerna en socialdemokratisk molion om utredning angående ett statligt bokförlag. Denna motion bifölls också av riksdagen. 1962 avslogs en motion angående in-

rättande av ett statligt förlag för skolböcker, och 1964 gav riksdagen regeringen till känna sin uppfattning angående utredning av frågan om ett samhällsägt bokförlag. 1972 avslogs en begäran om en utredning om hur spekulationen på läromedelsmarknaden skall stoppas. Senast i år har vpk motionerat om ett förstatligande av Esselte Studium AB och av läromedelsföretag kontrollerade av Esselte.

Det lär finnas upp emot 800 förelag som tillverkar någon form av läromedel. Många av dessa förelag är små. Men det finns en jätte bland företagen, och det är Esselte. Esselte, som är Västeuropas största i sitt slag, behärskar hälften av den svenska marknaden. En enorm koncentration av privata förlagsresurser har samlats under Esselte på senare tid. Här kan nämnas Svenska Bokförlaget, A. V. Carlsson, Bergvalls, Saga, Svensk Lärarlidnings föriag, Skrivrit, Norstedts skolavdelning, Almqvist & Wiksells skolavdelning och Gumperis.

Det föreligger med andra ord ett motsatsförhållande mellan samhällsintressena och de privata intressena, som inte kan upphöra på annal sätt än att Esselte Studium AB och andra av Esseliekoncernen kontrollerade läromedelsförelag övergår i samhällets ägo.

Till statsrådet vill jag säga atl jag till stor del instämmer i vad som sägs i svarei. Man har från regeringshåll observerat den starka koncentrationsprocessen, och man har funnit en motsägelse i det förhållandel att statsmakterna fastställer utbildningspolitiska mål medan de privata förelagen får tolka de målen. Man kommer från regeringshåll att kontinuerligt följa ulvecklingen på läromedelsområdet och man vill garantera alt skolan får tillgång till objektiva och allsidiga läromedel.

Socialdemokraterna analyserar alltså problemställningen på ett riktigt säll, och så långt är allt gott och väl. Men slutsatsen blir en ordentlig kullerbytta. Regeringen avser endast atl ånyo låta kartlägga läromedelsbranschen, utan att vid denna kartläggning ta upp frågan om förstatligande. Trots atl statsrådet liksom Jag konstaterar atl det förekommer påtagliga brisler på della område är hon inle beredd all vidla några som helst ålgärder. Allt förblir vid det gamla.

Jag hade därför troll alt både herr Molin och herr Burenstam Linder skulle vara nöjda med svaret. Statsrådet sitter på två stolar. Någon gång måste man ramla milt emellan -jag väntar på den dunsen. Det förvånar mig egenlligen inle att statsrådet - som Jag ser det - tillmötesgår borgerliga partier. Det har hänt så ofta på sista tiden. Men vad som är anmärkningsvärt är att statsrådet verkar ha åsidosatt rekommendationer från sill eget partis kongress. I andra sammanhang talas det vitt och bretl om atl lyssna på rörelsen. Har statsrådet glömt bon det lyssnandet?

Vänsterpartiet kommunislerna menar att det enda sättet för samhället atl erhålla något betydande inflytande över läromedelsproduktionen är att förstatliga densamma. Vänsterpartiet kommunisterna har anvisat en praktisk väg alt nå detta mål, nämligen att som en första etapp socialisera ålminstone det slörsla av läromedelsföretagen, Esselte.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

Fru SUNDBERG (m):

Herr lalman! Läromedelsutredningen som väl trots allt borde besitta en slörre sakkunskap än den som fanns representerad vid den socialdemokratiska partikongressen sade i sill betänkande all ett samhälls-övertagande av hela läromedelsmarknaden inte är möjligt i dagens situation med ett stort antal olika slags läromedel och en på ett stort antal förlag och branscher splittrad läromedelsmarknad.

Vi har i dag ungefär 700 olika förelag som levererar läromedel, men då har jag i detta inkluderat allt från suddgummi lill TV - eller annan AV-materiel. Vad diskussionen här rör sig om är givelvis i första hand läroböcker - det lar Jag för givet. Det rör sig alltså inte om läromedel i stort; i så fall är antalet producerande förlag betydligt mindre.

Men Jag ställer mig frågande inför en sak. Kan man över huvud tagel förstatliga läromedel? Att man kan göra del som en typ av samordning och på annat sätl när det gäller läkemedel, har ju framgått av den debatt som nyligen förts här i kammaren. Både herr Staffan Burenstam Linder och herr Molin log i sina anföranden upp den nu gällande grundlagen och även det förslag till grundläggande fri- och rättigheter som föreligger i ett betänkande. Låt mig läsa i det aktuella kapitlet 2 § första stycket: "Varje medborgare åtnjuter yttrande- och tryckfrihet: frihet all i tal, skrift eller bild eller på annat sätt uttrycka sina tankar, åsikter och känslor samt meddela uppgifter och upplysningar." Delta är förslaget till den nya lydelsen som riksdagen med all sannolikhet kommer alt antaga. Innebörden är att varje människa i det här landet och varje förlag har rätt atl ge ui en bok, kalla den lärobok och la upp lill behandling prakliski taget vilket ämne som helst.

För läroböcker i samhällsorienterande ämnen finns nu en central granskning, objeklivitetsgranskningen, men i huvudsak kan skolan i dag välja läromedel fritt. För ett par år sedan hade jag här i kammaren en debatt med dåvarande utbildningsministern, statsrådet Carlsson. Jag hade ställt en fråga angående den lokala skolstyrelsens svårigheter atl vara den instans som enligt gällande förordning är ansvarig för val av läromedel och att göra dessa val. Statsrådet svarade då atl han för sin del skulle göra allt vad han kunde för alt skolstyrelserna inte skulle frånhända sig denna rätt.

Om jag nu kopplar samman den princip som dåvarande utbildningsministern gjorde sig till tolk för, nämligen alt det är den lokala skolstyrelsen som är huvudansvarig för val av läromedel, med grundlagens krav på rättighet för var och en alt ge ul en lärobok, framkommer en tydlig glidning. Jag är ganska säker på att denna glidning har skett i samband med bytet av utbildningsminister, därför att grundlagen är trots allt en fastare grund all bygga på.

I stället för att diskutera förstatligandet av läromedel som man nu gör borde man diskutera, vilket också herr Burenslam Linder anförde, ell ivång från slalsmaklernas sida när del gäller vilka läromedel som skall användas i skolan. Man bortser helt från den nu gällande principen

att det yttersta ansvaret åvilar skolstyrelserna.

1 princip har ett steg redan tagits på den vägen. Inom Kommunförbundet finns det en tendens att fastställa ett allt mindre antal titlar och atl begränsa lärarnas urvalsmöjlighei. Det ärju i allmänhet lärarna som lägger fram förslagen om läromedel. Kommunsamköp, som till stor del svarar för inköpen av läromedel, har dessuiom föreslagit läromedelsföretagen att dessa skall upphöra med direktinformation till lärarna och i stället låta all information kanaliseras genom och samordnas av Kommunsamköp.

Detta kan naturligtvis ses som ett litet första steg, och nästa steg i det s. k. förstatligandet av läromedel måste alltså bli atl staten talar om vilka böcker som skall vara tillåtna att saluföras i skolorna. Men om vi går till andra stycket av samma paragraf om de grundläggande fri-och rättigheterna som jag nyss citerade så heter del: "Varje medborgare åtnjuter rätt till information, rätt att laga del av allmän handling samt rätl att i övrigt inhämta och mottaga uppgifter, upplysningar och meningsyttringar." Det sista avser den s. k. läsrätten.

Då kommer ell förslag all begränsa och klart styra skolornas val av läromedel som i sin tur medför att eleverna inte får den fria rätten att inhämta och mottaga uppgifter, upplysningar och meningsyttringar, och givetvis strider detta mot de av statsrådet anförda kravet på allsidighel.

Jag förutsätter att den socialdemokratiska partikongressen diskuterade den här frågan ingående, och jag skulle vilja ha ett besked av statsrådet Lena Hjelm-Wallén, inte om själva förstatligandet och den ideologiska bakgrunden bakom det utan om i vad mån det rent tekniska genomförandet av förstatligandet diskuterades och i vad mån nu gällande grundlag och än mera förslaget om grundläggande fri- och rättigheter i så fall skulle påverka ett sådant förstatligande.

Jag kan inte se annat än atl statsrådet måste hålla med mig om att ett sådani förslag om forsladigande i prakliken innebär en central dirigering av vilka läromedel våra svenska skolor får använda i undervisningen, och det anser jag, liksom Staffan Burenstam Linder, dels vara åsiktsförtryck, dels strida mot andra stycket i 2 § om de grundläggande fri- och rättigheterna.

Till sist vill jag bara slälla en ytterligare fråga till slalsrådet, och den gäller kartläggningen. Läromedelsuiredningen gjorde en ordentlig kartläggning av läromedel och läromedelsproduktion i vårt land. Vad är det för kartläggning statsrådet syftar till? Gäller den antalet förlag, förlagens olika titlar, användningen av läroböcker från olika förlag, upplagsstorlekar, prissättning e. d. eller är del en kartläggning också på så all säga ideologisk grund som går ulanför den objektiviieisgranskning som nu sker av de cenirala läromedlen?

Jag delar åsikten att statsrådet i viss mån sitter på två stolar, och eftersom statsrådet kanske har byggt upp svaret på räddningsplankan kartläggning vore det intressant att höra vilken form av karlläggning som slalsrådei Lena Hielm-Wallén avser all siaria.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

Fru Slalsrådet HJELM-WALLEN:

Herr lalman! Först vill jag säga till herr Burenstam Linder: Om han tror atl det är alt skaffa sig arbetslivserfarenhet att vara oppositionspolitiker i riksdagen så har han helt missförstått den debatten.

Jag menar att röstläget i den här debatten borde kunna tonas ner åtskilligt. Av mitt svar framgick det ju att regeringen inte har några akluella planer på atl förstatliga läromedelsproduktionen - självklart inte heller några hemliga planer som vi inte avslöjar, vilket herr Burenstam Linder sökte förfäkta.

Otvetydigt finns kravet på förstatligande inskrivet i det socialdemokratiska partiprogrammet, men partikongressen har också fatlat beslut om mera näraliggande handlingslinjer för regeringen. I dessa handlingslinjer heter det atl regeringen nogsamt skall följa utvecklingen på läromedelsområdet och vidla de åtgärder som behövs för all samhället skall få erforderligt inflytande över läromedelsproduktionen.

Det beslut som partikongressen fattade menar Jag innebär atl vi just skall följa utvecklingen. Del sker genom den aviserade kartläggningen. Det är alldeles klart atl samhället måste ha stort inflytande över läromedelsmarknaden, men det kan ta sig många uttryck. Jag har i svarei redogjort för hur inflytandet ser ut i dag, men om detta räcker får alltså karlläggningen utvisa.

Del är alldeles givet att om de monopoliendenser som redan i dag finns inom branschen ytterligare förstärks - framför allt genom att det helt dominerande privata förlagel blir ännu mycket större - eller om branschen på annat säll inle kommer att fungera tillfredsställande måsle samhället gripa in mera aktivt. Då kan någon form av förstatligande bli aktuell - men med bevarande av god tillgång på läromedel och möjligheler all göra urval. Vi eftersträvar inte något enhetsläromedel, någol åsiklsmonopol på läroboksutbudet. Tvärtom! Vi anser alt det är vår skyldighet atl effektivisera branschen med bibehållande av konkurrensen -konkurrensen där den fungerar bra, det gör den tyvärr inte på hela området - och med bibehållande av valfriheten för konsumenterna, dvs. kommunerna och ytterst lärare och elever.

Fru Sundberg frågade vad kartläggningen skulle innehålla. Jag menar med begreppet kartläggning precis del som ligger i ordet. Del rör sig om alt skaffa fram uppgifter om branschen, dvs. antalet förlag, deras marknadsandelar, ägarstruktur, prisutveckling, vinstmarginaler, eventuell förekomst av konkurrensbegränsande ålgärder, men också om hur branschen fungerar i sin uppgift att förse skolan med läroböcker, dvs. överensstämmelsen mellan skolans behov av läromedel och branschens förmåga att tillgodose detta behov. Med det menar Jag antalet böcker per ämne, var böcker saknas hell, osv. Några förslag till åtgärder ber jag inte om i detta kariläggningsarbete.

Det förvånar mig att t. o. m. en kartläggning misstänkliggörs från borgerligt håll. Branschen har inte kartlagts sedan 1969, och ingen kan väl säga atl den fungerar helt tillfredsställande. Jag kan inle tolka del på

annal sätl än att ni är myckel starkt förblindade i er tro på de fria marknadskrafternas spel. Ni måste väl också inse atl samhället har skyldigheter på detta område, gentemot skolorna lokalt, gentemot eleverna. Jag menar alt vi skulle springa ifrån denna skyldighet genom all sitta med armarna i kors och bara förlita oss på en fri konkurrens. Det här har folk inom branschen också förstått. Någon dag efter det atl partikongressen log sitt beslut att föra in förstatligandekravet i partiprogrammet uttalade Es-seltekoncernens verkställande direktör Sven Wahlgren i Upsala Nya Tidning atl han välkomnar en objektiv utredning om bran.schen.

Jag menar att del är helt omöjligt att förfäkta marknadskrafternas fria spel inom den här branschen. Det fungerar inte tillfredsställande så som det nu är. Denna blåögda tro på marknadskrafterna har i realiteten också riksdagen för länge sedan lämnat. De direkt berörda, elever, lärare och lokala skolstyrelser, kan ge besked om hur siiuationen ser ut. Där marknaden är kommersiellt intressant, där ger sig alla producenter ut och slåss med varandra genom fördyrande marknadsföringskostnader, siora kostnader som ytterst måste betalas av skolstyrelserna och skattebetalarna. Nybörjarböcker i engelska och matematik kan vara exempel på sådana områden. Antalet utbjudna böcker i detta nybörjarmaterial är 15 resp. 12. Lärare kan berätta om hur de utsätts för marknadsföringskampanjer som de ibland upplever som ganska påträngande. Lärare kan också berätta om hur de ibland upplever utbudet alltför omfattande, någonting som gör hela urvalssituationen mycket förvirrad. Kommunala skolpolitiker uttrycker ofta sitt missnöje över läromedel. Det må gälla priser eller läroböckernas standard, marknadsföringen eller tillgången på läromedel. Även där den fria konkurrensen fungerar finns det alltså anledning till kritik. Det här är inte alls något okänt fenomen. I Falu-Kuriren instämmer man i den här synen och uttrycker sig så här:

"Inom skolorna finns det faktiskt visst gehör för idén att förstatliga läromedelsindustrin. För della har fakliski läromedelsförlagen sig själva atl skylla i viss mån."

Men det finns en ännu allvariigare kritik, nämligen att läromedelsbranschen i dag inte lever upp till kravet alt fylla hela skolans behov av läroböcker. Många av gymnasielinjernas varianter och grenar och en stor del av gymnasieskolans specialkurser anses inle vara kommersiellt in-iressania, eftersom de har för ringa omfaiining. Likaså är del oiniressanl alt producera böcker för invandrarundervisning, för specialundervisning och över huvud laget för små grupper, för elever med särskilda behov.

Eftersom de fria marknadskrafterna inie fungerar inom branschen i detia avseende blir del sialen som måsle gå in via produktionssiöd för att täcka de värsta bristerna. De privata intressena är alltså en dålig garanti för ett mångsidigt utbud av läromedel. Så länge marknaden var expansiv fanns det intresse från de privata förlagens sida att ge ut läromedel -många och olika läromedel. Men när marknaden inte längre är expansiv, när vinsterna inte längre blir lika goda, gäller samma regler som i all övrig privat ekonomisk verksamhet; det rör sig om nedskärningar, be-

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läromedelsproduktionen

gränsningar av sortiment, begränsningar av udda material. Utan samhälleliga ingripanden skulle detta alltså bli myckel kännbart för skolan, och vitala delar i hela skolans verksamhel skulle få stora svårigheter.

När den nya läroplanen för grundskolan genomfördes 1969 krävdes det väldigt många nya läromedel. Förlagen arbetade hårt, skrev om, skrev nytt, gjorde läromedelspaket, övningsböcker, ljud- och bildmaterial, extra bredvidläsningsböcker osv. Del här var en jäiteuppgift för förlagen och för alla de författare som tog på sig stor arbetsbörda. Och det är någonting som skolan självfallet måste vara tacksam för - även om man så här i efterhand kan säga att en hel del läromedel och läromedelspakei nog ibland logs emot alltför okritiskt. Men i stort sett fick skolan bälire läromedel, som följde den nya läroplanen och som eleverna upplevde som siimulerande. Men priserna ökade - kraftigi!

Nu iror jag all den här guldåldern för läromedelsförlagen är passerad. Kommunerna har blivii mindre benägna all köpa dyra läromedel. Del finns en press på förlagen alt producera billigare för att få sina produkter sålda. Marknaden är alltså inte lika lönsam längre. Kommunerna har blivit mer koslnadsmedvelna, och lärarna och eleverna har fåll eil nyii motsiånd mot heltäckande läromedel i form av paket.

Del här har gjort att de mest lukrativa områdena inom branschen har försvunnit. Det finns en risk i della också. Fru Lanlz menar alt förlagen gör stora vinster på läromedlen, men jag vill säga till henne atl det förmodligen inte är så i dag. Det gäller enstaka läromedel, men det gäller inle hela branschen. Del där får vi låla karlläggningen uivisa. Jag iror inle all det är så enkelt som atl koncentrationen är en följd av stora vinster. Det kan vara tvärtom, och med det finns en risk förenad, nämligen att en dålig lönsamhet på området också innebär koncentration. Det har varit fallet för de företag som det statliga förlagel har falt överta.

Risken är också all utrymmet för experiment på läromedelsområdet minskar i denna silualion och alt man kanske ytterligare sviker de smala områdena i skolverksamheten och satsar på säkra kort i stället. Detta måste vi från samhällets sida självfallet vara på vår vakt emot, ty vår uppgift måste vara att garantera möjligheterna till experiment och utveckling på läromedelsområdet. Det är då ytterligare ett skäl till ökal ansvarstagande från samhällets sida på läromedelsområdet.

Läromedel ärju inte vilken produkt som helst. Det är samhället som skapar behovei av dem och som i stort sett fastställer vad produkten, läroboken, skall innehålla. Samhället har ju en direkt skyldighet all se lill atl de läromedel som erbjuds eleven i undervisningen stämmer med läroplanerna och alt innehållet är allsidigt och har en acceptabel kvalilet. Vidare är det kommunerna som är konsumenier. Kostnaderna för läromedlen drabbar ytterst kommunalskaitebetalarna.

Av dessa skäl måsle vi skaffa oss större infiytande. Men ett större inflytande innebär inte all vi vill ha ell statligt monopol på denna sektor. Allt lal om all vi socialdemokrater skulle eftersträva ett statligt monopol inom läromedelsframställningen är helt fel. Det är alldeles befängt all

påstå att vi skulle önska likrikla läroböckerna och skapa någon sorts enhetsläromedel, vad nu det kan vara. Studera våra kongressprotokoll och kongressmaierialet i övrigt - del finns ingenting där om detta.

Det är fel av flera skäl. För det första kommer vi inte att ändra på principen atl skolstyrelserna tillsammans med ämneskonferenserna och tillsammans med klasserna och eleverna väljer läromedlen. Det är riktigt, som både fru Sundberg och herr Burenstam Linder säger, att den rätten inte förmenas dessa parter i dag och inte skall förmenas dem i framtiden heller. 1 detta val måste det självfallet finnas flera läromedel att tillgå. Tyvärr är det, som jag har sagt, inle fallet i dag på alla områden, efiersom branschen sviker sin uppgift.

För det andra kan man heller aldrig tvinga läraren och klassen att använda ett visst läromedel. Det är helt uteslutet och kommer att vara det i fortsättningen också.

För det tredje måsle den granskning som läromedlen i dag utsätts för gälla både de som produceras av statliga förlag och de som framställs av andra förlag. Herr Burenslam Linder har fel när han säger all Sveriges Radios icke eierburna läromedel inle granskas. De blir granskade.

Beträffande objektiviteten vid granskningen skulle Jag vilja säga att herr Molin säkerligen känner lill att åtskilliga samhällsvetare har framfört den uppfattningen att det inte går att en gång för alla tala om vad objektivitetsbegreppet skall innehålla. Jag delar den bedömningen. Ell sådant begrepp måste ses mot bakgrund av den kunskap som vi har vid varje tidpunkt, och därför betyder samhällsförändringarna väldigt mycket för vad vi lägger in i del begreppet. Men det skiftar inte med olika regeringar eller på någol liknande sätt, som herr Molin försökte antyda. Herr Molin borde väl vara medveten om atl vi inle längre använder Bibeln som lexikon för t. ex. naturvetenskapliga kunskaper, vilket Ju en gång i liden skedde.

Om jag gör ytterligare en utvikning beträffande det objektiva och det allsidiga, skulle jag vilja säga att jag har den allmänna uppfattningen att läromedlen i dag ur objeklivitetssynpunkt har ett tillfredsställande utseende. Jag tror att dels den granskning som sker, dels den allmänna medvetenheten om denna fråga gör att vi har fått den här förbättringen till stånd.

Men visst brister del i allsidighet. Objektivitetsbegreppet kan Ju endast avse vad som står i läroboken - inte vad som inte slår där. Allsidigheten däremot avser ju hela beskrivningen av verkligheten. Tar läroboken upp det som är relevant? Ger man genom sill urval av stoffen rättvis beskrivning av vårt samhälle? Här menar jag all det är riktigt när man t. ex. från fackligt håll anklagar vissa läromedel för att de inte i tillräcklig utsträckning innehåller det som ändå av stora löntagargrupper anses vara mycket viktiga delar av verkligheten.

Jag kom egenlligen av mig i min uppräkning av anledningarna lill atl vi inte ville ha ett statligt monopol. Den tredje punkten sade jag gällde atl granskningen självfallet skulle vara kvar i framtiden oberoende

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läromedelsproduktionen

av vilka former det ökade samhällsinflytandet får.

Den fjärde punkten är för mig att också ett ökal statligt grepp över själva produktionen innefattar atl olika författare eller författarlag får utveckla sina idéer om läroboksframställning. Jag menar att konkurrensen mellan författare och författarlag är betydelsefull.

Det är självklart att man lokall skall kunna välja läromedel och välja bland flera. Och del är någol som våra insalser hiiiills har gåll ut på.

Sammanfattningsvis vill jag säga att socialdemokratins inställning i läromedelsfrågan är att samhället måste ta på sig ett avsevärt inflytande - av alla de skäl som jag har nämnt. Men inte för att likrikta eller för att ge sig in på alla de fasor som de borgerliga beskriver, utan för att förbättra situationen och effektivisera läromedlen.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Fru statsrådet förde en debatt mot de fria marknadskrafterna, men inlägget måste ha varit riktat mot någon frånvarande debattör. Såvitt jag vet är del ingen här i kammaren som ansett att de fria marknadskrafterna, såsom slalsrådet lyckles uppfatta dem, skulle verka på den här marknaden. En stal behövs för att dra upp ramar och riktlinjer och kontroll och både det ena och det andra i den ekonomiska verksamheten. Det ingår åtminstone i del budskap som vi försöker förmedla. För atl ta ett exempel anser vi atl man skall ha en objekiivi-telskontroll. Jag gick l.o. m. sä långt atl Jag ansåg all det skulle vara en sådan även när del gäller Sveriges Radios tryckta läromedel, kanske för övrigt också i fråga om dess bildmaterial, vilket f n. inte är fallet.

När det gäller de tryckta läromedlen kanske jag yttrade mig en smula oförsiktigt. Om jag förstår rätl har de borgerliga partierna gemensamt i riksdagen försökt driva kravet på att del verkligen skall vara beslul på alt objektiviteisgranskning skall förekomma; atl den borgerliga reservationen föll i riksdagen men att det ändå föreligger en frivillig överenskommelse mellan läromedelsnämnden och Sveriges Radio om en sådan granskning. Del är möjligt alt jag har fel härvidlag. Jag uttryckte mig som sagt en smula oförsiktigt, men jag anser att det alltså skall vara inte bara en sådan frivillig överenskommelse.

På tal om marknadskrafterna hade statsrådet också en hel del resonemang om läromedel på smala sektorer. Ja, det är rikligl alt det flnns sådana smala sektorer, och de är också exempel på alt det där behövs ingripanden av samhälleligt slag - man har ju ett system med en viss subvenlionering av läromedelsproduktionen på sådana områden. När det gäller det statliga förlaget Liber tror Jag att statsrådet tvingas erkänna att det förlaget inte ulan speciellt stöd gör några särskilda insatser för atl få ut mera läromedel på smala sektorer än vad andra förelag gör, så nog är det väl fel att säga all branschen här sviker. Jag vill också påminna statsrådet om alt när det gäller de statliga företagens verksamhet finns det klart bestämt - på socialdemokratiska förslag - atl den skall vara lönsam. Därför kan Jag inle heller anklaga Liber för alt det förlaget

kanske inte ägnar sig åt någon verksamhet av det slag som statsrådet tycks tänka sig. När det gäller Liber tror jag dessutom man mäste säga sig all detta statliga föriag inte producerar några billigare läromedel för skattebetalarna. Är del så alt statsrådet Hjelm-Wallén går omkring i tron att kostnaderna för skattebetalarna - något som ofta återkommer i hennes debattinlägg här - på någol sätt skulle bli lägre, om del blev ett statligt monopol? Det är sannolikt tvärtom, och den verksamhet som det statliga förtaget Liber hittills har bedrivit tyder inte på att det skulle bli några kostnadssänkningar.

Så fort man talar om en kartläggning, sade statsrådet, misstänkliggörs den för att det skulle betyda all man skulle vilja socialisera. Med en viss belåtenhet antecknade jag just ordvalet "misstänkliggörs" på tal om en socialisering. Jag är glad över all statsrådet själv känner det så i själen: att det vore ett misstänkliggörande all lala om socialisering. Men alt vi har den föreställningen alt del kanske finns utrymme för denna misstanke beror på att den socialdemokratiska kongressen faktiskt fattade ett sådant beslut för sin del. Det gör ett myckel egendomligt intryck när man nu hör fru Hjelm-Wallén säga att allt lal om monopol på detta område är befängt och att det inte alls är det som socialdemokraterna strävar efter. Men om det nu verkligen bleve ett förstatligande av läromedelsproduktionen -skulle då inte del vara ett monopol?Jag förstår inle hur det kan kallas befängt att vi försöker argumentera emot ett sådant monopol.

Statsrådet säger all man absolut inle har några planer på att socialisera läromedlen, men i så fall skulle vi väl kunna få ett klart uttalande om del kusliga i idén att ha ell statligt monopol på läromedelstillverkningen - annars finns det ju utrymme för tanken, att man så småningom tar tag i kongressens beslut och, om man får majoritet i riksdagen efter nästa val, också försöker atl då förverkliga delta beslul.

Jag skulle alltså vilja höra statsrådei klart deklarera att ett statligt läromedelsmonopol vore någonting kusligt. Har ni från något land någon erfarenhet som ger stöd för atl detta skulle vara förenligt med vad vi alla - eller åtminstone nästan alla - här i kammaren skulle vilja känneteckna som frihet? Finns det något sådant exempel? Jag antar att man i östländerna har en socialiserad läromedelstillverkning och atl del är därför som t. ex. fru Lanlz är så förljust i detta, men för fru Hjelm-Wallén borde det vara angelägel atl göra ett klart avståndstagande från ett sådant system.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läromedelsproduktionen

Hen MOLIN (fp):

Herr talman! Statsrådet Hjelm-Wallén bekymrar sig över vårt röstläge i den här frågan. Om det syftade på mig skulle Jag vilja svara, att det beror på alt jag är väldigt oroad över att samtidigt som man säger atl man har en effektiv insyn i den här branschen vill man inte ta avstånd från kongressbeslutet utan säger all man skall göra en kartläggning. Enligt min mening behövs del ingen kartläggning, för det hela är ganska nyligen

6 Riksdagens protokoll 1975/76:15

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läromedelsproduktionen

kartlagt. Kvar finns ju misstanken: Till vad skall man använda det material karlläggningen ger, om man inte har tänkt sig väsentligt större samhällsinsatser?

Jag medger gärna att jag känner stark oro för att socialdemokraterna, om de får majoritet under nästa mandatperiod - i del fallet tillsammans med kommunisterna, och vi har hört av fru Lantz vart de driver-kommer alt aktualisera väsentliga förstatliganden på det här området. Men jag tycker alt myckel av del som sades här visar hur onödigt det egentligen skulle vara. Jag kan inte låta bli att konstatera att fru Lanlz på en gång sade att bokfödagen växte upp som svampar ur jorden, och då borde det rimligen finnas en väldig massa, och au det rådde en starkt monopolistisk utveckling, och då borde man vara på väg mot ett enda förlag. Det visar väl i någon mån vilket underlag man har för de påståenden man gör i den här debatten.

Läget är Ju del att vi inle alls har något läroboksmonopol f n. Vi har ett fiertal privata förlag, vi har det statliga Liber och vi har också en del andra. Vad vi hotas av är däremot att, om den socialdemokratiska partikongressens önskningar går igenom, få ett statligt monopol.

Jag tyckleemellertid all statsrådet Hjelm-Wallén hade en hel del riktiga argument, som jag kände sympati för. Hon sade alt del finns snäva sektorer inom skolan, små ämnen som inte får sina läromedelsbehov tillgodosedda. Det är alldeles riktigt. Läromedelsmarknaden är lukrativ i första hand i de stora ämnena, och det finns inle ett tillräckligt mångsidigt sortiment att välja ur i de små. Jag tror all den beskrivningen är riktig. Det är ett problem som man skall ta ilu med, och det har uppmärksammats av folkpartiet, bl. a. i motioner av mig.

Men Jag drar av denna beskrivning en hell annan slutsats än vad statsrådei gör. Slalsrådet anser atl här skall vi ha ett statligt utgivningsmonopol; jag har aldrig hävdat all ni har sagt atl det skall finnas bara en bok i varie ämne, men ni vill att staten skall ha monopol på själva utgivningen - man skall så all säga få välja mellan flera olika siaistill verkade läromedel. Min slutsats är, som sagt, en hell annan, nämligen atl i det här sammanhanget bör samhället i ökad utsträckning stödja utgivning av "exklusiva" läromedel eller läromedel för små sektorer och i fråga om den högre utbildningen väl också av facklitteratur. Jag tycker att det vore värdefullt, om de som vill ge ut läromedel för sådana här små sektorer kunde få räkna med ett ökat ekonomiski stöd från utbildningsdepartementet. Kommer ni med ett sådant förslag, tror jag atl jag kan utlova atl i varie fall folkpartiet kommer att ge det sin anslutning här i riksdagen.

Objektiviteten, sade fru Hjelm-Wallén, är någonting som varierar med de kunskaper man har. Del lycker jag var utmärkt sagt. Såvitt jag förslår menade hon atl den däremot inle skulle variera med de åsikter man har, och det lycker jag också var utmärkt. Objektiviteten kan alltså inle utläsas vare sig ur Bibeln eller ur del kommunistiska manifestet,-inte ens ur det socialdemokratiska partiets program från år 1975. Då finns

det väl ingen anledning alt på den punkten göra några ändringar. Om Jag förstod statsrådei räll var hon ju också ganska nöjd med objektiviteten i del läromedelsmaterial som finns.

Detsamma gäller allsidigheten, om man tolkar del begreppet så atl inga relevanta bitar får vara utelämnade i läromedlen. Det är också alldeles riktigt, men naturligtvis är det ingel argument för statlig utgivning av läroböcker. Objektivitet, allsidighet och relevans i den här meningen kan ju aldrig garanteras av atl staten har ensamrätt till utgivning av läroböcker. Det garanteras genom att det finns många utgivare som får konkurrera med varandra. Den utgivare som då brister i någol avseende får se alt hans läroböcker inte blir använda.

1 själva verket talade statsrådets hela argumentation, som jag tyckte var rätt sympatisk, väldigt besiäml emot att staten skall ta över utgivningen av läroböckerna. Därför värdet litet ledsamt och alltjämt oroande all statsrådet kom tillbaka och sade att förstatligande kan bli aktuellt. Vissedigen var det inte fråga om ett enhetsläromedel - att alla skulle läsa samma bok. Men det var fortfarande så att staten skulle ta över de bokförlag som i dag ger ut läroböcker. Den tanken kom igen.

Men förstår då inle statsrådet atl vår oro beror på att om man har en enda utgivare av alla läromedel och om man har samma enda granskare av alla läromedel, så är del ett hot just mot allsidighel, objektivitet och relevans i läromedlen. Alla de argument som ni har anfört här talar alltså entydigt mot socialisering av läromedelsutgivningen. Del vore väl då värdefullt om ni ville säga all ni också är emot förstatligande av läromedelsutgivning och atl ni vill verka för att riva upp det beslul som den socialdemokratiska partikongressen har fattat.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om förstatligande av läromedelsproduktionen

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Så hade jag rätl i alla fall. Regeringen har inga planer på atl förstatliga läromedelsföretagen -absolut inte. Efter statsrådets inlägg kan herrar Molin och Burensiam Linder vara nöjda och gå hem lugna.

Del blir en kartläggning utan att frågan om förstatligandet tas upp. Men är inte del ett konstigt ställningstagande? Försl analyserar statsrådet i sill svar och säger att koncentrationen är påtaglig och atl det förhållandet är olyckligt. Hon finner alt det är ett motsatsförhållande i all statsmakterna fastställer utbildningspolitiska mål medan de privata förelagen får tolka dessa mål. Hon kommer att kontinuerligt följa utvecklingen på läromedelsområdet och värnar dessuiom om objektiviteten och allsidigheten i läromedlen. Det enda logiska borde vara att regeringen i en kartläggning, om en sådan behövs, tar upp frågan om socialisering.

Som Jag tidigare sagt: Inle minst förvånande är detta ställningstagande mot bakgrund av att den socialdemokratiska partikongressen klart uttalar sympatier för förstatligande. Jag tror att de värderingar som förmått socialdemokratiska kongressledamöter att kräva förstatligande bygger på politiska och ideologiska skäl. För vpk är det självfallet de politiska och

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 förstatligande av läromedelsproduktionen

ideologiska skälen som gör atl vi vill se ett förstatligande av läromedlen.

I dag förmedlar läromedlen i överväldigande grad borgerliga värderingar. Vi vill ha in hell andra värderingar och helt andra saker i läromedlen. Folkets kamp borde mer än kungarnas leverne och öden vara med i historieböckerna, t. ex. arbetarrörelsens historia måste kartläggas mycket mer i läroböckerna. Nuvarande samhällsliv och arbetsliv borde också få mer plats.

Jag är övertygad om alt läromedelsförlagen gör stora vinster. Vi tycker att det är pincipiellt felaktigt atl skattebetalarna skall betala de vinster som förelagen gör. Det är f ö. inle små summor som kommunerna varje år får lägga ul på läromedel. Del lär röra sig om 300 milj. kr.

Jag har som sagl svårt att förstå den här kullerbyttan som statsrådet gör i sitt svar.

Fru Slalsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr lalman! När borgerliga talare här slår vakt om läromedelsbranschen sådan den ser ut i dag måsle del väl ändå finnas ideologiska moiiv bakom delta. Och då trodde jag, herr Burenstam Linder, all motivet var tron på den fria marknadens alla välsignelser.

Jag har här varken talat om ett slalligl monopol eller - såsom herr Burenstam Linder hävdade - sagt ifrån att vi absolut inte skall socialisera. Vad jag har sagt är alt situationen bör kartläggas, och om karlläggningen visar oss atl monopoltendenserna blir ännu starkare än vad de är i dag eller visar oss alt branschen på annat sätt inte fungerar lillfredsslällande, så måste vi gå in aktivare, och då kan någon form av förstatligande bli aktuellt. Jag har inte alls klart för mig i dag hur del skulle komma alt ta sig ul, men naturligtvis har Jag med i min tankevärld atl det kan komma att bli så - delta naturligtvis också därför alt det nu står inskrivet i vårt partiprogram.

Helt klart är emellertid alt samhällets inflytande över marknaden måste öka, och del av så enkla skäl som det som herr Burenstam Linder rycker på axlarna ål. Han säger: Ja, visst är det dåligt på vissa smala sektorer. Har herr Burenslam Linder klart för sig hur omfattande dessa "smala sektorer" är? 30 % av gymnasieskolans elever går på dessa "smala sektorer". Man kan inte rycka på axlarna ål detta och mena alt det gör ingenting atl förlagen inle tar på sig den fulla uppgiften atl förse skolan med läromedel. Här menar jag att branschen har svikit.

Den negativism som kom till uttryck hos herr Molin gentemot kartläggningen förstår jag inle. Jag begriper inte hur han kan vara nöjd med sex lill sju år gamla uppgifter när vi nu har fått en så intensiv debatt om läromedelspolitiken. Jag är starkt medveten om, genom kontakter ute på fältet, all kommuner och företrädare för skolan inle är nöjda med siiuationen. Och vi måste väl ändå ha rätl atl ha ett visst grepp över hur en sådan här bransch ter sig. Vi vet atl Esselte Studium i dag har en mycket stor del av marknaden - omkring 50 96 kanske; vi vet inte exakt hur mycket det är. Alt kartlägga detta är en väldigt vikiig uppgift.

Här har talats om en kuslig situation. Ja, en sådan uppstår enligt min Nr 15

mening om skolan och eleverna inte har tillgång till allsidiga läromedel, Tisdagen den

till läromedel som ger ungdomarna möjlighet atl bilda sig en självständig 4 november 1975

uppfattning om samhället. Den möjligheten kommer vi att slå vakt om-------

med alla de åtgärder som vi kan vidta. Omjämiljepohtiken

Hen MOLIN (fp):

Herr talman! Jag vill då bara avslutningsvis för min del notera all man kan dra den slutsatsen av vad statsrådet Hjelm-Wallén sagt, att under jämviktsriksdagen kommer det inte något förslagom socialisering av läromedelsutgivningen men att hotet om socialisering på del här området förvisso kvarstår därefter.

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr lalman! Det vore bra om herr Molin lyssnade till vad jag sade. Det handlar inte om hur del ser ut i riksdagen härvidlag, utan det handlar om hur branschen ser ut, hur branschen fungerar, vilken tillgång skolan har på allsidiga, objektiva läromedel.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag har inte ryckt på axlarna inför problemet med försörjning av läromedel på de smala sektorerna. Jag vill bara påpeka för statsrådet atl det statliga förelaget Liber inte har gjort några större insalser på detta område.

När jag ändå har ordet vill jag också påpeka att det är någonting märkvärdigt med att man säger att om det skulle bli ökade monopoltendenser, så skall man införa ell statligt monopol. Jag tycker att man skall dra en helt annan slutsats, nämligen den att om det finns monopoltendenser skall man motverka dem på det ena ellerandra sättet. Den inställningen har vi talat för i alla möjliga näringspolitiska sammanhang, och det gör vi också i detta fall.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om familjepolitiken

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Burenstam Linders (m) den 15 okiober anmälda interpellation, 1975/76:9, dels fru Lantz (vpk) den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:8, och anförde:

Herr talman! Herr Burenstam Linder har frågat mig om jag anser del önskvärt med större valfrihet för föräldrarna när del gäller formerna för barntillsyn och om Jag anser atl det finns slöd för att en kraftig utvidgning av den kollektiva barntillsynen är bäst ur barnens synvinkel. Vidare har

ir 15 herr Burenslam Linder frågat om jag avser att lägga fram förslag om

Tisdagen den 4 november 1975

en förkortad arbetsdag för småbarnsföräldrar.

Fru Lantz har frågat mig om jag vill medverka till en kommunal om-

--------------- prövning av ulbyggnadsplanerna på barnomsorgens område med sikle

Omfämiljepolitiken på att uppnå full behovstäckning, och vilka konkreta ålgärder i fråga om statlig medverkan jag ämnar föreslå i sådant syfte. Jag besvarar interpellationen och frågan i ett sammanhang. Av den regeringsförklaring som lämnades vid riksmötets öppnande framgår alt en kraftig utbyggnad av barnomsorgen planeras. Barnomsorgen avses bli en lagfäst kommunal uppgift med skyldighet för kommunerna att svara för en planmässig utbyggnad. Målet skall vara att - utöver den allmänna förskolan för sexåringar - bereda plats inom den kommunala barnomsorgen för alla barn i förskoleåldern lill förvärvsarbetande eller sluderande föräldrar samt för barn med särskilda behov av stöd och stimulans, så all efterfrågan på sådana platser kan tillgodoses. Denna målsättning för samhällets barnomsorg, innefattande även fritidsverksamheten för barn i skolåldern, bör successivt uppnås i alla kommuner inom den närmaste tioårsperioden.

När det gäller barnomsorgens utbyggnad under de närmaste fem åren har en överenskommelse nyligen träffats mellan regeringen och Kommunförbundet. Den innebär en utbyggnad med 100 000 nya daghemsplatser och 50 000 nya platser i fritidshem jämte en ökning av plats-tillgången i familjedaghem. För atl ge kommunerna ekonomiska möjligheter att genomföra utbyggnaden av barnomsorgen skall enligt överenskommelsen införas ett nytt statsbidragssystem med väsentligt höjda och värdebeständiga statsbidrag lill kommunerna. I syfte alt omedelbart få i gång ett ökat byggande av nya daghem och fritidshem har i enlighet med överenskommelsen också genomförts en tillfällig höjning av gällande byggnadsbidrag redan från den 1 november i år. Det nya statsbidragssystem som enligt överenskommelsen införs den 1 januari 1977 är avsett att finansieras genom en socialavgift på arbetsgivarna. En kraftig ökning av personalutbildningen för barnomsorgen kommer också att genomföras. Proposition på grundval av överenskommelsen och om finansieringen, målsättningen och lagstiftningen kommer att läggas fram för riksdagen i januari 1976.

Utbyggnaden av samhällets barnomsorg är enligt min mening f n. den viktigaste familjepolitiska frågan. Herr Burenstam Linders parti tycks inte dela denna uppfallning, vilket bl. a. har kommit till ullryck i att moderalerna i Kommunförbundet ställde sig utanför överenskommelsen om barnomsorgens utbyggnad. Från regeringen ställer vi oss bakom barnfamiljernas krav på en bättre barnomsorg. Vad del gäller är att slå vakt om barnens trygghet och omvårdnad. Med ökad jämställdhet mellan kvinnor och män blir del allt vanligare bland dagens barnfamiljer all båda föräldrarna förvärvsarbetar. Ca 300 000 barn i förskoleåldern har föräldrar som båda förvärvsarbetar mer än 20 timmar i veckan. En väl

86 fungerande barnomsorg är av grundläggande betydelse för dessa familjer.

Den nu planerade utbyggnaden av barnomsorgen har till syfte alt tillförsäkra barnen en god omvårdnad och att ge föräldrarna den valfrihel de önskar då det gäller möjligheterna att delta i förvärvslivet.

Till de angelägna reformerna inom familjepolitiken hör också en fortsatt utveckling av föräldraförsäkringen, vars uppgift är att ge ekonomiskt stöd till föräldrarna i sådana situationer i en barnfamiljs liv då en förälder behöver stanna hemma hos barnet. Föräldraförsäkringen har också berörts i regeringsförklaringen, där det framhålls att förslag om en ny utbyggnadsetapp för föräldraförsäkringen kommer att läggas fram av regeringen till del nu pågående riksmötet. I det betänkande om ett utbyggnads-program för föräldraförsäkringen som har redovisats av familjestödsutredningen behandlas även frågan om en förkortning av arbeisdagen för småbarnsföräldrar. Jag vill underslryka att delta är en viktig fråga. För atl vi skall kunna lösa den krävs också en lösning av de praktiska problemen på arbetsmarknaden. Hur delta skall kunna ske vill vi från regeringen diskutera med lönlagarnas organisationer sedan remisstiden för familjesiödsutredningens betänkande i dagarna löpt ul. Regeringen kommer inom kort att inbjuda löntagarorganisationerna till sådana överläggningar.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Omfämiljepolitiken

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Det har nu blivit så sent på kvällen att det vore bättre att umgås med familjen än att tala om familjepolitk, men det har inle visat sig möjligt att få denna debatt flyttad till någon annan dag. Jag ber därför nu att få tacka för det här svaret på min interpellation.

I svaret finns en mening som jag skall be alt få återge omedelbart. Så här säger herr Aspling:

"Till de angelägna reformerna inom familjepolitiken hör också en fortsatt utveckling av föräldraförsäkringen, vars uppgift är alt ge ekonomiski stöd lill föräldrarna i sådana situationer i en barnfamiljs liv dä en förälder behöver stanna hemma hos barnet."

Ja, herr Aspling, sådana situationer finns. Vad som här framför allt avses är all en förälder bör ha rätt att med ersättning från sjukkassan stanna hemma och ta vård om sitt barn under de första månaderna. Man vill nu utsträcka denna tid från sju till älta månader. Eftersom vi länge har talat för en utbyggnad av föräldraförsäkringen välkomnar vi detta förslag.

Men om nu t. o. m. socialdemokraterna anser alt det under ett barns första år finns behov av att en förälder vistas tillsammans med barnet i hemmet, då undrar man varför socialdemokraterna anser all detta behov för samtliga barn upphör vid precis åtla månaders ålder. Är alla barn så lika? Är alla föräldrar så lika?

Nej, så är del naturligtvis inte, och del borde inte heller vara så ens i socialdemokraternas mest kollektivistiska uppenbarelser. Det är också därför som det för barnens och föräldrarnas bästa måsle skapas valfrihet mellan olika former av barntillsyn. Den socialdemokratiska likformig-

Nr 15 heten - när barnen är åtta månader skall de på daghem och båda för-

Tisdagen den åldrarna ut i förvärvslivet utanför hemmet - är en utmaning mot det

4 november 1975 självklara att människor är individer med olika utrustning och olika för-

--------------- utsättningar. Det är också en skärande ekonomisk orättvisa mot alla dem

Om familjepoliliken som inte kan eller vill anpassa sig precis lill den socialdemokratiska mallen. Del ni erbjuder är inte valfrihet utan ekonomiski tvång.

I det anförande om barniillsynsfrågorna som herr Palme höll inför sin kongress observerade han följande:

"Trols en kraftig förbättring av levnadsstandarden har många barnfamiljer svårigheter att få ekonomin att gå ihop."

Det är en riklig iakttagelse. En väsentlig förklaring lill del är de myckel höga skatterna. Men det glömde herr Palme alt nämna på kongressen. Vår uppfattning är att skattepolitiken borde inriktas på att ge barnfamiljerna, som har så stor försörjningsbörda, ett rimligare läge.

I den mån man inte kan nå tillräckligt långl på den vägen finns det mycket viktiga kompletterande åtgärder att vidta inom familjepolitiken för att öka den verkliga valfriheten för föräldrarna när de skall utforma vården av barnen. Socialdemokratin erbjuder bara ett alternativ - starkt subventionerade barndaghem sedan barnen väl blivit mer än åtta månader. Vi vill utvidga möjligheterna i följande avseenden:

underlätta för dem som önskar ta vård om barnen i hemmei under en längre tid än tills barnen blivit åtta månader,

vidga möjligheterna alt ordna barntillsyn inom och utom hemmet i andra former än i barndaghem,

ge bättre möjligheter för föräldrar som förvärvsarbetar atl skapa en föräldrakontakl med barnen under de så viktiga första levnadsåren.

De medel -man bör använda för att nå dessa mål är att

gradvis bygga ut föräldraförsäkringen;

införa en vårdnadsersättning i första hand till familjer med barn under tre år;

bygga ut daghemmen i den takt efterfrågan visar i ett system grundat på valfrihet mellan vårdalternativen;

ge avdragsrätt för barntillsynskostnader vid beskattning;

ge småbarnsföräldrar förtur vid arbetstidsförkortning;

vidga möjligheterna till deltidsarbete - också kvalificerade deltidstjänster - och tjänstledighet.

I sitt interpellationssvar säger herr Aspling att utbyggnaden av samhällets barnomsorg är den viktigaste familjepolitiska frågan. Och med "samhällets barnomsorg" menar han då barndaghemmen. Han ondgör sig över atl moderaterna inte har skrivit under den överenskommelse om en kraftig utbyggnad av barndaghemmen som träffats mellan regeringen och företrädare för Kommunförbundet.

Men vad vi vill förslå med "samhällets barnomsorg" är inte något
så ensidigt som bara utbyggnaden av barndaghem. Samhällets barnom
sorg måste rimligen beslå i all man skapar alternativa omsorgsformer
88 som passar olika barn och olika föräldrar.

Jag vill understryka atl vi inle är motståndare till en utbyggnad av barndaghem. Vi tror att en sådan utbyggnad behövs. Men det viktiga är naturligtvis atl utbyggnaden kommer i den omfattning som föräldrarna själva ger uttryck för inom ett system som verkligen innebär valfrihet mellan alternativa former för barntillsyn.

I debatten förra veckan gjorde herr Aspling en poäng av de långa barndaghemsköerna och sade att man kunde gå ut och fråga dem som slod i dessa köer för att fä ett grepp på vad föräldrarna egentligen vilt. Men del är ett mycket torftigt sätl att försöka bilda sig en uppfattning om vilka de verkliga önskningarna är, eftersom föräldrarna med nuvarande system inte erbjuds något alternativ. Om man starkt subventionerar priset på något och undanhåller alternativ till denna nyttighet kan man naturligtvis få en lång kö av folk som efterfrågar det enda som bjuds. Men den kön säger inte mycket om vad människorna egenlligen skulle vilja ha. Jag talar här av egen erfarenhet; händelsevis står jag också i barndaghemskö. Jag skulle dock vilja ha andra alternativ, men det finns inte att tillgå. Jag lycker det kan vara ell exempel på hur det är för många i barndaghemskön.

Denna ensidiga satsning på barndaghem är också en myckel dyr lösning. Tillgriper man enbart den, kommer man alt sakna ekonomiska resurser all samtidigt åstadkomma väsentliga förbättringar på andra områden inom familjepolitiken. I sitt kongresstal sade herr Palme bl. a.:

"Barnomsorgen måsle vi bygga ut, för den har vi skaffat finansiering. Övriga familjepolitiska reformer skall vi genomföra i den takt som våra ekonomiska möjligheter tillåter."

Som herr Palme konstaterar kommer den myckel dyrbara satsningen på barndaghem att ekonomiskt hindra andra familjepolitiska ålgärder. Valfriheten sätts i efterhand. För vår del önskar vi en parallell utbyggnad av de olika delar av familjepolitiken som kan ge en verklig valfrihet.

Över huvud taget är de ekonomiska konsekvenserna av den kraftiga satsningen på den dyraste av alla barnomsorgsreformer illa utredda. Beräkningar ger dock vid handen atl kostnaderna för den kommunala barntillsynen om ett par år kommer att vara fördubblade, vilket innebär årliga kostnader om 7 ä 8 miljarder kronor. Det skulle vara myckel billigare alt införa valfrihet i barnomsorgen genom en satsning också på alternativ till barndaghemmen.

Låt mig än en gång citera ur herr Palmes kongressanförande. Som motiv för atl bygga ut den offentliga barnomsorgen, dvs. barndaghemmen, säger han:

"Provisoriska lösningar med barnomsorgen innebär för många en ständig press och skapar osäkerhet för framtiden. De långa restiderna till och från arbetet är tröttande. Del drabbar både föräldrar och barn och minskar tiden för samvaro med barnen. Skiftarbete, kvälls-och nattarbete har ökat, framför alli bland de siora löntagargrupperna. För de stora grupper detta gäller är det svårt att anpassa arbetstider och dygnsrylmer till barnens behov."

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Omfämiljepolitiken

Nr 15 Jag instämmer i dessa iakttagelser. Men vad som är svårt att förstå

Tisdagen den ' socialdemokraterna kan ta dem som argument för att ensidigt

4 november 1975 bygga ut just barndaghemmen. Vad herr Palme här säger leder väl i

--------------- stället till andra slutsatser. De problem han pekar på - bristande tid för

Omfämiljepolitiken samvaro mellan barn och föräldrar, osv. - bör lättas genom reformer i arbetslivet, t. ex. atl bereda småbarnsföräldrar kortare arbetstider och rätl till tjänstledighet, och genom alt ge utrymme för alternativa vårdformer som är anpassade till barnens och föräldrarnas önskemål. Jag kan inle förstå annat än att det är en logisk kullerbytta av herr Palme alt göra denna analys och sedan därav dra slutsatsen alt vi endast skall satsa på utbyggnad av barndaghemmen.

I min interpellation har jag särskilt frågat statsrådet om man avser all föreslå en förkortning av arbetstiden för småbarnsföräldrar. Svarei pä den punkten är dimmigt. Ändå är det väl uppenbart att socialdemokraterna bakom hänvisningar till överläggningar med löntagarorganisationerna försökt dölja att de inle avser att ge småbarnsföräldrar förtur vid en förkortning av arbetstiden. Sextimmarsdagen för småbarnsföräldrar är undanskuffad, och det är beklagligt.

Syftet med familjepolitiken måste vara all bidra till att skapa goda förhållanden inom familjerna och ge barnen den grundläggande inre trygghet som föräldrakoniakten skapar. Jag tror alt en orsak till att den moderna väriden med alla dess materiella fördelar likväl kännetecknas av allvarliga sociala problem är familjernas försvagade ställning. Man måsle försöka underiätla för familjerna atl fungera. Familjen är samhällets grundslen, inte stat och kommun. Det offentliga kan komplettera, inte ersätta familjen. Med all världens skattepengar, herr socialminister, och sociala arrangemang kommer man aldrig att kunna ersätta den na-turiiga solidaritet och värme som finns inom någorlunda väl fungerande familjer.

Betydelsen av atl familjen fungerar sträcker sig långt. De första levnadsåren är avgörande för personlighetsdaningen. Föräldrars kontakt med barnen behövs föratt förbindelserna hem-skolaskall utvecklas. De äldres isolering i samhället kan hävas om kontakten mellan generationerna förstärks. Om barnen känner att föräldrarna bryr sig om dem, kommer de så småningom också alt bry sig om föräldrarna. Det är vad som behövs för alt man skall komma ål del allvarliga problem som de äldres isolering utgör. Del förtjänar också att påpekas all de som i statistiken registreras som ensamstående kanske mer än andra behöver familjeband för att inte i tillvaron verkligen vara ensamma.

Att utforma barnomsorgen är alltså inte bara en fråga om att fixa barn
daghemplatser så att alla föräldrar kan förvärvsarbeta åtta timmar om
dagen. Del är något mycket större än så. Det är att ge utrymme för
föräldrar och barn alt ulveckla goda kontakter och atl skapa trygghet
i umgänget mellan generationerna. Det gör man bäst i ett system med
valfrihet, där vården kan utformas med hänsyn till olika barns olika
90 behov och med hänsyn till all föräldrar skall kunna välja den tillsyn

som de anser bast och inte den som myndigheterna bestäml. Då kan Nr 15

det vara lättare att lyckas i den svåra uppgiften all vara förälder. Man Tisdaeen den

skall inte avlastas ett ansvar. Men man skall ges rimlig möjlighet atl 4 november 1975

verkligen klara sitt ansvar.__________________________________________

Omjåmiljepolitiken

Under detta anförande överlog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru LANTZ (vpk):

Herr lalman! Jag ber att först få tacka för svaret på min fråga.

Varför är den kollektiva barnomsorgen så nödvändig?

Barnomsorgen är ytterst en fråga om barnens möjligheter i samhället, om alt rusla alla barn så långt det går för en likvärdig start. Därför borde alla barn, oavsett om mamman förvärvsarbetar eller inle, ha tillgång till en daghemsplats.

Men barnomsorgen är också en grundförutsättning för att kvinnans rätt till ekonomisk och social frigörelse skall kunna förverkligas. Förvärvsbenägenheten hos kvinnor ökar. Speciellt har den ökat för kvinnor med barn i åldern 0-2 år. Hälften av barnen i åldern 0-6 år har mödrar som förvärvsarbetar, och 80 96 av barnen i åldern 7-12 har förvärvsarbetande mödrar. Del finns många orsaker till kvinnans ökade förvärvsfrekvens. En bidragande orsak är säkedigen att kvinnor nu i allt högre grad genomgår en utbildning och därmed också vill ha möjlighet atl arbeta inom det yrke de utbildats för. Debatten om den allmänna frigörelseprocessen för kvinnor bidrar förmodligen också lill alt kvinnor önskar förvärvsarbeta.

Del finns också ekonomiska orsaker till att många kvinnor förvärvsarbetar. De höga levnadsomkostnaderna gör atl många familjer helt enkell inle klarar sig på en persons inkomst. Med en hyra på 1 000 kr. för en trea i Stockholmsområdet och med ett matkonto som ständigt stiger i höjden finns det kanske inte något val. Då hjälper inle ett bidrag på 300 eller 600 kr. som föreslagils från borgertigt håll, det verkar i della sammanhang bara som snuspengar.

Samhällsutvecklingen bidrar också till att öka trycket på barnomsorgen. Urbaniseringen fortskrider, och vid inflyttningen till tätorter - små eller stora - bryts släktskapsband och andra sociala kontakter. Detta medför ofta en isolering, främst för den hemmavarande kvinnan och hennes barn. Familjestrukturen ser annorlunda ut nu än för bara 15-20 år sedan. När barnen är mellan O och 6 år har kvinnan i genomsnitt 1,2 barn, och i åldern 7-12 år är genomsnittet 1,7. Det innebär att de allra flesta barnfamiljer bara har ett barn. Detta ger automatiskt en isolering främst för barnet. Dessutom ökar andelen ensamstående föräldrar.

Utbyggnaden av samhällets barnomsorg är f n. den viktigaste familjepolitiska frågan, säger socialministern. Vpk har länge haft den upp-fallningen, och jag vill nolera del som en framgång för vpk:s krav på lagstiftning i barnomsorgsfrågan alt regeringen nu ämnar låla barnom-

Nr 15 sorgen bli en lagfäst kommunal uppgift.

Tisdaeen den gäller grundvärderingarna beträffande barnomsorgens bety-

4 november 1975 delse lycks socialministern och vpk vara överens. Vpk vill dock se en

_____________ snabbare utbyggnadstakt och en högre utbyggnadsgrad. 100 000 daghems-

Omfamiljepolhiken platser och 50 000 fritidshemsplatser har regeringen föreslagit som svar på kommunernas dåliga förskoleplaner. Men det räcker inte, menar vpk, att bygga ut med 100 000 daghemsplatser till 1980, när det i dag behövs 400 000 platser. Vpk föreslår i stället 50 000 nya daghemsplatser varje är. Vpk gör inte detta för att på något sätt bräcka regeringen, utan därför att 50 000 nya daghemsplatser per år bättre skulle motsvara det behov som flnns.

Jag har frågat socialministern om han vill ompröva de kommunala utbyggnadsplanerna för att uppnå full behovstäckning av daghemsplatser. Jag tycker inte att jag fått något riktigt svar på min fråga.

Del kan konstateras all förskoleplanerna, i vilka kommunernas utbyggnadsbehov och ulbyggnadsgrad redovisas, blivit en statistisk manipulation som saknar all förankring i verkligheten. Del finns många orsaker till att en förskoleplan blivit felaktig och anger ett felaktigt behov av daghemsplalser. Jag skall redovisa några siffror från Stockholms län. För det förslå. Planen baseras på den kvinnliga förvärvsintensilelen från 1970. Ingen som helsi hänsyn las lill den myckel kraftiga ökning i förvärvsfrekvensen som skett mellan 1970 och 1974. Speciellt har förvärvsfrekvensen för kvinnor med barn i åldern 0-2 år ökal. 1980 kommer enligi beräkningarna 67 96 av kvinnorna i 25-årsåldern alt förvärvsarbeta. Fördel andra. Ingen som helst hänsyn har tagits till del kända faktum atl tillgång på barnomsorg automatiskt medför ökad förvärvsfrekvens. I samband med arbetskraftsundersökningarna har fr. o. m. Januari följdfrågor ställts angående orsaken till att man saknar arbete, dels till de arbetssökande, dels till de personer som varken har eller söker arbeie. Del vanligaste hindret var för kvinnorna bristen på barnomsorg. 39 96 av de kvinnor som velat arbeia uppgav denna orsak, medan ingen av männen ansåg sig ha varit förhindrad av denna anledning.

För det tredje. Ingen som helst hänsyn har tagits lill de aktuella kösituationerna ute i kommunerna.

För det fjärde. Ingen som helst hänsyn har tagits till alla de kvinnor som bl. a. på grund av bristande barnomsorg är tvingade alt ta deltidsarbete.

Det råder i dag en katastrofal brist på daghems- och fritidshemsplatser. Enligt förskoleplanen - som den ser ut f n. - kommer ingen nämnvärd utbyggnad att ske de närmaste fem åren.

Vi vet att hälften av alla 0-6-åringar i dag behöver en plats på
daghem därför att deras mammor förvärvsarbetar. Vi vet dessutom att
mellan 25 och 40 % av barnen i fyraårsåldern har ett akut behov av
daghemsplats på grund av sociala skäl, alltså nästan hälften av fyra-
åringarna. Vi vet att köerna lill daghemmen är enorma och att de bara
92 växer. I Stockholm köar 7 000 barn och i Huddinge köar nästan 2 000

barn. Vi vet all 38 000 kvinnor är tvungna att ha deltidsarbete. Nr 15

Förskoleplanen innebär i dag för Stockholms län att 17 96 av 0-6- Tisdaeen den åringarna har daghemsplais och alt 1980 27 96 kan få plats. En ökning 4 november 1975

på 10 % är resultatet av arbetet med förskoleplanen för länets räkning! _

För Huddinges del - min hemkommun - innebär förskoleplanen all an- Omfämiljepolitiken talet daghemsplatser år 1980 är I 857 medan enbart kön i dag uppgår till över 1 900.

På fritidshemssidan är situationen om möjligt ännu mer katastrofal. Hela 80 % av 7-I2-åringarnas mödrar förvärvsarbetar på hel- eller deltid och behovstäckningen ligger på 10 96.

Jag menar med det sagda att förskoleplanen inte ulan omarbetning kan ligga till grund för en fortsall utbyggnad eftersom den inte redovisar ett faktiskt behov - bara ett fiktivt sådant.

Jag vill ännu en gång, herr talman, rikta frågan till socialministern: Är socialministern medvelen om förskoleplanens pålagliga brisler beträffande beräkningssättet, och är socialministern beredd alt medverka till en omprövning av de olika kommunala förskoleplanerna?

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Förra veckans allmänpolitiska debatt visade klart att moderaterna står isolerade i sin vad jag vill kalla starkt konservativa familjepolilik. Det bekräftades av herr Burenstam Linders inlägg här i kväll. Jag kan bara hoppas att herr Burenstam Linder och hans meningsfränder skall komma till insikt om det ohållbara i den argumentation de för i dessa frågor.

Kvällen är sen, och jag skall för egen del inte förlänga debatten alltför myckel. När herr Burenslam Linder återkommer till sina frågor om valfrihet vill han ge intryck av atl han och hans parti är förespråkare för ett större mån av valfrihel för föräldrarna vad gäller formerna för barntillsyn. Vad är det då för valfrihet som moderalerna egenlligen förespråkar? Ulbyggnad av daghem och fritidshem skall bromsas och kvinnornas förvärvsarbete försvåras och förhindras. Moderaternas lal om valfrihet är med andra ord bara en dimridå för vad jag menar är gammal, konservativ högerpolitik i dessa frågor.

Vi vet att de fiesla föräldrar väljer att lämna sina barn till daghem, och det är många skäl som avgör det - tillgång till pedagogiskt utbildad personal liksom möjlighet för barnen all få träffa andra barn i en större grupp under lill.syn. Det är här fråga om inte bara en tillsynsmöjlighet utan en möjlighet för barnen lill viktiga, stimulerande kontakter och intryck som vi vet är av avgörande betydelse för deras utveckling.

Jag skulle vilja fråga herr Burenstam Linder om han inte inser atl
moderaterna egentligen blir alltmer isolerade i den här frågan. Deras
tal om valfrihet och rättvisa hamnar obönhörligen snett när de nu mot
sätter sig den planerade utbyggnaden av samhällets barnomsorg. Den
är ju av helt grundläggande betydelse och - jag understryker del igen
- den viktigaste familjepolitiska faktorn för att vi skall kunna bereda 93

Nr 15 barnfamiljerna en verklig möjlighet lill både frihet och trygghet och sam-

Tisdaeen den tidigt ge barnen de värden som vi vet ligger i samvaron med andra barn

4 november 1975 'daghem.

--------------- Herr Burenstam Linder tog sedan upp frågan om småbarnsföräldrarna.

Omfämiljepolitiken Jag vill bara här understryka all vi kommer alt ta upp överläggningar med löntagarorganisationerna om de praktiska problem på arbetsmarknaden som måste lösas för att vi skall kunna fatta beslul om en förkortning av arbeisdagen för småbarnsföräldrar. Vi vet att en rad praktiska problem måste lösas för atl en sådan reform skall få den betydelse och den omfattning som är avsikten. Det avgörande blir därför om en sådan utveckling av föräldraförsäkrningen kan kombineras med åtgärder för att slå vakt om småbarnsföräldrarnas situation i arbetslivet och om den praktiska tillämpningen på arbetsmarknaden kan ordnas.

Vi är beredda att nu ta upp dessa överläggningar för att verkligen penetrera problemen och komma fram till lösningar.

Sedan några ord till fru Lanlz. Fru Lantz har synpunkter på det ul-byggnadsprogram som ingår i överenskommelsen med Kommunförbundet. Jag vill understryka alt utbyggnadsprogrammet bygger på mycket grundliga överväganden om vad som är praktiskt möjligt all genomföra. Vi satte upp som mål all efterfrågan på daghemsplalser skall kunna tillgodoses i alla kommuner inom den närmaste tioårsperioden. Det överenskomna utbyggnadsprogrammel för den närmaste femårsperioden innebär mer än en fördubbling av den utbyggnad som kommunerna har räknal med i nuvarande planer, och det är vad som faktiskt kan åstadkommas om alla goda krafter medverkar. Det gäller ju atl ordna tomtmark och i övrigt planera byggnadsverksamheten. Vidare gäller det alt skaffa personal och ge denna en nödvändig utbildning. I fråga om personalutbildningen kommer ålgärder alt vidlas för att tillgodose det ökade personalbehovet. Skolöverstyrelsen har som bekant på regeringens uppdrag nu i dagarna lämnat en redovisning som skall bilda underlag för ställningstaganden om erforderliga åtgärder på detta område. Erfarenheterna från årets arbete med förskoleplanerna ute i kommunerna visar att underlaget för utbyggnadsplaneringen och beräkningarna av platsbehovet inom barnomsorgen behöver förbättras. Det ingår i överenskommelsen med Kommunförbundet att en arbetsgrupp skall tillsättas för att ta itu just med dessa frågor.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Socialministern gjorde gällande alt moderaterna skulle
känna sig så förskräckligt isolerade och att de hade en så rysligt gam
maldags uppfattning. Jag kan tala om för socialministern att Jag lyssnade
på och har nu läst vad t. ex. fru Fredgardh sade i den familjepolitiska
debailen föregående vecka och all Jag skulle kunna insiämma i alli vad
hon sade, med myckel små frågelecken här och där. Pratet från soci
alministerns sida om någon sorts isolering och borgerlig splittring på
94 det här området verkar synnerligen överdrivet.

Sedan värdet valfriheten. Jag fick inte någol riktigt svar på min fråga. Nr 15 Om man anser att det under ett barns första älta månader är bra att Tisdagen den en förälder kan vara hemma och ta vård om barnet i hemmet, hur kan 4 november 1975

man då med sådan frenesi, med sådan ilska och med allt detta prat -----

om konservatism som något föråldrat och förstenat göra gällande atl Omfämiljepolitiken

så fort ungen blivit mer än älta månader är man tokig om man säger

att det skulle vara bra att skapa valfrihet och göra det lättare att i de

fall där föräldrarna så önskar kunna ta vård om barnet i hemmet? Jag

tycker inte att ett sådant resonemang går ihop. Det är någon sorts logisk

orimlighet som socialministern gör sig skyldig till.

Vilken valfrihel är det som moderalerna egentligen förespråkar, frågar sig socialministern. Enligt uppgift skulle våra förslag innebära atl kvinnornas förvärvsarbete skulle allvadigl försvåras. Det kan Jag omöjligt förslå. Om vi här t. ex. talar för att man skall satsa mer på familjedaghemmen och inte bara på vanliga daghem - är det någonling som skulle försvåra kvinnors förvärvsverksamhet? Om vi lalar för att man dessutom skall försöka finna ylteriigare alternativa former för barndaghem - trefamiljssystem och annat, som dessutom kan innebära vård i hemmen -är det någonling som skulle försvåra kvinnors förvärvsarbete? Eller om vi föreslår att man skall ge ökad möjlighet till deltidstjänster, är del någonting som skulle försvåra kvinnors förvärvsarbete? Och om vi lalar för all man skulle ge småbarnsföräldrar förtursrätt när det gäller en förkortning av arbetstiden - skulle del försvåra kvinnors förvärvsarbete? Nej, det där är bara en klyscha som socialministern "langar" ur sig.

När vi talar om detta med sextimmarsdagen undrar Jag: Vad är nu er politiska vilja? Vill ni ge denna förtur eller inte? Del räcker inle att hela tiden hänvisa till att man utreder, utan det finns faktiskt någonting som heter önskemål om att åstadkomma någol. Min fråga lill social-minisiern är: Har ni della önskemål eller har ni del inte? Det räcker inte, jag upprepar det, att hänvisa till utredningar.

Sedan sade socialministern att de flesta väljer daghem. Del är möjligt. Men de flesta är inte alla! Och i ett bra samhälle försöker man skapa system som är rimliga inte bara för de fiesta utan som ger utrymme för valfrihet i den bemärkelsen att de passar alla. Det är någonling som socialministern borde tänka på. Om man satsar ensidigt på utbyggnad av de kommunala barndaghemmen är det dessuiom en skriande orättvisa gentemot dem som av olika anledningar inte har tillfälle atl utnyttja dessa starkt subventionerade familjestödsformer. Det borde också socialministern tänka på.

Vad slutligen gäller talet om att människor väljer barndaghem därför
all det är så oerhört stimulerande: Jag är den förste atl göra gällande
all när barnen blir lilei slörre är del bra med kontakter, och jag förkastar
inle alls barndaghem som system. Men jag tror alt socialministern kom
mer mycket fel, och atl han är ute på farliga spår, om han försöker
göra gällande all del skulle vara något särskilt stimulerande för de mycket 95

Nr 15 små barnen med de mycket långa vistelsetiderna - som det heter, språkligt

Tisdagen den mycket fult - på barndaghem. Den utredning som föreslog satsning på

4 november 1975 timmars arbetsdag har påpekat att det är utomordentligt stora pro-

--------------- blem, och inle alls stimulans, förenade med de myckel långa tider som

Omfamiljepolhiken mycket små barn har att tillbringa på barndaghemmen.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag är medveten om all jag är mycket otålig. Men del är jag på många mammors och många barnfamiljers vägnar.

Socialministern säger att man har gjort grundliga överväganden och kommii fram till atl 100 000 daghemsplatser på fem år är vad som behövs. Men har man då tagit med i beräkningen att bara i dag hälften av alla förskolebarns mödrar förvärvsarbetar?

Herr socialminister, om man nu räknar med 100 000 platser på fem är och bara bygger ut så mycket fattas det 300 000 platser år 1985. Är det då inte bättre, menar Jag, atl vidta än mer kraftfulla ålgärder just nu, så att man inte får den puckeln? Börjar man bygga ut barnomsorgen riktigt ökar också efterfrågan på den. Det har alla erfarenheter visat.

Felet ärju det att man inte i tid, för tio år sedan, observerade behovet av daghemsplatser och att man redan då skulle ha vidtagit de åtgärder som regeringen sent om sider lycks ha fått upp ögonen för, om inte helt så i alla fall delvis.

Det finns praktiska svårigheter - jag är fullt medvelen om det - när del gäller att realisera de 400 000 daghemsplatser som skall till inom en kort tidsperiod. Men del finns ju möjligheter all lösa de praktiska svårigheterna. Man kan inrätta olika typer av daghem - bl. a. i lägenheter - och också mycket snabbt utbilda fler förskollärare. I England fördes under kriget en motsvarande debatt, där man också krävde en utbyggnad av barnomsorgen, och det sades då all detta inte gick att förverkliga. Men över bara en natt kunde man ändå öppna 10 000 nya barndaghemsplatser.

Någon har sagl atl det man riktigt mycket vill det kan man också göra.

Herr socialministern ASPLING:

Herr lalman! Jag utlovade atl icke förlänga debatten för mycket, men del beror Ju inte enbart på mig, om debatten här forlsätler någol varv till. Men jag skall försöka fatta mig kort.

Jag vill bara slå fasl atl del vi upplevde under förhandlingarna med Kommunförbundet och den slutliga överenskommelsen var mycket intressant. Folkpartiets och centerns representanter i Kommunförbundet slöt upp bakom uppgörelsen medan moderaternas representant ställde sig utanför. Debatten här i kammaren i förra veckan speglade klart skillnaden i uppfallning -jag använde uttrycket splittring och söndring inom borgerligheten i denna mycket stora och cenirala politiska fråga. Jag vill bara, herr talman, slå fasl detta.

Låt mig göra ett par påpekanden.

Föräldraförsäkringen ger nu möjlighel för föräldrarna atl stanna hemma hos barnet under de första sju månaderna. Erfarenheten visar ju att de flesta av föräldrarna efter denna lid vill återgå lill förvärvsarbetet. Vi vill ge föräldrarna denna möjlighet genom att skapa en god barnomsorg. Del är ju della som herr Burenslam Linder vänder sig emot. Det är märkligt alt moderaterna i varje debatt i dessa frågor hell enkell bort.ser från detta grundläggande förhållande.

Jag gav i förra veckan fru Mogård det rådet att gå ut och fråga barnfamiljerna och dem som står i köerna hur de upplever sin situation i dag. Svaret blir ulan tvekan entydigt.

1 frågan om srnåbarnsföräldrarna vill Jag slutligen underslryka att viljan finns hos regeringen att genomföra en reform. Del ärju därför vi också vill finna lösningarna på de problem som kan finnas på arbetsmarknaden. Dessa frågor kommer vi att ingående ta upp med löntagarorganisationerna efter det alt remisstiden nu i dagarna har gått ut.

Herr talman! Jag skall stanna med delta. Det skulle annars självfallet vara av intresse att utvidga debatten till frågan om den grundläggande synen på barndaghem osv. Där har ni upplevt en utveckling som är myckel intressant.

Det kan väl sägas atl för 10-20 år sedan såg man på många håll på dessa frågor på ett annat sätt. Jag är övertygad om att inom herr Burenstam Linders eget parti, bland moderaternas egna kvinnor, upplever man säkerligen frågan om daghemmen, möjligheterna till en organiserad samhällelig barntillsyn såsom mycket central.

Jag skall inte tolka moderaternas kongress i Norrköping, men man hade väl ändå en känsla av atl både det som sades och del som inte sades i långa stycken inneslöt många problem som moderaterna har inbördes i dessa frågor.

Jag tillät mig förut all från denna talarstol uttrycka förhoppningen all också herr Burenstam Linder en dag skall komma till insikt om viklen av en kraftfull ulbyggnad av samhällets barnomsorg.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om familjepolitiken

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag tror all jag kan lugna socialministern vad beträffar diskussionen - inom vårt parti råder stor enighet kring de tankar som jag här har framfört och som utgår ifrån att man skall skapa en verklig valfrihel och inte tvångslösningar, som ni är inne på.

Slutligen vill jag påminna om vad jag sade för en stund sedan, nämligen att det här pratet om isolering och borgerlig splittring nog är mera nöjsamt för statsrådet än med sanningen överensstämmande. Eller hörde statsrådet inle atl Jag gick så långt att jag sade att det anförande som fru Fredgardh, ordförande i centerpartiets kvinnoförbund, höll här föregående vecka, skulle jag i allt väsentligt kunna skriva direkt under. Hur kan man då, om man har den minsta pretention på att delta i diskussioner

7 Riksdagens protokoll 1975/76:15

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 översyn av etableringsbestämmelserna för privatpraktiserande tandläkare

och meningsutbyten, som vi gör, genast ställa sig upp och börja tala om isolering och splittring och allt del där. Del är väldigt konstigt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om översyn av etableringsbestämmelserna för privatpraktiserande tandläkare

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 15 oktober anmälda interpellation, 1975/76:17, och anförde:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har frågat mig om jag ämnar medverka lill att de nu gällande eiableringsbestämmelserna avseende privatpraktiserande tandläkare blir föremål för skyndsam översyn och att översynen leder till att vissa orter inte missgynnas.

I den proposilion med förslag till vissa bestämmelser om tandvårdsförsäkringen som nyligen lämnats till riksdagen föreslås atl nuvarande etableringsbestämmelserinom tandvårdsförsäkringen skall föriängas med i sak oförändrat innehåll. Riksdagen kommer därigenom inom kort atl på nytt få tillfälle alt diskutera denna fråga och då mot bakgrund av en redovisning av erfarenheterna av tandvårdsförsäkringen som lämnas i proposiiionen. Jag vill emellertid i detta sammanhang nämna alt bakom förslaget till etableringskontroli ligger ett förslag från riksförsäkringsverket som har utarbetats i samförstånd med Sveriges tandläkarförbund.

Etableringsbestämmelserna innebär all riksförsäkringsverket får förordna om begränsning i rätten all som privatpraktiserande landläkare ansluta sig till tandvårdsförsäkringen, om det finns anledning antaga att folktandvårdens behov av tandläkare skall bli otillräckligt tillgodosett. Redan i början av år 1974 kunde det konstateras atl tandvårdsförsäkringens införande medfört en kraftig överströmning av tandläkare från folktandvården till enskild tandvård. Detta ledde till att riksförsäkringsverket på begäran av Landstingsförbundet och socialstyrelsen beslutade att tillämpa bestämmelsen om etableringsbegränsningar. Fr. o. m. den 1 januari 1975 och i första hand till årets slut gäller alt ingen privatpraktiserande tandläkare får föras upp på försäkringskassas förteckning över anslutna tandläkare i andra fall än när det är fråga om en ersätt-ningsetablering. Bestämmelserna har utarbetats i samråd med bl. a. Landstingsförbundet och Tandläkarförbundet.

Etableringsbegränsningen syftar lill att garantera atl folktandvården får det netlotillskoit av nyexaminerade tandläkare som förutsaties i samband med att tandvårdsreformen beslutades. Att så sker är viktigt för att folktandvården skall kunna fullgöra sill vårdansvar för barntandvården. Det är också viktigt därför atl folktandvården är det säkraste och ibland enda sättet att tillförsäkra dem som bor i glesbygd en tandvård

inom tandvårdsförsäkringens ram. Del har ifrågasatts om inte avsteg från bestämmelserna om ersältningsetablering borde göras föratt tillföra sådana orter privatpraktiserande tandläkare som i likhet med Karlsborg har svår tandläkarbrist. Mot sädana avsteg lalar emellertid bl. a. att de kan försämra situationen för folktandvården i en annan ort.

I den proposition om tandvårdsförsäkringen som jag nämnde inledningsvis redovisas ett syslem för att öka möjligheterna för nya patienter som söker tandläkare att få tandvård. Systemet, som bygger på frivilligt åtagande från landläkarnas sida, skall prövas fr. o. m. den I Januari 1976. Socialslyrelsen och riksförsäkringsverket räknar med atl genom utformningen av systemet få ökade möjligheter att på ett objektivt sätt jämföra tandvårdssituationen på olika orter. Detta torde vara en första förutsättning för lösningen av de problem som tas upp i interpellationen.

Riksförsäkringsverket överväger f n. tillsammans med socialstyrelsen vilka ålgärder som kan vidtas för atl komma till rätta med landläkar-bristen på vissa orter. Denna fråga behandlas också i den rådgivande landvårdsdelegation som finns inrättad hos riksförsäkringsverket och där bl. a. Landstingsförbundet och Tandläkarförbundel är representerade.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 översyn av etableringsbestämmelserna för privatpraktiserande tandläkare

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr lalman! Jag ber all få tacka socialministern för svaret på min interpellation.

Svarei är positivt i så måtto att det framgår atl i en nyligen avlämnad proposilion redovisas ett system för att öka möjligheterna för nya patienter som söker tandläkare alt få tandvård. Systemet skall alltså börja prövas från den 1 Januari 1976. Jag lycker det är värdefullt att något nu börjar hända för att rätta lill den mycket svåra tandvårdssituationen på sina håll i landet. Men Jag hade varil ännu nöjdare med svaret, om socialministern hade lovat att aktivt medverka till att den delegation som finns inrättad hos riksförsäkringsverket arbetar skyndsamt, liksom Jag vill efterlysa socialministerns medverkan till atl riksförsäkringsverkets överväganden tillsammans med soicalstyrelsens snarast skall leda till konkrela resultat.

Min interpellation är aktualiserad av det förhållandel atl nya landläkare kan etablera sig i privat tandvård endasi om det föreligger s. k. ersältningsetablering. Såsom etableringsbestämmelserna är utformade och till-lämpade kan detta innebära att en bygd, exempelvis Karlsborgsbygden i Skaraborgs län, blir helt utan privatpraktiserande tandläkare.

Enligt de nu gällande bestämmelserna får antalet privatpraktiserande landläkare ej öka, ulan det skall vara konstant. Meningen är alt nel-totillskottet av nya tandläkare skall tillföras folktandvården.

Detta kan innebära - och har inneburit, som jag lidigare nämnt -alt Karlsborgs kommun har blivit helt utan privatpraktiserande tandläkare. Tidigare har där funnits två privatpraktiserande tandläkare, men båda dessa har lämnat bygden. De har därmed tagit med sig sina respektive praktiker, och bygdens folk har därigenom fåtl försämrade möj-

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om översyn av etableringsbestäm -melserna för privatpraktiserande randläkare

100

ligheter att erhålla tandvård. I denna bygd fanns fram till i början av 1974 sammanlagt fem tandläkare verksamma: tre vid folktandvården och två privatpraktiserande. F. n. är det endast en heltids- och en halvlids-anställd landläkare på folktandvården och ingen privatpraktiserande i en kommun av Karisborgs sloriek med ca 8 400 invånare.

Förhållandena i Karlsborg är minst sagt prekära. Invånarna i Karlsborgsbygden är upprörda över tandvårdssituationen. Även om jag vet att liknande fall finns på andra håll i landet, är jag ganska övertygad om att förhållandena knappast kan vara sämre än i Karisborg. Statsrådet Aspling torde känna till förhållandena på området, bl. a. efter skrivelser som överlämnats lill honom från kommunalt håll.

Vid den nyuppförda vårdcentralen, som inrymmer bl. a. folktandvårds-klinik, finns fem behandlingsrum. Av dessa fem utnyttjas ett rum under heltid och ett annat rum under halvtid. Allmänheten undrar Över det meningsfulla i atl ha modern landvårdsutrustning outnyttjad. Det kan Ju inle vara ekonomiskt försvarbart.

När det sedan gäller allmänhetens berättigade krav på tandvård, som inte kan tillgodoses på ett lillfredsslällande säll, har man full förståelse för kritiken mot de ansvariga myndigheterna. Del bör, för all inga missförstånd skall föreligga, framhållas att chefen för landvårdsblocket i Skaraborgs län och landstingets sjukvårdsstyrelse har förklarat sig förstående inför den katastrofsituation för tandvården som har uppstått i Karlsborgsbygden och vidtagit olika åtgärder i syfte att förbättra förhållandena, men ej lyckats därmed. Jag är också medveten om alt både tandvårdschefen och sjukvårdsstyrelsen med olika ålgärder söker intressera tandläkare för att etablera sig inom folktandvården i Karlsborg. Dessa ansträngningar har dock ännu ej gett önskvärt resultat.

Jag kan inte underlåta atl påtala de negativa konsekvenserna av till-lämpningen av gällande bestämmelser. Det är tydligen så, att en privatpraktiserande tandläkare kan flytta sin praktik men atl ingen annan kan etablera sig i hans ställe. Något nylillskotl får inle förekomma bland landels privatpraktiserande tandläkare. Jag kan inte föreställa mig att det var vare sig socialministerns eller övriga ansvariga myndigheters mening att bestämmelserna skulle få sådana konsekvenser, atl en hel bygd som lidigare haft privatpraktiserande tandläkare skall bli fullständigt ulan tandläkare. De erfarenheter som vunnits av tandvårdsreformen och gällande bestämmelser om ersältningsetablering bör utgöra anledning till att åtgärder vidtages i syfte atl vidga möjligheterna för en etablering av privatpraktiserande tandläkare i deorterdär vakanser uppstått på grund av att lidigare landläkare flyttat praktiken.

Jag uppfattar socialministerns svar så, atl de gamla bestämmelserna kvarstår. Detta anser jag vara beklagligt.

Jag är, herr talman, medveten om att jag inte kan komma hem till Skaraborgs län och tala om för karlsborgsborna all nu har socialministern lovat dem alt de skall få så och så många nya tandläkare, men kanske får jag förmedla en hälsning att socialministern och de ansvariga myn-

digheterna har full förståelse för den prekära tandvårdssituation som råder i Karlsborgsbygden och atl åtgärder skall vidtagas i syfte att förbättra tandvårdsmöjligheterna för berörda invånare i denna bygd. Denna interpellation har, herr lalman, varil ett led i strävan att kanalisera den oro och det missnöje som råder inför tandvårdssituationen i Karlsborgsbygden. Jag ber att än en gång få tacka för svarei.

Herr socialministern ASPLING:

Herr lalman! Jag vill inte här i riksdagen diskutera enskilda fall av ersältningsetablering. Det är riksförsäkringsverket som har hand om dessa frågor, det vill Jag påpeka för herr Börjesson i Falköping.

Några gånger har ärenden om dispens från reglerna emellertid varit uppe i departementet. Det har då rört sig om fall där en landläkare som redan har tjänst på en ort velat etablera sig som privatpraktiker på en annan. Della skulle ha fåtl till följd alt landläkarens patienter på den gamla orten blivit lidande. Får en nyexaminerad tandläkare börja som privatpraktiker ulan alt det är fråga om ersältningsetablering, kommer på motsvarande sätt folktandvården på en annan ort att berövas resurser atl klara sin landvård, bl. a. av barn och ungdom. Inte sällan står del f ö. - låt mig understryka del - en modern och väluirusiad mottagning och väntar på tandläkare på folktandvårdskliniken i samma ori där landläkaren begär att få dispens för att etablera sig som privatpraktiker.

Det är landstinget som har ansvaret för folktandvården och som måste göra vad som är möjligt för alt underlätta situationen i de orter som har brist på landläkare. En utbyggd offentlig vård genom folktandvården är pä sikt det enda som kan garantera patienterna överallt tillgång till tandvård. Olika ålgärder måste därför vidlas för att slå vakt om folktandvårdens ulbyggnad i enlighet med den beslutade tandvårdsreformen.

Låt mig slutligen påpeka att det system för att ta hand om nya patienter som skall prövas med bödan den 1 januari 1976 kommer att ge bättre möjligheter att överblicka de skillnader i tillgång och efterfrågan på tandvård som finns mellan olika orter. Detta har stor betydelse när det gäller att bedöma vilka åtgärder som kan behöva sättas in. Som jag tidigare framhöll i mitt svar överväger riksförsäkringsverket och socialslyrelsen nu hur man skall kunna underiätla siiuationen för orter som har tandläkarbrist.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om översyn av etableringsbestäm -melserna JÖr privatpraktiserande tandläkare

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag är helt införstådd med etableringsbestämmelsernas syfte, nämligen att garantera att folktandvården får det nettotillskott av nyexaminerade tandläkare som förutsattes i samband med reformens genomförande. Men därifrån är det långt till att acceptera det förhållandet atl när en privatpraktiserande läkare flyttar från orten, får icke någon annan etablera sig i hans ställe. Det måste, såvitt jag förstår, innebära en försämring av tandvården, såvida inte de personella resurserna ökar

101

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

0/77 uppräkning av vissa livräntor till fiskare

i folktandvården.

Jag ifrågasätter om inte tungl vägande skäl lalar för alt en privatpraktiserande tandläkare skall få möjlighet atl etablera sig i en ort där det tidigare funnits en tandläkare, som avflyttat från orten. Vid prövningen av sådan dispens skall hänsyn tas lill de befintliga resurser som folktandvården kan erbjuda.

Det svar som socialministern lämnat betraktar jag som i viss mån både negativt och positivt. Även om det är negativt när det gäller avsteg från bestämmelserna om ersältningsetablering så tar jag ändå fasta på atl socialministern hänvisar till att riksförsäkringsverket tillsammans med socialstyrelsen överväger.vilka åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med landläkarbristen på vissa orter och alt denna fråga behandlas också i den rådgivande landvårdsdelegation som finns inrättad hos riksförsäkringsverket. Detta inger, herr socialminister, vissa förhoppningar för de orter i vårt land som i likhet med Karlsborg har myckel stora bekymmer när det gäller att ordna en tillfredsställande tandservice och där tandvårdssituationen är ytterst prekär. Men jag hoppas att del inle skall dröja alltför länge innan konkreta ålgärder vidtas. Med vackra förhoppningar kan man inte klara av svårigheterna -det gäller att ta konkreta och snabba initiativ.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11 Om uppräkning av vissa livräntor till fiskare

102

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Bör-Jessonsi Falköping (c) den 15 oktober anmälda interpellation, 1975/76:18, och anförde:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har frågat mig om jag är beredd att medverka till en översyn av förordningen (1956:183) angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare så att utgående livräntor står i bättre överensstämmelse med de kostnadsslegringar som ägt rum.

I interpellationen berörs en skada som drabbade en fiskare år 1929. Vid denna tidpunkt gällde en förordning om särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada lill följd av olycksfall. Livräntor som har utgått med stöd av denna förordning har höjts 1956 enligt den i interpellationen nämnda omregleringsförordningen med sammanlagt nära 120 96 när del har gällt sådana äldre skadefall som del här är fråga om. Ytterligare höjningar har skell genom en ny förordning i samma ämne från 1962, då den höjda livräntan ökades med ytterligare 30 96, och genom en förordning år 1967 om värdesäkring av livräntor som utgår av statsmedel med ytterligare 25 96. Genom 1967 års förordning skedde vidare en anknytning till basbeloppet som fram till nu har medfört en höjning med

ytterligare omkring 75 96.

Som har påpekats i interpellationen har resultatet av alla de höjningar som har skett under årens lopp ändå blivit ganska begränsat. Anledningen härtill är naturligtvis atl de belopp som ursprungligen bestämdes framstår som låga mätt i det nutida penningvärdet och mot bakgrund av den allmänna välståndshöjning som skett.

En annan anledning i just det fall som berörs i interpellationen är den sänkning av livräntan som sker i samband med alt den skadade fyller 67 år. Delta är givelvis en följd av att förmånerna från den allmänna pensioneringen då böriar utgå.

Yrkesskadeförsäkringskommiltén överlämnade i förra veckan sitt betänkande (SOU 1975:84) om ersättning vid arbetsskada. Belänkandet är nu ute på remiss. Kommitténs förslag innebär genomgripande förändringar bl. a. när det gäller beräkningen av livränta för inkomstförlust som drabbar den som skadats i sill arbete. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1977 och gälla skador som inträffar efter ikraftträdandet. Hur man i olika avseenden skall förfara med de äldre skadefallen skall kommittén nu överväga under det fortsatta utredningsarbetet med sikte på ett betänkande i dessa frågor under våren 1976.

Den översyn av vissa livräntor lill fiskare som efterlyses i interpellationen ingår således i yrkesskadeförsäkringskommitténs pågående utredningsarbete.

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om uppräkning av vissa livräntor lill fiskare

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr lalman! Jag ber att få framföra mill tack till statsrådet Aspling också för svarei på denna interpellation.

Statsrådet hänvisar till del betänkande från yrkesskadeförsäkringskommittén som nu remissbehandlas. Del är utomordentligt tacknämligt all den gamla lagen när det gäller bl. a. beräkningen av livränta ersätts av nya regler. Det är synnerligen angeläget alt det fortsatta utredningsarbetet omfattar de äldre skadefallen. Efter år med mycket knapp livränta är det ett räitvisekrav alt man tar hänsyn även lill dem när den nya lagen skall träda i kraft den 1 juli 1977.

Anledningen till min interpellation är ett konkret fall av principiell betydelse. Samtidigt belyser fallet de orättvisor som råder i fråga om fastställandet av livräntor. Det här exemplet gäller en fiskare som ådragit sig en skada i yrket med invaliditet som följd. Fiskaren var från Bohuslän, skadades 1929 mycket svårt i samband med sin yrkesutövning ute på Nordsjön och miste sin vänstra hand. Han tillerkändes en årlig livränta, som sedan blev föremål för vissa omräkningar.

Enligt omregleringsförordningen av den 11 maj 1956, avseende ersättning på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare, skall livränta för tid lill 67-årsmånaden beräknas efter förhöjd årlig arbetsförtjänst. Enligt 2 i; i nämnda förordning skall arbetsförtjänsten, när olycksfallet inträffat före den 1 juli 1942, höjas med tre fjärdedelar. Vid lillämpningen av denna förordning blev årsbeloppet 875 kr. före 67 års

103

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Om uppräkning av vissa livräntor till fiskare

ålder och 480 kr. därefter.

1962 års förhöjningsförordning för fiskare medför förhöjning för tid varunder arbetsförtjänsten höjts, alltså endasi till och med 67 år.

Emellertid utgår efter 67 år 20 96 ersättningstillägg enligt förordningen den 2 Juni 1950 om ersältningslillägg för fiskare. Enligt sistnämnda förordning skulle årsbeloppet för denne fiskare bli 1 137:50 kr. före 67 års ålder och 480 kr. därefter. Samtidigt görs avdrag på folkpensionen för viss del av livräntan enligt lagen om allmän försäkring enligt riksförsäkringsverkets protokoll av den 6 december 1962.

Av det sagda framgår all riksförsäkringsverket visserligen meddelat vissa uppjusteringar, men del framgår samtidigt alt själva beräkningsgrunden utgör den inkomst som vederbörande hade vid själva olycksårel 1929. Värdesäkringen lorde i del här fallet vara ganska diskutabel. De löner som utgick 1929 och åren dessförinnan har nu mångdubblats, varför beräkningsgrunderna i de här fallen verkligen kan ifrågasättas. Det kan inte vara riktigt all fastlåsa en livränta efter ett löneläge som var avsevärt lägre när olyckan inträffade jämfört med om olyckan inträffat vid en senare tidpunkt.

Otvivelaktigt torde det vara motiverat all livräntorna blir föremål för inle bara en viss uppjustering genom en s. k. värdesäkring, utan också för en omräkning t. ex. vart femte år, med hänsyn till del allmänna lönelägel och den lön som gäller inom resp. yrkesområde. Det bör dock vara så atl största möjliga hänsyn skall tas till atl livräntorna, i delta speciella fall fiskarnas livräntor, bättre står i överensstämmelse med de kostnadsslegringar som skett. Mitt anförda exempel visar alt så inte är fallet. Jag är emellertid tacksam för att dessa frågor nu har uppmärksammats, och det är helt nödvändigt att även gamla skadefall blir föremål för noggrann prövning.

104

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1975/76:12 lill lagutskottet

1975/76:18 såvitt avsåg lagförslag 5 lill justilieulskoltet och i övrigi til

inrikesutskoitet 1975/76:19 till inrikesulskotlel . 1975/76:28 till lagutskottet 1975/76:42 lill justitieutskottet

§ 13 Föredrogs och hänvisades

Förslag

1975/76:5 till finansuiskoliet

§ 14 Föredrogs men bordlades åter kullurulskolleis betänkanden 1975/76:7-10 jordbruksutskottets betänkanden 1975/76:6, 9 och 10

§ 15 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen 1975/76:45.

§ 16 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1975/76:32 om ändringar i fiskelagstiftningen

1975/76:46 om enhetliga regler för beräkning av socialförsäkringsavgifter

på uppdragsinkomsier m. m. 1975/76:47 med förslag till lag om ändring i rällshjälpslagen (1972:429)

m. m. 1975/76:62 om Norrlandsfondens fortsatta verksamhet

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Anmälan av interpellationer .

§ 17 Anmäldes och bordlades Motioner

1975/76:31 av hen af Ugglas

med anledning av propositionen 1975/76:11 med förslag till bevissäkringslag för skalle- och avgiftsprocessen, m. m.

1975/76:32 av hen Granstedt m.jl.

1975/76:33 av herr Hermansson m.jl.

med anledning av propositionen 1975/76:20 om svenskt medlemskap

i en finansiell stödfond inom Organisationen för ekonomiskt samarbete

och utveckling (OECD) m. m.

§ 18 Anmälan om interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 31 okiober

1975/76:46 av herr Granstedt (c) till herr utrikesministern om svenskl ekonomiskt samarbete med Angola:

Den 11 november skall Angola bli en självständig stal. Vad detta i praktiken kommer att innebära för landet är dock i högsta grad osäkert, eftersom den inrikespolitiska siiuationen är synnerligen kaotisk. Tre befrielserörelser, MPLA, FNLA och Unita, strider om maklen i landei. Särskilt hård är maktkampen mellan MPLA och FNLA. Situationen kompliceras av att flera stormakter av allt alt döma är starkt engagerade i stridigheterna och den stora grannstaten Zaire dessutom aktivt stöder en av parterna, FNLA.

105

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Anmälan av interpellationer

106

Det är självfallet svårt atl nu dra några definitiva slutsatser om stridernas utgång. Myckel lyder dock på att MPLA har ell klart övertag. Enligt egna uppgifter behärskar MPLA 12 av Angolas 16 provinser samt huvudsladen Luanda. Enligi andra bedömningar kontrollerar de ett område med något mer än hälften av landets befolkning. Del förefaller också vara så atl MPLA har ett betydligt bredare folkligt stöd än de andra organisationerna, även om FNLA torde ha en folklig förankring inom Bankongostammen i norra Angola.

Så snart det inrikespolitiska läget stabiliserats i Angola kommer landet alt ställas inför ett oerhört omfattande återuppbyggnadsarbete. Landet är helt naiuriigt mycket härjat av mångåriga strider, dels mot den gamla portugisiska kolonialinakten, dels mellan de rivaliserande befrielserörelserna. Samtidigt är förutsättningarna på lång siki för en positiv ekonomisk utveckling i Angola mycket gynnsamma. Landet är bördigt, har stora mineraltillgångar, stora vatienkraftsreserver och goda förutsättningar för skogsproduktion.

MPLA, som sannolikt kommer att spela en dominerande roll i det framtida Angola, har uttalat ett starkt intresse för ekonomiskt samarbete med Sverige. Detta samarbete skulle gälla alt ulveckla gruvindustrin som kan omfatta järn- och kopparmalm och legeringsmineraler som mangan, wolfram och nickel. Det skulle också gälla utveckling av vattenkraften som uppges ha en potential på ca 30TWh, varav endasi 8,6 % är utnyttjade. Man vill vidare ha hjälp med all uppföra stålverk och bygga ut skogsindustrin för massa- och papperstillverkning.

Sverige har tidigare stött befrielserörelserna i Portugals gamla kolonier, och i Angola särskilt MPLA. Det måste vara naturligt för vårt land att också aktivt bidra lill det ekonomiska uppbyggnadsarbetet efter befrielsen i dessa länder. Ett svenskt ekonomiskt samarbete med Angola kan dels få formen av kraftfulla svenska biståndsinsatser, dels genom att svenska förelag stimuleras alt skapa ekonomiska förbindelser med Angola i former som är positiva för landets utveckling.

De pågående striderna i landet kan komplicera frågan om ett svenskt erkännande av del självständiga Angola och därmed också försena del ekonomiska samarbetet mellan Sverige och Angola. Det är fullt tänkbart att två rivaliserande regeringar kan komma alt utropas i samband med självständigheten. Det är dock sannolikt atl det ganska snart kommer atl visa sig atl endast en av dessa regeringar har en bred förankring i landet. Del är självfallet viktigt au man här i Sverige håller sig väl underrättad om de verkliga maktförhållandena i landei, så atl ell erkännande kan ske så snart som möjligt efter självständigheten.

Med hänvisning lill del anförda hemställer Jag om kammarens tillstånd att lill herr ulrikesminislern få ställa följande frågor:

1. Hur ser utrikesministern f n. på frågan om Sveriges erkännande av ett självständigt Angola?

2. Vilken planering finns för ett aktivt svenskt ekonomiskt samarbete med Angola i enlighet med de önskemål som framförts från MPLA?

den 3 november

Nr 15

1975/76:47 av fru af Ugglas (m) lill fru statsrådet Sigurdsen om bidrag till den internationella jordbruksutvecklingsfonden:

Ett år har gåll sedan väddslivsmedelskonferensen i Rom. Under denna tid har världens livsmedelsläge något förbättrats - på kort sikt. Indien, liksom Asien i övrigi, väntar goda skördar. Även delar av Sahel-området förväntas få bättre skörd än lidigare år. Förenta staterna får stora exportöverskott av brödsäd medan skörden blir lägre än beräknat i Europa och framför allt i Sovjetunionen.

Fortfarande är emellertid världens beredskap inför ett nytt bristläge ytterst otillräcklig. Någon påfyllning av väridens livsmedelslager har ännu inle kunnat ske. Stora delar av jordens befolkning är beroende av ett enda års skördeutfall för sin försödning. Svält och undernäring präglar hundratals miljoner människors vardag.

På längre sikt är perspektivet detsamma som det som tecknades i Rom. Med energiska insatser från såväl u- som i-länders sida för att öka livsmedelsproduktionen i framför allt u-länderna kan världens underskott på livsmedel 1985 begränsas lill ca 15 miljoner ton spannmål. Görs ingenting kan underskottet bli så slort som ca 70 miljoner ton spannmål.

1 Rom fattades bl. a. följande beslut:

För att stimulera livsmedelsproduktionen i u-länderna, särskilt i de minst utvecklade av dessa, bör brådskande och effektiva internationella åtgärder vidtas av i-länderna och av andra länder som är i stånd till detta, i syfte all ge fortlöpande tekniskt och ekonomiskt bistånd på förmånliga villkor.

Alla länder, främst de högindustrialiserade, bör främja teknologin på livsmedelsproduktionens område och göra alla ansträngningar för att lämplig sådan teknologi överförs, anpassas och sprids för u-ländernas bästa.

Alla industriländer och andra som kan göra detta bör samarbeta tekniskt och ekonomiskt med u-länderna i deras ansträngningar alt öka mark- och vattenresurserna för jordbruksproduktion och att trygga en snabb ökning av ekonomiskt möjliga investeringar inom jordbruket.

Ett av de posiliva resultaten av livsmedelskonferensen är tillkomsten av den internationella jordbruksutvecklingsfonden för finansiering av jordbruksutvecklingsprojekl i u-länderna. Del är den enda av alla de inom FN-systemet på senare tid diskuterade s. k. särskilda fonderna som lycks bli verklighet. Får den det projekterade startkapitalet på 1,5 miljarder dollar kommer den att kunna bli av stor betydelse för u-ländernas jordbruk.

Med hänvisning till del anförda hemställes att till fru statsrådet Sigurdsen få Slälla följande frågor:

1. Vilka konsekvenser har livsmedelskonferensen i Rom fåll eller bör, enligt statsrådets mening, få för inriktningen av den svenska u-hjälpen'

Tisdagen den 4 november 1975

Anmälan av interpellationer

107

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Anmälan av interpellationer

108

2. Avser statsrådet föreslå all Sverige inom ramen för biståndsanslaget skall ge bidrag till den internationella Jordbruksutvecklingsfonden?

den 4 november

1975/76:48 av herr Wijkman (m) till herr utrikesministern om uttalande mot politiskt förtryck i Chile:

"Ministrarna fördömde de grova kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter som miliiärjuntan i Chile gör sig skyldig lill. De uttryckte sin solidaritet med förtryckets offer."

Jag tror att fierialel medborgare i vårt land instämmer i de citerade raderna. Vi känner alla vanmakt och förakt över vad som pågår i diktaturens Chile. Vi känner alla ett behov att demonstrera vår avsky och hoppas intensivt alt våra protester skall kunna bidraga till att demokratin åter blir levande i Chile.

Ett villkor för att protester mot ofrihet och förtryck på olika håll i världen skall ha effekt är dock alt de görs i en sansad och politiskt rimlig form. I de citerade raderna ovan finns ingenting att invända mot när det gäller formuleringarna. Vad man däremot måste reagera mot är sammanhanget i vilket de citerade raderna uttalades. Det var inte vid vilket ministermöte som helst. Citatet ingår som en del i en gemensam kommuniké mellan utrikesminister Sven Andersson och den ungerske utrikesministern Puja. Kommunikén utfärdades i samband med all Sven Andersson avslutade ett iredagarsbesök i Ungern.

Den svenske utrikesministern har valt atl fördöma kränkningar av mänskliga rättigheter i en diktatur tillsammans med en ledande representant för en annan diktatur. Det är exempel på ett hyckleri av sällan skådat slag! Kampen för demokrati i Chile vinner ingenting på dylika uttalanden. Tvärtom, Sveriges möjligheteratt påverka ulvecklingen i positiv riktning måsle minska om vi väljer så dåligt sällskap för våra uttalanden.

All tro att man kan bekämpa extrema högerdiktaturer genom all göra gemensamma uttalanden med kommunistdiktaturer, är lika felaktigt som tron att man kan bekämpa kommunismen genom att vara vänlig mot extrema högerdiktaturer. Demokratin är odelbar, och vår kamp för den får inte komprometteras genom gemensamma aktioner med vare sig den ena eller den andra sortens diktaturer.

Utöver vad som redan anförts mot uttalandet innebär kommunikén - och speciellt då de citerade raderna - en indirekt legitimering eller acceptans av det förtryck som sedan decennier råder i Ungern. Hur kan man annars gemensamt uttala sig om mänskliga fri- och rättigheter?

Mot bakgrund av det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd all Slälla följande fråga lill herr ulrikesminislern.

Anser inte statsrådei att Sveriges arbete för demokrati och för mänskliga fri- och rättigheter i olika delar av världen komprometteras av ut-

lalanden som del angivna, undertecknat av den svenske utrikesministern tillsammans med utrikesministern i en diktaturstat?

1975/76:49 av herr Granstedt (c) till herr industriministern om åtgärder för all underlätta kommunala investeringar i kraftvärmeverk och fjärrvärmenät:

Det torde numera inte råda delade meningar om de stora fördelarna med kombinerad el- och värmeproduktion i kraftvärmeanläggningar jämfört med fierialel i dag utnyttjade metoder såväl för värme- som för kraftproduktion.

Energiprognosutredningen uppger en verkningsgrad för kraftvärmeanläggningar på 85 %, som skall jämföras med 58 % verkningsgrad för oljepannor i småhus, 65 % verkningsgrad för oljepannor i flerfamiljshus och ca 40 % verkningsgrad för elproduktion i oljekondenskraftverk.

Kraftvärmeanläggningarna medför således betydande fördelar ur energihushållningssynpunkt. Den höga verkningsgraden ger också miljömässiga fördelar, eftersom mindre olja förbränns i förhållande lill energiutbytet. I jämförelse med lokala värmepannor är det också möjligt att förse kraflvärmeverk med mer avancerad utrustning för rökgasrening.

Svenska värmeverksföreningen har gjort en inventering av möjligheterna att bygga ut kraftvärme i Sverige. Man har kommit fram till en sammanlagd potential på 7 475 MW eleffekt och dubbelt så mycket i värmeeffekt. Med den utnyttjandetid som utredningen bedömer som realistisk, dvs. 4 000 lim./år, skulle det potentiella utbytet enbart av elkraft bli ca 30 TWh/är. En del av denna utbyggnad väntar sig inte utredningen skall ske förrän på 1990-talet, eftersom den gäller orter där man inte börjat bygga ut fjärrvärmesystem än. Rimligen bör dock utbyggnads-taklen bli beroende av vilka kapitalresurser som ställs till förfogande och vilka stimulansåtgärder som vidtas från statens sida.

Utbyggnad av kraftvärmeanläggningar och de hetvaltencentraler och fjärrvärmenät som erfordras är en mycket kapitalkrävande verksamhel. Värmeverksföreningens utredning angeratt en utbyggnad av hela kraft-värmepotenlialen skulle kosta drygt 15 miljarder kronor. Denna summa har senare (i oktober i år) justerats upp lill ca 18 miljarder. Ungefär halva kostraden beräknas falla på själva kraftvärmeverken och den andra halvan på hetvaltencentraler och fjärrvärmenät.

Värmeförsörjningen betraktas främst som en kommunal angelägenhet. Den faktiska utbyggnaden av fjärrvärmesystem och kraftvärmeanläggningar kommer alltså i hög grad att bli beroende av kommunernas vilja och möjlighet atl göra de erforderliga investeringarna. F. n. befinner sig många kommuner, inte minst i storstadsområdena, i en myckel trängd ekonomisk situation. Inga särskilda tecken finns på atl den situationen kommer att förbättras i någon nämnvärd grad under de närmaste åren. Det finns därför en stor risk att många kommuner kommer att undvika att engagera sig i stora och kapitalkrävande projekt av den typ som ett

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Anmälan av interpellationer

109

Nr 15

Tisdagen den 4 november 1975

Meddelande om Jrågor

fjärrvärmesystem innebär. Det ligger i stället nära lill hands alt de väljer atl låta existerande bostadsområden uppvärmas som hittills och förser nya bostadsområden med enskilda oljebrännare eller elvärme, som visserligen innebär en sämre energihushållning men kräver mindre investeringar i initialskedet.

Mot den bakgrunden är det rimligt atl anta alt takten i fjärrvärme-och kraftvärmeutbyggnaden i hög grad kommer all bli beroende av i vilken utsträckning staten kan ställa kapital till förfogande och på vilka villkor detta sker. F. n. finns såvitt bekant inga särskilda lånemöjligheter eller andra stimulansåtgärder för atl underlätta denna typ av investeringar.

Med hänvisning till det anförda hemställer Jag om kammarens tillstånd att till herr industriministern rikta följande fråga:

Är statsrådet beredd att ta initiativ till förmånliga lånemöjligheier eller andra stimulansåtgärder för att underiätla kommunala investeringar i kraftvärmeverk och fjärrvärmenät?

§ 19 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 3 november

1975/76:75 av fru af Ugglas {m)l\\\ fru statsrådei Leijon om rekryteringen av kvinnor till tjänster som arbetsförmedlare

En av de viktigaste uppgifterna i Jämsiälldhetsarbetet är att förbättra kvinnans situation på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden är del mycket beklagligt att notera atl på ett avsnitt av arbetsmarknaden för vilket staten är ansvarig - dessutom strategiskt i jämställdhetssammanhang - har kvinnornas möjligheter försämrats under senare år. Del gäller aspirantantagningen till landets arbetsförmedlingar.

1971/72 dominerade kvinnorna aspirantantagningen. 56 % av alla antagna var då kvinnor. Året därpå sjönk andelen kvinnor drastiskt till 42 %. 1973/74 var man nere i 40 %, och i år rutschade andelen ytterligare ner till 38 %.

Med hänvisning till det anförda vill jag till fru statsrådet Leijon ställa följande fråga:

Kan statsrådet ange skälen till atl rekryteringen av kvinnor till tjänster som arbetsförmedlare sjunkit på ett så markant sätt sedan 1971/72?

den 4 november

110

1975/76:76 av fru Landbeig (s) till herr arbetsmarknadsministern om åtgärder för att vidmakthålla balansen på arbetsmarknaden i Norrköpingsregionen

De senaste dagarna har i massmedia lämnats uppgifter om alt ett av Nr 15

de större företagen i Norrköping, Goodyear Gummi Fabriks AB, kan Tisdagen den

komma att läggas ned. Ett eventuellt beslut av denna innebörd skulle 4 november 1975

direkt drabba ca 1 000 anställda och ett stort antal underleverantörer.----- --

Vill statsrådet kommentera dessa uppgifter och för kammaren redovisa Meddelande om

vilka åtgärder statsrådet kan länka sig vidta för att vidmakthålla balansen frågor
på arbetsmarknaden i Norrköpingsregionen?

§ 20 Kammaren åtskildes kl. 23.00.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen

111

1975/76:15 Förteckning över talare

(Siffrorna avser sida i protokollet)

Tisdagen den 4 november

Herr talmannen 3

" Aspling, socialminister 85, 93, 96, 98, 101, 102

" Bladh (s) 7, 10

" Burenstam Linder (m) 18, 32, 40, 45, 48, 49, 51, 59, 63, 64, 66, 80, 85, 87, 94, 97

" Börjesson i Falköping (c) 99, 101, 103 Fru Hjelm-Wallén, statsråd 3, 8, 10, 11, 65, 76, 84, 85 Fröken Hörlén (fp) 6, 9. 11

Herr Johansson, industriminister 12, 15, 16, 27, 37, 44, 47, 50, 55, 62, 64 Fru Lantz (vpk) 71, 83, 91, 96 Herr Lövenborg (vpk) 12, 16

" Molin(fp)54, 68, 81, 85

" Sjönell (c) 23, 34, 43, 46 Fru Sundberg (m) 6, 9, 11, 74 Herr Svanberg (s) 48. 49

GOT.AB 75 10330 S Slockholm 1975