Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:24

Fredagen den

21 febmari 1975 t- j j -n * u
_________ Fredagen den 21 februari

Meddelande om Kl. 9.00

ärendeplan for

tiden t. o. m. ons- § 1 Justerades protokollet för den 13 innevarande månad.

dagen den 16 april

Debatter om utrikes- § 2 Meddelande om ärendeplan för tiden t. o. m. onsdagen
politik m. m. den 16 april

Hen TALMANNEN:

Med ledning av från utskotten inkomna sammanställningar beträffande beräknad bordläggning av ärenden i kammaren har utarbetats en preliminär ärendeplan för behandling i kammaren av utskottsbetänkanden under tiden den 26 februari-den 16 april 1975. Såsom därav framgår kommer myckel få ärenden upp till avgörande onsdagen den 26 februari. Ej heller under den därpå närmast följande veckan blir kammarens arbetsbelastning så stor som vari önskvärt med hänsyn till att finansdebatlen måst flyttas från onsdagen den 5 mars till onsdagen den 12 mars.

På grund av anhopningen av ärenden efter sistnämnda dag blir det nödvändigt alt - med ändring av den preliminära lidsplanen - anordna arbetsplena fredagen den 14 mars, fredagen den 21 mars och fredagen den 11 april. Dessa sammanträden böriar kl. 9.00.

För alt bereda utskotten tillfälle att sammanträda kommer kammarens arbeisplenum torsdagen den 13 mars att i enlighet med den ursprungliga planen ta sin börian kl. 12.00. Sammanträdel inleds med en frågestund.

§ 3 Debatter om utrikespolitik m. m.

Hen TALMANNEN;

Såsom tidigare meddelats hålls en utrikes-, handels- och valulapolitisk debatt onsdagen den 19 mars. Debatten med anledning av utrikesutskottets betänkande om internationellt utvecklingsarbete äger rum onsdagen den 23 april.

§ 4 Föredrogs och hänvisades

Proposition

Nr 13 till kulturutskottet

§ 5 Föredrogs och hänvisades Motioner

Nr 1823 och 1824 till lagutskottet
78 Nr 1827-1829 till civilulskottet

§ 6 Föredrogs och bifölls interpellationsframslällningarna nr 34 och 35. Nr 24

Fredagen den

21 februari 1975
§ 7 Föredrogs kulturutskoltels betänkande

Nr 1 med anledning av propositionen 1975:2 såvitt gäller anslag på till- Ändringar i

läggsstal II lill riksslaten för budgetåret 1974/75 till kulturändamål gruvlagen, m. m.

Kammaren biföll vad utskollet i detta belänkande hemställt.

§ 8 Ändringar i gruvlagen, m. m.

Föredrogs näringsutskottets betänkande nr 1 med anledning av motioner om ändringar i gruvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler.

I detta belänkande behandlades motionerna

1975:1605 av herr Böriesson i Glömminge (c), vari hemställts alt riksdagen beslutade visst tillägg - med rubriken "Avgäld lill markägare" - i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler,

1975:1668 av herr Siegbahn (m), vari hemställts alt riksdagen beslutade vissa ändringar i gruvlagen (1974:342) samt

1975; 1669 av herr Siegbahn (m), vari hemställts att riksdagen beslutade vissa ändringar i lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler.

De ändringar som föreslagits i de båda senare motionerna avsåg dels bestämmelser om ersättning för intrång eller annan skada, dels bestämmelser om avgäld till markägare.

Utskottet hemställde

1. all riksdagen skulle avslå motionerna 1975:1668 och 1975:1669 såvitt de avsåg bestämmelser om ersättning för ianspråklagande av mark,

2. att riksdagen skulle avslå

a) motionen 1975:1668 såvitt den avsåg bestämmelse om avgäld till markägare,

b) molionen 1975:1669 såvitt den avsåg bestämmelse om avgäld lill markägare samt motionen 1975:1605.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande bestämmelser om ersättning för ianspråklagande av mark av herrar Regnéll (m) och Siegbahn (m) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa

all riksdagen skulle

a) med bifall till molionen 1975:1668 i ifrågavarande del anta av reservanterna framlagt förslag till lag om ändring av 4 kap. 4 i? gruvlagen, innebärande att ersättning av inmulare för intrång eller skada till följd

Nr 24 av utmålsläggning skulle avse fulla markvärdet,

Fredaeen den h\fa\\ till molionen 1975:1669 i ifrågavarande del anta av re-

21 februari 1975 servanterna framlagt förslag till lag om ändring av 27 S lagen om vissa

mineralfyndigheler, innebärande att ersättning av koncessionshavare för

Andringar i intrång eller skada, när mark tagits i anspråk för utvinning av mineraliska

gruvlagen, in. m. ämnen, skulle avse fulla markvärdet,

2. beträffande bestämmelser om avgäld till markägare av herrar Bör
jesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp) och Petersson i Ronneby
(c) samt fru Oskarsson (c) som ansett att utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen skulle

a) avslå molionen 1975:1668 såvitt den avsåg bestämmelse om avgäld till markägare,

b) med bifall till molionen 1975:1605 och med anledning av motionen 1975:1669 i ifrågavarande del anta av reservanterna framlagt förslag lill lag om ändring i lagen om vissa mineralfyndigheler, innebärande att avgäld lill markägare skulle erläggas vid utvinning av leror och torv,

3. beträffande bestämmelser om avgäld till markägare av herrar Reg
néll (m) och Siegbahn (m) som ansett alt utskottet under 2 bort hemställa

att riksdagen skulle

a) med bifall lill motionen 1975:1668 i ifrågavarande del anta av reservanterna framlagt förslag till lag om ändring i gruvlagen,

b) med bifall lill molionen 1975:1669 och med anledning av motionen 1975:1605 anta av reservanterna framlagt förslag lill lag om ändring i lagen om vissa mineralfyndigheler,

vilka förslag innebar att markägaravgäld skulle eriäggas i fråga om alun-skiffer, stenkol, uran, torium, leror och torv.

Hen BÖRJESSON i Glömminge (c):

Herr talman! Vid näringsutskottets betänkande nr 1 har fogats tre reservationer, av vilka jag har anslutit mig lill reservationen 2. Reservationen har som grund den av mig väckta molionen 1605 där jag yrkar ändring i gruvlagen, som ju antogs 1974. Vi hade en reservation även då med samma yrkande som vår reservation nu innebär.

Lagen gäller mineralerna stenkol, salt, alunskiffer, uran, torium och eldfasta och klinkrande leror samt torv avsedd för energiändamål. Det är de senare nämnda lertyperna och frågan om lorven som min motion avser.

I molionen föreslås alt för dessa leror och torv skulle, liksom tidigare
lagstiftning föreskrivit, s. k. jordägaravgäld kunna utgå till ägaren av den
jord där inmutning och brytning av fyndighet pågår. Denna avgäld mot
svarade 1 % av värdet av de inmuiningsbara mineral som man bröt och
begränsades au gälla i högst 20 år. Dessa leror och torv omfattades inte
av den tidigare lagstiftningen på detta område.
80 När vi nu ånyo tar upp denna fråga, är del för alt understryka hur

viktigt det är att den gamla lagstiftningen finge gälla för de här mineralerna. Alla skälighelsbärande grunder talar för all jordägaravgälden borde ha bibehållits. Man räknar med att dessa fyndigheter kan komma att automatiskt påverka värdena av fastigheterna i fråga.

När gruvrätlsuiredningen föreslog alt systemet med jordägaravgäld skulle bibehållas och att maximibeloppet t. o. m. skulle höjas, är det litet egendomligt att detta utredningsförslag inle kunde följas. Man är i andra sammanhang här i riksdagen angelägen om att betona all man inte vill la ställning lill förslag förrän vederbörande utredning har sagt sitt, vilket man ofta menar bör vara vägledande.

Industriministern skrev 1974 att det ingalunda var självklart att denna avgäld skulle utgå. Ja, det är mycket som icke är självklart men som ändå kan anses böra tillämpas. När statsrådet samtidigt medgav all del var en skälighetsbedömning att det tidigare utgått en sådan avgäld, borde det vara skäligt även i fortsättningen.

Hur som helst kan en del av motiveringen inte användas på förslaget i min motion, eftersom leror och torv knappast kommer under begreppet djupmalm eller veritabel gruvdrift. Jag hävdar alt då dessa mineraliska ämnen är till finnandes i översta jordlagret, borde de inle i della sammanhang jämföras med mineralerna i normal gruvdrift.

Herr lalman! Jag ber all få yrka bifall till reservationen 2 i närings-utskottets belänkande nr I av herr Böriesson i Glömminge m. fl.

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Ändringar i gruvlagen, m. m.

Hen SIEGBAHN (m);

Herr lalman! Två lagar skall behandlas i dag, dels gruvlagen, dels minerallagen. De behandlades så sent som förra årel, gruvlagen på våren och minerallagen på hösten. Man kunde därför tycka att vi kanske skulle avvakta resultatet och tillämpningen av de här två lagarna innan vi tar upp dem igen. Det finns emellertid skäl för att här handla på ett säll som man kanske vanligen inte brukar.

I våras väckte vi från moderat håll en motion om gruvlagen som visserligen inte fick stöd av de andra politiska partierna, men när del gäller vår motion om mineralfyndighelerna lyckades vi locka med oss folk-' partiet och centern, så att säga på halva vägen. Vi har just hört av herr Böriesson i Glömminge att centern och folkpartiet tillstyrkte en reservation om jordägaravgäld beträffande två områden, nämligen leror och torv.

När den här frågan behandlades i riksdagen uppstod en lottningssi-tualion, och det var endast genom all vi förlorade vid lottningen som reservationerna inle gick igenom. Det kan kanske med hänsyn härtill vara motiverat att i dag återigen ta upp frågan.

Våra motioner förra året berörde olika punkter både av teknisk och materiell natur. För att inte komplicera diskussionen på det här stadiet har vi - eftersom det kanske finns tillfälle att återkomma till de andra frågorna när erfarenheter har vunnits - nu begränsat oss till två rena principfrågor, nämligen frågan om ersättning lill fastighetsägare vid in-

6 Riksdagens protokoll 1975. Nr 21-24

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Ändringar i gruvlagen, m. m.

trång och inlösen respektive frågan om s. k. jordägaravgäld.

Vad är det för system som tidigare har gällt? Ända sedan urminnes tider - i varie fall sedan medeltiden - har fastighetsägaren haft en viss ekonomisk rättighet, tidigare i form av jordägarandel och enligt den hittills gällande gruvlagen i form av rätt lill jordägaravgäld. Det har alltså i århundraden funnits en rätt för fastighetsägaren. Vidare har utgått ersättning för fastighetsägaren när gruvföretag gjort intrång i hans fastighet. Den ersättningen har varit upptagen till fulla värdet plus 50 %.

Del tillsattes en utredning om gruvfrågorna, som arbetade i åtskilliga år. Och gruvulredningen var helt enig - såväl representanter för gruvföretagen som för Gruvindustriarbetareförbundet - om att dessa två system skulle bibehållas. Fastighetsägaren skulle således ha ersättning för intrång med fulla värdet plus 50 96, och han skulle ha rätt till jordägaravgäld, som dessutom - med hänsyn till penningvärdets fall - föreslogs höjd från 10 000 kr. till 20 000 kr.

När förslaget sedan remitterades lill lagrådet konstaterades alt man av formuleringarna lätt kunde förstå att Kungl. Maj;t, som föreslagit borttagande av de båda nämnda instituten, inte hade bärande motiv för detta - men med hänsyn lill alt del var en politisk fråga gick man inte in på närmare diskussion av problemet. Regeringen, som framlade de här två förslagen förra året, log nämligen för fastighetsägarna bort båda dessa institut som hade gällt under århundraden. Vad beträffar ersättning för intrång o. d. sades att expropriationslagen skulle gälla. Dels försvann alltså del 50-procentiga tillägget, dels infördes ett system som ger betydligt sämre ersättning lill fastighetsägarna än systemet med full ersättning skulle innebära.

Man kan spekulera litet i vilken filosofi som legat bakom förändringarna; om vederbörande fiänsteman försökt göra karriär genom alt bryta mot en enhällig utredning eller om det är statsrådet och regeringen som av ideologiska och politiska skäl har drivit den här frågan. Vi i vårt parti anser som bekant att exproprialionslagstiftningen över huvud laget är otillfredsställande, och vi har många gånger förvånat oss Över att man på exempelvis centerhåll inle har haft samma uppfattning. Exproprialionslagstiftningen kan vara vettig ur principiell synpunkt när det gäller expropriation av mark i tätbebyggda områden, men när man nu försöker dra allt över en kam och låta denna lagstiftning gälla även gruversätt-ningar och vatienmål blir den helt enkelt omöjlig att tillämpa i praktiken. Såvitt jag förstår är del ett uttryck för något slags sterilt byråkratiskt tänkande att man måsle ha samma bestämmelser för alla möjliga olika förhållanden.

Beträffande jordägaravgälden förs ett mycket obetydligt resonemang i propositionen, men del talas något om att man numera i allmänhet söker malm i gruvor på flera hundra meters djup, att jordägaren inte eljest skulle ha gjort sig någon förfiänst av den malm man upptäcker där och att man därför inte har någon anledning att ge honom någon ersättning alls. Jag vet inte heller vilken filosofi som kan ligga bakom

detta. Kan det vara något slags jämlikhetsfilosofi - all en person inle skall fiäna mer än någon annan bara därför att man råkar hitta en gruv-fyndighel på hans marker?

Konsekvenserna blir således all det hädanefter kommer alt utbetalas dålig ersättning för ianspråklagande av mark för gruvdrift och dessutom inte kommer all lämnas någon ersättning lill bönderna för själva gruvdriften. Tidigare lämnades ersättning med högst 10 000 kr. för år. Det har nu föreslagils en jordägaravgäld om högst 20 000 kr. per år och gruv-fyndighet under en 20-årsperiod. Regeringens uttalande alt fastighetsägarna numera inle har någon förfiänst av alt gruvfasligheter upptäcks och exploateras på deras marker slår flagrant i strid med vad Sveriges geologiska undersökning hävdar. Den uppfattning denna myndighet driver har mött allmän förståelse bland hundratusentals bönder landet runt, t. ex. i Norrland, i Värmland och på andra håll där del nästan blivit en folkrörelse att leta efter malmer. Man letar ju inte efter malmer hundratals meter under jorden. Den som är något initierad i dessa frågor

- vilket regeringen kanske inle har varit - vet all det även om malmens
huvudkropp ligger på större djup under jordytan kan finnas bilar närmare
denna som antyder malmförekomsler längre ner.

Effekten av denna snålhet i lagstiftningen mol bönder och jordägare landet runt är all den uppmuntran för jordägaren som skulle ligga i att han vel, att han får ersättning i två olika former, har försvunnit. Det kan inle i framliden vara särskilt lockande för människor att leta efter malmer, som hela landet har intresse av, när de inte får rimlig ersättning härför. Det är ett av de viktigaste skälen för all man borde bibehålla jordägaravgälden.

Del brukar numera ofta när man diskuterar frågan om malmer hävdas att del är rimligt alt den bygd som förlorar kapital genom att malmer efter hand förs bort därifrån får ersättning på olika sätt. Det är väl också ett av de viktigaste motiven bakom inrättandet av Norriandsfonden.

Det kan visserligen invändas alt den ersättning som tidigare utgick

- och som jag skulle önska att man betalade även i fortsättningen -
inte direkt kom hela bygden till del. Den tillfaller de fastighetsägare
inom vars områden man hittar malm. Men detta i sin tur ger dem ju
möjlighet all skapa annan verksamhet och att på det sättet befrämja
den allmänna utvecklingen i bygden.

Det kan också finnas andra, mera tekniska skäl för en ersättning. Visserligen tillför en gruvfyndighel ekonomiska fördelar för en bygd i många avseenden genom att del uppstår en viss aktivitet där, men samtidigt innebär gruvdriften för fastighetsägarna många gånger elt intrång som kan kännas besvärande. De kan inte driva sin verksamhet på samma sätt som tidigare, buller och damm påverkar omgivningen osv. Det vore inte orimligt all man av det skälet fick ersättning efter generösa grunder, i all synnerhet som gruvbolagen har accepterat all betala sådan.

Det är ju ganska sällsynt att en förhandlingspart t. ex. i löneförhandlingar avslår från ett erbjudande därför all en medlare-som man möjligen

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Andringar i gruvlagen, m. m.

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Ändringar i gruvlagen, tn. m.

skulle kunna beteckna staten som i detta fall - tycker att denna förhandlingspart egentligen inte förtjänat att få den förmån del gäller. Slutligen kan man ju säga all det väl inle är direkt orimligt alt en fastig-helsägare får ersättning för en gruvfyndighel som upptäckts inom hans område, även om han eljest inte skulle ha haft någon förfiänst därav - det är i varie fall inle konstigare än att en person vinner på lotteri. Ersättningen har ju också som sagl vissa värdefulla sociala konsekvenser.

Nu kan vi med viss glädje konstalera att folkpartiet och centerpartiet gått med oss halva vägen genom alt föreslå att man skall bibehålla jordägaravgälden för klinkrande leror och torv.

Jag är däremot inle lika entusiastisk över motiveringen. Det verkar som om det hade uppstått en viss tankeröra i motionärernas och reservanternas resonemang. Det är inle rimligt, som herr Böriesson i Glömminge nyss framhöll, alt del skall utgå jordägaravgäld därför att man nu förlorar en rättighet som man haft tidigare. Leror och lorv har ju inte legat under någon inmutning eller koncession, som det i det här fallet gäller. Jordägaren har haft obegränsad dispositionsrätt till sitt område, och då är del väl inte så orimligt att han får ersättning.

I reservationen 2 sägs del att man skall ha jordägaravgäld, eftersom det faktum att man såg i jordlagret att del fanns lera eller torv där födde förväntningar och kanske också medförde höjning av fastighetsvärdena. Konsekvensen av del resonemanget borde ju komma till uttryck när ersättningen skall fixeras lorden mark som eventuellt inlöses för gruvdrift på området och inte i alt man under 20 år får en jordägaravgäld.

Jag misstänker att bakom del här resonemanget, som kanske medvetet är något rörigt, i realiteten ligger en känsla hos herr Böriesson i Glömminge och hans medreservanier, när de talar om att det är skäligt med ersättning i form av jordägaravgäld, av all det egentligen vore skäligt att bibehålla hela systemet. Jag skulle föreställa mig all del kommer att väcka en viss förvåning när del blir bekant ute i bygderna att vissa partier så litet intresserat sig för de många små fastighetsägarna.

Nu är det här kanske inte så farligt, för enligt vad jag hört säger stora gruvbolag som Boliden; Vi kommer alt betala jordägaravgäld och frikostiga ersättningar ändå, för vi har ett intresse av alt dels vara vänner med de fastighetsägare som finns i området, dels uppmuntra dem till alt leta efter malm.

Men hur blev det med den stygga vargen staten? Det är ju i växande omfattning staten som intresserar sig för att själv leta efter och exploatera fyndigheter, och staten kominer säkerligen att följa de snåla principerna. Effekten av detta blir kanske att gruvbolagen kommer alt framstå i en förklarad dager för de många fastighetsägarna, under det all staten kommer att hålla sig till dessa snåla principer som regeringen nu har fastslagit.

Jag tror att del kommer att tvinga fram en ändring av den här lagen sä småningom, när man ser effekten av den på de berörda hållen.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till dels vår reservation nr 1, som berör tillämpningen av exproprialionsrättsliga regler, dels vår reservation nr 3, som berör frågan om avgäld lill markägare.

Hen ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Som framgår av utskottets skrivning och som kammarens ledamöter väl kommer ihåg hade vi den 12 december i fiol gruvlagen och lagen om vissa mineralfyndigheler lill behandling. Riksdagen antog båda dessa lagar, som ersatte de tidigare stenkols- och uranlagarna. Vissa meningsskiljakligheler, som också har framförts häri dag, förekom emellertid vid behandlingen.

I dag återkommer elt par av de frågor vi då behandlade i motionsyrkanden, som har presenterats av herr Böriesson i Glömminge och herr Siegbahn.

I motionerna 1668 och 1669 upprepas tidigare yrkanden, riktade mot bestämmelserna i 4 kap. 4 i? gruvlagen och 27 ij minerallagen att expropriationslagen i viss utsträckning skall tillämpas vid bestämmande av ersättning till fastighetsägare för intrång och skada när mark las i anspråk för gruvdrift eller för utvinning av mineraliska ämnen enligt bearbetningskoncession. Jag skullehelt kort kunna hänvisa lill milt inlägg 1974 gällande dessa frågor, men jag vill betona ännu en gång alt utskottsmajoriteten hävdar alt ersättningsreglerna bör, på samma sätt som motsvarande regler i annan lagstiftning, präglas av syftet all dämpa markvärdestegringen. Utskottsmajoriteten avstyrker motionsyrkandena, eftersom man inle finner skäl för någon annan bedömning än den som gjordes för två månader sedan.

Samma motioner innehåller också yrkanden om de båda lagarna skall kompletteras med bestämmelser om avgäld lill markägare enligt de principer som gruvrätlsuiredningen föreslog.

Dessutom föreslås i motionen 1605 av herr Böfiesson i Glömminge en mindre långtgående bestämmelse i minerallagen, innebärande att sådan avgäld skall erläggas vid utvinning av leror och lorv men icke för andra mineraliska ämnen.

Utskottsmajoriteten finner ej heller pä denna punkt anledning till ändring av decemberbeslutet 1974. Utskottet avstyrker motionsyrkandena om alt bestämmelser om avgäld till markägare skall införas i de båda lagarna.

Herr lalman! Med hänsyn till att riksdagen för så kort lid sedan behandlat dessa frågor finner jag det inte av behovet påkallat att hålla någon längre föredragning över utskollsmajoritelens beslut.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets hemställan att riksdagen avslår motionerna 1668, 1669 och 1605.

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Andringar i gruvlagen, m. m.

Hen SIEGBAHN (m);

Herr lalman! Herr Andersson i Storfors har, tycker jag, givit ett utomordentligt exempel på hur fången man är i expropriationslagens filosofi. Han talar här om alt del gäller all förebygga en markvärdestegring. Om man hittar en gruvfyndighel uppe i Sloruman eller långt borta i skogarna i Norrland, vad är det för markvärdestegring som kommer i fråga? Markvärdestegring är ju elt begrepp som hänför sig till vad kommuner och

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Ändringar i gruvlagen, m. m.

företag evenluelll kan företa sig i tätorter. Den markvärdestegring som uppkommer sedan en inmutning evenluelll har ägt rum är av en helt annan typ och har inle någonting med denna sak att göra.

Del är alltså ett helt annat system som man försöker använda när man vill applicera expropriationslagen på dessa frågor.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herrar Regnéll och Siegbahn, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Siegbahn begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 1 punkten 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr I av herrar Regnéll och Siegbahn.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Siegbahn begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 251 Nej - 46

Punkten 2

Propositioner gavs på bifall till I:o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 2 av herr Böriesson i Glömminge m. fl. samt 3:o) reservationen nr 3 av herrar Regnéll och Siegbahn, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Börjesson i Glömminge begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr Siegbahn begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 1 punkten 2 antar reservationen nr 2 av herr Böriesson i Glömminge m.fl. röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren lill kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 3 av herrar Regnéll och Siegbahn.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Siegbahn begärde

rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 101

Nej - 49

Avslår - 146

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vill all kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr I punkten 2 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Böriesson i.Glömminge m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 150

Nej - 147

Avstår - 1

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Återinförande av afförstidsreglering

§ 9 Återinförande av affärstidsreglering

Föredrogs näringsutskoltets betänkande nr 2 med anledning av motioner om återinförande av affärstidsreglering.

I della belänkande behandlades motionerna

1975:91 av fru Nordlander m. fl. (vpk), vari hemställts att riksdagen uttalade sig för elt förbud mot öppethållande på sön- och helgdagar, inbegripet helgdagsaftnarna påsk-, pingst-, midsommar-, jul- och nyårsafton, för butiker och varuhus, och hemställde till regeringen alt förslag till författningstext härom utarbetades,

1975:284 av herr Gustavsson i Ängelholm m. fl. (s), vari hemställts alt riksdagen hos regeringen begärde att utredningen om affärstidslagens återinförande snarast tillsattes och bedrevs på elt sådant sätt alt frågan kunde föreläggas riksdagen för beslut snarast, dock senast under vårriksdagen 1976,

1975:393 av fru Olsson i Helsingborg m. fl. (c), vari hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla om skyndsamt förslag lill en ny affärsiidslag i enlighet med vad i motionen anförts,

1975:619 av herr Gustafsson i Byske (c), vari hemställts all riksdagen beslutade all affärstidsregleringen återinfördes,

1975:904 av herr Fransson m. fl. (c), vari hemställts all riksdagen beslutade

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Återinförande av affärstidsreglering

1. att förbud infördes mot att ha butiker öppna helgdagar samt trettondagsafton, påskafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton,

2. att affärstidsregleringen återinfördes,

3. att dispensmöjligheler föreskrevs i lagen men all dispenssyslemet tillämpades restriktivt och likformigt över hela landet,

4. att de anställda gavs medinflytande vid behandlingen av dispens,

1975:1608 av fröken Engman m. fl. (s), vari hemställts all riksdagen hos regeringen begärde förslag om en lagstiftning innebärande att godkännande av de anställdas organisation måsle inhämtas vid fastställandet av öppelhållandeliderna samt

1975:1646 av herrar Komsledt (m) och Werner i Malmö (m), vari hemställts alt riksdagen som sin mening uttalade vad i motionen framhållits angående återinförande av affärslidslagen.

Utskottet hemställde

att riksdagen i anledning av motionerna 1975:91, 1975:284, 1975:393, 1975:619, 1975:904, 1975:1608 och 1975:1646 som sin mening gav regeringen lill känna vad utskottet anfört rörande inriktningen av utredningsarbetet om affärstiderna.

Reservation hade avgivits av herr Svensson i Malmö (vpk) som ansett att utskottet bort hemställa

alt riksdagen skulle

l.med bifall till molionen 1975:91 hos regeringen anhålla att förslag till lag om förbud mol öppethållande av butiker och varuhus med den inriktning som reservanten angett utarbetades,

2. avslå motionerna 1975:284, 1975:393, 1975:619, 1975:904, 1975:1608 och 1975:1646 i den mån de inte tillgodosetts enligt yrkandet under 1.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr lalman! Frågan om söndagsöppelhållande av butiker och varuhus har blivit ett återkommande ärende i riksdagen sedan affärslidslagen slopades. I det betänkande som nu föreligger behandlas sju motioner som väckts lill årets riksdag. Flera av dem har konkreta yrkanden om en ny affärsiidslag, men utskottets majorilel har nöjt sig med all i likhet med föregående år hänvisa till den utredning som skall tillsättas når affärslidsnämnden har gjort sin utvärdering av det fria öppethållandet. 1 utskottet tycks man nu vara överens om att det finns flera skäl som talar för någon form av reglering av butikernas öppethållande, men man är ännu inle beredd att förorda några konkreta åtgärder.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att det ligger en fara i att föriänga prövoliden. Konsumenterna anpassar sig till del ökade öppethållandet, vilket skapar det behov som nu finns, enligt vad man påslår främst från de stora affärskedjorna. Prövoliden är också farlig för närbuiikerna, som inle kan hänga med i konkurrensen. De fria affärstiderna har skapat ett nytt konkurrensmedel som är uteslutande kommersiellt. Kakan som

skall delas, dvs. konsumenternas köpkraft, växer ju inte med ökat öppethållande. Om de stora affärerna, som lättast kan anställa exlraarbe-lande, bogar införa söndagsöppel måsle de små närbuiikerna följa efter, vare sig delta är lönsamt eller ej, för att inte tappa kunder eller omsättning.

Närbuiikerna kan inte heller hänga med när det gäller helsidesannonser i de dagliga tidningarna, oftast med reklam om lockpriser. Systemet med lockpriser innebär social orättvisa, därför att det marknadsföringssystemet gynnar de redan bäst ställda. Enbart inom kooperationen används i dag mera pengar till all tala om tillfälliga prissänkningar än som används för varuinformation. Fabrikanter och grossister är också överens om att della är fel, all del är osund reklam, men ingen är beredd alt sluta, trots medvetenheten om all lockpriserna leder till prisfördyringar på övriga varor.

Det finns tre huvudargument mol fria affärstider: de medför höjda priser, de leder till nedläggning av mindre, ofta familjeägda eller kooperativa, närbutiker, och de resulterar i otillfredsställande arbetstider för de anställda och ett ökat ulnyUjande av icke organiserade deltidsarbetande.

Det sista är enkelt all konstatera. Del finns i dag ca 275 000 arbetande inom handeln. Av dessa var år 1973 113 000 deltidsanställda. Organiserade i Handelsanställdas förbund är ca 134 000. Del innebär en organisationsandel på mindre än 50 96.

Del ökade utnytfiandei av tillfällig extra personal och den ökade andelen deltidsarbetande är anledningen till att de handelsanställdas organisationer så hårt driver frågan om en ny reglering av affärstiderna. Vid den ordförandekonferens som hölls i oktober 1974 om den kommande avtalsrörelsen berördes också de deltidsanställdas problem. De dellids-anställda utgörs som vi vet lill övervägande del av kvinnor, vilkas största problem utgörs av en ojämn arbetstid och ojämn inkomst. Därav följer både ekonomisk och social otrygghet. De deltidsarbetande är de som först drabbas av rationaliseringar och permitleringar. Korta arbetstider blir ännu kortare.

Trots all förbundet uppnått vissa förbättringar för den organiserade personalen återstår ännu myckel. Handelsanställdas förbund menar att en minsta arbetstid om 20 timmar per vecka måsle införas, samtidigt som de deltidsanställda måste få jämnare arbetstid och inkomst. Dessa frågor är avhängiga av en reglering av öppethållandet.

Hur verkligheten ser ut kunde vi höra i radioprogrammet Familjespegeln i tisdags. En vuxenstuderande flicka på 19 år, som på grund av sin ålder och föräldrarnas inkomst hamnat utanför studiestöd och lånemöjligheter, tvingades arbeta som kassabiträde i en affär för att klara livsuppehället. Hon arbetade 15 limmar i veckan för en ersättning av 8 kr. i timmen. Även med 100 % ob-tillägg för arbete på söndagar var hon en billig arbetskraft för affärsinnehavaren. Hon var i alla fall 19 år. Yngre skolungdomar betalas ännu sämre. Och eftersom de inle är organiserade gäller inle avtalens regler om ob-tillägg. De kan därför ul-nytfias ännu mer.

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Återinförande av affärstidsreglering

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Återinförande av affärstidsreglering

Arbetstiden - 15 limmar i veckan - är också anmärkningsvärd. För erhållande av flera av de avlalsbundna och lagstadgade sociala förmånerna går gränsen vid 16 limmar i veckoarbetstid. Med alla de möjligheter som motparten har är del sannerligen inte så enkelt för en facklig organisation att tillförsäkra sina medlemmar bra anställningsvillkor.

Attityden till öppethållandet har förändrats. Del gäller i varie fall Kooperativa förbundet, som i sitt remissyttrande över affärstidskommitléns belänkande 1970 om affärstidslagens slopande intog en klart positiv ståndpunkt och anslöt sig helt lill kommitténs förslag. I kommentaren lill årets riksdagsmotioner i denna fråga säger man nu i tidningen Vi:

"Stämningarna tycks vara sådana all man kan räkna med att handeln får gå tillbaka lill del gamla systemet kanske redan 1976. Kooperationen kan knappast ha något att invända - möjligen finns det ett särskilt behov av söndagsöppel i storstadsområdena. Men Konsum/Domus, som alllid får la de värsta smällarna från kritiken för att handeln vill tillmötesgå de grupper konsumenter som vill söndagshandla, har knappast något att föriora på en lagstiftning. Frivilliga uppgörelser med privathandeln har ju inte gått alt nå."

Men undersökningar visar alt det inle är storstäderna som leder sön-dagsöppelhållandei. Del är i stället städer som Helsingborg, Eskilstuna, Kalmar, Borås och Sundsvall som har mera söndagsöppel för 100 000 invånare än vad Stockholm har. Helsingborg har tiofall mer söndagsöppna livsmedelsbutiker än vad såväl Stockholm som Göteborg och Malmö har. Della visar att söndagsöppethållandet bottnar i konkurrensförhållanden, lönsamhetsproblem, överetablering och andra s. k. företagarpro-blem.

Vänterpartiet kommunisterna är överens med handelns organisationer om all affärstidsfrågan har varit föremål för tillräckliga undersökningar och diskussioner för all elt snabbi ställningstagande skall kunna göras. Bakom de handelsanställdas krav om en skärpt affärsiidslag slår i dag stora delar av den samlade fackföreningsrörelsen och en bred konsumentopinion. Vi stöder den uppmaning som Handelsanställdas förbund riktar lill regering och riksdag: Inför en skärpt affärstidslag snarast!

Med delta yrkar jag, herr lalman, bifall lill reservationen av herr Svensson i Malmö.

Hen BLOMKVIST (s);

Herr lalman! I näringsutskoltets betänkande nr 2 har utskottet behandlat motioner som väckts från så gott som samtliga partier. I motionerna har återigen framförts förslag som syftar till alt en affärstidsreglering i någon form bör komma till stånd. Del framgår av utskottets betänkande att utskottet har beaktat ett av handelsministern avlämnat interpellationssvar till herr Svensson i Kungälv. I detta svar framhöll statsrådet Feldl bl. a. alt affärstidsnämnden ännu inle lämnat någon sammanfattande bedömning av verkan av fri affärstid, alt nämndens arbete beräknas vara avslutat inom kort och alt den av riksdagen begärda ul-

redningen kommer all tillsättas omedelbart därefter.

Med tanke på den situation som vi tidigare har haft här i riksdagen när frågan om affärstiderna stått under debatt är det i dag glädjande att nästan samtliga partiers representanter i utskottet har slutit upp bakom årets betänkande frän näringsutskotlet. Som framgår av detta anser utskottet all del är angeläget att affärslidsnämndens slutredovisning framläggs inom kort och att därpå följande utredningsarbete bedrivs med stor snabbhet.

Med tanke på de av motionärerna anförda skälen för återinförande av någon form av affärstidsreglering vill jag peka på vad utskottet i della sammanhang har uttalat. Utskottet understryker att skäl kan, såsom framgår av motionerna, anses tala för en reglering i någon form av butikernas öppethållande. Utskottet förutsätter att den aviserade utredningen kommer alt noga beakta della alternativ och därvid bl. a. överväga frågan om de anställdas inflytande på detta område.

Men sannidigt har utskottet klart sagl ifrån att något ställningstagande nu av riksdagen, lill förmån för en på visst sätt utformad affärstidsreglering, är utskottet inte berett all förorda.

Med hänsyn lill årets nästan enhälliga utskottsbetänkande vill jag här yrka bifall till delsamma.

Till sist bara en liten kommentar lill fru Nordlanders inlägg. Fru Nordlander säger: Vi från vänsterpartiet kommunisterna vill snarast återinföra affärstidsreglering. Men då är bara frågan den: Vad ligger i bedömningen "snarast"? Är det månader eller en längre tidrymd?

Om riksdagen skulle bifalla reservationen, blir regeringen ändå tvingad alt bearbeta materialet om förändringarna i dagens och morgondagens detaljhandel för alt över huvud taget kunna förelägga riksdagen ett lagförslag. Liksom utskottet är jag därför övertygad om all det är bäst för alla parter, inte minst för de handelsanslällda, att affärstidsnämndens material blir föremål för en utredning så att del sedan kan ligga till grund för ett eventuellt lagförslag. Efter delta, fru Nordlander, är liden inne all ta ställning till hur vi skall ha del med affärstiderna här i landet.

Herr lalman! Jag ber all få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Fru NORDLANDER (vpk) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill till herr Blomkvist säga all vänsterpartiet kommunisterna menar all de utredningar som redan finns ger tillräckligt underiag för en lagskrivning. Vi hävdar all del är bara vänsterpartiet kommunisterna som är konsekventa i denna fråga. Vi undrar vad det är som styr de övriga partierna.

Det har ju funnits en affärstidsnämnd som hela tiden har följt utvecklingen och som väntas göra en utvärdering av försöket med fria affärslider. Handelns utredningsinstitut har också gjort egna utredningar som redovisats. Utskottet säger alt man redan nu är klar över all del finns fiera skäl som talar för en reglering av affärstiderna. Då blir man litet fundersam över vad del är som de nya utredningarna skall syssla med. Vilka direktiv skall de få?

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Återinförande av affärstidsreglering

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Återinförande av affärstidsreglering

Redan i börian av 1972 vid ett möte i Göteborg sade handelsminister Feldl att om de fria affärstiderna, som infördes på prov, missbrukades fanns ett färdigt förslag lill en skärpt lag. Alltså skulle det inle behöva ta särskilt lång lid all ändra lagen. Det kan väl förklara vad vi menar med "snarast".

Hen BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Del är väl ändå så, fru Nordlander, att om regeringen över huvud laget skall kunna lägga fram ett lagförslag måsle del finnas elt beslutsunderlag. Fru Nordlander hänvisar lill del material som nu finns. Då är man naturligtvis mycket intresserad av vad vänsterpartiet kommunisterna har anfört i sin motion och vad fru Nordlander här har anfört i sitt inlägg.

Jag skulle vilja ställa två frågor som man inte kan få svar på i vare sig molionen, reservationen eller fru Nordlanders inlägg men som det borde vara värdefullt för regeringen all få besvarade. Jag frågar alltså fru Nordlander: Vilket öppethållande skall del vara på vardagarna enligt vänsterpartiet kommunisterna? Vilket öppethållande skall del vara på lördagarna? Del framgår nämligen inle av det material som nu föreligger.

Fru NORDLANDER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Del är väl helt klart att öppelhållandeliderna måsle ingå i del lagförslag som vi förväntar oss skall komma. När nu handelsminister Feldl sagt att det redan finns färdiga förslag till en skärpt lag måsle han väl ändå ha någon mening med det.

Hen BÖRJESSON i Glömminge (c):

Herr talman! Innevarande år liksom tidigare har det väckts ganska många motioner här i riksdagen med yrkanden om en affärstidslag. Jag har deltagit i handläggningen av det här utskollsbetänkandet och avstått från att reservera mig på grund av att jag finner utskoltsskrivningen positiv till en förändring på del här området. Den enda förekommande reservationen är den som vänsterpartiet kommunisterna har avlämnat.

Utskottet har med anledning av motionerna, som är sju stycken, hemställt att riksdagen ger regeringen lill känna vad utskottet anser om det utredningsarbete som avses genomföras om affärstiderna. Det starkaste underlaget för skrivningen i betänkandet är ett interpellationssvar av handelsminister Feldl som han nyligen gav här i riksdagen och där han talar om att den med förlängt förordnande sittande affärslidsnämnden kommer att redovisa sitt material angående erfarenheterna av den nuvarande, fria affärstidstillämpningen. Affärstidsnämnden, som fick förlängt förordnande från den 1 januari t. o. m. den 30 juni, kommer all inom en snar framlid framlägga vad den anser i den här frågan.

Den utveckling av de fria affärstiderna som skett under ett antal år har tagit mycket skiftande former runt om i landet, vilket tidigare har poängterats. När del gäller varuhus och fackhandel uppvisar i synnerhet

Kalmar, Helsingborg och Växjö en anmärkningsvärt hög procentandel butiker med föriängl öppethållande.

Missnöje med del nuvarande förhållandet har framkommit ganska starkt från de anställda och från mindre butiksinnehavare, som säger att de inte kan vara med i konkurrensen när både stora varuhus och många småbutiker har föriängl öppethållande. Missnöje har också kommit från människor i allmänhet, som tycker att man med femdagarsvecka bör ha möjlighet att under vardagarna handla de varor man behöver.

Vi kommer nog inle ifrån att söndagsöppel och förlängt öppethållande blivit ett konkurrensmedel mellan butikerna, i synnerhet från de stora varuhusens sida. Jag tror inte att så många här i landet vill återinföra den gamla affärstidslagen, men många vill ha något av en lagstadgad affärstidsreglering.

För min personliga del skulle jag - grovt tillyxat - vilja ha ett förbud mol öppethållande på söndagar och helgdagar samt vardagar efter kl. 20.00. För att anpassa denna lag lill vad som oundgängligen kan vara nödvändigt skulle del finnas en dispensmöjlighet, som borde tillämpas restriktivt och likformigt över hela landet. Man måste på ett eller annat sätt ha något slags sil så att dessa dispenser ges lill de försäljningsställen som oundgängligen behövs, samtidigt som systemet ger de anställda medinflytande bl. a. genom facket.

Öppethållande av butiker på söndagar har blivit betydligt mer allmänt än man från börian avsåg och det gäller i synnerhet de orter ute i landet som jag här nämnde exempel på. Den utredning som föregick den tidigare affärslidslagen var ganska övertygad om all söndagsöppel endast skulle komma an tillämpas i storstäderna. Del har emellertid blivit ett annat förhållande. Som här tidigare berörts har man t. ex. inom fackhandeln gått in för söndagsöppel i ganska stor utsträckning.

All jag i år inle har reserverat mig lill utskottets belänkande beror på att utskottet har sagl alt fiera skäl talar för en reglering i någon form av butikernas öppethållande - vilket också herr Blomkvist nyss nämnde - och att den aviserade utredningen förutsätts pröva det alternativ som har berörts, att handelsministern i interpellationssvar ullalat att utredningen snarast skall tillsättas samt att utskottet skriver att detta utredningsarbete bör bedrivas med stor snabbhet. Dessutom är del ju känt att dislributionsulredningens förslag kan förväntas inom inte alltför lång tid.

Med dessa ord, herr lalman, ber jag all få yrka bifall lill utskottets hemställan.

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Återinförande av afförstidsreglering

Hen GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet därför alt jag i flera år har motionerat i denna fråga. Vid förra årets behandling av ärendet bifölls min motion om en utredning. Det framhölls då i debatten att det inle borde dröja för länge innan den tillsattes och att det borde vara en snabbutredning.

LO ansåg i sill yttrande att utredningsarbetet borde kunna bedrivas

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Återinförande av affärstidsreglering

samtidigt med affärslidsnämndens arbete. Handelsanställdas förbund uttalade sig då också för en snabbutredning med sikte på affärstidslagens återinförande. Nu, ett år senare, kan del konstateras alt den beslutade utredningen fortfarande inte är tillsall, och del är alt beklaga.

Handelsministern uttalade för kort lid sedan här i kammaren med anledning av en interpellation av herr Svensson i Kungälv alt utredningen skulle tillsättas omedelbart sedan affärstidsnämnden slutfört sitt uppdrag. Det skulle som bekant ha skett vid det senaste årsskiftet, men nu har affärslidsnämnden fått sitt förordnande föriängl till den 1 juli, och så går det ytterligare ett halvår innan utredningen kommer i gång.

.Nu må man hoppas all utredningen när den äntligen kommer i arbete också bedriver della så all frågan snarast kan presenteras på riksdagens bord. Del var med tillfredsställelse man log del av handelsministerns uttalande i interpellalionsdebalten all det är "alldeles klart att del blir en särskild utredning och att dess sammansättning kan behöva bli en annan än affärslidsnämndens.

Jag anser del vidare helt klart att utredningsarbetet kommer all kunna bedrivas med snabbhet. För del första finns allt utredningsmaterial nu framtaget - jag anser inle alt utredningen skall behöva göra några egna omfattande utredningar annat än i så fall undantagsvis. För det andra avser jag all i direktiven framhålla all skyndsamhel är av nöden."

Delta handelsministerns uttalande och utskottets positiva ställningstagande lill motionerna tolkar jag på del sättet alt det trots affärslidsnämndens föriängda förordnande ändå kan ske någonting snabbt i den här frågan, och därför, herr lalman, har jag inget yrkande ulan kommer all biträda utskottets hemställan.

Hen KOMSTEDT (m):

Herr lalman! Herr Blomkvist har som talesman för utskottet deklarerat alt affärslidsnämndens arbete snart är avslutat och att den av riksdagen begärda utredningen därefter skyndsamt, med betoning på skyndsamt, kommer att tillsältas och att den skall komma med ett ställningslagande att föreläggas riksdagen. Det är det löftet som gör all jag i dag skall avstå från alt yrka bifall till motionen 1646 av herr Werner i Malmö och mig.

Hen AHLMARK (fp):

Herr lalman! Jag har lyssnat på fru Nordlander men saknar fortfarande en upplysning.

Myckel noga har jag läst kommunisternas motion och Jörn Svenssons

reservation. Han säger där; " förbud bör införas mot öppethållande

på sön- och helgdagar, inbegripet helgdagsaftnarna påsk-, pingst-, midsommar-, jul- och nyårsafton. Någon dispensmöjlighet bör inte inskrivas i lagen." Det är alltså förbud mot öppethållande både helgdagar och helg-dagsaflnar. Då undrar jag hur del skall gå under påsken när vi skulle få fyra dagar i följd med lag om stängt i alla affärer: långfredagen, påsk-

aftonen, påskdagen och annandag påsk.

Fyra dagar i följd slängt i alla affärer, det kräver alltså kommunisterna. Då vill jag fråga om en detalj, som jag undrar hur man skall klara. Massor av hushåll är beroende av att ha färsk mjölk hemma, inle bara barnfamiljerna. Skall de lagra mjölken i fyra fem dygn eftersom de inte får någon chans att köpa ny?

Tänk er en barnfamilj med tre fyra barn. De konsumerar kanske 3 eller 4 liter - ibland mer - om dagen. De måsle ha till skärtorsdagens eftermiddag och kväll, till långfredagen, lill påskaftonen, till påskdagen, till annandag påsk och till morgonen därefter. Det blir åtminstone 15-20 liter som man måste bära hem och lagra. Det går väl Kr de familjer som har väldigt stora kylskåp. Men vad händer med de andra, fru Nordlander, som bara har mindre kylskåp? Mjölken lär inle hålla sig i fyra fem dagar om den förvaras i rumstemperatur.

Så undrar jag också hur det skall gå för de människor som inle har kylskåp alls här i landet. Kommunisterna tror kanske att alla människor i Sverige har kylskåp. Jag har bett riksdagens upplysningstjänst all kontrollera läget. Enligt 1969 års hushållsbudgelundersökning var 222 000 hushåll i Sverige ulan kylskåp. Av dem var 60 000 pensionärshushåll utan kylskåp. Siffrorna har troligen förbättrats något sedan dess, men enligt upplysningstjänsten är förändringen på kylskåpssidan sannolikt "av mindre omfattning".

Dessa människor är myckel beroende av alt skaffa sig färskvaror var eller varannan dag. Om affärerna blir stängda för dem i fyra fem dygn, som kommunisterna kräver lag på, blir det naturiiglvis omöjligt för de här människorna att hålla sig med färsk mjölk. 1 rumstemperatur blir mjölken i regel sur efter ett par dagar.

Min fråga är alltså rent praktisk. Den handlar bara om en del av kommunisternas reservation. Men jag skulle tro all lusentals människor här i landet är rätt nyfikna på svaret. Hur klarar man sig, fru Nordlander, dels i stora barnfamiljer, dels i hushåll utan kylskåp om alla affärer är stängda fyra fem dygn i sträck? Skall man böria dricka sur mjölk eller får man övergå lill vatten och lingondricka, till läskedryck och lättöl?

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Återinförande av affärstidsreglering

Fru NORDLANDER (vpk);

Herr talman! Ja, herr Ahlmark, vi menar precis vad vi säger. Del skall inte vara några dispenser för söndagsöppel eller för de här helgdagarna.

När det gäller barnfamiljerna är väl sexbarnsfamiljer numera undanlag. De flesta har också kylskåp, och redan i dag handlar man mjölk för flera dagar. Den är ju dalumstämplad.

Om de fria affärstiderna skall fortsätta kommer alla närbuliker all försvinna. Då tvingas man i alla fall att handla på de stora varuhusen och stormarknaderna som ligger långt bort och att köpa stora kvantiteter mjölk för all klara det hela.

Man kan, herr Ahlmark, naturiiglvis mycket väl dricka sur mjölk. Det går väldigt bra, och del är kanske hälsosammare än att dricka söt

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Återinförande av affärstidsreglering

mjölk. Del finns också annat all dricka.

Jag vill ställa en molfråga till herr Ahlmark: Vill herr Ahlmark och folkpartiet ha söndagsöppel kvar?

Hen AHLMARK (fp);

Herr talman! Utskottet är enhälligt bortsett från kommunisterna. Vi kommeratt rosta på utskottsmajoritetens förslag. Debatten gäller nu kommunisternas reservation. Del var den jag frågade om.

Jag utgick inte från någon sexbarnsfamilj. Jag talade för en halvtimme sedan med en familj här som visst hade tre barn. De gör av med 4 liter mjölk om dygnet. De skulle under en kommunistisk påsk med stängt fyra fem dygn i sträck tvingas köpa in 15-20 liter mjölk. Nu har de lur, för de har ett jättelikt kylskåp. De skulle klara en kommunistisk påsk. Men för dem med mindre kylskåp går det inle lika bra.

Nu säger fru Nordlander att de flesta har kylskåp. Ja, det är alldeles riktigt. Men en undersökning, som riksdagens upplysningsfiänst har vidarebefordrat till mig, visar alltså alt 222 000 hushåll saknade kylskåp 1969 - av dem 60 000 pensionärshushåll - och förbättringen har varit "av mindre omfattning" sedan dess.

Fru Nordlander säger ändå all de flesta har kylskåp, underförstått all man kan strunta i dem som inte har något. Del är elt klart besked. Men jag tycker inte all man skall strunta i dem.

Fru Nordlander säger också att man kan dricka sur mjölk. Det är lösningen på den kommunistiska påsken. Det var väl del jag anade. Vpk:s budskap lill väljarna: Drick sur mjölk på påsken!

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr lalman! Jag tror all de flesta i dag klarar inköpen, även om det inte skulle vara öppet de här dagarna. Del är min uppfattning.

När jag talade om sur mjölk trodde jag all herr Ahlmark skulle förstå vad del var fråga om. Dricker aldrig herr Ahlmark filmjölk? Det är ett mycket, mycket bra komplement. Den håller säkert också i fiera dagar. Barn äter faktiskt filmjölk. Della borde inle vara något problem, inte ens för herr Ahlmark.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Svensson i Malmö, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Nordlander begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskotlels hemställan i betänkandet nr 2 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Svensson i Malmö.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Nordlander begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 276

Nej - 17

Avstår - 7

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Elableringen av stormarknader

§ 10 Etableringen av stormarknader

Föredrogs näringsutskoltets betänkande nr 3 med anledning av motioner om elableringen av stormarknader och om stöd åt nedläggningshotade närbutiker.

I detta belänkande behandlades motionerna

1975:898 av herrar Andersson i Örebro (fp) och Petersson i Röslånga (fp), vari hemställts att riksdagen hos regeringen skulle anhålla att förslag lill lag om temporärt etableringsförbud för stormarknader snarast förelades riksdagen,

1975:1602 av herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Pettersson i Örebro (c) samt

1975:1638 av herr Olof Johansson i Stockholm m. fl. (c), vari hemställts att riksdagen hos regeringen begärde förslag om omedelbart temporärt stopp för elablering av externa stormarknader, i avvaktan på de åtgärder som kunde aktualiseras med anledning av dislributionsulredningens belänkande.

Utskottet hemställde

1. alt riksdagen skulle avslå motionerna 1975:898 och 1975:1638,

2. att riksdagen skulle avslå motionen 1975:1602.

Reservation hade avgivits av herrar Böriesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Svensson i Malmö (vpk) och Petersson i Ronneby (c) samt fru Oskarsson (c) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa

att riksdagen med bifall til) motionerna 1975:898 och 1975:1638 hos regeringen skulle anhålla att förslag lill lag om temporärt etableringsförbud för stormarknader snarast förelades riksdagen.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp);

Herr lalman! Frågan om temporärt etableringsförbud för stormarknader som förs fram i motionerna 898 och 1638 och som behandlas i del nu aktuella betänkandet nr 3 från näringsutskotlet har tidigare - 1973 och 1974 - varit föremål för riksdagens prövning.

Näringsutskottets majoritet har i år liksom 1973 och 1974 inte varit mottaglig för de synpunkter som vi reservanter anser motivera ett tem-

7 Riksdagens protokoll 1975. Nr 21-24

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

porärt. etableringsförbud för stormarknader. Utskottsmajoriteten framhåller dock att del är en angelägen fråga som tas upp i dessa motioner, men anser att dess ställningstagande är lika relevant i år som tidigare, eftersom ulskoitsmajorilelen vill avvakta dislributionsulredningens förslag. 1 huvudsak instämmer utskottet dock i den bedömning och den oro som kommer till uttryck i motionerna.

Åren 1973 och 1974 har utskottet hänvisat till att man väntade elt betänkande från distributionsutredningen. Något sådant har emellertid inle framlagts. 1 år förutsätterjjtskoltel att utredningens belänkande skall komma under 1975.

Argumenten i den här frågan är väl kända, och det har förts många och långa debatter i riksdagen i ärendet. Jag skall därför endast i några punkter beröra vad som ligger till grund för motionen. Den oro som vi reservanter känner inför elableringen av stormarknaderna delas av många. Del överklagningsärende som gick upp till regeringen förra årel visade all även den är orolig för den stormarknadsetablering som pågår.

Vilka är då argumenten mot dessa livsmedelslundror? Ja, stormarknaderna är ju baserade på bilburna kunder - icke bilburna kunder göre sig inle besvär. Några kollekliva transportmedel finns sällan. Kunden får själv bära sina distributionskostnader. Kunden köper också myckel och eventuellt billigare. Men kunderna räknar sällan ut sina transportkostnader och lägger dem till varupriset. Såvitt man kan bedöma gör de många gånger liten eller ingen vinst.

Dessa köpmarknaders extrema uppläggning gör också att de är sårbara. Det framgick inle minst under fiolårels oljekris då stormarknaderna fick elt kraftigt kundbortfall, eftersom människorna inle ansåg sig ha råd alt spendera pengar på bensin för besök på dessa.

Stormarknaderna är inle någon tillgång för handikappade eller sjuka människor och självfallet inle heller för ensamslående eller för unga familjer, som inle har råd alt ha egen bil. Ett av de problem som tagits upp i motionerna är alt etableringen av stormarknader innebär en ul-glesning av butiksnälet i stadsbilden. Utskollet hänvisar dock lill att kommunerna har planmonopol, och del är i och för sig alldeles rikligt. Men planeringen av stormarknader är ju inte någon lokal fråga, eftersom del för en sådan behövs ett befolkningsunderlag på ungefär 100 000 personer. Del är alltså inte bara en enda kommun som bör ta ställning lill om en stormarknad skall få etableras.

Herr talman! Vi reservanter vidhåller vårt åren 1973 och 1974 framförda yrkande att, med hänsyn till att varuhandelns struktur snabbt håller på all förändras, åtgärder bör vidtas för all motverka en ytterligare koncentration. Vi hävdar, som vi skriver i reservationen, att del inte är rimligt alt avvakta distributionsutredningens kommande betänkande och eventuella förslag lill åtgärder som detta kan ge anledning lill. Vi anser därför alt ett temporärt elableringsstopp bör införas för stormarknader.

Med del anförda ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Hen BÖRJESSON i Glömminge (c);

Herr lalman! Det här är en fråga om butikshandelns utveckling som återkommer år efter år. I två motioner - dels av herr Olof Johansson i Stockholm, dels av herrar Andersson i Örebro och Petersson i Röstånga - begärs ett temporärt förbud mot att tillskapa flera stormarknader. I en tredje motion föreslår herrar Bengtsson i Göteborg och Pettersson i Örebro stödåtgärder avseende nedläggningshotade närbutiker.

Att närbutiker hotas.av nedläggning är naturligtvis en följd av anordnandet av varuhus och stormarknader. Riktigast vore givetvis all förhindra all stora varuhus utanför tätorterna kommer till stånd, och därför kan man egentligen sammankoppla strävandena i de olika motionerna. Problemen sammanhänger med varandra.

Så länge storvaruhusen var någonting nytt var de intressanta, tyckte man, och liksom en fiäkt av stora väriden. Men när man så småningom kom underfund med avigsidorna - bl. a. som här har relaterats, att mindre närbuliker och serviceställen inle kunde bestå ulan undan för undan slängdes på grund av dålig lönsamhet - var del inte längre så trevligt med den utveckling av butikshandeln som man plötsligt fann sig slå inför.

Utskottsmajoriteten ger ju rent allmänt samtliga motionärer rätt, men man vill gå litet saktare i backarna när det gäller eventuella åtgärder. Vi vet emellertid alt del tar lång tid all planera och lokalisera ett nytt storvaruhus, och då kan en hel del hinna ske med den mindre handeln, som är mycket önskvärd, innan man får grepp om frågan.

Utskottet vill gärna vänta och se vad varudislribulionsutredningen kommer till för resultat. Vi har, som jag tidigare har nämnt, fåll veta alt den publicerar sitt betänkande inom den närmaste liden.

Det är naturligtvis riktigt som utskottet anger, all kommunerna genom sitt planmonopol har vissa möjligheter att förhindra storvaruhus. Jag har också observerat att en del kommuner i sin regionala planering har övervägt om de ändå inte skulle överge tanken på byggandet av slor-varuhus. Del visar samtidigt att motionärerna här är inne på riktiga vägar och har ett visst gensvar inom den kommunala planeringen. Jag har själv erfarenhet av delta från regionplaneringen inom det område jag kommer från.

1 del här läget får vi väl hoppas att man, när elt bättre faktaunderlag eventuellt föreligger från varudislribulionsutredningen, på nytt kan ta upp frågan på allvar. Eftersom man ändå anser att del aren stor olägenhet, om handelns strukturomvandling mol siorvaruhus fortgår, vore det bäst att införa ett temporärt stopp för varuhusbyggande innan icke önskvärda följder för småhandeln blir för svåra.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen i näringsutskoltets belänkande nr 3.

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

Nr 24

Fredagen den' 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

100

Hen SVENSSON i Malmö (vpk);

Herr talman! De s. k. stormarknaderna eller externa varuhusen är en företeelse som är vållad av den kapitalistiska koncentrationen. När vpk lar ställning för elt etableringsförbud är del därför att dessa anläggningar är emot folkflertalets intressen, både den stora majoriteten lönarbetares och de små butiksägarnas. Vi menar fö. att förbudet borde vara konstant och inle bara temporärt.

På en rad områden har de externa varuhusens verksamhet effekter som Slår i strid med varie strävan efter social ufiämning och solidaritet. De slår också i strid med en ansvarsfull och socialt progressiv samhällsplanering.

För del första är de externa varuhusen i sig själva konstruerade för ett köpunderlag, vars geografiska omfattning medvetet går utöver del tälortslokaliserade butiks- och varuhusnälel. De skapar därmed nya trafikbehov, och de gör detta i ett läge när väg- och trafiksituationen redan är ansträngd och vållar stora samhälleliga kostnader.

För det andra minskar stormarknadernas regionala inriktning underlaget för lokala butiker. Vad som vinns av stormarknaderna, förloras av den tätortsbundna handeln och kvartershandeln. Förlusten blir i verkligheten större än tillskottet i omsättning för stormarknaderna. Konsumenternas transportkostnader ökar, vilket ju vid varie given konsuin-lionsnivå måste minska den totala köpkraften för andra ändamål.

För del tredje medför elablering av stormarknader felaktiga och belastande plansitualioner. Kostnader för avfartsvägar, säkerhet, parkeringsytor m. m. ökar. Dessa problem blir större än vid centralisering inom tätortsområdena, där man delvis kan utnyttja befintliga basinvesieringar. Erfarenheten visar också att kommunernas s. k. planmonopol inle leder lill något grepp på lägel. Butikskedjornas påtryckningar och självgjorda planförslag är en alltför hård nöt för svaga kommunalmän.

För del fiärde leder stormarknaderna till ökad övervältring av transportarbetet på konsumenterna. Självhämlning, s. k. cash and carry, och ökning av bilbaserade köpresor och avstånd verkar i denna riktning.

För del femte leder stormarknadernas prispoliiik till förvridna pris-och kostnadsrelationer. All stormarknaderna i vissa fall bjuder skenbart fördelaktiga priser motverkas av övervällringen av transportarbete, höga plankostnader, samhälleliga trafikproblem. Till bilden hör också de kvan-litelsrabalter som butikskedjorna tilltvingar sig och som inte har någon reell bakgrund i fråga om lägre kostnader. Stormarknaderna är ofta initiativtagare lill prismanipulalioner och erbjudanden som inle har någon täckning i reella kostnadsförhållanden. De förvrider därmed marknad och köpkraft på ett vilseledande och för kvarlershandeln diskriminerande sätt.

För del sjätte leder externa stormarknader lill en uttunning av sortiment och service i tätortsområdena. Vissa varor upphör att finnas i tätortens butiker och varuhus och lillhandahålles bara i externvaruhuset.

För det sjunde medför stormarknaderna direkta sociala orättvisor. Del

är de redan illa ställda bland konsumenterna som drabbas. De som missgynnas är låginkomstlagarna, det är arbetarungdomen, de studerande, pensionärerna, människor med rörelsehinder, ensamföräldrar med barn. de billösa - som faktiskt fortfarande är i majoritet inom befolkningen i del här samhället. Stormarknadens filosofi är; Du skall vara bilburen, du skall ha råd med de stigande bensinkostnaderna, du skall vara köp-kraftig och gärna göra stora engångsköp, du .skall klara din transport själv, du skall vara prylinriklad - bra karl reder sig själv. Detta är segregering, detta är diskriminering.

För det åttonde slutligen, har vi den samlade sociala ideologin bakom de tendenser som manifesterar sig i bl. a. stormarknaderna - köpandets och kommersialismens filosofi. Del är en filosofi som berör den mest centrala av samhälleliga frågor; vad människorna skall göra av sina liv och sin tid. Skall de tillbringa fritiden i skvalmusik under köpande? Skall de låta sitt länkande kretsa kring de varor kapitalel bjuder ul?

Skall de kräva att handelns folk ställer upp på övertid för att befiäna dem? Skall de ströva omkring med barnen i varuhustillvarons glitter? Eller skall de se mer stramt och funktionellt på köpande och konsumtion? Skall de i stället ägna sig ål kulturen, åt den samhälleliga verksamheten omkring sig, ål sin egen plats och roll i den samhälleliga verkligheten och ål sitt medvetande om denna verklighet?

Staten och lagstiftarna kan gynna resp. missgynna dessa olika tendenser. Del vore rimligt om vi för ovanlighetens skull gynnade medvetandet framför köpandel.

Herr lalman! Man kan kritisera stormarknaderna och del länkande de representerar från ganska olika utgångspunkter. Dessa utgångspunkter kan vara socialistiska, de kan naturligtvis också vara socialliberala. Utifrån olika åskådning kan man lägga olika tyngd i kritikens skilda delar. Jag har här redogjort för milt partis viktigaste utgångspunkter och därmed klargjort varför vpk ämnar rösta för reservationen.

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

Hen BLOMKVIST (s);

Herr talman! Den här frågan har - som tidigare påpekats - debatterats i flera år, och det är naturiiglvis svårt att komma med några nya argumeni i själva sakfrågan. Jag vill dock erinra om alt riksdagen tidigare har avslagit framställningar om temporärt förbud mol elablering av stormarknader.

Som framgår av utskottets betänkande har både reservanter och motionärer även i år uttalat sig för att tillfälligt stoppa utbyggnaden av stormarknader, i avvaktan på dislributionsulredningens betydelsefulla arbete. I della sammanhang bör vi då komma ihåg all etableringsstoppet berör bara ett distributionsled inom detaljhandeln.

De som står bakom reservationen hävdar nu liksom tidigare bl. a. all varuhandeln håller på att snabbi förändras och all åtgärder måste vidtagas för all motverka en ytterligare koncentration.

Även i år har också utskottsmajoriteten uttalat sin oro över ulveck-

101

8 Riksdagens protokoll 1975. Nr 21-24

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

102

lingen inom detaljhandeln. I sitt belänkande framhåller utskottet alt utvecklingen inom dagligvaruhandeln gör del nödvändigt all överväga om samhällets inflytande på den framlida dislribulionsslrukturen bör utökas.

Men för all vi över huvud laget skall kunna klara en ganska rimlig avvägning mellan olika intressen - sådana som vikliga intressefrågor mellan parterna inom detaljhandeln, konsumenternas krav på tillfredsställande delaljhandelsslruktur, utbud och pris - kommer det alt behövas tillgång lill allt del faktaunderlag som distribulionsutredningen skall lägga fram. Detta innebär att utskottsmajoriteten, i motsats till reservanterna, anser all utredningens arbete bör avvaktas innan riksdagen tar ställning till eventuella förslag till åtgärder för att förbättra detaljhandelsslrukturen.

Det finns all anledning all här erinra om alt distributionsutredningen befinner sig i slutskedet av sitt betydelsefulla arbete och enligt uppgift avser all avlämna sitt betänkande under årel.

I den aktuella debatten om delaljhandelsstrukluren är det alldeles uppenbart all kommunerna när del gäller framställningar om nyetablering av stormarknader arbetar med större vaksamhet än tidigare. Men jag skall återkomma lill delta litet längre fram i mitt anförande.

Trots all jag inle hade tänkt göra det vill jag ändå nu, efter herr Svenssons i Malmö anförande, redovisa ett material som måsle tillmätas viss betydelse i sammanhanget. En av länsstyrelsen och landstinget tillsatt arbetsgrupp har haft i uppgift alt undersöka stormarknadshandeln i Stockholms län och har under hösten 1974 avlämnat sitt betänkande. Arbetsgruppen kom fram lill all del som en första utredningsetapp var nödvändigt dels att genomföra en allmän beskrivning av landets stormarknadshandel, dels alt om möjligt försöka belysa effekterna av slor-marknadsetableringar på den övriga detaljhandeln, främst då inom livsmedelshandeln. Della skulle sedan ge underlag för ställningstagandet till frågan huruvida en allmänt restriktiv hållning gentemot slormark-nadselableringar kunde vara befogad. Jag vill här göra en kortfattad sammanfattning av utredningens promemoria.

År 1972 svarade fem stormarknader för omkring 4,5 96 av den totala livsmedelsförsöriningen i Stockholms län. Utredningen kom vidare fram till all stordriflsformerna är myckel betydande, men alt de egentliga stormarknaderna inte utgör något mer uppseendeväckande inslag däri. Det innebär alltså att det förekommer koncentrationer inom andra distributionsled än stormarknaden. Vidare har butiksstrukluren i den betydelsefulla mellangruppen med 1-5 milj. kr. årsomsättning varit relativt stabil. Utredningens bedömning är att degenomförda studierna inte tyder på att det f n. erfordras etableringsreslriktioner mot slormarknadshan-deln i avsikt alt därmed mera allmänt skydda övrig livsmedelshandel.

Det kan räcka med del anförda. Jag är medveten om all slormark-nadshandeln spelar en annan roll i dislribulionsslrukturen inom ett storstadsområde än inom övriga delar av landet. Men att jag nu för fram desssa fakta, hämtade ur utredningens betänkande, får självfallet inte tolkas så all utskottet skulle nonchalera riskerna med etableringen av

för många stormarknader. Tvärtom. Som jag tidigare anfört har utskottet uttryckt sin oro inför den ökade elableringen av stormarknader. Men eftersom debatten om stormarknaderna i betydande utsträckning har saknat underlagsmaterial och argumenten i vissa sammanhang har baserats mera på tro än på velande är del bra att genomföra sådana undersökningar som nu gjorts i Stockholms län. Del skulle vara synneriigen värdefullt om andra kommunala huvudmän gjorde liknande utredningar.

Alla känner lill alt del redan i dag finns möjligheter för berörda organ att påverka butiksstrukturen i kommunerna. Detta har också framhållits av tidigare talare i dag. Redan nu kan kommunerna t. ex. planera på ett sådant sätt att den mark som man vill ha bebyggd blir så attraktiv som möjligt för en önskad butiksslruklur. Dessutom kan kommunerna styra detaljhandelsslrukturen genom den kommunala trafikplaneringen. Det finns inte minst i Stockholm och i Göteborg exempel på genomförda trafikplaneringar som medfört många förändringar för olika delaljhan-delsformer och i samband därmed för berörda konsumenter. Det är bl. a. mot denna bakgrund som utskottet menar all kommunerna i dagens läge genom del kommunala planmonopolei faktiskt i väsentliga hänseenden bestämmer förutsättningarna för detaljhandeln i kommunerna. Beträffande utskottets behandling av molionen 1602 vill jag hänvisa till utskottets belänkande. Men jag vill också framhålla all utskottet anser att önskemålet i motionen i stor utsträckning har tillgodosells i direktiven till dislributionsutredningen.

Herr talman! Med del anförda ber jag all få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Etableringen av stormarknader

Hen SIEGBAHN (m);

Herr lalman! Del är säkerligen en mycket viktig fråga som vi behandlar i dag. När vi förra året diskuterade denna fråga i utskottet ställde vi från moderata samlingspartiet oss bakom majoritetsullåtandet. Vi räknade då med och hoppades på all distribulionsutredningen till i år skulle ha framlagt sitt betänkande. Del skulle ge oss möjlighet att på ett mera seriöst sätt ta ställning till frågan, vad som skall hända med stormarknaderna, med den allmänna varudistributionen över huvud taget. Nu har så inte skett, och vi kan inte falla något avgörande beslut.

Trots all jag har sympatier för de synpunkter som här framförts från folkpartister och centerpartister har jag svårt att ansluta mig lill den reservation som föreligger. I den anhåller man bara om att regeringen snarast skall förelägga riksdagen ett lagförslag om temporärt etableringsförbud. Vi vel ju inte hur snabbi regeringen önskar arbeta, och del är troligt, ja, nästan säkert, all regeringen inte skulle lägga fram ett sådant förslag innan distributionsutredningen framlagt sitt belänkande. Från den synpunkten är reservationen meningslös.

Dessutom har jag inhämtat all kommunerna - jag säger detta i anslutning till vad herr Blomkvist sade - f n. inte lämnar några tillstånd lill nya stormarknader. Det är endast de som redan har fått tillstånd

103

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Etableringen av stormarknader

104

som kan fortsätta med sin planering. En reservation av della slag fyller då inget syfte. Jag kommer därför alt lägga ned min röst vid omröstningen.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Del finns fiera skäl för reservanterna all hålla fast vid sin mening.

Av parlamentarisk erfarenhet vet vi vad som blir resultatet när man i en allmänt hållen ulskottsskrivning uttrycker sin oro över en tendens men inle föreslår några som helst konkreta åtgärder för alt komma lill rätta med tendensen ulan bara avvaktar ylleriigare beslutsunderlag; del medför endast all tendensen blir starkare. I realiteten är det delsamma som att säga: Vi gör ingenting åt detta, vi vill inte göra någonting ål del. Av opinionsmässiga skäl kan man inte säga det rent ut, men del är den sakliga effekten av att inte göra någonting.

Herr Blomkvist refererade resultaten av vissa undersökningar och menade att man måste undersöka della myckel noggrant innan man kan ta ställning. Ja. del hade då verkligen inle varit någon svårighet all la ställning med utgångspunkt i de praktiska erfarenheterna i det verkliga livet. Vad som är effekterna av denna utveckling och hur konsumenterna ser på detta borde ju konsumentkooperationen kunna ge besked om -där har man ju en verklig kanal lill konsumenterna. Varför skall man överiämna den saken lill länsbyråkratin, som - del måsle jag säga trots all jag själv tillhör den- ibland haren överdriven önskan alt i det oändliga utreda, inventera, belysa osv. och skjuta alla avgöranden på en avlägsen framtid?

Del finns dessutom elt speciellt skäl till alt nu fatta ett beslut. Om man inte vel rikligt hur man i framtiden vill ha det, så skall man naturligtvis akta sig för all uppmuntra tendenser som stärker de förhållanden som man är oroad över. Från uiskottsmajoritetens utgångspunkt - nämligen att man är oroad över denna tendens - hade det logiska varit all säga sig: Vi kan inle nu bestämma oss definitivt för om vi i framliden skall ha ett förbud eller om vi skall tillåta viss sådan här elablering. Låt oss därför nu införa ett temporärt förbud. Därigenom förhindrar man den utveckling som är den farliga, nämligen all det under tiden uppslår en rad ytterligare sådana här anläggningar - för sådana kommer naturligtvis att uppslå, även om konjunkturen just för ögonblicket inte är särskilt gynnsam för det. Men släpper man fram en sådan tendens, så låser man sig år för år allt hårdare för att i princip godkänna den. Om utskollsmajoritelens oro är en äkta oro, herr Blomkvist, och inte bara en oro för galleriet, så hade det logiska varit all säga: Låt oss införa ett temporärt förbud tills vi får ett bättre utredningsunderlag. När det kominer kan vi fatta beslut i frågan, om vi skall göra förbudet permanent eller släppa efter på del.

Vad som vidare ger anledning till oro i del här sammanhanget är just att utvecklingen marscherar framåt steg för steg. Så länge man ingenting

gör, och så länge man dessutom överlämnar del eventuella görandel i händerna på dem som man vet har något dubbelbottnade intressen, får man ingen säker lösning alls av de här frågorna.

Del är också en annan oklarhet i herr Blomkvists anförande här och i utskotlsmajorilelens betänkande: del talas om vikten av en avvägning mellan olika intressen. Det är intressant. Flera miljoner konsumenters intressen skall då plötsligt av en liten grupp experter "avvägas" - givelvis mot de stora butikskedjornas, enligt herr Blomkvist, lika berättigade intressen! Det är just dessa glidande formuleringar som man har anledning att vända sig mol. Vad är det som skall övervägas? Vems skäl är del som skall lysa igenom? Är del butikskedjornas skäl? Skall man ge en hand ål dem, eller skall man inte göra det? Del är del ni inle svarar på.

Herr Blomkvist borde i egenskap av gammal kooperatör - jag själv är uppvuxen i en familj där man varit kooperativt organiserad sedan 1908 - i praktiska livet ha sett hur det här fungerar.

Låt oss som exempel la vad som hände i Gävle när kooperationen etablerade sin stormarknad ute i Valbo! Då gick del plötsligt inte att köpa möbler inne i staden. De som inte var bilburna, de som var gamla, de som hade svårt all gå, de som måsle släpa ungarna med sig när de skulle ut och handla kunde inle köpa möbler, hemtextil och en rad andra varor - även barnkläderssorlimentet tunnades ut betydligt och flyttades ut en mil utanför staden. För dem som ville handla kooperativt gick del alltså inle all handla kooperativt så länge de höll sig inne i staden, ifall de ville ha sådana varor. Dessutom blev det avsevärt besvärligare att la sig dit och dädan och att transportera varorna med sig.

Likadant var det i Rosengårdsområdet i Malmö. Där fanns del olika önskemål, som bröts mol varandra och där den lokala kooperationens ledare tyvärr intog den ståndpunkten, all de skulle understödja och gå med i Rosengårds centrum, som ju är ett storvaruhus - även om det råkar ligga inne i en tätort och inte utanför, bygger det på samma princip. Följden blev att många av dem som bodde i området fick mer än en kilometers gångavstånd till närmaste butik. Del fanns också de som förordade andra lösningar, nämligen att man skulle ha en mera spridd butiksslruklur.

Sedan lill frågan om det kommunala planmonopolels effektivitet.

När jag tjänstgjorde som länsplanerare i Kristianstads län hade vi där elt praktexempel på hur del monopolet fungerade i del s. k. Välaprojektei, ett stort exiernvaruhus som skulle anläggas och där två kommuner -Klippan och Åstorp - kämpade om på vilken sida om gränsen della externvaruhus skulle ligga. Del lades där t. o. m. fram förslag om någonting så horribelt som all anlägga en permanent villabyggelse i anslutning lill det där externvaruhusei. Hur gick det med del kommunala planmonopolei där? - Del riktiga hade naturligvis varit att utnyttja del så, att man hade sagl: Det där vill vi inle ha; vi vill inle ha den där anläggningen! Trafikpolitiskt seu är den orimlig, och från konsumen-

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

105

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

temas synpunkt leder den till ökat besvär. Dessutom kommer man med elt planförslag som socialt och byggnadspoliliskl är fullständigt orimligt. Men så skedde inle, därför att den finansherre som stod som initiativtagare till det hela, väl medveten om del kommunala planmonopolels bräcklighet i den maktpolitiska politiken, kunde driva igenom sina planer genom att spela ul kommunerna mol varandra.

Del är utifrån den praktiska verkligheten, herr Blomkvist, som man också måste dra praktiska slutsatser. Då räcker det inte alt komma med allmänna fromma förhoppningar och dunkelt tal om avvägning mellan olika intressen - vad nu del skall betyda.

106

Hen BLOMKVIST (s);

Herr talman! Först kan jag personligt notera med glädje att herr Svensson i Malmö är kooperatör, men samtidigt kan jag inle komma ifrån att det väl ändå är så alt herr Svensson inle deltar aktivt i del kooperativa arbetet. De exempel som han tagit fram. Gävleföreningen och Solidar i Malmö, är nämligen föreningar som består av medlemmar och där medlemmarna är representerade i olika beslutande organ. Dessa organ är med och fattar beslut om vilken butiksslruklur som konsumentkooperationen på resp. orter skall ha. Det är alltså inte någon byråkrati, herr .Svensson, som bestämmer vilken butiksslruklur som en förening skall ha, utan det är medlemmarna i dessa föreningar som indirekt genom sina representanter fattar beslut. Skulle representanterna inle sköta dessa uppgifter på ett tillfredsställande säll får demokratin fungera där som på alla andra platser: man får se till att det kommer in andra människor som har en annan uppfattning som ligger i linje med den som majoriteten av medlemmarna har. Jag drar den slutsatsen att majoriteten av medlemmarna i de föreningar som herr Svensson hänvisat lill har ställt sig bakom butiksstrukluren och då alltså accepterat stormarknader i den mån föreningarna har sådana.

Herr Svensson i Malmö säger alt utskottet icke skall ta hänsyn till den byråkrati som finns på länsplanen. Jag har personligen ingen erfarenhet från sådan byråkrati, men det har ju herr Svensson. Skulle hans vittnesmål här vara riktigt alt vi har en så tungt arbetande byråkrati på länsplanen och alt man där inle är intresserad av all få fram arbetena på sådant sätt alt del gagnar medborgarna, då är del naturligtvis mycket tråkigt och besvärligt. Jag har inte samma uppfattning som herr Svensson, jag har också erfarenhet från länsmyndigheters arbete. Jag vill understryka att det är inte bara länsmyndigheterna ulan även Stockholms läns landsting, där förtroendevalda är med och fattar beslut, som har kommit fram lill de slutsatser som jag tidigare framfört. Del måste väl ändå i det här sammanhanget ha en viss betydelse. Därmed har jag inte sagt all del resultat som utredningen kommit fram till kan vara lillämpbart i övriga delar av landet. Det är elt faktamaterial.

Nu säger herr Svensson i Malmö att utskottsmajoriteten borde ha tagit hänsyn lill den utveckling som ägt rum. Då vill jag säga alt vi tycker

att detta är en så väsentlig fråga all vi måste ha beslulsmaterial innan vi kan fatta elt helt riktigt beslut. Det är då värdefullt att ha det material som Stockholms läns landsting har arbetat fram.

Herr Svensson i Malmö försöker på något sätt göra gällande alt när utskottsmajoriteten uttalar att vi i år liksom vid tidigare behandling av denna fråga delar den oro inför den ökade etableringen av stormarknader som kommit till uttryck i motionerna, så skulle det inle vara ärligt menat. När del gäller äriighet, herr Svensson, så är del alldeles uppenbart all samtliga som slår bakom utskottsmajoriteten har den uppfattningen att om vi skriver på del här sättet så står vi också bakom den formuleringen. Vill sedan herr Svensson försöka bortförklara eller lägga in andra värderingar får han själv slå för det.

Herr talman! Jag ber än en gång all få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

Hen SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag vill replikera på tre saker.

Man kan diskutera mycket om hur pass effektiv byråkratin är när den utreder, men nog finns del, som vi många gånger som lekmannapolitiker har anledning all påtala, en sorls självförstärkande och självgenererande effekt i delta utredande, och ofta nyttjas det som motiv för alt uppskjuta i och för sig klara och angelägna ställningstaganden. Åtminstone med en del av "oss" byråkrater är del så alt när vi utrett en sak får vi blodad tand och skall utreda så förfäriigt myckel till och fördjupa oss, och till sist blir ingenting rikligt färdigt. Det är tyvärr ett fel som vidlåder det svenska utredningsväsendet såväl som andra. Del är därför jag är skeptisk mot alt förlänga ett beslut medan utvecklingen fortgår med hänvisning lill att del fortfarande behövs utredning, fördjupning osv. när vi bör kunna se det hela ganska klart utifrån den praktiska verkligheten.

Jag tackar herr Blomkvist för att han har upptäckt att även jag är kooperativt verksam. Att han inle har gjort det tidigare beror kanske på att jag är det på ett lägre och anspråkslösare plan än han. Min erfarenhet därifrån säger mig emellertid alt många beslut, i synnerhet principiella rambeslul, avsiktligt eller oavsiktligt fallas på det sättet att de som egentligen skulle tillfrågas direkt i verkligheten aldrig blir tillfrågade - det gäller inte bara kooperationen ulan tyvärr också många folkrörelser. De får inle la ställning till huruvida kooperationen skall ge sig in i del ena eller andra konkreta projektet. Exempelvis fastställs vid de kooperativa kongresserna vissa ramar, men de är så pass allmänt hållna att de sedan ofta kan fyllas med ett innehåll som ser helt annorlunda ut när det hela kommer till praktik och skall sältas i verket. Då tillfrågas inte människorna om de verkligen vill ha de effekter som blir. Det är ett sätt att bedriva demokrati som är bristfälligt. Del är inte kooperationen och folkrörelserna ensamma om - det gäller även det pariamentariska styrelseskiktet, där ofta den sanna och verkliga effekten av ram- och principbeslut först i efterhand kan ses. Det är naturiiglvis en fara för de-

107

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

108

mokratin som ligger i detta. På grund av att förhållandena är sådana kan människorna inle ge klara svar och man får inte fram deras synpunkter på samma sätt som om de mera medvetet hade tillfrågats och ställts inför den faktiska verkligheten.

Till sist detta med äriighet. Det är inte jag som är misstänksam till min natur, herr Blomkvist. Men här får jag å ena sidan höra hur ärliga ni i utskottet är i er skrivning och hur ni på samma sätt som motionärerna och reservanterna är oroade av de tendenser som finns. Å andra sidan hör jag herr Blomkvist som talesman för utskottet säga all detta är en så svår fråga att den måste avvägas mellan olika intressen. Då kommer jag i all blygsamhet och ställer frågan: Vilka olika intressen är del som skall avvägas? Hur tungt skall butikskedjornas intressen väga i det här sammanhanget? Det är de frågorna jag ställt. Jag har inte frågat om ärligheten - jar har bara frågat vad herr Blomkvist menade med sitt yttrande.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Bara något kort om konsumentkooperationen.

Jag förstår att herr Svensson i Malmö inte är så aktiv inom rörelsen. Ett faktum är alt varie konsumentförening som arbetar har långiidsplaner på tre, fem eller upp till femlon år. Däri ligger också en plan beträffande butiksstrukluren, där en målsättning för denna har utarbetats. Det gäller vilka olika butiksenheier som skall finnas, vilka butiksnäi som skall drivas. Della redovisas då föreningarna är samlade lill möten. Del finns med andr?i ord möjligheter all även på basplanet ge sin mening lill känna om den butiksslruklur föreningen skall arbeta efter.

Stormarknaderna är bara elt led i distributionsskedjan. Det innebär också alt innan man inför ett sådant elableringsstopp som herr Svensson i Malmö och hans medreservanier föreslår, måste man få fram ett beslulsmaterial så all man kan falla ett beslut som är vettigt icke bara för dem som driver detaljhandel - del ar ju också fråga om de intressen som konsumenterna har och de intressen som de handelsanslällda har. Del är ett brett fäll av intressen som kommer in, och del är alldeles uppenbart att för att kunna falla elt sådant beslut bör man ha ett riktigt beslulsmaterial.

Samtidigt vill jag understryka det jag tidigare har sagl, nämligen all med tanke på den debatt som förts, inte minst här i riksdagen, är jag övertygad om att kommunerna i dag och inom den närmaste framtiden kommer all hantera de här frågorna på ett helt annat säll än tidigare. Man kommer au bli betydligt mer vaksam än man har varit förut.

Hen SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Vi skall väl inle, herr Blomkvist, tvista vidare om vem som är mest aktiv. Det är myckel möjligt all herr Blomkvist är mer aktiv än jag i det här avseendet. Jag har dock deltagit i många diskussioner inom den kooperativa rörelsen, där de här kritiska synpunkterna mol formerna för handelns koncentration har förts fram. Jag vel också hur

diskussionen brukar gå och hur förhållandena är i sådana sammanhang. De som är kritiska har ofta inte del experlkunnande och den auktoritet bakom sig som erfordras i de diskussionerna. Det framgår först i efterhand - i den praktiska verkligheten - alt de "auktoriteter" som ofta slår ned kritikerna inle alllid har så rätt. Men låt oss lämna den diskussionen, för herr Blomkvist vill väl ändå inte - även om han nu påstår att med-lemsdemokralin är så bra inom den kooperativa rörelsen och att detta skulle vara en garanti mot en felaktig butiksslruklur - hävda att någon sådan garanti finns inom den privata handeln. Där måsle man ju erkänna att faran i oinskränkt mening gör sig gällande. 1 privathandeln finns ju inga sådana spärrar som det trots allt potentiellt och formellt sett finns inom kooperationen. Där har vi ju problemet.

Vidare, herr Blomkvist, var snäll och svara på den fråga jag ställde: Vad menas med att denna sak skall "avgöras även med beaktande av de olika intressen som är inblandade"? Är det meningen att butikskedjorna och de som vill etablera stormarknader också skall få sina intressen vederbörligen beaktade, så att vi skall få fler stormarknader i framliden? Är del herr Blomkvists principiella mening eller är del inte herr Blomkvists principiella mening?

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag vill understryka vad jag sagl tidigare, nämligen all det finns en rad intressen här. Har inle herr Svensson i Malmö uppfattat det tidigare, skall jag gärna upprepa det. Det är konsumenternas intressen, det är deras intressen som driver detaljhandel - alltså inte bara de stora kedjorna som herr Svensson återkommer lill, ulan det finns andra slag av privat handel - del är de anställdas intressen och del är inle minst, herr talman, kommunernas intresse att åstadkomma en tillfredsställande butiksslruklur. I det sammanhanget vill jag bestämt hävda att i fortsättningen kan vi räkna med alt kommunerna mer än tidigare kommer all ägna sig åt de här frågorna för att få fram en tillfredsställande butiksslruklur.

En kort kommentar om konsumentkooperationen. Det var väl ändå inte avsikten, herr Svensson, alt vi skulle ha någon debatt om konsumentkooperationen. Del var herr Svensson som tog upp den. Men det är ju alldeles uppenbart att del förhåller sig med konsumentkooperationen som med alla andra folkrörelser i vårt land, nämligen all den organisation som man i dag arbetar med inte är den slutgiltiga. Det finns ingen folkrörelse där man kan säga all nu har vi en organisation som är så bra all vi kommer alt behålla den för all framtid. Liksom alla andra folkrörelser kommer konsumentkooperationen alt befinna sig i ständig utveckling. Det är min förhoppning all vi skall kunna bygga ut och utveckla organisationen inom konsumentkooperationen så alt medlemmarna får större förutsättningar i framtiden än vad de har i dag all delta i ett sådant här för konsumenterna myckel viktigt beslut.

Överiäggningen var härmed slutad.

9 Riksdagens protokoll 1975. Nr 21-24

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Etableringen av stormarknader

109

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Etableringen av stormarknader

Punkten 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Böriesson i Glömminge m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Andersson i Örebro begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

110

Den som vill alt kammaren bifaller näringsutskoltets hemställan i betänkandet nr 3 punkten 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Böriesson i Glömminge m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Andersson i Örebro begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 176

Nej - 114

Avstår - 5

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§11 Föredrogs

Näringsutskottets betänkanden

Nr 4 med anledning av propositionen 1975:2 om utgifter på lilläggsstat II till riksslaten för budgetåret 1974/75 i vad avser kommittéer m. m. inom handelsdepartementets verksamhetsområde

Nr 5 med anledning av propositionen 1975:1 i vad gäller anslag inom finansdepartementels verksamhetsområde avseende bankinspektionen, försäkringsinspeklionen m. m.

Inrikesutskoltets belänkande

Nr 1 med anledning av propositionen 1975:2 med förslag om lilläggsstat II lill riksslaten för budgetåret 1974/75 såvitt gäller arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 12 Föredrogs och lades lill handlingarna Inrikesutskoltets betänkande

Nr 8 med anledning av riksdagens lönedelegations redogörelse för verksamheten under år 1974

§ 13 Löneavdrag för statstjänsteman till följd av uppdrag som riksdagsledamot

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Löneavdrag för statstjänsteman till följd av uppdrag som riksdagsledamot

Föredrogs inrikesutskoltets belänkande nr 9 med anledning av motioner om löneavdrag för statsfiänsteman till följd av uppdrag som riksdagsledamot.

Hen FÅGELSBO (c);

Herr talman! Jag har tillsammans med herr Pettersson i Örebro väckt en motion, där vi yrkaratt riksdagen uttalar att statsfiänsteman vid fiänsl-ledighel för offentligt uppdrag som ledamot av riksdagen bör vidkännas C-avdrag. Det innebär, som alla vet, att man helt avslår från lönen. Som det myckel riktigt står i inrikesutskottets belänkande nr 9 har motioner med liknande innehåll och yrkande tidigare behandlats i riksdagen.

Att avlöning skall utgå för ett arbete som inte utförs kan väl ingen anse vara rätt och riktigt. Jag anser att argumentering härför är obehövlig. Vi framhåller i rnolionen alt förändringar i riksdagsledamots löneförmåner inte får påverka anställningsförhållandena.

Under åren 1920-1947 var de här påtalade löneavdragen s. k. A-avdrag och därefter B-avdrag. Senare blev del dubbla B-avdrag. Under åren 1972-1974 var löneavdraget ett B-avdrag förhöjt med 120 96.

Beträffande motionen säger utskottet att genom kollektivavtal har de senaste årens löneavdrag för statsanställd riksdagsman successivt ökat och utgör från den 1 januari i år 80 96. Jag förmodar alt det bl. a. är de påpekanden som gjorts här i riksdagen som bidragit till den förändring som ägt rum. Jag minns från den debatt som fördes i riksdagen 1973 alt det faktiskt inle bara var från centerpartiet som kritiken mot de till-lämpade avlöningsavdragen framfördes.

Jag hoppas att de 20 96 som nu är kvar också skall försvinna vid nästa löneförhandling.

Herr talman! Lliskollet är enigt i sill betänkande, och jag skall inle heller framföra något yrkande.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr lalman! Centerpartiet gnolar sin gamla visa om orättfärdighet i år också och visar sin fientliga inställning mol stalsfiänstemännen. Motionen är i och för sig inte mycket att bry sig om, men den anda som ligger bakom bör uppmärksammas icke bara i del här huset. I molionen talar man med stora ord om jämlikhet och annat. Men om vi skall få

111

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Löneavdrag för statstjänsteman ull följd av uppdrag som riksdagsledamot

112

jämlikhet, herr Fågelsbo, måste vi plocka fram varendra riksdagsledamot och se om denne förlorar och hur myckel. Hur mycket förlorar herr Fågelsbo själv? Skall vi gå hem lill herr Fågelsbo och ta 80 96 av lönen för alt få jämlikhet med statstjänstemannen? Del är ju kontentan av den uppfattning som här förts fram. Statsfiänstemännens förhållanden är offentliga, och det syns hur mycket de får ha kvar, men det är ingen som vet hur myckel herr Fågelsbo har kvar. Det är en väl förborgad hemlighet. Låt oss komma överens om ett system där man berövar alla 80 96. Om vi kan göra det skulle det bli jämlikhet. Men jag förmodar all det inle är den formen av jämlikhet som herr Fågelsbo eftersträvar - inte jämlikhet alls.

Den tanke som ligger bakom den här motionen är ganska upprörande, för i själva verket är i stället stalsfiänstemännen grymt diskriminerade. Det är nämligen så alt statsfiänsteman inte får någon reell visslidspension när de avgår från riksdagen. De får formellt visstidspension, men den dras från lönen, så i praktiken får en statsfiänsteman icke ett öre i visstidspension. Om herr Fågelsbo och jag sitter 15 år vardera i riksdagen får herr Fågelsbo 49 000 kr. när han avgår och jag får inle elt skvatt. Är del jämlikhet, herr Fågelsbo? Tycker herr Fågelsbo att del är rikligt? När vi är så diskriminerade på del planet är det faktiskt minst sagl diskriminerande - för upphovsmännen - att väcka sådana häf' motioner.

Om man vänder på förhållandel och en statsfiänsteman som är pensionerad från sin fiänsl kommer in i riksdagen, sådant inträffar ju, får denne inget avdrag på sitt riksdagsarvode - därför att det är elt arvode och ingen lön. Det är myckel besynnerligt! Det borde i vafie fall vara konsekvens i galenskapen. Del är det alltså inte. Kan inte herr Fågelsbo väcka en motion med det syftet i stället? Då finge man någon liten jämlikhet.

Sedan säger herr Fågelsbo som vanligt - vi hörde den visan i fiol också - att man inte skall ha lön för ett jobb man inte gör. Men herr Fågelsbo uppbär riksdagsarvode även på sommaren. Går herr Fågelsbo verkligen omkring här i kammaren och väcker motioner och håller små anföranden på somrarna? Kalla då hit oss, så vi kan få höra de visdomsord som herr Fågelsbo uttalar från talarstolen. Det är innebörden av motionen; man skall inte ha något riksdagsarvode om man inle gör någonting på sommaren. Nu vel jag att herr Fågelsbo kommer alt säga att man slår ut arvodet på årets alla månader; men del spelar ingen roll; del är faktiskt så all vi har arvode även pä sommaren, då vi i stort sett icke gör något jobb som riksdagsledamöter.

Som sagl, motionen borde begravas i glömska, och motionärerna har fåll en mycket befogad knäpp på näsan av utskottet, vilket jag noterat med glädje och tacksamhet. Della är som sagt avialsfrågor. Det har utskottet rätt i. Del finns en motion när det gäller visstidspension av herrar Ekingeoch Lidgard och fruarna Anna-Lisa Nilsson och Gördis Hörnlund. Den kan vi alltså inle bifalla här i riksdagen, men den bör naturligtvis bejakas av de avialsslutande parterna. En så grym orättvisa kan inte gärna få bestå!

Hen FÅGELSBO (c) kort genmäle:

Herr lalman! Vi är vana vid att herr Sjöholm, när han kommer upp i talarstolen, brukar demonstrera olika egenskaper. I dag har han faktiskt försökt vara något av illusionisl och framställa del som är ett privilegium för vissa - för stalsfiänstemännen i detta fall - som om det skulle vara diskriminerande i stället. Vi har i vår motion sagt att man inle skall ha lön för mer än elt arbete, och statstjänstemän har en stalstjänsie-mannalön och riksdagsersättning, där i båda fallen staten betalar. Del är del som vi finner att det ligger en orättvisa i.

Vidare blandar herr Sjöholm i detta sammanhang också in dem som arbetar inom andra näringar. Del är en helt annan sak, som riksdagen inle kan yttra sig om.

I vad gäller frågan all riksdagsarvode utbetalas också under sommaren vet herr Sjöholm lika bra som alla vi andra, att delta endast är en följd av att årsarvodet uppdelats på alla årets månader. Jag erinrar mig alt herr Sjöholm också anförde det argumentet när vi diskuterade den här frågan i riksdagen för ett och ett halvt år sedan. Vad vi har velat understryka är att det i della sammanhang inte skall utgå mer än en lön från staten.

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Löneavdrag för statstjänsteman till följd av uppdrag som riksdagsledamot

Hen SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Del är rikligt all jag bemötte herr Fågelsbos argumeni alt man inle skall ha lön, om man inle gör någonting, på samma sätt i år som i fiol, men ell dumt påstående fordrar samma replik när del än framställs. Vidare skulle jag ha demonstrerat olika egenskaper. Men vad herr Fågelsbo å sin sida på elt myckel gravt sätt demonstrerar är en fientlig inställning mot stalsfiänstemännen. Nu visar det sig att herr Fågelsbos krav på jämlikhet krympte så alt det nästan försvann under bänken, ty nu gällde det endast statsfiänsteman. Del skall alltså inte vara jämlikhet mellan en statsfiänsteman och en jordbrukare som herr Fågelsbo. För allt i världen - där skall del inte vara någon jämlikhet. Herr Fågelsbo har väl lön som jordbrukare under den tid som riksdagen pågår - men del skulle man enligt motionärerna alltså inle få ha. Nej, ju fler gånger herr Fågelsbo yttrar sig i denna debatt, desto mera falskt skorrar hans argumentering. Det är inte fråga om något rättvisekrav utan snarare om raka motsatsen.

Hur vore det om centern skottade rent framför sin egen dörr innan man böriade intressera sig för andras? Jag kan t. ex. erinra om en riksdagsman som blev landstingsråd men som fortfarande satt kvar i riksdagen för att få full pension. Han lyfter nu 49 000 kr. i visstidspension och har en furstlig lön som landstingsråd. Har inle herr Fågelsbo ett ord alt säga om del? Jag skulle kunna plocka fram minst ett fiog -eller fler - centerpartister som inle har det minsta avdrag på sin lön medan de är i riksdagen. Men där slutar herr Fågelsbos rättvisekrav. Det är bara stalsfiänstemännen som skall klämmas ål. Icke med elt ord berörde herr Fågelsbo denna diskriminering.

113

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Löneavdrag för statstjänsteman till följd av uppdrag som riksdagsledamot

Herr Fågelsbo nämnde icke heller med ett ord visstidspensionen. Kan inte herr Fågelsbo svara ja eller nej på frågan om del är rättvist att herr Fågelsbo får 49 000 kr. medan en bänkkamrat, som är statsfiänsteman med samma antal riksdagsår, icke får ett öre i sådan pension? Kan jag inte få ell svar på del?

Hen FÅGELSBO (c) kort genmäle:

Herr talman! Det är förklarligt att herr Sjöholm blir litet irriterad i denna fråga. Det är givetvis inte så roligt för honom att behöva tala i egen sak.

Herr Sjöholm säger att en jordbrukare som är här i riksdagen uppbär ersättning från sitt jordbruk. Men under den liden får väl jordbrukaren - och andra som driver rörelse i någon form - leja en annan person för sitt arbete hemma.

Sedan försöker herr Sjöholm påslå all jag är ute för alt diskriminera statsfiänsteman osv. Del är inte del frågan gäller utan det är den avlöning som skall utgå eller inte utgå i delta fall.

Så log herr Sjöholm upp en annan fråga, nämligen visstidspensionen. Jag har i min hand bestämmelserna för denna, och de innebär alt det sker en samordning, så alt man får ersättning motsvarande en enda pension. I del avseendet är alltså rättvisan genomförd.

114

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle;

Herr lalman! Jag hade alldeles rätt när jag påstod att det skulle bli värre och värre, ju fler gånger herr Fågelsbo begär ordet. Nu säger nämligen herr Fågelsbo att del råder rättvisa. Det är rättvist all herr Fågelsbo får 49 000 kr. medan en statstjänsteman inte får någon ersättning för samma arbete i riksdagen. Del är den rättvisa som herr Fågelsbo ansluter sig lill.

Herr Fågelsbo säger all jag blir irriterad. Man kan bli irriterad när man hör herr Fågelbos upprörande argumentering.

Herr Fågelsbo försöker framställa det som rättvisa att vi som sitter i riksdagen inte alla skall ha samma pension när vi avgår. Man skall inle ha full lön för ett ansvarsfullt jobb som statsfiänsteman därför att man en gång har betrolts med ett förtroendeuppdrag. Det är den form av rättvisa som herr Fågelsbo ansluter sig lill - och förmodligen centerpartiet. Som jag nyss sade är det värt att uppmärksamma, icke bara i della hus utan bland alla statsfiänsteman ute i landet. Det är en diskriminering som herr Fågelsbo är ute efter.

Jag talar kanske i egen sak, men jag talar också i alla siatsfiänstemäns sak. Och herr Fågelsbo talar i egen sak när han tycker att del är alldeles rätt att han inte har ett öres avdrag i sitt jobb, medan statsfiänsteman skall ha 80 96 - och del är dessutom en myckel sjuk sak.

Hen ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Som utskottets representant i den här debatten kan jag fatta mig ganska kort, eftersom motionären har förklarat sig i stort sett nöjd med utskottets skrivning. Han har inle heller framställt något särskilt yrkande.

Herr Fågelsbo påminde om det avtal som träffades i slutet av förra året och noterade att del har skett en förändring i den riktning som han och andra motionärer har kämpat för i många år. Han inkasserade det i viss mån som en seger, och det må vara honom obelagel. Men jag vill tillägga att jag inkasserar som en seger för utskottet att vi i dag för första gången har elt alldeles enigt utskott bakom betänkandet.

Vad är del vi har sagt i utskottet? Jo, vi har sagl att det här inle är ett ärende där vi i sak skall gå in och pröva motionsyrkandena, ulan det är en avlalsfråga. För första gången under alla de år då vi har behandlat de här frågorna är vi helt ense om detta, och det bedömer jag som en stor seger.

Jag har inget annat yrkande än om bifall lill utskottets hemställan.

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

A rbetslöshetsersätt -ning till företagare

Överiäggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14 Arbetslöshetsersättning till företagare

Föredrogs inrikesuiskottels betänkande nr 10 med anledning av motioner om arbetslöshetsersättning till företagare.

Hen NORDGREN (m);

Herr lalman! Del föreliggande belänkandet från inrikesulskollel behandlar frågan om arbetslöshetsersättning för företagare, eller närmare preciserat arbetslöshetsbegreppel för företagare. Jag har begärt ordet för att understryka en mening i utskottets skrivning därvidlag. Betänkandet behandlar nämligen även en motion av mig och herr Oskarson m. fl., i vilken vi yrkar att förelagarnas ersättningsrätt vid oförvållad arbetslöshet skall förbättras. Vi kan nämligen inle acceptera att den här gruppen av medborgare, av kassamedlemmar, skall behandlas annoriunda - betydligt strängare, hårdare och mera restriktivt - än medlemmar i andra arbetslöshetskassor. Det är varken jämlikt eller solidariskt.

Förhållandet är som bekant följande: I arbetslöshetskassor för anställda erhåller helt naturiigt den som drabbats av arbetslöshet ersättning praktiskt taget omedelbart om han fyller de allmänna villkoren, dvs. han skall ha tillhört kassan viss lid, göra anspråk på ersättning, vara anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen, vara arbetsför, icke ha ersättning från förvärvsarbete, vara oförhindrad all la arbete och vara beredd all la erbjudet lämpligt arbete. Arbetslösheten får inle heller vara självförvållad.

115

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

A rbetslöshetsersätt-ning till företagare

116

De här villkoren gäller självfallet även för företagare, och del tycker vi är alldeles riktigt och naturiigt. Men därutöver krävs - när del gäller företagare - all han helt skall ha skilt sig från förelaget, dvs. han skall ha avregislrerai företaget, avyttrat eventuella rörelselillgångar, maskiner, verkstadsbyggnad o. d. eller gjort konkurs för att åtnjuta ersättning. Det är detta krav som vi motionärer från moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet anser vara helt orimligt. Under en lid av lågkonjunktur i respektive bransch kan dessa tillgångar vara relativt värdelösa - kanske omöjliga att sälja - och vederbörande kan alltså inte erhålla någon ersättning. Del är ju vidare så att praktiskt taget vafie företagare vill fortsätta sin ordinarie verksamhet om bättre konjunkturer inträder i branschen. Upprätthålles della krav på avyttring av här nämnda rörelsetillgångar försvåras, ja, kanske omöjliggörs företagarens chans att på nytt fortsätta verksamheten och återansiälla eller anställa människor i sin fiänsl.

Detta är, som vi ser del, ur såväl sysselsättnings- som samhällsekonomisk synpunkt helt felaktigt. Del finns ingen anledning lill att denna grupp medborgare skall behandlas hårdare än övriga vid icke självförvållad arbetslöshet.

Jag pekade på della problem, herr lalman, även vid förra årets riksdag. Utskottet framhöll då all del fanns långt framskridna planer på all lill försäkringen på försök ansluta en grupp åkare som skulle få rätt all på vissa villkor få ul ersättning ulan krav på avveckling av rörelsen. Utskottet, som jag själv tillhör och som var enhälligt, konstaterade i anslutning härtill att den planerade försöksverksamheten innebar en utveckling av del slag utskollet antydde 1973, då den nya lagstiftningen antogs. Utskottet uttalade vidare att det var värdefullt att man på detta säll sökte sig fram till effektivare ersättningsregler för företagare. Utskollet förutsatte också alt myndigheterna inom ramen för gällande regler skulle ha en generös inställning till förslag från förelagarkassor om utvidgning av ersättningsrätten.

Efter långvariga och besvärliga förhandlingar har den nämnda gruppen åkare inom elt begränsat geografiskt område nu anslutits till den kassa, vars arbetsutskott jag har del tvivelaktiga nöjet all vara ordförande i. Jag trodde verkligen all efter den skrivning som utskottet gjort skulle tillsynsmyndigheten ha litet större förståelse för de här problemen än vad som framkom vid förhandlingarna. Då så inte var fallet ansåg jag mig nödsakad att återkomma lill årets riksmöte.

I år har ett enhälligt utskott bl. a. anfört följande: "Del sagda utesluter inle alt man försöker vidga försäkringsskyddet för olika grupper företagare genom de dispensmöjligheter som AMS har. Utskottet är som redovisades förra året positivt till en sådan utveckling. Den ovan nämnda gruppen åkare har numera anslutits lill försäkringen och har alltså på vissa villkor rätt till ersättning även vid tillfälligt avbrott i rörelsen. Enligt utskottets uppfattning är del värdefullt med en vidareutveckling av försäkringsskyddet efter liknande principer för andra grupper företagare."

Del är den sista meningen i citatet, herr talman, som jag särskilt ville

understryka - att del är utskottets mening alt del är "värdefullt med en vidareutveckling av försäkringsskyddet efter liknande principer för andra grupper företagare".

Jag ber också att i anslutning därtill få anföra några exempel som framkom vid ell sammanträde med arbetsutskottet inom vår företagar-kassa som vi hade så sent som i tisdags denna vecka. Vi behandlade som vanligt inkomna ärenden, och bland dem har jag plockat ul några stycken - alltså inle från elt helt år ulan just bland de ärenden som förelåg i tisdags. Jag vill mycket kort presentera ärendena för att belysa hur systemet verkar.

En ansökan kom från en målare. Han startade sill företag 1930. Han uppfyller helt de allmänna villkor som gäller. Han är arbetslös sedan den 9 januari 1975. Han har alla kassakort och sådant, så det är fullt korrekt. Han är anmäld till arbetsförmedlingen osv. Han skriver i sin ansökan all han fyllt 63 år och att ingen vill anställa honom. Konsekvenserna av den lag som trädde i kraft den 1 juli 1974 gör det svårt, skriver han, alt få arbete. Jag hoppas kunna få något jobb själv, säger han, men under liden är del nödvändigt att jag får någon hjälp. Och han frågar slutligen: Kan jag inle få ersättning?

Vederbörande har alltså inget arbete men han har naturligtvis penslarna, några målarpytsar och kanske även målarverkstaden kvar. Och vi måsle avslå en sådan ansökan just därför all han har dessa saker kvar.

Ell annat ärende som behandlades samma dag gällde en lanthandlare långt norrut. Han böfiade med sin rörelse 1932 och han slängde affären 1972. Sedan försökte han livnära sig på agenturer i kapitalvaror men inte heller det går för närvarande. Han skriver: Jag har f n. ingenting att leva på, men jag hoppas all det skall bli bättre lider och att människor skall flytta in i det område där jag bor, så all jag kan fortsätta med mina agenturer.

Denne lanthandlare är naturligtvis också anmäld lill arbetsförmedlingen för annat arbete men har inte blivit erbjuden något. Formellt har han inle avsagt sig agenlurerna, för då har han ju över huvud taget ingen chans att få någon inkomst, och han vill gärna jobba.

Vi måsle avslå även denna ansökan på grund av den gällande regeln.

I ett brev som förelåg vid sammanträdet frågade en person, med anledning av ell arbetsintyg som kassan sänt till honom, om del är bara de som nedlagt eller skiljl sig från sin företag som har rätt lill arbetslöshetsersättning. Han äger en grävmaskin och har skött vissa arbeten med denna. Del finns inga sådana jobb f n., och naturligtvis är det heller ingen som vill köpa grävmaskinen. Han undrar: Skall jag vara tvingad alt sälja maskinen och alltså inte kunna återuppta mitt jobb om det blir bättre konjunkturer på området?

Vi måsle svara ja - han är tvungen att sälja maskinen om han skall få ersättning alldenslund arbetsmarknadsstyrelsen inte har utnytfiat de dispensmöjligheler som i varie fall vi inom företagarkassorna tycker alt

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

A rbetslöshetsersätt -ning till företagare

117

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

A rbetslöshetsersätt-ning till företagare

man skulle kunna ulnylfia.

Slutligen skall jag myckel kort la ytterligare bara elt exempel som gäller en lasibilsåkare. Han bor inle inom del lilla geografiska område för vilket elt speciellt dispensförfarande medgivits. Han har f. n. inte några körningar. Han skriver att inrikesulskollel i sill belänkande 1973 ansåg det vara berättigat att AMS prövar om lättnader bör ske dispensvägen. "Jag anser mitt fall vara just ell sådant, där ett dispensförfarande borde kunna tillämpas," skriver han. Men eftersom han bor utanför del område för vilket dispensförfarandet tillämpas har vi varit nödsakade att avslå hans ansökan.

Ja, det kunde vara myckel mer all säga om della, men jag skall inle trötta herr talmannen och kammarens ledamöter med fler exempel. Sådana här fall är tragiska, och medlemmarna är besvikna över att vi inte har några möjligheter att hjälpa sådana människor, som efter vad jag förstår är i verkligt stort behov av arbetslöshetsersättning.

De exempel som jag nu anfört på ansökningar som kassan varit nödsakad alt avslå är ungefär det antal som vi har att besluta om varie gång som vi sammanträder, dvs. en ä två gånger i månaden. Exemplen visar enligt min mening alt det är ytterst angeläget med snabba åtgärder för att förbättra företagarnas möjligheter att få ersättning vid oförvållad arbetslöshet. - Nu ser jag med glädje all statsrådet Aspling kommer in i kammaren för alt lyssna på debatten. Jag vet naturiiglvis inle om vi kan få någon hjälp av statsrådet i della fall, men vi är ju vana vid alt få del ibland öch jag hoppas att vi kan få statsrådets hjälp även denna gång.

Regeln all vederbörande förelag skall vara avvecklat för all ersäll-ningsräll skall föreligga kan leda till onödiga företagsnedläggelser, vilket ju inte gagnar vare sig anställda eller företagare. Den regeln medför också alt den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen blir relativt ointressant för företagarna, och detta i sin tur leder till dålig anslutning till företagarkassorna. Därigenom upps"tår del en lucka i det sociala trygghetssystem som vi väl alla här i riksdagen har varit överens om att försöka skapa. Om arbetslöshetsförsäkringen för företagare verkligen skall göra skäl för namnet fordras del alt förelagarna inle diskrimineras och behandlas hårdare ulan all de liksom övriga kassamedlemmar får möjlighet alt erhålla ersättning vid ofrivilligt driflavbrott.

I detta anförande instämde herr Oskarson (m).

118

Hen CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag vill komplettera herr Nordgrens framställning med några ord om den andra motion som inrikesutskoltets förevarande betänkande handlar om, nämligen molionen 946 av herrar Lindahl i Hamburgsund och Åberg om yrkesfiskarnas arbelslöshelsersällning. Där är det inle - som i de fall herr Nordgren berörde - fråga om all försöka skapa samma rättigheter som andra har, ulan del gäller alt utvidga en

speciell rättighet som endast yrkesfiskare har men som är något för snävt tillmätt.

Yrkesfiskare som blir liggande i hamn på grund av hårt väder, maskinhaveri eller andra omständigheter är berättigade lill arbetslöshetsersättning för de dagar som de inte kan arbeta, under förutsättning all den hamn där de blir liggande finns i Sverige eller i något annat nordiskt land. Denna rättighet är elt undanlag och en särskild förmån, och i den proposition där denna sak ordnades lill 1973 sades det alt man gör della undantag - alt yrkesfiskare kan få arbetslöshetsersättning fastän de inle befinner sig i Sverige och alltså inle slår lill den svenska arbetsmarknadens förfogande - mot bakgrund av de speciella förhållanden som råder för dem.

Del är bra det. Men nu är det så att dessa speciella förhållanden råder i exakt samma utsträckning om man råkar bli inblåst i en hamn i England eller Skottland som om man råkar bli liggande i Norge eller Danmark. Della är icke sällan en slump - det kan t. o. m. bero på ål vilket håll vinden blåser över Nordsjön. Är det hårt väder när man ligger på Nordsjön och fiskar och man dessutom får ett haveri - del är så med haverier att de särskilt gärna inträffar när del är hårt väder - kan del vara omöjligt eller riskabelt att ta sig fram till svensk, norsk eller dansk hamn. Del kan vara lättare och mindre farligt all söka sig till en hamn i England eller Skottland. Men fiskaren frestas naturiiglvis att försöka - även om det skulle vara hårdare och farligare - att ta sig hem eller till ett nordiskt grannland, för då utgår arbetslöshetsersättning medan man reparerar bålen, men det gör det inte om man lägger sig i Skottland eller England.

Dessa fiskare, som sliter hårt och ständigt är bekymrade för hur de skall få ihop slantar lill räntor och amorteringar på båten och kanske ibland litet grand över lill bröd och potatis till fisken, tar nog sådana här risker för att komma lill rätt hamn och få arbetslöshetsersättning.

Alla vi från Bohuslän tycker - även om del bara är herrar Lindahl i Hamburgsund och Åberg som motionerat denna gång - all della inle är riktigt rättvist; man borde kunna få samma förmåner även om man går in i en utomnordisk hamn.

Utskottet säger att den här frågan får tas upp av den utredning om allmän arbetslöshetsförsäkring som redan arbetar. Det är naturligtvis en lösning. Jag tycker bara alt della är en så enkel liten sak -jag tror faktiskt att man hade kunnat åstadkomma den ändring som har begärts bara genom att ta bort ett enda ord i reglerna, nämligen "nordisk". Om del i stället för "svensk eller annan nordisk hamn" stod "svensk eller annan hamn", så vore saken klar. Det behövs ingen stor utredning för att göra det, och det är knappast några kostnader all vänta som över huvud taget påverkar kassans ekonomi. Del gäller några få fall om årel, men de fall som inträffar är tråkiga.

Ändringen skulle alltså inte märkas ekonomiskt, och del är ingen tekniskt svår sak att genomföra. Del är en typisk avfilning av en kant på ell syslem som jag tycker att man hade kunnat kosta på sig att göra

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Arbetslöshetsersättning tHI företagare

119

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Om maximeringen av läkares ersättning för patientbesök

120

med delsamma utan att vänta på utredningen. Under liden är det ytterligare några fiskare som blir gående borta i England eller Skottland utan att få ersättning, och det är besväriigl.

Jag skall naturligtvis inle besvära kammaren med ett yrkande om bifall och votering, som vore helt utsiktslös både för mig och yrkesfiskarna. Men jag har velat säga del här i hopp alt åtminstone lägga den pågående utredningen varmt om hjärtat all man inle glömmer bort saken nu bara för all den är så liten och att man ser lill all bli färdig med den någon gång, för del är bråttom.

Överiäggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15 Om maximeringen av läkares ersättning för patientbesök

Herr socialministern .ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Gustavssons i Ängelholm (s) den 6 februari anmälda fråga, nr 69, och anförde:

Herr talman! Herr Gustavsson i Ängelholm har frågat mig om del finns möjlighet att meddela dispens från bestämmelsen i läkarvårdstaxan au läkarvårdsersällning utges för högst 3 000 besök under elt kalenderhalvår och om jag i så fall är villig att medverka lill det.

Den nya läkarvårdslaxan, som gäller från årsskiftet, är en bindande taxa. Den anger det högsta arvode som en till försäkringen ansluten privatpraktiserande läkare får tillgodoräkna sig för ett läkarvårdsbesök. Taxan är indelad i arvodesgrupper, och i flertalet fall får den försäkrade betala 20 kr. i enhetlig patientavgift, medan försäkringskassan betalar återstoden direkt till läkaren genom läkarvårdsersällning.

Arvodena i läkarvårdstaxan är beräknade med utgångspunkt i att en privatpraktiserande läkare i genomsnitt har 4 000 patienlbesök per år eller 2 000 besök per halvår. För att läkare som har betydligt fler besök än genomsnittet inte skall få oskäligt ökade arvodesinkomster genom läkarvårdsreformen har en regel införts som begränsar antalet läkarvårdsersättningar till högst 3 000 per kalenderhalvår. Om begränsningsregeln hade medgett ell större antal ersätlningsbara besök skulle taxans arvoden ha fastställts till lägre belopp. Begränsningsregeln har dessutom kommit lill för att främja kvaliteten i vården genom att läkaren kan anslå tillräckligt med tid för besöket. Patientavgift kan las ut vid varie besök oavsett begränsningsregeln, som således endast avser läkarvårdsersält-ningen från försäkringen. Något hinder för läkare att ta emot patienter trots att han haft mer än 3 000 besök per halvår finns därför inte. Samtidigt slår det klart att en omsorgsfull läkarvård och information till patienten sätter en gräns för det lämpliga antalet besök som en läkare kan svara för.

Den berörda frågan liksom andra frågor om den nya läkarvårdslaxans

effekter i olika avseenden följs fortlöpande av riksförsäkringsverket och dess läkarvårdsdelegalion.

Hen GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern för del snabba svaret på den fråga som jag ställt.

På de platser där sjukvården är fullt utbyggd och där del inle råder någon brist på läkare är detta givetvis inget problem. Men i orter där så inte är fallet - där alltså sjukvården inte är utbyggd och där det är brist på läkare - kan det uppstå allvarliga problem för människor som nödgas anlita läkarhjälp. De ifrågasätter då givetvis om del verkligen kan vara riktigt att bromsa läkare som vill hjälpa sjuka människor men som på grund av den här bestämmelsen inte har möjlighet därtill. Detta kommer dessa människor säkerligen all ha svårt all förslå, och det har vållat oro på en del håll. Det är från den utgångspunkten som jag har tagit upp frågan. Enligt min uppfattning borde det i sådana fall då det råder brist på läkare finnas möjlighet att bevilja dispens tills läkarsituationen har förbättrats.

Nu säger visseriigen statsrådet i svaret: "Något hinder för läkare all ta emot patienter trots all han haft mer än 3 000 besök per halvår finns därför inte." Men det innebär ju all läkaren inle får ersättning för dessa patienter, och då ligger del givetvis inte heller i hans intresse all la sig an dem. Del kan också finnas sådana förhållanden som att läkaren exempelvis har deltidsanställning på ett ställe och sedan bedriver allmän praktik vid sidan om denna anställning. Han kanske har stor patient-tillströmning med smärre skador på den plats där han är anställd och får därför ett stort antal patienter i sill arbete där, varför det inle blir mycket utrymme över för den allmänpraktik som han upprätthåller vid sidan om.

Jag ber än en gång att få lacka för svaret.

Nr 24

Fredagen den 21 febmari 1975

Om maximeringen av läkares ersättning för patientbesök

Herr socialministern ASPLING:

Herr lalman! De farhågor som Gustavsson i Ängelholm ansåg föreligger med anledning av begränsningsregeln vill jag nog säga är en smula överdrivna. Det pågåren kraftig utbyggnad av den offentliga öppna sjukvärden utanför sjukhusen. - Jag skall väl inte i dag ta upp den frågan i sin helhet, men låt mig, herr talman, bara med några siffror belysa utvecklingen.

Under tiden 1974-1975 byggdes omkring 100 nya läkarstationer och vårdcentraler av landslingen. Sjukvårdshuvudmännens ambitioner när del gäller all salsa på öppen vård framgår också av att antalet inrättade läkarfiänster för enbart öppen vård i offentlig fiänsl under en knapp femårsperiod fram lill ingången av år 1975 ökat från 1 279 lill 1 989 eller med 56 96. Vi är alltså milt uppe i en kraftfull uppbyggnad av den öppna decentraliserade närsjukvården.

Sedan vill jag, herr talman, bara upprepa vad jag sade i milt svar att

121

Nr 24

Fredagen den 21 februari 1975

Om maximeringen av läkares ersättning för patientbesök

om begränsningsregeln hade medgivit ett större antal ersätlningsbara besök, skulle taxans arvoden ha fastställts till lägre belopp. Jag har också påpekat all patientavgiften kan tas ut vid varie besök oavsett begränsningsregeln, som således endast avser läkarvårdsersättning från försäkringen. Något hinder för en läkare att ta emot patienter trots all han har haft mer än 3 000 besök per halvår finns därför inte. Herr Gustavsson i Ängelholm säger att då får ju läkaren inle någon ersättning. Han får självfallet patientavgiften - däremot ingen ersättning från försäkringskassan.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr lalman! Jag håller med socialministern om alt på de orter där sjukvården är utbyggd och där det finns tillräckligt med läkare är del inga problem. Men - och del är det jag har påtalat - på de orter där sjukvården inte är utbyggd och där del råder brist på läkare kan del uppslå problem så att människor som blir sjuka inte kan få den hjälp de behöver. Det är detta jag är orolig för, och jag tyckeratt det är allvarligt om sjuka människor kommer i kläm för sådana här bestämmelser.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 16 Anmäldes och bordlades

Lagulskoliets betänkande

Nr 1 med anledning av propositionen 1975:11 med förslag till lag om

ändring i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltraflk

Jordbruksutskottets betänkanden

Nr 2 med anledning av propositionen 1975:1 såvitt gäller utgifter på ka-pitalbudgelen inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde

Nr 3 med anledning av propositionen 1975:2 såvitt gäller jordbruksdepartementets verksamhetsområde jämte motion

Näringsutskoltets belänkande

Nr 6 med anledning av motion om produktion av billigare menslrua-tionsskydd

Civilutskottels betänkande

Nr 1 med anledning av propositionen 1975:5 om allmän folk- och bostadsräkning år 1975, m. m. jämte motioner

§ 17 Kammaren åtskildes kl. 12.01.

122

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1975:24 Fredagen den 21 februari

Riksdagens protokoll 1975:24