Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975/76:10

Tisdagen den 28 oktober

Kl. 16.00

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om åtgärder för att tiygga inhemsk proditktion av skor

§ 1 Justerades (protokollet för den 17 innevarande månad.

§ 2 Om åtgärder för att trygga inhemsk produktion av skor

Herr handelsministern FELDT erhöll ordet för att besvara herr Anderssons i Örebro (fp) den 15 oktober anmälda interpellation, 1975/76:8, till herr industriministern, och anförde:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro har frågat industriministern vilka åtgärder regeringen kommer all vidta för att trygga en inhemsk produktion av skor.

Interpellationen har överlämnats till mig för besvarande.

En tillfredsställande försörjningsberedskap är en förutsättning för att våra säkerhetspolitiska mål skall kunna uppnås. Försörjningen med kläder och skor är helt naturligt av särskild vikt för vårt samhälle vid krig och avspärrning.

Av försörjningspolitiska skäl har redan vissa handelspolitiska åtgärder vidtagits för alt begränsa den svenska importen av beklädnadsvaror från en del länder, framför allt då det gäller lågprisimporten. Vidare har olika interna insatser gjorts för att stärka försörjningsberedskapen.

På skoområdel sker detta främst genom ett program för stimulansåtgärder inom bl. a. sko- och garveriindustrierna i form av avskrivningslån m. m. Dessutom samordnas den statliga upphandlingen på skoområdet genom överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Jag kan nämna att regeringen nyligen beslutat att bl. a. även produkter från garveriindusirin tas med i detta system.

Trots de åtgärder jag här nämnt är läget för den svenska skoindustrin mycket bekymmersamt. Utvecklingen under 1960-och 1970-talen-framför allt en kraftigt stigande import - har lett lill en betydande minskning av antalet tillverkande enheter inom skoindustrin. Parallellt härmed har antalet sysselsatta inom branschen kraftigt gått ned. År 1960 var således antalet sysselsatta 9 500 och i juli 1975 mindre än 3 000.

Denna utveckling har leit till att den svenska kapaciteten för produktion av skor i dag inie ger tillräckliga garantier för vår självförsörjning under en längre tids avspärrning. En fortsalt nedgång i produktionskapaciteten kan inte accepteras från försörjningssynpunkt.

Regeringen har därför funnit det nödvändigt att begränsa importen i fråga om skor av läder och plast samt gummistövlar. Begränsningen kommer au avse importen från alla länder gentemot vilka en begränsning

Nr 10

Ti,sdagen den 28 oktober 1975

Om åtgärder Jör att ttygga inhemsk produktion av skor

inie redan föreligger. Den skall gälla från början av november i år. Begränsningsnivåer och övriga villkor kommer att fastställas av kommerskollegium.

I övrigt hänvisar jag lill den proposition med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdel m. m. som regeringen i dag har överlämnat lill riksdagen.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

Jag kan väl i stort instämma i den bedömning som statsrådet har gjort när det gäller den svenska skoindustrin. Men jag vet att läget är betydligt kärvare än vad som framkommer av det svar statsrådet givit mig, och del av speciella orsaker som Jag skall återkomma till senare i mitt inlägg.

Alla vi som följt skoindustrins nedgång har väl vetat atl vi skulle komma i den situationen att vi från försörjningssynpunkt inte skulle ha tillfredsställande beredskap vid en avspärrning. Det är klart att jag har ett speciellt intresse för delta då jag är från en skostad, som under åren sett den ena fabriken efter den andra läggas ned. På tio år har ungefär 100 skofabriker försvunnit här i landet.

Det här problemet har inte varit främmande för regeringen under hela denna lidsperiod. Importen har fått svälla ut och den svenska skoindustrin har av kända orsaker inte kunnat hävda sig, bl. a. på grund av sitt höga kostnadsläge. Några av de här synpunkterna har ju också statsrådet pekat på i sitt svar.

Regeringen har tidigare föreslagit och igångsatt åtgärder inom skoindustrin för atl stimulera branschen. Det har gällt strukturstöd på olika sätt till maskininvesieringar och det har varit exportstöd. Men alla vi som intresserar oss för skoindustrin vet att detta inte haft någon påtaglig effekt, utan nedgången har fortsatt. Därför är i dag den svenska kapaciteten i fråga om produktion av läderskor inte tillräcklig. Den kan inte garantera oss en tillräcklig försörjning under en längre tids avspärrning. Jag vill instämma i vad statsrådet säger om att en fortsatt nedgång inte är acceptabel från försörjningssynpunkt. Där delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i statsrådets svar; försörjningssynptmkten är utomordentlig viktig.

När det gäller åtgärdsprogrammet redovisar statsrådet i svarei att det varit nödvändigt atl begränsa importen av läderskor, plastskor och gummistövlar. Jag förslår atl detta alt införa imporibegränsningar är en mycket besvärlig avvägningsfråga. Vi har ju tidigare begränsat importen av gummistövlar från bl. a. Sydkorea, Taiwan och Malaysia, Det var en myckel kraftig nedskärning av importen från Taiwan förra året - om jag inte minns fel från 700 000 till 350 000 par. Det ansågs vara nödvändigt för atl den svenska produktionen av gummistövlar skulle kunna fortsätta.

När det gäller begränsningsnivåerna och övriga villkor skall ju kommerskollegium senare framlägga förslag.

Detta med begränsningar av importen är naturligtvis någonting nytt

för svensk handelspolitik. Man kan väl nästan säga att det är en vänd- Nr 10

punkt i vår handelspolitik. Kommerskollegium har ju inte varit så tilltalat -r- i ■

1 isdagen den av detta utan har avstyrkt importbegränsningar. Men det är naturligtvis jq k, u. mTr

en avvägningsfråga om sådana importbegränsningar skall kunna med- _____

verka lill att vi kan behålla en läderskoindustri här i landet. Om åtgärder för att

Jag sade i min interpellation, och Jag tror att den uppfattningen delas tiyiiga inhemsk av många, att 1975 kommer att bli ett ödesår för svensk skoinduslri produktion av skor och avgörande för om skoindustrin möjligtvis skall kunna hålla näsan över vattnet. En hel del fabriker har det utomordentligt besvärligt.

Jag har tagit upp dessa problem vid fierfaldiga tillfällen här i kammaren, bl. a. under 1960-talets mitt då industriminister Wickman var ansvarig för det område som mina frågeställningar berörde. Jag fick inte då någon större förståelse för importbegränsningar. Men del hade såvitt jag kan förstå varit betydligt lättare att under 1960-talet införa sådana begränsningar. Då var vi inte uppbundna av något lullavtal med EG. Nu är del så, enligt vad jag har gjort mig underkunnig om, att ungefär 90 % av vår läderskoimpori kommer från EG- och EFTA-området.

Vad jag kan beklaga är att 1971 års tekoutredning inte föreslog åtgärder som på ett någorlunda avgörande sätt hade kunnat påverka industrins framtid. Nu blev utdelningen för skoindustrins del skäligcn mager.

Jag har tidigare sagt att de stödformer som riksdagen antagit över lag har haft ringa eller ingen effekt för skoindustrin. Det är utomordentligt svårt alt i dag pumpa liv i en bransch som satts på efterkälken under många år. Men jag vill hävda att statsmakterna har visat ett ringa intresse för skoindustrin, och den har inte heller klarat sig i priskonkurrensen med utlandet.

Statsrådet hänvisar i sitt svar till alt kommerskollegium skall fastställa ramar för begränsning av skoimporien. Statsrådet hänvisar också lill propositionen, och jag fördjupade mig under gårdagskvällen i vad där anförs om åtgärder som skall vidtas för att förbättra läget i den svenska skoindustrin. Ett genomförande av det förslag som överstyrelsen för ekonomiskt försvar lade fram om ett särskilt produktionsbidrag på 10 kr. per par skor liksom förslaget om en generell importtull om 15 "•< på importerade skor skulle, anser givetvis skoindustrin, ha varit myckel betydelsefullt. Men statsrådet har inie velat gå på den linjen. Jag tror för min del att det har varit och är nöilväncligt med en sådan form av stöd om man skall klara industrin åtminstone inidcr några år framöver.

Genom att överstyrelsens förslag lill produktionssiöd fick offentlighet har den svenska skoindustrin fått del rätt besvärligt. När importörerna trodde att det skulle bli 15 % importavgift köpte de självfallet på sig mer skor från utlandet till den här höstsäsongen än normalt. Det har, enligt de uppgifter jag har fått från skoindustrin, påverkat den svenska skoindustrins försäljning.

Jag beklagar att statsrådet inte har velat gå med på ett produktionsstikl.
Jag tror all del hade varit utomordentligt betydelsefullt. Svensktillver
kade läderskor ligger i dag i pris betydligt över importskorna. Prisskill- 8')

l\r 10 nåden rör sig om mellan 20 och 40 kr. paret. Importtull hade varit ett

_. , , sätt alt begränsa importen - branschen tror dei bcsiämi, och den upp-

Tisdagen den . , .

.,„ , , ,,,-,, latiningen har också överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

28 oktober 1975 ° . <•

_____________ Jag förutsätter att i förslaget om beredskapsstöd pa 66 milj. kr. till

Om åtiiärder för att försvaret när det gäller beklädnadsområdet även inräknas skor. Sedan

//•i'i,'i,'(7 inhemsk är det självfallet bra atl man stärker exportsidan med ytterligare sam-

produktion av skor manlagt 1,6 milj. kr. Exporten har inte varit särskilt framgångsrik för

svensk skoindustri, och det är svårt för mig alt bedöma huruvida det

här ytterligare stödet skall påverka branschen.

Vidare skall kreditgarantierna till teko- och skoområdet ökas till 80 milj. kr. Det är alltid bra att det finns möjligheter för industrin att låna pengar, men hell avgörande för skoindustrin är ändå driftkostnadssidan. Ungefär 8 % av skoindustrins driftkostnader är kapitalkostnader; dessa är alltså inte särskilt stora för skoindustrin. Det är inte där det stora problemet ligger, utan i de lönekostnader och andra kostnader som sammanhänger med en industri som har så många manuella moment som denna.

Industriministern säger i propositionen atl förutsatt att försörjningsberedskapsstöd av tillräcklig styrka sätts in skall det vara möjligt för industriverket, som skall företa utredningen om en omstrukturering av skoindustrin, att genomföra en sådan i lid. Jag frågar mig bara om man inte har tillräckligt material om skoindustrin, som har varit föremål för så väldigt många utredningar. Industriverket har ju följt skobranschens utveckling under den tid verket funnits till. Jag är mycket tveksam om de här åtgärderna kommer att ha någon avgörande betydelse för skoindustrin, och det är helt klart att man inte med de föreslagna åtgärderna kan klara den kostnadsökning som branschen har fått vidkännas i år. En finansiering och ekonomisering av en industri som har ett högt kostnadsläge kan Ju egentligen bara genomföras genom en ökning av volymen, och det är väl tveksamt om de nu föreslagna åtgärderna kommer att medföra en ökad volym för svensk skoinduslri. Jag tror inte att man kan klara sig i konkurrensen med importen om inte synnerligen drastiska importbegränsningar genomförs. Men det är väl också tveksamt om man genom effektiviietshöjande åtgärder kan eliminera den stora kostnadsskillnaden mellan svenska och utländska läderskor. Det finns i och för sig effektiva skofabriker i utlandet, t. ex. i Frankrike, men jag tror att vi har en alltför liten hemmamarknad för att göra de mycket kraftiga satsningar som behövs för en upprustning till en motsvarande nivå inom svensk skoindustri. På privat håll finns det väl i dag varken intresse för eller möjligheter att klara detta.

Då återstår bara den möjligheten au staten på något sätt går in som
medintressenl, som man har gjort i tekobranschen. Statsrådet har ju i
propositionen redovisat åtgärdsprogrammet, och man kan väl bara konsta
lera att det är i och för sig värdefulla åtgärder som där föreslås. Jag
tror dock inte att de kommer att ha någon avgörande betydelse för sko-
90 branschens framtid här i Sverige. Nu hänvisar statsrådet bl. a. till att

det finns en kapacitet inom träskotillverkningen, som man skulle kunna förlita sig på vid en avspärrning. Det förefaller naturligtvis föga lockande att vi vid en avspärrning skall få gå i träskor. Sådana är bra på sill sätt men kanske inte så lämpliga under vinterhalvåret.

Jag vill ställa följande fråga till statsrådet: Tror inte statsrådet att del hade varit, på kort sikt åtminstone, värdefullt om man hade infört ett direktstöd i form av ett sådant produktionsstöd som överstyrelsen för ekonomiskt försvar lade fram?

Ett annat problem i del här sammanhanget är den del av näringslivet som betjänar skoindustrin. Det har förekommit en hel del nedläggelser inom grossistledet, och inom andra grupper som står i liknande förhållande till skoindustrin är det snart inga företag'kvar. Även om det skulle vara tacknämligt att kunna lägga skoindustrin i malpåse fram till en avspärrning, kan man inte räkna med att vi när denna avspärrning kommer har vare sig folk eller kunnande kvar.

Därför vill jag säga att jag trots det föreliggande förslaget, om man nu inte snabbt får lill stånd en omstrukturering med statlig hjälp, är rädd för att den svenska skoindusirin - som i dag bedömer sitt eget läge mycket pessimistiskt - kanske kommer att försvinna. Från försörj-ningsberedskapssynpunkt kommer vi då att vara tämligen blottställda.

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om åtgärder Jör att trygga inhemsk proditktion av skor

Herr handelsministern FELDT:

Herr lalman! Jag hoppas atl herr Andersson i Örebro inte är representativ för de ledande företagarna inom skobranschen när del gäller synen på dess möjligheter att överleva, för skulle alla inta den hållning av uppgivenhet och dysterhet som herr Andersson ger till känna här i dag, håller jag med honom om att del är meningslöst att göra någonting alls. En industri som inte ser någon frarntid för sig lär inte kunna hjälpas på annat sätt än genom att staten helt övertar den. Om det är det herr Andersson avser kanske han skall tala rakt ut på den punkten.

Innan jag går in på de olika frågorna vill jag undanröja ett missförstånd som har uppstått och som beror på en oklar formulering i propositionen

- det har blivit samma formulering i mitt interpellationssvar. Herr Andersson i Örebro tror på grundval av texten - och det är ganska förståeligt

- att kommerskollegium helt skall bestämma på vilken nivå de här begränsningarna skall ligga. Det är inte fallet, utan regeringen har angeit att de tre kontingenter som vi har beslutat om skall vara lika med genomsnittet av importen under åren 1972, 1973 och 1974, räknat i par för de tre slagen av skor, nämligen läderskor, plastskor och gummistövlar. Därmed har industrin redan nu fått ett besked om på vilken totalnivå importen skall ligga.

Sedan kan det väl spillas mycken lid på alt fundera över varför man inte från regeringens och riksdagens sida har ingripit tidigare med imporibegränsningar. Herr Andersson säger au han var en ivrig talesman för sådana på 1960-talet. Det är mycket möjligt. Men det är knappast troligt att herr Anderssons förmodan, att det då skulle ha varit lättare

Nr 10 att införa importbegränsningar än nu, är riklig. Herr Andersson motiverar

-T- , , sin uppfattning med alt då var Sverige inte bundet av EG-avtalet. Del

Tisdagen den hh 5 &

TO I , u I mc gör inie någon större skillnad, eftersom vi dock var anslutna lill GATT-

28 oktober 1973 "

,_____________ avtalet. Och del är där den grundläggande frågan uppkommer, nämligen

Om åtgärder för atl om ett land har rätt att vidta sådana här åtgärder. På 1960-ialet kunde
trvgga iithemsk ingen rimligtvis hävda det som vi kan hävda i dag, nämligen atl re-

produklion av skor geringen av beredskapsskäl måste ingripa för att skydda den svenska skoindustrin. Då var dess kapacitet långt högre än den är i dag. Vi hade då alltså inte haft någon som helst möjlighet att åberopa försörjningspolitiska skäl för ingripanden av denna typ. Jag tror således inte att historieskrivningen på den punkten är riktig.

Sedan låter jag det rinna bort med vattnet vilket intresse statsmakterna må ha visat för skoindustrin. Del har gjorts insatser. Man har försökt motåtgärder. Men grundläggande har varit den frihandelspolitik som på en rad andra områden har givit vårt land betydande vinster. Jag tror man måste se frågan i det sammanhanget.

För alt gå in på herr Anderssons kritik av den linje regeringen nu har valt, så var det litet svårt alt riktigt se om herr Andersson egentligen hade velat att vi avstått från importbegränsningar och i stället valt den linje som överstyrelsen för ekonomiskt försvar ville ha, nämligen att inte begränsa importen av skor ulan i stället lägga på den en avgift och använda inkomsterna från den avgiften till att ge skoindustrin ett allmänt produktionssiöd. Skälen till att vi avvisade den linjen var två.

För del första: För atl vi verkligen skulle uppnå en importbcgränsande effekt av importavgiften måste den vara mycket stor, herr Andersson. De 15 % som överstyrelsen för ekonomiskt försvar föreslog var icke avsedda att egentligen påverka importen, ulan dem såg överstyrelsen som en finansieringskälla fördel produktionssiöd man föreslog. Detta framgår mycket klart av följande exempel. Genomsnittspriset för vår skoimport från Italien - som är långt ifrån den billigaste importen vi har - är i dag 20 kr. per par skor. En importavgift på 15 % skulle ha höjt im-portprisel från 20 till 23 kr. Det genomsnittliga exportpriset för svenska skor är i dag drygt 40 kr., o(:h det måste rimligtvis också avspegla del produktionspris som går ut i den svenska grosshandeln från skoindustrin. Herr Andersson kan inte inbilla mig eller någon annan att en krympning av prisskillnaden från 20 till 17 kr. skulle ha någon egentlig effekt på importen.

För det andra: Vi menar att en importbegränsning ger ett skydd som
kan av industrin klart avläsas. Den ger ett underlag för den mera lång
siktiga planeringen och den ger också ett underlag för myndigheternas
åtgärder för ytterligare insatser på det här området. Vi vet nu - för en
tid framåt - vilket utrymme som står lill förfogande för skoindusirin
på den svenska marknaden. Herr Andersson säger att han är tveksam,
huruvida de vidtagna åtgärderna kommer att leda lill att den svenska
skoindustrin uppnår en ökad produktionsvolym. Ja, under förutsättning
92 att den svenska konsumtionen av skor fortsätter att öka gör den del,

I och med att vi valde importbegränsningslinjen anser vi att tanken Nr 10

på ett allmänt produktionsstöd - ett driftstöd - bör falla, eftersom vad ~f-, „, , ,

1 i.suagen uen

vi nu måste inrikta oss på är, som herr Andersson så riktigt säger, struk- -r „|,,p.Up mTs:

turåtgärder som gör denna industri rimligt konkurrenskraftig. Det är den_____

nämligen inte i dag; den kan inte ens konkurrera med skor producerade Om åtgärder för atl

i Finland. Att i det läget gå in med produktionssiöd har en enda säker ttygga inhemsk

effekt: att vi om ett tag får krav på en höjning av subventionen till produktion av skor

industrin. Det är det enda säkra resultat som vi kan räkna med. Ett

stöd lill skoindustrin - vilket vi i och för sig är beredda att lämna via

investeringar, via exporifrämjande åtgärder och även i samband med

ett strukturprogram - anser vi måste leda till någon annan och mera

intressant effekt än bara till krav på ökade subventioner. Skall vi få fram

en vettigare struktur inom den här industrin, en vilja till samarbete mellan

skoföretagen och bättre företagsledningar - vilket förvisso också behövs

i ett antal fall - måste vi så att säga kunna ställa krav på industrin.

Det betyder att om industrin vill ha stöd och samarbete får den också

lov alt prestera något.

Hen ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Statsrådet anser att det skulle vara beklagligt om Jag skulle vara representativ för skobranschen på grund av den pessimism som jag här fört fram.

Anledningen lill min pessimism är i huvudsak två skrivningar av statens industriverk vid redovisningen av branschens läge. Den är sannerligen inte ljus! Också statsrådet kan finna att det är som jag sagt om han läser innantill - det står på s. 12 i den rapport, som för all del är avgiven redan 1974, närmare bestämt den 24 juni - hurudan utvecklingen har varit. Den andas inte någon optimism. Likadant är det beträffande den rapport som avgavs den 12 Juni 1975; den har i stort gett samma pessimistiska bedömning. Jag har dragit mina slutsatser därav, eftersom såvitt jag förstår industriverket har följt branschen så ingående all den bedömning som verket har gjort har varit realistisk - jag har utgått från det. Det är inte heller bara min personliga bedömning, utan det är ju så här i riksdagen alt vi måste försöka göra en samlad bedömning av det underlag som står till buds, vilket delvis kommer från de statliga verken.

Nu säger statsrådet atl det direkta stöd som överstyrelsen har föreslagit anser han inte vara realistiskt, utan en importbegränsning skall ge ett bättre underlag för bedömningen av vilka åtgärder man långsiktigt skall vidta för branschen. Ja, jag hoppas att det nu skall öppna sig sådana möjligheter, för som statsrådet förstår är Jag minst sagt intresserad av att branschen skall kunna leva vidare.

Jag är självfallet också medveten om atl det finns brister på förelags-
ledningssidan inom skobranschen, men trots allt har vi en hel del mycket
bra fabriker kvar här i landet som har klarat sig hyggligt. Därför är det
min förhoppning atl industriverket, som har mycket av kunnande i fråga 93

I\r 10 om skoindustrin och dess problem, på något sätt skall kunna klara av

. , , omstruktureringsproblematiken. Jag är naturligtvis angelägen om att vi

Tisdagen den " ' °

-10 , u imr på ett rimligt sätt kan klara vår försörjningsberedskap.

28 oktober 1975 " , . , .

_____________ Om det nu skall bli fusioner, ny företagsledning osv. hoppas jag atl

Om åtgärder lör all man syftar till ett bättre genomförande än vi tidigare fått se. Tyvärr
trvgga inhemsk har jag en viss erfarenhet från min hemstad; där slog man ihop sju sko-

produktion av skor fabriker, men resultatet blev inte särskilt lyckat.

Jag har alltså bara atl hoppas på att det här åtgärdsprogrammet skall visa sig vara något så när effektivt. Tyvärr, får jag säga än en gång, är man inte särskilt optimistisk när det gäller skobranschen, och utvecklingen har visat att det .har varit berättigat. Men kan industriverket åstadkomma en plan som gör det möjligt atl få fram en effektiv skoindustri som enligt statsrådets bedömning bättre svarar mot dagens behov, skall man givetvis vara glad över detta.

Herr handelsministern FELDT:

Herr talman! Jag vet inte om industriministern också tillhör de auk-toriteter som herr Andersson i Örebro lyssnar till. Industriministern har i sin del av den här propositionen tagit upp just industriverkets promemoria, och jag kanske i kammarens protokoll får läsa in några meningar ur det avsnittet:

"1 fråga om skoindustrin delar jag SIND:s bedömning att omställnings-främjande åtgärder ensamma inte förmår att åstadkomma nödvändiga förändringar inom branschen. Förutsatt att försörjningsberedskapsstöd av tillräcklig styrka sätts in anser Jag det dock vara möjligt för SIND med dess kunnande i fråga om både skoindustrins problem och omstruktureringsproblematik i allmänhet att genomföra en i tiden koncentrerad insats för skoindustrins strukturella omdaning. Målsättningen bör härvid vara all på förhållandevis kort sikt åstadkomma en förändrad och mer rationell företags- och arbetsställestruktur som är anpassad lill försörjningsberedskapens krav på produktionskapacitet."

Vi har alltså gjort en bedömning av industriverkets bedömning och funnit att industriverket är alltför pessimistiskt och, framför allt, inte har tagit hänsyn till det stöd som strukturpolitiken nu kommer att få från försörjningsberedskapssidan och handelspolitiken.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Tidigare läste jag in i stort sett vad industriministern hade sagt i detta avseende. I sak delar jag industriministerns uppfattning när det gäller de rader som finns med i propositionen. Får jag bara än en gång understryka alt del är min förhoppning alt man genom en koncentrerad insats skall kunna ändra på skoindustrins struktur så att denna industri blir konkurrenskraftig.

94 Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om den svenska skoproduktionen

Nr 10

Herr handelsministern FELDT erhöll ordet för att besvara fru Wiklunds (c) den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:13, och anförde:

Herr talman! Fru Wiklund har frågat försvarsministern om han anser att omfattningen av svensk skoproduktion är tillräcklig vid en eventuell avspärrning.

Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

På fru Wiklunds fråga kan jag svara nej. Kapaciteten hos den svenska skoindustrin är i dag otillräcklig för att vi skall vara självförsörjande vid en total avspärrning under längre tid.

Det är mot denna bakgrund som regeringen nu har funnit det nödvändigt att begränsa importen i fråga om skor av läder och plast samt gummistövlar.

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om den svenska skoproduktionen

Om åtgärder för att ttygga svensk tekoindustri

Fru WIKLUND (c):

Herr talman! Jag lackar för svaret.

De åtgärder som planeras i stort framgick av svaret till herr Andersson i Örebro. Det är glädjande att det nu tycks komma att hända någonting positivt för svensk skoindustri, även om det är i elfte timmens 59:e minut och det kanske inte är så lätt att avhjälpa försummelserna.

Del är glädjande ur två synpunkter - dels ur sysselsättningssynpunkt, då hot om permitteringar finns inom så många branscher, dels ur beredskapssynpunkt. Den svenska produktionen har minskat med två tredjedelar på en tioårsperiod, och importen har sjudubblats på 20 år. Ur beredskapssynpunki måste della vara en katastrofal situation. Mot den bakgrunden har också såväl överstyrelsen för ekonomiskt försvar som industriverket slagit larm.

Svaret av herr statsrådet var ett klart nej. Men del kan inte vara någon ny situation som har inträffat. Trenden har varit uppenbar under mänga år, och handelspolitiska skäl kan, som jag ser det, inte få utgöra hinder för att man har en godtagbar försörjningsberedskap på området, därest man kommer i en avspärrningssituation.

Sedan kan man diskutera på vilket sätt beredskapsförsörjningens problem skall lösas och vilka åtgärder som är tillräckliga. Viktigt är, som jag ser det, att det inom landet finns en utbildad och kunnig yrkeskår liksom maskiner för läderskotillverkning - men också för beredning av hudar och skinn, ett annat område som är försummat. En förutsättning måste vara att tillverkningen är av en viss storlek.

Överläggningen var härmed slutad. § 4 Om åtgärder för att trygga svensk tekoindustri

Herr handelsministern FELDT erhöll ordet för alt besvara herr Carl-steins (s) den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:24, och anförde:

Nr 10 Herr talman! Herr Carlstein har frågat mig om jag avser att vidta åt-

-r- 1 „ 1 gärder för att trygga svensk tekoindustri.

Tisdagen den -"

2S iktoher 1975 ■' '' ° '' P frågan få hänvisa till den proposition med

förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet

Om åtgärder för att m. m. som regeringen i dag har överlämnat till riksdagen. Med de åtgärder

tiygga svensk som föreslås där anser jag att rådrum bör kunna skapas för atl uppnå

tekoindustri en från försörjningsberedskapssynpunkt erforderlig förbättring av bekläd
nadsindustrins läge.

Hen CARLSTEIN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern för svaret på min fråga.

Frågan är föranledd av en oro som man känner för de tekoanslällda och deras sysselsättning. De svenska tekoföretagen går i stor utsträckning på sparlåga. En del har kortat ned arbetsveckan lill fyra dagar, andra har förutskickat kraftiga nedskärningar av antalet anställda om inte någon förändring inträffar. Det finns kanske anledning att betona att de svårigheter som den svenska tekoindustrin f n. brottas med inte är någon alldeles speciellt svensk företeelse. Man får annars lätt del intrycket när man tar del av tidningsdebaiten, men så är ju ingalunda fallet. I hela den industriellt utvecklade världen präglas tekoindustrin av överproduktion, fallande priser och avsättningssvårigheter. I England, Holland, Tyskland, Frankrike, USA och Japan har branschen kämpat med mycket stora svårigheter under de senaste åren med företagsnedläggningar, korttidsarbete och starkt försämrad lönsamhet som följd.

Svensk tekoindustri hade så sent som 1974 ett förhållandevis bra år. Den kraftiga förändring lill det sämre som inträffat under 1975 har naturligtvis fiera orsaker, men enligt mitt förmenande är den helt avgörande anledningen försämringen på världsmarknaden. Vi har tillämpat en myckel liberal importpolitik, vilket medfört att den svenska marknaden i allt högre grad tillgodosetts genom importerade beklädnadsvaror. Sverige med sin höga levnadsstandard och konsumtionsutveckling utgör en lockande marknad, och i ett läge, där avsättningssvårigheterna på andra håll blivit besvärligare och besvärligare, får vi alltmer av import här. För svensk tekoindustri betyder detta en mer och mer krympande hemmamarknad och en allt kärvare exportmarknad, och vi har hamnat i ett läge där åtgärder kan motiveras ur bl. a. beredskapssynpunkt.

Handelsministern har nu i propositionen 1975/76:57 föreslagit en rad
åtgärder. Del är naturligtvis svårt att vid en hastig genomläsning få en
bestämd uppfattning om detta, men jag hoppas att det licenstvång som
skall gälla från den 1 januari 1976 kommer att ha en uppdämmande
effekt på imporiökningen. Jag tror det är helt nödvändigt att man kan
åstadkomma en sådan effekt ifall man skall kunna klara sysselsättningen
inom en fortsatt svensk tekoindustri.
96 Jag saknar en bit i propositionen och det är prissättningen på teko-

produkter, som handelsministern tidigare uppmärksammat och som Jag tror att .man i fortsättningen också måste se på.

Herr handelsministern FELDT:

Herr talman! Det sista herr Carlstein frågade om kanske jag får beskriva på del sättet, att det pågår f n. överläggningar mellan statens pris- och kartellnämnd och Textilhandlareförbundei när det gäller tekniken för påläggen i den svenska textilhandeln. I samband med detta uppmärksammas naturligtvis frågan om huruvida en omläggning av påläggslek-niken skulle kunna förbättra läget för svensk konfektionsindustri.

Det finns en principöverenskommelse mellan nämnden och textilhandeln om efter vilka allmänna riktlinjer man skall bedriva de här diskussionerna, och vi får alltså avvakta resultaten. Jag vill i dag inte ta ställning lill exakt vilka effekter vi tror att vi kan uppnå genom detta och därmed inte heller till om ytterligare åtgärder kan bli nödvändiga.

Jag kan väl tillägga, för fullsländighetens skull, att en liknande operation pågår när det gäller skohandeln. Där har man tillsatt en arbetsgrupp som är gemensam för skohandeln och statens pris- och kartellnämnd just för att diskutera tekniken för påläggen.

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om tiyggande av sysselsättningen for utbildade lärare

Hen CARLSTEIN (s):

Herr talman! Jag vill tacka handelsministern för det här tillägget.

Jag tror det är utomordentligt viktigt att man ser över dessa frågor. Det är uppenbart att de procentpåslag som nu görs i detaljhandelsledet gynnar den billigare importen och försvårar för de svenska beklädnadsvarorna att nå ut till allmänheten. Systemet gör atl vi får allt svårare att placera svenska tekoprodukter inom landet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om tryggande av sysselsättningen för utbildade lärare

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för att besvara herr West-hergs\ Ljusdal (fp)den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:16,och anförde:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig vilka åtgärder Jag avser atl vidta för att trygga sysselsättningen för utbildade lärare.

Situationen på lärararbetsmarknaden har under de senaste åren uppmärksammats av olika myndigheter. Inför de iakttagelser som gjorts om ökade ansiällningssvårigheier för utbildade lärare har också utbildningen av klass- och ämneslärare kraftigt minskals. Den viktigaste åtgärden för att förhindra atl ett betydande överskott av lärare uppstår är att begränsa utbildningskapaciteten. I utbildningsdepartementet pågår överväganden om dimensioneringen av klass- och ämneslärarutbildningarna mot bakgrund av ett nyligen avgivet förslag från en inom kanslihuset tillkallad arbetsgrupp för vissa lärarhögskolefrågor. Förslag till lärarutbildningens

7 Riksduiiciis proiohitl 1975/76:,"i-10

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om tiyggande av sysselsättningen for utbildade läivre

dimensionering kommer närmast att läggas fram i 1976 års budgetproposition.

Låt mig i detta sammanhang understryka att de tidigare larmrapporterna om ett väntat kraftigt överskott av klass- och ämneslärare inte har slagit in. Arbetsmarknadsstyrelsens senaste statistik visar på ett överskoll av utbildade lärare inom vissa områden. Någon större förändring av arbetsmarknadsläget inom skolväsendet synes emellertid inte ha inträffat mellan hösten 1974 och hösten 1975. Man bör också observera alt ett relativt stort antal av de lill arbetsförmedlingen anmälda lärarna är lokall bundna, vilket gör det svårt eller omöjligt för dem att ta arbete i kommuner med behov av utbildade lärare, även om ett sådant kan erbjudas dem.

För att underiätla arbetsmarknadsläget för lärare har regeringen, förutom att minska utbildningskapaciteten under en följd av år, vidtagit en rad åtgärder. Så t. ex. har för innevarande budgetår medel anvisats för utbildning av 60 lågstadielärare till förskollärare. Förändringarna i lärarutbildningens praktikdel har också inneburit ett ökat lärarbehov. Vidare vill Jag framhålla att medel under anslaget Särskilda åtgärder på skolområdet ursprungligen ingick i regeringens sysselsättningsproposition hösten 1973. Inom detta anslag används ca 20 milj. kr. för att utöka den undervisande personalen i grund- och gymnasieskolan. Regeringen prövar f n. frågan om en höjning av detta anslag, vilket kommer att behandlas i tilläggsbudget.

Jag vill också framhålla alt skolöverstyrelsen med uppmärksamhet följer utvecklingen på lärararbetsmarknaden bl. a. genom en särskild arbetsgrupp bestående av företrädare för både myndigheter och berörda personalorganisationer.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber atl få tacka fru statsrådet Hjelm-Wallén för det utförliga svaret på min fråga.

Vi är alla ense om att prognosarbetet måste förbättras. Jag har också år efter år här i riksdagen begärt atl åtgärder skulle vidtas för att förbättra prognosverksamheten på arbetsmarknadens område, lärarbehovet då givetvis inbegripet, och jag hälsar med tillfredsställelse att både skolöverstyrelsen och statistiska centralbyrån nu har begärt resurser för en effektiv prognosverksamhet på lärarområdet. Del är ett steg i rätt riktning, och jag tar för givet att regeringen ställer sig positiv till de framställningarna.

Detta hjälper emellertid inte de lärare som i dag är arbetslösa eller ulan en någorlunda fast anställning. Även om det är riktigt som fru statsrådet säger, att larmrapporterna inle till alla delar har slagit in, så vet vi ändå att mellan 1 700 och 1 800 lärare - närmare bestämt 1 763 - var utan anställning vid höstterminens början. Visserligen var I 341 av dem lokalt bundna, men faktum kvarstår ju ändå att många var arbetslösa.

Frågan är nu vilka åtgärder som kan vidtas för att trygga sysselsätt-

ningen för redan utbildade lärare. Ja, där finns det flera möjligheter. Jag noterade med tillfredsställelse de möjligheter som fru statsrådet här angav, av vilka vissa är mycket flexibla och kan utnyttjas i större eller mindre utsträckning. Delta gäller omskolning av lärare, utbildning av småskollärare till förskollärare eller speciallärare, för all här bara nämna några exempel. Det gäller också fortbildning av lärare på terminstid -en åtgärd som inte endast bör betraktas som en tillfällig företeelse utan som bör flnnas med i fortsatta planeringsarbetet. Vi hör ibland lärare klaga över att de fått sin utbildning för en annan skola än den där de har att undervisa. De känner därför ett mycket starkt behov av fortbildning. Jag tror all det är angeläget atl tillfredsställa det behovet.

En annan sådan åtgärd är att i större utsträckning inrätta tjänster som reservvikarier. Åter en annan utgör omskolning till tjänster inom brist-områden. Vad som däremot bör undvikas är att välja lösningar som innebär alt man flyttar arbetslösheten från en lärargrupp lill en annan, t. ex. från lärarhögskolornas lärare till ungdomsskolans. Del hör vara möjligt att undvika sådana lösningar, t. ex. genom en kraftfull satsning på fortbildning under terminslid.

Jag tackar ännu en gång för svarei.

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om ökat bidrag till lärlingsutbildningen inom hantverksyrkena

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om ökat bidrag till lärlingsutbildningen inom hantverksyrkena

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för all besvara herr West-beigs\ Ljusdal (fp) den l5oktober anmälda fråga, 1975/76:17, och anförde:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag är beredd att stimulera lärlingsutbildningen inom hantverksyrkena genom en höjning av bidragen.

Frågan om storleken av de statliga bidragen till olika former av utbildning är f n. föremål för beredning och kommer i sedvanlig ordning att behandlas i 1976 års budgetproposition.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber all få tacka även för det svaret, även om det inle var utförligt.

Flera hantverksyrken har allvarlig brist på folk, trots den omfattande arbetslöshet som redovisas av länsarbetsnämnderna. Det finns därför all anledning att vidta åtgärder i syfte att förbättra rekryteringen till dessa yrken, där medelåldern också är hög. Sänkningen av pensionsåldern kommer ytterligare alt förstora det här problemet. Det är därför i högsta grad angeläget att vidta åtgärder som tryggar tillgången på kunniga yrkesmän inom dessa yrken. Men det är också angeläget att lösa detta problem med hänsyn till de många arbetslösa.

Nr 10 Det finns olika vägar att gå för att uppnå della. Jag har visat på en

T- 1 1 åtgärd som jag tror snabbt skulle leda till resultat.

Tisdagen den ■ "

28 kl h 1975 Visserligen byggs de praktiska utbildningsmöjligheterna ul även inom

_____________ gymnasieskolan och inom arbetsmarknadsstyrelsens omskolnings- och

Om ökat bidrag till skolverksamhet. Där finns f ö. samordningsproblem med betydande
lärlingsutbildningen räckvidd, men till dem får vi återkomma i ett annat sammanhang. Vad
inom hanlverksyr- det nu gäller är lärlingsutbildningen hos hantverksmästare, vilken är eii
kena viktigt och värdefullt komplement till den mera skolmässiga utbildning

som jag tidigare nämnde. Dels finns det yrken där del inte är motiverat med skolmässig utbildning, dels passar lärlingsutbildning bättre i vissa yrken och för vissa elever - det sista får man inte glömma. Det är därför angeläget att se till att denna utbildningsväg verkligen utnyttjas och görs attraktiv och alt man skapar sådana förutsättningar för den att den verkligen fungerar. Högre lärlingsbidrag vore en viktig åtgärd för att nå det angivna syftet.

Bidraget har sedan 1971/72 stått kvar vid 2 150 kr. per år, under del alt utbildningen inom gymnasieskolan kostar i genomsnitt 6 100 kr. per år och elev, och då är detta bara personalkostnaderna. Räknar man dessutom in lokal- och inventariekostnaderna rör det sig om ca 12 000 kr. per elev. Jag frågar mig då varför man skall vara så njugg när det gäller bidraget till lärlingsutbildningen.

Jag hoppas att man skall ägna delta problem intresse och försöka åstadkomma högre bidrag som motiverar en utbyggnad av verksamheten på detta område.

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr lalman! Jag är inte nu beredd atl diskutera sådana frågor som kommer att tas upp i budgetpropositionen. Eftersom herr Westberg i Ljusdal nämnde att den här frågan är viktig för den arbetslösa ungdomen vill jag emellertid påpeka att regeringen just i vetskap om alt arbetslösheten bland ungdomen är stor satsar kraftigt på den gruppen i höstens sysselsättningspaket.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Del är utomordentligt värdefullt atl del sker en sådan satsning, och när det gäller lärlingsutbildningen i hantverksyrkena tror jag att det finns en möjlighet som bör utnyttjas inte minst med hänsyn till att denna utbildning passar en del elever särskilt väl och att det för vissa hantverksyrken inte finns någon annan utbildningsväg. Man bör därför enligt min mening satsa på denna utbildning på ett helt annat sätt än vad man har gjort hittills.

Överläggningen var härmed slutad.

100

§ 7 Om lärarutbildningen

Nr 10

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Larssons i Staffanstorp (c) den 17 oktober anmälda interpellation, 1975/76:31, lill herr utbildningsministern, dels herr Stridsmans (c) den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:7, till herr utbildningsministern, och dels fröken Hörléns (fp) den 22 oktober anmälda fråga, 1975/76:43, och anförde:

Herr talman! Herr Larsson i Slaffanslorp har frågat chefen för utbildningsdepartementet dels om han anser atl förslaget från arbetsgruppen för vissa lärarhögskolefrågor som bl. a. innebär avveckling av klasslä-rarutbildningen i Falun, Härnösand, Kristianstad, Luleå, Uppsala och Växjö är i enlighet med riksdagens ställningstagande i anledning av budgetpropositionen (1975:1) och propositionen (1975:9) om reformering av högskoleutbildningen, (/('fe om statsrådet anser all de prognoser som ligger till grund för arbetsgruppens ställningstagande utgör ett tillräckligt underlag för en bedömning av del framtida lärarutbildningsbehovel och dels om han är beredd all överlämna frågan om lärarhögskoleorganisationens framtida utformning för snabbehandling lill lärarutbildningsutredningen och t. v. låtit nuvarande organisation bestå.

Herr Stridsman har frågat chefen för utbildningsdepartementet om han anser det vara acceptebelt och realistiskt atl avveckla klasslärarutbildningen i Luleå fr. o. m. läsåret 1976/77.

Fröken Hörlén har frågat mig om jag är beredd all låta den nuvarande läraruibildningsorganisalionen beslå i avvaktan pä att 1974 års lärarutbildningsutredning skall lägga fram sina förslag.

Enligt fastställd ärendefördelning ankommer det på mig att besvara interpellationen av herr Larsson i Slaffanslorp och frågan av herr Stridsman.

Jag avser att besvara interpellationen och frågorna i ett sammanhang.

1 1975 års budgetproposition (1975:1 bil. 10 s. 382) förklarade jag att jag ämnade föreslå regeringen att en arbetsgrupp skulle tillkallas med uppgift att se över lärarutbildningens organisation och därvid också belysa konsekvenserna av nedläggning av lärarhögskolor. Arbetsgruppens förslag skulle föreligga i så god lid alt det kunde beaktas i 1975 års budgetarbete. Riksdagen hade inget att Invända på denna punkt.

Arbetsgruppen tillkallades den 13 januari 1975. Arbetsgruppens rapport avlämnades den 5 september 1975. Remisstiden för ingivande av synpunkter på gruppens rapport utgick den 15 oktober 1975. Rapporten och remissyttrandena studeras nu inom utbildningsdepartemeniei. Bland remissinstanserna ingår 1974 års lärarutbildningsutredning. Avsikten är att förslag lill lärarutbildningens dimensionering och lokalisering i sedvanlig ordning skall framläggas i 1976 års budgetproposition.

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om lärarutbildningen

Herr LARSSON i Staffanstorp (c):

Herr lalman! Jag tackar statsrådet Hjelm-Wallén för svaret på min

101

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om lärarutbildningen

102

interpellation från den 17 oktober. Svaret kom snabbt men var kanske därför i tunnaste laget. Jag förstår att departementet ännu inle har hunnit gå igenom remissvaren. Jag har sett några av dem. De har varit mycket kritiska mot arbetsgruppens förslag.

Det enda försök till svar som statsrådet egentligen gör är att hon säger att förslag till lärarutbildningens dimensionering och lokalisering skall framläggas i vanlig ordning, dvs. i budgetpropositionen. Det kan givetvis ge rum för ett ställningstagande i ett senare skede med anledning av vad remissvaren har givit vid handen. I så fall tror jag faktiskt att ställningstagandet blir annorlunda än vad arbetsgruppen har föreslagit.

Det var egentligen rätt intressant att lyssna till statsrådets svar på frågan av Olle Westberg i Ljusdal. Statsrådet sade att de tidigare larmrapporterna om ett överskott av lärare inte hade slagit in. Vidare nämnde statsrådet att man skulle kunna öka lärartätheten genom att använda anslaget lill särskilda stödåtgärder på skolområdet, en upplysning som jag också noterar med slor tillfredsställelse, eftersom vi från centerhåll i våras föreslog ytterligare 20 milj. kr. till särskilda stödåtgärder på skolområdet.

Jag måste emellertid säga, herr talman, alt det är ägnat atl förvåna hur litet arbetsgruppen i siti dimensioneringsförslag tagit hänsyn till del betänkande från utbildningsutskottet som förelåg i våras och som riksdagen enhälligt antog. Jag har även i min interpellation åberopat detta utskottsbetänkande. Utskottet, som tvivlade starkt på riktigheten av för drastiska nedskärningar i lärarutbildningens dimensionering, gjorde i våras självt en förfrågan hos länsskolnämnderna. Det visade sig då att vid den tidpunkten fanns inle det omtalade läraröverskoitet inom något av de aktuella distrikten.

Jag vill, herr lalman, citera något ur utskollsbetänkandel, eftersom jag tycker att det bör vara med i denna debatt:

"Mot bakgrund av del anförda skulle utskottet egentligen helst se att antalet intagningsplatser vid lärarhögskolorna ej nu sänktes så drastiskt. Med hänsyn till atl planeringen för läsåret 1975/76 fortskridit relativt långt anser utskottet att riksdagen måste iaktta försiktighet i fråga om annan inlagningskapacitet för budgetåret 1975/76 än som förutsatts i propositionen. Utskottet anser emellertid alt medel bör få disponeras för ytterligare 48 platser för lågstadielärarutbildning. Utskottet förutsätter samtidigt all den i propositionen aviserade arbetsgruppen för lärarhögskolefrågor för de därnäst följande budgetåren allvarligt överväger problem som är förenade med drastiska förändringar i intagningskapacitet och därvid bl. a. beaktar vad utskottet ovan anfört. Vidare anser utskottet att eventuella förslag om ändring av nuvarande lärarhögskoleorganisation - om vilken riksdagen fattat beslut år 1967 - bör läggas fram först efter hörande av 1974 års lärarulbildningsutredning (LUT 74). Riksdagen bör som sin mening ge utskottets uppfattning till känna för regeringen."

Nu säger statsrådet atl LUT tillhör remissinstanserna. Ja, givetvis. Men Jag tror faktiskt att utskottet avsåg att förslaget borde bli föremål för ingående övedäggningar mellan utredning och arbetsgrupp. Anser inle

statsrådet att så borde ha varit fallet, innan man föreslagit en så långt gående koncentration av lärarutbildningen som i del föreliggande förslaget?

Givetvis är del svårt atl ställa prognoser. Del är omvittnat av många. Inte minst är det svårt på detta område. Dels kommer kravet om ökad lärartäthet med allt större styrka, dels duger som bekant den lärarut-bildade även lill andra uppgifter på arbetsmarknaden. Måhända är del sistnämnda en av anledningarna till att man i Malmöhus län, som i allmänhet betraktats som ett område med överskott på lärarkrafter, inte kan få vikariat tillsatta med behöriga lärare på exempelvis låg- och mellanstadiet.

Det har på sina håll sagts att förslaget om nedläggning av utbildningen är ett dråpslag för vissa orter. Del är en fråga som jag tror att talare från olika håll efter mig kommer att ta upp.

Vad jag här särskilt skulle vilja beröra är innebörden i proposition nr 1975:9 om reformering av högskolan. Det talas där om en breddning av utbildningsmöjligheterna. Ett väsentligt förslag i propositionen var att planeringen av inriktningen och utbyggnaden av den grundläggande högskoleutbildningen skulle ske under inflytande av de regionala och lokala högskolemyndigheterna. Jag skulle därför vilja fråga statsrådet: Är arbetsgruppens förslag om nedläggning av lärarutbildningen på de tidigare nämnda orterna i linje med den högskoleplanering riksdagen antog i våras?

Innebär inte den föreslagna nedläggningen av lärarutbildningen att de berörda regionernas organisationskommittéer föregrips i planering av högskoleutbildningen inom regionen? Organisationskommittéerna har som bekant fått sina direktiv av regeringen så sent som i våras. Har inte arbetsgruppen låsts av den nuvarande organisationen och uppbyggnaden av lärarutbildningen, har man inte rusat i väg utan atl ta hänsyn till fakta kring den nya högskolan? Anser verkligen statsrådet att delta är välbetänkt?

Del flnns nu en fungerande lärarutbildningsorganisation, och jag skulle vilja fråga om inle den skulle kunna fortsätta som f n. och arbetsgruppens förslag få prövas och övervägas av både LUT och resp. organisationskommitté.

Jag vill säga, herr lalman, alt del vore välgörande om statsrådet ville ge besked, särskilt på den sista punkten.

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om lärarutbildningen

Hen STRIDSMAN (c):

Herr talman! Jag ber att få lacka statsrådet för svaret. Anledningen till min fråga är densamma som herr Larssons i Staffanstorp, nämligen förslaget atl avveckla viss klasslärarutbildning. Det svar som statsrådet Hjelm-Wallén lämnat ger inget besked om del kan anses vara acceptabelt och realistiskt att avveckla klasslärarulbildningen i Luleå. Jag beklagar att så är fallet.

De förhållanden vi har i Norrbotten är särartade i jämförelse med för-

103

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om lärarutbildningen

hållandena i landet i övrigt. Norrbotten omfattar mer än en IJärdedel av landets yta. Vi har dessutom en speciell språksituation. Om lärarhögskolan i Luleå läggs ned innebär det att elever från bl. a. Malmfälten och Tornedalen tvingas åka ända ned lill Gävle eller Stockholm för atl få sin lärarutbildning. Detta skulle vara en orimlighet. Arbetsgruppens förslag om en avveckling av lärarhögskolan i Luleå är orealistiskt och saknar helt kontakt med den verklighet vi har. Jag beklagar än en gång att statsrådet inte ens med en liten antydan i svaret gett uttryck för de svårigheter vi skulle råka ut för i Norrbotten om klasslärarutbildningen avvecklades i Luleå.

Frånvaron av en lärarhögskola i Norrbotten skulle starkt försvåra möjligheterna alt besätta lediga platser i länet. Detta har inte beaktats alls i utredningen och just därför måste vi få behålla klasslärarulbildningen i Luleå. För att ytterligare belysa länets samhörighet med klasslärarutbildningen i Luleå kan nämnas alt inte mindre än 84 % av de första-handssökande vid höstterminen 1975 var från Norrbotten.

1 Norrbotten har vi också ett omfattande samarbete över gränserna med Finland och Norge. Om klasslärarutbildningen i Luleå läggs ned kommer Norrbotten alt vara det enda område inom Nordkalotten som saknar lärarhögskola. Del skulle vara en beklaglig utveckling om vi samtidigt som vi regionalt på olika områden försöker utveckla samhörigheten på Nordkalotten skulle få uppleva hur detta arbete centralt raseras på grund av en avveckling av klasslärarutbildningen. Detta får bara inte ske.

Statsrådet säger i svaret atl arbetsgruppen inte bara fått lill uppgift alt se över lärarutbildningens organisation utan också alt bevisa konsekvenserna av nedläggning av lärarhögskolan. Nu frågar Jag statsrådet: Har arbetsgruppen i sin belysning av nedläggningskonsekvenserna berört de speciella svårigheter vi skulle bli utsatta för i Norrbotten? Dessutom: Vad har statsrådet själv för uppfattning om nedläggningskonsekvenserna i Norrbotten med ledning av arbetsgruppens belysning?

104

Fröken HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Först vill jag på övligt sätt tacka statsrådet för svarei.

Frågan om lärarutbildningens dimensionering och lokalisering är ju synnerligen komplicerad, inte minst med tanke på alt det visat sig mycket svårt att få fram säkra prognoser för behovet av lärare. I sitt betänkande nr 10 våren 1975 pekar utbildningsulskoitet på en rad osäkerhetsfaktorer i detta avseende. Skall det t. ex. vara strikt överensstämmelse mellan arbetsmarknadsbehovet och utbildningskapaciteten i fråga om lärare, eller kan utbildningen vara inriktad mot en bredare arbetsmarknad än enbart skolområdet? Lärarbenägenheten är en annan osäker faktor, som t. ex. statistiska centralbyrån och skolöverstyrelsen visat sig ha delade meningar om. Vad man i ett sammanhang uppger som ett läraröverskott på över 1 000 visar sig i ett annat sammanhang vara reducerat till några tiotal. Statsrådet har ju f ö. nyss lämnat liknande uppgifter.

Tisdagen den 28 oktober 1975

Utskottet pekar vidare på en rad beslutade eller aviserade politiska      I\r 10
reformer, som också kan tänkas öka behovet av lärarkrafter. Bör i så
fall inle hänsyn tas också härtill, när man planerar för den kommande
utbildningskapaciteten? Det ökande kravet på fortbildning av lärare kom
mer också all öka det totala behovet av lärare, då det kommer att behövas      Om lärarulbild-
åtskilligl fler vikarier.                                                                        nimen

Dessutom ställer man sig onekligen, liksom utskottet i våras, undrande inför en så drastisk nedskärning och koncentration av utbildningskapaciteten som den som nu tycks äga rum. Är det rimligt all låsa utbildningskapaciteten till den av arbetsgruppen föreslagna låga nivån? Det är ju inte alls otroligt att del inom några få år återigen blir behov av ökad utbildning. Då skall man på nytt rycka i lärarutbildningsorganisationen till förfång för alla berörda parter.

Jag kan förstå om man i departementet måste få fram underlag för årets budgetarbete, men då skall man inte göra så djupgående ingrepp att man sätter käpp i hjulet för den långsiktiga planeringen. Den bör rimligen göras av lärarutbildningsutredningen och av de organisationskommittéer som tillsatts för den regionala planeringen av högskolan. Lärarutbildningsutredningen har visserligen haft arbetsgruppens förslag på remiss, men den alltför korta remisstiden på ungefär en månad kan inte ha tillåtit någon djupare penetration av en så komplicerad fråga. Den kräver betydligt mera omsorgsfull behandling.

Dessutom vill jag instämma i UKÄ:s bedömning att det skulle vara högst otillfredsställande om ett förslag till förändring av utbudet av högskoleutbildning på vissa orter nu skulle handläggas och prövas helt vid sidan av del planeringsarbete som pågår med anledning av den av riksdagen beslutade sammanhållna högskolan. Därför, herr talman, vill jag upprepa min fråga till statsrådet; Är statsrådet beredd att låta den nuvarande läraruibildningsorganisalionen bestå i avvaktan på att 1974 års lärarutbildningsutredning skall lägga fram sina förslag till långsiktig lösning av frågan och -kan jag tillägga -deolika organisationskommiiiéerna för högskolan hunnit behandla ärendet?

Hen JOHANSSON i Växjö (c):

Herr talman! När den arbetsgrupp inom kanslihuset som ägnat sig åt lärarutbildningsfrågor i början av september lade fram sitt förslag alt både klasslärarutbildningen och ämneslärarutbildningen i Växjö skall dras in väckte det förstämning och förvåning i orten. Det finns ingen anledning alt tro annat än att förhållandel var likartat på de andra fem orterna där hot om nedläggning av motsvarande utbildning blev känt. Det har väl för all del talats om ett läraröverskott under år framöver, men alt nedskärningen av utbildningen på delta område skulle ta sig sådana drastiska uttryck var oss fjärran. Jag vill inte påstå att Jag i alla delar satt mig in i detta avsnitt av vårt utbildningsväsende. Så myckel har jag dock klart för mig - och det kan jag väl säga ulan alt framstå som

speciell lokalpatriot för Växjös vidkommande - som att arbetsgruppens 105

förslag är minst sagt förbryllande.

Nr 10 Från fiera håll har bl. a. talats om den osäkerhet som vidlåder de prog-

t; ,1 ,.,,,,, /U,-, noser som arbetsgruppen haft som mall när den gjort upp sitt förslag,

t i.sciagcn cien

-,0 l,l,-,Kpr 107<; Så sent som i våras framförde utbildningsutskottet i sitt betänkande tvek-

_____________ samhet om prognosens tillförlitlighet. Interpellanten Thorsten Larsson

Ont Idrariithild- i Staffanstorp har bl. a. anfört det i sin interpellation. Utskottet anförde

ningen att en prognos endast kan klarlägga en tendens och att man därför inte

kan förvänta sig att prognossiffrorna ger uppgift om det exakta behovet.

Fru statsrådet Hjelm-Wallén säger också i sitt svar att det alarmerande

läraröverskott som det talals om tidigare inte är så farligt i dag.

Utskottet påtalade också alt det läraröverskott som kunnat konstateras inte har inneburit full täckning av lärarbehovet i hela landet. Del förhåller sig nämligen så att främst de arbetslösa lärarnas lokala bundenhet har medfört lärarbrist på många orter. Det är inte ovanligt alt man tvingats anställa icke behöriga vikarier, vilket som regel knappast är alt föredra. Därför underströk utskottet att en viss överutbildningskapacitet är motiverad.

Arbetsgruppens lärarbehovsbedömning tycks inte heller ha påverkals av senare års riksdagsbeslut om exempelvis föräldrapenning under längre tid, om rörlig pensionsålder och om särskilda åtgärder på skolområdet som innebär en ökad lärartäthet.

Arbetsgruppen framhåller att de föreslagna åtgärderna kommer alt få stor betydelse ur ekonomisk synpunkt. Det kan tyckas vara obestridligt att så skulle bli fallet när utbildningskapaciteten dras ned. Men synar man problemen närmare skall man finna att ett sådant resonemang inte är helt relevant. En del besparingar är gjorda på grund av redan genomförda nedskärningar av intagningen. Vidare har man löner till övertalig ordinarie lärarpersonal, sysselsatt med andra uppgifter, eller kostnader för förtidspensioner. 1 stället för besparingar kan ordet kostnadsförändringar vara mer täckande.

Vad som också förbryllar är atl utredningen föreslår en organisatorisk förändring av lärarhögskoleorganisationen innan lärarulbildningsulred-ningen, den s. k. LUT 74, har lagt fram sitt betänkande. Jag vill inte närmare gå in på det, efiersom inlerpellanterna har redogjort för vad denna utredning skall syssla med. Det framstår klart att det är alldeles fel att - innan denna utredning är färdig - vidtaga några drastiska åtgärder när det gäller dimensionering och förändring av lärarutbildningen.

Växjö skall få behålla förskollärarutbildningen. Men skulle man om några år komma fram lill att denna utbildning skall integreras med annan utbildning, såsom låg- och mellansladielärarulbildning - Ja, då måste en ny organisationsförändring ske. Sådana kastningar i utbildningspolitiken är inte lill gagn för någon. LUT har bl. a. fått i uppgift att syna just integreringen av olika ulbildningsvägar, och man har tänkt sig att förskollärarutbildning skall kunna integreras med lågstadie- och mellanstadielärarutbildning, exempelvis.

Au framställa prognoser inom utbildningsväsendet tillhör den svåra
106 problematiken. Särskilt lärarutbildningens historia i detta land kan väl

betecknas som något av en berg- och dalbana. Vad som varit sanning det ena decenniet har decenniet efter bedömts som i hög grad diskutabelt, ja, helt enkelt felaktigt. Med detta för ögonen bör vi verkligen lägga oss vinn om alt den ena handen vet vad den andra gör.

Stick i stäv mot U 68, där decentralisering förespråkas, föreslår arbetsgruppen en centralisering av ämneslärarutbildningen. Den utbildning vi på detta område har i Växjö sorterar under lärarhögskolan i Malmö. Filialen inrättades 1967 när bristen på ämneslärare var slor. Det går inle alt bestrida. Och ett faktum är alt överskottet av denna kategori lärare finns i de stora städerna - i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Malmö-Lund. Del vore ju därför mera logiskt att de små enheterna i landsorten behölls utan att läraröverskoitet i storstäderna ökar.

Enligt inhämtad uppgift förhåller det sig så att ämneslärare som utbildas i landsorten också tar arbete i dessa regioner, där det för resten i dag fattas behöriga ämneslärare, speciellt adjunktskompeienta. Jag har varit i kontakt med lärare som bedriver denna ämneslärarutbildning. Man pekar på den personliga kontakt som råder mellan handledare och kandidater och mellan kandidaterna. Den lilla enheten skapar en stimulerande atmosfär, och man drunknar inle i mängden, vilket däremot kan vara fallet vid de stora lärarhögskolorna. Detta konstaterande borde ju snarare medverka till all man ökade denna utbildning i landsorten än att man gjorde tvärtom.

Men vad som är kanske allra mest illavarslande med den här avlöv-ningen av utbildningsmöjligheter i Växjö enligt arbetsgruppens förslag är ju, att den befintliga universitetsfilialen kommer i en egendomlig dager som helt strider mot intentionerna en gång hos riksdag och regering.

När utbildningsministern Bertil Zachrisson besökte Växjö hösten 1974 ansåg han sig kunna utlova, att universitetsfilialorterna i den nya högskoleorganisationen skulle komma i fråga i första hand med största möjliga utbud av olika utbildningar, däribland självfallet som en tungt vägande beståndsdel klasslärarutbildning. Häremot kontrasterar departementsgruppens förslag fiagrant. Härtill kommer, att även den nuvarande universitetsfilialens utbildningsutbud minskar på den ekonomisk-administrativa sektorn.

Vi skulle hamna i den besynnerliga situationen att mellan en förskollärarutbildning utan vidare anknytning och den akademiska utbildningen finns ingenting. Det finns ingen som helst motivering för en sådan diskriminering av Växjö. Vi vill än en gång peka på de speciella möjligheter till integration mellan institutionerna vid lärarhögskolorna och universitetsfilialen som just situationen i Växjö och t. ex, Karlstad erbjuder och som på sikt kan växa fram även vid andra högskoleenheter.

Det är viktigt alt påpeka, att institutionen i pedagogik vid den nuvarande universitetsfilialen aren resurs, som får sin naturliga användning bl. a. i ett nära samarbete med praktisk lärarutbildning på olika linjer. Det måste följaktligen även från denna utgångspunkt anses ytterst allvarligt att, såsom föreslagits, beröva högskolan i Växjö såväl klasslärar-

Nr 10

Tisdagen den 28oklober 1975

Om lärarutbildningen

107

Nr 10

Tisdagen dcii 28 oktober 1975

Om lärarutbildningen

utbildning som praktisk ämnesläraruibildning. I ett sådant läge blir allt tal om integration mellan linjerna totalt meningslöst.

Herr talman! Universiletskanslersämbelet har skarpt kritiserat arbetsgruppens förslag och bl. a. sagt följande:

"En huvudtanke i den förestående högskolereformen är som bekant att regionala och lokala högskolemyndigheter skall få stort inflytande. Då kan inle hela planeringen föregripas av ett beslut om nedläggning av just lärarutbildning."

Del låter klokt och bör vara ett rättesnöre för såväl kanslihus som beslutsfattare i detta hus. Detta innebär från min sida också en förlitan till statsrådet fru Hjelm-Wallén.

108

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Man har här uttryckt farhågor för atl lärarutbildningen skulle åka berg- och dalbana. När vi genomförde den stora skolreformen på 1960-talet, fick lärarutbildningen en dimension som det var lätt att se var alltför slor om man tog hänsyn lill det egentliga behovet inom skolan. Men vid den tidpunkten hade vi en betydande övergång från läraryrket till andra yrken, och det var för att täcka den avgången som den här kostymen gjordes så stor som den kom att bli. Sedan visade det sig alt avgångarna blev färre än beräknat på grund av den ändrade situationen på arbetsmarknaden. Akademikeröverskottet t. ex. kom ju all betyda mycket i det sammanhanget. Delta visar att det är mycket svårt att ställa prognoser.

Det är atl emellertid att hoppas att den ökade satsning som skolöverstyrelsen och statistiska centralbyrån nu vill göra skall ge resultat och att vi i fortsättningen pä ett bättre sätt skall kunna bedöma lärarbehovet.

Även om den fråga som jag tidigare har diskuterat med statsrådet Hjelm-Wallén gällde de arbetslösa lärarna - de ställdes i fokus i det sammanhanget - så får min fråga inte betyda all utbildningskapaciteten utan vidare skall betecknas såsom alltför hög. Jag delar den uppfattning, som har framförts här under diskussionen i samband med interpellationssvaret, att man bör skynda långsamt vid sådana här förändringar och inte utan vidare krympa lärarutbildningen alltför mycket. Det finns, som jag nämnde tidigare, behov på lärarområdet som ger utrymme för ett större antal lärare än vad det egentliga arbetsmarknadsbehovet anger, och del var det jag här med några ord ville understryka. Dit hör, som jag också nämnde tidigare, fortbildningsbehovet, som jag anser vara utomordentligt stort och där det är mycket angeläget att man gör en ordentlig satsning. Det inverkar givetvis på lärarbehovet. Det har sagts här tidigare.

Ett annat behov är utökningen av den undervisande personalen i grund-och gymnasieskolan, som har visat sig möjlig att genomföra tack vare del särskilda bidraget som har utgått de senaste åren och som statsrådet tidigare talade om. Jag tror det är utomordentligt viktigt och angeläget med en sådan ökning av lärartätheten som vi talat så myckel om, dvs.

mindre klasser och mindre läraravdelningar. Jag anser att det är en utom-ordenlligt angelägen reform, och jag tror det är viktigt att gå vidare på den väg man här slagit in på. Gör man det kommer det givetvis att påverka lärarbehovet i inte obetydlig grad.

Detta gör att man kanske bör gå fram litet försiktigare när man nu står i begrepp att krympa lärarutbildningen. Det innebär inte att jag tar tillbaka något av vad jag tidigare sagt, nämligen atl del gäller alt se till att de utbildade lärarna får anställning. Det är Ju också utomordentligt viktigt. Vad det här gäller är atl följa utvecklingen mycket nära och mycket noga. Jag hoppas att della kommer att ske, och det är med verklig tillfredsställelse som jag noterar det intresse som statsrådet Hjelm-Wallén visar för de här frågorna.

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om lärarutbildningen

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr lalman! Först vill jag säga att del inte är möjligt för mig att i dag ta ställning lill arbetsgruppens förslag. Arbetsgruppen har utsatts för en ingående granskning av remissorganen. Remissvaren strömmar nu in till departementet, och Jag försöker i mån av kraft att noggrant gå igenom dem. Jag blir då också via en mängd uppvaktningar, som fortfarande äger rum, uppmärksammad på alla de problem som uppstår för de respektive orterna i samband med neddragningen av lärarutbildningen. Det är alltså inle möjligt för mig att i dag gå in i en sakdiskussion, även om det skulle vara frestande att något kommentera särskilt Bertil Johanssons framställning. Vi får dock vänta med det tills regeringen tagit ställning och riksdagen har fått tillfälle att ta del av regeringens bedömning.

Jag vill till herr Larsson i Staffanstorp säga atl del är alldeles riktigt att lärarutbildningsutredningen skulle höras - det var ju det som riksdagen önskade. Så har också skett i två led: dels har arbetsgruppen haft överläggningar med utredningen i augusti månad, dels har utredningen i remissvar till departementet fått ange sin åsikt i frågan. Jag vill gärna citera slutsatsen i lärarutbildningsutredningens remissvar. Den lyder så här: "Den generella slutsatsen som LUT 74 drar vad gäller förenligheten är alt förslagen icke binder utredningens fortsatta arbete. LUT 74 konstaterar också alt förslagen icke innebär några förändringar i utredningens uppdragsbeskrivningar."

Herr Larsson - och för den delen också fröken Hörlén - ville att de regionala kommittéerna inom högskoleväsendet skulle få komma in i det här arbetet. Nu är emellertid situationen den, att arbetsgruppen tillsattes i våras innan de regionala kommittéerna tillsatts, och gruppen måste därför utföra en stor del av sitt arbete innan kommittéerna hade hunnit komma i gång, vilket inte har skett förrän nu i höst. Vi behövde arbetsgruppens förslag i så god tid att det kunde beaktas under höstens budgetarbete. På den grunden var det alltså inte möjligt att låta de regionala kommittéerna i det här ledet komma med i arbetet.

Jag vill verkligen instämma med fröken Hörién och övriga som säger

109

Nr 10 att det är synnerligen svårt att göra prognoser på det här området. Jag

-T-- ,, I sade också i 1975 års budgetproposition att det råder stor osäkerhet be-

78 oktober 1975 träffande prognoserna. Likväl måste både regering och riksdag redan i

_____________ våras - det kunde inte undvikas - besluta om en kraftig neddragning

Om lärarutbild- av kapaciteten vid lärarhögskolorna. Den stora kapacitetsindragningen

ningen är alltså redan gjord - den beslutades våren 1975 - och gäller innevarande

budgetår.

När nu arbetsgruppen har kommit med sina förslag påpekar den ytterligare en gång att prognoserna är osäkra, men trots osäkerheten kan vi som ansvariga politiker inte sticka huvudet i busken och hoppas att slippa ta ställning. Vi måste ju under alla förhållanden göra en bedömning av lärarutbildningskapaciteten under nästkommande år. För regeringens del sker det alltså i budgetpropositionen 1976.

Det var intressant att återigen se herr Westberg i Ljusdal i talarstolen, eftersom han var uppe och talade i den förra frågan. Den debatten gällde rädslan för arbetslöshet bland lärare, och nu deltar han i debatten som bygger på rädsla för atl utbildningskapaciteten kan komma att dras ned för mycket. De förslag som herr Westberg i Ljusdal nu kommer med för att få den här ekvationen att gå ihop är utomordentligt dyrbara förslag av typen reservvikarier och fortbildning - i så fall i mycket stor skala, om de skall få någon effekt.

Jag menar att de här mycket långtgående och stora förslagen går det inle att bolla så enkelt med. Här rör del sig om kostnader uppemot miljardbelopp. Jag tror att vi måste ta en mycket grundligare funderare på sådana förslag än man kan göra i den här debatten.

Hen HENMARK (fp):

Herr talman! Jag har inte haft tillfälle atl höra den här debatten i dess helhet, och därför vill Jag be om ursäkt om möjligen någonting upprepas som har sagts tidigare.

Den arbetsgrupp som har sett över lärarutbildningen och föreslagit en viss begränsning av denna har tydligen grundat sitt förslag på prognoser som är uppgjorda i ett rätt tidigt skede. Länsskolnämnden i det län jag representerar, Kristianstads län, har i sitt yttrande - som väl statsrådet får under sina ögon så småningom - bl. a. påtalat att det har inträffat ganska mycket på just det här området sedan 1972. Exempelvis är det betydligt vanligare med deltidsanställning och partiell tjänstledighet nu än det var tidigare. Det har kommit nya regler om ledighet för tillsyn och vård av minderåriga barn, och det har kommit bestämmelser om rörlig pensionsålder. Utredningar pågår om studieledighetens omfattning nu och vid planerad utökning av lärarfortbildningen, lärar-ulbildad personals yrkesverksamheisgrad och sysselsättning utanför lärarområdet osv., och mera kommer.

Det är en hel del omständigheter som gör att de prognoser som gjordes

1972 kanske inte är alldeles aktuella i dag. Bl. a. har SIA-utredningen

110 lagt fram sitt betänkande. Vad det kommer att leda till för förslag frän

statsrådet vet vi väl inte än, men vi vet alt det är en mycket allmän åsikt, åtminstone från lärarhåll, att ett bidrag lill att lätta de bekymmer som nu råder vore alt få mindre klasser och därigenom också en ökad lärartäthet. Det kan väl också tänkas att det kommer nya bestämmelser om arbetstidsförändringar för lärare osv.

Vidare har från mitt län pekats på den mycket starka önskvärdheten av att det på något sätt skapas en reservlärarkår. Väldigt många som kanske inte är helt kompetenta får nu sättas in som lärare därför att man behöver tillfällig hjälp. Detta är ett skäl för all yrka på att man i de konkreta förslagen då del gäller alt minska lärarutbildningen verkligen beaktar atl de prognoser som arbetsgruppen har gjort kanske inte är alldeles aktuella.

En annan omständighet som Jag här vill peka på är att bland de platser där en inskränkning föreslås återfinns Kristianstad, och det berör mig naturligtvis väldigt nära. Man har sagt att man vill ha en jämn geografisk fördelning av lärarulbildningsplatserna, och det är kanske rikligt i och för sig, men väsentligt är ändå att de som skall gå på utbildningen får så nära som möjligt till sina utbildningsplatser. I del avseendet är södra Sverige väldigt styvmodedigt behandlat i förslaget, som upptar en utbildningsplats i Malmö. Vi vet alt Skåne i alla fall haren miljon invånare

- en åttondel av hela landets befolkning bor alltså i Skåne. Då tycker
Jag nog att det bör vara mer än en utbildningsplats i Skåne.

Det finns givelvis också regionalpolitiska synpunkter som gör sig gällande. Den västra delen av Skåne har en mycket stark koncentration av befolkningen. Den östra delen av Skåne däremot är glesare befolkad. Vi tycker att det i ett sådant läge inte är riktigt att man tar bort en utbildningsplats från den del av landskapet som väger lätt; hellre skulle man tynga på där.

I tidigare frågor har också sagts att Kristianstad tillsammans med Hässleholm är ett primärt centrum. Det gäller alltså oner som såvin avser arbetsmarknad, service, kommunikation och utbildning är tänkta atl utvecklas,så att de i fråga om boende och lokalisering av skilda slags verksamheter kan utgöra reella alternativ till bostadsområdena. Departementschefen, som talade för den sidan av vår statsförvaltning som gäller regionalpolitik och planering, sade att i ett område som är klassat som storstadsområde skall en förändring i detta avseende, om den blir aktuell, alltid ersätta.s med annan jämförlig utbildning.

1 Skåne råder som sagi en klar slagsida mellan västra och östra delen. Från såväl regionalpolitiska som utbildningspoliiiska synpunkter är det därför nödvändigt att det primära centret i nordöstra Skåne, för att kunna utvecklas till ett slorsladsalternativ, även på utbildningspolitikens område ges allt stöd. förstärkta resurser och servicemöjlighctcr. Det har skett

- jag vill ge det erkännandet åt såväl regering som riksdag - genom
det beslut som fattats om atl högskoleutbildningen skall förläggas till
Kristianstad. Därför ter det sig som ett hårt och chockerande slag, när
det beslutet har fattats, alt en ny utredning säger att denna utbildning

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om läianttbild-niiigen

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om lärarutbildningen

skall tas bort från Kristianstad. Det är nämligen inle alldeles säkert att man kan få dit någon annan jämbördig utbildning. Jag har mycket svårt atl förstå det inträffade och vill från regionalpolitisk synpunkt verkligen vädja till det handläggande statsrådet att inte dra in utbildningen där. Jag såg i svaret på interpellationen att statsrådet hade planerat att det konkreta resultatet skulle komma i stalsverkspropositionen. Även här i riksdagen ville jag gärna framhålla dessa synpunkter, som givelvis kommer från länsskolnämnden i Kristianstads län. Jag hoppas och vädjar alt statsrådet skall beakta dem vid utformandet av propositionen.

Herr LARSSON i Staffanstorp (c):

Herr lalman! Jag vill gärna ta fasta på vad statsrådet Hjelm-Wallén här sade, nämligen att hon hade för avsikt att följa dessa frågor med stor uppmärksamhet. Det vill Jag tacksamt notera, och Jag ifrågasatte egentligen inte heller något annat. Men man blir ju lite fundersam när arbetsgruppens förslag kommer. Det har blivit så modernt att tillsätta arbetsgrupper inom departementen, och det är inte alltid det har visat sig vara så lyckligt - det vill jag gärna understryka. LUT skulle höras. Ja, fru statsråd, man har haft en limmes sammanträde med LUT och informerat om vad man skulle framlägga. Är detta den överläggning som vi avsåg från utbildningsutskottet? Knappast!

Vidare är det en annan sak som jag tycker alt man kan ta fasta på. Jag kom att länka på det när man här talade om vissa arbetslösa grupper. Det är den aspekt som anläggs på s. 55 i arbetsgruppens rapport, där det heter: "Givetvis bör i första hand möjligheten prövas att bereda lärarutbildare tjänstgöring inom skolväsendet."

Men man sade inte något mer om det, och ett sådani schablonmässigt synsätt kan ju knappast accepteras av dem som berörs. I så fall måste arbetsgruppen komma med något förslag i detalj, om jag faltal rätt.

Statsrådet säger att det är svårt att diskutera i sak nu'när det gäller t. ex. högskoleorganisationen, överkörningen av de regionala kommittéerna osv. Det kan jag kanske hålla med om. Men då skall man observera alt arbetsgruppens förslag inte gäller en begränsad fråga - antagning till lärarutbildning hösten 1976 eller någonting sådant - utan man avser här en planering för framtiden.

Del är i det sammanhanget jag ber statsrådet observera dessa förhållanden, för det här förslaget har ju faktiskt kommit vid en olycklig tidpunkt. Delta tror jag statsrådet kan vara enig med mig om, när vi har både LUT och de regionala högskolekommittéerna som skall planera inom regionen. De har väl nästan inte hunnit ha mer än ett eller två sammanträden vardera. Egentligen fick de ju som första uppgift att yttra sig över arbetsgruppens förslag, och Jag vet att det så att säga kom över dem i en handvändning. Jag kan som upplysning för statsrådet nämna att H 75 avstod från alt yttra sig på grund av den knappa tiden och på grund av den egendomliga situation som uppstått.

Men Jag tar fasta på, herr talman, att statsrådet följer de här frågorna

med uppmärksamhet. Som jag sade i mitt inledande anförande har jag Nr 10
också tolkat statsrådets myckel knapphändiga uttalande att det blir ett -p- , ,

ställningstagande i budgetpropositionen så, att detta ställningstagande 78 nktoher l975

kanske kan vara rätt positivt för läraruibildningsorganisalionen.

Om lärarutbild-

Fröken HÖRLÉN (fp): ningen

Herr talman! Statsrådet sade nyss att det inte var möjligt att ta ställning till arbetsgruppens förslag i dag, då uppvaktningar fortfarande pågår och man får avvakta all den information som går att få in på det sättet. Jag kan förstå della, och jag räknar med att vi också här i kammaren får anledning att återkomma lill diskussionen i sak.

Men just mot denna bakgrund tycker jag det finns anledning för statsrådet att lägga på minnet vad vi sagt här i dag, och jag är glad över att statsrådet är så medveten om de svårigheter som föreligger när det gäller att göra prognoser beträffande lärarutbildningen. Denna osäkerhet i fråga om prognoserna tycker jag pekar i den riktningen att man behöver en ordentlig marginal för att kunna möta skiftande behov på området. Det behövs en elastisk organisation för att undvika onödig ryckighet i planeringen, en utbildningsorganisation som kan möta olika utbildningsbehov i samhället. Jag vill erinra om alt skolöverstyrelsen också framlagt förslag om en basorganisation.

[ utskottet arbetade vi rätt intensivt i våras med au försöka få fram underlag för en bedömning av behovet när det gäller lärarutbildningen. Men det är klart att vi på den korta tid som stod oss till buds inle kunde nå samma resultat som man bör kunna göra i departementet, där man har andra resurser och kan använda mer tid för att få fram underlag för bedömningen. Departementschefen bör också ha möjlighet all väga samman olika fakta och ta hänsyn till långsiktiga tendenser då det gäller ubildningsbehovet.

Jag ser alltså fram mot en kommande diskussion här i kammaren då vi på nytt får ta upp den mycket viktiga lärarutbildningsfrågan.

Herr JOHANSSON i Växjö (c):

Herr talman! Det är inte utan att jag är litet nyfiken på vad fru statsrådet menade, när hon i sitt andra inlägg sade att det skulle vara intressant att gå in i sakfrågan, något som hon sedan inte gjorde. Men jag tyckte att hon ändå gick något djupare in i ämnet, när hon bemötte interpellanten och frågesiällarna.

Nu tror jag emellertid fru statsrådet om gott och antar atl hon håller med mig om alt en högskola som avlövas helt när det gäller andia utbildningsmöjligheter, t. ex. lärarutbildning och ämneslärarutbildning, har svårt att hävda sig i framtiden. Det tror jag också är fru statsrådets mening.

Överläggningen var härmed slutad.

S Rik'.,l(rcii\ piiiinlnll i9'5!76:S-lil

Nr 10 § 8 Om översyn av vapenfrilagen

Tisdagen den

78 oktober 1975 försvarsministern HOLMQVIST erhöll ordet för atl i ett sam-

_____________ manhang besvara dels herr Börjessons i Falköping (c) den 15 oktober

Om översyn av anmälda interpellation, 1975/76:20, till herr Justitieministern, dels herr

vapenfrilagen Ekinges (fp) den 15 oktober anmälda fråga, 1975/76:3. och anförde:

Herr talman! Herr Ekinge har frågat om jag är beredd att medverka lill en större generositet mot de ungdomar som, efter att ha brottats med problemet, vägrar att bära vapen.

Herr Börjesson i Falköping har frågat justitieministern om han är villig medverka till att gällande vapenfrilag snarast blir föremål för en översyn samt alt sådana regler för tillämpningen av lagen på området skapas att förtroendet hos allmänheten samt rättssäkerheten kan upprätthållas. Interpellationen har överlämnats till mig för besvarande. Jag besvarar frågan och interpellationen i ett sammanhang. Regeringen tillsatte den 13 september 1973 en utredning för översyn av lagen om vapenfri tjänst och av sanktionerna vid vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Utredningen har följande fyra huvuduppgifter: 1. alt precisera förutsättningarna för vapenfri tjänst, 2. att överväga frågor om de vapenfrias tjänstgöringsområden, 3. alt undersöka möjligheterna att förbättra utrednings-och prövningsförfarandet samt 4. att överväga sanktionerna vid fall av vägran att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst.

Vapenfriutredningen torde komma att avlämna sitt betänkande nästa år. Vi får då anledning alt noggrant pröva dess material och förslag. Jag är därför inte nu beredd att vidta några särskilda åtgärder på detta område.

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr försvarsministern för svaret på min interpellation. Den var föranledd av det uppmärksammade fallet med vapenvägran och maistrejk av en person, som på grund av sin religiösa övertygelse hade kommit till insikt om att det med hänsyn till Bibelns lära och humanitetens krav är orätt att lära sig döda människor. Hans nådeansökan till justitieministern beviljades inte.

Händelsen väckte stor olust hos en bred allmänhet, och jag vill erkänna att jag personligen berördes illa av det inträffade. Man frågade sig osökt om gällande vapenfrilag har så preciserade regler som vore önskvärt, eller om lagens innehåll kan tolkas olika från fall till fall. Av allt att döma kommer vapenfriutredningen, som statsrådet här hänvisar till, att ta upp en rad frågor som tarvar närmare övervägande. Det är också bra om utredningen kan avlämna sitt betänkande redan nästa år. Jag förväntar mig också att när utredningen har lagt fram sitt betänkande skall det inle dröja alltför länge förrän proposition i ärendet föreläggs riksdagen.

Det är inte tillfredsställande med en vapenfrilag som, liksom i det
114 åberopade fallet, helt kan sättas ur spel och utelämna en person som

hänvisar till lagen för sin vapenvägran. Män kan med fog ifrågasätta rättssäkerheten för enskilda människor, om lagar kan åsidosättas på ett sätt som vederbörande inle finner vara rättvist. Samtidigt är det obestridligt att det behövs vissa spärrar, som hindrar personer all medvetet och lojalt utnyttja de möjligheter de ser i en vapenfri lag.

Det är en grannlaga uppgift för den sittande utredningen att göra de nödvändiga övervägandena och ändringarna i nu gällande lag, men jag tror att många delar min uppfattning att det krävs mer preciserade regler för vapenfri tjänst och även förtjänst inom totalförsvarets ram överhuvud taget. En vapenfrilag rör ett så känsligt område att den ovillkorligen måste inge förtroende hos allmänheten för alt den skall respekteras. Min förhoppningar, herr talman, att utredningens förslag uppfyller detta krav.

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om översyn av vapenfrilagen

Hen EKINGE (fp):

Herr talman! Även Jag ber att få tacka statsrådet för svaret.

Jag beklagarden negativa inställning som statsrådet har till dessa frågor. Jag kan inte tolka svaret på annat sätt än så, atl försvarsministern tycker att det är i sin ordning att 800-900 unga män varje år fortfarande döms till fängelse för totalvägran. Jag kan personligen inte se det på det sättet. Dessa förhållanden är, menar jag, helt ovärdiga vårt samhälle, om vi över huvud taget gör anspråk på att respektera samvetsfriheten hos den enskilda människan.

Jag måste bekänna att jag hade förhoppningen att statsrådet skulle ha tagit i varje fall något intryck av Broderskapsrörelsens propåer. Men tydligen är även den maktlös. Kanske del också är en alldeles för liten grupp för att den skall kunna öva något infiytande.

Enligt den statistik jag har tillgänglig skulle f n. två av tre sökande som av etiska skäl anser sig för sitt samvetes skull icke kunna fullgöra vapentjänst få avslag på sin ansökan. Det måste tolkas så, att alla dessa skulle ha mer eller mindre grumliga motiv för sin vägran. Tror verkligen försvarsministern alt det är på det sättet?

En svensk frikyrkotidning skrev häromdagen på tal om det stora antalet unga män som i dag befolkar våra fängelser för sin vägran följande: "De svenska politiska fångarnas antal uppgår procentuellt sett till ett skrämmande högt antal."

Anser försvarsministern att denna ordning är bra? Stämmer det med vår allmänna syn på rättssamhället att befolka våra fängelser med dessa unga män?

Vad jag med min fråga närmast efterlyste var ett besked om i vilken utsträckning försvarsministern ville medverka till en liberalisering. Nu är det Ju på det sättet att vapenfrinämndens beslut kan överklagas, och sådana överklaganden handläggs såvitt jag vet inom försvarsdepartementet. Därvid har alltså försvarsministern en utomordentlig möjlighet att påverka utvecklingen genom en mer liberal syn och mer liberal handläggning vid behandlingen av avslagsärendena. Det skulle också kunna påverka rättsutvecklingen på detta område, och den möjligheten hade

Nr 10 Jag hoppats att försvarsministern skulle nyttja.

Tisdagen den 28 oktober 1975

Tillvägagångssättet vid handläggningen av ärenden inför vapenfri
nämnden kan inte heller anses tillfredsställande. En utredare skall bilda
sig en uppfattning om vederbörande sökande och hans motiv. En utredare
Om översyn av föredrar ärendet inför vapenfrinämnden. Möjligheterna för nämndens le-

vapenjrilagen damöter att självständigt bilda sig en uppfattning om en sökande måste

vara ytterst begränsade. Borde det inte finnas anledning alt nu och då kalla in vederbörande sökande till nämnden, detta framför allt innan avslag lämnas på en framställning - ett avslag som man vet i praktiken innebär utdömande av fängelsestraff på minst en månad? Så långt jag vet är denna möjlighet för sökande att få framträda inför nämnden praktiskt taget obefintlig i dag. Della borde väl vara en åtgärd som skulle kunna vidtas utan omfattande, tidsödande utredningar? Ja, i detta fall skulle det kunna ske ulan avvaktan på utredningens förslag och den vidare behandlingen av dess förslag.

I rättegångsbalkens bestämmelser finns det stadgat om möjlighet att ha ett trovärdigt vittne närvarande vid förhör. Den bestämmelsen har givetvis tillkommit för atl öka den enskildes rättssäkerhet och för alt ge garantier för en i alla avseenden korrekt behandling. Likaså skapar man härigenom möjlighet att styrka vad som framkommit vid förhöret. Och man skulle kunna tillägga att den metoden med förhörsvittne också ger undersökningsledaren ett skydd genom atl han då löper mindre risk för att bli utsatt för falska beskyllningar om felaktigheter.

Jag skulle vilja fråga försvarsministern: Vore det inte rimligt att den som skall undergå undersökning i samband med sin ansökan om vapenfri tjänst på samma sätt finge tillgång till ett förhörsvittne, dvs. alt någon som han själv utväljer finge närvara vid utredningsmannens förhör med honom? Del här är ju också en åtgärd som lätt kan åstadkommas, och för den behövs det inte heller någon vidlyftig utredning. Det skulle innebära en värdigare och riktigare behandling av en sökande.

Del är alltså tre punkter som jag har velat ställa i förgrunden för att åstadkomma en värdigare och rikligare behandling.

Helst skulle man naturligtvis vilja se att hela detta undersökningsförfarande kom bort och att en sökande i stället med intyg skulle få styrka sin uppfattning om sina samvetsbetänkligheter. Men Jag kan förstå att en sådan åtgärd måste utredningen närmare få överväga. När det gäller vittnes närvaro borde det emellertid vara möjligt att åstadkomma något redan nu. Jag tror att det skulle medverka till att vi slapp så många avslag och så många tragiska fall som vi i dag får. Dessa vittnen skulle också i viss utsträckning kunna kallas in till nämnden eller uppmanas att skriftligen ge sin syn på undersökningen av en sökande.

Jag instämmer gärna i den oro som Broderskapsrörelsens skrivelse ger uttryck för över det sätt på vilket vapenvägrarna behandlas. Men jag beklagar - jag måste säga det än en gång - den brist på engagemang som präglar regeringens handlande i denna fråga. 116

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr lalman! Jag vill gärna säga till herr Börjesson i Falköping, som Jag tycker har tagit mera seriöst på frågan än herr Ekinge, all jag delar hans förhoppning atl denna utredning skall komma med ett förslag som gör det möjligt för oss att ytterligare förbättra prövningen. Jag hoppas också att man skall kunna finna fler områden där man kan rekommendera de pojkar som vill göra vapenfri tjänst atl arbeta. Vidare är det min förhoppning att vi skulle kunna finna något annat korrektiv än fängelse. Det är klart uttalat i direktiven att utredningen skall söka ett alternativ till fängelse.

Jag hoppas alltså, liksom herr Börjesson i Falköping, att det skall vara möjligt för oss att göra sådana förändringar att vi får en något bättre ordning än den vi har i dag. Den nuvarande ordningen har naturligtvis sina brister.

När det gäller herr Ekinge måste jag säga allt han tydligen för egen del inte har behov av något trovärdigt vittne. Han kommer med påståenden om min uppfattning i dessa frågor som han absolut inte kan grunda på mitt svar. Detta är en alldeles fri beskrivning av min inställning i dessa frågor.

Jag är väl underrättad om hur Broderskapsrörelsen ser på denna fråga, och jag behöver inte något ombud för att få veta dess ståndpunkt. Men jag vill erinra om att frågan är långt mer komplicerad än vad herr Ekinge föreställer sig.

När det gäller de värnpliktiga som åberopar en kristen grund för sin vägran har vi i dag den ordningen att övervägande antalet får befrielse. Problemet gäller dem som inte kan åberopa en kristen grund ulan som på andra grunder finner del etiskt motbjudande att delta i en utbildning av detta slag. I dessa fall är det oftast svårt alt komma fram till vad motivet djupast är. Jag har inte hört någon säga annat än atl del bör vara en prövning av dessa ärenden. Vi har också tillsatt en särskild nämnd som prövar ansökningarna -det ankommer egentligen inte på statsrådet all göra det. Nämnden haren mycket bred förankring med representanter för bl. a. kyrkan och de fackliga organisationerna. I nämnden ingår vidare jurister. Del är denna nämnd som har alt ta ställning till de fall där myndigheterna inte kunnat medge befrielse. Nämnden har då alt pröva frågan om vapenfri tjänst.

Det är detta organ som vi skall sätta vår lil lill. Jag tror också alt nämnden verkligen försöker atl på ett riktigt sätt följa den gällande författningen.

Sedan kommer ett antal ärenden över till departementet och blir där föremål för prövning. Herr Ekinge menar att jag i dessa fall tämligen okritiskt skulle bevilja alla ansökningar. Hur skulle då de personer känna sig som i nämnden är satta all sköta den här uppgiften? Om jag plötsligt skulle börja tillämpa en annan ordning än den som förutsattes när man inrättade detta institut tror jag inte atl det skulle dröja länge förrän nämndens ledamöter skulle ha tröttnat på uppgiften.

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Om översyn av vapenfrilagen

y Riksda;.ieiis promko/l 1975/76: ,S'-/0

Nr 10 Det bör inte gå till på det sättet att jag sitter i efterhand och korrigerar

T- 1 1 nämndens beslut. Därför inskränker sig antalet ärenden där departemen-

Fisdagen den

28 ktnher 1975 ' ®" annan ställning än nämnden och ger befrielse lill ca 15 om

_____________ året. Departementets ställningstaganden i dessa fall beror på att del kom-

Oin översyn av mit fram nya omständigheter under ärendets behandling.

vapenfrilagen Jag tycker att den lon som herr Ekinge anslog i den här debatten

är ovärdig när man diskuterar dessa verkligt seriösa frågor. Det är verkligen inte bara herr Ekinge som känner för de vapenvägrare som inte får den bedömning som de själva anser vara den rätta. Men detta är en svår fråga, och vi skall som sagt försöka förbättra bedömningen och utredningsförfarandet. Jag anser också att det är viktigt alt vi söker oss fram till ett annat korrektiv än fängelse i dessa fall.

Hen WERNER i Malmö (m);

Herr talman! Herr Ekinge var syrlig, inte bara mot försvarsministern utan också mot vapenfrinämnden och framställde den som om den bestod av en skara hårda män och kvinnor som efter eget skön dömde än si, än så. Men vi har en lagstiftning att hålla oss till och den kan vi ju inte lämna, fast vi försöker vara så grannlaga vi kan.

Jag tycker nog som försvarsministern att herr Ekinge inte tog särskilt seriöst och kristligt på den här frågan. Det var ett demagogiskt exempel som han tog när han talade om att två av tre som åberopar etiska orsaker för sin ansökan om vapenfri tjänst får avslag. Exemplet gällde Ju en person som åberopade religiösa orsaker. Det vet herr Ekinge måhända att de - som försvarsministern säger - i mycket stor utsträckning verkligen får sin ansökan bifallen.

Den utredning som nu sitter har ju att se över de här frågorna och försöka komma sanningen närmare. Den mänskliga faktorn spelar alltid in. Men det kan jag säga, herr Ekinge, att vi allesammans är besjälade av den inställningen atl man hellre friar än fäller. En annan sak är atl lagen också måste följas.

Hen EKINGE (fp):

Herr talman! Först några ord till herr Werner i Malmö. Jag hoppas alt han i sin gärning som tolkare av Skriften inte förfar på samma sätt som när han tolkar vad jag nyss sade, för då blir det snett även där.

Det finns knappast någon anledning att närmare beröra hans anförande.
Låt mig bara säga att vad jag behandlade när det gällde de etiska va
penvägrarna. var den uppgift jag har, nämligen au 31,4 "n av dem fick
tillstånd till vapenfri tjänst, dvs. två av tre fick föregående år avslag
på sin framställning. Det är den uppgift jag har. Om den uppgiften är
demagogisk förstår jag inte hur uppgifter över huvud taget kommer fram.
Del innebär, som jag sade och det vill jag undersir>ka. att i\å av tre
sökande enligt nämndens bedömning måste ha haft grumliga motiv för
sin framställning. Jag kan bara slå fast faktum.
118 Försvarsministern ansåg inle atl jag log seriöst på den här frågan. Jag

Tisdagen den 28 oktober 1975

är glad att försvarsministern nu i sitt anförande tar seriöst på frågan Nr 10 - han gjorde det inte i svaret. Jag kunde ha fått detta besked i svaret, men där fick jag bara veia att en utredning pågår, en utredning som jag själv varit med och beslutat om atl den skulle igångsättas. Det förvånade mig och jag kunde absolut inte utläsa något engagemang ur svaret. Om översvn av

Det finns i den här frågan företeelser som man ändå slår väldigt fram- vapenfrilagen mande inför. Jag måste, herr lalman, få ta upp en sådan här situation som den har delgivits mig.

Härförleden ryckte ett antal värnpliktiga in till ett regemente. Bland dem fanns ett antal unga män som hos vapenfrinämnden ansökt om vapenfri tjänst men fått avslag på sin ansökan. De blev inkallade i vanlig ordning och ryckte alltså in. När. de skulle kvittera ut sin utrustning och börja sin tjänstgöring var de naturligtvis tvungna att vägra om de skulle följa sitt samvete. Då blev de lotalvägrare. I vanliga fall är gången sådan att vapenvägrare blir hemförlovade och får vänta på atl så småningom bli kallade till polisförhör och den sedvanliga behandlingen fram lill fällande dom och fängelse. Men vid det här tillfället var rutinen en annan. De fick inte lämna regementet, enligt de uppgifter jag har, i och med atl tillförordnade regementschefen undertecknat hemförlov-ningsordern. I rummet intill satt nämligen polisen för att snabbutreda ärendena, och i del följande rummet satt åklagaren som därefter överlämnade en stämning för inställelse till domstolsförhandling, som skulle äga rum tio dagar senare. Här arbetade alltså militär, polismyndighet och åklagarämbete så alt säga på löpande band och hemförlovningsordern blev alltså giltig först sedan åklagaren hade handlagt ärendet.

Jag måste fråga försvarsministern: Är della en riklig ordning? Jag kan också fråga som min sagesman: Brukade inte myndigheterna här mera våld än nöden krävde mot unga män som själva vägrade alt bruka våld? Unga män kan brytas ned av mindre än att bli utsatta för något dylikt. Bara detta att en ung man vägar hävda en avvikande mening mot befäl, mot kompanichef, bataljonschef och regementschef vid sin första inställelse och sin första kontakt med krigsmakten ställer stora krav på ett moraliskt ansvarstagande. Att sedan i omedelbar anslutning till det bli utsatt för polisutredning, åklagarbeslut och stämningsinkallelse till domstol med nästan omedelbar verkan är, så långt jag kan se, helt enkelt ett övergrepp mot den för vårt rättsväsende nödvändiga humanitetshänsynen.

Justitieministern brukar Ju ofta tala om det här. Anser försvarsministern att en sådan här handläggning är bra, eller vill försvarsministern ta avstånd från ett sådant förfaringssätt? Såvitt jag har mig bekant var det första gången något sådant inträffade.

Kalla det gärna att inte ta seriöst på frågan, kalla det gärna att vara
demagog, men jag har tagit exempel ur livet och visat på förhållanden
som vi mera s. k. etablerade kanske står utanför och inte känner så mycket
av. Allvaret i min fråga och svagheten i försvarsministerns svar måste
ändå klart kunna dokumenteras genom den här debatten. • 119

!\r 10 Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

-T- I , Herr talman! Jag håller med försvarsminisiern om att del aren verkligt
Tisdagen den__
TO I . u in-7c seriös och svår tråga som utredningen och försvarsministern har att la
28 oktober 1975
_____________ ställning till, en fråga som sannerligen inle är så lätt atl handskas med.

Om översvn av Jag tar fasla på försvarsministerns förhoppningar om atl vi skall få

vapenfrilagen fram ett annat alternativ än fängelse för dem som av samvetsskäl vägrar

alt bära vapen. Atl en bättre ordning skall komma lill slånd hoppas jag också, och jag lar fasta på uppgiften om atl vaptenfriutredningen kommer att avlämna sitt betänkande under nästa år. Jag förväntar alt försvarsminisiern har ambitionen alt snarast möjligt efter det att vederbörande betänkande remissbehandlats förelägga riksdagen en proposition i ärendet. I varje fall tolkar jag inle försvarsministerns inlägg i debatten på det sättet att han är negativ lill den här frågan utan tvärtom så att försvarsministern ser allvarligt på den.

Hen WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Del är nog sant att jag lar litet allvarligare på Guds ord än på herr Ekinges, men det må förlåtas mig.

Vad sedan gäller demagogin finns den verkligen kvar. Herr Ekinge använder begreppet etiker på ett sätt som inte utomstående fattar, för de räknar med att även religiösa människor har etik. Men i det här sammanhanget talar man om etiker när det gäller sådana som inle anför religiösa skäl. Det är däri demagogin från herr Ekinges sida ligger, att det begreppet känner bara den lill som sysslar med de här frågorna.

Just sådana fall som herr Ekinge berättar om - och jag skulle kunna fylla på med mycket fier exempel - har gett anledning lill en översyn av vapenfrilagen. Jag tycker au herr Ekinge bör besinna att alla vi som har ylirat oss här i dag, och som sysslar med de här frågorna, lar lika allvariigi på dem som herr Ekinge. Den lilla ödmjukheten borde herr Ekinge kunna kosta på sig.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag avslår från att gå in på enskilda fall, även om herr Ekinge vill ha mitt omdöme om en del fall som han åberopar. Däremot har jag redan sagt att jag anser att det finns brister i nuvarande ordning och att vi skall försöka förbättra den.

När jag säger att del är meningslöst atl diskutera de enskilda fallen
kan jag erinra om just del fall som föranledde så mycken diskussion
genom all en person visades upp i TV då han tvångsmatades osv. Men
hur förhöll det sig där? Jo, den här personen hade genomgått sin grund
utbildning, t. o. m. som befälsultagen. Han hade, om jag inte missminner
mig, gjort en repelitionsövning. När han sedan kallades in till en övning
brydde han sig inte om alt söka vare sig vapenfri ijiinsi eller anstånd
utan vägrade då han kom in. Hur vi än utformar kungörelsen om vapenfri
tjänst kan vi inte komma lill rätta med sådana problem, när en person
120 inte bryr sig om att söka.

Av de mellan 2 500 och 3 000 om året som söker vapenfri tjänst får Nr 10

ungefär två tredjedelar det. Del kan vara rikligt, vilket framhållits, atl Tsrlapp t 1

det mest är fråaa om Jehovas vittnen och vissa andra som kan doku- -lo i . u in-?..-

28 oktober 1975
menlera alt de har betänkligheter av religiös art. Dessa har i ökad ut- ._

sträckning blivit frikallade. Om översvn av

Av de andra, som inte har sådana skäl, är det bara en tredjedel som vapenfrilagen får ja. Men ingen har sagt alt ansökan avslås på grund av att motiven är grumliga. Jag har i varje fall aldrig använt något sådant uttryck. Det är självklart all en sökande får åberopa de skäl som han vill ha anförda för att få sin ansökan tillstyrkt, men dessa håller inte alltid. Del inträffar många gånger - Jag tror att det gäller de flesta fallen - att den som har fått avslag sedan gör sin militärtjänst. Mycket lyder på alt del går utomordentligt bra för dem i alla fall. Det här är inle riktigt klarlagt, men jag vågar ändå säga att man har anledning alt räkna med att det är så.

Det senaste året vägrade bara 170 av dem som hade fått avslag - och det rör sig kanske om ett tusental under samma lid. De fiesla har tydligen ställt upp och gjort sin värnplikt, även om de fåll avslag på sin ansökan. Vad värre är: 600 stycken kom tiil tjänstgöring utan att i förväg ha sökt vapenfri tjänst eller befrielse men vägrade vid inställelsen.

Detta gör atl frågan är långt mer komplicerad än herr Ekinge föreställer sig. Vi måste se över problemen, så att vi kan komma till rätta med dem och ge de människor för vilka del är motbjudande att vara med i det här sammanhanget chansen att komma undan - utan att vi därmed visar mannamån. Vi får aldrig glömma bort atl del svenska försvaret fortfarande bygger på värnplikt och alt det här rör sig om en undantagsbestämmelse.

Jag vill alltså med mill anförande peka på all detta är, som herr Börjesson i Falköping säger, en komplicerad fråga och atl vi skall försöka åstadkomma förbättringar. Att lala om grumliga motiv osv. har vi dock inte anledning atl göra, utan del gäller atl pröva vad som står i överensstämmelse med författningen, dvs. all del skall vara fråga om verkligt djup samvetsnöd. Jag medger atl del är svårt atl styrka en sådan, men jag tror alt vi fått en allt bättre handläggning av dessa ärenden och att även de som handlägger dem i vapenfrinämnden är engagerade för atl försöka göra bästa möjliga bedömningar.

Men det f\r\r\s något som heter chansning i detta sammanhang, och det är kanske inte något för unga människor främmande atl kasta in en ansökan för atl se hur det går. Får man inte bifall, ställer man ofta upp i alla fall. Sådan är verkligheten, och jag kallar inle della "grumliga motiv" utan menar atl man söker utnyttja en möjlighet som föreligger, även om man inle kan anföra tillräckligt starka skäl för alt få befrielse.

Jag tror för min del att vi aldrig kan komma dithän alt vi utan någon
form av prövning låter människorna själva bestämma om de vill detta
i denna utbildning eller ej. Någon ordning får del finnas också i detta
sammanhang. 12

Nr 10 Hen EKINGE (fp):

T'srlop 1 ''' talman! Jag måste säga alt försvarsministern tydligen ser mer

28 kr h 1975 seriöst på denna fråga än vad herr Werner i Malmö tycks göra. Herr

_____________ Werner säger att han tar allvarligare på Guds ord än på mitt anförande.

Om översyn av Ja, jag frågade inte om det. Jag frågade om tolkningen av mina ord,

vapenjrilagen eftersom herr Werner gjorde sig skyldig till en misstolkning av det jag

hade sagt, och det var del jag beklagade.

Herr Werner säger alt det är demagogi när Jag talar om dem som vägrar av etiska och icke av religiösa motiv. Ändå vet vi alt det går en ganska kraftig vattendelare mellan dessa. Och vad är bakgrunden till det? Jo, del är naturligtvis - och jag känner väl till i varje fall dem som vägrat av religiösa skäl, eftersom jag själv en gång i tiden har gjort det - att den terminologi som används stämmer mycket bättre för dem som har religiös bakgrund. Det är fråga om uttryck som "samvetsnöd" och "djup samvetsnöd", ord som det för andra människor kan vara svårt att över huvud taget ta i sin mun. Det är för dessa människor ofta svårare alt artikulera sig på ett sådant sätt atl man får deras motiv klargjorda. Det är från den utgångspunkten som jag talat om all det måste komma alt uppfattas så alt de har grumliga motiv. Jag kan inte - det måste Jag erkänna - se att det i och för sig skulle vara mera felaktigt att vägra vapentjänst av etiska skäl än av religiösa skäl. Jag vet bara att de som vägrar av religiösa skäl till 90 "n får sin ansökan beviljad under del att de andra får det lill drygt 30 96.

Det är den frågeställningen som Jag har velat aktualisera. Vi har enligt mitt sätt att se alltför många unga män i våra fängelser i dag på grund av nuvarande ordning.

Jag vill till slut, herr talman, betyga min tacksamhet över alt försvarsministern under debatten ändå har lagil ställning för en humani-sering, något som jag räknar med att vi skall ha gott av för framtiden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

1975/76:26 till näringsutskoitet

1975/76:44 till socialförsäkringsutskottet

§ 10 Föredrogs men bordlades åter konstitulionsulskottets betänkanden 1975/76:16-19

1, 3 och 5 1-11 och 2

jusiitieutskottets betänkande 1975/76 socialutskouets betänkanden 1975/76 irankuiskoiieis beiänkanden 1975/76

inrikesuiskoiteis betänkanden 1975/76:4-8
122 § 11 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen 1975/76:37.

§ 12 Anmäldes och bordlades

Propositioner

1975/76:16 om lillfällig nedsättning av den allmänna arbetsgivaravgiften inom del inre stödområdet

1975/76:21 med förslag lill lag om ändring i jordabalken

1975/76:29 om skatlefullmaki för riksdagens finans- och skatteutskott enligt 8 kap. 6 i; regeringsformen

1975/76:30 om ändring av reglerna för beräkning av låneunderlag i fråga om bostadslån för nybyggnad av småhus

1975/76:33 med förslag till lag om förvärv av hyresfastighet m. m.

1975/76:41 angående förlängd tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236)

1975/76:45 om viss ändring i bestämmelserna om kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel

1975/76:49 med förslag till lag om varningstext och innehållsdeklaraiion på tobaksvaror

1975/76:57 med förslag till åtgärder för försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m.

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Anmälan av interpellationer

§ 13 Anmäldes och bordlades

Civiluiskolieis belänkande

1975/76:3 om individuell energimätning som förutsättning för bostadslån

§ 14 Anmälan av Interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 28 oktober

1975/76:38 av herr Strindberg (m) till herr statsministern om svenska åtgärder med anledning av rättegång i Estland:

F. n. sitter bl. a. fem män fängslade i Estland åtalade för "brott mot staten". De fem fängslade är

ingenjör Artjom Juskeviij

ingenjör Maii Kiirend

leklor Kaljo Mältik

läkare Arvo Varato

ingenjör och översättare Sergel Soldalov

De fem har begått "brottet" att tillsammans skriva till Förenta nationerna och kräva atl deras land på nytt skall erkännas som självständig stat. Estland, Lettland och Litauen blev nämligen fria stater genom de separata avtal som år 1920 undertecknades i Tarlu, Riga och Moskva och i vilka Ryssland avstod "frivilligt och för eviga tider" från rätlig-

123

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Anmälan av interpellationer

heterna över de baltiska siaterna och erkände "utan reservationer oavhängigheten för dessa stater". Dessa fredsfördrag var enligt det ryska verket Diplomalins historia "en stor seger för sovjeldiplomatin i kampen för de baltiska staternas neutralisering".

De baltiska staternas frihet blev kort. Den 15-17 juni 1940 genomfördes den ryska ockupationen och i augusti samma år upptogs de i .Sovjetunionen. På ett par år föriorade de baltiska folken i deporterade och avrättade mer än 125 000 människor. Dessa lidanden fortsatte när de tyska trupperna sommaren 1941 bröt in i Balticum och där skapade den administrativa enheten Ostland.

Informationen om förhållandena i de f d. baltiska staterna har alltsedan andra väridskrigel varit mycket sparsam. Vi vet att en betydande för-ryskning ägt rum, och vi vet också att balter såväl i Balticum som runt om i världen fortfarande hoppas alt en gång få bli fria folk med rätt att själva forma sin framtid.

Vårt land och vårt folk har i olika sammanhang engagerat sig i kampen mot våld och förtryck. Denna kamp bör föras vidare, och den bör riktas mot förtryck var del än råder. De fem, som nu sitter fängslade i Estland, riskerar stränga straff för sitt "brott". Rättegången skall enligt uppgift hållas inför lyckta dörrar, och del finns en uppenbar risk för atl den på samma sätt som skett på andra håll i vår omvärld blir summarisk.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört hemställer Jag om kammarens tillstånd att till herr statsministern ställa följande fråga:

Överväger regeringen att vidta några åtgärder som kan vara ägnade att leda lill att de personer som nu står åtalade i Estland för brott mot staten ges en rättegång som motsvarar berättigade anspråk på objektivitet och rättssäkerhet?

124

1975/76:39 av fru Kristensson (m) lill herr justitieministern om åtgärder mot narkotikamissbruket:

Kampen mot den illegala narkotikahandeln ger då och då resultat. Efter det all narkotikapolisen förra året lyckades spränga en liga som marknadsförde tung narkotika - opiater - försvann sådan i stort sett. För kort lid sedan dök den åter upp, och nu fruktar narkotikapolisen för en ny svår våg. Rapporter, särskilt från Sydtyskland, tyder på detta.

I Munchen har sålunda priset på opiater i höst sjunkit från 180 lill 80 D-mark för ett gram. Om vi beaktar att priset i Stockholm för samma vara och samma kvantitet är 1 500 kr. kan vi utgå från alt hämningslösa individer känner en frestelse atl göra stora och snabba pengar i vårt land. Polisen tror sig vela alt man nu försöker etablera en marknad häri Sverige just för dessa preparat. Polisens beslag av amfetamin i Sandhamn visar också att den illegala narkotikahandeln på intet sätt är under kontroll.

I det sammanhanget kan det finnas skäl att påpeka hur de personella resurserna inom narkoiikapolisen ibland ansträngs lill bristningsgränsen. I slutstadiet av spaningarna beträffande Sandhamnsligan noterade polisen under tre veckor en övertid om 90 timman

Från olika polisdistrikt i landet vitsordas alt resurserna f n. ej räcker till för alt bedriva narkoiikaspaning. Man vet alt det finns narkotika av olika slag på marknaden men tvingas lägga dessa frågor åt sidan. Det borde vara .självklart alt narkotikapolisen tilldelas erforderliga resurser. Enbart genom en omfördelning av polisresurserna kan problemet ej lösas. Den nu genomförda arbetstidsförkortningen har medfört att större delen av det tillskott som tillfördes polisen som ett resultat av brottskommissionens förslag har neutraliserats. Läget är därför synnerligen bekymmersamt. Det borde nu gälla att göra en samlad kraftfull satsning från polisens sida för atl komma åt den illegala narkotikahandeln, såsom skedde 1969. Erfarenheterna från 1969 talar också för nödvändigheten av en samtidig satsning på vården av narkotikamissbrukare. Annars blir polisens insatser på sikt verkningslösa.

Ett särskilt problem utgör narkotikamissbruket på fångvårdsanstalterna. Genom den ökade öppenheten inom kriminalvården, i och för sig eftersträvansvärd, tycks det nu vara nästan omöjligt att stoppa narko-tikatillförseln till många av anstalterna. De omhändertagna är också särskilt predestinerade för missbruk. Många får sin första erfarenhet av narkotika under fängelsevistelsen. Detta är i hög grad otillfredsställande, och jag efteriyser nu liksom tidigare åtgärder för atl söka komma lill rälla med detta problem - ulan alt anstalterna åter skall behöva bli slutna.

Åberopande det anförda får Jag anhålla om kammarens tillstånd att till herr justitieministern ställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet vidtaga för alt möjliggöra en effektiv
satsning från polisens sida mot narkotikamissbruket?

2. Avser statsrådet vidtaga några åtgärder för atl komma till rätta med
narkotikamissbruket på fångvårdsanstalterna?

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Anmälan av interpellationer

1975/76:40 av herr Svanström (c) till herr arbetsmarknadsministern om breddning av järnvägslinjen Kalmar-Berga:

„ Önskemål om breddning av den smalspåriga järnvägslinjen Kalmar - Berga har under hela efterkrigstiden i olika sammanhang förts fram från invånarna i Kalmar län.

I Länsprogram 1970 för Kalmar län har länsstyrelsen angett Bergabanans breddning som en av de viktigaste regionalpolitiska åtgärderna för näringslivets utveckling. Sedan först ett industrispår anlagts från Mönsterås massafabrik till Stubbemåla, som genom ett stickspår är förbundet med Sandbäckshult, startade år 1972 en breddning av södra delen av Bergabanan från Kalmar till Sandbäckshult med fortsättning till Stubbemåla. Dessa breddningsarbeten håller i dagarna på att avslutas. Härmed har sammanlagt 67 km normalspår byggis. Den åierstående delen Sand-bäckshuli-Berga utgör endast 32 km,

I Länsplanering 1974 har länsstyrelsen med ökad styrka framfört kraven på en breddning av hela Bergabanan, Likaså ingår ett utnyttjande av en breddad Bergabana såsom ett väsentligt led i länsstyrelsens vid årets

125

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Aiunälaii av interpellationer

början till regeringen ingivna förslag till regional trafikplanering för Kalmar län.

Jämsides med de i länsplaneringen och i den regionala trafikplaneringen dokumenterade förslagen rörande en breddad Bergabana har önskemålen härom aktualiserats genom en rad skriftliga framställningar, uppvaktningar och överläggningar på riksplanet, som riktats till regeringen, riksdagsutskott, SJ:s centralförvaltning och AMS, Genom en breddning av bandelen i fråga erhålles ett. sammanhängande normalspårigi järnvägsnät i Kalmar län, vilket är av den allra största betydelse med hänsyn lill näringslivets transportbehov.

Bergabanan löper genom den del av Kalmar län, som kämpar med utomordentliga svårigheter alt bevara sysselsättningsmöjligheterna för befolkningen. Existens- och uivecklingsbetingelserna för företagen i Högsby kommun är starkt beroende av ett utbyggt normalspårnät. Södra Sveriges Skogsägares Förbund har vitsordat betydelsen av alt genom en breddad Bergabana få möjligheter atl föra virkes- och fiisiransporierna lill Mönsieråsanläggningen, varvid bl. a. fiistransporterna från Kindasågen lill massafabriken i Mönsterås kommer atl bli betydande. Rent allmänt är möjligheter till godstransporter per järnväg mellan företagen i kommunerna längs järnvägslinjen från Vimmerby i nordväst genom Hultsfred och Högsby kommuner till hamnarna i Oskarshamn och Kalmar av vital betydelse för utvecklingen av länets näringsliv.

Med anledning av motionerna 307, 500 och 501 till 1974 års riksdag uttalade trafikuiskoliei att utskottet vid sin prövning funnit vägande skäl lala för ett bifall till motionärernas förslag om breddning av bandelen Sandbäckshult-Berga. Utskottet föreslog därför all Kungl. Maj:i snarast prövade möjligheterna att genom arbetsmarknadsverkets försorg låta utföra arbetena i fråga samt vidtog övriga åtgärder som i anledning härav påkallades. Detta uttalande antogs av riksdagen och kan betraktas såsom en direkt beställning från riksdagens sida. Regeringen har sedan uppdragit åt SJ och AMS all utreda frågan. AMS har därvid med hänsyn till sysselsättningsläget ställt sig positiv till atl de fortsatta breddningsarbeiena utförs såsom beredskapsarbete. SJ har utan direkt ställningstagande redovisat olika tekniska och ekonomiska alternativ.

I nuvarande sysselsättningsläge måste det vara rationellt au i direkt anslutning till pågående arbete fortsätta med den andra och sista etappen. Eljest måste arbetskraften fiyilas till annat beredskapsobjeki-vilket AMS nu lär överväga i brist på besked.

Med åberopande av del anförda och med särskild hänvisning till riksdagens tidigare ställningstagande hemställer jag om kammarens tillstånd att till herr arbetsmarknadsministern framställa följande fråga:

Är regeringen beredd att omedelbart ge klarsignal förde fortsatta breddningsarbeiena på Bergabanan?

126

1975/76:41 av herr Hernelius (m) till fru statsrådet Sigurdsen om skogsindustriprojektet i Demokratiska republiken Vietnam:

I augusti 1974 undertecknades i Hanoi ett avtal mellan Demokratiska republiken Vietnam och Sverige om svenskt bistånd till bl. a. ett skogsindustriprojekt. Bidraget till delta beräknades uppgå till 770 miljoner kr.; projektet skulle genomföras under en femårsperiod och beräknades vara avslutat under budgetåret 1978/79. Avsikten är atl bygga upp en industri för framställning av pappersmassa och papper, som vid full utbyggnad får en kapacitet av 55 000 ton papper. Avtalet underställdes aldrig riksdagen, vilket senare föranledde en anmärkningsreservation i konsiiiu-lionsutskotiei (KU 1975:12).

När planerna på skogsprojektet först redovisades för ulrikesutskollef i propositionen 1974:1 hette det att kostnaderna sannolikt kom "alt överstiga 500 milj. kr." Utskottet för sin del betecknade (UU 1974:3, s. 15) skogsindustriprojektet som "den största enskilda biståndsinsats som hittills planerats av de svenska myndigheterna. Kalkylerna över investeringskostnaderna är fortfarande osäkra. Vårt land kan, enligt vad utskottet erfarit, komma alt bestrida betydligt mer än en halv miljard kronor för denna insats som under en följd av år kommer all ställa stora krav, delvis av principiellt nytt slag, på de i insatserna dellagande svenska parterna." Avtalet i augusti samma år rörde sig alltså om 770 milj. kr., varav 150 miljoner för eventuella prisstegringar.

Under riksdagsdebatterna i samband med utrikesutskottets bistånds-utlåtanden vid 1974 och 1975 års riksdagar framhölls att betydande osäkerhet rådde om projektets olika delar. Sålunda nämndes risken för negativa ekologiska, regionalpolitiska och sociala konsekvenser av storsatsningen på ett papperskombinat. Vidare framhölls osäkerheten beträffande hamnanläggningar, transporter, kontakterna mellan nordvietnameser och den svenska arbetskraften, bostäder m. m. Två hell olika planerings- och styrsystem möttes ju i samband med projektet.

Svårigheter av detta och av annat slag är självfallet ofrånkomliga och har till viss del kunnat förutses. De är på sätt och vis normala vid ett projekt av detta slag. I SIDA:s anslagsframställning för 1976/77 framkommer nu att det är tvivelaktigt om tidsplanen för maskinernas insättande i driften kan hålla samt att de vietnamesiska bidragen i form av personal och materiel inte motsvarat vad som förutsattes. Förseningar i byggnadsarbetenas genomförande säges vidare ha uppstått.

Men när nu över ett år har förflutit sedan avtalet undertecknades synes tiden vara inne för att riksdagen erhåller en sammanfattande redogörelse för gången av arbetet och för hur genomförandet av projektet bedöms just nu. Detta särskilt som riksdagen tidigare erhållit ytterst knapphändiga uppgifter (anmälan i propositionen 1974 upptog endast 11 rader). Särskild uppmärksamhet bör ägnas nuvarande kostnadskalkyler, eftersom Sverige enligt avtalet synes ha att stå för prisstegringarna även om dessa tillkommit utan svenskt vållande. Över huvud taget har riksdagen all anledning att noga följa denna vår "största enskilda biståndsinsats".

Under åberopande av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att lill fru statsrådet Sigurdsen framställa följande frågor:

Nr 10

Tisdagen den 28 oktober 1975

Anmälan av interpellationer

127

Nr 10 1. Hur bedömer statsrådet i dag skogsindustriprojektei i DVR? Kan

-r- I 1 tidplanen hålla?

Tisdagen den '

28 oktober 1975 ' '"' kostnadskalkyler beräknas i dag för projektet och hur stor

_____________ del av dessa kostnader faller enligt avtalet från augusti 1974 på Sverige?

Anmälan av interpellationer

§ 15 Kammaren åtskildes kl. 18.30.

In fldem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen