Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:13

Torsdagen den 30 oktober

Kl. 10.00

§ 1 Justerades protokollet för den 22 innevarande månad.

§ 2 Om bättre insyn för riksdagen i de statliga företagen

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Ullslens (fp) den 23 oktober anmälda fråga, 1975/76:51, och anförde:

Herr talman! Herr Ullsten har frågat mig om Jag är beredd att ge riksdagen bättre insyn i den statliga företagssektorn genom all dels varje år redovisa för riksdagen vilka företag som staten - direkt eller indirekt - äger eller har andelar i, dels ge riksdagens ledamöier möjlighet att ställa frågor vid bolagsstämmorna i alla statliga företag.

I den årliga publikationen Statliga företag lämnas en redogörelse för den statliga företagssektorn. Urvalsprincipen är att aktiebolag, där staten direkt eller indirekt äger 50 % eller mer av aktiekapitalet redovisas i publikationen, alltså bolag som kan räknas som statligt ägda. Denna princip överensstämmer med aktiebolagslagens definition av dotterbolag. I publikationen anges dessutom väsentliga minoritelsposter. Vilande bolag, försäljningsbolag och fastighetsbolag har lämnats utanför redovisningen.

Målet är att lämna en så öppen och utförlig information som möjligt. Inom industridepartementet planerar vi atl fr. o. m. nästa år presentera viktigare bolag, i vilka staten har väsentliga minoritetsandelar. I departementet överväger vi också atl, som ett komplement till publikationen, utge en förteckning över samtliga aktiebolag som staten äger. Jag vill emellertid framhålla alt de flesta av dessa bolag är av mindre allmänt intresse, typ fastighetsbolag.

Som bekant behandlas Statsföretags årsredovisning av riksdagen, och varje år utses 18 riksdagsmän, som får närvara och ställa frågor vid Statsförelags bolagsstämma. De kan naturiigivis också ställa frågor om alla företag som ingår i Statsföretagsgruppen. Riksdagens möjligheter till insyn bör därmed vara väl tillgodosedda inom denna företagssektor. Jag tror att detta system torde vara del mest praktiska och lätthanterliga för riksdagsmännen. Vad gäller statliga företag utanför Statsföretagsgruppen slår industridepartementet så långl det är praktiskt möjligt gärna lill tjänst med de uppgifter som riksdagsmännen kan begära.

Jag kan naturligtvis bara uttala mig om mitt eget ansvarsområde, men jag tror all även andra departement, under vilka statliga bolag lyder, gärna besvarar de eventuella frågor herr Ullsten eller någon annan riksdagsledamot kan vilja framföra.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om bättre insyn för riksdagen i de statliga företagen

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om bättre insyn för riksdagen i de statliga företagen

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber alt få tacka statsrådet Johansson för svaret på min fråga. Jag vill gärna säga att jag betraktar det som en framgång för de krav jag ställde i ett anförande tidigare i höst och som ställts från folkpartiet vid åtskilliga tillfällen - krav på en utförligare redovisning av de statliga företagen.

Det framgår av industriministerns svar i dag att departementet har för avsikt att lill nästa år redovisa samtliga förelag som stålen äger. Det är bra. Den hittillsvarande ordningen har däremot inte varil så bra. Den rapportering som riksdagen och andra fått del av har bl. a. getts i publikationen Statliga företag, som varil mer rikt utstyrd och påkostad än innehållsrik. Den har bara innehållit tämligen lapidariska uppgifter om de statliga företagen.

Jag kom av olika anledningar i somras att intressera mig för del här. Jag gick igenom några årgångar av publikationen. Jag tittade bl. a. efter vad som kunde länkas stå om Navigatör AB. Jag fann praktiskt laget ingenting utom atl förelaget bildades 1968 och vilka andra företag som äger aktier i Navigatör AB. Det framgår inte alls alt del hänt ganska mycket med det företaget under tiden sedan 1968; att aktiebolaget har utbildats från ett pappersbolag till en stor koncern med 1 500 anställda, som sysslar med allt mellan himmel och Jord - från alt tillverka gardinslänger i Sverige till att sälja elektronisk materiel i Israel.

Jag tycker alltså att det är bra att vi nu kommer att få veta vilka företag staten äger. Men därmed tillgodoses bara ell av de krav jag ställde. Jag anser också atl samtliga riksdagsmän bör ha möjlighet att närvara vid samtliga statliga företags bolagsstämmor. Nu får 18 ledamöier närvara vid Statsföretag AB:s bolagsstämmor, däremot inte vid de övriga statliga företagens bolagsstämmor.

Ett tredje krav är all man får en redovisning av de statliga företagens verksamhet, i varje fall av de mera betydelsefulla. Vi kanske kan räkna med framgång även för de kraven så småningom.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Herr Ullsten och Jag är i stort sett överens om att vi bör försöka utvidga upplysnings- och informationsverksamheten. Jag vill emellertid ta upp bara en punkt i detta sammanhang. I det anförande herr Ullsten höll i somras - som jag inte på något sätl har granskat utan bara tagit del av genom pressen - och i de kommentarer som pressen gjorde anfördes ganska kritiska synpunkter mot industridepartementet och vår villighet alt lämna uppgifter. För den som inle kände till fakta framstod det väl närmast så atl vi avvisade varje begäran om upplysningar som framförts.

Jag vill därför inte minst med hänsyn lill mina medarbetare i departementet redovisa atl det från riksdagens upplysningstjänsl i början av maj framställdes en förfrågan om de statliga bolagen. Från departementet skickades den 7 maj en redovisning av alla de bolag inom vilka

industridepartementet hade kontakter genom aktieinnehav, vid sidan av de förelag som tas upp i den årliga redovisning som vi lämnar. Det var ungefär 110 bolag. Som Jag har sagt i mitt svar var del fråga om enkla förelag, såsom fastighetsbolag, vilande bolag, s. k. 5 000-kronors-bolag osv.

Jag tycker au delta visar vår vilja all så långl det är möjligt bistå riksdagsmännen i deras önskemål om all få upplysningar. Men delta framkom inte på något sätl vad jag kan förstå i det anförande som herr Ullsten höll eller i de kritiska synpunkter mot oss som framfördes i tidningarna. Jag har gärna velat säga all medarbetarna så långt del är möjligt har tillmötesgått riksdagsmännen när det gällt att besvara deras förfrågningar, även när de kommit via riksdagens upplysningstjänsl.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om bättre insyn för riksdagen i de statliga företagen

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Del är riktigt alt vi så småningom fick fram de uppgifter vi ställt frågor om genom riksdagens upplysningstjänsl. Denna hade i sin tur inhämtat uppgifter från industridepartementet och från andra källor. Den exakta turordningen i korrespondensen kan jag inte svara för, men för oss tog del ganska lång tid all få de besked vi sökte.

Men min avsikt var nu inte all klandra personalen på industridepartementet ulan all få fram den ordning som nu också industriministern tycker är riktig, nämligen all riksdagen och enskilda riksdagsmän utan alt behöva ägna sig ål omfattande forskning skall få fram uppgifter om vilka förelag staten äger och vad de förelagen sysslar med.

Medan jag ändå har ordet och industriministern är närvarande i kammaren kanske Jag kan få ställa en annan fråga, som har förbryllat oss en aning. Atl Navigatör AB blev känt i somras berodde på att företagel ville bli introducerat på börsen. Och i Veckans Affärer stod att läsa alt industridepartementet givit klartecken för en sådan introduktion. Vi har lidigare levt i den föreställningen att regeringen är motståndare till att statliga företag introduceras på börsen. Jag skulle gärna vilja veta om denna uppgift i Veckans Affiirer att börsintroduktionen är sankiionerad från indusiridepariemeniei är riklig.

Herr indusiriminislern JOHANSSON:

Herr lalman! På den sisla frågan vill jag svara all såvitt det är mig bekant har inte någon sådan framställning inlämnats lill industridepartementet. Vidare vill jag säga atl då det gäller Navigatör AB är staten formellt juridiskt ägare av 31 % av aktierna i Navigatör. Jag skall gärna återkomma med en fullständig redovisning beträffande Navigatör, precis som jag här sagt.

Jag har fortfarande inie myckel alt diskutera i sak med herr Ullsten - vi är överens - men jag värjer mig på en punkt, och det är mot att herr Ullsten nu säger att han "så småningom" fick del av det material som presenterades. Gången var att denna begäran från riksdagens upplysningstjänsl kom under första veckan i maj. Den 7 maj översändes

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om uppräkning av anslaget till Göteborgs museer

till riksdagens upplysningstjänsl en redovisning som innefattar 110 företag. Kan det ske en snabbare handläggning av ett ärende? Jag är fortfarande ute för alt friia mina medarbetare i industridepartementet från den kritik som har levererats i åtskilliga tidningar för atl vi inle skulle vara beredda att tillhandagå riksdagens ledamöter med de tjänster som de begär. Della har skett så snabbt som över huvud tagel har varil möjligt. Har det klickat i något annat sammanhang, ligger ansvaret för det inte på mina medarbetare.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag vill upprepa att Jag på intet sätt har riktal någon kritik mot industriministerns medarbetare i departementet. Det vare mig främmande att över huvud tagel ägna mig åt kritik mot tjänstemän. Min kritik har bl. a. gällt det redovisningssystem vi haft. Här har nu industriministern lagil den kritiken ad notam och vill atl riksdagen skall få precis de uppgifter Jag begärt, och därmed är den sidan av saken avklarad.

Sedan vill jag bara kommentera industriministerns svar på min fråga om börsintroduktionen med att det tycks vara så, alt man även inom industridepartementet är delvis ganska fåkunnig om vad de statliga företagen sysslar med. Här har ändå Navigatör AB jobbat hårt - intervjuer och andra stora artiklar i tidningarna har varit många - med syfte att göra företagel intressant för börsen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om uppräkning av anslaget till Göteborgs museer

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för att besvara herr Torwalds (c) den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:9, och anförde:

Herr talman! Herr Torwald har frågat mig om kulturrådets utredning beträffande verksamheten vid Göteborgs museer kommer atl slutföras inom sådan tid all dess förslag kan beaktas i budgetpropositionen för 1976/77 eller om jag i annat fall kommer att tillse att nuvarande anslag på 2 milj. kr. uppräknas med hänsyn till inflationen.

Något förslag från statens kulturråd om ändring av formerna för stödet till Göteborgs museer har inte inkommit till regeringen och ett sådant förslag kan därför knappast hinna beaktas i höstens budgetarbete. Jag är i övrigt inle beredd att föregripa vad regeringen kan komma atl föreslå i 1976 års budgetproposition beträffande stödet lill museiverksamhet.

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Jag ber alt få lacka statsrådet för del dess värre i sak ganska negaliva svaret. Låt mig först notera att Göteborg har nio museer, som i princip täcker

samma områden som de statliga museerna i Stockholm. Dessa museer får för sin verksamhet bara ungefär 15 % läckta av statsmedel f n., under det alt museerna i Stockholm får 90 % av sina kostnader täckta. Antalet besökare uppgår till någol över en miljon vid de göteborgska museerna, medan de museer i Stockholm som det här är fråga om har ungefär 50 % fler besökare, dvs. drygt en och en halv miljon. Diskrepansen mellan dessa båda utbetalningar av stöd från staten måsle för var och en framstå som ganska markant. Dessutom tillkommer en hel del skäl som gör alt angelägenheten av statligt stöd är speciellt slor i Göteborg. Universitetet i Göteborg är helt hänvisat till atl använda sig av de kommunala museerna för sin verksamhet i sådana ämnen som arkeologi, etnologi, historia, konsthistoria osv.

Det är också sä alt de arkeologiska och historiska museerna i Göteborg fyller de uppgifter som länsmuseerna har på annal håll och all det etnografiska museet i Göteborg hårde i särklass förnämligaste samlingarna av etnografika som finns i Sverige. Dessuiom har vi en museilekior-verksamhet i Göteborg. I de statliga museerna i Stockholm betalas sådan verksamhet av staten, men i Göteborg får den helt bestridas med kommunala medel.

Det finns f n. få sektorer som är så kraftigt centralt dominerade som museiverksamheten, men 1965 års museiulredning drog upp principer för decentralisering av den, som staten sedan har fastställt. Därvid är naturligtvis ett ökat statligt kostnadsansvar för museiverksamheten den viktigaste, för att inte säga avgörande faktorn.

Herr talman! Låt mig konstatera att de 2 milj. kr. som riksdagen 1974 anslog utgjorde det minimibelopp som MUS 65 ansåg böra utgå med hänsyn till lägel i början av 1970-lalet. Den fortgående penningvärdeförsämringen samt de snabbt stigande personalkostnaderna inom denna personalintensiva verksamhet gör naturligtvis att viss uppräkning av detta anslag är oundgängligen nödvändigt. Medan gräset växer dör kon - det kan bli en realitet om inte statsrådet gör någonling i avvaktan på att utredningarna avslutas. Jag vill därför till sist fråga: Tänker statsrådet verkligen inle ta några initiativ för att trygga museiverksamheten i Göteborg?

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om uppi-äkning av anslaget till Göteboigs museer

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr lalman! Del är på sätt och vis litet symtomatiskt alt Göteborgs kulturpolitik mera diskuteras i Stockholm än i Göteborg. Den är i ett bekymmersamt läge på många sätt, det vet vi, men så långt har man ändock kommii alt man i Göteborgsregionen har en kommitté tillsatt som skall gå igenom de uppgifter som måsle lösas i regionen. Vi har ju som princip att inte gå in och styra kommunernas planering. Det är väldigt viktigt alt man i Göteborg först själv beslutar sig för vilken kulturpolitik man skall föra, inte bara på museiområdet ulan också på andra områden. Jag skall inle smärta herr Torwald med att la upp lea-lerfrågor och annal.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om uppräkning av anslaget Ull Göteboigs museer

Förhållandet är alltså det, atl vi förväntar oss atl någon gång, förhoppningsvis under 1976, få ett besked från Göteborgsregionen om hur man ser på de här frågorna, inkl. museifrågan. Därefter kan statens kulturråd givetvis agera. Jag antar alt Göteborgs kommun i det här stycket följer Kommunförbundets rekommendationer. Kommunförbundet har ju varit ganska angeläget om att kommunerna själva först skall få bestämma vilken inriktning verksamheten skall ha. Därefter diskuterar man med staten hur statsbidraget skall se ut.

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Jag måsle konslaiera all statsrådets svar är ganska undanglidande. Vi har länge haft klart för oss atl Göteborgs museiverksamhet har en omfattning av rikskaraktär. MUS 65 anförde ju att denna verksamhet i början av 1970-talet behövde ett stöd på minst 2 milj. kr., efiersom den just hade rikskaraklär och dess motsvarighet i Stockholm betalades helt med statliga medel.

Jag är införstådd med att del kan ta en viss tid innan kulturrådet hinner genomföra sin utredning, och Jag tror därför att det kan dröja ett eller annat år innan alla utredningar är definitivt klara. Men att man i avvaktan på delta skulle kunna göra en uppräkning av dessa 2 milj. kr. med hänsyn till penningvärdets fall finner jag vara helt naiuriigt.

Del är som sagl ingen som har förnekat alt Göteborgs kostnader för denna verksamhet, som i Stockholm bedrivs med statliga pengar, omfattade minst 2 milj. kr. i början av 1970-talet. För varie år som går ökar problemen. Personalintensiv verksamhet av denna art drabbas Ju mycket hårt av de lönestegringar och pålagor som arbetsgivarna utsätts för. Därför finner jag atl det skulle vara ganska naturligt om statsrådet i samband med nästa års budget föreslog en viss uppräkning, exempelvis 40 % - del motsvarar väl ungefär den penningvärdeförsämring som har skett sedan anslaget fastställdes.

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Jag förslår att herr Torwald söker tröst hos staten i ett brydsami läge. Om inte Göteborgsregionen snabbt kommer lill besinning om vad man vill göra av sin kulturpolitik, så blir väl praktiskt laget hela kulturpolitiken i Göteborg en riksangelägenhet.

I det aktuella fallet handlar det just om att man först måste bestämma sig för vad som är en kommunal angelägenhet - vad Göteborg vill ha som sin del i detta arbeie och vad som sedan är statens del. När det är bestämt, tror jag atl vi från statlig sida kan garantera att del skall gå relativt lätt atl komma fram till ett beslut.

Herr TORWALD (c):

Herr lalman! Jag söker ingen tröst, herr staisråd, jag söker räilvisa för de göteborgska skattebetalarna. Del kan inte vara rättvist atl museerna i Stockholm får 90 'V. av sina kostnader täckta föratt ta emot 1,5 miljoner

besökare under det alt Göteborgs myndigheter får ett bidrag på 15 % för atl förse en miljon besökare med samma service. Det är icke rättvisa, och del är rättvisa vi söker. Vi är från Göteborgs kommun icke oklara om vad vi vill ha för verksamhet. Men vi har konstaterat all vi bedriver en verksamhet som inte bara Göteborg utan hela Västsverige har nytta av. Det är givet alt det kan bli en kostnadsfördelning där även grannkommuner eller landsting bidrar. Men del förtar inte intrycket av att del statliga anslaget under alla förhållanden f n. är klart lör lågt.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om statligt stöd till museijärnvägar

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr lalman! För all inga missförstånd skall uppstå vill jag säga att Stockholms kommun har en mycket god ekonomi och att Stockholms museer inte har några som helst statsbidrag ännu. När Göteborgsmuseerna blir klara med sin del, måste vi ta upp vad vi skall göra också i Malmö och Stockholm. Men under tiden ägnar vi oss alltså åt en viss livräddning i Göteborgsregionen.

Herr TORWALD (c):

Herr lalman! Jag måsle nog korrigera statsrådet. De museisiffror jag jämfört med gäller icke de av Stockholms kommun bekostade museerna, utan jag har jämfört med riksmuseer, som betalas i princip helt med statliga medel.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om statligt stöd till museijärnvägar

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för alt besvara herr Jonssons i Alingsås (fp) den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:28, och anlorde:

Herr talman! Herr Jonsson i Alingsås har frågat mig om jag är beredd att ge statligt stöd lill landets museijärnvägar.

Det är enligt min mening en uppgift för lokala och regionala organ alt lämna bidrag till dessa ändamål.

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Först ett tack för svaret. Knappheten i del ger väl anledning till alt säga litet om bakgrunden - vad det hela rör sig om.

1 Västergötland har vi en museijärnvägsförening. Stora Lundby Järnvägsmuseum trafikerar museibanan Anten-Gräfsnäs. Denna bana drivs av en ideell förening med ca 600 medlemmar. Syftet är att visa hur en smalspårig Järnväg fungerade under seklets tidigare decennier, och man vill bevara miljö och kultur från en intressant epok - den tid då de allmänna kommunikationerna växte fram. Allt arbeie utförs på frivillig

Nr 13 basis av föreningens medlemmar. De satsar både arbete och egna medel

Torsdagen den På verksamheten.

30 oktober 1975 Den fråga jag ställt har två sidor. Den ena är: Finns det anledning

--------------- för del allmänna att stödja museiverksamhet av del här slaget? Ja, de

Om statligt stöd till fiesta anser det. Landsantikvarien säger t. ex. att museibanan An-
museijärnvägar ten-Gräfsnäs är i sitt slag ell av landets mest intressanta museer, med

en utomordentligt slor och högst förstklassig aitraktionskraft. Professorn vid Göteborgs universitets kullurgeografiska institution säger att AGJ är den enda museijärnväg i landei som är med i den fysiska riksplanen över områden och miljöer som bör skyddas och bevaras för framliden. För atl klara sin lågverksamhel - man har fasla turer under sommartid

- måsle man uppföra en verkstadslokal. Föreningen sökte under våren
1974 ett anslag på 84 000 kr. för atl uppföra verkstadslokalen. Utbild
ningsdepartementet sände ärendet på remiss. Enda remissinstans blev
den statliga utredningen MUS 65. Utredningen tillstyrkte under förut
sättning atl berört landsting och berörd kommun satsade motsvarande
summa, och under dessa premisser beslöt resp. landsting och kommun
vid sin budgetbehandling hösten 1974 atl anslå vardera 29 000 kr. - även
detta under förutsättning atl staten skulle bidra med sin del.

Ett halvår senare, i maj 1975, beslutade regeringen alt inle gå in som bidragsgivare till museibanan. För många, och framför allt för museiföreningen, var del här regeringsbeslutet en mycket slor och negaliv överraskning.

En annan delfråga inställer sig också: Är del här en rimlig handläggning? Statsrådet svarar atl enligt hans mening är det "en uppgift för lokala och regionala organ alt lämna bidrag till dessa ändamål". Men det är ju ändå så atl man av staten bibringades uppfattningen alt staten

- i detta fall regeringen - var positiv till en sådan här ansökan.
Jag menar att de givna förutsättningarna ryckts undan. Därför vill

Jag upprepa frågan och formulera den så: Slår del i paritet med statsmakternas i många andra sammanhang uttalade välvilja geniemot ideella organisationer, som bedriver kultur- och miljöverksamhet, att handlägga frågor på del här sättet?

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr lalman! Jag vet inle rikligt hur många sådana här museijärnvägar det finns i landei, men enligt de uppgifter Jag har finns det ett 40-50-ial liknande, naturligtvis av skiftande storlek. Det finns också en rad andra ideella museiaktiviteler utöver de vanliga museerna i varje kommun, och del skulle antagligen behövas en ganska omfattande kartläggning för att ge en bild av i vilken omfattning sådan här ideell museiverksamhet bedrivs.

Självfallet får dessa föreningar stöd enligt den vanliga ordning som

gäller för föreningsliv och liknande i den mån de uppfyller kraven. Men

jag antar alt kammarledamöterna håller med mig om atl bara del faktum

12 att det finns ett så stort antal - egenlligen icke helt redovisningsbarl

f n. - museiföretag av den här karaktären gör det i det närmaste omöjligt alt ha någon annan synpunkl än att della måsle vara ett lokall och regionalt intresse.

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr lalman! Självfallet är det ell lokalt och regionalt intresse - det var det jag försökte påvisa i mitt första inlägg. Och om herr Zachrisson lyssnat hade han också uppfattal vad t. ex. Göteborgs universitet har sagt, nämligen att AGJ är den enda museijärnväg i landet som är med i den fysiska riksplanen över områden och miljöer som bör skyddas och bevaras för framliden.

Jag tycker att herr Zachrissons osäkerhet om hur pass angeläget det här ärendet är och vilken position det har är någol förbryllande. Herr Zachrisson antyder dessutom atl det är litet oklart om museijärnvägen uppfyller de krav som kan ställas upp etc. Del tycker Jag mera avslöjar en okunnighet än en klar uppfattning om hur sådana här frågor skall hanteras.

Jag kan lägga till all några regelbundna bidrag eller något understöd till den här banan utgår i dagens läge inte från kommun eller landsting. Däremot avkrävs museibanan ett arrende från SJ på 10 000 kr. som man ådigen betalat utan invändningar.

Tyvärr kan man inle tolka herr Zachrissons svar så all han är beredd att ompröva saken. Jag hade hoppats alt det skulle vara en så pass positiv touche i svarei och även i det följande inlägget att man rent av skulle kunna säga till föreningen: Kom tillbaka, för statsrådet är beredd atl pröva frågan på mera sakliga grunder och mera ingående än hittills tydligen varit fallet.

Jag har den uppfattningen att de tekniska museerna är satta på undanlag i dagens läge, och del finns anledning att vara generös när del gäller alt i det här fallet uppmuntra en kulturvårdande insats.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om studieordningen för tandläkarstuderande

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om studieordningen för tandläkarstuderande

Herr utbildningsministern Z.ACHRISSON erhöll ordet för atl besvara herr Molins (fp) den 17 oktober anmälda fråga. 1975/76:38, och anförde:

Herr talman! Herr Molin har frågat mig om jag kan garantera alt nuvarande sluderande vid de odoniologiska fakulleierna får fullfölja sina siudier enligi nu gällande siudieordning,

I proposilion med förslag lill vissa besiämmelser om den allmänna tandvårdsförsäkringen har regeringen lagii siällning för alt en allmäntjänstgöring i folktandvården före legitimation som tandläkare införs så snart som möjligt.

Regeringen har härvid uppdragit ål socialslyrelsen och universitets-

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om studieordningen för tandläkar-sluderande

kanslersämbelel alt genomföra del uirednings- och planeringsarbeie som behövs. Uppdragei skall fullgöras med ulgångspunkl i del förslag lill övergångsanordningar som innebär ell års allmäntjänsigöring i kombination med en omläggning av grundutbildningen fr. o. m. femte studieterminen till sammanlagt fyra och ett halvt års grundutbildning.

1 avvaktan på resultatet av detta arbete kan slutlig ställning inte las i fråga om tidpunkten för en reformering av grundutbildningen. Herr Molins fråga kan alltså inle nu entydigt besvaras. Jag vill dock betona att det är angeläget atl tandvårdsreformen snabbt följs upp även på utbildningssidan.

Herr MOLIN (fp):

Herr talman! Jag ber alt få lacka utbildningsministern för svarei.

Bakgrunden till min fråga är alt regeringen i somras gav socialstyrelsen och universiletskanslersämbelet i uppdrag att snabbutreda frågan om ändringar i studieordningen för tandläkarstuderande i syfte att få in någon typ av allmäntjänstgöring. 1 förslaget från socialstyrelsen och univer-sileiskanslersämbelel, som väl finns med i den proposilion som ulbild-ningsminisiern här hänvisar lill, sägs del all förslaget inom kort kommer alt läggas fram. Jag förutsätter alt man då har setl förslaget, innan proposition framläggs. Det är ju brukligt.

Universitetskanslersämbeiet har sagt att snabbehandlingen av ärendet har gjort att man inte har hunnit med någon remissbehandling, och de odontologiska fakulteterna har över huvud taget inle fåll yttra sig angående det förslag lill ny studieordning som herr Zachrisson från denna talarstol har tagit ställning för. Min första fråga blir därför: Är det verkligen så alt varken de människor som skall ha hand om denna utbildning eller de sluderande som skall få utbildningen skall få någon chans att säga sin mening innan ni i regeringen-besiämmer er för en drastisk omläggning?

Sedan är naturligtvis också frågan när detta förslag skall genomföras oerhört betydelsefull, därför atl människor som har börjat studera måsle ha rätt att ställa krav på att få fullfölja sina siudier enligt den studieordning som gällde när de började studera. Jag tycker del är en rätts-säkerhetsfråga att man inte under tiden som människor befinner sig i utbildning ändrar hela deras utbildning på ett drastiskt sätt. 1 detta fall förkortas den teoretiska utbildningen med en halv termin, och man lägger på en ettårig arbetsplikt för alla som skall utbildas lill tandläkare. Om detta rättssäkerhetskrav säger nu utbildningsministern helt lakoniskt i sitt svar atl han inte kan ge mig något entydigt svar. "Jag vill dock betona", säger utbildningsministern, "att del är angeläget att tandvårdsreformen snabbt följs upp även på utbildningssidan." Delta får väl tolkas så att herr Zachrisson tycker det är viktigt atl få dessa ändringar genomförda så snabbt som möjligt. I klartext betyder alltså herr Zachrissons svar all de unga människor som i dag håller på att utbilda sig lill tandläkare utan all ha fåll säga sin mening skall påtvingas en ändrad siu-

dieordning som bl. a. innehåller arbelspliki. Är delta månne symtomatiskt för det reformarbete som pågår inom uibildningsdepariemenlet?

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Självfallet är del angeläget atl tandvårdsreformen tryggas också genom alt utbildningen följer med i den reformverksamhet som pågår. Men vad vi nu har gjort, herr Molin, är bara att se lill all vi inte förlorar tempo i reformarbetet. Vi vill så snabbt som möjligt skaffa oss det underlag som behövs. Det är vad vi nu har bett socialstyrelsen och kanslersämbelel att la fram. Sedan skall vi ta ställning till det. Självfallet skall socialstyrelsen och kanslersämbetet - det förväntar jag mig att socialstyrelsen och kanslersämbelel är medveina om - överlägga med resp. berörda parter, och självfallei skall vi efter det att underlaget kommit fram diskutera det med dem som är berörda. Jag förutsätter att vi under våren 1976 skall få möjligheter till ett sådant samtal.

Jag menar också att det är väsentligt att de som befinner sig i en utbildning får ordentlig information om vad som händer. Det ar klart alt man under en så lång utbildningstid som det här gäller kan behöva företa förändringar, men naturligtvis skall del i så fall ske under samråd med dem som är berörda.

Men jag vill samtidigt understryka det angelägna i all det inle blir ett sådant stopp i arbetet på att förverkliga tandvårdsreformen all del blir till nackdel för dem för vilka den är avsedd. Jag har ansett del angeläget att få ett så fullvärdigt underlag som möjligt för att i vår kunna göra den bedömningen.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om studieordningen för tandläkarstuderande

Herr MOLIN (fp):

Herr talman! Utbildningsministern försöker nu komma undan del faktum all regeringen vill genomföra en förändring i tandläkarutbildningen ulan alt ens höra de berörda genom all säga att del här gäller all la fram ett underlag för en reform. Så är det Ju inie. I propositionen -och det påminner också herr Zachrisson om i sitt svar - sägs det att regeringen har lagil ställning för atl en allmäntjänsigöring i folktandvården skall införas så snart som möjligt och att det skall ske genom en förändring av den gällande studieordningen. Utbildningsministern har genom sitt andra anförande bekräftat att detta har skett utan någon som helst remissbehandling.

LJniversiietskanslersämbetei tvingades till den extraordinära åtgärden att icke höra de odontologiska fakulteterna, och kanslersämbetet skrev att man förutsatte att regeringen skulle skicka ut förslaget på remiss i vanlig ordning. Studentkårerna hade väntal sig alt få förslaget på remiss.

Jag måste erkänna att jag. när jag ställde min fråga, trodde att den skulle besvaras ungefär samtidigt som remissbehandlingen pågick. Jag visste inte att vi skulle få en proposition som delvis redan innehöll svaret på min fråga.

Herr Zachrisson har sedan han blev chef för utbildningsdepartementet

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om de studerandes representation i regionala högskole-kommittéer

gjori en del underliga turer i remissbehandlingen - det gäller inte minst den parlamentariska beredningen om U 68. Men vi får verkligen hoppas atl det nu inte blir praxis alt man så totalt kör över de berörda alt de inie ens får en chans att säga sin mening. Med tanke på hur omvälvande förslaget är för de människor det berör är del någol av en rättssäkerhetsskandal alt man kan handla på del viset.

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Det är fel, herr Molin. De berörda parterna kommer både under det att utredningen pågår i verken och efter del alt dessa har tagit fram ett material att få en chans all yttra sig och delta i diskussionen om förslaget.

Herr MOLIN (Ip):

Herr talman! Jo, men regeringen har ju redan tagit ställning! Regeringen har redan tagit ställning för ett syslem där man förkortar grundutbildningen med en halv termin och efteråt lägger på ett års obligatorisk tjänstgöring inom folktandvården. Del är del vi diskuterar. Vad är del för mening med att låta de berörda komma in med sina remissynpunkter efter det att regeringen redan har bestämt sig? Är del här symtomatiskt för den grad av hänsyn till andras mening som man tar i utbildningsdepartementet? Är det så atl eftersom man ändå inte bryr sig om vad andra säger, så kan man lika gärna ta remissen efier del alt man har bestämt sig?

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om de studerandes representation i regionala högskolekommittéer

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för au besvara herr Svenssons i Malmö (vpk) den 21 oktober anmiilda fråga, 1975/76:42, och anförde:

Herr talman! Herr Svensson i Malmö har frågat mig om jag beträffande de regionala organisationskommittéerna för högskolereformen är beredd att initiera sådana förändringar i representationsprinciperna atl inte stora studerandegrupper blir orepresenterade i arbetet.

Vid val av studeranderepresentanter i kommittéer och liknande är del självfallet principiellt önskvärt atl frågan om representation så långt det är möjligt löses inom "studentrörelsens" ram i samverkan mellan berörda organisationer. Enligt min mening bör man alltså för nominering av stu-deranderepresenlanler i första hand förlita sig på de samarbetsorgan som finns för studentkårer (motsvarande).

I det aktuella fallet har vi-vänt oss till den största samarbetsorganisationen, Sveriges förenade studentkårer (SFS), och beil den att i samråd

med övriga centrala samarbetsorgan saml enskilda kårer, som inte medverkar i någol sådant organ, nominera studerandeföreträdare i samtliga sex regionala kommmitléer.

Jag har följt SFS:s förslag, som emellertid Umeå studentkår inle kunnal ansluta sig till. När, som i detta fall, berörda organisationer inte kan enas om ell förslag lill studeranderepresentant är en situation som den nu uppkomna oundviklig. Jag beklagar detta, men av de principiella skäl jag redovisat är jag inte beredd att initiera de av herr Svensson i Malmö önskade förändringarna i representationsprinciperna.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om de studerandes representation i regionala högskole-kommittéer

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag lackar för svaret. Vad det gäller är Ju inle bara att en hel studentkår utestängs från insyn i den konkreta utformningen av sina egna arbetsförhållanden. Del gäller också principerna för representation och representativitet över huvud laget i sådana här sammanhang.

En grundtanke i representativa system är att alla röster skall ha lika värde, med andra ord all representationen skall vara proportionell. En annan princip är representationens universalilet, dvs. att en berörd grupp eller valkorporation i sin helhet - eller någorlunda i sin helhet - skall kunna vara representerad. Man skall då inle utesluta delar av gruppen från rättigheter som åtnjuts av andra delar. Man skall inte vid t. ex. ett universitet låta studenterna där representeras av folk från en organisation som dessa studenter inte tillhör och inte vill tillhöra.

Gör man det, bryter man mot principen om demokratisk, likvärdig representation. Följden blir naturligtvis en dålig förankring av beslul och diskussioner hos de berörda. All överlåta människors räll atl vara representerade på en organisation som de inte lillhör är att införa ell slags korporativ princip. Vi känner sådana principer från bl. a. del tyska riket, och principens ursprung är inle oväntat av preussisk natur. Vi känner den t. ex. från tidigare förbundstyska regeringars metod atl låta särskilda reaktionära flyktingorganisationer offlciellt företräda alla flyktingars intressen, oavsett om dessa flyktingar delade organisationens politiska uppfattningar eller ej.

Nu har herr Zachrisson redogjort för sina principiella skäl, och jag skulle då vilja fråga: Är statsrådet anhängare av denna korporativa re-preseniationsprincip och tycker han - om vi ser det från en mer praktisk synpunkt - att del fortsatta organisationsarbetet exempelvis i Umeå hell får sakna förankring bland alla sluderande vid ett så stort universitet?

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Det är inte så att någon studentkår har utestängts. Vad som har skett i detta fall är alt en studentkår inte har kunnat komma överens om hur representationen skall se ul, och den har avstått från att delta i samarbelel när del gäller alt utse representanter. Jag beklagar det, men den erfarenhel vi har från allt fackligt arbete säger oss atl en sammanhållen facklig verksamhet är av utomordentligt stor betydelse.

2 Riksdagens protokoll 1975/76:13-14

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om de studerandes representation i regionala högskole-kommittéer

Herr Svensson i Malmö har en viss erfarenhet av vilka risker en splittring i den fackliga rörelsen har - att man låter olika grupper mer eller mindre la kål på varandra. Jag tror all del också i del studentfackliga arbetet är av utomordentligt stor betydelse att man har en sammanhållen facklig verksamhet. Jag vill inte medverka till en uppsplittring av den. Därför anser jag det angeläget att alla berörda parter försöker komma överens. Flera av de studentorganisationer som finns har också lyckals få en gemensam representation.

Det är ju inte bara i den regionala organisationskommitté det här är fråga om som arbetet bedrivs. En rad lokala arbetsgrupper har nu tillsatts, där studentkåren i Umeå, såvitt jag vet, fått en fullvärdig representation och därigenom också erhållit betydande möjligheter alt påverka arbetet i den regionala kommittén.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr lalman! Det är ingen här som har någonting emot herr Zachrissons principiella reflexioner rörande facklig enhet resp. facklig splittring. Men det handlar ju inte om detta, utan om huruvida politiska myndigheter skall ha rätl att blanda sig i de berördas sätt atl göra upp vilken typ av facklig organisation de vill ansluta sig lill. Skall politiska myndigheter ingripa för all framtvinga eller påverka siiuationen så, atl man får fördelar av att tillhöra en viss organisation jämfört med all tillhöra en annan? Skall ni blanda er i det fackliga arbetet? Det tycker Jag är en felaktig princip. Att ni gjort det har föranlett den här olyckliga situationen.

Den här representalionsprincipen som herr Zachrisson gör sig till tolk för har inle bara preussiska förebilder ulan även inhemska.

Den bekante riksdagsmannen i Grönköping herr Kröken i Kröken blev en gång anklagad för att han hade medverkat till att han skapat ett val-syslem som gynnade vissa partier. Herr Kröken i Kröken avvisade föraktfullt de anklagelserna genom alt säga all det bara var för människorna all rösta på de partier som var gynnade av valsystemet, så skulle de få sina fulla rättigheter och deras röster skulle få den avsedda tyngden.

Bortsett från det skämtsamma i delta inslag vill jag slutligen fråga: 1 den faktiska konkreta situation som nu uppstått och med det missnöje som finns bland studenterna vid ell stort universitet på grund av den ordning herr Zachrisson har valt tror då herr Zachrisson atl del är ägnat att gagna förtroendet för del fortsatta arbetet i den här saken atl del här tillståndet f&r bli såsom herr Zachrisson en gång bestämt?

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr lalman! Del är naturligtvis inte så, herr Svensson, all vi anser att vi skall lägga oss i vilken organisation en student vill tillhöra eller hur representativiteten skall se ut. Det är precis därför vi har valt den här metoden.

Vad herr Svensson förespråkar är atl regeringen skulle sitta och välja och vraka bland de olika kårerna och bestämma vilka som skall få sitta

i en sådan här kommitté. Vi har sagl till alla studenter atl de skall försöka göra upp om det här och hitta en gemensam representation. Det har man lyckals med på alla ställen utom i Umeå och Jag beklagar detta. Men därför all man har misslyckats med detta på ett enda ställe, så lycker Jag inte atl man skall gå in och genomföra några drastiska förändringar.

Sedan vill Jag upprepa alt jag tror atl den konkreta verksamhet, den direkta arbetsinsats som nu sker, i de lokala arbetsgrupper som regionkommittén har tillsatt ger ett utomordentligt utrymme för arbetsinsatser även för studentkåren i Umeå.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om ekonomiskt stöd för deltagande i konferensför vissa nationella minoriteter

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Nu har väl herr Zachrisson ändå fel när han säger all han inte har gått in och försökt påverka dem. Det måsle han varit medveten om hela liden all han har gjort. Om han har vall en viss representationsprincip med hänsyn lill de förhållanden som råder i Umeå måsle han ha vetat att det skulle väcka opposition och uppfattas som någonting som fick följder och skulle vara ogynnsamt för representativiteten vid det universitetet. Då måste man väl ändå säga att herr Zachrisson har gått in och valt denna representalionsprincip på ett sätt som har framkallat ett sådant resultat. Ni har alltså gått in och påverkat situationen på del sätt som jag sade. Ni visste alt det inte skulle lyckas.

Jag upprepar min fråga: Tror herr Zachrisson - med det som nu har skett och med den representalionsmetod som har valls-atl detta kommer atl väcka förtroende bland studentkårerna vid Umeå universitet, som kanske har det starkaste inslaget av studenter från arbetarklassen och inte minst har väldigt många sympatisörer lill herr Zachrissons eget parti?

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om ekonomiskt stöd för deltagande i konferens för vissa nationella minoriteter

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för atl besvara herr Lorentzons (vpk) den 22 okiober anmiilda fråga, 1975/76:45, och anförde:

Herr talman! Herr Lorenizon har frågat mig om jag vill medverka till en omprövning av frågan om ett svenskt ekonomiskt stöd lill ell nordiskt samedeltagande i världskonferensen för vissa nationella minoriteter.

Frågan om stöd till konferensen har aktualiserats i två sammanhang. I somras anslog samefonden 35 000 kr. till Nordiska samerådels svenska sektion för de svenska samernas dellagande i konferensen. Delta är alltså därigenom säkrat.

1 höst har samerådets svenska sektion begärt all regeringen skall stödja

Nr 13 konferensen med ett bidrag till konferensens arrangemangskosinader.

Torsdaeen den Frågan om stöd till en konferens av delta slag bör i första hand vara

30 oktober 1975 " '°' regeringen i det land där konferensen hålls.

Om ekonomiskt Herr LORENTZON (vpk):

stöd för deltagande Herr talman! Jag lackar utbildningsministern för svarei. Jag beklagar

i konferens för vissa dock dess negaliva innebörd.

nationella minori- Till saken hör all i november 1973 ägde en konferensrum påfolketingei

teter I Chrisliansborg i Köpenhamn mellan indianer och inuiis från Canada

saml grönländare och samer från de ire nordiska länderna angående gemensamma minoriieisproblem. Här blev man överens om all genomföra en världskonferens för auloklona minorileier. Denna världskonferens öppnades den 27 okiober i Canada och beräknas pågå under en vecka. Enligi uppgift beslår den svenska delegationen av tre samer. Utbildningsministerns svar stämmer med de uppgifter Jag redan fått att ur samefonden har anslagits 35 000 kr. för finansieringen av resekostnader och annat. Men dessa pengar är ju tagna ur samefonden; del är ju samernas egna pengar. Det gäller dock alt finansiera arrangemangen som är förenade med en dylik världskonferens. Enligt de uppgifter jag har fåll har både Danmark och Norge lämnat anslag vardera av storleksordningen 100 000 svenska kronor. Sverige har svarat nej. Man har inle angett skälen för avslaget lidigare. I dag ger utbildningsministern den motiveringen att det land där konferensen skall genomföras också skall svara för kostnaderna.

Givetvis är det av största intresse att nationella minoriteter i världen över som har likartade problem kan komma samman - inte minst med hänsyn lill rätten till land och vatten - och ges möjligheter all konferera och söka skapa ålgärder för all lösa många gånger svåra och angelägna problem.

Del gäller inie någon slörre summa i den svenska budgelen, om regeringen anslog 100 000 kr. som man gjort i Norge och Danmark enligt de uppgifter jag har. Men å andra sidan skulle del ha slor betydelse för de minoriteter det är fråga om att komma samman även i fonsätt-ningen. Ett avslag nu kan verka negativt på deras ställningstagande till att sammanträffa senare.

Jag skulle vilja hemställa till regeringen att man omprövar sitt beslul, även om konferensen i stort sett nu är genomförd.

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Jag tror som herr Lorenizon att det här i och för sig är en mycket angelägen konferens. Vi brukar när konferenser av detta slag äger rum i Sverige vara mycket generösa. Om motsvarande konferens skulle hållas i Sverige, skulle vi självfallet gå in med ett direkt anslag. Det är den praxis vi har.

I det här fallet är det så att den kanadensiska regeringen ända in i
20 det sista har varit tveksam om den skulle ställa sig bakom konferensen

genom all ge den stöd. Det har naturligtvis i det sammanhanget varit omöjligt enligt vår bedömning för den svenska regeringen atl gå in med ett slöd när icke värdlandets regering har varit beredd att ge ell sådant slöd. Det har alltså varil orsaken till vår bedömning.

Jag upprepar milt svar att jag anser att det i första hand är värdlandets regering som skall ge stöd ål konferenser av del här slaget.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Överläggningen var härmed slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att åierstående på föredragningslistan upptagna frågor skulle besvaras efter behandlingen av ulskottsbetänkanden.

§ 8 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1975/76:34 lill näringsuiskoiici

§ 9 Föredrogs och hänvisades

Motioner

1975/76:7 lill civilutskottel

1975/76:8 lill lagutskottet

§ 10 Föredrogs och bifölls interpellationsframsiällningen 1975/76:42.

§ 11 Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr CARLSSON i Vikmanshyltan (c):

Herr talman! Trygghet är ett återkommande tema i den politiska debatten. Del är en slor och väsentlig fråga för ett lands medborgare. Genom lagstiftning på en rad områden har trygghetsreformer genomförts.

Trygghet till arbeie och utkomst, skydd för inkomstbortfall vid arbetslöshet och sjukdom är väsentliga områden. Genom en vidgad sociallagstiftning söker vi åstadkomma trygghet för barnfamiljerna liksom för pensionärerna. Skol- och utbildningsfrågorna är ytterligare ett fält som har nära samband med tryggheten inför framtiden. Ylteriigare områden kan nämnas.

Trots hela denna utbyggnad av en rad reformer finner vi ändock områden där samhället misslyckats i sina strävanden all skapa trygghet och harmoni i tillvaron.

Vad som här avses är alkohol- och narkotikafrågorna, om vilka jag inte tvekar att säga alt de är vårt största sociala problem, vår mest svårlösta sociala fråga i detta nu.

Alkoholfrågan börjar också bli vår största socialmedicinska fråga. Till denna uppräkning skall också läggas alkoholens negativa roll i fråga om trafiksäkerheten.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Denna alkoholens skuldbörda i fråga om svårbemästrade samhällsproblem är väl känd. Vad som förvånar är alt dessa frågor inle ställts under debatt när vi vet vilket fruktansvärt smygande gift alkoholen ändock är.

"Kan Du konsten alt dricka rätt", möter oss frågan i en annonskampanj från det statliga systembolaget. På en dubbelsida i en av våra största fackförbundsiidningar gavs upplysningen atl det är, som det stod, systembolaget som gärna vill lära dig konsten atl dricka räll.

Avsikten är att läsaren av annonsen med slöd av en tabell skall kunna kolla sig själv och sina alkoholvanor, se hur stor veckokonsumtionen av alkohol är. Au del finns risker med den egna alkoholkonsumtionen framgår av att doktorn, som är avfotograferad i annonsen, med ledning av testresultet ger råd och anvisningar om hur man lämpligen bör umgås med "Kung alkohol" i fortsättningen.

Lagom till Folknykierhetens dag den 8 maj 1975 publicerade Svenska Bryggarföreningen en SIFO-undersökning där del konstaterades att "mellanöl dricks alltmer sällan bland ungdomen". Vid genomläsning av materialet framgick att detta var en sanning med stor modifikation. Man startar med mellanöl i lI-12-årsåldern för att sedan övergå lill starkare drycker. I åldersgruppen 14-15 år har 1971-1974 mellanölskonsumenterna minskat från 71 lill 59 %, vinkonsumenterna har gått ned från 66 till 62 %. Samtidigt har emellertid andelen av 14-15-åringarna som dricker sprit ökat från 33 % år 1971 till 41 % år 1974. Av det redovisade materialet framgår också att antalet storkonsumenter av mellanöl, vin och starksprit ökal kraftigt i dessa åldersgrupper.

Dessa båda exempel på alkoholkonsumtionens framfart är minst sagt skrämmande, om man vet något om del smygande, vanebildande gift som alkoholen är - del må sedan vara mellanöl, viner av olika slag eller starksprit.

Vilken är då egentligen situationen i fråga om alkoholkonsumtionen? Under en lång följd av år har den svenska alkoholkonsumtionen ökat med ca 5 % årligen. År 1974 blev ökningen 6 %.

Den totala konsumtionen av alkohol kom därmed upp i den högsta siffra som uppnåtts under hela 1900-talet - 7,43 liter 100 % alkohol per invånare över 15 år. Till detta skall också läggas konsumtionen av hem-tillverkat vin samt hembränningen, som lär vara omfattande, utan atl myndigheterna kommit lill rätta med denna olagliga hantering.

Utöver en ökad total alkoholkonsumtion har också en övergång skell till alkoholstarkare drycker, vilket är en logisk utveckling av en ökad alkoholkonsumtion.

En annan aspekt på denna utveckling är vad som kan förmodas ske under de närmaste åren framöver. Antag atl alkoholkonsumtionen ökar lika mycket varje år som under 1974 - ell inte alls orimligt antagande med hänsyn till ulvecklingen under lidigare år. Med en årlig ökningstakt av 6 % kommer 1974 års totala alkoholkonsumtion på 7,43 liter 100 % alkohol per invånare över 15 år alt 1986 ha ökat lill 14,95 liter - en

fördubbling av konsumtionen på 12 år.

Den norske alkoholforskaren Ole Jörgen Skog, verksam vid norska statens institut för alkoholforskning, har i en tidskriftsartikel på grundval av ell nytt norskt material kommii fram lill alt en fördubbling av den totala alkoholkonsumtionen leder till en fyrdubbling av antalet storkonsumenter av alkohol. De norska resultaten stöds av data från både Frankrike och Canada.

Del finns därför starka skäl atl anta att samma sak kommer atl ske i Sverige under förutsättning av en fördubbling av alkoholkonsumtionen.

Socialstyrelsens chef har hävdat alt antalet alkoholskadade i Sverige f n. uppgår till mellan 200 000 och 300 000 personer. Om ulvecklingen av ökad alkoholkonsumtion fortsätter i samma takt som 1974 skulle del alltså innebära all Sverige år 1986 kommer alt ha ca en miljon alkoholskadade personer. En miljon alkoholskadade om tolv år - detta borde innebära en allvarlig tankeställare. Del är inte bara sjukvårdsapparaten som kollapsar - hela samhället kommer i olag.

Kan ansvariga politiker slå handfallna länge lill inför vad som håller på alt ske? Katastrofen väntar bakom nästa kurva.

Det finns uppgifter om atl en sjättedel av vårdplatserna på våra sjukhus redan nu tas i anspråk av patienter med alkoholskador - att 50 % av intagningarna lill psykiatrisk vård beror på alkoholbesvär. I Stockholms landsting har nyligen tagits fram ett material om dödlighet och överdödlighet där "skrumplever" toppar listan för samtliga dödsorsaker. Och del är endast en av de många dödsorsaker som beror på alkoholmissbruk. Av trafikolyckor med dödlig utgång har en tredjedel samband med al-koholförläring.

Att kostnaderna försjukvården ständigt stiger och att sjukvårdsbehovet ökar är till väsentlig del beroende av alkoholsjukdomar. Ingen är född med sådan sjukdom.

Riskerna med asbesten som cancerframkallande har skakat oss alla, inle minst denna sommar. Vi är alla ense om angelägenheten av riskfria, bra arbetsmiljöer.

Sanningen är dock den atl riskerna för lungcancer på grund av cigarettrökning är mångdubbelt slörre. Och ännu farligare för hälsan är alkoholen med sin smygande påverkan, denna alkohol som är orsaken till några tusental dödsfall per år. Listan över alkoholens roll som för-giflare och känsloavirubbare kan göras lång. Den kan fullständigas med den nedbrytande roll alkoholen har för individ, hem och familj och för samhället. Vi vet att var tionde person får och har problem med spriten. Var och en som använder någon form av alkohol, öl, vin eller starksprit, löper risker i delta avseende. Den miljöfara och den hälsofara som är förenad med alkoholen borde allmänheten upplysas om. Med en ökad alkoholkonsumtion ökar alkholskadorna, som Jag redan redovisat.

Del förfiutna är framtidens bästa lärare, har del sagts. Det förfiutna visar, att ur ett allmänt bruk av sprit följde förfallet och förnedringen av del sant mänskliga. Ur denna verklighet växte folkrörelserna - nyk-

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

lerheisrörelsen - fram som en proteströrelse mot del bestående, ./Ö/- en helnykter livsstil. Nykterhetsrörelsens betydelse för land och folk torde vara välkänd för alla.

År 1975 ärett märkesår, i fiera avseenden. Folknykierhetens dag, denna manifestation på en alkoholfri livsföring, firades för femtionde gången.

Del är 20 år sedan motboken avskaffades och 10 år sedan mellanölet infördes. Spåren av motbokens avskaffande och mellanölels införande är skrämmande.

1975, det är det år då vi får uppgifter om en högre alkoholförbrukning än någonsin under hela 1900-talel.

1975 är del år då centerns riksstämma återigen uttalar sig för att mellanölet skall bort från detaljhandeln.

1975 är också det år då den socialdemokratiska partikongressen under "glam och skratt", för all citera en socialdemokratisk skribent, beslöt atl varje kommun i jämlikhetens tecken skall ha en egen sysiembo-lagsbuiik.

Herr talman! År 1975 - borde det inte bli det år då vi tar oss samman för att hejda och tränga tillbaka den alltmer ökande spritfioden? Ur mil-jövårdssynpunki, med hänsyn lill social- och sjukvårdens begränsade resurser, för barnens, för hemmens skull - för våra framlida möjligheter - är della en slor och viktig fråga. Alkoholfrågan är, som jag framhållit inledningsvis, vårt största sociala problem i dagens samhälle.

Jag inledde med att lala om tryggheten i tillvaron. Varken den som drabbats av alkoholbegäret eller hans omgivning känner någon trygghet. Och vilken frihet har den som till händer och fötter är bunden av sitt alkohol- och narkotikabegär, utsatt för den viljelivets nedbrytning som detta innebär?

Hur hjälper vi fiickan och pojken som redan vid 11-12 års ålder börjat dricka mellanöl, som vid 14 15 års ålder övergått lill starksprit, som blivit offer för alkoholgiftel? Hur skall de finna vägar till personlig frihet, till trygghet och harmoni i tillvaron? Vardagen visar den kalla verkligheten bakom del siffermaterial jag här anfört. Jag är rädd och skakad över vad vi upplever i dag. Och Jag har ställt frågan: Vilken blir våra barns och barnbarns framtid? Del är vad det til syvende og sidsi gäller.

Jag har ibland frågat mig, med hänsyn lill den ulveckling vi har: Behöver vi inle en ny väckelse? En ökad alkoholanvändning för med sig ell vårdbehov som varken sjukvården eller socialvården kan klara. Hur länge kan i den allmänna flathetens tecken opinionsbildarna och politikerna, vi i Sveriges riksdag, vänta med att angripa alkoholproblemet? Atl lala om att bekämpa alkoholmissbruket och förhindra alkoholskador är tomma ord så länge man inle vågar ta krafttag mot alkoholbruket och bryta med alkoholseden.

Här behövs också nykterhetsrörelsen, män och kvinnor som med sina insatser stärker den alkoholfria sektorn i samhället. En helnykter livsstil är också solidaritet med den medvandrare som önskar och behöver ett stöd för en bättre hälsa - för en alkoholfri miljö. Folkhälsan, såväl fysiskt

som psykiskt, skulle främjas av en ökad helnykterhet, en livsföring ulan alkohol och andra siimulaniia.

Alkoholbruket har för många människor blivit en väg att drömma sig bort från verkligheten. Här har folkrörelserna, nykterhetsrörelsen, en stor uppgift inför framtiden genom att främja personlighelslivei hos varje medborgare. I folkrörelsernas ungdom var det en väsentlig uppgift all för varje enskild människa finna vägen till ett rikare kulturliv. Folkuppfostran och helnykterhet gick hand i hand. Det gäller också anno 1975.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

.Allmänpolitisk debatt

1 detta anförande instämde herrar Persson i Heden, Bödesson i Fal köping, Fågelsbo och Magnusson i Nennesholm (samtliga c).

Herr BLOMKVIST (s):

Herr lalman! Alla är vi medvetna om att induslrisamhälleis omvandling genom teknisk förnyelse inte bara har medfört en höjd materiell levnadsstandard för människorna. Tvärtom har den många gånger inneburit ökade klyftor mellan människor boende i regioner med jord-och skogsbruk. Strukturrationaliseringen inom dessa basnäringar har samtidigt medfört, att samhället fått ta ett ökat ansvar för arbetets fördelning i hela landet och för all skapa nya jobb.

Genom den aktiva lokaliseringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken har man sökt utjämna skillnaderna för sysselsättningen mellan olika delar av landet samt mellan män och kvinnor. Vi kan i dag också inregistrera resultaten av de löpande insatserna inom närings-, regional- och arbetsmarknadspolitiken och även dra lärdomar av hur sysselsäilningsskapande ålgärder bör utformas i framtiden.

Genom den förda politiken har samhället lyckals stoppa den negaliva befolkningsutvecklingen i exempelvis Norrlandslänen. Vi kan vidare notera, att flertalet skogslän kunnal öka sin folkmängd nästan varje år sedan 1970. De har t. o. m. haft inflyiiningsöverskotl under första hälften av detta år.

Men det krävs med säkerhet ett mycket hårt och skickligt arbete under de närmaste åren för att kunna bevara de nu uppnådda resultaten. Tyvärr får vi även i fortsättningen räkna med en fortsatt omvandling av skogslänens näringsliv, bl. a. i form av minskad sysselsättning inom jord- och skogsbruk. Denna utveckling kommer i sin tur att påverka sysselsättningen och tryggheten för länsinvånarna. Del kommer därför att krävas fortsatta regionalpolitiska åtgärder för att klara sysselsättningen i skogslänen.

Herr talman! Den pågående utvecklingen inom vissa betydelsefulla delar av näringslivet ställer även krav på ökad regionalpolitik och annan arbetsmarknadspolitik ulanför det norra stödområdet.

Ett område där del med säkerhet krävs stora regionalpolitiska insatser är Västsverige. Jag är nämligen övertygad om alt de aktuella strukturproblem som präglar viktiga delar av denna regions näringsliv, med ett

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

växande siarkl iniernalionellt beroende, kräver samordnade samhälleliga närings- och regionalpolitiska insatser.

Det är inle svårt atl peka ut några sådana områden där insatser måste göras för att förbättra människornas levnadsbetingelser och tillgodose de behov som kommer all leda till ökad sysselsättning. Låt mig t. ex. peka på den i Boråsregionen dominerande tekoindustrin, .som är hårt utsatt, den allvarliga varvskrisen i Göteborgsregionen, nedläggningen av konservinduslrin i Strömstad, väslkustfiskarnas besvärliga situation, nedläggningen av glastillverkningen vid Surle glasbruk, oron i Vänersborg i samband med den statliga utredningens förslag rörande televerkels verk-stadsrörelse, den hotade sysselsättningen i Hällekis, obalansen på arbetsmarknaden i Dalsland saml den beslående ensidigheten på arbetsmarknaden inom exempelvis mitt hemlän, där flera kommuner har betydande svårigheter att sysselsätta den kvinnliga arbetskraften.

I länsstyrelsens förslag till regionalpolitiskt handlingsprogram för Göteborgs och Bohus län har man kraftigt understrukit att Göteborgsregionen har en hell annorlunda struktur än exempelvis Stockholmsregionen och att de styrfunktioner som karakteriserar storstadsregionerna är dåligt utvecklade i Göteborg. 1 programmet pekar man bl. a. på alt regionen, med sin ensidigt tunga industristruktur, har väsentligt annorlunda näringsliv. Den differentierade sysselsättning som man brukar förknippa med storstäderna finns heller inte i Göteborg.

Jag delar helt och fullt länsstyrelsens uppfattning. Detta förhållande beror bl. a. på atl arbeismarknaden i Västsverige har en myckel låg andel sysselsatta inom den offentliga sektorn. I förhållande till riket i övrigt har denna region en överrepresentation av varuproducerande företag och en motsvarande underrepresentation för den offentliga sektorn och andra tjänsteproducerande verksamheter.

Ser jag här exempelvis på mitt eget hemlän finner Jag att obalanserna inom länets näringsliv medför att omkring 3 000 färre eftergymnasialt utbildade är sysselsatta i länet än i riket för övrigt.

Del framgår också av länsprogrammen att länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län. Älvsborgs län och Skaraborgs län kräver samordnade samhälleliga stödåtgärder för att komma till rätta med de påtalade obalanserna på arbetsmarknaden i den västsvenska regionen för att därmed skapa en mera balanserad regional expansion.

1 ett anförande vid SAP-kongressen framhöll LO:s ordförande Gunnar Nilsson bl. a. följande: "Jag tycker alt vi har ett utmärkt exempel på vad en folklig planering kan innebära i Länsplan 74. Bara från vårt håll dellog lusentals fackliga företrädare. Med sina praktiskt grundade erfarenheter har de givit en rad realistiska och tungt vägande bidrag till länsplaneringen. Troligen är Länsplan 74 det mest decentraliserade plansystem som genomförts i hela världen. Den regionala planeringen utgör kärnan i sysselsättningsplaneringen."

Ja, Gunnar Nilsson har naturligtvis rätl. Han har här gett en riktig och rättvisande beskrivning över fackföreningsrörelsens insatser vid be-

handlingen av Länsplan 74.

Jag vill gärna här säga atl de lokala FCO-grupperna, liksom de fackliga länsgrupperna inom exempelvis Väsisveriges FCO-disirikt, på ett värdefullt säll genomfört arbetet med länsprogrammen. 1 sina remissvar har dessa fackliga grupper föreslagit en nödviindig ökning av de regionalpoliiiska medlen inom regionen. Enligt deras mening måste ambitionen vara atl utveckla stabila lokala arbetsmarknader i Västsverige, som ger ett bättre differentierat sysselsättningsutbud. Med hänsyn till utvecklingstendenserna ställer man här också krav på en kraftig utbyggnad av tjänsteproduktionen. Det är därför angeläget att människorna i den västsvenska regionen kan erbjudas en arbetsmarknad av samma kvalitet i fråga om differentiering som landet i övrigt.

I direktiven till den av regeringen tillsatta sysselsättningsulredningen har arbetsmarknadsministern bl. a. uttalat:

"Länsplanering 1974-- kommer sålunda att vara av betydande värde

för alt bedöma vilka krav på den allmänna sysselsättningspolitiken, som fullföljandet av de regionalpolitiska riktlinjerna ställer. Det bör ankomma på utredningen alt göra en sådan bedömning."

Det är tillfredsställande att Länsplan 74 blir föremål för en sådan ingående behandling av utredningen, men med tanke på de aktuella problemen i en del regioner- bl. a., som jag här har påtalat, i den västsvenska - vore del värdefullt att under den närmaste framtiden kanalisera viktiga regionalpolitiska förslag lill beslut och handling.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr FÅGELSBO (c):

Herr talman! Någon direkt uppdelning i ämnesområden förekommer inle vid denna allmänpolitiska debatt, men gårdagen dominerades i mycket stor utsträckning av ekonomiska frågor; jag vet inte hur många gånger ordet infiation nämndes från denna talarstol. I mitt inlägg tänkte jag något återknyta till den debatt som fördes i går.

Riksdagens finansutskott reste omedelbart efter midsommar på en studieresa lill USA. Där sammanträffade utskottet med företrädare för Världsbanken, Internationella valutafonden och USA:s motsvarighet lill vår riksbank. Då finansutskottet besökte finansministeriet presenterades en bild av det ekonomiska läget i USA. Arbetslösheten var över 9 %, och man såg allvarligt på inflationen. När det gällde hur man bedömde den framtida konjunkturutvecklingen uttalades en viss försiktig optimism, och man gjorde väl klart för oss alt man ansåg sig ha passerat svackan och vara på väg uppåt igen.

Från svenskl håll ställdes frågan vad man i dag bedömde som det allvarligaste problemet i USA. Vi hade väl väntat oss atl svaret skulle bli att det var den höga arbetslösheten, men det blev alt det var den snabba inflationsutvecklingen. Man förklarade detta med au man ansåg all inflationen var roten lill andra besvärligheter i samhället, då naturligtvis också lill den höga arbetslösheten.

Vi frågade också vad man bedömde som mer normal arbetslöshet -

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

om Jag får uttrycka mig på detta något cyniska sätl, som det sades här i kammaren i går. Svaret blev atl man i USA ansåg alt en normal arbetslöshel låg mellan 4 och 5 %. Dessa procentsiffror då det gäller arbetslöshet var ju chockerande för oss. Vi talade om, all Sveriges arbetslöshet vid vårt besök var något under 2 %, även om beräkningsgrunderna kan vara någol olikartade och kanske inte helt Jämförbara. Del sades Ju även här i går i debatten att arbetslösheten nu låg på ungefär samma nivå - dvs. den som jag här har anfört.

Inflationsutvecklingen i vårt land har internationellt sett under 1974 legat på en Jämförelsevis hyfsad nivå. I början av 1974 var ju tongångarna mycket pessimistiska i vårt land på grund av den då allt överskuggande oljekrisen och de konsekvenser den skulle få för vårt land. Vi vet vilket underskott den också förde med sig i bytesbalansen. Men vi hade i viss mån tur genom atl exportpriserna på bl. a. våra skogsprodukter var mycket goda. Detta kompenserade oss så att vi fick in valuta för atl betala de ökade oljeräkningarna. Men vi måste i alla fall ul på den internationella lånemarknaden. Om samhälleliga organ eller näringslivet lånar inom landet, då lånar vi, kan man säga, i viss mån av oss själva. Atl man under någon tid går ut på den internationella lånemarknaden kan väl också vara försvarligt. Om det sker lill investeringar i produktionsapparaten kan man t. o. m. anse alt det vid vissa tillfällen är rikligt. Men tydligen blir inte della någon engångsföreteelse. Som budgetutfallet och bytesbalansen nu är så blir del tydligen nödvändigt att fortsätta även under innevarande och kanske även nästa budgetår. Då blir det allvarligt, för man skall naturligtvis betala ränta på dessa lån, och de skall amorteras på relativt kort lid.

Om vi kan skylla på all infiationsutvecklingen i vårt land under föregående år varit i viss mån importerad, så är del nuvarande läget annorlunda. Nu får vi väl la på oss ansvaret att vi själva är kockar i mycket stor utsträckning. Alla borde väl nu vara nöjda när vi varit så frikostiga i lönehänseende. Men är det egentligen så? Inle har Jag mött den attityden hos många, utan tvärtom börjar eftertankens kränka blekhet att bli mer och mer påtaglig. Är det nödvändigt med så stora prishöjningar? Det är en fråga som man hör ställas. Ja, det var faktiskt ingen manna som föll från himlen. Vi måste också själva vara med och betala de ökade kostnader som lönerörelsen har fört med sig. Jag missunnar ingen i vårt land att få löneförbättring - om det verkligen nu också blev förbättring. Men är det inte en chimär i mycket stor utsträckning? Vår finansminister, som de allra fiesta i landet värdesätter i hög grad, sade då infiationsutvecklingen diskuterades i slutet av 1960-talei alt en inflation på 3 ä 4 % skulle vi nog få lära oss att leva med. Men herr Strängs förutsägelser i del fallet håller inle alls i dag. Vi börjar Ju gå i toppen av inflalionsligan inom OECD: i dag är vi faktiskt nr 5 från toppen.

Alt det s. k. hushållssparandet ökar då det genom inflationen blir en negaliv ränteutveckling kan väl synas litet egendomligt och svårt all förklara. Trots allt lal om motsatsen så finns det tydligen en känsla för

sparande hos många. Delvis beror det säkert också på del fördubblade avdrag för ränteinkomster som genom de borgerligas agerande beslutats här i riksdagen.

Annars är det jakt efter realvärden som aldrig förr. Det skrämmande är alt fler och fler lar för givet att inflaiionen bara kommer att fortsätta. Talesättet är hos många som köper en realtillgång till ett högt pris: Det dröjer inle länge förrän inflaiionen hinner ifatt det pris som Jag i dag betalat. Vi ser hur prisutvecklingen är på villamarknaden. Det verkar som om det inte där heller fanns någon övre gräns. Ränteavdragen skall ge skaitekompensalion och på detta sätt skall man klara, som jag tycker, alltför höga boendekostnader. Samma är förhållandel då del gällerjord-bruk. De nya taxeringsvärdena innebar en stor höjning jämfört med de tidigare. Men hur är det i dag? Försäljningspriserna blir i vissa fall både två och tre gånger högre än de nya taxeringsvärdena. Hur skall unga lantbrukare som saknar nämnvärt kapital kunna vara med och konkurrera då? Många har kanske pengar från annan verksamhet eller efter försäljning av lantbruk invid tätort. Men det är inte bara enskilda som måste ha förvärvstillstånd för ett jordbruksköp som betalar dessa överpriser, ulan staten själv genom domänverket bidrar till de prishöjande effekterna på lantbruk. Jag har ett exempel på all priset varil fem gånger det nya taxeringsvärdet, där domänverket varit köpare.

Riksbankschefen har nu höjt ett varnande finger mot den lek med elden som vi håller på med i vårt lands ekonomi - han gjorde det vid ell bankmöle i förra veckan. Han sade atl del som ägde rum under den senaste lönerörelsen får inte upprepas. Vår konkurrenskraft, sade herr Wickman, kommer då alt försvagas. Vi får inle tro alt alla goda krafier skall lägga allt lill rälla i den högkonjunktur som många väntar skall komma under nästa år, åtminstone under dess senare del.

Löneutvecklingen får inte vara fastställd innan lönerörelsen börjat, sade riksbankschefen vid detta bankmöte. Ingen behöver väl, herr lalman, missta sig på vilken som var adressaten för delta uttalande.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr TURESSON (m):

Herr lalman! Vid Värmdö kommunfullmäktiges sammanträde den 29 i förra månaden antogs ett remissyttrande med anledning av bostadsdepartementets förslag till lagstiftning om påföljder vid olovligt byggande. Värmdö kommunfullmäktige ansåg att den föreslagna lagstiftningen borde skärpas ytterligare. Man föreslog att där olovligt byggande skett inom område med strandskyddsbestämmelser skulle fastigheten efter åtal och dom härom "övergå i kommunal ägo". Mot beslutel reserverade sig lyvärr endasi fullmäkiiges moderala ledamöier. Vid förfrågan hos kommunal-förvaliningen i Värmdö har upplysls all med uiiryckei "övergå i kommunal ägo" menas att fastigheten skall konfiskeras.

En sådan påföljd skulle enligt min mening vara helt orimlig. Den skulle på ett uppseendeväckande sätt strida mot den västerländska rättsprincipen alt man inte skall bruka större våld än nöden kräver. Och jag tror inte

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

alt en så grotesk lanke skulle ha kunnat slå rot i civiliserade människors hjärnor, om inle äganderättsbegreppet i vårt land under det senaste årtiondet genom en mängd lagstiftningsåtgärder blivit så uppluckrat och urgröpt. Skyddet för ägandet av såväl fast som lös egendom var länge en självklar uppgift för rättssamhället. I dag betraktas det som lika självklart atl samhället skall ha rätt alt utan något aktuellt behov och mot oskäligt låg ersättning tvångsvis kunna la ifrån ägaren hans mark. Del senasie steget i denna från rätlsskyddssynpunkt negaliva utveckling är konfiskalionsförslagel från Värmdö.

Jag vågar påstå att en majoritet av människorna i vårt land alltjämt anser att samhällets värn om äganderätten är av grundläggande betydelse för den enskilda människans trygghet och valfrihet. Hur har då den utveckling som ägt rum i vårt land kunnal ske? Ja, del måste vara en följd av atl riksdagsmajoriteien i dessa frågor - liksom i flera andra -är betydligt radikalare än ledamöternas uppdragsgivare, dvs. väljarna. Moderata samlingspartiets riksdagsgrupp har dock inle följt med i svängarna. Vi har konsekvent försökt stoppa alla steg på vägen mot ett från äganderättssynpunkt socialistiskt samhälle. Vi har inte velat medverka till smygsocialiseringen i vårt samhälle.

Men det är enligt vår moderala mening inle tillräckligt atl bara här i riksdagen bekämpa de socialiseringsbefrämjande förslagen. Del ligger i hundra tusentals markägares intresse att någon också bevakar tillämpningen av de tvångs- och förbudslagar, som ger administration och tjänstemän mer och mer makl och de enskilda människorna mindre och mindre självbesiämmande och irygghei. Del kan gälla lillämpningen av inlösenreglerna i expropriaiionslag och fasiighelsbildningslag, av lagregler om byggnadsräll, markanvändning och planfrågor och mycket annal. Vi ser det som en mycket viktig uppgift all utöva den vakthållningen genom moderala förtroendevalda på alla nivåer. Vi märker också au denna ambition uppskattas av allt flera människor tillhörande alla partier.

Även innehållet i ett annal i dagarna avgivet remissyttrande är värt atl uppmärksamma som ett uttryck för en socialistisk viljeinriktning, som Jag är övertygad om saknar slöd av folkmajoriteten. Jag syftar på LO:s famösa förslag om ett lolall samhällsöverlagande av all enskill ägd mark. Om delta förslag genomfördes skulle alltså i en framtid ingen svensk längre få känna den trygghet och tillfredsställelse som följer med vetskapen om au äga den jord han brukar eller den mark som det egna hemmet slår på. För tillfället är väl LO;s förslag om total marksocialisering lagt på is. Det är ju val om elva månader. Statsministern log avstånd från det i gårdagens deball. Herr Fälldin sade också bestäml nej lill marksocialisering. All moderala samlingspartiei säger lika besiämi nej är så självklart all jag inte behöver ägna många ord åt det. Vi har Ju som jag nyss erinrade om alltid slagit vakt om skyddet av äganderätten, och vi kommer atl göra det även i fortsättningen. Men många gånger, alltför många, har vi fått kämpa ensamma på äganderättens försvarsbarrikad. Inför LO:s angrepp har nu tydligen försvarsviljan stärkts, och faran är

kanske över för den här gången. Men den kan komma tillbaka.

I går fick riksdagen ett nytt förslag till inskränkning i fastighetsägares rätt atl förfoga över sin egendom. I proposiiionen 33 föreslås sålunda att förvärv av hyresfastighet skall göras beroende av tillstånd av hyresnämnd. Syftet sägs vara att förebygga spekulation i hyresfastigheter samt alt hindra atl personer, som anses olämpliga all förvalla hyresfastigheter, förvärvar sådana.

Om de uppgifter som vid några tillfällen synts i kvällspressen är rikliga, har det uppenbarligen här i Stockholm förekommit kortsiktiga spekulationsaffärer med kraftigt höjda fastighetspriser som följd. Enligt samma källor har det också hänt att även kanslihuset närstående snabbt kammat hem betydande vinster på sådana affärer.

Jag avser självfallet inle finansministern. Men om del här förslaget varit lag för några år sedan skulle alltså hyresnämnden haft atl pröva om herr Sträng var lärriplig att äga och förvalla ett hus i Gamla stan. Vad vet hyresnämnden om det?

Jag tror inte att det finns anledning för någon här i kammaren atl försvara sådana korta men vinstgivande fastighetsaffärer, som på ett konstlat sätl driver upp hyresnivån. Moderala samlingspartiet vill i vart fall inte göra del. Men det nu framlagda förslaget att för förvärv av hyresfastighet kräva tillstånd av hyresnämnd är ändå helt oacceptabelt. Del skulle alltför lätt kunna ge för stort utrymme för godtycke vid till-lämpningen. Hyresnämndens bedömning måste bli alltför subjektiv för att kunna tillgodose även elementära krav på rättssäkerhet.

Jag skulle vilja fråga propositionsförfattaren om han verkligen menar alt del är självklart atl s. k. allmännyttiga bostadsföretag alla gånger är lämpliga förvaltare av hyresfastigheter? Han anser tydligen del efiersom de enligt propositionen inte skall behöva söka förvärvslillslånd. Del finns dock uppseendeväckande exempel på motsatsen. Svenska Bostäders hus-affärer i Stockholmsområdet är ell, men ett bra exempel på hur det inte bör gå till.

Ett av 1974 års riksmötes sista beslul gällde ändringar i naturvårdslagen. Därigenom infördes bl. a. ett generellt strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag. Område som anses uppenbarligen sakna betydelse för bad och friluftsliv kan genom särskilt beslul av länsstyrelsen undantas från att omfattas av slrandskydd.

I debatten hävdades från oppositionens sida alt del finns mycket stora strandområden som inte är lämpliga för rörligt friluftsliv, men som i vissa fall kan användas för fritidsbebyggelse. Det föreslagna generella strandskyddel ansågs därför olämpligt.

Erfarenheterna från den lid som gått efter lagändringens ikraftträdande tyder på att länsstyrelserna i många fall endast medgivit obetydliga undanlag. Delta är ur många synpunkter beklagligt. Vi har bl. a. i delta lands stora glesbygder väldigt många sjöar som ligger avlägset långt uppe i skogarna, dit inga andra än markägare och skogsfolk beger sig. Strandskyddet innebär i sådana fall - och naturligtvis också i många andra

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

fall - en hell onödig inskränkning i markägarnas förfoganderätt; det hindrar dem och deras familjemedlemmar au ulan onödiga kostnader få en tomtplats till ett fritidshus, och del skapar besvär och irritation, byråkratiskt krångel och orättvisor.

En översyn av lagens tillämpning kommer därför att krävas, inte bara av oss som här i riksdagen representerar oppositionen mot marksocialiseringen ulan också av en växande skara runt om i vårt land. Detta gäller för övrigt alla de områden, där inskränkningar i förfogandel saknar förankring hos folkets flertal. Allt fler människor har nämligen nu fått kontakt med den nya marklagstiftningen i tillämpningen, och deras krav på större valfrihet, men minskal krångel, minskad byråkrati och minskal tjänstemannavälde, ökar i styrka allteftersom tiden går. Allt fler blir missnöjda, för att nu inte använda ett starkare och mera uttrycksfullt ord.

Herr DANELL (m):

Herr talman! Det har gåll snart ell år sedan riksdagen log beslutet om den nya bostadspolitiken. Förhoppningarna var stora inför del beslutet, och många frågor hade skjulils upp i avvaktan på det. Besvikelserna blev emellertid många när proposiiionen 1974:150 lades fram - flera olika intressegrupper på bostadsmarknaden gav uttryck för della. Trots allt kom en del större ändringar lill slånd. Några var vi moderater med på, några kritiserade vi, några har vi följt upp ytterligare under vårens riksmöte.

Den stora frågan, som behandlades i bostadsdebatten för snart ett år sedan, var finansieringssystemet. Vi tyckte det var bra att bli av med det gamla förkättrade parilelslånesysiemet. Vi hade dock hoppals på atl få ett ännu renare finansieringssystem. Vi beklagade att det blev ett system som klart och tydligt visade att vi politiker tydligen inte skall våga visa hyresgäster och andra vad deras boende verkligen kostar. Vi tycks inte våga visa upp notan, och del tror vi moderater är farligt på delta område som på så många andra områden. När vi faktiskt satsar upp emot 5 miljarder kronor och kanske mer än del på bosladspoliiikens område lycker vi att svenska folket bör vara medvetet om att det kanske många gånger betalar bara halva sin egen boendekostnad. Vi menade då att den högskatiepoliiik som bedrivs här i landet och den oerhörda satsningen på byråkrati och detaljreglering på bostadsmarknaden gör att vi får ett system som är svåröverskådligt och dyrt. Vi har ett år efter bostadsdebatten ingen anledning alt ändra uppfattning på den punkten.

En annan profilskapande debatt som satte i gång i och med att vi skulle ta det stora bostadsbeslutet förra året var den s. k. neutraliteten mellan olika boendeformer. Vi moderater uttalade då och har fortfarande den uppfattningen att det inte finns någon anledning all minska möjligheterna för dem med vanliga och mindre inkomster att också få valfrihet på bostadsmarknaden. Man kan därför inte driva neutraliietsde-batten på del sätt som många socialdemokrater gör, nämligen alt till

varje pris finna nya former för all försöka jaga bort befintliga avdrag och andra fördelar för exempelvis småhusägarna. Vi har haft en vildvuxen debatt på sistone, där framträdande socialdemokrater här i Stockholm och hyresgäströrelsen genom sitt organ Vår Bostad gång på gång har talat om "de rikas hem". Med delta menar de att småhusboendet skulle vara något för de rika. Det visar brist på förmåga all se verkligheten. Inte minst i Stockholmsområdet finns mängder av möjligheter att studera hur många människor med små och medelstora inkomster verkligen har kunnal få valfrihet mellan att bo i markbostad eller i flerfamiljshus. Del är detta vi vill eftersträva.

Sedan har det sagts atl den lottning som skedde vid riksmötet i våras var ell försök - som också lyckades - av borgerligheten att ta bort den utjämning som bosiadsbeslulet förra året åstadkom. Ett sådant påslående är i grunden fel, eftersom del med all önskvärd tydlighet framgår av propositionen om bostadspolitiken atl del inte var meningen atl de höjda taxeringsvärdena skulle innebära en avsevärd skattebelastning på småhusfolket. Del var självklart, så som vi då diskuterade frågorna, alt vi politiker skulle åtgärda de höjda taxeringsvärdena så att det inle skulle bli dramatiskt negativa förändringar för småhusfolket.

Nu ville inte regeringen gå lika långt som de borgerliga partierna. Det var helt enkelt en fråga om rättvisa och att följa upp givna löften under hösten 1974 som resulterade i en så pass lycklig lottning. Neutralitets-debatten fortsätter således och har knappast blivit avslutad i och med förra årets bosladsproposition. Dessutom skall man i del här sammanhanget vara medveten om de enorma orättvisor som finns när det gäller fastställande av taxeringsvärdena. Del kan faktiskt vara så att normalstora småhus i det här landei beroende på var de ligger någonstans, med exakt samma sloriek och med exakt samma standard saml i övrigt helt likvärdiga, visar hundratusentals kronors skillnad i taxeringsvärde och därmed tusentals kronors skillnad i skallebelastning. Den orättvisan måste vi på någol sätt bli av med.

Vi moderater uttalar att vi skall följa efterfrågan i byggandet. Bygg som folk vill bo. Svårare än så skall del inle behöva vara, och del skall vi politiker rätta oss efter och därmed också lämna eventuella idépolitiska övertygelser om all bygga på ett annat sätt. Vi kan naturligtvis konstatera med en viss glädje att socialdemokratin bytt uppfattning i de här frågorna och numera gärna lalar om atl följa efterfrågan. Del kan också i och för sig se ul så i dag då två tredjedelar av all nybyggnad satsas på småhus. Men då skall vi också vela alt del sker en radikal nedskärning av det totala bostadsbyggandet i det här landei. Det är fortfarande långt långt kvar till den situation då vi verkligen har uppfyllt efterfrågan och behoven på bostadsmarknaden och till dess vi har en rimlig balans.

I det här sammanhanget kan man fundera över vad den socialdemokratiska partikongressen egentligen tycker i de här frågorna. Partikongressen fick ett partistyreLseförslag, där man bl. a. uttalande: "Bostäderna skall fördelas på olika hus och lägenhetstyper i överensstämmelse med

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

3 Riksdagens protokoll 1975/76:13-14

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

konsumenternas önskemål." Del sista ordet ändrade kongressen till "behov". Uppenbarligen är önskemål någonling som konsumenterna uttalar, medan behov är någonting som myndigheterna och politikerna sätter upp och som alltså inte skall överensstämma med önskemålen. Annars skulle en sådan debatt inle kunna föras. Den visar också alt den gamla fadda bostadspolitiska synen inom socialdemokratin trots allt finns kvar. En annan slor fråga, som också herr Turesson har varil inne på och som även behandlades förra året, är marklagarna. De nya markvillkoren är en inkörsport för marksocialisering och del var väl också meningen med det hela. Dess värre glömde man helt och hållet bort förnyelse problematiken, dvs. atl bygga nytt i gamla bostadsområden. Del finns anledning atl grabba tag i det problemet nu. Faktum är alt med det nya markvillkorel och med det byggande som i synnerhet är mycket väl utvecklat i storstadsområdena är situationen sådan i dag att man antingen kan salsa enorma kapital för att uppfylla markvillkorel och bebygga all mark som slussats genom kommunerna eller säga atl vi inte har råd med detta och strunta i att bygga slatsbelånal. Då får vi fri-finansierade villor och en oläck bostadssegregation som ingen eftersträvar.

Lösningen på del här problemet måste vi på någol sätt finna och det ganska snart. Det visar atl det finns en hel del luckor i det beslul som fattades för ett år sedan i bostadspolitiken. Det finns mycket all ändra på oavsell vilken poliiisk uppfattning man har.

Innan jag går över lill all ytterligare beröra vad vi moderater ser som mål inom bostadspolitiken vill jag bara komplettera det som herr Turesson var inne på, nämligen LO:s famösa yttrande över realisalionsvinstskal-lekommitiéns förslag. Det gäller här småhusfolkets situation.

Det är ganska fantastiskt all denna Jättelika organisation, som är förankrad i så många många människor, har visat ett mer småhusfientligt dokument än vad vi någonsin lidigare har sett. Man säger exempelvis nej till irelusenkronorsavdragel för reparationskostnader vid försäljning av småhus. Man säger nej lill kommitténs förslag om ytterligare reparationsavdrag för mindre utgifter. Man säger nej till indexuppräkningen av hela anskaffningskostnaden, som ju också får dras av när man säljer fastigheten. Man säger nej lill alt inte hela vinslen vid försäljningen skall beskattas. En mer negativ och småhusfienilig inställning får man leta efter. Vi vet Ju att småhusfolk finns i alla politiska läger, och vi politiker bör Ju - som Jag tidigare sagl - rätta oss efter vad folk lycker. Då är det märkligt att finna ett sådant här dokument. Det går inte att bara vifta bort det och säga alt del är ett aktstycke från lilla LO, för vi vet ju alt LO och SAP är som enäggstvillingar. I varje fall framhåller de alltid ivrigt att det är så. Därför är LO:s uttalande ett intressant dokument för den bostadspolitiska debatten. Det finns all anledning alt följa upp den här debatten och få svar på alla de frågor som kan ställas med anledning av detta aktstycke. Jag har talat om att vi skall följa efterfrågan i det fortsatta bostadsbyg-

gandet. Det är också värdefullt alt man understryker vikten av all det även ges valfrihet när del gäller upplåtelseformen, så lill vida atl man skall kunna äga sin bostadslägenhet, om man vill det. Men man skall också kunna ha bostadsrätt liksom möjligheten - om det finns en grupp som vill del - all hyra sill småhus. Dess värre har man setl litet väl inskränkt, om Jag får använda det uttrycket, på de här frågorna och inte alltid givit den valfrihet som vi har anledning att kräva.

Ett yllerligare markbosiadsbyggande är väl värt att satsa på. Vi tror i det sammanhanget atl det inle finns anledning atl ylteriigare lägga bördor på småhusfolkei. Man bör i stället se till all de människorna får en chans att klara av sin situation och att det också ges större möjlighet för fler människor att få njuta av den fina bomiljö som där kan skapas. Vi skall då komma ihåg alt vi har en väldig uppgift att försöka rensa bort mycket av den bosladsbyråkrali som i dag gör det omöjligt att bygga en bra bomiljö kring flerfamiljshusen. Det är faktiskt på det viset att byråkratin sätter gränser som alla byggare oavsett ägarkalegori fördömer. Della bör vän bosladspoliiiska arbeie också la sig an.

Boendedemokraiin var vi inne på i riksdagen under förra veckan. Där kan vi bara hoppas all den utredning som nu arbetar med insynsfrågorna på bostadsmarknaden skall se lill alt olika kategorier av hyresgäster som kan organisera sig i sina fastigheter skall kunna bli företrädda på ett rimligt sätt i sina partsförhållanden geniemot hyresvärdarna, så att det kan bli ett jämbördigt förhållande. Men man måsle också se till atl de som förhandlar och för ordet för hyresgästerna är representativa, vilket inte är fallet i dag. Det har klart bevisats i de förhandlingar som nu ägt och äger rum i samband med avvecklingen av hyresregleringen. Vi skall komma ihåg atl principen alt ge Hyresgästernas riksförbund monopol gäller också i fråga om alla andra lagar inorh hyreslagstiftningen, t. ex. vad gäller bosladssaneringen och frågan alt kunna påverka sin egen bostadsmiljö och sin egen bostad.

Herr talman! Vi moderater hävdar valfrihet. Vi säger: Låt efterfrågan styra produktionen, lila på kommunerna och rensa ut bostadsbyråkralin och låi svenska folkel få bo som de vill i egen boslad och på egen mark.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr PERSSON i Heden (c):

Herr lalman! Trafikpolilikens utformning är en viktig del i samhällsbyggnaden när del gäller befolknings- och näringslivsutvecklingen i landets alla delar. Därför är del nödvändigt all alla delar i landet har ett lillfredsslällande vägnäi. Vägpolitiken måsle vara så anpassad atl vägbyggnad och vägunderhåll sker på ett ändamålsenligt sätl.

Tyvärr kan man dock påslå med all rätl atl den hittills förda vägpolitiken inte uppfyller dessa krav. Visserligen byggs del vägar här i landet för många miljoner årligen, men del är de stora riksvägarna och de stora länsvägarna som prioriteras. De mindre vägarna kommer ofta i andra eller tredje hand -Ja, ibland glöms de rent av bort. Detta gäller i fråga om både underhåll och försiärkningsarbeten.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

När del gäller det sistnämnda har det i vissa fall gått så långl i eftersläpning att vissa vägar blivit praktiskt laget ofarbara. Omdirigering har fått göras av viss trafik, och därmed har stora svårigheter åsamkats enskilda människor, industrier, jordbruk etc. Exempel härpå skulle kunna omnämnas både från Älvsborgs län, Skaraborgs län och förvisso även andra delar av landei. Del är långt kvar innan vägnätet är väl avpassat i landets alla delar.

I en fråga här i kammaren framförde jag häromdagen till konmiu-nikationsministern just dessa synpunkter och frågade om han är "beredd medverka till alt medel ställs lill förfogande för upprustning av väg med starkt nedsatt framkomlighet". Tyvärr hade statsrådet Norling den gången ringa förståelse för dessa problem. Statsrådet Norling sade vid tillfället: "I del område som herr Persson i Heden kommer ifrån, kan vi väl ändå vara nöjda med vad som sker på vägsidan."

Statsrådet syftade antagligen på ombyggnaden av riksväg 40 från Borås mot Göteborg. Del är naturligtvis bra med den. Men inle tror jag att de många människor som bor och har sina arbetsplatser utmed de mindre vägarna är särskilt nöjda. Det blir inle heller bättre när vägverket meddelar att det inom ramen för åtgärdsbehovet 1976-1979 inle finns ekonomiskt utrymme för upprustning. Vägverket hoppas dock - och jag citerar ordagrant från en skrivelse lill en kommun - "alt del driftsanslag som av statsmakterna ställs till vår disposition ska ökas, så att bättre normalt underhåll ska kunna åstadkommas intill dess genomgående upprustning kan utföras". Det ger klart besked om tillståndet.

Herr talman! Det gäller sålunda att krafttag i vägupprustningsprogram-met görs. Den grundläggande principen måste vara att landets olika delar förses med ett vägnät av ändamålsenlig standard, men framför alli - och det är självklart - all vägar av sådan beskaffenhet som jag har omnämnt inle kan få vänta med upprustningar i åratal. Delta är sålunda mitt ärende i denna debatt. Jag vill vädja till kommunikationsministern att ompröva sin inställning i detta avseende och därför utanordna medel till vägverket för upprustning av bl. a. del sekundära vägnätet.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Såvitt jag har kunnat finna har ingen tidigare i denna allmänpolitiska debatt tagit upp de viktiga frågorna om rättstryggheten. Detta tycker jag är egendomligt, eftersom den ökande brottsligheten alltmera handgripligt och påtagligt angår allt fier människor i detta land. Vi kan inle längre dölja allvaret i siiuationen. Det är självklart all många enskilda främsl drabbas av denna ökning av broilsligheien. Jag lycker för min del all det är ganska naturligt att många människor i dag känner oro och ängslan, vare sig denna i det konkreta fallet är befogad eller inle.

Därtill kommer att man på de enskilda lägger allt större kostnader för atl de skall kunna skydda sin egendom. Försäkringspremierna höjs.

och man skall kosta på sig ganska dyrbara säkerhetsåtgärder för all kunna ha tillfredsställande förvaringsutrymmen för särskilt stöldbegärlig egendom. De omfattande butikssnaiierierna leder i slutändan lill höjda varupriser, och den omfattande skadegörelsen på kommunernas egendom leder väl också lill en viss höjning av skatten.

Samtidigt chockeras man av rapporter man får med jämna mellanrum om unga ligisters framfart. De gör sig skyldiga till handlingar som ler sig oförklarliga i sin brutalitet. Man måste ställa sig frågan hur det kan komma sig att ungdomar i de lägre tonåren har blivit så hänsynslösa. Det kanske går så när man successivt försvagar familjens ställning, vilket man Ju har gjort i detta samhälle under senare år, och när man har tonat ned föräldrarnas ansvar för sina barns fostran. Vi menar i mitt parii atl man inte nog kraftigt kan understryka föräldrarnas väsentliga ansvar för barnens tillsyn och atl den första försvarslinjen mot brottslighet egentligen går genom familjen. Att skolan har en viktig uppgift behöver jag inle närmare gå in på, det är ju uppenbart, liksom att också de ideella organisationerna har en viktig uppgift när det gäller att ge ungdomarna en meningsfull tillvaro.

Jag har noterat atl justitieministern på senare tid har börjat fästa avseende vid just ungdomarnas sysselsättningsproblem. Det tycker jag är glädjande. Jag noterar ändå all justitieministern enbart talar om de i kommunernas regi anordnade fritidsaktiviteterna. Men jag vill gärna understryka att man inte skall glömma bort de ideella organisationerna som i detta hänseende har en mycket betydelsefull uppgift.

Vi har nyligen i tidningarna läst om del chockerande överfallet på en av lunnelbanestationerna i Stockholm. Man förstår inle, som jag tidigare sagl, hur det kan vara möjligt att unga människor kan reagera så brutalt och så hänsynslöst. I går stod det i tidningarna om en liten pojke på fem år som blev överkörd och dödad av en bilist som var rattfull och enligt vad jag förstått tydligen också nerknarkad.

Polisen säger att i genomsnitt 20 misshandelsbrotl per dygn får man räkna med i tunnelbanorna i Stockholm.

Jag vill i detta sammanhang, herr lalman, framhålla att det är med slor motvilja som socialdemokraterna egenlligen har försökt förbättra situationen när det gäller rättstryggheten. Del är vi i moderata samlingspartiet som med gott slöd av folkpartister och centerpartister i gemensamma aktioner gång efter gång har tvingat socialdemokraterna till reträtt och till åtgärder. Det var vi som medverkade till att brottskommissionen tillsattes, som innebar en viss förstärkning av polisen, även om den nu i stor utsträckning har neutraliserats på grund av de arbetstidsförkortningar som har genomförts. Det var våra sedan många år framförda förslag om en satsning på kvarterspolisverksamheten och en ökad fotpairullering som så småningom ledde till regeringsförslag. Det var sedan vi fiera år hade gjort framstötar om en skärpning av straffen för den illegala narkotikahandeln som vi också fick ett förslag på riksdagens bord i detta hänseende.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Fortfarande har våra önskemål om ersättning till brottsoffer icke hörsammals. Vi hade bett alt få förslag lill vårens riksdag, men något sådani finns inle upptaget på propositionsförteckningen. Jag läste med glädje i dagens tidningar atl justitieministern nu har kommit in på nya tankar när del gäller all komma till rätta med ungdomsbrottsligheten. Nu skall man efter modell i Nya Zeeland kunna tänka sig kortvariga omhändertaganden och man skall kunna tänka sig att ålägga ungdomar viss form av arbete. Jag vill erinra kammarens ledamöier om all delta är förslag som vi har framfört från moderata samlingspartiet i många år. Senast i våras blev vi ganska avhånade för vårt yrkande om atl del skulle bli möjligt att ålägga ungdomar någon form av arbete i stället för att vidta andra ingripande åtgärder.

Jag noterade att Justitieministern i ell inlägg vid den socialdemokratiska partikongressen gladde sig över all de motioner som väckts där "sköt från vänster", som Justitieministern uttryckte det. Han var också glad över all man i motionerna lill partikongressen inte märkte någol av "det förenklade lag- och ordningsgnäll, som jag som justitieminister får nog och övernog av".

Jag undrar om man ändå inle måsle karakterisera delta uttalande som ganska hänsynslöst, nämligen att justitieministern så vill bagatellisera de allvarliga frågorna om rättstryggheten, all han kallar del för ett "förenklat lag- och ordningsgnäll", när del i själva verket är ett av våra allvarligaste samhällsproblem som justitieministern här talade om.

Till slut skulle jag, herr talman, ändå vilja säga att i denna fråga om kriminalpolitiken precis som i så många andra frågor, som har debatterats under denna allmänpolitiska debatt, finns del en klar ideologisk skiljelinje mellan socialdemokratisk politik och moderat politik. I den socialdemokratiska kriminalpolitiken märks en tydlig strävan all tona ner straffen för brott mot enskilda samtidigt som straffen successivt skärps för brott mot samhället. Vi har noterat att snatlerierna sedan länge de faclo är avkriminaliserade. Nu överväger justitiedepartementet ett förslag all gå vidare också när del gäller förmögenheisbroti. Man tänker sig rapporteftergifl även för en stor andel av förmögenhetsbrollen. Inbrott skall inte längre betraktas såsom en försvårande omständighet.

Jag undrar om justitieministern - frågan får bli retorisk, efiersom han inte är närvarande i kammaren - verkligen menar att man kan komma till rätta med brottsligheten genom att avkriminalisera en stor del av den. Givetvis ser det snyggt ut alt man inle får in så många brott i statistiken. Men tror verkligen Justitieministern att människorna upplever del som om situationen har blivit bättre, bara därför atl de som gör sig skyldiga lill slraffvärda handlingar inte längre lagfors eller registreras.

Justitieministern har vid flera tillfällen hävdat all fängelsestraff är av ondo och skall användas bara då verkligt vitala intressen står på spel. Men under Lennart Geijers tid såsom justitieminister har riksdagen förelagts inte mindre än 100 lagförslag, som innehåller fängelsestraff såsom påföljd. Som Jag tidigare har sagt från denna talarstol gäller det i huvudsak

lagar som är lill för atl försvara samhällets intressen. När del är fråga om brott riktade mot enskilda tänker man sig i stället en avkrimina-lisering.

Som Jag ser det är det alltså inte socialdemokralin man skall lita till när det gäller värnet om den enskildes intressen och en ökad rättstrygghet för enskilda människor. Del är vi på den borgerliga sidan som i god förening företräder de många enskildas önskemål om en ökad rättsirygg-hei och som hävdar atl lagstiftningens huvuduppgift fortfarande måste vara atl skapa ett skydd för de enskilda människorna.

Nr 13

Torsdagen den 30 okiober 1975

Allmänpolitisk debatt

I detta anförande instämde herr Schöti (m) och fru Sundberg (m).

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Det har i svensk utbildningsdebaii talats myckel om de övergripande målen. Av de rapporter som kommer fram med utvärdering av skolans verksamhet framgår emellertid allt tydligare inte bara att ett av de viktigaste övergripande målen, atl utjämna skillnaden mellan elever från olika sociala miljöer, har misslyckats ulan också att de övergripande målen tycks motverka realiserandet av ett annat viktigt mål, nämligen alt bibringa eleverna tillfredsställande kunskaper och färdigheter. Att lära av sina misstag lycks vara den metod som utbildningsdepartementet använder sig av vid utformningen av vårt lands utbildningspolitik. Ell annat och definitivt bälire sätt hade varit alt lyssna på förslagen från moderata samlingspartiet, för i fråga efter fråga har vi fått rätt.

Jag har roat mig med all ta fram våra gamla motioner och har kunnal konstatera att de trots avslag i riksdagen ändå har resulterat i förändringar i motionernas riktningar. Vi ville sätta stopp för mastodontskolor och gymnasier med upp till 2 000 elever. I petita för nästa budgetår gör skolöverstyrelsen en noggrann analys och kommer fram till atl gymnasier med 500-600 elever väl fyller kraven på integration och viss valfrihet. Vi ville ha mindre undervisningsgrupper för all förbättra undervisningens kvalitet, och det är ett av SIA:s huvudförslag. Vi har velat stoppa nedläggandet av små skolor, och numera görs också helt andra bedömningar när det gäller skolornas möjlighet att överleva med vikande elevunderlag. Klassrummen, som vi ville ha kvar, återkommer - låi vara under beteckningen hemrum.

Den överteoreiiserade skolan har åstadkommit skolleda hos många elever. Nu vidgas möjligheterna lill jämkad skolgång alltmer och de praktiska ämnena kommer att få större betydelse. Vi opponerade oss mot det relativa betygssystemet och ville ha ett system som ger ett mått på verkliga kunskaper och färdigheter och inie rangordnar kamtarerna. Betygsutredningen lär föreslå all det relativa betygssystemet försvinner.

På område efter område har vi fått rätl. Grunden för vår skolpolitik har varit kravet på kvalitet, och skolans yttre förhållanden har också förändrats i en riktning som kan ge utrymme för en bättre undervisning.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Men när del gäller själva undervisningens resultat brister det ännu i skrämmande hög grad. Här tycks del inte finnas någon gräns för vilka misstag regeringen måste göra innan den tänker om.

Professor Torsten Husen, den progressiva pedagogikens kanske främsta auktoritet i vårt land och den gamla pluggskolans värsta fiende, skrev i Svenska Dagbladet för snart tre år sedan: "Vi har kommii i en situation där man tycks ha givit upp när det gäller grundläggande baskunskaper. Elever kan flyttas upp klass efter klass utan alt ha dessa. Snart kan de som i USA lämna grundskolan utan alt ha lärt sig läsa."

Torsten Husen fick rätl. I en rapport finansierad av skolöverstyrelsen och utarbetad av Hans Grundin konstateras atl var sjätte elev lämnar grundskolan varje år som funktionell analfabet, dvs. läs- och skrivförmågan når inle upp lill kraven i årskurs 6 i grundskolan. En sådan elev blir handikappad när det gäller att klara sig på Jobbet eller som samhällsmedborgare. Kunskaperna räcker inte lill, vare sig för hans egen eller för samhällets utveckling. Han kan inte följa med vad som händer på områden som intresserar honom, och han kan inte ta ställning till vikliga samhällsfrågor.

Men än värre är att ca 5 000 elever varje år lämnar grundskolan ulan alt nå upp lill genomsnittet av kunskaperna i årskurs 4. Dessa elever går nästan alla - i de fall de fortsätter utbildningen - vidare lill de tvååriga gymnasielinjerna med ettårig svenska. Grundins undersökning visar här atl deras läs- och skrivfärdigheler knappast utvecklats alls ulan stagnerar under åren närmast efter grundskolan.

När del gäller basfärdigheterna i läsning och skrivning är situationen i vårt land alltså närmast katastrofal. Svensklärarföreningen har också uppvaktat statsrådet Hjelm-Wallén i frågan och bl. a. krävt fler timmar för svenska och mindre undervisningsgrupper. Man krävde även alt ämneslärarutbildningen i svenska skall omfatta fyra terminers universitetsstudier, vilket har föreslagils också av UKÄ:s arbetsgrupp. Men långl lidigare, herr lalman, har detta krävts från moderata samlingspartiet. Måste misslyckandena bli så påtagliga, innan utbildningsdepartementet ändrar sitt tänkesätt?

Inte heller siiuationen för klasslärarulbildningen ser ljusare ut. Numera räcker det med tvåårig gymnasieskola utan kvalificerat betyg i svenska, vilket innebär atl variationen hos dem som antas - och själva ett par, år senare skall fungera som lärare - är minst sagt betydande. Flera av dem hör kanske till den grupp vars funktionella läsfärdighel kan diskuteras.

Vad gör nu departementet? Statsrådet Hjelm-Wallén hade inte möjlighet att vara närvarande i kammaren i dag, men vi skall på tisdag ha en debatt med anledning av de framlagda rapporterna. Jag vill gärna erinra om atl skolöverstyrelsen för några år sedan ularbeiade ett handlingsprogram för undervisningen i svenska, men,av det blev intet. Det räcker inle med all utbildningsdepartementet konstaterar atl det ser allvarligt på siiuationen. Del räcker inle heller med att, såsom föreslagits

i debatten, ändra läsundervisningen så atl den bättre anpassas till barnens språk. Skolan måsle lära barnen också det vårdade språk som talas och skrivs. Gör man inte det blir de sociala klyftorna mellan olika barn ännu större.

När läxorna försvann i Lgr 69 skedde detta för atl barn från mindre studievänliga miljöer inte skulle komma i sämre läge än sina kamrater. Om ingen hade läxor skulle skillnaderna utjämnas - trodde man. I verkligheten blev det tvärtom, vilket Grundins undersökning visar. Barn från hem med studieambitioner får ändå läsa hemma - de andra barnen förmenas även uppgiften alt ta hem en bok och läsa på.

Vi debatterade förra året målpreciseringar i läroplanen och behovet av sådana. Alt de behövs framgår allt tydligare. Läroplanerna i dag innehåller alltför mycket av vaga formuleringar om hur arbetet skall gå lill, men ingenting om vad eleverna skall kunna. 1 stället borde läroplanerna ge vägledning om vad som är tillfredsställande, t. ex. läs- och skrivfärdigheler på olika stadier. Det skall bli inlressanl atl se vilka resultat det officiellt nedlagda MUT-projektel - som dock fortsätter inom skolöverstyrelsen - kommer fram lill.

Lärarna har del heller inle lätt. Au deras bedömning av elevernas kunskaper varierar kom fram av den huvudlärarenkät, som var en del av Grundins undersökning. Och även om del inte direkt sägs så framgår det klart all belygsrättvisa måste bli en chimär mot bakgrund av hur olika förväntningar lärare ställer på en medelgod elev i olika årskurser. Även här framträder det klart hur omöjligt det relativa betygssystemet är.

Men också på andra områden framkommer resultat som slår i strid med de förhoppningar som vi inom alla partier knyter till vår skola. 80 % av svenska folkel lär aldrig gå in i en bokhandel, 75 % besöker inte ett bibliotek. Den internationella lEA-undersökningen visade atl svenska skolbarn låg i botten när det gällde litteralurintresse. Har det blivit bälire? Svarei är nej. Titta på läromedlen och jämför med läromedelsbeståndet för tio år sedan i en viss årskurs. I dag är det allt färre böcker och allt fler häften. Har man från skolöverstyrelsens sida analyserat vad delta häftesraseri har för konsekvenser för barnens egen inställning till böcker?

Nu kommer dessuiom nya tongångar från den socialdemokratiska partikongressen. Förstatliga läromedelsproduktionen! När samhället för ett par år sedan gick in i läromedelsproduktionen talades minsann vackra ord om fri konkurrens och att man skulle motarbeta monopol. Nu kommer krav på monopol. Det är inte att undra på, herr talman, att vi från moderata samlingspartiet reagerar med förtvivlan inför dessa nya tongångar. Vi är inte bara övertygade om all resultatet skulle bli en yllerligare kvalitativ försämring, ulan vi lycker au det också ligger nära åsiktsförtryck. Det är kvaliteten i utbildningen vi har velat hävda genom åren. Kvalitet kan inie enbart uiiryckas med allmänna ord om övergripande mål, kvalilet är också kunskaper och färdigheter. Det mest beklämmande

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

med den socialdemokratiska utbildningspolitiken är atl den inte har lyckats förbättra möjligheterna för elever från hem ulan sludietradition. Jag tror att våra professorer och vetenskapsmän väl kommer alt kunna hävda sig internationellt. Men jag ömmar för dem som i dagens språkbruk kallas funktionella analfabeter. Det är inte lärarnas förmåga det är fel på. Men det är fel atl inte ge våra lärare möjligheter atl fullfölja sin uppgift som kunskapsförmedlare.

Fröken PEHRSSON (c):

Herr talman! Det talas ofta i den här kammaren vackra ord om jämlikhet, solidaritet och människors ansvar gentemot varandra. Det låter bra, men hur fungerar det i verkligheten?

Jag vill mot den här bakgrunden säga några ord om de handikappades situation.

De handikappade får ofta uppleva all vara uleslängda från del som är självklart för andra: ell arbete där den enskildes kapacitet kan tillvaratas, möjligheter till samvaro, möjlighet att delta i föreningsliv och att ta del av kulturutbudet, tillfälle till friluftsliv etc. Men finns den solidaritet som det så ofta talas om så skall de inte behöva känna sig ulanför eller utestängda i vårt samhälle. De måsle ges möjlighet atl vara tillsammans med andra. De har rätl att ställa samma krav på utbildning, arbete och gemenskap och att ha tillgång lill samhällets service.

För atl nå delta måste de kunna förfiytta sig, ta sig från en plats till en annan. Här måsle samhället hjälpa till. För många handikappade är egen bil det allra bästa för alt bryta isoleringen. Atl kunna åka i eget fordon till arbete, skola och utbildning är en stor fördel. Men statsbidrag till egen bil är begränsat till om bilen behövs för färd till arbeie eller lill studier.

Vi har från cenlern krävt generösare bidragsregler. Vi vill atl bidrag skall utgå exempelvis till föräldrar med rörelsehindrat barn. Ett sådani bidrag skulle kunna medverka till att bryta isoleringen för handikappade och ge dem slörre chanser lill kontakt och gemenskap med andra.

Alla kan dock inte ha egen bil och därför måste en förändring av de allmänna trafikmedlen komma till stånd. Färdmedlens anpassning till alla resenärers behov måste genomföras. De får inte bara se till ökad komfort och bekvämlighet för den som ser och hör bra och den som kan röra sig obehindrat. Vi måste beakta behov och önskemål från alla de fysiskt och psykiskt handikappade som har svårigheter vid resa eller förfiyttning. Enligt uppgift är deras anlal i dag ungefär en miljon och de har verkligen all rätt att kräva att deras önskemål tillgodoses.

Del behövs speciella insatser t. ex. förhöjda perronger, breda dörrar på tåg, bilar, bussar, tillgång lill rullsiolsanpassade loaletter, lyftanordningar eller lyftplatlor, bussar med lift, siödhandtag , förhöjda sittplatser och kontrastfärger för synskadade. Det här är ingel nytt, säger någon. Nej, det är inget nytt, men del är fortfarande ålgärder som behöver tillgodoses.

Färdtjänsten har betytt mycket för de handikappade. En enig riksdag har framhållit att goda färdljänstmöjligheier bör skapas för våra handikappade. Jag vill också framhålla atl de handikappade själva anser det vara ytterligt angeläget all kommunernas färdtjänst blir lika över hela landei. Antalet resor bör inie begränsas. Ell annat rättmätigt krav är atl taxan för färdtjänst blir densamma som taxan för lokaltrafik.

Det kan kanske vara av intresse alt nämna alt varje svensk åker ungefär 840 mil per år - kortare resor, serviceresor, besöksresor, fritids- och arbetsresor - men varje färdijänstberättigad åker 44 mil.

Vid Centerns kvinnoförbunds höslkonferens har vi diskuterat de handikappades situation och vad man skulle kunna göra för alt förbättra deras ställning i vårt samhälle. Som angelägna uppgifter att åtgärda har vi funnit

att de handikappade integreras i samhället, i utbildning, social gemenskap och i kultur- och fritidsaktiviteter,

att slörre insatser görs för rehabilitering,

all stat, landsting och primärkommuner i slörre utsträckning anställer handikappade,

all alla nyproducerade bostäder görs tillgängliga för handikappade,

alt kollektiva irafikmedel anpassas till handikappade och att färdtjänsten byggs ut så atl den (illgodoser de handikappades faktiska behov och

alt de handikappades rätt lill utbildning tillgodoses.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Valfrihet, frihet för den enskilde medborgaren, är själva livsnerven i en demokrati i ulveckling. Atl lämna utrymme för varje enskild att påverka sin egen livssituation - i hemmet, i arbetslivet och som medborgarare - innebär alt utveckla hans eller hennes ansvar inte bara för sig själv och sina närmaste utan också för del gemensamma bästa. Del innebär alt frigöra den initiativkraft, den förmåga, som varie individ besitter och som är ett väsentligt inslag i en demokratisk gemenskap. Grunden för en verklig demokrati är ansvar och medinflytande.

Socialdemokraterna delar säkerligen denna uppfattning, åtminstone i vissa fall. Jag vill gärna tro atl deras politik beträffande ökande löntagarinflytande i arbetslivet har som grund atl göra löntagarna méddel-aktiga i och medansvariga för vårt lands ekonomiska utveckling.

På andra områden däremot kan man inte motstå frestelsen att välja den enklaste vägen - atl låta den egna övertygelsen om vad som är bäst för människorna resultera i en centralstyrande politik. Exemplen är flera och har berörts och kommer att beröras av andra talare från moderata samlingspartiet.

Själv vill jag här tala om barnomsorgen. Bäst illustreras den socialdemokratiska inställningen i denna fråga av den paroll som det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande, Lisa Mattson, för några år sedan uttalade: Vi vill ha arbeie ål alla vuxna och kollekliv omsorg om barnen. Vid årets kvinnoförbundskongress hade parollen utbytts mot

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Trygghet åt barnen, men det egentliga innehållet är detsamma. Regeringens överenskommelse med Kommunförbundet nyligen om en ensidig satsning på utbyggnad av daghemmen visar atl det socialdemokratiska kvinnoförbundet har regeringens fulla slöd.

Det arbeie som utförs inom hemmet erkänns inte som arbete. De hemarbetande registreras i slaiisiiken som stående ulanför arbetskraften. Men en vårdargärning inom hemmets väggar är ett väl så samhällsnyttigl arbete som ett arbete utanför hemmet, i vårdyrken eller annan sysselsättning. I den vid FN:s kvinnokonferens antagna världsaktionsplanen står under rubriken Nationellt handlande, bland de minimimål som bör uppnås vid utgången av den första femårsperioden (1975-1980), upptaget erkännande av det ekonomiska värdet av kvinnors arbeie i hemmet, inom egen livsmedelsproduktion och försäljning och frivillig verksamhet som traditionellt ej ersätts i pengar.

I förslag och rekommendationer av ell FN-organ som i min källa fel
aktigt anges hela the U. N. Centre for Economic and Social Developmeni
och vars verkliga namn Jag tyvärr inte har hunnit spåra tills i dag anförs
utöver förslag om nya arbetstillfällen och familjemönster, flexibla ar
betstider, daghem osv.: "För dem som väljer att stanna hemma och
fortsätta atl vara fulltidshemarbetande skall ålgärder vidlas för ade
kvat ekonomisk ersältning för deras arbete, inkluderande pensionsför
måner och betald semester."

Sådana rekommendationer kan svårligen förenas med socialdemokraternas bestämda vilja all alla skall arbeta utanför hemmet - utom under den korta period då det genom riksdagsbeslut bestämts atl del är bra för barnen all ha en förälder hemma.

Delta innebär inte alt jag anser eller vill arbeta för alt kvinnorna skall stanna i hemmet. Vad jag vill slå fast är:

1. En vårdargärning i hemmet ärett samhällsnyttigl arbete. Politikerna har skyldighet atl verka för alt del för alla i samhället framstår som ett sådani.

2. Om en människa - man eller kvinna - vill ägna sig ål en vårdargärning i hemmet för kortare eller längre tid är del vederbörandes ensak. Det kan inte accepteras atl politiker bestämmer med vad en medborgare i della land skall arbeia, vare sig med direkta beslut eller med ekonomiska sanktioner. Det skulle, såvitt jag förstår, stå i konflikt med FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 23, där det i första punkten står: "Envar har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden och till skydd mot arbetslöshel."

Trygghet åt barnen är vad vi syftar lill. Till leda har den enkla sanning upprepats som borde vara uppenbar för alla, alt barn lika väl som andra människor är olika. Jag ifrågasätter inte alt de allra flesta barn över tre år mår förträffligt av alt komma samman med andra barn och alt del betyder mycket för deras framtida ulveckling att delta i pedagogiskt ledd verksamhet - men däremot atl vi politiker skall bestämma atl varje barn

skall tas om hand så.

Bestämmer verkligen politikerna del? Faktum är Ju att del är en skriande brist på daghemsplatser och fritidshemsplalser - och att det är arbetslöshet bland kvinnorna. Del finns det statistik på. Vad säger nu denna statistik? Berättar den om vad medborgarna vill under förutsättning att de hade ett fritt val? Nej, inte på något sätl. Vi vet inte ell dugg om medborgarnas verkliga önskningar vare sig om arbete utanför hemmet eller om typ av barnomsorg. Att i en demokrati bedriva politik på så lösa boliner borde vara uteslutet.

Vi vet atl skattetrycket och inflationen gör det mycket svårt för många familjerätt leva på w inkomst. Vi vet alt stödet till barnomsorgen ensidigt går till kollektiv barnomsorg - en subvention av 18 000-20 000 kr. om året per daghemsplats är en siffra som ofta nämns. Vi vet alt barnomsorg i andra former också är dyr.

Demokrati förutsätter fria, självständiga människor med tilltro lill sig själva - och tilltro från dem som de har valt alt representera sig.

Är det tilltro som visas föräldrar lill småbarn om att de på bästa sätt vill och kan ordna för sina barn? Nej, det är ell grovt misstroende som socialdemokraterna visar. De vågar inte låta föräldrarna fritt få välja -för de väljer kanske annal än det som socialdemokraterna bestämt är bäst för barnen.

Men de som bäst kan avgöra vad det enskilda barnet behöver är i de allra flesta fall dess föräldrar. Och föräldrar avgör förfarande detta

- men om de inte tycker som socialdemokraterna straffas de ekonomiskt.
Ja, även de som i och för sig vill ha barnen i kollekliv omsorg straffas
om de inte kan få daghemsplats. Till dem utgår ingen subvention.

I mitt parti är vi övertygade om alt daghemsulbyggnaden måste fortsätta. Vi kan nog - trots att vi som sagl vet ytterst litet om behovet

- utgå från atl flertalet yrkesarbetande och studerande föräldrar önskar
daghemsplats för sina barn. Men au låta en doktrinär idé leda till alt
alla andra barntillsynsformer diskrimineras och att med öppna ögon sätta
kvantiteten före kvaliteten kan vi inte acceptera. Statsministern kan inte
komma någon vart med att som i går döpa om ren och skär orättvisa
till gammaldags kvinnosyn.

Kvalitet är verkligen inle i första rummet en fråga om de materiella betingelserna. Som i all vård - och jag vill gärna inkludera skolan här

- handlar det i stället främst om ett behov av människor, av många
för arbetet lämpliga människor.

Underskottet på förskollärare beräknas i år vara uppe i ca 1 500. Om man räknar med i det närmaste full täckning genom daghemmen av omsorgen om barn till yrkesarbetande och studerande föräldrar - och det är ju innebörden av överenskommelsen mellan regeringen och Kommunförbundet - krävs det atl förskollärarutbildningen ökas med åtminstone 10 000-15 000 platser. Det skulle innebära atl utbildningen redan nästa år måste ökas med bortåt 3 000 platser. Är regeringen beredd att göra det? Enligt dagsaktuella uppgifter planerar man bara för hälften.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Föräldrarna, som regeringen förutsätter tacksamt skall använda sig av denna vårdform, får finna sig i en eventuellt bristfällig kvalitet. De kan inte påverka omsorgen om sina barn genom att använda sig av någon annan vårdform. De har inte råd. Är det att stimulera föräldrars ansvar för sina barn? Är det att slå vakt om barnens bästa? Ja, är del demokrati?

Det finns naturligtvis andra möjligheter till lösningar av problemet, som tillgodoser kravet på rättvisa och valfrihet. Vi har i mitt parti länge krävt ett skattesystem som lar hänsyn lill försörjningsbördan och kostnader för inkomstens förvärvande. För barnomsorgen finns det en lösning, som har funnits med i debatten sedan 1960-talels början, en lösning som redan familjeberedningen 1964 uttalade sitt principiella stöd för, nämligen vårdnadsersättning. Jag skall gärna erkänna alt det dröjt innan moderata samlingspartiet anslutit sig till den tanken - vi har haft andra förslag, som lill sin inriktning haft samma syfte. Men vi har blivit övertygade om all vårdnadsersäitning uppfyller de kriterier som bör uppställas för samhällets insatser beträffande barnomsorgen:

Erkännande och stöd av föräldrarnas ansvar för sina barns vård och fostran.

Valfrihet mellan omsorg om barnen i kollektiva institutioner, i familjedaghem, genom samarbete mellan flera vårdnadshavare, i hemmet med en förälder eller en ersättare som vårdare.

Samhällets erkännande av att en vårdnadsinsats i hemmet är ett samhällsnyttigl arbeie.

Jag har inte glömt de många ensamslående föräldrarna. Deras valfrihet, deras möjlighet alt handla efter vad de anser vara hemmets bästa, är ännu mera illusorisk med nuvarande system men skulle kunna förverkligas med en vårdnadsersäitning. Men jämställdheten då? Kräver inte den att kvinnan ovillkorligen går ut i arbetslivet, även om det sker på bekostnad av barnens intressen? Fråga föräldrarna, fråga kvinnorna! Jag tror inte alt man kan hitta många som vill avvisa välbehövliga åtgärder för barnen med att "de konserverar könsrollerna" - ingen utom socialdemokraterna.

Dessutom är frågan alldeles felställd -och om man så vill ett utmärkt exempel på diskrimineringen av kvinnorna, en diskriminering som på grund av felsyn omfattas av både män och kvinnor. Kvinnorna har fått uppleva att den insats de gör i hemmet - som ju inte bara omfattar barnomsorg utan också är en kullurgärning av stora mått, i skapandet av en miljö för familjen, i upprätthållandet av traditioner, i formandet av en gemenskap som omfattat en långt större krets än bara de närmaste, ja, låt oss inte glömma malkulturen - att denna insats nedvärderats, förnekats så länge och så intensivt atl kvinnorna själva trott på del lägre värdet av sin arbetsinsats. Socialdemokratiska kvinnoförbundet har gått främst i den nedvärderingen. Det länder kvinnorna till slor heder att de, trots att de i så stor utsträckning gått ul i arbetslivet och i samhällsarbetet, försökt att vidmakthålla denna kvinnans egen kulturinsats - del är del som lett till del betungande dubbelarbetet.

Vad jämställdhet handlar om är all män skall bringas inse alt de är medansvariga för denna arbetsinsats, och alt kvinnorna skall bringas inse atl de är medansvariga för den värld som ligger utanför hemmet. Det handlar om att båda könen skall ha lika möjligheter alt välja sysselsättning, atl de båda skall vara ekonomiskt självständiga.

Ett modernt samhälle måste föra en politik som innebär att hänsyn tas lill mannens, kvinnans och barnens intressen, all de bästa betingelser för alla tre parter skapas, all de vuxna tillåls vara och atl barnen fostras till självständiga och ansvarsmedvetna människor.

Och ett modernt samhälle måsle ha ett arbetsliv som anpassas till att kvinnor och män under en period av sill liv är småbarnsföräldrar. Därför förordar vi i moderala samlingspartiet utökad dellid omfattande även kvalificerade deltidstjänster för båda könen, flexiid och, när arbetstidsförkortning blir aktuell, förtur för småbarnsföräldrarna, som måste få en kortare arbetsdag.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk deball

Herr ROMANUS (fp):

Herr lalman! Familjepoliliken tycks bli della års stora debattämne, och del är motiverat - dagens familjer har många problem. Men Olof Palme började sitt familjepolitiska anförande på partikongressen med atl påminna om hur det var i början av 1900-lalet, i fattigdomens och förtryckets Sverige, och hur mycket bättre del har blivit sedan dess. Han citerade ur Helga Bergvalls bok Jungfru skär, där en tioårings högsta dröm var alt få arbeta, för atl få råd till en bostad för sig och mamman, elektriskt ljus, värmeledning och WC.

Man kan förstå atl en socialdemokratisk statsminister vill påminna om hur myckel bättre del har blivit nu, inför moderaternas ständiga svartmålning av dagens Sverige och när många i den gröna vågens tecken gärna ser gångna tiders liv i romantikens försonande ljus. Visst har vi det mycket bättre i dag, på väldigt många sätt.

Men att det var värre förr är en klen tröst för dagens familjer, när de sliter för alt få hushållskassan alt räcka, när mamman inle kan få något jobb eller när hon inte kan ta en erbjuden anställning därför att ingen barntillsyn finns. Del blir knappast lättare att få det trevligt vid middagsbordet, när föräldrar och barn är för trötta efter tio timmars arbetsdag och daghemsvistelse för all kunna tänka på att de i alla fall har en fin WC i sin höghuslägenhei.

Dagens unga föräldrar föddes och växte upp under och efter andra världskriget - de behöver naturligtvis ett historiskt perspektiv. Men de behöver framför allt känna att deras förtroendemän förstår deras svårigheter i dag och alt de försöker göra något åt dem i dag, steg för steg så långt resurserna räcker. Varken förnöjsamhet över del som hittills uträttats, eller dogmatiska planritningar över ett framtida idealsamhälle, får slå i vägen för ett sådant praktiskt arbete med dagens svårigheter, för dagens barn och föräldrar.

Jag tror också att vi politiker bör erkänna, atl det finns drag i de

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

gångna årtiondenas ulveckling som vi inte gillar och som oroar oss, när det gäller familjernas situation. Jag tänker t. ex. på de nya stora infiytt-ningsområdena i tätorterna, med deras isolering och anonymitet, deras brist på den trivsel och trygghet som en mindre skala kunde ge. De här områdena är inga bra folkhem, trots sin höga tekniska standard, och många som har flyttat dit är tyvärr inte beredda alt ta ansvar för den gemensamma miljön på del sätt som de skulle göra, om de kände sig verkligt hemmastadda. Här är det alltså inte bara fråga om atl bygga vidare på vad som gjorts, utan det gäller atl vända utvecklingen i nya spår, som bättre kan ta till vara varje människas resurser, intressen och ansvarskänsla.

Del program för en liberal familjepolitik som läggs fram för folkpartiets landsmöte nästa vecka bygger på tre mål:

1. En trygg och stimulerande uppväxtmiljö för barnen.

2. Jämlikhet mellan kvinnor och män-i familj, arbetsliv och samhälle.

3. Ökad valfrihet för individen och familjen.

Den sista av de här målsättningarna har på senare tid blivit omstridd. Från det parti som tidigare sade sig arbeta för valfrihetens samhälle hör man nu att valfriheten är något ont, en liberal villfarelse.

Tanken bakom denna omsvängning är följande krokiga resonemang, som framför allt framförts och utvecklats av det socialdemokratiska kvinnoförbundet. Det går inte, säger man, att skapa fullständig valfrihet. Alla alternativ kan inle bli lika ekonomiskt förmånliga. Det är en riktig iakttagelse - men av det drar man den förbluffande slutsatsen alt del därför inte alls är angeläget att arbeta för en ökad valfrihet. Vi kommer till motsatt resultat - även om valfriheten aldrig kan bli perfekt, kan den ökas i förhållande till nuläget - och del är önskvärt att göra det, om man har förtroende för människorna.

Lisa Mattson kanske vill kommentera sitt eget resonemang i följande variant. Det är svårt, kanske omöjligt, att skapa fullständig, perfekt jämlikhet. Men blir det därför ointressant eller felaktigt att arbeta för ökad jämlikhet? Slagordet "ökad jämlikhet" har visserligen stoppats i malpåse av socialdemokratiska partiets informationsavdelning - men det skall väl inte tolkas som att målsättningen är övergiven?

Det viktigaste för att ge barnen en trygg och stimulerande uppväxt är all stärka familjen och ge den möjlighet all fungera väl. Det är svårt att sköta små barn. Det är ännu svårare alt uppfostra större barn. Det har det alltid varit - och det är troligen svårare nu än tidigare, bl. a. därför alt man inte längre på samma sätt som tidigare stöttas av en äldre generation. Man bor inte tillsammans, och skillnaderna i kultur generationerna emellan är troligen större nu än tidigare.

Det är förbluffande atl det har varil så svårt att få resonans för kravet på föräldrautbildning. Den skulle inte innebära några underverk, men kunskaper ger större säkerhet. Och en organiserad diskussion mellan föräldrar i samma situation hjälper kanske ännu mer - när man inte är ensam om svårigheterna känns de lättare att ta ilu med. År efter år.

så länge Jag har varil i riksdagen, har vi fåll föra fram della krav och mötts av brist på förståelse: Hur skall det gå till, vad har det för betydelse? Det är vad de ansvariga socialdemokraterna har sagl. Ett glädjeämne den här hösten är atl del i socialdemokraternas punktprogram, som antogs på partikongressen, nu utan några reservationer sägs: En föräldrautbildning tillgänglig för alla bör genomföras. Det är bra. Ännu bättre blir det när den finns i verkligheten. Vi kunde ha varit närmare del målet, om de ansvariga i regeringen hade velat driva på i stället för all bara hitta invändningar.

En annan, och troligen ännu viktigare, förändring som bör komma för all familjerna skall fungera väl är kortare arbelslid för föräldrarna. I dag är mer än hälften av daghemsbarnen på daghemmet mer än nio limmar - de minsta barnen är där längst. Ännu slörre är denna andel för barn med ensamslående föräldrar. Med tanke på barnens behov av sömn - tio, tolv, kanske tretton limmar för de minsta - blir del inte mycket lid kvar för samvaro med föräldrarna. Och del familjeumgängei äger rum dels på morgonen - när man skall jäkta i väg till jobb, skola och daghem - dels på kvällen, när alla är trötta, hungriga och del mesta går ul på all klara måltiden ulan alltför mycket bråk och sedan få ungarna i säng.

Målet bör vara all den normala arbetsiiden för alla förkortas till sex limmar om dagen. Det är folkpartiets uppfattning, och som ledamöterna vet var vi del första parti som här i riksdagen log ställning för del. Möjlighet till deltid för föräldrar är bra, men i längden är det ingen lycklig lösning, eftersom man då riskerar atl småbarnsföräldrarna - och framför allt kvinnorna - av företagen betraktas som en mindre önskvärd arbetskraft.

Det socialdemokratiska kvinnoförbundet var nog ännu lidigare ute än folkpartiet, och där sade man på samma sätt som vi: Sex limmars arbetsdag för alla, men först för småbarnsföräldrar, eftersom del är mest angelägel! Nu har man ändrat ståndpunkt - nu vill man inte veta av sin gamla åsikt att frågan skall lösas snabbare för den mest angelägna gruppen. Vad är del då som har hänt sedan del socialdemokratiska kvinnoförbundet först tog ställning? Del som har hänt är all vi har fått belyst hur länge det dröjer innan alla kan få sex timmars arbetsdag - tio år, om vi tar ut hela reallönehöjningen på det sättet, annars kanske 15 år eller mer.

Dessutom har Camilla Odhnoff visat alt det går all göra en dellösning för småbarnsföräldrar? Del är precis som hittills för tio femton år cialdemokratiska kvinnorna i deras önskan om en dellösning, men i stället går de nu i första ledet för all bekämpa en praktisk reform, som tar det mest angelägna först. Motiveringen är just atl man inle vill alt kvinnorna skall få en sämre ställning på arbetsmarknaden. Som Jag nämnde kan del finnas en sådan risk, framför allt om man accepterar skillnader i normal arbetstid som en långsiktig lösning.

Men vad är alternativet i dag om vi säger nej till kortare arbetstid

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk
debatt .■ ;

4 Riksdagens protokoll 1975/76:13-14

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

för småbarnsföräldrar? Det är all precis som hittills för tio, femton år framåt ställa föräldrarna - och det blir kvinnorna - inför valet mellan att arbeta ulanför hemmet kanske åtta timmar - dvs. nio tio med resor - eller att helt avslå från förvärvsarbete under ett antal år därför atl de inte klarar av den dubbla arbetsbördan. Många kommer inte att acceptera den valsituationen. De kommer ändå atl vilja ha ett dellidsjobb. Över en halv miljon kvinnor har redan gått ul på arbetsmarknaden på det sättet. Men vilken ställning får de då hos arbetsgivarna? Det vet vi. De får nöja sig med de sämst betalda Jobben, utan framtidsutsikter, utan infiytande.

Inte ökar det sannolikheten för atl papporna lar sin del av ansvaret och kortar ned sin arbelslid, om man väljer de socialdemokratiska kvinnornas väg. Om man däremot följer del förslag som folkpartiet har lagt fram här i riksdagen sedan 1970, och ger småbarnsföräldrarna en räll att korta ner arbetstiden på sitt ordinarie jobb, så skulle det i varje fall finnas någol slörre utsikter alt papporna också tar chansen att vara mer tillsammans med sina barn.

Motståndet mot en sådan reform är Just ett exempel på atl man låter planritningar för framtiden stå i vägen för lösningar av dagens problem. All ett sådant tänkande slår igenom i det socialdemokratiska kvinnoförbundet måste innebära all de socialistiska dogmatikerna har stärkt sin ställning på reformisternas bekostnad. Det beklagar jag. Ännu mer beklagar jag atl beslutet på den socialdemokratiska partikongressen -som inte är alltför lätt atl lyda för en vanlig människa - av reformens motståndare inom LO och kvinnoförbundet har tolkats som en framgång. Vi har frågat statsministern när småbarnsföräldrarna kan få sin kortare arbetstid. Tills vi får ett klart svar på den frågan tvingas vi utgå från att de som vill förhala reformen på obestämd tid har lyckats i sitt uppsåt. Del kanske socialministern kan ge oss besked om i dag när han kommer i tur på talarlistan.

En trygg miljö för barnen kräver också att barntillsynen kan ordnas på ett bra sätt när föräldrarna förvärvsarbetar och att alla barn ges den stimulans som förskolan innebär. När socialutskottet i somras besökte Nya Zeeland kunde vi konstatera att där är alla barn i skolan från fem års ålder. Hälften av alla tre- och fyraåringar går också i någon form av förskola. I många fall är den säkert mindre omfattande än vår deltidsförskola, som vi nu har lyckats införa för alla sexåringar. Exemplet Nya Zeeland är inte enastående, men det är inlressanl efiersom Nya Zeeland är ett litet land med begränsade resurser men känt för att också på andra områden hålla en hög social standard. Vi har sannerligen ingen anledning lill svensk självbelåtenhet när del gäller förskolans utbyggnad.

Barnomsorgen är naturligtvis också avgörande för jämlikheten mellan kvinnor och män - ulan möjlighet lill förvärvsarbete även när barnen är små kan man inte tala om jämlikhet. Olika åtgärder för atl skapa jämställdhet på arbeismarknaden kommer au diskuteras här i kammaren om några veckor, bl. a. vårt krav på ett lagskydd mot könsdiskriminering.

så Jag går inte vidare in på dem nu.

För atl föräldrarna skall ha råd all utnyttja den kortare arbetstiden - hell enkelt för atl hjälpa dem med den dryga kostnad som varje form av vård av små barn innebär - behövs ett ekonomiskt stöd, någon form av vårdnadsbidrag. Vi har fört fram olika konstruktioner som ett första steg. De har haft det gemensamt all föräldrarna själva skulle få avgöra hur de vill använda pengarna, för att betala daghemsavgift eller annan tillsyn, eller för all korta ned sin egen arbelslid, eventuellt så att den ena av föräldrarna helt är hemma under några år. Detta skapar naturligtvis ingen perfekt valfrihet, och det har vi varken inbillat oss eller försökt ge intryck av. Men det är svårt all bestrida alt det blir slörre valfrihet om föräldrarna får avgöra hur pengarna skall användas än om politikerna gör del med den ena eller andra formen av styrning.

Socialdemokraterna är Ju numera emot valfrihet. Därför är det hell konsekvent att de säger nej lill vårdnadsbidragen. Mer förvånande är kanske atl moderater och centerpartister, som vill verka för valfrihet, för fram konstruktioner av vårdnadsbidrag och annat ekonomiskt stöd som missgynnar de yrkesarbetande föräldrarna. Inte är väl del att främja valfriheten?

Moderalerna vill också använda skattesystemet i samma syfte. När vi 1970 avskaffade sambeskatlningen, eller i varje fall log ett viktigt steg i den riktningen och gick över lill individuell beskattning, var det avgörande skälet atl vi ville la bort tröskeln för den gifta kvinnans utträde på arbeismarknaden. Högern var motståndare, och den ledande i debatten var redan då Ingegerd Troedsson. Del får väl ses som ett tecken på hennes växande inflytande i moderata samlingspartiet att moderaterna nu är inne på att återinföra sambeskattningen. Sambeskattningen i den form man nu diskuterar - den s. k. indelningen - betyder dels atl man gör del mindre lönande för gifta kvinnor atl förvärvsarbeta, dels att man ger ekonomiskt stöd till äktenskapet vare sig det finns barn eller inte i familjen. Därmed blir det naturligtvis mindre resurser tillgängliga för stöd åt barnfamiljerna. Även centerns nye ideolog inom familjepoliliken, Hugo Hegeland, är inne på att återinföra sambeskatlningen och därmed motverka valfriheten.

Ännu mer anmärkningsvärt är det nog ändå alt moderaterna gör anspråk på att arbeta för valfrihet samtidigt som de gör motstånd mot den viktigaste åtgärden i dag för all öka valfriheten, nämligen byggandet av fler daghemsplatser. Om man skall kunna välja att förvärvsarbeta även när man har små barn, måsle det finnas en sådan barnomsorg att föräldrarna kan vara trygga för alt barnen får en bra vård. Många tusen familjer slår i dag i kö för daghemsplats. Ännu fler skulle göra det, om de ansåg atl det över huvud laget lönade sig atl slå i kö. Moderaterna har aldrig varil entusiastiska för daghem. De har ändå hängt med på en del beslut om ökat stöd, men nu anser de tydligen att det har gåll för långt.

Vi minns väl alla hur socialdemokraterna i våras sade nej till folk-

Nr 13

Torsdagen den 30 okiober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

partiels krav på en tioårsplan för full behovsläckning och ökal statsbidrag. Nu har man glädjande nog tänkt om och utlovat ett förslag. En överenskommelse har träffats med Kommunförbundet. Men moderaterna har bara kritik lill övers för den här glädjande utvecklingen. Det har man naturligtvis rätt till, men hur får man det atl gå ihop med påståendena om att man vill ha ökad valfrihet?

Många av oss har väl rätl bestämda uppfattningar om vad som är bra för familjerna och barnen. Personligen tror Jag atl del är lyckligast för alla parter, om båda föräldrarna kan hålla kontakt med yrkeslivet, men med så kort arbelslid alt de också hinner vara med sina barn.

Många moderater har säkert den uppfattningen atl del är bäst för barnen om man följer del traditionella mönstret med mamma hemma på heltid. Man kan ha olika meningar om den saken.

Men gör man anspråk på atl arbeta för valfrihet, måste man Ju acceptera all människor väljer den livsform som de vill ha, även om del inie är vad man själv tror är bäst. När moderaterna inte vill vara med om en snabb daghemsutbyggnad sviker de kravet på valfrihet, som de själva talar för. Då är del hederligare att göra som socialdemokraterna och erkänna atl man inte är intresserad av valfrihet, alt man vill styra människorna efter sin egen modell.

Fru TROEDSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Romanus angrep oss och menade att vi inte hade velat ta bort Iröskeleffekterna när kvinnorna går ut i förvärvslivet.

Vad vi har angripit är den utformning som den individuella beskattningen har fåll. Trycket på barnfamiljerna har nämligen blivit så stort att man måste införa mycket stora behovsprövade bostadstillägg. Effekten av della har blivit atl vi fortfarande har mycket höga tröskeleffekier när kvinnan - som Gabriel Romanus säger - går ut i förvärvslivet, under förutsättning att familjen har låga inkomster eller många barn. Problemet är att tröskeleffekterna är allra störst för de familjer som skulle ha det största behovet av en inkomstförbällring, alltså familjer med låga och vanliga inkomster. Tröskeleffekterna blir dessutom slörre ju fler barn del är i familjen.

Vi har motsatt oss uppgörelsen mellan staten och Kommunförbundet därför alt den innebär en mycket ensidig satsning på daghem, även i de fall då köerna till familjedaghem av olika skäl är stora. Vi vill alt kommunen skall ha möjlighet att göra den utbyggnad som bäst passar föräldrar och barn i kommunen. Vi vill inte all alternativet skall bli en sådan ensidig satsning på daghemmen att man tvingas gå in för natt-öppna daghem. Del är därför vi vill ge kommunerna valfrihet alt laga så alt man bäsi lillgodoser föräldrarnas önskemål och barnens behov.

Fru MOGÅRD (m) kon genmäle:

Herr talman! Herr Romanus slår blint omkring sig mot alla partier

såvitt jag kunde märka dock inle mot vpk, vad del nu kan innebära.

Därför skulle Jag vilja fråga honom: Gagnar detta verkligen saken? Det är helt meningslöst all ha en diskussion med honom i dag efter hans halsbrytande tolkning av vad jag har sagt. Han måste nog läsa på läxan - eftersom han tydligen inte rikligt kan uppfatta vad man säger - innan vi kan fortsätta diskussionen.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min avsikt var inle atl slå vill omkring mig, fru Mogård. Jag tyckte alt Jag ganska klart definierade och kritiserade två grupper av motståndare till valfrihet. Den ena gruppen är de som vill styra ut alla efter sin modell, som del socialdemokratiska kvinnoförbundet. Man säger där: Daghem åt alla; därmed har vi gjort upp med valfriheten -inga vårdnadsbidrag. Den andra gruppen är moderalerna, som i slällel vill styra åt andra hållet och missgynna förvärvsarbetande, som är motståndare lill ökat daghemsbyggande. Det finns väl hell enkelt på detta område representanter för tre olika linjer - de som vill styra åt ena hållet, de som vill styra ål andra hållel och de som vill ge familjerna så siort förtroende som möjligt.

Det är inte bara så atl moderalerna har kritiserat vissa detaljer i den här uppgörelsen - det kan vi återkomma lill när den kommer upp här i riksdagen. I del ena inlägget efter del andra från moderat håll angriper man en starkare satsning på daghemsbyggande som nu de andra partierna sluter upp omkring och som Ju motsvaras av en enorm efterfrågan. Fortfarande är det många tusen familjer som vill ha daghemsplalser och inte kan få dem. Det är den hållningen hos moderata samlingspartiet som Jag kritiserar och som jag inte får alt gå ihop med att man säger sig tala för valfrihet. Är man för valfrihet, skall man väl i första hand arbeia för del som ökar valfriheten, nämligen i dag ett ökal anlal daghemsplatser. Hur skall man kunna välja mellan förvärvsarbete och hemmatillvaro om del inte finns några daghemsplatser? Då finns ju ingen valfrihet. Del är det stora hindret mot valfriheten.

Fru Troedssons inlägg i går, som Jag läste mycket noga i morse, innebär Ju inte bara en teknisk kritik ulan också - del framgick - en önskan att man skall minska efterfrågan på daghem genom att göra det mindre förmånligt atl förvärvsarbeta. Det är Ju det som är innebörden i det sam-beskatiningsallernaliv som man nu diskuterar i moderata samlingspartiet.

Det finns tröskeleffekter, sade fru Troedsson, och det är alldeles rikligt. Bostadstilläggen hör också dit, och del är därför som vi har arbetat för att minska marginaleffekterna i bostadstilläggen. Jag lycker inom parentes sagt inte att moderaterna varil alltför aktiva på det området.

Men om det nu finns tröskeleffekter, varför vill ni då skärpa dem genom atl börja diskutera en återgång till sambeskatlningen? Del är verkligen all, minska valfrihelen för familjerna.

Sedan ber jag om ursäkt om jag inte nämnde vänsterpartiet kommunislerna. Jag kanske får tillfälle att återkomma lill vpk när fru Lantz har talat. Men vpk kan väl t. v. ta ål sig av det som jag sade om So-

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

cialdemokratiska kvinnoförbundet. Vpk är av samma skrot och korn, fast litet värre, skulle jag tro.

Fru TROEDSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Är inte detta alt slåss mot väderkvarnar, herr Romanus? Herr Romanus påstår att vi skulle vilja missgynna de förvärvsarbetande. Det är helt befängt. Vad vi i stället hela tiden har krävt är all de som förvärvsarbetar och har nödvändiga kostnader för barnomsorg skall få dra av de kostnaderna. Detta har vi krävt inle minst med tanke på de flerbarnsfamiljer där man kanske gärna skulle vilja förvärvsarbeta men inte har möjlighet lill det då man, som herr Gabriel Romanus säkerligen väl känner lill, många gånger har svårt att kunna utnyttja daghemmen. Vi vill ge också dessa familjer alternativ.

Vi har inle talat om att gå tillbaka till någon sambeskattning. Men vad vi har angripit är att de som bäst behöver en inkomstförstärkning, därför alt de har låg eller vanlig inkomst och många barn, i dag får behålla minst av sina inkomstökningar. Det lycker vi är horribelt.

Jag sade i går inle någonting om att vi skulle minska efterfrågan på daghem. Vad Jag har sagt är atl först om vi får en verklig valfrihet kan vi få ett begrepp om den verkliga storleken av efterfrågan på olika vårdformer. Det är därför enligt vårt sätl att se myckel äventyrligt alt säga atl först skall vi bygga ikapp daghemsbristen, samtidigt som vi vet att allt fler föräldrar tvingas ställa sig i kö lill daghemmen, även om de med en rättvisare familjepolitik skulle föredra andra alternativ eller föredra atl själva vårda sina barn. Vi lycker mot denna bakgrund atl del är utomordentligt angeläget atl man ger föräldrarna en verklig valfrihet, så att man också får en uppfattning om del verkliga behovei av daghem och familjedaghem. Jag sade uttryckligen i går alt vi vill "starkt stryka under viklen av atl det behov av kommunal barnomsorg som därefter skulle visa sig föreligga snarast möjligt måsle täckas".

Vad jag angrep i anförandet i går var finansieringen, för den innebär att staten tar pengarna från kommunerna. Dessa pengar får kommunerna tillbaka, men del är långl ifrån säkert all de får tillbaka belopp som motsvarar hela den ökade belastning på kommunerna som den föreslagna finansieringsformen skulle utgöra. Och de får tillbaka pengar endast under förutsättning atl de gör en mycket kraftig satsning på ytterligare utbyggnad av daghem - detta även om det i den speciella kommunen skulle vara väl så angeläget all bygga ul familjedaghemsplalserna.

Vi vill alltså ha en allsidig valfrihet för familjerna, för barnen och även för kommunerna.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr lalman! Fru Troedsson har, som jag lycker, verkligen tappert gett sig in i en diskussion med herr Romanus. Jag vägrar faktiskt atl gå i detaljdiskussion med honom. Det blir ju inte bättre av att han upprepar sina feltolkningar. Herr Romanus måste faktiskt läsa på först; det

går inte atl diskutera annars.

Faktum är att vi är ense om principerna. Det är väl svårt för herr Romanus atl förslå det vid della tillfälle, men det kanske går så småningom. Vi är ense om atl vi skall ha valfrihet, inle styrning av föräldrarna, vare sig belräffande yrkesarbete, arbete i hemmet eller barnomsorg. Jag har sagt och jag upprepar det: Vi politiker skall icke lägga oss i det.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Troedsson sade, tyckte jag mig höra, atl Jag slåss mot väderkvarnar. Det vill jag inte alls hålla med om. Jag lycker inte atl moderata samlingspartiet i detta fall är någon väderkvarn, utan moderalerna är nog så konsekventa. När ni skall genomföra några reformer här har ni väldigt lätt att komma in på avdragslinjen, så all det ger den effekten atl ju högre inkomst man har, desto större stöd får man.

Fru Troedsson var motståndare till att vi avskaffade sambeskatlningen, men nu säger hon alt hon inle har sagt någonting i den frågan. Nej, men hennes partiledare har uttalat sig för att man skall överväga tu-delningsprincipen, och den får just den effekten all försvåra den gifta kvinnans utträde på arbeismarknaden. Det var därför som vi övergav den för fem år sedan.

Sedan sade fru Troedsson också atl vi skall ha en mera rättvis efterfrågan på daghem. Men är inte innebörden av det att hon menar atl efterfrågan i dag är för hög och att vi därför skall bygga färre daghem? Varför annars dra upp den saken? Om vi, som fru Mogård säger, är ense om atl bygga så många daghem som möjligt, över huvud laget bygga så myckel som tygen håller och i det fallet driva på socialdemokraterna, regeringen och kommunerna, varför kommer del då aldrig några sådana initiativ från moderala samlingspartiet? Varför är ni bara sura när del äntligen görs någonting? Ni kritiserar inte bara tekniska detaljer utan är negativa över huvud laget. Jag har min tolkning av varför det är på det sättet. Orsaken är att del finns en opinion som inte gillar atl det satsas så mycket pengar på daghem. Och ni vill gärna vädja lill den opinionen, samtidigt som ni litet pliktskyldigt säger, när ni blir pressade, alt det är klart att ni vill ha daghem. Det säger ni förmodligen för alt tillfredsställa de unga förvärvsarbetande kvinnor som finns också i moderata samlingspartiet. Men kom inte och säg att ni driver på! Och om ni inte gör del, så är vi inle heller ense.

Det är inte så konstigt att del finns människor som tycker alt det satsas för mycket pengar på daghem och atl de är för dyra. Men där gäller del alt förklara, atl om vi skall kunna få verklig valfrihet, som moderaterna arbetar för, så får vi ta de kostnaderna, ty annars blir del ingen valfrihet. Man kan inie både vara för valfrihet och samtidigt vara ljum när del gäller daghemmen. Det går helt enkelt inle ihop.

Slutligen sade fru Mogård atl hon vägrade att gå in i någon detaljdiskussion med mig därför att Jag inte har läst på ordentligt. Jag får

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

be om ursäkt för att Jag inte har läsl på vad fru Mogård sade, men jag kunde inie i hennes anförande uppfatta någonting som stred mot vad hennes partiledare tidigare har sagl i dessa frågor, och därför log jag mig friheten hålla mig lill del. Han har väl, jämsides med fru Mogård, en del inflytande i moderata samlingspartiet.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Vi har här i kammaren under några minuter upplevt en borgerlig inbördes träta om vad som menas med valfrihet, och vi har lyssnat mycket intresserade till den debatten. Jag skall här inte ta upp det anförda till närmare diskussion utan vill bara säga att från vår sida är vi alllid angelägna om att genomföra en ökad valfrihet genom konkreta reformer för vilka vi också tar det finansiella ansvaret. Barnomsorgen är där ett gott exempel.

De familjepolitiska frågorna har under de senaste åren fått en framträdande plats i den politiska diskussionen. Delta har också präglat debatten här i kammaren. Del är bl. a. ett resultat av det omfattande reformarbete som har pågått på familjepolitikens område. Under de senaste två tre åren har riksdagen på regeringens förslag beslutat om både principiellt och praktiskt myckel viktiga reformer för barnfamiljerna. Jag vill här bara erinra om föräldraförsäkringen och den allmänna förskolan.

Stora insatser har under senare år också gjorts för alt underlätta en utbyggnad av kommunernas barnomsorg genom daghem och fritidshem för barn lill förvärvsarbetande föräldrar, men vi vet alla att väsentliga behov ännu inle är tillgodosedda på della område. Samtidigt vet vi att allt fler kvinnor söker sig ut på arbeismarknaden och därigenom också ställer berättigade krav på den kommunala barnomsorgen. Detta måste vi nu lösa. Utbyggnaden av barnomsorgen är den viktigaste familjepolitiska frågan i dag.

Regeringen har nyligen träffat en överenskommelse med Kommunförbundet som innebär en kraftigt ökad utbyggnad av barnomsorgen. Överenskommelsen innebär för den närmaste femårsperioden en utbyggnad med 100 000 nya daghemsplalser och 50 000 nya platser i fritidshem Jämte en ökning av platstillgången i familjedaghem.

För atl ge kommunerna ekonomiska möjligheter atl genomföra den överenskomna utbyggnaden införs ett nytt statsbidragssystem som innebär en kraftig ökning av del statliga stödet lill kommunerna. För att omedelbart få i gång ett ökat byggande av daghem och fritidshem har regeringen redan beslutat om en tillfällig höjning av byggnadsbidraget från den 1 november i år. Det nya statsbidraget till driftkostnaderna, som enligt överenskommelsen införs den 1 Januari 1977, är avsett alt finansieras genom en socialavgift på arbetsgivarna.

Denna överenskommelse kommer atl ligga till grund för den proposilion om barnomsorgen som regeringen skall förelägga riksdagen. I propositionen kommer också all redovisas en allmän målsättning för barnomsorgen. Målet skall vara atl bereda plats inom den kommunala barn-

omsorgen för alla barn i förskoleåldern till förvärvsarbetande eller sluderande föriildrar samt för barn med särskilda behov av stöd och stimulans, så att efterfrågan på sådana platser kan tillgodoses. Den angivna målsättningen för samhällets barnomsorg innefattande öven fritidsverksamheten för barn i skolåldern bör successivt uppnås i alla kommuner inom den närmaste tioårsperioden.

I propositionen avser regeringen vidare att föreslå att lagen om förskoleverksamhet ändras lill en lag om kommunernas barnomsorg. Barnomsorgen blir därigenom en lagfäst kommunal uppgift med skyldighet för kommunerna att svara för en planmässig utbyggnad.

Åtgärder kommer också att vidtas för all successivt öka personalutbildningen för barnomsorgen så att del personalbehov som utbyggnaden medför kan tillgodoses. Regeringen har uppdragit ål skolöverstyrelsen atl redovisa en planläggning för ökad utbildning av förskolelärare, barnskötare och fritidspedagoger. Denna redovisning har nu kommit in till utbildningsdepartementet och skall bilda underlag för erforderliga statliga och kommunala åtgärder i fråga om personalutbildningen.

Den överenskommelse som regeringen nu träffat med Kommunförbundet är av stor betydelse för det familjepolitiska reformarbetet. Vi har under förhandlingarna fått lill stånd en överenskommelse som centerpartiets och folkpariieis represenlanier på kommunförbundssidan är med på. Moderaterna däremot har dragit sig ur överenskommelsen. De förklarar sitt avhopp med att de vill skapa valfrihet. 1 verkligheten är det, som statsministern också framhöll i går, så alt utbyggnaden av barnomsorgen skall undanröja ett av de främsta hindren för en verklig valfrihet och för jämställdhet.

Man kan som moderaterna gör principiellt motsätta sig en satsning på barnomsorgen. Men det innebär då atl man vill hindra kvinnorna från att förvärvsarbeta och genom förhållandenas tryck mer eller mindre ivinga dem att stanna hemma. Då skall man också ha klart för sig att en sådan politik i första hand kommer atl drabba barnen. Många kvinnor kommer ändå atl söka sig ut i arbetslivet. 1 de familjerna kommer man i många fall att tvingas till lösningar som inle är lika bra och som inte ger samma irygghei som en plats på daghem. Det är detta och inte någon valfrihet som är konsekvensen av moderaternas ståndpunkt. Moderaternas avhopp från överenskommelsen om barnomsorgen visar alt de inte vill vara med när det verkligen gäller atl skapa bättre villkor för barnfamiljerna. Fru Mogård höll, tyckte jag, närmast ett försvarstal i dag för moderaternas ställningstagande. Det framgick av anförandet att den uppgiften inte är särskilt läli.

Utbyggnaden av barnomsorgen är en stor och viktig familjepolitisk reform. De förslag som regeringen kommer all lägga fram innefattar också förslag om den erforderliga finansieringen. Det är så vi måste arbeia - reformförslag måste också innefatta en lösning av finansieringsfrågorna. När de borgerliga partierna för fram olika förslag om t. ex. vårdnadsbidrag är finansieringsfrågan konsekvent obesvarad. Som sialsminislern fram-

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

A llmänpolilisk debatt

höll i går finns det anledning atl varna för en sådan löftespolilik. Vi vill från regeringens sida inie driva någon löftespolitik. Vi kommer atl driva en familjepolilik med reformer som också innehåller förslag om hur finansieringen skall ske.

Eftersom föräldrautbildningen har nämnts vill jag understryka alt det är en viktig punkt i reformprogrammet för familjepoliliken. Regeringen har uppdragit ål barnomsorgsgruppen att göra en övergripande utredning om utformningen av en föräldrautbildning som skall vara tillgänglig för alla föräldrar. Barnomsorgsgruppen lägger i dag, om någon stund, fram ett delbetänkande som bl. a. innehåller underlag för en konstruktiv diskussion i dessa myckel viktiga frågor.

Till de angelägna reformerna inom familjepolitiken hör en fortsatt utveckling av föräldraförsäkringen som har till uppgift att ge ekonomiskt stöd i sådana situationer i en barnfamiljs liv då en förälder behöver stanna hemma hos barnen. Ett utbyggnadsprogram för föräldraförsäkringen har presenterats av familjestödsutredningen, och ett förslag om en ny ul-byggnadsetapp för föräldraförsäkringen kommer att läggas fram vid det nu pågående riksmötet.

Familjestödsutredningen har i sill betänkande också visat hur man med ersättning från föräldraförsäkringen kan förkorta arbetsdagen för småbarnsföräldrarna, och den frågan har också tagits upp i debatten i dag. Jag vill understryka angelägenheten av åtgärder som ger föräldrarna ökade möjligheter att umgås med sina barn och begränsa långa vistelsetider för barn på daghem. Innan vi tar ställning till en reform på detta område måste vi klara ut hur de praktiska problemen på arbeismarknaden kan lösas och vad vi behöver göra för att slå vakt om småbarnsföräldrarnas situation i arbetslivet. Sedan remisstiden för familjesiödsutredningens betänkande gått ut inom några dagar kommer regeringen alt inbjuda löntagarorganisationerna till överläggningar i dessa frågor.

Herr lalman! Familjepolitiken gäller några mycket väsentliga frågor - barnens trygghet och utvecklingsmöjligheter, jämställdheten mellan män och kvinnor, samhällets service till barnfamiljerna och det ekonomiska familjestödet. Alla dessa frågor får vi anledning att återkomma till. Vi kommer aldrig att ha råd att på en gång göra allt vi vill. Med utgångspunkt i en helhetssyn på familjepolitiken kommer vi all steg för steg föra det familjepolitiska reformarbetet vidare. Jag har med detta inlägg framför allt velat peka på den stora betydelse som vi tillmäter utbyggnaden av barnomsorgen.

Under della anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Först apropå jämställdheten. Stanna hemma, sade socialministern. Är det socialministerns definition på en vårdargärning i hemmet? De som av brist på daghemsplatser eller för alt de anser att

deras barn behöver annan omsorg, de som alltså använder sig av andra vårdformer än kollektiv barnomsorg, får inte någol stöd för sina vård-nadskoslnader. Kallar socialministern verkligen delta för rättvisa?

Ingen löftespolilik, säger herr socialministern. Hur skulle det vara med en politik för rättvisa och valfrihet? Nej, här får man höra att den ansvarige ministern frankt, under hänvisning till statsministern, deklarerar att rättvisa och valfrihet nog inte kan tillgodoses med tanke på finansieringsproblemen. Vad han egentligen ville säga är att det är för dyrt. Han vill inle ens försöka arbeta sig fram mot ell sådant mål utan avskriver tanken från början. Vårdnadsersäitning är dumt därför att det är dyrt.

Är del dyrt? Är det någon som vet del? Är del någon som sedan 1964, när familjeberedningen principiellt uttalade sitt stöd för tanken, har besvärat sig med all räkna på del? Har del skett en grundlig utredning med beaktande av konsekvenserna för subventionerna av daghemmen, för yrkesverksamheten och för det därav följande skattebidraget lill samhället, för andra bidragsformer och för skattesystemets utformning över huvud tagel? Har någon räknat på kostnaderna för de många problem som kan uppstå på grund av utebliven, felaktig eller bristfällig barnomsorg? Nej, ingen har gjort delta. Socialdemokraterna har bara bestämt att det är bäst för barnen med kollektiv barnomsorg. Den som inte lycker som socialdemokraterna är då ansvarslös och bryr sig inte om barn eller annal sådant.

Jag kan inte för milt liv falla hur en så upprörande orättvisa får bestå som det innebär alt ensidigt subventionera en vårdform och fullständigt strunta i föräldrar som måste anlita andra vårdformer. Jag förstår inte hur någon ansvarig politiker kan stå upp och försvara en sådan anordning.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolhisk debatt

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med glädje atl barnomsorgsgruppen nu kommer med ett resultat, i varje fall i form av ett diskussionsunderlag när det gäller föräldrautbildningen. Det är utmärkt. Jag kan bara inte låta bli att tänka på var vi kunde ha varit, om socialdemokraterna något tidigare hade insett hur viktig den här frågan är. Under hela den tid som vi hade en särskild familjeminister vidtogs inte en enda konkret åtgärd för att föra oss närmare detta mål. En utredning tillsattes, men inle någonting fördes ut i det verkliga livet under hela den tiden. Det tycker jag är beklagligt. Det saknades sannerligen inte påminnelser i riksdagen i frågan.

Belräffande den socialdemokratiska partikongressens beslut om kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar, där jag hoppades få ett besked från socialministern, är jag ledsen att inte kunna vara lika positiv. Herr Aspling sade att man skall fundera över de praktiska problem som kan uppstå.

Det är klart att arbetsgivarna och LO inte har någon svårighet atl hitta praktiska problem. De har alltid funnits när det gäller att anpassa arbetslivet efter enskilda människors behov, som avviker från genomsnittet. Vi vet hur besvärligt del var atl skapa deltidsarbeten, t. ex. inom

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolhisk debatt

sjukvården. Inte förrän del blev ont om arbetskraft lyckades det. Då gick del ganska bra att övervinna den här kanske natudiga och mänskliga konservatismen på arbetsgivarsidan och anpassa arbetslivet efter enskilda människors skiftande behov. Men benägenheten att lösa de här problemen ökar, om regeringen vill säga rakt ut att den vill ha en sådan här reform och tala om när den skall vara genomförd. Staten har Ju - i varje fall på vissa arbetsplatser - kunnat ge sina anställda rättighet atl arbeta kortare tid när de har småbarn. Varför skall inte de enskilda arbetsgivarna också kunna lösa den uppgiften, särskilt om vi har en regering som säger sig vilja driva på de enskilda arbetsgivarna.

Det oroande med det här beslutet, är all de som helt och hållel är emot en särskild reform för småbarnsföräldrar, och som anser att vi skall vänta i 10-15 år tills alla kan få sex timmars arbetsdag-som Lisa Mattson och hennes förbund - har inhöstat detta beslul som en framgång. Jag måste lyvärr säga - även om herr Aspling uttalar sig på ett vänligt säll - att så länge det inte finns några konkreta besked om när den här reformen kan införas, får vi utgå ifrån att de har haft framgång i sina strävanden atl få den uppskjuten på obestämd tid.

Herr BOO (c) kort genmäle;

Herr talman! I denna viktiga fråga belräffande bättre barnomsorg har under gårdagen och också i dag åberopats den överenskommelse som träffats mellan Kommunförbundet och regeringen. Fru Troedsson blandade i sitt inlägg i går också in finansieringsdelen i den diskussionen och lät påskina all den ingick i överenskommelsen. Jag vill ytterligare poängtera att finansieringsfrågan icke ingår i överenskommelsen. Den finns antecknad till förhandlingsprotokollet såsom regeringens ensidiga anmälan. Vi har från centern och folkpartiet klart deklarerat - det kan statsrådet verifiera - alt vi icke anser del riktigt alt Kommunförbundet skall förhandla med regeringen om finansieringsfrågor i statsbudgeten.

Men vi är från centern angelägna att understryka att förslaget om konstruktionen och förstärkningen av de statliga insatserna för att bygga ut den kommunala barnomsorgen är ett utomordentligt viktigt steg för alt nå en bättre barnomsorg och därmed en ökad valfrihet. Från centern ser vi delta- i kombination med vårdnadsbidrag som en väsentlig och nödvändig reform, som icke i sin helhet får vänta ulan nu måste komma till en lösning.

Jag finner det angeläget att understryka detta också med anledning av vad herr Romanus nyss sade om att centerns förslag inte skulle innebära en jämställdhet mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande. I det sammanhanget vill jag bara kort konstatera att självfallet måste i det system som vi förordar avgiftsuttaget från föräldrarna anpassas till den lid föräldrarna arbetar. Den konstruktionen måste finnas med i det stora paketet.

Jag vill, herr lalman, klart konstatera att del här är viktiga frågor och vi finner dem från centerns sida vara så angelägna atl vi vill ha dem lösta omedelbart.

Sedan yllerligare en kommentar beträffande överenskommelsen. Självfallet skall Kommunförbundet verka för denna målsättning. Den är angelägen att uppnå, del vill Jag verifiera. Alltid är det ändå kommunerna själva som bestämmer om utbyggnaden, som besiämmer om antalet platser, som bestämmer om fördelningen mellan daghem och familjedaghem. Sedan har man att ta hänsyn till de förut.sättningar som de nya bidragskonsiruktionerna ger i del avseendet.

Fru TROEDSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att finansieringen inte ingår i uppgörelsen, men det finansieringsförslag som regeringen lagt fram är en protokollsanteckning. Det innebär all kommunerna på sikt, när finansieringen verkligen slår igenom i kommunernas ekonomi, själva får betala hela överenskommelsen och mer därtill. Det är inle som vi ser del någol sätt alt verkligen förbättra kommunernas ansträngda ekonomiska underlag. Jag hoppas alt det när propositionen kommer skall gå att få en borgerlig enighet om en annan typ av finansiering. Herr Boo säger att det ändå alllid ankommer på kommunerna att själva göra avvägningen. Jag tolkar del så all den uppgörelse som träffats inte skall tas ordagrant. I överenskommelsen slår del nämligen alt man förutsätter atl kommunerna genom att bygga daghem under den kommande femårsperioden skall kunna tillgodose 80 % av efterfrågan. Vad vi ifrån vårt håll har rest starka krav på är alt varje kommun vid den planmässiga utbyggnaden skall få full frihet att göra den fördelning på olika tänkbara vårdformer som bedöms vara bäst utifrån föräldrarnas och barnens behov i just den kommunen. Vi har också krävt att statsbidragen till de olika vårdformerna - daghem, familjedaghem, flerfamiljssysiem osv. - skall vara neutrala och inte styra kommunerna i den ena eller andra riktningen.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag har en känsla av all många av kammarens ärade ledamöter med intresse följt den inbördes deball som borgerligheten har varit engagerad i. Den visar splittring och söndring i en mycket stor och väsentlig fråga. Jag skall inte kommentera detta. Jag har bara velat notera det som ell symiom på svårigheierna för de borgerliga partierna alt kunna samla sig när konkreta stora sociala reformer aktualiseras.

Till fru Mogård vill jag säga, att när hon talar om valfrihet måste man komma ihåg att den första och grundläggande frågan är att kunna ge familjer, som i dag står i daghemskön, möjligheter till platser på daghem. Det finns ingen logik i moderaternas lal om valfrihet, så länge bristerna inom barnomsorgen är så påtagliga som vi alla vet atl de är i dag. Dessa brisler vill moderaterna inte vara med och avhjälpa. Del har framgått av debatten. Man kan bara konstatera att moderaterna igen visar ett mycket talande prov på ett förstelnai familjepoliiiski länkande.

Jag skulle vilja ge fru Mogård ett råd: Gå ut till barnfamiljerna och fråga dem som slår i köerna vad de vill. Svarei kommer alt bli entydigt.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Till herr Romanus vill Jag säga alt vi belräffande småbarnsföräldrarna inte bara funderar. Vi kommer all inbjuda löntagarorganisationerna lill direkta överläggningar om dessa viktiga frågor och problem. Har herr Romanus någonling emot detta? I så fall måsle han i hög grad ha kommit vid sidan av den här debatten. Många väsentliga praktiska frågor måste bli belysta, och vi skall ta upp dem med löntagarorganisationerna.

Föräldrautbildningen är viktig. Här i landet är del alltid så all när stora frågor aktualiseras, måsle vi penetrera dem och utreda dem. Del är vad som nu har skett. Jag är glad för alt det betänkande, som jag får i min hand om någon stund, lar upp föräldrautbildningen. Jag delar herr Romanus uppfattning atl delta är viktigt. Jag är glad för att kunna tillägga att stora folkrörelser också är engagerade i denna verksamhet och planerar ett mycket omfattande arbete på delta område. Jag tror del är ett mycket viktigt komplement.

Till herr Boo skall jag bara säga all det viktiga och angelägna var att vi nådde en uppgörelse med Kommunförbundet och atl centern och folkpartiet här ställde sig bakom. Jag vill gärna säga alt detta är en stor reform och den är kostnadskrävande. Jag skall inte här ta upp finansieringsfrågorna, men Jag har strukit under förut, och låt mig göra det igen, all när stora reformer aktualiseras och introduceras, då måste de också betalas. Vi tar ansvaret för finansieringen. Annars är det ingen mening i reformpolitiken. Löflespolitik och överbud skulle vara att föra över frågorna på ett innehållslöst propagandaplan.

Här rör vi oss med frågor som gäller stora grupper barnfamiljer. Det är en kostnadskrävande och omfattande reform. Vi är beredda att ta ansvaret för den. Men jag skall inte ta upp denna fråga nu. Vi får återkomma till den. Jag har emellertid velat notera all vi alla kände stor tillfredsställelse denna förhandlingsdag när vi kunde nå enighet om hur vi nu skall bygga ut barnomsorgen ute i kommunerna.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först bara säga att Jag blev litet förvånad när herr Boo i en replik lill socialministern gav sig på mig. Han borde i varje fall ha hållit sig till vad jag sade, nämligen att centerns förslag till vårdnadsbidrag, som del är utformat, missgynnar de förvärvsarbetande-del kan ju vem som helst räkna ut-efiersom bidraget är beskattat.

Jag har självfallet ingenting emot, herr Aspling, att ni lalar med löntagarorganisationerna. Det kan kanske vara idé att även lala med arbetsgivarna. LO och Arbetsgivareföreningen är väl ungefär lika konservativa på denna punkt, så båda kan behöva få ett resonemang lill slånd. Men del viktigaste är Ju au det kommer någonling ul av ett sådani samlal och atl föräldrarna får ell besked om all det här går atl lösa. Det får inle vara så, alt man bara kan ordna kortare arbetstid när det behövs för produktionens skull, ulan det skall vara möjligt också när människorna behöver det. Tills vi har fått ett sådant besked, är i varje fall inte jag tillfredsställd.

Föräldrautbildningen är utmärkt. Min marginalanteckning där var bara att om familjeministern när vi förde fram frågan första gången hade sagl alt del här var en bra och viktig synpunkt, del här skall vi sätta i gång och ulreda med delsamma, därför alt vi inser att föräldrarna behöver det, så hade det varit ännu bälire. Nu sade familjeministern: Ja, den där föräldrautbildningen, som folkpartiet och herr Romanus talar om, vet jag inle vad den skall vara bra för - det är ju ingenting angeläget. Det var det som jag tyckte var beklagligt.

Sedan noterade herr Aspling alt det rådde oenighet mellan folkpartiet och moderalerna i fråga om daghemsutbyggnaden. Det är väl knappast ägnat atl förvåna atl ett liberalt parti och ett konservativt parti har olika uppfattningar i viktiga politiska frågor. Annars behövdes det ju inte två partier. Att det behövs ett liberalt parti Just när det gäller familjepoliliken är klart. Det finns många människor som vill ha en ökad daghemsutbyggnad men som inle är intresserade av någon socialism, som inte vill ha planhushållning, eller att staten skall ge sig in och reglera i det ekonomiska livet och på andra områden. För de människor som vill ha en familjepolitik som satsar på att ge människor möjlighet alt förvärvsarbeta och samtidigt vara tillsammans med sina barn, som verkligen vill driva på daghemsulbyggnaden, men som inte önskar någon socialism inom den ekonomiska politiken, är del viktigt alt folkpartiet finns.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Fru TROEDSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Aspling talade om inbördes träta mellan de borgerliga partierna. Det är rikligl atl vi något skiljer oss åt vad beträffar medlen att uppnå våra mål på detta område. Men jag ser det ändå som ett styr-kebälte att vi är så helt eniga om målet för familjepoliliken, nämligen att ge valfrihet för småbarnsföräldrar mellan hem- och förvärvsarbete men också mellan olika former av barntillsyn. Det tycker jag del finns all anledning att stryka under.

Herr Aspling sade atl vi skulle gå ut och fråga barnfamiljerna. Men atl bara bygga daghem löser inga som helst valfrihetsfrågor. Har man hand om barnomsorgen i en kommun, är det mycket lätt att konstatera att många av de föräldrar som i dag lämnar sina barn på daghem gör del av tvingande ekonomiska skäl. Med en politik som ger större valfrihet skulle de kanske välja alt vara hemma hos barnen och på det sättet göra en väl så stor insats. Den möjligheten att välja har den socialdemokratiska politiken förmenat dem.

Vad vi har reagerat myckel starkt mot när det gäller regeringens synpunkter på hur uppgörelsen om utbyggnaden av daghemmen skall finansieras är att finansieringen måste leda till höjda kommunalskatter och framför allt till starkt höjda skatter för landslingen. Del måste innebära ytterligare minskade möjligheter för de familjer som så önskar att antingen avslå från förvärvsarbete för alt i stället själva ta hand om barnen eller själva på egen bekostnad skaffa fram en ersättare i de fall då daghem inte kan utnyttjas. Vi skall ändå. herr Aspling, vara mycket

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänfwlitisk debatt

väl medveina om alt det också finns familjer som har många småbarn, där del enda realistiska alternativet helt enkelt är vård i del egna hemmet. Den gruppen får väl ändå inte sättas på undanlag, herr Aspling?

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Socialministern tyckte att jag skulle la kontakt med barnfamiljer. Jag har faktiskt ett litet barnbarn, och del får inte plats på daghem ännu på fiera år. Del kanske kommer som en överraskning för socialministern, men faktum är all detta barn måsle ha vård och fostran under den tid hon väntar på daghemsplats. Det är mycket dyrt, men hon eller hennes föräldrar får ingel som helst stöd när det gäller denna vårdkostnad.

Sedan skall jag berätta också en annan sak för socialministern: De flesta kvinnor i moderata samlingspartiet är faktiskt yrkesarbetande, utom de i de allra högsta åldrarna. Det är litet antikverat av socialministern atl tro att våra kvinnor skulle skilja sig på någol säll från kvinnor i andra partier. Det är heller inte den diskussionen vi skall föra. Jag har alltså deklarerat - och jag anser att Jag därvidlag har FN bakom mig - att politikerna inte skall lägga sig i vad människor sysslar med om de gör ett hederligt arbete. Och jag hävdar fortfarande all arbete i hemmet också är hederligt arbete.

Poängen i det här resonemanget är: Skall inte samhället ge slöd, så alt varie barn får den för det bästa omsorgen? Är det bara föräldrar lill barn som ges plats i kollektiv barntillsyn som skall ha stöd? Är detta verkligen rättvisa och valfrihet? Är det tilltro till föräldrarnas ansvar och vilja all la hand om sina barn? Nej, del är inte del. Del är en styrning av föräldrarna. Det innebär därför ett misstroende mot föräldrarna.

Herr socialministern ASPLING:

Herr lalman! Jag skall inte gå i någon närmare debatt med fru Mogård. Jag tycker alt moderaternas avsteg från uppgörelsen med Kommunförbundet talar sitt eget språk. Del är tillräckligt.

Sedan sade fru Troedsson att man på borgerlig sida - hon riktade sig till herr Romanus - ändå är enig om målsättningarna. Jag skulle vilja fråga herr Romanus om han är ense med fru Troedsson och moderalerna om målsättningarna. Det vore intressant att höra.

Jag skall inte heller förlänga debatten så mycket mer när del gäller småbarnsfamiljernas arbetstid etc. Jag hänvisar herr Romanus till regeringsförklaringen. Där sades det klart ut att en förlängning av ersättningstiden för föräldrar som stannar hemma i samband med barns födelse och en förkortning av arbetsdagen för småbarnsföräldrar är angelägna reformer. Regeringen kommer att inbjuda löntagarorganisationerna till överläggningar rörande de praktiska problem på arbetsmarknaden som måste lösas för atl beslut skall kunna fattas i denna fråga. När remissbehandlingen om kort tid är avslutad kommer vi att inbjuda löntagarorganisationerna.

Men efiersom herr Romanus försöker driva de här frågorna på sitt speciella sätt skulle Jag gärna vilja läsa upp ett kort stycke från en intressant artikel i Fackföreningsrörelsen, där det heter: "Frågan om hur vi ska använda våra mänskliga resurser i arbetslivet och om de verkligen räcker för de arbetsuppgifter som måste utföras, är ännu långt ifrån klarlagda. Valet kommer så småningom atl stå mellan en stegvis allmän nedtrappning av arbetsiiden eller delreformer för vissa grupper. I dag saknar vi emellertid underlag för atl avgöra vilken väg som är den rikliga; kanske måste det bli fråga om att kombinera insatser av båda slagen."

Jag tycker att det är viktigt alt ett uttalande i fackföreningsrörelsens egen tidning finns med i belysningen av denna fråga.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr förste vice talmannen anmälde alt herr Romanus och fru Troedsson anhållit att till protokollet få antecknat alt de inte ägde rätt lill ytterligare repliker.

Fru LANTZ (vpk):

Herr lalman! Om man spottar på en sten tillräckligt länge så blir den biöt. Socialministern, fru Mogård och herr Romanus kan vara övertygade om att kampen för fler och bälire daghem kommer vpk tillsammans med aktionsgrupper och barnfamiljer alt driva till dess barnomsorgen ges ett sådant utrymme som den skall ha.

Alla förskolebarn borde ha rätt till daghemsplats, alldeles oavsetl om mamman förvärvsarbetar eller ej. Och alla yngre skolbarn borde ha tillgång till fritidshemsplats. Detta borde vara ett axiom för alla politiker vid det här laget, efter alla utredningar och opinion.syttringar som entydigt lalar om hur viktig barnomsorgen är.

Men inle ens den nödvändigaste barnomsorgen tillgodoses. Både den politiska och den ekonomiska viljan saknas hos borgare och socialdemokrater. I vallider är del lätt all förledas tro alt del flnns fler partier än vpk som vill bygga bon daghemsbrislen. År efter år tvingas många barnfamiljer till otillfredsställande nödlösningar för alt klara tillsynen av barnen. 'Vtlerst är det barnen som blir slagträna i striden om fler daghem, och det är också barnen som dyrast får betala för samhällets bristande ambition att bygga ut barnomsorgen.

Det kan nu konstateras att förskoleplanen blivit en statistisk manipulation som saknar all förankring i verkligheten, och den bittra sanningen är, trots socialministerns många försäkringar, all förskoleplanen inte ger någon utbyggnad alt tala om.

Ungefär hälften av alla förskolebarn behöver en daghemsplats därför alt deras mammor förvärvsarbetar. Dessutom tillkommer de barn som av olika sociala skäl behöver en daghemsplats.

100 000 daghemsplalser och 50 000 fritidshemsplalser på fem år - det är regeringens svar på förskoleplanen som slog snett. Tror socialministern att del räcker atl bygga ut med 100 000 daghemsplalser lill 1980, när

5 Riksdagens protokoll 1975/76:13-14

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

det i dag behövs 400 000 platser? Vänsterpartiet kommunisterna föreslår i stället 50 000 nya daghemsplalser varie år. Eller tror socialministern att 200 000 lågsladiebarn med förvärvsarbetande mödrar klarar sig på en utbyggnad av 50 000? Och hur skall behovet av fritidshemsplatser för IO-14-åringarna tillgodoses?

Men det behövs inte bara en kvantitativ utbyggnad av barnomsorgen. Del behövs också en kvalitativ. Alltför länge har kvaliteten på barnstugorna blivit eftersatt.

Från kommunerna har ofta hävdats atl bristen på utbildad personal hämmar utbyggnadstakten. Barnstugeulredningen har gjort jämförelser mellan personalbehov och personaltillgång, och enligt de beräkningarna måste del fram lill 1980 utbildas upp till 58 000 personer utöver vad som planerats för alt barnstugornas behov av adekvat utbildad personal skall kunna tillfredsställas.

Arbetslivet är inle anpassat till de vuxnas roll som föräldrar, och därför kommer barnen hela liden i kläm mellan föräldrar och yrkesarbete. Arbetslivet måsle förändras och anpassas även till barnens behov av mer kontakt med föräldrarna. Sex limmars arbetsdag skulle därför bli en nyckelreform för alla förvärvsarbetande och för alla barn. Vänsterpartiet kommunisterna har föreslagit en nedskärning av arbetsdagen så atl sex limmars arbetsdag är uppnådd 1980.

De primära utgångspunkterna när det gäller att bygga bort daghemsbristen måsle vara barnens behov och föräldrarnas möjligheter att förvärvsarbeta eller sludera. Men i diskussionen om barnomsorg har kommunernas ekonomiska resurser ofta anförts som en begränsande faktor för utbyggnaden.

Det finns utredningar från skilda delar av landet som redovisar nettokostnaden för kommunerna när hänsyn tagits lill kommunernas ökade skatteintäkter och minskade socialulgifter samt lill föräldraavgifier och statsbidrag. Resullalen från dessa utredningar varierar, men i stort sett pekar de i samma riktning, nämligen att de faktiska nettokostnaderna på sikt för kommunerna blir obetydliga eller t. o. m. blir lill ett nettoöverskott.

Vänsterpartiet kommunisterna menar att staten måsle ta ett större ekonomiskt ansvar för barnomsorgen på såväl kort som lång sikt. Kortsiktigt måste staten ta över personalkostnaderna och långsiktigt hela kostnaden för barnomsorgen. Man kan notera att regeringen nu också blivit medveten om att en kostnadsförskjutning måsle ske till förmån för kommunerna. Regeringens förslag lill nya finansieringsformer måsle ses som en framgång för de förslag som vpk under många år ställt.

Även om utbyggnaden av barnomsorgen sålunda mer skenbart än reellt belastar den kommunala ekonomin finns det från andra utgångspunkter skäl alt leda debatten in på kommunernas allmänna ekonomiska situation. Skatterna är mycket höga. Sedan 1968 har kommunalskatten ökat från 19 till ca 26 kr. för år 1976 i genomsnitt. Det finns många orsaker till della, bl. a. alt kommunerna måste med kommunala medel finansiera

statliga ålägganden, som borde finansieras helt med statsbidrag. Särskilt kännbart är detta givetvis i de s. k. infiyttningskommunerna, där krav samtidigt ställs bl. a. på färdigställande av skolor, daghem, vägar och bostäder, förutom krav på social service i övrigt.

Dessutom är den proportionella skatten ur fördelningssynpunki orättvis. Låginkomsttagare drabbas hårdast av kommunalskatten. Del är oftast i in-flyttningskommunerna som låg- och mellaninkomstiagarna finns, och del är också inflyttningskommunerna som toppar den kommunala skalleligan.

Men det är inle bara de statliga åläggandena som pressar kommunernas ekonomi. Lagstiftningen när det gäller beskattning av företagen är fullkomligt hänsynslös mot kommunerna och leder till all intäkterna till kommunerna uteblir samtidigt som företagen ställer krav på kommunerna vad gäller bättre vägar för alt underlätta deras distribution, bättre vatten- och avloppsförhållanden, skräddarsydda utbildningar för att få arbetskraft som passar ortens förelag.

Jag skall ta ett exempel från min hemkommun Huddinge, där f ö. budgetarbetet för 1976 torde vara det svåraste hittills utan att kommunen egentligen på något område tillmötesgår invånarnas krav på högre standard, förbättrade och nya nyitigheter. En tio-i-topp-lisla från min kommun över de största Juridiska skattebetalarna i kommunen visar atl t. ex. Ikeas skatleförmåga har sjunkit från 6,3 milj. kr. år 1969 lill under 1 miljon 1974. Samtidigt som Ikeas verksamhet och försäljning ökat enormt har förelagets skatteförmåga minskat lill en sjundedel. Billmans regulator, med 700 anställda, finns inte ens med bland de tio största skattebetalarna i kommunen. Konsum och KF:s Vårbybryggeri, som var en stor skattebetalare så sent som 1971, har också ramlat bort från listan. Inte heller Essos stora anläggning med bensinstation och hotell finns med. Ingen tror väl att skatteförmågan på någol sätl minskat för t. ex. Ikea lill en sjundedel av vad den varför fem år sedan; tvärtom. Men bolagen begagnar sig av lagliga möjligheter alt smita undan så att skatten blir så lindrig som möjligt.

Fyra av de tio största skattebetalarna är bostadsorganisationer. Bostadsrättsföreningar och kommunens bosiadsstiftelse,som inte har någon som helst produktion, svarar genom bara faslighetsskalt för inte mindre än 75 % av skatteinkomsterna från de tio största företagen. Min egen bostadsrättsförening på bara 200 lägenheter betalar i faslighetsskatt nästan lika mycket lill kommunen som det stora Ikea gör. 187 milj. kr. inkommer i är i skatt i Huddinge, och därav svarar företagen för bara 6 milj. kr. Man kan fråga sig om detta förhållande är rimligt. Förelagens alla möjligheter att smyga undan vinsterna, t. ex. i form av s. k. koncernbidrag till utlandet eller lill mer eller mindre skenbara förlustbolag i andra landsändar, måste stoppas. Den mot kommunerna hänsynslösa lagstiftningen om företagsskatten måste upphöra. Kapitalel skall beskattas, företagen skall betala skatt efter sin verkliga produktion i resp. kommun och därigenom tvingas att - precis som löntagarna måste göra - bidra lill kommunernas kostnader.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Också när del gäller låne- och bidragsdelen har kommunerna stora bekymmer dels genom alt lånemarknaden är begränsad och kringgärdad av diverse kvoter och utmärks av höga räntor och allt kortare amorteringstider, dels genom alt statsbidragen inte har anpassats lill de ålägganden som kommunerna fått genom riksdagsbeslut.

Vad gäller kommunernas utgiftsproblem vill jag nämna några omständigheter som försvårar kommunernas ekonomiska situation.

För det forsla har markpriserna stigit genom en fortsatt markspeku-lalion, som i sin lur leder till höga exploaieringskostnader och som vidare ger höghyror för bostadskonsumenterna. För del andra belastas kommunerna med arbetsgivaravgifter som tar en dryg del av pengapolten. Än slörre blir det här problemet, om kommunerna även skall drabbas av en höjd arbetsgivaravgift för all finansiera den tänkta skattereformen. Om den finansieras helt via arbetsgivaravgift, innebär del alt kommunalskatten måste höjas betydligt. Dessutom har kommunerna en stor del lågavlönad personal, som måsle få rejäla lönelyft.

Vänsterpartiet kommunisterna har många gånger lidigare lagt fram förslag som syftar till ekonomiska lättnader för kommunerna. Jag vill gärna upprepa de kraven:

1. En statlig bostadsbank för finansieringen av bosläder.

2. En förändring av markpolitiken så att markspekulationen upphör.

3. Ett slopande av arbetsgivaravgifterna för kommuner och landsting.

4. Ökade statsbidrag lill verksamhet som ålagts kommunerna.

5. En ändring av bolagsskatten och ett stopp för laglig skatteflykt.

6. Ökade lånemöjligheter för kommunerna till låg ränta och med långa amorteringstider.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! År 1972 presenterade Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund ett familjepolitiskt program, som är den första verkligt genomtänkta analysen av familjens roll i framtidens samhälle. Den analysen visaratt vi måste faen samlad lösning på frågor som rör arbetsliv, barnom.sorg och jämställdhet.

Det är en pionjärgärning som vårt förbund har ulfört, och del visas väl främsl därav att detta program ända sedan 1972 har åberopats i alla familjepolitiska diskussioner i denna kammare liksom del har diskuterats inom vårt parti och legat till grund för en lång rad av de reformer .som socialministern lidigare nämnde, bl. a. föräldraförsäkringen och den allmänna förskolan.

Men jag måsle tillstå, herr talman, att jag börjar bli mer och mer betänksam inför utvecklingen av den familjepolitiska debatten här i landet. Jag har med mycket stort intresse lyssnat till herr Romanus. Han talade lugnt och avspänt. Men det fanns för ett par år sedan både affekt och aggression i hans tonfall då vi diskuterade valfriheten. Han kunde inte förstå eller accepiera vår analys atl den verkliga valfriheten icke går att genomföra, hell enkelt därför alt vi icke har tillräckligt stora ekonomiska

möjligheter alt lämna ett val mellan arbeie ulanför hemmet och kompensation för den lön som annars faller bort. Det har vi icke råd med.

Därför är del ganska glädjande att i Liberal debatt nr 4 i år - det nummer som presenterar folkpartiets nya familjepolitiska program, som skall debatteras på folkpartiets stämma - läsa en artikel av Lillemor Mun-debo som tar upp principerna och resonemangen bakom della nya program. Jag citerar: "De flesta människor har i dag ingen eller obetydlig valfrihet. Den totala valfriheten kan lika litet som den totala Jämlikheten bli verklighet för någon människa." Det är exakt samma slutsatser som vi kom till tre år tidigare - även om vi när det gäller möjligheterna och vägarna alt öka människornas jämställdhet givelvis skiljer oss ganska väsentligt från folkpartiets uppfattning.

Del har varit beklämmande - ja, genant - att behöva konstatera atl vi inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet, när vi höll kongress i september månad, ansåg oss föranledda alt anta en resolution där vi uttalade att vi icke var barnfientliga. Det var genant att behöva göra det, men skulden faller inte på oss utan på två borgerliga kvinnoförbund, som omedelbart gick ut i pressen och talade om vår barnfientlighet. Jag kan icke kalla della annat än aggressivitet och brist på respekt för den lågmälda och analyserande debatt som vi verkligen måste ha kring dessa frågor. Det är en av anledningarna till alt jag är bekymrad över den familjepolitiska debatten som den förs f n.

Den andra anledningen är att vi - medlemmarna i det socialdemokratiska kvinnoförbundet - blev kallade för barnfientliga helt enkelt därför alt vi hade en annan uppfattning än många andra om två år och fem månader av ett barns liv. Jag tror all det behöver sägas någon gång au vi håller på all skapa en ganska bekymmersam gränsdragning, som vi inte har haft tidigare. Det sker måhända när vi talar om önskemålet - som man finner på många håll - om kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar. Det sker måhända när man studerar moderaternas, folkpartiets och centerns olika förslag. Man finner där en lång rad förslag till lösningar: rätt till deltid intill dess barnet är tre år, rätl till tjänstledighet intill dess barnet är tre år, räll till vårdbidrag - hur det nu än utformas i de borgerliga förslagen - intill dess barnet är tre år. Jag tycker verkligen atl vi skall fråga oss: Håller vi i den ganska akademiska deball vi för kring dessa frågor på att föra in begreppet att barn är småbarn till dess de är tre år och sedan är de enbart barn? Så är det verkligen inte, herr talman. Och Jag tror att något av det mest väsentliga som har sagts i de här frågorna sades av oss i vårt uttalande på kongressen och även av statsminister Palme på den socialdemokratiska partikongressen. Det finns perioder i en familjs liv då det kan kännas nödvändigt alt någon närmare engagerar sig kring barnen och stannar hemma en tid.

Är det så alldeles säkert att det är just upp till tre år som ett barn behöver vår största omsorg? Jag har nära kontakt med småbarnsföräldrar. Jag känner väl deras stora och svåra problem, men jag vet också, av min och andras erfarenhet, att ibland kan fem-sjuärsåldern vara svårare.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Det kan vara de första åren i skolan. Del kan också vara de år då ett barn börjar närma sig tonåren och alltså har större behov av nära kontakt med anhöriga och förtrogna än lidigare.

Mot denna bakgrund tror jag alt vi skall vara varse vilken fålla vi håller på att samla in unga individers problem i. Vi måste också mycket noga tänka igenom vilka gränser vi sätter. Del var bl. a. av den anledningen som vi i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, när vi presenterade vår programskrift 1972, ingalunda gick in för kortare arbetstid för småbarnsföräldrar. Vi nämnde den generella arbetstiden. Vi nämnde också tanken på en kortare arbetsdag för föräldrar med barn upp till elva års ålder just för att markera atl del finns andra perioder i barns liv då de kan behöva föräldrarna bättre än i tidigare åldrar.

Jag vågar också påstå att det finns icke någon politisk organisation som så har penetrerat frågan om den kortare arbetsdagen som mitt förbund. Vi har utarbetat en skrift med olika lösningar. Del är en frivillig linje. Del är den generella linjen som vi stannade för med stor majoritet på vår kongress. Det är en särlösning - en särlösning som vi sade all vi visste mycket litet om. Vi visste en del om fördelarna. Vi visste inte mycket om nackdelarna. Delegationen för arbetslidsfrågor var då ännu icke tillsatt, men vi krävde atl denna delegation tillsattes Just från den utgångspunkten atl man måsle ordentligt analysera alla frågor som hör ihop med den kortare arbetsdagen för att sedan komma lill en rimlig och riktig slutsats.

Vi har verkligen ordentligt försökt tänka igenom föräldrarnas situation i det framtida samhället, och vi kan redan i dag konstatera att av kvinnor med barn under två år är mer än varannan ute i arbetslivet. Av dem som har barn i grundskoleåldern förvärvsarbetar nu tre av fyra.

Utvecklingen går alltså mer och mer mot att kvinnorna kommer ut i förvärvslivet. Hela 67 % av den vuxna kvinnliga befolkningen befinner sig nu ute i arbetslivet, och det är därför som även vi har prioriterat en stor satsning på barnomsorgen.

Vi är glada över regeringens initiativ. Vi är glada över den överenskommelse som träffats med Kommunförbundet. Men våra ambitioner går om möjligt ännu längre. Vi vet alt den brist på daghem som finns runt om i landet är mer än katastrofal. Den måsle vi på alla sätt försöka komma till rätta med. Och därför blev resultatet av våra överväganden att vi vill ha en etappvis förkortning av arbetstiden till sex timmars arbetsdag på 1980-talet. Vid den presskonferens som nyligen hölls av DELFA, alltså delegationen för arbetstidsfrågor, medgav en av LO:s representanter alt vi kan nå dil 1980.

Vi vill vidare få 50 000 nya daghemsplatser om året under de kommande sex åren och en lagstiftning som garanterar utbyggnadsmålet.

Kraftigt utökat statsbidrag är vår tanke när del gäller barnomsorgen och daghemmen. Vidare vill vi - och det tror jag är ytterst viktigt -ha en utvidgning av föräldraförsäkringen. Vi vet atl vi delvis kommer att få det, men jag anser del vara nödvädigl atl få den ökad till 20 dagar

per barn och år med tanke på barnens sjukdomar och vikten och nödvändigheten av att någon av föräldrarna är med när barnen slussas in i daghem eller i förskola.

Vi vill också ha bättre kommunal omsorg om sjuka barn. Vi vill ha laglig rätt till tjänstledighet när barnomsorg inte kan ordnas. Vi vill ha rätt till ersättning från arbetslöshetsförsäkringen och kontant arbetsmarknadsstöd när barnomsorg inle kan ordnas samtidigt som arbete erbjuds. Vi inbillar oss att de reformerna bättre skulle motsvara föräldrars och barns aktuella behov än ett snitt på treårsåldern, som det föreslås när det gäller delvis tjänstledighet, deltid eller ett eventuellt tänkt vårdnadsbidrag. Man måsle tänka: Vad händer efter ireårsåldern? Man kan inle bara stanna där. Man måsle på ett helt annat sätt analysera den siiuationen innan man, som jag uppfattar det, många gånger renl skrivbordsmässigl sätter upp mallar. Vi får inle låta det bli så atl vi anser all småbarn är småbarn lill tre års ålder och sen är de barn utan några större problem.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänfwlitisk debatt

I detta anförande instämde fru Bergander och fru Ludvigsson, herr Larfors samt fru Ohlin, fru Sundström, fru Normark, fru Thunvall och fru Hörnlund (samtliga s).

Heu ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag ber att få tacka Lisa Mattson för att hon ansåg att jag talade lugnt och avspänt. Det var givetvis också min avsikt all göra det. Jag brukar inte sälla betyg på kollegerna här i kammaren, men det är mig ett nöja atl återgälda vänligheten; Lisa Mattson talade också lugnt och avspänt.

Däremot vill jag på en annan punkt vara litet mindre artig. Fröken Mallson citerade vad Lillemor Mundebo, förbundssekreterare i Folkpartiets kvinnoförbund, hade skrivit i tidskriften Liberal debatt nr 4 år 1975, men det citatet var ofullständigt. Jag skall här läsa ett längre stycke, så blir sammanhanget mer klart. Så här skriver Lillemor Mundebo under rubriken Den liberala valfrihelen:

"Den valfrihet som del liberala familjeprogrammet lalar om är ingenting som människor redan har och som samhället skall låta bli att lägga sig i. Ökad valfrihet skapas genom samhällsåtgärder. De flesta människor har i dag ingen eller obetydlig valfrihet. Den totala valfriheten kan lika litet som den totala jämlikheten bli verklighet för någon människa.

Men en ökad valfrihet kan åstadkommas genom familjepolitiska reformer. Utgångspunkten måsle vara, alt det inte finns en enda lösning som är bra för alla individer - eller alla familjer. Det är samma utgångspunkt som måsle gälla i strävan efter Jämlikhet."

Det är just den tankegången jag har försökt utveckla här. Om man inte kan nå perfekt valfrihet kan man ändå sträva efter att öka människors valfrihet. Del är förbluffande att ni inte kan få in den tankegången i er analys, som Lisa Mattson kallar det. Lisa Mattson sade på den so-

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

cialdemokratiska partikongressen: Vi vill ha arbeie ål alla vuxna och kollektiv omsorg om barnen. Därmed har vi gjort upp med begreppet valfrihet. Dvs. ingen ökad valfrihet, utan tvärtom - valfriheten är någonting man skall undvika. Som det socialdemokratiska kvinnoförbundet vill ha del, så skall alla ha det. Vi drar alltså hell olika slutsatser av resonemanget. - Jag lycker kanske att det är litet anspråksfullt att kalla det som står i programmet på just den här punkten för analys.

Vi anser alltså atl del är nödvändigt både alt bygga ut daghemmen, som Jag har utvecklat, och atl införa ell ekonomiski slöd, någon form av vårdnadsbidrag som föräldrarna själva kan avgöra hur de vill använda. Del skapar inle någon perfekt valfrihet men mera valfrihet än om de inle får ell sådant bidrag, som de själva kan förfoga över. - Jag vill inte gå så långt atl jag kallar det här för någon märkvärdig analys, men del är i varje fall mera sammanhängande än Socialdemokratiska kvinnoförbundets tankegångar på området.

Slutligen vill Jag rätta till ytterligare en sak. På s. 20 i Socialdemokratiska kvinnoförbundets program Familjen i framtiden står det: "För barnens skull anser vi del dock vara så väsentligt med en förkortning av vårdarnas arbetstider atl vi föreslår att småbarnsföräldrarna bör komma i första hand vid en arbetstidsförkortning." Varför har ni övergivit denna uppfattning? Varför skall småbarnsföräldrarna nu få vänta i 10-15 år på sin arbetstidsförkortning?

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag citerade inle allt vad fru Mundebo skrivit av den anledningen alt jag tillfogade alt vi dragit olika slutsatser om medlen. Vi talar om kortare arbetsdag, om irygghei för barnen och om arbete åt alla. Del är de vägar vi anser att man skall gå. Del ni säger om valfrihet är ett uttryck för valfrihetsmyten.

Jag vidhåller att vi i vårt första program talade om barn upp lill elva års ålder. Året därpå gjorde vår förbundsstyrelse på uppdrag av kongressen en översyn av programmet, och redan då fann vi att den kortare arbetsdagen skulle bli lättare atl genomföra om man gick avtalsvägen. Sedan dess har vi intagit den ståndpunkten. Det uttalande herr Romanus citerade återfinns icke i de fyra nytryck av vårt program som därefter utkommit.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag citerar ordagrant: "För barnens skull anser vi" -alltså del socialdemokratiska kvinnoförbundet - "det dock vara så väsentligt med en förkortning av vårdarnas arbelsiider alt vi föreslår alt småbarnsföräldrarna bör komma i första hand vid en arbetstidsförkortning." Småbarnsföräldrar kan väl inte betyda föräldrar till barn upp lill elva är! Det måste gälla barn någonslans under skolåldern.

Jag angriper inte denna programpunkt, eftersom den sammanfaller med den som Jag förfäktar. Jag tycker det är rimligt atl man inte låter små-

barnsföräldrarna vänta utan tar dem först. Min fråga är bara: Varför har ni övergivit den ståndpunkten? Man får ändra åsikt. Jag tycker del är fullt respektabelt. Men ni måste ha något skäl till det. Det kan väl inte vara så, Lisa Mattson, atl ni anser all det är lättare atl genomföra den kortare arbetstiden om man genomför den för alla? Var och en vet ju all del kostar så mycket att det kommer atl la åtskilliga år. Vi kan diskutera om det kommer all ta 10 eller 15 år, men en arbetstidsförkortning för alla motsvarar ändå en reallönehöjning av storleksordningen 33 %. Familjestödsutredningen har visat atl det går alt genomföra en arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar till en rimlig kostnad. Frågan är då om vi skall säga lill småbarnsföräldrarna: Ni får vänta i 10-15 år. Antingen får ni jobba hellid, eller också får ni vara hemma helt och hållet, eller också får ni ta deltidsjobb med den sämre ställning på arbetsmarknaden som det i dag innebär för de kvinnor som har det. Varför skall vi ivinga dem till det valet när det finns en möjlighet atl genomföra den här reformen snabbare för dem som den är mest angelägen för? Jag tycker det vore önskvärt om vi kunde få höra skälen lill denna slåndpunktsändring. Jag upprepar all Jag inte moraliserar över den. Man kan ändra uppfattning om det är så all man får fram nya fakta. Men vilka är i så fall dessa nya fakta?

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Om man läser vad vi skriver om kravet på kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar och studerar även att-satserna finner man atl elvaårsåldern är klart angiven. Det fattade vi emellertid mera som ell mycket långsiktigt principkrav än som någon reell verklighet.

Vi är både glada och förvånade över atl denna tankegång så snabbt vann gehör både inom mill parti och andra partier samt på löntagarhåll. Vi diskuterade närm:>st hur man realistiskt skulle kunna få del kravet genomfört. När vi fann alt opinionen var så stor gick vi in för den generella uppfattningen. Vi har arbetat vidare på andra modeller också, men vi har stannat för den generella, vilket jag tror framgår ytterligt klart av det utlåtande som vi fogade lill en del motioner till vår förbundskongress. När vi vet och har LO:s ord på atl en generell arbetstidsförkortning ändå har möjlighet atl komma måste man i dagsläget göra vissa prioriteringar. Vi prioriterar en utbyggnad av barnomsorgen plus den utbyggnad av föräldraförsäkringen som Jag tidigare talade om och en tredubbling av utbildningskapaciteten av förskollärarna framför denna reform. Detta var den prioritering som vi gjorde på vår kongress.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr lalman! Svensk familjepolilik har vuxil fram i slort sett under 40 år sedan mitten av 1930-talet. Under den liden har inte bara våra åtgärder ökat i omfattning och delvis ändrat inriktning; själva motiven för hela politiken harock.så förskjutits. Från början varde motiven renodlat befolkningspolitiska - man trodde alt nationen höll på au dö ut, vi behövde

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

fler barn, därav familjepolitiken i dess begynnelse.

Sedermera, låt mig säga för tio år sedan, hade vi nått fram till i stort sett enighet om alt motivet för de familjepolitiska insatserna var ett enkelt räitvisemotiv. Det behövdes ingen ytterligare motivering - det var rättvist och rimligt all samhället solidariskt tog en del av ansvaret för barnen. När det gällde målet för politiken hade man då också hunnit bli tämligen ense om att i centrum slod önskan alt tillförsäkra alla barn i Sverige bästa möjliga uppväxtförhållanden.

Sedan har insatserna alltmer kommit att motiveras med arbetsmark-nadspoliiiska och jämsiälldheispoliliska skäl. Del har under vissa år gällt att tillgodose arbetsmarknadens krav på mer folk, och därvid skulle man utnyttja den arbetskraftsreserv som de hemarbetande kvinnorna på den tiden ansågs utgöra. Det har också mer och mer blivit en fråga om Jämställdhet mellan män och kvinnor.

Låt mig gärna säga atl det är ingel fel med en familjepolitisk insats, om den får gynnsamma effekter både på arbetsmarknaden och för jämställdheten mellan män och kvinnor. Del är t. o. m. önskvärt atl den får del. Men i centrum måsle fortfarande stå omsorgen om och hänsynen till barnens bästa. Det är detta del i första hand gäller.

Vi var och jag tror att vi - åtminstone de allra flesta - fortfarande är överens om all ansvaret för barnen, deras vård och fostran i första hand vilar på föräldran a. Vad samhället kan och skall göra är att lätta den aosvarsbördan så att don inte blir omöjlig atl bära. Men det lorde vara få som anser att samhället skall la över hela ansvaret för barnen, ekonomiskt och på annal säll.

Vi krävor myckel av samhället i dag; det har vi rätl all göra och det skall vi göi ä. Men jag kan inte finna atl vi har rätt all kräva all samhälleis insalser skall gå ända därhäm all del skall vara självklart alt familjer kan skaffa sig barn och kräva att få fort'säita att leva i alla avseenden som om man inle hade några barn. Del kan inte vara familjepolitikens uppgift. Fortfarande vilar huvudansvaret på familjerna som har alt biira det ansvaret med den hjälp som samhället kan och bör länma.

Vad är en familj i dag'' Lisa Maltson ansåg sig förtalad och beskylld för barnfientlighet. Jag kan i .så fall säga: Välkommen lill de förtalades gäng! Vi inom moderala samlingspartiet är uppenbarligen kvinnofientliga och motståndare inte bara till daghemsbyggen utan också till Jämställdhet mellan könen. Del sägs att det är en utbredd uppfattning i mitt parti att kvinnans rätta plats är den klassiska, där hon står vid spisen och föder barn. Det är naturligtvis inte så. Del finns, herr Romanus, många människo.' i landet som håller fast vid den gamla familjesynen - ibland kallad den klassiska - alt mamma skall vara hemma och sköta man och barn. Sådana uppfattningar finns inom alla partier. Det är sannolikt fler som tycker så i moderata samlingspartiet än i folkpartiet på grund av att det finns fler människor i moderala samlingspartiet än i folkpartiet. Om vi ser till procentuella andelar kan vi kanske vara ungefär lika goda. Men det finns inget parti i Sverige som - såsom parti - driver en politik

som innebär atl vi skall tillbaka lill den familjetypen som den dominerande.

Vad är en familj i Sverige i dag och vad är den om några få år?

En familj är, i normalfallet, två vuxna förvärvsarbetande människor och ett mindre eller slörre antal barn. Jag vet - och jag tror all del är fier som vet - atl dessa vuxna förvärvsarbetande människor i väldigt många fall önskar atl någon av dem kan göra ett kortare avbrott i för-värvsarbelft under några få år medan barnen är små och mest vård-krävande. Men även om de skulle få tillfälle att göra della och även om del skulle bli flera barn - inie bara ell - handlar del ändå om perioder t å Ire, fem eller åtla, kanske lio år. Men om del så skulle vara tio år är del fortfarande en parentes i ett arbetsliv på fyrtio år.

Vad tjänar del då till att t. o. m. från riksdagens talarstol blåsa under den häl.';ka motsättning som ibland kan upplevas ute i debatten mellan vad vi kallar hemmakvinnor och yrkeskvinnor? Del är Ju samma personer fast vid någol olika lidpunkter i livet. De har rimligen samma intresse av att få bästa möjliga förhållanden under bägge de här perioderna, både den korta period som man kan vilja ägna åt vårdarbete i hemmet och den mycket längre period som alla människor i vår tid och i framliden i hu\ udsak ägnar ål förvärvsarbete.

Det gäller barn. Det finns barnpsykologer, erkända sådana, som uppskattar att det kanske finns en halv miljon barn i Sverige i dag, från de minsta och upp lill låg- och mellanstadieåldern, som växer upp under förhållanden som innebär risk för allvarliga skador för barnen. Det kan vara de som växer upp i en alltför liten familj med en isolerad miljö i ett segregerat bostadsområde och som har för få kontakter. Del kan vara de, vars föräldrar arbetar utanför hemmet utan att barntillsynen är ordnad. Del kan vara de som befinner sig på daghem och inte passar för att vara där eller de som befinner sig i ett familjedaghem och skulle passa bälire på ell daghem.

Del gäller också skolbarnen, som fru Lanlz talade så varmt för vid något tillfälle. Det gäller nyckel- och påsbarnen som är övergivna av hela vuxensamhället från klockan två eller tre på eftermiddagen till klockan fem eller sex.

Vi vet inte hur många de är. Men att de är många, det är säkert. Vi vet inle hur många som tar allvarlig skada. Men, herr lalman, jag är rädd för att det skulle räcka med all någon enda procent av den där gruppen, som kanske är en halv miljon, skulle ta allvarlig skada för alt det t. o. m. mätt i ekonomiska mått skall vara dyrare för samhället än all den satsning vi kan göra på familjepolitiken.

Vad är det vi vill inom moderala samlingspartiet? För att inte göra det för långt - jag har bara två och en halv minut kvar - kan man sammanfalla det som vi ser som mest aktuellt i några punkter.

Valfrihelen som måste innefatta reformer, sannolikt på skatteområdet, och någon form av vårdnadsersättning. Det skall vara en rejäl vårdnadsersättning, skattepliktig och pensionsgrundande. När vi har fått den val-

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

friheten då kan vi fastställa del verkliga behovei av daghemsplatser. Vi kan väl, vill Jag säga till herr socialministern, som har gått härifrån, herr Romanus och andra, inte hävda alt en önskan om ökad valfrihet bara beslår i att tusentals och åter tusentals småbarnsfamiljer går med en obändig längtan ut på arbetsmarknaden och efter en daghemsplats? Har ni aldrig träffat de småbarnsfamiljer som har bi.''de förvärvsarbete och daghemsplats och som är drivna nästan lill förtvivlan av det pres-lationskravet atl två människor skall göra tre människors Jobb, vilket inte blir bättre av att det ofta alltjämt fördelas så atl en gör en människas jobb och en gör två människors jobb? Är det så svårt atl inse att om vi ger dessa människor - de som känner så finns både på daghemmen och i daghemsköerna - möjlighet alt välja vad de i första hand vill under några få år, ökar vi också möjligheten för dem som vill det motsatta, de som verkligen vill ha möjlighet till förvärvsarbete och till daghemsplats, all snabbare komma fram i kön. Det iir ganska enkelt.

När vi har fastställt det verkliga behovei av daghemsplatser, är det -säger vi i moderata samlingspartiet -samhällets skyldighet atl tillgodose detta behov så snabbi som möjligt. Det innebär en mycket väsentlig utbyggnad av det nuvarande beståndet, därom råder ingen som helst tvekan. Behovet finns framför allt för de något äldre förskolebarnen, men säkert också för många av de yngsta.

Sedan gäller del arbetstiden. Kom ihåg alt om vi bygger ul lill s. k. full behovstäckning av daghemsplalser för alla förskolebarri, innebär del skiftgång och nattarbete. Där vill jag säga klart och ulan varje tvekan, herr lalman, atl jag kan icke se något skäl - samhällsekcnomiskl, ar-betsmarknadspolitiskl, jämslälldhetspolitiskl, privatekonomiskt eller vad ni vill - som för mig kan motivera att man sätter små barn i treskift på daghem. Aldrig! Hellre får samhället betala hela lönen som måste till för att man skall undvika del.

Är del så att vi drar en snäv gräns vid tre år? Nej! Men fröken Mattson vet lika bra som jag all när vi lägger fram förslag i denna fråga måsle vi precisera oss och lala om vad vi i första hand vill göra. Jag har sagl och skrivit - och det har stått i moderala moiioner - all på siki är del en tilltalande lanke att en vårdnad.sersäitning kan möta den allmänna förskolan. Genom alt sänka åldersgränsen för tillträde till den allmänna förskolan och genom all höja vårdnadsersätlningsåldern kan de två vårdformerna avlösa varandra. Då får man inte den där skarpa gränsen. Det är ingen som tror att alla problem i ett barns liv upphör vid tre år, men många tror på goda grunder att för de flesta så föreligger under tle allra första åren i ett barns liv det största behovet av vård och tillsyn och kontakt just med den egna familjen och de egna föräldrarna.

Vi kan inle göra allt på en gång. Herr Aspling talade om finansieringen. Det är ändå så atl en vårdnadsersäitning - även i den storleksordning som jag brukar lala om och som vi skriver om från moderata samlingspartiet, dvs. ett basbelopp och väl det för att ersättningen skall bli pensionsgrundande, omkring 10 000 kr. om året - är en liten sak jämfört

med den daghemssalsning man nu talar om. Det är lätt att räkna i huvudet all om varenda familj med barn i en viss ålder gör anspråk på den formen av tillsynsstöd, kostar del ungefär en miljard per årgång barn. Det finns 100 000 å 110 000 barn i varje årgång. Om man räknar med att hälften väljer att ta emot daghemsplais kostar det en halv miljard. För två och en tredjedels årgång barn, dvs. från föräldraförsäkringen och upp till tre-årsåldern, kostar det någonting mellan en miljard och 1,5 miljarder. Genomfört successivt med en årgång i laget kostar det lika mycket som det kostar att fr. o. m. denna månad höja barnbidraget med 300 kr. per familj och år, dvs. 540 milj. kr. Del är alltså inga astronomiska tal, men självklart måste del finansieras. Kostnaderna är dock inle av den storleksordningen att man åratal i förväg, innan beslut har fatlats, måste peka ut vilka avgifter eller skalleformer som skall finansiera Just den kostnaden, men självklart skall detta finansieras.

Låt också mig, herr lalman, till sist vara något personlig. Fru Mogård hade ett barnbarn. Jag har tre. Det är en dotter som har tre små barn, mellan ett och fem år. Del kan inte bli tal om dubbelt förvärvsarbete i en sådan familj. Hon bor dessutom på landet, i glesbygd. Inle ens om det fanns daghemsplatser skulle del vara möjligt, det vet alla som har försökt.

Men om de kunde, om de bodde där det fanns ett daghem, om det fanns Jobb, om man kunde orka - då skulle den familjen få ett bidrag på bra nära 60 000 kr. om året för alt se lill tre barn. Är del rimligt?

Låt vara, del är rimligt all vi satsar starkt på detta. Men är del rimligt all man under nuvarande förhållanden inle får ett enda öre när man gör jobbet .själv'? Och är del rimligt alt en sådan familj faktiskt, åtminstone periodvis, hamnar i en ekonomisk situation som är väldigt nära den rena fattigdomen, samtidigt som vi för en annan i samma situation lägger ul mellan 50 000 och 60 000 kr. av allmänna medel? Är det valfrihet, herr talman?

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall böa med att instämma på en viktig punkt som herr Carlshamre nämnde, nämligen att man inte skall blåsa under motsättningar mellan de hemarbetande kvinnorna och de yrkesarbetande kvinnorna. Jag är angelägen atl nu liksom lidigare ta tillfället i akt alt protestera när man försöker få fram sådana känslor.

Men vilka är del som framför allt har ägnat sig åt alt blåsa upp sådana motsättningar? Jo konservativa debattörer med Svenska Dagbladet och herr Carlshamres partiledare i spetsen, som talar om alt här finns några som försöker nedvärdera hemmafruarnas insatser, försöker jaga ul dem på arbeismarknaden och allt detta. Det är dessa debattörer som har ansvaret föratt det finns en infiammerad känsla hos många hemarbetande, en känsla av atl de inle anses göra en fullvärdig insats.

1 folkpartiet har vi inte bara protesterat mot ett sådant sätt atl debattera. Vi har också fört fram konstruktiva förslag för alt stötta upp dem som

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

är hemma. Vi har föreslagit ATP-poäng för barnavårdande arbete, att man skall förstärka de hemarbetande föräldrarnas ställning i sjukförsäkringen, alt man skall ge vårdnadsbidrag. Vi har fått anslutning även från moderaterna för våra förslag. Det gick inte så snabbt - fru Mogård har erkänt det och det håller jag henne räkning för - men nu har vi fått moderaterna med oss. Det tycker jag är bra. Ett vårdnadsbidrag skulle säkert få en större praktisk effekt än vad herr Carlshamre och jag säger i riksdagen, även om vi är aldrig så välvilliga mot alla grupper.

Herr Carlshamre ansåg det orättvist all säga att moderaici:".:' skulle vara daghemsfienlliga. Men vi har fåll pålagliga bevis på all de verkligen inte är så entusiastiska. Jag vill inte anklaga herr Carlshamre. Han har nog verkat för all moderalerna skulle ställa sig bakom beslut om utbyggnad av daghemmen. Men ingenslans har moderata .samlingspartiet - vad jag känner till - varil pådrivande för daghem. När ni så ofta återkommer lill de ekonomiska resonemangen som också herr Carlshamre var inne på, alt om föräldrarna fick ett vårdnadsbidrag skulle de säkert inle efterfråga daghemsplatser i samma utsträckning, då får ni väl finna er i alt man tycker atl ni har litet dålig förståelse för vad som ligger bakom det förhållandet atl många kvinnor i dag vill ha ett förvärvsarbete, även om de har små barn.

Vi skall inte diskutera hur många barnfamiljer vi har kontakt med. Den typen av uppvisning har ett begränsat värde. Eftersom ni så sällan lalar om de andra drivkrafter som ligger bakom atl kvinnorna söker sig ut i förvärvsarbete, får ni finna er i att anses vara en smula daghemsfienlliga.

Fru LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skulle vilja påminna herr Carlshamre om några siffror. Av barn i åldersgruppen 7-12 år har 80 % förvärvsarbetande mödrar. Hälften av alla förskolebarn har förvärvsarbetande mödrar. Dessutom vet vi atl det finns barn som av sociala skäl - psykiska eller fysiska handikapp - behöver barnomsorg. Det har man konstaterat i olika utredningar. Den gruppen är myckel stor. 1 en av mina grannkommuner, nämligen Haninge kommun, uppgår siffran till 25 %.

Vad det handlar om när man skall diskutera barnomsorg är för del första barnens möjligheter i samhället. Alla barn skall ha lika möjlighet i samhället, och det kan de få om man har en utbyggd barnomsorg. För det andra är det kvinnans jämställdhet, hennes önskan alt kunna gå ut i lorvärvsarbeiei. Till del sagda hör också all de ensamslående mödrarna tenderar att öka i antal. Och den viktigaste delen i kvinnans frigörel.seprocess är den ekonomiska jämlikheten.

En annan orsak som bidrar till kvinnans ökade benägenhet atl gå ul i förvärvslivei är uibildningen. Kvinnorna får bälire och längre utbildning nu än vad som var vanligt för bara några år sedan.

En sista bidragande orsak till att man måste bygga ut barnomsorgen är att levnadsomkostnaderna är så höga i vårt samhälle. Hyrorna är höga

och malkosinaderna är höga och därför är man ibland tvingad till att ta ett förvärvsarbete även om man inte skulle önska det, som väldigt många kvinnor gör.

Dessa siffror är alltså realiteter. Man kan ha delade meningar om huruvida kvinnan skall arbeta utanför hemmet eller ej. Jag förmodar atl herr Carlshamre helst såg alt kvinnan stannade hemma. Del har vi fått litet bevis för tidigare i debatten. Men om kvinnan nu vill arbeta utanför hemmet - och det har visats att hon vill göra det - skall hon då inle ha rätt att av samhället kräva en fullgod barnomsorg, som ju är en förutsättning för atl hon över huvud taget skall kunna komma ut?

Vpk är självklart del parti som starkast och hårdast har drivit kravet på sex timmars arbetstid. Vpk har inte fått stöd från något annat parti och inle heller från de socialdemokratiska kvinnorna, vilka här i dag så starkt har pläderat för en arbetstidsförkortning.

Vi har krävt sex timmars arbetsdag. Skiftarbete och nattarbete är givetvis inte önskvärt för småbarnsföräldrar, men om man har skiftarbete eller nallarbete, skall man då inte vara berättigad lill en god omsorg om barnen?

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle:

Herr talman! Borlsell från del sisla - där jag uttalade meningen: Under inga omständigheter treskifisgång för småbarn på daghem - kan jag betrakta fru Lantz inlägg som en komplettering till vad jag sade. Hon bara bestyrker del. Jag säger atl familjerna består av förvärvsarbetande vuxna och barn, och fru Lantz bestyrker delta i siffror. Det är inga olika meningar om del. Och den tendensen går vidare.

Fru Lanlz har fel om hon tror att jag hör till dem som bara vill ha hemmakvinnor omkring mig. Jag har ingen sådan och har inte haft det heller, och det har aldrig varit lal om något sådant. Inte heller mitt parti vill driva utvecklingen tillbaka åt det hållet.

Jag tänkte inte, herr lalman, bry mig om historieskrivningen, men den blir litet konstig. Fröken Mattson talade om alt man 1972 lade fram Socialdemokrakiiska kvinnoförbundets familjeprogram, som sedan dess har legat lill grund förde familjepolitiska besluten i riksdagen. Sanningen är väl all samma år utkom ett stort belänkande från familjerättskom-mitién, och det är del betänkandet som nästan punkt för punkt har legal till grund för de därefter följande besluten i riksdagen.

Moderata samlingspartiet, herr Romanus, har anslutit sig till en rad krav - jag tror t. o. m. kravet på pensionsrält för barnavårdande arbete i hemmet var med. Herr Romanus vänder upp och ned på allt. Det är ju precis tvärtom. Så långt jag kan minnas - och jag böriar bli rätt gammal - har vi drivit det kravet. Ibland, men inte oavbrutet om Jag minns rätt, har vi fått hjälp av herr Romanus parti och tidvis även av andra partier - t. o. m. när det har gällt vårdnadsersätiningen.

Fru Mogård har rätl men är litet blygsam när hon säger att det har dröjt tills moderata samlingspartiet har anslutit sig lill det kravet. Fru

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Mogård menar all i år har för första gången den högsta beslutande instansen, partistämman, enhälligt och klart uttalat sig för den lösningen. Men det innebär ingalunda atl det är första gången den här tanken har förts fram från moderata samlingspartiet. Den första gång då den fördes fram mer utformat var just i familjepolitiska kommitténs betänkande år 1972. Jag hade personligen en reservation lill det med ett utformat förslag till en vårdnadsersättning. Samtidigt fanns en skiss av en annan konstruktion, gemensam för centerpartiet och folkpartiet, som man för övrigt har ändrat väsentligt sedan dess. Det förslag Jag skrev den gången är i stort sett det som alltjämt gäller för moderata samlingspartiet, så det är inte något nytt och hastigt påkommet. Men del är rikligt att först i år har partistämman fattat ett formellt och enhälligt beslut om att vi skall gå den vägen.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den här historiedeballen är väl inte så oerhört värdefull, men skall historieskrivning förekomma skall den vara riktig. Del är möjligt att förslaget om vårdnadsbidrag fördes fram av moderala samlingspartiet första gången 1972. Del sade herr Cadshamre nu. Det hörde vi alla. Jag har visserligen inte varil med här så länge, men jag vet atl vi voterade om detta i riksdagen i varje fall redan 1970, och då röstade moderalerna emot det förslag om vårdnadsbidrag som fördes fram av folkpartiet och centerpartiet. Således har ni varit efter på den här punkten. Del är bra att vi nu är ense om alt det behövs ett sådant här stöd.

Det som jag har kritiserat - det gäller både moderalerna och, i viss mån, centerpartiet - är att ni utformar ert slöd så atl del missgynnar de förvärvsarbetande. Den kritiken gäller centerpartiets förslag lill vårdnadsbidrag och, ännu mer, moderaternas förslag på skalleområdet. Det utesluter inle atl del i era förslag finns ett inslag av vårdnadsstöd som kommer alla till del. Men era förslag får den effekten att de vrider ulvecklingen tillbaka genom att missgynna förvärvsarbete.

Herr Carlshamre sade att det troligen finns fler inom moderala samlingspartiet än inom folkpartiet som gillar den traditionella kvinnosynen. Del tror jag är alldeles riktigt. Han menade att det beror på all del finns fier moderater över huvud taget. Del är väldigt så fort del går alt bli stor! Jag har varit med om att moderaterna har varit mindre än folkpartiet både i riksdagen och i många kommuner, och Jag antar att jag får vara med om det igen. Jag vill bara stillsamt säga till herr Carlshamre: Högmod går före fall - länk på det.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart. Det går ännu fortare all bli liten, herr Romanus. än att bli stor. Del vet vi båda, och del kanske vi båda kommer att få erfara mer än en gång.

Jag tror atl herr Romanus uppfattning alt vårt förslag skulle missgynna de yrkesarbetande bygger på ett missförstånd. 1 dag är det så - det var

bl. a. det Jag ville belysa med mitt personliga exempel i slutet av anförandet - atl den som har möjlighet att ha yrkesarbete och dessuiom har turen alt få en daghemsplais i dag gynnas med ett belopp i storleksordningen 18 000-20 000 kr. framför dem som inte har den förmånen. Om man tar halva det beloppet och ger åt dem som inle har möjlighet att förvärvsarbeta och få daghemsplats, kan det innebära alt man missgynnar de yrkesarbetande? De har fortfarande 10 000 kr. mer än de andra. Jag tror att del är hell nödvändigt alt en vårdnadsersäitning utformas så att den bl. a. får den effekten att någol utjämna den enorma bidragsklyftan mellan dem som har och dem som inte har daghemsplais. Jag förstår inte atl del är möjligt att kalla det föratt mis.sgynna de yrkesarbetande.

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr talman! Jag beklagar om jag nu bryter av mitt i den familjepolitiska debatten. Jag hade anmält mig för atl lala om en annan vårdform, nämligen om sjukvård. Familjepoliliken hade vårt parti överlämnat lill Gabriel Romanus. Också sjukvården lillhör statsrådet Asplings ansvarsområde, men han är lyvärr inle närvarande i kammaren just nu.

Jag har heller inle hört atl någon tagit upp sjukvårdsproblemen under hela den allmänpolitiska debatten. Det skulle kunna lydas så, all på del området allting slår rätt lill i Sverige. Och visst är det så att svensk sjukvård har byggts ut i rask takt. Den snabba tekniska och medicinska utvecklingen har ju skapat oanade möjligheter att återföra en sjuk människa till hälsa. Internationellt sett har vi i Sverige en sjukvårdsapparat som slår i särklass, och vi har väl utbildad vårdpersonal, som också gör sitt yttersta.

Men trots detta fungerar sjukvården dåligt för många människor. I tidningarnas insändarspalter uttrycker man dagligen sitt missnöje och ställer frågor av följande typ:

Är det rimligt att jag på en akutmottagning skall behöva vänta sju timmar på atl få ett elakt huggsår ihopsytt?

Varför måste Jag gå lill en akutmottagning och vara tvungen att avslå från en hel dags förtjänst i väntan på att komma till tals med en läkare?

Jag har varit på återbesök tre gånger och varje gång möter jag en ny läkare och måste på nytt rabbla mina problem. Är del vettigt?

Ingen hade tid att lala med mig när Jag låg på sjukhuset. Jag kände mig som ett nummer, inte som en människa.

Vi måste tyvärr konstatera alt insändarna har rätt-sjukvården fungerar dåligt i dag för många människor. De upplever atl de har svårt atl få kontakt med sjukvården. De skulle vilja känna någon doktor, som också känner dem och som de kan lala med när de eller deras barn är sjuka. 1 många fall blir resultatet nu att de vänder sig till sjukhusens akutmottagningar, som på det sättet blir överbelastade.

Ett sätt atl uppnå en avlastning på akutmottagningarna är all, som folkpartiet föreslår, stegvis införa ett husläkarsystem, som påminner om det som sedan länge tillämpas i Storbritannien.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

6 Riksdagens protokoll 1975/76:13-14

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Varje person får möjlighet all registrera sig hos en allmänläkare, i första hand hos den distriktsläkare som har hand om det område där man bor. Valet av läkare skall emellertid vara fritt. En som har speciella önskemål kan alltså registrera sig hos en annan läkare, t. ex. en privatpraktiserande läkare.

Jag är väl medveten om alt med den läkartäthet som vi har just nu i vårt land skuMe varje läkare få ett par lusen patienter. Men antalet personer per läkare kan successivt minskas när tillgången på läkare ökar. Den läkare hos vilken man är registrerad blir alltså ens "husläkare".

Vid sjukdom kontaktar patienten "sin" husläkare. Så gör man och har sedan länge gjort i England. Konsultation sker vid allmänläkarens mottagning eller, om delta inte är möjligt, genom hembesök av läkare. Vi anser alt hembesök bör bli vanligare vid detta system än i det nuvarande. Vid en vårdcentral, dvs. ett gemensamt organ för husläkarna, upprätthålls också en telefonjour dygnet runt, så att en patient vid behov kan komma i kontakt med en läkare som också har tillgång lill patientens vårdjournal. Vid behov av specialisikonsultation eller av sjukhusets resurser för undersökningar skall naturligtvis remiss utfärdas av husläkaren. Det betyder i princip att sjukhusens mottagningar inte skall vara öppna annat än för remissfall och natudigtvis för allvarliga akuta händelser.

Den stora fördelen med ett sådant system är att varje människa vet vart och till vem hon skall vända sig i händelse av sjukdom. Hon vet också alt hon kan komma tillbaka lill samma läkare, som då känner lill hennes problem. Vid jourfall t. ex. på natten kan man visserligen inte alltid räkna med all få kontakt med just sin egen läkare men ändå med en läkare på vårdcentralen, som har tillgång till ens journal. Läkarna kan å sin sida få en bättre kunskap om patienternas levnadssitualion, vilket i sin tur underlättar behandlingen. Husläkaren skulle givetvis även få ansvar för efterbehandling. Hur värdefullt skulle det inte vara för barnfamiljer alt föräldrar när barnen är sjuka kunde vända sig lill sin husläkare, som barnen känner!

Ett husläkarsystem skulle - som folkpartiet ser det - ge en ökad vård-trygghet och bättre personlig kontakt. På längre sikt skulle det även medföra en avlastning på den tunga och kostnadskrävande slutna vården. Den får naturligtvis inte försämras genom en sådan förändring i sjukvårdsorganisationen. Sjukhusvården måste erbjuda goda specialister. Det är också nödvändigt alt organisera sjukhusvården så att del finns lid för kontakt och information. Patienter skall ha rätt att få en begriplig information - om sin egen situation, om behandlingen och om de regler som tillämpas vid den vårdinrättning där de befinner sig, och de skall givetvis också ha rätt att ta del av sina egna sjukjdurnaler - även när de befinner sig hos en privatläkare. En god omvårdnad måste sätta patienten i centrum.

Herr talman! Kanske är ett av de allra största och viktigaste problemen i dag hur vi skall kunna ge mänsklighet och större trygghet i vården. Folkpartiets husläkarsystem kanske är ett sätt att lösa en del av de problemen.

Fru FREDGARDH (c):

Herr lalman! Jag skulle ha lust all säga som fransmännen: "Revenens ä nos moutons!" - Låt oss alltså återvända till familjepolitiken!

Familjepolitiken har länge framstått som en huvudfråga för cenlern. För regeringen däremot har den hittills i stort sett varil en fråga som kommii i andra hand. Det har saknats ett långsiktigt familjepolitiskt program. Hade man haft ett sådant hade knappast den situationen i vårt land varil före i dag alt tusentals barn står utanför samhällets barnomsorg, vilket innebär att de varken kan få daghems- eller familjedaghemsplats. Detta är inget gott förhållande, vare sig för föräldrar eller barn. Givetvis är föräldrarna bekymrade, och frågor som gäller barnomsorgen följs i dag av dem med största uppmärksamhet.

Cenlern har vid olika tillfällen krävt ett familjepolitiskt program. Vi har också själva lagt fram ett sådani, där vi starkt understryker alt hela detta frågekomplex måste angripas på bred front och med flera parallellt löpande ålgärder. Familjen är nämligen ingen enhetlig företeelse, även om familjen som begrepp kan ges en rätl enhetlig deflnition. Förhållandena skiftar från den ena familjen till den andra. Problem och behov är olika, beroende på familjens sammansättning, familjemedlemmarnas ålder, föräldrarnas arbete, möjligheten - eller omöjligheten - att få hjälp i hemmet osv. De svåraste problemen möter vi i småbarnsfamiljerna, och det.är också för dessa som behovei av åtgärder är störst.

Vi i centern har klart insett detta. I vårt program, som lades fram i en partimotion till vårriksdagen, har vi pekat på en hel rad åtgärder som är nödvändiga för atl skapa bälire villkor för barn och barnfamiljer. För all detta mål skall nås kräver vi för det första förbättrade ekonomiska villkor för barnfamiljerna, för det andra utbyggnad av samhällets barnomsorg och för det tredje anpassning av arbetslivet till barnfamiljernas situation.

I fråga om det första kravet föreslår vi ett vårdnadsbidrag atl utgå lill alla familjer med barn under tre år och vidare att barnbidraget skall göras värdebeständigt genom indexreglering.

Herr Romanus har i dag sagt all det vårdnadsbidrag som centern föreslår missgynnar de förvärvsarbetande, efiersom del är beskattat. Vi kan inte hålla med om den saken. Det vårdnadsbidrag som vi föreslår skapar valfrihet. Det ger möjlighet au välja. Det är sjukpenninggrundande. Del är ATP-grundande. Del gör del lättare att korta av arbetstiden från åtta till sex limmar för barnfamiljerna.

Vårt krav nr 2, som gäller samhällets barnomsorg, är att alla barn vars föräldrar så önskar skall erbjudas plats på daghem, familjedaghem eller fritidshem. En ökad andel av kostnaderna för daghemmen bör då läggas på staten. Stödet till daghemmen bör också förbättras. Viktigt är att barnomsorgen anpassas till de lokala behoven i fråga om lokaler och öppethållande och därigenom att man arbetar med små enheter och eftersträvar flexibla lösningar.

En central plats i vårt familjepolitiska program har kravet att föräldrar

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

med barn upp lill tre år ges en lagstadgad rätt till förkortning av arbetstiden till sex timmar per dag. För att samtidigt ge småbarnsföräldrarna anställningstrygghet kräver vi lagstadgad rätt lill tjänstledighet för föräldrar som har barn under tre år. Här vill jag också nämna andra krav som vi ställer, t. ex. på möjligheter till deltidsarbete och flextid. Dessa krav gäller givetvis också traditionellt manliga' yrken. Vidare anser vi alt den sociala tryggheten måste förbättras för de deltidsarbetande, som i dag utgörs praktiskt taget helt och hållet av kvinnor.

Jag vill särskilt understryka att rätten till tjänstledighet skall gälla båda föräldrarna och av dem kunna utnyttjas alternativt. Just när det gäller vårdnadsbidraget och den därmed förbundna rätten lill tjänstledighet har centern ofta mött kritik. Med tanke på den reella hjälp som ett vårdnadsbidrag skulle ge småbarnsfamiljerna och den faktiska valfrihet som det skulle skapa är del emellertid i hög grad önskvärt att denna åtgärd kan vidtagas.

Jag noterade med tillfredsställelse att socialministern meddelade att förslag angående föräldrautbildning nu skall komma. Det är ett krav som vi länge har haft. Det gäller ju här att få ul en rätt information lill föräldrarna. Den information som kan ges genom förskola och skola är viktig, men den upplysning som ges direkt till föräldrarna är trots allt den mest betydelsefulla och den som ger resultat på längre sikt. Attityder och värderingar grundläggs på ett mycket tidigt stadium hos barnen, redan innan de kommer i kontakt med daghem och förskola. Del är i hemmet som dessa värderingar bildas, och del visar sig att de sedan ligger fasl, ofta för hela livet.

I dag saknas möjligheter till föräldrautbildning praktiskt tagel helt och hållet, om man undantar den samlevnadsundervisning som ges i skolan. Den är givelvis vikiig, men de ungdomar del här är fråga om är knappasi riktigt motiverade för en undervisning om föräldraskap, om detta au fungera som förälder. Det kan man kanske inte heller begära vid deras ålder. Det verkliga intresset för föräldrakunskap kommer först när familjebildning är aktuell och när ett barn är på väg. Det är då samhällets föräldrautbildning måste sättas in.

På barnomsorgsområdel har det onekligen hänt en hel del i höst. Vi har fått regeringens uppgörelse med Kommunförbundet om en snabbare och mera medveten takt i utbyggnaden av daghem och fritidshem. Man kommer inte ifrån all det hittills har gått litet sakta i kommunerna, även om detta i många fall har bottnat i ekonomiska förhållanden och begränsade, hårt ansträngda resurser. Nu får kommunerna, som centern krävt tidigare och senast vid det s. k. skattestoppel, det ekonomiska tillskott som är nödvändigt. Det är en riktig ulveckling, eftersom det Ju måste vara ett hela samhällets intresse alt skapa trygga uppväxtförhållanden för barnen och all bistå föräldrarna i deras ofta pressade situation.

Ännu bättre hade dock varil om den behövliga utbyggnaden av daghemmen hade kompletterats med det vårdnadsbidrag som centern förespråkar. Då hade väsentligt ökad valfrihet getts till småbarnsfamiljerna.

och det hade blivit möjligt för dem att i varje fall inom viss ram välja mellan olika åtgärder.

1 detta sammanhang skulle jag vilja säga till Lisa Mattson att också vi i Centerns kvinnoförbund har lagt fram ett familjepolitiskt program. Vi gjorde det faktiskt också 1972, och om Jag inte minns fel var del några veckor som skilde oss ål beroende på den bristande kapaciteten i del tryckeri som vi anlitade. Vi har alltså också länge drivit de familjepolitiska frågorna.

Man kan beklaga all mycket av de riktigt tänkta förslag som lades fram av Camilla Odhnoff nu tycks ha sopats under bordet. Del ålla-punkisprogram från den socialdemokratiska kongressen som sammanfattar de familjepolitiska målsättningarna gör visserligen en vacker uppräkning, men formuleringarna är vaga. När dessa ålgärder blir verklighet är ovisst. Vad som i dag sker är en ensidig satsning på daghemmen, och i det sammanhanget skulle jag kort vilja nämna två viktiga saker som icke får åsidosättas vid den kommande utbyggnaden. Kravet på kvalitetsförbättring av barnomsorgen måste tillgodoses. Det gäller här inte bara all öka antalet tillgängliga platser utan också atl nå förbättrad kvalitet på den omsorg som ges.

Vidare måsle utbildningsfrågorna lösas. Det har hittills talals mycket om den saken men litet har blivit gjort. Nu verkar del som om också här någonting skulle hända, och Jag hoppas atl så verkligen blir fallet.

Kvinnornas ökade yrkesarbete ulanför hemmet har varit en av de faktorer som starkt ökat kravet på samhällets barnomsorg. Omfattningen av kvinnors förvärvsarbete - och del gäller då inle minst förvärvsarbete på halvtid - harökal starkt. Enligt den rapport som Sverige iordningställde lill kvinnokonferensen i Mexico har "antalet sysselsatta kvinnor ökal med ca 300 000 från 1965 lill 1974, medan antalet sysselsatta män under samma lid minskat med ca 30 000. Det betyder i praktiken att den ekonomiska tillväxt som ägt rum under perioden knappast skulle ha varit möjlig, om inte kvinnornas förvärvsarbete ökal." Framför allt småbarnsmödrarnas förvärvsarbete har ökat, vilket innebär att antalet sysselsatta kvinnor når loppsiffror i åldrarna 20-34 år.

Under den tid som den här nämnda rapporten gäller har vissa inbrytningar gjorts av kvinnor i manligt dominerade yrken, men ännu så länge är dessa inbrytningar små. Kvinnorna finns huvudsakligen i ca 25 av de över 300 yrken som finns redovisade på arbetsmarknaden, medan männen är spridda över hela fältet av yrken. Inom dessa 25 yrken visar kvinnorna därtill en benägenhet att samlas i elva yrken, vilka praktiskt tagel alla är lågt värderade och lågt betalda. Mer än 50 000 kvinnor arbetade 1974 i vart och ett av dessa elva yrken där topparna utgörs av hälso- och sjukvårdsarbete, husligt arbete, hemsamariier, barnskötare och kökspersonal samt s. k. annat kontorsarbete, dvs. annat än bokföring, kassaarbete, slenografi och maskinskrivning. I vartdera av dessa tre yrkesområden arbetade över 200 000 kvinnor. I de elva yrkena fanns 1,3 miljoner kvinnor och 46 500 män, dvs. 75 % kvinnor och 25 % män.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Det betyder med andra ord all 81 % av alla sysselsatta kvinnor återfanns inom denna snäva ram.

En sådan begränsning av del kvinnliga yrkesvalet leder inte bara lill en koncentration av kvinnorna i vissa låglöneyrken utan gör också kvinnorna mera utsatta för konjunkturväxlingar än män. Fortfarande lever den uppfattningen kvar i alltför stor utsträckning atl kvinnor ärett slags reservarbelskrafl. Även andra fördomar mot kvinnor finns i arbetslivet, hos både arbetsgivare och arbetstagare - och hos både män och kvinnor. Kvinnor har, sägs del i kvinnoårsrapporten, som jag citerade tidigare, "en lösare anknytning" lill arbetsmarknaden än män. Detta leder i sin tur lill högre arbelslöshel bland kvinnor, ell förhållande som visat sig denna höst när ändrade konjunkturer börjat göra sig märkbara i vårt land. Antalet arbetslösa kvinnor utgjorde i september i år 47 000 mot 45 000 i september 1974, medan antalet arbetslösa män uppgick lill 29 000 i år mot 38 000 i Ool. Andelen arbetslösa kvinnor av samtliga arbetslösa är så hög som 61,8 % i år mot 54,2 % i fjol. Motsvarande siffror för män är i år 38,2 % och i fjol 45,8 %. Ungdomssiffrorna, dvs. arbetslösa under 25 år, ligger i faktiska tal vid 38 000 eller utgör 50 % av alla arbetslösa.

Många samverkande faktorer skulle kunna nämnas, men de viktigaste bottnar i ett kvardröjande könsrollsmönster som i dag är förlegat. Av vidtagna åtgärder har det s. k. jämställdhetsbidragei till arbetsgivare inte fåll den avsedda effekten. Denna s. k. femkrona per timme och anställd till arbetsgivare som anställer och utbildar kvinnor i typiska mansyrken eller vice versa har helt enkelt slagit slint. Ytterst få personer är i dag anställda på dessa villkor, enligt uppgift totalt endast 155 personer, varav 150 kvinnor och fem män.

Ser man på det stimulanspaket som regeringen lagt fram i höst finner man atl där föreslås vissa ålgärder för att motverka kvinno- och ungdomsarbetslösheten. Jag skulle här främsl vilja nämna de höjda utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen. Lika slort grundbidrag kommer att utgå lill både gift och ogift. Därtill slopas prövningen av grundbidraget gentemot makes inkomst. Inte minst della sista aren välkommen åtgärd. Man kan dock konstatera alt de fiesla övriga åtgärderna direkt siktar in sig på ungdomen och atl intresset för att motverka den kvinnliga arbetslösheten och direkt hjälpa kvinnorna genom konjunktursvackan icke varit så stort. Man skulle här vilja efterlysa ålgärder som kan bidra exempelvis till alt eliminera de skillnader i fråga om kvinnors sysselsättning, förvärvsintensilet och arbetslöshet som förekommer såväl mellan olika regioner som inom en och samma region. Med andra ord: Det gäller här lokalisering av verksamhet som i lika grad kan dra till sig kvinnlig som manlig arbetskraft. Men, herr lalman, åtgärder av det slaget har vi hittills inte sett så myckel av.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall bara i all korthet förklara varför vi anser atl

centerpartiets förslag om vårdnadsbidrag är utformat så alt det missgynnar Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

de förvärvsarbetande, eftersom det är beskattat. Fru Fredgardh log Ju upp den saken.

En familj med hemmavarande förälder får behålla ungefär 400 i månaden av det här vårdnadsbidraget. Om däremot båda föräldrarna är hel-lidsarbetandeoch har normal inkomst får man inte behålla mer än ungefär 200 kr. med nuvarande marginalskatt. Det är bakgrunden.

Är det dessutom så atl den förvärvsarbetande familjen har två barn i den här åldern har man antagligen högre kostnader, men man får inget högre bidrag. Del är yllerligare ett missgynnande av de förvärvsarbetande.

Så enkelt har vi resonerat.

Fru LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Fru Fredgardh sade i sin inledning all centern kräver alt alla barn med förvärvsarbetande mödrar skall ha daghemsplats. Det var något nytt. Jag kan konstatera att det tycks råda dålig samstämmighet i cenlern på kommunplanel och på riksplanet i så fall, för på den linjen har man åtminstone inte gått i min hemkommun.

Men jag skulle vilja ställa en fråga med anledning av alt man nu kräver - vilket är bra - att alla barn vilkas mödrar förvärvsarbetar skall ha daghemsplats. När skall de få det? Det är en kort och rak fråga.

Sedan skulle jag vilja slå fasl alt införande av vårdnadsbidrag är ell sätt atl konservera kvinnans situation och ett sätt att hämma hennes frigörelsekamp och hennes utveckling. När man kräver vårdnadsbidrag, som borgarna gör, vrider man samtidigt klockan tillbaka. Och Jag tror att det ligger en ideologisk motivering i botten. Jag tror helt enkelt alt man fortfarande lycker atl kvinnan bör vara hemma. Detta milt intryck förstärks genom atl man från borgerligt håll i de konkreta diskussionerna om barnomsorg på kommunplanet kan medge en viss utbyggnad av barnomsorgen - del gör man för syns skull kanske - men helst vill ha barnomsorgen ordnad i familjedaghem och inte i institution, som måste vara det rätta socialt sett.

Fru FREDGARDH (c) kort genmäle:

Herr talman! Om man citerar skall man åtminstone citera rätl, fru Lantz. Jag sade att alla föräldrar som så önskar skall erbjudas plats på daghem för sina barn. Det är ju en väsentlig skillnad. Här ligger något av den valfrihet som vi säger au föräldrarna skall ha.

Vad sedan gäller detta att vårdnadsbidrag anses vara konserverande för kvinnorollen vill jag säga att den saken måste tacklas på annat säll. Här gäller det ett arbete som måste fortgå Jämsides i samhället, och då beror det inte minst på oss själva att vi ger information i dessa frågor, att vi bildar opinion och, framför allt, all vi uppfostrar våra barn rätt. Som jag nämnde är del i hemmet som attityderna grundläggs, och del sker på ett mycket tidigt stadium. Jag skulle kunna ta exempel på hur man hos barn i treårsåldern har funnit fast utbildade värderingar och

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

attityder. Därför menar vi att det är oerhört viktigt alt tidigt sätta in en riktig fostran - och då måsle man börja med föräldrarna!

Slutligen, herr Romanus, anser vi alt det värdefulla med ett vårdnadsbidrag är att det gör det lättare alt korta av arbetstiden från åtta lill sex timmar per dag. Jag kan också upplysa om atl vi arbetar vidare med vårdnadsbidragets konstruktion. Vi har en arbetsgrupp som sysslar med den uppgiften, och vi hoppas att ganska snart kunna presentera en konstruktion på ett vårdbidrag som är sådant atl ingen skall kunna säga alt del missgynnar de förvärvsarbetande.

Fru LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber om ursäkt, fru Fredgardh, om jag citerade fel. Men jag tror inte att skillnaden var så stor. Jag sade alt alla som arbetar skall ha daghemsplats för sina barn, och fru Fredgardh säger att alla som så önskar skall få daghemsplais. Alla företagna utredningar, undersökningar och opinionsmätningar visar att de förvärvsarbetande kvinnorna vill ha daghemsplatser. Det vittnar också de mycket långa köerna om. Här i Stockholm har vi i dag en kö på närmare 7 000 barn för vilka man önskar plats på daghem. Och i min hemkommun är del ungefär 2 000 barn som köar. Jag tror därför inte att det som Jag sade när jag avsåg att citera var så felaktigt i sak.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var glädjande, och jag tar fasta på del, alt man arbetar med att göra om konstruktionen när del gäller centerpartiels förslag till vårdnadsbidrag. Då kan det hända atl vi kommer varandra närmare. Men efter vad fru Fredgardh sade senast kvarstår att i dagens läge och med de förslag som hittills är framförda, blir det sämre utbyte för de förvärvsarbetande enligt centerns förslag, medan det enligt folkpartiels förslag blir samma utbyte oavsell hur föräldrarna använder pengarna. Och det är del som vi anser vara det bästa sättet alt befrämja valfrihelen, alltså atl familjen själv får avgöra hur man skall använda pengarna och det ändå blir samma utbyte.

Fru FREDGARDH (c) kon genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till fru Lantz att det är klart att vi har enorma köer på daghemmen i dag. Del märker Jag inte minst i min egen hemkommun, där tillgången på daghem långtifrån svarar mot efterfrågan. Men när samhället inle har något annal all erbjuda, vad skall de förvärvsarbetande göra då? I dag finns ju inle den valfrihet som vi verkligen vill ge föräldrarna!

Fröken ENGMAN (s):

Herr lalman! Jag kommer nu att lill viss del bryta den debatt som gäller barnomsorgen och ta upp en annan fråga. Ungdomen har under de senaste lågkonjunkturerna drabbats väldigt

hårt. Detta gäller framförallt åldersgrupperna 16-24 år,där arbetslösheten varil så stor atl var tredje arbetslös i den totala arbetskraften varit under 25 år.

Dessvärre är inte läget bättre under högkonjunktur. Det är det som gör problemet med ungdomsarbetslösheten litet speciellt och också mera bekymmersamt. Om vi ser oss omkring i dag skall vi finna att tendensen även nu ger anledning till oro. Ca 25 000 ungdomar under 25 år är ulan arbete. Del är fortfarande så att var tredje arbetslös är en ung person, och detta irols att allt fier människor kommit ut på arbetsmarknaden och blivit sysselsatta.

Det leder oss lill slutsatsen atl dagens situation och framtidens kommer att ställa allt högre krav på samhället när det gäller att bereda sysselsättning åt de grupper som skall träda ut på arbetsmarknaden. Dagens ungdom har givits möjlighet till en allt längre skolutbildning, och bara detta kommer atl ställa myckel stora krav på samhällets arbetsmarknadspolitik, inle minst på grund av att del privata näringslivet visat sig vara oförmöget atl motsvara ungdomens förväntningar.

För mig är det en självklarhet atl man måsle sätta in äveri frågan om ungdomarnas sysselsättning i ett större sammanhang, nämligen den övergripande frågan om näringspolitiken. Skall vi på lång sikt kunna lösa ungdomens problem kräver del ålgärder på en rad områden. Redan i dag förekommer en långsiktig planering av stora delar av vår ekonomi. Men dessa insatser för en planmässig hushållning i demokratiska former är lill viss dei otillräckliga och inte samordnade.

Stora delar av det ekonomiska livet är fortfarande undandragna de demokratiska beslutsformerna. Del privata ägandels maktutövning stänger i realiteten ute foikflertalet från inflytande, som de har en självklar rätt till.

En demokratisk och en planmässig hushållning - vad innebär då del? Framför allt innebär det att det är de folkvalda, dvs. de representanter som den enskilde individen vall, som skall ange riktlinjerna för besluten, som i sisla hand skall fallas av självständiga företag, organisationer och enskilda.

Det är just delta som man frän moderaihåll hela dagen i går betecknade som centralstyrning. Det kan inte vara fråga om en centralstyrning. Del är fråga om människornas möjligheter att få ett inflytande på livsavgörande frågor för dem som löntagare.

Moderaterna klagar ofta över centralstyrning. I de stora förelagen i Sverige och framför alli utomlands bedrivs i dag en planerad hushållning, vilket i praktiken binder resurser för lång tid och ofta påverkar samhällets utformning på en rad områden. Atl observera är att denna planering varken är demokratisk eller planmässig; däremot är den centralstyrd, t. o. m. i den meningen atl besluten fattas i beslutscentra i andra länder. Hör man inga klagovisor från moderaterna här? Nej. Man behöver bara titta på de stora multinationella företagen och på de svenska företagen. Delta borde säga oss att vi måsle ha en övergripande planering från

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

samhällets sida för all i framtiden klara sysselsättningen.

Vad är det moderaterna kallar centralstyrning, och vad är del egentligen som socialdemokratin kräver? Jag skulle kunna nöja mig med atl citera partiprogrammet där det slår: "socialdemokratin vill ersätta den nuvarande maktkoncentrationen med en ordning där varje människa har rätt alt som medborgare, löntagare och konsument bestämma över produktionens inriktning och fördelning". - Det är nämligen dessa grupper del gäller.

Vad ställer då moderalerna upp för mål för att klara ungdomens sysselsättning? Jo, de tycker alt allt är bra som det är. Jag skall citera vad moderatledaren Gösta Bohman sade i ett lal i Konserthuset den 18 augusti 1975 - i år alltså, man får gärna det intrycket atl del skulle röra sig om 1875 eller så. Han sade om socialdemokratin: "Det decentraliserade beslutsfattandet skall ersättas med avgöranden på hög central nivå."

Vilken hög central nivå? Vad som krävs och vad som understryks av den socialdemokratiska ungdomen är ju atl kommunerna genom sina förtroendevalda skall upprätta särskilda beredskapsplaner för att möta ungdorrisarbetslösheten. Man måste göra en karlläggning och översyn av hur kommunerna ser på ungdomsarbetslösheten och om de har några förslag till ålgärder. Kommunerna har här ett självklart ansvar, och den socialdemokratiska ungdomen håller också på med att göra en sådan översyn genom att fråga kommunerna vilken beredskap de har för att möta ungdomsarbetslösheten.

I samma anförande sade Gösta Bohman vidare: "Vad är egentligen ytterst marknadskrafter om inle produktionens anpassning till människors behov, hur de vill ställa för sig och ordna sin egen tillvaro. Nu skall detta valfrihetens samhälle ersättas av det uppifrån planerade, ledda och styrda samhället." Inte nog med det, han säger vidare: "När det gått så bra med nuvarande syslem" - nämligen att låta arbetsmarknads-krafterna få husera - "som det gjort hittills borde del finnas skäl alt fortsätta efter samma huvudlinje." Läser man det där några gånger -för det måste man göra - blir den halsbrytande slutsatsen alt förelagen på grund av inneboende vilja och önskan ser lill all produklionen lillgodoser människors valfrihel, önskemål och behov all ordna sin tillvaro.

Vad har marknadskrafterna skapat för valfrihel i arbetslivet? Fråga en norrlänning som har tvingats flytta lill Mellansverige! Vad har de tillgodosett för önskemål och behov på arbetsplatserna? Gå ut och fråga arbetarna! Är del för lång väg till dem, går det bra att fråga ledamöterna i arbetsmiljöulredningen. Och framför allt - fråga de 25 000 arbetslösa ungdomar som vi har i dag hur mycket de förlitar sig på arbetsmarknadskrafterna!

Alla initiativ som hittills tagits i anledning av arbetslösheten bland ungdomar har självklart utgått ifrån den principiella uppfattningen att varje ung människa som slutat sin grundutbildning skall garanteras ett erbjudande om arbete eller fortsalt utbildning för ett framtida arbete, men denna garanti om sysselsättning är ett hell annat krav än den sys-

selsätlningsgaranti som Gunnar Helén talade om i går. Han sade all regeringen borde lyssna på SSU. Visst kommer den atl göra det. Jag är övertygad om att den kommer atl göra del. Men Jag skulle bli livrädd om den lyssnade med hjälp av Gunnar Heléns tolkning av vad vi egentligen avser. Folkpartiet har missat hela grundpoängen i det krav på sys-selsättningsgaranli som SSU ställt upp. Det räcker inte att med ord slå fasl en garanti. Del är självklart innehållet, det är de konkreta förslagen bakom orden som ger oss handlingsmöjlighet.

Därför måste man sätta frågan om ungdomsarbetslösheten i samma planmässiga resonemang som ligger till grund för den övriga näringspolitiken - delta som Gösta Bohman kallar för centralstyrning.

Man måste ställa sig en del frågor om varför unga människor i dag är arbetslösa. Det beror natudigtvis på atl vi har en ganska sned arbetsmarknad. Vi måste gå vidare och aktivt skapa sysselsättningstillfällen på områden där det finns möjligheter alt göra så. Men framför allt slår arbetslösheten hårdast bland de unga och framför allt mot de unga kvinnorna.

Fru Fredgardh talade om studiebidrag som en möjlig och praktisk väg att lösa problemet på. Hon sade at! då kan man få ut ungdomarna på arbeismarknaden eller skaffa dem utbildning. Det är inle där problemet ligger utan i atl hitta de människor som är arbetslösa, de unga kvinnor som i dag inle har något arbete. Där måsle man sätta in resurserna.

Det är kanske därför som sysselsättningsulredningen prioriterat frågan om ungdomsarbetslösheten. Man måste gå in på de konkreta frågorna. Hur får vi tag i ungdomarna? Svaret är endast ett: Det beror helt och hållel på vilka resurser vi själva är beredda atl satsa, personellt och ekonomiskt. Det är vårt avgörande, del ligger i våra händer.

Var finns då jobben? I dag finns 90 % av alla kvinnor inom 25 yrken. Därför måste man gå parvis med åtgärderna. Vi måste alltså förändra tankesätt som grundar sig på en uppdelning av kvinnliga och manliga jobb. Del är svårt att få ut ungdomen och framför allt flickorna till industrijobb. Beror det på dem eller kan det tänkas bero på någonting annat?

Talmannens klubba föll nu i bordet som tecken på atl jag hållit på för länge med mitt anförande. Därför vill Jag bara uppmana er som ställer krav att tala om att det också kommer att kosta pengar.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Under delta anförande övertog fru tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr RINGABY (m):

Fru talman! Nyligen har vi här i kammaren haft en lång och intensiv debatt om barnomsorgen. Jag skall flytta mig till andra ändan av livet och tala litet om vården av våra gamla.

Den vården kommer som vi alla vet att bli mycket resurskrävande för kommuner och landsting i framliden. Antalet personer över 65 år

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

ökar med 60 % till 1990, medan de aktiva åldersgrupperna, de som skall klara vården ekonomiskt och personellt, kommer att minska med 10 %.

Vården av de äldre sköts av primärkommuner och landsting. Men statsmakterna har stort inflytande. Jag kan nämna alt det finns ett 40-tal olika statsbidrag som inverkar styrande på kommuners och landslings verksamhel. Inle mindre än 18 olika s. k. expertråd, nämnder och fackorgan finns underställda socialslyrelsen.

Allt detta gör att väldigt många av de beslut som fattas i kommuner och landsting blir överprövade i olika statliga organ. Till detta kommer att regeringen då och då lägger på den kommunala offentliga sektorn arbetsgivaravgifter för miljardbelopp, samtidigt som den går in med direkta bidrag för att kompensera kommuner och landsting för deras kostnader. Bidragen räcker dock inte, och därför får kommuner och landsting betala avgifter till staten med så stora belopp alt del försvårar deras primära uppgift all la hand om de gamla.

Även den av statsmakterna mer eller mindre påtvingade kommunala satsningen på barndaghem försvårar självklart satsningen på åldringsvården. Men barnlillsyn kan lättare och billigare ordnas på andra sätl, vilket man inte kan med åldringsvården. Dessutom är behovet av platser i åldringsvård faktiskt slörre än behovet av barndaghemsplatser.

Den avgift på I % som skall finansiera barndaghemmen får kommuner och landsting betala. Det betyder ungefär 200 heltidsanställda i Örebro stad och landstinget i mitt hemlän. 200 helårsanställda bara i avgifter! De människorna skulle ha behövts för att klara åldringsvården. Detta är en dålig politik som försvårar långtidsplaneringen. Den binder kommuner och landsting vid osäkra statsbidrag.

Staten har ell övergripande ansvar även för detaljplaneringen av vårdinrättningarna. Till detta konmter atl ålderdomshem av någon för mig outgrundlig anledning har buntats ihop med banker, parkeringshus och bensinstationer såsom oprioriterade byggnader. De är alltså utsatta för särskild reglering.

Allt delta har sannerligen inte underlätlal för kommuner och landsling alt klara sina angelägna vårduppgifter. Vårdpolitiken kan alltså med fördel diskuteras även i riksdagen, fru talman. Långtidsvård och åldringsvård är stora och kostsamma framlidsfrågor. Varje dag ligger 105 000 patienter på sjukhus. Hälften av dem är över 70 år. En tiondel av befolkningen upptar hälften av sjukhusplatserna.

Många av dessa gamla är långvårdsfall, som ligger på sjukhus därför atl det inte finns långvårdsplatser. 10 000 personer står i kö för en plats inom långvården. Satsningarna på daghem och 30-limmarsvecka kommer alt bli käppar i hjulet när det gäller att klara vår åldringspolitik.

Om man med gamla menar 67-åringar och äldre, vet vi atl denna grupp ökar med 200 000 lill 1985. En sänkning av arbetstiden under denna tid från 40 till 30 timmar i veckan, som det socialdemokratiska kvinnoförbundet vill, skulle få katastrofala följder för sjukvård och åldringsvård. Vi friska får inte roffa åt oss fördelar på gamlas och sjukas

bekostnad. Tala om jämlikhet!

Vården av våra gamla kommer att kräva ett radikalt nytänkande av huvudmännen och statsmakterna om vi skall klara denna uppgift i framtiden.

En rundvandring som jag företagit på många ålderdomshem och sjukhem i mitt län, Örebro län, har gjort mig ytterst tveksam om samhällets satsning på denna sektor sker på ell rikligl sätt. Personalen gör vad den kan. Det är ett tungt och slitsamt jobb, som inte alla orkar med. Personalen är underbar, sade en gammal dam till mig vid ell besök, men de hinner bara göra del viktigaste. Åldringsvård är roligt, sade en sköterska till mig, men vi är underbemannade. Tänk, tillade hon, om vi vore så många atl vi kunde hjälpa de gamla att skriva ett brev, spela ett spel med dem eller gå ut på promenad med dem en vacker dag. Dessa ord avslöjar svåra brister i den nödvändiga personliga omvårdnaden.

I sin bok Tankar om mitt Sverige skriver Gösta Bohman om åldrings-och långtidsvården. Han gör det mot bakgrunden av att Östernäs ålderdomshem på Rådmansö i Stockholms skärgård då hotats med nedläggning av del slarka samhället. Ceniralbyråkraterna hade sagl att hemmet var för litet, hade för låg standard och låg för isolerat. Efter slarka protester från pensionärerna själva, från ortsborna och de borgerliga partierna skrinlades nedläggningen. Kontakten mellan de gamla och deras anhöriga var mycket god på Ösiernäs ålderdomshem. Gösta Bohman skriver så här i sin bok: "På hur många ställen i Sverige är det på det sättet?" - alltså god kontakt. "På alltför få håll skulle jag tro. Därom vittnar de många brev Jag får. Genomgående klagar brevskrivarna över brister på personlig omvårdnad. Det är inget fel på vårdinrätinngarna som sådana, del är tvärtom, hög standard, effektivitet och teknik, men brist på personlighet, brist på verklig medmänsklighet, brist på intresse för människan bakom personnumret." Del framgår i fortsättningen att delta självklart inte är någon kritik mot vårdpersonalen ulan mot tendenserna i vårdpolitikens inriktning.

Socialdemokraten Anders Leijon har sagt "atl den stora satsningen på den offentliga sektorn inte löser svenska folkets problem". Jag hoppas Olof Palme lyssnade då. En annan socialdemokrat, Lennart Oisen, har i LO:s tidning Fackföreningsrörelsen skrivit: Jag tror all en av de slörsla riskerna vi möter med vårdsamhällets utbyggnad är atl människornas personliga ansvar för de vårdbehövande försvagas. Vad dessa grupper behöver är inle främsl mer pengar, de behöver ett engagemang, slutar han. Ja, fru talman, del är just detta som vi moderater iir så utomordentligt angelägna om. Men vad händer i stället på del här området?

Låi oss gå lillbaka till Östernäs ålderdomshem. För en tid sedan meddelade länsstyrelsens sociala enhet atl hemmet skulle läggas ned. Det har alltså ett för isolerat läge, som del heter. Men man tar ingen hänsyn till att det gäller gamla människor som vuxil upp i skärgården och som vant sig vid miljön, människor som trivs där och vill bo kvar där. De

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

gamla på Östernäs i skärgården passar tydligen inte in i byråkraternas mönster. De gamla skall till Norrtälje, där får de rationellare vård. Men, fru lalman, det var ju inte fråga om pengar i första hand, som Lennart Oisen skrev, utan om större medmänsklighet.

Nu är hemmet nedlagt. Jag har varit i kontakt med ön i dag och de gamla är mot sin vilja fiyttade till Norrtälje. De fiesta protesterade. Del är den cenlraldirigeringen, fröken Barbro Engman, som vi vänder oss mot. Att fiytta gamla människor mot deras vilja från en kär och hemvan miljö till någol nytt i främmande miljö kan tydligen centrala myndigheter göra. Men flytta narkomaner och alkoholister mot deras vilja till en vårdanstalt för livsnödvändig vård del går tydligen inte.

Om vi av ekonomiska skäl skall tvingas lill så här rationella men kallt opersonliga åtgärder inom vårdsektorn är det dags all tänka om. Industriproduktion är också en fråga om människor, sade Olof Palme i debatten i går. Ja, och vårdproduktion är ännu mera en fråga om människor.

Jag vill fråga: Utnyttjar vi våra vårdresurser på rikligt säll? Jag svarar obetingat nej på den frågan. Förre riksdagsmannen, socialdemokraten och LO-ekonomen Nils Kjellgren skrev i Veckans Affärer den 5 september 1974: "Finns det ingen som vågar tänka tanken ul atl det kan finnas områden där del offentliga (stat, landsting och kommuner) skulle må väl av privat konkurrens till glädje både för konsumenter och företagsamhet."

Om åldringsvården säger han: "Nog borde det i de stigande pensionernas tidevarv vara möjligt all låta privat företagsamhet spela ul sina

resurser.-- Vore det inte enbart glädjande om ambitiösa och ansvars-

kännande personer med nödvändig kompetens gjorde en ökad insats på denna sektor. Sätl gärna in en hård offentlig kontroll men ge privathemmen en chans."

Ja, fiu talman, det är verkligt progressiva tankar som hell stämmer med dem vi har inom moderala samlingspartiet. Del finns människor

- säkert många människor - med stora kunskaper på vårdområdet, med
nya idéer, med en brinnande idealitet och med en hög ambitionsnivå.
Men både del socialdemokratiska partiet och socialstyrelsen förmår inte
ge dessa en chans att pröva vad de kan.

1 Landstingsförbundets skrift Hälsopolitiken och de äldre står det: "Lokalerna och utrustningen är vikliga - inte minst för personalen

- men långtidsvården är i allra högsta grad en fråga om mänsklig kontakt,
ett ansikte att känna igen och lita lill, en trivsam pratslund - allt i förening
med träning i alt klara så mycket som möjligt av sitt dagliga liv."

Del är alldeles riktiga tankar, men landstingen lever inte upp till den här målsättningen. Vi har föreslagit t. ex. ökad hemsjukvård, som ligger i linje med dessa tankar, men Landstingsförbundet säger: "Vill Du själv som ensamstående moster hjälplös flyttas hem till syskonbarnets familj och skötas i deras lilla lägenhet?" Varför just moster, hjälplös, till syskonbarn och i myckel liten lägenhet? Skriften är verkligen negativ mot hemvård och reser upp verkligt svåra problem. Men man kan fråga sig

om det är svårare för en gammal alt fiytta hem till syskonbarnen än alt tvångsförfiyttas till en främmande ort.

Från moderat håll har vi på landstingsplanet runt om i landei förordat en hårdare satsning på Just hemsjukvården, som ger möjlighet lill en mera personlig omvårdnad. Men om vi skall lyckas i sådana strävanden måste vi ha de centrala myndigheterna med oss och inle mot oss.

Till sist, fru talman: De flesta äldre och gamla är irots alli inie vårdfall, och för dem är den allmänna samhällsutvecklingen av största betydelse. Jag tänker inte i första hand på säkerheten i hemmet och på gatorna, som de har rätt atl kräva och som är en slor fråga, eller på den skattefria folkpensionen även vid smärre sidoinkomster, som också är en stor fråga för de gamla. Nej, jag tänker på samhällets omvandling lill en demokratisk socialism, som Olof Palme talade om i går, en demokratisk socialism som inte existerar på någon plats på jorden.

Vi vet alla att gamla människor ofta har svårt att acceptera ens de normala förändringar som på ett naturligt sätt växer fram i ett samhälle. Kommunismen, .som bygger sin ideologi på en snabb ekonomisk revolution, skulle bli förödande för alla gamla människors trivsel. Därför är kommunismen en brutal politik inte minst för alla äldre. Men även Olof Palmes socialism bygger på så snabba och radikala samhällsförändringar att en och en halv miljon gamla människor skulle känna sig stå vid sidan av sitt eget .samhälle.

Fru lalman! Ulvecklingen får icke gå fortare i samhällei än atl vi har den äldre generationen med oss. De gamla skall trivas och känna igen sitt samhälle.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Fru JACOBSSON (m):

Fru talman! Det har talats en hel del om pensionärer här i kammaren både i går och i dag, både i förbigående och mer ingående. Man har talat om åtgärder för atl pensionärerna skall kunna bibehålla sin levnadsstandard och man har diskuterat vårdbehovet.

Herr Ringaby har just vältaligt skildrat de gamlas vårdproblem i isoleringsbygd. Naturligtvis kommer den problematiken all flnnas kvar, och vi får inle glömma borl den. Men i framliden kommer vid sidan om de vårdbehövande gamla all flnnas en annan grupp pensionärer, som vi måsle se på med andra ögon och från andra utgångspunkier.

1974 hade vi 1,2 miljoner människor här i landet över 64 år. År 2000 beräknas antalet i samma ålder vara uppe i 1,35 miljoner människor. Till detta skall läggas atl pensionsåldern nästa år sänks till 65 år, vilket kommer atl innebära en kraftig ökning av antalet pensionärer. Dessa människor är individer. Bakom de statistiska uppgifterna om antalet människor döljer sig en slor grupp, som kanske är mera splittrad och beslår av mer särpräglade individer än yngre årsgrupper. Vi har Ju här all göra med människor, som levt en slor del av sitt liv och formats av olika yrken och upplevelser. Med nödvändighet sätter förändringar på arbetsmarknaden och omvälvningar i samhällsmönstrel sin prägel på oss, en

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

prägel som hell naturligt följer oss in i pensionsåldern.

En speciell sak är här av iniresse, nämligen kvinnornas dellagande i arbeie utom hemmet. Mer än 50 % av kvinnor i aktiv ålder är i dag yrkesverksamma. På grund av atl kvinnan har högre medellivslängd än mannen är antalet kvinnor bland pensionärerna större än antalet män. Antalet yrkesarbetande kvinnor, som går i pension, kan väntas stadigt stiga och inom en relativt kort framtid dominera gruppen kvinnliga pensionärer och utgöra betydligt mer än en fjärdedel av samtliga pensionerade. År 2000 kommer vi att ha mer än en halv miljon kvinnor som tidigare varil yrkesverksamma utom hemmet. Det förhållandet au det blir så många kvinnor som går från ett aktivt utåiriklai yrkesliv in i pensionsåldern kommer givetvis att få betydelse. Allteftersom deras antal ökar kommer del all bli nödvändigi atl ta itu med vissa förhållanden, som visserligen redan finns men som kommer att accentueras av det stora antalet lidigare yrkesverksamma kvinnor.

Det gäller ju för både manliga och kvinnliga pensionärer alt ha rätt att leva ett meningsfylll liv. Med sänkningen av pensionsåldern och den medicinska forskningens framsteg bör man kunna se fram emot 15-20 år, kanske mer, som vital pensionär. Det gäller då alt diskutera den tiden med utgångspunkt i att dei gäller individer, individer med skiftande önskemål om sysselsättning och stimulans. Det gäller alt komma bort från varje form av schablontänkande även beträffande de kvinnliga pensionärerna. Man utgår nämligen i många fall från all de har lättare än männen att anpassa sig till pensionärens liv. Del skulle ligga närmast till för dem att ägna hela sin tid åt att sköta sina hem.

Under de senaste åren har en debatt kommit i gång om pensionärernas livssituation. Vi kommer att möta kravei pä valfrihet också från pensionärerna, valfrihel vad gäller boendeform och sysselsätining. Detta är ett Slort problemkomplex, men vi kan inle skjuta det på framtiden längre. Nästa år kommer tre årgångar människor att gå i pension, den 1 juli då stadgandet om sänkningen av pensionsåldern träder i kraft.

Att verkligen la ilu med pensionärernas problem kommerati medföra stora kostnader. Men en sak är säker: ju förr man gör det, desto bättre kan man ta i anspråk de möjligheter vi redan har. Jag syftar på de frivilliga organisationerna. Vi har två riksorganisationer. Pensionärernas riksorganisation och Sveriges folkpensionärers riksförbund. Den kontaktverksamhet för pensionärer som kan ombesörjas av dessa båda organisationer bör nalurligivis på allt sätt understödjas. De har redan nu kommunala bidrag, och del är naturligtvis riktigt att dessa föreningar håller sig partipolitiskt neutrala.

Men räcker den verksamhet som kan ombesörjas av dessa organisationer? Det är en fråga som borde bli föremål för en ingående utredning. Jag vet alt en enmansuiredning är tillsatt, men jag har inte fått i min hand någol resultat av den ännu.

När det gäller att undersöka vad man kan göra för pensionärerna i den aktiva åldern i framtiden tror jag del är viktigt att inle låsa sig.

Man skall kunna låta fantasin spela och söka nya vägar. Man bör försöka samordna pensionärernas möjligheter till aktiviiei med annan verksamhet i samhället, t. ex. med ungdomspolitiken. Man kan t. ex. länka sig att försöka ordna en aktivering av pensionärerna genom all dessa kunde la hand om barn efter skolans slut. Man kan också länka sig en aktivering av pensionärer som fortfarande är vitala, genom all de kan få hjälpa andra pensionärer som inte längre är så vitala: genom hembesök, i studiecirklar, över huvud taget genom en vidgad verksamhet. Men i allt della bör man ha två riktlinjer klara: de vitala pensionärerna vill ha medbestämmanderätt över sin egen situation, och de vill känna att samhället behöver dem.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Begränsning av våldsinslag i TV-program for barn, m. m.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Föredrogs

Civiluiskoitets belänkande

1975/76:3 om individuell energimälning som föruisällning för bosladslån

Ulskoltels hemslällan bifölls.

§ 13 Begränsning av våldsinslag i TV-program för barn, m. m.

Föredrogs kullurulskolleis belänkande 1975/76:3 med anledning av molion om begränsning av våldsinslag i T'V'-program för barn, m. m.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Fru talman! Jag ville säga några ord om den molion som behandlas i kullurutskottets belänkande. Motionen tar enligt min mening upp mycket väsentliga problem, nämligen frågan om begränsning av våldsinslag och stillöshet i TV-program för barn m. m. Viserligen är del sam som uiskoilel framhåller atl Sveriges Radio enligt gällande regler har rätt att självständigt besluta i programfrågor inom den ram, som anges av radiolagen och det mellan staten och företagel träffade avtalet. Men det borde enligt min mening ha varit en möjlig väg till yllerligare belysning av de frågeställningar det här gäller alt överlämna motionen till den inom utbildningsdepartementet tillsatta rådgivande barnkulturgruppen.

Frågan om våldsinslag i TV-program för barn och språket i barnprogrammen är av sådan räckvidd att det finns all anledning alt noggranl pröva verkningarna av dessa program, och all i väntan på denna prövning vara myckel återhållsam med program av det slaget.

Vi säger i motionen alt kunskaperna om hur radio/TV och massmedierna över huvud laget påverkar barn är bristfälliga, något som understryker behovet av ytterligare forskning, och Jag har vid flera tillfällen lagil upp den frågan med företrädare för utbildningsdepartementet och begärt en mera omfattande forskning på detta område. Del finns all an-

7 Riksdagens protokoll 1975/76:13-14

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Begränsning av våldsinslag i TV-program för barn, m. m.

ledning all återkomma i det ärendet.

Man vet dock redan nu att all erfarenhet tyder på atl våld och brutalitet har en negativ effekt på barn och medverkar lill att ge en snedvriden bild av förhållandena i omvärlden. Barn som ser många våldsfilmer blir aggressivare än andra i sitt uppträdande. Filminstitutets forskningsgrupp säger också all gjorda undersökningar visar alt en film otvivelaktigt kan medföra förskjutningar i individernas attityder och värderingar. Och enligt t. ex. sociologen Kerstin Elmhorn är TV del effektivaste medlet av alla massmedia när det gäller påverkan. Det finns därför särskild anledning att uppmärksamma de långsiktiga ideal- och moralbildande effekterna av de våldsinslag och impulser till stillöshet, alkoholbruk och liknande som TV och andra massmedia förmedlar.

Vi har i motionen också påpekat behovet av positiva program, som har en uppbyggande effekt och som speglar aktuella sociala problem. Vi anser också alt del finns behov av ett ökat utrymme för kristet orienterande barnprogram.

Utskottet säger nu i sitt betänkande atl de farhågor som motionen gett uttryck ål delas av många. Jag tycker del är ett riktigt konstaterande. På den punkten är vi ense. Utskottet säger sig också ha inhämtat atl frågan om våldsinslag i programmen kommer att behandlas i det arbete med sikte på förhållandena efter att det nuvarande radioavtalet löpt ut som bedrivs inom radioutredningen, och under hänvisning till det förhållandel avstyrker utskottet motionen.

Jag noterar givetvis med tillfredsställelse atl de här frågorna kommer atl behandlas i det arbete som bedrivs inom radiouiredningen. Jag kan dock inte underlåta atl beklaga att utskottet inte funnit del lämpligt atl överlämna motionen till barnkulturgruppen. Jag är övertygad om all dessa frågor skulle ha fått ytterligare belysning om den gruppen hade fått tillfälle att studera dem och yttra sig om dem.

Men i hopp om ell positivt resultat av radioutredningens arbeie med frågorna ställer Jag för dagen inle någol särskilt yrkande.

Herr LEANDER (s):

Fru talman! Herr Wesiberg i Ljusdal har lagil upp ett viktigt problem. Det kan jag hålla med om, men jag tror inte att herr Westberg har läsl det enhälliga utskottsbetänkandet ordentligt. Utskottet framhåller: "Inom företaget" - dvs. Sveriges Radio -"har frågan om våldsinslag i progranmien behandlats i interna programregler, och utskottet förutsätter all företaget fortlöpande har sin uppmärksamhet riktad pä denna fråga."

Så långt, men inte längre, herr Westberg, kan riksdagen uttala sig utan atl bryta mot det gällande avtalet mellan staten och Sveriges Radio.

Inom radioutredningen är naturiigivis detta problem aktuellt. Radio-utredningen kommer nästa sommar med ett förslag till nytt avtal. Om herr Westberg inte blir nöjd då, får han väl återkomma i vanlig ordning.

När del så gäller yrkandet att vi skulle överlämna den här motionen

lill barnkullurgruppen kan jag säga följande: Barnkullurgruppen kan naturligtvis inte göra mer än regering eller riksdag gör. Den kan inte heller ingripa uppifrån, nedifrån eller från sidan - eller hur vi nu skall uttrycka det - i gällande avtal. Om däremot barnkulturgruppen finns kvar- den har ett tidsbegränsat mandat - nästa sommar när radiouiredningen är färdig, är det alldeles självklart atl barnkullurgruppen kommer att få yttra sig över den här utredningen. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

A nmälningsplikten beträffande vissa skogsavverkningar

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Fru lalman! Jag har visst läsl utskottets betänkande mycket noga, och Jag har också noterat det som anfördes från talarstolen nyss.

Jag tycker självfallet all del är värdefullt att man inom företaget har ögonen riktade på den här problemaliken. Nu säger utskottets talesman alt riksdagen inte kan uttala sig längre än utskottet föreslagit. Det var inte fråga om atl uttala sig. Del var fråga om atl överlämna motionen lill barnkulturgruppen - det var det Jag ansåg att man skulle ha kunnat göra. Visserligen är det riktigt, som utskottets talesman säger, atl barnkulturgruppen inte kan ingripa i radio- och TV-företagels verksamhet. Det är Jag fullständigt medveten om. Men den kan vara med och skapa opinion och föra fram de här frågorna i fokus. Del lycker jag är utomordentligt viktigt, och jag beklagar all inte det kunde få ske.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14 Föredrogs

Kullurulskolleis betänkanden

1975/76 med anledning av motion om nya lokaler för statens porträtt-samling på Gripsholms slott

1975/76:5 med anledning av motion om marinarkeologisk forskning

1975/76:6 med anledning av motion om inventering av kulturhistoriskt värdefulla fotografier

Jordbruksutskottets betänkande

1975/76:1 med anledning av motionerom översyn av skördeskadeskyddel, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 15 Anmälningsplikten beträffande vissa skogsavverkningar

Föredrogs jordbruksutskotiets betänkande 1975/76:2 med anledning av motioner om viss ändring i skogsvårdslagen m. m.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

A nmälningsplikten beträffande vissa skogsavverkningar

100

Herr ANDERSSON i Ljung (m):

Fru talman! För ungefär ett år sedan behandlades här i riksdagen ändringar i naturvårdslagen och samtidigt gjordes ett mindre tillägg i skogsvårdslagen.

Genom denna ändring, införandet av 8 a § i skogsvårdslagen, har vi fått en lag om anmälningsskyldighet vid skogsavverkning. Enligt mångas mening hade inle denna förändring av skogsvårdslagen särskilt mycket med förändringen i naturvårdslagen att skaffa. Paragrafen 8 a kom lill utan marginal här i kammaren, nämligen med lottens hjälp.

Lagens tillkomst motiverades främst med del skälet atl skogsvårdsstyrelsens arbeie med intensifiering av skogsvårdsåtgärder skulle underlättas, ett syfte som ingen motsätter sig. Likväl var halva riksdagen tveksam till huruvida lagen om anmälningsskyldighet var det bästa medlet för alt nå detta syfte.

Anmälningsplikten ökar byråkratin utan atl några påvisbara vinster kommer alt göras. Det kan måhända invändas att anmälningsformulärel är enkelt. Nu spelar del just ingen roll hur formuläret är utformat. För de många som lycker atl formuläret är ett onödigt papper kommer ett aldrig så enkelt formulär ändå att framstå som en helt onödig handling. Till den stora grupp som tycker atl detta är en onödig handling hör i Slort sett hela skogsägarkåren. LRF har också på sin riksstämma i våras som bekant krävt alt 8 a § skall slopas. Kontakten mellan skogsvårdsstyrelsernas konsulenter och skogsägarna har i de flesta fall fungerat bra. Dessa konsulenter känner skogsägarna väl inom sina distrikt och har vid sina resor bland skogsägarna kunnat diskutera alla skogliga problem.

Anmälningsplikten kan rent av fungera negativt, om det blir så att konsulenternas resor i distrikten styrs av inkomna anmälningar om kalavverkningar. Andra skogsvårdsåtgärder hos andra skogsägare kan komma i skymundan genom della system. Det lycker vi är olyckligt. Därför har vi i motion framfört kravei alt 8 a § skall slopas.

I tillämpningsanvisningarna till skogsvårdslagen, som f ö. blev till-lämpliga först från halvårsskiftet i år, kan läsas:

"Anmälan skall göras skriftligt, minst en månad innan avverknings-arbetet börjar. Inom områden som anges i länskungörelse, t ex områden av Slort värde ur naturvårds- och fritidssynpunkt, måste anmälan göras minst två månader i förväg. Man behöver inte invänta något svar från skogsvårdsslyrelsen. Har man inte fått någon invändning mot avverkningen inom en månad (inom vissa områden två månader) är det klart att börja avverka - förutsatt att man följer skogsvårdslagen."

Den omständigheten att man får börja avverka endasi om man inle fått någon invändning från skogsvårdsstyrelsen innebär ju i realiteten all anmälningsplikten fåll utformning som ett avverkningslillslånd. Det har riksdagen inte beslutat om. Mot delta protesterar vi då della inle har med planeringen av föryngringsåtgärderna att göra.

Anvisningarna säger vidare, att anmälan skall göras för slutavverkning som omfattar ett halvt hektar eller större samt avverkning, i praktiken

hur liten som helst, om den görs intill ett tidigare inte anmält bygge.

Här har tydligt ingen hänsyn tagits till de invändningar som gjorts såväl från flera riksdagspartier som från skogsbruksfolk. En högre salt gräns hade eliminerat en stor del av denna pappersexercis. Lösandel av problemen med de stora hyggena hade ändå inte eftersatts.

Bestämmelsen om awerkningsyla som las upp iniill lidigare hygge har ju dessutom getts den utformningen att vi renl av fåll retroaktiv anmälningsskyldighet för tidigare gjorda avverkningar. Del har väl ändå aldrig varil meningen.

Skogsbeståndet och skogsmarken representerar för sina ägare stora värden. Del kan i normalfallen inie råda delade meningar mellan samhället och markägare om bästa utnyttjandet av denna resurs.

Där intressena sammanfaller så väl kan man lila på de enskilda initiativen i förening med de möjligheter som redan står skogsvårdsstyrelserna till buds. Man kan dessuiom fråga sig: Varför sådan brådska med anmälan om avverkning? Av andra skäl kan ju ändå inle s. k. grön-risplantering nu äga rum.

Den klart dominerande arealen slutavverkad skogsmark har ålerplan-terats första eller andra året efter avverkningen. Denna snabba åierviixt-åtgärd har varil möjlig trots snytbaggens förekomst bland hyggesavfallei men lack vare de lidigare möjligheterna all behandla planimaterialel med DDT. Denna möjlighet till plantbehandling har förbjudits fr. o. m. våren 1975. Detta betyder i sin tur att en framgångsrik plantering med hänsyn främsl till snytbaggens härjningar kan ske först tre år efter en avverkning.

Vi skogsägare önskar därför få lillbaka möjligheten alt använda DDT lill dess vi får ett effektivt ersättningsmedel. Vi vill ha möjlighet atl kunna plantera hyggena så snabbt som möjligt. Klart är att såsom situationen nu är, med en av andra skäl försenad föryngringsåtgärd, har anmälningsplikten än mindre fog för sig.

I den motion från bl. a. moderata samlingspartiet som nu behandlas och som väcktes vid riksdagens början yrkades fullt rikligt på atl 8 a § under vårriksdagen utan olägenhet kunde upphävas, då den inte förrän vid halvårsskiftet fick en tillämpningsanvisning. Den omständigheten atl en majoritet i Jordbruksutskoliel under våren beslutade atl denna molion, liksom många andra, skulle flyttas till höstens riksmöte, ändrar i någon mån på förutsättningarna för att med samma kraft driva kravei på ell upprivande av paragrafen. Den hade ju nu ändock börjat tillämpas.

I ett särskilt yttrande lill della ärende anför de borgerliga partierna gemensamt att vad som tidigare anförts mot 8 a § i skogsvårdslagen alltjämt gäller, vilket betyder atl vi anser all den kan slopas.

Alt vi f n. nöjer oss med att motionerna översänts till 1973 års skogsutredning för beaktande beror på att vi nu, då lagen ändå är i kraft, anser att saken bäst gagnas av ett sådant förfarande.

Fru talman! Jag yrkar bifall lill ulskoltels hemslällan.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

A nmälningsplikten beträffande vissa skogsavverkningar

101

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Anmälningsplikten beträffande vissa skogsavverkningar

102

Hert JONASSON (c):

Fru lalman! Herr Andersson i Ljung har redogjort för bakgrunden till denna fråga.

I Gol kom förslag om anmälningsskyldighet för all avverkning. De praktiska människorna reagerade starkt mot förslaget. Vi voterade i kammaren och drog lott om detta, och vi som gick emot byråkratin förlorade i lottdragningen. Det ser vi alltjämt som ett galet beslul.

För den skull väcktes del från såväl cenlern som moderaterna vid 1975 års början nya moiioner, där vi yrkade avslag på anmälningsskyldigheten. Motionernas behandling uppsköts lill hösten.

Under tiden utfärdade skogsstyrelsen nya bestämmelser.Dessa har herr Andersson i Ljung redan redogjort för, varför jag inte behöver gå närmare in på dem. Men gallringarna blev fria från anmälningsskyldighet, och kalhuggningar på upp till 0,5 hektar blev också fria. Del kan sägas att delta var en klar förbättring, men den räcker inte. Vidare råder brist på skogsråvara, vilket äventyrar såväl sysselsättning som exporimöjlig-heier framöver. Vi behöver en bra skogsvård, som på sikt kan ge råvara, men vi tillvaratar våra möjligheter alltför dåligt i dagens läge.

Till skogsvården hör också kalhyggen, men de skall inle vara för stora. Det är nödvändigi att vi får fram största möjliga skogsproduktion, men alt lösa det problemet på byråkratisk väg är inte möjligt. Flär måste det ske ett samspel mellan skogsvårdsmyndigheter och skogsägare; det är den bästa vägen. Anmälningsskyldigheten löser ingalunda de problemen.

Skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän måste vara ute i skogen, så att de känner lill hur förhållandena är, och genom en dialog med skogsägarna bör de försöka uppnå en alli bälire skogsvård. Det är inte enbart nya hyggen som skall bli föremål för ålgärder, ulan del gäller myckel mera: del gäller även äldre hyggen, skogsdikning, röjning i ungskogen, planteringar m. m. Här måste vi få i gång en meningsfull och resultatrik dialog.

När vi i utskottet har behandlat motionerna har del också omvittnats atl nuvarande system med anmälningsskyldighet inte är bra. Det är helt klart alt det förhåller sig så. Här har vi inte ändrat uppfattning, men vi har resonerat så här: att votera och dra lott är meningslöst.

Motionerna sänds nu över till 1973 års skogsuiredning, där de bör kunna prövas i hela sin vidd. Delta har vi också anfört i del särskilda yttrandet, som herr Andersson har redogjort för. Vi anser alt sakfrågan bäst gynnas om motionerna skickas över till utredningen, så atl den får pröva dem. Det bör vara en styrka, efiersom det i utredningen flnns praktiska människor som begriper att ett förtroendefullt samarbete är den bästa vägen all nå ett gott resultat. Förfaringssättet bör därför ge möjligheter till förslag, som leder lill ett sådani resultat. Därför, fru talman, fullföljer vi inie motionernas yrkanden.

Med hänsyn till delta har jag inget annat yrkande än om bifall till utskottets hemslällan.

Herr LINDBERG (s):

Fru talman! I samband med behandlingen av proposition 1974:166 hade vi en lång debatt i kammaren om den föreslagna 8 a i; skogsvårdslagen, som föreskriver viss anmälningsskyldighet för uttagande av avverkning. Som bekant biföll riksdagen regeringens förslag.

Beslutet innebar att fr. o. m. den 1 juli i år gäller nya regler för slut-avverkning av skog. Den som planerar atl slutavverka måste anmäla delta till skogsvårdssiyrelse. Denna skyldighet gäller alla skogsägare, såväl privata som bolag, och även allmänna skogar.

Alla slulavverkningar som omfattar ell halvt hektar eller mera skall anmälas. Däremot behöver inle skogsvårdande röjningar och gallringar anmälas. Detsamma gäller för avverkning av fröträd som görs sedan ålerväxten på hygget är säkerställd.

Inom skyddsskogsområden och områden med svårföryngrad skogsmark, där avverkning endasi får ske med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, behöver inte anmälan göras.

Jag bara upprepar vad anmälningsplikten innebär för alt ställa det i kontrast mot de påståenden som fälldes i olika sammanhang när paragrafen infördes. Då varnade man för all det skulle bli anmälningsplikt för atl hugga julgran osv. Anmälningsskyldigheten är ytterst inskränkt och kan enligt min mening inte betraktas som någon stor arbeispålaga för skogsägarna.

Anmälas skall göras skriftligen minst en månad innan avverkningen börjar. Inom områden som anges i länskungörelse, t. ex. områden som är av stort värde ur naturvårds- och fritidssynpunkt, måste anmälan göras minst två månader i förväg. Har skogsägaren inle hört några invändningar från skogsvårdsstyrelsen mot avverkningen inom en månad, i vissa fall två månader, är det klart att påbörja avverkningen. Jag vill sammanfatta anmälningsförfarandel som mycket smidigt och enkelt.

Motiven för denna anmälningsskyldighet är alt få möjligheter atl förbättra återväxiåigiirderna, all underlätta hänsynstagandet till naturvården och all få en överblick över sysselsättningsläget inom skogsbruket.

1 vårt parti har vi funnit denna anmälningsskyldighet, sedd mot bak-omvarande motiv, vara ett tämligen litet och lindrigt krav som samhället ställer på skogsägarna. Här förekommer en klar skiljelinje mellan de borgerliga partierna och oss. Det framgick med önskvärd tydlighet av den långa debatt vi hade under 1974 års sisla plenidag. Det skulle vara frestande för mig all upprepa många av de argument Jag då framförde från denna talarstol, men jag skall bespara kammaren deiia. Därest någon är intresserad finns argumenten att läsa i riksdagens protokoll.

Den här skiljelinjen understryks ytterligare i det krav som har framförts i tre borgerliga motioner lill 1975 års riksmöte. Det är motionerna 1524 av herr Dahlgren m. fl., 1557 av herr Krönmark m. fl. och 1579 av herr Norrby m. fl. I alla tre motionerna har, som vi redan hört, krävts att riksdagen skall upphiiva 8 a i; skogsvårdslagen.

Jordbruksutskoliel har inte tillstvrkl motionerna. I stället har utskottet

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

A nmälningsplikten beträffande vissa skogsavverkningar

103

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

A nmälningsplikten beträffande vissa skogsavverkningar

enhälligt föreslagit alt motionerna översänds lill 1973 års skogsutredning för all utredningen i sitt forisatia arbete skall få möjlighet att utvärdera erfarenheterna av den nu införda anmälningsskyldigheten och, där del kan befinnas motiverat, föreslå ändringar i de bestämmelser som skogsstyrelsen utfärdat i ämnet.

Jag finner del vara ett riktigt ställningslagande som de borgerliga ledamöterna har anslutit sig lill, i synnerhet som anmälningssyslemet fungerat bra under den korta tid skyldigheten har förelegat. Jag tror mig ha förstått - och det har också understrukits här - atl de borgerliga ledamöternas ställningstagande inte beror på att de bytt åsikt om vad man bör ålägga skogsägarna i fråga om skyldigheter. Anledningen är snarare att man är beredd alt respektera de beslut som riksdagen fattar, även om det sker med små majoriteter eller genom lottning. Ett sådant ställningstagande är värt att respekteras. Vårt arbete i jämviktsriksdagen skulle bli omöjligt om vi ständigt skulle försöka att med lottens hjälp riva upp fattade beslut.

Jag skulle bara vilja säga lill herr Andersson i Ljung, när han argumenterar om pappersexercis, byråkrati osv., all debatten i den frågan hade vi sista dagen av 1974 års riksdag, och Jag skall inte låta mig frestas att ta upp den på nytt. Jag vill bara kort konstatera alt enligt samtliga rapporter som jag fått under den korta tid som anmälningsskyldigheten förelegal har det fungerat mycket bra, och del har inte varil någon irritation kring denna anmälningsskyldighet. Den fortsatta prövningen tror Jag inte skall behöva leda fram till några ändringar, men det är naturligtvis inte ur vägen atl man låter skogsutredningen följa upp denna fråga. Därest det finns några felaktigheter eller skevheter som kan vara lill besvär har man då möjlighel all få dem undanröjda.

Med tillfredsställelse hälsar jag att utskottet är enigt i den här frågan, och jag ber slutligen alt få yrka bifall lill jordbruksutskottets hemställan i dess betänkande nr 2.

104

Herr DAHLGREN (c):

Fru talman! Jag har begärt ordet som motionär men framför alli som ledamot av 1973 års skogsutredning. Enligt utskottet skall ju dessa motioner nu översändas lill utredningen för beaktande. Därmed skaffar sig såväl uiskoltet som riksdagen ett andrum före det definitiva ställningstagandet lill anmälningspliktens omfattning.

Såvitt jag kan förslå kommer lagen i sin nuvarande utformning att kvarstå i oförändrat skick i minst två tre år. Utredningen beräknar nämligen inle att kunna vara färdig med sill arbeie förrän någon gång under 1977, och della trots ett myckel intensivt arbeie, som f n. är uppdelat på olika arbetsgrupper.

Sedan den aktuella motionen väcktes har ju skogsstyrelsen förändrat - i den mån det varit möjligt - riksdagsbeslutet så atl exempelvis gallringar har undantagits. Del är positivt, och jag hälsar del med mycket stor tillfredsställelse. Det är också positivt atl jordbruksutskottet nu enigi

föreslår alt skogsutredningen skall få se på denna lagstiftning. Jag håller nämligen inte alls för otroligt alt utredningen kan finna andra styrmedel som är bälire än vad som beslutades i fjol.

Får jag bara säga några ord, fru talman, till herr Lindberg, ulan alt för den skull gå in i någon lång diskussion. Han säger att han inte har funnit all del har uppstått någon irritation över anmälningsplikten. Del har däremot jag gjort. Han har heller inte funnit att det har uppstått några problem med den. Ja, det är det som återstår alt se. Trots goda limmerpriser i en svår lågkonjunktur är del f n. mycket besvärligt att försörja sågverken med timmer. Ändå finns det avverkningsbar och lämplig timmerskog. De analyser'som gjorts av orsaken lill delta fenomen pekar mot alt anmälningsplikten spelar en slor roll. Skogsägarna har psykologiskt haft svårt att finna sig i alt man skall göra en anmälan lill myndigheten, eftersom man uppfattar det som felaktigt och fult att göra en kalavverkning. Denna lag kan få en sådan verkan, och del skulle vara myckel illa, eftersom vi inle kan bedriva ell riktigt skogsbruk med mindre än atl vi får åstadkomma dessa föryngringsytor. Därför kan det här få vissa konsekvenser.

Nu hoppas jag verkligen att det här inle skall vara rätta orsaken. Men jag vill peka på problemet, för om det finns en sådan här orsak är fjolårets beslut att beklaga. Jag tror emellertid inte del är möjligt för skogsui-redningen att behandla saken med förtur enbart därför att vi måste ha hela problemkomplexet klart för oss.

Jag har, fru talman, ingel yrkande ulan hemställer om bifall till Jordbruksutskottets förslag.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

.4 nmälningsplikten beträffande vissa skogsavverkningar

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Fru talman! Låt mig bara kort säga att när jag talar om irritation över anmälningsskyldighefn lalar Jag om tiden efter det all anmälningsskyldigheten infördes och inte om tiden före, när man från många håll gick ul och argumenterade mycket hårt mot att denna anmälningsskyldighet skulle införas.

Herr Dahlgren vill göra gällande att anmälningsplikten spelar en roll för minskad avverkning. Jag skulle vilja säga atl betyder anmälningsskyldigheten, när man nu kan fylla i en blankett på mindre än lio minuter, att man för den skull avslår från alt avverka skog, så börjar jag fundera över vad som ligger inunder. Det kan inte vara bara det där lilla arbetet med att fylla i blanketten och kostnaden för portot som är motivet för att man avstår från att avverka, utan då måste det vara helt andra motiv. Jag skall inte spekulera i vad det kan vara, men man skulle lätt kunna få fula misstankar.

Jag tycker emellertid inle att det finns anledning att föra en debatt på del området, utan låt mig bara konstatera all när del gäller avverkning och virkestillförsel till industrin har vi så länge Jag kan minnas haft ständiga växlingar mellan höga avverkningsullag och rätt låga avverk-ningsutiag - ibland helt förklarliga på grund av konjunkturer och pris-

105

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

A nmälningsplikten beträffande vissa skogsa vverkn ingår

växlingar, ibland hell oförklarliga. Att vi nu råkar ha något mindre vir-kesiinförsel än vi hade under del höga uttaget föregående år finner jag inte vara någol märkligt eller uppseendeväckande. Jag tror knappast att det kan ha någol alt göra med anmälningsplikten, men del får väl framtiden utvisa.

Herr DAHLGREN (c) kort genmäle:

Fru talman! Jag tycker inte all herr Lindberg skall ha misstankar om fula motiv i det här fallet. Jag tror inte att problemet som sådant gäller ifyllandet av blanketten, utan saken skall nog i stället uppfattas så alt skogsägarna här har fått en uppmaning att de innan de gör kalhyggen skall anmäla detta på en blankett. Det uppfattar skogsägarna så att man nog inle bör göra de här kalhyggena och föryngringsytorna. Däri tror jag motivet ligger.

Herr LINDBERG (s) kort genmäle:

Fru lalman! Skulle del vara så illa måste jag konstalera att informationen om motiven bakom anmälningsskyldigheten har gått fram väldigt dåligt. Det borde väl vara tvärtom, så atl man även från skogsägarhåll är angelägen om att vi får grepp om dels nalurvårdsintressena, dels frågan om återväxtålgärder. Dessa ålgärder måste fullföljas på ett ändamålsenligt sätt, och vi måste ha överblick över plantbehov osv. för att kunna fä en total och bra planering av avverkningarna. Och Jag tror inte all skogsägarna avskräcks av de skälen.

Herr DAHLGREN (c) kon genmäle:

Fru lalman! Delta, herr Lindberg, var några av 1973 års skogsulrednings arbetsuppgifter.

106

Herr WIKNER (s):

Fru lalman! Jag skall falla mig kort och inte förlänga debatten särskilt myckel.

Som jag ser saken möter det inga svårigheter att göra den här anmälan. Det kan gälla hyggen som tas upp intill bebyggelse och som många gånger inte är särskilt lilltalande. Man kan där välja en helt annan föryngrings-melod än att ta upp ett kalhygge. Man kan t. ex., om man har tillfälle till det, välja metoden med fröträdställning och därigenom gå försiktigare fram. Jag känner till markägare som struntat i detta och som därigenom har förfulat naturen inpå bebyggelsen. Därför tror Jag det är nödvändigi att vi får anmälningsplikt, så all vi kan komma till rätta med en hel del problem som sammanhänger med slutavverkningarna och hyggesuppläggningarna.

För några veckor sedan gjorde jag en resa i Finland, och vi kom då in på de här frågorna. Jag visste atl problemet var aktuellt även i Finland och ville därför la reda på hur det förhöll sig där. Jag frågade därför om den anmälningsplikt man har i Finland ställer lill några svårigheter.

om den hindrar eller fördröjer en god skogsvård eller om den gör skogsvården dyrare. På det svarade man att anmälningsplikten bara var lill gagn för skogsvården, och man hade över huvud tagel ingenting atl anmärka på anmälningsplikten.

Herr ANDERSSON i Ljung (m):

Fru talman! Liksom Sven Lindberg gav herr Wikner i sitt anförande klart besked om att del inte föreligger någon ren anmälningsskyldighet, ulan det är i stället så alt om vi inle hör någonting från den skogsvårdande myndigheten på 30 dagar - i normalfallet - så får vi börja avverka. Jag vill än en gång understryka att indirekt har vi genom tilläggskungörelsen fåll en avverkningsskyldighet, men del har riksdagen inte fatlat beslut om, utan riksdagens beslut avsåg en ren anmälningsskyldighet. Det ger också inläggen klara belägg för.

Herr Lindberg sade atl anmälningsskyldigheten har fungerat bra, och i ett senare anförande förklarade han alt han grundade den uppfattningen på liden efter kungörelsens ikraftträdande. Det behövde väl knappast sägas, men det var ju intressant atl herr Lindberg inle grundade sin bedömning på tiden före ikraftträdandet. Det hade ju varit att ta lill, om han hade sagl att han hade så ingående kännedom om hur detta skulle fungera atl han kunde dra några slutsatser om det redan innan kungörelsen trädde i kraft.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Bemyndigandet för regeringen att medge intrång i Abisko nationalpark

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16 Bemyndigandet för regeringen att medge intrång i Abisko nationalpark

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande 1975/76:3 med anledning av motion om återkallande av bemyndigandei för regeringen all medge intrång i Abisko nationalpark.

1 detta betänkande behandlades motionen 1975:890 av herr Winberg (m) och fru af Ugglas (m), vari hemställts att riksdagen återkallade bemyndigandet för regeringen att medge intrång i Abisko nationalpark för byggande av väg Kiruna-Rik.sgränsen.

Utskottet hemställde au riksdagen skulle avslå motionen 1975:890.

Reservation hade avgivits av herr Wachlmeisier i Johannishus (m) som ansett att utskotlei borl hemställa

all riksdagen, med bifall lill motionen 1975:890, återkallade det givna bemyndigandei för regeringen att medge intrång i Abisko nationalpark för byggande av viig Kiruna-Riksgränsen.

107

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Bemyndigandet för regeringen att medge intrång i Abisko nationalpark

108

Herr WINBERG (m):

Fru talman! I fjol begärde regeringen, som då ännu helte Kungl. Maj:l, bemyndigande av riksdagen att medge det intrång i Abisko nationalpark som erfordrades för atl dra en väg Kiruna-Riksgränsen-Narvik. Riksdagen biföll propositionen och gav bemyndigandet. Moderata samlingspartiets ledamöter i utskotlei reserverade sig och ansåg atl proposiiionen borde avslås.

Nu har fru af Ugglas och Jag tillåtit oss alt aklualisera denna fråga ånyo genom all i en motion som väcktes under allmänna motionstiden vid förra riksmötet yrka att riksdagen skulle återkalla bemyndigandei. Del är den motionen som kammaren nu behandlar.

Förra gången som denna fråga var föremål för övervägande här i kammaren - del var i maj 1974 - sades del åtskilligt till förmån/o'/-atl detta intrång skulle medges, men det sades också åtskilligt om varför intrånget inte skulle medges. Alla de argument som då anfördes är väl i samma grad gällande också i dag.

Jag menar att det var ett så olyckligt beslul som riksdagen fattade i denna fråga förra året alt riksdagen nu bör få möjlighet att ompröva det. Vägen genom nationalparken är lika onödig i år som den var i fjol. Nationalparken kommer att lida väsentligt intrång. Låg mig, fru talman, bara erinra om atl åtskilliga remissinstanser med skilda intresseområden och uppgifter hade avstyrkt vägbyggande genom nationalparken.

Naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas, står det i portalparagrafen i naturvårdslagen. Det slår vidare i samma lag alt "i syfte att bevara större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan kronan tillhörig mark avsättas till nationalpark". Det är alltså vad som redan 1909 skedde med detta område.

Detta medför - eller borde medföra - att endast utomordentligt starka skäl kan godtas för ett intrång. Låt mig erinra om alt den myndighet som enligt naturvårdskungörelsen skall vårda och förvalta nationalparkerna, nämligen domänverket, tillhör dem som varil negativa till intrånget.

Fru talman! Jag hänvisar i övrigt till vad som sades under kammardebatten i fjol. Vad som hänt sedan dess är att man vidtagit plane-ring.sålgärder men ingenting mer. Enligt utskottsbeiänkandet utreds nu vägprojektet av statens vägverk, närmast vägförvaltningen i vad som i betänkandet anges vara Norrlands län - del är naturligtvis en felskrivning, som jag är säker på att inte minst herr Hedström beklagar; det skall väl vara Norrbollens län. Dess bättre har vi inte kommii så långt med centraliseringsåtgärder här i landet all de fem länen i landsdelen Norrland har blivit ett enda län.

Det uppges också i betänkandet alt man kommer alt slutföra vägprojekteringen vid årsskiftet 1975/76. Riksdagen kan alltså ulan att det skulle få praktiska konsekvenser för ett redan påbörjat vägbygge återta sitt bemyndigande. De projekteringskostnader som då kommer att ha

lagts ned utan nytta är myckel små i förhållande till de skador som vägbygget medför - om dessa skador nu över huvud taget skulle gå atl värdera i pengar.

I reservationen anförs atl om ett intrång i nationalpark skall göras måste ytterst tungt vägande skäl anföras och inga andra lösningar av det problem som vållat intrånget vara tekniskt möjliga. Sådana skäl har inte anförts; andra lösningar är möjliga.

Fru lalman! Då reservanten, herr Wachlmeisier i Johannishus, inle har tillfälle att närvara i kammaren i dag, ber jag att få yrka bifall till hans reservation.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Bemyndigandet för regeringen att medge intrång i Abisko nationalpark

Herr HEDSTRÖM (s):

Fru talman! När vi här i kammaren under förra hösten behandlade frågan om intrång i Abisko nationalpark var vi tämligen överens om all intrång i nationalparkerna bör undvikas. Majoriteten, som biföll jordbruksutskottets hemställan, ansåg emellertid också all vägande skäl förelåg all medge del begärda intrånget för att vägen Kiruna-Riksgränsen skulle kunna byggas.

Det är också viktigt atl komma ihåg all majorilelslinjen inte innebär alt vägbygget skulle få göras utan hänsyn lill nalurvårdsintressena. Tvärtom underströk jordbruksutskottet i sitt betänkande nr 24 år 1974 alt alla ansträngningar måsle göras för att begränsa vägbyggets verkningar på växt- och djurliv och på landskapsbilden. Vidare underslröks alt vägbyggets utformning, schaktningsarbeten m. m. skulle ske på sådant sätt alt påverkan på naturen blir så liten som möjligt. Vad utskottet då sade har naturligtvis giltighet också i dag. Vägverkets planering av vägbygget görs med beaktande av de synpunkter som jordbruksutskottet uttalade år 1974. Utskottet har därför inte funnit anledning att nu plötsligt ändra sitt ställningslagande.

Reservanten, herr Wachlmeisier i Johannishus, framförde under debatten förra året här i kammaren att han inte hade någol emot vägbygget som sådani. När riksdagen ena året har beslutat tillåta en vägsträckning som är den lämpligaste med hänsyn till de olika intressen som gjort sig gällande i frågan, så borde det vara klart för alla att man inte året efter skall gå och ändra på det beslutet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr WINBERG (m):

Fru lalman! Det sista herr Hedström sade opponerar jag mig emot. Just därför atl vägbygget inte har kommii i gång - del har bara skett vissa projekteringar - har riksdagen möjlighet att nu ta tillbaka sitt bemyndigande. Jag är medveten om atl förutsättningarna blir andra om det går någol eller några år och vägbygget kommer i gång. Det är därför som jag tycker atl del är så viktigt atl vi får pröva frågan igen. Jag erinrar än en gång om de avsevärda negativa verkningar som vägbygget kommer atl få. Indirekt medgav herr Hedström också detta, även om

109

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Angivande av ansvarig utgivare för affisch m. m.

han natudigtvis menade att man skall göra så myckel som möjligt för att mildra dem.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Wachlmeisier iJohannishus,och förklarades den förra propositionen vara med övervägande Ja besvarad. Sedan herr Winberg begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i betänkandet nr 3 röstar Ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Wachlmeisier i Johannishus.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Winberg begiirde rösl-räkning verksiälldes voiering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 250

Nej - 38

Avstår - 8

§ 17 Angivande av ansvarig utgivare för affisch m. m.

Föredrogs jordbruksutskotiets betänkande 1975/76:4 med anledning av molion om angivande av ansvarig utgivare för affisch m. m.

110

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort i anledning av föreliggande utskotlsbelänkande.

I min molion 1521 har jag aktualiserat frågan om skyldigheten att angiva ansvarig utgivare för uppsättande av affisch. Jag har inte för avsikt atl närmare angiva fördelarna med ett dylikt system som i sig innebär ett ökat ansvar för den som uraktlåter att ta ner inaktuella affischer.

Även om en bestämmelse om skyldighet att ange ansvarig utgivare för trycksak av dylikt slag skulle innebära vissa praktiska olägenheter för utgivaren, så tror Jag ändock att fördelarna överväger de eventuella nackdelar det här kan bli fråga om. Ansvarsbegreppel är inle av iryck-frihetsrättslig art utan närmast hänförligl till naturvårdslagens regler för nedskräpning. Jag delar utskottets mening alt denna fråga inle rör själva tryckfrihetsförordningen ulan bör lösas inom ramen för naturvårdslagen.

Motionen har avstyrkts, men Jag hoppas ändock att de nu gällande reglerna i naturvårdslagen om skyldighet att avlägsna inaktuella affischer.

vilka regler har trätt i kraft den 1 januari i år, skall ha åsyftad verkan i form av ell förbättrat skydd mot nedskräpning. Det bör i så fall hälsas med den allra största tillfredsställelse.

Fru talman! Ett enhälligt utskott har avstyrkt motionen, varför Jag finner det föga meningsfullt att yrka bifall lill densamma.

Herr HEDSTRÖM (s):

Fru talman! Utskottet har hänvisat till naiurskyddsutredningens belänkande, SOU 1951:5. Vad utredningen anförde i denna fråga överensstämmer med ulskoltels uppfattning, nämligen atl del ur bevisningssynpunkt kunde vara av visst värde om en affisch upptog namnet på den som låtit sätta upp affischen. Utskottet har dock funnit att erforderlig utredning om vem som ansvarar för en viss affisch ändå i de flesta fall kan förebringas utan slörre svårighet. Sedan nalurskyddsulredningen avgav sitt betänkande har dessutom i naturskyddslagen införts en regel om skyldighet alt vid straffansvar låta ta bort inaktuella affischer o. d. Detta innebär enligt utskotlets mening ett klart förbättrat skydd mot den form av nedskräpning som motionären avser.

Utskottet har således inte funnit att de av motionären påtalade olägenheterna är så allvarliga atl de motiverar ingrepp och ändringar i tryckfrihetsförordningen, vilken som bekant är av grundlagskaraktär.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Handläggningen av miljöskyddsärenden

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemslällan bifölls.

§ 18 Föredrogs

Jordbruksutskotiets betänkande

1975/76:5 med anledning av motion om ökad information angående allemansrätten

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19 Handläggningen av miljöskyddsärenden

Föredrogs Jordbruksutskottets beiiinkande 1975/76:7 med anledning av motion om handläggningen av miljöskyddsärenden.

Fru OLSSON i Hölö (c):

Fru talman! Jag har inte varit inblandad i beredningen av motionen. Men jag vill i alla fall - utan att ha något yrkande - ta herr Ekströms allmänna tankegångar i motionen i försvar. Jag tycker alt utskollsbetänkandel kanske har en formalistisk begränsning om man inte försöker

Nr 13 sätta in principfrågan i ett större sammanhang. Gällande ordning i ston

Torsdaeen den *''' '"" '''"'' °'- ''"'"'' ''"re än lill 1969 års förarbeien lill miljö-

30 oktober 1975 skyddslagen.

_____________ Jag skulle vilja påstå alt del är en självklarhet alt vi skall försöka

Handläggningen av faen fortsatt förbättrad samordning mellan byggnads- och miljöskydds-miljöskyddsärenden lagstiftningen lik.som mellan de.s.sa lagar och naturvårdslagstiftningen. För atl få bilden litet mer realistisk är del nog på sin plats att också erinra om tankegångarna bakom 1972 års ändringar i byggnads- och miljöskyddslagarna -ändringarna gällande lokalisering av viss induslri. Jag vill också hänvisa lill bygglagutredningens arbeie, som Jag förutsätter kommer atl fortsätta inom bostadsdepartementet, till naturvårdskom-milténs arbeie och lill utredningen angående översyn av hälsovårdsstadgan. Jag kan också hänvisa till den s. k. UMI-kommitlén. Sist men inle minst bör den nya kommunala fysiska planeringen genom kommunöversikter m. m. nämnas. Det förhållandet alt herr Ekström i motionen tagit Just anmälningsärendena till utgångspunkt för sitt yrkande har möjligen bidragit till den - som jag uppfattar del - kallsinninga hänvisningen till regeringens befogenheter.

Emellertid - summan av det här korla inlägget skulle bli en försäkran till herr Ekström all både de vikliga samordningsfrågorna inom planeringen och önskemålei om mer demokraiiskl förankrade förfaranden är akluella inom civiluiskoitels sekior av frågekomplexei. Fru talman! Jag har ingel yrkande.

Hen HEDSTRÖM (s):

Fru talman! Av utskottels nu ifrågavarande belänkande får inte dras den slutsatsen atl utskottet undervärderar betydelsen av samråd och samordning mellan de myndigheter vilkas verksamhet på olika sätl berör bl. a. bebyggelseplanering och anläggning av industrier.

I betänkandet har utskottet också framhållit betydelsen av samordning mellan de miljövårdande myndigheterna och de myndigheter som verkar inom samhällsplaneringen i övrigt. Utskottet har framhållit alt sådan samordning bör ske inte bara vid lillämpningen av miljöskyddslagen ulan också i anmälningsärenden enligt miljöskyddskungörelsen.

Motionen avser dock, som utskottet har uppfattat saken, en relativt begränsad fråga angående handläggning av vissa miljöskyddsärenden vid länsstyrelserna. Utskottet har efter viss utredning i saken inte kunnat finna atl de förhållanden som påtalats i motionen i praktiken vållar några slörre ölägenheter. Med anledning härav har utskottet inte funnit att motionen bör föranleda någon riksdagens åtgärd eller någol uttalande i övrigt från utskottets sida.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemslällan bifölls.

§ 20 Översyn och omarbetning av miljöskyddslagstiftningen m. m.

Föredrogs Jordbruksutskottets betänkande 1975/76:8 med anledning av moiioner om översyn och omarbetning av miljöskyddslagstiftningen m. m.

I detta betänkande behandlades motionerna

1975:873 av herr Hermansson m. fi. (vpk), vari, såvitt nu var i fråga (yrkandet 1), föreslagits att riksdagen hos regeringen begärde omarbetning och förslag belräffande miljöskyddslagen med beaktande av de synpunkter som i motionen anförts och

1975:1541 av herr Helén m. fl. (fp), vari, såvitt nu var i fråga (yrkandet 4), hemställts alt riksdagen hos regeringen begärde att lagstiftningen på miljövårdsområdet skulle ses över i syfte att öka möjligheterna för dem som berördes av miljöstörningar att öva inflytande i enlighet med vad som anförts i motionen.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Översyn och omarbetning av miljöskyddslagstift -ningen m. m.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle

1. lämna motionen 1975:873, yrkande 1, ulan åtgärd,

2. lämna motionen 1975:1541, yrkande 4, utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. angående omarbetning och förslag beträffande miljöskyddslagen
med inriktning på ekologiska miljöaspekter av herr Takman (vpk) som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen skulle med anledning av motionen 1975:873, yrkande 1, som sin mening ge regeringen till känna vad reservanten anfört be'-iräffande översyn och omarbetning av miljöskyddslagen, m. m.,

2. angående ökade möjligheter att utöva inflytande i miljövårdsfrågor
av fru Anér (fp) som ansett att uiskoltet under 2 bort hemställa

att riksdagen skulle med anledning av motionen 1975:1541, yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna vad reservanten anfört angående en översyn av lagstiftningen på miljöområdet i syfte alt öka möjligheterna för den som berördes av miljöstörningar all öva inflytande.

/ru ANÉR (fp):

Fru talman! I folkpartiets parlimotion om miljödemokraii, nr 1541 i år, har vi en lång rad krav som skulle leda lill ett kraftigare skydd för miljön. De blir tyvärr behandlade i olika ulskottsbetänkanden. Det är alltså bara ell av dem som kommer med den här gången, nämligen yrkandet på atl en utredning skall tillsättas för att öka möjligheterna för medborgare som berörts av miljöstörningar att själva öva inflytande på hur dessa ärenden handläggs.

113

8 Riksdagens protokoli 1975/76:13-14

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Översyn och omarbetning av miljöskyddslagstift -ningen m. m.

114

Detta är en sak som vi tidigare har motionerat om, dvs. vi har motionerat i samma riktning, men det har aldrig gått att få utskottets eller ens en minoritet i det att visa någon förståelse för de här synpunkterna. Svaret är i år liksom tidigare atl allt är så bra som det skall vara i den bästa av alla världar, och det är alldeles onödigt att ge medborgarna mer inflytande. Jag skulle vilja ge en illustration till hur det kan se ut i verkligheten.

Föreningen Miljö-Opinion i Gävle skrev för tre veckor sedan lill en partikollega till mig och berättade bl. a.:

"I samhället Hagaström strax utanför Gävle har planerats ett bostadsområde endasi 35 m från en Järnväg, på ett ställe där vi visste att en rangerbangård kommer all byggas. Sakägaren i detta fall, på det stadium då del ännu var möjligt alt göra erinringar och överklaganden, var byggherren, som givetvis inie var intresserad av alt klaga. Miljö-Opinion gjorde erinringar, men utan effekt, och vårt överklagande av länsstyrelsens faslställelse avvisades av bostadsdepartementet med motiveringen att föreningen ej är sakägare i deiia fall."

Brevskrivaren forlsälier: "Del vore uppenbart rimligt all kräva en lagändring, med den verkan att en ideell förening får juridisk möjlighet alt agera i situationer, där enskilda intressen är hotade men det ännu inte finns några enskilda personer som kan bevaka dessa."

Brevet slutar: "Vissa miljögruppers benägenhet för uiomparlamenia-riska aktioner skulle otvivelaktigt minskas genom lagändringar av denna

typ."

Detta illustrerar alltså exakt ett av de krav vi tar upp i vår motion.

Ett annat exempel är vad som hände när miljöskyddslagen ersatte den gamla vattenlagen. Lagrådet sade då ifrån alt vissa parter, som tidigare kunnat få hjälp med kostnaderna för rättegång om de ville klaga över ett beslut som påverkade deras miljö, nu inte längre kunde få det. Vi motionerade i denna fråga, alltjämt utan framgång.

När del gäller strålskydd är det också illa beställt med befolkningens möjligheter att i god tid framföra synpunkter på hur myckel strålning som skall släppas ut och hur stark kontrollen skall vara på alt normerna efterlevs. Som bekant har del varit omöjligt för vissa miljögrupper att använda sig av utländska experters hjälp för att bedöma de utländska reaktorernas risker och fel när de skall installeras i Ringhals. Domstolen har inte velat lyssna på dem, och miljögrupperna har fått stå för stora kostnader själva.

I energidebatten i våras framlade folkpartiet ett motsvarande förslag när det gällde lokaliseringen av större kraftverk. Vi föreslog en nämnd som skulle bredda beslutsfattandet. Detta skulle också gälla samlade beslul om framtida utbyggnad av skogsindustrin. I den nämnden skulle olika intressegrupper kunna bli hörda och få möjlighet alt kalla egen expertis.

Del är sam all delta är ett svårt område med svåra gränsdragningar. Del är väl därför som utskotlei avstyrker vår molion. Men för oss i

folkpartiet är det en alltför viktig närdemokraiisk fråga för atl man skall kunna avvisa den enbart med att tala om lagtekniska svårigheter. Del krävs tvärtom djupare tag för att förnya beslutsprocessen och ta till vara det stora och intensiva intresse för vår egen miljö som finns hos allt större grupper i landet. Denna idealilet och detta intresse får inle avspisas med onödigt formella regler.

Regler måste finnas och en viss gränsdragning kring vilka som har rätl att delta i besluten och vilka som inte har del. Någonstans måsle ett streck dras och beslut fattas, men inte förrän alla intressen verkligen blivit hörda. Hur dessa gränser skall dras, hur man skall utforma de nya rättsregler och administrativa regler som behövs, del kan inie vi motionärer lägga fram ett fullständigt förslag om. Därför begär vi en utredning. Riktlinjerna för denna skall vara alt miljöintressenas försvarare måste få en möjlighet att göra sin röst hörd som motsvarar tyngden och viklen i dessa intressen.

Vi anser alltså inte atl de medborgare som upplever sin miljö som hotad har tillräckliga lagliga möjligheter alt tillvarata sina rättigheter. Jag yrkar därför, fru lalman, bifall lill reservationen 2.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Översyn och omarbetning av miljöskyddslagstift -ningen m. m.

Herr ISRAELSSON (vpk):

Fru talman! I det betänkande från jordbruksutskottet som vi nu behandlar här i kammaren yttrar sig utskottet över vänsterpartiet kommunisternas partimoiion rörande miljöpolitiken. Här behandlas yrkandet nr 1 som gäller omarbetning av miljöskyddslagstiftningen.

Samhällets miljöpolitik är, som vi ser det, en myckel vikiig övergripande fråga som, om man ser miljöpolitiken i vid mening och i ett längre tidsperspektiv, berör praktiskt tagel alla områden av mänsklig verksamhet. Därför har vår molion en utförlig motivering, där partiets grundläggande syn på miljöpolitiken framläggs. Därför anser vi del också betydelsefullt all varje år lägga fram en molion som rör delta område som ett uttryck för partiets viljeinriktning.

Då politiken gäller något så långsiktigt som bevarandet av en livsvänlig miljö, måste målsättningen för politiken tillmätas stor betydelse. I varie års budgetproposition anger regeringen en målformulering för sin miljöpolitik. Jag citerar formuleringen i 1975 års budgetproposition bilaga 11 s. 7: "Målet för miljöpolitiken är atl skapa ett sådani samhälle för dagens och morgondagens människor alt berättigade krav på en livsvänlig miljö kan tillgodoses. Därför måste miljöförstörelsen hejdas och förstörd miljö så långt möjligt återställas. För atl delta mål skall nås krävs en aktiv miljöpolitik - nationellt och internationellt. Miljöpolitikens medel - lagstiftning, planering, forskning och utvecklingsarbete, ekonomiska stimulansåtgärder, administration, internationell samverkan - måste fortlöpande förslärkas." Om viljan finns, och politik sägs ju mest vara en fråga om vilja, ger denna målsättning utrymme för en ambitiös miljöpolitik av den typ som vpk yrkar på i sin partimoiion.

I motionen har vi anfört att miljöpolitiken måsle grundas på en eko-

115

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Översyn och omarbetning av miljöskyddslagstift -ningen m. m.

116

logisk grundsyn och alt denna grundsyn efter hand måsle underbyggas genom en fortgående och omfattande forskning på ekologins område.

Utskottet är i sin skrivning i anledning av motionen positiv till motionens syfte. Utskottet säger att en ekologisk grundsyn är en nödvändig ulgångspunkl för hushållningen med våra naturresurser. Samma mening har uiskotiei uliryckl vid lidigare års behandling av denna fråga, och därvid har också riksdagen ställt sig bakom denna grundläggande utgångspunkt vad gäller miljöpolitikens innehåll. Detta anser vi naturligtvis vara bra och i linje med vår egen syn, men - som jag skall återkomma till - måste denna grundläggande utgångspunkt också komma till uttryck på ett mera konkret sätt i själva lagstiftningen.

I motionen har vi anfört atl miljöpolitiken inte endast får se lill den närmaste framtiden utan måste vara verkligt långsiktig. Det måsle också betyda att industri- och sysselsättningsintressen inle genom någon sorts utpressning får styra miljöpolitiken i fel riktning. Ett tydligt exempel på en sådan intressekollision kan vi Just nu se inom glasindustrin. Samhället har tillåtit glasindustrin att tillverka och distribuera miljöskadliga engångsglas, varvid arbetskraft och sysselsättning bundits lill en verksamhet som är klart oönskad ur miljösynpunkt. När sedan detta förhållande står klart både för samhället och medborgarna och en övergång till returglas gynnas, går sysselsättningen ner på glasområdet, och de människor som getts ett miljöskadligt arbete ställs utan sysselsättning. Vi har från vpk upprepade gånger ställt frågan om stopp för engångsglas samtidigt som tillskapande av alternativ sysselsättning ställts som villkor.

Ytterligare exempel på en sådan oplanerad ulveckling där man ställer sysselsättning mot miljökrav kan säkedigen letas fram. Enligt vår mening måste samhället kunna gå in och styra utvecklingen på ett så tidigt stadium alt människor inte binds i sin sysselsättning i onödigt miljöslörande och resursförbrukande industrier som producerar umbärliga ting. Sysselsättningen måste i stället ledas till sådan induslri som tillverkar produkter vilka lillgodoser verkliga behov hos människorna.

Utskottet säger i sin skrivning att i riksdagsbeslutet år 1972 har den fy.siska riksplaneringen getts en långsiktig inriktning som ligger i linje med det handlande som från ekologiska synpunkter ter sig rationellt i ett längre perspektiv. Utskottet hänvisar också till pågående utredning rörande kostnaderna för miljövården. Man säger all den ekologiska helhetssynen återspeglas i direktiven till denna utredning genom att den inte bara skall se lill kostnaderna utan också till effekterna av olika insatser på miljöområdet. De sakkunniga skall också kartlägga vilka metoder .som kan finnas för att mäta effekterna av miljövårdande ålgärder. Med delta menar utskottet att syftet med ifrågavarande motionsyrkande skulle komma alt i väsentlig grad bli lillgodoseit utan någon särskild åtgärd från riksdagens sida.

Atl den fysiska riksplaneringen getts en långsiktig inriktning är vi självfallet medvetna om. 1 vår motion är f ö. intaget ett citat ut "Hushållning med mark och vatten" där denna inriktning klart framgår, och

vi ansluter oss i motionen till de citerade synpunkterna. Men vi är samtidigt klart medvetna om att den fysiska riksplaneringen inte går in i själva det ekonomiska systemet ulan endast sysslar med användningen av mark- och vattenresurserna. Skall vi kunna få en styrning från samhällets sida som följer en kommande ekologisk lotalmodell, måste planeringen bli styrande i högre grad än vad som nu är fallet och utvidgas lill all också bli styrande för indusirilokalisering och sysselsättning. Först då får såväl hushållningen med mark och vatten som det regionalpoliiiska programmet en grund alt slå på.

I yrkandet nr 1 i motionen 873 krävs alt riksdagen hos regeringen begär omarbetning och förslag beträffande miljöskyddslagen med beaktande av de synpunkter som i motionen anförts. I motionen anför vi all lagstiftningen är ett viktigt element i miljöpolitiken, som måste ges en sådan utformning och precisering att den verkligen styr beslulsfatlandet. Motionärerna menar alt den nuvarande miljöskyddslagen är alltför opreciserad och allmänt hållen. Detta förhållande ger ston utrymme för lag-tillämparna att i en avvägning la hänsyn lill motstående intressen av främsl ekonomisk art, vilket vi anser olämpligt. En omarbetad och mera preciserad miljöskyddslag skulle minska utrymmet för en subjektiv lill-lämpning och fastlägga lagstiftarens, riksdagens, intentioner på ett bälire sätt i praxis. Beslul enligt miljöskyddslagen är politiska beslul. När så är fallet anser vi atl politikerna också skall vara ansvariga. Om ett sådani politiskt ansvar skall kunna ledas ner till tillämpningsnivån måste, som vi ser del, lagen ges en sådan form all den tillsammans med tillämpningskungörelse blir mera bindande än den nuvarande lagen och kungörelsen är.

Denna problematik tar utskotlei inte upp i sin skrivning och har, såvitt jag nu kan erinra mig, inte heller gjort det tidigare. Jag finner därför övervägande skäl tala för atl en omarbetning av miljöskyddslagen i den riktning som anges i motionen är påkallad även om man, som uiskoltet gjort, tar hänsyn till pågående utredning och inriktningen av den fysiska riksplaneringen.

Det är, som vi säger i reservationen, nödvändigi att få till stånd en ordning där lillåtlighetsprövningen sker på Juridiskt bindande, objektiva grunder med minsta möjliga utrymme för beslutsfattarnas egna värderingar och påverkan från ekonomiska intressegrupper. Det är också angelägel att ett ekologiskt betraktelsesätt och samhällsekonomiska hänsynstaganden kommer till uttryck i själva lagstiftningen.

På denna grund, fru talman, vidhåller vi vårt krav på en omarbetning av miljöskyddslagen, och detta tar sig i detta sammanhang uttryck i att Jag yrkar bifall till reservationen 1 lill nu förevarande betänkande från jordbruksutskottet.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Översyn och omarbetning av miljöskyddslagstift -ningen m. m.

Herr HEDSTRÖM (s):

Fru talman! De frågor som behandlas i Jordbruksutskotlels betänkande nr 8 har vi haft uppe lill behandling fiera gånger här i kammaren under

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Översyn och omarbetning av miljöskyddslagstift -ningen m. m.

årens lopp. Anledningarna härtill har varil propositioner från regeringen eller väckta moiioner. När del gäller den fråga som utskottet behandlat med anledning av motionen 873 av herr Hermansson m. fl. skulle Jag vilja säga följande.

Riksdagen har bl. a. i samband med att den fysiska riksplaneringen har behandlats understrukit att vi måste ha en ekologisk grundsyn niir det gäller vår hushållning med våra naturresurser. Om della råder Ju ingen oenighet. Miljöskyddslagen ger också utrymme för ett sådant hänsynslagande. Det ärju givet atl en prövning av tillåtligheten av en industri eller liknande bygger på en avvägning. Men självfallet skall man komma ihåg att avvägningen inte görs bara med hänsyn till det ekonomiska iniresse som kan vara berört, vare sig detta iniresse nu är allmänt eller enskilt. Det står nämligen i miljöskyddslagen 5 § alt vid avvägningen skall särskild hänsyn las lill å ena sidan beskaffenheten av det område som kan bli utsatt för störning och betydelsen av störningens verkningar. Å andra sidan skall också särskild hänsyn tas till nyttan av verksamheten samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt av försiktighetsmått som kommer i fråga.

Jag tror att vilken politisk uppfattning man än har, alltså iiven inkl. den som herr Takman företräder i sin reservation och som herr Israelsson talat för, måste man flnna sig i en sådan avvägning som miljöskyddslagen förutsätter. Utskottet har i sammanhanget velat peka på det arbete som görs av miljökosinadsutredningen. Utredningen skall enligt sina direktiv ta reda pä metoder atl mäta effekterna av olika miljövårdsåtgärder. Var och en kan inse all det är angelägel att vi får fram sådana metoder.

Herr Takmans insinuation i reservationen 1 om bristande objektivitet hos de tjänstemän som handlägger miljöskyddsärenden får stå för hans egen räkning.

När del sedan gäller frågan om medinflytande i miljöfrågor, som tagits upp i motionen 1541 av herr Helén m. fl., hör den, som jag redan sagt, till de frågor som vi ofta behandlat här i riksdagen. Det ligger ju i sakens natur att man måste dra en gräns för vilka som t. ex. får överklaga ell beslul i ett miljöärende. Samtidigt är del Ju inle förbjudet för en enskild person all lägga fram sina synpunkter på hur han tycker atl en viss fråga skall hanteras. Vid koncessionsnämndens handläggning av ett ärende erbjuds också alla intresserade möjlighet alt yttra sig.

Fru Anér föreslog förra året all ett forskningsinstitut skulle klara ut medinflytandel för medborgarna. I år lycker fru Anér atl en utredning skall titta på saken. Utskoltsmajoritelen har, som fru Anér också sade i sitt anförande, varken då eller nu delat fru Anérs uppfattning. När det gäller det s. k. sakägarbegreppel bör man av praktiska skäl göra en avgränsning mellan dem som kallas sakägare och övriga berörda. Utskottets skrivning är ett uttryck för denna uppfattning.

Fru talman! Jag yrkar på båda punkterna bifall till ulskoltels hemslällan.

Fru ANÉR (fp):

Fru talman! Jag vill bara påminna om all hela denna idé om gränsdragningen naturligtvis är någol som vi är oerhört medvetna om, och vi vet också atl den är besvärlig. Jag skall be att få citera en jurist som 1971, när den nya miljöskyddslagen var aktuell, skrev följande just om klagorätt i miljöfrågor: "Visst kan det vara besvärligt atl draga gränser, men del kan ju vara rätispolitiskt angeläget atl ej hell utesluta besvärsräli för ideell organisation, då av denna företrätt iniresse kränkts av ett beslut. Man har på andra områden stått inför liknande svårigheter och borde enligt min mening även här göra ett försök alt bemästra dessa. Anmärkas bör även att man inom doktrinen alls icke synes vilja utan vidare avskriva varje möjlighet för ideell organisation alt klaga vid nämnd intressekränkning."

Det är i den andan som jag skulle vilja driva denna möjlighel. Det finns juridiska marginaler att ge större möjligheter för vissa organisationer. Jag kan fortfarande inle inse varför det skulle vara så omöjligt att utreda den saken.

Hen ISRAELSSON (vpk):

Fru lalman! I mycket är vi överens i den här frågan. Herr Hedström log egentligen bara upp en punkt som jag vill replikera emot. Där hänvisade han till reservationen, där del skulle insinueras, sade han, atl de ijänslemän som behandlar miljöskyddsärenden inle skulle vara ob-jektiva.

Jag vill i det sammanhanget påpeka för herr Hedström atl hans partikamrat - en person som jag hyst stor aktning för men som tyvärr numera är avliden - Hans Palmstierna har påtalat just detta problem som Takman skulle ha "insinuerat" om i reservationen.

Jag tycker att om vi kunde få till slånd en mera preciserad lagstiftning skulle det bli mycket lättare för beslutsfattarna på tjänslemannaplanel atl fatta riktiga och objektiva beslul. Det är vi som skall styra, men har vi en lagstiftning som är opreciserad och allmänt hållen överlämnar vi till tjänstemän atl tillämpa den helt fritt. Även om jag vet all del lagtekniskt kan möta svårigheter all ha en preciserad lagstiftning tycker jag att man dock kan komma en bit på vägen i själva lagtexten och man kan komma ytterligare en bil i själva tillämpningskungörelsen; jag tror inte alt det är någon omöjlig uppgift. Även om vi påpekar detta tycker jag inte atl det är att slå emot tjänstemännen, eftersom de måste ha svårt att tillämpa en lag och en kungörelse som är så allmänt hållen som den nuvarande är.

Hen HEDSTRÖM (s):

Fru talman! Jag vill inte förlänga den här debatten, utan jag vill bara påpeka för herr Israelsson att det på s. 4 i betänkandet finns belägg för vad jag sade om den insinuation som herr Takman gör i den reservation han avlämnat.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Översyn och omarbetning av miljöskyddslagstift -ningen m. m.

119

Nr 13 Mom. I

Torsdaeen den Propositioner gavs på bifall till dels utskotlets hemställan, dels re-

30 oktober 1975 servationen nr 1 av herr Takman, och förklarades den förra proposiiionen

_____________ vara med övervägande Ja besvarad. Sedan herr Israelsson begärt votering

Om vidgad rösträtt upplästes och godkändes följande voleringsproposition: for utlandssvenskar

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskotiets hemställan i betänkandet nr 8 mom. 1 röstar ja, den del ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Takman.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fierialel av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Israelsson begiirde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 279 Nej - 16

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av fru Anér, och förklarades den förra proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Anér begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller jordbruksutskotiets hemslällan i betänkandet nr 8 mom. 2 röstar Ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av fru Anér.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Anér begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 261

Nej - 32

Avstår - 2

På förslag av fru tredje vice talmannen beslöt kammaren alt uppskjuta behandlingen av på föredragningslistan åierstående ärenden lill onsdagen den 5 november.

§ 21 Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar

120

Herr Justitieministern GEIJER erhöll ordet för alt besvara herr Wacht-meisters i Slaffanslorp (m) den 16 okiober anmälda fråga, 1975/76:29, och anförde:

Fru lalman! Herr Wachlmeisier i Slaffanslorp har frågat mig om jag avser att under hösten lägga fram proposition om vidgad rösträtt för utlandssvenskar så alt de nya bestämmelserna kan träda i kraft vid 1976 års riksdagsval.

1965 års valtekniska utredning har i betänkandet (SOU 1975:8) Utlandssvenskarnas rösträtt föreslagit en vidgning av kretsen röstberättigade utlandssvenskar. Förslaget remissbehandlas f n., och remisstiden går ut den 1 november. Ställning till utredningens förslag kommer att las när remissbehandlingen har avslutats.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar

Hen WACHTMEISTER i Slaffanslorp (m):

Fru talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret.

I de tre senaste riksdagsvalen - 1968, 1970 och 1973 - hade utlandssvenskarna möjlighel all della, förutsatt all de någon gång under de närmast föregående fem åren varit mantalsskrivna i Sverige. Den grupp som då berördes omfattade ca 15 000 personer. Bortåt 25 % använde sin rösträtt; 1973 var det närmare bestämt 3 414 personer.

Del flnns emellertid en långl större grupp utlandssvenskar som inte har rösträtt, detta på grund av femårsspärren. Man beräknar all det sammanlagt är 70 000 utlandssvenskar som skulle kunna rösta vid riksdagsvalen, om inle femårsspärren fanns.

En utredning, syftande lill att slopa femårsspärren, framlade sitt betänkande den 15 Januari i år, och under den ordinarie motionstiden väckte de tre borgerliga partierna tre motioner i samma riktning. Man accepterade då alt behandlingen av motionerna sköts upp till hösten med lanke på att ärendet skulle kunna remissbehandlas i god lid.

Nu skickades ärendet inle ut på remiss förrän sju och en halv månad efter det att utredningen framlagt sitt betänkande, dvs. den 1 september. Det kan tilläggas att utredningen om invandrarnas rösträtt framlade sitt betänkande i mars månad i år. Det ärendet skickades på remiss den 27 mars. Jag skulle vilja få ett svar från justitieministern: Varför var det så bråttom när det gällde invandrarnas rösträtt men inle när det gällde utlandssvenskarnas?

Herr justitieministern GEIJER:

Fru lalman! På den frågan har jag inle någol annat svar alt ge än all det alltid är överväganden i departementet belräffande de utredningsförslag vi får. Det kan vara olika omständigheter - arbetsbelastning och annal - som gör att tidpunkten kan bli förskjuten. Nu kom dessutom sommaren emellan.

Hen WACHTMEISTER i Staffanstorp (m):

Fru talman! Det diir var ett utomordentligt svagt argument, herr justitieminister, med tanke på alt betänkandet om utlandssvenskarnas rösträtt framlades en och en halv månad före betänkandet om invandrarnas röstriili.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om personalsituationen i Huddinge polisdistrikt

När samma ärende behandlades 1974, sade konsiiluiionsulskotlel i sill betänkande med anledning av moiioner om vidgad rösträtt för utlandssvenskar: "Del kan också förutsättas atl beslul på grundval av utredningsarbetet skall kunna fattas i så god tid före 1976 års val atl nya och generösare bestämmelser om utlandssvenskarnas rösträtt skall kunna tillämpas vid detta val."

Då ställer jag frågan till justitieministern: Anser inte justitieministern atl regeringen bör följa vad riksdagen har beslutat? Riksdagen beslöt nämligen i enlighet med konstiluiionsutskollels hemslällan.

Herr justitieministern GEIJER:

Fru talman! Den omständigheten atl remisstiden här har salts till den I november hindrar i och för sig icke formellt atl frågan tas upp på del sätl som herr Wachlmeisier i Slaffanslorp har uttalat sig för.

Hen WACHTMEISTER i Slaffanslorp (m):

Fru talman! Då tackar Jag för det svarei och förulsätier alltså alt regeringen kommer att framlägga en proposition till höstriksdagen så att utlandssvenskarna vid 1976 års val kan få den rösträtt som borde vara en demokratisk självklarhet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 22 Om personalsituationen i Huddinge polisdistrikt

122

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för alt besvara herr Strömbergs i Botkyrka (fp) den 21 oktober anmälda fråga, 1975/76:39, och anförde:

Fru lalman! Herr Strömberg i Botkyrka har frågat mig om jag har uppmärksammat personalsituationen i Huddinge polisdistrikt och om jag i så fall är beredd all föreslå åtgärder.

Personalsituationen i Huddinge polisdistrikt är besvärande, och särskilda åtgärder har därför vidtagits.

Huddinge polisdistrikt tillfördes 5 nya polismanstjänsler år 1972, 25 nya sådana tjänster år 1973 och 13 stycken år 1974. Den 1 juli i år erhöll distriktet ytterligare 12 tjänster. Jämfört med vad andra distrikt fått under motsvarande tid är delta en betydande förstärkning. Polisdistriktet har samtidigt under de senaste åren haft ett relativt setl stort antal vakanser.

Under tiden mars 1972 -juli 1975 har emellertid Stockholms län tilldelats 272 extra polismän som har avslutat sin grundutbildning. Av dessa har 44 placerats i Huddinge polisdistrikt. Antalet alterneringstjänstgö-rande polismän i distriktet uppgick den 30 september 1975 till 34. Efter nästa utbildningsgenomgång avses - enligt vad jag har inhämtat - ytterligare 13 exlra polismän tilldelas Huddinge.

Efter beslut eller initiativ av länsstyrelsen och rikspolisstyrelsen har

maj - september 1974 oktober 1974 - mars 1975 februari - maj 1975 april - maj 1975 juni - september 1975 okiober - december 1975

polismän polismän polismän polismän polismän polismän

följande tillfälliga personalförsiiirkningar tillförts Huddinge polisdistrikt: november 1973 - april 1974 15 polismän

25 3

Härtill kommer alt länspolischefen har undvikit att ta i anspråk polismän från Huddinge polisdistrikt för kommenderingar i länet.

Länsstyrelsen har uppgett att den avser atl verka för fortsatta förstärkningar även efter årsskiftet 1975/76 om personalläget och arbetssituationen kräver det. Länsstyrelsen anser att del flnns välgrundat hopp om ett ljusare personalläge i Huddinge polisdistrikt.

Jag avser mot den bakgrunden inte nu att föreslå yllerligare åtgärder.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om personalsituationen i Huddinge polisdistrikt

Hen STRÖMBERG i Botkyrka (fp):

Fru lalman! Jag skall be all få tacka justitieminister Geijer för svarei och den utförliga redovisningen av personalsituationen.

Det har ju under senaste tiden i pressen skrivits väldigt myckel om brottsligheten i Huddinge polisdistrikt, ibland under en gemensam rubrik: Brottsplats Huddinge. Nu vill jag inle diskutera denna situation ulan främsl gå in på en mera principiell diskussion om hur man skall se på situationen i expansionskommunerna.

Vi som bor i expansionskommunerna upplever hur myndigheterna ofta agerar stelt och byråkratiskt när man behandlar våra problem. I regel får vi tilldelning av olika resurser, även personella, efter vissa allmänna normer. Av justitieministerns svar framgår alt vi fick extraförslärkning av poliser först 1972, när expansionen hade pågått några år. Dessa normer är formade av erfarenhet från en helt annan typ av kommuner. Expansionskommunerna behöver sina resurser under själva den socialt ofta svåra tillväxtperioden. Detta gäller i alldeles särskild grad personella resurser, t. ex. poliser. Om man i dessa områden tidigt kan sälta in kraftiga förebyggande åtgärder - och här har ju polisen en viktig uppgift - tror jag samhället har myckel all vinna.

Nu skall villigt erkännas alt Huddinge polisdistrikt har fått en generös behandling och många nya tjänster. Men tyvärr är långt ifrån alla tjänster besatta. Enligt uppgift är cirka en tredjedel av tjänsterna vakania. Visserligen har polisdistriktet dessutom fått förstärkningar både från länet och genom ett stort antal exlra polismän, men detta är en lillfällig förbäliring och inle en slutgiltig lösning.

Det är nog ingen överdrift att säga all alla de som i skolan, inom socialvärden eller i folkrörelsernas verksamhet arbetar i de nya stora bostadsområdena är överens om att vi här möter stora och besvärliga problem, som i regel är mycket besvärligare än motsvarande problem i områden med annan struktur. Polisen möter i regel dessa svårigheter när

123

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om uttalande rörande påföljden av grova egendomsbrott

de ställs på sin spels. Här behövs lång rutin och god kännedom om samhällets speciella struktur. Det är därför angeläget att vi i expansionskommunerna får en poliskår som har god lokalkännedom och en ftist förankring i kommunerna.

Hur skall man då kunna ordna detta? Jag tror all del behövs en långsiktig personalplanering när del gäller polisinsatser i expansionskommunerna. I detta speciella fall vet jag atl polischefen redan under den tidiga diskussionen om utbyggnaden av norra Botkyrka tog kontakt med kommunen och diskuterade olika befolkningsallernaliv, som förts fram i utredningar, för atl siffrorna skulle kunna användas i polischefens argumentation. Jag tror atl del hade funnits en möjlighet alt tidigare och mera i takt med befolkningstillväxten anpassa polisens resurser till situationen. För framtiden skulle jag önska en utveckling åt det hållet, och jag tackar också för att vi här fått vela alt länsstyrelsen skall verka för en fortsalt förstärkning i området.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 23 Om uttalande rörande påföljden av grova egendomsbrott

Herr jusiiiieminisiern GEIJER erhöll ordei för alt besvara herr Sjöholms (fp) den 21 oktober anmälda fråga, 1975/76:41, och anförde:

Fru talman! Herr Sjöholm har under hänvisning till ett citat ur en tidning - enligt vilket jag skulle ha uttalat alt en person som gjort sig skyldig till ett brottsligt förfarande med en s. k. enarmad bandit i stället för all siraffas borl belönas för en samhällsinsals - frågat om jag vill antingen bekräfta och i så fall något motivera delta uttalande eller också dementera det.

Vid en diskussion i samband med en kurs i Eslöv berörde jag eit kommande regeringsförslag lill ändringar i brottsbalkens bestämmelser om grov stöld. Med utgångspunkt i detta förslag kom ell fall på tal då en yngling som hade brutit sönder en s. k. enarmad bandit och kommii över 100 enkronor sades ha dömts för grov stöld. Som bekant har en livlig diskussion förts under senare lid om dessa mekaniska "banditers" påstådda härjningar i spelsugna medborgares plånböcker. Jag tillät mig därför att helt parentetiskt konstatera alt det säkerligen fanns många som närmast skulle anse del som en samhällsgagnelig gärning atl så att säga bokstavligen sätta en sådan apparat ur spel.

Jag är övertygad om att varken kursdeltagare eller närvarande pressmän ens skulle komma på tanken att jag anser alt brottsliga ålgärder är ett sätt att komma lill rätta med någon form av "banditer".

124

Hen SJÖHOLM (fp):

Fru talman! Tack för svaret!

Jag tror atl Justitieministern närmast skall vara mig tacksam för all

ha fått detta tillfälle att dementera del här uttalandet i viss mån, för del dementeras litet grand i inledningen. Det är en glidning där, för enligt referatet var det justitieministern själv som stod för uppfattningen alt vederbörande var förtjänt av en samhällsbelöning. Nu framställs det så att andra människor skulle tycka del. Men det är kanske oväsentligt.

Enligt en tidning lär Justitieministern ha sagt all det hela våren skämtsam parentes, men jag tycker inte det är så lyckligt all justitieministern är ute och gästspelar som kåsör i den humoristiska genren. Justitieministerns anlag i den vägen känner Jag inle till, men del är väl ändå litet farligt atl göra sådana här uttalanden i officiella sammanhang. Del kan Ju finnas ungdomar som tar fasta på vad justitieministern säger och menar atl det var ju bra atl Justitieministern lycker atl vi gör en sam-hällsgagnande insats om vi plundrar enarmade banditer. Det kan vara litet äventyrligt, tror jag, alt vara alltför hurlfrisk i sina uttalanden.

Nu kan man bara hoppas alt den här lilla debatten ändå kan medverka till att händelsen inte upprepas. Jag tror också att justitieministern uppriktigt och ärligt måste hålla med om atl det kan vara litet farligt att göra sådana uttalanden. Alla människor uppfattar del säkert inte som ett skämt - och uppskattar det inte heller - ulan tror atl när justitieministern är ute och håller föredrag i officiella sammanhang, så menar han vad han säger och avser inte alt vara särskilt skämtsam.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om uttalande lärande påföljden av grova egendomsbrott

Herr Justitieministern GEIJER:

Fru lalman! Jag är litet förvånad över all herr Sjöholm har tagit denna sak så seriöst. Det var inte i något officiellt sammanhang jag sade detta, herr Sjöholm. Det var på en partikurs vid vilken några journalister var närvarande. Och som Jag sade har jag inle i de referat som har förekommit i andra tidningar sett denna missvisande redogörelse för vad Jag uttalade. Jag vidhåller alt Jag hänvisade till alt många människor anser att enarmade banditer borde förstöras, och den uppfattningen vill jag gärna deklarera också här. Jag är helt övertygad om att ingen på kursen, inte ens den Journalist som skrev del missvisande referatet, hade den uppfattningen alt jag uppmanade någon till brottslig gärning.

Hen SJÖHOLM (fp):

Fru talman! Jag tycker inte all justitieministern behöver vara överraskad över att Jag har tagit denna sak seriöst. Här läser man i tidningarna - och del var inte så fantastiskt felaktigt skrivet; såsom justitieministern här har refererat det var det ändå ganska snarlikt - att justitieministern uttalat alt många människor lycker det är all right om ungdomarna är ute och plundrar enarmade banditer, apparaterna är så impopulära. Och Jag lycker då atl man skall ta seriöst på vad landets justitieminister uttalar.

Här förekommer nu en liten glidning i framställningen, men vad gäller referatet av uttalandet i tidningen Arbetet dementerade inte justitieministern att det var han själv som slod för uppfattningen. Han säger bara

125

Nr 13 att det var en skämtsam parentes. Men jag tycker inle att en Justitie-

Torsdaeen den minister får vara så skämtsam i sådana här sammanhang.

30 oktober 1975

Överläggningen var härmed slutad.

öm åtgärder mot inrättande av visst slag av sjukhustjänst § 24 Om åtgärder mot inrättande av visst slag av sjukhustjänst

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för atl besvara herr Hagbergs i Borlänge (vpk) den 23 okiober anmälda fråga, 1975/76:54, och anförde:

Fru talman! Herr Hagberg i Borlänge har - under hänvisning till en verksamhet på ell sjukhus i Göteborg som enligt herr Hagberg är av "den typ som identifieras med säkerhetspolisens agerande" - frågat om det enligt min uppfattning finns anledning atl undersöka det inträffade och ta initiativ i syfte att förhindra verksamhet av delta slag.

Med anledning av de motstridiga uppgifter som förekommit beträffande förhållandena vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg har jag låtit göra en undersökning av det inträffade. Av denna undersökning framgår följande.

Vice ordföranden Leif Andersson i Göteborgs sjukvårdsstyrelse har av en tjänsteman på säkerhetspolisens sektion i Göteborg ombetts alt ordna en kontaktman mellan säkerhetspolisen och sjukvårdsförvaltningen.

Bakgrunden härtill var bl. a. all säkerhetssektionen under hösten 1974 fått in tillförlitliga uppgifter att personal vid sjukvårdsförvaltningen haft och har kontakt med vissa internationellt verkande terrororganisationer.

Vidare hade säkerhetstjänsten säkra uppgifter om att en viss organisation, som enligt sina egna uppgifter är beredd att med våld omstörta samhället, systematiskt organiserade hemliga celler inom sjukvårdsförvaltningen.

På Anderssons förslag rekryterade sjukvårdsförvaltningen pol. mag. Jan Lindqvist i syfte att denne skulle bistå säkerhetspolisen med uppgifter. Lindqvist anställdes med huvudsakligen andra uppgifter än sä-kerhetsuppgiflerna från den I januari 1975. Lindqvist har försett säkerhetspolisen med uppgifterom tjänsigöringsplats inom sjukvården för vissa personer som redan var föremål för säkerhetspolisens iniresse. Uppgifterna om tjänsigöringsplats är naturligtvis inle hemliga.

Lindqvist har alltså inte inhämtat några informationer om de anställdas eventuella politiska åsikter. Han har utrustats med namn av säkerhetspolisen, och hans uppdrag har endast inneburit alt ange var dessa personer arbetar. I något fall har han lämnat uppgifter om ytterligare ett par personer. Dessa var emellertid redan föremål för säkerhetspolisens intresse.

Herr Hagberg har frågat mig om det finns anledning att ta initiativ
i syfte alt förhindra verksamhet av detta slag.
126 Svarei är självfallet nej.

Det är också naturligt att myndigheterna bistår säkerhetspolisen med uppgifter som den behöver för alt kunna ulföra sina av riksdag och regering fastlagda uppgifter. Detta gäller också kommunala myndigheter.

Jag finner således ingen anledning till kritik mot säkerhetspolisen i Göteborg eller mot Andersson eller Lindqvist för att de bistått säkerhetspolisen.

Hen HAGBERG i Boriänge (vpk):

Fru lalman! Jag får lacka för svaret.

Justitieministern talar om internationella terrorister och om undersökningar av Säpo. Vi har hört det förut. Man kan konstatera au händelserna på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg visar att Säpo:s åsiktsregistrering inte upphört trots försäkringar om del från justitieministern.

Det är häpnadsväckande alt Säpo och sjukhusförvallningen samarbetar och, som fackklubbarna säger, kontrollerar arbetare med vänsterradikala åsikter. Man har också anmält sabotagetanken som förevändning för Säpos närvaro. Misstanken om sabotage vid den händelse som åsyftats har redan avvisats i en teknisk rapport.

De fackliga organisationerna har reagerat mot denna åsiktsregistering. Den dokumentation som de fackliga organisationerna här har lämnat bevisas genom förre sjukhusintendenlen Roland Lindbergs rapport.

Justitieministern säger atl det här gäller internationella kontakter med terrorister. Man kan då fråga sig om polisen i så fall behöver gå den här vägen. Är det inle en fråga för kriminalpolisen?

Del här arbetet i hemlighet, det här skumraskarbetet, innebär att människor registreras eller hamnar i spaningsanteckningar eller dylikt. Det betyder att många människor stoppas i sin karriär, omplaceras eller inte får det jobb som de annars skulle ha fått. Det kan inte vara en riktig metod alt använda Säpo till all registrera människor på ett eller annal sätt.

Frågan är: Opererar Säpo på arbetsplatser på andra håll i vårt land? I dagens Aftonblad sägs atl Säpos agerande är Grönköpingsmässigt. Men frågan inställer sig, om Säpo är lika klumpig överallt. Del är man naturligtvis inte.

Justitieministern säger att han inte är beredd alt la något initiativ -han vill inte alls kritisera Säpos verksamhet. Men vore del ändå inte, herr justitieminister, dags alt få bort den här debatten genom alt tillsätta en parlamentarisk fempartikommission för att utreda dels vad som hänt i Göteborg, dels om liknande saker förekommer på andra arbetsplatser. Det kan inte vara vettigt alt den som agerar på platsen, Säpo, också granskar verksamheten och sedan svär sig fri. Det kan de svenska arbetarna såvitt jag kan förstå inte godta.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om åtgärder mot inrättande av visst slag av sjukhustjänst

Herr justitieministern GEIJER:

Fru lalman! Jag vet inte hur herr Hagberg i Borlänge kan få det lill atl det här skulle ha någonling att göra med åsiktsregistrering. Jag har

127

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om åtgärder mot inrättande av visst slag av sjukhustjänst

uttryckligen förklarat att av den utredning som gjorts framgår att man som ett led i säkerhetspolisens spaningsarbete behövt få vissa uppgifter. Detta har från säkerhetspolisens sida inle inneburit något annat än alt man vänt sig till sjukvårdsförvaltningen och frågat om man kan få en kontaktman. Och varför kunde säkerhetspolisen inle själv skicka någon till exempelvis personalkontoret för att få de uppgifterna man behövde? Naturligtvis därför att när man skall bedriva spaning efter kontaktytor till internationella lerroristorganisalioner kan man inte ropa ul det på galor och lorg. Det ligger i sakens natur att denna verksamhel måste vara hemlig. Det är i allas vårt intresse, även i herr Hagbergs, att säkerhetspolisen har möjlighet all forska efter och avslöja internationella terroristligors utlöpare i vårt land.

Därmed har jag egenlligen också svarat på herr Hagbergs fråga varför inle kriminalpolisen kunde ulreda detta. Det har Ju varit lal om sabotage på sjukhuset. Den frågan har undersökts av teknisk personal, och man har konstaterat att del inle var sabotage. Jag skulle kunna tänka mig atl del i en sådan fråga kunde finnas anledning att tveka om huruvida man skulle låta den vanliga kriminalpolisen utreda den eller om man skulle låta säkerhetspolisen göra det.

Herr Hagberg vill ha en parlamentarisk utredning. Men herr Hagberg känner väl till all vi har en demokratisk insyn i säkerhetspolisens verksamhet genom rikspolisstyrelsen, justitieutskottet och justitiedeparle-mentet?

Hen HAGBERG i Boriänge (vpk):

Fru talman! Justitieministern påstår alt säkerhetspolisen måste ha en hemlig agent inne på området för att ha reda på var vissa personer arbetar. En sådan åtgärd måste väl ändå vara en övedoppsgärning. Justitieministern säger i svaret att de flesta som skulle kontrolleras redan är föremål för säkerhetspolisens iniresse. De flnns alltså i säkerhetspolisens register. Den vidtagna åtgärden innebär i sin förlängning att andra människor än just de som tidigare var intressanta kommer med i s. k. spaningsanteckningar eller liknande och i samband med kontakter med sjukhusledningen särskilt kommer alt observeras. Sådana skumraskaffärer är någol mycket allvarligt.

Så till milt önskemål om att en fempartikommission borde få klara ul delta. Det är väl inle särskilt demokratiskt att representanter för bara fyra av de fem riksdagspartierna nu har en sådan insyn. Del borde jusiiiieminisiern vara medvelen om.

128

Herr justitieministern GEIJER:

Fru talman! Det är inle fråga om alt säkerhetstjänsten har haft någon hemlig agent. Vederbörande person är anställd i sjukvårdsstyrelsen. Man har kontaktat honom som man gör även i andra sammanhang och vid andra tillfällen för atl få upplysningar - men få dem så att det inte blir offentligt.

Herr Hagberg frågade om någol liknande förekommer på andra företag och arbetsplatser. På det måsle Jag svara atl om och när säkerhetspolisen får anledning atl göra en utredning om misstänkt verksamhet får den nalurligivis också där söka konlakier så alt det inte blir observerat. Men det skall alltid i grunden ligga klara misstankar om något olagligt.

Herr Hagberg säger att om man redan visste vilka personer det rörde sig om förstår han inte det hela. Här var det bara fråga om personer som säkerhetspolisen misstänkte, och man ville via kontaktmannen ha reda på var de arbetade. Det är en stor förvaltning i Göteborg. En sådan åtgärd behövs naturligtvis inte i ett litet företag, men här finns del många arbetsplatser och flera lusen anställda. Då kan det kanske vara bättre att direkt ta kontakt med en myndighet och få en kontaktman än alt själv göra efterforskningar. Men någon åsiktsregistrering bestrider jag bestämt att det är fråga om.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om åtgärder mot inrättande av visst slag av Sjukhus-tjänst

Hen HAGBERG i Boriänge (vpk):

Fru talman! Ju längre debatten lider, desto vagare blir Ju indicierna mot dem som jobbade inom förvaltningen. Det fanns en hemlig agent, och den var hemlig för de allra flesta av arbetarna där.

Men i fackklubbarna där man studerat frågan tycker man ändå alt de själva - och del svenska samhället och de fackliga organisationerna - i dag är så slarka alt deras inneboende kraft skall klara av sådana frågor som uppstår av förekommande politiska åsiktsskillnader. Skall verkligen en misstanke om internationella kontakter vara en anledning för Säpo att skicka in agenter på varje arbetsplats i vårt land'.' Del måste väl vara atl utsträcka Säpos befogenheter viildigi långl när arbeiarna kan bli föremål för uppmärksamhel från inskickade agenier för enbart sådana misstankar! Det betyder atl även andra, oskyldiga människor som vanliga arbetare råkar i klisirel på grund av Säpos agerande.

Herr Justitieministern GEIJER:

Fru lalman! Jag har visserligen själv varit facklig ombudsman, men jag är inie så säker på att fackliga ombudsmän är särskilt lämpliga att göra brottsspaning när del är fråga om människor som har kontaktytor långl ul i andra länder, och där dessa personer nalurligivis omger sin verksamhet med den yllersia hemlighetsfullhel. Jag tror atl vi skall vara lacksamma för att vi har en säkerhetspolis här i landet som bedriver delta arbete lill vårt skydd i det demokratiska samhället.

Hen HAGBERG i Boriänge (vpk):

Fru lalman! Då kan jag slutligen konstatera au man inom Säpo iir sä politiskt förblindad alt man där ser vänstermänniskor överallt på samma sätt som alkoholisten ibland ser vita möss.

Övedäggningen var härmed slutad.

9 Riksdagens protokoll 1975/76:1.-14

129

Nr 13 § 25 Om ökad konkurrens inom charterbuss- och linjebusstra-

Torsdagen den tiken

30 oktober 1975

--------------- Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för au besvara

Om ökad konkur- herr Ringabys (m) den 1 5 okiober anmälda fråga, 1975/76:23, och anförde:
rens inom charter- Fru talman! Herr Ringaby har frågat mig om jag, för atl utöka re-
buss- och linjebuss- semöjligheterna för människor på landsbygden, ämnar vidtaga ålgärder
trafiken rörande koncessionsärendena i syfte att ge två eller flera trafikförelag

möjlighel att konkurrera på samma linjer.

Den trafik som åsyftas i frågan lorde främst vara s. k. veckosluistrafik med buss.

I propositionen 1972:81 med förslag till ändringar i yrkeslrafikförord-ningen slogs fast atl den veckosluistrafik som bedrevs med stöd av tillstånd till beställningstrafik var alt anse som linjelrafik och därför krävde tillstånd till sådan trafik. Det konstaterades emellertid att yrkestrafik-förordningen i princip utgick från att redan koncessionerad trafik skulle skyddas mot konkurrens men att veckoslutslrafiken delvis avser andra resandekategorier än dem som utnyttjar den traditionella linjetrafiken. Del föreslogs därför i proposiiionen att man i viss utsträckning borde visa mindre restriktivitet när del gäller all ge tillstånd lill veckosluistrafik. Riksdagen godtog detta förslag.

Med denna utgångspunkt har regeringen i beslut den 28 juni och den 26 juni 1975 avgjort omkring 130 besvärsärenden om veckoslutstrafik. Mer än 100 företag sökte trafiktillstånd, och i fierialel relationer var det fråga om 10-15 förelag som ville driva trafik.

Ett bifall till dessa ansökningar hade inneburit all veckoslutslrafiken i landet skulle bedrivas av ett stort antal företag. Även med hänsyn lill trafikunderlagel måsle en sådan uppspaltning av tillstånd uppenbart medföra en orationell driftstruktur och ett dåligt utnyttjande av tillgängliga resurser. I årets beslut valdes den lösningen att trafiktillstånd skulle lämnas ett nybildat företag som representerar ett stort anlal av sökandena och som står öppet även för andra trafikutövare. 1 della företag sammanförs behövliga resurser, och det kommer i egenskap av irafikutövare atl driva trafiken och ansvara för irafikuiövningcn. Ett sådani gemensamt företag har de resurser i fråga om fordon och egen atlminisiraiion och personal som behövs.

Del nybildade bolaget har fått tillstånd att driva trafik i alla de relationer där trafikunderlaget inte bedömts vara otillräckligt. Samtidigt har eftersträvats och uppnåtts en spridning av trafiken så alt den inte koncentreras endast till de allra mest lönsamma linjerna. Härigenom får en slörre del av befolkningen tillgång till veckosluistrafik.

Som framgår av min redogörelse har ett av de viktigaste syftena med
de redovisade besluten varit just alt tillförsäkra allmänheten en tillfreds
ställande trafikförsörjning. Besluten innebär inte någon form av mono
polisering. Tvärtom lämnas här utrymme för mindre förelag att i fråga
'30 om veckoslutstrafiken gå samman och verka i en form som kan göra

dem konkurrenskraftiga och effektiva genom möjligheten till ell rationellt utnyttjande av de samlade resurserna.

Hen RINGABY (m):

Fru talman! Jag tackar för svarei på min fråga.

Av frågan framgår att del tydligen är väldigt många sådana här ärenden ute i landet som vållat bekymmer. Min fråga - det anar väl kommunikationsministern - grundar sig på atl resemöjlighelerna lill Stockholm i Örebroregionen har varit antingen SJ lur och retur 100 kr., en SJ-buss lur och retur 65 kr. eller två privata förelag som har kört lur och retur för 20 kr. på vardagarna, vilket är oerhört billigt. Jag tror all de tog 30 kr. för veckosluisresor. Företagen hade tillstånd av länsstyrelsen men del gick ut och regeringen har nu inte medgivit att de får fortsätta i den här formen. Jag tycker att del är synd, därför att de här resorna var oerhört populära i våra bygder.

Jag kan försäkra herr Norling alt det beslut som fattats inte är populärt. Det är heller inte SJ som blivit lidande på att de här två privata bussföretagen har kört. Jag har faktiskt gjort en koll på SJ:s bussar efter del att de två privata bussföretagen slutade alt köra. Del var sju resenärer. Antalet hade inte ökat genom att de privata företagen fått ställa in sina turer. SJ:s resandefrekvens har alltså inte ökal genom beslutet. Det är hell naturligt, för de som åkt på de här linjerna har varit skolungdom, hemmafruar, folk som ansett att 20 och 30 kr. är lagom. Det har inneburit en möjlighet för gamla alt resa lill Slockholm och hälsa på bekanta, del har inneburit en möjlighel att göra idrotlsresor, atl besöka teatrar etc.

Jag lycker all man borde vara litet liberalare vid sådana här bedömningar. Kommunikationsministern avslutar sitt svar med att framhålla alt ett av de viktigaste syftena med beslutet varil att tillförsäkra allmänheten en tillfredsställande trafikförsörjning. Man uppfattar det nog inte så i Örebroregionen ulan snarare tvärtom. Jag skulle vilja rekommendera kommunikationsministern att vara litet liberalare och generösare i sådana här ärenden och låta folk ha möjligheten att åka billigt. 20 mil tur och retur för 20 kr. är Ju oerhört billigt.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om ökad konkurrens inom charter-buss- och linjebuss-trafiken

Herr kommunikationsministern NORLING:

Fru talman! Den här frågan skulle vi kunna diskutera mycket länge, om vi hade tid och lust. Några saker vill jag ändå slå fast på den korta tid jag har till förfogande.

Det här beslutel om trafikens ordnande, som logs i år, byggde på ett mycket bra samarbete med den privata bussnäringen. Det var Svenska busslrafikförbundet som kom med förslaget lill det nya charterbussföretaget. Vi tyckte att det var ett realistiskt förslag. Vi prövade det i vanlig ordning. Man fick redovisa tankegångarna om hur man skulle klara det hela, och så småningom kom regeringens beslut. Beslutet kom alltså till stånd i hägn av ett mycket stort intresse från bussnäringens sida.

131

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om ökad konkurrens inom charterbuss- och linjebuss-trafiken

Herr Ringaby berör prisfrågan och gör den till en huvudfråga. Det är riktigt att det i många relationer bjuds ul resor till mycket låga priser. Naturligtvis är det attraktivt. De låga priserna berodde säkerligen till stor del på all tidigare alltför många företag konkurrerade om resan-deunderlagei, vilket drev ned priserna lill en orealistiskt låg nivå, vilket i sin lur - utan att vi skall tala speciellt om del förelag eller den trafik som herr Ringaby tar upp i sin fråga - inte sällan hade till följd alt trafikutövarna nödgades sänka kostnaderna på olika mindre lämpliga sätt som äventyrade trafiksäkerheten. Det förekom att man åsidosatte hastighetsbestämmelser, arbelsiidsbegränsningar osv. Underhållet av fordonsparken eftersattes ibland. Vi kan inte, herr Ringaby, acceptera atl låga biljettpriser uppnås med sådana medel.

Hen RINGABY (m):

Fru talman! Det är riktigt att det är ett nybildat företag med privata intressen. Jag tror att man nu kör linjen Göteborg-Stockholm bl. a. Men man får inle stanna i vare sig Kumla, Laxå eller Örebro för atl ta upp eller sälla av passagerare. Del anses väl inkräkta på SJ:s region. Man får därför köra förbi.

Beskrivningen av bussarna känner jag inte riktigt igen. Jag tror det är 30 000 människor som åkl dessa linjer på sisla liden, och ingen har klagat på servicen eller på dåliga bussar eller på hög hastighet.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Fru talman! Jag törs nog säga alt möjligheterna all resa mellan Örebroregionen och Stockholm är mycket goda nu. Jag skall inle beskriva hur trafiken ser ut. Herr Ringaby kan det lika bra som jag. Det finns alltså ett tillräckligt antal bussturer för en normal trafik i den relationen.

Jag återkommer, herr Ringaby, ett ögonblick till de förhållanden som rådde innan beslutet togs. Man skall naturligtvis inte anklaga någon speciell för de förhållanden som rådde, men herr Ringaby vet lika bra som Jag att det inie i längden går att bedriva en trafik till de priser som gällde i vissa fall. Del fungerar inle i längden. Om förelag håller på på det sättet, inte ett halvt eller ett år utan fiera år - vilket många av dem gjorde - finner man till slut att många av dem hade bedrivit en trafik som i ett eller annal avseende stred mot gällande regler och bestämmelser. Sådant är farligt. Vi skall inte ha det så, utan människorna skall kunna lila på atl de transporteras på ell riktigt och säkert sätt. Jag tror, herr Ringaby, att vi i det fallet nog bör försöka ena oss.

132

Hen RINGABY (m):

Fru lalman! Om del var fråga om att vissa företag åkte omkring med trafikfarliga bussar, tycker Jag att man kunde ha kommii till rälla med della på annal sätt än genom atl stoppa resorna som sådana. Del går att klara genom övervakning, besiktning och kontroll. En buss måste naturligtvis vara riktig. Men om delta var orsaken, då har man verkligen

tagit till storsläggan när man stoppar dessa resor för så många resenärer. Nr 13

Herr kommunikationsministern NORLING:

Fru talman! Jag skall för min del sluta med atl säga att om 10 eller 15 olika tillståndshavare skall bedriva trafik på samma linje, även om det är mellan Örebro och Slockholm, går det inte i längden. Del finns ingen möjlighel för alla dessa företag alt fortsätta och få lönsamhet i trafiken. Det måste ta sig något av de uttryck som Jag nämnde i min tidigare replik. Detta är alltså grunden för all det måsle saneras. Då hade vi all anledning atl lyssna på bl. a. Busstrafikförbundeis framställning till regeringen, där man själv sade atl man måste få hjälp med sanering i branschen.

Vi får ofta kritik för alt vi tar initiativ som kan tyckas onödiga. I detta speciella fall, herr Ringaby, var det näringen själv som kom till oss för atl få hjälp.

Torsdagen den 30 oktober 1975

Om ökad konkurrens inom charterbuss- och linjebuss-trafiken

Överläggningen var härmed slutad.

§ 26 Anmäldes och bordlades Motioner

1975/76:9 av hen Dahlgren m.jl. 1975/76:10 av herrar Ekinge och Sundkvist 1975/76:11 av herrar Enlund och Jonsson i Alingsås 1975/76:12 av herr Kindbom m.jl. 1975/76:13 av herr Mattsson i Skee m.jl. 1975/76:14 av ftu Olsson i Hölö m.jl. 1975/76:15 av herrar Sundkvist och Ekinge 1975/76:16 av herr Werner i Tyresö m.jl. 1975/76:17 av herr Winberg

med anledning av propositionen 1975/76:1 med redovisning av programskedet i den fysiska riksplaneringen

1975/76:18 av herr Krönmark 1975/76:19 av herrar Strindberg och Nordgren 1975/76:20 av hen Winén m.jl.

med anledning av propositionen 1975/76:5 om ålgärder i fråga om sjöfarten till skydd av Östersjöområdets marina miljö, m. m.

1975/76:21 av herrar Henmark och Sellgren

med anledning av proposiiionen 1975/76:7 med förslag lill lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande m. m.

1975/76:22 av herr Boo m.jl.

1975/76:23 av hen Jadestig m.jl.

1975/76:24 av herr Jonsson i Alingsås

1975/76:25 av herr Jonsson i Alingsås m.jl.

10 Riksdagens protokoll 1975/76:13-14

133

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Anmälan av interpellationer

1975/76:26 av herr Tormdd 1975/76:27 av herr Träff

med anledning av propositionen 1975/76:15 med förslag till irafikskadelag m. m.

1975/76:28 av herr Sellgren

med anledning av propositionen 1975/76:16 om lillfällig nedsättning av

den allmänna arbetsgivaravgiften inom det inre stödområdet

1975/76:29 av hen Sjöholm m.jl.

med anledning av propositionen 1975/76:27 med förslag till lag om ändring i införsellagen (1968:621)

1975/76:30 av herr Nilsson i Agniis

med anledning av propositionen 1975/76:49 med förslag till lag om varningstext och innehållsdeklaration på tobaksvaror

§ 27 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

134

den 29 oktober

1975/76:43 av herr Wachlmeisier i Johannishus (m) till herr kommunministern om kompensation för skador genom myndigheters långsamma handläggning av ärenden:

En genomgående tendens i utvecklingen på olika områden av samhällslivet under senare år är en inskränkning i den enskildes handlingsfrihet. I en del fall är sådana inskränkningar rent politiskt betingade, i andra framtvingade av utvecklingen. Inte alltid är avsikten med inskränkningarna atl hell förhindra vissa åtgärder utan snarast atl få dessa under kontroll - exempelvis naturvårdslagens strandskyddsbesiämmel-ser.

I fiera fall, framför allt sådana där ersättning för intrång kan utgå, torde motsättningarna mellan enskilda och allmänna intressen kunna tonas ned, men en ovillkorlig förutsättning för en sådan nedtoning är alt myndigheternas prövning sker utan tidsutdräkt, med andra ord att de prövande myndigheterna ges de för en snabb handläggning erforderiiga personella resurserna, så au icke dröjsmål vållar den enskilde förluster.

1 detta avseende är det åtminstone på sina håll icke väl beställt. Exempel finns, där företagare vållats avsevärda förluster, därför atl länsstyrelsens handläggning av ett ärende dragit så ul på tiden alt rabatter dragits in och även andra prisstegringar på material- och lönesidan spräckt alla kalkyler.

Orsaken lill dröjsmålen är ur den enskildes synpunkl av mindre intresse. För honom är del väsentliga atl han åsamkas merutgifler och, i den mån dessa icke ersattes, känner sig orättvist behandlad, I vissa fall, t. ex. om ärendet gäller avsättning av områden till naturreservat, kan när länsstyrelsens handläggning äntligen avslutats, ändamålet med det hela genom utecklingens gång ha blivit förfelat, något som i sista hand drabbar det allmänna.

Jag hemställer därför om kammarens tillstånd att lill kommunminis-lern få ställa följande fråga:

Hur avser herr statsrådet att kompensera de skador som genom långsam handläggning vållas såväl enskilda personer som det allmänna?

1975/76:44 av herr Petersson i Ronneby (c) till herr kommunikationsministern om upprustning av länsvägnäten:

Vägverket har i sina petita 1976/77 framhållit att del värdefulla samhällskapital, som vägnätet utgör, måste vidmakthållas. En kapitalförstöring får inte ske. Man konstaterar också alt de ordinarie anslagen till statligt vägbyggande har reellt ständigt minskat under 15 år från 1960 till 1976. Trots AMS-insatser och tilläggsanslag, som i varierande grad har ulgåli under denna period, har en sänkning av framkomligheten skett på stora delar av vägnätet i förhållande till den ökande trafiken.

Vägverket framhåller också att en satsning är nödvändig på det sekundära och lertiära länsvägnäiel, och vi har väl alla en känsla av all det är speciellt de sekundära och lertiära vägarna, som fått stå tillbaka när anslagsmedlen inte räckt till alt upprätthålla vägnätels standard.

Alla tecken tyder nu pä att vi är på väg in i en sämre konjunktursituation, och arbetsmarknadsministern har ulloval, atl arbetsmarknadsstyrelsen är beredd atl med arbelsmarknadspolitiska ålgärder möta eventuellt kommande sysselsättningskriser, så att arbetslöshet skall kunna undvikas.

Del är då viktigt alt dessa ålgärder sätts in på områden, där de sysselsatta känner med sig att de verkligen har en meningsfull uppgift. En myckel viktig och meningsfull uppgift vore att i en sådan situation satsa resurser på en upprustning av vägnätet och då alldeles speciellt styra åtgärderna till de sekundära och lertiära länsvägarna. Kommunreformen kräver goda vägförbindelser mellan kommuncenlra och ytterområden. Pendlingen lill arbetsplatser någon mil från hemorten har ökal, liksom skolskjutsar och liknande förbindelser, på grund av genomförda centraliseringar.

Med hänvisning till det anförda anhålles om kammarens tillstånd att till herr kommunikationsministern få ställa följande frågor:

1. Vilka ålgärder avser statsrådet vidtaga för att åstadkomma en upprustning av länsvägnäten?

2. Vill statsrådet medverka till att de sekundära och lertiära länsvägnäten prioriteras vid eventuella arbelsmarknadspolitiska satsningar på väg-väsendet?

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Anmälan av. interpellationer

135

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Meddelande om frågor

§ 28 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 29 oktober

1975/76:60 av herr Fågelsbo (c) lill herr jordbruksministern om återvinning av papper:

Den I juli 1975 infördes ändringar i den kommunala renhållningslagen som ger möjlighel till obligatorisk insamling av papper. Obligatoriet skall vara genomfört i hela landet till 1980.

Det tycks finnas ett visst motstånd mot del praktiska genomförandet av denna lagstiftning. Återvinning av papper skulle ha stor betydelse med hänsyn lill den knappa tillgången på fiberråvara och även verka positivt för industrins energiförsörjning.

Med hänvisning till detta förhållande vill Jag ställa följande fråga till herr jordbruksministern:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga för att möjliggöra och stimulera lill en snabb tillämpning av lagbestämmelserna om återvinning av papper?

den 30 oktober

1975/76:61 av herr Larsson i Karlskoga (s) till herr socialministern om beskattningen av folkpensionshöjning:

Vill herr statsrådet klargöra anledningen till alt vissa pensionärer efter skatteavdragen på de allmänna pensionerna, trots höjningen i oktober, inte fick någon eller i en del fall endast en ringa del kvar av pensionshöjningen?

1975/76:62 av herr Josefson (c) lill herr finansministern om begärt förslag till ändringar i kapitalbeskattningen:

När kommer regeringen alt framlägga förslag med anledning av riksdagens begäran om förslag lill riksdagen under hösten 1975 belräffande ändringar i kapitalbeskattningen i syfte att begränsa skärpningen av förmögenhels-, arvs- och gåvobeskaiiningen till följd av taxeringsvärde-höjningarna vid 1975 års allmänna fastighetstaxering?

136

1975/76:63 av fru Anér (fp) lill herr finansministern om jämställdhet mellan könen vid folk- och bostadsräkningen:

Anser statsrådet del förenligt med svensk syn på jämställdhet mellan könen att vid folk- och bostadsräkningen anse mannen i en familj som familjeöverhuvud och bostadsinnehavare?

1975/76:64 av fru Sundberg (m) till fru statsrådet Hjelm-Wallén om åtgärder för atl förbättra ungdomars läsförmåga:

Framlagda akluella undersökningar visar alt många elever har avsevärda brister i förmågan att läsa och skriva när de lämnar grundskolan. Skillnaden i färdigheterna synes dessutom öka mellan elever från olika sociala miljöer. Med anledning av detta önskar jag framställa följande fråga:

Planerar statsrådet att vidtaga särskilda åtgärder för att förbättra undervisningen i svenska med hänsyn lill resultaten av gjorda undersökningar om svenska ungdomars läsförmåga?

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Meddelande om frågor

1975/76:65 av herr Lindahl i Hamburgsund (fp) till herr kommunikationsministern om förbättring av trafikförhållandena i skärgårdarna:

När avser regeringen framlägga förslag till förbättring av trafikförhållandena i skärgårdarna i enlighet med 1974 års vårriksdags beslul?

1975/76:66 av fru Diesen (m) till fru statsrådet Leijon om ett bättre omhändertagande av flyktingar:

Behovet av ett fastare organiserat samråd mellan olika myndigheter och organisationer när del gäller överföring och mottagande av flyktingar har länge varit aktuellt liksom också atl få fram en modell för hur detta skall gå lill.

Ämnar statsrådet vidta några åtgärder för att åstadkomma ett bättre omhändertagande av flyktingar och flyktinggrupper?

1975/76:67 av herr Siegbahn (m) till herr socialministern om utlandssvenskars rätt till folkpension:

F. n. gäller den regeln all en svensk medborgare som under någon lid i åldern 57-62 år ej varil mantalsskriven i Sverige förlorar sin rätt till folkpension, om han åter flyttar utomlands.

Anser statsrådet detta vara rimligt, eller avser statsrådet framlägga förslag om ändring av denna regel?

1975/76:68 av herr Henmark (fp) till herr socialministern om privatpraktiserande läkares rätt till ersältning från försäkringskassa för palientbesök:

Det gällande beslutet atl privatpraktiserande läkare får ersättning av försäkringskassan för högst 3 000 palientbesök per kalenderhalvår har vållat svårigheter på vissa håll. Den uppmjukning som skedde 1975-07-01 och som innebar att patientbesök av "grupp 1" i läkarvårdslaxan tills vidare icke räknas in i 3 000-lalei har förbättrat situationen. Trots della finns emellertid fall (sannolikt ett mindre antal) där läkartillgången är

137

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Meddelande om frågor

så knapp atl tillgången lill läkarbesök slår i fara samtidigt som del flnns läkare som är beredda atl öka sin arbetsbörda. Med hänsyn härtill hem-ställes att lill socialministern få ställa följande fråga:

Är socialministern beredd redogöra förde dispensmöjligheier som kan länkas tillämpas i de fall, där dispensering från 3 000-gränsen kan eliminera de brister i tillgången till läkarbesök som nu råder?

1975/76:69 av herr Johansson i Skärstad (c) till herr socialministern om en proposition rörande alkoholpolitiken:

Vid behandlingen av motioner rörande alkoholpolitiken konstaterade skatteutskottet (SkU 1975/76:6):

"Alt antalet moiioner lill 1975 års riksmöle beträffande alkoholpolitiska frågor är förhållandevis ringa lorde ha sin naturliga förklaring i atl al-koholpoliliska utredningen - APU -avgav sitt huvudbetänkande under slutet av 1974 och att proposition på grundval härav väntades under hösten 1975." Nu aviseras proposiiionen till någon gång under våren 1976.

Kan statsrådet ge besked om regeringen kommer att lämna en proposilion om alkoholpolitiken under våren 1976, så all väljarna kan få la ställning lill frågan inför 1976 års val?

1975/76:70 av herr Westberg i Ljusdal (fp) till herr kommunikationsministern om åtgärder mot olyckor i stadstrafiken:

Trafikolyckor i stadstrafik där cyklister och andra oskyddade trafikanter drabbas är vanligt förekommande. En frekvent olyckstyp är då sådan trafikant blivit påkörd av lastbil,som svänger i en gatukorsning. Åtskilliga olyckor av detta slag, där omständigheterna varit praktiskt taget identiska, har inträffat.

Vill statsrådet medverka lill att särskilda insalser görs för atl cyklister och andra oskyddade trafikanter skall kunna färdas säkrare i stadstrafiken?

1975/76:71 av herr Westberg i Ljusdal (fp) till fru statsrådet Hjelm-Wallén om Bibelns roll i religionsundervisningen:

Vill statsrådet redogöra för sin uppfattning om Bibelns roll i religionsundervisningen?

138

1975/76:72 av herr Bladh (s) till fru statsrådet Hjelm-Wallén om särskilt stöd från skolan åt vissa elever:

Den senasie tiden har del kommit fiera rapporter som belyser svårigheterna i skolan för stora grupper barn och ungdomar. Därvid har det kommit fram alt en slor del av de barn som har svårigheter i svenska

även har andra svårigheter i skolan och att de ofta har en socialt mer bekymmersam situation än andra.

Vilka initiativ kommer statsrådet att vidla för att dessa elever skall få lillräcklig hjälp och stöd från skolan?

1975/76:73 av herr Börjesson i Falköping (c) lill herr justitieministern om åtgärder för att minska ärendebalansen i regeringsrätten:

Antalet årligen lill regeringsrätten inkomna mål rör sig om ca 4 000. Trots att en viss förbättring skett under de senaste åren beträffande ärendebalansen, så kvarstår ändock det förhållandet atl antalet balanserade mål är för slort. Den 30 juni 1974 var antalet balanserade mål 3 844 mot 3 342 vid samma tidpunkt 1975. De balanserade målens ålder per den 30.6.1975 framgår enligt följande: 0-12 månader: 2 043, 13-24 månader: 575, 25-36 månader: 188, 37 månader och mer: 536.

Del framstår som mindre tillfredsställande att den som anför besvär i regeringsrätten skall behöva vänta i sämsta fall i flera år innan ärendet är avgjort. Ur rättssäkerhetssynpunkt kan delta icke vara acceptabelt.

Stora ansträngningar bör därför vidtagas för att minska ärendebalansen och därmed förkorta väntetiden för målens handläggning i regeringsrätten.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört vill Jag rikta följande fråga till justitieministern:

Vill statsrådet medverka lill alt ålgärder vidtages i syfte att minska ärendebalansen i regeringsrätten?

1975/76:74 av herr Börjesson i Falköping (c) till herr socialministern om väntetiderna för erhållande av specialskor:

För personer med svåra defekter på fötterna är del nödvändigi att med jämna mellanrum byta skor, anpassade efter handikappet. Väntetiderna för specialskor av detta slag är emellertid alltför långa. Framför allt är det svårt när det gäller barn eftersom deras fötter växer under väntetiderna.

Det bör vara en samhällsuppgift att söka medverka till ökade produktionsinsatser för tillverkning av specialskor för personer vars fötter är defekta och därmed nedbringa de länga väntetiderna i syfte att förhindra fysiskt och psykiskt lidande för berörda personer.

Med stöd av det anförda vill Jag fråga herr socialministern:

Ämnar statsrådet medverka till atl de alltför långa väntetiderna för erhållande av specialskor nedbringas, speciellt med hänsynslagande till de barn som är i behov av dylika skor?

§ 29 Kammaren åtskildes kl, 18.15.

Nr 13

Torsdagen den 30 oktober 1975

Meddelande om frågor

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemeri