Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:40

Onsdagen den 19 mars

Kl. 10.00

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valulapolitisk debatt

§ 1 Justerades protokollet för den 11 innevarande månad.

§ 2 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

Nr 35 lill justitieulskoltet

Nr 45 till inrikesutskoltet

Nr 60 lill irafikutskottet

Nr 63, såvitt avsäg konventionen och rekommendationen rörande betald ledighet för studier, till inrikesutskottet samt i övrigl lill socialutskottet

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

Nr 13 till finansutskottet

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Motioner

Nr 1868-1882 till utbildningsutskottet

Nr 1883 lill näringsutskotlet

§ 5 Föredrogs, men bordlades äter skaiteutskollels betänkanden nr 9-11, justilieulskollels belänkanden nr 7 och 8, lagutskottets belänkande nr 11, socialförsäkringsulskottets betänkande nr 9, socialutskottets belänkanden nr 1 och 2, kullurulskotlels belänkande nr 5 samt inrikesutskottets betänkanden nr 2 och 3.

§ 6 Utrikes-, handels- och valulapolitisk debatt

Herr talmannen anmälde alt herr utrikesministern Andersson och herr handelsministern Feldt nu skulle lämna meddelanden i utrikes-, handels-och valutapolitiska frågor.

I samband härmed ämnade herr utrikesministern Andersson besvara herr Ahlmarks (fp) den 11 mars anmälda interpellalion, nr 42, om regeringens bedömning av PLO.

Herr utrikesministern ANDERSSON;

Herr talman! Väridens folk förenas i länglan efter fred. Kärnvapenkriget framstår som det ödesdigra hotet för hela mänskligheten. Därför är det

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, h andels-och valulapolitisk debatt

ett gemensamt intresse och ett samfällt ansvar för alla att medverka till en minskning av de spänningar som kan leda till krig mellan kärn-vapenmaklerna. Avspänningspolitiken intar en central plats i fredssträvandena. Den kännetecknas av nära och fortlöpande kontakter mellan de ledande makterna och minskar på så säll risken för överraskande kriser som hotar freden. Dessa makter söker undvika situationer som i sina yttersta konsekvenser kan leda till krig dem emellan.

Avspänningspolitiken bygger pä insikten alt allt måste göras för alt undvika krig med insats av de yttersta vapnen. Riskerna är oacceptabla för kärnvapenmakterna själva. .Avspänningen förutsätter att Förenta staterna och Sovjetunionen erkänner en strategisk jämställdhet och i stort sett godtar den nuvarande maktbalansen. Etl av de viktigaste motiven för avspänningen är de oerhörda rustningskostnaderna. Samhällsresurser förbrukas i en utsträckning som även supermakterna har svårt alt bära. Ell väsentligt inslag i denna politik blir därför ansträngningar alt begränsa kapprustningen och så småningom åstadkomma verklig nedrustning. Avspänningen möjliggör också elt ökat kommersiellt, tekniskt och industriellt samarbete som tidigare till föfid av politiska motsättningar icke kunnat förverkligas.

Dessa grundläggande förhållanden har under en föfid av år skänkt avspänningspoliliken ett mätt av stadga. Den rubbas knappast av tillfälliga motgångar eller av långsamhet i pågående förhandlingar. En rad viktiga överenskommelser har redan uppnåtts i samförståndets tecken både mellan supermakterna och mellan de europeiska staterna. Del kan nu bli svårare all nå ytterligare resullal genom att avspänningspoliliken skall föras vidare i en internationell situation som kännetecknas av ekonomisk och social osäkerhet i nästan alla länder.

Del är vår förhoppning att avspänningspoliliken skall fullföfias. Men man måste också vara medveten om alt denna politik rymmer problem och risker. Den kan innebära att de små nationernas intressen kommer i kläm. Frågor som direkt angår småstaterna får inle avgöras över deras huvuden. Samförståndet mellan stormakterna kan också leda lill att grundläggande politiska problem inte angrips i tid. Konflikter mellan stater eller inom stater som har sitt ursprung i förtryck eller orättvisa kan fä vänta på sin lösning just för att samförståndet inle skall äventyras. Det är viktigt att ge uttryck åt sådana synpunkter och söka medverka till att avspänningspoliliken utformas så all den fiänar alla folks intressen och får stöd i folkmeningen runt om i världen.

Samtalen mellan Förenta staterna och Sovjetunionen om en begränsning av de strategiska vapnen spelar en viktig roll i avspänningspoliliken. Efter SALT-avtalet 1972 har överläggningarna fortsalt, men något nytt avtal har inte ingåtts. Vid toppmötet i Vladivostok i höstas undertecknade dock de båda staternas ledare en deklaration om riktlinjerna fören sådant nytt avtal. Något bidrag till direkt nedrustning innebär emellertid inte Vladivosioköverenskommelsen. Tvärtom tillåter den en faktisk upprustning till en viss nivå på båda sidor, låt vara all den nu överenskomna

nivån kan komma att sänkas. Riktlinjerna innebär också obegränsade möjligheter till en utveckling som ger vapnen ökad slagkraft. Detta kan allvarligt försvåra verkliga nedruslningsälgärder på kärnvapenområdel under en avsevärd tid framåt.

Vid nedruslningsförhandlingarna i Geneve har under 1974 bl. a. diskuterats förbud mot kemiska stridsmedel och stopp för alla slags kärnvapenprov. Tyvärr måste konstateras att inga egentliga framsteg gjorts. I sammanhanget bör nämnas att Sverige nyligen undertecknat den internationella konvention som förbjuder utveckling, framställning och lagring av biologiska vapen och loxinvapen.

1 maj inleds i Geneve en särskild konferens för att granska tillämpningen av icke-spridningsfördraget rörande kärnvapen. Fem år har nu förfiutit sedan del trädde i kraft. Konferensen kommer all ställas inför en rad allvarliga frågor. En stark inlernalionell opinion kommer all kräva alt Förenta staterna och Sovjetunionen vidtar verksamma åtgärder för all infria sitt åtagande i avtalet om förhandlingar i uppriktig avsikt att hejda kapprustningen och påböria en nedrustning såväl av kärnvapen som av andra vapen. Flera stater som redan nu framställer eller på sikt skulle kunna framställa kärnvapen har ännu inte bilrätt fördraget. Samtidigt gör den tekniska och industriella utvecklingen del svårare all begränsa innehavet av kärnladdningsteknologin lill vissa stater. De civila kärnenergiprogrammens expansion kommer också att skapa problem genom den allt större ansamlingen av plutonium i olika länder.

Sverige kommer all verka för en ökad anslutning lill icke-spridningsfördraget. Vi avser också all aktivt fullföfia det svenska initiativ som syftar till överenskommelser om förbättrad internationell kontroll av den fredliga användningen av kärnenergin och den pluloniumprodukiion som föfier därav.

Den militära balansen på lägre slridsmedelsnivåer diskuteras nu alltmer. När försvarskostnaderna skjuter i höjden och försvaren omstruktureras för all ge vapnen så stor krigsavhällande effeki som möjligl, riskerar de konventionella vapnen att bli ännu brutalare. Farorna för civilbefolkningen ökar. Därför är det internationella arbetet för att förnya folkrällsreglerna för väpnade konflikter viktigt. Vid den nu pågående konferensen i Geneve om krigels lagar har den svenska insatsen koncentrerats lill försök alt åstadkomma förbud mot användningen av vissa typer av särskilt grymma vapen, t. ex. napalm och andra brandvapen samt höghaslighelsprojekliler.

Förhandlingarna i Wien om ömsesidiga iruppredukiioner i Centraleuropa fortsätter. Några egentliga förhandlingsframsleg synes ännu inle ha gjorts. Svårigheten alt jämföra på olika säll sammansatta styrkor är betydande. Från svensk sida föfier vi överläggningarna med oförminskat intresse och räknar med att själva delta i någon form när förhandlingarna kommer in pä frågor som berör vårt närområde.

Konferensen för säkerhet och samarbete i Europa utgör ell viktigt led i avspänningssträvandena. Den har utvecklats lill den mest omfattande

Nr 40

Onsdageri den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valulapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valulapolitisk debatt

kartläggning som hittills företagits av de europeiska samhällenas framlida relationer sinsemellan. Det är därför förklarligt att konferensen blivit mer tidskrävande än man från börian räknat med. Regeringens förhoppning är att den skall kunna avslutas inom en nära framtid.

Ell antal preliminära överenskommelser har nåtts, bl. a. om att Europas gränser sådana de blivit efter andra väridskriget förklaras okränkbara. Della har accepterats av alla deltagare under förutsättning att staternas rätt lill fredliga gränsändringar också erkänns. Av de ekonomiska frågorna kvarstår endast etl fåtal alt lösa. De på detta område uppnådda resultaten kan beräknas få slor betydelse för utvecklingen av det ekonomiska samarbetet mellan staterna. Avsnitten om mänskliga kontakter och ökad information över gränserna har ännu inle fåll en av alla slutgiltigt godtagbar utformning. Från svensk sida kommer vi att fortsätta att verka för att de får elt innehåll som står i överensstämmelse med våra demokratiska och humanitära traditioner. När man bedömer de resullal som kan uppnäs på della område måste del emellertid ske mol bakgrund av att konferensen inle kan undanröja olikheter som beror pä skilda samhällssystem. Sverige har vid konferensen aktivt bidragit med förslag om förtroendeskapande åtgärder på den militära sidan, däribland en ökad öppenhet kring försvarsulgifier, militära rörelser och manövrar. Vissa framsteg har gjorts men möjligheterna all i delta skede komma längre tycks vara små.

Sverige betraktar konferensen som ett led i ansträngningarna alt säkra freden i Europa pä längre sikt. Därför lägger vi slor vikt vid frågan om hur det europeiska samarbetet skall fortsättas efter konferensens avslutande. Vi anser all de europeiska länderna tid efter annan bör samlas lill nya möten för all värdera resultaten av det samarbete som kommit lill stånd och ange riktlinjerna för det forlsatla arbetet. Det är också naturligt för de länder, som liksom Sverige inle tillhör någon militär-politisk gruppering, all fästa speciell vikt vid möjligheten alt bevara elt forum där synpunkter kan framföras på förhållandena i Europa.

De nordiska ländernas säkerhet är beroende av läget i Europa och av förhållandel mellan stormakterna. Vi vel av erfarenhet att kriser i Centraleuropa skapar oro också i Norden. Därför anser vi del som etl väsentligt intresse alt den av Brandt-Scheel inledda östpolitiken konsekvent fullföfies. Vi vill samtidigt medverka lill all Norden så långt möjligt förblir utanför internationella spänningar. Sädana strävanden in-' nebär inte någon avsikt all isolera Norden från omvärlden. Tvärtom markerar de en vifia all låta den stabilitet som otvivelaktigt kännetecknar lägel i Norden bli ett bidrag till avspänningen i Europa.

För alt della mål skall förverkligas krävs all del inbördes förhållandel mellan de nordiska länderna liksom hittills präglas av respekt för den utrikespolitik som varie land fullföfier och av vifia lill förståelse och hänsynslagande. De nordiska länderna är så nära förenade all den politiska debatten i del ena landet helt naturligt får ell eko i elt eller flera av de andra länderna. Omvärlden söker i sin lur tolka innebörden av

denna debatt, och det spekuleras ibland om förändringar i det ena eller andra landets utrikespolitik.

Det säkerhetspolitiska mönster som alltsedan de närmaste åren efter kriget kännetecknat lägel i Norden har medfört en anmärkningsvärd stabilitet. Sveriges neutralitetspolitik, stödd pä ell efter våra förhållanden starkt försvar, ingår som en viktig del i detta mönster. För att den skall fylla sill syfte i fred lika väl som i kris och krig krävs all omvärlden har tilltro till vår vifia och förmåga all konsekvent fullföfia den valda linjen. Vår bedömning är att en sådan tilltro finns.

Del är naturligt all den aktiva svenska utrikespolitiken blir föremål för diskussion och kommentarer utomlands. Ibland hörs röster som ifrågasätter den ena eller andra åtgärdens förenlighet med våra utrikespolitiska principer. Vi föfier uppmärksaml sådana reaktioner, men det är vi själva som i varie läge bestämmer vad en strikt tillämpning av dessa principer kräver.

Sveriges ställning utanför maktblocken ger ökad tyngd ät värt handlande i internationella sammanhang. Neutralitetspolitiken ses i de andra nordiska länderna som en säkerhetspolitisk tillgäng. Den motsvarar våra egna nationella intressen. Den haren fast förankring i svensk folkopinion. Den kommer att tveklöst fullföfias.

Även om arbetet för freden nu i hög grad präglas av frågorna om avspänning och nedrustning blir vi allt starkare medvetna om all huvudproblemen för majoriteten av världens befolkning utgörs av hunger, fattigdom och arbetslöshet. De skriande ekonomiska och sociala orättvisorna rymmer också elt allvariigt hot mot en fredlig framtida värld.

Jordens resurser är begränsade och kommer att bli allt knappare i re-. lation till en växande befolkning som förväntar sig tillfredsställelse av åtminstone sina grundläggande behov av livsnödvändiga varor. Till föfid av den ekonomiska krisen har situationen för mänga u-länder dramatiskt försämrats. U-ländernas berättigade krav pä att den internationella ekonomiska utvecklingen skall präglas av ett större mätt av ufiämning och av en rättvisare fördelning av jordens tillgångar har vuxit sig starkare. U-länderna bär också själva ell stort ansvar för att utvecklingen inom länderna leder till en jämnare fördelning och ökad social rättvisa. Det är i båda fallen fråga om solidaritet för lösning av gemensamma problem.

Mot denna bakgrund hälsar vi med tillfredsställelse den förklaring och det handlingsprogram för upprättandet av en ny ekonomisk världsordning som antogs vid FN:s extra generalförsamling i maj förra årel. Här framläggs ett program för samarbetet mellan väridens stater. U-ländernas krav pä ekonomiskt självbestämmande och större inflytande i internationella ekonomiska frågor, som häri givits en ny skärpa, har vårt slöd. Den stadga för staters ekonomiska rättigheter och skyldigheter som antogs av FN:s ordinarie generalförsamling i fiol befäster samma tankegångar. Besluten kommer all få en central ställning i det fortsatta FN-arbeiel. Bl. a. kommer debatten all fortsätta vid en extra session med FN:s generalförsamling i september i år rörande utveckling och internationellt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40 .

Onsdagen den 19 mars 1975'

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

ekonomiskt samarbete.

För de rika staterna gäller det nu att visa all de har vifia alt gripa sig an de problem som en förändring av det internationella ekonomiska systemet kommer att medföra. Den industrialiserade världen står inför kravet på en omställning till en rad nya ekonomiska och politiska faktorer i den internationella politiken av betydelse såväl för internationell stabilitet som för möjligheten att rättvisare fördela jordens resurser. En sådan anpassning kommer alt ställa stora krav pä solidaritet och pä förmågan att finna nya lösningar. Industristaternas förmåga alt konkret bidra härtill sammanhänger med deras möjligheter att bemästra sina nuvarande ekonomiska problem.

I del internationella samarbetet för fred och välfärd har strävan att främja de mänskliga rättigheterna kommit att spela en allt viktigare roll. Ofrihet och orättvisa rymmer alltid hot om lokala uriaddningar som kan fä föfidverkningar i väriden i dess helhet. Insikten växer om all det finns etl påtagligt samband mellan värnet om mänskliga rättigheter och freden. I en av de vid den europeiska säkerhetskonferensen allmänt godtagna principerna fastslås att respekten för mänskliga rättigheter aren väsentlig faktor för den fred, rättvisa och välfärd som erfordras för att säkra utvecklingen av vänskapliga relationer och samarbete mellan stater.

Det grundläggande för oss är all skyddet av mänskliga rättigheter gäller enskilda människors välfärd. Vår reaktion pä alla former av kränkningar

- och hit hör också kolonialism, rasförtryck och grova sociala orättvisor

- hämtar sin kraft i en engagerad svensk opinion. Det gångna året har starkt präglats av den politiska kampen för de mänskliga rättigheterna: i Chile, i Grekland och i Portugal. I Chile fortsätter juntan sin terror. Men den kan aldrig lamslå kampen för frihet och mänsklig värdighet. Därför är vi förvissade om att kuppmakarna i Chile kommer all tvingas lämna scenen. 1 Grekland har diktaturen fallit, och fria val har kunnai hällas för första gängen pä många är. Vi hälsar Grekland välkommet lillbaka i de västliga demokratiernas krets och som medlem av Europarådet.

I Portugal inleddes en ny era efter omvälvningen den 25 april förra årel. Med snabbhet och beslutsamhet tog den nya regeringen sig an avvecklingen av kolonialväldet. Samtidigt satte den upp målet all skapa ett samhälle med fria och demokratiska institutioner. Att förverkliga detta mål efter nästan 50 års diktatur är en uppgift som rymmer många problem. Vi sympatiserar med de krafter som strävar efter demokrati och social rättvisa och vill ge dem värt stöd. Inför valen lill den konstituerande församling som skall utarbeta en ny författning har en svensk pappersgåva överlämnats. Diskussioner om ett utvidgat samarbete med det nya Portugal har pågätt sedan i höstas. En gemensam deklaration om svensk-portugisiskt samarbete på det ekonomiska och sociala området har nyligen undertecknats.

Bland världens krishärdar slår Mellersta Östern i centrum för vår uppmärksamhet. Risken för militära urladdningar i området förblir betydande

sä länge som parterna inle nån fram till en förhandlingslösning som kan ge folken i denna del av väriden en varaktig fred. Det vore en fåfäng förhoppning att tro att man med våldsamma medel kan bringa konflikten närmare en lösning. Stormakterna som förser parterna med allt fler och allt modernare vapen bär en väsentlig del av ansvaret för att förhindra en sådan utveckling. Frän svensk sida tar vi också avstånd från våld i form av terror och mollerror som ofta drabbar oskyldiga människor.

Enligt vår uppfattning finns det just nu en vifia alt förhandla och nå en fredlig uppgörelse hos de direkt berörda länderna i konflikten. De ansträngningar som för närvarande görs under stormakternas medverkan för all skapa en grund för en långsiktig lösning förfiänar allt slöd. Det är vår förhoppning att förutsättningar härigenom skall skapas för framgångsrika förhandlingar vid Genévekonferensen.

Sverige ställer sig bakom de av säkerhetsrådet uppdragna riktlinjerna fören lösning av konflikten i Mellersta Östern. Vi finner del oacceptabelt att territorium förvärvas genom våld. En långsiktig lösning av problemen i området måste utgå från de politiska realiteterna. En sådan realitet är staten Israels existens. Därför måste Israel, liksom dess grannar, ha rätt lill existens inom säkra och erkända gränser. Lika nödvändigt är det att del palestinska folkets rätt till en nationell och politisk identitet erkänns. Endast sä är en förhandlingslösning tänkbar. Palestinaaraberna måste få tillfälle all medverka i arbetet för en sådan lösning. PLO framstår som deras mest auktoritativa talesman.

Förenta nationernas historia är i hög grad sammanflätad med Mellanöslernkonflikten. De uppgörelser som kan träffas bör förankras i beslut av FN. Från svensk sida är vi beredda att genom förnyad medverkan i olika fredsbevarande arrangemang i FN-regi lämna värt bidrag till fred i området.

FN;s säkerhetsråd har nyligen antagit en resolution om nya förhandlingar mellan parterna på Cypern. 1 dessa skall generalsekreteraren spela en aktiv roll. Resolutionen som alla rådsmedlemmar kunde stödja kritiserar bl. a. turkcyprioiernas ensidiga beslut att utropa en "federerad turkcypriotisk stat" och fastslår all Cyperns självständighet, territoriella integritet och obundna status måste respekteras. En politisk lösning måste nu sökas som inbegriper att främmande trupper dras tillbaka frän ön och att de slora flykiingskarorna bereds tillfälle alt återvända till sina boplatser. Så länge en sådan lösning ej uppnåtts förblir Cypern en farlig oroshärd i det politiskt och strategiskt känsliga området i östra Medelhavet.

Del fredsavtal om Vietnam som undertecknades i Paris för drygt två år sedan skulle ge del vietnamesiska folkel rält att lill slut få avgöra sin egen framtid utan utländsk inblandning. De förhoppningar om en fredlig lösning av konflikten i Sydvielnam som då väcktes har grusats. Ansvaret för denna utveckling vilar tungt på Saigonregimen och dem som stöder dess politik. Striderna fortsätter. Allfiämt hålls elt stort antal politiska fångar inspärrade. Flyktingarna hindras från all återvända lill

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

sina hemorter.

Sverige har länge hävdat all konflikten i Vietnam icke kan avgöras med militära medel. Endast en politisk lösning som tillförsäkrar Vietnams folk nationell självständighet och frihet från främmande inblandning kan återställa freden. En internationellt erkänd formel för en sådan lösning finns i Parisavtalel. I Sverige föfier vi med oro hur vikliga delar av detta avtal alltmera öppet ifrågasätts eller kränks. Vi ställer oss bakom kravet på en politisk lösning i enlighet med det i Parisavtalel av alla parter godkända förfaringssättet.

Parisavtalet gäller inle bara Vietnam utan även Laos och Cambodja. Den laoliska befolkningen har under 1974 för första gången pä 20 år kunnai åtnjuta elt liv i fred. I Cambodja har dock striderna fortsall och befolkningen utsatts för fruktansvärda lidanden. Nära hälften av landels invånare har blivit flyktingar eller har på annat sätt blivit hell utblottade. En varaktig fred i detta land måsle grundas pä respekt för den neutralitet som éekräftas i Parisavtalel. Cambodjas folk måste änlligen få räll att forma sin egen framlid ulan yttre inblandning. Ell fortsall stöd lill regimen i Phnom Penh kommer bara att förlänga konflikten.

Efter omvälvningen i Portugal har kampen för nationellt oberoende krönts med framgång i flera afrikanska länder. Guinea-Bissau är redan självständigt, och i juni når Mozambique samma mål. Angola blir oberoende senare i är. Della har skett i samförstånd med befrielserörelserna, som nu kan ta över makten efter mer än tio års kamp för nationell suveränitet. Det är angeläget att denna utveckling mot självständighet fär äga rum ulan yttre inblandning.

Hela den politiska bilden i södra Afrika har nu radikalt förändrats. Kampen för all undanröja återstående härdar av koloniall förtryck och rasförföljelse har fått ny kraft. Den vita minoritetens desperata försök i Sydrhodesia all rädda sin privilegierade ställning är i delta läge dömt att misslyckas. Befrielserörelsernas gemensamma krav pä majoriletsslyre och oberoende har vårt slöd.

Sydafrikas herravälde över Namibia är olagligt. FN står nu inför den väsentliga uppgiften all underlätta för Namibias folk att nä frihet. Säkerhetsrådet antog i december enhälligl en resolution härom. Enligt denna skall Sydafrika utfärda en deklaration om att Namibia skall ges fullt oberoende och att Sydafrika skall dra tillbaka sina trupper och sin administration från området. Vi stöder detta beslut. Om Sydafrika inle rättar sig efter det avser Sverige att i säkerhetsrådet verka för beslut om effektiva påtryckningar.

I Sydafrika finns inga tecken på en verklig omprövning av apart-heidpoliliken. Genom utrikespolitiska initiativ gentemot vissa afrikanska länder och genom små ändringar i rasåtskillnadspolitikens yttre uttryck söker Sydafrika all mildra den internationella kritiken och skaffa sig andrum. Aparlheidpoliliken har dock fortfarande samma innehåll och grun-

das på elt rastänkande som står i uppenbar strid med grundläggande mänskliga rättigheter. Sydafrika måsle därför även framgent utsättas för internationellt tryck. Opinionsbildningen på detta område får icke förtröttas.

Flertalet av de internationella konflikter som här berörts är föremål för behandling inom FN. Sverige kommer alt få ta ställning lill dessa problem som medlem av säkerhetsrådet under de kommande två åren. Kritik har stundom framförts mot Förenta nationerna fördess bristande handlingsförmåga. Världsorganisationens slora insatser för att bevara freden och främja ekonomisk och social utveckling bör dock inle förringas. Möjligheterna all inom FN få lill stånd lösningar på de väldiga problem som världen ställs inför måsle samtidigt bedömas realistiskt. Organisationen kan inte åstadkomma resullal i situationer där medlemsstaternas politiska vifia lill samarbete och aktiv medverkan saknas.

På senare lid har kritik även riktats mol vad som betecknats som majoriietsförtryck inom FN. Denna kritik skjuter över målet och måsle tillbakavisas när den innebären ifrågasättande av principen om alla staters suveränitet och likställighet. U-ländernas ökade betydelse i FN avspeglar en inlernalionell politisk utveckling som vi arbetat för. Debatten har dock fäst uppmärksamheten vid all FN-beslut i största möjliga utsträckning bör tillkomma efter konsultationer mellan medlemsstaterna och grundas pä samförstånd dem emellan. Beslut av detta slag får en större genomslagskraft än sädana som möts med bitterhet av betydande minoriteter.

FN-medlemskapet är en hörnsten i svensk utrikespolitik. Det ger oss möjlighet all della i behandlingen av frågor av vital betydelse för hela mänskligheten. Del gäller bekämpandet av kolonialism och rasism. Det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Det gäller arbetet för jämställdhet mellan män och kvinnor. Det gäller strävandena till nedrustning och sökandet efter mera effektiva metoder för fredlig lösning av konflikter. Det gäller värnet om vår mifiö. Och det gäller inle minst ansträngningarna att minska de väldiga skillnaderna i fråga om mänskliga livsvillkor inom och mellan länderna, att förändra de sociala och ekonomiska förhållandena. Genom arbetet i FN söker vi omsätta vifian till internationellt samarbete i praktisk handling.

Herr talman! Jag skall slutligen besvara en interpellation av herr Ahlmark.

Herr Ahlmark har frågat mig hur regeringen bedömer avsikten med den terroraklion som genomfördes mol elt hotell i Tel Aviv den 5-6 mars. Vidare har herr Ahlmark frågat mig hur denna aktion påverkar regeringens bedömning att stöd till PLO kan "underlätta en fredlig lösning av Mellanöslernkonflikten".

I den nyss framlagda deklarationen har jag behandlat regeringens syn på läget i Mellanöstern. Låt mig därför nu nöja mig med all på nytt fastslå att regeringen lar avstånd från terrorverksamhel och frän den möt-terror som den föder. En engagerad svensk opinion har med avsky tagit

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Om regeringens bedömning av PLO

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Om regeringens bedömning av PLO

del av rapporterna från terroraklionen i Tel Aviv, där, liksom så många gånger tidigare i Mellanösterns tragiska historia, oskyldiga fallit offer för del nakna våldet.

Vi är i Sverige fast övertygade om all Mellanöslernkonflikten inte kan bringas närmare en lösning genom våldsmetoder. Endast genom fredliga medel finns möjligheter att nå en politisk lösning och varaktig fred. Terror och mollerror försvårar direkt försöken all förhandlingsvägen arbeta för freden.

Det är vår övertygelse alt alla parter i konflikten måste medverka i dess lösning. Palestinaaraberna, som verkar för sina legitima rättigheter, är uppenbarligen en part. Förhandlingar ulan deras medverkan i någon form ter sig orealistiska. PLO synes framstå som palestinaarabernas mest auktoritativa talesman. Vi har därför i höstas i FN funnit del naturiigt all rösta för förslaget alt PLO skulle få framträda i generalförsamlingens Palestinadebatt och där lägga fram sin sak.

Våra ställningstaganden härvidlag innebär ingen förändring i vår uppfattning att staten Israel måsle ha räll all existera inom säkra och erkända gränser.

Hen ANTONSSON (c):

Herr talman! Vi för i vårt land en alliansfri utrikespolitik för all ha möjlighet att föra en strikt neutralitetspolitik i krig. Della har under åtskilliga decennier bakåt i liden varit ledsfiärnan för den svenska utrikespolitiken och är så allfiämt. Vi kan konstalera alt vår utrikespolitik i della hänseende varit framgångsrik: vår alliansfria linje möts med respekt och tilltro i vår omvärld.

Men den alliansfria linjen är ingalunda problemfri. Vi, liksom de flesta andra länder, är starkt beroende av utvecklingen i vår omvärid. Vi kan inte stå vid sidan om; vi har ell ansvar både för vårt eget folks välfärd och för alt åstadkomma bättre levnadsbetingelser för andra, sämre lottade människor, och sist men inte minst - vi har etl medansvar för världsfreden.

Vi har betraktat och vi betraktar det fortfarande som fullt förenligt med vår alliansfria utrikespolitik all inle bara söka medlemskap i olika internationella organisalioner utan också att aktivt arbeta inom dessa organisationer mot de mål som jag här antyder.

Medlemskap i en internationell organisation innebär för oss all lojall rätta oss efter de beslut som organisationen inom ramen för sina stadgar fattar. Förpliktelser som vi åtagit oss står vi fast vid. Del är en av grunderna för vårt internationella agerande - det är ett avgörande inslag i vår strävan att ge vår alliansfria utrikespolitik trovärdighet inför omväriden.

Herr talman! Några händelser under senare tid har satt ny fart på neu-iralitelsdebalten i vårt land, och det har från en del håll gjorts gällande att vi skulle vara pä glid bort från neutralitetens väg. Jag tänker här pä värt lands anslutning till den s. k. ofieklubben, diskussionerna nu

om en eventuell svensk anslutning lill solidaritetsfonden och frågan om Viggen som har aktualiserats under senare lid.

Frågorna om ofieklubben och solidaritetsfonden kommer finansutskottets ordförande herr Åsling att närmare gå in på. Lål mig här bara göra den korta deklarationen för centerns räkning all vad som hittills skett, och med den neutralilelsklausul som finns fogad till avtalet, anser vi stå helt i överensstämmelse med de utrikespolitiska principer som om-fallas av partierna i vårt land där centerpartiet myckel hårt slår vakt om vår neutralitetspolitik.

Vi förutsätter all den diskussion som förs både här hemma och utomlands noga föfis av regeringen, och vi delar den åsikt som utrikesministern nyss gjorde sig lill tolk för, nämligen all del är vi själva som i varie läge bestämmer vad en strikt tillämpning av dessa principer kräver.

Den andra frågan som jag nämnde var en eventuell försäfining av Viggen till ett antal NATO-länder. De uppgifter som lämnades i gärdagens TV-Akluellt och som förekommer i tidningarna i dag är av den karaktären all jag förmenar alt det fordras en omgående förklaring från regeringens sida. Jag vill påminna om att riksdagen så sent som 1971 angav efter vilka principer svensk vapenförsäfining skulle få ske. Där sägs att tillstånd inle bör ges för export till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat oavsett om krigsförklaring har avgivils eller ej, lill stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konftikt eller till stal som har inre väpnade oroligheler. Jag vill anmoda utrikesministern alt här avge en förklaring om vilka löften som har givits till de fyra NATO-länder del gäller. Jag tror det är nödvändigt all regeringen bringar klarhet i vad som har förevarit i dessa hänseenden för all därmed också bringa klarhet i den debatt som förs.

Från centerns sida har vi aldrig tvekat när vi hävdar alt den svenska neutralitetspolitiken är en säkerhetspolitisk tillgång inte bara för värt eget land Ulan även för vår omvärid. Centerpartiet kommer lika självklart att fullföfia denna linje också i fortsättningen, och det var värdefullt all Utrikesministern här gjorde en motsvarande deklaration för regeringens del.

Herr lalman! Skall vår generation och kommande generationer få uppleva en värld i fred måste två viktiga mål uppnås: avspänningspolitiken måste resultera i en reell nedrustning, och jämlikhet mellan världens rika och fattiga länder måste skapas.

Avspänningspolitiken i Europa och på andra håll tillhör del mera hoppingivande i den internationella utvecklingen efter det andra världskriget. Den har resulterat i all de gränser i Europa som det andra världskriget skapade nu accepteras av alla, och försäkringar har givils alt gränsjus-leringar endasl kan ske på fredlig väg. Detta upplever jag som ell positivt steg framåt. Nästa steg är att inom den europeiska säkerhetskonferensens ram åstadkomma lösningar pä en del av de viktiga problem som återstår. Det är förvisso lätt all dela regeringens och övriga länders förhoppning

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

att säkerhelskonferensen skall kunna avslutas inom en nära framlid, kanske redan under försommaren detta år.

Men det är lika viktigt all konferensen agerar så alt resultaten när det gäller olösta problem inte uteblir. Det vore olyckligt om strävan att få etl snabbi slut på konferensen innebar all de viktiga frågorna om exempelvis vidgade mänskliga kontakter och vidgad information över gränserna förblev olösta. För de flesta av oss är det väl en gåta hur man på vissa häll kan uppfatta dessa strävanden som ett hot mot det egna samhällssystemet.

Vad har samhällssystemen för kvaliteter som skulle hotas av ökade mänskliga kontakter och ökad information om hur andra människor har del? För en demokrati som den svenska, präglad av starka humanitära traditioner, är dessa frågors lösning inle elt hot utan en tillgång - en tillgäng för fredens sak.

Jag förutsätter att Sveriges regering gör vad som står i dess makt för all bringa dessa frågor till en tillfredsställande lösning och att detta betraktas som minst lika viktigt som all avsluta konferensen i en nära framlid.

Som jag nämnde är avspänningspoliliken i Europa den kanske mest hoppingivande utvecklingslinjen under de senaste 30 åren. Denna politik är i dag så allmänt omfattad alt den i sig borde ha skapat de politiska förutsättningar eller rättare sagt den politiska mifiö som krävs för att arbetet på en militär nedrustning skall kunna få ny fart och leda till positiva resullal.

Del har här i riksdagen flerfaldiga gånger omvittnats, inte minst av företrädare för centern, att frågan om nedrustning är helt avgörande när del gäller att skapa en värld i fred. Del har förvisso gjorts framsteg, men vi står lika långt från elt genombrott i diskussionerna om nedrustning som någonsin tidigare. Vladivostoköverenskommelsen tillåter, som utrikesministern nämnde, en fortsall upprustning.

Del gäller den kvalitativa delen medan den kvantitativa delen inte får överskrida en viss nivå. Det är alltså fel, enligt min mening, att tala om denna överenskommelse som en del av det internationella nedrusl-ningsarbeiel. Det är helt enkelt elt avtal som är avsett att skapa balans mellan världens två ledande supermakter, Sovjetunionen och Förenta staterna. Som sådant kan del förvisso ha slor betydelse, men jag tror vi vinner på om vi kallar saker och ting vid deras rätta namn också i så komplicerade sammanhang som det här är fråga om.

I sin deklaration berörde utrikesministern också den konferens som inleds i Geneve i maj och som skall granska tillämpningen av icke-sprid-ningsavlalet rörande kärnvapen. Del är självfallet mycket allvarligt att vissa stater, som redan i dag med säkerhet kan sägas vara i stånd alt framställa kärnvapen, ännu inle anslutit sig lill denna vikliga överenskommelse. Sedan kan jag och del parti jag företräder till fullo ansluta oss lill den del i deklarationen där del heter: "Samtidigt gör den tekniska och industriella utvecklingen det svårare atf begränsa innehavet av kärn-

laddningsteknologin lill vissa stater. De civila kärnenergiprogrammens expansion kommer också att skapa problem genom den allt större ansamlingen av plutonium i olika länder."

Utrikesministern kunde lika gärna ha sagt att de civila kärnenergiprogrammens expansion kommer all skapa problem genom all de starkt underlättar för snart sagt alla stater som så önskar att garantera sig en egen tillgång av kärnvapen. Utrikesministern och jag tycks vara helt eniga om all stegel mellan kärnkraftsprogram för civilt och militärt bruk är kort - det är t. o. m. myckel kort. Frågan går då lill utrikesministern: Kan verkligen utrikesministern, regeringen och det socialdemokratiska partiet odelat stå bakom denna formulering i deklarationen? Om svaret på denna fråga är ja - och det måste jag ju utgå från att del är - kommer föfidfrägorna;

Hur kan regeringen satsa på en vidgning av det svenska kärnenergiprogrammet om man samtidigt vel att man därigenom bidrar lill en urholkning av icke-spridningsavtalet som på sikt kan sätta det avtalet helt ur spel? Arbetet för nedrustning och fred är icke förenligt med en storsatsning pä utvidgad kärnenergianvändning.

Avser regeringen i internationella sammanhang, t. ex. i nedrustningsförhandlingarna, att motarbeta andra staters satsning pä kärnenergi och samtidigt arbeta åt rakt motsatt häll här hemma?

Om regeringen verkligen menar allvar med formuleringarna i deklarationen - och del tror jag alt den gör - kräver all logik all man lägger om sin energipolitik också här hemma. Vi måste med andra ord tala samma språk här hemma och i internationella sammanhang. Det måste ankomma på utrikesministern all här och nu klart deklarera hur regeringen avser all fä denna ekvation all gå ihop.

Centerns inställning lill utnytfiandei av kärnenergin är vid det här laget väl känd, och den behöver jag inle nu gå in på i deiafi. Vi kommer ju senare att ha en energipolilisk debatt här i kammaren, I detta speciella sammanhang vill jag endasl konstatera; Vad utrikesministern just anfört i sin deklaration om de problem för nedrustning och säkerhet som ell vidgat utnytfiande av kärnenergi för civilt bruk skapar instämmer jag i till alla delar.

När centern nu säger klart nej till en utvidgning av vårt lands kärnenergiprogram ligger däri också en omsorg om och en stark vifia lill all Sverige med kraft och konsekvens skall hävda denna linje också i internationella sammanhang just därför alt vi inte har råd att sätta icke-spridningsfördraget ur spel och därför alt vi inle har råd att åt kommande generationer efleriämna en värld där kärnvapen är om inte var mans sä i varie fall varie lands egendom.

Icke-spridningsavtalet är en hörnsten i det nuvarande internationella säkerhetssystemet. Vårt ansvar borde vara att dels göra allt vad vi kan för all väcka den opinion som kräver att Förenta staterna och Sovjetunionen infriar sitt åtagande i avtalet att förhandla för att hejda kapprustningen både pä den konventionella sidan och pä kärnvapensidan.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

dels göra allt vad som slår i vår makt för all stärka icke-spridningsavtaleis internationella betydelse. Det är etl av många sätt på vilket vi kan bidra lill avspänningspolitiken, vars betydelse utrikesministern vältaligt har utvecklat på ell säll som jag kan ansluta mig till.

Det andra resultatet av avspänningspolitiken måste, som jag nämnde tidigare, bli en strävan lill ökad jämlikhet mellan världens rika och falliga länder. Hotet mot freden kommer inte bara frän konventionella vapen och kärnvapen ulan del kommer också frän hungern, arbetslösheten, fattigdomen och nöden. Jag delar utrikesministerns tillfredsställelse över resultaten av FN;s generalförsamling i maj förra årel. Förklaringen om en ny ekonomisk världsordning kan, om den omsätts i praktiken, bli ell betydelsefullt steg mol ökad jämlikhet. Det är u-ländernas krav som denna deklaration tillmötesgått men om det skall bli konkreta resultat krävs alt de rika länderna inte tvekar att fullföfia sina åtaganden vid konferensen, även om det kommeratt medföra problem för dessa länder, dvs. för de rika länderna. Det är en av de huvuduppgifter Sverige nu har på del internationella planet att åstadkomma denna strävan mol ökad jämlikhet.

Herr talman! Människornas krav på frihet och rättvisa kan i längden aldrig undertryckas. Koloniernas frigörelse, kampen mol terror, rasförtryck och nykolonialism är bevis nog för det. Diktaturregimer av olika slag kan leva ett antal är, men kan aldrig permanentas. Vårt land har aldrig tvekat att slå upp för frihet och mot förtryck. Vi fördömer våldsregimer av vilka slag de vara må. Det internationella väldet är en företeelse som vi måsle bekämpa, naturiiglvis inte med våld utan i första hand. med fredliga medel.

Det har ofta sagts alt det nordiska samarbetet skulle vara bräckligt och ofullständigt därför all de nordiska länderna var för sig sökt olika lösningar vid utformningen av sin nationella säkerhetspolitik. Jag har personligen mycket svårt att föfia den tankegången, eftersom den måsle utgå från föreställningen alt del vore möjligt att uiforma en för alla nordiska länder gemensam säkerhetspolitik, som tillfredsställde alla de fem nordiska ländernas krav samtidigt.

Jag tror vi gör klokt i att konstalera att geografiska, militärpoliliska, strategiska och en lång rad andra motiv som påverkar utformningen av ell lands säkerhetspolitik är olika i de nordiska länderna. All försöka förbigå delta faktum tror jag vore ödesdigert och inte heller ägnat att gagna del nordiska samarbetet internt eller ännu mindre dess slagkraft utåt. Med slagkraft menar jag då gemensamt nordiskt uppträdande på del internationella området.

Jag anser personligen all de säkerhetspolitiska lösningar som varie nordiskt land utformat för sin räkning stämmer väl överens med den rådande politiska situationen i det nordiska området. Inle minst Finlands utrikespolitik och den svenska alliansfriheten har, enligt min värdering, under hela efterkrigstiden utgjort en avspännande faktor i Nordeuropa. Därmed lämnar vi vårt bidrag till stabilitet och avspänning i vår del

av Europa.

Det har ju också klart visat sig all de olika säkerhetspolitiska lösningar som de nordiska länderna valt inte slätt hindrande i vägen när del gällt att bygga ut samarbetet på den långa rad av områden som det nordiska samarbetet nu omspänner. Jag tror att vi ulan att förändra de olika ländernas säkerhetspolitiska inriktning har mycket goda möjligheter att bygga vidare pä det samarbete som sedan länge bedrivs inom den nordiska länderkrelsen.

Herr lalman! Förändringarna i Portugal och Grekland var och är en framgång för demokratin, Diktaiurregimerna har fallit, men demokratins väg är smal, I Portugal har ännu inte skapats det politiska lugn som en väl fungerande demokrati kräver. Jag betraktar del som allvariiga tecken frän Portugal i dag att dess politiska ledning slagit in på en väg som innebär att vissa politiska partier förbjuds.

Det är min förhoppning alt utvecklingen i Portugal i sinom lid skall leda lill garanterad församlingsfrihet så att den demokrati vi alla önskar åt Portugals folk kan garanteras för framtiden.

Avvecklingen av del portugisiska kolonialväldet tillhör ett odelat positivt inslag i det gångna årets utveckling. Vi har väl alla den förhoppningen att den fortsatta utvecklingen i della sammanhang skall gä i fredliga banor så alt länderna Mogambique och Angola kan inta sin rättmätiga plats i kretsen av fria och självständiga nationer.

Mellersta Östern är allfiämt det område där risken för ett krig förefaller vara störst. Det är hell klart att de strävanden till en fredlig lösning av konflikten som nu pågår förfiänar allt vårt stöd. Men det vore orikligt att inle samtidigt konstatera alt dessa strävanden framför allt sker under stormakternas förmedling.

I vilken utsträckning de lösningar som presenteras bara är stormakternas lösningar är svårt all bedöma. Del torde likväl vara på sin plats att konstatera att ingen fredlig lösning i längden är möjlig om inte de direkt inblandade parterna till alla delar accepterar en sådan lösnings konkreta politiska innehåll.

Kan detta ske genom stormakternas förmedling är del naturligtvis bra. Kan vårt land här bidra genom all ställa fredsbevarande styrkor i FN-regi lill förfogande är det självklart all vi inie får undandra oss del ansvar som i della sammanhang kan komma alt läggas pä oss.

Tvä är efter Parisavtalel om Vietnam har Indokinas folk ännu inte fält fred. I Sverige har vi hälsat Parisavtalel med slor tillfredsställelse. Endast genom att de inblandade parterna strikt häller sig till avtalets bestämmelser kan garantier ges för en forlsalt utveckling på vägen mol fred och oberoende för Indokinas folk. Särskilt häftiga förefaller striderna i dag vara i Cambodja. Della land tillförsäkras i Parisavtalet neutralitet. Det måste åvila alla de parter som nu direkt eller indirekt är inblandade i striderna i Cambodja all i fortsättningen avstå från varie inblandning och ge Cambodjas folk rällen alt själva bestämma om sill öde och sin framtida politik.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

2 Riksdagens protokoll 1975. Nr 401

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen talman! Från och med i år är Sverige som alla vet medlem av Förenta nationernas säkerhetsråd. Utan all vi pä något sätt gör oss några överdrivna föreställningar om våra möjligheter att påverka den internationella utvecklingen och bidra till det fredliga lösandet av internationella konflikter ger ändå medlemskapet i säkerhetsrådet oss större möjligheter än tidigare all föra fram den av solidaritet med de falliga och omsorg om världsfreden präglade svenska utrikespolitiken.

Jag har redan nämnt att den politiska enigheten här hemma kring huvudlinjerna i vår utrikespolitik i delta sammanhang är särskilt värdefull. Den ger inle bara ökad trovärdighet åt vår egen alliansfria utrikespolitik, den ger också ökad kraft ät vår argumentation bl. a. i FN-arbelel.

Vi fär genom medlemskapet i säkerhetsrådet ökade möjligheter alt bekämpa rasförtrycket i Sydafrika och pä alla andra håll där sådan förekommer. Vi får ökade möjligheter att stärka FN:s roll och all bygga ut FN-arbetel sä alt organisationen verkligen får kraft att genomföra och fullföfia sina åtaganden och hävda sina ståndpunkter.

Vår vifia är att göra FN lill etl instrument där internationella konflikter verkligen skall kunna diskuteras och inom vars ram internationella konflikter också skall kunna lösas. Vi kommer all ställas inför mänga svåra problem, svåra inte minst med lanke pä vår egen alliansfria utrikespolitik.

Jag tror emellertid all den fredspolitik som Sverige sedan lång lid lillbaka står för har etl internationellt stöd och är sä erkänd av alla all vi ulan större problem skall kunna gå delta för vår del intensivare skede i FN-arbetel till mötes.

Vi har i vårt land en gemensam grundsyn på hur sociala orättvisor skall bekämpas, jämlikhet mellan nationerna skapas och en fredligare värld åstadkommas. Vårt medlemskap i säkerhetsrådet gör det möjligt för oss alt mera konkret och direkt föra fram våra synpunkter på den internationella utvecklingen.

Sverige för och skall föra en utrikespolitik, präglad av internationell solidaritet. Vi fär inle tveka alt ha dessa ledsfiärnor också för vårt arbete inom Förenta nationerna och i del internationella umgänget över huvud tagel.

Hen BOHMAN (m):

Herr lalman! Ofta talar man i dag om den västliga demokratins kris. Energiförsöfiningen, belalningsbalansproblemen, arbetslösheten och inflationen samt en stark partisplittring har skapat svårbemästrade problem. Men mera sällan sätts dessa i samband med den rådande internationella avspänningen. All ett sådant samband föreligger är emellertid alldeles obestridligt.

Avspänningen är en föfid av terrorbalansen. Ett totalt kärnvapenkrig kommer att sluta i en världskatastrof utan segrare, med enbart förlorare. Insikten härom har helt enkelt tvingat fram en nedtoning av del tidigare konfrontationslillståndel. Avspänningen vilar "pä hotel om ömsesidig

förintelse". Motsättningarna har inte upphört. De har ändrat karaktär.

Avspänningen medför också andra motsägelser. Å ena sidan betraktar Sovjetunionen i överensstämmelse med marxist-leninistiska doktriner de kristendenser som gjort sig gällande inom väslväridens demokratier som en ofrånkomlig föfid av kapitalismens utveckling och sammanbrott. Å andra sidan förefaller det som om just det var ägnat att skapa återhållsamhet i Sovjetunionens utrikespolitiska handlande. De vinster för östvärlden som det påstådda sammanbrottet medför i ideologiskt hänseende befaras kunna leda till ekonomiskt och politiskt kaos samt sådana mot-reaktioner att nya spänningar skulle kunna uppkomma, oförenliga med Sovjets säkerhetspolitik.

Eller med andra ord: Ett utrikespolitiskt avspänningsläge möjliggör för de västeuropeiska folken att ägna sig åt inbördes splittring. Deras strävanden kan hell inriktas pä kamp om högre materiell levnadsstandard. Snabba pris- och skatteökningar blir föfiden men också en uppluckring av kraven pä säkerhet och sammanhållning kring gemensamma värden. Men om dessa tendenser skulle ulnylfias av östväriden på ett alltför påträngande säll eller ta sig uttryck i militär eller annan inblandning i västvärlden, då skulle försvarsmekanismer åter kunna träda i funktion som snabbi spolierade avspänningspolitikens ideologiska och politiska vinster.

Tankarna går, herr lalman, till den gamla fabeln om rivaliteten mellan solen och vinden. Vem av de båda var starkast? Som lesiföremål utsåg de tvä kombattanterna en gammal gumma som stretade fram nere på vägen, insvept i sin kappa. Provet gällde vilken av de tvä som skulle kunna rycka kappan av gumman. Vinden böriade. Men ju hårdare den blåste och ju större kraft den utvecklade, desto tätare svepte gumman kappan omkring sin kropp. Vinden fick ge sig. Sedan blev del solens tur. Den lyste så intensivt värmande att gumman lill sist log av sig kappan.

Motsvarande effekt får avspänningspolitiken. Inför den värmande trygghet folken tror sig ha uppnått brister vaksamheten lätt. De tar av sig den utrustning de tidigare burit lill skydd mol kylan, men blir samtidigt sårbara, om och dä kylan åter gör sig gällande.

Man måste naturiiglvis, herr talman, vara medveten om att avspänningspoliliken kan fä motsvarande föfider även öster om järnridån. Ju mer samarbetet mellan supermakterna intensifieras, ju flera högslämda högtidstal som utvecklas vid möten mellan de två storas företrädare och ju mer det ekonomiska samarbetet fördjupas, desto större blir samtidigt möjligheten lill inflytelser från den öppna västvärlden in i den slutna östvärlden. Åtstramningen i ideologiskt hänseende inom öst i samband med att de yttre motsättningarna har tonats ner finner sin förklaring i detta.

Tecken tyder pä att östsidan, trots ideologiska framsteg, nu kommii att inta en mera restriktiv hållning än tidigare. Jag syftar inte pä Sovjetunionens uppsägning av 1972 års handelsavtal med Förenta staterna.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, h andels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

vilket troligen har sin särskilda förklaring utan på att del generellt sett förefaller som om Sovjetunionen efter Nixonadminislralionens fall söker temperera - för all uttrycka sig försiktigt - värmen i det sovjetisk-amerikanska umgänget. Visst är Sovjet fortfarande i tvingande behov av väslväridens teknologiska och ekonomiska resurser men en större återhållsamhet tycks nu göra sig gällande. Man vill inte bli alltför inblandad i och påverkad av de västliga ekonomiernas problem. Interna sovjetiska motsättningar kan också ha inverkat på situationen. Man tycks inta en mer skeptisk attityd än den som framför allt Brezjnev stått som förespråkare för. Delta innebär inte att avspänningspoliliken kommer att upphöra, däremot en nedtoning av konkreta åtgärder inom avspänningspolitikens ram.

Motsättningarna har alltså inle upphävts. De finns latenta. Och inom
ramen för etl samförstånd på ytan pågår oavbrutet strävanden från res
pektive supermakters sida att flytta fram sina positioner och att vinna
säkerhetspolitiska fördelar, helsl på den andres bekostnad. Del är inom
ramen för en sådan politik som småstaterna alltför lätt kan komma i
kläm. Inle i första hand på det sätt som den svenska ulrikesledningen
velat göra gällande, ulan därigenom alt ju mera bundna supermakterna
blivit av sina egna realpolitiska intressen, desto större handlingsfrihet
kan de befaras ge eller bli tvingade att ge den andre. Strävanden efter
att undvika konflikter sinsemellan - som i värsta fall skulle kunna utlösa
kärnvapenkrig - leder lill en vidgad loleransram. Fördragsamheten från
den enes sida gentemot den andres åtgärder ökar. Del kan i ell sådant
läge bli mera frestande än efiest att militärt söka nå politiska mål sä
snabbi, att den andra supermakten ställs inför fullbordat faktum och
får ta ansvaret för de åtgärder som skulle kunna utlösa en storkonflikl.
Trycket på enskilda mindre stater i utsatta lägen har därmed ökat. Men
självfallet också nödvändigheten för sädana stater att genom en egen
säkerhetspolitik stödd pä etl starkt försvar minska eller helt motverka
frestelsen för isolerade angrepp.

Sveriges neutralitetspolitik - heter del i regeringsdeklarationen - "stödd på ett efter våra förhållanden starkt försvar, ingår som en viktig del i detta mönster". Del är så sant som del är sagl. Men deklarationen antyder inle ens att delta starka försvar redan i dag är mycket svagare än vad regeringen ansåg nödvändigt för bara ett par år sedan och att försvaret efter hand - om inga särskilda åtgärder vidtages - kommer att ytterligare försvagas.

Herr talman! Avspänningspoliliken kan emellertid inte betygsältas enbart ur sädana här abstrakt-teoreliska synvinklar. Långt viktigare är bedömningen av de praktiska konsekvenser på rustningsområdet som åstadkommits eller kan komma att inträda under de närmaste åren. Och i det hänseendet föreligger tyvärr i dag inga motiv för en högre grad av optimism än vad fallet var för några år sedan.

De militära rustningarna och den militära potentialen har inle begränsats på något håll i världen. I den tredje världen pågår en kapprustning

utan tidigare motsvarighet. I del fätal fall där en reducering ägt rum av antalet militära enheter, tycks della inte ha skett i syfte all minska slagkraften utan i stället för att skapa ekonomiskt utrymme för en kvalitativ upprustning. Den militära beredskapen, misstron och rädslan för förändringar i beslående styrkeförhållanden eller i militärgeografiskl hänseende visar inga tecken pä all nedgå. Snarare tvärtom.

Det är bl. a. mot den bakgrunden som vi har anledning att uppehålla oss vid förutsättningarna för vår egen utrikes- och säkerhetspolitik. Vi har under de senasie veckorna fåll en debatt om delta. Den har förts både inom och utom vårt lands gränser. Den har varit delvis molsä-gelsefylld och lett lill missförstånd.

All en utrikespolitisk debatt äger rum, har vi anledning all hälsa med tillfredsställelse. Jag har många gånger tidigare beklagat all vi i Sverige ofta sökt undvika öppna analyserom säkerhels- och utrikespolitik. Försök all få lill stånd sådana har alltför ofta lett lill svepande och grundlösa anklagelser mot vederbörande debattör för bristande pålitlighet i utrikespolitiskt hänseende. Den svenska opinionen är därför illa rustad all föfia en diskussion om värt lands hållning och handlingsfrihet och om vår neutralitetspolitik.

Att vi nu fåll en debatt och all den aktualiserats frän del häll som skett beror inte på en tillfällighet. Orsaken är säkert inte någon isolerad skribents förflugna tankegångar eller en uppsluppen politikers debatt-glädje. Orsakerna ligger djupare.

Omvärldens intresse av vad som sker här uppe i Norden och i dess omedelbara grannskap har ökat påtagligt under de senasie åren. Inle långt från den svenska riksgränsen uppe i Tornedalen har under det senasie årtiondet byggts ut ett väldigt militärt basområde. Enligt internationell expertis anses det vara väridens i särklass största och modernaste. Den militära expansionen är elt led i Sovjets strategiska konkurrens med Förenta staterna. I den nukleära terrorbalansen har de robotbärande atom-ubåtarna fält allt större betydelse. Den övervägande delen av dessa har baserats kring Murmansk. Här har också öppnats möjligheter för den moderna och snabbi växande sovjetiska övervatlensflotlan att operera pä världshaven och all bryta den amerikanska flottans tidigare obestridda sjöherravälde.

Att omvärldens intresse för Norden och dess förhållanden har ökat beror dessutom på att Nordsjön och kringliggande områden numera fått en helt annan betydelse än tidigare genom upptäckten av ofia och naturgas i Nordsjön. Det kan inte undgå att sälta spår i de nordiska staternas utrikespolitiska handlande.

Inle minst Sovjetunionen känner sig berörd härav. I kapprustningen med Förenta staterna har, som redan sagts, Nordkalottomrädet och Nordatlanten kommii i brännpunkten och därmed också del som sker på del diplomatiska och utrikespolitiska området inom länderna i grannskapet. Om bara några år kommer enligt uppgift de första ofieborrtornen att sättas upp i havet någonstans mellan Tromsö och Hammerfesl. Della

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

är naturiiglvis ägnat all minska de robolbärande atomubålarnas rörelsefrihet pä väg lill och från Murmanskbasen. Allt som kan uppfattas som en NATO-aklivitet i området kan betraktas som etl hot. De sovjetiska reaktionerna på den debatt som nu pågår inom NATO om hur de känsliga ofieplaltformarna skall kunna skyddas mot terrorister och sabolagehandlingar utgör ell ylleriigare bevis pä Sovjets ömtålighet i delta hänseende. I Nordsjön uppträder enheter ur de sovjetiska Ishavs- och Öslersjönoltorna allt oftare gemensamt. Della understryker också Sovjets starka intresse av öppna förbindelser mellan Östersjön och världshaven och därmed för de förhållanden som råder eller förändringar som kan komma all ske i länder belägna kring Östersjöulloppen.

Den avspänning som gjort sig gällande på den europeiska scenen under det senaste årtiondet har alltså inte minskat intresset för det nordeuropeiska kraftfältet. Snarare tvärtom. All intresset för Sverige i motsvarande mån ökat är naturligt. Den senaste tidens kommentarer i den centraldirigerade sovjetiska pressen har inle varit enbart välvilliga. De präglas tvärtom av en känslighet som i varie fall ur svensk synvinkel framstår som i allra högsta grad omotiverad. Exempel utgör kritiska synpunkter på del svenska energisamarbelel med västvärlden och våra strävanden att förstärka våregen försvarspotenlial genom försäfining av flygplanet Viggen lill vissa små NATO-stater.

Samtidigt har företrädare för vårt östra grannland Finland givit uttryck ät liknande spekulationer. Den socialdemokratiska tidningen Demaris förslag alt inlemma även Sovjetunionen i det nordiska samarbetet och riksdagsmannen Tuomiojas kritik av den svenska utrikespolitiken skulle kunna las för vad del ytterst tycktes vara fråga om, uttryck för - som det hette i den finska tidningen Hufvudsladsbladets kommentar - en strid mellan tvä parter om vilken av dem som är mest påvlig. Men faslän den finske statsministern mildrade de kritiska synpunkterna har han sedan och även tidigare själv gång efter gång - bl. a. i Nordiska rådet i Reykjavik - fört fram del gamla förslaget all göra Norden till en kärnvapenfri zon. Han gör delta, trots att man på finskt håll måste ha fullt klart för sig hur de övriga nordiska länderna betraktar den s. k. Kekkonenplanen och alt möjligheten alt nå framgång i dag är om möjligt ännu mindre än den var när planen första gången lades fram. Fortsatta diskussioner i denna riktning - i varie fall innan FN tagit ställning lill frågan om kärnvapenfria zoner över huvud - torde inle fiäna något nordiskt intresse.

Herr lalman! Även på andra områden i vår närhet kan ofiejaklen befaras leda till motsättningar. Förhandlingarna mellan Sverige och Sovjetunionen om hur Östersjön skall delas upp i bl. a. ofielelningshänseende har gäll i baklås. Sovjet insisterar på att Golland inte finns eller att man i varie fall inle skall erkänna alt Gotland finns, då del gäller alt pä havsbotten dra gränser mellan våra länder. Enligt Sovjet skulle gränsen stryka tätt intill Gotlands östkust, medan Sverige menar att den bör dras någonstans mellan Gotland och den lettiska kusten. Den svenska inställ-

ningen har väckt irritation i Moskva. Sverige kan i varie fall inle acceptera att den alldeles överväldigande delen av Östersjön öster om Gotland skulle tilldelas Sovjetunionen och att sovjetiska ofieplattformar skulle växa upp nära intill den gotländska kusten.

Herr talman! Jag vill naturligtvis inle med allt detta se spöken mitt på fiusa dagen. Trots allt del jag erinrat om är läget i Nordeuropa i dag i allt väsentligt präglat av lugn och stabilitet, som regeringsdeklarationen talar om. Det som inträffat är, att vår del av väriden blivit föremål för ell starkt ökat intresse från omväridens sida - etl intresse som sannolikt kommer att förstärkas.

Della kommer självfallet att ställa ökade krav pä svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Våra göranden och låtanden kommer pä ett annat sätt än hillills all uppmärksammas och värderas. Relationerna mellan de nordiska länderna kan även de komma att kräva ett större mätt av försiktighet och hänsynstagande än tidigare. Det ökade slormaktslrycket kan komma att sälta sina spår i enskilda nordiska staters utrikes- och säkerhetspolitiska agerande. Risker för nya friklionsmoment i relationerna de nordiska staterna emellan kan naturligtvis uppkomma och bör om möjligl förebyggas.

Svensk utrikespolitik har under många år varit en politik, koncentrerad kring den tredje världens och avlägsna asiatiska eller latinamerikanska regioners problem. Hur viktigt della än må ha varit, har del inte varit en politik som i första hand ägnat uppmärksamheten ål områdena i vår omedelbara närhet, åt Europa och åt Norden. I viss utsträckning finns denna inställning och intresseinriktning fortfarande kvar. Medan uiri-kesdeklarationen mera i förbigående lar upp situationen i Norden, ägnas åtskilligt utrymme ät de verbala bekännelser lill kraven pä en s. k. ny ekonomisk väridsordning som professor Gunnar Myrdal i ell anförande här i Stockholm i förrgår var ofin nog att beteckna som bluff och humbug. Om de som bär ansvaret för svensk utrikespolitik ägnade sig något mer ät de tendenser i vår omvärld som på sikt kan komma att förändra vårt utrikes- och säkerhetspolitiska läge, skulle del säkert ligga i hela vår nations intresse.

Jag har talat nästan uteslutande om den norra gränszonen mellan de tvä supermakterna. Del finns som bekant andra kontaktytor. I dag är debatten om Europas s. k. flanker väsentligt mera intensiv än tidigare. Vetskapen om all en militär konflikt i Centraleuropa är nära nog otänkbar utan kärnvapenkrig kan ha bidragit därtill. De pågående diskussionerna mellan de två supermakterna om ömsesidiga styrkereduceringar i Mellaneuropa kan också ha medverkat, även om allt lyder pä att några väsentliga styrkeförändringar inte kommer att kunna uppnäs inom överskådlig tid, möjligen vissa förtroendeskapande åtgärder.

I fråga om den europeiska säkerhelskonferensen beslår den pessimism då det gäller möjligheterna alt nå resultat som jag gav uitryck åt i min interpellationsdebatl med utrikesministern den 22 november. Visserligen är del möjligt att förhandlingarna skulle kunna avslutas under vårens

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

lopp och sluisammaniräde äga rum någon gäng i sommar i Helsingfors. Men det resullal som nu kan förutses motsvarar ingalunda vad man i varie fall på västsidan från börian hade väntat sig. De väsleriändska folkens strävan all skapa etl friare och öppnare Europa, alt skapa vidgad förståelse för fri kulturell skaparkraft och åsiktsfrihet samt för politisk yttrandefrihet och rörelsefrihet har inle mött någon som helst förståelse pä den sovjetiska sidan.

När man bedömer de resultat som uppnäs på della område - förklarar regeringsdeklarationen - "måste det emellertid ske mot bakgrund av att konferensen inte kan undanröja olikheter som beror på skilda samhällssystem". Det uttalandet må i sig vara riktigt, men del är alltför onyanserat i del sammanhang i vilket del har fällts. Visserligen måste den internationella principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter respekteras i umgänget de europeiska nationerna emellan. Och visserligen vore del lika fåfängt som felaktigt all tro att Sverige genom diplomati och statskonst skulle kunna ändra sådant som vi inle gillar i andra länders styrelseskick. Men ett av de angelägna syftemålen med säkerhetskonferensen var just all åstadkomma sådana lättnader för umgänget folken emellan och för dekulturella förbindelserna över gränserna som tidigare inle accepterats i östvärlden. Om man kategoriskt ulgår ifrån att inga som helst förändringar i delta hänseende kan uppnås, varför skulle man då över huvud tagel la upp en diskussion om de spörsmål som är innefattade i den s. k. tredje korgen?

Det av mig återgivna regeringsuttalandel strider dessutom - och del är enbart glädjande - mol etl annat uttalande i samma deklaration, nämligen att strävan alt främja de mänskliga rättigheterna kommii att spela en allt viktigare roll "i del internationella samarbetet för fred och välfärd". Del finns - sägs del vidare - en växande insikt om del påtagliga sambandet "mellan värnet om mänskliga rättigheter och freden". Jag lägger för min del betydligt större tonvikt vid det uttalandet än vid del som jag försl citerade.

Herr talman! För att återgå till den södra av Europas två fianker, möter även där ett läge som inle ens den mest professionella optimist skulle kunna beteckna som hoppingivande. I östra Medelhavsomrädel är Mellanöslernkonflikten fortfarande olöst. 1 själva verket tycks Henry Kis-singers försök alt nå en ny överenskommelse om ömsesidigt militärt tillbakadragande mellan i första hand Israel och Egypten ha mött större svårigheter än väntat. Även om han än en gång skulle lyckas med det som förefaller vara nästan omöjligt, blir ändå det beslående intrycket all de grundläggande motsättningarna mellan konfliktens parter snarare skärpts än mildrats under det gångna året. Rabat-mölels beslut all ställa sig bakom den palestinska PLO-organisationen - som trots alla deklarationer fortfarande använder våld och terror som politiska instrument - har skärpt arabstaternas krav och därmed försvårat möjligheterna att nå en verklig och långsiktig försoning mellan konfliktens parter. Inne i Israel har lägel också skärpts inte oväsentligt som föfid av utvecklingen

i arabvärlden och de europeiska och amerikanska förbindelserna med denna.

För svensk utrikespolitik måsle det fortfarande vara av vikt alt gäng pä gäng upprepa vårt stöd för staten Israels rätt alt existera och vårt bestämda motstånd mol alla de rörelser som har staten Israels förgörande pä sill program. När regeringen nu anstränger sig för att fä lill stånd bättre förbindelser med arabvärlden, är delta en politik för vilken det kan anföras övertygande ekonomiska och politiska skäl. Men delta fär inte leda till all vår solidaritet med Israel luckras upp eller vattnas ur. Inte minst för ett land vars neutralitetspolitiks framgång och trovärdighet i krislägen är beroende av tilltron lill vår egen fasthet och konsekvens är det viktigt all visa alt det landet slår fast vid sina åsikter, även om skäl kanske skulle tala för att andra åsikter vore mer ekonomiskt lönsamma.

I Grekland försöker den folkvalda nya regeringen under ledning av premiärminister Karamanlis att gradvis återföra landet till ett demokratiskt styrelseskick. Men vägen är kantad med problem och svårigheter.

Vad som framför allt tilldrar sig allt större uppmärksamhet är utvecklingen på Iberiska halvön; å ena sidan ett Portugal som nu pendlar mellan demokrati och en auktoritär vänsterstyrd militärregim, å andra sidan ett Spanien som lever i väntan och förväntan på Francos frånträde. Alt skeendet i Portugal kommeratt påverka utvecklingen i Spanien är uppenbart, liksom att det som händer i Spanien kan komma att få konsekvenser för händelseförloppet i Portugal.

När Salazar- och Caetanodiktaturen vräktes över ända genom den sä gott som oblodiga omvälvningen för elva månader sedan, möttes del av entusiasm frän demokratierna i västvärlden. Förväntningarna på framtiden var högt uppskruvade. Decenniers uppdämd energi, initiativkraft och vifia att utveckla ell folkstyre i sann europeisk mening kom till uitryck bland de jublande massorna på Lissabons gator. Portugal framstod som ett land berett att skapa sig en egen framtid i nära samhörighet med del demokratiska Västeuropa som Portugal redan förut var ekonomiskt knutet till. De senasie månadernas - och framför allt de senaste veckornas och dagarnas - utveckling är mot den bakgrunden djupt oroande. Del ytterligt förvirrade kuppförsöket i förra veckan - frampro-vocerat eller inte - har ännu mer försvårat Portugals möjligheter all bygga upp en verklig demokrati.

För del demokratiska Europa och för värt land medför utvecklingen självfallet problem. I Europarådet har jag själv medverkat till ätgärder för att underlätta Portugals övergång lill demokrati och för all möjliggöra dess inträde i Europarådels gemenskap. Sverige har på olika sätt försökt ge den portugisiska staten all den hjälp vi kan. Häromdagen ingicks avtal mellan de portugisiska och svenska regeringarna om en i framliden kraftigt utbyggd hjälp från svensk sida. Del självklara och enligt min mening riktiga syftet med den här hjälpen har varit alt på del sättet jämna vägen för landels utveckling i demokratisk riktning. Skulle Por-

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

lugal avvika frän den vägen och återgå till ett auktoritärt styrelseskick, då bortfaller också del grundläggande motivet för värt slöd och dä måsle den svenska politiken omprövas.

Inle minst svensk socialdemokrati har visat intresse för utvecklingen där nere. Regeringspartiet har försökt bistå kollegerna i del portugisiska socialistpartiet, och däremot finns ingenting all erinra. Tvärtom måsle allt sådant stöd välkomnas. Även andra politiska partier i Europa har försökt att efter mättet av sin förmåga göra insatser för att stärka de demokratiska krafterna. Men del finns anledning att påminna om att svensk utrikespolitik inle är precis samma sak som del svenska socialdemokratiska partiels internationella intressen och förbindelser. När företrädare för svenska regeringen förhandlar och debatterar är del i den egenskapen de gör del och inte som socialdemokrater. Av vissa uppgifter alt döma tycks emellertid även officiella företrädare för vårt land vid kontakter med portugisiska politiker ha betraktat den svenska regeringens slöd som slöd till det portugisiska socialistpartiet. Della understryker behovet av ett klarläggande av i vilka fall Sveriges regering med stöd av Sveriges demokratiska partier försöker främja samtliga demokratiska partier i Portugal och i vilka fall regeringspartiets representanter framträder i enbart partipolitiska sammanhang.

Det är, herr lalman, ännu för tidigt att spekulera om vad som blir slutet på de konvulsioner som nu drabbar Portugal. Vi har all anledning alt föfia utvecklingen. Alt ersätta etl slags förtryck med ell annat slags förtryck kan och fär inte utgöra lösningen på den portugisiska befrielsekampen.

Och del är - som Åke Sparring framhöll i sin ledare i del senasie numret av Internationella studier - "inte bara Portugals öde som avgörs i Lissabon de närmaste veckorna eller månaderna". Det är mycket, myckel mera som står pä spel; händelseutvecklingen i Spanien, balansen i Sydeuropa och ytterst också den avspännings- och samarbetspolitik som varit bestämmande för det politiska klimatet i Europa under de senaste åren.

Herr ULLSTEN (fp);

Herr lalman! Vi skall själva bestämma vad vår neutralitet kräver. Det är en länge hävdad ståndpunkt, och den återkommer i dagens regeringsdeklaration - den här gången föranledd av inhemsk och utländsk kritik av värt medlemskap i den s. k. ofieklubben och av regeringens försök all säfia Viggen.

Naturligtvis är del vi själva som skall bestämma var gränserna för vår neutralitet går. Det finns inle någon inlernalionell lag som beskriver vad som är god neutralitetspolitik i fredstid. Olika länder har också vall olika tolkningar - Österrike sin, Schweiz sin, Finland sin och vi vår.

Vår neutralitetspolitik skall syfta till att hålla oss utanför en väpnad konflikt i händelse av krig. Därför kräver den att vi inle deltar i någon försvarsallians i fredstid. Men den behöver naturligtvis inle för alt verka

trovärdig hindra oss från att delta i varie form av ekonomiskt samarbete, och den får lika litet hindra oss från att delta i den internationella opinionsbildningen för frihet och fred.

Värt medlemskap i ofieklubben innebär ell ekonomiskt samarbete, vars syfte är alt trygga vår ofielillförsel. Det nu aktuella arrangemanget med en särskild OECD-fond, som skall hjälpa medlemsländerna ur tillfälliga handelsbalansproblem bl. a. till föfid av stigande ofieimportkostnader, har etl liknande syfte.

När det svenska deltagandet i sådana här arrangemang ändå ifrågasätts ur neutralitetssynpunkt - vare sig del nu händer här hemma eller utomlands - måsle del vara naturiigt för oss all ställa frågan: Vad är alternativet? Finns det t. ex. på energiförsöriningens område en väg som gör oss oberoende av andra länder, som gör oss osårbara för de politiska påtryckningar som exempelvis den aktuella ofieklubben avser all skydda oss för?

På den frågan måsle svaret bli: Förmodligen inte. Genom ell garan-liarrangemang upprättat under normala förhållanden kan vi, som i fallet ofieklubben, ta in neutralilelsförbehåll och i övrigt få möjligheter all överblicka konsekvenserna av ett sådant deltagande. I en krissituation däremot, där vi oförberedda möter problemen, kan riskerna - det har utrikesministern också i etl annat sammanhang varit inne på - för all vi tvingas accepiera krav som är oförenliga just med vår neutralitet vara mycket större.

När det gäller vår vapenexport kan ungefär samma resonemang föras. Inle heller här finns något arrangemang som gör oss oberoende av andra länder. Vi fär helt enkelt väfia form av beroende; det beroende som föfier av att vi blir exportörer av avancerad krigsmateriel, kanske till ell antal NATO-stater, eller det beroende som innebär all vi blir importörer av samma typ av krigsmateriel.

Det här valet kan vi naturligtvis inte göra ulan hänsynslagande till andra länders reaktion. Vår neutralitelspolitik måste vara trovärdig. Men vi skapar, såvitt jag kan förstå, inte bättre förutsättningar för denna trovärdighet, om vi oprovocerade drar upp mycket snäva och generellt verkande gränser för vår neutralitet. Det finns därför enligt min mening ingen anledning att säga, all en viss vapenexport är absolut nödvändig för upprätthållande av ett starkt neutralitelsförsvar. Det finns heller ingen anledning att påslå motsatsen. I båda fallen skulle vi ju tvingas definiera neutraliteten på elt sätt som gör den angripbar, om verkligheten evenluelll tvingar oss att acceptera något av de alternativ vi fördömt.

Men tolkningen av neutralitetspolitiken måste också vara sådan all den medger oss att hävda andra intressen: frihetens, den nationella integritetens, de mänskliga rättigheternas.

Här liksom när det gäller våra i begränsad mening "egna" intressen måste vi ibland kunna undvara stormakternas välvifia. Vi måsle kunna tillåla oss alt kritisera Sovjets nykolonialism i Östeuropa och systematiska förtryck av demokratiska rättigheter i det egna landet. Vi

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

måste också kunna påpeka alt USA i den ena internationella konflikten efter den andra - med ställningstagandet till Israel som etl av de få undantagen - sätter sina egna ideal om demokrati och staters rätt till självbestämmande på undanlag.

Tillämpade vi i stället den tolkning av neutraliteten som man begär frän vänslerhåll, t. ex. när man diskuterat aktuella vapenaffärer, dä borde vi i konsekvensens namn också akta oss för all störa stormaktshumöret i andra frågor. Eller, för all se frågan från motsatt politiskt perspektiv; inle kan man frän konservativt håll begära full handlingsfrihet när det gäller vapen och ofia och samtidigt gång på gång åberopa neutraliteten som skäl mol kritik västerut.

Della, herr talman, är ett principiellt resonemang och inle en bedömning av den aktuella Viggenaffären. Den kan vi med de informationer som slår oss lill buds inle granska i deiafi. Jag utgår dock ifrån att utrikesministern kommer all villfara den önskan som redan framställts att med anledning av de uppgifter som nu framkommit här i kammaren lämna oss en redogörelse för vad som faktiskt förevarit. Jag utgår tills vidare ifrån att de riktlinjer som riksdagen dragit upp för vår vapenexport har föfits, och jag känner inget behov - i varie fall inte i avvaktan pä den redogörelsen - av att kritisera regeringen i denna fråga.

Jag lycker nämligen, herr lalman, att neutraliteten över huvud tagel lämpar sig sällsynt illa som partipolitiskt tillhygge, vare sig den ulnylfias mot oppositionen, vilket ju hänt, eller av oppositionen mol regeringen. Minst av allt stärker en sådan debatt utlandets tilltro till att det i Sverige råder bred politisk enighet om neutralitetspolitiken. All föra en saklig debatt om hur vi skall ställa oss i olika konkreta frågor är något helt annat - men dess värre mycket mera sällsynt.

Sveriges röst behövs, i FN, vid de internationella konferenser som nu avlöser varandra, i den internationella debaiten som sådan. All ursäkta lystnad med all vi är så små är ofta ingenting annat än en önskan all slippa la ställning i besvärliga konflikter. För vi kan inle gärna hävda den meningen all världens problem bara angår dem som kan tala maktspråk.

Vi är en industristal som valt öppenheten och därför måsle säga nej till nationell slutenhet. Det gör oss för varie dag mer och mer ekonomiskt beroende av vad som sker i andra delar av världen. Alternativet till att lägga sig i och delta i samarbete är därför sällan oberoende, oftare att låta sig styras i stället för all vara med och styra.

Vi är en småstat och blir som sådan för varie dag mer och mer beroende av den politik som stormakterna för. Det som händer i Mellanöstern, i Indokina, i Södra Afrika, i Portugal kan och bör engagera vår idealism men är för den skull inte likgiltigt sell ur mera krassa ekonomiska och politiska synvinklar. Det som händer ute i världen påverkar också den politiska miljö vi har att leva i.

Därför angår del oss all Parisavtalet om Vietnam för två år sedan bara blivit en pappersprodukt. Del fanns inte någon äriig vifia frän

Saigonregimens sida att leva upp till de förpliktelser som stadgades i detta avtal om vapenvila, om bildande av etl nationellt råd, om genomförande av fria och demokratiska val, om respekt för de mänskliga rättigheterna, om frigivande av de politiska fångarna och om rätt för flyktingarna all återvända hem och inle förföfias.

Del är denna brist på vifia alt fullföfia avtalet om Vietnam, etl avtal till vilket del knöts stora förhoppningar, som gör att kriget nu fortsätter med oförminskad styrka. Alt fördela skulden lika för detta är svårt så länge Saigonsidan aldrig visat minsta ansats all ens åberopa fredsöverenskommelsen och därmed försuttit chansen att alls pröva FNL:s och Hanois fredsvifia.

Det angår oss också all Cambodjas neutralitet inte respekteras, att landet måste krossas, stad för stad, hus för hus för att den ändå oundvikliga lösningen skall kunna uppnås. Den amerikanska presidentens krav på mera pengar för an skjuta upp Lon Nol-regimens sammanbrott låler efter den decennielånga debatten'om USA;s fåfänga engagemang i Vietnam - en debatt där kritiken varit mest skoningslös i USA självt - som ekot i en gravkammare. Som en dårskapens konsekvens för vilken en förlikning i förnuftets och humanitetens namn möjligen kan accepteras som en sista utväg, när allt redan är förlorat.

Del angår och engagerar oss också vad som händer i Portugal, under förra året den ena av två fiusglimlar i en annars så krisladdad och mörk världsbild. Den andra var Papadopolousdiktalurens fall och återupprättandet av grekisk demokrati.

I Portugal blev gevärspipan med den instuckna nejlikan symbolen för en, som del först tycktes, nästan overkligt problemfri regimförändring. Pressfriheten återinfördes, politiska partier fick bildas, strejker tilläts. Del afrikanska kolonialväldet avvecklades genom en serie snabba förhandlingar, sä snabba och lill synes konfliktlösa all alltsammans kom att framstå som logiskt och naturligt, snarare än som den remarkabla händelse del ändå var fråga om.

Avvecklingen av del nästan 500 är långa portugisiska kolonialväldet är också en oåterkallelig åtgärd och oberoende av vad som i övrigt kommer alt uträttas av den nya Lissabonregimen en historisk insats med konsekvenser för hela södra Afrika.

Vad som kommer att hända i det portugisiska hemlandet är mera ovisst. Den politiska tecknare som ersatte nejlikan med ringen från krutrök sade något väsentligt: del som dominerar i dagens Portugal är inte den politiska idyllen, det är de fräna motsättningarna. Om resultatet av dessa motsättningar blir att en diktatur med konservativa förtecken kommer att ersättas av en annan diktatur med kommunistiska är en frågeställning som inte kan avvisas. Om denna kris, som hittills varit befriad frän slormaktsinblandning, kommer all förbli det kan heller ingen säga. Så länga siormaktsbalansen inte rubbas av del som sker fär Portugal kanske vara i fred, men bara så länge.

Vad vi vel är att det fortfarande är militären som har makten i Portugal

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

och att man av allt att döma är inställd på att behälla den. De val som skall hållas den 12 april, om de alls blir av, kan ha sill värde som opinionsmätare men får såviii man kan förstå i sig ingen avgörande betydelse för landets framlida kurs. Vad som skall väfias är inget parlament, det är en församling vars enda uppgift kommer alt bli att anta eller förkasta ett förslag lill författning.

Till bilden hör alt den författningen redan i det väsentliga är utarbetad - i kontakt med partierna men med exklusiv rätt för den militära rörelsen alt bestämma sin konstitutionella roll i det nya Portugal. Dit hör också alt författningen inte får diskuteras i valrörelsen liksom inle heller den ekonomiska politiken och att denna vingklippning av centrala demokratiska inslag var det pris man fick betala för att undgå öppen kritik från kommunisterna för att valet alls kom lill stånd. Nu har de dystra inslagen i bilden kompletterats med beskedel om alt man förbjudit partier lill höger och lill vänster.

Vad som alltså uppstod ur spillrorna av den halvsekellänga portugisiska diktaturen - den vid sidan av Francoregimen sisla bland mellankrigstidens fascislregimer - var inle någon etablerad demokrati med fungerande politiska partier. Hur skulle något sådant egentligen kunna ha hänt? Vad vi ser är i stället trevande försök i demokratisk riktning, försök som försväras inle bara av brist pä demokratisk tradition och politisk medvetenhet hos en majoritet av befolkningen men också av slora ekonomiska svårigheter. Landet har ell outvecklat jordbruk, inga naturresurser all tala om och ytterst litet industri.

All denna situation ger god grogrund för militanta politiska riktningar både lill höger och lill vänster är klart. Desto angelägnare är del då för oss att göra det lilla vi kan för att stödja de demokratiska strävandena, för att stödja de politiker som vill alt landet skall ledas i en demokratisk riktning. Pappersgåvan inför det kommande valet, som utrikesministern omnämnde, är en välkommen gest från Sverige liksom den deklaration om svenskl-porlugisiskt samarbete som också omnämns i dagens regeringsdeklaration, även om vi inte fick något besked om vad den innehåller. Men jag tror alt mycket mera kan göras. De nya ledarna i Portugal och deras medarbetare i administrationen är angelägna om alt hämta kunskap och inspiration från de skandinaviska länderna. Del kan och bör vi uppmuntra. Men det finns också anledning att överväga att ge ekonomiskt bistånd. Formellt är Portugal inle något u-land. Men behovet finns där och möjligheterna att med svenska biståndsinsatser gagna en social utveckling och strävanden till demokrati måste i varie fall prövas.

När vi för elt är sedan hade utrikesdebatt fanns det mycket liten anledning att se hoppfullt på läget i södra Afrika. Sydafrika stod starkt. Men sedan dess har utvecklingen i den här delen av världen gäll ganska fort. Innan delta år är slut kommer både Mogambique och Angola att ha fåll sin frihet. Guinea-Bissau har redan fått den.

Både jag och andra har ofta från denna talarstol talat om de portugisiska kolonierna som nyckeln lill frihet för hela södra Afrika. När del blir

fritt, har vi sagl, kommer möjligheterna lill självstyre också för invånarna i Rhodesia, Namibia och Sydafrika all öppnas.

Om den analysen är riktig eller alltför optimistisk återstår ännu att se. Ingenting lyder på att Sydafrikas vila ämnar släppa sin privilegierade ställning. Men ingenting lyder heller på all Sydafrika har lämnats oberört av vad som skett i dess grannskap. Brutaliteten och rasförtrycket i Sydafrika är oförändrade och den propagandakampanj som Sydafrika just nu bedriver - främst riktad mot det självständiga Afrika - får inte lura oss.

Men visst har Sydafrika insett del nya lägel - och kanske i praktiken gjort del sedan ganska länge. Sydafrikas hårda rasålskillnadslagar hindrar den svarta majoriteten frän all utbilda sig och frän att söka mer kvalificerade jobb. Föfiden har blivit både arbetskraftsbrist inom den vita sektorn och arbetslöshet inom den svarta. Den vita ekonomin härias av inflationen, medan den svarta befolkningsmajorileien lever på svältgränsen och inle har möjligheter att efterfråga de varor som de sydafrikanska industrierna producerar. I detta läge måste Sydafrika söka andra vänner, dvs. nya marknader.

Det är mol den bakgrunden som man måste se att Sydafrika omedelbart hälsade friheten för Angola och Mozambique med officiell glädje. Sydafrika har också gjort klart för minoritetsregeringen i Rhodesia att man inle har något intresse av fortsatt vitt herravälde i Rhodesia. I dag trycker Sydafrika på lan Smith för att få en utveckling mot majoriletsslyre. I Namibia tycks Sydafrika inför trycket från FN och befrielserörelserna vara inriktat på all införa lokall självstyre.

Genom sin ekonomiska makt vet Sydafrika alt del sannolikt kan upprätthålla goda relationer med sina ekonomiskt svagare grannar. Den nya FRELIMO-regeringen i Mozambique har redan deklarerat alt den tänker exportera elkraft till och i gengäld importera andra varor från Sydafrika.

För Sydafrikas ledare är del väsentliga inte att upprätthålla den vila rasens välde i hela Afrika. För Sydafrikas vita är del centrala, nu liksom tidigare, att för sig själva reservera den höga levnadsstandarden. 15 % av Sydafrikas befolkning äger i dag mer än 80 % av all förmögenhet. Det är detta ekonomiska fåtalsvälde som man vill behålla. Och för att det skall kunna ske krävs givelvis att rösträtten reserveras för vita och att den svarta majoriteten hålls i fortsatt förtryck.

Detta måsle vi ha klart för oss när vi möter försöken från Pretoria-regimens sida att visa upp ell delvis nytt sydafrikanskt ansikte mol omvärlden;

Sydafrika närmar sig det svarta Afrika med stort tillmötesgående och vänlighet. Redan finns sydafrikanska biståndsprojekt i flera av de svarta grannländerna.

En del av de ytliga aparlheidreglerna, som inle betyder särskilt mycket, kommer med all sannolikhet att försvinna.

Satsningen på s. k. banlustans eller särskilda bosättningsområden, som det numera heter, kommer att intensifieras.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Den sista punklen är den inle minst viktiga. Den innebär nämligen i praktiken att rasåtskillnaden förstärks. Tanken är att de svarta skall bo i särskilda stamområden. Även om en svart famifi bott i Johannesburg i generationer, så skall den ivångsförflyttas till ett område för sin egen stam.

På detta sätt kan det vita Sydafrika reservera nästan all värdefull och bördig mark åt sig. Samtidigt får de svarta en viss .självstyrelse. De svarta som arbetar och bor inom de vila områdena betraktas som gästarbetare med få medborgerliga rättigheter. De svarta områdena är fatliga och kan inle klara sig om inte större delen av den arbetsföra befolkningen ställer upp som billig arbetskraft i de vila industrierna.

Ungefär så, herr talman, ser Sydafrikas plan ul, planen för att kunna behålla rasförtrycket och möjligen lura en och annan godtrogen utanför landet alt man är sladd på liberaliseringens väg. Kommer det här att lyckas? Under en begränsad tid kanske svaret blir ja. Möjligheterna till majoriletsslyre beror på i hur hög grad afrikanerna själva kan organisera sill motstånd men också på vad omväriden kan göra, och vi har vårt ansvar. En del kan också göras genom beslut i den här riksdagen.

För det första är Sydafrikas självstyrande grannländer i behov av bistånd. Som jag och andra tidigare sagt är Sydafrika den ekonomiska jätten i denna del av världen. Den ställningen tvekar inle den sydafrikanska regimen alt använda för att också skapa sig en politiskt dominerande ställning. Länder som Swaziland, Lesotho och Botswana lever ständigt i Sydafrikas skugga. De försöker vara sä självständiga som det är möjligl med hänsyn till det ekonomiska beroendet. För ju mer ekonomiskt oberoende dessa länder blir, i desto högre grad kan de göra insatser genom att la emot fiyktingar och tillåta verksamhet riktad mot den sydafrikanska minoritetsregimen från sitt territorium. Vi kan med bistånd bidra till all de ökar del ekonomiska oberoendet.

För det andra bör det nu vara dags att Sverige betydligt ökat sitt stöd lill de befrielserörelser som fortfarande finns i den här delen av Afrika, till de befrielserörelser som ännu så länge arbetar i de portugisiska kolonierna men också till ANC i Sydafrika.

För del tredje bör enligt min mening Sveriges riksdag bestämma sig för en inställning när del gäller svenska förelags invesieringar och verksamhet i Sydafrika. Del finns givetvis många goda argumeni mol en ensidig svensk bojkott. Dess effeki är tvivelaktig. Vi vet inte om ell sådant beslut skulle slå i överensstämmelse med GATT-stadgan. Frågan om kompensation för de svenska förelagen är svår och måste givetvis få en lösning. Därför har vi också avstått från att föra fram krav på en svensk bojkott av Sydafrika.

Men ändå kvarstår den moraliska kärnfrågan; Vi inser all svenska företag stöder del sydafrikanska samhällssystemet. Vill riksdagen som politisk församling all svenska företag skall göra del eller vill vi inte del? Svaret på den moraliskt formulerade frågan kan rimligen bara bli ett. Och är det ändå inie en moralisk fråga det här till sist handlar om?

Herr WERNER i Tyresö (vpk);

Herr talman! I dag symboliserar Indokinas folk inte bara det nya läge i världen där imperialismens krafter kan tämjas, när socialistiska stater, de befriade länderna och den aktiva solidaritetsrörelsen i hela världen går samman, ulan också hur kampen för nationell och social frigörelse förenas med det internationella klassintresset.

Det vietnamesiska folkels seger måste göras oåterkallelig. När USA-imperialismen och Saigonjuntan för två är sedan tvingades underteckna ett fredsavtal i Paris, var det en historisk seger för det vietnamesiska folket. Men under de mer än tvä är som förflutit sedan avtalet undertecknades har USA och Saigonadministrationen systematiskt kränkt detta avtal för alt förhindra det vietnamesiska folkets kamp för nationell enhet och slutlig social befrielse för hela landet. USA fortsätter i olika former sitt militära engagemang och sin inblandning i Sydvietnams inre angelägenheter för all dess neokolonialisliska regim inle skall falla sönder.

Sä länge förpliktelserna i Parisavtalel inte uppfylls av angriparna och deras marionetter i Saigon, så länge måste man i alla länder med ökad styrka kräva att USA och Saigonjuntan skall föfia fredsavtalet. Det vietnamesiska folkels rättmätiga kamp är inle vunnen förrän USA fullständigt dragit lillbaka sin militär och sina s. k. rådgivare och juntan är krossad. Försl då kan del vietnamesiska folkel självt få forma sin egen framtid. Opinionen och solidaritetsrörelsen som utvecklats sedan millen av 1960-talet har tvingat den svenska regeringen till en aktivare och positivare hållning i takt med framgångarna för det vietnamesiska folket. Men den hållningen har inte alllid varit lika positiv. Erkännandet av Demokratiska republiken Vietnam kom som bekant efter all man under mänga är hade sagt nej.

Så länge Saigonjuntan vägrar att föfia bestämmelserna i Parisavtalel och sä länge man med slöd av USA forlsäller sina provokationer och väpnade attacker, så länge är det vår skyldighet att fortsätta vårt stöd i olika former. Ett erkännande av den provisoriska revolutionära regeringen i Sydvietnam - PRR - är ell stöd till fredens krafter i Vietnam. Den svenska regeringens vägran alt erkänna PRR blir i längden alltmer ohållbar. PRR stärker i dag ständigt stabiliteten inåt genom sina statliga myndigheter, som fakiiski upprätthåller kontroll över ell visst territorium och där utövar suveräna befogenheter.

Dessa ord är de som den svenska regeringen brukar för all uttrycka sina principer vid upplagandel av diplomatiska förbindelser med stater. De är hell tillämpliga pä PRR och den svenska regeringen bör därför dra konsekvenserna och erkänna PRR nu.

I Vietnams grannland Cambodja för USA-imperialismen också ell blodigt krig sedan fem år tillbaka. Men i dag vel hela väriden all dess nederlag är oundvikligt och omedelbart förestående. Enligt tidningen International Herald Tribune den 12 mars 1975 har den republikanska senatorn John Tower frän Texas sagl; "Det synes mig all den 'sä kallade' regeringens kollaps är omedelbart förestående. Dess militära situation

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

3 Riksdagens protokoll 1975. Nr 40-41

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

verkar ohållbar." Då han tillfrågades om han menade dagar, veckor eller månader, sade senator Tower: "Jag skulle vifia säga dagar. Jag kan personligen inle förslå hur de skall kunna hålla ut." Trots della forlsäller den amerikanske presidenten all understödja de personer som arbetar för USA;s neokolonialism.

Luftbron är ett konkret exempel på den brottsliga uppirappningen av angreppskriget för att söka upprätthålla läget tills regnperioden böriar. Måndagens telegram om sä kallad begränsad hjälp till förrädarklicken kring Lon Nol visar all USA desperat försöker all förlänga kriget i Cambodja till priset av tiotusentals offer bland del cambodjanska folkel. Jag vill fråga regeringen: Skall Sveriges regering passivt se pä när della sker? Eller skall regeringen i likhet med andra regeringar inse saklägel och erkänna GRUNC som den enda lagliga regeringen i Cambodja? Vpk har sedan länge krävt della. Just nu innebär etl bifall till våra krav att man kan rädda livet på tiotusentals människor. USA måste förmås alt begripa att man strider mol en hel progressiv värld när man låler mördandet fortsätta. Detta måste också den svenska regeringen ge uttryck för samtidigt som vi erkänner GRUNC.

I Korea forlsäller också den amerikanska inblandningen i landels inre angelägenheter. Korea är en tusenårig nation med gemensam kultur och ett språk. Men genom amerikansk ockupation av södra Korea är 1945 delades landet i tvä delar. Demokratiska folkrepubliken Korea har ständigt försökt alt med fredliga medel återförena de tvä delarna. Dess förslag har avslagils av myndigheterna i södra Korea. 1971 påböriades efter initiativ frän DFRK;s regering de s. k. Röda kors-samtalen och kontakter togs mellan de båda regeringarna, vilka också utmynnade i etl gemensamt ullalande. Man slog fast tre principer för oberoende, fredlig återförening och nationell endräkt. FN:s 28:e generalförsamling stödde också dessa principer.

Men alla försök att påskynda återföreningen saboteras av Pak Jung His marionettregering i Sydkorea, som också deklarerat all man ämnar verka för alt permanenta tvä Korea. Demokratiska folkrepubliken har svarat på detta genom att framlägga etl fempunktsprogram för all motverka att den koreanska nationen permanent delas i tvä delar.

För att säkra förutsättningarna för ett fredligt återförenande framlade folkrepubliken ett förslag lill fredsavtal med USA i mars 1974, vilket USA icke har reagerat pä. Fortfarande har USA slora iruppstyrkor i Sydkorea med kärnvapen, robotar och flyg.

Denna amerikanska inblandning som slår i strid med FN-stadgan utgör också en krigsfara för Korea, .Asien och hela världen. Det finns här liksom på andra håll i denna del av världen bara ett sätt alt säkra freden, nämligen all alla USA-lrupper omedelbart dras lillbaka så att det koreanska folket självt får bestämma över sin egen framtid.

Vi vill därför uppmana den svenska regeringen alt på allt sätt stödja kraven på ell fredligt återförenande av Korea utan inblandning av USA.

Herr lalman! Man kan inle tillfredsställande analysera den interna-

lionella utvecklingen ulan all granska imperialismens och den mäktigaste imperialistiska statens, dvs. USA:s politik. Kolonialism - som regeringen med rätta fördömer i sin deklaration här i dag - är inle bara en form av kränkning av de mänskliga rättigheterna ulan en direkt föfid av imperialismens syslem.

Imperialismen är kapitalism i dess monopolstadium, när monopol, finanskapital, kapitalexport och kolonier spelar en dominerande roll. Under åren efter det andra världskriget har praktiskt laget alla de folk som tidigare levde i kolonial ofrihet erövrat nationell självständighet. Del är en förändring av världshistorisk betydelse. Men samtidigt vet vi all nya former av kolonial utplundring utvecklats. Många länder i den tredje världen har dragils in i ett neokolonialisliskt beroende. De imperialistiska staterna, de stora internationella trusterna, storföretag i olika kapitalistiska länder utsuger och utplundrar de arbelande i en rad av världens länder med olika metoder. Filialer och dotterförelag som betalar låga löner, export av kapital och teknik lill dyra priser, höga priser pä industrivaror från den kapitalistiska väriden och nedpressning av priserna på varor från tredje världen är de vanligaste metoderna.

Imperialisterna bedriver krig och ekonomisk.utpressning för att söka bevara sill förtryck av folken. Anfallskrigen mot folken i Vietnam och Cambodja, störtandet av den folkliga regimen i Chile och upprättandet av en brutal militärdiktatur, försöken alt återupprätta fascismen i Portugal, där herr Bohman närstående krafter också fanns med i bakgrunden, är några av de mest flagranta ullrycken för imperialisternas krigspolitik. Freden och folkens nationella oberoende måsle erövras och bevaras i kamp mot imperialisterna. Stödet lill folken i den tredje världen måsle också infogas i detta sammanhang. De kan nå sin frihet från förtryck och utplundring, frän fattigdom och hunger endast genom en social och nationell revolution som helt befriar dem från både utländska och inhemska kapitalister och feodalherrar.

Den fredliga samexistensens princip - som erkänts och utvecklats av alla socialistiska stater - betyder respekterandet av alla staters - slora eller små - suveränitet, likaberättigande och territoriella integritet och förbud mol all inblandning i andra staters angelägenheter. Den innebär alla folks rätt att fritt avgöra frågan om sin sociala och politiska ordning - men all de internationella omtvistade frågorna löses på politisk väg genom förhandlingar.

Den principen innebär således en fullständig räll för vafie folk att självt bestämma över sin framlid och lösa della på de vägar som folken själva väfier. Den fredliga samlevnaden innebär alltså inle något upprätthållande av bestående sociala system eller någon avmattning av den ideologiska kampen.

Herr talman! I dagarna för 30 år sedan avslutades det andra världskriget genom segern över Hitlerfascismen. 55 mifioner människor dödades. De materiella skadorna har beräknats lill belopp som skulle kräva 100 års totala insatser av hela Sveriges folk för att ersätta vad som förstörts.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Del tredje världskriget - om ett sådant skulle tillåtas utbryta - skulle förorsaka skador och lidanden som mänskligt förnuft inte kan fatta. Del finns militära förslörelsemedel för all många gånger om förgöra allt mänskligt liv på jorden. Hotet om del tredje väridskriget måste därför bekämpas genom försvagning av imperialismens krafter.

Tyå världskrig har böriat i Europa. Europa har nu upplevt sin längsta fredsperiod i mannaminne. Fred, säkerhet och samarbete i Europa är en målsättning som kan förverkligas genom aktiva insatser från alla fredskrafter. De pågående förberedelserna för all genomföra en europeisk säkerhels- och samarbelskonferens har vårt partis fulla slöd. Förberedelserna för denna konferens har dock avancerat myckel långsamt. Under förra året tog man emellertid avgörande steg framåt i arbetet. Man nådde enighet om skrivningarna för vikliga principer för förhållandel mellan staterna. Man kom framför allt lill enighet om all gränserna i Europa ligger fast så som de drogs som ett resultat av andra världskriget. Därefter har förhandlingarna åter stagnerat, och del verkar inte vara på grund av några reella motsättningar utan på grund av etl ihållande motstånd från de krafter som i själva verket inle vill ha de europeiska säkerhetsfrågorna lösta. Vi vel alla var de krafterna finns. Den borgerliga oppositionen i Västtyskland, CDU, med sin starke man Franz Josef Strauss döfier ju inte pä något säll att den eftersträvar etl spänningstillstånd i Europa.

Del är nu 30 är sedan krigsslutet. Del är hög lid all man i Europa kommer fram lill en ordning som reglerar förhållandet mellan staterna i en multilateral och bindande form. Vi menar att del är av yttersta vikt all Sverige aktivt bidrar till att försöka forcera de sisla hindren för att den alleuropeiska säkerhetskonferensens sista fas skall kunna genomföras på högsta nivå sä snart som möjligt och så framgångsrikt som möjligl.

I Mellersta Östern råder fortfarande etl läge som när som helst kan leda lill en världsbrand. Enligt värt partis uppfattning är den enda möjliga utgångspunkten för en varaktig och rättvis lösning av problemen i Väsl-asien eller Mellersta Östern ell erkännande av alla folks nationella självbestämmanderätt och nationella rättigheter. Låt mig upprepa vad vi tidigare har sagt. Del faktiska läget är att över en mifion palestinska araber ställts åt sidan och förmenats rällen lill självbestämmande och elt människovärdigt liv. För hundratusentals av dem är del nu 25 år sedan de fördrevs från sill land. Palestinierna fören kamp för sin nationella självbestämmanderätt. Den palestinska befrielserörelsen måsle få slöd av alla progressiva krafter. Den kan inte och fär inle ställas åt sidan vid någon uppgörelse i delta område av världen.

De palestinska arabernas rält till självbestämmande är lika oförytterlig som de israeliska judarnas rätt och som alla folks räll alt avgöra sill eget öde och bestämma över sina nationella förhållanden utan inblandning utifrån. Del bör erinras om all konflikten i Mellersta Östern inle till sitt ursprung är en fråga om motsättningar mellan judar och araber.

Dessa folk har tidigare i årtusenden levat sida vid sida ulan krigiska konflikter.

I Västasien är liksom överallt det dominerande draget kampen mellan imperialismen, som söker upprätthålla sitt herravälde, och de sociala och nationella krafter som söker förändra förhållandena, så all folken i dessa områden kan övervinna den eflerblivenhet och den fattigdom som imperialistisk utplundring skapat. Ulan all anlägga delta betraktelsesätt kan man inle förstå vad som hänt och vad som händer i Mellersta Östern.

Om ett folk är förtryckt kan del aldrig vinna sin frihet genom all hindra ell annat folk all utöva sin nationella självbestämmanderätt. Den satsen gäller också för förhållandet mellan de palestinska och judiska folken. Rätlen all bestämma sitt eget nationella öde måsle gälla alla folk och vara odelbar.

Herr lalman! Det väckte slor uppmärksamhet när en finländsk socialdemokrat vid Nordiska rådets möte i Reykjavik framhöll att vissa händelser i Sverige väckt avsevärd förvåning i Finland. Det kan nog sägas all de saker han berörde väckt slor förvåning också bland den svenska allmänheten. Det gäller del svenska medlemskapet i den imperialistiska ofieklubben. Del gäller de märkliga anbudsförfarandena vid försöken att säfia Viggen lill vissa NATO-stater. Del gäller en hel del andra händelser på del militärpoliliska området: offentliggörandet av de militära strategernas spekulationer om Finlands roll, utbildningen av NATO-offi-cerare vid svenska mililärförband, framställningen från fabrikanten all få låna ul stridsvagn S lill USA.

Jag skall inte ta upp var och en av dessa händelser lill granskning. Men del måsle sägas ut att de tillsammanlaget reser frågan om del finns krafter som målmedvetet söker all göra den alliansfria politiken så väsl-vriden all risker uppslår för hur man i omvärlden ser på Sveriges utrikespolitiska kurs.

Allvarligast är ulan tvivel Viggenaffären och medlemskapet i ofieklubben. Om Viggenaffären gäll i läs skulle den ha givit en bindning till del militära Allantblockel som skulle skapat slora svårigheter alt upprätthålla en verkligt alliansfri kurs. Del är mycket uppseendeväckande uppgifter om svenska garantier för leverans av krigsmateriel lill fyra NATO-länder, även om dessa skulle hamna i krig, som nu bekräftas av försvarsministern. Det är nästan lika uppseendeväckande att man här i den svenska riksdagen så sent som för en månad sedan vägrat att besvara frågan om dessa garantier och deras innehåll.

Vpk anser att det är ett öppet brott mol den alliansfria utrikespolitikens principer när regeringen genom försvarsministern i hemlighet har deklarerat för de NATO-stater som är intresserade av Viggen all de kan påräkna fortsatta leveranser av reservdelar i händelse av krig. Det är inte alliansfri politik som syftar till neutralitet i krig att erbjuda den ena militäralliansen all köpa del som anses vara den svenska krigsmaktens mest avancerade vapen och dessutom lova fortsatta leveranser efter ell eventuellt krigsutbrott.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Medlemskapet i ofieklubben riskerar att ställa in Sverige i den aggressiva imperialistiska fronten mol de ofieproducerande länderna i tredje väriden. Vänsterpartiet kommunisterna kommer all yrka avslag på regeringsförslagel om medlemskap i oljeklubben, vilket ju tillkom på förslag av USA:s utrikesminister Kissinger. Jag har ingen anledning all här ingå pä en diskussion av enskilda beslut inom ofieklubben. Del måsle för övrigl från demokratisk synpunkt vara ett grundläggande fel, när regeringen i praktiken kan ansluta vårt land till oljeklubben och riksdagen försl i efterhand får tillfälle alt ta ställning lill hela anslulningsfrägan.

Herr lalman! Jag vill till sist myckel starkt framhålla värt partis önskan att tillsammans med andra krafter bidra till all den alliansfria politiken strikt upprätthälls. Della är elt vikligl intresse inte endasl för del svenska folkel ulan också som ell bidrag till den allmänna kampen för fred och internationell avspänning. Del skulle bli ännu mera betydelsefullt om Norden kunde bli etl område som är hell fritt frän kärnvapen och där vissa garantier kunde skapas för alt kärnvapen inte heller skulle stationeras eller sättas in vid ell fredsbrott.

Herr utrikesministern ANDERSSON:

Herr lalman! Den hillills förda diskussionen, dvs. partiledaranföran-dena, visar all vi i allt väsentligt är överens om de slora linjerna i den svenska utrikespolitiken. Debatten har naturiiglvis kommii att avspegla den diskussion som förekommit under den senaste liden i press och andra massmedia om förhällandet mellan de nordiska länderna och dessutom om trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken med tanke på att vi tillhör den s. k. ofieklubben och låtit SAAB-SCANIA förhandla om försäfining av eller samarbete om Viggenprojektel. Jag kommer med hänsyn till den korta lid som slår lill buds för mitt anförande alt koncentrera mig pä dessa frågor och skall först la upp Viggenaffären.

Del nu offentliggjorda brev som försvarsministern skickade i slutet av förra årel lill sina kolleger i fyra länder i Europa föfier de riktlinjer för s. k. samarbelsavlal som riksdagen beslöt 1971 och som handelsministern omnämnde här i kammaren i böfian av februari. Det är i detta fall inte fråga om leverans av färdig krigsmateriel - för sädana fall gäller särskilda mycket restriktiva bestämmelser - ulan vad del gäller är samarbelsavlal mellan enskilda förelag i Sverige och förelag i utlandet. I fråga om sådana samarbetsavtal kan enligt del beslut riksdagen fattade 1971 utförsel under vissa omständigheter ske också om det är krig eller hot om krig. Della är de gällande principerna, som försvarsministern har redovisat för sina kolleger. Han har också sagl alt, om en försäfining kommer till stånd, är den svenska staten beredd alt ge vissa garantier.

Men för att förstå den här affären måsle man - jag har pekat på det flera gånger i den offentliga debatten - ha klart för sig all den offert som SAAB-SCANIA har lämnat icke innebär all man kan leverera delar i en eventuell samproduktion under krigslid. I offerten ingår att man skall ha en lagerhållning under fredstid som läcker behoven om del skulle

bli krig. Man skall t. ex. ha s. k. förhållning av produktionen. Sverige skulle inle, om del var fråga om ett sådant samarbetsavtal, där delar av våra plan skulle tillverkas utomlands, kunna lita pä alt vi skulle få de delarna om det blev krig. Lika litet kan de andra länderna göra det. Därför har vid alla förberedelser del praktiska innehållet i avtalet om samarbete fåll en utformning som sluter an till vad som gäller för våra försäfiningar av krigsmateriel lill andra länder. Vi har t. ex. sålt flygplan lill Danmark, men utgår från att, om del blir krig, leveranserna av reservdelar inte kan fortgå. Därför håller SAAB-SCANIA ett lager som skall täcka behovet av sådana. Det är den metod som vi har använt, och del är på den som samarbeisavialel - om det hade kommii till stånd

- skulle bygga.

Jag vill fästa uppmärksamheten vid alt trovärdigheten i den svenska neutralitetspolitiken måsle bygga på omvärldens uppskattning av vår förmåga och vifia all stå utanför etl krig. Till vår förmåga i della avseende bidrar ulan tvivel försvaret. Del räcker inle med neutraliielsförklaringar

- man måste också lita på vår förmåga att stå emot angrepp, och där
kommer värt försvar in.

Vi har under alla tider köpt och sålt krigsmateriel i och till utlandet, och värt moderna försvar bygger delvis pä sådana köp - eller om vi vill kalla det sådan "hjälp" utifrån. Detta strider icke mol vår neutralitetspolitik. Vi gör det dessutom fullständigt öppet. Det är inte heller någon hemlighet att t. ex. flygplanet Viggen inle är rent svenski. Det finns utländska - framför allt amerikanska - delar i del, och de är ganska mänga om man också räknar in motorn, som vi tillverkar pä licens.

Skall vi kunna upprätthålla förtroendet för vår neutralitetspolitik, måste vi ha förmåga att föfia med i den vapentekniska utvecklingen. Det finns dock begränsningar i våra ekonomiska och andra resurser, och det är därför som riksdagen har beslutat all samarbelsavlal får slutas med andra länder för all ge oss möjlighet all uppehålla en hög teknisk standard på vår krigsmateriel. Sådana samarbelsavlal har en särställning och jämförs icke med krigsmalerielexporl.

Vad det här är fråga om pä sikt är våra möjligheter att behälla en svensk flygplansindustri. Sverige äregentligen den enda småstat i väriden som tillverkar stridsflygplan. Skall möjligheten att tillverka sådana uteslutande förbehållas supermakterna, så att vi liksom andra skall bli beroende av dem? Vi vill vara oberoende, och del här är en av de vägar som vi har valt för att möjliggöra detta.

Det resonemang som förts om lägel i Norden är intressant. Jag skall la upp en aspekt som herr Bohman var inne på, nämligen frågan om ell förändrat strategiskt läge med hänsyn till den nya situation som har uppkommit omkring Skandinavien beroende på förekomsten av ofia i Norska havet och Barents hav. När dessa fyndigheler en gäng evenluelll skall tillvaratas kan det bli kontroversiella situationer inom detta område.

Jag vill erinra om att Norden naturligtvis alllid har haft etl strategiskt intresse för stormakterna. Jag behöver inte närmare beröra det. Jag vill

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

bara säga beträffande Murmanskbasen att det väl ändå är ganska naturiigt för Sovjetunionen att ha en stor bas placerad i Murmansk. Om man skulle känna all denna bas blir inslängd eller hotad när resurserna av ofia och gas tillvaratas är det väsentligt att alla parter kan enas. Jag måsle säga att jag efter de samtal jag de senaste dagarna har haft med den norske utrikesministern känner mig relativt nöjd. Någon anledning all, som görs framför allt i militära tidskrifter både i Sverige och i Norge, dramatisera förhållandena finns sanneriigen inte. Man ulgår från alt man, även om intressemotsättningar finns, skall kunna uppnå samförstånd. Bl. a. den norska regeringen har ju utformat sin politik därefter. Herr Bohman försökte i della sammanhang all få till stånd en försvarspolitisk debatt, men jag tror att vi fär ta upp den vid ell annat tillfälle.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle;

Herr talman! Jag hade ingen anledning att dramatisera det förändrade styrkeläge som råder i Norden i och med Murmanskbasens utbyggnad. Förhandenvaron av basen och av styrkekoncenlralionen där uppe i norr har sin egen dramatik. De som dramatiserar förhållandet finns inte i vårt land ulan på andra håll. Del är närmast Sovjetunionen som i sina kommentarer lill vad som händer pä det nordiska kraftfältet gör sig skyldig till del som - försvarsministern höll jag på att säga; Sven Andersson uppträdde ju som försvarsminister för en stund sedan - utrikesministern talade om. Att omväriden alllid varit intresserad av del strategiska lägel norr om oss är klart, men intresset är oerhört mycket större nu. Utrikesministern bekräftade ju vad jag sade genom att ta upp de intressemolsällningar som nu uppkommit mellan bl. a. Norge och Sovjetunionen.

Att jag berörde försvarspolitiken i milt anförande berodde på alt regeringen själv tog upp försvaret i sin deklaration och där gav ell intryck av all vi hade elt oförändrat starkt försvar i värt land, vilket vi inle har.

Med anledning av de .frågor som har ställts beträffande Viggenaffären frän centerpartiets och folkpartiels talare här i dag vill jag bekräfta alt företrädarna för samtliga borgerliga oppositionspartier på ulrikesnämn-dens sammanträde häromdagen fick en fullständig och tillfredsställande redogörelse för Viggenaffären. När man nu ändå frän centern och folkpartiet ställer frågor måste del bero på alt informationen och de interna kontakterna är dåliga inom dessa partier. Annars skulle frågorna ha varit onödiga.

Lät mig sedan med anledning av herr Ullstens påhopp på den amerikanska demokratin efter elt högt föredöme säga: Gå hem och läs historia, herr Ullsten!

Herr Werners i Tyresö debut som kommunistisk partiledare var, tycker jag, deprimerande. Hela herr Werners tal var som en enda blåkopia av en utrikespolitisk kommentar i Pravda eller Izvestija. All hävda att de socialistiska staternas utrikespolitik förbjuder varie form av inblandning

i andra länders inre angelägenheter borde vara väl magslarkt även för en svensk kommunistledare.

Hen ANTONSSON (c) kort genmäle;

Herr talman! Jag har ingen speciell anledning att söka åstadkomma någon form av träta med regeringen när del gäller Viggenaffären. Men efter det besked som utrikesministern nu har lämnat vill jag gärna säga att om innehållet i det brev man talar om är sä oskyldigt som man gör gällande och om det står i överensstämmelse med 1971 års beslut om vapenexport från Sverige, skulle del vara nyttigt om del brevet publicerades för alt bringa klarhet i den debatt som annars kan bli snedvriden här hemma i Sverige.

Jag hade hoppals all utrikesministern skulle ha tagit upp mina frågor om all kärnkraften för civilt bruk även internationellt sell innehåller slora risker för militärt ändamål. Jag är för min del ingalunda ensam om den oron. Den böriar sprida sig till ett antal länder och politiska personer i de internationella sammanhangen.

Jag har här etl utdrag ur ett anförande som ambassadör Inga Thorsson höll i fiol höst inför FN:s första kommitté, där hon pä ell mycket klargörande sätt i en uppsummering av sill anförande slår fast situationen. Hon säger:

"Situationen som vi ser den i dag och inför morgondagen; utom varie tvivel, ingen nation har löst säkerhetsproblemen som är förknippade med transport, lagring och upparbetning av de snabbt ökande mängderna av plutonium som snart kommer all produceras.

Utom varie tvivel, inga multilaterala överenskommelser som äi i kraft i dag har utarbetats med utgångspunkten att mångsidigt klara av dagens problem, än mindre morgondagens.

Utom varie tvivel finns del ökande bekymmer all klyvbart material som används i kärnbränslecykeln kan användas för icke avsedda ändamål eller kan hamna i fel händer.

Utom vafie tvivel finns det ökande bekymmer med alt lösningen av problemen angående den slutliga dispositionen av högradioaktivt avfall ännu inle har uppnätts.

Mot denna bakgrund, herr ordförande, tycks slutsatsen bara kunna bli en: etl snabbi expanderande civilt kärnkraftsprogram skapar problem på den internationella nivån - för denna och kommande generationer - beträffande faran för kärnvapenspridning och de hot mol säkerheten och mifion som ingen individuell nation, stor eller liten, kan lösa på egen hand."

Jag har velat citera detta därför alt fru Thorsson i dessa sammanhang har varit regeringens representant i Förenta nationerna, och jag har upplevt det så att hon åtnjuter stort förtroende dels inom Förenta nationerna, dels naturiiglvis också hos regeringen och hos den svenska hemmaopinionen. Eftersom hon framställer dessa allvarliga varningar, som många andra också har gjort, hade jag hoppals all utrikesministern något skulle ha tagit upp problemen.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Bohman sade i sitt första inlägg någonting som jag gärna vill instämma i. Han beklagade att det varit sä svårt att i värt land föra en debatt kring de grundläggande utrikespolitiska principerna. Jag tror alt det har varit myckel skadligt för utrikesdebatten över huvud tagel alt politiker inle vågat ge sig in i en sådan principdiskussion, sä något gott har ändå Viggenaffären fört med sig; med regeringen på de anklagades bänk har vi lyckats få till stånd en mera avspänd debatt om vad vår neutralitetspolitik innebär. Jag kan i del sammanhanget inle se alt del är något fel att det lämnas information om vad som förevarit i Viggenaffären också utanför del exklusiva sällskap som herr Bohman tillhör och som kallas ulrikesnämnden.

Herr Bohman uppmanade mig att gå hem och läsa historia, och i den män jag får tid skall jag gärna göra del. Men när jag talade om all USA satte sina egna ideal och principer om staters självbestämmanderätt pä undantag, behöver man egentligen inle gå så långt tillbaka i historien. Vad jag tänkte på var t. ex. Grekland, där USA uppenbarligen hade kunnat hindra vad som hände 1967, på Chile, pä Vietnam, på Cypern, på Dominikanska republiken, etc. Jag nämnde också Israel som elt undantag, där USA har stött en demokratisk regim. Och jag behöver inle nämna USA:s insatser för alt rädda demokratin i Europa under andra världskriget.

Herr Bohman berörde också ett hell annat ämne, som har att göra med hur utrikesdebatten förs, och sade alt den i alltför hög grad kommii att handla om tredje väridens problem. Och han ville åberopa Gunnar Myrdal som vittne när han menar att det är en bluff att tala om den nya ekonomiska världsordningen. Jag tror all det är att läsa och förstå Gunnar Myrdal fel. För vad Gunnar Myrdal menade var all del är den klena uppföljningen frän deras sida som skrivit under det här dokumentet i Förenta nationerna - dokumentet om ekonomisk rättvisa och hjälp från de rika lill de falliga - som gör dokumentet till en bluff, inle dokumentet i sig.

Och den anklagelsen riktar sig också mot den svenska regeringen. Det gäller givelvis handeln med u-länderna, där Sverige inte varit myckel bättre än andra länder vad avser all upprätthålla restriktioner som är ett hinder för u-ländernas export. Det gäller biståndets omfattning, naturligtvis. Del får vi en särskild debatt om. Det gäller också kampen för frigörelsen i södra Afrika, där Sverige kunnat göra åtskilligt mer och där många gånger propåer från vår sida här i riksdagen har avslagits.

Jag skulle mot den bakgrunden gärna vilja ställa etl par frågor till utrikesministern. En handlar just om utvecklingen i södra Afrika: Är del regeringens avsikt att inför den utveckling som nu pågår där göra allvar av det man ofta uttalat, nämligen all man vill stödja de fria afrikanska staterna i Sydafrikas närhet, dvs. stödja dem väsentligt mer än man hittills gjort? Är det regeringens tanke all man - trots vad en representant för den s. k. flyklingberedningen, som är regeringens organ

i sådana här frågor, hade alt säga i Dagens Nyheter - i fortsättningen skall ge stöd inte bara lill den ena av Angolas befrielserörelser utan till alla? Och är det regeringens avsikt att stödja Angola när det området ganska snart blir en fri stal?

Jag lycker också att del lill sist vore bra om regeringen ville redovisa sin syn pä de svenska investeringarna i Sydafrika. Jag tror att man från många häll, oberoende av vilken inställning man har i den frågan, finner del rimligt att i första hand den politiskt ansvariga myndigheten talar om hur de investeringarna skall ses i de utrikespolitiska sammanhangen.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle;

Herr talman! Först några ord till herr Bohman. Jag ser inte som min uppgift att tillfredsställa herr Bohman eller moderata samlingspartiet här i den svenska riksdagen, eftersom vi företräder skilda klassintressen. Jag tror nog, herr Bohman, all jag kommer att överleva även om jag inte får bifall från det hållet.

Däremot fick regeringen bifall för sin politik när del gäller Viggenaffären. Och del måsle vara mer betänkligt, sell ur regeringens synpunkt.

Nu försöker utrikesministern tona ned affären och hänvisa till alt Viggen inle är helsvensk, eftersom väsentliga delar tillverkas utomlands. Det är riktigt att företag från NATO-länder svarar för viktiga delleveranser lill Viggen och all planels konstruktion och prestanda därför i hög grad torde ha varit kända i NATO-högkvarleret långt innan namnet Viggen blev bekant för den svenska riksdagen och svenska folkel.

Men detta förändrar ingenting i sak. Del borde stå utom all diskussion att verklig alliansfrihet och neutralitet under krig inte kan förenas med all den svenska regeringen garanterar leveranser av krigsmateriel till en krigförande stat. Skulle Sverige ha varit neutralt om vi hade levererat krigsmateriel exempelvis till Hillerlyskland under andra världskriget? Något sådant skulle givetvis ha inneburit ännu större faror föratl Sverige skulle ha dragils in i krigsbranden.

En del tidningar och även officiella talesmän har i debatten om Viggenaffären påstått alt riksdagen enhälligt skulle ha godkänt all leveranser av krigsmateriel kan göras till en krigförande stat, om del finns etl samarbelsavlal. Det påslåendet är ju falskt, eftersom vårt parti krävde ett generellt förbud mot export av krigsmateriel. Vi godkände alltså inle regeringens förslag. Vi kritiserade i vår motion direkt den punkt som nu åberopas.

Regeringens turer i hela denna affär är anmärkningsvärda. Man skriver brev med garantier. Man förnekar alt sädana garantier har lämnats. När de hemliga breven sedan läggs på bordel, snor sig det ansvariga statsrådet som en metmask, dä han utfrågas i televisionen. Handläggningen av denna sak har i alla dessa avseenden varit skandalös.

Nu försöker man hävda att leveranser i fall av krig skall ordnas på del sättet att man levererar i förväg. Det skall hela tiden finnas elt överskott i NATO-länderna av de delar lill Viggen som Sverige skulle fram-

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

ställa. Hur blir det då om etl krig varar länge? Hur gör man om många Viggenplan skjuts ned så att ersäiiningsbehovet ökar?

Dessa frågor, herr Andersson, visar väl ändå all regeringen aldrig borde ha givit sig in i denna affär. Det bästa man kan göra är att nu omedelbart dra sig ur och återställa det förtroende som förlorats. Lagstiftningen bör ändras så alt en upprepning omöjliggörs.

Ta sedan fasta på - jag säger det även om det inte främst berör den utrikespolitiska aspekten - de förslag som framförts både frän värt parti och från krafter inom del socialdemokratiska partiet om en planering för att låta dessa förelag gå över frän krigsmaterielproduktion till civil produktion.

Herr utrikesministern ANDERSSON:

Herr lalman! Herr Werner i Tyresö fick i börian av februari ett svar på dessa frågor av handelsministern. Herr Werner har ännu inte, så långt jag förslår, faltal innehållet i svaret.

Vi har hela tiden sagl att del inte är fråga om alt under krigstid leverera krigsmateriel. Det tillåter inte riksdagen. Vad som diskuterats är en hell annan historia, nämligen etl samarbelsavlal. Med hänsyn till all vi är helt på det klara med att man inte av fysiska skäl och inte heller av politiska kan fortsätta etl samarbete på samma sätt under krig som under fred har vi fält göra de arrangemang som jag har talat om och som finns i det förslag till avtal som det svenska företaget har lagt fram.

Jag glömde inle, herr Anlonsson, de försök som herr Antonsson gjorde att dra in den svenska energidebatten i denna diskussion. Jag hann inte ta upp dem. Jag skall emellertid göra det nu. Herr Anlonsson frågade om del är förenligt med arbetet för fred och nedrustning med en stor satsning på en utvidgning av kärnenergianvändningen. Han frågade också om regeringen avser, med hänsyn till vår önskan all få till stånd nedrustning, att motsätta sig andra staters satsning på kärnenergin.

I sill anförande citerade herr Anlonsson ur regeringsdeklarationen men glömde det allra viktigaste av del vi säger i denna fråga, nämligen: "Vi avser också att aktivt fullfölja det svenska initiativ som syftar till överenskommelser om förbättrad internationell kontroll av den fredliga användningen av kärnenergin och den plutoniumproduktion som föfier därav." Vad jag har velat göra är att peka pä de olika problem som gör granskningskonferensen i Geneve, som skall böria i maj, så viktig och så svår. Etl av problemen är att det i de fredliga programmen kommer fram plutonium, men att ur det konstaterandet göra konklusionen som herr Anlonsson gjorde om det svenska energiprogrammel är minst sagl långsökt. Det bidrag som vi kan ge lill problemens lösning är alt aktivt verka för internationella kontrollarrangemang av den typ som ambassadör Inga Thorsson har framfört förslag om i olika sammanhang.

Herr Anlonsson säger alt om vi vidgar det svenska kärnenergipro-grammel så bidrar vi lill en urholkning av ickespridningsavtalet - vi bidrar t. o. m. till att på sikt sälta det ur spel. Men i ickespridnings-

fördraget står ju att ingenting i fördraget skall hindra staterna frän att utveckla kärnenergins fredliga användning. Vi kan inte hindra andra länder från en sådan fredlig utveckling, men vi kommer all fortsätta att aktivt verka, som det står i regeringsdeklarationen, för att de problem som uppstår - och de är sannerligen många, del vet vi - skall göras lill föremål för en förbättrad inlernalionell kontroll.

Herr Ullslen frågar om vi skall stödja mer än en befrielserörelse i Angola. Jag kan bara svara all avsikten är all vi skall stödja Angola när det blir självständigt, men i avvaktan på denna självständighet skall man inte vidga biståndsverksamheten. Vi slår ju snart inför ell annat problem, nämligen att flytta över biståndsverksamheten lill del självständiga Angola.

De andra frågor herr Ullslen ställde - om slöd till ytterligare några sydafrikanska stater - ber jag alt fä slippa all svara på, eftersom ansvaret för biståndsverksamheten ligger på ett annat statsråd.

Lät mig sedan, herr talman, säga etl par ord om situationen i Portugal. Samtliga debattörer här har tagit upp den frågan, och vi har naturligtvis alla med en viss oro föfil de senaste veckornas händelser. Jag tror att man skall ha klart för sig att det portugisiska folkel länge har levt isolerat från yttervärlden och dessutom all andelen analfabeter i Portugal räknas till omkring 40 96. Frågan om att förvandla Portugal till en demokrati av västerländsk typ intresserar oss självfallet, och alla partier i del här landet har vart och elt pä sitt sätt försökt la kontakter med partier i Portugal som har fått verka fritt och som vi anser oss ha viss ideologisk gemenskap med. Vi har fäll mycket goda sådana kontakter med politiker, av vilka de flesta har levt i landsflykt under den gamla diktaturregimens tid.

Alla dessa kontakter har lärt oss - i varie fall har de lärt mig - alt den verkliga makten i Portugal inte har legat hos de politiska partier som är representerade i regeringen eller som har varit verksamma utanför regeringen. Den verkliga maklen har hela liden - ända sedan revolutionen i april förra året - funnits hos de militära styrkornas ledning, nu del militära revolutionsrådet. Medlemmarna i detta revolutionsråd som vi också har haft kontakt med - även under de senaste dagarna - säger att de garanterar att det skall bli val, en ny författning och sedan val lill ell parlament. De garanterar att det skall bli demokrati. Del är vad de utåt säger. Vi får avvakta och se om del blir så.

Men att i denna situation, när vi upptäcker att den typ av demokrati som är på väg naturligtvis icke överensstämmer med vår välutvecklade demokrati, säga att nu tar vi vår hand ifrån vad som sker där, det är förhastat och jag vill varna för det. Jag skulle önska att alla ställde frågan om del är räll alt de krafter inom landet, som vi vet verkar för demokrati och för ökad social rättvisa, skall undandras vårt stöd. Så länge det är möjligt att ge dessa krafter stöd bör vi ge dem slöd, och sedan får vi hoppas att det trots de myckel slora svårigheter av olika slag som råder inom landet ändå skall bli möjligt för dem som styr alt hålla fast vid

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

den utfästelse inför den internationella opinionen som har orts, nämligen att man skall styra utvecklingen till en demokrati av västerländsk typ.

Hen ANTONSSON (c) kort genmäle;

Herr lalman! Utrikesminisiern understryker nu att Sverige kommer att verka för förbättrad internationell kontroll när del gäller den fredliga användningen av kärnenergin och pluloniumproduktionen, och det vill jag gärna ge min anslutning till. Men vad jag förmenar är att det är ett myckel litet steg mellan sådan produktion för civilt bruk och för militärt bruk. Jag kan inle förslå hur man skall fä kontrollen att enbart avse den ena saken i detta sammanhang. Del är ju detta som gör att vi ärosäkra på vilka stater som,om de vill, kan använda kärnkraftsavfallel for militärt ändamål.

Jag vill gärna säga att jag helt ger min anslutning lill vad Inga Thorsson har sagl i FN, framför allt när hon har sagt som slutsats all ell snabbt expanderande civilt kärnkraflsprogram skapar problem på den internationella nivån för denna och kommande generationer beträffande faran för kärnvapenspridning och del hot mot säkerheten och mifion som ingen individuell nation, slor eller liten, kan lösa på egen hand. Det stämmer ganska väl överens med vad som innefattas i en del av regeringsförklaringen.

Men sedan kommer frågan om vårt ullandsberoende. En vidgad satsning pä kärnkraft skulle göra oss mindre beroende av utlandet, har regeringen hävdat under hänvisning till alt ofieimporten då skulle kunna minskas. Som jag upplever del är sanningen i stället att en utvidgad satsning på kärnenergi gör oss mera beroende av utlandet än någonsin tidigare. Vi fick en påminnelse om del häromdagen, dä del tillkännagavs att Förenta staterna skulle komma att exportera åtta kärnreaktorer till Iran. Förhandlingar pågår, såvitt jag vel, fortfarande mellan dessa båda länder om den frågan. Vad det gäller är om USA skall gä med pä det iranska kravet att fä kontroll över, som del heter, hela bränslecykeln eller ej, dvs. om USA skall förbehålla sig rätten all kontrollera driften av Irans kärnkraftverk.

Varför vill USA della? Jo, utrikesminister Kissinger har sagt alt det är för alt hindra Iran att genom kärnreaktoiköpel kunna la en genväg lill kärnvapeninnehav. Detta är ett exempel som visar vad det i realiteten rör sig om. Därför tog jag upp frågan ur aspeklen att vi borde vara försiktiga även med en stark utbyggnad av vårt eget kärnenergiprogram.

Under della anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag har ingen invändning i sak alt rikta mol utrikesministerns skildring av situationen i Portugal ogh hans förhoppningar

om vad som där skal) hända. Möjligen skulle jag ha använt ett annat ordval. I stället för viss oro hyser jag djup oro för att de förväntningar vi har - att det verkligen skall bli ell val, en ny författning och demokrati - inle kommer att infrias. Jag har inte begärt alt vi i det här avvaktande läget skall ta vår hand ifrån de goda krafterna där nere, långt därifrån. Vi har all anledning att fortfarande försöka utöva den indirekta påverkan på händelseutvecklingen som våra stödinsatser innebär. Men om vi ger bidrag och stöd för att utveckla demokratin - om än lill en böfian bristfällig - och om våra förväntningar inte blir infriade därför alt ett nytt förtryck ersätter del gamla, då är del klart att vi bör ompröva den svenska hjälpen till Portugal. Förutsätlningarna för hjälpen har då brustit.

Till herr Ullslen vill jag säga alt jag ingalunda har missförstått herr Myrdal i hans Nobelföreläsning om The Equalily Issue in World De-velopment. Vad han kritiserar och vad jag apostroferade var just sättet alt angripa delta väldiga problem som behandlas i FN och utgjorde föremål för hans föreläsning. Sedan ställde jag del intresse som deklarationen ägnar ät delta och andra liknande frågor mol den omfattning i vilken man skildrar andra Sverige närliggande problem.

Jag var alltså ute efter - och den som lyssnade pä mitt anförande måste ha fäll det klart för sig - att påvisa obalansen både i den här ulrikesdeklarationen och tidigare mellan det utrymme som ägnas världen och problem långt borta i fiärran länder och del intresse som visas vad som sker i vår omedelbara närhet. I dagens ulrikesdeklaration sägs verkligen inle myckel om Europa och Norden, trots att det som händer i Europa och Norden i allra högsta grad angår Sverige och dess säkerhet.

Det är viktigare nu än tidigare att analysera lägel i vår närmaste omgivning därför att det här har hänt en del. Det är inte bara Murmanskbasens tillkomst och uppbyggnad som det är frågan om. Andra företeelser har kommit in i bilden och påverkat förutsättningarna för basen. I sin lur har detta påverkal Sovjets och andra staters intresse för hela del nordiska området. Vi har all anledning att i värt land försöka analysera skeendet och få till stånd en fördjupad debatt. Det är, menar jag, av gemensamt intresse för både regering och opposition alt söka klarlägga händelseutvecklingen och de faror som ligger däri. Vi behöver en högre beredskap både debattmässigi och i sak.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen ULLSTEN (fp) kort genmäle;

Herr talman! Herr utrikesministern sade att del var regeringens avsikt att t. v. inte satsa på mer än en av de politiska grupperingarna i Angola. Del var ell beklagligt svar, lycker jag. Dessutom strider del faktiskt mot etl riksdagsbeslut från förra årel.

Däremot lycker jag all del var positivt alt herr utrikesminisiern sade att man avser att ge bistånd lill del Angola som blir självständigt i höst. Jag förmodar att det finns en utrikespolitisk och inle bara en bistånds-politisk avsikt bakom del. Vi har alla betonal betydelsen av all stödja de fria afrikanska staterna i Sydafrikas närhet. Därför tycker jag också

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

alt svaret på min fråga om bistånd lill de länderna - bortsett från del utrikesminisiern sade om Angola - var litet besynnerligt. Han sade ungefär så här: "Det är inle mitt bord. Bistånd sköts av en annan avdelning inom UD." Jag menar alt del här i hög grad rör sig om utrikespolitik, och därför hade ett svar varit motiverat.

Jag har missuppfattat herr Bohman. Han instämde med herr Myrdal, polemiserade inle mol honom och använde honom inle som lillhygge. Utmärkt, herr Bohman, men då måste väl också slutsatsen bli alt vi kan räkna med moderata samlingspartiets slöd för en utvidgning av de svenska biståndsinsatserna, så att vi lever upp lill de utfästelser som gjorts i Förenta nationerna i samband med den nya "ekonomiska världsordningen".

Jag vill sedan, herr talman, ta upp en sak som vår nye kommunist
ledare, herr Werner i Tyresö, sade. Han hävdade med eftertryck att det
kapitalistiska systemet leder till förtryck och nykolonialism, och mol
det ställde han de socialistiska staterna, som enligt honom hyllar prin
cipen om "respekterandet av alla staters - stora eller små - suveränitet,
likaberättigande och territoriella integritet och förbud mot all inblandning
i andra staters angelägenheter" liksom om "alla folks rätt att fritt avgöra
frågan om sin sociala och politiska ordning ". Herr Werner fort
satte: "Den principen innebär således den fullständiga rätlen för varie
folk att självt bestämma över sin framlid och lösa delta på de vägar
som folken själva väfier."

Jag skulle med anledning av dessa fina principer, komna ur den nye kommunistledarens mun, gärna vifia ställa ett par frågor lill honom. Tycker herr Werner i Tyresö att den här principen om "räll att fritt avgöra frågan om sin sociala och politiska ordning" har gällt t. ex. i Tjeckoslovakien? Har den östtyska befolkningen "den fullständiga rätlen för vafie folk alt självt bestämma över sin framlid"? Har till sist Sovjetunionen enligt herr Werners mening respekterat "alla staters - stora eller små - suveränitet, likaberättigande och territoriella integritet" och föfil principen om "förbud mot all inblandning i andra staters angelägenheter"?

Här rör del sig, herr lalman, om förhållanden i andra länder, och sådana frågor brukar kommunister inle vifia svara på. Jag tror ändå att del både för kammaren och för väfiarna vore ganska klargörande att fä veta om den här tolkningen av vad herr Werner sade är den riktiga.

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Svaren pä de frågor som herr Ullsten ställde är ju kända sedan tidigare. Alla vel var vårt parti står, och jag förutsätter att herr Ullslen - inle minst efter att ha läst vad man skrivit från vår senasie partikongress - redan känner till svaren på sina frågor. Dem har vi klariagl för länge sedan. Inställningen till händelserna i Tjeckoslovakien slog vi fast redan i augusti 1968.

Utrikesministern sade att jag fick elt svar i februari pä frågorna om

Viggen. Nej, herr Andersson, jag fick inget svar när jag ställde mina frågor till handelsministern vid del tillfället, och det är heller inle regeringen som nu har sett lill, all innehållet i del brev som jag då frågade efter har kommii till riksdagens kännedom.

Viggen är ändå inle vilken krigsmateriel som helst. Den är sannolikt den mest påkostade delen av den svenska krigsmakten, den är del mest avancerade vapen vi har. Del är della vapen som den svenska storfinansen i samverkan med regeringen nu försöker säfia till fyra NATO-länder med hjälp av långtgående utfästelser om fortsalla leveranser, även om de länderna skulle hamna i krig.

I februari vägrade handelsministern att svara på de här frågorna. Han hävdade vid del tillfället all Viggenexporten slår i överensstämmelse med principerna försvensk vapenexport, som de uttrycktes av regeringen och riksdagsmajoriteten år 1971. Jag har sagl tidigare att vi inle delar den uppfattningen. Vi hävdade då och vi hävdar fortfarande att principerna för vapenexport måste omprövas, och vi har krävt etl generellt förbud.

Vi hävdar alt om ell sä avancerat vapen som Viggen exporteras lill NATO-länderna, sä motverkar detta avruslningsslrävandena och strider mol neutraliteten. Del sättet alt tolka ramarna för den alliansfria politiken som den svenska regeringen använder anser vi minskar tilltron till vifian all i alla lägen upprätthålla denna politik.

Till sist bara en fråga till herr Ullslen som representant för folkpartiet, som anser att Sveriges riksdag bör klargöra sin inställning till svenska förelags investeringar och verksamhet i Sydafrika. Jag tycker del är berättigat alt ta upp den frågan, men lika intressant är del alt få reda på folkpartiets inställning i dessa frågor. Vårt parti har flera gånger krävt skärpt restriktivilel när del gäller lillslåndsgivningen för investeringar utomlands. Vi har också upprepade gånger krävt ett direkt förbud mot svenska invesieringar i stater under koloniall förtryck och i stater som utövar sådant förtryck. Vi har även krävt förbud mot svenska investeringar i stater med fascistiska eller rasisliska regimer. Ingenting har framkommit som ger oss anledning att inle vidhålla dessa krav. Men det vore intressant att fä vela var folkpartiet slår i dessa frågor.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr utrikesminisiern ANDERSSON;

Herr talman! Endast ell par synpunkter nu när den här diskussionen står inför sitt slut.

Herr Anton.sson och jag kan tydligen båda hell ställa oss bakom Inga Thorssons anföranden i FN och Geneve i fråga om kontroll av plutonium. Jag skulle tro att hela riksdagen ställer sig bakom dem. Men fru Thorsson har aldrig vänt sig mol den fredliga användningen av kärnenergi. Både hon och herr Antonsson vel all det kommer all byggas fler och fler reaktorer ute i världen. Vad hon har talat om är all hålla del plutonium som kominer fram ur dessa reaktorer under internationell kontroll. Della är en stor och viktig fråga, som är delvis men inle slutgiltigt löst. För

4 Riksdagens protokoll 1975. Nr 40-41

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

min del tvivlar jag inle pä all världens stater kommer att tvingas att skaffa fram en sådan kontroll, med tanke på de stora risker som uppstår om man inle har delta plutonium under kontroll.

Till herr Ullslen vill jag säga alt det är klart all bislåndsfrågorna hör lill utrikespolitiken, men herr Ullsten vel myckel väl att vi har elt särskilt statsråd som är ansvarig för biståndspolitiken. Jag vill därför inle gärna lägga mig i biståndsdiskussionerna. Jag tycker inle att det vore riktigt.

Jag vill emellertid förtydliga vad jag sade om Angola. Något beslut om all Angola skall bli elt programland föreligger naturligtvis inte -det fär vägas och värderas. Men vi har utgått ifrån att den hjälp vi hela tiden givit befrielserörelserna i de tre f d. portugisiska kolonierna om möjligl skall överflyttas lill hjälp till ländernas uppbyggnad när befrielserörelserna övertar ledningen av länderna. Så har skett när del gäller Guinea-Bissau.

Till herr Werner vill jag säga att jag här har del svar herr Werner fick den 4 februari. Där är principerna för krigsmaterielexport resp. principerna för samarbelsavlal redovisade.

Herr förste vice talmannen anmälde alt herr Ullsten anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Hen AHLMARK (fp):

Herr lalman! Del var en lid i Europa dä några länder skyllde allt ont och alla kriser pä judarna. Judarna konspirerade över nationsgränserna, sade man, de förtryckte människor som kom i deras väg, de ville förslava andra folk och förstöra främmande kulturer. Därför skulle judarna försvinna eller åtminstone tuktas. Därför var kampen för fred och rättvisa förbunden med kampen mot del judiska folket.

Sä löd läran från Hillers Tyskland och den spreds med både stridsvagnars makt och propagandans hets. Den drev sex mifioner judar lill förintelse, den förde världen till storkrig, den lade Europa i ruiner. Sådan är antisemitismen.

Nu är en tid när elt stort antal länder skyller mycket ont och många kriser på den judiska nationen. Israel konspirerar mol andra länder, heter del. Israel är en imperialistisk statsbildning. Israel vill förtrycka sina grannar och förslava de folk som kommer i dess väg. Israel söker förstöra främmande kulturer och andras religion. Därför skall Israel försvinna eller åtminstone tuktas. Därför är kampen för fred och rättvisa förbunden med kampen mol den judiska staten.

Så lyder läran från FN:s generalförsamling i höstas, frän UNESCO och några andra internationella sammanslutningar. Idén om den judiska statens fördärvlighel skall spridas med vapenmakt och propaganda, med politiskt tryck och ofians förmåga att övertala. Den kan driva några miljoner judar till förintelse, den kan drabba ännu fler araber med nya katastrofer, den kan föra världen lill randen av elt nytt storkrig, den kan lägga Mellersta Östern i ruiner. Sådan är antisionismen.

Judarna har alltid nylfiats som syndabockar för faror och olyckor. I århundraden har man skyllt mänsklighetens gissel på del judiska folkel: massjukdomar, naturkatastrofer, inflation och krig. I dag har den judiska staten blivit en sorts syndabock i det mellanfolkliga samarbetet. Internationella konferenser domineras av attacker mol Israel. Man skyller Mellersta Österns olyckor på sionismen och på idéer som sägs vara förbundna med sionismen.

Att söka utplåna en grupp inom del egna folkel var 1930- och 1940-lalens mest förfärande bidrag lill den lidens laglöshet. Att söka utplåna en nation är vår tids mest extrema uttryck fören internationell laglöshet.

Antisemitismen var något mer än kamp mol judarna; den var en attack mol demokratin som styrelseform, ell förebud till olyckor som skulle drabba många fler än judarna. Hetsen mot Israel i dag är ett angrepp mot den enda demokratin i Mellersta Östern och ell hot mol den kanske mest vitala folksiyrelsen i världen.

För 40 år sedan slöt de flesta ögonen inför vad som skulle komma: Så stor är inle faran för judarnas existens, så bokstavligt fär man inte läsa texterna frän judarnas fiender. I dag säger de förståndiga lill oss; Så allvarligt är inte hotet mot Israels framtid, sd bokstavligt skall vi inte läsa PLO:s program eller arabledares proklamationer.

Med del vill jag långt ifrån likställa arabstaternas politik mol Israel i dag med nazismens förföfielse av judar. Skillnaderna är flera och delvis fundamentala. I Palestina handlar del i hög grad om all tvä folk gör anspråk på samma stycke territorium. Många av oss har länge ansett att de arabiska palestinierna har rätt att forma en stat, eller del av en stat, bredvid Israel och i fred med Israel. Ingen tror heller att del är antisemitismens fördomar som är den enda eller ens den främsta drivkraften i kampanjen mot Israel.

Men likheterna är också många, och de tränger sig på. Åter slår några mifioner judar inför hotet om utplåning. Åter utmålas en del av det judiska folket, israelerna, som skulden till förnedring som drabbat många andra. Åter vill man dämpa omvärldens solidaritet med de utsatta genom en blandning av diplomati och utpressning.

De likheterna är tillräckliga för att mänga av oss skall känna den djupaste oro inför de senaste årens händelser. En väldig upprustning efter okloberkrigel 1973 präglar Mellersta Östern. Allt större resurser i både Israel och arabstaterna används för försvar och krigsförberedelser.

En fredlig lösning förutsätter däremot alt alla stater och folk i regionen erkänner varandras räll all leva inom säkra och erkända gränser. På den grundvalen bör direkta förhandlingar föras mellan parterna om hur gränser skall dras och säkerheten tryggas. Steg-för-steg-uppgörelser kan föra området till en sådan fred, men bara om de länder som ingår i sådana överenskommelser avskriver kriget som ett medel att nå sina mål. Några strategiskt viktiga områden kan demilitariseras, och gränserna mellan länderna bör öppnas för varor, idéer och människor. Samverkan mellan folken i Mellersta Östern kan föra området till en dramatisk utveckling

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

av jordbruk, industri och sociala reformer. En sådan framtid förutsätter självfallet att Israel som en judisk nation erkänns av sina grannar och av palestinierna. Den kräver troligen också att palestiniernas nationella ambitioner förverkligas i en palestinsk statsbildning vid sidan av Israel. Den innebär vidare att Jerusalem förblir en enad stad och Israels huvudstad men samtidigt en stad öppen för palestinier och för alla trosbekännare.

Detta är en vision av Mellersta Östern i varaktig fred. Dit kan avståndet i dag lyckas oändligt. Vad vi nu i stället ser är hur t. o. m. de mest extrema av arabiska rörelser, som ständigt arbetar för etl nytt krig i Mellersta Östern, får elt ovänlat slöd av många länder.

PLO:s program är känt. Palestina skall bli arabiskt - ingen plats för Israel. Sionismen är olaglig. Terrorn är kärnan i befrielsekriget. Bara de judar som fanns i Mellersta Östern före 1917 skall få bli medborgare i del nya Palestina. Den överväldigande majoriteten av judarna har kommit efter 1917 och skall alltså försvinna på del ena eller andra sättet. Del är innebörden av några paragrafer i PLO;s program.

Sverige röstade för all denna organisation skulle della i debatten i FN:s generalförsamling. Sverige röstade inle emot att PLO blev permanent observatör i FN. Sverige röstade inle ens emot en Paleslinaresolu-tion som inte med etl ord nämnde Israel. En sådan resolution är en symbolisk krigsförklaring mot den judiska staten; Sverige lade ner rösten.

De motiveringar som regeringen gett till detta är att PLO är "Pales-linaarabernas mest auktoritativa talesman". Utrikesministern sade dessutom i höstas att PLO;s deltagande i FN skulle "underlätta en fredlig lösning av Mellanösternkonflikten''.

I elt par debatter i höstas ställde jag frågan: Hur kan man stödja freden genom att stärka dem som önskar krig? "Sverige säger att Israel måsle finnas kvar - ger sedan sill stöd åt en organisation som kräver att Israel skall krossas. Sverige ansluter sig till FN-resolutionen 242 - röstar sedan för en terrorgrupp som frenetiskt avvisar denna resolution. Sverige önskar fred och säkra gränser i Mellersta Östern - uppmuntrar sedan en grupp politiker som har som huvudmål att förhindra fred mot Israel."

Kanske inbillade sig regeringen i höstas att PLO skulle bli mer sansal och gä med på fredliga överenskommelser. Del framstod redan då som illusioner. Nu måsle väl också utrikesministern inse all de förhoppningarna är grusade.

Efter att bl. a. den svenska regeringen gett sitt slöd ål PLO har Arafat sagl i en fransk tidning i november förra årel; "Bara arabstater, bland dem den palestinska enheten, kan existera i Mellersta Östern." I en turkisk tidning i december meddelade Arafat: "Vi skall fortsätta vår kamp fram lill befrielsen av Palestina, det område på vilket Israel bildades." 1 en amerikansk tidning ungefär samtidigt förklarar PLO-ledaren att "fredens seger är att Israel elimineras och ingenting mindre".

Del här är alltså ultalanden ejler del all Arafat varit i FN. Vid massor av tillfällen har han kategoriskt förklarat all en judisk nation inte skall

få finnas. Hur kan statsrådet påstå att stöd till den mannen och den organisationen kan "underlätta en fredlig lösning"?

Egypten och Israel är just nu inne i svåra förhandlingar om en ny deluppgörelse om Sinai. Var och en som önskar fred i Mellersta Östern hoppas naturligtvis all en överenskommelse under de kommande dagarna skall leda till ökad stabilitet i området. Men PLO vill inle fred eller stabilitet och försöker därför sabotera de samtal som leds av Henry Kissinger. Arafat har under några månader påstått att han är motståndare lill terrorism. PLO - som är ansvarigt för flygplanskapningar, massakern vid olympiaden i Miinchen, mördandet av skolbarn i Maalol och många andra aktioner - har ett lag försöki svepa sig i oskuldens vila dräkt. Den svenska regeringen tycks ha trott på det kostymnumret.

För två veckor sedan visade man äter sill rätta ansikte. En grupp terrorister från al Fatah, vars ledare är Arafat och som utgör den viktigaste organisationen i PLO, kastade sig i land vid Tel Aviv och dödade ell antal oskyldiga civila i och utanför ett hotell i centrum av staden.

I en rad uttalanden från olika företrädare för PLO har vi fått läsa varför man dödade i Tel Aviv. Abu Ayad - nummer två i rang i al Falah - förklarade all beslutet om attacken hade fattals på högsta nivå inom PLO;s beslutande organ. 1 den syriska radion meddelade PLO: "Denna operation avsåg att underminera dr Kissingers nuvarande uppdrag och föfiaklligen all underminera politiska manövrer i regionen." Ledaren för PLO:s politiska avdelning sade i en algerisk tidning, alt vår kamp kommer "i en särskild fas alt bli extremt våldsam". PLÖ:s representant i Paris förklarade all den palestinska revolutionen är inbegripen i "en väpnad kamp i de ockuperade områdena (som i det här fallet innebär Tel Aviv)".

Arten av den retorik som PLO nu söker stimulera kan vi förstå om vi lyssnar till radiostationen Palestinas röst, Kairo, den 6 mars;

"Den här gången kom de frän havet med gevär och handgranater. Vi ska komma från havet, från bergen och frän slätterna. Vi ska komma från vafie hörn och varie gala. Del här är en helvetisk verksamhet som ännu inle har avslutats. Del här är vårt språk och värt återvändande. I Jaffas namn ska vi komma lillbaka lill henne från havet och föra med oss seger och ära."

Den svenske utrikesministern har sagl att slöd åt denna organisation i FN kan "underlätta en fredlig lösning". Jag har frågat hur det går ihop med angreppet mot Savoy Hotel i Tel Aviv. I svaret, som jag lackar för, säger Sven Andersson i dag att vi med "avsky" tagit del av rapporterna, att terror och mollerror försvårar försöken att nå fred genom förhandlingar. Det är sant. Men varför då stödja dem som inie vill ha fred, som använder terror mot civilpersoner som medel att sabotera förhandlingar? Varför röstar Sverige för PLO när regeringen sedan tvingas ta avstånd från del som PLO står för?

"Palestinaaraberna, som verkar för sina legitima rättigheter, är uppenbarligen en part", säger utrikesministern i dag. Naturligtvis. I mänga år har jag och andra pläderat för en palestinsk stat, eller del av en stat,

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

bredvid Israel och i fred med Israel. Långt innan del blev politiskt opportunt alt tala om en palestinsk nation, dvs. långt innan herrar Palme och Andersson började göra det, diskuterade vi möjligheterna av förhandlingar som änlligen skulle ge palestinierna en stat eller en federation. Vi kritiserade bl. a. Golda Meirs oförslående hållning inför den växande palestinska nationalkänslan.

Men det är ju dessa palestinier som den svenska regeringen har vänt ryggen! Det är ju de palestinier, som önskar en nation i fred med Israel, som sell sin ställning försvagas när Sverige och andra röstat för de terrorister som vill en nation pä ruinerna av Israel. Paleslinaaraber som verkar för "sina legitima rättigheter" skall vi naturiiglvis stödja pä olika sätt. Men Palestinaaraber som vill upphäva andras legitima rättigheter måsle vi motverka.

Den svenska regeringens nya hållning till konflikten i Mellersta Östern är därför inle bara ell svek mol Israel, den enda demokratin i Mellersta Östern, del enda land där som leds av utrikesministerns egna partivänner, en liten nation som önskar överleva. Stödet lill PLO är också ell svek mol de tusentals palestinier som vill fred och som inser att nya krig drar nya katastrofer över palestinierna. Därför är det en skam att den frågan skall behöva ställas lill en svensk utrikesminister: Om ni önskar fred i Mellersta Östern - varför stöder ni dem som anser alt fred är förräderi?

Herr handelsministern FELDT:

Herr lalman! Flera av de slora industriländerna befinner sig f n. i elt besvärligt ekonomiskt läge. Produktionen slagnerar eller minskar och arbetslösheten stiger. Inflationen och de stora underskotten i bytesbalanserna ledde allmänt sell lill en restriktiv politik, som under senare lid i flertalet länder emellertid ändrats i en mer expansiv riktning. Flertalet bedömningar pekar nu också på en uppgång av den ekonomiska aktiviteten i flera av de större industriländerna under senare delen av del här året. Utvecklingen har dock medfört betydande spänningar i del internationella handels- och betalningssystemet. Del är därför naturligt att den svenska" regeringen medverkar i arrangemang som reducerar effekterna av bylesbalansunderskolten och riskerna för en handelspolitisk proteklionism. Särskilda multilaterala insatser måsle göras för de hårdast drabbade u-länderna.

Ännu så sent som hösten 1973 föreföll utvecklingen gå mot en stabilisering på det monetära och valutapoliliska området. Men den utvecklingen bröis genom de drastiskt höjda ofiepriserna i kombination med den accelererade världsinflationen. Ofieprissiegringarna ledde lill all OECD-ländernas totala bylesbalansöverskoll 1973 på omkring 2,5 miljarder dollar förvandlades lill ell underskott 1974 som f n. beräknas till omkring 35 mifiarder dollar. Man kan också uttrycka förändringen sä alt OPEC-länderna med ens fick ell bylesbalansöverskoll på över 60 miljarder dollar. Ändå blev förändringen för OECD-länderna

mindre än vad man räknat med från böfian. Till del bidrog såväl en större exportkapacitet hos OECD-länderna som en större importbenä-genhei hos ofieproducenlländerna. Härtill kommer alt importen av ofia blev mindre än vänlat. Uppgifterna om OPEC-ländernas överskoll lyder pä alt byiesbalanssiiuationen för många u-länder försämrades kraftigt under år 1974. Särskilt drabbades de fattigaste u-länderna allvarligt.

OECD-länderna klarade äterflödet av kapital från OPEC-länderna genom den internationella kapitalmarknaden och genom bilaterala länearrangemang. För u-länderna har särskilda insatser gjorts. OPEC-länderna har gett direkta lån och bidrag. Inom den internationella valutafondens ram upprättades elt lånearrangemang. Valutafonden lånade direkt hos de ofieproducerande länderna men även hos andra överskotts-länder upp kapital som sedan lånades ut till underskottsländer. Denna s. k. ofiefacililet uppgick år 1974 lill inemot 4 mifiarder dollar. Med undantag för Italien har detta länearrangemang i första hand utnylfials av u-länder. Dessa samlade åtgärder medförde att de icke ofieproducerande u-ländernas valutareserver förblev oförändrade under är 1974.

För år 1975 kommer man fortfarande all kunna registrera slora by-tesbalansunderskolt för både i- och u-länder. Farhågor finns all bilaterala överenskommelser och den internationella kapitalmarknaden i övrigt inte klarar av det ålerflödesproblem som den här obalansen skapar. Del gör alt de multilaterala arrangemangen måste byggas ul. Det är mot denna bakgrund man får bedöma det initiativ som togs av den brittiske finansministern Healey vid Valutafondens och Världsbankens årsmöte i höstas all för år 1975 inrätta en väsentligt större ofiefacililet. Den s. k. inlerimskommillén inom Internationella valutafonden enades i januari om en ofiefacililet för år 1975 med en omslutning av drygt 6 mifiarder dollar. Parallellt med diskussionen om en ny ofiefacililet inom Valutafondens ram hade inom den s. k. tiogruppen inletts diskussioner om elt annat stödarrangemang för att klara de mest utsatta i-ländernas behov. Förslagsställare hade varit dels OECD;s generalsekreterare van Lennep, dels USA:s utrikesminister Kissinger. Arrangemanget håller f n. på all utarbetas inom OECD. Avsikten är att OECD-länderna skall gå samman i en stödfond, som kan anlitas av dessa, när i princip alla andra lånemöjligheler är uttömda. Fondens totala omslutning har angelts lill omkring 24 mifiarder dollar för tvåårsperioden 1975-1976. Del är dock endasl hälften av detta belopp som kan lånas ut.

Överläggningarna inom OECD om stödfonden har nu nätt sä långt att avtalets väsentliga innehåll föreligger. Den slutliga avtalstexten torde vara färdig för underijkrift i böan av april. Regeringen har gjort föfiande överväganden.

Den ekonomiska politiken i särskilt de slora industriländerna blir mera expansiv, inriktad pä ökad efterfrågan och förbättrad sysselsättning. Inrättandet av OECD:s stödfond bör, tillsammans med andra åtgärder för kapilalåterflöde till oljekonsumenlländerna, öka utsikterna för en snar återhämtning av den internationella konjunkturen. Av detta allmänna

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

skäl bör Sverige stödja OECD-fondens tillkomst.

Vidare har vi alt utgå från alt Sverige en lid framåt måste täcka elt betydande underskott i sin bytesbalans genom upplåning utomlands. I della perspektiv är Sveriges deltagande i stödfonden förenat med både för- och nackdelar. Sålunda innebär det en viss bindning av våra monetära resurser i och med att vi ålar oss att biträda de svagaste länderna i den händelse alt de inte kan fullgöra sina läneförpliktelser gentemot fonden. Samtidigt medför del en viss säkerhet för vår egen del om en temporär och oväntad försämring skulle inträffa i Sveriges betalningsbalanssilua-lion.

Värdet av möjligheterna för vårt land att ta upp lån hos stödfonden bör emellertid inte överdrivas med hänsyn både till all Sveriges allmänna ekonomiska position inle placerar oss bland de svagare länderna och till alt utnytfiandei av stödfondens resurser kan komma all förenas med vissa villkor beträffande utformningen av den ekonomiska politiken -villkor som det inte är givet all vi är beredda alt accepiera. Beslutet om vårt deltagande i stödfonden bör därför inle bygga pä de direkta lånemöjligheler som fonden erbjuder. Däremot kan del förhållandet att Sverige har tillgäng lill den finansiella resurs, som stödfonden utgör, underlätta vår upplåning på utländska kapitalmarknader.

Efter hörande av ulrikesnämnden har regeringen funnit att övervägande skäl talar för Sveriges anslutning lill OECD;s stödfond. Frågan kommer sedermera all underställas riksdagens prövning.

Den svenska växelkurspolitiken är oförändrad. Värt dellagande i valutasamarbetet inom "ormen" fungerar enligt regeringens åsikt väl.

De stora betalningsunderskollen för flertalet länder, den stigande arbetslösheten och den svaga utvecklingen av världshandeln medför spänningar också i de handelspolitiska relationerna.

Den internationella disciplin, som i allt väsentligt kunnat upprätthållas, bottnar i insikten om de faror sem världsekonomin skulle utsättas för om handelspolitiska skyddsåtgärder skulle böria sprida sig i stor skala. Även de slora länderna, med en i förhållande lill sin totala ekonomi begränsad utrikeshandel, skulle störas allvarligt.

Till den internationella återhållsamheten att tillgripa skyddsåtgärder bidrar utan tvivel del regelsystem som byggts upp såväl globall som regionalt i syfte att skapa stabilitet i handelsrelationerna. Jag syftar här främst pä GATT och de avtal som reglerar frihandeln inom EG och EFTA samt handeln mellan EG- och EFTA-länderna. De stränga regler, som gäller för del handelspolitiska agerandet i Västeuropa, bör i dagens läge verka stabiliserande även globalt.

Under den allra senaste tiden har vissa länder vidtagit protektionistiska åtgärder. Vi ser med oro på denna utveckling, som delvis berör vitala svenska intressen. Alla ansträngningar måsle därför göras för all motverka sådana åtgärder. Sverige medverkade aktivt vid tillkomsten av förra årets handelspolitiska deklaration i OECD. Enligt denna deklaration förband sig medlemsländerna att under ell år avstå frän att vidta åtgärder

för att begränsa importen eller subventionera exporten. Regeringen anser alt deklarationen fyllt en väsentlig uppgift. Vi arbetar nu för all den skall gälla ytterligare ell år.

De väridsvida handelsförhandlingarna i GATT:s regi kommer att utgöra ell viktigt led i strävandena mot en friare världshandel. Förhandlingarna har nu gått in i elt aktivare skede sedan samtliga länders regeringar efter lång väntan är utrustade med nödvändiga förhandlings-mandal.

Vid ministermötet i Tokyo i september 1973 rådde enighet om att förhandlingarna skall omfatta förutom tullar även andra former av handelshinder för både industri- och jordbruksvaror. Särskild hänsyn skall tas lill u-ländernas intressen.

Sverige har i del inledande förhandlingsskedel förordat en fullständig avveckling av induslrivarulullarna mellan i-länderna. Pä grund av de förhandlingsmandat som EG;s och Förenta staternas förhandlare har, kan det målet inle förverkligas redan i denna förhandlingsomgång. Vi kommer alltfort att söka fä till stånd största möjliga generella tullsänkning och därvid främst inrikta oss på all uppnå särskilt stora sänkningar av de högsta tullarna. Sveriges intresse av en fortsatt avveckling av induslrivarulullarna på världsvid basis är naturligt, då de för svensk export intressanta transoceana marknaderna inte kan nås av regionala lullav-trappningar. Jag tänker här främst på Nordamerika, Japan och Australien.

Inom jordbrukssektorn råder särskilda marknadsförhållanden. Dessa skall enligt Tokyodeklarationen beaktas under förhandlingarna. Sveriges förhandlingsintressen på denna sektor är begränsade.

Däremot har vi elt betydande intresse för möjligheterna all reducera de negativa effekterna av icke-lariffära handelshinder. Dessa har ökat kraftigt under de senasie decennierna och får allt större betydelse när lullhindren avvecklas. Det arbete, som hillills skett i GATT pä detta fält och de prioriteringar som preliminärt gjorts inför förhandlingarna, sammanfaller i allt väsentligt med Sveriges intressen.

I del internationella valuta- och handelspolitiska samarbetet samråder Sverige fortlöpande med ett stort antal länder. Delta gäller särskilt de nordiska. Norden har gemensam representation i den inierimskommitté som avlöst den s. k. 20-mannakommillén i Valutafonden. Särskilda former har också skapats för nordiskt samråd under GATT-förhandlingarna. Även med EFTA-länderna hålls en fortlöpande kontakt i handelspolitiska frågor, och inom EFTA-gruppen samordnas medlemsländernas diskussioner med EG om frihandelsavtalen.

Under senare tid har etl intensivt utrednings- och samordningsarbete bedrivits inom EFTA i syfte all få till stånd förenklingar i de ursprungsregler som gäller för den västeuropeiska frihandeln. Reglerna har fungerat betydligt bättre än vad många väntade sig. Vissa förenklingar i den administrativa tillämpningen har genomförts. Men behovet av ylleriigare förändringar kvarstår. Sverige har därför med övriga EFTA-stater nyligen föreslagit EG en översyn av ursprungsreglerna. Förslag i samma riktning

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

har även väckts inom Gemenskapen.

Initiativ har nyligen lagils för all vidga det nordiska ekonomiska samarbetet. Bl. a. har beslut fattats att utarbeta ell förslag lill nordisk in-vesleringsbank. Vidare skall de nordiska ländernas råvaru- och resurs-situation på längre sikt inventeras. Regeringen kommer senare att förelägga riksdagen en redogörelse för del nordiska samarbetet.

Varuutbytet med slalshandelsländerna ökade kraftigt under fiolåret. En intressant utveckling är att den svenska exporten lill de östeuropeiska länderna under senare år alltmer kommit att avse leveranser av större anläggningar, s. k. nyckelfärdiga projekt. Svenska byggentreprenörer har vunnit insteg på dessa marknader och byggt hotell, varuhus, fabriker, fartygsdockor m. m.

Etl nytt steg i liberaliserande riktning för införseln frän slalshandelsländerna till Sverige logs vid årsskiftet. Endast ell fåtal varor är nu föremål för kvantitativ begränsning.

Största delen av Sveriges import från u-länderna sker fritt från tullar och andra handelshinder. Under år 1974 ökade den tullfria importen av u-landsprodukter inom ramen fördel svenska lullpreferenssyslemet. U-länderna har liksom tidigare i hög grad utnyttjat förmånerna. Sammanlagt fär nu 66 länder och områden förmånsbehandling vid export lill Sverige. Importen av industriprodukter från u-länderna är dock fortfarande liten. U-ländernas andel utgjorde år 1974 endast 4 96 av vår totala import av industrivaror.

Importkontoret för u-landsprodukler har nyligen inlett sin verksamhet. Kontoret skall lämna information och handledning om försäfiningsmöj-ligheleroch marknadsförhållanden i Sverige samt förmedla kontakt med svenska importörer. Del är regeringens förhoppning att kontoret skall bidra lill att öka u-ländernas export.

De oljeproducerande u-ländernas ökade köpkraft har medfört en omfattande utbyggnad av utvecklings- och investeringsplanerna i dessa länder. Konkurrensen om att vinna fotfäste på dessa marknader är hård. Under år 1974 lyckades de svenska exportörerna hävda sig väl. Exporten lill staterna kring Persiska viken uppgick lill ca 1 miljard kronor, vilket innebär en fördubbling. Exporten till andra ofieproducerande u-länder ökade också snabbt.

Staten försöker genom överenskommelser om ekonomiskt, industriellt och tekniskt samarbete med en rad av dessa länder underlätta svensk export. Den statligt finansierade exporlfrämjande verksamheten i ofieländerna förstärks också.

Etl nytt element i värt internationella samarbete utgörs av vårt medlemskap i OECD;s nya internationella energiorgan, lEA. Jag vill begagna detta tillfiille alt redovisa del arbete som pågår inom organisationen.

Till en böfian vill jag konstalera alt styrelsen fattat de beslut som erfordras för att förverkliga avtalets bestämmelser i avseende på systemet för krisåtgärder. 1 en tillförselkris kan därmed det gemensamma olje-fördelningssyslemel sättas i funktion.

När det gäller det långsiktiga energisamarbetet har överenskommelse träffats om ell gemensamt mål för minskad ofieimporl under 1975. Detta är ett mål för lEA-gruppen som helhet och innebär alltså inle ell bindande åtagande för del enskilda landet. Avsikten är all sätta upp mål för oljeimportens utveckling även för 1976 och 1977 liksom för senare år. Vidare är avsikten att deltagarländernas energisparprogram skaU granskas inom lEA. Olika forsknings- och utvecklingsprojekt studeras i nio grupper, varav Sverige hittills anmält sin avsikt all delta i sex. Dessa sex grupper behandlar radioaktivt avfall, kärnsäkerhet, spillvärme, avfallsenergi, fusionskraft och energisparande. Verksamheten har hillills inriktats på att studera föriiisätrningama för ett samarbete och pä vilket sätt delta skulle kunna organiseras. I fråga om huvuddelen av projekten hoppas man nu kunna fatta beslut om all inleda samarbete före den 1 juli i år. Delta gäller bl. a. radioaktivt avfall, kärnsäkerhet, spillvärme och avfallsenergi.

En annan fråga gäller behovet att åstadkomma en snabbare utveckling av alternativa energikällor. Olika metoder all främja investeringar i kostnadskrävande energikällor har diskuterats.

Förslag föreligger nu om allmänna riktlinjer för lEA-ländernas politik på della område. Syftet härmed är alt säkra tillförseln av energi, minska beroendet av importerad ofia, skapa mera stabila förhållanden på den internationella ofiemarknaden samt stödja redan överenskomna besparingsmål. Vi instämmer i att detta är viktiga syften, vilka f ö. är i linje med syftena i själva lEP-avialet.

Vi inser också att del kan behövas lämpliga åtgärder för all åstadkomma tillräckliga invesieringar i alternativa energikällor. Regeringen har sålunda i energipropositionen föreslagit en kraftig satsning på sådana energikällor. Det nu föreliggande förslaget i lEA innebär emellertid all de deltagande länderna ålar sig att hålla en viss, icke närmare angiven, prisnivå under vilken importerad ofia inle skall säfias.

Sverige har i styrelsen rest invändningar mot all redan nu fatta beslut i delta hänseende. Vi anser oss ännu inle kunna bedöma hur etl sådant system kommer att fungera i praktiken och vilka konsekvenser det får, internationellt och nationellt. Enligt vår mening bör hela frågan om med vilka åtgärder en snabbare utveckling av alternativa energikällor skall kunna åstadkommas bli föremål för mera ingående studium.

Vi anser del dessutom vara en fördel att förutsättningslöst diskutera metoderna all trygga utvecklingen av alternativa energikällor med producentländerna och de konsumeniländer som står utanför lEA. Vi vet att producenlländerna är positivt inställda lill att alternativa energikällor utvecklas. Det är något som de i själva verket upprepade gånger har krävt.

Vad gäller dialogen med producentländerna och konsumenlländerna utanför lEA kan konstateras att Frankrikes president har inbjudit lill ett möte i börian av april med deltagande av elt begränsat antal producenter och konsumenter för all förbereda en större konferens. Inom

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

lEA har man diskuterat vad som vore av intresse att la upp på en dylik konferens. För Sveriges del kan konstateras att vi har ett stort och sedan länge uttalat intresse av all energifrågorna görs till föremål för globala diskussioner i samförstånd mellan alla berörda parter. I dag förefaller utsikterna vara goda alt en sådan diskussion skall komma till stånd. IEA:s styrelse sammanträder i Paris i dag och i morgon. En huvudfråga är härvid förslaget lill beslut avseende snabbare utveckling av alternativa energikällor. Den svenska delegationen har instruerats att verka för ell beslut som tar hänsyn lill de synpunkter jag nu har redovisat.

Hen ÅSLING (c);

Herrlalman! Det finns ännu en gång anledning-inle minst i anslutning lill den regeringsdeklaration som vi nyss har lyssnat lill - att betona enigheten kring huvudlinjerna i den svenska utrikespolitiken. Det har sagts förut, men det förfiänar upprepas, all denna enighet är en tillgång för värt land. Den ökar våra möjligheter alt vinna gehör för våra synpunkter internationellt samtidigt som den väcker respekt för och tilltro till vår vifia alt hävda en strikt neutralitetspolitik.

Vi har en stark vilja alt påverka den internationella utvecklingen. Vår önskan alt bidra lill avspänning och fred, solidaritet och jämlikhet grundar sig pä insikten all vi har elt medansvar också i dessa för hela mänskligheten livsavgörande frågor. Del ligger emellertid i den internationella gemenskapens natur all även vi i vår tur i hög grad påverkas av den internationella utvecklingen. Detta är grunden för den dialog på det internationella planet som är en förutsättning för utveckling och samförstånd.

Regeringsdeklarationen angående handels- och valutapolitiken avspeglar i hur hög grad vårt ullandsberoende styr handlandet. Handelsbalansens utveckling är avgörande för graden av självständighet i vår ekonomiska politik. Speciella svårigheter uppkommer när länder som spelar en avgörande roll för vårt handelsutbyte vart för sig eller i grupp vidtar åtgärder, som skapar relationer och bindnningar som skulle kunna länkas utsätta vår neutralitetspolitik för påfrestningar. Vi mötte detta problem i samband med frågan om medlemskapet i ofieklubben. Och nu gäller problematiken elt eventuellt medlemskap i OECD:s stödfond, den s. k. solidaritetsfonden.

Medlemskapet i ofieklubben har vi från centerns sida inte ansett stå i något motsatsförhållande till vår neutralitetspolitik. Del kan t. o. m. med fog göras gällande att vi just för alt kunna föra en trovärdig neutralitetspolitik inte får försumma att göra vad som kan göras föratl trygga oljeförsöfiningen, också under tider när tillgången på ofia skulle kunna länkas bli mindre än vad den är i dag. Vi hävdar att ofieklubben skall ses som en del av OECD-samarbeiel. Vi fäster dock särskild vikt vid den neutralitetsklausul som finns fogad till vårt medlemskap i klubben.

OECD:s stödfond, som nu böfiar ta form, aktualiserar på nytt denna problematik. En analys av det föreliggande avialsutkastet ger emellertid

klara besked om all fonden inte till sitt syfte eller sin funktion skapar problem för neutralitetspolitiken. Fonden är ett uttryck för och en konsekvens av del praktiskt inriktade ekonomiska samarbetet inom ramen för OECD. Den bör också, som handelsministern myckel rikligt påpekade, väsentligt kunna öka utsikterna för en snar återhämtning av den internationella konjunkturen. Detta är verkligen en förutsättning för en harmonisk utveckling av samarbetet mellan i-länder och u-länder, mellan ofieproducerande länder och ofiekonsumerande länder.

Det är ofrånkomligt att fonden innebär en viss bindning av våra monetära resurser, men utan reella åtaganden skulle fondens betydelse som försäkringssystem i världsekonomin också vara obefintlig. Mot bakgrund av den diskussion som fördes här i kammaren på grundval av finansutskottets betänkande om finanspolitiken för en vecka sedan är det ett intressant konstaterande handelsministern gör, att stödfonden i viss män kan tänkas underiätta vår upplåning på den utländska kapitalmarknaden. Denna upplåning är bl. a. en förutsättning för all företag som inle kan gå ut på den internationella marknaden skall få tillräckligt utrymme pä den svenska kapitalmarknaden och att den vägen även de mindre företagen och de typiska hemmamarknadsbranscherna tillförsäkras de expansionsmöjligheter som är nödvändiga för all i della konjunkturläge säkra sysselsättningen.

Vi accepterar alltså frän centerns sida engagemanget i stödfonden. Kvar stäremellertid frågan om hur u-ländernas situation skall kunna förbättras. Detta är också en central fråga, inle bara som etl uttryck för vår känsla av solidaritet med folk och nationer som har myckel slora ekonomiska problem ulan även dikterat av omsorgen om världsekonomins harmoniska funktion. Det vore värdefullt om handelsministern ville komplettera regeringsdeklarationens knapphändiga besked i den frågan.

Valutafondens från 4 miljarder dollar till 6 miljarder dollar utökade ofiefacililet kan möjligen klara de akuta problemen. De ofieproducerande ländernas kapitalexport till u-länderna har dessutom ökat i avsevärd omfattning. Men trots dessa åtgärder har i vafie fall inte de fattigaste u-ländernas situation i realiteten kunnat förbättras. OECD;s stödfond borde kunna bilda basen för ett internationellt garantisystem som skulle kunna innefatta rika som falliga länder och därmed bidra lill ökad stabilitet i världsekonomin. Ambitionen måste vara - och del framhöll centerledaren Thorbjörn Fälldin redan vid utrikesdebatten för ett år sedan -all skapa ett fördelningssystem som minskar den politiska spänningen i världen och garanterar en lugn och harmonisk utveckling.

Under intryck av konjunkturutvecklingen har nu handelspolitiska skyddsåtgärder aktualiserats i flera länder, bl. a. England och Finland. Det vore mycket beklagligt för det ekonomiska samarbetet om dylika skyddsåtgärder i delta läge skulle rubba stabiliteten i handelsrelationerna. 1 regeringsdeklarationen framhålls visserligen att alla ansträngningar måste göras för att motverka dessa tendenser och att regeringen verkar för att OECD:s handelspolitiska deklaration från i fiol skall gälla ytteriigare

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

ett år. Så långt är allt gott och väl. Men frågan är om delta är tillräckligt, bl. a. med hänsyn till att det, som handelsministern säger, delvis berör vitala svenska intressen. Måste inle en direkt och målmedveten diplomatisk aktivitet också utvecklas i della sammanhang? Om tendensen lill protektionistiska åtgärder sprider sig kan detta nämligen få ödesdigra föfider för världsekonomin. Även ur den synpunkten bör stödfonden kunna vara ell medel som bidrar till all begränsa strävandena i protektionistisk riktning. Från centerns sida hävdar vi alt regeringen i denna fråga bör agera med en högre ambitionsnivå än den som regeringsdeklarationen låter antyda.

En intressant bieffekt av den förändrade internationella situationen är att det nordiska samarbetet pä det ekonomiska området förefaller att la ny fart. Den omständigheten all Sverige nu garanterar Norge leveranser av vete på ett sätt som gör Norge lill något av en svensk hemmamarknad är en intressant utveckling med vidare aspekter lill andra varugrupper och branscher. Norges roll som energiproducenl bör i del längre perspektivet kunna vara en grund för etl omfattande ekonomiskt samarbete i Norden. Den kanske allra mest intressanta effekten av elt utbyggt nordiskt ekonomiskt samarbete är den stabiliserande verkan på utvecklingen i Nordeuropa della skulle kunna ha. Etl ökat nordiskt samarbete kompenserar och avbalanserar etl växande inlernalionellt beroende för Sverige.

Sammanfattningsvis, herr lalman, aktualiserar den utveckling som regeringsdeklarationen redogör för den allmänna handels- och näringspolitiska målsättningen. Tyvärr har i alltför slor utsträckning de korta perspektiven fält dominera handlandet. I lider av underskoll i handelsbalansen ligger det nära till hands all ensidigt gynna exportindustrin i omsorgen om vår betalningsförmåga. I alltför slor utsträckning har emellertid delta mönster också gällt i tider när belalningsproblemen inte varit akuta. Del säger sig självt att vår ekonomi hade varit mindre beroende av internationella konjunktursvängningar om vi bättre vårdal oss om också hemmamarknadsindusirins och hemmamarknadsnäringarnas produktionsförmåga. Den ensidiga prioriteringen av exportnäringarna har inneburit ett slöseri med produktionsresurser vilka inte varit möjliga alt transferera. Lantbruket är i del sammanhanget ell bra exempel pä regeringens bristande långsiktiga perspektiv i näringspolitiken.

Den handelspolitiska utvecklingen aktualiserar alltså behovet av en långsiktig näringspolitik med en klarare politisk målsättning när det gäller näringslivets struktur såväl branschmässigt som regionalt och i fråga om fördelningen pä slora och små arbetsplatser. Försl då kan vi på ett mer medvetet sätt driva en handels- och valutapolitik som tar vara på frihandelns fördelar och undviker de negativa effekterna av en dogmatisk integrationspolitik. Vi behöver en stark regionalpolitik för att kunna rå med det uirikeshandelsberoende vi kommit alt få. Också en genomförd konsumentpolitik skulle ge ell säkrare underlag för vår externa ekonomiska politik.

Jag tror all behovet av dessa avvägningar också finns på andra håll i världen. Särskilt de mindre länderna torde i många avseenden befinna sig i samma läge som Sverige. Våra möjligheter att direkt påverka världsekonomin är små, men genom all bilda opinion bland andra länder i samma situation kan man eftersträva ell ökat engagemang, bl. a. i de internationella organisationerna, för en politik som betraktar frihandeln som elt redskap för ökat välstånd och bättre handelsbalans snarare än som ell självändamål.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Ett växande välstånd har möjliggjorts genom en ökande internationalisering av ländernas ekonomier. Denna internationalisering i form av vidgad handel och rörelser över gränserna av arbetskraft, kapital och förelagande har skapat ell starkt beroende mellan länderna. Detta beroende är pä både gott och ont. Till fördelarna hör all elt ökat beroende tvingar lill större hänsyn och lill mer samarbete som för länderna närmare varandra. Men där finns också avigsidor. Ökat beroende medför en sårbarhet. Man är utsatt för krafter över vilka man har ett ringa inflytande. Konfliktylorna blir på sä vis bredare.

För etl litet, höginduslrialiseral land som Sverige blir utlandsberoendel ännu större än för andra länder. Delta är del hell dominerande faktum på vilket Sveriges internationella ekonomiska politik måste grundas. Den deklaration handelsministern just gjort vittnar också om alt han både i teori och i praktik är väl medveten om detta. Frän moderat sida, herr lalman, vill jag uttrycka den uppfattningen alt den handelspolitiska deklarationen innehåller väl avvägda ställningstaganden.

Deklarationen visar slor förståelse för betydelsen av ett långtgående inlernalionellt samarbete, där ell litet land som Sverige har särskilda fördelar av alt samarbetet kan ges en fast form. Sverige har naturligtvis genom sin privilegierade ställning skyldigheter gentemot u-länderna men måste också som industriland fästa stor vikt vid vårt nationella intresse av samarbete mellan industriländerna. Handelsministerns deklaration avviker, anser jag, pä ett bra säll frän de frasrika ultalanden som i internationella ekonomiska sammanhang ibland har gjorts från annat håll i regeringsbänken. Jag tänker dä på statsrådet Lidbom.

På energiområdet framträder nu del internationella beroendet som allra tydligast. Ofieblockaden och oljeprishöjningarna visade dramatiskt vår sårbarhet. Det fordras därför internationellt samarbete för att begränsa riskerna. Mot den bakgrunden finner vi att del befrämjar svenska intressen att delta i det nya internationella energiorganet lEA. Vi stödjer alltså regeringens beslut och instämmer även i de motiveringar som givits för att Sverige skall ingå i delta organ.

Jag vill bara i det sammanhanget parentetiskt påminna handelsministern om några saker. De har att göra med de diskussioner vi bedrev här för några år sedan om möjligheterna för Sverige all bli medlem i EG.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

En viktig anledning lill att regeringen dä ansåg all man inte borde fullföfia förhandlingarna var de eventuella förpliktelser ell sådant medlemskap skulle kunna tänkas innebära, inte minst i etl krisläge. Nu kan vi se att verkligheten i etl annat men inle alltför annorlunda sammanhang framtvingat internationella överenskommelser om hur man skall gemensamt förfara just i en krisläge. Regeringen har nu funnit delta förenligt med svensk neutralitetspolitik. Det har också vi gjort, och utan alt detta ändrar den principiella grunden för bedömningar som vi gjorde när ett svenskt medlemskap i EG diskuterades och undersöktes.

Formellt och reellt har överenskommelserna i det internationella energiorganet för svensk del möjliggjorts genom att Sverige i likhet med andra neutrala länder har gjort ett neutralilelsförbehåll. All ell sådant förbehåll har gjorts, och att det av Sverige också tillmätts den betydelse del onekligen har, anser vi är bra. Även delta ställningslagande kan vi moderater göra med utgångspunkt i samma principer som låg till grund för våra ställningstaganden i EG-förhandlingarna. Vi förutsatte nämligen alt ett neutralilelsförbehåll av den typ som nu gjorts också då skulle ha kunnat göras.

Regeringen anser att Sverige bör ansluta sig lill den stora stödfond som OECD-länderna gemensamt bildar för all ufiämna belalningsba-lanspäfreslningarlill föfid av ofieprissiegringarna. Även det engagemanget i den internationella energipolitiken accepterar vi, och del säger jag med desto större övertygelse som de motiv regeringen nu redovisar för sitt ställningstagande hell stämmer med de synpunkter som jag själv framförde i en interpellalionsdebatt med handelsministern den 4 februari. Vi har uppenbarligen elt stort intresse av att della i överenskommelser som mildrar de ekonomisk-politiska svårigheter som industriländerna befinner sig i, eftersom vi för vår sysselsättning och vårt konjunkturläge är så beroende av utvecklingen i andra länder. Som regeringen säger: "Av detta allmänna skäl bör Sverige stödja OECD-fondens tillkomst."

Men det är också pä det viset - vilket även regeringen nu medger - all vi kan ha etl mera direkt intresse av fonden. Det svenska betalningsbalansläget är nämligen sådant all vi inte kan utesluta alt även vi kan behöva utvidgade lånemöjligheter.

Vad som i första hand ligger lill grund för stödfonden är behovet av samarbete för alt undvika att länderna undei påfrestningen av inflation och belalningsbalanssvårigheter försöker driva en kortsiktig, protektionistisk politik. Försök all undvika arbetslöshet i del egna landet genom alt tillgripa handels- och valularestriklioner har gjorts förr, och har alllid visat sig leda till att andra länder vidtar motsvarande motåtgärder och till att, i änden på repet, alla länder förlorar pä della. Som elt led i ansträngningarna för alt världen inle skall kastas in i en sådan nedåtgående spiral har OECD:s- stödfond sin stora betydelse.

Men riskerna för proteklionism måsle mötas också på andra sätt. I likhet med handelsministern välkomnar vi frän moderat sida att de sedan ganska länge förberedda GATT-förhandlingarna nu ser ul alt kunna föras

in i en mera aktiv fas.

Ett syfte med dessa förhandlingar är att åstadkomma ytterligare tullsänkningar. Del är elt viktigt mål i sig självt, och det rimmar med traditionell svensk handelspolitik, men i nuvarande läge är det kanske ännu viktigare att man genom de här förhandlingarna kan både psykologiskt och praktiskt resa hinder mol att den internationella handelspolitiken spårar ur och kastas ät det protektionistiska hållet. Oroande tecken på protektionistiska strömningar har, som tidigare talare anfört, inte saknats. Det förhandlingsmandat som den amerikanske presidenten nyligen har fått ger utrymme också för restriktiva åtgärder, någonting som f ö. påpekas i den resumé av handelslagen som finns i handelsdepartementets lilla skrift Aktuellt i handelspolitiken. Jag vill gärna passa på tillfället alt ge handelsministern beröm för den. Del är en väldigt bra skrift med lättillgänglig information om saker och ting sorn inte alltid står att finna i den svenska dagspressen.

I GATT-förhandlingarna kommer stor uppmärksamhet att ägnas åt hur man skall utforma s. k. skyddsklausuler, dvs. regler för hur man skall ha rätt att ingripa mol importökningar när del gäller den ena eller andra varan som leder till marknadsstörningar i den egna ekonomin. Sädana regler som nu finns pä det området kan behöva förtydligas, alldeles särskilt om tullpoliliken medför all olika näringsgrenar ligger allt öppnare för snabbt skiftande internationella konkurrensförhållanden. Jag anser dock all det är ett väsentligt svenski intresse all dessa skyddsklausuler inte utformas så all de blir en ofta utnytfiad ersättning för tullar. Vi kommer då ur askan i elden. Risken med skyddsklausuler är att de blir selektiva åtgärder som kan vara besvärande för små länder, vilkas protester inle hörs och vilka får svårt att själva tillämpa sådana regler, eftersom andra, större länder kan lägga tyngd bakom sina protester mol sådana åtgärder.

En form av handelshinder som under senare lid utnylfials under stor dramatik är handelsblockaden. Vi har all anledning all t. ex. i de kommande handelsförhandlingarna reagera mol sådana medel. Frän amerikansk sida har man också tillgripit olika motåtgärder. Men den amerikanska förhandlingssilsen på den här punkten vore bättre om inle amerikanarna själva så ofta använt exportrestriktioner som ell politiskt påtryckningsmedel.

Under senare år har en mycket obehaglig form av export och import blivit mycket uppmärksammad. Jag tänker på det tilltagande flödet över gränserna av produktionens restprodukter, mifiöföroreningarna. Den finska giftdumpningen i havet är elt exempel pä sådan icke önskvärd utrikeshandel. Del är glädjande att man lyckats förhandla sig fram till en konvention avsedd att förhindra sådan dumpning. Det är bara alt hoppas alt länderna ratificerar överenskommelsen och sedan också efterlever den. Landbaserade utsläpp av föroreningar i luft och vatten ulan respekt för några gränser är ett ännu större problem, och del är alt hoppas att ansträngningarna all med internationella avtal begränsa denna icke

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

5 Riksdagens protokoll 1975. Nr 401

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

önskvärda form av utrikeshandel skall bli framgångsrika.

Även om dessa mifiöpoliliska överväganden gäller en form av utrikeshandel hör de inle precis till den traditionella handelspolitiken. Del är ändå så, att mifiöpolitik kommer in också i handelspolitik i snävare bemärkelse. Olika nationella mifiölagar får nämligen en växande betydelse i utrikeshandeln genom all sådana lagar inverkar på olika näringsgrenars relativa konkurrensläge. Det är med våra höga och fina miljöpolitiska strävanden lämpligt all man från svensk sida vid handelsförhandlingarna ägnar uppmärksamhet ät de icke-lariffära handelshinder som det förhållandet att länderna har olika mifiöbestämmelser kommer all utgöra.

I deklarationen sägs att växelkurspolitiken är oförändrad och all vårt deltagande i valutasamarbetet inom den s. k. "ormen" fungerar väl. Ja, herr handelsminister, men om samarbetet inom "ormen" skall hålla för vår del fordras det all regeringen bedriver en bättre ekonomisk politik än den för närvarande gör. Vårt kostnadsläge - det har många påpekat - hotar att stiga mycket snabbare än kostnadslägel i de andra länder som deltar i detta valutasamarbete. I så fall kommer vi inte att kunna hålla vår valutakurs gentemot valutorna i de andra "ormländerna", främst gentemot den tyska marken.

När vi förra årel diskuterade all genom en aktiv valutapolitik möjliggöra ett försvar mol inflationen utomlands menade regeringens talesmän att delta var omöjligt med hänsyn lill alt en gradvis uppvärdering av den svenska kronan gentemot D-marken och de andra "ormvalutorna" var ogörlig och inte trovärdig. När man förra årel av denna anledning ansåg sig förhindrad att ta ell rejält grepp mot inflationen efter linjer som då nästan alla ekonomer förespråkade vore det för illa om man nu i år, av just den anledningen, har försall sig i ell sådant läge all kostnadsstegringarna blir så slora alt detta valutasamarbete för vår del ändå spricker.

I handelsministerns deklaration finns inget som berör den debatt som förekommit om svenska företags villkor och uppträdande utomlands. Del internationella beroendets problem kommer här lill uitryck på del viset alt del ofta uppstår konflikt om vilket lands lagar som skall till-lämpas. Skall ursprungslandet genom att lägga regler på dotterbolag försöka hävda sina lagar i värdlandet eller är det värdlandels lagar som skall gälla?

Vad beträffar utländska investeringar i Sverige lar vi för givet att det är våra lagar som skall gälla. Vafie antydan om något annat skulle möta våldsamma och berättigade protester. Samma betraktelsesätt bör man då rimligen anlägga när del gäller svenska dotterbolag i andra länder. Det måste vara värdlandets lagar som skall gälla. Detta hindrar inle att olika grupper här hemma har rätt all utöva tryck på förelagsledningarna att i utländska dotterbolag inom ramen för vad som är legalt föfia principer som dessa grupper anser vara lämpliga.

Om det är på det viset all regeringen uppfattar svenska invesieringar

i något visst annat land vara förkastliga på grund av de lagar som gäller i del landet, är del regeringens uppgift att med lagstiftning förhindra att sådana investeringar kommer lill stånd. Däremot kan man inle bara gräla på det ena eller andra företaget för att investeringar som är lagliga genomförs. Det är nämligen inte godtagbart att del är företagen som skall bedöma om den ena eller andra affären av politiska skäl skall göras eller inte. En sådan uppläggning av politiken vore alt inbjuda till en system där företagen för utrikespolitiken och inle regeringen.

Herr talman! Med dessa anmärkningar har jag kommenterat en regeringsdeklaration vars principer vi inle har någon svårighet alt ansluta oss lill.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen WIRTÉN (fp):

Herr talman! Ett huvudtema i förra veckans finansdebatl var; Hur bemästra underskottet i utrikeshandeln? Det temat kommer också igen i handelsministerns deklaration i dag.

Finland har nyligen sett sig tvingat all genomföra allmänt prisstopp och belägga importen med avgifter. Detta är framtvingat av valutabrist och underskott i bytesbalansen.

Danmarks utomordentligt kritiska situation känner vi till. Medicinen med bl. a. oförändrade reallöner under ett par år är besk, men handlingsfriheten är borta på grund av de usla utrikesaffärerna.

Man kan fråga om vi snart har samma bekymmer. Ja, att vi skulle vara på väg mol en dansk situation är dess bättre osannolikt. Men att vi ser skuggor falla in mol den svenska ekonomin är odiskutabelt. Frågan är närmast hur länge del dröjer, innan vi pä allvar näs av den internationella depression som pressar praktiskt taget alla industriländer. Riksbankschefen betecknade häromdagen den nuvarande internationella lågkonjunkturen som den längsta och djupaste under efterkrigstiden. Tillväxten i OECD-området blev lika med ingen 1974 och tycks bli lika usel 1975. Arbetslösheten ligger i genomsnitt på 5 96 av arbetskraften.

Självklart medför en sådan omvärld slora svårigheter för den svenska utrikeshandeln. All hålla i gång den svenska exporten och som finansplanen förutsäger öka exporten med 3 % blir inle lätt.

Vår redan tidigare mycket svaga handelsbalans har också försämrats ytterligare. Under januari blev underskottet 1 200 mifi. kr. mot 850 mifi. kr. i januari 1974.

Vi får hoppas alt sysselsättningsläget i våra viktigaste handelsländer tvingar fram en stimulanspolitik som sätter fart på väridskonjunkluren igen. Industriländernas regeringar bör vara förståndiga nog att inse att problemen inte kan klaras genom att man skyfflar underskotten mellan varandra.

Tyvärr har stimulansåtgärder av tillräcklig storlek dröjt i de viktigaste industriländerna, USA och Västtyskland. Och när väl dessa åtgärder kommer, tar det lång tid innan de fortplantar sig genom världsekonomin. Handelsministern gör nu bedömningen all det blir en uppgång i den

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

ekonomiska aktiviteten i flera av de större industriländerna under senare delen av 1975. Lål oss för resonemangels skull utgå ifrån an handelsministern har rätt. Vi kan då dra endera av tvä slutsatser för vår egen ekonomiska politik:

1. Lål oss vänta och se. Så småningom vänder det uppåt ute i världen. Då får vi den draghjälp vi behöver.

2. Låt oss nu se lill all vi håller i gäng vår egen ekonomi och ulnytfiar våra tillgångar av människor och maskiner så att vi direkt kan hänga på en uppgång i världsekonomin.

Den första linjen är ungefär den som regeringen valde 1971. De goda tiderna påstods vänta bakom nästa hörn. Så gick månad efter månad. Så tilläts arbetslösheten stiga. Så fick Sverige två förlorade år i ekonomin.

Del misstagel fär inte upprepas. Samtidigt som vi arbetar internationellt för att förhindra proteklionism och befordra samarbete och samtidigt som vi trycker pä för att kampen mol arbetslösheten skall bli viktigare än kampen mol den inflation som redan viker, bör vi själva hålla den ekonomiska aktiviteten uppe och arbetslösheten nere.

Vårt utlandsberoende gäller i särskilt hög grad energiförsöriningen. Oljehandeln har vållat speciella problem för alla industriländer. Ofiepriserna har närapå femdubblats. Det har medfört alt de ofieexporterande länderna - OPEC-stalerna - förra året hade ell handelsöverskoll på 97 mifiarder dollar jämfört med 22 miljarder 1973. Industriländerna uppvisade däremot elt handelsunderskoll på 67 mifiarder dollar, mer än iredubbelt jämfört med året före. De u-länder som inte är oljeproducerande hade ell handelsunderskott på 26 mifiarder dollar 1974.

Snabba omkastningar i världens kapitalslrömmar av den här storleksordningen skapar konvulsioner och osäkerhet i banker och näringsliv.

Vid några tillfällen under efterkrigstiden har dessutom ofielillförseln hotats på grund av krissituationer i Mellanöstern. Särskilt hotfullt såg det ut vid årsskiftet 1973-1974. Det vi då betecknade som "ofiekrisen" var framför allt en politisk kris.

Delta har naturligt lett fram lill försök från Sverige och andra ofieberoende länder att bättre kunna behärska sådana här "fredskriser".

I regeringsdeklarationen redovisas hur olika åtgärder vidtagits för att klara äterflödet av kapilalslrömmarna från OPEC-länderna. Med hjälp av ofiefaciliielen, bilaterala lån och bidrag till de icke-ofieproducerande utvecklingsländerna och en del andra åtgärder har störningarna kanske blivit mindre märkbara än vad man hade anledning alt förmoda i ett tidigare skede. Del finns därför inget att invända från vårt håll mol all Sverige nu går vidare och går med i stödfonden inom OECD. Även om vi sannolikt inle behöver anlita fondens fiänster, är del ändå en trygghetsåtgärd om en radikalt försämrad situation för oss skulle uppslå. Dessutom är del elt säll att stödja och stimulera hela världsekonomin, vilket barett stort egenvärde i nuvarande konjunkturläge. Av samarbete i stället för isolering föfier expansion i stället för depression.

Vårt deltagande i stödfonden kan knappast utgöra något hinder för

den svenska upplåningen utomlands. Den måsle fortsätta för att vi skall kunna investera oss lill ökad konkurrenskraft och på sikt äter uppnå jämvikt i vår bytesbalans.

Tvä synpunkter vad gäller internationellt samarbete och energifrågorna.

För det första; Det viktigaste på både kort och läng sikt är att de rika länderna sätter in beslulsamma åtgärder för alt spara energi. Det är till fördel för i-länderna. Det minskar mifiöpåfrestningarna samtidigt som det är ekonomiskt fördelaktigt framför snart sagt varie form av ökad energikonsumtion. I internationella sammanhang bör Sverige pä allt upptänkligt säll stödja sådana insatser och också medverka i forsknings- och utvecklingsprojekt.

I detta sammanhang kan del påpekas att de sparinsatser som nu kommer att äga rum i åtskilliga industrialiserade länder bl. a. måste stimuleras fram via prisökningar på energi - inle bara ofia. Del är möjligl all hårda hushällningsinsalser på kort sikt kan föra med sig vissa övergångsproblem. Men på längre sikt skapar de en gynnsammare situation för svensk industri eftersom andra länders industrier kommer all fä dela samma öde. Därför är det bra om vi kan vara snabbt ute.

För det andra: Ofiekrisen och ofieprisökningarna har satt i gång en febril jakt på nya energikällor, fossila och andra. Den stora satsningen gäller ju kärnkraften. Men dagens kortsiktiga problem för inle leda lill alt vi i förskräckelsen kastar mifiökraven över bord. Tvärtom borde utvecklingen ha lärt oss alt mifiökraven bör skärpas, inle lättas, om vi skall fä en god energihushållning och en mänsklig mifiö.

Det är utomordentligt viktigt att den svenska regeringen benhårt slår fast vid eri liberal syn på världshandeln. När vårt östra grannland Finland, som jag tidigare nämnde, tvingas lägga införselavgifter på 15 % pä importen, så är del just en sådan för världshandeln hämmande åtgärd som bör undvikas. Eftersom Finland är en för Sverige betydelsefull handelspartner och vi har ett nära samarbete i övrigl vore del intressant att höra om handelsministern har någon kommentar lill de beslutade importavgifterna. Risken finns att de tullförhandlingar inom ramen för GATT, som från börian syftade till en liberalare väridshandel, i elt besvärligt ekonomiskt läge kan leda till bakslag och tvärtom öppna för mer av proteklionism.

Det är då också angeläget all Sverige stöder krav från de icke ofieproducerande u-länderna på en förmånligare behandling. Ibland sägs det i debatten all en liberal väridshandel är ett hot mol dessa länder. Och visst måste de, när de bygger upp sina ekonomier, få sätta upp vissa skydd mol utländsk konkurrens pä hemmamarknaden.

Men u-ländernas största problem är ändå all de rika länderna på sina hemmamarknader är för lite liberala, har för mycket av både tullar och andra handelshinder. Verkan av dessa handelshinder kan bli särskilt slor när de rika länderna avvecklar tullar inbördes, t. ex. inom ramen för EG-samarbelet. Då diskriminerar vi u-länderna inte bara i förhållande lill våregen industri utan också i förhållande lill de varor som produceras

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

av andra industriländer.

Försöken att via utvecklingsbistånd och andra åtgärder utveckla u-ländernas näringsliv blir meningslösa om industriländerna inte är beredda all tillåta ökad import från u-länderna. Vi bör inle med handelsåtgärder motverka en industriell uppbyggnad i etl u-land som vi med bistånds-åtgärder främjar.

Nu är u-ländernas export av industrivaror koncentrerad lill elt fätal u-länder, med Hongkong i täten. Del nyinrättade importkontoret för u-landsprodukier, som omnämns i regeringsdeklarationen, har en viktig uppgift i all öka exporten frän de fattigaste u-länderna och låta dem få fördelarna av all dras in i en expanderande världshandel. Men för att också de fattigaste u-länderna skall våga satsa på all bygga ul sin exportkapacilet pä områden där de har särskilt goda förutsättningar måste de vela all deras varor inle stängs ute vid de rika ländernas gränser.

Del är bra all särskilda tullpreferenser för u-länderna nu införts i flertalet industriländer. Men Sverige måsle verka för all dessa system förbättras. Del gäller särskilt i fråga om de länder - bl. a. EG-sialerna -som tillämpar syslem med lullkontingenler, dvs. vafie år fastställer en viss ram för hur mycket som får föras in till förmänliga eller inga tullar.

Också Sverige har skäl att se över sitt lullpreferenssyslem, sä som vi krävt från folkpartiet. Av statistiken frän 1973 framgår att import för långt över mifiarden från de 59 länder som då hade anslutit sig lill systemet inle omfattades vare sig av tullfrihet sedan tidigare eller av den nya förmänsbehandlingen. Här finns skäl all ylleriigare vidga varuområdet och vara mer återhållsam med kvantitativa begränsningar gentemot u-länderna. Jag vill fråga handelsministern om han delar min uppfattning.

Hen TAKMAN (vpk):

Herr talman! Utrikesministerns deklaration i dag inleddes med tvä meningar, båda djupt betydelsefulla: "Världens folk förenas i längtan efter fred. Kärnvapenkriget framstår som del ödesdigra hotel för hela mänskligheten." Dessa tvä meningar barett utomordentligt vikligl komplement i vad som sades mol slutet av deklarationen; att den officiella reaktionen på kolonialism, rasförtryck, grova sociala orättvisor och andra kränkningar av mänskliga rättigheter hämtar sin kraft i en engagerad svensk opinion. Fred och framsteg är konkreta tillstånd, men de uppslår inle och de bevaras inte ulan en ständig folklig kamp.

I dag för 25 år sedan - under det kalla krigels höjdpunkt - var delta ingen självklar, okonlroversiell sanning. Den 19 mars 1950 offentliggjordes Stockholmsappellen, en enkel appell i fyra meningar med krav på "ovillkorligt förbud mot atomvapnet, som är ett vapen för terror och för massuirotning av människor". Till den dåvarande svenska regeringens heder bör det sägas att det inle gjordes några officiella svårigheter för Världsfredsrådet att samlas i Stockholm för att överlägga om åtgärder mol det tredje världskrig, som då verkade sä ohyggligt sannolikt. Men

i övrigt var del gott om svårigheter. Direktören för gamla Hotell Continental, där det nya med samma namn nu finns, bröt kontraktet med Svenska Fredskommillén några veckor före sammanträdet. Det hjälpte inle alt vi väntade professor Frédéric Joliot-Curie, Picasso, Paul Robeson och många andra världsberömda personligheter. Hotelldirektören sade utan omsvep att han varken ville ha dem eller Väridsfredsrådet som gäster. Den appell som gjorde Stockholm till ett legendariskt namn i snart sagl vafie liten stad och by väriden över utarbetades i en fönsteriös källarlokal vid Götgalan, den enda lokal som fanns att få med kort varsel.

Under en väldig folklig kampanj i de allra flesta av jordens länder samlades sommaren och hösten 1950 bortåt 500 miljoner namn under Stockholmsappellen,- därav 330 000 i Sverige. Ulan denna mobilisering av väridsopinionen, den största i historien, är del möjligl all kärnvapen hade använts i Koreakriget eller mol de vietnamesiska befrielseslyrkorna vid Dien Bien Phu.

Det är i dag 25 år sedan Stockholmsappellen offentliggjordes, och det finns skäl att understryka att denna och andra världsomfattande kampanjer mol kärnvapenhoiel och den ständiga verksamhet som fredskommittéer, progressiva politiska partier, den fackliga rörelsen samt kristna och andra religiösa samfund bedrivit och bedriver har varit förutsättningen för de stora framgångar som - trots allt - kan registreras. De har utgjort den engagerade opinion som gen kraft ät mänga regeringars ansträngningar all minska spänningen, öka säkerheten, vidga och fördjupa det mellanfolkliga samarbetet och till sist göra freden till ett bestående och oåterkalleligt tillstånd.

Utrikesministern har i sin deklaration redogjort för de många betydelsefulla organ och konferenser som bearbetar olika avsnitt av detta viktiga tema: SALT-förhandlingarna, nedrustningskonferensen i Geneve, förhandlingarna i Wien om ömsesidiga truppreduktioner i Centraleuropa, konferensen för säkerhet och samarbete i Europa och den konferens -NPT-konferensen - som inleds i Geneve för all granska tillämpningen av icke-spridningsavtalet rörande kärnvapen. En myckel viktig uppgift för den sistnämnda konferensen blir an förmå Frankrike, Kina och ytterligare några stater att biträda icke-spridningsavtalet och att stärka kon-irollorganisalionen så att kärnkraftens fredliga användning inle av någon stat kan transformeras till militär. Den viktigaste uppgiften av alla förblir givetvis alt hejda den nukleära kapprustningen och få till stånd en total nukleär avruslning. Så länge del finns 7 000 amerikanska kärnslridsspel-sar enbart i Västeuropa är det verkligen motiverat att en bred opinion har uppmärksamheten riktad mot della ständiga, verkliga hot och inle avleds av kampanjer om verkliga eller hypotetiska hot av en hell annan och oändligt mycket mindre storleksordning.

Mol bakgrunden av den utveckling i positiv riktning som varit så tydlig i Europa kontrasterar USA-imperialismens desperata ansträngningar att hålla krig och förtryck i gång i andra delar av väriden. "Henry Kissinger vill inte ha fred i Cambodja under Sihanouks ledning", hette del i en

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

ledarartikel i den amerikanska tidskriften The Nation den 8 mars. "Men han kan inle vinna i Cambodja och det är tydligt all han förlorar om det inte blir en amerikansk invasion i slor skala. Alt kriget inte fiänar några ideologiska syften är förenligt med Kissingers förakt för ideologi

som grund för maktpolitik . Hundratusentals blöder och svälter och

dör bara för att upprätthälla vår utrikesministers rykte som världens kanon nummer ell."

USA;s kongress antog 1973 en lag som förbjöd regeringen att direkt eller indirekt använda budgetmedel för kriget i Cambodja och Sydvielnam. Men sedan länge har USA s. k. privata flygbolag, som kan fortsätta interventionen med flygvapnets plan och flygvapnets piloter. Sedan planens militära tecken målats över och piloterna fåll en civil maskering kan USA;s regering fortsätta alt hälla de genomrullna regimerna i Phnom Penh och Saigon under armarna.

Svenska regeringen borde nu också formellt erkänna realiteterna i Cambodja och Sydvielnam genom att upprätta fulla diplomatiska förbindelser med de regeringar som så länge, sä tappert och så skickligt varit sina folks legitima företrädare. Svenska regeringen borde nu ulan ylleriigare dröjsmål erkänna PRR och GRUNC. Del är också nödvändigt att alla regeringar, som i olika former stöder de indokinesiska folken, uttalar sin mening, klart och kraftfullt, mot USA-regeringens fortsatta intervention i Indokina.

I Chile fortsätter terrorn. Också där stöds den alltmer isolerade mililäriunlan med alla medel av det officiella USA, som ju också har ansvaret för att mililäriunlan kom till makten.

Jag deltog i den session som Internationella kommissionen för undersökning av juntans förbrytelser i Chile höll i Mexico City den 18-21 februari i år. De föregående sessionerna i Helsingfors och Köpenhamn fick - liksom denna session - solidaritetslelegram från statsminister Olof Palme och statsministrarna i bl. a. de övriga nordiska länderna. Också i Mexico City fick Internationella kommissionen slöd av regeringen i värdlandet. Mexicos president, Luis Echeverria, höll öppningsanförandei i De sköna konsternas palats, som fylldes till trängsel av 3 000 personer från 35 länder. Han fördömde i otvetydiga ordalag USA:s roll i Chile; "Interventionen har bevisats, erkänts och även skarpt kritiserats av framstående personer och institutioner i elt land som gentemot Chile använde former för inblandning som inte får tolereras."

Flera tiotal chilenare vittnade om den barbariska tortyr de själva underkastats i juntans tortyrkammare. I sin deklaration på grundval av allt del förelagda bevismaterialet upprepade den internationella kommissionen med ännu starkare eftertryck sina tidigare maningar lill personer, organisalioner och regeringar all avslöja de allvarliga förbrytelser som begåtts av fascisfiunian i Chile, all fördöma USA:s intervention i Chile, att aktivt stödja det chilenska folkel i dess kamp för all återupprätta mänskliga rättigheter, en laglig ordning och en författningsenlig regeringsform samt all kräva omedelbar och villkorslös frigivning av alla

de mer än 8 000 politiska fångarna.

Ell särskilt problem utgör de chilenska flyktingarna i Latinamerika. Bara i tre länder har de beretls en någoriunda trygg fristad - i Costa Rica, Colombia och Mexico. 1 andra länder, som i Argentina, lever de under outhärdliga förhållanden och i ständig fruktan för att bli utlämnade till tortyr och en ofta säker död. Frågan är pä vad sätt Sverige skulle kunna bidra utöver de slora insatser som gjorts här för att la emot chilenska flyktingar. En möjlighet, kanske den bästa, skulle vara att bistå de flyktingar som tagits emot i de nämnda latinamerikanska länderna. Bidrag lill deras försörining, utbildning och sysselsättning där skulle möjliggöra för flyktingar i andra länder, såsom Argentina, all komma dit och fä leva under tillfredsställande förhållanden, tills den chilenska motståndsrörelsen störtat juntan och återupprättat ell fritt och demokratiskt Chile.

Till sist bara några kommentarer lill etl utrikespolitiskt engagemang som står stick i stäv mol den politik som svenska regeringen för i FN, vid de internationella konferenserna och gentemot folken i bl. a. Indokina och de tidigare portugisiska kolonierna. Jag syftar på vad som omväxlande kallas lEP, lEA och "ofieklubben" men som jag i interpellalionsdebalten med utrikesministern den 4 februari kallade "Kissingers neokolonialisliska petroleumfront", ett namn som mera korrekt karakteriserar denna organisation. Jag kan inle nu inom ramen för den lid jag har till milt förfogande gå i polemik mot handelsministern, men mitt partis ordförande, Lars Werner, har redan berört della tema.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver all regeringen avstår från all engagera Sverige i denna USA-ledda blockbildning. Vårt land kan och bör köpa ofian direkt från producentländerna. Vi bör nationalisera de multinationella energiföretagen i Sverige. Delta är det enda acceptabla alternativet lill all underordna svensk energipolitik under USA:s och de multinationella bolagens välde. Detta är etl alternativ till gagn för både del svenska folket och folken i u-länderna.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr handelsministern FELDT:

Herr lalman! Med hänsyn till karaktären pä de inlägg som har gjorts i denna debatt tror jag att jag i detta tiominutersinlägg kan begränsa mig till att ta upp några frågor som har rests.

Jag vill till herr Åsling säga all vad del gäller u-ländernas situation och den påverkan som denna kan utsättas för genom inrättandet av OECD:s stödfond så är det väl en tänkbar konsekvens att tillkomsten av stödfonden i själva verket ökar u-ländernas möjligheter att låna i Valutafondens s. k. ofiefacililet, eftersom OECD:s arrangemang uppenbart nog minskar industriländernas anspråk pä län från Valutafonden. Den bör alltså i det avseendet lämna ett större utrymme för u-länderna att använda sig av Valutafonden. Dessutom har förslag lagts fram om ytterligare särskilda åtgärder inom ramen för både Världsbanken och Valutafonden,som skall la sikte på u-ländernas situation. Det som diskuteras

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

är dels en möjlighet lill ån lill subventionerade räntor i Väridsbanken, det som har kallats "tredje fönstret", dels ell liknande arrangemang inom Valutafondens ofiefacililet. De här båda förslagen bearbetas nu inom banken och fonden.

Herr Burenstam Linder tar upp den i och för sig viktiga frågan om skyddsklausulerna vid de kommande GATT-förhandlingarna. Del finns ell samband mellan skyddsklausuler och den grad av lullavveckling som man kan uppnå i internationella förhandlingar. Allt lyder nämligen pä att en långt gående handelsliberalisering förutsätter all man samtidigt skapar möjligheter att skydda sig vid s. k. marknadsslörning. Jag instämmer i herr Burenslam Linders uppfattning alt förhandlingarna i GATT inte får leda lill arrangemang som gör all skyddsåtgärder kan tillgripas på elt otillböriigl och icke avsett säll. Med andra ord: De får inie bli ell bidrag lill allmän proteklionism, utan de skall fiäna syftet alt underlätta en liberalisering av världshandeln.

Frågan om selekliva skyddsåtgärder, som herr Burenslam Linder vände sig mol, är mer komplicerad än han låler påskina. Nuvarande GATT-regler innebär all man vid marknadsstörande import får tillgripa skyddsåtgärder, men de måste vara icke-diskriminaloriska, dvs. de kan inte sältas in bara mol det eller de länder som förorsakar marknadsstörningen. Även i sammanhanget helt oskyldiga länder - som inle stör någon marknad - drabbas, och det anser vi strider mol det övergripande syftet med GATT. Samtidigt är jag medveten om att det, om vi nu legaliserar selekliva skyddsåtgärder - vilket jag ännu inie vel -, finns problem som måsle lösas i sammanhanget. Det blir en uppgift för våra förhandlare att bidra lill en väl avvägd förhandlingslösning. Men jag delar alltså inte herr Burenstam Linders uppfattning att vi skulle sträva ål andra hållet och vid förhandlingarna försöka undanröja tanken på selekliva skyddsåtgärder.

Jag vill också säga lill herr Burenslam Linder att den parallell han drar med Sveriges läge under EG-förhandlingarna kanske inle är hell lyckad. Jag vill i min lur påminna herr Burenstam Linder om alt den förutsättning som moderata samlingspartiet då, och lydligen också nu, arbetade med - att etl neutralilelsförbehåll kunde göras - inle existerade. Jag har i den här kammaren vid flera tillfällen försöki göra klart för företrädare för moderata samlingspartiet all vi hade fän entydiga besked om att man inte genom något förbehåll kunde dra sig undan frän de politiska syftena med den europeiska gemenskapen om man ville bli medlem. Men den pedagogiken har ännu inte gått in hos moderata samlingspartiets ledning, det är tydligt.

Till herr Wirtén, som lar upp frågan om den handelspolitiska behandlingen av utvecklingsländerna, skulle jag vifia säga föfiande: I Tokyo-deklarationen, som alltså är det politiska underlaget för de kommande GATT-förhandlingarna, har man erkänt betydelsen av att inle bara behälla ulan också förbättra det s. k. generella preferenssysiemet, dvs. de särskilda tullältnader som i-länderna lämnar lill u-länderna men i princip

inte till andra i-länder. Vi kommer naturligtvis i anslutning till GATT-förhandlingarna alt undersöka i vilken utsträckning vi också kan förbättra del varuurval och det system vi har. Genom tullsänkningar och särskilda tullförmåner för u-länderna är nämligen i dag i stort sett 85 % av den totala importen från de här länderna tullfria i Sverige. Med andra ord; I dag tullbeläggs bara etl fåtal varor. Del är dels de myckel känsliga produkterna på textil-, konfektions-,.sko- och läderomrädena, dels vissa produkter som faller under jordbruksregleringen men lulllekniski klassas som industrivaror.

Frän de länder - inte 59 utan 66 - som nu har erbjudits tullpreferenser uppgick den totala importen till Sverige lill ungefär 3,5 mifiarder kronor under 1973. Av delta belopp omfattades 324 mifi. kr. av del svenska preferenssystemet och därmed av tullfrihet. 3,1 miljarder kronor faller alltså utanför preferenssysiemet. Man måste fråga sig: Varför?

Den första och mycket, enkla förklaringen är att ungefär 2 mifiarder kronor av denna import redan tidigare var tullfri. Då återstår alltså 1,1 mifiarder kr. Av dem utgjordes 630 mifi. kr. av kaffe. Pä kaffe ulgår en myckel låg tull, 3 ä 4 96. Den har inte någon handelspolitisk syftning utan en fiskal innebörd. 500 milj. kr. ligger alltså inom vår känsliga sektor, dvs. textil, konfektion, skor och läder.

Vi förbättrade för någon lid sedan - del var den 1 januari 1973 -preferenssysiemet pä det sättet att ytteriigare ett antal varor lades in. Del gällde för u-länderna så pass intressanta produkter som frukikon-server, vindruvor och vin. Under fiolåret bevifiades ytteriigare etl antal länder förmånsbehandling. Vi utvidgade alltså gruppen. Jag kan konstalera att de möjligheter till förmånsbehandling som nu finns under 1973 utnytfiades lill 73 96. Internationellt sett är det en myckel hög siffra, kanske den högsta i väriden.

Herr talman! Jag har velat lämna denna redovisning därför all folkpartiet driver tesen att det finns omedelbara möjligheter att utvidga det svenska preferenssysiemet för utvecklingsländerna. Jag måste fråga herr Wirtén: Kan man mol den bakgrund jag har målat upp ange vilka varuområden vi skall lägga under tullfrihet? Den motion som folkpartiet har väckt ger inle någon vägledning i delta grundläggande avseende.

Nr 40

Onå&gQxx den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag är överens med handelsministern om alt stödfonden uppenbart lill sin effekt ökar volymen på kredilmarknaden och därför också bör kunna vidga möjligheterna för u-länderna till lån i oljefaci-lileien.

Handelsministern gav en intressant information beträffande utvecklingen av de ytterligare särskilda åtgärder som planeras, t. ex. den subventionerade räntan i Världsbanken. Min fråga såsom en logisk följd av denna information blir: Anser den svenska regeringen att detta är tillfredsställande? Vilken är den svenska regeringens vifieinriktning när det gäller möjligheterna att vidta åtgärder för att ufiämna förhållandena

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

mellan rika och faltiga länder och därmed skapa förutsättningar för avspänning i världen?

Sedan, herr talman, vill jag kommentera vad handelsministern senast sade om handelshindren. Jag skulle vifia komplettera med att konstatera att del knappast räcker med att analysera problemen. Regeringen måsle också agera mot de protektionistiska tendenserna. Min fråga är: Vilka åtgärder planerar man för att komma till rätta med de oroande företeelser i protektionistisk riktning som vi nu med växande intensitet varseblir?

Låt mig till sist säga alt det finns också en positiv sida i delta, nämligen utvecklingen av handelsutbytet med de ofieproducerande länderna. Del hade varit av värde om handelsministern här hade kunnai redovisa hur detta samarbete utvecklas och vilka åtgärder som är aktuella för att ytterligare utveckla handelssamarbeiel med dessa länder.

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag tror faktiskt all jag begriper sambandet mellan tullavveckling och skyddsklausuler ungefär lika bra som handelsministern. Vad jag konstaterade i mitt förra inlägg var alt sådana skyddsklausuler som nu finns kan böria förtydligas, della alldeles särskilt om tullpoliliken medför att olika näringsgrenar ligger allt öppnare för snabbt skiftande internationella konkurrensförhållanden. Jag vilt emellertid understryka än en gång att jag anser all det är ell väsentligt svenski intresse all dessa klausuler inte utformas så att de blir en ofta utnytfiad ersättning för tullar. Här finns nämligen en ganska påtaglig risk för att när de handelspolitiska instrumenten blir mer och mer selektiva får ell litet land, under tryck frän större länder, svårt att använda dessa selektiva åtgärder, samtidigt som det lilla landet har svårt alt protestera när större länder tillämpar åtgärderna. Delta tror jag faktiskt att handelsministern nästan skulle vara beredd all instämma i.

Sedan har vi frågan om min parallell mellan den internationella energipolitiken och EG-förhandlingarna. Den var inle så lyckad, sade handelsministern. Det är klart att alla paralleller hallar en smula, men jag lycker att den här är ganska lyckad. Först och främst var krislägessi-tualionen myckel aktuell i EG-diskussionerna, och vi har ju en parallell här. Vad sedan gäller neutralilelsförbehållel ändrade regeringen inställning i frågan huruvida man skulle förhandlingsvägen undersöka möjligheterna alt få elt sådant förbehåll. Regeringen ändrade sig långt innan man hade undersökt dessa möjligheter. Om regeringen sedan i efterhand finner att del kan vara lämpligt i en debatt, t. ex. den vi för i dag, att göra gällande att ell sådant förbehåll inte skulle kunna medges, så anser jag alt del inle har så stort bevisvärde. I fråga om den internationella energipolitiken har del ju visat sig möjligt att fä etl neutralilelsförbehåll. Varför hade det inte varit sannolikt, ifall den svenska regeringen hade önskat det, att den också skulle ha kunnai få ett sådant förbehåll i avtalet med EG?

Vidare har vi frågan om valutasamarbetet. Del finns en allvarlig risk

- och del skulle vara intressant att höra handelsministerns uppfattning här - all kostnadsnivån kommer att stiga snabbare i Sverige än i andra länder. Är handelsministern beredd att säga att regeringen måsle driva en bättre antiinflationspolitik, om det skall vara möjligt att utnytfia de fördelar som handelsministern i deklarationen menar är förenade med delta valutasamarbete?

Hen WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Det finns en rad skäl för att vidga u-ländernas möjligheter att komma med i den internationella handeln. Jag tror inte att det behöver råda någon motsättning mellan handelsministern och mig om detta. Lät mig bara peka på en sådan sak som all exportinkomsterna naturligtvis spelar en betydligt större roll för dessa länder än hela del offentliga biståndet från den övriga världen och alt handelsutbytet påskyndar hela den ekonomiska utvecklingen i u-länderna på ell alldeles speciellt sätt. De har ju en ojämnt sammansatt export. Det är råvaror som de exporterar i första hand, och flera av länderna är beroende av bara etl fåtal råvaror. Man kan vidare peka på hur faktiskt u-ländernas andel av världshandeln har sjunkit under senare år och hur flera av i-länderna har speciellt höga tullar på färdigvaror, som just dessa länder har behov av att säfia mer av - och lägre tullar på råvaror som u-länderna skulle kunna förädla.

Della är alltså några skäl - del finns betydligt fler - som talar för all den linje vi i folkpartiet har kämpat för, all vidga u-ländernas chans i den internationella handeln, varit välmotiverad. Vi är i och för sig beredda att säga all regeringen i olika sammanhang - i GATT-förhandlingarna och vid den ärliga översynen inom OECD av systemet med tullpreferenser för u-länderna - har tryckt pä för att fä förbättringar i också andra länders handelsförmåner för u-länderna. Men del hindrar inte, herr talman, alt man kan konstatera all också Sverige har bibehållit tullar på områden där u-länderna är särskilt konkurrenskraftiga och att regeringen har ingripit mol u-landsimport när den enligt regeringens bedömning har tenderat att konkurrera för hårt med svenska företag.

Att här precisera vilka varor man skall ta med utöver dem som nu finns med låter sig knappast göra. Den debatten måsle föras i annat sammanhang, och därför avstår jag från det för dagen.

Men låt mig lill sist säga, herr handelsminister, att om vi nu själva har varit generösa i några fall. så är väl en huvudroll i fortsättningen all också se lill att andra länder går i samma spår och gör det i allt snabbare takt för alt ge u-länderna en ökad chans i väridshandeln.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr TAKMAN (vpk) kort genmäle:

Herrlalman! Jag lycker att behandlingen av u-länderna verkligen sticker en i ögonen när del gäller Kissingers ofiefront. Algeriets hållning är representativ för den oro som åtskilliga av dessa länder ger uttryck åt, uttryck som praktiskt taget inle alls refereras i svenska massmedia. När de 13 OPEC-stalerna höll sin toppkonferens i Alger i börian av denna

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

månad, var del betecknande all ofiefrågan kopplades med frågan om andra råvaror och den s. k. tredje världens utvecklingsproblem. Observatörer frän u-länderna var närvarande.

I sitt hälsningsanförande den 4 mars föreslog Algeriets president Houari Boumedienne att OPEC bildar en specialfond pä mellan 10 och 15 miljarder dollar för alt göra de ofieproducerande ländernas exporlöverskott tillgängligt för länder som befinner sig på utvecklingens väg.

Beträffande vissa ofieproducerande länder - Boumedienne syftade tydligen pä lEA -sade han bl. a. föfiande: "Trots OPEC:s framgångar avstår imperialismen inte så lätt från sina privilegier. Det våldsamma ordvalet, de öppna hotelser som uttalats som svar på justeringen av ofiepriserna, och alla planer som syftar till att förstöra dessa åtgärders effektivitet är ett karaktäristiskt uttryck för imperialismen."

Boumedienne fortsatte; "I denna nya fas av våra relationer med de industrialiserade länderna bör vi fördubbla vår vaksamhet om vi vill försvara och konsolidera vad vi vunnit i vår kamp hittills."

Också av det utkast till en "högtidlig deklaration" som OPEC-kon-ferensen offentliggjorde den 6 mars framgick klart vilken skarp motsättning del finns mellan OPEC och Kissingers neokolonialisliska pe-iroleumfront.

Herr handelsministern FELDT;

Herr talman! Herr Åsling vidgade med ell raskt grepp den här debaiten till all omfatta hela den svenska biståndspolitiken, då han efterlyser den svenska regeringens vifieinriktning när del gäller ufiämningen mellan rika och fattiga länder. Jag tror inle att vi nu har möjlighet att la upp en debatt om hela den svenska biståndspolitiken. Men låt mig svara på herr Åslings mera konkreta och näraliggande fråga, nämligen om regeringen anser att lägel är tillfredsställande. Svaret är ett rungande nej. Del som borde göras och det som i en enkel anständighets namn måsle ske är all alla de länder som har ställt ut slora löften också, åtminstone i ringa mån, böfiar uppfylla dem när det gäller det reala resursslödet från i- lill u-länder. Jämfört med del gapande hålet i i-ländernas solidaritet med u-länderna spelar naturligtvis de här arrangemangen i Valutafonden och Väridsbanken en mycket liten roll. U-ländernas situation är nästan desperat i en rad fall.

Men, herr lalman, om jag nu går över lill vad den här debatten egentligen skulle handla om, så ville herr Åsling också ha reda på hur Sverige angriper de oroande företeelser till proteklionism som har dykt upp på sistone. Jag vill då svara alt förutom de möjligheter vi har att genom bilaterala kontakter göra våra synpunkter gällande för ifrågavarande regeringar - sådana kontakter pågår -, finns ju tre organisalioner där vi är medlemmar och där sådana här frågor tas upp; EFTA för de länder som är medlemmar där, GATT för praktiskt taget alla världens länder och OECD för industriländerna. Jag kan försäkra herr Åsling all vi gör där vad som från svensk sida rimligen kan åstadkommas för all bekämpa

den utveckling som eventuellt hotar.

Sedan kan jag tillfoga att herr Åsling kan göra en personlig insats genom att rösta ner den moderatmotion som är ett mycket oroande tecken på proteklionism i den här riksdagen, nämligen en motion undertecknad av herr Magnusson i Borås som första namn och som kräver en utvidgning av del svenska importlicenssystemel för all skydda svensk industri. Jag rekommenderar herr Åsling att studera den motionen. Hotet är närmare än vad han tror.

Vad slutligen gäller herr Åslings uttalande om samarbetet med oljeländerna trorjag att jag enklast och kortast klargör läget om jag upplyser om att vi har slutit etl samarbelsavlal med fem länder som tillhör gruppen ofieexporterande, nämligen Algeriet, Egypten, Irak, Libyen och Iran. På den grunden forlsäller vi nu en konkretisering av samarbetet. I april månad blir det elt möte mellan Sverige och Iran i den blandade kommission som tillsatts för att administrera avtalet.

Till herr Burenstam Linder skulle jag vifia säga att jag tror all det ändå kvarstår en missuppfattning i varie fall när del gäller herr Burenslam Linders sätt alt uppfatta mitt länkande i den här frågan. Lägel är i dag sådant all del för det mesta vidtas åtgärder utan slöd av några regler och utan att någon internationell organisation eller överenskommen ordning finns. Det leder i många fall till att konsekvenserna blir svårare i detta disciplinlösa tillstånd än om vi skulle ha någon form av disciplin på det här området.

För små länder, som alltid lever ett farligt liv, trorjag för del första alt risken för att utsättas för selektiva åtgärder är betydligt mindre än för slora länder. Del måste vara rätt svårt för ett litet land att störa elt stort lands marknad. Del är den konstellationen herr Burenslam Linder framför allt tänker på. För det andra vel vi när del gäller just fallet Sverige att marknadsstörningar och ingripanden av den här typen i allmänhet är aktuella mot lågprisländer. För att referera lill herr Burenslam Linders egna farhågor i den här talarstolen för en stund sedan vill jag säga att Sverige avgjort inte tillhör den gruppen. Den koordinering av den ekonomiska politiken som herr Burenslam Linder talar om är naturligtvis i särskilt hög grad önskvärd mellan länder som har etl fastare valulapoliliskl samarbete. Vi har i en rad sammanhang haft diskussioner med våra partner i den s. k. ormen och, framför allt till del stora över-skoltslandet Västtyskland, riktat mycket klara och entydiga vädjanden och uppmaningar att driva en mera expansiv politik. Del är i Tysklands fall motiverat både av valulasiluationen och av att man där har en förmånligare kostnadsutveckling än i flertalet andra länder. Däremot tycker jag att del är tidigt att nu la fram någon ekonomisk-politisk sorgekrans i vad gäller Sveriges framlida kostnadsutveckling. Förhandlingar pågår, och avtal må slutas innan vi utfärdar domar av det slag som herr Burenstam Linder vill komma med nu.

Herr Wirtén viker av i den här debaiten, och jag lycker del är klokt av honom. Sverige är - det råder inget tvivel om den saken - det in-

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

duslriland som har öppnat sina gränser för u-länderna när det gäller det känsliga textil- och konfektionsområdel mera än något annat land. Vår import per invånare av textilprodukter från utvecklingsländerna är den största i världen. Mångdubbelt större än vad övriga industriländer f n. kan redovisa. Den ekonomisk-politiska bakgrunden lill detta kan vi avläsa t. ex. i den moderalmolion som jag nämnde.

Slutligen måste jag lill herr Takman säga att vi skall diskutera oljeklubben senare när regeringens proposition behandlas i riksdagen. Men det är tvä saker som slår mig. Jag har alllid lyssnat till herr Takman med intresse, för jag tycker alt han har varit en lågmäld och ofta eftertänksam talare, och del är inte vanligt för hans partis medlemmar. I del här fallet tycks själva del namn som herr Takman tilldelar klubben - Kissingers ofiefront - vara tillräckligt föran utlösa alla aggressionerna. Sedan får ingen reda på vad denna ofiefront egentligen består av. Herr Takmans partiledare stod här i förmiddags och sade att den är en imperialistisk organisation. Del var allt han brydde sig om all meddela omvärlden. Någon förklaring av innehållet fär vi inle.

Läget är ju del att denna ofieklubb, lEA, inte har några instrument som kan användas för ekonomisk krigföring eller ekonomisk aggression. Herr Takman borde också tänka sig för, när man just nu förbereder den första, myckel fredliga samtalsomgången mellan producent- och konsumeniländer. Om Algeriet, Iran, Saudiarabien, Venezuela och elt antal u-länder uppfattar ofieklubben som denna mycket krigiska, aggressiva organisation, varför är man då beredd alt sätta sig ner med i stort sett de länderna den 7 april och böria resonera? Jag förstår inte upphetsningen i herr Takmans resonemang i den här frågan. Myckel har den måhända att göra med att namnet på en viss utrikesminister kommer in i bilden; sedan startar maskinen och utlöser alla aggressionerna.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Det var värdefulla kompletteringar till regeringsdeklarationen som handelsministern gav. Det var också ett rejält besked när det gäller regeringens syn på hela u-hjälpsproblemaliken. Vi har verkligen inte ett tillfredsställande förhållande på den punkten.

Vad jag efteriyste var regeringens syn pä möjligheterna alt vidareutveckla valutafonds- och slödfondsarrangemangen i den riktning som vi frän centerns sida tidigare förespråkat, så att de skulle kunna ställa ökade resurser lill u-ländernas förfogande. Jag hoppas all del i det fortsatta arbetet i dessa institutioner skall bli möjligl all hitta vägar för all lätta de ekonomiska bekymren för de verkligt fattiga länderna i väridssamhället.

Jag frågade vilka åtgärder man planerar för att råda bot för eller slävja de protektionistiska tendenserna. Handelsministern svarade all kontakter pågår, och dét är bra och nödvändigt. Jag hoppas att dessa kontakter

- även utanför de tre organ där dessa diskussioner egentligen skall föras

- kan ge resullal. Det bör också vara angelägel alt ha direkta kontakter

med våra handelspartner i dessa frågor, och jag förutsätter att vi har del.

Del var också intressant alt få veta all vi nu slutit avtal med fem av de ofieproducerande länderna och att aktiviteten på della område, som jag tror är ytterst värdefull, fortsätter. Jag tror att förhandlingarna med ofieländerna om utvidgat samarbete är ytterst väsentliga med hänsyn till övriga internationella aktiviteter vi bedriver. Engagemanget i stödfonden, i ofieklubben etc. bör ses mot bakgrund av dessa bilaterala kontakter. Över huvud taget bör sädana kontakter kunna avbalansera vårt beroende av internationella block. Jag ser kontakterna med ofieländerna som en parallell till vidgade nordiska kontakter; de är ägnade all avbalansera vårt internationella beroende.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Feldl nämnde i sin replik en moderat motion som han uppgav föreslog en oroande licensgivning för alt skydda svensk industri. Men vad som föreslås i molionen av herr Magnusson i Borås är skydd för en bransch av svensk industri, nämligen textilindustrin. Det kanske borde påpekas.

Jag tycker för min del inte all man har anledning alt slå in på den vägen. Regeringens näringspolitik har skapat allvarliga svårigheter för textilindustrin, men jag lycker själv alt dessa svårigheter skall lösas med andra medel än handelspolitiska.

Men låt mig visa alt handelsministern inte är särskilt logisk i sitt resonemang, I nästa andetag säger han nämligen att skyddsklausuler inte är avsedda all användas mot länder som Sverige utan mot lågprisländer. Det innebär väl då att handelsministern ställer sig bakom krav på sådan licensgivning för att skydda sig från t. ex. en allvarlig ökning av texlilimporlen från vissa u-länder. Han har därmed nästan ställt sig bakom den moiion som herr Magnusson i Borås brukar väcka varie år,

Så lill frågan om växelkurspolitiken. Om regeringen tror all del räcker att skriva brev lill den socialdemokratiske regeringschefen i Västtyskland om att han inte bör föra en arbetslöshetspolilik utan en stimulanspolitik, så trorjag alt vår regering har fel. Man kan inle begära av andra länder an de för alt Sverige skall få det bättre skall avstå från alt slå vakt om del de vill slå vakt om. Vi måsle här la ell eget ansvar. F. n. måste vi se till att vi inte får alltför stora pris- och kostnadsslegringar, och del måsle vi själva ta ansvar för genom all föra en bättre ekonomisk politik. All säga detta är inle att i förväg la ut någon sorgekrans över svensk ekonomisk politik, eller hur det nu hette i handelsministern vokabulär - de synpunkterna framför vi för att förhindra att herr Feldl i efterhand tvingas alt lägga en sorgekrans på regeringens ekonomiska politik.

Handelsministern hade i sin replik inga synpunkter på de argument beträffande neutralilelsförbehåll och tidigare EG-förhandlingar som jag framförde. Del kan möjligen bero på alt handelsministern avser all kom-

6 Riksdagens protokoll 1975. Nr 40-41

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

mentera dem i sin sisla replik, som jag enligt de debaliregler vi har inle har rätt alt invända emot.

Hen WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Att jag inte ville gå vidare in i någon deiafidebatt om vilka varor som närmast bör tullbefrias vid export från u-länderna lill Sverige beror i och för sig inte på all jag tror att vi har kommii så långt vi kan. Del finns naturligtvis möjligheter all utvidga den listan, men jag menar att platsen för en sådan debatt är knappast här och nu.

I den motion som handelsministern refererade till pekar vi också på alt man med andra åtgärder kan hjälpa u-länderna i deras strävan att komma in på väridsmarknaden mer ordentligt än med de få procent som de nu har. Där pekas framför allt på saker som supplementär finansiering, dvs. om del föreligger en situation med sådana prisfall som vi under senare lid kunnat notera på råvarorna med undantag av oljan, bör man kunna organisera hjälp för all bistå u-länderna. Många gånger är det också fråga om råvaror som inte lål någon längre lagerhållning. Därför bör man kunna lämna tekniskt bistånd även i sådana sammanhang. All försöka verka för mer organiserad marknadsuppdelning av u-ländernas handel är en tredje väg, och det finns ytterligare några andra åtgärder som vi pekar på för att underlätta u-ländernas handel.

Handelsministern sade tidigare ungefär så här, att de länder som ställt ut löften borde också infria dem i fråga om resursöverföringar till u-länderna. Just det! Den svenska riksdagen och regeringen har ju sju år i rad lovat u-länderna att 1974/75 avdela I 96 av bruttonationalprodukten lill u-hjälp. Jag hoppas att del löftet skall infrias; herr Feldl.

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr TAKMAN (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag är ledsen om jag har höjt rösten, men del är ganska svårt all vara behärskad i en debatt om förhållanden som är så komplicerade som dessa och som samtidigt behandlas här såsom enbart tekniska angelägenheter.

Vad herr Feldl kallar den första mycket fredliga omgången, eller hur han uttryckte det, i förhandlingarna mellan OPEC och lEA har föregåtts - det vill jag påminna om - av uttalanden av Henry Kissinger, som var initiativtagare till denna ofiefront, t. ex. i den stora intervjun i Business Week den 13 januari, där han sade alt en amerikansk militär intervention mot ofieproducerande länder inle var otänkbar. Dessa uttalanden hade i sin lur föregåtts av andra ännu klarare uttalanden och dessutom läckor frän Pentagon alt man hade en militär operationsplan med kodbeteckningen Petroland för den eventualiteten att det skulle bli ell ofieembargo. Man skulle då ockupera delar av eller hela ofieproducerande länder.

Del kan väl inte heller ha undgått herr Feldt att syftena med denna ofiefront myckel klart har uttalats bl. a. av Henry Kissinger. Kissinger är ju inle vem som helst. Han har sysslat med råvaruaffärer förut. Jag vill påminna om kopparn i Chile. I sin egenskap av ordförande i 40-kommiitén såg Kissinger lill all CIA hade möjligheter all hjälpa fas-cisterna i Chile att göra kuppen mot den lagliga demokratiska regeringen. Del är alltså samme Kissinger som nu är ledande namn i petroleumfronten.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr handelsministern FELDT;

Herr lalman! Jag vill sluta del här replikskiftet med alt göra några få kommentarer.

När det gäller utvecklingen av eventuellt nya slödarrangemang i Väridsbanken ål Valutafonden är del i dag inte mera att säga härom, herr Åsling, än att här pågår utvecklingsarbete i banken respektive fonden. Det följs av vår för Norden gemensamma exekulivdirektör och övrig personal. Sä fort någonting finns alt rapportera frän del arbetet skall vi göra det.

Jag hade alls inle tänkt återkomma lill EG, herr Burenslam Linder. Jag glömde helt enkelt bort att säga vad jag hade tänkt säga i min förra replik. Jag ämnade bara konstalera att i den här frågan blir vi inle överens hur många gånger vi än försöker rekonstruera våra EG-förhandlingars historia.

Däremot måste jag uppmana herr Burenstam Linder att studera den motion som herr Magnusson i Borås m. fl. moderater har väckt. Den handlar del här året nämligen inte om textilindustrin. Den handlar om den imporlkonkurrerande hemmamarknadsinduslrin, och del är betydligt mer. I själva klämmen sägs det att riksdagen hos regeringen bör begära an "inom ramen för GATT, EG och EFTA licensgivningen avseende importen från låglöneländerna lillämpas så alt fortbeståndet av efiest livskraftiga svenska förelag icke äventyras samt all begränsning av importen från dylika länder vidtas i större utsträckning än som f n. sker".

Detta är, som jag ser det, en allvarlig utvidgning av det protektionistiska tänkandet i moderata samlingspartiets riksdagsgrupp. Det omdömet slår jag för. Sedan trorjag förslås att motionen vid behandlingen röner del öde som den förfiänar.

Jag konstaterar alt något uppslag eller någon idé om hur och lill vilka nya varor preferenssysiemet skulle kunna utvidgas har herr Wirtén inle kommit med i den här diskussionen. Del är synd all han inle har tagit chansen att redovisa vad som kan ligga bakom folkpartiels framstöt i denna fråga, men del kanske flyter upp under den vidare behandlingen i riksdagen.

Slutligen till herr Takman. Det är rätt typiskt att alla de uttalanden som herr Takman refererar till, antingen han beskriver ofieklubbens syften eller Mellanösternpolitiken, är uttalanden som har gjorts av den amerikanske utrikesminisiern. Nu gällde herr Kissingers uttalande belräf-

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

fande militära interventioner i Mellersta Östern inte ofieklubben - del gällde USA. Men det må vara. Ännu beklagligare, kanske beklämmande, är all herr Takman inle har brytt sig om all studera den proposition där ofieklubbens syften anges. Del är nämligen ofieklubben som anger ofieklubbens syften, inle herr Kissinger.

Della är en citatleknik som jag känner igen från andra sammanhang, men inle desto mindre gör den mig beklämd. Studera de syften som har angivits! Observera också all varie utvidgning eller förändring av dessa syften kräver enhällighei bland ofieklubbens 18 medlemsländer. Det betyder alltså att länder som Sverige, Schweiz och Österrike också skall ställa upp på Kissingers konfrontalionslinje för att den skall bli verklighet för ofieklubben.

Jag vill ha detta ordentligt utsagt i den här lokalen, eftersom jag tycker alt herr Takman försökte sprida förvirring härom.

Fru THORSSON (s);

Herr talman! En beskrivning av det aktuella lägel i det internationella nedrustningsarbetet bör höra naturligt hemma i en utrikesdebatt i Sveriges riksdag. Av della skäl har jag begärt ordet i den här debatten.

Vad jag har all säga anknyter lill regeringsdeklarationens ord om den brist på konkreta framsteg som karakteriserade nedruslningsförhandlingarna under 1974. Mol den bakgrunden framstår den intensiva nedrust-ningsdebalten vid FN:s generalförsamling i höstas - en debatt som jag hade anledning alt kommentera i mitt inlägg i den allmänpolitiska debatten den 5 februari - som elt symboliskt ullryck för en ny vitalitet och vifia all föra arbetet vidare.

Jag tror mig också ha rätt alt säga att något av en ny anda också präglade nedrustningskonferensen när den öppnade sin vårsession för nu tvä veckor sedan. 1 motsats mol den stämning som rådde vid samma tid förra året, då erfarna nedrustningsdelegaler praktiskt laget var färdiga all förfalla inskriptionen på konferensens gravslen, rådde nu en anda, inle av optimism, vilket lägel f n. knappast ger anledning lill, men av förnyad vitalitet, som sannerligen blir oumbärlig allteftersom problemen växer i kvantitet och kvalitet. Det faktum all fem nya medlemsstater, nämligen de båda tyska staterna, Iran, Peru och Zaire nu tog plats vid konferensbordet bidrog naturligtvis lill all höja stämningen och undanskymde nästan den ännu på konferensens fiorlonde år lomma franska stolen. Frankrikes fortsatta bortovaro är dock självfallet en politisk realitet av mycket negativt slag.

Några konkreta resultat som föfid av denna mera positiva anda kan man inte vänta sig vid vårsessionen. Dels är denna kortare än vanligt på grund av den konferens för granskning av icke-spridningsavtalet rörande kärnvapen som berörts i regeringsdeklarationen och tidigare i debatten, dels arbetar den i skuggan av denna konferens. Jag skall tillåta mig endasl ett kort påpekande i fråga om vårsessionen och i anslutning lill vad som sägs i regeringsdeklarationen om Vladivostoköverenskom-

melsen och också som etl komplement lill min egen kommentar lill denna överenskommelse i kammaren den 5 februari.

Vad som framför allt har oroat är ju del tak som har satts för de tvä supermakternas innehav av strategiska vapenbärare fram till år 1985 och som ligger avsevärt högre än f n. I sitt anförande den 4 mars vid nedrustningskonferensen sade sig den amerikanske chefsdelegaten ha anledning all räkna med all USA och Sovjet skall sluta ell formligt avtal efter Vladivosiokrikllinjerna under della år och an förhandlingar om ett nedbringande av antalet strategiska vapenbärare skall kunna sättas i gång snart därefter.

Herr lalman! Eftersom den s. k. Kekkonenplanen i viss mån äter har blivit föremål för debatt i vår del av världen är del kanske också värt all notera att nedrustningskonferensen på generalförsamlingens begäran är i färd med att tillsätta en expertgrupp med uppdrag att verkställa en allmän principsludie av de problem som är förknippade med etablerandet av kärnladdningsfria områden.

Herr lalman! Jag har redan sagl all nedrustningskonferensen denna vår arbetar i skuggan av den kommande icke-spridnings- eller NPT-granskningskonferensen som öppnas den 5 maj. Som ordförande i den svenska delegationen till den konferensen har jag väl inte myckel alt tillägga lill vad som sägs i regeringsdeklarationen. Förberedelser för ell aktivt svenskt agerande vid konferensen är i gäng. Men konferensarbetet kommer av många, kanske huvudsakligen tre skäl all bli svårt:

1. Det ligger i själva kärnvapenspridningens problemalik all elt avtal som syftar lill att stoppa kärnvapenspridningen helsl bör vara universellt och i vafie fall omfattas av alla länder som har en avgörande betydelse i della avseende. Så är ännu inle fallet. 83 stater har i dag, fem är efter ikraftträdandet, ratificerat avtalet; bland de många som saknas finns åtskilliga stater med nyckelroller på kärnenergiområdet, vilket bl. a. framgick av den indiska kärnsprängningen i maj 1974.

2. De kärnvapenmakler som inte bara ratificerat avtalet ulan också är dess depositariemakler kan inle sägas ha uppfyllt dess artikel VI om förhandlingar i uppriktig avsikt all nå framsteg i arbetet för kärnvapen-nedrustning och allmän nedrustning. Dessa makter kommer ulan tvivel att fä della kraftigt påtalat vid. konferensen.

3. Det kontrollmaskineri som avtalet föreskriver för att hindra kärnladdningsspridning via fredliga kärnenergiprogram är ofullständigt, otillräckligt och i vissa avseenden diskriminerande mol de stater som har anslutit sig lill avtalet.

Herr talman! Sverige kommer, som del har sagts i regeringsdeklarationen, alt försöka aktivt medverka lill ett gott resullal av granskningskonferensen. Vi gör det i medvetandet om alt den har en roll att spela •för en kommande kärnvapennedrustning och att en sådan process fortfarande framstår som ett avgörande steg fram mol en allmän och kontrollerad nedrustning. Den tvingande nödvändigheten av ell sådant steg, nämligen kärnvapennedruslning, är bjärt belyst av ell ullalande av den

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

amerikanske senatorn Syminglon inför FN;s generalförsamlings första utskott i höstas, nämligen all USA f n. är i besittning av ett antal kärnvapenladdningar motsvarande 615 385 Hiroshimabomber. Och lål oss, herr lalman, minnas antalet dödsoffer efter den enda Hiroshimabomben och multiplicera del med 615 385. Del skulle inle bli många överlevande på jorden om de här bomberna skulle komma lill användning.

Som något av en antiklimax efter detta Armageddonkonsiaterande, lål mig här notera lill kammarens protokoll att en i riksdagen genom åren ofta diskuterad fråga, nämligen Sveriges slutande av avtal med del internationella aiomenergiorganet enligt icke-spridningsavialels artikel III om kontroll av våra kärnenergianläggningar nu änlligen är i sin slutprocess. Sedan både regeringen och IAEA:s styrelse har godkänt del avtal som paraferades redan i höstas väntas del efter avslutade tekniska förberedelser blir undertecknat inom den närmaste framtiden och i god tid före granskningskonferensens böfian.

All göra icke-spridningsavtalet universellt framstår som den kanske viktigaste uppgiften i avvaktan på framgång för den lika viktiga uppgiften alt pressa pä kärnvapenmakierna att verkligen starta en effektiv kärnvapennedrustning. Här möter oss ett svårt problem som har elt sammanhang med den pågående expansionen av kärnenergiprogram, någonting som också påtalats i debaiten tidigare i dag. Del konlrollmaskineri som avtalet föreskriver kan innebära, och har i vissa situationer inneburit, att stater som anslutit sig till avtalet har varit underkastade strängare kontrollbesiämmelser för sin utveckling av kärnenergiprogram än stater som har stannat utanför.

Del förefaller svårt att lösa detta problem utan all ytterligare späda pä kärnenergiexpansionen och därmed öka den fara för avledning eller stöld av klyvbart material, kring vilken bl. a. vi från svensk sida har sökt stimulera till internationell debatt. Vi ämnar, som det sägs i regeringsdeklarationen, aktivt fullföfia vårt initiativ all nå överenskommelserom förbättrad kontroll av detta svåra och allvarliga internationella problem. Och det är värt att i della sammanhang notera all vid nedrustningskonferensens öppningssammanträde för tvä veckor sedan gick den sovjetiske nedruslningsdelegalen, som i augusti 1974 gick i klar mot-argumentation mol mig på denna punkt, lika klart in pä ett erkännande av den internationella och allvarliga karaktären av della problem. Jag kan inte underlåta att noiera detta som ett framsteg.

Herr talman! 1 denna kammare har vi ofta påtalat del totalt absurda i människornas nuvarande livsvillkor på denna jord som, förvallad med förnuft och allmänintresse, skulle kunna ge alla en dräglig existens. De närmast ofattbara rustningskostnaderna, som innebär ell lika ofattbart slöseri med mänskliga och materiella resurser, är det mest uppenbara beviset för bristen på förnuft och allmänintresse i jordens förvaltning. När vi detta år slår inför FN:s sjunde extra generalförsamling, där de rika industriländerna på nytt kommer all möta de faltigas berättigade anspråk på en rimligare världsordning, innebär della, inle minst, förnyade

krav på förnyad vitalitet i nedruslningsansträngningarna. Jag är övertygad om alt dessa ansträngningar måsle mer systematiskt än hillills sältas in i sitt totala sammanhang, nödvändigt om denna jord någonsin skall kunna ge sina invånare trygghet, försöfining och rimliga levnadsvillkor. Som vi alla vet är åren kring millen av 1970-talel av slor och kritisk betydelse i dessa ansträngningar. FN:s sjunde extra församling framstår som en symbol för della.

Del internationella nedrustningsarbelet befinner sig därför i elt vikligl skede. All organisera de krafter som, i gemenskap och med ihärdighet, skulle kunna pressa fram verkliga och effektiva nedrustningsåtgärder från supermakterna är en av de mest angelägna uppgifterna. Men världens vapenhandlare medverkar lill an rustningskostnaderna växer, och växer snabbi, i både rika och fattiga länder i den tredje världen, därmed avledande mänskliga och materiella resurser från positiv användning i de delar av världen där människornas grundläggande behov är skriande otillfredsställda. Att 1970-talel kallals både det andra utvecklingsårtiondel och nedrustningsärtiondet är uttryck för djupt upplevda krav pä politiska ledares förnuft och framsynthet från otåliga människor runt om i världen. Vad jag upplevt som en ny vitalitet i det internationella nedrustnings-arbetet kan jag kanske med försiktig optimism lyda som en börian till svar på dessa krav.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr andre vice talmannen tillkännagav all anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c);

Herr lalman! Den dominerande delen av svenska folket har en myckel bestämd uppfattning om att folket skall bestämma i sitt land. Den urgamla demokratin i vårt eget land, som vi försökt att pä alla sätt förbättra och förstärka, har gjort oss ännu mera övertygade om värdet av frihet och rätt alt dellaga i landets styrelse.

Det har i dagens debatt yttrats många förhoppningar om att länder som tidigare lidit av diktatur skall komma fram lill elt demokratiskt styrelseskick. Jag instämmer hell i vad som sagts i del avseendet. Junior av olika slag som regerar i ell land, antingen de är kommunistiska, fascistiska eller av annan kulör, kan aldrig sägas företräda folket, eftersom folkel icke genom fria val har fått ge sin mening lill känna. I ell land utan fria val och övriga demokratiska rättigheter kan man aldrig säga om regimen verkligen företräder folkel. De flesta diktaturerna har i sina namn sådana ord som "demokratiska", "folkels republik" eller dylikt medan regimen i själva verket inle svarar mot något av dessa ord.

Tyvärr lider största delen av världens befolkning under olika diktatursystem, och därför borde de länder som har demokratiska styrelseskick hälla samman och sträva efter all slå vakt om individens frihet sådan den är utformad i Förenta nationernas konventioner om de mänskliga rättigheterna. Del finns i dessa konventioner bestämmelser, som om de

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

åtföljes leder lill en sann demokrati. Det slår t. ex. i artikel 19 all envar skall äga räll till åsiktsfrihet utan ingripanden. Del heter vidare all envar skall äga rätt lill yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar alt oberoende av territoriella gränser söka, mottaga och sprida uppgifter och tankar av vafie slag i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel.

Del understryks vidare i artikel 25 all varie medborgare skall äga räll att "a) dellaga i handhavandet av allmänna angelägenheter, direkt eller genom fritt valda ombud; b) väfia och bli vald vid periodiska och hederliga val, förrättade på grundval av allmän och lika rösträtt och hemlig röstning, varigenom garanteras all väfiarnas vifia kommer fritt lill ullryck;".

Med hänvisning till bestämmelserna i FN-konvenlionerna råder del således ingen tvekan om vad som menas med demokrati.

I regeringsdeklarationen har värnet om de mänskliga rättigheterna understrukils ytterligare. Det har också påpekats all enligt vid den europeiska säkerhetskonferensen allmänt godtagna principer är respekten för mänskliga rättigheter en väsentlig faktor för den fred, rättvisa och välfärd som fordras för att säkra utvecklingen av vänskapliga relationer och samarbete mellan stater. Det är räll anmärkningsvärt att länder som har varit med om all acceptera della och som har skrivit under konventionerna så uppenbart bryter mot vad som slår i dessa vikliga konventioner.

När jag talar om demokratiernas samarbete menar jag inte att länder som tillhör en sådan grupp skall isolera sig, utan samarbete skall förekomma som förut med andra länder. Förändringar sker, och det finns länder som lidit under en härd diktatur i många är men som nu har kommit fram till ell mera demokratiskt styrelseskick. Som jag tidigare sade har vi nu förhoppningar om att en del av de länderna kan bli verkliga demokratier. Del finns dock andra länder - i synnerhet då sådana som nyligen har blivit självständiga - som med stolthet talar om att de har elt enpartisystem, vilket ju aldrig kan sägas vara ell demokratiskt styrelseskick. Del är önskvärt all Sverige vid alla lämpliga tillfällen starkt understryker vikten av all man i varie land har elt demokratiskt styrelseskick och all vi inte accepterar enpartisystem och andra former av diktatur.

Herr talman! Del är glädjande all åter kunna konstatera alt enigheten på utrikespolitikens område är stor i vårt land. Vår strävan att medverka till alt skapa fred och säkerhet i världen kan fortsätta ulan alt vi därför ger avkall på vår alliansfria politik och vår strävan efter neutralitet vid konflikter. Sverige är nu medlem av Förenta nationernas säkerhetsråd, och därmed ökas vårt lands möjligheter att påverka de internationella fredssträvandena. Även om stormakterna med sin vetorätt och sin ställning i övrigl har det största inflytandet i säkerhetsrådet kan elt mindre land göra sin röst hörd och kanske vid vissa tillfällen vinna gehör för sina synpunkter.

I regeringsdeklarationen har också påpekats vikten av att de små nationernas intressen tillgodoses och alt man beaktar vad som sägs frän del hållet. Del är inle bara Sverige ulan flertalet av världens mindre länder som starkt hävdar att de små ländernas intressen skall tillgodoses.

Sverige är också representerat vid nedruslningsförhandlingarna i Geneve, och även om arbetet där går ytterst trögt har vissa resullal uppnåtts. I anslutning lill fru Thorssons intressanta anförande bör del dock framhållas alt det utöver Amerikas resurser på området finns sprängämnen i väriden som motsvarar ungefär 15 ton per människa pä hela vår jord.

Sveriges deltagande i en rad andra mellanfolkliga organisationer ger oss också möjligheter all påverka utvecklingen. Men vi kan aldrig räkna med att vara medlemmar i sådana organisationer utan att detta medför förpliktelser - förhållandena kan utvecklas på ell säll som vi inte önskar och medlemskapet kan t. o. m. medföra visSa nackdelar för värt land. Del höjs ibland röster här i landet för alt Sverige skall utträda ur vissa internationella organisalioner för att man inle är nöjd med del arbete som de utför. Men där blir del då fråga om en avvägning. Skall vi utträda - något som ingalunda kommer alt väcka del uppseende som man på sina håll tycks tro-eller skall vi stå kvar och försöka påverka utvecklingen med det inflytande som vi eventuellt kan ha? Jag anser att Sverige i regel bör slå kvar som medlem och försöka påverka utvecklingen i rätt riktning, inte utträda och därmed förlora möjligheten all utöva något konstruktivt arbete. Demonstrationspolitiken har aldrig varit gagnerik, och den är det allra minst på det internationella fältet.

Den i regeringsdeklarationen nämnda konferensen i Geneve för all granska tillämpningen av icke-spridningsavtalet rörande kärnvapen är givelvis myckel betydelsefull och blir efter hand än mera betydelsefull eftersom plutonium både finns och i många fall förvaras pä ett sätt som gör det alltför lätt att tillverka kärnvapen. Del gläder mig att regeringen nu hell instämmer i centerns uppfattning all en vidsträckt användning av kärnkraft skapar stora risker för att detta också leder till kärnvapentillverkning. Regeringen säger härom; "De civila kärnenergiprogrammens expansion kommer också all skapa problem genom den allt större ansamlingen av plutonium i olika länder." Del är så mycket mer förvånande all regeringen inte drar slutsatserna fullt ut av della, för om Sverige fortsätter att bygga ut kärnkraften fär vi också plutonium. Vi kan i så fall inte gärna gä lill andra länder och varna dem och säga; Bygg inle ut den fredliga användningen av kärnkraften för då kommer plutonium att finnas i oerhörda mängder över hela vår jord. Men ännu har regeringen inte tagit konsekvenserna av dessa väldiga lager av plutonium som så småningom kommer att finnas och därmed skapa risker för att kärnvapen kommer att spridas till ell stort antal länder i vår värld.

Jag vill också erinra om det betydelsefulla avtalet om förbud alt testa kärnvapen ovanjord. Del är med djupaste beklagande man måsle konstatera all stormakterna Frankrike och Kina inle tillträtt detta avtal. Man hade hoppals alt Folkrepubliken Kina när den blev representerad i FN

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

och medlem av säkerhetsrådet skulle tillträda avtalet men så har tyvärr inle skett ännu. Varken Frankrike eller Kina kan ha några godtagbara ursäkter för att inte underteckna avtalet. Deras försvarssilualion är inle sämre eller annorlunda än de länders som anslutit sig lill avtalet.

Det påpekas i regeringsdeklarationen att även om arbetet för freden nu i högsta grad präglas av frågan om avspänning och nedrustning så blir vi allt starkare medvetna om alt huvudproblemen för majoriteten av världens befolkning är hunger, fattigdom och arbetslöshet. Och man säger vidare alt jordens resurser är begränsade och kommer alt bli allt knappare i relation lill en växande befolkning. Ja, del är så rikligt som det är sagl i regeringsdeklarationen, men det skapar väl också skyldighet för vårt lilla land att i största möjliga utsträckning bidra och, om vi kan, i någon mån avhjälpa världens hunger. Vi har diskuterat värt svenska veteöverskoll så myckel tidigare, och vi har blivit medvetna om alt även om Sverige är ett litet land kan några hundra tusen ton vete betyda oerhört mycket. När vi har resurser all producera mer skall vi akta oss för all asfaltera åkrar och lägga ned jordbruk så alt vi inte kan producera vad som går an åstadkomma inom vårt eget land.

Slutligen, herr talman, vill jag påpeka en sak som inle finns i regeringsdeklarationen. Det går inle alt ta med allting, men jag skulle önska all man sagt något om detta. År 1975 har av Förenta nationerna proklamerats som del internationella kvinnoårel. Även om vi har nätt långt i Sverige i fråga om jämställdhet mellan män och kvinnor bör vi i solidaritetens intresse intensivt arbeta för att all diskriminering av kvinnan kommer att avskaffas. Det är tyvärr många länder som inle har det ordnat pä samma sätt som Sverige.

Del var den 7 november 1967 som Förenta nationernas generalförsamling antog deklaraiionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor. Den betecknades då som en milstolpe i FN:s arbete för att främja mäns och kvinnors lika rättigheter i enlighet med stadgans bestämmelser samt principerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. 1 deklarationens första artikel slås .det fast att diskriminering av kvinnor, vilken frånkänner dem samma rätt som männen eller begränsar densamma är fundamentalt orättvis och kränkande mot mänsklig värdighet. Nu har det gått åtta år sedan denna milstolpe passerades. Men fortfarande pågår arbetet med att utforma en text som kan ge innehållet i deklarationen formen av en konvention och därmed bindande kraft för undertecknarna. Denna långa tid är anmärkningsvärd därför all principen i FN-stadgan hela tiden har omfattat detta och det slår inskrivet också i förklaringen om de mänskliga rättigheterna. När nu 1975 har proklamerats som kvinnoårel borde vi på allt säll arbeta för all de intentioner som finns i deklarationen kommer alt fullföfias och att den även skall resultera i en konvention. Jag hoppas att vi från svensk sida på allt säll skall främja all konventionen kommer till. Jag hoppas även att del blir en parlamentarisk representation vid den konferens som skall hällas.

Hen HERNELIUS (m):

Herr talman! Försl några ord med anledning av fru Thorssons anförande. Det är lätt att bekräfta vad hon sade om den nya anda och vitalitet som tycks prägla nedrustningsförhandlingarna under del möte som nyss har tagit sin börian. Man kan fråga sig om anledningarna. Det kan vara de nya uppgifter som har anförlrolts konferensen av FN:s generalförsamling och som kanske ger en utväg ur den låsta situation som har skapats genom att supermakterna inte lagt några strån i kors för all bryta dödläget i fråga om t. ex. det totala provsioppel och C-vapnen. Del kan också vara den i tiden näraliggande konferens - fru Thorsson talade om den - som böfiar i april, då man skall granska vad som har skett sedan kärnvapenavialei undertecknades 1968. Del är en granskning som inle blir särskilt smickrande för kärnvapenstaterna och som naturligtvis kommer att ge upphov till åtskilliga heta och irriterade diskussioner. För inle har supermakterna infriat sina löften sedan 1968.

Fru Myrdal har ju hell nyligen ifrågasatt om hennes inställning dä icke var naiv. Det är att gä alltför långt i självplågeri. Men nog kan man säga all det var många som inte var realistiska i sin uppfattning om vad som skedde 1968. Man kan också med djupt beklagande notera alt framstegen varit så små. Man kanske inte skall tala om naivitet ulan om bristande verklighetssinne, och del kommer alldeles uppenbarligen att belysas under konferensen i april och maj.

Sedan vill jag, herr talman, noiera alt regeringsdeklarationen ånyo framhåller all vårt medlemskap i FN utgör en hörnslen i den svenska alliansfria politiken. Del gör också tillhörigheten till Norden och Europa - allt i förening med den solidaritelspolitik som Sverige bekänner sig till inom ramen för den alliansfria politiken, syftande till neutralitet i krig.

På sistone har det emellertid ibland ifrågasatts om inle Sverige kommii alt gå utanför Norden och Europa och mera böriat intressera sig för avlägsna länder och kontinenter. För att citera en kåserande belysning härav kan jag åberopa finländaren Jörn Donner i en tidskrift häromdagen där han skriver; "Finland ser alltså till Norden och Europa medan Sverige ser till Chile, Bangladesh, Vietnam och Etiopien. Denna utrikespolitiska linje föfis upp av massmedia. Ibland kan man tro att Oslo, Helsingfors och Berlin inte existerar. Santiago förefaller närmare." Så långt Jörn Donner.

Något ligger del i hans konstateranden. En mätning av massmedias nyhetsmaterial om t. ex. Sydostasien och Norden skulle säkerligen ge intressanta siffror.

Enligt en från finska meningsriktningar nyligen framförd kritik skulle Sveriges bristande intresse för Norden till förmån för mer avlägset belägna länder också ha föranlett ell åsidosättande av de nordiska problemen. Den tidning i Finland, Finska Socialdemokraten, som log Sveriges påstådda nonchalans inför de nordiska problemen till utgångspunkt för ell förslag om att inordna Sovjetunionen i det nordiska samarbetet, får va)

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

inte hell nonchaleras även om man genast själv prutade på hälften av del som stod i tidningens spalter; Den kritik som framfördes från annat socialdemokratiskt häll vid Nordiska rådets session i Reykjavik kan vi däremot la mera lätt pä. Den förefaller, som herr Bohman sade, mera ha sitt ursprung i intern tävlan inom partiet.

Men vi bör ändå erkänna att kritiken mol Sverige för bristande intresse i nordiska angelägenheter icke är helt utan saklig grund. Etl exempel; I Norge och Danmark läggs rapporten från Nordiska rådels verksamhet till handlingarna försl efter länga och ingående debatter i storting och folketing. 1 Sverige förs handlingarna praktiskt tagel ulan någon diskussion alls lill hyllan. Ansvaret för detta faller på oss själva här i riksdagen. Men ansvaret för denna nonchalans faller också pä regeringen, som ibland visar de nordiska frågorna elt mycket slappt intresse. Plikt-skyldigast är Sveriges statsminister och statsråd närvarande vid de nordiska sammankomsterna, men deras aktivitet är påfallande låg och de-baltlusten ringa. När speciella svenska intressen slår på spel såsom Nor-dek, energipolitik och annat, är läget annorlunda, men då är också skälen därtill uppenbara. Ökade nordiska kontakter inom regeringskretsarna skulle dock kunnai undanröja månget missförstånd och säkert åtskilliga av dem som pä sistone uppstått mellan Finland och Sverige. Jag säger med avsikt icke alla, eftersom en del onekligen har tillkommit genom lål oss kalla det någon vårdslöshet från vår egen sida.

I den alliansfria politiken ingår emellertid också all vi icke genom deltagande i nya allianser binder oss på annat sätt än vi avsett med den alliansfria politiken i och för sig. Sådana nya allianser kan gälla allianser med s. k. alliansfria, non-aligned, stater - i och för sig allianser så goda som andra. Av delta skäl, och det har uttryckligen åberopats, har ju också Sverige tidigare avståll från att delta i konferenser med denna typ av alliansfria stater. För något år sedan hade vi en rapportör närvarande vid en sådan konferens; nu har del i samband med statsministerns besök i Belgrad uppgivils all det nästa gäng blir fråga om en observatör. Man vill nog gärna tillråda regeringen all försiktighet i detta avseende. De alliansfria staterna, f n. under ledning av Algeriet, utgör elt majoritetsblock så att säga i FN. Att vara med där kan kanske vara populariietsskapande inom FN-krelsen eller delar av FN-krelsen, men del kan också skapa problem för vår egen alliansfria politik, icke minst för Sverige såsom medlem av säkerhetsrådet.

I della sammanhang måsle man också konstatera alt den reseaklivilel som vår statsminister utvecklar - 15 utlandstripper på ett år enligt en uppgift häromdagen - ger anledning till vissa funderingar. Kanske icke genom resorna som sådana men genom icke motsagda utlolkningar av dessa, framför allt i statsministern närstående pressorgan. I dessa har del förkunnats att herr Palme vill samla "små och medelstora" stater. Även utanför pariipressen har det upplysts om att herr Palmes resor har lill syfte all samla och ena små nationer. Det är självfallet att Sverige har många intressen gemensamma med alla andra små nationer, all vi

kan och bör stå på deras sida när det är fråga om deras rätt gentemot stora, deras önskemål all ulan påtryckningar utifrån bestämma sin egen politik. Men därifrån och lill all Sverige skulle söka uppträda som någon sorls ledarnalion för dessa är steget långt. Sädana avsikter, för att inte säga pretentioner, kan tvärtom ge upphov lill både bekymmer och missuppfattningar. Vårt ideologiska stöd lill de små staterna kan lämnas i eget intresse och även av andra skäl utan anspråk på ledarskap, och framför allt bör detta lämnas i och genom FN. Nog bör väl Sverige räcka som politisk arena även för de mest ambitiösa bland våra regeringsmedlemmar.

Under denna debatt, herr talman, har säkerhetskonferensen i Geneve berörts upprepade gånger. Nog måsle man konstatera att det föreligger en viss motsättning mellan Sovjets uppenbara intresse av all få ell snart slut på konferensen för att den tredje avslutande fasen i Helsingfors skall komma till stånd, och Sovjets konstanta motstånd mot alla eftergifter t. ex. i frågan om mänskliga kontakter över gränserna, vilket gör all konferensen har gjort sä fä framsteg. Ansvaret ligger självfallet inte bara på Sovjetunionen. Del ligger pä mänga stater i sammanhanget. Herr Werner i Tyresö vill lägga hela ansvaret på den västtyska oppositionen. Del är ju också en tolkning, men del finns andra stater som har ansvar i sammanhanget, inte minst den lilla staten Malta, föratl ta ett exempel.

Del finns alltså en motsättning mellan Sovjetunionens pådrivande intresse, å ena sidan, och dess önskan att egentligen faslhålla vid status quo sedan landet nu nätt sill huvudmål - öslgränsernas tryggande i fråga om krigiska förvecklingar - ä andra sidan. Samtidigt visar Sovjetunionen, när landet åberopar den nationella suveräniteten och gränserna i Europa som skäl för att inte göra några eftergifter, ingen som helsl åslundan alt för egen del skära av de trådar som sedan gammall går mellan kommunistpartierna i Moskva och världen i övrigl. Komintern upplöstes 1943, Kominform 1946, men de världskommunisliska mötena fortsätter. Ell nytt är under förberedande. Partidelegationer reser och kallas till Moskva och får "råd". Ibland skall socialdemokraterna bekämpas, ibland rekommenderas folkfronlsregimer i det ena eller andra landet. Del svenska kommunistpartiets dilemma i detta avseende har nyligen belysts vid dess partikongress, och del framgick också av herr Werners tal.

Men en reflexion är svår att undanhålla: Borde inte Moskva för egen del nu - och varför inte i samband med säkerhelskonferensen - kunna göra en böfian lill en annan politik? Eller vill Moskva fortfarande å ena sidan spela rollen av företrädare för sovjetisk nationalism och dess intressen, å andra sidan vara världskommunismens främste företrädare och vara livligt verksam för världskommunismens förverkligande i sä många länder som möjligl?

Till sist, herr lalman; Under de senasie dagarna har vi läst om kriget i Sydostasien. Vi har läst om hur nya nordvietnamesiska trupper har förts in i Sydvielnam och hur de framgångsrikt gått till militär aktion. Vi har också sett hur Nordvietnam har förklarat officiellt krig mol Cam-

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

bodja. Jag ber att få lyckönska herr utrikesministern lill att trots della utpeka Saigonregeringen som ensam ansvarig för att Parisavtalel inle har kunnat genomföras. Jag måsle lyckönska honom lill alt kunna framföra ell sådant påstående utan rodnad på sina kinder. Det är sådant som gör att man t. ex. i dansk press talar om Sveriges eget Vietnamkrig.

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr lalman! I en utrikesdebatt år 1975 är del angeläget att framhålla synpunkter pä del av FN proklamerade internationella kvinnoäret och framförallt på Sveriges agerande vid kampanjens huvudkonferens i Mexico City i sommar. Jag vill instämma i de här i dag framförda önskemålen om alt representationen skall bli parlamentariskt sammansatt. Jämställdhet, utveckling och fred är mottot för kvinnoårel. Och del är alltså utifrån dessa tre begrepp som kvinnornas ställning skall belysas och diskuteras nationellt och internationellt. Det är hell naturligt betydelsefullt hur Sverige agerar i Mexico City. 1 jämslälldhetsfrågor har Sverige för många länder varit ett föregängsland, och mångas blickar kommer hell säkert att riktas mot den svenska delegationen.

Just nu sammanställer delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor den lägesrapport från Sverige i jämslälldhetsfrågor som skall avlämnas lill konferensen. Elt förslag lill disposition och rubriker är ute hos stora delegationens medlemmar för kommentarer.

Jag har i dag framfört som min åsikt att i den skall inle bara finnas redogörelser för av riksdagen fastställda lagar och redan vidtagna åtgärder, som gynnar jämställdhet mellan män och kvinnor, utan även de av de olika partierna framförda förslag som ännu inte föranlett några beslut. Man har lovat mig att så skall ske, vilket är bra. Ett sådant förslag är t. ex. del sedan sex är av folkpariiel framförda förslaget om lag mol könsdiskriminering. Nina Pripps undersökning och rapport i lagfrågan bör biläggas FN-rapporlen, åtminstone i valda delar.

Delegationens vidare agerande i denna fråga blir väl känsligt all redogöra för, nämligen att den har rekommenderat svenska regeringen att ta in en formulering i grundlagen om jämlikhet mellan könen men inle vill göra allvar av en sådan bestämmelse genom uppföljning med en lag mol könsdiskriminering. En halvmesyr! En flykt undan konkreta åtgärder för all ge rättvisa åt kvinnorna! Ställningstagandet måste vara svårt all i Mexico redovisa och försvara inför representanter från USA, Canada, England och Norge som har kommit längre på lagstiftningens väg.

Jag hoppas dock all delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor fär inspiration i Mexico så att den senare rekommenderar regeringen att genomföra lagen mol könsdiskriminering under 1975. Det skulle bli etl bestående resullal från aktiviteter under etl kvinnoår.

Ordet utveckling i mottot tar sikte på utbildning av kvinnor framför allt i tredje världen. Analfabetismen är störst bland kvinnorna. Därför bör Sverige verka för att den grundläggande skolutbildningen i u-länderna

på lika villkor skall ges åt båda könen. Ibland bör man t. o. m. prioritera utbildningen av kvinnor.

Trots analfabetismen har kvinnan av ålder i en del av tredje världens länder en självständig ställning. Utvecklingen eller rättare i-ländernas modernisering har missgynnat kvinnorna. Och den västerländska kulluren har stundom berövat dem deras inflytande under del all männen fäll utbildning och västerländsk uppfostran. När västvärlden nu möter u-ländernas representanter, är del därför viktigt all västvärlden inte söker exportera sina könsroller lill tredje världen.

Del är meningen all Mexico City-konferensen skall utmynna i en världs-aktionsplan med rekommendationer för fortsatt handlande. I den bör som en viktig del ingå prioriterade satsningar på kvinnor i u-land, sä att de bereds möjligheter att ta del i samhällsutvecklingen. Men rekommendationerna fär under inga förhållanden innebära åtgärder som slår sönder kulturmönster, som kan vara värdefulla för kvinnor i de länder de tillhör, ulan en uppbyggnad av kvinnornas samhällsroller i sina egna kulturer.

Vid befolknings- och livsmedelskonferensen 1974 uttalade man sig i högaktningsfulla ord om kvinnornas betydelse för samhället och dess utveckling. Ord som inle gav större genfiud. Kvinnokonferensen i Mexico borde inte få drunkna bland alla andra internationella konferenser. Förberedelserna har kommii i gång sent, och de ekonomiska resurserna är hitintills små. Sverige har bidragit med en rejäl penningsumma men andra FN-slater med hell symboliska anslag.

Jag vädjar till utrikesministern all söka medverka till all FN-staterna ger generösare bidrag sä all en bra konferens verkligen kan genomföras. Meningen är all konferensen skall fungera som stimulans för det fortsalla arbetet för kvinnornas likställdhet med männen över hela världen. Del är under uppföfiningsarbelet som de stora och krävande arbetsinsatserna i de olika länderna kommer all behöva göras.

Herr talman! Jämställdhet mellan män och kvinnor innebär ytterst frihet och trygghet för varie människa - två liberala grundidéer värda att genomföras.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Fru DAHL (s):

Herr talman! I en av våra stora tidningar kunde man i morse i ett kåseri med anledning av dagens debatt läsa: "Riksdagens utrikesdebatt i år handlar ganska myckel om Norden, sägs del. Trevligt som litet omväxling till Vietnam och andra avlägsna platser på jordklotet." Jag vel uppriktigt sagl inle om del här var etl försök all vara humoristisk eller om del bara var slarv, och del är kanske alt visa detta kåseri litet för stor uppmärksamhet att över huvud taget kommentera det. Men jag måste ändå säga alt jag saknar sinne för den sortens slappa lustigheter, inte minst mol bakgrund av för det första den utomordentligt allvarliga situation som fortfarande råder i södra Vietnam och i Cambodja, Parisavtalel till trots, för det andra den dramatiska och avgörande hän-

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

delseulveckling som just nu utspelar sig, framför allt i Cambodja men också i södra Vietnam, och de outsägliga lidanden sqm drabbar mifionlals människor lill föfid av detta krig. Allt detta skildras också utförligt i stort uppslagna artiklar i samma tidning i dag, vilket inle gör uttalandet mindre makabert.

Det är, herr lalman, i år 30 är sedan Demokratiska republiken Vietnam bildades. Del är på dagen 25 år sedan de stora demonstrationerna i Saigon mol USA:s militära styrkedemonstralioner. Det är också just nu fem år sedan kuppen då den olagliga Lon Nol-regimen insattes i Cambodja. Den långa föfid av år som de här "jubileerna" erinrar om har inneburit outsägliga lidanden för de människor som bor i dessa länder, lidanden som vi nog har skäl att påminna oss mänga gånger för alt inle till slut bli blinda för verkligheten.

Där finns ingen människa som inte själv eller i sin famifi har drabbats av kriget, som inte har sell resultatet av sitt arbete förstört genom krigets verkningar, som inle har upplevt utomordentligt svära uppoffringar i kampen för att trots kriget upprätthålla samhällsordningen och produktionen. Men det är också är av intensivt samhällsbyggande som har åstadkommit underverk i de här länderna. När Parisavtalel undertecknades för två år sedan var förhoppningarna inför framtiden mycket stora i dessa länder. Men vi vet alla alt vad som därefter hänt har varit att Parisavtalel har saboterats och att människors förhoppningar har kommit pä skam. I stället för alt bidra till att läka krigets sår har USA satsat 33 mifiarder kr. på kriget enbart i Vietnam. Det har resulterat i ytteriigare en mifion döda människor, att hundratusentals människor fortfarande hälls i fängelser under förhållanden som slår i klass med vad som utspelades i Hitlertidens Tyskland, all mifioner människor fortfarande lever som flyktingar. På samma sätt är del i Cambodja.

En annan linje som man kan se under alla dessa är är den avgörande roll som USA har spelat. Utan USA;s inblandning skulle vi inte ha haft dessa krig - i Vietnam, i Laos, i Cambodja. Och del är utomordentligt oroande all nu från den amerikanska administrationen höra samma spök-lika tal med dominoteorin, med USA;s heder och anseende, alla försök att med olika trick kringgå den demokratiska beslutsprocessen i det egna landet för all fä fram mera pengar till fortsatt dödande.

.'\llt detta är de flesta svenskar djupt engagerade i. Del finns de som säger all u-landsinlressel och Vietnamengagemanget inte skulle sitta så djupt och att del är svårt att få med människor i det arbetet. Men jag har en helt annan erfarenhet. För de flesta svenskar är Vietnam nära, trots de geografiska avstånden. Känslan av gemenskap och solidaritet är stor. Den grundar sig på solidaritet med befrielsekampen, på beundran för samhällsbyggandel och pä medvetandet om att vi står förenade i intresset av att värna de små staternas självständighet.

I vårt arbete i Vieinamkommitlén har vi under del senaste halvåret fått många bevis för alt detta engagemang fortfarande lever. Den manifestation som genomfördes på ivåårsdagen av Parisavtalets underleck-

nande - och som fortfarande pågår - har fält med sig fyra av de fem riksdagspartierna och 62 andra riksorganisationer av mycket skiftande slag - folkliga organisationer, kvinnoorganisationer, kristna organisationer, ungdomsorganisationer. Vi har haft en myckel kraftig uppgång av insamlingsarbetet för Vietnam.

Den utrikesdebatt som har förts i dag har också handlat om utvecklingen i Sydostasien. Jag vill gärna säga att jag är glad över vad utrikesministern här har deklarerat såsom regeringens syn på utvecklingen i Indokina. Men det är ju inte bara vad som sägs i deklarationerna som är intressant ulan också vad som inle sägs. Därför vill jag ställa några frågor lill utrikesminisiern.

Försl vill jag fråga: Vad gör regeringen just nu och vad planerar man angöra för all få till stånd internationella aktioner lill stöd för Parisavtalet, så alt vi kan få etl slut pä kriget och det meningslösa dödandet, sä all vi kan få en lösning i enlighet med vad som föreskrivs i Parisavtalel?

När det gäller Cambodja vill jag fråga utrikesministern om han här kan bekräfta att diskussioner numera pågår mellan representanter för GRUNC i Cambodja och den svenska regeringen om utformningen av svenski bistånd lill denna regering. Jag vill också fråga när regeringen kommer att normalisera förbindelserna med GRUNC som ell led i arbetet på att få lill stånd en fredlig lösning.

Den sista frågan ansluter sig lill den debatt som vi många gånger har fört här om Sveriges förhållande till den provisoriska revolutionära regeringen i Sydvietnam och som naturligtvis som utgångspunkt har kravet på att Sverige skall upprätta fullständiga diplomatiska förbindelser med denna regering som en av de två administrationer vilka erkänns i Parisavtalel. Vad del här gäller är ju all stärka de krafter i Sydvielnam som verkar för avtalet och all motverka den amerikanska kampanjen för all få Saigon, i strid med avtalet, erkänt som den enda lagliga representanten för Sydvielnam.

En nu viktig del av det arbetet är all tillförsäkra PRR rätten att della i internationella konferenser och att förhindra all Saigon ensamt får företräda Sydvielnam. Utrikesministern har ju i olika sammanhang det senasie halvåret uttalat alt Sverige motsätter sig all Saigon på delta sätt ensamt får företräda Sydvielnam. Senast skedde det i en debatt här i kammaren den 31 januari med anledning av PRR;s deltagande i Genévekonferensen om krigets lagar. Utrikesministern deklarerade dä att den svenska regeringen anser del oriktigt att Saigonregimen tillåts företräda Sydvielnam och skulle komma att hävda den ståndpunkten vid den förestående konferensen i Geneve.

Utvecklingen har visat att min bedömning då var riktig, all vad Sverige då sade sig ha för avsikt att göra, nämligen alt verka för observatörsslatus för såväl Saigon som PRR, inle skulle vara effektivt vid den konferensen som en metod att ge PRR företräde. Resultatet blev att PRR inte får vara med i någon egenskap och alt Saigon en.saml representerar Sydvielnam.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och vahUapolitisk debatt

7 Riksdagens protokoll 1975. Nr 40-41

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Men jag vill gärna samtidigt säga all när det gäller de voteringar och de diskussioner som förekom i frågan i Geneve har jag ingen kritik all rikta mot den svenska delegationens uppträdande. Frågan ställdesju aldrig pä sin spets. Mol bakgrund av vad som hänt i Geneve vill jag emellertid fråga; Vilka slutsatser drar regeringen nu av händelseutvecklingen i Geneve? Hur kommer man all gä till väga för alt fullföfia sin uttalade avsikt all motsätta sig att Saigon ensanii får företräda Sydvielnam och att verka för att PRR får observatörsslatus? Hur kommer man i den frågan att agera i FN-organen, t. ex. vid Världshälsoorganisationens konferens i vår?

Herr utrikesministern ANDERSSON;

Herr lalman! Jag skall försöka besvara de frågor som fru Dahl ställt.

När del försl gäller stödet till Cambodja, sä är vi beredda och har länge varit beredda att lämna humanitärt bistånd till de drabbade befolkningsgrupperna i Cambodja. Vi håller fortlöpande kontakt med representanter för GRUNC. För en lid sedan var en delegation här som jag samtalade med, och i första hand försöker vi naturligtvis alt få informationer om när del är praktiskt möjligt att komma i gång med den humanitära hjälpen. Just nu finns del inga förutsättningar alt starta detta bistånd, men det är vår förhoppning att omständigheterna skall medge att leveranser av de varor som det här gäller ganska snart kan böria. Det är elt enormt behov, vilket jag har pekat pä i regeringsdeklarationen i dag.

I fråga om PRR och dess medverkan t. ex. i internationella konferenser och fackorgan har vi uppfattningen all det enligt Parisavtalet finns tvä administrationer i samma land, nämligen Sydvielnam, och vi kan inle erkänna någondera av dessa administrationer som ensam företrädare för staten Sydvietnam. Nu är del, som fru Dahl erinrar om, så att Saigonregimen är erkänd av ett flertal stater som ensam representant för staten Sydvielnam. Del är där problemet kommer in.

Vi har med hänvisning till Parisavtalet sagt all naturiiglvis bör Vietnam vara representerat i fackorgan och vid internationella konferenser, och då kan vi acceptera att både Saigonregimen och den andra administrationen, PRR, skall della som observatörer. Vi kommer att hävda detta i samband med Världshälsoorganisationens möte. Del blir vår linje -direktiv till delegationerna har utgått.

Så frågar fru Dahl; Om nu resultatet blir detsamma som när del gäller konferensen om krigets lagar i Geneve, där Saigonregimen fick del starkaste stödet och PRR ställdes utanför, hur kommer vi då alt handla mot bakgrund av denna erfarenhet? Ja, jag kan bara säga all vi kommer att fortsätta att verka så långt det är möjligt i samförstånd med stater som tänker på samma säll som vi - och det blir allt fler som gör det - för all Saigonregimen icke ensam skall representera Sydvielnam vid konferenser ulan alt man skall hålla fast vid observatörskap för båda administrationerna.

Fru DAHL (s) kort genmäle;

Herr talman! Jag ber att få lacka utrikesminisiern för del positiva svar jag har fått på två av de frågor som jag ställde. Jag är glad över alt jag här har fåll bekräftat all direkta diskussioner pågår mellan den svenska regeringen och GRUNC om biståndsinsatser till GRUNC, och jag delar förhoppningen att det inte skall dröja länge innan de kan komma till stånd.

När det gäller PRR:s deltagande i FN-organen - nu i Väridshälso-organisalionen - vill jag ullala den förhoppningen alt det arbete som regeringen bedriver vid delta tillfälle skall bli mera framgångsrikt än tidigare. Samtidigt vill jag ännu en gäng understryka att kravet på elt fullständigt erkännande av PRR från min och mänga andras sida kvarstår.

En fråga som jag inle fick svar på, men som jag särskilt gärna skulle vifia ha ell svar pä, är; Vilka internationella aktioner planerar regeringen för all få lill stånd en utveckling i enlighet med Parisavlalets föreskrifter? Här finns dock etl stort antal stater som officiellt har åtagit sig att slå som garanter för Parisavlalets fullföfiande. Sverige tillhör inte dessa stater, men likväl borde del vara möjligt för Sverige all la internationella initiativ för att fä en mera positiv utveckling till stånd.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen utrikesministern ANDERSSON:

Herr talman! Jag glömde faktiskt att svara på det som tydligen var fru Dahls första fråga.

Vi har varit och vi är aktiva när del gäller att försöka vinna förståelse hos Parisavtalets signalärmakler för betydelsen av all la initiativ för att få Parisavtalel att fungera, så alt hela mekanismen kommer i gång, och inrikta sig på en fredlig lösning av problemen, vilket ju Parisavtalet avsåg. Jag kan inte gå in på dessa kontakter, men de finns inte minst mellan oss och de signalärmakler som fru Dahl känner till.

Herr OLOF JOHANSSON i Stockholm (c):

Herr talman! Jag vill allra först säga att del är bra att försvarsdepartementet nu för publicering har släppt de brev som gäller Viggenaffären, daterade den 5 december 1974. Men man undrar varför del skall behöva ske först sedan ett skickligt arbete av TV-journalisler har spräckt den här nyheten - varför inte exempelvis i samband med de frågestunder som vi haft beträffande den här saken i riksdagen tidigare i vinter?

Efter all hastigt ha skummat igenom de här breven kan jag konstatera all de väl i och för sig inle innehåller några nyheter i förhållande lill den debatt som har förts här tidigare i dag, men intrycket förstärks att man genom olika tekniska metoder och finuriigheter försöki klara balansgängen gentemot neutralitetspolitiken och dess trovärdighet. Jag är inle övertygad om att del är den bästa metoden i det här sammanhanget. När det gäller trovärdigheten trorjag del är viktigt all se till vilka resultat man slutligen skulle uppnå i samband med en sådan här uppgörelse.

Herr talman! Detta var bara en inledande kommentar med anledning

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

100

av all jag just fick dessa brevkopior i min hand.

I den regeringsdeklaration som framfördes av utrikesminisiern tidigare i dag heter det: "Även om arbetet för freden nu i hög grad präglas av frågorna om avspänning och nedrustning blir vi allt starkare medvetna om alt huvudproblemen för majoriteten av världens befolkning utgörs av hunger, fattigdom och arbetslöshet. De skriande ekonomiska och sociala orättvisorna rymmer också ell allvarligt hot mot en fredlig framlida värld."

Senare i deklarationen säger utrikesministern: "Mot denna bakgrund hälsar vi med tillfredsställelse den förklaring och det handlingsprogram för upprättande av en ny ekonomisk världsordning som antogs vid FN:s extra generalförsamling i maj förra årel."

Utrikesministern fortsätter längre fram i deklarationen; "Den industrialiserade världen står inför kravet på en omställning lill en rad nya ekonomiska och politiska faktorer i den internationella politiken av betydelse såväl för internationell stabilitet som för möjligheten all rättvisare fördela jordens resurser. En sådan anpassning kommer att ställa stora krav på solidaritet och på förmågan all finna nya lösningar."

Jag finner del lätt att instämma i alla dessa formuleringar.

Vad görs då för att föfia upp innehållet i FN-resolutionen om en ny ekonomisk världsordning? Vad gör vi själva? Kan vi säga emot Gunnar Myrdal, när han talar om "bluff? Gunnar Myrdal säger enligt DN den 18 mars; "Inte ens uppgifter om att 10 mifioner människor kan komma alt dö av svält i år har förmått merparten av de rika länderna alt garantera livsmedelsbistånd." Och han fortsätter: "Del är tradition hos oss västerlänningar att kombinera höga ideal - som all hålla med tredje världen i FN - med dåligt uppförande."

I FN talar man - det blir många citat här - om att "underlätta den roll som producenisammanslutningar kan spela inom ramen för det internationella samarbetet". Här syftar man uppenbarligen på organisationer av OPEC:s typ.

Vidare fastsläs i förklaringen om en ny internationell ekonomisk ordning principen om "ell vittomfattande samarbete mellan alla stater i det internationella samfundet baserat pä jämlikhet varigenom ett välstånd för alla kan säkras','. Det är den princip man bör föfia.

Vad är det då som hänt i världen sedan maj förra årel på det område som vi diskuierar i dag?

1. En fond för nödhjälps- och utvecklingsbistånd till de länder som drabbas hårdast av rävaruprisstegringarna har nu skapats, och till styrelsen har valts 36 länder, bl. a. Sverige. Men bidragen lill fonden lyser med sin frånvaro. Denna fond skulle ge just u-länderna en mer likvärdig ställning än t. ex. Världsbanksgruppens organ, där den finansiella insatsen bestämmer röslstyrkan. Till Världsbanksgruppens organ vill vissa ledande industriländer koncentrera biståndsgivningen. Vad gör Sverige i denna situation? Jag ställer bara denna retoriska fråga, som ligger något utanför dagens debatt.

2. Ofieklubben, dvs. lEA, har bildats som en sammanslutning mellan konsumenlländerna. Vissa ledande nationer eftersträvar att göra denna till elt kamporgan riktat mol de ofieproducerande länderna.

3. Etl internationellt energiprogram, lEP, håller på att ta form. Också della är avgränsat lill de rika länderna.

Även om utrikesminister Kissinger -som handelsministern påpekade tidigare i debatten - inte bestämmer i dessa olika organ, förtjänar det alt framhållas alt ofieklubben och det internationella energiprogrammel var just del fundamenl som den amerikanske utrikesministern talade om i sitt tal i Chicago den 14 november förra året. USA vände sig myckel hårt mot tillkomsten av FN:s särskilda fond och anmälde all man inte skulle komma att bidra. Av någon anledning har USA i huvudsak fått sin vifia fram på de tre nämnda punkterna. Del innebär inle all USA ensamt bestämmer. I ofieklubben har USA "bara" en tredjedel av rösterna. Det hela ligger dock ganska långt ifrån de principer som Sverige ställde sig bakom i FN-resolutionen om en ny ekonomisk världsordning. Men vi tycks vara ganska nöjda ändå.

4. Med hänvisning lill utrikesministerns deklaration, så tycks inte den
anpassning som där nämns och som kommer all ställa stora krav på
vår solidaritet ha böriat än. För det kan ju ändå inle vara så att den
s. k. solidaritetsfonden är svaret. Solidariteten omfallar ju inle alls ut
vecklingsländerna.

Här vill jag understryka de krav som herr Åsling nämnde tidigare i debatten, nämligen att Sverige inte får nöja sig med den nuvarande länderavgränsningen, även om man där skapar ett visst utrymme för de hårdast drabbade u-länderna genom att de lättare kan få lån via den s. k. ofiefaciliielen inom valutafonden. Också här är det fråga om ell ganska ograverat Kissingerkrav som häller på all förverkligas. Oavsell vad den brittiske finansministern sagt konstaterar utrikesminister Kissinger att de väsentligaste industrinationerna "mindre än tvä månader efter del alt förslaget framfördes av USA" beslutat skapa en solidaritetsfond på 25 mifiarder dollar för ömsesidigt stöd i finansiella kriser. Men del allra intressantaste är egentligen att USA dessutom aktivt motverkade en utökning av ofiefaciliteterna inom IMF och högst motvilligt gick med pä all dessa höjdes lill 6 mjfiarder dollar för 1975 jämfört med de 3,75 mifiarder dollar som denna facilitel hade 1974. Anledningen framgår myckel bra, om man ser på vilka som bislod de fattiga länderna 1974. Det var lill drygt 75 96 av de 3,75 mifiarderna Saudiarabien, Iran, Venezuela och Kuwait. Självklart kräver då de oljeproducerande länderna etl inflytande i della internationella organ, som USA vel att man inle kan komma ifrån i IMF-sammanhanget. Därför försöker man få fram andra lösningar, där ofieländerna står utanför deltagande. Utöver del här stödet har de ofieproducerande staterna på bilateral basis och genom fonder inom gruppen bistått fatliga länder med ungefär 10 mifiarder dollar.

Uppedelningen i rika och falliga länder har blivit än mer markerad efter beslulel om en ny ekonomisk världsordning förra årel.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

101

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

På biståndsområdet finns det ell motsatsförhållande mellan Världsbanksgruppen och dess ulvecklingskommillé å ena sidan och den särskilda fonden i FN å den andra.

På ofieområdel har vi fån uppdelningen mellan producenter och konsumenter ytterligare bekräftad genom tillkomsten av ofieklubben vid sidan av OPEC, som vi vid FN-besluiel såg positivt på enligt vad jag tidigare citerade.

På valutaområdet - med dess svåröverskådliga myller av olika grupper - har vi fåll uppdelningen mellan IMF;s ofiefacilileter och den s. k. solidaritetsfonden.

På handelsomrädel har vi sedan förut uppdelningen mellan GATT och UNCTAD, där många ser UNCTAD bara som en diskussionsklubb med myckel små förutsättningar alt verkligen få igenom sina förslag. Verkligheten talar sitt lydliga språk på den här punklen.

Jag tycker all del har varit en mycket allvarlig utveckling under senare tid som tyder på att klyftan mellan fatliga och rika länder ylleriigare håller pä att vidgas och instilulionaliseras på område efter område. Del har, som jag sagt tidigare, myckel litet att göra med andan i FN-resolutionen om en ny inlernalionell världsordning. Sverige har inte i dessa sammanhang kunnai lösgöra sig från sin grupptillhörighet: Vi är ell rikt land. Vi ingår också i samtliga fall bland de rika ländernas grupperingar. Jag tror att della för framliden kan bli en myckel allvariig sak-allvariigare än den kanske framstår här i dag. Del är en av de viktiga saker som vi måsle bedöma när vi här i riksdagen prövar de olika propositioner som kommer all föreläggas oss i anledning av bildandel av ofieklubben, internationella energiprogrammel och solidaritetsfonden.

102

Hen SIEGBAHN (m):

Herr lalman! Sverige befinner sig i den lyckliga situationen att handlingsmarginalerna i vår utrikespolitik normalt är nästan obegränsade. Vi kan tillåta oss i stort sett vilka lättsinnigheter eller obelänksamheier som helsl ulan att vår utrikespolitiska situation eller vår säkerhet på kort sikt i väsentliga drag försämras. Men då och då kommer frågan om de grundläggande dragen i vår utrikespolitik upp, och vi kan konstatera att under senasie tiden vissa konkreta frågor, såsom försäfining av Viggen och ofieavtalel, har aktualiserat principerna för vår utrikespolitik. Man kan också konstatera, som herr Bohman tidigare i dag har gjort, all varie gång en sådan situation inträffar, uppslår stor förvirring i press och massmedia. Del kan därför vara anledning alt just i dag något ta upp de tankar som bildar grundvalen för vår utrikespolitik.

Den förvirring som har uppstått och som råder är myckel förklarlig. Ty i realiteten rör man sig med tre eller åtminstone två ganska skilda definitioner på vår neutralitetspolitik. Allmän enighet råder ju i vårt land om all vi i händelse av en militär konflikt skall söka stå utanför krigshändelserna, vara neutrala. Här har ordet neutralitet en klar, traditionell och folkräitslig innebörd, även om de folkrällsliga reglerna inte är särskilt

omfattande och dessutom under gångna krig inte alllid respekterats av de krigförande - och kanske inle heller av de neutrala. Del har också rått allmän enighet om att denna neutralitetsförhoppning kräver att vi i fredslid inte ingår några militära allianser utan står alliansfria, vilket herr Hernelius utvecklade. Della är det gamla svenska mönstret och det klassiska mönstret för stater med samma målsättning.

Sedan har man efter hand infört en ny variant av denna politik. Man har sagt att det gäller att skapa förtroende för eller ge trovärdighet åt vår neuiralitelsvifia. Delta förutsätter, sägs del, all man redan i fredstid handlar på etl visst sätt eller avslår frän att handla på ell visst säll.

Del finns också en tredje definition på vår utrikespolitik. Man säger helt enkelt att Sverige är neutralt i fredstid. För gemene man betyder detta normalt alt man avslår från all över huvud tagel ha någon uppfattning eller i vafie fall från all offentligt ge ullryck åt en sådan. Man skall alltså ställa sig utanför konflikter som eventuellt kan uppslå mellan två parter och i all synnerhet mellan stormakter. Man kan säga att t. ex. den finska utrikespolitikens deklarerade målsättning att inte ta ställning i konflikter eller ens intressemolsällningar som kan dyka upp mellan stormakterna är ell ullryck för en sådan politik, som för Finland kanske också är naturlig.

Nu är det ju uppenbart att Sverige, under de senaste åren i all synnerhet, helt har lämnat den tanken att vi skall hålla oss utanför de motsättningar som finns mellan stormakterna. Man har tvärtom utvecklat en filosofi om att vi skall föra en aktiv utrikespolitik, all vi skall ge vår mening lill känna även när del gäller konflikter mellan stormakter. Man har t. o. m. gäll sä långt all man säger all om vi inle i en viss situation lar avstånd från hur en stormakt agerar, så kan en annan stormakt säga all vi inle är neutrala eftersom vi i tysthet har accepterat ett oriktigt handlande av vissa stormakter. Della skulle enligt ultalanden av t. ex. statsministern Palme och förre statsministern Eriander minska tilltron lill vår neutralitet.

När del sedan gäller hur våra ställningstaganden kommer lill stånd har man väl inle från ansvariga svenska myndigheters sida angivit hur man bedömer olika frågor. Man har gärna velat ge sken av att vi sitter inne med de vises sten, ett objektivt omdöme, en högre vishet, och att vi frän dessa utgångspunkter bedömer varie utrikespolitisk stridsfråga som kommer upp här i världen. Vi är - eller vill vara - världens samvete, som del ofta heter. Men det är ju inte säkert att andra makter uppfattar oss på samma sätt. Vi brukar i olika sammanhang hävda att även om vi önskar vara neutrala i händelse av konflikter är vi vad vår ideologi beträffar självfallet inle neutrala. Där står vi hell på del västerländska samfundels demokratiska grundval och bekänner oss till dess allmänna kulturella och politiska målsättningar. Detta konstaterade exempelvis utrikesminister Sven Andersson nyligen i en TV-diskussion, och vår tidigare utrikesminister, Torsten Nilsson, gjorde detsamma i ell bekant tal 1965 i det finska Paasikivisamfundet.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

103

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

104

Denna inställning kan lyckas oss naturiig och självklar, men för många marxistiska länder och deras statsmän, pä kortare eller längre avstånd från Sverige, kanske inle saken uppfattas på samma sätt. De som är väl förtrogna med marxistisk analys vet att enligt denna varie individ handlar utifrån sina egna klassförutsättningar, sitt eget klasstänkande. En stat som säger all den bekänner sig till västerländska ideal är därmed stämplad som en medlöpare lill imperialistiska och kapitalistiska uppfattningar. Och därför kommer våra ställningstaganden av marxistiska länder all betraktas som liggande i linje med vad kapitalistiska stater har för intressen.

Vad sedan idén om förtroende för vår neutralitetspolitik eller dess trovärdighet beträffar kan två saker sägas.

Del brukar sägas att förtroendet gäller dels vår förmåga, dels vår vifia all i händelse av krig stå neutrala. Del första kravet tillgodoser vi genom att hälla elt starkt försvar. Vår vifia att bevara neutraliteten i sin lur manifesterar vi genom den utrikespolitik vi för i fredstid och naturligtvis också i krigslid. Vi kan dä med beklagande konstalera alt redan 1972 års försvarsbeslut i väsentliga delar efter hand kommer alt rycka undan grundvalarna för denna filosofi. Vad resultatet blir av 1976 års försvarsbeslut kan vi ännu inie med säkerhet yttra oss om, men myckel tyder på all delta kommer att te sig ännu allvarligare. Vi vel emellertid redan i dag all om några år kommer enligt nu gällande beslut antalet brigader att minskas till hälften, dvs. frän 20 till 10. Motsvarande nedskärningar inträffar beträffande flyg och marin. Om liknande nedrustningar var att vänta från stormakternas sida skulle situationen ha varit oförändrad. Sä är emellertid tyvärr inle fallet.

Vad sedan förtroendet lill vår neuiralitelsvifia beträffar kan väl sägas alt del är svårt alt länka sig att någon stormakt mot bakgrunden av Sveriges ställning under tidigare krig och allmänna inställning skulle inbilla sig all Sverige inle önskade stå utanför krig, även om man möjligen skulle kunna konstalera all denna strävan ibland under gångna krig inte kunnat realiseras utan vissa avsteg från formella neulralitetsregler. Del betänkliga med förtroendefilosofin är emellertid all den i realiteten innebär att man bortser från den kanske mest troliga anledningen lill all Sverige skulle kunna dras in i elt krig. Förlroendeargumenlei täcker ju endasl den situationen att en viss misstänksam stormakt skall känna ell rimligt förtroende för alt vi försvarar oss mol angrepp eller ohemula krav från den andra sidan. Men förtroendet saknar ju all mening om ifrågavarande stormakt själv skulle önska all för elt rimligt pris komma i åtnjutande av territoriella eller ekonomiska fördelar, berörande svenskt område.

Men detta förlroenderesonemang har även andra allvarliga aspekter.

För det första förbehåller sig naturiiglvis regeringen själv alt bedöma och avgöra vad som kan inge förtroende hos främmande stormakter. Delta har under de gångna åren varit en oerhört bekväm metod att misstänkliggöra partier som inte befinner sig i regeringsställning för att genom

uttalanden eller förslag äventyra den neutralitetsförhoppning om vilken vi alla.är ense. Vi minns hur i valkampanjen 1968 regeringselden kom att riktas mot folkpartiet för att man föreslog något annoriunda reaktioner mot den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien. Vi minns också hur Gösta Bohman i valkampanjen 1970 blev utsatt fören regeringskampanj på grund av vantolkningar av några inledningsord som han skrivit till en skrift om utrikespolitiken.

Det mest allvarliga är kanske alt det ju inte är regeringens bedömning som skall vara avgörande, ulan del gäller ju stormakternas interna förtroende. Vid en bedömning av della har oppositionspartierna i stort sett lika stora möjligheter att ha en korrekt uppfattning som regeringen. Det dilemma som hela denna filosofiska konstruktion skapar gav utrikesministern gott uttryck för när han häromdagen intervjuades i TV 2. Del var verkligen inga klara besked han kunde lämna på denna punkt.

Herr Antonsson kom tidigare i dag också in på ell annat problem i detta sammanhang. Han sade alt det var vi själva som bestämde vår utrikespolitik - delta är ju i enlighet med en välkänd fras i olika regeringsuttalanden. Men det gäller ju att skapa förtroende bland stormakterna. Då borde detta förtroende hos dem vara kriteriet på all politiken ligger räll, och del innebär sålunda en klar begränsning av vår handlingsfrihet utifrån dessa filosofiska utgångspunkter. Och dessutom måste ju båda stormaktsblocken få samma förtroende för vår politik.

För det andra kommer ju vid olika tillfällen både bisarra och besvärande förslag upp om hur ell lämpligt förtroende bör skapas. I det här refererade samtalet med Sven Andersson i TV 2 uttryckte reportern en förmodan om den stora viklen av att vår handel med östväriden stod i en bättre proportion till handeln med Västeuropa. Della nappade ögonblickligen utrikesminisiern pä och svarade all vi var i god färd med alt öka öst-världens procentuella andel av vår utrikeshandel.

Nu vill jag inte på något säll bestrida att det i och för sig är naturligt - och önskvärt - att handeln med olika länder, särskilt de näraliggande, utvidgas, under den förutsättningen dock alt detta är ekonomiskt och kommersiellt motiverat. Om vi däremot i strid med ekonomiska indikationer skulle öka öslhandeln lill all svara för exempelvis 20 96 av vår utrikeshandel, eller vilken siffra förtroendefilosoferna nu kan komma fram lill, i syfte att skapa något slags "förtroendebalans", skulle della vara ett högt pris all betala för någonting vars säkerhetspolitiska effeki man i realiteten inte hade någon aning om. De mifiarder kronor, i försämring av svenska folkhushållels effektivitet, en sådan omläggning eventuellt skulle kosta kunde nog användas på ett bättre sätt, t. ex. till ell bibehållande av vår försvarskrafl. Jag skulle dessutom myckel väl kunna länka mig situationer där en sådan bindning av vår utrikeshandel i kris- eller krigstid skulle kunna göra oss ännu mera beroende av västmakternas välvifia och tillförsel därifrån än nu.

Ell annat färskt exempel på den lankeoreda som råder på dessa marker, och för vilken självfallet regeringen måste bära huvudansvaret, är den

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

105

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

106

debatt som på sista liden förts om ofieavtalets förenlighet med svensk neutralitetspolitik. Man anser det fullt i sin ordning ur neutralitetssynpunkt att vilka åsnesparkar som helst riktas mot t. ex. Förenta staterna. Dit räknar jag vissa punkter i utrikesminister Anderssons tal på två-årsdagen av Parisavtalel om freden i Vietnam och där - liksom i dagens Ulrikesdeklaration - utan skymten av bevis Sydvietnam och Förenta staterna, liksom i alla andra liknande situationer, anklagades för att vara den enda felande parlen. Och vi har nyss hört fru Dahl utveckla liknande tankegångar, liksom naturligtvis vid varie tillfälle då man över huvud taget kan föra Sydostasien på tal. Men samma människor säger ofta all ofieavtalel i vissa situationer kunde komma att få sin udd riktad mol de ofieproducerande länderna och därför skulle vara stridande mot den svenska neutralitetspolitiken. Dessa oroliga andar kan väl ändå knappast föreställa sig att oljeproblemen i sig skulle kunna medföra etl stormaktskrig, och det är ju elt sådant vår neutralitetspolitik lar sikte på. Alt Sovjetunionen fiänat stora pengar på ofieprishöjningarna och därigenom kraftigt förbättrat sin betalningsbalans och blivit mindre beroende av del nu uppsagda handelsavtalet med USA är en sak, den har dock knappast någonting med svensk neutralitetspolitik att göra.

Här ser vi i realiteten ett exempel hur man från olika håll kan försvåra för Sverige att ta till vara sina legitima ekonomiska intressen genom diffusa idéer om vad som kan minska förtroendet för vår vifia all slå neutrala i krig.

Det andra exemplet som varit uppe lill debatt i dag är frågan om export av Viggen, där herr Werner från vpk hävdar att del enda som vore riktigt neutralt vore all förbjuda all export av krigsmateriel. Här har vi kommii in på den verkliga knäckfrågan i den ursprungliga diskussionen om neutraliteten, nämligen: Vad får man göra i händelse av krig?

I Haagkonventionens artikel 7 om landkrig - en av de fä neulralitetsregler som finns fastställda - står all en neutral makt icke är pliktig an förhindra utförsel eller genomförsel för den ena eller andra krigförande partens räkning av vapen, ammunition eller vad helsl som kan vara till gagn för en armé eller en flotta. Enligt de neutralitetsregler som gäller finns det alltså ingenting som hindrar den svenska regeringen alt ge exporllicens för krigsmateriel ens under krig. Somliga vill låta sig nöja med delta, andra kanske säger all det räcker inle för del kan uppslå risker för krig även om exporten av krigsmateriel sker i enlighet med folkrätten.

Jag har med detta exempel velat visa att det objektivt sell inte finns någonting som säger att det skulle vara neutraliietsbrolt all exportera krigsmateriel eller all i fredslid förpliktiga sig lill sådan export. Man får alliså söka andra argument om man vill hävda att denna export skulle strida mol den svenska neutralitetspolitiken.

Del är dessa förlroenderesonemang som jag inle ansluter mig till. Jag tror all de bara leder till komplikationer och lill en värdefull taktisk situation för regeringen som kan. vilket sagts här tidigare i dag, kritisera

oposiiionsparlier för bristande neutralitet. Jag tror att man måste söka sig fram andra vägar när man skall diskutera vår neutralitetspolitik och vår utrikespolitik över huvud taget. Det är kanske lika bra att tala om att föra en klok och förståndig utrikespolitik med hänsynstagande lill svenska intressen i fred och krig. Jag skall dock inle i dag utveckla den tankegängen närmare.

När regeringen pä sin tid accepterade att PLO skulle få uppträda i FN:s generalförsamling förra hösten sade vår ambassadör i FN herr Ryd-beck att del var viktigt att även PLO fick framlägga sina synpunkter på läget och fredsmöjlighelerna.

Vad sade nu herr 'Vassir Arafat när han i New 'York skulle utlägga texten om PLO:s hållning? Jo, han sade all han kom med en olivkvisi i ena handen och ell gevär i den andra. Villkoren för att han skulle använda olivkvislen framgick klart av talet, nämligen att judarna måste acceptera all inlemma sig i en Palestina-arabisk stat. Palestina var en odelbar enhet.

För några dagar sedan blev ett hotell i Israel angripet av terrorister. Del lycker man borde ha klargjort för utrikesministern att del inle är olivkvisten som varit framme utan att det är Arafat med geväret och famnen full av handgranater. Under sådana förhållanden frågar man sig hur det är möjligl att hävda alt PLO är något all förhandla med. Utrikesministern uttryckte tidigare i dag an förhandlingar utan PLO;s medverkan ter sig orealistiska. Utrikesministern är självfallet medveten om att attentatet i Tel Aviv uteslutande hade ett syfte, nämligen alt förhindra seriösa förhandlingar mellan Israel och Egypten. Kanske del cyniska spelet med väldet som trumfkort inle lyckas, men hur vill utrikesminisiern motivera sin tes i dagens läge? Han behöver bara fråga Sadal för alt få ett besked om hur besvärade, för all uttrycka sig diplomatiskt, egyptierna är över PLO;s existens. Del har nästan kommii till väpnad kamp dem emellan.

Jag avvaktar med nyfikenhet utrikesministerns synpunkter på denna fråga som redan tidigare varit uppe lill debatt men inte blivit besvarad.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen MÅBRINK (vpk):

Herr talman! I regeringsdeklarationen sägs när del gäller södra Afrika: "Det är angeläget all denna utveckling mot självständighet får äga rum ulan yttre inblandning."

Vänsterpartiet kommunisterna instämmer helt i detta uttalande. Men regeringen borde gå ell steg längre och brännmärka USA-imperialismen och den amerikanska spionorganisationen CIA för att ständigt utgöra elt direkt hot mot folkens självsländighelssirävanden. När en reaktionär regim i Latinamerika, Asien eller Afrika hotas av folkmajoriteten så träder USA in på arenan. Om en reaktionär regim störtas och en av folket vald regim träder till för alt upprätta demokratin, sätter USA in alla krafter för att ekonomiskt sabotera detta lands demokraiiseringsslrävan-den.

107

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

108

Del finns många exempel runt om i världen. Chile är det mest näraliggande. Vi vet vad folkfronlsregeringen under den mördade president Allende strävade efter, nämligen alt naturrikedomar och industrier i Chile skulle tillhöra dess folk och inte de amerikanska kapitalisterna. Högern i Chile med hjälp av CIA omintetgjorde dessa strävanden. I dag råder en brutal regim i Chile. Tortyr och avrättningar förekommer, och svält råder. 20 % av den arbetsföra befolkningen är arbetslös.

CIA, Kennecotl, ITT och Anaconda är nöjda och belåtna. De investerade några tiotals mifioner dollar i statskuppens förberedande och genomförande. De har i gengäld fält 500 mifioner dollar av fascisten Pinochet. Det är ersättning för att folkfrontsregeringen i Chile berövade dessa amerikanska imperialister bestämmanderätten över det chilenska folkels egendom.

I Portugal har fascisiregimen krossats, och en regim har trätt till som är fast besluten all återupprätta demokratin. Ständigt utsätts dessa strävanden för sabotagehandlingar frän det internationella kapitalet och den inhemska högern. Svenska kapitalister är naturligtvis aktiva i denna sabotageverksamhet. Algots är ett exempel på delta.

Avvecklingen av Portugals kolonier i södra Afrika utgör naturiiglvis etl hot mot den internationella kapitalismen, som är klart medveten om att viktiga råvarukällor kommer all läggas under folkets kontroll i såväl Angola som Mozambique.

Angola är den rikaste av de två länderna, värdefulla råvarufyndigheler finns, lill slora delar outnyttjade. Angola har kol, ofia, diamanter, uran, järn och andra vikliga mineraler.

USA:s utrikesminister Henry Kissinger har slagit fast att de största amerikanska intressena i södra Afrika finns i Angola. Detta betyder alt USA inle stillatigande kommer att accepiera självständighelssträvandena i Angola. USA och andra kapitalistiska stater har ständigt gjort försök att sabotera den utveckling som nu pågår i Angola. Med hjälp av Zaire och Sydafrika har man försöki splittra MPLA, den enda befrielserörelse i Angola som utan tvivel har folkets stöd. Ell viktigt redskap i delta imperialisternas ränkspel har varit och är fortfarande FNLA, en s. k. befrielserörelse som haft och har folkpartiels stöd här i Sverige.

Del är mord, terror och kupper som ingår i imperialisternas verksamhet för att omintetgöra självsländighelssirävanden. I går meddelades alt en av ledarna för befrielserörelsen ZANU i Rhodesia mördats.

Vänsterpartiet kommunisterna kan också instämma i regeringsdekla
rationens avsnitt om Sydafrika, där föfiande sägs: " genom små änd
ringar i rasåtskillnadspolitikens yttre uttryck söker Sydafrika mildra den
internationella kritiken och skaffa sig andrum. Apartheidpolitiken har
dock fortfarande samma innehåll och grundas på elt rastänkande som
slår i uppenbar strid med grundläggande mänskliga rättigheter. Sydafrika
måste därför även framgent utsättas för internationellt tryck."

Men jag måste ställa frågan: Hur pass allvarligt menat är det nu citerade? Sverige har i FN vid ell flertal tillfällen agerat mot rasistregimen

i Sydafrika. Motståndsrörelsen i Sydafrika får ekonomiskt stöd, men naturligtvis helt otillräckligt.

Den förtryckta folkmajoriteten i Sydafrika noterar detta som positivt, men samtidigt möter de ett annat Sverige, nämligen svenska förelags verksamhet i Sydafrika. Och inte nog med det. Den svenska statliga banken har ställt upp som undergarant för Sydafrikalån i utlandet, vilket väckt slor misstro.

Della engagemang bidrager inle lill att utsätta rasistregimen i Sydafrika för inlernalionellt tryck, och den bidrager inle heller lill alt avskaffa rasförtrycket. Tvärtom bidrager del i stället lill att uppehålla systemet, men utgör också etl hot mol en progressiv utveckling i Angola och Mozambique.

Genom att Sveriges regering tillåter svensk kapitalism all investera i Sydafrika är,också Sverige medskyldigt till den internationella imperialismens utplundring av folket i Sydafrika. Svenska kapitalister har inte etablerat sig i Sydafrika föratl bedriva någon sorls humanitär verksamhet, som tydligen kretsar inom svenska kyrkan och moderata samlingspartiet tycks vifia påstå. Svenski kapital är där för alt dra fördel av de omänskliga och barbariska lagarna som möjliggör billig arbetskraft.

Vi är lojala mot landels lagar, säger representativa företrädare för svensk storfinans. Detta är säkert riktigt så länge som förlryckarregimer har makten. Men vi vel att i de länder där sådana regimer har störtats av folket och en demokratisk utveckling ägt rum har svenska kapitalister deltagit i sabolagehandlingar mot denna utveckling.

Befrielserörelsernas gemensamma krav pä majoritetsstyre och oberoende harvart stöd, sägs det i regeringsdeklarationen. Ja, i Sydafrika kräver befrielserörelsen alt Sverige skall upphöra med investeringarna i detta land, och regeringen borde därför vidta åtgärder som omöjliggör för svenskt kapital att etablera sig i Sydafrika. Della skulle bidra till en snabbare avveckling av rasistregimen i Sydafrika och samtidigt lill all avväfia ett krigshot i denna del av Afrika.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Herr AF UGGLAS (m):

Herr talman! Under senare är har världens valuta- och betalningssystem utsatts för slora påfrestningar. Del är ingen överdrift alt påstå att del system som skapades efter andra världskrigets slut i Brellon Woods och genom Marshallhjälpen överlevt sig självt ulan all något nytt, väl fungerande system har trätt i dess ställe.

Bakom de spänningar som för några är sedan ganska plötsligt kom lill ullryck i en ny instabilitet pä valutaområdet låg mångåriga amerikanska betalningsbalansunderskott. De var i sig själva, kan man säga, en integrerad del av del hittillsvarande valutasystemet, men de hade nått en sådan omfattning att olika förändringar hade blivit nödvändiga.

En lyckosam utveckling av den internationella arbetsfördelningen förutsätter att köpkraft och produktionskapacitet kan mötas pä ett sätt som möjliggör balans under en något längre tidsperiod. Efter andra världs-

109

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

kriget hade Förenta staterna det mesta av världens överskottslikviditet. Marshallplanen var inle bara etl kolossall hjälpprogram, som satte Europa på fötter, utan också den bästa möjligheten för Förenta staterna att skapa en tillräcklig internationell efterfrågan lill fördel för tillväxten i den egna ekonomin.

Råofieprisernas mångdubbling för drygt elt år sedan bör inle uppfattas som en isolerad företeelse. Effekterna på belalningsbalansförhållandena i världen bör inte diskuteras avskilt från de övriga internationella betalningsbalans- och valutaproblemen. Råvarupriserna har stigit kraftigt pä mänga andra områden. Belalningsbalansproblemen hade vi ändå i internationellt samarbete fåll lov all ta oss an, även om naturiiglvis oljeprishöjningarna dramatiserat situationen och framtvingat snabbare åtgärder.

Det finns så myckel mer anledning all understryka della som situationen på ofiemarknaden uppenbarligen inte är stabil. Ofieländerna har brutit en kartell som tidigare var riktad mot dem. Della resultat kommer med all säkerhet all beslå. Samtidigt förefaller del tämligen säkert att de har gått för långt i förhållande till vad de internationella marknadskrafterna kan väntas tillåla. Råofian kostar kanske 10 cent per bavrel all producera i slora delar av Mellanöstern. Marginalkostnaden, när väl utrustningen är pä plats, är kanske så låg som 2 cent per barrel. Produktionen och skeppningen av ofian minskade inte nämnvärt under den s. k. ofiekrisen. Ofieskeppningarna i januari 1974 från Mellersta Östern var 5 96 högre än i januari 1975. Ofielagren är f n. slora, och de höga prisernas spar- och subslitutionseffekter böriar göra sig gällande.

Del är alltså möjligt alt vi under delta år fär se kraftiga förändringar i ofiepriserna, som gör de betalningsbalansberäkningar vi hillills rört oss med i den här internationella debatten inaktuella. Del vore ändå fel att i så fall dra den slutsatsen alt behovet av nya system för världshushållningens sätt att fungera skulle ha bortfallit.

Vad världen nu behöver, herr lalman, är en ny Marshallplan.

Del räcker inte all lösa de mest akuta belalningsbalansproblemen för de för dagen mest utsatta länderna. Vi måste skapa möjligheter för u-länderna att kraftigt öka sin efterfrågan på kapitalvaror och fiänster, samtidigt som vi bidrar till god inlernalionell ekonomisk balans på längre sikt.

Den så all säga traditionella lösningen på det myckel diskuterade problemel om recycling av ofiepengarna är naturiiglvis all OPEC-länderna lånar pengar lill industriländerna. Dessa uppehåller under länetiden full sysselsättning genom att öka sin inhemska efterfrågan. När OPEC-länderna kan importera mera så ufiämnas skulden. Del är fullt möjligt all gå till väga pä del sättet. Man behöver inle involvera u-länderna för alt lösa de akuta problemen. Del innebär alt industriländerna t. v. slipper någon verklig belastning genom all tvingas avstå från varor och fiänster till andra länder. Del skulle emellertid vara etl förfaringssätt, som inte ger något bidrag till att lösa de långsiktiga internationella ekonomiska

problemen.

Det syslem som vi nu måsle sträva efter bör innefatta u-länderna. Vi måste skapa ett system som överför köpkraft till u-länderna, ett system som möjliggör för dem alt, lål oss säga under några decennier, höja sin egen utvecklingsnivå samtidigt som industriländernas utveckling kan förbli god och balanserad. Problemet är inte så enkelt att överskottsländerna bara lånar sina pengar lill u-länderna, som därefter kan efterfråga mera varor och fiänster från i-länderna. Del är en kreditrisk som man inte kan begära att t. ex. ofieländerna skall ta. Den är alltför påtaglig. I-länderna har naturligtvis anledning att ställa sig som borgenärer i ett sådant nytt system, men eftersom riskerna är så påtagliga att u-länderna inle kan klara återbetalningen, skulle det på sikt kunna innebära att man endasl uppskjuter problemen.

Principen måste vara den att de länder som har betalningsbalans-överskott och en i förhållande lill världen i övrigl hög inkomst per capita bidrar till en fond, som ger lånemöjligheler lill länder med betalningsbalansunderskott och låg inkomst per capita. Det kan sägas att valutafonden. Världsbanken och diverse internationella utvecklingsbanker och fonder har denna funktion. I själva verket fungerar de dock främst som reserver i akutsilualioner eller i alltför liten skala för alt nämnvärt förändra bilden i stort.

Den nya Marshallplan som jag har i tankarna -jag medger att liknelsen inle är exakt - måste få en helt annan omfattning. Den måsle arbeta med ett riskkapital. Den måste kunna förränta tillskjutna överskott och genomföra en individuell bedömning av en mångfald projekt. Den måste kunna skapa den samordning av offentliga och enskilda insatser som är nödvändig. På ell antal års sikt skulle en fond med en sådan konstruktion kunna på etl avgörande sätt bidra till både den omfördelning av världens välstånd som vi måsle eftersträva och den nödvändiga lösningen pä de internationella ekonomiska balansproblemen. Det borde vara en stor uppgift för vårt land att i det internationella samarbetet ta initiativ till en sådan 1970-, 1980- och 1990-talens nya Marshallplan.

En annan fråga, herr lalman, som berörts i debatten: 1 Portugal pågår sedan ett är en kamp för demokratin, som djupt måste beröra oss alla. Jag blev själv i Oporlo vittne till hur kommunisterna med våld omintetgjorde elt demokratiskt partis - sociala centrumdemokraternas -konstituerande stämma. På samma säll har därefter elt annat partis stämma saboterats.

För elt land som nästan ell halvt sekel har levat under diktatur är uppgiften att skapa demokratiska institutioner mycket svår. Den fredliga militärkuppen för etl år sedan hälsades med glädje av alla. Den fråga som under senare lid alltmer tvingat sig i förgrunden är om militärerna över huvud tagel avser alt dra sig lillbaka lill kasernerna. Det är fortfarande möjligl att det föreslående valet kommeratt hållas, men vi måste ha klart för oss att det i och för sig inte är någon som helst garanti för all en demokratisk utveckling kommer lill stånd. Del nya revolu-

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

111

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

lionsrådel, upplösningen av del s. k. statsrådet och förbudet för ell par partier all verka är illavarslande tecken.

Det parti som öppet verkat för att militären skall behålla makten i Portugal är del kommunistiska. Det är kommunisterna som framgångsrikt motsatt sig en demokratisering av fackföreningsrörelsen i landet. Del är fråga om ell Moskvadominerat parti med, enligt de enda opinionsundersökningar som finns, kanske 10 % av befolkningen bakom sig, etl parti som snabbt efter statskuppen för ell år sedan skaffade sig ett avgörande inflytande över samhällets nervcentra. Den förvirrade och oroliga utvecklingen i Portugal har tolkals på många olika sätt. Jag anser det uppenbart all del slora hotet mol demokratin i Portugal är kommunisternas ambitioner att vidmakthålla elt totalitärt syslem.

Självfallet skall vi, herr lalman, från svensk sida försöka ge allt det stöd vi kan ät de demokratiska krafterna i Portugal.

112

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Motion nr 458 med elt fiugotal motionärer tar upp frågan oni UNESCÖ;s möjligheter att arbeta med handikappades utbildning. Man räknar med att 400 mifioner människor kan anses handikappade. Av dessa beräknas 300 mifioner finnas i utvecklingsländerna. Del bör kanske tilläggas att antalet förmodligen är högre, om man kunde identifiera också flera med psykiska handikapp. Tyvärr ger resurserna ingen som helsl möjlighet till detta. Mänga av u-länderna har dessutom en större andel handikappade än i-länderna, beroende bl. a. på speciella klimatiska faktorer.

Skälet lill att jag önskar ytterligare uppmärksamma de handikappades situation i världens u-länder är de inblickar jag under höstens arbete som UNESCO-konsull fick i Nigeria. Detta land är ändå synnerligen progressivt, eftersom man nu vid införandel av sexårig allmän grundskola också går in för att ta hand om de handikappade. Det finns skäl att peka pä della, eftersom vi i i-länderna - Sverige ingalunda undantaget - dröjt åratal med utbildning av denna grupp, när vi startat skolundervisning. Inte förrän under senasie tioårsperiod har vi böriat en mer uppsökande verksamhet, som funnit en del gömda barn. Givetvis kommer det all ta lång lid, innan föräldrar i u-länderna slutar med att sätta ul handikappade barn i djungeln för att förgås eller göra som en av representanterna i Guinea-Bissau-delegalionen, som nyligen varit här, berättade för mig: sätta ul det konstaterat utvecklingsstörda barnet på flodstranden - symboliskt försett med mat - för all dränkas av floden när högvattnet kommer.

Dessa primitiva åtgärder viker dock alltmer, och Sverige har här en möjlighet att verkligen påskynda utvecklingen.

Men hur skall man kunna föriita sig lill den lilla resurs UNESCO har för della område? Av 2 800 anställda i högkvarteret i Paris arbetar en enda fiänsteman plus en sekreterare med utbildningen av de 400 miljonerna handikappade i världen. Det aren proportion som säger allt om

intresset för specialundervisningen pä denna nivå.

Lål mig göra en överblick över vad som hänt pä området.

Startandel av ell program inom UNESCO för undervisning av handikappade barn och ungdomar diskuterades under UNESCO:s generalförsamlingar 1960, 1962 och 1964 utan att något beslut fattades. Under generalförsamlingen 1966 beslöts dock, under stark påskyndan frän bland andra de nordiska ländernas delegater, att uppdra ål UNESCO:s generaldirektör "all utveckla ett program rörande specialundervisning för handikappade barn och ungdomar med stöd av frivilliga bidrag från medlemsstaterna". Beslutet fattades genom omröstning i generalförsamlingen av medlemsstaternas delegater. Antalet medlemsstater varda 121.

Arbetsplanen fastställde föfiande uppgifter för programmet:

1. All upprätta och utveckla kontakter med Förenta nationerna och dess organ för samordning av aktiviteterna inom rehabilileringsområdel och all samarbeta med frivilliga organisalioner, aktiva inom specialundervisningens fäll.

2. Alt organisera och leda väridsomfatlande studier, vilkas resultat skulle fiäna som anvisning och råd åt medlemsstaterna i deras strävan alt utveckla sina program för undervisning ål handikappade.

3. All bistå medlemsstaterna med personlig assistans genom experter och konsulter för all utveckla elt undervisningssystem för de handikappade och att anordna utbildning av lärare för dessa grupper, genom stipendier lill studieresor och för utbildning samt genom all tillhandahålla och anskaffa material för undervisning av handikappade.

Programmet skulle vara medlemsstaterna behjälpligt alt utveckla undervisningen av blinda och synsvaga, av döva och hörselskadade, av utvecklingsstörda och psykiskt ulvecklingshämmade och av rörelsehindrade. Från den 1 januari 1975 innesluts även de psykiskt störda och socialt missanpassade i programmet.

Vafie utvecklingsland fär sig tilldelad en summa från UNDP. Landels regering disponerar över denna summa och prioriterar projekt för genomförande. Endast få länder ger dock prioritet ät projekt rörande undervisning av handikappade. För närvarande pågår eller planeras special-undervisningsprojekl, finansierade från UNDP och administrerade av UNESCO, i Hongkong, Iran, Peru och Syrien.

UNESCO;s regufiära budget för specialundervisningsprogrammet för åren 1975 och 1976 upptar ca 250 000 kr. för kontakter med medlemsländer och med organisalioner samt för en del specialsludier. Dessutom har ca 120 000 kr. reserverats fören rundabordskonferens 1976 med representanter för de 18 fransktalande länderna i Afrika för alt stimulera till ökade insatser i dessa länder inom specialundervisningen för de handikappade.

UNESCO:s Parlicipalion Programme medger bidrag till föga kostnadskrävande projekt, vart och ell maximerat lill en kostnad av 45 000 kr., och skall stimulera medlemsstaterna lill aktivitet. UNESCO:s bidrag täcker kostnaderna för dels konsulter som pä platsen hjälper till med pla-

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, h andels-och valutapolitisk debatt

113

8 Riksdagens protoko// 1975. Nr 40-41

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

114

neringen av elt undervisningssystem för de handikappade eller med utbildning av deras lärare, dels stipendier lill undervisningsplanerare eller lärarutbildare från utvecklingsländer, dels specialundervisningsmaleriel eller resor för deltagare från utvecklingsländerna i tekniska konferenser.

För åren 1975 och 1976 skall specialundervisningsprogrammet dela knappt en halv mifi. kr., anslagna för nyss nämnda program, med sex andra program. Hittills har inkommit 25 framställningar om assistans inom specialundervisningens område för denna tvåårsperiod. Beslut om fördelningen skall fattas inom den närmaste liden.

UNESCO;s frivilliga bidragsfond lämnar bistånd inom samma områden som Parlicipalion Programme, och framställningar som ej kunnat bevifias pä grund av knapphet på medel under delta program omprövas för assistans frän frivilliga bidragsfonden.

Norges delegat under generalförsamlingen 1968 delgav offentligt sin regerings beslut att lämna ett frivilligt bidrag pä ca 50 000 kr. till UNES-CO:s specialundervisningsprogram. Senare bidrog också Finland, Sverige och Danmark med lika stor summa var. Sedan dess har till dags dato frivilliga bidrag på tillsammans 260 000 kr. influtit till UNESCO:s specialundervisningsprogram - en generande låg summa.

Endast elt land, Indien, har lämnat åriiga bidrag. Under 1974 var Indiens frivilliga bidrag pä ca 10 000 kr. det enda frivilliga bidrag som inflöt till programmet. Som bekant är Indien ett av världens u-länder.

UNESCO:s gåvokupongprogram förmedlar givarländers gåvor, destinerade till skolor för handikappade i ell antal utvalda utvecklingsländer vilka kan köpa undervisningsmateriel för dessa kuponger, som är en sorls internationella checkar. Sädana köp kan göras även i länder med härdvaluta, något som med andra betalningsmedel vanligen är omöjligt för länder med "mjuk" valuta.

Behovet av medel är stort. Mänga projekt, som skulle kunna ge god effekt till en relativt blygsam kostnad, har på grund av brist på finansiella resurser ej kunnat komma lill stånd.

U Thani framhöll i elt tal 1971, då han ännu var FN;s generalsekreterare, all den sammanslagna hjälpen lill de handikappade i tredje världen från alla FN;s organ och alla övriga internationella statliga och privata organisalioner uppgick, per handikappad, lill 1 cent eller omkring 5 öre per år. Jag upprepar; till 5 öre per handikappad och år.

Kunde något industriland bryta isen och besluta om ell årligt ekonomiskt bidrag till UNESCO;s program för undervisning av de handikappade skulle förmodligen andra länder föfia efter.

Arbetsuppgifterna för personalen inom UNESCO:s specialundervisningsprogram, som består av en enda fiänsteman och en sekreterare, är omfattande och synnerligen tidskrävande. Effektiva åtgärder för utvecklandet av resurser för specialundervisning kräver massiva insatser i lid, personal och ekonomiska resurser som nu ej slår lill UNESCO;s förfogande. En utökning av den här angivna personalen vore en värdefull och välkommen förstärkning.

Herr talman! Med hänvisning lill del nämnda hoppas jag all vi skall kunna skapa en opinion i värt land, så att vi i vanlig ordning är beredda all göra påtryckningar och anslå medel för att lätta del oerhörda tryck och de obeskrivliga bekymmer som föfier av all vara handikappad i u-land. Regering och riksdag bör också pä delta område göra Sverige lill ett föregångsland - inle minst därför att vi själva prioriterar de handikappade i vår utbildningspolitik.'

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

Hen TURESSON (m):

Herr lalman! Det är givetvis inte lätt att efter snart åtta limmars utrikespolitiskt talande tillföra debatten något väsentligt nytt eller all anlägga några nya synvinklar. Jag vill emellertid ändå ta de få närvarande kammarledamöternas tid i anspråk för några minuters filosoferande kring elt speciellt problem.

Del är naturiiglvis helt banalt att säga det - men vi lever verkligen i en orolig värld, och detta trots ständiga ansträngningar från världsorganisationen i New York, den europeiska säkerhetskonferensen och enskilda länders och statsmäns idoga försök all skapa avspänning mellan länder i konfliktsituationer och trygghet och åtminstone elementär välfärd ål mänskligheten.

Oroshärdarna är många, händelseutvecklingens mönster ofta svåröverskådliga och framtidsutsikterna minst sagl oklara. Del gäller den av sprängstoff laddade Paleslinafrågan lika väl som den lill synes hopplösa situationen på Cypern. Dessa oroshärdar har nu under mycket lång tid verkat som gamla surdegar på del internationella planet. Del aktuella labila läget i Portugal kan antingen utvecklas till all en verklig demokrati bildas eller till alt en ny diktatur avlöser den gamla. Del senare vore naturligtvis en tragedi för del portugisiska folket och för hela Europa.

Utvecklingen i flera av Afrikas mänga stater präglas också av oro och ovisshet. Del allvarliga läget i Etiopien blir alltmera kaotiskt. Del öppna kriget i Eritreaprovinsen och svältkatastrofens föfider medför oändliga lidanden för landets befolkning.

I södra Afrika kan en kritisk tid vara förestående för regimen i Rhodesia, vars ställning försvagats. Och med spänning har man skäl alt avvakta om Sydafrika skall efterkomma FN-beslutet som ålägger landet att släppa greppet om Namibia.

Problemen i Sydostasien kvarstår. Nordvietnam beflnner sig i öppet krig med Cambodja. Befolkningens lidanden i det tidigare ganska idylliska Cambodja är det ohyggligt all la del av. Del sega motstånd som landet bjudit är egentligen myckel märkligt, särskilt i betraktande av Lon Nol-regimens försvagade ställning. En förklaring är väl stormakts-blockens agerande - USA och Sovjet erkänner båda Lon Nol medan prins Sihanouk sitter i Peking!

Trots all oro, farofyllda spänningslillstånd och risker för uriaddningar finns det dock vissa positiva tecken. Kissingers oförlrutna fredsmissioner, de fortsatta sovjetisk-amerikanska ansträngningarna lill samarbete och

115

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

samförstånd och tecknen pä en förestående öppning i relationerna mellan USA och Cuba är några. Förhoppningarna om att den ekonomiska krisen i många väsleriändska stater skall vändas i en ny uppgång fram på efter-sommaren liksom att vi är pä väg ul ur energikrisen är andra. Betydelsen av del samband som finns mellan den oro som föfier med ekonomisk svaghet och stor arbetslöshet i många tongivande väststater å ena sidan och deras förmåga att göra positiva internationella insatser å den andra får nämligen inte underskattas.

Moderna kommunikations- och informalionsmedel har pä etl revolutionerande sätt för alla människor i värt land gjort del möjligl all föfia världshändelserna. Nyhelsnotiser, reporlageartiklar och bilder i pressen kompletteras av program i radio och TV, som brutalt för in i våra hem krigets grymhet och vardagens sväll och nöd i många falliga länder. Det är naturligt all människorna lar starkt intryck av della. Det är också förståeligt att deras engagemang ofta blir starkt känsloladdat. Den slora betydelse massmedia fått gör deras verksamhet särskilt ansvarsfull. Den gör det också angelägel all ensidig, tendentiös information balanseras av väl underbyggd faktainformation.

Än mera viktigt är emellertid att officiella svenska ställningstaganden och uttalanden i utrikespolitiska frågor bygger på vederhäftiga uppgifter och sakkunnigt utförda analyser av dem. Det är en grundläggande förutsättning för alt våra ståndpunkter i längden skall respekteras. Detta gäller kanske i särskilt hög grad den svenska alliansfria politikens anseende. Del är f ö. inte bara ett primärt svenski intresse att denna huvudlinje i den svenska utrikespolitiken - varom alla demokratiska partier i riksdagen är ense - respekteras i både väst och öst, av såväl stormakter som småstater.

Del är önskvärt och angelägel alt sådana analyser av faktaunderlaget också redovisas som bakgrund lill olika utrikespolitiska slåndpunkisla-ganden och uttalanden. Endasl därigenom kan omvärlden bedöma graden av objektivitet och därmed styrkan och kraften, i vad som sägs. Endasl därigenom kan man undgå intrycket av subjektivt och känslomässigt tyckande. På det sättet undviker man också i görligaste män alt skada det egna landels relationer lill andra stater, med vilka vi normall upprätthåller vänskapliga förbindelser.

Den svenska allmänheten har verkligen anledning och räll all kräva att sakkunniga lägesanalyser och vederhäftiga bedömningar av dessa skall ligga lill grund för utrikespolitiska ställningstaganden och uttalanden. Men det fär inte vara nog med detta. Den svenska allmänheten - upplyst, kunnig och klok - har också rält alt fä la del av de motiv som föranleder den ena eller den andra svenska utrikespolitiska aktionen. Del borde f ö. också ligga i den svenska regeringens eget intresse att medverka lill denna form av kunskapsspridning. Del är nämligen enligt min mening bättre all vår utrikespolitik mera är förankrad i svenska folkets förnuft än i dess känslor.

116

Hen ERICSON i Örebro (s):

Herr talman! Ulrikesdeklarationen innehåller elt längre avsnitt om konferensen för säkerhet och samarbete i Europa, ESK. Denna långt utdragna konferens mellan alla Europas regeringar och USA och Canada har blivit något av en senkommen fredskonferens efter del andra väridskriget. De resultat som hittills uppnåtts inom ESK värderas positivt av den svenska regeringen, och i dagens deklaration sägs dessutom att "de europeiska länderna tid efter annan bör samlas till nya möten" av detta slag.

Vid sidan av regeringskonferensen i Helsingfors och Geneve har del på senare är hållits två inlerpariamentariska konferenser kring säkerheten och samarbetet i Europa. Dessa konferenser spelar en viss roll för opinionsbildningen och ingår i del allmänna mönstret av ökat europeiskt samarbete. Det kan därför vara av ett visst intresse att här hell kort rapportera om de parlamentarikerkonlakler som pågår vid sidan av regeringsförhandlingarna.

Den första inlerpariamentariska säkerhetskonferensen hölls i Helsingfors i januari 1973. Det var faktiskt första gången efter kriget som parlamentariker frän sä gott som alla europeiska länder träffades för att diskutera gemensamma problem.

Konferensen arbetade i kommittéer motsvarande de s. k. korgarna vid ESK i Geneve. Inom loppet av en vecka nådde man samförstånd kring ett slutdokument som i sina huvuddrag och i många detafier överensstämde med rekommendationerna frän diplomatkonferensen i Helsingfors daterad fyra månader senare.

De positiva erfarenheterna frän Helsingfors stimulerade till en ny konferens som hölls i Belgrad under första veckan av februari i år. Där ar-belade man på samma sätt som i Helsingfors, och också denna parlamentarikerkonferens präglades av en stark ambition från nästan samtliga delegationers sida att uppnå s. k. konsensus.

Belgradkonferensen gick mer in på detafiproblem och då främst sådana där regeringsförhandlingarna i Geneve mött svårigheter. 25-lalei delegationer med omkring 200 parlamentariker assisterades av diplomatisk personal som lill en del var hämtad från ESK. Också Belgradkonferensens slutdokument kan värderas positivt. Del ger vissa fingervinsingar om vad som kan vara möjligl all uppnå i Geneve.

Man kan peka på den starka sammankopplingen av de tio principerna i säkerhetsavsnittel. Positivt var också att öst i Belgrad inte insisterade på skyddsklausuler om självbestämmanderätt och icke-inblandning i interna angelägenheter eller hänvisningar lill s. k. "muiually acceptable condilions" när del gällde exempelvis informationsfriheten.

När man värderar en inlerpariamentarisk text av del här slaget måste man naturligtvis hålla i minnet att dellagarna är väl medvetna om all del inle är några bindande mellanstatliga åtaganden som görs. Men som en opinionsyttring och som ett inslag i de allmänna avspänningssträvandena kan den spela en viss roll.

En av de frågor som behandlades i Belgrad var kärnvapenfria zoner.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

117

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Utrikes-, handels-och valutapolitisk debatt

I en memorandum som Sovjets inlerpariamentariska grupp cirkulerade före Belgradkonferensen sades del bl. a.:

"Skapandet av en kärnvapenfri zon i norra Europa och avskifiandel av de berörda staternas territorier frän kapprustningen skulle också gynna den militära avspänningen och konsolidera freden i Europa. Kärnvapen-makterna kunde bli garanter av en kärnvapenfri zon i denna del av Europa."

I elt inlägg i generaldebatlen i Belgrad begärde den svenska delegationen i detta avsnitt ett förtydligande från den sovjetiska.

Vi pekade på all "norra Europa" geografiskt omfattar dels de fyra nordiska länderna, dels den nordvästra delen av Sovjetunionen.-De nordiska länderna'har anslutit sig lill icke-spridningsfördraget och är i praktiken redan ell kärnvapenfriit område. Däremot vore del naturligtvis av värde om också den nordvästra delen av Sovjet kunde bli kärnvapenfritt område.

Angående garantierna underslröks all det bara kunde bli tal om s. k. negativa garantier, dvs. all kärnvapenmakterna förbinder sig att inte använda kärnvapen i området. Det skulle göra medeldislansraketer och taktiska kärnvapen i närheten av det nordiska området överflödiga, och de borde föfiaklligen avlägsnas.

Logiken kräver dock att hela denna fråga diskuteras i ell större europeiskt sammanhang.

Det svenska inlägget i-Belgrad anslöt sig alltså till tidigare svenska uttalanden och avsnittet om garantier var nästan ord för ord vad statssekreterare Anders Thunborg nyligen skrivit i en finländsk tidskrift;

Den sovjetiska delegationen i Belgrad avstod från all i debaiten kommentera sitt eget skriftliga förslag.

Del svenska inlägget har däremot enligt UD:s pressöversikl kommenterats i en finsk tidning, Tiedonanlaja, där del blivit ell av "reaktionära kretsar" framfört "ensidigt avruslningskrav pä Sovjet". Dessa tidningsskriverier har sedan resulterat i en viss diplomatisk aktivitet i Stockholm och Geneve.

Herr lalman! Den här lilla incidenten i den allmänna internationella avspänningsdebatten kan illustrera all en skrattretande förvrängning av en överspänd finsk journalist rimligen borde negligeras av ansvarstyngda diplomater med sinne för källkritik.

Överläggningen var härmed slutad.

Pä förslag av herr andre vice talmannen beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden.lill kl. 19.30.

118

§ 7 Herr andre vice talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skulle inrikesutskoltets belänkanden nr 3 och 2 i nu angiven ordning uppföras främst bland tvä gånger bordlagda ärenden.

§ 8 Anmäldes och bordlades

Proposilioner

Nr 18 med förslag till sleriliseringslag, m. m.

Nr 48 med förslag lill ändrade regler för beskattning av samfälligheter,

m. m. Nr 69 med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1969:36) om

telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott

m. m.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Anmälan av interpellation

§ 9 Anmäldes och bordlades Justitieutskottets betänkande

Nr 6 med anledning av proposiiionen 1975:1 såvitt gäller domstolsväsendet m. m. jämte motioner

§ 10 Anmäldes och bordlades Motion

Nr 1884 av herr Blomkvist m.fl.

med anledning av propositionen 1975:40 om kommunal konsumenlpolilisk verksamhet m. m.

§ 11 Anmälan av interpellation

Anmäldes och bordlades föfiande interpellation som ingivits lill kammarkansliet

den 19 mars

Nr 44 av herr Henrikson (s) lill herr statsrådet Lidbom om ändrad lagstiftning rörande hyra av lokal:

Sedan mänga år har statsmakterna på olika sätt sökt påverka utvecklingen pä hyresområdet i syfte all skydda mol omotiverat höga hyror. Numera har man övergått lill en lagstiftning som förutsätter hyressällning genom förhandlingsöverenskommelser mellan parter pä hyresmarknaden. Den s. k. bruksvärdeprövningen ingår därvid som etl vikligl instrument. Av naturliga skäl utgör bostäderna den viktigaste faktorn på hyresmarknaden.

En annan del av hyresmarknaden utgörs av lokaler, ofta förhyrda för affärs- eller haniverksändamål. 1 princip gäller samma regler för dessa som för bosläder, alltså hyressällning efter förhandlingar. Däremot förekommer ingen bruksvärdeprövning, och besittningsskyddet är svagare, s. k. indirekt besittningsskydd. Det måste av olika skäl anses otillfredsställande med nuvarande ordning för lokalhyresgäsier. Några punkter skall upptas i det föfiande.

Vad försl gäller uppsägningstiden i hyreskontrakten är den oftast salt

119

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Anmälan av interpellation

120

lill sex månader. Denna lid måste numera anses vara alltför kort. Genom ny lagstiftning har de anställda tillförsäkrats väsentligt förlängd uppsägningstid. Eftersom della medfört ökat ansvarstagande också för den rörelseidkare som förhyr arbetslokal bör uppsägningstiden i hyresavtal anpassas lill den nya situationen. Uppsägningstiden bör förlängas lill minst tolv månader. Därtill bör någon form av varselskyldighet övervägas. Genom ändringar av ifrågasatt slag tillförsäkras lokalhyresgäsi ell i förhållande lill nu bättre besittningsskydd. Indirekt skulle också de anställdas situation förbättras.

I förekommande lokalhyreskontrakl förekommer bestämmelser om indexreglering av hyrorna. Tidigare fanns motsvarande regler i vissa hyreskontrakt för bosläder. Numera har lagregler införts som förbjuder sådana bestämmelser i fråga om bostäder. Enligt milt förmenande finns inga sakliga motiv för indexreglering av hyror för lokaler. Frågan om införande av förbud bör därför övervägas också pä della område.

Vad så gäller hyressältningen för lokaler finns del f n. inga regler som skyddar mol omotiverade hyreshöjningar. Det har föruisans att hyressällning skall ske med beaktande av bakomliggande kostnader för ulhyraren och en fungerande marknadssituation. Del har emellertid visat sig an nuvarande oidning ger möjlighet lill oskäliga hyreskrav, som den enskilde lokalhyresgästen har svårt att väria sig emot.

Jag har nyligen tagit del av etl uppsägningsfall där vederbörande fastighetsägare förelagt lokalhyresgäslen nytt hyreskontrakt, innebärande en förhöjning av den årliga grundhyran från 25 700 kr. till 50 000 kr. Därefter skall en årlig hyreshöjning ske med 5 000 kr. per år upp till 60 000 kr. Hyreskravet innehåller därutöver att indexuppräkning skall ske med 75 % av utgående konsumentprisindex. Värmetillägg skall erläggas därutöver.

För alt förebygga alt fall som del här i korthet redovisade uppstår vid avveckling av hyresregleringen för lokaler finns det en bestämmelse om all hyresnämnd skall ges möjlighet att slå ut avtalade hyreshöjningar överen fyraårsperiod. För lid därefter flnns inga särskilda bestämmelser. Det förefaller som om den under övergångsperioden tillämpade ordningen i de flesta fall har fungerat tillfredsställande.

Del synes emellertid nu flnnas anledning att överväga någon form av skydd för lokalhyresgäsier vilken förhindrar oskäliga hyreshöjningar. En lösning som därvid bör prövas är införande av bruksvärdeprövning, sä som nu gäller i fråga om bosläder. Möjligl är all andra lösningar kan övervägas. Under alla omständigheter måste rimliga förhållanden garanteras också pä denna del av hyresmarknaden.

Med hänvisning lill del anförda anhåller jag om kammarens tillstånd alt till herr statsrådet Lidbom få ställa föfiande frågor:

1. Är statsrådet beredd alt skyndsamt framlägga förslag innebärande en lägsta uppsägningstid i hyresavtal för lokal om tolv månader, kompletterade med regler om varselplikt?

2. Vill statsrådet medverka lill införande av förbud mot indexklausul

i hyresavtal för lokal?

3. Vill slalsrådel överväga införande av bruksvärdeprövning av lokalhyror eller annan jämförbar lösning i syfte att förhindra oskäliga hyreshöjningar?

§ 12 Meddelande om fråga

Meddelades att föfiande fråga framställts

den 19 mars

Nr 127 av herr Söderström (m) till herr finansministern om anskaffningen av datorutrustning för den allmänna försäkringen:

ADB-kapacitelen inom den allmänna försäkringen har byggts upp under åren 1971-1975, och numera är landels försäkringskassor anslutna till en central datoranläggning i Sundsvall. Där finns tvä stycken datorer, Honeywell 6060.

I mars 1975 hade dessa datorer ersatts av tvä stycken Honeywell 6080 lill en kostnad av 4 547 385 kr., vartill kommer kostnad för periferiutrustning med 3 913 184 kr. Till bägge beloppen skall läggas mervärdeskatt. Enligt gällande bestämmelser har statskontoret bemyndigande att lägga ut beställningar för maximalt 300000 kr.

1. Hade regeringen lämnat bemyndigande till detta köp?

2. Planeras inköp av ylleriigare datorutrustning lill Sundsvallsanläggningen under innevarande år?

3. Borde inte en anskaffning av denna storleksordning finnas angiven i propositionen 1 bil. 9 IX 5 Statens datamaskinfond; Anskaffning av datamaskiner?

§ 13 Kammaren åtskildes kl. 17.52.

Nr 40

Onsdagen den 19 mars 1975

Meddelande om fråga

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen