Riksdagens protokoll 1975/76:12 Onsdagen den 29 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 1975/76:12

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:12

Onsdagen den 29 oktober

Kl.   19.30

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Förhandlingarna leddes lill en början av fru tredje vice talmannen.

§ 1 Allmänpolitisk debatt (fous.)

Fru TROEDSSON (m):

Fru talman! 1 olika sammanhang talas del om angelägenheten i att minska den statliga styrningen av kommunerna och i stället försöka bredda och fördjupa den kommunala självbestämmanderätten. Flera utredningar med det här syftet klart uttalat har också lillsalts under senare år. I åter andra statliga utredningar framhålls det angelägna i all också statsbidragen utformas så, att de ger den enskilda kommunen så stor rörelsefrihet som möjligt. Detta har varil en ulveckling som del funnits all anledning atl hälsa med glädje och tillfredsställelse.

Desto slörre blir besvikelsen över det steg i motsatt riktning som överenskommelsen mellan regeringen och Kommunförbundels förhandlingsdelegations majoritet innebär när del gäller utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen.

Kommunerna förutsätts enligt denna under en femårsperiod bygga 150 000 institulionsplalser - \00000 i daghem och 50 000 i fritidshem - samtidigt som de enligt regeringens bud bara skulle anordna 5 000 familjedaghemsplatser. Nu ändrades detta visserligen i överenskommelsen till all familjedaghemmen förulsätts byggas ut enligt den bedömning som görs lokalt i varje kommun. Men skillnaden torde i praktiken bli hårfin. Som allmän riktlinje anges nämligen alt kommunerna under den aktuella femårsperioden "genom utbyggnad av daghem" behöver nå upp till ca 80 % av platsbehovet. Detta således hell oberoende av hur behovet fördelar sig i de enskilda kommunerna, helt oberoende av barnens behov och föräldrarnas önskemål. Och della även om köerna till familjedaghemmen skulle vara väl så långa som till daghemmen, vilket de är t. ex. i min hemkommun.

Resultatet av en ensidig satsning på daghemmen skulle inte bara innebära mindre valfrihet och avsevärt högre kostnader totalt sett. Hur går det för de föräldrar som av olika anledningar inte kan utnyttja daghemmen därför att de har obekväm arbetstid, arbetar skift, bor illa till eller har barn som av olika anledningar behöver den lugnare miljö som ett familjedaghem kan erbjuda? De här familjerna riskerar au få betydligt sämre möjligheter än andra att få sitt behov av barnlillsyn tillgodosett. Det betyder att den kommunala likställighetsprincipen skulle få svårt att upprätthållas. 9 Riksdagens protokoli 1975/76:11-12

129

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

130

Fru talman! Del- vackra talet om vidgad kommunal självbestämmanderäll blir lätt lomma ord om utrymmet för självbestämmanderätten skulle strypas åt på detta för kommunerna och dess invånare så utomordentligt viktiga område. Resultatet av en sådan statlig styrning skulle bli särskilt bekymmersamt i del prekära ekonomiska läge som de flesta kommuner befinner sig i. Skall kommunerna framgent kunna ge en fullgod service, inie bara åt barnfamiljerna utan också åt pensionärer, handikappade och andra grupper som har all anledning att ställa krav på kommunala insatser, så är del väl ändå en grundläggande förutsättning att kommunerna får möjlighet alt välja de allernaliv som bedöms vara bäsi.

Överenskommelsen innehåller dessuiom en punki som är ganska anmärkningsvärd. Jag syftar då på del den 1 juli i år införda statsbidraget till deltidsförskola för fyra- och femåringar med särskilda behov. Delta driftbidrag föreslås nämligen helt slopas från den I Januari 1977, trots att behovet av utbyggnad av den verksamheten torde vara om möjligt än mer markant än behovet av utbyggnad av barnomsorgen i övrigt. En sådan ryckighet i statsbidragsgivningen till nackdel för de barn som kanske bäst behöver de sociala omsorgerna är inte precis ägnad all underlätta kommunernas långsiktiga planering.

Men skulle då inle budet till kommunerna innebära en vidgad ekonomisk rörelsefrihet? Statsbidragen till främst daghemmen skulle Ju avsevärt förbättras, i första hand för de platser som tillkommer från 1976. Men ett faktum är alt många kommuner torde få betala det mesia själva. Försiktiga beräkningar i en medelstor kommun, som satsat och tänkt satsa på en parallell utbyggnad av daghem och familjedaghem, ger följande vid handen - beräkningarna är utförda efter nu gällande utbyggnadsplaner:

För år 1977 då överenskommelsen avses träda i kraft skulle det innebära atl en socialavgift på I % infördes. Detta skulle på de kommunalanställdas löner innebära en kostnad på 700 000 kr. Samtidigt skulle bortfallna statsbidrag för deliidsförskolorna kosta 130 000 kr., vilket alltså gör en total kostnad för kommunerna på 830 000 kr.

Mot detta skall ställas ökade statsbidrag lill daghem, familjedaghem och fritidshem med omkring 820 000 kr., alltså ett lägre belopp än vad kommunens kostnader skulle uppgå till.

Men inte nog med detta. Den förutsatta starka inriktningen på daghem torde också tvinga fram en omplanering så att planerade familjedaghemsplatser byts ut mot spädbarns- och koltbarnsplatser i daghem. Eftersom dessa trots de höjda statsbidragen ställer sig betydligt dyrare skulle det totalt leda till en försämrad budget mot planerat 1977 på över 100 000 kr.

Två år framåt i tiden, 1979, höjs socialavgiften ytterligare. Den skulle då uppgå till 1,6 %. Då drabbas kommunerna också av den urgröpning som den höjda socialavgiften innebär för kommunernas skalleunderlag. Resullaiei lorde i del här fallet bli en försämring av budgeten moi planerat

på över 1 milj. kr. Det är mycket pengar i en ganska liten kommun. 1979 skulle förhållandena ännu mer förvärras.

Dessa försiktiga beräkningar pekar inte på någon särskilt god utgångspunkt för den ylteriigare starka satsning på daghemmen som förutsatts.

Fru talman! Från moderata samlingspartiets sida har uppgörelsen inte kunnat biträdas. Vad krävs då i stället?

Låt oss för det första slå fasl att endast om vi först får ett mer rättvist utformat familjeslöd ikan vi få ett begrepp om hur stort det verkliga behovet av barnlillsyn är och hur det är fördelat mellan olika barntillsynsformer. Risken för avsevärda felinvesteringar är naturligtvis utomordentligt slor om man först skall bygga i kapp brislen och först därefter ge valfrihet. Fru Mogård kommer alt längre fram i debailen närmare gå in på hur man skall ge barnfamiljerna en verklig valfrihet.

För det andra vill vi starkt stryka under viklen av alt det behov av kommunal barnomsorg som därefter skulle visa sig föreligga snarast möjligt måsle täckas. Men också här krävs neutralitet från statsmakternas sida.

Ett sätl vore att låta statsbidragen lill daghemmen och fritidshemmen, liksom till familjedaghemmen, utgå med en bestämd andel av kommunens bruilokoslnader för verksamheten. Ett sådani statsbidrag skulle också utgöra en kvalitetsstimulans för kommunerna.

För det tredje måste kommunerna vid den planmässiga utbyggnaden få full frihet all göra den fördelning på olika tänkbara vårdformer som bedöms bäst motsvara barnens behov och föräldrarnas önskemål.

Låt mig till sist, fru lalman, få uttrycka en förhoppning all del trots allt skall visa sig finnas resonans här i kammaren för en familjepolitik som i sin helhet inriktas mot allt större valfrihet för barnen, för föräldrarna och för kommunerna. Det om något skulle vara att ha känselspröten hos den snigel som statsministern Palme talade om lidigare i dag inriktade mot framtiden.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Fru lalman! Jag skulle vilja säga lill fru Troedsson - Jag har inte för avsikt att gå i polemik mot henne - atl såvitt jag inie är fel underrättad har del inle ingålls någon överenskommelse i fråga om finansieringen av barnomsorgen. Förslaget har inte biträtts av vare sig cenlern eller folkpartiet, så det är enbart regeringens förslag som fru Troedsson lägger till grund för sitt antagande.

Fru talman! 1 det här skedet av remissdebatten vill jag uppehålla mig vid en väsentlig fråga som upplevs av den enskilde medborgaren med oro och bekymmer. Det är de ständiga prisstegringarna på de varor och tjänster som hör till livels nödtorft. Det är framför allt i fråga om livsmedel och kläder som prisstegringarna upplevts hårdast av den enskilde medborgaren. Inte minst låginkomsttagarna, barnfamiljerna och pensionärerna sitter i kläm i prissiegringskarusellen. Det är visserligen riktigt au låginkomsigrupperna erhöll en relativt setl kraftig lönehöjning i den

131

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

132

senaste lönerörelsen, men förbättringarna håller på att ätas upp av inflationsutvecklingen, som tar sig uttryck i ständigt ökade priser på varor och tjänster. Det finns all anledning att verkligen på allvar söka komma till rätta med infiationsutvecklingen. Medborgarna har rätt att ställa krav på riksdagen, regeringen, fackföreningsrörelsen och näringslivets företrädare att medverka till atl bromsa infiationsutvecklingen för att därmed komma till rätta med de ständiga prisstegringarna på varor och tjänster.

Även om vårt land inte tillhör de länder som drabbats svårast av infialionen är det inte lillfredsslällande att konstalera att exempelvis konsumentprisindex steg med inle mindre än 11,1 % under tidsperioden september 1974 - september 1975. Alt stegringen fortsätter framgår bl. a. av statistiska meddelanden av den 1 oktober i år, där man bl. a. kan läsa alt konsumentprisindex för augusti 1975 beräknas till 353 mot 349 för juli 1975, en höjning med inte mindre än 4 enheter på en månad. Vad värre är: prisstegringarna fortsätter i ökat tempo, såvitt inga åtgärder vidlas i prisdämpande syfte.

Jag vill gärna ge ullryck för den oro som dagens medborgare känner inför de siändigl stigande priserna på varor och tjänster. En tidning har låtit företa en undersökning av prisutvecklingen och funnit att de priser som märks minst ökar mest. Jag kan inle gå i god för att det är rikligt, men jag håller för troligt att det överensstämmer med de faktiska förhållandena. Under lidsperioden 31 december 1974-21 okiober 1975 hade priserna på varor och ijänsler ökal med från 10 ända upp lill 35 %, enligi denna lidnings undersökning.

Denna prisutveckling måste vi försöka stoppa, inte minst med hänsyn lill utvecklingen på arbetsmarknaden. Det är självklart atl de ständiga prishöjningarna på varor och tjänster i sig innebär ett oroselemeni och kan ge anledning till yttringar i form av vilda strejker. En någorlunda stabil prisutveckling utgör en viss garanti för en lugn arbetsmarknad.

Hur skall vi komma lill rätta med prisstegringarna? Det är, fru talman, sannerligen ingen lätt nöt att knäcka, men vi får aldrig resignera och säga all det inte går att stoppa prisstegringarna. Här måsle en samverkan ske på såväl det politiska som det fackliga planet för att vi skall komma ur den onda cirkel vi befinner oss i. Vi får absolut inte resignera vare sig som politiker eller som konsumenter inför svårigheterna. Vi måsle som konsumenier, i ännu högre grad än nu, bli prismedvelna. Vi får inte finna oss i alt priserna ständigt bara stiger. Ett effeklivi medel kan vara köpmoistånd, dvs. att konsumenterna undviker att köpa de varor och tjänster som prishöjs utan skälig anledning därtill. Prismedvetandet måste ökas hos konsumenten. Prishöjningsfaktorn måste slås ut av ell visst köpmoistånd. Annars kan vi riskera oberättigade och oskäliga prishöjningar.

Jag medger gärna alt det finns varor och tjänster som man inte kan undvara, där man inte kan tillämpa något s. k. köpmotstånd. Det är riktigt. Men här gäller det för de ansvariga myndigheterna att i dylika fall verkligen slå vakt om konsumenternas intresse och värna speciellt om

låginkomsttagarnas möjligheter till en hygglig levnadsstandard. Här måsle till en samverkan mellan de olika politiska partierna, fackföreningsrörelsen, arbetsmarknadens parter och näringslivets olika företrädare för att söka finna möjligheter att komma lill rätta med inflationsutvecklingen. Vi måste som riksdagsmän känna vårt ansvar och vara beredda atl göra vår insats för att få bukt med den rådande inflationen.

Del skulle, fru talman, te sig märkligt om jag som representant för Skaraborgs län inte med några ord berör Ransiadsfrågan, sedd ur lokal synpunkl. Även om jag lalar på egna vägnar är jag ändå säker på alt jag har en mycket bred opinion med mig när jag uttalar min oro över en utbyggnad av Ranstad. Frågan gäller om LKAB skall få tillstånd att bryta skiffer i slor skala i den västgötska Falbygden. Närmast är del fråga om au bryta i ett ca 600 hektar stort dagbrott. Avsikten är också att gå in med brytning under själva Billingen. I den eiapp som man nu planerar avses en brylning av 6 miljoner lon skiffer per år under 25 år. Vad händer efter dessa 25 år? Den frågan är obesvarad.

Är det meningen alt man skall fortsätta brytningen efter 25 år och även ta med de angränsande bergen, exempelvis Plantaberget, Mösseberg och Ålleberg? Delta kan misstänkas när man på LKAB-håll talar om all del finns uran för 200 år framåt i liden. Det finns därför välgrundad anledning till oro: Kommer denna landsdel i fortsättningen att bli lämplig som mänsklig miljö?

De jättelika avfallsmassor det kan bli fråga om vid en eventuell utbyggnad medför otvivelaktigt en förändrad landskapsbild och ett förstörande av en unik naturmiljö, vårt lands vackraste. Vidare kan man påräkna en grundvaltensänkning innebärande en utarmning av vegetationen saml - ej att förglömma - allvarliga risker i samband med uranbrytningen i form av strålningsskador från de upplagrade avfallsmassorna.

Fru talman! Jag skulle vilja vädja till regeringen att ej driva fram ell beslut om en utbyggnad i Ranstad utan hänsynslagande lill de konsekvenser ett dylikt beslut skulle få för nuvarande och kommande generationer av människor i denna bygd. Man kan befara alt ulvecklingen går i den riktning som jag här har skisserat, såvida en utbyggnad sker i Ranstad.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Alhnänpolitisk debatt

Fru TROEDSSON (m) kort genmäle:

Fru talman! Herr Börjesson i Falköping sade all det ännu så länge bara föreligger ett regeringsförslag lill finansiering av barnstugeutbyggnaden. Låt oss då hoppas på en finansiering, som inte som den föreslagna skulle innebära alt kommunerna själva på sikt får betala hela kostnaden och mer än så. Jag skulle också vilja upprepa min förhoppning om att det trots allt skall visa sig finnas resonans också här i kammaren för en familjepolitik som innebär valfrihet inle bara för barnen och för föräldrarna Ulan också för kommunerna när del gäller fördelningen mellan daghem, familjedaghem och andra vårdformer.

133

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

134

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Fru talman! Jag skall inte trots min västgötska anknytning gå in i den fråga som herr Börjesson i Falköping log upp i slutet av sill anförande. Däremot skall jag knyta an till den deball som redan har förts om de medborgerliga fri- och rättigheterna. Även utanför riksdagen har rättighetsutredningens betänkande väcki en betydande debatt. I den påstås att socialdemokraterna myckel motvilligt gick med på utredningen 1973. Del stämmer inte med min bild av händelseförloppet. Det fanns motioner i frågan från de borgerliga partierna, och även vpk hade tagit upp fri-och rätiigheterna i sin motion.

Liksom nu motsatte vi socialdemokrater oss kravet på kvalificerad majoritet, men man kan inte jämställa frågorna om fri- och rättigheter resp. om kvalificerad majoritet. Den kvalificerade majoriteten aren metod att uppnå ett visst syfte. Jag har aldrig uppfattat den på något annat sätt, ehuru någon talare på förmiddagen framställde den som en stor och bärande princip. Vi vill också ha belyst konsekvenserna av de föreslagna nya rättigheterna, som ofta hämtades från Europarådskonventionen. Numera kan vi konstatera att det var myckel lyckligt att vi fick denna ytterligare belysning. Det visade sig nämligen i allmänhet inte vara möjligt att flytta in dessa konventionstexier i vår regeringsform.

I del läge som förelåg 1973 förde jag fram tanken på att en utredning skulle behandla hela rättighetsfäliei. Denna tanke godtogs. Det förslag utskottet lade fram var enhälligt. Utskottet uttalade alt utredningen skulle få arbeta under mycket stor frihet, men del tillfogades - och detta är det centrala: "Det bör klart utsägas att syftet med arbetet skall vara dels att sträva efter att uppnå ett utbyggt skydd i grundlag för de politiska fri- och rättigheterna, dels att överväga frågan om en vidgning av rät-lighelsområdet i övrigt."

Mot denna bakgrund är det intressant alt fråga, om delta mål har uppfyllts med förslaget från fri- och rällighetsutredningen. Enligt min mening svarar detta mot utskotlets intentioner. Programstadgarna har fåll en helt annan omfattning än de hade i det förslag som lämnades över till utredningen. De i lag garanterade rätiigheterna har vidgats och framför allt har de politiska rätiigheterna ytterligare förstärkts. Del betraktar jag som mycket tillfredsställande, efiersom dessa rättigheter är en del av demokratin.

Låt mig snabbt få erinra om att de undantagslösa rättigheterna har utökats med nya rättigheter nämligen

skydd mot tvång att ge till känna åskådning;

skydd mot tvång att delta i möien, demonstrationer eller annan opinionsyttring;

skydd mot tvång all tillhöra trossamfund, politisk sammanslutning eller sammanslutning för annan åskådning;

skydd mot registrering ulan samtycke endast på grund av politisk åskådning;

förbud mot tortyr eller kroppsstraff samt mot medicinsk påverkan som

syftar till att tvinga fram uppgifter eller hindra yttranden;

förbud mot rättigheisbegränsning enbart på grund av åskådning;

förbud mot diskriminering pä grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung.

Religionsfriheten, dvs. friheten att utöva sin religion och att sammansluta sig med andra i religiös gemenskap är också undantagslös.

När det gäller de begränsningsbara rällighelerna har det införts bestämmelser som innebär alt demokratin inte kan rubbas.

Det är också av stor betydelse atl utlänningar i stort sett jämställs med svenska medborgare i fråga om grundlagsskyddet för fri- och rättigheter.

Till det väsentliga vill jag även räkna att bestämmelserna till skydd för fri- och rättigheterna även gäller under krig och krigsfara. Det är en styrka att i sådana situationer uppehålla fredstidens rällighelssystem.

Behövs då inte kvalificerad majoritet? Stundom går det troll i ord, jag lycker att del har skett här. Ibland framställs den kvalificerade majoriteten som garantin för demokrati. Detta är enligt min mening felaktigt. I svåra lägen bevaras inte demokratin - tyvärr! - genom bestämmelser om kvalificerad majoritet för att begränsa fri- och rättigheterna. Sådana bestämmelser hejdar inle dikiaturrörelser som vill gripa makten eller som har gjort det. Diktaturernas hemska och hårda historia är fylld av exempel på hur litet författningsbestämmelser förmår hindra diktaturrörelser att gripa makten och sedan befästa den genom frihetsinskränkningar. Det är en långt säkrare metod alt föra en politik som rycker undan grunden för diktaturrörelser som spekulerar i missnöje. Genom att de inte får näring för sin politik dör de.

För normala tider innebär sådana reglerom kvalificerad majoritet som har föreslagits atl man upphäver den demokratiska majoritetsprincipen.

Antagligen hänvisar man till att del redan finns bestämmelser om avgörande genom kvalificerad majoritet. De gäller dock mycket begränsade, klart avgränsade områden: ändringar i riksdagsordningen och förändringar när det gäller överlåtelse av befogenheter till internationellt organ. Här utsträcker man denna princip lill atl avse ett stort fält av lagstiftningen.

Troligen får jag också repliken att det här bara är fråga om uppskov. Dock gäller detta uppskov till över nästa val. De som utses för en treårsperiod att representera del svenska folket kan inie genomföra sin politik. Del får ske först under nästa treårsperiod. I valei har folket uttalat sin mening, men dess önskemål går inte att förverkliga därför att en minoriiei på 60 ledamöier realiler besiämmer i sådana ärenden där man kan länka sig all förslagei innebär en begränsning av fri- och rällighelerna.

Ta i. ex. frågan om alkoholreklamen. Del kan finnas en stor majoritet i kammaren som vill begränsa den eller rent av avskaffa den. Men en minoritet på 60 kan säga nej. Del betyder all det är de 60 och inte majoriteten som bestämmer.

Vi  resonerar mycket ofta  frän denna talarstol om datalagstiftning.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

135

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

136

Många kräver ökat skydd för den enskildes integritet på detta område. Åtgärder i det syftet kan stoppas därför att 60 kammarledamöter vänder sig mot dem.

När det gäller social- och näringslagstiftning krävs det ibland tystnadsplikter för att lagstiftningsåtgärderna skall kunna genomföras. För dessa tystnadsplikter fordras då denna stora majoritet. 60 av ledmöterna kan säga nej. Man hänvisar ibland till atl detta problem skulle kunna lösas så, att man antar lagstiftningen i övrigt med enkel majoritet, men det är ju meningslöst när den inte går all tillämpa.

Vi kommer i den situationen att demokratins majoritetsprincip upphävs. Demokrati är majoritetsstyre. Vi har i vår författning skrivit in folksuveränitetstanken. Den innebär att de meningar som en majoritet ställer sig bakom i ett val skall kunna förverkligas. Del går inte om vi genomför dessa krav på kvalificerad majoritet på det vida fält som har föreslagits i reservationen. Vi kommer i uppenbar strid med den regeringsform vi redan har antagit, vi upphäver - som jag redan har sagl - demokratins majoritelsprincip.

Riskerna med en sådan ordning blir så mycket större som del är svårt att avgränsa fältet. Vi kommer att leva i en situation, om reservationen blir riksdagens beslut, där det blir mycket osäkerhet. Vi vet inte vilka lagarsom kräverden enaellerandra majoriteten. Man hänvisariill lagrådet, men det är inte möjligt för lagrådet att alltid ge ett svar på den frågan. Och det måste vara fel att lagrådets mening alltid skall styra riksdagen.

Jag kan förstå atl konservativa politiker vill genomföra en ordning som gör att del går sakta på reformernas väg. Däremot har jag betydligt svårare att begripa folkpartiet, som ställer sig till höger om moderaterna, som alltså är ännu konservativare än det konservativa partiet. Del var vä! ändå inte den skillnaden mellan moderater och liberaler som folkpartiledaren ville markera här under förmiddagen.

Antages del förslag som här har förts fram i fråga om ändring i grundlagsreglerna, blir det inle möjligt all gå ul i ell exlra val med en grund-lagsbesiämmelse som vi vill ändra. Efter ell ordinarie val skall sex månader förflyta innan riksdagen kan effektuera eit beslut som kanske vunnit stor majoritet bland väljarna. Förslaget skall föreläggas och beslutas sex månader före valet. Del betyder att man måste forcera lagstiftningsarbetet, varvid resultatet kan bli en sämre lagstiftningsprodukl än vad som behövde bli fallet, eller också får man ta lång tid på sig för genomförandet.

Låt oss tillämpa detta på det förslag som fri- och rällighetsutredningen har lagt fram. Detta förslag skulle antas i februari nästa år. Del hade inte varit möjligt, trots ett forcerat arbete i utredningen. 1 stället hade vi fått vänta lill 1979 med ett första beslul, och det andra beslutet skulle komma långt in på våren 1980. Så bäddar man för sig bland dem som tycker att det är myckel bråttom atl få en förstärkning av fri- och rättigheterna.

Den säkraste vägen au förstärka fri- och rättigheterna och all huvud

taget förstärka vår demokrati är au utveckla människornas villighet all följa de demokratiska spelreglerna och sluta upp kring demokratin. Det finns två grundläggande förutsättningar för detta. Den ena är att demokratin kan lösa de problem som människorna finner det angeläget att få en lösning på. Demokratin skall, annorlunda uttryckt, vara handlingskraftig.

Den andra förulsätlningen är starka folkrörelser, som breddar och fördjupar demokratin. Det vore mycket alt säga om folkrörelserna, men Jag vill endast slå fast all folkrörelserna, vari Jag inbegriper de politiska partierna av folkrörelsekaraktär, är själva grunden för vår demokrati.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr HERNELIUS (m):

Fru talman! Vi har kanske ibland i kammaren observerat att statsministern aren smula nonchalant med sina sakuppgifter. Den iakttagelsen kunde vi nog göra i dag också, när statsministern talade om innebörden av förbudet i gällande lag, brottsbalken 19:10, om tagande av utländskt understöd. Paragrafen gäller faktiskt inte bara understöd som ges av främmande stat, som han antydde; den gäller också understöd som ges av enskilda som förulsätts handla i denna stats intresse. Den som ger understödet kan vara en svensk som har sympati för den främmande makten och gör uppoffringar för atl gagna vad han anser vara dennas intresse. Statsministerns tolkning var alltså inte korrekt. Del kanske är betecknande att när statsministern är ute på hal is, är osäker, så uttalar han sig med slörre självsäkerhet än vanligt. Det ena kanske sammanhänger med del andra.

Så vill jag göra en reflexion till i detta sammanhang - alltså i ett ämne som jag i övrigt skall lämna. De socialdemokratiska pengar som överförts till Finland och som lämnats från Metall i Sverige kan väl partiet i alla fall inie avsäga sig ansvaret för, eftersom pengarna lämnades till del socialdemokratiska partiet enligt protokoll. Man kan alltså inte ha varit ovetande om dem i partiet - eller bör i varje fall inte ha varit det. De ingick ju i alla fall i det som togs om hand på Arlanda.

För att ta ett språng över till ett helt annat ämne vill jag, fru talman, säga att vi i denna kammare i eftermiddag, som ofta tidigare, har kunnat lyssna till fru Thorssons sakliga och korrekta - såvitt Jag förslår - redogörelse för nedrustningsarbetet i Geneve. Det är alltid ett nöje att få lyssna lill henne och, i den mån det är möjligt, kunna veriflera hennes iakttagelser och synpunkter.

Herr Åsling - en annan ledamot av nedruslningsdelegationen - kom emellertid omedelbart efter fru Thorsson i talarstolen, och hans inlägg innehöll en passus som gör att Jag ser mig föranlåten att fråga vad han egentligen åsyftade. Enligt herr Åslings inlägg skulle del finnas anledning att ompröva inställningen till kärnvapenfria zoner.

Vi vet att en kärnvapenfri zon för Norden har begärts - inle direkt men ofta på andra vägar - från rysk sida, och vi är väl heller inte i tvivelsmål om syftet. Det är att få Danmark och Norge au komma ur

137

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

138

NATO-greppel. Vi vei också att en kärnvapenfri zon i Norden skulle vara ganska meningslös, om den lopprustade - det finns väl ingel annat så rustat område i denna del av världen - Kolahalvön lämnades utanför en kärnvapenfri zon. Men det är väl ingen som tror alt ryssarna på minsta sätl skulle vara intresserade av att låta den delen av Sovjetunionen ingå i en zon av delta slag. Därmed vore en sådan ganska meningslös, någol som även förre ulrikesminislern Undén gäng på gång påpekade.

Vidare vei vi all en kärnvapenfri zon ofta förenas med garanlier -posiliva eller negaliva - från supermaklernas sida, och sådana garantier anser vi ju uteslutna med hänsyn lill vår svenska neutralitetspolitik. Vi har svårt alt tro atl herr Åsling eller någon annan representant för centerpariiel skulle vilja vara med om någol avsteg på den punkten. Del är därför jag ställer frågan vad han egenlligen menar.

Så skall jag be att få gå över till det nu framlagda förslaget om vidgning av fri- och rättigheter. Del är väl delvis också, herr Johansson i Trollhättan, tillkommet såsom ett resultat av den opinionsrörelse som framkom i samband med den nya grundlagens antagande år 1973 och som ju var mycket heterogen. Den rymde både moderater, Jan Myrdal och rader av opolitiska människor. Det var en opinionsrörelse som gick till våldsamma överdrifter men som i alla fall gjorde den nyttan, att den bidrog till att stärka intresset för fri- och rättigheter i Sverige, och det är väl en av anledningarna lill del förslag vi nu har fått. Jag kan i stort instämma i det sakliga innehållet i herr Johanssons redogörelse utom när det gäller de punkter där åsikterna bryter sig, och jag kommer strax till det. Vi kan emellertid notera att socialdemokraterna har gjort eftergifter och övergivit tidigare positioner, t. ex. i fråga om lagprövningen, och denna omkastning är värd rosor och inle ris från oppositionens sida.

Detta innebär emellertid inte alt moderaterna är tillfredsställda med förslaget. I reservationerna från moderata samlingspartiet har det hävdats att den personliga integriteten inte har lillgodoselts på ett sätl som vi anser tillräckligt, t. ex. i fråga om kollektivanslutningen och egendomsskyddet. Medborgarnas behov av valfrihet har föga beaktats, och det hör faktiskt till demokratin att det också finns ett skydd för minoriteten, vilket socialdemokraterna icke har visat någol intresse för och ej heller c och vpk.

Moderalerna kräver även att nya rättigheter införs, framför allt en för-äldraräll, skyddad på samma säll som andra rältigheter. Denna skulle kunna ge föräldrar rätt att utöva vårdnaden om sina minderåriga barn, att välja mellan likvärdiga skol- och utbildningsformer samt atl handha barnens uppfostran i tros- och livsåskådningsfrågor. Vi får faktiskt ganska ofta från vänsterhåll höra, fru talman, att inga är mer olämpliga alt uppfostra barn än föräldrarna. Kort sagl: Moderaterna delar inte den meningen.

Avsikten är emellertid inte att här diskutera förslagels olika delar -till den frågan återkommer vi. Jag skall i stället bara säga några ord om kvalificerad majoritet, som herr Johansson i Trollhättan berörde.

Om detta är folkpartiet och moderalerna eniga i utredningen. Får jag här göra en parentes, som närmast är riktad till folkpartiets mycket energiska PR-avdelning. Det fanns faktiskt hjältar före Agamemnon, och del fanns faktiskt personer som kämpade för fri- och rättigheter före herr Ahlmark - hans insatser i all ära. Jag vill erinra om att redan 1938 begärde dåvarande högerpartiet i en motion att fri- och rättigheter skulle bli föremål för utredning och införas i svensk grundlag. Och i grundlagberedningen var moderaterna faktiskt ensamma om att verka för kvalificerad majoritet. Folkpartiet och centern hade då ett mycket klent intresse för den frågan. Senare tog mittenpartierna upp frågan i en motion 1973. Del var ju aktingsvärt. Moderaterna kunde då bygga på sitt förslag från grundlagberedningen.

Nå, detta var en parentes. Men nu har centerpartiei hoppat av från sin motion. Skälen härför kommer väl herr Boo att utveckla närmare. Kanske är ställningstagandet inte definitivt. Jag fick det intrycket av herr Fälldin, när han sade att man vill vänta med sill slutliga slåndpunklsiagande till dess remissvaren har kommit in och har hunnit granskals, en synpunkt som är högst vällovlig.

Men det märkliga är atl vad socialdemokraterna nu har tagit upp i sin agitation mot denna kvalificerade majoritet, som man betecknar som ett hot mot demokratin, är en ringa detalj som bara kan ha ett visst sammanhang med denna fråga, inte mer. Det är tystnadsplikten. Resonemanget är följande:

Del finns reformer som kräver kvalificerad majoritet för sitt genomförande, och det finns reformer som i samband därmed också kan kräva tystnadsplikt för tjänstemän som senare handlägger en del av reformen. Och nu menar man från socialdemokratisk sida all genom att lystnadsplikten är ett ingrepp i yttrandefriheten skulle härför krävas kvalificerad majoritet. Det resonemanget är, med förlov sagt, rosenrasande. För det första är tystnadsplikt för tjänsteman, t. ex. i fråga om skatter, redan föreskriven i lag. Den rubbas inte, lika litet som andra tystnadsplikter fastställda i lag som möjliggör fortsatt reformarbete inom ramen för tidigare antagen eller kommande lagstiftning på området i fråga.

För det andra finns det många tystnadsplikter som inte är fastställda i lag men som ändå fungerar. När grundlagen trädde i kraft försummade regeringen alt täcka eventuella luckor. Sedan lades del i våras fram en proposition, som riksdagen underkände. I stället begärde riksdagen en utredning, som skall bli färdig med sitt arbete i år. Då finns det väl anledning tro att eventuellt kvarstående luckor blir tilltäppta.

För det tredje har grundlagen redan en katthålsbestämmelse, om jag så får kalla den, i 8 kap. 7 >; regeringsformen; den kallas delegering av normgivningsmöjligheter. Den ger regeringen möjligheter att efter bemyndigande i lag genom förordning utfärda förbud mot atl röja något som någon har erfarit i allmän tjänst eller vid utövande av tjänsteplikt. Den paragrafen kvarstår oförändrad i del Mehrska förslaget. Bestämmelsen om kvalificerad majoritet kan aldrig hindra förverkligandet av re-

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

139

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

140

former; den kan på sin höjd betyda ett uppskov om man verkligen vill genomföra en fråga.

För det fjärde vill Jag fråga om regeringen verkligen avser atl föreslå reformer för vilkas genomförande nya tystnadsplikter är oundgängligen nödvändiga. Del är svårt att tänka sig sådana reformer annat än om de innebär ett gynnande av grupper, organisationer eller enskilda, som är av sådan art alt det till varje pris måste förtigas. Men det kan väl inle gärna vara orsaken, herr Johansson i Trollhättan.

S-propagandan har med andra ord försökt göra en liten bisak till huvudsak. Den har försökt lägga ut rökridåer som inte skall kunna genombrytas. Betecknande är atl under åren i grundlagberedningen invändningar av delta slag aldrig gjordes mot förslaget om kvalificerad majoritet, och inte heller i den Mehrska utredningen fördes tanken på sådana invändningar fram förrän på de yttersta av utredningens dagar och då endast i förbigående. 1 slutkorrekiuret dök den tanken upp i någon mening. Jag är uppriktigt sagt förvånad över all herr Johansson i Trollhättan log upp dessa tankegångar på fullt allvar.

Så en annan synpunkt som närmast är föranledd av vad Lars Werner sagt upprepade gånger i dag. Lars Werner har ju framträtt med stora pretentioner. Man erinrar sig då att samme Lars Werner i en TV-debatl häromkvällen - programmet hette Pejling - åberopade händelserna i Tjeckoslovakien år 1948 som ett bevis på en omvälvning som hade skett i demokratisk ordning. Men vad hände i Prag 1948? Jo, justitieministern i en samlingsregering konstaterade alt kommunisterna hade stått bakom ett antal bombattentat mot borgerliga politiker. Den kommunistiske in-, rikesministern avskedade då stora delar av poliskåren och tillsatte sitt eget folk i polisen. Regeringsarbetet omöjliggjordes. Ryske vice utrikesministern Zorin kom till Prag. Militär och polis fick utegångsförbud. Massdemonstrationer anordnades på Prags galor, aktionsgrupper och beväpnad milis uppträdde, socialdemokratiska partilokaler besattes. Radion omhändertogs. Kuppen lyckades, en ny regering bildades, där kommunisterna hade hela makten. Utrensningarna började. Justitieministern hoppade eller kastades ut genom ett fönster. Utrikesministern med det i landets historia frejdade namnet Jan Masaryk fanns en morgon död på borggården, av allt atl döma utkastad genom fönstret. En ny folk-demokratisk författning antogs ulan presidentens underskrift, och nyval hölls enligt en valordning som garanterade kommunisterna majoritet. Delta skedde i mars, april och maj 1948. Vid valet i Sverige i september samma år minskade kommunisterna sin andel av valmanskåren från 10,3 % till 6 %. Herr Werner borde nog vara försiktig innan han i Sverige på nytt talar om Prag  1948.

Med intresse läste jag i Aftonbladet i går en artikel där man sade alt kommunisterna inte är "särskilt stabila atl stödja sig på för en socialdemokratisk regering". Men det är väl inte bara stabiliteten det är fel på, fru talman! Det krävs väl annat också för atl eit parti skall vara regeringsunderlag och utgöra värdefulla röster i den lotterihalva som herr

Palme ibland förfogar över i kammaren.

Till sisl ber Jag, fru talman, att få lyckönska regeringen till att i kampen om ackreditering i Cambodja ha lyckats uppnå en tätplals. Sverige kom, tror Jag, på fjärde plats efter Kina, Nordkorea och Nordvietnam - och delta när det gäller ett land där de mänskliga rätiigheterna hell förintats, där huvudstaden så gott som tömts medan människorna - sjuka eller friska - drivits ut på risfälten, ett land där hemmen förintats och varje spår av tidigare tradition utplånats. Nu senast har de överlevande t. o. m. ålagts att byta namn för att förhindra varje identifikation för framliden.

Att vi vet om hur det gick till berodde på en tillfällighet: Några svenska korrespondenter råkade befinna sig i Cambodja när de röda khmererna tog makten. Hur det nu står till vet vi mycket litet om. Det är ett utmärkande drag, att när den röda tuppen har tagit makten så blir det väldigt litet information, och tyvärr blir del på sina håll också myckel litet iniresse för att skaffa sådan information.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle:

Fru talman! Av tidsskäl skall Jag inte ge mig in på de utrikespolitiska ulfiykter som herr Hernelius företog -jag får hålla mig till författningsfrågorna.

Det blir väl för herr Hernelius, mig och många andra att nu lyssna till de opinioner som kommer lill uttryck genom massmedier och genom olika remissorgan. Herr Hernelius tyckte det var vällovligt -1, o. m. högst vällovligt - all man på centerhåll lyssnade på sådana remissorgan. Det skulle kanske inte vara helt ur vägen att man även på moderathåll gjorde det. 1 varje fall tänker Jag lyssna ordentligt på dem.

Del förvånade mig att herr Hernelius menade att socialdemokraterna var motståndare till minoritetsskydd. På alla avgörande punkter innebär förslaget skydd för minoriteter, politiska, religiösa och åskådningsmässiga i övrigt.

När det gäller kollektivanslutningen vill Jag säga alt vi lär få många tillfällen alt resonera om den. Men del är alldeles uppenbart alt en lagstiftning som förbjuder kollektivanslutning kommer i strid med de bestämmelser om föreningsfrihet som grundlagen innehåller. Det betyder nämligen att det allmänna genom staten fastlägger organisationsformerna. Det stämmer inte med den organisationsfrihetsprincip som grundlagen har infört.

Den kvalificerade majoriteten är naturligtvis det stora debattämnet. Herr Hernelius kommer inte förbi det förhållandet atl dessa bestämmelser innebär ett uppskov lill nästa riksdagsperiod. Den mening folkel i val har uttalat kan inte förrän då komma till uttryck. Det finns genom andra bestämmelser möjligheter att trygga demokratin. Här blir det någonling därutöver som innebär inie tryggande av demokratin men väl en broms på reformarbetet.

Herr Hernelius och Jag har fiera gånger - högst vänskapligt vill jag tillägga, fru talman - diskuterat alkoholreklamen. Där har vi haft olika

141

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

åsikter, men jag tycker fortfarande all del inte är de 60 som är emot denna reklam som skall avgöra frågan utan all det är majoriteten i riksdagen, om den önskar ett förbud mot alkoholreklamen.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Fru talman! Alkoholreklamen har faktiskt varit på tal under ett par decennier här i riksdagen. Det har varit god tid för en grundlagsändring, och en sådan har också gjorts. Men lagstiftningen sedan har det inte varit någon bårdska med. Så det exemplet är väl ovanligt misslyckat om herr Johansson i Trollhättan vill påstå att en minoritet på 60 personer skulle kunna hindra en reforms genomförande. Det har funnits gott om rådrum och tid, och det finns del fortfarande.

Men en viktigare fråga är faktiskt kollektivanslutningen. Där säger herr Johansson i Trollhättan att ett förslag om förbud i grundlagen mot kollektivanslutning innebären ingrepp i föreningsfriheten. Det kan man säga. Men här slår principen om föreningsfriheten mot en annan princip som inte minst den Mehrska utredningen har fastslagit gång efter gång, sida upp och sida ner, nämligen åsiktsfrihetens princip. Vilken skall vika? Herr Johansson tvekar inle om alt åsiktsfriheten skall vika på delta område lill förmån för föreningsfriheten. Vi delar inte den uppfattningen. Vi vet att kollektivanslutningen är en ovärderlig källa till bistånd, ekonomiskt och på annat sätt, för det socialdemokratiska partiet, men det är inget skäl för att behålla denna inskränkning i medborgarnas rättigheter och detta nedtrampande av deras egen frihet alt bestämma vilket politiskt parti de vill tillhöra.

Kollektivanslutningen är grotesk. Den innebär t. ex. atl invandrare som kommer hit utan alt vela någol om svenskl samhällsliv och svenskt partiväsen mot sin vilja skrivs in i ett parti eller att personer som redan är medlemmar i ett annat parti skrivs in i ett nytt parti, kanske utan alt få veta det.

Sedan antydde herr Johansson också alt förslaget om kvalificerad majoritet är ett föga demokratiskt förslag. Jag kan, fru talman, inte finna all ett beslut om inskränkning i en medborgerlig rättighet - det är vad det är fråga om, ideell rättighet, yttrandefrihet, tankefrihet etc. - skulle bli mindre demokratiskt om bakom detta beslul siod en slor majoritet eller bara en enda röst som den utslagsgivande. Snarare blir väl beslutet mer demokratiskt om del fordras kvalificerad majoritet. Eller hur, herr Johansson i Trollhättan?

142

Herr JOHANSSON i Trollhällan (s) kort genmäle: Fru talman! Inskränkningar i de friheter som konstituerar demokrati skall över huvud taget inte få göras. De får inte göras ens om det råder fullständig enighet därom i kammaren. De bestämmelser som har förts in till skydd för delta, är vi också överens om. Vad jag diskuterar är det tillägg som innebär att man vill ställa krav på en kvalificerad majoritet

och då går så långt atl det blir 60 ledamöter av kammaren som reellt sett kommer att bestämma.

Jag vet Ju all herr Hernelius och jag har delade meningar när det gäller kollektivanslutningen, men den kollektivanslulningsform som till-lämpas inom det parti jag lillhör rubbar inte åsiktsfriheten. Det går att på samma gång uppehålla åsiktsfriheten och föreningsfriheten, och kanske bör herr Hernelius fundera litet över varför han i två utredningar har blivit ensam om alt föreslå grundlagsförbud mot kollektivanslutning.

Nr 12

Onsdagen den

29 oktober 1975

i Allmänpolitisk

debatt

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Fru talman! Det är rätt att Jag i två utredningar har blivit ensam om att föreslå grundlagsförbud mot kollektivanslutning, men Jag är inte ensam så till vida all Sveriges riksdag två gånger har uttalat sig mot kollektivanslutning och atl man därvid har betonat att man förväntade att del parti som tillämpar kollektivanslutning log intryck av riksdagens mening härvidlag. Denna förväntan har icke uppfyllts, och besvikelserna har på den punkten varil stora. Det är mot denna bakgrund som Jag vid två tillfällen har nödgats föreslå förbud i grundlagen.

Del är väl ändå så, herr Johansson i Trollhättan, all åsiktsfriheten hör lill de friheter som konstituerar en demokrati - inte bara vår demokrati utan också andra demokraiier. När herr Johansson i Trollhättan säger att det finns möjlighet för den som blir kolleklivansluten att komma ur greppet, så är det väl en sanning inte bara med modifikation ulan med stora inskränkningar, bl. a. eftersom del ju ofta förekommer att den som blir föremål för kollektivanslutning till ett parti inte ens vet om det.

Herr BOO (c):

Fru lalman! Fria val är demokratins yttersta förutsättning, och del är i fria allmänna val som den enskilde lägger sitt votum för framliden. Om vi ser ut över världen i dag så måste vi tyvärr konstatera atl demokratin, folkstyrelsen, inle är given för ett stort anlal länder och folk. Totalitära regimer lägger sitt tunga ok över människorna, och våldsregimer spelar sitt ohyggliga spel med människor som insats.

Vi bör och skall i vårt land starkt engagera oss för ett bättre världssamhälle. Detta gör vi säkrast genom att ständigt arbeta för all vitalisera en fungerande folkstyrelse i vårt land saml från den plattformen i erkända internationella organ verka för demokratins idéer ute i världen. Folkstyret i vår mening bärs upp av de politiska partierna som kanaliserar de enskilda medborgarnas uppfattningar i program och beslut. I panoramat för inflytande ingår också folkrörelser av olika slag och en öppen samhällsorganisation. I partiernas verksamhet bör ingå som självklart att dessa skall kunna komma ut med sitt politiska budskap oöversatt och oförfalskat. Tyvärr är inte dessa förutsättningar jämlika i dag. Exempelvis är centerns andel i pressrösterna synnerligen liten - bara ca 3 % av   den   sammanlagda   pressen.   Den   partiella   förfallningsreformen

143

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolhisk debatt

144

som beslöts 1968 innebar övergång lill enkammare, vald vid ett och samma tillfälle av folket i allmänna val. I reformen ingick också ett valsätt där varje röst skulle vara lika mycket värd kombinerat med spärr mot alltför stor partisplittring som på sitt sätt kunde bli lill nackdel för ett fungerande parlamentariskt system.

För centern var dessa reformförslag så angelägna atl partiet avstod vid det tillfället från alt vidhålla sitt förslag om skilda valdagar vid riksdags- och kommunalvalen. Centern markerade sålunda sin uppfattning att vid grundlagsändringar bör del vara viktigt att eftersträva en bred politisk majoritet.

I 1973 års grundlagsändringar fullföljdes principer från den partiella förfallningsreformen. Parlamentarismens principer, den representativa demokratin och principen atl all makt utgår från folket, är där fastlagda, liksom den kommunala självstyrelsen. Det slås också fast: "Den offentliga maklen utövas under lagarna."

Det fanns en bred politisk enighet om denna reform. Det diskussionerna då gällde var hur omfattande målsäitningsstadgandet skulle vara i grundlag samt framför allt hur man skulle kunna stärka de absoluta fri- och rättigheterna. I det senare avseendet har enighet uppnåtts om ett begränsat antal förbudssiadganden: förbud mot dödsstraff, förbud alt stifta retroaktiv straffiag, förbud att landsförvisa svenskar, förbud att beröva någon som bor i Sverige sitt medborgarskap, förbud att inrätta tillfälliga domstolar, skyldighet för domstol atl pröva alla frihetsberö-vanden och rätten till ersättning vid expropriation.

I det förberedande arbetet och i riksdagsbehandlingen framgick det från många håll att skyddet behövde ytterligare förstärkas. Detta var även centerns bestämda krav  1973.

Enighet nåddes då all i en parlamentarisk utredning pröva ytterligare vägar för all förverkliga denna målsättning. Utredningens förslag skulle också enligt riksdagens beställning läggas i så god lid all riksdagen under den löpande valperioden kunde anta ett vilande grundlagsförslag. Utredningens förslag har nu - som är väl känt - lagts och en första reaktion har också kommii närmast från massmedia. Även i dagens debatt har vissa redovisningar gjorts och påståenden har uttalats som jag för min del finner anledning au något kommentera.

Jag anser del särskilt angeläget atl göra delta därför att redovisningarna av utredningens förslag varil synnerligen schablonmässiga och missvisande. I pressen har nämnts ord som avhoppare, och även i dagens debatt har della upprepats. Jag vill starkt instämma i herr Fälldins uttalande atl del är en angelägen reform all förslärka skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Med den målsättningen - det vill jag klart slå fast - har mina ställningstaganden i utredningen skett, och jag har varit angelägen om all medverka lill att ordentligt fiytta fram positionerna. Jag hävdar bestämt den uppfattningen all vid antagande av grundlag - och särskilt då de bestämmelser som reglerar den enskildes förhållande till samhället - är det viktigt atl eftersträva en bred enighet som garanterar

all man konsekvent kan tillämpa dessa riktlinjer för framtiden.

Är det några frågor i vilka man bör undvika lottning, så är det framför allt i grundlagsfrågor. Allt eller intet kan inle skapa någon trygghet för de många. Vad som nu uppnåtts enighet om är förstärkningar gentemot både 1809 års regeringsform och 1973 års reform. Ingenting har tagits bort. Detta finner jag särskilt anledning atl understryka efter vissa snedvinklingar som nu sker. Det skulle ta alltför lång tid att redovisa alla delar av utredningens resultat. Låt mig ändå redovisa följande utvidgningar i kapitlet om de absoluta rättigheterna:

Skydd mot tvång att della i möte, demonstration eller annan opinionsyttring.

Skydd mot anteckning utan samtycke i register enbart på grund av politisk åskådning.

Skydd mot tortyr eller kroppsstraff samt mot medicinsk påverkan i syfte att tvinga fram uppgifter eller hindra yttranden.

Krav på domstolsoffentlighei.

Rätt för författare, konstnärer och andra upphovsmän lill sina verk.

Skydd mot lag eller annan föreskrift som innebär rättigheisbegränsning enbart på grund av politisk, religiös eller annan åskådning.

Allmänt skydd mot lag eller annan föreskrift som innebär att någon missgynnas därför all han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt ursprung lillhör minoritet.

Allmänt skydd moi lag eller annan föreskrift som innebär atl någon särbehandlas på grund av kön.

Mötesfriheten har utvidgats så all den omfattar också teater- och kabaréföreställningar o. d. samt enskilda möten. Även rätlen lill förtrolig kommunikation och skyddet för del svenska medborgarskapet har utvidgats. Yttrandefriheten preciseras på så sätl all det blir klart alt regeringsformen också skyddar rent konstnärliga framställningar. Även i fråga om rätten till information, friheten all bilda religiösa sammanslutningar och skyddet mot husrannsakan har preciseringar gjorts i grund-lagslexten.

Det har varit nödvändigt att i viss mån tillåta begränsningar av de i grundlagen föreskrivna rätiigheterna. Yttrandefriheten i vidsträckt mening måsle t. ex. kunna begränsas av bestämmelser om skydd för försvarshemligheter och förbud mot ärekränkning. Den måste också kunna begränsas till skydd för enskildas personliga integritet och andra intressen genom föreskrifter om tystnadsplikt för offentliga funktionärer - särskilt i sociallagsiiftningshänseende.

Den kvalificerade majoritet som reservanterna herrar Hernelius och Ahlmark föreslår - fem sjättedelar av rösterna i riksdagen skulle krävas för beslut som begränsar fri- och rätiigheterna - skulle innebära att olika minoriteter kunde styra, bromsa eller åtminstone uppskjuta reguljär lagstiftning. Drygt en sjättedel av de röstande i riksdagen skulle t. ex. tills vidare kunna hindra genomförandet av en reform som berör medbor-

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

145

10 Riksdagens protokoll 1975/76:11-12

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

146

garnas sociala förmåner genom att säga nej lill en bestämmelse om tystnadsplikt för tjänstemän som skall administrera reformen.

Mötesfriheten och demonslrationsrälten får begränsas endast om det erfordras med hänsyn till rikets säkerhet, till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken eller för att förebygga att farsot sprids.

Föreningsfriheten får begränsas endast för alt motverka enskilda mi-litärliknande kårer eller för atl motverka förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.

Skyddet för yttrande- och informationsfriheterna i regeringsformen måsle ses i sammanhang med massmedieutredningens förslag lill massmediegrundlag som skyddar dessa friheter såvitt avser tryckta skrifter, film, radio och TV.

1 mitt förslag ingår som ett viktigt led - och det vill Jag starkt understryka - atl beträffande lagförslag som innebär eller kan antas innebära inskränkningar i de medborgerliga fri- och rätiigheterna skall skyldighet införas atl höra lagråd. Genom en sådan ordning åstadkommer man en betydelsefull garanti mot opåkallade inskränkningar. Lagrådets yttrande skall finnas tillgängligt vid den debatt som skall försiggå i kammaren. Därtill kommer enligt utredningens förslag också lagprövning i domstol. Det föreliggande förslaget innebär en avsevärd utvidgning av lagprövningsrätten. I della sammanhang finns det anledning att ställa frågan: Hur långl kan vi gå i domstolsprövning utan risk atl på längre sikt politisera domstolarna? Jag för min del tror atl gränsen går där utredningen nu har stannat. Jag tvivlar på atl, som reservanterna inom utredningen föreslår, det är möjligt atl i del föreslagna systemet även inrymma avgöranden om när kvalificerad majoritet skall krävas eller inte.

Några ord om egendomsrätten och ersättning vid expropriation. I proposition till 1973 års riksdag föreslogs ett stadgande, enligt vilket enskild borde vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms i lag för del fall atl hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller genom annat sådant förfogande. I utskottsbehandlingen enades man om den förstärkningen av egendomsskyddet att regeln gjordes obligatorisk. Bör utbyttes mot skall. Det var en pariiöverenskommelse mellan de fyra stora demokratiska partierna som låg bakom detta. Nu har förslag förts fram atl man borde införa föreskriften "skälig ersättning". Jag för min del har inte velat äventyra kompromissen som träffades i, riksdagen så sent som 1973. Jag vill särskilt understryka den förstärkning som ligger i moiivultalandet i utredningens betänkande, au det aldrig kan bli fråga om endast symbolisk ersättning. Detta är enligt min mening t. o. m. starkare än att införa ett så diffust begrepp som ligger i uttalandet "skälig ersättning".

Det skulle vara anledning att ytterligare kommentera delar av utredningens betänkande. Låt mig bara säga ett par saker.

Herr Ahlmark och Jag har gemensamt i reservation föreslagit att i

programstadgandet sådana saker som integritet ytterligare borde markeras. Vi har även föreslagit att, vid förverkligande av de mål som finns i programsiadgandel, det allmänna bör värna om den enskildes valfrihet. Föräldrarnas rätt att vårda sina barn och barnens rätt till god social miljö skall respekteras. Vi säger också alt näringsfrihet och egendomsrätt är centrala värden i vårt samhälle.

Vi har dessuiom i reservaiiori enats om ett uttalande beträffande kollektivanslutningen. Det ullalandet sammanfaller med riksdagens ställningstagande så sent som vid sistlidna session, nämligen att del bör ankomma på del politiska parti som nu ensamt tillämpar kollektivanslutning i Sverige atl se till alt det i fortsättningen inte får förekomma atl enskilda kollektivt registreras som medlemmar i ett parti.

Ja, fru lalman, detta var några redovisningar beträffande mill ställningslagande i fri- och rätlighetsutredningen. I vanlig ordning får nu remissinstanserna säga sitt och partierna analysera förslagen. Del är så demokratin och den representativa demokratin skall fungera. De många människorna skall få säga sin mening.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr AHLMARK (fp):

Fru lalman! Det är alldeles sant som herr Boo säger att vi i fri- och rätlighetsutredningen har en gemensam reservation som gäller vissa viktiga målsättningar för reformarbetet. Det gäller människors integritet; särskilt viktig när dataapparalerna besiämmer så myckel av framtiden för oss alla. Det gäller begreppet om den enskildes valfrihet, som det är utomordentligt angeläget all ständigt slå vakt om när det gäller skolutbildning, bostäder, arbete och annat. Del gäller föräldrarnas rätt att vårda sina barn och barnens rätt till en god social miljö; en central tanke i den familjepolitiska debatten. Den bör in i en målsällningsparagraf, och Jag tror alt både Karl Boo och jag beklagar att de andra inte velat gå med på det.

Sedan gäller del näringsfriheten och egendomsrätten, begrepp som naturligtvis inte kan bli rättsligt bindande därför att de inte är tillräckligt preciserade. Men de får icke upphävas, efiersom de är grundvalar för materiellt välstånd och rättssäkerhet i vårt land.

Däremot beklagar jag att Karl Boo i en fråga som är viktigare - skyddet för de andliga fri- och rättigheterna - inle har velat stå kvar vid den ståndpunkt som millenpartierna hade gemensam för två år sedan. Då var Ju folkpartiet och centern överens om atl man inte med en enda rösts majoritet skulle kunna stifta lagar som upphäver de flesta fri- och rätiigheterna här i landet.

När utredningen nu läggs fram har Kad Boo hoppat av från den uppfattningen. 1 dag försvarar han avhoppet med att han vill sträva efter en bred enighet inom utredningen. Jag tycker däremot att det är viktigt att stå för sin mening i en utredning. Sedan får man väl lyssna på den offentliga debatten och på remissomgången och se vad man skall dra

147

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

148

för slutsatser. Men man kan ju inte, herr Boo, i en utredning hoppa av från en övertygelse för att oppositionen annars skulle bli enig!

Sedan är del flera förbättringar i fråga om fri- och rättigheterna som vi är alldeles överens om inom utredningen. Jag är särskilt glad över att vi - om det här går igenom - får ett skydd för upphovsrätten. Vad som Bertil Zachrisson en gång kallade för "kulturell allemansrätt" och som Carl Lidbom var i färd med alt lagmässigt försöka genomföra skulle ha varit ett upphävande av den upphovsrätt som är grundvalen för kulturellt skapande här i landet. Det blir nu omöjligt om utredningens förslag genomförs.

Jag är också glad över att det i slutskedet av utredningen kunde bli enighet om en bestämmelse om förbud mot könsdiskriminering. En sådan kommer atl ha en moralbildande verkan när lagar stiftas och i övrigt i samhällsarbetet. Det är också bra att utlänningar kommer med i fri- och rätlighetsskyddet genom en särskild paragraf Hittills har ju grundlagen gällt enbart svenska medborgare.

Karl Boo och Jag har återigen slagit fast alt kollektivanslutningen är ett otyg som är principvidrigt från demokratiska utgångspunkter. Vi uppmanar återigen det enda parti i landet som tillämpar kollektivanslutning att följa riksdagens beslut.

Själv vill jag i en annan reservation förbjuda lag som skulle göra det möjligt att utlämna svensk medborgare till annat land. Jag vill också beträffande frågan om ersättning vid expropriation se till att denna ersättning inte enbart blir symbolisk. Det bör alltså i själva lagtexten slå alt skälig ersättning skall utgå. Jag tror att Karl Boo och jag i sak är rätt överens, men han har inte velat följa med när del gäller själva lagtexten.

Det viktigaste gäller ändå de andliga fri- och rättigheterna och hur man skall skydda dessa friheter i vår författning. Kritiken mot denna del i vår regeringsform har gällt alt man över en natt med en rösts majoritet kan upphäva i stort sett alla fri- och rättigheter i landei. Del går inte när det gäller tryckfriheten. Den har sin egen grundlag där varje detalj är bestämd. Där kan ingenting ändras utan två beslut med ett mellanliggande riksdagsval. Men de andra friheterna som inte finns i tryckfrihetsförordningen är inte reglerade på det viset. De nämns i regeringsformen, men samtidigt kan man genom vanlig lag avskaffa, inskränka och precisera dem ungefär hur man vill.

Detta har varit utgångspunkten för folkpartiets arbeie i flera år när det gäller fri- och rättigheterna: man skall inte på några dagar med någon enda rösts majoritet kunna upphäva nästan alla friheter i Sverige. En arbetsgrupp inom partiet har, parallellt med den statliga utredningen, arbetat fram den lösning som folkpartiets riksdagsgrupp i princip har ställt sig bakom och som min reservation bygger på.

Vår utgångspunkt är ätt det här gäller att ha en grundlag som skall skydda oss i krislägen. När allting är normalt i samhället - inte någon särskilt stor arbetslöshet, inga utrikespolitiska påtryckningar, inget upp-

helsal opinionsläge av andra skäl - då spelar det inte så slor roll hur man skyddar friheten i grundlagen. Den är ändå tryggad. När samhället fullständigt faller sönder, vid en ockupation eller på annat sätl, kan ingen grundlag i världen skydda oss. På den punkten ger Jag Hilding Johansson i Trollhättan alldeles rätt.

Men del finns mellanlägen mellan en helt normal situation, då det inte spelar någon roll vad det slår i grundlagen för friheten är ändå skyddad, och en hell extrem situation, då det inte heller spelar någon roll vad det står i grundlagen för friheten kommer ändå att upphävas. Del är mellanlägen där det är viktigt att skydda oss mot radikala inskränkningar i fri- och rätiigheterna.

Man kan tänka sig ett antal terroraktioner mot några ambassader i Stockholm eller på annat sätt, en ekonomisk depression med stor social oro, ekonomiska konflikter våldsammare än dem vi har upplevt någon gång under efterkrigsliden, ett utrikespolitiskt tryck från någon stormakt som kräver inskränkningar i fri- och rättigheterna för all begränsa opinionsbildningen här i Sverige. Då gäller det alt skydda oss mot att fatta viktiga beslut som undergräver demokratin, skydda riksdagen mot att fatta de besluten i ell upphetsat opinionsläge. Under tillfälligt tryck av starka opinioner skall riksdagen inte besluta upphäva avgörande fri- och rättigheter.

Därför har jag tyckt att det var rimligt att skärpa reglerna vid grundlagsändringar. I dag kan man faktiskt upphäva alla våra grundlagar på 6-8 veckor. Man fattar ett första beslul, man har ett ordinarie val och ett extraval. Omedelbart efter valet fattar man ett andra beslul. Man kan upphäva tryckfriheten och alla de s. k. absoluta friheterna i regeringsformen under loppet av 6-8 veckor. Det är inte rimligt. Först och främst bör grundlagsändringar bara kunna ske före och efter ell ordinarie val. Första beslutet skall fattas senast sex månader före valet, så atl allmänheten får tid att i detalj diskutera de här sakerna; det andra beslutet tidigast sex månader efter valet. Det blir då alltså minst ell år mellan besluten och det blir ett mellanliggande ordinarie val.

Viktigare än detta är atl det skall vara svårt atl snabbi stifta lagar som inskränker fri- och rättigheterna, samtidigt som man inte i onödan skall försvåra s. k. normal lagstiftning eller en lagstiftning som en överväldigande majoritet är överens om. Därför måste vi se lill alt de lagar som begränsar yttrandefriheten, rätten till information, mötesfriheten, demonstraiionsrälten, föreningsfriheten och skyddet för förtrolig med-delelse - t. ex. telefonavlyssning, brevcensur och annat - antingen skall stiftas på samma sätl som grundlag, alltså två beslut med mellanliggande ordinarie val, eller med fem sjättedelars majoritet av de röstande här i kammaren. Avgörande är all del skall inte vara möjligt all med någon enda rösts majoritet över en natt upphäva fri- och rällighelerna i Sverige.

Då säger Hilding Johansson att detta upphäver "den demokratiska majoriletsprincipen". Men samma gäller för den paragraf i 10 kap. i regeringsformen som handlar om hur man överlåter befogenhet från riks-

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

149

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

150

dagen lill övernaiionellt organ - där är det just fem sjättedelars majoritet som krävs. När det gäller att ändra riksdagsordningen har vi också kravet på kvalificerad majoritet. Och skulle vi vilja ändra en liten detalj i tryckfrihetsförordningen, bara en liten struntsak om t. ex. hur juryn skall arbeta eller så, och varenda riksdagsman här i riksdagen skulle vara helt överens om denna ändring, så kan vi ändå inte genomföra den genast därför atl vi måste ha två beslut och mellanliggande val. Aldrig har jag hört Hilding Johansson säga att tryckfrihetsförordningen upphäver "den demokratiska majoriletsprincipen", trots all den hindrar beslut där vi är totalt eniga i riksdagen.

Vad det handlar om är, atl om man stiftar lagar som upphäver väsentliga friheter, skall en minoriiei kunna få fram ett uppskov, så att man får diskutera saken över nästa val. Då frågar Hilding Johansson: Men alkoholreklamen - skall verkligen en minoritet kunna få besluta om uppskov där? Det var precis det som skedde. Hilding Johansson och jag satt ju i konstitutionsutskottet. Vi diskuterade ett förbud mot alkoholreklam. Vi kom fram till att ett förbud kunde inte beslutas med mindre än alt man ändrade tryckfrihetsförordningen. Vi gjorde det också. Trots att kanske en majoritet hade velat införa reklamförbud med en gång kunde vi inte göra det, för grundlagen måste först ändras så att vi fick en laglig rätt att införa förbud mot alkoholreklam. Vi hade alltså då den situationen som Hilding Johansson nu polemiserar emot. Dessutom har faktiskt direktiven lill vår utredning slagit fasl, alt del här skulle vi noga undersöka. Del slår så här i direktiven till utredningen, som regeringen själv skrev 1973: "Närmast lill hands kan synas ligga atl man uppställer ett krav på en särskild procedur vid stiftandet av lagar som inskränker i grundlagen angivna fri- och rättigheter. En möjlighet är då alt kräva beslul i den ordning som gäller för grundlagsändring. En annan möjlighet, som har förespråkats i olika sammanhang och också under den senasie riksdagsbehandlingen, är atl uppställa krav på beslut med kvalificerad riksdagsmajorilel."

Regeringen har alltså getl oss i uppdrag alt undersöka om man skall införa en regel om kvalificerad majoritet. Är det att upphäva "den demokratiska majoritetsprincipen", som herr Johansson säger?

Sedan säger herr Johansson: Del här blir en broms mot reformerna. Inte alls! När det gäller sociala reformer, ekonomiska förbättringar, statsanslag och allt della är det självklart att vi, på samma sätl som i dag, beslutar med vanlig majoritet: en enda röst om man så vill och i värsta fall lottning. Vad min reservation handlar om är sådana tillfällen när man vill inskränka yttrandefrihet, föreningsfrihet, religionsfrihet, församlingsfrihet och andra andliga friheter. Det är då en minoriiei skall kunna skydda demokratin genom att skjuta upp beslutet över nästkommande riksdagsval.

Herr Johansson säger att folkpartiet nu har ställt sig till höger om moderaterna. Han tycks inte ha insett att liberalismen och liberalerna i alla tider - långl före det årtal då Allan Hernelius ansåg alt den kon-

servativa historien om friheten började, nämligen 1938 - har kämpat för yttrandefrihet, kämpat för alt vidga den, mot konveniikelplakai, presscensur och politiska rättegångar. Liberalerna har arbetat för all förbättra tryckfrihetsförordningen och mot de krav på lagstiftning om ekonomiskt förtal som moderaterna reser varje år, etc. Ständigt försöker liberaler värna om friheten. Det är inte att ställa sig till höger - del är för att hålla fasl vid kärnan i liberal ideologi.

Nu vill majoriteten i utredningen inle ge något rättsligt bindande skydd på den här punkten. Vad majoriteten ställer upp som ell skydd är en del formuleringar om atl de lagar som inskränker yttrandefriheten måste bygga på atl "rikets säkerhet" är hotad, att man skall skydda "allmän ordning och säkerhet" eller att "särskilt viktiga skäl föranleder det". Men alla de formuleringarna är bara snömosparagrafer. I ett kritiskt läge kommer en majoritet i riksdagen alltid atl kunna säga: Del här är särskilt, viktiga skäl; här måste vi skydda allmän ordning och säkerhet. Här är rikets säkerhet i fara; därför skall vi göra en inskränkning.

I kritiska lägen ger utredningsmajoritelens paragrafer inte någol reellt skydd. De är luddigt skrivna. De innebär all utredningens majoritet åter föreslår en grundlag som gör att det i praktiken blir möjligt atl med någon enda rösts majoritet omedelbart inskränka nästan alla fri- och rättigheter som vi har. Vi beklagar att fri- och rätlighetsutredningen har misslyckats på den avgörande punkten.

Jag är besviken över atl centerpartiet, som tidigare stod bakom kravet på kvalificerad majoritet för lagar som inskränker fri- och rättigheter, nu tycks hoppa av från det kravet. Jag är ledsen atl socialdemokratin står fasl vid sitt gamla motstånd mot ett reellt grundlagsskydd. Om kommunisterna har jag självfallet aldrig hyst några förhoppningar när del gäller att värna demokratin. Vad folkpartiet beklagar är atl de fyra demokratiska partierna inte har kunnal enas om en avgörande förbättring av vårt skydd för frihet och folkslyrelse i Sverige.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr BOO (c) kort genmäle:

Fru talman! Den avgörande frågan, herr Ahlmark, är: Betyder utredningens förslag all vi flyttar fram positionerna när det gäller atl stärka de medborgerliga fri- och rättigheterna eller betyder det att vi försämrar dem? Jag tror all det är viktigt att lägga fast vår uppfattning i den frågan. Jag vill upprepa vad jag sade tidigare: Min bedömning är atl det är en väsentlig framflyttning av positionerna både från 1809 års regeringsform och från 1973 års regeringsform. Jag vill inte heller ta på milt ansvar atl vi skulle försitta chansen alt få de nu föreslagna väsentliga förstärkningarna i form av en vilande grundlag antagna redan av den nu valda riksdagen.

Jag vill också påminna om att de absoluta rätiigheterna väsentligt har utökats. Det måsle ju ändå vara en avgörande förbättring, eftersom del skulle krävas en grundlagsändring för all förändra innehållet i dessa rättigheter.

151

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

I min sammanlagda bedömning ingår först och främst att ell lagförslag skall prövas av lagrådet. Då får vi den högsta Juridiska expertisens syn t. ex. på frågan om förslaget är grundlagsstridigl. Vi får en sådan redovisning inför riksdagsbehandlingen och får en öppen debatt om dessa frågor, och efter riksdagsbehandlingen får vi enligt del föreliggande ma-joriletsförslagel en utökad lagprövning. Det är litet märkligt all herr Ahlmark icke vill erkänna dessa betydande förbättringar och förstärkningar i min sammanlagda bedömning.

Jag vill tillägga att socialdemokraterna i utredningen tyvärr icke går med på införande av en obligatorisk lagrådsgranskning utan vill hänskjula den frågan till en utredning.

Herr Ahlmark säger vidare alt jag har hoppat av från en ståndpunkt. Jag förnekar bestämt alt Jag har gjort detta. Jag har varit med om atl flytta fram positionerna för att uppnå de mål som centern alltid ställt upp när det gäller att stärka fri- och rätiigheterna för de enskilda människorna. Jag vill understryka vad Jag sade lidigare, nämligen att Jag har den arbetsinriktningen att vi skall försöka nå så stor politisk enighet som möjligt när vi går att grundlagsfästa dessa för de enskilda människorna betydelsefulla stadganden.

152

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle:

Fru talman! I anslutning lill del senasie som herr Boo yttrade vill jag stryka under att det finns en betydande skillnad mellan å ena sidan herr Ahlmark, som hårt driver sina linjer utan hänsynstagande till den breda samlingen i grundlagsfrågor, och å andra sidan herr Boo och mig som strävar efter atl uppnå stor enighet när det gäller grundlagsfrågorna.

Per Ahlmark hänvisade lill direktiven. Låt mig fästa uppmärksamheien på vad som där slår, nämligen all det kan synas lika nära till hands all uppställa krav på en särskild procedur i della sammanhang och alt utredningen skulle pröva metoder med kvalificerad majoritet. Den prövningen har utförts. Regeringen har aldrig i sina direktiv skrivit all utredningen skall föreslå införande av kvalificerad majoritet. Prövningen har givit det resultatet alt detta inte var möjligt, med hänsyn till atl vår demokrati skall fungera också i vardagslag.

För min egen del har Jag undersökt möjligheterna att följa förslaget från Per Ahlmark och Allan Hernelius om kvalificerad majoritet men inte kunnat det på grund av dess konsekvenser. Det finns nämligen en betydande skillnad mellan grundlagar å ena sidan och den vanliga lagstiftningen å den andra. Skulle herr Ahlmarks och herr Hernelius förslag gå igenom, innebär del att man alllid måsle börja om på nytt, om 60 ledamöier fäller ett förslag sedan frågan återkommit efter ett val.

1 vad gäller alkoholreklamen är del riktigt att den har förts ur tryckfrihetsförordningen. Del har både herr Ahlmark och jag medverkat till. Men inför man det förslag som herr Ahlmark har lagt fram betyder del alt man på nytt omgärdar alkoholreklamen med hårda bestämmelser. Följden blir nämligen en inskränkning i den meningen atl ett förslag

faller, om 60 ledamöier säger nej.

Ja, det är underligt att herr Ahlmark kom igen lill påståendet atl man på en natt kan avskaffa friheter eller inskränka dem. Lagstiflningspro-ceduren i Sverige går inle till på det sättet, utan det läggs fram ett förslag, som remissbehandlas och blir föremål för allmänna opinionens granskning. Först därefter kommer det upp till behandling. Nu förstärker vi detta skydd, så att demokratin tryggas genom en rad bestämmelser, som herr Ahlmark väl känner lill men som Jag nu, fru lalman, förstår atl Jag av tidsskäl inte kan redovisa.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Fru talman! Bara en bagatell vid sidan av de större meningsbrytningarna!

Herr Ahlmark säger atl den konservativa historieskrivningen började år 1938. Ja, det är riktigt: i denna del, dvs. i fråga om riksdagsbehandlingen av lagar angående fri- och rättigheter. Men fri- och rättigheterna är som bekant mycket äldre i vår historia. De hänför sig till medeltida kungaeder, och därifrån har de på sätt och vis fortsatt i en löpande kedja. Men om vi började med behandlingen i svensk riksdag i modern tid - år 1938 - började faktiskt fölkpariiei inte förrän 1973, och det är vackert så.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Fru lalman! Vad Jag helt diskret påpekade för herr Hernelius var ju bara delta, alt frisinnade och liberaler slog vakt om friheterna, t. ex. ville avskaffa konventikelplakaiel och presscensuren långt före år 1938, nämligen redan på 1800-talel. Del var innan herr Hernelius ideologiska förfäder gjorde det; de var inte rikligt lika livaktiga som herr Hernelius är på denna punkt!

Beträffande alkoholreklamen vill Jag svara alt om 60 ledamöier skulle säga nej till ett förbud mot alkoholreklam kan man helt enkelt fatta ett första beslut i ärendet, därpå avvakta riksdagsvalet för att sedan ta del andra beslutet. Då skulle saken vara klar, precis på samma sätt som när man ändrar grundlag. Det kan Ju inte vara något större problem.

Vad Karl Boo säger är alt han inte vill "ta på sitt ansvar" att inle få igenom de förbättringar som vi ändå är överens om i fri- och räl-tighelsutredningen. Det innebär ju ändå i klartext att herr Boo inför hotel om atl oppositionen höll på att bli enig i fri- och rätlighetsutredningen måste hoppa av från centerns tidigare ståndpunkt. Om man varje gång säger: "Titta, nu riskerar vi att få en enig opposition! Här kan det Ju bli lottning, och det är farligt, så nu måsle jag svika min övertygelse", kan vi aldrig driva på socialdemokratin för all införa viktiga förbäiiringar av fri- och rältigheter och författningsreformer. Det är ju nu som det finns en parlamentarisk möjlighet att pressa på genom den offentliga debatten, genom remissomgången, genom trycket i utskott och kam-

153

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

mare. Därför skulle ni ha tagit lill vara den möjligheten och inte hoppat av redan på utredningsstadiet.

Då säger herr Boo att han inte har hoppat av. Han följer två olika linjer: först alt han var tvungen alt hoppa av för all inle få enighet i oppositionen, och sedan, ett ögonblick efteråt, att han inte har hoppat av. Det är klart all det är en ändring av centerns hållning. Millenpartierna var på den här punkten helt överens om atl man inle med någon enda rösts majoritet över en natt skulle kunna upphäva och inskränka viktiga fri- och rättigheter i Sverige. Det kan man göra med nuvarande regeringsform. Det kan man också med den regeringsform som socialdemokraler, kommunister och centerpartister ställt sig bakom i fri- och rättighetsutredningen. Det lycker vi liberaler är fel.

Herr Johansson i Trollhättan sägerattjag struntar i den breda samlingen i grundlagsfrågor. Det påminner om repliker som har fällts tidigare många gånger i tvåkammarriksdagen. Under 15 års arbeie för ett enkammar-syslem och ett mera rättvist valsätt sade man ständigt till Bertil Ohlin och oss andra i folkpartiet som jobbade för ett enkammarsystem: Ni sviker enigheten därför au ni står fast vid er uppfattning atl det skall vara en direktvald kammare. Men det var Just därför att folkpartiet stod fast vid sin övertygelse som man fick författningsreformen och som väljarna blev suveräna på valdagen.

154

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle:

Fru talman! Fyra korta repliker! Den första är alt herr Ahlmarks senaste anförande avslöjade hur djupt hans förslag förändrar villkoren här. Han menar atl vi får börja på ny kula; det spelar ingen roll om ett beslul kommer tre år senare. Då del gäller sociallagstiftning och sådant är del säkert många människor som tycker att det är bråttom. De vill inte att 60 kammarledamöter skall kunna fälla ett lagförslag så att vi skall tvingas att efter nästa val börja på nytt.

Den andra repliken gäller grundlagsändringarna. Det är väl alldeles uppenbart att det förslag som herr Ahlmark har lagt omgärdar de grundlagar vi nu har med en rad garantier. Min lanke förs till vissa engelska politiker som var så angelägna om atl bevara den röslrättsreform de genomförde 1832 alt de på allt sätt försökte hindra fortsatta reformer. Herr Ahlmark är tydligen väldigt glad i den grundlag som han då och då klandrar och då och då själv vill förändra.

Den tredje repliken gäller enigheten. Jag har ett intryck av att om alla körde fram sina egna åsikter i alla grundlagsfrågor så hårt som herr Ahlmark gör, så skulle vi hamna i ell reformstopp på detta område. Nog har herr Boo rätt i att när det gäller grundlagsändringar skall inte avgörandet få överflyttas till fru Fortuna.

Den fjärde repliken går lill herr Boo, som sade att nu var liden inne att pressa socialdemokraterna. Jag vill bara svara atl när det gäller att slå vakt om demokratin behöver man inle pressa socialdemokratin. Socialdemokratin har alltid hävdat demokratins principer. Den har kämpat

hårt för politisk demokrati, och den vill nu vidga denna demokrati till nya områden, framför allt till del ekonomiska området.

Herr BOO (c) kort genmäle:

Fru talman! Jag skall självfallet inte lägga mig i diskussionen mellan herrar Hernelius och Ahlmark om vem som först kom på de mest konservativa idéerna här i landet; del får de fortsätta all diskutera.

Beträffande herr Ahlmarks beskrivning av mitt ställningstagande i utredningen vill Jag säga följande. Del var natudigtvis inte inför hotet att få enighet inom oppositionen som jag gjorde mitt ställningstagande, utan jag gjorde del - som Jag har understrukit så många gånger i debatten - därför alt Jag ville garantera en förstärkning av de medborgerliga fri-och rätiigheterna. Vi fick nämligen besked i utredningen om att regeringen icke skulle kunna förmodas lägga fram en proposition, om vi inle kunde nå en något så när bred enighet.

Sedan har vi av viss press fått veta alt detta väl inte hade gjort någonling. Vi kunde ju ha lagt fram en motion, och sedan kunde man ha lottat i riksdagen. Jag reagerar bestämt emot alt del är på det sättet vi skall anta grundlag.

Som jag ser det var uppgiften för den utredning som blev tillsalt efter beslut i riksdagen att diskutera de olika förutsättningarna för atl så långl det är möjligt förverkliga en målsättning, i det här fallet atl trygga de medborgerliga fri- och rättigheterna. Presentera partiprogram kan man göra Ulan all gå in i en utredning.

När det gäller regler för antagande av ny grundlag har jag i utredningen icke biträtt herr Ahlmarks förslag, efiersom jag finner det icke på något sätt vara rimligt att, sedan en nyvald riksdag har fattat ell beslut, detta skall vila ytterligare sex månader innan det kan omsättas i gällande lag.

Del finns ytterligare ett förslag på detta område, där vi från centern är motionärer. Det kommer senare under riksdagens prövning, och del gäller alt ett vilande grundlagsförslag skall underställas folkomröstning, om minst en tredjedel av riksdagens ledamöier begär detta. Jag vill, fru lalman, kraftigt understryka att det är ett riktigare sätl alt reformera reglerna för antagande av grundlag.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Fru talman! Det är alldeles riktigt, herr Boo, att det här förslaget från tre partier - att en tredjedel av riksdagen skall kunna utlösa beslutande folkomröstning om ett vilande grundlagsförslag - är bra. Del slår folkpartiet, centern och moderaterna bakom. Där riskerar vi faktiskt en lottning om några veckor. Men det har herr Boo inte dragit sig för - där går det tydligen bra. Jag undrar varför herr Boo i utskottet inte hoppat av från sin övertygelse också på den punkten.

Om man säger att vi från början - som en utgångspunkt i en statlig utredning - måste undvika lottning, då väntar man inte på den offentliga debatten när utredningen blir klar; man har ju redan hoppat av. Man

155

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

väntar inte på remissvaren, man väntar inte på riksdagsbehandlingen. Man missar alla chanser att pressa regeringen till viktiga eftergifter för atl öka skyddet för fri- och rättigheterna i landei. Jag för min del kan icke förstå varför oppositionen skall lägga sig platt på magen om regeringen börjar rynka ögonbrynen.

Hilding Johansson säger att vi får "börja på ny kula med social lagstiftning" och annat sådani om vi inför kvalificerat förfarande. Jag är ledsen, men Hilding Johansson måste ha missuppfattat allt det som vi sysslade med i fri- och rätlighetsutredningen om han menar delta. Social lagstiftning, ekonomiska reformer, arbetsmarknad, arbetsmiljö, allt som har med statsbidrag atl göra osv. berörs inte alls av någonting som vi har tagit upp när del gäller det kvalificerade förfarandet. Där kommer allting att beslutas på samma sätt som lidigare, alltså med vanlig majoritet på en gång. Vad del handlar om är: skall man över en dag, med någon enda rösts majoritet, få inskränka yttrandefriheten, föreningsfriheten, religionsfriheten, församlingsfriheten, demonslrationsrälten och skyddet för förtrolig meddelelse? Det är de rättigheterna som vi skall värna. Del är inle fråga om att införa någol slags minoriietsskydd beträffande sociala reformer som över huvud laget inte berörs. Där är Hilding Johansson och Jag helt överens om hur vi skall fatta beslul här i riksdagen.

Det skulle bli "reformstopp" om man inte gjorde upp på en gång i utredningen. Del säger herr Johansson. Precis så sade man när folkpartiet erbjöds att ta en uppgörelse om ett enkammarsystem som innebar någol som såg ut som en biandkammare där landstingen skulle välja en tredjedel och människorna i direkta val två tredjedelar. Men folkpartiet accepterade inte del den gången utan sade: Man skall vid en och samma tidpunkt välja liela riksdagen i direkta val. Just därför att vi inie kohandlade om dåliga förslag fick vi en bra reform. Så skall det gå också när vi skyddar fri- och rättigheterna i författningen.

Fru tredje vice talmannen anmälde att herr Boo anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

156

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Fru talman! Del förs en kamp bland folken ute i världen för nationell frigörelse, för demokratiska rättigheter, för socialismen. Den förs mot monopol, mot utländska imperialister och inhemsk fascism.

Inför folkens framgångar- i Indokina, Mozambique, Angola, Grekland, Portugal - skärps del reaktionära motsiåndei. I desperation över sina hotade privilegier förvandlas också många liberala borgare stegvis till öppna fascister.

Men reaktionen värvar inte bara sympati bland borgare, som fruktar förändringar. Den söker tränga in också i arbelarrörelsen. Reaklionen vei all en av nycklarna lill framgång är all splittra vänsierkrafterna. Därvid utnyttjar reaktionen också tacksamt ledarskiklet i den internationella socialdemokralin. Wilson, Brandt och Schmidt stödde alla lojalt USA:s

Vielnampolitik ända in i del sista. Fria fackföreningsinternationalens organisationer och den socialdemokratiska ungdomsiniernationalen har tillhört de kanaler genom vilka pengar från den amerikanska underrättelsetjänsten - CIA - har passerat.

Dessa socialdemokratiska ledare förstår inle rätt den antikommunis-liska hetsens faror. 1 eit läge, där fienden står till höger, slår de mot vänster. 1 ell läge, där reaktionen går till öppna våldsmetoder, upprepar socialdemokratiska talesmän Gösta Bohmans påståenden, atl kommunisterna har sig själva alt skylla när deras lokaler bränns och partimedlemmar misshandlas lill döds. Både socialdemokratiska och moderata ledare tycks tro alt del sker i frihetens namn. De borde ha lärt sig av kristallnatten 1938, när synagogorna brann i Tyska riket, att del är ell tecken på fascismens frammarsch då den sortens lynchningsräitvisa vinner burskap i del politiska tänkandet.

De socialdemokratiska ledarna måsle lära sig förstå alt när reaktionen angriper kommunisterna, så är del bara en förberedelse, för i nästa steg slår de reaktionära också mot socialdemokraler och liberaler.

På sistone har angreppen varil särskilt hätska mot del portugisiska kommunistpartiet. Vpk:s sympatier för den portugisiska revolutionen har här i Sverige använts för atl också angripa oss. 1 dessa angrepp går SAP sida vid sida med moderaterna - en tyvärr inle ovanlig kombination i svensk politik.

Vpk fruktar inte dessa angrepp. Vi vet var vi slår. Vi känner det portugisiska broderpariiet, och vi ser att PCP ingalunda är det stalinistiska diktaturparli som hetsmakarna vill få det lill.

Man säger att PCP är emot flerpartisystem. Jag håller i min hand den s. k. konstitutionella överenskommelsen av den 10 april, där kommunistpartiet förpliktar sig all arbeta för en socialism med flerpartisystem. Jag håller i min andra hand PCP:s partistyrelses deklaration av den 21 juni, där man förespråkar en portugisisk socialism, byggd på fullständig organisationsfrihet.

Del heter i propagandan att kommunisterna i Portugal försöker la över och likrikla pressen. Man säger all kommunislerna siulii socialisternas organ Republica. Republica är en privat tidning. Kommunislerna har över huvud taget ingenting med Republicaaffären alt göra. Jag har ett exemplar här av tidningen Republica. På förstasidan publiceras en deklaration av den s. k. Copcongruppen inom militärrörelsen, som innehåller skarp kritik mot kommunisterna. Större är alliså inte likriktningen i tidningen Republica. Jag håller Diario de Lisboa i handen - en annan förment likriktad kommunistisk tidning. Hela mittuppslaget ägnas ett dokument från den s. k. Melo Anlunes-gruppen, vars medlemmar är skarpa motståndare till kommunisterna. Värre är inte likriktningen i Diario de Lisboa.

Man säger alt PCP är moskvaorienierat. Jag har med mig på bänken några månaders utgivning av partiets organ Avante. Jag uppmanar vem som helst att där söka leta upp artiklar som propagerar för sovjetiska

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

157

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Alhnänpolitisk debatt

158

intressen eller förhållanden. Det finns inga sådana. Nästan allt material i det kommunistiska partiets huvudorgan är relaterat lill det portugisiska folkets verklighet och till dess kamp.

Vänsterpartiet kommunisterna är ett självständigt parti. Vi hyser aldrig någon okritisk lojalilel geniemot någol annal parti, och vi utfärdar inga blankofullmakter för vår lojalilel. Vi har dock övertygats, med egna ögon, om del portugisiska partiets konsekventa och fasla hållning till kampen för demokrati och socialism. Och vi säger till dem som angriper oss: Ni teg i årtionden, medan fascisterna tryckte ner det portugisiska folket. Ni teg inför kuppförsöken i september 1974, i mars 1975 och i juli 1975. Ni tiger nu, när regeringen Pinheiro de Azevedo söker ockupera radiostationer. Ni tiger när socialistpartiet i Portugal lierar sig med del ul-iraslalinisiiska MRPP i politiska aktioner och fackliga val. Alltid tiger ni - ni lalar bara när ni skall angripa del parti i Portugal som sedan 1926 under de svåraste förhållanden har slagils för demokratin.

Fru talman! Vpk fruktar ingen debatt om sin politiska trovärdighet, i all synnerhet inte med de andra partierna. Inie med folkpartiet, som låter välja in sig på borgerligt samarbete och sedan ingår den ena pakten efter den andra med socialdemokraterna. Inte med centerpartiei, som nyss log utskoltsinitiativ i asbestfrågan, som partiet i våras var med om att rösta ner. Inte med socialdemokraterna, vars sorglustiga penningaffärer har utgjort en klar fara för den politiska moralen och för respekten för demokratin. Vad är del nämligen för trovärdighet när SAP säger au pengarna kommer från Metall och Metall säger alt pengarna kommer från SAP? Ingen vågade säga atl de kom från Tyskland. När den saken kom fram sade Willy Brandt all pengarna inle fanns. Och herr Loderer sade först att pengarna kom från tyska Metall och sedan alt de kom från hans privata vänner. Till dess vi får kartlagt herrar Palmes och Lo-derers trassliga trådar lill bankkontot i Schweiz tycker jag att socialdemokratins ledning skall tala myckel dämpat om begreppet trovärdighet.

Vpk fruktar heller inte en debatt om demokratin, om sitt och andra politiska partiers förhållande till den. Tvärtom. Det var inte vi som försvarade militärens dödsskott i Ådalen 1931. Det var den store liberale .Segerstedt i Handelstidningen. Del var inte vi som 1938 gav order om alt alla från Tyska riket kommande som hade judestämpel i sitt pass skulle avvisas vid gränsen. Del var socialslyrelsen. Det var inle vi som i strid mot rikels författning beslöt om iransportförbud för kommunistisk press. Del var samlingsregeringen. Det var inte vi som i strid med konstitutionen satte tryckfrihetsförordningen ur kraft och lät ett tryckfriheisbrolt dömas efter straffiagen. Det var justitieministern - och mot våra röster godkände riksdagens majoritet grundlagsbrottet. Det var inte vi som skickade den politiska polisen atl rensa bildbyrån Safiras lokaler ulan att lagenligt protokoll över beslaget gjordes upp. Det var allmänne åklagaren. Det är inte vi som skickar in säkerhetsagenier på svenska arbetsplatser eller låter dem resa till främmande land när de har gjort bort sig. Det är säpo och Justitieministern.  Det är inte vi som har infört

lerrorisilagen, som leder till utvisning av uppenbart oskyldiga människor. Det är de fyra andra partierna - och del är fru Leijon som sköter verkställigheten. Del är inte vi som har infört lagen om tillfälligt omhändertagande, med vars hjälp man kan anhålla demonstranter, alkohol-skadade, socialassistenter eller andra som man händelsevis finner obehagliga. Det är regeringen som gjort det, med de laglydiga moderaternas hjälp. Det är inte vi som vecklar in oss i hemliga valulaaffärer; det är de socialdemokratiska ledarna. Vpk ärett självständigt parti. Vi tar inga order från aukloriteter utanför oss själva.

Vpk arbetar för en socialism där de demokratiska fri- och rätiigheterna befästs och kraftigt utvidgas. Vi är för en socialism där det råder full organisationsfrihel såväl för socialistiska som icke-socialistiska grupper. Vi är för en socialism där aktieägarnas och disponenternas diktatur har ersatts med de arbelandes demokratiska självstyrelse på arbetsplatserna och i bostadsområdena. Vi är för en socialism där just arbelarsjälvstyre ges en stark ställning, en ställning som inte får undergrävas genom ett byråkratiskt dirigeringssystem uppifrån.

Den socialistiska planekonomin är i stånd att upphäva arbetslösheten och undersysselsättningen. Den är i stånd att skapa Jämlikhet mellan kvinnor och män. Den är i slånd all bryta ned alla hinder på vägen till det klasslösa samhället. Den är i stånd att ersätta kapitalismens misshushållning, miljöförstöring och allmänna anarki med ett system av medvetna ansvariga beslul och långsikliga målsättningar, styrda av folkfier-talets behov. Men för alt den rätt skall kunna utnyttja dessa sina möjligheter krävs alt planekonomins beslutssystem kopplas nära lill arbetsplatsernas och bostadsområdenas direkta folkstyre. De arbetande människorna måste känna att socialismen medför en genomgripande förändring i deras personliga situation och en hell ny möjlighet atl della i skapandet av den egna verkligheten samt ett slutligt upphävande av den i det nuvarande samhället rådande maktlösheten för flertalet människor.

Del frågas inte sällan om vpk:s inställning lill andra kommunistpartier, liksom till de socialistiska länderna. Vi har en grundläggande solidaritet med alla krafter som arbetar för socialismen. Men en grundläggande solidaritet är inte detsamma som ett okritiskt accepterande eller ett tigande om uppenbara missförhållanden. Tvärtom ligger det i den marxistiska samhällsteorins villkor att sanningar inte skall ligas ihjäl, de må vara aldrig så obehagliga. Socialismen ijänar inle på okritiska skönmålningar, den vinner inget förtroende genom idealiserande verklighetsförfalskningar eller undanskymmande av problem.

Men vi låter i vår kritik heller inte locka oss till alt delta i de hets-kampanjer som högerkrafterna ibland blåser upp mot socialistiska länder eller partier. De socialistiska länderna har obestridligen varit ett mäktigt stöd för befrielserörelserna ute i världen. De ställde upp på det vietnamesiska folkels sida redan på den tiden, när herr Helén prisade USA, herr Bohman stödde bombningarna av Hanoi och herr Palme kallade

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

159

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Om åtgärder för att dämpa inflationen, m. m.

FNL-ungdomarna i Sverige för lymlar.

Om inte 20 miljoner Sovjelmedborgare offrat livei, om inie de jugoslaviska parlisanerna kämpat, om inte de tyska aniifascisierna fört kampen ända in i koncentrationslägren - kort sagt, om Hitler hade segrat, då skulle någon yttrandefrihet inte ha existerat i Sverige i dag. Då skulle de högerpolitiker och militärer ha bestämt, som den gången öppet visade sin sympati för det stora riket i söder.

Vi vet alt den vanlige arbetaren i Ungern, Sovjetunionen eller DDR har mycket större makt på sin arbetsplats än den svenske. Vi vet att kvinnorna nästan överallt i de socialistiska länderna har en bättre position än i Sverige. Vi vet alt barnens rättigheter är vida mer tillgodosedda i de socialistiska länderna och att arbetslösheten är upphävd.

Men vi är också på det klara med att de demokratiska fri- och rättigheterna i många socialisiländer utsätts för allvarliga begränsningar. Del gäller rättsförhållanden, organisationsfrihel och myndigheters attityder mot avvikande. Vi anser atl socialistisk kritik mot sådana missförhållanden är oundgänglig - just för socialismens skull. Vi är motståndare lill siaisbärande partier och tillämpande av politiska åsiklsbrolt. Liksom del italienska kommunistpartiet - som i många hänseenden står oss särskilt nära - menar vi alt demokraliseringsprocessen måsle bryta ner också dessa förhållanden.

Fru lalman! Kapitalismen och fascismen kommer alt slutligen lida nederlag och socialismen atl segra. Del kräver emellertid samverkan mellan olika socialistiska krafter. Det förutsätter en dialog mellan olika riktningar inom arbetarrörelsen. Del förutsätter all man bryter alla försök att binda upp arbetarrörelsens organisationer i överenskommelser med storflnans och högerkrafter. Svensk arbetarrörelse har lill sitt ursprung varit socialistisk. Den skulle illa svara mot sin historiska uppgift, om den inie i nuet och framtiden definitivt slog in på socialismens väg.

Herr finansministern STRÄNG, som meddelat atl han i samband med den allmänpolitiska debatten ämnade besvara följande den 15 okiober anmälda interpellationer, nämligen

1975/76:4 av herr Werner i Tyresö (vpk) till herr statsministern om.ål-gärder för alt dämpa infialionen, m. m., 1915/16:1 av herr Bohman (m) om åtgärder för att dämpa infialionen, 1975/76:14 av herr Helén (fp) om åtgärder för all dämpa infialionen och 1975/76:15 av herr Hermansson (vpk) om åtgärder mot arbetslöshet.

erhöll ordet och anförde:

Fru talman! Jag skall svara på några interpellationer. Del blir således nu ett litet avbrott i den atmosfär som präglat kammren de senaste tim-

160

marna.

De interpellationer jag skall besvara rör prisutvecklingen, inflationen och ekonomin. Herrar Bohman och Helén har frågat mig vilka åtgärder

som regeringen ämnar vidta för atl dämpa inflationstakten i Sverige. Herr Werner i Tyresö har till statsministern ställt en liknande interpellation, vilken har överlämnats lill mig för besvarande. Vidare har herr Hermansson frågat mig om regeringen avser alt ge höstriksdagen en utförlig redogörelse för sin bedömning av det ekonomiska läget och vilka åtgärder som regeringen avser att vidta för att avvärja en ökad arbetslöshet och skapa full sysselsättning.

Jag avser all besvara samtliga dessa interpellationer i ett sammanhang.

Inledningsvis vill jag då framhålla att den internationella inflationen under 1970-talel svept fram över världsekonomin med en förödande kraft. Vi härunder 1974 och 1975 kunnat observera prisstegringar i vår omvärld, vilkas like vi i fredstid inle varit med om sedan 1920-talet. Oljeprisstegringarna har sin givna plats i detta sammanhang men även prisökningarna på övriga råvaror och på livsmedel har spelat en väsentlig roll.

Samtidigt har också arbetslösheten stigit mycket kraftigt. Vi räknar nu med att över 15 miljoner människor är arbetslösa enbart inom OECD-området. Produktionen stagnerar eller t. o. m. minskar i flertalet länder under 1975. Den internationella lågkonjunkturen har nått ell djup och en omfattning som vi inle upplevt sedan 1930-talet.

Mot denna bakgrund skall vi se vår egen situation, och då framstår den ekonomiska utvecklingen i vårt eget land som väl hävdad. Genom vår ekonomis stora utlandsberoende kan vi visserligen aldrig hell avskärma oss från den internationella ekonomiska utvecklingen, men genom kraftfulla in.satser i den ekonomiska politiken har vi hållit uppe den inhemska efterfrågan på en hög nivå och därigenom motverkat ned-gångslendenserna utifrån. I motsats lill vår omvärld har vi kunnal expandera sysselsättningen och hålla arbetslösheten nere. Ett flertal länder redovisar nu arbetslöshelslal som ligger i närheten av eller över 5 % medan vi under tredje kvartalet i år kunde registrera siffran 1,6%.

Samtidigt har vi även - trots vårt internationellt setl mycket höga oljeberoende - kunnat hålla en i jämförelse med andra länder lägre takt i konsumentprisslegringen. Under loppet av 1974 steg våra priser med ca 10 % samtidigt som genomsnittet för Västeuropa låg på 13 %. Enligt det senaste tolvmånaderstalet -Jämförelsen görs då inom OECD-länderna - som avser augusti 1975 ligger Sverige fortfarande väl till vid en internationell jämförelse, vilket även är fallet om man begränsar jämförelsen till det senaste halvåret och därvid beaktar vidtagna förändringar i de indirekta skatterna.

Självfallet framsiår inflationen i dag som samma besvärande problem för alla regeringar runt om i världen. Del finns emellertid inga enkla patentlösningar på detta problem. Genom den ökade internationaliseringen har man svårt att avskärma sig från de prisstegringsimpulser som kommer via utrikeshandeln. Likaså får man ta priskonsekvenserna av det Ivåårsavlal som träffats på arbeismarknaden. Det kan vidare inle i nuvarande konjunkturläge bli fråga om atl med hjälp, av en efterfrå-gedämpande politik söka bringa ner takten i prisstegringen. En sådan

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Om åtgärder för att dämpa inflationen, m. m.

161

11 Riksdagens protokoll 1975/76:11-12

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Om åtgärder för att dämpa inflationen, m. m.

162

politik skulle få sin ofrånkomliga konsekvens i form av en ökad arbetslöshet.

De prisulsikter som nu avtecknar sig för 1976 tyder på att vi kan emotse en lugnare ökningstakt under delta år. Trots det utgör prisstegringen ett allvarligt problem, särskilt sett från de enskilda hushållens synpunkl. Regeringen håller därför näringslivets prissättning under noggrannare övervakning än någonsin lidigare. Pris- och karlellnämnden har numera en betydande insyn i företagens prissättning, marginaler och kostnadsutveckling, bl. a. genom de överläggningar som sker mellan nämnden och olika förelag och branschorganisationer. Denna aktiva prisövervakning skall fortsätta med oförändrad skärpa och regeringen kommer således att noga följa konsumentprisernas förändringar. Skulle prisökningarna tendera att ligga klart över vad som kan bedömas som ofrånkomligt och inga andra åtgärder ger önskat resultat, kan naturligtvis frågan om en utvidgning av nuvarande prisstopp till nya varu- och tjänsteområden komma atl aktualiseras.

När det gäller herr Hermanssons frågor om läget på arbetsmarknaden vill Jag hänvisa till regeringens deklaration vid öppnandet av delta riksmöte samt till de i samband härmed offentliggjorda ekonomisk-politiska åtgärderna. Jag kommer sedermera atl till riksdagen redovisa resultatet härav. Jag har den uppfattningen atl åtgärderna kommer alt medföra en fortsatt väl hävdad arbetsmarknad under den nu överblickbara framliden.

Della var, fru lalman, ett försök att i en sammanfattande skrivning svara på dessa fyra interpellationer. Men efiersom jag har lid till mill förfogande skall jag någol utförligare kommentera var och en av interpellationerna.

Vi har haft många diskussioner om vad konsumentprisstegringen egentligen innebär i fråga om sitt värde och sin valör. Herr Bohman har i sin interpellation givit uttryck för en mening som avviker från den Jag har på den punkten. Statistiken för tolvmånadersperioden september 1974-september 1975 visaratt prisstegringen i vårt land har varit 11,1 96. Nu minns vi emellertid alla atl i september i fjol hade vi en artificiell prissänkning genom att vi under större delen av månaden hade den sänkta momsen. När momsen återgick till sill gamla läge steg priserna med 3 %, vilket var fallet i oktober månad 1974. Jag är således rätt övertygad om alt ifall man gör den här tolvmånadersberäkningen för oktober månad i år och oktober månad i fjol, så får man i fråga om inflationen ett annat och mer fördelaktigt resultat. Inflationen blir då inte så hård. Jag vågar ha den uppfattningen att vi även vid en sådan tolvmånadersberäkning kommer atl hålla oss under 10 %. Om denna min förhoppning slår in visar det sig att vi klart ligger i den lägsta tredjedelen vid en sådan internationell jämförelse av prisulvecklingen.

Om man ser på ulvecklingen från den 1 januari till dags dato visar det sig all vi haft en prisstegring på 7,7 %. Jag tar tiden något i anspråk och fortsätter min internationella jämförelse, eftersom jag vill minnas

att herr Bohman varit intresserad av sådana Jämförelser. Under samma tid har tre länder - England, Finland och Norge - haft väsentligt högre prisstegringar. Sedan kommer fem nationer, som haft prisstegringar på mellan sju och åtta procent. Bland dessa fem nationer finns Sverige. Ytterligare fem nationer har haft lägre prisstegringar, på mellan fem och sju procent. Vi ligger således ungefär i mitten, om man tar den här beräkningsgrunden.

Bland de fem nationer som ligger allra lägst har vi emellertid tre nationer - USA, Östtyskland och Danmark - som samtliga har en arbetslöshet på lägst 5 %, i vissa fall avsevärt högre. Vår arbetslöshet ligger på 1,5 % - 1,8 enligt arbeiskraflsundersökningarna och 1,2 ä 1,3 % enligt arbetsförmedlingarnas beräkningar för våra 2,7 miljoner arbetslöshets-försäkrade. Det torde vara ell känt faktum att om man icke är så ambitiös i fråga om sysselsättningspolitiken utan tolererar en arbetslöshet, har man större möjligheter att behärska pris- och inflationsutvecklingen. Den ständigt aktuella frågan - vi har diskuterat den många gånger tidigare här i kammaren - är vad man skall prioritera. Vi har prioriterat sysselsättningen. Andra nationer har - framför allt under de senasie åren då de varit pinade av sina väldiga bytesbalansunderskoll - prioriterat åtgärder för att komma lill rätta med bytesbalansen och accepterat en större arbetslöshet. Trots vår mycket bestämda prioritering anser Jag atl vi i ett internationellt sammanhang har klarat oss ganska väl.

Herr Bohman räknar på ett annal sätt än jag - han räknar med nettoprisindex. Jag kan gå så långl all jag ger herr Bohman rätt i alt detta kan ha sitt rent vetenskapliga intresse. Jag räknar med bruttoprisindex, såsom statistiska centralbyrån och pris- och kartellnämnden gör. Bruttoprisindex speglar på ett rikligare sätt hur människorna i sill vardagsliv möter prisstegringar. Stiger momsen får människorna känna på della i form av högre priser. I nettoprisindex exkluderar man resultatet av en momsslegring. Om vi höjer subventionerna pä livsmedel känner den vanlige köparen det i form av lägre priser på livsmedlen. I nettoprisindex exkluderas även den verkan. Vill man ha ett uttryck för hur människorna möter prisstegringen i det praktiska livet, får man hålla sig till det bruttoprisindex som jag här redovisat.

Man kan då fråga sig: Vad blir prisstegringen år 1975? Hur man än räknar - vare sig man gör en tolvmånadersjämförelse, tar ett medeltal för 1974 kontra 1975, eller räknar från den 1 januari lill den 31 december

- bör vi ha goda chanser all hålla oss under 10 %. Jag vill inte precisera
mig närmare.

Vilka åtgärder ämnar regeringen vidta, frågar herr Bohman, för atl stoppa inflationen? På samma sätl som hitintills, dvs. med de medel som står en regering till förfogande i ett fritt demokratiskt samhälle och

- säg gärna - i en marknadshushållning kommer vi all sträva efter atl
minimera och dämpa inflaiionen. Vi har accepterai prisstegringarna där
de har varit ofrånkomliga. Vi kommer att få göra det i fortsättningen
också -jag måste tyvärr säga det. Är det så atl priserna på exportmark-

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Om åtgärder för att dämpa inflationen, m. m.

163

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Om åtgärder för att dämpa inflationen, m. m.

164

nåden stiger, har vi inle kunnal avregla den svenska marknaden från omvärlden, vare sig på import- eller exportsidan. Vi gjorde visserligen ett ingrepp för någol år sedan, då vi prissloppade ulvecklingen för pappersmassan för all i någon mån hålla igen när det gäller prisstegringen på papperskonsumtionen inom landet, men del ingreppet skedde Ju efter det att priserna hade höjts högst väsentligt. Där har vi ett samband. Vi har också ett samband på imporisidan när del gäller oljan.

Vi har lönerna som spelar sin roll i det sammanhanget. Man är tvingad alt ta en viss hänsyn till vad en löneuppgörelse får för genomslag renl prismässigt - eller kalla det inflalionsmässigl - när den skall omsättas i praktiken. Det här var man hell på del klara med när huvudorganisationerna skrev sitt senaste avtal. I uppgörelsen mellan SAF och LO fanns det följaktligen en protokollsbeslämmelse som säger atl man utgår ifrån att de prisstegringar som blir nödvändiga för att kunna klara de lönehöjningar som det träffades avtal om kommer atl accepteras av regeringen och priskonlrollnämnden, när dessa i fortsättningen skall la ställning till den här frågan.

Marknadsekonomins hänsynstagande till verkligheten ger vissa prisstegringar, och det kommer man inle undan hur mycket man än rent allmänt talar om alt del skulle finnas någon lysande lösning på detta problem som vi har dragits med så länge Jag kan minnas tillbaka. Att man med något slags radikala skattesänkningar skulle klara sig ifrån prisstegringseffekterna och prisstegringsproblemen är hell laget ur luften. Jag skulle underskatta herr Bohmans förstånd om Jag trodde atl han på allvar inbillade sig alt det fanns sådana här radikallösningar på inflationsproblemet.

Jag vill kommentera herr Heléns inierpellation litet närmare. Herr Helén gör också sin beräkning i den här indexkalkylen utan att ta hänsyn till den speciella situation som vi hade under månaderna april-september i fjol med en artificiell sänkning av prisläget på grund av atl vi tillfälligt sänkte momsen. Men herr Helén har ett annat uppslag, i och för sig inte nytt som är intressant- vi har talat om del många gånger lidigare. Det är tanken på en allmän siabiliseringskonferens före avtalsförhandlingarna. Sådana överläggningar, menar herr Helén, skulle ge oss en chans alt i samförstånd och med användande av förståndsmässiga argumenteringar dämpa en inflaiionislisk löneutveckling.

Jag har gjort en del desperata försök i den riktningen lidigare, fast Jag inte talat så mycket om det, men alla sådana där försök alt få överenskommelser på förhand innan avtalsförhandlingarna går ihop har skändligen strandat. Vi kan bara erinra oss hur det var vid de senaste avtalsförhandlingarna. Man prövade sådana överläggningar mellan LO och tjänstemannaorganisationerna, och jag vet att man gick till den prövningen med mycket allvar. Den misslyckades. Del visade sig omöjligt atl förena dessa båda löntagarorganisationer. Vad som var ännu mer intressant var kanhända alt man sedan inte ens inom tjänsiemannaorga-nisalionen kunde enas om ett gemensamt utspel, utan PTK - privat-

tjänarkartellen - gick sina egna vägar i strid med den övriga tjänstemanna rörelsen.

Del är en illustration av hur svårt det är att på förhand resonera sig fram till hur man skall göra. Och vi började Haga I - del vet också herr Helén myckel väl - med fem parter. Det var två som slank ur under diskussionerna och tre blev kvar. Den vackra tanken strandar, menar Jag, på den hårda verkligheten.

Herr Helén för in i debatten tanken på indexreglering av skatteskalor. Han menar följaktligen att den tänkta överläggningen även skulle kunna omfatta skattepolitikens utformning på denna avgörande punkt. Han har vidare förslag om någol slags indexreglering av hushållssparandet. Vi skulle alltså inleda förhandlingarna med ett par frågor som herr Helén lika väl som Jag vet är djupt kontroversiella - där vi har våra ståndpunkter och där del tyvärr inte finns någon möjlighet atl hamra fram en kompromiss. Jag vågar nog säga del.

Av bara farten fortsätter herr Helén med vissa andra indexregleringar. Jag vill minnas alt han också sade någonting om obligationslån som skulle kunna indexregleras. Del är en fråga som Jag har haft uppe i mitt planeringsråd åtskilliga gånger. Det finns inget gehör för den tanken vare sig bland företagare, bankmän eller anställda. Och de berörda parterna bör nog vara med på idéerna innan man allvarligt funderar på att genomföra dem.

Jag är ledsen alt behöva säga till herr Helén att Jag lika litet som tidigare tror på möjligheten all sätta sig kring ett bord - en slor församling med skilda intressen och skilda uppfattningar - och komma fram till någonting som skall dämpa inflaiionen.

Herr Werner har i sin interpellation lagil upp i princip samma frågor. Och han har på ett trosvisst sätt rekommenderat mycket enkla lösningar. Herr Werner påstår att det egentligen är mycket enkelt att stoppa inflationen, att lönerna inte spelar någon roll i inflationsprocessen och att det är lika fel att de internationella prisstegringarna spelar någon roll i vår inhemska inflationsprocess. Han säger att det är profiten som skall klara av lönehöjningarna och att vi på något underligt sätl skall isolera oss från den ulveckling som världen i övrigt representerar.

Del är enkelt alt säga della. Herr Werner säger det förmodligen på sina möten när han talar för sina trogna. Men Jag tvivlar på alt han tror på det själv. När vi hade träffat det senasie avtalet på arbetsmarknaden - och det skall vi göra i frihet - marscherade inle den privata handeln ensam upp till pris- och kartellnämnden, utan Kooperativa Förbundet gick hand i hand med den privata handeln upp till nämnden. De visade fram ett siffermaterial och krävde förhöjda marginaler - dvs. högre priser och större inflation - för att klara lönepåslagei. Och de hade tillräckligt starka skäl för atl pris- och kartellnämnden medgav att de fick höja marginalerna.

Varför kom man nu från alla håll och begärde detta? Man kom därför att det var nödvändigt. Om inte herr Werner tror på de privata handlarna

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Om åtgärder för att dämpa inflationen, m. m.

165

Nr 12                 bör han ändå kunna tro på konsumentkooperationen. Varför log de inte

Onsdaeen den     "   profiten till sina lönehöjningar. Varför skulle de begära en

29 oktober 1975        ännu slörre profit om det är så förtvivlat enkelt som del sägs i inter-

_____________    pellalionen, all profilen skall klara av det hela och atl vi sedan skall

Allmänpolitisk       ha stabila priser?

debatt                  Herr Werner har också andra förslag för atl lösa problemen. Del är

bl. a. de multinationella företagens monopolvinster som skall begränsas.
Om åtgärder för att Herr Werner får väl precisera litet närmare vilka vinster han specifikt
dämpa inflationen, tänker på. När man talar om de multinationella företagens monopol-
m. m.                 vinster är del rätt vanligt atl man tänker på oljebolagen. I den allmänna

debatten brukar man hänga ut dem, och de har väl haft sina lysande tider. Men i dag tror jag inte att tiderna är så särdeles lysande. Jag hade tillfälle atl för en vecka sedan tillsammans med ledningen för ett konsumentförelag på området gå igenom hur årsresultatet såg ut alt bli. Del här företagel tar ut lika mycket för bensin- och oljelitrarna som de multinationella företagen, och deras årsresultat var sannerligen ingel atl yvas över.

Så herr Werner i Tyresö får förklara litet närmare - inte i allmänna ordalag - vad han syftar på och om han menar att det på ett visst område finns alldeles speciella marginaler alt ta av.

Herr Werner slutade med fyra frågor. Vilka initiativ tar regeringen för alt dämpa infialionen? undrade han. Jag har redan svarat herr Bohman alt vi får arbeta med samma metoder och samma teknik som hitintills och göra det bästa av situationen.

Han frågar vidare hur det skall bli med prisstoppet. Kan man bygga ut det ytterligare? Ja, ell prisstopp är variabelt. Det kan sättas in efter behov. Del kan lyftas av om man anser alt del inte behövs längre och det kan skärpas om man anser atl del behöver skärpas. Det är på det sättet vi tillämpar prisregleringen f n. och vi kommer att fortsätta med del.

Den monopolistiska prisbildningen är som allt annal föremål för uppmärksamhet. Om det är någon som kommer och säger all vi är en mo-nopolindustri och har salt våra priser med hänsyn till della så är del självklart alt man tittar på den prissättningen lika väl som man tittar på prissättningen i ett annal företag, en induslri eller bransch som arbetar i fri konkurrens. Pris- och kartellnämnden har den översikten över hela linjen och kommer naturligtvis även att ha det i fortsättningen.

Herr Hermansson har framställt en interpellation som i någon mån
skiljer sig från de andra. Han har tagit upp den allmänna ekonomiska
situationen. Han citerar bl. a. LO-ekonomerna i sin interpellation och
säger att de hade varslat om all det kunde bli halv storm, men de varslade
även om au det kunde bli en svår storm. Jag tror t. o. m. alt herr Bohman
var så imponerad av uttrycket att han använde sig av det tidigare i dag.
Man kan bara beklaga alt inle regeringarna i USA, Tyskland, England
och Frankrike läste LO-rapporten och dessa varningar, fördel är ju över
166                   de nationerna stormen har gått fram. Vi läste LO-rapporten, vi läste

konjunkturinstitutets rapport. Industriförbundets rapport, TCO:s rapport, och vi gjorde våra egna rapporter och prognoser och på det byggde vi regeringens handlande. Och utvecklingen har varit helt annorlunda hos oss än i vår omvärld.

Vi har inte haft så många i arbete någon höst som vi har denna höst. Statsministern har lidigare i dag redovisat en sysselsättning som visar 90 000 fler sysselsatta än för ett år sedan. Vi har aldrig haft en så låg arbetslöshet som vi har nu.

Det är vad vi vet i dag. Vi vet vidare att vi genom olika åtgärder på del politiska planet har en så pass god efterfrågan i det här landet atl det bör finnas rimliga möjligheter alt hålla sysselsättningen väl uppe under den lid vi nu överblickar. Om den tiden tyvärr skulle bli längre än vad jag förulskickar får man komma tillbaka med ylteriigare åtgärder, svårare är inte det. Men på en punkt tycks alla dessa ekonomer- nationella och internationella - börja bli ganska eniga, nämligen om att konjunkturen och efterfrågan under 1976 går upp. Vi har ett interregnum lill dess och jag vågar säga atl vi genom all vi gick in i den här krisen med ett ordentligt överskott i vår utrikeshandel och i vår bytesbalans och genom atl vi har en ordentlig valutareserv bör ha förutsättningar att klara oss i väntan på den internationella efterfrågeuppgången.

Nu kommer så småningom ett regeringsförslag till riksdagen med en redovisning över den internationella och nationella konjunkturen. Vi kommer även med propositioner, i tilläggsstal och annorstädes, atl redovisa vad regeringen tänker sig för att kunna komma till rälla med de eventuella risker för arbetslöshet som kan möta.

Jag skall inle ta tiden i anspråk - jag är rädd för att Jag, även om rösten är litet beslöjad i dag, börjar prata upp mig så att tiden försvinner - för att vid del här tillfället gå igenom alla detaljerna. Tids nog kommer riksdagen all få förslag. Men vi haren finansfullmakt på I miljard kronor som vi fått av riksdagen. Vi är inställda pä att använda den finans-fullmakten för att stärka sysselsäitningsåtgärderna med speciell inriktning på kvinnornas sysselsättning men framför allt på ungdomens sysselsättning.

Jag skulle kanske också, fru talman, innan Jag slutar detta inlägg säga något lill herr Fälldin. Han har av någon undedig anledning inte hunnit med i inlerpellalionsgiven, men han har haft en inledning här i dag i sin egenskap av partiledare. Därför vill jag ju vara artig och fälla några kommentarer också till hans inlägg.

Jag fäste mig vid atl herr Fälldin ansåg all skatteavdragen för maskininvesteringar, som vi kommer all föreslå riksdagen och som skall gälla från den 15 okiober fram t. o. m. utgången av nästa år, också borde gälla för byggnader. Nu har vi Ju varit så generösa att vi har lämnat alla investeringsfonder fria för byggenskap. Och skaitevinsterna i fråga om fonderna ligger Ju i allt väsentligt på anläggningar och på byggen, i liten utsträckning på maskiner. För atl i någon mån Jämställa dessa båda aktiviteter, byggenskap och maskinanskaffning, tarvades denna ex-

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Om åtgärder för att dämpa inflationen, m. m.

167

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

tra avdragsmöjlighet på 10 %. Dessuiom har den naludigtvis en alldeles avgörande betydelse för den stora och tunga verkstadsindustrin som svarar för 40 % av den industriella produktionen.

Vi har genomfört en dispens för energibeskattningen. Del kanske är riktigt om Jag här talar om alt under de senasie fyra åren, från 1971 t. o. m. 1974, tillämpades en dispens beträffande energiförbrukningen vid de speciellt energikrävande industrierna. Det är skogsindustrierna, det är Järn-, stål- och cementindustrierna och det är ytterligare en del andra industrier. Den dispensen var - med den fullmakt som riksdagen har givit regeringen - så pass generös att när man nu utnyttjar den dispens som riksdagen gav regeringen i våras betyder det en skattehöjning för den svenska industrin på upp emot 200 milj. kr. Men det betyder å andra sidan atl den svenska industrin - om man inle gav den nya dispensen-skulle få icke allenast dessa uppemot 200 milj. kr. utan ytterligare en skattehöjning på bortåt 250 milj. kr.

De här redovisade förhållandena har kanske inle så många klart för sig och jag hade därför ett behov alt nämna dem.

Kapitalinteckning för energiutbyggnaden innebär Ju också ett problem som herr Fälldin tog upp i samband med sin diskussion om kärnkraften. Han frågade efter vad regeringen har för planering, om kapitalåtgången och om vilka inteckningar man gör i den svenska kapitalmarknaden om man fullföljer detta energiprogram. Han fick ingel svar på det. Och frågan om vilka absoluta belopp det rör sig om går icke att ge svar på. Men så mycket kan jag dock säga för all illustrera ett problem att vi kommer att behöva en energiutbyggnad i del här landei. Bytesbalansperspektivet och mycket annat säger tveklöst alt en expansion av den svenska industrin som skall klara vår bytesbalans kommer atl kräva energi. Och den energin blir lika dyr, oavsetl hur man bygger ut den. Den blir förmodligen dyrare om man baserar den på olja.

Jag har litet mera att säga till herr Fälldin, men jag kommer tillbaka med detta.

168

Herr BOHMAN (m):

Fru talman! Får jag först beklaga finansministern för hans föriorade röst. Jag gör det med desto större medkänsla som jag för precis ett år sedan befann mig i exakt samma situation. Om smittan kommer från mig så måste del vara en smitta med ovanligt lång fördröjning. Hoppas på snar bättring. Sedan till saken.

Infialionen är som bekant ett av vårt lands allvariigasie problem. Låt mig en gång för alla konstatera del. Inflationen är socialt oacceptabel. Den drabbar skilda befolkningsgrupper ojämnt och orättvist. Småsparare som har sina pengar på bank får sina sparmedel reducerade med mellan en fjärdedel och en tredjedel under loppet av tre år. Del är många års sparande som på detta sätl försvinner. Pensionärerna blir hårt utsatta. Del finns andra som vinner på infialionen - de som kan placera sina pengar i realkapital och de som har råd atl skaffa sig skulder. Inflationen gynnar dem som lever för stunden, dem som konsumerar på kredit.

Den missgynnar sparsamhet. Den missgynnar sund personlig ekonomi. De ekonomiskt starka kan klara inflationen och de kan också tjäna på den. De stora födorarna är de ekonomiskt svaga i samhället.

Del är därför vi moderater inte kan accepiera en penningvärdeför-sämring av den storlek som vi haft under de senaste åren. Gösta Rehn har sagl att man måste "hata inflationen". Vi gör del.

Inflationen, kan man också säga, är samhällsflentlig därför atl den undergräver förtroendet för statsmakterna. Den är förödande för solidariteten mellan olika medborgargrupper. Många upplever en förlamande känsla av desperation när de ser hur priserna nästan dag för dag rusar i höjden. För några år sedan var 100 kr. ell stort belopp. Då räckte det långl när man gick ut och handlade. Det gör det inle längre. Fråga husmödrarna! Jag har lidigare i dag gjort gällande att många försöker anpassa sig lill inflationen och hugga för sig så myckel som möjligt. Men del kan bara de göra som har möjligheter. Alla har det inle.

Inflaiionen är också på sikt ell hot mot sysselsättningen. De som inte vet detta kan läsa konjunkturinslitulets rapport som kom i förrgår. "Ex-porlvolymen föll kraftigt under första halvåret i år," konstaterar rapporten. Delvis beror detta på atl de svenska exportpriserna i relation lill prisulvecklingen utomlands "stigit avsevärt och delta i synnerhet första halvåret 1975". Vi har födorat andelar i våra exportmarknader. Inle minst gäller delta verkstadsexporten och färdigvarorna i deras helhet. Och institutet sammanfattar att "den svenska inhemska kostnadsstegringen i viss utsträckning yttrat sig i internationellt sett hög prissättning på svenska exportprodukter med negativa effekter på utvecklingen av de efterfrågade volymerna".

Detta skall läsas och lyssnas på mot bakgrunden av flnansminislerns jämförelser med prisulvecklingen utomlands.

Uttryckt på vanlig svenska innebär konjunkturinstitutets rapport atl den inflation vi har här hemma är direkt medansvarig för atl den svenska exporten sjunkit så kraftigt som den gjort under det här året. Och vi vet atl arbetsmarknadslägel kommer atl försämras under hösten och vintern. Den totala lillväxten blir i år lika med noll. Sambandet är alldeles klart. Del är oviljan eller - för att vara hövligare - oförmågan från regeringens sida atl med kraft ingripa mot penningvärdeförsämringen som har lett till att vårt konkurrensläge utomlands har försämrats, som har lett till att den ekonomiska tillväxten uteblivit och som medför de sysselsättningssvårigheter som vi nu kan förutse.

Det är mot den här utomordentligt allvarliga bakgrunden som Jag häromdagen frågade finansministern vilka åtgärder regeringen ämnade vidta på både kort och lång sikt för att dämpa inflationstakten i Sverige. Och vad har jag nu fått för svar? Jo:

För det första en redogörelse för hur bra regeringen lycker sig ha handlagt den ekonomiska politiken under de senaste åren,

för det andra en beskrivning av den internationella inflaiionen under 1970-talei,

för del tredje en uppgift om antalet arbetslösa, främst i andra länder.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

169

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

170

för det fjärde ett påslående all vår inflation beror på utlandet och all vi under den senaste tolvmånadersperioden "ligger väl lill vid en internationell jämförelse" och

för det femte, slutligen, atl vi hell enkelt fåll la konsekvenserna av del ivåårsavlal som träffats på arbetsmarknaden.

Men konkret, fru talman, inle någon enda åtgärd ägnad all pressa ner prisökningen under året och atl dämpa motsvarande prisstegringstendenser under nästa år. Det vidhöll ju finansministern i det kompletterande inlägget för en stund sedan. Del är bara ell enda recept som man talarom, nämligen skärpt priskontroll, trots att finansministern lika bra som jag vet all priskoniroll inte löser några infialionsproblem. Alt angripa prisstegringar med priskontroll är alt försöka medicinera bort symptomen på en sjukdom, inte atl bota själva sjukdomen.

Jag hade verkligen, fru talman, inte vänlat mig ett så svagt svar på en så viktig fråga av en så stark karl som Gunnar Sträng. Han ägnade sig åt en skönmålning och han strödde omkring sig självberöm, som jag inle tycker är berättigat när det gäller inflaiionen. Alt vi tidigare har haft en i förhållande till andra länder hygglig prisutveckling beror på att vi åren 1971 och 1972 - de förlorade åren - hade en otillständigt hög arbetslöshet. Det var det pris som Sverige betalade för sin konkurrenskraft och för de goda tider som därefter har rått. Men Jag tror inle att regeringen en gång lill är villig alt erlägga motsvarande betalning. Den förbättring som vi "tillkämpade oss under dessa förlorade år" -framhöll riksbankschefen vid bankmötet i förra veckan - har nu "gått förlorad".

Skall vi nu kunna hävda oss i den hårda utländska konkurrensen, måste vi komma till rätta med kostnadsutvecklingen här hemma. Och den är allvarligare än vad den är utomlands. Fortsätter den på samma sätt som hittills, kommer vi också att fortsätta att förlora andelar i våra exportmarknader. Och förlorade exportandelar är lika med minskad sysselsättning.

Det är riktigt att inflationen fram lill slutet av 1974 delvis berodde på omvärlden. Ungefär hälften av prisstegringen under år 1974 berodde på de internationella prisstegringarna. Men i dag - och det är ju dagen och morgondagen det gäller - är läget ett helt annat. Från augusti förra året till augusti i år steg konsumentpriserna med nära 12 %. Om man inte hade bytt beräkningsmetoder vid årsskiftet, skulle prisstegringen vara en halv procent högre. Del är rätt atl momssänkningen har spelat en roll. Den kan göra bortåt 2 %. Men vi kommer i varje fall att ligga över 10 %, herr finansminister.

Sedan kritiserade finansministern mig för att jag hade använt nettoprisindex i min interpellation. Netioprisindex speglar den verkliga infialionen i samhället medan konsumentprisindex visar hur denna inflation drabbar konsumenterna - med bortseende från subventioner som man betalar via sina skaller. I min interpellation pekade jag på hur snabb inflaiionen var, vare sig man tittar på konsumentprisindex eller på nel-

toprisindex. Men av den ökning som vi nu kommer fram lill - den ligger över 10 %, det är min bestämda övertygelse - beror inte ens en enda procent på de internationella priserna. Resten - omkring 10 % -beror alltså på oss själva.

Konjunkturinstitutet tror att prisuppgången i år skall bli 9,8 % och att bara en sjundedel därav beror på omvärlden. För 1976 räknar man med en prisuppgång på 7,4 % - en vänlig beräkning. Därav skulle en femtedel bero på internationella priser, resten på vad som sker härhemma.

Jag iror inte alt flnansminister Gunnar Sträng kan bestrida att den inflation som vi lever med i dag är så gott som helt hemgjord. Den är blågul. Och ändå har regeringen räknat mycket optimistiskt i fråga om årets prisstegringar. Del verkar som om man till varje pris ville ligga under 10 % och därför laborerar med tal som 9,8.

Men om vi på nytt ser på vad som har hänt från januari till augusti och räknar om den prisstegringen till helår får vi en uppgång i konsumentprisindex på 11,4%. Mellan augusti och september steg index med 0,9 %, trots diskonlosänkningen. Hur jag än räknar, kommer jag upp lill en årsinflalion på över 10 %. Och då har jag inle tagit hänsyn till de hyreshöjningar som vi har all räkna med.

Har finansministern och kammarens ledamöier f ö. observerat att konjunkturinstitutet i sin bedömning av prisutvecklingen under 1975 och 1976 räknat med ett svagare genomslag då det gäller bosiadspriserna än för 1974? Hur stämmer del med de överenskommelser som har träffats bl. a. mellan Hyresgästföreningen och de s. k. allmännyttiga företagen om hyreshöjningar, som sannerligen inte går av för hackor? Och dessa hyreshöjningar skall Ju också påverka hyrorna i del privata bostadsbeståndet.

Jag tror all vi även i år får räkna med en ivåsiffrig infiation. Jag tror atl 11 % är en sannolik bedömning medan finansministerns väl är någol lägre. Den inflationstakten förutsåg vi redan i januari. För 1976 kommer prisstegringen i varje fall inte att ligga långt under 10 %.

Man får "la priskonsekvenserna av del tvåårsavial som träffats på arbetsmarknaden", sade finansministern i sill svar. Ja, man får det. Men har regeringen då ingel ansvar för del avtalets innehåll? Eller rättare sagt för den ekonomiska miljö - marginalskatter och inflation - som gjorde all tvåårsavialel fick det innehåll som det fick? Och har regeringen heller ingel ansvar för den löneuppgörelse för de offentliganslällda som i sin tur drev upp kostnaderna för de privaiansiällda?

Varför vidtog man inga åtgärder för alt få lägel under kontroll? Man godtog en ökning av arbetskraftskostnaderna av omkring 20 %. Och det blir inte mycket bättre nästa år. Visserligen skulle man kunna sänka arbetsgivaravgiften för atl mildra infialionen. Men för sådana åtgärder har Jag inte kunnal finna någon som helst förståelse, trots att även vårt konkurrensläge därmed skulle förbättras. Man talar i stället dagligen och stundligen om att höja arbetsgivaravgiften.

Riksbankschefen talade klartext häromdagen, då han sade: "Helt andra

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

171

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

förutsättningar måsle skapas för nästa avtalsrörelse än de som gällde för 1975." Tydligare kan en hövlig riksbankschef inte kritisera sin egen regering. Och han har rätt. Regering och statsmakter kan inte sitta med armarna i kors i längden. Vi måsle - som Jag framhöll lidigare i dag - skapa en helt annan handlingsberedskap än den man hittills haft och en annan handlingskraft än den man hittills visat för att komma till rätta med prisstegringarna, för alt skapa ett annal förhandlingsklimal i lönerörelserna och för all förslärka vår internationella konkurrenskraft.

Jag är alldeles övertygad om att våra löntagare i dag begriper att ingen på sikt vinner någonting på det slags löneökningar som vi haft i år. Förhållandet mellan de nominella och de verkliga löneökningarna efter skatt är helt orimligt. Atl hushållens reala disponibla inkomster ökar hyggligt under 1975, det vet vi. Men hur myckel av ökningen som beror på behållna verkliga lönestegringar efter skatt, det vet vi inte exakt. Möjligen omkring 2 % av löneökningar på omkring 20 %. Detta är - jag upprepar det - en helt orimligt relation.

Vi lade som bekant fram ell eget förslag förra hösten - ett anti-in-flalionspakel. Jag vågar inle påslå atl vi - om det hade accepterats -skulle ha löst alla inflationsproblem. Men Jag vågar påslå atl om regeringen hade följt våra rekommendationer, då skulle prisutvecklingen ha blivii betydligt lugnare än vad den sedan blivit. Och vi skulle ha haft ett betydligt bättre utgångsläge i den konjunkturnedgång som vi nu är inne i.

Nu gäller det de avialsförhandlingar som skall äga rum nästa år. Del är för de förhandlingarna som vi måste skapa ett bättre utgångsläge än vi hade förut. Och oberoende av vilken regering som sitter vid makten nästa höst, måsle dess allra viktigaste uppgift vara atl skapa garanlier för att förhållandet mellan å ena sidan löneökningar och höjda lönekostnader och å andra sidan del som blir kvar i portmonnän efter skatt och inflation blir ell helt annal än del som rått 1975 och förmodligen kommer atl råda även  1976.

De riktlinjer vi redovisade förra året för hur en sådan målsättning skall förverkligas har fortfarande full giltighet. Det är den politiska viljan all komma till rätta med inflationen som det nu kommer an på.

Och, fru lalman, det är inte statlig inkomstpolitik i ordets vanliga mening som vi förordar. Men å andra sidan får inte rädslan för delta ofta missbrukade ord leda till att vi fortsätter den lålgåpolilik som har varil rådande under senare år. Inflaiionen måsle stoppas.

Samtidigt som Jag tackar finansministern för hans svar beklagar Jag alt finansministern inte själv har velat anvisa några konkreta metoder att lösa detta problem, som jag betecknat som "vårt lands allvarligaste".

172

Herr HELÉN (fp):

Fru talman! Inte sedan Koreainflationen 1950-1952 har Sverige haft en sådan takt i prisökningarna atl den tillnärmelsevis närmar sig den som började i slutet av 1973. Under de här 20 åren från 1950-taleis början

nådde inflaiionen, om man räknar på konsumentprisindex, aldrig upp till 8 % i årstakt förrän under sista kvartalet 1973. Del blev ju början lill en acceleration av samma slag som den man fick under Koreainflationen. När prisstegringarna blev som värst, under fjärde kvartalet 1974, var man uppe i en årstakt på 14,6 %, fortfarande räknat på konsumentprisindex. Det har faktiskt i den internationella och även i den svenska debatten förekommit en del dunkla förklaringar till denna snabba inflation. Multinationella företag påstås ha konspireral och åstadkommit eländet, men Jag tror i själva verket att del finns andra och myckel påtagligare orsaker lill kraften i den internationella infialionen.

Högkonjunkturen 1972/73 var unikt stark ute i världen och samstämd i hela industrivärlden utom Just i Sverige, som då i stället hade sina två hemmalagade föriorade år. Detta medförde ett väldigt sug på råvaror, som mångdubblades i pris. Inför utsikterna av nya höjningar köpte man ännu mer och lade på lager, och samtidigt rakade livsmedelspriserna i höjden, inte minst genom att Sovjet och Kina från USA då köpte upp halva den normala världsexporien av vete.

Sedan kom som vi alla vet under hösten 1973 femdubblingen av oljepriserna, och verkningarna spred sig genom de rika ländernas ekonomier, transporter och kemisk induslri, uppvärmning av bostäder och industrilokaler och en stor del av elproduktionen. Ingen enskild råvara hade så vitala användningsområden i industriländerna som just oljan, och härmed var styrkan i prisgenomslaget given.

Det sista steget kom när löntagarna måste kompensera sig för prisstegringar som hade urholkat deras köpkraft. I del läget övergår inflationen från alt vara i allt väsentligt internationellt bestämd till att bli ett problem som effektivare kan mötas med inhemska politiska åtgärder. Del här har varil bakgrunden - och det är därför jag har tagit upp det litet fylligare - till de skatteomläggningar som under folkpartiels aktiva medverkan har genomförts för 1975 och beslutals för 1976. I stället för att passivt låta den internationella inflationen övergå i svensk kost-nadsinflalion menade vi att det var viktigt alt söka dämpa prisgenomslaget av lönerörelsen genom att se till atl löntagarna via skattesänkningar kunde hålla köpkraften uppe.

Nästa år - alltså från den 1 januari 1976 - får de allra flesta löntagare 1 600 kr. i sänkl statsskatt. Jag tror jag vågar påstå alt det blev just den summan genom att vi in i det sista höll fast vid del kravet och fick igenom det. Löntagarna hade behövt begära ytterligare 4 000 kr. i höjd årslön för atl få ut lika mycket, om de inte hade fåll jusi den skallesänkningen. En sådan yllerligare löneökning skulle verkligen ha drivit på inflaiionen. Därför är det intressant att t. ex. Slalstjänste-mannaförbundets förbundsstyrelse inför sin kongress om en vecka säger så här: "Skatteomläggningarna har enligt styrelsens mening spelat en synnerligen betydelsefull roll för au begränsa inflalionslryckei, främja siabiliseringen i samhällsekonomin och förbättra förutsättningarna för siandardstegring för löntagarna."

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

173

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk deball

174

Del är klart alt överallt ute i världen upplever människor inflationen som ett hot mot sin personliga ekonomi, mot hushållets ekonomi. I Sverige har inflationen, trots atl den också här har varit betydligt högre än lidigare, mött något mildare reaktioner än på en del andra håll. Jag tror del ligger en del i den förklaring som riksbankschefen gav lill del fenomenet häromdagen, när han sade: "I Sverige har människorna fått det bättre trots inflationen. Därför har prisstegringarna inte känts lika betungande." Det är ett ganska gott betyg åt de stimulansåtgärder som under motstånd från regeringen genomfördes förra året liksom för det här årets statsskattesänkning, som säkrades genom den första Hagaöverenskommelsen, all svenska folket under 1974 och 1975 kunde öka sina verkliga inkomster trots atl del var krisår ute i världen - kunde öka den efter skatt och prisstegringar- med 7 % år 1974 och med ytterligare 5% år 1975.

Det är naturligtvis ändå uppenbart att inflationen är för hög för att kunna accepteras. Och varför finns det då skäl atl med stor kraft angripa den? Jo, inflaiionen har så direkta verkningar för den enskilde. Den är en godtycklig omfördelare av ekonomiska tillgångar.

Den som sparar på bank, kanske för alt ha en reserv på äldre dagar, finner all pengarna trots räntan för varje år blir allt mindre värda.

De barnfamiljer som lever irångl ekonomiskt finner atl barnbidragen urholkas.

De som redan har stora tillgångar och dessutom känner alla de möjligheter som finns till smarta ekonomiska transaktioner - de kan låna pengar som snabbt sjunker i värde och placera i sådant som snabbt stiger i värde.

Inflationens allra värsta följd är kanske just att den skapar orättvisa. Och när allt fier människor upplever den orättvisan undergrävs en del av den solidaritet och den moral som behövs i varje samhälle. Själva förtroendet for samhällssystemet kan börja svikta, och det är verkligen en allvarlig sak.

Om inflaiionen är snabbare hos oss än i andra länder, får del naturligtvis betydande återverkningar på hela ekonomin. Riksbankschefen varnade i sill anförande vid Bankföreningens årsmöte för alt Sverige får en kostnadsstegring som försämrar vår konkurrenskraft i förhållande till de slörre industriländerna, framför allt Västtyskland men också andra. Det vore naturligtvis mycket allvarligt, särskilt som det nu slår klart att vi måsle exportera betydligt mer de närmaste åren för all klara vår bylesbalans. I själva verkei måsleju den svenska exporten kraftigt överstiga importen, efiersom ijänstenetlol blir alltmer negativt. Också konjunklurinstitutet varnar i sin höstrapport för alt Sverige kan komma alt förlora marknadsandelar genom att kostnadsläget drivs upp snabbare här än i konkurrentländerna.

Det är två huvuduppgifter som här träder fram, och dem skulle jag gärna vilja resonera med finansministern om litet mera avspänt än bara genom att vi upprepar gamla påståenden.

Vi måste skapa bästa möjliga förutsättningar för en avtalsrörelse 1977 som håller sig inom de samhällsekonomiska ramarna och inte dramatiskt försämrar Sveriges konkurrensläge gentemot andra industriländer.

Trots vad herr Sträng sade menar jag att regeringen i god tid - redan tidigt pä sommaren 1976 - bör ordna överläggningar med arbetsmarknadens parter för att diskutera den ekonomiska utvecklingen och förutsättningarna för en avtalsrörelse som blir förenlig med samhällsekonomisk balans.

Här är herr Sträng i sitt svar, som jag tackar honom för, myckel pessimistisk. Han säger att han har gjort desperata ansträngningar som har misslyckats. Men kan det inte bero, herr finansminister, på all de kommit för sent och för tätt inpå själva avtalsrörelsen, på att man inte har varit ute i tillräckligt god tid?

Det är just sådana stabiliseringspolitiska konferenser som finansut
skottet i sitt belänkande 1975:1 ialarom,och det kan inle finansministern
vifta bort som om det bara vore jag som skulle la upp det här. Finans
utskottet säger: "Att skapa ett forum för samråd och information be
träffande konjunkturläge, den allmänna ekonomiska siiuationen, de för
delningspolitiska målen och lönepolitiska frågor under beaktande av den
samhällsekonomiska balansen är enligt utskottets mening av slor be
tydelse om förberedelse och genomförande sker i god lid före en kom
mande avtalsrörelse. med den infiationstakt som blivit en besvä
rande realitet har betydelsen av ell sådant forum i kampen mot infialionen
snarast fått ökad betydelse."

Det här är riksdagens beslut 1975, och del kan inte finansministern i en minoritetsregering bara vifta åt sidan.

Naturligtvis är det nödvändigt atl staten på sin sida gör vissa utfästelser, att den är beredd all vidla sådana ålgärder all löntagarna tillförsäkras en hygglig inkomslutveckling på annat sätt än genom infiationsdrivande lönelyft. Framför allt mäste marginalskatten sänkas i de breda löneskikten i den mera varaktiga skatteomläggningen för 1977 och framåt, och den lägre marginalskatten skall helst inflalionsskyddas.

Nu invänder herr Sträng: Skall vi böna det här resonemanget med att diskutera sådani som är rent kontroversiellt mellan oss? Och så hänvisar han till min interpellation. Men, herr Sträng, det står faktiskt i den: "De överläggningar inför varje ny förhandlingsomgång mellan arbetsmarknadens parter som folkpartiet argumenterat för bör därför fortsättningsvis vara frikopplade från diskussion om nya skattereformer." Det var alltså ett misstag av finansministern. Den polemiken gick inle hem. Det är däremot självfallet, herr Sträng, att finansministern i en sådan konferens bör ha sin målsättning någorlunda klar och atl vi här kan resonera om den. Jag tror att det skulle vara värdefullt om finansministern redan i kväll sade: "Jag, Gunnar Sträng, är inställd på att en rejäl sänkning av marginalskatterna är nödvändig från 1977." Del skulle antagligen betyda att man inle mötte löntagarorganisationerna i något desperat stämningsläge utan att de skulle vara på allvar intresserade

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

175

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

av fortsatta överläggningar.

Den andra huvuduppgiften innebär atl utsatta grupper måsle skyddas bättre mot verkningarna av penningvärdeförsämringen. Inle minst av rättviseskäl måste t. ex. villkoren för småspararna förbättras. Vi log ett steg framåt genom Haga I-överenskommelsen, där vi fick igenom atl sparavdraget i deklaralionen fördubblas fr. o. m. i år, alltså lill 800 kr. för ensamstående och 1 600 kr. för makar. Det har den effekten att många vanliga småsparare slipper att som nu betala skatt på en ränta som inte ens motsvarar penningvärdets fall.

Här kommer min andra fråga till finansministern. Jag har ett citat som är myckel färskt och som Jag skulle vilja pröva på finansministern. Del lyder: "I längden duger det inte att inflaiionen är större än sparränlan och att den reella räntan därigenom blir negativ. Vi måste hitta en metod alt skapa positiv realränta."

Den som sade det var statsminister Palme enligt ett tidningsreferat från ett framträdande vid Sparfrämjandets 50-årsjubileum häromveckan. Del vore bra att få vela om finansministern har samma uppfattning och om finansministern i så fall är beredd att föreslå värdesäkra sparkonton för småsparare, där en särskild årlig premie fyller ut klyftan mellan inlåningsränta och prisslegringstakt.

Om det blir ont om tid så kan finansministern nu ta nästan tre av mina minuter, som Jag skall be alt få lämna över.

176

Herr WERNER i Tyresö (vpk):

Fru talman! Jag tackar finansministern för svarei på min interpellation - även om jag tycker del var litet magert.

Finansministern antyder i svarei två orsaker lill inflationen. Den ena är internationella infiytelser, den andra är tvåårsavialel på arbetsmarknaden. När del gäller den internationella prisstegringen hänvisar finansministern främst till råvaruprisökningar. Faktum är emellertid atl under 1974 var råvaruprisökningen avsevärt lägre än tidigare år, och i år har råvarupriserna fallit. Likväl hade vi under 1974 en inflationstakt som saknar motsvarighet sedan Koreakrisen, och i år har priserna fortsatt att stiga brant. Om prisstegringarna slutar vid 10 eller II % lämnar Jag därhän.

Ingen kan förneka atl de internationella prisrörelserna återverkar på Sverige. Men det förklarar inle prisstegringarnas grund. Även svensk exportindustri höjer sina priser och gör betydande inflationsvinsler. Man kan säga att samma krafter pressar upp priserna såväl internationellt som i enskilda kapitalistiska siaier - såväl inom hela OECD som i Sverige. Prisstegringarna utomlands ökar på prisstegringarna här, men de som bestämmer atl priserna skall höjas är de multinationella företagen och de stora inhemska monopolen. Det är också delar av den statliga ekonomiska politiken, omedelbart och synligt i i. ex. mervärdeskallen.

Herr Slräng tror i detta sammanhang inte atl de multinationella företagens vinster - han nämnde oljebolagen - var så lysande just nu.

Jag vill då passa på alt fråga: Anser finansministern att de multinationella oljebolagen redovisar hela den vinst de gör här i Sverige? Accepterar man finansministerns resonemang fullt ut, så har väl tiderna egentligen aldrig varit lysande, om man ser lill deras redovisade vinster och vad de har betalat i skatt här under åren. Atl förhållandena är annorlunda för de inhemska oljebolagen vet vi sedan tidigare. Men hur gick det, herr Sträng, med den översyn av de utländska oljebolagens skatteflykt som utlovades för några år sedan, när vi diskuterade den här frågan i den gamla riksdagen?

Atl lönerna och priserna stiger år från år kan man ju lätt se av statistiska data. Men man kan för den skull inte dra den absoluta slutsatsen att priserna stiger därför alt lönerna stiger. Del är ju i avtalsförhandlingar det klassiska argumentet från Arbetsgivareföreningen. Faktum är att arbetarna med sitt arbete skapar inle bara de värden som motsvarar deras löner - de skapar också de värden som ger vinster till kapitalägarna och som sedan används för fortsatt kapitalackumulation. Det går således att öka lönerna på vinsternas bekostnad utan att detta skulle betyda någol för prisnivån. Den fördelning mellan arbete och kapital som vi nu har är inte en gång för alla given. Det visar utvecklingen själv, och LO-siffror visar att löneandelen i den svenska ekonomin minskat starkt under 1970-talet medan vinstandelen ökat. Vinsterna har alltså ökat mer än lönerna. Vad vi har all göra med är en kapitalistisk vinslinflalion, inte någon form av lönespiral.

Visst kan lönerna i vissa fall direkt slå igenom i form av höjda priser. Men som helhet gäller ju att priserna går före och att del är för de höjda priserna som lönearbetarna kräver kompensation i avtalsrörelserna.

Nu säger flnansministern i svarei att man först om prisstegringarna börjar ligga över vad som "kan bedömas som ofrånkomligt" skall vidga prissloppet. Jag lycker att det är något av en kapilulalionsförklaring inför den prisökningstakt som vi nu har. Prisstoppsinstrumentel har ändå visat sig vara någoriunda effektivt. Vi menar därför att det bör utvidgas att gälla för alla dagligvaror.

De andra åtgärder man tänker vidta måsle preciseras. Det räcker inte, menar vi, med övervakning och studier. Del krävs konkreta ingrepp. Del krävs aktiv kamp mot prisstegringarna. Det krävs alt man direkt ingriper mot multinationella företag och mot monopolprissättning.

Den gamla bilden av prisbildning genom osynliga marknadskrafter håller inle längre. De som besiämmer priserna i dag är högst synliga. Jag hävdar, som Jag sade, att del är de stora monopolen, de multinationella företagen som leder prishöjningen till allt högre höjder. Denna dans eldas på och ackompanjeras av statens finanspolitik, bl. a. genom högränte-poliiiken och skattepolitiken med höga indirekta skatter.

Del är ingenting nytt all kapitalet ständigt söker nya utvägar för alt Öka sina vinster. Jag skall bara ta ett litet exempel som har kommii i blickpunkten under den senaste liden. Del avser manipuleringen när del gäller alt fördyra nödvändighetsvaror och för den delen också leksaker för barnen. 12 Riksdagens protokoll 1975/76:11-12

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

177

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Den kartläggning som några tidningar gjort ansatser till avslöjar kapitalägarnas cynism. Man tillverkar samma märken lill barn som lill elitidrottsman och tar på samma sätt ul "märkesöverpriser". Man börjar med modekläder - dyra och ibland av låg kvalilet - för allt lägre åldrar. Kostnaderna för och omfattningen av den reklam som indirekt vänder sig till barnen sväller - en reklam som både skapar behov hos barnen och fördyrar varorna.

Jag tycker att det här exemplet leder fram till frågan: Borde man inte utvidga priskontrollen till delta område? Borde inte prisutveckling, prissättning osv. på alla barnvaror, alltifrån den dyra barnmaten lill kläder och leksaker, snabbt undersökas för att effektiva åtgärder skall kunna vidtas mot hela den här osunda spekulationen? Jag har nämnt det som ett litet exempel i sammanhanget.

Låt mig sluta med att ställa några konkreta förslag som ett led i kampen mot infialionen:

1.    all med kraft ingripa mot monopolistisk prissättning,

2.    att skärpa kontrollen över och vidta åtgärder mot de multinationella företagens prispolitik,

3.    atl förändra kostnadsfördelningen mellan siat och kommun,

4.    att vidta ålgärder mot markspekulation,

5.    att slopa mervärdeskatten på mal och skärpa beskattningen av kapitalet,

6.    att införa prisstopp på alla nödvändighetsvaror,

7.    alt övergå till lågräntepolilik,

8.    atl sluta med gåvopolitiken till företagen,

9.    alt införa hyresstopp samt

10.  att ingripa mot märkesvaruraseri och andra fördyrande reklam-
Jippon.

Jag tror inte att det räcker med att bara hänvisa till övervakning, utan vad som behövs i sammanhanget är framför allt konkreta ålgärder.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

178

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! Finansministerns svar på mina frågor var inte särskilt upplysande, men artigheten bjuder ändå all Jag lackar för svarei. Utöver några allmänna anmärkningar om att arbetslösheten är större i en del andra länder och en hänvisning lill regeringens deklaration vid riksmötets öppnande innehöll svaret faktiskt ingenting.

Något mer har herr Sträng däremot sagt i den övriga delen av sitt anförande. Han har gjort en - om än kortfattad - bedömning av det ekonomiska läget, vilket jag hade begärt i interpellationen. Alla vet Ju att finansministern därvid talar utan att riskera motsägelser från andra medlemmar i regeringskretsen. Vad jag avsåg var emellertid något annat och mera. Vi har i höst begåvats med en lång rad betraktelser om det

ekonomiska läget och de ekonomiska utsikterna. Landsorganisationen, Industriförbundet, Konjunkturinstitutet och ekonomiska avdelningen inom finansdepartementet har svarat för var sin bedömning. De som har begärt alternativa konjunkturprognoser har sålunda fått sitt lyslmäte. Men vad som fattats är en i skrift utformad auktoritativ redogörelse för regeringens bedömning av det ekonomiska läget. En sådan redogörelse borde enligt min mening ha givits i samband med riksmötets öppnande, samtidigt som regeringsförslagen till ekonomiska åtgärder också borde ha funnits utformade. Det har ryktats -och bekräftats av finansministern här i dag - alt en sådan minimibudget skall presenteras, några säger i nästa vecka, men den borde givetvis ha funnits före denna debatt. Om debatten hittills har givit myckel litet som svar på de frågor allmänheten ställer- hur skall arbetslösheten bekämpas och hur skall stegringen av priser och hyror stoppas? - så beror det åtminstone till en del på atl regeringen inle har lagt sitt material på bordel.

Med den nya ordning som gäller fr. o. m. i år, där riksmötet börjar på hösten, är det rimligt atl regeringen börjar riksmötet med alt framlägga sina synpunkter, särskilt på det ekonomiska läget. Om statsbudgeten även i fortsättningen skall presenteras i Januari får man på traditionellt sätt göra en liknande bedömning också då. Del blir litet merarbete, men del kan inle hjälpas. Det är inte rimligt att det nyöppnade riksmötet skall gå hela hösten och bara behandla överstående gamla motioner, väckta i januari. Särskilt nödvändigt är det naturligtvis i tider av snabba ekonomiska förändringar, exempelvis vid en hotande kris, att riksdagen genom sina organ kan göra en grundlig bedömning av läget och utforma beslut därefter. Jag tror det är av värde att finansministern ger kammaren besked inte bara om del läggs fram en proposition i höst utan också om hur regeringen över huvud taget tänker göra i detta avseende i fortsättningen.

Det viktiga i min interpellation var naturligtvis inte den frågan utan vilka praktiska åtgärder som regeringen ämnar vidta för att avvärja en ökad arbetslöshet och skapa full sysselsättning. Särskilt nämnde Jag därvid de speciella ålgärder som behövs för att göra slut på arbetslösheten bland kvinnorna och bland ungdomen.

Finansministern hänvisar till de åtgärder som nämns i regeringsdeklarationen vid riksmötets öppnande. Några av dessa åtgärder är rikliga. Jag tänker framför allt på ålgärder som kommer atl medföra en något mer hävdad byggnads- och anläggningsverksamhet än vad som annars skulle ha blivit fallet. Andra åtgärder anser vi tvivelaktiga eller hell negaliva. Det är de ytterligare hjälpåtgärder som annonseras för företagen i form av stöd och skattebefrielser. Denna stödpolitik till de stora kapitalistiska företagen var ju en huvudlinje i regeringens ålgärder vid den förra ekonomiska krisen. Många av dessa gåvor, lån, subventioner och skatteavdrag - det finns en oerhört rik flora i detta avseende - har stannat ■ kvar under det följande uppsvinget, och nu kommer alltså en ny omgång. Man måste ställa frågan: Vilka är det som dragit fördel av denna gå-

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

179

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

180

vepolitik? Är det bara bolagsherrarna och aktieägarna? Så förefaller del ätt vara. Någon vetenskapligt grundad bevisning för atl den också betytt ökad sysselsättning har mig veterligt aldrig framlagts.

Regeringens nya s. k. stimulanspaket har sagts medföra ell tillskott för byggsektorns produktion och sysselsättning på 3 %. Dess inverkan på bruttonationalprodukten har påståtts komma att bli 1/2 %. Helt klart är atl detta tillskott inte är tillräckligt för att skapa full sysselsättning.

Herr Slräng talade om eventuella risker för arbetslöshet under vintern och första halvåret 1976. Jag tror att själva det uttrycket innebär en underskattning. Det visar det sig också vara om man Jämför med de olika ekonomiska prognoser som gjorts. Jag skall inte göra någon närmare jämförelse mellan dem, men Jag kan kort citera vad de säger om sysselsättningen under den kommande vinlern och under första delen av nästa år. Konjunkturinstitutet: "en klar ökning av den synliga arbetslösheten 1976". Finansdepartmentets ekonomiska avdelning: "försvagning i sysselsättningsläget", "i främsta rummet ökade svårigheter för nylillträdande grupper på arbetsmarknaden", "permitteringar och avskedanden i begränsad omfattning kan emellertid heller inte uteslutas". Industriförbundet: "en arbetslöshet som ligger ungefär dubbelt sä högt som hittills registrerats under 1975." Landsorganisationen: "en viss minskning av sysselsättningen och en viss ökad arbetslöshet".

Alla dessa bedömare är alltså överens om att sysselsättningen kommer atl minska och arbetslösheten atl öka. Några har tagit hänsyn lill regeringens stimulanspaket, andra inte. Men hell klart synes vara att de av regeringen annonserade åtgärderna inle räcker till för att förhindra en ökning av arbetslösheten.

Jag vill ställa frågan: Har vi verkligen råd med det? Jag anser atl vi inle har råd med arbetslöshel, ännu mindre en ökad arbelslöshel. Arbetslöshet och inflation är ett gissel för lönarbetarna och deras familjer. Det är socialt och psykiskt nedbrytande att tvingas gå utan arbeie. Ur varje samhällsekonomisk synpunkl är arbetslösheten en förlust.

Det är därför skrämmande att möta inställningen att en viss arbetslöshet och en viss inflation måste accepteras, nämligen inställningen att del inte går alt bygga ett samhälle utan arbetslöshet och inflation. Den inställningen är ännu tydligare bland makthavarna i andra kapitalistiska stater. I Förenta staterna exempelvis tycks en arbetslöshet på 8-10 % vara något accepterai och målsättningen för den officiella politiken vara begränsad lill atl möjligen komma ner lill 5-6 % i arbetslöshet. Det påminner om uttalanden som gjordes här i Sverige på 1940-talet. Men även om ambitionsnivån i kampen mot arbetslösheten sedan dess blivit högre, möter man fortfarande inställningen all en viss mängd arbetslöshel måste finnas.

Vi kan inle förlika oss med en sådan cynisk inställning. Arbetet är ju grundläggande både för människans ställning som samhällsvarelse och för samhället. Rätten lill ett meningsfullt arbete hör till de rältigheter som konstituerar människovärdet. Människan får inte betraktas bara som

arbetskraft. När man talar om rätlen till ett meningsfullt arbete skall detta vara någol lika absolut som rätten till mötesfrihet eller till föreningsfrihet.

Vi anser därför atl man måste göra mera för att bekämpa arbetslösheten och för alt säkra full sysselsättning. Vi har i del aktuella lägel krävt följande åtgärder: Ökat bostadsbyggande och utökade reparationer. Stark utbyggnad av daghemmen - 75 000 nya platser till utgången av 1976. Ökade insatser för miljöskydd. Förbättrade kollektiva transporter. Minskad arbetstid - sjutimmarsdag under 1976. Åtgärder för alt minska ar-betshets och utslagning. Statlig industrisatsning med medel ur AP-fonderna. Ökat statligt slöd för kommunal service. Ökat handelsutbyte med de socialistiska länderna. Export till u-länderna på för dessa förmånliga villkor.

Jag tror inle att någon kan bestrida att det är möjligt att genomföra åtgärder på samtliga tio områden som Jag här har nämnt och all åtgärder på dessa tio områden skulle vara lill gagn för hela samhällsutvecklingen, och naturligtvis framför allt för den arbetande befolkningen.

En politik efter dessa linjer säkrar väsentligt flera arbetstillfällen. Särskilt viktiga är, som jag framhållit, ålgärder mot ungdomsarbelslösheien och arbeislösheten bland kvinnorna. Dessa är nu särskilt hårt drabbade. Att bägge dessa grupper skall anslutas lill socialförsäkringssystemet anser vi självklart. De skall ha arbetslöshetsunderstöd när de inte kan få ett jobb. När herr Helén talar om en verklig ungdomsgaranli för jobb, utbildning eller praktik, så tycker jag delta är riktigt. Men vi anser atl en sådan garanti skall gälla för alla, kvinna som man, ung som gammal.

De ekonomiska kriserna och arbetslösheten är en produkt av kapitalismens ekonomiska syslem. Deläretl oerhört nederlag för della syslem när i dag mer än 15 miljoner människor går arbeislösa i de kapilalisliska industriländerna. Även de borgerliga partierna talar nu om kampen mot arbetslösheten som en viktig uppgift. Men om de menar allvar med della lal måste de Ju dra konsekvensen därav och bli socialister. Utan att övergå lill planhushållning och socialism lär det nämligen inte vara möjligt alt besegra arbetslösheten och inflaiionen, skapa varaktig full sysselsättning och en stabil ekonomisk utveckling.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr FÄLLDIN (c):

Herr talman! Först några ord med anledning av finansministerns kommentarer till mitt anförande tidigare i dag.

Finansministern menar atl del inte behövs någon särskild stimulans för byggnader eftersom många förelag har investeringsfonder. Visst finns del sådana förelag, och del har aldrig varit min mening att de skulle ha rätl lill båda stödformerna för samma projekt. Men finansministern får inte glömma alla de företag som av olika skäl inte har kunnat bygga upp investeringsfonder. Också där finns behov atl rusta sig för framtiden. Och det är det synsättet som gör atl Jag anser att samma ekonomiska slöd som staten ger de vinstrika företagen genom extra avdrag vid be-

13 Riksdagens protokoll 1975/76:11-12

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

182

skattningen skall man ge till de företag som inte har vinster att räkna av avdragen emot.

När centern och folkpartiet tillsammans med regeringen i vintras beslutade att höja energiskatten, var vi ense om att det kunde vara rimligt med ett visst utrymme i tiden för de mest energikrävande företagen all se över sina produktionsprocesser när det gällde energiförbrukningen. Men del buller och bång, med vilket herr Sträng talat om att han är beredd atl utnyttja sin rätt att medge dispens från energiskatten, har väckt en viss förvåning. Det är viktigt att få veta om finansministern i samband med dessa dispenser gör klart för företagen att denna möjlighet kan gälla bara under en begränsad tidsperiod, som de får använda för atl inrikta sina processer på energisnålare metoder, så att de effektivare kan utnyttja den energi som tillförs.

På min fråga om hur stor andel av del framtida totala investerings-utrymmet som regeringens kärnkraftsprogram lägger beslag på, svarar finansministern alt det kan han inle ge något besked om. Även om jag fruktat att jag skulle få del svaret, hade jag i grund och botlen hoppats på att del inte skulle förhålla sig så. Del besked som finansministern ger är utomordentligt allvarligt. Nu försöker herr Slräng säga att det inte har så slor betydelse, för om vi inte bygger kärnkraft måste vi klara energitillskottel på annal sätt, och del skulle inle bli billigare. Mot denna tes finns myckel all invända, men det får bli en annan gång.

Jag vill nu bara säga atl det försvaret är ingen ursäkt. Den metod regeringen valt innebär ju att man när del gäller kärnkraftsproduklionen har bundit sig för ett jättelikt investeringsprogram, som tar en myckel stor del av det framtida invesleringsutrymmet. Della har man alltså gjort utan att veta om det invesieringsutrymme som därefter finns kvar för övriga sektorer i samhället är tillräckligt för en positiv utveckling i vårt land. Del är ganska skrämmande alt regeringen inte gjort några sådana överväganden i samband med atl den lagt fram sitt energiprogram.

Herr talman! Tillsammans med hotet om ökad arbetslöshet och det stora underskottet i handeln med utlandet framstår ulan tvivel prisstegringarna som det mest bekymmersamma ekonomiska problemet i dagens läge.

Kraftiga prishöjningar är i och för sig ingenting nytt. Jämfört med andra länder har Sverige ända fram till senare tid legat förhållandevis bra lill - det måste vi medge. Men på bara några månader har den positionen i den internationella infiationsligan påtagligt försämrats. Under det att många andra länder kunnat notera en viss uppbromsning av prisökningarna har dessa snarare ökat i vårt land. Det innebär - utöver de kännbara verkningarna för de svenska konsumenterna - att exportföretagens kostnadsläge i förhållande till de utländska konkurrenternas har försämrats. Fortsätter den utvecklingen blir del utomordentligt svårt att uppnå den balans i utrikesaffärerna, som vi är tvingade att försöka få till slånd. Den ulveckling som Jag har beskrivit är också ett tecken på att inflationen nu är hemmalagad i betydligt slörre utsträckning än

tidigare. Prisökningarna på olja och andra råvaror, som har drabbat i stort setl alla industriländer och som det är svårt att göra någonting ål för ett enskilt land, betyder alltså inte längre så mycket som tidigare.

I stället är del natudigtvis lätt atl härleda en stor del av dagens prisstegringar till löneökningarna. Men bakom den våg av prisökningar som vi f n. upplever ligger ett rätt komplicerat orsakssammanhang. Därför är del litet för enkelt alt bara skylla på, marginalskatterna eller något annal. Skattesystemet spelar dock en viktig roll på så sätl alt det bidrar lill atl förstora även rätt beskedliga inflalionsimpulser. För ett år sedan föreslog vi i centern att den då aktuella skatteomläggningen delvis skulle finansieras med höjd bolagsskatt i stället för arbetsgivaravgifter. Bakom del förslaget låg bl. a. en önskan att få till stånd mindre skillnader mellan olika förelag beträffande utrymmet för löneökningar i den påföljande avtalsrörelsen. Det framstod redan i det läget alldeles klart alt många förelag inle skulle orka med att betala de löneökningar som exportföretagen - med sina goda vinster 1973 och 1974 - hade utrymme att gå med på. Trots detta höll regeringen fast vid atl hela den ökade skattebördan på förelagen skulle läggas på alla förelag och l.o. m. tyngdpunkten på de arbetskrafisintensiva. Därigenom minskade man ytterligare företagens möjligheter all hänga med i löneutvecklingen utan atl höja sina priser.

Jag beklagar alt centerns förslag den gången vann så litet gehör både här i riksdagen och hos arbetsmarknadens parter. För det var vid del tilirället som riksdagen försatt sin möjlighet all stoppa åtminstone en del av de prishöjningar som nu har slagit ul i full blom. Jag vill också säga alt Jag tycker alt många representanter för de företag som skulle ha blivit berörda av en bolagsskatiehöjning resonerade förfäriigl kortsynt och kortsiktigt. För hade vi fått lill slånd en sådan utjämning skulle sannolikt löneökningarna i den efterföljande lönerörelsen ha anpassat sig på ett bättre sätt till den genomsnittliga löneutbetalningsförmågan i näringslivet. Nu blev det, liksom tidigare, förhållandena i de allra vinst-rikaste företagen som i hög grad bestämde löneökningarna. Och sådana löneökningar kan företag med en mera måttlig lönsamhet, liksom kommuner, landsting och andra, inte klara av utan att höja sina priser eller sina motsvarande inkomster. För kommunernas del är det Ju fråga om ytterligare höjningar av skattesatserna. Med den konjunkiurförsämring som inträtt kan inie ens alla tidigare vinstrika exportföretag klara den höjda lönenivån utan alt höja sina priser. På litet längre sikt måste man också räkna med att det här förloppet leder till ökad arbetslöshel.

Liksom riksbankschefen Krister Wickman tror jag att man inför nästa avtalsrörelse verkligen måste vara uppmärksam på de här förhållandena. Jag betraktar det också som hoppfullt, atl LO-ordföranden Gunnar Nilsson och professor Gösta Rehn i en debatt nyligen tycks ha varil rörande överens om all just skillnaderna i vinster och utrymme för löneökningar mellan olika företag är en avgörande faktor i del här sammanhanget. De skatteomläggningar som genomförts inför de senaste avtalsrörelserna

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

183

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

184

har utan tvivel varil viktiga. Jag tvekar inle atl säga alt de har varil nödvändiga för atl trygga arbetsfreden och komma fram lill snabba förhandlingsresultat. Det var också de här omständigheterna som gjorde all vi aktivt deltog i de överläggningar som ledde fram till denna tre-partiöverenskommelse. Men jag tycker all även vi som har deltagit i den måsle vara uppriktiga och konstalera att de resultat som vi då nådde inte varil tillräckliga för all garantera en lugn prisutveckling.

Nu är avtal träffade för två år framåt. Därmed är statsmakterna natudigtvis låsta i många avseenden när det gäller att driva en kraftfull kamp mot inflationen. Men det finns i varje fall några saker som man kan göra för atl stävja fortsatta prisökningar och mildra deras verkningar. Dessuiom gäller del alt förhindra en upprepning av de misstag som gjordes före årets avtalsrörelse.

Skall man komma till något resultat räcker det i varje fall inle alt

- som man nu gör på sina håll - odla ell allmänt missnöje med pris
stegringarna utan att själv komma med några som helst recept. Till saken
hör ju atl de som ivrigast odlar detta missnöje tillhörde de allra passivaste
när del verkligen gällde alt förebygga den våg av prisstegringar som nu
sveper över landet.

De åtgärder som Jag vill ha till slånd är bl. a. följande: Vi måsle reformera skattesystemet på så sätt att del motverkar att rent nominella lönehöjningar - alltså sådana lönehöjningar som inte ger någon ökad köpkraft - slår igenom i ett ökat skattetryck för den enskilde. Omläggningen måste ske på sådant sätt all man inle genom samtidiga höjningar av arbetsgivaravgifter och andra indirekta skatter ylteriigare driver upp priserna. Finansieringsfrågorna är i det här avseendet lika betydelsefulla som förändringarna i skatteskala och skallesatser.

Vi måste reformera företagsbeskattningen för alt skapa en fastare grund för en fortsatt solidarisk lönepolitik. Man kan med olika skatiepoliliska medel minska spännvidden mellan olika företag när det gäller vinster och utrymme för lönehöjningar. Regeringen har hittills gått motsatt väg

- de stora vinstrika företagen har ofta subventionerats genom olika skat
iepoliliska ålgärder samtidigt som man har lagt ständigt nya bördor på
små och arbetsintensiva företag. Det är hell nödvändigt att på ett bättre
sätt fördela företagens samlade skattebörda efter företagens bärkraft.

Indexreglera barnbidragen så all dessa verkligen behåller sitt värde när priserna stiger.

Sätl omedelbart i gång en undersökning om pensionärerna verkligen har fåll kompensation för de höjda priserna, för alt vi skall vara säkra på atl riksdagens löfte om värdesäkring av pensionerna och om standardhöjning uppfylls.

Fortsätt att bygga ut prisövervakningen och insatserna för att öka konsumenternas prismedveienhet. Men vi får akta oss för atl tro att prisstopp i längden löser några infialionsproblem. Prissloppen har aldrig haft så stor omfattning i modern tid som de har nu - och ändå stiger priserna snabbare än någonsin.

Granska vilka verkningar de många sammanslagningarna av företag har på längre sikt. Risken för monopolprisbildning och ineffektivitet ökar om allt fier företag blir ensamma säljare på sitt område.

Förbered nästa avtalsrörelse på ett tidigt stadium genom att kalla samman en rundabordskonferens med deltagande av arbetsmarknadens parter och politiska beslutsfattare för alt bl. a. få till stånd eii ordentligt meningsutbyte om de problemställningar som LO:s Gunnar Nilsson och professor Gösta Rehn aktualiserade på Stockholms arbelsmarknadssläm-ma nyligen.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Till det allra sista vill jag säga atl vi har kontakter med våra vänner inom den fackliga rörelsen och att alla informationer ges från båda håll. Men jag är övertygad om atl vi inte kan sitta tillsammans runt ett bord - hela den politiska församlingen med arbetsmarknadens parter, LO, tjänstemannaorganisaiionerna och Svenska arbetsgivareföreningen - och inbilla oss all vi har någon möjlighet till den inträngande deball som skall kunna lösa dessa frågor, där lönerna spelar en så avgörande roll. Var och en som det minsta vill stå på verklighetens grund måste ge mig rätt i del.

Jag kan inle ge herr Fälldin de svar Jag skulle ha lämnat i mill tidigare inlägg på grund av lidsbegränsningen. Jag skall säga någonling i anledning av vad han sade på förmiddagen. Herr Fälldin lar ofta upp diskussion om regeringens vänlighet mot de stora företagen och ovanlighet mot de små. Jag har alltid vänt mig emot den frågeställningen. De stora och de små företagen är sannerligen beroende av varandra.

Del görs varje år en undersökning av vilken roll de stora företagen spelar för den svenska exporten. Den som publicerades i våras visade att de 150 största företagen i vårt land svarar för närmare 90 % av våra exportinkomster. Då är del faktiskt ett intresse för regeringen att i dagens situation med bytesbalansfrågor och annat se om även de stora företagen. Sedan är naturligtvis de små företagen underleverantörer i stor utsträckning, och där har vi kopplingen mellan de stora och de små företagen.

I fråga om pensionärerna ligger del så till atl vissa undersökningar har gjorts. Man har gjort parallella undersökningar där man jämfört hur det har förhållit sig med hushållsbudgeten för pensionärerna och hur det förhållit sig för övriga hushåll. 1 den undersökningen har man lagt in mat och dryck, sprit och tobak och personlig hygien, som är de stora posterna. De skiljer sig icke nämnvärt, det är endast fråga om någon procent.

Man kan göra en liknande undersökning för den senaste tolvmånadersperioden. Då vet vi att pensionärerna fått en förhöjning på 17 %. Vi vet atl vi haft en konsumentprishöjning på mellan 11 och 12 %. Det blir ungefär 5 % däremellan. Efiersom man ändå har kommit dithän i fråga om pensionärernas standard - det gäller inle bara folkpension ulan också ATP-pension - att de i sin huvudsakliga konsumtion har

185

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

186

samma modell som de breda aktiva arbetargrupperna kan man nog säga atlall rättfärdighet härar uppfylld,om man bara följer del vanliga indexet. Jag säger således nej till tanken att göra något speciellt pensionärsindex. Jag tror inte på delta.

Jag skall sedan så snabbt som det är möjligt svara på de senaste inläggen. Inflationen är naturligtvis allas gissel. Varje demokratiskt land lider under det, en del mer, en del mindre. Vi klarar oss förhållandevis hyggligt igenom delta gissel, bättre än de flesta andra.

Inflationen slår ihjäl vår export, säger herr Bohman och hänvisar till konjunkturinstitutet. Jag vet inte hur han har läst den rapporten, eftersom konjunkturinstitutet gör ett antagande om inflationen i vårt land år 1976 och har en ganska optimistisk syn på vår exportförmåga. Man räknar med en hyggligare export än den finansdepartementet vågat räkna med.

Herr Bohmans allmänna tal har jag redan berört. Jag skall svara herr Helén på frågan om de förlorade åren. Herr Bohman kan lyssna då. Talet om de förlorade åren har ni fört så många gånger att det blivit någol av en schablon i era uppträdanden. Det har litet underlag för sig. Vi får vänta och se, herr Bohman och jag, vem som får rätt i den här siffer-exercisen om indexhöjningen under 1975 och 1976.

Har regeringen ingel ansvar för del senasie avtalet, säger herr Bohman. Jo, vi har ansvaret för det avtal som regeringen träffat med de offentligt anställda. Jag kan även säga på kommunsidan eftersom regeringen och Kommunförbundet hade sina gemensamma diskussioner, helt naturligt efiersom vi har ett samarbete. Del avtalet stannade på II 1/2 % i lönehöjning. Efter detta träffade SAF och LO sitt avtal på 13 1/2 %. Sedan träffade SAF ett avtal med vissa tjänstemannagrupper på upp emot 16 och 17 %. Efter det har vi haft löneglidningar på den privata marknaden, där företagarna själva har seit efter hur myckel de har i plånboken och börsen. Skall jag la risken av en konflikt eller skall Jag betala?. De har betalat och ansett det vara den bästa ordningen. Det kan väl i Herrans namn inte regeringen ha ansvar för.

Gösta Rehn har åberopats från flera håll. Han har en mycket radikal metod. Han säger: Håll hårt efter förelagen. Svält dem så pass - han använder inle det uttrycket men tanken är den - så de inte har någonting att betala med, då blir du av med inflaiionen. Men det rimmar fasligt illa med tanken på alt liberalisera genom atl skänka efter på arbetsgivaravgiften. Jag kan nog säga att det vore en dålig fackföreningsman som inte skulle utnyttja ett generellt medgivande på arbetsgivaravgiften i de kontrollstationsförhandlingar som han har möjlighet till under 1976 och begära att man tog hänsyn till detta. Han skulle följaktligen där anse sig ha ett incitament för en lönehöjning.

Herr Helén lar upp frågan om de förlorade åren och sätter detta i någon sorts motsatsställning till hur det var i omvärlden vid det tillfället. Om ett år är bra eller inte avläser man i sysselsättningen. Det är framför allt den fruktansvärda arbetslösheten ni talar om som ni sätter som in-signium på vad ni kallar de förlorade åren. År 1972 hade Sverige i medeltal

2,5 % arbetslöshet, USA hade 4,5, Canada 5, England 2,9, Italien 3,9 och Frankrike hade 2,4 %, ungefär detsamma som Sverige. Del var bara Västtyskland som låg lägre. Varför gör ni den här jämförelsen? Del här är ju siffror som vi kan skaffa er när som helst! Om jag ser bort från 1971, när vi förhandlade ett halvt år, och då det följaktligen inte fanns någon möjlighet att räkna med någon tillväxt, var både 1972 och 1973 ganska hyggliga år lillväxlmässigt, därför alt vi samtidigt genomförde generella arbetstidsförkortningar.

Ja, hur skall vi klara 1977? Jag kan säga att personligen skulle jag inte ha någonting emot ell "Haga III". Jag vet inle om jag överraskar er genom alt säga detta. Men förutsättningen för ett Haga III är att man får respons från löntagargrupperna, att man kan sälta in deras lönehöjning i perspektivet av en skattesänkning på samma sätt som sist, att herrarna möter upp och helst hänger med till flnishen, till slutmålet, och inle hoppar av mitt under loppet som ni har gjort de två sista gångerna.

Beträffande frågan om förhållandet mellan ränta och inflation är det onekligen på det sättet att trots att vi har haft en relativt hög inflation, en relativt måttlig insätiarränta, så har de svenska hushållen aldrig sparat så mycket som under dessa senare år. Under 1960-talel när inflaiionen var hälften så stor och räntan verkligen gav litet i överskott, hade vi ett hushållssparande på ungefär 4 å 5 % av våra disponibla inkomster. Nu är siffran den dubbla.

Herr Werner lar upp frågan om prisstegringarna och säger: Är det inte på det sättet alt först kommer prisstegringar och sedan kommer lönehöjningar? Ja, om det vore så enkelt, varför sitter man och skriver in i avtalet all vi hoppas att regeringen inle hindrar företagen atl få de prisstegringar som är nödvändiga med hänsyn till del avtal som vi har träffat? Jag tycker det är den enklaste förklaringen på det.

Varför inte utvidga priskontrollen till barnvaror? Ja,del ärett intressant problem - vi får Ju tillfälle att tala om del längre fram då vi har mera tid. Ja, vi har priskontroll på blöjorna! Del kan jag lala om. Alt utvidga den atl gälla barnjeans, leksaker och liknande ting tycker jag inte är så ytterst angeläget. Det skall vara angelägna varor man har priskoniroll på. Sedan får man väl hoppas all föräldrarna har motståndskraft mot sina litet pockande barnungar och atl del flnns någon återhållsamhet just på det här inslaget i konsumtionsmönslret, som bl. a. herr Werner talade om.

Så var del slutligen herr Hermansson och litet mer lill herr Fälldin. Jag får spara det till nästa inlägg.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Inflaiionen är allas gissel, förklarade finansministern. Jag håller självfallet med honom. Jag har sagt samma sak här i kväll. Men finansministern tillade atl vi har klarat oss bättre än de flesta andra och syftar då på innevarande år. Men om del verkligen förhöll sig på del sättet att vi hade klarat oss bättre än de andra i år - vilket jag alltså

187

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolhisk debatt

bestrider - hur kommer det sig då all konjunkturinstitutet kan konstatera all Sverige på grund av exporiprisutvecklingen, på grund av våra höga arbetskraftskostnader, har svårt att klara marknadsandelarna, att vi i själva verket har förlorat 5 % av våra marknadsandelar under året och all man räknar med att vi även nästa år kommer alt förlora marknadsandelar?

Vad del där betyder i sysselsättning är svårt att bestämma, men vissa ekonomer påslår att en femprocentig "marknadsandelsförlusl" motsvarar ungefär 40 000 jobb. Det är alltså stora belopp i "människor" sorn det här är fråga om.

Sedan vet ju finansministern lika bra som vi alla andra atl Jämförande internationell arbetslöshetsstatistik är det svåraste och mest osäkra som finns. När vi har talat om de förlorade åren 1971 och 1972 har vi hänvisat till atl under de åren hade Sverige en högre arbetslöshet än vad vi har haft någonsin lidigare under hela efterkrigstiden. Del är väl siffror som lalar för själva.

När jag har föreslagit kraftåtgärder från regeringens sida föratt komma till rätta med infialionen beror det naturligtvis främst på alt det är statsmakterna själva, regeringen själv, som har skapat del klimat och de förhållanden som gjort att normala avtalsrörelser inte längre kan föras. Det beror på att vi har marginalskatter som tar 60 % av lönehöjningen och att vi har haft prisstegringar på 10-12 % under de senaste åren. Det har lett till atl om lönlagarna begär kompensation för prisstegringar går del inle atl få sådana, därför atl Ju mera de begär i kompensation och Ju mera de får i kompensation desto mindre blir del kvar i verklig standardhöjning, medan man samtidigt späder på infialionen ylteriigare. Den giftcirkeln känner finansministern till precis lika bra som jag. Statsmakterna måste gå in med åtgärder för all påverka Just dessa företeelser, så att man inte sågar av den egna grenen i fortsättningen också. Det har man gjort tillräckligt länge.

Jag vill påminna finansministern om atl när vi lade fram vårt förslag förra hösten förklarade statsministern atl del då var för sent, med instämmande förresten av Gunnar Helén, medan däremot finansministern sade att det var för tidigt: Låt dem "stångas" yllerligare ell tag, så får vi se vad som händer, förklarade herr Sträng. Men sedan gick regeringen ändå in och försökie påverka det hela. Då var del för sent.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi fick ett nytt argument av finansministern mot de stabiliseringspoliiiska konferenserna. Det lät ungefär så här: Vi kan inte sitta tillsammans på den politiska sidan när vi träffar arbetsmarknadens parter. Herr Sträng menar väl alt han inte kan vara uppriktig i vår närvaro. Jag tror atl det är en felsyn. Vi skulle mycket väl kunna sitta tillsammans, men observera, finansministern, finansutskottet har inle låsi sig på den punkten. Det är ingel brott mot finansutskottets uttalande, om herr Sträng avslår från den politiska oppositionen vid det tillfället. Jag har en gång tidigare i talarstolen sagt atl om det är det som är så förskräckligt be-

svärligt, så låt bli det, men deklarera i förväg att finansministern anser att en rejäl sänkning av marginalskatterna från början av inkomståret 1977 är nödvändig för atl klara den då kommande avtals- och lönerörelsen. Jag tror all det vore riktigare än att nu bara låsa fasl sig i en negativ inställning.

Sedan har herr Slräng väldigt svårt att smälta polemiken bakåt. Del kan jag förstå, för det är klart atl den dom som t. ex. LO-ekonomerna fäller över regeringspolitiken 1971 och 1972 och delvis 1973 är fruktansvärt hård. Som jag sade i förmiddags: Jämfört med den är ju vad vi säger här i talarstolen närmast rena västanfiäkten.

Vi har Ju inte bara fixerat oss vid de absoluta arbetslöshetstalen, även om de döljer i sig en fruktansvärd verklighet. Man får ju lov all där jämföra med utvecklingen i Sverige. När arbetslösheten ökar så snabbt som den gjorde 1971 och framåt är del en verkligt allvarlig händelse. Man kan inle Jämföra med andra länder som permanent har högre arbetslöshetstal. Vi har ju här i Sverige kommit så långt tillsammans att vi har en högre ambition att hålla arbetslösheten tillbaka. Jag iror att enda gången som jag har kunnat instämma med-talarna från kommunisterna var när de sade att det är skrämmande atl man i USA har denna tolerans mot höga arbetslöshetstal. Men är det inte lika skrämmande att man i Västtyskland är så fixerad vid infiationsbekämpningen all man även där accepterar helt onormala arbetslöshetstal? Vad jag hörde i Wien när Jag satt tillsammans med de österrikiska och västtyska finansministrarna var direkt skrämmande. Jag tycker alt herr Sträng skulle ge den västtyske finansministern en ordentlig lektion på den punkten och tala om, att de har skyldigheter alt verkligen medverka lill en högre sysselsättning där - och därmed också en bättre avsättning för svenska varor.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag står på väntelista hos herr Slräng när det gäller sysselsättningsfrågorna. Därför skall jag be att få göra några anmärkningar till vad som sagts här om inflationen. Både herr Slräng och de borgerliga partiernas företrädare har den uppfattningen att lönestegringarna är avgörande för inflationen. Lönerna stiger, säger de, och då måste också priserna höjas. Man skyller alltså inflaiionen på löntagarna. Jag lycker att det är en myckel farlig teori, och särskilt herr Sträng med sin gamla anknytning till fackföreningsrörelsen borde akta sig för den. De borgerliga partierna och arbetsköparna passar teorin bättre.

Men det är intressant alt konstatera atl även bland borgerliga ekonomer böriar denna teori nu mer och mer atl överges. Det sammanhänger med del allt starkare inflytandet hos monopolen och särskilt hos de multinationella företagen. Man har funnit all priserna är administrerade endera av staten och dess kontrollorgan eller av de stora monopolen eller andra företag i allt slörre utsträckning. Borgerliga ekonomer i andra länder säger därför att det är lika rikligt alt anklaga de kapitalistiska företagen

189

14 Riksdagens protokoll 1975/76:11-12

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

eller affärslivet eller business, som del heter på engelska, som lönlagarna för inflaiionen. Del är enligt min mening en felaktig uppfattning, från det håll jag ser det. Men inle ens så långl som dessa borgerliga nationalekonomer vill finansministern sträcka sig. Det lycker Jag onekligen är litet märkligt.

Även när det gäller sambandet mellan sysselsättning och prisutveckling använder sig herr Sträng av en vad jag vill kalla föråldrad teori. Den gamla uppfattningen atl man i stort sett måste välja mellan att bekämpa arbetslöshel eller infiation har alltmer övergetts. De stora kapitalistiska ekonomierna har under de senaste åren lidit både av stor arbetslöshel och hög infiationstakt. Del val man tidigare ansåg sig kunna göra är inte längre möjligt. Man måsle numera, under de konkreta maktförhållanden som råder, bekämpa arbetslöshet och inflation samtidigt, och kampen måste föras med nya metoder. Utan starka inslag av planering i ekonomin kommer man ingen vart. Men det vill de borgerliga partierna inte vara med om. De vill alltså, i själva verket, inte motverka arbetslöshet och inflation.

190

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr lalman! Finansministern avvisar Ju möjligheten atl alla inblandade parter skulle sätta sig ned och försöka klara ut grundläggande problem före avtalsrörelsen, och han gör det under hänvisning till att, som han säger, vi i regeringen har de nödvändiga kontakterna med arbetsmarknadens parter och alt del är olänkbart att man i en sådan krets skulle komma längre än vi kan göra. Ja, nu vet alla hur långl man har kommit med den metod som finansministern använt, och redan de resultaten ger väl i grunden anledning att pröva något nytt.

Sedan är finansministern irriterad över atl jag gång på gång kommer tillbaka till att konjunkturpolitiska, näringspolitiska och skatiepoliliska åtgärder utformas så att de gynnar de vinstrika under det att motsvarande generositet inte visas mot dem som har bekymmer med lönsamheten. Han gör då en uppdelning i stora och småföretag. Ja, väldigt ofta stämmer den uppdelningen in i samma mönsler, men jag har fortfarande svårt att förstå varför finansministern anser det självklart alt vi på olika vägar skall avstå skattemedel till företag som går bra och visar god lönsamhet under det all vi inle skall försöka hitta metoder all vara lika generösa mot dem som har svårigheter.

Nu säger finansministern att skälet till all han gör som han gör är all han funnit, atl 150 svenska företag svarar för 90 % av exportvärdet. Visst är del viktigt atl vi upprätthåller och utvecklar våra konkurrensmöjligheter på exportmarknaden, men när del gäller handelsbalansen är del väl också ganska väsentligt all de som producerar för hemmamarknadens behov är i stånd atl klara den konkurrens de är utsatta för, så att vi inte behöver öka importen. Ur den synpunkten har de företag som i hög grad är inriktade på hemmamarknaden ändå sin stora betydelse för handelsbalansen.

Vidare avvisar nu finansministern min propå om atl man skulle göra en ordentlig undersökning om huruvida konsumentprisindex rätt speglar pensionärernas konsumtionsmönster. Jag skall inte driva den debatten längre just nu utan bara uttala förhoppningen att finansministern i och med detta besked inte har sagt sista ordet i den frågan.

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Del var intressant men kanske inte särskilt överraskande all finansministern uttalade sig för en Haga Ill-omgång. Jag utgår från alt han då vill ha någon form av utfästelser om återhållsamhet från de. fackliga organisationerna i avtalsrörelsen. Är det den sortens statliga inkomstpolitik som nu skall instiiutionaliseras? Herr Slräng talade inte ut på den punkten, men han kanske har mer alt säga i sitt sista inlägg.

Jag vill hävda, herr Slräng, alt ansvaret för inflaiionen ändå ligger hos kapitalägarna. Del ligger hos de stora koncernerna som utan alt frukta konkurrenter eller priskonkurrens kan höja sina priser för att pressa upp sina vinster. Men en slor del av ansvaret ligger också på den ekonomiska politik som förs. Högräntepolitik, mervärdeskatt, en improduktiv militärapparat - allt pressar priserna i höjden. Till del kan man också lägga statens skattepolitik mot kommuner och landsting. Omkring 30 % av landstingens utgifter går ändå åt i form av moms och arbetsgivaravgifter till staten.

Prisulvecklingen i år har dämpats något i förhållande till fjolårets. Men vad kommer atl hända i höst? För många fastigheter kommer hyrorna atl drivas upp. Landsting och kommuner kommer att försämra sin service och besluta om höjda taxor, och på del sättet ökar sannolikt på nytt levnadskostnaderna. Det är därför vi efterlyser konkreta åtgärder för atl bekämpa inflaiionen. Del räcker inte med all skylla på internationella prisstegringar, som den svenska riksdagen inte har makt atl påverka. Det går inte heller alt vältra över ansvaret på lönearbetarna. Det tycker vi är dålig politik.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr finansministern STRÄNG:

Herr lalman! Jag skall ge herr Fälldin ett besked som jag kanske skulle ha kunnal ge honom tidigare. Del är helt enkelt del att beskeden om dispens från energiskallen levereras med klart angivande av att dispensen gäller till den 30/6 nästa år, 1976. Det beskedet har lämnats till alla som fåll dispens, och det beskedet får även NCB, dvs. det företag som Jag gissar att herr Fälldin är en uppskattad delägare i.

Dessutom kan man inte säga alt de stora företagen bara arbetar på exportmarknaden. Jag sade de representerar bortåt 90 % av vår export,, men de stora förelagen har självfallet sin försäljning även på hemmamarknaden. Jag ville illustrera vad de betyder rent exporlmässigl, och det var detta Jag gjorde i mitt inlägg.

Jag skall inte ta upp frågan om vårdnadsbidrag, eftersom herr Fälldin inte har någon möjlighet au komma tillbaka i ett inlägg nu, men det

191

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

192

finns en hel del att säga om den frågan.

Jag vill allra sist säga om kärnkraftsprogrammet atl vi i det här landet är tvingade all producera kraft i takt med all industrin och konsumenterna kräver atl få köpa den. Det är således ingen vara som man lägger på lager, utan del är helt enkelt den allmänna industriella utvecklingen och konsumenternas begäran och krav på energileveranser som är avgörande för i vilken takt vi bygger ut vår energiproduktion. Om vi baserar den utbyggnadsprocessen på olja, blir den dyrare än om vi baserar den på kärnkraft. Vi kan sälja kraften billigare från kärnkraftsverken, vilket är ett ullryck för detta.

Jag vill till herr Hermansson - efiersom jag inle hann med honom förra gången - säga alt det är klart all den här debatten inle blir särdeles upplysande. Har jag en halvtimme på mig för all bemöta fem sex talare, finns det inte möjlighet för mig alt med sedvanlig noggrannhet gå in i alla detaljer, utan då blir svarei självfallet litet hafsigt. Jag kan emellertid trösta herr Hermansson med att han kommer atl få alla chanser att komma tillbaka. Det levereras en proposition till riksdagen. Den innehåller regeringens syn på den allmänekonomiska situationen och kommer att gå till finansuiskoliet. Vi får sedan ett betänkande hit lill kammaren, och då är jag dessbättre icke tidsbegränsad - och dessuiom, så som jag föreställer mig, litet bättre i stämbanden, varför del då bör finnas alla möjligheter för oss atl djupgående diskutera de här frågorna.

Vilka, frågade herr Hermansson, har dragit fördel av den företagsvänliga politiken? Ja, så länge vi har företag som såväl företagaren och aktieägaren som arbetaren är beroende av har naturligtvis alla dragit fördel av den - även folkhushållel. Jag var i Kramfors för ell par dagar sedan, där jag tog emot en uppvaktning av fackföreningen vid en av Norrlands största industrier. Man ville utverka en förmån försitt företag. Min kommentar när representanter som satt i förelagsstyrelsen slutat tala var: Inte ens er egen verkställande direktör kan argumentera så övertygande för att regeringen skall göra medgivande till ert företag som ni själva gör. Svaret blev: Tacka för det! Vi är ju beroende av företagel. Vi skall leva på det och vi arbetar där. - Sådan är sanningen om man inte vill dra ner gardiner för ögonen. Den relativt företagsvänliga politik vi har drivit har bl. a. givit möjligheten att ställa över 2 miljarder kronor till förfogande för att förbättra miljösituationen på de svenska arbetsplatserna. Den har vidare givit arbetarna möjligheter alt direkt påverka pro-duklionsinvesieringarna för framtiden. Även det tycker jag är värt att notera.

Dessuiom har vi varil hyggliga mot företagen. Under de senasie åren har del inneburit en konsolidering av företagen som har gjort att de inte har behövt tänka ut permitteringslistor så fort det har nupit till i konjunkturen, utan de har kunnat fortsätta verksamheten, vilket självfallet har gagnat alla.

Herr Hermansson har presenterat en lång önskelista. En del av vad han önskar är sådana ling som Jag hoppas alt man skall kunna realisera.

annat ligger ganska långl fram i perspektivet. Han talar om ell ökat bostadsbyggande och utökade reparationer. Det hoppas jag vi skall kunna realisera. Han talar om en stark utbyggnad av daghemmen. Därom har vi träffat en överenskommelse med kommunerna - dock icke om 75 000 nya daghemsplalser under 1976, eftersom kommunernas företrädare som realistiska män begriper all det kan de inle realisera. Det tarvas ju en utbildning av personal för all ta emot en sådan väldig ansvällning. Vad vi orkar är tillkännagivet i överenskommelsen, och del är 100 000 daghemsplatser på en femårsperiod.

Ökade insatser för miljöskydd är vi helt överens om. Kan vi förbättra de kollektiva transporterna? Jag hoppas på det, och här går kommunikationsministern ut med ett förslag i vår.

Däremot tror jag inte ett ögonblick på atl vi, när vi nu har sagl ifrån att vi skall införa den femte semeslerveckan, redan 1976 skall kunna genomföra sjuiimmarsdagen. Vi orkar inte med det - del är det enkla svarei till herr Hermansson.

Statlig industrisalsning med medel ur AP-fonderna vill herr Hermansson ha. Det är möjligt att så kan bli, och f n. arbetar AP-fonderna med att finansiera icke allenast de privata industrierna ulan även de statliga. Det hela är ju fråga om var man skall satsa pengarna, och det är lika nödvändigt atl ge sysselsättning vare sig del är en privat storindustri eller en statlig som byggs ul. Del blir sysselsättning i båda fallen. Jag förslår att herr Hermansson menar atl del är principiellt ap-liiligare om det är staten som lar hand om industrin, men Jag har den uppfattningen att lämpligheten får vara avgörande. Är det lämpligt alt staten bygger ut, all right. Är det lämpligt att en privat företagare bygger ut en befintlig industri, så skall han ha samma möjligheter att låna pengar ur AP-fonderna som staten.

Ökat handelsutbyte med de socialistiska länderna, det är vad vi strävar efter och arbetar med. Men det finns vissa natudiga begränsningar där, och herr Hermansson känner till varför; jag behöver inle utveckla dem vidare.

Jag har velat tillmötesgå herr Hermansson med alt göra den här lilla korta kommentaren.

Låt mig sedan till herr Helén säga, all Jag tror inte all man genom att sätta Svenska arbetsgivareföreningen och representanter för hela vårt övriga Löniagarsverige kring ett bord får dem att öppna sig. Även om vi håller oss vid sidan om så gör de inle del. Förhandlingsprocessen och förhandlingstekniken är inte sådana. Så småningom måsle de väl öppna sig, när de är framme vid det avsnitt i förhandlingarna där uppgörelsen så eller så måste komma lill, men att räkna på del inledningsvis och initialmässigl tror Jag är inte litet utan myckel för blåögt.

Vi har talat nog om de härs. k. förlorade åren. Även om LO-ekonomerna har fällt en hård dom - jag kan inte direkt påminna mig vad de har sagt, men det är vad herr Helén gör gällande - behöver den ju inte vara rättvis. De är inte upphöjda lill något slags absolut objektiv

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

193

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

vetenskaplig instans som säger vad som är rätt eller orätt. De tycker till som alla andra lycker lill, och där kan del finnas olika uppfattningar. Vad vi vet är emellertid alt hela första halvåret 1971 präglades den allmänna debatten av tal om generalstrejk och storstrejk och en väldig distans mellan Arne Geijer och Giesecke. I en sådan atmosfär gör man inga investeringar, i en sådan atmosfär får man ingen tillväxt i ekonomin.

Allra sist, herr talman - jag har väl tagit ut den lid som jag har till mitt förfogande - behöver jag inte stå här och skryta, om Jag säger som del är, och det är att under 1975 har Västeuropa haft en nedgång i tillväxten med mellan 2 och 3 %. Tar Jag med Amerika och Japan så blir det inte bättre. Vi har klarat oss. Allting talar för atl vi inte har haft någon direkt nedgång, även om naturligtvis uppgången har varit mycket måttlig. Vi har möjligheter att fortsätta den uppgången under 1976. Vad som är en realitet är att sysselsättningen har varit väsentligt bättre i vårt land än i omgivande nationer under de senare åren. Arbetslösheten har alltså varit lägre. Industriinvesteringarna har varil kraftigare hos oss - och takten i industriinvesteringarna snabbare - än i omvärlden. Den privata konsumtionsökningen - eller folkets standardhöjning - har varit snabbare hos oss än annorstädes.

Herr talman! Det skulle kunna räcka med den avslutningen. Det är ingel skryt, det är bara en redovisning över några statistiska data.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Finansministern fortsätter alt måla bilden av hur totalt omöjligt del skulle vara med stabiliseringspoliiiska konferenser - även om han slapp belastningen av oss från oppositionen. Nu är det den andra sidan som inte ens skulle kunna tala öppenhjärtigt om bara finansministern, statsministern och några andra satt där - och det vore blåögt att tro all de skulle öppna sig.

Jag kan bara konstatera att detta är herr Strängs dom - inle över folkpartiledaren utan över riksdagens finansutskott och riksdagens enhälliga beslut. Del är faktiskt en sak som finansministern i en minoritetsregering inle kan kosta på sig, ulan här får herr Slräng försöka länka ul en annan lösning.

Sedan önskar Jag inte herr Sträng någon fortsatt siämbandsinfektion, men jag tycker atl del har varit mycket klädsamt med den dämpade tonen här i kväll.

194

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Fick herr Helén gå upp ett lag till, så får jag kanske säga ytterligare bara några avslutande ord.

Jag tyckte att herr Hermansson hårdrog litet för ensidigt i sitt senaste inlägg. Jag har inte gjort gällande all lönerna ensamma besiämmer inflationen. Men herr Werner i Tyresö säger i sin interpellation att inflationen är ell onödigt ont, au lönerna inte spelar någon roll, att inflationen i stället kommer från multinationella förelag och atl det finns

möjligheter alt i profilen hos företagen klara lönehöjningarna. Del är då jag har ett behov av all säga: Så är det sannerligen inte. Del finns förelag där vinsten har varit sådan, bl. a. på produktivitetsutvecklingen, att man kan klara lönehöjningar. Men vi har oändligt stora branscher - handeln, transportnäringen, restaurangnäringen, tjänslenäringen över huvud tagel, där produktiviteten inte kompenserar de lönehöjningar som vi nu har genomfört, och då blir det priskonsekvenser. Det är del som både herr Hermansson och herr Werner behöver tänka på.

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

Herr talmannen anmälde all herrar Werner i Tyresö och Hermansson anhållit att till protokollet få antecknat alt de inte ägde rätl lill yllerligare repliker.

Herr JOHANSSON i Vrångebäck (m):

Herr lalman! I ett allsidigt näringsliv, som vi alla eftersträvar, är fisket en mycket viktig del. I den livsmedelssituation som nu råder i världen bör alla produktionsgrenar bli föremål för uppmärksamhet och stimulerande åtgärder. Flera grenar i vårt näringsliv har också fåll stöd, och åtgärder av skilda slag har vidtagits. Därom har vi i stort sett varit eniga.

Fisket och fiskels utövare har däremot inte fått samma slöd från del allmännas sida. Vissedigen har det förekommit diskussioner om fisket och dess problem, men delta har inte lett till samma resultat och konkreta åtgärder som diskussionerna gjort för fiera andra näringsgrenar.

Det är nu dags atl verkliga krafttag tas. Vi har inle råd att ylteriigare decimera vår fiskarkår och sänka vår produktionskapacitet. Inte mindre än 40 % av fiskarkåren har försvunnit sedan år 1940. Sallsjöfiskels fångster var år 1965 omkring 375 000 ton men var nere i omkring 200 000 lon 1974.

Jag vill vidare erinra om att under senare delen av 1960-lalel och början av 1970-lalet försåldes ett stort anlal av våra bästa fiskebåtar till utlandet. Efter en rätt stark prishöjning under åren 1973 och 1974 har priserna under innevarande år sjunkit kraftigt, kanske mest beroende på det internationella prisfallet. I detta läge har vi ett alltför svagt stöd-syslem för fisket. Vi måsle få en stödpolilik som kan neutralisera de internationella prisfallen.

Våra fiskare är inte vare sig tillfälligt eller i det långa loppet betjänta av ojämna eller ryckiga priser på sin produkt. Jämna och stabila priser - det är vad man i dag vill ha. Detta är en av de viktigaste förutsäll-ningarna för all vi i framliden skall kunna hålla en intakt fiskarkår och därtill också ha tillgång till fisk i vårt kosthåll. Den svenska fiskarkåren är internationellt känd som en skicklig yrkeskår, och den bör man medan tid är ta vara på, dessutom är den mycket viktig för bosättningen ute i våra kustsamhällen. Vi har tillräckligt många hus ute i kustsamhällena som slår tomma vinterlid. De många mörka fönstren i dessa samhällen är bevis på en tråkig utveckling.

Det är inte enbart de fallande priserna på fisk som orsakar fiskets

195

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

196

situation. Fiskerinäringens omkostnader har, särskilt under innevarande år, kraftigt stigit. Drivmedelskostnaden har stigit mer än dubbelt på ell enda år. Båtar och redskap har också stigit mycket kraftigt i pris. Därtill kan man lägga all våra fiskare kommii i ell mycket sämre läge bl. a. därför att andra länder ger så stora subventioner till fisket och har ett starkt gränsskydd mot import.

Allt detta sammantaget - fallande priser, kraftigt ökade kostnader, hård konkurrens från andra länder - har gjort att fisket just nu befinner sig i en verklig kris. Denna kris skapar oro och misströstan för yrkets framtid.

Vad det nu gäller är all skyndsamma ålgärder vidtas från statsmakternas sida - dels så att fiskets lönsamhet återställs, dels så all ett förtroende för näringen som sådan skapas som i sin tur ger goda förutsätiningar och gör atl näringen blir attraktiv även för unga människor. Framtidstron har givelvis härvidlag ganska slor betydelse.

Till den stora nedgången i antalet fiskare kommer åldersfördelningen i fiskarkåren. Under de närmaste åren kommer en betydande avgång att ske av åldersskäl. Dessa två förhållanden sammantagna kan medföra alt del blir svårigheter alt få besättningar för fiskefartygen. Detta kan även medföra svårigheter för fiskets serviceförelag.

Fiskets framtid är i myckel hög grad beroende på nyrekrytering av unga fiskare. Dessa frågar sig givelvis med all räll om fisket har framtiden för sig. Får vi fiska på traditionellt fiskevatten? Får vi ell tillfredsställande gränsskydd? Får vi fasta och stabila priser på våra varor? Får vi lättnader i drivmedelskosinaderna? Får Föreningen Svensk fisk ökade anslag så att den kan klara sina uppgifter, bl. a. med övertagande av fisk som inte kunnat avsättas på färskmarknaden? Får vi prisstöd till kostnaderna för fiskredskap? Kan vi få rättelse i den alltför kraftiga nedskärningen av fisket för Sveriges del som beslutades av den nordoslallaniiska fisk-erikommissionen? Får vi bättre kompensation vid stopp i fisket orsakat av beståndsbevarande åtgärder? Får vi en rättvisare skattelagstiftning så alt vi kommer på samma inkomstnivå som likvärdiga grupper i samhällei? Får vi i svåra situationer anstånd med annuiteterna på våra lån? Kommer någol alt göras åt den illojala konkurrens som numera tyvärr bedrivs mot fiskarkåren av s. k. deliidsfiskare?

Herr lalman! Delta är några av de frågor som fiskare i dag ställer, inle minst de unga fiskarna. Det är frågor som pockar på sin omedelbara lösning, om vi i framtiden skall kunna behålla ett svenskt fiske och en svensk fiskarkår. Vi inom moderata samlingspartiet är helt överens med fiskarna om atl vår regering alltför länge har hållit sig passiv i dessa frågor. Nu, i elfte limmen, har Jordbruksministern dock gjort vissa uttalanden och utfästelser, som lyder på atl regeringen kommer att lägga fram vissa förslag, och vi hoppas verkligen att något blir gjort innan del är för sent. En stark fiskerinäring med goda fångster minskar i motsvarande grad behovet av fiskimport. Jag tror att ingen i dag vill göra den rekommendationen alt vi skall minska den inhemska livsmedels-

produktionen och i stället byta lill import.

Slutligen, herr talman, kan Jag inle underlåta atl påpeka den stora betydelse som fisket, fiskarna och deras bosättning har från regionalpolitisk synpunkl och för miljö- och naturvård.

Herr ENLUND (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för alt lala om de svenska folkrörelserna. Deras uppgift i samhällei och deras förhållande lill myndig-heierna har på senare lid diskulerals ganska livligi.

Del mest utmärkande draget för en folkrörelse är att den är visionär. Därmed menar jag alt den ställer upp mål som det kalla förnuftet säger knappast kommer alt uppnås. Detta gäller den kristna visionen att göra alla folk till lärjungar, det gäller också nykterhetsrörelsens arbete för ett alkoholfritt samhälle, och det måste i hög grad ha gällt arbetarrörelsens och väckelserörelsens pionjärer som under 1800-lalei måste la upp kampen mot en förkrossande övermakt.

Den "normala" och mest mänskliga reaktionen hos dem som nåddes av kallelsen att gå in i dessa väldiga uppgifter kunde ha varit denna: Detta är omöjligt. Detta betyder att vi får ge upp allt vårt eget. Atl gå in i den här uppgiften kan aldrig vara vettigt. Del måste vara klokare att lägga av på en gång och i stället gå in i den stora trygghet som det innebär atl bete sig som de fiesta andra.

Denna dialog mellan kallelse och självbevarelsedrift har otaliga människor tvingats göra med sig själva, när de har kommii in i en folkrörelses kraftfält. Den kan ha varil mer eller mindre dramatisk, och del beslut som uppgörelsen så småningom har lett fram till kan ha varil mer eller mindre livsavgörande. 1 en del fall kan det ha varit fråga om ett direkt val mellan liv och död, beroende på om man avsvuril sig sin övertygelse och bugat sig för kejsaren, eller om man vägrat att göra del. 1 andra fall kan det ha gällt ett val mellan en behaglig i-landsiillvaro eller ett liv i umbäranden och isolering i Afrikas djungler. I andra, mindre dramatiska fall kan det ha varit så enkla ting som atl överge eller stå fast vid ett beteendemönster eller en livshållning som man vet är värdefull för enskilda människor och samhället i stort men som man ändå övervägt atl offra därför atl den utgjort ett hinder i karriären.

Ett annat utmärkande drag för folkrörelsen har varit dess metod atl försöka förändra genom atl övertyga, aldrig genom all tvinga. Därmed har den i högsta grad varit bärare av demokratins metod all förändra samhället. Folkrörelsernas historia ger oss talrika exempel på att en folkrörelse förlorar sin karaktär av folkrörelse och i stället blir ett maktens redskap så snart man börjar tumma på demokratins metod. Därmed är jag inne på de ftiror som alltid har hotat folkrörelserna.

Del vore nalurligivis fel atl påstå att folkrörelsernas företrädare i alla lider har burils av idealilet och vision. Vad jag har talat om gäller snarare karaktärsdrag som varje folkrörelse måste bära med sig genom alla mänskliga misslyckanden och felsteg, om den vill bevara sin karaktär av folk-

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

197

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk . debatt

198

rörelse. När den går över från vädjan och erbjudande lill maktspråk och tvång ger den sig in på farlig mark. Den kristna kyrkans historia ger åtskilliga exempel på detta. När den beträtt maktens och tvångets väg har nya rörelser brutit fram med pionjärer som varit beredda att gå till kättarbålet, slupslocken eller fängelset hellre än att överge sin övertygelse och sina frihelskrav.

Finns det då någon anledning att i dagens debatt om folkrörelserna påminna om karaktärsdrag och förhållanden som var typiska under folkrörelsernas pionjärtid i vårt land under 1800-lalel? Enligt min mening finns det flera skäl all göra en sådan påminnelse. Jag vill nämna några.

Del är först och främst nödvändigt all alla de stora och etablerade folkrörelserna med Jämna mellanrum ställs inför frågan, om de bevarat eller om de håller på atl förlora de kraftkällor som en gång gjorde del möjligt för dem att bryta fram ur folkdjupet. Kullurredakiören i Expressen, Bo Strömstedi, synes vara övertygad om atl folkrörelserna gjort den förlusten. 1 den intensiva debatten förra året med företrädare för Kooperativa förbundet gjorde han en jämförelse mellan frikyrkorörelsen och .konsumentkooperationen och ställde följande frågor: "Religiös frigörelse, ekonornisk frigörelse: Ja, Men om den religiösa friheten själv blir rutinens, formernas, den döda självtillräcklighetens fånge - ochom själva upproret mot den ekonomiska makten blir en ny diktatorisk makt? Vad gör vi då? Blundar och mumsar vidare på fraserna från förr?" Detta kunde man läsa i Expressen av den  12 juni förra året.

Man kan naturligtvis beklaga alt kullurredakiören i landets största tidning haren så negativ syn på folkrörelsernas situation. Men de frågor han ställer bör ingen av folkrörelserna skjuta ifrån sig. Och i den debatt som nu pågår om folkrörelsernas relationer till myndigheterna får dessa frågor såvitt jag kan förstå särskild aktualitet. Särskilt stora synes mig riskerna vara för de folkrörelser, som ett i flera decennier maktägande parti gjort anspråk på alt räkna som sina.

Ibland förekommer del att begreppet folkrörelse begränsas till atl endast gälla socialdemokratin närstående organisationer. Så anser t. ex. Aftonbladet att planerna på alt utvidga Tiden-Barnängens anläggningar till ell tryckhus för KF:s, OK:s, hyresgäströrelsens och fackförbundens tidningar skulle vara en lösning för "hela folkrörelsepressen", som skulle betyda "seger för folkrörelserna". Från folkpartiets sida vill vi klart ta avstånd från alt begreppet folkrörelse enbart eller ens i första hand skulle innefatta organisationer, vilkas klara målsättning är att tillvarata de egna medlemmarnas ekonomiska intressen. För atl få räknas som folkrörelse måste man tydligen enligt Aftonbladet dessuiom vara beredd att ställa upp som vapendragare åt socialdemokratin och regeringen, som i flera decennier haft ett dominerande inflytande i vårt politiska liv.

Ännu mer skrämmande ler sig den beskrivning av folkrörelsernas roll i framlidens samhälle som.man finner i SSU:s folkrörelsemanifesi. Där sägs alt folkrörelseverksamheten visserligen kan motiveras utifrån varje folkrörelses egen idé. Men i forlsätningen heter det: "För SSU har det

däremot varit naturligt att sälla in folkrörelserna i ett demokratiskt socialistiskt perspektiv. Levande folkrörelser, som är fria geniemot såväl statsmakten som del privata kapitalel, är väsentliga politiska vapen i kampen för ett demokratiskt socialistiskt samhälle."

Min kommentar till den utläggningen kan bli ganska kort. Alt folkrörelserna kämpar för demokratisk frihet, bevisas av deras egen historia. Men om de, som SSU vill, skall användas som vapen i kampen för ett socialistiskt samhälle, då kommer de att gå under. Det bevisar folkrörelsernas situation i alla nu existerande socialistiska stater.

Mot bakgrund av den deball som förts på senare tid angående folkrörelsernas roll i framlidens samhälle, tycker jag att det finns skäl all avkräva socialdemokratin svar på några för folkrörelserna mycket viktiga frågor.

Är man villig att i framtiden respektera och garantera folkrörelsernas fria ställning och oberoende i förhållande till myndigheter på alla nivåer? Om svarei på den frågan är ja, måste alla planer på atl fiytta in företrädare för folkrörelserna i kanslihus och kommunalkontor som lönegradspla-cerade tjänstemän skrinläggas.

Är man villig att respektera den för alla folkrörelser oumbärliga principen om partipolitisk obundenhet? Om svaret på den frågan är ja, måste kollektivanslutningen upphöra. Då kan man inte fortsätta atl kräva stora pengar av fackföreningarna till det egna partiet, trots att man vet all många medlemmar lillhör andra partier, partier som därigenom kommer atl bekämpas med sina egna medlemmars pengar. Ännu orimligare blir det att med stora pengar från fackliga organisationer blanda sig i valrörelser i andra demokratiska länder.

Är man villig atl ge de ideella folkrörelserna, som inte har intresseorganisationernas enorma ekonomiska resurser, rimligare ekonomiska villkor utan alt deras frihet au verka för sina idéer på något sätt begränsas? Jag tänker här främst på de fria samfunden, nykterhetsrörelsen och organisationer för internationell hjälpverksamhet. Vill man ge den hjälpen då är del orimligt atl även i fortsättningen säga nej till de förslag som folkpartiet flera gånger fört fram om avdragsrätt vid statlig inkomstbeskattning för gåvor till ideella organi.sationer, lällnader belräffande den 4-procentiga löneskatten och befrielse från arvsskatt.

De idéburna folkrörelserna har i dag som sin främsta målsättning att stå öppna för alla och inbjuda till en gemenskap över alla yrkesgränser och sociala skrankor. Många menar att de inle lyckas med detta och alt de lever i alltför stor isolering. Men där finns dock i dag både hos trossamfunden och hos nykterhetsrörelsen en medveten sträi-an - man kan kalla det en attitydförändring om man så vill - all gå ut och söka upp människor som tycker och tror annorlunda och som har särskilt stora behov av mänsklig värme och gemenskap. De insatser som görs av t. ex. Lewi Pethrus stiftelse för filantropisk verksamhet, den s. k. RIA-verksamhelen inom de krisina samfundens nykterhelsrörelse och den samlade länkrörelsen har för många människor belylt räddning ur djupt

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

199

Nr 12

Onsdagen den 29 oktober 1975

Allmänpolitisk debatt

mänskligt elände. Ett annat exempel är MHF:s och dess ungdomsförbunds arbete för helnykter trafik. MHF:s ungdomsförbund har fiera tiotusental medlemmar, och Jag tror att deras föredöme och propaganda kan få en oerhörd betydelse i kampen mot den svåraste olycksfallsfakiorn i trafiken, onykterheten. På samma sätt erbjuder de kristna samfundens ungdomsorganisationer en gemenskap, där arbetet på alt hjälpa unga människor till rätta i tillvaron utgör den helt dominerande uppgiften. Det är en gemenskap som står i bjärl konlrasi moi de miljöer som den kommersialiserade nöjesindustrin har att erbjuda. Miljöer där man i huvudsak frågar efter ungdomens pengar och struntar i dess personliga framlidsöde.

Bakom allt della arbete inom de idéburna folkrörelserna ligger övertygelsen all världen skulle förvandlas, om varje människa mer än vad nu sker ville ta ansvar för sin medmänniska. Den övertygelsen mäste föras från människa till människa. Den kan aldrig spridas genom lagstiftning och instruktioner från myndigheter och ämbetsverk. Därför är det så viktigt atl de ideella folkrörelserna får behålla sin frihet atl verka - var och en efter sin egenart - helt oberoende av offentliga myndigheter. De bärs av sina visioner och av sin idealitet. Därmed är Jag tillbak? vid de omistliga karaktärsdrag som jag nämnde i början av mitt anförande och som både folkrörelserna själva och offentliga myndigheter på alla nivåer måste hjälpa lill alt bevara.

200

I detta anförande instämde herr Sellgren (fp).

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren atl uppskjuta den fortsatta överläggningen samt behandlingen av pä föredragningslistan återstående ärenden lill morgondagens sammanträde.

§ 2 Herr talmannen meddelade all på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle civilutskottets betänkande 1975/76:3 uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden.

§ 3 Anmäldes och bordlades

Proposition

1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag, m. m.

§ 4 Kammaren åtskildes kl. 00.13.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemeri