Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:25

Tisdagen den 25 februari

Kl. 16.00

§ 1 Justerades protokollet för den 14 innevarande månad.

§ 2 Herr talmannen meddelade att herr Ullsten denna dag återtagit sin plats i riksdagen, varigenom herr Wikströms uppdrag som ersättare för honom upphört.

Nr 25

Tisdagen den 25 febmari 1975

Om ökade möjligheter för kommun alt förvärva mark för fritidsändamål

§ 3 Om ökade möjligheter för kommun att förvärva mark för fritidsändamål

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordet för att besvara herr Berndtsons (vpk) den 14 februari anmälda fråga, nr 85, till herr bostadsministern, och anförde:

Herr lalman! Herr Berndtson har frågat bostadsministern vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att öka kommunernas möjligheter att förvärva mark för fritidsändamål och för att förhindra att utländsk spekulation driver upp priserna på sådan mark. Frågan har överlämnats lill mig för besvarande.

Allmänhetens tillgång till mark för s. k. röriigt friluftsliv kan säkerställas på olika sätt. Kommunerna kan köpa mark för ändamålet. Område, som är av väsentlig betydelse för allmänhetens friluftsliv, kan också av länsstyrelsen förklaras som naturreservat. För naturreservat kan föreskrivas de inskränkningar i rätt att förfoga över fastighet som behövs för att trygga ändamålet med reservatet. Ersättning till markägare och andra sakägare som föranleds av beslut om inrättande av naturreservat bestrids av statliga medel.

Några ändringar i de regler jag nu har nämnt är inte aktuella.

När det gäller mark som lämpar sig för fritidsbebyggelse finns skäl att uppmärksamma lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten all förvärva fast egendom m. m. Enligt 1916 års lag får utländska fysiska och juridiska personer samt vissa svenska juridiska personer inte utan tillstånd här i landet förvärva fast egendom. Regeringen kommer inom kort alt förelägga riksdagen en proposition som innebär att tillstånds-givningen blir mer restriktiv beträffande förvärv av fritidsfastigheter i sådana fall där förvärvaren är en utlänning utan anknytning till Sverige. Därmed motverkas risken för sådana spekulativa prisstegringar som herr Berndlson torde avse med sin fråga.

Hen BERNDTSON (vpk):

Herr lalman! Västtyska spekulanters intresse för en ögrupp i Öster-

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om ökade möjligheter för kommun att förvärva mark för fritidsändamål

götlands skärgård och en därav följande prisstegring som lett till att Valdemarsviks kommun ansett sig förhindrad att ulnyuja den kommunala förköpsrätten har föranlett min fråga. Jag ber all få tacka statsrådet Lidbom för svaret.

Låt mig på en gång säga all fallet med den s. k. Fångögruppen vid östgötakusten är ett av många fall som aktualiserar frågorna såväl om kommunernas resurser att ulnylfia förköpsrätten som om åtgärder mot en utländsk spekulation som trissar upp priserna.

För inte så länge sedan var ett annat fall aktuellt i samma område, nämligen planerna på att försälja en del av Lönö på Vikbolandet till en tysk intressent.

Men också i andra delar av landet är läget liknande. Området vid sjön Fegen i gränsområdet mellan Västergötland, Småland och Halland och skogsbyn Brunnberg i;Värmland är exempel på vad som håller på att ske. Skulle broförbindelsen över Öresund bli verklighet kan vi lätt föreställa oss vilket tryck som skulle uppstå på eftertraktade fritidsområden.

Det bör-också fastslås att den svenska naturen givetvis skall vara tillgänglig för andra än svenskar. Men vad spekulationsintressena är ute efter är att lägga beslag på områden i vårt land för fåtalsintressen. Del är inte för att stressade ackordsarbetare i den västtyska industrin skall få möjligheter till rekreation i den svenska naturen som penningstarka västtyska intressen vill köpa en ögrupp i Östergötlands skärgård.

Om inte denna verksamhet stoppas kommer vikliga områden för både fritidsbebyggelse och.röriigt friluftsliv att undandras dem som bäst behöver utnyttja dessa områden. De blir spekulationsobjekt.

Statsrådet Lidbom meddelar att regeringen kommer all förelägga riksdagen en proposition med förslag om mer restriktiv tillståndsgivning, och det är naturligtvis positivt. Men det talas här om frilidsfastigheter. Nu är ju Fångö, som jag .har tagit som utgångspunkt, inle främst ett område för fritidsbebyggelse utan för rörligt friluftsliv. Jag vill fråga om statsrådet Lidbom anser att den aviserade skärpningen av lagstiftningen också täcker in sådana fall.

Vidare säger statsrådet att kornmunerna kan köpa mark för fritidsändamål, men kvarstår min fråga om regeringen avser all öka kommunernas möjligheter att förvärva sådan mark genoin bidrag av statsmedel. Den frågan är hittills obesvarad.

Hen statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Först själva systemet när det gäller kontrollen av markförvärv. Det är i fråga om köp av mindre fastigheter för enstaka bostadshus till en familj som ändringarna enligt den aviserade propositionen kommer att sällas in. När det gäller uppköp av större områden, som det var fråga om i Valdemarsviksfallet och för all del också i Lönöfallet, dvs. uppköp av områden för exploatering och avstyckning av många tomter, torde man redan nu ha rnöjlighet att säga nej, om det ligger

utländska spekulationsintressen bakom och man finneratt exploateringen icke är önskvärd. Den prövningen ligger på regeringen, och del finns inga särskilda restriktioner beträffande denna prövning.

Sedan drog herr Berndlson upp en annan fråga och den gällde mark som avses för uppförande av frilidsfastigheter men som man inle vill ha för del ändamålet ulan vill reservera för rörligt friluftsliv. Jag har sagt i mitt svar, och mycket mer finns kanske inle all tillägga, att man får ulnylfia de olika bestämmelser som finns i naturvårdslagen och byggnadslagstiftningen föran förhindra sådan bebyggelse. Vissa områden kan förklaras som naturreservat, om skyddsintresset är tillräckligt kvalificerat. I övrigt får man väl lita till allemansrätten. Vid behov får åtgärder vidtagas för all allemansrätten skall kunna utövas. I de fall då det är fråga om allmänhetens rätt alt röra sig fritt i skog och mark är själva ägarförhållandet lill skogen och marken icke fullt så intressant, så länge man väl kan se lill att skogen och marken bevaras orörd och all stängsel och andra anordningar inle sätts upp som de facto hindrar allmänheten från tillträde.

När det gäller förköpsrällen vill jag erinra om all vi i olika omgångar - även ganska nyligen - har utvidgat, förstärkt och effektiviserat den så all den kan användas rätt väl. Men del finns en svaghet i förköpsrällen och det är alt den passar inle in när möjligheten lill förköp stupar på att priset är för högt. I de fall då del föreligger konkurrens mellan en kommun och utländska spekulalionsintressen kan emellertid förköpsrällen förslärkas genom att myndigheterna först säger nej till speku-lalionsförvärvel. Sedan kanske det inte finns några köpare som är intresserade av all bjuda så högt pris att det går över vad kommunen orkar med.

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om ökade möjligheter för kommun att förvärva mark för fritidsändamål

Hen BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Konkret i fallet Valdemarsvik är ändå all man har prövat möjligheten att utnyttja förköpsrällen men funnit att priset trissats upp på ett sådant sätt att man icke ansett del rimligt alt begagna sig av förköpsrällen. Begränsningen i förköpslagen ligger däri att kommunen får förvärva, som det heter, den egendom som köpet avser på de villkor som avtalats mellan säljaren och köparen. När det då uppträder spekulanter som är beredda att bjuda tio gånger taxeringsvärdet sätts kommunen i en ohållbar situation. Del är där man får hoppas alt den skärpta lagstiftning som aviserats skall kunna begränsa spekulanternas möjligheter.

Vad sedan gäller en liten kommuns möjligheter att inköpa ett område för fritidsändamål så är dessa möjligheter starkt begränsade. Marklånefonden har tydligen inle utrymme för all ge statliga medel till delta ändamål. Det är den frågan jag bl. a. skulle ha önskat ell svar på. Men det tycks vara svårt all på den punkten få regeringens besked om man också är intresserad av att vidga bestämmelserna så att kommuner kan förvärva mark för fritidsändamål.

Nr 25

Tisdagen den 25 febmari 1975

Om principerna för svensk hjälp till Sydvietnam

Hen statsrådet LIDBOM:

Herr lalman! Det problem som Valdemarsviks kommun hade när det gällde att ulnylfia den kommunala förköpsrällen, herr Berndtson, är egentligen en fråga som går utöver problemet med den utländska eventuella spekulationen i svensk mark. Vad herr Benrdtson pekar på är ting som man från en viss utgångspunkt kan, om man vill, betrakta som svagheter i förköpsrällen. Förköpsrällen kan ju inle fungera i de lägen där markpriserna har drivits i höjden på ett sådant sätt att köpeskillingen är helt orimlig för kommunen alt erlägga. 1 förköpsrätlens natur ligger ju all den bara är en rätt för kommunen att gå in och köpa i stället för den som säljaren annars frivilligt skulle ha sålt till.

Vill man ta marken i anspråk tvångsvis och på andra villkor, är del ju exproprialionslagstiftningen m. m. som man får lila lill. Den har vi också nyligen sett över. Jag har inget minne av alt det, när vi diskuterade de nya expropriationsreglerna, sades från så värst många håll att vi var alltför generösa i fråga om ersättningar till markägaren.

Hen BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Jag är medveten om att del är två frågeställningar som jag har aktualiserat. Min fråga omfattade också dels möjligheter all öka kommunernas resurser, dels åtgärder för att stoppa spekulationen, och det vill jag nog se som huvudfrågan. Därför tror jag att många, både enskilda och kommuner, kommer att med stort intresse följa hur ifrågavarande lagstiftning utformas.

Filmen Äppelkriget beskrev hur man försökte spekulera i vacker svensk natur och hur människorna reste motstånd mot det. Med tanke på del "äppelkrig" som rasar i dag behövs det en kraftfull lagstiftning för alt man skall kunna förhindra denna spekulation. Det är bra när enskilda resoluta markägare säger nej, som fallet har varit i Västsverige, men nog behövs det en kraftfull lagstiftning om vi skall undvika att priserna drivs i höjden på elt sådant sätt alt kommunerna, som i Valdemarsviksfallet, helt enkelt anser sig icke ens kunna utnyUja den gällande förköpsrätten.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om principerna för svensk hjälp till Sydvietnam

Fru statsrådet SIGURDSEN erhöll ordet för all besvara fru af Ugglas (m) den 31 januari anmälda fråga, nr 56, och anförde:

Herr lalman! Fru af Ugglas har, med hänvisning lill Sveriges krav inför UNDP;s styrelsemöte att UNDP lämnar bistånd till befolkningen i hela Sydvietnam, frågat mig om jag anser att samma princip också bör gälla svensk hjälp till Sydvietnam.

Riksdagen har beträffande fördelningen av den direkta svenska hjälpen

till Sydvietnams folk uttalat all man skall beakta "såväl det akuta biståndsbehovet som de insatser vilka andra länder gör i ifrågavarande områden". Den övervägande delen av vårt bistånd har i enlighet härmed lämnats till befolkningen i de områden som behärskas av den provisoriska revolutionära regeringen (PRR). Efter många års krig är behoven stora. Vi vet att vårt bistånd till PRR når grupper som verkligen behöver hjälp.

Humanitärt bistånd har också lämnats till människor i områden som behärskas av Saigonregeringen. Det har skett genom bidrag lill internationella organisationers program för Indokina samt genom stöd via Frikyrkan hjälper till De förenade buddistkyrkorna i Sydvietnam.

Den överväldigande delen av andra biståndsgivares hjälp till Sydvietnam tillfaller Saigonsidan. Den svenska återuppbyggnadshjälpen till PRR bidrar i ringa mån till att minska denna obalans. De riktlinjer som gäller för Sveriges bistånd lill Sydvielnam kan inte tillämpas på FN:s bistånd till landet. Inom FN-syslemel tillämpas den s. k. universaliielsprincipen, vilket innebär att medlemsländer i FN och FN;s fackorgan har rätt att lämna frivilliga bidrag till och erhålla bistånd från programmet. Landet Sydvielnam har således tilldelats en ram om 10 mifioner dollar för bistånd från UNDP under perioden 1973-1976. Hittills har endast Saigonsidan fått del av detta bistånd. Mot denna bakgrund hävdade Sverige under UNDP:s januarimöte att UNDP borde kanalisera bistånd även till den provisoriska revolutionära regeringen i Sydvietnam genom FN:s barnfond och flyktingkommissarien - som redan har egen verksamhet också i dessa områden. Det svenska förslaget fick också stöd av en rad länder, däribland i u-landsgruppen Indien och Peru.

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om principerna för svensk hjälp till Sydvietnam

Fru AF UGGLAS (m);

Herr lalman! Jag har med intresse emotsett statsrådets svar på min fråga. Statssekreterare Klackenberg har i FN hävdat en humanitär rättviseprincip: FN:s hjälp bör avse hela befolkningen i Sydvietnam. Fru Sigurdsen tycker tydligen inle att herr Klackenbergs rättviseprincip behöver gälla Sveriges insatser i Vietnam.

Obalansen är påtaglig; 375 milj. kr. hitintills till Nordvietnam, och vi vet vilka stora projekt som planeras. 40 milj. kr. hitintills till PRR, och regeringen föreslår ytterligare 50 milj. kr. för innevarande budgetår. Några miljoner har slussats till olika organisationer i den del av Sydvietnam som betecknas som Republiken Vietnam.

Fru Sigurdsen säger i sitt svar till mig alt den hjälp som når Saigon är mycket större än den som kommer PRR till del. Vel statsrådet della? Har statsrådet några uppgifter som underbygger denna tro? Kan någon utomstående i dag bedöma vilken hjälp som kommer Nordvietnam och Sydvietnam lill del av deras resp. allierade? I en artikel i Aftenposten den IS februari talar man om den massiva hjälp som når nordsidan från kinesiska och ryska källor. Hela statsrådets resonemang hängs upp på detta faktum: att hjälpen på det ena hållet är större. Vilka fakta har statsrådet?

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om principerna jÖr svensk hjälp till Sydvielnam

Låt mig citera utrikesminister Andersson i DN. Han säger om Vietnam: "Landet är ju redan lill stor del förstört. Människorna har en fruktansvärd situation."

Varför är det bara en del av de människorna som Sverige skall hjälpa? Nej, jag tror att fru Sigurdsen var långt uppriktigare än i sill svar till mig i dag när hon i ell tal i Vällingby för någon tid sedan hävdade att moderaterna i riksdagen motionerar om bistånd som skulle bli elt indirekt stöd för Thieuregimen. Vi moderater menar, herr lalman, alt del inle utgör ell stöd lill en regim alt ge mat lill ett föräldralöst barn, skydd till en flykting eller läkemedel till en sårad. Jag tycker all fru Sigurdsen med sitt uttalande i Vällingby bekräftar att hon ser vårt svenska bistånd som ett politiskt vapen och all hon i den politiseringen även inbegriper den humanitära hjälp lill människor som förmedlas av enskilda organisationer.

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr talman! Fru af Ugglas ställer ett antal frågor till mig. När det lill all böfia med gäller det som fru af Ugglas säger om herr Klackenbergs rättviseprincip ber jag alt få meddela att jag bara diskuterar regeringens syn på dessa saker; del är den som herr Klackenberg har tillkännagivit i UNDP-sammanhang.

Jag kan inle exakt tala om - och det kan ingen annan heller - vilka bidrag som ges från Kina eller Sovjet lill Nordvietnam eller PRR. Däremot har jag en del uppgifter - som kanske inte heller kan sägas vara exakta

- om del bistånd som ges till Saigonregeringen. Jag kan exempelvis i ett dokument från den amerikanska kongressen konstalera all ungefär 250 milj. dollar ges till regeringen i Saigon,och USA;s ekonomiska bistånd

- alltså inte det militära - är 500 milj. dollar. Det rör sig i svenska kronor om 3,2 miljarder.

Jag kan alltså inle exakt ange bislåndsfördelningen, men om fru af Ugglas inle tycker all jag är en källa att förlita sig på, vill jag citera vad herr Hernelius sade lill mig i en debatt i kammaren den 14 november när det gällde fördelningen av insatser till Nord- och Sydvielnam. Han framhöll då bl. a.: "Jag vet också alt Nordvietnam inte har så penningslarka hjälpare som Sydvietnam haft under många år - Förenta staterna. Den saken är alldeles klar. Del kan inte bli tal om någon jämförelse i pengar räknat mellan de båda länderna i fråga om behov."

Herr Hernelius tycks alltså ha ungefär samma syn på den här frågan som jag har.

Fru AF UGGLAS (m):

Herr talman! Jag ifrågasätter inte fru Sigurdsen som källa. Jag önskade bara att hon skulle vara en källa lill uppgifter för mig. Vi vet alla att vi kan få uppgifter om det bistånd som Förenta staterna ger, men hela fru Sigurdsens resonemang bygger på att länderna på den andra sidan får så mycket mindre stöd.

Min frågeställning, fru Sigurdsen, handlar om Sveriges bistånd till Vietnam. Riksdagen har upprepade gånger sagt att detta bistånd bör omfatta hela Vietnam och bör röra hela befolkningen. Trots all riksdagen sagl detta har regeringen inte efterkommit riksdagens begäran. Det är denna snedbelastning jag vänder mig emot och menar icke är humanitär. I ett krigshärial land drabbas hela befolkningen, och jag förstår inle varför Sverige inte skall hjälpa barn, flyktingar och sårade i hela befolkningen i Sydvielnam på det sätt som herr Klackenberg tycker all FN skall göra.

Fru statsrådet SIGURDSEN;

Herr lalman! Sverige försöker också ge bidrag till de lidande i Saigonområdena, och vi letar efter kanaler för bistånd till de mest utsatta grupperna där.

Fru af Ugglas talade i ett tidigare inlägg om politisering. Man kan diskutera vem som politiserar, fru af Ugglas eller jag. Del är bara så, fru af Ugglas, att vi har olika uppfattning när det gäller den svenska Vietnampolitiken. Regeringen lägger fram sina förslag, och en majoritet av den svenska riksdagen ställer sig bakom dem. Däremot har moderaterna en annan uppfattning i dessa frågor, och det är bara att konstatera detta faktum.

Fru AF UGGLAS (m):

Herr lalman! Herr Klackenberg påpekade i sitt tal också att de resurser som UNICEF och FN:s flyktingkommissariat förfogar över är myckel små. Det skulle finnas möjlighet för Sverige alt öka resurserna för de internationella organisationer som verkar i Sydvielnam. Vi vel också att Frikyrkan hjälper verkar i Sydvielnam. Pingstmissionen är på väg att få en allt större verksamhet i Vietnam. Det finns alltså svenska humanitära organisationer som Sverige skulle kunna slussa bidrag till.

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr talman! Bara ett kort besked för kännedom. Vi ger mycket stora bidrag till både FN:s barnfond och FN:s flyktingkommissarie. Vi bidrar alltså på ett positivt sätt just till det syfte som fru af Ugglas talar för.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om undervisningen vid socialhögskolorna rörande narkotikaproblemen

§ 5 Om undervisningen vid socialhögskolorna rörande narkotikaproblemen

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för att besvara herr Bengtssons i Göteborg (c) den 31 januari anmälda fråga, nr 54, och anförde:

Herr talman! Herr Bengtsson i Göteborg har frågat mig om jag, mot

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om undervisningen vid socialhögskolorna rörande narkotikaproblemen

bakgrund av ett aktuellt fall, är beredd att redogöra för min principiella uppfattning om hur undervisningen vid socialhögskolorna bedrivs i avseende på narkotikaproblematiken.

Jag vill först framhålla, att regeringen inte meddelar några särskilda bestämmelserom hur undervisning om narkotikaproblem skall bedrivas vid socialhögskolorna. Bestämmelserom undervisningen ges i planer över studiegången som fastställs lokalt av vederbörande högskolas styrelse. Den närmare utformningen av undervisningen ankommer på organ vid högskolan. Rektor har fortlöpande del närmaste inseendet över allt som rör socialhögskolan och han skall härvid bl. a. "vaka över att undervisningen och examinationen behörigen handhas". Enligt vad jag inhämtat innehåller berörda planer över studiegången vid den i detta fall aktuella socialhögskolan inte någon uttrycklig föreskrift om hur undervisningen om narkotikaproblem skall bedrivas. Rektor har emellertid nu meddelat föreskrifter i vilka det fastslås bl. a. att elever under inga förhållanden får ulnylfias för experiment som saknar stöd i de fastställda studieplanerna. En sådan ordning överensstämmer helt med min principiella syn på vad som bör gälla för den högre utbildningen över huvud taget.

Min uppfattning är att undervisning om narkotikaproblem var den än meddelas under inga förhållanden får omfatta att de studerande erbjuds narkotiska preparat. Det gäller även om de studerande skulle ha samtyckt lill alt ta in sådana preparat.

Det aktuella fallet, som avser en klinisk prövning av elt läkemedel, utreds f n. av justitieombudsmannen. Skulle hans utredning visa alt det i dessa frågor behövs uttryckliga föreskrifter är jag självfallet beredd att vidta erforderiiga åtgärder.

Hen BENGTSSON i Göteborg (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min fråga. Frågan har föranletls av att det vid en av våra socialhögskolor i samband med s. k. avslappningsövningar enligt uppgifter delals ut narkotiska preparat till vissa elever i experimentellt syfte.

Att allmänhet, elever och läkare kraftigt reagerar mot den här formen av experiment är förståeligt. Dels var del fråga om ett obligatoriskt moment i undervisningen, dels var informationen om själva försöket och preparatets verkningar ofullständig. Dessutom är del märkligt all en läkare kan skriva ut sådana preparat utan att - enligt uppgift - ha träffat dessa personer och förvissat sig om deras hälsotillstånd.

Även om vissa människor klarar sådana här prov är proven enligt min mening helt olämpliga, och den uppfattningen delar ju statsrådet. Det finns all anledning att se allvarligt på sådana experiment; i detta fall gällde det också ett preparat som är klassat som narkotiskt och kan bli vanebildande.

Nu har rektor, enligt det svar jag fått i dag, meddelat föreskrifter i vilka det fastslås bl. a. att elever under inga fö|rhållanden får ulnylfias

för experiment som saknar stöd i de fastställda studieplanerna. Det är Nr 25

helt tillfredsställande. Tisdagen den

Jag är tacksam för del svar jag fått av statsrådet. Vi är alltså överens 25 februari 1975

om alt sådana här experiment inte bör ingå i undervisningen vid våra_______

socialhögskolor och inte heller vid andra läroanstalter. Otn planerna på ett

internationellt FN-universitet

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om planerna på ett internationellt FN-universitet

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för att besvara fru Hambraeus (c) den 7 februari anmälda fråga, nr 70, och anförde;

Herr lalman! Fru Hambraeus har frågat mig om jag är villig att redogöra för hur långt planerna med FN-universitetet har framskridit och om någon speciell institution i Sverige kommer att erbjudas åta sig uppgifter för delta universitet.

Efter del att UNESCO:s styrelse och FN:s generalförsamling år 1973 hade antagit stadga för universitetet utsåg FN;s generalsekreterare och UNESCÖ:s generaldirektör år 1974 gemensamt en styrelse kallad "Uni-versily Council", I denna ingår universitetskansler Hans Löwbeer för en tid av sex år. Samtliga 24 styrelsemedlemmar är utsedda i personlig kapacitet.

FN:s generalsekreterare har efter hörande av styrelsen utsett professor James M. Hester från USA till rektor för universitetet. Den centrala enheten för planering och samordning har enligt beslut av FN:s generalförsamling föriagls till Tokyo och härifrån skall rektorn och hans stab administrera programverksamheten. Som frågeställaren nämner skall universitetet enligt stadgan bestå av ett nät av forsknings- och forskarutbildningsinstitutioner runt om i väriden som sysslar med frågor kring människans fortlevnad, utveckling och välfärd. Styrelsen skall nu tillsammans med rektorn diskutera och besluta om anslutning av befintliga forsknings-och utbildningsprogram och forskningsinstitutioner till universitetet. Vad jag har kunnat inhämta under hand tyder på alt dessa beslut kommer att fattas under den senare hälften av 1975. Vidare har styrelsen beslutat att i första hand prioritera följande tre problemområden: väridshungern, naturresursanvändningen och utvecklingsbegreppet. Inom dessa skall forskning, forskarutbildning och informationsspridning bedrivas.

Huruvida någon svensk institution kommer alt erbjudas åta sig uppgifter för FN-universitetet är alltså något som rektor och styrelse helt självständigt beslutar.

Jag vill avslutningsvis erinra om vad statsrådet Sigurdsen anför beträffande FN-universitetet i årets budgetproposition: "Utsikterna förefaller goda att verksamheten i hög grad inriktas på forskning av intresse för u-länderna. FN-universitetet har ännu inte utformat några projekt.

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om planerna på ett internationelh FN-universitet

varför svenskt stöd till forskning i dess regi inte är aktuellt f n. Ett bidrag på I milj. kr. kommer emellertid alt lämnas lill universitetets grundfond."

Till della kan läggas att förutom det bidrag som har lämnats till denna grundfond från Japan har t. v. endast Sverige och Senegal utlovat bidrag.

Fru HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern för svaret på min fråga. Det var mycket intressant all få reda på alt man nu har kommit så långt all rektor är utsedd och alt del kan väntas att man under årel kommer i gång med projekt. Det har ju förut varit väldigt tyst i vårt land om della initiativ.

De utvecklade länderna, eller överländerna som Göran Ståhl kallar oss i sin bok Rikedomsön och faltigdomshavel, lever på ell sätt som inle kan kopieras globall. Vårt sätt alt leva tycks ha som en förutsättning alt andra länder förser oss med billiga råvaror och marknader för vår överskottsproduktion. Jordens naturresurser räcker inle för ett uttag globalt i samma storleksordning per invånare som det vi nu anser oss ha rätt lill i överländerna.

Vi lever alltså över jordens tillgångar, ulan alt ha lyckats skapa ens materiellt välstånd för alla i överländerna. Våra produktionsmetoder är påfrestande för naturen och människan. Vårt kulturmönster kan alltså inte och bör inte kopieras globalt, men det är just detta vi är i färd med i stor skala.

Bistånd kallas nu utvecklingssamarbete i budgetpropositionen, och det är ett steg i rätt riktning. Men fortfarande tycks man underförstå att det är vi i överländerna som har något att lära ut och de i underiänderna som skall lära sig av oss, att det är de som behöver ändra sig och komma in i samma utveckling som vi och v; som bara har att fortsätta i samma spår.

Men underländerna böfiar själva räta på ryggen och kräva all få utvecklas efter sina egna förutsättningar ulan att befiäna oss. Det är i den rättfärdiga kampen som Sverige aktivt bör la del efter förmåga. Det är fråga om ett ömsesidigt utvecklingsarbete. Vi behöver lära oss av andra kulturmönster minst lika mycket som de av oss. Vi måsle förändra vårt produktions- och konsumtionsmönster så att del rättar sig efter de villkor som gäller på jorden. Det är i den processen som våra metoder kan vara till nytta också för andra länder.

FN-universitetet skulle vara ell lämpligt forum för ett sådant utvecklingsarbete. Det kom till som ell svar på de oroliga frågor man ställer sig om mänsklighetens överievnad. Man sade sig vilja böria ett programorienlerat samarbete för forskning och forskarutbildning beträffande de trängande och allomfattande problemen kring människans fortlevnad, utveckling och välfärd.

Nu säger utbildningsministern alt del självfallet är rektor och styrelse som självständigt beslutar vem som skall få vara med i detta arbete.

Men del måste väl också i stor utsträckning bero på vilket intresse landet i fråga lägger ned och på det stöd som representanten i styrelsen kan få från regeringen. Jag vill därför fråga om utbildningsministern är villig att i regeringen ta upp förslag om all stödja detta universitet så att vi i Sverige kan få engagera oss så aktivt som möjligt i arbetet i framtiden.

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr lalman! Den ulvecklingssyn som fru Hambraeus gör sig lill talesman för är ju den som Sverige sedan länge har drivit både i FN och i det egna utvecklingssamarbetet med de fattiga länderna. Att vi nu går in i ett aktivt arbete för FN-universitetet och att vi är elt av de första länder som lämnar ett direkt stöd till grundfonden är naturligtvis också ett uttryck för vår uppskattning av denna idé.

Del är klart att del inte har hörts så myckel om detta i den offentliga debatten. Men Sverige har varit utomordentligt pådrivande i arbetet kring universitetet. Alva Myrdal spelade en stor roll vid dess tillkomst, och att universitetskansler Löwbeer i personlig kapacitet sitter i styrelsen är givelvis också ell ullryck för all man räknar med en svensk insats i detta sammanhang.

Vad sedan styrelse och rektor kommer fram lill för önskemål är naturligtvis någonting som vi får pröva när del kommer på bordet, och självfallet är vi beredda all som alla andra regeringar ute i världen pröva detta noga.

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om anställnings-tiyggheten för vissa anställda inom utbildningsväsendet

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om anställningstryggheten för vissa anställda inom utbildningsväsendet

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordet för att besvara herr Molins (fp) den 13 februari anmälda fråga, nr 84, och anförde:

Herr talman! Herr Molin har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att anställda inom utbildningsväsendet med tidsbestämda förordnanden skall erhålla anställningstrygghet.

Arbetet inom utbildningsdepartementet på alt anpassa anställningsförhållandena inom utbildningsväsendet till reglerna i lagen om anställningsskydd har i dagarna resulterat i en överenskommelse med vederbörande personalorganisationer beträffande universiteten och högskolorna. Statsrådet Hjelm-Wallén räknar med alt anpassningsarbetet i fråga om skolväsendet och lärarutbildningsanstalterna inom kort kommer alt kunna slutföras.

Hen MOLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern för svaret.

Bakgrunden till min fråga är naturiiglvis del faktum all vissa grupper

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om anställnings-tiyggheten för vissa anställda inom utbildningsväsendet

av offentligt anställda undanlogs från lagstiftningen om anställningstrygghet, nämligen personer med tidsbestämda förordnanden. Del gäller framför allt lärarpersonal, som hör under utbildningsdepartementet.

När man undantog dessa tidsbegränsade anställningar från lagen om anställningsskydd 1974 sades det uttryckligen i propositionen att den här anställningsformen borde begränsas också på den offentliga sektorn, och därför skulle man se över förekomsten av sådana här anställningar. Del har nu skett, och sedan jag ställde min fråga till utbildningsministern har i fråga om universitets- och högskolepersonalen en överenskommelse träffats, som ger en betydligt utökad trygghet ål dessa grupper. Del måsle naturiiglvis hälsas med tillfredsställelse, och jag antar att statsrådet är nöjd med att kunna meddela delta i elt svar just i dag. Sedan får vi hoppas alt man för det allmänna skolväsendel kommer fram till en liknande överenskommelse som klarar sitsen för t. ex. lärare med eit-årsförordnanden.

Jag vill, herr lalman, bara göra två korta kommentarer. Den ena är att jag tror att man i den förestående översynen av forskarkarriären måste försöka finna ett smidigt system, där man kan förena ell gott anställningsskydd åt alla med en fruktbar rekryteringspolilik. Detta är inte en alldeles enkel uppgift. Det kan bara ske - och här upprepar jag avslutningsvis vad jag sagt ett stort antal gånger i riksdagen - om vi får en tillräckligt stor fast basorganisation med fiänster för forskning och forskarutbildning.

Jag uppfattar detta som den väsentligaste uppgiften för en förändring av universitets- och högskoleväsendet f n. Men när del gäller det i min fråga omedelbart aktualiserade spörsmålet om anställningstryggheten har vi ju för dagen tagit ett stort steg framåt.

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr lalman! Självfallet är del, som herr Molin säger, tillfredsställande att vi nu har kommit fram lill en lösning i samarbete med personalorganisationerna på elt området där det faktiskt varit svårlösta problem mycket länge.

Sedan hoppas jag att vi, när vi om några dagar får högskolereformen på riksdagens bord och har en utgångspunkt för en diskussion om universitetens och högskolornas framtid samt när forskarulbildningsutred-ningen lägger fram sitt förslag, skall ha en ännu bättre grund all stå på. Men att vi så pass snabbt kommit fram till en så bra lösning som den här överenskommelsen hälsar jag med utomordentligt stor tillfredsställelse.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om reglerna rörande förtida tillträde vid expropriation

Nr 25

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordet för att besvara herr Mattssons i Lane-Herreslad (c) den 7 februari anmälda interpellation, nr 30, och anförde:

Herr talman! Herr Mattsson i Lane-Herreslad har frågat mig, om lill-lämpningen av reglerna om tidpunkten för förtida tillträde vid expropriation enligt min mening är godtagbara med hänsyn till behovet av nödigt rådrum och om ersättningsreglerna vid expropriation enligt min mening är så utformade all de läcker även de särskilda olägenheter som kan följa av ell förlida tillträde.

Vi har en ny expropriationslag, som gäller sedan den 1 januari 1973. Liksom enligt äldre lag är det regeringen som meddelar tillstånd lill expropriation. Berörda sakägare bereds tillfälle att yttra sig i ärendet. Den som får tillstånd lill expropriation skall fullfölja saken genom ansökan om stämning lill fastighetsdomstol. Domstolen skall i expropriations-målet bestämma ersättning för vad som exproprieras. Huvudregeln är att den exproprierande inte får tillträda fasligheten förrän ersättningen har bestämls och betalts. Exproprialionsmålel kan emellertid dra ut på tiden, och ersättningsfrågan kan överklagas till hovrätt och högsta domstolen. Det finns därför, som herr Mattsson har angivit i inlerpellationen, särskilda bestämmelser om förlida tillträde (5 kap. 17 5 expropriationslagen).

Om medgivande till förhandstillträde lämnas skall domstolen beakta sakägarnas intressen. Domstolen skall bl. a. på yrkande av fastighetsägaren eller annan sakägare som berörs av tillträdet bestämma förskott på den slutliga exproprialionsersätlningen, om det inte är uppenbart all ersättningen blir obetydlig.

Domstolen skall vidare ange när medgivande lill förhandstillträde tidigast får ulnylfias. Tiden skall bestämmas så alt fastighetsägaren och annan vars rätt berörs får skäligt rådrum. Detta överensstämmer med vad som gällde tidigare.

Tidsfristen bestäms sålunda av allmän domstol. Vid sin bedömning måste domstolen självfallet beakta omständigheterna i det enskilda fallet.

I den nya lagen har lagts lill att medgivande till förhandslillträde är förfallet om inle den exproprierande har fullgjort villkoren för förhands-tillträde inom viss tid efter den dag då medgivandet tidigast får ulnylfias. I förarbetena angavs att tidsfristen normalt inte borde överstiga två veckor. De nya reglerna har medfört en förstärkning av sakägarnas ställning så till vida alt de inte behöver sväva i ovisshet under någon längre tid om medgivandel skall ulnylfias eller inte.

Jag kan alltså svara på herr Mattssons första fråga alt jag anser alt sakägarnas intressen är väl tillgodosedda i fråga om lidpunkten för förtida tillträde.

I fråga om herr Maltssons andra fråga kan jag svara all ersättning skall utgå, förutom för fastigheten, för ekonomisk skada som i övrigt

Tisdagen den 25 februari 1975

Om reglerna rörande förtida tillträde vid expropriation

2 Riksdagens protokoll 1975. Nr 25-28

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om reglerna rörande förtida tillträde vid expropriation

uppkommer genom expropritationen. Som exempel på sådan ersättning brukar nämnas kostnader för flyttning till annan fastighet och för all en rörelse måste läggas ner. Vid värdering av rörelse uppkommer många besvärliga värderingsproblem, men syftet med ersättningen är att näringsidkaren skall ha möjlighet att bibehålla del ekonomiska läge som skulle ha förelegat om någon expropriation inte hade ägt rum. Lagstiftningen innebär alltså aU tillfredsställande ersättning utgår för all ekonomisk skada som kan uppkomma vid förhandslillträde.

Hen MATTSSON i Lane-Herreslad (c):

Herr lalman! Jag ber att få tacka statsrådet Lidbom för svaret på min' interpellation.

Det finns naturiiglvis motstridiga intressen i expropriationsmål, och de måsle vägas mot varandra. Alla mål är för all del inle av den arten att det är stora svårigheter förknippade med att nå ett avgörande. I vissa fall behövs del inle något långt rådrum alls, medan det i andra fall är av synneriigen stor vikt all sakägaren får ett rådrum som är så pass utsträckt i liden all han har möjligheter att inrätta sig efter de nya förhållandena. Därför ifrågasätter jag om del inle borde finnas en klarare vägledning för dem som skall avgöra tidsfristens längd - om den inle kan fastställas i lag. Della vore önskvärt, men det är måhända förknippat med vissa svårigheter.

Statsrådet säger i svaret att tidsfristen bestäms av allmän domstol och att denna självfallet måsle beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Del är givetvis riktigt. Men det är också detta som givit anledning till den oro som jag har påtalat i min interpellation. När man har anfört alt sakägarna behöver rådrum har man nämligen - låt vara att delta varit på ett förberedande stadium - fått beskedet att sakägarna nu enligt den lag som gäller får finna sig i att få elt kort rådrum. Man har alltså framhållit att fastställandet av elt kort rådrum har stöd i gällande lag.

Varken i statsrådets tolkning av lagen eller i de tolkningar som andra jurister gjort anges någon bestämd lid. Det är domstolens sak alt avgöra tidsfristens längd. Statsrådet säger alt domstolen självfallet måsle beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Jag hoppas alt statsrådet därmed avser sådana fall som då en näringsidkare - del kan vara en verkstadsägare, en handlande, en lantbrukare - bedriver sin näring på fasligheten. 1 de fallen måsle domstolen la hänsyn lill all del krävs en väl tilllagen tidsfrist för alt skaffa en likvärdig egendom och därmed bibehålla det ekonomiska läge som skulle ha varit för handen om någon expropriation inle hade ägt rum.

Statsrådet säger i sill svar; "Vid värdering av rörelse uppkommer många'

besvärliga värderingsproblem ." Det har statsrådet naturligtvis rätt

i. Som exempel på ekonomisk skada som uppkommer anges kostnaderna för fiyttning till annan fastighet. Det är väl självklart alt ersättning skall utgå för flyttningskostnaderna. Men svårigheterna uppslår ju om sakägaren slår där med ett besked i sin hand all han skall ha flyttal inom

en viss lid men inle vet vart han skall ta vägen. Jag hoppas att statsrådet förstår alt delta är anledningen lill den oro som en del människor känner; de har alltså uppfattningen all man vid en expropriation riskerar att få besked om att inom kort lämna sin rörelse, sin egendom, sill hem. Om sakägaren då inte har kunnat skaffa något likvärdigt inom en kort lidsrymd uppstår helt naturligt särskilda ölägenheter för honom. Det behöver inle göra del, och del gör del inle alltid. Men nog förekommer det något som man nära nog skulle kunna kalla en gigantens strid med dvärgen.

Min uppfattning är därför att det kan finnas anledning att överväga om inle den svage skulle behöva ett starkare skydd i lagen. Om detta inte går, kan man behöva komplettera motiven, så att domstolarna får en säkrare vägledning för sin handläggning.

Därmed lackar jag ännu en gång för svaret.

Hen statsrådet LIDBOM:

Herr talman! När jag lyssnar på interpellanlens inlägg är jag inte riktigt säker på om det finns någon meningsskiljaktighet oss emellan eller inte. Det är klart att man alltid skall förfara med tillböriig försiktighet vid en expropriation. Jag kan försäkra att den största restriktivilel iakttas när del gäller all ge tillstånd lill expropriation av mark som är bebyggd med bostadsfaslighel eller faslighet som behövs för rörelse. Del är givet all samma försiktighet och samma hänsyn skall visas när man bestämmer den dag då fastighetsägaren måste frånlräda sin fastighet. Denna omsorg om fastighetsägaren ligger innesluten i själva uttrycket "skäligt rådrum". En annan sak är att förhållandena kan vara så växlande att det inte går att översätta detta "skäligt rådrum" till någon viss lidsrymd. Man bör kanske inte heller i motiven ge domstolarna alltför många pekpinnar. Man ger så att säga en allmän vägledning, som stryker under den hänsyn man anser bör visas, och så får det räcka med det.

När del gäller ersättningsfrågorna hade jag ännu mindre något intryck av alt del fanns några meningsskiljakligheler mellan herr Maltsson och mig. Det är givet att den som skall lämna sin fastighet också är orolig för den ekonomiska ersättningen, men det kan knappast tänkas några regler som är mer lugnande än dem vi har i dag och som i princip vilar på tanken, att markägaren skall sättas i samma goda ekonomiska läge som om ingen expropriation alls hade ägt rum.

Hen MATTSSON i Lane-Herreslad (c);

Herr lalman! Jag tackar statsrådet för del tillägg han nu gjorde i anledning av mitt anförande.

När statsrådet nu försäkrar all det skall iakttas verklig försiktighet och att man skall anstränga sig för att inte bestämma dag då avflyttning skall ske tidigare än vad som är oundgängligen nödvändigt måste del ju vara nyttigt för de jurister som har en annan uppfattning alt få läsa statsrådets anförande.

Jag lackar för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Om reglerna rörande förtida tillträde vid expropriation

Nr 25

Tisdagen den 25 februari 1975

Meddelande om frågor

§9 Föredrogs, men bordlades åter lagutskottets betänkande nr 1, jordbruksutskottets betänkanden nr 2 och 3, näringsutskoltets belänkande nr 6 samt civilutskottels belänkande nr 1.

§ 10 Anmäldes och bordlades

Proposition

Nr 19 om lagstiftning om skydd mot avlyssning

§ 11 Anmäldes och bordlades

Skatteutskottets belänkande

Nr 1 med anledning av propositionen 1975:16 om ändrade regler för inbetalning av medel till arbelsmiljökonto och särskilt invesleringskonto jämte motioner

§ 12 Meddelande om frågor

Meddelades alt följande frågor framställts

den 21 februari

Nr 93 av herr Magnusson i Kristinehamn (vpk) lill herr utbildningsministern om vissa bidrag lill praktikanter inom lärarutbildningen:

De beslut som Kungl. Maj:l fattade den 30 april 1971 angående dels bestämmelserom reseersättning till studerande vid vissa lärarutbildningsanstalter, dels bestämmelser om bidrag lill studerande för vissa kostnader i samband med studiepraktik ändrades genom beslut av Kungl. Maj:l den 6 september 1974. Ändringen eliminerade dock inte de tidigare orättvisorna, vilka innebär att vissa praktikanter får vidkännas högre kostnader än andra.

Mol bakgrunden av det anförda får jag till herr utbildningsministern rikta frågan:

Anser inte statsrådet del vara aktuellt med en revidering av de åsyftade bestämmelserna i syfte att eliminera olikheterna i de ekonomiska villkoren?

den 24 februari

Nr 94 av fru Diesen (m) till herr utbildningsministern om ändrade regler vid inkomstprövningen inom studiemedelssystemet:

Prövning av makes inkomst inom studiemedelssystemet och vuxenutbildningen drabbar i första hand kvinnorna. Med anledning härav ber jag att lill herr utbildningsministern få ställa följande fråga;

Är statsrådet beredd att föreslå upphävande av den s. k. makepröv- Nr 25
ningen inom studiemedelssystemet? . ■ „., j

<. ,, 25 februari 1975
§ 13 Kammaren åtskildes kl. 16.52

Meddelande om
In fidem fiågor

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1975:25 Tisdagen den 25 februari

Riksdagens protokoll 1975:25