Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:105

Tisdagen den 20 april

Kl. 13.00

§ 1 Justerades protokollen för den 2, 5,6,7, 8 och 9 innevarande månad.

§ 2 Herr talmannen meddelade atl lill kammaren inkommit läkarintyg för herr Henmark, som var sjukskriven under tiden den 12 april-den 16 maj. Erforderlig ledighet beviljades.

Herr talmannen anmälde atl herr Hägelmark inträdde som ersättare för herr Henmark under hans ledighet från riksdagsmannauppdraget

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

§ 3 Om Stålverk 80, m.m.

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för all i elt sammanhang besvara följande interpellationer, nämligen

1975/76:118, anmäld den 19 februari, av herr Burenstam Linder (m), 1975/76:137, anmäld den 4 mars, av herr Lövenborg (vpk), 1975/76:144, anmäld den 9 mars, av herr Ullsien (fp), 1975/76:150, anmäld den 11 mars, av herr Sjönell (c), och anförde:

Herr talman! Herr Burenstam Linder har i en interpellation om Stålverk 80 frågat mig

1. vad de förnyade lönsamhelsberäkningarna visar,

2. hur man avser att lösa finansieringen av detla komplex,

3. hur man avser att utforma sjötransportsystemet och

4. till vilket resultat överiäggningarna med Krupp om utbyggnaden av ett valsverk i Luleå har lett.

Herr Lövenborg har likaledes i en interpellation frågat mig

1. om jag delar uppfattningen alt det bl. a. inom Statsföretag AB:s högsta ledning utvecklats etl motstånd mot Norrbollens Järnverk AB (NJA) och Stålverk 80,

2. om del i inlerpellationen anförda händelseförloppet aktualiserar frågan om personella förändringar inom Statsföretags ledning och

3. om regeringen anser alt Stålverk 80 skall fullföljas i enlighet med tidigare uttalade intentioner.

Herr Ullslen har också i en interpellation frågat mig

1. vilken den aktuella inriktningen av planeringen av Stålverk 80 är belräffande produktion, finansiering, samarbete med andra företag, skydd av miljön etc. och

2. om jag anser alt beredningen och planeringen av Stålverk 80 skett

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

och sker på ell tillfredsställande sätt

Jag besvarar interpellationerna i ell sammanhang och avslutningsvis även herr Sjönells interpellation om sysselsällningsskapande projekt i Norrbotten, eftersom också i den inlerpellationen innefattas fråga som berör Stålverk 80.

I den proposition med förslag till riktlinjer och statlig finansiell medverkan i fråga om den fortsatta projekteringen av Stålverk 80, som i dag lämnas lill riksdagen, ges en beskrivning av stålverksprojeklels hittillsvarande utveckling; Vidare redovisas den nya inriktning av projektet som regeringen föreslår. Av redogörelsen framgår bl. a. alt en modifiering av projektet har aktualiserats av ändrade marknadsförutsättningar och även av de betydande kapitalanspråk som skulle komma att ställas om stålverket byggdes för en kapacitet av 4 miljoner ton ämnen per år med en samtidig satsning på två valsverk. Jag vill framhålla att regeringen i proposilionen har som grundläggande utgångspunkt alt befordra sysselsättningen i Norrboltens län. Minst 2 300 nya sysselsättningstillfällen, dvs. samma antal som beräknades för del ursprungliga projektet, skall skapas vid NJA.

Enligt de förnyade lönsamhetsberäkningar som NJA har gjort för projektet skulle med den tidigare inriktningen inlernräntan bli 6-10 %. Vid dessa beräkningar har man utgått ifrån etl genomsnittligt kapacitetsutnyttjande av 90 % över en konjunkturcykel av fyra år. Skillnaden i kalkylresultaten jämfört med tidigare beräkningar förklaras främst av de stegrade anläggningskostnaderna och av mer pessimistiska antaganden om utvecklingen av ämnespriserna. Vid de angivna förutsättningarna skulle ackumulerade föriuster för åren l.o.m. 1984 kunna uppgå till mellan 2,5 och 3,4 miljarder kronor.

Mot denna bakgrund har det bedömts vara lämpligt atl modifiera projektet. Arbetet med detta är nu inriktat på ett ämnesverk för produktion av omkring 2,5 miljoner lon ämnen per år främsl för den svenska marknaden. Vidare inriktas projekteringsarbetet på en komplettering av det nuvarande NJA, främst på valsverkssidan. Investeringarna i det nya äm-nesverkel och inom det nuvarande NJA kommer att samordnas. Med denna inriktning av stålverksutbyggnaden minskar kapitalbehovet samtidigt som riskerna reduceras högst väsentligt. Projekteringsarbetet beräknas leda fram till ett detaljerat beslutsunderlag i början av nästa år.

Regeringen avser att ta slutlig ställning till finansieringen av det modifierade Stålverk 80-projektet så snart detaljerat beslutsunderlag föreligger. Innan ett sådant finns är det inle heller möjligt alt ultala sig om de anordningar som behövs för att uppfylla kraven på en god inre och yttre miljö. Detta gäller även frågan om sjötransportsysiemets utformning.

Den närmare inriktningen av investeringarna inom nuvarande NJA kommer att bestämmas efter hand som produktprogrammei utvecklas. Detta sker i nära kontakt med den nyligen tillsatta handelsslålsuired-ningen. En samordning-rriellan de olika stålföretagens utvecklingsplaner

anser jag nödvändig för att erhålla struklurmässiga lösningar, som dels tillgodoser sysselsällningsbehoven i resp. företag, dels medger en produktionsfördelning som är långsiktigt effektiv.

Tillsammans med Slora Kopparbergs Bergslags AB utreder NJA för-utsätlningarna för atl uppföra ett valsverk i Gävle. Detta valsverk kommer enligt preliminära bedömningar alt behöva ca 1,5 miljoner ton ämnen från del nya ämnesverket i Luleå: Vid en senare utvidgning av verksamheten inom valsverket beräknas ytterligare kvantiteter av ämnesproduktionen i Luleå att behövas. Utredningen om valsverket i Gävle sker parallellt med projekteringsarbetet för Stålverk 80 och beräknas vara klar vid ungefär samma tidpunkt.

De utredningar som NJA har gjort tillsammans med Krupp har visat att förutsättningarna för ett beslut om etl gemensamt valsverk i Luleå f n. inte är gynnsamma. Med den inriktning av projektet som redovisas i den aktuella propositionen om Stålverk 80 kommer huvuddelen av ämnena atl levereras till ett varmvalsverk i Sverige. Diskussioner pågår dock om framtida leveranser till Krupp från NJA.

På herr Ullstens fråga om jag anser atl beredningen och planeringen av Stålverk 80 har skett och sker på etl tillfredsställande sätt vill jag svara följande. Projektledningen för Stålverk 80 har mitl fulla förtroende. Att de marknadsbedömningar som gjordes år 1973 och i början av år 1974 nu efteråt - i belysningen av främsl oljekrisens verkningar - måsle revideras kan NJA inte rimligen lastas för. Bedömningarna var desamma inom branschen i övrigt vid denna tidpunkt. Den betydande handel med stålämnen på väridsmarknaden som man då räknade med bedöms nu växa fram långsammare än vad som tidigare förutsågs. Tilläggas bör alt marknadsförutsättningarna för Stålverk 80 har, sedan beslutet togs år 1974, ändrats också på det sältel all svensk stålindustri har visat ett påtagligt intresse för samverkan med Stålverk 80. Innebörden av detta är att övrig svensk stålindustri i slor utsträckning vill diskutera sin framlida förädlingsverksamhet med utgångspunkt i ämnesleveranser från Stålverk 80. Dessa förändrade marknadsförutsättningar har, tillsammans med de osedvanligt kraftiga kostnadsförhöjningarna för slålverksulrust-ningar som blev resultatet av den starka internationella inflationsutvecklingen efter oljekrisen, motiverat en modifiering av projektets inriktning.

Läget i projektarbetet har med jämna mellanrum rapporterats lill NJA:s styrelse. Statsföretag och industridepartementet samt även till riksdagens näringsulskolt Jag finner mol denna bakgrund ingen anledning lill kritik av beredningen och planeringen av Stålverk 80.

I vad gäller herr Lövenborgs fråga om Statsföretags inställning till Stålverk 80 vill jag hell kort säga: Riksdagens beslut att medverka vid finansieringen av Stålverk 80 föregicks av beslut i NJA:s och Statsföretags styrelser om uppförande av stålverket. Styrelserna uttalade därvid ett klart stöd för slålverksprojekiet Beslutet i Statsföretags styrelse innebar också atl Statsföretag med egna medel skall teckna aktier i NJA för finansieringen av stålverket med 350 milj. kr. Jag kan därför inle finna

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

att Statsföretags ledning motsatt sig utbyggnaden av NJA och Stålverk 80. Personfrågor finner jag inte anledning att här gå in på.

Herr Sjönell har frågat mig om jag är beredd atl vidtaga åtgärder för att fullfölja sysselsällningsskapande projekt i Norrbotten av typen

- utveckling av de små och medelstora företagen i Norrbotten,

- skapande av fler filialföretag i Norrbotten och

- gruvbrytning i Pajala samt

vilka fakta som underbygger regeringens garantier för oförändrad sysselsättningsökning, trots den aviserade nedbantningen av stålverksprojektet till nära halva den ursprungliga storleken.

Att slå vakt om sysselsättningen är en grundsten i den socialdemokratiska politiken. Genom aktiva insatser har i vårt land sysselsättningen ökat med över 200 000 personer under de senaste åren samtidigt som efterkrigstidens svåraste depression givit upphov till rekordartade arbetslöshetstal i de övriga industriländerna. Under de senaste åren har vi också lyckats få till stånd en bättre balans i befolkningsutvecklingen mellan olika regioner. Utvecklingen i skogslänen har påtagligt förbättrats. Regeringen har höga ambitioner på sysselsättningens område. Det visar sig bl. a. i direktiven till sysselsättningsutredningen. Em ambitiös och målinriktad sysselsättningspolitik för landet som helhel är en avgörande förutsättning även för en god sysselsättningsutveckling i Norrbottens län.

Salsningen på Stålverk 80 är en grundsten inle bara för en gynnsam utveckling i Norrbollen ulan också för svensk stålindustri. Det har varit nödvändigt att låta Stålverk 80-projeklet genomgå en anpassning lill förändrade ekonomiska och marknadsmässiga förutsättningar. Jag har nyss på frågor av bl. a. herrar Ullsten och Burenslam Linder rörande Stålverk 80 redovisat att projektet i sin nya utformning kommer all innebära en sysselsättningsökning vid NJA av minst samma omfattning som angavs i propositionen 1974:64, dvs. med ca 2 300 anställda.

Regeringen är väl medveten om all det även efter NJA-utbyggnaden kommer alt finnas sysselsättningsproblem inom vissa delar av Norrboltens län, främst i inlandskommunerna. Regeringen kommer därför all ägna slor uppmärksamhet åt utvecklingen inom dessa kommuner. Etl intensivt arbete pågår att finna projekt lämpade för främst industriell sysselsättning i inlandskommunerna.

I anledning av herr Sjönells fråga om de små och medelstora företagen vill jag understryka att regeringen givetvis fäster myckel slor vikt vid dessa förelags möjligheler alt bidra till en fortsatt industriell utveckling och expansion. Som herr Sjönell väl känner till har statsmakterna också satt in omfattande åtgärder för att främja utvecklingen inom dessa företag. Denna politik kommer vi att fortsätta med bl. a. genom ett fortsalt stöd till företagareföreningarnas verksamhet. Jag vill erinra om att en särskild utredning, parlamentariskt sammansatt, f n. överväger föreningarnas ställning och roll inom näringspolitiken. Enligt direktiven skall ulredningen framlägga sina förslag redan under år 1976.

Herr Sjönell frågar mig också om hur jag ser på skapandet av fler filialföretag i Norrboltens län. Jag kan nämna atl I 200 nya arbetstillfällen har tillkommit i länet sedan år 1965 genom de filialetableringar som berörts av regionalpoliiiska åtgärder. Det är utomordentligt viktigt att denna utveckling kan fortsätta. Genom del nyligen undertecknade avtalet mellan regeringen och de ca 150 största industriföretagen här i landel om samråd i frågor rörande lokalisering av dessa företags expansion har förutsättningarna för ytteriigare filialulläggningar förbättrats.

Vad slutligen beträffar frågan om gruvdrift i Kaunisvaara, inom Pajala kommun, är jag inte beredd atl nu utiala mig om vilkel ställningstagande regeringen kan komma fram till. Eftersom del rör sig om ett mycket omfattande och kostnadskrävande projekt krävs ingående förstudier och analyser som inte omfattar bara företagsekonomiska utan också samhällsekonomiska bedömningar. Dessa ulredningar är ännu inte slutförda. För en mer utföriig redovisning av regeringens syn på denna fråga vill jag hänvisa till den interpellationsdebatt som fördes mellan mig samt herr Lövenborg och herr Stridsman den 12 februari i år.

Sammanfattningsvis vill jag försäkra herr Sjönell om alt regeringen anser det vara en myckel angelägen uppgifi att lösa sysselsättningsproblemen i Norriands inland: Vi är beredda alt i positiv anda pröva alla seriösa projekt.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Den 19 februari, i känslan av all här rådde - i vad gällde siålverksplanerna -ett skärpt krisläge, framställde jag min interpellation om Stålverk 80. Enligt reglerna bör interpellationer besvaras inom en månad. Men i del här fallet har industriministern först efter den dubbla liden nu kunnat ge elt svar. Denna försening och denna svårighet att ge besked ingår i det virrvarreis mönster som varil typiskt för hanteringen av Stålverk 80 och för socialdemokratisk näringspolitik.

När nu svaret sent omsider kommer förtjänar det ett lack - först och främst eftersom del ger en så kuslig och därmed också en så avslöjande inblick i denna näringspolitik. Industriministerns ovillighei att på minsta säll erkänna sitt ansvar för de misslyckanden och felkalkyleringar som han har gjort, vilket industripolitiken och det socialistiska företagandet i delta som i så många andra fall inneburit, är häpnadsväckande. I sin enfald trodde man att den planhushållning socialdemokraterna talar om innebär all politikerna har etl ansvar för vad som händer ute i del stats-styrda näringslivet. Ställd inför frågan om han anser att planeringen av Stålverk 80 varit tillfredsställande svarar industriministern att han har förtroende för projektledningen och alt denna har rapporterat till NJA:s styrelse. Statsföretag, industridepartementet och näringsutskollet Men frågan är om vi har förtroende för industriministern och för den näringspolitiska handläggningen av hela projektet inom den socialdemokratiska regeringen. Frågan är om vi har förtroende för den s. k. planmässiga hushållningen som den uppenbarar sig i hanteringen av Stål-

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

verk 80.

Inför socialdemokraternas uppblåsta anspråk på att socialisera och styra svenskt näringsliv är det välgörande med förkänningar av vilken förvirring det skulle uppstå i näringslivet och vilka svårigheter det skulle bli för sysselsättning och utveckling om allt skulle skötas och misskötas så som stålverksplanerna.

Vad som nu regeringen föreslår är enligt industriministern en "modifiering" av projektet. "Modifiering"! Ja, inte vittnar denna beskrivning om någon önskan att klargöra vad som verkligen händer och vad som har hänt: Vad som har inträffat är enkelt och lättfattligt: regeringens ursprungliga, i valrörelsen 1973 framkastade ideér som sedan fördes vidare i proposition våren 1974 har visat sig helt ohållbara. Vad som nu skisseras är elt helt nytt projekt. Ursprungligen tänkte man sig att Stålverk 80 skulle exportera och därmed förbättra den svenska handelsbalansen. Nu tänker man sig produktion för den inhemska marknaden. Ursprungligen tänkte man sig att avsätta produkterna på en snabbt växande marknad för stålämnen. Nu tänker man sig en valsning av produkterna mer eller mindre i egen regi. Ursprungligen tänkte man sig att tillverka 4 miljoner ton ämnen. Nu tänker man sig att tillverka 2,5 miljoner ton. Ursprungligen tänkte man sig att Stålverk 80 skulle utvecklas fristående från gamla NJA. Nu tänker man sig atl utbyggnaden skall ske med NJA. Ursprungligen tänkte man sig att verket skulle stå klart för leveranser 1978-1979. Nu tänker man sig att produktionsslart skall kunna ske 1981. Ursprungligen tänkte man sig att projektet skulle ge en strålande lönsamhet. Nu tänker man sig att med en omläggning av projektet försöka hålla nere föriusterna.

Under den korta tid som förflutit sedan riksdagsbeslutet 1974 har man dessutom gjort andra turer ul i intet En tid talade industriministern ofta och gärna om atl SKF anmält intresse av att bygga ett valsverk i anslutning till Stålverk 80. Länge har man talat om att ett valsverk skulle byggas tillsammans med Krupp. Alla dessa olika idéer har snurrat runt i tidningsrubriker. Förväntningar har skapats. Förväntningar har svikits.

Herr talman! När den ursprungliga proposilionen presenterades för pressen 1974 svävade industriministern ut vitt och brett. Enligt tidningsreferat yttrade han våren 1974 bl. a.:

"Om stålverket byggs ut är del rimligt all göra del i ytteriigare 4 miljoner-tons-etapper. Då kan vi också ta upp diskussioner om nordisk samverkan, kanske med naturgas från norra delen av Nordsjön. Det kanske är lidigt atl säga del, men vi bör ta upp diskussioner om samverkan i den här frågan med norrmännen. Och varför inte samråda med Finland och Sovjet om malm och annan råvara. Vi kan få en industriell expansion på Nordkalotten från Atlanten till Sovjet"

Så hette det 1974. Mol denna bakgrund framstår industriministern som de skrotade ritningarnas arkitekt

I en av våra debatter om dessa ting hade industriministern älskvärd-

heten alt likna mig vid en tjur som rusade mot snälltåget, och han förkunnade att han beundrade mitl mod men inte mitt förstånd. 1 dag, herr talman, har lokförare Johansson själv kört av rälsen. Varken hans mod eller hans industripoliliska förstånd kan längre av många beundras.

Svenska folket frågar sig om det är industriministern eller den socialdemokratiska näringspolitiken som är bluffmakeri. Vad den socialdemokratiska tidning menar som vill att det skall tillsättas en biträdande industriminister att ta hand om bl. a. Stålverk 80 kan man gissa.

För min del drar jag i stället den slutsatsen att det är den socialdemokratiska näringspolitiken som är en bluff Det skulle gå illa om politiker som inte kan hanlera de projekt de redan har på hand skulle sköta hela näringslivet.

Vad är del nu som enligt Rune Johansson föranlett vad han kallar en "modifiering" av projektet?

Först och främst säger man att det nu råder en helt annan konjunktur på stålmarknaden och alt delta framtvingar ett omtänkande. Men när riksdagen den 16 april förra året diskuterade Stålverk 80, framhöll från moderat sida herr Regnéll att konjunktursvårigheterna ökade osäkerheten omkring stålverket Vad svarade Rune Johansson då? Jo, han svarade: "De fakta som låg till grund för riksdagens beslut har inte ändrats. Beslutet måsle fullföljas. Man kan inte hänvisa till att marknadens förutsättningar eller några andra förutsättningar nu blivit helt andra än de var lidigare. Den ende som sagl någol i den vägen är herr Regnéll. Han säger alt järnkonjunkturen pekar nedåt just nu. Del stämmer, herr Regnéll. Det gör skogskonjunkluren också. Men är det därför någon av våra skogsindustrier som dragit tillbaka sina koncessionsansökningar för att få bygga ut sina industrier? Fråga herr Hedlund! Fråga dem som sitter i ASSLs styrelse! Fråga någon i den övriga skogsindustrin, om man för att konjunkturen just nu pekar nedåt ändrar sina investeringsplaner! Nej, man utnyttjar konjunkturlägel till att genomföra dem för att stå rustad när konjunkturen återigen går upp och man kan börja sälja. Beslutet om Stålverk 80 bygger inte på den tillfälliga konjunktur som råder i dag."

Detta yttrade industriministern för mindre än etl är sedan.

Ett annat argument som industriministern använder för att förklara omläggningen är att ämnesmarknaden inte ser ut alt bli vad man tänkt sig. Nåväl, på den punkten uttryckte från moderat sida ånyo herr Regnéll skepsis när stålverket ursprungligen riksdagsbehandlades. Vad svarade då Rune Johansson? Jo, följande:

"De direkta kontakterna med en framtida kundkrets ger ett klart belägg för att vi bör ha alla utsikter att sälja den produktion som är tilltänkt."

Industriministern förkunnade också att preliminära förfrågningar från andra stålämnesköpare visade att det skulle gå att mångdubbelt avsätta produktionen av ämnen. Och så sent som i juni förra året, då det nya koksverket vid NJA invigdes, förkunnade Rune Johansson:

"Iniressel från i forsla hand europeiska, men också från japanska stål-

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

verk, all köpa ämnen från Stålverk 80 har uttalats så klart att det knappasl finns någon anledning att räkna med några avsättningssvårigheter för produkterna."

En särskild anledning till att marknadsbedömningarna måste ändras nu är, säger Rune Johansson, "oljekrisens verkningar". Men oljekrisen inträffade före riksdagsbeslutet om Stålverk 80 - ett halvår tidigare. De problem som oljekrisen förvisso skulle kunna skapa framhölls också från moderat sida vid riksdagsbehandlingen. Vad svarade då Rune Johansson? Jo, han höll en längre utläggning som på det hela laget innebar att på grund av oljeländernas nya köpkraft skulle här en extra utvidgning av marknaden för stålämnen uppstå.

Som ytteriigare en anledning till "modifieringen" anger man att kapitalanspråken skulle bli betydande. Med det menar industriministern att koslnaderna stigit långt utöver de ursprungliga kalkylerna'. För mindre än två år sedan menade regeringen au stålverket i löpande priser - hänsyn var alltså redan tagen till inflationen - skulle kosta 4,6 miljarder kronor. Skulle ämnesverket nu byggas ut så som ursprungligen tänkts, skulle del kosta 9, 10 eller kanske 12 miljarder kronor. Det säger sig självt atl alla kalkyler och alla marknader försvinner när man i verkligheten får helt andra koslnader än man räknat med.

Kostnadskalkylernas totala sammanbrott är häpnadsväckande. Ännu mera häpnadsväckande är industriministerns oförmåga att i tid inse det verkliga lägel. I februari förra året gjorde jag gällande i en riksdagsdebatt att kostnaderna skulle bli helt andra än vad regeringen angav. 1 en debatt som vi hade några månader därefter föriöjligade industriministern detta mitt påstående. Först fram mot hösten blev det klart, även för industriministern, att läget var ett annal än i hans drömmar. Men ändå ansåg man att projektet skulle fullföljas som ursprungligen varit tänkt, även om det då skulle bli uppdelat i tvä etapper. När regeringen nu anger de höga kostnaderna som en av anledningarna till bantningen, häpnar man inför det förhållandet att t. o. m. så sent som den 24 februari i år förklarade industriministern att Stålverk 80 skulle fullföljas trols fördyringarna.

Det var i ett föredrag inför Melallinduslriarbetareförbundels järnbrukskonferens som han sade detta, och del var tre dagar före den senaste stora omvälvningen, när disponent Edström avgick. Rune Johansson sade då bl. a.: "En del har ifrågasatt om projektet ska genomföras. Regeringens bedömning är att den utomordentliga regionalpoliiiska och industriella betydelse som verket har gör del nödvändigt att fullfölja planerna och vi skriver därför nu på etl förslag om fullföljande av Stålverk 80."

Med det menades fullföljandet av Stålverk 80 som ursprungligen tänkts, även om det skulle uppdelas i två etapper. Delta var ell par dagar innan industriministern tvingades ta till orda om en ny uppläggning av projektet.

Den slutsats man kan dra av allt detta är atl regeringen inte visat tillstymmelse till förutseende och verkligt kunnande och att de motiv

regeringen nu ger för ändringarna i planerna har dess företrädare i debatter tidigare redan förkastat och föriöjligat

Då undrar man: Vad är då den verkligt utlösande förklaringen till att regeringen hell plötsligt har sadlat om? Ja, vad som verkligen har hänt är att man har ställts inför det förhållandel, au projektledningen inte har velat ta på silt ansvar alt fullfölja de ursprungliga planerna. Atl marknadsdirektörer och ekonomichefer lidigare avgått i ström har man förklarat bort. Atl sakkunskap i form av rysliga direktörer i styrelsen avgått har man accepterat Au chefen för Statsföretag har grymtat har man förklarat för käiieri. Men atl chefen för projektgruppen för Stålverk 80 ovanpå allt detta skulle avgå, ja, se det skulle innebära att det kaotiska blev uppenbart för alltför många! En ny sits behövdes, och på en vecka blandade man korten till en ny giv.

När herrar Palme och Johansson säger, som de gör, alt de har "anpassat sig lill verkligheten", skall man förstå del på del viset atl den verklighet som de lar hänsyn till är den rent politiska och att det inte skulle gå längre att överskyla svagheterna. Någon verklig verklighet har man inle tagit hänsyn till, för de sakliga argument, som förvisso kan åberopas, har man själv lidigare förkastat och vägrat inse betydelsen av.

När herrar Palme och Rune Johansson försöker alt hämta mod och styrka ur påståendet att de nu anpassar sig till en ändrad verklighet, så är det på gränsen till det komiska. Inle har verkligheten ändrats så många gånger under de här åren som man har ändrat i stålverksplanerna. Om verkligheten ändrade sig så ofta rör induslriminisiern, borde han vara vimmelkantig. Nej, verkligheten var redan från början annorlunda än regeringen ville inse. Beslutsunderlaget och regeringens näringspolitiska visioner anknöt inte till verkligheten. Industriministern skröt ofta med hur fint beslulsunderiag man hade och hur många utredningar man hade giort, men till saken hör i dag alt den nuvarande projektchefen har förklarat att det ursprungliga beslutsunderiaget var svagt.

Att del nu i sista stund är fråga om politiskt betingade panikändringar framgår allra klarast av industriministerns Melalltal den 24 februari, som jag redan citerat ur och som hölls tre dagar före Edströms avgång och någon vecka innan Rune Johansson dök upp ur lådan med nya siål-verksplaner. Det talet aren förunderiig läsning. "Valsverket i Luleå som Krupp är intresserat av skall producera byggbalkar", meddelade Rune Johansson, som kort därefter får tillstå att förutsättningarna för att bygga ett valsverk med Krupp inte är gynnsamma f. n. "Genom tillkomsten av valsverken är det lämpligt att dela upp Stålverk 80 i två etapper", sade Rune Johansson, som en vecka därefter tvingats förklara atl man inte skall ha någon etapp 2. "Vi skriver därför nu på etl förslag om fullföljande av Stålverk 80", tillkännagav han, och i dag förklarar han i en ny proposition varför stålverket ej skall fullföljas som ursprungligen tänkts. "Nödvändigheten av planhushållning tränger sig på", förkunnade Rune Johansson i delta tal. Jojo. Inte tränger den sig på alltför uppenbart inför de erfarenheter som man här kan göra.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Det är egentligen i ett enda avseende som man enligt uppgifi verkligen skall behålla planerna orubbade, och det gäller sysselsällningen. Man skall trots bantningen av projektet ha samma ökning i sysselsättningen som ursprungligen tänktes. Kan industriministern förklara hur det går till? Trots att man bantar projektet skall det ge samma sysselsättning som man ursprungligen angav. Den förklaring som har framkommit här i dag är au när man ursprungligen beräknade sysselsättningen i Stålverk 80 och angav den till 2 300 ä 2 700 anställda, hade man även där räknat fel. Förnyade beräkningar mot slutet av förra året visade att antalet sysselsättningstillfällen egenlligen skulle behöva vara 3 500 exkl. valsverk ihop med Krupp för alt tillverka de här lönnen.

Vad som nu har hänt är atl man har bantat sysselsättningen från vad den skulle ha varil enligl de ursprungliga planerna, nämligen 3 500, till kanske 2 500. Dessutom har man tvingats plocka bort de 600 syssel-säiiningslillfällen som valsverket tillsammans med Krupp skulle ge. Den bild som framkommer här i vad gäller sysselsällningen - och den ges inte självmant av regeringens företrädare - är en helt annan än den man har försökt ge uppe i Norrbotten. Eftersom jag nyligen har besökt Norrbotten vet jag precis hur resonemangen där går. Man har svårt att förslå hur det skall vara möjligt att sysselsättningen skall öka i oförändrad omfattning trots bantningen. Någon förklaring har man inte fått; ja, någon sorts förklaring har ju tidigare givils. Slulsalsen är all även i vad gäller sysselsällningen är det en klar bantning i förhållande till vad ett fullföljande av de ursprungliga planerna verkligen skulle ha inneburit.

Till avigsidorna med vanskötseln av Stålverk 80-planerna hör all läget i det gamla NJA blivit mer eller mindre krisartat. Förlusterna förra året var katastrofala, och det mesta tyder på att förlusterna för i år kommer att bli lika stora. Under de senaste åren har man haft omfattande investeringar, men ändå har man inle hamnat på räll bog. Valsverken vid NJA håller på bli omoderna. Produklinriktningen har visal sig alltför ensidig. Mot den bakgrunden är del bekymmersamt att de nya stålverksplanerna satt gamla NJA i skuggan. Att det gamla NJA verkligen kommer i skuggan visas klart av ell uttalande som industriministern gjorde i en av våra debatter här förra året, närmare bestämt i februari, då han bl. a. förklarade:

"NJA hade på silt ordinarie investeringsprogram en utbyggnad av den egna valsningskapacilelen i det 'gamla' stålverket. Efter beslutet om Stålverk 80 var det emellertid tveksamt om NJA kunde ta på sig ett finansieringsansvar för en egen valsverksutbyggnad varför denna investering måste skjutas på framliden."

Mol denna bakgrund slällde jag en fråga till industriministern förra hösten om vad man kunde göra för att stärka järnverkets framtida möjligheter. Det svar som jag då fick var följande:

"De åtgärder som herr Burenstam Linder efterlyser i syfte atl åstadkomma elt bälire resultat i NJA så att del blir vinstgivande är sålunda i stor utsträckning redan genomförda."

Verkligheten är att NJA befinner sig i en allvariig kris, som inte bara har atl göra med konjunktursvängningar. Jag anser att det ställnings-lagande som induslriminisiern då gjorde är ytterligare ett exempel på näringspolitisk inkompetens.

Projektet Stålverk 80 lanserades under valrörelsen 1973. Det befinner sig fortfarande på ritbordet och knappasl det. Dessemellan har papperskorgarna fyllts med ohållbara planer. Den proposition som industriministern i dag framlägger är vagare i konturerna än den som förelades riksdagen 1974 om Stålverk 80. Projekiet är nu tidsmässigt längre från sitt förverkligande än del tänktes vara när riksdagen först beslutade om del. År 1974 beslutade vi om verket, och man tänkte sig produktionsstart fem år därefter. Nu, 1976, tänker man sig, trots att två år har gått, att produklionssiarten vid det nya verket kanske inle blir förrän sex år därefter. Tanken på en sirålande lönsamhet har förbyns i förhoppningar om att hålla nere föriusterna. Regeringen ber riksdagen nu fatta etl principbeslut utan all det föreligger några lönsamhetsberäkningar. Förödmjukelsens lärospån för regeringen skulle vara välkomna om inte planhushållningens apostlar fortfarande försökte inbilla sig och andra att den socialdemokratiska regeringen måsle bestämma alltmer i näringslivet.

Från moderat sida har vi drivit tanken att Luleå borde kunna utvecklas till ett verkligt stålcenlrum. Det gjorde vi 1974, vi har gjort det dessförinnan och vi gör det fortfarande. Men vi har respekt för kravei på all planer måsle utformas och sältas i verket med slor sakkunskap. Redan när planerna på Stålverk 80 först kom fram i valrörelsen 1973 gjorde jag etl TT-utialande, där jag konstaterade att om industriministern vore seriös och inte bara ute på röstfiske borde de bedömningar och utredningar som skulle ligga till grund för ett beslut redan ha genomförts. Utvecklingen har bekräftat riktigheten i en sådan iakttagelse. När vi behandlade proposilionen i riksdagen 1974, reserverade moderaterna sig till förmån för en annan utformning av siålverksplanerna, nämligen den alt man skulle söka samarbete med andra privata företag för all försäkra sig om all största möjliga sakkunskap skulle tillföras projekiet.

För ett år sedan framhöll vi att eftersom planerna hade utformats så illa och uppläggningen varit så svag måste man uppdela stålverksuibygg-naden i två etapper. Vi krävde också redan från början alt man skulle vidta energiska åtgärder för att stimulera sysselsättningen i Norrbottens inland och då även i Tornedalen.

Jag har, herr talman, velat göra dessa påpekanden dels för att understryka all vi är positiva till tanken på att göra Luleå till ett hållfast stålcenlrum, dels för alt visa att vi inte endast i efierhand kritiserar regeringens hantering. I den rad av interpellationsdebatter om den här saken som vi hade föregående år fäste jag också, ulan alt industriministern ibg någol Slörre intryck av det, uppmärksamheten på de omfattande risker som är förenade med detta projekt Vi kommer att ta ställning till den nu framlagda propositionen med samma respekt för atl det behövs fack-mannamässighet och inte politisering av förelagssatsningar, om man skall skapa sysselsättning och få till stånd utveckling på sikt.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber att få lacka statsrådet för svaret på min interpellation - det hör ju till skick och fason - men jag vill tillfoga att innehållet sannerligen inte är så mycket atl tacka för.

Man tar tillbaka löften som tidigare utfärdats. Man bekräftar egentligen alla våra onda aningar. Som norrbottning måste jag säga atl statsrådets besked i interpellationssvaret verkligen inte fyller mitt bröst med glädje.

Det hela ger bilden av dåligt maskerad reträtt inför de krafter som vill stoppa den industriella utvecklingen i Norrbotten och som vill behålla den landsändan som råvarukälla och befolkningen där som bekväm arbetskraftsreserv.

I regeringspartiels propaganda inför valet 1973 lät del som om Stålverk 80 skulle innebära lösningen på alla problem. Näringsulskotlels ordförande Ingvar Svanberg målade upp perspektivet av en förädling som inle skulle handla bara om 4 eller 6 miljoner ton utan om 13 miljoner ton eller mera.

Av de stolla visionerna finns det nu bara kvar lukten av skämt valfiäsk. Av det förslag som Rune Johansson en gång lade fram och som kallades Stålverk 80 återstår ett krympt projekt eller, som landshövding Ragnar Lassinantti uttrycker det, ett invalidiserat stålverk.

Vi hälsade beskedet om Stålverk 80 med tillfredsställelse. Vi trodde på det, liksom så många andra norrbottningar som aldrig lärt sig inse förnuftet i atl länets råvarutillgångar skall plundras ut i stället för att förädlas på hemmaplan.

Men desto större blev besvikelsen över det som senare har skett. Trols alla de mångordiga förklaringar som regeringen nu svänger sig med för att förta intrycket av svek och reträtt kvarstår faktum atl Stålverk 80 kommer, om riksdagen inte säger nej, att krympas på ett drastiskt sätt.

Vad är det som planeras? Ja, när del gäller den etapp som i det ursprungliga förslaget betecknades som en första etapp skärs produktionen ner från 4 till 2,5 miljoner ton. Man nära nog halverar de ursprungliga planerna.

Jag betraktar det här som att tankarna på en stor norrbottnisk vidareförädling har skjutits på framtiden. Rovdriften med våra malmtillgångar skall fortsätta, och LKAB får liksom tidigare fria händer att på export sälja den oförädlade malmen. Del är herrarna i Grängesbergsbolaget som triumferar och det är regeringen som retirerar.

Del nya förslaget växie fram med förklaringen alt man "anpassar sig till en ny situation". Ja, visst anpassar man sig. Men till vad? Jo, man anpassar sig till den verklighet som den svenska storfinansen och dess politiska redskap vill ha kvar, nämligen ett Norrbotten där råvaruut-vinningen är det dominerande, medan den betydligt lukrativare förädlingen skall skötas av Grängesbergsbolaget och multinationellt storkapital, ett Norrbotten där rovdriften med naturtillgångarna skall fortgå på samma sätl som tidigare.

Disponent John Olof Edström avgick i protest och i akt och mening

all fästa uppmärksamheten på det svek som förbereddes. Han kunde inte medverka till att projektet sjabblades bort. Han gick i vrede över atl statliga loppfigurer i regeringens närhet hade fria händer atl baktala och sabotera projektet Stålverk 80. Regeringen säger all rnan anpassar sig lill en ny situation, när man krymper stålverksplanerna, men den förutvarande disponenten för NJA tror lika stenhårt som tidigare på projektet Efter sin avgång gav han en intervju för Aftonbladet den 5 mars, där han bemötte talet om att det inte går att finna avsättning för stålet. Han sade där bl. a.:

"Stålverk 80 är bland det största som hänt Sverige. Vi har ett in
ternationellt gensvar för våra planer. Så ska alltihop saboteras av små
handlare. - Vi har gruvorna, malmen, de andra råmaterialen, vi har

järnvägen, arbetskraften, hamnen, energin. Del finns möjligheter

lill avsättning av 10-20 milj. ton till valsverk runt omkring i Europa i början av 80-talet"

Det var alltså den verklighet som slod framför den förre NJA-dis-ponenlens ögon. Det var underiaget för hans optimism när del gällde Stålverk 80. Och eftersom man på senare tid har talal om Edström som den som kan syssla med samordningen av den svenska stålindustrin bör han väl betraktas som sakkunnig.

När disponent Edström kände sig tvungen all avgå försökte man lill en början framställa det hela som om del enbart skulle handla om samarbetsfrågor, en strid mellan starka personligheter. Men del var en pratbubbla som sprack ganska snart. I dag framstår sanningen kristallklar. Det handlade inte om samarbetssvårigheter mellan personligheter, det handlade i själva verket om principiellt olika uppfattningar om huruvida Norrbottens råvarutillgångar skall förädlas på hemmaplan eller säljas på export.

Den här riksdagen skapade möjligheterna att bygga upp Stålverk 80. Det beslutet saboterades konsekvent av bl. a. toppfigurerna inom Statsföretag och LKAB. Och det är bakgrunden till en av de frågor jag ställt i min interpellation.

Ja, de politiska förutsättningarna skapades, men i stället för att använda Statsförelags samlade kraft och resurser för att stötta upp disponent Edström och Stålverk 80 gjorde Statsföretags chef allt för att utså tvivel och misstro mot idén om Stålverk 80. Chefen för LKAB gjorde detsamma, och med de ambitioner han har när det gäller malmexporten är det naturligt Hans åsikt är ju att malmen i största möjliga omfattning skall säljas på export.

Nåväl! Åsikter kan man självfallet inte ta ifrån människor. Men det har ju inle räckt med all de haft åsikter. Och däri ligger enligt mitt förmenande det oerhörda. Däri ligger sveket. De tilläts använda sin ställning för att sabotera riksdagens och regeringens ursprungliga beslut. De har gått Grängesbergsbolagets ärenden direkt eller indirekt, de har företrätt den svenska storfinansen i kampen mot Stålverk 80.

När man nu slår här med regeringens besked om krympningen av

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Stålverk 80 måsle man också fråga sig: Vilka starka påtryckningar kan ha utvecklats från det multinationella slålkapitalet, som också vill ha kvar Lapplandsgruvorna som storexportör av råmalm men som då måste se planerna på ökad svensk förädling som ett hot mot deras egna intressen? Del är frågor som måste ställas och som inle besvaras i Rune Johanssons interpellationssvar.

Vi anklagar regeringen för den reträtt som man har försökt framställa som en "anpassning lill verkligheten".

När beslutet om Stålverk 80 kom hälsade vi detta som ett riktigt steg efter allt tidigare sjabbel med NJA. Man lät under många år det statliga NJA förfalla och slitas ner. Beslutet om Stålverk 80 ingav oss tron atl regeringen änlligen skaffat sig mera kurage, äntligen gjort sig beredd att gå in för en offensiv på ett viktigt näringspolitiskt område.

I den propaganda som skall förklara orsaken till all man vill halvera Stålverk 80 försöker man ibland spela ut olika landsändar mot varandra. Sysselsällningen inom varvsindustrin måste räddas. Resurser kanaliseras in i varvsnäringen. Varvs- och rederikapilalisterna måste hållas under armarna. Men man måste också fråga sig vilken roll detta spelar i sammanhanget. Det är en av de intressanta frågorna.

Jag tycker att det vilar en otäck doft av utpressning över de senaste faserna i affären Stålverk 80, och de som drabbas av operationerna på toppnivå är framför allt människorna i Norrbollen. Det nya beslutet har framkallat en storm av vrede bland folkel i milt län. Nu framställs del nya projektet i en så presentabel förpackning som möjligt Bl. a. heter det att nedskärningarna inte kommer att påverka sysselsättningen. Det låter förunderligt i de fiesta människors öron. Etl nästan lill hälften nedbantat projekt skulle alltså ge lika många människor arbete som del ursprungliga.

Jag lycker att det här bara kan handla om två saker. Antingen är det bara en målsättning som har till syfte att lugna en vredgad och besviken folkopinion eller också är man beredd att belasta företagel med lönekostnader långt utöver del normala.

Del leder mig också till frågan om man har för avsikt att köra hela företaget i bankrutt Enligl planen för Stålverk 80 skulle investeringarna för ett ämnesverk med 1,1 miljon tons kapacitet kunna beräknas till 1 800 kr. per ton. Ell ämnesverk för 4 miljoner lon skulle dra en investeringskostnad på 1 150 kr. per ton. Det är klart alt summorna kan ha ändrats, men proportionerna kvarstår. Nedkrympningen innebär alltså atl investeringskostnaden per producerat lon stål blir dyrare - det är den enkla logiken. Skall man dessutom ha sarnma arbelssiyrka som vid del ursprungliga projekiet, ökar också arbetskostnaden per producerat ton stål med uppemot 50 %.

Jag måste säga, herr statsråd, att jag lika litet som herr Burenstam Linder tror på uppgifterna om att antalet anställningar skall kunna bli detsamma. I varje fall strider det mot sunt förnuft att ett kraftigt nedbantat projekt skall ge lika många arbetstillfällen. Jag vill betrakta det

som siffertrollerier i syfte att dämpa den opinionsstorm som har blåst upp.

Den kurs man nu slår in på är etl återvändande till den gamla kursen alt NJA skall vara något slags beredskapsföretag i etl av arbetslösheten hårt prövat län, inte en spjutspets för en bättre och offensivare näringspolitik, där staten, samhället, kraftigt skall fiylta fram sina positioner.

När statsrådet förnekar att det skulle ha funnits ell motstånd inom högsta ledningen för Statsföretag AB mot NJA och Stålverk 80 talar han mot bättre vetande. Den motståndsrörelsen har bedrivits fullt öppet och har dokumenterats av många, bl. a. av NJA:s förre disponent

Jag anser att om man skall få någon ordning på statsdriftens utveckling måste man också ha en annan personuppsättning på de ledande posterna, folk som med liv och lust och av principiell övertygelse slåss för alt utveckla den samhällsägda sektorn av näringslivet. Så är del inie nu.

Statsföretags chef Per Sköld, alltså en av de ytterst ansvariga för statsdriftens utveckling, skrev för en tid sedan i en borgerlig debattskrift bl. a.: "Jag lägger inga politiska synpunkter på om staten skall äga företagen eller ej. Mina ambitioner för framtiden är inte högtflygande. Jag är ingen visionär."

Jag anser - och jag hoppas atl Rune Johansson håller med mig, i varje fall i själ och hjärta- atl det inom Statsföretag AB och i spetsen för resp. statsförelag måste finnas människor med riktiga principer, med visioner och med ambitioner för framtiden. Mol den bakgrunden ansåg jag del fulll befogat alt ställa den andra fråga som finns i min interpellation, nämligen om inte händelseförloppet när det gäller Stålverk 80 aktualiserar personella förändringar i Statsföretag AB:s ledning.

De krafter som nu har tvingat fram bantningen av Stålverk 80 är förvisso inte utan principer. De har registrerat en seger för principen att Sverige och framför allt Norrbotten i största möjliga utslräckning skall exportera råvaror och överlåta förädlingen till andra.

De hyllar principen all Lapplandsmalmen kan förädlas med slor framgång i olika delar av världen men inle i Sverige, inte i Norrbotten. Det är de som har segrat, inte människor med socialistiska principer, inte människor med visionär lyftning, inle folket i Norrbotten.

Och tittar man längre än näsan räcker är perspektivet egentligen förskräckande. Det handlar inte bara om att man krymper projeklel i Luleå. Samlidigl som man gör det ger man nämligen klarsignal för fortsatt utplundring av Lapplandsgruvorna. Nu siktar LKAB in sig på nya rekordsiffror för all kompensera del sjunkande ekonomiska ulbytet av malmförsäljningen. Man skall röva borl så myckel som möjligt för att vräka ut del på världsmarknaden.

LKAB redovisar 2:65 kr. per lon netto för Kirunamalmen. Det kan väl knappast betraktas som en god affär. Malm som förädlas till stål, till valsade eller ännu högre förädlade produkter inbringar många gånger mer vid försäljningen. Det är också den vägen man måste gå om det skall vara möjligt atl hushålla med viktiga naturtillgångar.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

2 Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 105

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Vi är kritiska mot den skogsskövling som förekommit i stora delar av vårt land, men skog växer ändå igen, malm aldrig. Det är också ett faktum som väger tungt i sammanhanget när .vi kräver minskad råva-ruexporl och ökad förädling.

Det har talats om resurser och höga för atl inte säga orimliga kostnader i samband med Stålverk 80 i dess ursprungliga form - det kostade för mycket, sade man. Jag accepterar inte det resonemanget Del tycks finnas obegränsade resurser när det gäller stödet lill det privata näringslivet. Floran av bidrag och subventioner är nu så ymnig atl det knappasl går att hälla räkning på allt. Militärkostnaderna kommer i år att höjas lill över 11 miljarder kronor. Viggenplan för 25 milj. kr. per styck beställer man dussinvis. Dä finns det alliså goll om pengar.

Men när det gäller ett projekt som måsle bedömas som avgörande för Norrbottens framlid, och kanske för den svenska siålindusirins framlid, då sinar resurserna. Då niåste de stolla planerna krympas. Det som vi betraktade som en första etapp i en storstilad expansion med målsättningen att huvuddelen av Norrboltensmalmen skulle förädlas på hemmaplan vill man kväva redan i dess linda.

Storfinansen kväste upprorsförsöket gentemot den gamla kolonialpolitiken. Den fick hjälp av kretsar som besitter chefsposter inom stats-förelagens ledningar. Regeringen vek sig inför trycket, och nu har man bara kvar ambitionen atl försöka maskera reträtten så skickligt som möjligt.

Det är sorgligt, över mållan sorgligt.

Men kampen är inle slut. Folkopinionen i Norrbotten har vaknat och kommer att kämpa vidare för det enda vettiga på längre sikl: bättre hushållning med naturtillgångarna, förädling i stället för rovdrifi.

Regeringen borde stödja sig på den progressiva folkopinionen i stället för atl ge efter för trycket från höger och från svenskt och utländskt storkapital.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag skall be atl få lacka industriministern för svaret på min interpellation.

Folkpartiet ställde sig bakom idén all eiablera ell nyll stålverk i Luleå. Vi var naturligtvis medvetna om all del gällde ell riskfylll projekl med många osäkra faktorer. Vi var också medvetna om all vi i hög grad var tvungna att förlila oss på de bedömningar av projektets lönsamhet som regeringen presenterade.

Utgångspunkten för den här tvärsigenom positiva attityden till en stålverkssalsning i Luleå som idé är inle minsl insikten om alt vi behöver skapa fier arbetstillfällen i den här delen av landel. Ell slålverk i Luleå skulle ge jobb åt många och bilda basen för en fortsalt industriell utbyggnad i området

Nu har de ursprungliga planer som vi diskulerade här i riksdagen för två år sedan fäll göras om. Om del nya projekl som presenterats i en

proposition i dag, som ingen av oss ännu hunnit läsa, kan ge det antal Nr 105

jobb som utlovades 1974, om de nya marknadsbedömningar som nu Tisdaeen den

görs är riktiga och om de kostnadsberäkningar som läggs fram är rea- 20 anril 1976

listiska - om allt detta vet vi ännu ingenling. Det får den kommande ____

riksdagsbehandlingen utvisa. Om Stålverk 80,

Men klart är, herr talman, att riksdagsbehandlingen den här gången m. m. måste bli väsentligt mer kritisk och väsentligt mer ifrågasättande än för två år sedan dä principbeslutet togs. För vad som varit typiskt för hela Stålverk 80-affären är ju hur dåligt underbyggda regeringens förslag varit även på viktiga punkter, hur ovillig man varit att lyssna till sakkunnig och konstruktiv kritik och hur rädd man varit för insyn från riksdagens sida.

Typiskt nog vill industriministern i sitt svar lill mig i dag inte vidgå någonting av den kritiken. På min fråga om han anser att beredning och planering hittills varil tillfredsställande blir hans svar ett obetingat "ja". Han har fullt förtroende för alla som sysslat med denna fråga och uppenbarligen även för sig själv. Någon anledning lill krilik finns inte. Att projektet under de här två åren ständigt skiftat gestalt, att kostnadsberäkningarna visal på ständiga fördyringar, alt rader av ansvariga för projektet hoppat av i protest - ingenting av detta finner industriministern på minsta sätt anmärkningsvärt.

När riksdagen på våren 1974 fattade sitt första beslut om Stålverk 80 byggde projektet på idén att vi skulle exportera slålämnen i stor skala. Marknaden härför ansågs mycket gynnsam, näst intill omättlig. Kapaciteten i Luleå skulle i varje fall i första omgången bli 4 miljoner ton slålämnen per år.

När riksdagen elt år senare andra gången hade anledning att fatta ell beslut om stålverket - då gällde det en aktieteckning i Statsföretag AB på 175 milj. kr. - hade projektet visseriigen hunnit bli en miljard eller mer dyrare, men det var i övrigt samma projekt vi tog ställning till.

Ingenling som gör en omprövning motiverad har inträffat, försäkrade industriministern.

Men tydligen dröjde det bara någon eller några månader - om ens det - efter denna förklaring av industriministern i riksdagen innan han själv och projektledningen var inbegripna i planeringen av någonting helt annat. Den marknadsbedömning som i april "var tillräckligt välgrundad för atl riksdagen skulle fatta sitt beslut" blev under förra sommaren plötsligt en helt annan.

De planer man presenterat för riksdagen om stälämnesexport i stor skala hade man nu i stort sett övergivit Nu skulle man väsentligen salsa på valsade produkter, för vilkel man behövde ett eller helst tvä valsverk. Vad man nu sysslade med var i långa stycken ett hell annat, myckel större och mycket dyrare projekt än del man hade fått riksdagens godkännande för.

Men omprövningarnas tid var uppenbarligen inte slut med detta. Snart
nog framträdde siålverksplanerna i ännu en skepnad, nu väsentligen ban- 19

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Slålverk 80, m. m.

tade. Kruppkoncernen var borta ur bilden. Stålverk 80 var på väg alt bli Stålverk 81 eller 82. Ämnesproduktionen skulle skäras ner från 4 miljoner lon som man hade utlovat i 1974 års proposition till 2,5 miljoner lon.

Det enda som skulle vara oförändrat var antalet sysselsatta. Vad man än skulle syssla med, oberoende av investeringskostnader och oberoende av produktionsvolym skulle det bli lika många jobb uppe i Luleå. Det fanns nämligen en rörlig faktor, kostnaderna, och när det gällde dem hade man uppenbarligen inga som helst hämningar. För precis som om man fortfarande hade befunnit sig i ett myckel tidigt skede av planeringen då man på inget sätt var bunden av något riksdagsbeslut om investeringsvolym har man laborerat med alla slags kostnader under den här liden - frän 4,6 miljarder i riksdagsbeslutet 1974 till 5,5 ä 6 i en annan variant, lill. 12 och rent av 20 miljarder, för att i den senaste versionen vara nere på en nivå som tydligen - trots att det nu handlar om ett kraftigt bantat projekt - ligger kanske mer än dubbelt så högt som del ursprungliga, mycket mer vidlyftiga förslag som riksdagen log ställning till.

Det var mot den bakgrunden, och efter all ha läst om hur försi en hel rad toppkrafter bland de anställda, sedan alla branschexperter i styrelsen och till sist också NJA;s verkställande direktör hoppat av. alla från olika utgångspunkter förebärande kritik mot planeringen av Stålverk 80, som jag slällde min fråga till statsrådet om hur han anser alt den här saken skötts.

"Bra", menar Rune Johansson. Han finner, som jag nyss sade och som han själv också nyss sade, "ingen anledning lill kritik av beredningen och planeringen av Slålverk 80". Jag föreställer mig, herr talman, att industriministern i varje fall utanför den innersta kretsen av kvarvarande ansvariga är ganska ensam om uppfatlningen atl planeringen av Slålverk 80 inle motiverar etl enda litel frågetecken.

Vi andra ser ganska mänga sädana, både stora och små. Vi kanske borde ha upptäckt en del av dem tidigare. Men vi utgick t. ex. från all de bedömningar som Rune Johansson och hans departement gjorde byggde på en allsidig belysning av för- och nackdelar med olika lösningar, att också kritikerna fick komma till tals, att de som var ansvariga för projektet till sist ändå trodde pä vad de skulle genomföra.

Men så har det uppenbariigen inte gått till. I stället för att lyssna pä de kritiska rösterna har man ifrågasatt deras äriiga uppsåt, som när det gällde Industriförbundsekonomerna, utåt förtigit deras invändningar, som när det gällde kritiska röster inom induslridepartemenlel, låtit dem försvinna ur bilden, som när del gällde de ledamöter i NJA:s styrelse som tyckte att projektet var på väg att gå snett.

När man nu sent omsider i slort sett ändå måsle ge kritikerna räll. får vi av statsministern, som ryckt ut till bröders hjälp, veta att det bara rör sig om "det som är planeringens konst: atl förändra planeringen sä att den hela tiden passar verkligheten".

Men vad är del dä i verkligheten som förändrats? Så sent som för ell år sedan - fiera talare har redan påmint om det - förklarade industriministern här i kammaren alt de "fakta som låg till grund för riksdagsbeslutet" - 1974 alltså - "inte ändrats. Beslutet måste fullföljas. Man kan inte hänvisa till all marknadens förutsättningar eller några andra förutsättningar nu blivit helt andra än de var tidigare."

Är det inte litet svagt då att, som industriministern gör i sitt svar, hänvisa lill oljekrisen? För det första var den ell faklum redan pä våren 1974. För del andra har induslriminisiern faktiskt redan intecknat ol-jeprisinfiationen, dels när han i april förra årel förklarade all del ursprungliga projektet, som då fortfarande var detsamma som det som lades fram 1974, skulle bli så där 900 miljoner dyrare, dels litel senare, och i själva verket en andra gång, då vi fick vela alt fördyringen skulle bli 1 ä 11/2 miljard utöver vad man tänkt sig från början.

I själva verket var del väl så, herr industriminister, att de fakta som enligl er mening fortfarande gällde i april förra årel - och tydligen även litet senare - redan på den tiden var överspelade, all det redan då stod klart att de många experter som tidigt ansåg atl marknadsunderlaget för ett fristående ämnesverk var svagt hade fått rätt.

Del borde rimligen också le sig lilel besvärande för regeringen i dag alt påminnas om de våldsamma utfall man gjorde mot oppositionen för alt den, när larmrapporterna om kraftiga fördyringar började komma, ville återförvisa ärendet till ulskollet för all fä några veckors betänketid. "Ni måste förstå oss på den punklen", vädjade industriministern då, "alt ni försenar tillkomsten av etl av de viktigaste projekt med vilka vi har arbetat."

Men genom atl vägra lyssna på den kritik som framförts här i riksdagen, som framförts av utomstående experter och andra som varit direkt engagerade i projektet, så har regeringen nu själv bidragit till en försening inle med några veckor utan med ett eller flera år. Om människorna i Luleå haft anledning alt känna oro, borde de snarare ha riktat sin oro mot en regering som vägrat erkänna sina egna misstag än mot dem som pä ett tidigt stadium framfört kritik mot projektets inriktning och som gjort det från den positiva utgångspunkten att projektet borde komma lill Slånd.

Det finns också, apropå känslorna hos människorna i Norrbotten, verkligen anledning alt fråga sig hur det egentligen, enligt den nya versionen av stålverket, kommer att bli med sysselsättningen. I svaret säger industriministern: "Minst 2 300 nya sysselsättningstillfällen, dvs. samma antal som beräknades för det ursprungliga projektet, skall skapas vid NJA."

Den här formuleringen är faktiskt litel försåtlig. 1 proposilionen från 1974 står det nämligen så här: "För perioden 1974-1980 förväntas en ökning ske med ytterligare ca 1 000 på grund av uppförandet av koksverket och det planerade investeringsprogrammet för åren 1973-1976. I denna beräkning ingår inte de 2 300 som erbjuds arbete genom till-

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105 komsten av Stålverk 80. Antalet anställda vid NJA år 1980 kan således

Tisdagen den "PPskaitas till omkring 7 600."

20 anril 1976 Eftersom industriministern i sitt svar lalar om 2 300 nya jobb vid NJA

.____________ och inte vid Stålverk 80 som det talas om i propositionen, kan detta

Om Stålverk 80, innebära att det i själva verket rör sig om 1 000 personer färre än i de
m. m. ursprungliga planerna. Varför säger man i så fall inte del rakt ut? Eller

är det bara så att svaret på den här punkten är litet otydligt? Elt besked är faktiskt nödvändigt. Kommer det fortfarande, med de nya planerna, att vara 7 600 anställda totalt vid NJA 1980, eller blir det färre? Blir det färre har man inte levt upp till de löften som givits.

Både herr Burenstam Linder och herr Lövenborg har varit inne på samma sak. De har ställt sina frågor från en annan utgångspunkt De har frågat sig hur det egenlligen kan komma sig att man kan utlova samma anial anställda i det projekt som nu kommer atl presenteras för riksdagen och som lill sin produktionsvolym nästan bara är hälften av det man talade om 1974. Någonslans måsle man uppenbarligen ha räknat fel. Har man gjort del ökar det knappast tilltron till de ansvarigas förmåga att sköta delta projekt.

Herr lalman! Jag började med att säga att folkpartiet haft en positiv inställning lill idén atl bygga ett stålverk i Luleå. Del har vi fortfarande. Men vi är naturligtvis för den skull inte beredda atl utan mycket ingående granskning i alla avseenden säga ja till just den uppläggning av projektet som regeringen presenterar. Vi måste ha reella möjligheter till insyn och till alternativ bedömning. Del är inle utan att del behovet understrukits ytterligare efter vad industriministern haft att säga i dag. Inte etl ord av förklaring, än mindre av beklagande, till den för alla uppenbara oredan i planeringen av Stålverk 80. Inle en kommentar ens till hur det kan komma sig att det förvaltningsbolag för den statliga företagsverksamheten som riksdagen byggt upp. Statsföretag, i stort sett helt varit bortkopplat i den här affären.

Är det ett mönster för framtiden eller har Statsföretag hållits kort bara därför att man i dess ledning haft en annan mening om hur affärerna med Stålverk 80 borde skötas? Och inte heller tycks svaret andas någon som helst förståelse för att man här i riksdagen, där man lill sist ändå skall fatta de avgörande besluten om pengarna, känner stor oro över den djupa oenighet som tycks finnas mellan olika ansvariga instanser, över hur de lurpassat på varandra i stället för att samarbeta.

Här har vi alltså haft en Statsföretagsledning, som visseriigen en gång
fattat beslut om projektets igångsättning men som därefter, om man
får tro pressuppgifter och intervjuuttalanden även från högt uppsatt håll,
lycks ha fåll lita till pressen för atl få veta hur det fortlöper. Här har
vi haft en NJA-styrelse som varil djupt splittrad och här har funnits
en projektgrupp, som trots atl den är underställd NJ.-styrelsen ändå
på direktorder - uppenbariigen - frän industridepartementet i slutfasen
utan styrelsens vetskap planerat för ett helt annat projekt än del man
22 i styrelsen trodde var det aktuella.

Här har inle minsl funnils en industriniinister som i varje fas av projektels förvandling förklarat att jusl den senast aktuella lösningen är den enda riktiga. Tydligen har det slutligen, om man får iro pressen, varit så alt den uppstramning som nu till sist möjligen har kommit till slånd har blivit en följd av all projeklchefen Friberg bildligt eller rent av bokslavligl gick upp lill induslridepartemenlel, slog näven i bordel och frågade vad del egentligen är för slags projekl man skall planera för.

Det var, herr lalman, för alt få rimliga möjligheler lill insyn i den här verksamheten som folkpartiet för etl är sedan föreslog all till riksdagens näringsulskolt skulle knytas en frän regeringen frislående expertgrupp med tillgång lill alla handlingar. Om della uppslag fick vi frän Ingvar Svanberg, slyrelseledamol i NJA och socialdemokratisk gruppledare här i kammaren, veta att del var ungefär del dummaste han hört. Han liknade den tänkta gruppen vid "etl slags kvalificerade spioner mitl inne i NJA, men inte anställda där".

Så kan del låta, när en ledande socialdemokrat konfronteras med förslag till bättre parlamentarisk kontroll över den största slatliga förelagssatsning riksdagen någonsin givit sig in på och den mest omfattande enskilda industrisatsningen över huvud laget i Sverige.

Dess bättre har regeringen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen vall att falla till föga också på den här punkten. Vi kommer att få fristående experter knutna till näringsutskollet, och de kommer uppenbarligen att få en mycket viktig uppgifi när del gäller att reda ul vad i den nya proposilionen om slålverkel uppe i Luleå - vad det skall komma att kallas i fortsättningen - som bara är politiska löften och vad som kan ge sysselsättning och exportinkomster.

Alt låta Luleå expandera som stålcenlrum är en bra idé. Vad debatten gäller är om vi kan lila på Rune Johanssons möjligheter att förverkliga den.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Slålverk 80, m. m.

Herr SJÖNELL (c):

Herr lalman! Jag ber all få lacka industriministern för hans svar på min inierpellalion, men dess värre måste även jag ultala en viss besvikelse över svarets innehåll. Där finns föga av substans eller av konkrela ting men - så när som på en punkt - deslo mer av allmänna deklarationer närmast av partiprogramstyp.

Etl exempel. Interpellationssvaret slutar med orden: "Vi är beredda atl i posiliv anda pröva alla seriösa projekl." Ja, herr lalman, vem i herrans namn är inie beredd till det, vare sig det är fråga om politiska partier, organisaiioner eller andra? Det var inte sådana allmänna deklarationer som jag efterlyste i min inierpellalion utan mera konkrela ting.

Industriministern gör vidare följande uttalande - också det av programmatisk karakiär: "All slå vakl om sysselsällningen är en grundsten i den socialdemokratiska politiken." Jag frågar ännu en gång: 1 vilket partis program är inte della en grundslen? Det torde förekomma i alla

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

sammanhang och hos alla politiska riktningar. Men det finns partier som mer eller mindre starkt markerar denna inställning. Jag vill då ge socialdemokratin det erkännandet att man starkt markerat nödvändigheten av alt slå vakt om sysselsättningen. Men det har även vi i cenlern gjort, och det finns anledning för mig att understryka den saken: Vårt parti har slagit fast grundsaisen om arbeie ät alla och nödvändigheten av all förverkliga denna, vilket översatt i konkreta termer betyder en målsättning om minst 400 000 nya jobb fram till början av 1980-talel.

Industriministern fortsätter sedan atl tala om hur duktig den socialdemokratiska regeringen varit när det gällt atl förbättra sysselsättningen här i landet, särskilt i förhållande till utvecklingen utomlands där del varit svår depression och hög arbetslöshet Han talar bl. a. om atl sysselsättningen ökat med 200 000 personer de senaste åren i Sverige, och del är etl mycket intressant konstaterande i del här sammanhanget. Det är för den delen också ell mycket välbekant faktum, och del är glädjande för oss alt vi haft en sådan utveckling. Men eftersom herr Johansson är industriminister och har det högsta ansvaret även för energipolitiken

- energin och energiförbrukningen spelar f ö. en myckel stor roll i Stål
verk 80 - finns det anledning att komplettera uppgiften om de 200 000
nya jobben med ytterligare en uppgift, ett mycket intressant faklum.

Under den tid som dessa 200 000 nya jobb har tillkommit - alliså under de senasle åren - har energiförbrukningen i landel minskal med ungefär 4 1/2 %. Del förhållandet borde lysa i eldskrift över den svenska scenen, eftersom industriministern och hans chef herr Palme ständigt söker slå i svenska folket att en ökning av sysselsättningen i ell hög-induslrialiseral samhälle som del svenska kräver en motsvarande ökning av energiproduktionen. Det är, herr talman, som bekant ett gammalt beprövat demagogiskt knep atl upprepa en osanning lillräckligl många gånger - till slul börjar då folk atl tro på den.

Industriministerns svar till mig visar att talet om att sysselsättningen är hotad, om inte industrin ständigt tillförs ökad energivolym, är en myt, och den avslöjas så snart den konfronleras med verkligheten. Herr Johansson säger nämligen bl. a., att han i ett annat svar i dag "rörande Stålverk 80 redovisat atl projekiet i sin nya utformning kommer all innebära en sysselsällningsökning vid NJA av minst samma omfattning som angavs i proposilionen 1974:64, dvs. med ca 2 300 anställda".

Om man alltså, herr lalman, drar ned produktionen av stålämnen -en process som hör till de mest energikrävande i industriella sammanhang

- från 4 miljoner ton till 2 500 000 lon, dvs. nästan lill hälften och sålunda
även minskar energiförbrukningen med nästan hälften, blir del ändå sam
ma slorlek på sysselsäitningsökningen, dvs. 2 300 personer.

Om det någonsin med förkrossande tydlighet har avslöjats vilken mytbildning talet om det strikta sambandet mellan energiökning och sysselsättningsökning utgör så är del i detta avsnitt av industriministerns svar. Jag vill därför rikta en fråga lill Rune Johansson: Är del inle, bl. a. mol den här påtalade bakgrunden, dags för regeringen atl dämpa sin

kampanj mol centern för ovederhäftighel och aningslöshet, när vi hävdar att i ett högt utvecklat industrisamhälle en ökning av sysselsättning och energitillgång inle förulsätter varandra?

Herr talman! Jag återkommer till den sista frågan i min interpellation, som löd: "Vilka fakta underbygger regeringens garantier för oförändrad sysselsättningsökning trots den aviserade nedbantningen av slålverksprojekiet till nära halva den ursprungliga storleken?"

Jag har inle fått något svar på den frågan trots att det ju är en utomordentligt viktig fråga. Industriministern säger bara korl och gott att han tidigare i dag på frågor av bl. a. herrar Ullsten och Burenslam Linder rörande Stålverk 80 redovisat att projektet i sin nya utformning kommer all innebära den nämnda sysselsättningsökningen.

Jag har letat i detta svar till herrar Ullsten och Burenstam Linder men har inle kunnal finna de fakta som jag frågat efter. Jag måste liksom föregående talare här i dag säga all delta är ell märkligt utlalande rörande ett ovanligt märkligt förhållande. Man har här atl göra med etl av de största industriella projekten i svensk historia, ett industriellt projekt som kostar massvis med energi, som kräver tusentals nyanställda för att förverkligas och som koslar oerhört mycket kapital - miljardinve-sleringar. Men framför allt kräver del många nyanställda, och det har man glatt sig åt i Norrbotten och det har vi glatt oss åt överallt i landel. Plötsligt bantas detta projekt ned till nästan hälften, och vips står företrädare för regeringen med induslriminisiern i speisen uppe på estraden och säger att detta spelar ingen roll. Nedbantningen inverkar nämligen inte på sysselsättningen. Det blir precis lika många sysselsatta ändå.

Omvänt skulle det alltså kunna vara så att om man hade della projekt att starta med och plötsligt fördubblade det, skulle det inle innebära någon ytterligare sysselsättningsökning. Det är verkligen ett märkligt förhållande, och det tarvar en närmare förklaring. I sådana här djupt allvarliga industriella sammanhang kan man inte arbeta med någoi slags tusen-och-en-nall-saga, där man gnider på en magisk lampa och vips finns det samma sysselsättning oavsett hur stort eller litel projektet är. Det är andra fakta som gäller i sådana sammanhang, och dem har jag efterlyst, men jag har inte fått dem framlagda. Jag tror del är synnerligen angeläget, inle minsl för industriministerns egen prestige, all han närmare förklarar detta som vi tycker oförklarliga förhållande.

När del gäller de mindre och medelstora förelagen och möjligheterna all utnyllja dessa för att få till slånd ett mera diversifierat näringsliv i Norrbotten är ju svaret välsinnat men delvis myckel allmänt hållet, och del som sägs är trots allt mot bakgrund av verkligheten ganska motsägande. Industriministern anför i sitt svar att han vill understryka alt regeringen "givetvis fäster mycket slor vikt vid dessa företags möjligheler att bidra till en fortsatt industriell utveckling och expansion". Industriministern säger vidare att som jag väl känner lill har statsmakterna också satt in omfattande åtgärder för att främja utvecklingen inom dessa mindre förelag och au regeringen skall fortsätta med den politiken genom alt

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

ge företagareföreningarna ökat slöd.

Ja, delta är gotl och väl, och jag har heller aldrig förnekat all man på regeringssidan haft ambitioner atl öka företagareföreningarnas resurser och att sätta in branschfrämjande ålgärder på olika sätt - för resten på etl säll som vi i många sammanhang inle har godtagit när det gäller sammanslagnings- och fusionsraseriet, vilket vi inte har ansell vara någon som helsl lösning på problemen.

Men samlidigl som man belönar detla, och samtidigt som regeringen säger sig vara så utomordentligt intresserad av de små företagen alt den vill på alla sätt bidra till alt främja deras utveckling, finns diskrimineringen av de små företagen kvar. Vi har gång på gäng påvisat dessa missförhållanden. Vi har sagt att arbetsgivaravgiften är en sak som är direkt fientlig mot utvecklandet av småföretagsamheten och alt den är en tung börda som för det första hindrar nyetablering av småföretag, för del andra hindrar utvecklingen av mindre företag till slörre och för del tredje slår enormt orättvist i olika branscher, framför allt på grund av alt olika branscher har olika arbelsinlensitet Sådana branscher kan nämnas som tekoindustrin å ena sidan och plastindustrin å andra sidan. Vi har sagt all de mindre förelagen nästan håller på alt kvävas i etl blankettifyllningsraseri, av att behöva fylla i formulär som är onödiga men som de ändå tvingas alt på fritid arbeta med, och vi har sagt att de mindre företagen inte har möjlighet, när de inte drivs i aktiebolagsform, att använda sig av exempelvis investeringsfondsprincipen. Della för att nämna några exempel.

Allt detta är en verklighet som svär emol de vackra deklarationerna av pariiprogramskaraklär. - Även om detta inte direkt hör lill Stålverks-deballen, så vill jag i alla fall ha det sagt i det här sammanhanget, eftersom industriministern i sill svar till mig så pass utförligt har uppehållit sig vid småföretagens situation.

Jag vill samtidigt säga, när del talas om all man skall satsa på företagareföreningarna, all del också är gott och väl men att man inte får överdriva företagareföreningarnas betydelse eller, rättare sagl, deras möjligheter att klara alla problem. Företagareföreningarna kan inte bli något slags Mädchen fiir allés här i landet som klarar varje uppkommande problem inom induslrin och inom småföretagsamheten, utan de måste kompletteras med andra åtgärder. En sak som jag tidigare flera gånger har efterlyst, vilket jag också gör i det här sammanhanget, är ett svar på frågan: Varför utnyttjar man inte de utomordentliga kunskaper, erfarenheter och resurser som finns hos organisationerna inom näringslivet och försöker sammankoppla dem med den verksamhet som företagareföreningarna bedriver? - Men vi får väl tillfälle att debattera företagareföreningarna i en annan debatt. Jag låter det därför stanna vid de här anmärkningarna.

Del räcker alltså inte all bara stärka företagareföreningarna och all varje gång sätta sin lit till företagareföreningarna, framför allt inte när det gäller atl lösa problemen uppe i Norrbotten. Där måste det andra

ling lill, och här finns det faktiskt en del intressanta uppslag.

Industriministern säger alt han är beredd all satsa på de mindre och medelstora företagen och på den mindre induslrin. Men frågan är hur man skall bära sig ät för att ge de mindre industriföretagen i Norrbotten intressanta och meningsfulla uppgifter. Del ligger naturligtvis nära till hands atl koppla ihop della problem och dess lösande med ulvecklingen av stålverket och med den struktur som man ämnar ge stålverket. I sistnämnda avseende har målsättningen varit utomordentligt suddig: vi har inle kunnal få något grepp om vad det är för slags struktur som detta stålverk i slutändan skall ges. Jag har själv suttit i näringsutskottet och följl alla faserna i den långdansen, men jag har ännu inte i denna dag, när jag nu står i denna talarstol, blivit riktigt på det klara med vilken strukiur det slutliga stålverket kommer au få. Hur skall det läggas upp med hänsyn till den framtida utvecklingen både inom stålbranschen och inom näringslivet i slort? Hur skall det läggas upp i förhållande lill de mindre förelagen? Det är alldeles uppenbart atl man måsle ge stålverket den strukturen att del kan bli en bas för utveckling av även mindre och medelstor induslri, med andra ord kunna diversifiera näringslivel uppe i Norrbotten.

Här finns uppslag som är intressanta och värda att ta vara på. Så sent som i dag skriver i en hörnariikel i Dagens Nyheier professor Eketorp, som är professor i järnets metallurgi på tekniska högskolan i Stockholm, en artikel som innehåller tänkvärda uppslag. Jag skall citera ett stycke ur hans artikel, för del är faktiskt tänkvärt. Han säger bl. a. så här:

"Låt detla Slålverk 80 specialisera sig på sådana produkter som lämpar sig för vidareförädling i småindustrier i Tornedalen och i övriga Norrbotten och Norrland. Bostadsbyggandet i Luleområdet behöver inte jagas upp. De omtalade arbetstillfällena kan skapas där människor bor. Energi-och kapitalförbrukningen i det nu förlegade Stålverk 80-projektel slår inle i rimlig proportion till de utlovade arbetstillfällena."

Herr talman! Det här är ett av fiera uppslag, men som jag bedömer det ett av de mera intressanta, eftersom del så all säga slår två fiugor i en smäll. Det ena är atl vi har ett stålverk som vi vill utveckla och göra slagkraftigt för att genom det bereda så många människor sysselsättning som det över huvud taget är möjligt. Det andra är att vi har det uppbyggt med en sådan struktur att det kan ge uppslag till mänga nya arbetstillfällen via mindre och medelstora industrier - inte bara i deras egenskap av underleverantörer utan även, som professor Eketorp säger, genom att stålverket kan specialisera sig på sådana produkter som kan lämpa sig för vidareutveckling i de mindre industrierna. Man slår, som sagt, två fiugor i en smäll och får alltså möjligheler all försörja även Norrbollens inland med arbetstillfällen.

Jag frågade vidare om filialföretagen, och industriministern ger på den punklen ullryck för en positiv inställning lill atl man skall försöka fortsätta på den inslagna vägen, som - enligl vad han säger i inlerpella-tionssvarei - har haft ganska gynnsamma effekter i fråga om syssel-

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

sättningstillfällen. Jag vill ansluta mig till den ambitionen; jag tror atl det är nödvändigt att man försöker stimulera storindustrier lill alt slå upp filialföretag i trakter där det finns människor som vill jobba med nya saker och där det finns tillgång till råvaror. Kommunikationerna börjar också bli bättre, även om myckel släpar efter fortfarande, och det finns i varje fall tillräcklig grund förslorinduslrier all lägga filialförelag där.

Jag vill bara knyta en reflexion i det här sammanhanget till herr industriministerns uttalande - han har kanske själv varit inne pä den tidigare - nämligen alt man naturligtvis får vara väldigt varsam när man ger ekonomiskt stöd för etablerande av filialföretag sä all det inte uppslår ojämlikhel och orällvisa inom den bransch där ett sådant filialföretag arbetar. Det har förekommit mycket gny, mycken krilik och mycket klander frän exempelvis tekoindustrin nere i Sjuhäradsbygden och pä andra ställen där den är lokaliserad i mellersta och södra Sverige, och man har sagt: Vi som driver mindre och medelstora företag, som fortsätter alt jobba här där vi alllid har varil och som fortsätter alt ge människor sysselsättning i de här bygderna, vilka i och för sig är att jämställa med stödområdet - t. ex. de inre delarna av Västergötland och vissa delar av Småland och västra Sverige - hamnar i en ogynnsam ekonomisk ställning, för vi får inie samma bidrag och samma resurser som exempelvis elt storföretag som Algots har fått när det har etablerat ett filialföretag uppe i Norrland.

Jag tror all den kritiken bara delvis är riklig, men det ligger ändock något i den. Jag vill inte framföra någon som helsl anklagelse mot sättet all hantera det här problemet i det förflutna, bara fästa uppmärksamheten på alt det uppenbarligen är nödvändigt med varsamhet utifrån de här aspekterna när man stimulerar storindustrier till all förlägga filialföretag lill Norrland. Man måste då se lill att samma behandling i ekonomiskt avseende kan bli möjlig även för andra, mindre företag i branschen som är lokaliserade lill andra delar av landel.

När det gäller min fråga om huruvida man ämnar igångsätta gruvbrytning i Pajala svarar industriministern ungefär som i en debati han hade med herr Lövenborg den 12 februari, att ingenting kan sägas i dag, alt det måste utredas ytterligare. Ja, herr industriminister, jag tror dock au det kan ligga en fara i atl man utreder ihjäl projektet. Man får inte hålla på alltför länge när det gäller sådana här mycket angelägna saker och bara skylla på att utredningen inte är färdig. Man kan göra insatser med tillämpning av en grundprincip, nämligen atl det inte alltid är nödvändigt atl ha den rent privatekonomiska lönsamheten i sådana här sammanhang. Tyngdpunkten kan läggas på de samhällsekonomiska följderna. Då finns ju den s. k. offeriprincipen tillgänglig. Om t ex. LKAB skulle behöva göra en insats och inle få full lönsamhet enligl vanliga lönsamhetsberäkningar, så kan den samhällsekonomiska nyttan ändå väga över. Jag tror som sagt atl det ligger en fara i att ständigt hänvisa till utredningar, jag tror alt det är dags att någonting konkret händer

i delta sammanhang.

Lål mig lill slut, herr talman, knyta några mera principiella refiexioner till själva Stålverk 80-projektet även om jag varit inne på detta några gånger i samband med mina frågor. Jag vill då deklarera att vi från centerpartiet anser atl della stålverk är en nödvändighet av första rangen. Personligen har jag följl detta ärende i många år, inte bara därför alt jag är född i Västerbotten och haft anknytning ännu längre norrut, utan också därför atl jag haft ett rent politiskt intresse av saken. Voltaire sade en gång all om Gud inte fanns, så fick vi lov alt uppfinna honom. Jag vill säga all om inle stålverket i Luleå fanns i dag, så fick vi lov au uppfinna det.

Sedan är det en annan sak, herr talman, att när det gällt att planera och utveckla detta slålverk under beteckningen Stålverk 80 sä förefaller det som om inte vår Herre hade varit med i hanteringen utan en helt annan polenial - så klantigt, så slarvigt och så summariskt som detta har skötts. Det är ju alldeles uppenbart att om man först fattar elt beslut om en sådan jälleutvidgning av ett industriprojekt som det var fråga om i detla fall och sedan - när man har fattat del politiska besluiel ~ börjar planera, då ligger del snubblande nära lill hands all det blir slarvigt, summariskt osv.

Vi har kommit in i ett nytt läge nu, och jag upprepar vad jag har sagt tidigare från denna talarstol: Varken jag eller cenlern har särskill mycken lust atl hålla på och rota i det förgångna och utkräva syndastraff Vad vi har intresse av är framtiden. Vad som har skett, det har skeu, och det har varit bedrövligt, den saken kan vi slå fast. Men att hålla på och älta och utreda i det oändliga hur det skedde, varför det skedde och vilka personer som var inblandade, det är ganska ofruktbart. Vad som är väsentligt är framliden, hur det här stålverket kommer att geslalla sig och vilken struktur det kommer atl få.

Dä vill jag återigen anknyta till vad professor Eketorp har sagl. Han har en frisk syn på detta. Del finns även andra som har del, och man bör la vara på även deras uppslag och idéer. Professor Ekeiorp säger emellerlid vidare: "Stålverk 80 av i dag är konventionell teknik från i går. Inle en detalj är svensk utan allt tung utländsk utrustning. Svensk metallurgisk teknik är känd världen över. Varför får den inte visa vad den duger till?"

Låt mig säga, herr talman, att om denna anklagelse är riklig så är den mycket allvarlig i fiera avseenden. Om man när man planerar för 1980-lalei-del helerju Slålverk 80-fortfarande använder gammalmodig konveniionell teknik, måste del vara eit grundfel pä hela planeringen och på hela projektet Jag vet inte om detta är sant, jag bara konstaterar atl en professor i metallurgi på tekniska högskolan påslår att det är så.

Jag tror del är angelägel atl induslriminisiern svarar även på frågan: Är della påslående sanl eller är del överdrivei eller t o. m. lögnaktigt?

Del är den ena sidan av saken. Den andra sidan är att man inte har

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

använt sig av svensk metallurgisk teknik. Och del är ingel överdrivei påslående från professor Ekelorps sida, även om han råkar tala i egen sak, all svensk metallurgisk teknik är känd och välkänd världen över. Professor Eketorp frågar: Varför har den inte fått vara med i sammanhanget? Det är en fråga till att svara på.

Jag skall citera de sista raderna i professor Ekelorps arlikel. Jag lycker att det kan vara en programförklaring, och jag vill gärna ansluta mig till den programförklaringen:

"Lål forsknings- och utredningsarbetet resultera i ett demonsiralions-stålverk, där Sverige kan visa upp inte bara ny metallurgisk teknik utan även framtidens inspirerande arbetsmiljö, låga energiförbrukning och ansvarsgemenskap. En sådan PR vore värd några miljarder, som annars skulle gått till produktion av olönsamma stålämnen på direktexport. Det är hög tid all satsa på ell stålverk som kan bli en prydnad för sill samhälle."

Jag tror det finns anledning att understryka dessa sista rader. Men dä krävs det också en mycket grundlig planering, en frisk syn på ny teknik, på frihet från konventionell teknik, på beaktande av att Norrbotten inte bara består av Luleåregionen ulan även av ell mycket stort inland som måste försörjas, bl. a. via delta stålverk.

Vi har fäll en proposition i dag. Vi har inte hunnit ta del av den ännu, men vi i centern ställer oss positiva lill ett slålverk som kan uppfylla de nämnda förutsällningarna, och vi skall återkomma när vi närmare har studerat proposilionen.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Del är litet grand besvärligt atl veta lill vilka rösier man nu skall lyssna. När jag satt och lyssnade till herr Sjönell fick jag närmast den uppfatlningen all vi utredde för mycket, all vi hade alltför mycket av planering och alt vi i stället skulle la, som herr Sjönell uttryckte del, mera okonventionella grepp, exempelvis i fråga om Kaunisvaara.

Men det gällde inle bara i fråga om Kaunisvaara, vilket som alla här känner lill är ell möjligl gruvprojekl uppe i Pajala, utan vi skulle också ha okonventionella grepp i fråga om metallurgisk teknik. Och såvitt jag vet söker projektledningen naturiigtvis använda sig av den mest moderna men också den mest prövade teknik som man kan få fram. Jag vet emellertid också all man ägnar mycket stor uppmärksamhet åt all vid en eventuell upphandling se till att man får så mycket som möjligt av beställningar och arbeie lagt på den svenska marknaden.

Men det kanske mest intressanta och det som det finns anledning att knyta några refiexioner till är ju herr Sjönells ullalande i fråga om Kaunisvaara, atl man skall lägga tyngdpunkten på de samhällsekonomiska konsekvenserna - dvs. om man inte får fram en lönsamhetsbedömning som man anser är tillfredsställande, måste man väga in de samhällsekonomiska konsekvenserna. Della är ingenting som jag nu polemiserar mot, utan jag noterar del som etl uttalande som herr Sjönell

inle är ensam om. Jag skall citera ur protokollet från debatlen 1974, där moderaternas företrädare herr Regnéll höll elt balanserat anförande. Det var i åtskilliga stycken kritiskt, men herr Regnéll kom fram till följande konklusion: "När moderata samlingspartiet ändå hamnat i elt positivt ställningstagande, sä är det under påverkan av en total samhällsekonomisk bedömning. Lika väl som regeringspartiet har vi klart för oss att speciella svårigheter finns i regionen och att därför stora satsningar kan vara motiverade, också om de företagsekonomiskt sett inte ler sig särskilt lockande."

Det är inget märkvärdigt i detta uttalande. Han har låtit de samhällsekonomiska konsekvenserna ta över även kritiska synpunkter i fråga om uppläggningen och beträffande den lönsamhetsbedömning som vi gjorde 1974. Jag har velat anföra detta citat därför alt i del ligger ingen eflerhandskonstruklion. Det är naturligtvis lättare att nu säga: Se vad var det vi sade då, och vad vi har sagt under tiden! Men, ärade riksdagskolleger som deltar i denna debatt och som stod bakom beslutel 1974, ni hade ungefär samma materialunderlag som vi hade i regeringen. Vi bär självfallet huvudansvaret, och det tar vi också på oss. Vi har haft särskilda medhjälpare i departementet och i Statsföretag AB, som har granskal experternas material, men vi har inle kommit fram lill någon annan slutsals än att man naturligtvis kan sätta ett frågetecken här och var, men den slutliga bedömningen har varit att detta bör stämma. Det bör klara sig. Det var bedömningen 1973-1974, och det var det som låg som bakgrund till den proposition om stålverket som vi då presenterade.

Naturiigtvis ställer man sig den i och för sig intressanta frågan vad del är vi har alt lila till i sådana här sammanhang. Ja, del är de experter och tekniker som vi ger uppdraget atl genomföra en planering, all göra en utredning, att presentera sitt material och delge oss de slutsatser som de kommit fram till. Herr Sjönell har sagt att han vid olika tillfällen i anslutning till näringsutskoitels arbete har fått lyssna till dessa experter, och deras uppgifter har inte givit honom anledning all ha en i förhållande lill experterna avvikande mening.

Vidare har fjolårets remissförfarande i anslutning till behandlingen av anslagsäskandet om 175 milj. kr. åberopats. Jag skall nu inle gå närmare in på den saken. Det har citerats vad jag då sade. Men vad jag har velat framhålla är att uiskoltei använde den remisstiden på det sältel. att utskottet kallade till sig experterna för en närmare redovisning av deras syn på projektet. Och sedan återkom ärendel till riksdagen med utskollets tillstyrkan. Del var alltså på våren 1975.

Man kan givetvis säga som herr Burenstam Linder, att den verklighet som vi nu talar om var annorlunda redan när beslutet fattades. Ja, jag har sagl att från moderaternas företrädare anfördes vissa kritiska synpunkter mot planeringen, men man lät de samhällsekonomiska konsekvenserna ta över. Och irois atl det inle i alla detaljer tedde sig så lockande ansåg man det vara så vikiigl au della projekl beslöis au man slällde

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Ståtverk 80, in. m.

sig bakom förslaget. Herr Burenstam Linder sade att en del av de synpunkter som man från moderat håll tidigare fört fram efter hand har accepterats, exempelvis en närmare samverkan med övrig svensk järn-och stålindustri. Jag har, herr Burenslam Linder, haft åtskilliga diskussioner med företrädare för övrig svensk järn- och stålindustri. Och del är inte så, herr Lövenborg, att vi har blivit utsatta för något slags press av dessa. Vi har varil inne i öppna och förutsättningslösa diskussioner om möjligheterna till samverkan och därvid har man utgått ifrån all ell beslui faltals om att bygga ett slålämnesverk i Luleå. Man nolerar detla som ett faktum. För svensk järn- och stålindustri och dess konkurrensmöjligheter i framtiden ute i världen är det viktigt och angeläget atl vi söker en samverkan sä långt delta är möjligt. Därav diskussionerna med Slora Kopparberg om valsverket, därav diskussionerna med Grängesbergsbolaget om formerna för samverkan, därav den utredning som vi nu genomför om järn- och handelsstålsindustrins framtid.

Det är alltså tack vare beslutet 1974 som vi har kommil in i de här diskussionerna. Är del dä inle rimligt att man drar konsekvenserna av sådana nya förutsättningar som pekar mot en väsentligt längre gående integration mellan i det här fallet den statliga järnmalms- och ämnesindustrin och övrig svensk järn- och stålindustri? Vad det ytterst gäller - det borde vi kunna bli överens om - är hur vi skall kunna bevara en konkurrenskraft ute i världen och inte minst ute i Europa, där vi skall avsätta åtskilligt av de produkter som vi tillverkar i vårt land.

Är det inle angelägel all vi här söker åsiadkomma en samverkan för all bygga upp en så effekliv konkurrenskraftig industri som möjligi? Sä långl har vi kommit i de diskussioner som förevarit från 1974 och fram till nu, en diskussion som vi inie hade kommil in i, om vi inle hade tagit beslutet om Stålverk 80 år 1974.

Sedan kommer nästa randanmärkning till den diskussion vi nu för. Ser inte vår omvärld nu ut på eu annat sätl än 1973 och 1974 med hänsyn lill avsättningsmöjligheterna för järn och stål? Se t. ex. på världshandelns utveckling när del gäller skeppsfartens och därmed också varvens förulsällningar! Den planering för varvsindustrin som vi är överens med företrädarna för svensk varvsindustri om innebär att förbrukningen av stålämnen, balkar och plåt går ned till ungefär hälften av förbrukningen år 1973.

För Grängesbergsbolageis vidkommande i Oxelösund har jag den uppgiften när det gäller fartygsplåi att i stället för 400 000 tons produktion, som man har kunnat avsätta på främst den svenska marknaden, måste bolaget gå ned lill ca 200 000 lon. Detta ger en bild av den efterfrå-geförändring som inträffat Pä en rad områden har vi samma utveckling: en väsentligt minskad efterfrågan i en exceptionell lågkonjunktur, som vi inte upplevt på myckel länge. Del är inte bara i varvsindustrin ulan också inom offshore-industrin med dess utomordentligt stora stålbehov under 1972 och 1973 som förbrukningen har minskat väsentligt i förhållande lill lidigare. Del är klart att delta påverkar utvecklingen. Jag

undrar vad man skulle ha sagt om vi inte hade låtit oss påverkas av den förändring som har skett i vår omvärid och av de nya faktorer som har kommil in i diskussionen.

Jag vill återknyta lill planerna på en samverkan med övrig svensk järn- och stålindustri. De gav oss möjlighet att föra en diskussion om en integration med övrig svensk induslri och en inriktning av verksamheten, också i det ursprungliga projektet, på ämnesavsältning på den svenska marknaden. Det var i och för sig inle sä märkvärdigt all vi i fjol kunde diskutera rimligheten av - det var projektledningens eget uppslag - att göra en uppdelning i två etapper med en utbyggnad i första omgången av 2 miljoner ton. Med ett utbyggt valsverk i Gävle med elt behov av 1,5 miljoner ton och med det preliminäravtal som under hand diskuterades med Klöckner där det förutsätts en export av ca 500 000 ton ämnen per år under en sexårsperiod, hade man avsättningsmöjligheter för ca 2 miljoner ton. I ett förändrat konsumtionsläge hade man alltså möjlighet all få avsältning för den elapproduktion som man kunde inrikta planeringen pä i första omgången.

Vad som har tillkommit är kostnadsstegringarna. Jag hoppas att herr Ullslen inle försökte göra ett påstående utan mer ville ställa en fråga, när han sade att projektledningen fått order om en ändrad inriktning av projektet och att delta arbeie bedrivits utan atl NJA:s styrelse och Statsföretags ledning hade inkopplats. Det var inte alls pä del sället, herr Ullsten. Jag har offentligt redovisat hur läget var månaderna januari-februari. I början av februari fick jag kännedom om att projektchefen Friberg hade bestämt sig för att lämna sitt uppdrag. Det hade han förklarat i en skrivelse till direktör Edström.

Vi tog kontakt med direktör Friberg för all begära en förklaring på varför han ville lämna sin uppgift. Den förklaringen fick vi också: han trodde inte på det projekt som han var sysselsatt med. Det är alltså först i slutet på februari som vi får det beskedet

Så sent som den 10 januari hade vi en överläggning där både direktör Edström och direktör Friberg dellog. Båda var av den uppfattningen all projektet 4 miljoner ton borde fullföljas, men med en etappuppdelning enligl de planer som vi hade diskuterat under hand hösten 1975. Del är alltså i slutet av februari som jag för min del får vetskap om direktör Fribergs ställningstagande och informerar mina kolleger i regeringen härom.

Först efter tredje eller fjärde överläggningen med direktör Friberg log han upp diskussionen om en alternativ möjlighet, nämligen en komplettering av det nuvarande NJA genom alt en del av etl vilande investeringsprojekt realiseras och ämnesverket minskas. Det är de faktiska förhållandena.

Då hade direklör Edström redan bestämt sig för atl lämna sin uppgifi.

Det var alltså inte så enkelt att i detalj tala om vad som pågick, eftersom vi själva fick lov att pressa fram uppgifterna.

Jag skall återvända till diskussionen om en etappuppdelning på två

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Slålverk 80, m. m.

3 Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 105

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

miljoner ton. Man måste naturligtvis i delta sammanhang diskutera vilka de slutgiltiga kostnaderna för projektet blir, de kostnader som måste las ut i ämnespriset. Det är de uppgifterna vi får först i februari månad. Jag har öppet redovisat i propositionen och även i interpellationssvaret, att med en försiktig bedömning av ämnespriset på världsmarknaden -det bestämmer ju också i slort sett priset på den svenska marknaden - skulle vi genom ett fullföljande av det ursprungliga projekiet kunna riskera en ackumulerad förlust på 3,4 miljarder kronor i mitten av 1980-talet Det är klart alt detta ställer oss inför utomordentligt besvärliga frågor. Skall vi fullfölja projektet? I princip hade riksdagen faltal sitt beslut. Vi hade anmält att vi skulle återkomma till riksdagen med framställning om de medel som krävs för att fullfölja projektet. Uppenbariigen är del herr Lövenborgs mening att oavsett vad projektet skulle kosta och oavsett de förluster som vi hade kunnat ställas inför under 1980-lalei, så skulle vi ha fullföljt projektet.

I det nya läget pekade projektledningen på den alternativa möjlighet som vi nu har föreslagit. Den medför ett mindre risktagande än etl fullföljande av projekiet enligl riksdagens beslui år 1974. Dessulom skapar denna uppdelning möjligheter, hoppas vi, atl snabbare komma till rätta med lönsamhetsutvecklingen inom det nuvarande NJA. Herr Burenstam Linder har tagit upp den frågan och sagt all förlusterna vid NJA är katastrofala. Det är riktigt att förlusterna är mycket höga. De är jämförbara med förlusterna i Domnarvel, och de är - såviu jag vet - något lägre än i Grängesbergsbolaget Att det är en tröst för ett tigerhjärta är jag den förste att erkänna. Men vad som kan sägas om det nuvarande NJA är atl det genomförda investeringsprogrammet nu har gett det produktionsmässiga resultat som eftersträvats. Tyvärr har delta sketl i ett läge där man inte får avsällning för de produkter som man nu har möjlighet atl framställa. Men förhoppningsvis - jag säger förhoppningsvis - skall vi under en kommande konjunkturuppgång kunna dra fördelar av denna produktionsökning.

Vi är alltså framme vid etl läge där vi inte kan bortse från de stora koslnadsmässiga riskerna. Vi har då utnyttjat möjligheterna till etl minskat risklagande genom en ändrad målformulering, presenterad av projektledningen. NJA:s styrelse har enhälligt ställt sig bakom denna nya målformulering och även Statsförelags styrelse, liksom de tre fackklubbarna vid NJA. Jag kan väl då också lill herr Lövenborg säga, eftersom jag vistades tre dagar i Luleå och Boden för omkring två veckor sedan och hade tillfälle alt vid den socialdemokratiska distriktskongressen redovisa hur regeringen såg pä Stålverk 80 och NJA, att del var en fullständigt enhällig kongress som slällde sig bakom den nya uppläggningen. Om det blåser en storm uppe i Norrbotten lorde den förekomma i de kretsar i vilka herr Lövenborg rör sig. Men den betydande majoritet som socialdemokraterna i Norrbotten utgör står bakom den projektuppläggning som vi nu har.

Hit hör naturligtvis också de frågor som alla talarna varit inne på.

nämligen sysselsättningseffekterna. Hur kan man från projektledningens Nr 105

sida säga att en i huvudsak oförändrad sysselsättningsnivå i förhållande Tisdaeen den

till vad vi angav i 1974 års proposition skall uppnås? Där finns siffran 20 anril 1976

2 300 arbetstillfällen. Del är alldeles riktigt all vi säger all med den nya ___

uppläggningen, den ändrade målformuleringen, med en stälämnespro- Om Stålverk 80, dukiion som minskas frän 4 ned lill 2,5 miljoner ton men med betydande m. m. investeringar i valsverket, skall vi kunna uppnå samma sysselsättningseffekt som den vi angav 1974, dvs. omkring 2 300 arbetstillfällen. Det är riktigt atl det har laborerats med åtskilliga siffror sedan dess. Jag är medveten om att vi själva i en skrifi kring Stålverk 80 har angett siffran 2 700. Där hade man utgått ifrån atl med hänsyn till sjukdom, frånvarofrekvens osv. borde man kunna räkna med all ytteriigare 15 % skulle kunna beredas sysselsällning. Det har i senare redovisningar, i februarirapporten, angetts ännu någol högre tal. Det är klart att man kan också lägga till den sysselsättning som skulle kommil till stånd om Kruppvalsverket hade genomförts. Ni är självfallet oförhindrade att använda er av de siffrorna.

Vad vi redovisar är den siffra som vi angav 1974 och den siffra som projektledningen och NJA:s styrelse nu anger, nämligen att vi bör kunna uppnå en sysselsättning totalt i NJA efter utbyggnad av slålämnesverket och ombyggnad av valsverket för 7 500 intill 8 000. F. n. finns det ca 5 200 anställda, och vid den lägre siffran 7 500 blir del alltså 2 300 nya arbetstillfällen som bör kunna garanteras.

Hur många av dessa som kommer att få sysselsällning genom ombyggnaden av valsverket kan jag i dag inte ange. Del kan vara 200 eller 300, men eftersom inte siffran är framräknad exakt har jag bara antytt att den kan vara i den storleksordningen. Del är alltså den förklaring som lämnats från projektledningens sida, från NJA:s styrelse och frän Statsföretags styrelse och som ligger till grund för det anlagande beträffande sysselsättningen som vi anger i propositionen.

Jag vill återvända lill den diskussion som inte minst herr Ola Ullslen lagil upp och som rör frågan om beredning av ärenden, i det här fallet en beredning som ligger på verkställighelsorgan såsom NJA:s styrelse och projektledningen i NJA. Del är ju experter, tekniker, som vi anställer för alt ta fram del underlagsmaterial som vi skall försöka all som lekmän bedöma. Naturligtvis kan vi också använda andra experter, fast eller tillfälligt anställda i departementet, för att få ytterligare belysning av de här frågorna, vilkel vi också har gjort Men det är inle så att vi på något sätt skulle söka vilseleda riksdagen - det har i och för sig ingen ifrågasatt, men det är vad ni, genom atl på det här sället söka anklaga regeringen för bristande planering och redovisning av siffermaterial som inte visat sig hållbart, näst intill är ute efter: Vi har dragit konsekvenserna av den förändrade verkligheten, vilket åtskilliga talare nu söker föriöjliga eller diskriminera.

Jag upprepar: Vad skulle man ha sagt här om vi hade kommil med
en framställan om fullföljande av det ursprungliga projektet med de kon- 35

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

sekvenser det skulle innebära och vilka vi fått redovisade från projektledningens sida? De experter vi har i projektledningen har redovisat de förutsättningar och målsättningar som projektledaren sammanfattat i sju punkter:

1. Koncentration på all försörja svensk slålmarknad i rationella produktionsenheter.

2. Tolalkapacitel inkl. gamla NJA 4 miljoner ton per år.

Jag tycker nog att herr Lövenborg skall lägga siffran på minnet. De 2 1/2 miljoner ton som produceras i ett nyll ämnesverk plus de drygt 1 1/2 miljoner ton som nu produceras ger ju drygt 4 miljoner lon ämnen. Det motsvarar mer än tvä tredjedelar av det behov av ämnen som den svenska järn- och stålindustrin har. Det är alltså inte något invalidiserat projekt man nu diskuterar.

Om det visar sig att marknaden kommer alt tåla mer ämnen, att exportmarknaden slår lill förfogande så kommer det, enligt vad man från projektledningens sida kan bedöma, att finnas möjligheter atl bygga ut för yiteriigare 2 1/2 miljoner ton i Luleå. Till det tar vi inte ställning och begär heller inga medel för all projektera i den riktningen. Vi anser all den frågan får las upp när vi kan göra en bättre granskning av de förutsättningar som kommer all föreligga.

3. Minskal kapitalbehov. Hur mycket kan vi tyvärr inte ange i dag, men eftersom det nu inte bara blir fråga om alt bygga ämnesverk ulan även om alt investera i del nuvarande NJA:s valsverkskapacitel kan investeringarna komma atl ligga någonstans mellan 600 och 800 milj. kr. Det betyder att vi inle anser atl man nu skall bygga elt valsverk tillsammans med Krupp utan ta upp diskussion - vilket redan skett -om möjligheterna för avsällning av de produkter som kommer att produceras i Luleå.

4. Mindre marknadsrisk.

5. Tryggad långsiktig sysselsättning.

6. Malmbergsmalmen räcker. Det betyderatt Kirunamalmen inte skulle behöva komma i fråga för leveranser till Luleå och produktionen där, vilkel innebär kortare transportavstånd och därmed lägre kostnader. Man skulle lill detta kunna lägga de minskade transportproblemen vid en utbyggnad av ett valsverk i Gävle som, om det byggs, kommer atl ta hand om tre femtedelar av ämnesproduktionen från Luleå.

7. Minskade utsläpp, vilkel förbätlrar miljöaspekten.

Nu kommer jag lill den redovisning som jag lämnat i propositionen och i en pressrelease i dag: Vad var de starkt ökade kostnaderna för Slålverk 80 beroende av? Jag har sagt all oljekrisen medfört prishöjningar på ursprungligen planerade anläggningar med mellan 40 och 60 %. Det här, säger nu åtskilliga, borde man ha kunnal inse redan 1973, möjligtvis i början av 1974. Enligt vår uppfattning var det ingen som kunde förutse en sådan prisuppgång som vi fick uppleva under senare delen av 1974 och framförallt 1975. Det var alldeles klart att det pågick en prisuppgäng under 1975. Jag sökte få besked från projektledningens sida om vad denna

prisuppgång slutgiltigt skulle leda fram lill. Del beskedet kunde jag inte få förrän i september månad 1975.

När jag säger alt jag inte ser mig ha anledning att kritisera projektledningen därför att den inle tidigt kunde förutse dessa våldsamma prisstegringar är bakgrunden alt det tog så lång lid att arbeta fram ett så konkret material att projektledningen ansåg sig stå på ganska fast mark när den lämnade beskedet. Del kom i september 1975. Koslnaderna angavs då till de dubbla mot dem vi hade diskuterat 1974 och som redan då, som jag sagt, gav anledning till funderingar om hur vi skulle kunna möta de nya kostnaderna; etappuppdelningar osv. kom in i bilden.

Men vi kom också lill frågan om en förbättrad miljö, som skulle innebära kostnadsökningar på omkring 500 milj. kr. Vi föreskrev från regeringens sida i anslutning till koncessionsbeskeden all man skulle använda den världen över bäst kända tekniken. Jag lycker att det är ell rimligl anspråk. Det är inget Ruhr vi skall bygga - med rök och miljöstörande avgaser; vi skall försöka så långt möjligt alt förhindra det. Men dä får vi vara beredda att la på oss en kostnad som belastar det här projektet och naturiigtvis slutgiltigt belastar också kostnaderna för de produkter vi skall ta fram. Det här har man beräknat lill ungefär 500 milj, kr.-kanske ligger det något högre. Lägger jag därtill de särskilda utbildningskostnaderna, som beräknas till någonslans kring 300 milj. kr., har vi givelvis här stora kostnader, som inget ämnesverk lidigare har belastats med.

Jag anser fortfarande all detta är riktigt. Ell land som vårt har råd att ta de här kostnaderna. Jag har heller inle hört någon protestera mol dem. Eller är det på del sättet att ni hellre hade selt atl vi hade försökt ta bort en del av de här koslnaderna för atl fullfölja de ursprungliga projektet? Enligt regeringens mening kan vi inte och skall vi inte göra del.

Då kommer naturligtvis också frågan: Skall dessa kostnader nödvändigtvis belasta produktionskostnaden? Vi ställde frågan till projektgruppen i anslutning till dess redovisning av förlustackumuleringen vid en utbyggnad av första etappen. Där har då sagts atl man - för atl över huvud laget kunna räkna med någon rimlig möjlighet till konkurrens - borde göra en avskrivning av belopp uppemot 4 miljarder kronor, vilkel vi ansett väldigt högt Vidare har det sagts all man kan tänka sig avskriva någon del - den del som ligger i miljöinvesteringar och särskilda utbildningskostnader. Del har vi inle haft anledning att diskutera. Vi är inte framme vid den punkten ännu. Preliminärt och rent principiellt tycker jag inte det vore helt orimligt. Vi bör, som jag sade, ha råd alt ta på oss den kostnaden - under alla omständigheter i avbidan på att kostnader av motsvarande art i andra ämnesverk kommer att slå igenom i priset.

Detta är bakgrunden till det förslag som vi nu har presenterat. Vi begär där atl riksdagen mot bakgrund av de samhälleliga motiven skall ställa sig bakom en sådan målinriktning av projektet alt ett metallurgiskt

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

centrum i Luleå, i första hand anpassat till svensk stålindustris behov, skall byggas ut och alt denna utbyggnad skall ge minst samma sysselsättningseffekt som tidigare angivils, nämligen 2 300 anställda.

Vi begär medel för att fortsätta projekteringen, också innefattande en del markarbeten och en del serviceverksamheter, men ingenting för projektets genomförande. Däremot anser vi all det med den nya inriktningen, dvs. en utbyggnad av nuvarande valsningskapacilet, borde vara möjligl atl - under förutsättning alt planerna kan utarbetas så snabbi alt en del av upphandlingen kan ulföras under nästkommande budgetår - ställa en del av de medel som vi äskar lill förfogande för alt påbörja sådana arbeten. Detla låser dock inte slutgiltigt planeringen vid ämnesverket Ämnena kan också komma från den produktion som redan är i gång vid det nuvarande NJA.

Jag skall gå förbi en del av de uttalanden som gjorts. De kritiska anmärkningar mot mig som fällts får jag försöka tåla. Jag tar mitt ansvar för den uppläggning som är presenterad och också för den omläggning av det fortsatta projekteringsarbetet som vi har rekommenderat riksdagen atl ställa sig bakom.

Jag är däremoi mera intresserad av att diskutera del i och för sig allvariiga ämne som herr Ullsten har tagit upp, nämligen riksdagens möjligheler att på elt bättre säll följa den fortsatta projekteringen. Som herr Ullslen också angivit har företrädare för näringsulskottet och regeringen efter den skrivelse som folkpartiet avlämnat diskuterat en lämplig uppläggning, som inte ger några konstitutionella problem.

Jag vill gärna säga att också herr Svanberg deltagit i de resonemang som lett fram till näringsutskoitels beslut i denna fråga, vilket enligt vad jag blivit underrättad om nu har fattats, och alt han även ställer sig bakom della. Det är inle så att han försöker avvisa varje sådan möjlighet Vi är fullständigt överens pä denna punkt

Näringsutskollet kommer all tillsätta en beredningsgrupp, som får tillfälle all följa arbetet, och den har naturiigtvis också möjligheler atl med sig adjungera experter i särskild ordning. Beredningsgruppen kommer alt ha tillfälle att träffa projektledningen efter varje projekistyrelsesam-manträde. Enligl vad jag är underältad om hålls sådant en gång i månaden. På detla sätt kommer man all få en inblick i del fortlöpande arbetet, som vi hoppas skall bedrivas med sådan skyndsamhet atl vi slutgiltigt kan lägga fram våra förslag till 1977 års riksdag.

Diskussionen om formerna för ett pariamenls möjligheter all följa etl sådant här arbete är självfallet intressant Ytterst är det ju riksdagen som fattar de avgörande besluten. Vi har studerat exempelvis förhållandena i Österrike, där man har en starkt utbyggd statlig järn- och stålindustri. Där har en speciell grupp av pariamentariker, uppbyggd med hänsyn lill sammansättningen av parlamentet, att granska de stora investeringsbesluten; Vi tycker nog att det är att gå mycket långt.

Vi menar alt det skulle vara en smidigare väg för etl samråd atl samordna sådana verkställighelsorgan som i della fall NJA:s styrelse och

NJA:s projektledning med en beredningsgrupp i riksdagen, med dess anspråk på en så långtgående information som ter sig möjlig.

Herr Sjönell har tagit upp några andra i och för sig mycket intressanta problem, nämligen sysselsättningsökningen och energiförbrukningen. Om jag inle är felaktigt underrättad, kommer riksdagen atl diskutera energipolitiken den 28 april, och vi blir väl då i tillfälle att utbyta åsikter. Vi har där delade meningar, lät mig redan nu säga det. Jag tror att herr Sjönell alltför snabbt drar slutsatsen om förhällandet mellan sysselsättningsökning och energiförbrukning. Vi har ju ändå en omfattande lågkonjunktur också för åtskillig svensk industri, med begränsat kapacitetsutnyttjande som inneburit att industrins energiförbrukning har minskat men där vi har anledning att räkna med all del fulla kapacilelsut-nyttjandet sannerligen kommer igen.

Vi har väl också då det gäller de mindre och medelstora företagen anledning atl säga oss att även den frågan skall vi bli i tillfälle att ingående diskutera.

Regeringen har nu - låt mig, herr lalman, avsluta mitt inlägg med delta - lagt sitt förslag belräffande Slålverk 80. Jag har försökt ange varför vi i regeringen kommit fram lill en ändrad målinriktning. Jag begär inle atl ni på någon sida i dag skall ha en färdig ståndpunkt. Ni har inte hunnit ta del av materialet. Vad vi begär är självfallet att vi nu liksom lidigare får en så noggrann prövning som över huvud laget är möjlig av del förslag som regeringen har lagt och att man också, när riksdagen har fattat sitt beslut, är beredd att ta det ansvar som beslutet innebär.

Det skulle, herr Lövenborg, vara alldeles orimligt om vi inte påverkades av den omgivning som vi upplever. Det betyder inte all vi försöker svika Norrbotten. Grundprincipen ligger ju ändå fast, nämligen all vi skall förädla mer av den malm som finns i vårl land. Det är ett viktigt steg som vi tar. Även om det inte har samma omfattning som beslutet 1974 är del ändå fråga om en väsentlig utvidgning av förädlingen av landets egen malm. Denna utvidgning leder också till utomordentligt slora kostnader. Vi kan ännu inte exakt uppskatta dem. Vi har angett all ett fullföljande av 1974 års beslut enligt en etappuppdelning och en uppbyggnad med två valsverk, Kruppvalsverket och Gävle valsverk, skulle kosta ca 13 miljarder kronor i 1975 års priser, i löpande priser 16 miljarder. Det är vad projektledningen har kommit fram till.

Projektledningen har ännu inte så fingranskat silt material att man nu vågar ange den slutgiltiga kostnaden för en ändrad målformulering. Men låt mig ändå mot bakgrund av mina samtal med projektledningen säga att beloppet torde röra sig om mellan 8 och 10 miljarder kronor för det minskade ämnesverket, för investeringar i nuvarande NJA och för det valsverk som vi utreder och som eventuellt skall förläggas till Gävle.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105 Herr BURENSTAM LINDER (m):

Tisdaeen den talman! En huvudpunkt i industriministerns försök atl förklara

20 aoril 1976 '" " '"' " " '" ' " '' bakom projektidén, affärsidén,

---- __ .______ från 1974 har haft tillgång lill samma material, samma beslutsunderlag.

Om Stålverk 80, Men detla är väl inte riktigt, eftersom hemligslämpeln användes ganska

m. m. flitigt när det gällde detta beslutsunderlag.

Dessutom är det på det viset att vid den tiden härskade i landet något av etl debattförlryck - som ju inle alls är den lämpligaste atmosfären för att få fram ett allsidigt beslulsunderiag. När herr Sköld, chefen för Statsföretag, försökte komma med synpunkter på detta beslutsunderlag blev han mer eller mindre åthutad, framför allt i socialdemokratisk press, och indirekt även av industriministern i en av de interpellalionsdebalier som vi då hade. Och i de debatter som jag dä deltog i skrädde industriministern aldrig orden om hur den vore funtad som vågade ha en annan uppfattning och andra synpunkter än de som industriministern förde till torgs. Det förklarades att mina inlägg var buskagitation, inte värdiga att framföras i parlamentet, och att jag var naiv. Det krävdes t o. m. ursäkter från mig för vad jag hade haft att säga.

Det fanns som bekant också, på tal om debatlförlrycket här, några ekonomer som var verksamma för alt - så gott det kunde gå när de inte hade tillgäng lill del hemligslämplade materialet - göra en utvärdering. Jag skall inle yttra mig om deras beräkningar, men jag vill konstatera atl de blev i allra högsta grad misstänkliggjorda på grund av alt de vågade framföra andra synpunkter än de som heligförklarades av industriministern. Och statssekreteraren i industridepartementet Tony Hagslröm skrev i det svepet en artikel i Dagens Nyheter, där han på tal om de här ekonomerna avslutade artikeln med att säga:

"Gunnar Myrdal har framhållit att samhällsvetenskapliga forskare i sin forskning influeras av sina politiska värderingar hur objektiva de än söker vara. Han anser därför att forskarna öppet bör redovisa sina värderingar. Ruist, Siåhl och Wohlin borde vara uppmärksamma på della problem, i synnerhet när de som forskare drar långtgående slutsatser på ett så dåligt underlag."

Detla är, dagens statssekreterare, etl synnerligen djärvt uttalande, som nu i efierhand dessutom ler sig som dumt!

Vad beträffar beslutsunderlaget, som industriministern förkunnar att vi alla hade tillgäng lill, gäller ju också att det när allt kommer omkring ofrånkomligen är så att det är en regering som styr och begär fram utredningar och som har i sin hand denna möjlighet - till skillnad från oppositionspartierna. Om regeringen då har tagit fram ett, som det har visat sig i efterhand, svagt beslutsunderlag, går det således inle bara att hänvisa till att även andra hade tillgång lill samma material som regeringen. Det är att göra motsatsen till vad industriministern avslutningsvis sade i sill långa inlägg, nämligen att han var beredd att ta sitt ansvar. Atl del var etl svagt beslutsunderlag vet vi ju f. n., och det

40 har förklarats även av projektchefen herr Friberg alt det var svagt.

Det var mot bakgrunden av svårigheten att få fram riktiga utgångspunkter i så stora satsningar som det här var fråga om som vi från moderat håll begärde att man skulle söka samarbete med andra förelag för att få tillgång till största möjliga expertis. Från socialdemokraternas sida viftades detla påpekande borl. Man var självsäker intill det otroligas gräns. Atl läsa vad t. ex. herr Svanberg förkunnade i de sammanhangen är i efterhand komiskt och tragiskt Och industriministern var heller inte beredd att lyssna på våra varnande ord om atl del när allt kommer omkring vid en slor satsning som denna är rimligt att inte gå så lättvindigt lill väga som man i själva verket ofta gör, därför att man från socialdemokratisk sida i sina förvirrade förställningar om hur enkelt det är med företagande tror atl det bara är alt köra i gång.

När industriministern här försöker göra gällande att andra hade samma beslulsunderiag som han och därför enligt hans uppfattning skulle vara ungefär lika ansvariga när man bedömer vad som har hänt, får vi heller inte glömma att många - framför allt från moderata samlingspartiet -under den tid som har gäll vid upprepade lillfällen har förklarat atl de påståenden som regeringen gjorde inte var hållbara. Jag påminner på nytt om att jag för mer än ett år sedan här i kammaren talade om, atl de totala kostnaderna för stålverket skulle komma alt bli i det närmaste dubbelt så stora som industriministern menade - 7 miljarder, sade jag. Industriministern minns nog hur han stod här och föriöjligade detta. Men jag hade ju inte helt plötsligt drömt en natt atl det kanske skulle bli en så fantastisk höjning av investeringskostnaderna, utan det sades ganska allmänt. Industriministern måste ha varit nära nog den enda person i landet med ett aktivt intresse för dessa frågor som inte hade en känsla av detta. Alla jag träffade framförde denna synpunkt.

Industriministern har länge vägrat att inse atl den uppläggning som han har lalat för har vilat på svag grund. Det är antingen att förieda eller all vara otroligt enfaldig - det är bara atl välja mellan de två möjligheterna.

Jag förslår fortfarande inle - jag har inte fått någon förklaring av industriministern på den punklen - hur det var möjligt den 24 februari i år alt med brösttoner göra gällande atl planhushållningen tränger sig på, att säga att vi måste fullfölja det här projektet pä grund av dess utomordentliga betydelse och att påstå att det skulle bli ett valsverk tillsammans med Krupp, när man sedan, bara tre fyra dagar eller en vecka efteråt, tvingas ändra på alla planer. Allt del som industriministern nu framför som argument för alt frångå den ursprungliga uppläggningen av projektet var ju väl känt den 24 februari. Industriministern ruskar nu på huvudet, och en sak var faktiskt inte väl känd; det var att den ene eller den andre av herrar Friberg och Edström stod i begrepp all avgå. Det är vad som har inträffat, och del gjorde jag lill elt argument i milt första inlägg. Det var rädslan för att projektchefen skulle hoppa av och den politiska belastningen det skulle skapa med en sådan inblick i förvirringen som gjorde att man plötsligt, på en vecka, frångick den

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, in. tn.

uppläggning man hade tänkt sig. Alla de andra argumenten-de argument som framförts i propositionen för en annan uppläggning, de argument som industriministern framför här för en annan uppläggning - var redan i mitten av februari väl kända för dem som hade anledning atl följa med. Del var ju inle för inte som jag t ex. framställde min interpellation den 19 februari - innan herrar Friberg och Edström gjorde sin offentliga redovisning av sina ståndpunkter - i en känsla av att det läge som rådde var fyllt av vanskligheter.

När det gäller ett sådant argument som att man skall frångå den ursprungliga planen på grund av att konjunkturen är annorlunda påminner jag industriministern om vad han ju ändå har sagt här i riksdagen, nämligen att det är totalt fel all hålla på och rucka på investeringsplanen därför atl konjunkturen svänger. Ingen klok företagare gör så - lyssna sedan på herr Hedlund, sade Rune Johansson. Men nu är den annorlunda konjunkturen ett huvudargument för atl frångå den ursprungliga planen.

Även om man hade följt den uppläggning som vi från moderat sida rekommenderade, nämligen atl man skulle få större stadga i detla projekt genom att söka samarbeie med privala förelag och den expertis som där finns,.så hade risker varit förenade med detta - det råder det inget tvivel om. Del är det, herr industriminister, som är bakgrunden till det uttalande från herr Regnéll som industriministern citerade- all när man till slut ändå skall bedöma vad som skall göras och inte göras, måste man också ta sådana mera samhällsekonomiska avgöranden i betraktande som har att göra t. ex. med regionalpolitiska överväganden.

En särskild anledning som industriministern anför som förklaring lill att man nu har svängt om till en annan projektutformning är att vissa mellansvenska järnföretag har sökt samarbete med Stålverk 80 och NJA. Ja, O. K., men fortfarande gäller att della hade inträffat före mitten av februari, då industriministern ju fortfarande - jag upprepar del - stod och sade att projektet skall fullföljas. Hur kan det vara möjligt att sedan i efterhand komma och säga att på grund av alt man har detta närmare samarbeie med de andra svenska företagen skall man banta ned projektet i den utsträckning som nu har skett? Jag kan inte fatta att det kan vara ett för denna förändring hållbart motiv.

Under alla omständigheter vilar del inget som helst av planmässighet över hur man hoppar från det ena till det andra. Och det är därför, herr Sjönell, som jag faktiskt är intresserad av att titta litet bakåt, på vad som har skett här. Del är inte för att gräla för sakens egen skull utan därför att vi f n. håller på att bedöma en regerings uppträdande. Det gäller en regering som i stor utsträckning begär fullmakter för atl få socialisera omfattande delar av svenskt näringsliv och på andra vägar styra och ställa, en regering som t. ex. anser att den själv skall ha någon sorts överinseende över stålindustrin i övrigt. Då har det, herr Sjönell, ett visst intresse att se efter hur denna metod - planhushållningens metod - har verkat. Det är då som man märker att dessa herrar inte ens är kapabla att sköta sitt eget projekt. De kan inte klara de kort de redan

har på hand, och ändå vill de ha hela kortleken i näven. Det är tokigt Nr 105

atl inle i lid se de risker som detta medför. Tisdaeen den

När del gäller samarbelel med andra förelag i Mellansverige säger in- 20 anril 1976

dustriministern i interpellationssvaret all "övrig svensk stålindustri i stor __

utsträckning vill diskutera sin framlida förädlingsverksamhet med ut- Om Stålverk 80,
gångspunkt i ämnesleveranser från Stålverk 80". m. m.

Ja, här finns en intressant fråga. Regeringen säger ofta jusl all Stålverk 80 skulle komma att på något sätl underlätta strukturrationaliseringen för alla de små - och slora - järnverk som finns i Mellansverige. Men branschfolk säger mig att de produkter som kommer från detla Stålverk 80 icke kan användas ute i de mindre stålverken. De kan användas endast av plåttillverkare, dvs. Gränges i Oxelösund och Stora Kopparberg. Inga andra väsentligen har möjlighet att använda just den typ av produkt som kommer frän Slålverk 80.

Jag är ju inte branschkunnig, men de som jag har frågat intygar atl sä är del. Då undrar jag, herr industriminister: Skulle det inle vara bra att redogöra för på vilket sätt tillkomsten av Stålverk 80 skulle underlätta den strukturrationalisering som man nu talar om när del gäller de mindre bruken ule i Bergslagen som är beroende av en ämnesförsörjning? Det är en viktig fråga att bringa klarhet i.

Belräffande samarbetet med de två mellansvenska företag - Gränges i Oxelösund och Stora Kopparberg - som kan komma i fråga för att ta ämnen från Stålverk 80, uppslår ju också den intressanta frågan: Vad är del som säger att Stålverk 80 - om vi får kalla det så fortsättningsvis också - kommer au kunna tillverka till sådana priser alt det verkligen går atl sälja dessa ämnen på den svenska marknaden? Försätter man sig inte i ett mycket dåligt förhandlingsläge frän slatens sida gentemot Stora Kopparberg när man nu, innan några lönsamhetsberäkningar är gjorda, vill all riksdagen skall fatta principbeslut om att del skall se ut just på det här viset?

Om jag vore chef för Stora Kopparberg skulle jag anse att jag hade en idealisk sits i förhandlingar om avräkningspriser mellan Stålverket och Gävlevalsverket. Jag undrar om industriministern har någon synpunkt på detta onekligen intressanta spörsmål.

Jag har en fråga till. Vi har ju setl i tidningarna häromdagen, och det nämns f ö. också i interpellationssvaret till herr Sjönell, att industridepartementet har slutit någon form av avtal med Industriförbundet vad gäller alt de 150 största företagen i Sverige skall meddela sina investeringsplaner till samhället. Då undrar jag: Har Stålverk 80 eller industridepartementet meddelat så att säga till samhället alla de olika ändringar som man har gjort i sin egen plan? Den frågan är inte sä alldeles lål mig säga småelak som del kan synas, ulan den har en slark praktisk betydelse, och det är denna: I vilket läge har man egentligen försatt Luleå kommun? Har Luleå kommun fått meddelanden från NJA i full utslräckning om alla olika planer, uteblivna planer och ändringar?

Det anser jag att Luleå inte har fått. Och beviset för det är att när 43

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

det gäller sysselsättningsfrågan är det - som industriministern har erkänt tidigare i dag - så, att hade man byggt ut stålverket som man först tänkte plus ett Kruppvalsverk hade det inneburit en sysselsättningsökning med över 4 000 personer. Då skulle Luleås utbyggnad ha kommit i etl hell annat läge än del som Luleå är i då det gäller den uppläggning som nu är tänkt

Man har aldrig meddelat Luleå atl det skulle bli dessa 4 000. Och det är anledningen till att man nu kan säga, atl den planändring som görs inte innebär alt Luleå kommun kommer i något annat läge än vad som först var tänkt Men del hindrar inte att man i Luleå kommun nu befinner sig i ett synnerligen svårt läge - och det gör man för den delen också i Boden. När jag var på genomresa i Norrbotten nyligen sades det mig alt olika etapper av bosladsutbyggandel i regionen har skjutils på framliden, därför atl man är osäker om vad som egentligen kommer all hända. Jag har också läst i Norrländska Socialdemokraten alt Rune Johansson gjort etl framträdande där uppe nyligen. Industriministern mötte då kommunalmän som var mycket oroade över vad som egentligen skulle hända, och lill dem sade Rune Johansson så här, står del i tidningen:

"Fortsätt planeringen och uppbyggnaden, manade industriministern Luleå kommun och länsstyrelsen. De medel som krävs skall regeringen hjälpa till med."

Då anser jag att det för riksdagen är intressant att höra: På vilken konstitutionell grund kan industriministern framföra sådana synpunkter? Eller är del kanske bara rena desperationen som gör att när industriministern kommer upp till Luleå och är oroad över vad som kommer att hända, så säger han bara till de kommunalmän han möter: Oroa er inte, bygg på bara. Luleå skall få de pengar som behövs.

Såviii jag förstår är det en ganska slor växel som induslriminisiern där ställer ut. Ty enligt de granskningar som kan göras, och som gjordes exempelvis i Dagens Nyheter för en tid sedan, så befinner sig Luleå kommuns affärer i ett synnerligen ansträngt läge. Frågan är alltså: Vad finns det för konstitutionell grund för att på det sättet vid ell partimöle där uppe ställa ut den typen av växlar? Och vill industriministern här upprepa det löftet?

Sedan var det sysselsättningsfrågan. Jag lyssnade på vad industriministern sade i silt senaste inlägg, där han konstaterade att pä grund av investeringen i valsverket i NJA, som man hade tänkt sig, skulle det komma att erbji ias etl visst antal extra sysselsättningstillfällen, och det är del som för .larar att man nu kan säga atl del trots allt inte blir en mindre uppgång i sysselsättningen än vad man ursprungligen hade tänkt sig. Men mina sagesman har meddelat atl investeringen i valsverket i NJA inte kommer att ge ett enda extra sysselsättningstillfälle, utan det kommer bara all förhindra att man tvingas ta ur drift omodern valskapacitet. Det kommer inte att bli någon extra sysselsättning alls. Så den förklaringen, som jag själv också trodde var den riktiga, att det när

allt kommer omkring skulle bli samma sysselsättning trots den bantade stålverksdelen, håller inte. Därför vill vi, herr industriminister, ha en bättre förklaring till att det trols bantningen kan bli den sysselsättning .som man ursprungligen sade att det skulle bli.

En annan mycket allvarlig fråga är denna: Hur skall det bli möjligt för riksdagen att nu fatta ett principbeslut utan någol underiag? Är detta tecknet på s. k. planmässig hushållning, att man kommer till riksdagen och begär etl beslut i en stor fråga utan något underiag alls? Ty såvitt jag kan bedöma innehåller den proposition som nu föreligger ingenting annat på sina 34 sidor än en redogörelse för varför den tidigare uppläggningen inte dög. Den ursprungliga propositionen, som vi fick 1974, var på 40 sidor. Den proposition som vi nu har fått har som sagt använts till att tala om varför de ursprungliga 40 sidorna var fel. Och den konstitutionella frågan blir då: Vad har riksdagen för grund att fatta ett så långtgående principbeslut som här begärs?

Visseriigen har industriministern här kastat fram en siffra - han säger att det här kanske kommer att kosta omkring 9-10 miljarder - och en sådan framkastad siffra är naturiigtvis bälire än ingenting, men jag bara undrar om detta är planmässig hushållning.

Vilken uppfaltning om detta kommer Rune Johansson själv alt ha om en månad? Vad kommer han att säga då? Och vad kommer han att säga om ett halvår eller om tolv månader? Del vet vi inte och det vet inte ens han själv.

Regeringens näringspolitiska uppläggning är djupt oroande. Inför de omfattande anspråken på socialisering som f n. framställs med t. ex. aktier i AP-fonder, marksocialisering, löntagarfonder, socialisering av läkemedelsindustri och av läromedelsproduktion osv. ärdet utomordentligt betydelsefullt att i lid varsebli erfarenheterna av den förvirrade handläggning som det här är fråga om.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Statsrådet Johansson säger att regeringen inte har blivit utsatt för press. Han får förtäta mig om jag säger att det är svårt att tro honom på den punkten. Alltför mycket talar för motsatsen.

Han sade också i sitt senaste anförande atl grundprincipen står fast atl vi skall förädla mer av Lapplandsmalmen. Vi betraktade det ursprungliga projektet som ett begränsat steg, men dock elt steg i rätt riktning mot målsättningen att den helt dominerande delen av Lapplandsmalmen skall förädlas i det egna länet. Nu krymps alltså detta begränsade steg ytterligare. Då hjälper det inte att Rune Johansson säger att grundprincipen står fast.

Statsrådet Johansson använder åtskilligt av sin talartid till att försöka inbilla oss att etl nästan lill hälften bantat projekt är en lika rejäl satsning

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

som det ursprungliga. Han använde försiktigtvis formuleringen all det "bör" kunna garantera 2 300 jobb. Men alt förklara detla så atl det blir trovärdigt är en trollkonst som inte ens en så skicklig man som industriministern lyckas med.

Kvar står ju att de nya planerna innebär en minskad produktion och att de stora steg man förberedde sig att ta när det gäller förädlingen av Lapplandsmalmen också blir hängande på halva vägen.

Det finns ett brett stöd för de nya planerna, anser industriministern efter att ha besökt Norrbotten. Han framhåller särskilt belåtenheten på den socialdemokratiska distriktskongressen i Boden. Jag vill påpeka atl även den socialdemokratiska regeringsavisan uttryckte förvåning över att partikongressen i Boden var så högaktningsfull au ingen kom sig för atl ens ställa någon enda besvärande fråga till statsrådet Johansson.

Men del är klart att man lyckats få en del trogna atl foga sig i ledet av missriktat partinit. Det finns naturligtvis också människor som är så besvikna över alla lidigare löftesbrott att de tänker atl det är bra all vi i alla fall får någonling. Det är också den röda tråden i regeringsledamöternas agerande i samband med affären Stålverk 80: Var tacksamma över det ni ändå får.

Jag vågar påstå att en bred folkopinion i mitt eget län inle ropar halleluja och inte är tacksam över begränsade insatser. Vi norrbottningar lycker f ö. inle all det är någonting som vi får ulan anser att det handlar om något som vi har rätt till.

Sedan säger statsrådet Johansson att vi vill bygga ut oavsett vad det kostar. Men det finns resurser. Från det län som nu är aktuellt har under årens lopp hämtats miljard efter miljard i form av malm, skog och vattenkraft. Den nuvarande exporten per invånare är tre gånger så stor som genomsnittet i vårt land. Det är alltså ingen tärande utan en närande del av värt land. Vad som krävs är inga nådegåvor, utan moralisk rätt. Löften har man matals med under åtskilliga valrörelser, och det skulle vara lätt att göra upp en katalog över svikna löften. Mot den bakgrunden är det inte märkligt att de senaste turerna i affären Stålverk 80 har väckt både misstänksamhet och förbittring.

Om de nya planerna heter det - det betonar slalsrådet också i sitt svar och i den proposition som har lämnats i dag - atl de dimensioneras med sikte på att tillfredsställa den svenska marknaden. Men däri ligger väl också projektets begränsning. Det kommer att vara uppbundet till leveranser till i huvudsak den svenska stålindustrin. Man ställer inte kursen på en offensiv export. De privata intressenterna får möjlighet att öva utpressning på NJA precis som tidigare. Man avstår från ambitionen atl konkurrera på den iniernationella stålmarknaden, och därmed slår man in på en defensiv linje.

Nu sägs det att stålkonjunkturerna inte är bra - det betonas i svaret och upprepas av statsrådet i debatlen. Men konjunkturernas svängningar kan inle få dirigera en sund och offensiv framlidsplanering. Dessulom är argumentet om svårigheter med avsättning på den internationella

marknaden högst tvivelaktigt sett i ett längre perspektiv. Disponent Edström och hans medarbetare hade en grundlig marknadsundersökning som underiag för det ursprungliga projekiet. Han bestrider fortfarande att de grundläggande förutsättningarna har förändrats.

Ja men, säger statsrådet Johansson, vi har så och sä många experter, vi måste tro på expertisen: Visst finns det experter - det finns många experter och det finns experter med skilda meningar. Disponent Edström är en av dem.

Och i Dagens Industri den 12 februari i är finner vi en intervju med en av direktörerna för Nippon Steel, Akira Miki. Han framhåller visserligen alt konjunkturerna f n. inle är bra men säger att satsningen på en utbyggnad måste bli ett affärsmässigt lyckokast när konjunkturerna vänder och världen får en kraftig efterfrågan. I intervjun säger han bl. a.:

"Idag är det få som vågar investera i stålbranschen - eller har råd. Med för den som kan salsa idag finns det stora vinster all göra i framtiden. Idag är stålpriserna låga och efterfrågan dålig. Men om kanske tre år måste stålpriserna gå upp ålminslone 15-20 procent."

I samma intervju säger han vidare:

"Internationella järn- och slålinslitutet gjorde för ett år sedan en prognos över stålbehovet fem-tio år framöver. År 1980 räknade man med att det skulle finnas en efterfrågan på 940 miljoner ton. De siffrorna måste vi i dag korrigera nedåt - vi tror i dag på en efterfrågan om fem år någonstans i trakten av 850 milj. ton. Mot det står alltså dagens kapacitet på 750 milj. ton samtidigt som de ökade investeringskostnaderna gör det nästan ekonomiskt orimligt att möta den kraftigt ökade efterfrågan. Då uppstår en stälkris av ett annat slag. Naturiigtvis blir följden prisökningar, men inte nödvändigtvis mycket större vinstmöjligheter för stålföretagen.

Situationen blir en annan för den som har möjlighet att investera i
nya anläggningar redan i dag, .

Vi vet att vi borde göra del för all möta en bättre situation om tre-fyra år. men vi har inte råd. Om Sverige anser sig ha råd med en sådan satsning, finansierad över skatter och på annat sätt, så måste jag säga atl vi avundas er."

En av toppfigurerna i ett av världens slörsta stålföretag avundades oss alltså planerna på Stålverk 80, som då ännu inte hade rivits upp. Han klargör att det kommer att finnas en marknad för stålverk och vinster alt hämta för dem som är framsynta nog och har resurser att bygga ut, särskilt om man, som han säger, kan investera i helt nya anläggningar.

Den 5 mars intervjuades chefen för Kruppverkens slålkoncern Robert Mintrop i Aftonbladet Han anses vara en av världens främsta bedömare av stålindustrins utveckling, skriver Aftonbladet. Mintrop säger bl. a.:

"Med hänsyn till den gynnsamma placeringen vid kusten och de väldiga svenska malmtillgångarna samt den i detta sammanhang jämförbart ogynnsamma situationen i andra ståltillverkningscentra, anser jag detta projekt vara fullt försvariigt att genomföra."

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Vi tror på projektet i den form som riksdagen tidigare beslutat om. Till dem som tror som vi och som inte har fogat in sig i ledet hör bl. a. landshövding Ragnar Lassinantti i Norrbotten. Han är skarpt kritisk mot den planerade nedskärningen. Han har också intervjuats i Aftonbladet den 12 mars. Han är visserligen ingen stålexpert, men jag har lärt mig bedöma honom som en karl med åtskilligt sunt förnuft. Jag vet också att han har en ärlig känsla för länet och dess utveckling. I intervjun i Aftonbladet säger Lassinantti;

"Det olyckligaste som kan ske är att vi får ett invalidiserat stålverk i Luleå, elt stålverk som liksom gamla NJA redan från början är dömt att bli etl socialfall."

När han tillfrågas om sin reaktion på det nya Stålverk 80 där produktionen skall halveras men där man försäkrar atl sysselsättningen skall bli densamma svarar han:

"Jag är ytterst osäker på om del verkligen kan bli sä. Det nya förslaget innebär, som jag ser det, en tillbakagång lill 50-lalels NJA-politik. Vi bygger upp en orationell S 80-enhet där man av sysselsättningsskäl försöker pressa upp antalet anställda."

Lassinantti klargör också alt det enligt hans sätt att se finns avsält-ningsmöjligheler. Lassinantti fortsätter: "Valsning och bearbetning kan vem som helst klara, men ämnesproduktionen blir den strategiskt, ekonomiskt och förhandlingsmässigt viktiga processen i ett resursknappi Europa."

Lassinantti har också intervjuats av Norrskensflamman. Där säger samma landshövding sä här;

"Jag upplevde förslaget om nedbantningen som ett slag mot Norrbottens intressen. Jag litade på Edström och Haglund som betytt så myckel för besluten om Stålverk 80. Bortsett från deras kvalifikationer som stålmän, som är allmänt erkända, hade de ju tillsammans på några år höjt omsättningen i Sandviken från 250 miljoner kr lill 1,8 miljarder. De visste vad de talade om."

Som norrbottning är del för mig omöjligt att förbigå sysselsättningsaspekten, som ju redan har diskuterats åtskilligt här. Jag tror inle på talet om atl ell halverat projekt skall kunna ge lika mycket jobb. Det kan knappast heller ge samma spridningseffekt, och vi behöver fier arbetstillfällen i alla delar av det här stora länet Dei nya projektet skulle alliså enligt högst preliminära löften - så får man tolka statsrådet Johansson - ge 2 300 nya jobb. Men vad som också står klart är atl Norrbotten behöver minst 10 000 nya jobb, om man skall kunna skapa full sysselsättning i detta ords rälla bemärkelse. Vi skulle egenlligen behöva tre Stålverk 80. I detta sammanhang vill jag aktualisera frågan: Hur går det med gruvbrytningen i Kaunisvaara? Del projektet har ju i varje fall i debatten och i försäkringar från NJA spelat en betydande roll och förknippats med Stålverk 80. Avsättningen frän brytningen i Kaunisvaara skulle i huvudsak gä till NJA.

När det ursprungliga beslutet om Stålverk 80 fattades hälsade vi det

med glädje - det har jag redan understrukit Vi såg det som början till en ny politik, en början till en bred statlig industriplanering, som självfallet inte skulle stanna vid Stålverk 80 utan gå vidare i förädlingskedjan. Att tillverka stålämnen är ju trots allt bara en bit på förädlingens väg. Från produktionen av järn och stål är det logiskt att gå vidare, att bygga upp en Slor stailig verkstadsindustri och produktion av lällare färdigprodukter. Det måste ju betraktas som det naturiiga.

Vi trodde all del ursprungliga beslutet om Stålverk 80 skulle bli början till en näringspolitisk offensiv, men vad man nu bevittnar är trots allt att regeringen tvekar och retirerar. Den offensiv man borde ha slagit in på skulle inte bara innehålla Stålverk 80 med bieffekter och dess biverkningar i Norrbotten, utan det logiska hade varit att gä vidare och ta in hela gruv- och stålindustrin i ett totalt sammanhang, att förbereda sig fördel som herr Burenstam Linder avskyr, nämligen planhushållning och övertagande av en viktig sektor inom näringslivet.

Stålverk 80 kan inte ses isolerat. Det måste sättas in i sitt sammanhang, och då handlar del också om den svenska järn-och stålindustrins framtid. På det området bör man i stället ta ifrån Grängesbergsbolaget och storfinansen deras avgörande infiytande. Alltså: Regeringen borde tänka på offensiv i stället för reträtt.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Bara en kort reflexion med anledning av del som herr Lövenborg sade allra sist. Han efterlyser planhushållning och menar att det är det som skall rädda oss från problem av den typ som vi nu diskuterar. Men är det inle just någon form av planhushållning som vi nu upplever? Del är ju politiska instanser som har planerat för Stålverk 80, och den kaotiska situation som uppstått och som den här debatten handlar om är vad som har blivit resultatet. Jag vill inte med det ha sagt atl del alltid behöver gå pä tok när staten ägnar sig åt företagande, utan bara att det långt ifrån är någon garanti för planmässighet att ha politiker som planerare inom ekonomin.

Vad som har framgått av den här debatten är atl alla partier är positiva till idén att göra Luleå till ett stålcenlrum. Där finns både de praktiska förutsättningarna och behov av alt skapa mer sysselsättning.

Det har också blivit alldeles klart - industriministern var entydig på den punklen - att det är regeringen som har det främsta ansvaret för den sortens planering som vi nu diskuterar och som får bära ansvaret när någonting går på lok. Vad den här debatten gäller är alltså hur regeringen har förvaltat det uppdrag som riksdagen gav den i och med 1974 års beslut alt bygga det som då kallades Stålverk 80. Skall man kunna utkräva del ansvaret, då måste det bli en debatt som - precis som herr Burenstam Linder var inne på - sysslar en hel del med det som har varit. Vi behöver inte kalla det för att söka syndabockar - det gäller att analysera det som har hänt för att lära för framtiden. Den sorlens debatter är inte bara tillåtna, de är i själva verket alldeles nöd-

4 Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 105

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Slålverk 80, m. m.

vändiga.

Industriministern uppehöll sig ganska mycket i sitt andra inlägg vid sysselsättningen. Han hade en ambition att vara pedagogisk, att förklara hur del kommer sig atl han kan säga att ingen behöver vara orolig uppe i Norrbotten för det inte blir lika många jobb som lovals hela tiden, under alla skiftningar i det här projektels historia. Men jag måste erkänna, herr industriminister, att jag blev ändå inte särskilt mycket klokare.

Minst 2 300 nya sysselsättningstillfällen är vad del skall bli i NJA. 1974 lovade regeringen i proposition till riksdagen alt 2 300 personer skulle få sysselsättning i Slålverk 80. Därutöver skulle 1 000 personer få jobb som skapades genom andra investeringar i anslutning till NJA. Det är klart att en del av dessa 1 000 jobb har kommit till, men långt ifrån alla. Den sysselsällning som regeringen lovar att det bantade stålverksprojektet skall ge är därför avsevärt mindre, såvitt jag kan begripa, än vad man med yviga politiska gester lovade 1974. Varför vill regeringen inte erkänna atl det förhåller sig på det viset?

Jag har valt att jämföra de siffror som man nu säger är aktuella med de siffror man angav i samband med beslutet på vårkanten 1974. Men det projektet är redan mer eller mindre historia. Om man i stället väljer att jämföra med de löften man gav i anslutning till en del andra varianter som blev aktuell under liden, då blir del fråga om myckel slörre gap. I det förslag som presenterades för NJA;s styrelse i februari beräknades sysselsättningen till 3 700 personer. Till det skulle komma 200-300 personer som skulle anställas tillsammans med Krupp, som då skulle bygga ett valsverk uppe i Luleå. Det ger tillsammans 4 000 sysselsättningstillfällen. Del är närmare 2 000 sysselsättningstillfällen mer än som nu kommer att bli fallet och, såvitt jag begriper, en nödvändig konsekvens av bantningen. Jag tycker att det också pä den punkten borde finnas skäl för regeringen atl erkänna att del inte blir riktigt lika bra som man lovat.

En tredje diskussionspunkt är hur del blir med bieffekterna av stål-verkssalsningen. Del har nämnts ganska höga siffror när det gäller människor som skall få arbete i andra näringar som blir en konsekvens av att man bygger ett stålverk i Luleå. Om man nu bantar stålverket runt omkring, får del inle då också konsekvenser för jobben i stålverkets utkanter? Såvitt jag begriper måste det få det. Så inte heller i det avseendet kan man hålla lika mycket som man lovat.

Det är nu inte heller längre fråga - som vi kunnat konstatera av dagens meddelande om den nya propositionen - om ett slålverk som skall sälta i gång 1978, vilkel man tänkt sig ursprungligen, utan först 1981. Det måste innebära att en massa människor som man tänkt sätta i arbeie i slutet av 1970-talet nu kommer alt fä jobb först ett par tre år senare. Det har också konsekvenser ur sysselsättningssynpunkt Också det tycker jag vore motiverat all industriministern erkände.

Jag tycker alltså fortfarande att två frågor väntar på silt svar. Jag utgår då från industriministerns egen bedömning av sysselsättningsfrågorna.

inte från min. Hur kommer det sig all etl verk med en produktionsvolym på 2,5 miljoner ton kan ge jobb åt lika många anställda som elt på 4 miljoner lon? Del är den ena frågan.

Den andra är: Vad menas egentligen med de siffror som presenteras i dagens interpellationssvar om de 2 300 nya jobben i NJA. Inkluderar de eller inkluderar de inte de 1 000 nya jobb som man nämnde uiöver Slålverk 80 i de tidigare beskeden? Eller om man vill formulera frågan pä precis samma säll som jag gjorde i mitt förra inlägg: Kommer det, med den här nya uppläggningen, atl bli utrymme för de ca 7 600 nya jobb 1980 totalt sett, i Luleå, som man lovade i proposilionen 1974 och - inle minsl - slällde i utsikt i valrörelsen 1973?

Så till frågan om marknadsförutsättningarna. Här säger industriministern att en ändrad inriktning av projeklel var nödvändig därför all marknadsförutsättningarna ändrats. Det hade man alltså inte kunnat förutse tidigare. Hade man verkligen inte det? Här finns uppenbariigen personer - om jag har förstått saken räll också inom statsrådet Johanssons eget departement - som faktiskt ifrågasatte om den här bedömningen var den korrekta. Jag vet inte vad den promemoria innehöll som docenten Lars Vinell utarbetade under den tid han var anställd i departementet, eftersom den är hemlig, men av tidningsuppgifter alt döma innehöll den just en varning för atl den här marknadsbedömningen var felaktig. Varför fick man inte vela någonling om den kritiken när propositionen lades på bordet? Det fanns ju också utomstående experter som gjorde precis den bedömning som regeringen nu erkänner är riktig och lägger lill grund för del allernativa projekt den i dag föreslår. Jag tänker på de tre ekonomer som Industriförbundet anlitade för att göra en analys av regeringens förslag lill Stålverk 80.

Industriministern sade att man hade samma bedömning inom den övriga industrin på det här området, dvs. den enskilda stålindustrin. Det är möjligt. Jag kan inle veta exakt hur man där såg på den här saken när proposilionen utarbetades i början av 1974. Men i en TV-debatt som fördes ett år senare sade Oxelösundschefen lan Wachlmeister ungefär följande: - Jag Irodde från början all del skulle finnas goda avsättningsmöjligheter för de 4 miljonerna ton stålämnen från Stålverk 80, men jag har ändrat uppfaltning. Valsverken måsle bygga masugnar i egen regi. Därmed minskar efierfrågan för Slålverk 80.

Det var alltså så man inom den enskilda stålindustrin, för nu ungefär ell år sedan, såg på den marknadsbedömning som Stålverk 80-idén byggde på.

De uppgifterna hade också industriministern tillgång till när han i april hävdade att ingenling hade förändrats på marknaden som gjorde del nödvändigt att alls diskutera om premisserna för stålverket var de rikliga. Vi fick ju inle ens skjuta på saken 14 dagar här i riksdagen för att få betänkelid. Inom NJA-ledningen avvisade man alla betänkligheter med en fnysning.

Jag kan inte komma ifrån, herr lalman, atl anledningen lill all man

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

inte längre bygger på den idé man hade frän börian om stälämnesexport i stor skala är att man upptäckt att man haft fel i marknadsbedömningen. Jag skulle vilja tillägga att det allvariigasle felet är atl man varit så till den grad litet lyhörd för kritiska synpunkter. Man hade bestämt sig för hur det skulle vara, och vad andra hade alt säga var något som man bara inte ville höra talas om.

Sedan har vi, herr talman, kostnadsutvecklingen; Visst måste man ha rätt att räkna fel när det gäller sådana här jättelika projekt. Hur stor inflationen blir kan man aldrig exakt veta - man kan göra vissa antaganden och även små ändringar i procent leder ju till mycket stora belopp i fördyringar. Men sedan man sagt det måste man väl också rimligen mena att det finns gränser för hur fel man får räkna. Annars är det ju meningslöst att vi här i kammaren fattar beslut om vissa kostnadsramar.

Det som vi log ställning till 1974 var elt projekt som skulle kosta 4,6 miljarder kronor och som då beskrevs som och var den största enskilda industrisalsningen i Sverige någonsin. Det var i slutet av maj 1974. När man den 26 februari 1976 lämnar in en finansieringskalkyl till departementet är man uppe i en kostnad av 16,2 miljarder i löpande priser. En fördyring på 18 milj. kr. per dag alltså mellan dessa två tidpunkter.

Då tycker jag, herr talman, att man har passerat gränsen för vad som är tillåtet när det gäller att räkna fel. Det är ju inte alldeles säkert att riksdagen, om den i maj 1974 hade förelagts ett förslag lill en industrisatsning som skulle komma att kosta 16 miljarder kronor, hade sagl att det var vad vi borde gå in för; Vi kanske då hade sagt att det, om det blir så dyrt, kanske finns någon annan användning för pengarna som är ännu bättre för sysselsättningen uppe i Norrbotten och för landet i övrigt. Del är därför som det faktiskt inte är tillätet att räkna hur fel som helst och räkna med att bli ursäktad i efterhand.

Jag tror inle på resonemanget att del är oljepriserna som rår för kostnadshöjningarna! De var kända när beslutet fattades 1974 och i ännu högre grad ett år senare. Jag kan inte heller godta talet om att det är miljökostnadernas fel. Borde inte industridepartementet veta vilka miljökrav man har? Borde man inte ha gjort den bedömningen mera realistisk? Det tycker i varje fall naturvårdsverket som ju säger att man finner att ofullständigheterna i ansökan "är anmärkningsvärda". Det finns det minsann anledning att hälla med om.

Vad händer nu när vi igen får en proposition från industridepartementet om att bygga ett stålverk i Luleå? Uppenbarligen får vi inga kostnadsberäkningar alls. Tydligen är man - och på den punkten har man lärt av tidigare misstag - bränd. Man vågar inte ge några siffror. Men är det verkligen rimligt att riksdagen nu skall ta ställning till ett förslag om en stor industrisatsning utan att över huvud lagel veta vad den satsningen kommer att dra för kostnader? Jag kan inte finna alt det är rimligl. Den enda vägledning som ges - jag skall dock göra all reservaiion för att jag bara har hunnit bläddra i propositionen - är att man säger att

del kommer att bli en prutning som kan räknas i miljardbelopp. Prutning Nr 105

från vad? Här har förekommil massor av kostnadsnivåer. Här har fö- Tisdagen den

rekommit uppgiften 4,6 miljarder, det var den första siffran. Här har 20 april 1976

förekommit siffran 5,6 ä 6 miljarder, och här har förekommit siffran ------

16,2 miljarder i löpande priser, som jag nyss nämnde. Från vilken av Om Slålverk 80, dessa nivåer är det som prutningen på miljardbelopp - obekant hur stora m. m. - skall göras? Det kan väl ändå inte vara meningen alt vi skall ägna oss ål någon sorts sällskapslek i riksdagen, när vi skall fatta beslut i kostnadsfrågor av den här digniteten.

Sedan, herr talman, undrade industriministern om jag ändå inte bara ställde en fråga, när det gällde i vilken utslräckning som projektgruppen där uppe arbetade med eller utan NJA-styrelsens vetskap, när man bantade projektet kraftigt i den sista vändan. Mitt svar blir att det var någonting rhilt emellan en fråga och ett svar.

John Olof Edström avgick den 28 februari i år. I en presskommuniké från NJA:s styrelse den 12 mars, dvs. ungefär 14 dagar senare, meddelade man att man hade bantat projektet högst avsevärt, dvs. från 4 miljoner lon stålämnen till 2,5 miljoner. Av en intervju i Svenska Dagbladet framgår det - och del är Erik Grafström som säger del - atl John Olof Edström inte kände till detta. I en annan intervju, i Aftonbladet, kommer John Olof Edström själv till tals, och han säger: "Jag vissle ingenling om alt del fanns ell nytt alternativ på gång medan jag satt som VD." John Olof Edström fick höra atl man "slagit om spår", som han uttrycker det, i Stålverk 80-projektel på radio, liksom de flesta andra i Luleå, inkl. NJA-staben. Nu vill industriministern göra det till en fråga huruvida det här projekiet jobbades fram föreden 28 februari,då John Olof Edström avgick, eller senare. Jag har faktiskt tagit mig friheten, herr lalman, all dra slulsalsen att man började tidigare. Även om väldigt myckel i denna affär har skötts på ell tämligen hafsigt sätl, föreställer jag mig atl man ändå tar mer än 14 dagar på sig för all omvandla etl projekt av denna storieksordning och banta ned del så kraftigt som här har skett. Jag har också väldigt svårt alt tro att projektgruppen var redo att i stort selt i samma minut, som John Olof Edström meddelade alt han tänkte avgå, sätta i gäng och planera för etl helt annat projekt än det Edström hade arbetat med. Jag log mig alltså friheten alt dra slulsalsen alt projektgruppen hade arbetat utan John Olof Edströms vetskap.

Hur del nu förhåller sig på den här punkten är egentligen inte i sak
så förskräckligt intressant, utan jag log mest fram delta som exempel
på hur det förhöll sig med samarbelel mellan de olika parter som har
haft ansvaret för Slålverk 80. Det har uppenbariigen varit ganska dåligt
med det samarbetet. Här har vi haft Statsförelag, vars ledning för resten
också, om jag förstått pressen rätt, först i efterhand flck veta om bant
ningen av stålverket och som i slorl sett under hela tiden haft en mycket
skeptisk inställning lill hela projektet. Här har vi haft en NJA-styrelse,
där man alltså har haft fyra avhopp, varav åtminstone tre har sketl
i ren protest mot det sätt på vilket det hela har skötts. Och här har 53

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

vi haft en ledning för LKAB, som skulle exportera malmen, vilken inle heller har varil överens med de övriga ansvariga om hur det hela skulle gå till.

Del är klart att när vi här i riksdagen, som ändå har det slutliga ansvaret för att pengarna kommer fram, hör detta, blir vi litel oroliga.

Herr talman! Industriministern började sitt anförande med alt undra vem han egentligen skulle lyssna till: herr Sjönell, som menade att man hade utrett färdigt när det gäller de här frågorna, eller oss andra, som menade att man hade rusat i väg litet för snabbt. Om vi ser lill projektet som sådant, är del ingel tvivel om att svaret måsle bli all man här har arbetat alltför snabbt; Vi fick, som jag har nämnt redan lidigare, uppbära mycken kritik från herr Johansson och herr Svanberg och även frän andra därför att vi för ett år sedan ville skjuta upp saken i 14 dagar för att se hur del förhöll sig med larmrapporterna om stora kostnadsstegringar. Då menade man att vi därigenom skulle äventyra hela projektet. Men just därför att man från regeringens och övriga ansvarigas sida inte tog tid på sig all utreda marknadsförutsättningarna, kostnadsberäkningarna, miljöeffekterna etc, har man alltså själv bidragit till att del här projektet blir försenat med inle bara ett par veckor utan kanske fiera år.

Till sist, herr talman, till frågan om riksdagens insyn. Här sade industriministern med en glimt i ögat -jag är lacksam för den - alt folkpartiet ju har fått rätt. Den expertgrupp, knuten lill näringsulskottet, som vi begärt kommer nu att tillsättas. I de diskussionerna har också deltagit herr Svanberg, som jag citerade här tidigare såsom tämligen ovillig när det gällde att få till slånd en opartisk granskningsgrupp. Visst har här skett en sinnesförändring inte bara - hoppas jag - hos herr Svanberg, som menade att det här mer eller mindre var fråga om spionage inne i NJA, utan också, förhoppningsvis, hos finansministern, som här i riksdagen sade lill en av mina partikolleger, när denne slällde frågor om hur del skulle bli med sysselsättningen, att det har du min lille vän ingenting med atl göra. Finansministern tyckte all vederbörande, som han sade, uppträdde som en "nyfödd TV 2-reporter" och var "upp lill tonsillerna" fylld av indignation över sådant som han inte begrep.

Jag tycker det är alldeles utmärkt om den sinnesändringen nu har inträtt, om alla de misslag som man har blivit beslagen med när del gäller Stålverk 80 lett till att man i fortsättningen lyssnar till kritik och synpunkter både från utomstående experter och från oss här i riksdagen.

Herr SJÖNELL (c):

Herr talman! Det är väl inte utan alt detta ämne efter nära fyra limmars debatt börjar bli grundligt genomarbetat och belyst ur alla tänkbara aspekter i sammanhanget Jag skall därför inskränka mig till några relativt korta refiexioner omkring debatten som den har utformats framför allt i industriministerns andra inlägg, där han svarade på några av de frågor jag ställde och underlät all svara på andra.

Herr Johansson sade när han skulle försvara sin handläggning av det här oerhört hårt kritiserade projektet: "Men, snälla vänner, ni har ju varit med på del här. Ni har suttit i riksdagen och tryckt pä knapparna och röstat för det. Ni har t. o. m. suttit i näringsutskollet och gått igenom projektets alla olika vinklingar och detaljer. Ni har fåll del av fakta från experter som har varit inkallade till hearings. Och ni tog del definitiva beslutel 1974." Allt del där, herr talman, är ju rikligt

Industriministern framhåller att han lar det fulla ansvaret. Självfallet får han lov att göra det, och jag har lärt känna honom s'om en person som aldrig har tvekat att ta sitt ansvar. Det är precis lika självklart all vi som har suttit i näringsulskottet också lar vårt ansvar för vad vi har varil med om att besluta. Men det är inle den saken som det ytterst gäller i det här sammanhanget Det är inte heller den saken som har framtvingat den här expertgruppen inom näringsutskollet, som industriministern nu har välsignat, utan det är den djupa olust som åtminstone vi på den icke-socialistiska sidan har känt i näringsutskottet under hela utvecklingen av projektet från relativt vettiga kostnadsramar lill de nästan astronomiska som det hela slutade i. Denna djupa olust har jag givit uttryck för här ifrån talarstolen, och därför gnolar jag inte i efterhand när jag nu säger att den har betingats framför allt av bristen på material. Jag har anmärkt pä att propositionerna har varit alldeles för lapidariska och summariska och innnehållit för litet faktaunderiag; Vi har försökt få yiteriigare underiag - siffror, data, analyser, kalkyler, allt som behövs för en rimlig bedömning - vid hearings i näringsutskollet, men även där har det varil dåligl beställt med faktaunderlag. Och det var, herr lalman, inle för ro skull som vi från den icke-socialistiska sidan begärde återremiss till utskottet ~ det var jag själv som gjorde del - utan det var därför att vi kände denna djupa olust över att icke ha tillgång lill lillräckligl faktaunderiag.

Nu har ju det hela fortsatt, men del har fått en lycklig lösning i och med atl folkpartiförslaget, som vi backade upp, har genomförts och näringsutskollet har fält en arbetsgrupp, som skall ha fortlöpande kontakt med projektledningen och också ha möjlighet att tillkalla helt frislående lekniska och ekonomiska experter.

Jag vill, herr talman, tillstå att jag från böi-jan hade vissa funderingar över möjligheten att tillsätta en sådan här grupp, framför allt ur konstitutionell synpunkt - det kanske kunde ha tolkals som man hade fåll elt slags utskott inom utskottet - men de farhågorna har lyckligtvis undanröjts. Nu har vi en arbetsduglig grupp, som jag tror kommer att göra den insats som man har efterlyst och hoppats på och som kan komma atl medverka till atl i varje fall näringsutskottets icke-socialistiska ledamöter slipper känna denna olust i fortsättningen, när regeringen - antagligen - serverar nya siffror, nya data och nya projekt.

Jag har, som jag sade nyss, inte fåll svar på alla frågor. En av de väsentligaste frågorna som jag ställde i samband med industriministerns första anförande var om industriministern och regeringen var beredda

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

att medverka till en sådan inriktning av det nyapch definitiva stålverket att detta får karaktären av ett specialslålverk, ett stålverk som kan specialisera sig på sådana produkter som lämpar sig för vidareförädling inom mindre industrier, spridda över Norrbottens inland i de sysselsättnings-hotade trakterna i Tornedalen, övriga Norrbotten och Norrland. Detta är för oss i cenlern en utomordentligt väsentlig sak. Vi har nämligen hela tiden hävdat den regionalpolitiska synpunkten och decentraliseringssynpunkten. Vi har sagt - och säger återigen - alt stålverket måste finnas och atl del måste utvecklas. Men det får inte verka på sådant sätt att del hotar sysselsättningen i inlandet.

Nu förmodar jag atl Rune Johansson på sedvanligt vis svarar att han inte kan ge något besked om detta i dag, att det måste utredas, att man måste ta hänsyn lill vad ekonomiska, tekniska och andra experter anser. Det är naturligtvis en riktig invändning, om den nu kommer. Men då vill jag säga att det här inte bara är fråga om att slaviskt följa vad ekonomiska och tekniska experter anser - framför allt ekonomiska - ulan att det också är fråga om en politisk viljeinriktning. Vi är ju överens om alt man i vissa sammanhang, särskilt i sysselsättningshotade trakter, kan lägga större vikt vid sysselsättningsaspekterna och de samhällsekonomiska aspekterna än man kanske skall göra i normal företagsekonomisk bedömning. Då måste det alltså bli en politisk viljeyttring. Det är det som är fallet här, och det var det som min fråga gällde - som jag inte har fått någol svar på.

Industriministern ironiserade något gentemot mig när han sade atl jag hade förordat atl man vid fastställandet av den slutliga slrukluren av stålverket borde ha en fri och okonventionell syn på planeringen men att jag å andra sidan hade ansett atl det hade varil brister i planeringen, att det hade varit för litel planering. Till det vill jag bara säga alt dessa tvä saker inte står i någon motsättning till varandra. Man kan ha en fri och okonventionell bedömning av industriprojekt men samtidigt planera utomordenligt noggrant och med anlitande av all länkbar expertis. Det ena förskjuter inte det andra. Men den anmärkning som jag vidarebefordrade från en metallurgiprofessor - Sven Eketorp - var alt man hillills i planeringen av Stålverk 80 hade byggt bara på konventionell teknik. Man hade inte försökt få in en mera modern, nyskapande teknik frän svenska metallurger. Jag ansåg det vara en allvarlig anmärkning.

På del svarar industriministern atl såvitt han vet - och har hört från projektledningen - kommer man att koppla in all tänkbar expertis, särskilt svensk metallurgisk expertis. Man kommer att i så stor utsträckning som möjligt placera beställningar av utrustning pä den svenska marknaden. Det är tacknämligt och bra, och jag noterar del som etl mycket nöjaktigt svar på frågan. Svaret förskjuter emellertid inte kritiken all man hittills har begagnat sig av konventionell leknik och att man inte i tillräcklig utsträckning har utnyttjat svensk metallurgisk expertis. Men som sagt, det kan bättra sig i forlsätlningen efter vad industriministern lovar, och då får man vara nöjd med det.

Sedan kommer vi till.detta med sysselsättningen. Nu har i tur och Nr 105 ordning de fyra deltagarna i den här debatten med industriministern Tisdaeen den sagt i sina första anföranden all de inte tror alt man skall kunna ha 20 anril 1976

samma sysselsättningsgrad med den nya och begränsade inriktningen ---

av stålverket De har gjort samma påstående i följande inlägg, och jag Om Stålverk 80, vill göra detsamma, herr talman. Jag tycker det är fullkomligt orimligt m. m. och oförklariigt atl man gång efter annan vill försöka hävda atl om en jättelik industriell satsning - det här är kanske del största industriella projekl som någonsin förts fram i vårt land - bantas ned till ungefär hälften, så kan man garantera att del blir samma sysselsättning. Redan det är ju, bedömt med vanligt sunt förnuft av människor som inle är vare sig tekniker eller ekonomer eller något annat, en rent omöjlig inställning.

En liten ansats till förklaring gav industriministern i sitt svar till mig, när han sade att man tänker banta ned ämnesverket men att man skall investera i valsverket. Del är väl på det sättet, men då accentuerar ju detta svar tvivlet på att det skall vara möjligt att hålla samma sysselsällning. I första fallet är del fråga om nybyggnation, fråga om att investera i hell nya anläggningar. Della drar som bekant väsentligt mycket mer arbetskraft än om man bygger ut redan befintliga anläggningar, vilket det är fråga om i det andra fallet. Redan det bevisar all del måste vara omöjligt all hålla samma sysselsättning i båda fallen.

Jag tror det vore välgörande om man dämpade det där påslåendet, för det är väl ändå ingenling annat än ett valargument Man har i ivå valrörelser haft myckel slorl behov av att spela med stålverket, och man har då kommit med argument som inte varit särskilt vederhäftiga. Del här argumentet tillhör de minst vederhäftiga som förekommit i sammanhanget.

Herr lalman! Sambandet mellan energi och sysselsättning, som jag var inne på i milt anförande, tog industriministern upp något litet Han sade - på det sympatiska sätt som han ofta uttrycker sig pä, utan några aggressiva övertoner - alt vi har delade meningar på den punkten. Visst har vi det och visst skall vi ha en debatt om energin den 28 april. Då får vi ta upp de här sakerna.

Jag vill ändock bara konstalera att industriministerns svar i dag - alltså ett svar från en av regeringens mera framstående ledamöter - betecknar en betydande framgång. Det är inte samma överiägsenhet, inte samma föraktfullhet, inte samma dragande av löje över vår inställning på den här punkten som i så stor utsträckning förekommer hos industriministerns högste chef, herr Palme, och hos en del andra vapendragare i debatten. Det var ell mera dämpat uttalande, att vi har delade uppfattningar pä denna punkt. Det är inte på något sätt lika kategoriskt som herr Palmes giftigheler, och den saken får vi väl närmare belysa i debatten den 28.

Det är hell klart att vi har fått ytteriigare argument när vi påstår att
del är ett myckel litel samband i ett högindustrialiserat samhälle mellan
en ökning av sysselsättningen och nödvändigheten av en ökad ener- 57

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Slålverk 80, m. m.

giproduklion. Industriministern tog upp mitl påpekande att de 200 000 nya jobben hade tillkommit samtidigt som energiproduktionen kraftigt hade sjunkit. Men, sade industriministern, det skedde ju i en lågkonjunktur. Det har emellertid, herr lalman, inle ett spår med saken alt skaffa, eftersom del är fråga om 200 000 nya jobb. Vare sig de kommer till i en högkonjunktur eller i en lågkonjunktur, sä är det ändå elt faktum atl de har kommil till och atl när de kom lill sjönk energiproduktionen.

Vi får som sagt argumentera närmare om de här sakerna den 28; Vi har hållit på tillräckligt länge ändå nu, så jag skall inte gå närmare in pä frågan i detla sammanhang. Jag vill bara sluta med att upprepa vad jag har sagl om centerns principiella ståndpunkt till det här projektet.

Vi har sagt all del måste finnas etl slagkraftigt utvecklingsbart stålverk i Luleå. Det måste ge sysselsättning ål människor, det måste kunna verka som ett kraftigt incitament till ytteriigare jobb i underieveransernas form runt om i regionen. Men samtidigt har vi sagt, och det vill jag starkt understryka, all vi från cenlern inle godtar att man bygger projeklel under sådana förutsättningar och ger det en sådan struktur som verkar som en dammsugare på sysselsättningsmöjligheterna i hela inlandet och uttömmer delta. Slålverkel måste kombineras med en målsättning som innebär ett både-och. Där har det anvisats vissa möjligheter, och många fler finns; Vi har t ex. visat på det som jag nyss berörde, atl man kan specialinrikta stålverket så att det kan ske en vidareförädling via mindre induslrier runt om i inlandet Självfallet finns del också andra möjligheler att utveckla och stimulera mindre industrier. Industriministern har också i sitt interpellationssvar visal på en del sädana möjligheter.

Jag vill upprepa all vi här har samma inställning som när det gällde de 1,5 miljarderna till Statsföretag AB. Skall det satsas pengar av denna storieksordning, så skall det också satsas i motsvarande män på att utveckla de mindre och medelstora företagen. Det finns som sagl mänga möjligheter att göra della, men de erforderiiga medlen måste ställas till förfogande.

Jag har inle haft någon praktisk möjlighet atl i dag studera den senaste propositionen något närmare. Del hade naturiigtvis varil bra om vi hade fått den före helgen, men nu är det som det är. Jag måste emellertid säga, atl om den inte innehåller någon uppskattning av kostnaderna, någon regelrätt kalkyl, så är det omöjligt för både näringsulskotlels ledamöter och riksdagen att ta definitiv ställning. Finns inte en sådan kalkyl i propositionen, så måsle den kompletteras på någol sätt Del är tänkbart att del kan ske genom den lilla arbetsgrupp som finns inom näringsulskottet. Det vet jag inte. Jag vill bara redan nu göra det uttalandel, alt om man skall kunna bedöma projekt av denna storieksordning är det en självklar förutsättning att man får reda på vad det kostar. Annars skulle riksdagen handla oansvarigt.

Slutligen är det väl ändå så - för atl nu inte göra denna debati alltför lång - all här har man missal i marknadsbedömningen. Och det är fier än industriministern och den socialdemokratiska regeringen som har gjort

en sådan miss. Det har gjorts av framstående företrädare för den svenska privata industrin. Den slora skillnaden är bara att de företrädarna i olika sammanhang har tvingats erkänna missen. Men det vill man inte göra i regeringen. Jag tror alt det skulle vara klädsamt om man gjorde det Det är ingenting att skämmas för att det skett en missbedömning. Vad man kan skämmas för är storleken av missbedömningen, men det är en hell annan historia.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill börja med all bemöta herr Sjönell, eftersom jag gärna vill svara på ett par av hans frågor.

I sluiel av sitt senaste anförande talade herr Sjönell om missbedömningar. Men när vi drar konklusionerna av en förändrad verklighet, så medger vi ju att denna verklighetsförändring är någonting som har inträffat och som inte svarade mot vår bedömning 1974. Vi begär nu inte att riksdagen skall säga: "Vi fortsätter enligt det beslut vi fattade 1974 och anslår medel för att genomföra projektet." Vi föreslår nu all projektarbetets inriktning skall ändras. Inga medel äskas för att genomföra projektet. Vi har sagl alt vi kommer tillbaka lill den frågan under 1977. Jag har under hand sagl alt vad vi begär är möjligheter för all en del av de investeringar som vi rekommenderar för det nuvarande valsverket i NJA skall få påbörjas. Men de investeringarna är inte så uppbundna till det nya slålämnesverket atl riksdagen frånhänds sina handlingsmöjligheter.

Sedan vill jag säga att herr Sjönell tänder mycket snabbt även på nya idéer. Han har nu läst en artikel i Dagens Nyheter för i dag. Den är säkerligen intressant. Jag har bara hunnit skumma den och kan därför inte ha en mening om vad det skulle innebära om man följde de råd som där ges. Det får bli projektledningens sak alt ta upp de frågorna. Däremoi har jag sagt alt vi är intresserade av spridningseffekterna från ell utbyggt slålämnesverk och elt utbyggt NJA.

Detla är i och för sig ingenting nytl. Vi har den s. k. byggsektorn, där det har varit möjligt att lägga ut verksamheter pä ett par ställen i inlandet. Del tillsätts nu en arbetsgrupp, som leds ifrån Statsföretag, för atl studera möjligheterna att åstadkomma spridning av verksamheter också mol inlandet. Det har gjorts en sådan utredning i företagareföreningens eller i landstingets regi, men en överarbetning av denna bör ske, och Statsföretag och NJA bör liksom länsmyndigheter och andra självfallet vara inkopplade. På den här punkten går jag gärna herr Sjönell till mötes.

Sedan gäller det frågan om att bygga ett slålämnesverk så alt del skulle passa för småindustrier. Det är förmodligen inte så enkelt, därför atl stålämnena kan inte förädlas i småindustri. Det måste byggas ut valsverk

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

för den uppgiften, och det kostar miljarder. Det är andra möjligheter till vidareförädling och därmed ökad sysselsättning som vi får försöka att ägna uppmärksamheten åt.

I anslutning till detta skall jag besvara ytterligare ett par frågor ifrån herr Burenstam Linder. Det gäller möjligheterna för slålämnesverket i Luleå atl lillgodose de mindre handelsstälverken. Herr Burenstam Linder menar att det egentligen bara är ett eventuellt valsverk i Gävle och Oxelösund som skulle komma i fråga som avnämare.

När det gäller en produktion av pläiämnen, s. k. slabs, har herr Burenslam Linder alldeles rätt Det är Ballic Steel och eventuellt Oxelösund som kan la hand om dessa ämnen. Men de s. k. klena fyrkantsämnena kan las om hand av de små handelsstälverken. Smedjebacken, Halmstad, Hallstahammar, Boxholm, Horndal och Qvarnshammar. Även Domnarvel kan här vara aktuellt enligt en av de experter som jag har fått dessa uppgifter ifrån.

Den modifierade planen för det integrerade Stålverk 80 innebär en produktion för avsalu på 2,5 miljoner ton slabs och 0,5 miljoner ton klena fyrkantsämnen - billets och klena biooms. Det betyder alltså atl de mindre handelsstälverken här kan få sina behov tillgodosedda. Såvitt jag vet har man pä etl par håll hört sig för om möjligheterna att diskutera förutsättningarna härför. Jag tror att det är mycket viktigt, eftersom åtskilliga av dem bygger sin produktion på skrot. Vi har en tillförsel av skrot på ungefär 1 miljon ton om året, och del är tveksamt om vi kan ha det så särskilt länge till. Därför kommer de här mindre verken att vara beroende av att få annat utgångsmaterial.

Samtliga talare kommer tillbaka till sysselsättningseffekterna. I mitt interpellationssvar liksom i propositionen håller jag mig till vad vi har anmält för riksdagen. I propositionen nr 64 är 1974 angav vi 2 300 anställda i ämnesverket Atl vi samtidigt angav I 000 man genom andra investeringar måste bl. a. avse det nu uppförda koksverket. Under åren 1970-1975 genomfördes betydande investeringar i NJA, vilkas effekter personalmässigt kom framför allt 1973 och 1974 och i någon män i början av år 1975. 1970 var det 3 440 anställda i NJA. 1 dag är del ungefär 5 200. Det betyder att antalet sysselsatta under några år har ökat med mellan 1 600 och 1 800 personer.

Det är därför inle så märkvärdigt au vi i 1974 års proposition angav andra effekter än utbyggnaden av slålämnesverket som kunde leda till sysselsättning. Hur stor sysselsättning de sekundära effekterna - utbyggnad av service, underleverantörer, service till de slora industrierna osv. - skulle ge är väl svårl att säga. Det har vid något lillfälle angivits ca 8 000, dvs. något mer än dubbelt så mycket som själva investeringen vid NJA och slålämnesverket skulle kunna föranleda.

Jag vill alltså framhålla atl enligl de uppgifter jag har har inte projektledningen eller NJA:s ledning för Luleå kommun uppgivit några siffror uiöver dem som angavs i propositionen 1974 som ett fast plane-ringsunderiag. I det samråd som sker mellan NJA och planeringsmyn-

digheterna har naturiigtvis diskussionerna om vad som kan komma ut av ett Kruppvalsverk och en ytterligare utbyggnad av NJA kommit att röra sig om vilka effekter del sysselsättningsmässigt kan innebära ulan att man därför har velat lägga det som etl mera slulgiltigt planeringsunderlag.

Det har frågats om projektledningen har underrättat kommunen om planerna. Kommunalmännen har i det nya läget haft anledning att söka kontakt med oss. De har varit här nere i Stockholm för samtal med regeringen. Vi har underrättat dem om vilket alternativ del nu - således i mars månad - arbetas på. Vi har också inbjudit kommunens representanter att komma lill Slockholm för en diskussion. Däremoi har vi inte sagt all vi kommer atl ge dem de medel som behövs. Herr Burenstam Linder må läsa hur många tidningsuttalanden som helst - jag måste ju ändå ha rätten att slå för vad jag har sagl och inte för vad som har skrivits. De medel som vi konstitutionellt kan använda är att diskutera med kommunerna och med de kreditinstanser som kan komma i fråga för upplåningsbehoven.

Herr Ullsten beskärmar sig också över Luleås situation. Det har vid åtskilliga tillfallen i anslutning till diskussionen om Stålverk 80 talats om den överhettning som skulle råda i Luleå. Det är rikligt - igångsättande av bostadsbyggande, serviceinrättningar, utbyggande av högskolan och en rad andra projekt har naturligtvis medfört en betydande efterfrågan pä byggarbetskraft och annan arbetskraft. Skulle vi nu få en tidsutdräkt med byggandet av Stålverk 80 - som det uppenbarligen blir - bör del kunna underiätta en långsikligare planering i Luleå och dess genomförande. Under alla omständigheter är den inte till en sådan nackdel som man nu vill göra gällande.

Låt mig återvända till detta med sysselsättningssiffrorna. Jag tyckte nog att herr Ullsten tillät sig en sifferlek som väl ändå tangerade vad som kan vara lämpligt i en sådan här debatt. I propositionen säger vi att mot en klart angiven bakgrund har målinriktningen av projektarbetet för Slålverk 80 formulerats. NJA skall genomföra utbyggnaden av ett metallurgiskt cenlrum i Luleå, i första hand anpassat till svensk stålindustris behov, och denna utbyggnad skall ge minst samma sysselsättningseffekt som angavs i propositionen 1974:64, nämligen 2 300 anställda. Sedermera har andra siffror angivits -jag har själv deklarerat frän talarstolen tidigare atl vi i en skrift från departementet har angivit siffran 2 700, och jag har också förklarat bakgrunden lill den. Siffran 2 300 har höjts med ca 15 % med hänsyn till sjukdom, frånvaro av andra skäl osv. som man har anledning atl räkna med. I den nya propositionen anger vi atl det bör vara möjligt att åstadkomma den sysselsättningseffekt som vi talade om 1974.

Jag har hiir ett brev från direktör Boman, t f chefen för det nuvarande NJA, där han säger att det föreslagna investeringsprogrammet ger möjlighet atl med väsentligt höjd produktivitet och klart bättre lönsamhet sysselsätta 100-300 fier personer än f n. Han åsyftar alltså de tilltänkta

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Slålverk 80, m. m.

investeringarna i valsverket. Herr Burenstam Linder säger att han har sina sagesman som bestrider detta. Jag har här detta brev, undertecknat av direktör Boman. Vem skall jag rätta mig efter om inte efter den som svarar för uppgiften atl planera för utbyggnaden av del valsverk som han är chef för? Han skriver samtidigt atl om inte de investeringar som föreslagits kommer till slånd skulle fortgående rationalisering av verksamheten i kombination med successiv utrangering av omoderna valsverk ha minskat antalet arbetstillfällen med uppemot 400. Det är alltså inle bara så att vi genom detta arrangemang återvinner en del av de arbetstillfällen som skulle ha kunnal gå förlorade om vi hade byggt Kruppvalsverket och inte investerat som nu är tänkt, utan vi vinner också en ökad sysselsättning.

Sedan är det också möjligt - del har sagts från projektledningens sida - alt man år 1973 och 1974 underskattade behovet av arbetskraft i slålämnesverket

Jag återvänder till frågan om ansvarsfördelningen. Vi har all utgå ifrån det material som vi får frän projektledningen och från NJA:s styrelse. Om man där i sitt fortsatta arbete finner anledning till en revidering av sina bedömningar när det gäller sysselsättningseffekterna, så har vi att ta det ad nolam, och det är dessa siffror vi har fört fram.

Herr Lövenborg fortsätter alt säga att åtskilliga - bl. a. landshövding Lassinantti - anser atl Stålverk 80 enligt den nya målsättningen blir etl invalidiserat stålverk. Landshövding Lassinantti var närvarande i Boden när jag hade min redovisning. Han hade yttranderätt, men han fann vid del lillfället ingen anledning alt säga någonting emot den uppläggning av projektet som nu föresläs i propositionen och som jag då angav vid värt distriktsmöte. Jag tror att landshövding Lassinantti ställer sig bakom den nya målinriktningen.

Lål mig till sist la upp de många resonemang som förts om planering och planhushållning. Vi har inom socialdemokratin den uppfattningen all vi behöver en bättre ekonomisk planering, framför allt en långsikligare planering. Det bestrids i allmänhet inte heller från näringslivets sida. Jag angav i debatlen vid behandlingen av förslaget om ett kapitaltillskott lill Statsföretag AB att Statsförelag hade en fyraårsplanering för sina investeringar. Det är klart att man kan inle ange alla detaljerna i en sådan planering, men man kan inrikta sig på en längre gående planering -en bättre planhushållning. Att ett sådant behov finns är väl obestridligt.

Herr Burenstam Linder bryter slaven över den planering som vi nu har och den diskussion som vi nu för beträffande Slålverk 80. Jag har ingen anledning atl försöka bryta slaven över de svenska varven. Herr Burenslam Linder säger atl det är en väldig socialiseringsaktion som är i gång, och det är den som han nu går emot Jag skall med intresse följa herr Burenstam Linders ställningstagande när det gäller frågan om varven, som nu är föremål för prövning i utskott och så småningom skall avgöras av riksdagen. Jag kan medge att man har haft svårigheter inom varvsnäringen, och det befriar naturiigtvis inte företagen från det

ansvar som de har. Men jag har ingen anledning alt här säga att eftersom svårigheter har uppträtt inom varvsnäringen, och som det privata näringslivets företrädare inte kunnal klara av, bryter vi för den skull staven över den privata företagsamheten över huvud tagel. Men jag kan anföra ulvecklingen inom varven som bevis för en bristande planering och också som ett bevis för behov av en längre gående planering. Där söker vi åsiadkomma en sådan planering i samverkan mellan samhälle, företag och anställda för att undvika de svårigheter som människorna slälls inför när fenomen av del krisartade slag som vi nu upplever uppträder. Vilka är del som drabbas ytterst? Jo, det är inle minsl de anställda och deras familjer.

Planeringen för en utbyggnad av svensk järn- och stålindustri med Stålverk 80 har hittills varit ett projekteringsarbete. En ändrad inriktning och förändring av projekteringen påverkar inte sysselsättningen för människorna. Vi garanterar en sysselsättning som svarar mol vad vi utlovade 1974.

Jag har sagt att jag självfallet är beredd atl ta del ansvar som jag har i regeringen för det arbeie som har utförts. En öppen och fri debatt har vi anledning att ha och får vi också tåla. Jag har inte försökt atl vid något lillfälle hävda atl del faktum atl exempelvis Vallenfall, som sorterar under industridepartementet, lämnar ett överskott på mellan 600 och 700 miljoner skulle bero på all jag är chef för industridepartementet och alt Vattenfall tillhör industridepartementet Det är ju så all det finns duktigt folk i ledningen och förutsättningarna för ett bra resultat av verksamheten är goda. De möjligheterna har utnyttjats på etl utomordentligt bra sätt.

Frågan om ansvaret kommer om och när det inträffar svårigheter i etl företag. Skall man jusl i den situationen säga all ansvaret vilar på industriministern och hans departement?

Jag söker inte komma undan ansvaret; Vi har ställts inför atl de förutsättningar som vi arbetade med 1973 och 1974 belräffande Stålverk 80 inte har hållit Skall vi då begära av riksdagen att vi envetet skall fullfölja del projekt som vi beslutade 1974, eller skall vi ge oss i kast med att pröva om projektet med hänsyn till de ändrade förutsättningarna? Ni söker alt förbise de ändrade förutsättningarna. Ni försöker se bort ifrån en kostnadsutveckling som är faktisk. Ingen bestrider kostnadsstegringarna. Ingen bestrider atl de miljökostnader vi har är 500 milj. kr. utöver vad man kunde beräkna 1973. Säg dä ifrån om ni anser att vi inle skall ta de konsekvenserna! Eller skall vi fullfölja projeklel enligt den planering vi hade 1974, med de föriuster vi då riskerar? Herr Lövenborg förmenar alt det bör man göra.

De borgeriiga partierna ställs nu, sedan vi lagt fram vårt förslag, inför uppgiften att granska del och även la sitt ansvar för om vi skall fullfölja eller om vi skall lägga ner det hela. Eller är ni beredda att acceptera den ändrade målinriktning som - jag upprepar det - projektledningen, NJA;s styrelse. Statsföretags styrelse, verkstadsklubbarna vid NJA och

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

regeringen ställer sig bakom? Jag har inte begärt något svar på den frågan i dag. Den får ni självfallet diskutera när ni läser proposilionen, när ni deltar i utskotlsarbetet och när vi fär den slutgiltiga diskussionen i riksdagen.

Till sist, herr lalman, finns det väl ingen anledning för herr Ullsten att ifrågasätta min uppgift när jag säger att jag inte kände till något allernativ av den art som vi nu presenterat före den 26 februari. Vilken anledning har herr Ullslen atl ifrågasätta min sanningsenlighet på den här punkten? Atl del förevarit diskussioner om allernativa möjligheler, en etappuppdelning, har jag redan sagt. Jag har sagt att vi den 10 januari hade överiäggningar i industridepartementet med projektledningen och VD i NJA:s styrelse, liksom dess ordförande. Vi var då överens om atl fullfölja projekteringen av det ursprungliga beslutet från 1974 men med en etappuppdelning och inriktning på två valsverk. Arbetet fortsattes i projektgruppen, och i departementet togs arbetet med propositionen upp i överensstämmelse med dessa riktlinjer. Del är först sedan direklör Friberg har anmält silt beslut alt lämna projektarbetet, därför atl han sedan han utformat en rapport som presenterades i februari inte längre ansåg sig kunna fullfölja projektet, som diskussionen ändrat karaktär.

Jag har försökt förklara atl vi hade möjlighet att så relativt snabbt besluta om ändrad målinriktning därför att det låg i linje med den etappuppdelning som syftade lill atl i första etappen bygga för 2 miljoner ton. Nu kommer man upp till 2 1/2 miljoner lon och en integration av svensk järn-och stålindustri i allmänhet, och man ger också vårl nuvarande NJA genom investeringar förstärkta möjligheler. Förhoppningsvis skall det kunna leda till snabbare lönsamhetsresultat än det vi hittills kunnat räkna med.

Herr SJÖNELL (c):

Herr talman! Jag vill bara göra en komplettering av mitt senaste anförande. Jag skulle ha svaral herr Burenslam Linder, när han vände sig till mig och sade alt det var nödvändigt att granska det förgångna framför allt från politisk synpunkt, atl jag instämmer i detta. När jag i mitt första anförande deklarerade att jag inte ville snoka för mycket i det förgångna, försöka få fram missdådare och syndabockar, rota i vad en person sagt vid ett tillfälle och vad en annan inte sagt, vad direktörerna haft för sig inbördes osv. avsäg jag uteslutande själva planeringen av stålverket och menade att det inte kan leda till något fruktbart att gräva i sådant. När det gäller stålverkels framtid måsle man se framåt. Däremot, herr talman, har jag och vi från centern gång efter annan mycket starkt kritiserat regeringens handläggning av stälverksprojektet Det har jag gjort i dag ocksä. Det var ingen tillfällighet att jag för de icke socialistiska partiernas räkning 1974 begärde återremiss. Det var en klar krilik av regeringens handläggning, och det är regeringen som har ansvaret. Det har också Rune Johansson påpekat. Jag ville bara ha detta sagt.

När det sedan gäller debatten i dag säger industriministern att jag

är en person som tänder mycket snabbt på nya idéer. Nu har jag läst Dagens Nyheter och fått en idé där. Det är möjligt, herr lalman, att jag tänder snabbt på nya idéer. Jag vet inte om det kan vara en belastning. Jag tror inte det. Just den idén som jag framförde, och som jag mycket riktigt angav återfanns i en hörnartikel i Dagens Nyheier i dag, är emellerlid inle ny på någol sätt Den framfördes för många år sedan, om jag minns rätt av den dåvarande - jag tror förste - ordföranden i NJA, riksdagsmannen m. m. i Lesjöfors De Geer. Han ansåg atl man skulle försöka med ungefär motsvarande inriktning, att man skulle framställa speciella produkter som skulle kunna vidareförädlas av mindre industrier.

Nu säger industriministern atl det är omöjligt att framställa produkter i stålverk som lämpar sig för småindustrier. Mot bakgrund av atl så framstående experter som först De Geer och sedermera i dag professorn i metallurgi Sven Eketorp har hävdat motsatsen tror jag inte att det här är en idé som man bara kan slänga ål sidan och säga atl den är omöjlig alt genomföra. Jag tror att den idén i varje fall är värd en myckel omsorgsfull prövning. Såviii jag vet så har inle den här aspeklen varil med i planeringen. Om man tror på della, sade jag, finns del möjlighet alt visa politisk vilja och få den inriktningen av produktionen. Jag begär inte all industriministern skall slå här i kammaren i dag och säga: Det här är bra, O.K., vi går in för det, - Jag menar att han kan visa en posiliv inställning åtminstone till atl vidarebefordra de här idéerna lill planeringsgruppen.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Först frågan om Stålverk 80 och de mellansvenska stålverken. Det var ett bra besked vi fick från industriministern. Som jag sade frän början är jag inte branschman, och det är tydligen inte heller industriministern. Men det har sagts mig att med den leknik och den omfattning som Stålverk 80 skulle komma att få skulle man egentligen bara kunna göra s. k. slabs, dvs. sådant som kan användas lill plåt och endast plåt. Det är möjligt att det är industriministern som har rätt. Jag menar bara all mina sagesman är personer, synnerligen väl placerade för att kunna bedöma. Jag har ställt min fråga till dem. Jag har upprepat frågan och fått samma svar. Jag har även konsulterat expertis på Jern-konioret, och de synpunkter som då framkommit är de jag redan nämnt, nämligen att tekniken vid Stålverk 80 kommer att vara sådan att det bara går att göra ämnen som kan användas lill plåt Det skall bli mycket intressant att fä föra diskussionen mot bakgrund av vad fackkunnigt folk har atl säga fortsättningsvis.

Sedan lill sysselsättningsfrågan. Man vill försöka all få del att låta som om del nya valsverkel vid NJA skulle kompensera det bortfall som uppkommer genom bantningen av stålverket. När jag var i Norrbotten gjorde jag gällande i ett utlalande att det nya valsverk som man lalar om inte skulle innebära nya arbetstillfällen utan endast atl man, om

5 Riksdagens protokoll 1975/76. Nr 105

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80. m. m.

inle detta valsverk görs, skulle behöva plocka bort valskapacilet och arbetstillfällen.

Rikligheten i del uttalandet bekräftades av presschefen, en för industriministern inte helt obekant person, när Norrländska Socialdemokraten ringde och frågade. Jag vet inte vem som har räll -jag bara rapporterar vad jag har hört

Vad sedan beträffar frågan om Luleå säger industriministern, att man tydligen inte lämnat något besked lill Luleå om alt man under ett visst planeringsskede hade länkl sig att det i själva verket skulle bli mycket flera anställda än vad man först angett. Vi har här alltså elt exempel på all samhället tydligen inte informerar samhället. Trots atl industriministern menar alt det skall bli så myckel bälire därför att man skall ha något slags samråd mellan olika förelag och industridepartementet om planerade investeringar, är man inte själv i stånd alt förmedla informationer pä etl rimligt sätt.

Beträffande Luleå är det vidare uppenbarligen så - och del är bra att man i Luleå får detla klart för sig - atl induslriminisiern inle har sagl det som Norrländska Socialdemokraten i sill reportage menade atl industriministern hade yttrat, nämligen följande:

"Forlsäll planeringen och uppbyggnaden manade induslriminisiern Luleå kommun och länsstyrelsen. De medel som krävs ska regeringen hjälpa till med."

Del skulle alltså endast vara fråga om all hjälpa Luleå kommun, andra kommuner där omkring och landstinget att få ytteriigare lån utöver övriga mycket omfaUande sådana. Är del på det viset? Vill man inle ge något annat löfte i det sammanhanget?

Om induslriminisiern inte vill nicka bifall, blir del lillfälle all göra ett definilivl klargörande av huruvida reporlagel i NSD är missvisande och all redovisa exakl hur man har länkl i detta fall.

Här har också resonerats om miljöfrågorna, bl. a. med utgångspunkt i atl de ökade koslnaderna på det området skulle vara en förklaring till att de lolala kostnaderna för stålverket har stigit Men miljökostnadshöjningarna kan omöjligen ha varit någon nyhet. Om del skall vara någon mening med samhällelig planering måsle samhällel ändå känna lill sina egna miljöbestämmelser. Vidare har man i den ursprungliga propositionen från år 1974 gjort myckel klara ulfästelser om all man har länkl sig den allra mest avancerade tekniken. Det är alltså etl svagt argument som man i efterhand kommer stickande med.

Att jag i slutet av denna debatt tar upp denna fråga beror på att det i dag och tydligen även vid industriministerns besök i Norrbotten har förklarats, att man skulle tänka sig alt staten övertog kostnaden för åtminstone delar av den myckel stora miljövårdssatsning som måsle göras. Jag undrar om det här är fråga om att införa en helt ny miljökostnadsprincip. Jag har själv varit med om en utredning om miljökostnader och deras fördelning och vet, alt den ulgångspunkl som gälll varil atl producenten i princip skall bära miljökoslnaden. Det tycker jag är rikligt

Nedsmutsning av miljön är en produktionsfaktor bland andra produktionsfaktorer, och den skall verksamheten betala för. Är det alltså en ny princip som industriministern nu slår fast eller är det endast en speciell favör till ett statligt företag som han tänker ge? Ett klargörande på den punkten tror jag skulle vara synneriigen behövligt.

Helt kort skulle jag också vilja säga något om en fråga som jag slällde i min interpellation men som egenlligen inle besvarades alls av industriministern, nämligen beträffande sjöfarten. Industriministern har i en debatt tidigare här i riksdagen sagt att han med allra största intresse följer de utredningar som gäller sjöfarlsfrågorna. Men uppenbariigen har det inte krävt så mycken lid all med allra största intresse följa dessa, eftersom ingenting alls tycks ha hänt i fråga om utredningarna på delta område. Åtminstone finns det ingenting att redovisa här, sä det kan inte ha varil så tidskrävande. Men dä gör det ju också elt något märkvärdigt intryck när man säger att man med allra största intresse har följt någonting som är ingenting. Att jag ändå tar upp detta spörsmål beror pä att jag har den uppfattningen, efter att ha talal med många människor, att här finns en allvariig risk för att man underskattar sjöfartsfrågorna och svårigheterna att hantera dem. Är industriministern säker på att ni verkligen har varit tillräckligt uppmärksam på svårigheterna alt få isgående tonage, all få redare som verkligen är beredda atl satsa ulan att man skriver mycket invecklade kontrakt? Jag tror atl detta är en sida som ändå förtjänar någon form av kommentarer frän industriministern.

Slutligen har vi planmässigheten. Industriministerns utgångspunkt har ju varit den att man skall dra slutsatser från en förändrad verklighet. Och visst kan man göra det. Det tycker jag ocksä är riktigt. Men varför gjorde ni inte del långt tidigare? Det som nu rubriceras såsom en förändrad verklighet är ju inte något som har inträffat i början på detta år. Att kostnaderna skulle bli helt annoriunda, vissle vi; att konjunkturen var annorlunda visste vi; att man hade diskussioner med en del andra storföretag visste vi. Det är ingenting av detta som är nytt. Det enda som är nytt är alt projekleringschefen hotade med att avgå.

Industriministern frågade, med adress till de borgeriiga partierna: Skall vi fortsätta med detla trols att kostnaderna stigit så myckel? Det är en intressant fråga, alldeles särskilt mot bakgrund av att industriministern uppenbarligen själv i februari svarade ja på den. Män skulle fortsätta. Det var ju en huvudpunkt i talet i Metall atl trols att det hade blivit så mycket dyrare skulle man fortsätta. Nu säger industriministern att på grund av att det har blivit så mycket dyrare skall man inte fortsätta som man hade länkt. Det finns i varje fall inget mått av planmässighet över detta.

Industriministern hänvisar till att det finns svagheter i vad gäller planeringen inom en del privata företag. I alla debatter som vi har haft har jag varit den förste att erkänna att del finns både det ena och det andra exemplet på dåligt planerade förelag. Men - och det är det som

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

är utgångspunkten för mina synpunkter - det förefaller som om man i genomsnitt inom den slatliga sektorn var mindre inriktad på att planera än man är på den privata sidan.

Vidare, och ännu viktigare: Man måste bedöma erfarenheterna av Rune Johanssons och andras framfart mol bakgrunden av de anspråksfulla ulfästelser som man gör, nämligen att bara ni pä den statliga sidan fär hand om det här, skall det inte bli fier vanskligheter, utan dä skall allt på något sätt löpa. Socialdemokraternas nya näringspolitiska program är präglat av del tonfallet liksom alla era anföranden. Och det är med del som vi här jämför.

Visst har enskilda varv gjort missar - omfattande missgrepp. I det sammanhanget tycker jag att Rune Johansson skulle påminna sig Uddevallavarvets senast situation. Den är ju inte alldeles enkel. Jag slällde en fråga lill industriministern om del för någon tid sedan. Industriministern förklarade att det var egentligen inga problem med Uddevallavarvet. Några veckor senare framgår det av verkställande direktörens årsredovisning att hela den nya omfattande speciella anläggning, som man där har investerat i, löper risk att stå väsentligen oanvänd. Rune Johansson ruskar på huvudet, men det måste bero på att han inle har läst redovisningen.

Herr talman! Del är omöjligt för socialdemokrater, hur energiska de än är, att i senare tids erfarenheier av den slatliga verksamheten söka något stöd för tanken att Sverige skulle behöva mer av planhushållning.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag citerade i milt andra anförande kritiska röster från Norrbotten, bl. a. för att illustrera den misstro som finns mol det här nya projektet och den vrede man där känner över det till nära hälften nedbantade projektet. Bl. a. citerade jag några intervjuer med landshövding Ragnar Lassinantti. Dä sade industriministern, att del var väl ingenling, eftersom Lassinantti befann sig på den socialdemokratiska distriktskongressen i Boden och hade yttranderätt där men inte sade någonting. Men vad Lassinantti inte sade på den socialdemokratiska distriktskonferensen tycker jag är föga intressant; vad han verkligen har sagt tycker jag är betydligt intressantare, och därvidlag har han inte kommil med någon dementi eller "ställt in sig i ledet", eller hur jag skall uttrycka det. Han har bl. a. sagt; "Det nya förslaget innebär, som jag ser det, en tillbakagång till 50-talels NJA-politik. Vi bygger upp en orationell S 80-enhet där man av sysselsättningsskäl försöker pressa upp antalet anställda." Det sade han i Aftonbladet den 12 mars i år, och den 27 mars sade han i Norrskensflamman: "Jag tror inle att det blir billigare all bygga stålverk annorstädes, del är inte bara hos oss sorn infiationen gjort allting dyrare. Det är tragiskt all vi som har malmen, elkraften och arbetskraften sä här hastigt slås ner, men jag tröstar mej med att ännu har inte sista ordet sagts." Den förhoppningen vill jag själv ge uttryck för.

Jag vill även passa på tillfället att säga i huvudsak följande:

Nu använder de borgerliga detta tillfälle för atl anklaga regeringen för handläggningen av Stålverk 80, och del fälls t. o. m. en och annan krokodillår på den kanten, också av företrädare för moderata samlingspartiet, som aldrig blir upprörda över vilka krascher, vilka misstag eller vilka missgrepp som än begås av det privala storkapitalet. Men i själ och hjärta är de ju nöjda med vad som nu sker när det gäller Stålverk 80. Så liten satsning som möjligt, om det nu prompt måste bli någon - det måsle väl vara deras innersta tankar. De borgerliga partierna, framför allt moderata samlingspartiel med Burenslam Linder i speisen, har ju hela liden varit motståndare till idén med Stålverk 80. Detta är också ganska naturligt, eftersom de är storfinansens och kapilalintressenas politiska instrument. De vill inte ha en stark företagssektor, utan de vill i själ och hjärta behålla Lapplandsgruvorna som råvaruförsörjare av deras egen förädlingsindustri. Visst vill vi att staten skall engagera sig i näringslivet men inte som ägare utan som en bekväm kapitalförsörjare, ungefär som nu.

Tyvärr visar också spelet kring Stålverk 80 hur hårt kedjad regeringen är lill den rollen. Den befinner sig i ett maktpolitiskt dilemma och känner trycket från en medveten progressiv opinion inom de egna parlileden och inom väljarskarorna. Den ställer krav på regeringen att problemet skall lösas på sikt och att staten skall spela den avgörande rollen när det gäller industriuppbyggnad och framtidsplanering. Dä har alltså regeringen gjort ett utbrylningsförsök - om jag fär kalla det så - men beslutsamhetens friska hy går snart i eftertankens kränka blekhet över när de som verkligen besitter den ekonomiska makten i det här landet säger ifrån. Problemet är atl vi alltså har två regeringar i del här landet. Vi har dels en regering som besitter den ekonomiska makten, dels en annan regering, som är tillsatt i enlighet med valresultaten. Den förstnämnda regeringen - även della visar det här spelet - väger tyngst i de ekonomiska sammanhangen, och dä innebär det ju också att den ekonomiska regeringen slyr vitala delar av samhällsplaneringen. Regeringen Palme kan visserligen formulera visioner och program för framtiden, men dessa blir ju maktpolitiskt meningslösa så länge man inte tar ifrån storfinansen dess avgörande infiytande på det ekonomiska livels område. Det är egentligen den problemaliken som ligger i botten på del som vi här diskuterar.

Nu har regeringen lagt fram sin nya proposition om Stålverk 80. Den följer egenlligen de intentioner som dragits upp av Stålverk 80;s motståndare, och de uttrycker också belåtenhet över det. Vi anser, precis som landshövding Lassinantti, att det sista ordet inte är sagt i och med det här. Vi kommer alt slåss för Stålverk 80 enligt disponent Edströms ursprungliga idéer, som riksdagen lidigare har beslutat om. Vi anser att Stålverk 80 skall byggas så all det till en början producerar 4 miljoner ton och atl staten skall upphöra alt förhandla med Krupp och Grängesbergskoncernen om valsverk och förverkliga också den idén i statlig regi.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Låt det bli utgångspunkten för en statlig industrialisering.

Vi kräver också atl man snabbt samordnar statsföretagen, för det är lika viktigt. En stor del av NJA:s nuvarande bekymmer emanerar jusl från motsättningar mellan olika statsföretag. För visst har det väl varit en grotesk situation när del statliga NJA har kunnat köpa malm billigare från Brasilien än från gruvorna på malmfälten? Det är ju inte klokt när SJ tar sådana roffarpriser för malmfrakten atl det skulle bli billigare atl köra malm med lastbil, vilket den dåvarande disponenten Edström också påvisade. NJA har befunnit sig i elt sämre läge, eftersom de privata i branschen har haft egna gruvor, egna järnvägar, egna fartyg och egen kraft.

Bygg Slålverk 80, låt NJA expandera och slå ihop NJA, LKAB, SJ och Vattenfall där uppe i norri Då kommer vi att skapa ett av världens resursrikaste och starkaste malmföretag.

Nu frågar slalsrådet Johansson i olika repriser: Var skall man skaffa pengar? För det första finns det pengar i AP-fonderna. För det andra kan ni upphöra alt göda privatkapitalet med den enorma fiora av subventioner och bidrag som nu förekommer. Det skulle frigöra mycket pengar till långsikliga investeringar av typ Stålverk 80 med den fortsättning som vi tycker skall finnas med i bilden. Frigör en del av miljarderna från militärbudgeten lill nyttigare ändamål. Upphör att slösa med pengar på Viggenplan som kostar 25 milj. kr. stycket. Visst finns det pengar i det här samhället. Del är en fråga om prioritering - eller, som Olof Palme lär ha sagt i ett inspirerat ögonblick: Politik är en fråga om vilja. Saknas viljan och saknas det politiska kuraget, då blir också resultatet därefter.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Så här dags i debatten kanske det finns anledning atl ställa sig frågan hur mycket stål talmannen egenlligen tål. Jag skall försöka fatta mig kort.

Jag vill dock, utöver vad jag hade tänkt säga, lägga till en reflexion med anledning av vad herr Lövenborg senast talade om, nämligen hur många regeringar vi har. Såvitt jag vet har vi bara en, och det är den som står till svars nu. Hur många kommunistpartier vi har, t. ex. i den landsända som vi just nu diskuterar, vågar jag däremot inle ha någon alldeles bestämd mening om.

Visst ställer vi oss positiva, herr Lövenborg, till salsningen på ett stålcenlrum i Luleå. Del har betonats så många gånger nu all det bör vara klart Vi sade ja också lill förslaget 1974. Vi har bara den meningen atl skall det bli sysselsättning uppe i Luleå så räcker del inte med yviga politiska löften, utan det måste till handfasta, konkreta insatser. Då är det möjligt att vi - och där får jag väl också inkludera industriministern och hans parti - till skillnad från herr Lövenborg och hans parti är belastade med atl i någon mån behöva slå på jorden också. Det räcker inte med bara allmänna teorier. Pengarna måste fram. Det måste faktiskt

finnas någon form av lönsamhet i bollen, om man skall gå vidare. Den rätten har de i hög grad.

Sedan lill del här med sysselsättningen och debatlen mellan industriministern och oss andra. Såvitt jag förstår kommer vi inte mycket längre. Vi har fått veta atl del blir lika många sysselsatta i Norrbotten oberoende av vilken skepnad som della projekt kommer atl få. Om vi håller oss lill de två allernativ som just är aktuella, del från 1974 och propositionens bantade förslag, kan del bara finnas två förklaringar till hur man kan sysselsätta lika mycket folk i båda. Antingen var det en felräkning 1974 eller också gör man sig skyldig lill en felräkning nu. Längre lär vi inle komma i den debatten i dag.

Induslriminisiern tar åter upp diskussionen om hur mycket herr Edström visste om de nedbantade planerna. Han vissle ingenting. Nu har vi också fåll veta all inte heller industriministern visste någonting. Och inie Slalsförelags chef Del är del förslagei - om vilket alliså ingen av dessa ire i högsla grad ansvariga personer vissle någonling för bara några veckor sedan - som vi nu snart skall ta siällning lill. Jag tycker allvariigt lalal inle all den upplysning vi fått stärker industriministerns sak.

Men givetvis är upplysningen intressant som bakgrund till den fråga som industriministern ställer till oss som har opponerat mol att kostnaderna för della projekl blir så myckel högre än man ursprungligen sagl: Vad skall ni nu göra? Skall ni säga nej lill det hela? Vi skall -det har framgått av vad alla har sagt - nu till att börja med noggrant behandla den proposition som regeringen har lagt fram. Men det är alldeles klart att det arbetet skulle ha underiällals av att vi velat vad projeklel faktiskt kostat

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr lalman! Till herr Burenslam Linder vill jag säga att när del gäller de besked som lämnals lill Luleå kommun som planeringsunderlag har projektledningen och NJA:s styrelse inte kunnat lämna andra besked än dem som utgår från vad riksdagen har beslutat Man kan naturligtvis säga all vi planerar för elt valsverk, tillsammans med Krupp, som kan innebära ytterligare 600 nya jobb. Men det ger ju inte möjligheter för Luleå kommun att lägga upp hela sin planering med hänsyn lill detta förrän efter del att elt sådant beslut föreligger.

All man kanske har kunnat underskatta effekterna i fråga om sysselsättning av det ursprungliga slålämnesverket har framhållits från projektledningens sida. Men det får projektledningen slå för. Jag utgår från de siffror som angavs av oss i proposilionen 1974, och jag utgår från de siffror som vi nu har fåll från projektledningen och NJA:s styrelse, bakom vilka Statsföretags styrelse också står. Men jag har också sagl att en investering i del nuvarande NJA innebär sysselsällningsföränd-ringar - i viss omfattning positiva. Det är precis som om ni ville trolla borl dessa fakiorer. Jag har ju direkl ålergivit avsnitt ur etl brev från direktör Boman.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Beträffande miljöbestämmelserna är det klart att man arbetade med den leknik som var beslutad och som låg i bestämmelserna 1973. Men när vi går längre i regeringen, när miljöfrågan och koncessionen prövas, och säger atl man skall använda den bästa teknik som är känd i världen, så engageras ju också både projektledning och miljömyndigheter för att studera, bl. a. i Japan och USA, vad det är för leknik som man har kommit fram lill på olika håll. Man ställer samman del som man finner vara den bäst kända leknik som vid tillfället finns framarbetad, och utifrån det lägger man in kostnadsbedömningarna. Då kommer man lill ett resultat som ligger 500 milj. kr. över vad man beräknade 1973.

Jag anser det inle så förfärligt märkligt. Vi har ju nu att ta ställning lill vad de bestämmelser som vi anser all man skall följa leder till.

Då det gäller transportmöjligheterna, herr Burenstam Linder, så har jag sannerligen följt frågan, och jag har vid fiera lillfällen efterfrågat projektledningens bedömning. Man har studerat tre eller fyra olika förslag, utarbetade av skilda rederier, och det har varit elt mycket omfattande arbete. Men det är klart all en omläggning lill eventuellt två etapper eller, som vi nu föreslår, en omläggning av marknadsinriktningen till atl i huvudsak förse den svenska marknaden med ifrågavarande produkter - låt oss säga elt valsverk i Gävle som lar tre femtedelar av det tilltänkta stålämnesverkets produktion - förändrar väsenlligl transportförulsält-ningarna. Den frågan har man ju inle kunnat arbeta med inom projektledningen under den senaste liden. Därför säger jag i mitt svar till herr Burenstam Linder:

"Regeringen avser att ta slutlig ställning till finansieringen av det modifierade Stålverk 80-projektet så snart detaljerat beslutsunderlag föreligger. Innan elt sådant finns är del inte heller möjligt all uttala sig om de anordningar som behövs för atl uppfylla kraven på en god inre och yttre miljö, Della gäller även frågan om sjötransportsystemets utformning,"

Jag har alliså inle bara gått förbi saken - jag har angett all jag för dagen inle kan säga någonting närmare om del här. Det är ett annoriunda problem i del nya läget, och del är projektledningens sak att nu först göra en bedömning.

Jag skall väl inte fortsätta debatlen med herr Ullsten om vad som inträffade i månadsskiftet februari-mars. Till dels kanske det är elt psykologiskt problem - förhållandet mellan projektledaren och verkställande direktören i NJA, Direktör Edström kände sig, som jag uppfattade det, bunden till del ursprungliga projekt som riksdagen beslutat om 1974 och som han lojall ville söka fullfölja, även om han var inne i diskussionen om en etappuppdelning. Att direktör Friberg har haft funderingar som kunnat gä i en annan riktning utesluter jag inte. Men direktör Edström kände sig - och det har han ju också angett i något sammanhang -sä bunden vid det ursprungliga projektet och vid sin skyldighet att söka fullfölja det att han inte var mottaglig för en diskussion om en så förändrad inriktning som den som direktör Friberg presenterade för finans-

ministern och mig på kvällen den 26 februari. Han presenterade den som en alternativ möjlighet, en skiss. Vi begärde att han skulle komma tillbaka efter någon vecka, sedan han funderat ytterligare på saken, och kunde klarare ange huvudlinjerna för det fortsatta projekteringsarbetet. Vid det tillfället hade direktör Edström redan bestämt sig för att avgå och också lämnat sin befattning.

Slutligen vill jag till herr Lövenborg säga att vi tar vårt ansvar också för Norrbotten, med de möjligheter som regeringen och riksdagen har. Det är herr Lövenborgs egen konstruktion atl söka ange att här har vi en ekonomisk makt inom det privala näringslivet som är den som slutgiltigt avgör frågorna. Jag vill bara säga lill herr Lövenborg att det är barnatro - möjligen - och ingenting annat. Vi har att försöka bedöma vad som från landets synpunki är möjligl, vad som på lång sikl är möjligl och vad som ger de bästa effekterna för Norrbotten, Genom åren har vi också försökt bedriva en lokaliserings- och etableringspolitik som är lill gagn för Norrland, och vi har väl ändå rätt att känna en viss tillfredsställelse över atl ulvecklingen i väsentlig grad har vänt. Jag tror också alt med de beslut som är fattade om slålverkel - där vi är beredda att fullfölja projeklel, även om målinriktningen i det förslag som nu föreligger har ändrats någol - kommer den positiva utvecklingen för Norrbottens vidkommande att bestå under de närmaste åren. Vi kanske inle kan klara alla de regionalpolitiska problem och önskemål som uppställs om lokaliseringar också i inlandet till åtskilliga platser, men vi kommer att göra ansträngningar i den riktningen, grundade inte minsl på de utomordentligt omfattande investeringar som Stålverk 80 och ytterligare investeringar i del nuvarande NJA innebär. Det är en politik som vi är beredda all försöka fullfölja och som vi begär riksdagens slöd för att driva.

Herr talman! Jag har redan tidigare sagt att vi inte begär att få det beskedet i dag. Men vi hoppas på en noggrann prövning av den proposition som vi har lagt fram, och om allt går enligt planerna får riksdagen innan detta riksmöte avslutas tillfälle att diskutera och fatta definitivt beslut i ärendet.

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr lalman! Atl det finns en storfinans som dominerar det ekonomiska livet i vårt land är inte barnatro, herr statsråd, utan det är en realitet Jag är dessulom övertygad om att den storfinansen har spelat sin roll i delta sammanhang.

Herr Ullsten grubblade över hur många kommunistiska partier det finns i den nordligaste landsändan. Mig veteriigt finns det bara ett. Men del är väl någol som faller utanför ramen för denna diskussion.

Vidare sade herr Ullsten att det måste finnas resurser i botten, och det menar vi också. Men vi anser att de resurserna redan finns och att det hela är en fråga om hur de används.

När det gäller de borgeriiga partiernas innersta vilja kan man ju fundera

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Om Stålverk 80, m. m.

litet över den. Givetvis går det att rida på de formella attityderna. Ingen var emot Stålverk 80, har del sagts i olika sammanhang. Jag vågar dock fortfarande hävda atl i själ och hjärta var framför allt moderata samlingspartiet emot projektet. Men för de borgeriiga på Norrbottensbänken hade det ju betytt politisk harakiri att öppet motsätta sig projektet, och det kan yäl ha spelat sin roll i sammanhanget. Handlingarna efier ur-sprungsbeslulet har med all önskvärd tydlighet visat var moderalerna står. Och inte slår de på norrbottningarnas sida. Inte är del frågan om ökad förädling av råvarorna som ligger moderaterna närmast om hjärtat. Inte kan man påstå all de moderata, och framför allt då inte herr Bu-rensiam Linder, har visat någon entusiasm för Stålverk 80 och för idén alt huvuddelen av malmen skall förädlas i Norrbotten, Tvärtom har herr Burenstam Linder gjort allt vad han kunnat för att utmåla projektet som någonting orealistiskt, och han har gjort allt för alt utså tvivel och misstro mot idén om stålverket. Och praktiskt taget hela den borgeriiga pressen har spants för den vagnen. Det var en veritabel helskampanj som kördes i gång mol projektet Stålverk 80, Industriförbundet förkastade projektet och förklarade det värdelöst. Den ene efter den andre av storindustrins toppfigurer kallade projektet för galenskap.

Del var ert folk som drev den kampanjen - som nu tydligen är på väg att segra. Men då skall ni inte tvä era händer och förklara att allting är regeringens fel. Det är bättre och hederiigare atl man frän borgeriigt håll säger rent ut att vi av principiella skäl är emot statsdriftens utbyggnad; vi vill alt pengarna till Stålverk skall pumpas in i del svenska privatkapitalet. Hyckla inte! Det är inte särskilt klädsamt.

Överläggningen var härmed slutad,

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1975/76:204 till konstitutionsutskottet

§ 5 Föredrogs och hänvisades

Förslag

1975/76:22 lill konstitutionsutskottet

§ 6 Föredrogs och hänvisades Motioner

1975/76:2404 till näringsutskollet

1975/76:2405 yrkandet 1 till inrikesulskoltet, yrkandet 2 till näringsutskottet 1975/76:2406-2408 till näringsutskollet 1975/76:2409 till trafikutskottet 1975/76:2410 till konstitutionsutskottet 1975/76:2411-2414 till inrikesulskottet

§ 7 Föredrogs men bordlades åter Nr 105

konstitutionsutskottets belänkande 1975/76:46 Tisdaeen den

finansutskottets betänkanden 1975/76:30-32 20 april 1976

skatteutskottets beiänkanden 1975/76:53-56

justitieutskottets betänkanden 1975/76:29 och 34 lagutskottets betänkanden 1975/76:20, 22 och 25 försvarsutskottets betänkande 1975/76:31 socialförsäkringsutskoitets betänkanden 1975/76:30 och 33 kulturutskottets betänkande 1975/76:37 utbildningsutskottets beiänkanden 1975/76:23 och 25 irafikutskottets betänkanden 1975/76:17, 20 och 21 jordbruksutskottets betänkanden 1975/76:33 och 34 näringsutskottets betänkande 1975/76:33

§8 Föredrogs och bifölls inlerpellalionsframställningen 1975/76:171,

§ 9 Herr talmannen meddelade atl på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle bland två gånger bordlagda ärenden jordbruksutskottets betänkanden nr 33 och 34 samt civilulskottels betänkande nr 24 uppföras närmasi efter konstitutionsutskottels betänkande nr 46 samt socialförsäkringsutskoitets betänkanden nr 30 och 33 sättas sist,

§ 10 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1975/76:205 med förslag till lag om immunitet och privilegier i vissa

fall, m, m, 1975/76:206 om åtgärder för beklädnadsindustrin 1975/76:207 om finansiering av slålverk i Luleå

§ 11 Anmäldes och bordlades

Redogörelser

1975/76:16 Styrelsens för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond berättelse över fondens verksamhet och förvaltning under år 1975

1975/76:21 Riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond, såvitt gäller verksamheten under år 1975

§ 12 Anmäldes och bordlades Motioner

1975/76:2415 av herr Persson i Heden m.fl.

med anledning av proposilionen 1975/76:136 om ändringar i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap

1975/76:2416 av herrar Gustafsson i Stenkyrka och Pettersson i Örebro

1975/76:2417 av herr Hermansson m.fl. 75

Nr 105

Tisdagen den 20 april 1976

Meddelande om frågor

1975/76:2418 av herr Hugosson m.jl 1975/76:2419 av fru Lindquist m.fl. 1975/76:2420 av herr Sellgren

med anledning av proposilionen 1975/76:170 om ändring i föräldrabalken, m. m.

1975/76:2421 av herr Korpås m.,fl.

med anledning av propositionen 1975/76:190 om inrättande av ett fiyg-vapenmuseum och vissa skolor för försvarsmakten

1975/76:2422 av herr Israelsson

med anledning av propositionen 1975/76:191 om avfattande av dom och slutligt beslut i tvistemål enligl formulär

§ 13 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 13 april

1975/76:315 av fröken Rogeslam (c) till herr utbildningsministern om åtgärder för att förhindra inspelning av film om Jesu liv:

Enligl tidningsuppgifter undersöks f n. möjligheterna att i Sverige producera den danske regissören Jens Jörgen Thorssens omdebatterade Je-susfilm. Filmen skulle enligt dessa uppgifter delvis finansieras med pengar från Sveriges Radios och Filminstitutets gemensamma fond för produktion av långfilmer, delvis med privata medel.

Anser statsrådet del lämpligt dels atl med statliga medel delta i finansieringen av en sådan film, dels att en film av denna karaktär visas?

den 14 april

1975/76:316 av herr Persson i Heden (c) till herr utbildningsministern om åtgärder för att förhindra inspelning av film om Jesu liv:

Den i Danmark förbjudna filminspelningen om Jesu sexliv har nu aviserats att eventuellt produceras i Sverige av Svenska Filminstitutet. För alt möjliggöra denna inspelning behövs ekonomiskt stöd med statsmedel. Denna film är en av vår tids slörsta hädelser och ett hån mot de kristna värdena som upprör praktiskt taget alla människor, oavsett livsåskådning.

1. Anser statsrådet det vara förenligt med ett sant etiskt tänkande att producera dylik film?

2. Vill statsrådet medverka till atl inspelningen av denna film förbjuds i Sverige?

1975/76:317 av fröken Hörlén (fp) till herr utbildningsministern om åt- Nr 105

gärder för att förhindra inspelning av film om Jesu liv: Tisdaeen den

Delar statsrådet uppfattningen att det skulle te sig stötande för stora 20 apnl 1976

grupper om den aviserade filmen om Jesu sexualliv producerades? ,- , . , '

Meddelande om

§ 14 Kammaren åtskildes kl. 18.12. ' '"'

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen

1975/76 Förteckning över talare

105 (Siffrorna avser sida i protokollet)

Tisdagen den 20 april

Herr Burenstam Linder (m) 7, 40, 65

Johansson, industriminister 3, 30, 59, 71 " Lövenborg (vpk) 14, 45, 68, 73 " Sjönell (c) 23,54,64 " Ullsten (fp) 18, 49, 70