Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:22

Fredagen den 14 februari

Kl. 15.00

Förhandlingarna leddes av fru tredje vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollet för den 6 innevarande månad.

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Otn polismans inställelse för vittnesmål vid domstol

§ 2 Om polismans inställelse för vittnesmål vid domstol

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Björks i Gävle (c) den 16 januari anmälda interpellation, nr 15, och anförde:

Fru talman! Herr Björk i Gävle har frågat om jag är beredd att verka för att arbetsförhållanden och ersättningsfrågor för polismän i samband med vittnesmål ses över.

Enligt bestämmelser i rättegångsbalken och i viilnesersällningskungö-relsen är vittne under vissa betingelser berättigat till ersättning av allmänna medel för sin inställelse. Sådan ersättning utgår med visst högsta belopp och är endast avsedd att utgöra kompensation för den förlust som kan drabba vittne med anledning av viitnesinställelsen.

Bestämmelserna om ersättning av allmänna medel är generella och gäller följaktligen även polispersonal.

Polispersonal anses emellertid alllid vara i tjänst när den vittnar i domstol om iakttagelser i tjänsten. För sådan tjänsteålgärd utgår ersättning enligt kollektivavtal. Ersättning för resa och traktamente utgår såsom vid annan fiänsteåtgärd.

När del gäller ersättningsfrågan kan enligt min uppfattning polispersonal i vart fall inle anses drabbad av förlust i den utsträckning att vederbörande är berättigad till ersättning av arbetsgivaren. Tvärtom har polispersonalen genom kollektivavtalet en förmånligare ställning än vittnen i allmänhet. Någon anledning att dessutom författningsvägen tillerkänna polispersonal förmånligare ersättning än andra vittnen föreligger inte enligt min mening.

När del sedan gäller den andra delen av herr Björks fråga, nämligen den om arbetsförhållandena för polispersonal i samband med vittnesmål, inrymmer denna elt fiertal olika frågeställningar. Därunder ryms bl. a. i vilka fall polispersonal skall inkallas lill rätten för att höras som vittnen och hur tidpunkt för vittnesmålet skall bestämmas och anpassas lill vederbörande polismans fiänstgöring i övrigt.

Från polishåll har framhållits att vitinesinställelser på fridagar eller efter nattjänstgöring medför betydande olägenheter. Särskilt om inställelsen avser en händelse som fylleri, felparkering e. d., där vederbörande polisman sedan länge kan ha glömt bort sina iakttagelser, eller om viil-

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om polismans inställelse för vittnesmål vid domstol

nesmålet blir obehövligt eller förhandlingen inställd upplevs förlusten av en fridag som särskilt svår. Del har särskilt framhållits att vissa domstolar i en del fall som full bevisning godtar en beedigad skriftlig rapport.

Frågan om att avkriminalisera vissa bagatellartade förseelser är f n. aktuell. Om så sker bortfaller en stor del av de nuvarande ölägenheterna för polispersonal i samband med vittnesmål. Det får också närmare övervägas om vittnesmål i viss utsträckning vid enklare förseelser kan ersättas med skriftlig bevisning.

När del slutligen gäller frågorna om bestämmande av tidpunkt för vittnesmål och utfärdande av kallelse lill polispersonal såsom vittne bör dessa frågor enligt min mening i första hand lösas genom överläggningar på det lokala planet.

Vid en skriftlig förfrågan nyligen från justitiedepartementet lill ett knappt tjugotal polisdistrikt visade det sig att man endast i elt fåtal fall hade försökt all gemensamt med domstol och åklagarmyndighet lösa de föreliggande problemen men att i de fall där så hade skett olägenheterna för polispersonalen minskal eller bortfallit.

Jag hyser stor förståelse för de ölägenheter som vittnesinslällelserna ofta för med sig för polispersonalen. Jag skall självfallet medverka lill alt sprida kännedom om dessa förhållanden hos domare och andra tjänstemän vid domstolarna. Man måsle emellertid räkna med alt domstolarnas möjlighet att ta hänsyn till polismäns önskemål om tidpunkt för viiinesinställelse kan vara begränsad på grund av legala tidsfrister, gällande lingsordningar o. d. varöver domstolarna inle kan råda. Jag utgår emellertid från att man från domslolshåll kommer alt ha förståelse för de problem som viitnesinställelserna för med sig och att man därför kommer all söka medverka till all minska eller undanröja ölägenheterna för polispersonalen.

Hen BJÖRK i Gävle (c):

Fru talman! Jag ber att få lacka justitieminister Geijer för svaret på min interpellation.

Skälet till min fråga var att de förhållanden som berörs i inlerpellationen har diskuterats mycket i samband med alt en polisman i Gävle för någon lid sedan vittnade i elt mål och då yrkade ersättning för de extra kostnader han hade haft. Som motivering för sina krav angav polismannen att inställelsen skett under tjänstgöringsfri lid och all detta på grund av hustruns förvärvsarbete åsamkat honom extra kostnader. Rätten avslog hans krav, vilket har skapat en stor debatt om hela problemet kring polismännens vitinesinställelser.

Det mest intressanta ur principiell synpunkt tycker jag ändå är del förhållandet all man här lätt tummar på det skydd för arbetstagarens fritid som man alltid varit mån om att värna i olika fackliga sammanhang. Trots kravet på fritidens okränkbarhet tvingas ändå polispersonalen i landet till elt övertidsuttag på nära 1,5 milj. övertidstimmar per år och dessutom till omfattande tidsförskjutningar av arbetstiden.

Jag anser det självklart att man skall respektera även polispersonalens krav på att få disponera sin fritid på det sätt den själv finner lämpligt. Justitieministern säger nu i sill svar att han inte anser det vara nödvändigt alt författningsvägen tillerkänna polispersonalen förmånligare ersättning än andra vittnen. Man bör dock, anser jag, vara medveten om all det för polismän med deras speciella fiänstgöring för med sig extra problem om de får vittna ofta. Jag hoppas därför all man från statens sida som arbetsgivare intar en positivare attityd till de här problemen i framtiden än man gjort hillills.

Redan nu gäller, som vi har hört, all man i vissa domstolar som full bevisning godtar en beedigad skriftlig rapport för vissa smärre förseelser. Jag hoppas att man kan fortsätta på den linjen samtidigt som man går vidare i fråga om att avkriminalisera vissa bagalellförseelser, vilket också är föremål för diskussion.

När det gäller kallelseliden och tidpunkten för vittnesmål är det viktigt att verkligen få fram fler diskussioner mellan domstol, åklagare och polismyndigheter. Eftersom del redan nu i elt tjugotal polisdistrikt fungerar väl finns det anledning att utvidga dessa diskussioner.

På den punkten tycker jag att justitieministern är klart positiv, vilket jag hälsar med tillfredsställelse. Jag hoppas all detta innebär att justitieministern inte bara sprider kännedom om de här frågorna ulan också utfärdar klara regler och anvisningar för berörda myndigheter så att diskussioner verkligen kommer till stånd.

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registre-rade personuppgifter

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om ADB-registrerade personuppgifter

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Wi/k-mans (m) den 17 januari anmälda interpellation, nr 17, och anförde:

Fru talman! Herr Wijkman har ställt tre frågor lill mig som alla rör skyddet för ADB-regislrerade personuppgifter.

Först och främst har herr Wijkman frågat mig om jag anser det försvarligt ur integritetssynpunkl alt ytterst ömtåliga personuppgifter om stora grupper medborgare lagras på dalamedium under lång tid utan alt materialet avidenlifieras.

Som framgår av inlerpellationen är detta en fråga som varit aktuell i samband med elt av regeringen nyligen avgjort besvärsärende, som gällde statistiska centralbyråns undersökning om levnadsförhållandena i samhället. Dalainspektionen hade föreskrivit bl. a. all undersökningsmaterialet skulle avidentifieras efter viss lid. Det visade sig emellertid all enligt gällande sekretessregler avidentifiering skulle ha medfört alt hela materialet blev offentligt. Herr Wijkman påstår nu alt det i praktiken inte går all identifiera i undersökningen deltagande individer om iden-liietsbeteckningarna tas bort. Enligt vad som har upplysts kan möjlig-

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

heten härtill dock inte uteslutas. Att under sådana omständigheter låta materialet bli offentligt var en risk som regeringen varken kunde eller ville ta med hänsyn lill att intervjupersonerna måste kunna påräkna ett säkert skydd.

Av vad jag nu har sagl framgår all sekretessreglerna f n. lägger vissa hinder i vägen för all använda metoden med avidentifiering. Naturiiglvis måsle avidentifiering noga övervägas som en av fiera möjliga vägar att förbättra skyddet i fråga om dalaregistrerade personuppgifter. Men man måsle samtidigt se över annan lagstiftning som kan inverka på bedömningen. Dessutom måste man beakta den vetenskapliga forskningens legitima behov av personuppgifter som går all härleda och jämföra med annat material.

Del slutliga ställningstagandet lill avidentifiering som metod får därför bli en avvägning mellan olika i och för sig tungt vägande intressen. Att i dagens läge göra några generella uttalanden om hur denna avvägning bör utfalla är enligt min mening inte möjligt. Dalainspektionen och statistiska centralbyrån har redan påböriat en gemensam utredning av dessa frågor. Resultatet väntas kunna föreligga före utgången av 1975. Vidare kommer offentlighets- och sekrelesslagstiftningskommittén att lägga fram sitt slutbetänkande under våren. Betänkandet kommer bl. a. all beröra sekretesskyddet för datalagrade uppgifter. Jag anser att dessa utredningsresultat måsle avvaktas. Jag vill dock betona att regeringen följer utvecklingen med stor uppmärksamhet och har för avsikt all vidta ål-gärder så snart det behövliga beslutsunderlaget finns.

Herr Wijkman har vidare frågat mig om jag anser all en utvidgning av sekretesskyddet för ADB-registrerade personuppgifter inom olika myndigheter är en tillräcklig åtgärd för all lösa integriletsproblemen i sammanhanget.

Jag vill då erinra om vad jag anförde redan i propositionen till dalalagen om all man svårligen kan lösa integritetsproblemet enbart genom en utbyggd sekretesslagstiftning. Jag påpekade att även om man inför begränsningar i myndigheternas rätt all lämna ul material från ADB-regisler, hindrar man därmed inte att myndigheterna upprättar personregister för egen användning och inle heller att uppgifter lämnas mellan olika myndigheter. Dessa uttalanden har naturligtvis fortfarande sin giltighet. En annan sak är, som herr Wijkman också påpekar, att sekretesskyddet är en faktor som ofta är av stor betydelse vid bedömningen av vilka slag av uppgifter som skall få ingå i ett register. Sekretesslagstiftningens utformning är därför betydelsefull i sammanhanget.

Herr Wijkman har slutligen frågat mig hur jag rent allmänt ser på en integrering av stora statliga persondatasyslem, t. ex. studiemedels-registret och riksförsäkringsverkels syslem.

Jag vill först anmärka alt frågan är långt ifrån entydig. I inlerpellationen talas också om koordinering och centralisering. Med integration kan avses samordning i driften på det sättet all vissa resurser, t. ex. data, datamaskiner och annan utrustning, ulnyUjas gemensamt i flera ADB-system

eller att samma standarder, normer och regler i övrigl gäller för eller Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

tillämpas i flera ADB-system.

Den frågeställning som herr Wijkman har antytt är mycket komplicerad. Denna är huvudfrågan för den av finansministern år 1971 tillsatta dalasamordningskommiltén. Ett principiellt ställningslagande från regeringens sida får anstå lill dess kommittén har lagt fram sitt slutbetänkande.

Beträffande det av herr Wijkman angivna exemplet kan jag nämna all frågan övervägs på myndighetsplanel. Sedan berörda myndigheter har gjort sina ställningstaganden får frågan prövas i vanlig ordning.

Hen WIJKMAN (m):

Fru talman! Först ber jag all få lacka herr statsrådet på svaret på mina frågor.

Frågan om ADB-leknikens användning för personregistrering är komplicerad. Del håller jag livligt med statsrådet om. Inle minst gäller detta för myndighetssekiorn. Å ena sidan kan myndigheterna effektivisera sin administration och även sin service genom en långtgående utbyggnad av denna teknik. Å andra sidan är riskerna uppenbara för att olika individer känner sig direkt avklädda i och med de goda möjligheter lill uppgiftsinsamling om den enskilde som föreligger efter dalaregisirens tillkomst.

Olika myndigheter har naturiiglvis olika behov. Så länge det rör sig om basdata typ namn, adress, ålder, kön, sysselsättning osv. är del få som reagerar, men när myndigheterna samlar in uppgifterom vår fysiska och psykiska hälsa eller om vår ekonomi och standard eller om våra allmänna sociala förhållanden är det med all rätt många människor som känner oro. Man frågar sig; Vad skall myndigheterna med alla dessa uppgifter till?

Än värre blir det då olika typer av information från olika myndigheter sammanställs. Socialutredningen, som ju presenterade sitt betänkande för knappt ett halvt år sedan, visade all man inom myndighetssekiorn har avancerade- planer. Utredningen förde ett resonemang om att det vore värdefullt att sammanställa olika typer av information från olika myndigheter och organ om de enskilda människorna för att mera nära lära känna vederbörande och då också mera aktivt från de sociala myndigheternas sida kunna gripa in. Man skulle - och jag citerar från utredningen - därmed "lättare kunna undvika att personer drabbades av s. k. funktionssvikt" - vad nu del är för någonting.

Del låter ju väldigt effektivt och bra. delta med uppsökande verksamhet, men - och där kommer den bärande invändningen - vill medborgarna att myndigheterna skall göra en sådan noggrann kartläggning av deras levnadsförhållanden? Vill vi ha denna uppsökande verksamhet på gräsrotsplanel? Är del verkligen ett sådant samhälle som vi vill medverka till att skapa?

Det finns naturligtvis fördelar i vissa fall. men förde fiesta människorna

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

skulle nog det här upplevas som betydande integritetsrisker.

Redan i dag förekommer en mängd information om oss enskilda medborgare på olika ADB-listor inom myndighetsvärlden. Det gäller uppgifter om sjukdom, frånvaro från arbete, pensionsförmåner - allt detta lagras inom riksförsäkringsverkels syslem. Del gäller uppgifter om brott, om bilinnehav, om studieskulder. Snart sagt varie väsentlig information om "Medelsvensson" finns lagrad i något register. Tidigare har dessa informationer funnits i kortregister och manuella register. I dag använder man i stor utsträckning ADB-ieknik. Den stora skillnaden är ju, fru talman, att man i och med ADB-tekniken väldigt snabbt kan selektera fram olika typer av information om en viss grupp individer och all man också snabbt kan sammanställa stora mängder information. Och har en gång en uppgift hamnat i ett syslem så kan den förr eller senare komma fram, även om uppgiften vid den tidpunkten blivit inaktuell, ja, t. o. m. felaktig.

Hur många offentliga register som finns vet knappast någon i dag exakt. Av uppgifter från datainspektionen framgår att man räknar med all minst 300 register anmälts före förra årets utgång för all prövas i enlighet med datalagen. Av dessa hade inte mer än hälften beslutats av regeringen och/eller riksdagen. Resten har alltså - låt mig använda uttrycket - smugit sig fram genom myndigheternas egna initiativ. Del är klart att pengar har kommit från riksdagen i en eller annan form, men någon uttrycklig exemplifiering innan anslagen lämnades har alliså inte riksdagen fått.

En särställning intar SCB;s register. Där finns många gånger samma slags information som inom resp. myndighet, men skillnaden är att sekretessreglerna inte lika entydigt gäller. Varför vi skall ha parallellförda kriminalregisler, dvs. både inom kriminalvårdsstyrelsen och hos statistiska centralbyrån, del förstår inle jag. Det måsle anses som onödigt, allra helst som uppgifter om kriminalitet är ytterligt ömtålig information.

SCB utför nu en mängd undersökningar med ADB-teknikens hjälp. De senaste i raden är folk- och bostadsräkningen och den av riksdagen 1974 beslutade s. k. levnadsnivåundersökningen. Levnadsnivåundersökningen, som jag lar upp i min interpellation, är utomordentligt närgången lill sin karaktär. Men där är medverkan frivillig.

Nu hade datainspektionen angivit som villkor alt materialet skulle avidenlifieras kort efter insamlandet, della för att omöjliggöra både att individanknytningen fanns kvar under många år och all materialet användes för andra syften än just statistik.

SCB klagade över detta. Man ville nämligen kunna gå tillbaka till en och samma individ efter viss lid och göra uppföljande undersökningar. Man ville i alla fall inle att en sådan uppläggning skulle omöjliggöras.

Regeringen biföll klagomålen. Alt man gick emot det organ, datainspektionen, som har till uppgift att just värna om integriteten besvärade tydligen inte regeringen. Till råga på allt använde man just - del gör även statsrådet i sitt interpellationssvar - iniegritetsskyddsargument för

all motivera sitt beslut.

Jag måsle säga all det är fullständigt hypotetiskt att bakvägen kunna identifiera någon person sedan de väsentliga identifieringsuppgifterna är borttagna. Det kräver nämligen, om man skall lyckas med della, all man på förhand vet väldigt mycket om denna person, och då har man ju redan tillgång till de fakta som ingår i materialet. Och all man över huvud taget - för att spåra upp känsliga uppgifter om t. ex. en herr Svensson i Arboga - bakvägen skulle göra delta om adress och personnummer är borttagna, del blir ju elt arbete som skulle vara så tidsödande att det är helt orimligt. Det är alltså hypotetiska resonemang som regeringen och SCB ägnar sig åt i del här sammanhanget.

Del bästa skyddet när del gäller sådana här känsliga uppgifter måste helt uppenbart vara att plocka bort identitetsbeleckningen.

Nu hänvisar statsrådet även lill vetenskapliga argumeni. Forskarna skulle ha behov av att behålla identiietsanknytningen. Jag kan hålla med om att vi behöver forskning och siaiislikframställning för samhällsplanering, men den planeringen är inle och kommer aldrig att bli så i detalj ingående - i själva verket är den ganska trubbig - att vi måste finslipa våra statistiska metoder därhän att människorna måsle följas från vaggan lill graven. Del måsle räcka med att kontinuerligt göra stickprovsundersökningar för att belysa olika fenomen. Den metoden kan inte ge mer än bråkdelen mindre säkra resultat än att följa samma individer år från år. Detta erkänner även statistikerna, även om de hela tiden betonar alt det är någon liten aning intressantare att kunna göra s. k. longitudinella studier, där man alltså följer en och samma population.

Om man, fru talman, väljer avidentifleringsmeloden slipper man problemet att SCB ligger inne med omfattande register, som vart och ett kan begagnas för att - låt mig än en gång använda uttrycket - klä av enskilda individer för helt andra syften än vad som ursprungligen var avsett. I delta sammanhang kommer inte bara SCB:s verksamhet in. Man måsle också ta upp lill behandling beredskapsargument och - på lång sikt - politiska argument.

Avidentifleringsmeloden används inom 1. ex. SIFO;s verksamhet. Den används sedan gammalt vid forskningsundersökningar, vid olika vetenskapliga institutioner och vid marknadsundersökningar. Varför inte i sammanhang där samhället är inblandat? Det behövs, herr statsråd, inga utredningar inom SCB för detta rent allmänna ställningslagande.

Regeringens ovilja att inse della leder inte bara lill problem i del aktuella fallet. Därtill förhindras datainspektionen nu all föreskriva avidentifiering på en mängd andra register av ren slatslikkaraktär som ligger hos stalisliska cenlralbyrån. Kriminal registret är redan nämnt, och del kanske kan räcka som exempel.

Fru lalman! När del så gäller frågan om sekretessreglerna ger statsrådet inte mycket till svar. Herr Geijer citerar ur datalagen och förarbetena till denna, men någon direkt meningsyttring framkommer knappast. Dei är sant alt vi har datainspektionen och dess tillståndsprövning, men vad

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

som behövs är en allmän deklaration alt myndigheterna inle skall samla på sig mer än absolut nödvändigt för sin verksamhet. Vi kan tala om sekretess och tystnadsplikt hos personalen, men vad som en gäng samlats in om en individ och behandlats inom myndigheten finns där och kan komma att användas för syften som del inte alls var avsett för. Sekretessregler är bara en del av de medel vi har för att skydda integriteten. Del bästa skyddet är all så långt möjligt inle lagra uppgifter av mera närgången karaktär. Men jag noterar med tillfredsställelse att statsrådet är medveten om att en utvidgad sekretess inte alls hjälper oss att lösa integriletsproblemen i stort.

När del gäller integreringen av olika system är det självfallet samkörningen och hopkopplingen av olika system som jag har avsett. All man utnyttjar enhetliga standarder och all man delar på samma utrustning är ingenting som jag invänder emot - tvärtom.

Men samkörningen och hopkopplingen av olika register - del är en känslig fråga. Vi har i socialutredningen sett att avancerade planer föreligger. Jag kan nämna andra exempel. Tag t. ex. nämnden för faslig-hetsdata i Gävle! Den vill koppla ihop fastighetsdataregistrei med bilregistret och tillföra det uppgifter om inkomst, utbildning etc. - allt för all hjälpa lill med samhällsplaneringen. Och all siudiemedelsnämnden och riksförsäkringsverket överväger samköming har statsrådet själv meddelat. Jag undrar vad siudenivärlden kommer all säga om dessa planer. Där har man tidigare varit oerhört kritisk mot CSN:s register. Nu skall della samköras med ett system som innehåller betydligt djupare information.

Den centrala utgångspunkten i datalagen är ju all man skall beakta vad resp. grupper av individer anser om registreringen.

Statsrådet vill för dagen inte göra något uttalande om dessa frågor. Herr Geijer hänvisar lill DASK, datasamordningskommittén. Men DASK skall inte granska integriietsaspeklerna. DASK skall i första hand se över ekonomi, teknik och administration. Enligt samstämmiga uppgifter från ledamöter i DASK har kommittén ytterst fiykligl berört integriietsaspeklerna. Eftersom olika myndigheter planerar omfattande samköming, sammankoppling och integrering tycker jag alt man redan i dag, med hänsyn lill att DASK inte är särskilt intressant när det gäller integriteisfrågorna. borde ha en mening om de här frågorna.

Fru lalman! Hela del här området är väldigt svårt all få grepp om. Redan tekniken är någonting som för oss lekmän är myckel besvärligt att tränga igenom, och vi blir lätt offer för administratörers och teknikers vackra tal om effektivitet och ekonomi. Det finns avancerade planer på samordning av olika system där man hänvisar till sådana aspekter, framför allt inom myndighetssektorn. Mot den bakgrunden är det nödvändigt att med största vaksamhet följa de här frågorna. Jag tycker att statsrådet i dag har givit uttryck åt en, låt mig kalla del passiv attityd, som om man inom departementet anser att datalagen och datainspektionen räcker för att klara de här integriletsproblemen. Men här pågår

ju en ständig utveckling och här finns olika aspekter som man inte rimligtvis kunde beakta vid datalagens tillkomst, och därför måste vi lappa på lagstiftningen och hela liden uppmärksamt följa frågorna. Jag vill sluta med tre frågor.

1. Menar statsrådet all datainspektionen i del aktuella fallet med levnadsnivåundersökningen valde en uppläggning som mindre värnar in-tegriieisaspekterna än den som SCB och regeringen gick in för?

2. Organ som sysslar med forskning och planering kräver alt få göra s. k. longitudinella studier, dvs. följa samma individ år efter år och därmed också behålla individanknylningen i de olika ADB-systemen. Kan det vara rimligt ur integritetssynpunkl att välja just dessa myckel finslipade statistiska metoder, när de innehåller så uppenbara integritets-risker?

3. Eftersom dalasamordningskommittén, inte sysslar med integritets-aspekterna i samband med samköming och sammankoppling måsle jag fråga; Vad är det för andra faktorer eller utredningar statsrådet väntar på, innan ni är beredd all göra ett mer principiellt uttalande?

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

Herr justitieministern GEIJER;

Fru lalman! Herr Wijkmans interpellation andasju en stor misstänksamhet och oro - herr Wijkman gör sig till talesman för de människor som, säger han, känner en stark oro för att det lagras för mycket uppgifter som kan betraktas som ytterst ömtåliga. Det är väl riktigt att det i tidningspress och på annat håll uttalas en misstänksamhet och en oro av del slag som herr Wijkman gav ullryck åt genom att säga att människor frågar: Vad skall myndigheterna med dessa uppgifter?

Herr Wijkman sitter själv i en central position i det här sammanhanget, liksom jag och andra människor. Är det inte vår uppgift att då försöka tala om för människorna att myndigheterna inte samlar in uppgifter bara så att säga på skoj. utan att det bakom detta, att man skall kunna ulnylfia dessa nya möjligheter, ligger ett syfte som ytterst gagnar alla i samhället? Del är väl viktigare alt vi försöker förklara det för dem som är oroliga än att vi underblåser en sådan oro.

Herr Wijkman tyckte all interpellationssvaret var litet passivt och att regeringen, tror jag, också var alltför passiv i de här frågorna. Men herr Wijkman får väl ändå erkänna - och känner säkert också lill del - all vi på det här området verkligen har gjort mera än de flesta andra länder för att skapa ett så långt görligt tillfredsställande skydd för de uppgifter vi samlar ihop.

Så var herr Wijkman inne på det beslut som gällde statistiska centralbyråns undersökning. Han och jag är inte överens om möjligheterna att bakvägen få fram uppgifter när man har avideniifierat. Herr Wijkman har därvidlag sin uppfattning, och jag har min. Jag tror att del är svårt att få fram uppgifter när man har avideniifierat, men jag tror inle all det är så svårt som herr Wijkman vill göra gällande. De informationer som vi har fått om della låg ju lill grund för regeringens beslut.

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

När det gäller forskningen, herr Wijkman, är vi tydligen överens så långt att vi båda menar all del finns ett behov för forskningen all utnyttja de möjligheter som ADB-tekniken erbjuder. Sedan är del klart alt det finns en gräns, och vi har ju bl. a. datainspektionen, som är till för att pröva var den gränsen går. Jag tror inte att vi normalt sett kan utgå ifrån alt man inom forskningen vill sätta i gång med undersökningar där man utnyttjar dalamöjligheterna i onödan. Men del kan ju inom forskningen göras bedömningar som inte sammanfaller med de allmänna samhälleliga värderingarna av behovet, och vi har i så fall möjligheter all rätta till det. Jag tror emellertid i stort sett att vi måste vara öppna för alt forskningen har ett stort behov pådetla område, och idel avseendet verkar del ju som om vi inte riktigt hade samma uppfattning, herr Wijkman och jag.

1 övrigt vill jag endast hänvisa till vad jag har sagt om de allmänna frågorna. Därvidlag kan jag inle på del här stadiet säga mera med hänsyn lill de utredningar som pågår på olika håll.

Herr HUGOSSON (s);

Fru lalman! Jag hade inte tänkt della i den här debatten, men när jag satt och lyssnade på min kollega Anders Wijkman från datainspektionen fann jag mig föranlåten att begära ordet.

Del är förvisso ett viktigt och svårt område som herr Wijkman lar upp i sin interpellation - integriietsaspeklerna, skyddet för den personliga integriteten när det gäller personuppgifter, lagrade med ADB.

Men det som herr Wijkman här glömmer bort är ändå att vi i datainspektionen har möjligheter att föreskriva regler. Herr Wijkman säger i sitt anförande att vi inte har några garantier för att de register som myndigheterna har upprättat används för andra syften än vad de är avsedda för. Del är emellertid faktiskt på del sättet all för varie register, som datainspektionen ger tillstånd till, föreskriver också datainspektionen vartill man får använda detta - bara för det eller det syftet. Man måste gå till datainspektionen för att få tillstånd om man önskar använda uppgifterna till någonting annat. Det är alltså inle så all man kan använda sina register för vilka syften som helst. Jag tycker alt del är viktigt alt säga ifrån det i den här debatten. Förvisso finns del anledning lill oro när det gäller datatekniken, men för den skull behöver vi ju inte underblåsa någon datahysleri.

Herr Wijkman tar upp levnadsnivåundersökningen, som ju var föremål för ingående debatt i dalainspektionen och i pressen och föranledde regeringens avvägande. Frågan gällde huruvida man kunde avideniifiera. dvs. ta bort personidentifikaiionen i dessa register. Vi var en minoritet i datainspektionen som hävdade all det skulle vara ytterst olyckligt om man gjorde detta, eftersom sekretessen i så fall skulle upphävas. Då del är utomordentligt känsliga uppgifter som ingår i denna undersökning, kunde jag inte vara med om all göra en avidentifiering och därmed göra materialet offentligt. Det är inle hypotetiskt att man skulle kunna iden-

lifiera en enskild person i detta material när del blev offentligt, även ifall identifikationsuppgifterna var borttagna.

Sedan bör det kanske noteras att Anders Wijkman 1972 i en motion i den här kammaren uttalade all det var angeläget all man gjorde just denna typ av levnadsnivåundersökningar och att del organ som skulle ulföra undersökningarna var statistiska centralbyrån. Anders Wijkman har alltså i sin politiska verksamhet kunnat konstalera att vi behöver denna typ av undersökningar för att kunna bedöma vilka samhällsåtgärder som bör vidtas i syfte all möta problem som olika grupper i samhället kan ha. Del är ju det som den aktuella undersökningen syftar lill.

Här blir del alltså en balansgång, herr Wijkman; man behöver uppgifter för samhällsplaneringen och dessa uppgifter kan vara iniegriielskränkan-de, varför vi måsle se lill all det skapas ett skydd. Del kan vi ju göra genom att vi föreskriver regler i datainspektionen.

Herr Wijkman nämnde också 1975 års folk- och bostadsräkning. Ja, del har ju skett ett intimt samarbete mellan datainspektionen och statistiska centralbyrån när det gäller planeringen av denna folk- och bostadsräkning, som riksdagen får ta ställning lill inom relativt kort lid - det ligger som bekant en proposition på riksdagens bord. Där har en enig datainspektion, med Anders Wijkman som medlem, varit med om all dra upp riktlinjerna för på vilket säll folk- och bostadsräkningen skall ske, under vilka former den skall äga rum och vilka regler som skall gälla för all vi skall trygga integriteten för medborgarna.

Jag har velat säga della därför all jag finner det angelägel att det klart framgår att trots all lagstiftningen på området kanske är ofullständig finns det ändå genom datainspektionen i vårt land möjligheter att på ett helt annat säll än i andra länder trygga den personliga integriteten i dalaregistren. Men det behövs naturligtvis ytterligare förbättringar på lagstiftningsområdet, och offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén. OSK, kommer under april månad att presentera ett förslag lill utbyggnad och modernisering av gällande sekretesslagstiftning. 16 § i gällande sekretesslag, som just gäller stalisliksekretessen. är ofullständig. Jag tycker att man snarast bör förbättra stalisliksekretessen, och jag har därför till årets riksdag väckt en motion som, om den bifalles, skulle innebära att vi får en fullständig stalistiksekretess. Då kan man avideniifiera, då kan man kryptera materialet och då behövde man inte befara att materialet görs offentligt.

Fru talman! Förvisso är dataregisirering och personlig integritet ett mycket besvärligt område - svåra avvägningar måste göras. Forskningens behov skall jag inte ta upp här, men herr Wijkman vel att just forskningens register granskar vi synnerligen ingående när vi ger tillstånd i datainspektionen. Vi låter också berörda intressegrupper, berörda kategorier i samhället, som ingår i registren ge uttryck för sina egna synpunkter och ange hur de ställer sig till denna typ av register.

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

Hen WIJKMAN (m):

Fru talman! Herr statsrådet sade all "det är ju inle på skoj som myndigheterna samlar olika uppgifter", och det borde man då upplysa människorna om och inte skrämma upp dem. ansåg statsrådet. Jag ser inte min verksamhet på det här området som ett led i någon skrämselkampanj

- tvärtom. Men jag tyckte att det var naturligt, eftersom jag tillhörde majoriteten i datainspektionen och vi hade så ingående behandlat frågan om avidentifieringen, att föra frågan vidare. Jag ansåg all det beslut som regeringen fattade var myckel olyckligt, och jag märkte att debatten -utifrån de utgångspunkter jag och majoriteten i datainspektionen har

- blir helt snedvriden, då massmedia framställer regeringens beslut som ett betydande steg framåt när del gällde integritelsaspekterna. Del kan jag för mitt liv inte påstå att det var. Men eftersom vi väl i dag inte kommer varandra närmare när del gäller avidentifieringen får jag bara hoppas all de utredningar som statistiska centralbyrån och datainspektionen skall genomföra kommer att leda regeringen fram till den uppfattning som vi i majoriteten hyser.

Utan all avslöja våra resonemang i datainspektionen vill jag sedan säga, att herr Hugossons bärande argument för att icke avidentifiera, hela liden har varit de statistiska och vetenskapliga. Problemet med sekretessen kom nämligen inte upp förrän på ett myckel sent stadium i vår behandling. Ingen av oss var över huvud laget medveten om del, eftersom sekretesslagen ju är mycket svår att tolka. Jag har naturligtvis respekt för statistikerns och forskarens strävan att finslipa sina medel, men jag menar att integrilelsaspekterna också måste komma in i sammanhanget, då vi gör en slutlig avvägning.

Sedan är det troligt, herr statsråd, att del finns en åsiktsskillnad mellan oss om hur myckel uppgifter myndigheterna skall samla in om de enskilda människorna och över huvud taget om hur denna verksamhet skall läggas upp. En Sifoundersökning som presenterades i mitten av förra året -man skall förslås inte tro alltför myckel på sådana undersökningar -visade att det var just myndigheternas omfattande insamlande av uppgifter om de enskilda människorna som hos en majoritet av medborgarna ingav oro. Och man behöver inte delta i någon skrämselkampanj för att vilja ha entydiga och klara regler för det. Vad socialutredningen i det sammanhanget skriver, all man genom alt sammanställa olika uppgifter från ett stort antal myndigheter får bättre möjligheter att ägna sig åt uppsökande verksamhet, tror jag att de flesta här i landet upplever som en ganska otrevlig framlidsvision. Den verksamheten kan naturligtvis skötas på många olika sätt, men jag tror att vi skall vara medvetna om att där finns problem.

Del är inte bara allmänpolitiska, ideologiska problem eller värderingsproblem utan också beredskapsaspekter som har fått datainspektionen att slå fast att vi skall ha så få heltäckande dataregister som möjligt över medborgarna. De register som finns skall vara mycket grunda, dvs. det skall ingå få uppgifter i dem just med hänsyn till beredskapsaspek-

terna. Vi kan heller inte vara helt säkra på all vi för all framlid här i landet kommer att ha det demokratiska klimat som vi nu har. Vi kan ju inte - åtminstone inte hypotetiskt - helt avskriva riskerna för en totalitär omvälvning, och då skulle naturligtvis sådana register vara utomordentligt allvariiga i händerna på en ny, icke-demokratisk makthavare. Jag behöver kanske inte gå längre i den diskussionen. Del räcker säkert med dessa antydningar.

Sedan sade herr statsrådet all jag framfört beskyllningar för passivitet, men att vi här i landet tvärtom har gjort mycket mer än i många andra länder. Det håller jag med om. Datalagen var utmärkt. Men märk väl att vi var oeniga vid riksdagsbehandlingen just om hur vi skulle sak-behandla de offentliga registren. Och där beslöt riksdagen genom en kompromiss i mars eller april 1974, på ett enhälligt förslag från datainspektionen, all vi skulle försöka oss på en ny ordning. Det har vi inte hört ett ord om från departementet. Och därför finns det anledning för oppositionspartierna, som den gången drev en annan linje än regeringen, att ständigt upplysa och påminna om denna sak.

Sedan vill jag bara säga alt herr Hugossons argument rörande avidentifieringen, som statsrådet delar, tycker jag fortfarande är helt hypotetiska. Men jag tror som sagt inte alt vi där kommer varandra närmare i dag.

Slutligen är det en fråga kvar som jag inle har fåll något svar på. DASK skall inte syssla med integritelsaspekterna i samband med samkörningen därför all man har helt andra direktiv. Vad är det då för andra utredningar som statsrådet avvaktar, innan vi kan få mera principiella ultalanden i del fallet? Den delen av problemaliken tog nämligen datalagen över huvud tagel inte upp.

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Om ADB-registrerade personuppgifter

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Anmäldes och bordlades

Kulturutskoltels betänkande

Nr 1 med anledning av propositionen 1975:2 såvitt gäller anslag på till-läggsstat II till riksstaten för budgetåret 1974/75 till kullurändamål

Näringsutskoltets betänkanden

Nr 1 med anledning av motioner om ändringar i gruvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa mineralfyndigheler

Nr 2 med anledning av motioner om återinförande av affärstidsreglering

Nr 3 med anledning av motioner om elableringen av stormarknader och om stöd åt nedläggningshotade närbutiker

Nr 4 med anledning av propositionen 1975:2 angående utgifter på till-läggsstal II till riksstaten för budgetåret 1974/75 i vad avser kommittéer m. m. inom handelsdepartementets verksamhetsområde

Nr 22

Fredagen den 14 februari 1975

Meddelande om frågor

Nr 5 med anledning av propositionen 1975:1 i vad gäller anslag inom finansdepartementets verksamhetsområde avseende bankinspektionen, försäkringsinspektionen m. m.

Inrikesutskoltets betänkanden

Nr 1 med anledning av propositionen 1975:2 med förslag om lilläggsstat II lill riksslaten för budgetåret 1974/75 såvitt gäller arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

Nr 8 med anledning av riksdagens lönedelegalions redogörelse för verksamheten under år 1974

Nr 9 med anledning av motioner om löneavdrag för slalsfiänsleman till följd av uppdrag som riksdagsledamot

Nr 10 med anledning av motioner om arbetslöshetsersättning lill företagare

§ 5 Anmäldes och bordlades

Motion

Nr 1822 av herr Nordgren m.jl. med anledning av propositionen 1975:16

om ändrade regler för inbetalning av medel till arbetsmiljökonto och

särskilt invesleringskonto

§ 6 Meddelande om fråga

Meddelades att följande fråga framställts

den 13 februari

Nr 85 av herr Berndtson (vpk) till herr bostadsminislern om ökade möjligheter för kommun all förvärva mark för fritidsändamål:

I ökad omfattning har kapitalstarka utländska intressen böriat efterfråga svensk mark för fritidsändamål. Nyligen ansåg sig Valdemarsviks kommun förhindrad att utnyuja den kommunala förköpsrällen lill ett antal öar i Östergötlands skärgård, enär spekulationen drivit upp priset till nära tio gånger taxeringsvärdet. Risk föreligger nu all området hamnar i en tysk intressents ägo.

Delta aktualiserar dels frågan om att statliga medel borde kunna ställas till kommunernas förfogande även för förvärv av mark för fritidsändamål, dels åtgärder för alt förhindra all utländska spekulanter trissar upp markpriserna till orimliga värden.

Med anledning härav vill jag lill herr bostadsminislern ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att öka kommunernas      Nr 22
möjligheter att förvärva mark för fritidsändamål och för alt förhindra      Fredagen ripn
att utländsk spekulation driver upp priserna på sådan mark?   14 fehniari 1975

§ 7 Kammaren åtskildes kl. 15.45. Meddelande om

frågor In fidem SUNE K. JOHANSSON

I Solveig Gemert

33 3 Riksdagens protokoll 1975. Nr 21-24