Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om beredskapsplaner för evakuering av svenskar från länder där det politiska läget är instabilt

Nr 23

Torsdagen den 20 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollen för den 7, Il och 12 innevarande månad.

§ 2 Herr förste vice talmannen meddelade att herr Karl Bengtsson i Var-berg den 17 februari återtagit sin plats i riksdagen, varigenom herr Remgårds i Falkenberg uppdrag som ersättare för honom upphört.

§ 3 Om beredskapsplaner för evakuering av svenskar från länder där det politiska läget är instabilt

Herr utrikesministern ANDERSSON erhöll ordet för att besvara herr Nilssons i Agnas (m) den 4 februari anmälda fråga, nr 64, och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnas har frågat om jag vill redogöra för befintliga beredskapsplaner för att evakuera svenska medborgare från länder där akuta politiska situationer innebär uppenbar fara för deras säkerhet.

Sedan fiera år tillbaka finns en särskild beredskapsinstruklion för utlandsmyndigheterna, och denna har under del gångna året setts över. I samband därmed har kompletterande anvisningar för utlandsmyndigheternas beredskapsplanläggning utfärdats.

Vid varie utlandsmyndighet skall finnas en beredskapsplan bl. a. för evakuering eller repatriering av svenska medborgare. En sådan plan är i första hand en allmän grund för åtgärderna i en krissituation, vilka givelvis måsle anpassas till förhållandena i det aktuella läget. Om evakuering skulle visa sig nödvändig med kon varsel, åligger del utlandsmyndighetens chef att vidtaga alla de anstalter som han bedömer som oundgängligen erforderliga.

Del bör emellertid här framhållas att evakuering eller repatriering sker helt på frivillighetens grundval och sålunda inte kan beordras av vare sig departementet eller vederbörande utlandsmyndighet. Någon möjlighet att tvinga en svensk medborgare all återvända till Sverige eller evakuera lill annan plats finns följaktligen inle.

Utrikesdepartementet har det yttersta ansvaret för och ledningen av evakueringsoperalionerna. Anskaffning av fartyg eller fiygplan för evakuering skall också normalt ombesörias av departementet. I en kaotisk situation eller om evakuering av andra skäl måste ske hastigt kan utlandsmyndighet dock själv anskaffa sådant transportmedel.

Slutligen kan nämnas att samråd om möjligt kommer att äga rum

med i första hand nordiska men även andra utlandsmyndigheter på platsen.

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr lalman! Jag lackar utrikesministern för svaret.

När jag ställde frågan för fiorton dagar sedan var det med anledning av situationen i Asmara, som då var ganska allvarlig. Jag känner personligen några av de svenska missionärerna där, och de befann sig i uppenbar livsfara. Nu har del dess bättre lyckats att rädda dem, och några av dem är på väg hem.

Men situationen är oviss på flera håll ute i världen där vi har svenska biståndsarbetare och andra svenskar i viktig verksamhet. I allmänhet kan man i förväg observera platser där osäkerhet råder och där den politiska situationen kan väntas medföra snabba förändringar med risker i samband med skottlossning, strider och kaos.

Det borde därför vara önskvärt och nödvändigt att vissa förhands-åtgärder innebärande beredskap i händelse av elt abrupt ändrat läge vidtogs från svensk sida. Utan att i detalj planera allt kan man se till att evakuering kan ske och vilka vägar som kan användas.

Svaret är ganska ulföriigt, och det synes mig också på sätt och vis inge en viss trygghet. Man kan möjligen fråga sig på vilket sätt en utlandsmyndighet själv kan anskaffa transportmedel, som det slår på sidan två mot slutet av svaret. I vissa fall torde del vara möjligt och i andra fall ganska svårt.

Det är dock värdefullt att vi genom utrikesministerns svar fått en summering av det här slaget. Om inte evakuering kan ske, är det också fråga om att kunna försöria de människor det gäller med läkemedel, livsmedel och vatten. Jag hoppas all sådana saker är förberedda från svensk sida.

Med della vill jag än en gång lacka för svaret.

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om beredskapsplaner för evakuering av svenskar från länder där det politiska läget är instabih

Herr utrikesministern ANDERSSON:

Herr talman! Vi kan väl vara överens om att man skall göra allt man kan för att evakuera svenskar och dessutom om möjligt varna dem som befinner sig i områden där vi befarar att svåra kriser skall uppslå. Som ett exempel på hur man skaffar flygplan och båtar kan vi ta den stora evakuering som förbereddes från Cypern förra sommaren, då vi ställde både båtar och flygplan till förfogande för att evakuera svenskar från Cypern och från grekiska öar. I allmänhet måste man lila till de reguljära transportmedel som finns. När del gäller Eritrea, som är aktuellt nu, är det närmast med stöd av myndigheterna där som vi lyckats få ut svenskar ur området.

Det finns flera områden just nu som är sådana att vi har en daglig bevakning av dem för att hålla reda på var svenskarna finns och hur de skall kunna komma därifrån om situationen förvärras.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om hemligstämplande av handlingar vid stadigt företagsförvärv

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Utrikesministerns sista upplysning tyckte jag var myckel intressant och glädjande. Det var just detta jag egentligen var ute efter. Man känner inför det som sker all det kan komma situationer som det inle på ögonblicket går att göra något åt. Men om man i förväg lar med riskerna i beräkningen finns det en möjlighet att uträtta något.

Det som slutligen nämns i svaret, att samråd om möjligt skall hållas med nordiska och även andra myndigheter på platsen, tycker jag också är utmärkt. Det gör att jag betraktar svaret som ytterst positivt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om hemligstämplande av handlingar vid statligt företagsförvärv

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Bu-renstam Linders (m) den II februari anmälda fråga, nr 75, och anförde;

Herr lalman! Herr Burenslam Linder har med anledning av att vissa handlingar, som har samband med statens förvärv av aktier i Pripps, hemligstämplats i 20 år frågat hur enskilda riksdagsmän skall kunna bedöma förslag om köp av företag när handlingar som hör lill ärendet hemligstämplats på detta sätt.

De handlingar i det nämnda ärendet som har hemligstämplats i 20 år har med Pripps interna affärsverksamhet att göra. De utgörs av sammanställningar och beräkningar som gjorts inom PRIBO-koncernen och av en auktoriserad revisor. Jag anser det riktigt att handlingar av denna karaktär - som alltså berör ett enskilt företags rörelse och framtidsprognoser - inle offentliggörs.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Jag ber all få tacka finansministern för svaret, ehuru del är föga upplysande.

Socialdemokraterna talar ofta om insyn i näringslivsfrågor, men då de själva har elt konkret fall med en näringslivsfråga blir det hemlighetsmakeri i stället. Socialdemokraterna säger ofta all "samhället" skall bestämma. Vem är då egentligen samhället, det samhälle som har beslutsunderlag alt bestämma? Del tycks som en ganska begränsad krets av makthavare inom finansdepartementet möjligen har denna fullständiga insyn och della beslutsunderiag.

Men jag har i likhet med alla andra riksdagsmän ett ansvar au ta i en fråga som denna. Är det t. ex. ett för dyrt köp, betalar staten 100 milj. kr. för mycket när man köper Pripps? Den tidning som brukar kunna göra ganska goda bedömningar i sådana här sammanhang, nämligen Affärsväriden, gjorde i höstas gällande att värdet på Pripps var ungefär 100 milj. kr. mindre än det pris staten betalar. Hur skall jag

tillsammans med de andra riksdagsmännen kunna bedöma en sådan här fråga? Det är bakgrunden till att jag frågat finansministern burman egentligen skall uppträda när finansdepartementet eller herr Sträng väljer att hemligstämpla handlingar i inte mindre än 20 år. Propositionen ger ett magert underlag för att bedöma om det är ett riktigt pris man skall betala. Herr Sträng säger att det här gäller intern affärsverksamhet. Den är alls inte intern för oss. Vi skall vara med och bestämma om man skall betala så här många hundra miljoner kronor för Pripps. Det är väl inte något internt? Jag finner inte alt finansministern gett elt tillfredsställande svar på hur man som enskild riksdagsman verkligen skall kunna bedöma den här affären.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om hemligstämplande av handlingar vid statligt företagsförvärv

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag skall självfallet inte tjuvstarta den debatt sorn väl herr Burenstam Linder och jag kommer att ha så småningom när utskottets belänkande ligger på bordel. Jag vel att herr Burenslam Linder ogillar den uppgörelse som har träffals mellan staten och Pripp om övertagande av 60 % av aktiestocken i den här hanteringen. Men det är väl ändå ganska klart att det inom ett företag finns uppgifter som bör vara företagel förbehållet att ha som sina egna och som inle skall offentliggöras. Även om detta företag är ett dominerande företag inom sin bransch, finns det ändå rader av konkurrenter, och att då offentliggöra planer på framtidsprognoser och allt vad det innebär vore inte korrekt mol det enskilda företaget. Jag vet alt innerst inne delar herr Burenslam Linder min uppfattning på den punkten men att han nu av mera politiska affekter tyckte det var intressant att ställa frågan i den formulering den har fått.

Herr Burenslam Linder sade att socialdemokraterna brukar tala om insyn. Han höll sig själv följaktligen litet vid sidan om den ambitionen. Här är han emellertid ute och skall ha en insyn i ett privat förelag, som jag föreställer mig att han inle gör anspråk på i andra fall. Då säger herr Burenstam Linder att staten har ju betalt för detta inflytande och att då bör insynen vara ett faktum. Jag garanterar herr Burenstam Linder att i detta företag kommer del all finnas representanter för det allmänna och för de anställda, som har precis den insyn som herr Burenstam Linder efterfrågar. Men att ge offentlighet åt rent interna affärsprognoser och sammanställningar utöver vad som har getts i propositionen har jag inte ansett vara lämpligt.

Hen BURENSTAM LINDER (m);

Herr lalman! Jag har svårt att förstå logiken i att della är rent interna uppgifter. Del är uppenbarligen uppgifter som är betydelsefulla, så betydelsefulla att de har hemligstämplats i 20 år, vilket innebär alt de enskilda riksdagsmännen, som så småningom skall rösta i denna fråga, inte har tillgång till dessa uppgifter. Vi kommer aldrig att få veta om det verkligen är ett för dyrt köp som man har gjort. Jag vet ju inte

Nr 23 vad som står i dessa hemliga papper. Därför kan jag inle avgöra vad

Torsdaeen den ' ' upplysningar som inte ställs till förfogande för dem som

20 februari 1975 '" ''s'" småningom.

_____________ Det är uppenbarligen så, att det i olika förelag finns behov av att ha

Om hemligstämp- skydd för vissa typer av affärshemligheter. Jag vill inle alls säga något
lande av handlingar annat. Men däremot kan statsmakten när del gäller enskilda företag skaffa
vid statligt företags- sig de olika upplysningar som man vill ha. Jag vet ju inte, när herr
forvärv Sträng blir förelagsägare här, om statsmakten inle får stora egna företa-

garintressen och då inle på samma sätt skaffar den insyn i det offentliga som vi alla behöver för alt kunna bedöma vad som egentligen händer och sker.

Herr finansministern STRÄNG;

Herr latman! I den proposition som har avlämnats lill riksdagen ges det en ulföriig redovisning av förelagets situation. Det avtal som har träffats redovisas också i alla sina paragrafer och detaljer. Som avslutning på det hela presenteras också företagels balansräkningar.

Men vid sidan om detta kan det ju föreligga utredningar som har med den framtida utvecklingen att göra. I del konkurrenssamhälle vi lever i har jag ansett att de prognoserna och utredningarna nog bör kunna vara förelagels privata egendom och inle presenteras på samma offentliga sätt som övriga handlingar i propositionen.

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Eftersom det nu finns ett antal handlingar som är hemligstämplade, måste det med logisk nödvändighet innebära all det flnns elt beslutsunderiag som inte är redovisat i propositionen. Alla riksdagsmän har ett ansvar, och det är för all kunna bedöma om i en affär som denna herr Sträng t. ex. har betalat för mycket som vi begär att få tillgång lill olika sådana uppgifter. Alla talar om insyn. Socialdemokraterna använder ofta kravet på insyn som motiv för alt staten skall lägga sig till med det ena eller andra företaget. Men när detta väl sker så hemligstämplas genast viktiga handlingar i 20 år.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Om herr Burenstam Linders inlägg vore elt uttryck för verklig oro med hänsyn lill den här uppgörelsen då skulle jag ha respekt för den. Men efter att ha lyssnat till herr Burenstam Linder under många år tvekar jag inte att säga att andra bevekelsegrunder ligger bakom det engagemang som han visar här i dag.

Del beslutsunderiag som är erforderiigl för att ta ställning till ärendet har redovisats i propositionen. Jag begär nu inle alt herr Burenstam Linder skall tro mig, för jag föreställer mig att han är misstänksam mot mig över huvud tagel, men del som här är hemligstämplat har ingenting med beslutsunderlaget all skaffa. 38

Hen BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Om herr Sträng anser att jag har andra bevekelsegrunder för vad jag säger bör han tala om vilka det är. Jag tycker faktiskt att vi kan resonera om varie fråga med utgångspunkt i dess egna meriter. Och det tål verkligen den här frågan. Del finns inte något verkligt fullgott beslutsunderlag i propositionen. Jag upprepar all kvalificerade bedömare har gjort gällande all priset är låt oss säga 100 milj. kr. för högt. Då måsle det vara rimligt att enskilda riksdagsmän kan få tillgång till de olika bedömningar som gör att finansministern anser att ett så högt pris skall betalas som i det här fallet. Alt för mycket betalas antyds också av del förhållandet all aktierna i det företag som säljer - PRIBO - väsentligen har stigit sedan detta avtal slutils.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om hemligstämplande av handlingar vid statligt företagsförvärv

Herr finansministern STRÄNG:

Herr lalman! Jag är litet generad över all den här debatten tar så lång tid. Om det vore ett hundraprocentigt statligt förelag skulle herr Burenslam Linder ha rättighet all säga all ingenting får vara hemligt. Men jag skulle förmodligen även där göra gällande att det finns vissa ting i hundraprocentigt statsägda företag som på grund av affärssiluationen bör vara hemliga. Här är del fråga om ett förelag där staten delar ansvaret med elt privatförelag, och herr Burenslam Linder är sannerligen inte den som i riksdagen har gjort gällande att det är nödvändigt med insyn i svenskt privat näringsliv. Det är från de utgångspunkterna jag inle helt tror på ärligheten i herr Burenstam Linders argumentation.

Herr Burenslam Linder säger vidare alt kvalificerade bedömare gör gällande all del har skett en överbetalning, sett från statens synpunkt. Jag läste med stort intresse den artikel i Affärsväriden som åsyftas, men jag delar inle skribentens uppfattning, och jag vägrar all acceptera honom som någon auktoritet på området.

Hen BURENSTAM LINDER (m);

Herr talman! Nu fick vi reda på att anledningen till hemligstämpeln är att staten delar ansvaret med ett privat företag. Det privata företagel har kvar 40 % av aklieägarintressena. Men det har skrivits en klausul som innebär all PRIBO om tio år på som jag tycker myckel gynnsamma villkor kan avyttra sina aktier. Som beräkningsgrund har man då att aktiepriset stiger enligt konsumentprisindex, vilket såvitt jag förslår inle är någon dålig överenskommelse från del enskilda förelagets synpunkt. Därför vill jag göra gällande alt PRIBO redan i dag väsentligen är ett statligt företag som del gäller för oss att ha insyn i.

Min principiella uppfattning om insyn är att del är olyckligt när staten sätter sig i del läget att staten inte som frislående statsmakt utövar sin kontrollerande uppgift utan i stället har egna företagarintressen all slå vakt om.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om utbildningen för erhållande av militärt förarbevis för buss

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Ja, det är väl egentligen den politiska skillnaden mellan herr Burenstam Linder och mig. Jag anser att staten aktivt bör kunna gå in i företagsverksamheten och driva sådan på ungefär samma premisser som det privata näringslivet. Herr Burenstam Linder ogillar däremot med utgångspunkt i sin politiska ideologi att staten har ett inflytande inom företagsamheten.

Jag skall inte gå närmare in på frågan om anknytningen till konsumentprisindex men vill ändå påpeka att värderingen om tio år - om nu en sådan kommer att göras - skall baseras på andra kriterier än vad herr Burenstam Linder nyss anförde.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Herr Sträng sade i en tidigare replik alt han inte kunde ställa sig bakom den beräkning som lagts fram i Affärsväriden. Ja, jag vet inte om man kan göra det eller inte, och det är det som är problemet f. n. De riksdagsmän som så småningom skall rösta i ärendet har inte den insyn som krävs för att avgöra detta. En möjlighet är såvitt jag förstår att det i det hemligstämplade materialet finns olika uppgifter som det skulle vara bra att ha tillgång till när man skall bedöma en så viktig fråga som denna. Det gäller nämligen att slå vakt även om skattebetalarnas intressen.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag tyckte att min anmärkning att jag inte vill upphöja Affärsvärlden till någon auktoritet på området behövdes för balansens skull, eftersom herr Burenstam Linder i sitt inlägg verkligen upphöjde Affärsväridens skribent till en auktoritet just i den här frågan.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 5 Om utbildningen för erhållande av militärt förarbevis för buss

Herr försvarsministern HOLMQVIST erhöll ordet för alt besvara herr Boos (c) den 7 februari anmälda fråga, nr 74, och anförde:

Herr lalman! Herr Boo har frågat mig om jag anser att utbildningen för att erhålla militärt förarbevis för buss motsvarar den utbildning som krävs för att erhålla rätt att framföra buss i civil trafik samt, om så icke är fallet, vilka åtgärder jag avser vidtaga.

Inom försvarsmakten föreligger behov av värnpliktiga bussförare dels för krigsorganisationen, dels för personaltransporter under grundutbildning.

Av åldersskäl har de värnpliktiga som utlagils till bussförare ej alltid hunnit avlägga prov för civilt busskort, varför utbildning måste ske inom

försvarsmakten. Utbildningstiden för de värnpliktiga bussförarna är minst 80 limmar innan de får las i anspråk för personaltransport. Provet för förarbevis sker inför militär besiktningsman som är utbildad av irafiksäkerhelsverket. Förarbeviset är ett kompelensbevis på den enskildes förmåga att framföra, vårda och handha fordonet.

Utbildningen motsvarar de irafiksäkerhelskrav som statens irafiksäkerhetsverk ställer för all få körkort för buss (klass ABCDE). Utbildningen omfattar dock inte bestämmelser som enbart avser civil trafik, exempelvis genomgång av färdskrivare och lidhållning i yrkesmässig trafik.

Eftersom kraven för att få militärt förarbevis för buss i allt väsentligt är samma som i fråga om körkort för civil busstrafik, ser jag inle någon anledning all vidta åtgärder i denna fråga.

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om utbildningen för erhållande av militärt förarbevis för buss

Herr BOO (c);

Herr lalman! Jag lackar statsrådet för svaret på min enkla fråga.

Från trafiksäkerhetssynpunkl är det angeläget att de krav på utbildning och rutin för framförande av buss som ställs i det civila livet också gäller vid militära busstransporter å allmän väg. Dessa transporter avser ofta långa sträckor och sker på vägar som inte i alla avseenden har en tillfredsställande standard. Delta sammanhänger med att de militära övningsfälten ofta är placerade i avskilda områden på långa avstånd från huvudförläggningen.

Övningsfältet i Älvdalen är ett typiskt exempel på della. Det blir därför många militära transporter på allmänna vägar i området samt lill och från Älvdalen genom länet i övrigt. Från ortsbefolkningen och från andra trafikanter på dessa vägar framförs ofta synpunkter beträffande de militära transporterna. Det är som jag ser del nödvändigt att den militära förar-ulbildningen ägnas uppmärksamhet, så alt den så långt som möjligt i praktiken ger samma kompelens som krävs av förare av buss i det civila.

Statsrådet anser för sin del alt inga åtgärder behöver vidtagas. Det är ju en något annan uppfattning än den som har framkommit från militärt håll. Vid den regionala radions utfrågning sade man nämligen från högt militärt håll att det är alldeles nödvändigt alt titta på den här problematiken för att om möjligt åstadkomma sådana bestämmelser som kan öka trafiksäkerheten också när det gäller framförande av militära buss-transporter.

Jag hoppas, trots statsrådets svar, att man skall följa den här frågan med största uppmärksamhet och att de åtgärder vidtages som måste anses vara angelägna för all uppnå en sammantaget större trafiksäkerhet.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är väldigt tacksam för att herr Boo pekar på de olägenheter som uppkommer när militären har för lång färd lill skjulfält osv. Men herr Boo vet ju hur starkt motstånd det brukar resas när man från militärt håll önskar tillgodose intresset av att ha övningsfält på nära

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om utbildningenför erhållande av militärt förarbevis för buss

håll. Vi tvingas alltså i vissa fall lill alltför långa och krävande transporter, men i det här sammanhanget finns del ingenting som talar för all olyckan skulle ha uppkommit lill följd av alt del rörde sig om en lång transport.

Jag har svarat på herr Boos fråga och således gett del beskedet - vilket jag tyckte skulle kunna lugna herr Boo - att vi har dessa hårda krav på bussförare som används i den militära organisationen, att de skall ha en utbildning som motsvarar den som erfordras på del civila området.

När det gäller det civila området kan jag tala om, all utbildningen av bussförare är ytterst skiftande. Den mest ambitiösa utbildningen bedrivs inom AMS, där den omfattar över 500 timmar. Sedan kommer man ner till utbildning på kanske ett hundratal timmar, vilket gäller för t. ex. Storstockholms Lokaltrafik. Kommer vi ut till trafikskolorna, finner vi att utbildningen för bussförare där är 20-30 limmar. Utbildningens längd växlar alltså högst avsevärt. När det gäller staten ligger man vid omkring 100 timmar.

Herr BOO (c):

Herr talman! Det kan vara som statsrådet säger, att den teoretiska och praktiska direkta utbildningen är fullt tillfredsställande, men här finns en speciell faktor, nämligen all del är unga människor som får denna utbildning. De kan icke i alla sammanhang ha den rutin i kör-avseende som väl ändå i de flesta fall finns hos bussförare i del civila. Del var just della som den av mig åberopade militären framförde som sin synpunkt.

Även om det inte direkt hör in i den här bilden, vill jag erinra om att vägarna i det aktuella området - i synnerhet den väg som det nu gäller - icke är avsedda för någon livlig trafik. Det reses oerhört bestämda krav från icke minst länets befolkning på att någonting skall göras åt den här vägen som sådan.

Det är väl alldeles klart alt del ställs höga krav på framförandet av stora bussar på vägar av den kvalitet som det här är fråga om.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Herr talman! Dessa önskemål beaktar man på del sättet att man lar ut sådana pojkar som har erfarenhet av lunga fordon. Kan man få sådana som redan har avlagt prov för att föra buss i del civila livet är det en fördel. I del aktuella fallet hade pojken genomgått utbildningen i del civila, ehuru han inte hade hunnit avlägga provet förrän han kom in i del militära. Men han hade sedan under fem månader kört buss i sin militära utbildning.

Om del inträffar en enstaka olycka tror jag inte att vi utan vidare skall säga att del är olämpligt att ha unga människor som förare - del är enligt min mening inle på något sätt dokumenterat genom en enstaka händelse.

Jag har således inle anledning alt vidta åtgärder i den riktning som herr Boo nu antytt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om förbud mot vissa pornografiska tryckalster

Nr 23

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara fru Söders (c) den 11 februari anmälda fråga, nr 76, och anförde;

Herr talman! Fru Söder har frågat mig om jag är beredd att vidta åtgärder för att hindra att i Sverige trycks eller distribueras tryckalster där barn framställs som sexualobjekt.

I samband med den reform på yttrande- och tryckfrihetens område som genomfördes år 1971 upphävdes de straffbestämmelser i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen som avsåg sårande av tukt och sedlighet genom bl. a. framställning i skrift eller bild. Den allmänna bakgrunden till reformen var uppfattningen att samhället inle bör göra andra inskränkningar i yttrande- eller tryckfriheten än som är nödvändiga för att värna om betydande allmänna eller enskilda intressen.

Fru Söders fråga avser sådana pornografiska skrifter som innehåller bilder av barn. Som exempel har nämnts all del förekommer tryckalster som innehåller fotografier av samlag mellan vuxna och barn. Vad som är särskilt upprörande med sådana bilder är naturligtvis att barnet har utnyttjats för den handling som återges i bild. En sådan handling är också straffbar antingen som otukt med barn eller som otuktigt beleende.

När det gäller tryckalster av detta slag finns del vidare särskilda begränsningar i spridningsrätten enligt tryckfrihetsförordningen och brottsbalken. Det är sålunda straffbart att förevisa pornografisk bild på eller vid allmän plats på ett säll som är ägnat att väcka allmän anstöt eller att sända en sådan bild till någon med posten eller på annat sätt utan föregående beställning. Den som bland barn och ungdom sprider förråande skrifter eller bilder kan straffas för föriedande av ungdom.

Av vad jag nu har anfört framgår att de fall som fru Söder syftar på i viktiga hänseenden täcks av gällande straffbestämmelser. Erfarenheterna från tillämpningen av den tidigare pornografilagsliftningen visar hur ineffektiva straffbestämmelser är som riktar sig mol framställningens innehåll och hur svårt det är att avgränsa det straffvärda området. Vi har enligt min mening inte anledning överväga allmänna inskränkningar i tryckfriheten eller spridningsrätten för att förhindra sådana speciella företeelser som det här är fråga om. Det förefaller inle heller ändamålsenligt alt ingripa mot pornografi med elt visst innehåll, hur frånstötande del än kan te sig.

Torsdagen den 20 februari 1975

Om förbud mot vissa pornografiska tryckalster

Fru SÖDER (c);

Herr lalman! Jag ber att få lacka justitieministern för svaret. Jag är dock inle helt nöjd med del svar han har givit.

Anledningen till min fråga var ju att här i Stockholmsområdet har distribuerats s. k. barnpornografi, vilket har väckt upprörda känslor hos många människor som har kommit i kontakt med denna typ av pornografi. Inte bara vanliga människor, som inte ofta konfronteras med sådana här publikationer, utan också garvade människor som har fått

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om förbud mot vissa pornografiska trvckalster

ta itu med livels avigsidor - polismyndigheter och andra - har reagerat myckel starkt mot dessa alster.

Det är helt klart alt spridning av sådana här skrifter strider mot en utbredd uppfattning om vad som bör publiceras. Myckel upprörande är också att barn visas i situationer som enligt lag är förbjudna - del säger även justitieministern i sitt svar - och som djupt kränker de eliska levnadsregler som vi har här i vårt land.

Det är mycket kränkande gentemot andra folkgrupper all gömma sig bakom att del här är fråga om utländska barn. I den mån dessa skrifter sprids, bidrar det ju till att man nedvärderar andra grupper i svenska människors ögon, och del kan vi inte acceptera.

Jag tror all vi är rätt ense i de här uppfattningarna, men det är i fråga om tillvägagångssättet för att komma åt företeelserna som vi inte är ense.

Det har ju visat sig alt det fanns sådana här skrifter i cellen hos den man som förövade mordet på den lilla flickan i Skogås för inte så länge sedan. Jag vill inle alls uppförstora detta faktum, för det är ju en enstaka myckel tragisk händelse. Men vi kan ändå inte bortse från att i den mån skrifter av det här slaget kommer i händerna på sjuka människor, som inte alltid är medvetna om sina handlingar, kan det bli just sådana här oanade konsekvenser.

Del är ju fråga om barn som utsätts för sexuella handlingar. Om dessa sjuka människor kommer i kontakt med annan pornografi där det rör sig om vuxna och därav stimuleras lill vissa handlingar, så har ju de vuxna helt andra möjligheter än barn all väria sig.

Det är många som har reagerat, bl. a. Vi unga och Unga örnar. Vidare har barnombudsmannen tagit upp frågorna.

Jag vill också framhålla alt det inte är omöjligt att göra någonting ål saken. Man håller i Västtyskland på och lagstiftar på detta område, och vad som är möjligt att göra i Västtyskland för att komma till rätta med någonting som ingen vill acceptera borde vara möjligt alt göra även här i Sverige.

Herr justitieministern GEIJER;

Herr lalman! Personligen delar jag känslorna hos dem som har blivit upprörda över de här bilderna och tidningarna. Men problemet är ju alt vi här i landet vill ha största möjliga yttrande- och tryckfrihet, och det är så svåra avgränsningar, om vi skall göra ingrepp i yttrande- och tryckfriheten. Såväl på della område som på andra - del finns många sådana i samhället där jag personligen finner mycket smaklöst - får vi därför i tryckfrihetens namn acceptera vissa företeelser. Men på detta speciella område har vi ju ändå genom förbudet mol visning och förbudet mot spridning försökt skydda särskilt ungdom mot den osmakliga delen av pornografin.

Vad vi nu måste göra - och del försöker vi också göra från departementets sida - är alt se lill alt polisen är vaksam när det gäller spridning

och visning i skyltfönster etc. av sådana här alster. Jag tror inle att den reslriklivitet som vi har omgelt denna företeelse med är betydelselös, ulan den fyller enligt min mening en ganska stor funktion.

Fru SÖDER (c):

Herr talman! Som jag sade tidigare är jag medveten om att det finns svårigheter när man skall avgränsa ett visst område och att del inte bara gäller det nu aktuella avsnittet. Men å andra sidan har vi i vår brottsbalk och i tryckfrihetsförordningen paragrafer som såvitt jag förslår skulle kunna bli tillämpliga. Jag tänker exempelvis på 16 kap. 12 S brottsbalken, som också justitieministern refererar till i sitt svar. Dessa bestämmelser skulle kunna utvidgas på något sätt. Med den utformning som lagtexten och förarbetena nu har är det klart all barn och ungdom skall vara en speciell målgrupp för pornografiska alster, och det är detta som begränsar tillämpningen av paragrafen.

Eftersom del här gäller alt skydda barn och ungdom för saker och ting som kan få konsekvenser för hela deras inställning till samlevnadsfrågor och annat och dessutom - som jag sade tidigare - att förhindra att sjuka människor får inspiration lill att våldföra sig på barn, så menar jag att man inle får avvisa förslag i delta hänseende. Man måste undersöka möjligheterna att ändra lagstiftningen så att vi kan komma till rätta med problemen.

Jag är väl medveten om de svårigheter som justitieministern här pekade på, men jag anser att vi inle får väja för dem utan i stället försöka övervinna dem, som man har gjort t. ex. i Väsuyskland.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om förbud mot vissa pornografiska tryckalster

Herr justitieministern GEIJER;

Herr lalman! Fru Söder hänvisade till brottsbalkens 16 kap. 12 §, och del är klart att man kan diskutera en skärpning för att se om det skulle ge bättre resultat än tillämpningen av nu gällande bestämmelser. Vi har ju haft ganska kort tid på oss, och jag vill inte slicka under stol med att vi vid några tillfällen har varit litet missnöjda med polisens aktivitet på den här punkten. Men vi har haft samtal med polisen och man har där lovat att vara mera uppmärksam och se till att bestämmelserna till-lämpas. Och, fru Söder, med sådana åtgärder som vi då kan vidta när det gäller spridningen kommer vi ju inte åt själva tryckfrihetsförordningen.

Vi skall emellertid i den mån detta är möjligt medverka till att begränsa spridningen.

Fru SÖDER (c):

Herr talman! Jag är glad för det något mera positiva synsätt som justitieministern nu gav ullryck för. Tiden har varit kort -jag är medveten om det - och det tar tid att ändra lagen. Men jag menar all man skall vara medveten om att här finns del ett problem, och jag hälsar med glädje att man eventuellt kan tänka sig en skärpning av lagen.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om befogenheten för vaktbolags personal

Som framgick av vad jag sade tidigare kommer denna frågas vidare behandling all följas med yttersta uppmärksamhet, och om ingenting händer får jag komma tillbaka i ärendet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om befogenheten för vaktbolags personal

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för alt besvara fru Lewén-Eliassons (s) den 13 februari anmälda fråga, nr 79, och anförde:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson har frågat mig om jag anser det motiverat att, exempelvis för fall av lägenhelsbråk, få lill stånd en klarare gränsdragning mellan å ena sidan polisens befogenheter och å andra sidan sådana ingripanden som kan tänkas bli gjorda av väktare.

Det måsle lill en börian slås fast all en väktare inte har några andra befogenheter än som tillkommer vilken enskild person som helst.

Ett ingripande vid lägenhelsbråk är ofta en svår och grannlaga uppgift som ställer särskilda krav på omdöme och erfarenhet. I många fall kan det visserligen vara fullt tillräckligt med enbart en tillsägelse från någon utomstående, men det kan också hända att det ibland visar sig nödvändigt att tillgripa något tvångsmedel. Det är bara polisen som har rätt att använda tvångsmedel. Av än större betydelse är emellertid att polisen genom sin utbildning och sina erfarenheter är mest lämpad att behandla alla de skilda situationer som det här kan vara fråga om.

Av såväl sakliga som principiella skäl anser jag således att det är klart olämpligt alt bevakningsföretagens personal till någon del här tar på sig en uppgift som rätteligen tillkommer polisen och för vilken väktarna dessutom saknar såväl formell behörighet som erforderlig utbildning.

Enligt den lagstiftning om bevakningsföretag som trädde i kraft den 1 juli 1974 skall bevakningsförelagen stå under tillsyn av länsstyrelsen. Som jag ser del kan företeelser av det här slaget ge tillsynsmyndigheten anledning all närmare undersöka hur verksamheten i bevakningsförelagen bedrivs.

Fru LEWEN-ELIASSON (s);

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret och är mycket till freds med den uppfattning som statsrådet där redovisar men vill ändå göra några kommentarer.

Här handlar del om en gränsdragning mellan väktarnas respektive polisens befogenheter. Bakgrunden lill min fråga har varit det arrangemang som träffats mellan bosladsstiftelser och bevakningsföretag om fullgörande av vissa uppgifter. Jag saknar naturiiglvis här anledning att kommentera de olika sätt varpå man kan upprätthålla ordningen och skapa trivsel i bostadsområdena. Men jag har funnit del mycket otillfredsställande alt allmänheten, i första hand de boende, är osäkra om vilka be-

fogenheter bevakningsföretagens personal har. Man kan näppeligen räkna med att alla känner till reglerna för denna personals arbete och vet vad som skiljer deras uppgifter från exempelvis polisens. Om då elt bostadsföretag uppmanar sina hyresgäster att vända sig lill vaktbolaget när grannarna är störande blir det myckel svårt att förstå denna skillnad. Del må vara att hyresvärden kanske tycker alt vaktbolaget genom det arrangemang som träffats ersätter den gamla portvakten, men det intryck de boende får kan vara ett helt annat och mycket skiftande.

Jag har vid kontakt med den lokala polisen förstått att man också där upplever detta som ett problem just när det gäller lägenhetsbråk o. d.

Det saknas uppenbariigen information om dessa frågor, och jag skulle därför vilja fråga herr justitieministern hur dessa informationsproblem skall lösas och vem skall bära ansvaret för alt de blir lösta. Jag tänker inte bara på hur människor skall få reda på vem som har rätt att göra vad, ulan jag tänker också på informationen till bostadsföretagen, kunderna hos bevakningsbolagen. Behöver bostadsföretagen kanske information om vad de kan begära av vaktbolagen, eller är väktarna själva mäktiga att bedöma var gränsen för deras befogenheter går, när bostadsföretagen gör sådana här uppmaningar till de boende?

Det är närmast om dessa informationsfrågor som jag skulle vilja ha ytterligare besked från justitieministern.

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om befogenheten för vaktbolags personal

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Del är alltid svårt att få informationsflödet i samhället att nå fram. Att bostadsföretagen anlitar bevakningspersonal av denna typ är en ganska ny företeelse. Det har föranlett en del insändare och artiklar i tidningarna - det är väl bl. a. bakgrunden till fru Lewén-Eliassons fråga. Det har på det sättet skrivits rätt mycket om denna sak i tidningarna. Vi skall väl hoppas att även fru Lewén-Eliassons fråga och det svar jag har givit skall bidra till alt rikta uppmärksamheten på delta hos dem som i de stora bostadsföretagen är ansvariga för att man anlitar sådan här personal. Däremot är del knappast görligt för oss att gå ul med någon speciell direktinformation lill bostadsföretagen. Det är närmast de myndigheter som beviljar bevakningsförelagen tillstånd och som har att utöva tillsynen över att de följer gällande bestämmelser som skall se lill att del inle sker några övertramp.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om personalresurserna vid yrkesinspektionens lokalkontor i Östersund

§ 8 Om personalresurserna vid yrkesinspektionens lokalkontor i Östersund

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för alt besvara herr Aslings (c) den 5 februari anmälda fråga, nr 66, och anförde:

Herr talman! Herr Åsling har frågat mig i vilken omfattning den planerade utökningen av yrkesinspektionens personalorganisation medger en förstärkning av personalresurserna vid yrkesinspektionens lokalkontor i Östersund.

I årets budgetproposition har regeringen beräknat medel för en förstärkning av yrkesinspektionen med 40 fiänster. Om riksdagen bifaller förslaget kommer det totala antalet fiänster all uppgå lill 425. Del bör även i fråga om de nya tjänsterna ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att fördela tjänstemännen för fiänstgöring i de olika distrikten och att bestämma stalioneringsorten för dem.

Hen ÅSLING (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka arbetsmarknadsministern för svaret på min fråga.

Bakgrunden lill frågan är att när arbetarskyddsstyrelsen för någon vecka sedan ledigförklarade de 40 tjänster inom yrkesinspektionen som utgör den i budgetpropositionen föreslagna förstärkningen av organisationen har också de orter förtecknats där dessa nya befattningshavare skall placeras. I denna förteckning förekommer inte Östersund.

Yrkesinspektionens lokalkontor i Östersund startade sin verksamhet så sent som den 1 juli i fiol med två inspektörer och två halvtidstjänstgörande kansliskrivare. Erfarenheterna av lokalkontorets hittillsvarande verksamhet visar alt del är klart underbemannat. Fortfarande är också fyra av de inspektörer som arbetar inom Jämtlands län stationerade i Västernorrlands län, dvs. i Härnösand. Det är dessutom klart otillfredsställande att all yrkeshygienisk expertis för området också är stationerad i Härnösand. I Jämtlands län finns dock f n. ca 1 700 arbetsplatser som står under yrkesinspektionens tillsyn, och på dessa arbetsplatser finns över 23 000 anställda.

I motion till årets riksdag har förslag ställts om att Jämtlands län skulle utgöra ett eget yrkesinspektionsdistrikt. Jag tror för min del att ett sådant arrangemang måste tillskapas, ju förr dess hellre. Den pågående intensiva uppbyggnaden och förändringen av näringslivet i Jämtlands län förutsätter nämligen ett livligt utbyte av erfarenheter mellan anställda och företagare å ena sidan och mellan myndigheter och konsulter å andra sidan. Yrkesinspektionen har i detta sammanhang en väsentlig uppgift när del gäller att skapa en industriell miljö som är så positiv för de anställda som möjligt.

Utan att föregripa socialutskottels behandling av frågan och riksdagens beslut sedermera vore det emellertid befogal om yrkesinspektionens lo-Icalkonlor i Jämtlands län fick del av den personalförstärkning som nu

skall komma till stånd inom organisationen. Om man ser lill de reella förhållandena är det sannolikt så, att lokalkontoret i Östersund är i större behov av personalförstärkning än yrkesinspektionens övriga distrikt. Jag hoppas, herr talman, att arbetsmarknadsministern delar min uppfattning i den frågan.

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr talman! Först vill jag fästa uppmärksamheten på att del inle är så värst länge sedan riksdagen bestämde sig för att utöka antalet yrkesinspektionsdistrikt från 11 till 19. Fortfarande är del således en del län som inte har egna yrkesinspektionsdistrikt. Till dem hör Jämtlands län men även mitt eget, Hallands län. Jämtland intar emellertid en särställning genom att Östersund har fått ett lokalkontor, som har verkat i - som herr Åsling säger - drygt ett halvår.

Till själva frågan om fördelningen av tjänster vill jag säga alt vi principiellt har bestämt oss för att de ämbetsverk som svarar för en verksamhet över hela riket-också måste få bestämma var någonstans de skall sätta in de personalresurser som de får till sitt förfogande, och ämbetsverket måste ju också utgå från situationen i hela landet. Om riksdagen nu bifaller det förslag jag har lagt fram - och ingenting tyder på motsatsen - måste det rimligtvis vara arbetarskyddsstyrelsen som gör en totalbedömning av behovet i hela landet och de angelägenhetsgraderingar som behövs. Hur fördelningen mellan Härnösand och Östersund blir inom distriktet med Härnösand som huvudkontor kan jag inte avgöra i dag, men den frågan kommer säkert att prövas. Bestämmanderätten måste dock ligga hos myndigheten.

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om personalresurserna vid yrkesinspektionens lokalkontor i Östersund

Herr ÅSLING (c):

Herr talman! Jag har självfallet ingenting att invända mol den princip som skall vara vägledande, dvs. att vederbörande verk skall disponera personalresurserna. Jag vill dock ha statsrådets medgivande av att målsättningen för yrkesinspektionen rimligen måste vara att ta hänsyn till de utvecklingstendenser som finns inom näringslivet. Den upprustning och differentiering av näringslivet som inte minst med lokaliseringspolitikens hjälp har kommit till stånd i Jämtlands län bör också uppföljas med att man förstärker yrkesinspektionen. Jag tar statsrådets senaste inlägg som ett belägg för att statsrådet i varie fall inte motsätter sig detta, och då får man hoppas att arbetarskyddsstyrelsen också tar hänsyn härtill när man disponerar de ökade personalresurser som blir en följd av riksdagens beslut.

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON;

Herr talman! Jag delar herr Åslings uppfattning att man skall sätta in resurserna där behovet är störst. Men behovet kan växla, och då vore det olyckligt om riksdagen och regeringen band ämbetsverket vid att placera personal på någon särskild ort. Jag utgår från såsom självklart

4 Riksdagens protokoll 1975. Nr 21-24

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om ökad sjukvårdsutbildning

alt arbetarskyddsstyrelsen gör riktiga avvägningar och bedömningar när den placerar personalen på olika orter.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om ökad sjukvårdsutbildning

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för att besvara fröken Pehrssons (c) den 6 februari anmälda fråga, nr 68, lill herr utbildningsministern, och anförde:

Herr talman! Fröken Pehrsson har frågat chefen för utbildningsdepartementet om han är beredd all ta några initiativ för att bättre samordna resurserna inom vårdutbildningen med ambitionsnivån inom sjukvården. Enligt fastställd ärendefördelning ankommer det på mig alt besvara frågan.

Vårdutbildningen tillhör de sektorer inom utbildningsväsendet som ökat kraftigast under de senaste fem åren. Som exempel vill jag nämna att antalet platser för grundutbildning av sjuksköterskor under denna tid ökat med 700 eller ca 30 96. I motsvarande omfattning har vidareutbildningen av sjuksköterskor expanderat. Gymnasieskolans tvååriga vårdlinje med specialkurser har också byggts ut. Bristen på praklikplatser utgör emellertid en begränsande faktor.

Frågan om en samordning av resurserna inom vårdutbildningen har behandlats i U 68:s belänkande (SOU 1973:58) om vissa kortare vårdutbildningar. Betänkandet bereds f n. inom utbildningsdepartementet.

Det är vidare svårt all göra tillföriilliga prognoser över behovet av utbildning av sjuksköterskor mot bakgrund av den låga förvärvsinten-sitelen hos denna yrkeskategori. Av socialstyrelsens sjukskölerskeregister framgår att endast 34 % förvärvsarbetade på heltid 1973. Med hänsyn härtill är del naturligtvis angelägel att vidta åtgärder för all få ul de utbildadesjuksköterskornapåarbetsmarknaden innan utbildningskapaciteten ylleriigare utökas.

Fröken PEHRSSON (c):

Herr talman! Jag efterlyser initiativ från statsrådet för alt bättre samordna resurserna inom vårdutbildningen med ambitionsnivån inom sjukvården, och jag lackar statsrådet för svaret på min fråga.

Statsrådet visar på utbildningskapacitetens ökning. Jag vill ändå hävda all det är en alltför begränsad utbildning. Den måste byggas.ut ytterligare.

Den kraftiga ökningen av sjukvårdens resurser får ses som ett ullryck för en politisk viljeyttring bl. a. från landslingens sida att bereda landets invånare god hälso-och sjukvård.

Det ökande antalet förvärvsarbetande inom hälso- och sjukvården har bl. a. medfört ökade krav på utbildning av personal. De förvärvsarbetande inom sjukvården var år 1973 210 000 mot 119 000 år 1965.

Gymnasieskolans införande innebar för landstingens del en kraftig satsning på utbildningssidan för att klara vårdlinjen och specialkurserna inom vårdsektorn. Landslingen fick här - i jämförelse med primärkommunerna - starta gymnasieutbildning från elt underiäge när det gällde lokaler anpassade och utformade för undervisning på gymnasienivå. Detta förhållande hade bort beaktas vid prioritering av skolbyggnadsärenden. Rimligt vore att lokaler för vårdutbildning gavs en viss prioritering vid anvisning av statsbidrag till skolbyggnader.

Landstingen har som ansvariga för en stor del av hälso-och sjukvården i landet och som skolhuvudman för vårdutbildningen ett självklart intresse av att denna utbildning kvantitativt och kvalitativt motsvarar uppställda mål. Della förutsätter förutom tillgång på utbildade lärare inom hälso- och sjukvården också lokaler för utbildningen. Även om viss lokalförstärkning skett för alt tillgodose vårdskolornas behov återstår mycket att göra. Jag kan nämna som exempel mitt eget län. Älvsborgs, och de problem vi har beträffande lokaler för vårdutbildningen.

Både Vänersborg och Borås har utbildningen spridd på ett flertal platser. Vi har åtta lokaler på vardera skolorten för teoriundervisning och metodövningar. Dessutom får skolan disponera vissa utrymmen på lasarettet. Flera av lokalerna är av provisoriekaraktär - jag menar att en spridning av utbildningen på ett flertal lokaler gör den svårarbetad organisatoriskt i vad gäller lärare och utrustning. Den blir också extra dyr på grund av behov av dubblerad utrustning, transporter etc.

Jag ber åter att få tacka för svaret. Jag vill framhålla all det behövs en samordning av resurserna och en höjd ambitionsnivå för utbildningen.

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om ökad sjukvårdsutbildning

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr talman! Jag delar fröken Pehrssons uppfattning alt det är en viktig politisk fråga alt tillgodose personalbehovet inom sjukvården. Därför är det också myckel stora grupper som får vårdutbildning.

För nästa budgetår är del föreslaget alt antalet antagningsplatser för grundutbildade sjuksköterskor skall uppgå till 3 600, för vidareutbildade sjuksköterskor till 2 800 och inom vårdlinjen i gymnasieskolan till 6 870. Det är alltså en kraftig satsning. Alt man sedan i varie ort skall på elt vettigt och lämpligt säll tillgodose lokalbehovet för denna utbildning är en självklarhet. Det är en kommunal angelägenhet och i vissa sammanhang en fråga där kommunen bör samråda med länsskolnämnden och skolöverstyrelsen.

Fröken PEHRSSON (c):

Herr talman! Jag vill gärna nämna att den landstingskommun del här gäller redan i mars 1973 hemställde hos skolöverstyrelsen om alt få lokalanvisning för dessa skolor. I maj 1974 fick man besked om den ena skolan. Beträffande den andra skolan har icke något besked ännu kommit från skolöverstyrelsen.

När det gäller Vänersborgsskolan, som fick besked i maj 1974, har

Nr. 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om lokalmässig integrering av förskola med låg-och mellanstadieskola

man från SÖ strukit utbildningen i öppen hälso- och sjukvård. Del är denna utbildning för den öppna hälso- och sjukvården som enligt budgetpropositionen skall prioriteras. Jag menar alt del behövs en samordning.

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN;

Herr talman! Jag beklagar att jag inte kan lämna upplysningar i ett enskilt äiende av denna typ. Här får fröken P.ehrsson resonera med skolöverstyrelsen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om lokalmässig integrering av förskola med låg- och mellanstadieskola

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för alt besvara herr Olssons i Edane (s) den 7 februari anmälda fråga, nr 72, till herr finansministern, och anförde:

Herr lalman! Herr Olsson i Edane har frågat chefen för finansdepartementet om han vill ta initiativ som syftar lill sådana ändringar i statsbidragsbestämmelserna som gör det möjligt för kommunerna alt lokalmässigt integrera förskola med låg- och mellanstadieskola. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

En önskvärd samordning/samplanering av skollokaler med annan kommunal planering kan ibland försvåras beroende på skilda regler för statsbidrag och tid för igångsättning av t. ex. skollokaler resp. förskolor. I budgetpropositionen har jag därför påpekat att skolöverstyrelsen genom sin slalsbidragsgivning bör verka för en samordning i tiden av byggandet av integrerade lokaler. Jag har vidare uttalat alt inte hela investerings-utrymmet bör bindas genom en detaljförleckning av aktuella skolbyggnadsföretag. I detta sammanhang vill jag nämna att regeringen kommer att disponera en mindre del av den totala investeringsramen för att därigenom underlätta för kommunerna att i särskilda fall erhålla statsbidrag.

Jag vill slutligen påpeka att frågan om ändring av statsbidragsreglerna behandlas av utredningen om skolan, staten och kommunerna. En viktig uppgift för denna utredning är att öka det kommunala inflytandet på skolväsendels område. Några andra förändringar av statsbidragsbestämmelserna för byggnadsarbeten inom skolväsendel än rent tekniska bör enligt min mening inte komma till stånd förrän resultatet av utredningens arbete föreligger.

Herr OLSSON i Edane (s):

Herr talman! Först ett tack lill statsrådet Hjelm-Wallén för svaret på min fråga. Svaret är med tanke på framliden positivt. Men för de kommuner som vid årsskiftet drabbades av det uteblivna statsbidraget var

svaret ändå inte så uppmuntrande. Det problem jag tar upp i frågan känner statsrådet väl till, då jag redan under december månad delgav statsrådet den situation som uppstått i min egen hemkommun Arvika.

Sedermera har jag fått ta del av liknande bekymmer från Karislads kommun och enligt uppgift skall det finnas fler kommuner ute i landet som av olika skäl gått miste om statsbidrag till låg- och mellanstadiedelen i planerad integration med förskola.

När del exempelvis gäller Arvikafallet tvingades man påböria sitt integrerade skolprojekt utan all avvakta skolöverstyrelsens beslut om statsbidrag för att inte gå miste om socialstyrelsens förhöjda anordningsbidrag till förskoledelen. Från socialstyrelsen förelåg ett villkor, nämligen att projektet skulle påbörias före december månads utgång 1974. Här hade man från kommunens sida följaktligen inget val.

I fallet Karlstad var förutsättningarna alt kommunen tvingades påböria förskoledelen för all erhålla det förhöjda investeringsbidraget från socialstyrelsen, och kommunen räknade med att formella skäl inte skulle hindra den all uppföra integrerade skolanläggningar med fullt statsbidrag även om de olika stadierna, bl. a. av planeringslekniska skäl, måste uppföras etappvis. När jag log upp den här frågan med statsrådet var det också med utgångspunkt i vad som står angivet i stalsbidragskungörelsen 5 §. Jag skall citera två meningar.

"Byggnadsarbete, för vilket statsbidrag avses skola utgå, må icke igångsättas, innan beslut av skolöverstyrelsen föreligger i statsbidragsfrågan. Om särskilda skäl föreligga, må dock överstyrelsen medge statsbidrag till sådana byggnadsarbeten av mindre omfattning, som igångsatts innan beslut i stalsbidragsfrågan föreligger."

Med hänvisning till detta vill jag ställa en följdfråga till statsrådet:

Är inte skolöverstyrelsens dåliga beredskap för all möta de här initiativen från kommunerna skäl nog för all statsbidrag till låg- och mellanstadiedelen borde utgå till de berörda kommunerna? Borde inle statsbidrag utgå trots att igångsättning skett och med hänvisning till under vilka förutsättningar de här kommunerna hade att arbeta?

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om lokalmässig integrering av förskola med låg-och mellanstadieskola

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN;

Herr lalman! Jag tror inte att man kan skylla på någon dålig planering hos skolöverstyrelsen. Det blir stor ryckighel i den rullande femårspla-neringen på skolbyggnadsområdet om man bryter ut en skola som ligger framöver i ramen, kanske inom år två eller tre, tidigarelägger den därför att kommunen vill samplanera den med en förskola. Det måste framstå som klart att detta är en svårighet när det finns en fast detaljerad planering år från år. Det kommer att bli bättre i framliden när del inom ramen finns en fri resurs att disponera över.

Beträffande möjligheterna alt göra undantag i stalsbidragshänseende för skolbyggnad som redan satts i gång ulan att slaisbidragsbesked lämnats avses, som del står i kungörelsen, mindre byggnationer, t. ex. loaletter för handikappade elever. Men det går naturiiglvis att inge ansökan

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om verksamheten vid experimentgymnasiet i Göteborg

om att få del av statsbidraget trots alt man satt i gång för tidigt. Vi skall då behandla ärendet i vanlig ordning.

Herr OLSSON i Edane (s):

Herr lalman! Det är möjligt all statsrådets och mina uppfattningar inte går all förena. Men jag vill bestämt hävda att under åberopande av 5 § statsbidragskungörelsen borde de här berörda kommunerna ha rätt att anhålla om och också erhålla statsbidrag lill skoldelen i den totala skolanläggningen. Jag vill erinra om att i anslutning till Kungl. Maj:ls proposition 1973:136 om förskolans utbyggnad, vilken i allt väsentligt antogs av riksdagen den 12 december 1973, fattades beslut om extra anordningsbidrag för lokaler där byggnadsarbetet påböriades före december månads utgång 1974. Inte trodde väl då någon av oss här i riksdagen att della beslut skulle äventyra statsbidrag till låg- och mellanstadiet. Vi trodde alt synkroniseringen beträffande statsanslagen skulle fungera på ett bättre sätt än jag tycker har skett.

Jag vill därför slutligen än en gång vädja till statsrådet att undersöka om del inte på något sätt går att rätta till delta så att de' kommuner del berör - det är inte så många - kan söka och erhålla det statsbidrag man förväntat sig.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11 Om verksamheten vid experimentgymnasiet i Göteborg

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN erhöll ordet för att besvara fru Ry-dings (vpk) den 13 februari anmälda fråga, nr 80, och anförde;

Herr lalman! Fru Ryding har frågat mig om jag anser det lämpligt att avbryta intagningen till elt experimentgymnasium innan fullständig utvärdering skett.

Enligt min mening bör en första förutsättning för all en försöksverksamhet på skolans område skall medgivas vara att den lokala skolstyrelsen vill bedriva försöksverksamheten i fråga. Av detta följer att del i realiteten i första hand blir den lokala skolstyrelsen som avgör hur länge en försöksverksamhet skall pågå.

Jag utgår från att en konlinueriig insamling av underiag för utvärdering alltid sker i en försöksverksamhet. Därmed bör det vara möjligt att göra den slutliga utvärderingen i efterhand.

Fru RYDING (vpk):

Herr lalman! Jag vill tacka statsrådet för svaret på min fråga.

Tillkomsten av experimentgymnasiet i Göteborg härrör från ett s. k. kungabrev där tillstånd gavs för experimenigymnasiel alt gå vid sidan om skolstadgan. Man drog också upp en del andra riktlinjer, bl. a. skulle en årlig noggrann utvärdering av verksamheten ske.

En vetenskaplig utvärdering har gjorts efter första verksamhetsåret. Därefter har de enda utvärderingar som skett bestått av kortfattade rapporter från försöksledare. Debatten om experimentgymnasiet har därför fått slagsida. Första verksamhetsåret var ett år med stora problem och detta återspeglas inte minst i rapporten från utvärderingen. Efter detta har personal, elever och lärare vid experimentgymnasiet vidtagit åtgärder för att komma till rätta med många av de problem som fanns i börian och man har även lyckats med della. Men debatten har fortsalt att i stor utsträckning gälla de problem som fanns i börian.

När man nu från experimentgymnasiels sida vill få lill stånd en ordentlig utvärdering och en diskussion om utvärderingens resultat och man fortfarande vill ha kvar experimenigymnasiel i fullt arbete så tycker skolmyndigheterna att de vet tillräckligt. Och det man vet tycker man motiverar all skolan läggs ned.

Experimenigymnasiel kan inle lastas för alt den avsedda utvärderingen uteblivit. Man har inte alllid fått förståelse för den otroliga arbetsinsats, arbetsglädje, entusiasm och framtidstro som visats av såväl elever som lärare vid experimenigymnasiel.

Nu säger statsrådet i sitt svar att hon utgår från att en kontinuerlig insamling av underiag för utvärdering sker i en försöksverksamhet och därför, säger hon, bör det vara möjligt att göra den slutliga utvärderingen i efterhand. Kan jag tolka detta, fru statsråd, på så sätt att statsrådet anser del fullt korrekt all man i Göteborg mol lärares och elevers vilja stryper experimentgymnasiets verksamhet innan fullständig utvärdering skett?

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om verksamheten vid experimentgymnasiet i Göteborg

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr lalman! När experimentgymnasiet fick sätta i gång som försöksverksamhet skulle försöksperioden pågå tills vidare, dock längst intill utgången av 1973/74. Efter ansökan från allmänna skolstyrelsen i Göteborg fick skolan ylleriigare ett år på sig all göra en sista intagning. Därefter var man från kommunalt håll inställd på all det hela skulle avslutas. Då menar jag alt del inte finns någon anledning för oss centralt att ha någon annan åsikt.

Beträffande utvärderingen har ett fiugotal rapporter under åren 1970-1974 översänts lill skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsen har redovisat erfarenheterna av försöksverksamheten både I97I och 1974. Nu genomförs en slulvärdering av experimenigymnasiel. Denna utvärdering av skolan kommer alltså till stånd, delvis görs den i vår, och i varie fall kommer utvärderingen att ske under detta år.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka för del kompletterande svaret. Jag hoppas att utvärderingen verkligen kommer att kunna ske. I detta sammanhang skulle jag emellertid gärna vilja citera ur en rapport från försöksledaren som han avgivit så sent som i september förra årel. Han

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om rätt att använda militär personal i krissituationer

säger att det har varit en synneriigen stimulerande uppgift att vara försöksledare vid experimenigymnasiel. Som mest positivt har han upplevt det mänskliga klimatet och "det goda samarbetet i en skola där många viljor gjort sig hörda". Han säger vidare all detta har stärkt honom i hans tilltro lill möjligheten att i skolan förverkliga läroplanens målsättningar på väsentliga punkter. Försöksledaren finner det beklagligt alt experimentgymnasiet av allt att döma skall upphöra. Han fortsätter: "Utan en fortsättning i form av nya experimentgymnasier kommer många värdefulla erfarenheter att gå till spillo."

Jag förutsätter alltså att statsrådet tar detta ad notam och försöker att på något sätt ta till vara de värdefulla erfarenheter som man har fått i Göteborg. I så fall kanske den experimentverksamhet som har bedrivits i Göteborg inte har varit helt utan nytta.

Fru statsrådet HJELM-WALLÉN:

Herr lalman! Jag tror helt visst att den verksamhet man haft vid experimentgymnasiet varit till nytta. Jag tror att erfarenheterna kan få stor betydelse i den fortsatta försöksverksamheten på gymnasieområdel, som bedrivs inle bara i Göteborg utan i ett stort antal kommuner.

Det har också blivit bekant för mig att man inom Göteborgs skolmyndigheter har intresse för ylleriigare försöksverksamhet på det gymnasiala stadiet. Man diskuterar nu en annan typ av försöksverksamhet som alltfort skulle röra just gymnasieskolans inre arbete.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 12 Om rätt att använda militär personal i krissituationer

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Gustavssons i Eskilstuna (s) den 22 januari anmälda interpellation, nr 19, och anförde:

Herr talman! Herr Gustavsson i Eskilstuna har frågat mig om jag är beredd att medverka till att det skapas ökad klarhet i fråga om rätlen att använda militär personal i en krissituation.

Jag är tacksam för att jag genom inlerpellationen har fått tillfälle att rätta lill de missuppfattningar om rättslägel på det här området som förekommer.

När regeringen år 1968 tog initiativ till att då alltjämt formellt gällande bestämmelser om militär handräckning för stillande av upplopp skulle upphävas, var det grundläggande motivet att det sedan länge varit en vedertagen uppfattning alt militär personal inte skall användas vid sociala konflikter och att de aktuella bestämmelserna därför hade föriorat all aktualitet. Denna uppfattning vann också allmän anslutning vid frågans behandling i riksdagen påföljande år.

Det är polisen som har till uppgift att upprätthålla allmän ordning

och säkerhet. Med utgångspunkt i förhållandena i vårt land kan jag inte heller tänka mig någon situation då inte polisen skulle kunna fullgöra denna uppgift på ett helt tillfredsställande sätt.

I vad gäller den rent rättsliga situationen efter 1969 års lagändring bör i della sammanhang slutligen erinras om innebörden av den nya regeringsformen. De grundläggande medborgerliga fri- och rättigheterna och del skydd som i övrigt där tillförsäkras medborgarna, t. ex. demon-slralionsrält, rörelsefrihet och skydd mol att utsättas för påtvingat kroppsligt ingrepp av myndighet, får enligt uttrycklig föreskrift begränsas endast genom lag. Någon starkare rältsliggaranti än grundlagens skydd i förening med det förhållandet att varje avvikelse därifrån får beslutas endast av riksdagen kan jag för min del inte tänka mig.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om rätt att använda militär personal i krissituationer

Hen GUSTAVSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag ber att få lacka justitieministern för interpellationssvaret, som jag finner helt tillfredsställande. Lika litet som herr statsrådet kan jag tänka mig en situation då inte polisen skulle förmå all i fredstida krissituationer upprätthålla ordningen på betryggande sätt. Del är hos polisen som för ändamålet erforderliga resurser finns. Vårt militära försvar, som enbart är uppbyggt för att ge oss skydd mot yttre hot, har dem inte. Della är inte en följd av hastigt och planlöst tillkommen resurs-och uppgiftsfördelning - tvärtom. Därför kan man möjligen säga all del av utskott och riksdagen biträdda lagrådsyttrandet av år 1969, som innebar att regeringen i kraft av sitt allmänna ansvar för ordningen i samhället hade möjlighet att besluta om militär handräckning i krissituation om polisens resurser var otillräckliga, inte var särskilt välformulerat. Vad som avsågs var inle elt krisläge utan möjligen ett krigsläge. Den oro som kan ha föranletts av den inte alltför lysande skrivningen i första lagutskottets ullålande nr 8 år 1969 bör vara undanröjd genom justitieministerns erinran om det starka skydd som grundlagen numera tillförsäkrar medborgarna mot varje kränkning av dessas fri- och rättigheter. Della grundlagsfästa skydd ger så stark garanti som kan ges mot samhällets missbruk av maktmedel - det må vara militära eller polisiära.

Jag tackar för del bestyrkande härav som herr statsrådet har givit.

Hen LOVENBORG (vpk):

Herr lalman! I herr Gustavssons i Eskilstuna interpellation las en viktig fråga upp till diskussion. Jag finner till skillnad från interpellanten inte svaret helt tillfredsställande. Vänsterpartiet kommunisterna har för sin del aktualiserat den här frågan i motionen 718 till årets riksmöte. Vi nöjer oss inte där med all som herr Gustavsson efterlysa klarhet. Vi kräver i stället lagförslag som skall omöjliggöra att militär används mol arbetare i arbetskonfiikter eller liknande.

Vi har ingen övertro på lagstiftning. Genom alt ändra vissa lagar tar man varken bort klassamhället eller statens funktion all organisera och försvara detta. Men demokratiska lagar är alltid ett stöd för de arbetande

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om rätt att använda militär personal i krissituationer

- uppenbara klasslagar är lill deras nackdel.

Statsrådet hänvisar i svaret lill grundlagen. Men kvar står att tolkningen kan göras olika, och att det råder osäkerhet, varför del finns ett behov av precisering. I svaret hänvisas lill grundlagens andra kapitel om grundläggande fri- och rättigheter, men del ger inget svar på den konkreta frågan och tar inle upp vad som kan ske i händelse av konflikt.

Branting m. fi. socialdemokrater ansåg i en motion till 1912 års riksdag all armén har en dubbel uppgift, dels alt värna Sverige utåt, dels också att värna klassamhället inåt. Branting skrev alt armén i vardagslag egentligen gör "tjänst som kapitalets vaktpost mot arbetarna i de sociala striderna". Ingenting har sedan dess förändrat arméns karaktär och uppgifter. En lagstiftningsändring av det slag vi föreslagit ändrar inte heller arméns karaktär, men den försvårar att armén kan ulnylfias i sociala konflikter och den illegaliserar militärens användning mot arbetare.

Jag blir inle överraskad om vår hänvisning till Branlings och andras agerande år 1912 för ett yrkande, som innehållsmässigt är nära nog identiskt med det vi formulerat i vår motion vid detta riksmöte, besvaras med att situationen nu är annorlunda, att det demokratiska systemet befästs sedan Branlings tid etc.

Härtill är del bara alt dra den enligt vår mening självklara slutsatsen att det inte finns någon anledning all behålla den lucka i vår lagstiftning enligt vilken en användning av militär i vårt och kommande decennier kan bli en realitet - som fallet blev i börian av 1930-talel i Ådalen.

Jag tycker nog, herr lalman, att den önskade klarheten inte uppnås genom ett slalsrådsultalande år 1975 utan snarare genom elt riksdagsbeslut. Härtill finns det emellertid anledning att återkomma. Jag har dock funnit det angeläget att redan nu göra dessa understrykande kommentarer.

Herr justitieministern GEIJER;

Herr talman! Del är inle lätt att göra herr Lövenborg lill lags vad man än säger. Men, herr Lövenborg, kan vi inte vara överens om vissa fakta i den fråga som vi diskuterar, bl. a. all det har inträffat en förändring fr. o. m. den I januari i år när den nya regeringsformen trädde i kraft? Herr Lövenborg vel ju lika bra som jag all den innebär all regeringen i dag inte kan lägga sig lill med några befogenheter ulan alt ha lagstöd för det, dvs. riksdagens medgivande. Den situationen förelåg icke när lagrådet avgav sill yttrande, vars innebörd man enligt min uppfattning har missförstått. Vid den tidpunkten fanns det inget lagligt hinder för en regering, som skulle kunna tänka sig det ifrågasatta agerandet i en sådan situation. Jag har hela liden före den 1 januari 1975 sagt, att vår regering inte kan länka sig någon situation där militär skulle komma att inkallas för nu ifrågasatt syfte. Men nu har det också skett en förändring, som svarar mot det som herr Lövenborg efterlyser. Fr. o. m. den 1 januari i år krävs del riksdagens medgivande i form av en lag för alt en regering skall kunna använda militär i sådana situationer som

här har nämnts. Någon sådan lag finns ju inle.

Hen GUSTAVSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Herr Lövenborg citerade Hjalmar Branting, och det tycker jag var mycket klokt. Jag hoppas alt herr Lövenborg fortsätter med de studierna. Det ökar väsentligt hans förutsättningar all komma rätt. Hjalmar Branting sade vid ett tillfälle nära sekelskiftet alt vad socialdemokratin strävade efter var en armé som var effektiv till försvar men oduglig lill anfall och lill ingrepp mot del egna landels medborgare. Vi har väl också i vår politik försökt fullfölja denna inriktning. Jag vågar nog därför säga all del inom krigsmakten inle finns medel alt fylla sådana syften som här diskuteras, även om lust därtill skulle finnas - och jag försäkrar att någon sådan lust inle finns inom den meningsriktning som jag företräder.

Vad som egentligen uppkallade mig att begära ordet igen var tolkningen alt herr Lövenborg inte skulle vara lika förnöjsam som jag. Jag tycker nog alt det är tvärtom på den här punkten. Jag begriper inle varför vpk, som partiet gör i sin motion, kräver en utredning av denna fullt klara fråga. Det är väl bättre att på det radikala sätt som justitieministern gör säga att militär personal inte skall användas vid sociala konfiikter.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om rätt att använda militär personal i krissituationer

Hen LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Ja, också jag tror, herr Gustavsson i Eskilstuna, all socialdemokrater av i dag kan ha rätt stor nytta av att studera Branting. Men nog om delta.

Ingen kan ju förneka att militären slår i ett särskilt lydnadsförhållande lill statsmakten. Riksdagens beslut år 1969 att upphäva bestämmelsen om militär insats vid upplopp har tolkats på olika säll. Rikspolisstyrelsen har tolkat det så att regeringen därmed-givits fullständiga rättigheter att ensam besluta om och när militära styrkor kan sällas in för ordningens upprätthållande.

Man har alltså tolkat det på det sättet alt bestämmelsen avskaffades men att möjligheterna finns kvar.

Man kan säga som statsrådet att den regering vi har i dag i och för sig innebär en betryggande garanti för att inget missbruk kan ske. Men vi kan ju få en annan regering, en borgeriig regering med de moderata som ledande kraft, och då tycker jag all saken genast kommer i elt annat läge. Del är därför vi har ansett del vara angeläget med ett lagförslag som myckel klarare omöjliggör att militär används mol arbetare som står uppe i en konflikt eller liknande.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Ibland är herr Lövenborg vänlig nog att inte tro den nuvarande regeringen om så onda anslag, och del får vi vara tacksamma för. Men där finns den skillnaden efter den I januari i år, herr Lövenborg - i den mån man nu är övertygad om att lagar verkligen kan innebära

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsläget i Västernorrlands län

ett hinder - att om vi skulle få en sådan borgerlig regering som herr Lövenborg säger, så måste den regeringen i lag ha ett mandal från riksdagen för att kunna använda militär. Del var ju del som efterlystes i olika tidigare diskussioner, bl. a. i höstas, när man sade: Vi tror inte att socialdemokraterna kommer att inkalla militär, men det kan komma en annan regering. Nu har herr Lövenborg fått det av honom så häftigt eftertraktade lagliga skyddet.

Jag begärde egentligen ordet för att helt kort säga alt utskottet som behandlade frågan inför ändringen 1968-1969 anslöt sig lill departementschefens uttalande, att del är en vedertagen uppfattning alt militär personal inle skall användas vid sociala konflikter och alt bestämmelserna om militär medverkan vid stillande av upplopp sedan länge har saknat aktualitet. Det kan vara av vikt alt erinra om det i den här debatten.

Hen LÖVENBORG (vpk);

Herr talman! Det kanske då också vore angeläget att rikspolisstyrelsen gör en ny tolkning, sedan vi har fått den nya grundlagen. År 1974 var rikspolisstyrelsens tolkning nämligen den här:

"---------------------- riksdagens beslut måsle enligt rikspolisstyrelsens mening anses

innebära all Kungl. Maj:t, såsom ytterst ansvarig för ordningens upp
rätthållande i landet, ensam har att besluta om att under vissa excep
tionella förhållanden anlita militär för ordningens upprätthållande---------- ."

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Om sysselsättningsläget i Västernorrlands län

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för all besvara herr Lorentzons (vpk) den 17 januari anmälda interpellation, nr 18, och anförde:

Herr talman! Herr Lorenlzon har frågat mig hur jag bedömer sysselsättningsläget i Västernorrlands län och om regeringen har någon utarbetad plan över omedelbara såväl som långsiktiga åtgärder för alt komma till rätta med den besvärande arbetslösheten i länet.

Under en rad av år har den långsiktiga utvecklingen i Väslernorrlands län varit relativt ogynnsam. Antalet förvärvsarbetande minskade exempelvis med närmare 7 000 personer under senare delen av 1960-talet. Del är en följd framför allt av nedgången inom jord- och skogsbruket. Men även strukturomvandlingen inom skogsindustrin har medverkat lill den ogynnsamma utvecklingen. Mellan 1965 och 1970 minskade antalet sysselsatta i jord- och skogsbruket med 6 900 personer.

Del är framför allt länets inland som drabbats av den ogynnsamma utvecklingen.

Arbetslösheten i länet är liksom i övriga skogslän högre än för riket i genomsnitt. I jämförelse med föregående år är dock arbetsmarknads-

situationen väsentligt förbättrad. Inom byggsektorn är t. ex. arbetslösheten den lägsta som noterats under 1970-lalet. Inom många andra yrkesområden, bl. a. gruppen tillverkningsarbete, råder förhållandevis god efterfrågan på yrkeskunnig personal. Sysselsättningsproblemen är således koncentrerade till vissa branscher och regioner inom länet samt till vissa grupper av arbetssökande.

Del bör framhållas att staten under perioden 1965-1974 har gjort utomordentligt stora lokaliseringspolitiska insatser i Väslernorrlands län. Genom dessa åtgärder har länet tillförts ca 3 250 nya arbetstillfällen fram t. o. m. december 1974. När pågående investeringar har slutförts beräknas siffran stiga till ca 4 000. Sammanlagt har ca 445 milj. kr. salsals i länet i form av lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag. Del innebär att Väsler-norriands län ligger i topp när det gäller beviljat lokaliseringsstöd med mer än 15 % av det totala stödbeloppet i landet. Härtill kommer den ytterligare sysselsättningsökning om ca 750 personer som följer med ullokaliseringen av statlig förvallningsverksamhet m. m. lill länet. Genom investeringsfonderna har också drygt 300 nya arbetstillfällen tillkommit.

Det är regeringens strävan att genom bl. a. fortsatta lokaliseringspolitiska ansträngningar söka skapa ytterligare arbetstillfällen i länet i riktning mot en mer differentierad arbetsmarknad. Något behov av generella arbelsmarknadspolitiska insatser utöver dem som vidtas för alt trygga sysselsättningen för vissa grupper av arbetssökande bedömer jag för dagen inte föreligga. Behovet av ytterligare sådana åtgärder inom bl. a. skogslänen följs dock uppmärksamt av regeringen.

De långsikliga regional- och sysselsällningspolitiska problemen avhandlas i den pågående länsplaneringen. Länsstyrelserna kommer att presentera sina förslag till länsprogram under mars månad. Efter remisser till kommuner och fackliga organisationer redovisas de slutliga länsprogrammen lill departementet den 1 juli. På grundval av dessa läggs en departementspromemoria fram före årets slut. Riksdagen beräknas därefter kunna ta ställning lill regionalpolitiken under 1976.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsläget i Västernorrlands län

Hen LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag lackar arbetsmarknadsministern för svaret på min fråga. Dock saknar svaret substans; det ger inget konkret att ta på. Frågan gällde ju om regeringen har någon utarbetad plan över omedelbara såväl som långsiktiga åtgärder för all komma till rätta med den besvärande arbetslösheten i Västernorriands län. Här lämnar statsrådet inget svar utan hänvisar bl. a. till den pågående länsplaneringen och lill att riksdagen någon gång under 1976 skall kunna ta ställning till regionalpolitiken.

Då jag för något mer än elt år sedan ställde en fråga, liknande den som besvaras i dag, hänvisade arbetsmarknadsministern till all det då skulle tillsättas en sysselsättningsutredning. Något mer konkret fanns det den gången inte all la på. Och i dag hänvisas lill den pågående länsplaneringen.

Varför inle säga som det verkligen förhåller sig, all regeringen inte

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om sysselsättningsläget i Västernorriands län

har någon utarbetad plan för vare sig omedelbara eller långsikliga åtgärder? I stället ger statsrådet elt visseriigen relativt långt svar, med massor av ord byggda på varandra, men ulan att besvara den fråga som är ställd. Ändå har säkerligen den kansliljänsleman som arbetat med svaret uppbjudit all den ambition vederbörande har varit mäktig med tanke på hur illa lägel är på det område det här är fråga om.

Herr statsråd! Länsplanering ger inga fler jobb. Planering i delta sammanhang är ett felaktigt uttryck, ty i verkligheten är del fråga om en framräkning av svårigheterna - eller hur illa det kommer att gå om inle kraftfulla arbetsskapande åtgärder vidtas nu. Delta gäller framför allt Västernorrlands län.

I svaret säger statsrådet även: "I jämförelse med föregående år är dock arbetsmarknadssituationen väsentligt förbättrad." Så står det faktiskt i svaret - inle endast förbättrad ulan väsentligt förbättrad i Västernorrlands län.

Finns del då något verklighetsunderlag för denna skrivning i statsrådets svar? Jag har för en stund sedan varit i kontakt med länsarbetsnämnden i mitt hemlän, och där svarar man att man inte alls upplever förhållandena så som statsrådet beskriver dem i sitt svar här i dag.

Även om det nu skulle vara på det sättet att de som uppbär arbetslöshetsersättning är något färre än vid samma tid i fiol kommer ju härtill de många som blivit ulförsäkrade och de många ungdomar och kvinnor som är arbetssökande och inte kommer in på arbetsmarknaden. Det är de arbetssökandes siffra som skall räknas, säger man på länsarbetsnämnden i Härnösand. Under det att i januari i fiol 4 289 personer var utan sysselsättning i länet och anmälda vid arbetsförmedlingarna har denna siffra stigit till 4 820 i januari i år. Del är alltså en ökning med 500 personer som det i detta fall är fråga om.

Närmare 5 000 personer står alltså vid arbetsförmedlingarna utan sysselsättning. Många av dem saknar arbetslöshetsersättning. Siffran för personer i beredskapsarbeten, arkivarbetande och personer i arbetsmarknadsutbildning är 5 200; även i det fallet är siffran högre än i fiol. Det rör sig alltså om i runda tal 10 000 personer i Västernorrlands län som står till arbetsmarknadens förfogande men inte har något jobb.

Arbetslösheten har stigit i Västernorrland i motsats till landet i övrigl. Av samtliga i landet registrerade arbetslösa kassamedlemmar kom i fiol 6,2 % på Västernorrland, men i år har denna siffra stigit till närmare 7 %. .Ändå har Västernorriand ett befolkningsantal som utgör endast 3 % av landets invånarantal. Relativt sett kommer länet undan för undan på efterkälken i förhållande till landet i övrigt.

I sitt svar säger statsrådet vidare att arbetslösheten inom byggsektorn är den lägsta som noterats under 1970-lalet. Ja, det trodde jag faktiskt inte all regeringen skulle berömma sig av efter all den påtvingade förfiyttning av byggnadsarbetare som skett söderut under så många år. Det är ju mer förvånande att det finns någon byggarbetarkår kvar i Västernorrlands län efter allt som skett. All arbetslösheten på del sättet är

mindre än tidigare är ju en självklar sak.

Statsrådet berättar i sitt svar också om de många arbetstillfällen som tillförts Väslernorrlands län genom lokaliseringspoliliska insatser, genom bidrag och genom lån. Det stämmer att del skapats ett antal arbeten genom dessa insatser. Västernorrland ligger i lopp, säger statsrådet, då del gäller lokaliseringsstöd med mer än 15 % av det totala stödbeloppet i landet. Men då Västernorrland ligger i lopp även när del gäller arbetslösheten måste det vara något fel på de lokaliseringspoliliska insatserna i form av bidrag och lån till förelagen.

Resultatet är skrämmande, ty ju mer lokaliseringsstöd företagen får, desto sämre blir det i Västernorrlands län. Man blir nästan betänkt all travestera ett gammalt talesätt och säga; För regeringens lokaliseringsstöd bevare oss, milde Herre Gud.

Så långt har det gått i vissa områden - som Kramfors, där företagen i stor utsträckning kommit i åtnjutande av lokaliseringsstöd - att år 1980 25 % av befolkningen kommer all vara folkpensionärer. Nu uppslår frågan om den offentliga sektorn i Kramfors skall byggas ut så kraftigt all dessa pensionärer får den service som de kan ställa anspråk på. Vilka skall exempelvis köra hem mjölken till pensionärerna i Kramfors när ungdomen flyttar därifrån?

I Ådalen är över I 500 personer utan arbete. I Kramfors slår i dag 300 kvinnor i kö vid arbetsförmedlingen för all få jobb.

Även om Kramfors erhållit nya arbetstillfällen finns ändå dessa stora svårigheter. Ännu värre är det i Sollefteå och i västra Ångermanland. I Sollefteå går det tio arbetslösa på varie ledig plats; enbart här är det närmare 800 arbetslösa. I inre Medelpad är sysselsättningssvårighelerna ännu större.

I Sundsvall behövs det 3 000 nya arbetstillfällen för all man skall komma i paritet med landet i övrigt.

Della är nedslående siffror, herr statsråd, men de måsle las med i sammanhanget.

Härtill kommer enligt stalisliska centralbyråns siffror den 30 september 1974 all läget i Väslernorrlands län nu har försämrats så all länet redovisar födelseunderskotl. Vid sidan av Jämtland är Västernorrland därmed det enda län i landet med denna negativa utveckling. Och eftersom de unga i brist på sysselsättning tvingas flytta bort från länet måsle ju utvecklingen bli negativ.

Vilka är då de begångna försyndelserna? Ja, man skall väl inte tala om den snö som föll i fiol, men man kan ju fråga vad invånarna i Västernorrlands län har gjort för ont. Vilka är de stora försyndelser som gjort att utvecklingen har blivit sådan den blivit, och vad är orsaken lill alt folkel där uppe nu som tidigare har det sämsta försöriningsläget i landet? Del kan ju inle vara högre makters spel. Är orsaken då den all socialdemokratin ända sedan börian av 1930-lalel har haft egen majorilel i Väslernorrlands län och kunnat styra och ställa som man har önskat - ty det råder ju demokrati i della land? Frågan bör ställas i samman-

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsläget i Västernorrlands län

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsläget i Västernorrlands län

hangel. Eller har socialdemokratin i Västernorrlands län inte varit tillräckligt kampduglig när del gällt all försvara och kämpa för befolkningens intressen också i de förbindelser man haft med regeringen, som ju har varit socialdemokratisk under alla dessa år?

Tillåt mig, herr lalman, att la elt exempel. Den socialdemokratiska tidningen Nya Norrland i Ångermanland har åter fått en ny chefredaktör, denna gång en myckel ung och frisk kraft som i ett stort uppslaget reportage i tidningen Vi betecknas som röd och ilsk, och som själv säger, att "när Sträng skryter, då klipper jag lill!" Denne redaktör är nyinflyttad söderifrån och mycket bekymrad över arbetslösheten och del prekära sysselsättningsläget. Ledaren i Nya Norrland behandlar ofta just dessa frågor, och del är nu en helt annan redigering på tidningen än det har varit under många år. Redaktören lar sålunda sin uppgift myckel seriöst. Och i intervjun i tidningen Vi säger denne chefredaktör att "hårdare krav måste ställas, ly här har vi arbetslöshet. Och ju starkare Strängs optimism blivit, desto starkare har arbetslösheten vuxit i dessa bygder. Men folk här är timida." Ordet timid betyder enligt uppslagsböckerna, om man översätter del till svenska, försagd, blyg, rädd, skygg.

Det hjälper alltså inte med socialdemokratisk majoritet. Denna måste också - och framför allt - vara kampduglig.

Mot vad jag här återgivit kan naturiiglvis anföras att vad denne unge redaktör sagt är ett "uppsluppet uttalande av en yngling" det är ju så populärt att uttrycka sig på del sättet numera. Eller också kan det sagda viftas bort som ett oangenämt påpekande eller betecknas som ett "olycksfall i arbetet". Del är ju också populärt att säga så numera.

Men jag tror att del i vad jag nu anfört ur den omnämnda intervjun ligger några korn av sanning. Visst har det förekommit uppvaktningar för regeringen under år som gått. De uppvaktningarna har haft socialdemokratisk sammansättning. Man har då samlats i något rum i kanslihuset, filmkamerorna har spelat och bilderna har återgivits i lokalpressen stort uppslagna på förstasidan och med rubriker som också har läckt hela sidan. Och så har det i lexlulfyllnaden sagts att nu skall det bli ordning på torpet. Men allt har förblivit vid det gamla. Arbetslösheten har varit synneriigen besvärande och sysselsättningssvårighelerna har bara förvärrats.

Den grundläggande orsaken är givelvis att storfinansen i skepnad av exempelvis SCA och Svenska Handelsbanken har fått häria fritt och lägga ned det ena företaget efter det andra ulan att ta ansvar för de anställdas fortsatta försöriningsmöjligheler. Exemplen härpå är många. Jag kan nämna strukturrationaliseringen i skogen: profiten har stigit och tiotusentals människor har slagits ut och blivit arbetslösa.

Vårt parti har upprepade gånger krävt att samhället-staten skall träda lill med industrier, eftersom det privata näringslivet varken kan eller vill klara folkförsöriningen.

Människorna i Västernorriand är inte avundsjuka över att Norrbotten erhållit de stora statliga satsningarna. Ulan samhällets insatser där uppe

skulle något egentligt näringsliv i modern bemärkelse inle förekomma i Norrbotten. Nu anser vi dock att det bör vara Västernorrlands läns tur att bli föremål för kraftiga statliga satsningar i form av nya industrier. Det har visat sig att moroten i form av lokaliseringsbidrag och lån inle är till fyllest för all få den privata industrin alt etablera sig i länet. Statsrådet borde, tycker man, vara överens med mig om all del inle längre går all driva en näringspolitik och lokaliseringspolitik så som hittills skett i Västernorrlands län. Det räcker inte att satsa på de industrier som redan finns eller på små och medelstora förelag. Vad länet behöver är en ny basindustri, en stor och tung industri.

Jag vill slutligen ställa ett par frågor till arbetsmarknadsministern.

Staten lär ha planer på att tillsammans med del västtyska förelaget Krupp bygga ett valsverk i Sverige. I 500 personer beräknas härigenom kunna beredas sysselsättning. Finns del, herr statsråd, planer på att förlägga della valsverk till Västernorriand?

Slutligen: Stämmer de uppgifter som förekommit i pressen att MoDo i Örnsköldsvik kommer att föriägga det planerade mjukpappersbruket lill utlandet? Gång på gång har fackföreningen vid della förelag uppvaktat företagsledningen med begäran om all mjukpappersbrukel skall förläggas till Alfredshem vid Örnsköldsvik. Även i detta område råder sysselsätt-ningssvårigheler. Har regeringen givit MoDo klartecken för valutaexport för etablerandet av en dylik fabrik i utlandet och icke i Sverige?

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsläget i Västernorrlands län

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Herr lalman! Herr Lorenlzon böriade sill anförande med all säga att mitt svar saknade substans, att det inle fanns någonting konkret i det. Jag skulle kunna säga att herr Lorentzons anförande var utomordentligt konstruktivt och innehöll en rad uppslag till lösande av de allvariiga problem som vi diskuterar. Och detta är inle menat som någon artighet.

Av första delen av mitt svar framgick klart och tydligt att jag bedömer lägel som myckel allvarligt. Men jag ansåg mig ändå böra påpeka att det skett en hel del inom Västernorrlands län. Jag sade i mitt svar också att del inle finns någon anledning att sätta in allmänna stimulansåtgärder för att påverka sysselsättningen sådan som situationen i dag är i vårt land. Del råder, om man ser till landet i dess helhet, en stor efterfrågan på arbetskraft. Del är möjligt all vi längre fram behöver vidta allmänna stimulansåtgärder, men redan nu är det nödvändigt all - och det framgick klart och tydligt av mitt svar - öka ansträngningarna för alt lösa problemen för vissa grupper i samhället och för vissa orter, och det gäller förvisso inte bara Västernorrlands län.

Om man tittar på läget på litet längre sikt kan man glädjande nog konstalera att den negativa utveckling av sysselsättningen som förekom i Västernorrlands län på 1960-talet och i börian av 1970-lalet nu ser ut att ha vänt. Jag utgår då från de bedömningar som görs i länsstyrelsen efter remissbehandlingen ute hos kommunerna och i länsberedningen. Därvid får man en mera positiv bild av läget, och det råder inget tvivel

5 Riksdagens protokoll 1975. Nr 21-24

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Otn sysselsättningsläget t Västernorrlands län

om all både regionalpolitiken och lokaliseringspolitiken i alla sina delar har haft denna positiva effekt. Det innebär emellertid inte alt läget skulle vara tillfredsställande i Väslernorrlands län, ulan vi skall självfallet gå vidare med regionalpolitiken.

Jag vill fästa uppmärksamheten på en sådan sak som den kommunala skatteuljämningen, som ger Västernorrlands län 135,7 milj. kr. - Kramfors kommun t. ex. får 23,3 milj. kr. Den kommunala skatleufiämningen innebär alt dessa kommuner kan hålla kommunalskatten nere, och den betyder också all det är lättare all lokalisera förelag lill det området. Skulle man la ut den kommunalskatt som behövdes, om vi inte använde oss av den solidaritet som ligger i regionalpolitikens skatteutjämnings-bidrag, vore del myckel svårare alt över huvud tagel lokalisera någon verksamhet dit upp. Detta är ett av de regionalpolitiska medlen.

När det gäller situationen för dagen försöker vi komma till rätta med arbetslösheten genom olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder såsom arbetsmarknadsutbildning, beredskapsarbeten och skyddad sysselsättning. Det är riktigt att siffran för personer i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning är hög i Västernorriands län, men jag anser det inle felaktigt all vi på det sättet ser till att de arbetslösa får en meningsfull sysselsättning. Jag fick ett intryck av alt herr Lorenlzon i någon mån fallit offer för den vanliga metoden all vilja göra beredskapsarbetena till sämre arbeten - vilket är mycket allvarligt.

Jag kan säga att vi under de senaste åren i Norrbotten har bedrivit en mycket omfattande verksamhet med beredskapsarbeten. Vi har sett till att kommunerna där uppe har fått fina vägar, simhallar m. m. Vi har med andra ord byggt upp en infrastruktur, som är lill stor välsignelse när det gäller all öka sysselsättningen med nya industrier. Detta kommer också att ske i Västernorrlands län. Del är glädjande att vi, när människor blir arbetslösa, kan bereda dem tillfälle att ulföra ett nyttigt arbete vars resultat sedan kan användas för alt lokalisera företag lill de kommuner där man har byggt upp det som vi kallar en infrastruktur. För dagen är våra åtgärder inriktade på all lösa problemen för de enskilda människorna och för de enskilda orterna.

När det gäller lokaliseringspolitiken delar inle så värst många människor i Västernorrland herr Lorentzons uppfattning. Jag har ännu inle hört någon ansvarig politiker i Västernorriand stiga in lill mig och säga: "För lokaliseringspolitiken bevare oss, milde Herre Gud!" Jag kan tala om all regeringen så sent som i dagens regeringssammanträde gav lokaliseringsbidrag och stöd till ett företag - i Kramfors - vilket betyder en sysselsättningsökning där.

Det är riktigt att staten ännu inle har byggt ett stort förelag av typ Stålverk 80 - och jag har tyvärr inte med mig stora eller små förelag att dela ut, varken från denna talarstol eller från mina skrivbordslådor - men vi har gjort en hel del saker för sysselsättningen i Västernorrlands län, där staten har gått in som majoritetsägare och på del sättet sett till att det skapas sysselsättning. Inte kan väl herr Lorenlzon vara avogt

inställd till att bromsbandsfabriken i Långsele har kommit lill på statligt initiativ och med statligt delägandeskap? Delta är lokaliseringspolitik. Eisers har nu i Kramfors och Sollefteå en ganska stor verksamhet, där också staten är med, som har gett 500-600 sysselsäuningsiillfällen.

Det är denna typ av lokaliseringspolitik som vi skall fortsätta med, och Västernorrlands län ligger då långt framme. Det var inte min avsikt att förringa de problem man har att brottas med i Västernorrland, men jag kan försäkra att vi gör vad som är möjligt för all komma lill rätta med de problemen både på kort sikt och på lång sikt.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsläget i Västernorrlands län

Hen LORENTZON (vpk);

Herr talman! Jag var fullt beredd på all statsrådet skulle göra något slags uppräkning av förelag som genom olika åtgärder har lokaliserats lill exempelvis Kramforsområdel - statsrådet nämnde dock inte alla. Men saken är den att man löser inte problemen med sådana insatser, utan det måste till helt andra krafttag. Skall det fortsätta på det här sättet upprepar jag: Bevare oss milde Herre Gud! Sysselsättningssvårighelerna blir allt större, ungdomen tvingas flytta och pensionärernas antal stiger undan för undan. 300 kvinnor söker i dag arbete vid arbetsförmedlingen i Kramfors. Förhållandena är ännu värre i Sollefteå, västra Ångermanland och inre Medelpad.

Jag skall säga statsrådet alt de insatser som gjorts i Västernorriands län är inte mycket att berömma sig över. Detta sagt som en artighet.

Enligt herr statsrådet borde det ha varit min uppgift att här i talarstolen redovisa uppgifter på vilka företag och annan verksamhet som skulle kunna lokaliseras till Västernorrland. Det är inle min uppgift - det är regeringens uppgift. Jag har ingen som helst insyn bakom kulisserna i vad som händer i della land. Men eftersom jag har filt uppmaningen skulle jag vilja knyta an till vad som hänt.

Frågan om valsverket har jag redan framfört.

Saab-Scania fick regeringens tillstånd för en lid sedan all använda in-vesleringsfondmedel för investeringar på sammanlagt 400 milj. kr. Självklart, som alltid, gick de stora beloppen söderut. Vad fick Kramfors? 5 miljoner. Varför, herr statsrådet, sade man inle från regeringens sida lill Scania-Vabis att om vi släpper till investeringsfondmedel på 400 milj. kr. skall ni satsa ett betydligt högre belopp i Kramfors?

När del gäller Mo och Domsjö mjukpappersbruk har regeringen givit möjlighet för Mo och Domsjö alt exportera valuta lill utlandet för all bygga mjukpappersbruket där helt i motsats till vad fackföreningen krävt, nämligen att bruket skulle ligga i Sverige, i Alfredshem. Även där, i Örnsköldsvikområdei, är del arbetslöshet.

Så har vi skogsindustrin, där skogsbolagen under åren gjort tiotusentals människor arbetslösa. Pengarna man fått in har man i stor utsträckning genom regeringens godkännande kunnat exportera till utlandet. SCA har fabrik i Västtyskland där man gör ansiklsservetter och annat mjukpapper, producerat av massan från Ådalen. Men ansikisservelterna och annat

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsläget i Västernorrlands län

som produceras av denna massa i Västtyskland försäljs i affärerna i Norrland. Toalettpapper som produceras av norrländsk pappersmassa i fabrikerna söderut i landet försäljs i affärerna i Norrland. Så har man fått fortsätta undan för undan; del finns mycket att tillägga i delta sammanhang.

Jättevinsterna som dessa skogsbolag gjorde och som man talade om skulle gå till dem som genom sill arbete skapat värdena, hur blev det med dessa vinster? Jo, förelagen fick lägga vinsterna i fonder som också blev skattefria. Varför sade inle regeringen till skogsbolagen att nu satsar ni på träkemisk forskning - på forskning och utveckling för att med skogen som råvara få fram andra konsumtionsvaror och på så sätt skapa nya arbetstillfällen? Beträffande detta slag av forskning är Sverige långt efter andra industrialiserade länder i Västeuropa.

På sin kongress 1965 sade också pappersarbelarna i samband med frågan om ett förstatligande av skogsindustrin, alt om del inte forskas på ett rikligt sätt och avsätts pengar för att skaffa fram nya råvaror ur skogen så bör också de privata skogsbolagen förstatligas.

Den gångna sommaren hade Pappersindustriarbetareförbundel återigen en kongress. Frågan stod lika aktuell då. Det var faktiskt den stora frågan på kongressen. Man formulerade sig som så, att det borde vidtas socialistiska åtgärder.

Jag skall sluta med ett exempel på hur stora svårigheterna kan vara. För några dagar sedan värdet ett större möte i Kramfors som gav rubriker i tidningarna. Man skrev: "Inbördeskrig i Kramfors om nedläggningen av Kramforsfabriken." Det var rubriker som läckte hela första sidan.

Frågan gäller om SCA:s sista anläggning i Kramfors skall läggas ned i december 1976 eller i mars 1977. Det gäller en livslängd på tre månader. Naturvårdsverket vill av miljöskäl inle ge fabriken dessa ytterligare tre månader, men fackföreningen, SCA och arbetsmarknadsmyndigheterna anser alt sysselsättningen bör sättas i främsta rummet när det gäller en fabrik med 300 anställda. Miljöaspekterna kommer alltså i bakgrunden.

Tidigare hade SCA signalerat att denna fabrik skulle läggas ned vid årsskiftet 1974-1975. Men priserna steg på massan och SCA ville undan för undan förlänga liden och vill nu göra det ytterligare.

Men nu är det ett krux i det här sammanhanget. SCA anser sig tvingat till alt muddra utanför fabriken. Eftersom dessa muddermassor är bemängda med kvicksilver så vill naturvårdsverket inte att de skall läggas i älven. Övriga myndigheter är emellertid helt överens om att det inte spelar någon roll att man förgiftar älven bara man får sysselsättning för 300 människor i ytterligare tre månader.

Så svåra är sysselsättningsfrågorna i detta område. Då kan man inle nonchalera dem genom att bara säga - ni får ju skattelättnader! Frågan är betydligt allvarligare än så, herr statsråd.

Vid det möte jag här refererade säger fackföreningens ordförande -uttalandet har återgelts i lokalpressen och jag citerar: "Jag vädjar lill koncessionsnämnden att ta mer hänsyn till människorna än lill mikro-

organismerna i vattnet. Om några mikroorganismer dör är del väl bättre än att en massa människor mister jobbet."

Här talar vi om miljöförbättring och miljöförstöring, men när det gäller sysselsättningen i della område så är folket överens - sysselsättningen är del väsentligaste. I jämförelse med den är miljöförstöringen en mycket underordnad fråga.

Herr statsråd! Sysselsättningsläget i Västernorriand är betydligt svårare än vad regeringen föreställer sig.

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsstöd till företag utanför det inre stödområdet

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Om sysselsättningsstöd till företag utanför det inre stödområdet

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för all besvara herr Sundelins (s) den 31 januari anmälda interpellation, nr 27, och anförde:

Herr talman! Herr Sundelin har frågat mig om jag är beredd att vidta sådana åtgärder att sysselsättningsslöd kan utgå till företagare i gränsområdet till det inre stödområdet i de fall då kommun tillhandahåller industrilokaler.

Fr. o. m. den 1 januari 1975 pågår i enlighet med riksdagens beslut en försöksverksamhet med sysselsättningsstöd i samband med lokaliseringsstöd till företag i gränsområdet till det inre stödområdet och på Gotland. Beslut om sådant sysselsättningsslöd fallas i varie enskilt fall av regeringen. Regeringens prövning avser främst vilka orter utanför del inre stödområdet som skall komma i fråga för stödet. Försöksverksamheten skall pågå under en tvåårsperiod och därefter utvärderas. Jag är inte beredd alt under pågående försöksperiod föreslå några ändringar av de regler som riksdagen har förordat för försöksverksamheten.

Jag vill dessutom framhålla all företag i gränsområdet till det inre stödområdet som bedriver sin verksamhet i lokaler som tillhandahålls av kommun i vissa fall kan få sysselsättningsstöd enligt gällande regler för försöksverksamheten. Om t. ex. ett sådant förelag den 1 januari 1975 har fått lokaliseringsstöd för maskininvesteringar är kravet på samband med lokaliseringsstöd uppfyllt.

Hen SUNDELIN (s);

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation.

Anledningen till all jag ställde inlerpellationen är de svårigheter som fiera av Norriandskommunerna har när del gäller att komma till rätta med sysselsättning åt de arbetslösa i kommunernas ytterområden. En av de mest utsatta kommunerna är min egen, Örnsköldsvik, som har sin tätort liggande nere vid kusten. Efter sammanslagningen av de åtta kommunerna ligger flera byar med varierande antal invånare på en sträcka

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsstöd till företag utanför det inre stödområdet

av upp emot elva mil i periferin från kommunens centrum. Vi har elt flertal mindre tätorter som före kommunsammanslagningen betraktades som självklara mindre lälortscentra som skulle beslå och utveckla sig. Ett av dessa områden har egen kyrkoförsamling, glesbygdshögsladieskola, affärer, poslstation och en relativt god service, men har, sedan skogsbrukels behov av arbetskraft minskat i mycket stor omfattning, utomordentligt svårt - för att inle säga omöjligt - att bestå som den mindre tätort lill vilken folket i småbyarna omkring tar sin tillflykt när det gäller viss service. Sträckan lill kommunens tätort är fram och tillbaka i runt tal 18 mil.

Örnsköldsviks kommun har en areal på i runt tal 68 kvadratmil. Kommunens omkring 60 000 invånare är fördelade med omkring 44 000 i tätort och 16 000 i glesbygd. Ingen del av kommunen tillhör det inre stödområdet.

Det bör också påpekas att i hela Västernorrlands län fanns vid månadsskiftet januari-februari omkring 4 820 arbetslösa, varav 1 056 inom Örnsköldsviks kommun. Del finns i beredskapsarbeten, utbildning och skyddad verksamhet inom länet 5 202 personer.

Det är utifrån den här situationen jag har frågat om det inte skulle vara möjligt all låta sysselsäitningsslödei utgå till sysselsättning i lokaler som kommunen låtit uppföra i dessa glesbygdsområden med hjälp av statens beredskapspengar. Jag har också framhållit i min interpellation att det skulle vara betydligt lättare för kommunerna att få företagare att etablera sig om de kunde erhålla sysselsällningsstöd.

I interpellationssvaret framhåller statsrådet att sysselsällningsstöd kan erhållas för industriellt arbete i lokaler uppförda av kommunen om det efter den 1 januari 1975 utgått lokaliseringsstöd för maskininvesteringar. Jag vill erkänna att delta är en positiv tolkning av beslutet och är lill fördel i vissa fall. Men jag vill samtidigt framhålla att inom Örnsköldsviks kommun har vi flera fall där såväl lokaler som erforderiiga maskiner redan flnns och där man skulle kunna få i gång"arbeten.

Låt mig också i det här sammanhanget uttala länels tillfredsställelse över den insats som statsmakterna har gjort när det gäller all skapa sysselsättning i länet i dess helhet - även inom Örnsköldsviks kommun - frånsett glesbygdsområdena. Jag vill också betona del utomordentliga värde som skatleutjämningsbidragen har haft för kommunerna och länet i dess helhet.

Örnsköldsviks kommun och alla andra liknande kommuner får en orimlig uppgift med att klara sysselsättningsfrågorna i sådana här områden om inte förutsättningarna för statens hjälp förbättras.

Jag vill till sist fråga om inle herr statsrådet delar min uppfattning att svårigheterna för kommunen all klara sysselsättningen i sådana fall som jag här berört blir nära nog oöverstigliga utan någon form av hjälp. Någon sådan står i dag inte lill förfogande.

Jag lackar ännu en gång för svaret.

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON;

Herr talman! Jag håller med herr Sundelin om all det sysselsällningsstöd som kan utgå är väldigt viktigt när det gäller all intressera företag alt lokalisera sig på en bestämd plats.

Det här speciella fallet, som herr Sundelin tar upp, nämligen alt sysselsättningsslöd skulle kunna utgå i gränsområdena lill del inre stödområdet, var ett riksdagsiniiialiv. Riksdagen band ju sysselsättningsslö-del med andra lokaliseringsinsatser, så på den här punkten är det riksdagen som bundit oss. Har man inle fåll lokaliseringsstöd lill lokaler eller maskiner kan sysselsättningsstöd inte utgå under den pågående tvååriga försöksverksamheten. Jag bedömer redan denna försöksverksamhet som myckel gynnsam, men menar all vi behöver dessa två år innan vi går till riksdagen och begär en ändring. Men om det i en kommun finns lokaler som är uppbyggda med statligt stöd och som ägs av kommunerna och man där lokaliserar ett företag som får bidrag lill maskinerna, då utgår sysselsättningsslöd. När de två årens försöksverksamhet är slutförd får vi naturiiglvis se över även den bestämmelsen.

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Om sysselsättningsstöd till företag utanför det inre stödområdet

Hen SUNDELIN (s):

Herr talman! Vad statsrådet nu anförde har också sagts i svaret på inlerpellationen. Det är självklart utomordentligt värdefullt alt kunna få använda sig av sysselsäitningsslödei.

Förutom de problem jag talat om när det gäller glesbygden inom Örnsköldsviks kommun är situationen den, som kommunen framhållit i skrivelse lill statsmakterna, att kommunen är i stort behov av sysselsättningstillfällen inle bara i glesbygdsområdena ulan även i andra delar. Mellan 1965 och 1970 har antalet förvärvsarbetande i kommunen minskal med 2 100 personer. Av länsstyrelsens prognos för näringslivels utveckling framgår att ytterligare en minskning på 800 personer fram till 1980 skall drabba kommunen. Den här minskningen som jag uppgivit har i allt väsentligt inträffat ute i glesbygdsområdena. Kommunen har ambitioner att föra en politik som förbättrar levnadsvillkoren för de människor som lever och måste bo i glesbygdsområdena. Gör man inte det kan det få allvariiga konsekvenser för de redan gjorda investeringarna i skolor och andra serviceinrättningar. Dessa människor som bor ute i glesbygden utövar en stark påtryckning på kommunen, i vart fall Örnsköldsvik, och kräver att även de skall kunna åtnjuta jämlikhet när det gäller arbete och trygghet. För att kommunen skall kunna lösa de här problemen anser jag all samma regler för lokaliserings- och sysselsällningsstöd skall tillämpas inom kommunens glesbygd som inom det inre stödområdet, således alt kommunen får bidrag till uppförande av industrilokaler för uthyrning lill industriell verksamhet inom glesbygdsområden och all sysselsäitningsstödei även skall utgå inom nämnda områden om ett förelag driver verksamhet i förhyrda lokaler.

Jag vill, herr lalman, lill sist säga all jag uppskattar den förståelse som svaret på min interpellation på något sätt ändå andas. Men frågan

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Om sysselsättningsstöd till företag utanför det inre stödområdet

är faktiskt allvarligare än vad jag kunnat skriva ned i inlerpellationen och än vad jag kunnat ge uttryck för här. Vi har ungefär 2 000 människor som ständigt jagar jobb ute i dessa glesbygdsområden, människor som är anmälda arbetslösa, har varit arbetslösa så lång tid att de inle längre kan få någonting från arbetslöshetskassan, människor som finner del meningslöst all anmäla sig till arbetsförmedlingen eftersom de inte har en chans alt åka hemifrån till de områden där arbete finns.

Jag hoppas emellertid, herr talman, att del skall finnas möjligheter att fortsätta debaiten, kanske på ett annat sätt, omkring de här frågorna. Jag utesluter inte att kommunen återkommer med vissa förslag om hjälp - när vi t. ex. har en lokal och maskiner. Människor står och trampar och väntar. Men vi får ingen företagare dit utan sysselsättningsslöd.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 15 Föredrogs och hänvisades

Motion

Nr 1822 till skatteutskottet

§ 16 Föredrogs, men bordlades åter kulturutskottets betänkande nr 1, näringsutskoltets betänkanden nr 1-5 samt inrikesutskoltets betänkanden nr 1 och 8-10.

§ 17 Anmäldes och bordlades

Proposition

Nr 13 om lokalradio och vissa andra rundradiofrågor

§ 18 Anmäldes och bordlades

Motioner

Nr 1823 av herr Boo

Nr 1824 av fru Jacobsson

med anledning av propositionen 1975:6 om ändring i konkurslagen

(1921:225) m. m.

§ 19 Anmäldes och hänvisades omedelbart till skalteutskoltet Motioner

Nr 1825 av herr Andersson i Örebro Nr 1826 av herr Björck i Nässjö

med anledning av propositionen 1975:16 om ändrade regler för inbetalning av medel lill arbelsmiljökonto och särskilt invesleringskonto

§ 20 Anmäldes och bordlades

Motioner

Nr 1827 av hen Danell m.fl.

Nr 1828 av herr Romanus

Nr 1829 av herrar Åkerfeldt och Olof Johansson i Stockholm Nr 23

med anledning av propositionen 1975:15 med förslag till ändring i lagen Torsdaeen den

(1947:523) om kommunala åtgärder lill bostadsförsöriningens främjande 20 februari 1975

§ 21 Anmälan av interpellationer

Anmälan av interpellationer

Anmäldes och bordlades följande interpellationer som ingivits till kammarkansliet

den 17 februari

Nr 34 av herr Sirömberg i Botkyrka (fp) lill herr bostadsminislern om. principerna för kommunernas marklilldelning vid stora bostadsbyggnadsföretag;

Ur de boendes synvinkel är det väsentligt att del finns ett betydande mått av konkurrens på bostadsmarknaden, såväl vad gäller bostadsbyggande som lägenhetsförvallning. I syfte att bidra till en dämpning av boendekostnaderna har man från folkpartiets sida drivit kravet på anbudskonkurrens, dvs. byggrätten skall göras beroende av förmågan att bygga billigast.

Riksdagen antog i höstas riktlinjer för den framlida bostadspolitiken. I fråga om hur del framtida bostadsbyggandet skulle organiseras drogs gränslinjer mellan å ena sidan marktilldelning och å andra sidan förfarandet vid upphandling av husen.

I enlighet med riksdagens beslut läggs stort ansvar på kommunerna för att genomföra de bostadspolitiska målen. Kommunernas möjligheter att styra plangenomförandel, att möjliggöra en kommunal markfördelning och eliminera konkurrensen om exploateringsmark tillgodoses genom markvillkoret. Propositionen 1974:150 säger alt "strävan alt fördela marken rättvist mellan olika i kommunerna verksamma byggherrar bör underordnas de krav som en rationell produktion ställer". Vidare understryks del önskvärda i att behålla del konkurrenselement som ligger i all byggandet sker i olika företagsformer. Byggherrarnas skicklighet som byggherrar och förvaltare bör därför kunna vara utslagsgivande för fördelning av byggherreuppdrag.

Vad som här anförts bekräftar enligt min uppfattning att kommunen, om man ensidigt styr marklilldelningen till viss förelagsform, måsle kunna visa alt man på så sätt får ett bättre och billigare byggande och förvallande.

I fråga om själva byggandet avskärs i princip egenregibyggandet från möjlighet till bostadslån om kommunen eller lånemyndighet inte medger undantag. En förhandlingsentreprenad kan få statlig långivning endast i de fall där en sådan vid en allsidig bedömning anses vara minst lika fördelaktig som en anbudsupphandling skulle ha varit i motsvarande fall.

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Anmälan av interpellationer

Både propositionen och senare ännu starkare riksdagen uttalade sig restriktivt mol egenregibygge vid statlig bostadsbelåning. Mot denna bakgrund anser jag det förvånande alt man i vissa kommuner vid stora projekt diskuterat all tilldela ett bestämt förelag all mark för byggande i egen regi. Ett sådant exempel är Enskededalen i Stockholm, där projektet gäller ca 1 600 lägenheter. Skulle en sådan princip stadfästas i någon kommun innebär del enligt min uppfattning en minskning av konkurrensen, inte den ökning riksdagen avsåg med sill beslut i december 1974.

Mot den anförda bakgrunden finner jag del angeläget att ställa följande frågor till herr bostadsminislern Carlsson:

1. Hur tolkar statsrådet de statliga riktlinjerna för marklilldelning då det gäller stora bebyggelseenheter?

2. Hur anser statsrådet att kommunen skall bedöma att kostnaderna .för ett bygge inte kommer att överstiga kostnadsnivån för upphandlade projekt?

Nr 35 av herr Rosqvisi (s) till herr industriministern om transporlfrågor i samband med Stålverk 80:

Anläggandet av Stålverk 80 är för vårt land en mycket stor industriell satsning. 1 regeringsförslaget om stålverket uppskattades de totala kostnaderna exkl. ränta under byggnadstiden lill 3,7 miljarder kronor i löpande penningvärde. Investeringar av så stora mått får inle bara betydelse för övre Norrland utan kommer också att på olika sätt beröra hela landets ekonomi, industri och transportväsende.

Det totala malmbehovel vid NJA beräknas uppgå till nära 9 miljoner lon, varav 6,4 miljoner ton per år lill Stålverk 80. Malmen kommer att transporteras med järnväg. Järnvägen finns redan, dess kapacitet är känd och den klarar transporten. Men hur intransporten av 4 miljoner ton kol och mer än 1 miljon lon kalkslen och huruttransporien av 5,4 miljoner ton stålämnen skall ske är fortfarande en öppen fråga. Del enda som hittills sagts om dessa transporter är, att de avses ske i systemtrafik med fartyg, kol och kalksten lill Luleå och stålvaror i retur. Del låter enkelt - alltför enkelt.

Transporterna är av utomordentlig betydelse. För hela stålverkspro-jeklet blir en rationell och fungerande transporlkedja själva livsnerven. Med sjöfart under normala yttre förhållanden är problemet ett normalt transportproblem som kan lösas på ett relativt enkelt sätt. Men i fallet Stålverk 80 gäller andra förutsättningar. Här skall fraktas myckel stora varukvantiteter i farvatten som tidigare normalt varit stängda vintertid på grund av isförhållandena. Fartygen är visserligen numera försedda med kraftigare maskinerier, och vi har fått bättre tillgång på kraftiga isbrytare, men att därför tro all sjöfart i Bottenhavet och Bollenviken i fortsättningen skall pågå relativt slörningsfriit även vinlertid är alltför optimistiska och riskabla tankegångar.

Stålverkets kunder behöver och kräver kontinuerliga transporter. Får de inte detta blir del dåliga affärsmässiga villkor för leverantören - NJA.

Det behövs speciellt vintertonnage för att klara säkra transporter till och från Bottenviken. Sådana specialfartyg kan man inle erhålla med kort varsel. De måste snart projekteras och byggas.

Inför behandlingen av förslaget om stålverket i riksdagen föreslogs i en motion att frågan om sjötransporter med en samhällsägd flotta för alt trygga stålverkets transportbehov och få inflytande på transportsektorn såväl som på produktionssektorn skulle utredas. Näringsutskottet sade all frågan om sjötransporterna måste bli föremål för ingående överväganden inom NJA. Industriministern sade i debaiten all frågan om statligt engagemang dittills ej lämnats obeaktad. Sedan dess har det varit tyst från såväl NJA som industridepartementet. På redarhåll har dock frågan tilldragit sig intresse och livligt diskuterats, och fiera "sofistikerade och ovanliga" transporllösningar har presenterats.

Även sjöfolket är intresserat. Man frågar sig om samhället har intresse av all skaffa sig insyn på något sätt i sjöfarten. Skall transporterna ske med inhyrt utländskt tonnage, eller skall man försöka med "ströbåtar" eller ordna kontrakt med något svenskt rederiförelag? Även varvsindustrin och dess många anställda i vårt land är intresserade, eftersom det kan gälla nybyggnad av ett icke ringa antal specialfartyg. Även från hamnar och regioner på flera ställen efter kusten finns intresse för eventuella omlaslningslerminaler för NJA;s transporter.

Mot bakgrund av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att framställa följande fråga lill herr industriministern:

Enligt vilka riktlinjer sker uppföljningen av beslutet om Stålverk 80 beträffande utformningen av sjötransporter och terminalanläggningar, och vilket resultat har undersökningarna om iransporlfrågorna hillills gett?

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Meddelande om frågor

§ 22 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 18 februari

Nr 86 av herr Lothigius (m) till herr kommunikationsministern om nedläggning av järnvägsstationer utmed stambanan:

SJ har föreslagit att stationerna mellan Alvesta och Nässjö, med undantag för Sävsjö, skall läggas ned för persontrafik. Della kommer att skapa problem rör bl. a. skolbarnens resor mellan orterna.

Anser statsrådet det rimligt att lägga ned stationer utmed den bärkraftiga stambanan utan all ersätta kommunikationerna med exempelvis motorvagnar?

Nr 23

Torsdagen den 20 februari 1975

Meddelande om frågor

Nr 87 av herr Jadeslig (s) lill herr arbetsmarknadsministern om en ny yrkesnomenklatur;

Under höstriksdagen 1972 fick jag av dåvarande inrikesministern Holmqvist svar på en interpellation gällande tillkomsten av en eventuell yrkesklassificering. Statsrådet var inte beredd att då ta något särskilt initiativ, eftersom frågan behandlades gemensamt av statliga myndigheter och arbetsmarknadens parter. Nu har det i dagspressen framförts olika uppgifter rörande principerna för lönesättning. Dessutom visar utredningen om arbetarskydd och yrkesskador hur svårt det f n. är att yrkesmässigt lokalisera arbetslivets risker. Därför hemställer jag om arbetsmarknadsministerns svar på följande fråga;

Kan statsrådet informera om vilken målsättning statsmakterna har för ett så omfattande problem och om hur långt arbetet med en ny yrkesnomenklatur har utvecklats sedan 1972?

Nr 88 av herr Mossberg (s) lill herr finansministern om långpendlares rätt lill avdrag för resekostnader vid inkomstbeskattningen;

Ett stort antal personer bosatta i vissa delar av landet, t. ex. i norra Värmland, har sedan fiera år siu arbete föriagt långt från sin hemort. Så är fallet med exempelvis anläggningsarbetare, som har sin sysselsättning i Göteborgsregionen eller annorstädes i Mellansverige därför att de inle kan få arbete på hemorten. De får vid taxering göra vissa avdrag för hemresor. De s. k. långpendlarna förväntar sig en generös tillämpning av reglerna för dylika avdrag. Nu förefaller det dock som om möjligheterna lill nämnda avdrag i vissa fall har skärpts.

Har finansministern några planer på all åstadkomma en uppmjukning av avdragsbestämmelserna för långpendlare?

Nr 89 av herr Torwald (c) till herr finansministern om införsel i sjukpenning för obetalda skatter m. m.;

Enligt gällande bestämmelser kan indrivning för skaller ej ske på inkomst i form av sjukpenning, trots all sådana inkomster ibland kan vara betydande efter den senaste sjukpenningreformen.

Avser statsrådet all la något initiativ för att ge möjlighet till införsel i sjukpenning för obetalda skatter, avgifter etc?

Nr 90 av herr Romanus (fp) till herr statsministern om lagstiftning mot könsdiskriminering:

Den kartläggning av utländska erfarenheter av lagstiftning mot könsdiskriminering som delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor låtit göra skall enligt uppgift sändas på remiss lill myndigheter och organisationer. Men redan innan dessa har fått yttra sig har det ansvariga statsrådet, Anna-Greta Leijon, som ordförande i delegationen gjort bestämda uttalanden emot en lagstiftning. Mol den bakgrunden ber jag

att få fråga herr statsministern;

Anser sig regeringen bunden av fru statsrådet Leijons uttalanden emot en lagstiftning mot könsdiskriminering?

Nr 91 av herr Nilsson i Agnas (m) lill herr arbetsmarknadsministern om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i Norriand;

Trots den högkonjunktur som rått är det svårt för många ungdomar att få ett lämpligt arbete. Särskilt svår är situationen i vissa Norrlandskommuner där andelen unga bland de arbetslösa är större än på andra håll. Sålunda vart. ex. under vecka 37 år 1974 inle mindre än 701 personer som inte fyllt 25 år arbetslösa i Umeå. Situationen är bekymmersam och väntas bli förvärrad vid utryckningen från regementena inom kort. Under 1974 har visserligen ett stort antal företag från andra delar av landet sökt värva ungdom för flyttning från Umeå, men det måsle för Umeå kommuns del anses otillfredsställande.

Är statsrådet beredd att medverka till all sysselsättning bereds i hemorten för den ungdom som är arbetslös bl. a. i Umeå kommun?

Nr 92 av herr Israelsson (vpk) till herr arbetsmarknadsministern om ål-gärder för att säkra sysselsättningen för vissa anställda inom bryggerinäringen;

Örebro län har under senare år haft en ogynnsam utveckling av sysselsättning och folkmängd. Speciella problem har funnits i norra län.sde-len. Detta motiverar särskilda insatser för att stoppa nedgången och vända utvecklingen i positiv riktning.

Ett bryggeri i länets norra del på gränsen till stödområdet hotas nu av konkurs och nedläggning, varvid 135 anställda berörs. Då staten redan "är engagerad på bryggeriområdet kan frågan ställas om del inle vore lämpligt att staten ingriper här på lämpligt sätt för att tillförsäkra de anställda fortsatt sysselsättning. Jag vill därför fråga herr arbetsmarknadsministern:

Vilka åtgärder bör enligt statsrådet vidtas för att säkra sysselsättningen för de bryggerianslällda i norra delen av Örebro län som nu hotas av arbetslöshet?

§ 23 Kammaren åtskildes kl. 16.21.

Nr 23

Torsdagen den 20 febmari 1975

Meddelande om frågor

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert