Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:34

Onsdagen den

. . _ 12 mars 1975
Onsdagen den 12 mars ________

Kl. 10.00

§ 1 Fyllnadsval till utskott

Företogs val av en suppleant i skatleulskottet, en suppleant i utrikesutskottet och en suppleant i jordbruksutskottet.

Hen TALMANNEN:

De pä föredragningslistan upptagna valen är föranledda av att ersättarna för herrar Nilsson i Trobro och Åberg skall beredas plats i utskott.

Vid valen tillämpas acklamalionsförfarande, om ledamot ej begär att valen skall förrättas med slutna sedlar, vilket i sä fall kommer att äga rum vid ett föfiande sammanträde.

Valberedningen har till suppleant i skatteutskottet föreslagit herr Lundgren i Kristianstad, till suppleant i utrikesutskollet herr Anneräs och lill suppleant i jordbruksutskottet herr Anneräs.

Kammaren utsåg till

suppleant i skatteutskottet

herr Lundgren i Kristianstad (m)

suppleant i utrikesutskottet herr Anneräs (fp)

suppleant i jordbruksutskottet herr Annerås (fp)

§ 2 Justerades protokollet för den 4 innevarande månad.

§ 3 Föredrogs och hänvisades

Propositioner

Nr 14 såvitt avsåg riktlinjerna för fritidsledarutbildning vid folkhögskolor

till utbildningsutskottet och i övrigt till kulturutskottet Nr 28 till finansutskottet Nr 30 bilaga 1 lill näringsutskottet, bilaga 2 till civilutskottet, bilaga 3

till försvarsutskottet och i övrigt till näringsutskotlet Nr 31 till skatteutskottet Nr 32 lill jordbruksutskottet Nr 33 till utbildningsutskottet Nr 36 lill socialförsäkringsutskottet Nr 41 och 42 till näringsutskottet Nr 43 till skatteutskottet

Nr 34

Onsdagen deji 12 mars 1975

Åierkallelse av proposition nr 2 i viss del

Finansdebatt

Nr 47 punkterna 4, 5 och 6 lill skatteutskottet samt i övrigt lill näringsutskotlet Nr 49 och 52 till näringsutskotlet Nr 55 till jordbruksutskottet Nr 56 till skatteutskottet

§ 4 Åierkallelse av proposition nr 2 i viss del

Hen TALMANNEN:

I skrivelse nr 64 har regeringen återkallat de till riksdagen i propositionen nr 2 bilaga 7 punkt 2 avlåtna föreslagen om teckning av aktier i ell statligt aktiebolag för förmedling av inköp av råofia och ofieprodukter m. m.

Jag har med anledning härav avskrivit dessa förslag samt de i anslutning därtill väckta motionerna nr 623 av herr Jansson m. fl. och nr 1182 av herrar Nordgren och Strindberg.

Skrivelsen lades lill handlingarna.

§ 5 Föredrogs, men bordlades åter konstitutionsutskottets betänkanden nr 7-9, skaiteutskollels belänkanden nr 7 och 8, socialförsäkringsulskottets betänkanden nr 4-6, kulturutskoltets betänkanden nr 3 och 4 samt civilutskottels betänkande nr 5.

§ 6 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen nr 42.

§ 7 Finansdebatt

Föredrogs finansutskottets belänkande nr 1 med anledning av den i propositionen 1975:1 framlagda finansplanen jämte motioner.

I propositionen 1975:1 bilaga 1 (finansdepartementet) hade regeringen efter föredragning av statsrådet Sträng såvitt nu var i fråga föreslagit riksdagen all

1. godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen som föredraganden förordat,

2. bemyndiga regeringen att för budgetåret 1975/76, om arbetsmarknadslägel krävde det, besluta om-utgifter i enlighet med vad föredraganden förordat intill ell sammanlagt belopp av 1 000 000 000 kr.,

3. medge att det av riksdagen givna bemyndigandet (prop. 1974:80, InU 1974:10, rskr 1974:157) all besluta om arbeten intill etl sammanlagt belopp av 600 000 000 kr. fick ulnylfias i enlighet med vad föredraganden förordat,

4. bemyndiga regeringen alt, om arbetsmarknadsläget krävde del, be-

sluta om stöd lill lageruppbyggnad i enlighet med vad föredraganden förordat.

I della sammanhang hade behandlats motionerna 1975:191 av herr Wachtmeister i Slaffanstorp (m).

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

1975:681 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m), vari hemställts all riksdagen skulle avslå regeringens hemställan all regeringen för budgetåret 1975/76 skulle bemyndigas besluta om utgifter intill etl sammanlagt belopp av 1000 000 000 kr.,

1975:1020 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställts att riksdagen godkände de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som uppdragils i motionen innebärande

att ett program mot inflationen och för stimulans av ekonomin snarast utarbetades enligt vad i motionen angivits samt alt regeringen sammankallade representanter för oppositionspartierna, parterna pä arbetsmarknaden och näringslivet lill en stabiliseringspolitisk konferens för att träffa överenskommelse om etl sådant program,

all - därest nyssnämnda yrkande icke skulle bifallas - generella stimulansåtgärder för att stödja den enskilda efterfrågan i storieksordningen 3 mifiarder kr. insattes i form av en tillfällig sänkning av den direkta eller indirekta skallen på sätt i motionen angivils,

att företagen gavs generell rätt all under 1975 och fram lill den 1 juli 1976 utnytfia de medel som inbetalats till investeringsfond,

att nuvarande kredilrestriktioner successivt uppmjukades,

1975:1021 av herr Fridolfsson m. fl. (m, c).

1975:1022 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp), vari hemställts att riksdagen vid sin behandling av propositionen 1975:1, bilaga 1 (finansplanen) skulle

1. besluta all allmänt barnbidrag skulle utgå med 20 procent av del vid respektive års början gällande basbeloppet per barn och år fr. o. m. den 1 januari 1976 med möjlighet lill tidigare ikraftträdande, om detta visade sig motiverat av konjunkturpolitiska skäl,

2. ullala som sin mening vad som anförts i motionen beträffande lättnader i kredilpolitiken och upplåning i utlandet,

3. besluta bemyndiga regeringen all besluta om stöd lill lageruppbyggnad i enlighet med vad som förordats i propositionen med de ändringar som föreslagils i motionen,

4. besluta att i princip anta den i motionen föreslagna konjunkturpolitiska beredskapsplanen samt anhålla hos regeringen om erforderiiga förberedelser för alt del skulle bli möjligt all med kort varsel sätta in sysselsättningsstimulerande åtgärder av tillräcklig omfattning,

5. besluta alt hos regeringen begära att medlen i investeringsfonderna

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

under år 1975 i högre grad än för närvarande generellt ställdes lill företagens förfogande,

6. uttala som sin mening vad som i övrigt anförts i molionen beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken,

1975:1023 av herr Fälldin m. fl. (c), vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av proposiiionen 1975:1, bilaga 1 (finansplanen) beslutade

1. att avslå regeringens förslag beträffande möjligheter till ett friare utnytfiande av den till den allmänna beredskapsstalen för budgetåret 1974/75 gällande finansfullmakten på 600 mifi. kr.,

2. att avslå regeringens förslag om en finansfullmakt för budgetåret 1975/76 på 1 000 mifi. kr. i avvaktan på behandlingen av det aviserade förslaget till allmän beredskapsstat för detta budgetår,

3. att hos regeringen hemställa om förslag till en modernisering av budgettekniken i vad gällde finansieringen av sådana stafiiga investeringar m. m. som kunde komma i fråga vid försämringar i sysselsättningslägel i syfte all åstadkomma en bättre konjunkturpolitisk beredskap och ett ökat inflytande för riksdagen,

1975:1025 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen godkände vad som i motionen anförts rörande riktlinjerna för den ekonomiska politiken samt

1975:1029 av hen Josefson ni. fl. (c).

I betänkandet hade redovisats en förhandlingsuppgörelse som träffats mellan företrädare för socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet om en skattereform år 1976 och vissa därmed sammanhängande frågor.

Utskottet hemställde

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgeiregleringen all riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1975:1 bilaga 1 moment 1 och molionen 1975:1022 moment 6 samt med avslag på motionerna 1975:1020 i denna del och 1975:1025 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskollet anfört,

2. beträffande bemyndigande för regeringen att för budgetåret 1975/76, om arbetsmarknadsläget krävde det, besluta om utgifter intill ett sammanlagt belopp av 1 000 000 000 kr. all riksdagen skulle bifalla regeringens i proposiiionen under moment 2 framlagda förslag och avslå motionerna 1975:681 och 1975:1023 moment 2,

3. beträffande utvidgning av tidigare bemyndigande för regeringen all för budgetåret 1974/75 besluta om arbeten intill elt sammanlagt belopp av 600 000 000 kr. alt riksdagen skulle bifalla regeringens i proposiiionen under moment 3 framlagda förslag och avslå motionen 1975:1023 moment

4. beträffande modernisering av budgeltekniken att riksdagen med bi-

fall till motionen 1975:1023 moment 3 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört,

5. beträffande konjunkturpolitisk beredskapsplan att riksdagen med bifall till motionen 1975:1022 moment 4 och med avslag på motionen 1975:1020 i denna del beslutade att i princip ansluta sig till av utskottet föreslagen konjunkturpolitisk beredskapsplan och hos regeringen begära erforderliga förberedelser så att sädana åtgärder, om arbetsmarknadsläget krävde det, kunde sättas i kraft med kort varsel,

6. beträffande elt program mot inflationen och för stimulans av ekonomin att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1020 i denna del,

7. beträffande generella stimulansåtgärder att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1020 i denna del,

8. beträffande lättnader i kreditpolitiken att riksdagen med bifall till molionen 1975:1022 moment 2 och med anledning av motionen 1975:1020 i denna del samt med avslag på motionerna 1975:1021 och 1975:1029 som sin mening gav regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande stöd till lageruppbyggnad att riksdagen med anledning av regeringens i propositionen under moment 4 framlagda förslag och molionen 1975:1022 moment 3 beslutade bemyndiga regeringen att, om arbetsmarknadsläget krävde del, besluta om stöd till lageruppbyggnad i enlighet med vad utskottet förordat,

10. beträffande investeringsfonderna att riksdagen med bifall lill motionen 1975:1022 moment 5 och med avslag pä motionen 1975:1020 i denna del som sin mening gav regeringen till känna av utskottet anfört,

11. beträffande det allmänna barnbidraget att riksdagen med bifall till molionen 1975:1022 moment 1 såvitt nu var i fråga beslutade all del allmänna barnbidraget höjdes till 1 800 kr. fr. o. m. den 1 januari 1976,

12. beträffande utvärdering av 1974 års temporära mervärdeskattesänkning att motionen 1975:191 ej föranledde någon riksdagens åtgärd,

13. beträffande beräkning av statsinkomsterna för budgetåret 1975/76 alt riksdagen som sin mening gav regeringen till känna vad utskottet anfört.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Reservationer hade avgivits

I) beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och för budgetregleringen

A. av herrar Söderström (m) och af Ugglas (m) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa

all riksdagen med anledning av regeringens förslag i propositionen 1975:1 bilaga 1 moment 1 och med bifall till motionen 1975:1020 i denna del samt med avslag på motionerna 1975:1022 moment 6 och 1975:1025 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

B. av herr Hermansson (vpk) som ansett att utskollet under 1 bort hemställa

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i proposiiionen 1975:1 bilaga 1 moment I och med bifall lill molionen 1975:1025 samt med avslag på motionerna 1975:1022 moment 6 och 1975:1020 i denna del som sin mening gav regeringen till känna vad reservanten anfört,

2) beträffande bemyndiganden för regeringen av herrar Söderström (m)
och af Ugglas (m) som ansett att utskollet under 2 och 3 bort hemställa

2. beträffande bemyndigande för regeringen all för budgetåret 1975/76, om arbetsmarknadslägel krävde det, besluta om utgifter intill ett sammanlagt belopp av 1 000 000 000 kr. alt riksdagen med bifall lill motionerna 1975:681 och 1975:1023 moment 2 skulle avslå regeringens i proposiiionen under moment 2 framlagda förslag,

3. beträffande utvidgning av tidigare bemyndigande för regeringen all för budgetåret 1974/75 besluta om arbeten intill ett sammanlagt belopp av 600 000 000 kr. all riksdagen med bifall till molionen 1975:1023 moment 1 skulle avslå regeringens i proposiiionen under moment 3 framlagda förslag,

3) beträffande konjunkturpolitisk beredskapsplan

A. av herrar Söderström (m) och af Ugglas (m) som ansett att utskottet
under 5 bort hemställa

all riksdagen med bifall till molionen 1975:1020 i denna del och med avslag på motionen 1975:1022 moment 4 som sin mening gav regeringen till känna vad reservanterna anfört,

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
reservationen nr 1 B - ansett att utskottet under 5 bort hemställa

att riksdagen skulle avslå motionerna 1975:1020 i denna del och 1975:1022 moment 4,

4) beträffande elt program mol inflationen och för stimulans av eko
nomin av herrar Söderström (m) och af Ugglas (m) som ansett att utskottet
under 6 och 7 bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionen 1975:1020 i denna del som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört beträffande anordnande av en stabiliseringspolitisk konferens samt alt riksdagen skulle anta av reservanterna framlagt förslag till förordning om ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt, innebärande en sänkning av mervärdeskallen med 4 96 fr. o. m. den 1 maj 1975,

5) beträffande lättnader i kreditpolitiken av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservationen nr 1 B - ansett att utskottet under 8 bort hemställa

att riksdagen skulle avslå motionerna 1975:1020 i denna del, 1975:1021, 1975:1022 moment 2 och 1975:1029,

6) beträffande stöd till lageruppbyggnad av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till reservationen nr 1 B - ansett alt utskottet under 9 bort hemställa

att riksdagen skulle avslå regeringens i propositionen under moment ,4 framlagda förslag och molionen 1975:1022 moment 3,

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

1) beträffande investeringsfonderna

A. av herrar Söderström (m) och af Ugglas (m) som ansett att utskottet
under 10 bort hemställa

att riksdagen med bifall lill molionen 1975:1020 i denna del och i anledning av motionen 1975:1022 moment 5 som sin mening gav regeringen lill känna vad reservanterna anfört,

B. av herr Hermansson (vpk) som - under förutsättning av bifall till
reservationen nr 1 B - ansett att utskottet under 10 bort hemställa

all riksdagen skulle avslå motionerna 1975:1020 i denna del och 1975:1022 moment 5,

8) beträffande det allmänna barnbidraget av herr Hermansson (vpk) som ansett att utskottet under 11 bort hemställa

att riksdagen med anledning av molionen 1975:1022 moment 1 såviii nu var i fråga beslutade att det allmänna barnbidraget höjdes lill 1 800 kr. fr. o. m. den 1 juli 1975.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! I den uppgörelse som har ingåtts mellan socialdemokraterna och mittpartierna sägs det om finansutskottet att "utskottets ställningstaganden redovisas i sedvanlig ordning". Då kan man undra vad "sedvanlig ordning" betyder. Men del är uppenbart all det nu liksom i våras efter Hagauppgörelsen innebär att finansutskottet "ordagrant" återger vad som beslutats på annat håll. Del skulle vara något mindre nedsättande för utskottet och för riksdagen om majoritetens företrädare fann en annan metod att återge vad som beslutats på andra ställen. Å andra sidan kan det ju vara bra alt allmänheten med sådana citat får precis klart för sig hur själva beslutsordningen är.

Under de senaste fem åren säger sig regeringen ha genomfört fyra skallesänkningar. Men del är konstiga skattesänkningar, därför all under dessa år har i själva verket skattetrycket gradvis stigit. Även den andel som hushällen betalar av sin inkomst i skatt har ökat.

På samma säll kommer det all bli med den uppgörelse som nu ingåtts. Det har med skärpa hävdats från företrädare för de borgerliga partierna att inflationen automatiskt höjer skattetrycket. Effekten härav kan beräknas till ungefär 2 mifiarder för nästkommande är, dvs. del år som uppgörelsen gäller för. Men någon hänsyn till della har man inle tagit i överenskommelsen. Därför får vi räkna med att det blir en sådan automatisk skallehöjning.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Dessutom kommer de olika punklskattehöjningar som aviserats att genomföras redan under våren 1975, och det ger en skatleskärpning innevarande år om ungefär 1 mifiard kronor, som man hittills inte haft anledning att räkna med. Utöver de punklskattehöjningar som ingår i den nu aktuella uppgörelsen tillkommer de punklskattehöjningar som, aviserats i energipropositionen. Dessa skattehöjningar kan beräknas uppgå till ytterligare ungefär I mifiard.

Vidare kommer från nästa år olika löneskatter all höjas utöver vad som angivits i överenskommelsen. Dessa ytterligare ökningar kommer alt uppgå till över 2 % eller mer än 3 mifiarder kronor.

Det kan vara intressant all ange alla de olika löneskattehöjningar som på olika sätt aviserats och som träder i kraft fr. o. m. den 1 januari nästa år. Del gäller till att böfia med de tre höjningar som ingår i den nu aktuella överenskommelsen, nämligen höjd avgift lill sjukförsäkringen, motsvarande 0,4 %, höjd avgift lill folkpensioneringen, motsvarande 1,5 9é, och avskaffande av taket för socialförsäkringsavgiflerna, vilket motsvarar en ökning av löneskatten med 0,7 %.

Utöver det som ingår i uppgörelsen tillkommer bl. a. höjda avgifter för ATP och folkpension, motsvarande 0,75 %. Vi har i dag pä riksdagens bord fåll regeringsförslag om höjning av sjukförsäkringsavgifterna för all dels kompensera ökad sjukfrekvens, 0,2 96, dels för att finansiera den nya sjukvårdsöverenskommelsen med landstingen, 0,4 96, dvs. totalt 0,6 96. På riksdagens bord ligger också förslag om höjning av arbetsgivaravgifter för alt bekosta vidgad vuxenutbildning, 0,15 96, liksom till arbetsgivaravgifter för ökad arbetsmarknadsutbildning inom ramen för KAMU-projektet,0,4 96. Slutligen föresläs höjning av arbetsgivaravgiften för all finansiera en rörlig pensionsålder, vilket kostar 0,25 96.

Lägger man ihop allt detta, finner man all ökningarna av de allmänna löneskatterna fr. o. m. den 1 januari nästa årskulle bli åtminstone 4,75 96.

De borgerliga partierna har tidigare motsatt sig höjningar av den allmänna arbetsgivaravgiften med hänsyn till de nackdelar sådana avgifter har för sysselsättningen framför allt i de mindre och medelstora förelagen. Att höjningarna av de allmänna arbetsgivaravgifterna döps om och kallas höjningar av socialförsäkringsavgifier ändrar i själva verket ingenting i sak, framför allt som man nu slopar den enda skillnad som tidigare funnits mellan socialförsäkringsavgifter och allmänna arbetsgivaravgifter, nämligen ultagstakel.

Ovanpå de skattehöjningar som jag nu talat om kommer skattebetalarna att få känna av nya pålagor på hundratals mifioner genom de ökade fastighelsskallerna.

Slutligen får man inte glömma att skatteuppgörelsen liksom de föreslagna punktskattehöjningarna i energipropositionen lägger ytteriigare bördor på kommunerna och all dessa sannolikt under de närmaste åren kommer alt tvingas all höja sina skaller åtminstone i takt med del utrymme som lämnats i uppgörelsen mellan staten och kommunerna, dvs. med 50 öre om året. Också del blir kännbart för skattebetalarna.

Sammanfattningsvis skulle det bli fråga om betydande skattehöjningar

på grund av inflationens automatiska verkningar, tidigareläggning av olika punklskattehöjningar enligt den överenskommelse som är träffad, ökade bensin- och ofieskalter inom energipolitiken, ökade löneskatter utöver vad som sägs i uppgörelsen, ökade fastighetsskatter och ökade kommunalskatter.

Herr lalman! I den överenskommelse som har träffals sägs del all man lägger grunden för en ansvarsfull finanspolitik. Vi kan ha olika uppfattningar om vad som är en ansvarsfull finanspolitik, men jag tror all del bara kan finnas en enda uppfattning pä den här punkten: Det är inle ansvarsfullt all inge svenska folkel känslan av all vad som nu håller på att arrangeras är en stor skattesänkning, när svenska folket i själva verket snart kommer att upptäcka alt vad som kokas ihop är en omfattande skallehöjning för nästa är. En del genomskådar antagligen detta redan nu, och de som inte upptäcker det nu kommer att göra det sedan. Då kommer de inte att förslå hur man kan tala om skallesänkningar och kalla del en ansvarsfull finanspolitik när det i själva verket blir skallehöjningar.

När finansministern lade fram sitt förslag om en omfattande skatteomläggning 1970 var del många som kritiserade honom för att han inte ville höra talas om marginalskatterna, som skulle bli ganska hårda i del nya systemet. I den uppgörelse som har träffats häromdagen nämns inte heller, såviii jag kan se, ordet marginalskall, och som debaiten har gäll är det ganska anmärkningsvärt. Såvitt jag kan förstå måste förklaringen-till den här tystnaden vara att marginalskatterna i verkligheten inte sänks för den stora majoriteten av heltidsarbetande löntagare. Genom inflationen kommer i stället marginalskatterna ätt höjas för de största grupperna av heltidsarbetande löntagare. Vi finner från moderata samlingspartiels sida att del är allvariigt.

Den som vill veta varför vi - och andra - tycker att della är allvarligt kan t. ex. studera TCO:s remissyttrande om de skattefrågor som nu diskuteras. Där utvecklas texten så vältaligt att det passar bra med ett citat:

"Varie skattereform som endast inriktas på att sänka loialskailen medan marginalskatterna lämnas oförändrade bidrar också till att skärpa progressiviteten i skallesyslemel. Som nedan närmare visas är della den för utvecklingen på längre sikt kanske allra största nackdelen, eftersom det innebär att man skjuter ett ständigt växande problem framför sig. Situationen för förhandlingsparterna på arbetsmarknaden blir allt mer ohållbar och kravet på åriiga 'skalteprovisorier' blir permanent."

Med tanke pä att marginalskatterna för människor som har en åriig inkomst på över 40 000 kr. icke sänks kan jag inte förslå annat än all TCO - oavsett vad man väfier all säga offentligen - i själ och hjärta måste vara kritisk mot den skatteomläggning som nu föresläs.

FinansutskoUets majoritet förkastar vårt förslag om en stabiliseringspolitisk konferens såsom ell led i en inflationsbekämpande politik. Utskottet skriver bl. a. på del här viset: "Utskottet vill understryka betydelsen av att de avtalsslutande parternas förhandlingsfrihet ej får beskäras i sammanhanget."

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr talman! Vi håller i allra högsta grad med om att man inle bör beskära de avialsslutande parternas handlingsfrihet. Men lål oss just därför återvända till TCO:s remissvar och se på den oro som man där uttrycker inför skatteomläggningar av den typ som just nu föreslås. Jag gör ett nytt citat:

"--- den sammankoppling mellan skatteförändringar och avtalsrö
relse som bristerna i nuvarande skattesystem tvingar fram är något prin
cipiellt icke önskvärt. Man måsle eftersträva en ordning där lönlagarnas
organisationer har möjlighet all sluta avtal som ger medlemmarna rimlig
andel i det växande produktionsresuttatet ulan all del är nödvändigt
att avvakta politiska förhandlingar om skalleskalans utseende. 1 den ak
tuella situationen är della inle möjligl, utan man måste acceptera en
sammanblandning av vad som borde vara statsmakternas resp. arbets-
marknadsparlernas skilda ansvarsområden."

Jag vill också påminna om vad tidningen Byggnadsarbetaren skriver i en ledare den 19 februari 1975:

"Vi kan inte permanenta ell system, som innebär att arbetsmarknads-parterna inle skall kunna förhandla om nya avtal med mindre än all politikerna vid varie tillfälle först bereder vägen genom skalleomläggningar."

Den skatteuppgörelse som just träffats innebär inte en förbättring ulan en försämring i detta avseende, eftersom marginalskatterna för dessa löntagargrupper de facto kommer att skärpas.

Detta alt man, som TCO säger, "skjuter etl växande problem framför sig" vore inte så oroande, om man kunde räkna med alt man runt hörnet hade elt nytt och fint skattesystem, som snart kunde införas och som inte var förenat med de olika svagheter som jag har försökt påpeka. Därför är det glädjande när det i denna överenskommelse sägs all man skall inrikta sig på all presentera etl förslag till ett sådant system under 1976. Men finns det några garantier för att man kommer att lyckas härmed?

I skattedebalten har man på olika håll länge gjort det bekvämt för sig och ingjutit mod i sig genom att säga alt del finns ell sådant här system, byggt på skatt på produktionen. Men hur är del då med ett sådant system? Det är en så viktig fråga att vi här måste lyssna lill den verkliga sakkunskapen. Låt mig anföra ytterligare ell citat. Del blir ganska långt, men del har sitt intresse:

"Jag kommer därmed in på-- frågeställningen om man kan växla

över skaltetungan på produktionen, som det heter, eller på råvarorna. Energin är en sådan råvara. Vi skall alltså bl. a. göra brännofian, die-selofian, bensinen och den elektriska strömmen dyrare. Det är rält ömtåliga åtgärder, eftersom det slår på hyreskostnader och trafikkostnader

--- Det kan låta behändigt att man skall lyfta över dessa kostnader

pä produktion och på råvarorna Men vafie gång man lar upp frågan

om att beskatta en råvara på ett sådant sätt all det ger något möter man en rad besvärande problem. Skall vi beskatta cellulosan och det sågade virket? Ja, det är en fråga om svensk industri skall konkurrera

på väridsmarknaden med speciellt beskattade råvaror när andra nationers exportörer inte har en motsvarande beskattning. En inlernalionell överenskommelse om beskattning tror jag inle är länkbar. I stället för energin, som jag nämnt, kan jag peka på malm, på stål och järn i halvförädlad form, på spannmål eller på någon annan råvara. Ta t. ex. den bomull som går in i vår textilindustri! Skall vi lägga en skatt på den och la priskonsekvenserna på våra kläder? Skall vi ha fri import och få in kläder utifrån som inle dras med denna beskattning?"

Herr lalman! Som jag ser på herr Sträng känner han igen vad han själv yttrade i remissdebatten för några veckor sedan. Men när man läser den skatteöverenskommelse som nu träffats, undrar man om svenska folket har varit utsatt för ett dåligt skämt eller om herr Sträng är på gränsen till att driva med svenska folket. 1 skatteöverenskommelsen uttalade herr Sträng:

"Partierna är vidare överens om all skatteutredningens arbete bör inriktas pä att presentera ett förslag lill elt mera varaktigt skattesystem under 1976, som kan träda i kraft 1977. Möjligheten all åstadkomma en förskjutning i beskattningen från lönedelen i förelagens kostnader lill användningen av energi och eventuellt även knappa råvaror prövas av förelagsskalteutredningen."

Herr lalman! Jag delar herr Strängs uppfattning att del är mycket lättare all prata om produktionsskatter än att genomföra dem. Det där med skatt på produktionen, som låter så fint när man talar om saken, kommer när man genomför del inte att bli annat än en form av omsättningsskatt, och del är ju något som vid betydligt lägre skattetryck en gång har befunnits inle vara vidare praklikabelt. Eftersom jag har den uppfattningen, som också herr Sträng har givit uttryck för i remissdebatten men inle i överenskommelsen, så tror jag att del här inle alls blir det sisla i raden av provisorier och att man med dessa provisorier faktiskt gör ont värre.

Moderata samlingspartiets skaltealternativ, som vi anser skulle innebära att man inte sköt ell växande problem framför sig, bygger på föfiande punkter:

1. Det måste vara fråga om en verklig skattesänkning och inte bara en omläggning som utges för att vara en sänkning.

2. Denna skallesänkning måste innebära sänkningar av marginalskatterna i de vanliga inkomstlägena.

3. En skallesänkning förutsätter att man inle låter inflationen medföra automatiska skattehöjningar.

4. Utrymme för en verklig skattesänkning kan vidare skapas genom besparingar. Inom en statsbudget om 90 mifiarder kronor och årliga utgiftsökningar på 10 mifiarder kronor måste del finnas utrymme för besparingarom åtminstone någon mifiard, vilket skulle väsentligt underlätta arbetet på att få verkliga skattesänkningar.

5. Slutligen vill vi understryka - i likhet med LO i sill remissvar beträffande skatteutredningen - "att det just är kravet på samhällsekonomisk balans som måste vara avgörande för bedömningen hur stort det totala skalleintaget lill statsbudgeten skall vara". Vi anser att kon-

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

junkturulsiklerna är sädana all del totala skattetrycket även av den anledningen skulle kunna sänkas.

Vad beträffar konjunkturläget konstaterar finansutskottets majorilel alt "realinkomsterna steg under 1974 snabbare än någon gång tidigare under efterkrigstiden". Det låter ju väldigt fint. Men då måste man fråga sig hur detta har åstadkommits. Ja, ordnar man till en rikligt duktig lågkonjunktur, som vi hade under 1973, och sedan sätter in stimulansåtgärder under 1974 så är det klart att uppgången kan se myckel prydlig ut. I själva verket är del sä att om statsministern och finansministern hade ordnat en ännu besvärligare lågkonjunktur under 1973 och satt in stimulansåtgärder 1974 sä hade ökningen under 1974 blivit ännu större än den nu faktiskt blev. Men jag finner föga grund för all skryta med vad som hände under 1974.

Vidare berodde de ökningar i realinkomsterna som inträffade under 1974 i icke oväsentlig mån på att man tog i anspråk en stor del av valutareserven.

Men i stället för att gräla om beskrivningen av 1974 är det viktigt att resonera om hur det kommer alt bli fortsättningsvis i år och under 1976. Det kan man ha olika uppfattningar om. Det är svårt att bedöma konjiinkturulvecklingen, men sä långt är det i alla fall säkert att flnans-utskollets majoritet uttrycker betydligt större farhågor för sysselsättningen under den senare delen av 1975 än vad finansministern gör. På vårt håll har vi samma uppfattning pä den punkten som finansutskottets majorilel. Vi framförde den uppfattningen redan i mitten av januari, och vi anser att utvecklingen sedan dess har givit oss rätt. Del är ju bra när man någon gång fär rält.

Den senaste konjunkturbarometern pekar nedåt. Antalet varsel om personalinskränkningar pekar uppåt. Orderingången lill viktiga näringsgrenar håller på alt försvagas. Exporten kommer inle alt bli sä stor som finansministern säger, och inte heller lagerinvesleringarna. Tecken lyder också på att olika investeringsplaner läggs på hyllan och all åtminstone ökningen i investeringarna inle blir så stor som herr Sträng tänker sig. De bedömningar som görs pekar också på alt den internationella konjunkturnedgången trots olika motåtgärder kommer att hålla i sig ganska länge.

Även om man ännu inle ser någon nedgång i själva sysselsättningen finns de traditionella och jag höll pä all säga osvikliga varningssignalerna. Dem gäller del att i lid beakta. Vad gör dä finansutskottets majoritet? Jo, man slår helt rikligt fast all "erfarenhetsmässigt vet man emellertid alt det i många fall kan ta betydande tid innan ekonomisk-politiska ätgärder får sin fulla verkan". Men om man erfarenhetsmässigt vet att det tar lång tid innan åtgärderna får några verkningar borde del väl göras något nu för att möta den nedgång i sysselsättning och konjunktur som man ser framför sig! Så är det emellertid inte. I själva verket gör man faktiskt tvärtom, därför all de lidigareläggningar av olika punklskattehöjningar som kommer att genomföras i är innebär alt del dras in mera

köpkraft från konsumenterna än man tidigare tänkt sig, och såviii jag begriper måsle delta få en försvagande inverkan på konjunktur och sysselsättning.

Finansutskoiiels majoritet nöjer sig med att ge regeringen olika fi-nansfullmakier och all skissera en beredskapsplan. I den planen ingår f ö., såvitt jag kan se, inte den del som fanns med i millenpartimolionen och som handlade om beredskapsplanen, nämligen att som ett led i denna beredskap skulle man också förbereda en sänkning av mervärdeskallen, som vi ju hade föregående år. Såvitt jag kan se finns inte den saken med i utskollsmajoritelens presentation av hur denna beredskapsplan skall utformas. Men, herr talman, liden har varit myckel knapp när del gällt alt sätta sig in i detta utskoltsbetänkande, som vi först i dag har fåll från trycket. Det är därför möjligl att det står någonting i betänkandet som jag har missal. Jag har inle heller kunnat finna någon förklaring till varför just den ingrediensen i beredskapsplanen har fallit bort under uiskoltsbehandl ingen.

Från moderat sida anser vi all åtgärder bör vidtas nu. Vi vill inle slå in på den politik som ledde till de föriorade åren 1971-1973. Vi föreslär all man sänker mervärdeskallen med 4 % fr. o. m. den 1 maj i är. I det sammanhanget vill jag påminna om vad tidningen Fackföreningsrörelsen, nr 1/1975, skrev i sin ledare, nämligen föfiande:

"Momssänkningen visade sig ju under förra året vara en betydligt effektivare stimulansåtgärd än de flesta föreställt sig och skulle åter kunna prövas."

När vi nu föreslår en sysselsätlningsstödjande åtgärd av denna typ är vi starkt medvetna om de stora skillnader som föreligger mellan konjunkturläget nu och det läge vi hade under den senaste nedgången. Under åren 1971-1973 hjälptes den svenska konjunkturen upp av en stor efterfrågan utomlands pä svenska exportvaror. Det var högkonjunktur där. Del ledde också till att det svenska kostnadsläget utvecklades gynnsamt och vår konkurrenssituation förbättrades. Vi undvek på det sättet att bli pressade av några valutaproblem som kunde göra del svårt att stimulera sysselsättningen här hemma. Men lägel är på den punklen annorlunda nu. Hotet mol sysselsättningen kommer i stor utsträckning från en försämrad efterfrågan på svenska exportvaror, även om det i dagarna också finns tecken på en försämrad hemmamarknadskonjunktur. Dessutom finns stora risker för att det svenska kostnadslägel skall förändras under året i mycket ofördelaktig riktning. Lönekraven är till följd av framför allt skattepolitiken så höga all vi sannolikt får värre inflation här än andra länder i genomsnitt fär. Importen får därmed ylleriigare en skjuts uppåt. Slutsatsen blir den all del valutautrymme, som behövs för all driva inhemsk stimulanspolitik och som den dryga ofieräkningen redan i hög grad krympt, är pressat.

Stimulansåtgärder för att stödja sysselsättningen måsle därför förenas med andra kraftfulla åtgärder inom den ekonomiska politiken. Della kan inle nog understrykas.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

För det första vill jag säga alt man inte kan lila till utländska lån som någon långsiktig metod alt klara betalningsbalansen. Däremot kan vi och t. o. m. bör vi i nuvarande läge la vår del av den totala skuldökning som industriländerna som grupp måsle ikläda sig gentemot ofieländerna.

För del andra måsle stimulanspolitiken syfta lill alt öka industriinvesteringarna kraftigt. Del behövs för all öka vår eVportkapacitet och våra möjligheter att konkurrera med importen. Det är oroande när man nu hör all olika investeringsplaner i stället läggs på hyllan. Investeringsfonderna bör släppas fria, som vi föreslår. Kredilpolitiken i övrigt kan lättas. Investeringsavdrag kan införas. De stora fondavsättningar som företagen skall göra i riksbanken kan göras mindre påfrestande för likviditeten. Men även om man på dessa olika säll underlättar investeringar krävs det all de varor som skall tillverkas genom investeringarna kan säljas. Det är här som konsumlionsstödjande åtgärder får sitt berättigande.

Också regeringen säger nu att investeringarna skall befrämjas, även om man inte gör så mycket. Men jag vill påminna om alt det går ganska fort i svängarna här. Vem minns inte hur statsminister Palme i somras i Visby med myckel hög röst förklarade att allt vad som behövdes för framtiden var all öka den offentliga sektorn. Den som vågade tala om möjligheterna all öka sysselsättning och investeringar i industrin förklarades vara i del närmaste asocial.

För det tredje - och det f n. kanske allra viktigaste - fordras del mera energi i kampen mol prisstegringarna. Inflationen är ett hot mol de enskilda människornas ekonomi och mol samhällelig stabilitet. Riskerna blir än mera påtagliga om kostnads- och prishöjningarna håller pä att bli så stora att det möter svårigheter på valutasidan all föra en syssel-sällningsbefrämjande politik. Det är oroande nära det läget vi nu befinner oss.

Aningslösa massmedia har under de senaste dagarna spritt den uppfattningen all priserna i själva verket håller på att gå ned här i Sverige. Man sade i radionyheterna en morgon att priserna gått ned med 0,8 96. Jag höll på att trilla omkull när jag hörde det, och jag blev ännu mer häpen när uppläsaren förkunnade att regeringen antagligen skulle få en fiäder i hatlen på grund av att den ekonomiska politiken förts så framgångsrikt att priserna.i januari gäll hed. Men nu är det, som man faktiskt borde veta, så att priserna alls inle gått ned ulan de har, som statistiska cenlralbyrån klart redovisat, stigit i januari med 0,8 96. All man i massmedia fått en annan uppfattning beror pä all beräkningsgrunderna för prisindex läggs om vid varie årsskifte. När man jämför decembersiffran, uträknad på ett sätt, med januarisiffran, uträknad på etl annat säll, kan det uppslå en del, som finansministern skulle kalla del, optiska fenomen.

I själva verket har det alls inle varit någon prisminskning. Riksdagens ledamöter fick i dag på sina bord ell meddelande från pris- och kartellnämnden om prisutvecklingen. I inledningen står del all prisökningen under januari och februari har varit 1,6 96, och det rimmar ju r'ätl bra med vad statistiska centralbyrån i själva verket också säger. Allt pekar

på att prisstegringen i är blir minst 10 96. Ovanpå det kommer olika punktskatter som ökar priserna med ytterligare ett par procent.

Regeringen missade goda möjligheter förra året att lägga grunden för en prisstabiliserande politik. Del hade fordrats - jag säger det på nytt - åtgärder framför allt pä skattepolitikens område. Man missade dessa möjligheter och slog sig till ro med all döfia inflationstrycket med omfattande mal- och hyressubventioner. Men den politiken häller inte på sikt. När man fär en tvåsiffrig inflationstakt i ett land med sä höga marginalskatter som vi har blir det mycket svårt att bromsa kostnadssleg-ringarna. Man kan också se vilka lönekrav som nu gör sig gällande. Regeringen säger att utan de här skatteomläggningarna hade lönekraven i är inte varit omkring 20 % utan omkring 30 96. Jag har än så länge inte hört finansministern offentligt driva den idén - jag har bara hört statsministern driva den. Att försöka göra gällande att del annars skulle ha blivit 30-procenliga lönekrav kastar något av ett löjets skimmer över den ekonomiska politik som här har drivits. Jag anser att det är en ohållbar ståndpunkt. Jag tror att de skatteomläggningar som man nu håller på med inte har deii stabiliserande effekt som man skulle tänka sig. Jag utesluter självfallet inte att löntagarparten i sina krav räknar av de ökade belastningar som kommer i form av löneskatter, men jag är absolut övertygad om att man också räknar in i sina krav önskemål att få kompensation för de ytterligare prisstegringar som inträffar pä grund av att löneskatterna höjs. Om löneskatterna inte höjts, hade prisutvecklingen blivit en annan och kompensationsanspråken följaktligen mindre.

Del är absolut inte omöjligt att bromsa inflationen. Skatterna - marginalskatterna - kan sänkas så att löntagarna med mindre kostnadshöjningar får en slandardstegring. Investeringarna kan befrämjas så all kostnadshöjningar klaras utan lika stora prishöjningar. En stabiliserande politik gör del möjligt för oss att försvara den svenska kronans yttre värde så att vi inte behöver importera prisstegringar utifrån.

Herr lalman! Med de orden ber jag alt få yrka bifall till de reservationer som herrar Söderström och af Ugglas svarar för.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen HERMANSSON/vpk):

Herr lalman! En stor del av finansutskottets betänkande upptas av texten till den överenskommelse som träffats mellan företrädare för regeringen, folkpartiet och centerpartiet. Denna överenskommelse är ju etl faktum och får som sådan betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det märkliga är all finansutskottet inle gör någon närmare bedömning av uppgörelsen mellan de tre miltenpartierna. Vad som hade kunnat krävas är en redogörelse för vilka verkningar som denna uppgörelse fär i olika avseenden, men det försöker man alltså inte tala om.

Vi är inte motståndare till diskussioner och förhandlingar mellan de politiska partierna. När pressen skrev om "avhopp" frän förhandlingarna är det en sanning med mycket stor modifikation. Regeringen visste ju frän börian vilka partier den ville göra upp med. Den svängde frågor

2 Riksdagens protokoll 1975. Nr 34-35

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

och diskussionsteman så att de partier som enligt ritningarna inle skulle vara kvar heller inle var det när överenskommelsen skulle göras. Jag har alltså ingenting till övers för de krokodiltårar som herr Palme troligen kommer all gjuta senare i debatten över de illasinnade partier som ställt sig utanför den breda samlingen i mitten.

För vår del väntade vi verkligen inle alt alla partier skulle komma överens. Diskussionerna gällde ju klasspolitiska frågor, där partierna företräder olika klassintressen. Något samförstånd mellan alla deltagande partier var helt enkelt inte möjligl. Arbetarklassens parti kan ju inte plötsligt bli överens med ett storfinansens intresseparti om den ekonomiska politiken utan att svika de klassintressen som det skall företräda.

Regeringen ville göra upp med mittenpartierna om den ekonomiska politiken och den lyckades också med detta. När man ser resultatet undrar man vad de väfiare säger, som- i 1973 års val stödde socialdemokraterna för alt hindra tillkomsten av en borgeriig regering med en borgeriig politik. De har nu fält en socialdemokratisk regering med en borgeriig politik. Det var knappast vad de socialdemokratiska väfiarna ville.

Det viktigaste politiska innehållet i avtalet mellan regeringen och de borgerliga miltenpartierna är dess funktion i avtalsrörelsen. I samband med höjningen av socialförsäkringsavgifterna skriver man: "De partier som ingått denna överenskommelse förutsätter att löneanspråken i motsvarande grad kommer att reduceras." Förra året, i samband med den första Hagauppgörelsen, var man försiktigare. Då skrev man bara så här efter angivandel av att reformerna skulle totalfinansieras; "Löntagarorganisationerna har vidare förklarat sig beredda att i sä fall la hänsyn till detta i den kommande avtalsrörelsen 1975."

1 är lar man alltså ett stort steg vidare på den förkastliga väg som heter statlig inblandning i avtalsrörelsen. Vänsterpartiet kommunisterna är bestämd motståndare till en statlig inkomstpolitik som innebär att statsmakterna inkräktar på de fackliga organisationernas bestämmanderätt och kampmöjligheter i avtalsrörelsen.

Årets uppgörelse innebär också en förändring jämfört med Hagauppgörelsen på det viset, att hela kostnaden för skalleomläggningen den här gången icke finansieras med arbetsgivaravgifter. Själva omläggningen av den direkta statsskatten genom förändring av skatteskalorna kan beräknas kosta 5 000 mifi. kr. Fördubblingen av sparavdraget kostar 280 mifioner och halva kostnaden för del bibehållna avdraget för sjukförsäkringsavgifterna, som man vill lägga pä nästa år, 450 mifioner. Sam-mantagel blir det 5 730 mifi. kr. Höjningen av arbetsgivaravgiften lill socialförsäkringen ger emellertid inle mera än 4 130 mifi. kr. Där är alltså etl underskott på mellan 870 och 1 600 mifioner beroende på hur man gör jämförelsen -alltså mellan nära 1 mifiard och I 1/2 mifiard kronor. Men någon tolalfinansiering genom höjda avgifter pä arbetsgivarna är det definitivt inle. Hur tar då statskassan in de återstående många hundratals mifionerna? Jo, genom de höjda punktskatterna. De som använder öl, vin, sprit, stilldrinkar, tobak, elektrisk ström får betala en betydande

del av kostnaden för skatteomläggningen.

När man försöker inbilla allmänheten, och framför allt löntagarna, att del är arbetsgivarna som betalar kostnaden för skatteomläggningen är del alltså på flera olika säll ett bedrägeri. För det första betalar inle företagen hela kostnaden för skalleomläggningen genom höjda avgifter. En betydande del av denna kostnad betalas genom höjda punktskatter. För det andra kommer förelagen givelvis alt söka övervältra de höjda arbetsgivaravgifterna pä konsumenterna. Genom sin monopolställning har mänga storförelag också möjlighet all göra detta. I sista hand blir del alltså löntagarna som får betala en gång till.

De som förbrukar öl, vin, sprit, stilldrinkar, tobak, elektrisk ström skall enligt socialdemokraternas, folkpartiets och centerpartiets mening betala en betydande del av en skattesänkning som går högt upp i inkomstskikten och absolut inle gynnar låginkomsttagarna. Man kan naturligtvis från olika synpunkter diskutera en höjning av dessa skatter. Den höjda energiskallen kan motiveras med att den kan bidra till besparingar i förbrukningen av energi. Om en höjning av priserna på öl, vin, sprit och tobak kan del sägas all den i huvudsak innebär ell återställande av tidigare relation till andra varupriser. Men mol delta slår alt höjningarna ju innebär att lill redan inträdda prishöjningar - och de var som alla vet mycket stora förra året - läggs nya, som belastar löntagarna.

Vpk är därför kritiskt när del gäller höjningen av dessa senare punktskatter, och vi ser absolut ingen anledning att gå med på en höjning av de indirekta skatterna för att betala skalleomläggningar som väsentligen gynnar de höga inkomsttagarna.

Vi har redan karakteriserat uppgörelsen som ett svek mot låglönegruppernas intressen, och jag upprepar della här. Och det är ell svek inte bara på en punkt, utan på en rad olika punkter.

1. Socialdemokraterna och centerpartiet har genom avtalet med folkpartiet gäll ifrån den låglöneprofil för skatteomläggningen som de tidigare anslöt sig till i skatteutredningen. Hela tillägget på ca I 000 mifi. kr. ges uteslutande till de grupper som ligger över 35 000 kr. i inkomst. Under 35 000 kr. i inkomst beräknas fortfarande år 1976 befinna sig över 1,3 mifioner löntagare eller 38 96 av samtliga. De får ingenting med av det tillskott som folkpartiet fått igenom. I stället fär de kraftigt ökade utgifter genom de höjda punktskatterna. Vad säger egentligen socialdemokraternas och centerpartiets ledamöter i skalteutredningen, som tillsammans med mig slogs för en låglöneprofil i skatteomläggningen, om detta tydliga avsteg från denna linje?

2. Fördubblingen av sparavdraget innebär med nuvarande konstruktion ökade fördelar ju mer inkomsten ökar. Vid 30 000 kr. i inkomst blir skattelättnaden vid fullt utnytfiande av det nya sparavdraget 672 kr. För den som fiänar mellan 100 000 och 150 000 kr. blir skattelättnaden 1 232 kr. Vad har del med låginkomslprofil all göra? Sanningen är den att den som verkligen har en låg inkomst av kapital inte får någon för-

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

bättring alls. Förutsättningen för att vpk skall acceptera en höjning av sparavdraget är att detta fär en helt annan konstruktion, så att det icke gynnar de höga inkomstlagarna. Det bör vidare gälla också arbetsinkomster. Del finns ingen anledning godta att kapitalinkomster beskattas lindrigare än arbetsinkomster. Men detta är innebörden av det avtal som socialdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet har kokat ihop.

3. Att man låter rällen lill avdrag för sjukförsäkringsavgiften vara kvar, inte bara elt år utan två år, innebär ytterligare att de högre inkomsttagarna gynnas. För den som fiänar 20 000 kr. innebär denna avdragsrätt 560 kr., för den som har 100 000 kr. i inkomst ungefär dubbelt så mycket.

4. Regeringen och miltenpartierna har också avtalat alt 18 000 kr. av egenföretagarnas inkomster skall vara fria från arbetsgivaravgift. Lönarbetarna förutsattes däremot genom löneavdrag själva betala arbetsgivaravgift på varenda krona av sin inkomst. Det är inte arbetsgivarna som betalar arbetsgivaravgiften - det är löntagarna. Detta är en klar orättvisa gentemot löntagarna.

5. Kommuner och landsting drabbas i betydande grad av de förändringar i skattesystemet som regeringen och de borgeriiga mittenpartierna träffat avtal om. Man fär icke tillfredsställande kompensation för detta. Följden blir en tendens till försämring av kommunernas och landstingens ekonomi, som framför allt kommer att drabba låginkomsttagarna.

Under diskussionerna om dessa frågor har från vpk:s sida framhållits kravet på en tolalfinansiering genom avgifter och skatter pä företagen. Vafie avsteg frän denna princip innebär i verkligheten en subvention till företagen, som betalas av de övriga skattebetalarna, dvs. huvudsakligen löntagarna.

Varie diskussion om statsinkomster och skatter måste också ta upp frågan vad statsinkomsterna skall användas till. Vi anser att ökade skatteinkomster skall användas för reformer med ett bra fördelningspolitiskt innehåll. Vi har länge krävt en höjning och värdesäkring av barnbidragen. Att detta nu blir genomfört ser vi som en viktig framgång. Men man borde ha kunnat göra höjningen frän den 1 juli i är och inle vänta till årsskiftet. Utbyggnad av daghemmen, förbällring av folkpensionerna, höjda ersättningar till AMU-eleverna är sådana krav som vpk fortsätter att driva. Dessa reformer bör i första hand finansieras med höjda skatter pä kapital och bolagsvinster. Här kommer också in frågan om besparingar, t. ex. på de höga militärutgifterna.

Under diskussionerna i kanslihuset förde vi hela tiden fram kravet alt reformpolitiken skulle tas in i övervägandena. Det avgörande kunde enligt vår åsikt inte vara skatteomläggningen, som ju väldigt mycket är av formell natur, även om den nu genomförs pä etl sä galet sätt att den missgynnar läginkomstgrupperna. Avgörande är ätgärder för en bättre fördelning, åtgärder som är steg i riktning mot jämlikhet. Regeringen har ju helt glömt bort jämlikhetsfrågorna i sina förslag till riksdagen. Vi anser att politiken för en bättre fördelning måste drivas med särskild kraft under en ekonomisk högkonjunktur. Den måste emellertid fullföfias

också om produktion och sysselsättning skulle försämras. Barnen, mödrarna och pensionärerna skall inle betala för att den stora importen ger minus i handelsstatistiken. En avgörande politisk uppgift är att kraftigt lätta bördorna för låginkomstgrupperna. Men dem har de samverkande partierna svikit. Lål de rika betala, där finns skattekraft!

Den bästa metoden att sänka skallen för inkomsttagare med lägre inkomster är enligt vår mening att helt slopa mervärdeskatten pä livsmedel och i stället beskatta kapitalet. Det måste vara en del i varie långsiktig reform av skattesystemet. Alla är överens om att man nu med kraft måste gripa sig an med detta. Skatteutredningen skulle klara den uppgiften bättre om man, som jag upprepade gånger framhållit, fick koncentrera sig på den och slapp alt varie är ställa förslag om provisoriska skatteomläggningar. Värt parti kräver en grundläggande förändring av skattepolitiken: frän beskattning av konsumtionen till beskattning av produktionen, från skatt på arbetslönerna till skatt pä råvaror, energiförbrukning och omsättning. I det sammanhanget bör man också ta upp frågan om en sammanslagning av de kommunala och statliga inkomstskatterna till en enda statskommunal skatt.

Skattefrågorna i vad gäller löntagare, företag och kommuner hör ihop. De kan intelösas genom arbete i tre skilda utredningar. Vi har upprepade gånger ställt frågan om en sammanslagning av de tre skatteutredningarna, men herr Sträng tiger som sfinxen. Är del inle på liden att göra något åt detta krav, herr finansminister?

Finansutskottets betänkande gäller också den allmänna frågan om utvecklingen av konjunkturen. Nu vet vi att förutsägelser om hur en kapitalistisk ekonomi kommer att gestalta sig är vanskliga även på kort sikt. Det finns alltid betydande osäkerhetsmoment. Ekonomin styrs av kapitalägarnas jakt efter profiter. Det kapitalägande fätalets intressen bestämmer över det arbetande flertalets arbets- och livsvillkor.

Vad som kan hända i ekonomin under resten av 1975 bör ses mot bakgrund av vad som hänt de senaste åren. Under dessa har de i huvudsak goda tiderna för kapitalismen sedan det andra världskriget brutits. En tilltagande stagnation breder ut sig i nästan alla kapitalistiska stater. Arbetslöshetssiffrorna under 1970-talet är i många länder de högsta sedan krigsslutet. Prisstegringarna blir också allt värre. Den ekonomiska tillväxten tenderar att avla.

Sverige är en del av den kapitalistiska världen. Den svenska ekonomin hänger ihop med den kapitalistiska världsekonomin. De långsiktiga tendenserna i den svenska ekonomin avviker i sina huvuddrag inte frän den internationella bilden. Möjligen kan man säga att svängningarna i den svenska ekonomin varit något mindre dramatiska och alt stagnationstendenserna inte gripit kring sig lika starkt här som utomlands.

Högkonjunkturerna tycks också i Sverige bli allt lägre. Konjunkturtoppen 1964 innebar en tillväxt om 7,0 procent, nästa högkonjunktur 1969 var tillväxten 5,6 procent, 1974 något mer än 4 procent. Företagens kapacitetsutnytfiande minskar på lång sikt. Varslen om personalinskränk-

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatl

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

ningarökar. Arbetslösheten växer långsiktigt över konjunkturerna. Enligt AMS siffror var under forsla hälften av 1960-lalet i genomsnitt 23 000 anmälda som arbetslösa. Hittills under 1970-lalel är det omkring 58 000. Sysselsättningsökningen faller i stor utsträckning på deltidsarbeten. Sysselsättningen hävdas någoriunda tack vare en svällande statlig och kommunal förvaltning och en allt större AMS-verksamhet, inte genom det s. k. privata näringslivet.

År 1975 kommer inle all ändra denna långsikliga trend. Myckel talar för att högkonjunkturen successivt kommer att upphöra. Försämrat or-deriäge och alltför stora lager böriar redan inrapporteras. Handelsbalansen visar elt växande underskott. Valutareserven minskar.

Allt detta tyder på att vintern 1975-1976 kan bli inledningen till en ny konjunkturnedgång, som möjligen kan bli allvariigare än den 197I-I972.

Den ekonomiska politik som kommer till uttryck i finansplanen och i motioner från de borgeriiga partierna ställer ej något annat mål än alt söka skapa en stabil kapitalism, att få den kapitalistiska ekonomin stadigt på fötterna. Men med det kommer man inle att lyckas, inte heller genom att förverkliga den konjunkturpoliliska beredskapsplan frän de borgerliga mittenpartierna, som socialdemokraterna nu gett sin välsignelse. All regeringspartiet på della säll helt anammar vad de två borgerliga partierna krävt är egentligen det politiskt mest uppseendeväckande i finansutskottets belänkande. Socialdemokraterna har, märkligt nog, helt inordnat sig under den av folkpartiet och centern föreslagna politiken. Att regeringen sedan får utforma själva beredskapsplanen är ju en generositet som den nya majoriteten kan kosta på sig. Men vart tog den socialdemokratiska linjen vägen? Finns det verkligen inte kvar någon som helst skillnad mellan borgerlig och socialdemokratisk syn pä konjunkturpolitik och ål-gärder mol arbetslöshet? Det förefaller inte så. Dä är det kanske också sant att herr Helén fär komma in i regeringen så fort han kommer ihåg alt säga till.

Herr talman! Vänsterpartiet kommunisterna har i sin parlimotion och i sin reservation i finansutskottet framlagt sina synpunkter pä vad som måsle göras i den ekonomiska politiken. Huvudkrav är en inkomstomfördelning till de lönarbetandes förmån och en begränsning av kapitalägarnas maktställning i ekonomin. I vårt niopunktsprogram fastlägger vi de ätgärder som krävs med hänsyn till den svenska ekonomins aktuella läge. Det är kort sammanfattat:

Etableringskontroll och medveten statlig styrning av alla investeringar.

Förstatligande av de privata affärsbankerna och det privata försäkringsväsendet.

Förbud mot kapitalexport.

Ökning av statens och kommunernas investeringar, som nu minskar.

Ökade bostadsinvesteringar.

Nej till bidrag till lagerspekulationer i förelagen, som regeringen vill ge.

Utvidgat prisstopp.

Slopa mervärdeskatten pä livsmedel - beskatta kapitalel.

Avskaffa de skattefria investeringsfonderna som innebär stora skaltevinster för förelagen.

Herr lalman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1 B, 3 B, 5, 6, 7 B och 8 i finansutskottets betänkande.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen ÅSLING (c):

Herr talman! Recensionerna från höger och vänster av finansutskottets betänkande har överraskat mig i dag genom att vara påfallande modesta i sak, och för detta vill jag naturligtvis som talesman för utskottsmajoriteten tacka. Måhända är det sä att grundtonen i den kritik som vi här har mött får sin karaktär av all det f n. finns en bred strävan i vårt land att slå vakt om sysselsättning och ekonomi. Det är också det bärande temat både i finansutskottets betänkande och i den treparti-uppgörelse som refereras i betänkandet.

Det är med en känsla av försiktig optimism man som bakgrund till dagens finanspolitiska debatt konstaterar att Sverige allfiämt har en hög sysselsättning, den högsta i Västeuropa om man undantar Norge. Det karakteristiska för den internationella lågkonjunkturen, som fortfarande befinner sig i ett bottenläge, är att i land efter land den svåra inflationen nu avlöses av en växande arbetslöshet. Sannolikt har konjunkturen i mer än ett industriland en bil kvar till bottenlägel, medan den i andra länder håller pä att vända. I dag har vi för övrigt kunnat läsa i tidningarna hur snubblande nära del är till protektionistiska tendenser. Nu senast har England och Finland tagit upp frågan om importbegränsande åtgärder. Det är naturiiglvis etl oroande moment i delta sammanhang, eftersom myckel av de expansiva tendenserna därmed kan komma att få till föfid en negativ utveckling pä handelsbalanserna i hela världen.

Den kraft konjunkturrörelserna besitter kan förklaras av den tidsmässiga överensstämmelse som präglat konjunkturförloppet under det senaste året. Västeuropa och USA har verkligen i ofiekrisens spår haft en synkroniserad konjunktur, vilket förstärkt nedgängstendenserna. Norge representerar ett klart undantag, men även Sverige har haft ett avvikande konjunkturförlopp. Den för svensk industri positiva exportutvecklingen under fiolåret tillsammans med den expansiva ekonomiska politik som riksdagen beslöt om för nästan på dagen ett år sedan har haft en gynnsam effekt på svensk ekonomi. Denna gynnsamma effekt består ännu. Även om det alltså finns vissa - må vara sparsamma - tendenser lill expansion på sina håll ute i världen är del ullryck för en alltför långt gående optimism att hoppas alt Sverige skall kunna hoppa över bottenlaget i konjunkiurförloppet för all direkt från nuvarande läge haka på i uppgången.

Utskottsmajoriteten har funnit att riskerna för att den internationella avmattningen också skall fä ett genomslag i svensk ekonomi ökat sedan finansplanen framlades. Majoriteten ansluter sig därmed i sin bedömning

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

i allt väsentligt till analysen i centerns och folkpartiets gemensamma moiion. De starka prisstegringarna under 1974 har nu av allt att döma bromsals upp, och 1975 kan väntas erbjuda en lägre inflationstakt. Hur mycket lägre är i dag svårt att uppskatta. Det beror på genomslaget av utländska prisimpulser och pä den allmänna kostnads- och efterfrågeut-vecklingen. Uppenbariigen blir resultatet av den pågående lönerörelsen också avgörande för inflationsutvecklingen. Tyvärr kan balansen i ut-rikesbetalningarna under 1975 befaras bli väsentligt sämre än vad som antogs i finansplanen, vilket också i hög grad påverkar del finanspolitiska manöverutrymmet.

Det är mot bakgrund av detta ekonomiska läge som förhandlingarna och överenskommelsen om 1976 års skattereform, som träffades den 4 mars mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet, synkroniserats med beredningen av finansplanen och med anledning därav väckta motioner. Det är flera skäl till att överenskommelsen till sina principiella huvudlinjer återges i finansutskottets betänkande. Del finns anledning förmoda att uppgörelsen fär en avgörande betydelse för lönerörelsens ulfall och därmed för de bedömningar som finansutskottet har alt göra beträffande den ekonomiska politiken i stort. Uppgörelsen innebär nämligen att viktiga delar av finanspolitiken för nästa budgetär lagts fast, vilket självfallet i väsentlig utsträckning måste bidra lill en stabil utveckling av den svenska ekonomin.

Uppgörelsen har kritiserats pä konstitutionella grunder utifrån finansutskottets arbetsformer. Herr Burenstam Linder använde här tidigare t. o. m. ordet "förnedrande" vilket jag pä utskottets vägnar allvarligt vill protestera mot. Jag tycker alt det vore rejälare att man gav uttryck för besvikelsen i en mer pregnant kritik i sak än beträffande form. Jag har alltså rätt svårt att ta denna kritik på allvar. Både moderata samlingspartiet och vänsterpartiet kommunisterna deltog dock i de överiäggningar som sä småningom ledde till en överenskommelse mellan tre av partierna. Det var inte på konstitutionella grunder dessa partier bröt upp från överläggningarna. Vpk säger i sin reservation all man finner det anmärkningsvärt alt finansutskottet blir beredande organ i skattefrågor. Det är fel. Finansutskottet har inte varit beredningsorgan när det gäller de nya skatteskalorna eller när det gäller punktskatterna. Men finansutskottet har registrerat den uppgörelse som skett på detta område därför att den kan antas få en avgörande betydelse för den ekonomiska politiken i övrigt här i landet. Det är naturiiglvis ofrånkomligt att ett pariameniariskl läge som det som nu sätter sin prägel pä den svenska riksdagens arbete leder till diskussioner mellan partiledningarna, genom vilka man skall söka hitta gemensamma övergripande lösningar. Att ärenden bereds av partiernas pariamentariska ledare kan heller inte kritiseras. Representanter för finansutskottet har hela tiden deltagit i delta arbete. Förhandlingarna har dessutom anslutits till finansutskottets planering av arbetet. Vad som har skett är alltså att förhandlingar, som på grund av sin karaktär har förts av partiledningarna, knutits an till det utskott som närmast varit

berört av uppgörelsens allmänekonomiska och finanspolitiska konsekvenser. Kritiken mot uppgörelsen pä formella eller konstitutionella grunder faller alltså pä sin egen orimlighet och måsle grundas på helt orealistiska föreställningar om hur elt parlamentariskt arbete i nuvarande situation kan bedrivas. Det torde t. o. m. fä betraktas som en styrka för svensk parlamentarism att man i ekonomiskt besvärliga lägen förmår överbrygga motsättningar och åstadkomma samlande lösningar, som samhällsekonomiskt måste fä en stabiliserande effekt.

Uppgörelsens innehåll i sak i vad den rör skattepolitiken skall jag inte här närmare kommentera. Jag föreställer mig att den partiledaromgång som föfier senare kommer alt dröja vid dessa förhållanden. Jag kommer alltså i huvudsak att begränsa mig till vad finansutskottet varit sysselsatt med i sina bedömningar. Jag nöjer mig med alt konstatera att jag tror alt uppgörelsen får stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen här i landet. Den ger också underlag för den slutsats av analysen av den ekonomiska utvecklingen som utskottet dragit, nämligen alt det nuvarande läget kräver en hög ekonomisk-politisk handlingsberedskap. Enligt utskottets bedömning kan det inte uteslutas att lågkonjunkturen utomlands blir djupare och mer utdragen än man kalkylerat med i finansplanen och att detta också får konsekvenser för den svenska ekonomin.

Allfiämt är emellertid aktiviteten hög här i landet. Vi har därför från majoritetens sida inte anledning att på detta stadium fastlägga stimulansinsatser av bestämd omfattning eller bestämma oss för deras förläggning i tiden. Den konjunkturpolitiska beredskapen måste emellertid höjas. Det är mot denna bakgrund som utskottsmajoriteten för förslaget från centerns-folkpartiets ekonomiska moiion om en konjunkturpolitisk beredskapsplan vidare för riksdagens beslut. Om denna beredskapsplan skall anknytas till en allmän beredskapsslat eller om den skall framläggas för riksdagen i särskild ordning bör regeringen få avgöra med hänsyn till den aktuella konjunkturutvecklingen.

Riksdagens ställningstagande i princip är emellertid en vifieyllring och innebär att en betryggande majoritet är beredd att vidta alla erforderiiga åtgärder för att upprätthålla sysselsättningen i vårt land.

De åtgärder som utskottsmajoriteten på grund av centern-folkpartimotionen förslär spänner över ett vitt fält, alltifrån en aktivering av näringslivets investeringar och ökat kommunalt engagemang inom vårdsektorn till insatser för att stödja den privata konsumtionen. För att markera den vaksamhet med vilken konjunkturutvecklingen bör föfias har utskottsmajoriteten också gjort det uttalandet att den höjning av barnbidraget med 300 kr. från den 1 januari 1976 som man föreslår med anledning av centerns-folkpartiets motion kan tidigareläggas. Finansutskottet kommer att la ställning härtill senast i samband med komp-letleringspropositionens behandling. Tydligare har knappast betydelsen av en aktiv konjunkturberedskap kunnat markeras från utskollsmajoritelens sida.

Del finns i detta sammanhang, herr lalman, anledning notera den något

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

unika handläggningsordning som blivit en föfid av finansutskottets behandling av en höjning av barnbidraget som etl inslag i konjunkturpolitiken. De speciella skäl som i detta fall kan åberopas för ett visst avsteg från regeringsformens regler om normgivning får naturiiglvis inte tas lill inläkt för en upprepning vid andra tillfällen av en motsvarande handläggningsordning.

För alt främja de för sysselsättningen nödvändiga industriinvesteringarna bör ett särskilt investeringsavdrag vid beskattningen i kombination med investeringsbidrag för särskilda ändamål övervägas, sägs det i majoritetens skrivning. Jag tror alt det av hänsyn till företags högst skilda möjligheter att utnytfia investeringsavdrag är mycket väsentligt att det system med investeringsbidrag som vi från centern tidigare förespråkat kan komma till användning i händelse att konjunkturutvecklingen motiverar det. Det är betydelsefullt från sysselsätlningsfrämjande synpunkt alt ta lill vara den expansionskraft som kan finnas i skilda företag -alltså även sådana där vinstkapacitelen inle gör avdragsmöjligheterna användbara som stimulansmedel. Från den anställdes synpunkt är dock arbetsplatsen i företaget med lägre vinstkapacitel lika värdefull som arbetsplatsen i det vinstrika företaget.

Inom vårdsektorn bör bl. a. fortsalt utbyggnad av barnomsorgen aktualiseras. I beredskapsplanen bör också ingå, har vi sagt, sedvanlig sys-selsättningspolilisk beredskap. Särskild tonvikt bör läggas pä ätgärder som syftar till att minska och förebygga ungdomsarbetslöshet.

Ett ytteriigare underiag för den konjunkturpolitiska beredskapen finns i de finansfullmakter som regeringen begärt och utskottsmajoriteten tillstyrker och i det förslag till investeringsreserv som arbetsmarknadsstyrelsen lagt fram i skrivelse till regeringen av den 14 februari i år. För centern var den konjunkturpoliliska beredskapsplanen en av förutsättningarna för att acceptera de nya och ökade finansfullmakler regeringen i år begärt. Regeringens begäran om vidare finansfullmakter än tidigare ifrågasattes i en centermolion, bl. a. mot bakgrund av att budgetutredningens betänkande varit föremål för sedvanlig remissomgång och därmed nu rimligen också borde undergå beredning i finansdepartementet. Finansministern torde kunna meddela hur arbetet med denna budgetreform har fortskridit. Vi anser att budgelutredningen har skisserat ett budgetsystem som ger mer utrymme för flexibilitet i investeringsplaneringen än del nuvarande. Därmed skulle ävan kraven på föhöjd konjunkturpolitisk beredskap kunna tillgodoses.

Dess bättre är utskottsmajoriteten enig med centern i denna fråga och hemställer nu till regeringen om en modernisering av budgettekniken. Därmed kan den modell finansfullmakterna fått i årets finansplan anses vara mera ett provisorium än någonting för framtiden bestående.

Kredilpolitiken intar en central position i de ekonomisk-politiska överväganden finansutskottet gjort. Förutsättningarna fören fortsatt lätt kreditpolitik ändrades dramatiskt under fiolåret i och med omsvängningen i bytesbalansen och den därmed sammanhängande decimeringen av va-

lutareserven. Kreditpolitiken måste självfallet avstämmas bl. a. med hänsyn till inflationen. En utbyggnad av den industriella kapaciteten är emellertid elt oavvisligt villkor för att på sikt åter skapa balans i de utrikes betalningarna. Ur de perspektiv betalningsbalansen representerar spelar lantbruket en med industrin jämbördig roll.

Mot bakgrund av att bytesbalansen i år kan befaras visa ytteriigare ökat underskott har utskottsmajoriteten funnit sig böra rekommendera en temporärt ökad kapitalimport. Sä långt har vi instämt i finansministerns skrivning i finansplanen, att "såväl staten som kommuner, kreditinstitut och företag" bör komma i fråga som låntagare. Vi har emellertid funnit oss böra klarare än i finansplanen sälta in denna kapital-import i dess rätta sammanhang. Vi har alltså bedömt del önskvärt att såväl staten som de kommuner och större företag som har förutsättningar härför deltar i den utländska upplåning som blir nödvändig.

Del utrymme för kredilexpansion som på delta sätt skapas pä den svenska marknaden bör främst användas för näringslivets behov och då i synnerhet ställas till de mindre och medelstora företagens förfogande. Ja, vi har t. o. m. funnit anledning all vara ännu mer pregnanta i vår skrivning genom att begära alt den modifiering av kredilpolitiken som vi bedömt angelägen bör ske snarast möjligl - detta därför att effekten av dylika åtgärder alltid släpar efter. Kredillällnader för investeringar i näringslivet bör nämligen sättas in nu för att både förbättra bytesbalansen och bidra i väsentlig utsträckning till en stabilisering av lotal-efterfrägan under nästa budgetår.

I realiteten är alltså lättnaderna på kredilmarknaden de konjunkturpolitiska åtgärder som utskottsmajoriteten bedömer har den högsta prioriteten i dag. Della är motivet till att finansutskottet företagit den unika åtgärden att ge vad utskottet anfört om kreditpolitiken både regeringen och fullmäktige i riksbanken lill känna.

Ytteriigare ett par detafier är värda all notera i utskottets behandling av kreditpolitiken. I ell par enskilda motioner har begärts kvantitativt preciserade ramar för vissa instituts upplåning pä kapitalmarknaden. Av principiella skäl har vi icke ansett det möjligt all biträda dessa yrkanden. Mot bakgrund av vad utskottet anfört när det gäller kredilpolitiken i stort har emellertid utskottet anslutit sig lill de synpunkter motionärerna anfört. Utskottet förutsätter att bankofullmäktige vid utformningen av kredilpolitiken beaktar delta och all lantbrukets och de mindre och medelstora företagens kreditbehov tillgodoses.

De i motionerna begärda ramarna, för AB Induslrikredil och AB Fö-retagskredii en utökning jämfört med i fiol med 400 mifi. kr. och för Hypoteksbanken med 100 milj. kr., bör vid dessa överväganden vara vägledande, har ulskoitsmajorilelen sagt. Inle minst del senare institutet har i realiteten under många år fått se sin nyutlåning stagnera eller -i jämförelse med det tidiga 1960-talet - krympa, vilket också resulterat i en rekordlång lånekö om f n. ca 1 000 mifi. kr. Utskottets rekommendation om en utökning av Hypoteksbankens ram från 275 till minst 375

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

milj. kr. för 1975 ter sig mot denna bakgrund ganska modest, bl. a. med tanke på det krav på utveckling av landets egen livsmedelsproduktion och skogsbrukels produktionsförmåga som en förändrad värdering av situationen i väridssamhället medfört.

Stöd till lageruppbyggnad och investeringsfondernas frisläpp tillhör de konjunkturpoliliska åtgärder vilka, liksom lättnaderna i kredilpolitiken, bör kunna sättas in med mycket kort varsel. Investeringsfonderna bör enligt utskottets bedömning under innevarande år i högre grad än vad som f n. är fallet generellt kunna ställas till företagens förfogande för att trygga sysselsättningen. Lagerstödet bör också kunna las i anspråk som ett verksamt medel för att hälla sysselsättningen uppe när avsäll-ningsförhällandena t. ex. på exportmarknaderna markant försämras. Därvid bör emellertid inte längre gränsen 20 anställda gälla. Även sysselsättningen vid småföretag bör kunna främjas genom lagerslödet. Företagets storiek bör alltså inte vara avgörande men väl lagerslödels betydelse för att hälla sysselsättningen uppe.

Herr talman! I sin recension av finansutskottets betänkande framhöll herr Burenstam Linder att han i stort var överens med majoriteten om den allmänpolitiska bedömningen. Han drog dock den slutsatsen att majoriteten borde ha föreslagit något mer än den har gjort, och han anförde att punktskatterna drar in köpkraft, vilket verkar återhållande pä den ekonomiska aktiviteten. I de överväganden som finansutskottets majoritet gjort pä grundval av skatteuppgörelsen har man självfallet tagit hänsyn lill della. Det är ju därför som ambitionsnivån relativt sett har blivit sä hög som den är när det gäller de konjunkturpolitiska åtgärderna och när det gäller kreditpolitiken. Den konjunkturpolitiska beredskapsplan som vi skisserat har alltså diskonterat de finanspolitiska konsekvenserna av skatteuppgörelsen, och det har alltså avspeglats i den ambitionsnivå som vi har angivit.

Herr Burenslam Linder säger sig vidare sakna direktstimulans i form av momssänkning. Vi har i våra överväganden inle prioriterat momssänkning som ett mer aktuellt konsumtionsstimulerande inslag. Vi har barnbidragshöjningen med, och vi har sagt alt barnbidragen eventuellt får höjas tidigare, om konjunkturen det motiverar. Det ligger i sakens natur all den konjunkturutveckling vi nu bevittnar i första hand kräver ökade investeringar för alt den vägen säkra sysselsättningen. Konsum-lionsstimulansen får komma i ett senare förlopp, om det visar sig motiverat.

Herr Hermansson har på likartade grunder kritiserat finansutskottets majoritet för dess belänkande och därför att vi inte, som han säger, tagit de ekonomiska konsekvenserna av skaltereformen. Men del är som jag nyss sade till herr Burenslam Linder: i ambitionsnivån har skatteuppgörelsens finanspolitiska konsekvenser diskonterats. Därför är det också motiverat all man har synkroniserat partiledarförhandlingarna med utskottets arbete.

Jag vill sist till herr Hermansson säga apropå skattepolitiken att låg-

inkomstprofilen självfallet inte har försvagats i uppgörelsen därför att man funnit sig böra gå en bit upp i skalorna med skattesänkningen. Centern har för sin del vid förhandlingarna sagt bestämt nej lill ätgärder som skulle kunna tänkas försämra för låginkomsttagarna. Herr Hermanssons kritik mot bottenavdraget för egenavgifter har jag också mot den här bakgrunden svårt alt förstå, eftersom det tillfaller låginkomstgrupper med begränsade möjligheter att kompensera sig för arbetsgivaravgiften.

Herr lalman! Omsorgen om sysselsättningen och stabiliteten i samhällsekonomin är grunden för trepartiuppgörelsen om 1976 års skattereform och den ekonomiska politiken. Majoriteten i finansutskottet har haft samma målsättning när den på den grund uppgörelsen lagt utformat sitt förslag till ekonomisk politik. Den starka betoningen av den konjunkturpoliliska beredskapen, prioriteringen av näringslivets investeringar och den klara vifieyttringen frän uiskottsmajoritetens sida beträffande lättnader i kredilpolitiken dikteras av en målmedveten vifia att slå vakt om sysselsättningen och den ekonomiska stabiliteten i vårt land. Med detta föfier att utskottet förutsätter att en ytteriigare avstämning av kon-junkturpofitiken kommer att få ske under våren och sannolikt senast i samband med att riksdagen behandlar beredskapsplanen.

Herr talman! Jag ber härmed att få yrka bifall till hemställan i finansutskottets betänkande nr 1, punkterna 1-13.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr LÖFGREN (fp):

Herr lalman! Om riksdagen i dag - som jag vågar tro - ansluter sig till vad majoriteten i finansutskottet anfört, sä har man också ställt sig bakom en mindre optimistisk syn pä den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1975 än vad regeringen visat upp i finansplanen i januari. Regeringen talar där visseriigen om att hög beredskap är nödvändig, men utskottet redovisar som sin uppfattning alt vissa åtgärder måste komma till redan nu, om vi skall kunna undvika en djupdykning i konjunkturen med ökad arbetslöshet som följd. En beredskapsplan måsle göras upp för att finnas till hands under andra halvåret. Den slutsats som utskottet sålunda drar av sin bedömning grundar sig på motionsförslag från folkpartiet och centerpartiet.

Låt mig redan nu konstatera att det säkerligen är hälsosamt för ekonomin i det här landet - men också för maktfördelningen mellan regering och riksdag - att skillnaderna i fråga om vad den ekonomiska politiken nu kräver och vad regeringen i januari ansåg så klart har kommii till uttryck i utskottels belänkande. All representanterna för del socialdemokratiska partiet nu även lyssnat till vad vi andra har all säga är visserligen en ganska ny men en värdefull upplevelse. När jag uttrycker min tillfredsställelse över denna ändrade attityd hos representanterna för det socialdemokratiska partiet, så gör jag del utan minsta biton av skadeglädje. De överläggningar som lett fram till uiskottsmajoritetens

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

ställningstagande har varit konstruktiva och präglade av det ansvar som finansutskottet har i de stora och för människors ekonomiska situation avgörande frågorna.

Är det då befogat att vara mer oroad inför framtiden än vad finansministern var i finansplanen? Del är naturiiglvis en fråga som gemene man måsle ställa sig. Många menar att det inte finns mycket i den svenska vardagen som tyder på all sämre tider är på väg. Det är tvärtom lätt att peka på fiuspunkter i dag jämfört med förra året vid samma tid -för att inle tala om läget vintrarna 1972 och 1973. 1 dag är 127 000 fler sysselsatta än i februari i fiol. Arbetslösheten är 77 000, vilket är 24 000 färre än i februari i fiol. Antalet lediga platser är nästan 10 000 fler i dag än för elt år sedan. Kan en sådan situation stämma till pessimism? Är inle i själva verket det mesta tämligen fiust?

Jag medger att det kan finnas en risk att man manar fram spökena redan före midnatt, om man talar för mycket om dem - alt det kan bli en självuppfyllande profetia all tala om all sämre tider är på väg. Jag tror emellertid att risken är betydligt större att vi inte märker att mörkare tider närmar sig, om vi bländas av dagens fiusa situation. Vi kan vara tacksamma för att vi hittills klarat oss så bra undan arbetslöshet och annat elände som mifionlals människor i t. ex. USA, Västtyskland och Danmark har drabbats av. Men del vore djupt ansvarslöst av riksdagen och dess finansutskott om vi så till den grad speglade oss i vad vi gjort i det förgångna att vi glömde se framåt. Och ser vi framåt, sä blir vi mer bekymrade.

En snabb genomgång av de olika faktorer som bestämmer den ekonomiska utvecklingen i värt land kan sanneriigen ge anledning till oro. Lät mig nämna några vikliga varningssignaler.

Läget i andra länder. Trots en begynnande omläggning av den ekonomiska politiken i andra länder råder djup lågkonjunktur i Västtyskland, USA, Danmark, Storbritannien m. fl. av våra vikliga handelspartner. Det kommer att dröja ännu elt tag innan de ätgärder som nu satts in eller föreslagits kommer att ge effekt på efterfrågan på svenska produkter och så småningom på sysselsättningen hos oss. Risken är stor för en nedgång i konjunkturen dessförinnan.

Exportutvecklingen. Läget i Sverige slår och faller med hur vi lyckas säfia våra varor utomlands. En fiärdedel av allt vi producerar säfis utanför landet. I de exporterande företagen har man kunnat konstalera att efterfrågan från andra länder mattats. Orderingången är svag. Orderportföljerna är tunnare i är än för etl är sedan. De order som i dag ligger hos olika svenska företag motsvarar 54 % av den totala mängd industrivaror som konjunkturinstitutet tror skall säfias under hela året. Motsvarande andel vid samma lid i fiol var 64 96.

Orderingången lill hela tillverkningsindustrin låg under sista kvartalet i fiol 12 96 över orderingången vid samma tid ett är tidigare. Under tiden hade priserna stigit med 22 96. Det innebär alltså i själva verket en betydande reell nedgång i ordertillslrömningen.

Varslen ökar. Antal berörda arbetare och fiänsteman ökade frän 991 i november till 1 547 i december för att sjunka lill 1 346 i januari. Del är kraftiga pendlingar. Och även om antalet är lägre än för motsvarande tid ett år tidigare är trenden klart stigande.

Antalet arbetslösa, 11 000, som var oförändrat frän januari till februari kan ju verka vara en positiv faktor. Från januari till februari förra året sjönk emellertid arbetslösheten med 14 000. Det är del normala mellan januari och februari. Att arbetslösheten ligger på oförändrad nivå kan därför ses som en varningssignal alt kurvan nu vänder.

Det finns alltså en läng rad faktorer som manar till eftertanke - och som inle får leda lill handlingsförlamning. En fiuspunkt i mörkret är dock utvecklingen av den privata konsumtionen. Den har ännu inte visat några tecken lill avmattning. Och sä länge efterfrågan hålls uppe, hålls naturiiglvis model hos förelagarna också uppe, och det kan betyda att man vågar fortsätta producera och kanske investera.

Nu kan emellertid inle någon ansvarig företagare grunda sina beslut om den ena eller andra produktionsvolymen eller investeringen på vad han ser av försäfiningen för dagen ute i butikerna eller på faktureringsavdelningen. Vad som har betydelse är vad man tror händer med efterfrågan här hemma och i utlandet i framtiden. Och här är den svaga punklen i regeringens ekonomiska analys som den läggs fram i finansplanen.

Om hjulen skall kunna hållas i gäng och sysselsättningen tryggas beror på om någon är intresserad av att köpa varorna och tjänsterna. Som jag redan påpekat är efterfrågan frän andra länder i avtagande medan efterfrågan här hemma - den som kommer frän enskilda konsumenter - ligger kvar på en hög nivå.

Men del kan snabbt slå om av bl. a. föfiande anledningar:

Inflationen lägger beslag pä många sedlar i avlöningskuvertet. Den lön som man fick genom avtalet förra året räcker nu i stort sett till 90 % av det man kunde köpa för samma lön förra vintern.

Innan avtalen är klara håller man av förklariiga skäl igen på inköpen för den händelse man skulle komma ut i konflikt.

När tiden är osäker stiger erfarenhetsmässigt sparandet. Regeringen tror tvärtom alt det skall sjunka och bidra lill ökad efterfrågan.

Jag har här pekat pä vad som kan hända. Det är inför dessa risker som vi måsle ha hög handlingsberedskap. Del är någonting annat än att säga att läget redan är så allvariigt, att vi nu måsle sälla in hela batteriet av åtgärder för att stimulera den privata konsumtionen. Möjligheterna till en tämligen snabb avtalsuppgörelse har förbättrats. Överenskommelserna om 1976 års skatter har lagt grunden härför. Och det finns naturiiglvis förhoppningar om att omslaget i andra länder till föfid av en stimulansinriktad ekonomisk politik där kommer tidigare än man i dag kan bedöma. Andra tecken lyder på att vi kanske kommer all bli besvikna just i delta avseende. Men vi måste ständigt vara på vår vakt, så att vi hinner med i svängarna, när det svänger.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

För att inte föriora någon tid när väl behovet av stimulansåtgärder klart föreligger har folkpartiet och centerpartiet krävt att regeringen skall utarbeta en beredskapsplan. Och vi har klart angett vad vi menar bör ingå i den. Jag återkommer till det. Det kravet skall ses mot bakgrund av erfarenheterna under förra konjunktursvackan. Då avvaktade regeringen alltför länge både hösten 1971 och 1972 samt 1973. Först när riksdagen skulle samlas igen i mitten av oktober ansåg man tiden mogen att lägga fram snabbt ihopkomna stimulanspaket. Vid den tiden hade regeringen möjlighet att med vpk:s hjälp bortse från kraven från den övriga oppositionen. Med ett riksdagsbeslut i ryggen kan däremot inte regeringen vila på hanen så utmanande länge som skedde 1971, 1972 och 1973.

Det är egendomligt all inte moderaterna dragit samma slutsats av våra gemensamma erfarenheter från de åren. I sin reservation menar de närmast att ell tryck på regeringen av det här slaget är ett slag i luften. Man måste ha låga tankar om regeringens respekt för riksdagen och man måste totalt ha glömt situationen från bl. a. 1972 och 1973 för att uttala sig på det viset.

Moderaterna vet tydligen precis när konjunkturen vänder och åtgärderna skall sättas in. Jag har stor respekt för herr Burenstam Linders kunnighet som ekonom, men här måste han helt ha släppt kontakten med ekonomen inom sig och låtit sitt ställningstagande dikteras av andra värderingar än vad som kan vara försvarbart med utgångspunkt i en klok ekonomisk politik.

Den stora okända faktorn här är vad som händer innan avtalsrörelsen är i hamn. Drar den ut på tiden kan del mycket väl bidra till att det datum då konjunkluravmattningen är direkt kännbar flyttas närmare i liden. Jag antar alt herr Burenstam Linder delar den synpunkten. Men då måste det vara väldigt viktigt att göra vad som göras kan för att jämna vägen för en snabb uppgörelse på arbetsmarknaden. Del har bl. a. dikterat värt handlande när vi gått in i och fullföfil samtalen om skatteomläggningen för 1976.

Herr Burenstam Linder är starkt kritisk mol oss som träffade uppgörelsen. Han gav en i flera avseenden ofullständig beskrivning av skatteomläggningens verkliga innebörd för det stora flertalet av löntagarna. Herr Mundebo kommer att belysa folkpartiets roll i samband med uppgörelsen och dess inverkan pä det nuvarande skeendet.

Klok ekonomisk politik bör inte bedrivas med stora åthävor. Det är ett komplicerat föriopp, en härva av beslut i politiska organ, i företag, i organisationer och hos den enskilde konsumenten som bestämmer hur varvtalet i ekonomin förändras. Man får därför inle frän ena dagen till den andra skifta frän tvärbromsning till full gas. Det måste vara mjukt handlag. Därför har vi föreslagit och fått stöd av majoriteten i finansutskottet för all åtgärder som verkar stimulerande pä ekonomin skall sättas in successivt, allteftersom man tror all en stabil utveckling är befiänt av dem. Det är dä i första hand lättnader i kreditgivningen och

stöd för lageruppbyggnaden som omedelbart bör komma i fråga.

Alla som något intresserar sig för ekonomisk politik har i färskt minne del s. k. idiotsloppel pä utlåningen från bankerna hösten 1970. Del bidrog lill alt vi stod huvudstupa ner i lågkonjunkturen. Vi är konjunkturmässigt i motsvarande skede nu. De som skall fatta beslut om investeringar måste veta att del finns pengar att låna, annars blir inle investeringsbeslutet fattat. Den kreditpolitik som förs nu kommer att bli avgörande för sysselsättningen lång tid framåt. Att en upplåning utomlands i nuvarande situation görs av såväl kommuner som större företag är en nödvändighet, men även i övrigt måsle ökade lånemöjligheler beredas för mindre och medelstora förelag samt för lantbruket. Ulskoitsmajorilelen har här klart formulerat sin uppfattning genom ett tillkännagivande till riksbanksfullmäktige. All även regeringen medtagils vid detta tillkännagivande kan kanske synas formellt mindre välgrundat, men det kan vara välmotiverat bl. a. med hänsyn lill alt även regeringen måste vara medveten om all statliga utlandslån kan vara nödvändiga.

Del räcker dock inte med tillgäng lill kapital föratl investeringsbesluten skall bli fattade. Förelagen måsle också tro på att del går all säfia. Pä exportsidan är det redan kärvt, medan det på hemmamarknaden än så länge är bättre ställt. Även om omläggningen av den ekonomiska politiken i de länder som handlar mest av oss är på väg - och även om vi sätter in åtgärder senare under året som stöttar upp hemmaeflerfrågan - finns del betydande risk för en nedgång i produktionen och därmed i sysselsättningen. Den kan mötas under ett övergångsskede genom att produktion på lager möjliggörs.

Vi vel all lagersvängningarna har stor betydelse för sysselsättningen.
Del är därför myckel angeläget för stabiliteten i samhällsekonomin all
företagen kan hålla en sä jämn produktion och sysselsättning som möjligt.
Då står man bättre rustad när efterfrågan stiger. Del skulle dessutom
vara elt verksamt medel att hälla tillbaka den inflation som beror på
för hög efterfrågan. Det ligger alltså i samhällets intresse all stimulera
produktion på lager när efterfrågan sjunker. Utskottet begär därför hos
regeringen att man skall utforma ett lagerslöd, och vi säger att det bör
gälla fler förelag än när man senast praktiserade den metoden. Del bör
inle regeringen vänta med. Så fort talmannens klubba fallit i dag bör
enligt min mening flnansministern låta sätta i gång arbetet med alt kon
struera ett sådant stöd. Jag är övertygad om att intresset för alt utnytfia
del redan är stort i näringslivet. ,

Stimulansåtgärder av det här slaget är tillkomna för att upprätthålla aktivitet i ekonomin. Man måste därför i första hand fråga sig av vilken anledning stilleständ kan väntas, när man väfier bland olika åtgärder. Men valet är ingalunda värderingsfrill.

När fler arbetstillfällen skall skapas och när efterfrågan bland konsumenterna behöver höjas, dä gör sig de grundläggande värderingarna man har i sitt politiska arbete lill känna. Jag vill därför bland de olika åtgärder som ingår i den begärda beredskapsplanen plocka ut några som

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

3 Riksdagens protokoll 1975. Nr 34-35

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

ligger mig särskilt varmt om hjärtat och där man kan förena klok ekonomisk politik med starkt engagemang på annat område.

Jag tänker pä åtgärderna mot ungdomsarbetslöshet och utbyggnaden av barnomsorgen.

Trots att arbetslösheten gäll ner kraftigt under 1974 är arbetslösheten bland de yngsta pä arbetsmarknaden fortfarande oroväckande hög. Den drabbar alla ungdomar, men det är i första hand de som saknar lämplig utbildning som råkar mest illa ut. Det är därför en fråga av stor social betydelse att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Den som inte har ell ordnat arbete kommer lätt på kant med det mesta i livet. De kostnader som vi lar pä oss för att ge ungdomarna arbete är därför en viktig förebyggande socialpolitisk insats. Därmed kan flera gånger större kostnad undvikas längre fram.

Del finns klart utsagt i utskottets skrivning att regeringen måste ägna särskilt intresse ål den frågan när man sätter samman beredskapsplanen. Det har förvånat mig mycket att moderata samlingspartiet har tagit avstånd också från detta. Jag har lagt märke till att del avsnitt där vi krävt åtgärder mot ungdomsarbetslösheten vill man byta ul mol elt stycke där del inte sägs etl ord om ungdomarnas situation. Vi fär anledning att återkomma till en typ av åtgärder när värt förslag om återinsättande av del särskilda utbildningsbidraget behandlas här i kammaren och även lill de mera långsikliga åtgärderna när vårt förslag om en sysselsältnings-och ulbildningsgaranti kommer upp för avgörande.

Den andra punkten i den begärda beredskapsplanen som jag vill framhålla är ökade insatser för att bygga ul barnomsorgen. Här har en lid utgått ökade bidrag lill kommunerna för alt snabba på byggandet av daghem och fritidshem. De bidragen kom till för all stimulera sysselsättningen. Nu har de upphört, och även om en höjning skett av de ordinarie bidragen innebär detta en betydande risk för kraftigt minskat daghemsbyggande ute i kommunerna. Det leder till minskad sysselsättning bland byggnadsarbetare, men det leder framför allt lill all elt stort antal barn saknar någonstans att vara när föräldrarna arbetar eller att en av föräldrarna inle har den valfrihet mellan att arbeta hemma eller borta som vi vill förverkliga. Eftersom det oftast blir mamman, är del här en fråga om jämlikhet mellan könen. Här förenas alltså kraven på vad som bör ske under kvinnoårel 1975 med vad som bör ske under det begynnande lägkonjunkluråret 1975.

En tredje fråga ,där olika intressen faller i varandra har redan fåll sin lösning. Jag tänker pä enigheten mellan folkpartiet, centerpartiet och socialdemokraterna om alt höja barnbidraget senast frän 1 januari 1976 till 1 800 kr. Det hedrar socialdemokraterna alt man här erkänner de starka skälen för en sådan höjning trots att man inte själv fört fram förslaget. Denna höjning kan emellertid bli aktuell tidigare än vid årsskiftet. Försämras konjunkturen snabbare än beräknat bör höjningen ske redan från hösten. Här förenas således återigen åtgärder för en rimlig ekonomisk politik med åtgärder för en riklig famifiepolitik.

Denna höjning kom man överens om i årets upplaga av de s. k. Ha-gasamlalen. De överiäggningarna var, som jag tidigare berört, tillkomna för all jämna marken för en längre avtalsperiod och därmed för stabilare samhällsekonomi. Alt samlas till överiäggningar tvärs över alla partier i del syftet är elt förslag som folkpartiet och centern länge drivit. Vi har ömsom kallat det rundabordskonferenser, ömsom stabiliseringspolitiska konferenser. Benämningen får inte vara avgörande. Huvudsaken är att man böriat praktisera metoden. Del skall emellertid omedelbart sägas alt varken Haga I eller Haga II fyller måttet när det gäller vad vi avsett med stabiliseringspolitiska konferenser. Den viktigaste skillnaden är att konferenserna måsle komma in i ett tidigare skede. Därför kan vi inle ansluta oss till moderaternas yrkande. Vi vill skapa ell forum för samråd i lönepolitiska frågor, där statsmakterna kan presentera sin syn pä det ekonomiska läget och sin uppfattning om de fördelningspolitiska målen i stort under beaktande av den samhällsekonomiska balansen. Sädana överiäggningar skulle kunna bidra till aU öka utsikterna för realinkomstförbältringar ulan inflationspådrivande effekter. Med den inflationstakt som nu råder har denna aspekt av förslaget vuxit i styrka. Vi har emellertid strukit under att användandet av ett sådant medel inle får beskära de avialsslutande parternas förhandlingsfrihet. Med tillfredsställelse noterar jag, att utskoltsmajoriielen nu uttalar sig positivt härom.

De stimulansåtgärder som vidtagits inom värt land har varit av stor betydelse för upprätthållande av sysselsättningen, men de har också medfört en påfrestning på vår bytesbalans genom ökad import. Det är av stor betydelse att vår export kan vara hög, och investeringarna inom industrin måste ge förutsättningar härför. Utskottet föreslår här vidgade möjligheter alt använda investeringsfonderna.

De initiativ som lagils av folkpartiels ledare genom kontakter med liberala politiker i andra länder och som sedan också föfits upp av slatsministern genom kontakter pä det internationella planet har syftat lill all göra klart alt vi inle kan stimulera lill en ökad import, som alltför ensidigt skapar sysselsänning i de länder som gynnas av en sådan ökad import. Lägel kräver internationellt ansvar. Det har säkeriigen framställ allt tydligare i mänga länder.

Herr lalman! Myckel mer skulle kunna anföras, men jag vill begränsa mig till det här sagda och endast avslutningsvis uttala min tillfredsställelse överdel värdefulla innehåll som finansutskottets majoritet kunnat ge betänkandet. Jag yrkar bifall lill hemställan i delta betänkande.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Med herr Åsling och herr Löfgren är det i finansutskottet vanligen myckel enkelt att komma överens. I konjunklurfrägor finns det, som jag tror att jag framhöll i miu anförande, utrymme för olika uppfattningar, och det har i debatten också redovisats en del sådana olikheter. Herr Löfgren vill göra gällande att det t. o. m. är så svårt aU komma

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

överens om konjunkturpolitiken all jag inte skulle ha kommii överens med mig själv, utan att jag som politiker skulle ha en annan uppfattning än som ekonom. Herr Löfgren gjorde också gällande alt jag som ekonom inle skulle kunna ha den uppfattning som jag framfört i mitt inlägg. Ja, herr Löfgren, även om det är svårt med konjunkturpolitik och det finns olika uppfattningar, förhåller del sig ju så, att den ekonomiska sakkunskapen i landet står ganska enad bakom den typ av krav som vi framfört. Jag har inte känt minsta påfrestning på mig själv när del gällt att i det här avseendet uttrycka våra uppfattningar.

Jag konstaterar faktiskt alt även majoriteten bakom finansutskottets belänkande säger att del pekar utför med konjunkturen och att sysselsättningsgraden kommeratt minska under andra halvåret. Jag är överens med den om detta. Jag är även överens med finansutskottet om uttalandet att del erfarenhetsmässigt tar tid innan åtgärder får genomslag. Men förenar man de två ståndpunkterna blir också slutsatsen att det är nu man borde göra någonting. Det är därför vi framför våra krav.

När det t. ex. gäller ungdomsarbetslösheten, som herr Löfgren log upp, är vår ståndpunkt att vi bör göra något nu, så vi slipper ungdomsarbetslöshet. Det har tidigare varit den gemensamma borgerliga linjen mot regeringen. Regeringen satte in åtgärder för sent och då fick man lov att göra olika punktinsatser för att avhjälpa problem här och där och hindra svårigheter. Men vi märkte också föregående år att om man för en mer generell politik kan man hindra uppkomsten av sådana svårigheter. Det är vad vi vill göra.

För herr Åsling skulle jag bara vifia påpeka en bagatell. All punktskatterna nu höjs innebär en åtstramande åtgärd i ell läge där man skulle behöva molsalsen. Del gjorde jag gällande, och herr Åsling sade då all man har tagit hänsyn till detta i majoritetens skrivning genom att kräva desto större frihet för kreditpolitiken. Det är möjligt all man kan säga så, herr Åsling. Men jag har väl ändå läst mitlmotionen rätt? Där krävde man redan i utgångsläget lättnader på kreditpolitiken, trots alt det då inte fanns några ökade punktskatter i faggorna.

Hen LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord lill herr Burenslam Linder.

Han vet alltså precis vad som nu skall göras. I den moderata motionen fanns förslag om en momssänkning från den 1 april, nu skjuter man på den till den 1 maj. Min erfarenhet inom produktionslivet och handeln säger att det skulle vara ganska vanskligt att i dag besluta om en momssänkning den 1 maj med hänsyn till den stora avmattning som dä skulle ske under en lid som inom produktionen är känsligare än året i övrigt. Jag tror all del är klokare att gå den väg som majoriteten i utskottet föreslagit.

All herr Burenslam Linder sedan tror all åtgärderna för all skapa förbättrade förhållanden när det gäller ungdomsarbetslösheten skulle sammanfalla med vad moderaterna föreslagit, exempelvis en momssänkning.

lyder i alla fall på en bristande kännedom om de verkliga förhållandena. Något annat kan inte föranleda en sådan tanke.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle;

Herr talman! Jag vill till herr Burenstam Linder säga att punktskatterna får en åtstramande effekt. Det är vi överens om. Men vad jag framhöll i mitt tidigare anförande var att vi i skrivningen har tagit hänsyn lill della. Ambitionsnivån, inte minst när det gäller kreditpolitiken, har tagit hänsyn till den åtstramande effekt som man här kan se fram emot. På så sätt är skatteuppgörelsens effekter diskonterade, och del finns ingen anledning alt tvivla pä all man i den fortsatta konjunkturbedömningen och med de åtgärder som den bedömningen kan komma alt leda till måste ta hänsyn till de finanspolitiska konsekvenserna av skatteuppgörelsen.

Del är också riktigt all vi i mittenmolionen krävde vissa åtgärder i etl utgångsläge. Men konjunkturen, herr Burenstam Linder, har ju förändrats till sin karaktär. Bl. a. har handelsbalansen fått en något mer negativ utveckling än man i det läget hade anledning alt räkna med. Självklart måste kraven pä en konjunkturpolitisk beredskapsplan anpassas till del för stunden aktuella lägel.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åsling har fullständigt rält i att den försämrade handelsbalansen innebär alt utgångsläget för den ekonomiska politiken f n. är annoriunda än del var 1971-1973. Men del avspeglades också i allra högsta grad i mitt betraktelsesätt i det anförande som jag tidigare höll. Om vi inte skall glida in i en arbetslöshetspolilik måste det vidtas åtgärder. Dessa åtgärder måste med hänsyn lill framför allt valutalägel vara förenade med ett antal andra insatser i den ekonomiska politiken. Annars kommer vi all försätta oss i utomordentliga svårigheter.

I vad gäller ungdomsarbetslösheten 1971-1973 försökte regeringen, efter de sysselsättningssvårigheler som uppstått genom dess politik, försvara sig med att säga att del fanns ett A-lag och ell B-lag. Man sade också att det måste lill punktinsatser både här och där och att något annat var omöjligt. Del var regeringens tes under de aren. De borgerliga partierna hade den uppfattningen alt man kunde komma ganska långt med generella åtgärder. Man kunde t. ex. skapa 100 000 nya jobb. Nåväl, föregående år insattes generella åtgärder, och resultatet blev också en minskad arbetslöshet.

F. n. talas det inte på samma sätt om A-lag och B-lag. Men böriar vi på nytt alt föra en arbetslöshetspolitik i landet är jag övertygad om att det talet föds igen. Men det vill vi gärna förhindra, och det är bakgrunden till våra krav på en stimulanspolitik nu. Jag upprepar att jag ger herr Åsling fullständigt rätt i all en sådan politik måste, med hänsyn lill de allmänna ekonomiska förutsättningar som nu råder, vara förenad med andra åtgärder som stöder framför allt vår valuiasiluation. Där gäller

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

det åtgärder på skatlesidan som gör att kostnadsutvecklingen inle blir så ogynnsam som den nu ser ut att bli i förhållande lill andra länders. Det gäller framför allt att sälta in åtgärder mot inflationen för att upprätthålla vår konkurrenskraft.

Hen EKSTRÖM (s):

Herr talman! Finansutskottet har vafie är all avge ett belänkande över finansplanen och den ekonomiska politiken. Jag har under de senaste tvä fimmarna försökt höra om herrar Åsling och Löfgren skulle nämna regeringens finansplan. Lyssnarna måste fä den uppfattningen all finansutskottet har sysslat med all bygga upp etl betänkande på enbart mittenpartiernas moiion, och sä är ju ingalunda fallet. Min uppgift blir alt söka återföra debatten till att redogöra för finansplanen, som dock är det grundläggande dokumentet och som finansutskottet i stora stycken ansluter sig till - bara med några korrigeringar i kanten har man avvikit från den.

Fredagen den 31 maj i fiol hade vi den senaste finansdebatten här i kammaren. Även då sade herr Burenstam Linder inledningsvis all del inte var särskilt välbetänkt av flnansutskottel att i sitt belänkande referera till den överenskommelse som då hade träffals mellan folkpartiet och socialdemokraterna. I dag var hans omdöme att det var nedsättande för utskottsmajoriteten att la in den nu aktuella överenskommelsen in ex-tenso. Jag har, herr Burenstam Linder, träffat många människor i delta land som intresserar sig för politik och som har sagl alt det var värdefullt att överenskommelsen fanns ordagrant intagen i utskottets belänkande, därför att om så inle hade varit fallet, hade det rört sig om en presskommuniké som hade seglat omkring som ell löv ute i landet. Nu fanns den där. Därför hävdar jag alt även denna gång är det värdefullt att överenskommelsen finns intagen i ulskoilels betänkande. Utskottet bygger sina slutsatser på överenskommelsen.

Herr Hermansson menade att utskottet inle dragit några slutsatser av överenskommelsens innebörd. Jag vill då citera vad utskottet har anfört: "Uppgörelsen bör enligt utskottets bedömning underiätta avtalsförhandlingarna och bidra till en stabilisering av den svenska ekonomin."

Herr Burenstam Linder har en utsökt förmåga att tala om väldigt mycket. Han kretsar än kring del ena, än kring det andra. Under 28 av de 30 minuterna i dag kritiserade han förd politik och den utskollsmajoritel som står bakom finansutskottets betänkande. Man väntade att herr Burenstam Linder under de minuter som var kvar skulle komma in på alternativ. Men detta hände lika litet denna gång som annars. Herr Burenstam Linders anförande gällde i allmänna ordalag sänkning av skatterna, att försvara den svenska kronans värde - kronan är verkligen inte utsatt för någon fara just nu, herr Burenslam Linder - och åtgärder för industriinvesteringar.

Jag bör då i stället ägna några minuter åt moderalmotionen nr 1020, som ändå är grundvalen för den reservation som har avgivits från mo-

derala samlingspartiels sida. Man säger i molionen att den ekonomiska politiken för 1975 innebär en åtstramning jämfört med 1974. Del är inte riktigt.

I tolalbudgelen för 1975/76 redovisas etl underskott, dvs. ett upplåningsbehov, på ca 11,9 mifiarder. Det är väl ingen i denna kammare som tror att inte det beloppet kommer att vara större innan budgetåret är slut.

Del är intressant att kunna konstatera hur moderata samlingspartiet av modell 1975 fullständigt nonchalerar statsskulden och statsskuldens utveckling. Den går, herr Burenstam Linder, alt avläsa på s. 38 i finansplanen. För 1974 och 1975 är de beräknade värdena 62 mifiarder resp. 74,5 mifiarder. Ränteutgiften för 1960 var 852 mifioner och beräknas 1975 uppgå lill 4 000 mifioner.

Ytterligare 3 mifiarder i stimulans nu, eller rättare sagt den I maj, som ni skulle vifia genomdriva därest ni hade sådan ställning i kammaren att ni kunde göra det, är verkligen lättsinnigt i den situation vi befinner oss i. Ni säger inledningsvis i molionen all det är utomordentligt svårt att nu bedöma den internationella ekonomiska utvecklingen under 1975, men ändå kan ni föreslå alt man fr. o. m. den 1 maj skall minska statens inkomster med 3 mifiarder kronor.

Del finns andra punkter i moderalmotionen som jag inte kan underiåta att ta upp. Man talar om den stora skattebördan för barnfamifier, där den ena maken är hemarbelande, och man vill använda elt ganska stort belopp som elt extra famifieavdrag för den typen av famifier. Nog hade det varit klädsamt om moderaterna, som i alla möjliga och omöjliga sammanhang påstår att del är möjligl att spara på samhällets utgifter - budet just nu lär ligga på ungefär 1 mifiard! - talat om vad en dylik skallereform skulle komma alt kosta.

Ni talar om de mindre förelagens kredilvärdighel och säger att den har blivit avsevärt begränsad nu som en föfid av den förlängda uppsägningstid som föreskrivs i lagen om anställningstrygghet. Del är en cynisk inställning till de anställda. De skall finnas, men kunna anställas och sparkas ul ungefär som förelagens lager av råvaror och färdiga varor varieras. Det finns tydligen inte något som helst värde i att ha en personal som känner trygghet.

Sedan kommer ni in på AP-fonderna och upprepar återigen kravet på att fiärde AP-fondslyrelsen inte skall få köpa aktier för mer än 5 96 av röstvärdet, och ni vill nu ha en utvärdering av de köp som hittills har gjorts. Jag tycker nog alt del går att vänta tills kompletleringspro-posilionen kommer. Fjärde AP-fondens affärer kommer då all redovisas, och då har vi möjligheter, herr Burenstam Linder, att diskutera de spörsmålen.

Del finns ett uttalande i denna motion som är sådant att jag först trodde all jag läste fel. Men jag har läst om del, och jag finner all ni på allvar menar vad som sägs pä s. 22: "Allmänt gäller om den allmänna arbetsgivaravgiften att den är en

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

betungande börda för näringslivet. Den slår ojämnt; särskilt besvärande är den för arbetsintensiva företag, liksom för den mindre företagsamheten. Genom de olika skatter och avgifter som undan för undan lagts på näringslivet har vi fäll en situation där företagen betalar in större belopp till del allmänna - inklusive deras inbetalningar av de anställdas skatter - än de utbetalar i löner."

Det är fantastiskt all söka visa hur svårt förelagen har genom att också tala om att företagen redovisar innehållen skatt till uppbördsmyndigheten varannan månad. Det verkliga förhållandel är ju all företagen faktiskt har ränteinkomster på de pengarna under den liden.

Del skulle finnas myckel, myckel mer att säga till herr Burenslam Linder.

Herr Hermansson talade om klasspolitiska frågor och ansåg alt den uppgörelse som träffats har klasspolilisk karaktär. Jäg förmodar att herr Hermansson har läst en stor daglig tidning som har talat om klasspolitik och om att medelklassen skulle gynnas av den uppgörelse som nu har träffats. Vad är medelklass för någonting i dagens samhälle? När vi har tagit ställning lill skallereformen har vi konstaterat all stora delar av LO-kollektivet 1976 kommer all gynnas av de ändringar som vidtas i skalleutredningens förslag. Jag avser alltså den del av skalteutredningen som presenterades av socialdemokrater, centerpartister och LO-förelrä-dare. Jag anser inte alt man här skall tala om klasser. Det gäller i stället att se lill vad människor har för inkomstlägen.

Att man lyckades fä en överenskommelse med de tvä miltenpartierna om alt finansiera detta skattepaket med 4 100 mifi. kr. i ökade socialförsäkringsavgifter tycker jag är en stor framgång. Herr Hermansson var ju med i överläggningarna ända tills klockan ringde för sisla varvet och vel hur överläggningarna gick och hur stora skillnaderna var vid starten.

Jag föreställer mig all finansministern sedermera också kommer alt gå in på frågor som har ställts sä många gånger under dessa månader; Tjänar samhället i skatteintäkter på inflationen?

Del är intressant när herr Hermansson talar för de allmänna barnbidragen. Det gör jag också. När barnbidragen kom till under senare delen av 1940-talet, utgjorde de en avlösning av de tidigare barnavdragen, vilka gynnade särskilt de stora inkomsttagarna. Alt komma överens om en höjning av barnbidragen med 300 kr. från den 1 januari 1976 var inle svårt frän värt håll när vi också kunde fä finansiering av de ungefär 550 mifi. kr. som det kostar.

Att sedan även i uppgörelsen ligger punklskattehöjningar innebär myckel riktigt, som herr Hermansson själv sade, all man för sprit, vin, cigarretter, förpackningar och annat återställer relationen lill de prishöjningar som har skett på andra varor.

Men barnbidragen, herr Hermansson, är intressanta. De kostar mycket pengar - det finns 1 802 000 barnbidragsberättigade barn här i landet. Jag skulle tro att herr Hermansson och jag har samma uppfattning, näm-

ligen att man skulle kunna tänka sig att destinera stödet till barnfamifierna på ett annat säll än som nu sker, generellt lill alla barnfamifier oavsett behov.

Vi är alltså överens om barnbidragen. Men jag tror också att herr Hermansson och jag kan vara överens om alt del finns andra åtgärder all vidta för barnfamifierna i landet än höjning av allmänna barnbidrag, nämligen ell mera riktat stöd.

Det kanske är banalt att framhålla att den svenska ekonomin i stor utsträckning är integrerad med den internationella ekonomin. Närmare 30 96 av den samlade produktionen av varor och fiänster - vad vi kallar BNP - avsätts på utlandsmarknaderna. Det innebär samtidigt att vår ekonomi, och därmed vår ekonomiska politik, blir kraftigt beroende av utvecklingen i vår omvärid.

När vi nu i finansutskottet har utarbetat vårt betänkande över finansplanen, har problemställningen varit alt bedöma den internationella konjunkturbilden. I debatten har härvid gjorts ell stort nummer av all vi skulle ha bedömt lägel väsentligt mer pessimistiskt än regeringen har gjort. Jag delar inte den åsikten. Vi har, precis som man gjort i finansplanen, kunnat konstalera all f. n. en kraftig avmattning dominerar vår omvärid sedan slutet av 1973. Vi har i vår bedömning sagl att vi finner tendenser till uppgång under andra halvåret 1975. Man kan kanske uttrycka det på elt annat sätt. Men vi har kommii överens om all säga alt dessa tendenser till uppgång finns under det andra halvåret, och jag tycker all både herr Åsling och herr Löfgren borde erkänna att della är utskottets mening.

Alla konjunkturbedömare vel all del är svårt all pricka rätt på kvartalet när en vändning skall komma. Vi har haft elt par månaders statistik mer än regeringen att bygga vår bedömning på, och vi har därför framför allt funnit all vändningen i USA kan bli något försenad. Personligen tror jag dock all man får en uppgång i USA lill hösten, och enligt vad som ryktas angående OECD:s senaste revidering av prognoserna för i år tycks man där komma till samma slutsats. Alt den ekonomiska politiken läggs om i expansiv riktning ute i världen är för mig alldeles; klart.

Jag avser inte att uppta kammarens tid med en längre debatt om della. I stället vill jag fästa uppmärksamheten på de konsekvenser för Sverige som man har dragit i finansplanen beträffande den internationella konjunkturen. Man har sålunda räknat med alt exportvolymen under 1975 skall öka med 3 96. Detta innebär all vi får gå ganska långt tillbaka i liden för att finna etl år med lägre tillväxttakt. Jag tycker att det ger ett visst perspektiv på debatten om regeringens påstådda överoptimistiska syn på världskonjunkturen. 1 själva verket tycker jag att del är en myckel balanserad bedömning av våra exportniöjligheter som regeringen har gjort.

Jag kan inle låta bli all i sammanhanget peka pä all svensk export ibland kan hävda sig väl även pä svaga marknader. Under de två första

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

månaderna i år rapporterades försäfiningen av Volvo personbilar på den amerikanska marknaden ha ökat med mer än en fiärdedel, och SAAB ökade samtidigt sin försäfining av personbilar på samma marknad med 10 %. Jag vill också understryka all Sverige ligger mycket väl framme när det gäller alt få order från de nya köpstarka länderna. Flera stora kontrakt har tecknats med ofieländer.

Med della vill jag inle ha sagl all vår exportindustri inte kan få vissa avsältningsproblem i år. Självfallet kan förelag inom en del branscher få problem, men samtidigt bör möjligheterna vara goda föratl regeringens exportprognos skall kunna realiseras. Statistiken över utrikeshandeln för i år täcker hitintills - såvitt jag kunnat finna -januari, och värdemässigt låg då exporten ca 30 96 över exporten under motsvarande månad i fiol. Hur mycket av detta som motsvaras av en volymökning kan man i dag kanske inte direkt säga. Exportprisprognosen för året som helhet talar om en uppgång på ca 11 96.

Vad som är väsentligt enligt min mening är att konstalera all vi fortfarande befinner oss i en ekonomi, kännetecknad av en mycket hög aktivitet. Vi vet alt vi har att kämpa mot många problem när det gäller vår ekonomiska framtid. Vi får inle tveka att sätta in nödvändiga åtgärder för alt upprätthålla den fulla sysselsättningen, vilket är del primära målet för den ekonomiska politiken.

1 utskottet har vi därför dragit slutsatsen att del föreligger skärpta krav pä en hög ekonomisk-politisk beredskap. Det råder inle några delade meningar pä den punkten. Vi har tillstyrkt de av regeringen föreslagna vidgade finansfullmaklerna, och härigenom har regeringen möjligheter att disponera sammanlagt 1,6 mifiarder för finansiering av statliga investeringar, för beredskapsarbeten samt till bidrag lill kommunala projekt. Vi har bedömt del som så angeläget alt ge regeringen denna ökade aktionsmöjlighet att centern släppt sitt yrkande om avslag på fullmakten - ett yrkande som man ändå förde fram i sin parlimotion.

Men att nu sälla in kraftiga stimulansåtgärder skulle vara att sabotera möjligheterna att på lång sikt upprätthålla den fulla sysselsättningen. Den svenska arbetsmarknaden kännetecknas fortfarande av mycket hög sysselsättning. Enligt statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning var antalet arbetssökande i januari endast 77 000-jag troralt herr Löfgren tidigare har nämnt den siffran - och det innebär en relativ arbetslöshet på mindre än 2 96, noga räknat 1,9 96. Motsvarande månad i fiol var 115 000 personer arbetslösa, vilket svarade mol 2,9 96 av arbetskraften. Arbetsmarknadsstyrelsens statistik över arbetslösa kassamedlemmar visar samma bild. Arbetslöshelsprocenten var i januari 1,7 96, motsvarande 44 500 personer, vilket innebär att antalet arbetslösa minskade under 1974 med mer än 15 96. Antalet lediga platser uppgick samtidigt till närmare 43 000, en ökning på tolv månader med 12 000 eller ca 40 96. Inte heller för februari visar arbetskraftssiffrorna några tecken på att vi skulle ha fåll känning av lågkonjunkturen. Sysselsättningen har ökat med 127 000 personer under etl år.

Borde vi då inte alla, oavsett var vi hör hemma politiskt, vara glada över vår arbetsmarknadssituation? Nej, så är tydligen inle fallet. I en centerparlitidning kunde man för en månad sedan läsa en ledare med rubriken Väljarsympatierna. Artikeln kommenterade SIFO:s valbarometer för januari och redovisade myckel ulföriigt de förskjutningar som skett sedan föregående mätning. Inte heller centerpartiets minskning med 6 96 under ett år stack skribenten under stol med.

Men så kom förklaringarna! Inför valet 1973 var centerpartiet del starkaste oppositionspartiet och blev efter valet ännu starkare. Enligt ledaren berodde framgångarna på att centern framträtt med krav på åtgärder som stimulerade ekonomin och sysselsättningen. Det välbekanta slagordet "100 000 nya jobb" lanserades, erinrade man om i ledaren.

Därefter blev - fortfarande enligt tidningsartikeln - 1974 ett bra år. Sysselsättningen ökade, arbetslösheten minskade och flera för löntagare och anställda gynnsamma reformer genomfördes. Centerns krav pä åstadkommande av 100 000 nya jobb infriades.

Så kommer då bitterheten. Vem fick äran härav? Jo, skriver ledarskribenten, del blev regeringen!

Med anledning härav uttalar chefredaktören föfiande: "Nu återspeglas della förhållande i SIFO-siffrorna. För centerledaren personligen innebär 1974 års högkonjunktur att hans främsta Iriumfkort, bristen på sysselsättning, smulades sönder. I denna situation är det inte lätt att snabbi hitta nya.

Vidare heter det i ledaren: "Oppositionen kan ju inle gärna halsstarrigt köra rned samma taktik, när sakargumenlen genom den faktiska utvecklingen smulats sönder."

Herr lalman! Del är trist all behöva läsa något dylikt. Besvikelsen över att centerpartiet förlorat etl slagord är tydligen större än glädjen och tillfredsställelsen över all 127 000 fler människor fåll förvärvsarbete.

När jag läser statistiken över utvecklingen i vår närmaste omvärld kan jag inle undgå all göra reflexionen alt den svenska konjunkturen just nu pä etl myckel lyckosamt säll ligger fasförskjuten i jämförelse med vad som gäller för större delen av våra viktiga handelspartner. Från tid till annan utsätts regeringen för kritik frän borgerligt häll angående denna fasförskjutning. Ordel är hämtat från Studieförbundet Näringsliv och samhälles s. k. konjunkturråd, där man talar just om Sverige "ur fas", och ordel har upprepats i den borgerliga politiska propagandan. Men måste vi inle i sanningens namn erkänna alt vi nu skördar frukterna av den här fasförskjuiningen? Genom att våra konjunklurloppar inte inträffar samtidigt som ullandels besparas vi en läng rad överhettningsproblem, såsom onödiga pris- och kostnadsslegringar och påfrestning på bytesbalansen.

Att vi 1973 och 1974 kunde driva en stimulanspolitik som resulterade i att sysselsättningen i fiol ökade som den gjorde berodde på all vi hade möjligheter all bedriva en fullsysselsättningspolitik. Under börian av 1970-lalel - de förkättrade förlorade åren - förde regeringen en relativt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

försiktig politik vad gällde den inhemska efterfrågan. Härigenom kunde vi maximalt ulnyltja den internationella högkonjunkturen och nå stora exporiframgängar. Den inhemska eflerfrägepoliliken ledde till en jämförelsevis låg pris- och kostnadsutveckling 1972 och 1973, en klar förbättring av vår internationella konkurrenskraft och en kraftig ökning av valutareserven.

Det var dessa tvä faktorer - den stora valutareserven och det fördelaktiga kostnadsläget - som utgjorde förutsättningarna för stimulanspolitiken under fiolåret. Vi hade det handlingsutrymme som var nödvändigt för all uppnå målet full sysselsättning tack vare den förnuftiga politik som vi fört under de närmast föregående åren.

När det gäller framliden skall vi självfallet fortsätta att slå vakt om den fulla sysselsättningen. Men vi skall göra det på ett sätt som tillåter oss att klara denna målsättning även på läng sikt. Detta innebär att vi måsle akta oss noga för att föfia den typ av ansvarslösa råd som de s. k. SNS-ekonomerna och moderaterna för fram angående en kraftig stimulans av den privata konsumtionen.

Pengar för konsumtionsstimulans måste skaffas fram genom upplåning pä den internationella kapitalmarknaden. Jag vill inle förneka alt en sådan politik i ett kortsiktigt perspektiv skulle leda till ett visst ekonomiskt uppsving, men jag står samtidigt mycket undrande lill det långsiktiga resultatet. All låna pengar utomlands till en importintensiv privat konsumtion leder med nödvändighet lill ell läge där man inom ett par är måsle skära ner den inhemska aktiviteten och därmed sysselsättningen för att klara balansen i utrikesbelalningarna. Den kortsiktiga stimulanspolitiken kan med andra ord bli fullsysselsältningens dödgrävare i det längre perspektivet. Vi har flera avskräckande exempel på denna kortsiktiga ekonomiska politik i vår omvärld.

Speciellt onödig och fariig ler sig en generell stimulans av den privata konsumtionen när man ser på vad som händer i vår ekonomi just nu. Detafihandelns omsättning surfar fortfarande på högkonjunklurvågen, enligt vad som förfiudes i pressen. Volymökningen i fiol var hela 6 96, och uppgifter som man nu kan fä från KF och ICA, som tillsammans svarar för en myckel betydande andel av omsättningen, tyder pä att volymen i januari hållits väl uppe - ökningen var drygt 3 %. Personbils-försäfiningen under januari och februari har samtidigt varit rekordartad. Totalt har registrerats mer än 43 500 personbilar, vilket är två tredjedelar mer än under motsvarande period 1974. Jämfört med de tvä första månaderna 1973 ligger ökningen pä 10 96.

Samtidigt böriar handelsbalansen visa en hotfull utveckling. Som vi framhållii i vårt betänkande uppgick handelsbalansens underskott under perioden oktober 1974-januari 1975 lill ca 2,5 mifiarder kr. Delta talar för att efterfrågans utveckling måste ägnas stor uppmärksamhet och understryker vådan av etl oansvarigt propagerande för konsumtionsstimulans.

Balansrubbningen understryker också det nödvändiga i att våra resurser

ulnylfias för insatser som bidrar till att på sikt skapa balans i våra utrikes betalningar. Det gäller alltså all bygga ut exportindustrin och våra im-portkonkurrerande förelag samt att spara energi pä olika sätt. Endast därigenom skapas möjligheter att pä sikt trygga sysselsättningen. Ell annat viktigt element i politiken måste vara att bevara vår internationella konkurrenskraft.

En i sistnämnda avseende viktig grundslen anser jag ha lagts i och med överenskommelsen med mittenpartierna. Det är en överenskommelse vars viktigaste innebörd jag anser har kommii bort i den allmänna debatten. Det har mest talats om skatteskalornas utseende och skatie-lättnader i olika inkomstklasser. Självfallet har della sitt intresse, men det centrala anser jag vara all man genom överenskommelsen bör ha skapat förutsättningar för en snabb uppgörelse på arbetsmarknaden, en uppgörelse som möjliggör en fortsall förbättring av inkomstlagarnas reala levnadsstandard utan att man därmed behöver kräva inflationsdrivande brultolöneökningar.

Att garantier för vår fulla sysselsättning i del längre perspektivet på sä sätt skapas - del anser jag vara del viktigaste resultatet av överenskommelsen.

Jag ber, herr lalman, att på samtliga punkter fä yrka bifall lill finansutskottets hemställan i betänkandet nrl.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Ekström ansåg att det var så bra att den här uppgörelsen fanns ordagrant, inom citationstecken, återgiven i utskottets betänkande. Del gjorde det lättare för människor att hitta uppgörelsen, vilket skulle vara svårt om den seglade runt som stencil.

Jag undrar om inle utskottets ordförande borde ta avstånd från en sådan ganska lättvindig motivering för att rycka in överenskommelser av det här slaget i utskottsbetänkandet. Och vad skall man då, herr Ekström, säga om människorna frågar efter de många hemliga konlo-kuranter som seglat runt i luften under den här perioden och som inte kommer alt finnas redovisade någonslans? Del är i sä fall en allvariig nackdel om herr Ekström vill se på utskottets belänkande som en sorls biblioleksfiänsl.

Herr Ekström ville gärna återvända lill finansplanen i debaiten. Ja, låt oss göra del och bl. a. titta i bilaga 1. Där finns på s. 170, herr Ekström, en tabell, i vilken konjunkturinstitutet räknar fram alt regeringens politik i år jämfört med regeringens politik föregående är innebären åtstramning. Herr Ekström var ju så upprörd över alt delta konstaterades i moderaternas motion. Om herr Ekström verkligen vill återvända lill finansplanen, bör han i stället skälla på konjunkturinstitutet, ifall det känns skönare.

Herr Ekström var synnerligen upprörd över att jag i mitt inlägg hade i så hög grad gisslat motståndare i stället för att redogöra för vad vi själva skulle vifia göra.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Jag framförde ganska många synpunkter på vad man borde göra. Inom skattepolitiken anser vi från moderat sida att det gäller alt få till stånd en verklig skattesänkning, inte någonting som utgives för att vara en skattesänkning, fast det i själva verket är fråga om en omfattande skallehöjning.

Mol bakgrund av den debatt som har drivits och vad som verkligen behöver göras för att få stopp pä inflationen vill vi ha en sänkning av marginalskatterna i de stora löntagargrupperna. Vi vill att man skall erkänna alt inflation leder till automatiska skalteskärpningar, som måste motarbetas. Vi anser all man skall eftersträva besparingar för att på det viset skapa utrymme för verkliga skattesänkningar. När man funderar ut hur man skall ha del med skattesystemet, skall man ge utrymme för en verklig förhandlingsfrihet för parterna på arbetsmarknaden. Som det framgick av olika citat jag gjorde, är denna förhandlingsfrihel i fara för närvarande.

Om konjunkturen har vi sagl all del gäller alt inle driva en syssel-sätlningsfientlig politik, utan sälta in stödåtgärder i lid, när redan utskottets majoritet själv ser atf del bär nerför.

Vi vill stimulera investeringarna, bl. a. för att hålla tillbaka prisstegringarna. Vi vill att man skall lätta på kreditpolitiken.

Herr talman! Vi har framfört bra många förslag. Det finns flera, men tyvärr tillåter inte tiden just nu att jag fortsätter denna presentation.

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle;

Herr lalman! Herr Löfgren frän folkpartiet sade att hans parti inle kände någon skadeglädje över den här uppgörelsen. Nej, varför skulle man göra del? Men nog måsle herr Löfgren erkänna att hans parti känner stor glädje över alt socialdemokraterna snällt krupit in och ställt sig under folkpartiets och centerpartiets paraply.

Herr Löfgren talade också om barnbidragen och om hur nödvändigt det var att bygga ul barnomsorgen, daghem, förskolor. Det är någonting som vårt parti mycket hårt har tryckt på och som vi förde fram också under förhandlingarna, men då mötte vi inget gensvar för de synpunkterna.

Del avgörande, och det som är skillnaden när det gäller inställningen till dessa frågor, är alt folkpartiet och centern, liksom nu socialdemokraterna, vill skjuta på dessa åtgärder för barnfamifiernas del till den 1 januari. De kan möjligen tänka sig att lägga dem tidigare, om del ekonomiska lägel blir sämre. Del tycker jag är en myckel cynisk uppfattning. Så länge vi har nuvarande ekonomiska läge skall man alltså inle göra någonting för all hjälpa barnfamifierna, höja barnbidragen eller bygga ut daghemmen. Varför skall man skjuta på dessa åtgärder? Vi anser det nödvändigt alt genomföra dem snarast möjligt. Jag tror delta också är kvinnornas och barnfamiljernas åsikt.

Herr Åsling log upp skattepolitiken och sade att öåginkomslprofilen i skatteförslagel inle har förändrats genom det tillägg på I mifiard kronor

man har kommit överens om. Då har herr Åsling en egendomlig uppfattning om vad en profil är för någonting. Den här nya mifiarden har lagts uteslutande lill inkomsttagare som ligger över 35 000 kr. Del är alldeles självfallet all det förändrar profilen hos skattesänkningen. Låt mig med ett mycket enkelt exempel illustrera det.

Om vi tar en vanlig djup tallrik och vänder pä den ser vi onekligen en profil som föfier tallrikens mönster. Tar vi sedan en kaffekopp och vänder också på den och placerar den ovanpå tallriken förändras profilen

- om vi ser den djupa tallriken och kaffekoppen tillsammans. Hur kan
man förneka del? Tillägget på 1 mifiard kronor utgår ju uteslutande på
inkomster över 35 000 kr. De inkomster som ligger därunder får inget
tillägg. Del är självfallet en förändring, del kan ingen förneka.

Herr Ekström sade all stora delar av LO-kollektivet gynnas av majoritetsförslaget i skalteutredningen. Det var jag också med om. Men varför har ni dä gått ifrån del förslaget och ändrat profilen i skatteförslagel sedan folkpartiet krävt det? Det är del ni skall tala om för allmänheten

- varför ni sä snabbi sprang ifrån den rikliga uppfattning som era le
damöter hade i skalteutredningen.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse till herr Ekströms anförande och blev kanske litet besviken när han mot slutet fann sig föranlåten all ta upp en ledare som någon gång funnits i en centerlidning och som hade en kommentar om sysselsättningsutvecklingen. Jag skall inle fördjupa mig i polemik om detta. Jag vill bara säga all vad som förenat centerpartiet och socialdemokraterna i den här uppgörelsen är omsorgen om sysselsättningen; vi har velat säkra sysselsättningsutvecklingen för framliden, också för all uppfylla kravet på en stabil ekonomisk utveckling. Därmed tycker jag all vad som har sagts pä ett eller annat ställe i en eller annan tidning fullständigt saknar intresse i sammanhanget. Centerns djupa engagemang i sysselsättningsfrågorna kan man knappast ifrågasätta.

När del sedan gäller den internationella bedömningen tycker herr Ekström all vi borde erkänna all uppgången är på gäng internationellt. Jag sade i mitt anförande att det finns tendenser lill det, men vi har också kommit överens om i majorilelsskrivningen all del ser väsentligt dystrare ul nu än del gjorde vid lidpunkten för finansplanens framläggande. Vi har ingen anledning alt tvista om detta här. Jag kan gärna erkänna alt det finns positiva tendenser vid horisonten, men det väsentliga är att man inle drar förhastade konklusioner därav och begränsar ambitionerna när det gäller att med konjunkturstimulerande medel säkra sysselsättningen.

Jag vill säga lill herr Hermansson all man, trots herr Hermanssons vällovliga pedagogiska ansträngningar, knappast kan förneka att de skatteskalor som ingår i uppgörelsen i inkomstlägena under 35 000 kr. ser ul som de skatteskalor om vilka socialdemokraterna och centern enades i skalteutredningen.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Ekström log upp skillnaden mellan vår behandling i utskottet och finansplanen. Han menade att vi i utskottet inte på något sätt berört vad finansplanen innehåller. Det är kanske att ta till litet i överkant. Jag böriade milt anförande med alt tala om skillnaderna mellan finansplanens bedömningar och den bedönining som vi i utskottet därefter har kunnat komma fram till. Jag har betecknat del som en glädjande attitydförändring att man nu också har kunnat lyssna lill vad vi har att anföra.

Herr Hermansson vänder denna min tillfredsställelse lill skadeglädje över själva uppgörelsen. Sedan herr Hermansson så utomordentligt fint talat om vilken framgång uppgörelsen var för folkpartiet behöver jag således kanske inte tillägga något ytterligare.

Hen EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! När del gäller frågan om den påstådda åtstramningen, som herr Burenslam Linder och jag diskuterade tidigare, rådde herr Burenslam Linder mig att läsa vad som slår på s. 170 i finansplanen, där den preliminära nationalbudgelen redovisas. Jag vill först säga alt den på s. 170 återgivna tabellen inle, som herr Burenstam Linder påstod, kommer från konjunkturinstitulet ulan från finansdepartementet. Där står: "Källa: Finansdepartementet." Tabellen visar att statens inverkan visserligen blir oförändrad men att kommunerna och socialförsäkringssektorn visar en effekt som totalt innebär 0,6 96 av BNP. Det trodde jag också all herr Burenslam Linder hade kunnat läsa ul av den tabell som han rådde mig att studera.

Herr Hermansson har under debatten, både i sitt första anförande och nu senast, menat att vi socialdemokrater skulle ha underordnat oss miltenpartierna. Vi har, som jag tidigare sagl, lyckats åstadkomma en finansiering med 4,1 mifiarder. Om man hänför denna avgiftshöjning lill socialförsäkringsavgifier eller till arbetsgivaravgifter är för oss inle någon särskilt angelägen fråga, i synnerhet som vi nu också tar bort takel för socialförsäkringsavgifien. I den proposition som skall framläggas kommer all föreslås ett avskaffande av takel för socialförsäkringsavgiften vid 7 1 /2 gånger basbeloppet, alltså med dagens basbelopp 67 500 kr., så att socialförsäkringsavgifter kommer alt las ut också ovanför denna gräns.

Del är för oss likgiltigt om miltenpartierna hellre vill kalla della en höjning av arbetsgivaravgiften än en höjning av socialförsäkringsavgiften. Det är i vafie fall inte fråga om något underordnande när vi har fåll lill stånd en finansiering av skattereformen med 4,1 miljarder, som vi lar ut av arbetsgivarna, och det tycker jag nog att herr Hermansson skulle kunna erkänna. Hans resonemang om tallriken och kaffekoppen får väl herr Åsling komma tillbaka lill.

Herr Åsling var besviken på mig för att jag hade återgivit en ledare i en centerpartistisk tidning, där man skrev all centerledaren hade förlorat ell "iriumfkort" genom alt sysselsättningen hade ökat och 127 000 män-

niskor ytterligare hade fått arbete under det gångna året. Ja, jag kunde Nr 34

inte underiåta att göra det, eftersom jag verkligen själv blev förvånad Onsdaeen den

när jag läste det. Jag tror att,Thorbjörn Fälldin har anledning att säga ,2 3,. 1975

sig själv emellanåt: Mina motståndare kan jag väl emellanåt klara, men___ ___

må alla goda makter bevara mig för vissa av mina vänner. Finansdebatt

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Kanske blev även herr talmannen häpen över herr Ekströms kommentar lill den tabell vi här resonerar om. Det helt avgörande är ju att man under föregående är förde en betydligt mera stimulans-betonad politik än man planerar att göra i år, trots att alla konjunktursignaler, inklusive vad herr Ekström i utskollsbetänkandet tycker sig se, pekar nedåt för sysselsättningen. Della framgår av den tabell vi diskuterar, herr Ekström.

I sitt första inlägg ansåg herr Ekström att jag i mitt anförande hade snurrat runt pä alla möjliga punkter. Nåväl, jag tyckte kanske all herr Ekström också i någon mån gjorde sig skyldig till detta. Han tog ur vår motion upp en serie synpunkter och yrkanden som inle alls är ställda till finansutskottet. De yrkanden som herr Ekström talade om är hänvisade till olika andra utskott, och vi får sä småningom tillfälle att diskutera den.

Herr Ekström menade att vi moderater hade anlagt sä cyniska synpunkter på trygghetslagarna. I riksdagen röstade vi i princip för ett ökat anställningsskydd, men vi framförde etl antal kritiska synpunkter, det är fullständigt riktigt. Om herr Ekström inte dä tyckte att det var berättigat borde han tycka det nu, ifall vad han läser vad arbetsmarknadsministern säger i bil. 13 lill budgetpropositionen. Där står det att det med "trygghetslagarna" föfier en hel del avigsidor som nu olika utredningar måste syssla med, bl. a. kreditvärdigheten för mindre företag som här blir försämrad. Arbetsmarknadsministern säger också: Det är ännu inte möjligt att ge en sammanfattande bild av vilka förändringar som har inträtt på arbetsmarknaden till föfid av de nya trygghetslagarna. Del är då konstigt att herr Ekström kan tala så tvärsäkert om cynism, som ju är etl länglgäende ord.

Herr Ekström var också inne på frågan om olika förslag som vi har fört fram i skattedebalten för att öka valfriheten när det gäller att ordna barntillsyn. Händelsevis hör inte heller del till vad vi sysslar med i dag, men jag vill säga herr Ekström all jag finner frågan om valfrihet mycket betydelsefull. Ökad valfrihet är bra för föräldrarna, men det är kanske framför allt bra för barnen att föräldrarna kan fä möjlighet att ordna tillsyn på del sätt som de uppfattar som mänskligt och riktigt. Vad man än säger om välfärd och välstånd i det samhälle som vi har byggt upp - det har faktiskt inte blivit speciellt barnvänligt, och del är djupt beklagligt.

4 Riksdagens protokoll 1975. Nr 34-35

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle;

Herr talman! "Nej, socialdemokraterna har inte alls underordnat sig mitlenpartiernas uppfattning", säger herr Ekström. Men hur är det dä med synpunkterna på den ekonomiska politiken och på vad man skall göra för att möta en konjunkturförsämring? Socialdemokraterna i finansutskottet har ju helt och hållet svalt mittens program och har inga egna synpunkter all komma med. Finns del ingen skillnad mellan mittenpartiernas och socialdemokraternas inställning i dessa frågor, herr Ekström? Kan vi få reda pä dem, om del finns sädana skillnader?

Herr Åsling upprepar alt det inte har skett någon förändring av låginkomstprofilen i skatteomläggningen. Jag beklagar all han inte vill medge vad man egentligen har gjort här, men jag förslår varför han inte vill göra det. Då skulle nämligen sveket mol låginkomstgrupperna framträda myckel tydligt. Han säger nu: "Vi har samma skatteskalor för inkomsttagarna under 30 000 kr. som socialdemokraterna och centern enades om i skalteutredningen." Ja, visst har man det, men, herr Åsling, del är ju del som är felet. Om man lägger på 1 mifiard till och sänker skatterna för dem som ligger över 35 000 kr. men inle gör någon ytterligare förändring för dem som ligger under 35 000 kr., har man ju gått ifrån den tidigare profilen i skattesänkningen. Detta är väl obestridligt.

Som jag påpekade i mitt huvudanförande drabbas låginkomstlagarna pä en rad olika sätt av avtalet mellan mittenpartierna och regeringen. Höjningen av sparavdraget gynnar de höga inkomsttagarna. Låginkomsttagarna får väsentligt mindre. All man har bibehållit avdragsrätten för sjukförsäkringsavgiften, som socialdemokraterna från börian inte alls ville ha kvar nästa är, gynnar också höginkomstlagarna. Nu är denna avdragsrätt utslagen pä tvä år och skall betalas pä två år, vilket innebär ytterligare en underbalansering av de här utgifterna.

Kanske någon säger: "Del ligger inle så många löntagare under 35 000 kr." Men enligt den offentliga statistiken kommer det t. o. m. nästa år, V976, att ligga 1,3 mifioner löntagare under 35 000 kr. Då invänder man; "Men det är deltidsarbetande." Ja, en stor del av dem är det. 650 000 människor ute i landet arbetar deltid, och de flesta av dem är kvinnor. Men skall inte de ha en ordentlig skattesänkning? Skall de drabbas av de höjda punktskatterna och inte få något ytterligare med?

Vad tror ni att en städerska fiänar? Tror ni alt hon har fått någon förbättring genom det avtal som ni slöt och som innebär en stor förändring av skalleutredningens förslag? Nej, del har hon inte. Hon får i stället en ökad belastning.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle;

Herr talman! Herr Ekström har nu reducerat betydelsen av den ledare han talade om i sitt tidigare inlägg. Del förslär jag. Den var säkert inte myckel att söka sak om. Under alla förhållanden kan den inle rubba helhetsintrycket av den sysselsättningspolitik som vi är överens om. Den slutsats jag drar är alt även herr Ekström har anledning att be makterna

bevara honom för en del vänner, t. ex. i Aftonbladet. Jag har alltså all förståelse för alt han inte längre är lika intresserad av denna diskussion. Del hjälper inle hur herr Hermansson argumenterar och försöker göra del hela lill en terminologisk fråga. För inkomster under 35 000 kr., vilka man normalt brukar karakterisera såsom låginkomster, är de två skatteskalor som vi diskuterar identiska. Om man sedan lar upp en för-delningspolitisk diskussion, bör man också la med finansieringssidan och vad därtill hör. Då för denna jämförelse ännu längre, men den är inle - det är min bestämda övertygelse - oförmånlig för de låginkomsttagare som vi slår vakt om. Del kan herr Hermansson inle förneka.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vel inte om herr talmannen blev så förvånad över att då herr Burenstam Linder hänvisade mig till tabellen i den preliminära nationalbudgelen så drog jag slutsatser av vad som där stod. Herr Burenstam Linder brukar emellanåt tala om den konsoliderade offentliga sektorn, och där finns denna sektor redovisad, nämligen staten, kommunerna och socialförsäkringssektorn. Jag kan inte finna annat än att effekten uppgår lill 0,6 96. Det budgetår som böriar den 1 juli 1975 och som sträcker sig fram till den 30 juni 1976 kommer säkeriigen också att medföra en höjning av lånebehovet utöver de 11,9 mifiarder kr. som f n. är aktuella.

Jag har sagl vad jag anser beträffande moderata samlingspartiets uppfattning om trygghetslagen, och jag ändrar ingenting på den punklen.

Herr Burenstam Linder påstår att jag har fört in i debaiten sädana ting som inle hör lill finansutskottet. Men finansutskottet har, herr Burenstam Linder, till behandling fått motionen 1020, vari dessa synpunkter framförs. Dä må jag väl ha rätt att även beröra dem. Jag kan inte finna att någon av klämmarna i den motionen inle har gått till finansutskottet.

Ja, herr Hermansson, vi kan diskutera myckel länge vem som har givit med sig i en överenskommelse. Men faktum är att skatleulredningens majorilel ansåg att man i överensstämmelse med finansministerns direktiv skulle sikta till en sänkning av den direkta skatten med 4 mifiarder kronor. Sedermera kon diskussionen i gång. Från borgerligt håll framhölls att denna summa inte skulle behöva finansieras till sisla kronan, eftersom "staten fiänar pä inflationen". Emellanåt talades det om att vinslen var 2,5 mifiarder kronor., kanske upp lill 2,7 mifiarder. Endasl skillnaden mellan 4 mifiarder och låt oss säga 2,7 mifiarder kronor skulle behöva tas in i avgiftshöjningar. Uppgörelsen innebär som jag tidigare sagt att näringslivet nu påläggs avgifter med 4 100 mifi. kr. Vi har därmed inte underkastat oss mittenpartierna, utan vi har fått täckning för reformen, vilket är nödvändigt för samhällsekonomin. Samhället gör inga skaltevinster pä inflationen.

Herr talmannen anmälde att herr Hermansson anhållit att till protokollet fä antecknat att han inle ägde rätt till ytteriigare replik.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Sedan utskottets vice ordförande Sven Ekström gjort sill inlägg, som var späckat med fakta, har debaiten fått mer av balans över sig än vad den hade dessförinnan. Jag har väl inte någon anledning att upprepa de synpunkterna och skall försöka avhålla mig frän det. Jag skall i stället se på de här problemen utifrån mera principiella utgångspunkter.

Jag skulle möjligen vifia göra den reflexionen alt jag är överraskad över den intensitet i skatteskaledebatten som bland andra herr Hermanssonlägger i dagen, Nuskall det ju skrivas en proposition på grundval av den här uppgörelsen och i punktskatlefrågorna, och när den har lagts pä riksdagens bord finns det i sedvanlig ordning möjligheter att väcka motioner. Det blir i sedvanlig ordning utskottsbehandling, och sedan kommer den regufiära skattedebalten tillbaka. Det är klart att herr Hermansson är välkommen all vid det tillfället repetera alla de inlägg han har gjort i dag. Han kommer inte heller alt uraktlåta att göra det, föreställer jag mig.

En bra kompromiss brukar kännetecknas av att parterna redovisar ett visst missnöje. Jag har inte funnit sä mycket av det här i dag, med undantag av kritiken frän de båda partiers sida som ställt sig utanför uppgörelsen, dvs, moderata samlingspartiet och vpk. Det missnöjet är väl förståeligt i varie fall när det gäller moderata samlingspartiet. På nytt har man i en alldeles avgörande politisk fråga ställt sig som isolerad flygelman pä den ena sidan, på samma sätt som vpk står på den andra sidan. Det sista är för all del inle lika överraskande.

Jag föreställer mig alt marschen ul i kylan och isoleringen är påfrestande för moderata samlingspartiet. Enligt min mening har inget annat parti under senare tid sä uppoffrande, så energiskt, ibland emfatiskt och framför allt självutplånande arbetat för att ge den svenska allmänheten intrycket av att i avgörande politiska frågor står trots allt som har hänt den borgerliga fronten orubbad.

Jag har en bestämd känsla av alt det nu föreligger en plågsam politisk baksmälla i moderata samlingspartiet. Jag försäkrar, herr talman, alt det är absolut självförvållat. Vi var kanske litet överraskade över del. Möjligen hade vi trott att en skidtur i fiällen som partiledaren presterade under det mera inledande skedet av överläggningarna skulle återställa den sinnets balans som alltid är en tillgäng i politiska diskussioner och överläggningar.

Att det när herr Hermansson och herr Werner lämnade oss inle var något uttryck för hastigt mod och irriterade nervtrådar skall jag villigt erkänna. Del var väl i stället den omständigheten att vpk:s så många gånger framförda politiska värderingar och ställningstaganden i de frågor som förhandlingarna gällde är sä isolerade från vad regeringen betraktar som praktisk politik i dagsläget alt en lugn bedömning - och dä menar jag en lugn bedömning frän båda parternas sida - visade all det var rätt överflödigt att fortsätta. Det ärdärför som jag sätter en rad frågetecken

i kanten för herr Hermanssons uppträdande här i dag. Del är nämligen så kontroversiellt och diametralt annoriunda än vad det var under förhandlingarna. Herr Hermansson visste ju då mycket väl vilken regeringens ståndpunkt var. Vid del tillfället var jag beredd att ge herr Hermansson en honnör för en del inlägg, som jag tyckte på ett briljant sätt stödde regeringens politik, och jag tror också att jag gjorde det. I dag kan jag inte vara lika artig. Det är självklart.

De avtalsslutande parterna, regeringen och miltenpartierna, har båda gjort eftergifter och har som alltid vid en föriiandling ställ inför den svära stund dä plus och minus skall vägas och värderas, dvs. om uppgörelsen skall antas eller förkastas. Parterna valde att ta uppgörelsen, och efter det att uppgörelsen träffades har det varit en populär sport att kannstöpa om vem som vann och vem som föriorade. Den enkla utgångspunkten alt betrakta de politiska överiäggningarna som något slags rännarbana, tävlingsarena eller boxningsring passar helt enkelt inle in på vad som nu hänt. Jag vill gärna bekänna att jag skulle ha varit mera tilltalad av en försiktigare finansiering via punktskatterna - naturiiglvis med en motsvarande starkare finansiering via arbetsgivaravgifter - men jag är helt övertygad om att vår motpart känt stark olust inför nödvändigheten att föfia med pä en finansiering pä drygt 6 mifiarder, framför allt mot bakgrund av den energiskt hävdade filosofin att de s. k. inflationsvinsterna borde stå för betalningen.

På båda sidor om förhandlingsbordet drog vi den slutsatsen att den ekonomiska politiken och skattepolitiken i den ekonomiska situation vi nu står i och avläser i omväriden samt den komplicerade förhandlingssituation om nya avtal som vi nu upplever är alltför allvariiga ting för att vi skulle kunna stå till svars med det dröjsmål och den osäkerhet som en politisk oenighet hade inneburit. Inför möjligheten att en nyckfull lottdragning i denna kammare i sisla hand skulle avgöra den ekonomiska politikens utformning kom tre av riksdagens fem partier lill den slutsatsen att samförstånd var att föredra. Jag anser därför att de parter som visade förhandlingskraft till en uppgörelse vid en lugn bedömning äriigt kan säga sig att uppgörelsen är värd alt försvara i del läge vi nu befinner oss i. Jag är beredd alt göra det.

Efter denna korta kommentar till själva uppgörelsen vill jag övergå till alt säga några ord om den ekonomiska situation som vi i dag möter. Den har varit föremål för debatt här i dag, och jag vill göra ytteriigare några kompletteringar.

Finansutskottet inleder sitt betänkande med en internationell exposé, baserad på utvecklingen under de senaste månaderna, och säger att den i vissa stycken har reviderat de antaganden och synpunkter som låg till grund för finansplanen. Framför allt har den reviderat de synpunkterna i negativ riktning. Man har i finansutskottet anfört, att när man ser sig omkring ute i väriden drar man slutsatsen att den negativa utvecklingen i några stora länders ekonomi är ganska påtaglig, bl. a. i USA, Japan och Italien. Men om man noggrant föfier debatten finns det några

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

inslag i den internationella bedömningen där det kan sägas att vissa förhoppningar och en viss optimism om en förändring och en uppgång, daterad till senare delen av 1975 eller låt mig säga senare halvåret 1975, framträder på etl klarare sätt än tidigare. Bl. a. tycks lageravvecklingen, som man ju kan föfia rält väl från tid till annan, gå snabbare än beräknat, och då föfier naturligtvis rätt logiskt ett behov av päfyllnad igen.

En synpunkt i det internationella perspektivet som är värd alt uppmärksamma är att situationen med våra viktigaste handelspartner - de nordiska länderna, England och Västtyskland - även under 1975 kommer all präglas av en förhållandevis hygglig efterfrågan. Ser jag på hur värt land fördelar sin export - och det är alllid hälsosamt att göra det, man blir mänga gånger litet för gripen av den stora nationens vikt, tyngd och dignitet - är England vår största kund som köper mellan 13 och 14 96 av vad vi exporterar, men därefter kommer - hör och häpna -det lilla Norge med 4 mifioner människor, som köper mellan 10 och 11 96 av vad vi exporterar. Västtyskland ligger pä mellan 9 och 10 96, Danmark på mellan 8 och 9, Finland omkring 7. USA stannar på 5 96 och Japan på 1 96. Den här beräkningen är gjord på vår exportslalistik under tidsperioden januari-november 1974.

Ett intressant inslag i denna jämförelse är att vi har höjt vår export lill u-länderna sä att denna numera tar närmare 11 96 av vår totala export. Man kan säga alt u-länderna som kund till Sverige betyder mer än dubbelt sä mycket som det stora USA.

Nu vill jag gärna understryka alt både USA och Japan - de två länder som särskilt omnämns i utskottets betänkande - som nationer betraktade har en speciell tyngd och betydelse i världshandeln vilket ger sekundära verkningar på vår handel och export och på de frågor som hör samman med det. För att få en bättre balans i diskussionen har jag ansett det vara av intresse all redovisa den exportfördelning som f n. gäller för vårt land. I de nationer med vilka vi har del stora och tunga handelsutbytet är prognoserna för 1975 bättre än vad de är i de stora nationer som bl. a. omnämns i finansutskottets betänkande.

Etl annat inslag i den internationella bilden är att man nu torde kunna avläsa en klart lugnare inflationstakt i förhållande till vad som gällde för ell halvt år sedan. Prisstegringen pä det internationella råvaruomrädel tycks ha kulminerat. Frän december 1973 till december 1974 - det är sä färsk statistik vi kan skaffa fram - har vi haft kraftiga prissänkningar. På koppar, bomull och rågummi ligger prissänkningarna på ungefär 50 96, på kaffe, vete och bly omkring 10 96. De enda råvaror av betydenhet där en prisökning fortfarande kan avläsas är råofia, slålskrol och tenn.

Stabiliseringen i prisutvecklingen, eller om jag använder uttrycket en lugnare inflationstakt, bör rimligtvis ge nationerna möjlighet lill en mera medveten stimulanspolitik än vad som varit fallet under 1974. Vissa lättnader i penningpolitiken har vi avläst. Del abnormt höga internationella ränteläget är på klar nedgång. Del kan vi avläsa av rapporter i dagstidningarna med jämna mellanrum.

Problemel är för många nationer självfallet en balansgång mellan inflationsrisken och önskan all hälla den fulla sysselsättningen. En pris-slegringstakt på mellan 15 och 20 % som vi haft under senare år i kombination med en kraftig balansbrist i utrikeshandeln har inneburit alt en hel del nationer har satt frågan om att ta ner inflationstakten med klar prioritet före frågan om att uppehålla sysselsättningen. Lugnar nu inflationstakten ner sig, vilket jag tror att den internationellt och självfallet även nationellt kommer all göra, bör man även i de nationer, som inte har samma ambition i avseende på sysselsättningspolitiken som vi har här i Sverige, kunna kosta pä sig inslag av kraftigare stimulanser i den ekonomiska politiken då arbetslösheten - det vägar jag nog säga, även om del självfallet flnns graderingar när del gäller vifian att angripa problemet - knappast heller för en genuint borgeriig regering kan vara något acceptabelt i del långa loppet, något som man kan tolerera hur länge som helsl.

Här hemma har vi ännu inte känt av den internationella konjunkturnedgången i annan mån än att den under 1973 och 1974 ständigt stigande orderingången nu har kulmineral och under de senaste månaderna varit vikande. Jag lade märke till att herr Löfgren ägnade en del av sitt inlägg ät det avsnittet pä del ekonomiska området. Ordernedgången är framför allt koncentrerad lill trävaruindustrin och dä i första hand sågverken. Jag har personligen den uppfattningen - jag har nog deklarerat den tidigare - all det möjligen kommer att ändra sig även på den här punklen om några månader. Dragkampen mellan leverantörer och köpare i fråga om sågade varor är i sista hand en fråga om dragkamp i priserna. Skall säfiarna vidta en prissänkning, vilket köparna anser att de bör göra, eller kan säfiarna hålla fronten och bibehålla de höga priser som de f n. tar ut? Jag läste en bulletin som gav vid handen alt man nu pä köparsidan i Europa häller på alt byta varor med varandra i lagerhusen för att kunna solidariskt hålla ihop mol den priskarlell pä säl-jarsidan som är etl faktum.

Den andra sektorn inom vår industri där orderingången har stagnerat är de svenska varven. Ingen är kanske överraskad över detta, då ju varvskonjunkturen alltid går i vågor och nu är speciellt influerad av den ofiekris som man runt om i världen försöker bemästra genom alt spara sig in i balans. Det betyder självfallet en nedgång i frakterna på ofiesidan. Om man har haft möjlighet all studera varvskonjunkturen, och del har i långa stycken legal inom mitt ämbetsområde, har man kunnat konstatera att den har en alldeles specifik benägenhet att visa höga berg och djupa dalar. Just nu är vi nere i en djup dal - det är ingen diskussion om det. Dess bättre kan vi i detta avseende konstatera att orderstocken är så pass hygglig alt sysselsättningen även i den hårt pressade varvsindustrin bör vara garanterad såväl 1975 som 1976.

Lät mig göra en jämförelse med förhållandena för ett år sedan. För etl år sedan talade vi ju inte särdeles mycket om all orderingången icke var tillfredsställande - tvärtom var den i ständig stegring. Ser jag på

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

den nuvarande orderstocken, som ju är avgörande för framtiden, och jän;iför den med hur det var för ett år sedan, visar det sig att för gruvindustrin, tillverkningsindustrin, järn-, stål- och metallverken, verkstadsindustrin, massa- och pappersindustrin och den kemiska industrin är orderstocken tillfredsställande. Däremot för träindustri och varv har vi en påtaglig nedgång.

Med detta i bakgrunden har vi kunnat redovisa en god bild av situationen på den svenska arbetsmarknaden. Flera av dagens talare har redovisat siffror som är så färska de kan bli, dvs. sysselsättningssiffrorna för februari månad. Det är ändå rält sensationellt alt vi under den här vintern, i januari och februari, har haft en sysselsättning som jag inte tror mig ha upplevt någon tidigare vinter och en arbetslöshet som har varit så pass låg att den är unik med tanke på den säsong av nedgång som vintern alltid representerar. Detta gäller inte bara de industrianställda utan även byggnadsarbetarna, även om den kraftiga nedgången i byggnadsarbetarnas antal också spelar in i det här sammanhanget. Den redovisning som sker av arbetslösheten bland de kassaförsäkrade är, som jag ser det, den mest vederhäftiga. Med all respekt för AKU-räkningarna är del ändå bara 17 000 personer man tillfrågar direkt eller per telefon och sedan bygger man pä delta mycket begränsade material upp en redovisning av hur det förhåller sig sysselsättningsmässigt sett för våra i runt tal 4 mifioner arbetsföra medborgare i samhället, AKU-räkning-arnas väsentligaste fördel är att de redovisar en tendens; gör man dem likadant varie månad bör tendensen vara ganska korrekt. Men i den räkning som görs pä arbetsförmedlingarna får vi ett mera direkt och omedelbart uttryck för vad som är arbetslöshet. Jag har nämligen den uppfattningen all om man är arbetslös och önskar elt arbete bör man kunna anmäla sig på arbetsförmedlingen direkt eller per telefon och på del sättet bli avläst i räkningarna.

Det visar sig då att vi var nere i 1,6 96 arbetslösa under februari månad. Av dem var precis fjärdedelen i pensionsåldern. De lediga och obesatta platserna är 47 000 och del är, som sagts tidigare i dag, tillfredsställande såsom etl bevis pä efterfrågan pä folk. Del är 12 000 mer än för ett är sedan.

Arbetsmarknadsläget är pä det hela taget gott, men det finns vissa inslag i arbetsmarknadssituationen som vi sä långt vi kan och med all den energi som vi kan mobilisera skall försöka komma till rätta med. Det är den lokalt inträffade arbetslösheten, och det är framför allt den ungdomsarbetslöshet som vi avläser. Nu tror jag att de väsentliga förbättringar av utbildningsersäliningarna till ungdomen som föresläs i den proposition som snart kommer på riksdagens bord måste verka attraherande på ungdomen; många kommer då säkeriigen all ta arbetsmarknadsutbildning och därmed skaffa sig den entrébifieu lill arbetsmarknaden som är erforderiig. För märk väl; även i denna dag saknar 50 96 av de svenska företagen yrkesutbildad arbetskraft, samtidigt som vi har alltför mänga ungdomar vilkas utbildning inte passar ihop med

efterfrågan och ungdomar som inle har någon yrkesutbildning alls. Det är därför som omskolning och yrkesutbildning är erforderiig. Med den nya propositionen - vi brukar kalla den KAMU-proposilionen - sker så radikala förbättringar i ersättningen under utbildningstiden att vi betraktar den som en god möjlighet alt komma till rätta med ungdomsarbetslösheten.

Den lokala arbetslösheten, där den uppslår, är besvärligare. För 10-15 år sedan accepterade man en rörlighet på arbetsmarknaden som i långa stycken löste dessa problem. Därefter har vi i fullt samförstånd introducerat en regionalpolitisk giv och forcerat de lokaliseringspolitiska verksamheterna. Och vi har nu - del är uppgifter som jag har fält från arbetsmarknadsverkets aktiva fiänsteman - ett motstånd mol att flytta på sig från en ort lill en annan ort där arbetskraft efterfrågas. Man begär i stället att politiken skall vara den all elt förelag på ett eller annat sätt skall etableras där sysselsättningen sviktar. Och var och en som har arbetat med dessa frågor vet alt del är lättare sagt än gjort. Vi har under de senaste åren tagit in åtskilliga tusental danska medborgare och förstärkt den svenska arbetsmarknaden med dem just på de platser där arbetskraft har saknats. Del har varit lättare alt flytta människor över nationens gränser än all fä människor att flytta inom nationens gränser. Sådan är situationen, och därför är problemet att komma till rätta med den sisla restarbetslösheten ganska kinkigt, där den arbetslösheten är betingad av lokala förhållanden.

Emellertid visar arbetsmarknadsläget - och det är ju del intressanta - att för dagen går den svenska ekonomin med god fart. Jag har någon gång tidigare liknat det vid elt så pass tungt lastat godståg alt del tarvas en bromssträcka om delta skall förändras i påtaglig grad. Del här är etl alldeles unikt förhållande, om jag jämför vår ekonomi med omväridens ekonomier, där arbetslösheten nu har nätt tal som pä sina håll är uppseendeväckande. Jag sade inledningsvis att man i dessa nationer nu böriar ana att man inte kan nöja sig med detta så länge till och att man därför böriat diskutera en stimulanspolitik som ger konjunkturförändring i slutet av 1975. Det föreligger dä naturligtvis i varie fall en chans att vi i värt land skulle slippa den internationella nedgång som präglat omvärlden 1973, 1974 och första halvåret 1975. Men även om denna chans föreligger befriar del oss inle - det är jag, herr lalman, angelägen all med all kraft framhålla-ifrån att vara beredda på att även vi kan drabbas av nedgången. Vi kan självfallet inte invagga oss i något slags säkerhet. Finansutskottet har ju starkt understrukit nödvändigheten av den här fullgoda beredskapen, och här har regeringen inte någon annan uppfattning. Detta har inte varit någon kontroversiell fråga, i den mån dessa partiledarförhand-lingar också har influerats av finansutskottets synpunkter.

Finansutskottet delar också regeringens uppfattning att någon extra stimulans just för dagen för att stärka konjunktur och efterfrågan icke är erforderiig. Den beredskapsplanering som utskottet beställt är redan under arbete i kanslihuset, och den kommer att redovisas inför riksdagen

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

längre fram under våren - i varje fail i samband med kompletterings-propositionen, som skall avlämnas lill denna kammare inom en tidrymd av mindre än tvä månader.

Hur utvecklingen blir för vår del beror i stor utsträckning på hur den avtalsrörelse utvecklar sig som vi just nu är inne i. Vi har alla uttalat förhoppningen om en snabb uppgörelse. En sådan är önskvärd för en god ekonomisk utveckling i vårt land. Vi har en del dystra minnen av konsekvenserna för vår ekonomi av den långt utdragna och dramatiska avtalsrörelse som vi upplevde 1971, Skall parterna lyckas med en snabb uppgörelse, bör den nog omsättas i verklighet helst inom innevarande månad. Jag är rädd för att vi i annat fall riskerar att få den där utdragna förhandlingen med vad det innebär av officiella föriikningsingripanden, en distansering mellan parterna, en dramatisering och en irritation. Vi har upplevt delta tidigare, och det var sannerligen inle välgörande för den svenska ekonomin.

Vi har på regeringssidan haft behov av att ge uttryck ål vår starka önskan alt dessutom få ett tvåårsavlal med den stabilisering av ekonomin som ligger i en längre tid av garanterad arbetsfred. På löntagarsidan har avgivits deklarationer som positivt ansluter sig till denna uppfattning, och vi är glada för det. Vi efterlyser i dag en motsvarande positiv deklaration frän Svenska arbetsgivareföreningens sida. Det skulle i och för sig vara välgörande.

Förutsättningen för att parterna skall kunna ena sig om tvåårsavlal är väl att man har något sä när fasta hällpunkter för utvecklingen under 1976, Det är svårt att ha fasta utgångspunkter för 1975 - del är naturiiglvis ännu svårare om jag går ytteriigare ett år framåt i liden. Men det gäller då i första hand en bedömning av prisutvecklingen. Vi har överraskande nog enligt statistiska centralbyrån under januari månad kunnat avläsa en reduktion av prisindex. Herr Burenstam Linder tog upp den diskussionen i sitt inlägg och ville göra gällande all det över huvud tagel inte var någonting att tala om. Men det är det faktiskt. När man ru bättre känner lill utvecklingen under det gångna året finner man alt della innebär en justering som har med långtidsindex att göra. Även om den här enheten i prisindex inte är ett uttryck för utvecklingen under januari månad så är den ett uttryck för tolvmånadersperioden januari i fiol -januari i år, och då stannar prisstegringen under 10 96. Om jag efter justeringen av längtidsindex ser på fiolåret från januari till december så stannar indexstegringen pä ungefår 10,5 96. Det är i den internationella bilden en låg indexhöjning, även om den efter traditionella mätt är hög - del skall jag inte förneka. För februari har vi nu fält en rapport frän pris- och kartellnämnden om en indexstegring på 0,4 96. Fortsätter jag denna redovisning statistiskt sä hade vi - jag vill minnas att herr Burenstam Linder anförde detta - enligt pris- och karlellnämnden under januari och februari månader en ökning på 1,6 96. Ja, vi har enligt statistiska centralbyrån för dessa båda månader en höjning på 1,2 96. Detta är inte altartavlans sanning, utan det är, som vi vel, ett försök att göra

del bästa möjliga av dessa avläsningar. Den riktiga bilden får man emellertid när man i efterhand har materialet för all göra långlidsjusteringen. Det är denna som jag menar har givit ell ganska glädjande utslag.

Vi har på regeringssidan haft ett behov av att ge uttryck åt vår starka önskan om etl tvåårsavlal. Som jag sade spelar självfallet bedömningen om prisstegringen en avgörande roll här. Hur blir då situationen 1976? Ja, jag har kostal på mig en redovisning, och det finns antydningar i finansplanen om vad vi tror om prisutvecklingen. Jag har tidigare här i dag givit ett referat över den färskaste statistiken när det gäller priserna pä rävaruområdet internationellt. Att vi skulle få en sä avgörande förändring uppåt i efterfrågan att prisstegringen på nytt tar fart, vilket vi upplevde under 1973 och 1974 när ofiekrisen slog igenom, har jag dock svårt att tro. Jag ger mig naturiiglvis ul på mycket tunn is, herr talman, om jag i dag försöker ställa prognoser för prisstegringen icke allenast under 1975 ulan även under 1976. Vi har i finansplanen utgått från all vi under innevarande är skulle kunna ta ned ökningstakten till någonting mellan 7 och 8 %. Det finns väl inga reella skäl som talar för att den skall behöva bli högre under 1976, snarare finns det en chans lill en ytteriigare dämpning. I denna osäkra situation är det helt förklariigt om tvåårsavlal på löntagarnas yrkande måsle kompletteras med vad som går under begreppet "kontrollstation". Med en kontrollstation i böfian på 1976 - då säkrare bedömningar kan göras i fråga om prisutvecklingen

- som ett element i en uppgörelse anser jag nog att man pä löntagarsidan
har en tillfredsställande säkerhelsklausul för all kunna möta en oväntad
och oönskad prisutveckling.

Jag brukar inle ge mig in i avtalsfrågorna, vare sig ge råd eller kommentera. Parterna skall få diskutera i lugn ro sä länge de kan diskutera i lugn och ro. Men nu är avtalsfrågan så definitivt inknuten i de politiska avvägningarna. Vi har bl. a. gjort en skatteskala som går in som ett element i avtalsrörelsen. Vad jag här sagt har jag därför tyckt vara befogat att säga som elt ullryck för regeringens syn på detta för hela nationen så utomordentligt viktiga problem.

Den fråga som naturiiglvis också får en avgörande betydelse dä man ser pä arbetsmarknaden och pä möjligheterna all binda sig för ell Ivä-årsavtal är frågan hur skatten kommer att utveckla sig. Det gäller både den kommunala skatten och statsskatten. Regeringen har lagt ner myckel arbete på att rulla undan stenarna pä vägen vid en sådan bedömning. Uppgörelsen med kommunerna innebär alt staten går in med etl bidrag lill kommuner och landsting under åren 1976 och 1977 som svarar mot 50 öres utdebitering under vartdera året. Om vi vet att kommuner och landsting under den sista skattestoppsperioden 1973 och 1974 på båda åren sammanlagt endast höjde den totala utdebiteringen med 23 öre, torde dessa statsbidrag, som ger kompensation för 1 krona på två år eller 50 öre om året, ge goda möjligheter till en i huvudsak oförändrad kommunalskatt. Här har - del var möjligen av herr Burenstam Linder

- annonserats alt självfallet kommer man att la ut den sisla 1-öringen

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

även på den 50-öring som ligger ovanför den statliga 50-öreskompen-sationen. Jag är inle alls övertygad om det med de erfarenheter som vi har från den förra överenskommelsen som träffades.

För alt inte försvåra för kommunerna att genomföra sin kommunala ekonomiska långtidsplanering så ligger i uppgörelsen också en överenskommelse om alt kommunerna har möjlighet, som jag nyss sade, därest 50-öringen frän staten inte räcker till, till ett utdebiteringsuirymme på motsvarande belopp. Vidare ligger i uppgörelsen en utfästelse från regeringen alt inom kredit- och kapitalmarknadens ram medverka till att kommunerna flr det utrymme som blir erforderiigl och absolut nödvändigt mot bakgrund av denna överenskommelse om skatteslabilise-ringen.

Efter diskussionerna om den kommunala uppgörelsen har jag hört röster som gjort gällande att denna överenskommelse med regeringen skulle förhindra kommunerna att genomföra de erforderiiga reformer som medborgarna ofrånkomligen kräver. Jag menar, herr talman, att motsatsen är i själva verket sanningen närmare. Med en kommunal utdebitering på mellan 24 kr, och 25 kr. är kommunerna i dag inte längre anonyma i sin egenskap av skalteutlagare av det svenska folket. De kommunall ansvariga tar varie beslut om ökade kommunalskatter som en besvärande pålaga på medborgarna. Jag talar nu för alla aktiva kommunalmäns räkning, i varie fall för en alldeles överväldigande majoritet av dem. I det förhållandel ligger en naturlig restriktion i avseende på de kommunala skattehöjningarna. Kommunalpolitikern pä samma sätt som rikspolitikern skapar ju ingen entusiasm när han bjuder medborgarna nya skattehöjningar. Ersättningen från staten ger emellertid kommunerna en praktisk möjlighet att genomföra sitt planerade reformarbete, den s. k. kommunala ekonomiska långtidsplaneringen, inom de ramar som regerings- och kommunuppgörelsen innebär. Kommunerna har - och det är sanningen - större möjligheter att effektuera delta reformarbete i medborgarnas intresse tack vare den uppgörelse som nu har träffats.

Den andra lika avgörande och i det publika medvetandet kanske ännu mer intressanta frågan är naturiiglvis sänkningen av statsskatten under 1976. Innevarande år har löneförhandlarna kunnat sälta sig vid förhandlingsbordet och genom fjolårets beslut här i riksdagen varit garanterade ca 8 96 lönehöjning innan ens förhandlingarna startat. Det kostar fö-retagarsidan de 4 96 som räknas av i det utrymme inom vilket de förhandlande parterna har att röra sig. Men systemet att växla om lönehöjning lill avgift på företagarna har ju den obestridliga fördelen att de anställda får sill reala påslag med denna 4-procentiga arbetsgivaravgift, etl påslag som de, om de skulle gä den traditionella avtalsvägen, i stället skulle vara tvingade att ta fram via en 8- ä 10-procentig lönehöjning. Skattepengarna kommer tillbaka obeskattade och lönehöjningen skall ju beskattas. Jag erkänner villigt, med den marginalskatt vi har i dag, att lönehöjningarna beskattas starkt.

Man ställs ibland inför frågan: Vem är det då som betalar kalaset?

Det var en fråga som spelade en stor roll i bl. a. de kommunala förhandlingar som jag nyss berörde. Ja, om jag ser kortsynt på del hela och använder ett populärt språk så är det finansministern och de kommunala kassörerna som betalar kalaset. Det blir ell mindre underlag att ta ut skatt pä. Men man får ju inte se bort ifrån att både stal och kommun i dag är arbetsgivare i stor utsträckning. Jag vill minnas alt bara kommunerna sysselsätter ungefär 17 96 av de personer i de arbetsföra åldrarna som det här landet kan prestera. Och det spelar ju en viss roll för både stat och kommun som arbetsgivare om man skall ut med en löneökning till de anställda som i procent är dubbelt sä hög som den arbetsgivaravgift man betalar och lägger in i den här ekvationen.

Vi hade långa intensiva debatter med våra kommunala vänner om detta. Jag hade väl en känsla av att när vi fick tala igenom problem ordentligt var det i stort sett samförstånd mellan oss på denna punkt. Dessutom får det ju i samhällets mening en enorm betydelse om man, utan att del går ut över de anställda, kan hålla den definitiva lönesumman och därmed också företagens kostnader pä en lägre nivå. Det är ju en avgörande synpunkt fören nation som haratt saluföra sin varuproduktion pä världsmarknadens torg.

Det har varit länga och intensiva diskussioner om hur själva skallesänkningen skulle utformas. Den sittande skattekommitlén hade lojall redovisat sill förslag, utformat det som beslällningsarbeie efter de direktiv som regeringen utfärdade och som fick kosta de 4 miljarderna.

Herr Hermansson har visat en oanad aktivitet i debaiten här i dag i fråga om att kritisera den förändring som skedde under förhandlingarnas gång. Det har ju sagts tidigare - jag skall inte upprepa det - alt skattesänkningarna för de lågavlönade ligger fast. Det var bara herr Bohman som intog den enligt min mening förunderliga attityden att han inte ville ge de lägre avlönade den skattesänkning som majoriteten i skattekommittén hade presterat i sitt förslag. Herr Bohman var ensam pä den punkten och gillade inle situationen.

Men herr Hermanssons indignation har jag svårare att förstå. Han har satt sitt namn under ett kommittéförslag, som i fråga om de lågavlönade i pengar ger precis vad den här uppgörelsen ger. Men eftersom situationen var sådan att man hade en splittrad löntagarkår och hade en politisk kontrovers om hur en skatteskala skall se ut, kom vi fram lill alt lägga på 930 mifioner till i del skikt som ligger alldeles ovanför det skikt där herr Hermansson och majoriteten i utredningen hade velat lägga in den i kronor räknat största skattesänkningen. De 1 200 kronorna i 30 000-kronorsskiktet justerades upp till en maximal sänkning på 1 600 kr., som inträder i 40 000-kronorsskiklel fr. o. m. år 1976.

Under de här förhandlingarna, där vi sä småningom kom fram lill en politisk överenskommelse om den nya skalan, hade vi - och det är väl inle överraskande - intensiva parallellförhandlingar med de fackliga organisationerna. Jag avslöjar inga hemligheter om jag säger all skalan, som den nu ser ut i uppgörelsen, har auktorisation och sanktion från

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Landsorganisationen och från fiänsiemännen, och därmed har vi-pä nytt etablerat en enhällig löntagarfront. När därför herr Hermansson uttrycker en sådan våldsam indignation som han gjorde i sina inlägg här i dag, är del ju inle en kritik enbart mol de avialsslutande parterna på den-politiska sidan ulan också mol hela den fackliga rörelsen, från LO och fiänstemannaorganisationerna, som har sagt att all right kan vi skaffa fram 900 mifioner till och lägga pä det i detta skiktet, är vi också överens om all den skatteskalan har löntagarnas auktorisation och godkännande. Herr Hermansson skall sälla sig i sin kammare och fundera igenom den här situationen. Jag tyckte att han var ute efter litet för billiga politiska goltköpspoäng i sina inlägg i dag. Hans inlägg skilde sig väsentligt frän hela den attityd han hade under förhandlingarna. Där hade vi med vpk:s båda representanter hela tiden en mycket avslappad och lugn diskussion. Man kanske inte skall avslöja hemligheter, men låt mig ändå göra det: jag tyckte alt herr Hermansson argumenterade så framgångsrikt för de kloka synpunkter som regeringen hade all anföra att jag vill minnas att jag offentligt, eller i varie fall på tu man hand, uttalade mitt tack för hans brifianta argumentation.

Det är litet annorlunda här i dag. Jag vel inle vad det beror pä, om det är herr Hermanssons svanesång som skall gå till hävderna med pukor och trumpeter eller om del är den pågående kongressen som spelar en roll. När herr Hermansson använde uttryck som "svek mot arbetarklassen" och liknande hårda ord föreföll det som om han grävde upp den argumentation han för 25-30 år sedan flitigt anförde men sedan dess har använt betydligt försiktigare.

Den här skallesänkningen har lagt tyngdpunkten på de lågavlönade och de vanligen förekommande inkomstgrupperna, och den profilen bibehålls trots'alla expressiva bilder från porslinsindustrins område.

När jag nu kommit in på den här skattedebalten - vilket jag egentligen inle skulle ha gjort, eftersom vi skall ha en skatledebatl längre fram - kanske jag avslutningsvis skall säga att 40 000 kr. i årslön år 1976 inte är någon överklasslön och inle heller någon specifik medelklasslön, enligt gamla begrepp. Det är en ganska normal lön för folk inom del stora LO-kollektivet som har årsarbete. Det finns naturiiglvis stora grupper som har lägre lön, ingen skall bestrida detta.

När herr Hermansson gjorde sitt inlägg tog jag pennan och tittade på tabellen på s. 88 i det skatteomläggningsförslag som presterats av kommittén, där herr Hermansson är en av ledamöterna. Jag gjorde en snabb beräkning. Jag utgår frän alt den är korrekt trots att jag försökte lyssna på inläggen samtidigt. Om man ser på löntagargrupper som ligger mellan 25 000 och 70 000 kr. finner man att de utgör 62 96 av hela den kategori som statistiskt redovisas som löntagare. Om man ser på de grupper som ligger under 25 000 kr. finner man att de utgör 25 96.

Den sammanställningen ger ändå vid handen alt vi - om vi skall göra en skallereform - inte kan se bort från vad som har hänt under de senaste åren med den löneutveckling vi har och kommeratt ha. Gamla vedertagna

begrepp och värderingar får revideras med hänsyn härtill. Jag kanske kan gå så långt att jag säger: Skulle det i regeringens direktiv till skatteutredningen ha legat ett utrymme på 5 mifiarder kr, i stället för 4 miljarder är det inte alldeles säkert att majoriteten i skatteutredningen hade föfil den linje som herr Hermansson här företräder. Jag tror att det finns lika stor chans att man hade velat fördela gracerna och lägga in en sänkning just i det avsnitt över 30 000 kr, där för varie år allt större grupper av löntagarna växer in.

Vi kommer att servera ett punktskatteförslag, som väl kommer att uppfattas som besvärande i vissa avseenden. Det har utformats mot bakgrund av vår energipolitiska situation. Vi har varit ense om att vi behöver spara energi, och även om övertalning och propaganda kan föra en bit pä väg är del klart att också ett ökat pris har direkt spareffekt. För att vi skall kunna spara behöver vi bättre isolera vårt bostadsbestånd. Och för att nå en sådan effekt går vi ut med bidrag och fördelaktiga lån, men det kostar en hel del pengar.

De till ofian alternativa energikällorna, som skall ge oss ett minskal ofieberoende, behöver utbyggas och kräver mycket pengar i avseende på forsknings- och utvecklingsarbete. Jag vägar också säga att den satsning pä forskning som regeringen föreslår i sin energiproposition är forskningsmässigt helt unik, I programmet ligger vidare en ofielagring av beredskaps- och säkerhetsskäl, och även den kräver sin finansiering. Bara lagringsprogrammel för den försöriningsberedskap för tre månader som vi önskar kostar I 1/2 miljard, och den framlagda energipropositionen kräver 630 mifioner.

Detta skall vi finansiera med avgifter och höjningar av bensin- och ofiebeskattningen samt elskatten. Den senare skall ju även bidra till att finansiera det utökade skattesänkningsprogram som jag nyss berörde. Därutöver kommer som bekant den sedvanliga justeringen av priserna på sprit och tobak, I det avseendet har vi fortsatt att föfia den gamla vedertagna regeln all vi i efterhand med ungefär två års mellanrum anpassar priserna lill prisutvecklingen i allmänhet.

Jag nämnde all reformerna beträffande den kommunala och den statliga skallen har präglats av en strävan att bereda vägen för den tvååriga uppgörelsen. Regeringen skulle betrakta det som ett beklagligt misslyckande om förhoppningen på den punkten slog fel.

Till slut, herr talman! Det överskuggande problemet för folkhushållel och för möjligheten att genomföra reformer och upprätthålla sysselsättningen är och förblir hur vi skall kunna bemästra underskottet i utrikeshandeln och försvara vår valutareserv. Den så flitigt rekommenderade utlandsupplåningen -jag har fält rekommendationer även i dagens debatt om en sådan - är naturiiglvis, som också har påpekats, ingen bestående lösning. Vi har exempel på det. Vårt grannland i söder, som löpt linan ul vad gäller utlandsupplåning, tvingas i dag under en socialdemokratisk regering lägga fram förslag för folketinget om en politisk ivångslösning för hela löne- och avtalsmarknaden, innebärande praktiskt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

taget oförändrade reallöner för en ivåårsperiod. Det måste vara påkostande i en nation med en demokratisk samhällsordning och med fria fackliga organisationer. Man har gjort del därför att man står mot väggen och inte har något annat alt väfia på med hänsyn till bytesbalansen, valutaläget och upplåningssituationen utomlands.

Vi läser vidare i dagens tidningar och hörde av nyhetsrapporterna i går kväll hur vårt östra broderland nu tvingas lagstiftningsvägen genomföra elt allmänt prisstopp och belägga importen med avgifter, allt detta framtvingat av valutabrist och underskott i bytesbalansen.

Även vi har under de senaste månaderna filt obehagliga varningar då vi läst siffrorna i vår egen utrikeshandel. Importuppgången har varit påfallande hög, sä hög att inte ens en god export har kunnat balansera handeln. Att man i det läget, som moderata samlingspartiet gör, pä allvar kan ställa krav på stimulanser uppgående till 3 mifiarder, omedelbart eller i varie fall inom de närmaste månaderna, av den privata konsumtionen och kräva beslut härom i dagens debatt - utan att ens avvakta resultatet av avtalsförhandlingarna - är en för mig alldeles obegriplig ståndpunkt. Det är ju inte obekant för moderata samlingspartiet vilka bud man pä löntagarsidan f n. går ut med i avtalsförhandlingarna. Skulle det inte - det säger jag allvariigt och vördsamt - hedra er om ni lugnade ner era upprörda känslor litet grand och tänkte pä att man i första hand bör avvakta resultatet av detta innan man är beredd att ösa pä ytteriigare till den privata konsumtionen?

Jag säger att jag inte förslår moderata samlingspartiets inställning. Jag skulle begripa den om det uteslutande var med hänsyn till snöda partipolitiska synpunkter, som herrar Bohman och Burenstam Linder presenterade sina förslag. Emellertid skulle jag väl i varie fall inte i det här första inlägget direkt vifia påstå del; till min natur är jag en hygglig människa. Det är kanhända pä del sättet alt man rent omedvetet har lagt sina förslag utan tanke på den värid man lever i - men dä är det ä andra sidan litet deklasserande för den intellektuella standard som partiet åtminstone tidigare har visat sig besitta.

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är att notera att finansministern f n, talar om kon-junkturiäget så som han gjorde 1971-1973, är som kännetecknades av omfattande sysselsättningssvårigheler i landet. Det är vidare att konstatera alt finansministern uttrycker sig pä ett helt annat sätt än vad även de socialdemokrater som ingår i finansutskottets majoritet gör när de betraktar utsikterna.

Finansministern ställer frågan: Hur kan moderaterna i det här läget vifia föreslå omedelbara stimulansåtgärder? Skall man åtminstone inle vänta på avtalsuppgörelsen och den starka stimulans av konsumtionen som den kommer att innebära genom höjda löner?

Jag tror all herr Sträng är ganska medveten om att större delen av löneökningarna kommer att försvinna i skatt och all en övervägande

del av det som är kvar av dem efter skatt kommer att försvinna genom stigande priser. Det blir inle något utrymme för en real förbättring för konsumenterna, och just det är ett av de allvariiga problem som vi har all ta ställning till i den ekonomiska politiken.

Den intellektuella kvaliteten på moderaternas förslag är inte så dålig som herr Sträng tycks vifia antyda, även om han uttrycker sig ganska hövligt. Vi är ju inte ensamma om förslag av den här typen. Sädana har framförts i debatten av människor som, även om herr Sträng anser att de är katedervetenskapsmän, ändå är ganska begåvade.

Herr Sträng är väldigt belåten med att prisstegringen kanske blev bara runt 10 96 föregående år. Men dä är det alt komma ihåg att man fick en så hög prisstegring som detta ändå är trots att man lastade av en mängd mifioner på att subventionera för alt hälla priserna nere. När vi nu är oroliga över prisutvecklingen det här året är det bl. a. mol bakgrunden av att man i stället skall genomföra en serie punktskalleökningar, som kommer att ytteriigare höja prisstegringslakten.

Vem är det som betalar? är en fråga som ställs ibland när det gäller skatterna. Jo, det är finansministern och kommunerna, påstår herr Sträng. Men vi kan titta i statistiken. Det är så enkelt att i efterhand se, att trots att man har sagt att under de senaste fem åren har vi fått fyra skattesänkningar har ändå staten tagit in mer och mer i skatt. Föfiaklligen kan vi där se vem det är som betalar, och det kommer att bli på precis samma sätt med den här skattesänkningen. Inflationens effekter, punktskatter, fastighetsskatt och annat kommer att leda till samma resultat.

Den politiska baksmällan, herr Sträng, kommer inte att drabba moderaterna, den kommer att drabba de politiker som nu säger att här genomförs en stor skattesänkning, när medborgarna upptäcker att det är fråga om en väsentlig skattehöjning.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hen HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är svårt att vara alla till lags, och här tycks det t. o. m. vara svårt att tala i en ton som alla är nöjda med. Herr Åsling tyckte att jag var alltför modest i min kritik, och herr Sträng tycker att jag är alltför intensiv. Herrarna, som numera går ihop i politiken, fär väl försöka ena sig också pä den punkten.

Sedan säger herr Sträng att jag här framträder pä elt annat sätt än jag gjorde under förhandlingarna i kanslihuset. Där stödde nämligen mina inlägg regeringspolitiken; herr Sträng säger t. o. m. att jag argumenterade framgångsrikt. Ja, jag ansåg det angeläget att under förhandlingarna hårt angripa den borgeriiga politiken, och innan regeringen gjorde upp med de borgerliga partierna kunde väl herr Sträng dra en viss fördel av detta. Men sedan regeringen nu hargjort upp med de borgeriiga mittenpartierna, förstår jag att herr Sträng ser annorlunda pä mina kritiska synpunkter.

5 Riksdagens protokoll 1975. Nr 34-35

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

De drabbar då även regeringens politik.

Jag kan inte heller medge att jag argumenterade framgångsrikt. Hade jag argumenterat framgångsrikt, hade jag naturiiglvis lyckats förhindra uppgörelsen mellan socialdemokraterna och de borgerliga miltenpartierna, en uppgörelse som är dålig framför allt från låglönegruppernas synpunkt.

Herr Sträng sade att skattefrågan kommer tillbaka. Den får vi resonera om senare. Men några minuter efteråt ägnade han den stor uppmärksamhet. Han framhöll att skattesänkningen förde lågavlönade ligger fast. Han hade svårt all förstå min indignation, eftersom jag hade salt mitt namn under skatteutredningens förslag. Men skalleutredningens förslag ligger inle fast, utan det har de samverkande partierna ändrat på. Man har lagt pä nära 1 mifiard kr. vid skatteomläggningen. Men de inkomsttagare som ligger under 35 000 kr. får ingenting av detta, utan del ges uteslutande till de grupper som ligger över 35 000 kr. Detta har jag kritiserat.

Enligt vpk;s uppfattning, som vi också framförde under förhandlingarna, borde denna mifiard spridas ut över hela fältet så att även de som ligger under 35 000 kr. fär en ytteriigare skattesänkning. Den som tjänar 30 000 kr. nästa år får inte ett öre till i skallesänkning, men den som har 80 000 kr. i inkomst får 400 kr. till enligt regeringens och mitten-partiernas förslag. Det är ingen bra politik frän låglönegruppernas synpunkt.

Herr lalman! Finansdebatlen har flyttats och föriagls lill samma dag som vår partikongress inleds. Jag beklagar detta. En sådan kollision borde undvikas. Eftersom jag om några minuter måsle tala på partikongressen, ber jag om ursäkt för att jag inle vidare kan della i denna debatt.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall självfallet inte blanda mig i det meningsutbyte som vi nu har lyssnat till. Jag har allt förtroende för finansministerns sätt att försvara den träffade mittenuppgörelsen mot anfall både från höger och från vänster.

Jag vill dröja vid några detafier i finansministerns kommentarer till finansutskottets belänkande. Jag noterar inledningsvis alt finansministern har en positiv syn på betänkandet och att han t. o. m. säger att uppgörelsen är värd alt försvara. Det känns tryggt när landets finansminister ger della omdöme. Det är av särskilt värde, inle minst med tanke på den skrivning som finansutskottet har gjort beträffande kredilpolitiken. Även om utskottet i några avseenden har reviderat den konjunkturbedömning som finansplanen givit uttryck för, är del självfallet av stor betydelse att finansministern delar vår uppfattning.

Vad jag framför allt vill notera är vad finansministern sade om arbetslösheten, nämligen all den regionala arbetslösheten egentligen är be-sväriigare än ungdomsarbetslösheten. Jag har all förståelse för den argumenteringen, och jag tar den såsom intäkt för all man inte ens i gynn-

samma konjunkturiägen får släppa av pä regionalpolitiken. Den måste fortlöpande vara föremål för betydande intresse.

Men jag vill ändå säga att ungdomsarbetslösheten som den framstår i dag är ett av våra allra största sociala problem, och det är av den anledningen som vi i finansutskottets belänkande har tagit med åtgärder mol ungdomsarbetslösheten bland de speciellt angelägna saker som vi har fört upp i den konjunkturpolitiska beredskapsplanen. Det är inte tillfredsställande att mänga ungdomar i dag lämnar skolan utan alt ha en chans att uppleva gemenskapen i arbetslivet. Det är ett problem som vi nu måsle försöka lösa.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng är optimist, och del kanske han måste vara. Det bekymrar mig i alla fall en aning att herr Sträng i dag hållit ett anförande som i alltför hög grad påminner om sådana som han höll vintern, våren och sommaren 1971. Dä var allt bra, och det fanns inga moln på himlen.

Nu gör det väl ingenting om en sådan beskrivning framförs för att vi andra och svenska folket skall bli optimistiska, men jag hoppas att herr Sträng beskriver situationen för sig själv på ett sådant sätt att han förbereder de åtgärder som behöver vidtas för att möta de sämre tider som kan komma - det finns alltför lydliga tecken pä en sådan utveckling.

Den avgörande skillnaden mellan situationen nu och 1971 är att om herr Sträng inte skulle vifia öppna del skrin i vilket en beredskapsplan kan finnas förvarad sä har riksdagen numera andra möjligheter alt agera. 1 enlighet med de förändringar som företagils i grundlagen har finansutskottet fåll initiativrätt.

Om herr Sträng säger att det inte är någon väsentlig skillnad mellan hans uppfattning och finansutskottets, så innebär det alt han ser något allvariigare på läget än han gjorde i januari månad, och då fär man hoppas all hans beredskapsplaner är så långt framskridna att det inte behöver dröja sä länge innan de kan tillämpas och ge verklig effekt som det gjorde under tidigare bekymmersamma år.

Det gladde mig alldeles särskilt myckel all herr Sträng också tog upp frågan om ungdomsarbetslösheten, och jag lar detta som ell uttryck för att vi även i fortsättningen kan förvänta oss gehör för framställningar om att använda exempelvis femkronan, kanske något förhöjd numera. Den har ju tidigare givit tiotusentals ungdomar arbete.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Utskottets ledamöter har presterat fenomenalt korta repliker, och jag borde väl också försöka nå upp lill denna fina nivå.

Jag skall inle, hur frestande del än vore, ge mig in på all polemisera mot herr Burenstam Linder, även om han gör vad han kan för att provocera fram en debatt om obetydligheter. Jag tror inte kammaren precis sätter värde pä en sådan debatt.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Till herr Åsling skulle jag emellertid ändå vifia säga något ord. Herr Åsling ansåg alt staten borde gå ut och låna snarast möjligt. Den uppfattningen har tidigare förts fram. Man har frågat: Varför skall industrin, kommunerna och näringslivet gå ut och låna pä den internationella marknaden, men staten ligga i bakgrunden? Vi har haft långa utläggningar om detta. Men på sista tiden har vi kunnat avläsa alt man i industrin har blivit påtagligt mera intresserad av alt gå ut och låna, och detta är helt enkelt betingat av att man ute i väriden har haft en ränteutveckling som gjort att nu är inte beräkningarna om den billiga svenska räntan kontra den dyra utländska, en restriktion pä samma sätt som de var för låt mig säga fem sex månader sedan. Riksbanken har givit tillstånd till upplåning i utlandet i snabb takt. För 1974 låg nivån för den svenska varvsindustrin och för övrig företagsamhet 2 mifiarder högre än under 1973. För bara några dagar sedan kunde vi också läsa elt uttalande av vice riksbankschefen att det just nu inte finns någon anledning för riksbanken att mana på de svenska förelagarna i deras ackvisition av län utanför landets gränser, ty de lånar nu i den takt man kan önska. Och dä tycker jag inle alt man direkt behöver forcera fram staten som låntagare. Vi har en beredskap för att låna, och vi har skaffat oss garantier för att den beredskapen kan utlösas snabbt, men jag har svårt att tänka mig all det föreligger anledning att gå ut och låna förrän vi är tvungna till del.

Herr Åsling drog sedan den slutsatsen, när han hörde min deklaration att jag självfallet var beredd att försvara uppgörelsen, att jag därmed också ville bryta en lans för den skrivning i finansutskottet som rör sig på det kreditpolitiska området. Jag skall inte kritisera finansutskottels skrivning. Den ingick som en deluppgörelse i partiledarförhandlingarna sista eftermiddagen och kvällen, och därför fär vi slå för den. Men -jag brukar ju vara en äriig man -jag är inle överförfiusl i skrivningen, eftersom den rymmer en viss motsättning. Vi har nämligen ett par motioner som går in i riksbankens verksamhetsområde och säger att nu skall den och den sektorn i del svenska näringslivet ha 100 miljoner mera, och nu skall den och den sektorn i näringslivet ha 400 mifioner mera. Utskottet säger då: Vi avstyrker de motionerna men anser alt riksbanken skall hantera hela denna verksamhet pä sådant sätt att motionernas intentioner blir uppfyllda. Detta är som alla förstår en utomordentligt kompromissbetonad skrivning. Och när man nu så småningom kom fram lill den skrivningen, så vore väl jag den siste att dra upp en träta om den. Men det skall inle bli någon modell för riksdagen alt plocka ut vissa områden - av skäl som jag inte skall orda om - och bestämma sig för att del och del området bör komma före andra områden. Om man sätter värde pä att riksbanksfullmäktige, som är en församling där samtliga politiska partier är representerade, har kvar sin självständighet all prioritera och väga mellan de olika intressen som ständigt förs fram, så får man väl - och detta är min stillsamma erinran till herr Åsling - vara ganska försiktig med att peka ut detta som en ny riktpunkt

för förhållandet mellan finansutskottet och riksbanken. Nu är det som det är. Men någon egentlig entusiasm för skrivningen kan jag inte mobilisera. Och jag skall som sagt inte träta om skrivningen, eftersom den går in som en integrerad del i uppgörelsen.

Sedan tillät sig herr Burenslam Linder att fråga: Vad hjälper det med skattesänkningar, staten lar ju för varie år in mer och mer i skatt? Kan man diskutera en sådan fråga utan att samtidigt också kasta ett öga på den andra sidan, dvs. vad staten behöver pengarna till, vad vi har för utgiftsutveckling på del statliga området? Vad händer på alla de stora och tunga posterna där utgifterna med en ångvälts automatik bara ökar? Del är folkpensionärerna som blir 25 000-30 000 fler varie är, det är försvarets kostnader med hänsyn till indexregleringen, det är statsfiänar-lönerna som i sedvanlig ordning kräver kraftigare påslag från statskassan. Man kan inte så enkelt föra debatten, i varie fall inte i en församling som gör anspråk pä alt debatten skall ha något så när hög nivå, alt man bara säger alt här har staten ständigt fått mer och mer pengar genom skattehöjningar, och det har vi inte sell något resultat av i form av vad vi skulle önska. Visst har vi det! Vi har ju använt dessa pengar för att klara de utgifter som den här kammaren i stor enighet beslutat. Och tyvärr har problemel varit alt det har uppstått svårigheter att få utgifter och inkomster all balansera. Vi har - vilket Sven Ekström har påpekat - en större skuldsättning f. n. i den statliga finansiella hushållningen än vad vi någonsin tidigare haft, och tyvärr går den skuldsättningen snabbare i vädret än vad den gjort tidigare. Det är alltid ett varningsord på vägen när vi funderar över dessa frågor.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle;

Herr lalman! Finansministern konstaterade all det inte är så enkelt det här med skatterna. Man måste också se på den andra sidan, pä utgifterna, och vi kan inte i själva verket genomföra någon skattesänkning eftersom utgifterna stiger sä mycket. Men då tycker jag att herr Helén och herr Fälldin, som mycket samstämmigt med herr Bohman har påpekat att del finns automatiska inkomstökningar som kan ge utrymme för skattesänkningar, verkligen bör föra denna debatt med finansministern. Del måste föreligga en mycket stor olikhet i uppfattningarna.

Men om finansministern driver sitt resonemang som han gör, nämligen all vi måste se på utgiftssidan, måste finansministern en gäng för alla bestämma sig för att inte försöka säga lill svenska folket att nu gör vi en skattesänkning. Sä har det varit, I fyra omgångar under de senaste fem åren har man tutat i lurarna och sagt att nu skall tvä tredjedelar av svenska folket få skattesänkning eller att nu skall alla fä skattesänkning nästan. Och nu säger man på nytt att det skall bli skattesänkning. Men i samma anförande säger finansministern nästan i klartext att det inte är fråga om någon skattesänkning därför att utgifterna stiger sä myckel.

Sä klagar finansministern pä att nya ulgiftsanspräk gör sig gällande. Men hur gör regeringen själv? Jo, den säger alltid till borgeriighelen

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

att allt skall totalfinansieras och att skaller skall höjas. Men så kommer plötsligt finansministern, som nu i december, farande med ett förslag till bostadspolitik som kostar förskräckligt många hundra mifioner utan att del Slår en rad om hur man skall betala det hela. Det är klart att om regeringen gör sä i punkt efter punkt då hamnar vi i det läge där vi f n. är, nämligen i ett skalteläge som är synneriigen allvariigt.

Finansministern säger att han inle brukar ge sig in i avtalsförhandlingarna. Men nu har skatlesituationen blivit sådan all del fordras en sådan här överenskommelse - man måsle rulla undan stenar, som han sade. Jag undrar dä vilka dessa stenar är. Har man rullat undan några stenar? Är det fråga om skattesänkning eller inte i den här omgången, herr Sträng? Är det fråga om en marginalskattesänkning för de stora löntagargrupperna? Är del fråga om att arbeta sig fram lill ett nytt skattesystem eller inte, som t. ex. TCO, byggnadsarbetarna och andra har krävt? Är några stenar verkligen undanrullade?

Det är möjligl att herr Sträng kan säga all vi får eniga löntagarorganisationer bakom de konstruktioner som nu görs. Men den enigheten måste vara ganska fragil, därför alt om man läser remissvaren finner man en allvariig oro inför de perspektiv som här öppnar sig. Vidare kan del hända all denna enighet inte blir så bestående när det som jag tidigare kallade för den politiska baksmällan, dvs. när man märker vilka skattehöjningar del rör sig om, snart gör sig gällande.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle;

Herr lalman! Jag är lacksam för det svar finansministern gav när det gäller den kreditpoliliska skrivning som finansutskottet har gjort. Del är inte jag som sagl att staten borde låna utomlands snarast möjligt, ulan del är utskottsmajoriteten som skrivit detta. Men är det så att industrin nu har en ökad benägenhet alt gä utomlands är inte vi dogmatiker. Kan man nå huvudsyftet, dvs, att på svensk kreditmarknad bereda plats för de förelagskategorier som har svårt att göra sig gällande och som rimligen inle kan gä ut pä utlandsmarknaden, är allt gott och väl. Huvudsaken är - det är grundtemat i utskottels skrivning - att man bereder tillräcklig plats pä den svenska kredilmarknaden även för småförelagen. Filosofin bakom detta är att arbetsplatser är lika mycket värda, ur sysselsättningssynpunkt och ur den enskilde arbetstagarens synpunkt, oavsett om de finns i stora eller små företag. Båda slagen av företag måste alltså ha samma reella möjligheter att leva vidare och utvecklas.

Jag förstår att finansministern har läst vårt fina belänkande utan entusiasm, men jag har heller aldrig troll att finansministern inte skulle stå för uppgörelsen. Den är ju en kompromissprodukt, och del måste då bli formuleringar som kanske inte alltid kan vara tillfredsställande för alla parter. Jag vill emellertid trösta finansministern med alt de två motioner som finansministern åsyftar och som utskottet i princip instämt i, även om vi hållit en distans till frågan och inte velat lägga oss i riksbankens administration av kreditpolitiken, tar upp mycket angelägna öns-

kemål om vidgade ramar. Det gäller bl, a., som jag tidigare har anfört, hypoteksinslituiionen där man har en mycket lång kö och vars kreditbehov under en lång föfid av är i realiteten varit eftersatta. Jag utgår frän all finansministern, när han i sak studerar vår skrivning, också skall ge oss rätt i att den beställning pä vidgade kreditramar som utskottsmajoriteten de facto utfärdat är befogad.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara förordningens skull säga till herr Burenstam Linder att bostadspolitiken kostade precis lika mycket för staten innan förslaget i höstas lades på riksdagens bord, men tidigare i form av län med små utsikter alt driva in i framtiden. Fördelen med del förslag som lades på riksdagens bord i höstas var att man fick ett stopp för de ständigt ökade läneulgiflerna i bostadspolitiken som del gamla pa-ritetslånesystemet innebar.

Vad sedan gäller marginalbeskattningen är det enligt den uppgörelse som nu ligger som ett faktum pä partiledarplanet så, att vi har marginalskattesänkningar även pä inkomster upp till 50 000 å 60 000 kr. Därmed täcker vi in alla de stora grupperna av löntagare.

Herr Burenstam Linder gjorde ett försök på allra sisla tampen att ta upp de havererade inflationsvinsterna, som skulle bli en följd av skattepolitiken. Vi har lagt ner så mänga timmars diskussion på della under förhandlingarna att jag blev litet överraskad all herr Burenstam Linder tog upp det en gång till. Jag skall inle föfia resonemanget vidare, för del blev ju ingenting kvar av det under den partiledaröverläggning som vi har haft.

Hen ANTONSSON (c):

Herr talman! Det skulle vara lockande att något kommentera del replikskifte som nu har utspunnit sig mellan företrädare för finansutskottet och finansministern, men gruppledarna för ju en replikomgäng efter statsministerns anförande och därför skall jag för ögonblicket avslå från kommentarer.

Utvecklingen inom den svenska ekonomin efter del att budgetpropositionen lades fram bekräftar det förstahandsintryck som både vi i centern och många andra gav ullryck för, nämligen att finansministerns bedömning av konjunkturutvecklingen snart skulle visa sig vara alltför optimistisk. Den "draghjälp" från de stora industriländerna som finansministern i så hög grad satte sin lit till i finansplanen verkar i dag lika avlägsen som när proposiiionen lades fram. Detta kommer bl. a. till uttryck i de senaste månadernas handelssiffror, som ju är nedslående vad importen beträffar, vilket kommer all återverka på vår valutasituation. Någon kompenserande ökning av köpkraften inom landet är inle heller att vänta. Därmed har, som jag bedömer det, hotet om att Sverige på allvar skall dras in i den internationella lågkonjunkturen snarast stärkts sedan vi fick budgetpropositionen.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Finansutskottet ger därför följdriktigt i sitt betänkande en bild av vad vi har att vänta oss på det ekonomiska området som avviker betydligt från finansministern beskrivning i finansplanen. Utskottet understryker med skärpa behovet av en hög finanspolitisk beredskap. Det är vad vi från vår sida har framhållit under årets gångna månader. Den uppläggning av den ekonomiska politiken under resten av 1975 som utskottet nu föreslär överensstämmer mer med dé riktlinjer för den ekonomiska politiken som centern och folkpartiet har angett i sin gemensamma ekonomisk-politiska motion än med finansplanen.

Något mer betydande utslag i ökad arbetslöshet och minskad produktion har avmattningen i konjunkturen glädjande nog hittills inte gett. De mycket välmatade orderböcker som många exportföretag skaffade sig under förra året ger pä de flesta häll fortfarande arbete ät lika mänga som tidigare. Arbetslösheten är därför f. n, - på samma sätt som tidigare under högkonjunkturperioderna - koncentrerad till de grupper som söker sig ul på arbetsmarknaden och till grupper som av en eller annan anledning har svårt att klara tempot i dagens härda arbetsliv. Ungdomsarbetslösheten är f n, särskilt påfallande, något som ulan tvivel motiverar speciella åtgärder pä det området. Allmänt sett är det dock främst risken för en relativt tvär nedgång i produktion och sysselsättning längre fram som utgör det största orosmomentet. Om exportföretagen inte snart fär möjligheter alt på nytt fylla sina orderböcker, måste riskerna för en snabb försämring av sysselsättningsläget under hösten eller den kommande vintern bedömas som mycket stora.

Det är för att kunna möta en sådan situation som del nu gäller alt skaffa sig beredskap. Glädjande nog har ju finansutskottet också tillstyrkt centerns och folkpartiets gemensamma motionskrav på upprättandet av en konjunkturpolitisk beredskapsplan.

Inom ramen för en sådan plan är det naturiigt att i dagens läge prioritera näringslivets investeringar. En fortsatt hög investeringstakt inom industrin och andra näringsgrenar är en nödvändig förutsättning både för att sysselsättningen skall kunna hällas uppe pä en hög nivå och för att vi inom rimlig tid skall kunna eliminera de nya påfrestningar i utrikeshandeln som främst de höjda priserna på ofia har fört med sig.

Lättnader i kreditpolitiken, som tidigare har diskuterats här, och stöd till förelag som producerar på lager framstår i det sammanhanget som de mest angelägna åtgärderna. Särskilt inom den mindre företagsamheten har likviditeten de senaste månaderna stramats åt så kraftigt att lättnader i kredilpolitiken framstår som helt nödvändiga för att tilltänkta investeringar skall komma till stånd.

Utlandsupplåningen har diskuterats tidigare i dag. Den spelar en ganska stor roll i just den situation som vi nu är inne i, eftersom utlandsupplåningen f n. fär betraktas som den snart sagt enda möjligheten att öka kreditkapaciteten. Därför noterar jag med tillfredsställelse att regering och riksbank den senaste tiden varit mer aktiva när det gällt att stimulera till upplåning för både statens, kommunernas och andra större låntagares räkning.

Men det är, herr talman, också angelägel alt styra kredilströmmarna till de områden där de största behoven finns. De mindre och medelstora företagen kan inle själva gå ut på utlandsmarknaden utan måsle på andra vägar få tillgång till den ökade krediikapacilet som utlandsupplåningen möjliggör. Finansutskottet har också tagit fasta på de motionskrav som förts fram om en överslussning av ökade medel till de kreditinstitut som försörier den mindre och medelstora industrin samt jordbruket med långfristigt kapital. Jag betraktar flnansulskottels uttalande som en direkt beställning av krediter på sammanlagt 500 mifi. kr. för den mindre företagsamhetens och jordbrukets behov. Samtidigt måste vi försöka tillhandahålla dessa krediter sä billigt som möjligl. Del är min personliga bedömning - och den delas helt säkert av det parti jag företräder - att den senaste tidens mycket markerade sänkning av den internationella räntenivån bör ha skapat förutsättningar för en sänkning även av del svenska diskontot, särskilt om man räknar med att del skall gå alt hålla prisökningarna på en mera rimlig nivå i fortsättningen.

När det gäller andra länkbara ätgärder för alt stimulera industrins investeringar vill jag här bara understryka del krav som vi har framfört i vår motion att särskilda investeringsavdrag vid beskattningen inte än en gäng fär införas utan att de kombineras med motsvarande investeringsbidrag, eftersom det bara är de vinstgivande företagen som har nytta av invesleringsavdragen. Vi har under flera lågkonjunkturperioder det senaste decenniet haft en ordning där investeringsavdragen vid beskattningen spelat en mycket stor roll som stimulansmedel. Men mindre och nyetablerade förelag och andra företag som inte kunnat redovisa vinst har inte kunnat tillgodogöra sig dessa avdrag.

Utan tvivel har dessa avdrag som helhet påverkat investeringsvolymen positivt. Men det har skett till priset av en omotiverat snabb utslagning av vissa företag, en förstärkning av koncentrationstendenserna samt ökade skillnader i lönsamhet och vinst mellan olika grupper av foretag. Pä så sätt har man fått etl genomsfag där staten kan sägas aktivt ha bidragit lill att konservera löneskillnader och andra skillnader i arbetsvillkor mellan höglönebranscher och låglönebranscher.

Denna inriktning av investeringsstödet fullföfides även förra året, när man fastställde regler för avsättning till arbelsmifiöfonder och till de särskilda investeringsfonderna. I det fallet står man nu föfiaklligen i en situation, där de under 1973 och 1974 mycket vinstrika storföretagen inte bara gynnas skattemässigl utan dessutom av allt att döma kommer att placera en del av mifiövärdspengarna i förhållandevis lyxbetonade investeringar. Samtidigt vägras andra förelag både länekapilal och andra resurser för att kunna genomföra grundläggande förbättringar av arbets-mifiön, som vi ju är positivt inställda till. Det gäller här sädana ting som att få bort rök, damm, sot och buller från själva arbetslokalen. Än mindre kan dessa företag räkna med att få någon hjälp av finansministern eller av skattebetalarna för att klara den uppgiften.

När riksdagen behandlade frågan om avsättning till arbelsmifiöfonder

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

föreslog centern att en del av de pengar det har var fråga om skulle avsättas lill en samhällsförvallad fond ur vilken alla förelag skulle kunna ansöka om bidrag till investeringar som kunde medverka till en bättre arbetsmifiö, Men det kravet avslogs tyvärr. Därför ser jag det som ett visst framsteg att utskottet den här gången uttalat att del bör övervägas att kombinera avdragen med särskilda bidrag, om det på nytt blir aktuellt att sätta in invesieringsstimulans på bred front. Den inriktning som regeringen de senaste åren gett de investeringsstödjande inslagen i den ekonomiska politiken är frän de utgångspunkter som jag har berört i längden inte hållbar, om man verkar för jämlikhet och solidaritet mellan olika löntagargrupper och för lika konkurrens mellan olika grupper av företag.

I en konjunkturpolitisk beredskapsplan måsle också åtgärder medtas som gör det möjligt för kommunerna att vidmakthålla och förbättra sin service inte minst när det gäller vårdsektorn. Vi måste också snabbi försöka förbättra och bygga ut barnomsorgerna. Det är en sak som väl ligger alla varmt om hjärtat. Också inom del statliga området finns det angelägna investeringsobjekt som bör kunna sättas i gång omedelbart om konjunktuutvecklingen ger anledning all sätta in ytteriigare stimulanser.

Del kan inle heller uteslutas att det i senare skede kan behövas en viss stimulans även av den privata konsumtionen. Vi har från värt häll i sammanhanget markerat att vi sätter förbättringar av barnfamifiernas ekonomi i första rummet genom alt föra fram förslag om höjning av barnbidraget frän den I januari 1976 med möjligheter till tidigareläggning exempelvis lill den 1 oktober i år, om det visar sig att del är motiverat av konjunkturskäl och stimulansskäl för den privata konsumtionen. Jag erkänner gärna, herr talman, att man i övrigt måste gå fram med viss försiktighet den närmaste liden när det gäller att stimulera den privata konsumtionen, detta inte minst med hänsyn lill utrikeshandeln som har utvecklat sig negativt. Men försiktigheten får å andra sidan inte gä så långt att vi försitter möjligheterna alt via en stimulans av den privata konsumtionen hålla produktion och sysselsättning uppe.

Med den utveckling som nu kan förutses inom och utom landet kommer den fortsatta utvecklingen i avtalsförhandlingarna att fä myckel stor betydelse. De nya avtalen kommer all tillföra ekonomin ny köpkraft. Om avtalsrörelsen kan genomföras snabbi ökar möjligheterna att hålla produktion och sysselsättning uppe i den vikande konjunktur,som många tecken tyder på att vi står inför. Speciella statliga insatser för alt stimulera konsumtionen kan, som jag redan antytt, sparas till ett mera kritiskt läge längre fram.

Del är inte minst mol den bakgrunden som man skall se den nyligen träffade uppgörelsen om 1976 års skatter, vilka vi nu diskuterar. Avtalsrörelsen har, som alla vel, haft en ganska trög start. Svårigheterna att bedöma den fortsatta konjunkturutvecklingen har därvid utgjort ett återhållande element. Tendenserna till minskad sammanhållning inom

några av de stora löntagarkollektiven har givetvis heller inte underiälial förhandlingarna. Oklarheten om 1976 års skatter har bl. a. försvårat diskussionerna om avtal med längre varaktighet än elt år.

När regeringen därför inbjöd partierna till överiäggningar tvekade vi i centern inte ett ögonblick om alt vi skulle ställa upp. Ett blankt nej till regeringens inbjudan skulle i dagens läge inneburit att man hade lämnat arbetsmarknadens parter åt sitt öde, och enligt vår uppfattning skulle man på ett oansvarigt sätt avsagt sig allt ansvar för den fortsalla samhällsekonomiska utvecklingen.

Såvitt man kan bedöma av de omedelbara reaktionerna bör också den uppgörelse som slutligen träffades mellan centern, folkpartiet och socialdemokraterna väsentligt kunna underiätta de fortsatta avtalsförhandlingarna. Om uppgörelsen är tillräcklig som plattform för snabba tvä-årsuppgörelser återstår att se. Jag vågar inte ha någon mening om det. Men vi har väl litet till mans den uppfattningen att ett iväärigl avtal ur samhällsekonomisk synpunkt och pä annat sätt skulle vara mycket gynnsamt, inte minst för alt vi därigenom skulle få en ökad stabilitet pä arbetsmarknaden. En snabb uppgörelse stimulerar också sysselsättningen och påverkar konsumtionen på ett gynnsamt sätt.

När det gäller innehållet i uppgörelsen om skatterna och det övriga som ingår i paketet ser vi i centern med tillfredsställelse på att ändringarna i skatteskalan den här gängen har fäll en klar läginkomstprägel. Utgångspunkten har varit skatteutredningens majoritetsförslag vilket, som alla vet, stöddes av socialdemokraterna, centern och LO. För att en skatteomläggning av det här slaget skall kunna få någon betydelse för avtalsförhandlingarna måste den emellertid kunna accepteras av alla de stora parterna pä arbetsmarknaden. Som vi från centern framhöll redan under den allmänpolitiska debatten här i riksdagen har det därför gällt att - utan att ge avkall på de grundläggande dragen i skatteutredningens majoritetsförslag, det vill jag betona - finna en lösning som fiänstemannaorganisationerna skulle kunna acceptera. I den allmänna debatten kom det ju också pä elt tidigt stadium fram förslag till olika kompromisslösningar. Den skatteskala som man nu enat sig om påminner exempelvis mycket om del förslag som Byggnadsarbetareförbundets ordförande förde fram i en debattartikel i Aftonbladet för bortåt etl par månader sedan.

Värt viktigaste krav i detta avsnitt av förhandlingarna var att eventuella förbättringar för mellangrupper utöver utredningens förslag inle fick tilllåtas gå ut över låginkomsttagarna, dvs. i detta fall inkomsttagare med upp till 30 000 kr. i inkomst. Någon reduktion av de skattesänkningar som skalleutredningen ursprungligen föreslog för denna grupp är del inte heller fråga om i uppgörelsen. Däremot har inkomsttagare med över 30.000 kr. fått något mer än enligt utredningens förslag, och hela skal-tepaketet har därigenom blivit något omfångsrikare och fått en större penningmässig volym.

All omläggningen har en klar låginkomslprofil framstår kanske bäst om man jämför med den omläggning som var aktuell i de s. k. Ha-

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatl

gaöverläggningarna förra året och som trädde i kraft nu vid årsskiftet. Inkomsttagare med inkomster på 50 000-80 000 kr. har den här gången fält nöja sig med skattesänkningar som är 500-600 kr, mindre än förra gången. Däremot har inkomsttagare i inkomstlägena mellan 25 000 kr, och 40 000 kr, fått skattesänkningar med 200-300 kr, mer an efter den första Hagaöverenskommelsen. Till detta kommer barnbidragshöjningen enligt vårt moiionskrav med 300 kr. per barn, något som jag tror har stor betydelse för låginkomsttagarna, vilka ju representerar en ganska konsumtionssvag grupp. Det sätt på vilket man finansierar den här omläggningen bör också ge större utrymme för speciella läglöneinsatser i den pågående avtalsrörelsen än en finansiering med arbetsgivaravgifter.

När det gäller finansieringen kom socialdemokraterna till förhandling-, arna med krav på att hela omläggningen skulle finansieras med arbetsgivaravgifter. Som alltid när det är fråga om kompromisser fick parterna ge och ta. En stor del av finansieringen kunde klaras genom höjda punktskatter på sprit, vin, öl och tobak och genom höjningen av skatten pä elektrisk kraft. Höjningen av arbetsgivaravgiften kunde på så sätt begränsas till ungefär hälften av vad som annars skulle ha blivit fallet. Finansiering enbart med arbetsgivaravgift skulle ha inneburit en höjning av löneskatten med 4 96. Nu stannar höjningen vid 1,9 96, som tas ut pä sjukförsäkrings- och folkpensionsavgifterna.

Den omläggning av skallen på elkraft, som skall genomföras samtidigt med att det totala uttaget ökas, innebär att företagen i större utsträckning får bära den samlade skattebördan efter bäikraft - en princip som vi har hävdat ganska hårt under de senare åren. Förslaget ligger helt i linje med del motionskrav, som vi förde fram i höstas men som då avslogs. Skattehöjningen pä elkraft drabbar - och del vill jag särskilt understryka - pä detta sätt i första hand de stora energislukande företagen, under det att hushållen, den privata konsumtionen, och andra småförbrukare kommer förhållandevis lindrigt undan. Därmed har behovet av höjningar av arbetsgivaravgifterna kunnat hållas nere.

Inom centern fäster vi också stor vikt vid att den del av egna företagares och fria yrkesutövares inkomst som är fri från löneskatt har kunnat höjas från 10 000 till 18 000 kr. Vi fäster också vikt vid att fördubblingen av del s. k. sparavdraget frän 400 kr. till 800 kr. för ensamstående resp. det dubbla beloppet för äkta makar nu har säkerställts med denna uppgörelse. Jag säger att vi fäster stor vikt vid det därför att jag tror att det gäller att i framliden, med den ekonomi vi slår inför, uppmuntra det enskilda hushällssparandet.

Den träffade uppgörelsen innebär alt man behåller en relativt stram finanspolitik. Uppgörelsen innebär en s. k. tolalfinansiering av omläggningen enligt finansministerns sätt att räkna. Samtidigt fördes emellertid, som de flesta känner lill, under förhandlingarnas gäng vissa utgiftsposter åt sidan, för vilka regeringen ursprungligen begärt särskild finansiering. Indirekt får det betraktas som ett erkännande av den s. k, automatiken i skattesystemet, även om regeringen under förhandlingarna har varit

mycket obenägen all försöka uppskatta denna "fiscal drag" i siffror. Den bibehållna strama finanspolitiken bör som jag tidigare framhållit ulnylfias föratl genomföra betydande lättnader i kreditpolitiken förbi. a. de mindre och medelstora företagen. Det är, herr talman, en förutsättning för an sysselsättningen skall kunna hällas uppe i denna sektor av näringslivet.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen BOHMAN (m):

Herr talman! Även om finansministern just nu intar en välbehövlig lunch kan jag inle underiåta att generellt bemöta hans synpunkter på den ekonomiska politiken. Jag skall göra det genom alt i korthet teckna vår bild av den svenska ekonomin just nu.

Som rubrik för den bilden skulle man kunna ta ett citat ur dagens nummer av Veckans Affärer, nämligen följande: "Den svenska ekonomin pressas nu hårt av den internationella lågkonjunkturen. Exporten har redan böriat rasa. Nu måste den privata konsumtionen komma i gång."

Del finns klara tecken på att vår svenska ekonomi går emot en kon-junklurvändning. Alla bedömare är för övrigt överens om det, inkl. finansminister Gunnar Sträng. Däremot bryter sig meningarna både om hur många månader vi har på oss innan vi drabbas och om hur kraftig nedgången kommer att bli.

Finansplanens prognos från januari räknade för 1975 med en tillväxt i vår ekonomi av 2,5 96, dvs. drygt en hel procentenhet mindre än förra årel. Även med en sä - mot bakgrunden av kända tendenser utomlands - gynnsam utveckling måsle Sverige - om ingenting görs - utgå ifrån stigande arbetslöshetssiffror senare under året. Såvitt jag minns, har herr Sträng inte vid något enda tillfälle under det senaste årtiondet i sin finansplan lagt fram en så pessimistisk tillväxtprognos.

Det är mot den bakgrunden som behovet av stimulansåtgärder skall bedömas, och också möjligheterna att med sädana åtgärder påverka de olika faktorer som alla medverkar till art styra tillväxt och sysselsättning. Ofiekrisen och den ökande belastningen pä vår handelsbalans och valutareserv kräver insatser för en långsiktig uppbyggnad av vår exportindustri. Nya investeringar stärker också den imporlkonkurrerande industrin. Härom är vi ense med regeringen eller, om vi vänder pä det, regeringen med oss. Invesleringsintresset är emellertid inle bara beroende av de kapital- och kredilresurser som står till förfogande och de lättnader som statsmakterna är beredda all ge den industriella utbyggnaden. Framför allt i ett läge med vikande exportulsikler spelar den privata konsumtionen och efterfrågan här hemma en betydande roll. Jag har redan förut liksom herr Burenstam Linder konstaterat, att den offentliga sektorns allmänt eflerfrägestimulerande effekt blir väsentligt lägre i år -inför en konjunkturdämpning - än under förra årets förhållandevis tillfredsställande ekonomiska utveckling. Det där bestred herr Ekström, och jag vill rikta samma uppmaning till honom som herr Burenslam Linder gjorde: all han skall läsa innantill i bilaga 1 lill finansplanen - och den här gången läsa ordentligare än förra gången.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Del är bl. a. med hänsyn härtill som man har anledning att ställa sig frågande till finansplanens prognoser om en tioprocenlig ökning av industrins investeringar. För mänga förelag är likviditetsläget i dag inte vad det borde vara. Exporten visar lydliga tecken till tillbakagång. Ordersiffrorna är på väg nedåt. Antalet varsel om personalinskränkningar tenderar att stiga, trots dagens i sig goda sysselsätlningssiffror. Allmänt pekar förutsägelserna nedåt. Den optimism som finansplanen gav uttryck åt i fråga om lagerutvecklingen verkar alltmer orealistisk. Slutsatsen av vad som skett sedan finansplanen lades på riksdagens bord är alltså att redan finansministerns försiktiga - eller pessimistiska - prognos om en lill 2,5 96 förväntad tillväxt förutsätter generella stimulansåtgärder inriktade på efterfrågan i vår ekonomi. Vad som därefter skett gör sådana här insatser ännu mer påkallade. Herr Burenstam Linder har redan utvecklat våra synpunkter pä hur den här efterfrågan lämpligen bör åstadkommas.

Herr lalman! Den omständigheten alt det ekonomiska konjunkturuppsvinget nådde oss senare än andra länder och att konjunkturdämpningen föfiaklligen låtit vänta pä sig har obestridligen medfört gynnsamma konsekvenser för det svenska folkhushållel, även om man ibland försöker inhösta applåder med hjälp av det bekanta förhållandel att procentuella förbättringar i förhållande till dåliga utgångsvärden är ägnade att göra helhetsbilden bättre än vad den faktiskt är.

Att svenska kronans värde har förstärkts i förhållande till många andra valutor är emellertid elt faktum. I sig borde det göra det lättare för löntagarna all nä en verklig löneförbättring utan mycket höga lönehöjningar. Alt de enbart nominella lyften begränsas är ett gemensamt intresse. Att avståndet mellan löneökningar och verkliga förbättringar är sä litet som möjligt borde lika självfallet vara en målsättning för alla. Det var mot den bakgrunden som vi i höstas framförde de förslag till inflationsbekämpande åtgärder som vi sedan upprepat i januari. Vi ville - och vi vill allfiämt - lägga en grund för avtalsrörelsen i första hand för 1975 och åstadkomma etl program mot den snabbt snurrande pris-, kostnads-och skattespiralen, den som vårt lands ekonomi dragits in i. Löntagarorganisationerna skall inte vara tvingade att begära löneförhöjningar på över 20 % för att kunna trygga en köpkraftshöjning av bara etl par procent. Sådant ger i längden ingen höjning av levnadsstandarden över huvud taget. Däremot gynnar det fortsalt inflation.

Regeringen valde inle den vägen. Man lämnade 1975 därhän. 1 stället för att låta statsmakterna genom skattesänkningar garantera löntagarna reallönehöjningar med lägre nominella lönekrav valde man alt söka underlätta ell tvåårsavlal genom en skatteomläggning, som inte pressar ned de sammanlagda kostnadshöjningarna pä ell sådant sätt alt prishöjningarna begränsas och förutsättningarna för en ytteriigare förstärkning av kronans värde skapas. Den av regeringen valda metodiken,kan befaras få motsatt effekt, nämligen en försvagning av den svenska kronans värde - i varie fall om prisutvecklingen utomlands avsaktas på det sätt många tecken tyder på.

Den bild som jag har försökt teckna stämmer väl med den skildring som professor Assar Lindbeck lämnade för bara någon timme sedan i ell anförande pä sparbankskonferensen Vårt ekonomiska läge. Jag skulle därför vifia återge några rader ur hans anförande. De är sä pass intressanta att jag gör del trots att mitt anförande därigenom blir längre än vad det annars skulle ha blivit. Assar Lindbeck säger sä här för att direkt citera hans anförande;

"Situationen i Sverige under åren 1974-75 är i själva verket myckel likariad den som rådde under åren 1951-52; vi har släppt in en utländsk inflation som tenderar att föfias av en inhemsk löneexplosion, även sedan den utländska inflationsimpulsen avtagit. I ett avseende är emellertid 1975 års situation besvärligare än 1950-51: terms of trade för svenski näringsliv har kraftigt försämrats denna gång medan terms of trade förbättrades i samband med Koreainflationen. En hemmatillverkad löneexplosion efter den internationella inflationen är därför en större fara för sysselsättning och betalningsbalans i dag än som var fallet 1951 och 1952." Assar Lindbeck fortsatte: "Vad saken nu gäller i svensk politik är alltså inle längre alt avskärma oss från utländska inflationsimpulser, utan an förhindra att den inflation som redan släppts in från utlandet fär en ytterligare förstärkningseffekt i den svenska ekonomin. Sverige ligger i detta avseende i viss rn&n sämre till än många andra länder, eftersom vi har en starkare inbyggd inflationsförslärkande mekanism i vårt skattesystem än flertalet andra länder. Det beror naturligtvis pä del jämförelsevis starkt progressiva skattesystemet.

Del är numera allmänt känt att etl starkt progressivt skattesystem kan leda till närmast 'explosiva' förstärkningsmekanismer av utländska inflalionsimpulser, eftersom det vid en stark inflation fordras väldiga nominella lönestegringar för att uppnå även mycket blygsamma ökningar i de reala disponibla lönerna även för helt normala inkomsttagare. För alt exempelvis uppnå en reallöneökning efter skatt på 4 96 vid 10 96 inflation fordras som bekant med dagens starkt progressiva skatteskala en nominell löneökning före skall av storleksordningen 25 procent i helt 'normala' inkomstskikl. Och då blir prisstegringen långt större än 10 procent", yttrade Assar Lindbeck och tillade sedan:

"Den ekonomisk-politiska situationen i Sverige i dag skulle alltså kunna sammanfattas så här; Antingen bör statsmakterna snabbi erbjuda löntagarna en ytterligare skalleminskning redan / år, eller också kan yi så småningom tvingas att devalvera gentemot D-marken för att inte råka ul för allvarliga belalningsbalansproblem och arbetslöshet i industrin. Statsmakterna skulle exempelvis nu kunna erbjuda hushällen alt den planerade skattesänkningen 1976 tidigareläggs, exempelvis lill millen av 1975 - med motprestationen att de nominella löneökningarna begränsas i motsvarande grad, så att den privata konsumtionens storlek inte påverkas av operationen."

Del här är nästan exakt del sorn yi har föreslagit i vårt antiinflations-program - samma program som finansminister Gunnar Sträng gjorde

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

sitt bästa, och det är inte litet, all ösa sin ironi över. Den intellektuella kvaliteten, som herr Sträng talade om, skall man kanske vara försiktig all betygsätta. Man skall i varie fall inle göra det sä kategoriskt som herr Sträng gjorde för en stund sedan. Den betygsättningen drabbar dä mänga andra än dem som han ville komma ät.

Och därmed, herr talman, har jag kommit in på den uppgörelse som har träffats mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet och som riksdagen nu har den uteslutande formella uppgiften att bekräfta. Finansutskottet är uppbundet, riksdagen är bunden. Och dessutom fär sädana här överenskommelser långtgående föfider fördel parlamentariska arbetet och det politiska livet generellt sett under en stor del av den lid som ligger framför oss intill 1976 års val.

Jag har tidigare vid flera tillfällen redovisat den moderata synen pä politiska förhandlingar och uppgörelser mellan de politiska partierna. I en demokrati, som måste bygga pä respekt för olika meningsriktningar och på hänsynstagande till skilda partiers uppfattningar, är kompromisser naturiiga inslag. Det är ofta bättre att förankra en reform eller ett viktigt ställningstagande över huvud taget i elt beslut, bakom vilket står flera partier, än alt i kraft av en majoritet på en eller annan röst genomdriva sin mening gentemot en stor minoritet.

Men förhandlingar och kompromisser bör - det har jag hävdat - i första hand ske inom riksdagen. Riksdagens utskott utgör lämpliga organ för sådana överiäggningar. Förhandlingar utanför riksdagen bör höra till undantagen. De kan vara naturiiga i exceptionella lägen dä de omfattar organisationer utanför den pariamentariska församlingen eller i ärenden av alldeles särskild betydelse för nationen, exempel vis då det gäller försvar och säkerhetspolitik. Vi har också hävdat att överiäggningar inom ramen för stabiliseringspoliliska konferenser bör kunna upptas med arbetsmarknadens parter, näringslivets organisationer och de politiska partierna för att garantera en trygg ekonomisk utveckling och en god sysselsättning. Det var i överensstämmelse med det som vi i höstas begärde de förhandlingar om elt frontalangrepp mol inflationen som jag nyss berörde.

Mot bakgrunden av våra strävanden och förslag att stoppa de prisstegringar som sedan ett par är drabbat landet var det naturiigt för oss att medverka vid de överiäggningar som tog sin börian i slutet av februari. De skulle enligt statsministerns inbjudan omfatta dels den provisoriska omläggning av statsskatten för 1976 varom förslag framlagts av skalteutredningen, dels reformens finansiering. Den omständigheten att vi har etl parlamentariskt dödläge i riksdagen, som inte ger regeringen garantier föratl dess propositioner kan oförändrade vinna riksdagens bifall, utgjorde naturiiglvis ett ytterligare bakomliggande motiv för överiäggningarna. Det är inte tilltalande att för landets ekonomi viktiga frågor skall behöva lösas genom lottens hjälp; del har vi tidigare starkt understrukit. Men i motsats till regeringen har vi gjort gällande att det mest effektiva sättet att definitivt lösa dödlägets problem skulle vara antingen ett nyval eller en regeringsombildning, som inför medborgarna

klart markerar vilka partier som har att bära det direkta politiska ansvaret för landels styrelse.

Orsaken lill all överläggningarna för värt vidkommande bröts har jag tidigare redovisat. Socialdemokraterna ställde ett ultimativt krav, som innebar att vi skulle villkorslöst frånlräda vår uppfattning om hur en skatteomläggning skall ske och lika villkorslöst acceptera den mening som i skalleutredningen företräddes främst av socialdemokratin och Landsorganisationen och som vår företrädare där gick bestämt emot.

All vi inte kunde villkorslöst överge vår huvudlinje i skalteutredningen, det måste statsminister Olof Palme naturligtvis ha begripit, öch det var kanske just del som föranledde honom att ställa sitt krav på total underkastelse, trots all vi förklarat oss beredda att ge låginkomstlagarna en större skallesänkning med bibehållande av vår principiella grundsyn men genom en omarbetning av den skatteskala som vår representant i skalleutredningen, Eric Krönmark, reserverat sig för.

Här har förekommit antydningar från olika håll - och jag fick en känsla av att finansministern sällade sig lill skaran av anlydare - om all jag personligen skulle ha varit mera intresserad av all åka skidor i fiällen än att delta i överläggningarna. Jag vet inte om del var herr Strängs mening alt göra en sådan antydan, men om sä var fallet tycker jag alt han borde hålla sig för god för det. Var det var fråga om var om man skulle hålla ingångna löften och fullföfia ett för flera månader sedan uppgjort program med fem skilda framträdanden uppe i Häriedalen. Man sviker inte de medarbetare som har lagt ner elt tidsödande arbete på att förbereda och planera ett sådant program bara därföratt statsministern med en enda veckas varsel behagar kalla lill överläggningar.

Finansministern förklarade vidare att moderaternas ställningstagande lill skattetabellerna var "utomordentligt besynnerligt" och all moderater skulle ha gått emot en sänkning av skallen för låginkomstlagarna. Delta har vi inte gjort. Vår skattesänkning för denna grupp är något mindre än den som majoriteten har fastnat för. All del blev så berodde ju på att vi måsle få pengar över för all angripa del helt avgörande skatteproblemet, nämligen marginalskatterna.

För en liten stund sedan tyckte jag mig höra finansministern här i kammaren säga att man inte kan vara övertygad om att just skatleulredningens förslag hade genomförts, om man bara disponerat 4 mifiarder kronor, de ursprungliga, för skatteomläggningen. Man kanske hade varit tvungen att göra vissa justeringar, och dem hade man tvingats göra över 30 000-kronors gränsen. Eller missförstod jag finansministern?

(Herr finansministern Sträng: Fullkomligt!)

Desto bättre. Då slipper jag beskylla finansministern för motsägelser.

Herr talman! Alldeles oberoende av vem som bröt förhandlingarna skall jag, när vi nu har studerat det resultat som blev följden av uppgörelsen, gärna öppet bekräfta att vi moderater ändå hade varit tvungna alt sä småningom ställa oss vid sidan av de övriga. Vi kan inte godta uppgörelsen vare sig principiellt eller sakligt. Del vill jag konstatera från denna talarstol.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

6 Riksdagens protokoll 1975. Nr 34-35

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

De principiella betänkligheterna gäller framför allt överenskommelsens stora omfattning. Den har kommii att innefatta så många skilda aspekter av vårt ekonomisk-politiska liv att den måsle vara ägnad alt i alltför hög grad binda de politiska partierna och framför allt oppositionens handlingsfrihet. Debatten kan inte bli lika öppen som den annars skulle ha varit. Möjligheterna alt redovisa alternativa lösningar och att engagera medborgarnas intresse för olika metoder alt angripa skilda problem har starkt begränsats. Och del är inte bra för den politiska debatten att man utanför riksdagen åstadkommer en låsning av den omfattning som det här är fråga om.

Även om jag inle räknar med att få medhåll, föreställer jag mig bl. a. all ledamöterna i riksdagens enligt vår nya grundlag mäktiga finansutskott inle gärna kan känna sig tillfredsställda med den roll som de har fått spela under de veckor som gått. De fick sitta och vänta pä definitivt besked från de berörda partiledarna om de huvudlinjer efter vilka utskottets belänkande skulle byggas upp. Även om vissa utvalda ledamöter av utskottet i informativt syfte fåll föfia överiäggningarna, kan delta näppeligen ha varit ägnat att stärka känslan för finansutskottets - och riksdagens - auktoritet och betydelse.

När den demokratiska oppositionen efter 1973 års riksdagsval efter långa och segslitna förhandlingar fick ordförandeposten och majoriteten i delta vikliga utskott, hade man nog svårt all föreställa sig alt utskottet skulle kunna reduceras lill att ge sitt formella godkännande lill förslag och synpunkter som arbetats fram i en församling under ordförandeskap av den socialdemokratiska partiordföranden. Reservationer har visserligen gjorts i parternas gemensamma deklaration rörande handlingsfriheten inom begränsade ramar. Trots detta binder emellertid uppgörelsen även andra utskott - bl. a. socialutskottet, socialförsäkringsutskotlel och skalleutskottet - i deras handlande.

1 själva sakfrågan har uppgörelsen förmodligen underiälial arbetsmark-nadsparlernas möjligheter alt förutse den ekonomiska situationen under avtalsåret 1976. Detta var ju uppgörelsens syfte. Men oklarheten är säkerligen fortfarande stor både på arbetslagar- och pä arbetsgivarsidan om hur lättnader och skärpningar skall fördelas mellan olika grupper. Till osäkerhetens område hör bl. a. frågan om vilka kompensationskrav som kan komma att resas och vilken övervältring som kan komma till stånd på grund av höjda punktskatter på starksprit, vin och andra drycker, på tobak, på elenergi, pä bensin och brännofior - allt punktskatter som självfallet är ägnade att driva kostnader och priser i höjden för både arbetsgivare och arbetstagare. Inle heller har vi ännu fått någon vägledning om i vad mån del borttagna taket för vissa socialförsäkringsavgifier kan komma all beaktas vid löneförhandlingar. Tillspetsat skulle man alltså kunna göra gällande, alt samtidigt som klarhet skapas i vissa hänseenden har ökad oklarhet åstadkommits i andra. Om della är ägnat alt göra avtalsförhandlingarna snabbare och mindre komplicerade och att underlätta ell tvåårsavlal återstår att se. Gemensamt kan vi natur-

ligtvis alla hoppas all sä blir fallet.

Majoriteten av landels löntagare har garanterats en skattesänkning nästa år - del är vad man har gjort gällande i debatten. Men vi kan tyvärr inle blunda för all det finns en betydande risk, för all uttrycka sig försiktigt, för alt slutresultatet av det hela, nu som tidigare, kommer att visa sig vara en ökad belastning på den alldeles överväldigande majoriteten av löntagare - belastning i form av nya skatter och höjda skatter till föfid av progressiviteten och marginalskattesalserna, kommunernas ökade kostnader samt höjda priser. Sätter man upp plus och minus på ett papper, blir resultatet inte särskilt uppmuntrande.

Över en årsinkomst av 40 000 kr. är de höga marginalskatterna oförändrade. Herr Sträng har fel, när han nyss påstod att marginalskattesänkningarna går högre än till 40 000 kr. Vi vet - det har skalteutredningen själv räknat ut - att de genomsnittliga lönerna för heltidsarbetande och helårsarbetande löntagare är 1976 kommer att ligga på nivån mellan 45 000 och 55 000 kr. för de stora löntagarorganisationernas medlemmar. I dessa inkomstlägen är marginalskatterna fortfarande över 60 96. Av varie infiänad hundralapp går alltså mer än 60 kr. bort av hela den lönehöjning som parterna efter segslitna förhandlingar så småningom kommer fram till. Arbetstagaren får behålla inte ens fyra tior av hundralappen. Om priserna fortsätter stiga med omkring 10 96, plockas löntagare i dessa inkomstskikl på omkring 3 000 kr. Har de dessutom bostads- eller andra liknande bidrag, som reduceras med stigande inkomst, då lär del inte bli många ören kvar av de lönehöjningar som organisationerna nu håller på att kämpa sig fram till. Jag konstaterar liksom herr Burenslam Linder alt ordel marginalskatter inle ens omnämnts iden uppgörelse som intagils i flnansulskottels betänkande.

Men samtidigt som del är ett faktum att ingen enda heltidsarbetande löntagare i dessa inkomstlägen kommer att fä några marginalskatlesänk-ningar år 1976, är del långt ifrån säkert att de grupper låginkomsttagare - av vilka majoriteten är deltidsarbetande - som uppgörelsen framför allt skjuter in sig på, kommer att få det nämnvärt bättre. Den köpkrafts-förbättring som uppgörelsen sägs ge löntagarna svarar nämligen mot en ännu större köpkraflsindragning som drabbar samma löntagare.

Vem betalar ytterst de höjda arbetsgivaravgifterna? Förelagen, genom minskade utdelningar, neddragna investeringar eller minskad sysselsättning? Ja, på utdelningssidan flnns faktiskt inte mycket att hämta, det vel finansministern lika bra som jag. Och drar förelagen ner investeringarna eller minskar sysselsättningen, då kommer del all krävas särskilda stimulansåtgärder för att mota en sådan utveckling.

Nej, nu som förr återstår bara del fiärde alternativet, nämligen prishöjningarna. Och dem fär vi alla betala i vår egenskap av konsumenter. Och så rullar inflationen bara vidare. De med skatteomläggningen direkt sammanhängande ökningarna av punktskatter och arbetsgivaravgifter motsvarar storieksmässigt ca 3,9 96 av den sannolika konsumtionen 1976. Därtill kommer emellertid ytteriigare beslutade eller aviserade höjningar

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatl

av punktskatter och avgifter under 1976, vilka tillsammans med de nyssnämnda ökningarna motsvarar ca 5,8 96 av konsumtionen.

Om man sedan jämför skattesänkningen i olika inkomstskikt med köpkraftsindragningen till föfid av höjda skatter och avgifter, finner man att inkomsttagare i mellaninkomstlägena fär en förbättring, men bara om man räknar med den lägre kostnadsökningen, dvs. 3,9 96, den som finns med i uppgörelsen. Men låginkomsttagarna får då ingen förbällring alls. Räknat på del högre kostnadsalternativei, dvs. 5,8 96, det som i varie fall regeringen vill förverkliga, innebär skatteomläggningen ingen förbättring för någon enda grupp.

Vart lar den stora skallelättnaden vägen? Borta med vinden. Del erkände finansminister Gunnar Sträng åtminstone indirekt i sin debatt med herr Burenstam Linder alldeles nyss.

Herr talman! Särskilt hårt kommer naturligtvis egnahemsägarna och människorna i de norra glesbygderna alt drabbas av della, människor som i stor utsträckning är hänvisade till långa resor för sin kontakt med omvärlden, människor som förbrukar mera drivmedel och mera elektricitet än andra beroende pä långa nätter och sämre klimatiska förhållanden. Att egnahemsägarna kommer att drabbas av högre skatt på både inkomst och förmögenhet, och pensionärerna desslikes eventuellt av sänkta bostadsbidrag på grund av den genomsnittliga 40-procentiga höjningen av taxeringsvärdena, del vel vi redan. Pensionärerna får f ö. ingen skattesänkning alls. De drabbas däremot av skattehöjningarna. Därtill kommer höjda skaller på bensin och andra drivmedel samt på energiförbrukningen. Om dessa grupper jämför de hundralappar de tror sig fiäna på skattesänkningen med vad de får betala ul i ökade skaller och kostnader, så blir de inle glada - för att åter uttrycka sig milt.

Allfiämt väntar dessa grupper pä besked om vad regeringen tänker göra för all la bort de värsta konsekvenserna av de höjda villavärdena. Jag fick inget svarav finansministern, när jag häromdagen frågade honom här i kammaren. Jag ställde då föfiande frågor, som jag nu repeterar:

1. Kommer finansministern all räkna upp schablonvärdegränserna i relation lill inflationen, så alt de höjda taxeringsvärdena inle får en dubbelt skallehöjande effekt?

2. Är finansministern beredd att också räkna upp de förmögenhetsgränser över vilka beräkningen av folkpensionärernas s. k. fiktiva inkomster skärps och risk för nedirappning av bostadstilläggen inträder?

3. Är finansministern beredd all justera del s. k. villaavdragel, så att även det anpassas lill inflationsutvecklingen? - Del skulle alltså höjas från 500 lill 700 kr.

Del enda jag då fick vela var all regeringen så småningom kommer att framlägga förslag i samband med all skatteförslagel läggs på riksdagens bord, men att jag säkerligen inte kommer alt bli nöjd. Detta måste innebära att inle heller egnahemsägarna kommer all bli särdeles nöjda.

Och hur kommer kommunerna nu att klara skallelakel? De har av finansministern fått löfte om all höja kommunalskatterna med 50 öre

1975 och lika mycket 1976, men elt villkor för skatlestoppet var - del framhöll det moderata kommunfolkel - att nya bördor inle skulle åläggas kommunerna. Men nu fär vi i stället en extra belastning på många kommuner och landsting, som redan befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation, klämda mellan löften om skaltestopp och de allt dyrare räkningar som nu sänds ut. Mycket överslagsmässigt kan man uppskatta den totala merkostnaden av uppgörelsen för den kommunala sektorn lill över 1 mifiard kronor, och det motsvarar en genomsnittlig skattehöjning av i runt tal 70 öre. Hur skall kommunerna och landstingen klara del? Inle minst besväriigl blir del här i Stockholmsområdet, där regeringens ekonomiska politik och övriga åtgärder medför en verkligt bekymmersam ekonomisk situation.

Det flnns här skäl alt påminna om vad Landsorganisationen anförde i sitt remissyttrande om den kommunala ekonomin. Skalleomläggningen har, framhöll LO, för kommunerna inneburit all de fält minskade skatteinkomster, samtidigt som de har fält betala de av staten uttagna höjningarna av arbetsgivaravgiften. I motsats lill stålen har kommunerna inte fått någon automatisk ökning av skatteintäkterna, eftersom deras skatteskala är proportionell. 1970-lalels skalleomläggningar har därför inneburit en fortgående sammanpressning av kommunernas ekonomi. Och LO:s slutsats är att kommunerna "inle längre bör utsättas för den ekonomiska press som de senaste skalleomläggningarna inneburit".

Till det från politisk-moralisk synpunkt allvariigaste i uppgörelsen hör borttagandet av taket för socialförsäkringsavgifterna; del innebär något slags ny dubbelbeskattning. Man höjer avgifterna i ell försäkringssystem ulan all ge motsvarande förbättrade förmåner. Del drabbar naturiiglvis staten själv och kommunerna. Del vore därför värdefullt om finansministern här i kammaren kunde redovisa vad denna transaktion egentligen kommer att kosta stat och kommun i höjda arbetskraftskostnader. Hur mycket blir del kvar av de 1,1 mifiarder kronor, eller vad det nu var, som finansministern räknat med att ta in pä det här sättet?

Men nu är "manipulationen" gjord, de facto. Skillnaden mellan den allmänna arbetsgivaravgiften och socialförsäkringsavgiflerna har därmed borttagits. I båda fallen kommer avgifterna alt beräknas på den samlade lönesumman. Försäkringssystemet har därmed brutits sönder. Del är alltså en milt sagl förskönande omskrivning, då man går ut och gör gällande, all man har åstadkommit en "förskjutning från skattefinansiering lill avgiftsfinansiering frän arbetsgivarna inom de båda socialförsäkringarna för sjukvård och folkpensioner". I verkligheten - del förklarade herr Ekström klart och tydligt i talarstolen - har löneskanen höjts.

Herr talman! Överenskommelsen innehåller inte ell enda ord om besparingar. Riksdagens icke-socialistiska opposition genomdrev i höstas mol regeringens vifia en besparingsutredning. Den tillsattes för två månader sedan. Den har ännu inte böfiat arbeta. Del kan inte sägas vara för mycket begärt all i del ansträngda läge i vilket vårt folkhushåll f n. befinner sig - ell läge som kan bli ännu sämre framdeles - begära en

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

omprövning av gjorda åtaganden och en rationalisering av den offentliga verksamheten. Del borde kunna ge betydande besparingsbelopp. Den statliga budgeten omsluter mer än 90 mifiarder kronor. Om bara vifian finns, borde del vara möjligl all åstadkomma besparingar på åtskilliga hundratals mifioner kronor.

Men det förutsätter att regeringen ger besparingsutredningen bestämda direktiv om vilka besparingar som skall åstadkommas under del första verksamhetsåret. Det har regeringen inle velat göra. Under de dagar vi dellog i överläggningarna framförde vi bestämda krav i del hänseendet. Ingenting av delta tycks ha stannat kvar, sedan vi lämnade förhandlingsbordet.

Redan i skalteutredningen påvisade samtliga icke-socialistiska oppositionspartier, all staten skulle få automatiska skatteinkomster pä i varie fall 2,3 miljarder kronor år 1976 till föfid av inflationen och progressiviteten i skalleskalorna. Dessa mifiarder ligger ovanpå de ökade inkomster som staten får i stort sell proportionellt lill löneökningarna och vilka helt säkert går ät för all läcka av inflationen betingade utgiftshöjningar. De därutöver tillkommande mifiarderna utgör alltså resultatet av skattesystemets konstruktion. Att sådana extrainkomster-del är fråga om det - i första hand skall användas för att finansiera angelägna skattesänkningar är för oss självklart. Så blev nu inte fallet genom trepartiuppgörelsen. Det är beklagligt att de krav som de tre oppositionspartierna gemensamt inledde överläggningarna med inte sedan kunde fullföfias.

Uppgörelsen - som av tre partier garanterats bli riksdagens beslut -innebär alltså att de drygt 2,3 mifiarder som oppositionen ville använda för all möjliggöra en skallesänkning inte las i anspråk för della ändamål. Jag utgår ifrån all det på den borgerliga sidan föreligger enighet om alt dessa pengar skall användas för att täcka andra utgiftsbehov som regeringen aviserat och varom förslag kan komma att föreläggas riksdagen. Dessa pengar kan inle rimligen få trollas bort och ulnylfias som något slags reservfond för nya åtaganden.

Herr lalman! Del bör observeras, all LO nu tycks ha kommii underfund med - eller för att vara artigare, nu öppet redovisat - vad som framhållits från moderat häll under lång lid, nämligen att den nya "inkomstpolitik" som regeringen bedrivit sedan 1973 leder till en minskning av kommande ATP-uibetalningar och därmed urholkar den trygghet pensionssystemet skall ge blivande pensionärer. Än mer diskutabel blir denna metodik om man kan fastställa, all den aniiinflationseffekl som man trodde sig kunna uppnå inle åsladkommes därför all lotalfinansieringen leder lill att den samlade belastningen på folkhushållel inle nedgår ulan bibehålles vid oförändrat hög nivå eller rent av ökar.

Del är mot den bakgrunden kanske inle besynnerligt att LO i sitt remissyttrande "med bestämdhet" hävdar "att en eventuell höjning av del maximala skallesänkningsbeloppet inte får betalas med en ytterligare höjning av arbetsgivaravgiften". De krav vi framfört på effektiva åtgärder

för att åstadkomma en besparing av del offentligas alltför snabbi växande utgifter underslrykes därmed ylleriigare.

Jag har, herr lalman, här i korthet redovisat vårt partis grundsyn -i princip och i sak - på trepartiuppgörelsen. Min kritik drabbar naturiiglvis alla medverkande. Del är likväl obestridligt att de två andra borgerliga partierna åstadkommit framgångar vid förhandlingarna. Enbart den omständigheten all del förut maktmedvetna regeringspartiet tvingas låta resonera med sig är från politisk utgångspunkt angeläget all notera. Socialdemokraterna har helt enkelt varit tvungna all la en helt annan hänsyn lill andra än vad de skulle ha varit beredda alt göra om mandatfördelningen i riksdagen varit en annan än den är.

Della förhållande - all man har nått ell visst resultat - kan emellertid inte få vara avgörande för bedömningen av slutresultatet. Alternativet till uppgörelsen med socialdemokraterna var ju inte att överiämna hela saken lill regeringen för avgörande på egen hand. Alternativet var i stället alt de tre borgerliga partierna gemensamt skulle ha utnytfiat sin majorilel i finansutskottet för att lägga fram ett eget förslag här i riksdagen och där ställa socialdemokraterna inför avgörandet - all la förslaget eller all förkasta del eller all eventuellt förhandla om modifieringar i förslaget här i riksdagen. Vi tror all den vägen skulle ha givit ett bättre resultat än den väg som nu har valts.

Under alla förhållanden kvarstår del faktum, att regeringen pä många vikliga punkter har kunnat vidhålla sin uppfattning i själva sakfrågan. Del är framför allt mol de delar där regeringen alltså slår kvar på den ståndpunkt den intog frän börian som vi riktar vår kritik.

1. Den bristande förståelsen för att vårt land behöver en skattesänkning. All del inle räcker med den ena provisoriska skalleomläggningen efter den andra, som år efter år får till resultat att den samlade skattebelastningen inle minskar ulan tvärtom ökar, även om man får myckel gott för de här skallepengarna. Del är bäst all jag tillägger det, sä inle herr Sträng hoppar på mig sedan.

2. Del envetet framförda kravet på tolalfinansiering, trots all vafie års bokslut visar all staten genom skallesyslemel och inflationen tillförs automatiskt ökade skatteinkomster.

3. Den hittillsvarande dogmatiska inställningen lill löneskatter. Förkunnelsen om att löntagarna skulle fiäna på att skattebördan flyttas över från dem till arbetsgivarna, trots alt regeringens egna tänkare självfallet är på det klara med all del blir lönlagarna själva som lill sist får betala hela kalaset. I form av höjda priser. 1 form av uteblivna lönehöjningar. I form av sämre sociala förmåner än vad de annars skulle få. Och i form av en snabbare inflation än den man skulle ha behövt räkna med vid en mera realistisk och målmedvetet insatt ekonomisk politik.

4. Och åtgärden all la bort "taket" för olika socialförsäkringsavgifter. Försäkringssystemen rivs sönder. Avgiftshöjningar genomförs utan att förmånerna förbättras. Försäkringsavgifterna förvandlas hux flux lill allmänna löneskatter. Del är att föra svenska folket bakom fiuset.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

5. Slutligen - och viktigast - regeringens ovifia all medverka lill en genomgripande marginalskaltesänkning som åter gör del lönande att arbeta, lönande att få lönehöjningar och som motverkar inflationen.

De höga marginalskatterna har blivit del allt överskuggande problemet inom vårt tilltrasslade skattesystem. Della torde vid det här laget majoriteten av svenska folkel ha kommit lill insikt om. Så var del inte för några är sedan. Vi moderater stod då ensamma i riksdagen och krävde är efter år att reformarbetet skulle inriktas just på marginalskattesalserna. Vi sysslade med meningslöst "skatiekineseri" förklarade finansministern då. Nu är förståelsen för den här kritiken betydligt större. Därom vittnar de remissyttranden över skatleulredningens förslag som flutit in.

"Ett inkomslskattesysiem med stark progressivitet i normala inkomstlagen för löntagare försvårar avsevärt kampen mol inflationen", säger exempelvis TCO. Del var samma sak som Assar Lindbeck sade i del citat som jag återgav här i börian av mitt anförande. "Progressiviteten måste minskas, vilket i sin tur förutsätter sänkta marginalskatter", säger TCO vidare. "Skalteutredningens förslag, som i alla normala inkomstlagen visserligen innebär en sänkning av den genomsnittliga skattesatsen medan marginalskattesalserna lämnas oförändrade, leder lill en ytterligare skärpt progressivitet", förklarar slutligen TCO.

Till sist, herr lalman. Del har gjorts gällande alt den omständigheten all vi moderater inle kan acceptera det slutresultat som förhandlingarna har lett till skulle innebära en påfrestning för de icke-socialistiska partiernas samarbete. Jag tror inle att man skall ta alltför allvarligt på det påståendet, som herr Sträng ju bl. a. gjorde lill sitt. De här tre partiernas ledare har i riksdagen alllid och konsekvent påmint om alt den ickesocialistiska oppositionen beslår av tre skilda partier. Vart och ett av dem har att driva den politik som överensstämmer med dess program och som ger det resultat som dess väfiare anser vara det bästa på sikt för dem själva och landet.

Vi klandrar inte de två övriga partierna för att de nu har träffat en uppgörelse med regeringen, en uppgörelse som -jag upprepar del - självfallet har fått etl bättre innehåll än vad de förslag skulle ha fått som en socialdemokratisk regering i majorilel skulle ha förelagt riksdagen och där genomdrivit i kraft av denna majoritetsställning. De två andra borgerliga partierna har handlat enligt sin övertygelse, efter vad de anser vara rätt. Vi har föfil vår övertygelse. Den omständigheten att vi moderater vid upprepade tillfällen har förklarat oss beredda att jämka på våra ståndpunkter, om vi därigenom kan åstadkomma ett förstärkt samarbete pä den borgerliga sidan, fär naturiiglvis inle tolkas så vidsträckt all samma beredvillighet skulle vara för handen då del gäller all åstadkomma en överenskommelse som omfattar också regeringspartiet, en överenskommelse som socialdemokraterna med visshet - oavsett innehållet - skulle komma all åberopa som en stor politisk seger.

De överiäggningar som har förekommit på den borgerliga sidan under de senaste veckornas förhandlingsarbete har präglats av stor förståelse

för de olika parternas - ibland varierande - synpunkter och önskemål samt av en öppenhet och en beredvillighet alt ta och ge. Del lovar gott för framtiden, menar jag, även om finansministern har en helt annan mening och talar om självulpläning, baksmälla och allt vad det var.

Vi har därför fortfarande den övertygelsen all det är möjligl all inför 1976 års val teckna en bild av den icke-socialistiska oppositionens politik som övertygar om alt förutsättningar för ell regimskifte föreligger för den händelse valresultatet skulle leda lill en icke-socialistisk majoritet i Sveriges riksdag. All finansminister Gunnar Sträng inle gillar sådant och högfiutt ger uttryck för den ståndpunkten här i kammaren utgör strängt taget etl argumeni så gott som något för att våra förhoppningar kommer all kunna infrias. Vi är nu som tidigare beredda all verka i den riktningen. Den omständigheten all vi inle har kunnat godta stora delar av den föreliggande överenskommelsen påverkar inle vår allmänna, långsiktiga bedömning. Men i dagsläget är vi helt enkelt skyldiga att förklara för väfiarna varför vi inte kunde acceptera uppgörelsen.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatl

Under detta anförande överlog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr lalman! Hur frestande del än är skall jag inle vid del här tillfället gå in i polemik med herr Bohman, men jag vill klara upp ett par tre ting som han tog upp i debatten.

Del är väl alldeles självklart att jag inle riktar någon kritik mot herr Bohman för den här skidturen i Häfiedalsfiällen. Min kommentar var bara den att jag var litet överraskad över all den avkopplingens vecka som herr Bohman hade genom att ömsom tala för partivännerna och ömsom åka skidor inle avsatte något resullal i form av sinnets lugn när han kom tillbaka. Det var en enormt irriterad herr Bohman som vi fick försöka lugna ner under förhandlingarna, i varie fall i slutskedet.

Jag tillät mig bara komma med den här enkla reflexionen och missunnar framför allt inte herr Bohman all åka skidor - gör det även i fortsättningen, men med bättre resullal efteråt naturiiglvis!

När jag diskuterade hur situationen skulle ha varit om skattekommitlén hade haft mera pengar all röra sig med var anledningen den all vi hade en diskussion om huruvida den nya skatteskalan var diametralt olika den som skatlekommitténs majoritet hade konstruerat. Dä tillät jag mig säga;

Den nya skatteskalan kostar 930 mifioner kronor mera. Skulle vi ha avsatt de pengarna lill skattekommitlén och denna alltså hade haft 5 mifiarder till sitt förfogande - den hade ju nu bara 4 mifiarder att röra sig med - så är del troligt all den kommit fram till elt majoritelsförslag som legat ungefar där den nuvarande partiledaruppgörelsens skatteskala ligger. Sä enkelt var det med det.

När del sedan gäller frågan om vid vilken inkomstnivå marginalskat-

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

tesänkningen upphör, skall jag villigt erkänna att jag hade fel i del senaste inlägget. Jag råkade få tag på en promemoria som gällde skattesänkningen 1975 och inle skallesänkningen 1976. Det är förklaringen till att jag gick för långt i fråga om de inkomstlagen där marginalskaltesänkningen sätter in. Men det är ett förklarligt misstag när man efter alla dessa diskussioner är så överlastad med skallepromemorior som i varie fall finansministern har varit.

Sedan skulle jag vifia säga till herr Bohman all jag faktiskt inte fattat besparingskommitiéns arbete på del sättet all finansministern skulle sitta och ge direktiv lill kommittén: Nu skall ni spara ihop x mifiarder kronor och leverera ell förslag till finansministern snarast möjligl! Om problemet vore så enormt enkelt, skulle del vara ganska onödigt alt tillsätta en kommitté och besvära en massa respektabla personer att syssla med den här frågan. Kommittén skall angripa problemet i hela dess vidd - bedöma, avväga och se vad det finns för möjligheter alt spara och i vilket avseende man kan bli ense om besparingarna. Vi måste ändå komma ihåg att del finns lika myckel av politiskt kontroversiella meningar i en bespa-ringsaklion som i en skalleaklion - de politiska motsättningarna är lika uppenbara i båda fallen.

Dä kan man inle gärna när denna kommitté arbetar bara säga; Var vänlig och spar ihop ett par mifiarder och kom in med förslaget! Om hela problemet vore så enkelt skulle jag naturligtvis kunna klara uppgiften själv. Men jag utgår ifrån att della var en lösning som herr Bohman kom på utan att ordentligt ha tänkt igenom det hela.

Sedan är jag litet överraskad över att herr Bohman gång på gäng i sina inlägg åberopar LO:s remissyttrande lill skatlekommitténs belänkande. Vi har haft möjligheter att myckel nära och flitigt umgås med Landsorganisationens ledning under de senaste veckorna - även under den tid då partiledarförhandlingarna pågick. Också dessförinnan träffades vi med ganska täta mellanrum. Vad som sägs i LO;s remissyttrande om alt man inle vill ha mer av löneutrymmet ockuperat av arbetsgivaravgifter bygger på del enkla antagandet - del återfinns även i finansplanen - att del torde bli fråga om en arbetsgivaravgift som ligger på uppemot 6 96. Jag kan också förstå Landsorganisationen om den säger: Om man konsumerar uppemot 6 96 av löneutrymmet för arbetsgivaravgiften, så vill vi i vafie fall för 1976 sälla stopp; vi vill ha litet alt resonera om för att kunna reda upp våra interna angelägenheter med motparten. Nu blev det inle 6 96, ulan den arbetsgivaravgiflshöjning som det är fråga om håller sig på ca 4 %, och här föreligger det således ingen kontrovers mellan partiledaruppgörelsen och Landsorganisationens värderingar och bedömningar.

Detta har varit uppe förut, men jag vill upprepa vad jag en gång tidigare sagt till herr Bohman: Dra inle för länga växlar på del här specifika yttrandet, för del baserar sig på andra förutsättningar än vad herr Bohman diskuterar.

Sedan är det klart att med en utveckling där svenska folket höjer sina

inkomster med nominellt 10 å 12 96 varie år - del kan t. o. m. bli några ytterligare procent; vem vel det - blir frågan om marginalskallen elt mer och mer påträngande problem. När vi diskuterade frågan för fyra fem år sedan i samband med skallereformen 1970 var inle situationen i avseende på marginalskallen lika irriterande som den är i dag. Självfallet måsle man beakta utvecklingen. Vi har kommit dithän nu alt marginalskatten inle längre bara är ell problem för en mindre del av landels mera välbetalda medborgargrupper. Den är ett problem för stora, tunga inkomsttagargrupper, del är jag beredd att säga och det har jag sagt tidigare också. Men det är ett resultat av den utveckling som vi har bevittnat och jag är alldeles övertygad om alt vi i fortsatta skaliedebalier är tvingade att diskutera inle bara skallesänkningen som sådan ulan även marginaleffekterna som sådana.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Först beklagar jag att jag missförstod finansministern. Sådant kan alltså hända inle bara finansministern utan också mig i debatten.

Skidturen har ju skäligen litet intresse i detta sammanhang. Om jag var irriterad eller avkopplad när jag kom hem ifrån vistelsen bland mina partivänner och andra i Häriedalen - även herr Strängs partivänner -kan man ha delade meningar om. Jag kan inte avgöra det, och jag tror inte heller all herr Sträng är mannen all bedöma del. Det finns kanske mera opartiska personer som kan göra den bedömningen.

Jag förstår inte finansministerns resonemang om besparingsutredningen. När del gäller alla möjliga andra utredningar - finansministerns eller andra statsråds utredningar - är man ofta myckel noga med all tala om hur stora belopp som utredningarna får förfoga över. Och det ges regler för hur de skall handla inom olika ekonomiska ramar. Vad låge närmare lill hands fören finansminister som begriper vart utvecklingen är på väg än att tala om för besparingsulredningen all den bör inrikta sitt arbete exempelvis första årel på att åstadkomma en besparing på bortåt I mifiard kronor? Om man verkligen vill ha en sådan besparing så borde det väl vara ett speciellt bra tillfälle för finansministern att ge sådana direktiv. Där är ju alla partier representerade och ledamöterna blir då tvungna att försöka anpassa sig lill direktiven. Impopulära förslag som läggs fram av etl flertal partier har ju större utsikter all gå igenom än besparingsmolioner som väcks av ell eller annat parti här i riksdagen - del kan vi väl vara helt överens om.

Vad som är intressant med LO:s remissyttrande som jag här har återgivit vissa delar av - egentligen hade det varit värdefullt om man hade tagit in hela yttrandet i riksdagens protokoll - är att man får en känsla av att LO menar alt nu får del vara nog med del här slaget av skatteomläggningar. Nu har vi gjort den sista, del skall inle vara flera av dem - det är del intryck som man fär när man läser LO;s remissyttrande. Jag umgås inte lika intimt som finansministern med LO-folket, och del

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

är ju möjligt att de säger någonting annat lill finansministern när ni är på tu man hand. Men när man läser uttalandet får man del alldeles bestämda intryck som jag har velat redovisa här. Det är därför som jag så flitigt citerade vad LO framhöll.

Så marginalskatterna. Jag tycker alt del var värdefullt all få del konstaterandet om marginalskatterna från finansministerns sida. Vi böriar tydligen se på problemet pä samma säll. Men när vi förde fram del, när vi var så framsynta alt vi begrep vart progressiviteten skulle leda - vi förde ju inte etl statiskt resonemang den gången utan sade all om delta fortsätter och om lönehöjningarna fortgår, kommer det alt få de och de konsekvenserna för löneutvecklingen, för inflationen osv. - då fick vi inget gehör för våra synpunkter. Om så hade skett och om man då hade vidtagit justeringar av marginalskatterna i stället för att skärpa dem successivt, vilket man gjort utom förra året, skulle vi inte här i landet ha haft de svåra problem som vi har i dag. Vi skulle ha haft en lugnare löneutveckling och inte en så bekymmersam inflationsutveckling som f n. Del skulle ha varit mycket lättare all åstadkomma den stora skattereform som ju ändå utgör målet för våra strävanden, i varie fall i dagslägel.

Men då ville man inte vara med på della. Man bagatelliserade problemet - det var "skatiekineseri", sade herr Sträng. Folk bryr sig inle om marginalskatterna, sade finansministern, del enda avgörande för dem är den totala summa de betalar i skatt. Mol del genmälde jag; Det avgörande för människornas lust att jobba, alt ta på sig nya arbetsuppgifter och att göra nya arbetsinsatser, det är hur myckel pengar del blir kvar av förfiänsten när de tar de nya arbetena och när de får sina lönehöjningar. Men det bestred finansministern.

Nu är finansministern tydligen beredd all hålla med mig på denna punkt. Det inkasserar jag som värdefullt efter denna långa debatt, om jag inte har missförstått finansministern en gång till!

Herr andre vice talmannen tillkännagav all anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Herr finansministern STRÄNG;

Herr talman! Jag kan glädja herr Bohman med att han alls inte har missförstått vad jag sade i milt senaste inlägg. Men när förutsätlningarna ändras måste också politiken påverkas - det trodde jag var en ganska naturlig slutsals.

Jag har ju, herr Bohman, under min tid som finansminister upplevt tvä tidigare besparingsulredningar, som båda sorgligen har strandat. Det har inle blivit någonting alls av dem, även om de gick till verket med myckel höga ambitioner och äriiga förutsättningar. Under sådana förhållanden har jag sagt mig - och jag vidhåller del - att när man med lottens hjälp här i kammaren vunnit gehör för alt tillsätta en tredje besparingsutredning, så är det väl ändå rimligt att den besparingsulred-

ningen får arbeta frän rent förutsättningslösa utgångspunkter. Den får ta upp hela fältet, budgetpropositionens alla anslag - det må vara folkpensioner eller försvarsutgifter eller utbildningsutgifter eller u-hjälp eller någonting annat. Hela fältet står fritt för denna besparingsutredning.

Men dä vore del ju rätt orimligt om finansministern kom inklampande i della hedervärda utredningsarbete och sade; Nu skall ni leverera en besparing på 1 mifiard - so öder so. Här sitter ändå representanter med skilda värderingar och skilda uppfattningar om var besparingen skall sättas in. Jag tror därför all den arbetsuppgiften för utredningen skulle bli både orimlig och omöjlig - det skulle t. o. m. bli svårare än all enas om hur en skattesänkning skall se ut.

Sedan vill jag göra etl påpekande med anledning av det sista som herr Bohman yttrade. Han sade: Vi var ju så framsynta när 1970 års skattereform genomfördes, sä vi hade etl intresse av all den skattesänkningen mera var inriktad på marginalskattesidan än pä den direkta skal-tesänkningssidan förde lägre inkomsttagarna. Ja, man står ju vae gång, när det är fråga om en skallerevision, inför detta problem; Skall man lägga skattesänkningen hos de lägre inkomstlagarna, där marginalskatten inte har samma irriterande effekt som högre upp, eller skall man lägga huvudvikten vid marginalskatteförändringarna? Skall man föra ell resonemang som lyder; Hur myckel får du kvar på din årslön när du har betalt din skall? Eller skall man låta den andra synpunkten dominera: Vad fär du kvar av din lönehöjning när du har betalat din skatt? Det är skillnaden mellan att se skallen i samband med inkomsten och alt se skatten i samband med lönehöjningen.

Varie gång tidigare, när herr Bohman och jag har tvistat om detta, har jag med regeringen bakom mig lagt mera vikt vid att de pengar man kan satsa på en skattesänkning bör få en förhållandevis större tyngd hos de lägre inkomstgrupperna, och då har det blivit på bekostnad av marginalskattegrupperna. Sedan har inkomslulvecklingen lett dithän att det är svårare all göra den uppdelningen, även om herr Hermansson i dag - jag skall inte direkt polemisera mol honom, eftersom han har försvunnit ur kammaren - myckel energiskt hävdat att även partiledaruppgörelsen innebär ett för långt gående hänsynslagande till mar-ginalskaliefilosofln pä bekostnad av det stöd lill de lägst betalda som han har gjort sig. lill talesman för.

Man har alllid de här motsättningarna, när man skall göra avvägningen och har en viss summa att röra sig med. Och tidigare när marginalskatten inte var del generella skatteproblem som den är i dag, lade regeringspartiet större vikt vid de lägre inkomsttagarna. Nu har vi lyft upp de breda lagrens inkomster, så nu är marginalskatterna mera de breda skattebetalarnas problem. Det är den enkla förklaringen, både i det historiska perspektivet och i dagslägel.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! När man talar om skattesänkningar finns det risk för

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

att man lätt talar om två olika ting som motverkar varandra. Alt sänka skatterna med etl totalt absolut belopp kan få och får ofta den effekten att marginalskatterna skärps. Man åstadkommer en bot för dagen, men gör ont värre för morgondagen. Del är ju detta som i alltför stor utsträckning har hänt.

Det är inle som finansministern säger, att marginalskatleeffekterna blir värst i de höga inkomsllägena. Det är i själva verket i de låga inkomstlägena människorna drabbas hårdast. Där är nämligen marginaleffekterna större på grund av de bidrag som i regel utgår där nere och som successivt trappas av när inkomsten ökar.

De som i dag drabbas alldeles speciellt är de pensionärer vi har diskuterat, som genom förmögenhetsuppräkningen till föfid av ändrade taxeringsvärden får minskade bostadsbidrag. Det är en våldsam marginal-skatleskärpning som träffar just dem.

Förutsättningarna har förändrats, säger finansministern. Jag bestrider della. De förutsättningar jag har utgått ifrån är all vi har haft ell skattesystem med inbyggda felaktigheter och tokigheter hela tiden. När man från värt håll varit förutseende nog all begära all delta skulle rättas till, för alt vi skulle kunna få en lugnare utveckling i vår ekonomi, har vi fått höra del resonemang finansministern nyss förde och som jag tycker inle håller.

Del allvarligaste är att under de år dä man har böriat begripa vad del är fråga om, har man skärpt marginalskatterna, med undantag av förra året. Man har skärpt marginalskatterna även i den uppgörelse som nu har träffats. Del vel väl finansministern om, hoppas jag.

Jag förstår inte heller resonemanget om besparingsutredningen. Jag drar rakt motsatt slutsats mol den finansministern har dragit. Om vi har haft två besparingsulredningar som inle lyckats, borde man ju, om man är finansminister och vill någonting - och del vill ju finansministern i andra sammanhang - dra den slutsatsen all den här gången måste jag se lill alt besparingsulredningen får sådana direktiv alt den är tvingad att plocka fram besparingar. Förut har man suttit och pratat fram och tillbaka runt bordet och inte åstadkommit så mycket som hade förväntats, men nu skall jag slå näven i bordel och se lill att del blir någonting av. Av utredningen kräver jag därför alt så och så mycket pengar skall den plocka fram.

Del tycker jag är den slutsats man borde dra, om man är en förnuftig finansminister-och det är ju finansministern i mänga andra hänseenden.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Artigheten har böfiat bli alldeles överväldigande här på slutet, men herr Bohman rör till det litet i sin argumentation. Del är inte första gången jag hör alt skatteskalan får skulden för mer än vad den skall skyllas för. Del är klan att skatteskalan i kombination med behovsprövade bidrag kan framstå som hård där nere i botten. Men del är inget fel på skalleskatan. Del är en kombinationseffekt del är fråga om.

Del handlar därför inle om någon marginalskatt, ulan om en marginaleffekt. Jag tror inle man klarar den med några förändringar av mar-ginalskatlesystemet i botten. Del får man angripa över bidragssystemet. Det är en uppfattning som jag har haft ganska länge och har även i fortsättningen.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr andre vice talmannen anmälde alt herr Bohman anhållit all lill protokollet få antecknat att han inte ägde rält lill ytteriigare replik.

Herr HELÉN (fp):

Herr lalman! Del finns de som vill betrakta de två senaste årens förändringar i världsekonomin som uttryck för något slags obönhörliga naturkrafter. 1 den kommunistiska lappningen är del fråga om vad man kallar kapitalismens nedgång och fall som vi nu skulle bevittna. Men sedan finns del andra som gör prognoser och bedömningar som om regeringar och parlament skulle slå vid sidan av det hela och inte ha några möjligheter att länka utvecklingen.

Så är del inte. De femdubblade ofiepriserna, 1974 års vindsnabba och världsvida inflation och den stora arbetslösheten i länder som betyder sä mycket för Sveriges ekonomi är i stor utsträckning en föfid av felaktiga politiska beslut och kan också mötas med rikligare politiska beslut.

Ulmaningarna är större än på många år. I den meningen var del elt nytt läge som ofiekrisen och dess följdverkningar förde med sig. I stället för elt överskott i handeln med andra länder fick de västliga industriländerna 1974 ett samlat underskott i storieksordningen 250 miljarder svenska kronor. Inflationen och de enorma betalningsunderskollen frestar naturligtvis många länder alt strama åt, även lill priset av massarbetslöshet. Sedan har inflationen rullat vidare i en cirkel som varit svår alt bryta när löntagarna känt sig tvingade att kompensera sig för penningvärdels fall.

Utmaningarna kan mötas, men bara om industriländernas regeringar inser all alla råkar illa ul om man försöker skicka inflation och arbetslöshet som någon sorts pakelgods över gränserna till varandra.

I Nordiska rådets generaldebatl i Reykjavik för en månad sedan försökte jag formulera tre punkter för en nordisk samsyn om huvudinriktningen för att västländernas ekonomier skall klara de här problemen. Den första lyder:

Vi måste finna vettiga former för all slussa tillbaka ofiemifiarderna. Vi får inle låta våra ekonomier stagnera bara för all ofieländerna inle med ens kan köpa upp sina pengar. Tvärtom måste vi mötas pä halva vägen och del är av del vikliga arbetet som inte minst ofieklubben nu är upplagen och under svåra påfrestningar i färd med alt försöka klara.

Den ekonomiska politiken - del är min andra punkt - bör i industriländerna i högre grad än hillills inriktas just på all bekämpa arbetslösheten. Kampen mot inflationen är inle befiänt av all maskiner ute i Europa eller i Amerika stannar och arbetslösheten stiger. De mänskliga

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

föriuslerna av växande arbetslöshet kan inle accepteras. Om inle varor kan säfias ute i världen eller pä hemmamarknaden får vi inle heller de investeringar som är nödvändiga för alt på sikt återställa balansen mellan industriländer och ofieländer. Då kommer den tredje punkten;

Väridshandeln måste liberaliseras mer än hillills. Industriländerna kan inte komma till rätta med sina underskott i varuutbytet med andra länder genom att så alt säga flytta underskollen mellan varandra.

Om delta visade del sig finnas samsyn i Nordiska rådet. Statsminister Palme talade i samma anda och det gjorde även företrädare för de norska och finländska regeringarna. Jag förmodar all då statsministern har varit ute i Europa och talat om detta med sina åsiktsfränder har han liksom jag, när jag mött mina liberala partivänner ute i Europa, betonat nödvändigheten av stimulanser i hela den västliga världen. Därför blev jag litet oroad av att finansministern här i dag nästan ville tona ned be-, lydelsen för Sverige av den låga aktiviteten i USA. Visst är del sant att bara 6 96 av vår export går till Amerikas förenta stater, men de indirekta verkningarna för oss av en förändring i den amerikanska politiken är ändå betydande. En vikande efterfrågan i USA bromsar exporten frän svenska företag som levererar komponenter eller utrustning lill andra västeuropeiska förelag med USA som en mycket viktig marknad. En avmattning i Amerika medför vanligtvis ett ökat nordamerikanskt utbud i Västeuropa av massa, papper och andra stapelvaror som väger tungt i den svenska exporten. Framför allt är del USA som kan dra i gång den internationella ekonomin när den håller på all stagnera eftersom det landet bidrar med ca 40 96 av de västliga industriländernas samlade produktion. Just för att effekterna för Sveriges del av den amerikanska ekonomiska politiken väsentligen är indirekta tar det tid innan de slår igenom hos oss. Mol den bakgrunden är del oroande att man ännu inte kan se ens en rejäl börian på den uppgång i den amerikanska ekonomin som alla väntar på. Det får inte bli så här hemma alt vi sitter och väntar pä en uppgång som dröjer, utan vi måsle vidta våra egna åtgärder. Vi måste vara vaksamma sä all vi inte rekommenderar andra länder all föra en viss politik som vi själva underlåter att föra. Jag vore intresserad av all få höra finansminister Strängs syn pä detta. Praktiskt taget alla länder kan bli överens om att det är bra när andra stimulerar sina ekonomier. Men om alla väntar på de andra innan de gör något själva, då blir föfiden trots allt depression och värre recessioner än tidigare.

I fråga om Sveriges ekonomiska politik tror jag del finns tvä avgörande saker. Vi måste för det första ta vara på våra tillgångar av människor och maskiner, se lill all vi ulnytfiar den verkliga kapaciteten. Vi måsle för det andra skapa förutsättningar för en framgångsrik avtalsrörelse. Det senare har betonats flera gånger under debatten men från skilda utgångspunkter. Vi vet vad det betyder när avtalsförhandlingarna tänjs ul i del ovissa - människor vågar inle göra några satsningar, och även företagen sänker sin verkliga ambitionsnivå.

När man ser hur en rad andra länder har misslyckats i bägge dessa

hänseenden, så tycker jag all svenska folkel har alla skäl all räkna med all den svenska riksdagen skall visa handlingskraft. Vi fick i fiol exempel på vad del praktiskt var möjligt att göra. Del var först svårt att åstadkomma den erforderliga handlingskraften, del log tid. Del var kämpigt all få fram momssänkningen och Hagaöverkommelsen förra årel. Men nu, med det som allmänt kallas Haga II och finansutskottets riktlinjer för den ekonomiska politiken, menar jag alt riksdagen under mindre vånda har kunnat svara upp mot sådana förväntningar och ulmaningar.

Besked om skatterna för 1975 och 1976 har varit nödvändiga inle minst för all avtalsrörelsen, som så myckel annat hänger på, skall bli framgångsrik. Med Hagaöverenskommelsen och med den överenskommelse om skatterna för 1976 som redovisats här i dag har del faktiskt hänt någonting för stora grupper som har varit klämda i ett tidigare hopplöst skalteläge.

Jag är självfallet medveten om att den föreslagna skatteomläggningen är elt provisorium. Jag önskar inget högre än alt vi kan komma ur provisoriernas epok och att det verkligen blir ett mer varaktigt skattesystem från 1977. Men om man vill se sakligt på del måste man ändå notera att även engångsrycken har betytt en rejäl förbättring för många människor.

Ta en famifi med 35 000-40 000 kr. i årsinkomst. Den kommer 1976 att ligga under den vanliga inkomsten. Vad hände då så sent som 1974 när den ökade sin inkomst? Jo, först försvann större delen genom skall på löneökningen - den omtalade marginalskatten. Sedan gick ytterligare en fiärdedel bort i minskade bostadstillägg. Av en tusenlapp i löneökning blev det för mänga bara 100 kr. kvar. Genom Hagaöverenskommelsen för etl är sedan mellan folkpartiet och regeringen mildrade vi de orimliga marginaleffekterna, och det är ju det väsentliga. Det skedde genom en kombination av sänkning av marginalskatten och ändring av inkomstprövningen för erhållande av bostadstillägg. För denna famifi i delta vanliga inkomslläge betydde det ca 150 kr. mer över av vafie ny-förfiänad tusenlapp.

När folkpartiet gick in i förhandlingarna om 1976 års skaller hade vi en fast föresats: det vi vann på Haga för 1975 skulle vi klara också för 1976. Då var förslaget frän skatleulredningens majoritet helt otillfredsställande. Kombinationen även av en måttlig inflation 1976 och så begränsade höjningar av kommunalskatterna som 30-40 öre skulle i praktiken ha lett till alt de marginaleffekter vi pä Haga fick bort för 1975 i vissa inkomstlägen hade återkommit 1976. Redan vid en inflation på 8 % och denna höjning av kommunalskatterna skulle resultatet ha blivit en försämring för ett mycket stort flertal. En ensamstående med 45 000 kr. i årsinkomst skulle i fast penningvärde ha fält en skattehöjning på ca 300 kr. från 1975 lill 1976 ulan alt lönen höjts med mer än vad som svarar mot penningvärdeförsämringen.

En famifi där en av makarna arbetar och förfiänar 50 000 kr. om året skulle med det dåliga förslaget i praktiken ha fäll en skattehöjning pä

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975 '

Finansdebatt

7 Riksdagens protokoll 1975. Nr 34-35

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

ca 700 kr., trots oförändrad verklig inkomst.

Del var utgångsläget där dessa förhandlingar, i tidningarna kallade Haga II, började. Det var för oss nödvändigt alt försöka förmå dem som stod bakom della felaktiga förslag i skalteutredningen, de tvä största politiska partierna och den största fackliga organisationen, att komma till ändrade slutsatser. Jag är glad för att del lyckades.

Vad vi då sade oss var att tyngdpunkten i skatteomläggningen 1976 måste ligga där de breda löntagargrupperna ligger, om den skulle kunna hjälpa lill alt verkligen åstadkomma en tvåårig avtalsuppgörelse, med vad del kan betyda av fred på den svenska arbetsmarknaden. Det måste också betyda alt människor i vanliga inkomstlägen är medvetna om att det inle får vara omöjligt all av egen kraft förbättra sin standard, såsom det var för många fram t. o. m. 1974. Och del måsle till sist bli något över för del enskilda hushållet av de löneökningar som förhandlingarna till sist leder fram lill, så all man godtagbart kan hålla spjärn mot inflationen, även om den självfallet fortfarande tyvärr kommer att finnas där som en obehaglig och besvärande faktor.

Vi åstadkom det alt i stället för det här otillräckliga förslaget från skatleulredningens majoritet blir del nu en skattesänkning på 1 600 kr. för de allra flesta nästa år, och del är faktiskt värt lika mycket som 4 000 kr. i själva lönelyftet. Del är faktiskt ingen dålig sänkning av den statliga inkomstskatten. Med den plus resultatet av förra årets Hagaöverenskommelse vore del fel om inte avtalsparterna verkligen allvarligt syftade lill att nu söka åstadkomma en tvåårig uppgörelse. Sverige bör på della sätt kunna slippa att hamna i en "dansk" situation, och löntagarna kan få det bättre utan all behöva ställa lönekraven så högt all penningvärdet skakas.

Vi vet inte hur del slutligt går, men vi vet att det här ändå är vikliga förutsättningar för en framgångsrik avtalsuppgörelse. Och vi vet all ulan en sådan vettigare skaltelösning för 1976 hade en galopperande inflation och något som kunde ha utvecklats lill etl kaos på arbetsmarknaden kommit som på beställning.

Nu har delta beskrivits på olika sätt under en lång förmiddag.

Herr Bohman har betygsalt våra prestationer. Han har sagt; "De två andra borgerliga partierna har handlat enligt sin övertygelse." Och han tillade alt vi hade åstadkommit obestridliga framgångar. Del är bra all del blev sagl. Herr Bohman hävdade samtidigt all han inte kan avslå frän all här förklara för väfiarna varför moderata samlingspartiet har ställt sig utanför. Det är hans självklara rätt och plikt.

Men herr Bohman riktade också en myckel omfattande kritik mot den överenskommelse som har träffats mellan folkpartiet, centerpartiet och regeringen. Herr Bohman betonade all den kritiken drabbade vart och ett av de tre partierna.

Jag vill därför i gengäld och helt stilla konstatera att vi från folkpartiets sida självfallet inle kan avstå från alt förklara för väfiarna varför vi deltar i överenskommelsen och varför vi anser all vi i det fallet har vall en

bättre linje än moderata samlingspartiet.

Del finns tyvärr en rad motsättningar i den omfattande kritiken från herr Bohman. Jag skall visa upp dem - fortfarande helt stilla och utan alt starta något gräl som kanske en del rubriksätlare men ingen annan önskar.

Å ena sidan kritiserar moderaterna här i debaiten den träffade överenskommelsen för att den skulle begränsa avtalsparternas frihet. Å andra sidan kräver samma moderater i sill eget anliinflationsprogram en ganska hård inkomstpolitik, där man bl. a. skulle koppla ihop en höjning av värdet på den svenska kronan med utfästelser från löntagarorganisationerna alt hålla tillbaka lönekraven. Det var en punkt. Jag har en lill.

Å ena sidan hävdar herr Bohman all kommunerna drabbas hårt av de höjda socialförsäkringsavgifterna, dvs. att löntagarorganisationerna inle räknar av dessa höjda avgifter frän löneutrymmet. Å andra sidan hävdar han all skatteomläggningen leder till minskade ATP-ulbetalning-ar i framliden genom att löntagarna dämpar sina lönekrav och i stället lar ul en del av löneökningen i form av sänkt skatt.

En tredje iakttagelse: Å ena sidan antyder man från den moderata sidan att vi i folkpartiet och centerpartiet skulle ha gett upp vårt resonemang all staten har vissa graiisinkomster genom inflationen. Å andra sidan konstaterar herr Bohman, fullt riktigt, att staten själv genom den nu aktuella skatteomläggningen får betala en myckel stor del av den finansiering som består i att socialförsäkringsavgifter i fortsättningen skall betalas också för de högsta inkomsterna - alltså pengar som flyttas från en statlig hylla till en annan.

En fiärde och sisla punkt: Å ena sidan har moderata samlingspartiet i sin energipolitik, liksom folkpartiet, vänt sig mol planhushållning, de-lafiregleringar och ransoneringar och i stället talat för all man skall utnytfia marknadskrafterna, bl. a. genom energiskatter. Å andra sidan kritiserar nu moderaternas företrädare sädana energiskatter när de faktiskt las fram.

När moderata samlingspartiet valde att lämna parliförhandlingarna återstod ännu den avgörande frågan hur skattesänkningarna skulle se ul för de breda grupperna inkomsttagare. Fler än finansministern förut sade ligger i de berörda grupperna. 53 % ligger mellan 40 000 och 60 000 kr. som diskussionen i så hög grad gällde. Folkpartiet stannade kvar vid förhandlingsbordet och pressade för dessa grupper fram en sänkning av den statliga inkomstskatten 1976 med 1 600 kr.

Visst går del alt hitta brister också i den här skatteomläggningen. Det är inle precis den som vi skulle ha arbetat fram om vi hade haft förmånen alt göra del i regeringsställning. Men del sägs klart ut i överenskommelsen all statens arbete skall sikta lill en mer bestående reform 1977, och det är den som är vårt huvudmål. Men om folkpartiet hade lämnat förhandlingarna i förtid hade föfiden blivit en betydligt sämre lösning för dessa stora löntagargrupper - eller ingen lösning alls. Vad som krävs av riksdagen, om vi skall klara upp ekonomin och säkra arbetsfreden, är faktiskt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

100

inte de stora orden ulan det är att man i en sådan här situation vågar la sitt ansvar - även om det inte enbart är angenämt. För det behövs en viss handlingskraft och inle skrammel med ett nyval, som bara skulle gälla tolv månaders riksdag, om ens det.

Herr Bohman gjorde slutligen gällande att den här överenskommelsen binder de politiska partiernas handlingsfrihet och all debaiten inte kan bli lika öppen som den annars skulle ha varit. Här har jag en helt annan bedömning. Om vi med en vettig ekonomisk politik kan se till att människor slipper gä arbetslösa, att det blir arbetsfred i Sverige de närmaste tvä åren och all hårt arbetande människor fär en lägre direkt statsskatt har partierna sedan myckel större utrymme för att föra en mer djupgående debatt om hur det svenska samhället bör utvecklas; i liberal riktning, i socialistisk riktning eller i konservativ riktning. Frän folkpartiets sida kommer vi inte att väja för att föra ut vår egen liberala politik; mol maktkoncentration, mot centralisering och mot socialism, för närdemokrati och för maklspridning.

Det här principiella resonemanget har sitt klara samband med den situation som jämviktsriksdagen befinner sig i. Vi ser ett samband mellan fiolårets handlande och del som nu sker. Åtskilligt uppnåddes redan i fiol. Herr Antonsson hade missmint sig när han liksom glömt bort alt fördubblingen av sparavdraget togs fram redan genom fiolårets Hagaöverenskommelse. Men del är andra saker som nu fullföfis genom den träffade överenskommelsen. Den lättnad vi nådde genom all egen-avgiften inle påläggs förelagarna för de första 10 000 kronorna i inkomst ökar nu, så all de första 18 000 av förelagaren infiänade kronorna befrias från sådan egenavgift.

Men del hår betyder sj'älvfallet inle alt vi skulle vara färdiga, ens om 1977 års skattereform blir den mer varaktiga som vi är inriktade pä. Det finns också frågor som kommit vid sidan av både förhandlingarna och en del av den aktuella debatten - även om en av de tre punkter jag tänker ta upp har behandlats redan i herr Bohmans inlägg tidigare här.

Den första punkten, som jag menar all vi alla har försummat men som vi icke längre kan fortsätta att försumma, är att ge rättvisa åt statspensionärerna. När pensionerade stats- och kommunahjänstemän får högre folkpension eller ATP blir deras glädje av den höjningen liten genom att fiänstepensionen i gengäld minskas. Statspensionärerna släpar också efter i standardulvecklingen. Skillnaden i pension är stor beroende på när pensioneringen har skett. Del är en grupp människor som i de flesta fall gjort en utomordentligt fin insats för värt gemensamma svenska samhälle och dess statsadministration men som i detta avseende behandlas illa. Jag skulle gärna vifia veta om inte finansministern innan han någon gång i framtiden drar sig tillbaka är beredd att göra någonting för statens gamla trofiänare.

Den andra punkt som jag vill ta upp är skattehanleringen - den statliga administrationen - som måste förbättras, så all den enskilda skallebe-

talaren kan känna inte bara all systemet är någorlunda rättvist ulan att hon eller han också behandlas rättvist av skattemyndigheterna. Justitieombudsmannen Ulf Lundvik, som observerat alt en reform av taxeringsväsendets första insats är pä gång, har på eget initiativ skickat en lång skrivelse lill finansministern som verkligen aren utomordentligt intressant men också ganska otäck läsning. Han uttalar där: "Det är väl känt att del finns allvariiga brister i laxeringsarbelet i första instans." Han går detafieral igenom hur ofta och hur lätt den enskilde kommer i kläm. Han säger alt han funnit mängder av klagomål från enskilda helt befogade.

Han framhåller bl. a. att ett konkret och berättigat krav är att skattebetalaren får bättre möjligheter att lägga fram sin syn när en taxeringsnämnd ifrågasätter hennes eller hans deklaration. I dag görs del ofta inte klart vilka ytterligare informationer myndigheterna vill ha när de skickar en lapp om "ifrågasatt avvikelse frän självdeklaration" och vad dessa informationer betyder för den fortsatta behandlingen.

Dessutom fär skattebetalaren som regel högst älta dagar på sig att svara, oberoende av vad saken gäller och omständigheterna i övrigt. När taxeringsperioden går mot sill slut tillämpas ännu kortare frister. Den som är på semester, som är på resa, som är sjuk eller som är upptagen av arbete får inte möjlighet att ge svar.

Jag lade märke till när jag själv blev chef för en länsstyrelse alt del på alla de skrivelser som dittills hade gått ut stod all vederbörande skulle svara älta dagar efter det alt brevet hade gått ut - alltså oavsett om vederbörande var hemma eller bortrest. Jag föreskrev då att det från den länsstyrelsen i fortsättningen inte skulle få gå ul brev med ett sådant krav. Jag har dock sell att det från andra länsstyrelser fortfarande går ut brev med krav att vederbörande skall svara älta dagar efter del att brevet avsänts - inte efter det att man har mottagit brevet.

Jag vill fråga finansministern, som väl har läst JO:s fiocka lunta, hur han ser på denna redovisning av hur skatteadministrationen ter sig från den enskildes synvinkel och om dessa kritiska iakttagelser kommer att las med i bedömningen i samband med den reform som väl nu äntligen måste komma.

Den tredje punklen har redan varit uppe lill diskussion mellan herrar Bohman och Sträng, men jag tycker all också jag har rält att påminna om den. Den gäller vad man nu skall göra åt de samlade kostnadsökningar som annars drabbar de vanliga smähusägarna. Här finns en rad olika faktorer som pressar upp kostnaderna 1976. De höjda taxeringsvärdena är bara en. Andra faktorer som inverkar är de nya bostadslånen som ersätter paritetslänen och den ökade energibeskattningen utöver ofiepris-höjningarna. Den senare har varit sakligt nödvändig men får naturiiglvis tillsammans med de andra faktorerna en inverkan också i delta sammanhang.

Sedda var och en för sig kan del, som jag sagt, vara fråga om rimliga förändringar. Men tillsammans får de inle leda till att människor i vanliga

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

101

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

102

inkomstlägen inle kan skaffa sig eget hus eller förändra de ekonomiska förutsätlningarna så att en familj, som nätt pensionsåldern, måste lämna sitt hus långt tidigare än man hade tänkt sig.

Finansministern har lovat att lägga fram förslag till justeringar i villabeskatlningen. Jag vill bara för folkpartiets räkning framhålla att det måste till tre inslag i en sådan förändring för alt vi skall kunna godkänna den. Del är för det första en rejäl höjning av lägsta gränsen för villabeskattningen, som nu ligger vid 150 000 kr. Del är för del andra en höjning av del schablonbelopp, motsvarande reparationskostnader, som alla småhusägare fär dra av i deklarationen, från 500 lill åtminstone 700 kr. Det är för det tredje ändrade regler för pensionärernas bostadstillägg, så att de inte sjunker som en följd av de nya taxeringsvärdena.

Herr talman! Den länga förmiddagsdebalten har gett en rad vikliga besked om att finansutskottets betänkande lägger en ändrad grund för konjunkturbedömningen för resten av året, för del som kan komma att hända under hösten, vintern och våren 1975 och 1976. Det är bra att utskollet ställer sig bakom förslaget om skärpt konjunkturpolitisk beredskap med bifall till folkpartiets och centerns motion. Nu kan vi verkligen väga hoppas att kreditbromsen lättas och alt förelagen skall kunna utnytfia sina investeringsfonder utan att behöva gå upp lill finansministern vafie gång. Regering och riksdag skall vara beredda att lidiga-relägga höjningen av barnbidraget, om det behövs, och ge bättre stöd lill barnomsorgen i kommunerna under alla förhållanden. I kombination med den stimulans som den vid årsskiftet inträffade sänkningen av statsskatten förde med sig och med de retroaktiva löneutbetalningar som bör komma pä försommaren efter - som jag hoppas - ett framgångsrikt slut på löneförhandlingarna kan det här hålla uppe svensk ekonomi, så all vi får större möjligheter all hänga pä en internationell uppgång. Därför är drastiska åtgärder, beslutade i dag och vidtagna i morgon, inle nödvändiga, ulan man bör satsa på det här sättet på de mjuka stimulanserna i nuläget.

Alt uppgången inle kommer lika snabbi och kraftigt som regeringen antog i januari har utskottet med all tydlighet sagt ut, och om della råder en bred enighet. Men del är två saker som vi nu, som företrädare för de partier som har varit med och förhandlat, måste räkna med att regeringen verkligen tänker på. Den ena är alt den stimulanspolitik som riksdagen i dag beslutar om fullföfis. Riksbanken får då en central roll, men utöver detta måsle regeringen - och dä närmast finansministern - lojalt tillmötesgå vad riksdagen begär just för att underlätta och snabba upp investeringar och se till alt även de mindre företagen får sina löpande pengar. Den andra är alt regeringen arbetar utan presligehinder med alt fylla ul detafierna i den konjunkturpolitiska beredskapsplan som man nu har accepterat, sä att man hinner sälla in de ytterligare stimulansåtgärder som sannolikt, ja, med stor säkerhet blir nödvändiga senare i år.

Då skall vi dra ell streck över den långa debatt som vi har fört om

de två förlorade åren 1971 och 1972, dä alltför många blev arbetslösa på grund av en. som vi menar, felaktig ekonomisk politik. Människors rätt till arbete är så viktig att den inte får hotas genom att vi i onödan skapar en hemmalagad svensk konjunklurförsämring.

Jag tror att det är särskilt viktigt - del har också skymtat i Sigfrid Löfgrens och andras inlägg i förmiddags - att de unga människorna, som lämnar utbildning eller militärfiänslgöring nu i vår och som kan riskera att drabbas av precis samma upplevelser som deras något äldre kamrater mötte 1971 och 1972, känner alt vi nu är vaksammare. De nya på arbetsmarknaden måsle helt enkelt ha ell annat stöd, om det nu blir en konjunklurförsämring, än del som gavs för några år sedan.

Vi har här tagit fram etl krav pä en förpliktande garanti för alt ungdomar skall få utbildning, praktik eller jobb. En del sakförståndiga ruskar väl på huvudet och säger: "Del där är en för hög ambition! Klarar vi della? Har vi råd med del?" Mitt svar är: Vi har inte råd alt stänga skolporten bakom unga människor utan att samtidigt försöka öppna porlen lill arbetslivet. Del är den verklighet de möter som tvingar oss lill krafttag. Och de behöver inte någon sorts halvdana ursäkter för utebliven politisk handling. Vad de önskar är utbildning och jobb, och del är därför det krävs en ungdomsgaranli just årel 1975.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Hen BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall begränsa mig till alt dels uttrycka min tillfredsställelse över att Gunnar Helén nu har tagit upp statspensionärernas villkor, dels rätta till några missförstånd.

För det första har vi moderater inte krävt en härd och bunden inkomstpolitik. Vi har begärt en frivillig inkomstpolitik vilande pä vissa garantier frän statsmakterna.

För det andra har vi hänvisat till vad både Kommunförbundet och LO har påpekat, nämligen att om höjda socialavgifter räknas av från löneanspråken blir resultatet ett minskat löneunderiag för kommunerna. Om de inte räknas av i tillbörlig utsträckning får kommunerna ökade kostnader. Att kommunerna i båda fallen förlorar 1,1 mifiarder kr. har Kommunförbundet påvisat.

För del tredje vidhåller vi att skallesänkningar inte skall totalfinansieras och att de 2,3 miljarder kr. som kommer all överuttagas nästa år skall användas för skattesänkningar eller för all lindra ytterligare skallehöjningar.

För del fiärde har vi påvisat all höjda energiskatter leder tiil ökade kostnader och därmed minskar värdet av skattesänkningen. Men detta innebär inle all vi lar avstånd frän att man använder energiskatter i del syfte som även Gunnar Helén är intresserad av. På den punklen finns ingen motsägelse.

För del femte valde vi inle att lämna parliförhandlingarna, vilket har påståtts. Vi blev helt enkelt - för att tala vanlig svenska - utvisade ifrån dem.

103

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Men om folkpartiet föfil det moderata exemplet och blivit utvisade, vad hade då hänt, frågar Gunnar Helén. Då skulle ingenting annat ha hänt än att de tre borgerliga partierna i riksdagen fält lägga fram ett eget förslag till skattesänkningar. Jag har tidigare i dag frågat mig om del inte skulle ha blivit svårt för socialdemokraterna att gå emot eU förslag som hade arbetats fram i riksdagen. De borgeriiga har ju majoritet i finansutskottet efter 1973 års val.

Slutligen begärde Gunnar Helén ett par saker av regeringen, nämligen en fullföfid stimulanspolitik och att regeringen skall ha blicken skärpt för ati säUa in ytterligare stimulansåtgärder när sådana behövs. 1 båda dessa hänseenden bör regeringen visa att den lärt läxan frän 1971 och 1972, dä hundratusentals människor blev arbetslösa, förklarade Gunnar Helén. Jag vill understryka delta. Där har vi, i varie fall sedan 1971, etl gemensamt intresse av att åstadkomma resullal och driva på regeringen.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr Bohman om att det tyvärr inle finns någon icke-socialistisk majoritet i skalteutskoltet och att finansutskottet knappast lämpar sig såsom initialivforum för en helt ny skalleskala. Därtill kommer alt de tvä största politiska partierna och den största fackliga organisationen stod bakom det majoritelsförslag från skalteutredningen som det blev folkpartiets speciella uppgift att bekämpa.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Finansutskottet har i dag och skulle i den situation som vi nu talar om ha alla möjligheter all dra upp riktlinjer för en alternativ ekonomisk politik, som vi sedan fick votera om här i kammaren.

104

Herr WERNER i Tyresö (vpk):

Herr lalman! När värt parti lämnade de s. k. Haga Il-förhandlingarna sammanfattade vi i 14 punkter vårt partis uppfattning om dessa förhandlingar.

Den främsta anledningen lill alt vi inte kunde medverka i överenskommelsen är att vi är motståndare till en statlig inkomstpolitik, som innebär att statsmakterna inkräktar på de fackliga organisationernas bestämmanderätt och kampmöjligheler i avtalsrörelsen. Vi anser vidare all den bästa metoden att sänka skatten för låginkomsttagare är att slopa mervärdeskatten pä livsmedel. 1 ett provisorium för 1976 kan vi emellertid acceptera en omläggning av den direkta statsskatten, finansierad med en höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Vidare anser vi all man måste hålla fast vid låginkomstprofilen i skatleulredningens majoritets förslag plus den ytterligare markering av denna som görs i herr Hermanssons reservation - alltså helt stopp för skattesänkningen vid 100 000 kr., vilket inom den angivna ramen möjliggör en större sänkning för inkomsttagare under 30 000 kr. Vi har sagt att

vi kan acceptera en vidgning av ramen med ytterligare högst 1 mifiard kr. men alt denna då måsle fördelas i enlighet med låginkomstprofilen i skatteförslagel, så all även gruppen under 30 000 får del av den.

När del gäller finansieringen av skatteomläggningen hävdar vi all den skall ske genom totalfinansiering i form av avgifter och skatter på förelagen. Varje avsteg frän den principen innebär i verkligheten en subvention av förelagen som får betalas av övriga skattebetalare, dvs. huvudsakligen av löntagarna.

Vi har också sagt alt vi kan acceptera alt finansieringen sker genom en höjning av den allmänna arbetsgivaravgiften, men bara som ell provisorium, och all verkningarna av dessa avgifter och annan produktionsfaktorsbeskattning måste utredas. Vi anser att företagsavgifter, beräknade enbart på lönerna, inte är den enda eller den bästa formen. Vid samtalen under överläggningarna med regeringen och de övriga partierna har vi vidare hävdat att kommuner och landsting av olika skäl bör befrias helt från allmän arbetsgivaravgift och i varie fall från den föreslagna höjningen.

Vi har sagt att vi är motståndare lill en fördubbling av sparavdraget, därför att det med nuvarande konstruktion innebär ökade fördelar ju mer inkomsten ökar.

Vi ställer oss kritiska lill de föreslagna skaltehöjningarna på bensin och ofia med hänsyn lill de effekter de skulle få för bostadskostnader, arbetsresor och frakter. Vi ställer oss också kritiska till de övriga punkt-skattehöjningarna, som vi menar tillsammans med redan inträdda prishöjningar ytterligare skulle belasta löntagarna.

En annan sak är om sådana ökade statsinkomster används för reformer med ell bra fördelningspolitiskt innehåll: utbyggnad av daghemmen, förbättring av folkpensionerna, höjda ersättningar till AMU-elever. Det är sädana reformer som vi anser vikliga och som vi kommer att fortsätta att kräva. Sådana reformer, menar vi, bör i första hand finansieras med höjda skatter på kapital och bolagsvinster.

Här kommer också in frågan om besparingar, t. ex. pä militärutgifterna. Vi anser att reformpolitiken inte kan läggas utanför det område som lagils upp till diskussion.

Herr talman! Della var i korthet de skäl som avgjorde alt vi inte kunde eller ville vara med om något slags Haga Il-uppgörelse enligt den modell som regeringen skisserade. Regeringen valde all kompromissa och göra upp med herrar Helén och Fälldin, med resullal att man lämnar stora låglönegrupper utanför uppgörelsen samtidigt som man kräver älerhäll-samhet i avtalsrörelsen. Detta kommer naturligtvis att innebära nya rekordvinster för förelagen på samma säll som skedde efter den förra uppgörelsen, som regeringen gjorde med folkpartiet. Vi varnade den gången regeringen för all söka borgerligt stöd i den ekonomisk? politiken. Vi gjorde det därför alt enligt vår mening går det aldrig att föra verklig arbetarpolitik tillsammans med etl eller flera borgeriiga partier.

Vad som krävs är en fast ekonomisk politik med sikte på att värna sys-

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

105

Nr 34 selsättning och ekonomisk stabilitet, men del kan bara ske genom en

Onsd-ieen den planniässig näringspolitik och ingripanden mol monopol och storfinans.

12 mars 197S " ekonomiska politiken är grundläggande för hela den politik som

_____________ bedrivs i samhället. Del är den ekonomiska politiken som avgör hur

Finansdebatl stora delar av den statliga budgeten som skall satsas på reformer. Ja,

den ekonomiska politik som bedrivs avgör själva statsbudgetens storlek. Men den ekonomiska politiken är naturligtvis inte självständig. Så länge man underordnar den ekonomiska politiken uppgiften att söka stabilisera den kapitalistiska ekonomin, bedriver man en ekonomisk politik på kapitalets villkor. Inriktningen av politiken bestäms med andra ord av dem som har makten över näringslivet, maklen över produktionen, över människors arbete och liv. Den som har den ekonomiska makten bestämmer takten i hela samhällsutvecklingen, och det är delta som är grunden för demokratins begränsning under ett kapitalistiskt samhällssystem.

Det är det kapitalägande fåtalels profitintressen som styr ekonomins utveckling. För dem är det inte en huvudsak alt skapa nylligheler, för dem är del huvudsaken att producera sådant som ger goda vinster. Den senaste tidens ekonomiska utveckling ställer allt skarpare profithushållningens grundläggande vanart i dagen. I hela den kapitalistiska världen växer arbetslösheten, samtidigt som stressen ökar för dem som har jobb och allt fler slås ul ur arbetslivet. Kapitalets rovdrift med energitillgäng-arna fortsätter trots hotande energikris. Mifiöförslöringen förvärras trots att det finns tekniska möjligheter all skydda och bevara mifiövärden. Den ekonomiska tillväxttakten verkar avta, men alltmer läggs ned på lyxproduktion samtidigt som halva jordens befolkning lever i sväll eller halvsvält.

Utvecklingen här i landet avviker inte från den som allmänt gällt under
de senaste årtiondena för hela den kapitalistiska världen. Också här ten
derar arbetslösheten all växa. Också här förstörs penningvärdet av ständiga
prisstegringar. Också här tenderar tillväxten all avta. Också här ökar ut
slagningen ur arbetslivet. Också här hotas den yttre livsmifiön. Också
här leder kapitalets koncentration lill näringsmässig och regional obalans.
Enligt AMS siffror omfattade arbetslösheten under 1960-lalels första
hälft i genomsnitt ca 23 000 personer. Under första hälften av 1970-talet
är femärsmedeltalet omkring 58 000 personer. Denna stegring försöker
man ofta framställa som en statistisk villfarelse. Man framställer del
som all denna ökning i huvudsak skulle bero på att antalet dolt arbetslösa
minskar. Av vissa versioner får man intrycket alt arbetslösheten ökat
bara därför all arbetsmarknadspolitiken blivit så mycket effektivare och
att vi inte alls skulle ha alt göra med en arbelslöshelskris i Sverige.
Det är ell illusionsmakeri alt föra resonemanget på det sättet. Del har
sin riktighet all fler söker jobb. Men antalet varsel om personalinskränk
ningar har kraftigt ökat. Den lid de arbetslösa fär gå ulan arbete tenderar
all bli allt längre. Ell ökat antal personer förtidspensioneras, många av
106 arbelsmarknadsskäl. Allt färre lediga platser nyanmäls lill arbelsförmed-

Ungarna. Det fordras en allt större AMS-verksamhet för att sysselsätta människor som slås ul ur arbetslivet.

Men till denna bild hör också att tillväxttakten i ekonomin minskar. Under åren 1960-1964 växte BNP i genomsnitt med 4,9 96, åren 1965-1969 med 3,6 % och åren 1970-1974 med 2,7 96.

Vi betvivlar inte uppgifterna att flera tidigare dolt arbetslösa nu söker arbete. Men den växande arbetslösheten har som huvudförklaring de utslag av ekonomiska stagnalionslendenser som jag här visat. Arbetslösheten är verklig, inte skenbar! Samtidigt med den på sikt växande arbetslösheten har inflationen ökat i takt. Under 1960-talel hade vi en genomsnittlig konsumentprisslegring på omkring 4 96 årligen. Hillills under 1970-talel har prisstegringarna varit i genomsnitt 8 96. Denna utveckling strider mot den borgerliga nationalekonomins teori att priserna skall gå ned när arbetslösheten ökar. En studie som redovisats i en dansk ekonomisk tidskrift visar också att prisökningarna accelererar vid konjunkturnedgångarnas första fas. Detta kan bero på att monopolen då har makt all kompensera elt försäfiningsborifall med stigande priser. Samtidigt är det så alt produktiviteten och därmed utbudet ökar kraftigt i konjunkturuppgångarna.

Detta pekar mot det vari prisstegringarna har sin främsta orsak. Det är monopolens makt - koncentrationen av makt och kapital hos stora förelag i händerna på mäktiga finansintressen. Dessa dominerar marknaden och kan styra den utan större avseende vid konkurrenter. Och som ell obestridligt faktum står att kapitalkoncentrationen kraftigt har ökat under de senaste åren. Bara under åren 1969-1972 berördes 204 500 anställda av förelagssammanslagningar enligt statens pris- och karlellnämnd.

Monopoliseringen leder till prisstegringar. Monopolen höjer priserna. Men till inflationen bidrar också att Sverige har gjorts avhängigt av den kapitalistiska världens valutasystem som nu i mänga är befunnit sig i ett kaotiskt tillstånd.

Den ekonomiska politiken måste som målsättning ha att bryta de s. k. fria marknadskrafterna, dvs. kapitalägarnas makt över ekonomin. Detta innebär att man banar väg för en socialistisk samhällsomdaning.

I nuläget betyder en sådan politik minskad makt för kapitalet, ökad makt för de arbetande - omfördelning lill de lågavlönades förmån på kapitalägarnas bekostnad.

I den uppgörelse som regeringen nyligen har träffat med centern och folkpartiet finns ingenting av en sådan politik. Och hur skulle del kunna finnas del när man i kompromissens namn ger efter för rent borgerliga krav.

Lål mig upprepa några exempel pä vad den senaste uppgörelsen har inneburit. Sparavdragen fördubblas och har den effekten att för den som har 30 000 kr. i inkomst blir skalielälinaden genom del nya avdraget 672 kr., medan den som fiänar mellan 100 000 och 150 000 kr. får en skattelättnad på 1 232 kr. När det gäller avdragsrätten för sjukförsäkringsavgiften fär den som har 20 000 kr. en skaltelälland på 560 kr., medan

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatl

107

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatl

108

den som fiänar 100 000 kr. får en skattelättnad på dubbelt så myckel.

Uppgörelsen att 18 000 kr. av egenföretagarnas inkomster skall vara fria från arbetsgivaravgift innebär en klar orättvisa mol löntagarna som får betala arbetsgivaravgift på varenda krona de fiänar.

Genom uppgörelsen drabbas kommuner och landsting av betydande förändringar som de icke får tillfredsställande kompensation för. Denna försämring av kommunernas och landslingens ekonomi drabbar i första hand låginkomsttagarna.

Vart log jämlikhelspolitiken och låglöneprofilen vägen? Den försvann i den här hanteringen. I stället har man avlägsnat sig från en sådan politik. Låglöneprofilen i skatteutredningens förslag kompenseras naturligtvis inte av all vårt krav om en höjning av barnbidraget med 300 kr. i månaden genomförs.

Nu påstår regeringen och mittpartierna samstämmigt alt det finns en stor fördel med del här slaget av uppgörelser. Genom att de knyts till avtalsuppgörelserna påstås effekten bli att inflationen bromsas. Vi har en annan uppfattning. Vi menar all della är en dålig och farlig politik för lönlagarna. Den bygger på den gamla borgerliga myten om att det är priserna som jagar lönerna och inte tvärtom.

Del har aldrig varit sant. 1 dag är det dessutom helt tydligt att monopolprissättningen - här hemma och utomlands - är den kraftigaste inflationsdrivande faktorn. Storfinansen fiänar ju på inflationen och driver därför själv på den. Vill man ta krafttag mot inflationen måste man göra del på hell annat sätt än att driva statlig inkomstpolitik. Det borde vara främmande för arbetarrörelsen all acceptera all partier i överiäggningar sinsemellan skall diktera ramen för lönekraven. Det är alt beskära förhandlingsrätten, och det borde rätteligen leda till en skärpning av avtalskraven, eftersom de som vinner på denna politik är arbetsgivarna.

Jag tycker att det var en ganska mild beskrivning som Aftonbladet gav när man i en ledare den 7 mars kommenterade: "Som försvar för skatteuppgörelsen sägs del all del är arbetsgivarna som får betala kostnaderna för skallesänkningen. Del är nog inle så enkelt. Höjningen av socialförsäkringsavgifien för arbetsgivarna anses nämligen motivera en särskild återhållsamhet från löntagarna i avtalsrörelsen. Därmed ger man kanske v'ål slora möjligheter för arbetsgivarna att övervältra betydande delar av kostnaderna på löntagarna."

Del är väl inget tvivel om alt den tolkningen delas också av mänga socialdemokrater, som har litet svårt att hänga med i regeringens lovprisande av uppgörelsen. De får till svar att uppgörelsen var nödvändig på grund av det pariamentariska läget. Men vem var del som inför förhandlingarna i kanslihuset var ute och spridde antydningar om att regeringen skulle vara beredd lill nyval? Det var regeringens eget folk. Menade regeringen då ingenting med det? Del måste man naturligtvis ha gjort. Då framstod inle en dålig kompromiss med de borgerliga partierna som något nödvändigt. Då var man beredd att ändra det pariamentariska läget genom nyval. Men man gjorde inte det när allt kom

omkring. I stället valde man att göra upp den här gången med två borgerliga partier om en skatteomläggning som innebär all man dels avlägsnar sig frän låglöneprofilen, dels medverkar till att binda den fackliga rörelsen i lönekampen.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Vi som är här har säkert med intresse lyssnat till herr Lars Werners provpredikan. Jag fär hälsa honom välkommen. Det är litet synd alt åhörarskaran var så begränsad. Det kunde väl dels bero på den olyckliga tiden på dagen, dels bero på att herr Werners församling befinner sig på annat häll. Annars hade man i någon mån en känsla av alt han provpredikade för att bli byrådirektör i statistiska centralbyrån när man åhörde den väldiga mängd statistik som fanns med i hans anförande. Alla de siffrorna hinner jag måhända icke ta upp, men jag återkommer lill dem.

Herr lalman! För den svenska löntagaren blev 1974 ett på många sätt gott år, Realinkomstulvecklingen blev den bästa sedan kriget. Sysselsättningen ökade kraftigt. Prisökningarna var visseriigen alltför höga, men de var ändå lägre än i de flesta andra länder. Samtidigt kunde viktiga krav från löntagarna och de stora folkgrupperna förverkligas i en aktiv reformpolitik. Arbetslivets reformering har förts framåt. Pensionerna har förbättrats kraftigt. Pensionsåldern sänks. Bostadspolitiken har reformerats. Inom regional- och näringspolitiken har kraftålgärder satts in för att värna och utveckla sysselsättningen. I februari 1975 var antalet sysselsatta 127 000 fler än för ett år sedan.

Jag har många gånger påpekat att det finns elt klart samband mellan ä ena sidan industrisamhällets ekonomiska slagkraft och dess förmåga att erbjuda löntagarna trygghet samt å andra sidan reformverksamheten och löntagarnas ökade makt. Reformerna, demokratiseringen, en fördjupad trygghet är en stimulans och en styrka också för den ekonomiska utvecklingen.

I tider av ekonomisk oro riskerar delta samband att skymmas undan. Då kan del finnas grogrund för tal om enkla lösningar. Det kan i den praktiska politiken leda till två olika vägar som båda på sikt får farliga konsekvenser för den grundläggande stabiliteten i industrisamhället.

Den första vägen är den reaktionära vägen. Den utgår ifrån alt roten till allt ont ligger i det moderna välfärdssamhället som elt ullryck för människornas vifia alt solidariskt styra samhällsutvecklingen och garantera trygghet och rättvisa. Denna sterila väg anvisar som botemedel mot ekonomiska svårigheter en nedskärning av samhällets insatser. Den leder till slagord av typen "en ny individualism".

Enligt vad jag har läst i pressen har en konservaliv oppositionspolitiker ute i Europa uppmanat sina anhängare att inte komma med några konjunkturpolitiska recept eller rekommendationer, att inte debattera nyktra och hårda ämnen som strukturpolitik och regionalpolitik. På dessa områden kan man inte uppnå tillräckligt av allmän konfrontation. I stället

Nr 34

Onsdageii den 12 mars 1975

Finansdebatl

109

Nr 34 måste man spela på befolkningens känslor, injaga fruktan och ångest

Onsdaeen den ' dystra framtidsbilden pä det inrikespolitiska och utrikespolitiska

12 mars 1975 fältet. Enligt min mening är ell sådant tänkesätt hell oförenligt med

_____________ en demokratisk åskådning.

Finansdebatt Den andra vägen är mer välmenande men får på sikt farliga konse-

kvenser. Den innebär en positiv grundinställning lill reformer och samhällsåtgärder pä snart sagt alla områden. Men den innebär också att man inte anvisar betalning för reformerna. Så skapas förväntningar om ökade samhällsinsatser som inle skall behöva kosta något. Men förr eller senare måste räkningen betalas. I värsta fall genom försämrade utlandsaffärer och svag valuta, kraftiga prisstegringar och hög arbetslöshet, besvikelse över de förväntningar politikerna inle lyckats infria och försämrade möjligheter för demokratin alt lösa vikliga samhällsfrågor.

1 den ekonomiskt och socialt oroliga värld vi lever i är det inte svårt att finna exempel pä hur dessa former av enkla lösningar försvagar möjligheterna att lösa de sociala och ekonomiska problemen.

Jag är förvissad om att den jämförelsevis goda utveckling vi haft i värt land kan förklaras av all vi i elt parlamentariskt besvärligt läge kunnat visa handlingskraft i riksdagen och som grundval för våra beslut lagt en vifia att fortsätta reformarbetet och ta de ekonomiska konsekvenserna av en aktiv reformpolitik.

Sä har vi också medverkat till en utveckling som förenar en god ekonomisk utveckling och ökad makt och ansvarslagande och trygghet. Vi kan glädja oss åt alt man ute i Europa talar om 1974 som Sveriges år.

För regeringen har, som jag flera gånger framhållit, utgångspunkten hela tiden varit att söka samla en bred uppslutning i riksdagen bakom sakliga lösningar på de ekonomiska problemen och att till grund för de lösningarna lägga lönlagarnas och de stora folkgruppernas intressen.

Om del inte retar herr Bohman för mycket vill jag gärna uttrycka min alldeles ärliga uppskattning över att delta i allt väsentligt har lyckats.

Det lyckades förra våren alt samla riksdagen bakom nödvändiga konjunkturstimulanser.

Det lyckades också all lägga fast en skatteomläggning som innebär sänkt skall för lönlagarna och ökade avgifter för arbetsgivarna och att skapa garantier för finansieringen av viktiga reformer på pensionsområdet.

På så säll kunde vi lägga grunden för en stabil finanspolitik och en fortsatt reformpolitik. Detta var också utgångspunkten vid de överiäggningar mellan partierna som inleddes för några veckor sedan och som ledde lill en överenskommelse mellan centerpartiet, folkpartiet och socialdemokraterna i förra veckan.

Våra utgångspunkter för de överiäggningarna var föfiande:

Vi ville, för del första, lägga en grund för en tvåårig avtalsuppgörelse.
En snabb sådan uppgörelse är av stor betydelse för stabiliteten i vår eko
nomi och för den framtida konjunkturutvecklingen.
110 Vi ville, för det andra, i fullt samförstånd med löntagarorganisationerna

fortsätta med de framgångsrika omläggningar av beskattningen från lön- Nr 34 lagarna lill arbetsgivarna som vi genomfört de senaste åren och som Onsrineen rlpn varit en av orsakerna till att vi lyckats hålla nere prisstegringarna jämfört j2 „ ,q-jc

med andra länder. En sådan skatteomläggning också för 1976 lägger en____

god grund för etl avtal som också innefattar del året. Finansdebatl

Vi ville, för det tredje, säkra en ansvarsfull finanspolitik och möjliggöra dels att vi skulle kunna förverkliga redan fattade beslut, dels att vi skulle kunna fortsätta reformverksamheten. Därför betraktade vi kravet på ansvarsfull totalfinansiering som mycket viktigt.

Från dessa utgångspunkter är det min bestämda uppfattning att den överenskommelse vi nu har nått är en bra överenskommelse. Delta resullal hade inte kunnat uppnås om de deltagande partierna inle varit beredda på lillmölesgåenden förändra synpunkter. Jag känner inget behov av alt ur den synvinkeln diskutera olika inslag i överenskommelsen. Jag står för överenskommelsen i dess helhet.

Jag vill emellertid klart deklarera att dessa lillmölesgåenden är elt lågt pris föratl i viktiga frågor nå en handlingskraftig majoritet i riksdagen grundad på löntagarnas intressen. Därav föfier att överenskommelsen är lill gagn för landet. Jag är medveten om all herr Bohman har svårt alt dela denna positiva inställning till överenskommelsen. Moderaterna lämnade ju överläggningarna, allt samförståndstal till trots. Och orsaken lill detta var att överiäggningen log för mycket hänsyn lill låginkomsttagarnas, som jag själv tycker, helt berättigade krav.

Jag ser all moderaterna nu söker sälla i gång vad som gemenligen brukar kallas för en snyflvals. Man fick inte vara med, säger man. Man trängdes bort från överiäggningarna. Herr Bohman var inne på den skivan litet grand i dag också. Nu vel alla som var med alt del var herr Bohman själv som knäppte portföljen om sina synpunkter och avlägsnade sig. Han begärde nämligen som villkor för medverkan att i riksdagen få driva sina egna skalleskalor och gå emot den skallesänkning för inkomsttagare under 30 000 kr. varom skatleulredningens majoritet hade enat sig. Della förbehåll all gå emot en överenskommelse som man varit med om all biträda kunde vi självfallet inle acceptera, och då avlägsnade sig moderaterna. Del framgick inte minst av herr Anlonssons anförande all när det gäller skatteskalorna för inkomst under 30 000 kr. förelåg en myckel bred enighet. Del var en integrerad del av överenskommelsen, och då kan man inte i förväg hoppa av. Jag har sagt della för all undvika fortsatt mytbildning från moderaternas sida.

Nu far moderaterna omkring och jag vill nästan säga skrämmer de
stora folkgrupperna i efterhand med att överenskommelsen skulle ha
varit myckel bättre om herr Bohman hade varit med längre. Och därmed
får vi ytterligare en bekräftelse på ihålligheten i herr Bohmans samför
ståndstal. Herr Bohman är intresserad av ell samförstånd riktat mot de
små inkomstlagarnas och de slora löntagargruppernas intressen. Men del
kallar jag konfrontation. Och moderaternas isolering i denna fråga är
därmed en bekräftelse på en misslyckad konfronlationspolilik. Ill

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

112

Jag skall väl inte närmare ta upp herr Bohmans anförande, det har finansministern gjort. Dessutom var anförandet i huvudsak inte riktat mol oss ulan mot mittenpartierna; centerpartiet och folkpartiet. Herr Bohman slutade dock med en klapp pä axeln och sade att det borgeriiga samförståndet ju ändå är bra. För en utanförstående är det intressant att se den största moderata tidningen beskylla centern och folkpartiet för skallefusk och sedan i dag höra herr Bohman beskylla dem för dålig moral. Till sist konstaterar han ändå att de borgeriiga är överens.

Men samtidigt som herr Bohman kritiserade i stort sett alla inslag som ingick i skalleuppgörelsen och antydde all de borgerliga partierna nog hade kunnat komma överens om någonting måsle det som skulle kunnat hända allvariigt skrämma människor. Därmed blir herr Bohmans angrepp på och vädjan lill mittenpartierna något av en bumerang.

Jag vill bara göra ett par påpekanden. Det första är ett sakligt felaktigt påslående som jag tycker är allvarligt. Herr Bohman sade i sitt anförande att pensionärerna inte fär någon skattesänkning. De drabbas däremot av skallehöjningar. Del är sakligt fel. Pensionärerna får för del första kraftigt förbättrade pensioner som ett resullal av Haga I, som herr Bohman inle var med om, därtill skattesänkningar och höjda kommunala bostadstillägg. För det andra får pensionärerna i årets överenskommelse lika mycket i skattesänkning som löntagarna. Dessutom blir det särskilda förbättringar för gifta och sammanlevande pensionärer. För det tredje får pensionärerna full kompensation förde effekter på priserna som vissa inslag i överenskommelsen innebär. På alla dessa punkter har moderaterna avstått frän alt medverka. När herr Bohman säger att skattehöjningarna pä punktskatter drabbar pensionärerna kan jag inle underiåta all påminna om alt den enda som i denna kammare ifrågasatt alt man skall ta bort indexregleringen för folkpensionerna är herr Bohman. Del skedde i en remissdebatt för några år sedan. Därför är det ganska ofattbart när herr Bohman med elt sakligt fullkomligt orikligt påstående försöker använda pensionärerna som slaglrä i den här debaiten.

Det andra är mer en intressant observation. Vi får alltid höra herr Bohman citera olika auktoriteter här i kammaren; författare och ekonomer som håller föredrag. De här citaten hinner man aldrig kontrollera något vidare, sä man vel aldrig riktigt i vilket sammanhang herr Bohman har tagit dem. 1 dag citerade han Assar Lindbeck och det föredraget råkade jag ha. Citatet var taget ur elt stycke där han säger att med del skattesystem vi har måste lönlagarna begära stora nominella löneökningar. Där slutade herr Bohman sitt citat. Men föredragshållaren fortsätter med att säga att det finns olika metoder att bryta denna trend. Den ena är att minska progressiviteten och den andra är att regering och riksdag vid vafie avtalstillfälle går in i avtalsrörelsen och erbjuder löntagarorganisationerna att fä ut en betydande del av sina realinkomststegringar via skallesänkningar i stället för via löneökningar. Men det hoppade herr Bohman över och därmed blir citatet i realiteten falskt. Vad vi har gjort tre är i rad är just all vi har givit en väsentlig realinkomslstegring i

botlen pä lönerörelsen. Därmed behövs del inte sä stora brultolöneökningar. Man får ändå samma reala utfall och slipper en inflationsutveckling. Detta var alltså bara en parentes, men del var roligt att fä avslöja herr Bohman - pä bar gärning, höll jag pä att säga.

Till herr "provpredikanlen" vill jag säga att vi har framhållit all den träffade uppgörelsen i allt väsentligt överensstämmer med vad vi skulle ha lagt fram om vi hade varit ensamma om all utforma förslaget. Naturligtvis har vi på vissa punkter gjort lillmölesgåenden, för annars hade det inte blivit någon överenskommelse. Men jag tycker ändå del är litet konstigt all vänsterpartiet kommunisterna argumenterar mot att de slora breda LO-grupperna fär en hygglig skattesänkning. Skattesänkningen när ju sin toppunkt för LO-medlemmar som under 1976 har en inkomst som ligger under genomsnittsinkomsten. Dessa människor kommer att ha väldigt svårt att tro på kommunisternas förklaring att det är resultatet av en höglöneprofll. Av de 1,3 mifioner löntagare, som herr Werner talar om, vilka fiänar under 35 000 kr. 1976, kommer 1 mifion alt nästa år betala in 800 kr. mindre i statlig skatt. Deras statliga skatt har alltså genom denna överenskommelse minskal med mer än hälften. Del är alltså inget dåligt resultat, och det är en myckel klar låglöneprofil. Jag tror inte heller att de slora grupper som i hög grad är med om att betala denna skallesänkning har någonting emot della. De får ju också en hygglig skattesänkning.

Del verkar som om herr Werner skulle klaga över all vi inte har utlyst ell nyval. Jag har inte märkt all kommunisterna har tillhört de slora nyvalsivrarna, vad de nu kan ha för skäl till det. Vi hade självfallet kunnat hamna i den situationen. Men med hänsyn lill de sakliga resultat som uppnåddes och med hänsyn lill behovet av en lugn och stabil samhällsutveckling var del enligt vår mening till uppenbart gagn för landet alt denna uppgörelse slöts.

De partier som har medverkat i denna uppgörelse har velat la elt ansvar för landels ekonomi, och del finner jag utomordentligt glädjande. Del är naturligtvis också huvudsaken. Men jag vill gärna se något mer däri. En skribent i en fackförbundstidning framhöll häromdagen närmast med hänvisning lill folkpartiet att han tyckte sig se en äriig strävan till en sorls borgerlig radikalism. "Den hjälper till", skriver han, "att hålla den aggressiva konservatismen pä avstånd och gör aktningsvärda insatser för att värna om de borgeriiga fri- och rättigheterna." Han påpekar all ser man ut på aktuella tendenser i Europa f n. är detta nog så värdefullt.

Del är en väldig styrka för svensk demokrati att vi kan samla breda majoriteter kring en stabil samhällsutveckling och en framålsyftande reformpolitik.

Det tyngsta inslaget i överenskommelsen är ett fullföfiande av den skattepolitik vi fört de senaste åren. Den går tillbaka lill den konstruktiva skatledeball som förts inte minst på fackligt håll. Det var där man drog upp riktlinjerna. Den grundläggande tanken är all undan för undan föra över skatten från löntagarna lill arbetsgivarna på ett sådant sätt all vi

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

113

8 Riksdagens protokoll 1975. Nr 34-35

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

114

kan bibehålla den ufiämning av inkomsterna som det progressiva skattesystemet medför. Därmed kan vi också lägga grunden för en ökning av de stora löntagargruppernas realinkomster utan all det slår sönder vår ekonomiska konkurrenskraft.

De sänkningar av den direkta skatten som efter överenskommelsen nu är garanterad för 1976 bygger pä det förslag som skalteutredningens majoritet lagt fram. Det förslaget kunde emellertid inte ena löntagarorganisationerna. Därför gick det inte heller att lägga det till grund för avtalsrörelsen.

I det lägel var det naturiigt att vidga ramen för sänkningen av den direkta skatten och på så sätt söka sig fram till en skatteomläggning som dels bibehöll de skattesänkningar för låginkomsttagarna som skalteutredningens majoritet föreslagit, dels kunde få en utformning i övrigt som de slora löntagarorganisationerna kunde acceptera. Denna framkomstväg föreslogs också från LO-håll. Vi känner ju lill den slora vikt som folkpartiet fäst vid denna fråga.

Det visade sig också all denna väg var framkomlig. Vi kunde genom överenskommelsen bibehålla låginkomsttagarnas skattesänkningar och genomföra ylleriigare sänkningar för de slora heltidsarbetande löntagargrupperna med en högsta skattesänkning som, såsom jag nyss sade, inträffar vid en inkomst som kommer att vara lägre än den genomsnittliga LO-inkomsten för 1976.

I överenskommelsen ligger också en höjning av barnbidragen med 300 kr. från nästa årsskifte, en höjning av de sparavdrag som varit oförändrade under lång tid och som vi uifäsle oss all genomföra i den första s. k. Hagaöverenskommelsen samt en höjning av inkomstgränsen för egen-företagares skyldighet att betala arbetsgivaravgift.

Den huvudsakliga finansieringskällan för dessa åtgärder är höjda avgifter för arbetsgivarna. De genomförs dels som en höjning av social-försäkringsavgiflernas uttagsprocent, dels genom att vi lar bort det s. k. inkomsltaket för avgiften. Ur fördelningspolitisk synvinkel ärdet senare etl viktigt inslag. Men del är väl detta som herr Bohman kallar för dålig moral.

Del återstående finansieringsbehovet täcker vi genom höjningar av punktskatter, som i stort sell innebär ett återställande av priserna på de varor som berörs och genom en höjning av elskatten, som också får ses som elt inslag i energipolitiken och som syftar lill en ökad hushållning med energi. Samtidigt som elskatten nu höjs, läggs den också om så alt den i högre grad än f n. drabbar storförbrukarna av energi. På sä sätt undviks också alltför härda påfrestningar pä hushållen.

Den svenska ekonomin har en betydande styrka. De förutsättningar som skapas av vår egen ekonomiska utveckling ger också anledning lill optimism inför framtiden. Sedan 1968 har investeringarna ökat oavbrutet och vi har satsat hårt på utbildning med anknytning lill arbetsmarknaden. Våra företag har en stark ställning pä världsmarknaden, vi har en enastående yrkesskicklighet ute i företagen och pä arbetsmarknaden, vi har

en fördel av att vi är långt framme när det gäller arbetsmifiö- och in-flytandefrägor.

Vi har starka fackliga organisationer som har inflytande och därför också tar på sig ansvar.

Den senaste tidens utveckling betyder inte att vi behöver vara mer pessimistiska när del gäller våra möjligheter att inom landet leva upp lill de krav som en osäker ekonomisk utveckling kan komma all s'lälla. Vi har genom den nu träffade överenskommelsen förbättrat dessa möjligheter.

Men vi är genom vår export i hög grad beroende av omväriden. Och ute i världen råder något av vargalider. Vi har de senaste månaderna kunnat läsa om förfärande höga arbetslöshetstal i en rad av de ledande industriländerna. Vi hör om fallande produktion och sjunkande reallöner. Var tolfte amerikan uppges fä matkuponger via socialvården, i detta som betecknats som världens rikaste land.

De senaste månadernas utveckling ger vid handen all den internationella krisen blivit djupare än man tidigare befarat - arbetslösheten högre, produktionsminskningen större, men samtidigt framträder en sjunkande tendens i prisstegringarna pä världsmarknaden. Del finns också tecken som lyder pä att man nu nätt botlen. Regeringarna tvingas att sälla in åtgärder för all bemästra arbetslösheten och man väntar på en ändring till det bättre.

Under det gångna svåra året ute i väriden har vi i vårt land fört en klar stimulanspolitik i syfte alt hävda sysselsättning och produktion, och vi har lyckats väl.

Men del är en politik som vi har svårt all driva ensamma. Jag brukar vid samtal med tyskar hänvisa till våra ömsesidiga ekonomiska förbindelser. Vi har traditionellt etl stort importöverskott i vår handel med Förbundsrepubliken Tyskland.

I fiol förde vi en expansionistisk politik, medan man i Tyskland förde en återhållsam politik. Vår export lill Tyskland steg från en relativt sett låg nivå med 20 96. Vår import från Tyskland steg frän en relativt sett hög nivå med icke mindre än 45 96. Man kan uttrycka del på det sättet att vår stimulanspolitik också bidrog till att ge jobb åt ganska många tyskar. Men vi fick ingen motsvarande verkan här hemma.

En sådan utveckling får ofrånkomliga konsekvenser för vår handelsbalans. Tillfälligt är del rationellt att öka vår upplåning i utlandet för att klara oss över ofiekrisen och över stundens påfrestningar. Men utlandslån är inget ymnighetshorn som plötsligt öppnas. De skall betalas tillbaka med vår framlida produktion, och del finns exempel på länder som genom upplåning i utlandet gått den breda vägen fram till en undergrävd ekonomi.

Därför är en expansiv utveckling i den internationella ekonomin av stor betydelse för vår egen utveckling. Därför är del av vital betydelse även för oss all regeringarna ute i världen beslutsamt satsar på all bekämpa arbetslösheten och satsar på expansion och stimulans. Vi skall

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

115

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

116

pä allt del säll vi kan verka för en sådan utveckling.

Intill dess att del internationella uppsvinget kommer får vi nog värna om vår ekonomiska styrka. Vår främsta uppgift är alt värna sysselsättningen. Men vi måste vara fullt på det klara med de begränsningar som vår handelsbalans och vår valutareserv ställer oss inför. En alltför sorglös expansionism kan snabbt försätta oss i en mycket besvärlig situation. Om ytterligare stimulansåtgärder behöver sättas in, bör vi försöka se till att de bidrar lill all stärka vår produktionskraft och så långt möjligl icke belastar vår handelsbalans och vår valutareserv.

I dag går det bra i svensk ekonomi. Men vi bör därför inle låta invagga oss i överdriven säkerhet. Det kan komma alt behövas kraftfull handling för att i en orolig och osäker värld hävda vår stabilitet och värna människomas sysselsättning och välfärd.

Den överenskommelse som nyligen träffats och som diskuterats i dag ger besked om all Sveriges riksdag är beredd lill handling och ansvar.

Och i det arbetet ställs vi ändå inför ständigt nya uppgifter. Som en ouvertyr lill dagens debatt lade centerpartiet fram sina tankar om vår energiförsöfining. Men när nu herr Fälldin är sjuk skall jag inle för mycket gå in pä denna fråga. Låt mig bara säga föfiande.

Vi har ett ansvar för sysselsättningen och välfärden i landet och för en energiförsörining som tryggar denna sysselsättning. Del är hela ledmotivet i den energiproposition som regeringen har lagt fram och som en enhällig riksdagsgrupp och en enhällig partistyrelse står bakom. Centerpartiet har nu lagt fram sina förslag som, såvitt man kan tolka dem, bl. a. går ul på att vi icke skall bygga redan beslutade kärnkraftverk och om inte riva så i alla fall plombera dem som redan är i funktion.

Jag skall nu inle bara tala om de 10 000 människor som omedelbart skulle bli arbetslösa eller om den kapitalförstöring i storleksordningen 9 å 10 mifiarder som etl genomförande av dessa förslag skulle innebära ulan också peka på konsekvenserna för vår industriella och näringspolitiska utveckling samt för vår sysselsättning på sikt.

Vad säger ni till alla som bygger småhus eller som fabricerar småhus? Och vad säger ni - eftersom det som föreslås, om det nu skulle genomföras, framför allt är etl dråpslag mol försöriningen med elkraft - lill dem som är måna om sysselsättningen inom industrin? En ökning av produktionen med 4, 5 eller 6 % kan inle klaras om vi inte har en tryggad elkraflförsörining - och inte heller de förbättringar av arbelsmifiön som vi alla eftersträvar men som är energikrävande.

Vad säger ni till skogsindustrin och till skogsägarna som vel att de måste vidareförädla pä grund av råvarusituationen och för att kunna hävda sig pä väridsmarknaden? Vi kan inle dra oss tillbaka och bara exportera rundvirke och malm för att klara centerns energibalans.

Och hur går del för jordbrukarna? Deras enda möjlighet lill förbättring är ofta all rationalisera och mekanisera. Jordbruket är ju vår mest energikrävande näringsgren, framför allt om man ser till förbrukningen av gödningsmedel. Vad säger ni lill dem?

Skall hushållen få fortsätta all använda hushållsapparater som drivs med elektricitet? Man tvingas ju annars att snabbt införa en hård ransonering på elektrisk energi, och del vill vi inte vara med om.

Man kan naturligtvis säga all detta inle är så betydelsefulla frågor, eftersom del inte är någon risk för all dessa förslag genomförs. De kan ju vara enbart led i en opportunistisk politik, som försöker fånga upp stämningar i fullt medvetande om all dessa förslag aldrig kommer att genomföras, och då lar man inga risker. Men annat vore det om det verkligen fanns en chans att de skulle genomföras.

Ja, är del sä, är det ändå något av en tragedi att del största oppositionspartiet manövrerar sig in i en sådan position genom sitt fullständigt kategoriska ställningslagande. Jag vill bara för dagen säga all delta besked understryker del ansvar som socialdemokratin måste ta på sig för sysselsättningen och människornas välfärd och försöfining i vårt land. Jag vill tillägga att vi är tveklöst beredda alt la del ansvaret.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr ANTONSSON (c) kort genmäle;

Herr lalman! Av någon anledning som jag har svårt att förstå kom statsministern i slutet av sitt anförande in på en fråga som vi i dag inte alls diskuterar, nämligen energipolitiken. 1 en replik hinner jag inte utveckla vår principiella syn och våra praktiska förslag, men jag vill göra den bestämda deklarationen att vi lika mycket som socialdemokratin slår vakt om sysselsättningen här i landet även i framtiden. Det har vi visat i gångna lider när vi har träffat uppgörelser om konjunkiurpolitik, och den linjen ligger fast för vårt parti.

Vi säger inle, herr statsminister, att man skall plombera de fem aggregat som nu är färdiga, utan vi har sagt att de bör få vara i drifl under en försöksperiod samtidigt som man intensivt forskar för all söka eliminera de säkerhetsrisker som ligger i bl. a. den strålning som vi vel finns i det här materialet. Först om man inte kan lösa säkerhetsproblemen, har vi sagt, måste dessa aggregat las ur drift, och man bör redan nu ha en beredskapsplan för della.

Sedan frågade herr statsministern: Klarar ni sysselsättningen, klarar ni en produktionsökning på 4 ä 5 96 med er inställning till energipolitiken? Ja, herr statsminister, vi har ett väldigt fint belägg från fiolåret, som visar att centerpartiet här inle alls är ute på något gungfly. Under förra året klarade vi nämligen en produktionsökning på 4 96, men samtidigt sjönk energiförbrukningen med 6 96 i stället för att som de närmast föregående åren öka med i genomsnitt drygt 4 %. Och, märk väl, samtidigt tillkom 100 000 nya jobb, varav många var inom industrin - detta som vi trätte om för något är sedan.

Jag hade inle tänkt la upp den här frågan, men jag kände mig tvingad alt kort beröra den, eftersom statsministern liksom hängde på den i sitt anförande.

I övrigt tecknade statsministern elt brett principiellt perspektiv som bakgrund lill den nu träffade uppgörelsen om ekonomi och skaller. Jag

117

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

vill gärna göra den klara personliga deklarationen att statsministern ingalunda är ensam om alt känna samhälleligt ansvar i det bekymmersamma läge som vi nu befinner oss i. I det pariamentariska dödläge som vi har i riksdagen och med de ekonomiska bekymmer som vi upplever, och som kan bli värre än i dag, bör vi enligt min mening söka samlande lösningar i vikliga frågor - jag poängterar: under den valperiod vi nu är inne i. Det innebär inte att vi gör avkall pä principiella värderingar

- dem har vi alla - men vi måste se till, alt demokratin och det par
lamentariska livet fungerar. Tids nog får vi säkert under valrörelsen klar
göra var våra principiella och praktiska skifielinjer går.

Vägledande för centern i den här uppgörelsen har varit att vi har känt elt politiskt ansvar; ell ansvar för att medverka till en stabil samhällsekonomi, ett ansvar för att försöka dämpa inflationen och hålla sysselsättningen uppe. Vi har exempel frän länder ganska nära inpå oss, där partierna har grävt ner sig i ell skyltegravskrig, oförmögna att komma fram till samlande lösningar, även om - som i exempelvis Danmark

- situationen när det gäller arbetslöshet och inflation är långt värre än
den svenska.

Lät mig slå fast att stor arbetslöshet och hög inflation skapar kriser, som i dag hoiardemokralins funktionsduglighet i flera länder i västvärlden. Riskerna för en liknande utveckling i vårt land har utgjort centerns principiella motiv för att medverka till en bred uppgörelse om skatter och ekonomi.

118

Hen BOHMAN (m) kort genmäle.

Herr talman! Först vill jag la upp statsministerns beskyllning för citatförfalskning beträffande Assar Lindbeck. Varför skulle jag ha gjort mig skyldig till del? Ell genomgående tema i Assar Lindbecks hela anförande är ju att han har samma uppfattning som vi moderater om hur de problem som Sveriges ekonomi nu brottas med skall lösas.

Vad säger då Assar Lindbeck i del stycke som jag inte citerade? Jo, alt det finns tvä metoder all lösa problemen. "Den ena är alt man minskar progressiviteten i skattesystemet." - Alltså del som vi moderater talat starkt för. "Den andra är att regering och riksdag vid varie avtalslillfälle går in i avtalsrörelsen och erbjuder löntagarorganisationerna all få ut en betydande del av sina realinkomststegringar via skattesänkningar i stället för via lönehöjningar."

Ja visst. Men hela milt anförande var byggt på alt det inte blir någon verklig skattesänkning om man ser till totalresultatet och till de ökade skaller som läggs på folkhushållel. Jag visade med siffror att så blir fallet. Bara i så måtto blir del en skattesänkning, att människorna skulle ha fält det sämre nästa är, om man inle gjort någonting alls. Men del blir ingen skattesänkning om man tar hänsyn till inkomsttagarnas totala situation just del året.

Men Assar Lindbeck tillägger: "Väfier man den sistnämnda lösningen så förlorar förslås löntagarorganisationerna i hög grad sin traditionella

roll i samhället alt genom förhandlingar med arbetsgivarna påverka sina medlemmars realinkomster."

Varför läste inte herr Palme upp den meningen? Samtidigt som herr Palme påstår alt jag med avsikt skulle ha uteslutit saker som är olämpliga, utesluter herr Palme själv den konklusion, som Assar Lindbeck lade till och som jag tycker all i varie fall löntagarorganisationerna borde ha ett intresse av att herr Palme återger.

Varför lämnade vi moderater förhandlingarna? Jag tar inte tillbaka etl enda ord i den beskrivning som jag har lämnat. Det ställdes ett ovillkorligt krav pä oss att vi skulle acceptera skalteutredningens skala. När jag förklarade alt vi var beredda att la den mifiard som tillkom för att möjliggöra en större skattesänkning och använda den för att sänka skatterna för inkomsttagare under 30 000 kr., förklarade herr Palme: "Det hjälper inte. Ni skall villkorslöst acceptera skatleulredningens förslag på denna punkt." "Del är ett villkor för fortsatta förhandlingar." Så gick del lill.

Anledningen lill all vi i det ursprungliga skatteförslaget inle gick lika långt som majoriteten då del gällde skattesänkningen för låginkomsttagare var hell enkelt att pengarna inle räckte till både för della och för alt sänka marginalskatterna. Vi ansåg med hänsyn lill inflationen och de stora löntagargruppernas - majoriteten av lönlagarna i vårt land - intressen och för alt få en snabb avtalsrörelse, där det lönar sig med löneökningar, att man måste ta etl ordentligt grepp beträffande marginalskatterna. Och då räckte inte pengarna till. Vi hyste ingen motvilja mot att sänka skatterna för låginkomsttagarna. Varför skulle vi inle vifia göra det?

Vidare säger herr Palme att jag i mitt anförande felaktigt påstod all pensionärerna inle får fördel av själva skaliesänkningsbeslulet. Herr Palme anknöt till Haga 1 och till vad som hänt i är beträffande förbättringarna av pensionärernas villkor. Då det gällde överenskommelsen Haga I och den del som rörde pensionärerna, förelåg bred enighet i alla grupper -även bland dem som inte var med i Haga I - om de reformer som del då var fråga om. Det var inte Haga I som löste problemen. Enighet rådde redan dessförinnan.

Även i skalteutredningen i december förelåg fullständig enighet mellan alla partier, herr Palme, om att man skulle angripa pensionärernas problem och förbättra för dem i olika avseenden. Men vad jag talade om var 'de direkta påstådda skattesänkningarna. De pensionärer som bara har sin pension - det var dem jag tänkte på - har inga skatter och fär alltså inga skallesänkningar. Däremot drabbas de obestridligen av höjda punktskatter. Dä jag sade della, blev herr Palme sä upprörd att han återkom med den gamla beskyllningen all jag skulle ha sagt all man skall ta bort indexregleringen av pensionerna. Gäng på gång har herr Palme upprepat detta. Och gäng efter gång har jag dementerat den uppgiften. Ändå står herr Palme nu och för fram sitt osanna påstående. Och han gör del samtidigt som han moraliserar sä alt man nästan ser hur vingarna

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

119

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

växer ut ur ryggen på honom och hör hur det knakar. Skall man moralisera, då skall man se lill att man själv slår på verklighetens och sanningens grund, tycker jag.

Del är ingen hejd pä hur bra det nu kommer all bli i landet. Tänk vad uppgörelserna - Haga I och Haga II -, gör han gällande, har varit förnämliga för riksdagen, demokratin, ekonomin och allting annat. Men del var inle så länge sedan som herr Palme skojade friskt om Haga I-överenskommelsen, skämtade bort den och talade om rumba i Balders hage och sådant där. Då blev den stora uppgörelsen plötsligt tjo och film på Bellmans Haga. Hur länge kommer det alt dröja innan herr Palme pä samma sätt ironiserar över den aktuella uppgörelsen med två av de borgeriiga partierna? Om det blir majoritet för socialdemokraterna kanske vi får höra sädana här dansturer på nytt apostroferas. Eller hur? Man vet ju aldrig när det gäller herr Palme.

Det verkar som om statsministern menade att det skulle vara något fel på riksdagsarbelet, när han slutade sitt magistrala anförande med all påstå att överenskommelsen utanför riksdagen ger besked om alt Sveriges riksdag är beredd lill handling och ansvar. Skulle alltså riksdagen inle ha varit beredd lill handling och ansvar, om vi på sedvanligt sätt hade träffat kompromisser här i riksdagen om skallesänkningar och finansieringsmetoder? Måste det ske utanför riksdagen i slutna rum där herr Palme är ordförande, för att Sveriges demokrati skall visa ansvar och handlingskraft? Måste det vara på del sättet?

120

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske viktigt alt la fram fakta i fråga om folkpensionärerna. De har alltså nu fr. o. m. årsskiftet fått förbättringar som formulerades och bekräftades genom den första Hagaöverenskommelsen. Det är riktigt alt del inte hade varit några kontroversiella uppfattningar i ulredningen, men det var först genom del samlade resultatet av den överenskommelsen som man fick fram förbättringarna. De innebär ju att reglerna för bostadstilläggen fr. o. m. årsskiftet har förändrats så alt mer blir över även för den som har en liten sidoinkomsl. Vidare sker en viss ufiämning mellan makar och ensamslående, sä alt inte pensionärspar skall fä så myckel lägre pension per person som de haft tidigare. Den skatteomläggning 1976 som nu säkras genom den aktuella överenskommelsen innebär också att sambeskatiningen för dessa folkpensionärer äntligen upphör och att man inför en individuell beskattning.

Men sedan finns då statens egna pensionärer, alltså de som varit verksamma i statlig fiänsl. De har inte fullt ut fäll del av detta pä grund, av de regler som gäller för samordning mellan folkpension, ATP och den statliga fiänstepensionen. Jag hade hoppals att finansministern skulle, ta ett par minuter till att svara på min direkta fråga om inte regeringen under hans tid är beredd att skapa större rättvisa för statens egna trofiänare. När jag inte får svar av finansministern, fär jag väl vända mig till statsministern och fråga om det kan tänkas ske under hans tid. Del

behöver inte betyda all den aktuella mandatperioden för honom blir längre än för finansministern, men det är ju intressant att höra med tanke på det något längre perspektiv han kan ha, om han är beredd att klara upp den här saken.

Statsministern talade myckel om en socialt ansvarsfull politik. Den allra viktigaste sociala rättigheten är självfallet rätten lill jobb. Om människor inle fär den rätlen, slår del hårt pä deras privata liv, det slår hårt på personligheten och på deras förtroende för samhället. Därför är del viktigt att vi här fär klart för oss vad som. inte blev klart genom den förra debattomgången på eftermiddagen: Om en uppgång i ekonomin dröjer ute i väriden, om det lar längre tid än vad regeringen räknat med i budgetpropositionen för uppgången inom den västliga industriväriden, där den amerikanska ekonomin är avgörande, att fortplanta sig hit, är dä den svenska regeringen beredd att under andra halvåret själv medverka till nödvändiga stimulansåtgärder? Eller skall vi räkna med risken all ni dä sätter er på hasorna?

Jag skall inte gå in i plomberingsdebatten. Jag tror att det finns mänga som skyggar för ytterligheter som har kommii in i den debatten. Jag menar all del finns möjligheter att gä fram på en förnuftig sparlinje som klarar välfärden, som innebär en försiktigare utbyggnad än man tidigare räknat med som möjlig och som därmed minskar mifiöriskerna och vidgar handlingsfriheten inom svensk energipolitik. En sådan konkret och realistisk spariinje tar inte bort jobb utan skapar i stället nya jobb . bland byggnadsarbetare och ingenjörer, och den stimulerar uppfinnare och företagare. Och då är del viktigt att vi inte drämmer varandra i huvudet med överdrivna påståenden.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Palme hade en del spridda vänligheter att säga lill mig. När del gällde min provpredikan, herr Palme, hade jag aldrig räknat med alt finna nåd inför domkapitlet, i detta fall representerat av översteprästen Palme själv.

Sedan tyckte statsministern att jag använde litet för mycket siffror och att jag lät som en byrådirektör. Ja, vi har litet olika erfarenheter, jag vel inte hur en byrådirektör har det. Den erfarenheten har ju statsministern och kan därför uttala sig med en viss sakkunskap. Men annars är de siffror som jag nämnde realiteter för lönlagarna. Jag vet att ni inte vill att vi skall tala sä mycket om de siffrorna och fråga varför inkomsttagarna under 35 000 kronor inte fick vara med och dela pä den extra mifiarden. Tror ni verkligen alt de breda löntagargrupper som fär stora skallesänkningar inle skulle vara beredda att i solidaritetens namn dela med sig till låglönegrupperna under 35 000 kr.?

Vidare görs det naturiiglvis olika bedömningar efter en sådan här uppgörelse. De görs givetvis med utgångspunkt i vilka intressen man företräder. Herr Helén påstod alt det finns de som gör prognoser och bedömningar som om regeringar och pariament stod vid sidan av utveck-

121

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

lingen. Det kan man då inle säga om herr Helén. Han talar om ekonomi som om del enbart fanns regeringar och parlament. Herr Helén har här funnit etl utmärkt sätt att försvara arbetsgivarna genom att låtsas som om de inle fanns. Han troralt del är regeringar som exporterar inflationen, eller också är det bara ofieländerna som gör del. Han glömmer hell bort de stora ofietrusterna och deras manipulationer. Han glömmer bort all de slora monopolföretagen har makt över prissättningen i Sverige och i andra kapitalistiska stater. Monopolkapitalet och dess profitinlressen bär ju huvudansvaret for inflationen. Att säga att man vill bekämpa inflationen ulan att vifia angripa kapitalet är ju som Don Qufiotes kamp mol väderkvarnarna, herr Helén. Men herr Helén är inte den ende Don Quijolen i den ekonomiska politiken. När denna överenskommelse presenteras heter del att den förbättrar inkomstlaget för vissa breda grupper, men det hela skall ju betalas genom att arbetsgivarna skall fä räkna av del i avtalsrörelsen. Och skattesänkning och mindre löneökning är ju för vanliga inkomsttagare inle säkert bättre än en större löneökning.

Vi har nu fäll en statlig inblandning i avtalsrörelsen, en statlig inkomstpolitik. Regeringen sköter lönekampen tillsammans med herrar Helén och Fälldin för att lönlagarna inte skall resa sä stora krav i avtalsrörelsen. Folkpartiet krävde en extra mifiard för de nya skatteskalorna och fick också igenom del kravet i uppgörelsen. Men den extra mifiarden kom inte med ell enda öre dem till godo som fiänar mindre än 35 000 kr., och det rimmar dåligt med den solidariska lönepolitik som man på socialdemokratiskt häll säger sig vifia föra. Och den har ju haft ambitionen all främst stödja de sämst ställda. Jag anser att den i och för sig utgår från den felaktiga förutsättningen att det blir bättre för de lågavlönade om icke lika lågavlönade avstår från möjliga löneförhöjningar, eftersom den politiken i hög grad har gynnat kapitalägarna i företag som kan betala bättre och har bidragit lill de s. k. övervinsterna. Men den solidariska lönepolitiken hade ju utjämningen som syfte, och det kan man inle säga om den inkomstpolitik regeringen nu bedriver tillsammans med herr Helén och herr Fälldin. Om den gäller snarast molsalsen. Man kan säga alt den solidariska lönepolitiken har fåll en motvikt i Haga-partiernas osolidariska inkomstpolitik.

122

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Herr Werner i Tyresö sade att han inte visste hur en byrådirektör hade del - jag vel inle varför. Jag skall inte tala om ar-vodesanknyiningen nu.

Däremot borde herr Werner ha någon inblick i hur byggnadsarbetare har det, han borde åtminstone ha haft inblick i det, och det var just Byggnadsarbetareförbundets ordförande som med hänsyn lill sina medlemsgrupper först log upp kravet på den extra "skivan" lagd ovanpå skattesänkningen, de 4 mifiarderna. Del hindrar inte alls.att de stora beloppen ligger under 30 000. Därför är delta fullt i överensstämmelse med en solidarisk lönepolitik.

Till herr Helén vill jag säga att frågan om statspensionärerna är en förhandlingsfråga. I fiolårels förhandlingar fick de ett visst tillskott och nu finns de med i årets förhandlingar. Vi brukar betrakta del som en förhandlingsfråga, och del tycker jag vi skall göra i fortsättningen också.

Sedan tror jag, precis som herr Helén, att man skall driva en förnuftig sparpolitik - sä långt som det över huvud taget går utan att det förstör våra möjligheter all trygga sysselsättningen.

Jag skall inte plåga herr Antonsson i energifrågan, som han kanske inle har satt sig in i så mycket, jag vet inte. I och för sig har vi vant oss vid att centern svänger litet i energifrågorna från dag lill annan. Alla som hörde nyhetssändningen eller såg TV-intervjuerna i går fick väl klart för sig all centerns avsikt var alt plombera nu i drift varande kärnkraftverk. Det fanns ingen tvekan på den punklen. Nu säger herr Antonsson att man bara hade för avsikt att skaffa plomberna. Det är för all del en betydande förändring i positionen, men ni har sagl att säkerhetsproblemen inle är lösta-alltså skall vi inte bygga ul kärnkraften. Om inte säkerhetsproblemen är lösta skall de kärnkraftverk som nu är i drifl slängas. Man kan inte dra någon annan slutsals. Men delta är som sagl ett steg mot en nyktrare inställning.

Jag skall inle nu ytteriigare fördjupa mig i detta. Ni får skylla er själva för att jag tog upp del. Ni inledde i realiteten finansdebatlen i går genom att spela ul allt detta.

Till herr Bohman vill jag säga att jag ofta har förundrats över hur man kan bli så arg. Jag tror att däri ligger något av en förklaring till att vi inle fick ha den större eller mindre glädjen att se herr Bohman länge vid förhandlingsbordet. Om man skall tala klartext önskade moderaterna till vafie pris inle någon överenskommelse, men de hade tänkt sitta med vid bordet så länge som möjligt. Det hade de väl fält göra, men så störtade herr Bohman själv ul med della villkor och sade: Vi förbehåller oss rällen att driva våra egna skatteskalor. Något förvånade sade vi naturiiglvis nej lill det; del var helt orimligt. Sedan behövdes del inle myckel mer än alt finansministern och jag tittade litet på herr Bohman förrän han efter vanligheten blev arg och lämnade lokalen. Men jag tror all det temperamentet är något av en fiende, om han nu ville hänga sig kvar vid förhandlingarna. Mytbildningen om att moderaterna skulle ha blivit utkörda är alldeles fel.

Delta med pensionärerna var väldigt avslöjande.

För det första, säger herr Bohman, är del ju så när vi sänker skatterna att de pensionärer som inte betalar någon skall - och del är de allra flesta - inte får någon skattesänkning. Det var bra att det sades av herr Bohman själv, för i valrörelse efter valrörelse har han sagl att den viktigaste sociala reformen för pensionärerna är att befria dem från skall. Nu fick vi ju klart för oss alt de flesta pensionärer betalar ingen skatt.

För det andra, säger herr Bohman, precis som del står i hans tal, all pensionärerna drabbas av skaltehöjningarna på punktskatterna. Nu borde det väl ändå höra lill den politiska moralen alt tala om hur del verkligen

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

123

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

ligger till. Om man från lid till annan höjer priset på brännvin här i landet - och del görs av denna riksdag - sä gäller della höjda pris på brännvin även för folkpensionärer. Men pensionärerna får - i den mån denna prishöjning påverkar index - kompensation via etl ökat index-tillägg. Della vel varenda medlem av denna kammare och flertalet andra människor också. All dä bara försöka spela ut detta att pensionärerna drabbas, när de är den enda grupp i samhället förutom jordbruk, försvar och litet annat som flr en direkt indexkompensation, är att vilseleda allmänheten.

Herr Bohman var egentligen mest arg - det riktigt lyste av indignation -närhan pästodatt jag hade tillåtit mig att i Borås skämta om så allvariiga ting som Haga I och tala om rumba i Balders hage. Det är riktigt, herr Bohman, att jag var i Borås och talade om sädana mycket allvarliga ting som skatteuppgörelsen. Men det råkade i den Folkets park där jag talade vara ell dansprogram uppsatt på väggen som del ofta är i folkparker. Jag fann alt det var ett ganska bra sätt att med användande av detta dansprogram som illustration sakligt och objektivt redovisa gången av förhandlingarna. Jag tror att jag sade att det böriade med tango med herr Bohman men att han var en dålig tangokavafier. Han förblir en dålig tangokavaljer.

Politik är något mycket allvariigt men man behöver inte göra den alltför dödtråkig. Man behöver inte störta upp med indignationen långt upp i tonsillerna därför att man ryktesvägen har hört att jag i samband med en redovisning av Hagaöverenskommelsen även hade infört begreppen rumba och tango. Del tror jag är en lärdom vi skall dra.

Jag kan förstå att med den konfronlationspolilik som herr Bohman har byggt upp - strid till varie pris nästan i alla frågor - och med den dystra bild av landet som herr Bohman tecknar, så känner han besvikelse när vi nu med stor majorilel i riksdagen har kunnat samla oss kring en ansvarsfull ekonomisk politik. Det kan jag som sagt förstå, men jag tycker del är beklagligt om han ger uttryck för detta i denna ständigt återkommande ilska. Del kanske kommer något annat tillfälle, herr Bohman, och dä kanske herr Bohman kan vara med i börian, i mitten och kanske i slutet också, om herr Bohman håller humöret i styr.

124

Hen ANTONSSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Lät mig i den här korta repliken i första hand fä dröja något vid det som vi egentligen diskuterar i dag, nämligen skatteuppgörelsen och uppgörelsen kring den ekonomiska politiken.

För det första är vi från vårt häll särskilt till freds med att vi fick igenom barnbidragens höjning senast den 1 januari nästa är, eventuellt tidigare om konjunkturen gör det nödvändigt. Vi vill med delta slå vakt om de konsumtionssvaga grupper som barnfamifierna av tradition utgör. Regeringen har visat ett fiumt intresse för detta förslag.

För det andra har vi slagit vakt om låginkomstprofilen i skaitesänk-

ningen, och där är vi i långa stycken eniga med socialdemokratin. Av denna skattesänkning på ungefär 5 miljarder går ca 4 mifiarder till de inkomster och inkomstdelar som ligger i skiktet upp till 30 000 kr.

Vidare: Elbeskaitningen drabbar obetydligt de mindre förbrukarna, de enskilda hushållen. Den drabbar de större elkonsumenlerna, och därmed har man gått etl steg mol skatt efter bärkraft. Vi har i finansutskottels skrivning fält löfte om kreditlättnader på 500 mifi, kr, för mindre och medelstora företag och för jordbruket. Jag vill passa pä att fråga om regeringen har för avsikt att expediera denna ganska klara beställning från finansutskottet.

Sedan vågar jag påstå alt arbetsgivaravgiften blev ca 2 mifiarder lägre i denna uppgörelse än den hade blivit om socialdemokratin själv hade lagt fram sitt förslag, även om herr Palme försäkrat att det inte skulle ha blivit några större ändringar. Skattefriheten i fråga om arbetsgivaravgiften för egenföretagare med inkomst upp till 18 000 kr, fäster vi också vikt vid.

Så lill sist, herr lalman, några ord om energipolitiken. Statsministern gick förbi det mest realistiska i vad jag hade att säga i en kort replik, där man inte kan utveckla ett principiellt resonemang. Jag sade att vi i fiol sparade 6 96 energi i stället för att som vanligen sker öka energiförbrukningen med 4 % och att vi trots det inte bara höll uppe arbetsintensiteten i industrin utan också fick en ökning med ungefär 100 000 nya jobb. Vi har haft centerinitiativ i denna fråga 1973 och 1974, där vi klart har sagt att en kärnkraftsutbyggnad inte fär göras förrän nytt allsidigt beslutsunderiag kommit fram.

Min repliktid är ute nu, och därför ber jag alt till herr statsministern få överlämna det uttalande som vår riksdagsgrupp gjorde i går. Om herr Palme läser del noggrant skall han finna att han inte har stöd för de påståenden som han har fällt i debatten i dag.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Statsministern var förundrad över hur jag kunde bli sä "arg". Det har statsministern varit i varie anförande som jag har lyssnat till - sedan 1973 års valresultat blev känt har statsministern upprepat della gång efter annan. Jag skall gärna erkänna att jag blir indignerad när jag har att göra med statsminister Olof Palme. Det brukar jag inle bli när del gäller andra meddeballörer. Herr Sträng och jag brukar slåss så all det ryker om del utan att någon av oss blir arg. Men med Olof Palme är det något alldeles speciellt. Men det beror inte på att han är statsminister eller på honom själv som person, utan pä att han kastar ur sig beskyllningar som han vet inte är sanna, gör påståenden som han vet inte är vederhäftiga, som saknar grund.

När han, i varie fall indirekt, gör gällande alt uppgörelser utanför Sveriges riksdag skulle tyda på större handlingskraft, mera ansvarskänsla, mera sinne för demokratin än uppgörelser som träffas inne i riksdagen, då kan jag inte följa honom. Och när han vidhåller sitt påstående att

125

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatl

vi lämnade partiöverläggningarna därför alt vi inte "ville" ge låginkomsttagarna några skattesänkningar medan däremot socialdemokraterna ville göra delta, är den uppgiften också felaktig, och del vel Olof Palme, Och när Olof Palme upprepar sin gamla beskyllning all jag skulle ha sagt all jag ville la bort indexregleringen av folkpensionerna, då vet Olof Palme att även del är fel. Är det verkligen besynnerligt alt man blir indignerad när landels statsminister - Olof Palme är tyvärr också min statsminister - lämnar uppgifter av det här slaget? Rällen att då bli indignerad, då osanna beskyllningar framförs, förbehåller jag mig även framdeles, herr Palme,

En fråga lill herr Palme och i viss mån även lill herr Helén: Menar herrarna verkligen att om Haga 1 inte skulle ha kommit till stånd, då skulle socialdemokraterna, trots enigheten i skalteutredningen, inte ha lagt fram något förslag till riksdagen om förbättrade folkpensioner? Menar ni verkligen del?

En annan fråga som herr Palme inte svarat på är denna: Blir det verkligen skattesänkningar nästa år, om man ser till totalresultatet för alla landets inkomsttagare och framförallt för majoriteten av inkomsttagarna? Har ni gjort någon kalkyl pä detta? Vi har gjort det - vi har satt oss ned och räknat plus och minus och kommii fram till all totalresultatet av det som ni just nu bröstar er sä mycket över blir alt ingen vinner någonting på det. Del blir ingen skallesänkning - inle heller för låginkomsttagarna. Gör en sådan kalkyl och presentera den för oss, så skall vi ha en angenäm debatt, herr Palme - en debatt om fakta och realiteter.

126

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Bohman kan väl ändå inle förneka all det blir en skillnad för löntagarna i skiktet mellan 40 000 och 84 500 kr, om de får de 1 600 kronorna i skallesänkning jämfört med all de hade fäll de 1 200 som majoriteten hade föreslagit.

Statsministern säger all hela frågan om samordningen för statspensionärernas del är en förhandlingsfråga. Men om staten här är arbetsgivaren och staten har burit sig oresonligt åt i det förgångna, skall vi dä aldrig kunna rätta lill det?

Sedan har jag ingenting emot att herr Palme slår herr Werner i Tyresö i huvudet med Börie Jönsson, Börie Jönsson har väl gjort sin insats i den här skattedebalten, men han var inle först på plan. Inle heller hade vi ens med hans linje kunnat garantera att de lättnader i marginaleffekterna som uppnåddes genom Haga 1 verkligen hade stått sig. Så smal är faktiskt den egg pä vilken man balanserar.

Men all del inte är oväsentligt med de 1 600 kronorna framgår t. ex. av det nummer av Fackföreningsrörelsen som kommii ut i dag och där man säger:

"För en 'vanlig' löntagare innebär justeringen av skatteskalorna delsamma som en löneökning på 4 000 kr eller cirka 10 procent före skatt. Del är ett faktum, som inte bör förbises, när resultatet av den pågående

avtalsrörelsen så småningom ska summeras."

Eftersom herr Werner i Tyresö har övat sig i statistik i dag skulle jag vifia läsa upp för honom skatleulredningens egna siffror. Del är en myckel försiktig beräkning av mycket vanliga yrkesinkomster under 1976. En vanlig textilarbetares inkomst beräknas då uppgå till 40 500 kr., inom trä blir inkomsten 43 400, för en vanlig verksladsarbetare 46 200, inom massa och papper 49 200, inom järn och stål 49 700 och inom byggnads 54 900. Just för dessa yrkesgrupper blir den direkta stats-skattesänkningen 1 600 kr. Det kan väl inte vara likgiltigt i Byggeltan, herr Werner?

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Tänk all det anle mig nästan att del för herr Helén inle skulle räcka med att herr Palme drog lill med Börie Jönsson; herr Helén var naturligtvis först pä plan i den här frågan också.

När det gäller den här uppgörelsen hävdar vi att det är elt avsteg från låglöneprofilen sä länge man inte låter inkomstgrupperna under 35 000 vara med och dela på den här extra mifiarden. Vi anser alt man har gett arbetsgivarna ell gott argumeni för alt hålla igen och framtvinga elt dåligt tvåårsavlal. LO:s bud inför 1975, som lades fram för flera månader sedan, måste i dag betraktas som överspelade eftersom priser, hyror, taxor och kommunalskatter sedan dess har ökat. Kommunerna har gått med på etl skattestopp under 1976 och 1977 med en höjning på 75 öre för vartdera året. Men samtidigt skall de betala den högre arbetsgivaravgiften, vilket ställer nya anspråk på kommunernas ekonomi och driver fram nya laxehöjningar.

Uppgörelsen gav direklskattesänkningar främst för mellaninkomslgrupperna, men bidrar också lill högre priser genom nya varuskatter. Jag delar alltså inte uppfattningen att man underlättat de pågående avtalsförhandlingarna utan det kan myckel väl vara tvärtom. Vad som är verkligt oroande är all man i den här uppgörelsen går ett steg längre jämfört med den förra uppgörelsen eftersom man då nöjde sig med att uttrycka sig sä här: Löntagarorganisationerna har vidare förklarat sig beredda att i så fall ta hänsyn till detta i den kommande avtalsrörelsen. Den här gängen går man ett steg längre eftersom man i samband med höjningen av socialförsäkringsavgiften skriver: De partier som ingått denna uppgörelse förutsätter alt löneanspråken i motsvarande grad kommer alt reduceras. Frågan är: Vad blir tredje steget i den statliga inkomstpolitiken? Jag betvivlar inte i och för sig alt regeringen kan få herr Helén med på ännu en uppgörelse med de eftergifter ni är beredda all göra, samtidigt som herr Helén kvitterar den vänligheten med att strax efteråt stå upp och förklara alt del egentligen är han som bestämmer och avgör tidpunkten när han skall flytta in i kanslihuset mer permanent.

127

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

128

Herr statsministern PALME;

Herrlalman! Jag vill vända mig till herr Anlonsson. Del enligt egen uppgift enda realistiska han anförde var de besparingar som skett på energisidan 1974. Att ta ett är - det har vi många gånger påpekat - med en exceptionellt mild vinter, vars upprepande vi inte kan garantera, ett år med ransoneringar, sparkampanjer och förstagängseffekier av vissa sparåtgärder som mall för framtiden är sakligt hell orimligt. Jag vill bara påpeka att i januari steg elförbrukningen med 15 96 jämfört med i fiol, i februari med 13 96 jämfört med i fiol. Det är relativt oroande siffror med hänsyn till de mycket ambitiösa sparmål som vi har.

Centertalet hade jag läst, annars hade jag inle ställt frågorna. Fast herr Antonsson hade sä kort lid på sig lyckades han på en väsentlig punkt desavouera programmet om plomberingarna. Vi får se hur länge det håller.

Herr Bohman är uppenbarligen inte bara arg i största allmänhet ulan har är rent personligt arg. Det får jag försöka bära. De exempel han angav som grogrund för sin indignation tycker jag var ganska dåliga. Han nämnde för det första att jag hade sagt att jag föredrar uppgörelser utanför riksdagen framför uppgörelser i riksdagen. Vad är det för trams? Detta var icke någon utompariamentarisk uppgörelse. Den slöts mellan tre riksdagspartier och grundlade därigenom en bastant majoritet i denna riksdag. Den speciella formen är betingad av det parlamentariska läge som föreligger och det arbete som pågick i finansutskottet. Det var i den speciella situationen den bästa väg man kunde gä om man ville nå en bred majorilel. Där finns inte ett spår av att jag skulle preferera uppgörelser utanför riksdagen framför sådana i riksdagen. Dessutom har herr Bohmans parti varit myckel angelägel om att vara med om denna typ av överiäggningar mellan partiledningarna utan att resa några principiella gensagor. Det var alltså elt dåligt exempel.

Vad gäller herr Bohmans påstående om folkpensionerna och indextilläggen hänvisar jag till remissdebatten 1972.

Herr Bohmans tredje påstående var om möjligl ännu sämre. Jag har sagl precis som det var beträffande låginkomsttagarna och skattesänkningen. I ett läge dä det förelåg enighet bland alla andra att lägga skatleulredningens majoritets skatteskalor för inkomsttagare under 30 000 kr. till grund för en skattereform, då förbehöll ni er rätlen att driva era egna skatteskalor och ändå vara med om en uppgörelse. Det var etl orimligt krav som ni själva förde fram. När vi hell naturiigt sade nej lill detta - denna bastanta majoritet har bekräftats här av herr Anlonsson - dä avlägsnade sig herr Bohman i ilska. Vi fick flera stycken försöka förhindra att det skedde alltför tidigt.

Det är alldeles klart att inkomsttagarna fär mer pengar över om man sänker deras skall. Visst får de vara med om att betala höjda punktskatter. Men det måste till ell förskräckligt drickande av brännvin och läskedrycker, förbrukande av olika förpackningar och elström för att skattesänkningen skall ätas upp.

En väsentlig förklaring till realinkomslökningen på ungefär 7 96 1974 var de 1 500 kr, mindre i folkpensionsavgift. Även årets uppgörelse om en skattesänkning, som herr Bohman inte heller var med om, utgör en god grund för en realinkomslökning. Sambandet är alldeles klart.

Jag har ingenting emot herr Bohman som person. Utifrån min ideologi är det alldeles felaktigt att bygga upp politiken på personlig rancune. Vad jag har emot herr Bohman är hans åsikter, hans ideologi och de argument med vilka han försöker vinna anhängare. Det jag egentligen mest har angripit herr Bohman för under senare är har varit detta svartmålande av nuläget i detta land och dess framtid.

Under valdeballen 1973 tillfrågades herr Bohman i TV vad som skulle hända om socialdemokraterna var kvar i regeringsställning. Då svarade herr Bohman - ljudbandet finns bevarat - att jag vet att det är mänga människor som skulle gripas av djup depression och flytta ur landet. När kommittén för psykologisk försvarsberedskap i höstas tillfrågade folk vad de tyckte om della land, så visade del sig att 99 % ansåg att Sverige var ett bra land all leva i. Procenten var högre bland lägre inkomsttagare, arbetare och fiänsteman. Men procentandelen var inte dålig hos herr Bohmans kärntrupper heller. Men om man säger att detta land är sä uselt under socialdemokratisk regim att människor grips av depression och flyttar ur landet, skall jag med risk för all herr Bohman inle skall anse mig vara tillräckligt allvarlig ändå anföra vad jag läste i en veckotidning om en person som hade flyttat ut. Jag hoppas vederbörande inte hade blivit lurad därtill av herr Bohman.

"Nu sitter vi här i Vår soliga tristess. Det är mitt på den spanska solkuslen. Här bor hundratals svenskar som vi. Det är som att ligga på sjukhus. Där sitter man i samlingsrummet och ältar sina krämpor och problem och det känns som att vandra runt i en ond cirkel. När vi utlandssvenskar träffas går det till på samma sätt - ett ständigt ältande om Sträng och skaller, och vänstervridning och Palme och rödgardisterna."

Men, skriver hon, nu vill jag "få frisk luft under vingarna! Jag vill hem till Sträng och Palme och skatterna och vintern!"

Det här med vintern kanske inte var sä helhjärtat.

Del är klart, herr Bohman, all Ni skall företräda Er konservativa ideologi och Er samhällsbevarande syn och att Ni skall föreslå högerpolitik, av gammall eller nytt märke, och allt det andra. Men jag tycker att Ni någon gång kunde lyfta hakan litet grand och säga det som är sanningen - att del här är inget dåligt land att leva i, trots socialdemokratiskt styre. Del här landet har ingen dålig framlid, trots alt socialdemokraterna gör anspråk pä att fortsätta att leda utvecklingen. Jag tror att Ni skulle komma mer i takt med liden och vad människorna i det här samhället verkligen känner.

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Finansdebatt

Herr andre vice talmannen anmälde alt herr Bohman anhållit all lill protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ylleriigare replik.

129

9 Riksdagens protokoll 1975. Nr 34-35

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Förlängd motionstid

Meddelande om frågor

På förslag av herr andre vice talmannen beslöt kammaren alt uppskjuta den fortsatta överläggningen rörande detta betänkande samt behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden lill kl. 19.30.

§ 8 Anmäldes och bordlades Motioner

Nr 1849 av fru Lindquist m.Jl. med anledning av propositionen 1975:19 om lagstiftning om skydd mot avlyssning

Nr 1850 av herrar Ångström och Westberg i Ljusdal med anledning av propositionen 1975:30 om energihushållningen m. m.

§ 9 Förlängd motionstid

Herr PERSSON i Heden (c):

Herr talman! Regeringens proposition 1975:30 om energihushållningen m. m. innefattar bl. a. redovisning av planer för längre lid än den för vilken anslag har beräknats i propositionen. Jag hemställer att kammaren med hänsyn lill ärendets omfattning ville besluta att liden för avgivande av moiioner med anledning av nämnda proposition skall föriängas med tio dagar och sålunda utgå onsdagen den 9 april.

Denna hemställan bifölls.

§ 10 Meddelande om frågor

Meddelades all föfiande frågor framställts den 12 mars

130

Nr 118 av herr/l/;/wa/-/c(fp) till herr utbildningsministern om innebörden av begreppet "kulturell allemansrätt":

Sverige har en lag om upphovsrätt lill litterära och konstnärliga verk och har ratificerat ett par internationella konventioner på området, vilkas bärande principer regeringen nu tycks vilja angripa. Statsrådet Zachrisson har bl. a. i ell tal (21/9 1974) sagt: "Så länge upphovsrätten gäller, så länge existerar ingen kulturell allemansrätt, och förfoganderätten är begränsad. Del betyder, all färre människor får glädje av kulturarbetarnas insatser," Mot bakgrund av det anförda vill jag fråga herr utbildningsministern: Vad menar utbildningsministern med att positivt tala om "kulturell allemansrätt"?

Nr 119 av herr Börjesson i Falköping (c) till herr jordbruksministern om tillvaratagande av matavfall vid sjukhus m, fl, värdinrättningar:

Det förekommer att matavfall vid sjukhus och vårdinrättningar bränns upp i stället för att ulnylfias som exempelvis svinföda. Detta beror bl, a, på att berörd hälsovårdsnämnd säger sig inte ha erforderliga resurser för alt kontrollera eflerievnaden av de särskilda bestämmelser som gäller för utnytfiande av matavfallet.

Är statsrådet villig att medverka till att hälsovårdslagstiftningens bestämmelser och tillämpning ses över vad gäller tillvaratagande av matavfall vid sjukhus och vårdinrättningar?

Nr 34

Onsdagen den 12 mars 1975

Meddelande om frågor

Nr 120 av herr Andersson i Örebro (fp) till herr kommunikationsministern om förbättrad arbetsmifiö i SJ:s stationsbyggnader:

Förbättringen av den fysiska arbelsmifiön för de anställda är ell område där olika stimulansåtgärder vidtas för alt avhjälpa missförhållandena.

En sektor av arbetslivet, där behov av förbättring synes föreligga, är vissa av statens järnvägars stationsbyggnader (t, ex. Örebro C). Personalutrymmena här fyller inte de krav man rimligen borde kunna ställa pä en god arbetsmifiö.

Med anledning härav ber jag att till herr kommunikationsministern få ställa föfiande fråga:

Vilka omedelbara ätgärder är statsrådet beredd vidtaga i syfte att förbättra arbetsmiljön inom SJ:s stationsbyggnader?

§ 11 Kammaren åtskildes kl, 18,18,

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1975:34 Onsdagen den 12 mars

Riksdagens protokoll 1975:34