Riksdagens protokoll 1975/76:122 Tisdagen den 11 maj

ProtokollRiksdagens protokoll 1975/76:122

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:122

Tisdagen den 11 maj

Kl.  15.00

§ 1 Justerades protokollen för den 29 och 30 april.

§ 2 Herr talmannen meddelade all herr Åberg den 9 maj återtagit sin plats i riksdagen, varigenom herr Annerås uppdrag som ersättare för honom upphört.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om åtgärder för att underlätta för äldre statsanställda att få deltidsarbete

§ 3 Om åtgärder för att underlätta för äldre statsanställda att få deltidsarbete

Herr statsrådet FELDT erhöll ordet för att besvara herr Mundebos (fp) den 29 april anmälda fråga, 1975/76:335, och anförde:

Herr talman! Hert Mundebo har frågat mig vilka åtgärder regeringen vidtagit för att underiätta för äldre statsanställda att genom deltidsarbete fS möjlighet till delpension.

Finansdepartementet har vid tvä tillfällen med de statsanställdas huvudorganisationer tagit upp frågan om regler för sådan nedsättning av tjänstgöringen all pension skulle kunna utgå enligt lagen om delpension.

Organisalionerna har sagt atl man inte vill att regeringen utfärdar några regler om nedsättning av tjänstgöringen. Man syfiar till alt fl dessa frågor lösta i samband med de förhandlingar om vissa ändringar i gällande pensionsavtal som f n. pågår mellan statsverket och huvudorganisationerna.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret pä min fråga.

Bakgrunden lill frågan är atl om knappt två månader börjar en ny pensionsreform atl gälla - på sikl en av de viktigare under 1900-talet. Del har under lång lid pågått förhandlingar om anpassning av gällande pensionsregler lill det nya lägel. De förhandlingarna har dragit ut på liden och är ännu inte klara. Jag har förståelse för alt personalorganisationerna vill ha inflytande också över reglerna när det gäller nedsättning av tjänstgöringen och att de alltså har givit det svar som de har gjort.

Många menar alt man fått ringa gehör frän statens sida, finansdepartementet och avlalsverkel, när det gäller all genomföra den nya lagen. Jag tänker då inle bara på de tekniska lösningarna utan också på åtgärder för att få fram fler deltidsarbeten. Det har sagts t. ex. från TCO-S;s sida att slalen borde vara föregångare då del gäller atl fullfölja lagsliftarnas intentioner och bereda äldre arbetstagare möjlighet att trappa ner sin arbelslid och få delpension men atl man inle kunnai notera au staten fyllt den rollen.

Del finns alllså en risk för atl delpensionen i många fall kan bli en reform

157

Nr 122

Tisdagen den II maj 1976

Om åtgärder för att underlätta för äldre statsanställda att få deltidsarbete

pä papperet. Planeringen och informationen inom verken har varit bristfällig och i många fall otillräcklig. Jag menar atl slalen på ett aktivt sätt bör fylla sill ansvar för atl genomföra denna vikliga pensionsreform.

Jag vill sluta med en förhoppning och formulerar den som en tilläggsfråga: Kommer finansdepartementet atl verka för en snabb lösning av förhandlingarna och för en mer aktiv information i verken och för alt förbättra möjligheterna till nedsäuning av tjänstgöringen för de äldre arbetstagare som berörs av reformen?

Herr statsrådet FELDT:

Herr talman! Jag är också väl medveten om atl det hastar om reformen skall kunna förverkligas den 1 juli. Jag kan bara här, med hänsyn till den pågående förhandlingen, uttrycka förhoppningen alt parterna så snart som möjligt skall nå fram till en acceptabel lösning av de olika frågor som är under förhandling, varav flera faktiskt är rätt komplicerade.

Även om förhandlingarna pågår betyder inte del atl vi inte gör någonting under tiden. Det pågår sedan en tid en hel del förberedelsearbete hos de statliga myndigheterna. Man undersöker möjligheterna att dela upp arbetsuppgifter, hur man skall göra när man för över personal lill nya arbetsuppgifter, hur man skall bära sig ål för alt skaffa ersättare som har den rätta utbildningen och erfarenheten för de arbetsuppgifter som kan vara akluella samt arbetslidsföriäggning och volym på den arbetstid del kan bli fråga om i samband med att ersättare tillträder. Vi är i full gång med förberedelsearbetet, men det är klart atl del inle kan slutföras och atl beslut inle kan fattas förrän vi har en acceptabel förhandlingslösning.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill försäkra att del är många av de statsanställda som delar förhoppningen att de pågående förhandlingarna snart skall vara slutförda.

Jag vill även hoppas atl förberedelsearbetet fullföljs och aktiveras sä alt information når ut till de berörda statsanställda. I tidningen Statstjänstemannen nämndes nyligen det exemplet alt man på en del arbetsplatser sade atl de stalsansätllda inte omfattades av lagen om delpension; alltså en hell felaklig informalion. Del pekar på atl del är nödvändigl atl förbättra informationen om den gällande lagstiftningen och att aktivare än hitlills verka för att den praktiskt kommer alt genomföras.

Hert statsrådet FELDT:

Herr talman! Informationen skall naturiiglvis vara korreki, och sådana felaktigheter som herr Mundebo nämnde måste rättas lill. Men det är inle lätt au informera innan man exakt vet vad man skall informera om. Som framgår av herr Mundebos och min diskussion så är det i hög grad beroende av utgången av förhandlingarna. Därför är del svärl alt lämna informalion som är korreki innan man vet hur de här frågorna kommer all lösas.

158

Överiäggningen var härmed slulad.

§ 4 Om kontroll av planerade biståndsåtgärder

Nr 122

Fru statsrådet SIGURDSEN erhöll ordet för alt besvara herr Siegbahns (m) den 29 april anmälda fråga, 1975/76:339, och anförde:

Herr lalman! Herr Siegbahn har med hänvisning till en artikel i Svenska Dagbladet den 27 april i år bett mig redogöra för läget beträffande del svenska biståndet lill en skogsskola i Tanzania. Samtidigt vill herr Siegbahn all jag skall informera om i vilken utsträckning man frän svensk sida utvärderar och kontrollerar att planerade biståndsinsatser kommer till slånd och fär avsedd effekt.

Sverige har stött Tanzanias skogsutvecklingsprogram sedan 1972/73 med totalt 42 milj. kr. Av detla belopp har sammanlagt ca 1,2 milj. kr. avsatts för atl bygga den berörda skogsskolan i Moshi. Skolan är avsedd för utbildning av personal för sågverk, pappersbruk etc. Byggnadsprogrammd har försenals liksom vissa leveranser av ulmslning. Skolan är emellertid nu i det närmaste färdigbyggd och undervisning pågår sedan ell halvår.

Ryktena om atl svenska biståndspengar inte har nätt skogsskolan torde bero på atl del ansvariga ministeriet omfördelat en del av de medel som har avsatts för skolan till andra ändamål inom skogssektorn. Denna omfördelning har gjorts ulan atl den svenska bisländsförvallningen i förväg konsulterats. Praxis är alt konsultationer sker om anslagen måste omfördelas inom godkända program för atl stödet skall anpassas till akluella behov.

Det finns i dag inga skäl all tro atl det omfördelade beloppet inle skulle ha utnyttjats inom Tanzanias skogsulvecklingsprogram.

1 det avtal som nyligen har tecknats rörande fortsatt slöd lill Tanzanias skogsprogram har del emellertid överenskommils om mera detaljerade föreskrifter för medelsanvändning och redovisning.

1 de olika avtal som reglerar vårt utvecklingssamarbete med mottagarländerna för svenskl bistånd ingår bestämmelser om ulvärdering och kontroll av de svenskstödda insatserna. Som regel gäller all Sverige varie kvartal rar rapporter om gjorda utbetalningar och mol dessa svarande prestationer. Denna rapportering kompletteras i fråga om projektsamarbete med platsbesök av representanter för bisländsförvallningen. Vid sidan om denna fortlöpande ulvärdering och kontroll företar SIDA lillsammans med motla-gariandel särskilda utvärderingar av slörre projekt och program som erhåller svenskt stöd. För bl. a. detta ändamål förfogar SIDA över en särskild anslagspost på 10 milj. kr.

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kontroll av planerade bistånds-åtgärder

Hert SIEGBAHN (m):

Herr lalman! Jag ber atl fl tacka statsrådet Sigurdsen för det svar som jag fåll, som var tämligen uttömmande för att vara svar på en enkel fråga. Men del är ganska motiverat, eftersom den här frågeställningen är av principiell betydelse ur fiera synpunkter.

Det är allvariigt om del uppslår en uppfattning hos svenska folket att dess dryga skatter i viss utsträckning försvinner via bislåndsanslagen. Del kan äventyra människors vilja atl utveckla och kanske t. o. m. bibehålla

159

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kontroll av planerade bistånds-åtgärder

värt bistånd på nuvarande nivå. Detta resonemang reser i sin tur andra frågeställningar, t. ex. i vilken utsträckning pengar kommer i fel fickor, s. k. korruption, hur man kan och bör utvärdera olika hjälpprojekl och vilken kontroll man skall fl ha av den löpande verksamheten. Jag vill läsa in i kammarens protokoll det som anförts på den punklen. Christina Jutier-slröm skrev den 27 april i en rapport från Dar es Salaam, Tanzanias huvudstad:

"Den svenska biståndsverksamheten har inte undgått atl komma i kontakt med vad man misstänker vara korruption. Tre gånger har Sverige t. ex. finansierat en skogsskola i Tanzania. Varje gång har ungefär en tredjedel av pengarna nätt distriktet där skolan skall byggas. Men fortfarande finns del inte någon skogsskola."

Hon har också intervjuat förre biträdande chefen för SIDA, herr Forsse, som numera är verksam i u-hjälpsarbetet i Tanzania. Han säger;

"Frågan är om t. ex. Sverige gör nytta med alla sina pengar och människor i Tanzania. Del finns en risk atl vi i stället finansierar slöseriet med pengar och folk."

Nu säger statsrådet att denna skola redan är i gång och fungerar. Det stämmer inte riktigt med vad Christina Jutterström säger, men jag får utgå ifrån atl det är rikligl. Däremot fortsätter statsrådet och säger alt del inte finns anledning atl tro annat än att dessa pengar kommer till användning inom hela ramen för skogshjälpsprogrammet. Det är möjligt - men man vel det tydligen inte. Så mycket är säkert atl de inte har kommil till skolan, men man hoppas, efter vad jag förslär, att de har kommit att användas till trädplantering eller någonting annat.

Det som Christina Jutterström säger, att pengar betalats ut tre gånger, låler litet lustigt om del samtidigt är på det sättet, som statsrådet säger i sill svar, att man kvartalsvis gör kontroll och Hr rapporter. I så fall borde det ha blivit klart all någonling är fel på den här punkten. Man borde ha begärt, och kanske också ha fltl, rapport. Något sådant besked har således inte infordrats. I delta anförande hinner jag inle säga mer än alt jag hoppas all man lar allvariigt pä den här kontrollen av den löpande verksamheten.

160

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr talman! Jag häller med herr Siegbahn när han säger atl det vore allvariigt om svenska folkel flr den uppfauningen atl våra bisländspengar inle kommer fram eller kommer i fel fickor.

Artikeln lar upp etl problem som vi vel existerar i många u-länder, också i Tanzania, nämligen korruptionen. President Nyerere,som nyligen har varit här på besök, har sagt atl detla fenomen finns också i Tanzania och att man är myckel vaksam på den punkten. Både presidenten och myndigheterna i Tanzania tar myckel allvariigt på detta problem och försöker komma till rätta med det. I vårt biståndssamarbete med Tanzania ingår också en del inslag som gäller att förstärka utbyggnaden av ett effektivare ekonomiskt kontrollsystem. Man ber alltså oss om hjälp - både inom kooperationen och inom andra områden - för atl komma lill rätta med problemen.

Pengar och folk behövs inle - jag tror det var sä hert Siegbahn sade. Jo, det är just bristen på utbildad personal som ofta gör atl man har svårt att klara detta. Men som jag säger i svaret har vi i del avtal vL nyligen har undertecknat skrivii in all vi skall ha mer detaljerade föreskrifter för medelsanvändning och redovisning.

Hert SIEGBAHN (m):

Hert lalman! Jag ber alt fl tacka för detta kompletterande svar. Det är klart all korruption förekommer i dessa länder. Jag har ju vistats många år i dem, och jag vet alt korruptionen där har olika former och omfattning. Vissa statstjänstemän har nästan ingen lön, och det är kanske inte alldeles orimligt att de av olika hjälpsökande eller andra som har kontakt med myndigheterna flr mindre belopp - man kan kalla det sportler. Men det är självfallet allvariigare, om det sker på högre nivå och därigenom äventyrar projekten.

Jag tycker kanske atl statsrådet Sigurdsen tar litet för lätt pä den viktiga fråga som även Forsse reste, nämligen huruvida man ger för mycket pengar i fall där man vet att de kanske försvinner. Jag vill minnas att det t. o. m. var sä att regeringen gav Tanzania 10 milj. kr. mer föregående är än vad SIDA hade begärt. Det bör man i så fall vara mycket försiktig med sedan det konstaterats att det inte finns en konlrollorganisation som är till fyllest på detta område.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kontroll av planerade biståndsåtgärder

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr lalman! Att vi skulle ge mer pengar än vad landei behöver tror jag inte är riktigt vare sig när det gäller Tanzania eller något annat mot-lagariand. Tanzania är ju ett av de allra fattigaste länderna och är huvudmottagare i den svenska biståndsverksamheten. Tanzania har alllså mänga behov, och landet behöver hjälp med atl fl dessa lillgodosedda. Tanzania flr själv göra prioriteringarna när det gäller de insatser landet vill ha.

Hert SIEGBAHN (m):

Herr talman! Del är möjligt att jag använde ordet "behöver", men det menade jag i så fall naturiiglvis inte ulan avsåg "effektivt göra av med, använda". Detla är givelvis ell problem i många u-länder, där dd inte finns en byråkrati, en slatstjänarstab som kan utarbeta de rätta projekten och framför alll inte kan övervaka de projekt som förekommer. Jag vill minnas atl riksrevisionsverkel för några år sedan gjorde en utredning av SlDA:s uppföljning av projekt och anförde en ganska skarp eller i varje fall allvariig kritik mol att man hade ägnat för litet lid och pengar ät sådan uppföljning dels under den tid som projekten pågår, som gäller i detta fall med skolan, dels i efterhand för all utvärdera om de givit de resultat man kunde vänta.

Det gäller alltså en oerhört känslig fråga, eftersom man kommer in på diskussioner om i vilken utsträckning man lägger sig i andra länders inre angelägenheter. Men jag tror att man i allas intresse, inte minst skalte-

161

11  Riksdagens protokoll 1975/76:121-122

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

betalarnas, är tvungen atl följa en ganska hård linje för att vi skall kunna lyckas med del som vi båda och riksdagens majoritet är intresserade av, nämligen ell framgångsrikt och ökande samarbete med u-länderna för all hjälpa dem i deras utveckling. Om åtgärder för att

förbättra elevassl-        Överiäggningen var härmed slulad. stenternas ekonomiska situation

§ 5 Om åtgärder för att förbättra elevassistenternas ekonomiska situation

Fru Slalsrådel HJELM-WALLÉN erhöll ordel för alt besvara fru Marklunds (vpk) den 27 april anmälda fråga, 1975/76:324, till herr utbildningsministern, och anförde:

Herr talman! Fru Marklund har frågal chefen för utbildningsdepartementet vilka åtgärder han avser vidta för all lillgodose elevassistenternas vid Inge-mundsskolan rimliga lönekrav. Enligt fastställd ärendefördelning ankommer del pä mig all besvara frågan.

Elevassistenterna vid Ingemundsskolan är anställda av Solna kommun. Assistenternas löne- och anställningsvillkor regleras genom avtal med kommunen. Enligt vad jag har inhämtat har förhandlingar påböriats i denna fråga. Det ankommer inle pä mig atl göra uttalanden i nämnda lönefråga.

162

Frti MARKLUND (vpk):

Herr lalman! Jag är naturiiglvis klar över all del är Solna kommun som har anslälll de elevassistenter det gäller, men till verksamheien utgår ju statsbidrag som administreras av skolöverstyrelsen, och de medlen är uppenbariigen otillräckliga. De förhandlingar som statsrådet hänvisar till och som har päbörials kan ju bli utdragna. Vore del då inle rimligl att slalen såg till au verksamheten kunde fungera på rimliga villkor till dess atl situationen har klarals upp med kommunen? Jag beklagar atl statsrådet inle anser sig böra uttala sig om delta.

I moiiveringen lill min fråga har jag anfört, all del förefaller som om varken staten eller kommunerna betraktar del arbele som elevassistenterna utför som ell krävande yrkesarbete och att det är därför som de får så dåligt beiall. Del förhållandel att elevassistenternas arbete aren förutsättning för atl vissa handikappade skall kunna della i den utbildning som de har rätt lill ser jag som yiteriigare etl skäl för alt de lönekrav elevassistenterna framfört skall tillgodoses.

Det är inle tillfredsställande atl de handikappade som berörs och elevassistenterna skall behöva sitta emellan medan förhandlingar pågår-detta sä myckel mer som elevassistenterna nu och annan vårdpersonal vid andra lillfällen ofta drabbas av det förhållandel all de i sitt fackliga agerande alltid måste la hänsyn lill de människor som de slår i en eller annan relalion lill i sitt vårdarbete. Mot den bakgrunden har jag en känsla av all de ofta uinylljas av kommun och stat.

Kanske statsrådet ändå skulle vilja utlala sig om sin syn på elevassistenternas arbete.

FrtJ statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! I själva lönefrågan vill jag, som jag sagt i milt svar, inle uttala mig, dels därför alt det just nu pågår förhandlingar, dels därför atl staten överhuvud laget inle är part i dessa förhandlingar. På arbetsgivarsidan är det Solna kommun som är part.

När fru Marklund säger alt den budgeterade summan kanske är för låg, vill jag bara notera atl riksdagen för någon månad sedan fattade beslut om delta anslag och på regeringens förslag höjde anslaget med 25 96. Beloppet under den här anslagspunklen är nu tillsammantagel 1,5 milj. kr. Solna kommun har att söka bidrag ur denna anslagspost, och SÖ flr pröva de kostnader som kommunen har för elevassistenterna.

Arbetet som elevassistent är säkert krävande. Jag har tidigare haft koniakt med den här personalgruppen i skolan och kommer i morgon atl på nytt träffa just representanter för Solnas elevassistenter för alt resonera med dem om deras arbetssituation.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om barnskötarutbildningen i gymnasieskolan

Fm MARKLUND (vpk):

Hert lalman! Jag vill väldigl gärna lacka statsrådet för detla kompletterande svar. Det lyder på atl statsrådet och jag ändå har en gemensam uppfattning om vad elevassistenternas arbete betyder. Jag beklagar för egen del aU jag inle har uppmärksammat den här poslen i budgetarbetet och ställt krav om ännu slörre höjningar av anslaget. Men uppenbariigen flr vi anledning atl göra del, om det nu visar sig att Solna kommun och andra kommuner, som har elevassistenter anställda, inle betalar dem efter det arbele som de utför.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Om barnskötarutbildningen i gymnasieskolan

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för att besvara fru Lantz (vpk) den 4 maj anmälda fråga, 1975/76:343, och anförde;

Hert lalman! Fuj Lantz har frågal mig om jag anser alt den specialkurs för barnskötare som omfattar en termin molsvarar de krav pä prakiisk undervisning som måsle vara ett huvudmoment i utbildning av all barnomsorgspersonal.

Kurs för utbildning till barnskötare och dagbarnvårdare inom förskoleverksamhet för barn i åldern 0-7 år (1 termin) är i första hand avsedd för vuxna som har erfarenhet från arbete med barn men som saknar den teoretiska utbildning som behövs. För aU underiätta lilllräde lill utbildningen för denna kategori har den fria kvoten fastställts till 75 96 av elevplalserna. Sålunda kommer tidigare yrkeserfarenhet - inte skolunderbyggnad och betyg

163

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

öm barnskötarutbildningen i gymnasieskolan

- att vara avgörande för antagning till denna specialkurs. Vidare är lägsta åldern för intagning 20 år.

Med hänsyn till den grupp som kursen vänder sig till anser jag att det praktiska innehållet väl svarar mot behovet.

Fm LANTZ (vpk):

Hert talman! Jag ber först att fl tacka för svaret.

Vänsterpartiet kommunisterna har i andra sammanhang påpekat vikten av att mer personal inom barnomsorgsområdet utbildas och alt utbildningen för denna personal görs kvalitativt bättre.

Vi har också uttalat att i princip bör alla som arbetar inom förskolan ha samma utbildning och att barnskötar- och förskollärarutbildningen på sikt bör slås ihop, eftersom den nuvarande uppdelningen inte har någon praktisk betydelse för arbetet ute på barnstugorna.

Det finns just nu en mångfald olika utbildningsvägar som väl måsle betraktas som nödvändiga, eftersom regering och riksdag under många är har försummat utbyggnaden av den reguljära förskollärarutbildningen. Men det är då i dag beträffande alla de här bristutbildningarna desto viktigare att åtmistone kvaliteten i utbildningarna inte eftersatts. Utbyggnaden av barnomsorgsverksamheten flr inte ske till priset av alt personalens utbildning försämras; tvärtom måste kvalitativa förbättringar åstadkommas. Utbildningens inriktning måste också stämma överens med de målsättningar som bl. a. kommer till uttryck i barnstugeutredningen. Dels måste utbildningen generellt göras längre, dels måste praktiken bakas in i själva utbildningen, så att en värvning mellan teori och praktik kan bli möjlig.

Nu har jag upptäckt en utbildning som enligt mitt förmenande både är alltför kort och saknar praktik. Det finns nämligen en utbildning i dag som kan ge full behörighet till barnskötare med bara tolv dagars praktik.

Hur är detta möjligt? Det kan man fråga sig. Kursen är en specialkurs i gymnasieskolan och omfattar en termin. Det är detsamma som 17 veckor under hösttermin - för atl nu ta det värsta exemplet, så att säga. I läroplanen föreskrivs en dags, eller rättare sagt sju timmars, praktik per vecka. Vi vet att av olika anledningar -1, ex. genom lovdagar - åtminstone tre veckors veckodagar bortgår för det ändamålet, så att bara 14 veckor av utbildningen återstår. Dämtöver kommer normall ca 10 % frånvaro, varför summan av kardemumman blir att bara tolv dagars praktik återstår. Ochjag vill poängtera att det inte krävs någon förpraktik för den här utbildningen.

I svaret sägs alt utbildningen i första hand är avsedd för vuxna som har erfarenhet från arbete med barn. Men såsom jag här redovisat - det är visseriigen ett teoretiskt exempel men ändå full möjligt - blir man barnskötare efter bara tolv dagars praktik. Detta kan väl inte vara till fyllest. Eftersom detär viktigt att just personal inom barnomsorgen flr en utbildning där praktiken tillmäts stor betydelse, hade jag sett fram emot ett svar av statsrådet där en förändring av detta uppenbara missförhållande skulle utlovas.

164

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Hert talman! Kursen vänder sig framför allt till vuxna människor som har erfarenhet från arbete med barn tidigare, och då är det inte särskilt förståndigt att lägga in praktik i den i och för sig ganska korta utbildningstiden. Att utbildningstiden är så kort bör också ses mot bakgrunden att utbildningen vänder sig till vuxna människor. Det är mycket lättare att locka in dem i utbildningar av kortare längd.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vården av

utvecklingsstörda

barn

Fru LANTZ (vpk);

Herr talman! Tidigare, i den ettåriga utbildningen, krävdes det förpraktik och dessutom ingick inte mindre än tre och en halv dagars praktik i veckan. Detta protesterade man emot, eftersom det ansågs vara för mycket. Men i stället för att dä antingen ta bort förpraktiken eller den inbyggda praktiken log man bort båda, och därför flr utbildningen den effekten, att man kan bli fullt behörig barnskötare efter bara tolv dagars praktik. Fru statsrådet kan väl inte mena att den praktiken är tillräcklig? Det må vara att man vänder sig lill vuxna människor som redan har erfarenhet av att sköta barn, men detta är ju ingen garanti. Vad händer med de elever som inte har den barnerfarenheten? De går således in i utbildningen utan någon som helst förpraktik, eftersom det inte krävs någon sådan.

Fm statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Jag har utgått från att det är äldre människor med barnerfarenhet som kommer att tas in i dessa kurser, och det är också därför som den fria kvoten har satts till 75 % vilket är unikt.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Man kan inte fömtsätta att det bara är vuxna människor som söker sig till denna utbildning, eftersom den står öppen för alla som har fylll 20 år - alltså även för sådana som inte har en enda dags erfarenhet av egna bam eller som har förskolepraktik. Av den anledningen tycker jag atl det hade varit på sin plats att statsrådet åtminstone sagt att det förhållandet, att man kan bli barnskötare efter endast tolv dagars praktik, naturiiglvis inte är bra.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 7 Om vården av utvecklingsstörda barn

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Svenssons i Malmö (vpk) den 2 april anmälda interpellation, 1975/76:164, och anförde:

Hert lalman! Hert Svensson i Malmö har frågat mig dels om jag anser att den institutionella vården av utvecklingsstörda barn allmänt fungerar tillfredsställande, dels vad jag har vidtagit för åtgärder med anledning av

165

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vården av

utvecklingsstörda

barn

vad som framkommit om förhållandena pä det berörda området.

Enligt omsorgslagen ankommer det pä landstingskommunerna och de landslingsfria kommunerna att svara för vård och omsorger för psykiskt utvecklingsstörda. Tillsynen över verksamheten utövas av socialstyrelsen och i vissa avseenden av skolöverstyrelsen.

När del gäller vården av psykiskt utvecklingsstörda barn och ungdomar har de senare årens utveckling medfört alt alll fler av dem bor i sina föräldrahem. Samtidigt har andelen som bor på värdhem och elevhem minskat. En sammanställning av uppgifter för år 1975 visar all antalet utvecklingsstörda barn och ungdomar var ca 13 700. Av dessa bodde ca 9 300 i föräldrahemmet eller annal enskilt hem. Omkring 2 000 bodde i elevhem eller inackorderingshem och lika mänga vistades i de 50 värdhem som finns i landei. Ca 200 vårdades pä specialsjukhus, medan ell hundratal fanns vid specialsärskola. För 130 angavs annan boendeform.

Del finns en klar utvecklingstendens mot ett ökat integrerat boende, i föräldrahem eller i inackorderingshem och i mindre elevhem. Men de svårast skadade barnen och ungdomarna behöver den vård och omvårdnad som endast en institution kan ge. På dessa institutioner måste ställas myckel höga krav. Även om det fortfarande finns brister i den institutionella värden av psykiskt utvecklingsstörda barn och ungdomar flr denna allmänt sett anses tillfredsställande.

Herr Svenssons interpellation behandlar förhållandena på ett vissl vårdhem. Då dessa förhållanden påtalades hösten 1974 föranledde de en utredning av omsorgsstyrelsen. Socialstyrelsen påkallade polisutredning och prövning av åtalsfrågan. Åklagarmyndigheten har i juli 1975 beslutat att inte väcka åtal mol någon av de berörda.

Redan år 1971 föreslog socialstyrelsen alt del aktuella vårdhemmet borde fl nya lokaler. Enligt vad jag har inhämtat projekteras nu del nya hemmet och inflyttning beräknas kunna ske till hösien 1977. Omfattande personalförändringar har skett. Omsorgsslyrelsen följer genom en särskild förtroendeman verksamheten vid hemmet.

166

Hert SVENSSON i Malmö (vpk):

Hert talman! Jag tackar för svarei, men jag vill underslryka alt min tacksamhet är av ganska formell natur. Jag vill inte dölja att jag är missnöjd med svarei. Del berör inle i någon som helsl män den problemalik som del handlar om. På min ena fråga svaras alt de institutionella förhållandena för utvecklingsstörda barn är allmänt tillfredsställande. På min andra fråga, om vad som bör göras efter det som framkommit, svaras inte alls.

Vad vi här skall diskutera är inte dessa allmänt hållna, glidande formuleringar i svaret. Vad som bör diskuteras är konkreta ling. Skall utvecklingsstörda barn ivängsmaias? Skall man slå dem för alt fl dem alt äta? Skall man misshandla dem för all de skall la sin medicin? Så slår problemet. Och del är ell problem som inle syns i detla slipade och lill intet förpliktande interpellationssvar.

Del fall jag använde som exemplifiering är som alla vet inget isolerat

fall. Den 31 mars dömdes en vårdare vid etl annat vårdhem för misshandel av en inlagen. Vi har den tragiska dödsbranden på sommarkolonin i Onsala, där älta utveckling.sslörda barn och ungdomar omkom därför all brand-utrustningen var Olillfredsställande, i sin tur beroende på att äskandena för bättre brandskydd hade avslagits av finansdepartementet. Vårdchefen på Gotland uttrycker i ell brev lill socialstyrelsen sin oro över "den alltmer utbredda förekomsten av övergrepp inom omsorgs vården". Vad som här händer får inte undanskjutas av passiva myndigheter. Det måste klargöras och åtgärdas.

De av mig speciellt påtalade händelserna frän Golland beskrivs pä 80 sidor polisprolokoll. Herr Asplings avfärdande av saken ger en helt felaklig bild av vad som hänt. Genomgången av protokollen och av omsorgsstyrelsens uiredning ger en annan bild.

Antalet av anmälda misshandelsfall är 25. För tolv fall har åtal underiätils, därför all den misslänkle inle har tjänsteställning som medför ämbelsansvar. I tre fall har preskription inträtt. I dessa fall har alltså del underiålna åtalet formella orsaker. För de övriga fallen sägs att brott inle är styrkt. Men det beror inle, som man ser när man läser papperen, på all anmälan varit felaklig. Det beror i slällel pä all åklagaren bedömt det inträffade inle hamna under lagens misshandelsparagraf, vilkel inle alls är detsamma som all uppträdandet inte kan ha varit olämpligt.

Tre ting frapperar den som noggrant läser handlingarna. Vittnenas berättelser är som regel nyanserade, logiska, väl överensstämmande, konsekventa och rika på deialjobservationer. De misstänktas utsagor bekräftar i många fall vad som förekommit, men innehåller också egendomliga minnesluckor sida vid sida med mer detaljerade beskrivningar. Tolalinlrycket är atl vittnena är i hög grad trovärdiga. Omsorgsslyrelsens särskilda arbetsgrupp fann också all vad som passerat i ell flertal fall förtjänat anmärkning. Arbetsgruppen lalar om fastlåsning av ben, tryckningar i ryggen med matbestick, örfilar och hårdragning, ivångsmedicinering under onödigt stort våld, föriöjligande av patienter m. m. Gruppen, som här hört personalen, fördömer i flera fall det som hänt.

Polisprolokollen är en tragisk läsning. Det är en upprepning i fall efter fall av grovt olämpliga beteenden mot de utvecklingsstörda barnen. Men vad som är värre är all del speglar en inslällning all de nämnda behandlingsmetoderna är att betrakta som normala och oundvikliga. Det är detta som berättigar frågan: Vad händer egentligen inom omsorgsvärden? Hur behandlas de inslituiionsbarn som drabbats sä hårt redan genom sitt handikapp? Vad har de för rättigheter?

En pojke vid Goilandshemmel var besväriig medan han provade skor. Efter - observera efter - avslutad provning flck han en örfil.

Ell vittne hörde hur ivä vårdarinnor kom överens om all killla en utvecklingsstörd flicka. Flickan sökte dra sig undan. Vårdarna höll fast henne. Under kittlandet slog flickan bakhuvudet i väggen upprepade gånger.

En pojke har svårt all sitta rak vid matbordet och blir orolig när folk kommer in lill honom. Man har då metoden all med matbestick slå honom

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vården av

utvecklingsstörda

barn

167

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vården av

utvecklingsstörda

barn

168

i ryggen för att fl honom att rätta sig. Ett vittne har observerat en svullnad av 5 cm diameter i pojkens rygg efter sådan behandling.

Slag i ansiktet och mot kroppen har utfört rutinen då det gällt att fl en annan pojke atl sitta still vid matbordet.

En flicka har haft för vana alt ständigt sitta på golvet. För alt fl henne att resa sig har man rutinmässigt använt metoden all trycka hårt på hennes nagel. Flickan reser sig då upp.

En pojke, kallad Lill-Lasse, visar sig ovillig all äta. För atl fl honom att äta drar man honom hårt i håret. Man slår honom enligt flera samstämmiga vittnesmål upprepade gånger över munnen med flata handen. Han kastas i ett fall ner i en låg stol. Han gråter efter behandlingen.

Om denne Lill-Lasse heter det i en vittnesberättelse:

"Vittnet fann behandlingen felaktig varför hon log sig an Lasse, som visade sig vara villig att äta, bara han salt i hennes knä. Någon ivängsmatning var inte alls nödvändig, och numera äler han själv bara han flr sitta i någons knä."

Krävs det oss mer bevis, hert talman, om innebörden av den känslolöshet som tydligen kan visas dessa samhällets allra svagaste?

En 16-årig flicka står pä ett spädbarns nivå. Hon häller pä spädbarns sätt ofta händerna hårt knutna. För att öppna dem i samband med tvättning har, enligt samstämmiga berättelser, rutinmässigt använts handkanlslag mot handens ovansida. Ett vittne säger alt hon själv tvättat flickan många gånger och att det går utmärkt att öppna hennes händer ulan slag.

Samma flicka tycker inte om viss sorts mat - en mänsklig egenskap som hon delar med många, även med mänga som inte vistas på sådana hem. När hon spottar ut den, slår man henne över munnen och ansiktet och ruskar henne. Flickan reagerar med gräl och genom att krypa ihop.

Ett vittne reagerar starkt mot att man lill en pojke på hemmet vid återkommande lillfällen säger att han är äcklig, all han är dum, atl man talar om hans mor som "din djävla morsa" - detla mot bakgrund av atl pojkens föräldrar yppat missnöje med förhållandena på hemmet. Pojken har vanan alt stoppa alla mer ätbara saker i munnen. Vid ett tillfälle serveras han ett rått ägg, som man avsiktligt ger honom för att fl se honom äta del med skal och alll. Samme pojke utsätts för en hel serie slag över munnen, därför atl man vid ett tillfälle misstänkt honom för atl ha tagit cigarretter - en helt obevisad beskyllning, som uppkommit därför att ett paket försvunnit och därför alt pojken brukat hjälpa lill med att frakta ut serveringsvagnen i köket.

Flickan Helena flr stryk och luggning varie gång hon skall ta sin medicin. Hon vägrar la den men tvångsmedicineras. Ett vittne ger följande patetiska bild, ägnad att väl illustrera tvångsåtgärdernas lolala meningslöshet:

"Numera lar Helena själv sin medicin, man behöver bara ge henne medicinen och lala om för henne atl det här är medicinen, sä äler hon upp den. Helena har kommit till del stadiet, genom att man visat henne uppskattning dä hon tagit medicinen."

Samma flicka har låsts in i ett mörkt mm, med motiveringen all hon

skall läras att lägga sig. Flickan är mörkrädd och blir därför orolig vid sängdags. Ell vittne uppger alt om man sitter hos flickan några minuter, så somnar hon.

Det är inte bara de kritiska vittnena som avslöjar groteska ling. Förhören med personal som icke varit kritisk mot förhållandena är egentligen lika avslöjande.

En tf föreståndarinna vidgår t. ex. öppet all man dragit barnen i håret. Hon säger atl delta inte försämrat förhällandet mellan personal och barn - hur hon nu kan uttala sig om det. Hon har utan att ingripa sett hur en annan värdare slagit en Hicka över munnen. I protokollet har hon ironiskt nog poängterat att blodvite inte uppstod och atl flickan inle gräl.

En annan ur personalen uppger alt barnen behandlades efter vad som fordrades av situationen. Ytteriigare en annan uppger alt behandlingen vid det aktuella vårdhemmet inte skiljer sig frän behandlingen vid vilkel hem som helst. Under de lolv år vederbörande arbetat där har behandlingen utanför den rena terapin hela tiden varit likartad. Vittnet gör följande uttalande;

"Barnen saknar insikt om sin egen situation och därför är det inte synd om dem."

Föreståndaren uppger alt flera av barnen inle är mottagliga för personalens enligt honom enorma omtanke och käriek - etl egenartat yttrande om man erinrar sig hur barn som förul tvångsmedicinerais och slagils vid etl hyfsat bemötande kunnat lugnt ta sin medicin resp. gå lill sängs. Mottagligheten har tydligen funnits. Det har däremot varit omtanken som uppenbariigen saknats. En tf föreståndare uppger att atmosfären vid det här berörda hemmet är trist och stel och atl hans anvisningar för enskilda patienter inte åtlyddes under hans tjänstgöringstid. Han uttalar atl det som sades lill någon inom personalen uppfattades gärna på ett negativt sätt.

Följande vittnesmål är från en av de misstänkta;

"Tonen genlemol barnen på värdhemmet kan ibland bli skarpare än eljest då barnen på grund av sin låga förståndsnivå inte förslär orden man säger utan måsle genom tonfallet visas vad som är rätt eller fel."

Enligt samma vittnesmål är luggningen och tillsägelserna av samma art som brukar förekomma i ett vanligl enskill hem. Man frågar sig vilka upp-foslringsprinciper som ligger bakom sädana ullalanden.

En annan av de misstänkta har i protokollet sagt sig fatta sin uppgift sä, alt det gälll att fl i den förut omnämnde pojken Lill-Lasse mal och medicin. Till de anmärkningsvärda upplysningarna i protokollet hör alt just denna misstänkta strax efteråt fick tjänstledigt för all la emol ell adoplivbarn. Barn är i sanning skyddslösa - del är den reflexion man gör.

En ur personalen med grundkursutbildning frän 1968 som har arbetat vid hemmet i ett stort antal år uppger följande rörande ivångsmedicinering och Ivängsmatning:

"--- åtgärderna har varit väl motiverade eflersom det var enda möj
ligheten atl fl medicin eller mal i barnen. Vittnet anser au barnen måsle
ivängsmaias genom atl hållas fast och förmås la emot maten. Vittnet kan

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vården av

utvecklingsstörda

barn

169

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vården av

utvecklingsstörda

barn

inle tänka sig en situation där barnen inle flr mat i sig. Hon anser att om man inte lyckas vid en måltid måsle man söka oupphöriigl följande måltiderna för all förmå barnen all äta. Alternaiivet till tvångsmatning på ell mer normalt säll är en matning med sond vilket vittnet anser vara ell sämre alternativ."

Denna tvängsmatningsentusiast anser dessutom i sill vittnesmål atl förhållandena blivil svårare sedan man inte längre kan med skarpa ord och luggning minska barnens aggressivitet. Atl barnens aggressivitet mol dem som ivångsmatar dem kan ha någon verklig grund föresvävar inte vittnet, av vittnesmålet atl döma. Kan man inle lugga barnen lugna, så bör man enligt vittnet ta upp frågan alt ge dem lugnande preparat. Della, herr statsråd, är vad 16 års erfarenhet plus en grundkurs från 1968 har lyckats åstadkomma med detla vittnes inslällning.

Den förul omtalade flickan, som nu lar sin medicin själv genom välvilja och uppmuntran, blir föremål för följande vilineskommeniar av en av sina plågoandar:

"Helena skulle medicineras och var hysterisk och bara skrek. Dä vittnet slog henne i ändan vaknade hon lill och tog medicinen. Avsikten med viiinets behandling av Helena var alt försöka avbryta hennes hysteri."

En rad vittnen uppger alt attityd och ton mot barnen är härd och rå. Andra vittnen har hänvisat till delta som en följd av all barnens fattningsförmåga är låg och skarpa tillsägelser därför motiverade. Att det skulle finnas någon kanal till barnens känsloliv och tillgivenhet förutsätts i de sistnämnda typerna av vittnesmål aldrig, såvitt jag har kunnai finna av prolokollel.

Ell vittne betecknar del som en provokalion atl man i vissa fall har varit öppet orättvis.

"----- dl barn kan bli tilldelat saft och kakor medan andra barn flr sitta

vid samma bord och bli ulan under motivering atl den som inle flr kakor
är för tjock. Beteendet resulterar i att det barn som blir ulan gråter. Vittnet
anser alt det barn som inle skulle tilldelas kakor borde ha funnits i annan
lokal--- ."

Herr lalman! Del finns lillfällen dä vrede och indignation inte kan uttryckas med de knappa nyanser som det svenska språket erbjuder. Vad som framgår är, alt del är hög tid för en helt annan utbildning, för en reformering av vården i djupaste bemärkelse, för ett striktare ansvarssystem, för etl förtydligande av ijänsleansvard och det disciplinära ansvaret, för en kraftig förbättring allmänt selt av barnens räiisslällning, för en striktare och mera regelmässig kontroll från staten av landslingens och kommunernas säll all sköta omsorgs vården.

När den högste poliliskl ansvarige för socialsektorn därvid svarar, all anslallsvärden allmänt sett fungerar tillfredsslällande - dä är det också lid alt säga, all ett socialministerium skall vara etl socialministerium, inle ett rosenmålande propagandaministerium.

170

Herr socialministern ASPLING:

Herr lalman! De förhållanden vid ell vissl vårdhem för utvecklingsstörda barn och ungdomar, som herr Svensson i Malmö har lagil upp i sin interpellation och som han har redogjort för här, påtalades för vederbörande omsorgsstyrelse hösten 1974 och avsåg händelser som angavs ha inträffat under tiden 1971-1974. Eftersom ulredningen således i de flesta fall kom alt gälla händelser som låg långt lillbaka i tiden är det förklariigl all del har varit svårt att i detalj rekonstruera händelseförioppet.

När jag lyssnar till herr Svensson i dag flr jag en känsla av all han nästan vill döma en hel personalgrupp på grund av enskilda fall. Självklarl måste övergrepp fördömas - i den mån de är belagda och uppgifterna rikliga. Även vi har lagil del av polisprolokollen och känner alltså lill vad som har framkommit under förhören. Herr Svensson har här tecknat en myckel mörk bild. Jag skall inle nu gå in pä polisprolokollen. Del finns alltid två sidor i sädana här fall, det vel vi, men jag skall som sagt inle la upp den frågan. Jag vill bara slå fasl alt där sådana händelser som herr Svensson här har påtalat inträffar, sä måsle åtgärder sällas in. Och jag kan försäkra att i detta fall har undersökningarna varit nog så inträngande.

Får jag sedan tillägga, herr lalman, atl pä del akluella värdhemmet vislas f n. tio barn. Tre av dem är under sju år, och den äldste har fylll 17 är. Alla barnen uppges ha konlakl med sina föräldrar, som har förhållandevis god insyn i vården. Omsorgsslyrelsen har en särskild förtroendeman som tillsynsman för hemmei. Nya lokaler projekteras, som jag tidigare nämnt. Personalen är lill slor del ny. Med något undanlag är den utbildad för sin anställning.

Vårdpersonal som arbetar med psykiskt utvecklingsstörda barn har ell stort ansvar, eftersom barnen är beroende av personalen för sin värd och sin fostran. Träningen forell mera självständigt liv beror också på det dagliga samspelet mellan barn och värdare. Därför behöver all värdpersonal utbildning. Utbildningen av vårdare sker inom de flesta landstings vårdpersonalskolor. På sikt kommer den att ersättas av gymnasieskolans vårdlinje.

I genomsnitt lorde två tredjedelar av vårdpersonalen vara utbildad. Strävandena måste nu inriktas pä atl ge all personal utbildning och all ge utbildningen det innehåll som den mera tränings- och samhällsinriklade omvårdnaden numera kräver. Del är ell självklart krav all värdpersonalen också skall kunna lillgodose barnens behov av ömhel och låt mig säga käriek, och framför alll ge dem den trygghet de behöver.

Herr Svensson ställde en mera allmän fråga: Vad händer pä del här ulomordenlligl viktiga området? Ja, del skulle finnas myckel att säga om del, herr Svensson. Man kan nalurliglvis alltid göra värderingar. Men lät mig bara nämna några saker.

Genom tillkomsten av omsorgslagen 1968 har samhällets insalser för psykiskt utvecklingsstörda förstärkts myckel markant. Det har i många fall visat sig att deras handikapp i stor utsträckning också kunnat minskas. Särskolans utbyggnad med iräningsskola har givit flera barn och ungdomar möjligheter lill utveckling och social anpassning.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vården av

utvecklingsstörda

barn

171

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vården av

utvecklingsstörda

barn

Utbyggnaden av undervisning och omsorger kan också beläggas med siffror. Låt mig nämna några.

Statsbidragen lill särskolorna har ökat kraftigt sedan 1968, nämligen från 25 miljoner då lill 174 miljoner innevarande budgetär och till 238 miljoner för näsla budgetår enligt riksdagens nyligen fattade beslut. Landslingens kostnader beräknades år 1968 lill ca 320 milj. kr. De beräknas för innevarande är till över 1 300 milj. kr.

Det finns - låt mig slå fast det - knappast någon annan verksamhd i samhällel som kan uppvisa en motsvarande utveckling. Vi skall vara glada för att detla område har kommit alt bli så starkt prioriterat. Och denna utveckling fortsätter. Del gäller inle minsl integreringen i samhället.

Del är också angelägel atl föräldrarna flr en riktig information om vad utvecklingsstörning innebär och slöd att klara sin familjesituation. Vi vet alt tidig aktivering och träning har stor betydelse för utvecklingsstörda barn. För de barn som behöver vård på institution måste riskerna för isolering naturiiglvis motverkas. Vård- och undervisningspersonal måste ha en ändamålsenlig utbildning. Målsättningen är en fortlöpande förbättring av omsorgerna om psykiskt utvecklingsstörda.

Herr talman! Efter herr Svenssons anförande har jag känl behov av all mera direkt redovisa de insalser som görs på delta område. Naturiiglvis återstår mycket. Men här pågår en utveckling som innebär stora framsteg och som pä sikl också ger nya perspekiiv och nya möjligheter när del gäller planeringen för della utomordentligt vikliga vårdområde.

172

Hert SVENSSON i Malmö (vpk);

Herr talman! Jag tycker alt socialministern är litet demagogisk när han försöker fl det därhän all jag skulle vara ule för alt angripa en hel personalgrupp. Del måste väl ändå ha framgått av milt anförande alt del var just vad jag inte var. Del var nämligen inte i första hand de högre myndigheternas förtjänst all missförhållandena i del aktuella konkreta fallet kom upp till diskussion och alt åtgärder kunde vidtagas; förtjänsten tillkom dem bland personalen som reagerade sunt, riktigt och mänskligt och som hade civilkurage nog all la upp dessa förhållanden, som inle hade observerats av myndigheterna. Och den omständigheten att förhållandena kunde fl råda så många år antyder en brist i effektiviteten av tillsynen som bör uppmärksammas. Del vore därför motiverat med instruktioner om en tätare tillsyn, etl intensivare sätt från omsorgsstyrelserna atl följa vad som mer eller mindre dagligen händer i de konkreta fallen. Avslöjandena kom i detla fall nerifrån, och det skall den personal äras för som gjorde dem.

Jag bestrider naturiiglvis inte utan har fullt klart för mig att väsentliga förbättringar har skett pä detta område. Vi skall dock komma ihåg au del, om man ser några decennier lillbaka i liden, har varit ett osedvanligt starkt eftersatt område och atl det rör sig om en kategori barn som har varit rättslös. Del ligger delvis i sakens natur - deras tillstånd kräver särskild effektivitet och omsorg om deras rätt skall kunna bevakas. Därför är del i och för sig bara i sin ordning att denna kategori nu flr någon liten del

av de allmänna anslagsökningarna.

Men det finns andra ting som gör att man inle har anledning atl vara lika optimistisk eller skönmålande. Omsorgslagen innebar naturiiglvis på sitt sätt ett framsteg, en formalisering av ansvarsförhållandena. Men som påtalades av medicinalrådet Grunewald i samband med den tragiska On-salabranden har omsorgslagen faktiskt också inneburit en viss begränsning i rätlen för slalliga myndigheter alt ge ut anvisningar i skilda hänseenden. Begränsningen i den rätten var skulden till den brisiande tillsynen av brandförsvarsförhållandena i Onsala. Jag bara nämner del som en detalj. När man lägger över ett legalt ansvar pä kommunerna kan del i praktiken innebära en begränsning av högre myndigheters möjlighet att kontinueriigt inspektera och granska som inle alllid är så lyckad, och del bör man observera.

Huvudpunkten i mitt resonemang är dock en annan. Dessa fall som redovisas från en rad olika håll - vi har etl misshandelsfall på Carislund i Stockholmstrakten, om jag inte är fel underrättad, vi har rapporter från socialstyrelsens inspektioner som avslöjar nog så otillfredsställande förhållanden och som har väckt en betydande irritation på sina håll inom landstingens administration -anser jag tyder på att frekvensen av fall av olämpligt uppträdande, av hård och omänsklig behandling är sådan alt man inte kan avfärda dessa fall som statistiska tillfälligheter eller beroende på allmänmänsklig ofullkomlighet och tillfälliga föriöpningar. Om frekvensen av sådana fall tyder på atl här är det något grundläggande fel, här är del någol i själva karaktären hos behandlingen av barnen som brister, dä kan man inte i ett interpellationssvar säga atl den institutionella vården av dessa barn är allmänt sell tillfredsställande. Del är därför som jag menar alt det förefaller vara i hög grad av behovet påkallat med en systematisk och bred offensiv för att över lag granska och förbättra de förhållanden som råder.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vården av

utvecklingsstörda

barn

Hert socialminislern ASPLING:

Herr talman! Jag skönmålar inte, herr Svensson i Malmö. Jag har bara pekat på en betydelsefull utveckling som är på gång. Jag har sagt alt del är fl områden som på det här sättet har kommit atl bli prioriterade. Jag kan hålla med herr Svensson om atl det också var etl område som behövde kraftfulla insatser.

Jag har framhållit att mycket återstår att göra. På sikl kommer säkeriigen mycket alt hända som förändrar våra allmänna förutsättningar atl ge dessa barn och ungdomar en riktig vård och utbildning. Flera landsling har under de senaste åren kompletterat sina strävanden lill integrering av handikappade barn genom alt inrätta s. k. rehabiliteringscentra, som främst avser slöd och rådgivning till föräldrar med handikappade förskolebarn. Dessa re-habilileringscenlra ger nya möjligheter att samordna resurserna inom landstingen och att integrera de här barnen med andra.

Vi är alla medvetna om all det fortfarande finns brister i vården av utvecklingsstörda barn, liksom del finns brister pä andra värdområden. Men del finns också en påtaglig strävan alt förbättra det som brister.

173

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vidareutbildning av läkare, m. m.

När del inträffar händelser av det slag vi här diskuterar måsle man självfallet undersöka och beivra dem. Naturiiglvis skall man inte tolerera sådana händelser. Myndigheterna har undersökt delta fall. Del är inle vår sak, herr Svensson, att i riksdagen ta upp åklagarfrågor, och jag skall inte närmare gä in på dem.

Får jag sedan, herr talman, göra ell tillägg. Herr Svensson nämnde den myckel tragiska branden i vårdhemmet i Onsala. Jag skall inte ta upp den frågan här, men eftersom herr Svensson nämnde den händelsen vill jag säga att socialstyrelsen är 1971 - om jag inte minns fel - gav ul detaljerade anvisningarom brandskyddet. Vill herr Svensson la del av dessa anvisningar, skall jag se lill alt de snabbi översänds till herr Svensson.

Hert SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag känner till dessa instmklioner, och min förebråelse i fråga om Onsala gällde icke socialstyrelsen.

Överläggningen var härmed slulad.

§ 8 Om vidareutbildning av läkare, m. m.

174

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Kindboms (c) den 22 april anmälda interpellation, 1975/76:172, och anförde:

Herr lalman! Herr Kindbom har ställt vissa frågor lill mig om vidareul-bildningen av läkare och fördelningen av läkare mellan olika medicinska verksamheisomräden.

Nu gällande ordning för läkarnas vidareutbildning innebär all den som avlagt läkarexamen skall för atl fl legitimation som läkare genomgå all-mänljänslgöring (AT), som omfattar 21 månaders tjänstgöring som underläkare inom vissa medicinska verksamhetsområden. Därefter kan läkaren genomgå fortsall vidareutbildning (FV) pä underiäkartjänsl för att fl all-mänläkarkompeiens eller specialistkompetens. Allmänijänstgöringen och den fortsatta vidareutbildningen anordnas i form av sammanhängande ul-bildningsblock.

FV-blocken fördelas av socialstyrelsen mellan olika sjukvårdshuvudmän och medicinska verksamhetsområden på ett sådant sätt som svarar mol samhällets sjukvårdsbehov. Därvid prioriteras den öppna sjukvärden utanför sjukhusen, psykiatrin och långtidssjukvården i enlighet med slatsmaklernas beslut.

Enligt min mening har huvudlinjerna i statsmakternas beslut år 1969 om vidareutbildning och fördelning av läkare fullföljts i alll väsenlligl. Läkarresurserna är i dag jämnare fördelade på olika områden än de var i slulel av 1960-lalet. Del lillskoli av läkare som kommil och framdeles kommer de prioriterade områdena till godo är otvivelaktigt en effekt av läkartor-delningsprogrammei. Jag vill här nämna att antalet offentligt anställda läkare ökat med ca 450 inom allmänläkarvården, ca 530 inom psykiatrin och ca

420 inom långtidssjukvård och rehabilitering under tidsperioden hösien 1968 lill hösien 1974.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegalion följer fortlöpande ulvecklingen närdet gäller genomförandel av läkarfördelningsprogrammel. Delegalionen har bl. a. sin uppmärksamhet riktad på all samlliga landsling solidariskt svarar för sin andel av FV-blocken. Det har också konstaterats all vissa ledigförklarade AT- och FV-block inle flr sökande därför att läkarna i stället tar vikariattjänstgöringar vid sidan av blocken. Med anledning av de svårigheter som därigenom uppkommit beträffande FV-blocken inom en del medicinska verksamhetsområden, underströk delegalionen vid sitt sammanträde under hösien 1975 angelägenheten av att läkamlbildningen genomförs pä del sätt och med de mål som i samförstånd lagts fast vid delegationens beslut om läkarfördelningsprogrammel. Delegalionen beslöt uppdra ål socialstyrelsen atl tillsammans med Läkarförbundet och Landstingsförbundet vidta eller föreslå erforderiiga åtgärder och atl lill delegationen redovisa en uppföljning beträffande läkarfördelningsprogrammels genomförande.

En rapport i dessa frågor läggs inom kort fram för sjukvårdsdelegalionen. Med ledning av denna rapport flr övervägas vilka ytteriigare åtgärder som kan behöva vidtas för atl läkarfördelningsprogrammel skall kunna genomföras på ett säll som slår i samklang med den övergripande allmänna sjukvårdsplaneringen.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vidareutbildning av läkare, m. m.

Hert KINDBOM (c):

Herr lalman! Jag ber att fl tacka socialministern för svarei.

Av svaret framgår att huvudlinjerna i statsmakternas beslul år 1969 om vidareutbildning och fördelning av läkare fullföljts i allt väsentligl. Min interpellation är inle ställd för atl ifrågasätta riksdagens beslul 1969. Tvärtom finner jag det angeläget au dessa riktlinjer kan fullföljas. Vad de rör sig om är alt den av riksdagen beslutade omläggningen av läkarutbildningen ej kunnat genomföras i praktiken, varför brislomrädenas behov ej kunnai tillgodoses fullt ut inom de 1 969 prioriterade områdena.

Socialministern nämner att antalet offentligt anställda läkare ökat inom allmänläkarvården, psykiatrin och långtidssjukvård/rehabilitering. De siffror som angetts bevisar, enligt min mening, i sig själva ingeniing om på vilket sätt situationen inom de prioriterade områdena skulle ha förändrats. Jämförelse saknas dels gentemot den slutna vården, dels gentemot del antal tjänster sorn socialstyrelsen medgell all man skall fl inrätta vid resp. lidpunkl.

Läl mig för den skull nämna hur situationen ser ul hos en sjukvårdshuvudman. Förre ledamoten av riksdagen Harald Peilersson i Kvänum lämnade för kort lid sedan ett svar på en fråga i landstinget angående läkartillgången i primärvården, och det svarei föranledde mig atl intressera mig för läkarfördelningen och slälla den här interpellationen. I svarei redovisar han au anlalei allmänläkarljänster i Skaraborgs län 1970 uppgick lill 46 och 1976 lill 85. Av dessa 85 tjänsler har 73 medgivits av socialstyrelsen. I nuläget är ca 45 tjänsler besatta med ordinarie innehavare och ca 15 med

175

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om vidareutbildning av läkare, m. m.

vikarier.

Med dessa siffror kan man konsiatera att antalet besatta tjänster 1976 inle är större än del antal tjänster som fanns tillgängliga 1970. Effekterna av att AT- och FV-blocken inte kan tillsättas drabbar i första hand när del gäller allmänläkarna en och tvåläkarstationerna. Från de grundläggande värderingar som jag representerar måsle detta betraktas som högst otillfredsställande. Den decentraliserade sjukvården som nu byggs upp och som exempelvis i mitt hemlän resulterat i atl konkreta planer pä vårdcentraler i dag finns i nästan samlliga kommuner, måsle också fungera genom att tjänsterna kan lillsältas. För de enskilda människorna är det mest angeläget alt pä lika villkor fl tillgång lill läkarservice pä basnivån. Förhållandena är likartade inom psykiatrin och långtidssjukvården, och även där pågår ulbyggnad och planering för en decentraliserad vårdorganisation.

Socialminislern pekar på en orsak lill de förhållanden som råder. 1 svaret sägs: "Del har också konstaterats att vissa ledigförklarade AT- och FV-block inte flr sökande därför alt läkarna i stället lar vikariattjänstgöringar vid sidan av blocken." Det är bra att socialminislern gör detta konstaterande. Det pekar på alt han är medveten om en orsak till atl intentionerna inte har kunnai föras ut i praktiken. Del kanske kan finnas fler orsaker, och del bör kunna klariäggas i den kommande rapporten. Vilka områden det ovan påtalade förhållandel drabbar har socialminislern inle sagt något om, varför jag vill fråga honom: Tar jag fel när jag påstår atl det hårdast drabbar de av statsmakterna 1969 prioriterade områdena?

Hert talman! Detta var några synpunkier med anledning av svaret, som jag än en gäng ber alt fl lacka för. Jag skall med iniresse ta del av den rapport som kommeratt läggas fram. Jag vill också ännu en gång understryka angelägenheten av atl läkarfördelningsprogrammel skall kunna genomföras på ett säll som slår i överensstämmelse med den övergripande allmänna sjukvårdsplaneringen - som socialminislern redogjorde för i sitt svar - så all landstinget ytterst kan svara för genomförandel gentemot de enskilda människorna.

176

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! I slulel av förra året hade jag tillfälle atl diskutera dessa frågor i anledning av en lill mig riktad interpellation. Jag nämnde dä atl antalet läkare i värt land hade ökat frän ca 7 100 år 1960 till ca 16 400 är 1975. Med rådande utbildningskapacitet beräknades antalet läkare komma all uppgå till drygt 21 000 år 1980. Jag påpekade också alt samtidigt som antalet läkare ökat hade en under senare åren myckel målmedveten prioritering skett av vissa bristomräden, bl. a. den öppna sjukvården utanför sjukhusen, psykiatrin och långtidsvården. Under perioden oktober 1968-no-vember 1974 ökade antalet offentligt anställda läkare inom allmänläkarvården från 823 till 1 271, inom psykiatrin från 711 lill 1 238 och inom långtidsvård och rehabilitering från 141 lill 555.

Ulvecklingen mot en bättre tillgäng pä läkare kommer självfallet att gå vidare, i synnerhet - lål mig, herr talman, 11 påpeka detta - fr. o. m. år

1977 då de första stora årskullarna specialister blivit färdiguibildade enligt del nya utbildningsprogrammet.

Jag har tidigare sagt, och jag vill gärna upprepa det, att vi om ivä-tre år bör ha en bättre balans vad gäller tillgången på läkare i vårt land. Syftet med det i juni i fjol fastställda läkarprogrammel är ju atl i förening med del ökade antalet läkare skapa en sådan balans när det gäller läkare inom olika medicinska verksamhetsområden och att utjämna regionala olikheter. För att detta skall lyckas är det självfallet av stor betydelse att intentionerna i läkarfördelningsprogrammel med dess prioritering av allmänläkarvård och långtidsvård blir förverkligade. Det betyder framför allt att de s. k. FV-blocken både inrättas och tillsätts med läkare enligt den fördelning som har lagts fast i läkarfördelningsprogrammel.

Som jag framhållit, herr talman, i mitt svar följer socialdepartementets sjukvårdsdelegation mycket noga utvecklingen närdet gäller genomförandet av läkarfördelningsprogrammel och som jag har påpekat kommer en rapport atl inom kort läggas fram för sjukvårdsdelegationen. Med anledning av den rapporten flr det övervägas vilka ytteriigare åtgärder som kan behöva vidtagas för att läkarfördelningsprogrammel skall kunna genomföras på det sätt som slår i samklang med den övergripande allmänna sjukvårdsplaneringen. Detta är ytterst angelägna frågor, och naturiiglvis är det angeläget att de prioriterade områdena verkligen flr den tillgång på läkare som är nödvändig för att vi skall kunna skapa en riktig balans vad gäller utvecklingen.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

Hert KINDBOM (c);

Herr talman! Det finns inget att gå i polemik med socialministern om efter den komplettering han nu gjort av sitt svar. Jag finner det bara angeläget att tacka för de ytteriigare understrykningar som har gjorts att grunden skall vara att skapa balans mellan specialiteterna och även mellan regionerna. Jag vill än en gång understryka vikten av att åtgärder kan vidlagas, om sä erfordras med ledning av den här rapporten, för atl verkligen fullfölja intentionerna i 1969 års beslut.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 9 Om kommunernas avfallshantering

Herr jordbruksministern LUNDKVIST erhöll ordet för alt besvara fru Hambraeus (c) den 23 mars anmälda interpellation, 1975/76:159, och anförde:

Herr lalman! Fm Hambraeus har frågat mig om jag anser att länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna har tillräckliga resurser för att kunna kontrollera att koncessionsnämndens villkor i samband med miljöhotande verksamhet efterievs. Hon har vidare frågat om jag är villig alt öka siödet till kommuner och industri för uiredning om den ur resurshushållningssyn-

12 Riksdagens protokoll 1975/76:121-122

\11

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

punkl långsiktigt klokaste materialhanteringen med målsättning atl avfall inle skall behöva uppstå. Slulligen har fru Hambraeus frågal mig om jag är villig atl dels öka stödet för investeringar i anläggningar som omvandlar avfall till resurser, dels föreskriva atl sådana metoder skall användas i stället för miljöslörande deponering när det gäller all slutligt omhänderta avfall.

Den tillsyn och kontroll av miljöfariig verksamhet som utövas av bl. a. länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna är ett viktigt medel för all genomföra miljöpolitiken. Del är därför angelägel all tillsynsverksamheten bedrivs så effektivt som möjligt. Myndigheternas resurser för dessa uppgifter har förstärkts år från år. Arbete pågår på all ytteriigare förbättra myndigheternas möjligheter atl fullgöra sina lillsynsuppgifler. Inom ramen för miljövärdens informationssystem pågår sålunda försök med att databehandla material av betydelse för tillsynen och med atl effektivisera kontrollrutinerna.

När det gäller frågan om en bättre resurshushållning anser jag alt del från samhällets sida måste krävas alt det, innan produktionen av en vara påbörias, är känl hur det avfall som blir en följd av själva produktionsprocessen skall behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den använts. Ansvaret för atl utforma sådana produktionsmetoder som svarar mot dessa krav måste i första hand vila pä industrin såsom jag också anförde i den förra året framlagda propositionen om återvinning och omhändertagande av avfall. Staten lämnar samtidigt i olika former etl omfattande stöd till sådant utvecklingsarbete. Vidare satsas frän statliga myndigheter betydande belopp på forskning kring avfallsfrågorna.

Vad gäller frågan om investeringsstöd vill jag framhålla att riksdagen våren 1975 beslutade att statliga bidrag skulle kunna utgå till kommunerna för anläggningar för behandling av hushållsavfall. Tyngdpunkten lades därvid på stöd till anläggningar som innebar återvinning eller annal nyttiggörande av avfallet. Statsbidrag kan ulgå med upp till 50 96 av investeringskostnaderna för sådana anläggningar.

Fm Hambraeus har slutligen tagit upp frågan om föreskrifter om användning av särskilda metoder för återvinning av avfall. Jag vill i det sammanhanget erinra om atl regeringen i propositionen om återvinning och omhändertagande av avfall slagit fasl atl avfall skall betraktas som en resurs som i slörsta möjliga utsträckning skall användas på nytt. Med den utgångspunkten lades i propositionen fram förslag som syftar till en ökad återvinning bl. a. av pappersavfall, kemiskt avfall saml metallskrol m. m. från uttjänta bilar. När det gäller hanteringen av blandat hushållsavfall pågår på skilda håll såväl i vårt land som i andra länder utveckling av och försök med en rad olika metoder och anläggningar för återvinning av avfallet. Arbetet härmed har ännu inte kommit så långl all del är möjligt all rekommendera att endast vissa metoder för omhändertagande av avfallet bör användas.

178

Frti HAMBRAEUS (c):

Hert talman! Jag ber alt fl tacka jordbruksministern för svaret på min interpellation.

Med anledning av propositionen 32 om återvinning och omhändertagande av avfall gjorde riksdagen förra året följande konstaterande i jordbruksutskottets betänkande 1975:10: "Avfall är en resurs som i största möjliga ulsiräckning skall användas pä nytt. Åleranvändning måste vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av avfall.

Sparsamhet, hushållning och åleranvändning bör alllså vara grundläggande för vårt utnyttjande av naturresurser och för inriktningen av vår varuproduktion.

1 dag har en slor del av industrins avfall en komplicerad sammansällning. I vissa fall är metoder för behandling och oskadliggörande av avfallet inte kända. Detta är etl oacceptabelt förhållande med hänsyn lill alt hanteringen av avfallet i många fall medför risker från hälso- och miljösynpunkt.

Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan las om hand pä ett ur miljö- och resurssynpunkl rikligt sätt måste i första hand åvila producenten. Innan produktionen av en vara påbörias bör del vara känt hur del avfall som är en följd av själva produktionsprocessen skall behandlas liksom hur den färdiga varan skall omhändertas sedan den använts."

Jordbruksministern återkommer till denna goda målsättning i sill svar. När man ser på skillnaden mellan teori och praktik blir man emellertid betänksam. Frågan är om del i själva verket finns en tillräckligt djup insikt hos regeringen i vad del betyder att vårt samhälle nu i praktiken har en utveckling som skadar naturen och bryter ned naturresurserna och hur viktigt det är att vi på allt sätt arbetar för atl fl ett samhälle i ekologisk balans, som lever på naturens avkastning i stället för atl äta upp naturens kapital.

Det produceras stora mängder industriavfall i vårt land. Förutom avfall från gruv- och mineralberedningsinduslrin beräknas 700-800 kilo industriavfall produceras per invånare och år. Jag anseratt regeringen måste kritiseras för bristande beslutsamhet när det gäller tillämpningsföreskrifter med anledning av de lagar som stiftats för au skydda miljön.

Vi är överens om att ansvaret för all utforma sådana produkiionsmeioder som inte åstadkommer någol avfall främst måste åvila industrin. Men näringslivet måste rätta sig efter den hårda konkurrensens lagar. Man har inte råd atl investera i sådanl som inle betalar sig om inle konkurrenterna gör detsamma. Bäde arbetsgivare och arbetstagare måsle i första hand länka på att de varor man producerar skall gä atl sälja, annars måste firman slå igen. Dessuom kan man inle räkna med all varie företag skall ha lill uppgifi atl utforska och ta ansvar för hela det sammanhang företaget finns med i. Det är samhället, i första hand riksdagens och regeringens, skyldighet atl se lill helheten i del långsiktiga perspektivet.

Vi måste lära oss atl försöria oss inom ell slulel. cirkuläri maleriakrelslopp. inle som nu i ell öppet, linjärt. Materia skall brukas, inle förbrukas. Ekologi är ett av de grundläggande kunskapsområden som ekonomin måste rälla sig efter. Vi skall inte tro atl företag klarar den omställningen isolerat. Riksdag och regering måste via lagstiftning och finansieringsmöjligheter som gör del möjligt atl uppfylla lagarna, sé lill aU utvecklingen vrids räll.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

179

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

180

Vi tycks i den nuvarande lagstiftningen ulgå ifrån att det är nödvändigl att åsladkomma miljöförstöring för att vi skall kunna producera del vi behöver. Delta måsle bero på att vi har för dålig kunskap eller snarare att vi inle kombinerat de olika sorters kunskap som finns inom olika ämnesområden. Ekologer, tekniker och industrifolk borde samarbeta; ekologerna lalar om hur väsentligt det är att vi rättar oss efter de villkor som gäller för livet pä jorden, den fysiska grunden för vår existens; företagsfolkel beställer den leknik frän teknikerna som är ekologiskt klok. Tekniken har hitlills filt utvecklas som om kunskap om sambanden i naturen inte fanns. Vi har handlat som om naturresurser fick förbrukas och skapat den teknik som är effektiv på att förbruka dem. Alll talar för all vi kunde utveckla en lika raffinerad leknik som arbetar med naturen i stället för mot den, bygga upp i stället för att bryta ned. Samhället måste kräva detta genom hårda lagaroch ställa resurser till förfogande som gördel möjligt för företagen alt efterfråga en sådan teknik och följa lagarna.

Miljöförstöring och avfall är tecken på att vi arbetar efter fel princip -resursnedbrytande i stället för resursuppbyggande i fysisk mening. Miljöskyddslagen och lagen om hälso- och miljöfariiga varor syftar i huvudsak lill au förhindra miljöskador, inte till att se lill aU materialet kommer lill bästa användning, inle till största möjliga hushållning med våra naturresurser. Vore det inte klokare att i stället lösa problemet vid källan, alt se lill alt tillräckligt med pengar kunde investeras i anordningar som gjorde au avfall aldrig behövde uppstå?

Koncessionsnämnden för miljöskydd har i uppgift att pröva och lämna lillslånd lill verksamhet som kommer att skada naturen och att försöka minimera skadan.

Fallet Måsalycke i Skåne används nu i undervisningen i naturvärd. Det Ulgör ell exempel pä hur myndigheter tillåter miljöförstöring, som del verkar av brist på samordning av olika kunskapsområden. Fågelmyran i Dalarna hotar atl bli ännu ell exempel på hur myndigheter anser sig böra godkänna primitiva metoder för avfallshantering. Koncessionsnämnden ger lillslånd på vissa villkor, som skall minska skadan. Ålskilliga, ibland rejält dyrbara, ålgärder krävs av den som söker tillstånd att tippa avfall. Vore det inte bättre att pengarna satsades på att göra något nyttigt med avfallet? Nu flr man förhäll ni ngsbrder: om det visar sig att skada uppkommer skall sökanden göra så och sä. Sökanden skall t. ex. kontinueriigt pumpa upp grundvattnet (hur länge då kan man undra?), sökanden skall kontrollera grundvattnets kvalitet, täcka slam, avskilja vissa föremål innan avfall tippas, avleda lakvaiten kilometervis till reningsverk etc.

Frågan är orn vi inle lurar oss själva med det här systemet. Det blir fruktansvärt dyrbart att uppfylla alla de villkor koncessionsnämnden lägger på sökanden. Och sedan visar det sig, atl när sökanden inte uppfyller villkoren händer ingeniing. Det finns en uppsjö exempel på att koncessionsnämndens villkor inte har följts. Farhågor har besannats, och ändå händer ingenting. Del finns avfallslippar och deslruktionsanläggningar-också moderna sådana - som inte fungerar utan förstör naturen. Länsstyrelsen i Gö-

teborgs och Bohus län säger i en rapport över tillsynsverksamheten 1975 att 80 96 av de kommunala soptipparna skapar stora miljöproblem, främst vattenförorening. På andra håll har privatpersoner som fått sin miljö förstörd lagt ned stora summor pengar pä expertutredningar, som visar all koncessionsnämndens villkor inle följs. Men ingeniing händer. Miljöförstöringen fortsätter, medan myndigheternas utredningskvarn mal långsamt, så länge någon orkar hålla på. Del borde finnas en miljöombudsman, som kunde hjälpa den enskilde i alla labyrinter.

Del verkar tydligt atl resurserna hos de myndigheter som skall utöva tillsynen i miljöskyddsärenden är helt otillräckliga. Länsstyrelserna har bett om förstärkta resurser men inte fltt så att det räcker, Nu säger jordbruksministern i interpellationssvaret:

"Arbete pågår pä alt ytteriigare förbättra myndigheternas möjligheter all fullgöra sina tillsynsuppgifter. Inom ramen för miljövärdens informations-syslem pågår sålunda försök med att databehandla material av betydelse för tillsynen och med att effektivisera kontrollrutinerna."

Men det är väl inte främst registrering och databehandling som behövs ulan folk ute på fältet, som tar prov och som har kunskaper nog all se när koncessionsnämndens normer har överskridits och varför, och som kan gå vidare och kräva rättelse. Jag vore tacksam om jordbruksministern ville närmare förklara hur han tänkt sig att databehandlingen här skall kunna stoppa fortgående miljöförstöring.

Trots alt systemet inte fungerar ivingas koncessionsnämnden genom gällande lagstiftning atl lämna fler tillstånd, och kommunerna ser sig tvingade att anvisa platser för industritippar, slamtippar och sopförbränningsugnar. Kommunerna och kommunala bolag flr satsa stora summor pengar på en leknik som bygger på brisiande ekologisk kunskap, en dyr leknik som ändå inte blir bra. Vore del inte bättre om samhällel klart sade ifrån all hell andra, långsiktigt klokare metoderskulle användas, som tog till vara material i stället för atl försöka bli kvitt det och därmed förstöra?

Jag vill till sist följa upp det jag anfört med följande frågor:

1.    Pågår det något systematiskt arbete inom regeringens kansli för att se lill att produktionen och distributionen ordnas sä att avfall och miljöskada inte skall behöva uppstå?

2.    Anser jordbruksministern alt det är rimligl att privatpersoner skall behöva utreda, bevisa och processa när miljöskada har uppställ och koncessionsnämndens villkor inle följs? Borde man inle inrätta ett ämbete som miljöombudsman som allmänheten kunde vända sig till?

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr lalman! Jag konstalerar att fru Hambraeus och jag är överens om målsäuningen förarbetet på del här verksamhetsfältet, alltså den målsättning som slogs fast av riksdagen i fjol på basis av vad regeringen föreslagit. När del gäller målsättningen citerade ju riksdagsulskotiet proposilionen. Men sedan får jag ett intryck av all fru Hambraeus gör det myckel lält för sig. Hon tror atl vi nu skall kunna genomföra denna målsättning bara

181

13 Riksdagens protokoll 1975/76:121-12

Nr 122     '.

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

genom atl, som hon uttrycker saken, med tillämpningsföreskrifter och hårda lagar styra produktionen så all vi så snabbi som möjligt uppnår en situation, där vi icke skall behöva ha bekymmer för avfallet och flr etl bättre resursutnyttjande.

Jag har i mill svar redovisat hur vi nu arbetar för att bygga upp en effektivare verksamhet. Låt mig i della sammanhang säga lill fru Hambraeus att regeringen fullt ul inser önskvärdheten av alt vi också har ekologin som grund för våra resonemang och av alt vi sä långt som möjligt flr till stånd en återvinning av resurserna. Men vi begriper också all del inle är så enkelt au man bara genom tillämpningsföreskrifter och hårda lagar kan fl näringslivet att fungera på detla sätt. Jag tror atl vi när vi försöker att tackla dessa problem måste utnyttja näringslivets eget iniresse. På de områden som avfällspropositionen i fjol ägnade sig åt, dvs. hushällsavfalld och pap-persavfallel, del kemiska avfallet och bilskrolningen, kunde vi räkna med näringslivets intresse, och jag tror atl del är en ganska viktig förutsättning för ett gynnsamt resultat.

Men del är möjligt atl fru Hambraeus har andra metoder som hon menar atl vi skulle tillgripa för atl kunna gå snabbare fram. Jag skulle i så fall vara mycket intresserad av att fru Hambraeus för sitt vidkommande ville litet mera konkret formulera sina krav på den härda styrning av produktionen som hon uppenbariigen menar atl vi skulle sälta in för alt nä de önskade resultaten. Det vore också tacknämligt om hon ville tala om på vilkel sätt hon vill att vi skall kombinera den härda styrning av produktionen och de hårda lagar och tillämpningsföreskrifter hon menar atl vi skall rikta mol näringslivel med den marknadshushållning, som hon i andra sammanhang bekänner sig till och slagit fast atl hon lycker alt vi skall arbeta med.

Jag flr alltså etl intryck av atl fru Hambraeus gör det alldeles för enkelt för sig. Jag vel inle om del är målet för fru Hambraeus atl vi skall skapa något statens kontrollverk där man skall försöka granska varie produkt som tillverkas och sedan med hjälp av lagstiftning och tillämpningsföreskrifter styra produktionen i den riktning som vi önskar, men jag flr intryck av all det är en sådan uppläggning fru Hambraeus tänker sig. Jag tror all vi måste gå en annan väg. Vi måste lösa frågan om avfallshantering och återvinning på det säll som vi har börjat göra, och bygga vidare på de ålgärder som jag skildrade i milt svar. Vi skall bygga upp produklkonirollnämnden och skaffa oss ell produklkontrollregisler som ger oss ökade förutsättningar att bedöma produkten. Men jag tror all del tar lilel längre tid än vad jag fick ett intryck av all fru Hambraeus anser all man borde behöva räkna med.

182

Fru HAMBRAEUS (c):

., Herr lalman! Jag är helt överens med jordbruksministern om mälsällningen. Jag vill också bekräfta alt del uttalande av jordbruksministern som jag citerade var hämtat ur proposilionen.

Självfallet är del lättare för jordbruksministern, som sitter i regeringsställning och som har kanslihusels alla resurser till sitt förfogande, alt i

detalj utarbeta hur man skall gå till väga.

Jordbruksministern undrar om jag menar all man skall gå in med härdare lagstiftning när det gäller näringslivel och om i sä fall näringslivets iniresse kommer i kläm på någol säll. På del skulle jag vilja svara följande: Näringslivel i en marknadsekonomi - som jag tror pä -■ måste ju rätta sig efter att kapital skall investeras där del ger den bästa avkastningen. Det är inle säkert alt i del kortsiktiga ekonomiska perspektivet en investering i sådanl som gör all avfall las lill vara ger den bästa avkastningen. Därför måste samhällel gä in och se lill all näringslivel flr kapital på villkor som innebär all det finns etl motiv för näringslivet atl investera i sädana anläggningar. Samtidigt måste samhällel gå ul med inle en delaljlagsliflning, inle en delalj registrering pä central nivå, ulan med en lagstiftning som bygger på kunskap om målsättningen all vi skall bruka -- inte förbruka - och som gör all industrin känner sig inspirerad till atl utveckla den sorlens metoder. Men eflersom man inle på en gång kan räkna med alt man flr största förelagsekonomiska lönsamhet här, måste alllså samhällel slälla kapital lill förfogande.

Om det Slöd som slalen nu lämnar lill industrin och till kommuner är tillräckligt, måsle de nuvarande förhållandena belyda att.lagarna inte är tillräckligt slarka, eflersom fortsatt miljöförstöring pågår och efiersom kommunerna fortfarande anser sig tvingade all inrätta t. ex. indusiriavfallslippar, som alldeles uppenbarligen förstör naturen med material som del finns tekniska möjligheter att la till vara.

Jag fick inget svar pä frågan om miljöombudsman. Jag vore väldigl lacksam om jordbruksministern ville la upp frågan om man inle skulle ha en miljöombudsman. Men jag vill också ställa en ny fråga lill jordbruksministern:

Skulle jordbruksministern vilja råda kommuner alt i del längsta dröja med en sådan investering som del innebär alt t. ex. öppna en ny indusirilipp för avfall och i slällel i samarbele med olika myndigheter förmå industrin atl göra något för all la lill vara avfallet och inle låla del komma ul på lippar som förslör naturen?

Nr 122     ;

Tisdagen den • 11 maj 19.76

Om kommunernas avfällshanieiing

Hert LOTHIGIUS (m):

Herr lalman! Jag vill ullrycka min lillfredsställelse med all denna fråga har tagils upp av fru Hambraeus igen. Det är dags au vi nu flr diskutera den allvariigt och gå igenom vilka ålgärder som i fortsättningen måste vidtas.

Jag skulle inle i alll välja samma uppläggning av frågan som fru Hambraeus har gjort. Jordbruksministern irodde au fru Hambraeus ville ha en hårdare lagslifining och styrda regleringar på detta område. Jag delar inte uppfallningen om en skärpt lagstiftning i detta fall. Ofta blir det i så fall felaktiga lagar, om man nämligen inte har utvärderat underiagel tillräckligt ordentligt när man förbereder dessa lagar.

Jagskall här hålla mig lill de frågor om hushållsavfallet som fru Hambraeus har lagil upp. Vi häller ju pä med ell vissl experimenterande på della område i Sverige, men jag lyckerall del sker. i alllför liten omfattning. För några

183

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

år sedan var jag ute och reste lillsammans med representanter för del svenska näringslivel - faktiskt pä mitt eget initiativ, men jag fick dem atl gå med på all göra en resa i Europa. Vi gick därvid igenom de möjligheter som vi där fann atl omhänderta hushållsavfall. Jag fick det absoluta intrycket all man i den delen av näringslivel var ytterst intresserad av atl medverka vid uppbyggnaden av anläggningar för atl ta emol avfall.

Del är klart alt del uppstår ekonomiska födslovåndor när man skall starta en sådan sak. Enligt vad jag kan förslå finns del i Sverige ännu inte ett tillräckligt gott ekonomiskt underiag för den produkt som kommer ut av processen för alt anläggningen i princip skall löna sig. Därför måste kommunerna medverka vid uppbyggandet av något syslem där man inle utgår frän alt del är nödvändigt att erhålla en lönsam produkt. Frågan är bara vad den nuvarande hanteringen kostar i föriusier till följd av miljöförstöring i jämförelse med ytteriigare experiment för all skapa ell underiag för all ta hand om avfallet på ell bättre sätt.

Jag tog mig friheten att begära ordel här för atl försöka förmå herr jordbruksministern atl rekommendera kommunerna att visa lilel större expe-rimentlusl mol bakgrund av de erfarenheter vi redan har flit i Sverige. Utomlands finns det i alla fall nu sä många försök gjorda atl man där kan inhämta positiva resultat, även om de produkler som kommer ut av della arbete kan användas på etl bättre sätt ule i jordfattigl Europa än i värt land. Jag tror att det med hänsyn till de önskemål som vi har alt behandla miljöfrågorna på ett riktigt säll är nödvändigt all vi kraftfullare än f n. söker nya vägar för destruktionen av vårt hushållsavfall.

184

Hert jordbruksministern LUNDKVIST:

Hert lalman! Låt mig om försöksverksamhet och experiment säga alt vi, såsom jag redovisade i mitt svar, avsätter statliga medel lill den kommunala försöksverksamheten med avfallshantering och ger industriföretag möjligheter atl fl sådant stöd i den mån man experimenterar pä områden som belraklas vara av allmänt intresse.

Slalen håller dessutom på alt tillsammans med kommuner och näringsliv bygga upp etl förelag, SAKAB, för återvinning av bl. a. kemiskt avfall.

När del sedan gäller att råda kommunerna i delta sammanhang har vi, som någon har sagt, stora investeringar på detta område framför oss. Skall vi med ansvar kunna råda kommunerna all göra investeringar för en förnuftig avfallshantering med sikle bl. a. pä återvinning är del nödvändigl all vi känner de metoder som vi vill rekommendera.

Vi har i flera kommuner försök på gång med statligt stöd som ännu inle är utvärderade så långl all vi vill generellt rekommendera Sveriges kommuner just den metoden.

Vi vet också all kommunala delegationer har varit pä studiebesök ule i Europa och tittat pä olika lyper av avfallsanläggningar. Man har kommil underfund med att det finns olika modeller. Men vissa är misslyckade, och vi vill stå pä myckel säker grund innan vi drar i gäng de omfattande investeringar som det här kan bli fråga om. Vi kan inte komma igen en

gång till om vi misslyckas med de första metoderna. Det blir för kostsamt atl gä lill väga på det sättet.

Fortfarande har jag ett starkt intryck av att fru Hambraeus tror alt det här är betydligt enklare än det är. Hon talar hela tiden om atl del är fråga om en hård styrning och tillämpning av lagstiftningen för alt man skall komma lill rätta med problemen. Jag är hell övertygad om alt de som ser prakliskl på och försöker atl fundera igenom dessa problem finner att vi inte bara genom lagstiftning och tillämpningsföreskrifter kan fl till stånd effektiva åtgärder.

Vi flr här - som vi har gjort över huvud taget på miljövårdens område - vartefter som vi vinner erfarenheter och kan skapa en säker grund all stå på skärpa samhällets krav. Men vi kan inte börja med atl ställa krav som vi upplever det praktiskt omöjligt atl rekommendera lösningar på och att den vägen ställa näringslivet inför omöjliga uppgifter. Vi måste underbygga kraven så att vi vet att när vi ställer dem via lagstiftningen så finns det praktiska möjligheter att uppfylla dem.

Jag kan försäkra att om fru Hambraeus flr med den borgeriiga sidan på ett aklivl arbete för effektiva åtgärder rörande avfallshantering, återvinning och miljöskydd så behöver inte fm Hambraeus känna oro för socialdemokratin på den punkten. Vi skall liksom tidigare göra alll vi kan för alt i de här sammanhangen driva pä utvecklingen till förmån för en bättre miljö och en förnuftigare resursanvändning.

Till slut vill jag kommentera det som fm Hambraeus tog upp i debatten om den ombudsman som skulle stå till allmänhetens förfogande vid miljöskyddsärenden. Genom den hantering koncessionsnämnden bedriver har vi skaffat oss ett instrument där allmänheten kan bli hörd pä ett rikligt sätt och där det förekommer omfattande överiäggningar innan man tar ställning i ärendet. Dessutom finns här de normala besvärsvägarna. Jag ser alltså i varie fall inle nu något motiv för att inrätta ett sådant ombuds-mannaämbete.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

Fm HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Jag inser att jordbmksministern inte kan ta ställning till ett förslag om ombudsman på stående fot, men jag hoppas alt han vill ta upp det till övervägande inom departementet.

Det är riktigt att allmänheten har möjligheter att under tiden etl ärende förbereds komma med synpunkter. Men när koncessionsnämnden väl har bestämt sig och verksamheien börjat och det då visar sig all verksamheten inte blir som man hade tänkt sig - att miljön förstörs eller koncessionsnämndens villkor inle uppfylls - så visar erfarenheterna pä detla område i Sverige att ingenting händer. Ingen har egentligen tid, kunskap, råd eller möjlighet aU följa upp frågan och kontrollera verksamheien så som borde göras - utan det flr i slällel privatpersoner göra som det är nu.

Frågan är om inle ett ombudsmannaämbete här i praktiken skulle kunna visa oss hur lagstiftningen behöver ändras för atl vi skall komma till rätta med problemen.

185

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

Sedan säger jordbruksministern all om det nu bara gäller alt ordna fram lagar så skulle, om jag kunde få de andra borgeriiga partierna med mig, också socialdemokraterna vara beredda att medverka lill del. Men jordbruksministern glömmer dä all del inte bara var starkare lagar jag ville ha utan också möjligheten för företag att leva upp lill dem, nämligen att man ställer kapital till förfogande, pä sådana villkor atl det blir möjligt för en industri som har atl konkurrera med andra industrier - också med utlandet - all ändå fortsätta att producera varor.

Jag undrar hur del är med den goda viljan i della avseende. Del visar sig all när naturvårdsverket för att kunna gå in och hjälpa nu senast äskar 50 milj. kr., varav 25 milj. kr. för hushållsavfall, 10 milj. kr. för annat och 15 milj. kr. för försöksanläggningar, så flr verket sammanlagi 15 milj. kr. På de villkoren går det ju väldigt långsamt med förändringar.

186

Hert jordbruksministern LUNDKVIST;

Herr talman! Man skulle kunna tro att centerpartiet, det parti som fru Hambraeus representerar här, var berett all ta väldiga krafttag för all nu skaffa fram pengar lill just den här typen av forskning och försöksverksamhet som fru Hambraeus talade om senast. Det ar riktigt alt vi inte fick utrymme för mer än 15 milj. kr. i budgeten pä den här punklen. Centerpartiet yrkade pä 20 milj. kr. Jag lycker inte atl dessa 5 milj. kr. i skillnad mellan våra resp. bud motiverar den anklagelse som fru Hambraeus riktar mot regeringen för all vi inle skulle se lill alt del kommer ordentligt med medel till delta utvecklingsarbetes förfogande.

Sedan är del dessutom så all vi hela liden har atl hålla oss inom ramen för vad statsfinanser och samhällsekonomi tillåter, och del är kanske lilel lättare för centern att hålla sig en bit uianför än vad det är för oss.

I sill senasle inlägg sade fru Hambraeus alt vi måsle ha effektivare kontroll. Jag kan väl pä den punklen också fl säga alt del som vi har alt bevaka från regeringspartiels sida är atl vi inle driver fram kontrollapparalen i sådan takt atl vi inle samtidigt har bra utbildat folk, människor som har möjlighet att fylla dessa uppgifter pä sätt som vi alla önskar. Sedan är del ju ändå så all vi varje är, inte minsl i år, möter kritik i ett kör frän de borgeriiga partiernas sida för all vi inte ser till atl byråkratin, som man brukar säga, växer i omfattning. Vi har att försöka gå fram på den här punkten med den sans oph den måtta som behövs för alt verkligen varenda ijänsl som vi tillsätter skall bli ytteriigare ett sleg i riklning mot ökad effektivitet. Det är alla dessa avvägningsfrågor som vi också måste la hänsyn till.

Jag skall sluta med alt säga att mälsällningen är vi hell överens om. De borgeriiga partierna skall, som sagt, inle behöva vara oroliga för alt inte regeringen driver pä i dessa frågor, eftersom vi hela tiden har varit pådrivande. När vi satte i gång de slora diskussionerna om hur vi skulle fl en mera planmässig hushållning med våra naturresurser i största allmänhet, möttes vi sanneriigen inle av någon slörre entusiasm pä den borgeriiga kanten. Det är bra om vi i framtiden flr räkna med borgeriigheiens intresse på den punkten.

Fru HAMBRAEUS (c):

Herr lalman! Jag tror all regeringen kan räkna med att de borgerliga partierna är mycket iniresserade av denna fråga. Vi är faktiskt förvånade över att regeringen inte går mer beslutsamt lill väga. I själva verket innebär det ju en ur helhdssynpunkl dålig ekonomi - något som också företagen indirekt får bära - när man förstör naturen.

Och dä jordbmksministern säger alt det blir svårt all nu fl fram resurser för all undvika en förstöring, så betyder ju del bara all man inle har lillräcklig insikt om hur allt det här hänger ihop. Kommunerna flr investera slora summor för sådanl som ändå inle blir bra. Det koslar pengar att hälla på och pumpa upp grundvatten kontinueriigt, kanske århundraden framåt. Au hela tiden med konstlade medel hälla vissa ämnen borta från grundvattnet kostar naturiiglvis stora summor. Det koslar atl dra ledningar kilomdervis för alt lakvaiten skall samlas upp och renas i reningsverk.

Alll del här koslar således väldiga pengar för kommunerna. Det vore då bättre att se till atl en del av dessa pengar i stället gick till industrin som kunde ta till vara avfallet - det kanske skulle bli betydligt billigare ur helhetssynpunkt.

Del är den sortens helhetssyn som det är regeringens uppgift all lägga pä de här problemen och alltså se till att de olika delekonomierna som vi har i samhället - kommuner, privatpersoner, näringsliv - flr anpassa sig så atl del blir bäst för helheten.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om kommunernas avfallshantering

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Hert lalman! Jag skall inte fortsätta denna debatt längre.

Jag skall bara säga att det här är precis den utveckling vi vill främja och där vi måste ha industrin med på att utnyttja sill avfall sä långt del är möjligt i den egna processen bl. a. Vi eftersträvar i varie beslut som vi fattar all fl till slånd den typen av utveckling. Jag skulle kunna redovisa ett flertal fall där vi har förmått industrin att ge sig in pä sådana tankegångar.

Men låt mig lill slut ändå fl säga, när fru Hambraeus lalar om all det är så dåligt med handlingskraften på regeringens sida då det gäller resurshushållning: Vi hade här bara för några dagar sedan ell förslag frän regeringen om alt skärpa hushållningen på ett annal område, nämligen i fråga om naturresurshushållningen. Vi flck en, säger en, röst med frän den borgeriiga kanten. Det räddade visserligen regeringens förslag, men så däligl kan del ibland på den borgeriiga kanten vara ställt med intresset för atl fl lill slånd en mera planmässig hushållning när del gäller viktiga naturresurser här i landei.

Överiäggningen var härmed slutad.

187

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

öm åtgärder mot försurning av sjöar och åar

§ 10 Om åtgärder mot försurning av sjöar och åar

Herr jordbruksministern LUNDKVIST erhöll ordet för atl besvara herr Hovhammars (m) den 2 april anmälda interpellation, 1975/76:165, och anförde:

Herr talman! Hert Hovhammar har, mot bakgrund av den försurning av sjöar och vattendrag som sker framför allt i Västsverige, frågal mig om regeringen har givit naturvårdsverket i uppdrag alt prioritera vilka vallen som av ekonomiska orsaker eller av fritidsskäl i första hand skall räddas och när åtgärder kan väntas för att hindra en ökad försurning av sjöarna.

Svavelutsläppen hör till de allvariigasle miljöproblemen i värt land. Regeringen har också vidtagit en rad ålgärder för alt motverka hälso- och miljöeffekter av svavelutsläpp. Senast i maj 1975 beslutade regeringen om ytteriigare begränsningar av svavelhalten i eldningsolja främsi i de av försurning hårdast drabbade delarna av landet. Samtidigt tillsattes en utredning med uppgift att föreslå ytteriigare åtgärder för att motverka de negativa effekterna av svavelulsläpp.

Utredningen har i sitt nyligen avlämnade betänkande Mindre svavel -bättre miljö föreslagil en rad åtgärder. Utredningens förslag innebär en minskning av utsläppen av svaveldioxid inom landet från nuvarande 800 000 ton per år till 300 000 ton per år. Denna minskning vill utredningen åstadkomma genom ytteriigare begränsningar av svavelhalten i såväl lätt som tung eldningsolja, minskade utsläpp från industriella processer och utnyttjande av svavelfria energislag.

Utredningen har vidare föreslagit statliga bidrag till kalkning av försurade vattenområden. Enligt utredningens förslag skall 10 milj. kr. per är under en femårsperiod anvisas till en sådan försöksverksamhet.

Som underiag för utredningens bedömning av behovet av kalkningsåt-gärder har i samarbele mellan bl. a. berörda länsstyrelser och fiskerikon-sulenter lill utredningen redovisais sådana från fiske- och rekrealionssyn-punkt värdefulla sjöar och vattendrag som hotas av försurning och som bedöms vara i behov av kalkningsåtgärder. Etl bakgrundsmaterial som kan ligga till grund för prioritering av kalkningsprojekl finns alltså redan tillgängligt.

Beiänkandei remissbehandlas f. n. Remisstiden går ut den 15 maj 1976. Regeringen kommer därefter all ta ställning till utredningens förslag.

Hert HOVHAMMAR (m):

Hert lalman! Jag vill lacka herr slalsrådel för svaret och för den synneriigen positiva anda i vilken det avgivits.

Jag delar helt statsrådets uppfattning atl svavelutsläppen hör lill de allvariigasle miljöproblemen i vårt land och är också lacksam för de ålgärder mol svavelrik olja som har vidtagits. Men hur välkomna dessa begränsningar än är får de endasl en ganska marginell effekl. Det framgår inte minsl av det ständigt ökade nedfallet av svavelsyriighei. År 1970 var nedfallet

ca 20 mg vätejoner per m och år. De "suraste" observationerna i slora observationsstationer i Västsverige visarali nedfallet f n. är 55 mg vätejoner per m och år - alltså i det närmaste en tredubbling pä fem års tid. Det är ganska myckel, och det är anmärkningsvärt. Detta innebär alt ca 3 gram koncentrerad svavelsyra per m och år faller ner. Del naturiiga försvarssystemet i mark och vatten räcker inle längre lill, och vi flr därför en ackumuleringav svavelsyriighelen. För atl förhindra kanske obotliga skador är behovet av skyddsåtgärder därför akut.

Förbudet mot användning av svavelrik olja är, som jag nyss sade, en glädjande men lyvärr inle hell tillfredsställande åtgärd. Nyare observationer visar all endasl 20 96 av svavelsyriighelen kommer från våra egna tätorter och industrier. Den stora betydelsen av förbudet mot svavelrika oljor ligger därför i atl det ger oss en moralisk grund att slå på vid förhandlingar om inlernalionella åtgärder mol försurningen. Sådana förhandlingar pä internationellt plan måsle nämligen till, därför att 80 96 av svavelsyriighelen i värt land kommer frän de tätbefolkade industriområdena ute i Europa. Skall vi komma lill rälla med försurningen av luften - som ju också innebär stora hälsorisker, framför allt för barn och åldringar, och dessuiom ökade cancerrisker och risker för luftvägssjukdomar bland alla människor - så måste del lill internationella överenskommelser. Jag hoppas därför all regeringen kommer alt vara myckel akliv för alt åstadkomma sädana inlernalionella begränsningar av svavelutsläppen. Men allt sådant arbele tar lid, och i avvaktan pä internationella överenskommelser måste restaure-ringsåtgärder sältas in, så atl inle våra vatten är lotalfördärvade den dagen en internationell överenskommelse kan uppnås.

Försurningen är inte bara etl problem för fritidsfolk och naturvårdare. Det är framför alll, som jag nyss konstaterade, ett hälsoproblem och naturiiglvis också etl ekonomiskt problem. För yrkesfisket på framför alll lax och laxöring i havet har ett rent sölvatten sin betydelse. Del yrkesmässiga laxfisket uianför Hallandskusten är exempelvis hell beroende av alt västkustens floder, där den huvudsakliga reproduktionen av laxen sker, har tillräcklig vattenkvalitet. Delsamma gäller det yrkesmässiga laxflsket i Östersjön. De floder som rinner ul i Östersjön är kanske inle sä utsatta för försurningseffekten som floderna pä västkusten, men också för Östersjö-fiskarna har vattenkvaliteten i floderna myckel slor betydelse. Jag hoppas därför att särskild hänsyn tas till de floder där laxreprodukiionen sker, så atl yrkesfisket inle drabbas. Del är trots alll ganska mänga människor som fortfarande har sin utkomst och försörining som yrkesfiskare.

Jag är fullt medveten om atl kalkning av drabbade sölvatten endast är konstgjord andning. Men jag vill sluta med alt konstalera all situationen nu är så allvariig atl åtgärder snarast måste sättas in. Vi flr bildligt talat inte låla kon dö medan gräset växer.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om åtgärder mot försurning av sjöar och dar

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr lalman! Vi är uppenbariigen helt ense i bedömningen av de negativa effekterna av svavelnedfallet. Inget annat land medverkar till svavelnedfallet

189

14 Riksdagens protokoll 1975/76:121-122

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om skydd för det svenska havsfisket

i Sverige i högre grad än vi gör själva. Della motiverar alllså alla ansträngningar i vårt eget land för all begränsa svavelnedfallet och försöka ersätta det svavelhaltiga energislagel med andra energislag.

Man brukar säga att sammanlagi ungefär 50 % av nedfallet över värt land kommer utifrån. Det är tillräckligt myckel för all motivera en slor aktivitet frän svensk sida för atl få lill slånd en allmän, internationell uppslutning kring det här arbelel. Vi inle bara kommer att vara aktiva pä detta område, utan vi har varit det och är del. Vi har verkat inom Nordiska rådet, OECD och FN:s miljösiyrelse för alt vidga kretsen av länder som inser vidden av detla problem och som är beredda all i samarbele med oss internationellt verka för alt begränsa del besväriiga problem som svavelnedfallet ulgör. Vi kommer alt fortsätta atl vara utomordentligt aktiva pä denna punkl - det kan jag lova.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 11 Om skydd för det svenska havsfisket

190

Herr jordbruksministern LUNDKVIST erhöll ordel för all besvara herr Raneskogs (c) den 6 april anmälda interpellation, 1975/76:168, och anförde:

Herr lalman! Herr Raneskog har frågat mig hur regeringen ser pä frågan om en ulvidgning av fiskegränserna lill 200 sjömil och vilka ålgärder regeringen är beredd all vidla inom ramen för del nordiska samarbetet för all svenska fiskare skall fä behälla möjligheterna lill fiske på sina traditionella flngslplalser.

Den fjärde sessionen av FN:s havsrättskonferens har nyligen avslutats. Ytteriigare en session kommer all inledas i New York den 2 augusti i år. Del är ännu för lidigl all bedöma vad som blir resultatet av konferensen. Ell resultat som av många bedöms som sannolikl är all kuststaterna ges ulvidgade rättigheter till bl. a. fiske i en ekonomisk zon pä 200 sjömil. En öppen fråga är vilka rättigheter i zonen som i så fall skall tillerkännas kustlösa och andra i della avseende geografiskt missgynnade stater. Den svenska delegationen vid havsrättskonferensen verkar för atl en kommande havs-rältskonveniion skall innehålla regler om rätt för fiskare från geografiskt missgynnade stater, dit vi alltså hör, alt fortsätta ell iradilionelll bedrivet fiske i angränsande staters ekonomiska zoner. Regeringen är dock beredd all accepiera att u-länderna och de i-länder som är särskilt beroende av fisket, exempelvis Island, får exklusiva rättigheter lill fisket utanför sina kuster.

En lösning efter dessa linjer skulle ge regeringen ett underiag för överenskommelser som skulle ge bl. a. de svenska väsikuslfiskarna möjligheier all även i framliden fiska på sina traditionella flngslplalser i Nordsjön.

Vare sig havsrättskonferensen kan enas om en konvention eller inle, måsle vi räkna med alt flera kuststater under den närmaste liden uividgar sina

fiskegränser. Norge har förklarat all en sådan utvidgning av fiskegränsen norrom 62:a breddgraden äratt vänta före utgången av år 1976. Den åtgärden kommer dock inle atl beröra de svenska fiskarna eftersom något svenskt fiske inte bedrivs norr om 62:a breddgraden. Inte heller Storbritannien och Danmark torde inom en nära framtid vidta åtgärder som berör traditionella svenska fiskeplatser.

Någon utvidgning av fiskegränserna i Nordsjön synes således inle omedelbart förestående. Regeringen har fortlöpande kontakter med den norska regeringen i denna fråga, och vi har flit försäkringar om att man från norsk sida inte kommer alt uteslänga de svenska väsikuslfiskarna från deras traditionella flngslplalser i Nordsjön. Regeringen har goda förhoppningar alt fl lill stånd ett avial, som ger de svenska fiskarna möjlighel att fortsätta sill fiske i den del av Nordsjön som blir norsk zon. Även med den brittiska regeringen har vi lagil koniakt, liksom med Danmark. Vi förbereder vidare en koniakt med EG-kommissionen i Bryssel.

När det gäller fisket i Nordsjön vill jag också peka på del s. k, Skagerak-avialel, som år 1966 ingicks mellan Sverige, Danmark och Norge. Enligt detla avtal är svenska fiskare tillförsäkrade rällen lill fritt fiske inom hela det område som täcks av avtalet fram till år 2002. Alt märka är vidare alt Storbritannien dessutom anslulil sig lill 1964 års fiskerikonvenlion. Denna konvention kan inte sägas upp förrän år 1986 och erbjuder sålunda etl skydd mol all Storbritannien ensidigt vidlar sådana åtgärder atl Sverige utestängs från sina traditionella flngslplalser.

I fråga om den framlida regleringen av fisket i Östersjön häller vi nära kontakt med berörda kuststater. Rent allmänt gäller här atl våra geografiska förutsättningar är sädana att möjligheterna all åstadkomma för svenskl fiske gynnsamma lösningar bör vara goda.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om skydd för det svenska havsfisket

Herr RANESKOG (c):

Herr talman! Jag ber atl fl lacka jordbmksministern för svaret. Det innehåller mycket som är posiiivi och som kan inge de svenska fiskarna förhoppningar. Likaså är den svenska regeringens bevakning av frågorna om fiskegränserna värdefull. I della sammanhang kan man också erinra om den bevakning som sker från våra fiskeorganisalioner och deras företrädare.

Trots della befinner sig fiskerinäringen i dag i etl Irängt läge, och framtiden är synnerligen oviss för den. Den ulvidgning av fiskegränserna lill 200 sjömil som debatteras är del allvariigasle hotel. Om bäde slörre och mindre stater gör bruk av de rättigheter som de åberopar finns inga gynnsamma fiskevatten kvar för svenska fiskare. Havets frihet håller på all försvinna.

Oron är slor hos fiskarbefolkningen längs alla våra kuster. Verksamma yrkesfiskare säger med lanke på framtiden: Ovissheten är vår svåraste fiende just nu. De frågar: Gör svenska regeringen alll vad den kan för vår näringsgren? I detta avseende känns det därför lugnande atl jordbruksministern nu ger besked om att regeringen tänker bevaka att svenska fiskare flr behålla sin hävdvunna rätt alt fiska i Nordsjön.

191

Nr 122                  Alt Sverige har föga att hämta vid havsrällskonferenserna synes rätt

Tisdagen den      uppenbart. Del förefaller långt effektivare all regeringen snarast gör upp

11 mai 1976        '' gynnsamt avtal med våra skandinaviska grannar liksom med England.

---------------    Atl föra frågan till EG-kommissionen i hopp om hjälp lorde inle heller

Om skydd för det    ge någon störte vinst. Skall våra gamla flskevalten kvoteras med övriga svenska havsfisket     Europa lär del inle bli så stor bit över ål svenskarna - Englands kamp mol Island röjer hårda tag.

Oron för näringens framlid tycks avgöra näringens öde i nuet. Färska uppgifter ger vid handen atl vår fiskeflotta krymper oroväckande. Öar som för några år sedan hade tjogtals båtar i verksamhet har nu en eller ett par båtar kvar. Som exempel kan jag nämna Gullholmen och Knipplan.

Ovissheten påverkar även malerieltillgången. En fiskare berättade för mig sä sent som i går alt wire för frålning inle längre tillverkas i Sverige. Endasl danskarna saluför en typ wire, som dock har mycket dålig kvalitet och rostar kraftigt redan efter tre veckor. Livslängden på denna wire är endasl ' en tredjedel av den gamla svenska varans. Etl annat hjälpmedel, som fiskarna kallar schackel, finns inte längre i marknaden. Det används ; som koppling mellan trål och irålläm.

Ovissheten inför framtiden gör ytteriigare atl inga unga män vägar salsa på fiskerinäringen längre. Den gamla stammen av skickliga yrkesfiskare håller pä att dö ut. Vid krig eller avspärtning skulle denna nyttiga och förnämliga yrkesgren ligga mycket illa till. Det är angeläget att regeringen kan komma fram till uppgörelser och avtal, främst med Norge, för atl återställa arbetsro och framtidshopp för våra svenska fiskare. Även Ösiersjö-fiskarna synes i dag behöva fl garantier för framtiden.

Både vad det gäller gränserna för fisket och stödet för en lyckosam utveckling synes det i dag klart att hjälp måste komma från regeringens och riksdagens sida. Näringsgrenen måste fl hjälp alt överieva.

De föreliggande avtalen, som sträcker sig några tiotal år framåt i tiden, är alltför kortfristiga för alt ge trygghet ål en näringsgren som värt havsfiske, vilket i dag kräver en dyrbar investering från fiskarbefolkningens sida. Frågan är därför: Kan regeringen myckel snart ge fiskarbefolkningen betryggande löften?

Skulle övriga Nordsjöstaler kräva en 200-milsgräns kommer andra stater att tränga in pä svenska fiskevatten nära våra kuster och där åstadkomma en total ulfiskning. För alt undvika detta är del synneriigen angelägel atl riktiga avtal snarast upprättas.

Hert ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag har helt nyligen kommit hem från New York efter atl ha deltagit i den svenska delegationen vid havsrättskonferensen. Jag har alltså en tid levt myckel nära dessa frågor.

Jag vill gärna säga att den svenska delegalionen intensivt arbetat enligt
regeringens intentioner, som jordbruksministern här redogjorde för. Del vill
jag som representant för del svenska yrkesfisket gärna intyga.
192                      Tyvärr blev del i slutet på denna del av konferensen en rätt dyster stäm-

ning. Den text som slutligen lades fram, och som man hade hoppats skulle bli något av en kompromiss som kiinde ge vissa förhoppningar för det svenska fisket, blev ganska negativ. Dess bättre är därmed inte det sista ordet sagt; som nu jordbruksministern här nämnde böriar en ny session den 2 augusti i år. Man flr hoppas att det dä skall bli något större möjligheter.

Men överallt tycks trycket från kuststaternas sida vara mycket svårt för de stater som är kusllösa, eller annars geografiskt missgynnade. Till de geografiskt missgynnade staterna hör också Sverige när det gäller Nordsjön.

Än så länge arbetar man utifrån de fömtsättningarna att kuststaterna skall ha rätt till alla de resurser som finns inom fiskeområdet, om de själva har möjlighet att ta till vara dessa resurser. Däremot skall de kunna dela med sig av resurser som de själva inte behöver eller inte kan ta till vara. När del gäller Nordsjön är detla rätt skrämmande aspekter. Det råder inget tvivel om au kuststaterna runt Nordsjön - Norge, Storbritannien, Västtyskland osv. - själva kan ta till vara alla resurser i Nordsjön, och under sädana förhållanden blir det ingenting över för oss. Vi hoppas att vi, som jordbruksministern här varit inne på, skall fl till stånd en lösning som trots alll gör det möjligt för oss att fortsätta.

Del förhållandet atl det blir en ny session redan den 2 augusti pekar pä den nervositet som finns ute i väriden och i FN-kretsarna. Om man skjuter alllför länge på nästa session skulle detta i sin tur påskynda de unilaterala utflyttningarna av gränserna. Jag undrar om inte jordbruksministern är en aning för optimistisk när han säger att Norge förklarat atl man kommer att flytta ut gränsen norr om 62:a breddgraden under 1976 men icke söder därom - alllså icke pä de områden som berör svenska fisket.

Vi flr inte glömma borf alt trycket från fiskarna i såväl Norge som Storbritannien och även andra länder blir allt starkare. Den.62;a breddgraden kan kanske vara alldeles självklar som gräns ännu så länge, men vi har ingeniing som säger att man inte relativt snart kan ändra sig. När vi nu vet alt Storbritannien motas bort från Island och att Norge gör en liknande utflyttning norr om 62:a breddgraden så krymper möjligheterna mer och mer för Storbritanniens fiskare. Detta kan göra att engelsmännen i ren desperation flyttar ut sina gränser. Vi flr också komma ihåg atl ett land som USA redan klart uttalat att om det inle kan träffas någon överenskommelse relativt snart inom FN kommer USA alt flytta ut sina flskegränser lill 200 sjömil. Canada är inne på samma linje. Mexico har redan gjort ett uttalande om atl man tänker gå pä samma linje. Uinytlningarna kan således vara betydligt närmare i tiden än jordbruksministern här tror.

Jag sätter dock värde på att regeringen gör allt vad som göras kan. Jag vet också atl det hålls fortlöpande kontakter med den norska regeringen och atl man har goda förhoppningar om ett avtal. Det är dock oerhört viktigt att ett sådant avtal blir ell avtal på lång sikl och icke etl avtal på några fl år. Tiden rinner nämligen fort. Del är också myckel viktigt all man håller koniakt med den brittiska regeringen och att man förbereder kontakter med EG-kommissionen. Förmodligen blir det EG-kommissionen som flr sista ordet i fråga om de vatten som Norge icke kommer att lägga

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

öm skydd för det svenska hävsfisket

193

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om skydd för det svenska havsfisket

sig till med.

När del gäller Skagerakavtald, som kommer att gälla lill år 2002, är jag knappast oroad. Där har vi ungefär samma intressen i de tre skandinaviska länderna Sverige, Norge och Danmark. Jag tror faktiskt på att del avtalet kommer atl löpa lill dess.

Däremot kan jag inle säga annat än att jag är en aning orolig för 1964 års fiskerikonvenlion, som Storbritannien är anslutet till och som utlöper år 1986. Jordbmksministern ansåg att den icke kan sägas upp. Jag undrar om man kan vara sä kategorisk här. Det finns i alla fall en del internationella jurister som tror, alt i och med atl en havsrältskonvention tillskapas kommer alla andra konventioner att kunna sägas upp. Det skulle vara intressant att höra om jordbmksministern är säker på sin sak här eller om del mer är ett antagande alt andra konventioner ändå kommer all löpa.

När del gäller Östersjön är del riktigt att vi har slörre möjligheter. Vi kan diskutera med de andra länderna. En nackdel finns dock här, och det är alt om vi föriorar fiskevatten på andra håll blir trycket på Östersjön betydligt starkare än lidigare. Detta kan komma all skapa stora problem för oss.

194

Herr jordbmksministern LUNDKVIST:

Herr lalman! Herr Raneskog frågade mig om regeringen mycket snart kan ge fiskarbefolkningen besked om hur del skall bli med del svenska fisket i framliden. Herr Åberg har redan belyst de problem som vi i del sammanhanget i första hand kommer all slå inför, nämligen hur vi skall kunna skapa så gynnsamma villkor som över huvud tagel är möjliga när del gäller att fl fiska i framtiden. Del är ju det frågan närmast gäller vid diskussionerna på.det internationella planet.

När jag talade om vad som kan komma att hända i fråga om bl. a. utflyttning av flskegränser i Nordsjön påpekade jag all ingeniing var omedelbart förestående på den punklen såvitt vi nu kan bedöma. Jag uttrycker mig så, eflersom vi vid de kontakter vi haft med berörda länder filt utfästelser

-   och detla tycker jag del flnns anledning all markera i den svenska riksdagen

-   att vad dem anbelangar ingenting skall komma atl hända belräffande det svenska fisket utan all vi lillsammans diskuterat frågan ordentligt.

Mill Ullalande beträffande 1964 års konvention grundar sig på alt vi i Storbritannien har klargjort hur vi ser på denna konvention och all den brittiska regeringen därvid förklarat sig vara medveten om våra synpunkter. Mot den bakgrunden är det naturiigt för mig att tolka frågan om 1964 års konvention som jag gjort.

Regeringen försöker alllså alt vid varje tillfälle - såväl på havsrättskonferensen som i andra internationella sammanhang - på bred front verka fördel som måste vara regeringens uppgift, nämligen alt bevara möjligheten för de svenska fiskarna och för den svenska fiskerinäringen atl även i framliden få utnyttja sina inlernalionella vatten. Som herr Raneskog vet sysslar vi också med de andra problem som finns på fiskerinäringens område. I gott   samförstånd   med   fiskarnas  egna  organisaiioner   vill   vi   inom

fiskerikommiiién verka för att fiskarbefolkningen skall kunna gå en tryggad framtid till mötes. Det besked jag i dag kan ge är alltså att vi tillsammans med fiskarna själva gör vad som över huvud tagel är möjligt för att - såsom en slutprodukt av allt som nu pågår på fiskerinäringens område - komma fram lill en situation där de som i framtiden skall ägna sig ål fiske skall veta all della kan ge dem en tryggad försörining.

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om skydd för det svenska havsfisket

Herr RANESKOG (c);

Herr lalman! Jag är lacksam för jordbmksminislerns komplettering nu. När det gäller Norge vill jag gä lillbaka till del svar jordbruksministern har lämnat. Där sade han: "Regeringen har fortlöpande kontakter med den norska regeringen i denna fråga, och vi har fått försäkringar om att man från norsk sida inte kommer att utestänga de svenska västkustfiskarna från deras traditionella fångslplalser i Nordsjön."

Jag är intresserad av atl veta i vilken form sådana försäkringar givils. Har de lämnais vid muntliga underhandlingar, eller föreligger här ett kontrakt? Jag tror att del är ganska viktigt atl yi flr veta bakgrunden till detta. Vi bör inle ligga i allmänna underhandlingar som kan glida ål något för oss oönskat håll allleftersom del tryck som så småningom kommer alt drabba oss inom fiskerinäringen ökar, vilket ju herr Åberg erinrade om.

Hert ÅBERG (fp):

Herr talman! Jag vill fråga jordbruksministern: Är del inte en aning fariigt att ulan vidare hålla fast vid vår egen tolkning när det gäller 1964 års konvention? Jag är klar över att vi gärna vill lolka den sä att den gäller lill år 1986, men kan vi göra del enbart mot bakgrunden av all man i Storbritannien har sagt att man förstår att vi tolkar konventionen på detta sätt? När del finns internationella jurister och experter som härden uppfattningen all den pakelkonvention som man nu arbetar med på havsrältens område eventuellt kan komma att belyda atl alla andra konventioner blir inneslutna i denna och i övrigl försvinner så all den nya texten lar över pä alla områden, är det väl räll vikligl alt vi på svensk sida får veta om vi verkligen hundraprocentigt kan lita pä atl vi fram lill 1986 har rätt atl fiska på den brittiska sidan av Nordsjön och att vi inle svävar i del blå och bara håller fasl vid vår egen uppfallning.

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr lalman! Om det sisla vill jag säga till hert Åberg alt jag tycker att det är betydligt fariigare om vi själva ifrågasätter vår egen tolkning. Vi har redovisat hur vi vill lolka den överenskommelse som ligger inom ramen för konventionen och har alllsä gjort den brittiska regeringen medveten om vår syn på tolkningen av del hela. Del är ju inle bara i fiskefrågor som vi skall umgås med varandra, och della är så långt som vi kunnai driva del här resonemangei. Jag lycker all det är utomordentligt angelägel att vi inte själva demonstrerar någon tveksamhet på den här punkten. Jag

195

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Om skydd för det svenska havsfisket

tror alt det är den bästa hållning som vi f n. kan inta i det sammanhanget. Del innebär inle att vi skall underiåla alt göra allt i andra sammanhang som kan vara nödvändigl i händelse av att något skulle inträffa som vi inte tycker oss ha anledning att räkna med, om jag får uttrycka mig så.

Sedan när del gäller frågan om på vilket sätt man pä norsk sida har gett uttryck för del som milt svar inrymmer, nämligen att man inte avser att förmena de svenska fiskarna rätten att fiska på sina traditionella vatten, har vi vid varje överiäggning varit angelägna om atl de uttalanden som har gjorts lill pressen och i övrigt har fltl formen av deklarationer från den norske chefsförhandlaren och även frän den norske fiskeriminisiern. Dessa deklarationer har den norske chefsförhandlaren, minister Evensen, upprepat i offenlliga tal som han hållit. För icke sä länge sedan skymtade vi att en representant för den norska delegationen på havsrättskonferensen också hade gett uttryck för atl del var en sådan lösning för svenskl vidkommande som man avsåg, en lösning som skulle ge möjlighet för de svenska fiskarna alt fortsätta alt fiska på sina traditionella vatten.

Med andra ord: Vi försöker i alla sammanhang atl fl fastslaget atl de vatten där vi traditionellt har fiskal skall vi även i fortsättningen fl utnyttja.

Hert ÅBERG (fp):

Herr lalman! Jag är tacksam för i synnerhet den senare delen av hert statsrådets svar till mig. Det är värdefullt alt del blev sagt alt även om man håller fast vid sin egen uppfattning - vilket man bör göra - och arbetar utifrån den, flr man inte bara föriita sig på den och låta tiden rinna i väg. När havsrällskonventionen är lagen kan man då kanske stå inför det faktum att man blivit lurad. Man bör under tiden arbeta även från andra förutsättningar så att man inte hamnar i en fälla. Jag tror alt del var värdefullt atl statsrådet sade ifrån atl man arbetar utifrån båda förutsättningarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1975/76:178 till skatteutskottet

196

§ 13 Föredrogs men bordlades åter konstitutionsutskottets betänkanden 1975/76:47-49 skatteutskottets betänkande 1975/76:60 försvarsutskottets betänkande 1975/76:37 socialförsäkringsutskottets betänkanden 1975/76:35, 36 och 38. socialutskottets betänkanden 1975/76:38 och 40 trafikutskottets betänkanden 1975/76:18 och 24 jordbruksutskottets betänkanden 1975/76:40 och 41 näringsutskottets betänkande 1975/76:59 inrikesutskoltets betänkanden 1975/76:40 och 41 civilutskottets belänkande 1975/76:27

§ 14 Föredrogs och bifölls interpellationsframslällningen 1975/76:178.      Nr 122

Tisdagen den § 15 Herr talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgon-      j j aj 1976

dagens sammanträde skulle trafikutskottets betänkanden nr 18 och 24,          

kulturutskottets betänkande nr 37, konstitutionsutskottets betänkande nr 47 och näringsutskottets betänkande nr 59 i nu angiven ordning uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden samt utbildningsutskottets betänkande nr 27 sättas sist.

§ 16 Anmäldes och bordlades Redogörelse

1975/76:24 Nordiska rådets svenska delegations berättelse om rådels tjugofjärde session

§ 17 Anmäldes och bordlades

Konstitutionsutskottets betänkande

1975/76:52 med anledning av riksdagens förvaltningsstyrelses förslag

(1975/76:22) till vissa ändringar i ersättningsstadgan för riksdagens

ledamöter jämte motion

Socialförsäkringsutskottets betänkande

1975/76:41 med anledning av motioner om en utredning av sjukfrånvaron i arbetslivet

Utbildningsutskottets betänkande

1975/76:31 angående verkställd granskning av förvaltningen av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond under år 1975

Näringsutskottets betänkanden

1975/76:51 med anledning av propositionen 1975/76:100 i vad gäller anslag inom arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde avseende företagareföreningarna och av dem administrerad garanti- och långivning jämte motioner

1975/76:52 med anledning av propositionen 1975/76:151 om överlåtelse av aktier i Svenska Utvecklingsaktiebolaget, m. m. jämte motioner

1975/76:55 med anledning av propositionen 1975/76:100 i vad avser vissa anslag inom industridepartementets verksamhetsområde jämte motioner

Civilutskottets betänkande

1975/76:28 med anledning av motioner rörande planering och byggande

197

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Anmälan av interpellation

198

§ 18 Amälan av interpellation

Anmäldes och bordlades följande interpellation som ingivits lill kammarkansliet

den 11 maj

1975/76:179 av herr Wennerfors (m) till herr socialministern .om särskilda åtgärder mol alkoholmissbmk bland ungdomar:

Den 18 februari tillsattes inom kanslihuset en beredningsgmpp som med alkoholpoliiiska utredningens betänkande och remissvaren som underiag skulle utarbeta ell förslag lill proposilion i alkoholfrågan. I anledning av della väckles moiioner med krav atl något bör göras åt mellanölet ulan all man väntar några månader pä beredningsgruppens resullat.

Belräffande ungdomens alkoholvanor finns i dag en hel del undersök-ningsmaierial. Skolöverstyrelsen gör äriiga undersökningar. Under åren 1971-1975 har också SIFO gjort undersökningar om ungdomens alkoholvanor.

Av alla dessa undersökningar framgår all mellanölskonsumlionen är på tillbakagång bland ungdomarna och atl ölbrukei inle generelll kryper längre ned i åldrarna. Undersökningarna visar också alt de ungdomar som dricker alkohol inle håller sig lill en sorl. Man kombinerar sprit, vin och mellanöl på olika säll. 1 årskurs 9 gör 90 96 och i årskurs 6 gör 60 96 av dem som över huvud tagel dricker på detla sätt. Men frågan om mellanölet blir en inkörsporl till starkare drycker är svår all besvara.

Sambandet mellan mellanölsdrickande i tonåren och den fortsatta alkoholkonsumtionen har undersökts av alkoholforskarna Eriand Jonsson och Björn Hibell. All undersöka om del fanns ett samband mellan mellanöls-drickande och senare alkoholkonsumtion var omöjligt, eftersom del redan 1968 var så alt man kombinerade olika drycker. I stället jämförde man ungdomarnas konsumtion av öl, vin och sprit år 1968 med deras total-konsumiion av alkohol är 1972. Sambandet visade sig vara myckel svagt. Största sambandei fann man mellan tolalkonsumlion 1968 och lolalkon-sumlion 1972, dvs. öm en person drack myckel alkohol 1968 så var del mer troligt atl han drack mycket också 1972. Del lägsia sambandei fanns mellan mellanölskonsumlion 1968 och total alkoholkonsumtion 1972.

Samma forskare säger: "Vad som ur alkoholpolilisk synpunkl synes vara fruktbart att diskutera är inte vad man debuterar med, och inte heller vilka drycker man sedan konsumerar, ulan vai-för somliga dricker sä slora kvantiteter att de blir, och också har för avsikt all bli, berusade."

Man kan alllså säga att endast 10 96 av dagens ungdoni avhäller sig från alkoholhaliiga drycker. Man kan också säga alt mellan 5 och 10 96 av ungdomarna är storkonsumenter och all del tycks ske en övergång till slarkare drycker.

Alkohol är alllså inie etl generelll problem för alla ungdomar. Men för en lilen del av dem är det ell verkligt problem. Speciellt oroväckande är

det att även bland de allra yngsta, 12-13-åringarna, andelen som någon gång druckit sprit har ökat till 17 96 1975 (enligt SIFO 1975).

Generella ålgärder som all avskaffa mellanölet är ingen lösning på det alkoholpolitiska problemet, dels därför atl ungdomar bevisligen kan fl tag pä vin och sprit fastän de är för unga för all fl handla på Systembolaget, dels därför all sådana generella äigäi-der kan bryta den pågående trenden hos måttlighetskonsumenterna att gå över till lättöl. I stället bör man sätta in åtgärder exakl där problemen finns. I de kommuner, de stadsdelar, de skolor och de gäng där man vet atl del finns ungdomar som dricker myckel eller som löper risk att börja göra det skall man sälla in de åtgärder som behövs.

I en proposition från den 19 februari föreslås all 4 milj. kr. anslås lill upplysning i alkoholfrågan budgetåret 1976/77. Del är positivt alt del satsas på upplysning i detla ämne, men del finns en risk atl informationen inte når dem som bäst behöver den, om man arbetar på traditionellt sätt. Ungdomar lar starkt intryck av del som deras egna kamrater säger. Därför borde informationen gä genom ungdomarna själva för atl ha bästa effekt.

Rena informationsåtgärder bör kombineras med åtgärder för all skaffa både meningsfullt arbele och engagerande fritidssysselsättning ål ungdomar i riskzonen. Dessa bör hjälpas till alternativ till att driva omkring och att dricka. De 5-10 96 av ungdomarna som dricker alkoholdrycker regelbundet och som befinner sig i sociala problemsituationer är kända av skolpersonal, socialassistenter och fritidsledare. Ofta har denna personal också idéer om vad man skulle kunna göra för dessa ungdomar, om man bara hade resurser.

Riksdagen beslöt i december 1973 att anslå 15 miljoner lill särskilda ålgärder pä skolans område (s. k. SÅS-pengar). Medlen skulle gä lill de kommuner som hade de största problemen. Merparten skulle användas lill personell förslärkning av undervisningen och en mindre del (4,9 miljoner) lill elevvård och fritidsverksamhet. Redan i mars 1974 var denna nya verksamhet i gång i ett anlal kommuner. Dessa SÅS-medel har sedan ökat, och för läsåret 1975/76 var 29,8 milj. kr. tillgängliga, varav 9 milj. kr. till elevvård och fritidsverksamhet.

Ansökningarna har ställts till SÖ, som också fördelat medlen. Särskilda åtgärder på skolområdet har upplevts myckel positivt. Elever med problem har kunnai fl snabb och mer adekvat hjälp. Borde inte samma metod kunna tillämpas när del gäller åtgärder mot alkoholmissbruk bland ungdom? 1 varie kommun finns del samrädsorgan för ungdomsfrågor. Däri ingår representanter för skola, socialnämnd, fritidsnämnd och polis. Dessa organ haren god överblick över de förhållanden som kommunens ungdomar lever i. Somliga kommuner har också motsvarande samrådsgrupper ute i rektorsområdena eller kommundelarna, och dessa lokala grupper vel i många fall ännu bättre var problemen finns och vilka ålgärder som borde sällas in.

Nyklerheisorganisationen Verdandi i Bolkyrka bedriver sedan 1974 ett kontakiskapande arbele i bostadsområdena Fillja och Norsborg. Rehabiliteringsverksamhet för medmänniskor med s. k. alkohol- och narkotika-

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Anmälan av interpellation

199

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Meddelande om frågor

problem är den officiella beteckningen hos socialstyrelsen, som har anslagit pengar till projektet. Verdandi har lyckats nå de persongrupper som är svårast att fl med i en organiserad verksamhet, vilket finns beskrivet i boken 24 limmar i Fiitja.

Professor Åke Edfeldt och journalisten Bengt Michanek kom 1971 ut med boken En motbok om mellanöl. I den diskuteras bl. a. samhällets information och åtgärder och författarna presenterar också ell förslag hur information till ungdom genom ungdom skulle kunna lämnas. Man redovisar också erfarenheter från två praktiska experiment med informationsspridning pä detta sätt.

Man borde pä samma sätt som på skolområdet omgående ställa medel till förfogande för särskilda åtgärder mot alkoholmissbruk bland ungdomar. Medlen skall vara behovsinriktade och fördelas lämpligen av socialstyrelsen direkt till kommunerna. Inom kommunen bör socialnämnden vara den instans som ansöker om medlen och ansvarar för verksamheten i samråd med övriga nämnder som arbetar med ungdom.

Skälet till att jag vid denna tidpunkt ber att fl framställa en interpellation i denna fråga är dels regeringens beslut att uppskjula propositionen om den framtida alkoholpolitiken, dels molionskraven på all riksdagen skall lösa de oroande alkoholmissbruksproblemen bland viss ungdom genom alt mellanölet avskaffas. Varken i motionerna eller vid utskottsbehandlingen - såviii det är känt - har omgående och tillräckligt konstruktiva åtgärder bland de unga missbrukarna föreslagits. I nuvarande situation skulle ett snabbi regeringsinitiativ i enlighet med interpellationens syfte hälsas med lillfredsställelse. Med hänvisning till det anförda anhåller jag att till herr socialminislern fl ställa följande fråga:

Är socialminislern t)eredd alt omgående pröva möjligheten alt i enlighet med principen om de s. k. SÅS-pengarna på skolområdet slälla medel till förfogande för särskilda åtgärder mot alkoholmissbruk bland ungdomar?

§ 19 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 10 maj

200

1975/76:360  av herr Börjesson i Falköping (c) lill fru statsrådet Sigurdsen om katastrofhjälp åt Italien:

Under de senaste dagarna har Italien drabbats av en jordbävning, vars konsekvenser man ännu ej kan överblicka. Den är en av de största naturkatastroferna under senare tid. Enligt pressuppgifter beräknas anlalet dödsoffer uppgå till 1 000 och antalet hemlösa räknas i tiotusental. Katastrofen är av den omfattningen och dess skadeverkningar av den storleksordningen att internationella hjälpinsatser erfordras för atl lindra den värsta nöden.

Värt land, som undsluppil naturkatastrofer av detla slag, bör inte minsl därför la initiativ till alt skyndsamma hjälpinsatser kommer till slånd för alt lindra skadeverkningarna av den senaste lidens stora naturkatastrof som drabbat nordöstra Italien.

Vill regeringen ta initiativ lill att ekonomisk hjälp utgår av statsmedel för alt lindra skadeverkningarna av den naturkatastrof som drabbat Italien under de senasle dagarna, och av vilken omfattning kan i så fall denna hjälp bli?

Nr 122

Tisdagen den 11 maj 1976

Meddelande om frågor

den II maj

1975/76:361 av fru Mogård{m) lill herr utbildningsministern om utgivningen och spridningen av noter:

I direktiven till 1968 års litleraturutredning ingick all de sakkunniga borde aktualisera frågan orn förmedlingen av noter genom försäljning och biblioteksverksamhet. Ulredningen ansåg sig emellertid inte i stånd att på ett sakkunnigt säll belysa problemen och föreslå adekvata åtgärder. Ulredningen föreslog därför att en särskild sakkunnig skulle utreda de speciella problem som är förknippade med utgivning och spridning av noter.

När avser statsrådet alt i enlighet med litleralurutredningens förslag låta en särskild sakkunnig utreda problemen på musikområdet? Avser slalsrådel atl vidta några åtgärder för all slödja utgivning av äldre svenska musikalier i avvaktan på att en uiredning kommer till stånd?

§ 20 Kammaren åtskildes kl. 17.36.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert