Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:136

Tisdagen den 25 maj

Kl. 13.00

Förhandlingarna leddes till en början av fru tredje vice talmannen.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

yal av fullmäktig jämte suppleant i riksbanken

§ 1 Val av fullmäktig jämte suppleant i riksbanken

Fru TREDJE VICE TALMANNEN:

De på föredragningslistan upptagna valen är föranledda av att fru tredje vice talmannen Nettelbrandt avsagt sig uppdraget som fullmäktig i riksbanken fr. o. m. den 1 juli 1976.

Folkpartiets partigrupp har till ny fullmäktig anmält nuvarande suppleanten herr Wikström. Som ny suppleant efter herr Wikström har anmälts herr Nyquist.

Jag förklarar härmed herr Wikström vald till fullmäktig i riksbanken fr. o. m. den 1 juli 1976 för återstoden av riksdagens innevarande valperiod och herr Nyquist vald till suppleant för fullmäktig i riksbanken för samma tid.

§ 2 Justerades protokollet för den 17 innevarande månad.

§ 3 Fru tredje vice talmannen meddelade att till kammaren inkommit läkarintyg för herr Henmark, som var sjukskriven ytterligare under tiden den 28 maj-den 12 juni. Erforderiig ledighet beviljades.

Fru tredje vice talmannen anmälde att herr Hägelmark även under denna tid skulle tjänstgöra som ersättare för herr Henmark.

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Skrivelse

1975/76:214 till näringsutskotlet

§ 5 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1975/76:2560-2563 till skatteutskottet

§ 6 Föredrogs men bordlades åter skatteutskottets betänkande 1975/76:64

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Ytterligare indiistri-cen leranläggningar, m. m.

§ 7 Ytterligare industricenteranläggningar. m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen om inrikesuiskoitets betänkande 1975/76:43.

Hen RÄMGÅRD (c):

Fru talman! Med anledning av inrikesutskotieis betänkande nr 43 om
ytleriigare industricenteranläggningar och andra regionalpolitiska frågor
vill jag kort kommentera reservationerna 2 och 4 av herr Nilsson i Tvä
rålund m. fl. .

1 propositionen föreslås en utökning av försöksverksamheten med industricenteranläggningar till Ljusdal och Haparanda, vilkel vi inte har någol att erinra mot. Men eftersom denna industricenterverksamhei är en försöksverksamhet, har vi i motionerna 2374 av mig själv och Karl Boo och 2402 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. menat, att denna försöksverksamhet också skulle kunna komma orter till del som inte betecknats som regionala utvecklingscentra. Jag menar, och det har också den studiegrupp från universitetet i Umeå där bl. a. professor Bylund varit medarbetare gjort, att det vore av stort värde om man i försöksverksamheten med industricentra hade flera ortstyper att välja mellan innan man genomför en mera permanent lösning.

Jag anser det också angeläget alt satsa på orter som i dag har stora svårigheter med sysselsättning och som inte heller har en industriell tradition, vilket gör dét ännu svårare för dem att skapa sysselsättning åt människorna.

Skall vi kunna nå en inomregional balans, måste dessa orter få större möjligheter att utvecklas, och då kan industricenterformen vara en väg alt gå.

Den fråga som tas upp i motionen 862, statsbidrag för uppförande av industrihus, behandlades också vid förra årets riksdag. Inrikesutskottet öppnade då en möjlighet att ge kommuner i inre stödområdet med stora sysselsättningssvårigheter, beredskapsarbeten för uppförande av industrihus. Men, sade man, stor restriktiviiet skulle fortsättningsvis gälla vid beviljande av dessa beredskapsarbeten.

Vi menar nu att del är nödvändigt att inte hålla så hårt på möjligheten för kommuner som vill uppfora industrihus att få statsbidrag. Förelagen vill i alltmer ökad utsträckning inte låsa ekonomin i fastigheter utan tycker många gånger att det är bättre alt hyra. Detta gäller särskilt vid nyetableringar. Då vill förelagen hellre satsa sitt disponibla kapital för alt utveckla sina produkter och själva företaget.

Stora krav ställs i dag också på arbetsmiljön. När ett företag har egna lokaler men dessa är mycket nedslitna och inte kan uppfylla de krav som i dag ställs på en god arbetsmiljö är det angeläget att företagel och dess anställda ges möjligheter att hyra in sig i lokaler som kommunen ställer till förelagets förfogande.

Man kan ha olika åsikter om riktigheten i att kommunerna engagerar

sig i byggandet av industrifastigheter, men som jag hämnde tidigare när jag talade om industricenterbyggnaderna är det synnerligen angeläget all salsa på de kommuner som saknar industriell tradition men som har undersysselsälining. Särskilt viktigt är del för kvinnorna alt kommunerna engagerar sig för en induslrisatsning och att företagen stimuleras, bl. a. med statsbidrag, för uppförande av industribyggnader. Jag vill här, fru talman, yrka bifall till reservationerna 2 och 4.

Vad sedan beträffar reservationen 5 om vissa marknadsföringsåtgärder vill jag göra några kommentarer.

Det är ytterst angeläget för svenskt näringsliv, och framför allt för näringslivet i stödområdet, att nyetableringar kommer till stånd som leder till lönsamma och livskraftiga verksamheter och därigenom till en långsiktigt tryggad sysselsättning.

Det är därvid väsentligt att det regionalpolitiska stödet ger möjlighet att använda olika metoder och tillvägagångssätt. Nya angreppssätt för att etablera verksamheter och uppnå bibehållen eller ökad sysselsättning måste kunna prövas inom ramen för det regionalpoliliska stödet.

I vårt land har det hittills använda tillvägagängssället för nyetablering av industrier i stödområdet varit att man förutsätter att produkter eller väsentligt genomarbetade produktidéer framkommit i en process som föregår och är helt skild från den egentliga elablcringsprocessen. Existerande stödformer förutsätter på samma sätl att det blivande företagets verksamhet är deflnierad för att stöd skall utgå. Någon form för regionalpolitiskt stöd för att söka produkter eller produklidéer som inledning till ett eiableringsprojekt existerar ej.

Del är från flera synpunkter, bl. a. i vad gäller produktens och produktionens anpassning lill aktuella regioner - exempelvis i fråga om åldersstruktur, traditioner, önskat antal arbetstilirällen, naturtillgångar, transportföruisältningaretc. -angeläget att en region kan ges möjligheter all på eget initiativ och i egen regi aktivt söka och ta fram produkter och affärsidéer som kan attrahera det kapital och de övriga resurser som erfordras för att den skall erhålla en tryggad sysselsättning genom en livskraftig verksamhei. Särskilt angeläget är givetvis detta för de regioner som har otillräckliga industriella traditioner för att genom existerande industri skapa ett tillfredsställande antal eiableringar.

En väsentlig fördel med en sådan uppläggning är alt projektet från början kan inriktas mot stabila eller expansiva marknader, produkter som ger goda utvecklingsmöjligheter och mot utnyttjande av tekniska lösningar som ger ett försprång framför eventuella konkurrenter. Ett tillvägagångssätt som innebär att en hittills outnyttjad produktidé tillvaratas eller att en helt ny produkiidé skapas medför också fördelen att nyetableringen innebär ell direkt nyskapande av arbetstillfällen och inte en flyttning av arbeistillfällcn från ell ställe i landet lill ett annat.

Vi har föreslagit att i stödområdet skall åstadkommas induslrietable-ringsprojeki som innebären initiativ frän aktuell region och en integrering av idéfas och efterföljande etablering genom att medel, ställs till för-

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Ytterligare industricenteranläggningar. ni. m.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Ytterligare industricenteranläggningar, m. in.

fogande för slalens industriverk för att med anlitande av lämpliga specialister starta ett visst begränsat antal sådana projekt som försöksverksamhet. Jag yrkar härmed, fru talman, bifall till reservationen 5.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Fru talman! Vi rör oss med två begrepp i det här avsnittet av debatten, dels statliga industricentra, dels kommunala industrihus. Vi skall inte blanda ihop de begreppen. Statliga industricentra bör enligt utskottets mening vara av en viss storlek för att klara intern service och skapa industriell miljö. De bör förbehållas orter med relativt stor arbetsmarknad och bra utbud av allmän service.

När del gäller kommunala industrihus uttalade utskottet i fjol att de bör kunna uppföras i mindre centra i kommuner som har speciellt svåra sysselsättningsproblem. Vi ville alltså prioritera de kommuner som har de största svårigheterna att bygga kommunala industrihus.

Båda dessa lokaltyper är dock endast att ses som komplement till övriga regionalpolitiska insatser. Det iir alla dessa åtgärder, där vi har ett helt register all spela på, som har stor betydelse för att komma till rätta med sysselsättningsproblem som vi möter i så många kommuner på skilda håll.

Jag hinner inte kommentera förslaget om marknadsföringsåtgärder närmare. Det är en försöksverksamhet, och vi bör enligt utskottets mening gå fram försiktigt här bl. a. därför alt det kan påverka konkurrensförhållandena gentemot andra företag.

Jag vidhåller alltså utskottets förslag på de här punkterna.

Herr RÄMGÅRD (c) kort genmäle:

Fru talman! Herr Nilsson i Östersund påstår att vi rör oss med två begrepp. Jag kan inte riktigt hålla med herr Nilsson om det.

Staten betalar ju hela kostnaden för uppbyggnaden av industricentra. Vad vi har föreslagit är att de mindre orterna, som inte går under beteckningen regionall utvecklingscentrum, inte skall diskrimineras i det här sammanhanget utan att de också skall få sin chans.

Jag är väl medveten om att man inte kan få industricenteranläggningar i alla orter. Men i försöksverksamheten går det att ta med även andra typer av orter för att få'erfarenhet av hur den slår i sådana områden. Där går del att göra verksamheten något mindre än de försök som f n. pågår.

För industrihus utgår det statsbidrag som beredskapsarbete. Då får kommunerna själva lägga till resterande del. Jag vill påpeka att anledningen till att vi är så angelägna att få resurser för kommunerna för byggande av industrihus är vad som sägs i propositionen 1975/76:150 om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken, där finansdepartementet frankt påstår att vi aldrig har gåll in i en högkonjunktur med så lilen marginal i fråga om arbeiskraflen som nu, dvs. att det

inte flnns någon reserv att la till. Detta innebär ju att på de orter där man har möjligheter att få arbetskraft, dvs. i glesbygdsområden, kommer man all ytterligare suga ut orten på folk. Då vore det bättre att man försökte stimulera företagen att skapa sysselsättning där arbetskraften finns - och gärna med en satsning på dessa industricenteranläggningar.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Fru talman! Jag vill peka på även den möjligheten att förelagen själva söker lokaliseringsstöd och själva bygger lokalerna. Möjligheten finns ju att gå den vägen.

Sedan vill jag bara säga att all erfarenhet väl ändå visar att när företag undersöker möjligheterna att etablera sig på en viss ort, så kräver de ett ganska stort utbud av allmän service. Det är alltså ganska viktigt i detta sammanhang all vi har sådana orter att erbjuda.

Hen RÄMGÅRD (c) kort genmäle:

Fru talman! Erfarenheterna visar också, herr Nilsson i Östersund, att finns det lokaler i kommunerna så vill även förelagen etablera sig där. Som jag sade i mitt inledningsanförande är man nämligen mindre och mindre benägen att låsa kapital och resurser i lokaler, eftersom man vill utveckla företaget som sådant och de produkter man tillverkar. Särskilt gäller delta när man tar fram nya produkter och vid nyetableringar. Vi skall ju kämpa för att få nyetablering i dessa orter.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Ytterligare industricenteranläggningar, m. m.

Hen LORENTZON (vpk):

Fru talman! Jag tänker inte upprepa vad jag anförde fredagen den 21 maj, då behandlingen av beiänkandei 1975/76:43 från inrikesutskoilel blev avbruten för att fortsätta i dag. Då del fredagen den 21 maj inte gavs tillfälle för mig till något genmäle i anslutning lill herr Nilssons i Östersund försvarstal för utskousmajoritetens ställningstagande, som också var ett försvar för proposilionen nr 185 och en polemik mot mill anförande, har jag fått vänta till i dag. Den som till äventyrs är intresserad av behandlingen fredagen den 21 maj får gå till snabbprolokollei från den dagen.

I proposilionen 185 föreslår arbetsmarknadsministern att industricenteranläggningar skall byggas i Ljusdal och Haparanda. Men varför just dessa platser? Motiveringen, om man kan uttrycka del så, är att del enligt arbetsmarknadsministern bör vara en plats norrut och en söder därom. Det är en motivering som utskottsmajoriteten har gjort till sin, varför man stannar inför Haparanda och Ljusdal. En mycket underlig motivering, då den som tagit del av aktuellt material vet att del finns andra platser att välja på. Jag tänker här närmast på Ange, som borde ha prioriterats som den främsta platsen då del gäller byggandet av induslricenteranläggning. Ange har ju också föreslagits av ulredningsnämn-den. Därtill uppfyller Ange i slort sett alla de kriterier som kan ställas på en plats som böi" erhålla ett statligt induslricenler.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Ytterligare industricenteranläggningar, m. m.

Herr Nilsson i Östersund menade att vid ingående studium av bakgrundsmaterialet från geografiska institutionen vid universitetet i Umeå har utskottsmajoriteten stannat inför Ljusdal och Haparanda som de mest lämpliga orterna. Om detla av herr Nilsson åberopade material varit avgörande för utskottsmajoriteten, hade givetvis Ange varit en av de platser som skulle, ha rekommenderats.

Herr Nilsson i Östersund gick i stället snabbt över på arbetsmarknadsministerns linje om en plats i norr och en plats söderut som de lämpligaste argumenten, och då blir argumentationen än bristfälligare. Haparanda ligger långt norrut, det kan ingen gendriva. Platsen ligger också, som herr Nilsson förklarade för oss, vid gränsen till Finland. Men argumentet alt området gränsar till Finland och ligger långt norrut kan ju inte vara avgörande för alt ett statligt industricentrum skall ligga just där. Om i stället herr Nilsson i Östersund sagt att - vilket är mera troligt - regeringen just nu har verkligt stora bekymmer med projektet Stålverk 80 i Norrbotten och att detta att vi nu beslutar alt bygga ett industricentrum i Haparanda möjligen kan något lugna opinionen i Norrbotten, så skulle hans argumentation ha verkat mera övertygande. Men den argumentationen använder inte herr Nilsson i Östersund. Säkerligen har något dylikt lekt arbetsmarknadsministern i hågen då han mot all förmodan föreslog Haparanda med endast den motiveringen i propositionen att Haparanda ligger norrut.

Till frågan om Ljusdal sade herr Nilsson i Östersund i fredags att Ljusdal ligger längst i söder. Detta är ju inget argument i och för sig om man inte helt är uppbunden av vad arbetsmarknadsministern säger i propositionen 185 nämligen att det skall vara en plats norrut och en plats söderut.

Däremot sade herr Nilsson i Östersund att Ljusdal av utredningen placeras i grupp 1, den grupp som betraktas som mest angelägen när del gäller att få ett statligt industricenter. Det stämmer i och för sig, men i den gruppen var också Ange placerat. Denna plats förbigicks emellertid i propositionen.

Man kan i ett fall som detta inte frigöra sig från den bestämda känslan att den omständigheten att Ljusdal prioriterats har sin grund i att arbetsmarknadsministern nu vill infria ett tidigare avgivet löfte, hårt trängd som han var i en TV-debatt för en lid sedan om sysselsättningsfrågorna i Ljusdal. Det har alltså gällt att infria löftet.

Då herr Nilsson i Östersund vidare i fredags hävdade att det egentligen inte skiljer så mycket mellan min reservation och ulskollets betänkande, eftersom ulskottsmajorileten säger alt Ange bör komma i fråga i nästa utbyggnadsetapp, så håller inte denna argumentation. Det är nämligen här den stora skillnaden ligger. Vad vi i dag skall falla beslut om är en utbyggnad. En välvillig skrivning till förmån för att Ange skall komma i fråga i nästa utbyggnadsetapp innebär att Ange är ställt på framtiden, och om denna framtid vet vi ingenting. Ange är i dag avfört från dagordningen och får leva på en välvillig skrivning om alt en gång i framtiden

skall frågan möjligen lösas.

Och ändå är det på det sättet att Ange var rankat som nr 1 av utredningen vid Umeå universitet. Ljusdal kom som nr 4 och Haparanda som nr 7 då det gällde nya utbyggnader av statliga industricenteranläggningar. Men den plats som var rankad som etta spolade man.

Jag har tidigare hävdat - senaste i fredags - att jag har ingenting emot att industricenteranläggningar byggs i Haparanda och Ljusdal. Men då Ange var den plats som egentligen enligt alla kriterier skulle ha varit med i detta sammanhang har jag i min reservation ställt frågan om byggande av ett industricentrum även i Ange.

Fru talman! Jag yrkar bifall lill min reservation nr 1.

Nr 136

Ti.sdagen den 25 maj 1976

Ytterligare industricenteranläggningar. ni. m.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Fru talman! Herr Lorenizon kritiserade i sitt anförande valet av Ljusdal och Haparanda. Men sanningen är ju att herr Lorenizon har instämt i det orlsvalet - han föreslår nämligen båda dessa orter i sin reservation. Skillnaden mellan utskottsmajoriteten och herr Lorenizon är att han vill bygga ut på tre orter och lägga Ange till Ljusdal och Haparanda. Ulskollet är tvek.samt om vi kan klara den utbyggnadstakten.

Om riksdagen bifaller utskottets förslag, så innebär detta att vi ålägger Sliflelsen Industricentra att skaffa 600 nya industrijobb under en begränsad övergångsperiod, nämligen 150 i vardera av redan beslutade eiappuibyggnader i Strömsund och Lycksele och 150 vardera i Ljusdal och Haparanda. Samtidigt med detla skall nya arbetstillfällen skapas både inom och utom stödområdet med hjälp av andra regionalpolitiska medel. Därför gör utskottet den bedömningen all delta är ungefär vad vi orkar med i första omgången, men vi säger samtidigt att i nästa etapp bör Ange och Vilhelmina prioriteras.

Det ligger ett värde i delta utskottets uttalande, herr Lorenizon. Jag skulle vilja se det inrikesutskotl och den riksdag som inte lar hänsyn till ett sådant uttalande av ett praktiskt laget enhälligt utskott.

Hen LORENTZON (vpk) kort genmäle:

Fru lalman! Vad herr Nilsson i Östersund sade skulle egentligen inte tarva något bemötande, eftersom han inte alls gick i polemik mol vad jag anförde och mol de synpunkter som jag framförde när del gäller hur della ärende har behandlats av regeringen, arbetsmarknadsministern och ulskottsmajorileten. Men herr Nilsson sade också all utskottet förklarat att Ange bör prioriteras i nästa etapp, och det skall vi nöja oss med. Ja, utskottsmajoriteten har visserligen stannat för'Ange i nästa utbyggnadselapp, men frågan är ställd på framliden. Och eftersom man denna gång har kunnat gå förbi Ange på ett så fiagrant sätt som man gjort, undrar jag verkligen hur det blir i framtiden. Det vet vi ingenting om. Situationen kan ju bli sådan alt regeringen säger att det finns andra platser där del är belydligl mera nödvändigt att lösa sysselsättningsfrågan och att bygga induslricenler - och då kommer Ange återigen att spolas!

Nr 136 Vi kan ju inte lila på vad ni säger! Det är del det gäller. Här talar

Tisdigen den "" utredningar och säger att geografiska institutionen i Umeå har

-)c , ■ loyz: prioriterat Ange, och sedan spolar man alltsammans! Man föreslår andra

_____________ platser i stället, därför att man lägger rent partipolitiska synpunkter på

Ytterligare industri- frågan.

centeranläggningar. Jag tillät mig alt i förra fredagens debatt säga, alt vi uppfattade vår
m. m. arbetsmarknadsminister som mycket löftesrik. Då han var i Västernorr-

land, i Ångermanland, lovade han högre arbetslöshetsbidrag, när folket där begärde nya industrier - och visst fick arbetarna högre arbetslöshetsunderstöd. Och när han var på årskonferensen i Medelpad lovade han all skriva sina memoarer. Det kommer han säkert att göra. Samtidigt lovade han att Ange någon gång i framtiden skall få sitt induslricenler. Jag refererade också lill vad folket i bygderna där uppe nu säger. Folkhumorn har nu givit honom smeknamnet "Ingemund dén löftesrike". Men folket kan inte leva på att arbetsmarknadsministern strör löflen omkring sig. Det vill se alt något händer!

Propositionen 185, som nu behandlas, anser jag vara en typisk byråkratisk produkt, där man inte har tagit hänsyn lill verkliga förhållanden. Det är en verklighetsfrämmande skrivbordsprodukt!

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle: Fru talman! Det är inte alldeles med sanningen överensstämmande att geografiska institutionen i Umeå bara har prioriterat Ange, utan verkliga förhållandet är att institutionen prioriterade fyra orter, som man sade slå i särklass och först böra komma i fråga. Det var Arvidsjaur - som nu bytts ut mot Haparanda -, Ljusdal, Ange och Vilhelmina. Det är från delta urval som utskottet tagit ut två orter - en mycket svår uppgift - och sagt all Ljusdal och Haparanda bör komma i fråga i första hand men att de övriga två orterna bör slå på tur i nästa etapp.

Jag tror att det är viktigt att man går försiktigt fram med denna verksamhet, så att vi icke misslyckas. Massmedia bevakar dessa saker. Man var uppe i Strömsund och Lycksele och gjorde vinklade helsidesartiklar, där man skrev ner hela industricenterverksamheten och talade om bingohallar, om outhyrda lokaler och om stora kostnader för staten. Det är sådanl vi måste försöka undvika genom att gå försiktigt fram i början, om vi skall kunna fortsätta denna ulan tvivel mycket värdefulla regionalpolitiska verksamhet.

Hen LORENTZON (vpk) kort genmäle:

Fru talman!"Inte heller den här gången har jag anledning att polemisera mot herr Nilsson i Östersund. Han har faktiskt helt bekräflat vad jag sade om den geografiska utredning som gjorts och att man där plockat bort Ange och ställt andra platser i förgrunden i stället. Då är frågan: Varför har man våldfört sig på den ordningen? Jag har redovisat min uppfattning om det, och jag är övertygad om att den är riktig. Man har lagl partipolitiska synpunkter på frågan, och då har man offrat Väster-

norrland. Så enkelt är det, herr Nilsson.

Jag tycker all herr Nilsson skulle ha litet svårt att i den situation som han befinner sig i försvara utskottsmajoriteten och propositionen. Ange ligger alldeles på gränsen till Jämtland, där ni tidigare har en induslricenteranläggning i Strömsund. När man då talar om att här åstadkomma en geografisk spridning, innebär del all Ange aldrig kan komma i fråga, eflersom Strömsund och Ange ligger så nära varandra. Inte heller den argumentationen håller.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Ytterligare industricenteranläggningar, m. m.

Fru tredje vice talmannen anmälde all herr Nilsson i Östersund anhållit alt lill prolokollet få antecknat alt han inte ägde rätt till ytleriigare replik.

Fru THUNVALL (s):

Fru lalman! Jag skall inte gå in på del replikskifle som ägt rum mellan herr Lorenizon och herr Nilsson i Östersund. Men tillåt mig att ta några minuter av kammarens dyrbara tid i anspråk för en kommentar till det belänkande vi nu behandlar. Jag kommer inte att besvära kammaren så många gånger till - ja, detla är kanske den sista, och jag skall då tillåta mig att bli litet lokalpolilisk.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse med att Ljusdal äntligen kommit i lur för mer omfattande statliga insatser. Det betyder inte alt vi för vår del varit avundsamma mot de platser som tidigare varit föremål för kraftiga åtgärder från statens sida. Men det har ändå i många år varit synnerligen angeläget för oss att framhålla all Ljusdal varit i stort behov av statlig medverkan för att vända den olyckliga trend i fråga om sysselsättningen som vi länge haft.

Herr Lorenizon sade i debatten i fredags belräffande Ange - och jag tror att han har upprepat del i dag - att en induslricenteranläggning inte löser sysselsättningsproblemen där men att den skulle ha hafl betydelse för sysselsättningen, även av. psykologisk natur. Befolkningen här har under årtionden fått bevittna en stadig utflyttning. Jag kan in-"stämma i detta och säga alt jag gärna sett att Ange funnits med redan denna gång, dock inte på Ljusdals bekostnad. Vad som sagts om Ange gäller nämligen i minst lika hög grad för Ljusdal. Även där har ungdomen fåll lov au skaffa sysselsättning på annat håll, men vi vet alt många gärna återvänder till hembygden, om arbete kan ordnas.

En induslricenteranläggning för Ljusdal fyller alltså ett stort behov. Men vi är medvetna om att det inte räcker med bara anläggningen, även om den ger arbetstillfällen under uppbyggnadstiden. Lokalerna måste sedan fyllas med innehåll.

Utskottet säger all riksdagen nu tar ställning till ortvalet samt riktlinjerna för finansiering av anläggningarna. Sedan skall regeringen fatta beslut om tidpunkten för investeringarna, och sådant beslut bör enligt utskottet fattas först när minst hälflen av lokalerna bedöms kunna hyras ut. Vi anser det viktigt att det kommer att finnas verksamhet i lokalerna.

I sin argumentering antydde herr Lorentzori att TV-programmet var

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Ytterligare industricenteranläggningar. m. m.

del avgörande för löftet om lokalisering av industricenteranläggningen lill Ljusdal. Jagar inte helt överens med herr Lorenizon på den punkten. Herr Lorenizon har givetvis inte kunnat följa alla de uppvaktningar som vi har gjort och de skrivelser som har ingivits från kommunen liksom från oss riksdagsmän, såväl partipolitiskt som från Gävleborgsbänken, och senast från våra organisationer både på länsplanel och lokall i Ljusdal, däribland FCO. Kravet fanns f ö. redan i vårt länsprogram år 1970.

Vid det senaste besöket hos arbetsmarknadsministern fick vi veta att vi skulle kunna få en induslricenteranläggning, och del bedömdes vara möjligl all flera liknande anläggningar skulle komma att byggas. Därför har del varit angelägel för oss att få garantier för verksamheten där. Jag tror att staten måste gå in ännu mer aktivt än hittills om det skall bli resultat.

Utskottet nämner att det har varit vissa problem med de tidigare uppförda anläggningarna. Det har varit svårt all få hyresgäster trots stora ansträngningar från stiftelsens sida - det finns ju en sådan som sköter detta. I Ljusdal borde det egentligen inte vanf svårt all få hyresgäster med de fördelar som Ljusdal har att erbjuda - tillgång på mark, god boendemiljö, utmärkta möjligheter till rekreation och friluftsliv och ett bra geografiskt läge.

Som jag sade förefaller del emellertid som om en statlig styrning måste till för att ge önskat resultat. I sitt yttrande över förslaget till Länsplan 74 har Ljusdals FCO bl. a. förordat en lokalisering till Ljusdal av en statlig storindustri eller större privata förelag inom metallindustri eller kemisk bransch men har bedömt läget så att en ökning av tillverkningsindustrin inom kommunen endast kan ske genom en statligt styrd eta-bleringskontroll eller liknande.

Herr Alflin och jag, som i detta fall har samma uppfattning som FCO, har i en motion till årets riksmöte utvecklat dessa synpunkter. Jag vill därför uttrycka den förhoppningen alt inte endast halva utrymmet i den tänkta industricenteranläggningen i Ljusdal skall få verksamhet med stöd av de statliga myndigheterna och sliflelsen utan att staten skall känna sitt ansvar för hela projektet. Ju förr det kan ske, desto förr blir det möjligt också för Ange alt komma med.

Eflersom jag i andra sammanhang har yrkat på åtgärder som skulle ge min hemkommun sysselsättning under flera år och åigärder som skulle ge mer energi, kan jag yrka bifall till utskottels förslag att förlägga en induslricenteranläggning till Ljusdal. Man har sagt att en utbyggnad av Ljusnan endast skulle ge marginell effekt. Det är kanske riktigt med hänsyn lill hela landet, men statistiken visar att denna utbyggnad mer än väl skulle täcka Ljusdals behov även med energikrävande byggnation. Hur man kan säga nej i ena fallet men ändå begära ett projekt som alltid kommer ail kräva myckel energi är förvånande. Man kanske menar alt del skall gå ut över de esnkilda medborgarna i vår kommun - eller det kanske skall gå ul över de senaste utbyggnaderna av gatubelysning i en del av våra avlägsna byar, för alt la ell exempel.

För egen del kan jag som sagt helt ställa mig bakom utskottets förslag, väl medveten om alt såväl byggnationen som de blivande hyresgästernas verksamhet kommer att vara mycket energikrävande.

Jag yrkar bifall till utskottels hemställan och förväntar mig att regeringen snabbi fattar ett beslut så att arbetet snarast kan komma i gång.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Ytterligare in di istri -centeranläggningar, m. m.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 och 3

Fru TREDJE VICE TALMANNEN:

Proposilioner ställs först beträffande utskottets hemställan och därefter i fråga om motiveringen.

Hemställan

Proposilioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) hemställan i reservaiionen nr I av herr Lorenizon samt 3:o) utskottets hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifall till det av herr Gustafsson i Säffle under överläggningen framställda yrkandet, och förklarades den förstnämnda proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Gustafsson i Säffle begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr Gustafsson i Säffle begärt votering även beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående inrikesuiskoitets hemställan i betänkandet nr 43 mom. 2 och 3 antar hemställan i reservationen nr 1 av herr Lorenizon rösiar ja. den del ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit utskottets hemställan med den ändring däri .som föranleds av bifall till del av herr Gustafsson i Säffle under överläggningen framställda yrkandel.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Gusiafsson i Säffle begärde rösiräkning verksiälldes votering med omröstningsapparai. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 29

Nej - 65

Avslår - 230

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Nr 136 Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskotieis hemställan i be-

Tisdagen den tänkandet nr 43 mom. 2 och 3 röstar ja,

25 maj 1976 " j '" ""ostar nej.

--------------- Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring

Ytterligare industri- däri som föranleds av bifall lill det av hen Gustafsson i Säffle under centeranläggningar. Överläggningen framställda yrkandet. m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Gustafsson i Säffle begärde rösiräkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 251

Nej - 63

Avstår - 13

Motiveringen

Propositioner gavs på godkännande av dels utskottets motivering, dels utskottets motivering med den ändring däri som föreslagits i reservaiionen nr 2 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Stridsman begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren godkänner inrikesutskottets motivering i betänkandet nr 43 mom. 2 och 3 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren godkänt utskottets motivering med den ändring däri som föreslagils i reservationen nr 2 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Stridsman begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 236

Nej - 88

Avslår - 3

Mom. 4

Proposilioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Stridsman begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i betän
kandet nr 43 mom. 4 röstar ja,
den det ej vilf rösiar nej.
14 Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av herr Nilsson

i Tvärålund m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Stridsman begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 235

Nej - 88

Avstår - 3

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föivaltning

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 6

Propositioner gavs på bifall till dels utskollels hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Stridsman begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 43 mom. 6 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.

Ja - 237

Nej - 87

Avstår - 2

Mom. 7

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8 Regional samhällsförvaltning

Föredrogs konstitutionsutskoltets betänkande 1975/76:55 med anledning av propositionen 1975/76:168 om vissa frågor rörande den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation jämte motioner.

I propositionen 1975/76:168 redovisades regeringens ställningstagande till de förslag som lagts fram av den 1970 tillkallade länsberedningen i betänkandet (SOU 1974:84) Stal och kommun i samverkan.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande: "1 proposilionen föreslås alt riksdagen skall godkänna vissa riktlinjer i fråga om länsförvaltningens uppgifler och organisation. Riktlinjerna innebär bl. a. au huvudmannaskapet för den samordnande regionala samhällsplaneringen även i fortsättningen skall ligga på länsstyrelsen. Del förordas all länssiyreLsens styrelse utökas till, förutom landshövdingen, fjorton särskilt utsedda ledamöter. Av dessa skall tio representera de politiska partierna och nomineras av partierna. Antalet platser för varje parti skall stå i proportion lill partiernas röstetal i länet vid riksdagsvalet. De fyra återstående ledamöterna skall ha erfarenheter från näringslivet och arbetsmarknaden i länet. .Samtliga ledamöter skall förordnas av regeringen. För varje ledamot utses en suppleant i samma ordning."

I detla sammanhang hade behandlats dels de med anledning av proposilionen väckta motionerna 1975/76:2443 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställts att riksdagen med avslag på propositionen 1975/76:168 i vad avsåg den regionala samhällsplaneringen beslutade

1. att uppgifler som avsåg den översiktliga regionala samhällsplaneringen skulle överföras från länsstyrelsen till landstinget,

2. alt länsstyrelsens förtroendemannastyrelse utsågs genom proportionella val av landstinget och alt antalet ledamöter och suppleanter fastställdes till tolv,

1975/76:2507 av hen Ahlmark m. fl. (fp), vari hemställts

1. att riksdagen skulle avslå regeringens proposition 1975/76:168 i vad gällde huvudmannaskapet för den regionala samhällsplaneringen,

2. att riksdagen begärde att regeringen skulle utarbeta ett länsdemokraiiskl alternativ,

3. alt riksdagen i avvaktan på en länsdemokraiisk reform beslutade att länsstyrelsens förtroendemannastyrelse utöver landshövdingen skulle bestå av tio ledamöter, samtliga proportionellt utsedda av landstinget,

4. alt riksdagen uttalade att den aviserade utredningen om länsdomstolarna borde inriktas på alt ge dessa domstolar ställning av fristående regionala förvaltningsdomstolar,

1975/76:2508 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen, med godkännande av propositionens förslag i övrigi, beslutade alt de särskilda representanterna för del privata näringslivet i länsstyrelserna skulle utgå och partirepreseniaiionen i motsvarande mån utökas,

1975/76:2509 av herr Jonnergård (c), vari hemsiällls att riksdagen skulle anhålla hos regeringen om en utredning om länsdomsiolarnas utbrytning ur länssivrelserna.

dels de under allmänna motionstiden vid 1975/76 års riksmöte väckta Nr 136

"o''"'''" Tisdagen den

1975/76:524 av herr Fälldin m. fl.(c), vari hemställts att riksdagen skulle -j<- ■ yq-if

1. besluta om ändrad sammansättning av länsstyrelserna i enlighet med

vad som anförts i motionen samt anhålla hos regeringen om härav föranledd Regional samhälls-
ändring av länsstyrelseinslruklionen, förvaltning

2. hos regeringen anhålla att länsstyrelseinslruklionen kompletterades med regler som stärkte landstingens ställning som remissorgan i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. tillkännage för regeringen som sin mening vad som anförts i motionen om fortsatt arbete för att skapa en verklig länsdemokrali,

1975/76:664 av herrar Enlund (fp) och Ångström (fp) - vilken motion remitterats till civilulskoitel och sedermera överiämnats till konstitutionsutskottet - vari hemställts all riksdagen i princip uttalade sig för all fristående regionala förvaltningsdomstolar inrättades.

1975/76:688 av herr Enlund m. fl. (fp), vari hemställts alt riksdagen beslutade ändra bestämmelserna för val av ledamöter i länsstyrelserna så att landstingen utsåg samtliga ledamöter,

1975/76:877 av herr Winberg (m) och fru Lindquist (m) - vilken motion remitterats lill civilulskoitel och sedermera överlämnats lill konstiiuiions-utskoiiel - vari hemställts alt riksdagen uttalade alt länsrätterna i framtiden borde vara organisatoriskt frislående från länsstyrelserna,

1975/76:917 av herr Wennerfors m. fl. (m), vari hemställts

1. alt riksdagen beslutade att beslulsuppgifler som avsåg den direkta sam
hällsplaneringen skulle överföras från det statliga förvaltningsorganet,
länsstyrelsen, lill det i politiska val utsedda landstinget,

2. att riksdagen beslutade att ledamöter i länsstyrelserna skulle ulses av
landstingen och all därvid lagen om proportionella val skulle äga tillämpning,

1975/76:1980 av herr Bohman m. fl. (m), såviii nu var i fråga (yrkandel 12),

dels den under allmänna motionstiden vid 1975 års riksmöte väckta motionen 1975:1018 av herr Winberg m. fl. (m), vari hemställts alt riksdagen uttalade att antalet ledamöter i länsstyrelserna borde vara tolv och antalet suppleanter tolv samt au respektive landsting borde genom proportionella val välja samtliga ledamöter och suppleanter.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle

1. såvitt avsäg den regionala samordnande samhällsplaneringen med bifall
lill proposilionen 1975/76:168 godkänna propositionens förslag i denna del 17

2 Riksdagens protokoll 1975/76:136-137

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional sanihälls-föiyaltning

samt avslå motionerna 1975/76:524 yrkandet 2, 1975/76:917 yrkandel 1, 1975/76:1980 yrkandel 12, 1975/76:2443 yrkandet I, 1975/76:2507 yrkandet 1,

2. såvitt avsåg en utredning med inriktning på en vidgad länsdemokrati
avslå motionerna

1975/76:524 yrkandel 3, 1975/76:2507 yrkandel 2,

3. såviii avsåg de regionala förvaltningsdomstolarnas organisatoriska ställ
ning bifalla propositionen 1975/76:168 i denna del och avslå motionerna
1975/76:664,

1975/76:877,

1975/76:2507 yrkandet 4, 1975/76:2509,

4. såviit avsåg förlroendemannaslyrelsen i länsstyrelsen bifalla proposi
tionen 1975/76:168 i denna del och avslå motionerna
1975/76:1018,

1975/76:524 yrkandel 1, 1975/76:688, 1975/76:917 yrkandet 2, 1975/76:2443 yrkandet 2, 1975/76:2507 yrkandet 3, 1975/76:2508,

5. såviit avsåg propositionens förslag i övrigt bifalla propositionen
1975/76:168 i dessa delar.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m) och Nordin (c) vilka belräffande den regionala samordnande länsplaneringen ansett all ulskollet under 2 bort hemsiälla

all riksdagen skulle såvitt avsåg en utredning med inriktning på en vidgad länsdemokrati med bifall till motionerna 1975/76:524 yrkandel 3 och 1975/76:2507 yrkandet 2 ge regeringen till känna vad reservanterna anfört beträffande en fortsatt uiredning av länsdemokratifrågorna.

2. av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m) och Nordin (c) vilka belräffande de regionala förvaltningsdomstolarnas organisatoriska ställning ansett alt utskottel under 3 bort hemställa

all riksdagen skulle avslå propositionen 1975/76:168 i denna del och med bifall till motionerna 1975/76:664, 1975/76:877, 1975/76:2507 yrkandet 4 samt 1975/76:2509 ge regeringen till känna vad reservanterna anfört belräffande länsdomstolarnas organisatoriska ställning.

belräffande förlroendemannaslyrelsen i länsstyrelsen

3. av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Molin (fp), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m) och Nordin (c) vilka ansett att utskottet under 4 bort hemställa

att riksdagen skulle avslå propositionen 1975/76:168 i denna del och motionen 1975/76:2508 samt med bifall lill motionen 1975/76:524 yrkandel 1 och med anledning av motionerna 1975:1018, 1975/76:688, 1975/76:917 yrkandet 2, 1975/76:2443 yrkandet 2 samt 1975/76:2507 yrkandet 3 uttala att länsstyrelsen borde bestå av förutom landshövdingen 14 ledamöter och 14 suppleanter, samtliga valda av respektive landsting.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-fötvaltning

4. av herr Berndtson (vpk) vilken ansett all utskottet under 4 bort hemställa

all riksdagen skulle med bifall till motionen 1975/76:2508 och med anledning av propositionen 1975/76:168 i denna del samt med avslag på motionerna 1975:1018, 1975/76:524 yrkandet 1, 1975/76:688, 1975/76:917 yrkandet 2. 1975/76:2443 yrkandel 2 samt 1975/76:2507 yrkandel 3 ge regeringen lill känna vad reservanten anfört beträffande förlroendemannaslyrelsen i länsstyrelsen.

Herr BOO (c):

Fru talman! Sedan länge har del varit förutsatt att 1975/76 års riksdag skulle få behandla proposilioner angående förstärkt kommunal demokrati och utbyggd länsdemokrali. Stora förväntningar har ställts inför riksdagens beslut i dessa frågor, och självklart har många förhoppningar knutits lill att besluten skulle inriktas på ökat medborgarinflytande och därmed flytta fram positionerna på detta viktiga område. Men alla dessa förväntningar och förhoppningar kommer inte att kunna infrias.

Proposilionen om åigärder för ökad kommunal demokrati och reviderad kommunallag har ännu inte kommit pä riksdagens bord. Detta måste från skilda synpunkter beklagas och starkt kritiseras. Många kommuner och landsting har inriktat sin planering på att de nya riktlinjerna skulle kunna komma i tillämpning redan i och med kommande valperiod. Så kan nu inte ske. Det kommer all fördröja åtgärder för alt vitalisera och förstärka den kommunala självstyrelsen. Detta blir tyvärr fallet.

När det gäller utbyggd länsdemokrali har proposilionen kommit och behandlas i föreliggande utskottsbetänkande. Tyvärr måste man konstatera att propositionen, med nr 168, inte tar många fjät mot utbyggd länsdemokrati, om ens något. Även detta är att beklaga.

I centern känner vi en djup besvikelse överalt inte 1975/76 års riksdag fått tillfälle att fatta framåtriklade beslut när det gäller decentralisering av den politiska beslutsprocessen. 1 partiets decentralistiska idésystem utgör den politiska demokratin en hörnpelare. Politisk decentralisering innebär ökade möjligheter för de många människorna att påverka de demokratiska beslutsprocesserna, att vara med och forma samhället och känna del ansvar som naturligt följer av detta.

Den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation har

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föivaltning

länge varit föremål för överväganden och förslag. Vid 1963 års riksdag begärdes i en motion från centern alt frågan om en parlamentariskt baserad länsförvaltning och på grundval därav decentralisering av statliga uppgifter skulle utredas och övervägas.

Alltsedan dess har centern år efter år återkommit lill frågan om en bred länsdemokratireform. Vi har under dessa år kunnat glädja oss åt en ökande uppslutning kring våra idéer om en sådan reform, men har samtidigt tvingats konstatera att majoriteten ställt sig kallsinnig.

Vi har haft och vi har svårt all förslå hur ett parli, som säger sig företräda solidaritetens ideal, kan försvara sill motstånd mol en länsdemokratireform, vars hela grundtanke är ett decentraliserat samhälle och där solidariteten, sammanhållningen mellan människor och medinflytande! för dessa många människor verkligen kan tillålas att blomma.

Konsekvensen av koncenlrationsieorelikernas motstånd mot en länsdemokratireform är att man nu kräver av människorna att de skall känna solidaritet med myndigheter och annat som finns på stora avstånd från dem i både lid och rum i stället för alt känna solidaritet med varandra, med människorna i den regionala och lokala omvärlden. Det är där solidariteten bäst kan skapas och gemensamt ansvarstagande bäst kan komma lill uttryck.

Utskottet har alltså inte heller denna gång fått ta ställning till ett sammanhållet förslag till en länsdemokratireform, trots att riksdagen tidigare uttalat sig för ett sådanl. Det är beklagligt för de många människornas skull och det är också en nonchalans mol riksdagen.

Vad vi nu haft att ta ställning till är små steg på vägen mot en större reform. Från centerns sida har vi sagt oss att så länge de små stegen inte avviker från det länsdemokratiska mål vi har formulerat kan vi acceptera etapplösningar.

Vi är fast beslutna att föra denna fråga framåt, och väljer socialdemokratin de små stegen, så får vår uppgift bli alt se till att de små stegen går i rätt riktning.

1 en motion från centern, som är också är innefattad i reservationen I, har vi klart formulerat hur vi menar att arbetet på en länsdemokrati i fortsättningen måste bedrivas och även angivit grunddragen i en länsdemokraiisk reform sådan vi vill se den.

Ett av de små stegen, men ell viktigt sådanl, är en reformering av länsstyrelserna. I reservationen 3 har centerpartiets, folkpartiets och moderata samlingspartiets representanter återkommit lill förslaget all de folkvalda landstingen skall utse hela länsstyrelserna, med undantag av ordföranden, landshövdingen.

Della skäligen enkla och demokratiska reformsteg motsätter sig socialdemokrater och kommunister. Frågan måste givetvis ställas till dessa partier: Vad är del för fel i tanken alt folket i val självt skall få utse sin regionala styrelse? Och ytterligare en fråga: Vad är det för fel på principen att den regionala styrelsen, som också efter en fullt ut genomförd länsdemokratireform får viktiga uppgifter, skall spegla del pärla-

mentariska styrkeförhållandet i regionerna eller länen?

Mitt svar är: Det är inget fel alls. Tvärtom - det borde väl vid det här laget vara en demokratisk självklarhet och en demokratisk rättighet all folkel i val så långt det är möjligl skall ges rätten att påverka utvecklingen inte bara i landet som helhet, utan också i regionen.

Jag skulle i det sammanhanget vilja påminna om vad förre centerledaren Gunnar Hedlund svarade en tioårig flicka som frågade honom vad ordet decentralisering egentligen betydde. Gunnar Hedlund svarade, blixtsnabbt som alltid: Det betyder makten ål folket. Och det är just delta det handlar om.

I reservaiionen 2 hårde icke-socialistiska partierna i utskottet föreslagit förändringar i de regionala förvaltningsdomstolarnas organisatoriska ställning. Vi vill ifrågasätta det förhållandet all den dömande och den flskala funktionen på del regionala planet mer eller mindre håller på att smälla samman. Enligl vår mening måste del i stället skapas en ordning som garanterar de regionala dömande instanserna en fristående ställning. På samma sätl som nu sker på riksplanet måste således domstolarnas oberoende och jävsfria ställning garanteras och förslärkas också på del regionala områdel. Konsekvensen härav blir alt del nuvarande organisatoriska sambandet mellan länsstyrelserna och domstolarna skall upphöra. Också praktiska skäl talar för en utbrytning av länsdomstolarna från länsstyrelsen. De regionala förvaltningsdomstolarna måste i framliden starkare integreras med kammarrätterna och regeringsrätten. Den organisatoriska uppbyggnaden måste på delta sätt så långt det är möjligt bringas i samklang med den organisatoriska uppbyggnad som i dag gäller för de allmänna domstolarna.

Fru talman! Ett bifall till reservationerna 1, 2 och 3 innebär självfallet inte att en brett genomförd länsdemokrali kommer att förverkligas. Det innebär ändock små men viktiga sleg på vägen moi en sådan lolalreform. När jag nu yrkar bifall till dessa reservationer är det i förvissningen att länsdemokratireformen, såsom vi reservanter vill ha den, förr eller senare måste genomföras och att man därmed ger de många människorna ökat inflytande och ökai medansvar för samhällsutvecklingen, vars utformning självklart är en angelägen fråga för dessa människor.

Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservationerna 1, 2 och 3.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föivaltning

I delta anförande instämde herr Rämgård (c).

Herr MOLIN (fp):

Fru lalman! Länsdemokralins historia är ganska lång. Vid beskrivningen av detta ärendes historia kan man välja olika tidpunkter som inledning. Jag skulle t. ex. kunna välja 1967 som utgångspunkt, då jag tillsammans med fyra andra yngre liberaler gav ut en bok som hette Länsparlameni och där vi skisserade hur en reform i demokratisk riktning av länsförvaltningen skulle kunna äga rum.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Jag skulle kunna välja 1968 som utgångspunkt, då en enig utredning, länsdemokraliutredningen, med den socialdemokratiska landshövdingen Per Nyström som ordförande, lade fram ett principförslag om hur man skulle kunna skapa mera av demokrati på länsnivå.

Detta enhälliga principförslag om hur man skulle kunna knyta länets invånare starkare lill planeringen och styrningen av länet har aldrig genomförts, ulan i stället för all beakta vad den eniga ulredningen hade föreslagit bestämde sig regeringen för att låta frågorna malas vidare i den offentliga uiredningskvarnen. En ny uiredning, länsberedningen, fick ta itu med dessa frågor tillika med frågor från bl. a. länsförvallnings-och länsindelningsutredningarna.

Länsberedningen fick emellertid inte direktiv i samma anda som länsdemokraiiulredningens förslag. Det fanns tvärtom redan i direktiven till länsberedningen en polemik mot länsdemokraiiulredningens tanke alt man skulle kunna vidga människors inflytande över planeringen i länen genom att flytta huvudmannaskapet från de statliga länsorganen.

Det var mol bakgrund av all regeringen på del här viset föreföll all styra bort utredningsarbetet från del länsdemokratiska alternativet som riksdagen 1972 beslöt all bifalla en reservation i konstilutionsutskoliel med krav på en ändrad inriklning av länsberedningens arbete. Delta riksdagsbeslut innebar all del fortsatta utredningsarbetet skulle inriktas på att ansvaret för samhällsplaneringen i länen skulle läggas på folkvalda organ, dvs. på landslingen.

Men regeringen lät sig inte påverka. Riksdagens beslut från 1972 har aldrig omsatts i praktiken. Regeringen stod kvar vid sin linje alt del länsdemokratiska alternativet inte skulle ytterligare utredas. Denna regeringens nonchalans mol riksdagen har vid upprepade tillfällen kritiserats här i kammaren, och del flnns anledning, tycker jag, att i dag i särskilt stor utsträckning brännmärka regeringens handlande. Detta uttalande riktar sig inte särskilt mol den nye kommunministern. Det rör sig om regeringssynder som ligger längre tillbaka i tiden.

Den nonchalans mol riksdagens beslut 1972, som oviljan all låta det länsdemokraliska alternativet bli penetrerat i den statliga utredningsapparaten innebär, har lett till aii riksdagen i dag inte har två lika väl genomarbetade alternativ all i demokratisk ordning välja emellan. Detla hade annars varit naturiigt när det nu har funnits två meningar på området: dels den som innebär alt länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för den regionala samhällsplaneringen, dels den som utgår från alt landslingen skall ha detta ansvar. .Anledningen lill att regeringen inte har velat ge riksdagen en sådan valfrihet är självfallet att man på allt sätl vill motverka en utveckling i länsdemokraiisk riktning, och den proposition vi nu har fått ger ytleriigare stöd för detta intryck.

Jag vill då fråga socialdemokraterna: Varför kan inte länens invånare få bestämma över planeringen av länen, lika väl som kommunernas invånare i dag via kommunfullmäktige får bestämma över planeringen i kommunerna? Varför skall man överlämna ål byråkratiska organ att be-

stämma på folkets vägnar just då det gäller länsplaneringen, när vi inte gör det kommunalt och inte heller i riksplaneringen där riksdagen som folkels valda representanter får bestämma? Jag har aldrig kunnat få något rikligt svar från socialdemokraterna på den frågan, men man skall väl inte ge upp sina förhoppningar på den punkten, och vi kanske kan få ett besked i dag om varför man just på länsnivå skall sälta stopp för en demokratisk utveckling.

Det är föga förvånande att vänsterpartiet kommunisterna på denna punkt har slutit upp bakom socialdemokraternas länsbyråkratiska alternativ. Vpk har ju en centralistisk och odemokratisk uppfattning, och det länsdemokraliska alternativet ler sig därför naturiigivis inte särdeles lockande för det partiet.

Vi som i många år har arbetat för en länsdemokraiisk reform har hafl det syflel all öka människornas direkta inflytande över samhällsförvaltningen och samhällsplaneringen på regional nivå och all minska avståndet mellan väljare och valda. Det kan enligt vår uppfattning ske genom all länsstyrelsernas nuvarande uppgifler i huvudsak förs över lill folkvalda och av folket kontrollerade organ på länsnivå, dvs. till landslingen. Samtidigt måste en intern omorganisation av landstingen ske när de blir huvudmän för den regionala planeringen.

1 åtta år har regeringen med olika medel sökt förhindra en länsdemokraiisk reform. Del kommer också delvis att lyckas i dag, eftersom vi inte har utarbetat alternativ som gör det möjligt alt omedelbart ta steget över lill en länsdemokraiisk lösning. Delta måste beklagas, och del är självklart att ansvaret för att riksdagen i den meningen beflnner sig i en tvångssituation vilar på regeringen.

Reservaiionen 1, som stöds av de tre icke-socialistiska partierna, anger på nytt inriktningen för det fortsatta arbetet. Ett bifall till den reservationen, kombinerat med en lill länsdemokratin mera positiv regering, borde kunna föra denna lidandesfråga framåt.

Länsstyrelsernas sammansättning är en på lång sikt sekundär fråga, eflersom målsättningen är all samhällsplaneringen skall få landstingen som huvudmän. Del är bara så länge samhällsplaneringen ligger kvar på de statliga länsorganen som sammansättningen av länsstyrelserna är viktig. Men mycket talar väl för au nuvarande ordning kommer att gälla under resten av del här årtiondet, och då menar vi alt det naturliga är all länsstyrelserna skall väljas av folkets representanter i länen, dvs. genom landslingen i proportionella val. Jag lycker all varje annan form för val av landslingen är onödigt tillkrånglad.

Det har förekommit olika alternativ i diskussionen. Proposilionen har enligl min mening krånglat till det hela genom all man låter partierna nominera ledamöter av länsstyrelserna i proportion till resultatet i riksdagsvalen och alt man sedan låter regeringen utse ledamöterna. Jag förstår inte varför man skall låta den här proceduren stå i relation lill riksdagsvalen, när ju ändå landstingsvalet är länsvalet, och jag förslår heller inte varför man skall lägga valet i sista instans i regeringens hand. Man

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föivaltning

borde ha så mycket förtroende för partierna och landstingsmannen att dessa får välja länsstyrelsen i dess helhet. Det är svårt att komma ifrån misstanken att syflel med den här krångliga lösningen från regeringens sida är att kunna kontrollera och vid behov rätta till vad landstingen har bestämt.

Antalet ledamöter i länsstyrelsen är en praktisk och inte en principiell fråga. Vi reservanter har där stannat för 14 ledamöter, vilket ger större möjligheter för de olika partierna i landstingen alt bli representerade.

Fru lalman! Jag yrkar bifall lill reservationerna 1, 2 och 3, och jag hoppas all ett bifall lill dessa reservationer på lång sikt skall kunna leda till en verklig länsdemokraiisk reform och lill skapandet av regionala självslyrelseorgan.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Fru lalman! En rad beslut i den här kammaren under senare år har syftat till att på olika sätt fördjupa den svenska demokratin. Åtminstone i ord har alla partier bekant sig lill uppfallningen all beslutsfattandet skall ligga så nära som möjligt dem som besluten berör.

Denna strävan bör rimligtvis också gälla den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. Här har under senare år en hel del förändringar ägt rum, och del hade i detla sammanhang funnits stora möjligheter att genomföra en verklig länsdemokrali, om man hafl den ambitionen. Men statsmakterna, i detta fall representerade av socialdemokratin, har inte helhjärtat velat medverka till att stärka de folkvalda landstingen på de statliga länsstyrelsernas bekostnad.

Från socialdemokratiskl håll har man pekai på de problem som är förknippade med en fulll uibyggd länsdemokrali. .\n reformer på det här området skulle vara problemfyllda har ingen förnekat - inte heller att sådana reformer lar lid att utreda och genomföra. Men det är inte del som är huvudorsaken till all vi irols många års utredande fortfarande befinner oss långt från det länsdemokratiska målet.

Att det har blivit så beror på att socialdemokratin inte vill ha en decentralisering av makten från de statliga organen till de folkvalda landstingen. Del är en ståndpunkt som får stå för socialdemokratin, och jag kan respektera den siåndpunkien. Men jag lycker inte att del är respektabelt när man skyller på frågornas komplicerade karaktär och pekar på behovet av nya utredningar. Del är ingenting annat än svepskäl. Om viljan hade funnits hade vi i dag kunnat fatta ell beslut om införande av länsdemokrati. Nu har vi rent tekniskt sett svårt au göra delta i dag. Ansvaret för det åvilar regeringen. Den har medveiei försökl förhindra en länsdemokraiisk lösning.

Vad som däremoi kan och bör göras i dag är ati riksdagen klart och oiveiydigl ullalar sin principiella uppfattning i frågan. Genom ett riksdagsbeslut i länsdemokraiisk riktning kan arbetet i kanslihuset skyndas på, och vi bör då så snart som möjligt la chans att ta ställning lill innebörden i ett sådant förslag.

Fru talman! Det är frestande att spekulera i varför socialdemokratin har intagit en så negativ inställning i denna viktiga demokratifråga. Jag kan inte finna annat än all man inte vill vara med om att sprida inflytandet från den centrala statsförvaltningen lill organ där möjligheterna att påverka beslutsfattandet är begränsade för regeringen. Man vill inte dela med sig av makten. Men man talar naturligtvis inte i klartext om delta utan förebär andra skäl, såsom frågornas tekniskt komplicerade karaktär.

Den socialdemokratiska politiken i de här frågorna andas djup misstro mot våra länspolitikers förmåga alt ta ansvar och falla beslut som är lill gagn för länens invånare. Eller är man kanske rädd för alt besluten ibland skulle gå i en annan riktning än den som regeringen önskar? I moderata samlingspartiet är vi inte rädda för all öka den regionala självstyrelsen. Vi välkomnar en decentralisering som innebär au besluten fattas av dem som har ell nalurligl intresse av all besluten tillgodoser regionens intressen.

Kring dessa frågor har del under 1960- och 1970-lalen bedrivils ell omfattande utredningsarbete. Jag kan inte underlåta att vid del här tillfället peka på de många utredningar som har varit inblandade i della ärende. Det gäller länsdemokraliuiredningen, länsförvaltningsulredning-en, länsindelningsutredningen, länsberedningen och kommunaldemokra-liska ulredningen. Nog kan man, fru talman, med fog säga all det inte behöver fattas ett beslut i blindo här i dag. Del flnns ett gott beslutsunderlag för ell principslällningslagande.

Vid uiskoticis belänkande har fogals ire reservalioner som är gemensamma för de borgerliga partierna. Mot det socialdemokratiska och kommunistiska vaktslåendet kring nuvarande cenlralisliska ordning står en enig borgerlig opposition.

Den första reservationen kräver alt huvudansvaret för den översiktliga regionala samhällsplaneringen överförs från länsstyrelsen till landstinget. Syftet måste vara au skyndsamt skapa förutsättningar för ett preciserat riksdagsbeslut om fulll uibyggd länsdemokrali. Genom bifall till reservationen I har vi möjligheter att snart återkomma lill denna fråga.

Den andra reservationen tar upp de regionala förvaltningsdomstolarnas organisatoriska ställning. Det finns enligt reservanternas mening starka skäl för att nu fatta ett principbeslut om frislående regionala förvaltningsdomstolar. Den nuvarande ordningen är otillfredsställande. Den hindrar en önskvärd integration mellan de regionala förvaltningsdomstolarna och kammarrätterna och regeringsrätten. Allmänhetens tilltro lill länsrätterna kan förväntas öka om de skiljs ut från länsstyrelserna. Del är både principiellt och praktiskt olämpligt att såväl den dömande som den handliiggande myndigheten i t. ex. skattefrågor ryms inom samma myndighet. Denna fråga har en viktig räiissäkerhetsaspekt.

Den tredje reservationen gäller sammansättningen av förlroendeman-nastyrelsen i länsstyrelserna. Den nu gällande ordningen har inneburit att regeringen hafl möjlighet att ge samtliga länsstyrelser socialdemokratisk majoritet, trots att många landsting haren klar borgerlig majoritet.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional sainhalls-JÖrvaltning

Detta kan inte betraktas som annat än djupt otillfredsställande. Jag är, fru talman, förvånad över alt regeringen har utnyttjat sin utnämnings-makt på det här sättet. Det borde ha legal i regeringens eget intresse, om man hade tänkt efter, att inte utnyttja ulnämningsrätlen på detta sätt. Det kan inte annat än slå tillbaka i en tid då man i andra sammanhang talar om demokratisering på samhällslivels olika områden.

Det enda rimliga är självfallet att landstingen-de folkvalda instanserna - väljer länsstyrelse i fortsättningen med undanlag av landshövdingen. Den form som propositionen föreslår - att en del av länsstyrelsen alltfort utses av regeringen - flnns del all anledning all reagera mol. Skulle kammaren stanna för det beslutet, kommer det ju med all säkerhet bara alt innebära att en socialdemokratisk regering - om vi till äventyrs skulle ha en sådan efter valet - skulle fortsätta sin snedvridna utnämningspolitik på della område och även i fortsättningen desavouera folkviljan ute i länen. Den politiska sammansättningen av länsstyrelserna bör helt enkelt överensstämma med den politiska opinionen i länet.

Fru lalman! Moderata samlingspartiet vill inte medverka lill en fortsalt utveckling som innebär att länsdemokratin skjuls åt sidan, vilket blir resultatet om propositionen bifalles. Vi har efler de många årens utredningsarbete ett bra underlag för ell principbeslut i dag.

Jag yrkar bifall lill reservationerna 1-3 som är bifogade till utskottets betänkande.

Hen BERNDTSON (vpk):

Fru talman! Den regionala samhällsförvaltningen har varit föremål för debatt en längre tid. Hell säkert kommer också den debatten att fortsätta. Det är nämligen en rad frågor som aktualiseras på della område. Uppgiftsfördelningen mellan de två förvaltningarna på länsplanet och gränsdragningarna mellan landstingskommunala och primärkommunala uppgifter är problemställningar som ständigt står under debatt. De frågor som i dag behandlas rörande den regionala samhällsförvaltningen går inte in på dessa problem.

Vi har från vänsterpartiet kommunisterna funnit anledning all i anslutning till regeringsförslaget om förändringar i den regionala samhällsförvaltningens organisation peka på de mera långsiktiga problemen. Det är nämligen svårt att se dellösningarna isolerade från det större sammanhanget.

Den diskussion som förts kring frågan om var ptaneringsuppgiflerna skall ligga och hur länsstyrelserna skall sammansättas återspeglar del förhållandel all Sverige har två olika regionala förvallningssysiem, som vart och ett sköter viktiga delar av samhällsplaneringen. Samordningen mellan dessa organ har dock inte varit vad den borde. Länsstyrelserna har haft rollen som slalsmaklens förelrädare. Landslingen har, från alt tidigare ha haft bl. a. uppgiflen som valkorporation föratt välja ledamöter lill riksdagens första kammare under tvåkammarsystemels lid, mer utvecklats till ell forum för väljaropinioner. Landslingen har haft och har

fortfarande främst tunga uppgifter i fråga om hälso- och sjukvården. En brist har framstått däri all samtidigt som man haft dessa uppgifler har man saknat inflytande över planeringen av sysselsättning och andra grundläggande frågor.

Detla har lett lill en diskussion om huruvida landstingen borde ha ansvaret för samhällsplaneringen på regional nivå. Den diskussionen är förståelig utifrån den dualism som varit rådande. Från vänsterpartiet kommunisterna har vi hävdat all landslingen måste få ett hell annat inflytande över samhällsplaneringen än f n.

Är då enda vägen att flytta över planeringsuppgifterna från länsstyrelse lill landsting? Skulle en sådan ordning enbarl innebära fördelar?

Den största svagheten i den diskussion som förts mellan socialdemokraterna, som hävdat länsslyrelselinjen, och de borgerliga, som hävdat landslingslinjen, är att man bortsett från att samhällsplaneringen i dag främst är anpassad till den kapitalistiska ekonomins grunder och inte är en styrande planering. En medveten planmässighel och långsiklighet i samhällsbyggandet är oförenlig med kortsiktigt vinsiiänkande. Del behövs en planekonomi, som måste bygga på både en medveten nationell politik och en bred demokratisk diskussion. Della är en socialislisk samhällssyn. Men där är vi inte ännu.

Spelar det då ingen roll hur dagens samhällsplanering organiseras? Självfallet. Vi har kommit fram till att med den struktur Sverige har och inte minst med den länsindelning vi har kan i nuläget en statlig länsförvaltning vara den bästa formen för att uppnå regional och social utjämning och skaffa de styrmedel som behövs härför. Med små och olikartade län skulle en "länsfederalism" däremot leda lill en konkurrenssituation, där de mindre länen skulle få stora svårigheter att hävda sig.

En bred diskussion kring planeringsfrågorna, hur bör då den åstadkommas? Enda vägen är nalurligtvis inte att planeringsfrågorna ligger på landslingen. Del måste också vägas mol de nackdelar som "länsfederalismen" i övrigt skulle få. Kvar slår då all likväl säkra den breda diskussionen, och där ser vi landslingen som en mycket viktig plattform.

Del finns mol denna bakgrund skäl att krafligt understryka uttalandet i propositionen och i utskottsbelänkandel om länsstyrelsernas skyldighet alt varje år för landstingskommunen och länels kommuner redovisa aktuella frågor rörande länsplaneringen. Det sägs också klart ut att landslingens och kommunernas beslulande församlingar - observera begreppet beslulande församlingar - regelmässigt bör få yttra sig över frågor av större regionalpolitiskt intresse.

Vi anser alltså att i nuläget kan propositionens förslag godtas. Jag vill dock understryka att vi anser det angeläget all dessa frågor blir föremål för en fortlöpande uppmärksamhet och alt därvid frågorna om all ta vara på den kanal för opinion och inflytande nedifrån, som landstingen i egenskap av valda församlingar utgör, tillvaratas.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Med dagens beslut har heller inte, enligl vår mening, frågan om en långsiktig lösning av problemet med dubbla regionala förvaltningar avförts från diskussionen.

Den andra debattfrågan gäller länsstyrelsernas sammansättning. Steg har tagils för ökad politisk insyn och offentlighet. För att gå vidare på den vägen har olika modeller diskuterats. Nu föreslår regeringen att de politiska partierna i länet nominerar kandidater i förhållande till sitt inflytande vid senaste riksdagsval. Den modell som tidigare varit föremål för remissbehandling förkastades. Den gick som bekanl ut på att tre olika instanser skulle nominera, nämligen landsting, primärkommuner och näringslivsorganisationer. Denna konstruktion var ganska omöjlig, inte minst när det gäller att avkräva ledamöterna i länsstyrelsen ett politiskt ansvar. Remissinstanserna ställde därför ofla alternativet alt landslingen borde utse samtliga ledamöter i länsstyrelsen. Detta ställningslagande bör delvis ses mot bakgrunden av att den föreslagna modellen var oantagbar och alt den modell som nu förts fram inte aktualiserats vid den tidpunkten.

Herr Boo frågade vad del är för fel i att folket får utse sina företrädare i länsstyrelsen, men han glömde all påpeka all även med den modellen alt landslingen utser dem innebär del bara en indirekt form för folket att utse ledamöter i länsstyrelsen.

Vidare frågade herr Molin varför inte länsmedborgarna får bestämma, när kommunmedborgarna får göra det. Men då måste man ju ställa frågan: Vilka styrmedel har kommunerna i fråga om sysselsättningspolitiken och liknande frågor? Herr Molin hade den uppfattningen att det var naturligt att vpk sluter upp bakom regeringens förslag, därför att de har en odemokratisk syn, som han uttryckte del. Jag vet inte om del är en felsyn av herr Molin, eller om del var ett återfall i klyschornas värld.

Del är märkligt hur man från borgerligt håll blundar för viktiga ekonomiska fakta. Ni vet - även om ni inte erkänner del - att proflten är vad som styr privatkapitalets åigärder. Skulle det på något sätt innebära att landstingen kunde upphäva detla förhållande, om de får hand om planeringsfrågorna? Är det inte i själva verket så, att statliga organ bör ha större förutsättningar alt ingripa mol profllörernas vanhävd än vad ell enskilt landsting kan göra?

Låtsas inte som om lösningen av sysselsättnings- och planeringsproblemen ligger i all landstingen lar ifrån den statliga länsförvaltningen den regionala samhällsplaneringen. Vad det handlar om är i själva verket att ta ifrån kapitalisterna deras alltför stora makt all ularma hela regioner, men för en sådan politik är del nalurligtvis inte att vänta något stöd från de borgerliga partierna.

Visst kandel finnas vissa motiv för all landslingen skall utse länsstyrelserna. Men just denna akl får inte ses som hell avgörande för all landstingen skall få inflytande över samhällsplaneringen. Även i detla sammanhang bör betonas vikten av att planerna skall underställas landstingen och kommunerna och att de beslutande församlingarna förutsätts få möj-

lighet att yttra sig över vikliga planeringsfrågor. Därmed har vunnits en hel del av vad som eftersträvats. Dessutom bör man komma ihåg att de politiska partierna i länet är representerade i landstinget. Även av landstinget utsedda ledamöter skall naturiigivis återspegla den politiska strukturen i länet. Skillnaden blir alltså inte så stor.

Man kan hävda att del nu framlagda förslaget innebär en förbättring i förhållande lill nuvarande ordning och även en förbättring i förhållande till den tidigare presenterade modellen med nominering i tre instanser. I ell avseende är vi dock från vpk starkt kritiska till den föreslagna ordningen, nämligen att det privata näringslivet förutsätts få särskilda representanter i länsstyrelserna. Del är rent allmänt diskutabelt att ha särskilda kvoter för vissa intressen. Därtill är det stötande all del s. k. näringslivet skall ha ett slags paritetisk representation med löntagarna. Vi har därför i en motion yrkat all förslaget om de särskilda representanterna för del privata näringslivet i länsstyrelserna utgår och all partirepreseniaiionen i motsvarande grad utökas, alltså från tio lill tolv. Detta yrkande återflnns i reservationen 4, lill vilken jag, fru talman, ber att få yrka bifall.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-förvahning

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s):

Fru lalman! Vi har flera gånger här i kammaren diskuterat den regionala samhällsförvaltningens uppgifter och organisation. I dag är vi i stort sett eniga om den reform som regeringen föreslagit på grundval av länsberedningens förslag. Undantaget är frågan, hur länsstyrelsen skall tillsättas. Trots de anföranden som de borgerliga ledamöterna av konstilutionsutskoliel här har hållit har de dock i sin reservation i nuläget godtagit regeringens förslag i övrigt. Della finner jag tillfredsställande.

Del har alltså skett en stark uppslutning kring den reform regeringen har föreslagit. Däremot är vi oeniga om historien och framtiden.

Som väntat har man manat fram år 1972, som för många tydligen är ett glädjens år. Det är sant all riksdagen detta år hemställde hos Kungl. Maj:t all länsberedningen skulle få i uppdrag all inrikta utredningsarbetet på en utbyggnad av landslingen till regionala självstyrelseorgan med ansvar bl. a. för den regionala samhällsplaneringen. Det hör emellertid till bilden att länsberedningen enligl sina direktiv hade att pröva det principförslag som länsdemokraliutredningen på sin lid lade fram. Del är också sant att denna utredning var enig. Men del är lika sant att den endast presenterade en idéskiss.

Länsberedningen delgavs av regeringen det beslut 1972 års riksdag hade fattat. När vi under dechargearbeiel 1973 prövade frågan ansåg de borgerliga företrädarna i konstitutionsutskottet att regeringen hade handlat fel, och del ville de att riksdagen skulle ge regeringen till känna. Majoriteten inom ulskollet fann emellertid att önskemålen från riksdagens sida i tillbörlig grad hade beaktats genom den skrivelse som sänis till länsberedningen. Och riksdagen ställde sig bakom denna ståndpunkt. Den gjorde alltså inte någol tillkännagivande riktal mol dåvarande in-

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-JÖrvaltning

duslriminislern Lundkvist.

Vid 1972 års riksdag kom frågan om länsberedningens verksamhei upp även i ell annat sammanhang. Del hade väckts en motion i ärendet. Den remitterades till civilulskoitel. Dess borgerliga ledamöter ville att riksdagen skulle ge Kungl. Maj:t till känna att länsberedningens arbete skulle inriktas på att åstadkomma förslag om länsdemokrati som snarast skulle kunna framläggas för riksdagen. Ulskoltsmajorileten avvisade delta förslag, och riksdagen följde denna linje.

Frågan om del fortsatta utredningsarbetet logs upp i motioner 1973, 1974 och 1975. De avsåg krav på en inriktning av länsberedningens arbete mol en, som man uttryckte det, fördjupad länsdemokrali. De avstyrktes av konstitutionsutskottet med hänvisning till länsberedningens pågående utredningsarbete. Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med ulskollets ställningslagande.

När man nu anklagar regeringen för att ha försummat att närmare utreda de alternativ som presenterades i skissform av länsdemokraliutredningen är delta enligt min mening en egendomlig anklagelse. Enligl direktiven lill länsberedningen var en av dess uppgifler alt närmare pröva länsdemokraiiulredningens idéskiss. Men det fanns även andra alternativ till lösningar som skulle prövas.

Del fanns i beredningen företrädare för de partier som ofta här i kammaren har uttalat sig för idéskissen i länsdemokraiiulredningens betänkande. De hade alla möjligheter att få denna skiss närmare granskad och konkretiserad under arbetet i länsberedningen.

Kritikerna hävdar nu att utredningsarbetet hell skulle inriktas på deras alternativ. Riksdagens beslut kan inte tolkas i denna riktning. Visst finns del ett beslut av denna karaktär, men mot del står tre andra beslut enligl vilka riksdagen avvisat kravet på en sådan inriktning av beredningens arbete. Jag tvivlar inte ell ögonblick på all reservanterna upplever sin situation yara den att de inte i dag har alternativ att välja mellan. De har emellertid hafl rika tillfällen både parlimässigt och i en statlig utredning all utforma ett alternativ. Del har ändå förflutit en relativt lång tid från 1963 fram till 1976. Men tydligen vill man all regeringen skall utforma även oppositionens alternativ.

Man ställer här mot varandra, som man har gjort många gånger förr, ell länsbyråkratiskt och ell länsdemokraiiskl alternativ. Enligt min mening är beteckningarna felaktiga och därmed vilseledande. Vill man ha rubriker kan man tala om ett landsiingsdemokratiskt och ett kommun-demokratiskt alternativ. I bägge ingår inslag av förlroendemannastyre och Ijänslemannabeslul. Riktas de funktioner som nu utövas av länsstyrelsen över till landstingen blir det pä samma sätt som nu tjänstemän som fattar en rad beslut. De kommer liksom nu att bereda ärendena. Vissa beslut kommer i ena fallet att avgöras av länsstyrelsen, i andra fallet av förvaltningsulskottet - jag utgår nämligen från alt förvaltningsutskottet skulle ta över de uppgifter som nu ligger hos förlroendemannaslyrelsen inom länsstyrelsen.

Möjligen kan man skjuta in den anmärkningen all det ingår en tjänsteman i länsstyrelsen. Men det är en av 15 ledamöter, och det bör vara i yttersta undanlagsfall som han avgör ärendena med sin undantagslöst. Och ingen har i debatten opponerat sig mot att del skall finnas en av regeringen utsedd landshövding i länsstyrelserna. Del skulle f ö. vara myckel intressant med en statsvetenskaplig undersökning om landshövdingar eller landstingsdirektörer har det största reella inflytandet.

I bägge alternativen kopplas landstingsmötet in. Det kan emellertid ske endast i de stora frågorna. Ingen har föreslagit att landstingsmötet skall samlas varje vecka och avgöra ärenden eller att del skall ha en omfattning av sitt arbete som liknar riksdagens. Del gör att frågorna, om de flyttas över lill landstinget, i slort sett kommer all avgöras av förvallningsutskollel, och man kan inte i någon större utsträckning ta över funktioner som nu vilar på tjänstemän. Både länsstyrelsen och förvallningsutskollel tillsätts på demokratisk väg, ehuru på den indirekta demokratins väg. Jag har inte läst ett enda förslag som går ul på all folkel i val skall utse förvaltningsulskottet eller motsvarande organ inom landstinget.

I det landslingsdemokratiska alternativet nominerar partierna 14, i det kommundemokratiska alternativet 10 av ledamöterna. En sådan nominering av partierna godtar vi i allmänhet i del moderna svenska samhället. Även vid ett landsiingsdemokratiskt alternativ kan jag inte länka mig annat än att det blir partierna som skall svara för nomineringen.

Sedan flnns det fyra ledamöter i det kommundemokratiska alternativet som nominerats av organisationer. Jag har svårt alt uppfatta detta som odemokratiskt. Otvivelaktigt är det en styrka för en länsstyrelse all ha företrädare för näringsliv och arbetsmarknad. Den som tillhört en länsstyrelse ända från den tid då förtroendemannamedverkan skedde genom planeringsråden vet all de tillför länsstyrelsen en betydande erfarenhet. För mig är del naturligt att organisationerna själva får nominera och alt de inte skall behöva gå vägen över partierna.

Från kommunistiskt håll vänder man sig nu mol att del skall flnnas företrädare för företagarna i länsstyrelsen. Men även dessa representerar en erfarenhet som är lill nytta i länsstyrelsen.

Del anförs som skäl för ett landsiingsdemokratiskt system alt man endast genom det kan kräva ut ansvar. I fråga om tjänstemännen är detta felaktigt; del gäller samma regler för ansvar i båda fallen. Och förtroendemännen i länsstyrelsen resp. förvallningsutskollel är underkastade samma juridiska ansvar. I bägge fallen flnns ett politiskt ansvar - i sista hand krävs del ut av de politiska partierna i val och gäller de politiska ställningstagandena vare sig de har träffals i förvaltningsutskottet eller tagits i en länsstyrelse. 1 en parlamentarisk demokrati bär de politiska partierna ansvaret för den förda politiken, och ansvaret för denna politik kan krävas ut i båda fallen.

För min del ser jag framför allt fyra fördelar med del kommunal-demokräliska systemet.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-fÖivaltning

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föivaltning

För det första ger det ett ökat inflytande åt primärkommunerna. Dessa deltar i del översiktliga regionala planeringsarbetet på samma villkor som landslingen. Alternativet förutsätter att inte bara landstingsmötena ulan även fullmäktigeförsamlingarna för fram sina meningar i alla väsentliga länsangelägenheier. Med ell landsiingsdemokratiskt system underordnas däremoi primärkommunerna landstingen. F. n. är landsting och primärkommuner likställda. Del blir de inte med ell landsiingsdemokratiskt alternativ. Ur kommunaldemokraiisk synpunkt har jag svårt all förstå att man är så angelägen att lägga beslutanderätten hos landstingen och inte hos primärkommunerna. Särskilt förvånar det mig när dessa tankar förs fram av vice ordföranden i Svenska kommunförbundet.

För det andra underlättar det kommunaldemokraiiska alternativet möjligheten all åstadkomma en utjämning mellan olika delar av landet. Del är ett väsentligt mål för samhällsarbetet att åstadkomma så lika villkor som möjligl för människorna i olika delar av landet. Skulle landstingen svara för den regionala samhällsplaneringen krävs all de förfogar över mycket stora resurser. I sin tur förutsätter det mycket stora landstingsområden. Hittills har varje förslag om sammanläggning av län och landsting väckt våldsamma protester. Det är betecknande, fru lalman, att del inte väckts motioner här i riksdagen om sammanläggning av län och landsting. Men hade det lagts fram ett förslag om sammanläggning, skulle det ha utlöst ell stort antal motioner.

Även i ett större landstingsområde skulle det emellertid vara omöjligt att få till stånd en utjämning ulan betydande statliga satsningar. Dessa måste bygga på en samordning. En sådan kan man inte uppnå utan all antingen den kommunala självstyrelsen inskränkes eller den statliga förvaltningen centraliseras. Man kan inte utgå från att varje landsting kan lösa sina näringspolitiska och arbelsmarknadspolitiska problem. Det är orimligt all begära all Göteborgs och Bohus läns landsting klarar varvskrisen. Det är lika omöjligt att begära att Älvsborgs läns landsting löser problemen med tekoindustrin inom sill område eller alt skogslänen kommer lill rätta med de speciella skogslänsproblemen.

Karl Boo förde in frågan om solidaritet. För min del skulle jag gärna vilja se en vidare solidaritet, en solidaritet mellan landets olika delar. Denna solidaritet är förutsättning för den utjämningspolilik som jag hoppas vi alla vill föra på denna punkt.

För del tredje förbättrar del kommunaldemokratiska alternativet möjligheterna till en samordning med de funktioner som man allmänt tänker sig skall vara kvar som statliga även under ell genomfört landstings-demokratiskt alternativ. Del främsia exemplei på deiia är arbelsmark-nadspolitiken. I alla de skisser som jag har läst har man alllid tänkt sig att dessa uppgifter skall vara kvar som statliga. Utgångspunkten är att man har svårt att gränsa av ett landstingsområde som en arbets-marknadspoliiisk enhet. Denna arbetsmarknadspolitik är en myckel viktig del av den regionala planeringsverksamheten. Jag har utomordentligt svårt all länka mig all den skall kunna brytas ul ur den regionala planeringen.

Men detta synsätt kan vidgas till att omfatta exempelvis näringspolitik och trafikpolitik. Det går inte för ett landsting att föra en trafikpolitik och för ett grannlandsting att föra en annan.

Hittills har ingen kunnat visa mig hur denna samordning skall kunna ske med ett landsiingsdemokratiskt alternativ. Vi i västra Sverige behöver inte någon mera utvecklad fantasi för alt f en bild av hur det skulle fungera om Göteborgs kommun och de västsvenska länen skulle föra var sin trafikpolitik.

För det fjärde leder ett kommundemokratiskt alternativ till en ökad decentralisering. Vi har alla den uppfattningen att besluten skall fattas så nära människorna som möjligt. Det är obestridligt att primärkommunerna är den enhet som befinner sig närmast människorna. Det kommunaldemokratiska alternativet innebär att primärkommunerna kopplas in i samhällsplaneringen på ett helt annat sätt än vid ett landstings-demokratiskt. Det gör det möjligl att samtidigt flytta olika uppgifler från centrala statliga organ till länsstyrelsen, som i detta alternativ förblir ett statligt organ.

Herr Björck i Nässjö undrade om det finns en misstro mot länspolitikerna från socialdemokratiskl håll. Jag hyser ingen sådan misstro. De som kommer att sitta i länsstyrelsen är i stor utsträckning de landstingspolitiker som även sitter i förvaltningsulskottet. Men del flnns ökade möjligheter att också få in företrädare för primärkommunerna och framför allt för näringsliv och arbetsmarknad inom länen. Vid båda alternativen får människorna spela en betydande roll, men del kommundemokratiska alternativet ger ett ökat inflytande åt primärkommunerna.

Återstår frågan om länsrätterna. Del råder allmän enighet om att vi skall pröva möjligheterna att lägga samman länsrätterna till en länsrätt i varje län. De borgerliga ledamöterna i konstitutionsulskottet önskar nu också flytta ut dessa funktioner ur länsstyrelsen. Del kan givetvis flnnas skäl för fristående länsrätter. Det kan verka teoretiskt flni all bygga upp ell system med en räcka från länsrätter över kammarrätten lill regeringsrätt. Del är möjligt att en sådan ordning skulle underiätta rekryteringen lill kammarrätterna.

Skälet som de föregående talarna främst har pekat på är emellertid att del från rättssäkerhetssynpunkt är nödvändigt all länsrätterna har en helt självständig ställning. Man har dock inte vare sig här i debatten eller tidigare visat all de nuvarande länsrätterna fungerar otillfredsställande och framför allt har man inte kunnat ge belägg för att de inte upprätthåller självständigheten vid handläggningen av de mål som ankommer på dem.

För bedömningen inom ulskoltsmajorileten har det varit av avgörande betydelse att vi har kunnat konstatera au länsrätterna redan nu arbetar självständigt och oberoende och all någon kriiik inte har kunnat riktas mol dem på denna punkt. Däremot kan man konstalera all det uppstår betydande svårigheter om de skulle brytas ut ur länsstyrelserna. Troligen finge de då arbeta inom större geografiska områden, och man skulle

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning ■

3 Riksdagens protokoll 1975/76:136-137

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föivaltning

då motverka decenlraliseringssträvandena. Även här gäller alt beslutsfattandet bör ligga nära de medborgare som berörs av besluten.

Särskilt för de mindre länsstyrelserna skulle uppslå svårigheter all ha tillgång lill de tjänstemän som behövs. För min egen del anser jag också att del är av nytta för länsrätterna och även för kammarrätterna alt ha som domare personer som vunnit erfarenhet av verksamheten inom länsstyrelserna och som sålunda inte har en renodlad kammarrättskarriär.

Det skulle vara intressant om de som på en gång begär all plane-ringsfunklioner och andra funktioner flyttas till landstingen och att länsrätterna skulle brytas ut ur länsstyrelserna redogjorde för vilken ställning de anser att länsstyrelserna skall ha i fortsättningen. Kvar står enligl deras framställning väsentligen funktioner inom skalleförvaltningen. Som bekant har det också föreslagils att dessa skulle flyttas bort från länsstyrelserna. Är det meningen att länsstyrelserna skall försvinna? Sker del, finns del inte något samordnat organ på det regionala planet. Del finns en rad delförvaltningar, inordnade under andra förvaltningar - under vägverket, under arbetsmarknadsstyrelsen, under planverket osv.

Man bör säkert betänka sig mer än en gång innan man avskaffar den form av decentraliserad statsförvaltning som länsstyrelserna representerar.

Fru talman! Med delta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Fru tredje vice talmannen tillkännagav all anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Herr BOO (c) kort genmäle:

Fru talman! Utskollels värderade ordförande är en charmant försvarsadvokat för regeringens och socialdemokratins ovilja att bygga ut länsdemokraiin. Det är intressant alt höra hans redovisning och analys över alla turer som varit i den här frågan under de senaste åren. Jag vill för min del säga all den beställning som riksdagen gjorde borde ha infriats så all vi här i kammaren åtminstone hade fått möjlighet alt pröva ett alternativ avseende fulll uibyggd länsdemokrali.

Herr Johansson i Trollhättan säger att länsberedningens icke-socialisliska representanter hade full möjlighet att i utredningen komma med detla alternativ. Det är väl ändå all skjuta lilel över målet. Vi erkänner att det är en komplicerad fråga som kräver betydande analyser, och jag vill påpeka att vår inställning har varit att man i utredningsarbetet borde seriöst ha fullföljt tanken på att också framlägga ett allernativ om en uibyggd länsdemokrali.

Nu har vi inte fåll möjlighet all pröva ett sådanl förslag, och del måste ur alla synpunkter beklagas. En fråga är viktig att få svar på, nämligen: Vill socialdemokratin nu inte gå längre mol en uibyggd länsdemokrali? Del är en fråga som intresserar många och som det är viktigt alt vi får besked om, helst här i kammaren i dag.

Sedan vill jag också kommentera frågan om valet av länsstyrelse. Del

är väl alldeles uppenbart alt vi med vårt förslag avser alt låta landstinget välja hela länsstyrelsen exklusive landshövdingen. Herr Berndtson och senare herr Johansson i Trollhättan påstår nu alt det inte är folket i val som avgör della. Del är i och för sig en riktig kommentar, men folkel i val väljer ändå landslingen, och landstingsledamöterna skall stå lill svars inför folkel för vad de har åstadkommit på de mandal de har. Del är ju så vår representativa demokrati verkar.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-fÖiyaltning

Herr MOLIN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Konstitutionsutskoltets ordförande använder sig av det gamla debattknepet att dölja molsällningar genom all bestrida all de finns. Han sade all vi var i stort sett eniga. Så är del naturligtvis inte. I hela den här frågan går en djup klyfta tvärs igenom kammaren. På avgörande punkter kommer det sannolikt att bli lotlning om en stund. Det är då vilseledande all säga att del föreligger enighei. Oenigheten är lika stor nu som 1972.

Vi står på den länsdemokraliska linjen, ni slår för den länsbyråkraliska linjen.

Herr Hilding Johansson försökte döpa om det länsdemokratiska alternativet lill kommundemokratiskt. Sedan ursäktade han sig och sade att det var avsett för rubrikerna. Jag tror att det inte ens duger till rubrikerna. Man kan inte ställa landsting mol kommuner. Landstingen är en av de folkvalda kommuner vi har. Det är ett svepskäl man kommer med när man säger att man vill la med primärkommunerna i länsplaneringen. Del är klart att primärkommunerna inte kan sköta länsplaneringen - del vet varje kommunalman.

Nej, den fundamentala skillnaden går mellan dem som anser att direkt folkvalda och inför folket ansvariga organ skall sköta länsplaneringen, och den andra sidan som menar att det är statliga, regeringsutsedda organ som skall sköta den. Den skiljelinjen kan inte suddas ut genom tal om kommundemokratiska alternativ.

I förlängningen av vår uppfattning ligger nalurligtvis att de organ som skall sköta länsplaneringen skall vara i sin helhet folkvalda. Med den lösning vi kommer lill återstår landshövdingen. I den skrift jag hänvisade lill inledningsvis har jag hävdat att också landshövdingen bör vara folkvald. Jag tycker det är en naturlig konsekvens.

Det är självklart att en sådan här omläggning skulle leda lill ändrade arbetsformer för landstinget. Den måste leda till tätare landstingsmöten, och jag tror också att landstingsmötena skulle bli intressantare och livaktigare i och med att landstingen på detta sätt flnge mindre ensidiga uppgifler.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m) kort genmäle:

Fru lalman! Herr Boo ansåg att herr Johansson i Trollhättan var en charmerande försvarsadvokat för regeringens alternativ. Jag lycker väl snarast del är riktigt att karakterisera herr Johansson som en finuriig

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

försvarsadvokat.

Det finns nämligen vissa motsägelser i herr Johanssons argumentation. Å ena sidan säger han att landstingen inte kommer på undanlag, därför att även med det system som regeringen föreslår kommer länsstyrelserna Regional samhälls- i stort sett att bestå av personer med anknytning till landstingen. Å

fÖiyaltning

andra sidan menar han, att skulle man gå på oppositionens förslag, som innebär att landstingen direkt väljer länsstyrelserna, skulle olyckor kunna inträffa.

De här ledamöterna, som enligt herr Johansson är i princip samma personer, skulle alltså genomgå något konstigt förvandlingsnummer, beroende på vem som råkar utse dem. Så är det naturiigivis inte. Från oppositionens sida har vi konstaterat att regeringen och herr Johansson i Trollhättan inte vill vara med om att landstingen direkt flr utse länsstyrelsens förtroendemannastyrelse. Det innebär alt man inte vill vara med om att politiska stämningar inom ett visst län också skall slå igenom i länsstyrelsen. Så är det icke i dagsläget. De politiska majoriteterna i olika län stämmer i många fall inte överens med vad som gäller för sammansättningen av länsstyrelserna, därför att regeringen systematiskt har utsett socialdemokrater för alt fä den majoritet i länsstyrelserna som man eftersträvat.

Formellt är del naturligtvis riktigt, som herr Johansson sade i sitt inlägg, att länsstyrelsen utses på demokratisk väg - regeringen som har fStl folkets förtroende att vara regering utser de här personerna - men del sätt varpå regeringen under de senaste åren har använt sin utnämningsmakt på detta område lycker jag inte att man kan kalla särskilt demokratiskt. Det står i varje fall inte i samklang med andemeningen i det beslut som riksdagen en gång fattade.

Vidare tycker jag att beteckningen ett kommunaldemokraliskt alternativ är grovt missledande. Jag tror i alla fall inte att del lurar de människor som vet vad del verkligen handlar om.

Hen BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Fru talman! Jag vill till konslitulionsulskoiteis ordförandes synpunkter på frågan om näringslivsrepresentanter säga all jag nalurligtvis är tveksam mol varje kvotering, men det finns mera skäl för att de anställda, som direkt berörs av sysselsältningsplaneringen, har särskild representation i länsstyrelsen än för att privata företag har det. Jag lycker att även herr Johansson borde finna det något orimligt att skriva in ell paritels-förhållande mellan tiotusentals lönearbetare och tjänstemän å ena sidan och några storföretag i länet å andra sidan. För min del tror jag inte att det föreligger någon risk för att inte direktörernas erfarenhet blir väl företrädd i länsstyrelserna. Del svarar nog moderaterna för. Jag tror risken är större alt de blir överrepresenterade i förhållande lill andra intressen.

Låt mig också, fru lalman, efter den här replikomgången påpeka all man på borgerligt håll uppenbarligen icke kan se något positivt i alt länsstyrelsen får skyldighet att redovisa och försvara sina planer inför

landsting och även inför kommuner. Ser man inget positivt i att det skrivs in att de beslutande församlingarna-alltså inte förvaltningsutskott och kommunstyrelser - skall regelmässigt få yttra sig över större regionalpolitiska frågor? Där tror jag att en aktiv granskning kommer till stånd ifrån landsting och primärkommunala församlingar och att detta kan vara väl så viktigt som att utse ett antal personer i länsstyrelsen.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle:

Fru talman! Jag skall inte karakterisera mina värderade utskottskamrater. Inte heller skall jag fördjupa mig i historien på annat sätt än att jag fortfarande gör den reflexionen att nog borde man på tretton år av egen kraft kunna arbeta ut ett alternativ, som man att döma av anförandena här brinner för.

När det sedan gäller om vi är eniga eller inte markerade jag redan i mitt föregående inlägg att enigheten avser nuläget. Däremot förklarade jag att vi är oeniga om framtiden.

Men del föreligger i motioner frän moderat håll och folkpartihåll ett rent avslagsyrkande på det framlagda förslaget från regeringen. Det återfinns inte i reservationen. Där godtar man regeringsförslaget utom på en punkt, nämligen den som gäller tillsättandel av länsstyrelserna.

I fråga om framtiden skall jag ge eti bestämt svar till Kari Boo. Jag har en myckel pragmatisk syn på dessa problem. Nu skall vi avvakta erfarenheterna av den reform som vi genomför i dag. Sedan för vi se vad vi skall göra i framliden.

Med anledning av att man anklagar mig och andra för ovilja att bygga ut landstingsdemokratin vill jag dock säga, att jag tvärtom är intresserad av den formen av demokrati men att jag är ännu mer intresserad av all man får en primärkommunal demokrati och av att landstinget inte i detta sammanhang görs till någol slags "överkommun".

Björn Molin skjuter här in alt varje kommunalman vet all primärkommunerna inte kan sköta länsplaneringen. Ja, det begriper t. o. m. en kommunalman från Trollhättan. Men, fru talman, primärkommunerna behöver della i denna verksamhet, och från borgerligt håll är man inte alls intresserad av att få deras medverkan. De bör yttra sig över alla stora länsplaner och andra frågor som är av väsentlig betydelse. Ty hur man än vrider och vänder på saken kommer man inte ifrån det faktum att primärkommunerna befinner sig närmare människorna än landstingen.

Herr MOLIN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Herr Johansson i Trollhättan vill fortfarande ge det intrycket att vi har godtagit regeringsförslagel, men det har vi inte giort. Vi är emot det. Att vi inte i reservationen presenterar ett detaljerat förslag fått det förslag vi begärt utarbetat. Herr Johanssons

argumentation håller alltså inte.

tiska allernativ som Hilding Johansson sedan

beror på att vi inte "gumentation håll Del kommunaldemokra

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

förde in för att använda i några rubriker försvarar han nu med att kommunalmännen skall få yttra sig över olika planer. Ja, ingen har bestritt att de skall få göra del, men vad vi nu diskuterar är vem som skall ha sista ordet i den regionala samhällsplaneringen. All kommunalmännen i en enskild kommun inte kan få sista ordet är vi självfallet ense om. Men vad vi menar med det länsdemokratiska aliernativei är i stället att förelrädare för folket i länen skall ha sista ordel.

Herr BOO (c) kort genmäle:

Fru lalman! Frågan om primärkommunernas ställning vid en utbyggd länsdemokrati är ju inte ny, och det vanliga argumentet från socialdemokratiskt håll är att Länsdemokrati innebär att landstinget blir en "överkommun". Jag vill för min del klart säga ifrån - det gör jag också såsom aktiv i Kommunförbundet - all jag inte ser någon som helst fara för en sådan utveckling. Tvärtom förutsätter vårt alternativ alt primärkommunerna icke fråntas några uppgifter. Vi skall självfallet lägga så myckel uppgifler som möjligt på primärkommunerna, men när det gäller den regionala planeringen och vad därtill hörer skall länets organ, direktvall av folket, ha ansvaret i framliden. Det är vår bestämda uppfattning att detta kommer att fungera ulomordenlligl bra. Jag kan aldrig föreställa mig att det skall vara svårare för en primärkommunal representation att ha samarbete och diskussioner med ett direktvalt organ på länsplanet än med den statliga myndigheten. Den tanken är mig främmande. Därmed faller också hela resonemanget om alt del som herr Johansson i Trollhättan nu kallar det kommunaldemokraiiska alternativet skulle vara bättre från decentraliseringssynpunkl.

Jag vill därutöver starkt understryka au reformarbetet på det primärkommunala planet bör fortsätta. Del är t. o. m. motiverat au också där decentralisera beslutsfunktionerna. Del är så vi anser att en decentralisering av den politiska maklen skall fungera.

Sedan vill jag lacka herr Johansson för det klara besked han nu lämnat - nämligen all hans parti i nuläget och t. v. inte vill gå längre i decentralisering av den politiska makten i del här landet genom ett utbyggt länsdemokratiallernativ. Vi får acceptera denna ståndpunkt. Vi förslår au man med utgångspunkt i sina socialistiska grunduppfattningar vill ha en möjlighet att centralt styra så mycket som möjligl.

Herr JOHANSSON i Trollhällan (s) kort genmäle: Fru lalman! Mina tidigare inlägg talar ju för att jag vill ha en myckel långtgående decentralisering i de politiska avgörandena. Jag vill skjuta ner dem till primärkommunal nivå så långt detta är möjligt. Jag vill skapa förutsättningar för alt decentralisera avgöranden från de centrala verken och från regeringen lill länsorgan som omfattar hela länsverksamheten och inte bara detaljer i denna.

Men samtidigt är jag angelägen om att få till stånd en utjämning mellan landels olika delar. Eftersom olika landsdelar har olika förutsättningar

fär man i den solidaritets namn herr Boo åberopade samordna detta över hela landet. Det är möjligt all Landstingsförbundet kan vara ell samordnande organ, men jag lycker nog det är bättre alt denna samordning sker i en regering som har tillkommit på pariamentarisk väg och över vilken riksdagen har kontroll och inflytande.

Får jag sedan, fru lalman, säga att jag är någol förvånad över hur man använder ordet "folkvald". Även jag har tillhört ett förvaltningsutskott. Jag betraktade mig inte som folkvald, utan som utsedd av landstingsmötet. Jag tillhör en länsstyrelse - och jag gjorde det även på den lid då jag var vice ordförande i förvallningsutskollel i Älvsborgs läns landsting - men jag anser och ansåg mig inte vara mindre folkvald som länsslyrelseledamol. Del är en terminologi som närmast är till för alt dra till sig en viss uppmärksamhet och avleda tankarna från del väsentliga, nämligen alt det i båda fallen är indirekta val.

Jag är litet förvånad över all man nu vill markera sin oenighet i så hög grad. Om man anser det av regeringen framlagda och av utskottet utom på en punkl enhälligl tillstyrkta förslaget vara så dåligt, borde man väl rimligen ha lagt fram ett motförslag. Så har inte skett.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samliälls-fÖrvaltning

Hen kommunminislern GUSTAFSSON:

Fru lalman! Frågan om hur samhället skall vara organiserat är såväl ell principiellt som ell praktiskt problem. Det gäller alt flnna en lämplig avvägning mellan olika intressen. Dit hör kraven på ökat medborgarinflytande och behovet av en väl fungerande förvaltning, som kan beakta både lokala, regionala och rikspolitiska förhållanden.

Det råderallmän enighet om att vi så långt som möjligl skall eftersträva att decentralisera beslutsfattandet. Ett uttryck härför är all två tredjedelar av den offentliga sektorns uppgifler handhas av primärkommunerna och landstingskommunerna. Faktum är att det inte flnns någol annat industrialiserat land i väriden där samhällsverksamheten är så starkt förankrad hos de lokala organen som i Sverige.

Den här utvecklingen är självfallet inte en tillfällighet. Den är ell resultat av en medveten politik. Regeringen är dock beredd att pröva möjligheterna all gå vidare, och det är därför som vi har tillsatt decentraliseringsutredningen och genom kommunindelningsreformen skapat förutsättningar för ett ökat lokalt ansvar för samhällsutvecklingen.

De borgerliga partierna håller fast vid uppfattningen att den samordnade regionala samhällsplaneringen skall flyttas från länsstyrelserna till landstingskommunerna. Della är en fråga som diskuterats åtskilliga gånger. Sedan länsdemokraliutredningen presenterade sill förslag för snart tio år sedan har det verkligen funnits tid att fundera. Vi har också sedan dess fått uppleva en utveckling som förstärkt behovet av ett statligt regionalt organ med planeringsuppgifler.

En orsak till detta är au behovet av regionala utjämningsinsatser från statens sida ökat. Mer än någonsin står del klart all medborgarnas tillgång lill sysselsättning och service oberoende av bostadsort inte kan tillgodoses

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föivaltning

utan gemensamma insatser som bedöms med hänsyn till hela landets intressen. Delta är ett av de starkaste argumenten för alt inte avrusta länsstyrelserna. Vi behöver helt enkelt den statliga länsförvaltningen för att skapa ell solidariskt samhälle. Vi skulle aldrig fö en regional utjämning om den enbart skulle baseras på kommunala beslut.

Kraven på en effektiv samhällsplanering förutsätter en samordning på länsnivå av det slag som i dag sker. Statliga, kommunala och landstingskommunala insatser måste fogas samman till en helhet. Den uppgiften kan enligt min mening inte läggas på landstingskommunen. En bärkraftig länsförvaltning är också en nödvändig förutsättning för all vi skall kunna decentralisera beslut och uppgifter från centrala myndigheter lill regional nivå. Del är en orimlig ståndpunkt att dels kräva decentralisering, dels vilja avrusta de organ som skall göra del möjligt att ta hand om de decentraliserade uppgifterna.

Ett ändrat planeringsansvar innebär att statsmakterna måste finna andra vägar för samordningen. En överflyttning av statliga uppgifler till landstingen skulle sannolikt behöva förbindas med långtgående detalj-föreskrifter. Detta skulle inte vara ett tillskott lill den kommunala självstyrelsen utan fastmer en begränsning. Den tidigare folkpartiledaren Gunnar Helén skrev som landshövding i ett remissyttrande bl. a. följande:

"I utjämnande syfte måste staten vidta en mängd näringspolitiska och andra åtgärder, som särskilt vissa län för sin utveckling blir starkt beroende av. Del bistånd som staten sålunda i olika former lämnar torde icke ställas lill vederbörande landstings förfogande all användas efler egel skön. Slalen lorde snarare finna del nödvändigl att styra det lands-lingskommunala planeringsorganet med tämligen långtgående direktiv och starkt deslinalionsbunden medelstilldelning. Följden kan även bli all staten blir mer obenägen alt delegera beslutanderätten till den regionala nivån för alt behålla sitt inflytande."

Del som dagens folkpartister tror blir ökad demokrati på länsnivå fann Gunnar Helén leda till ökad centralisering. En sådan utveckling anser vi från regeringens sida skulle vara olycklig. En statlig förvaltning i länen har, som jag ser det, speciella förutsättningar att lära känna länets förhållanden och behov. Della är en fördel såväl för medborgarna som för effektiviteten i statsförvaltningen.

När man så vackert talar om s. k. länsdemokrati glöms ofla i debatten bort alt de små länen skulle få stora svårigheter att hävda sig mol de befolkningsmässigt och näringspoliliskl starkare regionerna. Vi skulle få en olämplig konkurrens mellan landstingsområdena. Delta kan vara en pådrivande faktor i utvecklingen, men det finns naturligtvis en uppenbar risk för dubbelinvesteringar och misshushållning med samhällskapitalet.

Vid ställningstagande till en sådan här viktig fråga är det naturligt att remissopinionen måste tillmätas stor vikl. Om man vill förändra måste ju syftet vara au få lill slånd en organisaiion som bäitre löser de enskilda människornas problem. För mig har kommunernas synpunkter spelat

stor roll. Vi finner nämligen - i motsats till vad herr Boo gjorde gällande -att ca 200 kommuner av landets 278 har avstyrkt länsdemokratialternativet. Del är endast 40 kommuner av landels 278 som har velat biträda förslaget såsom det framförts frän borgeriigt håll. Bland de 200 kommunerna finns nalurligtvis också många med borgeriig majoritet. Del är med stor förvåning jag noterat att Kommunförbundets vice ordförande går emot den övervägande majoriteten av landets kommuner. Inte kan man säga att herr Boo tar särskilt stort intryck av den lokala opinionen.

Varför har 70 % av kommunerna intagit den ståndpunkten? En anledning är att man befarar att landstinget blir en överkommun. Det ligger mycket i detta, enligt min mening. En instans som skall samordna olika organs planering skall självfallet inte fullgöra den uppgiften ulan alt tilldelas makt och inflytande. Den verkliga bekräftelsen på att det förhåller sig så har jag hört först i dag av herr Molin. Han säger nämligen att det är fråga om vem som skall ha sista ordet - inte vem som skall tillföra synpunkter, utan vem som skall ha sista ordel. Alltså skall landstinget ha sista ordet när det gäller att falla beslut över primärkommunernas huvuden för att samordna planeringen. Är inte detta en överkommun enligt normalt betraktelsesäll, så undrar jag faktiskt hur man vill definiera del begreppet.

Vi vill inte acceptera en sådan ordning. I likhel med länsberedningen anser vi alt de båda kommuntyperna skall vara jämställda och komplettera varandras verksamhei. Vi kan inte nonchalera kommunalmännens motstånd i detta fall, och vi har inget intresse av all skapa ett motsatsförhållande, en dragkamp, mellan landstingskommunerna och primärkommunerna i dagens läge. Landstingskommunerna är f ö. fullt upptagna med uppgifter som de redan är huvudmän för. Vi vet vilka behov del flnns av åtgärder och planering inom sjukvården, långtidsvården och vården av psykiskt utvecklingsstörda. All lägga nya uppgifter på landstingen fär inte vara ett självändamål.

De borgerliga represenlanlerna i utskottet anför att inget länsdemokraiiskl alternativ har lagts fram. Valet, säger man, står inte mellan två utarbetade allernativ. Sanningen är ju den att länsberedningen fann - av skäl som jag delvis redovisat - att det inte gick all flytta över den samordnade översiktliga planeringen till landstingen. Det är ingen särskilt rimlig tanke att beredningen först skulle göra ett sådant konstaterande och sedan utarbeta ett förslag till del som man inte ansåg möjligt att genomföra.

De borgeriiga reservanterna har inte velat la intryck av de i proposilionen framförda sakskälen. Man föreslår alt en ny utredning skall tillsättas. Del är väl sällan någon samhällsfråga har blivit föremål för så omfattande utredning som denna. Vi kan inte hålla på och utreda i evighet. Någon gång måste vi ge länsmyndigheterna arbetsro - delta är, ärade kammarledamöter, ett mycket starkt önskemål hos länsstyrelsernas ledning och personal. Del är inte lill fromma för någon alt en förvaltning ständigt skall arbeta under så osäkra förhållanden.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föiyaltning

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Sedan länsstyrelsen försågs med en styrelse av förtroendevalda har från borgerligt håll riklats kriiik mot att politisk proportionalilel inte tillämpats vid val av ledamöterna. Samtidigt har Kommunförbundels kongress enhälligt krävt att kommunerna skall få större inflytande vid val av ledamöter i styrelsen.

Jag har i propositionen angivit att jag ser länsstyrelserna som statsmakternas regionala organ. Mot den bakgrunden borde det vara rimligt all regeringen utsåg samtliga ledamöter och all dessa byltes ut vid en ändring av regeringsmakten. En sådan ordning skulle emellertid innebära alltför betydelsefulla ändringar i den nuvarande länsstyrelseorganisationen och strida mot den uppfattning som regering och riksdag tidigare accepterat - all del skall vara ett direkt regionalt inflytande på valet av styrelseledamöter.

Då jag av flera skäl inte ansett del möjligl all följa länsberedningens förslag, har jag föreslagit att ledamöterna i styrelsen skall ulses proportionellt i förhållande till varje partis röstetal i resp. län. Längre i fråga om proportionalilel lär det inte gå alt komma. 1 enlighet med länsberedningens förslag och nu tillämpad ordning har jag vidare föreslagit all två ledamöter skall utses alt företräda länels företagare och två att företräda löntagarna.

Del var med stor förvåning jag konstaterade all de borgerliga ledamöterna i utskottet inte ville acceptera den lösningen. I stället hävdar man att landstingen skall utse ledamöterna. Det är verkligen en underlig tanke. Länsstyrelsen skulle därmed bli ell organ för landstinget. Landstinget skall både utse ledamöterna och ställa dem till ansvar. Länsstyrelsen handlägger lill tre fjärdedelar frågor som har primärkommunal anknytning. Tydligare och mera definitivt kan man inte etablera landstinget som en överkommun över primärkommunerna.

I utredningen om den kommunala demokratin har alla partier slutit upp kring tanken att det är de politiska partierna som bär upp vår representativa demokrati. Det har mol den bakgrunden varit en strävan från min sida all skjuta fram partiernas roll vid val av ledamöterna i länsstyrelsen. Det är via de politiska partierna som man skall föra fram kandidater och utkräva ansvar, och väljarna ger i valhandlingen ullryck för hur de tycker att partierna sköter den uppgiften.

Herr lalman! Det har i debatten om länsstyrelsernas sammansättning presenterats många förslag. Det är nalurligl, eflersom det flnns många intressen som vill bli tillgodosedda. För mig har del därför varit angeläget att noga pröva olika lösningar. Den ordning regeringen vall flnner jag principiellt riklig och praktisk att tillämpa. Jag kan endast beklaga alt de borgerliga partierna sitter fast i ett doktrinärt och partilaktiskt länkande, trots all regeringen helt gått deras önskemål om en fullständig proportionalilel till mötes. Och jag tycker nästan det är en oförskämdhet av herr Björck i Nässjö alt göra gällande att det här förslaget skulle vara tillyxat för att regeringen skulle kunna fortsätta, som han uttryckte det, alt göra något sorts mannamån i utnämningen av ledamöter i

länsstyrelsens styrelse.

I propositionen framgår klart hur de tio ledamöterna skall utses - där råder ingen tvekan. Kvar finns de fyra ledamöter som skall representera löntagare och företagare. Jag har vid överläggningar med företrädare för herr Björcks parli sagt all jag är beredd alt genom en pariiledaröver-enskommelse fastslå att dessa fyra ledamöter skall utväljas på ell sådanl sätl att de är neutrala emellan de båda blocken. Jag har icke hyst någon som helst tvekan när det gällt all här följa förslaget om proportionalilel.

Jag kunde känna en viss förståelse för de borgerliga partiernas argument tidigare men inte för detla doktrinära agerande. Här har de hafl möjlighet att uppnå proportionalitet, att få de enhälliga önskemålen från Kommunförbundets kongress tillgodosedda och all samtidigt stärka partiernas roll. Att ell sådant förslag inte kunnat vinna bred anslutning kan jag, herr talman, endast beklaga.

Till sist vill jag svara på ell par frågor som herr Molin ställde i sitt inledningsanförande.

Herr Molin hänvisade först till länsdemokraliutredningen och sade all den var enig under den socialdemokratiske ordföranden Per Nyström. Ja visst - men jag är inte så säker på alt herr Nyström skulle ha lagl förslaget om länsdemokrali i dag, för del var ett allernativ lill de småk-ommuner som fanns vid den tidpunkten. I dag har vi bildal starka, bärkraftiga kommuner, till vilka vi kan delegera verksamhetsformer. Och om jag inte fattat fel har länsdemokraiiulredningens ordförande redan gjort ell uttalande i den riktningen, och det framgår klart av yttrandena över länsdemokraiiulredningens förslag att det förhöll sig på det sättet.

Den andra frågan som herr Molin tog upp och som han sade att han förgäves försökt få besked från socialdemokraterna om var följande: Varför kan man inte låta landslingen på samma sätt som kommunerna i demokratisk ordning få handlägga sina frågor och sin planering? Jag hoppas au jag återger herr Molins fråga någol så när riktigt. Men herr Molins inställning bygger ju på en tydlig missuppfattning, som jag är mycket förvånad över.

Del är ju så att det vi talar om är inte landstingens planering. Landstingen harfull frihet att planera för sina verksamheisuppgifter på samma sätt som primärkommunerna. Vad vi talar om, herr Molin, är en samordning av slallig och kommunal planering. Det har inte primärkommunerna - frågan är om landslingen skall få en sådan. Del vill ni -ni vill au landstinget skall vara huvudman och ha del sista ordet, som herr Molin uttryckte sig, när det gällde samordningen av statlig och kommunal planering. Del är detta som är den grundläggande skillnaden och inte den omständigheten att i del ena fallet handlägger kommunerna sin planering och i det andra fallet gör landslingen inte detla.

Sedan har del talats mycket om alt länsberedningen inte har lagt fram alternativ. Jag har redan delvis berört detta. Såvitt jag vet har det inte av någon ledamot inom länsberedningen anförts att beredningen skulle vara förhindrad all lägga fram ell genomarbetat allernativ i den ordning

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Nr 136

som herr Molin önskar.

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-förvallning

Under detla anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BOO (c) kort genmäle:

Herr lalman! Statsrådet Gustafsson betonade att vi behöver starka statliga regionala organ för att solidariskt klara ut problem i olika delar av landet. Ja, självfallet är jag medveten om att resurserna måste fördelas över hela landet, och del skall naturligtvis den statliga makten - om jag får använda det uttrycket för regering och riksdag - svara för. Men lika självklart är att den regionala, folkvalda instansen landstinget kan och bör la ansvaret för att man i hela regionen får det solidariletsstöd som man i olika sammanhang behöver. Det är den vägen som vi mycket starkt har velat förorda som principlösning i dessa frågor. Del vill jag starkt här understryka.

Sedan vill jag i anslutning till tidigare resonemang i debatten säga, all det är alldeles uppenbart att de folkvalda representanterna i landstinget skall ta det politiska ansvaret för resursfördelningen och omsorgen om alla delar av länet. Folk upplever det som anmärkningsvärt all politiker reser runt och ger löflen men att man aldrig i ett direkt avgörande kan ställa dem till ansvar inom det område eller i den region som löftena har avsett. Jag lyckeratt det är där som bristerna f. n. finns i den praktiska tillämpningen.

Vi har inie hafl lillfälle att pröva ett länsdemokratiallernativ som har varit helt utrett. Det kan visserligen sägas - som herr Johansson i Trollhättan tidigare gjorde - att det borde ett parti ha kunnat åstadkomma under 13 år, men det är väl rimligen regeringen som skall se lill all vi får förutsättningar för en sådan prövning och att alternativa förslag läggs fram.

Vad slutligen frågan om landstingen och valet av ledamöter i länsstyrelsen angår är del nalurligtvis det politiska partierna som skall nominera, men det är landstinget som väljer. Och det är sålunda av landstinget som det politiska ansvaret skall utkrävas förde insatser som ledamöterna gör.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Gustafsson var missnöjd med alt jag klagade på den tidigare utnämningspoliliken, och han tyckte t. o. m. att del var oförskämt alt insinuera alt man i fortsättningen skulle använda sig av samma metoder. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att kommunministern är missnöjd över att bli beskylld för ett handlingssätt i framtiden, som han och hans förelrädare har tillämpat tidigare. Annars är det ju ingen logik i vad herr kommunministern sade.

Vidare var kommunminislern upprörd över att vi vill att landstingen nu skall få välja länsstyrelsernas förtroendemannastyrelse. Han karak-

teriserade det som en "underlig tanke". Men vad är det för underlig tanke? Landstingen har tidigare utsett fem av tio ledamöter. Vad är det då som är så underligt om man nu låter landslingen utse hela styrelsen? Inte heller där kan jag rikligt förslå logiken i kommunministerns uttalande.

Jag har all respekt för att kommunministern lovar alt i fortsättningen, om propositionen bifalles, försöka utse neutrala representanter. Men vi vet ju hur det blir med s. k. neutrala representanter ibland. Jag har hört kolleger till herr statsrådet utlova neutrala representanter i andra statliga sammanhang. När det har kommit till kritan har de inte varit särskilt neutrala.

Jag tycker att kommunministerns anförande klart har visat vad vi delvis visste förut: för honom är.länsstyrelserna ett regeringens verktyg, medan vi från oppositionens sida ser länsstyrelserna i framliden som ett instrument för att kanalisera den folkopinion som kommer till uttryck vid de allmänna valen, på skiftande sätt i skiftande regioner. Vi tror inte att några sådana olyckor skulle inträffa att det skulle bli kaos i planeringen runt om i landet om vårt system införs. Snarare tror vi att besluten skulle närmas människorna på ett förtjänstfullt sätt.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional sainhälls-föiyaltning

Herr MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Kommunminislern gjorde inget försök all dölja motsättningarna mellan oppositionen och regeringen i den här frågan. Med hänsyn lill den tidigare debatten lycker jag det var värdefullt att få klarlagt att del här finns en principiell skillnad mellan den ena och den andra hälften i riksdagen.

Kommunministern motiverade behovet av en statlig länsförvaltning bl. a. med att den skulle vara ett skydd för primärkommunerna. Vi har sagt att folket i länet genom sina representanter i landstinget skall ha sista ordel när det gäller länsplaneringen. Kommunministern anser alt det skulle vara ett hot mot kommunerna, att det är ell ullryck för att man vill skapa en överkommun.

Om man för det resonemanget måste man väl föra del vidare och fråga sig: Vem är del som skall ha sista ordet enligl regeringens linje? Jo, det är ett byråkratiskt statligt organ. Del är ett uttryck för all regeringen vill framhäva statens överhöghet över kommuner av olika slag. Här går, som jag har sagt, skiljelinjen mellan ell mera cenlralistiskt, byråkratiskt betonat tänkesätt, där man skjuter fram de statliga myndigheterna, och vårt länsdemokraliska alternativ, där man ställer upp för kommunerna.

Jag har ställt frågan: Varför skulle inte länets valda representanter få sköta länels angelägenheter i analogi med all kommunernas valda representanter sköter kommunens angelägenheter? Statsrådet Gustafsson säger då: Ja, men vi har ju inte tänkt oss att länsstyrelserna skall lägga sig i landstingens planering.

Men det var väl ändå en undanflykt. Vad vi diskuterar är ju den sam-

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

lade regionala planeringen. Det är den vi vill föra över till landstingen. Gör vi del får vi ett direkt folkligt inflytande över den. Sedan säger vi att människorna i länet i avvaktan på detla bör få ett direkt inflytande, och det får då ske genom alt landstingen väljer länsstyrelserna. Men det är ju inte vi som vill att samhällsplaneringen skall skötas av länsstyrelserna.

Kommunminislern säger all det skulle vara uttryck för något doktrinärt tänkande att föreslå att länsstyrelserna i nuläget skall väljas av folkets representanter. Jag kan möjligen hålla med honom om att del går tillbaka på en doktrin: Det går tillbaka på en närdemokralidoklrin, och den skäms vi inte för all vi har.

Hen BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag finner en svaghet i diskussionen både från regeringens sida och från den borgerliga oppositionens, nämligen att man undviker alt ta upp de grundläggande problemen i fråga om planering och sysselsättning. Debatten fastnar i frågeställningen: Vem skall sköta planeringen? Men vilken inriklning skall planeringen ha? Vilka styrinstrument behövs? Vilka ingrepp mot anarkin i del ekonomiska systemet behövs för all lösa planeringsfrågorna? Del är enligl min mening grundläggande problem, men för dem viker man undan. Det hade varit angeläget att kommunministern hade medverkat till alt lyfta debatten från del formella till det grundläggande. Del är, enligl min mening, av vikt att besvara de här frågorna för att man skall kunna analysera effekterna av den ena ellerandra organisationen på länsplanet. Hurskulle t. ex. en länsfederalism ulfalla i Sverige,om man behöll marknadsekonomin med dess koncentrations- och ul-slagningstendenser? Skulle Dalarna och Jämtland kunna hävda sig mol Storstockholm, skulle östra Skåne kunna hävda sig mol Öresiadsområdei? Knappast. Jag tror för min del att de regionala skillnaderna skulle förslärkas och menar au regional självstyrelse blir meningsfull först när man ger alla regioner en garanti mol avfolkning och arbetslöshet, när man fått så pass goda styrmekanismer all man kan genomföra en resursuljämning mellan kommuner och regioner och när man inte tvekar om att företa ingripanden mol profitintressena.

Jag anser all dessa frågor kvarstår för den fortsatta debatten. De är inte lösta genom proposilionen, och de borgerliga har hell naturligt ingen lösning på de problemen.

Herr kommunminislern GUSTAFSSON:

Herr lalman! Kari Boo säger all även om landslingen skall utse ledamöterna, kommer i realiteten de politiska partierna att göra det. Men då förstår jag inte varför man inte kan ansluta sig lill del alternativ som jag har föreslagit och som ju innebär detla.

Dessutom förhåller del sig inte så som Kari Boo säger. Som en enig Kommunförbundskongress har konstaterat har det beträffande valet av ledamöter i landstingens styrelser skett den förändringen mellan 1971

och 1973 att det har blivit färre representanter för primärkommunerna 1973 än 1971, dvs. de politiska partierna har inte fått styra valet av ledamöter, utan det har styrts av förtroendemännen i landstingen. Om jag inte lar fel har Karl Boo själv varit med på Kommunförbundels kongress och riktat kritik mol att landstingen utsåg ledamöter enligl det dåvarande systemet, och kongressen krävde att kommunerna skulle få ett ökat inflytande på valet av ledamöter.

Herr Molin sade att del förslag som vi framlagt skulle vara ell skydd för kommunerna men att de. om jag förslod herr Molin rätt. inte har någol behov av ett sådanl skydd. I varje fall kunde del inte vara bättre för kommunerna att del var ell statligt organ som hade sista ordel. Jag kan inte säga annat än all jag lycker det vore bra om både herr Molin och Kommunförbundets vice ordförande Karl Boo studerade vad kommunerna själva har sagt. Jag har nyss refererat all 200 av landels 278 kommuner har avvisat del länsdemokratiska alternativet. Bara 40 har tillstyrkt del. Kommunerna vill inte etablera landstingen som en överkommun, utan de vill att de skall vara två varandra kompletterande kommuntyper.

När vi sedan kommer till frågan om val av ledamöter i länsstyrelses styrelse säger herr Björck i Nässjö att landslingen ju redan har utsett fem, varför del inte kan vara så orimligt att de utser tio. När jag nu känner mig litet upprörd över att herr Björck ser något slags flffel i del nu framlagda förslaget, säger herr Björck all det ändå måste vara ett erkännande av att del har skett ett sådanl flffel tidigare.

Jag har sagt all jag har en viss förståelse för de borgerliga partiernas argumentation när det gäller del nuvarande systemet. Men det är fel att dra den slutsals som herr Björck drar, därför alt del nuvarande systemet icke är uppbyggt för att ge en proportionalilel, vilkel är avsikten med del nu föreslagna systemet. Dessutom innebär det nuvarande systemet att regeringen har förbehållits rätten att utse majoriteten i de nuvarande länsstyrelserna, medan del förslag som herr Björck ställer sig bakom innebär all landstingen skall utse samtliga ledamöter.

Det är här inte fråga om, som ni så vackert säger, all en del ställer upp på de folkvaldas sida medan andra inte gör det. Frågan är bara huruvida länsstyrelsen är ett organ för landstingen. 1 så fall vore del ju rimligt att landslingen utsåg ledamöterna och avkrävde dem ansvar. Men jag hävdar att länsstyrelsen är ett statligt regionalt organ, och då lycker jag att del är ganska orimligt all landstinget skall utse styrelsen. Del vore som om Mejeriföreningen skulle utse styrelsen i Skogsägareföreningen. Del finns ingen rimlighet i detta. På det sättet görs länsstyrelsen till ett organ för landstinget.

Del kan väl inte stå i strid med den representativa demokratin, herr Molin, om vi låter partierna nominera ledamöterna och avkräva dem ansvar. Del är del jag vill. Man kan då nalurligtvis fråga varför vi skall gå vägen över regeringen, som de facto skall utnämna ledamöterna. Detta sker av två skäl. Del ena skälet är att jag alltså ser länsstyrelsen som ett statligt regionalt organ och tycker all del är rimligt all del markeras.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-fötyaltning

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föiyalining

Men det skälet kunde jag möjligen i det här sammanhanget göra avkall på. Det andra - och det verkliga - skälet är att det, såvitt jag kan finna, inte finns någon annan konstitutionell möjlighet att låta partierna och medborgarna direkt fö ett inflytande på valet av ledamöterna i länsstyrelsen. Alternativet härtill vore direktvalda ledamöter, men någonting sådant har ingen föreslagit i detta sammanhang. Detta är skälet till det förslag som har framlagts.

Herr BOO (c) kort genmäle:

Herr lalman! Frågan om valet av länsstyrelse spelar i den här debatten en stor roll. Jag har i Kommunförbundet gett uttryck för min uppfattning, att en länsstyrelse självfallet skall ha en representation för så många intresseriktningar som möjligt. Inom centern anser vi att detta bäst åsladkommes om länsstyrelsen består av 14 ledamöter valda av landstinget efter nomineringar av partierna och genom val enligt proportio-nalitetsmetoden. Partierna skall i sina nomineringar ha ansvaret för att alla intresseriklningar så långt det är möjligl blir representerade. Det skall självfallet vara representanter för landstinget, för primärkommunerna, för arbetsmarknadens parter etc. En sådan representation åsladkommes bäst enligt det alternativ som vi föreslagit. Vårt allernativ är överlägset andra alternativ också därför alt även de små partierna får sin rimliga andel av ledamöterna i länsstyrelsen. Det garanterar ell val vid ett och samma tilllalle enligt proportionaliteismeloden.

Kommunminislern säger att jag uppträder litet märkligt som representant för Kommunförbundet när jag förordar länsdemokratialternativet. Jag vill än en gång understryka .att jag inte ser någon som helst skillnad ur primärkommunal synpunkt - det skulle i så fall vara en positiv skillnad - om det blir ett folkvalt organ på länsnivå eller om del är ett regeringssiyrt organ. Dessutom har vi ju anledning att se till alt det är människor valda från länet som sitter i styrelsen - dessa vet bäsl var skon klämmer - och som på länsnivå skall kunna ställas till ansvar för sitt arbete.

Jag förslår kommunministerns resonemang mol den bakgrunden att del även i modern tid har funnits tankar på all reducera landstingskommunen till en sjukvårdskommun. Om det är den vägen man vill vandra är del självfallet svårt att biträda vårt förslag.

Vi har i reservaiionen 1 genom alt referera proposilionen understrukit det värdefulla i att del skall ske överiäggningar med landstings- och kommunfolk i länsberedningsfrågorna.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr kommunministern säger att han hyser en viss förståelse för de borgerliga partiernas argumentation när det gäller sammansättningen av länsstyrelsernas förtroendemannastyrelse. Jag tycker att det hedrar kommunministern att han har velat lyssna på oss i den här frågan.

Förvisso innebär det förslag som har lagts i proposilionen en viss förbättring jämfört med den ordning som existerade tidigare. Vad jag inte kan förstå är alt man inte har velat la steget fullt ut. Jag tror inte att några större olyckor skulle inträffa om landstinget flck välja hela länsstyrelsen i stället för, som det är nu, 10 av 14 ledamöter.

Herr kommunminislern GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag förslår inte riktigt herr Karl Boos resonemang när han säger alt del förslag som reservanterna har framlagt är överlägset på det sättet all man inom regionerna skulle kunna avkräva politiskt ansvar av ledamöterna. Kan man inte det enligl del förslag som jag har framfört? Det innebär ju att de politiska partierna på det regionala planet skall nominera kandidater och avkräva dem ansvar. Vari ligger då skillnaden?

Jag förstår inte heller Karl Boo när han säger att del förslag som reservanterna framlagt är fördelaktigt på det sättet all del ger större utrymme ål de mindre partierna. Det måste bli samma sak. Skillnaden ligger i om man vill ha 10 eller 14 folkvalda ledamöter i länsstyrelsens styrelse.

Vill man ha 14 folkvalda ledamöter i stället för 10 är det klart att det ges större utrymme ål de mindre partierna. Jag förmodar att det inte var den saken det gällde. Det är en specialfråga om vi skall ha representation från företagare och anställda eller inte. Eljest måste de båda systemen, såvitt jag kan förstå, vara identiska i del här fallet. Enligl reservanternas förslag är det inte partierna som kommer att nominera och välja kandidater utan landstingen.

Herr Björck i Nässjö tyckte all del var bra att jag hade en viss förståelse för den tidigare argumentationen i den här frågan. Men han beklagar att vi inte har velat la steget fullt ut och låta landstingen utse samtliga ledamöter i länsstyrelsens styrelse.

När det från borgerligt håll krävts en fullständig proportionalilel även inom del nuvarande systemet så har det aldrig redovisats att systemet bygger på en proporlionalitetsprincip. Men har man den uppfattningen har jag en viss förståelse för den kritiken.

Men tanken att landstingen i någon sorts indirekt demokrati skall utse ledamöterna i länsstyrelsens styrelse har, såviit jag kan förslå, inte mycket att göra med den representativa demokratins principer. Jag föreställer mig att det fortfarande är så att riksdagsmännen känner sig som företrädare för de politiska partierna och medborgarna, inte för riksdagen som institution. Och del är väl på samma sätt när de politiska partierna får nominera och utse ledamöter i länsstyrelserna att dessa känner sig som representanter för medborgarna och inte för landstinget som institution.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Hen WINBERG (m):

Herr talman! Eftersom jag hade tillfälle att delta i länsberedningens

4 Riksdagens protokoll 1975/76:136-137

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-förvahning

arbete skulle jag vilja ge några synpunkter på de tre frågor som nu är föremål för överiäggning. Jag skall fatta mig mycket kort med hänsyn till alt debatten redan hållit på länge.

Innan jag går in på de frågor, där jag är kritisk mol propositionen och ulskottsmajorilelens uppfattning, kanske jag får uttala min tillfredsställelse över att kommunministern inte har fullföljt tanken på alt indela landet i samverkansområden. I länsberedningen var jag ensam reservant som gick emot det förslaget, och jag kan med tillfredsställelse konstatera att i proposition nr 168, med motiveringar som nära anknyter till min reservation, avvisar nu kommunminislern den här tanken.

När det sedan gäller den regionala samordnande länsplaneringen hävdar ulskotlsmajoriteten - och del är lika med proposilionen - att huvudmannaskapet för denna planering alltjämt skall ligga hos länsstyrelserna. Man åberopar då en enhällig länsberedning. Jag tycker, herr talman, möjligen att det är en sanning med modifikation. Vad länsberedningen enhälligt konstaterade var ju att svårigheter skulle uppslå om man i full utsträckning skulle låta länskommunerna överta alla samordnande uppgifter på länsplanet i ett sammanhang. Representanterna för moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet hävdade att det förslag som länsberedningen lade fram måste ses som en etapp på vägen mol en fullt utvecklad länsdemokrati. Det förelåg knappast någon tvekan om alt vi menade alt det skulle innebära ett ökat inflytande för länets invånare när den var genomförd.

Det är därför jag vill hävda all det nu är erforderligt att arbetet på länsdemokratin fortsätter. Med utskottets skrivning kommer det inte att ske. Däremoi menar jag att reservation nr 1 syftar framåt och att den bör bifallas. Den fullföljer de intentioner som de borgerliga ledamöterna i länsberedningen log upp i sitt särskilda yttrande.

Här har diskuterats mycket i dag varför beslutsfallandet skall ligga på landstingen i stället för på länsstyrelserna, och jag ställer bara frågan: Varför skall just del folkvalda organet landstinget vara endast remissorgan? Varför skall det inte ha beslutanderätt? Om man skall ha den fördelningen att landstinget endast skall vara remissorgan kan del inte tolkas på annat sätt än att om de två organen kommer lill olika beslut i en fråga, så skall enligl regeringens och ulskottsmajoritetens förslag det statliga regionala organet ta över i förhållande till del folkvalda. Det kan knappast vara riktigt när det gäller länets angelägenheter.

När del gäller de övriga två frågor som vi behandlar nu har jag tillsammans med andra ledamöter från moderata samlingspartiet väckt motioner om dessa. Lekmannalänsslyrelsens sammansättning är. som del har hävdats tidigare här i dag, naturligtvis i och för sig en sekundär fråga. Den är bara intressant så länge det länsdemokratiska alternativet inte har kunnat genomföras, men så länge det inte har skett är den frågan viktig. Vi har i vår motion följt upp reservaiionen från de borgerliga partierna i länsberedningen, och reservationen i utskottet går på samma linje.

Jag tycker all det finns anledning all nämna vad reservationen i länsberedningen innehöll, nämligen konstaterandet att vår demokrati bygger på de politiska partierna, att oavsett hur valproceduren utformas så måste det reella ansvaret för valen ligga hos dem. En överordnad princip måste vara att förtroendemannauppdragen i varje länsstyrelse fördelas proportionellt mellan de politiska partierna. Länsstyrelsens sammansättning skall alltså svara mot folkviljans utslag i länet vid senaste allmänna val.

Partierna har då att tillvarata skilda intressen. Såväl landstingskommunerna och primärkommunerna som näringslivet och löntagarorganisationerna har självklara anspråk på att få sina intressen beaktade, och enligt de borgerliga reservanternas mening i länsberedningen måste man kunna förutsätta att partierna beaktar de intressena. Då fann vi att den naturligaste valkorporationen måste vara landstinget. Jag vill stryka under vad som sagts tidigare här i dag av företrädare för oppositionen: Det gäller ju länets frågor. Det är inte rikets frågor som är avgörande, och därför är det väl mindre lämpligt att det valutslag som gäller riksdagen skall vara avgörande också här. Vad som bör gälla är del valutslag som gäller landstinget. Jag får intrycket att socialdemokraterna inte har den tilltro till partierna, kanaliserad genom landstinget, som vi har på den borgerliga sidan och till alt valutslaget i länet skulle kunna ge ett riktigt uttryck för länsbefolkningens åsikter.

Slutligen, herr talman, några ord om förvaltningsrättskipningens organisation som vi också har behandlat i en motion. Frågan logs upp i länsberedningen i ett särskilt yttrande av de borgeriiga ledamöterna, där de hävdade alt på sikt måste inriktningen vara au förvaltningsdomstolarna bör göras till fristående enheter i förhållande lill länsstyrelserna. Jag lycker all det är en aning märkligt alt när nu länsrätternas, dvs. de regionala förvaltningsdomstolarnas, organisaiion skall utredas så skall man uttryckligen undanta frågan om alt organisatoriskt bryta ut dem ur länsstyrelserna. Den frågan får inte övervägas, och det tycker jag är mindre tillfredsställande, inte minst mot bakgrund av den mångåriga debatt vi har haft om bl. a. effektiviteten hos dessa domstolar och tilltron till objektiviteten. Även om jag medger att det har skett en förbättring efter förvaltningsreformen 1971 är det väl faktiskt så fortfarande all många människor uppfattar länsrätterna som i alltför hög grad integrerade i länsstyrelserna och därför kanske inte har samma tilltro till deras fristående dömande ställning.

Herr lalman! Jag tror att det vore lyckligt om kammaren biföll reservationerna I, 2 och 3 vid utskottsbetänkandet.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Hen NYQUIST (fp):

Herr lalman! Med tanke på den långt framskridna tiden skall jag avstå från att närmare gå in på vad länsberedningens belänkande innehöll om de särskilda länsdomstolar som föreslås i reservaiionen 2. Herr Winberg har i varje fall i någon mån antytt varför den borgerliga minoriteten

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-föiy alt ning

i länsberedningen, trots att den principiellt var för särskilda länsdomstolar, dock avstod från att reservera sig lill förmån för ett sådanl syslem.

Det finns emellertid anledning påpeka alt de remissinstanser som sedermera yttrade sig över länsberedningens förslag lill inte så lilen del gav uttryck för starka sympatier för en självständig rättskipning på länsplanel. Bl. a. var det fallet med justitiekanslern och kammarrätterna i Stockholm och Göteborg.

Den nuvarande ordningen, menar JK, kan lätt leda lill uppfattningen hos allmänheten att länsdomslolarna är - såsom också herr Winberg framhöll - integrerade enheter i länsstyrelserna på ett sådanl sätt att en objektiv domstolsprövning kan erhållas först i de frislående kammarrätterna. Kammarrätten i Stockholm anser att sammanblandningen mellan förvaltningsmål och förvaltningsuppgifter är framträdande och alt den dömande verksamheten måste ges en mera oberoende ställning. Ett självständigt länsdomstolssysiem skulle också innebära obestridliga fördelar då del gäller domarrekryteringen och resurstilldelningen.

Kammarrätten i Göteborg understryker dessa synpunkter och framhåller all stora praktiska fördelar bör stå all vinna genom en utbrytning av länsrätterna. Genom all knyta dem till den administrativa organisation, dvs. numera domstolsverket, som betjänar huvuddelen av övriga domstolar - däribland länsdomstolarnas överinstanser, kammarrätterna och regeringsrällen - bör man kunna uppnå avsevärda vinsler inom sådana områden som personalutbildning, rekrytering, utnyttjande av personalresurserna, samordning av rutiner och information.

Det brukar ibland sägas alt de mindre länen inte skulle räcka som domkrets för en självständig länsdomslol. Herr Johansson i Trollhättan var inne på det tidigare. Jag menar för egen del att de farhågorna är överdrivna. På länsstyrelsernas förvallningsavdelningar, även i de mindre länen, tjänstgör betydligt fler domare och andra jurister än på tingsrätter. Delta förhållande talar för all det inte bör innebära några svårigheter att etablera länsdomslolar som självständiga domstolar även i de mindre länen.

Rent allmänt, men obestridligt betydelsefullt, flnns också anledning att understryka all självständiga länsdomstolar mera är i linje med Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rätlighelerna och de grundläggande friheterna, också mera i linje med den nya regeringsformens domstolsbegrepp än del nuvarande systemet. Visserligen kan man med föredragande departementschefen hänvisa -jag tror också herr Johansson i Trollhättan var inne på detta - till de nuvarande länsrätternas självständiga ställning, formellt garanterad dels av 11 kap. 2 S regeringsformen alt ingen myndighet får bestämma hur domstol skall döma i del enskilda fallet, dels av vissa föreskrifter i länsstyrelseinstruktionen. Men ingen, herr lalman, har ju ifrågasatt detla förhållande. Ingen påslår att förvallningssidan direkt lägger sig i eller styr den judiciella verksamheten. Ingen hävdar - herr Johansson i Trollhättan berörde det -att rättssäkerheten i och för sig inte är tillgodosedd i del nuvarande

systemet. Men man kan inte bortse ifrån all systemet självfallet kan förbättras. Man kan inte bortse från den i och för sig måhända felaktiga uppfattning som allmänheten lätt kan få av ett till synes hell integrerat system, i vilkel tjänstemännen i länsstyrelsen förefaller spela olika, ibland motstridiga roller, och att del bör skapas ell system där sådana felaktigheter och missuppfattningar kan raderas ut. Inte minst för befallnings-havaren själv, som ofla blir offer för någol av en personligheisklyvning, kan det nuvarande systemet innebära besvärliga situationer, på gränsen lill jävsförhållande.

Del kan i och för sig låta beslickande att de erfarenheter, som en länsstyrelsens tjänsteman kan skaffa sig på annat håll inom länsstyrelsen, kan vara av värde för den dömande verksamheten. Men det är just delta som kan innebära jävsproblem och dessutom slå i strid med principen att part i mål skall ha hafl tillfälle att ta del av och bemöta allt material som läggs lill grund för beslutet. "Över parternas huvuden" bör alltså en tjänsteman inom länsdomstolarna inte inhämta upplysningar från expertis inom länsstyrelsen.

Sedan della är sagt, herr talman, så låt mig för au undvika varje missförstånd säga att jag för egen del har erfarenheter av att berörda befattningshavare verkligen vinnlägger sig om en objektiv och förutsättningslös handläggning, men man kan inte komma ifrån att allmänheten ibland reagerar frågande, då samma befattningshavare kan ha det yttersta ansvaret för såväl dömande uppgifter som för vissa tillsyns- och inspek-lionsuppgifter på samma område. Särskill framlrädande är della i socialvårdsmålen och socialvårdsärendena, där länsstyrelsens lillsynsupp-gift enligl socialhjälpslagen inte sällan kan komma i konflikt med länsstyrelsens dömande uppgifter på samma område.

Säkerligen är uppfattningen om verksamheten vid våra länsrätter -all den är mer ell utflöde av länsstyrelsens inspektions-, tillsyns- och flskaliska verksamhet än en gren av vår rällskipning - överdrivel kritisk, men likafullt så pass iakllagbar och principiellt viktig att den inte kan lämnas utan beaktande. Det minsta man i del lägel kan och bör göra är att utreda ett förvaliningsrättsligl parallellsystem till den traditionella ordningen för de allmänna domstolarna, lingsräll-hovräli-högsia domstolen, dvs. att utreda ett inslanssysiem med förvaltningsdomstolar enligl modellen länsräii-kammarräli-rcgeringsrällen. Som närmare utvecklas just i reservationen 2 bör direkiiven för den utredningen inriktas på en organisatorisk! frislående slällning för länsdomstolarna.

Jag yrkar alltså bifall lill reservationen 2.

Till sist. herr talman: Det fanns i ett av herr Johanssons anföranden en underlon som antydde all länsstyrelsernas existens till viss del är beroende av all den fasta kopplingen lill länsrätterna bibehålls. Jag utgår ifrån all det inie var ett allvarligt menat inlägg i diskussionen om formerna för rättskipningen på förvaltningsområdet ulan mera en plädering för länssiyrelsesyslemet som sådanl inom hela den regionala samhällsförvaltningen.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-fötyaltning

Hen JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag pläderade givelvis inte för att man skall behålla länsrätterna inom länsstyrelserna för all bevara länsstyrelserna. Men jag tyckte att herr Nyquists inlägg gav mig belägg för att det här ändå icke existerar sådana problem att det finns anledning att sälta i gång en utredning. Både herr Nyquist och jag är övertygade om all här iaktlages all den oväld och all den objektivitet som saken kräver. Det existerar inget integrerat system på detta område.

Jag är litet rädd för att den reservation som föreligger och de yttranden som har fällts i anslutning till den kan ge upphov till den föreställningen att del skulle finnas sådana problem med objektiviteten. Från den utgångspunkten är jag glad över det inlägg som herr Nyquist gjorde -så mycket mer som han kom lill en annan slutsats än jag.

Får jag bara tillägga att den av reservanterna föreslagna utredningen, såsom direktiven har formulerats, skulle vara styrd av dessa. Det är inte bara fråga om en kartläggning och en undersökning, där fristående länsrätter prövas som ett alternativ till del nuvarande systemet, utan del står klart utsagt i reservaiionen att utredningen skall lämnas sådana direktiv att den kan inrikta sitt arbete på att länsdomstolarna skall brytas ut ur länsstyrelsen och ges en organisatoriskt fristående ställning. Del är alltså ett ställningstagande innan utredningen har startat.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr I av herr Boo m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Boo begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller konsiilulionsulskoliets hemställan i

beiänkandei nr 55 mom. 2 rösiar ja,

den del ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservaiionen nr 1 av herr Boo m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparai verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 160

Nej - 161

Avslår - 2

Mom. 3

Proposilioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av herr Boo m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Boo begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller konsiilutionsutskottets hemställan i

betänkandet nr 55 mom. 3 rösiar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 2 av herr Boo m.fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparai verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 160

Nej - 160

Avslår - 2

Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, gavs proposilioner på att ärendet skulle dels återförvisas lill ulskollet, dels avgöras omedelbart, och förklarades den senare proposilionen vara med övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen nedlade i rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter på herr förste vice talmannens anmodan herr Regnéll (m) ur urnan uppiog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla ja.

Kammaren hade alltså i enlighet med ja-proposilionens innehåll bifallil utskottets hemställan.

Mom. 4

Proposilioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 3 av herr Boo m.fl. samt 3:o) reservaiionen nr 4 av herr Berndtson, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Boo begärde votering upptogs för bestämmande av kon-iraproposiiionen ånyo de båda ålersiående propositionerna, av vilka den under 2:o)angivna förklarades ha flenaleis mening försig. Sedan herr Berndt-son begärt votering belräffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill att kammaren lill kontraproposition i huvudvoteringen angående konsiilutionsutskottets hemställan i betänkandet nr 55 mom. 4 antar reservationen nr 3 av herr Boo m. fl. röstar ja, den del ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren lill konlraproposilion i nämnda votering antagit reservationen nr 4 av herr Berndtson.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhälls-fÖiyaltning

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Berndtson begärde

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Regional samhällsförvaltning

rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 159

Nej - 25 Avslår - 137

1 enlighet härmed blev följande voleringsproposilion uppläsl och godkänd:

Den som vill att kammaren bifaller konstiiulionsutskottels hemställan i

betänkandet nr 55 mom. 4 röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av herr Boo m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 160

Nej - 160

Avslår - 2

Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, gavs proposilioner på alt ärendet skulle dels återförvisas till utskottet, dels avgöras omedelbart, och förklarades den .senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr förste vice talmannen nedlade i rösiurnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter på herr förste vice talmannens anmodan herr Augusisson (s) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla ja-Kammaren hade alltså i enlighet med ja-proposilionens innehåll bifallil utskottets hemställan.

Mom. 5

Utskottets hemstiillan bifölls.

§ 9 Föredrogs

Finansutskottets betänkande

1975/76:42 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Skatteutskottets beiiinkande

1975/76:65 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden lill riksmötet 1976/77

Justiiieuiskoiteis betänkanden

1975/76:40 angående uppskcn' med behandlingen av vissa ärenden 1975/76:41 med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1974:829) om försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholulandningsprov

1975/76:42 med förslag till lagstiftning om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Kriminalvård i anstalt

med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och lagen (1969:36) om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt nar-koiikabrott m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 10 Kriminalvård i anstalt

Föredrogs justitieutskoiiets betänkande 1975/76:43 med anledning av propositionen 1975/76:165 om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt jämte motioner.

1 proposilionen 1975/76:165 hade regeringen (justitiedepartementet) föreslagit riksdagen all anta ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

Belräflände propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande: "1 propositionen föreslås inskränkningar i möjligheterna enligt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt att hålla en intagen avskild från andra intagna. Bl. a. upphävs den bestämmelse som anger all intagen får hållas i avskildhet i samband med utredning för planläggning av hans vård i anstalt. Del s. k. isolcringsstralTci, dvs sådan innesluining i enrum som kan åläggas som en disciplinär bestraffning, föreslås avskaffat. Dessutom begränsas möjligheterna att hålla en inlagen i enrum under utredning av disciplinärende. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1976."

1 delta sammanhang hade behandlats

dels de under allmänna motionstiden vid 1975/76 års riksmöte väckta motionerna

1975/76:348 av herr Israelsson m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om sådan ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt all isoleringsstraffet utmönstrades ur svensk kriminalvård.

1975/76:400 av herr Ahlmark m. fl. (fp), vari såvitt nu vari fråga hemställts alt riksdagen hos regeringen skulle anhålla all den av riksdagen begärda ulredningen om isoleringsålgärder kom lill stånd utan ytleriigare dröjsmål (yrkande 2 a) samt att riksdagen beslutade dels alt anta sådan ändring av 47 lagen om kriminalvård i anstalt all isolering som disciplinär besiraffning skulle borttas (yrkande 3 a). dels att 50 IJ lagen om kriminalvård i anstalt angående enrumsplaccring i avbidan på beslut i disciplinärende skulle utgå ur lagen (yrkande 3 b).

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76:2391 av herr Hermansson m.fl. (vpk), vari hemställts all riks-

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Kriminalvård i anstalt

dagen beslutade att. med godkännande av regeringens förslag i övrigt. Jj 18, 19, 20, 21, 23, 47, 48, 49, 50, 51 och 61 upphörde alt gälla, innebärande au isoleringssiraffet i dess olika former skulle avskaffas och regeringens förslag lill ändringar i anförda paragrafer således avslås, och 1975/76:2392 av hen Oskarson (m).

Utskottel hemställde

1. att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:348 samt motionen 1975/76:2391 såviit däri yrkats avslag på del i propositionen 1975/76:165 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

2. alt riksdagen skulle anta förslaget till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt såvitt däri föreslagits att 46 5; lagen om kriminalvård i anstalt skulle upphöra att gälla samt att i 3, 31, 44, 55, 59 och 60 Sj samma lag ordet "Kungl. Maj:t" skulle bytas ul mot "regeringen",

3. alt riksdagen med anledning av motionen 1975/76:400 i motsvarande del (yrkande 3 a) och med avslag på motionen 1975/76:2391 i motsvarande del skulle anta 47 >; i del ovan angivna lagförslaget,

4. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:400 i motsvarande del (yrkande 3 b) och motionen 1975/76:2391 i motsvarande del skulle anta 50 i del under I angivna lagförslaget,

5. att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:2391 i motsvarande del skulle anta del under 1 angivna lagförslaget i övrigt,

6. att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:2391 såviit däri yrkats upphävande av 18-20 >; i lagen om kriminalvård i anstalt,

7. alt riksdagen belräffande permissionsreglernas lillämpning m.m. skulle avslå motionen 1975/76:2392,

8. att riksdagen beträffande utredning rörande avskildhet i olika former skulle avslå motionen 1975/76:400 i denna del (yrkande 2 a) i den mån yrkandel ej tillgodoseiis genom vad utskottet anfört och hemställt.

Reservation hade avgivits

av herr Lövenborg (vpk) som ansett att utskottet bort hemställa att riksdagen med anledning av motionerna 1975/76:348 och 1975/76:2391 skulle dels avslå propositionen 1975/76:165 och motionen 1975/76:400 i denna del (yrkande 2 a, 3 a och 3 b) samt motionen 1975/76:2392, dels hos regeringen begära förslagom avskaffande av samtliga bestämmelser om isolering i kriminalvårdens anstalter.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr lalman! I den proposition som vi nu behandlar föreslås avskaffande av isolering som disciplinär åtgärd. Del blir också begränsningar när del gäller andra möjligheter alt hålla intagna i avskildhet.

Vi anser att tvångsmässig isolering av människor är en inhuman handling som inte bör få ifrågakomma. Den blir inte mindre omänsklig om den kallas avskildhet eller enrumsbehandling, eller vad man nu kan an-

vända för terminologi för alt ge det hela en mindre otäck prägel. Nr 136

Vi har reserverat oss vid utskottsbehandlingen, och vi begär ell nytt Tisdagen den förslag. Jag anser att våra motiveringar är tungt vägande och borde ha 25 mai 1976

beaktats om man är överens om all tvångsmässig isolering är omänsklig -

och kränkande för varje individ. Jag har också tyckt att den inställningen Kriminalvård i

har funnits när vi i utskottet har diskuterat dessa frågor, men tyvärr anstalt

har man inte dragit de praktiska konsekvenserna av resonemanget. Om

man säger alt isolering av intagna på våra fångvårdsanslaller inte är

bra, då menar vi all man också måste avskaffa de bestämmelser som

finns om isolering, men det har man tyvärr inte velat vara med om.

Vi säger gärna att propositionen är ett steg framåt men alt man stannar på halva vägen - och det är egentligen det som är del allvarliga. Efter en myckel lång och grundlig kriminalpolilisk debatt, där just frågan om isoleringens vara eller inte vara har spelat en stor roll, föreslår man en halvmesyr som inte kommer all tillfredsställa vare sig intagna eller personal.

Jag tror all vi som sysslar med de här frågorna - juslilieulskotiet och naturligtvis riksdagen som bestämmande instans - måste vara besjälade av ett nytänkande på det kriminalpolitiska området i hela dess vidd. Tvekar vi, så kommer vi att få den ena incidenten efler den andra på våra anstalter.

I tidigare sammanhang har jag sagt att jag inte tror att människor blir bättre av all låsas in men att fängelser trots allt troligen kommer att flnnas under lång tid framöver. Då gäller det också för oss att göra förhållandena så mänskliga, så uthärdliga som möjligt lill dess all andra och bättre allernativ tar över.

Nyligen har vi läst i tidningarna och följt i TV hur 70 interner vid anstalten i Tidaholm förenade sig i en massiv och uppmärksammad demonstration mot de förhållanden som råder på denna anstalt. Jag vill inte knyta den demonstrationen lill den speciella fråga som vi just nu diskuterar, men del här visar att riksdagen och juslilieulskotiet på ett helt annat sätt än hittills måste höja ambitionsnivån i strävandena att humanisera och förbättra behandlingen av de samhällsmedborgare som av skilda anledningar hamnar i anstalter.

Den direkta orsaken till aktionen i Tidaholm var, som vi vet, ett självmord. En intern hängde sig i sin livrem i klädskåpet. Men bakom den handlingen fanns också någonting annat. De intagna och deras förtroenderåd har talat om psykisk tortyr och vanvård, tvångsarbete som upplevs som meningslöst och hetsande, ett behandlingskollegium som inte fungerar som hjälporgan ulan förvärrar situationen för de intagna genom att rekommendera isolering som behandling.

Självmordet skulle aldrig ha hänt om del hade funnits psykiatrisk hjälp
på anslallen, hävdade de intagna när de fick komma till tals i pressen.
Sådant vet man ju aldrig, men nog är del beklämmande och skrämmande
redan om man kan anta au bristen på psykiatrisk vård är orsak till det
som hände. Man reagerar mol en "behandling" som innebär alt man 59

Nr 136 får sitta vid en maskin dagarna i ända och stansa plåtbitar för mellan

Tisdagen den ° ' ' timme. Man protesterade mot rigorösa bestämmelser

25 mai 1976 ' '"'' P kommunikationer och förståelse mellan ledning och intagna.

_____________ "1 Kumla håller man sig i schack av rädsla föratt hamna på Tidaholm",

Kriminalvård i sade en av de intagna på presskonferensen efter aktionen på fängelsets

anstalt tak. Vi kan självfallet inte i detta sammanhang klarlägga vad som är

rikligt, sanning eller halvsanning i det som har sagts av intagna och

personal vid anstalten i Tidaholm, men så myckel kan sägas alt något

måste vara fel.

Både självmordet och den protestaktion som följde får väl betraktas som ett uttryck för hjälplöshet och djup förtvivlan som vi i riksdagen har all anledning all ta på allvar. Della bör driva på oss i strävandena att humanisera och förmänskliga förhållandena för dem som hamnat i den grottekvarn som kallas kriminalvård.

Vi bör ta händelserna i Tidaholm som en allvarlig varningssignal och en uppmaning till nytänkande och praktiska åtgärder.

Den fråga som vi nu behandlar faller inom ramen för praktiska åigärder som kan vidtas om man menar allvar med talet om fångvårdens hu-manisering. Det är inte humant alt konservera bestämmelser som ger fortsatta möjligheter till isolering.

I propositionen säger man att risken för alt intagna skall få fysiska eller psykiska men av att hållas i avskildhet från andra intagna är en omständighet som väger tungt vid överväganden om sådana åtgärders berättigande i olika situationer. Samtidigt bör del väl sägas alt omfattningen av dessa risker och deras karaktär inte är kända.

Eflersom man här är klar över alt del finns risker för skador av isolering borde slutsatsen i proposilionen ha blivit att man skall eliminera dessa risker. Det gör man inte, ulan propositionens slutsats är att man kan behålla isoleringen som behandlingsmetod, om man gör den mindre sträng och i vissa avseenden förkortar isoleringstiderna.

1 20 S, som ju blir kvar, anges en rad förhållanden som utgör motiv för isolering: hänsyn lill rikels säkerhet, risk föregen eller andras säkerhet, rymningsbenägenhei. Inga tidsbegränsningar anges, ingen begränsning i upprepningen av sådana åtgärder.

Del enda som händer är, som det stadgas i 21 §, att den intagne "skall erhålla sådan lättnad i avskildheien som kan ske ulan olägenhel". Den formuleringen ger ju inga belryggande garaniier mol missbruk. Del blir en subjekliv värdering.

1 moiionen 2391 påpekar vi också att förslaget till ändring av 23 S
kriminalvårdslagen innebär en försämring och en skärpning. Den tidigare
skrivningen innebar ju att en intagen kunde hållas avskild på grund av
våldsamt uppträdande. Nu föreslås den bestämmelsen utvidgad till att
gälla även personer som är påverkade av alkohol eller andra berusnings
medel och till följd därav kan befaras störa ordningen. Det är möjligl
all delta skall ses som ett tafatt försök all möta de ökade problemen
60 med alkohol och narkotika på kriminalvårdens anstalter, säger vi i mo-

lionen. Det borde stå klart att dessa förhållanden måste ses som brister hos anstaltssystemet och inte hos de enskilda intagna och därför inte skall mötas med ökad repression utan med sådana åtgärder alt den intagne trots tvånget upplever anstaltsvislelsen som någortunda meningsfull.

Vi har i motionen redogjort för en rad andra bevarade möjligheter lill isolering och i en del fall uppenbara försämringar. Dit hör exempelvis alt man mjukar upp bestämmelsen om läkarundersökning av den som isolerats på grund av våldsamt uppträdande eller berusning.

Här lastar man alltså över ett ansvar på personalen som den rätteligen inte bör ha och som kan leda till svåra konsekvenser. Det är inte alllid lätt att skilja berusning från sjukdom eller att skilja vanlig alkoholbe-rusning från någol som kan ha åstadkommits med starkare, kanske livshotande gifter eller droger.

Herr talman! Vi är alltså inte nöjda med vare sig proposilionen eller juslitieutskolieis betänkande. Att ha kvar isolering i en rad former strider mot strävandena att förändra fängelsesystemet till en mänskligare tillvaro för de olyckliga människor som av skilda anledningar har hamnat där. Det resonemanget har också lett oss fram lill det krav som ställs i reservationen, nämligen alt riksdagen skall begära ett nytt förslag om avskaffande av samtliga bestämmelser om isolering i kriminalvårdens anstalter.

Jag ber all få yrka bifall till reservationen.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Kriminalvård i anstalt

Fru WIKLUND (c):

Herr talman! I juslitieutskolieis förevarande belänkande nr 43 över proposilionen 1975/76:165 om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt uttalar utskottel sin sympati för den i proposilionen föreslagna lagstiflningen i stort. I propositionen föreslås att 19 !; om avskildhet i samband med utredning och planläggning av anstaltsvården samt 46 § om disciplinär bestraffning skall upphöra att gälla och att 47 >; om disciplinär besiraffning skall få ändrad lydelse.

Med tanke på vad som nyss sades från denna talarstol vill jag gärna understryka att det råderen enig uppfattning om att vården i våra anstalter skall vara human och på allt sätt underlätta rehabiliteringsarbetet. Olika former av permissioner och frigång måste ses som åtgärder tillkomna för att underiätta den intagnes återanpassning i samhället och en smidig övergång lill frigivning.

Utskottet har emellertid velat understryka att de former av avskildhet som även fortsättningsvis kommer att finnas inte helt kan undvikas. I 20 § lagen om kriminalvård i anstalt finns exempel angivna på betydelsefulla omständigheter. Hänsyn till rikets säkerhet, fara för inlagens eller annans liv eller hälsa samt skadegörelse på anstaltens egendom nämns. Andra fall där avskildhet kan anses befogad är att intagen uppträder berusad, exempelvis vid återkomst från permission, el ler att intagen har uttryckt önskemål om all få arbeta i enrum och au goda skäl talar härför. Det snare skall prövas av läkare.

Nr 136 Utskottet vill understryka vikten av att en utredning nu tillsätts med

Tisdagen den uppgifl att undersöka i vad mån avskildhetsåtgärderna kan begränsas

25 mai 1976 ytterligare eller hell undvaras. Riksdagen har ju också tidigare uttryckt

--------------- önskemål om detta. Redan 1974 framhöll utskottet i anslutning till an-

Kiiminalvård I tagandet av lagen om kriminalvård i anstalt del angelägna i att ansträng-

ansialt ningar görs för att söka alternativa former för en fungerande säkerhet

och disciplin inom kriminalvårdsanstalterna.

Herr Lövenborg har till utskottets betänkande fogat en reservation, som han nyss talat för. Utskottets majoritet har inte funnit skäl att ändra sill ställningstagande från 1974 och de synpunkter utskottet då gav uttryck för. Dessutom bör den utredning som departementschefen aviserat få tillfälle att framlägga förslag. Man bör rimligen ha vetskap om vilka vägar man kan gå och vilka åtgärder som kan vara riktiga och kloka. Men som jag tidigare sade råder del inga delade meningar om att kriminalvården skall vara human och syfta till återanpassning.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan på alla punkter och avslag på reservationen.

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Vi har inte förnekat att propositionen i vissa avseenden innebär ell framsteg. Den har ju också drivits fram av den starka opinion som under senare år har växt fram mot isoleringen av intagna.

Fru Wiklund sade all regeringen nu skall tillkalla sakkunniga med uppgifl alt undersöka i vilken utsträckning olika grader och former av avskildhelsålgärder är alt betrakta som isolering, i den meningen alt den som drabbas av åtgärderna riskerar all få fysiska eller psykiska men. Man skall även undersöka vad isoleringen kan innebära för nackdelar när det gäller rehabilitering av intagna. Vi lycker emellertid att denna fråga är ganska klar och anser att det inte behövs några ytleriigare utredningar. Isoleringens negativa konsekvenser ligger i öppen dag. De flesta läkare och psykologer torde vara helt överens med oss om att isolering är skadlig. Sunda förnuftet säger att avskildhet av detla slag måste motverka strävandena all rehabilitera människor.

Fru Wiklund framhåller att förhållandena på våra anstalter skall vara så humana som möjligl och all man skall försöka främja en framgångsrik rehabilitering. Men ingen kan bli samarbetsvillig, mindre hatisk mot samhället eller på annat sätt bättre skickad all komma in i en normal sam-hällstillvaro genom isolering. Motsatsen måste vara fallet. Med isolering motverkar man alltså de strävanden som fru Wiklund säger sig omfatta. Det krävs inga omständliga utredningar för att slå fast den saken.

Att del finns intagna som begär avskildhet är inte heller någol argument. Vi anser att om ett betydande antal verkligen begär all få bli hållna avskilda från de övriga, så måste det också vara något fel. Då måste man gå lill botten med det.

Fru WIKLUND (c):

Herr talman! Jag kan inte tänka mig att en undersökning kan motverka rehabilitering av de intagna. Vi skall komma ihåg att del finns olika sorters människor inom anstalterna. Om en inlagen begär att få arbeta i enrum och goda skäl talar för detta, finns det, tycker jag, anledning alt respektera det. Det finns många andra skäl att ta hänsyn till.

Sedan vill jag till herr Lövenborg säga att visst behövs en utredning. Det fattas oerhört myckel forskning inom detta område. Jag tror det är välbetänkt att den kommer lill stånd, och jag hoppas att den inte behöver arbeta så länge.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Kriminalvård i anstalt

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag kan inte flnna annat än att fru Wiklund talar med kluven lunga. Dels är hon motståndare till denna form av s. k. behandling på våra fängelser, dels talar hon för utskottets ställningstagande. Nöjd

med proposilionen är inte justitieministern själv, eftersom han signalerar ytterligare en översyn. Jag vidhåller all det som nu föreslås är marginella ändringar. Häktesisoleringen blir kvar, kvar blir också utredningsisolering, onykierhetsisolering, arbetsvägrarisolering, rymningsisolering, menedsisolering och vissa former av disciplinisolering.

Det har från olika håll uttalats kritik mot de olika formerna av isolering och bekymmer över skadeverkningarna på individerna. Då tycker jag alt del är konstigt all man lägger fram en proposition som på vikliga områden ger fortsatta möjligheter all isolera intagna från mänsklig gemenskap. Det är lika konstigt all utskottets ledamöter inte har använt sig av den konstitutionella möjligheten att lägga fram ett nytt förslag.

Fru Wiklund upprepar i olika sammanhang all man skall göra fångvården så human som möjligl. Men hon pläderar i alla fall för att isoleringen skall bibehållas på en rad områden. Jag måste med adress till fru Wiklund säga all det dunkelt sagda är del dunkelt tänkta.

Fru WIKLUND (c):

Herr lalman! Det är under de senaste åren som det egentligen hänt något för humaniseringen av kriminalvården. Vi skall också komma ihåg att de intagna på våra anstalter kan ha sådana psykiska besvär all man inte med ansvar kan lämna dem att umgås med andra helt eller delvis. Del kan krävas en viss avskildhet under kortare lid, åtminslone tills läkare har kunnat konstatera hur den psykiska hälsan är.

Jag påstår fortsättningsvis att jag inte talar med kluven tunga därför att jag vill se resultatet av utredningen. Man kan behöva alternativa förslag om vad som är klokt och riktigt i detta avseende.

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag vill hävda all om de intagna är i ett så psykiskt dåligt skick alt de inte kan tillåtas la del i samvaron på en anstalt är det inte isolering utan läkarvård de behöver.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

yärnpliktsutbild-niiigen, m. in.

Fru WIKLUND (c).

Herr lalman! I 20 § lagen om kriminalvård åberopas skäl för isolering som man inte kan blunda för. Det tycker jag au man måste erkänna.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels ulskollets hemställan, dels reservationen av herr Lövenborg, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Lövenborg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller justitieutskottets hemställan i betänkandet nr 43 röstar ja, den det ej vill rösiar nej. Vinner nej har kammaren bifallil reservationen av herr Lövenborg.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposiiionen. Då herr Lövenborg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 299 Nej - 18

§ 11 Värnpliktsutbildningen, m. m.

Föredrogs försvarsutskottets betänkande 1975/76:38 med anledning av proposilionen 1975/76:199 om ändring av värnpliklslagen (1941:967), m. m. jämte motioner.

I propositionen 1975/76:199 (s. 39) hade regeringen-efler föredragning av herr försvarsministern Holmqvisl - såviii nu var i fråga dels föreslagit riksdagen all anta förslag lill

1. lag om ändring i värnpliktslagen (1941:967),

2. lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

dels berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredragande statsrådet anfört om värnpliktsuibildningen utöver vad som framgick av förslaget lill lag om ändring i värnpliktslagen.

Belräffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes bl. a. följande:

"Genom propositionen läggs fram förslag till ändringar av värnpliktslagen (1941:967) och lagen (1966:413) om vapenfri tjänst. Ändringarna innebär väsentligen all bestämmelserna om utbildningstid i lagarna anpassas lill regeringsformens regler om normgivningskompeiensen. Vid utformningen av ändringsförslagen har beaktats den ändring av grund-

utbildningstiden för värnpliktig medicinalpersonal som beslutades vid riksmötel 1975/76 (prop. 1975:74, FöU 1975/76:13, rskr 1975/76:54). Ändringarna i värnpliklslagen innebär vidare au vissa modifleringar görs i det syslem för grundutbildning av värnpliktiga som på försök har till-lämpats fr. o. m. utbildningsåret 1972/73. Förslaget bygger i detta avseende på förslag från överbefälhavaren och innebär bl. a. att uttagning för utbildning lill militär befattning för kompanibefäl inom armén som hittills har varit frivillig skall kunna ske utan den värnpliktiges medgivande. Kompanibefälsutbildningen föreslås uppdelad på en 360 dagar lång plulonbefälsutbildning och en 90 dagar lång utbildning vid kadettskolor. Del innebär att den plutonsbefälsutbildning på 405 dagar som nu bedrivs vid pansar-, signal- och ingenjörtrupperna upphör. Den totala tiden för utbildning till kompanibefäl blir oförändrad. Den nya kompanibefälsutbildningen skall enligl förslaget inledas utbildningsåret 1978/79."

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbild-niiigen, m. m.

1 detta sammanhang hade behandlats

dels de under allmänna motionstiden vid 1975/76 års riksmöte väckta motionerna

1975/76:731 av hen Fransson m.fl. (c),

1975/76:1158 av herr Karl Bengtsson i Varberg m. fl. (fp), vari hemställts all riksdagen hos regeringen begärde sådana direktiv lill utredningen om ny befälsordning för försvaret att en samordnad lösning av stamofflcerarnas, reservofficerarnas och de värnpliktiga officerarnas förhållanden kom till slånd, och

1975/76:1169 av herr Oskarson m.fl. (m) såviit nu var i fråga (yrkandena 2 och 3),

dels de med anledning av proposilionen väckta motionerna 1975/76:2517 av herrar Oskarson (m) och Danell (m) samt 1975/76:2518 av herrar Oskarson (m) och Strindberg (m), vari hemställts all riksdagen beslutade att hos regeringen anhålla om

1. att regeringen vid fastställande av ramen för utbildning av kompanibefäl (plulonchefer och ställföreträdare) vid de av motionärerna angivna förbanden beaktade vad i motionen anförts angående likvärdig utbildning,

2. all regeringen bemyndigade försvarsgrenschef att inom fasisiällda ramar utvälja de utbildningslinjer som skulle erhålla från 12 till 15 månaders grundutbildning.

Ulskollet hemställde

beträffande lagförslagen

1. all riksdagen med anledning av proposilionen och motionen 1975/76:2518 skulle anta regeringens förslag till lag om ändring i värnpliklslagen (1941:967) med den ändring att 27 § 1 mom. skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebärande att antalet dagar för grund-

5 Riksdagens protokoll 1975/76:136-137

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbild-niiigen, m. m.

utbildning av plulonsbefäl i särskill kvaliflcerad befallning inom armén skulle bestämmas lill minst 395 och högst 450 i stället för enligl regeringens förslag minst 425 och högst 450 dagar,

2. att riksdagen skulle anta regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

beträffande regeringens förslag i övrigt och övriga behandlade motioner

3. att riksdagen lämnade ulan erinran vad föredragande statsrådet anfört om värnpliktsuibildningen, utöver vad som framgått av förslaget lill lag om ändring i värnpliklslagen,

4. all riksdagen som sin mening gav regeringen lill känna vad utskollel anfört om försök med frivillig rekrylering lill kompanibefälsulbildning inom armén,

5. all riksdagen med avslag på motionen 1975/76:1169. yrkandel 2, lämnade ulan erinran vad föredragande statsrådet anfört om reservofficersutbildningen,

6. alt riksdagen skulle avslå motionerna 1975/76:1169, yrkandet 3, och 1975/76:2517 om meritvärde för kvaliflcerad militär utbildning och tjänstgöring,

7. alt riksdagen skulle avslå moiionen 1975/76:731 om reglerad tjänstgöringstid för värnpliktiga,

8. all riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:1158 om en översyn av skilda befälskategoriers slällning inom försvaret.

Reservation hade avgivits

belräffande en samordnad lösning av befälsfrågan för försvarel av herrar Petersson i Gäddvik (m), Karl Bengtsson i Varberg (fp) och Danell (m) som ansett att utskottet under 8 bort hemställa

alt riksdagen med anledning av motionen 1975/76:1158 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört om en samordnad lösning av befälsfrågan för försvaret.

Till betänkandet hade fogats särskilda yttranden

1. belräffande uttagning av värnpliktiga till kompanibefälsulbildning inom armén utan eget medgivande av herrar Petersson i Gäddvik (m) och Danell (m),

2. belräffande meritvärdering av kvaliflcerad militär befälsutbildning av herrar Petersson i Gäddvik (m) och Danell (m),

3. belräffande veckoövningstiden för värnpliktiga av herr Björk i Gävle (c).

Hen DANELL (m):

Herr talman! I försvarsutskottets betänkande nr 38 föreslås en del ändringar av rent formell natur. Men dessutom behandlas ett par utomordentligt viktiga frågor av principiell natur. Bl. a. berör utskottets betänkande värnpliktstidens längd och den försöksverksamhet med förkortad utbildningstid som varit i gång några år. Bristen på befäl - värn-

pliktigt och reservpersonal - är en annan viktig fråga i belänkandet.

Vad beträffar värnpliktsiidens längd måste man först och främst försöka dra några slutsatser av den försöksverksamhet som medfört att de grupper som tidigare hade 15 månaders utbildning för alt bli plutonsbefäl under de senaste åren haft 12 månaders utbildning, utom vissa speciella grupper som hafl 13,5 månader. Av de studier som gjorts av utbildningen av värnpliktigt befäl har man kunnat konstatera alt utbildningstiden i försöksverksamheten blivit väl kort på grund av att flera viktiga utbildningsmoment inte fått den tid som behövs.

För de alltmer tekniska uppgiflerna krävs ökad kunskap, och även i befälsföring behövs i många fall mer träning. I den allmänna nedrustning som nu genomförts i vår försvarsmakt är det emellertid omöjligt att få de resurser som behövs för att ge utbildningen erforderlig längd. Det blir ett stort och kanske alltför tungt ansvar som vi tvingas lägga på många värnpliktiga befäl när vi inte kan erbjuda den utbildning som vi helst skulle vilja ge.

Trots allt finns det någol positivt i den här frågan i utskollsbelänkandet, då man bl. a. kan läsa att värnpliktiga med särskilt kvalificerade befattningar även i fortsättningen skall kunna få en längre utbildning än de gängse tolv månaderna. Till frågan om värnpliktsiidens längd och många andra vikliga frågor får vi anledning att återkomma i samband med nästa års försvarsbeslut.

När det gäller försvarsmaktens svårigheter att rekrytera frivilligt befäl är det däremoi beklämmande att se hur litet man i år liksom tidigare år gör för att ändra på den allvariiga situationen. Läget är det att luckorna bland befälen i vår krigsorganisation ökar oroväckande snabbt. Redan i dag är det 20 % av plutonchefsbefatiningarna som inte har kunnat tillsättas med rätt utbildad personal, och 35 %' av de befallningar som skall besättas av reservofficerare står tomma. Detta läge är ingalunda nytt. Situationen har under senare år efter hand förvärrats, och tendensen är densamma: allt färre genomgår den frivlliga befälsutbildningen, och avgångarna av befäl ur krigsorganisationen möts inte av tillförsel av nytt folk. Regeringen har genom åren suttit med armarna i kors, då och då hänvisande lill den rejäla höjning av uibildningspremierna som skedde 1967. I samband med behandlingen av proposilionen 199, som ligger till grund för detla utskottsbetänkande, flck utskottet vela av statssekreteraren i försvarsdepartementet, att man där inte visste varför rekryteringen var så dålig och alt man på departementet inte hade gjort några - som han uttryckte del - "djupsinniga bedömningar".

Min uppfattning är all eftersom tilltron till försvaret över lag är hög i alla åldersgrupper och man allmänt accepterar den allmänna värnplikten, så bör det finnas lika goda möjligheter nu som för tio år sedan att få frivilligt utbildat befäl, under förutsättning att förmånerna vid utbildningen inte kraftigt försämras och all det inte på annat sätt blir krångligare och mindre fördelaktigt att bli reservofflcer. Dess värre har det tyvärr blivit på det sättet. Det är inte längre någon merit att vara reservofficer.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbild-niligen, m. m.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbild-n i ligen, m. m.

utan snarare upplever många arbetsgivare det som en nackdel med tätare och längre övningar än för andra värnpliktiga. De 1968 höga utbildningspremierna har under inflationsåren blivit allt blygsammare, och faktum är alt vi i dag bara betalar ungefär hälflen så myckel i premier lill en person som genomgått reservofflcersutbildning som vi gjorde för åtta år sedan.

Vi har tidigare haft uppe frågor som rör förmånerna under värnplikts-utbildning och reservofficersutbildning, och det finns därför inte skäl att ytterligare gå in på dessa frågor. Men vår uppfattning kvarstår - premierna kan inte, såsom vi tidigare hävdat, successivt skäras ner även om ersättningen höjs, eftersom premierna har en så central ställning när det gälleratt rekrytera frivilliga till fortsatt militärutbildning. Beträffande exempelvis meritvärderingen har allt som rör reservofficerarna lämnats därhän.

Det är märkligt att regeringen tagit så lätt på de här frågorna under senare år. Vår krigsorganisation står och faller med kunnigt värnpliktigt och frivilligt befäl, men ändå har man slarvat bort frågan om hur vi skall se till att det flnns tillräckligt plutons- och kompanibefäl. Nu har del alltså gåll så långt all försvarsministern föreslår att utbildning som tidigare varit frivillig skall bli obligatorisk. Eftersom det är för få som vill gå kadettskolan tvingar man i stället in något tusental i utbildningen. Men vi vet inte om det är något tusental. Om del är 1 000 eller 2 000 har vi inte fått något besked om. Vi vet alt överbefälhavaren och chefen för armén vill ha in upp emot 2 000 på den här obligatoriska utbildningen. Men tecken tyder på att försvarsministern vill ligga lägre - hur myckel lägre vet vi i dag ingenting om.

Det är trist all nu behöva konstatera att det kommer alt finnas en stor grupp med en obligatorisk utbildning som omfattar dubbelt så lång tid som en annan stor grupp, nämligen de som genomgår sju och en halv månaders utbildning. Rältviseproblem kommer att uppslå, och trivseln på våra förband kommer knappast all stiga. Vi moderater har trots vår principiella uppfattning tvingats alt acceptera förfarandet som en sista nödåtgärd med tanke på att krigsorganisationen skall fungera. Vi har dock skrivit ell särskill yllrande i frågan, vilket framgår av beiänkandei.

Även i frågan om meritvärderingen har vi avgelt ett yttrande till betänkandet. Intresset i ulskollet för att få ett system för meritvärdering för reservofficerare var dåligt, och i detta läge får vi nöja oss med alt följa pågående arbete på områdel. Men vår uppfattning att den kvalificerade utbildning som man får på våra militära skolor också skall kunna räknas som ett plus vid ansökan till högskolor och civil arbetsmarknad kvarstår.

Reservationen 1 kommer vår medreservant herr Karl Bengtsson i Varberg att behandla närmare. För oss moderater var det naturiigt att stödja reservaiionen med lanke på att om befälsordningen som ses över blir ulformad så alt även reservofficerarnas ställning får en jämfört med de slamansiälldas enhetlig konstruktion i vad gäller utbildning, befordran.

rekrytering m. m., kan detta medföra en lösning på några av de frågor som jag tidigare berört. Enligt vår uppfattning måste alla befalskategoriers ställning behandlas i en och samma omgång så att vi inte ännu en gång får uppleva hur de frivilliga reservofficerarnas problem skjuts på framtiden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen I och i övrigt till för-svarsulskottels hemställan i betänkandet nr 38.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbildningen, m. m.

Hen KARL BENGTSSON i Varberg (fp):

Herr talman! I reservationen anslutande lill försvarsutskottets betänkande 1975/76:38 som nu behandlas tar vi upp frågan om en samordnad lösning av befälsfrågan för försvaret. Redan under den allmänna motionstiden detta år erinrade jag i motion 1158 om den sedan länge bestående bristen på befäl med kompetens att vara plulonchef eller kompanichef i arméns krigsorganisation. Jag pekade också på alt arbetet med att skapa en enhetlig betalsordning hitintills varit inriktat på att nå en lösning av befälsfrågorna för slambefäl eller, om man så vill, yrkesmilitärer. De argument som anförts för en ny befälsordning för denna kategori gäller emellertid i lika hög grad för reservofficerare och värnpliktiga officerare, som ju till antalet är betydligt fler än yrkesofficerarna.

Vi menar i vår motion, som är undertecknad av flera ledamöter av riksdagen tillhörande folkpartiet, att frågor om t. ex. utbildning, beford-rings- och anställningsvillkor samt medinflytande bör lösas med skyndsamhet även för dessa kategorier. Denna motion har remissbehandlals

- både ÖB och Reservofflcerarnas centralorganisation har haft tillfälle att till försvarsutskottet avge yttranden. ÖB har i olika sammanhang

- senast i skrivelse till regeringen i oktober 1975 - framhållit att åtgärder krävs som säkerställer en erforderlig kvalitet och rekrylering av pluton-och kompanichefer i försvarets krigsorganisation. Del framhålles all rekryteringen av befäl såväl med plutonchefskompelens som med kompanichefskompetens snabbi försämrats vid arméns förband. Bristen på räll uibildade plulonchefer i arméns krigsorganisalion anges i dagslägel till ca 20 % och på reservofflcerare till ca 35 %. Delta gäller i genomsnitt. Särskilt påtagliga sägs bristerna vara vid förband med strid som huvuduppgift. Om inte snabbi verkande och effektiva åigärder vidtas omgående, är enligt överbefälhavaren en ytterligare påtaglig försämring oundviklig de närmaste åren.

Till följd av all kompanichefsbefatlningarna inom arméns krigsorganisation till i genomsnitt 80 % uppehålls av reservofflcerare är bristen på dessa myckel allvarlig med hänsyn lill försvarels funktionsduglighet. F. n. utbildas värnpliktiga för att tjänstgöra i en krigsorganisalion som lill följd av befälsbrist i arméns huvudlruppslag, infanteriet, beräknas kunna utnyttjas till endast inemot hälflen i vad gäller armén. Detta är oacceptabelt frän både säkerhelspoliiisk och ekonomisk synpunkt.

Även inom försvarets fredsorganisation flnns besvärande vakanser inom befälskårerna, främst när del gäller lägre befallningar. Dessa va-

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbildningen, m. m.

kanser är dock färre än reservofflcersvakanserna.

1 början av 1970-lalet påbörjades inom försvarsdepartementet en utredning om en ny befälsordning för försvaret. Den motiverades av svårigheterna all behålla del militära befälet inom försvarels fredsorganisation. Ulredningen har inriklats på alt nå en lösning av befälsfrågorna förstambefälei. Motiven föratt utreda förhållandena förstambefälet gäller dock i lika hög grad för reservofficerarna och de värnpliktiga officerarna. Framställning om all ulredningen i ett sammanhang skulle behandla alla kategorier av befäl har avvisats. Detta har skett trots alt reservofficerarna i vad gäller antalet har lika stor betydelse för krigsorganisationen som stamofficerarna samt all de vakanser som föreligger på kompanichefs- och plutonchefsnivåerna belräffande reservofficerarna och värnpliktiga officerare är av långt allvarligare slag för krigsorganisationen.

Antalet vakanser inom sistnämnda befälskategorier ökar snabbi för varje år på grund av otillräcklig rekrylering samt stora pensionsavgångar. De framställningar om åigärder för all öka rekryteringen som av ÖB i olika sammanhang riktats lill regeringen för all förbällra befälslägel i krigsorganisationen, bl. a. genom prisuppräkning av utbildningspremier och ökat meritvärde av utbildningen, har inte lett till åsyflat resultat.

Reservofflcerarnas centralorganisation framhöll i sill svar lill utskottet att del är angeläget med en samordnad lösning av stamofflcerarnas, reservofflcerarnas och de värnpliktiga offlcerarnas förhållanden och tillstyrkte därför vår motion. Befälsordningsfrågan skall betraktas som en fråga som berör försvarels samlade befäl - både den mindre delen som utgörs av slambefäl och huvuddelen som utgörs av reservofficerare och värnpliktiga officerare. Befälsordningsfrågan bör primärt behandlas och lösas för krigsorganisationens befäl samt därefter för att tillgodose freds-utbildningens befälsbehov.

Försvaret är en integrerad och nödvändig del av samhället, och försvarets funktionsduglighet i krig är ett allmänt samhällsintresse. De förhållanden som hänger samman med della, bl. a. befälsbehovet i försvars-maklen, måsle därför tillmätas största,vikt. Försvarets fredsorganisation får inte tendera att bli ell självändamål. Lika olämpligt som del vore att försöka lösa de olika yrkesbefälskategoriernas problem vart för sig i separata utredningar, lika olämpligt är det all - såsom hittills i arbetet med en ny befälsordning - först behandla yrkesbefälsfrågorna för att senare behandla befälsordningsfrågorna för reservofflcerarna och de värnpliktiga officerarna.

Bristen på befäl i arméns krigsorganisalion, främst beroende på otillräcklig rekrytering av reservofflcerare och värnpliktiga officerare, torde bl. a. bottna i brister i nu gällande befälsordning. Befälsbrislen har negativa effekter för försvarets elTektiviiet samt för befälets och de värnpliktigas arbetsförhållanden.

Reservofficerarnas centralorganisation betonar vikten av att befälsordningsfrågan löses i ett sammanhang.

Ytterligare motiv föratt befälsordningsfrågan skall behandlas i ell sammanhang för olika kaiegorier av befäl är alt del av effekiiviielsskäl synes vara lämpligl all samordna utbildningen av personal tillhörande de olika befälskalegorierna, som i krigsorganisationen har samma uppgifler som chef, fackman och utbildare, oberoende av om vederbörande är slambefäl eller reservofflcer eller värnpliktig officer.

Sysselsättningsförhållandena för stora kategorier av långtidsulbildad, kvalificerad personal motiverar att särskilda åtgärder vidtas för att nyttiggöra sådan personal i samhället. Försvarel och dess militära befattningar bör därvid inte utgöra någol undantag. Vidgade möjligheter att anställa personal med civil kompelens på militära befattningar bör övervägas och prövas.

Reservofficerarnas centralorganisation anser alt del bör finnas anställningsformer som gör det möjligt att på ell effektivt sätt utnyttja civil kompetens i befälssiällning i försvarel, både i fredstid och i krigslid. Den nuvarande reservofficersanslällningen är ett exempel på en sådan anställningsform. Ytterligare alternativ till nuvarande anställningsformer bör emellertid övervägas och prövas. Jag delar den uppfallningen. Man kan t. ex. länka sig en civil och militär anställning, vid vilken kvalificerad personal kan ha både ett civilt och ett militärt yrke med växelljänslgöring upp lill t. ex. 35-40-årsåldern för att därefter övergå lill huvudsakligen civil stalsljänsi. Sådana kombinerade anslällningar skulle innebära ef-fekliviteisvinsier från både försvarets och samhällets synpunkt samt även ha stor betydelse för försvarels integrering i samhället.

Jag anser också att - i linje med vad jag sagt tidigare - åtgärder bör vidtas för ökad användning av reservofficerare och värnpliktiga officerare i försvarels fredsutbildning. De som utnyttjas härför bör i mån av behov ges erforderlig kompletterande utbildning.

Enligl min uppfattning kan en lösning av befälsordningsfrågan endast utgöra ett bidrag lill att lösa rekryteringsproblemen. I vårt värnpliktsförsvar, där truppen utgör ell tvärsnitt av samhället, är det angeläget all även reservofflcerare och värnpliktiga offlcerare känner sig utgöra ett med samhället. Rekryteringsåtgärderna bör därför ha stor bredd så att befälslämpliga människor med skilda intressen och värderingar kan rekryteras. Del är enligt min uppfattning nödvändigl alt snarast angripa rekryteringsproblemet med detla vida synsätt. Som exempel på några väsentliga rekryteringsfaklorer kan nämnas att arbetsuppgifterna bör vara allmänt attraktiva (ge möjlighet till självförverkligande, utvecklingsmöjligheter, meriterande etc), socialt attraktiva (samhällets uppskattning, kamratskap, samhörighetskänsla med samhället etc.) och ekonomiskt attraktiva (jämfört med de andra allernativ som står människor till buds).

Jag lorutsäiteratt Reservofflcerarnas centralorganisation bereds tillfälle att - i linje med gällande riktlinjer för personalinflytande - delta i det fortsatta arbetet med en ny befälsordning, syftande till en för hela försvarets befäl gemensam befälsordning.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill reservaiionen som är avgiven i anslutning till ulskollets betänkande.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbildningen, m. m.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbildningen, m. m.

Herr BJÖRK i Gävle (c):

Herr talman! Jag vill säga några ord med anledning av frågan om en samordnad lösning av befälsfrågan för försvaret, som behandlas i försvarsutskottets betänkande nr 38.

Eftersom vi från centerns sida här slår för utskottets skrivning, vill jag något kommentera den här frågan. Vi har sagt all del är nödvändigl att arbetet med en ny befälsordning grundas på en helhetssyn på behovet av befäl av olika slag. En sådan helhetssyn, säger utskottet, bör omfatta försvårseffekl, ekonomi och vårt värnpliktsförsvars speciella förutsättningar. Befälsbehoven måste självklart bedömas med hänsyn till både freds- och krigsförhållanden. Överbefälhavaren skall inom kort lägga fram sin syn på dessa frågor. Han anser också alt fördelningen av uppgifter på olika kompetensgrupper måste göras i ett sammanhang för all befälspersonal.

Vi anser därför att det arbete med en ny befälsordning som pågår har motiverat särskild kartläggning och analys av yrkesbefälels speciella förhållanden.

Vi är från centerns sida medvetna om att delta är ett svårt och komplicerat arbete som kräver rätt mycken möda innan frågorna blir lösta. Självklart bör man så snart som möjligt också lösa reservofficerarnas problem.

Jag lycker för min del inte all del är någon större skillnad mellan majoritetens och reservanternas åsikt i denna fråga. Därför stöder vi från centern utskousmajoritetens skrivning.

I detla betänkande behandlas också motionen 731 av herr Fransson m. fl., som har lagit upp frågan om reglerad arbetstid för de värnpliktiga. Som skäl för de krav som framförs i motionen har man bl. a. angivit det angelägna för de värnpliktiga alt kunna planera sin fritid på ell bättre sätl än vad man anser kan ske i dag. Allt fler av de värnpliktiga har numera också bildat familj, och det innebär ökade önskemål om att kunna disponera sin fritid. Della är inte alltid möjligt i dagens läge beroende på all kommenderingar m. m. uianför den normala veckoarbetstiden kan utfärdas med myckel kort varsel, och detta medför av naturliga skäl vissa problem för de värnpliktiga, som jag anser all vi måsle vara lyhörda för.

Försvarsutskottet har som framgår av belänkandet inhämtat synpunkter på den av motionärerna aktualiserade frågan.

Överbefälhavaren har för sin del visat myckel stor tveksamhet till en reglering av arbetstiden.

1 del särskilda yllrande som jag har fogat vid utskottets betänkande har jag för min del ansett att eflersom arbetstiden för anställd personal uppgår lill 40 timmar och befälsbrislen på sina håll är ytterst besvärande, så orsakar detla vissa problem. Man borde därför enligt min mening ha studerat den här problematiken litet grundligare.

I första hand borde man diskutera själva principen om att ha en bunden tid, t. ex. 48 timmar. Först därefler kan man enligl min åsikt börja dis-

kutera en ytleriigare sänkning av utbildningstiden per vecka. Med det anförda yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! Försvarsutskottets betänkande nr 38 behandlar frågor om ändring i värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst m. m. jämte motioner.

De föreslagna ändringarna innebär en anpassning av utbildningen till regeringsformens regler om normgivningskompetens. Vidare innebär förslaget att vissa modifieringar görs i det system för grundutbildning av värnpliktiga som på försök har tillämpats sedan 1972.

Mest påtaglig är den ändring av uttagningsbestämmelserna som medför alt uttagning till kompanibefäl inom armén, som hittills varit frivillig, skall kunna ske ulan den värnpliktiges medgivande.

Med hänsyn till bristen på befäl med plulonchefsutbildning tillstyrker ulskollet att man årligen tar ut ett antal värnpliktiga inom armén lill sådan utbildning trots all det inte föreligger frivilligt åtagande. Utskottet framhåller dessutom vikten av all varje möjlighet till förbättring av den nuvarande rekryteringssitualionen tas till vara.

Sålunda anser ulskollet alt ett av 1966 års värnpliktskommilté avgivet förslag bör kunna prövas.-

För att de värnpliktiga som tas ut till kompanibefälsulbildning utan egen ansökan skall få en så positiv syn som möjligt på utbildningens betydelse anser utskottet i likhet med försvarsministern att en premie om 5 000 kr. bör utgå efler avslutad godkänd obligatorisk kompanibefälsulbildning. Premien skall dessutom vara skattefri.

Utskottet behandlar även frågan om en ny befälsordning och uttrycker som sin mening nödvändigheten av att detla arbete grundas på en helhetssyn angående behovet av befäl av olika slag. En sådan helhetssyn bör utgå från vårt värnpliktsförsvars speciella förutsättningar men även belysa frågor om försvarseffekt och ekonomi. Behovet av befäl måsle självfallet bedömas med hänsyn till både freds- och krigsförhållanden. Underlag för en samlad bedömning kommer enligl vad utskottet har erfarit alt redovisas under hösten 1976.

1 della avsnitt har reservation lämnats av moderaternas och folkpartiets representanter i utskottet. Dessa hävdar nödvändigheten av all arbelet på en ny befälsordning ges en sådan inriktning att en samordnad lösning av alla beftilskategoriers förhållanden kommer till slånd.

Skillnaden mellan utskottets uppfattning och reservanternas är enligl min mening så lilen all reservanterna lika gärna kunnat ställa sig bakom utskottets skrivning. Reservationen bör alltså avslås.

Till beiänkandei har även fogals tre särskilda yttranden. Det första, av herrar Petersson i Gäddvik och Danell, behandlar frågan om uttagning av värnpliktiga till kompanibefälsulbildning utan egel medgivande. Uiskouei har lillstyrki förslaget om en obligatorisk kompanibefälsulbildning, men framhåller samtidigt att varje möjlighet au förbällra den fri-

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsuibildningen, m. m.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsuibildningen, m. m.

villiga rekryteringen bör las till vara. Någon annan mening kan jag ej heller utläsa ur del särskilda yttrandet.

På samma sätt har i yttrande nr 2, också av herrar Petersson i Gäddvik och Danell, gjorts en markering om värdet av kvaliflcerad militär be-fälsutbildning, ulan att de för den skull kommit till någon annan uppfattning än utskottet.

Del tredje särskilda yttrandet, av herr Björk i Gävle, behandlar frågan om veckoövningstiden för de värnpliktiga. Frågan om en sänkning av veckoövningstiden har utföriigl behandlats i utskottet samt underställts 1972 års värnpliktsutredning för yttrande. Såväl utskottet som ulredningen bedömer en sådan ändring som medförande fler nackdelar än fördelar. Vidare understryker utredningen alt syflel med värnpliktstjänstgöringen är utbildning.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall lill utskottets förslag på samtliga punkter.

Jag kan till slut inte underlåta all reagera inför herr Daneils sätt att öppna debatten i dessa frågor. Jag hade hoppals att han skulle söka en mera positiv infallsvinkel när det gällde problemaliken med det värnpliktiga befälets och övrigt befäls arbetsförhållanden. Men herr Danell sökte strid på såvitt jag förstår alla de punkter där del över huvud taget var möjligt att finna i förhållande till utskottets belänkande skiljaktiga meningar. Del är ju ändå i långa stycken en enig uppslutning bakom de riktlinjer som föreligger. Jag vill påslå all hans beskrivning av reservofficerarnas villkor ger en alldeles felaklig bild och inte heller speglar de reaktioner som Reservofficersförbundel har givit uttryck för i olika sammanhang. Men del kan väl finnas skäl för alt återkomma lill den diskussionen senare.

Herr DANELL (m) kort genmäle:

Herr talman! Vad först beträffar frågan om obligatoriet kunde vi ännu en gång konstatera all det inte görs något som helst försök att studera varför vi har hamnat i den rekryieringskris som vi nu befinner oss i. Läget är ju del att vi i vår krigsorganisation har en brist på ungefär 2 000 befäl och en alltmer minskande grupp av personer som går in i en frivillig utbildning. Herr Brännström gjorde liksom departementet inte något som helst försök att studera varför det blivit så. Man har inte gjort några ullalanden vare sig nu eller när vi behandlade frågan om förmåner till den som genomgår reservofficersutbildningen om hur man skall komma lill rätta med problemen genom bl. a. olika ekonomiska åigärder.

Inte heller har det visats något intresse för alt följa upp frågan genom en meritvärdering, och det är därför som vi har avgivit våra särskilda yttranden. Vi har inte funnit något gehör i ulskollet för vår uppfattning och har då valt denna linje och även möjligheten att återkomma längre fram i de här utomordentligt viktiga frågorna.

Den bild som jag gav av lägel i dag för reservofficerarna säger herr

Brännström är felaklig. Del skulle då vara intressant att få veta vad del är som är fel. Är del fel när jag säger att det saknas så många befäl som jag nyss angivit? Är del fel när jag talar om att de ersättningar i form av premier som kom 1967 och 1968 i dag på grund av inflationen bara är hälften så mycket värda? Är det fel när man påslår att dessa premier tillsammans med den höjning av dagersättningen som nu har kommit tillsammans gör all vi iiu, 1976 och 1977, ger mindre pengar till dem som genomgår reservofflcersutbildning än vad vi gav för åtta år sedan?

Min fråga är: Varför skall vi i dag ge den som genomgår frivillig utbildning märkbart lägre ersättning än vad vi gav i slutet på 1960-talet? Delta är för mig obegripligt. Vi har sett konsekvenserna. Jag lycker all man skulle kräva handling, men det har inte hänt någol. Vi har nu i en nödsituation tvingats acceptera all man gör ell obligatorium av det som tidigare var frivillig utbildning i kadettskolan. Men vi moderater skall återkomma i den här frågan för all försöka finna lösningar, och kanske andra lösningar än vi tidigare föreslagit, för all söka komma lill rätta med problemet.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsuibildningen, m. m.

Herr BJÖRK i Gävle (c) kort genmäle:

Herr lalman! När det gäller behovet av reservation om befälsordningsfrågorna kan jag konstatera all jag och herr Brännström har samma uppfattning, men när det gäller reglerad arbetstid säger herr Brännström att den medför fler nackdelar än fördelar. Han utgår då från alt man skulle sänka tiden till 40 timmar i veckan. Jag tror inte det är realistiskt att sänka utbildningstiden till 40 limmar; det vill jag klart deklarera. Däremoi tror jag att man ändå borde knäcka principen kring någon form av reglerad arbetstid, även om det skulle bli 48 limmar som nu. Della tycker jag nog att man borde ha sett på. Det är synd alt man har låst den här debatten kring en omedelbar sänkning av arbetstiden. Det tror jag nämligen inte heller på.

Herr BRÄNNSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Frågan om den reglerade arbetstiden är, vill jag påslå, en fråga som måsle prövas i det långsikliga sammanhanget. Huruvida man kan gå ner från 48 lill 40 limmar kan nalurligtvis ifrågasättas. Problematiken är dock den all all avkorlning av veckoliden i del här sammanhanget medför allvarliga konsekvenser i den befälssitualion som råder. Problemaliken är egeniligen den att ju kortare veckoljänstgörings-liden blir, desto mera måste man med säkerhet förlänga den totala ijänsi-göringsliden i veckor och dagar räknat för all nå samma utbildningsnivå och få samma kunskaper under värnpliktsuibildningen, och del tror jag inte förbättrar den befälssitualion som f n. råder.

Vad sedan beträffar själva problemet med den nya befälsordningen skulle jag vilja ge ett par synpunkter som jag tror kan ha betydelse.

Den allvarligaste bristen råder på instruktörer, alltså på personal för

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsuibildningen. m. m.

utbildning av våra värnpliktiga. Visserligen är också vakansproblemen stora i andra grupper, men jag tror ändå att det föranleder att befälsordningsgruppen som har att se över de här frågorna med visst fog har menat att översynen i första hand måsle inrikta sig på att lösa problemaliken med det fast anställda befälets arbetsförhållanden och sedan -- som ju också direktiven ger möjlighet till - i anslutning därtill se över andra befälsgruppers arbetsproblematik och anställningsvillkor. Jag tror det är en hållbar argumentation när man tar det i den ordningen. Sedan till herr Daneils funderingar över vad det är som är fel, eftersom del har blivit som det har blivit med befälsvakanserna. Det kan ju flnnas strömningar även i samhället som medför alt intresset för annan utbildning och annan inriklning har tagit över och delvis påverkat rekryteringen lill det militära yrket och därmed också delvis bidragit till de här svårigheterna.

Herr DANELL (m) kort genmäle:

Herr talman! Då har alltså herr Brännström gett ett motiv för varför vi har fått så försämrad anslutning till den frivilliga utbildningen. Han har deklarerat att det skulle bero på nya strömningar.

Jag ifrågasatte del argumentet redan i mitt första anförande, eftersom vi inie på någol säll kan påvisa att tron på försvarel, oavsett åldersgrupp, är svagare nu än för tio år sedan. Inte heller är uppfattningen all vi skall ha en allmän värnplikl och alt vi skall salsa rejält på vårt totalförsvar mindre utbredd i dag än vad den var för tio år sedan.

Jag menar att den uppfattning som herr Brännström har är felaktig och hell saknar grund i verkligheten. Men kommer man i ett läge där reservofficersutbildningen inte ges det värde som den hade förr, vare sig ekonomiskt, när det gäller meritvärdering, eller på annat sätt. är det självklart att rekryteringen sjunker så dramatiskt som har skett. Därför skulle man alliså ha vidtagit de åtgärder som jag tidigare har berört.

Dessutom skapar del nya förslaget med en obligatorisk kadettskola ell läge med myckel stora differentieringar mellan olika grupper. Några kommer att få göra dubbelt så lång lid obligatorisk militärutbildning som andra grupper. Del menar jag är mycket allvarligt i vår värnplikts-utbildning, och inte kommer det att befrämja trivseln på våra förband. Detla borde man beakta i myckel större utsträckning än man gjort när man kom med detta någol dramatiska förslag, som vi i detta utsatta läge måsle acceptera.

Jag vill poänglera all herr Brännström inte försökte närmare förklara vad han i sitt första anförande sade var fel i min bild av lägel i krigsorganisationen och reservofflcerarnas situation. På den punkten är vi uppenbarligen överens om hurudanl läget är, men vi har olika uppfattningar om huruvida åigärder behövs eller inte.

Herr BRÄNNSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har olika uppfattningar i huvudsak när det gäller för-

svaret, herr Danell och jag. Herr Danell säger att vi har utsatt försvarel för en kraftig nedrustning under den här tioårsperioden. Jag tycker all herr Danell skulle sätta försvarskoslnaderna i relation till andra kostnader och se vilka resurser som ändock årligen tillförs del svenska försvarel.

Om del som herr Danell sade alldeles nyss om stämningarna och den positiva inställningen till försvaret är sant förstår jag inte varför herr Danell i sitt inledningsanförande gav en helt annan bild, i alla fall sett ur hans synvinkel, av försvaret än vad den svenska allmänheten tydligen har.

Del viktiga är ändå all del här skapas förutsättningar för att den nya befälsordningen får en sådan förankring i det svenska samhället och ges en sådan inkörsöppning som gör det möjligl att slussa människor från skolutbildningen till försvarel och till arbetsuppgifter i försvarel som både dessa människor och de som har ansvaret för försvaret ser som verkningsfulla och riktiga på lång sikt. Vår strävan i befälsordningsgruppen att hitta en bättre och rikligare inslussningsväg och på så sätl komma fram till bättre rekryteringsvillkor och även större intresse för dessa arbetsuppgifter kommer in här. Jag tror inte att man främjar den lösningen om man som herr Danell ser så negativt på de arbetsinsatser som ändå presteras från många håll för att förbättra denna situation. Jag tror att del vore av större värde om herr Danell i detta sammanhang gjorde en insats för att lösa problemen i stället för att bara peka på dem.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbildningen, m. ni.

Hen OSKARSON (m):

Herr talman! Under ett flertal år har såväl här i riksdagen som från ansvariga militära myndigheter framförts förslag lill åtgärder för all förbättra rekryteringen av värnpliktigt befäl och reservbefäl. De förbättrade villkor som genomförts har varit alltför obetydliga och har kommit för sent för att ge något påtagligt resultat. Befälssituationen är därför också i dag, som den tyvärr har varit sedan många år tillbaka, mycket bekymmersam. Bristen på plutonchefer och kompanichefer är särskill allvarlig. Detla framgår också av utskottets redogörelse på s. 16 i utskollsbelänkandet.

Frivilliga insatser i fråga om utbildning lill befäl inom krigsorganisationen är absolut nödvändiga inom vår allmänna värnpliklsorganisa-tion, ty som så många gånger har erinrats om är huvuddelen av vårt befäl inom krigsorganisationen värnpliktiga och reservare. Därför måsle också den enskilde värnpliktige finna att samhället uppskattar de insatser som han gör genom alt frivilligi genomgå befälsulbildning och la det ansvar som är förenat med befälsbefattningar inom krigsorganisationen.

Nu har departementschefen i den föreliggande propositionen tvingats föreslå en uttagning av värnpliktiga för kompanibefälsulbildning utan eget medgivande. 1 den bristsituation i fråga om befäl som föreligger är della en nödvändig åtgärd för att något så när fylla vakanserna.

Men i denna situation finner vi del vara myckel angeläget att bland dessa värnpliktiga, som alltså ultas tvångsvis, skapa en så positiv in-

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsuibildningen. m. m.

ställning som möjligl lill den förlängda militärtjänstgöringen. Vi vet så väl alt en positiv inställning lill utbildning, arbete och tjänstgöring över huvud tagel är en förutsättning för att man skall nå ett gott resultat. Den förlängda militärutbildningen måsle därför vara förenad med förmåner som för den värnpliktige framstår som värdefulla, gärna åtråvärda, och som han framför allt finner att han kan ha nytta av efler fullgjord militärutbildning.

En sådan utbildningsmiljö - jag vill kalla den så - kan man skapa dels genom förbättrade ekonomiska villkor under utbildningen, dels genom alt den utbildade får tillgodoräkna sig kvalificerad utbildning i merithänseende när han kommer ut i det civila livet.

De förbättringar i fråga om uibildningspremier som föreslås är bra, även om jag gärna hade sett att förmånerna hade varit ännu mera koncentrerade just till uibildningspremier, men del har jag inie fått gehör för.

Vid sidan av dessa ekonomiska förmåner och övriga åtgärder som man föreslår är meritvärderingen en sak av allra största betydelse när del gäller att främja rekryteringen - och framför allt då till kvalificerad utbildning inom det militära. Jag vill påstå att en lösning av meritvärderingsfrågan skulle ha minst lika slort värde ur rekryteringssynpunkl som förbättrade ekonomiska villkor.

Därför har vi också i moiionen föreslagit att kvalificerad militär utbildning som leder lill plutonchefs- eller kompanichefskompeiens skall i hela sin omfattning berättiga lill arbetspoäng, även om denna utbildning inte uppgår till de tre månader som ju är stipulerade för att man skall få tillgodoräkna sig arbetspoäng. Kvalificerad tjänstgöring bör också i merithänseende få tillgodoräknas efler samma grunder.

Departementschefen har i ett tjänstemeddelande för krigsmaklen, TKG, utfärdat år 1974, uppdragit åt överbefälhavaren att undersöka meritvärderingen. Del finns många anvisningar i detta TKG, och jag skall be att få återge en av dem:

"Intyg eller vitsord med utbildningsbeskrivning skall på begäran utfärdas även till den som frivilligt genomgått utbildning lill reservofficer eller värnpliktig officer (motsvarande)."

Jag finner denna anvisning riktig.

Föratt ge ytterligare anvisningar för undersökningen har departementschefen bilagt ett förslag av 1954 års värnpliklsavlöningsulredning, VAU. Jag skall be att få citera ett stycke ur det förslaget, som jag tycker har stor betydelse i delta sammanhang.

Ulredningen säger följande:

"En vidgad samordning av militär och civil utbildning är önskvärd enligt VAU. I vissa fall föreligger formell motsvarighet mellan militär och civil utbildning. För sådana fall bör denna motsvarighet beaktas och införas i intagningsbestämmelserna för den aktuella civila vidareutbildningen. När viss värnpliktsutbildning ger s. k. behörighet i visst eller vissa ämnen skall behörigheten godtas av civil myndighet utan krav

på alt särskilt prov skall behöva avläggas. När sådan formell motsvarighet inte föreligger bör utbildningens civila sakvärden inordnas under beteckningarna allmänvärde, ledarulbildningsvärde och yrkesuibildningsvärde."

Jag förmodar att departementschefen har bifogat det här förslaget därför att han anser all just delta belraktelsesäll är av värde när del gäller för överbefälhavaren att utreda frågan och framlägga förslag.

I propositionen 199 har departementschefen angetl att överbefälhavaren kan förväntas redovisa resultatet av uppdraget senast den 1 maj 1976. Vad som har kommit emellan vet jag inte, men utskottet skriver att redovisningen är att vänta under hösten 1976. Det har tydligen uppstått någon fördröjning som jag inte känner orsaken lill.

Herr talman! Utskottel har utförligt behandlat vår motion, och utskottel har även varit positivt till de synpunkter som vi framfört. Utskottet säger bl. a.: "Utbildningen av värnpliktigt befäl och reservbefäl är en mycket viktig faktor i vårt militära försvar och statsmakterna har all anledning att slå vakt om och främja del frivilliga engagemanget i sådan utbildning." Utskottel citerar även 1974 års försvarsutredning som har understrukit "all effektiva åtgärder måste vidtas för all snabbi förbättra rekryteringen av reservofficerare".

Sedan uttalar utskottet: "Utskottet förutsätter att regeringen i linje

med tidigare riksdagsbeslut uppmärksamt följer dessa frågor och

bl. a. i fråga om meritvärdering noga prövar alla förslag som syftar till att förbättra rekryteringen och inte utgör avtalsfrågor."

Efter att ha gjort dessa ullalanden avstyrker utskottet naturligtvis på vanligt sätt välvilligt moiionen.

Men jag finner utskottets skrivning mycket positiv, och jag uppfattar den som en bestämd beställning alt regeringen skall komma med förslag, all den skall göra del snart och att förslagen skall uppta bestämmelser om att kvalificerad militär utbildning och tjänstgöring får tillgodoräknas i merithänseende vid intagning till högskoleutbildning och vid anställning på såväl den offentliga som den civila sektorn.

Herr talman! Jag vill vädja lill försvarsministern att snarast komma med dessa förordningar, för de är av myckel stort värde ur rekryteringssynpunkt.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsuibildningen, m. m.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att polemisera mot tidigare talare i denna debatt. Och jag lycker det var värdefullt alt herr Oskarson kom att avsluta debatten, med de kunskaper han har om förhållandena ute på förbanden. Det är bra att vi kan se realistiskt på dessa frågor.

Del är riktigt att vi inte har hafl en tillfredsställande rekrytering av befäl. Och vad kan det bero på? Jo, orsaken är all intresset hos de grupper som tidigare sökte sig till reservofficersutbildningen av olika skäl har mattats av. I stort sett har del alltid varit socialgrupp I som har tillfört oss reservbefäl, men förhållandena på arbetsmarknaden har nu ändrats så att del inte är lika lätt att förena uppgiften som reservbefäl med ett

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsuibildningen, ni. m.

civilt arbete. Och ett av de stora problemen är just hur vi skall kunna klargöra för arbetsgivarna att de inte skall vara rädda för att anställa en reservofficer och hur vi skall kunna jämka ihop intressena.

Jag har infordrat uppgifter om kadettskolans kurs i Halmstad förra året, och de visar att av alla eleverna där var det bara ett tjugotal pojkar som kom från arbetar- och bondehem. Om vi håller oss till den gamla socialgruppsindelningen, med de brister den har, så är det alltså fortfarande på det sättet att de pojkar som söker sig till utbildningen som värnpliktsbefäl och reservofficerare till största delen kommer från socialgrupp 1. Del är inget fel i att de kommer: Vi skall vara glada över att så pass många söker sig till befälsutbildningen. Men det gäller alt få en hell annan bredd på utbildningen, att kunna intressera nya grupper av ungdomar all la vara på de här möjligheterna att utbilda sig lill officer. När vi nu har höjt premierna är det vår lanke - och där är vi överens med representanterna för reservofficersförbunden - att gä ut på förbanden och klargöra för pojkarna att man numera faktiskt får en rejäl ersättning under utbildningstiden.

Utbildningen innebär 90 dagars föriängning av tjänsten, och för det får deltagarna ca 3 500 kr. i dagpenning och 5 000 kr. i premie. Man kommer alltså upp till ett belopp som är ganska betydande. Jag tror att en ung pojke inte har stora möjligheter att tjäna lika mycket pengar på arbetsmarknaden i övrigt, om man beaktar att denna ersättning dessutom är skattefri. Därför är jag helt överens med herr Oskarson, när han konstaterar att dessa förbättringar är av betydelse. Del är också min livliga förhoppning att ersättningarna nu skall leda lill alt vi kan bredda rekryteringen av värnpliktsbefäl och därmed också lägga en bättre grund för den fortsatta rekryteringen till reservofficersutbildningen. Genom alt vi lägger in en samlad reservofficerskurs och bibehåller den höga premie, som finns också där, tror jag vi skall ha lättare att göra klart för pojkarna ute på förbanden, på plutonbefälsskolorna osv. alt de på hyggliga villkor kan skaffa sig denna vidareutbildning.

När del sedan gäller den fråga som herr Oskarson speciellt talade för - ett intyg om tjänstens värde - har intresset varit myckel slort för au få ut ett intyg om den tjänst som fullgjorts. Det är också min förhoppning att vi skall kunna utveckla detta ytterligare, så att det ger rättvisa ål dem som under sin tjänst har skaffat sig en rejäl utbildning som kan ha betydelse även på andra områden. Syftet med det uppdrag, som herr Oskarson här nämnde, är just att vi skall få fram ett ännu bättre material i det avseendet.

Som jag sade har del inte varit min avsikt att här polemisera, utan jag har bara velat anföra dessa synpunkter som jag lycker kompletterar bilden av tillgången på befäl. Men låt mig också understryka att det inte är så alt vi står utan befäl. Där kommer naturligtvis den pågående befälsutredningen att ha en av sina stora arbetsuppgifter, all undersöka på vilkel sätt vi skall kunna utnyttja de befälstillgångar vi har. Man har exempelvis inte krigsplacerat pluionofficerarna i sådana befattningar

i krig som de mycket väl skulle kunna klara. Man har avstått från det. Det finns också andra tillgångar som inte har utnyttjats. Där det inte finns ordinarie befäl att sätta in har vi självfallet ersättare för deiii med viss utbildning.

Jag hoppas också att vi skall få möjlighet att förbättra intresset för den frivilliga utbildning som sker genom FBU och på annat sätt - rekryteringen till den har också sviktat. Med förbättrade förmåner har vi kanske utsikter att få allt fler som vidmakthåller sina kunskaper och ökar sina möjligheter att erhålla högre befattningar i krigsorganisationen.

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsutbild-n i ligen, m'. m.

Hen OSKARSON (m):

Herr lalman! Jag noterar med tillfredsställelse de positiva uttalanden som departementschefen här gjorde när det gäller att få fram bestämmelser och underlag för att kunna tillgodoräkna meritvärderingen vid kvalificerad militär tjänstgöring och utbildning. Jag hoppas, som jag också sade i milt anförande, att de här bestämmelserna kommer snart - jag tillmäter dem mycket stort värde.

Det finns naturiigivis många skäl till alt rekryteringen har sviktat. Av de undersökningar som har gjorts - de har varit ganska ingående - framgår att del är många överväganden som de värnpliktiga måste göra innan de binder sig för föriängd tjänstgöring. Många av dem har sin fortsatta utbildning att tänka på. Om de t. ex. har kommit in på teknisk högskola har de även sin praktik att ta hänsyn till, och det gör alt tiden är knappt tillmätt för dem.

Det har också framkommit att om man kunde lösa dessa problem och ge dem vad de betraktar som rimlig och acceptabel ekonomisk ersättning och meritvärde för utbildningen, skulle intresset inom denna kategori för fortsall utbildning vara mycket större än vad del är.

Jag ifrågasätter om departementschefen sade rätt när han talade om att premierna och den-höjda dagersättningen skulle ge 5 000 kr. skal-lefritt per månad vid förlängd frivillig utbildning. Jag vet inte hur man då räknar. Premien är 5 000 kr., och daglönen blir 1 200 per månad. Del blir sammanlagt 8 600 kr. på tre månader. Det kan inte jag få till 5 000 kr. per månad. Jag har inte lyckats klara ut hur man kommit fram till den summan.

De belopp jag nämnde är skattefria. Däremot tror jag inte det är riktigt att säga att ersättningen är 5 000 kr. i månaden skattefritt.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vet inte om jag har använt just uttrycket 5 000 kr. i månaden. Vi har gjort ett försök att räkna fram vad ersättningen skulle motsvara i en lön som är beskattad och belastad med de pålagor som man normalt får vidkännas. De värnpliktiga har utöver förmånerna lön och dagersättning även kost och logi. Hur allt detta skall värderas kan vi diskutera, men jag antar alt vi kommer till att det motsvarar ungefär 5 000 kr. i månaden.

6 Riksdagens protokoll 1975/76:136-137

Nr 136

Tisdagen den 25 maj 1976

Värnpliktsuibildningen, m. m.

Men det är inte avgörande för mig. Jag har nöjt mig med att här redovisa premier och dagsersättningar. Jag tycker de beloppen är så väl tilltagna att de mycket väl kan försvaras.

Hen OSKARSON (m):

Herr talman! Efter den här redogörelsen förstår jag hur beloppet räknats fram. Vad jag vände mig mot var - det är möjligt att det var en missuppfattning från min sida - att departementschefen påstod att ersättningen var 5 000 kr. skattefritt per månad. I propositionen talas det nämligen om 5 000 kr. per månad. Men efter detta tillrättaläggande av statsrådet tror jag vi kan vara överens.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1-7

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 8

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Petersson i Gäddvik m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Kari Bengtsson i Varberg begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller försvarsutskottets hemställan i betänkandet nr 38 mom. 8 röstar ja, den del ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Petersson i Gäddvik m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Karl Bengtsson i Varberg begärde rösiräkning verkställdes votering med omröstningsapparai. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 240 ■ Nej - 76 Avstår - 2

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren all uppskjuia behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden till kl. 19.30.

§ 12 Kammaren åtskildes kl. 18.00.

In fldem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemen