Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:103

Torsdagen den 8 april

Kl. 11.00

Förhandlingarna leddes till en början av herr andre vice talmannen. § 1 Justerades protokollen för den 31 mars.

Nr 103

Torsdagen den 8 apnl1976

Om ökat antal landhygienister inom folktandvården

§ 2 Om ökat antal tandhygienister inom folktandvården

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för alt besvara fru Se/.g/Mrtrfs (s) den 31 mars anmälda fråga, 1975/76:297, och anförde:

Herr talman! Fru Berglund har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att öka folktandvårdens andel av antalet tandhygienister.

Den I juli 1973 fanns det i vårt land sammanlagt 117 tandhygienister, varav 39 var anställda i enskild tjänst och 78 tjänstgjorde inom folktandvården och vid de odontologiska fakulteterna. Vid årsskiftet 1975-1976 fanns totalt 170 tandhygienister. Av dessa var 69 anställda i enskild tjänst och 96 inom folktandvården och vid de odontologiska fakulteterna. Beträffande fem tandhygienister saknas uppgift.

Tandhygienisterna aren relativt ny yrkesgrupp. Under läsåret 1975/76 uppgår antalet utbildningsplatser till 52, och för läsåret 1976/77 planeras en ökning till 114 utbildningsplatser, bl. a. genom nya utbildningsplatser i Umeå. På grundval av redan befintliga planer beräknar socialstyrelsen det totala antalet utbildningsplatser under läsåret 1977/78 till minst 140. Enligt vad jag har inhämtat planeras därutöver en utbyggnad på vissa håll i landet, bl. a. i Luleå. Denna utbyggnad av utbildningskapaciteten bör göra det möjligt att väsentligt öka antalet tandhygienister inom folktandvården.

Jag vill här erinra om att tandsköterskor med av socialstyrelsen godkänd tilläggsutbildning får utföra vissa profylaktiska åtgärder inom tandvårdsförsäkringen. Tandsköterskorna har visat stort intresse för denna utbildning, och kurser pågår på flera håll i landet.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om den utredning som på regeringens uppdrag nu pågår inom socialstyrelsen om den långsiktiga efterfrågan på tandvårdspersonal av olika slag. Därvid kommer behovet av tandhygienister att beaktas särskilt.

Fru BERGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Aspling för det utföriiga svaret på min fråga. Anledningen till den här frågan är den oro man känner i en del landsting när det gäller situationen på tandhygienistområdet. Man

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om statliga myndigheters engagemang i reklamkampanjer

har svårigheter att besätta de tjänster som finns. Första kvartalet 1975, t. ex., var 68 platser utannonserade, men ingen sökande fanns till dem.

Redan före tandvårdsreformens införande 1973 satsade en del landsting på utbildning av tandhygienister. De tog också över tandhygienister från England för att på så sätt få ett komplement till tandläkarna. I samband med införandet av tandvårdsförsäkringen var vi några stycken som tog upp problematiken exempelvis när det gällde hur en hög tandhygienisttaxa kunde innebära att privatpraktiserande tandläkare hade möjlighet att betala högre löner än folktandvården och på så vis kunde överta en del av tandhygienisterna från denna. Socialförsäkringsutskottet och riksdagen delade vår uppfattning om hygienisttaxorna.

Den senaste statistiken visar - och det framkommer också i svaret - att utbildningskapaciteten har ökat. Men den täcker ändå inte det behov som finns. På vissa håll är det brist på lokaler och lärarkrafter, så att man inte på de ställena kan utöka antalet elevplatser.

Det är viktigt att, inför den långsikliga planeringen inom tandvårdsområdet, ta hänsyn till behovet av ökat antal tandhygienister. Det kan man t. ex. göra genom att utöka antalet tandhygienistskolor och förlägga dem till fiera orter. Det framgår också av svaret att man har sådana planer. Landstingen har fått väsentligt vidgade vårdåligganden, och det är då också angeläget att personalfrågorna löses på ett tillfredsställande sätt.

Som jag ser det är tandhygienisterna ett mycket väsentligt komplement till tandläkarna. Det är viktigt att ha uppmärksamheten inriktad på utbildningskapaciteten men också att se till att taxesättningen är sådan att folktandvården och de privatpraktiserande kan konkurrera på lika villkor. Rimligt vore väl att folktandvården, som var tidigt ute och som har dessa vårdåligganden, får en större andel av de nyexaminerade.

Än en gång: Tack för svaret på min fråga!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om statliga myndigheters engagemang i reklamkampanjer

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Sieg-bahns (m) den 31 mars anmälda fråga, 1975/76:298, och anförde:

Herr talman! Herr Siegbahn har med anledning av en av Brödinstitutet i samråd med socialstyrelsen och konsumentverket utformad annons frågat mig, om jag anser att ett svenskt ämbetsverk skall ställa sig bakom annonser med en sådan lydelse.

Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning bedriver sedan några år tillbaka en omfattande kost- och motionskampanj. Bakgrunden är att hälsotillståndet för de fiesta kan påverkas gynnsamt genom ökad fysisk aktivitet och en ur näringsfysiologisk synpunkt bälire sammansatt kost. Kampanjen bedrivs i nära samarbete med bl. a. landsting och kommuner

samt livsmedelsproducenter och -distributörer. Även enligt min mening är ett sådant brett samarbete angeläget för att få till stånd önskad in-formationseffekl och praktiska resultat.

Den av herr Siegbahn berörda brödinformationen är ett led i denna större informationskampanj om bättre kostvanor. Delade meningar kan dock råda om utformningen av den aktuella annonsen. Det är enligt min mening viktigt att all hälsoupplysning utformas på sådant sätt att inte missförstånd uppstår om innebörden av informationen.

Nr 103

Torsdagen den 8 apnl 1976

Om statliga myndigheters engagemang i reklamkampanjer

Herr SIEGBAHN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för hans svar på min fråga, även om han missförstått eller låtsas missförstå vad jag egentligen syftade till med den.

Jag är inte kritisk i och för sig mot en sådan här kampanj - tvärtom. Det är alldeles klart att den kampanj som på det här området bedrivs svarar mot vetenskapens ståndpunkt för dagen. Att den ståndpunkten inte alltid varit densamma är en sak för sig. I den broschyr som sänts ut av socialstyrelsen konstaterar man att det tycks råda missförstånd om att bröd skulle vara olämpligt för personer som vill banta osv. De missförstånden har ju vetenskapen på sin tid bidragit till: Vad man nu propagerar för är naturligtvis dagens sanning och förhoppningsvis även morgondagens.

Alltså: En kampanj är värdefull, och frågan är bara hur den skall bedrivas. Kampanjen är brett upplagd, och det har sagts att den har lidit av brist på medel. Det finns en artikel i del senaste numret av Vår industri, där direktör Thomas Cederberg, som är expert på sådana här frågor, närmare har utrett vilka svårigheter man haft att brottas med. Det är möjligt atl socialslyrelsen skulle ha hafi mera medel lill förfogande, men ett samarbete med industrin och näringslivet i övrigt är säkerligen värdefullt.

Däremot är det inte likgiltigt hur kampanjen utformas, och det är det som min fråga syftar till. Att den skall till innehållet vara riktig, som socialministern säger i sitt svar, så att missförstånd inle uppstår om innebörden av informationen är självfallet väsentligt, men även den formella lydelsen är av betydelse.

Den annons som det gäller har väckt ett ganska stort uppseende. Jag har från generaldirektör Rexed fått svar på ett brev i frågan, och han har inte tagit något som helst intryck av vad som förekommit. Han skriver i sitt brev till mig: "Jag tar kåsörernas kvicka kommentarer lätt. De har indirekt hjälpt oss - många, många fier än före kampanjens start vet nu att man bör äta mer bröd."

Ja, det är riktigt, och det finns ett gammalt uttryck som säger att allt kan säljas med mördande reklam. Men formuleringen av annonsen innehåller saker som kan skapa en viss olust. När det sägs alt det är socialstyrelsen som "vill" och all det är "vi" som skall äta mer bröd får man en känsla av att det är Storebror som "vill" - den Storebror

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om slatliga myndigheters engagemang i reklamkampanjer

som beskrivs i Orwells bok "1984".

Jag förmodar att det är rent aningslöst som man åstadkommit den här effekten, men det kan också vara fråga om en liten försöksballong som är ett uttryck för den känsla av maktfullkomlighet som råder, inte. bara i regeringskretsar utan även bland många av de högsta och partitrogna tjänstemän som har tillsatts under årens lopp. Det är detta jag hade önskat att socialministerna skulle ha velat uttala sig om. Är det lämpligt att ett svenskt ämbetsverk uttrycker sin viljal Är det inte riktigare att rekommendera'! Dessutom sätts ordet "vi" ut, vilket ger intryck av att "vi" är folket och att det är de andra, dvs. de styrande, som bestämmer! Det tycker jag är det djupt oroande i sammanhanget.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! All hälsoupplysning måste ha som mål att påverka enskilda människors attityder och levnadsvanor i syfte att få till stånd en bättre folkhälsa i vidsträckt bemärkelse. Ett samarbete mellan statliga och frivilliga organisationer samt landsting, kommuner och näringsliv är därför angeläget. Socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning har i allt väsentligt goda erfarenheter av detta samarbete.

Vad beträffar den aktuella brödinformationen inom ramen för den s. k. H-nämndens kost- och motionskampanj vill jag erinra om - och det är viktigt - att brödkonsumtionen i vårt land är bland de lägsta i Europa. Eftersom matbröd är ett viktigt baslivsmedel, som innehåller många värdefulla näringsämnen, är det av stor betydelse att en effektiv information bedrivs på det här området.

Herr Siegbahn har här bara uppehållit sig vid en annons som utformats av Brödinstitutet i samråd med socialstyrelsen och konsumentverket. Till den del annonsen innehåller saklig information i kostfrågan med särskild betoning på brödet som ett värdefullt baslivsmedel anser jag att den fyller en mycket viktig informationsuppgift. Jag vill slå fast detta. Däremot kan annonsrubriken, särskilt om den används fristående, t. ex. på affischer, naturiigtvis leda till missförstånd. Som jag framhållit i mitt svar är det viktigt att en i och för sig angelägen hälsoupplysning inte utformas på sådant sätt att missförstånd uppstår om den faktiska innebörden av informationen.

Herr SIEGBAHN (m):

Herr talman! Socialministern uppehöll sig länge vid de faktiska och sakliga förhållandena, där vi intar samma ståndpunkt, och återkom först mot slutet av sitt anförande till det som jag vill diskutera.

Missförstånd - om vad? Det kan ju tolkas som ett missförstånd om brödets betydelse eller som ett missförstånd om vad ett statligt ämbetsverk skall och bör säga. Det är på den sistnämnda punkten som jag är intresserad av att få besked. Jag ställer därför frågan än en gång: Är det riktigt att svenska ämbetsverk uttrycker sin vilja i stället för att rekommendera eller något liknande? Denna annons har socialstyrelsen genom

generaldirektör Rexeds brev till mig ställt sig helt bakom beträffande detaljformuleringarna.

Man kan ju ana vad fortsättningen kan bli. Det ena ämbetsverket efter det andra kan börja uttrycka sin vilja, och så småningom kanske de börjar tala om att det kan bli konsekvenser för den som inte följer ämbetsverkets vilja. Kanske även regeringen böriar tala om vad den vill att svenska folket skall göra!

Jag tycker man är inne på en fariig linje. Det finns all anledning att, även på regeringens sida, säga att det inte är så här en kampanj - en i och för sig mycket värdefull kampanj - skall bedrivas. Kampanjen kanske lar längre tid att genomföra med andra metoder, men det är lättare för svenska folket att acceptera de metoderna.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag har redan sagt min mening om själva rubriceringen. När nu herr Siegbahn tar i på detta sätt och talar om maktfullkomlighet etc. vill jag säga att han ser spöken på ljusa dagen - detta är ju våldsamma överdrifter. Ett ämbetsverk kan naturiigtvis utfärda rekommendationer. Och den samverkan som här skett har i och för sig varit värdefull, eftersom det är viktigt att kunna åstadkomma en effektiv information i en så angelägen fråga, som gäller kostförhållandena för människorna.

Herr SIEGBAHN (m):

Herr talman! Visst kan ett ämbetsverk utfärda rekommendationer, men generaldirektör Rexed har på min fråga, varför man inte skrivit att socialstyrelsen rekommenderar i stället för att använda ordet vill, svarat - som jag tycker något aningslöst - att undersökningar visat att den senare formuleringen slår så mycket bättre. Det är just det som jag poängterat. Man får inte bara använda ett ord därför att det slår.

Man säger att man hade frågat Svenska språknämnden om en lämplig formulering ur rent språklig synpunkt. Det är klart att "vill" låter käckare och klatschigare än t. ex. "rekommendera".

Men nu gäller del politik och även om vi inte skall se spöken på ljusa dagen så är det en otrevlig tendens som här spåras. Men jag hoppas givetvis att jag har överdrivit betydelsen därav.

Det är i alla fall glädjande att konstatera att socialministern också tycks ta avstånd från formuleringar av den typ som här använts.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om statliga myndigheters engagemang i reklamkampanjer

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om undersökningarna av vattenföroreningen i Vänern

§ 4 Om undersökningarna av vattenföroreningen i Vänern

Herr jordbruksministern LUNDKVIST erhöll ordet för att besvara herr Magnussons i Kristinehamn (vpk) den 19 mars anmälda fråga, 1975/76:284, och anförde:

Herr talman! Herr Magnusson i Kristinehamn har frågat mig om jag tänker vidta åtgärder för att ekonomiskt garantera Vänerundersökning-arnas planerade genomförande.

Vänern utgör genom sin storlek och betydelse för vattenförsörjning, fiske, rekreation m. m. en unik naturtillgång. En lång rad åtgärder har under senare år vidtagits för att minska föroreningsbelastningen på sjön. Kommunala reningsverk har byggts och industrins utsläpp minskat.

Sedan år 1972 pågår ett brett upplagt forsknings- och undersökningsprogram för att belysa Vänerns hydrologiska och biologiska förhållanden och tillförseln av föroreningar till sjön. Undersökningarna, som har kostat över 2 milj. kr./år, sker i samarbete mellan naturvårdsverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut och berörda länsstyrelser. Undersökningsprogrammet finansieras genom statliga anslag från i första hand naturvårdsverkets forskningsnämnd.

Det är enligt min mening angeläget att Vänerundersökningarna kan fortsätta enligt planerna. Forskningsnämnden kommer inom kort att ta ställning till frågan om anslag till undersökningarna för nästa budgetår. Jag är medveten om att kostnaderna för undersökningsprogrammet ökat till följd av den allmänna kostnadsstegringen. Jag vill samtidigt framhålla att i årets budgetproposition har föreslagits att anslaget till miljövårdsforskning skall räknas upp med 3,7 milj. kr. till 30,4 milj. kr. för nästa budgetår. Därigenom har utrymme skapats för forskningsnämnden att beakta kostnadsökningar vid anslagsfördelningen.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret.

Bakgrunden till min fråga är följande. Den tjänsteman i naturvårdsverket som enligt tidningsuppgifter leder vissa av Vänerundersökningarna höll den 16 mars ett föredrag i Karistad inför Värmländska ingenjörsföreningen. Han påvisade bl. a. att positiva tendenser framkommit vid de limnologiska undersökningarna men att Vänerns vatten samtidigt hade visat sig innehålla osedvanligt höga halter av koppar. Undersökningarna är emellertid inte färdiga, och nu framhöll han alt det är tveksamt om de kan genomföras som planerat på grund av den kärva ekonomiska situationen. Det kan bli fråga om avsevärda nedskärningar, sade han.

Man skall nu påbörja forskningsuppgifter i de norra delarna av Vänern. Det är fråga om Kattfjorden, Åsfjorden, de mest förorenade delarna av sjön. Det är ju därför speciellt viktigt att de undersökningarna kan genomföras.

Jag vill emellertid i det här sammanhanget påtala en annan sak, som

bidragit till att göra mig betänksam när det gäller regeringens ambitioner att fullfölja Vänerundersökningarna. SMHI sökte förra året ett anslag på 367 000 kr. för den kartläggning av hydrologiska förhållanden som ingår i Vänerprojektet och som SMHI står för. Anslaget beviljades inte. Pengarna skulle gå över kommunikationsdepartementets stat.

Jag skrev därför en motion om att SMHI skulle få de begärda pengarna. Trafikutskottet yttrade sig mycket positivt över motionen och förutsatte att medlen skulle beviljas i nästa års stat - alltså årets. Men inte heller nu får SMHI sina pengar. Det hör till saken att naturvårdsverket angett den här kartläggningen vara ett .särskilt angeläget förslag i SMHLs anslagsframställning.

Den nämnda tjänstemannen från naturvårdsverket yttrade i Karlstad: Får vi garantier för att de belopp vi har att röra oss med kan följa kostnadsutvecklingen kan vi lova en noggrann analys av hela Vänern. Och då kan man exakt få reda på vad som behövs för att den skall bli helt fri från föroreningar igen.

Jag tycker därför att denna fråga är befogad: Kan och vill jordbruksministern ge dessa garantier? Den är befogad sedd mot den bakgrund jag tecknat här.

I jordbruksdepartementets stat för kommande budgetår har naturvårdsverket begärt 6,2 milj. kr. för Vänerändamål. Nu tillstyrker jordbruksministern 3,7 milj. kr. sammanlagt för miljövårdsforskning, men det står inte hur mycket av dessa pengar som går till Vänerundersökningarna. Detta stämmer inte riktigt med jordbruksministerns resonemang.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om undersökningarna av vattenföroreningen i Vänern

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Beträffande frågan om SMHI kan jag säga att 200 000 kr. kommer att anvisas till SMHI för hydrologiska undersökningar.

När det sedan gäller hur mycket pengar som skall ställas till Väner-projeklels förfogande, så är det ju forskningsnämnden som har att göra bedömningen och fördela de medel som är tillgängliga. Jag kan alltså inte i den meningen föregripa forskningsnämndens fördelning, men jag har ändå i mitl svar velat understryka att jag anser det angeläget atl man får medel för att fullfölja de undersökningar som pågår när det gäller Vänern. Jag har också hänvisat till att vi ökat anslagen för att skapa utrymme för täckning av de kostnadsfördyringar som har uppstått.

Utöver detta kan jag säga dels att naturvårdsverket inte bedömer saken så att några svårigheter skulle föreligga att för nästa budgetår täcka de kostnader som uppstår för den här forskningsverksamheten, dels atl den refererade tjänstemannen för sin del anser att han har blivit hårt vinklad och alt han tvärtom framhållit all han inte ser några problem när det gäller atl under näsla verksamhetsår finansiera den undersökningsverksamhet som det här är fråga om.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om åtgärder för att förhindra utrotning av sälstammen

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk):

Herr talman! Vad först SMHI beträffar, så var jag i kontakt med SMHI i går, och där visste man inte om att man skulle få några pengar och hade inte räknat med detta. Då blir man kanske glad om man får de här pengarna, och jag ser det som ett positivt inslag i debatten att detta kan redovisas. Men faktum kvarstår alt forskningsnämndens anslags-möjligheter är beroende på vilka pengar regeringen ställer till förfogande, och det anslaget har varit ganska njuggt tilltaget.

När det gäller detta med tjänstemannen i naturvårdsverket som var i Karistad och huruvida han blev vinklad, så har jag varit i kontakt med en av journalisterna som var där och han påstår att tjänstemannen yttrat sig på det här viset, att om man inte får pengar för att följa upp kostnadsutvecklingen står man inför eventualiteten att behöva avbryta de pågående undersökningarna. Jag tycker det skulle vara väldigt beklagligt om man måste göra det, för jag hyser faktiskt ett uppriktigt intresse - och jag tror att jordbruksministern delar det intresset - för att undersökningarna i Vänern skall kunna fullföljas; Vi är väl i varje fall överens på den punkten?

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Ja, jag delar det intresset till fullo.

När det sedan gäller att tolka de uttalanden som har gjorts i detta sammanhang, så tycker jag trots allt att det är riktigare att gå till källan för uttalandena än att vända sig till den journalist som har refererat dem.

Anslagets storiek totalt sett får vi väl tillfälle att senare diskutera. Jag slår än en gång fast att naturvårdsverket inkl. den tjänsteman som har uttalat sig bedömer saken så, att det för nästa budgetår inte finns någon anledning att hysa oro för att man inte skall kunna fullfölja projekten.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk):

Herr talman! Det är bra om det är på det sättet. Men nu förhåller det sig faktiskt så, att bägge länstidningarna i Värmland hade ungefär likalydande referat från den här sammankomsten, och jag har litet svårt att förstå att man så att säga på fiera händer skulle ha kunnat missuppfatta uttalandena.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om åtgärder för att förhindra utrotning av sälstammen

Herr jordbruksministern LUNDKVIST erhöll ordet för att besvara herr Johanssons i Växjö (c) den 24 mars anmälda fråga, 1975/76:288, och anförde:

Herr talman! Herr Johansson i Växjö har frågat mig om jag är beredd att inlernationelll verka för att förhindra jakten på säl för att undvika utrotning av sälstammen.

I Sverige har åtgärderna för att skydda salen mol utrotning intensifierats under senare år. Salen är sålunda numera fridlyst under hela året med undantag för viss skyddsjakt som får ske tillfälligt i samband med yrkesfiske. På västkusten har dessutom inrättats särskilda sälskyddsom-råden med stöd av bestämmelser i naturvårdslagen. Liknande skyddsområden övervägs även vad gäller Östersjön. Jag vill i detta sammanhang nämna de undersökningar som pågår rörande vissa miljögifters inverkan på sälstammen och det allvarliga problem som den innebär.

Behovet att skydda sälstammarna bevakas även internationellt bl. a. inom Förenta nationernas miljöstyrelse och i International union forcon-servation of nature and natural resources (lUCN). Sverige följer frågorna genom dessa organ och kommer, här som i andra sammanhang, alt agera till skydd för hotade djurarter.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om åtgärder för att förhindra utrotning av sälstammen

Herr JOHANSSON i Växjö (c);

Herr talman! Jag tror att TV världen över har gjort djurskyddet en stor tjänst -jag hoppas åtminnstone det - genom att visa slaktplatserna på Newfoundland. Människor i allmänhet har troligen blivit smått chockade inför detta dödande, som genom TV har kommit in i deras vardagsrum och där man sett hur kanadensare och norrmän klubbar ihjäl sälungarna. Detta kan i sin tur medverka till att det skapas en opinion inte bara i vårt land utan även i väriden i övrigt som får människor att reagera på ett sätt som gör att vederbörande nationer måste sluta upp med denna jakt. Det har också visat sig att människor litet varstans i världen har både reagerat och protesterat.

Jag är oroad över att risken för utrotning är mycket överhängande, om denna jakt får fortgå en längre tid. Forskare säger att salen kan betraktas som etl utrotningshotat djur. Säljägarna är väl också medvetna om denna risk, men förtjänsten på sälskinnen är tydligen så lockande att man ändå fortsätter. Vi vet också, inte minst från svenska erfarenheter, att sälstammen på jorden är i farozonen inte enbart på grund av jakt utan att den också hotas av föroreningar i haven. Den svenska sälstammen har minskat påtagligt under senare år, vilket man på vetenskapligt håll anser vara en följd av föroreningarna i Östersjön.

I naturvårdsverkets tidning för mars månad i år tar man i en artikel upp salens livsbetingelser i Östersjön. Där sägs bl. a. att halterna av klorerade kolväten som DDT och PCB har ökat katastrofalt i salarna på senare år; det rör sig om en maximal ökning på 4 000 %. Detta är man övertygad om kommer alt försämra salens möjligheter att reproducera sig. Man tror att det blir bara 20 % av Östersjöns salar som kan komma alt reproducera sig. Till följd av denna förgiftning blir det störningar under själva graviditeten, som medför att fostren dör.

Jag tackar jordbruksministern för svaret på min fråga och finner det

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om åtgärder för atl förhindra utrotning av sälstammen

högst tillfredsställande med de ålgärder som vidtagits från svensk sida och som jag f ö. visste om. Jag vet också att salen i stort sett är fredad i våra vatten. Likaså känner jag till att man följer upp frågan om föroreningarna. Det visar också artikeln i naturvårdsverkets tidning. I sak är ju påtalade förhållanden oroande också för oss.

När det gäller jakten på Newfoundland säger jordbruksministern att det är någol som han skall följa uppmärksamt genom de båda internationella organ som han nämnde, och det är ju i sin ordning att man följer arbetet där. Men jag skulle också gärna se att man tog litet fier initiativ. Vi har ju t. ex. våra goda grannar norrmännen, och jag tror inte alt de blir förolämpade om jordbruksministern säger någonting till dem i den här frågan.

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Till det som jag sagt i mitt svar kan jag lägga, att jag för elt par veckor sedan vid etl miljöministermöte i Europarådets regi i Bryssel hade möjlighet att medverka till att vi fick en resolution till stånd, som ålägger ministerkommittén att mera aktivt arbeta till skydd för de hotade djurarterna. I förra veckan hade jag också tillfälle att vara med vid FN:s miljöstyrelses möte i Nairobi. I ett generaldebatlsinlägg log vi där också upp frågan om skyddel för de hotande djurarterna. På det sättet försöker vi vid varje tillfälle då vi har möjligheter därtill att arbeta för dessa frågor.

Jag är naturligtvis beredd att också ta upp den här typen av frågor i det nordiska samarbetet.

Herr JOHANSSON i Växjö (c):

Herr talman! Jag tycker detta låter tillfredsställande. Men vad jordbruksministern talade om är etl generellt skydd för olika djurarter som är hotade, och det är väl gott och väl; det finns så många djurarter som är utrotningshotade. Men just när det gäller salarna har tydligen inte jordbruksministern gjort någonling direkt, och det är det jag efteriyser.

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Det är väl fel att säga. Vi arbetar intensivt, exempelvis inom ramen för Östersjökonventionen, på atl lösa de problem belräffande salarna vi har närmast inpå oss. Del problem som herr Bertil Johansson berört i sin fråga har vi möjligheter att diskutera i nordiska sammanhang.

Herr JOHANSSON i Växjö (c):

Herr lalman! Vi skall försöka hjälpas åt med den här frågan för att få till slånd en bättre tingens ordning. Jag tror att jordbruksministern innerst inne har den rätta viljan för del. Jag efterlyser något större aktivitet. Men lack så myckel för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om åtgärder för att förbättra arbetsmiljön inom tvätteribranschen

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för alt besvara herr Ekinges (fp) den 1 april anmälda fråga, 1975/76:303, och anförde:

Herr talman! Herr Ekinge har frågat mig om jag avser att ta initiativ i syfte att förbättra arbetsmiljön i tvätteribranschen.

Inom tvätteribranschen finns svårbemästrade arbetsmiljcproblem. För att komma till rätta med dessa har arbetarskyddsstyrelsen utfärdat en rad föreskrifter. Sålunda finns anvisningar som bl. a. syftar till att förhindra olycksfall vid tvätterimaskiner. Vidare finns föreskrifter till skydd mot yrkesskada vid arbete med enzymer. Allmänna föreskrifter till skydd mot skador förorsakade av lösningsmedel samt om problem med värme, kyla och drag håller på att utarbetas. Dessa föreskrifter kommer att bli direkt tillämpbara på tvätteribranschen. I de fall yrkesinspektionen konstaterar brister på en arbetsplats skall de givetvis rättas till.

Med hänsyn till de åtgärder som de ansvariga myndigheterna redan vidtagit och mot bakgrund av det omfattande säkerhetsarbete som pågår är någon åtgärd från min sida f n. inte påkallad.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om åtgärder för att förbättra arbetsmiljön inom tvätteribranschen

Herr EKINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka arbetsmarknadsministern för svaret.

Jag delar uppfattningen att det finns svårbemästrade arbetsmiljöproblem inom tvätteribranschen. De har i viss mån historisk bakgrund.

I svaret hänvisar statsrådet till att myndigheter av skilda slag har utarbetat anvisningar och föreskrifter. Det är i och för sig bra. Men vad som föranlett min fråga är statens direkta engagemang i tvätteribranschen. Staten är ju en stor företagare på det här området. Det måste då åvila staten som arbetsgivare att uppmärksamma dessa problem i högre grad och inte bara nöja sig med föreskrifter. Det är det aktiva handlandet som jag efterlyser.

Jag vet att det statliga företaget, FFV:s tvätterier, gör vad man kan, så jag har ingen anledning alt klaga på de ambitioner man har. Men å andra sidan vet vi atl detta är en svår bransch, och det är kostnadskrävande insatser som måste till. Dessa insatser kan givetvis inte i tillräckligt hög grad finansieras genom branschen själv. Därför efterlyser jag statens aktiva engagemang när det gäller både forskning och vidareutveckling. Jag tänker på miljöfrågor, på sådana saker som FFV tagit upp i sin fina broschyr om det utvecklingstekniska arbetet, på hygien och på utveckling av tvätteriprocessen. Jag menar att staten har etl direkt ansvar för utvecklingen av allt detta.

Man kan inte överlämna utvecklingen på detta område lill branschen och säga: Det här får branschen klara inom ramen för lönsamheten. Här måste det i viss utsträckning också till forskningsarbete, och då måste det också till pengar och insatser från statens sida utöver det som bran-

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Om åtgärder för att förbättra arbetsmiljön inom tvätteribranschen

schen kan ställa till förfogande. Sedan kommer det hela branschen till godo, och då har vi från samhällets sida gjort en betydelsefull insats när det gäller denna svårbemästrade arbetsmiljö. Jag skulle därför vilja höra om slalsrådet har något att säga om ytterligare aktiva åtgärder på detta område.

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag fattade frågan som att den gällde generellt för en bransch. Staten äger ingalunda alla tvätterier. Arbetsmiljöbestämmelserna måsle emellertid vara lika stränga oberoende av om det är ett privat eller ell stalligi företag. Om etl statligt företag har usel arbetsmiljö skall yrkesinspektionen se till att förändringar kommer till stånd också där.

Jag har redogjort för vad man håller på med för att åstadkomma förbällringar. Sialen får självfallet finansiera sina förbättringar på det sätt som staten brukar göra. När det gäller de privata tvättinrättningarna har vi numera möjlighet att hjälpa till med lån på gynnsamma villkor för de miljöförbättringar som kan behövas. Det arbete som bedrivs inom arbetarskyddssiyrelsen syftar ju till att förbättra arbetsmiljön inom tvätterierna med olika åtgärder och tekniska lösningar på de problem som man brottas med.

Jag ser alltså framför mig slora möjligheter alt med allt det arbete som arbetarskyddssiyrelsen bedriver kunna åstadkomma förbättringar inom branschen.

Herr EKINGE (fp):

Herr talman! Det är riktigt att min fråga var generellt ställd. Jag hänvisade speciellt till Visby, och därmed anknöt jag till statens direkta engagemang. Jag vill emellertid inte ta upp Visbyfallet som något speciellt -jag är lika medveten som statsrådet om att där pågår undersökningar för att lösa problemen, och jag delar förhoppningen att de skall bli framgångsrika. Men här behövs ett ganska intensivt arbete.

Jag skulle gärna vilja uttala förhoppningen alt just de överläggningar som nu pågår om tvätteribranschens fortsatta utveckling på det statliga området intensifieras. Jag har inte inside information så att jag kan säga hur det ligger till, men jag menar att branschen behöver ett betydligt bättre stöd. Vad myndigheterna gör har naturiigtvis betydelse, men det har också väldigt slor betydelse om departementet direkt sätter in åtgärder, eftersom staten är en stor arbetsgivare på området.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Föredrogs och hänvisades

Proposition

1975/76:203 till utrikesutskottet

§ 8 Föredrogs och hänvisades Motioner

1975/76:2381-2386 till utbildningsutskottet 1975/76:2387 till inrikesulskottet 1975/76:2388 till trafikutskottet 1975/76:2389-2392 lill justitieutskottet 1975/76:2393 till lagutskottet 1975/76:2394 och 2395 till inrikesulskottet

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

§ 9 Föredrogs och bifölls inlerpellalionsframställningen 1975/76:170.

§ 10 Riksdagsarbetets planering

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande 1975/76:45 med anledning av talmanskonferensens förslag (1975/76:15) med anledning av ett inkommet betänkande om riksdagsarbetets planering jämte motioner rörande riksdagsarbetet.

I detta betänkande behandlades talmanskonferensens förslag 1975/76:15 med anledning av betänkandet "Riksdagsarbetets planering", vilket avgivits av en av talmanskonferensen den 29 november 1973 tillsatt utredning med uppgifi att göra en allmän översyn av riksdagens arbetsformer.

I betänkandet om riksdagsarbetets planering hade föreslagits alt det årliga riksmötet skulle inledas den första tisdagen i oktober under de år då ordinarie riksdagsval inte hölls. Förslaget medförde att riksdagen kom att börja sitt arbete vid ungefär samma tidpunkt under icke-valår som under valår. Genom denna förlängning blev det möjligt att förutom uppehållen i riksdagsarbetei kring jul- och nyårshelgen samt påsken lägga in en sammanträdesfri vecka under november månad och en vecka i anslutning till Nordiska rådets plenarsammanträde under våren.

Utredningen hade vidare föreslagit att förhandsanmälan skulle krävas generellt till alla debatter i kammaren utom lill de s. k. frågedebalterna. Den som underlåtit atl göra förhandsanmälan fick därmed även i 1. ex. interpellationsdebatter begränsa silt anförande lill sex minuter. I betänkandet hade också diskuterats reglerna för propositionsavlämnandet samt allmänt frågan om hur kammardebatterna borde planläggas.

Beträffande utskottsarbetet hade utredningen föreslagit vissa mindre förändringar i tilläggsbestämmelserna till riksdagsordningen 4.6 där ärendefördelningen mellan utskotten beskrevs. Bf a. hade föreslagits alt in-rikesulskottet fortsättningsvis skulle benämnas arbetsmarknadsutskotiei.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

I detta sammanhang hade behandlats

dels den med anledning av betänkandet om riksdagsarbetets planering väckta motionen

1975/76:2252 av herr Wijkman (m),

dels de under allmänna motionstiden vid 1975/76 års riksmöte väckta motionerna

1975/76:194 av herr Ahlmark m. fi. (fp), vari hemställts att riksdagen skulle anta av molionärerna föreslagen lydelse av 4 kap. 12 § riksdagsordningen, innebärande införande av möjlighet för utskotlen att anordna offentliga utskollsuifrågningar,

1975/76:195 av herr Börjesson i Falköping (c) och Hallenius (c),

1975/76:255 av herr Fågelsbo (c),

1975/76:288 av herr Boo m. fl. (c), vari hemställts att riksdagen beslutade att 4 kap. 10 § första stycket riksdagsordningen skulle erhålla av molionärerna föreslagen lydelse, innebärande att även statliga myndigheter som inle lydde under riksdagen skulle vara skyldiga att lämna upplysningar och avge yttrande till riksdagsutskott som begärde detta,

1975/76:687 av herr Björck i Nässjö m. fl. (m), vari hemställts 1. att riksdagen uttalade att öppnande av riksmöte vid ny mandatperiods början skulle ske på rikssalen på Stockholms slott och i former som anknöt till tidigare öppningsceremoniel, 2. all riksdagen uttalade att öppnandet vid andra riksmöten borde ske i riksdagshuset i former som fastställdes av talmannen i samråd med vice talmännen,

1975/76:894 av fru Göthberg m.fl. (c),

1975/76:898 av herr Komstedl (m), vari hemställts att riksdagen skulle uppdra åt talmanskonferensen att utreda förutsättningarna för en effektivare planläggning av riksdagens arbetsplena,

1975/76:1977 av fru Tilländer m.fl. (c) och

1975/76:1980 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställts under punkten 7 att riksdagen skulle anta av motionärerna föreslagen lydelse av 4 kap. 12 § riksdagsordningen, innebärande införande av möjlighet för utskotten att anordna offentliga utskottsutfrågningar.

Utskottet hemslällde att riksdagen skulle

1. med anledning av förslaget 1975/76:15 anta det framlagda förslaget
till lag om ändring i riksdagsordningen

a) såvitt avsåg huvudbestämmelserna 1 kap. 2 och 7 §§, 3 kap. 11 § och ikraftträdandebestämmelsen,

b) såviu avsåg lagförslaget i övrigt,

2. godkänna vad utredningen angående en allmän översyn av riks
dagens arbetsformer anfört i avsnittet "utredningens överväganden",

3. belräffande riksdagsarbetets planering m. m. avslå motionerna
a) 1975/76:894,

b) 1975/76:898,

c) 1975/76:2252,

4. belräffande offentliga utskottsulfrågningar avslå motionerna

a) 1975/76:196,

b) 1975/76:1980, yrkandet 7,

5. beträffande statlig myndighets skyldighet enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen att lämna upplysningar och avgiva yttranden då utskott begärde det avslå motionen 1975/76:288,

6. beträffande information om riksdagsarbetet m. m. avslå motionerna

a) 1975/76:195,

b) 1975/76:1977,

7. beträffande formerna för riksdagens öppnande avslå motionerna

a)1975/76:255,

b)1975/76:687.

Nr 103

Torsdagen den 8 apnl1976

Riksdagsarbetets planering

Reservalioner hade avgivils

1. av herrar Werner i Malmö (m) och Molin (fp) samt fru Jacobsson
(m) vilka beträffande offentliga utskottsulfrågningar ansett att utskottet
under 4 bort hemställa

att riksdagen skulle med bifall till motionerna 1975/76:194 och 1975/76:1980 yrkandel 7 anta det av reservanterna framlagda förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen,

2. av herrar Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c) och Kind
bom (c) samt fru Hammarbacken (c) vilka beträffande stailig myndighets
skyldighet enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen att lämna upplysningar
och avgiva yttranden då utskott begärde det ansett atl utskottet under
5 bort hemställa

att riksdagen skulle med bifall till motionen 1975/76:288 anta det av reservanterna framlagda förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen,

3. av herr Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m) vilka beträffande
formerna för riksdagens öppnande ansett att utskottet under 7 b bort
hemställa

att riksdagen skulle med bifall till motionen 1975/76:687 uttala dels atl öppnande av riksmöte vid ny mandatperiods början borde ske

på rikssalen på Stockholms slott och i former som anknöt till lidigare

öppningsceremoniel, dels all öppnandet vid andra riksmöten borde ske i riksdagshuset i

former som fastställdes av talmannen i samråd med vice talmännen.

Till belänkandet hade fogats särskilda yttranden

1. av herr Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m) beträffande riksdagsarbelels planering m. m.,

2. av herrar Boo (c) och Jonnergård (c) beträffande formerna för riksdagens öppnande.

2 Riksdagens protokoll 1975/76:103-104

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Som ett resultat av ulredningen angående riksdagens arbetsformer har vi i dag etl förslag från talmanskonferensen om riksdagsarbetets planering. Det förslaget har tvivelsutan många förtjänster. Det tar upp ärendefördelningen på utskotten, del lar upp frågan om våra arbetsterminer och ger, som vi med glädje konstaterar, möjlighet till en sammanträdesfri vecka i november. Det tar upp debailregler och mycket annat. Det tar också upp frågan om propositionsavlämnandet, som blivit en verkligt het fråga de yttersta av dessa dagar.

Hur riksdagen bäst och mest ändamålsenligt skall fungera är naturligtvis en fråga på lång sikt. Det gäller att undan för undan vinna erfarenheter både från vårt eget riksdagsarbete och från arbetet i parlament i andra länder. Det finns fortfarande stora knäckfrågor, som mycket avgörande kan påverka vår arbetssituation. Jag tänker exempelvis på frågan om vårval och budgetårets omläggning.

Det finns också en rad smärre frågor av praktisk natur, som kan vara väsentliga och som las upp i motioner. Det gäller t. ex. en effektivare tidsplanering i kammaren. Men när det gäller de långa och många debatterna här måste vi inse att det problemet löser man inle bara med bestämmelser och regler. Det vill ju också till, herr talman, atl dessa regler efterföljs.

I detta sammanhang kan man inte underlåta alt komma in på det problem som vi ingående dryftat de senaste dagarna, nämligen den stora anhopningen av propositioner som vällt över riksdagen. De sista tio dagarna fram till den 5 april har vi fått inte mindre än 41 propositioner, som inrymmer 100 lagförslag. Antalet textsidor är över 4 000. Det ger en mycket besvärande arbelssiluation, och man upplever det väl så i synnerhet om man fungerar på oppositionssidan. Det är inte bara besvärande här i kammaren med de långa arbetsdagarna, utan del gäller också arbetet i utskotten.

Detta är en fråga som inte främsl gäller ledamöternas arbetsbelastning, utan frågan gäller främst möjligheterna att ge ärendena en seriös behandling. Det är varken rimligt eller rätt atl vi så sent och efter propositionstidens utgång får så väsentliga proposilioner som den om regional samhällsplanering, den proposition som senare kommer på grundval av utredningen om den kommunala demokratin, osv. Tidsnöden är allvarlig just med tanke på möjligheterna att ge dessa frågor en noggrann prövning i utskotten.

Sedan detla är sagt, herr talman, vill jag också understryka atl när del gäller de långa debatliderna i kammaren så skall vi komma ihåg alt vi själva i stor utsträckning är våra egna arbetsgivare. Under de senaste tio åren har antalet motioner mer än fördubblats, och vi har de många frågorna och interpellationerna. Del är klart att debatliden i kammaren också är beroende av ledamöternas vilja till koncentration och ordkarghet. Därvidlag är ingen av oss fullkomnad ännu.

Med risk att själv drabbas av kritiken måste jag, herr lalman, få erinra

om konstitutionsutskottets resa lill Bern, där vi studerade arbetsformerna i parlamentet. Vi fick där den upplysningen och - vill jag minnas -även upplevelsen att talmannen har rätt att klubba av en talare inte bara när talaren smädar främmande makt utan också om han inte håller sig till ämnet. Jag föreställer mig att en svensk talman någon gång i lönndom har drömt om ett sådant motionsyrkande.

Det finns några reservalioner knutna lill det här ärendet. Frågan om offentliga utskottsulfrågningar och frågan om riksdagens högtidliga öppnande kommer Anders Björck senare att behandla, och jag kan inskränka mig lill att säga några ord om reservationen 2 och om det första särskilda yttrandet.

Reservaiionen 2 gäller den ändrade lydelse av 4 kap. 10 S riksdagsordningen som skulle göra det möjligt för riksdagsutskott att direkt inhämta yttrande från myndigheter, även i de fall där dessa inte lyder under riksdagen. Nu kan en statlig myndighet hänskjuta frågan till regeringens avgörande. Förändringen av riksdagsordningen i denna punkt är inte särskilt revolutionerande. Den innebär endast att man stadfäster nuvarande praxis. Det skulle bättre rimma med vår nuvarande regeringsform, som i klara verba placerar riksdagen såsom folkets främsta företrädare. De invändningar som riksdagsmajorileten anför har ingen särskild tyngd. Att de fiesta myndigheter lyder under regeringen är ju inte något argument, eftersom regeringen är beroende av riksdagen och ansvarig inför riksdagen. Man säger att regeringen styr riket. Nåväl, men det är väl riksdagen som styr regeringen även om det är svårt. Denna paragraf är som framhålls i reservaiionen en relikt från en gången tid.

Att smärre myndigheter i något läge kan få svårt att hinna med omfattande yttranden, som elt utskott kan begära, kan naturligtvis vara sant. Men i så fall får naturligtvis regeringen ställa nödiga resurser till förfogande. Man kan inte godta att ett utskott skall behöva avstå från nödiga informationer av sådana resursskäl.

Man kan väl också utgå ifrån att riksdagsutskotten har det goda omdömet atl inle i onödan besvära myndigheterna. Så har heller veteriigen inle skett. Ändringsförslaget är som sagt ett kodifierande av nuvarande praxis. Därlill kommer att det inte ens teoretiskt bör vara så att regeringen skall kunna hindra ett utskott från en seriös behandling av ett ärende.

Vårt särskilda yttrande anknyter till motionen 2252 av herr Wijkman. Han har anmält sig på talarlistan och kommer väl alt beröra denna motion ytterligare. Jag vill bara nämna alt motionen vill vidga resurserna för riksdagens ledamöter och bl. a. ge dem möjlighet till sekreterarhjälp i större utsträckning än som nu är fallet. Del är ett behov som är särskilt kännbart på oppositionssidan av skäl som jag delvis har berört i samband med vad jag nämnde om propositionerna.

Det är naturligtvis ett helt riktigt påstående att riksdagsmannen - vi upplever det själva - har fått allt svårare att få tiden att räcka till när det gäller atl hålla kontakt med valkrets och väljare. Anhopningen av arbete här är hindrande.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Här behöver inte argumenteras vidare för vikten av kontakt med verkligheten utanför detta hus. Det gäller informationen till väljarna, men den kontakten är väldigt viktig också för riksdagsmannens egen politiska förnyelse - och den är nödvändig. Ledamöterna bör ha mer lid för alt ta del av vad som sker inom vetenskap och litteratur beträffande just det ämnesområde som vederbörande är satt att bevaka i riksdagsarbetei. Det beslut som fattades i höstas med anledning av informationsutredningens förslag var ett steg i rätt riktning och i motionens anda. Del är givetvis viktigt att vi undan för undan skapar sådana resurser att riksdagsmännen får mer tid för väsentligheterna i arbetet.

Med den förhoppningen, herr talman, att man fortsätter att förbättra arbelsplaneringens och riksdagsmännens arbetssituation yrkar jag bifall lill de reservalioner som bär mitt namn.

Herr KINDBOM (c):

Herr talman! Mårten Werner har ju redan gjort en beskrivning av vad förslaget belräffande riksdagens arbetsformer innehåller i stort, och jag behöver inle upprepa de sakerna här. Låt mig säga att talmanskonferensens beslut i går att förlänga motionstiden för drygt 30-talet propositioner enligt min mening utgör en utomordentligt bra vinjett för dagens kammardebatt om riksdagens arbetsformer. I allra högsta grad berör propositionsavlämnandet riksdagens arbete i allmänhet och ledamöternas i synnerhet.

Konstitutionsutskottets skrivning är mycket kortfattad, eftersom utskottets ledamöter är överens om att tillstyrka vad utredningen om översyn av riksdagens arbetsformer har föreslagit. Utskottet säger på s. 11 i betänkandet atl man "ansluter sig även i övrigt till vad ulredningen anfört t. ex. beträffande propositionsavlämnandet och planeringen av riksdagsarbetet". Det finns därför anledning att något gå tillbaka och se vad utredningen sade på den här punkten.

Utredningen anför att det är inget nytt problem med sent avlämnade propositioner. Den understryker vikten av att propositionstiderna följs och pekar särskilt på att riksdagen redan före jul bör få de propositioner som nu lämnas under allmänna motionstiden. Utredningen har också varit i kontakt med statsrådsberedningen rörande propositionsavlämnandet, och de överiäggningarna har givit vid handen att departementen är mycket medvetna om de framförda önskemålen och inställda på att ta all möjlig hänsyn till dessa. Vi kan då konstatera att man trots medvetenheten och trots att man är inställd på att la hänsyn inte har förmått göra det. Vidare säger ulredningen sig ha erfarit att konstitutionsutskottet även i fortsättningen avser att följa frågan.

I 1975 års granskningsbetänkande togs frågan upp om propositionsavlämnandet, och utskottet konstaterade att planeringen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. I samband med granskningen av vad som förevarit under 1975 återkommer konslilutionsutskottet senare under detta riksmöte ånyo till denna fråga, och jag har ingen anledning att föregå

vad som då kommer att sägas. Redan nu kan emellertid konstateras att under 1976 är förhållandena inte heller tillfredsställande. Regeringen har i sin planering inte visat respekt för vad riksdagen tidigare anfört. Gentemot de enskilda riksdagsledamöterna är det otillbörligt och innebär en orimlig arbetsbelastning. Belastningen faller inte bara på ledamöterna, då särskilt företrädarna för oppositionspartierna, utan också på den personal som riksdagsgrupperna har till sitt förfogande.

I denna del vill jag uttala att det finns all anledning för översynsutredningen att i sitt fortsatta arbeta överväga ytteriigare reglering i vad gäller propositionsavlämnandet. En väg som har anvisats är ett uppskjutande av behandlingen av för sent avlämnade propositioner. Detta löser i sig inle problemet med hänsyn till att angelägna reformer då kan komma att fördröjas, reformer om vilkas genomförande det råder stor uppslutning. Men det sistnämnda får ju inte innebära att arbetsbelastningen förhindrar en rimlig genomgång av förslagen, framför allt från oppositionens sida.

Beträffande de informationsåtgärder som också behandlas i betänkandet vill jag bara konstatera att riksdagen beslutat om vissa åtgärder med anledning av informationsutredningens förslag och att frågorna kommer att bevakas fortsättningsvis. Det gäller också kammarsammanträdena. Jag har inget att tillägga utöver vad som har föredragits i den delen. Jag vill dock säga au även denna (råga bör bevakas med största uppmärksamhet inte minst för att ge kammarens ledamöter möjlighet dels att följa verksamheten utanför detta hus - som det tidigare sagts - dels för att ge ledamöterna arbetsförhållanden som, med all rimlig hänsyn, kan jämföras med vad som kommer andra grupper i samhället lill del.

Vi är alltså helt eniga om vad utredningen föreslagit när det gäller riksdagens arbete och planering. Det är fråga om att följa upp och ytterligare förbättra dessa saker.

Till utskottets betänkande finns fogad en reservation beträffande myndigheternas skyldighet enligt 4 kap. 10 S riksdagsordningen att lämna upplysningar och avge yttranden då utskott begär det. Frågan har tagits upp med anledning av en motion från herr Boo m. fi. Utgångspunkten för förslaget är att vår nya författning bygger på folksuveränitetens princip, och att riksdagen enligt regeringsformen är det främsta statsorganet. Den möjlighet som finns för myndighet att hänskjuta begäran från riksdagen till regeringen för avgörande betraktar vi som en kvarleva från äldre författningsprincip, som i praktiken innebär att riksdagen i detta avseende är underställd regeringen. Vi finner att som en logisk följd av författningsreformen RO bör anpassas i enlighet med vad som anförts.

Vi kan inte finna några praktiska svårigheter för att genomföra förändringen. Även utskottets majoritet säger att myndigheterna i praxis regelmässigt lämnar utskotten de upplysningar som dessa begär för handläggning av sina ärenden. Myndigheten har möjlighet att meddela utskott om ett ärende ligger utanför myndighetens kompetensområde eller om ett yttrande innebär en orimlig arbetsbelastning. Utskottet kan då ta hän-

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbelels planering

syn till detla och diskutera på vilket sätt man kan ta in yttrande eller inhämta upplysningar för ärendets behandling.

. Jag vill, herr talman, med del anförda yrka bifall till reservaiionen 2 och i övrigt till vad utskottet anfört.

Herr MOLIN (fp):

Herr talman! Också jag skall be atl få inleda med ett för kammarens ledamöter högaktuellt problem, nämligen anhopningen av propositioner och den orimliga arbetssituation som dessa skapar under slutet på detta riksmöte.

Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen riktat kritik mot regeringen för att den inte tar hänsyn till riksdagsarbetets planering när den planerar sitt eget propositionsavlämnande. Avgivna proposiiionsför-teckningar följs inte. Mängder av propositioner avges under de sista dagarna i mars, och vissa propositioner kommer efter motionstidens utgång.

Konstitutionsutskottet anförde enhälligt i sitt granskningsbetänkande förra året följande: "De iakttagelser som utskottet i detla sammanhang har gjort belräffande propositionsavlämnandet visar att planeringen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. Utskottet har mot denna bakgrund i särskild skrivelse till den av talmanskonferensen tillsatla utredningen om en allmän översyn av riksdagens arbetsformer hemställt att utredningen tar upp dessa frågor till närmare diskussion och prövning i samband med behandlingen av frågan om riksdagens arbetsrytm."

Utskottet fortsätter: "Bland de konkreta åtgärder som utskottet anser i första hand bör övervägas kan nämnas möjligheten att i ökad utsträckning skjuta upp behandlingen av sent avlämnade propositioner till höstsessionerna, dvs. till början av de kommande riksmötena."

På grundval av detta enhälliga betänkande från konstitutionsutskottet gjorde utredningen om en allmän översyn av riksdagens arbetsformer, också enhälligl, följande uttalande: "I den nya enkammarriksdagen med dess större arbetsbörda är det ännu viktigare ur arbetsplaneringssynpunkt att en spridning av propositionsavlämnandet kommer till stånd och framför allt att de planer som presenteras verkligen är realistiska. Del kommer annars att bli nödvändigt att riksdagen i ökad utsträckning skjuter på behandlingen av sent avlämnade propositioner, något som kan leda till att angelägna samhällsreformer måste genomföras senare än planerat."

Det är alltså, herr talman, detta utredningsförslag som ligger lill grund för det ärende som vi nu behandlar. Det sägs i förslaget också att man i frågan om propositionsavlämnandet tagit kontakt med företrädare för statsrådsberedningen.

Vad har då dessa enhälliga uttalanden från utskottet och från utredningen och kontakterna med statsrådsberedningen lett till? Jo, följande: Under de sista dagarna av proposilionsliden avlämnar regeringen 36 propositioner på sammanlagt 3 700 sidor, för vilka motionstiden enligt vanliga regler skulle ulgå den 20 april, dvs. dagen efter påsk. På två till tre veckors tid, innefattande påsken, skall riksdagens ledamöter läsa och

analysera regeringsförslagen, diskutera med sakkunniga av olika slag och formulera sina motförslag. Konstitutionsutskottets uttalanden i frågan, ett enhälligt förslag från ulredningen om en allmän översyn av riksdagens arbetsformer och kontakterna med statsrådsberedningen har i denna fråga lett till plall inlel. Anhopningen av propositioner är värre än någonsin. Riksdagsledamöternas arbetssituation tenderar att bli ohållbar. Också utskotten får en mycket svår arbetssituation.

Varför negligerar då regeringen riksdagens många meningsyttringar i denna fråga? Beror det på att regeringen inte kan organisera sitt arbete? Även om verksamheten i kanslihuset ibland verkar nog så desorganiserad, har jag svårt att tro att man inte i statsrådsberedningen - om man ville - skulle kunna ta hänsyn lill riksdagens arbetsförhållanden. Det är därför dess värre svårt atl undgå slutsatsen att regeringen avsiktligl nonchalerar riksdagens vilja - all man inte bryr sig om riksdagsledamöternas möjligheter all läsa propositionerna och att sätta sig in i de viktiga frågor som propositionerna behandlar.

Man är hell enkelt från regeringens sida ointresserad av riksdagens arbetsformer. Och det är väl en sorts nonchalans som följer av ett långt maktinnehav - etl alltför långt maktinnehav.

Vad kan då riksdagen göra för att hindra detta nonchalanta och för ärendebehandlingen förödande tillvägagångssätt från regeringens sida? Man kan som nämnts av konstitutionsutskottet och utredningen om riksdagens arbetsformer skjuta propositioner till hösten. Men jag tror att det i detta sammanhang också är viktigt alt riksdagens företrädare -t. ex. talmanskonferensen - på ett kraftfullt sätt företräder riksdagens intresse och på denna punkt inte låter regeringen topprida riksdagen. Jag är övertygad om atl del skulle gå att göra en sådan planering av både riksdagens och regeringens arbete att man på en gång kunde tillgodose behovet av att få ordentlig tid för att sätta sig in i ärendena och ta hänsyn till ledamöternas behov att planera sin egen tid.

Det handlar ju här, herr talman, om demokratins sätt att fungera. Vad blir det för demokrati om folkets valda representanter inle får möjlighet att sätta sig in i viktiga politiska frågor, inte får tid att läsa bakgrundsmaterial, inte får tid atl diskutera med sakkunniga och inte får tid alt pröva sina synpunkter på utomstående opinioner av olika slag?

Fler, större och alltmer komplicerade frågor läggs på det allmänna och därmed slutgiltigt i de valda politikernas händer. Därför är det en utomordentligt central målsättning.att ge de valda politikerna rimligare arbetsförhållanden - inle för alt göra arbetet lättare för riksdagsmännen, utan för att göra besluten bälire och bättre underbyggda.

Med tanke på vad som har hänt i riksdagen de senaste veckorna måste man konslalera alt de förslag som hittills framförts av utredningen om riksdagens arbetsformer har varit ganska verkningslösa, och för mig som har deltagit i utredningen är detta naturligtvis en besvikelse. Här krävs etl forisait energiskt arbete för att skapa rimligare arbetsförhållanden i Sveriges parlament.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Herr talman! Jag skall i korthet beröra en annan fråga, nämligen möjligheten att ge allmänheten chans att i större utsträckning följa utskottens sammanträden. Folkpartiet har sedan länge krävt rätt för riksdagsutskott att hålla offentliga utfrågningar. Varför skulle inte alla kunna ta del av vad t. ex. statsråd, vetenskapsmän, ledande företrädare för fackliga organisationer eller representanter för lokala opinioner har att säga till utskottet i ett aktuellt politiskt ärende? Vad är det som gör att man är så rädd för att öppna dörrarna till riksdagens utskott? Erfarenheterna från andra länder tyder ju på att sådana öppna utfrågningar i utskotten stimulerar det politiska intresset och bidrar till att öka de politiska kunskaperna hos allmänheten. Jag tror att den muntliga frågeformen och offentligheten kan bidra till att man via utskotten ger allmänheten en bättre information i politiska frågor än den som kan ges genom kammardebatterna.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till reservationen

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Den fråga som även jag ämnar beröra har inte särskilt stor plats i konstitutionsutskottets betänkande, men den har spelat en ganska framträdande roll under de senaste dagarna. Jag syftar på frågan om propositionsavlämnandet, som är nog så betydelsefull i riksdagsarbetets planering och som har varit en fråga av följetongskaraktär.

Grundlagberedningen påtalade problemet med sent avlämnade propositioner och anhopningen av propositioner som begränsar riksdagsledamöternas möjligheter att väcka motioner. Konstitutionsutskottet och riksdagen har vid flera tillfällen påtalat bristerna i dessa avseenden. I sitt betänkande 1975:1.2 använde konstitutionsutskottet formuleringen: "Någon förbättring av de från riksdagens sida ofta kritiserade förhållandena med kraftig anhopning av propositioner till vissa tider sent under vårsessionen har inte heller ägt rum." Utskottet hade gjort iakttagelser beträffande propositionsavlämnandet som visade att planeringen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. I särskild skrivelse lill utredningen om en allmän översyn av riksdagens arbetsformer hemställdes om närmare diskussion och prövning av dessa frågor. Likaså förutsatte utskottet att hithörande frågor ägnas fortlöpande uppmärksamhet från regeringens sida.

Utredningen om riksdagens arbetsformer diskuterade dessa problem och refererade bl. a. till de olika uttalanden som gjorts. Man bör se utredningens ställningstaganden som ytteriigare en markering av atl en ändring bör komma till stånd.

Vad har då skett? Under föregående vecka var strömmen av propositioner minst sagt strid. När vi i vpk-gruppen konstaterade att mo-

tionstiden för inte mindre än 36 propositioner utgår den 20 april, dvs. första vardagen efter riksdagens påskuppehåll, fann vi det nödvändigt att säga ifrån. Om någon förändring skett i förhållande till tidigare år, så inte har det blivit till det bättre, utan snarare tvärtom: Vi menar att en sådan anhopning av propositioner är betänklig ur demokratisk synvinkel, eftersom de folkvaldas möjligheter att kontrollera och granska regeringen urholkas.

De aktuella propositioner för vilka motionstiden skulle utgå den 20 april omfattar i runt tal 3 700 sidor. För att illustrera omfånget av detla material har jag buntat ihop de 36 propositionerna, och jag vill gärna visa upp denna digra bunt. Detta är, herr talman, ledamöternas påskläsning! Vikten är - om del kan intressera - 5,4 kg! Till saken hör att fiera betydelsefulla och komplicerade propositioner ingår i denna samling.

Vpk tillskrev konstitutionsutskottet och förordade nödvändiga initiativ för att ändra den orimliga arbetssituationen, eftersom tidigare påpekanden visat sig verkningslösa. Vi har också uppvaktat riksdagens lalman i frågan. I den aktuella situationen har ett nog så viktigt framsteg nåtts. Talmanskonferensen har nämligen beslutat att förlänga motionstiden med några dagar. Även om detta inte ändrar anhopningen av propositioner på ett avgörande sätt, får dock riksdagsgrupperna möjligheter att efter påskuppehållet kollektivt behandla molionsiniliativ. Vi noterar det som värdefullt att detta resultat uppnåtts.

Vad som är viktigt i samband med behandlingen av frågan om riksdagsarbetets planering är hur det kommer att se ut i framtiden. Skall situationer liknande den som nu rått uppstå även i fortsättningen? Enligt vår mening är det helt nödvändigt att få en jämnare fördelning av propositionerna för att en genomgång av dem skall vara möjlig. Man får hoppas att uppmärksamheten kring den nu aktuella anhopningen av propositioner skall leda till att regeringen tar mera allvarligt på de påpekanden som riksdagen vid fiera tillfällen har gjort. I så fall har vårt initiativ också varit betydelsefullt på längre sikt. Konstitutionsutskollet har f ö. i dag beslutat att överiämna vpk:s skrivelse till översynsutredningen. Vi noterar detta med tillfredsställelse, eftersom det måste skapas andra arbetsförhållanden för framtiden.

Herr talman! Låt mig också säga några ord rörande en fråga som föranlett en reservation och ett särskilt yttrande till konstitutionsutskottets betänkande. Det gäller formerna för riksmötets öppnande. Moderaterna vädrar ånyo sin kända ståndpunkt, man vill använda riksmötets öppnande för att ge glans åt den feodala kvarleva som kungahuset utgör. "Rädda vad som räddas kan" är tydligen mottot i dag. När man efier antagandet av den nya grundlagen inte kunde bevara de tidigare ceremonierna trappar moderaterna nu ner sina krav till att gälla vart tredje år! Centerpartiet tassar försiktigt efter och säger atl detta uppslag bör övervägas. Utredningen om en översyn av riksdagens arbetsformer har haft angelägnare uppgifter än alt söka bevara föråldrade ceremonier. Det är lika bra alt moderaterna börjar vänja sig vid tanken att inte ens vart tredje år kunna uppleva kungliga spektakel i samband med riksmötets öppnande.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! I det belänkande som vi nu behandlar har konslilutionsutskottet fört samman en rad frågor som rör riksdagen. Kärnan är förslagen från översynsutredningen. De har tillstyrkts av ett enhälligt ulskott. Självfallet löser de inte alla de problem vi har att brottas med här i riksdagen, men säkert underlättar de arbetssituationen när de nu kommer att antas. För den enskilde riksdagsmannen betyder de att del blir lällare för honom alt förena arbetet här i riksdagen med kontakter med väljarna. Sedan får vi forlsalta och undersöka vilka möjligheter det finns att ytterligare förbättra planeringen av arbetet här i riksdagen.

De föregående talarna har tagit upp problemet med de många propositionerna, av vilka åtskilliga har kommit sent i år. Detta problem är gammalt, och det är fel när herr Molin låter förstå att det är endast efter långvarigt regeringsinnehav som det uppstår sådana problem. Även tidigare regeringar drabbades av samma kritik. Det gäller också regeringar som satt bara någol år.

Det är lätt att komma förbi detta problem här i talarstolen genom att tala om nonchalans mot riksdagen, om avsiktligt negligerande osv. Men man löser inle problemet genom sådana uttalanden. I stället måsle vi fråga oss: Varpå beror det att det kommer så många propositioner sent, vilket otvivelaktigt gör att vi får vissa svårigheter här i riksdagsarbetet? Huvudorsaken menar jag vara att vi lever i en välfärdsstat, att det därför är etl stort område som staten har att syssla med och att det följaktligen blir många propositioner. Vi har också en ambitiös regering, inriktad på att genomföra många och omfattande samhällsreformer.

Det finns ett sätt atl lösa delta problem, och det är atl slå av på takten i reformverksamheten. Det innebär att regeringen är mindre aktiv. Men för mig är detta ingen lösning. Vi måsle fortsätta med en hård takt i reformarbetet, och då blir frågan hur man under sådana förhållanden kan skapa en bättre ordning än den som råder nu.

Delvis hör väl den nuvarande ordningen samman med rytmen i lagstiftningsarbetet. Man räknar med att under höstarna skall man väsentligen i kanslihuset arbeta med budgetfrågorna. Budgetarbetet är liksom en kloss som man inte kommer förbi under höstarna. Följaktligen är utredningsarbetet inriktat på att man under hösten kan låta frågorna vara ute på remiss. Därefter skall de tas upp, och sedan budgetarbetet avslutats skall man i kanslihuset skriva propositioner.

Här kommer vi in på en fråga som riksdagen då och då ventilerar, nämligen om man skall anställa fler kvalificerade krafter inom kanslihuset, så atl man parallellt med budgetarbetet kan sysselsätta sig med lagstiftningsarbete. Den frågan är värd beaktande i den fortsatta diskussionen. En fråga är också vid vilken tid man skall kräva att en utredning skall avsluta sill arbeie för att det nästkommande år skall kunna framläggas en proposition.

Nu har det också under den senaste tiden i hög grad rört sig om myckel

komplicerade lagstiftningsfrågor. De av oss som tillhört en del av dessa utredningar har blivit påminda om hur komplicerade frågorna egenlligen är. Det drar ul arbetet inom utredningaina, det fördröjer verksamheten inom kanslihuset.

När jag sedan pekar på ytterligare en omständighet, så vet jag att jag ger mig in på mycket farliga marker. Jag vill ändå våga försöket. Är det inte så att vi i Sverige i förhållande lill andra stater ägnar mycket stor uppmärksamhet åt bakgrundsteckningarna i utredningarna, i propositionerna och i utskottsbetänkandena? Det ligger stora förtjänster i denna utföriighet när det gäller recildelen. Ibland klagar vi över att vi får för litet bakgrundsmaterial. Men vi kommer inte ifrån att denna tradition fördröjer arbetet i utredningar, i kanslihuset och inom utskotlen.

Min slutsals av detta blir alt vi inle skall slå av på takten i reformarbetet men att vi måste forlsalta och resonera om möjligheler att åstadkomma en lösning på propositionsproblemet så atl vi inle får denna väldiga anhopning i millen av vårriksdagen som vi nu får. Del blir närmasi en uppgift för översynsutredningen all göra detta och ta de kontakter med kanslihuset som erfordras för alt man skall kunna få lill stånd en bättre ordning.

Jag vill alltså på inget säll skjula det här problemet åt sidan - tvärtom betraktar även jag det som allvarligt. Men jag tror alt vi når längst om vi kan föra seriösa resonemang om möjligheterna att finna lösningar på det, och de resonemangen bör ta sin utgångspunkt i analyser av orsakerna lill den nuvarande situationen.

Låt mig så, herr talman, få gå över till frågan om riksdagens öppnande. Den kommer ju att uppmärksammas av senare talare, men av tidsskäl tar jag upp den redan nu. Jag vill fästa uppmärksamheten på att denna fråga i hög grad regleras i riksdagsordningen. Ingen har föreslagit någon ändring i riksdagsordningen på denna punkt. Jag skall rent av tillåta mig atl läsa upp den paragraf- 1 kap. 6 i; riksdagsordningen - som behandlar frågan om riksdagens öppnande:

"Lagtima riksmöte öppnas vid etl särskilt sammanträde med kammaren senast på riksmötets tredje dag. Statschefen förklarar därvid på talmannens hemställan riksmötet öppnat. Vid förfall för statschefen förklarar talmannen riksmötet öppnat. Vid sammanträdet avgiver statsministern regeringsförklaring, om icke särskilda skäl föranleder annat. Talmannen fastställer efter samråd med vice talmannen ordningen för detla sammanträde."

När denna fråga behandlades vid 1973 års riksdag i samband med grundlagsreformen var det delade meningar på denna punkt. Det förelåg vid den tiden en reservation, avgiven av herrar Hernelius och Werner i Malmö. Där utvecklades tanken all man skulle hålla fast vid den gamla formen för riksdagens öppnande. Reservanterna skriver:

"Vi finner det motiverat att riksdagens högtidliga öppnande även i framliden och inom ramen för den nya författningen får bestå i ungefär samma former som nu."

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbelels planering

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Detta mynnade ut i en mycket modest att-sats - alt riksdagen med anledning av en motion "uttalar att riksdagens högtidliga öppnande även i framtiden må kunna äga rum utanför riksdagshuset".

Majoriteten inom utskottet förklarade på denna punkt att enligt utskottet borde som regel öppnandet äga rum i den lokal där riksdagen brukade sammanträda. Att vi använde uttrycket "som regel" hör samman med den omständigheten att det kunde uppstå förhållanden då det inte var möjligt att öppnandet ägde rum i den lokal där riksdagen har sina plenarsammanträden.

Det är intressant all konstatera att utskottets mening segrade stort. Trots den modesta formen i reservationen avvisades den mycket bestämt av riksdagen. Ulskoiieis förslag bifölls nämligen med 235 röster mot 61 för reservationen, härtill kom 14 nedlagda röster.

Det är mot denna bakgrund vi får se riksdagens ställningstagande vid 1974 års riksdag och nu vid 1975/76 års riksmöte.

I den reservation som herr Werner i Malmö och fru Jacobsson har avgivit vill man att riksdagen skall uttala ''dels att öppnande av riksmöte vid ny mandatperiods början skall ske på rikssalen på Stockholms sloit och i former som anknyter till tidigare öppningsceremoniel". Jag har försökt tolka delta snällt. I annat fall skulle del innebära att man utan att upphäva gällande riksdagsordning vill införa en ny ordning, och någon sådan eflerslrävar säkert inte reservanterna. Jag utläser ur reservationen att man vill att riksdagen skall göra etl uttalande och för att markera styrkan i delta använder man ordet "skall", men nog borde del ha stått "bör".

Frågan om de offentliga utskottsutfrågningarna är en fråga av helt annan räckvidd. Skulle sådana offentliga utfrågningar genomföras förändras karaktären hos riksdagsarbetei i hög grad. Uppmärksamheten skulle dras från plenum. Det skulle också bli nödvändigt för utskotten att arbeta på elt annat sätt än nu. Utfrågningssammanträdena skulle komma all dominera, de skulle tilldra sig den största uppmärksamheten. Det är inte säkert atl det skulle bli de mest djupgående problemen som då togs upp, kanske bleve del udda saker, i varje fall sådana omkring vilka det fanns något av sensation. Samtidigt skulle behandlingen av andra frågor komma att förskjutas. Man skulle helt enkelt rubba de former som f n. finns för utskottsarbetet.

Del är klart att man kan överväga sådana förändringar, men för min del tycker jag att det ligger så mycket i de hävdvunna formerna för utskottsarbetet här i Sverige att jag inte vill vara med om någon sådan förändring.

Återstår frågan om riksdagens räll att erhålla upplysningar och yttranden som utskottet begärt. Låt mig då först konstatera atl regelmässigt får utskotten de upplysningar de begär och erhåller de yttranden de infordrar. Ingen har under de tidigare debatterna om detta kunnat peka på ett enda exempel där en myndighet motsatt sig etl önskemål från riksdagen på denna punkt. Nu menar man att del skulle vara i över-

ensstämmelse med parlamentarismen atl la bort denna bestämmelse, atl den är en kvarleva från maklfördelningsdoktrinens dagar. Man menar också atl bestämmelsen skulle innebära att riksdagen skulle vara underordnad regeringen. Jag har svårt att förstå de här resonemangen.

Parlamentarismen finns inskriven i grundlagen, och vi håller hårt på den. Men samtidigt står det klart att ämbetsverken är underställda regeringen med de undantag som finns angivna i författning. Parlamentarismen innebär vidare att ansvaret skall krävas ut inte av de enskilda myndigheterna utan av regeringen. Tillämpar jag denna syn är den nuvarande ordningen i överensstämmelse med pariamentarismen.

Det finns också praktiska svårigheter, som man inle kan skjuta åt sidan. Låt mig som hastigast nämna två. Ett utskott kan begära in elt yttrande i en fråga som är politiskt explosiv vid tillfället. Ämbetsverket vill inte vid denna tidpunkt ge till känna en mening som skulle betyda att ämbetsverket gick in i den politiska striden, verket vill hålla sig utanför dessa strider.

Det andra fallet är det som herr Kindbom redan berört, nämligen att det kan uppstå praktiska svårigheter för ett ämbetsverk och framför allt för en nämnd. Den har små kansliresurser, kanske en enda sekreterare, och det skulle bli hans uppgift att skriva detla yttrande. För att han skulle kunna göra det måsle det ordinarie arbetet skjutas åt sidan eller också fick kanske kansliet förstärkas. I och för sig är detla möjligt.

Principiellt finns det Ire olika sätt atl lösa detta problem. Det första sättet är det som utvecklats i motionen och reservationen, nämligen atl elt ämbetsverk har skyldighet att svara. Men jag har redan pekat på de svårigheter som är förenade med en sådan ordning. Den andra möjligheten är att ämbetsverket självt skall avgöra om det skall avge svar eller inle. Del tycker jag är otillfredsställande därför alt det lägger en makt hos dessa ämbetsverk som de inte bör ha i en parlamentarisk stat. Den tredje möjligheten är den som finns f n., nämligen atl om en myn-dighel inle anser sig kunna svara ett riksdagsutskott på begäran om yttrande så hänskjuter myndigheten frågan lill regeringens avgörande. Därmed vinner man att del är ett politiskt organ som fattar beslutel och i överensstämmelse med parlamentarismens principer kan riksdagen utkräva ansvar av detta organ.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Herr WERNER i Malmö (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan finner orsaken till propo-silionsanhopningen däri att vi har en så bra regering. Det är verkligen att vända på saken. Vi har "en så ambitiös regering", säger han och därför blir det så många propositioner. Herr Johansson hänvisar även till det bakgrundsmaterial som lagils fram; ulredningar och sådant som förvisso är unikt för vårt politiska liv. Sedan menar han all den möjlighei som finns är att "slå av på taklen i reformarbetet".

Men naturligtvis är det en fråga om planering i stället, herr Johansson,

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbelels planering

att man sprider ut arbetet. Jag föreställer mig att det är odrägliga arbetsförhållanden under vissa perioder inte bara här utan också i kanslihuset. Det skulle man där säkert kunna vittna mycket vältaligt om. Varför skall man ha det på det sättet? Det är en fråga om planering. Även om en proposition kräver ett stort förberedelsearbete så kan det planeras in i lid.

Jag tror, herr Johansson, att det som här iiiverkar är den vanliga mänskliga faktor som heter tröghet. Vi vet hur det är under motionstiden här i kammaren. En och annan motion kommer i början av den allmänna motionstiden, men mot slutet slår ledamöterna i kö för att lämna in motioner.

Proposilionsanhopningen kan åtgärdas med en god planering. Det är väl ändå rimligt att regeringen följer riksdagsordningen där det står klart och tydligt i 3 kap: 5 !;: "Regeringen bör avlämna sina propositioner på sådana lider alt anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt förebygges."

När det gäller riksdagens högtidliga öppnande läser herr Johansson i Trollhättan högt ur riksdagsordningen, men det kunde vara bra att citera riksdagsordningen även i det här avseendet.

Får jag bara till sist säga några ord om den andra reservationen, som gäller 4 kap. i riksdagsordningen. Jag tycker all herr Johansson underskattar utskottens förmåga att bedöma sina behov. Utskotlen har väl ändå det goda omdömet att de inte kräver det omöjliga av någon myndighet. Men det är väldigt vikiigl all regeringen inle i något läge skall kunna hindra ett utskott från alt få de informationer som behövs för alt fatta väsentliga beslut.

Herr BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hilding Johanssons anförande föranleder en liten kommentar. En regerings handlingskrafi och aktivitet låter sig knappast mätas i hur många propositioner den framlägger en viss dag eller en viss vecka under året. Det är inte ens säkert att 36 propositioner under en vecka tyder på större handlingskraft än om dessa propositioner hade fördelals på fyra fem veckor. Det kan t. o. m. vara tvärtom.

Jag tror heller inte att det s. k. välfärdssamhället vilar på antalet proposilioner en viss vecka - även om den digra packe som jag här har visat kan förefalla vara en stabil grund.

Herr MOLIN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Johansson i Trollhättan sade att de kritiska synpunkter i fråga om propositionsavlämnandet som framförts här ifrån talarstolen betydde att vi menade att regeringen skulle vara mindre aktiv än den är. Så är det naturligtvis inte. Vad vi vill är att regeringens aktivilel skall vara Ii tel jämnare fördelad över årel. Del är också vad herr Johansson i Trollhällan i olika sammanhang själv har strukit under.

I konstitutionsutskottet, i ulredningen om riksdagens arbetsformer och

även i grundlagberedningen, som berörde denna fråga, har man sagt att anhopningen av propositioner skapar problem för riksdagsarbetet och att förhållandena nu inte är tillfredsställande. Jag menar all de senaste veckornas erfarenheter visar atl när det gäller propositionsavlämnandet har riksdagens meningsyttringar nonchalerats av regeringen.

När det gäller offentliga utskollsutfrågningars betydelse för kammararbetet har jag molsatl uppfattning mot herr Johansson. Jag tror att offentliga utskollsuifrågningar skulle öka iniressel för kammarens arbeie. Jag tror också att internationella erfarenheier är ett stöd för detta.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbelels planering

Herr KINDBOM (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan tog upp frågan om att slå av på takten i reformarbetet. Det är inte fråga om det ulan om en bättre planering av regeringens arbete och ett hänsynstagande till riksdagens uttalande. Vi fåren propositionsförteckning vid inledningen av riksdags-arbetet under våren. Det har sedan kommit ytterligare propositionsför-leckningar från statsrådsberedningen. Jämför man dessa olika förteckningar kan man se att en rad propositioner har förskjutits tidsmässigt för att hamna just i månadsskiftet mars-april. Därigenom har anhopningen uppstått.

Jag noterar att herr Johansson i Trollhättan var ense med mig om atl det finns anledning att gå vidare och atl översynsutredningen i silt fortsatta arbete bör få överväga ytterligare reglering av propositionsavlämnandet.

Låt mig gå över till reservaiionen 2. Herr Johansson sade all man inte kan peka på elt enda exempel där utskotlen inte skulle få begärda upp-gifier. Jag tycker att det då är svårt att förstå varför man inte kan stadfästa denna praxis i riksdagsordningen. Han kom också in på de praktiska problemen och sade att en myndighet inte gärna skulle yttra sig i politiskt explosiva frågor. Men det är ju inte fråga om för myndigheten att göra politiska uttalanden, utan det gäller bara atl lillhandagå ulskollen med de uppgifter utskotten har anledning att begära för en rimlig bedömning av sina ärenden.

Den politiska explosivitelen i sammanhanget blir inte mindre därför all det är regeringen som avgör om en fråga är så högexplosiv atl en myndighet inte får yttra sig till ell ulskott.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle: Herr talman! Det är självfallet tillfredsställande för mig all ingen har gått upp och rekommenderat alt regeringen skall slå av på takten, men vi kommer inte ifrån det faktum att om en regering lägger fram ett mindre antal propositioner, blir det mindre atl göra i riksdagen. Också om en regering säger att vi kan skjula upp vissa ärenden, blir det mindre att göra.

Om vi är överens om atl detta icke är den väg som man skall gå, måste vi ju resonera om hur det skall lösas på annal säll. Jag skall gärna

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

citera riksdagsordningen även på den här punkten, men jag behöver då inte läsa den paragraf som herr Mårten Werner har föredragit för oss och som jag faktiskt varit med om att skriva. Jag vill fästa uppmärksamheten på 3 § i samma kapitel, dvs. 3 kap., där det står:

"Annan proposition- " - härmed avses annan proposition än bud
getpropositionen - "skall avlämnas senast den 31 mars om regeringen
anser atl propositionen bör behandlas under pågående riksmöte."

Om en regering har ambitionen alt få fram frågor vid ett riksmöte men har många arbetsuppgifter och mycket som skall fram, är det naturligt att det kommer ett stort antal propositioner omkring den 31.

Men låt oss nu vara överens om att översynsutredningen närmare skall se på det här. De som här i debatten talar om planering tycker jag också skulle kunna komma med vissa konstruktiva idéer om hur den planeringen skall utföras. För min egen del är jag beredd all i översynsul-redningen sätta mig ner och resonera om delta.

Får jag sedan lill herr Kindbom säga att det här inte bara gäller att inhämta sakuppgifter. Man kan också begära in yttrande. Vad som är cenlrall för mig är att det skall vara ett parlamentariskt ansvarigt organ som avgör, om sådana yttranden skall avges eller inte, och det enda parlamentariskt ansvariga organet är regeringen.

Herr KINDBOM (c) kort genmäle:

Herr talman! Del var ju ett enkelt konstaterande atl det, om man slår av på reformtakten, blir färre propositioner. Vad jag pekade på var det som anmäldes i propositionsförteckningen i början av våren 1976 och del som sedan anmäldes i propositionsförteckningar lill kammarkansliet. Där kan man se att en hel rad av propositioner, vissa ganska Stora, framlagts med en månads förskjutning. Det var ursprungligen angivet alt de skulle läggas fram i slutet av februari, men de hamnade i slutet av mars. Hade de kommit fram i slutet av februari, skulle självfallet en behandling ha möjliggjorts bl. a. under de veckor då arbetsplena uppsatta på den ursprungliga planen för kammarens sammanträden blivit strukna. Det hade inneburit en rimligare fördelning.

Beträffande frågan om att gå utskotten till hända anser vi alt regeringen i del här fallet - jag upprepar det - blir överordnad riksdagen. Även riksdagen har väl sitt parlamentariska ansvar i den här frågan.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle: Herr talman! Jag behöver väl inte beklaga de förskjutningar som uppstått i förhållande till den ursprungliga propositionsförteckningen, men jag skulle vilja se den regering som kan följa en sådan propositionsförteckning helt och hållet. Även riksdagsutskotten gör upp förteckningar över tidpunkter när ärendena skall komma. Dessa förteckningar följs inte alltid. Del kan vi också beklaga, men vi känner lill orsakerna: beredningen kan dra ut längre på tiden, eller vi kan upptäcka att det finns komplikationer som vi från början inte förutsåg, och följaktligen kommer

ärendena senare.

Det är att begära det omöjliga av en regering om man kräver att den skall arbeta ut propositionerna på ett så tidigt stadium att sådana komplikationer inte skall behöva uppkomma. De svårigheterna får vi nog dras med även i framtiden, också inom våra riksdagsutskott.

Herr FISKESJÖ (c):

Herr talman! Det är väl uppenbart för var och en i den här kammaren att vi inte lyckats skapa tillfredsställande arbetsformer för vår egen verksamhet. Bristerna är påtagliga, och de har inte blivit mindre under senare år. I år ser det ut som om det skulle bli värre än någonsin tidigare. Arbetsbelastningen under senare delen av våren kommer att slå alla rekord. Det beror, såsom fiera talare redan framhållit, till stor del på att regeringen inte planerat propositionsavlämnandet på det sätt som riksdagen vid upprepade tillfällen krävt. Det vittnar om en uppenbar nonchalans mot riksdagen som högsta beslutande organ. Detta är enligt min mening ett allvariigt utslag av maktfullkomlighet från regeringens sida. Jag instämmer till fullo i de hårda omdömen om regeringen som framförts av tidigare talare.

Nu är det ju så att frågan om riksdagens arbetsformer inte är någonting som i första hand har med riksdagsledamöternas egen bekvämlighet att göra. Det är en fråga som gäller riksdagens möjligheter att leva upp till de krav som vår författning ställer och de krav som man helt allmänt har rätt att ställa på riksdag och riksdagsledamöter i ett demokratiskt styrelsesystem.

Riksdagen har att noggrant pröva alla förslag som läggs på riksdagens bord innan besluten fattas. Den hårda arbetspressen och den ständiga tidsnöden försvårar allvariigt den grundliga prövning av riksdagsärendena som medborgarna har en självklar rätt att kräva och som f ö. sedan gammalt ansetts känneteckna verksamheten i den svenska riksdagen.

Det är således för själva sakbehandlingens skull viktigt att riksdagen kan finna vettigare och mera ändamålsenliga arbetsformer.

Men det finns en annan aspekt på den här frågan som också är viktig. Genom arbetsbelastningen och anhopningen av ärenden under vissa delar av riksdagsåret binds riksdagens ledamöter så hårt vid riksdagsarbetet att det är svårl att fullgöra andra viktigs uppgifter som är intimt förknippade med riksdagsuppdraget som sådant. Det är svårt att hinna hålla kontakten med partimedlemmar och väljare, att ställa upp vid politiska arrangemang utanför det här huset och att delta i den allmänna samhällsdebatten. Risken är således uppenbar att riksdagsledamöterna genom låsningen vid riksdagsarbetet mister kontakten med samhällsarbetet i vid mening och därmed också går miste om de värdefulla och nödvändiga impulser som detta samhällsarbete ger.

Frågan om riksdagens arbetsformer är således ingenting som kan ses som en intern riksdagsfråga. Det är en fråga med vida aspekter, en fråga som rör viktiga delar av vårt demokratiska representativa systems funk-

3 Riksdagens protokoll 1975/76:103-104

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

tionssätt.

Hur skall man då kunna komma till rätta med de här svårigheterna? Finns det över huvud taget några botemedel? En bättre planering av propositionsarbetet från regeringens sida skulle naturligtvis vara till stor hjälp. Om propositionerna kom utspridda över hela riksdagsåret skulle planeringen av riksdagsarbetet underiättas på ett markant sätt. Och det bör vara ett oavvisligt krav från riksdagen att en rättelse härvidlag kommer till stånd.

Men jag tillhör inte dem som tror att enbart detta kommer att ge tillräckligt genomgripande resultat med den ordning som vi i övrigt nu har.

I en motion till 1973 års riksdag föreslog jag och några andra centerpartister en allmän översyn av disponeringen av riksdagsårel. Vårt förslag, som var inspirerat av den ordning som bl. a. den västtyska förbundsförsamlingen har, gick ut på att riksdagsåret skulle delas in på ett sådant sätt att arbetsperioder i riksdagen med jämna mellanrum avlöstes av kortare perioder som var helt fria från riksdagsarbetet.

Detta skulle t. ex. kunna innebära att var fjärde vecka var fri från sammanträden här i riksdagen och således kunde ägnas åt sammankomster på hemorten, kontakter med allmänheten, inläsning av frågor och liknande aktiviteter. Och under dessa riksdagsfria veckor skulle utskottens sekretariat på ett mer sammanhållet sätt än nu kunna ägna sig åt att förbereda de frågor som riksdagsledamöterna under sessionstiderna hade att ta ställning till.

Om man så ville skulle inrutningen av riksdagsarbetet kunna drivas ytterligare ett steg. En - eller under vissa perioder två - av de tre riksdagsveckorna skulle kunna ägnas åt enbart utskottsarbete, och resten, dvs. ibland en och ibland två veckor, åt kammarsammanträden. Det skulle innebära en bättre rationalisering och systematisering av riksdagsarbetet även under de tre veckor som ledamöterna var samlade här i riksdagshuset.

Jag har den uppfattningen att det på del här sättet skulle bli sådana rationaliseringsvinster att riksdagsåret som helhet inte skulle behöva förlängas nämnvärt. Men även om det skulle leda till en viss förlängning av riksdagsåret tycker jag att det är något som gott kunde accepteras.

Den motion jag nämnde låg till grund för den riksdagsutredning vars resultat vi nu skall ta ställning till i kammaren. Och i någon ringa mån avspeglas också de nu redovisade tankegångarna i det förslag som föreligger här. Det innebär, vilket de som läst betänkandet har sett, att en riksdagsfri vecka läggs in på hösten i november och en annan på våren, den vecka då Nordiska rådet sammanträder. Till dessa ledigheter kommer jul- och påskuppehållen. Förslaget är således ett försiktigt steg i den riktning som jag menar är den rätta.

Nu kan man naturligtvis fråga sig varför jag inte i utredningen drivit det ursprungliga förslaget hårdare och krävt en mer systematisk och genomgripande förändring. Ja, det beror i någon mån på att jag upplevt

att entusiasmen i utredningen för en mer genomgripande reform var dämpad. Parlamentariska församlingar är genomgående konservativa vad gäller förändringar av de egna arbetsformerna, och den svenska riksdagen är härvidlag inget undantag.

Men det beror framför allt på att jag blivit mer och mer övertygad om att en reform av del slag som jag syftar till kräver andra reformer för att bli hell möjlig att förverkliga. Jag har blivit övertygad om att vad som krävs är bl. a. en omläggning av budgetåret och därmed också en omläggning av de allmänna valen till vårval, ungefär på det sätt som grundlagberedningen ursprungligen skisserade i en diskussionspromemoria 1970.

Det är enligl min mening uppenbart att det är en felaktig och ur många synpunkter opraktisk ordning att riksdagsåret på hösten inte inleds med att regeringen lägger fram budgetförslaget. Det naturliga borde vara att riksdagen börjar med budgetbehandlingen på hösten och att den allmänna motionstiden också infaller på hösten i anslutning till budgetpropositionen. Huvudparten av riksdagsarbetet under hösten skulle med en sådan ordning kunna ägnas åt budgetfrågor, och den nya budgeten skulle kunna träda i kraft vid årsskiftet. Under våren skulle riksdagen således mer odelat kunna ägna sig åt lagpropositioner, planeringspropositioner och fristående motioner.

Detta skulle också ha den goda effekten att riksdagen, när riksdagsåret avslutades på våren, skulle ha kunnat rensa bordet, och vi skulle i stort sett kunna komma ifrån den egendomliga ordningen med ärenden som skjuts från vår till höst, vilket de år då vi har val innebär att förslag skjuts från en mandatperiod till en annan. Detta är ur principiell synpunkt inte särskilt lyckat, och det leder till en rad praktiska komplikationer.

Den nu förordade omläggningen av budgetåret skulle ha en rad andra fördelar, som jag inte närmare skall utveckla här. Men en sådan omläggning skulle också möjliggöra att det förslag som jag och några andra väckte redan 1973 skulle kunna realiseras på ett mer genomgripande sätt än vad som följer av det beslut som vi nu är i färd med att fatta.

Nu kan man fråga sig varför den här förordade ordningen med en omläggning av budgetåret inte genomfördes i samband med författningsreformen 1973/74. Ja, såvitt jag kunnat finna var det avgörande skälet i slutskedet att personalen i kanslihuset inte ville jobba med budgetförslaget under sommaren. Det är enligl min mening inte något godtagbart skäl över huvud tagel. Men man har dessutom då bortsett från att tjänstemännen i de centrala förvaltningarna med den ordning som vi nu har måste arbeta under sommaren för att få sina petitaförslag färdiga till början av hösten för att regeringen för sitt budgetarbete skall ha det erforderliga underlaget för budgetberedningen.

Utöver de fördelar med en omläggning av budgetåret som jag här berört finns det en rad andra som jag inte nu närmare skall gå in på. En del av dessa fördelar har jag utvecklat i en motion till årets riksdag, motionen 522. Det finns ytterligare en del skäl som jag inte tagit upp i motionen

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

men som det blir anledning att återkomma till när motionen skall behandlas.

Jag kommer således, herr talman, att hålla de tankegångar som jag här översiktligt berört levande, och jag är rätt övertygad om att allteftersom olägenheterna med den nu gällande ordningen blir uppenbara för alla kommer opinionen för en omläggning av riksdagsarbetet i enlighet med vad jag förordat att växa. Vi kan ju inte, om vi vill tillgodose kravet på rimliga arbetsförhållanden i riksdagen och kravet på en ingående sak-behandling av riksdagsfrågorna, i längden låtsas som om mera genomgripande reformer inte är möjliga alt pröva. Det bör kanske avslutningsvis tilläggas att i fiertalel med oss jämförbara länder startar man riksdagsarbetet med budgetförslag och budgetbehandling.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag skall i detta inlägg huvudsakligen beröra två av de reservationer som är fogade till konstitutionsutskottets betänkande. Det gäller dels frågan om offentliga utskottsutfrågningar, dels formerna för riksmötes öppnande.

Låt mig börja med det sistnämnda. Kritiken mot det nuvarande riksdagsöppnandet har varit hård. Det är en rättvis kritik. Riksdagens anseende har icke vunnit på de nya formerna för öppnandet eller på att ceremonin förlagts till det provisoriska riksdagshuset där vi i dag befinner oss.

Att fiylta ceremonin hit var inte nödvändigt, allra helst som denna byggnad bara är ett provisorium i avvaktan på att den av riksdagen beslutade återflyttningen till Helgeandsholmen genomförs. Ändå har flyttningen av ceremonin hit kommil till stånd. Riksdagens anseende är i vissa fall tillräckligt dåligt utan atl vi skall behöva sänka det ytterligare genom att införa nya ceremonier som av vissa människor betraktas som löjeväckande. Jag tänker exempelvis på de högtidliga åkturerna i rulltrapporna.

Det nya öppningsceremonielet har brutit en månghundraårig tradition utan att detta varit nödvändigt. Andra länder försöker behålla motsvarande ceremonier. Vissa i Sverige gör allt för att sådana här ceremonier skall försvinna. Såvitt jag kan förslå beror denna inställning hos en del på att de anser att Sveriges historia egentligen började med det socialdemokratiska makttillträdet 1932. Vad som hänt före 1932 kan man betrakta som bråte som skall bort.

För riksdagens egen skull bör öppningsceremonierna återgå lill det tidigare bruket. En lämplig ordning som har föreslagits från flera håll är att riksmötet vart tredje år öppnas i rikssalen på Stockholms slott i former som anknyter till vad som gällde lidigare. Sådant öppnande skulle alltså ske vid varje nyvald riksdags början. Åren däremellan kan öppnandet ske i enklare former. På detta sätt torde belastningen bli högst måttlig på de av kammarens ledamöter som tycker att det är svårt att stå ut med en smula högtidlighet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen 3 i utskottets betänkande. Där yrkas att riksdagen skall uttala sig för den ordning som jag här har redogjort för.

Den andra reservationen som jag vill uppehålla mig vid gäller offentliga utskottsutfrågningar. Jag tycker att vi på sistone har fått många exempel på hur den politiska debatten skulle kunna vitaliseras, om möjlighet gavs att i utskotten offentligt utfråga skilda företrädare för myndigheter och organisationer. Jag tänker här t. ex. på frågor som Stålverk 80, presstödet, fri- och rättigheterna samt arbetsrättsfrågorna - för att här bara nämna några högaktuella frågor där utfrågningar skulle kunna bidra till ökad information och till en ökad saklig granskning av spörsmålen.

I dessa och många andra frågor vore det skäligt att en minoritet inom resp. utskott kunde få till stånd utfrågningar, som allmänheten via massmedierna kunde få del av. Demokratin i vårt land behöver förstärkas på skilda områden, och här finns ett sätt som mycket enkelt och utan särskilda kostnader skulle kunna bringas att fungera. Att ett regeringsparti, särskilt om det har suttit länge vid makten, är svagt intresserat av en sådan ordning är måhända förståeligt. Men det är beklagligt att oppositionen i övrigt, med undantag för moderaterna och folkpartisterna, inte har velat vara med om atl öka insynen.

Nu kan det genmälas att det finns andra vägar att öka insynen i beslutsprocessen. Förvisso. Och de vägarna bör också prövas. Men det behöver ju inte innebära att offentliga utskottsutfrågningar döms ut.

1 detta sammanhang brukar anföras erfarenheterna från USA. Det är riktigt att offentliga utskottsutfrågningar har spelat en stor roll i amerikansk politik och gör så fortfarande. Vi har också aktuella erfarenheter av hur utskottsutfrågningar där har kunnat leda till att missförhållanden avslöjats och de skyldiga har tvingats lämna sina poster. Men vi får inte glömma att USA ingalunda är ensamt om att tillämpa offentliga utskottsutfrågningar. Det är en form av insyn som förekommer i en lång rad andra länder.

Herr talman! Förevarande betänkande handlar också om riksdagsarbetets planering. Just i dagarna upplever vi hur den planering, som utredningen om riksdagens arbetsformer så varmt pläderat för, håller på att förstöras. En orsak till delta är den sena avlämningen av propositioner från regeringen. Detta oskick har blivit mer och mer påfallande och mer och mer besvärande. Men ändå har riksdagen inte satt hårt mot hårt. Det är svagt att riksdagen här inte har vågat hävda sina intressen gentemot regeringen, och det är direkt bedrövligt att detta inte sker nu, när riksdagen på grund av det pariamentariska jämviktsläget har större möjligheter än någon gång i modern tid att hävda sina intressen. Här behövs betydligt hårdare tag. Om de instrument som står till talmannens förfogande inte är tillräckliga för att få till stånd en ordentlig planering, så måste vi överväga och i positiv anda pröva hur vi skall kunna stärka talmannens och riksdagens möjligheler att öka infiytandet över planeringen. Nuvarande arbetsförhållanden är mycket besvärliga för enskilda

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

riksdagsmän. Det har ocksåomviitnats här. Vi har ju inte bara lill uppgift att trycka på knappar och göra inlägg i kammaren ulan också att hålla kontakten med väljarna och samhället i övrigt. Detta har för varje år som jag deltagit i riksdagsarbetet, det är nu snart åtta år, blivit allt svårare. Det är en utveckling som är mycket besvärande ur demokratisynpunkt.

Vi får inte förvåna oss över att väljarna ställer sig undrande till en riksdag som har så stora svårigheter att ordna sitt eget arbete på ett tillfredsställande sätt som vi har just nu. Plenitiden får inte tillåtas stiga undan för undan. Från demokratisynpunkt är det viktigt att riksdagsledamöterna kan planera sitt arbete långl i förväg. Så har inte genomgående varit fallet under denna vårsession. Ändringar i plenitiderna har skett fiera gånger, med följden atl vikliga kontakter med väljarna fått disponeras om och i vissa fall helt gått om intet. Så bör det inte fortsätta. Att utskotten nu skjuter upp behandlingen av mindre viktiga propositioner till hösten tycker jag är naturtigt. Det är min förhoppning att varje utskott där gör en hård prioritering.

Till sist, herr talman, vill jag instämma i de synpunkter som framförs i det särskilda yttrande nr 1, som grundar sig på en motion av herr Wijkman rörande riksdagens arbetsformer och de enskilda riksdagsledamöternas möjligheter att åtnjuta kvalificerad utredningshjälp m. m. Jag hoppas att de olika instanser inom riksdagen som har att ta ställning till dessa frågor under de kommande åren ser till att de synpunkter som framförs i det särskilda yttrandet nr 1 beaktas.

Herr FÅGELSBO (c):

Herr talman! Det är länge sedan uttrycket bröd och skådespel första gången användes. Men del är en sanning som gäller än i dag, att människan behöver både bröd och skådespel. Det tillkommer väl då riksdagen att genom sin näringspolitik svara för brödet, men också att genom anslag till de kungliga teatrarna svara för skådespelet.

Jag tänkte med några ord beröra min motion, 1975/76:255, om riksmötets öppnande.

Då riksdagens högtidliga öppnande ägde rum i rikssalen sade många, att det var ett skådespel. Ja, det var en traditionsrik cermoni som uppskattades av många och som kom att uppskattas mer och mer genom TV. Det sades att det var en ålderdomlig ceremoni, som egentligen inte hörde vår lid till. Drabanterna kom inmarscherande med taktfasta steg, osv.

Genom den nya riksdagsordningen blev det talmannen som efter samråd med vice talmännen skulle besluta om hur riksdagens öppnande i fortsättningen skulle gå till. I januari 1975 ägde det första öppnandet rum i denna plenisal. Drabanterna fanns inte med, men militärer förekom vid det tillfället. Vid det öppnande som ägde rum i oktober månad fanns dock inga militärer med längre. Man hade kommit underfund med att de inte riktigt passade in i bilden vid ell öppnande här i plenisalen.-Man hade även ändrat en del annat i programmet.

Jag hoppas att vår högt värderade talman inte tar dessa synpunkter som någon personlig kritik.

Denna lokal är en arbetslokal, och det finns inga möjligheter att här få fram den festivitas som rikssalen gav.

Jag har i den motion som jag här åberopat bl. a. hemställt att riksdagen beslutar att uppdra åt talmanskonferensen att förelägga riksdagen förslag till nya regler för riksdagsöppnandet. Det har jag gjort därför att jag tycker det är orätt att vi på vår talman har överiastat ansvaret för och kritiken mot det riksdagsöppnande som nu äger rum. Jag har i motionen föreslagit att riksmötets högtidliga öppnande vid varje ny valperiods början skall äga rum i rikssalen, givetvis under vissa ändrade former- trontal och sådant skulle inte förekomma. De mellanliggande riksmötena skulle då börja med ett sammanträde utan några speciella formaliteter.

I ett särskilt yttrande ansluter sig herr Boo och herr Jonnergård i stort sett till vad jag har framfört i min motion. De säger: "Det uppslag, som framförs i motionen, att öppnandet var gång nyvald riksdag samlas skall äga rum i rikssalen, bör enligt vår mening övervägas." Kravet att det skulle uppdras åt talmanskonferensen att utarbeta förslag har de däremot inte tagit upp.

Herr talman! Jag skall inte yrka bifall till min motion, utan jag kommer vid voteringen att stödja reservationen 3.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Herr WIJKMAN (m):

Herr talman! Jag kan instämma i mycket av den kritik som har framförts av herr Molin, herr Björck i Nässjö, herr Werner i Malmö och herr Fiskesjö mot den arbetssituation som råder här i riksdagen i vår. Naturligtvis har regeringen primärt ansvaret för den, men vi i kammaren har också ansvar för att vi sätter upp regler för våra egna debatter, vår egen verksamhet, som gör att allt fungerar bättre ett kommande år.

Herr Johansson i Trollhättan säger att man inte får slå av på takten i reformarbetet. Det är en fars när oppositionspartierna under drygt två veckors tid skall ta ställning till 40-50 komplicerade regeringsförslag. Herr Berndtson har redan visat upp bunten med propositioner. Det är omöjligt att begära att de alternativ som vi genererar skall ha en hyfsad kvalitet under sådana omständigheter. Det kan inte rimligtvis vara bra att vi, oavsett det pariamentariska läget, skall få en lagstiftning som är direkt slarvig. Det blir konsekvensen om vårt arbete måste fortsätta på det här viset.

Vad jag egentligen skulle ta upp är ett grundproblem som riksdagsmannen har i en situation där han får mer och mer arbete i kammaren och fler och fler praktiska arbetsuppgifter att klara av för att över huvud taget fungera i kammaren och i utskotten. Under större delen av året är vi så belastade av kortsiktiga problem och frågeställningar och praktiska rutiner att vi inte hinner beakta de långsiktiga problemställningarna. Vi får ständigt säga nej till symposier, seminarier, debatter och fördjupningar i ämnen som rör den komplicerade framtiden. Vi tvingas säga nej för

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbelels planering

att över huvud taget klara av del som ligger närmast på skrivbordet. Det hämmar naturiigtvis, som herr Björck i Nässjö sade, också den andra sidan, nämligen kontakten med väljarna.

Båda dessa aspekter måste vi ta mycket allvariigt på, och jag skall primärt uppehålla mig vid detta med framtiden.

Vi har energifrågorna, och vi har de komplicerade administrativa frågorna, där jag i första hand tänker på datoriseringen i samhället. Vi har resurs- och råvarufrågor i övrigt, och vi har miljön och klimatbalansen. Här sitter vi i kammaren och utskotten under större delen av året -utom under sommarmånaderna - i stort sett dag och natt för att arbeta med de kortsiktiga frågorna. Vi väntar på voteringar, vi bokar biljetter och hotellrum, vi springer till tåg och flygplan, vi sorterar vår post, osv. Men vi hinner inte på ett tillfredsställande sätt följa de långsiktiga frågorna. Och märk väl att nästan varje stort beslut på det industripolitiska området, som vi direkt eller indirekt tar ställning till i dag, verkligen rör framtiden. Besluten får långsiktiga konsekvenser på fem, tio eller femton år, vare sig det gäller Stålverk 80, kärnkraftsutbyggnaden eller varvsindustrisatsningen.

Det är naturligtvis extra svårt för oppositionspolitikerna att arbeta under dessa förhållanden. Vi har för det första inga departement och verk som hjälper oss att skaffa underiagsmaterial. Vi har för det andra inte tillräckligt antal sekreterare på våra partikanslier. Vi har för det tredje inga möjligheter att själva hinna fördjupa oss och specialisera oss på det sätt som skulle vara önskvärt.

Det är fundamentala problem, och i Sverige är detta dåligt ordnat f. n. Vi har visseriigen fått ett framtidssekretariat, som först låg hos statsrådsberedningen och där vi efter politisk strid nu har fått en vidgad insyn för de i riksdagen representerade övriga partierna. Men det innebär inte någon fullgod lösning av problemet: Vi har fått höjda anslag till våra partikanslier, och vi har fått det bättre när det gäller skrivhjälp och den typen av assistans. Men det är inte det som är grundproblemet: Vad vi behöver är kvalificerad sekreterarhjälp och folk som kan hjälpa oss att komma till rätta i den vetenskapliga djungeln och framför allt etablera vetenskapliga kontakter. Detta håller man på att lösa i t. ex. USA, där man i utskotten på ett betydligt bättre sätt skaffar sig resurser att beakta just de långsiktiga konsekvenserna av olika beslut och där man fått det s. k. OTA, Office for Technological Assessment, alltså ett teknikvärderingsinstitut, som i första hand är ett kongressens hjälpmedel att belysa långsiktiga problemställningar.

Det finns, herr talman, många modeller för en lösning av det här problemet. De två huvudförslag, som naturiigt kommer i förgrunden, är att förstärka partierna mera och att ge ledamöterna, i deras egenskap av enskilda individer, bättre resurser. Jag tror att båda dessa vägar måste prövas.

Jag har i en motion i samband med att översynsutredningen lade fram sitt betänkande tagit upp dessa problem. Det modesta yrkande jag hade

var att dessa problem skulle beaktas och verkligen analyseras av utredningen. Jag är, herr talman, uppriktigt sagt förvånad och ledsen över att motionen inte har tillstyrkts. Jag har fått ett särskilt yttrande, där mina partikolleger understryker vikten av dessa problem. Det yttrandet hade mycket väl kunnat vara en reservation, eller varför inte en tillstyrkan av utskottet.

Detta är ett problemkomplex som vi alla kommer att få mer och mer att göra med, och det kommer att bli svårare och svårare i framtiden för oss, oavsett om vi tillhör opposition eller regeringsparti och oavsett vilka som sitter i regeringsställning. Åtskilliga samtal med kolleger här i kammaren visar att de fiesta upplever det på exakt samma sätt som

jag-Herr talman! Jag får komma igen; jag skall inte yrka bifall till min motion, eftersom det i detla läge tycks utsiktslöst att den skulle bifallas. Jag hoppas, trots att utskottet avstyrkt motionen, att utredningen skall titta på dessa frågor.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Fru GÖTHBERG (c):

Herr talman! I konstitutionsutskottets betänkande nr 45 behandlas bl. a. motionen 894, vilken kanske på sätt och vis ligger litet vid sidan om den debatt som har förts kring detta betänkande. Men som vi ser det rör den en viktig del av riksdagsledamöternas arbetsuppgifter.

I motionen tar vi upp riksdagsledamots möjlighet till ledighet för att hålla kontakt med arbetslivet: Vi framhåller betydelsen av att de som har fått förtroendet att i riksdagen fatta beslut om samhället och medborgarnas angelägenheter håller kontakt med samhällsutvecklingen.och inte minst med utvecklingen inom arbetslivet.

Vi motionärer anser att riksdagsledamöterna så långt det är möjligt bör upprätthålla kontakten med sina yrken. Med hänsyn till den omfattning som riksdagsarbetet numera har är detta emellertid ganska svårt. Såsom har påpekats från många håll är arbetssituationen i detta hus just nu rent av orimlig. Sommarmånaderna ger knappast heller möjligheter till det i någon större utsträckning.

Utskottet hänvisar till den rätt som redan finns till ledighet från riksdagsarbetet. Självfallet känner motionärerna till det lagrum som reglerar riksdagsledamots rätt att efter prövning erhålla ledighet från sitt uppdrag. Av den redovisning som utskottet ger framgår emellertid att just yrkesverksamhet knappast har åberopats som skäl för ledighet. Den genomsnittliga ledigheten har varit ca en och en halv månad.

Vi accepterar utskottets ställningstagande men hade kanske förväntat oss en mer positiv syn på de frågor som tas upp i motionen. Utskottet anför att det måste ankomma på de enskilda ledamöterna att själva organisera sitt arbete så att de kan svara mot de krav som ställs från olika håll. Ja, självfallet är det så. Vi har emellertid i motionen velat aktualisera denna fråga, eftersom vi anser det vara av vital betydelse att riksdagsledamot både för sin egen och för riksdagsarbetets skull ges möjlighet

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

- och även utnyttjar den - till verklig och personlig kontakt med yrkeslivet.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr KOMSTEDT (m):

Herr talman! Under den debatt som har pågått under förmiddagen om riksdagens arbetsformer har många talare framfört synpunkter på de orimliga förhållanden som råder för riksdagsmännen och deras arbete. Redan i januari aktualiserade jag dessa problem i motionen 898. Jag väckte den med utgångspunkt i mina fem års erfarenheter av riksdagsarbetet. Jag gjorde naturligtvis jämförelser med mina tidigare erfarenheter från ett civilt jobb.

I denna kammare, som varje vecka för all inte säga varje dag diskuterar jämlikhet, medbestämmanderätt och inverkan på varje individs egen arbetsmiljö, råder sannerligen inga slörre möjligheter för den enskilde ledamoten att påverka förhållandena till en vettigare arbetsplanering. Jag vet att detta naturligtvis grundar sig på många olika faktorer. Men att beskylla än den ena och än den andra instansen för att vara skuld till förhållandena löser ingalunda problemen. Man gör en planering, och den föreläggs ledamöterna, men den hinner knappast distribueras förrän den har spruckit. Det har hänt att det har annonserats arbetsplenum onsdag, torsdag och fredag i samma vecka, men så har det inte kommit fram fier ärenden än att plena på torsdag och fredag har uteblivit.

Våra väljare får onekligen ett konstigt intryck; Vi som skall planera för det här landets framtid kan inle ens planera vårt eget arbete en vecka i taget. Riksdagsledamöterna måste tacka nej till medverkan i partiföreningar, ideella föreningar och näringslivsorganisationer med motiveringen att det är plenum i riksdagen. Genom massmedias försorg får människorna sedan veta att det var inget plenum. Det är inte konstigt att de höjer på ögonbrynen och tycker att det är märkligt att en riksdagsman inte två veckor i förväg kan veta att han ändå skulle kunna vara med på deras sammankomst.

Om man planerade på det här sättet på en vanlig arbetsplats, skulle arbetsledningen sannerligen få veta att efter en sådan planering jobbar vi inte. Jag talar av erfarenhet från det jobb som jag uppenbarar mig på ibland, när jag kan planera in det. Det finns en överenskommelse om att vill arbetsgivaren ha någon till att arbeta över så måste han be om det i god tid, annars blir inte arbetet gjort. Det borde naturiigtvis vara någorlunda jämförbara förhållanden även i Sveriges riksdag.

Utskottet hänvisar i sitt betänkande till talmanskonferensens förslag med anledning av betänkandet från utredningen angående översyn av riksdagens arbetsformer. Jag tycker inle att det finns någonting i betänkandet som berör den molion jag har väckt om arbetsförhållandena och den situation som råder.

Herr lalman! Jag ber att få yrka bifall till motionen 898.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Jag skulle inte ha begärt ordet, om inle herr Komstedl hade yrkat bifall till en motion som innehåller oändligt litet konstruktivt i förhållande till den storordiga kritik som herr Komstedl nyss har presenterat här. Herr Komstedl har inte lagt fram ett enda konstruktivt förslag, och den som är så kritisk bör nog själv komma med någonting.

Herr Komstedl jämförde riksdagen med en vanlig arbetsplats, men jag trodde att man ändå på fem år kunde upptäcka att det här icke är en vanlig arbetsplats. Riksdagen är en församling vars ledamöter sitter i kraft av val, och vi har ansvar inför väljarna för de beslut vi fattar.

Att man ibland inle behöver ha ett plenum som från början varil utsatt hör samman med någol som jag berörde tidigare, nämligen den omständigheten att det är omöjligt att i ett utskott lägga fast ett så strikt schema att man alltid vet när ärendena skall komma fram. Planeringen bygger på uppgifter från utskotten, men det behövs bara att utskottet beslutar att ha en utfrågning för att det skall bli en förskjutning. Och i allmänhet brukar vi inle motsätta oss en begäran om utfrågning. Man kan inte dra upp så strikta linjer för arbetet att del blir omöjligt att anordna utfrågningar eller över huvud taget föra en vidare diskussion. Del kan ju komma fram uppslag under utskottsarbetet som man vill bearbeta, osv.

Ett fast schema för kammarens arbete förutsätter att utskotten också har bestämda scheman som aldrig får rubbas, och jag skulle vilja se de utskottsledamöter som vill vara med om sådan ordning. Jag har för min del inom översynsutredningen fört fram en tanke som vann stark anslutning, nämligen att man skall kunna arbeta på ett sådant sätt atl det finns liksom ett skafferi med ärenden, och då skulle man kunna utjämna mellan olika veckor. Men det går inte i början av riksdagen av brist på ärenden, och mot slutet av riksdagen har jag aldrig upplevt alt något plenum har måst inställas. Tvärtom har man måst lägga till ytterligara plena för att klara den situation som uppstått.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Herr KOMSTEDT (m):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan anser att min motion inte innehåller några konstruktiva förslag. Men jag har pekat på de förhållanden som råder, och herr Johansson sitter väl i den situationen att han kan la initiativ som ordförande i konstitutionsutskottet.

Jag framhöll i mitt inlägg att förhållandena här sammanhänger med många olika faktorer, utskottsarbete, kammarens arbetsformer m. m. Herr Johansson säger att dessa problem inte uppstår i början av riksdagen. Jo, det gör de visst. Det är i början som man utannonserar plena och sedan inställer dem därför att det inte kommer fram tillräckligt med ärenden. I stället får man denna orimliga arbetsbelastning i slutet.

Herr Johansson säger att riksdagen inte är någon vanlig arbetsplats. Nej, det vill jag gärna understryka, det är en högst ovanlig sådan. Herr Johansson tycks dock, i motsats till mig, ha varit borta alldeles för länge

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

från ett vanligt jobb för atl märka de orimliga förhållanden som råder här. Jag anser att man borde vara angelägen om en samverkan på olika områden inom riksdagen för att få fram rimligare principer för arbetet. Jag tror att detta kommer att vara ett villkor i framtiden från den nya generation som skall avlösa oss här i riksdagen.

Överiäggningen var härmed slutad.

Mom. I a

Herr TALMANNEN: Beträffande detta moment, som avser ändring i riksdagsordningen genom ett enda beslut, har endast yrkats bifall till utskottets hemställan. För bifall härtill krävs emellertid atl minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet. Jag får vidare erinra om atl beslut som fordrar anslutning av särskilt fiertal enligt särskild föreskrift alllid skall fattas genom omröstning.

Följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den som vill att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i betänkandet nr 45 mom. 1 a röstar ja den det ej vill röstar nej.

Om inte minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av kammarens ledamöter röstar ja, har kammaren avslagit utskottets hemställan.

Vid omröstning genom uppresning förklarades minst tre Oätdedelar av de röstande och mer än hälften av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Mom. I b, 2 och 3 a

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 3 b

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 898 av herr Komstedl, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Mom. 3 c

Utskottets hemställan bifölls.

Motn. 4

Herr TALMANNEN: Beträffande detta moment har yrkats bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Werner i Malmö m. fl. Av reservationen framgår alt däri föreslagen ändring i riks-

dagsordningen önskas genomförd med ett enda beslut. Utskottets hefrt-ställan,som endast kräver enkel majoritet, kan inte vid omröstning ställas mot reservaiionen. Kammaren har därför att först genom särskilt beslut ta ställning till yrkandet i reservationen. Om inle minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av kammarens ledamöter röstar för bifall till reservationen har denna förkastats. Proposition ställs då på det kvarstående yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbelels planering

Reservationen nr 1

Följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den som vill att kammaren bifaller reservationen nr 1 av herr Werner

i Malmö m. fl. rösiar ja,

den det ej vill röstar nej.

Om inte minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av

kammarens ledamöter röstar ja, har kammaren avslagit reservationen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades mindre än tre fjärdedelar av de röstande ha rösiat för bifall till ja-propositionen. Då herr Werner i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 70

Nej - 218

Avstår - 1

Reservaiionen hade alltså inte biträtts av erforderligt antal röstande, varför kammaren avslagit reservationen.

Utskottets hemställan Bifölls.

Mom. 5

Herr TALMANNEN: Belräffande detta moment har yrkats bifall till dels utskollets hemställan, dels reservationen nr 2 av herr Werner i Malmö m. fl. I likhet med vad som var fallet i reservationen nr 1 föreslås även i denna reservation ändring i riksdagsordningen, som önskas genomförd med ett enda beslut. Även under detta moment har kammaren därför all först ta ställning till yrkandet i reservationen. Om inte minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av kammarens ledamöter röstar för bifall till reservaiionen har denna förkastats. Proposition ställs då på det kvarstående yrkandet om bifall till utskottels hemställan.

Reservationen nr 2

Följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Riksdagsarbetets planering

Den som vill att kammaren bifaller reservationen nr 2 av herr Werner

i Malmö m. fl. röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Om inte minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av

kammarens ledamöter röstar ja, har kammaren avslagit reservationen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades mindre än tre fjärdedelar av de röstande ha röstat för bifall lill ja-propositionen. Då herr Werner i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 123 Nej - 166 Avstår - 2 Reservationen hade alltså inte biträtts av erforderligt antal röstande, varför kammaren avslagit reservationen.

Utskottets hemstäl Bifölls.

la n

Mom. 6 och 7 a

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 7 b

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av herr Werner i Malmö och fru Jacobsson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Werner i Malmö begäri votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan

i betänkandet nr 45 mom. 7 b röstar ja,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av herr Werner

i Malmö och fru Jacobsson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flerialel av kammarens ledamöier ha röstat för ja-propositionen. Då Werner i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 221

Nej - 60

Avstår - 10

§ 11 Regional utveckling

Föredrogs inrikesutskotlets betänkande 1975/76:37 med anledning av propositionen 1975/76:100 såviii gäller Regional utveckling jämte motioner.

Regeringen hade i propositionen 1975/76:100 bilaga 13 (arbetsmarknadsdepartementet) efter föredragning av herr arbetsmarknadsministern Bengtsson föreslagit att riksdagen skulle

1. godkänna vad som förordats i fråga om försöksverksamheten med könskvotering vid vissa former av regionalpoliliskt stöd,

2. medge att under budgetåret 1973/74-1977/78 lokaliseringsbidrag/ avskrivningslån beviljades om sammanlagt 400 000 000 kr. uiöver vad riksdagen tidigare medgivit,

3. lill Regionalpoliliskt stöd: Bidragsverksamhet för budgetåret 1976/77 anvisa etl förslagsanslag av 264 500 000 kr.,

4. till Särskilda stödåtgärder i glesbygder för budgetåret 1976/77 anvisa etl reservationsanslag av 29 100 000 kr.,

5. medge alt under budgetåret 1973/74-1977/78 lokaliseringslån beviljades om sammanlagt högst 1 100 000 000 kr. utöver vad riksdagen tidigare medgivit,

6. medge au för budgetåret 1976/77 stailig kreditgaranti för lån i lokaliseringssyfte till rörelsekapital beviljades med sammanlagt högst 25 000 000 kr.,

7. lill Regionalpoliliskt slöd: Lokaliseringslån för budgetåret 1976/77 under fonden för låneunderstöd anvisa ett investeringsanslag av 600 000 000 kr.

Från anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder finansierades bl. a. stöd lill kommunala, arbetsintensiva sysselsättningsinsatser inom del inre stödområdet, IKS-verksamhet, som bedrevs i f n. tolv kommuner.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1975/76:515 av herrar Stridsman (c) och Johansson i Holmgården (c),

1975/76:656 av herr Nilsson i Tvärålund m. fi. (c), vari yrkats att riksdagen beslutade

1. alt ge regeringen till känna vad som i motionen anförts belräffande försöksverksamhel med indusirielll hemarbeie,

2. alt till Särskilda stödåtgärder i glesbygder anvisa ett i förhållande till regeringens förslag med 2 milj. kr. förhöjt reservationsanslag av 31 100 000 kr..

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

1975/76:863 av herr Rämgård m. fl. (c), vari yrkats att riksdagen hos regeringen begärde

1. att anslaget till intensifierad kommunal sysselsättningsplanering

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

höjdes från 9 milj. kr. till 11 milj. kr.,

2. att maximibidraget för ett objekt höjdes från 15 000 kr. till 20 000 kr.,

1975/76:1845 av herr Eriksson i Arvika m. fi. (fp), vari yrkats att riksdagen beslutade om de förbättringar av sysselsättningsstödet som föreslagits i motionen, och

1975/76:1848 av herr Fälldin m. fi. (c), vari yrkats alt riksdagen beslutade

1. uttala att regionalpolitiken borde inriktas på decentralisering av näringsliv, bostäder och service,

2. uttala alt goda sysselsättningsmöjligheter och väl differentierade arbetsmarknader borde skapas i alla regioner,

3. uttala att regionalpolitiken borde inriktas på en utjämning mellan regioner, inom regioner och inom kommuner genom

a) en utveckling av de regionalpolitiska stödformerna i enlighet med vad som anförts i motionen,

b) en ökad differentiering av det regionalpolitiska stödet,

c) en ökad decentralisering av beslutsfattandet inom regionalpolitiken,

4. att ortsklassificeringssystemel avskaffades som grund för den regionalpolitiska verksamheten,

5. uttala alt den regionala utvecklingsplaneringen och åtgärder avseende den inomregionala utvecklingen borde beredas och beslutas i länsdemokratisk beslutsordning,

6. alt hos regeringen begära att sysselsättningsulredningen genom till-läggsdirektiv gavs i uppgift alt utveckla de regionalpolitiska medlens utformning och inriktning i enlighet med vad som anföris i motionen.

Utskottet hemställde

1. atl riksdagen godkände vad i proposilionen 1975/76:100, bil. 13, förordats i fråga om försöksverksamhet med könskvotering vid vissa former av regionalpoliliskt stöd,

2. beträffande riktlinjer för regionalpolitiken att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:1848,

3. beträffande ändringar i sysselsättningsstödel att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:1845 som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. atl riksdagen medgav att under budgetåren 1973/74-1977/78 lokaliseringsbidrag/avskrivningslån beviljades om sammanlagt 400 000 000 kr. uiöver vad riksdagen lidigare medgivit,

5. att riksdagen till Regionalpoliliskt stöd: Bidragsverksamhet för budgetåret 1976/77 anvisade ett förslagsanslag av 264 500 000 kr.,

6. att riksdagen medgav att under budgetåret 1973/74-1977/78 lokaliseringslån beviljades om sammanlagt högst 1 100 000 000 kr. utöver vad riksdagen tidigare medgivit.

1. att riksdagen medgav att för budgetåret 1976/77 statlig kreditgaranti för lån i lokaliseringssyfte lill rörelsekapital beviljades med sammanlagt högst 25 000 000 kr.,

2. att riksdagen lill Regionalpoliliskt slöd: Lokaliseringslån för budgetåret 1976/77 under fonden för låneunderstöd anvisade ett investeringsanslag av 600 000 000 kr.,

3. beträffande försök med systematiserat industriellt hemarbeie att motionen 1975/76:656, yrkandet 1, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

10. beträffande intressentbidraget vid IKS-verksamhet att motionen 1975/76:863, yrkandet 2, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

11. beträffande IKS-verksamhet i Överkalix att motionen 1975/76:515 inle föranledde någon riksdagens åtgärd,

12. att riksdagen med bifall lill propositionens förslag samt med avslag på motionerna 1975/76:656, yrkandet 2, och 1975/76:863, yrkandet 1, till Särskilda stödåtgärder i glesbygder för budgetåret 1976/77 anvisade ett reservationsanslag av 29 100 000 kr.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Reservationer hade avgivits

1. beträffande riktlinjer för regionalpolitiken av herrar Nilsson i
Tvärålund, Stridsman, Gustafsson i Säffie och Rämgård (samtliga c) som
ansell att utskottet under 2 borl hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:1848 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

beträffande ändringar i sysselsättningsstödet

2. av herrar Fagerlund och Nilsson i Östersund, fru Hörnlund, herr
Johansson i Simrishamn, fru Ludvigsson samt herr Nilsson i Kalmar
(samtliga s) som ansett att utskottet under 3 bort hemställa

att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:1845,

3. av herr Lorentzon (vpk) som ansett att utskottet under 3 bort hem
ställa

att riksdagen skulle avslå motionen 1975/76:1845,

4. belräffande försök med systematiserat industriellt hemarbete av her
rar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c). Stridsman (c), Gus
tafsson i Säffle (c), Rämgård (c) och Carlström (fp) som ansett att utskottet
under 9 bort hemställa

atl riksdagen med bifall till motionen 1975/76:656, yrkandet 1, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört.

5. beträffande iniressentbidragel vid IKS-verksamhet av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c). Stridsman (c), Gustafsson i S>aif\e (c), Rämgård (c) och Cariström (fp) som ansett att utskottet under 10 bort hemställa

4 Riksdagens protokoll 1975/76:103-104

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:863, yrkandet 2, som sin mening gav regeringen till känna vad reservanierna anfört,

6. belräffande anslaget Särskilda stödåtgärder i glesbygder - under förutsättning av bifall till reservationerna nr 4 och 5 - av herrar Eriksson i Arvika (fp), Nilsson i Tvärålund (c). Stridsman (c), Gustafsson i Säffle (c), Rämgård (c) och Cariström (fp) som ansett att utskottet under 12 bort hemställa

att riksdagen med anledning av propositionens förslag samt med bifall till motionerna 1975/76:656, yrkandel 2, och 1975/76:863, yrkandel 1, till Särskilda stödåtgärder i glesbygder för budgetåret 1976/77 anvisade ett reservationsanslag av 33 100 000 kr.

Till betänkandet hade fogats ett särskilt yttrande beträffande regionalpolitikens inriktning av herr Lorentzon (vpk).

Herr NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! Som framgår av utskottsbetänkandet tar inrikesutskottet upp till behandling sådana motioner som har direkt samband med anslagen. Det finns dock ett undantag, nämligen centerns partimotion 1848 om regionalpolitikens framtida utformning. Den behandlas i detta sammanhang. Utskottet har biträtt vårt önskemål att så skulle ske. Övriga partier har avstått från att motionera i avvaktan på den aviserade propositionen i anledning av Länsplanering 1974 och i anledning av sys-selsätlningsutredningens första delbetänkande.

Att centern har motionerat och övriga har avstått därifrån finner jag i och för sig förståeligt med tanke på respektive partiers ställningstaganden när nuvarande regionalpolitik beslutades 1972. Folkpartiet och moderaterna anslöt sig då till regeringens riktlinjer och målsättningar, som innebar en fortsatt stark koncentration lill tidigare tillväxtregioner. Man anslöt sig också till ortsklassificeringssystemet, som klart verkar koncentrerande lill de största orterna i länen och i kommunerna. Folkpartiet och moderaterna synes inte nu vilja framföra nya tankegångar utan hänger troligen fortfarande med på socialdemokraternas enligt vår mening allt tydligare orealistiska regionalpolitik. Man har tydligen inga nya tankar och idéer om den framtida utformningen av och målsättningen för regionalpolitiken som man nu vill framföra. Jag finner del därför som sagt naturligt att man inte har motionerat och att man förhåller sig passiv.

Vpk har i sina tidigare regionalpolitiska motioner framhållit alt man förordar en regionalpolitik för ett socialistiskt samhälle. Jag finner det också naturligt att vpk avvaktar med motioner, eftersom man troligen har mycket god tid på sig att vänta.

Centern har i mer än 25 år drivit på i riksdagen för regionalpolitiska åtgärder. Så också i år. Del är därför vår motion behandlas nu. Vi hade ett eget alternativ 1972 för regional balans. Detta har visal sig betydligt mera verklighetsanknutet än regeringens. Vårt förslag bemölles då med

förlöjligande uttalanden, inle minst från statsministern.

I dag kan vi konstatera att regeringen föreslår ungefär det penningbelopp som centern förordade 1972, om man beaktar infiationen. Regeringen föreslår också ändringar av vissa befolkningsramar, som vi 1972 ansåg felaktiga. Regeringen erkänner att den inomregionala obalansen är ett allt större problem. Det framstår klart även genom sysselsättningsutredningens belänkande. Problemet har ju förstorats de senaste åren på grund av regionalpolitikens utformning. Vi kritiserade regeringens förslag 1972 bl. a. på dessa punkter. Vi beskylldes då för att inte vara trovärdiga. Vi kan nu alla konstatera att centern var betydligt mera trovärdig än de som 1972 stödde regeringsförslaget. Så har det f ö. varil hela den långa tid som vi kämpat för ökade regionalpoliiiska insatser.

I utskottets redovisning av centerpartimotionen 1848 konstateras att den spänner över hela det regionalpolitiska fältet. Centern ger i årets motion, liksom i fjolårels, sin principiella syn på hur den framlida regionalpolitiken bör förnyas. Vi har en samlad syn på hur regionalpolitiken bör utformas för att utveckla vårt samhälle i decentralislisk riktning.

1974 års länsplaner är utarbetade efter direktiv grundade på 1972 års riksdagsbeslut om regionalpolitiken. Detta beslut var som bekant inriktat på fortsatt koncentration till de största orterna i landet, i länen och i kommunerna. Regeringen har nu så bråttom att ändra de mest iögonenfallande felen, att man inle ens får lid atl avvakta någon månad till. Enligt vår mening borde befolkningsramarna utläggas i ell sammanhang.

Det är oroande att regeringen vid sin sammanställning av länsplanerna 74, enligt vår mening, drar felaktiga slutsatser - man anser t. ex. att den regionala balansen i riket numera är ganska bra.

Jag vill med några bilder visa att det inte förhåller sig på del sättet.

Som jag kan märka från talarstolen har kammaren tyvärr inte någon möjlighet atl se siffrorna klart. Det var meningen alt den första bilden skulle ge kammaren en uppfattning om befolkningsläget i Västerbottens län.

År 1970 var innevånarantalet ungefär 233 000 människor, varav ungefär 30 000 i åldern över 64 år.

År 1975 hade antalet människor i åldern under 64 år minskat, medan antalet pensionärer ökat med över 3 000.

År 1980 beräknas alltjämt antalet människor under 64 år att vara lägre än 1970, medan antalet pensionärer fortsätter att öka kraftigt.

År 1990 beräknas invånarantalet i länet att ha ökat med 11 000 människor, till omkring 244 000, men hela ökningen ligger på pensionärerna.

Den andra bilden föreställer Åsele kommun. Det övre mörka fältet visar antalet människor upp till en ålder av 19 år. Vi ser hur antalet invånare i den åldern minskar undan för undan. Mellandelen på bilden - personer i åldern 20-64 år - minskar också medan pensionärernas antal ökar.

Den tredje bilden visar antalet lediga platser i riket i förhållandet till

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveck-hng

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

antalet arbetslösa. Vi ser hur antalet lediga platser är högre än antalet arbetslösa särskill under de senare åren.

Den nedre kurvan visar Vindelälvsområdet, som fortfarande väntar på ålgärder i anledning av riksdagsbeslutet om älvens bevarande. Kurvan här markerar att antalet lediga platser stadigt håller sig i storleksordningen 20 lediga platser per 100 arbetslösa.

Den sista bilden är hämtad från sysselsättningsutredningens betänkande. Den bild jag vill peka på är den övre stapeln till vänster. Det mörka fältet som ligger längst lill vänster anger att ungefär 7 000 fier män behöver arbete i Västerbottens län för att länet skall få en sysselsättning som motsvarar riket i genomsnitt.

Det första fältet och det andra fältet visar atl det behövs ca 20 000 nya arbetstillfällen för att män och kvinnor i länet skall få en med rikets genomsnitt likvärdig förvärvsarbetsgrad. De tre fälten sammantagna visar - men del är kanske mer av teoretiskt intresse - alt det behövs nära 30 000 nya sysselsättningstillfällen för att kvinnor skall få lika hög förvärvsgrad som män.

Jag hoppas atl de här bilderna - även om de inte återges på TV-skärmen fullt så tydligt som jag hade hoppats - ändå har visat kammaren att det långt ifrån råder regional balans i riket. Della förklarar också varför sysselsättningsutredningen i sitt belänkande har kommil fram lill slutsatsen att vi behöver 380 000 nya arbetstillfällen för att målsättningen regional balans och arbete åt alla skall kunna bli verklighet. Detta är sysselsältningsutredningens målsättning. Det är också centerns målsättning.

Sysselsättningsutredningen jämförd med regeringens sammanställning över länsplanerna för år 1974 ger olika bild av verkligheten. Sammanställningen över länsplanerna visar en glättad och lillrällalagd bild, som inte på ett riktigt sätt överensstämmer med vad framtiden fordrar beträffande regionalpolitiska insatser om vi skall nå en regionalpolitisk balans.

Sysselsättningsutredningen ulgår ifrån förvärvsgraden som en väsentlig grund. Det är enligt vår mening också en mycket stabil grund att bygga en bedömning av den regionalpolitiska balansen på. Sysselsättningsutredningen visar att relationerna mellan de bästa och sämsta regionerna beträffande förvärvsgrad inte har förändrats påtagligt genom hittillsvarande insatser. Sysselsättningsutredningen visar all det är minst lika snabb ökning av antalet arbetstillfällen i de tidigare bästa regionerna som i regioner som har lägre sysselsättningsgrad.

Om vi skall få en regionalpolitisk balans måste förvärvsgraden öka mest i de regioner som har den svagaste sysselsättningen. Det går inte heller att lösa problemet utan att antalet arbetstillfällen ökar. Vi centerpartister är därför myckel förvånade över den kritik som riktats mot oss från socialdemokraterna.

I vår partimotion påvisar vi den felaktiga grunden för den nuvarande regionalpolitiken. Vi drar också upp riktlinjer för den nya regionalpo-

litiken.

Vi pekar på att stödområdesgränserna är osmidiga. De gynnar de största orterna inom området på de mindres bekostnad. Även orter utanför stödområdet kan behöva regionalpoliliskt slöd.

Stödgränserna bör omprövas och kompletteras med kriterier såväl för stimulerande som för begränsande åtgärder. Kriterierna kan bygga på befolkningsunderiag, sysselsättningsgrad samt ålder-, närings- och in-komstslruktur. Ytteriigare kännetecken kan finnas som utlöser åtgärder. Därigenom kan orter som bäst behöver stimulans få den.

Genom en sådan uppläggning kan beslutsfallandet i slor utsträckning ske på regional nivå i demokratiska former. Ortsklassificeringen blir helt onödig, och dess skadliga inverkan elimineras.

Den inomregionala balansen är lika viktig att komma lill rätta med .som den regionala balansen inom riket. Den nuvarande utformningen av regionalpolitiken löser inte det problemet - snarare tvärtom.

Ingen torde längre med krav på trovärdighet kunna påstå annat än att centern för en realistisk regionalpolitik som leder lill bättre balans i vårl samhälle.

Regionalpolitiska insatser påverkar utvecklingen. Tyvärr har insatserna kommit sent och med väsentligt fel inriktning. Vi behöver betydligt mer differentierade medel med inriktning på att de största, insatserna skall göras där behoven är störst.

Av vad jag tidigare sagt framgår varför det är riktigt atl göra ett undantag för behandling av centerns motion i det här sammanhanget. Centern framför en alternativ, progressiv regionalpolitik för bättre balans i vårt samhälle. Del är viktigt att den framförs i riksdagen nu.

Regionalpolitiken blir med vårt alternativ mer dynamisk och anpassad till det aktuella läget. Regeringens sammanställning av länsplanerna för 1974 visar all den gamla politiken börjar stelna i begynnelseskedets felaktiga former.

Den nuvarande regionalpolitiken skall enligt riksdagsbeslutet 1972 gälla till den I juli 1978. Viss komplettering vidtas emellertid efter hand. Således föreslås nu ytteriigare medel utöver de ramar som riksdagen beslutade om 1972.

Bidrag och lån för investeringar, fraktstöd osv. utgår i regel med en viss procentandel av kostnaderna. De är därigenom i viss mån infla-tionsskyddade. Så är inte förhållandet med sysselsättningsstödet. Det utgår med ett visst fastställt belopp per nyanställd. Därför urholkas delta slöd med pågående penningvärdeförsämring och ökade lönekostnader. Effekten av sysselsättningsstödet urholkas således undan för undan. Det är desto mer olyckligt som denna stödform visal sig ha en stor regionalpolitisk effekt och utgår i de områden som har de största behoven.

När nuvarande regionalpolitik beslutades yrkade vi på en förstärkning av detta stöd. Den här föreliggande folkpartimotionen går helt i linje med våra tidigare förslag. Enligt vår mening finns mycket starka skäl för att förstärka de stödformer som är knutna till sysselsättningseffek-

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

terna. Sysselsättningsutredningen är inne på samma linje. De förbättringar av sysselsättningsstödet som nu föreslås syftar till att återställa realvärdet i denna stödform. De ligger även i linje med en ganska allmän uppfattning, grundad på erfarenhei, atl stödformen bör förstärkas.

Socialdemokraterna vill ändå inte gå med på förslaget utan vill fördröja denna lilla reform. Man har på del hållet ingen het vilja atl göra regionalpolitiken så effektiv som möjligt - del vet vi sedan förul. I della fall berörs just de bygder och de orter som har de odiskutabelt största behoven. Jag måste uttala min förvåning över att inte socialdemokraterna kunde gå med på den här förändringen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationerna 1, 4, 5 och 6 och i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Under detla anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund har inledningsvis pekat på att den regionalpoliiiska debatten troligen inte blir så omfattande som den har varil de senaste åren, beroende på alt del aviserats att en proposition, som bygger på sysselsältningsutredningens delbetänkande, skall komma i mitten på maj. Ett enigt ulskott har då gjort den bedömningen att det är riktigt atl huvudparten av de drygt 60 moiioner som väckts om regionalpolitiska frågor skall gömmas och behandlas tillsammans med den propositionen.

Detta är vi som sagl eniga om. En del motionärer har ju också i sina motioner antytt att de kommer att framföra sina synpunkter senare. Vi har från folkpartihåll sagt att vi känner till att den här propositionen är aviserad, och mot den bakgrunden avstår vi i dag från att ta upp mera långsiktiga regionalpolitiska frågor och återkommer härom i samband med framläggandet av propositionen. Vi har därmed enligt vår mening klart och tydligt redovisat skälet lill att vi inte väckt en omfattande regionalpolitisk motion. Då tycker jag det är anmärkningsvärt att herr Nilsson i Tvärålund drar den slutsatsen av att det inte har väckts motioner, att det är brist på idéer, synpunkter och förslag. Moliveringen har vi alltså lämnat själva, och jag tror att innerst inne tycker herr Nilsson i Tvärålund att det är praktiskt och riktigt atl handläggningen sker på etl sådant sätt.

De motioner som är knutna till slatsverkspropositionen har vi dock varit lika överens om alt behandla nu, och vi har böjt oss för centerkravet i utskottet att vi skulle behandla centerns partimotion.

Det finns en rad motioner i anslutning till slatsverkspropositionen som berör glesbygdsfrågorna. Jag skall inte gå in på dem. Det kommer herr Jonsson i Mora att göra, och herr Jonsson kommer att redovisa varför vi inom folkpartiet stött de olika förslagen. Lål mig i stället med några ord motivera varför utskotlsmajoriteten biträtt motionen 1845, som är

väckt av några folkpartiledamöter.'

I motionen 1845 föreslår vi en kraftigare satsning på sysselsättnings-stödet; Vi har från vårt håll vid flera tillfällen betonat att finns det arbetsobjekt, finns det idéer, finns del villighet alt satsa i stödområdet, då får inte bristen på medel hindra en sådan utveckling. I årets budgetproposition föreslås en vidgning av anslagsramarna, och vi ansluter oss till det förslaget. Men vi säger också i majoritetens skrivning följande på s. 7 och 8:

"Enligt utskottets uppfattning är det mycket som talar för att det regionalpolitiska stödet i ökad omfattning knyts till kriteriet ett ökat antal anställda. Mot den bakgrunden är det diskutabelt att lägga hela den föreslagna medelsökningen på stöd i form av bidrag och lån till investeringar. En förbättring av sysselsättningsstödel är motiverad bl. a. med hänsyn till att realvärdet av stödet urholkats till följd av förändringar i penningvärde och löneläge. En satsning på denna stödform har dessutom den fördelen att den direkt gynnar de områden som det från regionalpolitisk synpunkt är mest angeläget att stödja. En begränsad reform av det slag som motionärerna föreslår kommer endast att ta i anspråk några få procent av den ökning av totalramen som utskottet ställt sig bakom."

Jag tror personligen - som herr Nilsson i Tvärålund också antydde - atl det är riktigt atl i större utslräckning använda lokaliseringsmedel just till sysselsättningssiöd. Och där har vi starkt stöd i det delbetänkande som sysselsättningsulredningen har lagt fram. Utredningens tankegångar går nämligen exakt i den riktning som folkpartimotionärerna har föreslagit, som en majoritet i utskottet har ställt sig bakom och som tidigare också har föreslagits från centerhåll och antytts i moderatmotioner; del vill jag understryka.

Men det finns en detalj till i detta förslag. Vi har i motionen föreslagit att det stöd som utgår på försök i gränsområdena till det inre stödområdet inle skall vara kopplat till annat regionalpoliliskt stöd. Vi finner inte några som helst skäl för det villkoret.

I detta sammanhang vill jag också säga att jag har gjort en undersökning rörande omfallningen av det sysselsättningsstöd som utgått i dessa gränstrakter till del inre stödområdet, och den undersökningen visar alt sådant stöd endast har utgått i myckel ringa utsträckning. Jag tror att detta delvis beror på den olyckliga koppling som vi nu föreslår skall tas bort. Men det kan också bero på dålig marknadsföring. I andra sammanhang, där det har gällt olika stimulansåtgärder, har jag sagl all en förutsättning för att de insatser som görs verkligen skall slå igenom är att de förs ut på elt riktigt sätt till dem som kan komma i åtnjutande av stödet.

Det har säkert sitt värde att vi nu får upp denna fråga till debatt. Jag hoppas att vi skall få en förbättring av sysselsätlningsstödet, och jag hoppas också att de som satsar i gränsområdena lill det inre stödområdet nu skall få en bättre upplysning om att här finns det möjligheter att även inom det området få sysselsättningssiöd.

Jag skall inte här upprepa herr Nilssons i Tvärålund argument, och

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

som jag sade kommer herr Jonsson i Mora att för vårl parti tala om de övriga motionerna som behandlas i utskottets betänkande.

Herr talman! Jag ber att yrka bifall till reservationerna 4, 5 och 6. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

I della anförande instämde herr Westberg i Ljusdal (fp).

Herr NILSSON i Tvärålund (c) korl genmäle:

Herr lalman! Herr Eriksson i Arvika vill inte acceptera min tolkning av varför folkpartiet inle hade motionerat om de långsiktiga riktlinjerna. Jag tolkar emellertid herr Erikssons uttalande så, all han i varje fall har förståelse för att centern har fått sin motion behandlad och att den motionen är undantagen därför alt vår motion i år liksom i fjol lar upp nya idéer och riktlinjer, som är utvecklade på grundval av vårt förslag 1972. Vi vill nämligen i så god tid som möjligt påverka den kommande regionalpolitiken. Fjolårets motion, som i princip hade samma inriktning som årets, blev avslagen. Utskottet avstyrker vår motion också i år. Del är bakgrunden till min tolkning att folkpartiet och moderata samlingspartiet inte egentligen har några nya idéer utan väntar med motionerandet tills de får se vad propositionen innehåller.

Mol den bakgrunden har jag förståelse för att folkpartiet och moderata samlingspartiet avvaktar proposilionen. Vi har alltså en ömsesidig förståelse. Måhända kommer folkpartiet och eventuellt också moderata samlingspartiet senare med nya idéer och riktlinjer som till vissa delar, förhoppningsvis, ansluter sig lill våra. Men vi vill redan nu framföra våra förslag till riktlinjer för att påverka såväl sysselsättningsutredningen som eventuellt regeringens utformning av framtidens regionalpolitik.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redovisat skälet till att vi inte nu väckt någon bred och fyllig motion. Jag fordrar att herr Nilsson i Tvärålund skall ta mig på mitt ord på den punkten. Vi bedömer det som naturligt att motionerna behandlas i samband med den proposition som aviserats för så länge sedan och som enligt vad herr Nilsson i Tvärålund antydde kommer att ha ett mycket brett underlag i form av länsplanering 1974, delbetänkande från sysselsättningsulredningen och hela remissmaterialet.

Belräffande skälet till att vi har brutit ul centermotionen vill jag säga atl det trodde jag faktiskt inte jag skulle behöva stå till svars för i debatten. Vi har på s. 2 i betänkandet sagt: "På uttrycklig begäran av ledamöterna från centerpartiet i utskottet har dock undantag från denna princip gjorts för partiets motion 1848 om regionalpolitik."

Vi har inte brutit ut den för att den på något vis står över och har en annan dignitet än de övriga omkring 60 motionerna. Vi har gjort det som ett tillmötesgående av ett önskemål från centerledamöternas sida. Det trodde jag som sagt inte vi skulle behöva stå till svars för. När det ullrycks ett sådant önskemål i ett utskott tycker jag det är en naturlig gest att tillmötesgå det.

Herr NILSSON i Tvärålund (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag har givetvis aldrig försökt framställa det förhållandet atl utskottet gjort undantag för centerns parlimolion som något som utskottet skall stå lill svars för. Jag har tvärtom uttalat all jag uppfattar del så atl utskottet har förståelse för vår motion. Jag har också uttalat förståelse - och därmed i högsta grad tagit Karl Erik Eriksson på allvar - för att folkpartiet och moderata samlingspartiet avvaktar. Jag har också utvecklat orsaken lill della.

Anledningen lill all vi anser att det finns skäl att nu följa upp vår motion är att regeringen enligt vår mening drar felaktiga slutsatser av del remissmaterial från län och kommuner som framlagts i sammanställningen över länsplanering 1974. Jag hoppas att fler än vi lagt märke till den motsättning som finns mellan regeringens slutsatser i sammanställningen av länsplanerna och sysselsättningsutredningens slutsatser av sina undersökningar. Sysselsättningsulredningen finner alt vi icke har regional balans t. ex. när det gäller förvärvsgraden, medan regeringen anser alt vi har en ganska god regionalpolitisk balans här i landet.

Jag tar alltså sanneriigen Kari Erik Eriksson och folkpartiet på allvar. Jag har bara visal på skiljaktigheterna i utgångspunkter och förklarat varför vi vill påverka den framtida regionalpolitiken innan proposilionen framläggs. Folkpartiet och moderata samlingspartiet vill påverka den regionalpoliiiska utvecklingen efter det att regeringen framlagt sin proposition. Centern har ju kvar den möjligheten också.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna har i detta ärende dels en reservation mot sysselsättningsstödel till förelagen, dels ett särskilt yttrande med en principiell deklaration om regionpolitikens allmänna principer. Jag kommenterar dessa båda avsnitt av ärendet.

Vpk är emot den typ av stöd som sysselsätlningsstödet till företagen utgör. Vi anser det förkastligt både som regionpolitiskt medel och i största allmänhet.

Sysselsättningsstödet passar inte som regionpolitiskt medel. Man vet inte ens om det över huvud i praktiken fungerar som sådant medel. Stödet består ju, enkelt uttryckt, däri att företagen får pengar av staten om de anställer nytt folk. Detta är en högst märklig ordning.

För del första vet ingen om de nyanställningar som sker är en följd av stödet eller inte. Ingen får heller någonsin vela det. Man kan alltså aldrig värdera pengarnas effekt.

För det andra: Om nu till äventyrs någon företagare i realiteten skulle stimuleras lill all anställa folk genom att han får statsbidrag för det, vad betyder då det? Det måste betyda att nyanställning i det föreliggande fallet i och för sig inte ekonomiskt bär sig annat än med hjälp av gåvor och subventioner. Det betyder i sin tur att det grundläggande felet -antingen det nu är ett fel i förelagels verksamhet eller ell fel i den ekonomiska strukturen, vars utveckling missgynnar vissa regioner - aldrig

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

avhjälps utan bara konserveras och skyls över. Om företagen bara kan göra anställningar på grund av underbetalning av arbetskraften eller med hjälp av statliga lönesubventioner, då föreligger ju ett grundläggande fel. Detla fel kan bara avhjälpas om staten förmår förändra den ekonomiska strukturen i regionen. Det kan ske genom en allmän, omfattande utbyggnad av den statliga företagsamheten inom ramen för ett stort, planmässigt sysselsättningspolitiskt program. Det måste vara en direkt skadlig medicin, som medvetet håller en föråldrad näringsstruktur under armarna eller som stöder företag som annars inte skulle klara sig. Man vet nämligen aldrig om den bristande lönsamheten i det enskilda företaget beror på det ekonomiska klimatet i regionen eller på atl företaget är direkt misskött och bara exploaterar det statliga slödel för atl täcka över en verksamhet som egentligen saknar framtid i bygden. I båda fallen lämnar man bygdens verkliga problem olösta.

Rent allmänt framstår också det alltmer utbredda subventionerandet av företagen som en högst stötande företeelse från fördelningspolitisk synpunkt. Ständigt stiger de belopp som från staten pumpas ut i stöd, Subventioner och skattelättnader till bolagen. Dessa belopp representerar i själva verket en omfördelning från de arbetande till de förmögnas och till kapitalets förmån. Vem betalar skatterna här i landet? 70 % av alla skatter tas ut i form av moms eller kommunalskatt - de betalas nästan bara av de lönearbetande. Del är som bekant sådana skatter som förhållandevis hårt drabbar de små inkomsttagarna. 25 96 tas ut i statlig inkomstskatt - också den svarar de lönearbetande i mellan- och låg-löneskiklen väsentligen för. Om nu dessa pengar ges ul i form av viktiga sociala utgifter av skilda slag kunde man till nöds säga att de lönearbetande får fördel av de pengar de betalar in. Men när 11 miljarder kr. av dessa pengar årligen ges ut i form av olika slags stöd till bolagen, då föreligger faktiskt en väldig omfördelning till bolagens förmån och de arbetandes nackdel. Hela det sociala fördelningsproblemet har kommit snett, bl. a. därför att man driver denna subventionspolitik. Vpk accepterar inte den utvecklingen. Det är bakgrunden till atl jag yrkar bifall till reservationen av herr Lorentzon.

Den andra frågan gäller synen på regionalpolitiken. En effektiv regionalpolitik i de arbetandes intresse kan inte bedrivas som nu, dvs. i huvudsak med hjälp av stöd och förmånliga krediter åt företagen. Man måste - så som vi alltid har hävdat - angripa de grundläggande mekanismer som är själva orsaken till arbetslösheten och den regionala obalansen. För delta krävs dels en stark och aktiv roll för staten inom ramen för ett stort nationellt sysselsättningsprogram, dels etl grepp över in-vesteringskapitalel för att åstadkomma en allmän investeringsstyrning. Slutligen måste man i grunden angripa den ekonomiska ordning som skapar obalans och arbetslöshet, som exploaterar låglönerna, som kortsiktigt utnyttjar resurserna i regionerna för att sedan överge dem och som - när detta inte ger tillräckligt hög profit - i sista hand överfiyttar kapital till utlandet.

Det är en spridd föreställning, herr talman, atl den regionala obalansen har dämpats. Denna felaktiga föreställning uppkommer sannolikt därför att befolkningsomfiyttningarna nu inle visar samma mönster som de gjorde under 1960-talet. Storstädernas befolkning växer inte längre på samma sätt som tidigare, den minskar i stället. Vissa skogslän har fått en begränsad återflyttning. I andra skogslän har flyttningsförlusterna avsevärt minskat. Men detta förhållande speglar inte, som man ibland tror, en bättre regional balans eller över huvud taget någon bälire silualion i fråga om sysselsättningen. Del speglar heller inte, annat än i begränsad mån, den regionala stödpolilikens effekter. Befolkningsomflyllningarna speglar i stället generellt sett en allmän försämring av sysselsättningsläget både i storstadsregionerna och i skogslänen. Arbetslöshetens och undersysselsättningens nivå har jämfört med läget under 1960-lalet stigit i nästan alla delar av landet. Därför kan inle storstäderna i samma mån som förul ta emot avflytiare från andra regioner och därför stannar folk kvar i bygderna och belastar arbetslöshetsköerna där.

Vad jag nu sagt kan illustreras effektivt om man ser på hur förhållandet mellan lediga platser och antalet anmälda arbetslösa förändrats de senaste åren i skilda delar av landet. Dessa båda indikatorer utgör ju två bland flera viktiga mätare på den allmänna regionala situationen.

I alla regioner i landet ökade antalet arbetslösa räknat per ledig plats mellan åren 1965 och 1974. Årsgenomsnittet arbetslösa i landel var mer än dubbelt så högt 1974 som 1965. En allmän försämring har alltså drabbat alla regioner. I storstäderna ökade antalet arbetslösa per ledig plats från 0,11 år 1965 till 0,49 år 1974. I södra och mellersta Sverige ökade det från 0,27 till 0,65 under samma lid. I skogslänen ökade det från 1,12 till 1,92.

Vad tyder della på? Jo, först och främst är det tydligt all storstädernas uppsugningsförmåga starkt minskat. Detla är som sagt orsaken till de minskade fiyttningarna. Det är således inte bättre arbetsmarknadsförhållanden i skogslänen som orsakat den minskade utfiyttningen. Talen visar ju tvärtom att skogslänens sysselsättningsläge allmänt sett har försämrats. Därvidlag har herr Nilsson i Tvärålund vad jag förstår helt rätt i sina tidigare påpekanden om detta förhållande. Vad värre är: Relationen mellan storstadslän, skogslän och övriga syd- och mellansvenska län har inte heller blivit bättre. Antalet arbetslösa per ledig plats har utanför skogslänen ökat med 0,38 under den nämnda tioårsperioden, medan det i skogslänen har ökat med hela 0,80. Försämringen har alltså absolut varil större i skogslänen än i övriga Sverige. Skillnaderna regiontyperna emellan har snarare ökat än minskal. Relativt sett - alltså i förhållande till sitt ursprungliga läge 1965 - har storstäderna samt Syd-och Mellansverige fåll en större försämring, men detla beror på atl deras utgångsläge för tio år sedan var jämförelsevis fördelaktigt. Klyfian mellan regiontyperna har i verkligheten ökat.

Detta problem visar att regionpolitiken inte har förmått kompensera för de i det ekonomiska systemet inbyggda tendenserna till obalans och

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

arbetslöshet. Det visar att det på sikt krävs en ny regionpolitik, en politik efter vpks i många sammanhang föreslagna mönster med investeringsstyrning samt medvetna och omfattande sysselsättningspolitiska program, som kopplas lill en plan för regional fördelning. De kapitulationer inför problemen som har skett från statens sida i samband med t. ex. Stålverk 80, Bergslagen och varvsindustrin visar hur nödvändigt detla är. En illusionsmättad belåtenhet över flyttningsstatistikens siffror får inte undanskymma den allt värre sociala och ekonomiska problemalik som bakom dessa siffrors fasad utvecklas i landet.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Låt mig först säga att utskottet är tillfredsställt över att departementschefen vidgar ramen för regionalpolitiken och lägger ytterligare 1 500 milj. kr. pådenna verksamhet. Jag tar det såsomen markering av regionalpolitikens betydelse som ett väsentligt inslag i näringspolitiken.

Nu skall vi gå vidare. Det kan vara riktigt att del finns brister även i regionalpolitiken - det är vi inte blinda för - även om den totalt har givit ett mycket bra utslag. Om några veckor lägger regeringen fram en proposition om riktlinjer för den fortsatta regionalpolitiken. Till sysselsättningsutredningen kommer det att utfärdas tilläggsdirektiv, vari man begär en utvärdering av de regionalpolitiska medlen. Jag skall försöka motivera varför jag inte kommer att gå in på någon sakdiskussion med vare sig centerpartiet eller kommunisterna.

Bakom den väntade proposilionen ligger omfattande analyser och utredningar på det regionala och lokala planet. Inom ramen för Länsprogram 74 har länsstyrelser, företagarföreningar, länsarbetsnämnder, landsting i samarbete med kommuner, fackliga och politiska organisationer, näringslivets organisationer och många andra framlagt sina synpunkler på länsplaneringsarbetet.

Vidare har sysselsättningsulredningen i silt delbetänkande Arbete för alla mycket ingående analyserat sysselsättningsutvecklingen och givit många fina synpunkter på den problematiken. Styrmedelsutredningen har sökt finna former för att ge samhällel bättre styrmedel inom regionalpolitikens ram. Alla dessa utredningar - Politik för regional balans. Arbete för alla och styrmedelsutredningen - har varit ute på en mycket omfattande remissomgång.

Delta remissmaterial, som väl centerpartiet knappast har kunnat ta del av, är nu föremål för överväganden inom departementet, och det skall ligga till grund för den proposition som väntas inom några få veckor. Tusentals människor med ansvar för utvecklingen i sina bygder har varit inkopplade i det här mycket omfattande utrednings- och utvärderingsarbetet. Vi fäster från socialdemokratiskt håll mycket stor vikt vid deras synpunkter, därför att vi vet att det är människor som har problemen nära inpå skinnet, känner till dem och väl bäst vet hur man skall finna lösningar.

Men centerpartiet vill inte avvakta vad de här människorna har att säga om utvecklingen av regionalpolitiken. Cenlern hastar fram och väcker sin motion utan atl se remissmaterialet. Hyggliga som vi är i inrikesulskottet ville vi inle neka centerpartiet nöjet all redan nu, innan proposilionen framlagts, presentera sin parlimolion, nr 1848.

Jan-Ivan Nilsson började sitt anförande med att säga att centerpartiet har under jag tror det var 25 år drivit på när det gäller regionalpolitiken. Jag tänkte atl det är väl ändå märkvärdigt att centern efter den långa perioden fortfarande står helt isolerad och icke har kunnat få anslutning ens från de andra borgeriiga partierna kring de riktlinjer man presenterat. Han gav sken av alt här kommer de nya, fina och revolutionerande idéerna från centerpartiet. Jag fick, när jag läste motionen, närmast uppfattningen att i stort sett innehåller den en upprepning av de argument och förslag som centerpartiet år efter år har presenterat i sina partimotioner rörande regionalpolitiken.

Jag är alltså förvånad över att centerpartiet inte vill ta hänsyn till remissopinionen, till det mycket omfattande utredningsarbete som skall ligga till grund för den proposition som väntas. Vi anser att det är en riktigare ordning att regeringen får lägga fram propositionen i maj månad. Vi får ju sedan också en valrörelse, så att väljarna har möjlighet att anlägga synpunkter på regionalpolitiken. Vad centerpartiet vill är ju att utskottet och helst riksdagen skall ansluta sig till dess krav och på det sättet binda propositionsarbetet och binda den utvärdering sysselsätl-ningsutredningen skall göra av de regionalpolitiska medlen.

Jag går alltså inte in i någon sakdiskussion om centerpartimotionen utan yrkar avslag på reservation 1.

När det sedan gäller ändringar i sysselsättningsstödet har socialdemokraterna i utskottet hamnat på reservationslinjen. De borgerliga partierna kräver en höjning av stödet per årsarbetare från 17 500 kr. under tre år lill 39 000 kr. över en femårsperiod. Det kalaset torde/kosta någonting runt 30 å 35 milj. kr.

Jag tycker alt jag i ston sett kan använda samma motivering när det gäller det här kravei som i fråga om cenierpartimotionen. Jag tycker personligen alt det inte är alldeles välbetänkt alt så kraftigt prioritera ett av de regionalpolitiska medlen, nämligen sysselsättningsstödet, när vi inom så kort tid har atl förvänta en proposition, där jag förutsätter att man gör en allmän avvägning över hela fältet. Därför tycker jag att man hade kunnat lugna sig även med motionen nu. Jag vill inte förneka all sysselsättningsstödel är elt bra regionalpoliliskt medel, tvärtom vill jag slå fast detta. Men jag tycker ändå alt man bör kunna lugna sig till propositionen är lagd och vi fått den utvärdering som sysselsättningsutredningen skall ge, så alt vi inte kommer snett när det gäller de regionalpolitiska medlen.

Sedan vill jag la upp frågan om industriellt hemarbete. Del finns en reservation till förmån för 2 miljoner mera till försöksverksamhet med industriellt hemarbete.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

I fjol gjorde företagarföreningen i Västerbotten en framställning till regeringen om detla. Regeringen prövade framställningen, som gick ut på ungefär samma sak som denna motion, men lämnade den ulan bifall. Det pågår dock efter vad jag vet fortfarande överiäggningar mellan Industriförbundet och länsstyrelsen i Västerbotten. Utskottet säger att vi avvaktar dessa förhandlingar innan vi tar slutlig ställning. Det innebär att jag yrkar avslag även på reservationen 4.

Krav på höjning av intressentbidraget vid IKS-verksamhet avslogs av fjolårets riksdag med hänvisning till atl sysselsättningsulredningen skall utvärdera även den verksamheten. Jag yrkar därför även avslag på reservationerna 5 och 6.

Jag vill sluta med att säga alt både vpk och centerpartiet är välkomna åter till hösten. Då är vi beredda alt ta en stor debatt om regionalpolitiken.

I dag yrkar jag alltså bifall till utskottets förslag på alla punkter utom punkten 3, där jag yrkar bifall till reservationen 2.

Herr NILSSON i Tvärålund (c) korl genmäle:

Herr talman! Frågan om industriellt hemarbete kommer herr Rämgård att ta upp i sitt anförande, varför jag förbigår denna fråga.

Herr Nilsson i Östersund uttryckte sin tacksamhet för atl penningramarna för regionalpolitiken har ökats till den storlek som centern föreslog 1972. Jag vill påminna om det motstånd som socialdemokraterna då gjorde emot den bedömning som visal sig vara riktig. Över huvud taget har socialdemokraterna varit på ständig reträtt i regionalpolitiken i 25 år. Undan för undan har centern flyttat fram sina positioner. Vi är glada för att socialdemokraterna har retirerat. Deras regionalpolitik har varil och är tyvärr ännu felaktig, eftersom den tyvärr är inriktad på fortsatt koncentration.

I vår partimotion yrkar vi på tilläggsdirektiv till sysselsättningsutredningen. Men övriga partier vill inte gå med på en mera decentralislisk inriktning genom att biträda förslagen i vår partimotion. Jag tolkar det så all man inle anser att några nya idéer är angelägna. Vi menar att våra gamla idéer innebär att regionalpolitiken på ett helt annat sätt än nu kunde bli etl progressivt inslag för att skapa regional balans i vårl samhälle.

Herr Nilsson i Östersund säger också att vi inle vill ta del av remissyttrandena över länsplanering 1974. Vi har tagit del av dem. Vi konstaterar att regeringen drar felaktiga slutsatser.

Herr Nilsson i Östersund har inte på någol sätt kommenterat att regeringens slutsatser i länsplanering 1974 - SOU 1975:91 - står i motsatsställning till de slutsatser som sysselsättningsulredningen har kommit fram lill.

Herr talman! I vad gäller sysselsättningsstödet betyder den negativa inställningen från socialdemokraternas sida atl man successivt försämrar effekten av ett av de mest verksamma regionalpolitiska medlen och att man i varje fall försenar genomförandet av denna reform ett ä två år.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall bara på en punkt ta upp debatt med herr Nilsson i Östersund, nämligen det avsnitt där socialdemokraterna har en reservation och vi majoritetsskrivning. Det gäller sysselsättningsstödet.

Herr Nilsson sade att den proposition som väntas till hösten är en motivering för att riksdagen nu inte skall la ställning till en ändring när det gäller beloppen och formerna för sysselsättningsstöd. Belräffande beloppen har jag tolkat det så alt del inte kommer någon proposition i höst. Därför är del enligt min mening värdefullt att riksdagen nu tar ställning och beslutar om en förbättring.

Herr Nilssons jämförelsesiffror är visserligen korrekta i sak, men effekten av höjningen blir tyvärr inte den som herr Nilsson antydde därför alt om vi jämför penningvärdet vid den tidpunkt då de nuvarande sys-selsättningsstödsbeloppen beslutades och nu, kommer vi att finna att penningvärdeförsämringen är så kraftig alt behovet ligger närmare det belopp som vi föreslår.

Avslutningsvis sade herr Nilsson all han inle förnekade atl sysselsättningsstöd är ett effektivt regionalpoliliskt medel. Jag lackar för del beskedet. Det ligger precis i linje med vad sysselsättningsulredningen har sagt i sitt delbetänkande. Jag fattar del så att det finns en önskan även hos herr Nilsson i Östersund att arbeta i den riktning som vi har föreslagit i vår motion. Och när den andan finns i botten, beklagar jag dubbelt all vi inte fick gehör för vårt förslag. Jag tror att det hade varit lyckligt för den fortsatta regionalpolitiken.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Här debatterar mittenparlierna och socialdemokraterna med varandra om sysselsättningsstödets storlek. De är överens om det som vi från vpk menar vara felaktigt, nämligen att sysselsättningsstödet, som herr Nilsson i Östersund säger, är en bra form för regionalpoliliskt slöd. Hur kan det vara en bra form för regionalpoliliskt stöd?

Antingen kan det logiskt sett förhålla sig på det viset att de investeringar som skulle komma till stånd hade gjort det ändå i ett konkret fall, och därför hade ju sysselsättningsstödet inte behövts. Då hade det varil bättre att använda pengarna på annat sätt.

Del andra alternativet är att stödet behövs i det konkreta fallet för att företaget i fråga skall klara den investering och de nyanställningar som det gäller. Då måste man ställa sig den något kritiska frågan: Om detta sysselsättningssiöd var nödvändigt för att sysselsättningen skulle bli lönsam, vad är del då egenlligen för egenartad verksamhet som bedrivs av detta företag, som klarar sig så dåligt att det inte kan betala de arbetande ordentligt? Därmed återkommer man till samma fråga: Skulle man egentligen inte ha satsat pengarna på något annat företag som var livskraftigare, som hade bättre relation mellan kostnader och intäkter.

Oavsett delta kan man tänka sig den varianten - likgiltigt om stödet i det enskilda fallet var nödvändigt eller ej för att företaget skulle klara

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

av prestationen att sysselsätta fler - att företagel låter fresta sig att utnyttja stödet och därigenom råkar lura sig självt så alt säga, så all det gör sin verksamhet mer arbetsintensiv än vad som annars skulle ha varit fallet. Om företagaren begår den omdömeslösheten har stödet lurat honom atl göra en felaktig planering som kan hämna sig i högsta grad i framtiden.

Slutligen kommer jag fram till följande fråga till herr Nilsson i Östersund: Kan man verkligen - sett i ett vidare perspektiv - försvara den här typen av stöd och subventioner till företag? Denna enorma djungel av stödformer och subventionsformer har svällt ut till kolossala summor, även om det vi nu talar om är en mycket obetydlig bit i del hela. Från fördelningspolitisk synpunkt måste en utveckling som ständigt bakar på stöden och subventionerna åt de privala bolagen vara socialt förkastlig i det långa loppet.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är sannolikt rikligt att frågan om sysselsällningsslödel inle kommer alt behandlas i vår. Det hela skall utvärderas av sysselsättningsulredningen. Vad vi däremot förväntar skall komma upp är elt förslag om bättre möjligheter till styrning av industriinvesteringarna. Det kan komma all ställa alla de andra medlen i en annan dager.

Sedan är del fel alt försöka ge intryck av alt sysselsättningsstödet inte har förbättrats under åren. Det infördes 1970 på försök, och det begränsades till industriell verksamhet. Då utgick under en treårsperiod 12 500 kr. i sysselsättningsstöd. Fr. o. m. den 1 juli 1974 höjdes sysselsättningsstödet till, under en treårsperiod, 7 000 plus 7 000 plus 3 500 kr., alltså 17 500 kr. Samtidigt utökade man kretsen av mottagare som kunde få sysselsättningssiöd lill alt omfatta, förutom industriell verksamhet, även industriliknande verksamhei, industriserviceverksamhet, vissa slag av partihandel och uppdragsverksamhet samt i vissa fall turistnäring.

Därtill kommer - det kanske bör in i bilden - del introduktionsstöd som utgår i samband med anställning av ny och oskolad arbetskraft. Man kan också inräkna att riksdagen temporärt sänkte arbetsgivaravgiften i inre stödområdet. - Det har alltså vid sidan av sysselsättningsstödet getts subventioner till arbetskraftsökningar på det här sättet.

Sedan säger herr Nilsson i Tvärålund atl socialdemokraterna har varit på reträtt när det gäller regionalpolitiken under 25 års tid. Jag tycker att herr Nilsson i Tvärålund ändå skulle åka ut med öppna ögon och titta hur det ser ut i inre och allmänna stödområdet. Förhållandena där visar sanneriigen inte på någon reträtt i fråga om regionalpolitiken från regeringens sida, ulan vi har byggt upp blomstrande bygder på grund av insatser av det här slaget.

Jag måste säga att den presentation som herr Nilsson i Tvärålund gjorde av motionen var ungefär lika dimmig som de bilder som han försökte åskådliggöra sitt anförande med på TV-skärmen.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund räknade upp en rad förbättringar av sysselsättningsstödet. Jag känner lill dem, och jag är helt överens med herr Nilsson i Östersund om att de har varit riktiga. Men de har ju genomförts precis med den motivering som jag nu använder för etl yrkande om bifall till utskottsmajoritetens yrkande att man skall kanalisera över mer lokaliseringspengar till den stödform som sysselsättningsstödel utgör.

Vad jag sade i mill lidigare inlägg var atl de nuvarande siffrorna, som herr Nilsson i Östersund redovisade i sitt huvudinlägg, fastställdes för några år sedan. Om vi ulgår från den förändring som skett på löneområdet, som är del mest jämförbara i detta sammanhang, finner vi atl denna förändring är så pass stor alt den och penningvärdeförsämringen i stort sett motsvarar de årsbelopp som vi anger i majoritets-skrivningen. Vi vill sedan bygga ut slödel under en femårsperiod, och det tror jag är en riktig väg.

Jag säger della bl. a. med anledning av att herr Nilsson i Östersund inledningsvis talade om att sysselsättningsstödel kostar pengar. Ja, visst gör det det. Ingen vet exakt hur mycket. Herr Nilsson i Östersund angav att det skulle röra sig om något tiotal miljoner, och jag förnekar inte att del kan vara riktigt. Men här är det fråga om hur man bäst kan använda pengarna inom den ram för stödåtgärder som finns. Alla är ju överens om att det är värdefullt atl departementschefen höjt ramen med 1,5 miljarder, och vi bedömer del som riktigt att då öka sysselsättningsstödel.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Herr NILSSON i Tvärålund (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund gav en alldeles utomordentlig motivering för vår reservaiion med krav på en höjning av sysselsättningsstödet, Han pekade på de höjningar som skett från 1970 lill 1973, en period på tre år. Nu har ytteriigare en period på tre år gått, och inflationen har urholkat penningvärdet. Det behövs enbart av den anledningen en höjning.

Jag har, herr Nilsson i Östersund, åkt ut på fältet med öppna ögon och setl vilken betydelse regionalpolitiken haft. Jag vill bara påminna om hur motvilligt socialdemokraterna från år till år har gått med på vissa förbättringar, dock med den inriktningen alt de slora orterna skall utvecklas på de mindres bekostnad. Otvivelaktigt är del så atl det största stödet inom stödområdet har gått lill de orter som har haft de bästa arbetsmarknaderna. Vi menar att den inriktningen måsle förändras så att de orter där behovet är mest påtagligt får det största stödet.

1 vad gäller herr Svenssons i Malmö diskussion om sysselsättningsstödet tycker jag inte att han lyckades finna den egentliga motiveringen till att det tillkommit, nämligen alt förbättra möjligheten för företag som kommer till bygder där det inle finns yrkesvan arbetskraft alt få en bättre konkurrenssituation. När företagen etablerar sig där skall de inte under

5 Riksdagens protokoll 1975/76:103-104

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

den tid när personalen skolas in i arbetet förlora i konkurrenskraft. Därmed ökas möjligheterna till sysselsättning och trygghet i just de områdena.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Nu pläderar herr Nilsson i Tvärålund efter samma linje som herr Nilsson i Östersund till förmån för sysselsättningsstödel, och då reser sig återigen två frågor, däribland en som han själv ställt tidigare och som har relation lill vad som nu har sagts.

Den första frågan är: Hur kan man veta att sysselsätlningsstödet har haft den effekt som man påstår att det har haft? Det kan man ju inte se med mindre man går in i bokföringen för varje enskilt företag som har åtnjutit sådant stöd och dessutom försöker värdera vilket slags företag det är fråga om och vilken verksamhet det sysslar med. Begagnar de sig bara av stödformer och subventioner för att suga ul pengar från staten, skattebetalarna och de arbetande? Så länge vi inte får svar på den frågan kan vi inte säga någonling om huruvida sysselsättningsstödet haft den påstådda effekten och huruvida den ursprungliga målsättningen vid stödets införande verkligen har realiserats.

Sedan har herr Nilsson i Tvärålund effektivt - och där kommer min andra fråga in - redan i sitt inledningsanförande slagit undan argumentationen för all den nuvarande regionalpolitiken med hela dess djungel av olika former av slöd ål bolagen verkligen har haft en sådan positiv effekt som han i romantiska ordalag nyss målade upp.

Som både han själv visade och som jag - med andra data än dem han har - också visade är det faktiskt så att relationerna mellan skogslänen och övriga delar av riket när det gäller den allmänna sysselsättnings-situationen har försämrats och att den regionala obalansen därigenom har ökat - ett påstående som herr Nilsson i Tvärålund själv gör sig till tolk för i sin inledning. Hur kan han då säga att de stödformer som har tillkommit har varil effektiva eller all de är bra och au det är dem vi skall ha?

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga till herr Nilsson i Tvärålund att man nog är ganska främmande för vad som har skett i riksdagen för att kunna stiga upp här och säga att centerpartiets regionalpolitik har vunnit framgångar under en 25-årsperiod, Vad som har skett i realiteten är ju att riksdagen år efter år, år efter år, med bred majoritet har avslagit centerpartiets partimotioner i denna fråga. Om herr Nilsson i Tvärålund inkasserar della som en seger, önskar jag honom sannerligen fortsatta segrar på detla område även i framliden!

I vad sedan gäller sysselsätlningsstödet vill jag påpeka att det bara har gått knappt två år - icke en treårsperiod - sedan vi senast höjde sysselsättningsstödet, varför man bör kunna ge sig till tåls en tid till. Vidare förs del en mycket intressant diskussion i sysselsällningsutred-

ningens betänkande, där det sägs att det kan vara riktigt atl stödja sysselsättningen och alt det också kan tänkas att detta bör ske på det sättet att en del av investeringsstödet omvandlas till ett direkt stöd för sysselsättningen i företagen,

Della är etl intressant inslag i den här debatten, och jag tror att det också är ett skäl till atl vi i dag inte tar ställning lill en stödform ulan avvaktar tills vi får etl ordentligt material, med vilket vi som grund kan väga olika stödformer mot varandra och säga att vi får ut det bästa resultatet om vi väljer den eller den stödformen. Det materialet är inte tillgängligt i dag, men det kommer inom några få veckor. Vi får också ett material från sysselsättningsutredningen lilel längre fram. Vi bör kunna avvakta också det materialet innan vi tar ställning i de här frågorna.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveck-hng

Herr andre vice talmannen anmälde att herr Nilsson i Tvärålund anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Herr NORDGREN (m):

Herr lalman! Utskottets värderade ordförande herr Eriksson i Arvika och likaså herr Nilsson i Östersund har klart och tydligt förklarat varför utskottets majoritet inle ansett det lämpligt att dra upp en stor regionalpolitisk debatt här i dag. Jag kan därför fatta mig ganska kort.

I maj kommer som sagl regeringen att enligl uppgifi lägga fram en proposition om sysselsättningspolitiken och regionalpolitiken. Den propositionen skall grunda sig på etl mycket omfattande utredningsarbete: länsplanering 1974, långtidsutredningen och sysselsättningsutredningens första etapp samt en omfattande utvärdering av expertgruppen ERU, Ett omfattande remissförfarande har förekommit. Allt delta kommer sannolikt att i viss utslräckning presenteras i den aviserade propositionen.

Mot den bakgrunden anser vi i moderata samlingspartiet att det inte finns någon anledning alt i dag ta upp en regionalpolitisk debatt. Utskottets samtliga partier, med undanlag av centerpartiet, har kommit överens om att avvakta med della tills propositionen framläggs, eftersom del måsle vara meningslöst alt nu, några veckor innan vi får regeringens förslag i ärendel, föra en regionalpolitisk debatt. Riksdagen är dessutom f n, mycket hårt arbetstyngd.

En meningsfull debati kan det bli först när vi utskottsbehandlai propositionen och därtill hörande motioner, både avlämnade och icke avlämnade.

Vi moderater stöder alltså ställningstagandet i utskottet alt den vidare debatten skall få anstå tills propositionen lagts och behandlats, Endasl anslagsyrkandena i budgetpropositionen och därmed sammanhängande motioner anser vi skall behandlas nu.

Bland de motionerna finns en folkpartimotion, 1845, angående ändring av sysselsättningsstödet. Eftersom moderata samlingspartiel har en partimotion som ligger i linje med de önskemål som framförts i folkpartimotionen och eftersom sysselsättningsutredningen är inne på samma

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

tanke om en mer direkt koppling mellan det regionalpoliiiska stödet och den faktiska ökningen av sysselsättningen, är vi beredda att biträda del förslaget.

Vi moderater brukar inle, med tanke på den ekonomiska situationen, föreslå ytteriigare anslagsäskanden utan att noga ha övervägt detta. Men vi anser oss kunna vara med om det här förslaget med hänsyn till vad utskottet säger i sammanhanget och eftersom det inte är fråga om några direkta utökningar av anslaget. Utskottet skriver:

"De smärre jämkningar inom den totala beslutsramen som kan erfordras på grund av ovan gjorda ställningstagande bör regeringen vid behov kunna göra på egen hand. Några konsekvenser för anslaget näsla budgetår medför inte utskottets förslag, Ulskollet godtar för sin del anslagsberäkningen i propositionen och har uiöver det ovan sagda inle någol atl erinra mot vad departementschefen anför och yrkar under förevarande anslagspunkter."

Med det, herr talman, ber jag au få yrka bifall till utskottets hemställan och avslag på de till belänkandet fogade reservationerna.

Där skulle jag kanske kunnat stanna, men jag vill säga några få ord till herr Nilsson i Tvärålund.

Jag förstår att herr Nilsson är angelägen att återigen presentera centerns förslag till regionalpolitik. Men jag förstår inle hur han kan göra gällande alt moderata samlingspartiet inte har några idéer eller förslag i vad gäller regionalpolitiken. Det är etl orättvist påslående.

Herr Nilsson vet mycket väl alt vi till årets riksdag har lagl fram en partimotion och fiera enskilda motioner i regionalpolitiska frågor - jag har partimoiionen i min hand här. Jag är ganska övertygad om alt herr Nilsson också vet alt vi har ett regionalpoliliskt program.

Det är alltså inte brist på vare sig idéer, förslag eller motioner som gör att vi inte vill ha en regionalpolitisk debatt här i kammaren i dag, utan vi anser bara att regionalpolitiken inte skall diskuteras vid två tillfällen, och det tror jag all såväl herr talmannen som kammarens ledamöter håller oss räkning för.

Däremot är vi beredda att när som helst - i valrörelsen eller i andra sammanhang - påminna om vad vi har sagt i vårl regionalpolitiska program. Herr Nilsson kan också lätt se vad vi har skrivit i våra motioner. Det är ingen brist på idéer eller förslag från vår sida.

Herr NILSSON i Tvärålund (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag välkomnar naturiigtvis nya idéer och förslag från moderaterna liksom från andra partier under förutsättning att de går i en riktning som medför bättre regional balans.

Hittills har moderaterna i vad gäller riktlinjer, principer och målsättningar anslutit sig till regeringens politik. Men i vissa fall - liksom i dag - har folkpartister och moderaler och centerpartister kunnat enas om enskilda ålgärder, och jag hoppasalt vi skall få framgång för framliden därvidlag.

Herr NORDGREN (m) kort genmäle:

Herr talman! Mycket kort några ord om moderata samlingspartiets uppfattning i vad gäller inriktningen av regionapolitiken. Denna skall enligt vår mening syfta till alt ge människorna i alla delar av landet sysselsättning och del av den materiella, sociala och kulturella välfärden. Den målsättningen har vi haft en lång följd av år.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Herr NILSSON i Tvärålund (c) kort genmäle:

Herr talman! Då är det ju anmärkningsvärt att moderaterna anslutit sig till regeringens propositionsförslag alt Stockholms län skall tillåtas atl öka med upp till 200 000 människor fram till 1980.

Herr RÄMGÅRD (c):

Herr talman! I inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen om regional utveckling finns ell avsnitt med rubriken Särskilda stödåtgärder i glesbygder.

Regeringen har för denna verksamhet anvisat ell reservationsanslag av 29 100 000 kr. Glesbygdsstödet lill hemarbeie administreras av företagarföreningarna. Utskottet hänvisar till all i enlighet med industriverkets förslag beräknas i propositionen 1,5 milj. kr. sänkt belopp för ändamålet. Vissa delar av hemarbetet berörs också i de förslag som lagts fram av organisationskommittén för skyddat arbete, OSA.

I motionen 656 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. tas frågan om industriellt hemarbete upp. Motionärerna pekar på möjligheterna att mera systematiskt göra försök all lägga ul tillverkning av hemindustriellt slag i glesbygder och säger att detta arbete bör kunna utvecklas.

Industriellt hemarbete är sedan lång tid en välkänd form för framställning av vissa halvfabrikat och vissa färdigvaror. Det bör kunna systematiseras och utvidgas under förutsättning

att verksamheten baseras på välutbildad arbetskraft som har möjligheler att svara för en fullgod arbetsprestation,

att arbetskraften i omedelbar eller nära anslutning till sina bostäder har tillgång till lämpliga lokaler som med måttliga investeringar kan beredas till lämpliga arbetsplatser,

att verksamheten inriktas på för ändamålet lämpliga produkter,

att beställande företag inte belastas av direkta merkostnader, administrativt hemarbete eller ökat risktagande till följd av tillverkningens speciella organisalion, vilket i sin tur förutsätter

att en effektiv "mellanhand" kan organiseras - ett organ som gentemot berörda företag tar ansvar för det hemindustriella arbetets uppläggning och genomförande.

Detta är några av grunderna för uppläggningen. Enligt Industriförbundets bedömning föreligger goda möjligheter atl i enlighet med de riktlinjer som här angivits systematisera och utvidga hemindustriellt arbete som produktionsform. Företagarföreningen i Västerbottens län har tillsammans med Industriförbundet gjort undersökningar som tyder på

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

att förutsättningarna är goda i det här avseendet.

Utskottets majoritet vill inte nu gå med på att genomföra en försöksverksamhet för hemindustriellt arbete utan hänvisar till att kontakter redan tagits genom regeringens kansli. Samtidigt vill man avvakta remissbehandlingen av OSA:s belänkande.

Vi reservanter från centern och folkpartiet menaratt denna verksamhet kan komma att få stor betydelse för sysselsättning och service på de orter som i dag har svåriösta problem i det avseendet. Därför är det angeläget att få i gång en försöksverksamhet så snabbt som möjligt.

Jag har svårt att förstå varför socialdemokraterna och moderalerna skall bromsa en sådan verksamhet. Är ni inte intresserade av sysselsättning på mindre orter?

Företagarföreningen i Västerbottens län gjorde ju förra året framställning till regeringen om att få starta en sådan här verksamhet, men regeringen lämnade ansökan utan bifall.

Nu bör riksdagen uttala sin positiva syn på della lill gagn för människorna i våra glesbygdsområden. I reservationen 5 har cenlern och folkpartiet föreslagit en uppräkning av anslaget lill den s. k. IKS-verksam-heten (intensifierad kommunal sysselsättning) med 2 milj. kr., detta för att i någon mån täcka den kostnadsfördyring som inträtt sedan försöksverksamheten infördes 1970. Från början var det fem kommuner som bedrev IKS, men fiera kommuner från det inre stödområdet har kommit till undan för undan. I dag bedriver tolv kommuner IKS-verksamhet, och ytterligare några kommuner vill starta sådan verksamhet.

Från starten och under de första budgetåren utgick ell anslag på 1 milj. kr. i bidrag till kommun som bedrev IKS. Antalet kommuner har ökat, som jag sade. Samtidigt som vi har haft en betydande kostnadsökning från 1970 har anslaget till IKS-verksamheten urholkats betydligt, eftersom totalramen för verksamheten fortfarande är densamma. Tolv kommuner skall nu dela på 9 milj. kr. Lönekostnader, sociala avgifier, administration m. m. gör att man i dag reducerar antalet dagsverken med närmare 40 'Ai, samtidigt som man i orter där denna verksamhet bedrivs inte har fått någon förbällrad sysselsältningssilualion för grupper som i huvudsak omfattas av IKS-verksamhet, dvs. äldre ortsbunden arbetskraft och kvinnor.

Det är högst anmärkningsvärt att socialdemokraterna och moderaterna inte vill kompensera denna kostnadsutveckling, och det hjälper inte att utskottels majoritet hänvisar till sysselsättningsulredningen, som skall se över detta och framlägga förslag om tänkbar annan inriktning av IKS-verksamheten. Sysselsättningsutredningen har konstaterat att man finner denna verksamhei värdefull och meningsfull, och ulredningen menar all eventuella brister kan avhjälpas under pågående verksamhet. Detta lyder på att även sysselsättningsutredningen menar atl IKS-verksamheten bör fortsätta. Skall man då undergräva verksamhetens förulsällningar genom att inte ge samma ekonomiska förutsättningar som tidigare? På det sättet kan man få en negativ utveckling av verksamheten.

man kan få svårl att få fram objekt och det kan framför allt bli svårt atl kunna färdigställa arbetena.

Jag kan bäst belysa detta genom att ange hur intäkterna fördelar sig på slalsbidrag konira bidrag från kommunen, föreningar och enskilda.

Totalanslaget för varje objekt under redovisningsperioden, budgetåret 1973/74, uppgick för den kommun som jag kommer ifrån till 988 000 kr. Budgetåret 1975/76 var anslaget 828 500 kr., alltså en minskning med mer än 150 000 kr. Samtidigt steg bidraget från kommun, föreningar och enskilda från 588 000 kr. till 741 000 kr. Här friställs alltså kapital från kommun, föreningar och enskilda på betydligt ökade belopp, samtidigt som statsbidraget minskade.

Jag kan ännu en gång konstatera alt socialdemokraterna och moderalerna i utskottet försvårar sysselsättningen i våra glesbygder.

Regeringen har här i landet fört en regionalpolitik som har ryckt undan förutsättningarna för sysselsättning på många orter och i många samhällen under 1960-talet. När det sedan gick upp för regeringen alt man måste göra någonting för dessa bygder och för servicen till de människor som blivit kvar, så tillsattes glesbygdsutredningen - efter påstötningar från bl. a. centern. Denna glesbygdsutredning kom bl. a. fram till att man skulle satsa på den verksamhet som jag tidigare talat om, IKS. Nu, när man efter några år börjar få ett positivt utslag av verksamheten, drar man undan hela grunden för densamma med hänvisning till ytteriigare utredningar. Men människorna i dessa bygder kan ju inte bara leva på ulredningar!

Herr talman! Jag yrkar bifall lill reservationerna 1, 4, 5 och 6. I övrigt yrkar jag bifall lill utskollets hemställan.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Jag skall be all få säga några ord om reservationerna 4, 5 och 6, som centerpartiets och folkpartiets ledamöter i inrikesulskottet har fogat till det betänkande som vi nu behandlar.

Betänkandet gäller den regionala utvecklingen. Som utskottets ordförande, herr Eriksson i Arvika, redan påpekat avser vi från folkpartiets sida alt i den stora frågan framlägga våra motioner när propositionen om den långsikliga regionalpolitiken, grundad på länsplanering 1974, föreligger.

Reservalionerna 4, 5 och 6 behandlar kanske marginella frågor i del stora sammanhanget, men de är inte desto mindre intressanta och berör problem som är mycket aktuella i glesbygderna.

De vanliga regionalpoliiiska insatserna såsom bidrag, lån, sysselsättningssiöd, transportstöd osv. är myckel viktiga saker och har haft mycket goda effekter i de områden där de satts in. De har fortlöpande en mycket Slor belydelse för de områden inom vårl land där de nu får göra sin verkan. Jag har i min egen region gjort många iakttagelser av hur betydelsefulla dessa insatser varit.

Men de når tyvärr inte ut lill alla bygder. Vi har de utpräglade gles-

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

bygderna med undersysselsättning och en bofast befolkning som av skilda skäl vill och måste bo kvar; människorna där kan inte söka sig lill andra arbetsplatser utan är lokalt bundna. Det är lika angeläget atl också försöka bereda dem sysselsättning och arbete i någon form. För många har hemarbete, hantverk, osv. blivit den enda möjligheten.

Det finns många bra exempel på att man har lyckats i detta avseende. Jag kan från min egen bygd nämna tillverkningen av Morahästar, som blivit en stor artikel och blivit känd inte bara i vårt land utan i många främmande länder. Det ger hemarbete åt många personer.

Man kan nämna många andra exempel på hemarbete, hemslöjd i olika former, tillverkning av turistsouvenirer osv. Det är etl uttryck för viljan att skapa sysselsättning i någon form i bygder som har en stark undersysselsättning och där det är svårl att få arbeie.

Men det finns säkerligen goda möjligheter att ytterligare vidga sektorn hemarbete, och då i mera hemindustrien inriktning, Men för att åstadkomma varaktighet krävs en uppföljning i form av marknadsföring, produktutveckling, samordning, osv., så att man kan föra ut dessa varor i större mängd på försäljningsmarknaderna. Då skapas en mer varaktig sysselsättning. En utvidgning av hemarbetet i sådana glesbygder som behöver ytteriigare arbetstillfällen är därför högst önskvärd.

Som sägs i motionen 656 av herr Nilsson i Tvärålund m. fi. bör det föreligga goda möjligheter att genom en systematisering vidga det hem-industriella arbetet, så att man får in det i en mera utbyggd produktionsform. Jag tror att man genom försöksverksamhet kan finna vägar för att förverkliga en sådan målsättning. Det är därför angeläget atl medel ställs till förfogande för sådan försöksverksamhel, så atl erfarenheter kan vinnas för vidgad verksamhet av detta slag.

Inom folkpartiet anser vi det angeläget atl stödja detta. En ökad sysselsättning i glesbygden kan ge underlag för bättre service och bidra till att hålla bygder levande. Därför har vi anslutit oss till vad som fram-föres i motionen 656 och reservaiionen 4, som följer upp motionsyrkandet. Likaså ansluter vi oss till kravet i reservationen 6 om höjning av anslaget för särskilda stödåtgärder.

Reservationen 5 berör särskilt de kommunala sysselsätiningsinsatserna genom den s. k. IKS-verksamheten, och herr Rämgård talade nyss utförligt om den. Vad vi har kunnat se av denna verksamhei har visal oss att den på många håll har varit betydelsefull för all ge sysselsättningstillfällen ål den lokalt bundna arbetskraften i det inre stödområdet. Genom denna verksamhei har olika åtgärder kunnat vidtas som annars inte hade varit möjliga.

Allt fier kommuner har kommil att omfattas av IKS-verksamheten - allt fier har begärt att få del av den. Det är då litel underligt att anslaget för denna verksamhet har legat på samma nivå under fiera år, trots att kostnaderna har stigit både för material och för löner. Vi ser det från folkpartiets sida som angeläget att anslaget räknas upp för alt antalet dagsverken skall kunna öka i stället för all de, som herr Rämgård påpekat.

nu har minskat.

Delta krav tas upp i motionen 863 av herr Rämgård m. fl. Där har begärts en uppräkning av anslaget för detta ändamål med 2 milj. kr. Vi har från folkpartiets sida kommit fram till atl så starka skäl talar för denna uppräkning atl vi har velat instämma i motionsyrkandet och i den reservation som följer upp detla krav.

Herr talman! Jag ber att med det anförda få yrka bifall till reservationerna 4, 5 och 6.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Herr lalman! Några ord om glesbygdsverksamheten, speciellt i anledning av herr Rämgårds anförande.

Del är en myckel bra verksamhet, och styrkan i den tror jag ligger i att pengarna inte har bundits till speciella ändamål utan kan användas över hela fältet på praktiskt taget vilka vettiga projekt som helst. Verksamheten får också ses som i första hand ett försök att skaffa jobb för äldre och ortsbunden arbetskrafi. Jag tror inte att det kan bli någol stort inslag i svensk näringspolitik - där får vi sätta in lokaliseringsstödet om vi vill ha de effekterna.

Utskottet har avstyrkt motionen om en speciell verksamhet finansierad med glesbygdsstöd. Regeringen har nämligen 1975 behandlat en skrivelse med ungefär samma innebörd som den som föreslås i motionen. När man sedan i utskottet krävde att vi i år skulle ge regeringen lill känna vad som framförts i centerpartimotionen, tyckte vi att det väl ändå var kaka på kaka. Om regeringen avslagit denna framställning, skulle utskottet komma tillbaka nästan omedelbart och ge regeringen till känna ungefär samma saker som tidigare hade framförts i skrivelsen.

Jag har för mig att de borgerliga partierna var med oss när vi framförde -och när riksdagen biföll- kravet på att sysselsättningsulredningen skulle utvärdera IKS-verksamheten. Nu säger sysselsättningsulredningen i sill första delbetänkande alt visserligen tycker man att den här verksamheten är bra, men del finns vissa brister och oklarheter i uppläggning och organisation, och därför vill man fortsätta med att penetrera denna verksamhet. Då tycker vi atl det ändå är vettigt atl man avvaktar denna utvärdering, för vi vill väl alla ha en så bra verksamhet på detta område som möjligt. Det är motiveringen lill att vi har yrkat avslag på motionen.

Herr RÄMGÅRD (c) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Nilsson i Östersund påpekar att verksamheten är angelägen och alt den bör fortsätta, vilket jag tacksamt konstaterar. Samtidigt menar herr Nilsson att de kommuner som har fått denna verksamhet inte skall ges samma möjligheter i fråga om det antal dagsverken som de har hafi under lidigare år. Man undergräver ju förutsättningarna för atl den äldre arbetskrafien - som myckel riktigt herr Nilsson påpekar - skall kunna få sysselsättning genom denna verksamhei.

Jag kan bara konstatera från min kommun all fyra av tio män mellan

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

50 och 65 år inte arbetar på heltid, enligl länsplaneringen. Då finns det ju ell slorl behov av den här verksamheten. Eftersom den bedrivs i tolv kommuner i dag och man har byggt upp en administration kring verksamheten, är det också en förutsättning att den också tillförs kapital och alt den inte undergrävs på grund av kostnadsutveckling osv. Som jag påpekade tidigare friställer man här dessutom etl privat kapital, som numera uppgår lill nästan samma belopp som statsbidraget.

För att få industriellt hemarbete utvecklat hade Västernorriands läns företagareförening och Industriförbundet gjort en utredning och en utvärdering av förutsättningarna, som låg till grund för framställningen. När man begär atl regeringen skall ta upp denna fråga, avslår regeringen framställningen och skickar handlingarna i ärendet till OSA-ulredningen. Man har inga garantier alls för att den ulredningen tar upp detta; det ligger inte inom dess verksamhetsområde enligt utredningens direktiv.

Jag frågar herr Nilsson: Vilken garanti har herr Nilsson för att utredningen tar upp detta problem? Kan jag få ett svar på den frågan?

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rämgård framställde IKS-verksamheten så att den skulle vara fullkomligt urholkad i fråga om statsbidrag. Jag vill svara med att säga att det är två kommuner i Jämtlands län och ett flertal kommuner i andra län som har ansökningar inne hos departementet och ingenting högre önskar än att de får omfattas av denna IKS-verksamhet under nuvarande siaisbidragsbeslämmelser. Verkligheten jävar det inlägg som herr Rämgård gjorde nyss. Della är en eftertraktad verksamhet. Kommunerna tycker att statsbidragen är bra och att det går bra att bedriva verksamheten under nuvarande förhållanden.

Herr RÄMGÅRD (c) kort genmäle:

Herr talman! Om antalet kommuner blir fier och fier, herr Nilsson i Östersund, men man har kvar samma totalram för statsanslaget, måste det ju bli mindre anslag till varje kommun. Är det så svårt att förstå? Därmed urholkar man ju också förutsättningarna alt få så mycket dagsverken per kommun som lidigare. I den kommun som jag kommer ifrån kan man visa att antalet dagsverken har sjunkit med 40 "o i förhållande till tidigare år, på grund av att man har fått mindre statsanslag.

Herr andre vice talmannen anmälde att herr Nilsson i Östersund anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytteriigare replik.

Fröken ELIASSON (c):

Herr talman! Under senare år har det skett en glädjande tillnyktring i debatten om hur vi skall planera våra län och kommuner för framtiden. Det ensidiga tillväxilänkandet har alltmer trängts i bakgrunden för en mer nyanserad diskussion om regionalpolitisk utveckling sedd i etl bre-

dåre perspektiv. Det är elt slorl framsteg för både debatten och politiken.

Utan överdrift kan man säga att debatten tidigare var präglad av etl ganska ensidigt ekonomiskt synsätt. Stort intresse ägnades lälortsexpan-sion som en drivkraft för den ekonomiska utvecklingen i slorl. Att nu människors rätt lill arbete, social välfärd, gemenskap och god miljö alltmer tränger i förgrunden för debatlen är betydelsefullt. Del innebär alt regionalpolitiken bättre kan samordnas med samhällspolitiken i stort. Men viktigare ändå är atl det därmed skapas förutsättningar för att regionalpolitiken får en inriktning som gagnar alla delar av landel. Delta är samtidigt en framgång för den linje centern länge har drivit i regionalpolitiken.

Framför allt kan man märka förändringarna i debatten ute i länen och kommunerna. Många av de tidigare storstilade expansionsdrömmarna har helt enkelt visat sig inte hålla måttet när de konfronterats med en motspänstig verklighet och människors egna uppfattningar om vad som är utveckling och hur det skall se ut i framtiden i den egna kommunen och det egna länet.

Att reaktionerna blivit starka i de bygder där planerna pekat på ut-glesning och tillbakagång är inte särskilt märkvärdigt. Men också människor i de expansiva områdena har vägrat atl okritiskt och med öppna armar välkomna kraftigt tilltagna expansionsplaner.

Det har varit mycket intressant att som Stockholmsriksdagsman följa de olika faserna i planerna för den regionala utvecklingen i vårt mest utpräglade storstadsområde. Del har varit en gradvis mödosam anpassning från dröm lill verklighet, från skrivbordsplaner till människors önskemål. Centern kunde redan tidigt sticka hål på de högtflygande planerna i regionplaneskissen 1966 som var inriktade på en folkmängd på bortåt 2,5 miljoner invånare i Stockholmsregionen år 2000.

Nu tio år senare är framtidsperspektiven avsevärt mer verklighets-anpasssade. De planer som nu görs upp för länet och för regionen har i snabb takt närmat sig centerns ståndpunkt - en måttlig tillväxt motsvarande den naturiiga befolkningsökningen i länet. Från centerns sida är vi ännu långl ifrån nöjda, men vi är glada över de framsteg som nåtts i den regionala planeringen.

Kort sagt: Politiker av olika partifärg och planerare här i länet har helt enkelt alltmer blivit på det klara med att en sådan verklighetsanpassning, som innebär en måttligare tillväxt, är både nödvändig och önskvärd.

Centern är ingalunda hell isolerad i sin regionalpolitik, som herr Nilsson i Östersund hävdat lidigare i debatten i dag. Tvärtom är del i Stockholms län numera en bred uppslutning kring centerns ståndpunkt alt planeringen i huvudsak skall utgå frän den naturiiga befolkningstillväxten i länet. Det är i stället så alt del under senare tid varit den socialdemokratiska regeringen och riksdagsmajorileten som stått isolerade i Stockholms län.

Ändå var det bara för tre och ett halvt år sedan som riksdagsmajoriteten

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

slog fast att Stockholms län med den av inrikesulskottet förordade befolkningsramen skulle beräknas för en befolkningstillväxt under 1970-talel om ca 200 000 invånare. I praktiken skulle delta innebära en kraftigare tillväxt än under 1960-talets expansiva år. Planeringsramen angavs till 1 600 000-1 675 000 invånare, varav den högre siffran motsvarar målsättningen om en ökning med 200 000 invånare. Centern däremot höll fast vid sin riksplan och en planeringsnivå för länet på 1 550 000 invånare år 1980.

Regeringen och utskotlsmajoriteten föreslår nu att som ny riktpunkt för planeringen av utvecklingen i Stockholms län t. v, skall gälla länsstyrelsens prognoser, eller närmare bestämt 1 557 800 invånare, Della är en nedbanlning med ca 120 000 invånare, dvs, man skär bort tillväxten med 60 % redan efter tre och ett halvt år. Enligt propositionen hänger den kraftiga nedbantningen samman med att i de län, för vilka befolkningsramarna nu justeras, utvecklingen blivit något annorlunda än som förutsågs i propositionen 1972, Det här uttalandet kan jämföras med vad som sägs i propositionen om radio och television i utbildningsväsendet, nämligen att de mål som angavs för storstadsområdenas utveckling 1972 och som innebar att tillväxten borde dämpas har nåtts.

De olika uttalanden som gjorts av regering och riksdagsmajoritet om utvecklingen i Stockholms län, de allmänna ordalagen om dämpad tillväxt och de i planeringsramar uttryckta målsättningarna om fortsatt eller ökad tillväxt har inte stämt överens. Den nedbanlning i absoluta tal som regering och utskottsmajorilel nu föreslår är därför hälsosam och klargörande för den fortsatta planeringen i Stockholms län. Jag vill dock understryka att det här rör sig om provisoriska förbällringar i elt från börian orealistiskt förslag. Dessa frågor måste mycket snart bedömas i det totala perspektivet av befolkningsutvecklingen i landel under nästa planeringsperiod. För centerns del finns det ingen anledning att nu frångå den ståndpunkt vi intog i fråga om regionalpolitiken redan 1972, och jag yrkar därför bifall till reservationen 1.

Det är betydelsefullt för invånarna i Stockholms län att planeringen framöver kan utgå från mer realistiska förutsättningar än hittills. Som framgår av länsplaneringsarbetet är obalansproblemen svåra i länet. Från centerns sida hävdar vi här i länet och i Stockholms kommun att kraftfulla åtgärder måste sällas in på alt åstadkomma balans. Riktpunkten måste vara en decentraliserad region med ekonomisk och social jämlikhet mellan människorna, oavsett var i regionen de är bosatta. Planeringen måste inriktas på att lägga arbetsplatser, bostäder, service och fritidsmiljöer nära varandra. Främsl gäller det att få en bättre balans mellan tillgången på arbetsplatser och bostäder i länets alla delar. Vi ser fungerande lokalsamhällen som en förebild för planeringens inriktning och de insatser som måste göras för atl komplettera bostads- och arbetsplalsområden så att de blir mer allsidiga.

För det fortsatta planeringsarbetet i länet är det självklart av väsentlig betydelse att riksdag och regering ger så klara besked som möjligt om

förutsättningarna för detta arbeie, både om politikens målsättningar och om politikens innehåll.

Jag vill för min del också särskilt peka på all med den tillväxt vi har i den offentliga sektorn får den allt större betydelse för sysselsättningen och därmed som en styrande faktor i den regionala utvecklingen. Stat och kommun har växande uppgifter och ansvar dels som arbetsgivare, dels som samhällsplanerare. Omfattningen av och formerna för den väntade fortsatta utbyggnaden av den statliga verksamheten spelar exempelvis en mycket stor roll för den regionala utvecklingen såväl i Stockholmsområdet som i landet i övrigt. Från centerns sida har vi sedan många år tillbaka med kraft framhållit all en decentralisering av beslutsfattandet måste ske genom all arbetsuppgifter i ökad utsträckning fiyttas över från centrala organ lill län och kommuner, från statlig byråkrati till folklig självstyrelse. I Stockholms län svarar i dag tjänstesektorn totalt för bortåt 75 % av sysselsättningen. I länets cenlrala delar, Storstockholm, finns det i dag bortåt 50 000 statstjänstemän. Detta illustrerar de problem vi har att brottas med för all häva den nuvarande kraftiga obalansen på arbetsmarknaden.

Med en fortsatt hög expansionstakt för den slatliga verksamheten i Stockholms läns cenlrala delar blir möjligheterna ytterst begränsade att ge utrymme för annan sysselsättning. Tillväxten inom den statliga förvaltningen måste dämpas i Stockholms kommun. Det är nödvändigt för att slå vakt om boendel och bromsa tillbakagången inom hantverk och industri. Också med hänsyn lill de anställda i den slatliga förvaltningen är det angeläget att ha en sådan långsiktig planering att man från statens sida inte bäddar för alt behov av nya omlokaliseringar kommer all uppstå. Det är angeläget att undvika- detta, just genom en långsiktig planering.

De beslut som riksdagen i dag kommer all fatta måste enligt min mening få följder också för planeringen av utvecklingen inom den statliga verksamheten i Stockholms kommun och län. Även om den statliga verksamheten sysselsättningsmässigt inle spelar en dominerande roll så har den dock en nyckelroll i strävandena att angripa den kraftiga obalansen i Stockholms län.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Det var närmasi herr Rämgårds utfall som kom mig alt begära ordet. Låt mig säga att jag vad gäller glesbygdsfrågor, glesbygdsstöd och IKS-verksamhet vågar betyga för herr Rämgård att moderata samlingspartiet och jag själv verkligen slår vakt om dessa frågor. Jag vill framhålla alt vi anser verksamheten när det gäller dessa frågor mycket väsentlig och menar atl det finns anledning att slå vakt om den.

Men nu är ju läget det, att sysselsättningsutredningen i sitt betänkande har gjort en första utvärdering av IKS-verksamheten. Remissbehandlingen av utredningen pågår, och då finns det väl anledning att vänta med att ta ställning tills man får detta remissutfall med yttranden från dem som behärskar området, som vet hur verksamheten hittills har ut-

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

fallit och kan bedöma vilka förbällringar som finns att göra och som man bör koncentrera sig på. Detta remissutfall skall ju läggas fram i den proposition som kommer om några veckor i samband med frågan om regionalpolitiken, och då är det väl inte så egendomligt atl jag anser atl vi bör vänta med alt ta ställning lill inriktningen av denna verksamhet tills vi får detta samlade underiag för vår bedömning.

Förhållandel är alltså delsamma när del gäller denna fråga som när det gäller regionalpolitiken i slorl; Vi har sagl atl vi inte vill yttra oss förrän vi har underiag för delta. När vi får det skall vi komma med våra förslag, och då skall vi gärna diskutera frågorna.

Jag vill till sist understryka det som herr Nordgren redan har klargjort, nämligen all vi är beredda all gå in i denna debatt när propositionen kommer, och då kommer vi all avge våra förslag. Jag kan betyga för herr Rämgård och centerpartiet att dessa förslag kommer all visa att vi verkligen är angelägna om denna verksamhei.

Herr RÄMGÅRD (c):

Herr talman! Jag har ju tidigare replikerat herr Nilsson i Östersund, och jag skall inte föriänga debatten ytteriigare. Jag vill bara säga lill herr Oskarson alt det inte räcker med intresse från moderaternas sida. Ni måste också visa vad ni reellt vill. Moderalerna har här haft etl utsökt tillfälle atl tillstyrka förslaget och därmed ge dessa människor möjlighet till en fortsatt sysselsättning även under del kommande budgetåret.

Sysselsättningsulredningen konstaterar ju att IKS-verksamheten skall fortsätta, men all del är lämpligt all överväga en inriktning av verksamheten mot något ändrade former. Ulredningen anser emellertid att ändringarna kan göras inom nuvarande ramar. Utredningen menar därmed att verksamheten skall fortsätta.

Överiäggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Nilsson i Tvärålund m. fi., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 37 mom. 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nilsson i Tvärålund begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav följande resullal:

Ja - 214 Nej - 80 Avslår - 1 Mom. 3

Herr ANDRE VICE TALMANNEN: Propositioner ställs först beträffande utskoltels hemställan och därefter i fråga om motiveringen.

Hemställan

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels hemställan i reservationerna nr 2 av herr Fagerlund m. fl. och nr 3 av herr Lorentzon, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Fagerlund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskotlets hemställan i betänkandet nr 37 mom. 3 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit hemställan i reservationerna nr 2 av herr Fagerlund m. fl. och nr 3 av herr Lorentzon.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav följande resullal:

Ja - 144 Nej - 148 Avstår - 4 Herr Leuchovius (m) anmälde att han avsett att rösta ja men av misstag nedtryckt nej-knappen.

Motiveringen

Propositioner gavs på godkännande av dels den i reservationen nr 2 av herr Fageriund m. fl. anförda motiveringen, dels den i reservationen nr 3 av herr Lorentzon anförda motiveringen, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren beträffande inrikesutskotlets betänkande nr 37 mom. 3 godkänner den i reservationen nr 2 av herr Fagerlund m. fl. anförda motiveringen röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren godkänt den i reservationen nr 3 av herr Lorentzon anförda motiveringen.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Regional utveckling

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 138

Nej - 16

Avstår - 142

Mom. 4-8

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 9

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av herr Eriksson i Arvika m. fl.,och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Rämgård begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 37 mom. 9 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av herr Eriksson i Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöier har rösiat för ja-propositionen. Då herr Rämgård begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat;

Ja - 190

Nej - 104

Avstår - 2

Mom. 10

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Rämgård begärt volering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 37 mom. 10 röstar ja, den det ej vill rösta nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 5 av herr Eriksson i Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag lill gymnasiala skolor m. m.

ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Rämgård begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 190

Nej - 104

Avstår - 2

Mom. II och 12

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

§ 12 Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Föredrogs utbildningsutskottets betänkande 1975/76:22 med anledning av proposilionen 1975/76:100 såviu gäller anslag lill gymnasiala skolor m. m. jämte moiioner.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:

I fråga om detta betänkande hålles gemensam överläggning för samtliga punkter. Under den gemensamma överiäggningen får yrkanden framställas beträffande samtliga punkter i betänkandet.

I det följande redovisas endast den punkt, vid vilken under överläggningen framställts särskilda yrkanden.

Punkten 1 (Bidrag till driften av gymnasieskolor)

Regeringen hade - efter föredragning av fru statsrådet Hjelm-Wallén - i propositionen 1975/76:100 bilaga 10 (utbildningsdepartementet) under punkten D 16 (s. 241-254) föreslagit riksdagen att

1. bemyndiga regerigen att meddela bestämmelser om slalsbidrag till skogsbrukets yrkesutbildning i enlighet med vad som förordats i propositionen 1975/76:100,

2. till Bidrag lill drifien av gymnasieskolor för budgetåret 1976/77 anvisa ett förslagsanslag av I 875 000 000 kr.

I detta sammanhang hade behandlats motionerna

1975/76:365 av herr Henmark m. fl. (fp, c, m, vpk), vari hemställts att riksdagen beslutade att som sin mening ge regeringen till känna vad i motionen anföris i fråga om lokalisering av gymnasieskola till Simrishamn,

1975/76:385 av herr Ahlmark m. fl. (fp) såvitt gällde hemställan att riksdagen till Bidrag till driften av gymnasieskolor anvisade ett i förhållande till regeringens .förslag med 500 000 kr. förhöjl förslagsanslag för tekniska och administrativa stödåtgärder åt handikappade elever (yrkandet 3),

1975/76:588 av herr Johansson i Hållsta m. fl. (c),

6 Riksdagens protokoll 1975/76:103-104

(s).

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m.m.

1975/76:590 av herr Nyquist (fp),

1975/76:1424 av fröken Hörién (fp) och fröken Rogeslam (c),

1975/76:1439 av herr Kindbom m.fl. (c),

1975/76:1441 av herrar Larsson i Borrby (c) och Johansson i Simrishamn

1975/76:1444 av herr Larsson i Staffanslorp m.fl. (c),

1975/76:1477 av fröken Rogeslam (c) och herr Rämgård (c),

1975/76:1483 av fru Skantz m.fl. (s) och

1975/76:1499 av herr Sörenson m.fi. (s).

Utskottet hemställde

1. att riksdagen bemyndigade-regeringen att för budgetåret 1976/77 meddela bestämmelser om statsbidrag till skogsbrukets yrkesutbildning i enlighet med vad som förordats i propositionen 1975/76:100,

2. att riksdagen beträffande verksamheten vid Ingemundskolan skulle avslå molionerna 1975/76:1424 och 1975/76:1483,

3. atl riksdagen beträffande statsbidrag uiöver vad som föreslagits i propositionen 1975/76:100 till tekniska och administrativa stödåtgärder skulle avslå motionen 1975/76:385 yrkandet 3,

4. att riksdagen beträffande förslagsvis beteckning av anslagspost skulle avslå molionen 1975/76:590,

5. all riksdagen beträffande stödundervisning och samordnad specialundervisning skulle avslå motionen 1975/76:1477,

6. att riksdagen med bifall lill propositionen 1975/76:100 och med avslag på molionerna 1975/76:385 yrkandet 3, 1975/76:1424, 1975/76:1477 och 1975/''6:1483, motionerna såvitt gällde medelsanvisningen under della anslag, till Bidrag till driften av gymnasieskolor för budgetåret 1976/77 anvisade ett förslagsanslag av 1875 000 000 kr.,

7. att riksdagen beträffande fartygsleknisk utbildning skulle avslå molionen 1975/76:1499,

8. all riksdagen beträffande tvåårig trädgårdskurs skulle avslå motionen 1975/76:588,

9. att riksdagen beträffande viss försöksverksamhet med gymnasieskola i Simrishamn skulle avslå motionen 1975/76:365,

10. att riksdagen beträffande vidgad gymnasial utbildningsverksamhet
i Osby skulle avslå molionen 1975/76:1444,

11. all riksdagen beträffande utbildning för fiskerinäringen skulle avslå
motionen 1975/76:1441,

12. att riksdagen beträffande lokalisering av viss specialkurs skulle
avslå molionen 1975/76:1439.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande statsbidrag utöver vad som föreslagits i proposilionen 1975/76:100 lill lekniska och adminisirativa slödålgärder av fröken Hörlén (fp) som ansett alt utskottet under 3 och 6 bort hemställa

3. all riksdagen beträffande statsbidrag utöver vad som föreslagits i

propositionen 1975/76:100 till tekniska och adminisirativa stödåtgärder Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

med bifall lill motionen 1975/76:385 yrkandet 3 beslutade anvisa 500 000 kr.,

6. att riksdagen med anledning av propositionen 1975/76:100 och med bifall till molionen 1975/76:385 yrkandel 3 samt med avslag på motionerna 1975/76:1424, 1975/76:1477 och 1975/76:1483, motionerna såviu gällde medelsanvisningen under detta anslag, till Bidrag till drifien av gymnasieskolor för budgetåret 1976/77 anvisade ett förslagsanslag av 1 875 500 000 kr..

2. beträffande viss försöksverksamhet med gymnasieskola i Simrishamn av fru Lantz (vpk) som ansett att utskottet under 9 bort hemställa

att riksdagen med bifall till motionen 1975/76:365 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanten anfört.

Vid denna punkt hade avgivils särskilt yttrande 1. beträffande vidgad gymnasial utbildningsverksamhet i Osby av herr Larsson i Staffanslorp (c).

Fröken HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Vi behandlade i går här i kammaren anslagsfrågor, som gäller de handikappades integrering i grundskolan. I utbildningsutskottets belänkande 22 behandlas bl. a. motsvarande frågor på gymnasieskolans område.

För tekniska och administrativa stödåtgärder för handikappade i gymnasieskolan har medel stått till förfogande sedan etl tiotal år tillbaka. För kommande budgetår räknar SÖ med att medelsbehovet kommer att öka med 800 000 kr. Delta förhållande får ses mot bakgrunden av att det nuvarande anslaget visal sig otillräckligt, när det gällt alt täcka behovet av transporter och personell assistans. Det är tydligt att den ökning av anslaget på 300 000 kr. som utskottet föreslår inle kan vara tillräcklig för att motsvara behovet. Från folkpartiets sida ser vi del som nödvändigt att de handikappade eleverna får möjlighet att fortsätta sin skolgång i gymnasieskolan. Möjligheterna lill stödåtgärder måste därför ha tillräcklig omfattning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen 1 i utbildningsutskottets betänkande 22.

När det gäller frågan om försöksverksamhet med gymnasieskola i Simrishamn har utskottet följt den princip man tidigare tillämpat att inle ta ställning till lokaliseringen av den aktuella försöksverksamheten. Hur angeläget det än kan vara med gymnasieverksamhet i Simrishamn har jag därför låtit mig nöja med utskottets försäkran, att det självfallet inte har någon erinran mot anordnande av särskild samordnad gymnasieskola i Simrishamn så snart förutsättningar finns. Jag räknar med att frågan kommer igen på riksdagens bord, när utvärderingen av verksamheten finns tillgänglig, och hoppas att ärendet då får en välvillig behandling.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag lill gymnasiala skolor m. m.

jag

Med undantag för den fråga som behandlas i reservationen 1 vil alltså, herr talman, yrka bifall till ulskoiieis hemställan.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag har i utbildningsutskottet reserverat mig till förmån för en fierpartimotion rörande gymnasieundervisning i Simrishamn.

I vpk är vi i allmänhet mycket återhållsamma med att stödja rent lokalpolitiska moiioner av detta slag. Alltför ofta är lokala krav utbrutna ur helheten. Motsvarande krav från andra regioner kan ofta vara lika berättigade. I det föreliggande fallet finns dock flera speciella skäl till all vi ansell oss böra ge kraven stöd.

Rent allmänt vill jag först säga atl om man tar ett initiativ i en motion, skall man också i hederiighetens och konsekvensens namn slå för sin mening i utskott och kammare. Jag säger delta främst med adress till folkpartiet. Huvudmotionären i detla fall är en folkpartist från Kristianstads län. Lokall begagnas motionsinitiativet till att framställa folkpartiet som förkämpe för Österlenbefolkningens intressen. Men när man kommer till utskottet, sviker folkpartiels företrädare hämningslöst. Det är att föra väljarna bakom ljuset. Det är missbruk av motionsrälten. Jag hoppas att i alla fall huvudmotionären herr Henmark har moraliskt ansvar nog atl stödja vpk:s reservation.

Så till den egentliga sakfrågan. I trots av utskottets invändningar finns del flera skäl att understryka betydelsen av Simrishamns gymnasiefråga. Skåne har ett allvariigt regionalt balansproblem. Det är den starka slagsidan till förmån för landskapets västra del. Östskåne är utan tvivel eftersatt och har haft svårt atl hävda sig. Detta gäller i särskild grad den sydöstra delen, Simrishamnsbygden. Industrialiseringsgraden är låg, andelen sysselsatta i del vikande jordbruket ovanligt hög. Samtidigt som regionen har en stor andel äldre har den också relativt många ungdomar. Del kollektiva kommunikationsnätet är utomordentligt svagt och har de senaste åren drabbats av upprepade inskränkningar. Kort sagt: Tio mil från Malmö ligger en bygd med glesbygdens alla klassiska kännetecken.

Nu kan man invända att investeringar i skolor inte skall användas som lokaliseringspolitiska instrument. Del må vara riktigt i princip. Som svensk regionalpolitik dess värre är upplagd skall samhällsinvesteringarna följa de privatkapitalistiska företagens invesieringsmönsler. Där företagen satsar skall samhället följa upp med sin service.

Men invändningen räcker inte. Ty samhällel har också skyldigheier av social naiur. Det är en fastställd målsättning för skolväsendet atl alla ungdomar skall ha samma möjlighet till utbildning, oavsett var de bor. Man får alltså inte eftersätta en bygds möjligheler till gymnasial undervisning så att den hamnar i en avsevärt annoriunda situation än andra regioner.

Detta är just vad som sker med Simrishamnsområdet. Det hör till Ystads gymnasieregion. Typiskt för denna är en extremt hög andel ung-

domar, som bor i s. k. inackorderingszon. Det betyder atl de inte på ett rimligt sätt kan ta sig till och från sitt gymnasium under en dag. Del är främst den avsides liggande Simrishamnsbygden som hyser flertalet ungdomar i inackorderingszon. Procenten ungdomar i denna zon har proportioner som bara motsvaras av fall från svårtillgängliga delar av övre Norrland. Procenten ligger på 40 för hela Ystadsområdet och än högre för Simrishamnsbygden. Della får givetvis allvariiga sociala följder. Rekryteringen blir i praktiken mindre än normalt. Detta drabbar erfarenhetsmässigt ungdomar ur arbetarklassen och motsvarande skikt i samhället. Det strider påtagligt mot den målsättning som skolväsendet har. Det är ett känt faktum att geografisk tillgänglighet har stor betydelse för rekrytering och social utjämning. Det är samhällets skyldighet att tillse atl sådana områdesindelningar inte uppstår all gymnasieskolans tillgänglighet i praktiken allvarligt begränsas. Så är fallet här.

Man kan också invända att riksdagen inle skall blanda sig i skolplaneringens detaljer. Det var det som fröken Hörién hävdade för en stund sedan. Också denna invändning kan principiellt ha ett visst fog för sig. Del är skolöverstyrelsen som normalt skall planera gymnasieområdenas indelning. Men det kan aldrig få innebära, fröken Hörién, atl riksdagen en gång för alla lämnar ifrån sig rätten till kontroll. Riksdagen har rätt att ha en mening om huruvida dess målsättningsbeslul verkligen följs i praktiken. I föreliggande fall finns skäl för riksdagen all göra ett påpekande i det stycket.

Man har försökt göra gällande att inrättande av ett gymnasium i Simrishamn skulle äventyra underlaget för befintlig gymnasial undervisning i Ysladsregionen. Det är ett märkligt resonemang. Som jag just konstaterat är ett av områdets problem att rekryteringen behöver ökas. Gymnasieutbildning behöver bli mer tillgänglig. Om man föriägger gymnasieutbildning lill den mest kvalificerade inackorderingszonen, borde detta rimligtvis öka rekryteringen. Resonemanget utgår dessutom från förutsättningar som är både felaktiga och fariiga. Dess logik håller endast under förutsättning att man betraktar underlaget för gymnasiet på Österlen som en gång för alla givet. Men det är ju en helt felaktig utgångspunkt.

Till att börja med måste man ta i beaktande att vuxenutbildningen ökar, bl. a. på gymnasial nivå. Det måste bredda underlaget. Vidare ligger, som nämnts, rekryieringsprocenten i nuläget för lågt och bör ökas. Slutligen innebär resonemanget atl man för framtiden skulle acceptera en fortsatt utglesning av befolkningen på Österlen. Detta strider inte bara mot den av riksdagen uttalade förpliktelsen att eftersträva regional balans. Det strider också, såvitt jag vet, mot den målsättning båda Skånelänens länsstyrelser gett uttryck för, nämligen att en utjämning mellan Skånes väst- och östsidor skall eftersträvas. Om man mol den här bakgrunden tar som en självklarhet att Österlens underlag för gymnasieutbildning skall stå stilla eller minska -ja, då har man dömt regionen till en framtida tillbakagång. Och det är inte i överensstämmelse med vad som enligt

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m.m.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag lill gymnasiala skolor m.m.

riksdagens egna beslut skall eftersträvas.

Därför, herr lalman, måste jag konstatera alt del här är fråga om elt fall, där riksdagen kan ha anledning alt ge sin mening lill känna. Simrishamn utgör etl av de tänkbara undantagsfall, där elt påpekande är motiverat om att större rättvisa i skolpolitiskt avseende bör visas. Jag yrkar därför bifall till min reservation vid utbildningsutskottets betänkande.

Fröken HÖRLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte hur det går till inom vpk - om man har en så centraliserad motionsskrivning all alla motioner som är undertecknade av vpk:are backas upp i utskotlen i full utsträckning. Inom folkpartiet har vi den friheten att var och en skriver sina motioner, och i den mån utskottsledamöterna har möjlighet alt fullfölja dem gör vi det. Men i det här fallet har mitt agerande sträckt sig så långt att vi fått en så positiv behandling av ärendet i utskottsskrivningen som det över huvud taget var möjligt atl få. Jag har upplevt det så att det, genom den bearbetning som skedde i utskottet, i alla fall blev en förbättring av formuleringarna i en sådan riktning att motionärerna kunde tillfredsställas så långl det var möjligt. Det är tillräckligt för min del i della sammanhang.

Jag skulle tro att herr Henmark när han kommer upp i talarstolen får anledning att tala på ell sätt som kan motsvara det som fru Lantz nämnde - att i hederlighetens namn stå vid silt ord.

Fru LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Hörlén började sitt inlägg tidigare med att påpeka hur angeläget det var att Simrishamnsfrågan inte glömdes bort i det här sammanhanget. Jag tycker att det är väldigt angelägel att riksdagen gör en viljeyttring på den punkten. Man kan verkligen ifrågasätta den politiska trovärdigheten hos dem som gör sådana här kullerbyttor. I vpk menar vi allvar med våra molionsförslag. Vi följer också upp dem i utskott och i kammardebatter, och jag tycker att man kan ifrågasätta den politiska trovärdigheten hos folkpartiels utskottsrepresentanter. Jag får väl i fortsättningen sätta mitl hopp till herr Henmark.

Fröken HÖRLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara påpeka att det inte är jag som har skrivit motionen och undertecknat den.

Fru LANTZ (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Men, fröken Hörién, ni tillhör ju i alla fall samma parti.

Herr KARLSSON i Mariefred (c):

Herr lalman! Bara några randanmärkningar till betänkandet.

Gymnasieskolan har i sin nuvarande form existerat bara några år. Säkert

har den ännu inte funnit sin ideala form - och lär aldrig finna den. Det är naturligt. Ändå är erfarenheterna såvitt jag kan förstå övervägande positiva. Det vill jag understryka. De brister som finns - och visst finns det sådana - måste rättas till för atl skolan skall kunna fungera bättre.

Det gäller brister i både innehåll och form. Det vikande elevunderiaget på vissa linjer och kurser talar om bristande anpassning. På samma sätt är det med överbeläggningen på andra håll. Självklart kommer det alltid att finnas spänningar mellan den enskilde elevens - och målsmännens - önskningar och samhällets behov av utbildning för olika ändamål. Det är nödvändigt atl så långt det går minska de spänningarna. Det är inte bara skolans och skolmyndigheternas sak. Men de måste in i bilden.

Allvarligast är det vikande elevunderiaget på de naturvetenskapliga och tekniska linjerna. Det kan orsaka fundamentala störningar genom otillräckligt tillskott till högre utbildning på områdena, ibland genom bristande förutsättningar för sådan ulbildning.

Även vissa praktiska linjer och kurser har vikande tillströmning med motsvarande risker för samhället. Å andra sidan är tillströmningen stark på andra håll.

Allvariiga är studieavbrotten. Minst lika besvärande är det att så många avstår från gymnasial utbildning och tror sig kunna gå ut i förvärvslivet utan ulbildning för de uppgifter som möter. Här har både samhälle och skola misslyckats.

Skolan har inte kunnat ge - eller inle upplevts kunna ge - de redskap, de färdigheter och de kunskaper som ansetts vara viktiga. Möjligen har metoderna varit felaktiga, möjligen har det varil bristande anpassning från elevernas sida. I varje fall har det varil bristande förmåga alt mötas.

Sådant måste rättas till. Del är vi överens om. Samtidigt måste skolan alltmer anpassas lill nödvändigheten att ge både teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter för ett samhälle, som på en gång - det är det paradoxala - uppmuntrar specialisering och kräver allroundförmåga.

Det finns behov av en översyn av gymnasieskolan. Del har uttalats från olika håll. Några av problemen har tagils upp i det i går behandlade betänkandet nr 21 från utbildningsuiskotlet. Översynen måste gälla både inriktning och arbetsformer i gymnasieskolan liksom innehåll och i vissa fall organisatoriska former.

Det är nödvändigt med sektorsvisa genomgångar, det är nödvändigt med en kontinuerlig läroplansuppföljning och det är nödvändigt all överväga möjligheten atl varva utbildning och arbeie. Men det räcker inte med dessa insatser på speciella områden eller fält, utan det finns behov av en vidare översyn. Detta har också anförts här i kammaren, bl. a. i debatten om läroplaner i början av december förra årel, och det har lagils upp i en motion av herr Larsson i Staffanstorp m. fi., där man yrkal på en översyn av gymnasieskolans inriktning och arbetsformer under medverkan av parlamentariker - en motion som kommer att behandlas i anslutning till diskussionen om skolans inre arbete.

Medverkan av parlamentariker är viktig med hänsyn till utbildningens

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

betydelse och förankringen i skilda samhällsuppfattningar. Det kontinuerliga uppföljningsarbetet i SÖ:s regi bör kunna ge underlag för en mera vid överblick.

Behovet av organisatoriska förändringar har aktualiserats i ett par motioner som behandlats i del här belänkandet och av vilka åtminstone en har berörts tidigare i dag. Jag lycker alt båda molionerna är viktiga från mina utgångspunkter sett. Båda motionerna är beroende såväl av den seklorsvisa genomgången och översynen som av mera övergripande bedömningar. Herr Johansson' i Hållsta har yrkal alt den tvååriga trädgårdskursen - en specialkurs med linjekaraktär - skall ges ställning som linje. Han har bl. a. åberopat en ofta förekommande samlokalisering med jordbruks- och skogsbruksundervisning av linjekaraktär. Det är inget tvivel om att en ändrad status kan vara riktig. Del tycker utskottet också. 1 slutet av höstsessionen i fjol angav utskottet i anledning av en likartad motion, som hade uppskjutits från vårsessionen, all "målet bör vara atl de tvååriga studievägarna inom områdena jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring likställes i utbildningsorganisationen". Delta har utskottet anfört, även om utskottet inte kunnat tillstyrka motionen med hänsyn till de följdverkningar beträffande andra kurser som skymtar. Delta bestyrker, herr talman, behovet av en översyn - både en sektorsvis gående och en mera övergripande översyn - av organisationen. Del gäller där också fördelningen mellan specialkurs och linje över huvud, och det har betydelse även för en mer övergripande översyn där del är nödvändigt att också ha med andra synpunkter än dem som representeras av pedagogiska experter.

Det gäller också frågorna om medgivande till försök med särskild samordnad gymnasieskola - SSG - i Simrishamn och i Osby, av vilka det förra fallet alldeles nyss har berörts i debatten. Det är där fråga om en översyn av organisationen. Men det gäller inte bara en snäv översyn utan också frågan om inriktning och arbetsformer.

Låt mig peka på inställningen till frågorna om vikten av specialiseringsmöjligheter och vikten av närhet lill utbildning. Ännu har inte någon utvärdering av de pågående försöken med SSG gjorts, men såvitt jag kan förstå är de hittillsvarande erfarenheterna goda, och åtminstone mig förefaller det som om utvecklingen går i den riktningen, att i valet mellan tillgång lill utbildning på nära håll och möjligheterna till en vidare specialisering allt fier väljer det förstnämnda alternativet. De ökade möjligheterna till vuxenutbildning och de snabba förändringarna i samhällel understödjer ell sådant val, där det måste förekomma.

Utskottet har, som det har sagts här, inte heller någonting att invända mot alt en sådan försöksverksamhel kommer till stånd så snart förutsättningar finns, som det heter i fråga om försöksverksamheten med SSG i Simrishamn. Det är riktigt att det från lokalt håll framförts propåer om en utvidgning av den pågående försöksverksamheten när vi kan hjälpa till med att råda bot på bristen på gymnasial undervisning inom vissa områden.

Jag har all förståelse för behovet av ytterligare gymnasial undervisning i den här delen av landet. Men det kan inte vara riksdagens sak all ta ställning lill en lokaliseringsfråga av den karaktären. Där måste huvudvikten ligga på de avgöranden som fattas av de ansvariga skolmyndigheterna och ytterst av regeringen.

Det gäller inte bara lokaliseringen - där del är nödvändigt med samråd och hänsynstagande till de önskemål och behov som finns lokalt - utan också omfattningen av försöksverksamheten.

Riksdagen har såvitt jag kan förstå gjort ett påpekande både om behovet av ytterligare möjligheler till gymnasial undervisning och om att försöksverksamheten på det här området kan behöva utvidgas.

Man hade kanske kunnal komma längre. Men jag tror inle det. Jag tror alt detta påpekande - med hänsyn till de människor det gäller -har nått dem det bör nå.

Herr talman! Jag har inget annal yrkande än om bifall till utskollets hemställan.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det har -jag erinrar om debatten kring enskilda skolor vid behandlingen i går av ulbildningsulskoltets betänkande nr 21 - under årens lopp hållits många gravtal över nedlagda enskilda skolor. Statsmakterna har med framgång agerat lieman, och många skolor har gått i graven.

Med utgången av innevarande vårtermin försvinner ytterligare en enskild skola, Filip Holmqvists handelsinstitut. Jag har ägnat institutet ett särskilt yttrande. Det borde - om jag varit vitter nog - ha blivit ett äreminne.

Turerna kring institutets hädanfärd i sin nuvarande form som regelrätt skola med schemalagd undervisning och statsbidrag har varit många, men nu är det slut. Skolstyrelsen i Göteborg åtar sig etl slorl ansvar då den anser sig på annat sätt kunna ge den undervisning som institutet i årtionden tillhandahållit. Måhända är detta möjligt rent formellt selt men icke så säkert reellt.

Man fiyttar inte utan vidare över tradition, miljö, specialitet, erfarenhet, attraklivitet. Lärarna skingras och med dem upplöses lagverkan.

Så återstår i Göteborg två enskilda gymnasier, väl renommerade och iraditionsbärande och med god miljö, mångårig erfarenhet och utmärkta lärarstaber.

De är förmodligen för bra för att vännerna av likriktning och uni-formiiet skall kunna hålla sig stilla. Statsmakternas negativa inställning till enskilda skolor är ett sorgesamt och ulvecklingsfienlligt inslag i vår tids svenska undervisningshistoria.

Det som rivs ner är tyvärr icke lätt att åter bygga upp om och när man så skulle vilja då tidens pendel vänt - och den vänder säkert.

En gång borta - förmodligen för alltid borta. Endast minnet lever ytterligare någon tid.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

I detla anförande inslämde fru Lindquist (m).

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det behövs nog en konstpaus nu efter herr Nordstrandhs begravningslal. Jag kommer inte att vara lika ödesmättat allvarlig utan räknar med att diskussionen om de enskilda skolorna blev avklarad här i riksdagen i går, och jag tar inle upp den kastade handsken.

Jag kommer, herr talman, i det här inlägget endast att beröra de frågor där utbildningsutskottet har delat sig. Som kammarens ledamöier är vi på de fiesta punkter överens. Det gällde grundskolan i går, då riksdagen beviljade anslag på bortåt 8 miljarder. Det betänkande som vi nu behandlar gäller inte så mycket pengar - det är fråga om ungefär 2 miljarder. Betänkandet spänner över en sektor av samhällslivet där ungefär 250 000 människor bedriver studier och där en mängd människor är anställda i olika funktioner.

Det är värdefullt att notera all det råder så stor enighet som det gör om gymnasieskolan i det här belänkandet. I SIA-propositionen erinras om den gymnasieutredning som skall tillsättas, och jag går inte in på den frågan i dag, för riksdagens reaktion på detta besked från regeringens sida kommer ju i samband med att SIA-propositionen behandlas av riksdagen.

Fröken Hörlén vill ha mera pengar till tekniska och administrativa stödåtgärder för handikappade elever. Jag kan gärna säga att när utbildningsutskottet inte följer med hela vägen och ger lika mycket pengar som fröken Hörlén föreslår, så är det ju inget ställningstagande i sakfrågan - det är bara fråga om hur man bedömer de tillgängliga resurserna. Jag vill erinra om all i årets budgetproposition förordas en uppräkning med 25 % av anslaget. Det är en fortsatt ökning av de medel som anvisas på detta viktiga område, och jag ulgår ifrån all allleflersom våra resurser ökar skall vi ge de handikappade studerande ungdomarna allt större stöd.

Så några ord om gymnasieskolan i Simrishamn.

Det har framhållits av fiera talare atl utskottet säger att i princip skall inte riksdagen ange till vilka orter man skalllokalisera gymnasieutbildning av det här slaget. Och jag vill upprepa det. Den som läser utbildningsutskottets betänkande skall finna att del förekommer icke en rad i det som kan tolkas negativt för den del av Skåne som önskar ny gymnasieskola. Men jag vill samtidigt erinra om atl när skolöverstyrelsen tillstyrker ett försöksgymnasium i Simrishamn förutsätter styrelsen att gymnasieskolan i Tomelilla skall försvinna. Det betyder, samtidigt som det kommer atl uppstå vissa risker för gymnasiet i Ystad, att en ort i Skåne som har besvärliga sysselsättningsproblem skulle förlora en viktig del av sina utbildningsresurser, om man koncentrerade verksamheten till Simrishamn. De här avvägningarna måsle göras, och utskottet har bara erinrat om del, men tar i övrigt inte ställning i frågan ulan menar att del skall ske i annan ordning. Det skall skolmyndigheterna och regeringen svara för.

Fröken Hörlén säger att det har skett en förbättring av formuleringarna i ulskoitsbelänkandet, och jag tolkade fröken Hörlén så alt hon menade att det var anledning att ge henne en blomma för det här. Det vore hell oförtjänt, för alla partier i utskottet har varil lika intresserade av att finna formuleringar i utskottsbetänkandet som inte på något sätt skall låsa utvecklingen av gymnasieorganisationen i Simrishamnsbygden.

Fru Lanlz avslöjar intressanta interiörer från vpk:s interna arbete. Hon säger atl om någon motionerar inom vpk, så måste alla de andra rösta på de motionerna. Det är i och för sig en intressant statsvetenskaplig information som vi har fått, men det påverkar ju inte utskottets ställningslagande i den här frågan.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utbildningsutskottets hemställan i belänkandet nr 22.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Fröken HÖRLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara uttrycka min tillfredsställelse över atl vi lill sist blev eniga om de formuleringar som gäller Simrishamn.

Fru LANTZ (vpk) korl genmäle:

Herr talman! De motionsförslag som vpk lägger fram i riksdagen brukar vara så väl underbyggda all vi följer våra partikamraters motionsinitiativ.

Vi tycker inle all del är till fyllest atl, som ulskollet skriver, vänta till 1979 med all ge Simrishamn en gymnasieskola. Vi föreslår därför atl en försöksverksamhet startas så fort som möjligt. Del är också vad skolöverstyrelsen har förordat. Det är bara märkligt au regeringen har lämnat del förslaget utan åtgärd.

Om man menar allvar med den skolpoliliska målsättning som vi tidigare har varil överens om, alltså all ingen av ekonomiska, sociala eller regionala skäl skall behöva avslå från skolgång, så får man väl också försöka leva upp lill den målsättningen. Och i detla fall finns det anledning för riksdagen all uttala en viljeyttring och se lill att del blir en gymnasieskola i Simrishamn.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Nu fick vi höra all alla moiioner som vpk väcker är så bra alt de måsle bifallas. Den informationen är ännu intressantare än den tidigare.

Fru LANTZ (vpk) korl genmäle:

Herr lalman! Jag iror del är bälire, herr Alemyr, all vi håller oss lill sakdeballen. Men herr Alemyr har nog där ganska dåligl på folierna och därför måsle han la lill demagogiska grepp när han debaiierar.

Herr ALEMYR (s) korl genmäle:

Herr talman! 1 sakdeballen om elt försöksgymnasium i Simrishamn har jag utvecklat vad utskottet har för uppfattning. Om fru Lantz inie

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

har uppfallai det, så hänvisar jag lill vad ulskollet har skrivit i betänkandet.

Herr andre vice talmannen anmälde att fru Lanlz anhållit att lill protokollet få antecknat alt hon inte ägde räll till ytterligare replik.

Herr HENMARK (fp):

Herr lalman! Allra försi vill jagsäga all jag med lillfredssiällelse nolerar vad ulskollet skrivit i sitt belänkande och vad fröken Hörlén här minde om, alt ulskollet för sin del inie har någon erinran mol anordnandet av en försöksverksamhet med SSG i Simrishamn så snari förulsällningar härför föreligger. Det var roligt alt höra all ulskollei inle har någon erinran mol del. Däremoi blev jag litet förvånad när det sades all det inte skulle finnas några förulsällningar för sådan försöksverksamhel nu. Del måsle väl ändå vara skolöverslyrelsen som har ganska slorl infiy-lande när del gäller alt tala om huruvida de förutsättningarna finns eller inle.

Sedan vill jag också bemöta utskoltels ordförande med alt säga atl skolöverslyrelsen ingalunda har lämnal Tomelilla ål silt öde ulan ivärlom förutsali all den AMS-ulbildning som nu meddelas i Simrishamn skall fiytlas över lill Tomelilla. Därigenom skulle Tomelilla bli ganska väl försen med utbildningsmöjligheter, om än av någol annal slag eftersom del inte är lämpligt atl förlägga gymnasieutbildning lill Tomelilla, som ligger så nära Ysiad. Jag har skolöverslyrelsens skrivelse här i min hand, och den är en ganska noggrann penetrering av både lokalmöjligheterna och del befolkningsmässiga underlagel. Man har där särskill belonal all ålgärder har vidlagits för all Ysiad inte skall få några lediga skollokaler. Den utbyggnad som skett där skall användas fulll raiionelll. Del lycker jag också bör sägas i detla sammanhang.

Vidare noterade jag med tacksamhet vad herr Karlsson i Mariefred sade, att del är viktigt all riksdagsmän från olika län påpekar de brister som där kan finnas inom utbildningsområdet. Del är lilel annorlunda än vad fru Lanlz sade. Hon menade all en sådan här molion väckis av rem vallakliska skäl, alltså för all samla rösier. Jag hoppas att del inle är uimärkande för andra partier i riksdagen all man väcker moiioner för all skapa någol slags gloria kring sig. Del har ålminslone inle varil milt syfte. Jag har funnit all det råder brist på gymnasieutbildning i Simrishamnsområdei, och del finns då anledning all föreslå en sådan där. Fru Lanlz har också själv bekräfial all molionen är sakligt motiverad genom att säga atl vpk följer upp de förslag man anser sakliga och rikliga och fru Lanlz har ju här följt upp min molion.

Mill egei personliga upplrädande har blivii föremål för en viss debatt. Min mening i den här frågan hade jag innan jag skrev molionen, den har jag hafi i många år och den har jag allljäml. Och jag iror inle all jag behöver jusl några anvisningar om hur jag skall bära mig ål för all föra fram saken.

Läget är det alt Österlen varit en utpräglad jordbruksbygd. För bara tio år sedan fanns det inom della område två lantbruksskolor och en lanthushållsskola. Men i denna bygd liksom i andra delar av vårl land har en stark strukturrationalisering gått fram. Jordbruket har mekaniserats och rationaliserats, och antalet människor som arbetar i jordbruket har minskal.

De som då rationaliseras borl måsle gå över lill annal arbeie. I regel går man då över från jordbruk lill exempelvis induslri. Men del har varil svårl all få induslrier lill della område. Del har enligl vad invånarna själva säger beroll på två omständigheter.

Den ena är atl kommunikationerna inte är de bästa. Där finns rätt mycket vägar, men de är inte av god kvalitet. Det har i många år varit ett problem atl få kommunikationerna utbyggda.

Den andra är all man inie har några utbildningsmöjligheter. Och del är inle något nyll. Jag har siuderal denna fråga sedan tiden innan jag salt i riksdagen. Del väckies redan då moiioner i bägge kamrarna om ett gymnasium i området, men det blev inte så.

När jag kom lill riksdagen gick jag i speisen för en liknande framställning. Jag Iror del var fem partier som slod bakom molionen år 1972. Det gjordes då en del lovande uttalanden i utskottet. Det sades all i departementet pågick en uiredning om gymnasiala modeller för platser där det inle fanns så bra underlag. I avvaktan på all dessa modeller skulle färdigställas ville man inte tillstyrka förslaget om ell gymnasium i Simrishamn. Däremoi sade man då inle att del rent principiellt skulle vara fel atl riksdagen uttalade sig för ell gymnasium här eller där. Men på grund av den uiredning som pågick ville man då inte fatta någol beslut. Jag godtog den förklaringen.

Modellen har nu färdigställts. Den är under prövning, jag tror atl det är på åtla ställen. Men när del kom lill krilan logs Simrishamn icke med. Simrishamn blev ställt utanför. Det är ett bekymmer för hela området.

För fem år sedan blev del någol av en ljusning. Då kom försi och främsl den nya gymnasiereformen. Då sades del all man i Sverige skulle få ell gymnasium så beskaffat all praktiskt lägel varenda pojke och fiicka skulle ha möjlighei au efter grundskolan fortsäiia med gymnasial ulbildning. Delta skulle inte få hindras av geografiska eller ekonomiska skäl. Men då måsle man se till all de också kunde komma lill ell gymnasium, och många trodde all del nu skulle bli bälire också i Österlen.

När riksplaneringen genomfördes klassades Simrishamn som regionalt centrum. Samlidigl sades del all elt regionalt centrum skulle ge en viss service både åt sin egen ort och ål kringliggande kommuner. I sådan service ingick också möjlighet till gymnasial ulbildning. Om jag inte minns fel ullalade regeringen au den hoppades all kommuner och myndigheter skulle göra sill bäsia för all realisera den tanken. Simrishamn är nu ell regionall cenlrum, men kommunen har ingen gymnasial ulbildning.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag lill gymnasiala skolor m.m.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Kommunmännen där har verkligen lagt ner ell myckel ambiliöst arbeie för att nå det mål som regeringen själv har ställt upp. De har nu begärt all frågan om en gymansieskola i Simrishamn skall prövas på nyll och all Simrishamn skall få delta i de prov som f. n. pågår. Och man trodde all saken var klar och all del var prakliskl lagel frill fram, när ansökan hade behandlais i de lägre inslanserna och i medelinslanserna. Den tillstyrktes av länsskolnämnden i Kristianstads län och av en enhällig länsstyrelse. En enhällig kommun slod givelvis bakom ansökan. Det fanns några som hade avstyrkt, t. ex. myndigheterna i Malmöhus län. Men när sedan en noggrann penetrering i skolöverslyrelsen resulterade i atl SÖ i skrivelse lill regeringen begärde alt få fullmakt all starta en gymnasieskola i Simrishamn, då de lokalmässiga förutsättningarna fanns, trodde alla att del nu var hell klart.

Men så kom avslaget. Del väckte inle bara förvåning ulan förbittring på många håll. Det blev en hel del insändare i tidningarna. Jag har med ivå av dem här. Jag skall inte läsa upp bägge två, men jag vill läsa upp åtminstone en bit av den ena. Den är undertecknad, men jag behöver inte här nämna namnen. Del heter i denna insändare:

"Länsskolnämnden, AMS och SÖ hade gett klartecken och utbildningsministern var enligl hörsägen posiliv. Så vi irodde all del bara var fråga om ell formelll beslui för att ärendet änlligen skulle ros i hamn.

Men så inlräffar det märkliga. Vid sommarsammanträde (i utbildningsministerns frånvaro) går regeringen emot alla experiinsianser och meddelar etl negativt beslut: det blir ingen gymnasieskola i Simrishamn.

Man slår sig för pannan! Vad har hänl?" - Sedan slår det en del som jag kanske inte borde läsa upp; del är måhända förolämpande: "Har någon departemenlsijänsieman drabbats av värmeslag och i etl lillslånd av förvirring lämnal oriktiga uppgifter? Eller har det sketl inierna 'uppvakl-ningar från t. ex. Malmö-länetsom vill slå vakt om Ystadsinlressen? Man anar ugglor i mossen.

Frågorna hopar sig och vi som bor i Simrishamnsregionen vill ha svar. Inrättandet av en gymnasieskola i Simrishamn är livsviktig för regionens fortsatta existens. Vi vägrar au skicka våra barn lill en orl sex mil härifrån - ivinga dem all bo inackorderade eller anlila färdmedel som är orimliga med hänsyn till elevernas skolgång. Många av oss ser nu ingen annan möjlighet än all fiylta härifrån lill en annan orl som erbjuder tillfredsställande skolmöjligheter. Au man inte kan räkna med någon infiyttning av barnfamiljer lill kommunerna i simrishamnsblockei förefaller uppenbart. Industri och näringsliv väljer då också andra orter för lokalisering.

Regeringens beslut är alltså inle bara upprörande och inhumanl. Del är också från regionalpolitisk synpunki ell enfaldigl beslut. För några år sedan slaiuerades Simrishamn lill ceniralori inom regionen. Då sa man A. Nu vill man inle säga B."

Och så fortsäller insändaren med ytterligare en del tillmålen som jag inte skall upprepa.

Del har också förekommil andra inlägg. Inle minsl en del av rege-

ringspartiets egna representanter, som buril lungan där nere, var myckel besvikna.

Jag trodde all det nu skulle finnas ett mycket gotl underlag för all på nytt göra en framställning i denna fråga. Jag vill inte på någol säll förolämpa regeringen, och jag föreslog bara att vi skulle göra elt uttalande om atl SÖ:s synpunkter i deila ärende skulle beakias och all SÖ sålunda borde kunna få fullmakt att utvidga den försöksverksamhet som pågår innan en utvärdering sker. Jag bedömde läget gynnsamt för etl beslut i den riktningen just med hänsyn lill de program som de olika partierna har.

1 del sammanhanget vill jag nämna all folkpartiet t. o. m. har krävt garantier för alt ungdom i den här aktuella åldern skall ha möjlighet antingen till ulbildning eller lill anslällning. För att åstadkomma della för Simrishamns del borde en utbildningsanstalt skapas för ungdomen där. En sådan skulle också vara en nyckel till all få anslällning. Som lägel nu är finns ingen ulbildning där, inga företag lokaliserar sig dil och ungdomen tvingas därför atl fiylta.

Jag beklagar att mitt eget partis representant i utskottet inte fann dessa synpunkler så väseniliga all de kunde uppväga de synpunkler som gjon all hon nödgals bilräda yrkandet om avslag på molionen. Jag vill inte döma-om detta, utan beklagar bara att hon inte ansåg mina synpunkter mer väsentliga.

Vad beträffar de centerpartister i utskottet som också är med på motionen men som gått på avslagsyrkandet vill jag läsa upp ell litet avsnitt uren reservation som de lade fram vid dagens plenum i inrikesulskottet: "Regionalpolitiken skall vara inriktad på all skapa likvärdiga levnadsbetingelser mellan olika regioner men också på all utjämna förhållandena inom regionerna. Grundläggande härvidlag är all planeringen i länen utgår från en befolkningsmålsällning syftande lill regional balans."

Jag anser all den nu aktuella molionen överensstämmer väl med strävandena atl åstadkomma regional balans. Faran är atl denna del av Kristianstads län håller på att avfolkas; befolkningen blir allt glesare på grund av alt företag inle lokaliserar sig dil.

Moderalerna brukar mycket energiskt framhålla nödvändigheten all man skapar gynnsamma betingelser för näringslivet inom olika områden. De vill helst all betingelserna skall vara sådana att staten inle behöver ingripa med hjälpålgärder eller etablering av ställiga förelag på orten. Men om man i etl sådant här område inle ger en injeklion måste staten lill slul ingripa för alt området inle helt skall avfolkas.

Jag hade ytterligare en synpunki, som jag irodde skulle ligga väl lill. Jag vissle all del inom ulbildningsulskoiiei finns personer med nära anknytning lill länsstyrelsen i Kristianstads län vilka på del regionala planel haft slora bekymmer för denna region, som är sä vacker men som har svårt alt klara sig rent näringsmässigt. Man har i regionen fattat etl enhälligt beslut om att försöka få etl gymnasium där. Jag räknade då med au detla skulle avspegla sig i ulskollei och att vi på det sältel

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

skulle kunna få ell gynnsaml beslui.

Besluiel har nu inle blivit så gynnsamt som jag hade önskat. Jag är emellerlid lacksam för all det inte har blivii ell direkt avslag. Jag fattar nämligen inte beslutel som ell direkt avslag. Men som jag förut sade lycker jag all man kunde ha galt litet längre. Del skulle ha varil lyckligi för vårt land, för Skåne och för Krisiianstads län, om vi här hade fått ell besiämi ullalande alt del är riksdagens mening att lillgodose denna del av landel innan del blir för sent. Redan har rösier sagl atl vi hell enkell måsle göra detta område lill elt stödområde. Flera framställningar härom har gjorts. Men nog vore del ekonomiskt försvarbart för riksdagen att i stället ge små injektioner. Del vore fullt i linje med alla skolmyndigheters önskemål ända upp lill skolöverslyrelsen au förlägga en gymnasial utbildning här i Simrishamn.

Herr lalman, jag yrkar bifall till reservationen 2 av fru Lanlz.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag tror att herr Henmark fullständigt har missuppfattat vad detta utskottsbetänkande handlar om. Herr Henmark har ägnat 25 minuter av kammarens nu mycket knappa lid åt att i stort setl stå och säga samma sak oavbrutet samt dessutom läsa upp en insändare, som innehåller en massa oförskämdheter.

Delta är inte ett betänkande som behandlar lokaliseringspolitiken på Österlen, utan betänkandet sysslar uteslutande med ett försöksgymnasium i Simrishamn. Där har utskottet sagt alt det inte är riksdagen som skall fatta beslut, utan det skall fattas i annan ordning. Det är bara detta, herr talman, som det aktuella utskottsbetänkandet handlar om.

Fru LANTZ (vpk) korl genmäle:

Herr lalman! Herr Henmark har varil väldigt ärlig i sin motion och i sin strävan att åstadkomma en gymnasieskola i Simrishamn. Det framgår inte minst av hans mycket passionerade inlägg här i kammaren.

Jag har inle på något sätt ifrågasatt herr Henmarks trovärdighet men väl herr Henmarks partisysters i utbildningsuiskotlet.

Herr HENMARK (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skulle ha sagt i mitt anförande - men del glömde jag bort - all detta givetvis inte bara är en skolfråga utan även en regionalpolitisk fråga. Jag önskar nästan atl en sådan här fråga på något sätt kunde kommuniceras med inrikesulskottet, ty det är för trångsynt all behandla den bara såsom en utbildningsfråga. Del gäller inte bara utbildning utan även en landsdels möjlighet att existera i fortsättningen. Då får man inte se bara till en liten del.

Herr SÖRENSON (s):

Herr talman! I motionen 1499 begär vi atl den 1972 genomförda försöksutbildningen på gymnasienivå inom området fartygsteknik nu skall

upptas såsom allmän linje i gymnasieskolan. Därmed skulle en skolform, som hittills begränsat förekommit i gymnasieskolorna i Göteborg, Helsingborg, Kalmar och Stockholm, bli tillgänglig i full skala över hela landet.

Försöken har varit framgångsrika och bevisligen lett till att elever, som eljest inte har upplevt en övergång från grundskola till gymnasieskola såsom särskilt meningsfull, nu har kunnal genomföra gymnasiestudier med hög motivation och därmed naturiigtvis också lyckats utomordentligt väl med sin utbildning. I ett fiertal fall har det också lett fram till att elever därefter vunnit inträde vid sjöbefälsskolan, eftersom kursen medför en sådan behörighet.

Därmed har två mål nåtts. De berörda ungdomarna har tillförts positiva utbildningsinsikter, som kan vidareföra till vuxenstudier och förbättrade yrkesutbildningar genom hela livet. Men de har också tillförts en resurs på personlighetssidan genom social träning samt orientering i språk och samhälle, kort sagt en allmänbildningsförslärkning, somjinte utan vidare eljest återfinns för ungdomar i dessa åldrar utanför skolan.

Båda dessa mål återfinns i gymnasieskolans läroplan i den inledande allmänna delen. Det är mål som vi i riksdagen ställt oss bakom och som vi önskar uppnå med tillgängliga resurser för alla ungdomar i hela landet. Vi vet att ett betydande antal ungdomar i dag tyvärr faller ut ur skolsystemet på denna nivå. Försök av samma typ som den i motionen påvisade lyckosamma försöksskolan utgör värdefulla inslag i gymnasieskolans reformering till en hela folket omfattande ulbildningsform.

Det är viktigt att fartygsteknisk utbildning så fort som möjligt görs tillgänglig som allmän linje så all alla som har behov av och intresse för denna utbildning kan återfinna den på närmaste skolon. UTSJÖ, dvs. den genom skolöverstyrelsen tillsatta utredningen om sjöpersonalens Ulbildning, är i sin rapport nr 2 också beredd att förorda detta.

Utskottet säger att det för sin del instämmer i UTSJÖS:s och motionens värderingar men alt riksdagen inte bör la initiativ i frågan förrän remissarbetet har avslutats. Man kan då naturiigtvis beklaga att ännu ett år kanske kommer att gå innan riksdagen lar slutlig ställning i den här frågan, i en situation då varje möjlighet att klara ungdomsutbildning och ungdomsarbetslöshet bör tas till vara. Kopplingen mellan de två elementen är ju uppenbar.

Herr talman! Jag hoppas att frågan genom regeringens initiativ kan föras till en lösning så snart remissarbetet avslutats och utvärderats och att verksamheten kan komma i gång så fort som möjligt.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag lill gymnasiala skolor m. m.

I detla anförande inslämde herrar Bergqvist (s) och Rosqvist (s).

Herr MAGNUSSON i Nennesholm (c):

Herr talman! I det betänkande som vi nu behandlar redovisas en motion, nr 1453, som jag har väckt tillsammans med kamrater från länet och där vi hemställer atl riksdagen beslutar öka antalet intagningsplatser

7 Riksdagens protokoll 1975/76:103-104

Nr 103

Torsdagen 8 april 1976

Anslag till gymnasiala m. m.

den

skolor

vid skogsinstitutet i Värnamo med 30 till totalt 60 under höstterminen 1976 eller, som vi säger i motiveringen, vårterminen 1977.

Vid en inventering av rekrytbehovet i fråga om skogslekniker fann man alt det lolala utbildningsbehovet uppgick till ca 100 per år. Av den kartläggning av skogsleknikerkårens ålderssammansättning som skolöverstyrelsen gjort framgår dessutom alt avgången enbart på grund av ålderspensioneringen fram till år 1990 uppgår till ca 109 per år. Eftersom under de senaste åren i genomsnitt endast 67 elever per år har utbildats vid skogsinstituten framgår det klart hur välgrundat vårt krav om utökning av utbildningen är. Här behövs verkligen en snabb ökning av utbildningskapaciteten. Detta har också kraftigt understrukits av företrädare för hela vårt skogsbruk vid de överiäggningar de haft med skolöverstyrelsen i denna fråga.

Utskottet har emellertid inte gått med på vår hemställan, trots att utskottet ansluter sig till uppfattningen all det råder stor brist på skogslekniker och att detta kan få de konsekvenser som vi påtalat i motionen. Jag vill bara, herr talman, rikta en fråga till utskottets ordförande: Tror herr Alemyr att en utökad utbildning kan komma i gång vid Värnamo skogsinstitut för ytteriigare 30 elever under år 1977 med den skrivning som utskottsbetänkandet fått?

Överiäggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Mom. 1 och 2

Kammaren biföll vad utskottet i dessa momenl hemslälli.

Mom. 3

Propositioner gavs på bifall till dels ulskoiieis hemsiällan, dels reservaiionen nr 1 av fröken Hörién i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fröken Hörlén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsulskoiieis hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 mom. 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av fröken Hörlén

i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalel av kammarens ledamöter ha röslal för ja-proposilionen. Då fröken Hörlén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 267

Nej - 25

Avstår - 1

Mom. 4-8

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Mom. 9

Proposilioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av fru Lantz, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Lantz begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller utbildningsutskottets hemställan i

betänkandet nr 22 punkten 1 mom. 9 rösiar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 2 av fru Lantz.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalel av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Lanlz begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 261

Nej - 29

Avstår - 4

Mom. 10-12

Kammaren biföll vad utskottet i dessa moment hemställt.

Punkterna 2-8

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

§ 13 Föredrogs

Utbildningsutskottets betänkande

1975/76:24 med anledning av proposilionen 1975/76:117 om anslag för budgelårel 1976/77 till byggnadsarbeten m. m. inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Utskottets hemställan bifölls.

Pä förslag av herr andre vice talmannen beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 14 Herr andre vice talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle trafikutskottets betänkande nr 11 uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Anslag till gymnasiala skolor m. m.

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Meddelande om frågor

§ 15 Anmäldes och bordlades Förslag

1975/76:20 Riksdagens förvaltningsslyrelses förslag om riksdagens lokalfrågor på längre sikt m. m.

§ 16 Anmäldes och bordlades Motioner

1975/76:2396 av herrar Bergman i Göteborg och Nordberg med anledning av propositionen 1975/76:105 med förslag till arbetsrättsreform m. m.

1975/76:2397 av herr Gustafsson i Säffie m.fl.

med anledning av propositionen 1975/76:167 om nyorganisation förpost-verket

1975/76:2398 av fru Frändås m.jl

med anledning av propositionen 1975/76:170om ändring i föräldrabalken, m. m.

1975/76:2399 av herr Ekinge m.jl. 1975/76:2400 av herr Jonsson i Mora 1975/76:2401 av fru Markluitd 1975/76:2402 av herr Nilsson i Tvärålund m.jl 1975/76:2403 av herrar Olsson i Järvsö och Stridsman med anledning av propositionen 1975/76:185 om ytterligare industricen-teranläggningar samt vissa andra regionalpolitiska frågor

§ 17 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts den 8 april

100

1975/76:310 av herr Jonsson i Alingsås (fp) till herr kommunikationsministern om pendeltrafiken på järnvägssträckan Alingsås-Göteborg:

F, n, svarar SJ för spårbunden lokaltrafik på sträckan Alingsås-Göteborg. Denna tillgodoser elt stort behov av arbetsresor och avlastar således vägtrafiken. SJ ställer nu myckel omfattande ekonomiska krav på berörda kommuner för all även i fortsättningen bedriva denna trafik. SJ anser vidare att pendeltrafiken, om dessa krav inte uppfylls, i stället skall överföras till bussar.

Avser statsrådet ta några initiativ för att den spårbundna lokaltrafiken på sträckan Alingsås-Göteborg skall kunna upprätthållas och vidareutvecklas?

1975/76:311 av fru Lantz (vpk) till herr socialministern om omsorgen för barn med särskilda behov:

I regeringens proposition 1975/76:92 om utbyggnad av barnomsorgen, vilken också antagits av riksdagen, står följande beträffande kommunernas skyldighet att anordna barnomsorg för barn med s. k. särskilda behov: Kommunerna skall anvisa plats, bedriva uppsökande verksamhet och dessutom verka för all platsen utnyttjas.

Det är hell riktigt att barn med särskilda behov bereds plats i den kommunala barnomsorgen så lidigt som möjligt. Men det är tvivelaktigt om detta praktiskt kan förverkligas dels med tanke på nuvarande och kommande utbyggnadstakt i barnomsorgen, dels med tanke på kommunernas ekonomiska förutsättningar.

Jag vill ställa följande fråga till socialministern:

Hur skall kommunerna ekonomiskt med nuvarande och föreslaget finansieringssystem klara omsorgen för barn med särskilda behov, en integrering av barn med särskilda behov och andra barn i områden där mellan 25-40 % av fyraåringarna är barn med särskilda behov, och till vilken besvärsinstans skall de föräldrar som har barn med särskilda behov vända sig, vilka inle får plats för sina barn?

Nr 103

Torsdagen den 8 april 1976

Meddelande om .frågor

§ 18 Kammaren åtskildes kl. 17.08.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemen