Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:147

Torsdagen den 3 juni

Kl. 09.00

§ 1 Justerades protokollen för den 25 maj.

§ 2 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1975/76:187 till konstitutionsutskottet

1975/76:217 lill skatteutskottet

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Motion

1975/76:2565 lill lagulskolld

§ 4 Föredrogs men bordlades åter konstitutionsutskottets betänkanden 1975/76:56 och 57 skatteutskottets betänkande 1975/76:69 näringsutskoltets beiänkanden 1975/76:62, 66 och 67

Nr 147

Torsdagen den 3junil976

Den ekonomiska politiken m. m.

§ 5 Den ekonomiska politiken m. m.

Föredrogs finansutskottets betänkande 1975/76:40 med anledning av regeringens i propositionen 1975/76:150 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken m. m. jämte motioner.

I proposiiionen 1975/76:150 hade regeringen (finansdepartementet) föreslagit riksdagen bl. a. att godkänna de allmänna rikllinjer för den ekonomiska politiken som förordats i proposiiionen.

Beiräffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes bl. a. följande:

"1 proposiiionen behandlas den ekonomiska politiken mot bakgrund av den samhällsekonomiska utvecklingen. Inriktningen av den ekonomiska politiken på längre sikt tas upp med utgångspunkt från 1975 års långtidsutredning och remissyttrandena över den.

Det förslag till statsbudget för budgetåret 1976/77 som lades fram i årets budgetproposition kompletteras med hänsyn till senare inträffade förändringar rörande såväl inkomst- som utgiftssidan av budgeten. I samband därmed redovisas en förnyad beräkning av budgetutfallet för innevarande budgetår. Denna ger vid handen alt totalbudgetunderskottet skulle minska med nära 900 milj. kr. i förhållande lill beräkningarna

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

i årets budgetproposition. Sålunda förutses nu ett underskott om ca 10,1 miljarder kr. För budgetåret 1976/77 beräknades i budgetpropositionen ett underskott om inemot 12 miljarder kr. De nya beräkningarna visar ett underskoll av ungeför samma storiek.

1 särskilda bilagor redovisas bl. a. en reviderad nationalbudget för år 1976, en långtidsbudget för budgetåren 1976/77-1980/81 samt en sammanfattning av 1975 års långtidsutredning och remissyttrandena."

I delta sammanhang hade behandlats

dels de under allmänna motionstiden vid 1975/76 års riksmöte väckta motionerna

1975/76:453 av herr Johansson i Holmgården m. fl. (c), vari hemställts atl riksdagen hos regeringen begärde förslag om utredning angående

1. regionaliserad redovisning av slatlig verksamhet i enlighet med vad i motionen anförts,

2. insyn för länsstyrelser, landsting och kommuner i statliga verks, myndigheters och liknande institutioners räkenskaper i enlighet med vad i molionen anförts,

1975/76:1986 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om utredning och förslag till stimulans av sparandet i enlighet med i motionen 1979 framförda förslagom allmänt sparslöd genom premie, särskilt sparslöd, spariön och sparande via aktiefonder,

1975/76:2045 av hert Fälldin m. fl. (c), vari hemställts

1, atl riksdagen beslutade hos regeringen begära en snar redovisning och sammanfattning av de välfärdspolitiska effekterna av de i långtidsutredningen genomförda kalkylallernaliven,

2, att riksdagen beslutade hos regeringen begära en regionalisering av det slutligt förordade alternativet med anledning av långtidsutredningens förslag senast i samband med avslämningen under perioden 1975-1980,

3, atl riksdagen hos regeringen begärde utredning beträffande en modifierad och rensad brutlonationalproduktberäkning vid sidan av den traditionella med h-änsyn lill välfärdspolitiska bedömningar i enlighet med molionen,

1975/76:2047 av herrar Hylländer (fp) och Carlström (fp), vari hemställts alt riksdagen hos regeringen skulle anhålla om förslag att vär-desäkra realbankräntan för småspararna i enlighet med vad som anförts i molionen.

de/s de med anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76:2556 av herrar Ahlmark (fp) och Fälldin (c), vari såviii nu var i fråga (mom. 2-5) hemställts all riksdagen beslutade 2. alt hos regeringen anhålla om förslag lill sparstimulerande ålgärder

i syfte att stimulera det enskilda sparandel i enlighet med vad som anförts Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

i molionen,

3. att som sin mening ge regeringen till känna vad som anförts i motionen beträffande utformningen av långtidsbudgeten,

4. att som sin mening ge regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad som anförts beträffande kreditkapacitelen i mellanhandsinstituten och Sveriges allmänna hypoleksbank,

5. att som sin mening ge regeringen lill känna vad som i övrigt anförts i motionen beiräffande inriktningen av den ekonomiska politiken.

1975/76:2557 av herr Bohman m. fl. (m), vari såvitt nu var i fråga (mom. I och 4-6) hemställts all riksdagen skulle beslula

1. all vad gällde riktlinjerna för den ekonomiska politiken ge regeringen lill känna vad i molionen anförts,

4. all riksdagen i skrivelse till regeringen begärde atl regeringen i kommande långtidsbudgetar redovisade en framskrivning över en femårsperiod av såväl statens utgifter som dess inkomster i enlighet med vad i motionen anförts,

5. all vad gällde riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre sikt ge regeringen till känna vad i motionen anförts,

6. att ge regeringen lill känna att den ekonomiska politiken i syfte alt uppnå långsiktig balans och god sysselsättning och utveckling inriktades på att förbättra den mindre och medelstora företagsamhetens villkor i enlighet med vad som i molionen anförts, och

1975/76:2558 av herr Hermansson m. fl. (v"pk), vari såvitt nu var i fråga (mom. 2) hemställts att riksdagen skulle beslula all med avslag på regeringens hemställan under 1 i propositionen 1975/76:150 samt med anledning av propositionen i övrigt som sin mening ge regeringen lill känna vad i motionen anförts om riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Uiskottel hemställde

1. beträffande kreditkapaciteten i mellanhandsinstituten och Sveriges allmänna hypoleksbank atl riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2556 moment 4 som sin mening gav regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

2. beiräffande sparstimulerande åtgärder atl riksdagen med bifall till motionen 1975/76:2556 moment 2 samt med anledning av motionerna 1975/76:1986 och 1975/76:2047 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört,

3. beiräffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre sikt såviii avsåg finanspolitiken att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2557 moment 5 i denna del,

4. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken atl riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

1975/76:150 moment 1 och motionen 1975/76:2557 moment 1 och moment 5 i denna del saml med avslag på motionen 1975/76:2558 moment 2 skulle bifalla molionen 1975/76:2556 moment 5 och motionen 1975/76:2557 moment 6 och med godkännande av vad utskottet anfört som sin mening ge regeringen detta lill känna,

5. beträffande utformningen av långtidsbudgeten att riksdagen med bifall lill molionen 1975/76:2556 moment 3 och med anledning av motionen 1975/76:2557 moment 4 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. beträffande välfärdspolitiska effekter vid beräkningen av bruttonationalprodukten m. m. och regionaliserad redovisning av slatlig verksamhet m. m. atl riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:2045 och 1975/76:453 som sin mening gav regeringen lill känna vad uiskottel anfört.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande kreditkapacitelen i mellanhandsinstitulen och Sveriges
allmänna hypoleksbank - i vad avsåg hemställan under I - av herrar
Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Kari-
skoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson (vpk) som
ansett atl utskottet under I bort hemslälla

all riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2556 moment 4,

2. beträffande kreditkapacitelen i mellanhandsinstitulen och Sveriges
allmänna hypoleksbank - i vad avsåg utskottets motivering -

A, av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som - under
förutsättning av bifall till reservationen nr I - ansett att utskottets ytt
rande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

B, av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
reservationen nr 1 - ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha
av reservanten angiven lydelse,

3. beiräffande sparstimulerande åtgärder - i vad avsåg hemställan un
der 2 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén
(s), Larsson i Kariskoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Her
mansson (vpk) som ansett all utskottet under 2 bort hemställa

all riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:1986, 1975/76:2047 och 1975/76:2556 moment 2,

4, beiräffande sparstimulerande åtgärder- i vad avsåg utskottets motivering -

A, av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) - som under förutsättning av bifall lill reservationen nr 3 - ansett alt utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

B, av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall lill reservationen nr 3 - ansett att utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanten angiven lydelse,

5. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre sikt såviii avsåg finanspolitiken - i vad avsåg hemställan under 3 - av herrar Burenslam Linder (m) och Söderström (m) som ansett att utskottet under 3 bort hemslälla

all'riksdagen med bifall lill motionen 1975/76:2557 moment 5 i denna del som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

6. beiräffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken på längre sikt
såvitt avsåg finanspolitiken - i vad avsåg utskottets motivering -

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som - under
förutsättning av bifall till utskottets hemställan under 3 - ansett att ut
skottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
utskoltels hemställan under 3 - ansett att vissa delar av utskottets ytt
rande bort utgå,

C. av herrar Burenstam Linder (m) och Söderström (m) som - under
förutsättning av bifall lill reservationen nr 5 - ansett att utskottets ytt
rande i vissa delar skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

7, beiräffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

A, av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson
i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som ansett
att utskottet under 4 bort hemställa

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1975/7j5:150 moment I och med avslag på motionerna 1975/76:2556 moment 5, 1975/76:2557 momenten 1, 5 i denna del och 6 samt molionen 1975/76:2558 moment 2 godkände vad reservanterna anfört och som sin mening gav regeringen detta till känna,

B, av herr Hermansson (vpk) som ansett atl utskottet under 4 bort
hemställa

all riksdagen med avslag på regeringens förslag i propositionen 1975/76:150 moment 1, molionen 1975/76:2556 moment 5 och motionen 1975/76:2557 momenten 1,5 1 denna del och 6 skulle bifalla motionen 1975/76:2558 moment 2 och med godkännande av vad reservanten anfört som sin mening ge regeringen delta till känna,

8. beiräffande utformningen av långtidsbudgeten - i vad avsåg hemställan under 5 - av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

(s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Pettersson i Malmö (s) och Hermansson (vpk) som anseti all utskottet under 5 bort hemställa atl riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:2556 moment 3 och 1975/76:2557 moment 4,

9. beiräffande utformningen av långtidsbudgeten - i vad avsåg utskottets motivering -

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Stockholm, Franzén, Larsson i Kariskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som - under förutsättning av bifall till reservationen nr 8-anseti atl utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservalionen nr 8 - ansett alt utskottets yttrande i viss del skulle ha av reservanten angiven lydelse,

10. beiräffande välfärdspolitiska effekter vid beräkningen av brutto
nationalprodukten m. m. och regionaliserad redovisning av statlig verk
samhet m. m. - i vad avsåg hemställan under 6 - av herrar Ekström,
Knut Johansson i Slockholm, Franzén, Larsson i Kariskoga, Jansson och
Pettersson i Malmö (samtliga s) som anseti all utskottet under 6 bort
hemslälla

att riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:453 och 1975/76:2045,

11. beiräffande välfärdspoliiiska effekter vid beräkningen av brutto
nationalprodukten m. m. och regionaliserad redovisning av statlig verk
samhet m. m. - i vad avsåg utskottets motivering -

A. av herrar Ekström, Knut Johansson i Slockholm, Franzén, Larsson
i Karlskoga, Jansson och Pettersson i Malmö (samtliga s) som - under
förutsättning av bifall lill reservationen nr 10 - ansett att utskottets ytt
rande i viss del skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
utskottets hemställan under 6 - ansett att ulskoltds yttrande i viss del
skulle ha av reservanten angiven lydelse.

Till betänkandet hade fogats ett särskilt yttrande av herrar Burenstam Linder (m) och Söderström (m) beiräffande avsnittet om utrikesbalans och resursfördelning.

Hert TALMANNEN:

Överläggningen rörande finansutskottets belänkande nr 40 får omfatta även skatteutskotiels betänkande nr 67, men yrkanden beträffande sistnämnda belänkande framställs först sedan detsamma föredragits.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! I finansdebatten den 10 mars refererade jag lill den rapport som Studieförbundet Näringsliv och samhälles s. k. konjunkturråd avgivit i december månad. Den skilde sig i slulomdömet rörande den ekonomiska politiken högst avsevärt från den kritik som den borgeriiga oppositionen framfört såväl i motioner i anledning av finansplanen som i reservationer vid uiskottsbetänkandd. Jag vill för dagen med en enda mening erinra om vad konjunklurrådet anförde i sin rapport, nämligen: "Om regeringarna i de största industriländerna fört en liknande politik som den i Sverige under 1974-1975 hade den internationella lågkonjunkturen med säkerhet blivit både kortare och mindre djup."

I dagens debatt skulle jag inledningsvis vilja med några få ord referera den rapport som OECD den 21 april i år lämnade rörande Sverige. 1 den framhålles atl Sverige har klarat sig bättre genom den internationella konjunkturnedgången under 1974-1975 än de flesta andra industriländer. Som orsak anger OECD stor rörlighet i beslutsfattandet och hög beredskap att använda konjunkturpolitiska medel. Tyngdpunkten i politiken har legal på all upprätthålla full sysselsättning, och det har Sverige lyckats anmärkningsvärt väl med. Arbetslösheten har minskal, vilket är nästan unikt i västväriden. Samtidigt har den inhemska efterfrågan och aktiviteten ökat och den svenska ekonomin har förstärkts. OECD noterar särskilt atl industrins fasta investeringar i stark kontrast lill minskningarna i andra länder i stället ökat i Sverige under åren 1974 och 1975.

De svenska investeringsfonderna får beröm av OECD. De har varit ett effektivt medel atl tidsmässigt sprida näringslivets investeringar. Syslemet med lagerstöd och det därtill knutna villkoret om viss ökad sysselsättning har gynnsamt påverkat efterfrågan av sysselsättning. OECD anser atl de svenska åtgärderna utgör exempel på vad som kan åstadkommas under allvariiga internationella konjunkturnedgångar, t. o. m. av elt land som i hög grad är beroende av utrikeshandel.

När del gäller framtiden tror OECD att del kommer all gå hyggligt för Sverige även under 1976. Man framhåller att om ytterligare omfattande stimulansåtgärder nu skulle vidtas, skulle del medföra risk för alt efterfrågan ökade alltför kraftigt under året. Delta skulle kunna öka underskottet i bytesbalansen. Underskottet anser OECD inte är något större problem. Del är betydligt mindre än vad man skulle kunna vänta med hänsyn till Sveriges konjunktursituation, och del har inte varit svårt att finansiera underskottet. Men del är etl viktigt mål för regeringens politik att återställa jämvikten i utrikesbdalningarna fram lill 1980.

Ja, herr talman, därmed nog om OECD:s synpunkter på den förda ekonomiska politiken i Sverige. Den s, k. kompletleringsproposilionen avlämnades lill riksdagen den 29 april, och det var spännande all se vad oppositionspartierna skulle åsiadkomma i form av motioner under den därpå följande motionstiden. Hur myckel skulle finnas med av de synpunkter som t. ex. OECD anfört? Eftersom man inte från oppositionens sida var särskilt trakterad av att komma med konstruktiva förslag

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

vid de överläggningar som regeringen kallade till i mars månad, så borde man ju nu ha anledning räkna med all sedan oppositionspartierna haft litet längre lid på sig skulle de i lugn och ro komma alt utarbeta förslag till andra lösningar än regeringspartiets på de områden inom samhällsekonomin där - jag betonar det - båda parter är överens om att anslrängningar bör sättas in. Jag tänker då närmast på elt realistiskt an-tiinflationsprogram. Regeringen hade ju skisserat sill vid marsöverläggningarna, och del fanns nu anledning alt räkna med atl oppositionen skulle komma med sina bidrag.

Nå, jag återkommer till de här spörsmålen litet senare i milt anförande. Först några allmänna synpunkter rörande konjunkturbilden i stort sådan vi nu anser oss kunna registrera densamma.

Under 1976 har tecknen på en internationell konjunkturuppgång blivit alll säkrare. Därom är vi i stort sett överens. Genomgående är det lagerinvesteringar, privat konsumtion och i någon mån bostadsbyggandet som lett uppgången, medan utvecklingen av industriinvesteringarna i flera länder fortfarande är relativt svag.

Sammantaget innebär detta all exporten blir den mest expansiva faktorn i vår ekonomi. En exportökning med ca 10 % förefaller rimlig. Den borgerliga majoriteten i finansutskottet har här i välkända ordalag varnat för att kostnadsutvecklingen - och då avser man lönekostnaderna - varit för snabb i vårt land. Den svenska exportnäringen påslås ha föriorat marknadsandelar internationellt, och orsaken till detta anger man vara en snabbare kostnadsutveckling i Sverige än utomlands som lett till en försvagad konkurrenskraft.

Jag vill inte hävda atl man skall la lätt på det här problemet, men jag tycker det kan vara klokt atl inte vara så snabb med att ständigt peka på en god löneutveckling som roten till alll ont. Om Sveriges andel av väridshandeln minskar vid något tillfället så kan det ha många förklaringar. Jag vill här bara påminna om att industriinvesteringarna ännu inte börjat la fart på allvar utomlands och att den svenska exporten innehåller en förhållandevis slor andel investeringsvaror.

Sysselsättningen här i landet har utvecklats på dl i förhållande lill omväriden myckel glädjande sätt. Samtidigt som sysselsättningen ökat kraftigt har arbetslösheten under 1975 kunnat hållas på en mycket låg nivå.

Till grund för denna utveckling ligger självfallet den förda ekonomiska politiken. Regeringens sysselsättningspolitik har följt två huvudlinjer; den första har varil all så långt möjligt förmå förelagen att behålla sina anslällda. Här kan pekas på frisläpp av investerings- och arbetsmiljöfonder, lagerstöd och bidrag till förelagen för utbildning av anställda. Kommunerna kan få bidrag med 20 % av kostnaderna för lidigarelagda industribeslällningar. Beslul har också fattats om tidigareläggning av statliga byggen och om ökning av skolbyggnadsramen. Stor betydelse i detta sammanhang har också trygghelslagsliftningen haft.

Den andra huvudlinjen i sysselsättningspolitiken har varit atl stödja

dem som trots allt blir arbetslösa eller är nytilllrädande på arbetsmarknaden och har svårt all få arbeie. Här är det de traditionella arbets-marknadspolitiska insatserna som har kommit lill användning.

När det gäller sysselsättningspolitiken har utskotlsmajoriielen ägnat sig ål en besynnerlig historieskrivning. Regeringen påslås ha tvingats lill en omläggning i riktning mot mera generella ålgärder, vilkel skulle förklara sysselsättningspolitikens framgångar. Mittenpariierna försöker vidare hävda alt de drivit fram planeringen av en konjunklurpolilisk beredskapsplan som annars inte skulle ha funnits. Detla är helt orimliga påståenden.

Som framgått av min korta redovisning av åtgärderna på det här området har politiken haft och har alltjämt en klart selektiv inriktning. Det är enbart en sådan politik som kunnal drivas med kraft, om man också vill värna om balansen i våra ulrikesbetalningar. Det som särskiljer den framgångsrika svenska ekonomiska politiken från de flesta andra industriländers mindre framgångsrika politik är sannerligen inte att den är mera generell lill sin karakiär. Tvärtom förhåller det sig på del viset atl flertalet jämförbara länder inte kunnat driva en tillräckligt expansiv politik, eftersom man huvudsakligen föriitar sig lill generella ålgärder. Sådana ger nämligen negativa effekter på bytesbalansen, som ju redan lidigare orsakat alla icke oljeproducerande länder stora problem.

När del sedan gäller den konjunklurpolitiska beredskapen borde det stå klart för alla alt man inte kan påbörja en planering vid den fas av konjunkturutvecklingen som vi befann oss i då mittenpartierna motionerade om en plan. Planeringen måsle påbörjas tidigt och ske fortlöpande. Inte heller kan man på kort sikt ta fram en plan, om inte beredskapen redan finns där, vilket den självfallet gjort och gör.

Utskotlsmajoriielen nämner också åtgärder som satts in på borgerligt initiativ. Dessa har, sägs det, i efterhand visat sig vara riktiga och ha stor betydelse. Här nämns sänkningen av allmänna arbetsgivaravgiften i inre stödområdet. Det vore mycket intressant alt veta på vilkel sätt del i efterhand har visat sig atl den åtgärden varit av slor betydelse. Har man något som helst belägg för elt sådant ultalande? Berätta, ni från den borgerliga oppositionen, vad ni bygger på! Vi är idel öra!

Moderaia samlingspartiet för i sin motion elt på sitt sätt avslöjande men också förbryllande resonemang. I sin iver all nedvärdera regeringens ekonomiska politik försöker man på olika sätt visa atl arbetslösheten är avsevärt siörre än vad statistiken visar. Då tar man till det sedvanliga tricket atl till den redovisade arbetslösheten addera vad man kallar "den absorberade arbetslösheten". Med det menar man personer som utför beredskapsarbete, genomgår arbetsmarknadsutbildning eller är verksamma inom skyddad eller halvskyddad sysselsättning. Denna addition görs för all, som man säger, nå en rättvisande internationell jämförelse. Vad ligger då i det resonemanget? Om man är ule för alt visa all arbetslösheten skulle ha varit siörre, om vi hade undvikit all ta i bruk vissa, arbets-marknadspoliliska medel, så är del ju närmast en truism. Ingen lär mol-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

säga moderalerna på den punkten, men så är del naturiiglvis inte. Vad man egentligen vill säga är att beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning samt skyddad och halvskyddad sysselsättning är onyttig verksamhet. Del är inget ordentligt arbete som utförs, och därför skall de här grupperna jämställas med arbetslösa. Låt oss ta delta punkt för punkt.

Beredskapsarbeten består av angelägna samhällsinvesteringar, där man kan välja tidpunkten för genomförandet efter konjunkturpolitiska hänsynstaganden. Del borde även moderata samlingspartiet kunna instämma i vid del här lagd. Om man utvidgar arbetsmarknadsutbildningen under en lågkonjunktur så är det i och för sig riktigt att personer i andra länder som befinner sig i samma situation som de som här får genomgå utbildning i stället går arbetslösa. Men vad betyder det? Jo, atl vi här i landet bättre lar till vara dessa perioder av konjunkturavmattningar för angelägna ändamål - för verksamhet som syftar framåt. Menar moderaterna även här atl del är fråga om någon sorts sysselsäitningsterapi?

På arbetsmarknaden finns det grupper som av olika skäl slås ut, som är vad man kan kalla sysselsättningshandikappade på något sätt. Dessa människor måste liksom de som ägnar sig ål beredskapsarbeten eller arbetsmarknadsutbildning uppfatta det som etl slag i ansiktet när moderaterna säger: Era arbetsinsatser är av så litet värde atl ni egentligen borde räknas som arbetslösa.

Vidare talas del i moderaternas moiion om en dold arbetslöshet i företagen som sägs vara nästan lika kostsam ur samhällsekonomisk synpunkt som en öppet redovisad. Återigen är det bl. a. fråga om utbildning. Moderalerna måste ha en märklig uppfattning om värdet av utbildning. Varför stannar de då vid att betrakta arbetsmarknadsutbildning och fö-relagsiniern utbildning som arbetslöshet? Varför betraktar de då inte all icke obligatorisk utbildning så? Reparations- och underhållsarbeten m. m. är också nödvändig och framåisyflande verksamhet som ofta får eftersättas när efterfrågan är som mest intensiv och produktionen går på högvarv. Moderaterna verkar mena atl det går en massa människor och slår dank ute i förelagen, innanför fabriksgrindarna. Så upplever inte de anslällda sin situation. T. ex. inom en processindustri som cellulosaindustrin har inte verksamheten under de gångna månaderna upplevts på det sättet. Del kan jag försäkra.

Moderata samlingspartiet säger vidare all anställning i offentlig tjänst varil del viktigaste sysselsällningspoliliska medlet under 1974 och 1975 och atl det skulle vara en "vådlig metod", efiersom det är en typ av åtgärd som inte kan las lillbaka om del i en konjunkturuppgång visar sig atl efterfrågan på arbetskraft inte kan tillgodoses. För det första är detta etl resonemang som rimmar myckel illa med vad jag nyss pekat på i moderaternas partimotion. Om det är så au det finns en stor "absorberad" arbetslöshet i beredskapsarbeten m. m. och en betydande "dold" arbetslöshet ute i företagen så kan tillgången på arbetskraft i en konjunkturuppgång knappast vara ett problem. För det andra vill jag påminna moderaternas representanter i finansutskottet om vad Industri-

förbundets ekonomiska experter sade vid en utfrågning i utskottet: Om man vill atl den offentliga sektorn skall expandera så har det varit en riktigt vald lidsperiod att göra det just nu. Herr talman! Det parti jag representerar anser att det finns stora, angelägna behov på de områden som svarar för den offentliga verksamheten - behov som i viss utsträckning kunnat tillgodoses genom den av moderalerna påtalade ökningen av antalet människor i kommunal och statlig tjänst. Det är en expansion som måste lill, men där man precis som med statliga och kommunala investeringar i viss utsträckning kan varier tidpunkterna med hänsynstagande lill slabiliseringspoliliska krav.

Den fulla sysselsättningen har alltid varit socialdemokratins vikiigaste mål. Jag vill bestämt tillbakavisa mittenpartiernas påslående att vi vid något tidigare tillfälle låtit omtanken om valutareserven överskygga detta mål. Under de två senaste åren har vi också klart kunnat visa alt med en ekonomisk politik som i första hand bygger på selektiva åtgärder kan kraftfulla sysselsällningspoliliska åtgärder kombineras med ett ansvar för balansen i våra ulrikesbetalningar på etl helt annat sätt än med traditionell borgerlig ekonomisk politik.

Bytesbalansen utgör dock fortfarande - det skall inte förnekas - ett framträdande problem i den svenska ekonomin liksom för i stort sett alla industriländer. 1 den reviderade finansplanen framhåller regeringen att en återställd jämvikt i bytesbalansen förutsätter en ökad export och en förstärkning av vår internationella konkurrenskraft. För att detta skall uppnås krävs en målmedveten förnyelse och utbyggnad av den svenska industrin, vilket samtidigt är en förutsättning för full sysselsättning och ökat välstånd.

Industriinvesteringarna i Sverige har fortsatt atl öka under 1975 i motsats lill vad fallet varit i utlandet. Enligt de enkäter som gjordes under senare delen av 1975 skulle investeringsviljan inom industrin i slorl beslå ocksä under 1976. Mot den bakgrunden fanns det enligt vår uppfattning i början av året inte underlag för en förstärkning av de investeringsfrämjande åtgärderna från statens sida. I mars 1976 redovisades emellertid resultaten av en ny investeringsenkät. Dessa visar på en viss nedgång i investeringsviljan, vilket kan förklaras av del relativt låga kapacilds-utnyltjandei inom industrin och osäkerhet vid enkäiiillfällel om takten och styrkan i konjunkturuppgången. I takt med bl. a. ökad utländsk efterfrågan bör dock investeringsviljan åter tillta.

Bl. a. genom att de utländska industriinvesteringarna ännu inte börjat öka mera påtagligt kan dock efterfrågan på svenska verksladsprodukter bli förhållandevis svag under en lid. Detta motiverar en tidsbegränsad höjning av investeringsavdrag resp. -bidrag för maskininvesleringar i enlighet med vad regeringen föreslagit.

Däremoi motsätter vi oss en utvidgning av dessa stödformer lill att omfatta även byggnadssektorn, eftersom en påspädning av efterfrågan här skulle kunna leda till lokala överhettningar och störningar i den lokaja balansen. I ett mera långsiktigt perspektiv bör slöd lill maskininveste-

Nr 147

Torsdagen den 3junil976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

ringar föredras, efiersom den kraftiga investeringsuppgången under 1970-lalels första del främst gällt byggnadsinvesteringar.

Jag vill, herr talman, när jag nu diskuterar investeringspolitiken också beröra de mera långsiktiga aspekterna av den frågan. I de borgerliga par-timolionerna sägs att den ensidiga satsningen på storföretagen och den statliga företagsamheten måste upphöra - i varje fall minska. Jag delar uppfattningen atl om en sådan politik fördes här i landet så borde den bringas att upphöra. Men naturligtvis är del en vrångbild av verkligheten. Det framgår klart av både propositionen och vår reservation. Den industriella strukturen måsle som hittills utvecklas i samverkan mellan olika förelagsiyper - mellan små, medelstora och stora förelag, mellan privata, statliga och kooperativa företag. Jag behöver inte gå närmare in på delta. Del är bara en vecka sedan dessa frågor debatterades här i kammaren. Industriministern lämnade då en utförlig redogörelse för de omfattande insatser som nu görs och de utredningar som pågår när det gäller de mindre och medelstora förelagen. Herr Knut Johansson i Stockholm kommer senare i debatten atl närmare gå in på dessa spörsmål.

Till finansutskottet har den 26 maj i år inkommit en skrivelse från allmänna pensionsfondens tre första fondstyrelser. I skrivelsen reagerar fondstyrelserna på del skarpaste mot finansutskottets och därmed även riksdagens beslul i samband med årets finansplan. Genom lottning blev ju riksdagens beslut den 10 mars i år alt regeringen och fullmäktige i riksbanken skulle ges till känna alt de tre fondstyrelserna skulle öka sina placeringar i mellanhandsinstitulen, och i detta riksdagens beslut ingick även preciserade belopp som riktmärken. Styrelserna erinrar om del reglemente som gäller för allmänna pensionsfondens förvaltning och påpekar atl del föreligger en självständighet för allmänna pensionsfonden som statsmakterna eftersträvade vid fondens tillkomst. Denna självständighet har heller inte satts i fråga under de 16 verksamhetsår som fonden funniis. Herr Knut Johansson kommer atl gå in närmare även på denna punkt.

Jag vill vidare, herr lalman, när del gäller investerings- och näringspolitiken bara säga atl ansträngningarna hos de borgeriiga partierna alt skriva ihop sig nu liksom oftast tar sig besynnerliga uttryck. Mittenparliernas nya slagord - alldeles fräscht i finansutskoltels belänkande nr 40 - är "en decentraliserad och socialt styrd marknadsekonomi". Det är etl utmärkt exempel på slagord. Man skall självfallet hoppas atl de svenska medborgarna inte behöver uppleva en regeringspolitik byggd på sådana här grunder, men nog skulle del vara spännande alt se hur den decentraliserade marknadsekonomin skulle styras över huvud tagel. Hur det dessuiom går lill alt försäkra sig om all del stora antalet beslutande instanser, som väl en decentraliserad ekonomi bygger på, styr ål någorlunda samma sociala mål - ja, det är frågor vilka man, som sagt, skall hoppas all även i fortsättningen få betrakta som en ren tankelek.

Herr talman! Jag skulle vilja råda författare av borgerliga partimolioner

alt i fortsättningen tala mycket tyst om alt regeringen för fram tomma slagord!

I mittenmotionen och den moderata partimolionen talas mycket om del allvariiga i en snabb inflation. 1 finansutskoltels belänkande upprepas under rubriken Ålgärder mot inflationen dessa allvarsord, men därefier följer enbart en hänvisning till atl mittenpariierna önskar indexreglera barnbidragen och utreda pensionärernas inflationsskydd samt elt beklagande av att regeringen enligt utskoltsmajoriteten inte genomfört en sta-biliseringspolitisk konferens med den utformning riksdagen förordat.

Indexreglering av barnbidragen diskuterades här i kammaren så sent som den 6 maj. Socialutskottets ordförande herr Karlsson i Huskvarna redovisade därvid hur barnbidragen faktiskt utvecklats sedan införandet 1947 och hur de skulle ha utvecklats om de följt konsumentprisindex. Han förde fram jämförelsen till 1968 och kunde konstalera att barnbidragen då uppgick till 900 kr., medan de inte skulle ha varit siörre än 659 kr. om man följt konsumentprisindex. Gör man jämförelsen i dag, 1976, så finner man atl barnbidraget faktiskt utgår med 1 800 kr. per barn och år, medan en utveckling enligt konsumentprisindex bara givit 993 kr. Om alltså indexreglering av barnbidrag är mitlenpartiernas program -1, ex. i besparingsutredningen - för statliga utgiftsminskningar, så borde det nog klargöras litet bättre!

Så lill den stabiliseringspolitiska konferensen eller forum för samråd eller Haga 111 som den också kallats. När del gäller själva formerna följde statsministerns inbjudan den 10 mars helt utskottets formuleringar. Sju punkter i ett program mot inflationen lades fram. Tidpunkten lorde uppfylla kravel alt överläggningarna skulle äga rum "i god tid före nästa avtalsrörelse". 1 den efterföljande debatten sade herr Fälldin att det var värdefullt att regeringen nu meddelar att regeringen är beredd alt medverka till användandet av rundabordskonferenser som ett sätt att försöka få bukt med inflationen.

Herr Ahlmark anförde att det var tillfredsställande atl regeringen nu tänkte kalla lill en överiäggning. "Det är i linje med riksdagens beslut", kan jag läsa i protokollet. Inte heller herr Bohman hade några invändningar.

Sedan säger majoriteten i finansutskottet att regeringen inte var beredd att diskutera de av riksdagen angivna frågorna i hela deras vidd. Men regeringen lade fram elt underiag för program mot inflationen i sju punkter. Den som läser dessa punkter borde ha svårt att anse all de inte skulle vara tillräckligt vittfamnande. Jag är mycket intresserad av att få vela vilka betydelsefulla aspekter på dessa problem som de borgeriiga partierna velal diskutera men som regeringen vägrade alt ta upp någon diskussion om.

Herr lalman! Jag ser all jag nu har förbrukat del mesta av min antecknade tid, men efiersom jag senare i debatten kommer all begränsa mina inlägg hoppas jag att kammaren har överseende med alt jag nu tar litet längre tid för detla anförande.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

1 de borgerliga partimotionerna och i utskoltsbelänkandet anges marginalskatterna och den s. k. automatiken i skatlesyslemd som en mycket betydelsefull komponent i inflalionsproblematiken. Ändå är den huvudsakliga anklagelsepunkten mot regeringen i den här frågan att regeringen ville diskutera utformningen av en skatteomläggning 1977. Men de borgerliga partierna har i praktiken inte ett enda konkret förslag under sin rubrik Ålgärder mot inflationen. 1 fråga om skatterna, som dessa partier ständigt hävdar har en mycket betydelsefull roll i de här sammanhangen, är man irriterad över att regeringen först velat ha överläggningar, och när inte det gick lagt fram elt förslag. Del enda utskoltsmajoriteten nu har atl säga är, atl enighet råder om all denna fråga skall behandlas i höst.

Regeringen har nu i propositionen 217 lagt fram dl förslag, där man har LO och TCO bakom sig och som innebär sänkningar av inkomstskatten för 1977 med 1 950 kr. i normala inkomstlägen. Förslaget ger markanta marginalskatlesänkningar för inkomsttagare med lägre och medelstora inkomster. Förslaget beräknas ge en höjning av de disponibla inkomsterna som motsvarar 10 % löneökningar. Kostnaden för företagen blir 3 % i form av ökade socialförsäkringsavgifter. Detta är etl viktigt led i kampen mot inflationen och för bibehållande av den svenska industrins internationella konkurrenskraft.

Del intressanta här är att orsaken till att de nämnda överläggningarna inte kunde omfatta skatterna under 1977 var all de borgerliga partierna gav bestämt besked om atl de inte ville ha en sådan diskussion. Veckan innan överläggningarna skulle påbörjas sade herr Ahlmark atl skattefrågan skulle avgöras av medborgarna i val. Besked krävdes om var regeringen stod. Regeringen gav dä - och gjorde del även i går - besked, men väljarna vet ingenting om var oppositionen slår. Det enda de borgerliga partierna kunnat enas om är all frågan skall diskuteras i höst. Det är inte särskilt upplysande för väljarna. När får vi besked orh hur de borgerliga partiernas skattesänkning 1977 skall utformas? Hur skall en sådan omläggning finansieras? Här behövs klara besked. Elt slags besked finns förstås: man vill ha indexreglerade skalleskalor. Folk skall inte få höjd skatt för att man får löneökningar som bara är kompensation för inflationen, säger man. Är del då så utvecklingen har sett ut? Nej, verkligen inte! Jag vill i detla sammanhang erinra om vad statsministern anförde i den TV-debatl som han för några dagar sedan förde med moderatledaren Gösta Bohman.

Herr lalman! Jag har pekat på några punkter där del finns en markant avvikelse mellan ulskotismajoriietens skrivningar och främst moderaternas parlimotion ulan alt detla har lett till några reservationer. Det är uppenbarligen en medveten strävan. När det gäller de kortsiktiga perspektiven har man också lyckais hålla sams på etl anmärkningsvärt sätt. Men när man går över lill att behandla politikens inriktning på litet längre sikt, alltså för de år då de borgerliga partierna hoppas kunna regera tillsammans, då går del inte längre. Nu försöker man visserligen dölja

motsättningarna även här, genom alt moderaternas reservation bara omfattar en begränsad del av vad utskoilei anför om politiken på längre sikt. Den uppmärksamme läsaren ser emellertid naturiiglvis omedelbart atl motsättningarna gäller de hell avgörande frågorna - frågorna om resursernas fördelning mellan olika områden i samhället, hell enkelt frågorna om vilken sorls politik och vilket samhälle vi vill ha i framtiden.

Moderata samlingspartiet ser ingen viktigare reform än en sänkning av skatterna. Samtliga övriga partier i riksdagen är ense om att en sådan sänkning inte är möjlig om den sociala standarden i vårt land skall kunna upprätthållas och än mindre om den skall kunna förbättras. Del finns visserligen i både partimolionen och reservalionen någon passus om att gjorda utfästelser skall fullföljas och atl nya reformer måste till på eftersatta områden. Men detla måste betraktas som enbart en läpparnas bekännelse. Var och en inser alt skattesänkningar av den omfattning moderata samlingspartiet förordar inte kan förenas med fortsatt reformpolitik.

I partimolionen säger moderaterna atl regeringspartiet vantolkar deras ståndpunkter och atl de av socialdemokraterna beskylls för att vilja rasera välfärdssamhället. Om det skulle vara så alt vi vantolkar moderaternas ståndpunkter, så är vi inte ensamma om det. Herr Ahlmark har givit uttryck för samma uppfattning om innebörden av moderaternas ståndpunkter som jag just redovisat - mitienmotionen visar detsamma.

Herr talman! Jag lycker att del är viktigt alt understryka den borgerliga splittringen på den här punklen. Ingen bör låta lura sig av att man i finansutskottets betänkande försökt tona ner motsättningarna. Så snart utskottets betänkande har behandlats, riksdagen har fåll sommarlov och valrörelsen tar vid, får vi säkert åter höra tongångarna i parlimotionerna. Jag är inte heller alldeles säker på att mittenpartierna kommer att stå på barrikaden när det gäller alt försvara de skatter och del skattetryck vi har här i landet.

Den långsikliga utvecklingen kräver - därom visas bred enighet i ulskoltds betänkande - en stram finanspolitik. Moderata samlingspartiet visar i denna fråga upp oförenliga ståndpunkter. Å ena sidan delar man uppfattningen alt budgdunderskottet måsle minska. Å andra sidan framställer man trots detta i olika frågor krav som inte låter sig förenas med en sådan målsättning. Dessutom hävdar man, vilkel gör det hela ännu mer förvirrande, atl statsbudgetens saldo är ointressant, all man skall se lill den totala offentliga sektorns saldo och atl den förda ekonomiska politiken i del perspektivet varil alltför restriktiv. Jag har tidigare under årens lopp haft en del meningsutbyten med bl. a. herr Staffan Burenslam Linder på den här punklen. Jag har då sagt att jag skulle tro alt den vördade f d. landshövdingen Jarl Hjalmarson i Gävleborgs län skulle känna kalla kårar efter ryggen om han skulle höra dagens moderater lala om att budgeisaldon inte är någonting att bry sig om.

Det är underligt med moderaia samlingspartiet, att den ekonomiska sakkunskapen, som borde finnas företrädd inom partiet, får slå lillbaka

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

2 Riksdagens protokoll 1975/76:147-148

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

för behovet av svartmålning av den socialdemokratiska politiken.

Nu, herr talman, närmar jag mig slutet. Jag vill bara säga några få ord om långtidsutredningarnas metodik och långtidsbudgeten. Långtidsbudgeten utgör en kartläggning av de statsfinansiella konsekvenserna på längre sikt av redan fattade beslut och gjorda åtaganden. På utgiftssidan har man elt säkrare underiag än på inkomstsidan. Utredningar pågår om skattesystemets utformning både på del statliga och det kommunala områdei. Med hänsyn till den osäkerhet som finns här har man vid de senaste långtidsbudgeterna valt att göra enbart en schablonmässig framskrivning av de totala statsinkomsterna. En jämförelse mellan beräknade utgifter i löpande priser och inkomster beräknade på grundval av 1976 års skatteskala ger alltför osäkra resultat.

Del skulle dessutom finnas anledning all säga några ord om de välfärdspolitiska effekterna vid beräkningen av bruttonationalprodukten, men jag skall avstå från det. På det här områdei pågår många utredningar. Vi får nöja oss med all bevaka vad som kommer ut av delta arbete och efter hand låta resultat komma till användning.

Med detta skulle jag ha kommenterat samtliga punkter i hemställan med undantag av punkten beträffande sparstimulerande åtgärder och den reservation som vi har knutit vid utskoltsbelänkandet i detta avseende. Herr Paul Jansson kommer sedermera i debatten att närmare beröra den problematiken.

Herr talman! Jag yrkar bifall till de reservationer i betänkandet där milt namn förekommer, dvs. reservationerna I, 2 A, 3, 4 A, 6 A, 7 A, 8, 9 A, 10 och II A.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Skattetrycket mätt som den andel av bruttonationalprodukten som del offentliga tar in på olika sätt har gradvis ökat, inte minst under senare år. Ett första mål måste vara att få stopp på denna skärpning av skattetrycket. Av den anledningen föreslär vi moderater att man skall inflaiionsskydda skatteskalan och på del viset få bort den kraftiga smyghöjning av skatterna som nu är så påtaglig. Vidare vill vi all man skall sänka marginalskatterna så atl del i de vanliga inkomsllägena verkligen lönar sig all arbeta.

Dessa krav har vi framställt i vår motion, och vi är förvånade över atl utskottet inte har godtagit den. Vi har därför nödgats föra våra synpunkter vidare i reservationerna 5 och 6 C, som jag genast ber alt få yrka bifall lill.

De som argumenterar mot oss gör del med hänvisning lill atl man t. ex. inte kan förena omsorgen om barn och gamla med krav på sänkningar av de samlade skatterna. Men vi har faktiskt aldrig krävt all statsinkomsterna skall minskas i kronor räknat. Om man presenterar del på del sättet, som herr Ekström gjorde för en stund sedan, blir del just en vantolkning. Låt mig därför redogöra för vår typ av politik.

Vår utgångspunkt är alt det med kraft måsle hävdas alt skattetrycket

inte kan tillåtas fortsätta att stiga just med hänsyn till omsorgen om barn och gamla och andra angelägna uppgifter som hör det offentliga lill.

Jag tror all vi alla i denna kammare kan vara överens om all elt hårt skattetryck inte är något i sig självt eftersträvansvärt. Vad som är önskvärt är i stället att vi får de skatteinkomster som behövs för gemensamma uppgifter. Del är alltså skatteinkomster som behövs, inte det höga skattetrycket. Vi hävdar att skattetrycket har nått en höjd då det tenderar alt motverka sig självt.

Det finns två anledningar härtill. En är att skattetrycket har blivit så högt alt inkomsttagare inte klarar sina nödvändiga utgifter sedan de väl har betalt sina höga skatter. De blir därför alltmer beroende av bidrag. Dessa s. k. transfereringar till hushåll, kommuner och företag har ökat särskilt snabbt under senare år. Detta är skattepengar som har tagits in med hänsyn till att del behövs ökade resurser till t. ex. långvård men som sedan i stället betalas tillbaka till skattebetalarna för att bota de skador som de hårda skatterna har ställt till med. Har herr Ekström inte märkt att det finns ett problem på den punklen?

Den andra anledningen till att höjningar av skattetrycket motverkar sig själva är att de försämrar den ekonomiska utvecklingen. Vilka skatteinkomster man får beror faktiskt framför allt på hur den ekonomiska utvecklingen i landet går.

Skatterna är, enligt vår uppfatlning, så höga atl den ekonomiska utvecklingen blir sämre än den annars skulle vara. Därmed blir också det offentligas inkomster lägre än de skulle vara om den ekonomiska tillväxten varit högre.

Detta är inte några spetsfundigheter. Det är en hård verklighet att den svenska ekonomiska utvecklingen under senare år sackat efter. Produktiviteten har ökat långsamt - om alls. Trots att antalet förvärvsarbetande ökat har bruttonationalprodukten ökat mycket långsamt. Hade Sverige sedan 1970 haft samma lillväxttakl som jämförbara länder skulle del offentliga fått sin beskärda del av detla, och de samlade skatteinkomsterna skulle nu, vid ett oförändrat skattetryck, vara flera miljarder högre.

Herr Ekström prisade i sitt inlägg situationen i Sverige jämfört med andra länder. Han tog till utgångspunkt OECD:s rapport. Del tål att påminna om atl de rapporter som kommer från detta internationella organ grundar sig på uppgifter och synpunkter som är framförda genom resp. länders offentliga kanaler. Det innebär alltså, även om herr Sträng inte fört pennan i OECD, att texterna har författats under intryck av vad som sagts framför allt från flnansdepartementet.

När herr Ekström gör sina internationella utblickar vill jag påminna honom om perioden 1971-1973. Om inte hans blick är så skum all han inte kan tränga tillbaka till den perioden, måste han vara medveten om all Sverige då, lill skillnad från andra länder, befann sig i ett ganska allvarligt läge. Vi hade vår kritiska nedgång då, och del är ur den ned-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

gängen vi har arbetat oss upp en del. För andra länder har det varit på annal sätt.

I sin betraktelse menar herr Ekström också alt del var nedsättande och förklenande när man analyserade den ekonomiska situationen i landet och påpekade all den redovisade arbetslösheten var lägre än den verkliga. Han menade atl de olika människor som hörde lill dessa kategorier av s. k. absorberad arbetslöshet skulle känna sig förnärmade. Över huvud lagd ville herr Ekström förneka all det fanns någon dold arbetslöshet. Om herr Ekström förnekar det undrar jag hur han vill förklara förhållandel alt produktiviteten inom näringslivet föregående år faktiskt sjönk. Förklaringen lill det är ju atl förelagen av olika anledningar har hamstral arbetskraft, ehuru efterfrågan varil svag. Detta har kommii alt återspeglas i en sänkning av produktiviteten. Jag tror vi kan vara helt överens om alt del faktiskt finns en dold arbetslöshet. Anledningen lill atl vi påpekar del är dessutom atl man-drar fullständigt felaktiga ekonomisk-politiska slutsatser om man inte är medveten om detta förhållande. Man tror t. ex. alt det inte behövs några ålgärder av aktiverande slag, därför all man intalat sig själv alt det egentligen inte finns någon dold arbetslöshet. Och i den rapport från SNS konjunkturråd, som herr Ekström fann sådan förtjusning i alt påminna om, finns dessa synpunkter mycket klart framställda. Om herr Ekström inte bara läser varannan sida när han skall tolka texter, måsle han vara medveten om detta.

Vi har också gjort gällande, herr lalman, all en anledning lill all vi haft mindre sysselsättningsbekymmer än man skulle ha kunnal länka sig har atl göra med den kraftiga ökningen av antalet offentligt anslällda. Ingen skall förneka alt många av dessa människor kan fullgöra uppgifter som har sin betydelse, men lika väl som ingen skall förneka del bör ingen heller förneka atl det finns etl problem atl på lång sikt finansiera denna kraftiga ökning av den offentliga sektorn. Jag vill påminna herr Ekström, och naturligtvis också finansministern, om alt vi här i landet har dl i hög grad olösi skalteproblem. Då socialdemokratiska partikongressen hölls förra hösten var trycket all man skulle göra något på skal-tesidan så starkt all finansministern, mot bättre velande, sade all det nog skulle komma förslag lill en permanent skatteomläggning någon gång under 1976. Men när väl kongressen hade skingrats fann finansministern liksom andra på en del punkter behag uti att la lillbaka vad som hade anförts vid kongressen. Man har inte heller lyckats få fram något förslag lill permanent skattereform.

Herr Ekström måste vara medveten om atl här finns en svårighet och all man inte saklöst bara kan öka på inom den offentliga sektorn för alt därigenom försöka klara sysselsättningen. Då kommer man atl binda ris åt egen rygg på litet sikt.

Jag vill också påminna herr Ekström om all vi har gjort det enklare för oss här i landet under de senare åren i den ekonomiska politiken genom att bedriva en omfattande utländsk upplåning. När jag för en stund sedan sade atl tillväxttakten har varit dålig i Sverige under senare

år är det möjligt all ett antal socialdemokratiska debattörer påmindes om ett av sina favorilargumenl, nämligen atl aldrig har standarden för de enskilda människorna i landet stigit så snabbt som den gjort under senare år. Det brukar ni ju säga. Men vad ni då glömmer är just del som jag har påpekat, nämligen alt den konsumtionsökning som skett är hell betald med utländska lån. De totala investeringarna i Sverige har inte ökat, men upplåningen har ökat, och den upplåningen har använts lill alt beiala konsumlionsökningen. Storleken av denna upplåning har jag här i kammaren lidigare angivit på del sättet all den motsvarar ungefär 10 000 kr. per familj, en siffra som visar litet av svårigheten alt under några år försöka vrida situationen rätl vad gäller betalningarna gentemot ullandel.

Det är mot den bakgrunden man har all betrakta skatterna i dag, och del är mot den bakgrunden som vi gör gällande atl de verkliga reformfienderna är de som höjer skatietryckel så atl de samlade resurserna blir mindre än de annars skulle behöva vara. De verkliga reformfienderna är de som inte är medvetna om alt gradvisa höjningar av skattetrycket kan motverka syftet med dem genom all leda lill en försämrad utveckling i landet och därmed ge mindre reell bas för alt fullfölja vad som fullföljas skall. Hotet mot möjligheten all fullfölja anspråken på bättre omsorg om 1. ex. barn och gamla kommer från socialdemokratisk skattehöjnings-politik. Del tror jag all herr Ekström skall noga fundera igenom, när han undrar över hur framliden kommer alt gestalta sig.

I debatten görs det gällande mot oss all våra skatlesänkningskrav skulle leda lill social nedrustning. Herr Ekström hade oförsyntheten att upprepa del. Men om man nu skall vara hederlig när man debatterar här och inte bara utanför kammaren, herr Ekström, skall man vara medveten om och erkänna all vad vi föreslår är inte någon avveckling och nedläggning. Vi föreslår atl man gör nya ulgiflsålaganden med större försiktighet än hitiills, och det är en annan bild än den herr Ekström presenterar. Man måste bromsa den offentliga sektorns expansion, men del är inte samma sak som all sluta med de ena eller andra betydelsefulla lingen, varom vi alla är överens.

Vi säger alt man måste anlägga det här betraktelsesättet för all inte försällas i en omöjlig situation, där så småningont just avveckling och nedläggning blir en tvingande nödvändighet. Har herr Ekström aldrig beaktat erfarenheterna från länder som England och Danmark? Jag vill slarki understryka alt särskilt i en period som den vi nu slår inför, som kommer att kännetecknas av en långsam resurstillväxt, upplevs skärpningar i skattetrycket av inkomsttagarna som sä sniärlsamma all de inte kommer all fördragas på något från samhällelig synpunkt enkelt sätt. Är inte socialdemokraterna medvetna om deua? 1 så fall är del rikligt all säga, att deras tal om lättsinnig löftespolitik från andras sida kommer atl drabba dem själva. Del har deras kolleger i länder som England och Danmark hårt fåll erfara.

Vi vill understryka atl man genom försiktighet med nya ulgiftsåta-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3junil976

Den ekonomiska politiken m. m.

ganden kan skapa utrymme för den reformering av skatterna som vi begär. Det framgår med all tydlighet om man studerar den långtidsbudget som finns fogad till den proposition vi i dag diskuterar.

Och det framgick ännu tydligare såsom långtidsbudgeten var formulerad till för två år sedan. Men när vi i debatten begagnade delta siffermaterial för alt ylleriigare underbygga vår ståndpunkt tog det inte mer än en eller annan månad förrän finansdepartementet ändrade re-dovisningsieknik och försökte göra det litet svårare all använda finansdepartementets egna siffror för atl bevisa alt del med försiktighet i nya utgiftsåtaganden går atl skapa utrymme för vad vi menar är en ansvarsfull skattepolitik på lång sikt.

Men fastän finansdepartementet lagt om metod för redovisning i sin långtidsbudget är det inte någon svårighet att fortsätta all göra sammanställningar som klart visar riktigheten av vad jag säger. Det framgår att om man skulle fullgöra alla de åtaganden som gjorts, komnier statsutgifterna i reala termer fram till 1980/81 att öka med endasi 2 % om året. Antalet pensionärer ökar t. ex., vilket ger en ökning även om man inte gör några nya utgiftsåtaganden. Detta ryms mycket väl inom den ekonomiska tillväxten utan några skärpningar av skattetrycket.

I själva verket ryms det så väl inom den ekonomiska tillväxtens ram att man därutöver, om man så önskar, har möjligheter all göra nya ut-giftsålaganden. Det finns områden, t. ex. på långvårdssidan, där del behövs sådana satsningar. Man har faktiskt även möjlighet atl genomföra de olika skatlepolitiska ändringar som vi föreslår.

Om man däremot fortsätter som hittills under 1970-talet och ökar statsutgifterna med inte mindre än 6 % om året i reala termer, kommer det all bli fortsatta kraftiga höjningar av skattetrycket. Jag vill än en gång påminna om atl del inte är lika svårt alt höja skattetrycket när man har en snabb ekonomisk tillväxt. Det känns mindre, för det blir ändå mera över till de enskilda människorna. Men i en situation där den ekonomiska tillväxten är myckel långsam - och del lalar alla prognoser om f n. - kommer skärpningen av skattetrycket i den omfattning som den socialdemokratiska politiken är inställd på att bli mycket smärtsammare för de enskilda människorna. Detla kommer icke att på något samhälleligt enkelt sätt fördragas. Det bör man erkänna i tid.

När vi framför dessa synpunkter, finner socialdemokrater i talarstolarna förtjusning i vulgärargumentet alt moderaterna hela tiden lalar om skattesänkning för höginkomsttagare. Del lycker man är etl fint argument. Låt oss lilla även på den sidan av saken.

Först och främst kan jag påminna om att detta vulgärargument alltid framfördes när vi påpekade de orimliga verkningar som Haga Il-uppgörelsen fick för egenförelagare. Den saken viftade man bon med hänvisning lill alt del bara är moderaterna som talar för höginkomsttagare. Men all del i längden inte är möjligt atl la ul 102 % av en persons inkomst i skall även om del är en höginkomsttagare, det har socialdemokraterna till slul fått erkänna på'ett ganska snöpligt sätt.

En andra synpunkt på samma tema. För alt de enorma marginalskatterna i förening med inflationen inte skall leda lill drastiska sänkningar av de högre inkomstlagarnas standard, har även socialdemokraterna medverkat lill att genomföra årliga kraftiga löneökningar för dessa grupper, t. ex. högre statstjänstemän. Man har alltså lagt på de enorma marginalskatterna. Dessa i förening med inflationen har gjort att man - för atl läget för de här personerna inte skall bli katastrofalt -årligen tvingats till mycket kraftiga bruttolöneökningar. Vi moderater lycker faktiskt att del är en dålig politik atl ha skatter som fordrar inflationsdrivande höga löneökningar som kompensation.

Efiersom vi så ofla möts av detta argument i debatter, har jag känt behov av att hitta något exempel som för lyssnarna skulle avslöja det ihåliga i socialdemokraternas argument. Jag har då alltid pekat på det enkla förhållandel alt även de socialdemokratiska statsråden har fått kraftiga löneökningar under senare år. Jag klagar inte på alt de socialdemokratiska statsråden har höga löner. Del är inte mitt argument här, ulan jag har nu och har alltid i dessa sammanhang ställt en annan fråga, nämligen: Skulle de socialdemokratiska statsråden ha fått lika kraftiga löneökningar under senare år även om det inte varit så atl siörre delen av ökningarna försvunnit i skatt?

Den frågan har jag ställt många många gånger i debatter, och jag ber alt få ställa den nu också, även om jag känner mig ganska säker på att varken herr Ekström kommer att ha något svar i sin replik eller herr Sträng någon synpunki i sitt anförande.

Dessutom skall man komma ihåg att höginkomsttagarna är så få all de från statsfinansiell synpunki inte spelar någon roll. Beräkningar visar atl om man av personer med över 100 000 om året i lön tog ul hela inkomsten i skatt, skulle del inte ge staten mer än någonting på 300 miljoner om året - under förutsättning atl de här människorna inte tröttnar på att arbeia, för då skulle del i stället bli en inkomstminskning för staten med en sådan politik.

Därför har i praktiken de skalteskärpningar som under senare år vidtagits helt drabbat vanliga inkomsttagare och låginkomsttagare, och del är det vi moderater lalar om. Löneskatt, kommunalskatt och indirekta skatter träffar dessa grupper extra hårt. Fortsätter man alt skärpa skat-idryckd kommer den tendensen atl ytterligare markeras.

Följande slutsats drar tre forskare i en artikel i DN den 13 maj: "Eftersom ökad skallebelastning på de högsta inkomslskikien ger små stats-finansiella effekter skulle därvid huvuddelen av skatteökningen behöva las ul av låginkomsttagarna" - alltså om man skulle fortsätta skattetrycksskärpningarna såsom socialdemokraterna vill.

Nej, även om det förvisso finns en del all säga om höginkomsttagarnas skatter, vilket ju socialdemokraterna själva bevisar i proposiiionen 178, som vi skall diskutera här i veckan, måste det väsentliga intresset inriktas på de vanliga inkomstlagarnas skatter. Fortsatta skatteskärpningar kommer att drabba dessa grupper hårt. Marginalskatterna för vanliga in-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

komsttagare är orimliga. De måste sänkas.

Därför har regeringen nu också föreslagit en ny skatteomläggning som man kallar för skattesänkning och som herr Ekström här talade om.

Man viftar med en skattesänkning på 1 950 kr. i de vanliga inkomstlägena. Men man glömmer bort alt nämna den skalteskärpning som den årliga inflationen ger. Vidare låtsas man som om den enskilda löntagaren inte på det ena eller andra sättet skulle komma att drabbas av höjda löneskatter, som man samtidigt föreslår.

Det har därför sitt iniresse att titta närmare på de erfarenheter som vi har av tidigare skalleomläggningar - sådana har ju skett årligen under senare tid. Man lovade 1972 en skallesänkning om 2,4 miljarder. År 1973 lovade man sänkning med 3,8 miljarder. 1974 lovade man 4,5 miljarder och 1975 lovade man 4,1 miljarder. Totalt blir del 14,8 miljarder kronor i utlovade skattesänkningar.

Men, herr Sträng, om nu socialdemokraterna har genomfört så många skattesänkningar, varför är då skattefrågan fortfarande ett brännande problem? Om man verkligen hade sänkt skatterna, skulle väl den skallediskussion som förs i landet gradvis ha avstannat? Del har den inte alls gjort. Den diskussionen har accelererat. Varför? Därför all skallesänkningar har del inte varil.

I själva verket är del på det sättet, att under den period då man utlovade atl den statliga inkomstskatten skulle minska med 14,8 miljarder har den ökat med 19,8 miljarder. En väsentlig anledning till atl verkligheten skiljer sig från dikten är just den automatiska skalteskärpning som inflationen ger. Samma resultat kommer naturligtvis den skatteomläggning som man nu föreslår alt ge, eftersom konstruktionen är precis densamma.

Till underligheterna i socialdemokraternas argumentation hör också att säga alt vi moderater har stora överbud, även om jag med tacksamhet noterar att herr Ekström inte tog upp detta konstiga argument. I den verkliga vulgärpropagandan drar man sig inte för all säga atl moderaterna har överbud på flera miljarder och dessutom vill sänka skatten. Sanningen är att vi lill skillnad från andra partier inte föreslagit några utgiftsökningar alls som inte motsvaras av förslag till besparingar. Sanningen är atl socialdemokraterna sedan budgetpropositionen lades fram i januari har kommit med nya kostnadskrävande förslag om I 300 milj. kr. som inte fanns upptagna i budgetpropositionen och som har lagts fram ulan kompletterande förslag till finansiering. Bland de utgiftsökningar som regeringen föreslagit märks t. ex. ökade investeringsavdrag, en post som finansministern tidigare räknat in bland moderaia överbud, eftersom vi tidigare lagt det förslaget. Till de s. k. moderaia överbuden räknar socialdemokraterna också vårt förslag all skatteskalorna skall inflations-skyddas, dvs. man räknar det som någon sorts överbud att vi inte vill atl inflationen skall smyghöja skatter. Men den uppläggningen innebär att socialdemokraler anser att det är oförsvarligt atl bota inflationen för då försvagas statskassan.

Därmed är vi över på inflationen, som driver upp kostnader och priser

och där de höga skatterna är den väsentliga boven i dramat. Prisstegringstakten harockså blivit allt högre trots att man har sagt sig ta spjärntag mot inflationen.

Förra året steg priserna med mer än \0 %. Fram t. o. m. april i år har priserna stigit med 4,2 %, vilkel motsvarar en prisslegringslakt om uppemot 13 9é på helår. Endast ett par länder visar nu en snabbare prisslegringslakt än Sverige.

Socialdemokraterna i flnansutskottel visar föga medvetenhet om delta. På s. 43 i betänkandet talar de om den "nu alll långsammare prisstegringslakten". På s. 46 säger de all "prisstegringarna varil internationellt sett måttliga". Det är hell felaktiga konstateranden.

Det är dessutom oroande alt man har en sådan inställning. Inflationen är förenad med stora orättvisor. En regering som ofla försöker säga alt den är socialt inriktad i sin politik borde inte ta lättsinnigt på någonting som är så socialt orättfärdigt som inflationen. Vidare utgör de stora kosinadssiegringarna ett hol mot sysselsättningen. All vi förlorat marknadsandelar i vår export - och del har vi gjort även om herr Ekström försökte vifta bort detla problem - har inneburit att niänga arbetstillfällen fallit bort. Atl vi har svårigheter, sannolikt, att återta dessa marknadsandelar innebär atl del konjunkluruppsving som vi väntar för vår del kan komma atl fördröjas.

Atl man inte erkänner del verkliga lägel innebär också atl man inte sätter in ordentliga motåtgärder. Regeringen har visserligen lagt fram vad den kallar ett ""anliinflationsprogram"' i sju punkter. Men punkterna utgör närmast en luddig sammanfattning av den politik som drivits och kan inte vara något program mot inflationen, eftersom denna politik under senare år.har varit förenad med en stigande inflationstakt.

Den första punklen heter hell elegant "återhållsam kostnadsutveckling". Det låter bra, men jag undrar: Kan del vara en god grund för "återhållsam kostnadsutveckling" all ha lagt fram förslag som innebär atl redan innan nästa års avtalsrörelse börjar kommer vid årsskiflet kostnadsnivåerna all stiga med mer än 6 96 genoni olika höjningar av löneskatter? Kan del vara en bra grund, herr Ekström, för vad som är den första punklen i del språkligt eleganta socialdemokratiska programmet mot inflation: "'återhållsam kostnadsutveckling""? Redan innan avtalsförhandlingarna börjat kommer kostnadsnivån alltså atl ha stigit med åtminstone 6 % genom olika löneskattehöjningar.

De övriga punkterna skall jag av tidsskäl inte gå igenom, men de är allihop av samma kvalitet som den första.

Inflationen måsle hejdas. Med anledning av all herr Ekström sade all vi inte har några idéer om hur del skall gä till vill jag verkligen fästa hans uppmärksamhet på våra förslag, som också framgår av våra motioner. Man måste sänka marginalskatterna ulan alt samtidigt höja olika löneskatter. Vidare fordras det all man befrämjar konkurrensen i ställd för att driva en politik som leder till alltmer av fusioner och nedläggningar som hejdar nyförelagandel. Konkurrensen är del bästa

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

medlet att förhindra onödiga prisstegringar.

Mot den bakgrunden är det olyckligt att de mindre och medelstora företagen har det så svårt. Men socialdemokraterna invänder mot tanken alt de verkligen har del svårt. Som slöd för uppfattningen atl de mindre och medelstora företagen i själva verket har det lätt säger de socialdemokratiska reservanterna all större delen av de regionalpolitiska medlen går lill mindre företag. Nåja, lill att börja med ligger ju inte alla mindre och medelstora företag i stödområdet. Vidare utgår delta slöd såviii jag förstår bara till industriföretag, under det atl småförelagens problem ju gäller alla branscher. Dessutom är det inte mindre förelag som verkligen har fått större delen av de lokaliseringspolitiska medlen ulan del är mindre arbetsställen. Socialdemokraterna försöker alllid göra gällande all del är mindre företag som har fått pengarna. Men om man studerar statistiken finner man - och denna min synpunkt bekräftas av dem som jag talat med - alt det är fråga om arbetsställen. Etl förhållandevis litet arbetsställe kan vara en avläggare av Volvo i Göteborg. Jag tror att det, om man vill analysera frågan närmare, skulle visa sig atl det inte är fristående småföretag som fält dessa pengar.

Reservanterna säger också att det under senare år varit en kraftig nyetablering av företag med under 20 anställda. Även denna uppgift förefaller tvivelaktig. Alla mera vetenskapliga undersökningar visar atl nyetableringen gått ned under senare år på elt oroväckande sätt. Jag har inte klart för mig varifrån reservanternas uppgifter om denna nyetablering kommer. Endera har man gjort som herr Sträng gjorde för några år sedan, nämligen sett på paienlverkets statistik över nybildade aktiebolag - men del får man faktiskt inte göra, för den statistiken visar egentligen ingenting av iniresse - eller också har man byggt på statistiska centralbyråns material men därvid förbisett den stora eftersläpning som finns i registreringen av nya förelag. Denna eftersläpning brukar vara fyra till elva år. När man sedan gör en företagsräkning håvar man plötsligt in en del förelag som inte lidigare var registrerade. Kanske är del så atl del material som redovisades i den för några år sedan gjorda förelagsräkningen skapar en statistisk illusion hos er, innebärande alt det försiggår något slags nyföretagande. Delta är alltså ett slags optiskt statistiskt fenomen.

Nåväl, den tredje synpunkten på hur man skulle bota inflationen är att det är viktigt alt se till att investeringarna ökar, så alt företagen kan klara löneökningar ulan all i motsvarande mån höja priserna.

Mot den bakgrunden föreslog vi moderater i december förra året att investeringsfonderna skulle släppas fria. Socialdemokraterna röstade emot. Men i januari i år - bara några veckor efteråt - föreslog regeringen all fonderna skulle släppas fria. Likaledes föreslog moderalerna i maj förra året all man skulle införa dl invesleringsavdrag. Socialdemokraterna röstade emot. Men i oktober föreslog regeringen all etl sådant avdrag skulle införas. I januari i år föreslog vi moderater atl delta avdrag skulle höjas lill 20 %. Socialdemokraterna röstade emot. Några månader senare

föreslår socialdemokraterna att avdraget skall höjas till 25 %. Herr talman! Denna följsamhet till den moderaia politiken är glädjande ur alla synvinklar.

En beklaglig anledning till att del alls behövs investeringsavdrag -sådana här subventioner lill förelag är ju inte något i sig självt angenämt ~ är atl regeringens politik inte ingett tillräcklig tillförsikt inför framtiden. Lusten att satsa på framtiden genom investeringar blir på det viset mindre. Alll tal om stora kollekliva löntagarfonder, socialiseringar och dl gradvis avskaffande av biandekonomin har bl. a. den följden att lusten atl satsa och ta risker i framtiden blir mindre.

Herr lalman! Jag har redan framställt del yrkande som jag har all göra. Därför vill jag i stället avsluta mitt anförande med atl uttala min personliga respekt för finansutskottets vice ordförande, som nu genomför sin sisla ekonomiska debatt i riksdagen.

Herr Ekström har genom sin personlighet och skicklighet vunnit vänners förtroende och meningsmolslåndares aktning. Dessuiom vill jag försäkra att han i vardagslag är vänligare än vad som framgår av del anförande som han nyss höll.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Hert HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! Flera av mina åhörare har säkert sett en berömd målning av Ilja Repin: ""Zaporogerna skriver brev lill ryske tsaren." 1 cenirum av målningen sitter en sekreterare - eller skrivare, som del helte förr i världen - och runt omkring honom slår kosackerna, som under slor inbördes munlerhel försöker hitta på så grova smädelser som möjligt alt sälla på papperet som skall sändas lill tsaren.

Denna tavla rann mig osökt i minnet när jag läste vad de borgerliga partierna skriver i finansutskottets belänkande nr 40. Det är elt i långa Stycken mycket humoristiskt aktstycke. Man förstår att det är skrivet för att göra en viss finansminister så slor förtret som niöjligt. De .som dikterat del har säkert haft ogemenl roligt. Men de har fallit för frestelsen att överarbeta det, vilkel förtar den ironiska effekten.

De borgerliga partierna påslår i utskoilsbelänkandet atl de tvingat re
geringen alt under krisåren 1974 och 1975 föra en annan ekonomisk
politik än vid lågkonjunkturen 1971-1972. "Regeringen har tvingats lägga
om politiken i sådan rikining all breda majoriteter i riksdagen kunnal
lägga fasl en expansiv ekonomisk politik med syfte atl rädda den fulla
sysselsättningen, förbättra offenllig service och investera i ökad produk
tionskapacitet. Riktlinjerna för denna politik har i hög grad grundats

pä centerns och folkpartiets förslag och motioner", skriver - gissa vilka? Jo, naturligtvis centerpartister och folkpartister. Mål som full sysselsättning och förbättrad offenllig service var del förstås ingen som kommii atl tänka på förrän herrar Fälldin och Ahlmark tänkte lill.

De borgerliga partierna - och särskilt då mittenpariierna; moderaia samlingspartiet betraktas ju i utskollsbetänkandet mera som elt lätt av-siåbarl bihang - har alltså tvingat den socialdemokratiska regeringen alt

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

föra en borgerlig politik. Det är den långa visans refräng. Vi har ju faktiskt tidvis gjort en liknande bedömning, även om vi menat att tvånget haft mera av frivillighel över sig. De inblandade får väl göra upp den saken sinsemellan.

Del intressanta är emellertid att studera vartill denna omskrulna borgeriiga politik, som alltså har förts under de senaste åren, faktiskt har lett. Några notiser ur den allra färskaste ekonomiska statistiken kan belysa den saken.

Index för industriproduktionen beräknas för mars 1976 till 139 mot 143 för samma månad 1975, vilkel innebär en minskning med 2 %.

Sammanlagt 5 700 anställda varslades under mars om driftinskränkningar. Det är nära tre gånger så många som samma månad i Qol.

Antalet vid arbetsförmedlingen anmälda arbdslöshdsförsäkrade arbetslösa var 42 455 i mars 1976. Motsvarande siffra i mars förra året var 38 563. Antalet har alltså ökat.

Under de senaste tolv månaderna - från mars 1975 till mars 1976 - har konsumentpriserna stigit med i genomsnitt 11,3 %. Enbart livsmedelspriserna steg under samma tid med 15,6 %.

Jag tycker inte alt delta för de arbetande människorna i del här landet kan sägas vara ett så lysande resultat av den borgerliga politik som mittenpartierna genomdrivit. Men del är möjligt all det är andra statistiska uppgifter man tänker på när man spelar upp skrytvalsen i finansutskoltels lonsättning. SE-bankens rörelseresultat bör i år bli större än 570 milj. kr., vilkel innebären ökning med mer än 14 % från 1975, säger en rapport. Handelsbankens rörelseöverskoil för liden från maj 1975 till april 1976 uppgick till 532 milj. kr., vilket innebär en ökning jämfört med resultatet för 1975 med 12 96.

Både de borgerliga partierna och socialdemokraterna hoppas nu på en ny högkonjunktur, som för tillfället skall lösa vissa problem. De beter sig ungefär som vallgossen som var så glad när det regnade därför alt han då så småningom kunde vänta sig sol. Vädrets växlingar beror på naturförhållanden som människan ännu inte behärskar. Växlingarna i konjunkturen beror på samhällsförhållanden som människorna i den kapitalistiska världen ännu inte behärskar. Grundfelet i både borgerlig och socialdemokratisk politik är atl man vill forlsälla atl bygga på och uppmuntra de krafter som driver fram växlingarna i del ekonomiska livet och därmed arbetslösheten. De medel som man använt i del föregivna syftet alt hålla nere den arbetslöshet som samnianhänger med konjunkturväxlingarna kan inte påvisas ha varil effektiva. Del enda man med säkerhet vet om effekten av de många bidragen och skattelättnaderna för de privata förelagen är atl de inneburit fördelar för kapitalägarna. Den politik med bidrag lill lagerprodukiion man drivit har resulterat i alt de stora lagren nu är ett hinder för en uppgång i produktionen.

Även långsiktiga faktorer gör sig gällande i de kapitalistiska ekonomierna. De kallas ibland strukturella. I finansutskottets betänkande sägs det vara en strukturell förändring all de råvaruproducerande länderna

lyckats få till stånd en viss förbättring av de relativa priserna på några av sina produkter. Man vet emellertid inte alls om den förbättringen blir beslående. Den lorde f ö. redan ha ätits upp av prisstegringar på industriländernas exportprodukter.

De långsiktiga tendenser som framträtt inom den kapitalistiska världen under del senaste årtiondet har haft sin grund i skärpta motsättningar. Dessa har lett lill starka nedgångs- och krisfenomen inom de kapitalistiska ekonomierna. Dessa är inte på något sätt övervunna. Del har framträtt en tendens lill ökad strukturell arbetslöshet. Det har framträtt en tendens till ökad inflation. Del har framträtt en tendens lill minskad ökningslakt eller rent av nedgång i produkiionen.

Detta är de verkligt allvarliga problem som hårt har drabbat befolkningen i länderna med kapitalistiska ekonomier. Varken de borgeriiga partierna eller socialdemokraterna har dragit några synliga slutsatser av denna utveckling. Ingel av dessa partier presenterar ett långsiktigt program för all komma lill rätta med dessa problem, soni kan väntas växa snarare än avta.

Inflationen är en kräftsvulst, en allvarlig sjukdom i kapitalismens kropp. De starka prisstegringarna försämrar arbetarklassens och de lägre tjänstemännens ekonomiska situation. Den höjer priserna och sänker reallönerna. När mal. kläder, bostäder och andra nödvändighetsvaror fördyras så skapar det problem för dem som har små och "irögrörliga" eller fasta inkomster. Inflationen gör de små kapitalen mindre värda. Det gäller mindre bankinsältningar, små livförsäkringar osv. Storkapitalister och monopol förelag kan däremot göra exlravinster på inflationen. De kraftiga prisstegringarna gynnar spekulanterna, dem som har stora skulder vilkas realvärde minskar genom försämringen av penningvärdet, gynnar ägare av fasl egendom vars värde stiger. Del är de stora för-mögenhetsägarna som gör de största vinsterna på inflationen.

De borgerliga partiernas inställning till inflationen är därför också kamp i ord, men inga avgörande handlingar som kan stoppa prisstegringarna. Hela del här skådespelet med den s. k. slabiliseringspoliliska konferensen blir ju mer och mer erbarmligl. De borgerliga partierna tjatade i åratal om denna konferens som skulle stoppa inflationen. Så fick de den äntligen, men då passade inte alls galoscherna. Och nu försöker man i efterhand rädda ansiktet genom all säga atl det var ju ingen riktig slabi-liseringspolilisk konferens, del var någonting annat. Man gör på detla sätt politiken till en fars, vilkel är beklagligt efiersom kampen mot inflation och prisstegringar är dl djupt allvarligt problem för miljoner människor som drabbas av dess skadeverkningar.

Takten i prisstegringarna har under del senaste året ökat. Under perioden mars 1974-mars 1975 sleg konsumentpriserna i Sverige med 7,9 96. på s. k. dagligvaror med 7,3 96. Under perioden mars 1975-niars 1976 steg emellertid konsumentpriserna med inte mindre än 11,1 96 och på dagligvaror med så myckel som 14,2 96. Priserna på dagligvaror har alltså under den senaste lolvmånadersperioden stigit nästan dubbelt så

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

mycket som föregående period. Varken regeringen eller de borgeriiga partierna vill vidta några effektiva ålgärder mot denna prisstegring. De säjer nej lill vpk:s krav atl man skall utvidga prisstoppet lill alla dagligvaror och sänka livsmedelspriserna genom all ta bort malmomsen, endera genom etl direkt slopande eller genom atl subventionera bort hela dess verkan.

Den s. k. långtidsutredningen visar atl den låga tillväxttakten i den svenska ekonomin kommer all gälla även under resten av 1970-talel. Man drar inte nödvändiga slutsatser härav. Utredningen arbelar under föruLsältningen att inga ingrepp görs i det kapitalistiska systemet, alt näringspolitiken förblir oförändrad osv.

Allmänheten och de poliliska partierna bör inte slänga in sitt tänkande och handlande inom samma trånga gränser. Regeringens s. k. komplet-leringsproposition, som ligger till grund för denna debatt, visar dock ännu tydligare än vanligt hur den svenska socialdemokratin kedjat fast sig vid kapitalismens syslem. Först skall privatkapitalet ha sitt, i andra hand kommer de statliga och kommunala behoven och först i tredje hand de lönarbelande - detla felaktiga betraktelsesätt präglar propositionen.

Vad de borgerliga partierna beträffar sätter de sin lit lill en alltmera parasiterande kapitalism. Hela det betänkande de skrivit präglas av inställningen all det gäller atl plocka till de privata förelagen så mycket som möjligt på så många sätt som möjligt. Så går resonemangen om skatteavdrag och bidrag - till produktion på lager, till maskininvesteringar och investeringar i energibesparande syfte, till byggnadsinvesteringar -, om företagens utnyttjande av investeringsfonderna, av de särskilda investeringsfonderna och arbelsmiljöfonderna, om förtur i kredilpolitiken osv., osv. De borgerliga partierna tycks se den ekonomiska politiken som en enda slor julgransplundring, där det gäller att i den egna påsen stoppa så många karameller som möjligt. Det är delta jag kallar parasitär kapitalism. Företrädarna fören liberal, av staten oberoende ekonomi skulle vända sig i sin grav om de kunde höra det här utskoilsbelänkandet läsas upp.

Det finns en påtaglig dogmatism i de borgeriiga partiernas inställning lill ekonomin och näringspolitiken. Här kräver de investeringsbidrag lill all kapitalistisk verksamhet, oavsett vad den syfiar lill alt i varuform framföra på marknaden. De säger att investeringsverksamheten måsle uppmuntras och del alldeles oavsett ändamålet. Bara häromdagen förde de emellertid etl väldigt oväsen därför alt regeringen hade lagt fram elt förslag om all göra investeringar i ett stålverk i Luleå. All sorls investeringsverksamhet är sålunda enligt de borgerligas uppfattning av godo, utom den som sker i statliga förelag. Socialdemokratins ståndpunkt är då mera konsekvent. Regeringen vill stödja all investeringsverksamhet, oavsett om den framställer nyttiga varor eller skadliga.

Vpk har också en konsekvent inställning i denna fråga. Vi vill stödja sådan produktion som är nyttig för människorna, som tillfredsställer deras

behov. För alt komma till en produktionsordning som kan uppfylla denna målsättning krävs en politik som angriper de maktstrukturer och ekonomiska förhållanden som nu bestämmer utvecklingen. Del krävs en politik som angriper monopolens makt och banar väg för en socialistisk planhushållning. Vikliga delar i en sådan politik är följande sju punkter:

1. En aktiv, solidarisk lönekamp, där olika lönarbetargrupper stöder varandra i kampen för bättre löner och arbetsförhållanden, med målsättningen atl öka arbetets andel av produktionsresultatet.

2. En aktiv prispolitik som ingriper mot monopolistisk prissättning genom prisslopp på alla dagligvaror, ålgärder för hyresstopp osv.

3. En demokraiisk skattepolitik, där bördorna lättas för lönarbetarna och små inkomsttagare genom att beskattningen skärps på stora inkomster, stora förmögenheter, spekulationsvinsler, bolagsvinster, arv och gåvor.

4. En aktiv statlig investerings- och regionalpolitik som bygger nya basindustrier med medel ur AP-fonden.

5. En beslutsam kamp för atl minska de militära rustningarna och annan kostnadskrävande onyttig och improduktiv verksamhet.

6. Förstatligande av de stora monopolen - affärsbankerna, stålindustrin, byggnadsmaterialinduslrin osv.

7. En politik av aktiv kamp mot de stora internationella monopolen, deras spekulation i valutorna och deras strävan att slå under sig alll siörre delar av ekonomin.

Herr lalman! Med del anförda yrkar jag bifall till de reservationer vid finansutskottets betänkande-nr 40 där mitt namn förekommer.

Nr 147

Torsdagen den 3junil976

Den ekonomiska politiken m. m.

Hert ÅSLING (c):

Herr talman! Jämviktsriksdagen lider mot sitt slut, och jag skulle förmoda atl omdömet atl den är sörjd och saknad av ingen gäller en bred majoritet av kammaren.

Inför allmänheten har väl de många lollningstillfällena i kammaren kommit atl framstå som del signifikativa för denna jämviktsriksdag. Om jag begränsar perspektivet till finansutskottets ansvarsområde, som vi debatterar här i dag, vågar jag mig dock på all konstatera atl perioden varit fruktbärande för möjligheterna att bedriva en aktiv ekonomisk politik. Som jag upplever det slår denna mandatperiod i detta avseende i skarp kontrast lill perioden 1971-1973. Den perioden präglades av en dogmatisk -ja, närmast konservativ ekonomisk politik. Den finanspolitik statsmakterna bedrev torde i varje fall år 1971 ha direkt medverkat lill den betydande arbetslöshet som vi då hade. Jag är litet förvånad över alt herr Hermansson förnekade skillnaderna i anslaget i den ekonomiska politiken under dessa två mandatperioder. Det är på något sätt en paradox atl herr Hermansson med sitt ljusa lynne har denna dystra ödestro, som här kommer till ullryck. Den har ju i realiteten inget slöd i vare sig svensk eller internationell verklighet. Det är något heroiskt över alt trots detta forlsälla med den argumentering som vpk här för.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

När man blickar lillbaka på arbetet i utskottet kan man konstatera, atl vad som inleddes med behandlingen av finansplanen 1974 var upptakten till något av en kontinuerlig process av förhandlingar, som avslutades med utskottets betänkande nr 16 i fjol. Målet var hela tiden alt skapa politiska förutsättningar för en aktivare och mera förutsättningslös ekonomisk politik. Sedan riksdagen i stort anslutit sig till den fyrparliuppgörelse som låg bakom finansutskottets betänkande nr 16 var del emellertid också slul med regeringspartiets vilja - och jag vill säga också kurage - all sluta upp bakom mittenpariierna och den ekonomiska politik som de skisserade i utskottet.

Del är ganska betecknande alt såväl vårt belänkande med anledning av finansplanen för 1976 som det belänkande vi nu har att behandla ändå i avgörande mått har fått sin karakiär av cenierns och folkpartiets partimolioner och atl strävan där har varit att fullfölja handlingslinjen i uiskoitet från 1974-1975. Övriga partier har emellertid nu bara delvis anslutit sig till våra tankegångar, moderata samlingspartiet mera och socialdemokratiska parliel mindre.

När man går all försöka sammanfatta erfarenheterna och intrycken av denna mandatperiod måsle del ändå framstå som en styrka för svensk parlamentarism atl man under två hela år har kunnat uppnå en bred samling omkring den ekonomiska politiken. Herr Ekström ville här negligera del arbete som bedrivits i utskottet när det gällt all försöka hitta alternativa handlingslinjer. Men jag noterar då att vad herr Ekström sade om den konjunklurpolitiska beredskapsplanen inte var korrekt. Den beredskapsplanen har verkligen lyft fram sysselsättningsfrågorna till något mycket centralt i den ekonomiska politiken.

Om jag lar en annan och mera perifer detalj i sammanhanget, sänkningen av allmänna arbetsgivaravgiften inom det inre stödområdet, så är det ganska klart alt den har inneburit sänkta personalkostnader för de berörda arbetsgivarna. I varje fall den verksamhet som är budgeistyrd - och sådan verksamhet har ju herr Ekström god erfarenhet av - blir självfallet mera expansiv om personalkostnaderna sänks. Det är ganska klart all här finns del etl direkl samband mellan kostnader och insatser för ökad sysselsättning. Och när herr Ekström vill förneka atl här har inträtt någon positiv slrömkantring i den ekonomiska politiken, så kan jag också fråga: Varför var perioden 1971-1973 så anmärkningsvärt annorlunda i sill anslag, framför alll när del gäl ler de sysselsällningspoliliska åtgärderna.

Denna vår har vi upplevt atl del har inträtt en förändring i atmosfären i finansulskonei. Det är en förändring som uppenbarligen går tillbaka på en ny attityd frän regeringens sida i inflalionsfrågan. Den har kommit till uttryck genom att man nu sprungit ifrån den fyrparliuppgörelse i finansulskonei soni gick ut på en aktivare och i ett samrådsförfarande formaliserad stabiliseringspolitisk insats.

Vad det egentligen var som hände mellan december i fjol, när socialdemokraterna i kammaren som en man ställde sig bakom utskottets

förslag, och mars i år, då regeringen kallade lill överläggningarna är höljt i dunkel. Del blev under alla förhållanden överiäggningar i en hell annan anda och med en helt annan inriktning än som riksdagen begärt.

Trots regeringspartiets omvittnade goda kontakter med LO och TCO lyckades man inte få LO och TCO med i rådslaget. Över huvud laget var överiäggningarna med den inriktning de fick inte ägnade att tas på allvar.

Mellan december i fj.ol och mars i år låg sannolikt en omprövning av regeringens politik. Fram till överiäggningarna denna vår var man beredd alt acceptera en bred samling i omsorgen om samhällsekonomin. Därefier har man valt alt gå sin egen väg, vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till de krav som den ekonomiska politiken nu står inför. Det är alltså med beklagande som utskoltsmajoriteten konstaterar alt någon stabiliseringspolitisk konferens i den av riksdagen förordade utformningen inte kommit tijl stånd. Enligt vår uppfattning hade omsorgen om näringslivets konkurrenskraft och sysselsättningen motiverat atl riksdagens beslut fullföljts.

De socialdemokratiska reservanterna noterar liksom finansministern i propositionen att överläggningarna dock gav vid handen, som det heter, alt det föreligger en allmän uppslutning från de i överiäggningens slutskede dellagande partierna om nödvändigheten av en politik som hejdar inflationen. Ja, det låter sig sägas. Men regeringen själv har ju i praktisk handling visat liten vilja all fullfölja riksdagsbeslutet. Ambitionerna räckte inte längre än till att presentera elt nytt skatteprovisorium.

Detta skalleprovisortum är till sin utformning en illustration lill det begränsade perspektiv och den bristande -viljan till aktiva insatser i stabiliseringspolitiken som regeringen givit uttryck för denna vår. Genom att lägga fram sitt förslag redan i mars månad har man fjärmat skattepolitiken från konjunkturpolitiken. Det finns en överhängande risk för atl hela delta skalteprovisorium vid 1977 års avtalsförhandlingar kommer att upplevas som alltför bristfälligt och illa samplanerat med den ekonomiska utvecklingen för att ge den avsedda stabiliseringspolitiska effekten. Vi vet redan atl kommuner och landsting starkt kritiserat uppläggningen, som i realiteten innebär en fortsatt övervältring på kommunalskatten, något som dessutom har en direkl negativ fördelnings-politisk effekt, som i varje fall centern icke kan acceplera.

Redan nu kan man alltså konstatera atl skatleprovisorid varken är något särskilt lyckat skattesänkningsförslag eller något positivt inslag i stabiliseringspoliliken. Det är nu inte alltför ovanligt atl det ödet vederfars improvisationer. Den nu framlagda proposiiionen kan tyvärr, herr finansminister, inte förta detta intryck.

Den ekonomiska verklighet som finansutskottets betänkande nr 40 handlar om erbjuder många inslag som går utöver det traditionella mönstret. Det råder emellertid nu inget tvivel om att den internationella konjunkturen är på väg mot en klar förbällring. Under nästa år finns det anledning förmoda att svensk ekonomi får sin prägel av en markant

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

3 Riksdagens prolokoll 1975/76:147-148

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

uppgång. Men det är ingen entydig bild som presenteras internationellt. Dels startar uppgången från en mycket låg nivå, dels är bilden splittrad vad avser såväl enskilda länder som enskilda branscher. Tack vare den ekonomiska politik som under de senaste åren har kunnat utvecklas här i landet mot bakgrund av en bred enighet i riksdagen har vi hittills varit lyckosamma och haft relativt begränsade känningar av de internationella problemen. Herr Ekström åberopade OECD i sammanhanget, och det är naturiiglvis korrekt. OECD har emellertid inte gjort någon värdering av det interna svenska spelet när det gäller den ekonomiska politiken; organisationen har helt enkelt bara noterat att den politik som initierats i finansutskottet och i riksdagen har varit lyckosam.

Nedgången i sysselsättningen i näringslivet har kunnat kompenseras av en påtaglig expansion inom den offentliga sektorn. 1 längden kan denna expansion inte fortsätta utan en motsvarande utveckling i näringslivet. Därför måste av hänsyn till ungdom och kvinnor som vill ut på arbetsmarknaden ansträngningarna till ökad sysselsättning i näringslivet för speciellt dessa grupper intensifieras. Kvar finns också en oförändrat låg sysselsältningsfrekvens i vissa regioner av vårt land.

Eftersom vi går in i den förväntade konjunkturuppgången med en lägre arbetslöshet än någonsin tidigare i motsvarande situation, finns del självfallet anledning att med kraftfulla åtgärder styra sysselsättningsökningen i näringslivet till de regioner där undersysselsältningen är påtaglig. Genom att det i denna konjunkturuppgång görs en långt mer målmedveten regionalpolitisk inriktning av sysselsältningsåtgärderna än lidigare skulle man också kunna få en bättre balanserad konjunkturuppgång än lidigare.

Vi är nämligen av allt att döma på väg in i etl konjunklurförlopp, där risken för lokala överhettningstendenser är överhängande. I finans-fullmakten har regeringen fått väsentliga resurser för en regionalpolitisk inriktning av åtgärderna. Det märkliga är bara att regeringen förefaller omedveten om problemels hela vidd. Del gäller kompletleringsproposilionen och del gäller också den socialdemokratiska reservalionen i finansulskonei. Jag skulle vilja påslå - vilket utskottet också gör i sill betänkande - atl frågan om regionalisering av samhällets insatser aldrig har varit mer väsentlig och avgörande för våra möjligheter att framgångsrikt lösa de stabiliseringspolitiska problemen än nu. Här saknas emellertid som jag ser det både medvetenhet och vilja från regeringens sida.

Det är betecknande att de socialdemokratiska reservanterna gör elt uttalande om atl man bör underiätla företagens personalrekrytering. Det är gott och väl, men uttalandet som del framstår naket tarvar en kommentar och ett förtydligande, herr Ekström. Är det möjligen så atl man tänker ansluta sig lill den socialdemokratiska majoriteten i sysselsätt-ningsuiredningen och ensidigt satsa på rörlighetsslimulerande åtgärder? Eller är man beredd atl slå följe med oss och öka sysselsättningstillfällena där del finns arbetskraft ledig och där det finns undersysselsättning?

Ett annat centralt problem i den ekonomiska utvecklingen är naturligtvis näringslivets investeringar. Där finns nu, som vi har påtalat i betänkandet, en påtaglig eftersläpning. 1 finansplanen i fjol förulskickades en ökning av industriinvesteringarna på 9-10 96 under 1975: Vi vet nu atl investeringsuppgången stannade vid ca 1 96. Den grova felkalkyl som regeringen här har gjort borde självfallet motivera en ingående analys av investeringssituationen under 1976. Redan i partimolionen i januari föreslog centerpartiet, liksom övriga icke-socialistiska oppositionspartier, en rad ålgärder för att förstärka investeringsaktiviteten; framför alll i de mindre företagen, eftersom de förslag regeringen då framlade ensidigt tog sikte på alt främja de stora förelagens och de statligt ägda företagens investeringar. Våra förslag om en kraftigt utvidgad kreditgivning via de s. k. mellanhandsinstitulen godtogs också av riksdagen. Däremot avvisades både kravel på en förstärkning av del generella investeringsstödet genom en höjning av invesleringsavdrag och bidrag och förslagel om en uppräkning av anslaget till hantverks- och industrilånefonden lill 150 milj. kr.

I kompletleringsproposilionen har regeringen återkommit till investeringsavdragen och bidi-agen. Samtidigt som vi konstaterar att det är bra när syndare sig bättrar, måste vi notera alt regeringens långsamma reaklionsförmåga - åtminstone i det här avseendet - gjort att värdefull tid gått förlorad. Vi har föreslagit atl investeringsavdragen och bidragen skall gälla också byggnadsinvesteringar i näringslivet. Detta polemiserar de socialdemokratiska reservanterna mot på etl sätt som är avslöjande för deras intentioner. Man hänvisar nämligen till atl frisläppen ur investeringsfonderna för konjunkturutjämning ger en tillräcklig stimulans för byggnadsinvesteringar och att två tredjedelar av de närmare 5 miljarder som frisläppts sedan den I januari 1975 ligger på byggnader och anläggningar. Del är rikligt. Men som del mesta i den socialdemokratiska regeringens näringspolitik har åtgärderna en slagsida mot de större företagen, och del är ur vår synpunkt inte acceptabelt. Det lillhör dock ännu undantagen atl de mindre företagen kan dra nylla av investerings-fondsavsältningar, även om de ökar. Efiersom vi nu anser tiden mogen alt prioritera de mindre företagen, bl. a. av arbetsmiljö- och regionalpolitiska skäl, anser vi vårt förslag välgrundat. En stimulans till byggnadsinvesteringar löper dessutom inte i samma mån som en stimulans till maskininvesteringar risken atl spilla över i en ökad import och försämrad bytesbalans.

Efter förslag av finansulskonei beslöt riksdagen i mars att de s. k. mellanhandsinstitulen skulle tillföras väsentligt ökade resurser från AP-fonderna. Bakgrunden var den satsning på Statsföretag och fjärde AP-fondens börsaffärer som regeringen förordade och som vi ansåg borde kompletteras med ålgärder för att öka de mindre företagens tillgång på kapilal. Vi i majoriteten har nu ansett oss vilja understryka del angelägna i all riksdagsbeslutet fullföljs och att man däri jämställer de olika mellanhandsinstituten vid tilldelningen av kapilal för investeringar i till-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

verknings- och förädlingsindustrin. Av allt att döma har den principen inte tillämpats hittills, och när vi samtidigt är medvetna om alt AP-fondernas likviditetssitualion mycket väl tillåter denna prioritering ulan atl andra angelägna kreditanspråk eftersatts har vi på nytt aktualiserat kravel.

Sedan utskottets betänkande justerats inkom till utskottet en skrivelse från allmänna pensionsfondens första, andra och tredje fondstyrelser -den har åberopats av herr Ekström tidigare - med en kommentar till finansutskottets tidigare synpunkter på placeringspolitiken. De socialdemokratiska reservanterna tar upp skrivelsen i sin reservation, vilket väl får betraktas som etl anmärkningsvärt sleg med hänsyn till att skrivelsen inte kunnal behandlas i belänkandet och av majoriteten.

Riksdagen får senare anledning att återkomma till denna principiellt intressanta fråga. Det bör dock redan nu sägas atl när fondstyrelserna framhåller att man inom ramen för den kreditkapacitet som står till buds har att avväga de mindre företagens behov i förhållande till de behov som representeras av staten, kommunerna, bostadssektorn och näringslivet i övrigt har man i realiteten erkänt att frågan om fördelning av kapitalresurserna är av övergripande natur och följaktligen också måste bli föremål för finansutskottets beredning och riksdagens beslut. All låta AP-fondens styrelse på egen hand avväga kreditbehoven inom samhällslivets alla sektorer kan inte vara rimligt. Fondmedlens placering måste naturligtvis ske på ett sådant sätt att den är förenlig med de riktlinjer för den ekonomiska politiken som riksdagen godkänt.

Det är ganska klart att riksdagens beslut i mars, med finansutskottets goda minne, att tillföra fjärde AP-fonden 500 nya miljoner för aktieköp, beslutet att fördubbla Statsföretags aktiekapital och andra likartade beslut påverkar, ja, ingår i kreditpolitiken på samma sätt som de förslag beträffande mellanhandsinstitulen och landshypoteksorganisalionen som utskoltsmajoriteten ställt. Den avgörande skillnaden mellan socialdemokraternas linje och vår är att vi vill ge olika delar av näringslivet samma reella chans på kapitalmarknaden i det här läget - små företag samma chans som stora, kooperativa företagstyper samma chans som statliga, etc. - medan socialdemokratin fortfarande ger intryck av att vilja ensidigt prioritera storföretag och statlig företagsamhet. Det finns följaktligen, som jag ser det, ingen konsekvens i den kritik som de socialdemokratiska reservanterna ger uttryck för på den här punkten.

Det allvarligaste problemet för den ekonomiska politiken under den närmaste liden är uppenbart inflationsutvecklingen. Aktuella siffror pekar nu dess värre mot en oförändrat hög inflationstakt, i vissa avseenden en accelererad prisslegringslakt, och allt fler rapporter kommer från svenska företag om att de möter ökade svårigheter på exportmarknaderna till följd av försämrad konkurrenskraft. Detta är illavarslande tecken.

När Thorbjörn Fälldin på centerns vägnar i oktober i fjol skisserade elt första program för att bekämpa inflationen var det mot bakgrund av att den internationella prisstegringsvågen, som sköljt in över Sverige,

då klart hade ebbat ut. Men trots delta fortsatte prisstegringarna i vårt land, och inflationen förändrade snabbt karaktär till all bli hemmagjord. Kraven på konkreta, målmedvetna insatser för att dämpa inflationen har oförminskad aktualitet i dag. Det är uppenbart att ett samhälle av Sveriges karaktär med starka organisationer inom arbetsmarknaden och näringslivet och med klart exportinriktat näringsliv måste ta itu med inflationsproblematiken på bred front och med samtliga inblandade parter delaktiga i åtgärderna.

Något av del mest anmärkningsvärda med kompletteringspropositionen är frånvaron av en målsättningsdebatt när det gäller den ekonomiska politiken på längre sikt- Efter remissbehandlingen av långtidsutredningen hade man väntat att departementet skulle göra elt försök till en mera seriös och djuplodande utvärdering av långtidsutredningen. Vi har tidigare från utskottets sida anmält vår kritik av den bristande tid som utskottet haft för en närmare analys av långtidsutredningen när den skall behandlas i samband med kompletteringspropositionen. Finansministern har lidigare beredvilligt lovat att acceptera att man skulle dela upp behandlingen av långtidsutredningen och låta en del anslå till hösten.

Med den behandling långtidsutredningen fått från departementels egen sida i kompletleringsproposilionen har det emellertid inte heller varit meningsfullt för utskottet att tränga djupare in i detta material. Vi har därför nöjt oss med att föra en allmän diskussion om utredningen och att tillstyrka önskemålen i ett par centermotioner som mera har inrikning mot framtida långtidsutredningar. De välfärdspolitiska analyserna i framtida långtidsutredningar bör ges större utrymme och få en mer ambitiös behandling. Naturligtvis är det också angeläget med lanke på regionalpolitikens betydelse atl långtidsutredningarnas material regionaliseras och får en mera klar inriktning på att vara ett beslutsunderiag också för regionalpoliliken. Behandlingen av långtidsutredningen tyder på en anmärkningsvärd brist på intresse för de längre perspektiven frän regeringens sida, som jag beklagar. Även om långtidsutredningen inte är mycket mer än en framskridning av konsekvenserna av den nuvarande politiken, bör den dock bli föremål för en systematisk utvärdering. Den fråga man ställer sig är: Hur bedömer regeringen långtidsutredningens alternativ ur sysselsättningssynpunkt, sett i relation till sysselsällnings-utredningens förslags och hur vill mah förklara utredningens anmärkningsvärda avsaknad av en kvalificerad regionalpolitisk problemdiskussion?

Herr talman! Jag ber med detta att få yrka bifall till finansutskottets hemställan i betänkandet nr 40.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Det är möjligt att det finns de som lyssnar till den här debatten för att skaffa sig en klarare bild av hur de olika partierna vill sköta den ekonomiska politiken. Vilka är egentligen skillnaderna mellan partierna? På vilka punkter är ni oense? kan någon fråga. Det är en

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

berättigad fråga som inte alltid besvaras rakt och enkelt när vi tvistar om investeringsstimulanser, valutaproblem, lånekungörelser m. m.

Låt oss därför i äriighetens namn först som sist konstalera alt oenigheten om vad som borde göras annoriunda de närmaste månaderna för alt klara sysselsättningen, priserna, investeringarna osv. är ganska liten. Det skulle vara att lämna den intresserade lyssnaren i sticket att säga atl de enda skillnader som finns mellan partierna är att en del ville höja avdraget för investeringar i maskiner redan i mars, medan andra vill göra det först i maj, eller att skillnaden är att en del också vill stimulera byggnadsinvesteringarna, andra inte.

Nej, det är när vi ser de ekonomiska villkoren för individer och företagsamhet på längre sikt som skillnaderna blir synliga. Det är också då som del som i dag kan verka som ett kringtrampande på samma fläck visar sig vara små framsteg - framåt -, fast i olika riktningar.

Det finns därför skäl att i första hand uppehålla sig vid den ekonomiska politikens inriktning på något längre sikt. Det är då skillnaderna framträder. Det är då man kan spåra hur de olika politiska meningsriktningarna lägger sin tonvikt och tyngdpunkt.

Ett sådani framåtblickande måste emellertid la sin utgångspunkt i det vi känner till, det vi har erfarenhet av, dvs. det som redan hänt.

Del som har hänt är ju att Sverige har klarat sig förhållandevis bra under de allra senaste åren jämfört med andra industrinationer. Svenska löntagare och konsumenter har kunnat höja sin levnadsstandard medan motsatsen varil ett faktum i vår omvärid. Sysselsättningen har kunnat hållas uppe bättre än vi kanske fruktat. Jag vågar gå så långt som att säga atl de allra flesta knappast känt av au vi i det närmaste genomgått en internationellt mycket svår lågkonjunktur.

Annoriunda förhöll det sig i lågkonjunkturen dessförinnan, åren 1971-1972. Då nådde arbetslöshetssiffrorna rekordnivåer, och levnadsstandarden sjönk även för många som fick behålla sitt arbeie. Den krisen satte sina spår hos många människor, som trodde att massarbetslöshet hörde till en förgången tid. Jag tror också man kan säga att det skakade om många som trodde att en socialdemokratisk regering var en garant för full sysselsättning.

Jag säger inte detta för alt träta om vad som varit, utan för att ställa erfarenheterna från de åren mot erfarenheterna från de allra senaste åren. Två konjunktursvackor - en som vi klarat, en som vi inte klarat. En jämförelse dem emellan måste ge vägledning för framtiden, inte bara för ekonomer av facket, ulan för oss alla som medborgare i Sverige.

Förklaringarna är av två slag enligt min mening. Först och främst var regeringen av ren självbevarelsedrift tvungen att undvika att begå samma misstag som 1971 och 1972. Jag ifrågasätter inte heller socialdemokraternas goda vilja all med all kraft söka undvika ökad arbetslöshet och sänkt standard. Men passiviteten då var förvånande och konsekvenserna för löntagare och näringsliv mycket besvärande.

Den andra förklaringen har att göra med det politiska läge som uppstod

i riksdagen i och med 1973 års val. Med ett nödrop räddade sig regeringen Palme kvar. Det goda hade ändå valutslaget med sig att regeringen inte längre kunde stödja sig på vpk i de tunga ekonomiska avgörandena i riksdagen. För att klara hem regeringsinnehavet var socialdemokraterna tvungna alt orientera sin politik in mot mitten. Därigenom skapades underiag för en bred enighet i mitten kring en ekonomisk politik som varit till fromma för det svenska folket.

Delta är den bestående erfarenheten av perioden 1973-1976. Självtillräckligheten och kommunistberoendet åren 1970-1973 byttes ut mot en mittenpolitik som inte bara stötts utan i hög grad föreslagils av de båda mitienpartierna, folkpartiet och centern.

Den politiken har inneburit att beredskapen för att möta sämre lider varil betydligt bättre än inför tidigare lågkonjunkturer. Det har funnits åtgärder förberedda och medel anslagna för att i tid möta stigande arbetslöshet.

Det första resultatet av en sådan röriigare och mer handlingskraftig ekonomisk politik var den temporära sänkningen av momsen under 1974. Den hjälpte lill att sätta fart på hjul som gått för halvfart och gav arbete och bättre ekonomi ät många tusen människor. Andra exempel på åtgärder av det slaget är höjning av barnbidragen, investeringsbidrag och vissa lättnader för egenföretagarna. Att vi under de senaste åren kunnat bli överens om en ekonomisk politik som räddat oss undan massarbetslöshet och sänkt standard har varit en styrka för vårt land. Det har medverkat till all rädda arbetsfreden och den ekonomiska stabiliteten under en tid då andra industriländer genomgått den värsta ekonomiska krisen sedan andra väridskriget.

Får jag lägga till att detta varit till mycket större gagn och nytta för människorna i vårt land än om vi som oppositionsparti till varje pris hade satt oss före att sabotera riksdagsarbetet i syfte att driva fram elt nyval.

De här erfarenheterna är en viktig bakgrund till de frågor som nu bör diskuteras. Väljarna har rätt att få klart för sig hur de olika poliliska partierna tänker tackla de ekonomiska problem vi ser framför oss. En fråga som då ställer sig själv är: Var inslaget av mittenpolitik i de ekonomiska frågorna en tillfällig sväng in mot mitten av socialdemokratin eller var det följden av en mera bestående omläggning av kursen?

Det som gör att jag ställer frågan är att det ju ingalunda är så all socialdemokraterna i alla ekonomisk-politiska frågor varit resonabla och intresserade av förslag som vi lagt stor vikt vid. Den gamla känslan av självtillräcklighet bubblar upp nu och då iortfarande. Till synes alldeles i onödan. Låt mjg ta två exempel som är aktuella i dag:

Del ena har att göra med bekämpandet av ungdomsarbetslösheten, det andra har att göra med hur man skall få i gång så många investeringar som möjligt.

Ungdomarna har råkat illa ut på arbetsmarknaden. Trots atl sysselsättningen på det hela taget varit hygglig har arbetslösheten bland ung-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

domarna varit hög. Detta har främst alt göra med alt det rått anställningsstopp i många företag. I ett sådant läge måste staten ta på sig ansvaret för att ge ungdomarna jobb. Ingel kan vara mera deprimerande och nedbrytande för självkänsla och egenvärde än att behöva gå arbetslös. Ett meningsfullt arbeie, om än temporärt och i annat yrke än det flickan eller pojken tänkt sig, är oftast bättre än inget arbete alls.

Från folkpartiet har vi därför krävt att staten skulle garantera alla ungdomar arbete eller lämplig utbildning. Efter hand har de andra partierna gått med på det. Men när folkpartiet föreslog att riksdagen skulle ställa sig bakom denna trygghetsgaranti för ungdomarna, ville inte socialdemokraterna vara med längre.

Det var i mars i år. Så i måndags lade regeringen eli eget förslag om sysselsättningen. Där finns plötsligt ordagrant samma mål för sysselsättningspolitiken gentemot ungdomarna som vi för två månader sedan ville all riksdagen skulle ställa sig bakom, dvs. att "alla ungdomar skall tillförsäkras arbete, utbildning eller praktik". Vad är det som har hänt? Det som var fel i mars är rätt i maj.

Ingen kan vara gladare än jag att regeringspartiet bytt fot. Men vad är förklaringen lill detta velande?

Del andra exemplet som gör att man ifrågasätter linjen i regeringens ekonomiska politik har alt göra med investeringspolitiken. Alla är överens om att vi måste bygga ut vår industri för att kunna sälja mer till utlandet. Det måsle vi för att kunna betala igen de stora lån vi måst dra på oss. Alla är också överens öm all detta förutsätter att mycket pengar avdelas för investeringar i nya maskiner, byggnader, utbildning etc. Men hur skall man åstadkomma att våra tusentals företag beslutar sig för alt sälla i gång alla dessa investeringar som vi vill se igångsatta? Eller som en känd bankman formulerade saken en gång: Vi kan leda fram hästen till vattnet, men hur får vi honom alt dricka?

Nu konstaterade regeringen i vintras att högkonjunkturen kommer nog till Sverige framemol hösien. Det innebär atl man kan räkna med att företagen fr. o. m. årsskiftet så alt säga av egen kraft sätter i gång investeringarna. Del är alltså del här året som är problemårel, när det gäller investeringsverksamheten.

Därför skulle "morötterna" ha plockats fram i vintras. Avdragen skulle ha höjts i januari. Då hade under vintern och våren beställningar av maskiner givit mer jobb på mekaniska verkstäder, ritkontor, konsultbyråer osv. Om man dessutom gett samma villkor för investeringar i byggnader hade det fått motsvarande effekt på byggnadssidan.

Men denna enkla slutsats drog inte socialdemokraterna i vintras. Med krystade formuleringar gick man emot vårt förslag att redan under vintern med högre avdrag förmå företagen att dra i gång fler investeringar. Först nu har man nått fram till denna kloka slutsats. Några viktiga månader har slarvals bort alldeles i onödan. Återigen: Det man röstade emot i mars är i maj högsta klokskap. Vad är förklaringen till detta velande?

Man kan diskutera dessa båda inslag i den ekonomiska politiken -

ungdomsarbetslösheten och investeringspolitiken - i detaljer. Men den avgörande frågan är: Kan vi på sikt ha förtroende för ett parti som ena månaden tycker atl ett förslag är så urbota att man inte ens vill diskutera det, för atl andra månaden lägga fram det som eget förslag? För det kan väl inte handla om en prestigelåsning, dvs. all man inte kan förmå sig att acceptera förslag från andra partier om man inte känner sig alldeles tvingad. 1 så fall ar det tragiskt och ett bevis så gott som något för att socialdemokratin alltför länge har varit ett regeringsparti.

De här båda punkterna har också stor betydelse för inriktningen av den ekonomiska politiken på längre sikt. Meningsfulla arbetsuppgifter och rätl lill utbildning för alla arbetslösa ungdomar är en investering i framtiden. Inget skulle vara mera slösaktigt än att underlåta att ge ungdomarna en så god start som någonsin är möjligt.

Också den andra punkten, investeringspolitiken, är av central betydelse för åren framöver. Vi måste sätta av en stor del av våra resurser i nya anläggningar för att vara någorlunda säkra på en stabil ekonomi i framtiden, dvs. trygga jobb och god levnadsstandard.

Varför är del så viktigt? Jo, därför alt vi måsle beiala lillbaka de lån vi tagit upp i andra länder för atl klara oss genom den kris som drabbat andra länder. Pengar lill de åtgärder för alt klara sysselsättningen som jag lidigare berört har vi bl. a. fått genom att låna lillbaka pengar vi betalat ul för vår import. Det har varit en riktig politik. Alternativet hade varit hög arbetslöshet och lägre standard. Men alla vei och förstår all man inte kan fortsätta så hur länge som helst. På sikt kan ingen leva över sina tillgångar.

Vi måste därför avdela en stor bit av den kaka vi gemensamt tillverkar under de närmaste åren för atl återställa balansen i utrikesaffärerna. Det gör vi bäst genom att se lill att vi kan sälja mer varor till utlandet.

Nu har regeringen - stödd på sin egen långtidsutredning - slagit fast att delta skall prompt ske 1980. Man får en känsla av atl oavsett vad som i övrigt sker så skall lånen vara betalda 1980 -eller rättare sagt skall vi då inte ha större skulder än fordringar.

Det kan ju låta respektabelt atl ha en så fast målsättning. Och för att det inte skall råda något missförstånd vill jag säga att också folkpartiet menar all balansen skall återställas så fort som möjligt. Men det är inte utan problem atl låsa sig så hårt till ett visst årtal. Det får alldeles bestämda verkningar på möjligheterna att klara arbetsfreden och de nödvändigaste sociala reformerna.

Enkelt uttryckt kan vi säga att det vi vill uppnå är följande:

1. att återställa balansen i utrikesaffärerna 1980,

2. att ge utrymme för en hygglig ökning av den privata konsumtionen, och

3. atl klara av de värsta bristerna inom vården och barnomsorgen och upprätthålla den offentliga servicen i övrigt,

Alla dessa krav är det inte självklart att vi orkar med i den utsträckning vi skulle vilja under de närmaste åren, med den tillväxt av resurserna

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147 '

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

vi nu kan vänta oss. Balansmålet förutsätter en betydande återhållsamhet med både privat och offentlig konsumlionsökning. En så pass stor ökning av den privata konsumtionen att alla grupper känner sig nöjda begränsar reformutrymmet inom den offentliga sektorn. Vi måste alltså väga det ena mot det andra. Vi måste som politiker välja - eller med politikerspråk "prioritera" - mellan de olika kraven.

Enligt vår mening är del nödvändigl med en viss flexibilitet när det gäller exakt vid vilken tidpunkt som balansen skall vara återställd i våra utrikesaffärer. Vi får inte och vi behöver inte sälta upp balans just 1980 som etl krav som är viktigare att klara än en konsumtionsökning som både ger pensionärerna möjlighet att hänga med i standardstegringen och ger den aktiva delen av befolkningen en rättmätig del av tillväxten. Vi får inte och behöver inte heller vara så låsta till etl visst årtal för balansmålen att vi ställer en förbättring av åldringsvård och långtidsvård i strykklass eller riskerar utbyggnader av barnomsorgen. En pressad eko-. nomisk situation får inte gå ul över barn och gamla. Det är den första punkt jag vill lyfta fram för att belysa var folkpartiet lägger tonvikten i den ekonomiska politiken sedd på längre sikt.

Våra möjligheter att klara det svåra avvägningsproblem jag här talat om underlättas om vi är beredda att driva en politik som tillvaratar expansionskraften i hela vårt näringsliv. Jag tänker då i första hand på en näringspolitik som verkligen tar till vara all den skaparglädje och offensivlust som finns både bland anställda och bland företagare. Vi tror atl dt ökat medbestämmande för de anställda här spelar en viktig roll. Och på den punkten har regeringen föreslagit och riksdagen antagit en betydelsefull reform. När det gäller de mindre företagens villkor har emellertid inte regeringen varit lika mycket på alerten.

Regeringen lägger ner mycken möda på att försvara den näringspolitik man fört. Men inte ens den skickligaste försvarsadvokat kan fördölja det faktum att regeringens intresse och uppmärksamhet i första hand gällt de statliga bolagen och de stora företagen. Även om del inte skett alldeles medvetet så har de mindre företagen kommit i kläm. Man har förutsatt atl del de stora klarar, det skall också de små klara. Resultatet har blivit att rader av företagare tröttnat. De har sålt sina förelag eller struntat i att expandera. Klimatet har inte stimulerat till ständigt nya lag. Var och en har ju de senaste månaderna kunnat bevittna att många mindre företag upplever sin situation som prekär. Det är mot den bakgrunden man skall se folkpartiets ålgärdsprogram för den mindre företagsamheten, exempelvis förslaget om borttagande av arbetsgivaravgiften för förelag med mindre än fem anställda.

Jag förnekar inte alt del satts in en del åtgärder för att förbättra möjligheterna för de mindre företagen att utvecklas. Och jag vill inte ställa mig bakom all den kritik som framförts. Där har förekommit klara övertramp. Men nog kunde man begära att också regeringspartiet erkände att här finns uppenbara problem för de mindre företagen som inte tillräckligt uppmärksammats. Allt är dock enligt socialdemokraterna bra

precis som det är.

I den socialdemokratiska reservationen till det betänkande från finansutskottet som ligger till grund för den här debatten, ger de socialdemokratiska ledamöterna en ingående redogörelse för de lånemöjligheler osv. som finns för de mindre företagen. Det är gott och väl. Men där finns inte etl ord om att det ändå kanske kan finnas brister. Allt är förträffligt, som herr Ekström sade förut. Inte en antydan till erkännande av att det kanske ändå finns brister i näringspolitiken som kan förklara den kris de mindre företagen genomgår.

Detta berör ju inte bara några tiotusental företagare. Det berör nästan en miljon människor som arbetar i dessa företag.

Med den här inställningen försvårar regeringen för sig själv. Man kan inte - om man vill nå de mål man själv ställt upp - vara utan den produktionsförmåga och den expansionskraft som finns i de många mindre företagen.

Näringspolitiken måste ändras på den här punkten. Och på ännu en. Den måste befrias från varje hot om förstatliganden av företag av enbart doktrinära skäl. Del är inget bra sätt att stimulera till framtidssatsningar att hålla frågan om förstatligande av företagen öppen.

Här har vi alltså stött på en andra punkt där folkpartiet vill ha en annan inriktning av den ekonomiska politiken. Låt mig ta upp en tredje. Den gäller skattepolitiken.

Det skattesystem som finns i dag är inte gjort för den ekonomi vi nu har. När människor med vanliga inkomster blir av med 60-70 % av en inkomstökning i skatt, då har skattesystemet överlevt sig självt. Så höga marginalskatter var en gång i väriden tänkta för de verkliga höginkomsttagarna. Nu är dessa skatter de stora inkomsttagargruppernas problem. 1970-laleis många skatteprovisorier har inte mer än kunnal lösa de mest akuta problemen. En genomgripande skattereform är nödvändig. Trots uttryckliga utfästelser har regeringen lyckats förhala den frågan.

För stabiliteten i vår ekonomi är sänkta marginalskatter en nödvändighet. För att en inkomstökning skall ge märkbar effekt i plånboken måste löneökningarna nu vara så höga atl de blir problem när vi skall konkurrera med andra länder på väridsmarknaden. De höga marginalskatterna driver alltså upp priserna, vilket i sin tur gör det nödvändigl med ännu högre löner - och så snurrar hjulet vidare. Reella löneförbättringar är möjliga att uppnå med lägre inflationstakt bara om vi sänker marginalskatterna. Del är - jag vill understryka det - inte bara en fråga om arbetslust och rättvisa för svenska inkomsttagare. Det är också en förutsättning för att svenskt näringsliv skall kunna hålla utländska konkurrenter slängen. Det är alltså en förutsättning för stabiliteten i hela vår ekonomi.

Kostnadsutvecklingen är kanske det största av alla hot mot våra möjligheter att klara de anspråk på ekonomin som jag berört. Vi är piskade att återta föriorade marknader. Del går inte om priset på våra varor går snabbare i höjden än priset på varorna från konkurrentländerna. Ingen

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

människa i vårt land har någon glädje av en sådan utveckling. Fyra ekonomer har i dagarna presenterat sina förslag för att pressa ner inflationen i Sverige lill 5 % - en nivå som bara. för några år sedan skulle ha betraktats som en oacceptabelt hög inflationstakt. Jag vill inte här kommentera deras förslag som bl. a. omfattar den föreslagna skatteomläggningen. Del intressanta med den rätt beska medicin som föreslås är emellertid att ekonomerna menar att utan den kan vi inte upprätthålla konkurrenskraften annat än genom en devalvering av valutan. Det understryker hur allvariigt man måste ta pä den inhemska prisstegrings-takten.

När vi talar om och kräver én skattereform måste vi vara noga med all inte lova mer än vi kan hålla. Inget skulle vara oäriigare mot skattebetalarna än att lova skattesänkningar som vi inte klarar av att infria. Vi menar därför att en sänkning av marginalskatterna inte får ge stat, landsting och kommuner minskade inkomster. För även med en hård och nödvändig sparsamhet inom offentlig förvaltning klarar vi inte omsorgen och tryggheten för barn och gamla om vi lovar stora sänkningar av de samlade skatterna. Det är tvärtom så att de reformer som den ekonomiska politiken måste ge underiag för- bättre barnomsorg, mänskligare sjukvård, utbyggd åldringsvård och långtidsvård - förutsätter att vi alla ålägger oss en betydande återhållsamhet i kraven på att varje år få en rejäl ökning av den privata standarden. Den sociala omsorgen om barn och gamla förutsätter en solidarisk inställning, och det kan ibland kännas som en ekonomisk uppoffring av oss som är i de aktiva åldrarna. Alt både lova sociala reformer och stora sänkningar av de samlade skatterna går därför inte ihop.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till finansutskottets hemställan.

Hert EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först säga något beträffande del herr Burenstam Linder har anfört. Jag tackar givetvis för de vänliga ord vid sidan om all partipolitik han riktade till mig.

Det är omöjligt att gå in i detalj på allt det herr Burenstam Linder anfört. Han brukar i den ekonomiska debatten alltid ägna sig åt en snabbmålning med en rad detaljer som det inte finns möjlighet att hinna bemöta i en treminulersreplik.

1 den moderaia partimotionen påstås att regeringspartiet vantolkar moderaternas ståndpunkter och att socialdemokratin beskyller moderaterna för all vilja rasera välfärdssamhället. Jag sade att om det skulle vara så att vi vaniolkar så är vi inte ensamma om det. Jag hänvisar till vad Per Ahlmark har anfört på den här punkten.

Om herr Burenstam Linder ansåg att jag var oförsynt - menar han i så fall alt jag var oförsynt mot folkpartiet eller mot de samlade mittenpartierna i finansutskottet?

Det förs ständigt från moderat håll ett resonemang om alt vi med lägre skatter skulle kunna åsiadkomma större ekonomisk tillväxt. Det

är någonting som vi från socialdemokratiskt håll bestämt ifrågasätter. Jag har varit budgetmakare i en primärkommun i ett 30-tal år, och jag har verkat lika länge i landstinget. Skulle jag i den verksamheien säga: "Nu sänker vi skatterna därför alt skattebetalarna och företagen då får del så myckel bättre att vi i alla fall lar in lika mycket pengar till vad vi behöver som med en högre utdebitering"? Om jag förde fram den synpunkten skulle man säga: Ja, men det där tror du väl inte själv på? Men på det rikspolitiska planet vill moderaterna ständigt föra resonemanget om den ökning av den ekonomiska tillväxten som skulle uppstå genom ett lägre skattetryck.

Herr Burenstam Linder säger att upplåningen från utlandet har använts till konsumtionsvaror. Det är svårt att exakt ange vad upplåningen är specialdestinerad till. Men det kan väl ändå inte ha undgått herr Burenslam Linder att vår industri har en lageruppbyggnad lill ett värde av 11-12 miljarder. Mycket av det vi har lånat upp kan sägas ligga här.

Sedan vill jag också säga något till herr Äsling. Jag negligerar inte den ekonomiska politik som förts, men jag har alltid reagerat när ni från mitlenpartiernas sida under de här åren velat påstå att det är ni som haft ledningen i politiken. Den konjunkturpolitiska beredskapsplanen var ju bara en katalog över allt möjligt, sänkning av moms t. ex. Ingenting hade glömts där. Men den var ju inte praktisk politik. Den som ägnar sig häråt måste ändå välja och vraka i denna katalog.

Jag vill återkomma mer utföriigt till vad herr Åsling sagt, i en senare replik.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Hert BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! När vi beträffande sambandet mellan skattesatser och skatteinkomster påpekar alt här finns en risk för att man höjer skattetrycket så mycket att det motverkar sitt eget syfte, brukar socialdemokraterna svara, precis som herr Ekström nu gjorde, att om man sänkte skatten - avskaffade skatterna, brukar t. o. m. herr Sträng säga - så skulle man enligt moderalerna stå där i något sorls vattenfall av skattepengar. Men del har vi aldrig gjort gällande. Vad vi påpekar är - och det tror jag socialdemokraterna också måste erkänna - atl det finns en-gräns där ytterligare skattehöjningar motverkar sig själva, och enligt vår uppfattning är vi vid den gränsen. Tror herr Ekström att vi skulle stå i något sådant vattenfall av skattepengar om man verkligen höjde skatterna till 100 96?

Om herr Ekström tror att det finns en sådan här gräns - eftersom han nyss ruskade på huvudet tror han tydligen det - har han ju erkänt alt det är precis som vi försöker påpeka. Då blir det sedan en bedömningsfråga var gränsen går. Kanske vi kan ha ett mera meningsfullt utbyte, herr Ekström, när ni erkänner att det finns en sådan där gräns - och det har ni gjort nu. Vår uppfattning är alltså atl vi är vid den gränsen. Jag tror att herr Ekström också har möjligheter att få belägg för det när det gäller önskan att satsa på framtiden genom nyföretagande

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

och på del viset bidra till landets framsteg. Denna önskan tror jag mattas, och del är ett exempel på det jag talar om.

Det andra stora exemplet är att om man höjer skattetrycket på det sätt som man nu är i färd med att göra, kommer man strax därefter all finna att skatteskärpningarna har skapat sådana sociala problem att man måste använda en stor del av de pengar som man får in till att försöka reparera skadorna. Man har tung skattebelastning på kommunerna, och därför måste man höja transfereringarna tillbaka till kommunerna. Man har olika pålagor på näringslivet. Därför har man varit tvungen att kraftigt öka bidrag och subventioner till näringslivet. Man har tung belastning av skatter på vanliga inkomsttagare. Därför har också transfereringarna tillbaka i form av olika bidrag kraftigt ökat under senare år. Man har alltså inte avdelat resurser till att betala för de stora och angelägna ändamål som det gäller.

Jag upprepar: De verkliga reformfienderna i landet är de som icke i tid inser de risker som finns för landets utveckling med de ständigt fortgående skatteskärpningarna.

Herr lalman! Jag fick aldrig något svar på den fråga som jag ställde och som tydligen är svår att svara på, nämligen om statsrådens löneökningar skulle ha blivit lika stora även om marginalskatterna varit lägre.

Hert HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åsling menade tydligen aU jag gjorde en svartmålning av det faktiska läget, och han sade att det inte finns någon motsvarighet i svensk eller internationell verklighet till den syn jag hade på frågorna. Jag vill bara erinra honom om att i de s. k. OECD-staterna, dvs. de kapitalistiska länderna i Västeuropa och Nordamerika, finns det fortfarande över 15 miljoner arbetslösa. 1 u-länderna, som man sällan lalar om när man diskuterar sysselsättning, finns det hundratals miljoner människor som inte har en ordentlig sysselsättning.

I fråga om Sverige påpekade jag att prisstegringslakten de senaste tolv månaderna har varit dubbelt så hög som föregående tolv månader när del gäller dagligvaror - eller 14 96 jämfört med 7 96. Kan herr Åsling förneka dessa fakta? Jag tycker att det behövs rätt myckel heroism, som herr Åsling tyckte att jag visade, för att ta itu med och verkligen lösa dessa problem.

Nu vill mittenpartierna till varje pris bevisa att vi efter 1973 års val har haft en så mycket bättre ekonomisk utveckling här i landet, naturiiglvis enligt deras mening beroende på att vi då fick den s. k. lott-riksdagen. Men kan de förneka att industriproduktionen har sjunkit under del senaste året? Kan de förneka att antalet varsel om avskedanden, om permitleringar har ökat under det senaste året? Kan de förneka att takten i prisstegringen har ökat under det senaste året?

Om den borgeriiga politik som mitienpartierna enligt egen uppfattning har framtvingat vore så förträfflig skulle väl utvecklingen inte visa de här negativa dragen.

Då försöker mitienpartierna göra gällande att arbetslösheten nu skulle vara så mycket lägre än 1971-1972. Om man ser på siffrorna över antalet anmälda arbetslösa vid arbetsförmedlingen, så är del faktiskt 10 000 lägre nu än 197I-I972, men siffran är högre än den var motsvarande tid i fjol. Och ser man litet mera på siffrorna från AMS visar det sig att antalet sysselsatta i verkstäder för skyddat arbete var 5 000 fler i år än 1971, i halvskyddal arbete 8 000 fler än 1971 och i arkivarbete 5 000 fler än 1971. Totalt är det alltså på tre poster 18 000 fler människor eller dubbelt så mycket som antalet arbetslösa vid arbetsförmedlingen har gått ner.

Jag är inte mot delta samhälleliga stöd för att sätta folk i arbete, men de här siffrorna ger ju inget skäl för att påstå att det har skapats elt nytt ekonomiski klimat och alt man har löst arbetslöshelsproblemet.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste till herr Ekström säga att den konjunklurpolitiska beredskapsplanen var ju ett uttryck för vår vilja att prioritera sysselsättningsfrågorna. Jag vågar påstå att med vårt krav på en konjunklurpolilisk beredskapsplan kom sysselsättningsfrågorna all bli centrala i den ekonomisk-politiska debatten, och det har i sin tur uppenbart varit en nyttig bakgrund såväl för regeringens agerande som för den ekonomiska debatten i allmänhet.

Dessuiom har vi via den konjunkturpolitiska beredskapsplanen och via diskussionen om regeringens finansfullmakt fått gehör för en mera regionalpolitiskt inriktad sysselsättningspolitik än tidigare. Men där måste jag erkänna att de socialdemokratiska reservanternas skrivning i det betänkande vi nu diskuterar är en besvikelse, och det skulle vara välgörande om herr Ekström här ville förklara den något underiiga och kryptiska formulering beträffande rekryteringen till näringslivet som där finns.

Lål mig också anföra etl annat exempel på hur mitten ändå har drivit på utvecklingen. Vi föreslog utökade investeringsavdrag och bidrag i omsorgen om sysselsättningen i januari. Detta utdömdes då av socialdemokratin, men nu, när kompletteringspropositionen framläggs, återkommer man i stort sett med det förslag och de argument som mitten redan i januari lanserade. Det är ocksä ett exempel - må vara perifert - på hurdan den poliliska verkligheten har varit i finansutskottet under den här liden,

Till herr Hermansson vill jag säga att han argumenterar som om vi här i Sverige skulle ha denna katastrofala, tragiska arbetslöshet som alltjämt pressar västerlandet. Den enkla sanningen är atl vi genom vår ekonomiska politik, som inte minst mitienpartierna alltså medverkat till, här har kunnat arbeta under mycket mera gynnsamma förhållanden. Då tycker jag det är litet av heroism att trots detta argumentera som om vi här i landet hade misslyckats med vår ekonomiska politik, vilkel vi ju inte har gjort.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Hert WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ekström polemiserade lidigare mot vårt krav på en decentraliserad och socialt styrd marknadsekonomi. Det var kanske rätt avslöjande. Anledningen kan väl bara ha varit atl herr Ekström som representant för socialdemokratin inte vill ha en sådan ekonomisk ordning. Men är det då motsatsen som herr Ekström bekänner sig till, alltså en centraliserad, asocial ekonomi?

Den nuvarande ekonomiska ordningen är i rätl hög grad decentraliserad, dvs. del är många som är med och påverkar besluten. De allra flesta besluten fattas ännu ute i företagen, inte i kanslihuset. Och ändå bättre blir del med den medbestämmandelag som riksdagen antog sent i natt. Rätt använd kommer den att innebära att många fler får vara med i beslutsfattandet. Ekonomin blir mer decentraliserad. Men det finns etl hot mot denna ordning, som inte socialdemokratin tycks ta på allvar. Det hotet ligger i att alll fler förelag köps upp och läggs samman, alt antalet nya företag är för litet, att den nuvarande regeringen vill styra företagen genom egna representanter i styrelserna och att man håller dörren öppen för en centraliserad planhushållning. Och hotet blir naturiiglvis mest framträdande när man, som jag sade tidigare, enbart av doktrinära skäl reser krav på förstatligande av hela branscher. När herr Ekström polemiserar mot vårt krav på en decentraliserad och socialt styrd marknadsekonomi, så är det ett klart uttryck för att han inte ser denna utveckling som ett hol. Från vårt håll är detta krav inget nytt slagord, som herr Ekström påstod. Den formuleringen, som flnns i motionen, har vi haft inskriven i vårt program sedan 1972.

När herr Ekström nu talar om att han inte vill ha en decentraliserad ekonomi, så kanske han vill säga vad han vill ha. Vill herr Ekström byta ut den nuvarande ordningen mot planhushållning, där besluten fattas centralt? Vill han ha ett ännu mer koncentrerat ägande? Eller vill han kanske påskynda förstatligandet av hela branscher?

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Om man väcker en centerpartist mitt i natten, så säger han: Decentralisering! Och efter vad vi har hört under senare tid säger en folkpartist: Sociala reformer utan socialism!

Jag lycker all del är elt fiffigt slagord mitten åstadkommil i finansulskonei när man talar om "en decentraliserad och socialt styrd ekonomi". Här har ni fåll en gemensam plattform all slå på, d"är två slagord har blivit etl. Men de slutsatser som herr Wirtén drog om var jag slår i dessa frågor var ju fullständigt horribla!

Så några ord till herr Åsling. Nej, herr Åsling, den konjunkturpolitiska beredskapsplan som ni presenterade i fjol vår var ni väl sent ule med, för del arbeiei hade pågått mycket länge i kanslihuset. All komma med någonting i den fasen av konjunkturutvecklingen som ni gjorde var alldeles försent. Naturiiglvis höll man i kanslihuset på med planläggnings-arbetet långt dessförinnan.

I ett tidigare anförande talade herr Åsling om den förändrade attityden i finansutskottet. Han sade atl vi sprang ifrån vad vi var överens om i december månad. Vad var det för dunkelt som hände? frågade han. Jo, det skulle anordnas en stabiliseringspolitisk konferens, men - sade herr Åsling - den kunde ni inte la på allvar. När ni äntligen fick vad ni hade väsnats om i 12-15 år, så kunde ni inte ta konferensen på allvar. Men jag vill fråga: Varför är nu det förslag som regeringen lägger om skatterna för 1977 så värdelöst?

När vi ungefär vid den här liden i fjol behandlade etl betänkande från skatteutskottet som byggde på den s. k. Haga ll-uppgörelsen, deltog dåvarande partiledaren Gunnar Helén i debatten. Han var glad som en speleman när han kommenterade resultatet av Haga ll-överiäggningarna. Det skulle vara intressant att citera vad han sade, men det räcker inte tiden till.

Den skatteuppgörelsen hade ungefär samma konstruktion och inriktning som den som regeringen nu föreslår. Tala om för kammarens ledamöter, herrar mittenpartister, varför årets överenskommelse med LO och TCO, som ni inte varit med om att träffa, är så otillfredsställande!

I mittenpartiernas motion säger man t. o. m. alt skattepolitiken har misskötts och all skattesystemet bl. a. har stor skuld i den höga prisstegringslakten. Det lät helt annorlunda i fjol, när mittenpartierna hade varil med om att utforma våra skatter för innevarande år.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Hert HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åsling retirerade en smula i sill senaste anförande.

Han menade att jag argumenterade som om vi i Sverige hade, som han sade, den tragiskt stora arbetslöshet som finns ute i väriden. Det har jag inte påstått. Del har vi inte. Men i sin första replik lill mig påstod herr Åsling att min syn inte hade någon motsvarighet i svensk eller internationell verklighet. Jag vill påpeka all det finns mycket stora och avskräckande ekonomiska problem för människorna utanför vårt lands gränser, som vi också borde titta på en smula.

I övrigt bestod herr Åslings bevis för att mittenparliernas politik skapat ett så bra ekonomiski läge huvudsakligen i ord, ord och ord. Det enda konkreia han kunde anföra som bevis för att mitienpartierna hade drivit på var investeringsavdrag och bidrag till investeringar av olika slag som förelagen nu kan få. Jag erkänner all mittenpariierna drivit på där. Man har, som jag förut sade, betraktat den ekonomiska politiken som något slags julgransplundring där del gäller att stoppa så mycket karameller i den egna påsen som möjligt. Men del har inte skapat elt gott läge för de arbetande människorna.

Det är inte heller så atl den reella arbetslösheten är mindre nu än den var 1971-1972. Herr Åsling kan inte motbevisa de siffror som jag anförde och som visar att antalet anställda i skyddade verksläder, i halvskyddal arbeie och i arkivarbete är dubbelt så stort som den minskning som ägt rum i antalet arbetslösa vid arbetsförmedlingarna sedan 1972.

4 Riksdagens prolokoll 1975/76:147-148

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Jag är inte emot att samhället går in på detta sätt. Det finns mycken kritik att anföra mot formerna för det skyddade arbetet - där behövs del reformer. Men del är bättre att människor kan få något jobb än all de skall gå i ren arbetslöshet. Man kan emellertid inte anföra dessa siffermaterial från AMS som något slags bevis för alt mitlenpartiernas ökade inflytande i svensk politik skulle ha skapat ett helt nytt ekonomiskt klimat och löst arbetslöshelsproblemen.

F. ö., om de borgeriiga har dikterat den ekonomiska politiken här i landet, som de påstår i finansutskottets belänkande, varför är det då så dåligt för småföretagarna som man här stiger upp och vittnar om? Där finns en motsättning i den borgerliga argumentationen som man nog bör reda ut.

Del är alltså, herr lalman, falskt att påslå alt del blivit bättre för de arbetande människorna här i landet genom lolteririksdagen och det ökade inflytande som den har givit mittenpariierna. De svåra problemen finns kvar. De kan inte lösas med borgerlig politik.

Hert BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! Vi är alla medvetna om svårigheterna att i korta repliker ta upp alla frågor som aktualiseras i en sådan här debatt. Men när ni socialdemokrater i er reservation säger all prisstegringslakten har blivit alll långsammare undrar jag, herr Ekström: Är del verkligen på del sättet som socialdemokraterna betraktar den situation som vi nu befinner oss i? Även ett ytligt studium av statistiken ger dock vid handen atl det i själva verket förhåller sig tvärtom. Prisstegringslakten hittills i år pekar på atl de prognoser som nu görs från officiellt håll alls inte kommer all bekräftas av utvecklingen. Inte heller är det på del sättet atl andra länder har en högre inflationstakt än vi. 1 stället är Sverige nu myckel nära loppen i inflationsligan. Och del är allvariigt ur många synvinklar. Regeringen har med de punkter som den har lagt fram och som kallas ett inflalionsprogram inte angivit någonting som är nytt, som visar atl man har insett att den hittillsvarande politiken har lett till just denna accelererade prisstegring. De ålgärder som regeringen pekar på är just sådana som den har ägnat sig ål under senare år.

De socialdemokratiska reservanterna lalar om att de mindre företagen har givits så mycket stöd och pekar på del regionalpoliliska stödet. Är det verkligen rikligt, som del sägs här och som det ofta sägs från socialdemokratiskt håll, atl detta slöd i så hög grad går lill mindre förelag? Framgår det inte av statistiken atl stödet går till mindre arbetsställen vilka ofta är avläggare till stora förelag? Om herr Ekström avlidsskäl inte har möjlighet att la upp den frågan kanske finansministern vill belysa den. Den har ju sill intresse, eftersom detla argument så ofta återkommer i socialdemokraternas tal.

Socialdemokraterna säger nu också plötsligt all nyetableringen av mindre förelag under senare år har ökat kraftigt. Vilka belägg har ni för del påståendet? Det vore mycket intressant all få veta det.

Hert ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag förslår inte riktigt vad herr Hermansson är ute efter när han försöker leda i bevis att man internationellt skulle kunna hitta belägg för alt den typ av socialt inriktad ekonomisk politik som bl. a. mitienpartierna har gjort sig till förespråkare för skulle vara mindre lämpad att klara sysselsättningsproblemen. Den enkla sanningen är ju att erfarenheterna av det konjunkturförlopp som vi nu är inne i visar att den typ av ekonomisk politik som vi förordar har givit effekt. Det finns varken i svensk eller i internationell verklighet någonting som säger att inte den lypen av politik skulle kunna ge effekt var man än skulle vilja applicera den. Del är litet cyniskt av herr Hermansson att förneka att den rad av åtgärder som vi har föreslagit har haft till uteslutande uppgift att trygga sysselsättningen för de svenska löntagarna.

Herr Ekström lalar om det arbete med den konjunkturpolitiska beredskapsplanen som har pågått i kanslihuset -jag fick intrycket att det aren kontinuerlig process som pågår där. I och för sig vore del väl märkligt om man inte i etl kanslihus hade en handlingsberedskap av denna karaktär. Men det intressanta är, herr Ekström, atl den inte tog sig något politiskt ultryck. Den socialdemokratiska regeringen visade ingen politisk viljeinriktning förrän vi från mittenparliernas sida hade lanserat våra krav på en konjunklurpolilisk beredskapsplan. Det är en väsentlig skillnad. Del är den politiska viljan som för utvecklingen framåt, herr Ekström.

Den slabiliseringspoliliska konferensen tillhör historien i den form den fick i mars. Det finns inte anledning alt spilla så mänga ord på den. Men den överensstämde inte till sina intentioner med den beställning som riksdagen utfärdade. Och, herr Ekström, skaiteprovisoriel är ju meningslöst att diskutera lösryckt ur sitt slabiliseringspoliliska sammanhang. Det gjorde vi inte i fjol.

Till sist, efiersom detta är min sisla replik lill herr Ekström, vill jag tacka för etl intressant och trevligt meningsutbyte här och i finansutskottet under den här mandatperioden.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Hert WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att veta sin ideologiska hemvist, om man så väcks mitt i natten, är en styrka, herr Ekström. Vi bekänner oss, natt som dag, till en decentraliserad och socialt styrd marknadsekonomi. Men vad säger en socialdemokrat när han väcks mitt i natten, herr Ekström? Läser han kanske upp rubrikerna över de sju punkterna från Haga III? Eller ropar han: Mer centralstyrning, mer förstatligande? Eller vad säger han?

Får jag, med anledning av rubrikerna i Haga III, ta upp det herr Ekström sade lidigare om att detta var de ålgärder socialdemokraterna ville lansera för alt komma till rätta med inflationen. Om man tittar på vad dessa punkter innehåller, så finner man atl de i sig inte är något annat än intressanta debattpunkter.

En återhållsam kostnadsutveckling, säger den första. Kan man verk-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

ligen säga att återhållsamheten varit det kännetecknande för socialdemokratin vid exempelvis den offentliga sektorns tillväxt. Det är en viklig faktor när man söker kostnadshöjande orsaker. Om ni har den inställningen, varför var ni då så irriterade när riksdagen, mot regeringens vilja, beslutade tillsätta en besparingsutredning?

Vad gäller den andra punkten, skatteomläggningen, har jag tidigare sagt att man misslyckats med att få till stånd en permanent skattereform. Som läget är nu behövs ett provisorium för 1977. Vi noterar att marginalskatterna med regeringens förslag, som vi fick i går, blir oförändrat höga eller högre för de flesta hellidsarbetande. Vi noterade också att ni vill lägga nya bördor även på de minsta enheterna i näringslivet, i stället för att följa vårt förslag att befria företag med mindre än fem anställda från allmän arbetsgivaravgift. Det är uppenbart för alla att regeringens förslag till, provisorium lämnar skatteproblemen olösta. Vi lovar väljarna att arbeta hårt under den kommande mandatperioden för att få etl beslut om en mer varaktig skallereform som har två huvudinslag: Sänkta marginalskatter för de breda grupperna av inkomsttagare och ett inflationsskydd för att säkra den sänkningen. Dessa båda inslag är nödvändiga om vi skall få etl skattesystem som håller mer än något enstaka år.

Så här, herr Ekström, skulle man kunna fortsätta alt gå igenom dessa punkter. Front mot överbud. - Vilka överbud?

Men, herr talman, jag hinner inte gå igenom alla dessa punkter. Jag vill i likhet med herr Burenstam Linder och herr Åsling gärna instämma i det uppriktiga tack som riktals till utskottets vice ordförande för det sätt han skött sitt arbete i utskottet. Herr Ekström är en politiker vars kunnighet, redobogenhet och integritet jag alllid uppskattat.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag har full förståelse för om den här debatten i riksdagens avslutningsskede blir relativt stillsam. Riksdagens ledamöter har rättighet att vara litet trötta efter de myckel intensiva diskussioner som ägt rum den senaste veckan. Jag har inte heller någon speciall anledning alt jaga upp stämningen, men som vanligt har jag elt behov av all försöka lägga en del saker lill rätta och att lugnt och sansal beskriva hur frågorna ler sig utifrån regeringens sätt alt se dem.

Jag har naturligtvis läst igenom finansutskoltels betänkande mycket noggrant. Om jag hade varil yngre skulle jag ha blivit väldigt indignerad över den beskäftighet som lyser igenom i de olika formuleringarna. Allting som har gjorts i det här landet har initierats av oppositionen, framför allt av mittenpartierna. Millenparlierna och oppositionen över huvud laget har dessutom varit så briljanta i sina prognoser och i sin framsynthet, att om man bara hade nogsamt observerat alla deras inlägg och deras uppfattningar så skulle det här gamla landet ha klarat sig på etl ännu mera elegant sätt genom svårigheterna här i världen.

Nu är jag så pass gammal så jag fäster mig inte vid det där. Jag tar

det närmast som ett uttryck för att man har behov av att i del här sammanhanget så atl säga lägga upp den argumentation som sedermera i den aktiva valrörelsen skall prägla oppositionens budskap. I slagsmålet om själarna må del väl vara tillåtet för oppositionen, även om det inte stämmer, så jag skall inte ge mig in på någon kritik vid del här tillfället.

Om jag emellertid försöker följa min ambition att tala något om utvecklingen så kan jag väl säga att när vi nu försöker stämma av den så färskt som möjligt är det egentligen ingenting som gör atl vi behöver revidera eller dementera de bedömningar som gjordes i kompletterings-propositionen och som är väl kända. Det betyder bl. a. all sysselsättningen kommer all bli tillfredsställande under den lid vi nu kan överblicka.

Sysselsättningen har spelat en stor roll i de inlägg som gjorts här i dag. Det är naturiigt, eftersom vi väl kan vara rätt ense om att det hör till del mest väsentliga att människor som vill arbeta också skall ha chansen all göra del. En del .inlägg har emellertid, lycker jag, varil litet onyanserade. Jag skall kommentera det så småningom.

När jag säger alt jag tror alt sysselsättningen blir hög, så bygger jag på kontinuerliga och myckel täta kontakter med de känselspröt, om jag fär använda det uttrycket, som avläser situationen och efterfrågan på arbetskraft ule i landet. Länsarbetsnämndernas lokala tjänstemän står i daglig kontakt med de arbelskraftssökande förelagen och de arbetssökande människorna. Enligt vad de senaste rapporterna ger vid handen kan del nu klart iakttas alt företagen på nytt börjar söka efter arbetskraft. Del gäller industriföretag, verkstadsföretag, stora företag lika väl som små. Del har varit ganska tyst på den punkten under del senaste året, men här märks nu en förnyad aktivitet. Redan nu görs del gällande att företagens behov av all förslärka sin arbetarstam och ijänsleman-nastam kommer all ytterligare accentueras längre fram på året - rapporterna lalar om hösien 1976.

Nu kan det sägas atl del där är väl den optimistiska syn som finansministern brukar föra lill torgs, men det är faktiskt en redovisning över vad de personer anser som har den närmaste kontakten med arbetslivet. Den allniänna slutsatsen av vad de har alt säga är, menar jag, all vi bör kunna vara garanterade en trygg och god sysselsättning under den lid som vi nu närmast kan överblicka. Man kan ställa olika anspråk på hur lång lid det skall vara fråga om. Låt mig dock säga här att den internationella konjunkturuppgången ändå är etl så bastant markerat faktum atl den kommer all hålla i varje fall under 1977. I vissa personliga samtal jag har haft med ledande politiker ute i världen är man beredd sträcka den ytterligare något år fram i liden.

Jag har kanske i liknande kammardebatler sagt atl dessa konjunkturböljor kommer lämligen regelbundet. Skillnaden mellan nutid och liden före del sisla världskriget var atl topparna dä låg på en lidsdistans av ca 10 år, medan del mesta lalar för att den lidsdistansen nu är halverad. Vi kommer dock aldrig ifrån vågdalarna och vågtopparna, ökad och av-slacknad efterfrågan. Det ligger så alt säga i utvecklingens egen logik

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

med lanke på hur näringsliv, efterfrågan och samhällslivet är organiserat. Vi är ändå överens om - och del framgår även av utskoiiets skrivningar - alt vi nu klart är inne i etl skede där det är uppgäng.siiden vi har atl se i ögonen och räkna med.

Jag tror detta gäller även för byggnadsindustrin. Här har ju hänt åtskilligt under de senaste åren. På den tiden miljonprogrammet för bostadsproduktionen pågick hade vi en byggnadsarbetarkår som i sin omfattning var ganska stor. Sedan har aktiviteten på bostadsbyggandets område visat en klar nedgång, och vi kommer i framtiden att hålla oss på lägre nivå än under de tio år då vi realiserade miljonprogrammet. Dessutom går rationaliseringsprocessen fram ganska snabbi även i byggnadsindustrin. Jag föreställer mig atl Knut Johansson kan redogöra för detta mera sakkunnigt än vad jag kan göra. Man brukar mäta detla med vad för byggnadsvolym ett visst antal byggnadsarbetare presterade för tio eller tjugo år sedan och vad de presterar i dag. Det råder inget ivivel om atl det skett en uppseendeväckande produktivitetsutveckling.

Nu har byggnadsarbetarkåren sjunkit, dels med hänsyn till produktivitetsutvecklingen, dels på grund av att byggnationen rent volymmässigt minskal. Men arbetsmarknadsmyndigheterna bedömer lägel så au under den närmaste tiden framöver kommer byggnadsarbetarkåren all ha hyggligt med arbeie. Intressantast i detla är atl vissa grupper inom byggnadsarbetarkåren kommer alt vara klart underbemannade, som det bedömts i länsarbetsnämnderna. Del är framför alll iräarbelare och målare som vi under sommaren och hösten kan räkna med brist på. Del måsle ändå finnas rimliga proportioner mellan de olika yrkesgrupperna om man skall få en effektiv, rationell och en försvarbart billig byggnation. Detta är synpunkter man har anledning observera, framför alll mot bakgrunden av all utskoltels majoritet varit generös nog att vilja ösa på med statliga stimulanser på byggnadsverksamheten utöver den stimulans som byggnadsverksamheten redan nu har och som skall gälla under hela detla kalenderår. Jag tror alt de risker jag talar om för överansträngning och en viss desorganisation inom branschen skulle ytterligare förvärras om kammaren, eventuellt i en kommande lottning, skulle besluta sig för atl följa finansutskottets majoritet på den här punklen.

Den privata konsumtionen har ju under de senaste åren varil en klar drivkraft i den interna konjunktur som vi kunnal räkna oss lill godo. Den konjunkturen har ju - det behöver jag inte upprepa - på elt myckel markant sätt skilt sig från omvärldens. Visseriigen har jag nu läst i finansutskottets belänkande atl om riksdagen och regeringen hade följt oppositionens rekommendationer i ett lidigare skede, skulle del ha varit ännu bättre än vad det är i dag - om man som exempel lar de senaste åren.

Jag behöver inte understryka att så länge som jag har suttit som finansminister - del är rätl många år - har regelbundna avslämningar gjorts av lägel, där industriministern, arbetsmarknadsministern och finansministern lillsammans med den sakkunskap som finns på området

var och varannan månad avmäter läget och lämpar åtgärderna efter detta.

Under tider då man har viss arbetslöshet är det naturiiglvis mycket lätt för oppositionen att springa ut. Man kan t. ex. gå ul i dag och säga alt nu skall vi salsa hårdare på sysselsättningen genom ylleriigare invesleringsavdrag och liknande ting. Oppositionen lar ju inga risker.

Sitter vi i en konjunktur som präglas av överansträngning, med en löneglidning som säkeriigen är tillräckligt stark som den är f n., en löneglidning som ylleriigare accentueras och ställer lill vissa desorgani-saiionsfenomen på arbetsmarknaden, är det ju ingen som attackerar oppositionen för detta. Det är ju enligt den vedertagna uppfattningen regeringens fel när sådant inträffar.

Vid en bedömning av takten, tiden och slorieksgraden för sådana här åtgärder måsle man därför på ansvarigt håll, dvs. regeringssidan, alllid räkna ul var man hamnar om man satsar för hårt - ett övervägande som oppositionen är i den bekväma situationen all den inte behöver la hänsyn lill och som jag - för atl vara äriig, herr talman - tror alt den regelmässigt inte lar någon hänsyn till.

Vi håller i dag investeringarna på en hög nivå. Här upplever vi ganska intressanta ting. Någon av talarna här, det kanske var herr Wirtén, roade sig med alt påpeka vilka missgrepp regeringen hade gjort i sina prognoser, ■ när vi under Oolåret talade om en investeringsexpansion på en 9 96 -och sedan blev del inte del ulan mycket lägre.

Vi har all rätta oss efter de ämbetsverk som tar in sina enkäter och sina tester från näringslivet och den produktiva verksamheien. Deras planer och deras prognoser samlas ihop, bearbetas efter vissa statistiska rutiner, och sedan avläser vi det resultatet. Något annat har vi egentligen inte heller alt redovisa inför riksdagen.

Del händer väl ibland - i varje fall har jag tagit mig den rättigheten, om jag tyckt alt de här prognoserna inte stämt riktigt överens med vad man med vanligt sunt bondförstånd tror alt del skall bli - atl man gör vissa justeringar av experternas beräkningar. Men detta är dl material som naturligtvis inte är någon den eviga sanningens altartavla, utan är behäftat med de skröpligheter som allt gissande om framliden måste vara behäftat med.

All det nu redovisas andra siffror för investeringsökningen under sistlidna år beror bl. a. på alt statistiska centralbyrån har lagt om tekniken för sina summeringar och sina approximeringar på det material som byrån har. En sådan omläggning, har del sagts mig, har bl. a. inneburit dl felslag pä 5 96. All righl! Vi får finna oss i detla. Men del lönar sig inte särdeles myckel att exercera med i vad mån en sådan här prognos om framtiden inte stämmer överens med utvecklingen.

Jag stod här i avsluiningsdebaiien i maj 1973 och log emot en myckenhet av klagan och en myckenhet av kritik över atl prognosen för tillväxten under 1972 enligt de statistiska beräkningarna framstod såsom djupt otillfredsställande. Denna djupt otillfredsställande prognos spelade sedan en enorm roll i den valrörelse vi hade under 1973. När vi sedermera

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m,

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

träffades på hösten 1973 visade det sig att prognosen slog fel med 100 96. Den ekonomiska tillväxten under år 1972 blev precis dubbelt så stark som vi några månader tidigare hade trott. Men det kunde jag inte tala om, eftersom jag inte kunde reaktivera något slags valpolitisk debatt. Jag har med del här emellertid bara velal ha sagt att varje gissning av detta slag om framliden är behäftad med många stora svårigheter. Naturligtvis vinner man en debatteknisk poäng genom all lala om att detta inte har stämt. Jag kan försäkra herr Wirtén och andra alt skulle ni sätta er ned och ha ansvaret för utvecklingen så skulle ni få uppleva just det som jag har upplevt. Och göra precis samma reflexioner.

Den privata konsumtionen har varil en av de starka drivkrafterna i vår i övrigt - det vågar jag nog säga - goda konjunktur, och den håller i sig. Vi haren sista test från detaljhandeln, som visaratt vi volymmässigt har ökat vår privata konsumtion med ungefär 7 96. Vi har en färsk redovisning från bilhandeln, som visar alt vi under de fyra första månaderna i år har en försäljning som ligger ca 13 96 över de första fyra månaderna i fjol. Och fjolåret satte ju svenskt rekord i avseende på försäljning av personbilar och privata bilar.

Detla måste ändå ge anledning till åtminstone den reflexionen atl de svenska konsumenterna på något underligt sätt har rätl bra med slantar. Naturligtvis har den senaste lönerörelsen tillika med det senaste skal-tesänkningsbesluld gjort att man har haft en köpkraft som kanske aldrig förr. Efiersom man har kommit upp i ett hushållssparande på ca 10 96 av inkomsterna efter skatt -det är en tredubbling jämfört med sparandet för fem sex år sedan - är det i och för sig inte överraskande atl den ökande köpkraften går ul i form av ökad konsumtion.

Fondfrisläppen har dessutom stimulerat investeringssidan. Den svenska industrins framgångar - jag har nog sagt del någon gång lidigare och jag kan ha glädjen atl säga del en gång lill - fortsätter i konkurrensen med andra stora industrinationer om de industriella invesleringsenga-gemangen på olika håll i världen utanför våra gränser. Där hävdar sig de svenska industrierna på elt alldeles överraskande och utomordentligt sätt. Del n-iå gälla varuhus- och hotellbyggnader i Leningrad eller War-zawa eller Prag. Det må gälla industrianläggningar i Mexico, Nigeria eller i u-länderna. På alla de platserna har de svenska förelagen med slor framgång hävdat sig mot de andra nationernas industrielablissemang. Märk väl all del ju inte precis är de små förelagen som här har möjlighet all visa framfölterna, utan det är de stora förelagen. Del intressanta med detta är ju all företagen har i alll väsentligt iakttagit den regeln all arbetskraften och varuleveranserna skall komma från Sverige i dessa engagemang. De har därför ur sysselsättningssynpunkt samma funktion som om del vore fråga om invesleringsengagemang inom våra egna gränser. Delta har möjliggjorts av del beslut som riksdagen fattade på regeringens förslag för fyra fem år sedan. Del beslutet gav företagen möjligheter alt lämna krediter till konkurrenskraftiga offerter i tävlan med övriga industrinationer. Detta kan man bara göra om man, som riksdagen har

beslutat, ger företagen en chans att skattemässigt göra ett avdrag för den räntekostnad som ligger ovanför den internationellt vedertagna räntenivån när man offererar slika och liknande krediter.

Den offentliga sektorn har under de senaste åren visat stor aktivitet. Det är en naturlig följd av alt när den privata sektorn har haft sin nedgångsperiod och den fulla sysselsättningen ständigt skall vara vårt allmänna rättesnöre, så skall den offentliga sektorn självfallet expandera. Det har skett på skolsidan, på daghemssidan och frilidshemssidan och kanske framför allt på långvårdssidan, låt vara alt vi på del området kanske fortfarande har del stora programmet framför oss.

Vi har gjort en myckel optimistisk prognos för exporten under år 1976 och räknat med en ökning på inte mindre än 10 96. Vi har gjort en försiktig prognos för importen. Imporlprognosen ser ut atl hålla bra än så länge. Exportprognosen kan kanske ge anledning lill vissa funderingar. Vi hade inte den skjuls i exporten under de fyra första månaderna i år som man skulle ha önskat. Men mycket talar för att efterfrågan kommer och all vi har goda utsikter alt under de kvarvarande månaderna reparera det hela. Jag har talat med experter på delta område. De vill vidhålla sina 10 96. Jag har för egen del sagt mig alt måhända framstår den siffran som litet för optimistisk. Men att vi har en klar förbättring i vår utrikeshandel jämfört med lidigare år är enligt min mening odiskutabelt. Och därmed skulle också följa en ordentlig nedtagning av del underskott i vår bytesbalans som höll på atl bli något av en huvudvärk och vårt stora problem när vi tittade på bytesbalansens utveckling under fjoläret.

Sedan skall jag säga någonting om priserna. Det är få ting som i den allmänna debatten är så uppmärksammade som just prisutvecklingen. Vi räknade väl med att nationerna skulle ha möjligheter all dra ned sin inflationstakt ule i världen, där emellertid den överraskande snabba konjunkturuppgången nu börjar ersätta den föregående starka förtröstan på möjligheterna atl dra ned prisstegringarna med litet mer varierande slutsatser. Jag tvekar inte atl säga att konjunkturuppgången i Amerika, Tyskland, Frankrike och Japan, dvs. i de stora och lunga nationerna, går snabbare än man hade räknat med för några år sedan. Under den allra senaste tiden har man tyvärr också, med något undantag, kunnat avläsa en ny, liten prisstegringsvåg som kan vara oroande.

Det har sagts i dagens debatt all vi har en prisstegring här hemma hos oss som är större än vad man tror kommer att etablera sig ule i världen. Det var väl herr Burenstam Linder som genom en snabb multiplikation av den prisstegring vi har haft under de fyra första månaderna i år kom fram lill alt det bör innebära atl vi hamnar någonstans vid 13 96 under år 1976, dvs. en högre prisstegrings- och inflationstakt än vi hade under åren 1975 och 1974, då vi stannade på 10 %. Nu är det där dl alltför lättsinnigt sätt all räkna, och jag vill livligt hoppas att herr Burenslam Linder kommer atl korrigeras av utvecklingen.

Vi har fått en förhållandevis starkare prisstegring under de första månaderna i år helt enkelt därför all vi har haft känning av utlösningen

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

av det tvååriga löneavtalet på väsentliga och tunga områden som handeln, livsmedelsindustrin, transportnäringarna och restaurangbranschen. Där ligger inte produkliviietsmöjlighelerna och vinsterna lika nära lill hands som de gör inom processindustrin eller inom verkstadsindustrin. Följaktligen har pris- och karlellnämnden tvingats medge vissa prishöjningar. Hur myckel man än bestämmer sig, herr Hermansson, för att vi skall ha prisstopp, så tvingas pris- och karlellnämnden ändå, om verksamheten skall kunna fortsätta, atl la viss hänsyn lill den icke oväsentliga kostnadspost som de handelsanställdas löner utgör och medge vissa prishöjningar på de varor som handeln skall distribuera.

Vi träffar i dagarna en uppgörelse med jordbrukarna som skall gälla fr. o. m. den 1 juli. Den kommer naturligtvis alt innebära - om jordbrukarna skall få den följsamhd som riksdagen beslutat om - prisstegringar på livsmedelsvarorna även i det ledd vilka sedan slår igenom i handeln och hos konsumenten.

Jag är alldeles övertygad om atl herr Hermansson, med det goda förstånd han ändå besitter, förstår de här frågorna. Del går inte ulan vidare alt resonera som så atl allting skall ligga stilla, om man inte är beredd alt genom lag eller statlig överhöghet över arbetsmarknadens organisationer bestämma, atl så här myckel skall lönerna få gå upp eller ner eller att lönerna skall ligga stilla. Det ingripandel har vi avstått ifrån, och vi vill inte heller göra sådana ingrepp. Därför hamnar herr Hermansson med sin argumentering i något av ett lufttomt rum.

Den här tyvärr litet olustiga prisutvecklingen -genom det allt starkare konjunkluruppsvinget som kan avläsas ute i världen - har bl. a. givit vid handen att man under den senaste perioden kunnal avläsa en inflationstakt som är snabbare än vad de stora länderna räknade med vid årsskiftet och därefier. Vi har fått en så färsk uppgift som för april månad 1976. Enligt statistiska centralbyråns siffror, som är litet högre än pris-och kartellnämndens, ligger den svenska prisstegringen på 0,7 96 i april månad. För Frankrike ligger siffran på 0,9 96, för Italien på 2,3 96, Ne-deriänderna 2,1 %. Storbritannien 1,9 96 och för OECD totalt på 0,9 -lack vare att amerikanarna har en stillsam prisstegring, men i varje fall högre än den svenska. För OECD i hela Europa, om jag exkluderar amerikanarna, ligger siffran på 1,3 96, dvs. nära del dubbla mot den prisstegring vårt land har haft vid en jämförelse för april månads utveckling.

Jag har velat göra den här lilla kompletteringen lill de, som jag menar, osakkunniga och för snabba beskeden om atl vi rasar i väg i vårt land prisstegringsmässigi mer än vad som sker internationellt. Så är dess bättre inte förhållandel.

Del har sagts i den här debatten och även vid andra tillfällen att vi borde ha en snabbare invesleringsökning. Men märk väl att så länge vi håller de svenska industriinvesteringarna på den osedvanligt höga nivå, som etablerade sig under den sällsynt goda konjunktur vi avläste under 1973 och 1974, får man - om man inte har alltför orimliga anspråk -säga atl del hela ändå ger intryck av en relativt hög investeringsaktivitet.

Under åberopande av bankdirektör Jan Wallanders kända ord sade någon talare här tidigare atl det går atl leda fram hästen lill brunnen, men det går inte all kommendera honom atl dricka. Därför skall hästen lockas med någonting extra gott nere i brunnen för att han skall slicka ner mulen och dricka.

Oppositionen har gjort vissa försök att ge den här extra stimulansen. Jag föreställer mig atl oppositionen kommer all göra delta lill en stor fråga. För min egen del menarjag att den är obehövlig. Del helt avgörande är ändå i sista hand hur företagen bedömer sina chanser och avsättningsmöjligheter och sina prisfrågor framöver. Förelagen har, föriitande sig på alt de dåliga tiderna avlöses av de goda, varil med på - jag har givit dem erkännande för del och kan göra det även i dag - atl producera på lager, och staten lar 20 % eller en femtedel av lagerkostnaden. Företagen har också genom hela systemet med miljöfonder, särskilda fonder och gamla investeringsfonder velat utnyttja den skattefavör som detla innebär. De räknar med all så småningom blir det ändå så pass lockande att dricka i den här brunnen, även om del inte är del för tillfället. Då kan det vara bra att ha produktionsapparaten i full gång. Det är också naturligtvis bra att ha lager för all kunna möta en kommande efterfrågan. På den här punkten har politiken varit riktig - del är ingen tvekan om det.

Jag fann, jag tror del var hos herr Hermansson, en viss kritik mot den här lagerproduklionen med statligt slöd. Jag anser att den är ett av de bättre inslagen i konjunklurpoliliken som vi har lanserat - det är jag alldeles övertygad om. Den modellen har också kommit för all stanna.

I dag är emellertid situationen sådan, herr lalman, all vi med lock och pock får försöka, med grimma och tyglar, alt hålla igen hästen så alt han inte dricker brunnen i bollen. Del har ju en ansvarig fastighetsägare inte något iniresse av.

Om vi ser på skogsindustrin finns f n. i kanslihuset - på grund av den goda konjunktur som vi har haft inom skogsindustrin och som talar för atl vi får en förnyad efterfrågan med goda priser - något tjog av långt gående utbyggnadsplaner inom massaindustrin, pappersindustrin, sågverksindustrin och board- och plallindusirin. Vårt problem är alt övertyga förelagarna om att acceptera ett nej. Ni får inte dricka i del här läget därför att, om jag talar i bildspråk, vattnet räcker inte lill. I del här fallel begriper var och en atl råvaran hell enkelt inte räcker till.

Del hjälper inte atl vi gör våra mycket minutiösa och omsorgsfulla beräkningar av skogsbeståndet och dess möjligheter att formera sig. Del hjälper inte all vi gör alla de här inventeringarna och klart och tydligt säger ifrån alt om vi inte skall komma i en alldeles uppenbar bristsituation måste vi säga nej och nej, när det gäller investeringar som förbrukar mer råvaror än vad man förbrukar i dagens läge.

Vi säger ja lill investeringar där del är fråga om all manufakturera råvaran, all förädla den, att producera papper i stället för massa, och

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

annat sådani som inte tar av råvaran.

Man kan möjligen ta sig för huvudet ibland och undra om inte förelagarna själva borde begripa detta. Men dagens speciella gynnsamma situation gör onekligen att man vill ta vara på möjligheterna och säger alt kommer del tid, kommer det råd. Regeringen skall ändå bedöma vad som är lämpligast för oss just nu. Vi kan inte bedöma läget så som företagarna gör. Regeringen för långa överläggningar med dessa företagare som inte vill beakta begränsningen i råvaran utan vill salsa hårdare på investeringarna.

Det är möjligt alt hela vår investeringsprognos skulle se väsentligt fördelaktigare ut om också vi resonerade som skogsföretagarna: Efter oss syndafloden eller, rättare sagt, kommer dag kommer råd. Så kan vi ansvarsmässigl inte göra, även om del blir på bekostnad av alt investeringsprognosen ser sämre ut - en källa till en viss kritik och en argumenlmässig glädje för oppositionen.

När det gäller prisstegringarna och den s. k. inflationstakten har regeringen för sin del sagt att vi bör ha vissa möjligheter all hålla prisstegringen under 1976 vid ca 8 96. Om jag räknar prisstegringen tolv månader lillbaka utifrån den sista avläsningsmöjligheten, april månad, ligger vi högre, dvs. mellan 11,5 96 och 12 96 - inte på 13 96 som herr Burenslam Linder kom fram lill. Men del har sina specifika förklaringar, och än så länge är del ingenting som säger att vi skall behöva bli desavouerade när det gäller vär prognos. Jag menar också all vi med de medel som slår en regering till förfogande bör försöka hålla inflationen inom den ramen, hell enkelt därför att det är så avgörande för hela den framlidsbedömning, och även för situationen i utgångsläget, som vi har atl räkna med när vi 1977 skall släppa loss en ny landsomfattande avtalsrörelse. Vi har gjort elt inslag i den för atl la ner verkningarna, och del är den skatteuppgörelse från vilken de borgerliga partierna hoppade av, men där vi fick kontakt med löntagarorganisationerna. Etl annal inslag är självfallet alt vi med de medel som finns försöker hålla den prognos på prisutveckling och inflation, som här har angivits både vid årsskiftet och i kompletleringsproposilionen.

Jag tyckte all det ändå var en framgång alt finansutskottets majoritet så klart och oreserverat uttalade sin uppfatlning atl när nian nu är inne i en så pass markant konjunkturuppgång, med dl och annal undanlag som del extra påslaget på byggnadsinvesteringarna, skall man ändå se lill att den ekonomiska politiken inriktas på all begränsa och schacka de överslag som eventuellt kan aktualiseras.

Vi har två möjligheter alt göra delta. Dels gäller del naturligtvis alt hålla igen den statliga underbalanseringen, då varje svag finanspolitik är något av bränsle på inflationsbrasan. Dels kan man använda de pen-ningpoliliska medel som vi har till vårt förfogande. Helt i överensstämmelse med en diskussion som förts, för all del för såjänge sedan all det kanske inte är så många av riksdagens ledamöter som minns den, har regeringen och riksbanksfullmäktige atl när det gäller penningpo-

litiken gemensamt bedöma förutsättningarna och nödvändigheten av variationer på det penningpolitiska området. Följaktligen har regeringen och riksbanksledningen diskuterat detta ganska intensivt under den gångna våren, och till den ändan har riksbanksfullmäktige vid dagens sammanträde beslutat alt företa vissa åtstramande åtgärder på det penningpolitiska området för atl förhindra del eventuella överslaget i ekonomin, som ingen av oss kan acceptera. Det betyder en halv procents höjning av diskontot; dock ligger den långa räntan oförändrad. Det innebär vissa uppstramningar i fråga om penninginstitutens likviditetskvotregler, och det betyder vissa andra åtgärder inom ramen för riksbankens allmänna förhållningsorder lill banker och penninginstitut. Men det är en klar verifikation på att nu bedömer icke allenast regeringen utan även riksbanksfullmäktige situationen så, alt en allvarlig varningssignal måsle ges. En viss åtstramning i den ganska abnorma penninglikvidiiet som bankerna r n. rör sig med är också av behovet påkallad; Vi har ju f n. en likviditet i det svenska banksystemet som, om jag inte minns fel, ligger 16,6 miljarder kronor högre än för ett år sedan, och det är ju klart att med den enorma likviditeten finns det lockelser att låna ut pengar ulan den dirigering och den selektion som vi har velat att man skall tillämpa vid utlåningen, dvs. all det är den produktiva företagsamheten som i första hand skall ha krediterna, och all den mera kon-sumtionsbetonade kreditgivningen till lyx och nöjen får finna sig i vissa åtstramningar.

Varför gör vi det här? Jag behöver, herr lalman, inte understryka del. Tidigare i debatten i dag har det ju sagts alt den här nationen - som dess näringsliv är uppbyggt, som dess ekonomi ser ul, med den utvecklade industrialisering den har - står och faller med den internationella konkurrenskraft som den presterar. Påståenden om att vi tappar export-delar i den internationella handeln har spelat en roll i dagens debatt. Jag har tidigare bemött dessa påståenden och har ingen anledning all återupprepa mig. Det är ganska naturiigt atl om exporten för en nation betyder så mycket, för vår del bl. a. på det skogsindustriella områdei, är del inte överraskande om man vid en klar nedgång i efterfrågan rent statistiskt kan säga atl vi har tappat en viss exportandel av världsmarknaden. Nu kommer den tillbaka, och jag är lämligen övertygad om all vi kommer atl återvinna den här tappade promilledelen.

Frågan är emellertid allvarlig från följande utgångspunkt: Är vi på väg in i en kostnadsutveckling, som är starkare än de andra nationernas? Den allra senaste internationella jämförelsen ger knappast anledning -jag refererade ju vissa siffror nyss - till sådana farhågor. Jag tror mig ändå kunna säga atl vi, efter den uppgörelse vi träffade med lönlagar-organisationerna, har goda utsikter att få en avstämning i löneanspråken, och i sista hand är ju vad löntagarna får i saldo ett resultat av skaliepolilik och lönepolitik, som inte behöver bli mera besvärande för svensk exportindustri än för konkurrerande nationers.

Den här skatteuppgörelsen var ju i många avseenden en intressant

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

företeelse. Med den aktivitet som ett statsråd får underkasta sig har jag tillbringat åtskilliga stunder i talarstolar med att förklara all jag betraktar det som alldeles nödvändigt all vi för 1977 uppnår en överenskommelse med de stora löntagarorganisationerna just på skattepolitikens område. Genom en sådan uppgörelse och med den teknik som har använts under senare år, dvs. all finansieringen till statskassan för del bortfall som skallesänkningarna innebär kompenseras genom ett högre uttag på socialavgiften, och atl detla högre uttag får konsumera en del av löneutrymmet, en teknik, lanserad första gången från den fackliga rörelsens sida, har vi fält etl samband mellan en politisk och en facklig fråga, skattefrågan och lönefrågan, som otvivelaktigt har varil till nytta både för samhällsutvecklingen, mot inflationsutvecklingen - genom alt den har blivit mera dämpad - och för lönlagarnas saldobehällning som dl resultat av båda dessa ålgärder.

På grund av den emfas med vilken oppositionen alltid har talat om rundabordsöverläggningarnas välsignelse räknade jag med att del skulle finnas en möjlighet lill ett mera traditionellt Haga III. Jag tillät mig alt säga detta rätt tidigt på året, bl. a. vid dl lelevisionsframträdande.

Till allas vår förvåning - men förvåningen är kanske inte så slor -säger man emellertid från oppositionens sida: Vi tänker inte binda oss för någon skatteuppgörelse innevarande år, i varje fall inte om det blir fråga om samma teknik och samma modell som de lidigare skalle- och löneuppgörelserna har representerat.

När nu skatteuppgörelsen var dén ena faktorn vid löntagarorganisationernas bedömning av kommande års avtalsrörelse, fanns det ju från lönlagarsidan, det måste väl i sanningens intresse erkännas, knappast någon siörre anledning atl anmäla sitt iniresse vid den här rundabords-överläggningen. Man skulle icke lala skaller vid den, såsom oppositionens företrädare klart och tydligt hade sagt ifrån. Nu får vi lyssna till den enligt min mening alldeles omöjliga argumentationen där herr Åsling och övriga borgerliga ledamöter i finansulskonei säger: Visst hade vi velat vara med på en rundabordsöverläggning, men del skulle ha varit en rundabordsöverläggning som spänt över myckel vidare fäll än den här uppgörelsen om skatter och löner. - Del är en borlförklaring som man nog skall sätta ett kors i taket för såsom den mest kvalificerade borlförklaring den här kammaren har upplevt. De väsentliga lingen i en rundabordsöverläggning måsle vara all stoppa upp en inflationsutveckling, det måsle vara alt se lill alt kostnadsläget och inflationsutvecklingen inte försämras mer hos oss än i andra länder. Och vem kan bestrida alt löneutvecklingen, avtalsrörelsen och dess ofrånkomliga samband med skattepolitiken är de båda tyngsta och strategiskt avgörande elementen i en sådan här rundabordsöverenskommelse?

Ni vill inte vara med på del från oppositionens sida. 1 och för sig är vi inte så förskräckligt överraskade över del. Det är naturiiglvis mycket roligare att gå ut i den kommande valrörelsen utan all ha ansvaret för en överenskommelse, all vara hell fri i fråga om den löftespolitik som

ni naturligtvis, när vi kommer fram några månader i liden, kommer alt visa atl ni är rätl mästerliga i. Redan nu ser man alt det inte saknas talanger. Del är jag den förste all understryka.

Jag skall, herr lalman, på de minuter som är kvar försöka bemöta något av vad som sagts i inläggen här i dag. Herr Burenslam Linder började med all säga alt vi har den dolda arbetslösheten. När vi från regeringens sida lalar om alt vi har lyckais bra när det gäller sysselsättningen är detta således en sanning med stora modifikationer, enligt herr Burenslam Linder: Vi har, säger han, så och så många tusen i beredskapsarbete. Men del är inget fel på det. Om del är vägarbete som görs som beredskapsarbete, om vi bygger skolor eller samlingslokaler som beredskapsarbeten, om vi bygger vattenledningar, reningsverk eller vad vi nu bygger, är det inget fel. De som utför arbetet avlönas enligt gängse avtal; del är folk som gör sitt arbeie på samma sätt som andra arbetstagare, och tekniken för all utföra arbetet är densamma: Vi finansierar delta arbete med statliga medel för atl det skall komma i gång. Den övriga finansieringen sker via kommunala medel; del kan t. o. m. röra sig om etl privat beredskapsarbete, där det är en hälftendelning mellan staten och privata företagare. Men del finns ingen anledning, menarjag, att deklassera dessa arbeten - en inställning som jag av och till läser in i herr Burenslam Linders inlägg.

Sedan säger herr Burenslam Linder: Egentligen skulle vi ha haft en mycket större arbetslöshet, men företagen håller kvar sin arbetsstyrka. - Varför gör de del? Därför atl de är medvetna om all del relativt snart kommer en situation där de har förfärligt svårt att få fatt på den arbetskraft de behöver - och de behöver arbetskraften för att kunna driva sin rörelse med den vinst och den framgång som varje företagare har ambitionen atl driva sin rörelse med. Har de yrkeskunniga anställda är de rädda om dem. De nya lagarna medför visserligen vissa svårigheter för företagarna att ulan vidare avskeda folk, men den inställningen att "det går över, del blir bättre tider" har säkert medverkat lill att företagen anser all det är bäst för dem all ha kvar sin gamla kunniga arbetskraft. Del är inget fel i detta. Men man lar upp en diskussion och säger atl detta i själva verket innebär ett slag av arbetslöshet; del kan man roa sig med i akademiska församlingar, där man tycker att sådani här kan ha sitt iniresse, men i praktiken har detta resonemang, menarjag, ingen som helst relevans.

Finansministern lovade en skattereform lill 1976, säger herr Burenslam Linder, och inte får vi någon skallereform till 1976! Herr Wirtén tyckte tydligen alt del lät så bra all han repeterade det i sin inlägg. Delta är något av ordels makt över tanken!

Låt mig berätta för er hur del här hänger ihop - sedan borde ni, om ni är äriiga, i rimlighetens namn sluta med de här argumenten. Under partikongressen ställdes till de sittande kommittéerna frågan om de hade möjligheter atl komma fram med elt definitivt förslag lill 1976. Skai-leulredningens ordförande och en par av ledamöterna sade: Vi skall göra

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pol hl ken m. m.

allvarliga ansträngningar att prestera elt sådani betänkande, men något definitivt kan vi ju inte lova. I mitt skatlepolitiska inlägg, vilket som vanligt var en lång inlaga inför kongressen, sade jag detsamma - mah är inställd på atl försöka arbeta fram elt förslag, men garantier kan inte ställas.

Jag sammankallade en presskonferens omedelbart efter det inlägget, och det blev en alldeles ovanligt väl besökt sådan med 60-70 representanter för tredje statsmakten plus radio och TV. Jag ställdes gång på gång inför frågan: Garanterar nu finansministern att del kommer ett definitivt skatleförslag år 1976? Jag svarade då: Jag garanterar inte detla. Kommittén har lovat göra vad den kan, men det vore fel av mig att ställa ut några sådana garantier och rent personligt tror jag inte all man orkar med det.

De 60-70 dellagarna på presskonferensen är äriigl folk, som när som helst kan verifiera detla. Men trots detta talar man i debatten - även här i riksdagen - om finansministerns löftesbrott. Det kan naturligtvis förklaras så all någon först har sagt detta, sedan har man fått läsa det och sedan har man trott på det. Jag har givit denna förklaring för att vi inte skall behöva lyssna på sådana argument i fortsättningen.

Vi skall vara försiktiga med ulgiflsåtagandena, säger herr Burenslam Linder, och det är ju en lovvärd argumentation, men regeringen konstaterar varje år dislansen mellan ord och handling. De förändringar i statsbudgeten som föreslås under en riksdagsperiod präglas inte av någon försiktighet i utgiftsålagandena, utan del är på varje sådan punkt fråga om en expansion av utgifterna. Herr Burenslam Linder och hans partivänner följer gärna med i delvoteringarna.

Vidare envisades herr Burenstam Linder med att förhöra Sven Ekström på statsrådens löner. Jag förslår mycket väl atl Sven Ekström avstod från att svara på del. Jag skall villigt erkänna all han är siatsrådskva-lificerad, nära nog flera gånger om, men han har inte varit statsråd. Del är inte en fråga för honom alt svara på, ulan del borde vara min uppgift.

Hade stalsrådslönerna varil så höga som de är, om vi inte hade haft den progressiva beskattningen? Ja, en sådan hypotetisk frågeställning kan väl ha sitt intresse, men knappast i etl sakligt sammanhang. Jag tror atl jag kan lala inte bara å egna ulan å alla kollegers vägnar om jag säger, alt frågor och problem kring marginalskallen inte spelar någon roll i statsrådens eventuella funderingar över sina egna löner. Det är jag beredd all säga alldeles oreserverat.

Nu råkar stalsrådslönerna vara anpassade lill de löner som är elt resultat av de offentliga förhandlingarna och som gäller för de väl betalda generaldirektörerna. Följaktligen förs del inte någon diskussion om statsrådens löner. De anpassas automatiskt lill generaldireklörslönén.

En och annan inom oppositionen kan väl ha funderingar över om statsråden gör rätt för denna lön. Ja, i fråga om ansvar och arbetstid tror jag nog att en slalsrådspost är relativt likvärdig med en general-direktörsposl. Därför tycker jag att det inte heller är alldeles obefogat

all man har gjort denna anknytning. Så myckel kan jag väl säga att del när del gäller de högre statstjänstemannens löner, där generaldirektören sitter i toppen och de andra kommer därefter, sker vissa anpassningar inom ramen för ett relalionstänkande. Man ändrar inte lönen för byråchefer, avdelningschefer och överdirektörer ulan all det samtidigt sker en justering för generaldirektören. Man ändrar inte lönen för förste och andre kanslisekreierare och för amanuenser, om man inte samtidigt ändrar lönerna för de tjänstemän som ligger litet över dessa. Detta hänger ihop.

Förhandlingarna om detta förs av en arbetsmarknadsorganisation, nämligen SACO/SR, som då har som sitt speciella intresse all bevaka de anställdas synpunkter.

Herr Burenstam Linder har ju goda möjligheter att vända sig lill sitt eget sekretariat, där han i dag har en högt förtjänt medlem, som lidigare varit en lika högt förtjänt medlem av SACO:s sekretariat och följaktligen är i eminent grad sakkunnig i de här frågorna. Herr Burenstam Linder kan ju först ställa frågan lill honom, om han anser all tjänstemännen på SACO-planet över huvud laget är så överbdalda alt den här diskussionen skall behöva tas in i en ekonomisk debatt. Jag tror atl herr Burenstam Linder då får svaret all del är en ganska onödig energi som han lägger i dagen.

Om man sedan rent teoretiskt frågar om lönen hade varil lägre, om man inte haft någon progressiv beskattning, kan jag väl ge honom rätt i det. Men nu har vi ju en progressiv beskattning utifrån den myckel enkla förklaringen, alt vi vill lägga skatten med hänsyn till betalningsförmåga, all det finns en uljämningspolitisk ambition i hela vår skatlepolitiska filosofi och att den tar sig ullryck i alt vi har en progressiv beskattning.

Herr Burenslam Linder ställde ytterligare en fråga - men jag hinner naturiiglvis inte ta upp alla hans frågor, eftersom han har en fenomenal förmåga all hinna ställa mänga och olika frågor i sina inlägg - om lokaliseringspolitiken. När vi säger alt lokaliseringspolitiken i alll väsentligt är inriktad på alt hjälpa de små företagen till en nyetablering så är del sant. Statistiken visar all del är så. Del finns vissa undanlag, där även stora förelag har fått lokaliseringsstöd. Jag erinrar mig att Norrlands Skogsägare, dvs. Gunnar Hedlunds organisation, när de gjorde sin investering i Väja-Dynäs fick låna dl 50-tal miljoner - men han fick inga bidrag - av lokaliseringsmedlen. Det lånet innebar en expansion på arbetskraftssidan med någonting mellan 125 och 150 man. MoDo fick låna ungefär motsvarande summa när pappersbruket i Husum byggdes ul. Det innebar också en expansion på arbdskraflssidan med ett par hundra man. Fagersta har fåll låna pengar för all klara sina expansionsbyggnader på olika håll i Uppland och även i Fagersta. Algols fick ett slöd, både med lån och med bidrag, för all etablera sig på tre eller fyra olika platser uppe i Västerbotten. Del rörde sig då. ifall jag minns rätl, om 500-600 anslällda.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

5 Riksdagens protokoll 1975/76:147-148

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Det är därför riktigt så långt alt även stora företag har fåll lokaliseringslån, men då har det funnits mycket, myckel seriösa motiv för detta. Jag tror atl vi skulle föra en dålig lokaliseringspolitik om vi skulle slå dövörat till i de sammanhangen. Det är ju lokaliseringslänen som har initierat just de investeringar som sedan i sin tur har givit denna sysselsättning. - Men herr Burenslam Linder lalar alldeles uppåt väggarna när han försöker ge sken av alt vi här driver en politik som innebär atl det är de stora förelagen vi månar om och all de små företagen sannerligen inte skulle vara så värst myckel all hurra för. Fördagsmässigt är ju de små förelagen hell dominerande på marknaden, men de kan ju inte vara stora redan från början. Del finns ingen småföretagare som säger: Ge mig lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån, så skall jag starta en verksamhet uppe i Västerbotten - eller i Jämtland eller i Norrbotten

- som omgående ger 150, 200 eller 300 man arbete samtidigt! Förelagarna
får börja myckel försiktigare, och har de då de rätta kvaliteterna och
har satsat på den rätta produkiionen har de möjlighet alt växa vidare.
Det är en ganska banal och enkel slutsats.

Herr Hermansson tog upp några frågor. Han raljerade med den borgeriiga politiken som den lar sig uttryck i finansutskottets skrivning, och han gjorde det, tyckte jag, på etl myckel elegant och effektivt sätt

- jag vill gärna ge honom etl erkännande för delta. Men lål mig ändå
säga all den myckel akiiva politik som på etl annat och bättre sätt har
klarat oss genom svårigheterna under de senaste åren, grundlades genom
en mycket försiktig och konsoliderande politik under år 1971 och fram
lill 1973. Skulle vi ha fört samma politik under dessa år som under
1974-1975 så är del tämligen klart atl vår utlandsskuld skulle ha varil
väsentligt siörre och alt risken för elt bytesbalansunderskoll också hade
varil väsentligt större.

Att vi förde denna konsoliderande och försikliga politik förklaras av all vi 1970 befann oss milt uppe i en överansträngning som höll på att reducera hela vår valulakassa och som snabbt skapade etl stort underskott i vår handel med omvärlden. Del var en besk medicin som vi fick ta, men jag är angelägen om all understryka alt den inte ger utrymme för de klagomål som ofla förs fram. Jag tror alt del var herr Wirtén som talade om den massarbetslöshet som vi avläste dessa år. Men märk väl atl när arbetslösheten var som värst låg den i medeltal på 2,5 %, enligt AKU och den statistik vi kan basera oss på. Världen i övrigi höll sig med både 5 och 6 96 arbetslösa under de här svåra åren.

Men ännu mer intressant är all vi under dessa svåra år, då vi hade en arbetslöshet som jag villigt erkänner var för stor, hade, och det lycker jag kammarens ledamöter har anledning all komma ihåg, flera människor i arbete - del gäller såväl 1971 och 1972 som 1973 - än vi hade 1970, dä vi förstärkte den svenska arbetskraften med en immigration på 50 000 personer. Och förklaringen är enkel. Vi hade tidigare en anonym resurs av kvinnor som nu - genom särbeskaltningen och våra medvetna försök alt föra fram kvinnans likställighet på arbetsmarknaden - blev reell genom

atl de anmälde sig för arbeie. Och det är inte så överraskande att det i den situationen inte fanns möjligheter atl till var och en som snabbt marscherade ul på arbetsmarknaden säga: Du skall ha det arbetet och du skall ha det arbetet. Kvinnorna var orlsbundna och relativt oerfarna yrkesmässigt. Det måsle alltså ta sin tid alt spola in denna extra arbetskraftsresurs i produktionen. Detta använde vi åren 1971 och 1972 till genom en intensiv yrkesutbildning i arbetsmarknadsverkets regi och naturiiglvis också genom den selekliva arbetsmarknadspolitiken, i den mån den tog sig ullryck i beredskapsarbeten och annal.

Vi har några hundratusen fler människor i arbeie i dag än vi har haft lidigare, och det är etl resultat av aktiviteten inte bara under de allra senaste åren - del är en synpunkt som jag gärna vill föra in i kammarens protokoll, för den är inte alldeles ointressant.

Herr Hermansson talade om priserna på dagligvaror, och det är en iakttagelse som vi gör atl de går upp snabbare än vad medeltalet för konsumentprisökningen innebär. Jag tror alt jag förklarade detta bl. a. med all det på det här området inte finns samma möjligheter att genom ökad produktivitet kompensera lönehöjningarna. Jordbrukarna skall ha sin inkomstförbältring, och de handelsanställda skall ha sina lönehöjningar. Statistiken visar alt just de anslällda inom handels- och servicenäringarna - på grund av alt de har varit lågavlönade - haft en förhållandevis starkare lönestegring under de senaste åren än vad som gäller för löntagare i allmänhet.

Herr Åsling, som förde utskottets talan, nämnde som en specifik poäng i oppositionens verksamhet alt sänkningen av arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet ändå var någonting som borde räknas oppositionen till godo. Ja, det är jag beredd att göra rent formellt. När del gäller huruvida del reellt betyder så särdeles myckel sätter jag upp åtskilliga frågetecken.

Herr Åsling säger alt ingen kan bestrida atl det är bra för dessa företag om de kan få ned sina kostnader-och arbetsgivaravgiften aren ekvivalent till lönekostnaden. Nu är ju denna arbetsgivaravgift 4 96. Den är avdragsgill och betyder således i realiteten 2 96 netto för företagaren. Om man reducerar dessa 4 96 lill 2, så betyder det atl man reducerar net-lobelastningen från 2 till 1. Denna reduktion av arbetsgivaravgiften i det inre stödområdet motsvarar 1 96 på lönesidan. Jag föreställer mig att dessa företagare har rört sig med lönehöjningsbelopp som i stort sett motsvarar vad man har som medeltal i landet, och då ligger det någonstans mellan 15 och 18 96. Atl då den här enda procenten skulle upphöjas lill atl vara någonting som ger företagarna i dessa trakter en alldeles speciellt god start i konkurrensen - del får herr Åsling försöka inbilla någon annan.

Jag är medveten om atl LKAB fick en slant över. Det är ju ett stort förelag, där arbetsgivaravgiften spelade en viss roll. Men där har ju siluationen varil sådan att del inte blev någon utökning av antalet anställda. Jag tror inte heller att den där procenten, som är slultampen på del hela, spelar någon roll för LKAB:s allmänna ekonomi.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Kommuner och landsting måste reagera negativt, säger herr Åsling, mot uppgörelser av den typ som regeringen har träffat med löntagarorganisationerna. - Jag ser till min förskräckelse att tiden rinner i väg, herr talman, och jag hade faktiskt lovat all begränsa mig litet mer. Jag avslår från all föra ut resonemanget här. Ni har hört mina argument. Del är en felaktig slutsats herr Åsling drar.

Jag tyckte atl del låg rätt mycket i ett inslag i herr Åslings anförande. Det talade klart och tydligt för atl det i dagsläget är den selektiva politiken som på nytt får komma i förgrunden. Även om vi får den här konjunkturuppgången, som t. o. m. kanske resulterar i att vi får besvär av en helt annan art än vad vi är vana vid, så kommer vi att ha orter här i landet - bl. a. mot bakgrunden av alt vi har en arbetsmarknad som är mera så alt säga hembygdsrotfast än den har varil tidigare -där de selektiva ingripandena från arbetsmarknadsstyrelsens och regeringens sida blir nödvändiga. Därför är det litet svårt all få symmetri och harmoni i det extra generella påslaget, som herr Åsling också förordar i majoritetsförslagei, när hans argumentation klart och tydligt lalar för atl del är en annan typ av ingrepp som blir aktuell.

När han sedan i sin förtjusning talade om ambitionen med den regionala politiken, så borde kanske också herr Åsling i sina stilla stunder säga sig alt skall den ge vad herr Åsling är ule efter, så får det sannerligen bli med styrspakar från centralt håll som når väsentligt längre än vad som är fallel i dag. Den kontrovers som detta innebär bör man kanske också fundera litet över när man ger sig ut på dessa vägar.

Långtidsutredningen och dess målsättningar kan man naturligtvis ägna sig ål. Men nu har långtidsutredningen redovisat ett förslag som går fram lill 1980. Vi har en långtidsbudget som har kritiserats - bl. a. i ett inlägg av herr Burenstam Linder, vill jag minnas - därför att vi inte skulle vara beredda att på dl realistiskt sätt diskutera vad statens inkomster och utgifter kommer att innebära på längre sikt. Erfarenhetsmässigt vet jag att man här är underkastad förändringarnas lag beroende på frågor som kommer upp i den praktiska politiken. Med en naturkrafts nödvändighet skall de lösas. Jag har därmed inte sagt all jag vill fälla bilan överallt vad planering heter, men varje planering måsle ju genomföras och diskuieras med vissa reservationer. Atl jag personligen har velat göra dessa reservationer bygger nog på en viss erfarenhet.

Herr Wirtén lalar om "massarbetslösheten". Jag har bemött delta. För dagen har vi goda utsikter all hålla en bra sysselsättning, och i dag har vi en sysselsättning som är så god att den kanske bör verifieras med några siffror.

I april var del 64 000 lediga och obesatta platser vid arbetsförmedlingarna, och det var samma månad 38 000 som sökte arbete. Av dessa 38 000 som sökte arbeie var en tredjedel över 60 år gamla.

När man talar om den här aktiviteten som vi driver för alt kunna ge arbeie till partiellt arbetsföra, så har vi naturiiglvis där en resurs all ta vara på. Men ingen konjunklurpolilik i världen, ingen efterfrågan i

världen klarar den sysselsättningsaspekten. Det finns bara en möjlighet atl klara detta, och del är atl samhället går in med de åtgärder vi praktiserar. Antalet sysselsatta på halvskyddade och helskyddade verkstäder ökar ju därför alt det rör sig om en lidigare helt bortglömd människogrupp som vi nu lar fram ur anonymiteten och ger en mänsklig tillvaro, i varje fall vad gäller arbetets eget värde.

Herr talman! Om jag skulle vara verkligt ambitiös skulle jag ju fortsätta en bra stund lill. Men jag har väl sagt det mesta om vad jag ville säga i detta inledande anförande, och jag tackar för herr talmannens tålmodighet atl inte slå klubban i bordel, trots att jag har överskridit tiden.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag missunnar förvisso inte herr Hermansson del översvallande beröm som finansministern nyss gav honom. Jag vill bara göra den noteringen i marginalen, att det är kanske inte utan anledning som herr Hermansson lyckeratt åren 1971-1973 var så idylliska urekonomisk-politisksynpunkt. Del var ju de år då herr Hermansson hade dl verkligt inflytande på finansministerns politik, och då kanske det finns ett samband där också med berömmet.

Herr finansministern polemiserar mot min karakteristik av nyttan med sänkning av arbetsgivaravgiften i inre stödområdet. Jag vill betona att del är en marginell företeelse, men jag tog den som exempel på konkreta ålgärder. Jag skulle tänka mig all finansministerns partivänner i Jämtlands läns landsting, som kan notera alt man gör en besparing på personalbudgeten på 4-5 milj. kr. i år, inte delar finansministerns åsikt atl det saknar betydelse. Självfallet ger del lill effekt att man i den offentliga verksamheien får ökade resurser på personalsidan, ökade resurser all anställa mer personal inom vårdsektorn etc. Där har vi alltså ett exempel på en direkt sysselsättningsstimulerande effekt av den ifrågavarande åtgärden.

När del gäller regionalpolitiken talar finansministern betecknande nog om all man behöver ta lill siyrspakar, som han säger, för att klara detta. Ja, jag tror alt del vikliga är all man i sin politik har en annan attityd än den socialdemokratiska regeringen, nämligen att man erkänner all folk måste få jobb där de bor. Den diskussionen har ju finansministern och jag fört lidigare här i kammaren, och vi skall kanske inte trötta kammaren med all upprepa den. Men jag tror del är myckel väsentligt alt ha den utgångspunkten i diskussionen, att man skall acceplera all människorna fär samma chans lill arbete oavseii var de bor. Del är jag beredd all verka för. Men uppenbart är alt finansministern inte är beredd att medverka lill det, del har jag förstått tidigare.

Så lill sist något om skalleuppgörelsen. Den är naturligtvis, lösryckt från stabiliseringspoliliken i slorl. av begränsat iniresse från ekonomisk-

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

politisk synpunkt. Och där överträffade finansministern sig själv, när han i realiteten polemiserade mot riksdagen och mot del beslut som riksdagen i december fattade om en beställning av en slabiliseringspolilik, som skulle la upp den ekonomiska politiken i hela dess vidd, alltså inte enbart skattepolitiken.

Hert BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsråden är förvisso väl förtjänta av sina höga löner. Något annal harjag inte haft oförsyntheten att säga. Statsråden är förtjänta av sina höga löner - och stora löneökningar - därför all skatterna är sådana som de är. Det är det som är min poäng.

Jag frågade herr Sträng: Skulle dessa löneökningar för statsråden -och för den delen också för generaldirektörer och andra högre inkomsttagare - ha varit så stora före skall som fallel är, om inte större delen av löneökningarna hade gått till skall? Och finansministern var hygglig nog att svara pä den frågan. Han sade då först all marginalskallen spelar ingen roll. Det skulle ha blivit lika stora höjningar i alla fall. Men när han gav del svaret märkte han kanske atl det inte lät så bra ur jäni-likhetssynpunkl, och efter ett ögonblick kom han därför med ett nytt svar, som var ungefär så här: Nej, löneökningarna skulle ha varil -mindre för dessa högre tjänstemän och statsråd, om del inte hade varil för den progressiva skallen - men den måsle vi ju ha eftersom vi skallar efter bärkraft. Nåväl, men då är del intressant att vela: Vilkel av dessa tvä svar är del som finansministern vill salsa på?

Sedan beskrev statsministern den rådande hierarkin och sade att man höjer för departementssekreterare, byråchefer osv., och slutligen är man tvungen alt höja lönerna också för statsråden. Ja, jag vill inte säga emot del. Men jag säger alt brutloökningen i kronor räknat på toppen, alltså för de höga inkomsttagarna, har på grund av de enorma marginalskatterna blivit myckel siörre än de annars skulle vara. Det är del som är min poäng.

Vidare sade herr Sträng all jag borde konsullera den förträfflige f d. SACO-man som finns i min närhet och fråga honom hur del går lill i sådana här sammanhang. Del har jag också gjort. Och då visade del sig bl. a. alt generaldireklörslöner är del inte alls SACO/SR som driver på och förhandlar om, ulan där är del arbetsgivaren-staten som själv bestämmer. Del är f ö. ganska svagt all i sådana här sammanhang skylla på SACO/SR. Där försvarar man bara sina intressen - sådana som skatterna nu är!

Nu harjag inte alls tagit upp denna fråga för atl gnabbas om huruvida statsråden har höga löner eller inte. Del är inte alls del som frågan gäller, utan kärnfrågan är hur vårt skattesystem f n. fungerar. Är del de enormt höga marginalskatterna som driver upp löneökningskraven och ger dessa mycket stora brullolöneökningar, som är inflationsdrivande? Erkänner man del - och del gjorde herr Sträng till hälften i sitt inlägg till mig - så har man också erkänt au skattesvstemel, sådant del nu är, har all-

varliga nackdelar.

Vad slutligen gäller den dolda arbetslösheten vill jag säga att vi deklasserar ingen människa. Vad vi gör gällande är alt del finns en risk, om man inte är medveten om denna dolda arbetslöshet som förvisso finns, atl man inte sätter in ordentliga ekonomisk-politiska åtgärder för atl bota den.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. tn.

Hert WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Finansministern sade all vi är duktiga när det gäller all föra en löftespolitik. Jag vet inte vad det var som föresvävade herr Sträng när han sade del. Men jag måste ställa frågan: Vilka förbättringar för barnfamiljer och äldre - alltså de två grupper som vi i folkpartiet har prioriterat - är del som socialdemokraterna inte vill vara med om att genomföra? Skall del vara någon mening med en sådan löst utkastad beskyllning,, så måste herr Sträng vara snäll och precisera sig.

När jag kritiserade arbetslösheten 1971-1972 var det mot bakgrund av att vi enligt min uppfatlning - del är f ö. många fackekonomer som har samma uppfatlning - hade kunnal undgå den, som herr Sträng här lidigare erkände, alltför stora arbetslösheten dä, om vi i tid satt in stimulansåtgärder. Regeringen tvingades till en aktivare konjunklurpolilik 1974. Jag erinrar om den sänkning av momsen som genomfördes då. Det var den jämförelsen jag gjorde, och den håller.

Ordet massarbetslöshet använde jag när jag talade om det vi klarat oss undan de senaste åren, dvs. den myckel stora arbetslöshet som jämförbara industriländer tyvärr har fåll uppleva under dessa två år.

Herr Sträng tog också upp investeringsverksamhetens omfattning. Egendomligt nog verkade herr Sträng rädd för alt den skall bli för slor. Han använde den bild om hästen som jag använde i mitt inledningsanförande. Han tyckte all del var risk för all den skulle dricka för mycket. Enligt herr Sträng är problemet all vaiinei renl av tar slul. Om man skall översälla det här bildspråket är finansministern alltså bekymrad för att investeringarna skall bli för omfattande. Då måste man ställa frågan: Varför i all världen stimulerar man då investeringsverksamheten genom höjda avdrag nu? Sanningen är den att vi behöver en ökning på 5 a 6 96 av investeringarna - det är långtidsutredningens uträkning. I år blir ökningen knappt 1 96. Förra året var den också bara knappt I 96 mot av departementet förutspådda 9-10 96, som finansministern själv påpekade. Mer än så blir det alltså inte trots de höjda avdragen. Del finns verkligen ingen anledning all oroa sig för atl investeringarna skall bli för stora. Det är motsatsen som bör ge anledning lill oro, särskilt när del gäller den mindre och medelstora företagsamheten.

Hert HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng beslridde inte att ökningen av priserna pä dagligvaror under de senaste tolv månaderna har varil dubbelt så kraftig som under föregående tolvmånadersperiod. Men han säger atl del inte

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

hjälper med prisstopp - den här utvecklingen beror på saker som man inte har kunnal göra någonting ål. Han anförde här framför alll lönerna för de handelsanställda och ersättningar till jordbrukare.

Jag vill påpeka atl de handelsanställdas löner utgör en myckel lilen del av omsättningen inom handeln. Det finns faktiskt andra poster, berörda av pris- och kartellnämnden, som också har ökat kraftigt. 1 elt av sina senaste meddelanden lalar man om del. Av ökningen av priserna i dagligvaruhandeln under årets fyra första månader på i genomsnitt 6,1 96 beror inte mindre än 2,1 procentenheter, alltså en tredjedel, på höjda handelsmarginaler. Där borde enligt min mening pris- och karlellnämnden kunna gå in. Vi har faktiskt som bekant - och del har jag prisat regeringen för - prisslopp på vissa livsmedel. Del går tydligen att upprätthålla. Då förstår jag inte all herr Sträng kan bestrida atl det skulle vara möjligt alt utvidga prissloppet lill alla dagligvaror, som vi har krävl.

Jag är nalurligtvis medvden om att prisstoppsinsirumentd är trubbigt under kapitalismen. Det är elt vapen som man får använda för alt försöka all stoppa prisstegringarna, precis som man kan använda skattepolitiken och andra ekonomiska vapen. Men därför all man inte når full effekt bör man ju inte låta bli atl använda det!

Herr Åsling sade i sitt senaste anförande atl jag skulle ha betraktat åren 1971-1973 som idylliska. Nej, del gör jag inte alls, och det vet nog herr Åsling mycket väl. Vad jag reagerade mot i utskottels betänkande värden typen av skrivning där man liksom påstod atl utvecklingen under de senaste åren hell och hållet hade skilt sig från den man hade under den lidigare riksdagsperioden. Det politiska syftet bakom den skrivningen var ju väldigt klart. Skall vi göra en allvarligare analys av dessa frågor får vi undersöka den faktiska ekonomiska utveckling som har ägt rum och som regering och riksdag under kapitalismen med dess lagbundenhet inte behärskar därför alt de inte använder de maktmedel som är nödvändiga.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Herr Åsling började med att säga att skatteuppgörelsen och den till skalleuppgörelsen hörande moderalionen av löneanspråken har en begränsad betydelse. Jag menar all den helt enkelt har en avgörande betydelse. Jag tror an herr Åsling kommer till samma slutsals vid mogen eftertanke.

Men sedan vill jag erinra om hur årets strandade Haga 111 förlöpte. Oppositionen kom till del s. k. runda bordel. Vi tog så ambitiöst på del hela alt riksbankschefen lämnade en mycket utförlig föredragning över hela det fält som han har ansvaret för och de prognoser som han vågade ställa för framliden. Finansdepartementets planeringschef gav den internationella översikten och de prognoser som vi tror oss kunna ställa i finansdepartementet. Pris- och kariellnämndens chef lämnade en lika noggrann och omsorgsfull redovisning över prisutvecklingen, dagssilua-tionen och vilka möjligheter pris- och karlellnämnden räknade med all

ha för all kunna behärska den framöver.

Oppositionen fick således en karlläggning av hela det material som i sina grundläggande avsnitt avgör hur vi skall bedöma situationen framöver. Men oppositionen ville inte debattera. Man lyssnade på föredragningarna men ville inte gå in i en allvarlig diskussion och en för oppositionen bindande överenskommelse i framför alll skallefrågan. Och den var nyckelfrågan för lönerörelsen och därnied också för hela överläggningen.

Jag har lidigare sagt och jag är beredd att upprepa del här i dag: Här visade sig de två stora löntagarorganisationerna besitta etl samhällsansvar och en känsla för nödvändigheten av att medverka i den allvarliga situation som vi ständigt befinner oss i, som det vore glädjande och dessutom klädsamt om oppositionen hade kunnat svinga sig upp till. Tyvärr blev vi missräknade på den punkten.

Herr Burenstam Linder log upp detta med den progressiva beskattningen. Statsrådens löner är helt ointressanta i detta sammanhang. Vi har en progressiv beskattning som slår i de högre lönelägena helt enkelt därför att socialdemokratin har den allmänna ekonomiska filosofin att del inte bör vara särdeles stora skillnader i ekonomiski avseende mellan människor i olika samhällsfunktioner, även om den ene kallas statsråd eller generaldirektör och den andre kallas vårdbiträde eller metallarbetare. Del är detta som har varil vägledande för hela skattepolitiken. Man når inte del resultatet med mindre än alt man har en progressiv skalleskala. Den är dl ultryck för skaltebdalning efter förmåga. Och skallebdalning måste vi ha, om vi skall kunna fullfölja den välfärdssamhällets utgiftspolitik som jag har funnit att man även från moderaia samlingspartiet gärna är med och röstar för men är betänksam för när del gäller betalningen.

När jag beskyller oppositionen för löftespolilik, herr Wirtén, behöver jag som stöd för de beskyllningarna bara studera vad som har hänt under den gångna riksdagen. Ni ligger ju allesammans på överbud och överstiger väsentligt kostnadsramarna. 1 en del fall har ni lyckais få riksdagen med er, i andra fall inte. Men era anspråk har varil långtgående. För herr Wirléns och hans partivänners räkning har det bl. a. rört sig om indexreglering av såväl skaller som barnbidrag, skattefrihet för gåvor av olika slag, slopad reklamskatt m. m. Alll detla är saker som försämrar bud-getutfallel men som kan gå väl in hos dem man vänder sig till, då man säger atl vi vill göra den lättnaden här och den lättnaden där. Det är en löftespolilik som i dagens ekonomiska perspektiv inte är i överensstämmelse med vad man som ansvarsfull politisk ledare bör göra sig lill tolk .för i den offentliga diskussionen.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Hert WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Folkpartiet föreslår nya utgifter på sammanlagt 400 milj. kr. för det här budgetåret. Del går bl. a. lill bättre vårdutbildning, bättre hjälp till handikappade, miljövårdsinsatser, SJ, vägar, u-hjälp och en rejäl

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

satsning på mer jobb i de mindre förelagen.

Vi har också föreslagit besparingar på sammanlagt 70 milj. kr., i första hand genom all säga nej lill fortsatt projektering av fler kärnkraftverk

- de två resterande i utökningen från elva lill tretton. Vi finansierar
resten av de nya utgifterna genom att föreslå atl sprilbeskallningen följer
med prisutvecklingen på övriga konsumtionsvaror. Del ger ungefär 300
milj. kr. Det är så vi hanterat budgetåret 1976/77, och här finns verkligen
ingen oansvarighet, herr finansminister.

Vad gäller de kommande åren vet herr finansministern att vi klart uttalat all vi för de reformer vi satsat på - jag har tidigare talat om vilka områden vi prioriterar - kommer alt ta del ekonomiska ansvaret och stå för dessa kostnader. Jag tror inte del finns skäl alt fortsätta kritiken mot folkpartiet för en oansvarig löftespolilik.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern försöker ge konferensen i mars sken av alt ha varil dl finare kalas. Det är klart atl del är otacksamt och kanske oartigl av en gäst all försöka ge den dess rätta proportioner. Men det bör kanske ändå sägas all regeringen verkligen inte gick lill verkei i en anda all nå konstruktiva resultat mot bakgrund av riksdagens beställning av en stabiliseringspolitisk konferens på bred bas. När finansministern åberopar atl t. ex. riksbankschefen var närvarande sä var del faktiskt på inbjudan av riksdagen och inte av regeringen. Med andra ord: Regeringen gick lill verkei med den uppenbara viljan alt diskutera skattefrågan isolerat, och det är, som jag sagt lidigare, ur stabiliseringspolitisk synpunkt en ganska meningslös åtgärd, efiersom del här var fråga om eli inslag i den slabiliseringspoliliska överläggningen. Dessuiom

- och del kanske inte heller är alldeles betydelselöst, herr finansminister

- var den emot riksdagens intentioner från december. Låt oss en gång för alla slå fast atl regeringen inte hade någon politisk vilja atl göra något allvarligt av den slabiliseringspoliliska överläggning som riksdagen i december beslöt atl man skulle ha.

Finansministern har lidigare talat om prognoserna, framför alll prognoserna för investeringsutvecklingen i näringslivet, som är av stort intresse med hänsyn lill sysselsättningsutvecklingen. Han sade all han tog prognoserna med ro, och jag tror att vi alla här i kammaren har dl iniryck av alt finansministern brukar göra del. Men om investeringarna i näringslivet ett bestämt år, 1975. enligt finansplanen förväntades öka med 10 96 och utfallet blev en ökning med I 96, då måsle del väl ändå finnas saklig grund för alt göra en omprövning av den ekonomiska politiken. Det är den omprövningen som vi från oppositionens sida anser all man nu måsie göra. Man måsle alliså prioritera investeringarna i näringslivet på dl hell annal sätt än regeringen föreslagit.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! All del inte bör vara stora skillnader i inkomster mellan

individer är elt allmänt uttalande som jag kan ställa mig bakom. Men om man ordnar till sådana enorma marginalskatter som regeringen gjort blir del ju en form av dubbelspel - ty för att reparera skadan av dessa marginalskatter medverkar regeringen sedan lill myckel kraftiga bruttolöneökningar, vilkel har den sociala olägenheten med sig all del uppstår iögonenfallande inkomstolikheter före skatt.

I sitt första inlägg konstaterade herr Sträng med belåtenhet att svenska byggföretag har haft framgångar utomlands, och del finns all anledning att glädja sig över det. Men en intressant reflexion som man då kan göra är ju alt de svenskar som är anslällda i dessa företag och arbelar utomlands faktiskt enligt de regler som gäller inte betalar skall i Sverige, vilkel nalurligtvis påverkar konkurrensförhållandena för de förelag som på detta sätt arbelar i utlandet. Annorlunda är del för de företag som har all tampas med den verkliga svenska kostnadsnivån, inräknat då del skattetryck som vi har.

Herr Sträng tvingades också konstatera atl man kanske måste justera ner exporiprognosen, och jag tror alt detta är riktigt. Det måsle man göra. Det sade moderaterna i sin motion i januari, vi har konstaterat detsamma i den motion som vi har väckt nu, och vi är glada över att finansministern ansluter sig till den uppfattning som vi givit uttryck för.

Vi har även förklarat att med stor sannolikhet kommer inflationstakten i landet all bli snabbare än finansministern säger, och jag tyckte alt jag kunde utläsa i herr Strängs anförande nu en viss lutning ål att gå med på all sannolikt håller inte de prisslegringsförulsägelser som regeringen hittills har gjort. Jag konstaterade i mitt huvudanförande att prisstegringarna hittills i år har varit 4,2 96, och jag sade alt del motsvarade på årsbas kanske upp emot 13 96. Jag gör inte den prognosen all det verkligen skall bli 13 96, ulan jag säger som vi har framhållit i vår moiion, att myckel pekar på all prisstegringarna kommer an bli över 10 96 i år. Del är väsentligt mera än regeringen har förutsagt.

Det är möjligt all den diskonloändring som lär ha gjorts i dag bidrar lill alt höja en del priser. Vi har läst att jordbruksöverenskommelsen utlöser prisstegringar från den 1 juli, och det vore intressant atl höra om herr Sträng som någon sorts valfläsk tänker öka de omfattande livs-medelssubvenlioner som förekommer f n., i en ansträngning all inför valrörelsen hålla prisstegringarna nere.

Slutligen tror jag inte all det är en bra utgångspunkt för att hålla prisstegringarna nere all ha löneskaiieökningar med mer än 6 96 i bagaget lill den 1 januari nästa år. Genomförandel av en sådan ålgärd höjer kostnadsnivån myckel.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Låt mig först anknyta till elt ultalande som herr Sträng gjorde redan i sitt inledande anförande, där han sade så här: ""Vi kommer aldrig ifrån konjunkturväxlingarna. De ligger i utvecklingens egen logik."

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Ja, det är rikligt sä länge man stannar i del kapitalistiska samhället. Där är konjunkturväxlingarna en lag. Men jag vill erinra om att det fortfarande finns mänga socialdemokraler som menar alt man inte skall stanna kvar i evighet i kapitalismen ulan som vill skapa ett socialistiskt samhälle med planekonomi. Då ställer sig frågan på dl annal sätt.

Nu har visserligen en slor del av svenska folket sett hur statsminister Palme i en debatt med herr Bohman förnekade alt man vill lämna biandekonomins samhälle, men jag tror atl herr Palme där ställt sig på en felaktig, antikverad och omodern ståndpunkt.

Som många andra lyssnare hade jag i morse tillfälle all höra elt uttalande i radion av den bekante nationalekonomen professor Erik Lundberg. Han är inte precis känd för alt vara socialist, utan snarast konservaliv. Han förklarade myckel bestämt all ville man ha en politik som bekämpar de stora förmögenhetsskillnaderna och den starka koncentrationen i aklieägandd, kunde man inte stanna kvar i det biandekonomiska samhället. Då måsle man gå över till en annan samhällstyp. När den insikten börjar sprida sig också bland konservativa nationalekonomer, finner jag del myckel besynnerligt att den socialdemokratiske statsministern inte ens vågar gä så långt på vägen i försvarelav sitt partis program.

Några ord också om skattefrågan. Del är rätt typiskt all herr Burenslam Linder och andra moderater bara talar om den direkta statsskatten och kritiserar marginalskatterna och progressivilden. Det gör man för att man bara är intresserad av de höga inkomsttagarnas problem.

För den stora massan av de svenska inkomsttagarna är ju de indirekta skatterna och kommunalskatterna del stora problemet och de verkligt betungande posterna. De indirekta skatterna ger sammanlagt 39 miljarder till staten, de direkta stalsskauerna bara 25 miljarder. Kommunalskatterna ger ungefär 33 miljarder, enligt siffrorna för del senaste året. Även om man haren inkomst på 70 000-80 000 kronor, tar konin-iunalskatien en siörre del av inkomsten än den direkta slalsskaiten. Det är alliså framför alll reformer på den indirekta beskattningens och kommunalskattens område som är nödvändiga.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Mina medarbetare och jag har gjort oss rätt myckel besvär med att försöka få en uppfattning om vad herr Wirténs och hans partivänners olika löften skulle innebära materialiserade i pengar. Del stannar inie vid blygsamma 400 miljoner - herr Wirfen får både sex- och sjudubbla den siffran. Del finns material på detta.

Till herr Åsling vill jag säga alt på en punkt är jag nalurligtvis överens med honon-i: i den situation där vi befinner oss nu med vår bytesbalans och med vårt behov av all hävda oss internationellt måsle den begränsade kreditgivning, som kommer alt bli en följd av nya skärpningar på del kreditpolitiska områdei, klart prioriteras till näringslivet. Men jag tror del vore klokt om herr Åsling tänkte efter hur den prioriteringen skall göras. Räkna då näringslivet som en grupp som behandlas någorlunda

likvärdigt. Man kan inte göra en prioritering på del sättet, all man sitter i riksdagen och bestämmer all på något specifikt område, som det uttrycks av finansutskottet, får det inte vara några köer, där skall dörrarna slå öppna. Gör man så har man alla utsikter all komma snett med den värdering, prioritering och avvägning som behöver göras. Herr Åsling förslår mycket väl vad jag menar när jag säger detta.

Herr Burenslam Linder lalar rent allmänt om enormt stora lönehöjningar. Men sådana kan ju inte se dagens ljus om del inte finns en motpart som är beredd atl betala de enormt stora lönehöjningarna. Del är detta vi har upplevt under 1975, vilket är i viss mån överraskande även för mig.

Om man gör en ceniral uppgörelse på 13 96, och detla sedan lokalt ule på de olika arbetsplatserna ogenerat omvandlas lill en uppgörelse som slutar på 18 96, då måsle det ju finnas någonting all la av. Frän den utgångspunkten all del finns något atl ta av är det i och för sig inte orimligt atl det är de anslällda och arbelarna som lar hand om detta. Där det inte finns något alt ta, herr Burenslam Linder, är man inte lika generös med lönehöjningarna.

Herr Burenstam Linder lalar om all man redan iniecknat 6 96 till 1977 och att del må räcka med detla. Del är emellertid en inteckning som man är på del klara med kommer all räknas av i del utrymme som står lill förfogande. Vad som därefier blir över vet varken herr Burenslam Linder el ler jag någonting om. Det får bli föremål fören diskussion mellan de förhandlande parterna. Förhoppningsvis kommer man fram till något av en kompromiss som kan anses accepiabel från båda håll, ulan all därför näringslivet går över styr.

Jag vill sedan vända mig lill herr Hermansson - jag kanske borde ha gjort del i milt förra inlägg. 1 diskussionen om det absoluta prisstoppet - som nalurligtvis har sitt iniresse när det gäller livsmedelspriserna och dagligvarorna - säger herr Hermansson an det finns ju andra ting än löner som ligger i bakgrunden när priserna siiger; del är handelsmarginalerna. Men, herr Herniansson, det är ju handelsmarginalerna som lönerna skall betalas av. Det kommer man aldrig ifrån. Varje handlare måsle ju köpa in sin vara och han måste lägga på något innan han säljer den för all läcka sina kostnader för löner och lokaler och vad del än kan vara. Jag förstår över huvud laget inte herr Hermansson i den diskussionen. Herr Hermansson måste hålla med mig om all det kanske var elt förfluget argunient.

Herr Burenstam Linder frågade: Tänker finansministern inför uppgörelsen med jordbruket göra valfläsk av an man ökar subventionerna? Jag vill inte använda beteckningen valfläsk för en så allvarlig fråga. För mig är del helt avgörande: Hur utvecklar sig den svenska inflationen? Vad får den för verkan på del hell väsentliga området, nämligen löneanspråken, i fortsättningen? Del är den frågan som blir avgörande för hur vi skall hantera en kommande jordbruksuppgörelse. Jag hoppas all del skall finnas möjligheier att klara del. Men del vore fel av mig all

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

säga all inte den alldeles övervägande synpunkten ändå är all vi kan hålla en prisstegring inom ramen för de prognoser som vi har ställt. Del är på detta som vi kan bygga upp den måttlighet i lönerörelsen som vi allesamman är intresserade av.

Hert FÄLLDIN (c):

Herr talman! Internationellt är den ekonomiska aktiviteten nu på väg uppåt. Men del innebär inte alt lågkonjunkturens verkningar hell är övervunna för svenskt vidkommande. Det gamla mönstret enligt vilket de olika konjunklurfaserna infaller senare i Sverige än i de stora industriländerna tycks beslå denna gång också. Därför måsle den ekonomiska politiken vara relativt expansiv ännu en tid för all produktion och sysselsättning skall kunna hållas uppe.

Sysselsättningen utgör annars fortfarande det mest positiva inslaget i den svenska ekonomin. Del verkar som om företagens ökade intresse all hålla kvar arbetskraften skulle bestå genom hela lågkonjunkturen. Samtidigt har de olika sysselsällningspoliliska åtgärderna gett förelagen möjligheter all förverkliga denna strävan. Lagerstödel, fondfrisläppen och de olika bidragen till utbildning internt inom företagen har sålunda medverkat lill alt åtminstone de siörre förelagen fåll belydligl bättre förutsättningar atl hålla kvar arbetskraft än de hade tidigare. Det har också skett en viss nyrekrytering. Den har delvis varit en följd av all fler och fler arbetstagare väljer att arbeta på deltid och alt den s. k. korttids-frånvaron ökat. Den befarade arbetslösheten har emellertid pä så sätt kunnal hållas nere.

Samtidigt måsle vi konstatera atl sysselsättningsläget på många sätt är labilt. Eu tecken är ökningen av antalet sysselsatta i beredskapsarbeten och en motsvarande ökning när det gäller arbetsmarknadsutbildning. Del rör sig i det fallet i mycket stor utsträckning om ungdom. Man kan säga all del har gått all få stopp på ökningen av ungdomsarbetslösheten tack vare atl beredskapsarbetena har ökat i så stor omfattning. Däremot har ansträngningarna att få fler ungdomar sysselsatta på den öppna arbetsmarknaden i stort sen varit resultailösa. Ungdomar och nytilllrädande kvinnor kommer all få del kärvt på den öppna arbetsmarknaden ännu en tid framöver. Därför är del nödvändigl atl fortsätta de nuvarande sysselsäitningspoliiiska insatserna och t. o. m. att öka dem. Bl. a. gäller del atl bereda arbeie ål de ungdomar som i dagarna lämnar skolan. En neddragning av beredskapsarbetena skulle under alla förhållanden direkt ge utslag i ökad arbetslöshet.

Industriinvesteringarnas långsamma utveckling hör till de inslag i ekonomin som inger verklig oro. Inte minst under den gångna delen av 1976 har del sken en markant uppbromsning av investeringsverksamheten. Detta har ett klan samband med det allt lägre kapacilets-utnyttjandd i bl. a. verkstadsindustrin, den sjunkande lönsamheten och den omfattande uppbindningen av kapilal för produktion på lager, Osäkerheten om hur kostnaderna kommer atl utvecklas bidrar också till

atl alll fler investeringsprojekt ställs på framtiden.

Detta är en utveckling som vi på alla sätt måste försöka bryta. En fortsatt positiv utveckling av industriinvesteringarna är, som det framhållits många gånger, en avgörande förutsättning både för alt vi skall få bort underskottet i utrikesaffärerna inom rimlig lid och för all del skall gå all uppnå en fortsatt standardhöjning.

Tendenserna lill uppbromsning i industriinvesteringarna var tydliga redan i början av året. Det stod då hell klart, all den uppgång pä 9-10 % under 1975 som hade föruiskickals i förra årets finansplaner inte hade förverkligats. Fackmännen pekade också på riskerna för fortsall nedgång under 1976. Därför väckle ceniern tillsammans med folkpartiet i den ekonomisk-politiska motionen i januari förslag om an investeringsstödet skulle förslärkas. Förslagen utformades i första hand med lanke på de mindre förelagen. De förslag som regeringen kort dessförinnan hade lagt fram i budgeten tog, som vi såg det, ensidigt sikte på de riktigt stora företagen och de statligt ägda företagen. Bl. a. gällde del stora medels-tillskott lill Oärde AP-fonden och till Statsföretag.

Oppositionspartierna fick så småningom igenom en utökad kreditgivning lill de mindre och medelstora företagen via de s. k. mellanhandsinstitulen. Däremot fälldes förslaget om en höjning av investerings-avdraget och del motsvarande bidraget. Förslagel om en höjning av anslaget till företagareföreningarnas låneverksamhd föll också efter det all även moderaterna gått emot det.

Beslutet om en ökad medelstilldelning till mellanhandsinstitulen kritiseras nu av finansutskoltels socialdemokrater. Man menar all del är fel alt på detta sätt prioritera dl visst område av kredilmarknaden och menar an del minskar möjligheterna all bedriva en effektiv kredilpolilik. Finansministern var i etl av sina anföranden inne på samma tankegångar.

Jag kan gärna säga atl det i och för sig är en synpunkt som man kan ha viss respeki för. Men vad socialdemokraterna och finansministern glömmer bort är all vårt förslag och riksdagens beslul egentligen är en konsekvens av att regeringen och riksdagens socialdemokrater i så hög grad prioriterat etl antal kapitalslukande jälleprojeki, alt det finns en uppenbar risk för alt del inte blir något kapital över lill de många små men oerhört viktiga investeringarna i mindre och medelstora förelag. Socialdemokraterna tycks mena att man skall godta alt riksdagen gång på gång reserverar kapilal och andra resurser för del ena storprojektet efter del andra och att de mindre förelagen sedan helt enkelt får nöja sig med del som kan bli kvar därefter. Den sorlens ransonering av kapital och andra resurser är inte bara ekonomiskt tvivelaktig - den är också i högsta grad osolidarisk. Vi i ceniern vill att alla skall behandlas lika vare sig del gäller dl stort företag eller det är fråga om elt litet företag.

Del är naturiiglvis med en viss tillfredsställelse som vi i ceniern ser på regeringens ändrade inställning lill höjning av invesleringsavdragd och investeringsbidraget. Man kan samtidigt inte komma ifrån atl liden har runnit i väg alldeles i onödan från det vi väckle detta förslag och

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

till dess all socialdemokraterna är beredda att acceptera det. Förutsättningarna är i dag betydligt sämre än för tre lill fyra månader sedan att hejda den påbörjade nedgången i industriinvesteringarna. När en utveckling av det här slaget kommii i gång är det inte lätt att få stopp på den.

Dessutom är del ulan tvivel en brist atl näringslivets byggnadsinvesteringar inte kon-imil med den här gången heller i regeringsförslaget. Nu liksom lidigare är invändningen alt de olika investeringsfonderna skulle kunna las i anspråk för delta. Men då har man på socialdemokratiskt håll på nyll glömi bort, an det är en möjlighet som i praktiken bara står öppen för ett jämförelsevis litet antal storförelag.

Man kan inte heller komma ifrån all den vacklande inställning lill storleken på investeringsstödet, som regeringen och socialdemokraterna visat nu under våren, skapat förvirring hos niänga av de företagare som är berörda. När riksdagen i mitten av mars lättade beslutet om all invesleringsavdragd även i fortsättningen skulle vara 10 96 och bidraget 4 96 rättade företagarna sig nalurligtvis efter del. Bara en och en halv månad därefier föreslår regeringen en höjning av avdraget lill 25 96 och av bidraget lill 10 96. Man måsle förstå, all de som har gjort investeringar under mars och april känner sig lurade och atl dl sådant handlingssätt väcker aggressioner inte bara mot dem som handlar på detta sätt ulan också mot skattesystemet som sådani och mot alla svårtolkade lagar och bestämmelser.

Den i sista hand avgörande förutsättningen föran exporten skall skjuta fart och svenska förelag kunna återta förlorade marknadsandelar på världsmarknaden är att pris- och kostnadsutvecklingen kan bemästras. Den kraftiga inflationen i Sverige under 1975, samtidigt med atl prisutvecklingen trappades ner i flera av våra viktigaste konkurrentländer, ledde lill alt den lidigare relativt förmänliga konkurrenssituationen för svenskt vidkommande gick förlorad. En ytterligare försämring av kostnadsläget i vårt land i förhållande till våra konkurrentländer skulle hell säkert leda till all den väntade internationella konjunkturuppgången i stor utsträckning gick Sverige förbi.

Riksdagen begärde i slutet av förra året, att regeringen i anslutning lill den kommande avtalsrörelsen skulle ta initiativ lill överiäggningar om en program mot inflationen och ålgärder för atl förbättra bytesbalansen. Nu har finansministern i sitt anförande gjort ett ganska stort nummer av atl oppositionen inte var beredd all acceptera del skalleprovisorium som såvitt jag kunde finna var del enda konkreia som regeringen förde till delta bo. Finansministern har själv här i kammaren sagt alt han använde mycken tid och många talarstolar för att inför de här överläggningarna förklara all del var fråga om alt skapa elt nyll skalteprovisorium. Eftersom del var någonting hell annal som riksdagen hade beställt var del självklart all vi för vår- del sade ifrån alt denna rundabordskonferens icke hade som mål att la fram ett skalteprovisorium för 1977. Vad jag därvid återfaller på är vad som slår i del riksdagsbeslut

som låg till grund för de här överläggningarna. Där kan jag ur finans-ulskottets belänkande 1975/76:16 läsa upp: "Viktiga frågor att ta upp är bl. a. skattesystemets roll i inflationssammanhangel, det samhällsekonomiska utrymmet för löneutveckling och privat konsumtion, näringslivels och offentliga myndigheters och förelags prispolitik, behovet av priskonlroll och prisövervakning samt åtgärder för att förslärka konsumenternas prismedvetenhel."

När regeringen då dessuiom inte lyckades få alla parter lill detta bord, kunde resultatet naturligtvis inte bli bra.

Kampen mot inflationen kommer också all kräva en stram finanspolitik de närmaste åren. Redan den målsättning som har salts upp när del gäller alt få bort underskottet i utrikesaffärerna ställer stora krav på en stram budgetpolitik. Till detta kommer atl etl förhållandevis stort utrymme redan är iniecknat genom tidigare beslutade åtaganden. Kraven är dessuiom stora när det gäller utbyggnaden av bl. a. långvården och åldringsvården.

Vi har både i vår parlimotion tillsammans med folkpartiet och i ul-skollsbelänkandel deklarerat atl det inte är möjligt all förena dessa målsättningar med en allmän sänkning av del totala skalletrycket. Detta har angripits på moderathåll. Det är emellertid inte realistiskt all tala om en sänkning av del totala skattetrycket, om man delar uppfattningen all alla gamla och sjuka skall kunna erhålla den vård och den omsorg som de sedan många, många år lillbaka är lovade. Från cenierns sida ger vi inte avkall på dessa löften.

Men regeringen borde också ha tänkt på detla vid utformningen av det förslag till skatteprovisorium för 1977 som häromdagen lades på riksdagens bord. Den metod ni har använt innebär alt sänkningen av den statliga skatten i hög grad får betalas med höjningar av kommunernas och landslingens skatter. Från de flesta skattebetalares synpunkt är detta en nackdel. Den uppgift som herr Hermansson lämnade, att för inkomsttagare med inkomster upp till 70 000-80 000 kr. är kommunalskatten tyngre än den statliga skatten, var helt korrekt. För kommuner och landsting innebären sådan omläggning ökade svårigheter all klara deras viktiga vårduppgifter. Utgångspunkten för det nödvändiga skalteprovisorium som vi måste ha för år 1977 skall naturligtvis vara atl rätta lill vad inflationen har förstört under elt år. Detta påverkar naturligtvis marginalskatten.

Herr Sträng sade alt vad som intresserar inkomsttagaren är saldot på inkomsten, dvs. det belopp som blir kvar efter en löneökning sedan skatten har verkat. Ja, så är del, och därför skall man inte locka folk med sänkta statsskatter av den eller den storleksordningen ulan atl samtidigt tala om alt man genom den valda tekniken för sänkningen tvingar fram höjda kommunalskatter som äter upp huvuddelen av den utlovade skattesänkningen. Det är betydligt rimligare att titta på nettoresultatet, även om det inte ler sig så bra vid första påseendet. Men i del långa loppet tjänar alla på en sådan metod.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

6 Riksdagens prolokoll 1975/76:147-148

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr talman! Den valperiod som nu i det närmaste är slut har självfallet i hög grad präglats av det jämviktsläge som vi har haft i riksdagen. Regeringen hade enligt de parlamentariska spelreglerna själv all avgöra om den ville avgå eller sitta kvar efter nederlagsvalei 1973. Olof Palme och hans regeringskolleger valde atl sitta kvar. Men även om personerna på regeringsbänken i stort sett förblev desamma kunde de inte undgå alt politiken påverkades av valutslagel. Det blev en tvingande nödvändighet för regeringen atl lägga om politiken mot mitten i flera avseenden. I en del frågor kunde regeringen dock inte förhindra att den utsatta positionen utlöste spänningar inom del egna partiet. Det har skapat påtaglig handlingsförlamning i sådana frågor.

Del saknades inte röster som 1973 spådde handlingsförlamning också i själva riksdagsarbetei. Men så har dess bättre inte blivit fallet. Det finns en stor värdegemenskap i den svenska politiken. Den är stark inte bara i det politiska arbetet här i riksdagen ulan också i det svenska samhällsarbetet över huvud laget. Och den har utgjort en stabil grund för lösningar på de prakliska och politiska problem som fortlöpande har uppstått i det dagliga arbetet. De få försök som gjorts all driva konfron-taiionspoliiik har dess bättre aldrig vunnit framgång. Men del måste samtidigt understrykas alt det fordras både tålamod och vilja atl ge och ta i ulskottsarbetet och i kontakterna i övrigt mellan partierna för att få arbetet här i riksdagen all fungera bra under sådana betingelser som har rått de senaste åren.

I vissa avseenden har riksdagen haft en starkare ställning än under många lidigare valperioder. Regeringen har fått se en slor del av sina förslag förändrade i grunden under riksdagsbehandlingen. Del har också funniis större politisk vilja än tidigare att diskutera sig fram till lösningar på viktiga praktiska problem som har tagils upp i motioner av enskilda riksdagsmän.

Reformarbetet har därför inte blivit eftersatt på grund av atl del parlamentariska maskineriet inte fungerat. Däremoi har, som jag redan betonat, regeringspartiets interna politiska problem skapat en viss handlingsförlamning på åtskilliga områden. De demokratireformer som ställdes i utsikt vid valperiodens början har bara delvis kunnat fullföljas. Till del som kunnat föras i hamn hör framför alll arbetsrättsreformen. Men de aviserade reformerna på det kommunaldemokraliska området befinner sig däremoi fortfarande bara på förslagssladiet. Länsdemokralireformen blev i myckel en besvikelse.

Man kan också peka på skattepolitiken. Tre större utredningar och ytterligare några mindre har under de senaste åren varil sysselsatta med alt dra upp riktlinjer för den framlida skattepolitiken. Men resultatet hittills av deras arbete är ytterligt magert. Tidvis har det t. o. m. funnits tendenser lill rivalitet mellan de olika utredningarna, och regeringen har inte förmått klara sin samordnande funktion.

Skattepolitiken under 1970-lalel har just därför kommii alt präglas av de upprepade provisorierna. Jag vill gärna säga all de visserligen har

skapat godtagbara lösningar för dagen på renl akuta problem, men det långsikliga reformarbetet på skattepolitikens område har samtidigt försvårats, och allt siörre ekonomiska problem har lastats över på kommuner och landsting. Del finns också exempel på minoritetsgrupper som har kommit allvarligt i kläm.

Den här listan skulle kunna göras längre. När det gäller familjepoliiiken är motsättningarna uppenbarligen fortfarande starka inom regeringspartiet beiräffande vilken handlingslinje man slutgiltigt skall välja. Det har fåll till resultat att de familjepolitiska reformerna har försenats. Inte heller har regeringen mäklat med att lägga fram något samlat förslag på alkoholpolitikens område. Däremot har de planerade reformerna för att förbättra pensionärernas förhållanden i stort sett kunnat fullföljas. Det gamla centerkravet på en sänkning av pensionsåldern till 65 år blir inom kort äntligen verklighel.

Del område där regeringens poliliska kurs tydligast har lagts om mot mitten efter 1973 års val är den ekonomiska politiken. Valperioden har i slor utsträckning sammanfallit med den långvariga och djupa lågkonjunktur som utlöstes av den s. k. oljekrisen 1974 och som därefter har präglat den ekonomiska utvecklingen både i Västeuropa och i industriländer i andra delar av världen. 1 motsats till de flesta andra länder går nu Sverige ut ur denna period utan att ha drabbats av någon riktigt allvarlig arbdslöshdskris eller något mera påtagligt bakslag i produktionsutvecklingen. Den vikiigaste förklaringen till detla är utan ivivel alt regeringen - i viss utsträckning mot sin egen vilja - varit tvungen alt föra en annan politik än under exempelvis den föregående lågkonjunkturen 1971-1972. Då hörde Sverige till de länder som drabbades hårdast av lågkonjunkturen.

Nu har del successivt gått all uppnå majoritet för en expansiv politik med syfte att rädda den fulla sysselsättningen, förbättra den offentliga servicen och investera i ökad produktionskapacitet. Riktlinjerna för denna politik har i betydande utsträckning grundats på centerns och folkpartiets förslag och motioner. Åtskilliga konkreta beslul har genomförts under motstånd från socialdemokraterna. Jag tänker exempelvis på den tillfälliga sänkningen av mervärdeskatten 1974, upprättandet av den konjunklurpolitiska beredskapsplanen för 1975/76 och de förbättrade lånemöjligheterna för mindre förelag - alltsammans åtgärder som har åstadkommits under de senaste åren. Denna politik avviker på ett markant sätt från den politik som fördes 1971/72; vi vet att regeringens politik då inte kunde motverka den kraftiga arbetslösheten.

Det har under vårriksdagen funnits tendenser till att regeringen och dess partikamrater här i riksdagen dragit sig lillbaka i gamla hjulspår när del gäller de ekonomiska och näringspolitiska frågorna. Inte minst har detta kommit lill uttryck i att de mindre och medelstora företagen så ofla har satts på undantag i de förslag som regeringen lagt fram, t. ex. invesleringsstimulerande ålgärder och insatser för att förbättra kreditförsörjningen. Den proposition som regeringen har lagt fram om den

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

långsiktiga sysselsättnings- och regionalpolitiken nu i riksdagens slutskede bär också vittne om samma sak.

Det skulle enligt vår mening vara att la etl sleg lillbaka atl nu återgå till den koncenirationspolilik och den ur sysselsättningens synpunki negativa politik som socialdemokraterna bedrev under 1960-lalet och i början av 1970-lalet. Ceniern har bl. a. i sill näringspolitiska handlingsprogram angett rikllinjer för hur de senaste årens expansiva sysselsättningspolitik bör fullföljas och hur den ekonomiska politiken bör bedrivas för atl åsiadkomma bättre regional balans.

Sådana rikllinjer finns också angivna i den motion om den ekonomiska politiken som ceniern och folkpartiet gemensamt lagt fram. Därmed är grunden lagd för en regeringspolitik som utgör alternativ till den nuvarande.

Huvudlinjerna i den politiken är bl. a. alt återställa balansen i utrikesaffärerna. För all klara del måsle både exportindustrin och företag som konkurrerar på den svenska marknaden med utländska förelag få möjligheter alt investera och bygga ut. Arbete åt alla måste vara målet för näringspolitiken och den ekonomiska politiken. Inte minst viktigt är det dä all de regionala skillnaderna jämnas ul. Näringspolitiken måsle inriktas på att la lill vara expansionskraften i alla typer av förelag, stora som små. Inflationen måsle bekämpas mera medvetet. Det förutsätter i sin lur bl. a. en ny skattepolitik. Elt nytt skattesystem måsie dessuiom ge kommuner och landsting erforderliga resurser för all inte äventyra den sociala omvårdnaden.

Inte heller på andra områden vet vi särskilt mycket om vad ett fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav kommer att leda lill. Mot de krafter inom partiet som fortfarande verkar fören traditionell reformistisk politik står ju inflytelserika grupper som kräver en mera dogmatisk politik med bl. a. omfattande marksocialiseringar och förstatligande av viktiga delar av industrin.

När del gäller energipolitiken är motsättningarna inom socialdemokratin delvis av en annan karaktär. Här slår beslutsfattarna i hög grad mot del egna partifolket, om undersökningar rörande inställningen i dessa frågor talar sanning. Ceniern företräder enligt samma undersökningar här ett alternativ utan kärnkraft som har en stark förankring i folkopinionen.

En enande idélinje inom socialdemokratin är dock alltjämt ambitionerna all på olika områden stärka den centrala maktutövningen på de enskilda människornas bekostnad. Mot denna filosofi står centerns decentralistiska politik. När det gäller den fortsatta regeringsmakten ställs därför väljarna även i höst inför etl val mellan en koncenirationspolilik och en deceniraliseringspolitik - en koncenirationspolilik grundad på socialdemokratisk koncenirationsfilosofi och en deceniraliseringspolitik på den grund som mittenpariierna företräder. Någon ytlerkantspolilik finns det i verkligheten inte utrymme för i vårt land.

Hert BOHMAN (m):

Herr talman! Får jag först instämma i de uppskattande ord som Staffan Burenslam Linder riktade till Sven Ekström som nu lämnar riksdagen. Jag lycker all vi har all anledning all uttrycka vår tacksamhet för många intressanta debatter som Sven Ekström har fört och för ett gott kamratskap. Sven Ekström är en god representant för bäde riksdagen och sitt eget parti.

När vi, herr talman, i morgon skiljs åt inför sommaren innebär det slutet på den egendomliga jämviktsriksdag som blev följden av 1973 års riksdagsval. Och efter sommaruppehället går vi ut i en valrörelse om vars utgång vi bara vet en enda sak: den kommer inte alt leda lill ytterligare dt lotteriparlament.

Vi moderater har aldrig - det vet alla i denna kammare - velal ha denna lolteririksdag. När 1973 års val ledde till ännu en motgång för socialdemokraterna - så betydande atl de inte ens tillsammans med sina trogna stödtrupper i det kommunistiska parliel kunde räkna med majoritet för sina förslag i riksdagen - då hade det enligt vår mening varil naturligt all del aniingen hade bildats en borgeriig ireparliregering eller all vi så snabbt som möjligt hade gått ul lill folkel och begärt nya mandat.

Våra krav på nyval tillbakavisades. Socialdemokraterna har under sina årtionden vid maklen blivit så bundna till denna alt de inte kunde tänka sig ett liv utanför kanslihuset. De vägrade alt lämna sina platser, trots alt de hade 19 mandat mindre än den samlade borgerliga oppositionen. Och det fanns då - som vi alla vet - elt parti inom den icke-socialisliska gruppen som, av fullt förklarliga skäl, inte heller var berett att gå lill nyval.

Ingen vet hur dl nyval skulle ha utfallit. Själv var jag då - och är det än mer i dag - övertygad om alt Sverige då skulle ha fått en borgerlig regering. Men det blev inte så. Vi fick dessa tre år av lotterier, tre år med en svag regering, tre år under vilka politiken har färgats allför mycket av taktik, av finurligheter och kompromisser. Den principiella rakrygg-heien och öppenheten inför väljarna har förlorat på detla. Vårt anseende har alldeles uppenbart blivit lidande på de lottdragningar som jämviktsriksdagen tvingade fram. Sedan må statsministern hur ofla och hur högt som helst bedyra atl vår demokrati under dessa år har visat prov på ansvarsmedvetande och handlingskraft.

Trots allt har dessa år ändå varil nyttiga också för regeringspartiet - även om de varil plågsamma. Under en lång följd av år har socialdemokraterna varit vana all utan den ringaste sakliga motivering avvisa alla oppositionens förslag. Plötsligt fann de alt den metoden inte längre dög. Oppositionen kunde genom lottningar - eller genom kompromisser som åstadkoms genom hot om lottning - tvinga fram förbättringar som annars inte skulle ha uppnåtts. Atl regeringen i vissa fall har saboterat lottresultatd, då loitningen gått regeringen emot, vittnar om bristande respekt för riksdagen och för den beslutsprocess som regeringspartiet självt har det största ansvaret för. Jag lycker alt ett upprörande exempel

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

på regeringspartiets nonchalans är underlåtenheten all rätta sig efter riksdagens bestämda uttalanden vid två lillfällen om kollektivanslutning av enskilda medborgare - etl slags tvångsanslulning - till poliliska partier. 1 stället för att efterkomma vad riksdagen begärt har besluten öppet av-hånals av vissa ledande socialdemokraler.

När denna riksdag inleddes uttryckte statsministern en förhoppning om atl del skulle visa sig möjligt alt nå breda lösningar i för svenska folket och den svenska nationen avgörande frågor. Att sådana lösningar har åstadkommits skall ingalunda bestridas, även om följderna av vissa kompromisser har varil minst sagt diskutabla. Många viktiga frågor har förts lill avgörande under stor politisk enighet. Men de senaste årens svaghetsperiod har också lett till atl vår nation inte har kunnal lösa för vårt välstånd och vär utveckling på längre sikt viktiga samhällsproblem.

De ekonomiska frågorna har stått i centrum. Del är naturligt att så varit fallel, Förutsättningen för fortsall reform- och välfärdspolitik är en god samhällsekonomi. Om man skall tro på regeringens deklarationer

- inte minst under det senaste året - är Sveriges ekonomi i stort sett
helt problemfri. Men riktigt så väl är del faktiskt inte. Vi kan inte blunda
för att vårt land under 1970-lalet har drabbats av åtskilliga svårigheter,
som ibland har varil så stora att de riskerat all rubba basen för vårt
välstånd. Under 1970-talei mötte vi ekonomiska problem som skapade
ett nytt slags social osäkerhet hos många människor, för vilka tryggheten
dittills framstått som nära nog självklar.

Först var det jobben som stod i centrum. Vi fick en arbetslöshet som saknat motsvarighet i vårt land under hela efterkrigstiden. Regeringen klarade inte av den. Del borde man kunna kosta på sig alt erkänna så här några år efteråt. Och 1973 års val blev som bekant en valrörelse i skuggan av en arbetslöshet som socialdemokraterna bedyrat aldrig mer skulle återkomma.

Sedan blev priserna det allt överskuggande problemet. Oljekrisen och råvaruprishöjningarna ute i världen medverkade i början. Men senare har prisutvecklingen till slor del varit en följd av vår egen skattepolitik och vår egen ekonomiska politik. De prisstegringar som drabbat oss under dessa år saknar motsvarighet i vårt lands moderna ekonomiska historia. Och svårigheterna förefaller nu komma atl förvärras - inte avhjälpas

- trots alla deklarationer från kanslihuset om motsatsen.

Det tredje problemet är våra skatter. Detla kan i varje fall inte någon aldrig så skicklig socialdemokrat skylla på utlandet. Dagens skatteproblem är en uppenbar följd av den stapplande och motsägelsefulla politik som regeringspartiet bedrivit från skatteomläggningen 1970 och fram till den dag som i dag är.

Del första problemet, jobben, har - del skall jag villigt erkänna - efter de första årens passivitet angripits med stor energi. Hotet om öppen massarbetslöshet har alltså kunnat avvärjas. Den eftersläpning i förhållande till omvärlden som ägt rum i konjunkturutvecklingen har vårt land gynnats av i detta hänseende.

Stimulansåtgärder av olika slag - inte minst industri- och lagerinvesteringar - har bidragit till att friställning kunnat undvikas. Jag delar Gunnar Strängs uppfattning om del värdefulla i lagerinvesteringspolitiken, även om den medför vissa problem. Omskolningsåtgärder och beredskapsarbeten har medverkat lill att förbättra statistiken. Ur samhällsekonomisk synvinkel är naturligtvis den dolda arbetslöshet och det bristande kapacitetsulnylljande som förekommit under dessa senare år allvarliga. Del är farligt att slå sig till ro och enbart peka på siffrorna för den registrerade arbetslösheten. Men alt vi lyckats hålla lillbaka den öppna arbetslösheten är självfallet utomordentligt värdefullt.

Allvarliga problem av både kort- och långsiktig natur kvarstår emellertid. Svårigheten för friställd äldre arbetskraft all få nya arbetsuppgifter är påfallande stor. Detta har bidragit lill all öka antalet förtidspensionärer, för vilka del verkliga motivet för pension ofla varil en för dem slängd arbetsmarknad och inte deras egen personliga arbetsförmåga. Ungdomsarbetslösheten har blivit elt gissel. Den drabbar förhoppningsfulla unga människor, när de för första gången söker sig ul i arbetslivet, när de efter avslutade studier skall börja bygga upp en egen självständig tillvaro. Att dä finna atl inga arbetsuppgifter står till buds eller atl de jobb som finns inte stämmer överens med den utbildning som myndigheterna rekommenderat kan knäcka den ungdomliga framtidstro och initiativkraft som vårt samhälle så väl behöver.

Del finns tyvärr anledning alt befara alt den konjunkturdämpning som vi måsle räkna med ylleriigare någon tid, i varje fall inom vissa betydelsefulla branscher, kommer all drabba främst dessa unga människor.

Och på längre sikt har sysselsättningsmöjligheterna snarare försämrats än förbättrats under de senaste åren. Svensk industri har drabbats av besvärande pris- och kostnadsstegringar som begränsat våra konkurrensmöjligheter ute på världsmarknaden. Även om utsikterna just nu börjar ljusna krävs åtskilligt för att våra exportföretag skall kunna inte bara återvinna förlorade marknadsandelar ulan också - i vår handelsbalans och vår ekonomis intresse - plöja upp nya marknader.

Jag tyckte att finansministern tog alltför lätt på det här problemet. Förlorade marknadsandelar innebär att vår export har förlorat i förhållande lill andra länders export. Jag tycker alt man har anledning att peka på riksbankens just i dag utfärdade kommuniké om diskoniohöj-ning. Riksbanken påvisar där all trots de goda konjunkturerna utomlands och vändningen i produktionstillväxten har den svenska exportnäringen icke lyckats hävda sig på del sätt som man hade anledning atl hoppas.

Vår välfärd är hell beroende av vårt näringslivs förmåga atl hävda sig i den internationella arbetsfördelningens och handelsutbytets värld. Det är där ule grunden för vårt välstånd måste läggas. Vi kan inte -som man ibland på socialdemokratiskt håll tyckts vilja tro - i längden leva på all skapa sysselsättning genom atl enbart bygga ul den skal-tefinansierade delen av vår ekonomi; Vi måste också skapa resurser för atl betala denna nödvändiga del av vår samhälleliga verksamhet.

Nr 147 ■

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Om vårt näringslivs lidigare produktivitet och konkurrenskraft inte kan upprätthållas, då blir hela samhället fattigare. Jobben blir osäkrare. Då hjälper inte aldrig så många skattefinansierade insatser. Våra möjligheter minskar atl betala de stigande skatter som då kommer all behövas.

Jag tycker det kan vara intressant all med några dala belysa trovärdigheten i den optimism som finansministern som vanligt och kanske sin plikt likmätigl gav ullryck åt.

Importprisindex har från april till april det senaste året ökat med 6 % och exporlprisindex med 5 % medan konsumentprisindex har ökat med 11,5 %, vilkel visar atl prisstegringarna inte kommer utifrån. Induslri-produktionsindex har gått ned med över 2 96, råstålsproduklionen med 3,6 % och antalet påbörjade byggnadsföretag med 19 96. Antalet påbörjade bostadslägenheter har halverats. Antalet arbetslösa har ökat med 6 000 och antalet lediga platser med över 14 000.

Jag tycker atl sådana här data bör man hålla i minnet när man uttrycker optimism. Jag skall komplettera dem med elt uttalande som Rune Johansson för några månader sedan gjorde för atl åberopa behovet av ytterligare planhushållning. Han målade upp en ganska mörk bild av den framtida indusirisysselsätlningen: lekoindustrin går lillbaka, byggverksamheten har minskal, skogsindustrin har byggt ut så att råvarutillgången hotas, bilindustrin kommer inte atl öka sysselsättningen mer, stålindustrin har minskat antalet sysselsatta de senaste tio åren och varven måsle dra ner, vilket också påverkar stålindustrins sysselsättning. Något måste alltså göras.

Del är sådant här som brukar kallas svartmålning när andra ger uttryck åt det. Jag tycker kanske att Rune Johansson var alltför pessimistisk - men del var väl för atl få motiv för mera planhushållning. Ändå belyser det de problem som vi står inför.

Finansministern försökte förklara bort förra årets överoptimisiiska kalkyl beträffande investeringsulvecklingen i vårt land. Han grundar, sade finansministern, sina kalkyler på befintligt prognosmaterial, men ibland justerar han prognoserna med hänsyn till vad hans bondförnuft säger honom. Om jag inte missminner mig var just industriinvesteringarna ett exempel på fall där finansministerns bondförnuft sade honom alt han borde justera upp prognossiffrorna. Där missleddes han alltså av bondförnuftet.

Och visst är del väldigt lätt atl i efterhand kritisera felslagna prognoser. Men i det här hänseendet kritiserar vi i varje fall inte i efterhand. För elt år sedan skrev vi i våra ekonomiska och politiska motioner atl finansministerns investeringsprognoser sannolikt skulle slå fel. Och del har vi väl all anledning och fullständig rätt att påminna om. Bruttoinvesteringarna skulle öka, sade finansministern 1975. De kommer sannolikt att minska, förklarade vi. Och de minskade. När vi påminner om delta är det alltså inte fråga om något slags eflerhandskonslruklion.

Au situationen på sikt blir alltmer bekymmersam lycker jag atl vi

har fält fullt klart för oss under de senaste åren. Några ålgärder för alt åsiadkomma en vändning har emellertid inte vidtagits. Långtidsutredningen har i kalla siffror redovisat den bistra verklighel som vi kommer all leva med under återstoden av detta årtionde. Åren framöver komnier alt bli magra. Magrare än på länge.

Under de senaste åren har prisstegringarna legal på omkring 10 % om året. Del förefaller som om regeringen belrakiar sådana prisstegringar som ofrånkomliga. Några extra ansträngningar från regeringshåll har inflationen inte föranlett.

Inget samhälle kan i längden förbli sunt, när penningvärdet sjunker på detta sätt år efter år. Den ekonomiska och sociala tryggheten urholkas, när pengarna varje dag minskar i värde, när man i dag inte vet vad saker och ting kommer att kosta i morgon och när man inte vet vilken ekonomisk grund man står på - när man konstaterar alt 1966 års enkrona tio år senare har förvandlats till en femtioöring.

I den valrörelse som uppenbarligen redan tagit sin början har socialdemokraterna - i konsekvens med vad som lidigare varit vanligt -börjat anklaga oss moderater för alt vilja rasera vårt sociala trygghels-syslem. Sådana anklagelser är både barocka och lögnaktiga. Det vet alla i den har kammaren. Och skall man tala om elt hot mot den sociala tryggheten, då ligger del främst i den inflation som regeringen visat sig inte kunna få kontroll över.

Prisstegringar utgör, som jag sade nyss, elt långsiktigt hol mot människors trygghet. Inte mot stora och mäktiga kollekliv. Inte för de stora förelagen. De klarar sig alltid. Men för de små i samhället. För dem som sparat för sin ålderdom. För familjerna med små barn. För alla dem som månad efter månad finner dubbla eller tredubbla lager av prislappar på varorna i snabbköpet.

Det finns självfallet ingen patenimedicin mot inflationen. Men åtskilligt mer än vad hittills gjorts hade kunnal göras för att bringa ned prisstegringarna. Vid upprepade tillfällen under de förflutna tre åren har vi moderater lagt fram konkreia förslag i detta syfte. Men varje gång har vi fåll höra alt tidpunkten varit illa vald. Förslagen har väckts an-lingen för tidigt eller för sent. Ibland både för lidigl och för sent.

När riksdagen i höstas beslöt begära att regeringen nu i vår skulle förelägga riksdagen etl program mot inflationen, då blev resultatet bara de nya Hagaöverläggningarna. Etl slags skenförhandlingar, påslår jag, som innebaren klart åsidosättande av vad riksdagen uttryckligen begärt. Och något samlat förslag lill kraftåtgärder mot prisstegringarnas förödande verkningar har ännu inte - på riksdagens näst sista dag - framlagts.

Den nästan rörande skildring av Haga III som finansministern gav stämmer inte alls med verkligheten. Del har även herr Åsling med skärpa strukit under. Varken förhandlingarnas förlopp eller uppgörelsens konsekvenser stämmer med vad finansministern angav. Finansministern sade: Haga III - där de borgerliga hoppade av och där vi fick kontakt med löntagarna. Det var ordagrant vad finansministern sade för en siund

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

sedan.

Men del var alldeles tvärtom, finansminister Gunnar Sträng. Redan i december 1975, alldeles efter del atl riksdagen fattat sitt beslul upptog regeringen hemliga överläggningar om dl nytt skalteprovisorium med löntagarorganisationerna, trots de löften som regeringen vid fiera lillfällen under året hade givit om alt se till alt skatteulredningen skulle lägga fram en total skattereform och alt vi inte skulle behöva några ytterligare skalleprovisorier. När överläggningarna sedan skulle ta sin början vägrade som bekant LO och TCO att vara med, vilket kanske inte är så förvånande eftersom de redan förde hemliga överläggningar med regeringen.

Skildringen av de borgerligas påstådda ansvarslöshet för alt de inte ville vara med stämmer inte ett skvatt med de kommentarer finansministern själv gett från olika talarstolar ule i landet. Oppositionen "snu-vades", hette del ibland. Jag log del av elt referat från Garphyltan. Jag utgår från att tidningsreferatet är rätt. Enligt tidningen skulle finansministern där ha sagt - jag citerar nu tidningen och finansministerns ibland rätt originella vokabulär: "De borgerliga fick fis på lång stång. Aldrig har jag haft så roligt som när det här inträffade."

Och dessa uttalanden skall man bedöma mot bakgrunden av statsministerns i samband med överläggningarna väldigt högtidliga bedyrande om öppenhet, om samförstånd, om partiernas gemensamma ansvar för vår samhällsekonomi etc. När man läser dessa två olika skildringar -finansministerns och statsministerns - frågar man sig likt Pontius Pilatus: Vad är sanning? 1 sak skulle jag vilja tillägga beiräffande själva omläggningen av skatterna, som enligt regeringen själv ju innebär att man skall ta ul 5,5 miljarder mera i höjda arbetsgivaravgifter, all förslaget ändå till sin uppläggning, som herr Ekström också påvisade, följer samma mönster som Haga I-uppgörelsen. En lidigare folkpartiledare var, sade herr Ekström, "kvittrande glad"" över den överenskommelsen. Huruvida herr Helén kvittrade vet jag ingenting om. Däremoi minns jag all herr Helén beskrev uppgörelsen som "'ett spjärnlag mot inflationen"'. Men sedan det där spjärnlagd togs har priserna i vårt land stigit med 20 %, och detta är dl faktum som jag tycker borde ge anledning lill eftertanke. I varje fall ger det inte belägg för alt en fortsättning av Hagapolitiken är den rätta medicinen mot prisstegringar. Därför lycker jag all finansministern får finna sig i atl vi inte applåderar en fortsalt provisorisk politik.

Sedan fäste jag mig vid all finansministern försökte förklara bort prisstegringarna, även det på dt nästan rörande sätt. Finansministern hade lyckats hitta några länder som i april månad, alltså en enstaka månad, hade något snabbare uppgång i konsumentprisindex än vad Sverige hade, och de siffrorna var säkert rikliga. Men alll tyder inte desto mindre på att prisuppgången i Sverige under hela år 1976 blir siörre än genomsnittligt inom OECD och i Västeuropa.

Värt är väl all notera, som jag tror atl någon annan talare också gjorde, alt finansministern själv ime lät särskilt övertygad, då han förklarade

sig ha förhoppningen om atl prisuppgången i år skulle stanna vid 8 96. De fyra första månadernas prisuppgång motsvarar på helårsbasis nästan 13 96 - eller lål mig säga 12,5 96, om finansministern blir mera tillfredsställd med det: Vi har sagt alt prisuppgången troligen inte kommer all undersliga 10 96, och alll lyder på att vi får rätl.

Riksbankens beslut i dag atl höja räntan med 0,5 96 kommer atl verka uppdrivande på priserna, främsl bostadskostnaderna. Del gör atl man blir ännu mera pessimistisk då man skall bedöma prishöjningarna. Vi vet heller inte, som Staffan Burenslam Linder påvisade, vad de pågående jordbruksprisöveriäggningarna kommer all sluta med. Om regeringen, som jag tyckte mig förstå atl finansministern antydde, försöker dölja de prisstegringar som blir en följd av dessa överiäggningar genom nya subventioner, kräver del nya skattehöjningar, om inte regeringen själv skall göra sig skyldig lill överbudspolilik av del slag som den anklagar oss andra för. Men nya skallehöjningar kommer liksom nya prishöjningar alt leda till kompensationskrav från löntagarna. Inte löser man inflationens problem på det sättet. Och prisstegringskurvan är hos oss, som sagt, klart brantare än vad den är på flertalet håll utomlands. Vi kan inte skylla på impulser därifrån. Del är den egna kostnadsuppdrivande politiken som är den avgörande orsaken lill vad som sker.

Även politiker utanför den moderaia gruppen är nog vid del här lagd beredda all medge, alt det är omöjligt att få kostnads- och prisutvecklingen under kontroll utan en rejäl skattereform. Vi har marginalskatter så konstruerade all en vanlig hellidsarbetande inkomsttagare varje år måste höja sin lön med upp emot 20 % för att inte hans eller hennes levnadsstandard skall sjunka. Det blir som kattungen som försöker hinna i fall sin egen svans. Skattespiralen skruvar upp prisspiralen. Den samhällsekonomiska balansen går förlorad.

Progressivilden slår, sade finansministern, i de högre inkomsllägena. Visst slår den där också, men de marginaleffekter som progressivilden utlöser drabbar den alldeles överväldigande delen av vanliga helårsar-belande löntagare. Detta är etl faktum. Vi har krävt marginalskatlesänkningar, en åtgärd som skall genomföras pä sikt. En hellidsarbetande normal inkomsttagare måste få behålla åtminstone hälften av sin löneökning och sina extrainkomster. Och vi måste reglera skatteskalorna så all inte inflationen varje år automatiskt ökar skattebelastningen. Del ligger något skrämmande i all staten skall tjäna på alt pengarna förlorar i värde. I stället för all angripa problemet vid roten har regeringen sökt bemästra svårigheterna genom en lång serie av provisorier. Men därmed har skattesystemets lapptäcke blivit än mer besvärligt, än svårare atl överskåda och all förändra och reformera. Del hela fungerar helt enkelt inte längre. Och fortsall pålappning skapar bara nya problem.

Alla dessa provisorier på skåneområdet - de nya orimlighelerna, de nya krångligheterna, Pomperipossorna och skalleaffärerna - utgör dl av de socialdemokratiska regeringens största misslyckanden under dessa ire år. All rätta till denna den socialdemokratiska regeringens kardinalför-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

summelse blir en av de allra viktigaste uppgifterna för en ny regering.

Socialdemokraterna själva har ju inte - ens nu inför vald - givit oss någon som helst ledning för hur de tänker sig all lösa denna för samhällsekonomin och de enskilda medborgarna viktiga fråga. Det enda vi vet om socialdemokraternas långsikliga ambitioner är den näringspolitiska rapportens tankar om något slags fickpengssocialism. Alla löner lillhör staten som sedan delar ul erforderliga fickpengar lill medborgarna så all de kan klara det nödvändigaste. Och del enda vi vet om socialdemokraternas kortsiktiga planer är att ytterligare lappverk och provisorier är att vänta. Regeringen tänker dl laxeringsår i taget. Den tycks ha givit upp.

Dessa tre utomordentligt viktiga problem, herr lalman -jobben i framtiden, prisstegringarna, skattesystemet - har icke funnit sin lösning under de gångna tre lolleriåren. Man har vidtagit brådskande räddningsaktioner. Man har plåstrat på, när svårigheterna blivit överhängande. Men själva problemaliken kvarstår.

Vårt försämrade konkurrensläge på världsmarknaden, företagsnedläggningarna, bristen på nyföretagande pekar på ökad otrygghet i sysselsättningen för kommande år. Den av oss moderater drivna frågan om en allmän arbetslöshetsförsäkring har förhalats och försenals. Vi tycks få vänta pä de principförslag riksdagsmajorileten klart uttalade sig för våren 1974.

Trots alla spådomar och löften om motsatsen är vi på väg in i dl nytt prisstegringsskede. Något genomarbetat program för alt komma till rätta med infiationens härjningar har vi inte sett ens tillstymmelsen till. Och vårt framlida skattesystem vet vi ingenting om.

Men, herr talman, politik är inte bara - och inte ens främsl - frågor om marginalskalldabeller och sysselsällningsprognoser. Långt viktigare är de värderingar vi menar skall vara vägledande vid vårt fortsatta samhällsbyggande. Socialdemokraterna har under de senaste åren trots - eller kanske på grund av - sin minoritelssilualion i riksdagen intagit en hårdare och mera konfrontalionsbetonad inställning i allmänhet än lidigare. I annonser, debattartiklar och böcker samt från lalarlribuner lalar socialdemokraterna klartext. Nu är del dags au genomföra den s. k. ekonomiska demokraiin. Nu skall socialismen införas. Den demokratiska socialismens samhälle skall förverkligas. Så låter del.

Fackföreningsrörelsen, som under de gångna årtiondena varit verklighetens fasta ankare inom arbetarrörelsen, spelar nu en pådrivande roll. Ibland får man en känsla av all LO-kanslid ockuperats av den gamla sludenlvänslern. Del krävs socialisering och förstatligande, planhushållning och statlig styrning och dirigering i en takt som måste få många gamla socialdemokraler atl grubbla över vad som egentligen har inträffat. Visst skulle vi moderater kunna slå oss lill ro och hoppas atl alll detta bara är prat för galleriet och atl den lunga delen av del socialdemokratiska partiet kommer atl fullfölja samma förnuftiga balansgång mellan vad som är praktiskt möjligt och vad som är önskvärt som under gångna

år. Vi skulle naturligtvis kunna intala oss all de högröstade kraven inte är allvarligt menade. Atl den socialdemokratiska partistyrelsens och den socialdemokratiska partikongressens uttalanden och beslut inte är avsedda att las på allvar. All de kan hänvisas till plymernas och dekorationernas gemak.

Men detta vore alt underkänna socialdemokraterna: Vi har lärt oss alt man inom svensk arbetarrörelse brukar länka först och lala sedan. Au man menar vad man säger, när man väl säger del. Även vi har därför ansett oss böra lyssna på rörelsen. Och vi har studerat kongresshandlingar och protokoll: Vi har funderat över vad däri intagna beslut kan komma atl innebära. Vilka konsekvenser de måsle få på sikt för vårt samhälle och den samhällsstruktur som vi har i dag. Och, herr talman, vad vi läst och vad vi dragit slutsatser av har varit djupt oroande. Nu har den socialdemokratiske partiordföranden ägnat en stor del av sin lid under de senaste veckorna åt all meddela väljarna atl del som sagts inte var menat som del sagts. Och att del som skrivits inte borde ha skrivits. En partiordförande i del stora socialdemokratiska partiet intar uppenbarligen en hell annan ställning än en vanlig partiledare. I varje fall skulle jag själv aldrig ha vågat drömma om alt ha något slags självskriven rätt alt efter eget tycke och skön la tillbaka och ändra mitt eget partis kongressbeslut. Även om jag - vilket självfallet kan hända - tyckt att beslul ibland varit illa formulerade, taktiskt mindre väl genomtänkta eller kunnal leda lill missförstånd i det ena eller det andra hänseendet.

Herr Olof Palme spelar tydligen en alldeles egen roll inom sitt parti. När jag lar upp uttalanden som både partistyrelse och kongress obestridligen har gjort, far statsministern ul i anklagelser mot min poliliska heder. Anklagelser vilkas enda grund är all han själv tidigare här i riksdagen påstått atl partikongressen inte menat vad den sagt.

Jag tar illa vid mig av sådana här anklagelser. Jag har nämligen aldrig tidigare kunnal drömma om atl det skulle kunna betraktas som ohederligt eller skamligt att återge offentliga uttalanden av den socialdemokratiska partistyrelsen, även om partiordföranden själv ansett sig ha rätt atl ta avslånd ifrån dem. Jag lycker del hade varil mer anstötligi, om jag tagit herr Palmes dementier för gott och förutsatt atl han haft rätt att med ett penndrag dödförklara vikliga kongressbeslut eller partistyrelseuttalanden. Och del beslut som jag hade åberopat var viktigt. Del var inte bara frågor om en Sibbhullsmotion ulan om en klar principdeklaralion om socialdemokratisk långsiktig näringspolitik.

Jag kommer därför, herr lalman, alt framhärda. Jag kommer att utgå ifrån all den socialdemokraliska partikongressen menar allvar med sina deklarationer. Jag kommer alt göra delta ända lill dess en ny partikongress ändrar sill lidigare beslul.

Intill dess så sken har vi både rätl och skyldighei alt utgå ifrån all kongressbeslut är giltiga och bindande och att det är fullt legitimt för politiska moisiåndare all åberopa dem, att kritisera dem och all dra slutsatser av dem. När partistyrelsen förklarar all de ålgärder som so-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

cialdemokraterna håller på all genomföra innebär atl vi är på väg bort från biandekonomin och atl den utvecklingen kommer atl forlsälla, då måsle vi alltså tro på del. I all synnerhet som partikongressen ställt sig bakom styrelsens deklaration.

Herr talman! Jag har redan påtalat all deballlägel redan nu - i början av sommaren - har börjat nå de nivåer som eljest brukar vara reserverade för valrörelsens sista hektiska veckor. Detta tyder på atl valrörelsen den här gången kommer att bli hårdare än på myckel länge. Del må vara beklagligt för de medverkande personerna. Men jag tror atl det är en naturlig konsekvens av all socialdemokraternas politik under dessa kompromissernas år i många hänseenden har skärpts ideologiskt. Alll pekar på att en socialdemokratisk valseger den 19 september skulle innebära ett förverkligande inte av en socialdemokratisk politik ulan av en socialistisk politik. Del bör därför inte förvåna någon atl vi moderater betraktar del som vår skyldighet all peka pade följder som då måsle komma all inträda för vårt nuvarande samhälle och för våra medborgare, för deras valfrihet och oberoende.

Men, herr lalman, trots dessa motsättningar måsle ändå till grund för den valrörelse som den svenska demokratin nu gått in i ligga medvetandet om atl den grundläggande solidariteten mellan människor och grupper av människor utgör vårt samhälles stora styrka. Inom vårt folk finns en djupt förankrad känsla av samhörighet. Den självklara nationella gemenskapen har utgjort en grundval för de samarbetslraditioner på vilka vi har byggt upp del moderna Sverige. Och vi förenas alla i en önskan alt - för att återgå till en formulering som jag använt bl. a. i debatter med Olof Palme och som jag lill min glädje häromdagen igenkände i socialdemokratiska valannonser - göra dl bra samhälle bättre. Vi är övertygade om all de socialdemokratiska poliliska strävandena inte kommer alt leda lill alt vårt fina samhälle blir bättre. Men vi ifrågasätter inte ett enda ögonblick socialdemokraternas uppriktiga tro på alt de skall kunna åstadkomma delta. Det är alltså inte uppriktigheten i uppsåt som vi ifrågasätter, men vi ifrågasätter starkt alt del samhälle som kommer alt växa fram ur deras politik verkligen blir dl bättre samhälle för de enskilda människorna.

Och därmed är förutsättningarna givna för den valkampanj som vi efter några veckors vila kommer all gå ul i, nämligen alt göra ett bra samhälle bättre. En strävan i vilken varje parti och varje engagerad partimedlem vägleds av den uppriktiga tron all de medel och de åtgärder han eller hon förordar är de rätta. 1 öppen och fri debatt skall våra olika föreställningar om hur detta skall kunna åstadkommas mötas och stötas. Syftet bakom detta är alt ge väljaren på valdagen en så övertygande bild som möjligt av de alternativ som väljaren har atl bestämma sig för den 19 september i höst.

Herr andre vice talmannen, som under detta anförande övertog ledningen av kammarens förhandlingar, tillkännagav alt anslag utfärdats om sammanträdels fortsättande kl. 19.30.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Valet den 19 september handlar i första hand om hur vi skall forma vårt samhälle under resten av 1970-lalet. Oavsett vilken regering vi har kommer del att bli år med många svårigheter.

Sverige har klarat sig hyggligt i ett Europa i ekonomisk kris. I någon mån beror del på all vi gick senare än andra länder in i högkonjunkturen och därmed också senare ur den. Men avgörande har varit all del i Sverige rått bred politisk enighei om all kampen mot arbetslösheten måste sällas främst. Riksdagen har ofta kunnal samlas lill handling för all stimulera ekonomin och trygga jobben. Det har haft ovärderiig betydelse för människorna i Sverige och för förtroendet för vår demokrati. Folkpartiet har här tagit etl aktivi ansvar.

Det har varit klokt all la stora utländska lån för att ge oss tid atl anpassa ekonomin till elt nytt läge med mångdubblade kostnader för import av olja. Men kvar slår nu all vi de närmaste åren måsle försöka nå balans i utrikesaffärerna. Dröjer vi med motåtgärder blir bakslaget desto större.

Del ger villkoren för del poliliska arbetet de kommande åren. Del blir inte år för en lättfärdig löftespolitik. Industrin måsie byggas ul och mer av produkiionen avdelas för export. Och då blir det inte möjligt att öka den privata konsumtionen lika snabbi som under 1974 och 1975.

Men också uirymmei för nya, kostnadskrävande reformer kommer alt vara begränsat. Stal och kommun ställs inför hårdhänta val, där vi politiker måste ge besked om vad vi sätter främst.

Del är viktigt all vi här inte bedrar oss själva eller väljarna. De har rätt alt få en realistisk bild av den verklighet vi måsle kämpa med och som varje parti har alt möta. Vår uppgift är inte alt dölja utan all öppet redovisa villkoren för att förverkliga våra reformambitioner.

Då står det klart, atl en stark ekonomi är själva grunden för att ge människor trygghet och kunna skapa ett rättvisare samhälle. Från detta finns ingen undanflykt. Vi kan inte över en längre period konsumera mer än vi producerar. Försöker vi del så känns snart baksmällan: en inflation som drabbar orättvist och försämrar våra möjligheter atl konkurrera på världsmarknaden; underskott i affärerna med utlandet som tvingar fram drastiska motåtgärder.

En ekonomi ulan växtkraft slår hårdast på de svaga. Det blir svårare all driva en politik för utjämning, eftersom förbättringar för en grupp leder lill försämringar för andra. De välorganiserade och röslstarka hävdar sig bäst i den bittra kampen om en lilen kaka. De svaga och lysta förlorar.

När arbetslösheten växer blir del svårare att få jobb för de många som inte är ""perfekta" sett ur arbetsgivarnas synvinkel: ungdomar med svag utbildning, kvinnor i medelåldern som vill in i arbetslivet efter många år av hemarbete, äldre och handikappade. Del kan knäcka inte bara deras ekonomi ulan också deras självförtroende.

Nya reformer som skulle göra livet lättare för människor som har det svårt blir inte lika lätta atl genomföra. De verksamheter stat och kommun

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

redan sköter - vltrå, utbildning och annat - blir sämre till sitt innehåll av brist på personal och pengar.

Därför är del så viktigt all sköta den svenska ekonomin, att i lid se och möta ekonomiska svårigheter. Inte alls för all tillväxt, investeringar och balans i ulrikesbetalningarna är självändamål. Utan därför all en sund ekonomi är själva förulsällningen för irygghei och ökad rättvisa mellan människor och nationer.

Den svenska liberalismen har en stark vilja att göra livet lättare för den som har det svårt i vårt eget land och samtidigt öka Sveriges insatser för dem som lever i fattigdom och förtryck i u-länderna. Med den reformviljan blir det särskilt viktigt alt se till att vi har en ekonomi som ger bäsla möjliga förutsättningar för reformarbete.

Hur en sådan ekonomi skall säkras har vi från folkpartiet utförligt redovisat i olika samnianhang under våren, ofla lillsammans med centerpartiet. Jag skall här koncentrera mig lill fyra cenirala synpunkter:

1. K/ måste göra allt för att bevara och utveckla frihandeln. Sverige har
en öppen ekonomi. Exporten svarar mot en tredjedel av vad vi producerar.
För vår industri är del livsnödvändigt all kunna sälja utomlands.

Vi har valt denna öppna ekonomi av flera skäl. Viktigast är att den är förutsättningen för det svenska välståndet. Utan ett fritt utbyte över gränserna av varor och tjänster skulle svenska folkel ha det betydligt sämre. Genom all svenska förelag har lillgång lill väridsmarknaden kan de bygga upp en produktion som är effektiv och ger billiga varor. Sverige är ett litet land. Så länge vi håller vår ekonomi öppen säkras en konkurrens som är lill fördel för konsumenterna också på de varuområden, där del bara finns något enstaka svenskt företag.

I internationell konkurrens blir produktionen effektivare än i nationell isolering och subventionering. Inga borde vara mer medvetna än vi om den saken. Nästan inga kan förlora mer än vi om de ekonomiska svårigheterna utlöser en våg av proteklionism.

Den risken är stor nu och under de närmaste åren. Tullarna är inte längre del värsta problemet - det är hela floran av importbegränsningar, kvoteringar, subventioneringar, upphandlingsregler och avtal. Förenta staterna - mitt i en stark ekonomisk uppgång och med väldiga överskott i sina utrikesaffärer - griper nu lill begränsningar som slår hårt och direkl på den svenska exporten av specialstål. Det är i varje land och särskilt inför etl val frestande för regeringar all dölja egna misslyckanden och skaffa sig tillfällig popularitet genom all ge efter för krav på ingripanden mot importen.

Men det som är import för ett land är alllid export för ett annal. Så förlorar lill sist alla länder på en nationell trångsynthet som leder till minskad väridshandel. Låt oss aldrig falla för den trångsyntheten. Låt oss internaiionelll och i vårt eget handlande hävda frihandelns princip.

2. I'7 måste dämpa kostnadsutvecklingen i Sverige. Skall vi klara den
nödvändiga ökningen av vår export, måsle svenska varor kunna kon
kurrera effektivt på väridsmarknaden. I själva verkei krävs det atl vi

ökar våra marknadsandelar utomlands. Det kommer inte atl gå om de svenska varorna blir ständigt dyrare i förhållande till andra länders varor. Därför måste inflationen hejdas.

Då är nog det avgörande all vi får en genomgripande skattereform. Del nuvarande skattesystemet har, som Rolf Wirtén slagit fast, visat sig vara själva boven i inflalionsdramal.

Visst behövs del ett provisorium för 1977 som lägel nu är. Men också med regeringens förslag lill provisorium för 1977 skulle marginalskatterna för de flesta hellidsarbetande lönlagarna förbli oförändrat höga eller högre än i dag. Flertalet hellidsarbetande sjuksköterskor, metallarbetare, in-duslritjänslemän och andra skulle få fortsätta betala ungefär två tredjedelar av en exlraljänad hundralapp i skatt. Och de får en högre skatt enbart för att de höjer sin lön i takt med inflationen.

Därför är del helt avgörande all vi får en mer varaktig skallereform. Den bör ha två huvudinslag: lägre marginalskatt, så atl det blir mer över av en löneökning, och ett inflalionsskydd, så all inte sänkningen av marginalskatterna omedelbart urholkas. 1 stället för förbud bör skatteulredningen nu få i uppdrag atl lägga fram förslag om etl inflationsskydd.

Dagens skattesystem är dåligt anpassat lill det höga skattetryck som råder och som vi måsle ha för att klara den sociala omsorgen. Tyngden i den progressiva beskattningen drabbar framför allt de många vanliga löntagarna. "Del nuvarande systemet har hell klart nått gränsen för sin förmåga", konstaterar LO:s ordförande i en artikel. Det måste vara en av riksdagens viktigaste uppgifter nästa valperiod atl samla sig till en skatteomläggning som håller mer än något enda år.

3. Vi måste få en politik for hela näringslivet. Regeringen är i dag ense med oss om vikten av all öka investeringarna. Vi är oense om vilken näringspolitik som bör föras för all ge vår ekonomi tillräcklig utvecklingskraft.

I den socialdemokratiska näringspolitiken återkommer ofla tanken att statens män och kvinnor har en sällsynt förmåga att blicka in i framliden. Privatföretagen hänger inte med. Regeringens sekreterare måste in och styra investeringarna. Investeringarna skall ske under "planmässig ledning" i bransch efter bransch. Några få stora satsningar betraktas som avgörande. "Samordning" anses angelägnare än konkurrens. Cenirala initiativ från planerare och stora statliga och privata företag bedöms viktigare än ett gott klimat för nysatsningar från många människor i många förelag.

Vi liberaler tror inte på den här filosofin. Det är inte genom minskad konkurrens som de svenska företagen kan öka sin effektivitet. Förmågan atl sköta kontakter med myndigheter är inte den bästa bedömningsgrunden för vilka investeringar som är vettiga. Cenirala tjänstemän är inte bättre än folk ute i förelagen på att bedöma vilka satsningar som har framliden för sig. De förblir tvärtom amatörer på praktiskt företagande. Fiaskot för del statliga utvecklingsbolaget - som bildades just utifrån

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

7 Riksdagens prolokoll 1975/76:147-148

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

en socialistisk övertro på förmågan hos statliga tjänstemän att administrera fram goda produktidéer - är väl det tydligaste belägget för all cenirala planerare inte sitter med nåon överlägsen förmåga atl bedöma vad som är värt alt satsa på.

Verkligt nya och goda idéer kommer sällan fram i statliga verk eller ens i de allra största förelagens utvecklingsavdelningar. I den mån de gör det är miljön ibland alltför byråkratisk och kraven alltför stela för all de skall kunna föras ul i verkligheten.

För atl ge vår ekonomi tillräcklig utvecklingskraft och förmåga lill förnyelse är det nödvändigl atl stimulera nyföretagande och uppfinningsförmåga. Vi måsie därför ge bättre villkor för de många mindre och medelstora företagen. De ger impulser för vår ekonomi som vi inte kan vara utan. De ger sysselsättning för hundratusentals människor. De ger liv ål bygder som annars skulle ligga öde. Och utan självständiga mindre företag skulle vi få mer av koncentration och mindre av konkurrens i ekonomin. Det skulle beröva konsumenterna myckel av deras valfrihet och det skulle höja priserna.

Därför är det djupt oroande att småföretag nu stampas ul i snabb lakl. Finansministern känner ingen oro över det här, men många andra gör del. De senaste åren har två förelag sålts per dag. De siffror industriministern själv redovisade i en riksdagsdebatt förra veckan visar atl del här är en dramatisk ökning jämfört med tidigare. Samtidigt tycks nyetableringarna ha minskat de senaste åren.

Del är svårt all få riktig kläm på hur regeringen upplever den här utstampningen av småförelag och den ökande koncentrationen i ekonomin.

Ena stunden förklarar sig statsministern i slorl sett vara nöjd med koncenlrationsutvecklingen. Olof Palme sade i en intervju: "Det är skäligen meningslöst att jämra sig över e;n utveckling som är på gång nu", och han hänvisade till förändringar i teknik och annat. Och del är klart all har man en sådan inställning sätter det sin prägel på politiken.

Men i nästa ögonblick är det ingen hejd på hur mycket regeringen säger sig vilja göra för de mindre företagen. Man kommer dragande med många och långa listor för att söka visa, atl de mindre förelagen tänks det minsann på i socialdemokratins Sverige.

Vad vi kan konstatera mitt i denna kluvenhet är ju ändå all utstampningen pågår och atl ni säger nej lill eller fördröjer vikliga förslag för atl göra något ål den.

De mindre företagen bör få rätt all sälta av pengar lill trygghetsfonder i goda tider för att klara påfrestningarna när konjunkturen viker. De bör få en enklare bolagsform än den som gäller för t. ex. Volvo och ASEA. De bör slippa översköljas av en mängd ofta onödiga blanketter, som kräver jobb ulan ersättning på nätter och helger. De måsle tillförsäkras pengar på kreditmarknaden. I en kommande högkonjunktur fär de inte drabbas av samma hårda åtstramning som 1970-1971. De bör också fä en påtaglig lättnad i sill kostnadstryck genom alt befrias

från den allmänna arbetsgivaravgiften för fem anställda.

Och skattelagarna måste ändras så att inte småföretagen vid generationsskiften tvingas sälja sig lill näringslivets kedjebyggare.

Jag såg finansministern häromveckan i TV. Han sade om just denna sak: Vi har utrett den här frågan under hela min tid som finansminister och vi skall fortsätta att utreda den. Ungefär så föll Gunnar Strängs ord. Men en regering med verklig förståelse för betydelsen av många självständiga mindre företag utreder inte bara deras problem i årtionde efter årtionde utan gör också något praktiskt för att lösa de problemen.

4. Gt fler chansen lill jobb. Tiotusentals människor som vill förvärvsarbeta kan inte göra det för alt samhället och särskilt arbetslivet inte anpassats till deras krav. Del är ungdomar som slängs ute från vårdutbildning därför alt staten inrättat för få utbildningsplatser. Del är äldre som känner ett socialt tryck alt sluta vid 65 års ålder och inte kan få arbeisgivaren med på dellid. Det är kvinnor, som efter år av hemarbete vill gå in i yrkeslivet men möter hinder i form av fördomar, omöjliga arbetstider och för litet hjälp med att återuppliva gamla yrkeskunskaper.

Vi behöver alla de här människornas arbetsinsatser under kommande år. Det är också ett skäl - förutom de avgörande mänskliga skälen -lill att reformera arbetslivet och bryta ner gamla fördomar.

En slor förändring håller på alt ske i fråga om jämställdheten mellan kvinnor och män. 1950 förvärvsarbetade bara 15 % av de gifta kvinnorna halvtid eller mer. 1 dag är det över hälften. Bara på de allra senaste åren har hundratusentals kvinnor marscherat in i arbetslivet. Det betyder oerhört myckel för all frigöra från beroende och låsta roller. Elt eget jobb ger ofta ekonomisk självständighet och självförtroende.

Men sega fördomar behåller fortfarande sin makt över värderingar och beteenden. Mycket låter sig inte påverkas genom poliliska beslut. En hel del kan vi ändå göra. Framför allt skall både män och kvinnor kunna förena en meningsfull yrkesroll med sill ansvar för barnen. Del har varit vår utgångspunkt när vi månad efter månad drivit kravet på kortare ar-betslid för småbarnsföräldrar.

Många föräldrar är i dag hårt pressade av atl söka förena heltidsjobb med föräldraansvar. Den pressen är, som samhället nu fungerar, särskilt stark på kvinnorna. Det leder lill atl många av dem mot sin vilja avstår från förvärvsarbete i ställd för atl ha barnen på daghem nio, tio och ibland elva timmar. Därmed tappar de också lätt kontakten med arbetslivet och får svårt att komma igen.

Då Camilla Odhnoffs familjestödsulredning lade fram sill förslag om kortare arbetstid för småbarnsföräldrar kom svaret från både fack och arbetsgivare: det här går inte. När man ställdes inför konkreta krav på förändringar i arbetslivet till slöd för barnen och deras föräldrar - då staplades invändningarna.

Nu har alltså regeringen ändå lagt fram ett förslag som innefattar också kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar. Det visar alt man vill göra något, och del är bra. Med det här förslagel har vi kommii varandra närmare.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

100

Regeringen har övervunnit motståndet inom del socialdemokraliska parliel, det motstånd som gick ul på all "säriösningar" för småbarnsföräldrar skulle vara orimliga.

Ändå kvarstår en del viktiga frågetecken. Avser socialdemokraterna att lägga fram eller stödja dl förslag som verkligen ger hellidsarbetande föräldrar rätt all där del över huvud tagel är möjligt gå ner till kortare daglig arbetstid? Eller blir denna rätl beroende av arbetsgivarnas samtycke? I så fall finns slor risk att många arbetsgivare använder de andra möjligheterna atl la ul den ökade ledigheten som en ursäkt för att vägra många föräldrar kortare arbetsdag.

De ekonomiska svårigheterna har i land efter land blivit en prövosten för demokratiernas förmåga all ge människor trygghet och säkra deras rätl lill arbeie. I många länder har känslan att de valda politikerna inte klarar problemen vuxit. Arbetslöshet och stagnation har lett lill minskat förtroende inte bara för många regeringar utan för partier och politiker över huvud taget.

Del är en viklig lärdom för vårt land. Det är i effektiv handling för all trygga jobben och utjämna sociala klyftor och orättvisor som demokratin kan visa sin styrka och bli värd ett växande förtroende. Del är när många människor upplever atl de styrande inte tar sig an deras problem och inte lyssnar på deras synpunkter som demokratin försvagas och solidariteten undergrävs.

Del här formar etl dubbelt krav på de politiskt ansvariga: på handlingskraft men också på all genomföra samhällsomvandlingen med många människors medverkan.

Här finns en risk i Sverige i dag, en risk som vi inte minst fått belyst i debatten de senaste veckorna. Risken är att den apparat som byggs upp för all göra samhället mänskligare i sig blir ett hol mot elt mänskligare samhälle. Den kan bli alltmer byråkratisk. Alltmer bestäms av centrala myndigheter i Stockholm, av stora förelag och jättelika organisationer.

I dl sådani samhälle kan lätt den enskilda människan komma all känna sig hjälplös. De ansvariga träffar man sällan. Många människor vänder sig bort från samhällsarbetet i likgiltighet eller bitterhet. Då skapas nya politiska möjligheter för de krafter som aldrig godtagit .solidaritetens krav. Och då vill renläriga socialister försöka inbilla oss alt vad som behövs är bara mer av samma sort, atl demokratin blir fulländad först då staten bestämmer om nästan alll.

Folkpartiet är ense med socialdemokraterna om att stat och konimun måsle göra myckel under kommande år. Vi har drivit fram och tagit vårt ansvar för att finansiera en snabb utbyggnad av daghemmen de närmaste åren. Den är viktig för all öka tryggheten för barnen, ge större valfrihet för föräldrarna och skapa jämställdhet mellan kvinnor och män.

Vi vill bygga ut långtidsvården med ungefär 20 000 nya platser fram till 1985. I långtidsvården finns i dag den kanske allvarligaste brislen i vårt samhälle. Tusentals människor slår i kö för alt komma in på dl

sjukhus. De som fått en plats känner ofta främlingskap och isolering. Det kan vara gamla människor med släktingar långt borta, men också yngre och medelålders som skadats i trafikolyckor eller på annat sätt. Personalen gör en fantastisk insats. Men pressen är för stor för att den trots det skall räcka till. Samtidigt ökar trycket på långtidsvården mycket kraftigt under kommande år, framför alll som en följd av atl alll fler människor i Sverige är äldre.

Vår kritik av byråkrati och centralstyrning gäller alltså inte all stat och kommun gör för myckel. Tvärtom driver vi på för siörre insatser, framför alll inom värden, för att öka människors trygghet. Vi lar också konsekvenserna av våra reformkrav. Vi går inte ut och lovar stora sänkningar av de samlade skatterna, efiersom vi vet alt sådana löften, om de förverkligades, skulle gå ut över den sociala omsorgen.

Men ju mer som uträttas via stat och kommun, desto viktigare blir det atl myndigheter och politiker öppnar sig för människors synpunkter och behov. Låt oss aldrig glömma all del är de svagaste, de som hårdast drabbats av livets orättvisor, som mest intensivt får känna på den byråkratiska hårdhet som finns också i vårt samhälle. De har sämst möjligheter att hävda sig. De har de största behoven. De drar sig ofta för all klaga och vet inte hur de skall hitta rätl i Socialsveriges labyrinter. De råkar oftast ut för samhällets tvångsapparat och känner hur själv-respekien manglas ner.

Det oroande är atl socialdemokraterna är så okänsliga för människors upplevelser av byråkrati och centralstyrning och har så lätt för att avfärda kritiska synpunkter utan all lyssna på allvar.

Ni var snabba och drastiska med atl slå samman kommunerna och minska antalet förtroendemän och förtroendekvinnor. Ni har varit långsamma och motvilliga i fråga om reformer för närdemokrali i kommunerna.

Människor som velat ta ett eget ansvar - byalag, boendeföreningar, miljögrupper- har mött en negativ inställning från de makthavande och har fortfarande alltför små möjligheter alt göra sig gällande.

Ni har varit ivriga alt bygga upp en stark stat men ointresserade av an allvarligt pröva riskerna för byråkratisering och ibland för bristande rättssäkerhet.

Socialdemokraterna har ensidigt intresserat sig för stora förelag och Statliga förelag. I stället för all utveckla en decentralisering av marknadsekonomin med den konkurrens som den skapar och den makl den lägger hos enskilda konsumenter har ert näringspolitiska länkande alltmer inriktats mot central planhushållning.

Fascinationen inför de stora enheterna har spritt sig från näringspolitiken till den offentliga servicen, lill vården och skolan. Del har gjort all många som t. ex. behöver vård känner sig främmande inför den apparat och den organisation som byggts upp.

Många människor upplever atl de har det svårt atl hitta rätt och svårt atl vinna sin rätt. Den känslan förstärks av dl språk som fördjupar klyftan

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

101

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

102

■mellan människor och myndigheter.

Jag har sett nu all Olof Palme inför kritik mot byråkratisk okänslighet bl. a. försvarat sig med atl socialdemokratin tagit över en gammal förvaltning. Det är märkligt atl höra atl socialdemokraterna efter 45 års regerande skulle vara förvaltningens fånge. Hur många årtionden behövs för att man skall ta ansvar för vad staten gör? Ingen av oss får ju lasta över ansvaret för överdriven centralstyrning och byråkrati på de anslällda, som gör ett fint jobb under ofta hård press. Det är framför allt fel alt låtsas som om debatten om maktkoncentration och byråkrati väsentligen skulle gälla enskilda människors uppträdande.

Vad den handlar om är ju i stället utformningen av och innehållel i det som görs genom stat och kommun. Lärare, sjuksköterskor och andra som arbetar med vikliga uppgifter inom stat och kommun kläms ofta hårdast mellan fina mål och otillräckliga resurser, upplever ofla starkast problemen med byråkrati och centralstyrning. Mycket skulle kunna göras enklare och bättre om de inte låstes av en mängd cenirala direktiv från skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. Vad vi är ule efter är att kontakten mellan människor och den offentliga servicen skall fungera så mänskligt och enkelt som möjligt. Det är lika myckel ett önskemål från personalen som från medborgarna i övrigt.

Folkpartiet är alltså/o/' att fler anställs inom vården. Så sent som för någon vecka sedan begärde vi i riksdagen mot bl. a. socialdemokratiskt motstånd atl mer vårdpersonal skulle utbildas för framtiden.

Men vi är mot alt vården organiseras så att människor inte vet vart de skall vända sig. Vi vill decentralisera den offentliga servicen, bygga ut närsjukvården så atl så småningom alla har en husläkare att vända sig till när man blir krasslig.

Folkpartiet är/o/- en effektiv skattekontroll för att komma åt skattefusk och skatteflykt. Vi har här sedan länge drivit på för all få mer resurser och personal.

Men vi är mot att skattebyråkratin utformas så atl människor som vill göra rätt för sig har svårt all hitta i labyrinterna. Myndigheterna kräver att medborgarna skall svara på fem lill åtta dagar när man vill ändra i deklarationen. Myndigheterna själva kan däremoi i kammarrätten la upp lill fyra år på sig för att avgöra skaliemål. Och vi tycker det är fel alt den enskilde i skatteärenden pä länsplanel möter samma organ och delvis samma människor som både åklagare och domare.

Det här är "miljonärernas problem", svarar då socialdemokraterna. Men har ni inte upptäckt atl det är problem framför allt för niänga människor med vanliga inkomster? Miljonärerna klarar nog skallelagarna. De har råd all anlita advokater. Men vad har staten för hjälp all erbjuda en vanlig löntagare med hans deklaralionsproblem?

Folkpartiet År för all vi har kommuner med kraft all genomföra viktiga sociala reformer, som utbyggnaden av daghemmen.

Men vi är mot all människors möjligheter lill inflytande nonchaleras i de stora kommunerna, och vi begär nya kanaler för människor all föra

fram sin mening innan besluten fallas: kommunala folkomröstningar, direktvalda kommundelsråd som språkrör för människorna i en mindre del av kommunen och myckel annat.

Folkpartiet är för atl staten effektivt sköter de vikliga uppgifter den tagit på sig, som Stålverk 80, och går in och hjälper till när det blir allvarliga svårigheter i en hel bransch, som t. ex. varvsindustrin.

Men vi är mot atl av dogmatiska skäl förstatliga all läromedelsproduktion och därmed ta bort friheten för lärare, elever och kommuner atl välja den bok som är bäst och billigast. Vi är också emot att staten i stället för all sköta sina vikliga uppgifter bra skall plottra bort sig på sådani som människor lokall ute i företagen klarar bättre, som alt beslula om investeringar.

Länge förde socialdemokratin fram "det starka samhället", "den starka staten", som sin vision. Nu tycks talet om del starka samhället ha tystnat. Olof Palme tillåter sig tvärtom ibland atl plädera för "det mjuka samhället", som tar större hänsyn lill den enskilde och ger ökad valfrihet.

Men den socialdemokraliska politiken har inte hängt med i den ändrade retoriken. Del är därför några frågor jag skulle vilja ställa lill statsministern.

Jag återgår lill frågan om läromedelsförslatligande. Olof Palme antydde i en TV-debatl som vi hade häromveckan atl han var emot partiprogrammets ord om all all läromedelsproduktion skall förstatligas. Men han övergick omedelbart till atl försvara det beslutet. Priserna har stigit och koncentrationen är stor på läroboksmarknaden, var hans argument. Men vem tror att monopol är bättre än konkurrens för att pressa priserna? Och hur kan det vara att motverka koncentration alt skapa den totala koncentration som ett enda statligt läroboksföriag skulle innebära? Och framför alll - vad är del för valfrihet i all staten genom läromedelsförslatligande förbjuder lärare och elever alt använda den bok de lycker är bäst och billigast?

Om socialdemokraterna skulle få majoritet i riksdagen - ensamma eller lillsammans med kommunisterna - måsle statsministern lyssna på rörelsen mycket mer än nu. Då hjälper det inte myckel om han själv inte hell Slår bakom vad rörelsen säger och skriver in i partiprogrammet. En partikongress som under en jämviktsriksdag och strax före ett val kan besluta att förstatliga bokförlag kan i makiberusningen efter ett segerval ge sig på vilken bransch som helst. Därför är det så viktigt att få en icke-socialistisk majoriiei i riksdagen och en växling vid makten.

Så var del Meidnerfonderna. Vi har angett vår grundsyn: löntagarna bör få andel i företagens kapitalbildning. Vi menar att etl sådant system, rätl utformat, skulle kunna befästa en decentraliserad ekonomi och samtidigt leda till en jämnare förmögenhelsspridning. Traditionella vinslan-delssystem är då inte lösningen. Men systemet måste också vara så utformat alt det motverkar maktkoncentration. Jag begär inte alls av regeringen atl man skall skissera ett tekniskt syslem nu. Det sitter ju en utredning och grubblar på detta.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

103

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

104

Men en sak är alldeles klar för folkpartiet: Ett syslem för att ge löntagarna andel i företagens kapitalbildning måste fungera i en decentraliserad ekonomi, med en konkurrens mellan företagen som gör att konsumenterna ytterst styr produktionen.

1 den grundfrågan bör statsministern kunna svara. Anser Olof Palme att det vore bra för Sverige om en enda fond ägde alla företag i en bransch!'

Vi lar sedan vården. Om ni är för ett mjukare samhälle - varför motsätter ni er då all vården byggs upp med etl syslem med husläkare som gör alt människor vet vart de skall vända sig när de blir krassliga och slipper möta ständigt nya läkare?

1 fråga om närdemokrali: När ni hade så bråttom atl tvinga igenom kommunsammanläggningar - varför har ni dröjt så länge med ålgärder för all ge människor mer att säga lill om i kommunerna också mellan valen? Varför vill ni fortfarande förbjuda kommunerna atl inrätta direktvalda kommundelsråd?

Så har vi datafrågorna. Om man vill ha etl mjukare samhälle, så vill man väl skydda den enskilde mot övergrepp. Varför då släppa loss en flod av nya cenirala personregister genom lillsiändet till Det Bästa all registrera hela svenska folkel på data? Och varför säga nej lill vårt förslag all låta också de fackliga organisaiionerna - inte bara företagsledningarna - överklaga beslut om inrättande av personregister i företagen?

Regeringen har t. ex. gett Volvo tillstånd att registrera vilka inlerurbana telefonsamtal som dess anställda ringer. Vi anser det uppenbart att dl sådani dataregister angår de anslällda lika myckel som förelagsledningen. Volvos företagsledning hade rätten alt besvära sig över datainspektionens avslagsbeslut. Varför Skall inte de anställda på Volvo ha samma rätt när beslul i dataärenden går dem emot?

Del är sant att socialdemokraterna på ett viktigt område verkligen har gått in för att sprida inflytande lill många människor. Jag tänker på den nya arbetsrätten som folkpartiet och socialdemokraterna tillsammans röstade igenom i riksdagen i går. Den komnier, rätt hanterad, all på sikt bli en av de vikiigaste reformerna någonsin för atl motverka maktkoncentration och ge arbetare och tjänstemän mer alt säga till om i sin vardag.

Men på andra områden leder den socialdemokratiska politiken tvärtom till myckel av centralstyrning och maktkoncentration. Redan i er okänslighet inför de risker man lar när mycket makt samlas på få händer ligger en fara.

Det är avslöjande all socialdemokraternas valprogram inte hade något att säga om del som för oss liberaler är centralt: Hur skall vi kunna bryta utvecklingen mot svällande byråkrati och ökande maktkoncentration? Skyddet av individen i datasamhället var inte värt en rad i socialdemokraternas aktionsprogram; inte heller skyddet för fri- och rättigheterna i grundlagen. Där finns inte heller elt ord om den kollek-livanslutning som i dag drabbar var tionde svensk.

Den lystnaden är talande. Men när folkpartiet nästa vecka lägger fram

sin valmanifesl för sociala reformer ulan socialism kommer det all finnas Nr 147 mycket om just de här problemen. Kampen mot maktkoncentration och - Torsdagen den skyddet för den enskilda människan står för oss alltid i centrum av det 3 jypj 197

politiska arbetet. Vi ser behovet av planering och gemensamma åtagan- -

den. Men vi ser också alt makten måste fördelas, begränsas och kon- Den ekonomiska
trolleras för alt vi verkligen skall få ett mänskligare samhälle. politiken in. m.

Därför behöver det här landet växling vid makten. En ny regering utan socialdemokraler komnier all bygga sin ekonomiska och sociala politik på den grund som folkpartiet och centern gemensamt lagt fast. Någon ytlerkantspolilik finns del, som Thorbjörn Fälldin konstaterat, inte utrymme för i svensk politik. Folkpartiet vill förena social omsorg med motstånd mot socialism och maktkoncentration. Det är fördel programmet vi söker väljarnas förtroende.

Hert WERNER i Tyresö (vpk):

Herr lalman! Jag måste först protestera mot herr Bohmans historieskrivning när det gäller Haga Ill-överläggningarna. Del var ju ändå så all först tjatade ni från borgeriigt håll under lång tid om en slabilise-ringskonferens. När det sedan blev en överläggning kom ni ganska tomhänta lill den överläggningen. I slorl sett hade ni bara elt recept, detsamma som Arbetsgivareföreningen, nämligen en maning till lönlagarna om återhållsamhet i avtalsrörelsen. De konkreia förslag som vi förde fram - prisstopp på alla dagligvaror, slopad moms på maten och skärpt kontroll över ålgärder mot de mullinalionella fördagens prispolitik - ville ju inte vare sig ni eller regeringen diskutera.

Sedan var det väl ändå så, herr Bohman, alt samtliga partier - från vpk till moderata samlingspartiet - när det gällde eli skalleförslag hävdade all det var regeringens sak att lägga fram ett sädant, som vi sedan i vanlig ordning skulle ta ställning lill. Visst blev vi bönhörda över hövan, eftersom man redan ivå dagar efter vår begäran lade fram ett sådani förslag. Men att då komma och säga all bakom det låg hemliga förhandlingar tyckerjag är litet dålig stil - vi hade ju ändå bett om förslagel.

Jag lycker inte att del var något bra skatleförslag. Men som sagt: Allesammans hade vi bett om del.

Så lycker jag alt del är med den saken, herr Bohman.

Herr lalman! Den kapitalistiska världen har under hela 1970-lalel dra
gils med ekonomiska kristendenser. Kortvariga perioder av högkonjunk
tur har inte kunnal skingra den allmänna bilden av ett samhällssystem
i nedgång. Även om konjunkturerna nu förbättras något är arbetslösheten
högre, utslagningen värre, prisstegringarna större, resursslöseriet ansvars
lösare, miljö- och energikrisen djupare än någon gång under 1960-ialei.
Lägger vi härtill den numera nästan ständiga oron på den internationella
valutamarknaden, de tvära kasten i den inlernalionella handeln och den
stagnerande ekonomiska tillväxten ser vi atl den del av världsekonomin
som behärskas av de stora trusterna och monopolen har kommit alltmer
i oiakl och obalans. 105

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

106

Samtidigt består och fördjupas klyftan mellan de rika kapitalistiska staterna och de utplundrade länderna. Den imperialistiska världsordningen beslår liksom dess följder, hunger och massvält. Även om de mest reaktionära anslagen kunde stoppas vid UNCTAD-konferensen i Nairobi, lyckades de rika länderna - ledda av USA - att förhindra etl beslul om skapande av en fond för bufferllager av råvaror som skulle stabilisera råvarupriserna. Den nya ekonomiska världsordning som FN:s generalförsamling beslutat verka för syns fortfarande myckel avlägsen. Och någon ny världsordning kan det knappast bli förrän kapitalism och imperialism i grunden har besegrats. Intill dess kommer de multinationella storbolagen att kunna spela med folkens försörjning och liv. Intill dess kommer klyftorna i världen att leva vidare, massvälten å ena sidan -resursslöseri och lyxkonsumtion å den andra.

Del påstås ofta all Sverige skulle avvika från de krislendenser som kännetecknar den övriga kapitalistiska världen. Så är det inte. Visseriigen har kristendenserna i Sverige denna gång inte fåll samma dramatiska ultryck som i andra kapitalistiska länder, men den långsikliga utvecklingen går igen också här. Vi har påvisat det förr. Den ekonomiska tillväxten tenderar alt avla. Sysselsättningen kan bara hävdas dels genom en kraftig ökning av antalet deltidsanställda, dels genom en kraftig ökning av de s. k. offentlighelsanställda. AMS-verksamheten måste svälja allt fler, även om det finns vissa konjunklurella variationer. Samtidigt ökar utslagningen på arbetsplatserna. 10 Vn av industriarbetarna är dagligen sjukskrivna. Allt fler förtidspensioneras. Många undersökningar visar all arbetsmiljöerna fortsätter atl vara otillständigt dåliga. Arbetstempot är alltför uppdrivet.' Fä grund av stegrade levnadsomkostnader tvingas många ta extraarbete, vilket naturligtvis bidrar till stress och ulslagning. Många har långa resor till och från jobbet. Många arbelar ofta övertid. För stora grupper är därför åtta limmars arbetsdag en illusion - samtidigt som andra har svårt alt få jobb.

Sysselsättningen aren politisk huvudfråga. Rätten till ett meningsfullt arbeie skall kunna garanteras alla. Men denna rätl skall inte som nu vara beroende av enskilda kapitalägares profltintressen. Om folk kan få arbeie eller inte skall inte vara beroende av om enskilda kapitalägare anser det vinstgivande nog atl investera, eller vara beroende av om kapitalistisk spekulation slår rätt. Skall rätten till arbete kunna tryggas, så krävs planering av hela samhällsekonomin. Då krävs atl spekulations-och profilinlressenas grepp över ekonomin bryts.

Alla säger sig inse att enskilda förelag behöver planering och rikhaltiga beslutsunderlag. Vi kunde här i kammaren häromdagen höra hur de borgeriiga partiernas talesmän påstod sig sakna sädant när de försökte förhindra Stålverk 80. Men vad som gäller enskilda förelag gäller än mer för ekonomin som helhet. Del är därför höjden av ansvarslöshet mot lönlagarna och mot medborgarnas rätt till ett meningsfylli arbeie som motståndarna till en planerad hushållning visar. Ni kan från borgerligt håll prata om hur många hundra tusen nya jobb som helst, men så länge

ni inte vill avskaffa kapitalets makl över ekonomi och folks arbeie och ulkomsl och ersätta denna makl med folkstyrd planering, så länge kommer varje löfte atl vara tomma ord. Den ekonomiska politik som bedrivits under de senaste åren har gått ut på all hålla del kapitalistiska systemet vid liv. Dess bärande lanke har varil atl med lock och pock söka förmå kapitalägarna lill investeringsverksamhet och till all inte slå igen alltför många arbetsplatser. Men kapitalets maktställning över ekonomin har lämnats oberörd. Det enskilda företagets profilinlressen är fortfarande del bärande motivet för produktionen i det här landet. Den s. k. Hagapolitiken har varje gång fått som resultat etl försök att säkerställa eller öka kapitalets andel av det som producerats. Den har fört med sig former av påtaglig slatlig inblandning i lönerörelserna, som enligt vår mening måsle avvisas.

Kapitalistisk ekonomi pendlar alllid mellan högkonjunkturer och lågkonjunkturer, mellan tider av gon om arbetstilirällen och tider av hög arbetslöshet. Denna svängning gör att kapitalismen inte kan ge ekonomisk och social trygghet. De arbetande måsle alltid leva med frågan: Vilka komnier all drabbas av arbetslöshet vid nästa kris? Den ekonomiska politik som förs i dag går ut på atl skydda kapitalels intressen och syftar lill all mildra långkonjunklurerna och till atl få fram en ny högkonjunktur. Men högkonjunkturer blir inte beständiga; de slår om i arbels-löshetskriser. Regeringen och de borgerliga partierna drar emellertid mål-löst vidare. De vill inte befria ekonomin från konjunktursvängningar och kriser, eftersom de vägrar angripa kapitalets makt.

När del gäller att trygga rätten lill ett meningsfullt arbete är del nödvändigl att ekonomin frigörs från de privata profitörernas och spekulanternas grepp. Detla måste vara den ekonomiska politikens och sysselsättningspolitikens huvudmålsättning. Rätten till arbete kan bara tryggas i demokratiskt planerad produktion och hushållning, där folkets behov och inte enskilda vinster är avgörande. Bilar av en sådan politik är samhällelig kontroll över investeringar och företagsdableringar. Detta underlättas genoni förstatligande av det privata kreditväsendet och genoni förstatligande av vissa nyckelinduslrier. Dessuiom måste etl program för startande av nya statliga industrier - främst i avfolkningsbygderna - utarbetas.

Sysselsättningen främst! Det är statsministern noga med all understryka. Men finns del inte en motsättning i regeringens resonemang när det gäller sysselsättningspolitiken och regeringens kärnkraftspolitik? Vi anser all del gör del. Låt oss granska den motsättningen.

Jag utgår från all Olof Palme och jag är överens om all kapitalägarna

- eller det privata näringslivet, som det oftast heter här i kammaren

- inte kan garantera folk arbeie. Detta har blivit allt tydligare under de senaste åren. För atl motverka arbetslösheten har regeringen gått in med miljard efter miljard av skattepengar för att understödja företagen i olika former. Men vad är del som sker? Jo, företagen lackar och lar emot alla de olika sorterna av bidrag, håller lönsamheten uppe så att

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

107

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken tn. m.

108

de kan nyinvestera - men investerar på dl sätt som ger alll färre människor arbete. Pengarna salsas inte pä lörädlrngsmdustn, som ger relaiivi många arbeisiillfällen för varje investerad miljon. Nej, de satsas på enormt energislukande processindustrier, som förser den kapilalisliska världsmarknaden med halvfabrikat. Det är den plats som Sverige är tilldelad i det internationella kapitalels arbetsfördelning. Följden blir- i rak motsats till del uttalade syftet - all sysselsättningsproblemen på sikt växer i Sverige.

Det är här regeringens kärnkraflsprogram kommer in i bilden. För att underhålla en vidareutveckling av denna sysselsätlningshämmande produktionsstruktur i Sverige lanserar regeringen del i särklass i världen största kärnkraftsprogrammet per invånare, ulan hänsyn till riskerna och lill atl landels utrikespolitiska handlingsfrihet allvarligt kan undermineras.

När siaisminisiern säger all kärnkraften behövs för sysselsättningen, så är det dubbelt orikligt. För del förslå är lillgången på arbeisiillfällen underkastad kapitalismens ekonomiska anarki, och del kan inga kärnkraftverk i världen göra någonting ål. För det andra innebär satsningen på kärnkraft att regeringen hell enkelt effektuerar storfinansens lönsam-heiskrav på två områden: dels när det gäller all göra vinster på byggandet av kärnkraftverk, som är en myckel sysselsällningsfallig verksamhet i förhållande lill det insatta kapitalet, dels när det gäller alt driva landets produktionsstruktur vidare i en riktning där allt färre sysselsätts per enhet insatt kapital.

Vad kunde dä regeringen ha gjort i stället? Den kunde ha sagt: Vi vill inte ha kärnkraft, den är farlig, den underminerar landets oberoende. Regeringen kunde vidare ha sagt: Att vi avslår från kärnkraft ger oss en verklig chans all planera för en produktionsstruktur här i landet som ökar sysselsättningen i stället för att spela med på kapitalets villkor, som innebär alll färre sysselsatta. Den kunde ha sagt: Låt oss sträva efter en produktionsstruktur som inte kräver en så våldsam ökning av energiuttaget som den nuvarande! Vi behöver ju därmed inte gå så långt atl vi skapar en produktion som i exempelvis Västtyskland, som bara gör av med fjärdedelen så mycket energi per arbetare som Sverige. Och märk väl-Västtyskland är ett lika högulvecklat industriland som Sverige. Vi behöver inte ens sänka energiuttaget.

Detta är väsentliga frågor som kommer all spela en slor roll framöver. Jag vill därför fråga statsministern: Tänker ni nu, närt. o. m. herr Bohman har klivit ner från kärnkraftsbarrikaden för all inbilla folk att en borgerlig regering inte blir någon kärnkraftsregering, låta socialdemokratin framstå som den som ensam driver den storfinansens intressefråga som kärn-kraflsutbyggnaden utgör? Eller tänker ni söka vägar för all slå lill reiräii? Jag tror inie all någon i så fall kommer all uppfana del som en pres-tigeförlusl ulan del kommer att uppfattas som ett förnuftigt beslul.

Rätten lill ett meningsfullt arbete kan bara tryggas genoni en socialistisk arbetarpolitik. Men det gäller inte bara all få arbete. Del gäller

också all de arbetande skall få arbeia under bra och rättvisa villkor. De arbetande måsle ha demokraiiska rälligheler på sina arbetsplatser - det diskuterade vi i går. De måste ha rätl all bedriva politisk verksamhet på arbetsplatserna. De måste ha inte bara full insyn ulan förhandlingsrätt i alla frågor som rör arbetslivet. De måste ha strejkrätt. Beslutet i går innebär enligt vår uppfatlning en skärpning av fredspliklen och ökade möjligheter alt avskeda strejkande. Kapitalägarna kan avskeda arbetare, de kan omorganisera sin verksamhet, de kan höja priser, de kan vägra att anställa anvisad arbetskraft, de kan svartlista, de kan perminera. De kan på mänga olika sätt rubba förutsättningar för ingångna avtal lika väl som de på många sätt kan vidta åtgärder som egentligen skulle kunna betecknas som fackliga stridsåigärder men som i detta samnianhang alllid kallas något annal.

Beslutet i går har från socialdemokratiskt håll kallats den största reformen sedan den allmänna rösträtten infördes. Men vi måsle säga: Kampen för demokraiiska rättigheter på arbetsplatserna måsle fortsätia.

De som arbelar skall ha maklen på sina arbetsplatser. Dit måste kampen för demokratiska rättigheter på jobben syfta. I dag har kapitalel övermakten i vårt samhälle. Del är dl konstlat förhållande. Det blir inga verktyg om ingen smider dem. Del blir inga hus om ingen bygger dem. Det blir inget virke om ingen fäller skogen. Men del går alt smida verktyg ulan aktiespekulanter. Det går atl bygga hus utan mark- och bostads-spekulanter och privata byggherrar. Det går alt fälla skog ulan bolagsherrar.

Gentemot kapitalets makt över produktion och samhällsliv är alla arbetande diskriminerade. Det hör till klassamhällets natur. Men vissa delar av de arbetande får utstå särskild diskriminering. Dit hör kvinnorna och ungdomen. Den högsta arbetslösheten finns bland kvinnor och bland ungdom - och särskilt då bland unga kvinnor. Och när de har arbete återfinns kvinnorna i de flesta fall i etl fåtal yrken där de betalas dåligt. Den formella likalönen har inie ändrat det förhållandel alt kvinnokön ger lägre lön. Men lika litet som kön skall vara ett skäl för en särskild löneklassificering skall ålder vara del. Nu kan en 17-åring med kanske en ettårig yrkesvana få sämre lön än den som är nybörjare men nyss har fyllt 18 år. Kravel måsle vara lika lön för lika arbeie oavseii ålder och kön.

Alla påslår sig säkert vara moisiåndare lill den här lypen av diskriminering. Men likväl finns den där. Likväl tjänade hellidsarbetande kvinnor år 1972 28 000 kr. om året i genomsnitt, medan de hellidsarbetande männen tjänade över 40 000 kr. i genomsnitt. Och Irois all del här har sagts så niänga ord om jämställdhet har man avslagit vårt krav att staten genom avtalsverkel borde vara föregångare och avskaffa låglönerna inom de s. k. kvinnoyrkena. Kvinno- och ungdomsfrågorna har hittills varit de stora ordens och de små handlingarnas frågor.

Herr talman! Jag har redan tidigare berört den ökade utslagningen i arbetslivet, stressiga och jäkliga arbeten och de många dåliga arbels-

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken in. m.

109

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

110

miljöer som finns. Vi har lagt fram program mot stress i arbetslivet, mot monotona arbeten och för förbättrade arbetsmiljöer och arbetsförhållanden. Del är nödvändigl alt bekämpa den för lidiga uisliiningen av många arbdande. Del gäller alt såväl mildra arbetstempot som korta arbetstiden.

Alla partier har på senare tid talat om arbetstidsförkortning. Men vi är ensamma om att ha velal gå lill konkret handling. De borgerliga partierna inbillar sig all en arbetstidsförkortning skulle vara nödvändig bara med lanke på de mindre barnen. Det visar all de partierna lever i en värld där de inte upptäckt utslagningen i arbetslivet. Barn under tre år behöver kunna umgås med föräldrar som inte är helt slul. Men del behöver också fyraåringarna, femåringarna, sexåringarna, sjuåringarna osv. Och alla arbetande måsle ha rätt till en fritid som kan fyllas med meningsfylld samvaro och sysselsättning och som inte bara går åt lill all vila efter en alltför lång och intensiv arbetsdag.

De borgerliga partierna försöker helt fuska bort en nödvändig arbeis-lidsreform för alla. Del är i och för sig stilenligt. Men socialdemokraterna har hittills närmat sig arbdslidsfrägan som katten närmar sig het gröt.

Herr talman! Jag tänker inte sä här i riksdagsfinalen försöka mig på någon summering av vad den riksdag som valdes i september för tre år sedan uträttat under de gångna åren. Det får och kommer säkert andra att göra. Talmännen har klubbat tusentals beslut, men del finns ändå anledning all ställa frågan om del är från det här huset som politiken i Sverige styrs. I direktionsrummen i bankpalatsen runt Sergels torg har det under samma lid fatlats beslul som niänga gånger mer direkl och omedelbart rör det arbetande folkets vardag i del här landet - uppköp och nedläggning av förelag som berör lusentals och åter lusentals människor, beslul om investeringar här hemma eller beslul om atl nya miljoner som svenska arbetare har slitit ihop skall föras utomlands och satsas i Brasilien och andra fasciststaler med s. k. investeringsvänligi klimat. När hundratusentals människor slås ut ur produkiionen och klassas som sekunda arbetskraft eller när arbetande människor stämplas som förbrukade i alll lägre ålder är det självfallet inte en följd av några demokratiskt fattade beslul. Det är inte heller vi här i huset som beslutat 0111 att prishöjningarna under den här riksdagsperioden skulle bli våldsammare än under någon annan riksdagsperiod i modern svensk historia. Livsnödvändiga dagligvaror är i dag 30 96 dyrare än när den här församlingen träffades för första gången efter förra valet. Samma utveckling har vi kunnal konstatera när det gäller hyrorna, trots bosladsminisierns löfte för några år sedan och trots atl riksdagen beslutat om räntesubventioner. I ställd för en stopp för hyresulplundringen är tendensen nu all hyrorna rusar i höjden allt hastigare för varje år.

Alla de negativa fenomen som jag räknat upp är inte resultat av några naturlagar. Del går alt stoppa hyresulplundringen genom t. ex. ingrepp mot de stora byggmonopolen och en annan bostadspolitik. Del går all stoppa priserna om monopolens makt bryts. Del går all förhindra ar-

betslöshet och ulslagning genom en planerad hushållning där samhällsnyttan istället för profiten får bestämma. Men det förutsätter all kapitalets makl bryts. Del förutsätter att riksdagens ledamöter, som är demokratiskt valda, lar på sig ett siörre ansvar och medverkar lill att bolagsstyrelser och kapitalägare får mindre all säga till om än vad de har i dag.

En borgerlig majoritet i del är huset efter höstens val skulle medverka till all göra riksdagen till ett kapitalels transporlkompani. Därför är det en huvudfråga för oss kommunister under de tre månaderna fram lill valet all bekämpa högerkrafterna både i och utanför moderaia samlingspartiet. Vi har många gånger förklarat atl vi är starkt kritiska mot socialdemokraternas samverkan ål höger och krävt en vänsterpolitik som utgår från socialistiska lösningar och håller del socialistiska perspektivet levande. Del kommer naturligtvis inte en borgeriig regering all göra. Därför kommer vi att på allt sätt bekämpa tillkomsten av en borgerlig regering i höstens val och medverka till att politiken i stället vrids ål vänster.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Herr statsministern PALME:

Herr lalman! Under nu rätl många timmar har kammaren diskuterat den aktuella ekonomiska utvecklingen och våra ekonomiska framtidsperspektiv. Vi har en stark ekonomi. Vårt lands arbetare, tjänstemän och företagare svarar för kanske den största produktionen per invånare i världen. Vi har en fördelning av produktionsresultatet som kanske är jämnare än i något annal land.

Självfallet saknar vi inte problem. De problemen kräver en fasl ekonomisk politik. Regeringens inställning i de frågorna kan sammanfattas på följande sätt.

För att pressa tillbaka prishöjningarna och förslärka vår industris konkurrenskraft har vi lagt fast dl sju punk is program med en skatteomläggning för 1977 som ett viktigt inslag. Vi har träffat en överenskommelse med Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation om hur en sådan skatteomläggning skall se ut. Vi genomför elt omfattande slöd lill förelagens investeringar. Vi sätter in omfattande ar-betsmarknadspoliiiska insatser för all bibehålla en myckel hög beredskap inom sysselsältningspolitiken. Vi måsle börja pressa tillbaka underskollen i budgeten och valulabalansen. För att klara delta är del etl oeftergivligt krav att säga ett bestämt nej lill överbud och löften om stora skattesänkningar.

Detla innebär ett fullföljande av den ekonomiska politik vi med framgång fört under den nu snart lilländalupna valperioden. Lål mig kortfattat beskriva de tre årens ekonomiska utveckling mot bakgrund av den internationella utvecklingen.

Sysselsättningen har i vårt land ökat med 227 000 personer. 1 den gemensamma sektorn har sysselsättningsökningen varit 119 000. 166 000 fler kvinnor har nu sysselsättning jämfört med 1973. Arbetslösheten har legat omkring 1,5-2 9ii. För ungdomar är arbetslösheten 2 procentenheter

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

112

lägre än för tre år sedan.

Samtidigt har vi, under de tre år som gått, upplevt den värsta inlernalionella ekonomiska krisen sedan 1930-lalet. 1 de rika länderna har arbetslösheten gått upp till 17 miljoner. Bara i EG-länderna går 2 miljoner unga arbetslösa. I många amerikanska städer går en tredjedel av de unga svarta arbetslösa. 1 land efter land ligger andelen arbetslösa två, tre eller fyra gånger så högt som hos oss.

Vi har kunnal öka vår gemensamma produktion snabbare än de flesta länderna. Räknar vi in en rimlig uppskattning av årets utveckling har produkiionen på tre år ökat med 7 96. För Europa i genomsnitt är ökningen 2,5 9ö, för industriländerna totalt 3 %. Om vi följt den genomsnittliga utvecklingen i Europa hade vi i år haft 12 000 milj. kr. mindre alt röra oss med.

Vi har f n. en prisökning som är för hög och som med kraft måste motarbetas. Vi ligger just nu ungefär i nivå med genomsnittet för övriga länder. Men med samma prisutveckling som i övriga Europa de senaste tre åren skulle priserna i dag ha varit inemot 10 96 högre i vårt land.

Den privata konsumtionen har under tre år ökat med omkring 11 96. Samtidigt har sparandet ökat kraftigt. Detla har blivit möjligt genom alt inkomsterna när skatt och prishöjningar räknats av har ökat med omkring 15 96.

Skatternas utveckling har stor del i att vi haft en god inkomsiuiveckling för de stora folkgrupperna. Genom de skatteomläggningar som genomförts under perioden har stora sänkningar av den direkta skatten kunnat genomföras. Trots att kommunalskatten ökat med omkring 2 kr. är den reala inkomstskallen för alla inkomster under 80 000 kr. i år lägre än vad den var 1973.

Del betyder en reell sänkning av de direkta skatterna för 85 % av alla heltidsanställda löntagare, för 95 % av alla företagare, för 92 96 av alla inkomsttagare i landet.

För att kunna bygga ul tryggheten och forlsälla reformarbdd har in-direkla skaller och avgifterna på arbelsgivarna samtidigt höjts.

En framgångsrik ekonomisk politik har krävi all vi accepterar elt ganska stort underskott i bytesbalansen, som täcks av upplåning i utlandet. Det sammanlagda underskottet under tre år beräknas till ca 14 miljarder kronor. All avveckla underskottet och betala lillbaka lånen kommer att ställa stora krav på vår exportindustri. Trots vissa förluster av marknadsandelar har exporten under tre år ökat med 7-8 96. 1 år räknar vi med all kunna exportera för 5 000 milj. kr. mer än vi gjorde 1973. Samtidigt härden sedan 1968 oavbrutna investeringsökningen fortsall under de senaste åren. Med den uppgång vi räknar med i finansplanen bör investeringarna i är bli 14 % större än 1973.

Pä detta sätt kan den ekonomiska utvecklingen beskrivas genom en lång rad siffror. De ger resultatet av många olika åtgärder.

Men bakom de många siffrorna döljer sig många enskilda människor, deras strävan alt få arbete, deras önskan alt skapa bättre villkor för sig

själva och sin familj, deras vilja lill ett vidgat ansvar och ett vidgat inflytande över den ekonomiska utveckling vi alla är beroende av.

Och bakom de många åtgärderna ligger självfallet en ideologi, en inom arbetarrörelsen djupt upplevd förpliktelse all salsa alla krafter på att värna sysselsättningen, alt ge alla deras räil lill arbete och inflytande.

Det flnns i dag en konservaliv strömning i världen, som innebär att arbetslösheten kan accepteras om man erbjuder de arbetslösa arbetslöshetsersättning eller matkuponger. Det är en farlig tanke, ty arbeiei är ju inte bara en fråga om atl försörja sig. Det handlar i grunden om människornas värde och värdighet.

Därför ger det en särskild tillfredsställelse alt vi de senaste åren har lyckats bringa ned ungdomsarbetslösheten. Ty det kan knappast finnas något värre för en ung pojke eller flicka än atl debutera i arbetslivet med en kanske lång period av arbetslöshet och med den hopplöshet det medför.

Men arbetslösheten kan slå än hårdare för äldre arbetare och tjänstemän. Ty när många års arbeie förbyls i arbetslöshet hotas självförtroende och självtillit. Och då kan vägen lillbaka till etl arbete bli lång och svår. Vi vet all ökad arbetslöshet också leder till alt många människor slås ul ur arbetslivet, att många då också förlorar det sociala fotfästet, för vilket dl arbeie är så viktigt.

När vi nu har klarat sysselsättningen på ett nästan unikt sätt har vi därför inte bara undvikit all många människor fåll gå arbetslösa under en längre eller kortare period. Vi har också undvikit atl många unga människor fått en första kontakt med arbetslivet som skulle ha satt djupa spår. Och vi har undvikit all många, kanske främst äldre, arbetare och tjänstemän blivit utslagna från arbetslivet.

Det är viktiga framgångar.

En god ekonomisk utveckling och en bibehållen stark ekonomi har lagt grunden för ett mycket omfattande reformarbete under dessa tre år. Del har kulminerat i vår och krävt en helhjärtad arbetsinsats här i riksdagen. Jag vill nämna några vikliga reformer som vårriksdagen beslutat eller komnier alt besluta innan blomstertiden inträffar.

Del regionalpoliliska stödet har byggts ut till 4 000 milj. kr. under pågående femårsperiod.

Staten går in i varvsindustrin för alt rädda jobben. Vi upprättar en plan för att stödja beklädnadsindustrin.

Förberedelserna för Stålverk 80 fortsätter efter de nya förutsättningar som uppstått på slålmarknaden. Lika många skall få "arbete som lidigare ullovals.

Den fjärde AP-fondens möjlighei all köpa aktier har utökats liksom Statsföretags aktiekapital.

Slödel till energisparande åtgärder ökar. Sammanlagt har nu 1 000 milj. kr. anvisats för sådana ålgärder bara i bostadshus.

Insatserna för pensionärer och handikappade har kraftigt ökat, i årets budget med inte mindre än 3 265 milj. kr.

Nr 147

Torsdagen den 3juni1976

Den ekonomiska politiken m. m.

113

Riksdagens prolokoll 1975/76:147-148

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

114

Beslut har fattats om en plan för kraftig utbyggnad av barnomsorgen. Bostadsbidragen och föräldraförsäkringen har förbättrats. Med bred uppslutning har en viktig reformering av arbetsmiljön i skolorna beslutats. Insatserna för särskilda åtgärder inom skolan har byggts ul kraftigt.

Viktiga ålgärder för kvinnor i slatlig ijänsl har beslutats.

Vikliga reformer för alt vidga de anställdas inflytande har genomförts. I går beslutade riksdagen atl ta bort vj 32 och ge de anslällda rätt till medbestämmande på jobbet. Vi har byggt ul siyrelserepresenialionen för de anställda.

I morgon kommer riksdagen att fatta beslut om alt förstärka fri- och rättigheterna och föra in dem i grundlagen.

Våren reformer är ett fullföljande av tre års mycket intensivt reformarbete. Del reformarbetet har inneburit avgörande förbättringar i människornas vardag på särskilt tre områden: arbetslivels förnyelse, den sociala tryggheten samt jämställdhet och familjepolilik.

För all förnya arbetslivet och förbättra arbetsmiljöerna har vi genomfört en lång rad åtgärder. Arbelsmiljölagen har förbättrats. Skyddsombuden har fått ökad makt och kan bl. a. slänga av produkiionen för all åsiadkomma nödvändiga miljöinsatser. Jag erinrade i går om all Enar Ågren på Fabriks kongress berättade att man på 600 arbetsplatser bara på det området har kunnat få igenom ålgärder enbart genom alt hänvisa till denna möjlighet. Genom arbetsmiljöfonderna har tusentals miljoner kronor reserverats för arbdsmiljöåtgärder, som skall beslutas med ett avgörande inflytande förde anställda. De fackliga förtroendemännen har fåll en starkare ställning på arbetsplatserna. Anställningstryggheten har byggts ul och lagsladgals. De anslällda har fån rätt lill ledighet för studier. Och i går fattades, som sagt, beslut om löntagarnas medbestämmande. Sammantaget innebär dessa reformer en omfattande demokratisering av del svenska samhället och en genomgripande decentralisering av makl och inflytande.

Under de tre åren har den sociala tryggheten byggts ut kraftigt. Vi har genomfört de mest omfattande pensionsreformerna sedan ATP:s genomförande. Folkpensionens grundbelopp har ökat och pensionstillskotten byggts ul. Den 1 juli i år sänks pensionsåldern och införs del-lidspension samtidigt som förtidspensionerna höjs kraftigt. De kommunala bostadstilläggen har förbättrats och särbeskattning införts. Statsbidraget för den sociala hemhjälpen har byggts ut samtidigt som ett statsbidrag för färdtjänsten inrättats.

Folkpensionskosinaderna har ökat från drygt 11 till närmare 19 miljarder kronor. Denna ökning är dubbelt så snabb som prisstegringarna. De faktiska kostnaderna harökal med ca 3 600 milj. kr. Till detta kommer alla kostnader för ATP, sjukvård, färdtjänst och alla andra områden där förbättringar genomförts.

För en ensamstående pensionär med pensionstillskott har pensionen ökat med mer än 4 000 kr. För elt pensionärspar är ökningen närmare 8 000 kr. En del är kompensation för prisstegringar. Men när den delen

räknas bort har ändå pensionens köpkraft ökat med ca 20-30 96 under tre år.

Också förde handikappade haren kraftig utbyggnad skett. Kostnaderna för de samlade åtgärderna för de handikappade har ökat från 3 700 till 6 100 milj. kr. Del är samma utomordentligt kraftiga ökningstakt som när del gäller folkpensionärerna.

För alt främja jämställdheten och skapa dl barnvänligare samhälle är den föräldraförsäkring som trädde i kraft 1974 av slor betydelse. Inom arbetsmarknadspolitiken har flera olika ålgärder satts in för all vidga kvinnornas möjligheter pä arbetsmarknaden. Av betydelse är här också del förbättrade studiestödet och del ökade kvinnliga deltagandel i vuxen-och arbetsmarknadsutbildningen. Barnbidrag och bostadstillägg har ökat samtidigt som statsbidrag lill barnvänligare bostadsmiljöer har införts. Antalet platser inom barnomsorgen har byggts ul från 110 000 till 164 000. Det ekonomiska slödel till barnfamiljerna har ökat från 4 400 milj. kr. lill 7 000 milj. kr.

Det har varit något av genombrottsår för jämslälldhelslanken.

Jag har undvikit allmänna utsvävningar. Jag har försökt att i sak sammanfatta vad som skett under tre år.

I en värld av djup kris har regering och riksdag ställts inför uppgiften all värna sysselsättningen och föra en ansvarsmedveten ekonomisk politik. Vi har samtidigt velal och kunnat driva fram dl genomgripande reformarbete på samhällslivets olika områden. Del har i ett svårt parlamentariskt läge ställt stora krav på ansvarskänsla och handlingskraft. Riksdagen har bestått det provet. Det råder inget ivivel om all del har varit en lyckosam period. Riksdagen kan se lillbaka på ett verkligt rejält dagsverke.

Vi har från regeringens sida hela liden inriktat oss på att möta riksdagen i en anda av öppenhet och samarbetsvilja. Om skyttegravarna grävts djupa, om prestigekänslan fått styra handlandet, om konfrontationen gjorts till självändamål hade riksdagen inte kunnat uppnå de betydelsefulla resultat i sak som vi nu kan redovisa. Den riksdag som teoretiskt präglades av dödläge och absolut jämviki har i praktiken blivit de breda majoriteternas riksdag. Jag har för min del aldrig tvekat - även om gensvaret på den punkten varil nästan obefintligt-all ge motståndarpartierna dl rejält erkännande för deras medverkan i den ekonomiska politiken liksom i andra sakfrågor.

Följande bör dock i sanningens namn tillfogas. Den borgerliga splittringen har i de flesta frågor varit stor. Den har medverkat till riksdagens arbetsduglighet. Del fick vi en skymt av nyss, när å ena sidan herrar Fälldin och Ahlmark ville ta så slor del av äran för det positiva som skett - de tyckte all det ur många synpunkter varil en bra period -medan å andra sidan herr Bohman talade om taktik, finurlighder och kompromisser och framhöll hur illa det gått.

Jag har hållit mig till vad som i sak har hänt under en gången treårsperiod, och nu slår vi inför en ny valperiod. Om fyra månader skall

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

115

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

116

svenska folkel i val la ställning till efter vilka rikllinjer samhället skall utvecklas under de kommande tre åren. Del är en demokratisk förpliktelse för oss alla atl inför väljarna i sak redovisa den politik vi vill föra.

Redan den 8 januari lade socialdemokratin och Landsorganisationen fram huvudlinjerna i den politik för arbete och iryggHet som vi går lill val på. Där lägger vi fasl arbetarrörelsens handlingslinje i fem huvudpunkter:

En stark ekonomi.

Arbete ål alla.

Arbetslivets förnyelse.

Trygghet åt alla och gemenskap mellan generationerna, vari framför allt ingår omsorgen om de äldre, barn- och familjepolitik och jämställdhet mellan kvinnor och män.

En god miljö.

Detta är värt alternativ, öppet och klart redovisat. Det satte si i prägel redan på årets budgetproposition och har redan fullföljts i en rad viktiga reformer vid denna riksdag.

När vi presenterade vårt program inriktades kritiken från molstån-darhåll och från pressen framför allt på tre punkter, där man av oss begärde ytterligare besked. De spörsmål del gällde var löntagarfonder, skallefrågan och förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar. Det fanns visst fog för den kritiken - vi var inte rikligt färdiga i dessa frågor - och därför känner jag ett behov av all lämna dl svar.

1 den första s. k. Hagaöverenskommelsen ingick all tillsätta en statlig utredning om arbetarnas och tjänstemännens delaktighet i kapitaltillväxten. Det är en utomordentligt viktig social rättvisefråga, inte minst med hänsyn lill den koncentration av makt och förmögenhet som skett inom näringslivet, och för deua fanns - del visste man redan då - etl utpräglat iniresse inom löntagarnas organisaiioner. Vi var också överens om denna utredning, som tillsattes i januari 1975.

Frågan om löntagarfonden har varit föremål för en intensiv debatt inom lönlagarnas organisaiioner och inom näringslivet, precis som del varan förutse. LO och näringslivet har presenterat förslag. Ärendet kommer all behandlas på LO:s och TCO:s kongresser inom kort. Med hänsyn lill dessa frågors genomgripande betydelse för samhällsekonomin och deras komplicerade karakiär kan, som jag meddelade i riksdagen den 13 januari, någoi konkret förslag icke föreläggas riksdagen förrän tidigast 1979/80. Vi begär därför icke väljarnas mandat all under valperioden få genomföra en förslag om löntagarnas delaktighet i kapitaltillväxten.

När del gäller skattefrågan har vi för riksdagen presenterat elt förslag om en skatteomläggning 1977 som bygger på en överenskommelse med Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation. Skatteomläggningen ger de breda löntagargrupperna en sänkning av den direkta statsskatten på ca 2 000 kr., vilket motsvarar en löneökning på ca 8 96. Den lägger grunden lill en lugn avtalsrörelse och är dl viktigt led i kampen mot prisökningarna.

Skatteulredningen arbetar för atl år 1978 möjliggöra en skattereform. Den är viktig. Men vi lovar inte alt sänka skattelrycket. Vi vill tillgodose de äldres krav på bättre pensioner och bättre omvårdnad, vi vill förbättra barnfamiljernas situation, för all nämna några cenirala uppgifter för den fortsatta reformpolitiken, som icke går att förena med löften om sänkt skattetryck.

I maj lade en arbetsgrupp inom socialdepartementet, i vilken företrädare för arbetare och tjänstemän ingick, fram etl förslag som ger möjlighet till ökad samvaro mellan föräldrar och barn. Vi vill ge alla föräldrar ytterligare fem månader tillsammans med barnen. Denna tid skall kunna las ul på del sätt som passar familjen bäst: genom sex limmars arbetsdag, genoni halvtid, genom förlängd ledighet i samband med barnels födelse eller under etapper t. o. m. barnets första skolår. Förslaget omfattar alla: dem som arbelar heltid, dem som arbetar dellid, de hemarbdande, de skiftarbdande. Del ger valfrihet för familjen.

Detta ingår nu som ett viktigt led i del familjepolitiska åttapunkts-program som den socialdemokratiska partikongressen log ställning till. Viktiga delar av detta program har redan beslutats i riksdagen: daghems-utbyggnaden, den ökade förskollärarutbildningen, den utbyggda föräldraförsäkringen, de höjda bostadstilläggen, förändringen av skolans inre arbeie, insatser för lekmiljön och föräldrautbildning.

Sammantaget innebär detta en väldig satsning på ett barnvänligt samhälle - som kan ge barnen en god och trygg miljö, värna om samvaron mellan föräldrar och barn, befästa vårt gemensamma ansvar för den nya generation som växer upp. Denna satsning, liksom arbetet för jämställdhet mellan kvinnor och män, utgör i sin lur en väsenilig del av strävandena all skapa, som jag brukar säga, ett mjukare samhälle, dl samhälle som mer än dagens präglas av omsorg och omtanke om varandra.

Vi har därför - och även på de tre punkter som ansågs slå öppna i januari - gett besked om värt program, såsom väljarna i en demokrati har rätl all kräva inför valet den 19 september. Vi vill fullfölja"den breda folkliga reformpolitik som är socialdemokratins kännemärke. Väljarna har emellertid även rätt atl få klara besked om vad en eventuell borgerlig regering skulle föra för politik i sakfrågorna och inle.bara få höra allmänna utsvävningar. Man hårde senaste veckorna inom den borgerliga pressen, bland borgerliga politiker osv. intensivt diskuterat möjligheten av en borgerlig-regering. Men man har inte kunnal eller velal ge besked om denna eventuella regerings politik i sak - och ägnat detta föga av lanke.

Vi kan efter erfarenheterna från denna riksdagssession och denna valperiod konstatera att de borgerliga slår splittrade i många väsentliga frågor. Jag kan nämna utrikespolitiken och försvarspolitiken, bostadspolitiken och markpoliliken, där klyftan är myckel djup, ulbildningsfrågorna och näringspoliliken. Del kommer all finnas skäl all ålervända till alla dessa frågor.

Jag vill vid detta tillfälle särskilt nämna fyra områden som är utmärkande för den borgerliga splittringen och där väljarna enligt min mening

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

117

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

\\i

har klar rätt all begära besked om vad en gemensam borgerlig politik skulle innebära.

1. Arbetslivets JÖrnyelse

Gårdagen klarlade den skiljelinje som finns mellan de borgerliga partierna. En borgerlig regering hade inte kunnat genomföra del reformverk för spridning av makl och inflytande lill arbetare och tjänstemän som präglat den gångna riksdagsperioden. Det finns heller ingen gemensam borgerlig politik för ett fullföljande av detla reformverk för bättre arbetsmiljö och arbetslivets förnyelse.

2. Energipolitiken

Del råder en djupgående skillnad mellan centerns energipolitik ä ena sidan och folkpartiels och moderaternas å andra sidan. I sak ansluter sig de senare i huvudsak lill regeringslinjen - alldeles oavsett ordalag, piruetter och sådani. Därtill kommer att ceniern klart sagt ifrån all detta inte är en förhandlingsfråga. Man har ställt ullimativa krav på de båda andra partierna som en förutsättning för en borgerlig regering med centern. Bland dessa krav ingår all byggandet av de fem reaktorer som nu är under byggnad skall stoppas så fort kontrakten med leverantörer och entreprenörer har annullerats. Vidare ingår kravel alt den kärnkraft som bortfaller inte skall ersättas med oljekrafl. Jag är beredd alt härvidlag ta eenterparliet på orden. Men det har inte varit möjligt alt få etl rakt besked från de båda andra partierna om dessa accepterar de här kraven. Del tvingar mig atl igen ställa tvä för väljarna väsentliga frågor: Varför vill ni inte lämna etl besked? Hur ser en borgerlig energipolitik ul som kan värna sysselsättning och välfärd?

3. Skattepolitiken

När det gäller skallepolitiken är klyftan mellan de borgerliga partierna betydande. I anförande efter anförande klagar moderaterna över vårt skalletryck och utlovar omfattande skattesänkningar. Inför den senaste mo-deratslämman utropade herr Bohman: Vi har möjlighet alt genomföra en skaltereform som minskar skatietryckel om vi verkligen vill sänka skatterna. Vi vill del.

1 en artikel förordar Gösta Bohman etl slul på högskaltepoliliken. Och så sent som den 15 maj i är beklagar herr Bohman atl mittenpariierna inte vill ställa sig bakom en sänkning av del totala skattetrycket.

Detta och mycket annal harjag tolkat som klara besked om vad moderaterna vill åsiadkomma inom skattepolitiken. Jag menar all en sådan politik innebär ett hol mot våra möjligheter att garantera tryggheten för de äldre, för de handikappade och för barnfamiljerna. Och en sådan politik gör det omöjligt att ge stora grupper av pensionärer och handikappade en rimlig del av del ökande välståndet.

Nu påstås från en del håll all moderaterna frånfallil kravel på etl sänkt skalletryck. På den punklen har herr Bohman i dag tillfälle all ge etl klart och i så fall välkommet besked. Däremot har man inte frånfallil den rad av konkreia skallesänkningsförslag vilka, som jag vid åtskilliga tillfällen visat, får ur fördelningssynpunkt hell orimliga konsekvenser.

Då blir ju den enkla slutsatsen att de stora skattesänkningar man lovar höginkomslgrupperna måsle betalas genom en ökad belastning på de stora folkgrupperna med låga eller genomsnittliga inkomster. Det är enkel matematik.

Ceniern och folkpartiet intar en mer realistisk hållning lill skatternas höjd. När det gäller skatternas roll i utjämningspolitiken harjag emellertid alltid förvånats av cenierns anslutning lill kravel på en indexreglering av skallen. Del är ju obestridligt så att om vi de senaste åren hade haft en indexreglering i ställd förde skatteomläggningar som vi delvis genomfört lillsammans, skulle låginkomsllagaren i dag beiala en högre skall och höginkomsilagaren en lägre skall.

Vidare: De borgerliga partierna vägrar all ge besked om sin inställning lill den överenskommelse om 1977 års skaller som regeringen träffat med Landsorganisationen och Tjänstemännens centralorganisation. Man ville inte diskutera skattefrågan under de s. k. Haga Ill-överläggningarna, utan del var regeringen som skulle lägga fram ett förslag, och så sade man att väljarna får ta ställning. Vi har redovisat vårt förslag med stöd av löntagarorganisationerna. Men del finns ju ingen gemensam borgerlig skallepolitik, inte ens för 1977, än mindre på längre sikt.

4. Familjepoliiiken

Den borgerliga splittringen är djup när det gäller familjepolitiken och jämställdheten mellan kvinnor och män. Med hänsyn lill moderaternas och centerns mera konservativa kvinnosyn föreligger här en principiell skiljelinje som också kommer lill ullryck i de konkreia förslagen. Moderalerna och ceniern har salsal på vårdnadsbidrag, som skulle få orimliga prakliska konsekvenser vid genomförandet och utgöra dl hinder för jämställdheten mellan kvinnor och män. Folkpartiet siöder elt förslag lill förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar som i praktiken skulle bli en social reform för somliga och inte - som vi vill - en social reform för alla. Ingen vet i dag hur en borgerlig familjepolilik ser ut.

Jag har undvikit de allmänna utläggningarna. Jag har hållit mig strikt till sak i förhoppning atl detta skall bli möjligt i den forlsälla debatten. Och dagen.s debatt erbjuder ju ett utmärkt tillfälle för de tre borgerliga partierna att konkret och i sak redovisa vad en borgerlig regeringspolitik skulle innebära. Jag är övertygad om att kammaren och jämväl en bredare offentlighet skulle vara idel öra.

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska pohtiken m. m.

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr lalman! Statsministern inledde med en lång lista över utvecklingen under den senaste treårsperioden. Jag vill påminna statsministern om all jag gjort en motsvarande redovisning fast han inte var inne i kammaren då.

Får jag också påminna statsministern om att i hög grad är de fakta som statsministern nu kan peka på etl resultat av all socialdemokraterna efter sitt förlusival tvingades lägga om den ekonomiska politiken i riktning mot minens politik. Därför att valet tvingade er till detla har vi

119

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

120

sluppit en upprepning av de effekter för sysselsättning och annat som vi fick uppleva under den förra lågkonjunkturen. Del är oslridigt för den som vill granska utvecklingen under de här åren atl det förhåller sig så.

Statsministern kom också in på att Sverige har förlorat marknadsandelar under de senaste åren, och jag har en känsla av all han pä samma sätt som finansministern tar ganska lätt på den omständigheten. Vad del är fråga om är ju icke bara att återhämta dessa marknadsandelar - del är också fråga om att öka exporten totalt. Vi måste öka våra marknadsandelar om vi skall kunna klara bytesbalansen, om vi skall kunna amortera på de utlandslån som vi har tagit och som vi har varit ense om att det var nödvändigt att la för att göra omställningar i samband med oljekrisen.

Detta är den vikliga och avgörande uppgiften inför framtiden.

Den ekonomiska politik som vi skall beslula om i dag gäller de förutsättningar, den grund vi skapar för all nå dessa mål. Det förslag som centern och folkpartiet lagt fram och som moderaterna har anslutit sig lill ger avgjort bättre förutsättningar för hela näringslivet - för stora som små förelag - all investera, expandera och erbjuda sysselsättning åt alla, än det förslag som regeringen vill genomföra. Förslaget utgör grunden för en ny regeringspolitik som ceniern är beredd atl la ansvaret för, ty del är på basis av vad vi kan lyckas åsiadkomma i detla avseende som vi får de resurser som behövs för en slandardökning åt människorna, men också de ökade resurser som krävs för all vi skall kunna möta de anspråk som människorna har på samhället - inte bara på staten utan även på kommuner och landsting.

När det gäller skattepolitiken har jag tidigare sagt ifrån att vi icke lovar en sänkning av det totala skalletrycket, därför alt de gamla och de sjuka skall kunna räkna med den vård och den omsorg som de lidigare är lovade. Det löftet springer vi i ceniern aldrig ifrån.

Men vi avvisar också en skatteomläggning som innebär atl den statliga skattelällnaden tvingar fram höjda kommunalskatter. Jag har tidigare i dag rest frågan varför socialdemokraterna inte lar hänsyn till denna omständighet. Ni måste lika väl som vi inom centern känna trycket från de egna kommunalmännen, de egna landstingsmannen som har ansvaret för att långtidsvård och åldringsvård kan få de resurser som behövs för att ställda löften till människorna skall kunna infrias.

Statsministern log upp ett antal frågor där han menade alt det inte finns ett samlat alternativ till socialdemokratin. Bl. a. kom statsministern in på energipolitiken. Det är ganska förvånande att statsministern inte märker hurusom inte bara allmänheten ulan också föreirädare för olika poliliska partier börjar närma sig den syn på energipolitiken som vi från centerns sida hela tiden har företrätt. Del anmärkningsvärda är att socialdemokraterna står kvar som tennsoldater på den position som de intagit i denna fråga trots atl riskbilden försämras och trots att de ekonomiska förutsättningarna för energiproduktion via kärnkraft ter sig allt

sämre.

Till sist vill jag säga atl det nu ändå har gått drygt sex år sedan det var möjligt för socialdemokraterna att gå ul och påstå all deras program ensamt kunde ligga till grund för en regeringspolitik. Del har ju bl. a. den här perioden lärt oss.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Om det förhöll sig så atl Olof Palmes långa skildring av läget i vårt land och allt det som socialdemokraterna har uträttat var riktig, så skulle Sverige i dag vara ett hell problemfritt lyckorike. Men alla vet atl så inte är fallet. Och delta avspeglas i de SlFO-siffror som givit uttryck för misstroende just mot vad regeringen har uträttat.

Sedan fick vi som vanligt en lång frågelista. Om jag skulle besvara frågorna fullständigt, så måste jag ha belydligl längre tid till mitt förfogande än vad jag har. Men i korthet skall jag ändå svara följande.

Då del gäller vår politik i stort vill jag hänvisa Olof Palme till att ta del av handlingarna till vår partistämma i höstas. I partislämmopro-tokollet kan man hitta mycket intressant.

Vad arbetsrätten angår fattade riksdagen i går ett beslul, som på fiera punkter innebar avgörande förbättringar i förhållande lill regeringens förslag. Detta riksdagens beslul ligger självfallet fasl.

Vad energifrågan angår harjag själv redovisat lägel i en artikel i Svenska Dagbladet så sent som i måndags.

När del gäller skattepolitiken kan Olof Palme ta del av den moderaia motion som riksdagen i dag behandlar. Och herr Palme kan också konstalera atl del föreligger borgerlig enighet kring kravet på sänkta marginalskatter och indexreglering av skattesystemet. Jag vill inskjuta atl när finansminister Sträng i TV i januari blev tillfrågad om vilket skattesystem socialdemokraterna skulle komma med efter vald, svarade han all del är alldeles för mycket all kräva all han skulle redovisa delta före valet. Det räcker nied alt man har förtroende för oss, sade han.

Nu sitter skalleutredningen och arbetar med en skattereform, och jag hoppas att den utredningen får tillfälle att i lugn och ro försöka arbeta fram någonting. Vi lovar inte all sänka skatletrycket, sade statsministern. Nej, nalurligtvis måste statsministern säga del, eftersom finansministern i direktiven lill skalleutredningen har förbjudit utredningen alt lägga fram något förslag som innebär en sänkning av skalleirycket.

Olof Palme påslår att våra förslag skulle leda till sänkta skatter bara för höginkomsttagarna. Som bekant är höginkomstlagarna dl ytterligt begränsat antal människor i vårt land. Deras skatteförhållanden har mycket liten betydelse för skattenivån och för statsinkomsterna över huvud laget. Och moisättningsvis innebär de skattehöjningsiankar som socialdemokratera har all skallehöjningarna måste drabba det stora antalet medborgare, alltså medel- och låginkomsttagarna. Delta blir ofrånkomligt om man skall fortsätta på skaltehöjningsvägen.

Beträffande familjepoliiiken har socialdemokraterna själva sedan länge

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

121

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

varit djupt splittrade. Genom del nyligen framlagda förslaget om ledighet för småbarnsföräldrar har socialdemokraterna emellertid i det hänseendet godtagit de principer om valfrihet som de borgerliga har talat för. Men det skedde såvitt jag förslår av nödtvång, för att dölja de åsiktsskillnader som föreligger.

Vad barntillsynen angår kvarstår den ensidiga satsning på kollekliva åtgärder som socialdemokraterna har gjort lidigare. Där finns alltså inte utrymme för valfrihet.

Sedan vill statsministern skjuta undan alla obekväma frågor ur valrörelsen, nu och lidigare. Löntagarfonderna är inte aktuella för ögonblicket, sade statsministern. Men samtidigt sätter LO upp affischer över hela Slockholm på vilka man kräver atl förslagel om löntagarfonderna skall genomföras. Och när LO diskuterar frågan och socialdemokrat efter socialdemokrat kräver att sådana fonder skall inrättas, så tar vi oss friheten hävda vår uppfattning, nämligen all något sådani fondsystem icke skall genomföras.

Del verkar som om statsministern hade svårt att förstå atl vi är bestämda motståndare till socialism och lill maktkoncentration av detta slag, oavseii om den genomförs 1976, 1979 eller 1984. Del finns anledning att hålla denna fråga levande, trots den utredning som har tillsatts, eftersom den socialdemokraliska partikongressen gjort dl principiellt uttalande i frågan, nämligen atl dl kollektivt fondsystem snabbi skall genomföras. Deila har man gjort genom att godta den näringspolitiska rapportens uttalande i detta hänseende.

122

Hert AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Ena dagen påstår regeringen att oppositionen är kraftlös, svag och splittrad. Andra dagen sägs den vara samlad under högern och hota välfärd och solidaritet. Ingendera av dessa båda propagandalinjer är sann.

Vi är tre självständiga partier som har en del gemensamt men som också har viktiga skillnader. Vi har framför alll del gemensamt all vi är motståndare lill en socialistisk utveckling och därför arbetar för en icke-socialistisk majoritet i riksdagen och växling vid maklen.

Folkpartiet och ceniern har med sina ekonomiska rikllinjer lagt grunden fören ny regeringspolitik, präglad av social omsorg. Genoni alt bättre ta lill vara utvecklingskraften i de mindre företagen skulle vi få mera av förutsättningar för ett fortsall reformarbete.

Men folkpartiet är och förblir, liksom de andra partierna, självständigt. Vi har en liberal idésyn och dl eget program. Del är för all vinna fler förden grundsynen som vi finns lill. Vi skäms inte för vår självständighet. Vi ser del tvärtom som vår skyldighet alt tala om var folkpartiet står.

Därnied ger vi också väljarna en möjlighet atl stödja en icke-socialistisk politik som lägger särskild vikt vid alt skapa jämställdhet mellan kvinnor och män, ger verkligt medbestämmande lill de anställda i förelag och förvaltning, ökar stödet lill de folk som kämpar mot fattigdom och för-

tryck och motverkar 6Jc/e statlig och privat maktkoncentration i det svenska samhället.

Jag skulle vilja fråga statsministern en sak. Nu går man till val i Västtyskland med en koalition som beslår av socialdemokrater och fride-mokraier. Är det ett svek mot väljarna all Willy Brandl och Helmul Schmidl inte lägger Godesbergprogrammei ål sidan ulan i slällei går ut med sill egen program till det västtyska folket? Ställer den svenske statsministern upp kravet att de västtyska socialdemokraterna skall gå samman med fridemokralerna om ett gemensamt program? Nej, i varje fler-partisyslem är del varje partis rätt och skyldighet all föra ul sitt eget program lill väljarna. Den rätten ber vi inte om. Den rätten har vi.

Folkpartiet har givit besked i de fyra sakfrågor som statsministern log upp.

Arbetslivets förnyelse: Arbetare och tjänstemän skall få mer att säga till om i företag och förvaltning. Vi ser den nya arbetsrätten som en utomordentligt viktig reform. Vi vill gå vidare för att också öka människors valfrihet i arbetslivet.

Energipolitiken: Vi arbetar för bättre hushållning med energi. Del ger större handlingsfrihet för franitiden. Del sparar miljön. Folkpartiet kan inte acceplera en utbyggnad av kärnkraften utöver de aggregat som alla partier lidigare var överens om. Vi kan inte heller gå med på att skrota all kärnkraft. Men vi vägrar all inta en tvärsäker slridsställning i en fråga, där många människor känner oro och osäkerhet.

Skattepolitiken: Vi lovar atl arbeta för en mer varaktig skattereform, som äntligen måste komma under nästa mandatperiod. Den skall ha tvä huvudinslag: lägre marginalskatt för de breda grupperna av inkomsttagare och etl inflationsskydd som säkrar den lägre marginalskatten. Del är nödvändigl om vi skall få ett skattesystem som håller mer än något enstaka år.

Familjepoliiiken: Att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män är en uppgift som folkpartiet aldrig komnier att svika. Både män och kvinnor skall kunna förena yrkesarbete med ansvaret för barnen. Därför slår vi för en snabb utbyggnad av daghemmen, rätt lill kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar och ett vårdnadsbidrag som är obeskattat och lika för alla.

Nu har socialdemokratin lagt fram ett förslag i familjepoliiiken som på vissa punkter går oss lill mötes. Men vi har fortfarande inte fåll besked om två vikliga saker: Innebär regeringens förslag alt småbarnsföräldrarna har rätt lill kortare arbetstid eller blir de beroende av arbetsgivarnas godtycke eller välvilja? Och när skall ert förslag träda i kraft enligt er egen mening? Komnier del all ske samtidigt med utbyggnaden av daghemmen eller skall del skjutas upp så alt del i praktiken inte kommer an fungera fullt ul förrän någon gång på 1980-lalel?

Statsministern påslår alt socialdemokratin har givit besked och atl man gjorde det i sill valmanifesl redan i januari. Detta valmanifest är fyllt antingen av ytterst allmänna krav eller av ganska allmänt omfattade

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

123

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

krav. Det finns mycket litet - eller så gott som ingenting - om hur man skall motverka den maktkoncentration som också präglar det svenska samhället, hur man skall motverka en byråkratisering som försvårar för enskilda människor, hur man skall skydda individerna i datasamhället och hur man skall hindra en fortsatt ulslampning av de mindre företagen. All bekämpa centralstyrning och maktkoncentration är för oss en avgörande fråga. Så är det inte för regeringen. Det är den stora skillnaden mellan folkpartiet och socialdemokratin.

124

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Del har frän borgerligt håll i debatten i dag sagts att politiken har blivit bättre i och med alt de borgerliga partierna efter 1973 års val har fått dl ökat inflytande. Det är verkligen alt finna nya orsaker till konjunkturväxlingarna i den kapitalistiska ekonomin. Men åtrår man regeringstaburetterna lika ivrigt som t. ex. herr Ahlmark, som håller alla dörrar öppna, hör det väl självförhävelsen lill.

Dessuiom är det litet svårt att se logiken i det borgerliga skrytet. Hittills i år har arbetslösheten ökat jämfört med i fjol; skall vi förklara del med att de borgerligas politik har blivit sämre, eller har ni blivit mindre inflytelserika? Antalet varsel är betydligt lägre i år än i fjol; skall vi uppfatta del som att ni på borgerligt håll börjar tappa sugen inför valet? Industriproduktionen har faktiskt minskal i år jämfört med i fjol; är det den borgerliga finansutskottsmajoritetens bedrift? Prisstegringarna har under den gångna treårsperioden varit mycket höga och hittills i år högre än under motsvarande period i fjol; är det den förbättringen de borgerliga partierna yvs över?

Om den förda politiken har blivit bättre ställer vi frågan: Bättre för vem? Besked i den frågan har vi fått varje gång som man från borgerligt håll har velat öka gåvorna till förelagen, och vi fick del i går också när de borgerliga partierna tillsammans lyckades ytterligare försämra ett regeringsförslag för löntagarna.

Högerkrafterna är på marsch just nu, och en drivmolor i dagens reaktionära våg är moderaia samlingspartiet. Moderaterna spekulerar ohämmat i fördomar och inskränkthet. De för en hätsk kampanj mot allt vad verkligt frisinne heter. De driver stora skikt av den övriga borgerligheten ål höger. De angriper idén om samhällelig barnomsorg. De sprider en reaktionär och ovetenskaplig uppfattning om könsrollerna - Gösta Bohman proklamerar ju själv i sin bok att kvinnor är psykiskt annorlunda än män. De går öppet till storms mot alla tankar på humanisering av synen på kriminaliteten. Man kan säga att moderaterna utnyttjar den ångestfyllda småborgerlighetens ideal av en samhälle där galorna är rensade, alla barn välartade, alla syndare satta inom lås och bom och alla samhällskritiker bortskaffade från radio och TV. De propagerar öppet för batongens herravälde och uppmuntrar de människor som tänker som polis Paulus Bergström i Grönköping - han som delade människorna i två grupper: De häktade och de ännu icke häktade. Jag har sagt del

lidigare offentligt och jag kan säga det i kammaren i dag: Moderalerna blir mer och mer vad Glislrup och hans folk är i Danmark.

Men inte bara i de frågor jag nämnt lidigare i dag visar de borgerliga partierna sina rätta ansikten. I andra frågor är del likadant, t. ex. i ar-belslidsfrågan där man försöker spela ut olika grupper mot varandra. Vårt parti kräver en minskning av arbetstiden till sju limmar 1977 och sex timmar 1980. Det kravel ställer vi på grund av de konkreia förhållanden som i dag existerar'på arbetsmarknaden: hets, dålig arbeismiljö, skiftarbete, långa arbetsresor och den ständigt ökade utslagningen. Dessa förhållanden måste bl. a. mötas med en arbetstidsförkortning. Den arbetstidsförkortningen måsle gälla alla och inte bara föräldrar med barn under tre år, som de borgerliga partierna föreslagit. Den underliga kompromiss som socialdemokraterna föreslår räcker inte heller.

För vissa kategorier, i första hand de som har skiftarbete, föreslår vi all sexiimmarsdagen skall genomföras redan 1977. Skiftgången utsätter de arbetande för extrema påfrestningar både psykiskt och fysiskt. Del har gång på gång visats hur oregelbundna arbetsförhållanden skapar fa-miljeproblem och social isolering. Inte minst är del problematiskt all inte ha normala sociala kontakter med barnen.

Både de borgerliga partierna och socialdemokraterna motiverar sina förslag med omtanke om barnen. Del finns också med i del krav vi ställer, men vi tror inte atl barnen plötsligt behöver mindre kontakt med sina föräldrar när de blir tre år. Vi tror inte att långa tider av bristande kontakt kan kompenseras genoni några intensiva månader. Därför menar vi atl det är bättre med en arbetstidsförkortning som gäller för alla.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Jag tycker all jag varit med ganska länge i det poliliska livet, men jag tror aldrig att bristen på besked för mig har framstätt naknare än den gjort nu. Jag tog stillsamt och sakligt upp en rad frågor, och jag hoppas all kamniarens ledamöter lyssnade uppmärksamt.

Vad fick vi reda på om en borgerlig familjepolitik? All moderaterna fortfarande lycker illa om daghemsutbyggnad, att centern slår fasl vid sina, som jag menar, väldigt jämslälldhetsfientliga vårdnadsbidrag och all folkpartiet har sin sociala reform för somliga och angriper värt förslag litet. I övrigt fanns ingenting av besked.

Vi gick sedan över lill skattefrågorna. Om herr Bohman ville sänka eller icke sänka skattetrycket var det omöjligt att bli klok på. Det enda del var möjligt alt bli klok på var alt ingen kunde ge besked om huruvida man slödjer del förslag vi är överens med LO och TCO om. Herr Fälldins svar är renl befängt, när han säger all man skall höja den kommunala skallen. För del förslå stiger kommunalinkomsterna nästa år med närmare 25 '.'<.. För del andra kan en skatteomläggning påverka kommunernas skatteunderlag tidigast 1979. För det tredje påverkar inte en sänkning av lönekraven med 3 "i. den kommunala ekonomin. Det går inte all gömma sig bakom tvånget atl ge besked.

125

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

126

Beträffande energipolitiken upprepade herr Fälldin sin ståndpunkt. Han har ju som förutsättning för en borgerlig regering ställt atl alla kärnkraftverk över de fem befintliga skall skrotas. Del är den sakliga innebörden i cenierns förslag. Ändå skall man inte utnyttja ett dugg mer oljekraft. Det måste ni ge besked om och inte bara hänvisa lill artiklar i Svenska Dagbladet eller säga att ni skall bygga de elva planerade kärnkraftverken. Det var de tre problem jag tog upp. Det fanns alltså icke ett Spår av besked.

Herr Fälldin sade atl i finansutskottets betänkande finns de konkreta förslag som skall vara grundvalen för en ny regeringspolitik, och det sade även herr Ahlmark. I detta betänkande finns dl förslag om att införa avdrag för byggnadsinvesteringar med 10 96 eller vad det var. Det är det enda konkreta förslag som föreligger i detta betänkande och som skiljer sig från regeringens. Del är inte myckel som grundval för en ny regeringspolitik.

Var finns miiienpoliliken i övrigt? Den fanns inte när del gäller familjepoliiiken. Den fanns inte när det gäller energipolitiken. Den fanns knappast när det gäller skattepolitiken. Och den fanns ju i går absolut inte när det gällde arbetslivets förnyelse. Jag vet inte vad miiienpoliliken är nu för liden. Den enda gång den kommit till etl konkret ullryck under denna vårriksdag var väl i frågan om mellanölet, som av för mig obegriplig anledning bröts ul ur alkoholpolitiken. Del är del enda uttryck som miiienpoliliken - jag skall inte falla för frestelsen att säga mel-lanpoliliken - har tagit sig i vår.

Thorbjörn Fälldin, som är oppositionsledare, for runt litet grann i olika frågor. Men var fanns de konkreia beskeden? Människorna är intresserade av hur det blir med skatterna, hur del blir med energin, hur del blir med de familjepolitiska stödåtgärderna, hur det blir med deras rätt an bestämma på arbetsplatserna. Det fanns inte dl spår av besked.

På en punkt fick vi faktiskt besked - av herr Bohman, på dl annat område. Del gällde löntagarfonderna. Del är klart atl den frågan diskuteras inom LO och TCO. Om nu lönlagarna säger alt de vill ha del i den väldiga förmögenhetstillväxt som sker i företagen och som de är med och arbelar ihop, så tycker jag atl del är dl rimligt krav. Del är dl socialt rättvisekrav som bryter fram med obönhörlig kraft, i Sverige liksom i andra länder.

Det är väldigt svårt att konstruera dl system för hur del skall gå till, och därför var vi vid Hagaöverläggningarna överens om alt fortsätta all jobba med frågan och så får vi se sedan om del blir politisk strid eller ej. Det kommer att ta minst fyra år att få fram ett hanterligt förslag, och jag har hela liden sagt: Intill den dagen måste vi förhålla oss fria och obundna i frågan om del praktiska genomförandet. Men själva grundkravet, det sociala rätlvisekravet som ligger bakom, och kravet att samtidigt tillgodose företagens kapilallillgång är del självklart att man måsle ställa upp för.

Men herr Bohman säger direkt att alla sådana här fonder är moderaterna

emot. An arbetare och tjänstemän skall ha del av kapitaltillväxten fyller herr Bohman med olust, därför all del på något sätt också måste ändra maktrelationerna, alldeles oavsett hur syslemet konstrueras. Där fick vi dl besked.

Del har slagit mig under debatten all jag egentligen borde ta upp dl femte område. Vi har lagt fram vårt program för vad vi vill göra mot infiationen, som är ett socialt ont. Vi har ullalat vilka linjer vi vill följa när del gäller all bekämpa prisstegringarna. Under debatten i dag har jag funnit att del finns inget borgerligt program på del områdei heller. Del finns bara en väldig massa ord och en allmän klagan.

Jag kunde inte ana atl mina stillsamt ställda frågor lill den grad skulle vara som all slicka en käpp i en myrslack. Del gick inie att få något som helst besked. Jag kommer tillbaka till moderalerna när del gäller energipolitiken och lill Fälldin när det gäller skatterna och familjepoliiiken. Var slår ni? Tar ni del förslag vi har lagt?

Till sist några ord lill herr Ahlmark. Jag tror alt han gjorde det väldigt fariigl för sig genom att räkna upp alla sina ståndpunkter, som om folkpartiet alldeles ensamt skulle bilda regering och inte behövde ta hänsyn lill andra. Men folkpartiet är ändå ett litet parti.

Så begav han sig lill Tyskland. Där samverkar liberaler och socialdemokrater, men det hindrar inte socialdemokraterna all hålla fasl vid Godesbergprogrammei. Tacka för del! Det är deras partiprogram, deras ideologiska grund. På samma sätt håller naturligtvis liberalerna fasl vid sin ideologiska grund. Men de har kommii överens i sakfrågorna och fört en gemensam politik.

Vad herr Ahlmark däremot gjort är atl han avsvuril sig sin självständighet i politiken genom att säga, atl del är med de andra borgerliga bröderna som folkpartiet skall samverka i framtiden. Om det är del stora övergripande kravel, då kapar man trossarna och tappar sin självständighet. Som ett brev på poslen kommer nödvändigtvis kravet: Tala om vilken politik ni skall föra med moderalerna och centern!

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr lalman! Om herr Palme hade haft tillfälle atl vara i kammaren under denna debatt skulle han haft siörre möjligheter atl veta vad olika talare sagt. Nu ställde han dl stort antal frågor, men det är inte möjligt för oss alt på tre eller sex minuter svara på allt del han tog upp.

1 familjepoliiiken har socialdemokraterna tagit etl sleg. Men fortfarande vill man icke medverka till atl ge småbarnsföräldrar rätt till en kortare arbetsdag, och det sätt på vilket man vill utforma ersättningen avviker ju verkligen ifrån jämlikhetsprincipen. Där är del aliernativsysselsätt-ningen som skall grunda ersättningen. Socialdemokraterna är inte beredda all se samhällets stöd lill detla viktiga arbete som likvärdigt och göra del lika stort oberoende på vilket inkomstläge människorna har.

Där har del sken en omsvängning hos socialdemokraterna sedan slutet av i940-talet och början av 1950-lalel.

127

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

När det gäller skattepolitiken kan ingå funderingar i väriden ifrån statsministerns sida ta bort det faktum all det förslag socialdemokraterna lagt fram innebär atl man berövar kommuner och landsting skatleun-deriag. An sedan göra del till en teknisk fråga,'att effekterna kommer två eller tre år senare, del är ju som atl lita lill alt kommunalmännen skulle vara så lättsinniga alt de inte har någon framförhållning. Allt deras arbeie går ju ut på atl se efter vilka ekonomiska konsekvenser som kommer den närmaste tre- eller femårsperioden.

Det är uppenbart all statsministern är arbetstyngd. Han säger sig ha gått igenom del föreliggande uiskottsbetänkandd och har hittat en enda gemensam sak för borgeriigheien. Del måste vara så att statsministern inte haft tillfälle all läsa betänkandet. Hade han gjort del skulle han ha sett de riktlinjer för den ekonomiska politiken och för näringspoliliken som där är uppdragna.

Statsministern hänvisade ju själv lill handlingslinjer och rikllinjer i den socialdemokratiska delen av finansutskottets betänkande. Försök inte förenkla debatten på del viset! Jag återkommer lill att i utskoltsbetän-kandei finns riktlinjer och handlingslinjer som lägger en god grund för en expansion inom hela näringslivet och där man tar till vara också de mindre företagens växtkraft.

Hur är det egentligen i fråga om Meidnerfonderna? LO:s ordförande som står först på socialdemokraternas lista för Stockholms län har såvitt jag begriper ställt upp både på Meidnerfonderna och på marksocialisering. Och del är betydande krafter inom LO som ställer upp för delta. Del komnier också till uttryck i er kongress osv.

Man vet inte vilken politik de borgeriiga kommer att föra därför att partierna agerar självständigt, säger herr Palme. Hur många socialdemokrater visste, när de röstade 1973, att de röstade för en energipolitik som skall utformas av moderater och socialdemokrater?

128

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! När man lyssnade på herr Werner i Tyresö var det som att titta på en propagandafilm från livet i öststaterna. Det är ju där man delar upp folk i två kategorier: häktade och ännu inte häktade personer.

Herr Palme kräver som vanligt besked och åter besked av andra, men vill själv inte ge besked i viktiga frågor, fast han representerar etl enda parti. Det är faktiskt så i dag all vi möter en molsägelsefylld och motsägelsefull socialdemokrati. På partikongresser, i program och uttalanden är partiet utpräglat radikalt, utpräglat socialistiskt. Men partiordföranden - vad sysslar han med? Jo, partiordföranden förklarar alt det som man sagt var inte menat så som det var sagt och del man skrivit borde inte ha skrivits. Del läggs ut dimridåer över socialismen nu när valdagen nalkas.

Men så län är del faktiskt inte och det får inte vara så heller. Det man säger en dag, måste också gälla nästa dag. Och vi vet alt om socialdemokraterna skulle få majoritet i höstens val, kommer de här dim-

morna på nytt alt skingras och då kommer den socialdemokratiska politik, som lades fast på kongressen, all förverkligas. Del kommer kongressen att kräva, herr Palme, även om herr Palme själv innerst inne inte skulle vilja genomföra de här förslagen.

Moderaterna är emot förmögenhetsspridning, påslår Olof Palme. Jag frågar som så många gånger förr: Hur okunnig får en politiker och statsminister vara? Olof Palme måste vela atl vi moderater sedan slutet av 1950-talel har krävt förmögenhetsspridning, att ägandet skulle spridas från de stora och de få till hela del svenska folket. Det har ju varit en linje som vi utformat vår politik efter under 1950-talet och 1960-lalet, och den linjen följer vi fortfarande.

Men när vi vill sprida ägandet och göra människor delaktiga i förmögenhetsbildningen och inte bara i inkomslbildningen i samhället, vill vi inte all det skall ske i fonder som leder till en kollektivisering, en ytterligare maktkoncentration eller socialisering. Del är där skiljelinjen går mellan oss och socialdemokraterna - mellan en individuell grundsyn och en kollektivisiisk grundsyn.

Delta är faktiskt inie en teknisk fråga, som herr Palme vill göra det lill. Del är en principiell fråga. Den rör samhällsstrukturen. Skall vi ha etl öppet, pluralistiskt och mångsidigt samhälle som vårt nuvarande eller skall vi ha elt låst och slutet, av maklkoncentralion präglat samhälle?

Detta är herr Palme skyldig all ge besked om - i allra högsta grad - för han kan väl inte rimligen stå helt obunden och fri, som han säger, i förhållande lill arbetarrörelsens fackliga gren, som ju har ställt sig bakom förslaget om löntagarfonder, eller i förhållande till del egna partiet, vars kongress ju har uttalat sig för kollektiva löntagarfonder.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Del var en otrolig kullerbytta som statsministern gjorde när han kom in pä Tyskland. Herr Palme sade atl där avsvär sig regeringspartierna inte självständigheten. Men där har socialdemokraterna och fridemokraterna just sagt att de skall regera tillsammans efter valet.

Ändå går dessa båda parier ut med sina egna partiprogram och sina egna handlingsprogram. Min fråga är därför: Gör Willy Brandl och Helmul Schmidl fel när de inte lägger Godesbergprogrammei ål sidan? Skall de i slällei skriva ihop sig med fridemokralerna om elt gemensamt program?

Statsministern vill inte säga att Willy Brandl gör fel. Därmed har han också sagt all de icke-socialistiska partierna i Sverige har rätt att gå ut lill väljarna med sina program.

Vi säger: Vi vill ha växling vid maklen i Sverige. Vi vill ha en icke-socialistisk regering. Och sedan lägger vi fram vårt program för väljarna. Den rätten ber vi inte om. Den rätten har vi.

Jag har på folkpartiets vägnar gett besked på alla de punkter som statsministern tagit upp. Socialdemokraterna har däremoi icke gen besked på någon av de punkter, praktiskt taget, som jag har tagit upp.

129

9 Riksdagens protokoll 1975/76:147-148

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Kan vi få reda på: Kommer socialdemokraterna - om de får avgöra saken - under nästa mandatperiod all arbeta för en sänkning av marginalskatterna för vanliga inkomsttagare och etl inflationsskydd som säkrar den sänkningen?

När det gäller familjepoliiiken: Innebär ert förslag en rätt för småbarnsföräldrar all korta ned sin arbetsdag från ålla till sex limmar? Eller är det bara en rätt om arbetsgivaren godkänner del? Och när skall den föreslagna reformen införas - under 1970-talel, eller kommer systemet atl byggas upp först under 1980-lalel?

Sedan har statsministern fortfarande, trots att han har haft hur lång tid på sig som helst under den här eftermiddagen, inte etl ord att säga om den maktkoncentration och den byråkratisering som oroar allt fler svenskar och invandrare.

Vi vill all man skall föra vården närmare människorna genom att organisera den så alt alla får en husläkare och atl man skall ge människorna i de nya slorkommunerna större möjligheter atl göra sig hörda genom folkomröstningar och kommundelsråd. Vi kräver all man skall stärka rättslryggheten i skatteärenden och ge vanliga löntagare, pensionärer och andra bättre hjälp med deklarationerna. Vi vill ge också de fackliga organisationerna rätt atl säga sitt när företag vill inrätta personregister på data över sina anslällda, kontrollera vilka telefonsamtal de ringer och annat. Vad säger ni om de förslagen?

Och hur vill ni lätta kostnadstrycket för de minsta enheterna i näringslivet och stoppa utstampningen av de små förelagen?

Inga som helst svar på de områdena från den svenske statsministern. Det är i synen på centralstyrning och maktkoncentration som den stora skiljelinjen går mellan socialdemokratin och folkpartiet.

130

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Om herr Bohman vill trösta sig med propagandafilmer från öststaterna är det hans sak. Jag har inget behov av sådana filmer. Jag tycker all det räcker all se herr Bohman här i Sverige.

Vi har i den här debatten och tidigare debatter kritiserat regeringen för dess ekonomiska politik därför atl vi anser atl den i alltför hög grad präglas av borgerlig ideologi. Men vi har samtidigt sagt att de borgerliga partiernas kritik är etter värre, efiersom den i många frågor är direkt lönlagarfienllig. Vi kan bara se i vilka frågor de borgerliga partierna har kunnal enas under de senaste veckorna.

Först lyckades man skära ned del svenska biståndet till Cuba - lagom till Kissingers besök här i Sverige. Det beklämmande argumentet var då att Cuba aktivt stött MPLA, som även Sverige stött med humanitärt bistånd. Det visar åt vilket håll de borgerliga vill dra utrikes- och biståndspolitiken.

Sedan lyckades man i brottsbalken rädda kvar den paragraf som rör beljugande av myndighet. Med hjälp av lotten kunde de borgerliga partierna, som älskar atl framställa sig som frihetens riddare, rädda kvar

denna unkna paragraf som har sin udd riktad mot samhällskritik och friskt meningsutbyte.

Därefter försökte de borgeriiga alt helt äventyra Stålverk 80. Av en ren olyckshändelse lyckades en moderat få bort det ärendet frän lottning.

I går kunde de borgerliga partierna ena sig och få igenom en lagändring som kan innebära höga böter för arbetare som tvingas ul i strejk.

1 dag har man enat sig om all försöka höja investeringsavdrag och investeringsbidrag för kapitalägarna. Av en borgerlig moiion framgår alt man t. o. m. har för sig atl den s. k. stimulansen skulle betalas ut retroaktivt, vilket i sig självt avslöjar vad gåvopolitiken handlar om.

Här framträder i fråga efter fråga den s. k. borgerliga enigheten, som angriper de arbelandes och alla progressiva människors intressen och krav. Sä framträder de som hoppas kunna bilda regering efter valet i höst. Del är på del här viset de visar sina rätta jag. När man tränger undan fraserna om de enskildas rätt, valfrihet, decentralisering och kamp mot byråkrati och tittar på vad de verkligen vill åstadkomma, finner man all det är: skydda myndigheter mot samhällskritik, höga böter för arbetande som slåss för sin rätt, ökade gåvor till kapitalägarna. - Det är därför vi säger alt det är en huvudfråga att förhindra alt de partierna bildar en regering efter den 19 september.

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

Herr statsministern PALME:

Herr talman!. Med beklagande måste jag konstalera all den andra debattomgången blev nästan värre än den första. Skillnaden är den att mina ärade meddebattörer gick upp litet grand i falsenen och talade ännu mera om annal. Energipolitiken - inget besked. Skatterna - motfrågor.

Del är fullkomligt fantastiskt atl höra herr Fälldin. Först håller han ett tal, där han säger atl vårt kostnadsläge är för högt och att vi tappar marknadsandelar - och del är bara etl annat sätt att uttrycka uppfattningen all vårt löneläge är alltför högt. Om vi då genom en skatteomläggning försöker fä ner den nominella lönenivån, klagar herr Fälldin i stället på ett annat sätt: Kommunernas skatteunderlag minskar - så hemskt! Vid en rekordartad nominell löneutveckling som i rekordiakt skulle minska våra marknadsandelar och påskynda kostnadsutvecklingen skulle kommunerna ju få enorma skatteinkomster - men till vad glädje?

Herr Ahlmark säger all vi inte vill sänka marginalskatterna. Men det förslag som nu föreligger sänker marginalskatterna för 50 % av svenska folket. Vi har vid varje skatteomläggning sänkt marginalskatterna, och vi skall fortsätta med det. Vi har alltså ett besked att ge, men det har inte ni och inte heller herrar Fälldin och Bohman - inte ens i del förslag som rör år 1977. Del var likadant med energipolitiken och med familjepolitiken.

När del gäller frågan om frihel kontra byråkrati vill jag peka på all vi i går fattade beslul om den största maktspridning som har skett i det svenska samhället sedan den allmänna rösträtten kom till, och den hade en borgerlig regering aldrig kunnal genomföra. Spörsmålet om den

131

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

132

enskilde och byråkratin är något som jag alltid brukar tala om. Senast höll jag dl långt anförande om det på bostadsriksdagen i Helsingborg, och jag skall fortsätta att la upp det, eftersom det är etl väsentligt problem. Vi skall samtidigt komma ihåg att i vårt samhällsyslem, på sätt och vis världens mest decentraliserade, måste vi ha ett samhälle som kan handla. Varför har vi klarat sysselsättningen? Ja, inte på grund av cenierns retroaktiva skryt utan - för att återge en karakteristik i en amerikansk tidskrift - därför all svenskarna har en central ledning, som har handlingskraft och som har dl urval av medel som gör det möjligt för den att la itu med särskilda problem.

Jag skall ocksä ägna litet tid ål herr Bohman. Ni ville inte gå in på dessa frågor utan försöker bara tala om annal. Men det finns en principfråga som jag vill ta upp med herr Bohman. Herr Bohman kör nu med en speciell variant. 1 1946 års valrörelse hade högern - när det gäller den tiden får jag säga "högern", efiersom partiet då hette så -valaffischer med en bild av Per Albin, där det stod: "Efter valet kastar han masken." Bilden var fruktansvärd, närmast påminnande om en djävul, och avsikten var att varna för startandet av den stora socialiseringsdriven i Sverige. Det är nu .herr Bohmans variant.

Eftersom herr Bohman ägnade så mycket tid här ål vad partikongressen beslutar kan också jag ägna några ögonblick åt det. I debatten i våras sade plötsligt herr Bohman alt vi ville avskaffa biandekonomin, och jag kunde inte förslå vad del kunde vara fråga om. Då slog jag upp del avsnitt del gällde och fann, att del var ett uttalande till partikongressen på fyra fem rader avseende en enskild motion. Det var alltså fråga om ett enda av 1 500 motionsutlåtanden. Av detta utlåtande framgick att vi Sleg för steg är på väg från en utpräglad blandekonomi till elt samhälle där löntagarna och samhället har mer all säga till om. För att få det hela all gå ihop var herr Bohman tvungen all falskcilera. Han hoppade nämligen över atl del var fråga om en övergång från en "utpräglad" biandekonomi. Om han hade citerat rätl, hade hans angrepp mist myckel av sin sälta. Men all righl! 1 denna debatt sade jag atl hade vi sett det här uttalandel bland de 1 500 okulärbesiktigade motionsullåtandena, skulle vi - redan av rent språkliga skäl - ha ersatt uttrycket "från ett utpräglat blandekonomiskl samhälle"" med alt del är ""från en utpräglat privatkapitalistiskl samhälle"" vi är på väg lill ett samhälle där de anslällda och samhället har mer att säga till om - för det är vad som avses!

Herr Bohman fortsätter likväl alt dra delta citat, och han har tagit illa vid sig när jag har talat om vad del egentligen gäller.

Men vad säger partiprogrammet då? Jo, följande:

""Socialdemokratin strävar efter all samordna den ekonomiska verksamheten i en planmässig hushållning, för an inrikta produkiionen pä alt tillgodose medborgarnas behov.

För att möjliggöra de hänsyn lill olika krav och önskningar som demokratin förutsätter måsie denna hushållning organiseras som ett öppet, variationsrikt system, inte dl fasl och slutet. Den bör inte få formen

av detaljregleringar som klavbinder individernas och förelagens förmåga lill initiativ och handling."

Sä står del i partiprogrammet, och om man där har sådana skrivningar, avser man väl inte all avskaffa biandekonomin, även om det i en motion bland de 1 500 på fyra rader råkar slå någonting som med illvilja kan lolkas så. Delta har jag förklarat för herr Bohman, men han fortsätter bara all säga likadant i debatten: "Jag kommer all fortsätta intill dess att nästa partikongress har ägt rum med att dra precis det här citatet därför all det visar socialdemokratins verkliga avsikter!"

Vill herr Bohman slåss med den lypen av vapen och har han så dålig ammunition, då bestyrker hans agerande min tro på alt vi kommer att vinna valet - för så handlar inte den som tror all han har någonting all vinna, ulan så handlar en förlorare.

Jag vill tillfoga en sak. Del finns ett slags ordval i den politiska debatten som jag tycker förfärligt illa om. I dag sade herr Bohman t. ex. att LO-kansliet tycks ha blivit ockuperat av siudentvänslern, och i våras sade han atl den unga generationen av fackföreningsmän är opålitlig - den har inte lärt sig någon samförståndsanda, utan den söker strid till varje pris, den vill förändra samhället och överta makten, den vill förändra ägandet och, som del heter i olika debatter, socialisera.

Den yngre generationen av socialdemokrater brukar herr Bohman tala om. Svetsare hyser han ytterst stor misstro mot, åtminstone i företagens planering, såsom framgick av debatten i går. Och Folkets hus var han tveksam om han skulle diskutera i. Förste vice ordföranden i mode-ratparliel sade all vi tillsätter tjänstemän, icke med oväld utan efter partibok; en fullkomligt orimlig anklagelse. Herr Bohman säger att det är sludenlvänslern som har ockuperat LO-kanslid, och så myntas del ut. Och vad var del som sades om LO-gangsler på Volvos stämma när man skulle välja en socialdemokratisk förtroendeman? På elt fördagarmöte angreps Meidnerfonden därför all den skulle vara någonting så smutsigt att ingen svensk kunde ha hittat på den, ulan det måste ha varit en man som var född i Tyskland - nämligen Meidner, anställd på LO-kanslid.

Del har blivit elt slags brutalisering, som jag inte gillar, i personangreppen på människor inom den fackliga rörelsen, och jag tror detta kommer atl förbittra den svenska debatten.

Herr Bohman gör sig inte skyldig till de här stora grovhelerna som angreppen på Rudolf Meidner och påståendena om LO-gangster. Men han verkar ändå inom branschen när han säger sådant som atl LO-kansliet är ockuperat av sludenlvänslern och när han lalar om den unga fackföreningsgenerationen osv. Jag tycker atl vi kunde sluta med sådani här i den politiska debatten.

Till sist, herr Ahlmark: Partiprogrammet.skall man självfallet hålla fasl vid - det skall ni också göra. Jag har inte begärt atl få reda pä all ni skall göra del. Men vad ni i sak skall regera på har jag begärt all få reda på. Med sitt exempel har herr Ahlmark bara berättat för oss

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

133

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

att folkpartiet - till skillnad mot förhållandena i Tyskland - har gått till höger. Då skall ni tala om vad ni vill göra lillsammans med högern i Sverige.

Herr andre vice talmannen anmälde all herr Bohman anhållit all till protokollet få antecknat atl han inte ägde rätt till ytterligare replik.

134

Herr finansministern STRÄNG:

Herr lalman! Det finns en del inslag i den senaste diskussionen som gör att det är svårt för mig att sitta stilla, och det är möjligt atl jag därmed ger partiledarna ytterligare chanser att begära ordet, vilket de rimligtvis bör vara lacksamma för.

Herr Fälldin konstaterar att regeringen har tvingats lägga om politiken under de senaste tre åren. Jag tror att man vid en objektiv prövning vågar säga alt en treårsperiod i den svenska parlamentariska historien sällan har kännetecknats av så många lunga, viktiga och genomgripande förslag från regeringens sida som har accepterats av riksdagen som just den senaste treårsperioden. Den har inte varit någon period då politiken har legat för fäfot - tvärtom. Den har präglats av en utomordentlig aktivitet. Visserligen har vi i en del fall varit nödsakade all ta konlakl med oppositionen tvärsöver de politiska motsättningarna, men vi har även fåll en sådan kontakt, vilket man med viss tillfredsställelse kan inregistrera.

Herr Fälldin var inte med i den första omgången, men han tyckte att det var tråkigt all bli lämnad utanför och kom med i den andra. Han kan få etl erkännande för detta, även om han vaknade till så där ett år i efterhand.

Vi har haft provisorier inom skaliepoliliken, säger herr Fälldin, och de har inte löst några problem. Det kan han naturligtvis i och för sig ha rätt i. Men jag försäkrar herr Fälldin all lika säkert som jag just nu slår här och han sitter i bänken kommer skatteproblemen inte all lösas när de myckel omdiskuterade utredningarna så småningom kommer med sina förslag. Jag garanterar nämligen all det komnier atl bli ungefär lika många reservationer beträffande de förslagen som det finns olika meningar i dag om skattepolitiken. Det här är en intressefråga, där vi varken utredningsmässigi eller resonemangsmässigt har nämnvärda utsikter alt bli eniga. Det kommer alltid all finnas skilda uppfattningar, och frågorna kommer att få lösas med hjälp av de majoritetsställningar som i sisla hand mobiliseras vid omröstningarna.

Alkoholpolitiken är olöst, säger herr Fälldin. Ja, visst är den det. Efter nio års utredningar arbetar vi nu med frågan i kanslihuset i förhoppning all få fram dl förslag nästa är. Men det är ju en fråga som knappast har klart partipolitisk prägel. Det är en fråga som skär rakt igenom alla partier. Om den är olöst så får herr Fälldin vända sig ål något annal håll också och inte specifikt till regeringspartiet.

1971 och 1972 drabbades vi hårdare än andra nationer, säger herr Fäll-

din. Jag vägrar alt acceptera del påslåendet, och del harjag sagt tidigare i dag. Påslåendet kommer igen gång på gång i flera inlägg. Och jag kan inte hitta någon annan förklaring lill det än den gamla kända metoden ■ atl om man spottar tillräckligt länge på en sten så skall den väl ändå till slut bli våt.

Vi hade högre sysselsättning 1971 och 1972 än vad andra nationer hade. Sysselsättningen relaterad lill den arbetsföra befolkningen - kvin-nosysselsällningen relaterad lill de arbetsföra kvinnorna. Trots atl vi hade en arbetslöshet på 2,5 'Ai hade vi bättre siffror än vad man hade i världen i övrigt i fråga om sysselsatta människor. Förklaringen är atl där har man inte samma ambitioner i sysselsättningspolitiken som vi har.

Del var inte heller så stort fel på investeringarna. Vid 1973 års socialdemokraliska partikongress inbjöd vi representanter för den svenska industrin för alt i en öppen diskussion från podiet ventilera hur inves-leringssituationen hade utvecklat sig under de gångna åren. Vi fick del erkännandet från representanterna för industrin all också de svenska industriinvesteringarna vid en internationell jämförelse var bättre under 1971 och 1972 än vad omvärlden kunde redovisa - dvs. när det gällde utvecklingen och ökningslakten.

Den här klagoversen dras emellertid, och jag har förtvivlat svårt att hitta något annat motiv än del jag nyss anförde. Man måste ha något slags argument med vilket man tror atl man skall kunna slå blå dunster i ögonen på de icke initierade åhörarna.

Här säger man alt regeringen slår för marksocialisering och förstatligande. Det var uttryck som föll när herr Fälldin stod i talarstolen. Här säger man atl kommunerna kommer att råka i en situation där en hel del av deras skatteunderlag tas bort. Låt mig säga all det är det in-flalionisliskl betonade skatteunderlaget. Kommunerna har vid en klok bedömning inget iniresse av inflationistiskt upphaussade skalteunderiag.

Frågan om marksocialisering har vi ju klarat av genom det beslul som riksdagen fattade i anledning av milt förslag om realisationsvinstbeskattningen. Där offentliggjordes regeringens uppfattning om marksocialisering, eftersom den frågan flöt in bl. a. som ett remissvar på betänkandet. Därom har vi sedermera lagt dl förslag, och del förslaget har herr Fälldin röstat för i denna kammare. Det finns ingen anledning att föra fram den frågan.

När man sedan lalar om - del gjorde också herr Fälldin - alt socialdemokratin vill stärka centralbyråkratin, så är det där allmänna talet ulan något egentligt innehåll. Vad vi känner, vi som så att säga skall sitta i toppen på centralbyråkratin, är ju allmänhetens ovilja över att inte bli effektivt och snabbt betjänad när det gäller de hundratals, tusentals och tiotusentals bekymmer som man ofta ställs inför och som för varje år mer och mer dirigeras fram lill den centrala byråkratin -om man vill använda det uttrycket - eller administrationen. Man säger: Lål oss fä hjälp alt lösa våra problem!

Här ställde sig herr Ahlmark upp alldeles nyss och sade alt man kan

Nr 147

Torsdagen den 3 juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

135

Nr 147

Torsdagen den 3juni 1976

Den ekonomiska politiken m. m.

få vänta tre fyra år innan man får ett utslag från kammarrätten i etl skallemål. Det är klart alt vi kan tre-, fyr- och femdubbla kammarrätterna. Vi kan bygga på den cenirala byråkratin för all få snabbare hantering. Man har ju alltid alt göra en avvägning, herr Ahlmark, Del går inte all skälla på byråkratin och samtidigt kritisera att den inte är tillräckligt effektiv.

Herr Bohman tar som vanligt upp en del intressanta frågor. Han säger att vi efter 1973 egentligen borde ha haft en borgerlig regering. Jag ställer helt enkelt frågan: Varför det? Den borgerliga politiken samlade inget flertal av de svenska väljarnas röster. En borgeriig regering skulle lämligen snabbi ha blivit sä eftertryckligt desavouerad, om den hade fört en borgerlig politik i den här riksdagen, att man snabbt skulle ha fått gå lill väljarna och vädja på nytt i dl allmänt politiskt val.

Del finns dl motiv för herr Bohman när han säger: Varför fick vi inte en borgerlig regering? Han kunde ha fått sin önskan uppfylld alt det snabbi skulle bli en ny valrörelse. Del hade kanske i och för sig varil intressant, men la inte utan vidare gift på alt den skulle ha gått i herr Bohmans favör.

Även herr Bohman tar upp frågan om 1971 och 1972. Jag hoppar över delta, för jag har talat tillräckligt om del i dag.

Men så komnier herr Bohman fram till all regeringen inte har löst de tre avgörande problemen. Regeringen har inte klarat sysselsättningen - herr Bohman tar upp frågan om ungdomens arbetslöshet. Ungdomarna har fått utbildning, säger han, som regeringen sedermera inte lar ansvaret för. Nu är del ändå på del sättet att ungdomarna själva - och dess bättre skall det väl vara så-avgör vilken utbildningsinriktning de vill bestämma sig för. Om den sedan inte passar med hänsyn till efterfrågan är det klart all vederbörande får underkasta sig en sådan omskolning att de anpassar sig till efterfrågan - något som vi ständigt är utsatta för i ett arbete som präglas av växlingar på del här området.

Herr Bohman säger vidare: Regeringen har inte heller klarat - vid sidan av del han kallar för arbetslöshet - prisstegringen. Ja, vi har klarat prisstegringen bättre än de fiesia andra nationer,

I fråga om skatterna ber jag, herr lalman, att få komma lillbaka i mitt nästa inlägg och fortsätta mina förklaringar lill herr Bohman på den punklen.

På förslag av herr andre vice talmannen beslöt kammaren all uppskjuta den fortsatta överläggningen om dessa betänkanden samt behandlingen av pä föredragningslistan återstående ärenden lill kl, 19.30.

136

§ 6 Anmäldes och bordlades Finansutskottets betänkanden

1975/76:47 angående tilläggsbudget 11 och tilläggsbudget 111 till statsbudgeten för budgetåret 1975/76 1975/76:48 angående statsbudget för budgetåret 1976/77

§ 7 Kammaren åtskildes kl. 17.46. Nr 147

Torsdagen den

'" "de' 3juni 1976
TOM T:SON THYBLAD______________________________________ .____

/Solveig Gemen