Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:69

Tisdagen den 29 april

Kl. 13.00

§ 1 Herr talmannen meddelade all till kammaren inkommit läkarintyg för herr Nilsson i Trobro, som var sjukskriven ytterligare under liden den 4-31 maj,

Erforderiig ledighet beviljades.

Herr talmannen anmälde all herr Lundgren i Kristianstad även under denna lid skulle tjänstgöra som ersättare för herr Nilsson i Trobro.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Meddelande om bordläggningsplenum måndagen den 5 maj

Stöd till ungdoms-oiganisationerna

§ 2 Meddelande om bordläggningsplenum måndagen den 5 maj

Herr TALMANNEN:

Bordläggningsplenum måndagen den 5 maj, som enligt den preliminära planen skulle böria kl. 11.00, tar sin början kl, 15.00.

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Motion

Nr 2140 till lagutskottet

§ 4 Stöd till ungdomsorganisationerna (forts.) Fortsattes överläggningen om kullurulskotlets belänkande nr 9.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Vid den fortsalla behandlingen av kulturutskottets betänkande nr 9 vill jag begagna tillfällel all närmare kommentera min motion nr 1911, där jag hemställer att riksdagen beslutar alt del statliga slödel lill handikapporganisationernas ungdomsverksamhet skall utgå med 75 % av redovisade kostnader för denna verksamhet intill ell belopp av 150 000 kr.

I min motion har jag anfört att de i propositionen föreslagna reglerna är så konstruerade att inte tillräcklig hänsyn tas lill de särskilda förhållanden som vissa organisationer är uppbyggda under. Jag tänker då speciellt på Hörselfrämjandels riksförbund. De blindas förening och De dövas riksförbund. De får med föreslagna regler inget stöd. Föredragande statsrådet föreslår av den anledningen att ett särskilt bidrag om 15 000 kr, per organisation skall utgå.

Del är ostridigt all del är oerhört värdefullt både för den enskilde

Nr 69 handikappade och för samhället att den verksamhet som bedrivs av han-

Tisdaeen den dikapporganisationerna får möjligheter alt vidareutvecklas. För dessa

29 änril 1975 handikappade, i detta fall ungdomen, innebär den verksamhet som be-

.-------------- drivs av specialorganisationerna, avpassad efter deras handikapp, ett bry-

Stöd lill ungdoms- lande av isoleringen. Den möjliggör också en bättre anpassning till deras organisationerna livssituation och därmed en mer meningsfull tillvaro.

Vissa organisationer, som vänder sig till ett visst begränsat anlal människor med speciellt handikapp, har tyvärr svårigheter att nå upp lill det anlal medlemmar det här är fråga om. Men. av den anledningen är dessa organisationer i större behov av stöd och hjälp än de organisationer som har möjlighet att nå höga medlemsantal. Vi får inte glömma bort i sammanhanget att varie handikappad kan kräva särskilda insatser för att föreningsverksamheten skall kunna bedrivas effektivt. Vidare får man inte heller glömma bort att den uppsökande verksamheten är ett viktigt inslag i de insatser organisationerna bedriver.

Även om jag, herr talman, kanske borde känna tillfredsställelse över utskottets behandling av min motion, kan jag inte känna mig helt nöjd. Utskottet säger visserligen att De blindas förening. Hörselfrämjandets riksförbund och De dövas riksförbund för budgetåret 1975/76 bör erhålla bidrag som föreslagits i propositionen, men utskottet förutsätter för övrigt att bidragen till dessa organisationer skall ytteriigare övervägas och att delta bör ske förutsättningslöst.

Det är inle utan att jag har en känsla av att dessa organisationer är diskriminerade i jämförelse med övriga organisationer. Jag har svårt alt förstå varför inte utskollet i stället för att skjuta på frågans avgörande till en oviss framlid helt enkelt tillstyrkt mitt motionsyrkande.

För övrigt, herr talman, anser jag att ulskollets skrivning till vissa delar tillgodoser de önskemål som framförts i min motion nr 1911, vilket jag tacksamt noterar. Därför har jag inget särskilt yrkande under punklen 1 i kullurulskotlets belänkande nr 9,

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s);

Herr talman! I det ärende som vi nu har alt ta ställning till anges
från statligt håll för första gången ett samlat principiellt mål, ungdoms-
pplitiken. Det heter i regeringens förslag att målet för samhällets ung-
domspolilik genom ungdomsorganisationerna skall vara all den skall
medverka till att utveckla demokratin, stimulera till samhällsengage
mang, skapa en bättre samhällsmiljö, bidra lill jämlikhet mellan individer
och niellan grupper i samhället saml skapa samhörighet mellan genera
tionerna. Denna klart uttalade målsättning är en värdefull utgångspunkt
när man diskuterar samhällets relationer till ungdomsorganisationerna.
Del är angeläget all göra klart för sig att statens förhållande till orga
nisationerna måste ha som grundläggande utgångspunkt all stödja or
ganisationerna att utifrån sina egna värderingar della i samhällsbyggan
det. Delta innebär att ungdomspolitiken måste syfta till all ge de unga,
6 genom deras organisationer, förtroendet att gemensamt utforma och an-

svara för sin egen fritid, all skapa förutsättningar för de unga att genom sina organisationer påverka och fördjupa demokratin, att stimulera de unga lill engagemang i samhällsomdaningen, all förbättra och förnya .samhälls- och frilidsmiljön, att underiätta kontakterna mellan generationerna, att utjämna skillnader som betingas av klasstillhörighet eller kön och skapa jämlikhet och solidaritet mellan individer och grupper.

Ett av de väsentligaste inslagen i strävandena att uppnå delta är alt organisationerna står obundna och fria i förhållande till samhället och är oberoende av kommersiell verksamhet. Tillräckliga samhällsbidrag medverkar till.att garantera ett sådant oberoende.

Det är också väsentligt, herr talman, att konstatera att det i stor ut-.5träckning, är inom organisationerna som en stor del av debatten om framlidens samhälle förs. Del är där människors åsikter kanaliseras under aktiv medverkan av dem själva och det är där man lär sig praktisk lill-lämpning av demokratin som arbetsmetod. Men det finns också en annan funktion som organisationerna fyller. Social gemenskap och aktivt kamratskap är en naturlig del av verksamheten i ungdomsorganisationerna. Där bryter man sociala barriärer och isolering mellan människor under arbetet för att nå ett gemensamt mål. Det är också alldeles uppenbart att allt fier organisationer i dagens samhälle är beredda att ta ansvar för verksamhet även utanför den egna medlemskåren. Betoningen av den öppna och uppsökande verksamheten blir alltmer markant.

Det förslag som vi i dag har all ta ställning till innebär också en klart uttalad tilltro till ungdomsorganisationerna som ett viktigt inslag i den svenska demokratin. Det är ingen överdrifi alt påstå att det är folkrörelserna, av vilka ungdomsorganisationerna är en del, som har lagt grunden för, byggt upp och fördjupat demokratin. Inte minst för arbetarrörelsen är ett sådant synsätt naturligt, eftersom den .själv är en stor folkrörelse.

I den utredning som statens ungdomsråd tillsatte för en översyn av det centrala stödet var det naturligt att uttala ell stort förtroende för ungdomsorganisationerna. Från ungdomsrådets sida ser man det också som angeläget att organisationerna ges resurser för all kunna utveckla sin verksamhet. Hittills har ju anslagsutvecklingen - vilket framgår av tabellen på s, 8 i propositionen - varit svagare för ungdomsorganisationerna än för idrotten. Genom den proposition som vi nu har all ta ställning till kommer det all skapas en bättre balans.

Såväl statens ungdomsråds förslag som propositionen och utskottets betänkande innebär ett principiellt ställningstagande av statsmakterna som ligger helt i linje med vad organisationerna själva uttalat i remissomgången. Ändringen från reservationsanslag enligt propositionen till förslagsanslag för det centrala stödet betyder, såsom jag ser det, en förbättring av propositionen, Moisvarande förhållande gäller det lokala stödet.

Jag är glad över att utskottet skriver att man är beredd att ta speciella hänsyn lill vissa handikapporganisationer. Glädjande finner jag också

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Stöd till ungdomsorganisationerna

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Stöd till ungdomsorganisationerna

det positiva uttalandet från såväl föredragande statsrådet som utskottet om särskilt stöd till de politiska ungdomsförbundens informationsverksamhet, men jag beklagar samtidigt all del i år inle finns utrymme för ett sådant anslag. Med anledning av det särskilda yttrande från centern om stöd till de politiska ungdomsförbunden grundat på medlemsantalet vill jag påpeka att detta krav inle har någon förankring i remissopinionen bland organisationerna. Däremot har ungdomsrådets förslag om särskilt stöd fördelat enligt parlislödsprincipen vunnit en överväldigande anslutning bland ungdomsorganisationerna. Såvitt jag minns var det bara Moderata ungdomsförbundet och Fria moderata studentförbundet som sade nej till ett speciellt stöd. Inte ens Centerns ungdomsförbund fann anledning att på denna punkt frångå utredningens ställningslagande.

På en punkt vill jag emellertid påpeka att svårigheter kommeratt uppslå beträffande tolkningen av riksdagsbeslutet. Det gäller utskottets skrivning att ett statligt stöd till en organisation kan vara motiverat, även om den inte i alla delar uppfyller normerna. Vi får verkligen hoppas att man inom departementet kan lösa det brydsamma tolkningsproblem som riksdagsbeslutet försätter det i.

Tillsammans med några partikamrater har jag motionerat om en samordning till ett statligt organ av bidragsgivningen gentemot organisationerna, bl. a, mot bakgrund av barnstugeutredningens och SIA;s förslag. Vi uttalar i motionen att della organ lämpligen bör vara statens ungdomsråd. Alt ungdomsrådet handhar tillsynsfunktionen finner vi vara naturligt eftersom rådet är det statliga organ som har den vardagliga kontakten med ungdomsorganisationerna. Alt ulskottet här föreslår ett tillkännagivande i anledning av motionen tycker jag är positivt.

Jag sade inledningsvis att statens förhållande till organisationerna skall kännetecknas av förtroende. Detta gäller självfallet också vid medelstilldelningen och vid kontrollen av huruvida organisationerna uppfyller fastställda kriterier, Samma inställning har jag också uppfattal att regeringen hittills - och genom vad man skriver i propositionen - visat. Desto mer förvånande är det att konstatera att den nuvarande tillsynsmyndigheten i ett brev till ungdomsorganisationer har krävt en långtgående detaljredogörelse för medlens användning. I ell brev, daterat 1975-03-14, från SÖ ställer man krav på en mängd detaljredovisningar som, om de skall arbetas fram, kräver ett myckel omfattande arbete. Dessutom ställer man frågor som tillsynsmyndigheten, såvitt jag kan begripa, över huvud taget inte har med att göra, Della brev från SÖ är inle ett uttryck för vare sig respekt för organisationernas integritet, förtroende för organisationerna eller insikt om att organisationerna inle skall behöva lägga ned orimligt mycket arbete på statliga redovisningar.

Det är min förhoppning att det principiella ställningstagande som riksdagen gör om förtroende för organisationerna kan ge en anvisning också gentemot tillsynsmyndigheten om all man inte skall ge sig in på en brevskrivning av den art som jag här relaterat.

Med detta, herr talman, ber jag alt fä yrka bifall lill utskottets hemställan.

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Till de mest positiva dragen i svenskt samhällsliv hör ell rikt förgrenat föreningsliv. Den mångfald och del engagemang i ungdoms- och samhällsarbetet som de ideella organisationerna presterar har varit mycket gynnsamma för utvecklingen i samhället.

För att en organisation skall kunna komma i fråga för statligt bidrag till sin centrala verksamhet föreslår statsrådet sådana kriterier i fråga om medlemsantal och spridning av lokalföreningar i landstingsområdet att de för åtskilliga organisationer kan komma att framstå som orealistiska krav.

Föreningslivels villkor medger inte alltid en massiv tillströmning av medlemmar med välavvägd geografisk spridning. En anpassning måste ske gentemot en differentierad ungdomsverksamhet och dess naturliga krav på ett ekonomiskt stöd från statsmakternas sida.

De insatser som de ideella organisationerna gör måste dock ske pä deras egna villkor. Det är väsentligt att del idéburna ungdomsarbetet inte sorteras in i standardfack där obetydliga egenarter, t, ex. geografisk spridning, medlemsavgiftens uppbördsform eller det absoluta medlemstalet, ställer organisationer vid sidan.

Vi har i motionen 1975:1916 sagt att det finns anledning alt söka skapa "mjukare" regler för erhållande av bidrag. Aktiviteten inom de olika organisationerna måste mer komma i förgrunden än vad som angivils i propositionen. Regeringsförslaget har alltför starkt kommit all domineras av formella kriterier.

Kulturutskottet har tagit fasta på våra invändningar. Med utgångspunkt i att de allmänna riktlinjerna i propositionen 1975:14 skall godkännas har man anammat de problemställningar som kan uppstå i fråga om vissa typer av ungdomsorganisationer, om del av regeringen föreslagna bidragssystemet införs. Utskottet säger sig ha förståelse för de synpunkter som redovisas i motionerna och anser att det kan vara motiverat med ett statligt stöd lill en organisation även om den inte i alla delar uppfyller de krav som uppställts för det generella stödet lill central verksamhet. Vidare kan det i vissa fall finnas anledning att överväga ett mer omfattande stöd än vad som skulle bli fallet enligt föreslagna bidragsbestämmelser.

Utskottet säger vidare: "Del är emellertid angeläget all denna typ av bidragsgivning sker efter bedömning i varie särskilt fall, en bedömning som exempelvis kan gälla frågan om godkännande av ett annat medlems-kriterium eller en annan organisationsform än som avses gälla enligl de generella reglerna. Del får förutsättas alt dessa frågor tas upp i överläggningar niellan regeringen och vederbörande organisation varvid de av utskottet angivna synpunkterna bör beaktas,"

Utskottets anslutning lill våra motionsyrkanden upplever jag som utomordentligt viktig för de organisationer som gör ett värdefullt arbete men som i någon del - som regel högst marginell - inte uppfyller de formella kriterierna. Vad som är angeläget att slå fast är att det som

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Stöd till ungdomsorganisationerna

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Stöd till ungdomsorganisationerna

skall kvalificera en organisation att erhålla medel från staten måste mera vara det faktiska arbete som utföres inom resp, organisation än de strukturella former som man utvecklat under årens lopp.

Jag är, herr talman, glad över all propositionen ändå slår fast vikten av att vi i vårt land har ungdomsorganisationer av olika struktur och med olika ideologisk inriktning och att utskollet i sitt betänkande instämmer i detta. Mot den bakgrunden hyser jag förhoppningen att riksdagen kommer att följa utskottets förslag och att regeringen därigenom får uppdraget att med organisationerna diskutera igenom de förändringar som bidraget till ungdomsorganisationerna kommer att medföra för resp, organisationstyper.

I fråga om bidragsgivningen till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet föreslås i propositionen med hänsyn till del pågående översyns-arbetet inle några principiella ändringar.

Från fiera håll - bl, a. i folkpartimotionen 514 - har det begärts att bidraget till ungdomsorganisationernas lokala verksamhet skall förändras från reservationsanslag till förslagsanslag. Kulturutskottet ansluter sig till tanken att förslag införs - men endast på papperet. Utskottet säger; "Om anslagsmedlen inte räcker till bidrag med 10 kr. per sammankomst, vilket var målsättningen när bidragssystemet infördes, skall bidragsbeloppet enligt bestämmelserna reduceras i erforderlig mån," Ulskottet konstaterar dessutom att bidraget per sammankomst f. n, ligger betydligt under 10 kr.

Jag vill framhålla vikten av alt all bidragsgivning till ungdomsorganisationerna sker i form av förslagsanslag, så att organisationerna vid sin planering vet hur stort bidrag de har att röra sig med i sitt interna budgetarbete. Från mitlenpartierna har uttalats att i och med att en övergång sker till förslagsanslag bör den nuvarande bestämmelsen upphävas, dvs. all tiokronan skall reduceras om anslagsmedlen visar sig otillräckliga. Den målsättning som riksdagen 1971 ställde sig bakom är det nu hög tid att förverkliga. Det sker om kammaren stöder yrkandet i reservationen 2 från folkpartiet och centern.

Herr lalman! Jag ber att få yrka bifall till kullurulskotlets hemställan med undantag för punkten 10, där jag yrkar bifall till reservationen 2.

Fru STRÖM (s):

Herr talman! Jag delar i princip utskottets mening att det är viktigt och värdefullt att den statliga bidragsgivningen till ungdomsorganisationerna kan ske efter klara och entydiga riktlinjer. Detta bidrar bl, a. till att tillgängliga resurser fördelas så rättvist som möjligt mellan organisationerna.

De riktlinjer som nu skall fastställas av riksdagen verkar emellertid diskriminerande för en särskilt betydelsefull ungdomsverksamhet. Vi socialdemokrater som står bakom motionen 1921 har konstaterat all den ungdomsverksamhet som bedrivs av De blindas förening. Hörselfrämjandets riksförbund och De dövas riksförbund med de nu föreslagna

reglerna inte har fåll stöd på lika villkor med andra ungdomsverksamheter. Della beror helt enkelt på att medlemsunderlaget för de här organisationernas ungdomsverksamhet inte räcker till för att kvalificera dem till del stöd som andra organisationer får. Det är klart oacceptabelt att samhället inte går in och stöder denna verksamhet i relation till det arbete som de faktiskt bedriver bland ungdomarna.

Vi har anledning att vara lacksamma för alt gruppen handikappade ungdomar inte är så särskilt stor. Men det förhållandet skall naturligtvis inle användas som ett argument mot att organisationerna får ett rättvist stöd. Både statens ungdomsråd och statens handikappråd har i en tidigare remissomgång sagt klart ifrån att reglerna bör utformas så att man för handikapporganisationerna bortser från kraven på medlemsantal och högsta ålder. Vi motionärer har krävt en skyndsam översyn av stödet till denna ungdomsverksamhet och vi vill att fördelningskriterierna skall anpassas till dessa organisationers särskilda förutsättningar. Vi tycker det är viktigt att man knäcker denna principfråga en gång för alla, så att resultatet blir jämställdhet med andra ungdomsgrupper. Därför finner vi det givetvis också mycket positivt alt ulskottet nu har sagt klart ifrån att formerna för dessa statsbidrag bör övervägas ytterligare.

Låt mig nu inför den prövning som skall göras - och som måste ske snabbi - påpeka att de handikappade ungdomarna arbetar under särskilt svåra förhållanden och att verksamheten där är speciellt kostnadskrävande. Detta motiverar enligl min uppfattning att ett generösare och mera omfattande stöd till denna verksamhet bör övervägas vid det avgörande som nu skall ske.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 69

Tisdagen den 29apriil975

Stöd till ungdomsorganisationerna

Herr ANDERSSON i Edsbro (c):

Herr talman! Man har från alla håll betygat ungdomsorganisationernas stora betydelse i dagens samhälle. Inte minst har många talare i dag och i fredagsdebatten givit uttryck härför. Del är därför så myckel märkligare all majoriteten i utskollet inle har omsatt detta synsätt i handling när del gäller del lokala stödet. I propositionen föreslåsju ingen ändring av nu gällande bestämmelser vad gäller bidraget lill ungdomsorganisationernas lokala verksamhet. Detta är ytterst märkligt, speciellt som den bidragsgrundande åldern för det centrala stödet har sänkts till sju år.

Utskottet hänvisar till att del pågår en översyn rörande det lokala stödet. Men det hade naturligtvis varit riktigare att propositionen hade behandlat det lokala stödet på samma sätt som det centrala stödet, så att man hade kunnat uppnå den samordning som alla anser vara önskvärd.

Barnstugeutredningen påpekar föreningslivets stora betydelse för åldersgrupperna sju lill elva år saml vikten av en intim samverkan mellan fritidshemmen och föreningslivet, där det sistnämnda utgör basen. Politiken på detta område är utan tvivel mycket inkonsekvent. Jag avser då dels storleken av det föreslagna centrala stödet i förhållande till del lokala stödet, dels brislen på initiativ för alt ge föreningslivet förutsätt-

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Stöd till ungdomsorganisationerna

ningar att arbeta med dessa åldersgrupper trots uttalade intentioner all ge barn omsorg och trygghet.

Det förslag om införande av förslagsanslag som ulskollets majorilel nu har förordat är en framgång. Men samtidigt sänker man i realiteten anslaget till föreningarna ute i landet genom att beloppet per sammankomst förblir oförändrat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen 2 av herr Mattsson i Lane-Herrestad m, fl. Yrkande 2 i motionen 1920 finns upptaget i reservationen 1, varför jag kommer att stödja reservalion 1 vid en eventuell volering.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Vår behandling och våra beslut här i riksdagen sker i många frågor i stor tysthet. Människorna utanför riksdagen blir varken informerade eller intresserade, trots all besluten berör de många.

Det ärende vi nu behandlar har på ell särskilt sätt kommit i fokus. När så sker blir människorna både informerade och intresserade. Även om debatten irriterar en del, önskar och hoppas vi att flera beslut som vi fattar skall bli mer belysta och debatterade ute bland svenska folket. Inte minst speciella kompromissbeslut behöver noga redovisas för dem de berör. Det är ett sådant förslag lill kompromiss som vi behandlar i dag.

Vi var många som blev myckel förvånade när vi fick propositionen i detta ärende i vår hand. Del stod klart att det fanns risk för att vissa organisationer skulle utestängas från stöd beroende på sin organisatoriska uppbyggnad. Delta gäller ett av våra största frikyrkosamfund. Det som gör många betänksamma är att utbildningsministern och frikyrkomannen Bertil Zachrisson finns med i sammanhanget,

I en motion har Gunde Raneskog och jag tagit upp denna problemalik. Vi representerar två olika samfund och är medvetna om att skillnaden mellan samfunden och deras säll all bedriva ungdomsverksamhet är liten.

Del var många bra saker som Åke Gustavsson i Nässjö sade inledningsvis i sitt anförande. När jag hörde honom tyckte jag nästan all han talade för vår motion, särskilt då han talade om principerna och om samhörigheten mellan generationerna. Del är synpunkter som vi har framhållit i vår motion.

Georg Andersson i Lycksele sade i debatten förra veckan att ungdomsorganisationerna är tillfredsställda med det bidragssystem som regeringen skapat för ceniralstöd och att del fungerar enkelt, lätthanterligt och rättvist. Är det helt sant, Georg Andersson, att alla är nöjda?

Vi inom frikyrkoorganisationerna är inte nöjda med att ett av våra största frikyrkosamfund ställs utanför. Från den pressdebatt som pågår vill jag citera ett pressklipp ur tidningen Dagen i förra veckan, vilket tryckts på framträdande plats i baptisternas tidning. Den sista delen av pressklippet lyder;

"Skulle inle dödläget kunna brytas genom den kristna ungdomsrö-

relsens enhälliga krav på rättvisa kan man inte gärna föreställa sig annat än att övriga ungdomsorganisationer själva avstår så mycket av sina bidrag eller moisvarande medel som krävs för att på den vägen ge PU lika rätt. Något konkret innehåll får väl ändå ekumenisk solidaritet ha i ett läge som detta, ifall rättvisa inte kan vinnas på förhandlingarnas väg."

Beslutet blir nu att Pingstförsamlingarnas ungdomsarbete ställs utanför centralt stöd. Det gamla tröskelbidraget finns kvar i tre år. Ulskottet finner emellertid även beträffande dessa organisationer fiera skäl tala för att organisationer som inle blir berättigade till bidrag enligl de generella reglerna övergångsvis under tre år får behålla ell stegvis minskal bidrag. För delta ändamål bör under anslaget beräknas ell belopp av 100 000 kr., säger utskottet. - Della är alltså kompromissen. Jag skulle vilja fråga Georg Andersson i Lycksele: Om de tre oppositionspartierna hade reserverat sig för ell beslut som ligger i linje med moiionskraven, vad hade molskrivningen då blivit? Skulle den ha blivit att pingstvännernas ungdom hade ställts helt utanför?

För dagen får jag nöja mig med kompromissen, men jag vill deklarera att jag inte är till freds med den.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Stöd till ungdoms-oiganisationerna

detta anförande instämde herr Raneskog (c).

Herr ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr talman! Ett inlägg nu kan ju löpa risk att bli en upprepning av vad som sades i fredags. Jag vill ändå helt kortfattat upprepa vad jag då sade om att bidragssystemet har utarbetats i nära samverkan med ungdomsorganisationerna och att det helt övervägande antalet ungdomsorganisationer är mycket till freds med det. Jag kan tillägga all man också bland kristna organisationer har uttalat tillfredsställelse med systemet. Så har skett bl. a, i Missionsförbundels egen tidning.

Men jag sade också all någon ansett sig ha hamnat så all säga niellan två stolar. I anledning därav har vi haft en överläggning i utskottet. Motioner har väckts i frågan, som närmast gäller Pingstförsamlingarnas ungdomsarbete. All missnöjet i någon mån kan ha spritt sig utanför pingströrelsens ungdomsverksamhet kan väl delvis bero på all del har förekommit en något vilseledande pressinformation. Så skedde senast i lördags, när man försökte referera riksdagens debatt i fredags. Jag läste i en tidning att man där konstaterade att pingströrelsens ungdomsverksamhet är utfrusen ur systemet. Av det skälet skulle jag än en gång hell kort vilja återge vad som har hänt.

Utskollet har, bl. a. i anledning av ell anlal motioner, hafi överläggningar med representanter för pingströrelsens ungdomsverksamhet. Därvid har myckel klart framgått att den oro man kände inför det nya systemets genomförande framför allt berodde på farhågor beträffande del lokala aktiviietsstödei. Sedan dess har försäkringar lämnats här i kammaren av statsrådet Hjelm-Wallén, att statligt stöd till lokal aktivitet

Nr 69

Tisdagen den 29 april]975

Stöd till ungdomsorganisationerna

kommer alt utgå till pingströrelsens lokala verksamhet.

Vidare har utskottet genom den konstruktion som föreslås beträffande nuvarande iröskelorganisationer undanröjt alla anledningar till oro beträffande stödet till pingströrelsens lokala verksamhet. Vi har därtill genom den speciella konstruktionen garanterat alla förutvarande tröskelorganisationer ett visst centralt stöd fortsättningsvis under tre år. Ingen organisation som nu erhåller centralt stöd kommer alltså att mista det i och med riksdagens beslul i dag.

Till detta skall läggas att vi förklarar att vi har förståelse för att man kan.behöva göra vissa undantag vid tillämpningen av de generella reglerna. Vi vet att detta är en svår fråga därför att det stora fiertalet organisationer vill ha raka, klara och entydiga principer - det har Åke Gustavsson tidigare vittnat om i debatten. Vi har ändå dristat oss all säga att det kan finnas skäl att göra undantag exempelvis beträffande medlemskriteriet och organisationsstrukturen. Vi inbjuder de organisationer som har anledning att åberopa den skrivningen att komma till diskussion med myndigheterna på denna punkt.

Jag har än en gång velat upprepa detta, fortfarande i hopp om att det skall lyckas att sprida saklig information om det som troligen kommer att bli riksdagens beslut i denna fråga.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr lalman! Herr Johansson i Skärstad säger att "vi inom frikyrkorna är inte nöjda med att en organisation ställs utanför". Jag tror att herr Johansson skall akta sig för att tala på frikyrkornas vägnar. Propositionen har föregåtts av ett omfattande remissförfarande där samtliga kristna ungdomsorganisationer har bereits tillfälle att yttra sig över förslaget. Så gott som alla har yttrat sig. Pingstkyrkans ungdom gjorde del inte. Jag kritiserar den inte för det men jag vill med detta ha sagt att bakom regeringsförslaget slår en kompakt majoritet av ungdomsorganisationerna. Jag tror alltså inte all den opinion som herr Johansson vill göra sig till tolk för är korrekt återgiven.

Det senaste numret av KFUM:s tidning Ung Värld - KFUM är ju något av en ekumenisk organisation - skriver om PU:

"Kritik har framförts mot förslagel främst från Pingstväckelsens ungdom som genom förslagets konstruktion helt ställs utanför statligt stöd. Detta mot bakgrund av att de icke har någon riksorganisation. Då det statliga stödet utgår för centralt bedriven verksamhet måsle det vara svårt att ge det till en organisation som icke bedriver en central administrativ verksamhet. Givetvis måste på något sätt garantier skapas för att detta förhållande på centrala planet inte leder till alt organisationen i fråga ställs utanför kommunala- och landstingsbidrag. Men det sägs också klart i propositionen att kommuner och landsting även i fortsättningen bör ge stöd till organisationer som är lokalt och regionalt förankrade."

Farhågorna för att de skall ställas utanför denna form av stöd är alltså

inte befogade. Sedan propositionens förslag lades fram har vi fått en Nr 69

skrivning i utskottet som innebär att man speciellt skall titta på detta, Tisdaeen den

Att någon då kan ge uttryck för ett sådant missnöje som herr Johansson 29 anril 1975

i Skärstad gör har jag svårt alt förslå. De som har gjort ställningstagandet__

i denna fråga är t, ex. Svenska alliansmissionens ungdom, SMU, SKU Stöd till ungdoms-

osv,, organisationer vilkas ställningstagande herr Johansson i Skärstad organisationerna
borde vara ganska väl informerad om.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Det är inte mot själva systemet i dess helhet som jag vänder mig ulan mot det faktum all ett samfund har ställts ål sidan.

Jag talar inle för alla frikyrkliga organisationer - del kan jag inte göra - men jag skulle vilja ha reda på av Åke Gustavsson vilket samfund som är nöjt med att pingstvännerna har ställts åt sidan. Vad jag har sagt är all vi från frikyrkohåll är missnöjda och alt vi inle kan slälla oss bakom delta förslag. Jag tror inle all Åke Gustavsson kan frammana någon som vill slälla sig upp och säga: Vi i vårt samfund är nöjda med att pingstvännerna har ställts utanför.

Sedan vill jag tillägga att vi är glada över all vi fick lill stånd denna kompromiss - under tre år kan alltså pingstvännerna få både centralt och lokall stöd. Men frågan är: Vad händer om fyra år?

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s);

Herr talman! Samtliga organisationer är nöjda med den principiella uppläggningen i propositionen; del har jag talat om. Eftersom man har gjort denna uppläggning blir det en logisk konsekvens att del kommer alt utgå stöd till pingströrelsens ungdom,

Efiersom herr Johansson i Skärstad frågade mig konkret vem som är nöjd, vill jag göra ytterligare ett referat utöver det tidigare från Ung Värld, KFUM;s tidning, som gör ett klart ställningstagande. Nu kan herr Johansson i Skärstad säga att KFUM inte är något samfund i och för sig, och det är riktigt, men KFUM är en kristen ekumenisk ungdomsorganisation. Låt mig alltså göra ytterligare ett citat, denna gång ur Svensk Veckotidning nr 12: "Med den generösa skrivning, adresserad direkt till de kristna ungdomsorganisationerna, som finns vad gäller kravet på medlemsavgift, bör del inte heller bereda något bekymmer, annat än en svår förhandling för att hitta en alternativ definition."

Vad det handlar om är alltså att få in ett medlemsbegrepp som täcker organisationerna och som kan tillämpas praktiskt i administrationen. Detta har också utskottet givit uttryck för i sin skrivning.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Nu går Åke Gustavsson över till medlemsavgifierna, men
del var inte det vi talade 0111, Vad vi talade om var huruvida vi inom
frikyrkosamfunden är nöjda eller inte nöjda med att pingstvännerna ställs
utanför. Vi är glada och tacksamma över de bidrag som vi får, men 15

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Stöd till ungdomsorganisationerna

vi har rätt att protestera mot att ett av våra största samfund ställs vid sidan om.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Bara en fråga till herr Johansson i Skärstad: Anser herr Johansson i Skärstad att en organisation som inte bedriver central verksamhet skall ha anslag för central verksamhet?

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Jag tror att pingstvännerna bedriver central verksamhet, och jag tänker då inle minst på det rika musikliv som de bedriver inom ungdomsorganisationerna. Det måste ha hjälp från centralt håll för att det skall kunna bedrivas.

Herr ANDERSSON i Lycksele (s):

Herr talman! Låt mig slutligen slå fast, eftersom herr Johansson i Skärstad gång på gång upprepar att pingströrelsens ungdom ställs utanför, att med det förslag som utskottet nu lägger ställs pingströrelsens ungdomsverksamhet inte utanför. Den erhåller såväl centralt som lokalt stöd.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Jag är medveten om vad utskoltsbetänkandet innehåller, men min fråga löd: Vad hade det blivit om vi inte hade haft våra motioner och om inte denna kompromiss skett i utskollet?

. Herr WESTBERG i Ljusdal (fp);

Herr talman! Del har förekommit en del upprepningar i dag, och jag vill tillåta mig all göra ytterligare en med anledning av den fråga som herr Gustavsson i Nässjö nyss ställde: Är det riktigt att lämna centralt bidrag lill en organisation som inte bedriver någon central verksamhet? Detta argument har framförts fiera gånger. Jag vill tillbakavisa detta oriktiga påstående, och jag vill i den delen upprepa vad herr Sellgren sade i fredags.

Statsrådet Lena Hjelm-Wallén har lidigare inför kammaren ullalat att pingstförsamlingarna inte har någon riksorganisation. Det är grovt felaktigt. Hur kan tröskelbidrag utgå till en organisation som inle existerar? Redan det visar ju alt det måste finnas en organisation.

Pingstförsamlingarnas ungdomsarbete är en sammanslutning av omkring 450 lokala församlingar med omkring 65 000 7-25-åringar i sitt ungdomsarbete. Del finns stadgar för den centrala organisationen. De tillkom 1971 och upprättades i samråd med skolöverstyrelsen, så att de borde vara godtagbara. Det borde därmed vara slut med bortförklaring-arna om att det här inte är fråga om en riksorganisation.

Vidare påstås det att PU inte har några kostnader, man avlönar bara en halv kontoristijänsl. Ja, man har dock en organisalion om man har avlöning till en kontorist. Även detta faktum visar väl att det måste

finnas en central organisation. Jag kan inte flnna vad anledningen är Nr 69

till att man söker bortförklara det faktiska förhållandet, Alla måste väl Tisdaeen den

kunna förstå att den här organisationen verkligen finns. Den bedriver 29 anril 1975

också ett omfattande arbete i form av framtagande av studiematerial __

och arbetsmaterial, utövning av ledartidning och genom ledarutbildning. Stöd till ungdoms-precis som inom andra organisationer. Likaså producerar den annat som organisationerna tillhör det gemensamma arbetet för rörelsen. Jag menar alltså alt det finns skäl att godta PU som en organisation vid sidan av de andra, även om den har en något annorlunda uppbyggnad. Jag förutsätter därför all de förhandlingar som utskottet öppnar möjligheter till mycket snabbt skall leda fram till alt PU blir likaberättigat i det här avseendet och får bidrag precis som andra ungdomsorganisationer.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna 1-6

Kammaren biföll vad ulskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 7

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottels hemställan, dels reservalionen nr 1 av fru Ryding och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Ryding begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller kulturutskottets hemställan i betänkandet nr 9 punkten 7 röslar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av fru Ryding.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Ryding begärde rösträkning verkställdes volering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 294

Nej - 19

Avstår - 2

Punkterna 8 och 9

Kanimaren biföll vad utskollet i dessa punkter hemställt.

Punklen 10

Propositioner gavs på bifall till l:o) ulskollets hemställan, 2;o) reser
valionen nr 2 av herr Maltsson i Lane-Herrestad m. fl. saml 3:o) re
servationen nr 3 av fru Ryding, och förklarades den förstnämnda pro
positionen vara med övervägande ja besvarad. Då fröken Eliasson begärde
volering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda 17

2 Riksdagens protokoll.1975. Nr 69-71

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Stöd till ungdoms-oiganisationerna

återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalels mening för sig. Sedan fru Ryding begärt votering beträffande kontrapropositionen uppläsles och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill all kammaren lill kontraproposition i huvudvoteringen angående kullurulskotlets hemställan i betänkandet nr 9 punkten 10 antar reservalionen nr 2 av herr Mattsson i Lane-Herrestad m. fl, röslar ja, den det ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 3 av fru Ryding,

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då fru Ryding begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 118

Nej - 19

Avslår - 179

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill alt kammaren bifaller kulturutskottets hemställan i betänkandet nr 9 punklen 10 röslar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservalionen nr 2 av herr Maltsson i Lane-Herrestad m. fi.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kanimarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fröken Eliasson begärde rösträkning verkställdes volering med omröstningsapparai. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 184

Nej - 129

Avslår - 3

Punklen 11

Ulskotlels hemställan bifölls.

Punkten 12

Hemställan

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels hemställan i reservationen nr 4 av fru Ryding, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Ryding begärt votering uppläsles och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill alt kammaren bifaller kulturutskottets hemställan i betänkandet nr 9 punklen 12 röslar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit hemställan i reservalionen nr 4 av fru Ryding.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Ryding begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 296

Nej - 18

Avstår - 2

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Motiveringen

Proposilioner gavs på godkännande av dels ulskollets motivering, dels den i reservationen nr 5 av fru Mogård och herr Nisser anförda motiveringen, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nisser begärl votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den som vill att kammaren godkänner kulturutskottets motivering i betänkandet nr 9 punkten 12 röstar ja, den del ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren godkänt den i reservalionen nr 5 av fru Mogård och herr Nisser anförda moliveringen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nisser begärde rösträkning verkställdes volering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 264

Nej - 43

Avslår - 7

§ 5 Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Föredrogs konslitutionsutskoltets belänkande nr 12 med anledning av granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.

I detta betänkande hade utskottet beträffande omfattningen och inriktningen av arbetet med granskning av de protokoll som förts i statsrådet under år 1974 anfört följande:

"I förra årets granskningsbetänkande (KU 1974:22) redovisades en av

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

utskollet företagen större undersökning av statsdepartementens organisation m. m. Härvid gjordes dock inle någon närmare genomgång av utrikesdepartementets och statsrådsberedningens förhållanden. Avsikten var alt utskottet skulle återkomma lill dessa frågor vid ett senare tillfälle. Beträffande statsrådsberedningen lämnar utskottet i betänkandet en redogörelse för organisation och arbetsformer inom statsministerns kansli med särskild tonvikt på statsrådsberedningens verksamhet som samord-nare av deparlementsarbelet i slorl samt det sedan flera år pågående arbetet med frågor om decentralisering av olika ärendegrupper från regeringen till underlydande myndigheter.

Vad gäller ulrikesdepartementet har enligt regeringens bemyndigande förra året tillkallats två utredningar (UD 1974:01 och 02) med uppgift att ta upp en rad frågor angående utrikesförvaltningens organisatoriska förhållanden m. m. Med hänsyn härtill har utskottet ansett det lämpligt att låta en närmare granskning av detta departements organisalion anslå i avbidan på resultatet av de nämnda utredningarnas arbete. I detta sammanhang redovisas därför endast vissa uppgifter om den nuvarande organisationen, vilka hämtats från direktiven lill de nämnda utredningarna.

Del skall emellertid nämnas all en rad utrikesfrågor kommit alt ingå i årets granskning. Sålunda har utskottet gått igenom vissa frågor som hör samman med Sveriges ingående av internationella överenskommelser (traktater), däribland samarbetsavlal om utvecklingsbistånd. På detta område har granskningen bl. a, omfattat svenskt stöd till skogsindustripro-jekl m, m. i Nordvietnam saml de särskilda katastrofinsatser som riksdagen beslutade om i december förra året. Vidare har utskottet tagit del av omfattningen och fördelningen på länder under senare lid av sådana exportkreditgarantier - s. k. u-garanlier - som lämnas på särskilt gynnsamma villkor vid export av betydelse för u-ländernas ekonomi. Inom utskottet har tagits upp ytterligare några utrikesfrågor, nämligen viss skriftväxling med utländsk regeringschef, principerna för överlämnande av museala föremål som slalsgåvor samt handläggning av frågor om avvisande av främmande fartyg på svenskt territorialvatten.

Beträffande regeringsärendenas beredning har utskottet i likhet med tidigare år ägnat uppmärksamhet ål utrednings-och reniissväsendet,bl, a, med avseende på framställningar från riksdagens sida om tillsättande av utredningar. Vidare har en karlläggning gjorts beträffande utredningsväsendets omfattning och i samband därmed en undersökning rörande kommittéernas parlamentariska inslag. Vad gäller remissväsendet har granskningen inriktats på frågor som rör remisser av utredningsbelän-kanden, främst remisstidernas längd, Utskollet har liksom förra året följt utvecklingen beträffande den numera fakultativa lagrådsgranskningen. Vidare har utskottet behandlat frågan om propositionsavlämnandet till riksdagen under senare år.

Praxis i fråga om beslutsmotivering m, m, i regeringsärenden av förvaltningsrättslig karaktär har studerats av utskottet såvitt gäller vissa departement. Det är utskottels avsikt att ett senare år i samband med

sin granskning återkomma mer ingående till frågor om handläggningen av förvaltningsärenden inom regeringskansliet.

På sedvanligt sätt har ulskotlels granskning även i år avsett författningarnas utgivning liksom behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen, I sistnämnda hänseende har utskottet bl. a. granskat regeringens åtgärder med anledning av riksdagsbeslut om prövning av behovet av särskilda regler för regeringens handlande i nödsituationer, om viss försöksverksamhet i syfte att förbättra fastighetsslrukturen i skogsmark, om rörliga krediter för rationaliseringsverksamhet m. m, inom försvaret, om upphävande av skyldighet för myndighet att i vissa fall vid framställning av trycksaker samråda med Allmänna förlaget, om kommunall ekonomiskt ansvar för förlust beträffande vissa bostadslån och som redan tidigare nämnts tillkallande av vissa utredningar. Utskottet har vidare behandlat frågor om tillämpningen av den nya tandvårdstaxan samt formerna för avskaffande av beteckningen 'Kunglig' på statliga myndigheter m. m. Härutöver har utskollet granskat regeringens handläggning av ytterligare några frågor, vilka redovisas under rubriken 'Övriga frågor' sist i betänkandet."

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Utskottet hade för riksdagen anmält den granskning som ulförts saml resultatet därav.

Vid betänkandet hade avgivits följande reservationer och särskilda yttranden:

Beträffande Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

A. Reservation av herrar Hernelius (m) och Werner i Malmö (m) vilka
ansett att utskottets yttrande såvitt avsåg fieråriga biståndsutfästelser och
avtal om utvecklingsbistånd skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

B. Särskilt yttrande av herrar Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Nordin (c).
Kindbom (c) och Lindahl i Hamburgsund (fp) såvitt avsåg fieråriga bi-
slåndsutfäslelser och avtal om utvecklingsbistånd,

C. Reservation av herrar Hernelius (m), Werner i Malmö (m) och Lin
dahl i Hamburgsund (fp) vilka ansett att utskottets yttrande såvitt avsåg
särskilda katastrofinsatser skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

Beträffande Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef

D. Reservation av herrar Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård
(c), Nordin (c), Hernelius (m). Kindbom (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp) vilka ansett att utskottets yttrande skulle ha av reservanterna angiven
lydelse.

Beträjfande Regeringens befogenhet all överlämna vissa museala tillgångar som slalsgåvor

E, Särskilt yttrande av herrar Werner i Malmö (m), Björck i Nässjö (m) och Lindahl i Hamburgsund (fp).

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Beträffande Remisser lill lagrådet

F. Särskilt yttrande av herrar Boo (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö
(m), Nordin (c) och Molin (fp), fru Jacobsson (m) samt herr Kindbom

,(c).

Beträffande Riksdagens skrivelser till regeringen

G. Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c),
Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund
(fp) vilka ansett att utskottets yttrande såvitt avsåg en pariamentarisk
besparingsulredning skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

H. Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c) och Lindahl i Hamburgsund (fp) vilka ansett att utskottets yttrande såvitt avsåg en utredning av indexreglering av skattesystemet skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

1. Reservation av herrar Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c), Molin (fp) och Kindbom (c) vilka anselt att utskottets yttrande såvitt avsåg AB Allmänna Förlaget skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

J. Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c) och Kindbom (c) vilka ansett att utskottets yttrande såvitt avsåg fastighetsindelningen m. m. skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

K, Särskilt yttrande av herr Werner i Malmö (m) och fru Jacobsson (m) såvitt avsåg frågor om rörliga krediter för investeringar i rationaliseringssyfte inom försvarsväsendel.

Beträffande Vissa frågor rörande tandvårdstaxan

L. Reservation av herrar Boo (c), Werner i Malmö (m), Jonnergård (c) och Nordin (c), fru Jacobsson (m) samt herrar Kindbom (c) och Lindahl i Hamburgsund (fp) vilka ansett att utskottets yttrande skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

Beträffande Slopande av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter

M. Reservation av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö (m) vilka ansett alt utskottets yttrande skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

N. Särskilt yttrande av herrar Fiskesjö, Jonnergård, Nordin och Kindbom (samtliga c).

Beträffande Övriga frågor

O. Särskilt yttrande av herrar Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c) och Nordin (c), fru Jacobsson (m) samt herr Kindbom (c) såvitt avsåg tillsättande av ordförande i riksbanksfullmäktige.

P. Reservation av herr Lindahl i Hamburgsund (fp) som ansett att ulskollets yttrande såvitt avsåg oljeulvinningsplallformar skulle ha av reservanten angiven lydelse.

Nr 69

Tisdagen den 29aprill975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Q, Särskilt yttrande av herrar Werner i Malmö (m) och Björck i Nässjö Allmänt och
(m) såvitt avsåg oljeulvinningsplallformar. principiellt

R, Reservation av herrar Werner i Malmö (m). Fiskesjö (c), Jonnergård (c), Björck i Nässjö (m), Nordin (c). Kindbom (c) och Lindahl i Hamburgsund (fp) vilka ansett att utskottets yttrande såvitt avsåg distribution i riänstebrev av visst informationsmaterial från intresseorganisation skulle ha av reservanterna angiven lydelse,

S. Reservation av herrar Werner i Malmö (m), Björck i Nässjö (m) och Lindahl i Hamburgsund (fp) vilka ansett att utskottets yttrande såvitt avsåg skadestånd till en f. d. handelssekreterare skulle haav reservanterna angiven lydelse.

T, Reservation av herrar Fiskesjö, Jonnergård, Nordin och Kindbom (samtliga c) vilka ansett att utskottets yttrande såvitt avsåg riktlinjer för yrkesmässig trafik med buss skulle ha av reservanterna angiven lydelse.

Herr TALMANNEN:

Dechargedebatten uppdelas liksom tidigare år efter den i konstitu-tionsutskollels betänkande tillämpade indelningen. Varie avsnitt behandlas som ett självständigt ärende och talarlistan för de olika avsnitten kan alltså utökas med ytterligare talare. Då alla under ett avsnitt anmälda talare hafi ordel övergår kammaren omedelbart till att debattera näsla avsnitt. Voteringarna äger alltså rum i ett sammanhang sedan samtliga avsnitt slutdebatterats.

Beträffande avsnittet Allmänt och principiellt lämnades ordet till

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Tyngdpunkten i konstitutionsutskottets granskning av statsrådens riänsteutövning och regeringsärendenas handläggning ligger på en genomgång av administrativ praxis, 1 fjol redovisades en större undersökning av statsdepartementens organisation och verksamhet, I år fullföljs denna undersökning med redogörelser främst för statsrådsberedningen, utrikesdepartementet, utrednings- och remissväsendel samt tidpunkterna för avlämnandet av propositioner.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

När det gäller utrikesdepartementet har utskottet begränsat sin undersökning, eftersom det har tillkallats två utredningar angående frågor om utrikesförvaltningens organisatoriska förhållanden m, m. Emellertid har en rad utrikesfrågor kommit att ingå i granskningen. Framför allt har ulskottet studerat frågor som hör samman med Sveriges ingående av internationella överenskommelser, däribland samarbetsavtal om utvecklingsbistånd. Då dessa kommer att behandlas under ett särskilt avsnitt i den följande debatten, skall jag avstå från kommentarer.

Det för Sverige unika utredningsväsendet har sedan länge varit föremål för uppmärksamhet. Jag vill erinra om Gunnar Hessléns och Hans Meijers numera nästan klassiska avhandlingar på området. De fullföljs av två forskningsprojekt, det ena vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet under ledning av Jörgen Westerståhl och vår riksdagskollega Björn Molin, det andra vid statsvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet under ledning av Bo Bjurulf En arbetsgrupp bestående av fyra statssekreterare har under fjolåret undersökt möjligheter till reformer av det statliga utredningsväsendet. Jag vill gärna uttala min tillfredsställelse över den stora uppmärksamhet som ägnas åt uirednings-och remissväsendet och som otvivelaktigt förriänar uppmärksamhet på grund av den roll det spelar inom den politiska beslutsprocessen i Sverige,

Konstitutionsulskottet har tid efter annan återkommit till frågan om tidpunkterna för avlämnandet av propositioner. Del är inte svårt att iaktta hur det blir en väldig anhopning av proposilioner vid vissa tidpunkter och hur detta påverkar arbetet inom riksdagen. Utskottet är mycket medvetet om de svårigheter av praktisk karaktär som föreligger för regeringen. Det är en följd av den koncentration av budgetarbetet som är nödvändig under vissa tider. Det försvårar i hög grad arbetet med andra propositioner än budgetpropositionen. Samtidigt är vi alla här medvetna om de svårigheter anhopningen av propositioner åstadkommer i riksdagen. Den enskilde riksdagsmannen har svårt all få ell grepp om del väldiga material han får i sin hand och kunna skriva de motioner han önskar. Partigrupperna brottas med stora problem. Utskotten drabbas av tung arbetsbörda. I slutskedet trängs ärenden med varandra under plena.

För utskottet har det varit naturligt, herr talman, all skriva lill den arbetsgrupp som under herr talmannens ledning sysslar med riksdagens arbete. Det gäller i hög grad frågan om arbetsrytmen i riksdagen. Det bör vara möjligt för denna arbetsgrupp att tillsammans med statsrådsberedningen diskutera fram en planläggning som medför en jämnare fördelning av propositionerna. Utgångspunkten är självfallet den nya ordning som börjar till hösten. Det borde vara möjligt för riksdagen att i ökad utsträckning behandla lag- och organisationspropositioner under höstarna, Å andra sidan är jag medveten om att vi inte kan renodla principen all budgelpropositioner skall behandlas under våren och övriga proposilioner under hösten. Det finns lagärenden som man allmänt kräver skall las upp under våren och som vi i riksdagen följaktligen inte vill uppskjuta till hösten.

Som ett exempel från konstitutionsutskottets område kan jag nämna de två propositioner på vallagens område som har lämnats de senaste veckorna. Det finns en allmän önskan att riksdagen skall kunna besluta i dessa frågor i vår därför att både parlier och valmyndigheter för att kunna göra nödvändiga planeringar behöver veta vilken ordning de skall tillämpa vid 1976 års val. Man kan möjligen säga att propositionerna skulle kunna ha avlämnats redan under hösten 1974, Den som känner lill förhållandena vet emellertid att della inte var möjligt på grund av det utredningsarbete som pågick och som inte kunde utföras lidigare. Del byggde nämligen på erfarenheterna från 1973 års val.

Som jag ser det är det nödvändigt alt finna lämpliga former för en prioritering i fråga om behandlingen av propositioner i riksdagen. Jag skulle gärna vilja tillägga att det är angeläget att fastslå att vi inle löser problemet genom att begära att regeringen skall sänka sin ambitionsnivå.

Liksom tidigare har utskottet gått igenom lagrådets remisser, utgivningen av Svensk författningssamling och riksdagens skrivelser till regeringen. Trots en betydande decentralisering av ärendegrupper från regeringen har antalet regeringsärenden åter ökat. Under perioden 1966-1970 minskades antalet ärenden från 32 000 till 25 000, Under 1973 uppgick konseljärendena till drygt 28 000, och antalet var lika stort 1974,

Särskilt påtaglig är ökningen av antalet besvärsärenden. Antalet har mer än fördubblats under de senaste fem åren och uppgår lill drygt 6 600. Del motsvarar ungefär en fjärdedel av de ärenden som under fjolåret avgjordes i konselj. Liksom lidigare föreligger det stora skillnader i fördelningen av konseljärenden mellan departementen, Justitie-, finans- och utbildningsdepartementen hade under förra året, liksom under 1972 och 1973, tillsammans ungefär lika många ärenden som de övriga departementen tillsammans.

Konstitutionsutskoltet har tidigare uttalat att statsrådsprotokollen bör offentliggöras omedelbart när det inte finns särskilda hinder för della. Statsrådsberedningen har utfärdat rekommendationer i denna riktning, och de gäller från den 1 januari 1974, Som ett resultat härav har antalet hemliga ärenden i 1974 års statsrådsprotokoll ytterligare minskat. Samtliga s, k, tvåårsprolokoll förses numera med föreskrift om omedelbarl offentliggörande. Jag vill gärna med tillfredsställelse notera denna utveckling.

När det gäller utgivningen av Svensk författningssamling kan jag också med tillfredsställelse konstatera att del i princip inte längre förekommer att författningar sätts i kraft redan dagen efter den då de kom ut av trycket, Konstilulionsutskollel har tidigare påtalat att sådant inträffade. I stället har i fiertalet fall då en särskild ikraftträdandedag inte kunnat anges i författningen, denna satts i krafl en vecka efter del den kommit ut från trycket. Av de drygt I 100 författningarna under 1974 har ett 100-tal trätt i kraft inom en vecka från det de utkommit från trycket. Del innebär en betydande förbättring. Här kan man räkna med ytterligare förbättring genom alt departementen tillämpar de anvisningar som stats-

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. tn.

Allmänt och principiellt

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

rådsberedningen utfärdade i december 1974. Ulskottet har tidigare uttalat sig för att författningarna bör tidsmässigt spridas så mycket som möjligt. Med tillfredsställelse kan vi nu konstatera att statsrådsberedningen strävar efter en sådan tidsmässig utspridning.

När konstilulionsutskollel tog upp frågan om prövning av särskilda regler för extraordinära situationer, hade den inte samma bakgrund som nu efter händelserna på den västtyska ambassaden förra veckan. Självfallet har ulskottet inte kunnat behandla dessa händelser. Däremot har utskottet grundligt studerat flygkapardramat på Bulllofia 1972 och Norr-malmstorgsdramat 1973. I båda fallen har ulskoliei godkänt regeringens handlande.

De tre händelserna visar att förloppen i fiera avseenden avviker från varandra. Det framträder vissa likheter, framför allt i inledningsskedena, I de avgörande skedena utvecklas emellertid händelserna på olika sätt i de tre fallen. Mot denna bakgrund framstår det som omöjligt att i detalj reglera hur regeringen och andra myndigheter skall handla. Däremot finns uppenbart ett stort behov av en handlingsberedskap. Av utskottels redogörelse framgår att denna har förbättrats. Den nya regeringsformen ger slora möjligheter åt regeringen alt falla snabba beslul. Som bekant fordras att fem statsråd är närvarande för beslut i regeringsärenden. Regeringen har vidtagit åtgärder för att statsråden snabbt skall kunna samlas och få kontakter med olika myndigheter. Såvitt jag kan förstå gick det att samla statsråden myckel snabbi vid händelserna förra torsdagen och även få erforderliga kontakter med myndigheter. Del har utbildats vissa rutiner för handläggningen. Det övervägs också ytterligare åtgärder för att förstärka handlingsberedskapen.

Utskottet betraktar delta som värdefullt. Det vill emellertid inte att ärendet skall betraktas som slutbehandlat. Handlingsberedskapen bör kontinuerligt uppmärksammas. Som ett led häri bör enligt utskottet även frågorna om kompetensen mellan myndigheterna ytterligare prövas,

Efiersom den ena händelsen inte är den andra lik är del dock svårt att i detalj reglera denna kompetens, I sista hand får regeringen la ansvaret. Till all lycka har vi under de tre händelser som del här gäller haft en justitieminister som tillsammans med statsministern och andra regeringsledamöter sökt finna praktiska handlingslinjer för de situationer som plötsligt har uppstått. Det vore mycket olyckligt om juridiska undersökningar skulle ersätta praktiska åtgärder. Det kan vara värdefullt att på förhand ha klarhet om kompetensfördelningen, så långt nu detta är möjligt. Det avgörande är emellertid att ärendena handläggs med den sans och den besinning, det lugn och det förstånd som statsministern, justitieministern och andra statsråd visat vid de tre tillfällen det här gällt. Det är också väsentligt alt vi har en regering som tar på sig ansvaret i sådana extraordinära situationer. Riksdagen får sedan på vanligt sätt utkräva detta ansvar.

Ledstjärnan för handlandet, som inte behöver skrivas, in i någon lagparagraf och knappast heller kan del, bör i fortsättningen vara densamma

som under de tre tidigare inträffade händelserna, nämligen att söka undvika all människoliv spills.

Herr talman! I belänkandet finns ell betydande antal reservationer och särskilda yttranden från de borgerliga ledamöterna. De uppträder i den formella perfektionismens kappa men kan inte dölja den politiska dräkten. Flertalet ärenden känner vi igen från tidigare behandling i riksdagen. När man läser reservationerna får man rent av en repetition av de kontroversiella politiska ärendena under föregående år. Man möter sådana frågor som statliga myndigheters skyldighet alt i vissa fall anlita allmänna förlaget, fastighetsindelning beträffande skogsmark, tillsättande av en parlamentarisk besparingsutredning och en utredning om indexreglering av skattesystemet. I andra fall rör del saker som skymtats i tidningsspalterna. De har plockats fram, och den politiska adressen är uppenbar. Man har erinringar mot att del till ett pressmeddelande från socialdepartementet fogades ett utdrag ur LO-Nytt med ett uttalande av LO:s ordförande, Gunnar Nilsson, när pensionsålderskommittén överlämnade sitt betänkande Rörlig pensionsålder. Ett annat exempel är att de borgeriiga ledamöterna gjort erinringar mot alt en privat brevväxling mellan Fidel Castro och Olof Palme inle diarieförts och inte lämnats ut till Gösta Bohman i hans egenskap av ledamot i utrikesnämnden.

Frågorna kommer närmare att diskuteras senare under denna debatt, men jag nämner dem redan nu därför att de belyser vilken typ av frågor de borgerliga reservanterna gärna drar fram och söker blåsa upp. Nog skulle granskningen få en annan tyngd om det inte fanns så många underliga krumelurer i kanten. När konstitutionsutskottet 1968 behandlade förslaget till partiell förfaiiningsreform uttalade det om sin egen granskningsverksamhet, som del ändrat föregående år: "Grundtanken är att granskningen skall vara administrativt och inte politiskt inriktad," Nog borde man sträva efter en sådan inriktning även under mitten av 1970-talet och inte försöka ge nytt liv åt gamla politiska stridsfrågor genom att föra in dem i granskningsarbetel.

I detta sammanhang kommer vi in på frågan om regeringens behandling av riksdagens skrivelser. Där rör vi oss på dechargegranskningens klassiska mark. Under årens och årtiondenas lopp har det förekommit åtskilliga diskussioner på denna punkt. En del anser att regeringen beaktat riksdagens skrivelser, medan andra hävdar att den inte gjort det. Till en del beror detta säkerligen på att man tolkar skrivelserna på olika sätt. Det finns ett intressant exempel på detta i årets granskning. Reservanter anser all regeringen inte följt vad riksdagen uttalade i fråga om fastighetsindelningen. Civilutskottet har gjort en annan bedömning, och dess betänkande godkändes av riksdagen. Sålunda har riksdagen godkänt regeringens tolkning.

Ibland hårdrar man riksdagens skrivelser så att det passar med den egna politiska ståndpunkten. Det sker även med förarbeten till lagar. Ett exempel på detta är den gemensamma borgerliga reservationen när del gäller tandvårdstaxan. Reservationens tolkning stämmer enligt min

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av siaisrådens tjänsteutövning m. rn.

Allmänt och principiellt

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

mening inte med riksdagens avsikter. Det händer också att man hänvisar till att ett utskott inte uttryckligen gått emot synpunkter som utvecklas i en motion. När de moderata ledamöterna vill rikta en anmärkning mot justitieminister Geijer för slopande av beteckningen "Kunglig" i namnet på statliga myndigheter - för övrigt det enda anmärkningsyrkandel i granskningsbelänkandet -åberopar de att konslitutionsutskollet inle uttryckligen tog avstånd från vad som stod skrivet i den moderata partimolionen i grundlagsfrågan vid 1973 års riksdag. Delta öppnar farliga perspektiv. Skulle en sådan tolkning slå igenom, lär utskottsbehandlingen av motioner komma att ta så lång tid i fortsättningen att det blir svårt all klara riksdagsbehandlingen, även om årets alla tolv månader las i anspråk.

När del gäller utredningarna lappar man ofia bort i debatten att regeringen har en självständig initiativrätt. För att en regering skall kunna lägga fram propositioner fordras beredningar av olika slag. Den måste få möjligheter att själv bedöma vilka utredningsuppgifter som krävs för proposilionsarbetet. Traditionellt uppfattar man också utredningsarbetet som ett led i propositionsarbetet. Del gäller även när det sker inom parlamentariskt sammansatta kommittéer, I de två doktorsavhandlingar som jag tidigare hänvisat till räknas utredningarna in i propositionsarbetet.

Härav följer att en regering bör få utforma utredningsdirektiven så alt den följande utredningen ger underlag för en proposition, samtidigt som den lar hänsyn till riksdagens önskemål. Man får ändå utgå från alt en regering skall utforma sina propositioner utifrån sina egna ståndpunkter. Det vore en underlig form av parlamentarism om en regering skriver sina propositioner utifrån oppositionens ståndpunkter. För mig är del en helt främmande form av parlamentarism att ell parti sitter i regering och andra partier i opposition bestämmer dess politik. En sådan parlamentarism stämmer inte heller med den parlamentariska doktrinen,

[ en minoritetsparlamentarisk situation uppslår särskilda svårigheter genom all majoriteterna växlar. Fru Foriuna intar inte alltid samma ståndpunkt i samma fråga. Man klagar över alt vissa synpunkter inte har kommit med i direktiven för besparingsutredningen. Men när dessa synpunkter utvecklades i motioner och i ett belänkande från finansutskottet vid årets riksdag så avslog riksdagen utskottets förslag. När det gäller ulredning om indexreglering av skatlesystemet fattade riksdagen två mot varandra stridande beslut. Med spänning ser jag fram emot vilket beslul riksdagen kommer att fatta i år. Det är lätt att tänka sig hur arbetet skall bli inom en utredning, vars direktiv ofta ändras i överensstämmelse med de beslut riksdagen fattar vid det ena eller andra tillfällel. Den skulle ibland få tilläggsdirektiv. Vid ett senare tillfälle skulle dessa behöva återkallas på grund av nya beslut i riksdagen. Det skulle kunna bli tilläggsdirektiv i en helt annan riktning än de första. Det finns de som ibland vill begränsa en utrednings verksamhetsområde och rätt att pröva alternativ. De vill ha en mycket bestämd inriktning på ett enda alternativ. Med fru Forlunas hjälp skulle kammaren kunna fatta

beslut om en sådan mycket speciell inriktning av en utredning. Det skulle kullkasta det föregående arbetet. Vi får akta oss för all driva våra krav i utredningsfrågorna så långt att del blir praktiskt omöjligt alt utreda en fråga i en kommitté.

Vi har anledning att kräva "respekt för riksdagens beslul. Men kraven får inte drivas dithän alt en regering inte kan fullgöra sina grundlagsenliga uppgifier.

Herr talman! Jag ber alt få yrka att ulskollets anmälan läggs till handlingarna.

Herr FISKESJÖ (c);

Herr lalman! Konsliiutionsuiskollels granskningsbetänkanden har under senare år blivit ganska omfattande aktstycken. Det gäller också årets betänkande, även om vi inle haft alt behandla något enskilt ärende av den omfattning och dignitet som IB-ärendet hade förra året,

KU-granskningen fyller enligt min mening onekligen viktiga funktioner; del visar även årets belänkande. Granskningen är en kontroll av all regeringen i sill handlande håller sig inom de råmärken som konstitutionella regler och administrativ anständighet utstakar, och den är en kontroll av hur regeringen följer och verkställer riksdagens beslut. Granskningen ger därutöver viktig information om regeringsarbetet och om administrativ praxis inom områden som normalt är svåråtkomliga för en bredare allmänhet.

Eftersom jag, herr talman, i Ijolårets granskningsdebatt ganska utförligt redovisade min allmänna syn på granskningsarbetet som sådant skall jag inle uppehålla mig längre vid den aspekten nu. Man får väl också förutsätta att utskottet nu i stort sett har funnit sin form för granskning och redovisning efter den omläggning som ägde rum för några år sedan. Därmed borde det också vara slut på de litet gnälliga kommentarer om politisering och efterklokhet som utskottets socialdemokrater framfört i tidigare debatter. Men del är del inle; del kunde vi alla höra som nyss lyssnade på det anförande som konsliiutionsuiskollels ordförande höll. De åsikter om regeringens handlande som hans borgerliga kolleger framför kallar han litet nedlåtande för krumelurer i kanten. Att vi i vissa frågor har en annan uppfattning än den av socialdemokraterna alltid värnade regeringen betraktar han närmast som ett ofog. Det är en märklig och trångsynt inställning hos ordföranden i ett konstitutionsutskott, som har sig ålagt just alt nagelfara regeringens handlande.

I årets betänkande finns en rad nya sakärenden, i vilka regeringens handlande kan ifrågasättas. Dessa ärenden kommer all penetreras mera ingående i den följande debatten. Men i betänkandet finns också några perenner, och jag skall i det här inledningsanförandet något beröra ett par av dem.

Utskottet har, som ordföranden nämnde, således under fiera år haft anledning alt påtala brister vid utgivningen av Svensk författningssamling, som är den officiella publikationen för lagar och andra författningar.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Det är inte rimligt - har utskottet menat - att nya författningar utsänds frän trycket endast någon dag innan de skall tillämpas eller t. o, m. efter del all de trätt i kraft. Om vi ser på årets granskning på denna punkt, finner vi all inte mindre än 41 av de författningar som trädde i kraft den 1 januari 1975 sändes ut från trycket efter denna tidpunkt. Rättssäkerheten kräver, understryker utskottet på nytt med all rätt i årets betänkande, att såväl de myndigheter som skall tillämpa nya författningar som den allmänhet som skall åtlyda dem har en rimlig chans att få reda på vad de innehåller innan de träder i krafl. Det bör vara en självklarhet, och här behövs således en ytterligare uppstramning från regeringens sida, vilket utskottet också understryker. En annan perenn -som också i andra sammanhang ideligen blommar upp i riksdagsdebatter och som konstitutionsutskottets ordförande även berörde i sitt anförande - är den som beskrivs under punkten 10 i utskottsbetänkandet. Del gäller de ständiga förseningarna av propositionsavlämnandet och anhopningen av propositioner mot slutet av vårsessionen. För riksdagsarbetet är detta fenomen, som alla vet, av största betydelse; del leder till stockningar i arbetet, svårigheter för utskotten och långa naitplena. Det hindrar effektivt oss som sitter i riksdagen all plocka andra vårens perenner, vilket är illa nog, men det allvarligaste är naturiigtvis all det sena propositionsavlämnandet försvårar den omsorgsfulla och allsidiga prövning som bör känneteckna riksdagens handläggning av alla sakärenden.

Av den PM på s, 158 som ulskottsbetänkandel på denna punkt grundar sig på framgår att någon förbättring, som man med anledning av tidigare påpekanden kunnat vänta sig, inte inträtt. Någon påtaglig förskjutning av propositioner från vår till höst har inte skett. Inte heller har det blivit någon förbällring vad gäller anhopningen av propositioner mot slutet av vårsessionen. Över en tredjedel av propositionerna kom under propositionstidens sista vecka, och 1974 kom dessutom bortåt en femtedel av vårens propositioner efter det att den stadgade proposilionstiden utgått. Bland dessa senare fanns många stora och betydelsefulla propositioner som föranledde en stor mängd följdmotioner. Den planering av propositionsavlämnandet som statsrådsberedningen presenterade vid vårsessionens början höll inle alls. Av de 114 proposilioner som aviserades försenades inte mindre än 60 med i genomsnitt bortåt tre veckor. I något fall uppgick föreningen till två och en halv månader. Även i övrigt slog planeringen i stort sett slint.

Det är således inget gott betyg som den av utskottet gjorda genomgången ger åt den regering som brukar anse sig ha världsmästerskap i planering.

Vad hjälper det att riksdagen föreskriver propositionstider i riksdagsordningen om regeringen suveränt sätter sig över dessa regler? Vad hjälper det att talman och talmanskonferens försöker planera riksdagsåret efter bästa förstånd, om regeringen inte visar någon ambition att hålla ens de propositionstider som den själv angell i sina egna förteckningar?

Ett enigt utskott ger nu än en gång regeringen en allvarliganmaning

att ta sig samman och planera sitt eget arbete på ett bättre säll, så att riksdagen också får en chans till vettig arbetsplanering. Dessutom - nästan som en gest av uppgivenhet - har utskottet avgelt en skrivelse, som ordföranden nämnde, till utredningen om riksdagens arbetsformer med en uppmaning all la upp de här frågorna. Del är väl och bra, men någon lösning av dessa problem får vi inte, om inte regeringen vill samverka. Regeringen kunde lämpligen börja med all följa de bestämmelser som finns i riksdagsordningens 3 kap., där det stadgas alt propositionerna skall avges senast den 31 mars och där det i övrigt slås fast all regeringen skall planera propositionsavlämnandet så att anhopning av arbete i riksdagen förebyggs.

Herr talman! I utskottsbetänkandets bilagedel finns en hel del kartläggningar av områden som har betydande allmänt intresse. Jag skall göra några randanmärkningar i anledning av den mest omfångsrika kartläggningen, den som gäller utrednings- och remissväsendet på s. 113 och följande. Det är en utmärkt översikt över en rad fakta kring det statliga utredandet; dessutom är det den enda aktuella sammanfattning som finns.

Utredningsväsendet har ju på olika sätt, som utskottets ordförande nämnde, kommit i skottgluggen under senare tid i den allmänna debatten. Det har också tagils upp i en rad motioner här i riksdagen. Även finansministern har gripit in i debatten genom en passus i direktiven lill den s, k. besparingsutredningen. Han gör del på ett sätt som närmast är att uppfatta som en känga ål riksdagen. Riksdagen beställer för många utredningar, tycks finansministern mena. Utredandet bör bantas ner. Här finns pengar att spara. Riksdagen skall tydligen nöja sig med de utredningar som regeringen själv finner lämpligt att dra i gång.

Det är troligt att man kan spara in en del genom ett rationellare utredande, men finansministern tar nog miste om han skulle tro att det finns stora summor att hämta. Kostnaderna för de offentliga utredningarna är en liten del av statsförvaltningens kostnader, och något utredande vill väl även herr Sträng ha kvar.

För min del vill jag gärna slå fast att jag tycker att det i många avseenden unika svenska utredningsväsendet har stora förtjänster. Del ger när det är som bäst en grundlig genomlysning av sakfrågor, det ger -inte minst genom remissförfarandet - tillfälle till en omfattande allmän debatt innan frågorna kommer in i det slutliga beslutsstadiet, och det ger riksdagen ett värdefullt beslutsunderlag dels genom att riksdagsledamöter deltar i själva utredningsarbetet och kan förmedla sina kunskaper till riksdagsgrupper och utskoll, dels genom själva del material och de synpunkter som finns i betänkanden och remissvar.

En förutsättning för riksdagsmännens insatser är naturligtvis att riksdagsledamöter får vara med. Den kartläggning som görs i konstitutionsutskottets betänkande visar att detta gäller endast till dels. Knappt hälfien av de utredningar som satt vid årsskiftet 1974-1975 hade ell parlamentariskt inslag, och i bortåt en femtedel av dessa utredningar var del enbart

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Altmäm och principiellt

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

socialdemokrater som blivit kallade.

Det är enligt min mening av stort intresse för riksdagen och därmed också för allmänheten att huvudparten av de offentliga utredningarna har ett brett parlamentariskt inslag. Därmed befrämjas kunskapsspridningen, öppenheten och den allmänna debatten i viktiga samhällsfrågor. Den tendens som tidigare funnits att dra in allt större del av utredningsväsendet under departementen bör således brytas.

Jag anser också att parlamentarikerna bör ingå i den ansvariga utredningsgruppen som sådan. Det system som prövats då och då under senare år med parlamentariker som ett slags referensgrupp åt expertutredningar är en hybrid som inle får bli normbildande.

Det finns naturligtvis många synpunkter man kan anlägga på utredningsväsendet. Jag skall inte försöka göra någon fullständig kartläggning men vill framföra ytterligare några randanmärkningar.

Ofta förekommer det klagomål mot utredningsväsendet. Utredningarna håller på orimligt länge, säger man, och det tycker jag är en brist i många avseenden. Frågor begravs för många år, initiativ - t, ex, här i riksdagen - i frågor som ligger under ulredning stryps genom hänvisning till långsittande utredningar, utredningsresultatet blir föråldrat innan del presenteras etc.

Det borde vara möjligt, genom att förse utredningarna med tillräcklig personal och genom att lägga fram en tidsram för arbetet, genomföra fiertalet utredningar på ett par åt utan alt kvaliteten skulle bli lidande.

Det framhålls ibland alt utredningarnas förslag, eftersom de i regel bara mynnar ut i en lösning, i alltför hög grad ensidigt styr debatt och länkande i de frågor det gäller. Jag tror att detta är en relevant anmärkning. Utredningarna borde, där det är möjligt, sträva efier att presentera alternativa förslag som underlag för remissbehandling och debatt. Därmed skulle också det prestigetryck som ofta tynger de personer som ingått i en utredning lättas och utsikterna för en mera förutsättningslös diskussion av utredningsresultaten öka.

Allmänheten och remissinstanserna klagar ofta och med all rätt över all utredningsresultaten presenteras på ell ohanterligt säll. Del är orimligt all begära all en intresserad allmänhet eller ens aktiva politiker i alla fall skall ha tid eller ork att plöja igenom lusentals sidor för all få klarhet i vad utredningarna har kommit fram till. Detta borde man kunna komma till rätta med, om man i större utsträckning än hittills grupperade om stoffet genom att kortfattat presentera förslagen för sig och de mera detaljerade resonemangen och expertutlåtandena i bilagor för sig.

Det klagas också - även här i riksdagen - på att remisstiderna är för korta. Detta klagomål är ofta berättigat. Utskottets genomgång visar att remisstiderna ofia är mycket korta. För en tredjedel av de utredningsförslag som utskottets undersökning omfattar har sålunda remisstiden underskridit två månader och för hälfien tre månader. Det är inte minst för riksdagens ställningstaganden viktigt att remissinstanserna får rimlig lid för sitt arbete. Särskilt besvärligt är det nalurliglvis när remisserna

skall gå i olika led inom t. ex. organisationer och kommuner.

Detta var några punkter som jag skulle vilja se realiserade när del gäller utredningsväsendet: parlamentariska utredningar, kortare utredningstider, alternativa förslag, hanterligare presentation av utredningsresultaten och längre remisstider. Kan man dessutom genom bättre samordning av utredandet och bättre utnyUjande av utredningsresurserna spara pengar ål statskassan, så är det naturligtvis i hög grad vällovligt.

Tidigare har del här i riksdagen, bl. a. i parlimotioner från centern och folkpartiet, krävts en parlamentarisk utredning om utredningsväsendet. UtskoUet har nu inhämtat att fyra statssekreterare - således utan parlamenlarikermedverkan - under 1974 har grubblat över de i utskottets betänkande aktualiserade frågorna och att man snart skall vara klar. Det är med spänning och intresse jag avvaktar statssekreterarnas utredningsförslag. Frågan är av stor betydelse inte minst för riksdagens arbete.

Herr talman! Den tragiska händelsen på Förbundsrepubliken Tysklands ambassad för några dagar sedan har upprört oss alla. Terrordåd av detta slag måsle fördömas och beivras var och när de än inträffar. De är en tragedi för dem som drabbas, och de är en skymf mot det öppna och demokratiska samhälle som vi alla vill bevara och värna. Alla försök alt legitimera den väpnade terrorn - vilka politiska förtecken den än anger sig ha - måste bestämt tillbakavisas.

Det som inträffat nu och tidigare i vårt land och i många andra länder visar all vi tyvärr inte kan räkna med att vara förskonade från våldsåtgärder av detta slag. Vi kan heller inte vidta åtgärder som på förhand garanterar oss något absolut skydd ulan att vi kommer i konfiikl med värden som vi sätter ännu högre, de värden som är grunden för hela vårt demokratiska system: öppenhet, rörelsefrihet och personlig integritet. Men jag tror att vi kan medverka till åtgärder som ytterligare försvårar våldsdåd av det slag som nu inträffat. Vi kan göra det genom samverkan med andra länder, och vi kan göra det genom att se över och förstärka vår egen handlingsberedskap. Ett led i detta bör vara att tillskapa regler som sä långt sig göra låter kan tillämpas när regering och andra myndigheter ställs inför extraordinära situationer som kräver snabba beslut och som inte medger tvekan eller överväganden om ansvarsfördelning, kompelens och befälsordning.

Konstitutionsutskottet har vid ell par tillfällen lagit upp dessa frågor och uppmanat regeringen all vidta åtgärder, I årets granskningsbetänkande återkommer ulskottet till frågan och förutsätter i ett tillkännagivande till riksdagen att regeringen låter föranstalta om en översyn i syfte att åstadkomma så klara handlingslinjer som möjligt, all tillämpas i händelse av nödsituationer. Vad som nu inträffat understryker på nytt det angelägna i att regeringen efterkommer det krav som utskottet flera gånger framfört och som riksdagen också har godtagit.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Herr talmannen tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30,

3 Riksdagens protokoll 1975. Nr 69-71

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning, av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Konstitutionsulskottets granskning i år av "statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning" skiljer sig inle nämnvärt från tidigare års. Den nya regeringsformen, som böriat tillämpas 1975, ger ingen ändring i praxis därvidlag. Konstitutionsutskottet skall minst en gång om året meddela riksdagen vad ulskottet vid sin granskning funnit förtjäna uppmärksamhet.

Någon annan dramatik än den talarnas eget emotionella engagemang kan ge anledning till är väl inle all vänta i den här dechargedebatten. Regeringen kan numera ta dechargedebatten med rätt slorl lugn. Det verkar inte heller vara någon oro i statsrådsbänkarna. Men det är ett överdrivet lugn, och brukar ju så vara under de här debatterna. Detta är inte forum för misstroendevotum, men det föreligger ju ändå två anmärkningsärenden i dag. Det är två, herr ordförande i konslitutionsutskollet, och inte ett som herr ordföranden nämnde. Fru Sigurdsen har faktiskt också drabbats av oppositionen. Jag tycker därför inte alt regeringen skall ta dechargen så lugnt som den gör och nonchalera det tillfälle då riksdagen granskar dess fögderi. Men det finns gott hopp -vi har åtta timmar på oss; under den tiden kanske vi hinner få några lyssnare från regeringen.

Granskningen har liksom i fjol varit av två slag. Med sikte på administrativ praxis har vi i år, som tidigare nämnts, fullföljt den stora undersökning som påböriades i fjol av statsdepariementens organisation, ärendefördelning, personalutveckling och decentraliseringsåtgärder. Undersökningen i denna del har gällt statsrådsberedningen och utrikesdepartementet.

Liksom tidigare har vi observerat den stora anhopningen av ärenden som avgörs av regeringen och rekommenderat ytterligare decentralisering.

Utrikesdepartementet har genomgått en väsentlig omvandling och blivit bättre anpassat lill de mångskiftande internationella engagemang som vi numera har. Utskottet framhåller det allmänna önskemålet om ökad information rörande internationella förhållanden och utrikespolitiska ställningstaganden.

Utskottet har granskat regler och principer vid ingående av internationella överenskommelser och framhåller att den nya grundlagen ger riksdagen ell starkt infiytande över viktigare utrikespolitiska angelägenheter, något som på en speciell punkt också kommer all dryftas i dag, I bilaga lill betänkandet återfinner man en omfattande exempelsamling med överenskommelser som ingåtts under 1972.

Utrednings- och remissväsendet har också behandlats. Herr Fiskesjö hade en fyllig framställning om det. Jag vill också rekommendera bilaga 6, som jag tycker är mycket informativ och föredömlig.

Svensk författningssamling och dess utgivning har blivit en årlig följetong. Herr ordföranden tillät sig säga att man i princip nu har nått målet, så att inga lagar träder i kraft förrän folket meddelats genom

Svensk författningssamlings utgivning. Visst har det blivit bättre, men det är också bara i princip. Den smala lidsmarginalen mellan lagars ikraftträdande och utgivningsdagen har ofta påtalats tidigare. Även om lägel nu har förbättrats, är del uppseendeväckande alt fortfarande en hel rad författningar under 1974 har trätt i kraft redan innan de utkommit från trycket. Någonting sådant borde icke få förekomma. Det är oförlåtligt,

Propositionsavlämnandet till riksdagen är också dryftat i ulskoltsbe-länkandel. Jag tycker det är en rätt bra skrivning där - avsevärt bestämdare och mera skärpt än vad herr Johanssons i Trollhättan anförande gav vid handen. Här har ju ingen förbättring märkts, snarare tvärtom. Under senare år har det blivit värre och värre. Nästan 20 % av samtliga propositioner under våren 1974 har avlämnats efter propositionslidens utgång. Detta är synnerligen graverande. Au utskottets skrivning inte är ännu skarpare beror naturligtvis på att vi på båda sidor har försökt ena oss om en gemensam text.

Del säger sig självt att del är ell oting med dessa anhopningar av propositioner och sena propositionsavlämnanden. Det är inte bara riksdagsledamöterna som drabbas, utan det drabbar ju till sist ärendena: del måste självfallet bli svårare alt tillgodose propositionerna med seriös behandling i ett pressat tidsläge, och många motioner blir aldrig skrivna därför alt riksdagsledamöterna inle hinner informera sig tillräckligt om propositionernas innehåll.

F, ö. är de fiesta granskningsärenden som oppositionen tagit upp sådana där riksdagens uttalanden och beslut inte har blivit effektuerade av regeringen. Sådant anser nu herr Johansson att del är onödigt att la upp; de där krumelurerna tycker han är obehövliga - och det förslår jag så väl alt han tycker. Vi sveper oss i perfektionismens kappa, säger han, men vi kan inte dölja den politiska dräkten. Nej, herr Johansson, vi har ingen anledning att dölja vår politiska dräkt! Vår uppgift är all spela perfektionister. Vi är inle ute i ogjort väder, utan detta är en väsentlig del av konstitutionsutskottets uppgifter. Vi gör visserligen inga under, men del kan vara stort nog att regeringen vet att del finns någon som granskar dess fögderi - därigenom kan regeringen måhända skärpa sig något mer än vad annars kanske hade varit fallet.

Under den gamla regeringsformens tid kunde regeringen hävda en rätt långtgående självständighet gentemot riksdagen, men sedan parlamentarismen har blivit inskriven i grundlagen och all makt utgår av folket måste regeringen se sig avsevärt mera bunden av riksdagens beslut. Förseningar och långa tidsintervaller mellan riksdagsbeslut och regeringsåtgärd måste myckel klart kunna motiveras.

Sedan betänkandet lades på riksdagens bord har som nämnts den tragiska händelsen på västtyska ambassaden inträffat. Den accentuerar alldeles särskilt vad utskottet skriver om regler för extraordinära situationer. Visserligen uttalade statsministern efter terrordådet på ambassaden att man hade lyckats handlägga del hela framgångsrikt, och del kan man naturligtvis säga om man tänker på all man lyckades få lag på nästan

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

alla terroristerna. Men ser man del från de drabbade familjernas sida kan man inte tala om någon framgång. Händelser av den här typen kommer att bli framtidens stora plåga under hopplöshetens förtecken. Samvetslösa våldsmän satsar oskyldiga människors liv i sitt spel med rälls-samhällei. Jag tycker att sådana händelser på ett kusligt sätt varslar om de yttersta tiderna - denna totala respektlöshet för värnlöst liv, denna totala tomhet på känslor för det oskyldiga lidandel.

Det är självklart att det för samhällets företrädare uppslår en rad svåra ställningstaganden. Vem skall avgöra vad? Regeringen har naturligtvis det yttersta ansvaret, men i vad mån skall regeringen ingripa medan polisen agerar? Och när är del lid för polismakten all överiämna beslutandet lill regeringen? Ambassaddramats första offer var militärattachén von Mirbach, Vem skall besluta huruvida man skall stå emot ett dödshot? Hur långt skall man gå till mötes?

Jag tror att det är viktigt all man lägger märke till vad utskottet här skriver. Ordföranden i konstitulionsutskollet tyckte att det inte var mycket att göra åt det här, det hade gått hyggligt hittills och man skulle försöka undvika blodsutgjutelse. Men det är nog viktigt att vi tänker igenom kompetensområdena och verkställer den översyn av reglerna i sådana här situationer som utskottet nu rekommenderar.

Liksom tidigare år är del praktiskt taget bara oppositionen som har kritiserat och funnit anledning att ge riksdagen ett och annat till känna vad gäller i varie fall enskilda statsråds agerande och deras fögderier. Regeringspartiets representanter i konsiilulionsutskoltet har lika fogligt som tidigare följt katekesens ord att tolka och "tyda allt till det bästa". Det låter ju uppbyggligt, men var sak på sin plats. Regeringen har verkligen en trogen livvakt i konslitutionsutskottels .socialdemokratiska ledamöter. Jag vet mycket väl att vi kunde haft en sämre regering, herr talman, men att den skulle vara så fulländad att enskilda statsråd aldrig någonsin skulle kunna begå något fel, aldrig göra sig skyldiga till någon försummelse eller vidta någon åtgärd som skulle kunna diskuteras är naturligtvis helt uteslutet. Konstitutionsutskottel gör ju inget ont när del granskar och kritiserar. Det är dess uppgift, och del skall utskottet göra med argusöga. Liksom en regering behöver en aktiv opposition behöver den en granskande institution som konstilutionsutskoiiet. Sådant skärper. Därför skulle man kunna tillspetsa det hela litet och säga att socialdemokraterna sviker sin regering på den här punkten.

Med detta ber jag, herr talman, att få yrka att konstitutionsulskottets anmälan i denna del läggs till handlingarna.

Herr LINDAHL i Hamburgsund (fp);

Herr talman! Att granska regeringens fögderi hör till de vikliga uppgifterna för parlamentet i en demokrati. Vi kan se granskningen ur fyra olika synpunkter:

Man kan granska regeringens handlande ur rent politiska aspekter, men den granskningen hör inte ihop med KU:s granskningsarbete.

Man kan kontrollera huruvida regeringens åtgärder slår i överensstämmelse med lagar och förordningar. Den kontrollen hör till KU:s granskningsarbete.

Man kan vidare kontrollera hurdan regeringens administrativa praxis är. Även den delen ligger under konsiilulionsutskoltet och riksdagen.

Slutligen kan man se efter hur regeringen har efterlevt riksdagens beslut, och detta hör definitivt till vårt granskningsarbete.

När man finner all det inte råder överensstämmelse mellan regeringens handlande och riksdagens beslut och påtalar detta är det inte fråga om några underliga krumelurer, som KU:s ordförande tydligen har för sig alt det är. Den delen av granskningen måste vara speciellt viktig när vi har en minoritetsregering. 1974 års riksdag fattade ett antal beslul som gick emot regeringen, och regeringen är trots allt skyldig alt följa riksdagens beslut. Regeringen har ingen rätt alt omtolka eller på annat sätt förändra riksdagens beslut som den t, ex, har gjort vad gäller besparingsutredningen. Det är hell enkelt så alt om regeringen eller något statsråd inle vill följa riksdagens beslut, då finns det bara en lösning: regeringen eller statsrådet måste avgå. Jämfört med förra året har jag ett intryck av att man från regeringshåll delvis insett sin situation och i viss mån anpassat sitt handlande därefter, även om finansministerns agerande inte tyder på någon större vilja att följa riksdagens beslut.

På en del punkter har vi inom konstitutionsulskottet varit rätt eniga. Tidigare talare har här berört vårt missnöje med det sätt på vilket propositionsavlämnandet sköts. Vi har även konstaterat att allt inte är till del bästa vad gäller utgivandet av författningssamlingen. Det har skett vissa faktiska förbättringar - det kan jag kanske hålla med om - men bra är det inte ännu. Det krävs en skärpning på del området.

Vidare har ulskottet berört frågan om regeringens handlande i extraordinära situationer. När vi behandlade den frågan visste vi inte vad som skulle komma all hända på västtyska ambassaden. De frågorna kommer emellertid herr Molin att närmare beröra i sitt anförande, och jag kan därför avstå från att tala om dem.

All socialdemokraterna i snart sagt alla lägen försvarar statsråden har tyvärr blivit en tradition i svensk politik. De som finner att regeringen trots allt inte är ofelbar utan kanske har gjort ell misstag här och var betecknas som litet underliga krumelurer.

Detta är andra året som vänsterpartiet kommunisterna har deltagit i granskningsarbetet, och det är bara att konstalera att vpk håller på att ansluta sig till den trista tradition som socialdemokraterna har skapat.

Förra året var man från vpk kritisk mot regeringen på en enda punkt, den s. k. IB-affären. I år har vpk ingenting att anmärka på. Vpk godtar alltså all statsministern under förevändning all brev från en utländsk regeringschef skulle vara personliga bryter mot reglerna för diarieföring eller att finansministern i sina direktiv till den parlamentariska besparingsutredningen inte följer riksdagens beslut. Del finner vpk hell naturligt. Exemplen skulle kunna mångfaldigas på hur vpk i de tvär frågorna

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av

statsrådens

tjänsteutövning

m. 777.

Allmänt och principiellt

är ett rent stödparti till socialdemokraterna.

Herr talman! Mot denna allmänna bakgrund av vad som förekommit i årets granskningsarbete - de olika delfrågorna kommer vi att diskutera senare - vill jag yrka bifall till reservationerna C, D, G, H, I, L, P, R och S.

Herr MÅBRINK (vpk);

Herr talman! I förra årets granskningsarbete fanns en stor och väsentlig fråga, nämligen IB, den s. k. informationsbyrån.

Resultatet av detta granskningsarbete blev två utförliga reservationer från vänsterpartiet kommunisterna i vilka vi riktade anmärkning mot ett statsråd. I kammardebatlen riktade jag också kritik mot konstitu-tionsutskoilets övriga ledamöter för att utskottet vägrade mig ta del av - för ärendet - väsentligt material.

IB-affären var en fråga av stor politisk vikt. Del primära var inle här all hacka på speciella statsråd. Vad det handlade om var att slå vakt om svenska folkets rätt alt fritt få tillhöra ett politiskt parti, att fritt få ha en politisk uppfattning utan all för den sakens skull riskera att hamna i en hemlig underrätlelseriänsts register.

Del handlade vidare om att slå vakt om Sveriges fastlagda alliansfrihet. Sist och slutligen handlade det också om au slå vakt om vår tryckfrihet.

Av delta följde att två statsråd gjordes ansvariga för att inte ha haft tillräcklig kontroll över lB:s och vissa myndigheters agerande.

Resultatet av den kritik som riktades mot den tidigare hemliga un-derrättelseijänsten blev som bekant att en rad utredningar tillsattes, bl. a. en som har till uppgift att komma med förslag till vilka arbetsformer som underrättelseriänsten skall ha i framtiden. Det är otillfredsställande att denna ulredning ännu inte kommit med sina förslag, men vi utgår från att man kan förvänta sig en sådan redovisning inom kort.

Om jag sedan kort skall kommentera årets granskningsbetänkande vill jag säga att vpk inte funnit något som skulle motivera ett annat ställningslagande än utskoltsmajoritetens. Utskottets ordförande betecknade i förra årets granskningsdebalt oppositionens agerande som hackspetts-politik. Jag tycker att den karakteristiken är ganska träffande när det gäller borgerlighetens reservationer och särskilda yttranden i det granskningsbetänkande som nu skall debatteras.

Jag skall nämna några exempel. Socialdepartementet bifogade i ett pressmeddelande angående rörlig pensionsålder ett uttalande som LO-chefen gjort i LO-nytt.

Detta har uppkallat den samlade borgerligheten till en reservation. Jag kan faktiskt inte finna något konstitutionellt oriktigt i socialdepartementets förfaringssätt i den här aktuella frågan.

Generellt är det naturligtvis inte tillfredsställande att i tid och otid använda den metod som här har använts. Jag betraktar del som en engångsföreteelse. På grund av den mångåriga kamp som lönarbetarna har fört för lägre pensionsålder är det naturligtvis viktigt vad LO anser om

denna fråga. Alt då använda enbart LO-chefens yttrande, med eller utan kopia från LO-nytt, kan ju inte ändra någonting i sak. De borgerligas agerande i den här frågan är ett indirekt angrepp mot LO och dess medlemmar.

Moderaterna beklagar sig i en reservation över all prefixet Kunglig slopas i namnet på statliga myndigheter. Vi från vänsterpartiet kommunisterna hälsar delta slopande med tillfredsställelse, och slopandet är också i överensstämmelse med grundlagen och regeringsformen. Men vi skulle också naturligtvis helst sett att monarkin - den gamla feodala kvarlevan i vårt moderna samhälle - helt avskaffades och placerades på historiens skräphög.

Det finns en allvarlig fråga i granskningsbetänkandet. Det är moderaterna som i en reservation går till angrepp mot skogsindustriprojektet i Demokratiska republiken Vietnam. Men detta är inte endast ett angrepp på det enskilda projektet i DRV utan ett angrepp mot den del av svensk biståndspolitik som gett och ger till resultat att biståndsinsatserna höjer de fattiga folkens levnadsnivå, främjar ekonomisk utveckling och medverkar till ökad social rättvisa.

Demokratiska republiken Vietnam har utsatts för en förödande förstörelse utförd av USA. I DRV finns en regering som bygger sina beslut på hela folkels medverkan. Trots ett förödande angreppskrig mot DRV har delta lands regering och parti med hela folkets medverkan fortsalt sitt för hela folket viktiga sociala, kulturella och ekonomiska arbete. Det finns i DRV en regering med ett brett folkligt stöd, en regering som uppfyller alla de kriterier som gäller för svenska biståndsinsatser. Svenskt bistånd ger i DRV maximal effekt. Det är då helt i överensstämmelse med de av riksdagen fastlagda principerna om svenskt bistånd när svenska regeringen i sin länderprogrammering ingått del nu aktuella avtalet med DRV:s regering. Riksdagen har gett regeringen bemyndigande att göra bilaterala biståndsutfästelser för viss lid inom en viss ram. En av de väsentligaste fördelarna med länderprogrammering är ju att avtalsparterna kan planera samarbetets innehåll för flera år framåt. Det är denna viktiga princip i svensk biståndspolitik som moderaterna nu attackerar.

Nr 69

Tisdagen den 29apriil975

Granskning av

statsrådens

tjänsteutövning

m. 777.

Allmänt och principiellt

Herr HERNELIUS (m):

Herr lalman! Med anknytning lill vad ulskottet säger om den konstitutionella nödvärnsrätten skall jag tillåta mig göra några reflexioner kring dramat på den västtyska ambassaden i Stockholm.

Dramat fick inle del katastrofala slut som ett slag kunde befaras. Del krävde dock sill offer i blod, och någon framgång för samhället finns del icke skäl all tala om. Förtjänsten av att inle det värsta inträffade tillkommer fiera, främst regeringen och oppositionen i Bonn som stod fast vid all inte utlämna de i Tyskland för bl. a. mord åtalade terroristerna kort före det att rättegången mot dem skulle inledas. Förtjänsten tillkommer också den svenska polisen och justitieministern, som med berömvärt mod inledde den operation övertalning som aldrig skulle lyckas.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Bland det mest avgörande var dock det misstag som terroristerna uppenbarligen begick - det säger polisen i dag - när de räknade fel på trotylens effekt. Det var de själva som satte i gång sprängapparaten, och del var de själva'som träffades. Blodiga, skadade och vapenlösa var de sedan ett lätt byte.

Vad kan vi då, herr talman, lära av det inträffade?

1. Hänsynslösheten och brutaliteten hos dagens politiska våldsverkare kan inte underskattas. Under åratal har Västtyskland i svenska informationsmedia utmålats såsom en polisstat, i vilken föga eller ingen hänsyn las till den enskildes rättssäkerhet och i vilken vänsterexireniisler är föremål för hetsjakt och förföljelser. Denna skildring har varit djupt orättvis, och händelserna i Stockholm torde numera även inför svensk opionion belysa vad den västtyska ordningsmakten och västtyska regeringar av olika partifärg har hafi att möta. Ett exempel, som vi har sett i TV; En av terrorgruppens mest framträdande talesmän, Ulrike Meinhof, formulerade sig en gång så här: "En polis i uniform är ett svin. Med honom talar vi inte, vi skjuter. Poliser är nämligen inte människor så länge det är deras funktion och arbete alt beskydda systemets förbrytelse." När denna våldsanda går över våra gränser, måste den bekämpas även av ell samhälle som är och skall förbli öppet men som därför ej får vara försvarslöst vare sig utåt eller inåt.

2. Talet om terroristlagens obehövlighet i Sverige bör tystna, Lagen kommer att förlängas om några veckor, och den får i allt väsentligt inte mjukas upp. Den måste också kunna tillämpas mot terrorister, som har förövat sina dåd utanför Sveriges gränser. Uppgifter cirkulerar om att terrorister, gripna i Sverige, i något eller några fall tidigare har behandlats med silkesvantar. Har regeringen, som tidigare beslutat om utvisning av terrorister, låtit verkställa dessa beslut? I varje fall borde regeringen nu ha fått råg i ryggen i detta avseende,

3. Från extremt vänsterhåll - men inte bara därifrån - har man sökt göra begreppet lag och ordning i svensk mening lill något fult och klandervärt. Men varie rättssamhälle förutsätter alt medborgarna åtnjuter rättsskydd och alt rättsordningen upprätthålles. Moderaterna tvekar inte att säga ut detta högt och öppet,

4. Hur är det med vår gränskontroll? Kanske måsle den överses, framför allt den inre. Att terrorister finns på listor vid gränsstationerna är nog gott och väl, men om terrorister kan slinka igenom utan all iakttas, är del föga gagn med dessa listor.

Nu, herr talman, övergår jag till vad vi i dag närmast skall behandla; Regeringen bör i nödsituationer se till att den har klara linjer för sill handlande i extraordinära situationer, sådana som vi nu har upplevt fiera av. Detta begärde faktiskt riksdagen redan år 1973 efter dramat på Bulllofia, Utskottets begäran var enhällig, och riksdagen biföll framställan ulan volering. Efter Norrmalmstorgsdramal upprepades framställningen, och utskottet underströk då särskilt vikten av en fastare beslutsordning och dokumentation, inle minst med tanke på de tjänstemän som har

att verkställa beslul i samband med extraordinära situationer.

Men, herr talman, den 3 januari i år låter regeringen meddela att den har slutbehandlat riksdagsskrivelserna, dvs, att den har lagt papperen på hyllan. Vad regeringen åberopar för detta är t. ex, att den regelbundet upprättar s. k. engagemangslistor med uppgifi om lid och platser för statsrådens besök eller semestrar. Är nu della något att skryta med? Sådana uppgifter lämnas faktiskt inbördes i varie normal familj och i praktiskt taget alla företag. Att regeringen nu äntligen gör så är ett minimikrav och ingenting annat. När utskottet i år skärpt tonen och enhälligt sagt sig förutsätta att regeringen föranstaltar om en översyn av dessa bestämmelser, bör regeringen denna gång lyssna.

Statsminister Palme sade på torsdagskvällen, och konstitutionsuiskotteis ordförande har sagt det i dag, att del är svårt att åstadkomma sådana regler. Del är riktigt, men därför får man inte kasta yxan i sjön. Sådana regler behövs.

Några exempel; I Norrmalmstorgsfallet blev ett antal kriminalvårdsdirektörer uppringda från departementet med begäran om all en viss fånge skulle flyttas. Något skriftligt beslut fanns inte. Tjänstemännen i fråga måste naturligtvis fråga sig om de hade skyldighet att efterfölja sådana telefonsamtal. Vad blev deras eget ansvar i sådana fall?

Ett annat fall: Var går gränsen för polisens operativa verksamhet och regeringens? Rikspolischefen sitter i kanslihuset, justitieministern är på brottsplatsen. Vilken kompetensfördelning finns niellan myndigheterna? Kan polisen arbeta ulan inblandning i sina operationer?

Ytterligare: Vilka är regeringens befogenheter i fråga om intagna på sjukhus? Var går gränsen i dessa fall mellan polis, regering och ansvarig läkare?

Vidare när det gäller ambassadfrågan; Hur skall svensk ordningsmakt få till stånd det infiytande över ambassadernas yttre bevakning som kan vara nödvändigt, för ingen annan än svensk myndighet är väl i stånd att göra de politiska bedömningarna av riskerna? När har polisen rätt att ingripa innanför ambassadens dörrar? När måste den avbryta sin aktion, och hur kan den arbeta därstädes?

Man behöver, herr talman, gå igenom allt detta. Man behöver se till att vi får hjälpregler och en översyn lill gagn inle minst för regeringen. Men vi måsle också se till att Sverige inte utformar en politik i dessa avseenden som gör att vårt land blir ett omtyckt område för terrorister, för del första genom att vi deklarerar som vår politik en mjuk linje utan reservationer och på så vis ger en bild av Sverige som ell land där åtskilligt kan bedrivas utan reaktioner, för det andra genom en svag gränskontroll och för det tredje genom otillräckliga säkerhetsåtgärder eller spanings-möjligheter.

Vad som skett - jag instämmer med herr Fiskesjö därvidlag - får självfallet inle inverka på våra normala regler och vår ordinarie kriminalvård. Det får inte heller inverka på medborgarnas rättsskydd. Men här är det fråga om en speciell kategori av människor, som gripits av

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

en politisk fanatism, som icke skyr någonting, som är beredda till vad som helst för sina syften och som är beredda att offra andra utan hänsyn och även sig själva. Den kategorin får inte finna att Sverige är en utmärkt uppehållsplats för dem.

Herr talman! Låt mig till sist yrka bifall till alla reservationer utom P och T,

Herr MOLIN (fp):

Herr talman! Med anledning av vad konstitutionsutskottet i år anfört om prövning av behovet av särskilda regler för extraordinära situationer och mot bakgrund av den senaste veckans händelser skulle jag vilja göra en kort kommentar utan att för den skull ingå på en bedömning av den senaste veckans händelser.

I konstitutionsutskoitets dechargebetänkande 1973 log utskottet upp frågan om regeringens handlande i vissa extraordinära situationer. Bakgrunden var regeringens agerande i samband med fiygplanskapningen i september 1972, Utan att rikta kritik mot regeringens åtgärder konstaterade ulskottet då att del inträffade aktualiserade frågan om särskilda regler för extraordinära situationer i framtiden.

KonstiiutionsulskoUet menade att man borde söka åstadkomma en ordning som underlättade för regeringen att snabbt och effektivt agera i en nödsituation. Därutöver berörde utskottet möjligheterna att inom då gällande grundlagars ramar hålla en hög aktionsberedskap. Konsti-lutionsutskoltet konstaterade alt det fanns konstitutionella problem härvidlag. Dessa grundlagsmässiga problem har emellertid i och med antagandet av den nya grundlagen blivit mindre bekymmersamma. Genom att konseljen som beslutsforum har ersatts med regeringssammanträde har möjligheterna ökat att förena det konstitutionella regelsystemet med det praktiska handlandet i nödsituationer. Detta är, som konstilulions-utskottet understryker, givetvis värdefullt.

Utskottets under tre år å rad upprepade önskemål om särskilda regler för regeringens handlande i extraordinära nödsituationer syfiar främst till all skapa förutsättningar för ett effektivt handlande i och från regeringen i krissituationer och borde alltså kunna bli ett stöd för regeringens arbete att ytterligare förstärka sin handlingsberedskap för krissituationer av olika slag, bl, a. i samband med den operativa ledningsfunktionen.

Jag vill emellertid, herr talman, starkt understryka all sådana regler aldrig kan bli något annat än en legal ram, inom vilken sunt förnufi och gott omdöme kan agera. Med den målsättningen har ett enhälligt utskott formulerat sitt önskemål angående den fortsatta handläggningen av dessa frågor.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Några av de frågor som har tagits upp här kommer ju att behandlas i den efterföljande punkldebatten, varför jag kan gå förbi

dem. Jag kan väsentligen begränsa mig till tre frågeställningar.

Den första gäller det som herr Werner i Malmö kallar del överdrivna lugnet. Får jag först klara upp en formell sak. Självfallet vet herr Werner i Malmö om han vill att riksdagen skall göra en anmärkning eller bara ett uttalande, och jag accepterar alltså hans tolkning på denna punkt. Men denna anmärkning mot statsrådet Sigurdsen är väl instucken i texten. Om herr Werner jämför vad som står på s, 37 med vad som står på s, 45, märker han skillnaden. På s, 45 rnynnar hela avsnittet ut i följande:

"Utskottet finner att anledning lill anmärkning föreligger mot justitieministern, statsrådet Geijer,"

Den reservation som det här gäller, reservalionen A, mynnar ut i ett stycke soni lyder;

"Konstitutionsutskottet konstaterar med hänvisning till det anförda att det i strid mot vad som förutsatts från riksdagens sida inle lämnas någon närmare information om länderplaneringen. Detta förhållande bör ges riksdagen till känna,"

Den här anmärkningen finns väl inskjuten i ett lidigare stycke. Men jag böjer mig för den tolkning som herr Mårten Werner själv har gjort.

Herr Werner avslutade sitt anförande med ett påstående, som jag fäste mig vid. Han förklarar: Socialdemokraterna i konstilulionsutskollel sviker sin regering. Del för min tanke till den berömda framställningen om hajen i akvariet. För att fiskarna där skulle vara aktiva släppte man ut småhajar som ständigt jagade dem runt. Skulle det uppfattas på det sättet att de borgerliga i konstitutionsutskottet uppehåller spänsten hos regeringens ledamöter genom alt hugga på dem litet då och då? I så fall är jag inte förvissad om att de lyckas i detta stycke, därför att om huggen är så ofarliga som de som delats ut i år är jag inte säker på att det befordrar spänsten på något sätt. För min del har jag uppfattat min roll vara en något annan i konsiilulionsutskoltet än att jag i en rad detaljfrågor skulle hugga på regeringen. Det ligger väl något i vad herr Mårten Werner förklarade, nämligen all vi socialdemokrater tolkar och tyder allt till det bästa. Ingen borde vara gladare än han över denna moral som finns bland socialdemokraterna inom konstitutionsutskottel, men tydligen anser han att vi i stället skall spela hajarnas roll.

Frånsett detta måste vi hålla isär den politiska granskningen och den administrativa. Vad jag anmärkte på i milt första anförande var att man inte drar sådana gränser. Nu fick jag en bekräftelse av herr Werner på den här punkten. Han förklarar rakt ut att han och andra borgerliga ledamöter i konstitutionsuiskotiet inle alls ville dölja den politiska dräkten. Nu har vi infört ell särskilt institut för den som vill politiskt angripa statsråden. Det fanns inte under tidigare år. Genom den partiella för-faiiningsreformen infördes ett misstroendevotum.

Herr Lindahl i Hamburgsund gjorde också en deklaration, som jag här knyter an till. Han förklarar: Vill ett siatsräd inte följa riksdagens beslut har han inget annat att göra än att avgå. Låt mig få förklara:

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Vill oppositionen bli av med ell statsråd får den framställa misstroendevotum. Della har inle utnyttjats, av skäl som jag inte känner till. Men kanske herr Lindahl ändå någon gång kan fundera över: Vad är riksdagens beslut i vissa frågor? Anser herr Lindahl att ett utskotlsbe-tänkande som med fru Forlunas hjälp antaS här i kammaren skall verbalt återspeglas i utredningsdirektiven? Får inte ett statsråd tänka självständigt? Får han inte utöva den rätt som konstitutionen ger ål regeringen, nämligen att ta initiativ? Det är inte i strid mot grundlagen all regeringen lägger fram proposilioner som den bygger på egna ståndpunkter. Däremot tycker jag all del skulle strida kraftigt mot all god parlamentarism om en regering lägger fram ståndpunkter som den själv inte godtar men har utrönt stämmer med de synpunkter oppositionen har. Är sedan oppositionen missnöjd med propositionernas innehåll finns del möjlighet att ändra innehållet när frågorna återkommer till riksdagen.

Vi ser nog litet olika på det här. Svensk Författningssamling är ett intressant exempel på detta. Jag pekade på de förbättringar som ägt rum. De andra talarna här har noterat alt det kvarstår brister. Jag är också medveten om vissa brister, men nog är del glädjande för ett utskott som påpekar en sak att del vinner rättelse i den stora utsträckning som här har skett.

Det andra jag skall ta upp är tiderna för propositionsavlämnandet. Här skulle vi kunna tala länge, men låt mig bara la upp en synpunkt av herr Fiskesjö, Han uppfattar det närmast som en gest av uppgivenhet när konstitutionsutskottel hade skrivit lill arbetsgruppen om riksdagens arbetsformer och bett den ta upp den här frågan. Självfallet får det ske i samförstånd med statsrådsberedningen. Men jag tror inte att vi klarar detta problem med propositionsavlämnandet genom moraliska förkas-telsedomar i kammaren. Del gäller att lösa en rad tekniska problem både i kanslihuset och i riksdagen. Det är naturligt att denna uppgift lämnas över till arbetsgruppen, och eftersom några av oss ingår i den, kan vi väl ändå där få titta på saken och göra vårt bästa för alt finna lösningar. Herr Fiskesjö får själv möjlighet att medverka mer konstruktivt än vad han gjorde från denna talarstol, där han närmast beskärmade sig över regeringen.

Det tredje spörsmål som jag vill ta upp är handlingsberedskapen för extraordinära situationer. Jag har tidigare förklarat att jag tycker att det vore värdefullt om regeringen undersökte möjligheterna att förstärka denna handlingsberedskap, I det uppdraget bör också ingå att undersöka vilka möjligheter del finns att på förhand klara vissa kompetensproblem. Men jag är samtidigt skeptisk lill möjligheten all lösa dessa problem på det sätt som några talare har låtit förstå i denna debatt.

Får jag ställa denna mycket konkreta fråga: Vilken hjälp skulle regeringen ha haft av sådana handlingsregler inför de händelser som inträffade på den västtyska ambassaden i förra veckan?

Herr Mårten Werner ställde frågan; När är det tid för polisen alt överlämna beslutsrätten till regeringen? Hur skall man i en lag kunna beskriva

detta på ett sådant sätt alt skrivningen blir tillämpbar i alla de extraordinära situationer som det här rör sig om?

Herr Mårten Werner ställde också med all rätt frågan: Hur länge skall man slå emot ett dödshot? Jag tror inte att man i lag kan ange hur länge så bör ske. För detta krävs det överväganden och ställningstaganden. 1 sista hand är del regeringen som får avgöra detta, just därför att den är regering.

Herr Hernelius förde in begreppet "hjälpregler" för regeringen i della sammanhang. Ja, vad menar herr Hernelius konkret på den punklen? Vilka hjälpregler är del som herr Hernelius vill utrusta regeringen med och som kan tillämpas i alla de extraordinära situationer som kan uppstå? Det kan inte hjälpas att jag är skeptisk till möjligheterna lill en sådan rältsreglering. Om jag fattade herr Molin rätt, önskade han närmast få till stånd en form av ramlagslifining. Han var mer öppen för all del kan vara svårt att reglera på det här området.

Det finns ett par synpunkter som jag ytterligare vill ta upp. Den ena gäller en deklaration från herr Hernelius som jag inte kan ansluta mig till. Herr Hernelius förklarade att det var fel alt så mycket tala om att vi skulle tillämpa en mjuk linje i dessa frågor i Sverige, Della skulle locka hit terrorister, och det var över huvud taget inte lämpligt. För min del har jag dragit en annan slutsats av händelserna, nämligen all vi skall hålla fast vid den mjuka linjen. Även i fortsättningen är det väsentligt all vi arbetar med utgångspunkt i att vi skall försöka alt förhindra blodsutgjutelse. Det lyckas inte alllid, men den hårda linjen har inte heller varit framgångsrik i det stycket. För mig ter det sig riktigt att vi fortsätter alt arbeta efter den mjuka linjen.

Den andra synpunkt som jag skall ta upp är frågan om vi skall ha ell öppet samhälle eller inle. Jag tror all del är en väsentlig fråga i detta sammanhang. I andra sammanhang har vi alla deklarerat att vi vill ha ell öppet samhälle. Del har jag konstaterat med tillfredsställelse. I dag har jag fäll intrycket all man sätter frågelecken för detta. Framför allt fick jag del intrycket när jag lyssnade lill herr Allan Hernelius, Jag vill dock för min del säga all händelser av della slag inle får leda lill att vi uppger del öppna samhällets ideal.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Herr MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Med anledning av händelserna på västtyska ambassaden vill jag säga all vi i vänsterpartiet kommunisterna självfallet tar bestämt avstånd från sådana politiska terrordåd som har utförts av Baader-Meinhof-gruppen, Vi vänder oss samtidigt emot att den här sortens terrorgrupper skulle placeras till vänster på den politiska skalan. De hör inte hemma inom vänstern.

De reaktionära lag-och-ordnings-elemenlen har nu en tendens att bubbla upp och kräva hårdare tag mot kriminalitet osv. Vi tillbakavisar också sådana försök att la den här terrorgruppens aktioner till intäkt för att ytteriigare skärpa lagarna.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av

statsrådens

tjänsteutövning

m. 777.

Allmänt och principiellt

Jag skall inle gå in på terroristlagen, för den kommer att debatteras här i kammaren om någon vecka - men just det här aktuella fallet visar ju att terroristlagen inte haft någon funktion.

Jag är överens med utskottets ordförande när det gäller gränsdragningen mellan polis och regering i extraordinära situationer, sådana som uppstod vid ambassaden. Jag tror alt det är oerhört svårt att i någon lag bestämma var regeringen skall gå in. Det måste ligga på regeringen själv att i samråd med polisledningen avgöra sådana situationer från fall till fall.

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Jag vill anknyta till det som nyss sades om de extraordinära situationerna. Vi menar precis vad vi har skrivit, nämligen att regeringen bör låta föranstalta om översyn i syfte att åstadkomma så klara handlingslinjer som möjligt. Det kan innebära en ramlagstiftning; jag tror inte att man kan ange lagrum för varie tänkt läge, men vissa handlingslinjer kan preciseras, man kan tänka igenom kompetensområden osv. Mycket sådant skulle kunna göras vid en översyn. Därför vill vi stå fast vid vad vi har skrivit. Det bör ju finnas möjlighet att i en motivtext diskutera de här situationerna, så att man får litet mer stoff till de handlingslinjer som måste anges i lagtext.

Frågan om anmärkning mot statsrådet Sigurdsen kommer att tas upp av herr Hernelius om en stund, så vi kan kanske lämna den. Men även på den punklen skall man bara läsa innantill. Där står klart och tydligt:

"Med hänvisning lill det anförda anser sig utskottet icke kunna underlåta att rikta anmärkning mot det statsråd som närmast haft ansvaret för frågans handläggning, statsrådet Sigurdsen."

Det kan inte uttryckas klarare. Att del står på sista sidan att där också finns annat vi vill ha sagt gör inte anmärkningen mindre betydelsefull.

När del gäller mitt påstående om kritikens värde förstår jag alt herr Johansson i Trollhättan inte riktigt kan känna som vi. Men vänta tills herr Johansson kommer i opposition. Vi skall hoppas alt det inte dröjer så länge, för del betyder myckel för oss politiker att vi befinner oss där någon gång. Större socialdemokrater än herr Johansson i Trollhättan har ju uppskattat oppositionen och kritiken. Jag minns hur Tage Erlander flera gånger betygade sin uppskattning av oppositionen därför att den höll regeringen alert, vaken och observant. Jag skulle kunna tillägga all den kan förhindra frestelser till maktmissbruk. Sedan må man kalla kritikerna hajar eller vad man vill, men kritiken har ett värde för oss alla - att man vet att man är föremål för iakttagelse och kritisk granskning.

Den politiska dräkten kan vi ju icke lägga av så länge vi befinner oss i della hus. Men jag tror inle att ens herr Johansson i Trollhättan vill hävda att vi har politiserat på så sätt alt vi har velat förtiga sakförhållanden när vi har framfört våra påståenden. Det är för resten kansliet som har plockat fram allt det material som vi bygger på när vi söker visa t. ex, att regeringen inle har åtgärdat något riksdagens beslut.

Herr LINDAHL i Hamburgsund (fp);

Herr talman! Här har jag gått och inbillat mig att herr Johansson i Trollhättan och jag var rätt eniga om vissa grundläggande principer i fråga om parlamentarismen. Att t. ex, statsråd skall ha riksdagens förtroende tror jag vi fortfarande är eniga om.

Sedan har jag också inbillat mig alt herr Johansson liksom jag anser att ett statsråd skall följa riksdagens beslul. Men nu inför herr Johansson i Trollhättan en princip som är helt ny, åtminstone för mig. Han menar nämligen all statsrådels initiativrätt skulle sträcka sig så långt att han har rätt att strunta i riksdagens beslut när det behagar honom. Den tolkningen av initiativrätten får slå för herr Johansson. Jag och andra folk-parlister kan inte dela den.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Herr FISKESJÖ (c):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan hade några ytterligare reflexioner om propositionsavlämnandet, och han var förvånad över de uttryckssätt jag använde i anslutning till alt jag kommenterade att frågan hänvisats till utredningen om riksdagens arbetsformer. Jag har ju gått med på den hänvisningen, och vi får väl i utredningen göra så gott vi kan.

Men vad jag ytterligare vill understryka är att det hjälper inte vilka regler vi i utredningen blir ense om - och vilka regler som riksdagen sedan på vårt förslag godtar - om regeringen inte följer riksdagens beslut. Vi har ju regler om propositionsavlämnande. Propositionerna skall vara avlämnade senast den 31 mars. Vi skall också ha en spridning av propositionerna så att vi inte får en anhopning som ger riksdagen svårigheter. Detta är direkt inskrivet i riksdagsordningen. Jag tillät mig påpeka att en god börian när det gäller att få rätsida på problemet skulle kunna vara att regeringen följde riksdagsordningens bestämmelser.

Sedan tycker jag att de här resonemangen kring politisering är myckel egendomliga. Herr Johansson återkommer ständigt till att oppositionen tar politiska hänsyn i sin bedömning av granskningsärendena. Men det skulle, underförstått, inte gälla den socialdemokratiska halvan, som helhjärtat och helgjutet företräder den objektiva rättfärdigheten.

Hela della resonemang om politik och politisering tycker jag alltså är märkligt. Vad är politiska frågor, herr Johansson? Det är bl, a, alla frågor som behandlas i del här huset. Riksdagen är vårt främsta politiska organ. Varför då uttala ordet politik med denna vämjelse? Det är ju genom politiska beslut som vår demokrati förverkligas.

Om det nu endast är så att herr Johansson menar att de frågor som minoriteten drivit i granskningsarbetel inle skulle vara förankrade i utskotlels granskningsåligganden, så är del fel. Herr Johansson har i varje fall inle på något sätt kunnat visa detta. Samtliga de frågor som utskottet tagit upp faller väl inom ramen för utskottets uppgifter, såvitt jag kan förstå, och några från utskottets uppgifter i detta avseende fristående attacker mot regeringen är del över huvud taget inle fråga om.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

Sedan har jag också, när jag lyssnat till diskussionen, blivit litet förvånad över herr Johanssons sätt att behandla den eniga skrivning som utskottet gjort vad gäller regleringen av handlandet i nödsituationer. Det verkar som om herr Johansson ångrar att han gått med på denna skrivning. Men nu är del ju så alt utskottet är enigt på denna punkt, och vi kräver alltså en översyn, Alla är medvetna om svårigheterna, men det är ju bl. a. därför att svårigheterna på detta område är så stora som det behövs en noggrann penetrering av alla tänkbara uppdykande problem i nödsituationer av det här slaget.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan tog upp frågan om det öppna samhället, och för att undvika varie försök till missförstånd från hans sida - det verkar uppriktigt sagt som om han inle hade hört vad jag sade eller också inte ville höra det - skall jag be att än en gång få läsa upp vad jag yttrade. Jag har faktiskt manuskript på den punkten; "När denna våldsanda går över våra gränser, måste den bekämpas även av ett samhälle som är och skall förbli öppet men som därför ej får vara försvarslöst vare sig utåt eller inåt." Är det inte nog besked, herr Johansson?

Sedan frågar herr Johansson vilken hjälp man skulle ha haft av regler nu på Gärdet i Stockholm. Jag tror att man hade haft mycken hjälp av regler, herr Johansson. Jag tror att del för statsrådei Leijon hade varit en stor fördel all veta var kompetensen gick mellan sjukhusledningen, polisen och regeringen när hon gjorde sin bedömning av lägel före transporten. Jag tror att del också hade varit av viss glädje för den operativa polisledningen att veta hur långt dess operationsmöjligheler sträckte sig inom ambassaden.

Delta är bara två exempel. Man finner säkerligen många, många fler om man går igenom protokollen.

Men dessutom hade de ansvariga, om del funnits bättre regler, haft det stödet i ryggen att de visste vilken plattform de stod på. Det är ganska viktigt det, herr Johansson,

Och jag tror all konslitutionsutskottels lidigare agerande icke har varit helt betydefselösl. När Bulltoftahändelserna inträffade fanns det inte ens någon dokumentation, annat än den som upprättades långt i efterhand. Nu däremot har gjorts en myckel noggrann dokumentation från första stund. Det är ett framsteg, och jag hoppas all herr Johansson, när han nu försöker slingra sig ur dagens skrivning från ulskottet eller i varie fall högst halvhjärtat ansluter sig lill densamma, inte har något emot den förbättringen.

Så var del detta med den hårda och den mjuka linjen. Ja, där talade jag om en på förhand tillkännagiven mjuk linje. Det är av viss betydelse i sammanhanget.

Sedan kan man fråga: Vad är en hård linje och vad är en mjuk linje? I delta fall tillämpade väl Förbundsrepubliken Tyskland den hårda linjen.

Sverige utvecklade kanske en mjuk linje när man erbjöd fri lejd. Men vad jag måste betona och upprepa är att jag tror att del är livsfariigt om kapare, terrorister och andra som kommer till Sverige tror sig veta att vad som än händer har de möjlighet lill fri lejd från svenskt territorium. Det kan inte vara rimligt. Just en sådan politik skulle göra Sverige lill tummelplats för terrorister, och det vill vi väl inte.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig få fullfölja mitt resonemang på de tre punkter som jag diskuterade lidigare.

Även jag kan betyga min högaktning för oppositionen. Den för fram sina alternativ i politiken. Så brukar det vara i parlamentariskt demokratiska stater, och det är bra att det förhåller sig så. Men det betyder inte alt jag kan betrakta varje erinran och varje anmärkning i konstitutionsutskottet som nödvändiga för vårt parlamentariskt demokratiska liv. Såvitt jag förstår rör del sig här ändå om företeelser i marginalen. Det centrala är den politiska opposition man för.

Då herr Fiskesjö tyckte sig höra något nedsättande vämjeligt när jag talade om politik, så måste det ha varit avståndet i lokalen som gjorde all han så missförstod mig. Jag har uppfattat saken så från början all granskningen inom konstitutionsutskottet inte skulle vara en kamp mellan regering och opposition, utan efter omläggningen 1967 skulle man granska administrativ praxis. Vi upphöjer oss inte lill någon rättfärdighet som gör att vi säger att vi alltid har rätt. Men det gäller för dem som befinner sig i oppositionsställning att argumentera så att det även för oss framstår som felaktigt när del exempelvis i en försändelse från socialdepartementet finns ett meddelande med rubriken LO-nytl, där en i saken så nära berörd person som LO:s ordförande Gunnar Nilsson gör ett uttalande. Vi skall debattera detta närmare sedan, men jag har fått det intrycket att om del hade citerats tillsammans med det uttalande socialministern gjorde, så hade det varit klart. Men nu låg det som ett papper för sig, och då sägs del vara fel.

För min del har jag väldigt svårt all påverkas av den argumentation som förts mot all man tar bort beteckningen Kunglig. På det sättet skulle jag kunna gå igenom område för område. När det gäller tolkningen av riksdagens beslut kommer de följande debatterna att avslöja all man tolkar besluten olika, och det är inte säkert all den tolkning som oppositionens företrädare i konstitutionsutskottet ställer sig bakom alltid är den som omfattas av de fiesta människorna. Civilutskollels ledamöter hade som bekant i en fråga en helt annan uppfattning än även de som tillhörde de borgeriiga partierna.

När det sedan gäller pariamentarismen är jag naturiigtvis ledsen för alt min bänkkamrat herr Lindahl i Hamburgsund och jag inte ser riktigt likadant på frågorna. Men jag måste säga att min syn sammanfaller i myckel hög grad med den som Kari Slaaff på sin tid företrädde. Att folkpartiet nu för liden inte kan följa Karl Slaaff är en sak för sig. Jag

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

4 Riksdagens protokoll 1975. Nr 69-71

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Allmänt och principiellt

har lidigare här i kammaren citerat ett uttalande av Karl Slaaff, och eftersom herr Lindahl i Hamburgsund troligen inte var ledamot av kammaren då vill jag erinra också honom om della uttalande. Karl Slaaff gör uttalandel i sin bok Det demokratiska statsskicket, där han bl. a. skriver:

"Det faller av sig självt på grund av den allmänna överensstämmelsen mellan en parlamentarisk regering och en represenlationsmajoritet, att den förra i de allra fiesta fall skall finna sig både kunna och böra bringa lill utförande de skrivelsevis uttalade önskemålen. Men det är en alldeles oriklig uppfattning av parlamentarismens väsen, då man säger, att när en representation har ullalat del eller det så är det klart att en parlamentarisk regering är pliktig att ställa sig detta till efterrättelse."

Min mening är att en regering bör ha en initiativrätt i överensstämmelse med gällande grundlag.

Sedan skall jag säga några ord om det öppna samhället. Jag är glad att jag tog upp det - del gav herr Hernelius anledning att trycka hån på den relativsats han använde i sin formulering. Jag noterar della med största tillfredsställelse. Efter detta kan jag dra slutsatsen att vi allesammans slår vakt om det öppna samhället.

När det gäller den mjuka linjen har jag däremot en annan uppfattning än Allan Hernelius, och det blir kanske svårt för oss att diskutera oss samman på den punklen. Jag tycker all del är ett värde all man på förhand har uttalat all man skall följa en mjuk linje. Del kan leda lill minskade risker för all liv går lill spillo, och i det ser jag ett värde.

När det gäller reglerna vill jag inte alls krypa ur vad utskottet skrivit på den punkten. Men jag måste ändå upprepa de varningar för en övertro på reglerna somjag vid fiera tillfällen uttalat i utskottet och under riksdagsbehandlingen 1973 och 1974, De exempel som herr Hernelius anförde tror jag inle är belysande för detta. De situationer han talade om kan såvitt jag förslår inle lösas med hjälp av lagregler. När del gäller alt vela vilken plattform man slår på så gäller det närmast regeringen. Men jag kan inte se all det är möjligt alt bygga upp en lagplattform för en regering att slå på i sådana situationer som plötsligt inträder. Det gäller då i hög grad att handla utifrån de särskilda utgångspunkterna i varie fall, all ha mod alt ta ställning men också att visa sans och måtta i bedömningen.

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr lalman! Det är helt klart att de ärenden vi tar upp inle alla är lika väsentliga, men vi har funnit anledning att ta upp dem. Jag tror inle vi skall diskutera dem nu - de kommer ju punkt för punkt. Vi får väl då se vad som är väsentligt och vad som är mindre väsentligt. Det hoppas jag skall framgå av diskussionen.

Herr Johansson i Trollhättan säger att det är fråga om tolkning av riksdagens beslul och att tolkningen inte alllid är densamma. Nej, det är den inte. Men en sak är alltid densamma: socialdemokraterna i ulskottet har ständigt och jämt samma tolkning som regeringen, och det är det som är litet förbryllande.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Bara några ord om den mjuka och den hårda linjen. I det konkreta fallet, herr Johansson, kan naturligtvis en mjuk linje, när del går som bäst, rädda liv. Men vad jag talade om var en på förhand tillkännagiven mjuk linje, som så all säga antyder fri lejd vad som än sker. Den är livsfarlig. Den kommer all göra Sverige lill operationsfält för terrorister, om man proklamerar den på det sätt som herr Johansson nu gör.

Herr TALMANNEN:

Sedan alla under avsnittet Allmänt och principiellt anmälda talare nu haft ordet övergår kammaren till alt debattera Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! En och annan av de många i kammaren tycker kanske att vad som nu skall ske blir ell da capo av den debatt som ägde rum förra veckan - i onsdags. Del är del ingalunda, herr talman! Vad vi i onsdags debatterade var en fråga om framtiden, vad som skulle gälla i fortsättningen; vad vi i dag diskuterar och kommer att diskutera är däremot frågan om hur regeringen har handlat. Vad del nu gäller är den av delar av oppositionen ställda frågan: Varför underställde icke regeringen avtalet med Nordvietnam om skogsinduslriprojektet, omfattande förpliktelser på 770 milj, kr., riksdagen innan detta avtal slöts?

När del avtalet slöts gällde faktiskt den gamla regeringsformen, och där slår: "Sådan överenskommelse" - alltså med främmande makt -"skall, där den angår fråga, som riksdagen enligl denna regeringsform äger allena eller med Konungen avgöra, eller, ulan att angå sådan fråga, är av större vikt, framläggas för riksdagen till godkännande; och skall i överenskommelsen inlagas förbehåll, varigenom dess giltighet göres beroende av riksdagens bifall."

Delta brydde man sig inle om.

Som skäl för all inle hänskjula del slora avtalet till riksdagen har man angell att riksdagen år 1973 vid ett tillfälle hade uttalat att de olika biståndsavtalen icke behövde underställas riksdagen. Det är riktigt; så sade riksdagen. Och det är alldeles självklart att bakgrunden till del uttalandet var den mängd av smärre avtal som SIDA måsle träffa och regeringen sedan bekräfta - rörande t. ex. vallenförsörjning för 1 milj. kr. här och I milj, kr, där. Småsaker, eller småpotatis, skulle vi kunna kalla det. Men det är lika klart alt riksdagen därmed icke avsåg att slora och väsentliga frågor på detta vis skulle undandras riksdagens bedömning, och 770 milj. kr, är en stor fråga, även i lider av fallande penningvärde! Det är en stor förbindelse, del är en stor obligation, som riksdagen därmed ålägges ulan att vara hörd av regeringen - del är ju riksdagen som i sista hand får infria detta avtal genom att bevilja anslag när utfästelsen väl är gjord.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Det var dessutom, herr talman, inget vanligt biståndsprojekt. Det var del största projektet i den svenska biståndspolitikens korta historia. Del var ett projekt med enorma svårigheter i fråga om råvara, transporter, hamnanläggningar, planteringar, samarbete med personer och myndigheter i en annan samhällsstruktur, ett projekt som innebar överförande av en stor grupp svensk personal med familjer till området i fråga, med alla komplikationer detta kunde innebära. Del var ett projekt som därtill skulle böria verka under en lid då icke krigstillstånd rådde, men någon sorls stillestånd, ett stilleslånd som var så löst all det mycket snabbt kunde övergå i krig. Så blev också fallet. I dag ser vi att Nordvietnams divisioner, plan och krigsmaskineri segerrikt har gått över halvön i fråga. Vi ser också - och det må vara en erinran för de många svenskar som på Sergels torg ropade; "Följ Parisavtalet!" - all det tydligen inte längre är tal om att följa delta Parisavtal, Delta bör också vara en erinran för den svenska regeringen, som från denna talarstol gång efter annan ensidigt har lagt skulden för alt Parisavtalet icke följdes på en part i kriget och som väl nu också måste säga något, när den andra parlen visat sig icke ha del minsta inlresse av att följa detta avtal, - Men delta var litet vid sidan om biståndsverksamheten.

Vad jag vill komma till är att ett avtal av denna storleksordning och omfattning självfallet borde ha underställts riksdagen. Det fanns lid lill det. Avtalet slöts i augusti, och riksdagen skulle som bekant sammanträda redan i oktober, då det hade gåtl att behandla ärendet.

Konstilutionsulskottels majoritet säger nu lill försvar för regeringen att riksdagen genom utrikesutskottet har fått förtrolig information om länderplanering för de två budgetår som följer efter det budgetår som statsverksproposilionen avser. Vi har förut i denna kammare talat om den informationen. Den består i en papperslapp som förtroligt överlämnades till utrikesutskotlels ledamöter. Den överlämnades under uttryckligt angivande av att den inte är bindande, att den är ett tjänstemannapapper som ingen tar ansvar för. Den är t, o. m, så slarvigt uppgjord att där finns grova räknefel på betydande belopp som tydligen inle behövde korrigeras inför föredragningen i ulskottet. Den papperslappen ligger till grund för riksdagens information. Men inte nog med del; man upplyser efierål om alt sedan denna s. k, information givits utrikesutskottet är regeringen i sin fulla rätt att teckna avtal med olika stater och regeringar. All man vill ha del förtroligt beror på - det sades också här förra veckan - att man inte gärna vill lämna ut dessa uppgifter lill allmän kännedom.

Kan man då säga alt riksdagen är informerad? Kan man säga att det finns beslut i riksdagen som skulle onödiggöra alt riksdagen i vanlig ordning underställs en fråga av den omfattning som jag nämnde?

Jag vill i det sammanhanget också säga att det är förvånande att finna alt konslitutionsutskoltets majoritet uttalar all från de synpunkter som ulskottet har alt företräda synes anledning inle finnas all ändra den praxis som föreligger beträffande hithörande frågors behandling. Skulle konsii-

tulionsutskotlel alltså vara till freds med att papperslappar av detta slag ligger till grund för riksdagsbeslut vid sidan av vanlig tågordning? Skulle utskottets majoritet finna detta riktigt och lämpligt? Det är i så fall ett häpnadsväckande uttalande. Jag tror att utskottet vid ett annat tillfälle fär fundera en gång till på om detta verkligen kan vara förenligt med vad utskollet menar.

Förra veckan förekom en annan häpnadsväckande diskussion. Del var fru statsrådet Sigurdsen som förklarade - del finns all läsa i protokollet

- alt del skulle väcka ont blod och förvåning i respektive u-land om
man fick reda på att innan avtal kunde slutas skulle den svenska re
geringen behöva gå lill Sveriges riksdag. Vad är nu della för trams?
Skulle del kunna väcka ont blod eller förvåning i ett u-land om vi följer
vår konstitution och vår författning? Det kan väl inle vara meningen
att vi skall ändra vår konstitutionella sedvänja därför att man i u-landet
i fråga inte känner lill eller förstår vår författning? Del senare är begripligt
med tanke på att en del av dessa länder är diktaturer, några av ganska
grymt slag såsom Cuba.

Fru Sigurdsen sade också att det skulle vara byråkratiskt all gå till riksdagen i sådana här frågor. Ja, det är naturligtvis alltid byråkratiskt alt gå till riksdagen! Det är ett stort maskineri. Man skall skriva proposition, den skall läggas hos talmannen, den skall behandlas av ett utskott, den skall ge upphov till ett utskottsbetänkande som i sin tur skall ge upphov till en riksdagens skrivelse. En förskräcklig byråkrati! Hur mycket bättre vore det inte all avskaffa riksdagen, att avskaffa hela vandringen via proposition, utskotlsbetänkande, beslul och skrivelse! Del menar självfallet inle fru Sigurdsen, men man har rätt att begära att ett statsråd uttrycker sig mer nyanserat - för att karakterisera yttrandet milt

- än hon gjorde i det sammanhanget.

Jag skall också ta upp en annan fråga. Här finns en broschyr, utgiven av SIDA i massupplaga. Ja, frågan är väl om del inte är UD:s biståndsavdelning som egentligen har givit ut den, men SIDA distribuerar den.

Där slår det om u-hjälpen: "Det är riksdagen som på förslag av regeringen fattar alla väsentliga beslut, när del gäller inriktningen och anslagen till biståndsverksamheten," - Det är verkligen ingen objektiv upplysning. Det finns inle många sanna ord i den meningen. Riksdagen har icke haft alt behandla u-hjälp principiellt annat än när del gällt ett-årsbudgeter, I övrigt har riksdagen bundits till stor del av regeringens utfästelser ~ någon gång på sistone med stöd av ett sådant där papper.

Här finns också en annan fråga; Riksdagen gav för åtskilliga år sedan fullmakt för regeringen alt göra utfästelser lill ett begränsat belopp. Detta upprepades senare och fullmakten vidgades. År 1974, under då gällande grundlag, var det just denna fullmakt som åberopades, en fullmakt som då gällde mellan 4 och 5 miljarder, som regeringen skulle ha möjlighet att göra utfästelser om utan riksdagens hörande. Del stämde inte med tidigare grundlag, Enligl den kunde man bara ge anslag för ett år i tagel, även om det kunde förekomma undantag t, ex. i fråga om ett organi-

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

sationsbeslut. Jag har inte hört någon som har sagt att det stod i överensstämmelse med lidigare grundlag. Ändå finner konstitutionsutskoltet icke anledning att göra något uttalande i det sammanhanget.

Om nu utskottet och dess majoritet inte ville rikta någon anmärkning mot regeringen utan fann olika förmildrande skäl, t, ex, det tidigare riksdagsbeslut som jag nyss nämnde, speciella situationer eller något annat, då kunde man väl i alla fall ha noterat att överensstämmelsen med grundlagen icke var så bra, Inle ell ord om detta finns i utskotlsbetänkandel! Tvärtom slår det i betänkandet: "Ej heller har utskollet kunnat finna att regeringen utnyttjat det bemyndigande som riksdagen lämnat alt göra fieråriga biståndsutfästelser på ett sätt som strider mot grundlagen,"

Observera all jag fortfarande talar om föregående grundlag. Den nu gällande innehåller i stort sett samma bestämmelser i fråga om riksdagens rättigheter att.bli hörd när det gäller avtal med främmande makt. Den innehåller däremot icke samma bestämmelser om utfästelser, eftersom den nya grundlagen för särskilda situationer har infört möjlighet för riksdagen att falla flerårsbeslul.

Jag skulle också vilja fråga utskottets majoritet: Menar.man - och skulle det vara motiveringen för passiviteten-alt ell riksdagsbeslut skulle sätta sig över grundlagen, nämligen alt genom det beslut som riksdagen fattat tidigare om biståndsavtalen och om utfästelserna grundlagen skulle sättas ur kraft? Det kan man naturligtvis inte mena. Det kan inte vara riktigt att den tanken finns hos någon i utskottet. Men hur kan man då försvara sin passivitet?

Jag tror att vi har anledning att hålla grundlagen i akt, att vakta kring vår grundlag och inte låta olika händelser eller bedömningar infiuera på dess'rättskraft. När man ser hur utskollsmajoriteten har behandlat den här frågan grips man av ett visst missmod inför vad en grundlagsbehandling i sedvanlig ordning egentligen är värd. Är det någon mening i alt lägga ner så mycken möda på att utforma grundlagsparagrafer när man i en given situation ändå bryr sig ytterst litet om vad som står i paragraferna och är beredd alt stryka över och gå vidare, att inte ens på allvar diskutera grundlagsenligheten i ett beslul eller uttalande?

Herr talman! Det framställs i den reservation jag nu talar om ett klart anmärkningsyrkande mot fru Sigurdsen av här åberopad anledning. När herr Johansson i Trollhällan nyss sökte göra gällande att man förminskat dess värde genom alt placera detta tidigare i stycket tror jag nog att herr Johansson insåg att det var fråga om en redaktionell fördelning av styckena och inte någon saklig ändring. Det är en anmärkning mot fru statsrådei Sigurdsen från moderata reservanter.

Herr JONNERGÅRD (c):

Herr talman! Det stora skogsindustriprojekt som ingår i det svenska biståndet till Nordvietnam har riksdagen inte fått någon mera utförlig information om. Beslutsunderlaget har inle varit helt tillfredsställande. Skall vår biståndspolitik kunna utformas effektivt och skall vi t. ex, på

ett ändamålsenligt sätt hjälpa Nordvietnams folk i återuppbyggnaden, ja då måste riksdagen som det beslutande organet ges den erforderliga informationen. Det är den bristande informationen till riksdagen, herr lalman, som är anledningen till center- och folkpartiledamöternas särskilda yttrande på denna punkt. Det är, som det framhålls i yttrandet, viktigt att riksdagen ges avgörande inflytande och kontroll. Delta är en självklar utgångspunkt såväl från den parlamentariska praxis som gällde under den gamla grundlagen,.som från de uttryckliga sladganden som finns i vår nya grundlag. Del är enligt vår nya grundlag riksdagen som är folkets främsta företrädare. Riksdagen skall bestämma hur statens medel skall användas. Men då måsle riksdagen få tillfredsställande informationer om vad del gäller.

Den information som riksdagen fåll om skogsinduslriprojektet i Nordvietnam är knapphändig. Förra året fick vi genom statsverksproposilionen veta att det skulle kosta minst 500 milj, kr, I årets budgetproposition har siffran höjts lill 770 miljoner. Om linjer och detaljer bakom detta har riksdagen inle fått veta mycket. Det är otillräckligt från vår parlamentariska demokratis utgångspunkter.

Nu finns det, herr talman, en reservalion från moderalledamölerna. De vill rikta anmärkning mot regeringen för att avtalet med Nordvietnam om bl, a. skogsindustriprojektet inte underställts riksdagen för ett direkt beslut. Jag skall medge alt detta är en viktig fråga,

I den gamla regeringsformen och i den nya är det fastslaget att en överenskommelse av större vikt med annat land skall underställas riksdagen. Skogsinduslriprojektet i Nordvietnam beräknas alltså nu till 770 milj. kr. Del är svårt alt säga alt detta inte är en överenskommelse av större vikt. Naturligtvis hade det varit lill fördel om avtalet underställts riksdagen.

. Men mot detta måsle jag, herr lalman, ställa att riksdagen 1972 gett regeringen fullmakt att göra bilaterala bislåndsulfäslelser för en femårsperiod inom en ram som uppgår .till högst fyra gånger anslaget för det löpande budgetåret. Skogsinduslriprojektet i Nordvietnam ligger inte utanför denna ram. Vidare har riksdagen 1973 uttalat att del från ändamålssynpunkt skulle vara fel att tvinga regeringen att underställa riksdagen samarbelsavialen för godkännande. Det bör här noteras alt riksdagen vid beslut om bisiåndsanslagen haft och har avgörande över t. ex. detta skogsindustriprojekts utformning och genomförande. Regeringens handläggning av frågan strider inle mot vad riksdagen beslutat och ullalat 1972 och 1973, Därmed finns det såvitt jag kan förstå här ingen grund för någon erinran från konstitutionell synpunkt.

Sedan kan man naturligtvis diskutera om inle riksdagen med sitt vida bemyndigande från 1972 gått längre än vad som är i god överensstämmelse med grundlagens föreskrift om att överenskommelse av större vikt skall underställas riksdagen. Men det är inle en fråga som hör till detta granskningsbetänkande. Det finns här i sak olika meningar, som framgick när vi förra veckan behandlade biståndspolitiken. Utrikesutskottet hade

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av

statsrådens

tjänsteutövning

777. 777.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

ju föreslagit den ändringen i fullmakten från 1972 att riksdagens godkännande skulle inhämtas vid en större ökning av planeringsramen för ett land eller vid en ny insats inom ett land som binder en större del av planeringsramen. Men del förslaget föll. Jag vill inte gärna tänka mig någon högre uttolkare av grundlagens innebörd än riksdagen, som stiftat grundlagen,

I fråga om informationen om skogsinduslriprojektet i Nordvietnam har det emellertid inte varit tillfredsställande. Det underströks också från fiera håll i den biståndspolitiska debatten förra veckan. Från 1972 har frågan varit omnämnd i utrikesdepartementets huvudtitel, med 8 rader 1972, 10 rader 1973, Il rader 1974 och 20 rader 1975. Vårt särskilda yttrande avser all från konstitutionella utgångspunkter fästa uppmärksamheten på att riksdagen på ett tidigt stadium borde ha fåll mer ingående informationer än vad som här varit fallet. Det är en bedömning som jag tycker bör delas också av de socialdemokratiska ledamöterna i konstitulionsutskollet.

Mitt anförande, herr talman, föranleder inget annat yrkande än bifall till utskottets hemställan på denna punkt.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kanimarens förhandlingar.

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Jag skall la upp den fråga som närmast hänför sig till reservalionen C om del s, k, vetebiståndet.

Den intensiva debatt som fördes här den 12 december förra året kommer väl alla ihåg. Den hade två orsaker. Dels hade vi det året fått uppleva, via massmedia, vad FAO-chefen kallade"historiens största hungerkatastrof. Dels hade vi del årel fått en osedvanligt fin skörd här i landet och hade ett veteöverskott som då preliminärt beräknades till 1,1 miljarder ton, en siffra som sedan har visat sig vara riktig.

Efter en lång debatt med företrädare för olika bud i frågan beslöt riksdagen i enlighet med utrikesutskotlels hemställan om en skyndsam katastrofinsats på 100 milj. kr, i form av 100 000 ton svenskt vete eller andra insatser som mottagarländerna prioriterade för att förbättra sin livs-medelsförsörining. Men det underströks som bekant att en sådan insats skyndsamt skulle göras. Det var också i ell läge, där hungern dagligen skördade tusentals liv i de svårt drabbade områdena i Bangladesh och Västbengalen,

Vad hände sedan efter den 12 december? Jo, vi reste hem, firade jul, åt och drack och vad vi nu fann på. Först 18 dagar senare, den 30 december, tog sig regeringen samman och uppdrog ål SIDA att upphandla brödsäd för den angivna summan. Dessförinnan hade regeringen hafi två konseljtillfällen men uppenbarligen prioriterat andra ärenden framför katastrofinsatsen. Detta måste man anse vara ett underligt förfarande.

På en enkel fråga, somjag ställde i riksdagen den 23 januari, meddelade

fru Sigurdsen att det "teoretiskt hade funnits möjlighet att fatta beslut den 18 december. Men regeringen hann inle och fattade alltså beslutet i konselj den 30 december," Det var i och för sig inle något märkligt beslut alt fatta. Det gällde ett anslag, som riksdagen hade ställt sig bakom. Redan vid debatten den 12 december var man på det klara med alt Svensk Spannmålshandel hade nödvändiga 100 000 ton. Om så inte varit fallet, hade man fullmakt att slälla pengar lill förfogande för annat, som kunde prioriteras av mottagarlandet fördess försörining. Anslagsbeslutet krävde alltså inte några närmare undersökningar. Pengarna fanns redan på ett konto.

Vi anser alt regeringens omotiverade fördröjning på något sätt måste ges till känna. Varje dags fördröjning kostade ju många människoliv,

Efier beslutet den 30 december dröjde det ända till den 6 februari, innan beslut fattades om destinationsländer och gåvoleveransernas storlek. Det senare beslutet skulle naturligtvis ha föregåtts av underhandlingar med resp, mottagarländer, I ett katastrofiäge förvånas man över att statens kvarnar ändå mal så sakta,

I sin skrivning försöker utskottsmajoriteten blanda bort korten genom en längre redogörelse för hur stor katastrofhjälp som Sverige har lämnat under det gångna året och under innevarande år samt vilka mottagarländerna är. Allt är noggrant angivet med belopp. Men man frågar sig vad delta har att göra med den konstitutionella frågan om regeringens handlande med anledning av riksdagens beslut den 12 december.

Utskottet summerar en tvivelaktig sanning i slutklämmen, där det Slår; "Enligt utskottets mening måste det nalurligen ta viss tid innan klara besked angående leveranskvantiieler och leveransmöjligheter föreligger i ett fall som det förevarande." Ja, det tror jag det. Men del förberedelsearbetet tillhörde skedet efter den 30 december och var SlDA:s huvudvärk och rakt inte regeringens julbekymmer.

Herr talman! Jag ber med det detta att få yrka bifall till reservationerna A och C

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. tn.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Herr LINDAHL i Hamburgsund (fp):

Herr talman! I vad gäller skogindustriprojeklel i Nordvietnam har jag kommit fram till den meningen all regeringen konstitutionellt inle handlat felaktigt. Såvitt jag förslår, är det svårt all finna någon anledning all från den synpunkten rikta anmärkning mot regeringen. Del är hell klart att principerna för den svenska biståndspolitiken måsle ligga fast. Regeringen måsle ha möjligheter att göra långsiktiga utfästelser. Dialogen med mottagarländerna måsle kunna fortgå. Det är ju lill sist de som skall bestämma vad de vill ha för hjälp. Det är ingenting som vi skall bestämma på olika håll här i Sverige.

I det härfallel, när del var fråga om ell så stort belopp - del rörde sig ändå om åtminstone 750 milj. kr. - kan man däremot med all rätt, tycker jag, hävda att informationen till riksdagen inte har varit tillräcklig och att riksdagen kanske borde ha fått vara med betydligt mera. Herr

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Jonnergård har sagt en del om detta, och jag finner inte anledning att utveckla mitt resonemang mera i det ärendet.

Herr Werner i Malmö tog upp frågan om katastrofbiståndet till de svältdrabbadé länderna. Som herr Werner alldeles riktigt påpekade, gick det en tid - en som jag tycker alldeles onödigt lång tid - innan regeringen tog sig samman och fattade beslutet om att SIDA skulle få de här pengarna.

Det kan diskuteras om riksdagens beslut var bra. Själv tycker jag alt
del var ett alldeles oiillräckHgt beslut. Vi kunde ha gjort mera för att
försöka hjälpa de svältdrabbadé länderna. Men det faktum att majoriteten
i riksdagen fattar beslut om den minsta möjliga katastrofhjälpen får ju
inte på något säll fördröja de åtgärder som vidtas. Regeringen kundedröja
ett par exlra veckor med att fatta sitt beslut, men svältdöden väntade
inte, och jag tycker att det ligger i själva begreppet katastrofhjälp att
den skall sättas in skyndsamt. Regeringen har inte i det här fallet handlat
med största skyndsamhet, och del gör, herr talman, att jag vill yrka
bifall lill reservalionen C. .

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag skall börja med all säga något om del avsnitt i granskningsbelänkandet som reservationen C anknyter till och som herr Werner i Malmö och herr Lindahl i Hamburgsund har yttrat sig om. De anser, och det tycker jag är intressant, det vara konstitutionellt viktigt att man vid bedömningen av regeringens åtgärder då det gäller katastrofinsatser ser lill allvaret i riksdagens initiativ och allvaret i det beslut som riksdagen fattade den 12 december 1974, SIDA borde omgående ha fått möjlighet att verkställa de beslutade åtgärderna, sägs det i reservationen. Jag tycker att den principiella uppläggningen är intressant - i sak tycker jag ändå att reservanterna är ute i ogjort väder, men del är en annan fråga.

Fortlöpande kontakter hölls både med Svensk Spannmålshandel och med SIDA angående spannmålsutbud för katastrofinsatser i omedelbar anslutning till riksdagsbeslutet. All konseljbeslulei dröjde lill den 30 december fick ingen uppskovseffekt på vidtagna åtgärder.

Men ändå, principiellt håller jag med reservanterna. Riksdagens viljeyttring måste tolkas som krav på en snabb handling. I en parlamentarisk demokrati är riksdagens verkställande utskott regeringen. Den har att respektera sådana viljeyttringar från riksdagens sida. Tänk om herr Werner i Malmö när han placerar sig på den andra reservationen tillsammans med herr Hernelius ville hålla fast vid denna principiella syn i diskussionen, om riksdagens viljeyttringar, exempelvis rörande biståndsutfäs-lelserna. Även här rör det sig om ett intresse, ofia uttalat från riksdagens sida, att underlätta en snabb handling i förhållande till mottagarländerna och i enlighet med av riksdagen klart utstakade principer för planeringen och utvecklingsarbetet. Men där sätter sig moderaterna på bakhasorna. De vill inte längre vara med och verka för att riksdagens viljeyttring skall tillgodoses så väl som möjligt.

Nu säger alltså herr Hernelius att det här avtalet med DRV borde ha presenterats för riksdagen. Men då vill jag gärna svara att regeringen har erhållit riksdagens bemyndigande att göra bilaterala biståndsutfästelser för viss tid och inom viss ram. Regeringen har inte, som också herr Jonnergård påpekat, överskridit den fullmakten.

Motivet för delta planeringssystem har varit frihet för avtalsparterna att planera samarbetets innehåll fiera år framåt. Riksdagen underströk detta i förra veckan när diskusionen fördes om utrikesutskottets betänkande.

Nu säger herr Hernelius att del finns ingen anledning alt tala om framliden, ulan man skall tala om det förgångna. Då tycker jag verkligen, herr Hernelius, alt det avsnittet i herr Hernelius anförande, som hade en för honom ovanligt snorkig ton och som gällde statsrådet Sigurdsens uttalande i den debatten, borde har uteslutits ur herr Hernelius manuskript. Skall vi ha en konstitutionell debatt om det förgångna, skall vi väl hålla oss till detta också.

Nu är del väl trots allt en något avslagen dryck som här serveras från herr Hernelius sida, i både figurlig och verklig bemärkelse. När moderaterna uppträder här i dag, har de inte med sig något annat parti i sakfrågorna. 1 konsiilulionsutskoltet har alltså herr Hernelius blivit långt miiidre framgångsrik än i utrikesutskottet. Jag lade märke till att även den reservation, som den gången samtliga borgerliga partier anslöt sig till i utrikesutskottet, av t, ex. herr Ullsten kommenterades så att man måsle fatta det på det sättet att herr Ullsten inte ville binda sig för hur de nya fullmakterna skulle utformas. Det kunde enligt denne folkpartiföreträdare inte komma i fråga att bryta gällande principer för vår biståndsplanering. Men här vill nu alltså moderaterna i konstitutionsutskottet rikta en direkt anmärkning mot biståndsminister Gertrud Sigurdsen, Hon skulle ha underställt riksdagen avtalet med Demokratiska republiken Vietnam, Men här föreligger det faktum som herr Jonnergård tidigare redovisat att av de under åren 1972 och 1973 ingångna överenskommelserna - som finns redovisade i det avsnitt av betänkandet som berör internationella överenskommelser - har sammanlagt ett åttiotal avsett bilateralt utvecklingssamarbete. Det kan inte, som herr Hernelius sagt, i samtliga fall ha rört sig om bagateller, det måsle också många gånger ha rört sig om viktiga frågor. Inget enda har förelagts riksdagen, och samtliga partier utom moderaterna harsagt att samarbetsavtalet med DRV om ett större skogsindustriprojekt kunnat ingås och behandlas i enlighet med den fullmakt som riksdagen gett regeringen samt att det från konstitutionell synpunkt inte finns anledning alt behandla detta avtal på annorlunda sätt än övriga samarbetsavlal när del gäller frågan huruvida avtalet formellt borde ha underställts riksdagen.

Jag vill ocksåtillägga att riksdagen vid beslut om anslagen självfallet har avgörandet över projektens utformning och utseende. Då herr Hernelius i utrikesutskotlet reserverar sig för en handläggning i den ena eller andra riktningen menar han naturligtvis att riksdagen, om den fattar

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

ett sådant beslul, skall binda regeringen. Den moderata anmärkningen är nog mindre konstitutionellt betingad än den speglar ett missnöje över innebörden i riksdagens viljeyttring när del gäller planeringen av det här bislåndsavtalei.

Nu säger herr Hernelius att detta är ett mycket stort och omfattande avtal. Han nämner de osäkra kostnaderna osv. Men kom också ihåg att det här avtalet måste ses mot bakgrund av del oändliga hjälpbehovet. Jag tycker att del är felaktigt att använda grundlagen som slagträ mot ansträngningar som har stöd av hela det svenska folkel och som har lill syfle att reparera den förödelse som uppstått efter det att fier bomber har fällts över ett land än vad som fälldes i Europa, Asien och Afrika under hela andra världskriget. Man måste se till denna bakgrund då man diskuterar förfarandet vid fastställandet av det här avtalet. Det är väl därför riksdagen vid fiera tillfällen mycket klart har uttalat sig i enlighet med de här önskemålen, som regeringen har respekterat.

Nu för herr Hernelius ett resonemang som innebären kritik över huvud taget mot generella bilaterala bislåndsulfäslelser. Han säger att enligt då gällande grundlag medgavs inle en så långtgående fullmakt som 1972 års bemyndigande innebar.

Ni inom utskotlsmajoriteten vill väl inte gärna sätta grundlagen ur kraft, säger herr Hernelius, Nej, självfallet inte. Men herr Hernelius bör ju ändå observera alt under den långa tid som 1809 års regeringsform existerade och tillämpades pågick en utveckling vid sidan om denna grundlag, Beslul fick även under den äldre regeringsformens tid budgetkonsekvenser, också för länge tid än för ett budgetår. Den som studerar förarbetena till den nya grundlagen, som herr Hernelius så förtjänstfullt har medverkat till under utredningsarbetet, finner ju att denna inte innebär något principiellt nytt. Den kodifierar en praxis som växte fram medan den äldre regeringsformen ännu var i kraft. Detta är något som inte bara gällt för bislåndsulfäslelser som sträcker sig över längre lid än ell budgetår. Del har också varit fallet med bemyndigande i vad gäller den långsikliga planeringen inom försvaret.

Herr Hernelius vet att det skedde förändringar på många punkter. Den nya regeringsformen innebai' exempelvis all de sista resterna av den personliga kungamakten, som förelåg i formella bestämmelser, sopades bort. Herr Hernelius har bättre än de fiesta moderater förstått alt den ändringen inle innebar så stor avvikelse från praxis. Den kodifierade en utveckling vid sidan om grundlagen.

Då man lyssnar till herr Hernelius kunde man tro att han argumenterade från den utgångspunkt att Montesquieus makifördelningslära fortfarande skulle gälla. Det är väl riktigt att även enligt den nya grundlagen utrikespolitiken är en regeringens slyrelsefunklion och att därför regeringen företräder Sverige i förhållande till andra stater vid ingående av internationella överenskommelser. Men i en parlamentarisk demokrati kan ju inte regeringen arbeta utan nära kontakt med riksdagen. 1 vissa fall kan det föreligga svårigheter att finna de rätta rutinerna för sam-

arbetet - och den frågan har något berörts av herrar Jonnergård och Lindahl i Hamburgsund - och nog bör man väl ändå erkänna att sådana svårigheter finns i det här speciella fallet. Det är därför oförsynt att mästra och karikera som herr Hernelius gjorde i utrikesdebatten i förra veckan och som han väl delvis gör även nu. Jag tror alt utrikesutskottets uttalande från 1973, där det lämnades rekommendationer om hur man skall förfara för att få till stånd ett rimligt samarbete niellan regering och riksdag i dessa frågor, var ganska klokt upplagt.

När nu denna informationsfråga har kommit upp på nytt och herr Hernelius viftar med den papperslapp som skulle ha förelagts utrikesutskottet, tycker jag att det är riktigt att mot hans uttalande ställa två yttranden i förra onsdagens debatt av två respekterade ledamöter av ut-rikesutskollel, vilkas inlägg brukar vara väl underbyggda. Vi har ju i konstilulionsutskollel enbart haft herr Hernelius som rapportör när del gällt vad som hänt i utrikesutskottet. Dessa uttalanden slår i viss kontrast till de interiörer från utrikesutskottet som herr Hernelius lämnat i konstitulionsutskollet. Jag blev själv glad över att denna mera nyanserade skildring lämnades, och jag vill gärna upprepa vad utskottets ordförande Arne Geijer i Stockholm och ledamoten av utskottet och av SIDA:s styrelse Anna Lisa Lewén-Eliasson då sade.

Låt mig först citera Arne Geijer, som påpekade följande:

"Innan avtalet med Nordvietnam upprättades hade emellertid SIDA en stor föredragning inför ulskottet. Det var för ungefär ett år sedan, våren 1974, Om jag minns rätt deltog herr Hernelius i den föredragningen. Avtalet med Nordvietnam om uppförande av delta pappersbruk skrevs i augusti 1974. Nog har alltså utskottets ledamöter haft tillfälle att få informationer."

Delta innebär ju att informationen inle skall bedömas bara med utgångspunkt i del där papperet med de otillräckliga uppgifterna som herr Hernelius talade om. Man måste ha klart för sig att utrikesutskottets ledamöter har möjlighet all slälla frågor i samband med en sådan föredragning och alltså delvis kan ha sig själva att skylla, om de gör föredragningen meningslös. De har möjligheter att skaffa sig grundliga informationer, och det är deras plikt att göra detta med tanke på de kontakter som de sedan kan ha med resp, riksdagsgrupper.

Vidare skulle jag vilja citera vad Anna Lisa Lewén-Eliasson yttrade vid samma tillfälle. Hon gav också en skildring av vad som har förekommit och sade så här: "Det system man vill introducera, med restriktioner vad gäller biståndsutfästelser inom givna fullmakter och begränsningar att ulnytria länderramar för avtal om nya insatser, betyder svårigheter vid utvecklingen av långsiktiga samarbelsprogram som visat sig ändamålsenliga och som bl. a. har det viktiga syftet att möjliggöra för mottagarlandets regering all avgöra hur de resurser vi ulfäsler bäst skall komma lill nytta och bäst passa in i landels egen planering.

Den diskussion som i dag har utvecklat sig kring dessa frågor är i många avseenden märklig. Jag har ett intryck av att man nog inte så

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av

statsrådens

tjänsteutövning

777. 777.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

litet söker vilseföra riksdagen och allmänheten beträffande vad det egentligen är frågan om. Det sker ju ändå ett samråd mellan regeringen och riksdagen i dessa svåra frågor. Det är förvisso inte lätt att hitta någon metod där man ger riksdagen möjlighet att bli informerad i sådana här i och för sig,viktiga utrikespolitiska frågor och samtidigt göra det så att det inte blir stötande eller svårt med hänsyn till samarbetet med dessa länder. Men det sker som sagt en sådan information,"

Delta innebär alt det finns en tydlig ambition hos regeringen att informera i dessa frågor som ändå är värd något större uppskattning än den herr Hernelius här tidigare har visat. Jag har ett intryck av att den konstitutionella kappa som herr Hernelius sveper in sig i kan dölja en och annan politisk värdering som inte har så mycket med decharge-granskningen att göra.

Jag anser alltså att regeringens förfarande har varit riktigt och att anmärkningen mot biståndsminister Gertrud Sigurdsen i detta avseende inte är grundad.

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Jag vill återvända ett litet slag till katastroföiståndsbe-slutet av den 12 december 1974. Jag noterade att herr Svensson i Eskilstuna instämmer med oss i att della riksdagens beslut måste tolkas så, att snabbehandling är av nöden; jag vill minnas att orden föll ungefär på del sättet. Detta är ju glädjande, men herr Svensson menar att den senare handläggningen hos regeringen inte har fått någon uppskovseffekt, efiersom SIDA redan var informerad och följde debatten. Därom vet vi väl ingenting, herr Svensson, Man kan nog utgå ifrån att om regeringen hade tagit första bästa chans att besluta i anslagsfrågan hade det påverkat hela proceduren. Jag är övertygad om att det då inte hade behövt gå fem veckor för all man skulle ta kontakt med mottagarländerna och ordna med leveranser. Del har myckel stor betydelse, tror jag, hur man handlägger i högsta instans. Hade del varit en katastrof på närmare håll, i något skandinaviskt land, så hade man inle vänlat i nästan tre veckor med att konfirmera del beslut som riksdagen fallat. Sådan herre, sådan dräng; del är ell psykologiskt samband mellan beslul och handling i olika instanser,

I en skrivelse från regeringen till SIDA den 30 december står all riksdagen har beslutat "om skyndsamma katastrofinsatser till ett värde av 100 milj, kr". Det måste på något säll kännas besvärande att skriva så när man själv har lagit tre veckor på sig. Jag tycker inte all vi skall låta detta passera obemärkt. Det gäller hela svenska folket, och del gäller också de länder som vi skulle hjälpa, Della kan ge anledning också lill missförstånd.

Herr HERNELIUS (m);

Herr lalman! Först bara några ord lill herr Jonnergård, Del var faktiskt inle så alt riksdagen avslog det uttalande som han åberopade; del bifölls

av riksdagen. Det gällde ländervalet i samband med att ett land så att säga kom på fötter. Det var ett annat uttalande som riksdagen avslog, nämligen om fullmaktsslorlekarna. I båda fallen användes lotlning. Men detta är en detalj.

Sedan har jag lyssnat till herr Svensson i Eskilstuna, och jag har då bara erinrat mig den gamla satsen: Argumenteringen svag, höj rösten! Jag har verkligen ansträngt mig alt finna en röd tråd i herr Svenssons anförande, men jag har inte funnit någon. Bara en slutsats har jag funnit, och den visste jag på förhand - att det inle fanns någon anledning lill anmärkning mot regeringen. I övrigt är det en ålakista, skulle jag vilja säga, av missuppfattningar och underliga uttalanden att plocka i, om man skall analysera herr Svenssons anförande. Jag tror inte att jag vågar mig på försöket annat än på några punkter.

Herr Svensson säger t, ex, all del är olämpligt att använda grundlagen som slagträ i ett ärende som har stöd hos hela svenska folket. Vad vet herr Svensson om del? Vem upplyser honom i Eskilstuna om vad svenska folket tycker i den här frågan? Det vet han inte det minsta om. Den övriga delen av resonemanget är ännu värre. När skall grundlagen inte användas om inte när det gäller prövning av sådana här frågor? Menar herr Svensson att om det finns stöd av svenska folket, enligl hans uppfattning, då kan man gå förbi grundlagen? Del är svårt att finna något vettigt i det resonemanget.

Herr Svensson hyllar mig sedan personligen - och jag tackar för det - för mina insatser i grundlagsarbetet. Men strax efteråt säger han att jag tycks leva kvar i tron på Montesquieus maktfördelningslära. Del måste vara en dålig grundlagsstiltare som tror att Montesquieu gäller i dag i Sverige, efter grundlagens antagande. Det stämmer inle heller särskilt bra.

Riksdagen har avgörande infiytande på projektens inriktning och utformning, säger herr Svensson, och det visar hans uppenbara okunnighet i frågan - jag är ledsen all säga det. Han hinner knappast påslå detta förrän han konstaterar att inget biståndsavtal har underställts riksdagen. Var finns då det avgörande inflytandet? Jo, det finns i det papper som, herr Svensson, inte bara gäller Nordvietnam utan faktiskt alla mottagarländer. Här föreligger.alltså en ny missuppfattning. Det är det papper som ligger till grund när riksdagen anslår pengar och med stöd av vilket regeringen, när det är överlämnat till utskottet under några timmar, känner sig ha anledning all ingå bindande avtal för riksdagens och svenska folkets räkning. Del är riksdagens avgörande infiytande på projektens inriktning och utformning! Om herr Svensson i Eskilstuna menar att riksdagen har avgörande infiytande på vilka mottagarländer som skall finnas, på storieken av del bilaterala och multilaterala biståndet, på storleken totalt, då har han hell rätt. Men med projektens utformning och inriktning har riksdagen inte mycket att skaffa. Det förekommer knappast någon debatt i utskotten om olika projekt och deras inriktning - det hänvisas med förtroende till SIDA och biståndsorganen. Det kan komma

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

upp principer - t, ex, missionens ställning och hur man skall ställa sig till befrielserörelser - men del är något hell annat än projektens inriktning och utformning.

Herr Svensson säger också att man skall se framåt. Han hävdar att jag i förra veckan sagt att man skall se framåt men alt jag i dag säger att man skall se tillbaka, och han fann del inte konsekvent när jag åberopade vad fru Sigurdsen hade sagt i förra veckan. Ja, del var ju faktiskt förfiuten tid i alla fall, men det var inte del herr Svensson menade, ulan han menade naturligtvis all del fanns ingen anledning att gräva i vad fru Sigurdsen sagt. Men det fanns det visst, för debatten rörde just det förfiuina - den rörde grundlagsenligheten i vad som har skett beträffande projektet i Nordvietnam,

Och därmed är vi tillbaka lill vad som faktiskt är huvudfrågan. Först och främsl skulle jag vilja fråga både herr Svensson och andra inom utskotlsmajoriteten: Anser ni alt regeringens åtagande i samband med avtalet stod i god överensstämmelse med då gällande grundlag? Anser ni det, så menar ni också alt ett riksdagsbeslut går över grundlagen, och det är en ny stalsrättsteori. Det är då inte möjligt att åberopa något mystiskt stöd från svenska folket i sammanhanget eller att säga att några vill sätta sig på bakhasorna för att hindra beslutens genomförande. Då får man nog precisera sig närmare.

Jag måsle också konkret lill herr Svensson slälla frågan; Vad fanns det för skäl för regeringen att icke gå till riksdagen med della avtal? Var man så rädd för alt riksdagen skulle förkasta det? Det fanns det absolut ingen anledning till - det kan jag försäkra herr Svensson, Men det hade varit god sed att gå lill riksdagen när det gäller ett belopp på 770 miljoner.

Varför väntade man inte och gick till riksdagen? Sanningen är väl att där förelåg en politisk bundenhet. Man ville ha avtalet fort igenom, och då brydde man sig inte om all iaktta de regler som skall gälla. Varför gick regeringen inte i sitt eget intresse eljest till riksdagen för alt få ett godkännande av detta principiellt nya och betydelsefulla projekt, få ell medgivande till dessa stora anslag för fem år framåt? Vad hindrade regeringen att göra det?

Tidsförlusten från det all man tecknade avtalet lill definitivt godkännande - från augusti till oktober - hade ju varit ringa i förhållande lill den tid som redan förfiulil.

Del är ytterst egendomligt att regeringen inte i sitt eget intresse gick till riksdagen. Då hade den ju också kunnat glädja sig åt att ha iakttagit grundlagen på ett helt annat sätt än nu, när den faktiskt har råkat ut för denna debatt, vilket kunde ha undvikits med litet god vilja och litet hänsyn till författningen.

Herr JONNERGÅRD (c):

Herr talman! Får jag först till herr Hernelius säga att det var just full-maktsstorleken jag diskuterade, och på den punklen föll ändringsförslaget

från ulrikesutskottet förra veckan, om jag minns rätt, Ländervalet har jag inte diskuterat från konstitutionella utgångspunkter - jag har inle funnit någon anledning lill del.

Sedan försökte jag, herr lalman, försiktigt få herr Svensson i Eskilstuna all medge att informationen om skogsprojektel i Nordvietnam nog ändå inte varit helt tillfredsställande. Men herr Svensson i Eskilstuna är också försiktig, så han sade ingenting.

I den utskoltsskrivning som herr Svensson och jag båda slår för tillsammans med så många andra heter det: "Utskollet vill tillägga att beträffande biståndsprojekt av omfattande storleksordning bör riksdagen få så ingående informationer som möjligi."

Jag tycker inle man kan säga att det har varit så i detta fall. Riksdagen har fåll ungefär elva rader information om året från regeringen. Del tar ca en minut att läsa elva rader, och riksdagen har alltså fått en minuts information om året. Jag vet all herr Svensson i Eskilstuna vill vara en bra försvarsadvokat för regeringen, och jag skall gärna betyga att han är del. Men jag är också övertygad om, att när herr Svensson går in i sin kammare och granskar sitt djupaste inre, så skall han bli ense med mig om att informationen ändå inte har varit tillfredsställande i detta fall.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr lalman! Det finns ingen anledning för mig att la tillbaka något av vad som har skrivits i konstitutionsutskottets betänkande om betydelsen av alt lämna god information. Orsaken till attjag uppehöll mig vid denna fråga litet utföriigare var all jag tyckte att herr Hernelius karikerade läget en aning när han talade om informationen och viftade med den här lappen och ansåg all della var karakteristiskt för regeringens ambitioner att informera. Jag vill här påpeka att det har förekommit en föredragning - vilket också vitsordades av herr Hernelius under debatten med Arne Geijer i onsdags - och då hade det naturiigtvis varit möjligt för herr Hernelius och andra i utskottet att skaffa sig ytteriigare informationer.

Sedan talade herr Hernelius också om mitt framträdande här och karikerade del på samma sätt som han gjorde med biståndsminister Sigurdsens framträdande förra gången. Det tycker jag nog är någonting som herr Hernelius kunde syssla med som ledarskribent. Här i riksdagen bör vi diskutera själva sakfrågorna. Och vad jag här uttalade var att regeringen ju har erhållit riksdagens bemyndigande att göra bilaterala biståndsutfästelser för viss tid och inom en viss ram. Som motiv för det planeringssystemet har angivits en frihet för avtalsparterna att planera samarbetets innehåll fiera år framåt. Och detta har godtagits av riksdagen. Del är också en regel som har följts när det gäller ett slorl antal bi-ständsavtal. Man har utnyttjat detta bemyndigande. Att riksdagen har haft möjligheter all ta ställning till ramarna för biståndet är självklart, och riksdagen har också via ulrikesutskottet haft möjligheter att skaffa

5 Riksdagens protokoll 1975. Nr 69-71

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

sig informationer och anlägga synpunkter på fördelningen.

Vad sedan gäller det speciella projektet i Nordvietnam sade jag - det är alldeles riktigt all jag framhöll del, och del gjorde sig herr Hernelius lustig över-att det hade stöd av hela svenska folket. Ja, jag tror verkligen att jag kan understryka del - inte med hänvisning till något slags gallup eller liknande ulan med stöd av riksdagens beslul och uttalanden i dessa frågor. Herr Hernelius har ju själv förordat förändringar i biståndsavtalet. Del har moderaterna gjort i olika reservationer i utskottet. Men de reservationerna har avslagits av riksdagen. Detsamma gäller om en rad andra reservationer i biståndsfrågor. Jag är alldeles säker på, att om riksdagen hade fattat ett annat beslut om biståndsuifästelserna i onsdags vid behandlingen av utrikesutskottets betänkande, så hade regeringen tvingats all följa det beslutet, och konstitutionsutskottet hade fått se till att det beslutet blev följt. Här finns alltså en procedurordning som tillgodoser våra krav i en parlamentarisk demokrati.

Herr Hernelius svarade inle på mitt påstående alt det har skett en utveckling av praxis vid sidan av gällande grundlag och all den nya grundlagen innebar något av en kodifiering av denna praxis. Jag tyckte inte alt herr Hernelius i sin kritik mot mig tog hänsyn lill mitt påstående, att handläggningen hade stöd av praxis som utvecklats vid sidan av grundlagen.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag skall ta upp herr Svenssons senaste påstående omedelbart. Jag behövde så mycket mindre instämma i herr Svenssons konstaterande av praxis och trenden som jag själv har påpekat detta i belänkandet och i motionen. Däremot kan herr Svensson icke finna stöd i praxis för att belopp av denna storleksordning undandras riksdagens bedömande. Alt - såsom riksdagen nu senast gjort efter lottdragning - besluta att 7 miljarder skall ställas lill regeringens disposition under en femårsperiod ulan riksdagens hörande finns del inget stöd för i någon praxis, och del finns inget stöd för detta någon annanslans heller. Del är riksdagens eget beslut - med eller vid sidan av grundlagen lämnar jag öppet.

När det gäller informationen till utrikesutskotlet och det sammanträde som ägde rum på SIDA vill jag säga till herr Svensson att jag har vitsordat detta sammanträde. Det var ett minnesrikt sammanträde, herr Svensson. Vi som var med om det glömmer det nog inte. Del finns åtminstone ytterligare en i kammaren som var med och som kan bekräfta hur delade meningarna om projektet var även på SIDA-håll. Jag skallinte återge enskilda yttranden och påståenden under överläggningen. Den information vi fick i ulrikesulskotlel om projektet kom långt innan delta kommit lill ett avgörande skede. Del var en information som väl inte direkt fick entusiasmen att svalla bland medlemmarna av utskottet. Men sedan har riksdagen inte behandlat frågan, för när ulrikesulskotlel nästa gång sammanträdde för behandlande av biståndsfrågor var avtalet underieck-

nat, icke för 500 miljoner som tidigare antyddes utan för 770 miljoner. Jag skall inte ytterligare föriänga debatten. Jag vill bara konslalera alt herr Svensson klagade över att jag karikerade icke bara honom utan även statsrådei Sigurdsen. Han sade alt karikera kunde jag göra som ledarskribent, men som riksdagsman borde jag vara saklig. Innebär det alltså att en ledarskribent ägnar sig åt karikatyrer, en riksdagsman är saklig? Herr Svensson förenar, såvitt jag vet, båda rollerna.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Den information som lämnades i ulrikesutskottet får väl ett betydligt större intresse efier vad herr Hernelius nu meddelade. Den gav tydligen möjligheter till en ingående diskussion i dessa frågor, och då också möjligheter lill olika initiativ från utrikesutskottels sida. Något annat vore väl egendomligt. Del hade väl då funnits möjligheter för herr Hernelius, om informationen var otillfredsställande, att påfordra ytteriigare sammanträden och ytterligare information.

Jag vill gärna understryka vad herr Hernelius i en stund av öppenhet ändå framhöll i utrikesdebatten, då han erkände att det inte är lätt att ordna informationen i dessa frågor. Han sade all man bör kunna diskutera igenom den proceduren för att nå fram till en så god lösning som möjligt av informationsproblemen. Jag tror att herr Hernelius bör välja den metoden i stället för att karikera informationsinsatserna -det fanns ju ändå en stor majoritet inom riksdagen för den nuvarande planeringen av biståndsinsatserna och i anslutning därtill del informationsförfarande som tillämpas, där utrikesutskotlet givetvis har en stor och betydelsefull roll.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det är dock så att riksdagen har satts på understol här. Riksdagen har inte fått andra informationer än dem som herr Jonnergård här pekade på, nämligen de knapphändiga raderna. Utrikesutskottet har däriämte haft den oskattbara förmånen all under någon timmes tid få höra hur SIDA:s chefsriänstemän såg på projektet. Men i och med all utrikesutskottet förra året avslutade handläggningen av della ärende -som då var föremål för anmälan från regeringens sida som icke begärde något bemyndigande eller beslul - var utskotlels roll utspelad i fråga om biståndsverksamhet lill Nordvietnam. Sedan kom bara genom telegrafen meddelandet om all avtalet på regeringens vägnar var slutet i Hanoi av statssekreterare Klackenberg. Borta var riksdagen, borta var utskottet.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s);

Herr talman! Men ingen har i dag eller lidigare vid sakbehandlingen ifrågasatt all man skulle slopa detta projekt eller detta avtal. Herr Hernelius har verkat för förändringar i det här avtalet men har inte velat gå så långt som till att vilja slopa det. Det tyder väl ändå på att planeringen av hjälpen till mottagarländerna och deras möjligheter alt behandla dessa frågor har främjats genom den ordning som här har tillämpats.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av

statsrådens

tjänsteutövning

777. 777.

Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef

Herr HERNELIUS (m):

Herr lalman! Del är faktiskt så, herr Svensson, att det i motionen från moderat håll i år står att vi med hänsyn till del ingångna avtalet känner oss förpliktade all följa delsamma. Därför har moderaterna förra veckan röslal för 210 milj. kr. lill projektet i Nordvietnam. Del är orsaken; vi känner oss skyldiga att uppfylla de förpliktelser i avtalet som regeringen nu har låtit teckna för oss ulan riksdagens hörande. Vi har i år endast kunnat yrka på förhandlingar om sådan ändring av avtalet, alt de nya prisstegringar som kan tillkomma i varie fall icke skall drabba Sverige, Det är en ganska modest hemställan, som vi gjorde i det sammanhanget.

Vad diskussionen i dag rör är frågan, om riksdagen inle borde ha underställts projektet och avtalet som sådant med tanke på del stora belopp det rör sig om, med tanke på de principiella nyheterna och med tanke på viklen av att grundlagen följs - den grundlag som då gällde.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:

Sedan de under avsnittet Vissa frågor rörande den svenska biståndsverksamheten anmälda talarna nu haft ordel övergår kammaren till alt debattera Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef

Herr NORDIN (c):

Herr talman! Punkten 5 i utskoltsbetänkandet. Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef, avser det brev som den förra svenske Chileambassadören Harald Edelstam vid ell besök hos Cubas premiärminister Fidel Castro överiämnade från statsminister Olof Palme.

Här rör del sig om ett både svårt och väsentligt ärende. Frågan är svår därför att ulskottet inle har haft tillgång till brevet i fråga utan endast fåll bekräftelse på all ett brev existerar. Den är väsentlig efiersom riksdagens bedömning av ärendet, den som vi skall göra här i dag, torde bli styrande för den framlida förtroliga informationen i utrikesnämnden.

Ingen i konstilulionsutskollel kräver all få se brevet, del är självklart. Men vi reservanter förvånar oss över alt brevet i fråga, när dess existens nu är känd, inte har delgivits uirikesnämndens ledamöter. Statsrådsberedningen och utskotlsmajoriteten gör gällande att skrifterna i fråga -det rör sig alltså om fiera - skall betraktas som privata meddelanden och inte som allmänna handlingar. Det skulle alltså vara skälet till att de inte har diarieförts och inle ansetts lämpliga att delges utrikesnämnden.

Av statsminister Palmes brev till Gösta Bohman den 20 februari 1974 framgår emellertid alt skrivelsen från statsministern lill premiärminister Castro inte var ett privatbrev. Statsministern använder där uttrycket "personliga skrivelser" och förklarar all han skrivit fiera sådana brev som framför allt har berört bilaterala frågor. Bilaterala frågor är otvivelaktigt frågor av hög dignitet, och just därför kan de inte vara en privatsak regeringschefer emellan. Det är möjligt all premiärminister Castro ser saken så, men den svenska konstitutionen lär inte kännas vid en sådan

bedömning. Här hjälper del nog inte all hänvisa till internationell praxis, Sverige måste ha rätt att forma sin egen praxis efter vad det demokratiska svenska stalsskickel bjuder.

Om nu brevet gällde bilaterala frågor - man får lätt den uppfattningen

- blir detta speciellt intressant, då vi ju ganska nyligen här i kammaren

- senast för bara några minuter sedan - diskuterat u-hjälpen, fullmakt för regeringen och stödet till Cuba. Jag är medveten om all del är lönlösl all slälla frågan men jag gör del Irols allt: Vad är del för speciella saker på gång just mellan Sverige och Cuba? Det borde alltså ha skett en redovisning till utrikesnämnden, när nu en sådan begärdes.

Informationen stannar ju inom den slutna krets som utrikesnämnden är. Jag vill understryka betydelsen av öppenhet och förtroende mellan regering och ulrikesnämnd. Den är lika självklar vilken kulör regeringen än må ha. Här gäller det nämligen alt bevara den massiva enighet och uppslutning som vi har i vårt land kring den svenska utrikespolitiken. Den uppslutningen bygger på förtroende och förtrolighet i den rådplägningsdelegation som utrikesnämnden utgör. Den bevaras bäst genom god intern information.

Herr talman! Jag ber alt få yrka bifall till reservationen D under punklen 5.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av

statsrådens

tjänsteutövning

777. 777.

Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef

Herr HERNELIUS (m);

Herr talman! Jag kan falla mig ganska kort i detta ärende efter herr Nordins inlägg. Möjligen vill jag tillägga några punkter.

Ett brev av denna karaktär måsle enligl god ordning diarieföras. Hur skall det vara möjligt för ett land att bedriva utrikespolitik om skrivelser i ämbetet mellan ett lands statsminister och ett annat lands verklige ledare inte på något sätt noteras annat än möjligen i endera parlens fick-almanacka eller något sådant? Brevväxling av denna karaktär måste vara öppen till sin existens, dvs. diarieföras, inle minst med tanke på eventuella efterträdare i ämbetet, med tanke på historien, med tanke på kommande utredningar i näraliggande ämnen osv. Och när statsministern åberopar internationell praxis är della såvitt jag förslår inle rikligt, eftersom till internationell praxis i detta sammanhang torde höra att man är mycket noggrann med skrivelser av denna art både i Västerlandet och i Österlandet - ingen är noggrannare med formerna i diplomatiska ting än t. ex. Sovjetunionen.

Två brister har alltså uppdagats genom detta ärende. Den ena bristen är all diarieföring inle har ägt rum, vilket skall ske. Det finns inga privatbrev mellan statschefer och statsministrar annat än i alldeles exceptionella fall. Del är offentlig korrespondens i den mån den inte faller under hemligstämpeln, och det kan den självfallet göra även om den diarieföres. Det finns ingenting som säger att det är fråga om offentlig handling därför att den diarieföres - det finns hemliga diarier.

Den andra bristen jag vill påtala är att utrikesnämnden inle fått del av denna skrifiväxling. Del är angeläget alt utrikesnämnden får del av

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef

sådan här korrespondens. Den principen har faktiskt regeringen alltid tillämpat, vilken regering det än har varit. Det har ju inle funnits så många regeringar alt välja på - i varie fall inte i fråga om partifärg. Den regeln tillämpades under hela kriget t, ex,, alt om utrikesnämnden begärde att få vela något så fick den också veta det. Jag vet inte vad det kan vara för speciella ting mellan Sverige och Cuba som kan göra all i delta fall uirikesnämndens ledamöter icke skulle få insyn i breven. Det kanske finns någonting - vad vet jag!

Att ärendet kommit upp här i dag är nog ganska nyttigt. Det har funnits en tendens, som vi märkte redan vid förra årets dechargedebalt, hos några ledamöter av regeringen att betrakta vissa brev som privata, som undandragna insyn trots att de rörde angelägenheter som föll direkt under vederbörande departement. Den tendensen får icke godtas av riksdag eller konstitutionsutskott. Den skulle reducera vår öppenhet när det gäller allmänna handlingar. Likaså måste vi hålla på att utrikesnämnden, som är riksdagens rådgivande organ i förhållande till regeringen, får den insyn den begär. Jag tror därför alt del avgörande som senare kommer alt äga rum här i kväll, vid en sen timme uppenbarligen, herr talman, blir av viss principiell betydelse.

Herr LINDAHL i Hamburgsund (fp);

Herr talman! Efter de två föregående inläggen kan jag fatta mig kort.

Det är bara,, alt konstatera, som herr Hernelius sade, att del här är inle fråga om några privatbrev som växlats mellan två regeringschefer. När utskotlsmajoriteten i betänkandet redogör för vilka principer som skall gälla för all en handling skall diarieföras och kommer fram till undantagen skriver man: "Avser handlingen däremot mottagarens rent

personliga angelägenheter---------------- ", då skall den inte behöva diarieföras.

Del torde vara väldigt svårt all från socialdemokratiskt håll kunna hävda all delta var brev som rörde sig om rent personliga angelägenheter. Den riktiga tolkningen är nog all del var brev från en regeringschef lill en annan om sådana frågor som de kan ha att avhandla. Och sådana brev skall helt enkelt diarieföras. Om det sedan skall vara ett öppet register, om handlingen skall offentliggöras eller hemlighållas är en helt annan sak. Det är helt andra bedömningar som ligger bakom det. Vi har inte krävt att skriftväxlingen skall offentliggöras - endast att den skall diarieföras. Det är en grundläggande princip.

Här har statsministern på ett mycket tydligt säll brustit och del finns, såvitt jag kan förslå, inget annat att göra i det här fallet än alt bifalla reservalionen D,

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det finns i princip inga skiljaktiga meningar niellan utskotlsmajoriteten och reservanterna om diarieföring när meddelanden eller skrivelser avhandlar frågor som sammanhänger med mottagarens eller avsändarens ämbets- eller ijänsiefunktioner. Det har också uttalats

i utskotlsbetänkandel och av riksdagen 1974,

Redan 1969 uppdrogs vissa allmänna riktlinjer av statsrådsberedningen, och några invändningar har inte riktats mot dessa. Där utgår man från att del finns handlingar som inle nödvändigtvis behöver diarieföras. Så är fallet om handlingen är all anse som privat.

Vad som finns anfört om de allmänna riktlinjerna, som statsrådsberedningen har utfärdat, är vi väl i konslilutionsulskotlet på det klara med. En handling som är ställd till ett statsråd eller en tjänsteman personligen medför inte i och för sig att handlingen skall anses som ett privat meddelande, och om den är att anse som allmän handling skall den omgående överlämnas för registrering till registrator eller den som annars svarar för diarieföringen, - Nu återger jag bara helt kort.

Handling som avser mottagarens rent personliga angelägenheter däremot eller som ställts till honom i hans egenskap av medlem av politiskt parti, enskild organisalion eller motsvarande är inte att hänföra till allmän handling och skall alltså inte diarieföras. Givetvis är det den som står som mottagare av ett brev som ytterst har att ta ställning till om ett brev - eller det svar som föranletts av detta brev - skall diarieföras eller inle.

Eftersom statsrådsberedningen - statsministerns eget kansli - är det organ som utfärdat riktlinjerna, så är det för mig självklart alt statsministern i det här såväl som i alla andra liknande fall gör bedömningen utifrån de riktlinjerna.

I det här fallet har bedömningen blivit den att vare sig de mottagna eller avsända breven haft sådant innehåll all de hade bort diarieföras.

Den omständigheten alt mottagaren eller avsändaren av ell brev är statschef, som i del här fallet, berättigar naturligtvis inte till slutsatsen att brevet rör sådant som automatiskt bör föranleda diarieföring enligt de angivna riktlinjerna. Reservanternas ståndpunkt och det som sagts här i anslutning till ärendet innebär - enligt min uppfattning - all det knappast skulle finnas utrymme alls för en privat sektor av statsministerns post. Det skulle innebära en betydande begränsning i förhållande till de riktlinjer som riksdagen - och f. ö. inte heller JO - tidigare haft något att invända emot.

Vi har naturligtvis också att i någon mån se del ur avsändarens resp, mottagarens i del främmande landet synpunkter, även om det inle kan vara hell avgörande vid bedömningen.

Någon motsvarighet till den svenska tryckfrihetslagstiftningen torde inle finnas i något annat land, och jag och den övriga ulskoitsmajoriteten slår naturligtvis vakt om vår lagstifining. Jag tror emellertid att svårigheter skulle kunna uppslå i del internationella umgänget på högsta nivå om en utländsk statschefs eller annan ledande politikers kontakter med t, ex, statsministern alltid skulle ges den offentlighet som redan diarieföring innebär.

Ulan att veta brevets innehåll utgår jag ifrån att statsministerns bedömning skett enligt riktlinjerna och all brevet inle innehållit sådana

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef

utfästelser om vilka en eventuell framtida regering behöver en dokumentation - som reservanterna talar om,

I frågan om uirikesnämndens ledamöters rätt att få la del av handlingar säger reservanlerna att denna rättighet måsle ges en vidsträckt innebörd och att så har skett i praxis. Jag är övertygad om att någon ändring i dessa avseenden inle skett eller kommer att ske i framtiden, och att det förtroende som herr Nordin talade om kan fortsätta även i framtiden.

Grundlagen säger ju att regeringen i alla utrikes ärenden av större vikt före avgörandet skall överiägga med nämnden om det är möjligt, och så sker väl också nu.

Vad gäller t, ex, informationen till utrikesnämnden om innehållet i den aktuella brevväxlingen vill jag citera vad utskottet ullalar, "alt någon ovillkorlig rätt för uirikesnämndens ledamöter alt få la del av handlingar av berörd karaktär - om dessa inte skulle vara att betrakta som privata meddelanden - inte torde föreligga," Och vidare "Utskottet har vid sin granskning inte funnit anledning att göra något ytteriigare uttalande med anledning av den bedömning som skett från statsministerns sida beträffande brevväxlingens karaktär."

Herr NORDIN (c):

Herr lalman! Låt mig få framföra min uppskattning till fru Thunvall för att hon har kommenterat reservationen på ett seriöst sätt. Utskottets värderade ordförande betraktade ju den i sitt inledande anförande närmast som en krumelur i kanten.

Men låt mig sedan gå över lill vad fru Thunvall hade att säga till utskottsmajoritetens försvar. Hon förklarade alt privata brev är sådana som rör mottagarens rent personliga angelägenheter. Fidel Castro, som är mottagaren i detta fall, skulle alltså uppleva brev om bilaterala fVågor som rent personliga angelägenheter. Ja, det är myckel möjligt att Cubas premiärminister ser saken på del sättet. Men jag upprepar vad jag sade lidigare, all så ser vi nog inle saken här i Sverige. Det är inte bara fråga om vem som är mottagaren, utan det är också fråga om var skrivelsen upprättades. Det i sin tur bestämmer huruvida skrivelsen är en allmän handling eller om den är av privat karaktär. Jag gissar väl inle alltför fel om jag säger all den nog har upprättats i kanslihuset.

Jag vill inte alls påstå att det inte skall få finnas en privat sektor också för statsministern när han inle är i tjänst. Men är han det och gäller det så viktiga frågor som våra förbindelser med andra makter, vare sig de är av ekonomisk eller politisk natur, så måste man säga att della inte är någon privat sektor.

Det här är en informationsfråga. Fru Thunvall ställde i utsikt att informationen inte skulle bli sämre i fortsättningen än vad den nu är. Ja, tack för del då. Det är speciellt betydelsefullt eftersom vi ju har gett regeringen ganska vidsträckta fullmakter just när det gäller biståndsavtal och dylika ting. För framtiden tror jag att det är nödvändigt att uirikesnämndens trånga krets får bli mottagare av en så fullgod information som möjligt om dessa ting.

Herr LINDAHL i Hamburgsund (fp);

Herr lalman! Fru Thunvall försökte göra gällande alt del här nog inte var ett brev till statsministern när han var i tjänst utan att del kunde vara ett brev av rent personlig karaktär. Jag vet inte vad det då skulle vara - om Fidel Castro önskade Olof Palme gott nytt år eller så. Jag har litet svårt att tro all del behövs en lång skriftväxling för del.

Del är nog inle heller särskilt lätt att göra gällande att det var ett brev till statsministern i hans egenskap av partiordförande. Däremot torde det vara ganska klart att det var ett brev till statsministern i hans egenskap av statsminister. Han har själv uttalat sig i frågan om bilaterala angelägenheter med Cuba. Att det i det här fallet skulle vara fråga om någonting annat än ell tjänstebrev sett ur statsministerns synpunkt har jag svårt att acceptera. Är det fråga om ijänsieangelägenheter skall brevet diarieföras, det är helt klart. Om det skall vara ett hemligt eller ett öppet diarium är en annan sak som jag inte kan la ställning till här. Vi har dock en lagstiftning att följa, fru Thunvall. Även om jag förstår att en herre som Fidel Castro gärna vill hålla innehållet i ett brev lill Olof Palme hemligt så kan inte vi för den skull frångå våra regler.

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Statsministerns skriftväxling med utländsk regeringschef

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Den irritation, som enligt statsministerns vapendragare kan uppslå i kontakterna niellan Sverige och Cuba om brevet offentliggörs, ligger väl utanför dagens diskussion. Del är inte tal om att offentliggöra brevet, utan i första hand fråga om att diarieföra det. Jag tror inle all Fidel Castro blir del minsta irriterad om han får reda på alt det brev han skrivit lill Olof Palme i Sverige diarieförts i ett hemligt diarium. Jag tror inle alls all det påverkar hans sinnestillstånd. Det är hell enkelt en ordningsåtgärd och ingenting annat. Enligt internationell praxis diarieförs brev som rör tjänsten,

Efiersom vi nalkas middagstimmen, skulle jag vilja avsluta med en liten anekdot från Uppsala, En man förklarade: "Jag dricker brännvin, bara när jag äter ölsupa," Det var hans första tes. Den andra tesen löd: "All mat är ölsupa," Om jag nu vänder på fru Thunvalls beskrivning, skulle resultatet bli ungefär följande: Alla brev skall diarieföras som inle är personliga. Har ett brev inte diarieförts är det personligt.

Fru THUNVALL (s);

Herr talman! Herr Lindahl i Hamburgsund framhåller att alla brev som kommer till statsministern skall diarieföras. Men del finns inle utsagt i några av de riktlinjer vilka man har att följa. Det skulle i så fall vara en skärpning, som vi inför här i dag och som helt skulle utestänga statsministern från alt över huvud laget ha personliga kontakter,

I mitt anförande betonade jag att det kan finnas vissa hänsyn att ta till den utländske mottagaren eller avsändaren. Men jag framhöll också att detta inte är det helt avgörande vid bedömningen,

I debatten har man försökt göra gällande alt statsministern skulle ha

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Granskning av statsrådens tjänsteutövning m. m.

Statsministerns skriftväxling med. utländsk regeringschef

handlat fel och att han inte har en möjlighet au bedöma huruvida brev som han får skall diarieföras. Del är märkligt att man kan påslå något sådant, när dessa riktlinjer ändå finns inom statsministerns eget kansli och inom statsrådsberedningen. Det är givet att statsministern följer dessa principer.

Man har hela tiden velat göra gällande att det måste stå någonting hemligt och anmärkningsvärt i delta brev, eftersom del inte är diariefört. Jag vet inte mer om brevets innehåll än herrarna, men jag har förtroende för slalsmjnistern. Sedan må herr Hernelius mena att vi socialdemokrater har det i alla händelser. Men i detta speciella fall, där statsministern även har sin egen statsrådsberednings riktlinjer att falla tillbaka på, litar jag på alt statsministern har bedömt saken på ett från principiella synpunkter riktigt sätt. För den skull vill jag inte säga all den anekdot som herr Hernelius avslutade med behöver vara tillämplig.

Herr LINDAHL i Hamburgsund (fp):

Herr talman! Det är uppenbart att jag måsle la upp del ytterligare en tredje gång för att fru Thunvall skall förstå vad jag menar. När ett brev kommer till statsministern i hans egenskap av statsminister och har med hans tjänsteåligganden all göra, skall det diarieföras. Därmed är ju de rent privata breven undantagna, fru Thunvall.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren att uppskjuta den fortsatta överläggningen om detta betänkande saml behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden till kl. 19,30,

§ 6 Anmäldes och bordlades

Proposition

Nr 100 med förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret

1975/76, m, m, (kompletteringsproposition)

§ 7 Anmäldes och bordlades Redogörelse

Nr 11 Skrivelse från Nordiska rådels svenska delegation med överlämnande av berättelse för rådels tjugotredje session

§ 8 Anmäldes och bordlades

Motioner

Nr 2141 av herr Boo m.fJ.

med anledning av propositionen 1975:27 om ändring i vallagen (1972:620),

m, m. Nr 2142 av herr Boo m.fJ. med anledning av propositionen 1975:102 med förslag till räntelag m, m.

§ 9 Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 28 april

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Anmälan av interpellationer

Nr 60 av herr Gustavsson i Alvesta (c) lill herr kommunikationsministern om den regionala busstrafiken i Kronobergs och Jönköpings län;

Chefen för irafikavdelningen inom SJ;s centralförvaltning har i brev till Växjö busslinjegrupp skrivit bl, a. följande: "I regeringens budgetproposition 1975:1 (bilaga 8) föreslaget utökat stöd till regional busstrafik har i dagarna bifallils av riksdagen. Med anledning härav och i anslutning till cta skrivelse 75-02-05 samma dnr, skall gälla alt all återstående olönsam regional busstrafik, med undanlag för sådan trafik i Tornedalen, skall slopas 75-08-01 eller snarast därefter dock senast 76-01-01, Vid bedömningen av den regionala trafikens lönsamhet skall hänsyn tas till de intäkter, som det förstärkta stödet lill regional busstrafik kan beräknas ge. Berörda länsstyrelser och kommuner skall underrättas om planerade trafikförändringar,"

Enligt min mening är det svårt att se att ett sådant ställningstagande skall kunna göras på grundval av riksdagens beslut angående stödet till regional busstrafik. Ett förverkligande av propåerna i brevet från chefen för trafikavdelningen får förödande konsekvenser för den regionala busstrafiken i Kronobergs och Jönköpings län. Den regionala busstrafiken i berörda område omfattar 13 linjer. Av dessa skulle 11 slopas om den aviserade nedläggningen verkställes. Del skulle innebära en katastrofal försämring av kollektivtrafiken i Kronobergs och Jönköpings län.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens medgivande alt lill herr kommunikationsministern få ställa följande frågor:

1, Anser statsrådet det vara i överensstämmelse med riksdagens beslut
angående stöd till regional busstrafik att 11 av 13 busslinjer i Kronobergs
län läggs ner?

2, Är statsrådet beredd medverka till att de aviserade nedläggningarna
av regional busstrafik i Kronobergs och Jönköpings län förhindras?

den 29 april

Nr 61 av herr Granstedt (c) till herr utrikesministern om möjlighet för riksdagspartierna att deltaga i förberedelsearbetet inför FN:s extra generalförsamling hösten 1975:

Det extra mötet med FN:s generalförsamling som kommer att sammanträda i september 1975 kan förväntas behandla frågor av mycket stor principiell räckvidd. Det är rimligt att anta att församlingens arbete

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Anmälan av interpellationer

kommer att gestalla sig som en fortsättning på arbetet att åstadkomma en ny världsekonomisk ordning, i vilken u-länderna kan få möjligheter att samarbeta med i-länderna utifrån mer rättvisa utgångspunkter, Sverige kan således som deltagarland få anledning att ta ställning lill en lång rad betydelsefulla frågor gällande världshandeln, framtida valutasystem, de multinationella företagens roll, biståndsinsatser, resursfrågor etc. Om generalförsamlingens arbete leder lill konkreta insatser, vilket man måste hoppas, så kan delta få långtgående betydelse för svensk politik på ett flertal områden.

Enligl uppgift har en interdeparlemental arbetsgrupp tillsatts för all förbereda de svenska ståndpunkterna inför mötet och det svenska agerandet. Det måste dock vara angeläget all skapa en bred parlamentarisk förankring för detta arbete. I den svenska delegationen vid generalförsamlingen brukar ingå företrädare för olika riksdagspartier. Om dessa parlamentariska delegater skall kunna göra en meningsfull insats vid mötet är det nödvändigt att de också har deltagit i förberedelsearbetet. Den stora principiella betydelsen av de frågor som kan förväntas komma upp under mötet gör det också angelägel med en bred uppslutning bakom Sveriges ställningslagande och agerande. Också ur denna synpunkt är det absolut nödvändigt med ett parlamentariskt deltagande i förberedelsearbetet på ungefär det sätt som skedde exempelvis inför FN:s miljövårdskonferens i Stockholm,

Med hänvisning lill del anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att lill herr utrikesministern få ställa följande fråga:

På vad sätt avser utrikesministern att bereda riksdagspartierna möjlighet att deltaga i det svenska förberedelsearbetet inför FN;s exlra generalförsamling hösten 1975?

Nr 62 av herr Adamsson (s) till herr industriministern om import av naturgas:

I min interpellation till handelsministern den 18 april 1974 beträffande de svenska stadsgasverkens akuta krissituation anförde jag bl, a. att naturgasen i framtiden kan komma att utgöra en betydelsefull del av vår energiförsörining. Det är därför glädjande alt konstatera, att naturgas-frågan rätt ingående tagits upp i regeringens energiproposition 1975:30, Bl. a. anför industriministern; "Enligt min mening skulle ett införande av naturgas i Sverige kunna medföra stora fördelar såväl energipolitiskt som miljömässigt. Vi har anledning att uppmärksamt följa utvecklingen på naturgasområdel särskilt i våra grannländer. Jag ser därför Nordiska ministerrådets initiativ som betydelsefullt. Det bör dock framhållas att något väsentligt bidrag från naturgasen till Sveriges energiförsörining knappast kan förväntas före mitten av 1980-talel. Däremot kan det visa sig möjligt all dessförinnan få lill stånd en import av mindre kvantiteter för lokala eller regionala behov, t, ex, i Skåne eller Västsverige. En sådan begränsad introduktion av naturgas skulle kunna medföra förbättringar

av miljösituationen och dessutom underlätta en eventuell senare uppbyggnad av större nalurgassystem i Sverige."

Redan i slutat på 1960-lalel diskuterade svenska intressenter och utländska leverantörer import av naturgas till Sverige, till en börian i form av kondenserad naturgas, s, k, LNG, Dessa diskussioner övergick sedan lill all omfatta de slora gasfyndigheler som påträffades i och omkring Ekofisk-fältet på norska delen av kontinentalsockeln i Nordsjön. Ingående förhandlingar förekom då i samverkan med danska intressenter om förutsättningarna för en ledning för den norska gasen till Danmark och sedan överföring till såväl Göteborgs- och Malmöområdena som till Centraleuropa.

I börian på 1970-talel påbörjades, som även redovisas i energipropositionen, ingående diskussioner med Sovjet och Finland om förulsällningarna alt genom en rörledning via Finland över Bottenhavet importera sovjetisk naturgas lill östra Mellansverige,

När man 1972-1973 på norska kontinentalsockeln påträffade nya slora gasfyndigheler i de s. k. Friggfälten etablerades omgående kontakt mellan säljarna och svenska intressenter för att på nytt pröva förulsällningarna för en import. Ytterligare projekt har under de senaste åren prövats men ej lett till resultat.

F. n. pågår på nytt långt förda diskussioner om import av naturgas, närmast i form av LNG från Algeriet, Genom import av LNG skulle en mjukare introduktion av naturgas i landet kunna åstadkommas och bättre förutsättningar skapas för en framtida import av rörbunden naturgas i större skala, I samtliga tre förstnämnda fall visade det sig omöjligt att få till stånd import av naturgas till Sverige, Rätta förutsättningar förelåg ej. Även om i första hand pris- och kostnadsfrågorna men även organisationsfrågor lade hinder i vägen fanns ej underlag all falla ett så stort och avgörande beslut som en introduktion av naturgas. Sådana frågor som gasens konkurrenskraft gentemot andra energislag, den ekonomiska risklagningen och finansieringsproblemen sett ur lokal och regional synpunkt i förhållande till de nationella intressena var långtifrån utredda, än mindre färdiga för förslag lill lösningar.

Beträffande prisfrågorna hade Sverige vid dessa tillfällen betydligt lägre bränslepriser än omgivande länder i Nordeuropa. Erfarenheterna under de gångna åren har emellertid visat all prismekanismen ej hinner följa med i utvecklingen, när det gäller så här stora och långtgående gas-kontrakt på kanske 5 miljoner årslön oljeekvivalenler med 15-20 års giltighetstid och förberedelselider på fyra lill sex år. Frågan är om inle tiden nu är mogen för en övergång till en överbryggande kostnadsmässig totalsyn på hela energiområdet och ett accepterande av olika produktions-och imporlpris på skilda energislag. Frågan kan kanske tas upp i samband med den planerade översynen av energiskatterna på längre sikt.

Jag vill understryka vad som framhållits i regeringens energiproposition om de fördelar som en introduktion av naturgas skulle innebära dels med hänsyn lill möjlighelerna att därigenom utgöra ett värdefullt bidrag

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Anmälan av interpellationer

Nr 69

Tisdagen den 29 april 1975

Meddelande om frågor

till den av statsministern föreslagna aktiva oljepolitiken, dels med hänsyn till de stora fördelar ur miljösynpunkt som naturgas innebär. Utöver dessa i annat sammanhang redovisade miljöfördelar vill jag även framhålla att naturgasen ger mindre halter av koldioxid till atmosfären vid förbränning än andra bränslen och därigenom väsentligt minskar riskerna för eventuella ekologiska skadeverkningar.

Som här anförts föreligger f n, ytteriigare möjligheter för Sverige alt importera naturgas. Enligt vad som kan bedömas gäller detta ej endast Algeriet, Andra leverantörer kan inom en snar framtid bli länkbara. Vidare finns på norska kontinentalsockeln i Nordsjön stora gasfyndigheler av storleksordningen 200 miljoner ekvivalenta oljelon, som ännu ej har sålts, men där ett par av fyndighelerna har förklarats vara kommersiella.

Med anledning av vad här anförts får jag hemställa om riksdagens medgivande att till herr industriministern ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser industriministern vidtaga för alt ur allmän ener-gipolitisk synpunkt och som ett led i den aktiva oljepoliliken möjliggöra en närmare samverkan mellan statliga, kommunala och privata intressen och i övrigt skapa förutsättningar för och framlägga konkreta förslag beträffande introduktion av naturgas i Sverige?

§ 10 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 29 april

Nr 181 av herr Hernelius (m) till herr utrikesministern om åtgärder för att bistå svenska medborgare i Cambodjas huvudstad:

Vill utrikesministern redogöra för vilka åtgärder som vidtagits i syfle att få kännedom om förhållandena i Cambodjas huvudstad och om möjligheterna att bistå de där inneslutna svenska medborgarna?

Nr 182 av herr Nisser (m) till herr jordbruksministern om frilufts- och molionslokaler vid Stockholms universitets anläggningar i Frescati:

Stockholms studenters centralorganisation omfattar ca 48 000 studenter. Merparten av dessa studerar vid universitetet i Frescati. För idrott och stärkande motionsträning hänvisas i dag studerande vid Stockholms universitet till en mängd anläggningar, utspridda över hela Stockholm. Ett hinder när det gäller att tillgodose universitetets behov av frilufts-och motionslokaliteler synes bl. a, skjulfältel Stora Skuggan vara.

Vilka åtgärder avser herr statsrådei vidtaga för att lösa de studerandes vid universitetet i Frescati behov av frilufts- och motionslokaliteler?

§ 11 Kammaren åtskildes kl. 17.49. Nr 69

Tisdagen den

'" "" 29 april 1975
SUNE K, JOHANSSON __________

/Solveig Gemert