Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1975:19

Tisdagen den 11 februari

Kl. 16.00

§ 1 Justerades protokollet för den 31 januari.

§ 2 Om kontrolluppgifterna från försäkringskassorna

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara fru Tro-edssons (m) i kammarens protokoll för den 31 januari intagna fråga, nr 58, och anförde:

Herr lalman! Fru Troedsson har frågat mig om vilka åtgärder jag avser att låta vidta i syfte all - om möjligt - undanröja risken för felaktig beskattning av dem som erhållit sjukpenning för 1974 först under 1975.

Sjukpenning beskallas enligt samma regler som gäller för andra inkomster. Är det fråga om inkomst av tjänst, dit sjukpenningen i de flesta fall hänförs, tillämpas den s. k. kontantprincipen. Den innebär att sjukpenningen beskallas del år den skattskyldige kan lyfta beloppet, dvs. regelmässigt då sjukpenningen betalas ul.

Det avgörande är sålunda inte vilken lid man är sjuk utan när sjukpenningen är tillgänglig för lyftning. För den som är sjuk under december 1974 men får sin sjukpenning först under år 1975 skall beskattningen av sjukpenningen i princip hänföras till inkomståret 1975. Riksförsäkringsverkels kontrolluppgifter är avfattade i enlighet härmed. Eftersom sjukpenningen i regel betalas ut med kort intervall - i flertalet fall veckovis - blir del inte fråga om något större belopp som på detta sätt kan förskjutas från ett år lill ett annat.

Av allmänna regler följer vidare att ett sjukpenningbelopp som avser år 1974 men betalas ul under börian av januari 1975 kan hänföras till åren 1974 eller 1975 alltefter den skatlskyldiges egen önskan. Han avgör delta i sin deklaration.

Någon särskild risk för felaktig beskattning av sjukpenning anser jag inle föreligga.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kontrolluppgifterna från försäkringskassorna

Fru TROEDSSON (m);

Herr lalman! Jag ber att få tacka finansministern för svaret. Sjukpenningen skall ju beskattas fr. o. m. 1974. Del har medfört ett speciellt problem när det gäller kontrolluppgifterna från försäkringskassan. Om en försäkrad varit sjuk under slutet av år 1974 och får sjukpenningen utbetald först under januari får han ingen kontrolluppgift på beloppet i år ulan först nästa år. Den som deklarerar efter kontrolluppgifterna löper visserligen ingen risk för all deklarera fel, men resultatet kan bli

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kontrolluppgif terna från försäkringskassorna

att han, om han får sjukpenning månadsvis - vilket ju förekommer -i år deklarerar för elva månaders inkomst och 1976 för tretton månaders inkomst. För många låginkomsttagare kan det innebära en inle obetydlig skatteökning genom att de både kommer upp i högre marginalskalteklass och dessutom mister bostadstillägg. Jag förmodar all det är för sent alt göra något åt detta inför årets deklaration, men saken borde uppmärksammas när del gäller sjukpenning som utbetalas vid nästa årsskifte. Jag hade uppskattat om finansministern varit beredd att föranstalta om sådana åtgärder att risker för felaktig beskattning undanröjs.

Del andra problemet i detta sammanhang är risken för dubbelbeskattning, nämligen om den försäkrade tar upp sjukpenningen för december 1974 i sin deklaration nu i år trots att han inte fått någon kontrolluppgift - den får han först till nästa års deklaration. Risk finns att den skallskyldige då följer kontrolluppgiften och tar upp beloppet på nytt. Tax-eringsfunklionärerna har i allmänhet små möjligheter att rätta lill sådana felaktigheter, såvida de inte görs uppmärksamma på risken för en sådan dubbelbeskattning t. ex. genom att del belopp som utbetalts före den 15 januari särredovisas på kontrolluppgiften.

Ett tredje problem uppkommer om den skattskyldige inte tar upp sjukpenningen för december i årets deklaration. Han har härvidlag, såsom finansministern sade, en viss valfrihet. Om han inle tar upp sjukpenningen i årets deklaration uppstår risken all han glömmer all göra del nästa år, och han kan då belastas med skattetillägg. Även för alt undvika defi risken vore det önskvärt med något slags särredovisning - eventuellt kombinerad med en varningslapp - för sjukpenning som har utbetalts under första hälften av januari. Är herr Sträng här beredd all vidta ål-gärder för all undvika risken för dubbelbeskattning eller felaktig in-komsiuppgifl genom något slags särredovisning på kontrolluppgifterna av den sjukpenning som utbetalts före den 15 januari?

Herr finansministern STRÄNG:

Herr lalman! Det torde framgå av mitt svar att jag inte är beredd att göra några speciella arrangemang i den riktning som frågeställaren avser helt enkelt därför all jag tror all fru Troedsson underskattar deklaranternas förmåga att hålla reda på sina inkomster.

Del är på det sättet att man blir beskattad för inkomster det år som dessa faller ul, det må vara löneinkomster eller ersättning från sjukförsäkringen. Men om deklaranten har den uppfattningen att en sjukpenning som intjänats under december månad 1974 och tas upp pä kontrolluppgiften för januari månad 1975 ändå bör hänföras till året 1974, har han möjlighet all i sin deklaration begära att beloppet skall beskallas 1974. Då följer taxeringsmyndigheterna denna hemställan. Om någon gjort en sådan aktiv handling att han i sin deklaration begärt denna ändring, föreställer jag mig att vederbörande när han nästa år skriver sin deklaration och då tittar på den gamla deklarationen - del är ju den gängse principen - blir uppmärksammad på vad han gjort tidigare, och därmed undanröjs alla risker för dubbelbeskattning.

Fru TROEDSSON (m);

Herr lalman! Jag tror att finansministern har en litet för idealiserad bild av oss vanliga skattebetalare. Jag har själv fungerat som laxerings-nämndsordförande under en rad år och märkt hur svårt det varit för de skattskyldiga när det gällt belopp som betalats ut i börian av januari. För vanliga löneinkomster är risk för dubbelbeskattning inte för handen på samma sätt därför alt den lön som avser sista månaden av årel i allmänhet utbetalas före den 31 december och alltså kommer på kontrolluppgiften för rätt år. Med sjukpenningen är det emellertid något alldeles speciellt därför att försäkringskassorna är slängda under nyårshelgen så att beloppen regelmässigt betalas ut efter årsskiftet och alltså las upp på "fel" år.

Försäkringskassorna har, oin jag är rätt underrättad, gått ut med upplysning om att sjukpenningen numera är skattepliktig, så jag tror all många skattebetalare är måna om att i årets deklaration ta upp de sjukpenningbelopp som avser 1974. Men jag vet samtidigt vilken stark magi det ligger i kontrolluppgifterna. Man betraktar kontrolluppgiften ofta som en helig uppgift och följer den. Jag anser att det finns risk för att många skattebetalare kommer att ta upp beloppen på nytt i böan av 1976 när de då deklarerar, eftersom de är angelägna öm alt följa kontrolluppgiften.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kontrolluppgifterna från försäkringskassorna

Herr finansministern STRÄNG:

Herr lalman! Det kan aldrig bli fråga om några större belopp. Det har visat sig alt i runt tal 60 96 av alla sjukdomsfall inte överstiger en vecka. Återstående 40 96 kan gälla litet längre sjukdomsperioder, men i allmänhet utbetalar försäkringskassorna sjukpenningen var fiorlonde dag, såvida inle vederbörande själv gör en framställning om att hans sjukpenning skall magasineras hos sjukkassan och utbetalas när sjukdomsperioden är slut efter en längre sjukdomsperiod. Men även då har ju vederbörande så pass aktivt ingripit i dessa frågor att han bör komma ihåg det när han följande år gör sin deklaration, om del är så att han begärt avsteg från den vanliga principen, nämligen att man tar upp inkomsterna - oavsett om det är fråga om lön eller sjukpenning - under det kalenderår man fått pengarna.

Fru TROEDSSON (m):

Herr talman! Beloppen kanske inle är så stora, men om det gäller 90 96 av 14 dagars lön innebär det för många 1 500 eller 2 000 kr. En dubbelbeskattning, som jag är rädd för, innebär då dels att de får betala skatt tvä gånger, dels all de längre fram går miste om bostadstillägg som de annars hade varit berättigade till. Då kan det vara för den enskilde ganska avsevärda belopp.

Jag skulle till sist vilja be herr finansministern och kanske också herr socialministern, som är närvarande, all fundera över om inte försäkringskassorna kunde skicka ut någon (iten varnings/app till sådana sjuk-försäkrade som man vet fåll sjukpenning för december utbetalad under

2 Riksdagens protokoll 1975. Nr 18-20

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om skatteutjäm-ningsbidragen

tiden den I lill 15 januari. Jag tror all man därigenom skulle undvika en hel del trassel och åstadkomma en rättvisare beskattning än som annars kan bli fallet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Om skatleutjämningsbidragen

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för all besvara herr Stad-linfis (s) den.23 januari framställda interpellation, nr 20, och anförde:

Herr talman! Herr Stadling har frågat mig om jag är beredd att företa en förnyad översyn avseende procentsatserna för den garanterade skallekraften i vissa glesbygdskommuner.

Nu gällande regler tor skatleutjämningsbidragen trädde i kraft den 1 januari 1974. Då propositionen om skatteutjämning logs av riksdagen uttalades att systemet skulle ses som ett provisorium i avvaktan på en översyn i anslutning till att resultaten från den kommunalekonomiska utredningen förelåg. När utredningen slutfört sill arbete'bör det således finnas underlag för en översyn av gällande bestämmelser. Jag utgår ifrån all vissa justeringar då kan framstå som motiverade.

Hen STADLING (s):

Herr lalman! Jag tackar finansministern försvaret på min interpellation. Anledningen lill att jag aktualiserat denna fråga framgår av vad jag anfört i min interpellation, nämligen att inom det inre stödområdet är det endast två kommuner, Ljusdal och Ange, som har tilldelats en bidragsprocent på 110. Då båda är utpräglade glesbygdskommuner finns del enligt mitt förmenande inga motiv för att dessa skall särskiljas från de övriga kommunerna inom stödområdet. För de övriga kommunerna varierar bidraget som bekant mellan 120 och 130 96. En jämförelse med t. ex. Sollefteå kommun visar att denna ligger på bidragsprocenten 120. Ur lokaliseringssynpunkt torde väl Ange och Ljusdal vara jämförbara med Sollefteå.

För Anges del skulle en justering upp till 120 96 betyda att vi kunnat hålla utdebiteringen vid 13:50 eller kunnat reducera upplåningen med ca 3,3 milj. kr. En anpassning till övriga kommuner inom stödområdet skulle således få en ganska god effekt.

Finansministerns svar speglar väl också en viss optimism. Finansministern utgår ju ifrån att vissa justeringar kan, som han säger, framstå som motiverade när resultatet av den kommunalekonomiska utredningen föreligger. Jag får väl tills vidare nöja mig med finansministerns svar och uttala den förhoppningen all utredningens betänkande snart skall kunna föreläggas riksdagen.

Jag lackar än en gång för svaret.

Fru THUNVALL (s);

Herr talman! Helt naturiigt är den fråga som nu behandlas av stort intresse också för mig, eftersom - vilket herr Stadling också påpekade - Ljusdal och Ange är de enda kommuner inom det inre stödområdet där skalleutjämningsbidraget ligger på 110 %, medan övriga kommuner har mellan 120 och 130 96. Jag instämmer således i de synpunkter som herr Stadling fört fram, och jag vill understryka att dessa i hög grad gäller också för Ljusdals kommun. Utdebiteringen för Ljusdals kommun är bland de högsta för au inte säga den högsta i Gävleborgs län, och del är givet att detta kan försvåra för Ljusdal all bli den expanderande kommun som vi arbetar för - och jag vet att regeringen är väl medveten om de problem vi har. Som ett led i strävandena att öka Ljusdals möjligheter ser jag också en förbättring av bidragsprocenten för den garanterade skattekraften för Ljusdals kommun, liksom det är det för Anges del.

I fiera avseenden är förhållanden och utveckling likartade i Ljusdals och Ange kommuner - och detta med bidragsprocenten är ett av dem.

I sill svar lill herr Stadling hänvisar finansministern till kommunalekonomiska utredningen och säger att dess resultat kan ge underiag för en översyn av gällande bestämmelser. Finansministern utgår från att vissa justeringar då kan framstå som motiverade.

Herr Stadling sade att svaret speglar en viss optimism. Del vill jag instämma i, och del ger också mig underiag för optimism beträffande Ljusdals kommun i den fråga det här gäller. Jag hoppas all såväl utredningens förslag som de ifrågasatta justeringarna snart kommer att föreligga, och jag tror att de skall vara lill fördel för de båda aktuella kommunerna.

Nr 19

Tisdagen den 11 febmari 1975

Om förkortning av väntetiderna vid ögonkliniker

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Om förkortning av väntetiderna vid ögonkliniker

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 10 januari framställda interpellation, nr 8, och anförde:

Herr lalman! Herr Böriesson i Falköping har frågat mig om jag vill redogöra för den nuvarande tillgången på ögonläkare och för gällande väntelider vid landets ögonkliniker samt om jag är beredd att medverka till att ylleriigare åtgärder vidtas för att väntetiderna för patienter skall kunna nedbringas, t. ex. genom ökad rekrytering av ögonläkare.

Det sjukvårdspolitiska arbetet har under 1970-talet varit starkt inriktat på att få till stånd bättre planeringsinstrument för en målinriktad utbyggnad och organisation av sjukvården. På initiativ av socialdepartementets sjukvårdsdelegation har under de senaste åren pågått ett intensivt arbete ute i landslingen med all utarbeta enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. En sådan fortlöpande planering med en noggrann prövning

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om förkortning av väntetiderna vid ögonkliniker

av vårdbehoven inom olika sektorer är en grundläggande förutsättning för att sjukvårdsresurserna skall kunna utnyttjas på bästa sätt.

När det gäller alt tillgodose samhällets behov av läkare för olika vårdområden är det nya systemet för vidareutbildning av läkare ett viktigt planeringsinstrument. Del ankommer därvid på socialstyrelsen all besluta om antalet s. k. vidareulbildningsblock inom olika specialiteter med fördelning på sjukvårdshuvudmännen. Målet är därvid att i nära samarbete med bl. a. sjukvårdshuvudmännen tillgodose samhällets läkarbehov inom olika specialiteter och inom allmänläkarvård. Vid fördelningen av ul-bildningsblocken har också särskild hänsyn tagils lill behovet av en utbyggnad av den specialiserade ögonsjukvården. F. n. finns ett 50-tal läkare under specialistutbildning i ögonsjukdomar.

Vad jag här sagt bör tillsammans med den kraftigt ökande tillgången på läkare ge goda förutsättningar för att steg för steg kunna avhjälpa de brister som råder inom vissa områden.

När det gäller ögonsjukvården är läkarbristen fortfarande besvärande på vissa platser. Väntetiderna för såväl sluten som öppen vård har under de senaste åren varit i stort sett oförändrade, trots all antalet ögonspe-cialisier ökat från drygt 200 år 1973 till ca 250 år 1975..En förbättring i fråga om väntetiderna synes dock ha inträtt på den senaste liden. En påtaglig förbättring har skett på vissa håll, bl. a. i Göteborg och Malmö. Det bör här framhållas all akuta fall alltid tas emot omedelbart.

En rad åtgärder har också vidtagits för att på kort sikt förbättra situationen inom ögonsjukvården. Sålunda har socialstyrelsen lämnat rekommendationer om en lämplig arbetsfördelning mellan ögonläkare, allmänläkare, oftalmologassislenter, ortoplisler och optiker. Resultatet av dessa rekominendationer följs nu upp av en särskild arbetsgrupp inom socialstyrelsen, som under våren 1975 väntas lägga fram förslag om ytterligare åtgärder i detta syfte. Det bör också nämnas att Landstingsförbundet nyligen tillsatt en utredning om inrättande av särskilda synhjälps-centraler med uppgift att svara för vården av främst synsvaga personer.

När del gäller utbildningen av ögonopliker har skolöverstyrelsen i samråd med socialstyrelsen utarbetat en ny läroplan som innebären utökning av utbildningen från sex veckor till tolv veckor. Denna nya läroplan, som kommer att tillämpas med börian våren 1975, syftar lill all förbättra undervisningen i första hand inom områdena ögonsjukdomar och re-fraktionslära.

Del vidtas också åtgärder för att förbättra och utöka utbildningen för andra personalkategorier. Arbete pågår med utarbetande av en ny läroplan för ortoplisler. och antalet elevplatser för blivande oftalmologassislenter har ökats väsentligt genom alt en ny utbildningsenhet nyligen tillkommit i Jönköping.

Av det anförda framgår alt ett omfattande arbete pågår för all förbättra förhållandena inom ögonsjukvården. Jag är övertygad om att sjukvårdshuvudmännen lar lill vara de möjligheter som finns att både på kon och lång sikt förbättra ögonsjukvården.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr lalman! Jag ber all få lacka för svaret på herr Böriessons i Falköping interpellation. Då herr Böriesson inle har tillfälle all la emot svaret, har han bett mig göra detta.

De långa köerna vid våra sjukvårdsinrättningar har varit och är ett stort problem för huvudmännen, för sjukvårdspersonalen och för patienterna. När man för åtskilliga år sedan brottades med dessa problem och såg framåt hoppades man väl, all situationen 1975 skulle vara bättre än den nu är.

I inlerpellationen tas upp de oacceptabelt långa väntetider som på många håll alltjämt förekommer vid landels ögonkliniker. Herr Böriesson har särskilt nämnt förhållandena vid Falköpings lasarett. Del framgår med all önskvärd tydlighet att lägel vid våra ögonkliniker är sådant all det bara är patienter med synnerligen svåra ögonskador som genom dubbel resp. enkel förtur kan komma under vård inom någorlunda rimlig tid. Patienternas tillstånd kan självfallet förvärras avsevärt genom all de inte i tid kan komma under vård. Resultatet av detta.kan inte bli annat än all patienter som kunde räddas från allvarligare ögonskador måste bli hårt drabbade innan de får den nödvändiga vården.

Färska siffror frän ögonkliniker talar sitt tydliga språk. I januari i år var väntetiden vid regionsjukhuset i Linköping för patienter med s. k. dubbel förtur tre veckor, med enkel förtur tre månader och ulan förtur åtta månader.

Vid regionsjukhuset i Örebro var läget för akutfall något bättre. I juni 1974 hade halvakuta fall obetydlig eller ingen väntetid. Däremot var väntetiden inte mindre än två år för patienter utan förtur.

Vid Akademiska sjukhuset i Uppsala krävdes en remiss föran patienter skulle kunna få vård inom ett halvår.

De här siffrorna anser jag vara tillräckligt talande för att föranleda kraftfulla åtgärder i syfte alt nedbringa väntetiderna vid våra ögonkliniker. Som herr Böriesson antytt i sin interpellation torde en prioritering av ögonvårdssekiorn vara nödvändig.

Socialministern tar i sitt svar upp vad som gjorts och vad som är på gång i form av utredningar, planering, utbildning av läkare osv., och detta hälsar vi med tillfredsställelse. Men med hänsyn till del svåra läge som rapporterats vid ögonklinikerna känner jag mig ändå inle fullt tillfredsställd med svaret. Del ger inte klart besked om när köerna skall minska reellt eller helt försvinna. Jag förslår att det är svårt alt ge ett sådant besked, men det innebär också att problemet med de långa köerna och väntetiderna är kvar.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om förkortning av väntetiderna vid ögonkliniker

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 19

§ 5 Om statsbidrag till glasögon

Tisdagen den 11 februari 1975

Om statsbidrag till glasögon

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 10 januari framställda interpellation, nr 9, och anförde:

Herr talman! Herr Böriesson i Falköping har frågat mig om jag är beredd att påskynda utredningsarbetet om statsbidrag lill glasögon för barn och ungdomar så all förslag därom kan föreläggas riksdagen våren 1975 samt om jag är beredd all ge hjälpmedelsgruppen särskilda direktiv all undersöka möjligheterna till statsbidrag även för vissa vuxna med synhandikapp.

Hjälpmedelsgruppen, som avslutat sitt arbete i januari 1975, redovisade i ett betänkande hösten 1974 en kartläggning av behovet av bidrag till glasögon för barn och ungdom. Frågan om en bidragsgivning på delta område har därefter prövats inom socialdepartementet i kontakt med Landstingsförbundet.

Enligt en mellan socialdepartementet och Landstingsförbundet nyligen träffad överenskommelse om vissa finansieringsfrågor på sjukvårdsområdet kommer fr. o. m. den 1 januari 1976 att utgå ersättning från sjukförsäkringen lill sjukvårdshuvudman som medverkar vid anskaffning av kostnadsfria eller prisnedsatta glasögon till barn och ungdom under 19 år. Enligt överenskommelsen införs samtidigt en enhetlig ersättning från sjukförsäkringen lill sjukvårdshuvudmännen för tillhandahållande av tekniska hjälpmedel åt handikappade, vari ingår en rad olika synhjälpmedel, bl. a. siarrglasögon. Avsikten är att överenskommelsen skall redovisas för riksdagen i en proposition under våren 1975.

Hen JOHANSSON i Skärstad (c);

Herr talman! Jag ber att få lacka för svaret på herr Böriessons i Falköping interpellation.

Frågan om bidrag till glasögon, främst när det gäller barn och ungdom med behov av täta glasögonbylen, har ofta aktualiserats i riksdagen. Riksdagen konstaterade senast i fiol att för familjer med barn som har nedsatt syn eller synskada medför glasögonbytena stora kostnader, som för många kan bli alltför betungande.

Jag tackar socialministern och hälsar med tillfredsställelse beskedet om all vi får en proposition våren 1975 som positivt behandlar dessa frågor.

Del är vår förhoppning att propositionen också ger möjligheter till statsbidrag för vuxna synskadade med stort behov av glasögon och byten av dessa. Synförmågan undergår även för vuxna synskadade stora förändringar, som kan påkalla byten av glasögon. Till detta kan läggas att alla synskadade - såväl vuxna som barn - är beroende av all ha reservglasögon, emedan de kan bli totalt handikappade om glasögonen skadas eller förstörs.

Jag vill i detta sammanhang också nämna pensionärerna. I denna stora

grupp av medborgare är det många som har synskador och därmed stora utgifter för glasögon. Än en gång lack för svaret!

Fru SKANTZ (s):

Herr lalman! I anledning av herr Böriessons i Falköping interpellation vill jag gärna säga några ord.

För några år sedan motionerade jag tillsammans med några partikamrater om möjlighet att införa statsbidrag till glasögon. I motionen påpekade vi särskilt all barnfamiljer inle sällan har dryga kostnader för barnens glasögon, eftersom barnens syn förändras och glasögonen ofta måste bytas. Inle minst i familjer där flera barn använder glasögon kan kostnaderna bli betydande. Motionen bifölls.

Slatsulskotlel, som behandlade motionen, ansåg att del fanns anledning att pröva denna fråga, och delta uppdrag lämnades senare lill hjälpmedelsgruppen, som har avslutat och också redovisat sill arbete.

Jag vill gärna i dag uttrycka min glädje över all frågan om bidrag till glasögon nu fåll en positiv lösning genom den överenskommelse som har träffats mellan socialdepartementet och Landstingsförbundet. Ett tack till dem som har varit engagerade i detta arbete!

Till sist vill jag uttala den förhoppningen att samtliga landsting så snart som möjligt inför kostnadsfria eller i varie fall prisnedsatla glasögon för barn och ungdom under 19 år. Detta är en reform som många väntat på och som kommer all betyda mycket för barnfamiljer med svag ekonomi.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om s. k. sensitivitetsträning

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om s. k. sensitivitetsträning

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för alt i ett sammanhang besvara dels herr Gadds (s) den 24 januari framställda interpellation, nr 21, dels fru Olilins (s) i kammarens protokoll för den 24 januari intagna fråga, nr 48, och anförde;

Herr lalman! Herr Gadd har i en interpellation frågat mig om jag har för avsikt att vidta åtgärder för all förhindra att outbildade personer kan medverka vid behandlingen inom områden som slår sjuk- och hälsovården nära med anledning av vad som förekommit då del gäller s. k. sensiliviieisiräning.

Vidare har fru Ohlin ställt en fråga lill mig om jag avser att vidta åtgärder som syftar dels till kartläggning av sensitiviielsträningens effekter, dels lill ökad insyn i och kontroll över verksamheten. Jag besvarar inlerpellationen och frågan i ett sammanhang.

Enligt vad jag inhämtat har socialstyrelsen sin uppmärksamhet riktad på sensilivitelslräningen och andra liknande företeelser. Enligt social-

Nr 19

Tisdagen den 11 febmari 1975

Om s. k. sensitivitetsträning

styrelsens bedömning.synes metoden som sådan inte vara förknippad med några egentliga risker om den är insatt i ett rikligt sammanhang och om den används med omdöme av kompetent personal. Bedrivs verksamheten på annat säll kan den däremot i vissa fall innebära starka påfrestningar som kan utlösa psykiska följdverkningar.

Med anledning av de uppgifter som framkommit om allvarliga följder av sensiliviieisiräning i samband med personalulbildningskurser har socialstyrelsen nyligen salt i gång en utredning om riskerna för psykiskt insjuknande i dessa sammanhang. Socialstyrelsen har tagit kontakt med arrangörerna av sådana kurser med begäran om information om kursernas uppläggning och innehåll samt kompetenskraven för kursledarna. En förfrågan av socialstyrelsen till vissa sjukhus och kliniker om misstänkta följder av ifrågavarande kurser visar att elt tiotal personer lagts in för behandling och att andra patienter behandlats i öppen vård efter genomgången eller avbruten kurs i sensitivitetsträning eller liknande. Socialstyrelsen avser att fullfölja dessa undersökningar för all närmare utröna sambandet mellan kurser av ifrågavarande slag och behov av psykiatrisk vård.

Så snart de pågående undersökningarna slutförts kommer socialstyrelsen alt lämna en bred information i hithörande frågor och all närmare överväga de övriga åtgärder som kan behöva vidtas.

Fru OHLIN (s):

Herr lalman! Jag ber ati få tacka statsrådet.för svaret på min fråga. Del är med anledning av den uppmärksamhet verksamheten har fått genom de tragiska händelserna i anslutning till genomgång av kurs med sensitivitetsträning som jag har ställt min fråga.

Att det finns anledning att närmare granska verksamheten ges ett klart besked om, som också statsrådet har framhållit i sitt svar, när ett tiotal personer lagts in för behandling - och andra har behandlats i öppen vård -efter genomgången kurs. Socialstyrelsens undersökning pågår och antalet vårdbehövande kan komma alt stiga ylleriigare. Detta talar ju för att det verkligen finns anledning alt kontrollera verksamheten.

Jag har tagit del av redogörelser som lämnats av deltagare i kurser av detta slag. och det finns där både positiva och negativa synpunkter på kursverksamheten. Resultatet beror väl i hög grad på oin det är kursledare som klarar uppgiften. Jag kan hänvisa lill en artikel av Hans Evert René, som själv deltagit i en kurs av nämnt slag, för att ge en liten inblick i hans omdöme. Han säger bl. a. när det gäller en kurs för skolpersonal;

"Vissa människor orkar inte ined ett känslomässigt ältande. De har blivit för upprivna, de måste ta några dagars vila, några veckor, kanske mer, för all kunna återanpassa sig. Och vad vet vi om situationen efter kursens slut? Har man trasat sönder en människa i stället för all bidra positivt till hennes funktion som lärare?"

Herr talman! I min fråga har jag också påpekat vikten av en utvärdering

av kurserna, och en sådan hoppas jag kommer i samband med socialstyrelsens undersökning. Jag anser även alt det är absolut nödvändigt att deltagarna får riklig information före kursens börian, så all de har klart för sig vad de utsätter sig för. Med intresse kommer jag att följa socialstyrelsens undersökning.

Hen GADD (s):

Herr lalman! I likhet med fru Ohlin vill jag tacka statsrådet för svaret.

Svaret slutar ju med en försäkran om all socialstyrelsen kommer all lämna en bred information i hithörande frågor och överväga de åtgärder som bör vidtas. Del är bra, och jag tror att en viss erforderlig uppmärksamhet från riksdagens sida på del här området därmed är uppnådd.

Bakgrunden till frågan kan ju skisseras på många sätt. En av orsakerna lill alt saken aktualiserats är alt Svenska psykiatriska föreningen tillskrev socialstyrelsen i mars 1971 och pekade på de uppenbara faror som förelåg ifall outbildad och helt oinitierad arbetskraft ledde sådana här kurser, som onekligen står den psykiska hälsovården myckel nära. Den 12 februari 1974 - efter tre år - reagerade socialstyrelsen, och med hänsyn till den takt i vilken telefonförfrågningar nu görs av socialstyrelsen hos sjukhus landet runt kan del konstateras att en positiv utveckling är på gång.

Man kan självfallet - som representanter fördel Arbetsgivareföreningen närslående ALI-RATI-instiluiel gjort i pressen - säga all del här är en liten fråga. Det har i pressen synts uttalanden från ansvariga inom institutet att människor som genomgått kurser i bokföring och statistik och liknande också har avlidit. Intar man den attityden till denna fråga så har frågan, vill jag hävda, en politisk relevans, en relevans för den här församlingen. Den seriösa psykiska sjukvården som bedrivs i psy-kodynamiska sammanhang genom gruppterapi o. d., som är inriktad på vård av våra alkoholskadade och som används i familjerådgivningen, kan allvarligt komma att skadas ifall denna attityd och detta enligt mina värderingar chariatanariade begrepp sprids i pressen. Skall vi kunna nå de människor som behöver den grupp-psykodynamiska vården krävs del alt de ställer upp frivilligt, och del försvåras självfallet av sådana här händelser.

Nu känner vi lill jämförelsevis säkert ett dödsfall, men enligt de rundringningar som socialstyrelsen gjort under januari månad och som socialministern omnämner har man upptäckt ett tiotal sjukdomsfall, även om de inle är lika tragiska som det förstnämnda. Undersökningarna pågår, och enligt personliga kontakter som jag haft med socialstyrelsen lär antalet vårdfall vara uppe i drygt del dubbla.

Detta gör att det också finns en politisk sida av problemet med gränsdragningen mellan en seriös sjuk- och hälsovård och den aktivitet som bedrivs av Arbetsgivareföreningen, .ALI-RATI-institutet och, såvitt jag vet, också av statens personalutbildningsnämnd.

Frågan har alltså en sjukvårdspolitisk bakgrund. Men den har också

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om s. k. sensitivi tetsträning

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om uppskov med det s. k. Bolmenprojekiet

en annan bakgrund -jag skulle vilja säga en arbelsmiljöpolilisk bakgrund. Sensitivitetsträningen startade i den amerikanska armén under andra världskriget, bl. a. för att lära de soldater som inte tålde den form av mänskliga kontakter som kriget innebar all tåla det. Det är en sida av den ideologiska bakgrunden. Och om man nu på arbetsgivarhåll startar aktiviteter utifrån den ideologiska synen, kombinerad med synen att förhållandena på arbetsmarknaden är personliga förhållanden som kan lösas i diverse sådana här grupper, vilka leds av personer med 25-dagarslånga folkhögskolekurser, vill jag hävda att del kan slås fast alt detta också har en sjukvårdspolitisk sida som vi alla bör vara observanta på.

Jag tycker att socialministerns svar är sympatiskt av två skäl. Del är ganska lugnt i tonen - det finns ingen anledning alt hetsa och sä att säga omöjliggöra en seriös sensiliviieisiräning, för självfallet finns del också ute på arbetsplatserna personliga problem som kan klaras upp. Men då tror jag alt del skall vara en annan attityd bakom än den som har spårals i kommentarerna lill detta visserligen enstaka men tragiska dödsfall på grund av en hantering'som bör kallas chariataneri.

Jag hoppas, herr statsråd, att inte bara socialstyrelsen utan också socialdepartementet kommer all följa denna fråga med uppmärksamhet.

Herr socialministern ASPLING:

Herr lalman! Jag vill gärna understryka vad herr Gadd sade senast, nämligen alt denna fråga i hög grad förtjänar att följas och uppmärksammas. Jag kan också försäkra herr Gadd all vi inom socialdepartementet kommer all göra del. Likaså kan jag instämma i vad herr Gadd sade om all detta ärende har en sjukvårdspolitisk sida och all gränsdragningsfrågorna förtjänar uppmärksamhet i hög grad. Allt detta är vi klart medvetna om.

Herr GADD (s);

Herr talman! Till detta sista finns det då anledning för mig alt säga: Ett djupt känt lack, herr statsråd!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om uppskov med det s. k. Bolmenprojekiet

Herr jordbruksministern LUNDKVIST erhöll ordet för att besvara herr Gustavssons i Alvesta (c) den 9 januari framställda interpellation, nr 6, och anförde:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta har frågat mig om jag är beredd medverka lill alt Bolmenprojektets igångsättning uppskjuts i avvaktan på en grundlig utredning om vattentillgångar, konsumtionsbehov och kostnader.

Regeringens beslut i Bolmenärendei byggde på en grundlig prövning

av projektet. Ansökan var föremål för ett omfattande remissförfarande, varigenom ärendet blev allsidigt belyst.

Regeringens beslut kom 1970, och på hösten 1973 var tillståndsprövningen enligt vattenlagen klar. Därmed förfogar lillståndshavaren över projektet. Tillslåndshavare är aktiebolaget Sydvatten, dvs. kommunerna Malmö, Helsingborg, Lund, Landskrona och Eslöv, som äger bolaget. Sydvalten skall ha ulfört arbetena före utgången av år 1987 enligt särskild föreskrift i vaitendomen.

Enligt vad jag erfarit har Sydvatten fortlöpande bearbetat prognosmale-rialet och har också lagt fram förslag om en elastisk tidsplan för all la i drift tunneln och övriga anläggningsdelar, om utvecklingen av vallenförbrukningen medger del.

Del har såvitt jag kunnat utröna inte framkommit några nya uppgifter om vare sig grundvatten- eller ytvatlenlillgångarna av betydelse för Bolmenprojekiet. De outnyttjade tillgångar som finns i regionen kan i och för sig täcka begränsade lokala behov, men utnyttjandet av dessa tillgångar innebär på samma gång ingrepp i den lokala naturmiljön och kan medföra försämrade möjligheter för t. ex. jordbruket att tillgodose sill alltmer ökande vattenbehov.

Del är en primärkommunal angelägenhet au svara för vattenförsöri-ningen. Mol den bakgrunden, och sedan vederböriiga tillstånd lämnats, är del de berörda kommunerna som själva bestämmer när Bolmenprojekiet skall sällas i gång.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om uppskov med det s. k. Bolmen-piojektet

Hen GUSTAVSSON i Alvesta (c):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern för svaret, även om jag hade hoppats på ett svar med mera positivt innehåll.

Bolmenfrågan är av betydligt större räckvidd än vad jordbruksministern tycks uppfatta den. Del är en fråga som har betydande natur- och miljöintresse, stora ekonomiska konsekvenser och stor regionalpolitisk betydelse.

Som statsrådet framhåller kom regeringens beslut i tillståndsfrågan år 1970. Statsrådet torde också känna lill den starka folkopinion som fanns i Bolmenbygden mot att Bolmenprojekiet genomfördes. Det var 30 000 personer som skrev på listor, vilka sedan sändes in till regeringen. Befolkningen i Bolmenbygden krävde en opartisk utredning av ärendet. Tyvärr gav detta emellertid inle något resultat. Men jag vågar säga att opinionen inte är mindre i dag.

Det är att märka alt del inle har gjorts någon dokumentation från Sydvattens .sida om vad som har hänt med sjön Bolmen och dess omgivningar från förra vattendomen 1941, som bökade tillämpas på 1950-talel, och fram till tiden för den nya domen 1973.

Bolmen är en av landets vackraste sjöar. Den har med sina 365 öar en strandlinje på inte mindre än 37 mil. Ur natur- och miljövårdssynpunki borde del vara självklart alt en sådan utvärdering som jag nämnt kommer lill stånd.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om uppskov med det s. k. Bolmenprojekiet

Jag har framställt min interpellation bl. a. mot bakgrund av material som framkommit sedan projektet planlades och beslutades fram till dagens läge. Jag har i min interpellation sagt att projektet prognostiserades utifrån en fortsatt våldsam befolknings- och industrilillväxl inom del aktuella området och därmed också en betydande ökning av vatlenkon-sumtionen.

I fråga om såväl befolkningstillväxt som vattenförbrukning har prognoserna slagit fel.

Jordbruksministern säger i sill svar: "Det har såvitt jag kunnat utröna inte framkommit några nya uppgifter om vare sig grundvatten- eller ytvatlenlillgångarna av betydelse för Bolmenprojekiet." Jag måste beklaga alt jordbruksministern inte följt debatten i denna inom jordbruksministerns verksamhetsområde så väsentliga fråga. Om jordbruksministern hade gjort del, hade jordbruksministern sannolikt kommit underfund med att utveckling och undersökningar vederlägger del material och de prognoser som låg till grund för Bolmenprojekiet. - Vad är det då som hänt?

1. Prognoserna om den framlida, myckel stora befolkningsökningen i del aktuella området stämmer inte alls med den utveckling som skett i området under de senaste åren. Inte ens regeringens förslag och riks-dagsmajoriletens beslut om den framtida regionalpolitiken utgår ifrån en så kraftig befolkningstillväxt som Sydvalten räknade med. Jordbruksministern har på så säll alltså själv varit med om alt revidera prognoserna.

2. Vallenförbrukningen inom såväl industri som enskilda hushåll har minskat i motsats lill vad som förutsades i prognoserna, nämligen en betydande ökning.

3. Statens geologiska undersökningar har inlett en karlläggning av grundvattnet i Skåne, ett projekt som leds av statsgeologen Ove Gustafsson. I ett uttalande för några dagar sedan ifrågasatte han om del behövs någon vaitentunnel från Bolmen till Skåne. Han sade vidare alt den utredning som redovisades 1965 inte log med vissa områden. Inte minst grundvattentillgångarna i sydvästra Skåne har troligen underskattals avsevärt. De här undersökningarna tar enligt uppgift ett par tre år. Sannolikt är vattentillgångarna i Skåne betydligt större än man tidigare trott.

4. En sak som inte redovisats i någon av de utredningar Sydvalten presenterat är det energibortfall som uppkommer om Bolmenprojekiet genomförs. Förra veckan presenterade den s. k. Bolmenkommittén en expertutredning där del redovisades hur ett genomförande av Bolmenprojekiet komineratt inverka på elproduktionen. Enligt denna utredning blir resultatet följande.

Genom en vattenbortledning från Bolmen kominer elproduktionen i Bolmåns och Lagans kraftverk att minska. Energi förlusten beräknas vid fullt uttag av 6 mVsek. och med vattenhushållning enligt Sydvattens förslag av den 22 augusti 1974 uppgå till 56 miljoner kilowatt per år. Med tillämpning av samma energipris som Sydkraft yrkat i samband

med tillfälligt ändrade bestämmelser för sjön Åsnen, 6 öre/kWh, motsvarar energiförlusien i Bolmåns och Lagans kraftverk 3,36 milj. kr. per år eller kapilaliserat efter 5 96 ränta 67,2 milj. kr.

5. Natur- och miljöintressena står i förgrunden i alla andra sammanhang på elt helt annat sätt än för tio, ja, bara för fem år sedan, och det bör de göra även i fråga om Bolmen.

Herr talman! Vad jag här kortfattat redovisat anser jag vara av sådan betydenhet att det rycker undan grunden för Bolmenprojektets genomförande. I varie fall bör del utgöra tillräckligt skäl för att projektets igångsättande uppskjuts så att nyligen framlagt material liksom resultatet av pågående undersökningar kan bearbetas.

Jag tycker del är mycket anmärkningsvärt att detta, av jordbruksministerns svar att döma, helt undgått jordbruksdepartementets och jordbruksministerns uppmärksamhet. Statsrådet framhåller all det är en primärkommunal angelägenhet all svara för vatienförsöriningen. Jag är medveten om del, men jag vill säga att det här gäller en betydelsefull naturvårds- och miljöfråga för Bolmenbygden. Del är en stor regionalpolitisk fråga, det är en fråga med betydande ekonomiska konsekvenser såväl för Bolmenbygden som för berörda Skånekommuner. Detta sammantaget bör utgöra tillräckliga skäl för att jordbruksministern även i frågans nuvarande skede visar intresse och engagemang.

Nr 19

Tisdagen den 11 febmari 1975

Om uppskov med det s. k. Bolmen-projektet

Fru SUNDBERG (m):

Herr lalman! Jag kanske i motsats till interpellanten inte hade väntal något annat svar än del som jordbruksministern här gav på inlerpellationen av herr Gustavsson i Alvesta, men jag skulle ändå vilja instämma i vad herr Gustavsson har sagt och dessutom anlägga några synpunkter på förhållandena nere i Skåne.

Bolmenprojekiet byggde bl. a. på att övriga kommuner i nordvästra Skåne och i södra Skåne dessutom skulle ansluta sig till projektet som sådant. Där har emellertid åtskilligt hänt. Sydvaltenprojektet har lagts på is när del gäller Klijjpan och Åstorp. Där bedömer man helt enkelt saken så alt det inte är aktuellt att använda vatten från Bolmen, i alla händelser inte under detta sekel. Detsamma gäller Bjuv, som ansett all kostnaderna för anslutningen skulle komma att höja vatlenpriset alldeles för myckel. Som exempel kan nämnas all en anslutning för Klippans del skulle höja priset på vallen med mellan 70 och 80 96, och Åstorp har beräknat att det skulle bli mer än fördubbling av kostnaderna, om man anslöt sig till Bolmenprojekiet.

Malmö kommunstyrelse bordlade alldeles nyligen återigen frågan om Bolmenprojektets påböriande, och Lund har gjort likadant. Sydvallen skulle enligt de uppgifter jag har fåll ha haft sammanträde i övermorgon för alt klubba beslutet om igångsättande, men mot bakgrund av att de två stora städerna nu har bordlagt ärendet kan man - i alla händelser enligt min uppfattning - inle göra detta inom några dagar; det tidigaste sammanträde som Malmö kommun på nytt skall hålla blir den 24 februari.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om uppskov med det s. k. Bolmenprojekiet

Vad som har hänt är alltså att man i dessa kommuner, där man från börian var entusiastisk och fylld av en känsla av att detta skulle trygga vatienförsöriningen lill ett rimligt pris, har blivit alltmera skeptisk. De mindre kommunerna har som sagt tagit avstånd från projektet, och eftersom de inle heller är medlemmar i Sydvalten har de heller inte varit tvungna att ansluta sig till projektet. Även i de större städerna Malmö och Lund har en ökad skepsis gjort sig märkbar.

Vad beror detta på? Givelvis beror på det, såsom herr Gustavsson i Alvesta sade, på all prognoserna från börian varit felaktiga, sedda mot den verkliga utvecklingen.

Jordbruksministern anför i sitt svar att regeringens beslut i Bolmenärendei byggde på en grundlig prövning av projektet. Måhända är detta riktigt, men den prövningen är i dag tio år gammal, och tio år är en mycket lång tid när del gäller både förändringar i befolkning och inle minst i konsumtion. Vi kan ju bara hänvisa till energidebatten för tio år sedan och lill hur oerhört förändrade de diskussioner som förs i dag är jämfört med dem som fördes på 1960-lalel. Del går inte alt bortse från all grundvatten i mycket hög grad är en resurs som man i dag betraktar på ett annat sätt än tidigare.

Därför skulle jag nog vilja säga att den grundliga prövning som gjorts tidigare inte nu är aktuell. Den är inte aktuell när det gäller befolkningsutvecklingen och den är det inle heller när det gäller vallenkon-sumiionen. Ursprungligen beräknade man att vallenkonsumtionen i Malmö skulle uppgå till 380 liter per person och dygn. År 1974 var den nere i 338 liter, och som man nu bedömer det kommer vatienkonsum-lionen att ytterligare minska. Gjorda jämförelser visar att Malmös vattenförbrukning för närvarande är större än t. ex. Köpenhamns. Industrierna har alltmer övergått lill en förbättrad rening med minskad vattenkonsumtion som resultat, och där räknar man inle heller med någon ökad förbrukning.

Jordbruksministern säger i sill svar att del inte har framkommit några nya uppgifter. De nya uppgifterna är alltså att prognoserna inle har slagit in. Vi har fått en annan befolkningsutveckling och en annan vatten-konsumtion än vi väntade. Dessutom har undersökningar gjorts om hur man i Skåne skall kunna klara vatienförsöriningen utan anslutning till Bolmenprojekiet. För Klippan och Åstorp räknar man med att tillgångarna på Kvidingefältet skall vara fullt tillräckliga, i varie fall fram till seklets slut. Därför ansåg man, som jag nämnde, all någon anslutning inte var aktuell. Malmö får huvuddelen av sill vallen från vattenverket i Vomb. Lund, som också tidigare har fåll sitt vatten därifrån, skall kopplas över till Stehagsverkei.

Den första delen av Bolmenprojekiet, som innebär byggandet av ledningen mellan Trollenäs och Lund, är färdigställd. Det innebär också ökade möjligheter lill en sammankoppling mellan dessa två vattenverk. På det sättet får Vombverket en ledig kapacitet som uppgår lill ungefär 80 96 av Malmös valtenförsörining 1974.

Det verkar alltså inle på något sätt som om berörda kommuner i Skåne skulle komma all lida brist på vatten inom en överskådlig framlid, i varie fall fram till 1987, som är den tidpunkt som vattendomstolen har fastställt för utbyggnaden.

Mol bakgrund av vad herr Gustavsson i Alvesta anförde om miljöpolitiska synpunkter och opinionsyttringar som skett i Småland samt mol bakgrund av kostnadsutvecklingen och den minskade konsumtion som inte minst förväntade prisökningar på vatten kommer all medföra verkar del ganska orimligt all enspårigt gå rakt fram och fullfölja beslut som fattats under helt andra förutsättningar. Jag vill inle klandra Sydvalten - del vill jag gärna säga här - för att bolaget utgick från de prognoser som då fanns, och jag kan naturiiglvis inte heller klandra jordbruksministern härför. Det är helt korrekt som jordbruksministern säger i slutet av sill svar all del är en primärkommunal angelägenhet att svara för vatienförsöriningen, men när nu förhållandena har ändrats har jordbruksministern i alla händelser möjlighet all ta hänsyn lill återverkningarna på bygd, natur osv.

Jordbruksministern påstår - jag har kanske svårt att yttra mig om det - att på den punkten har inga nya rön framkommit. Det skulle naturligtvis innebära att jordbruksministern är förhindrad all göra någonting i denna fråga. Men det händer ofta all stora projekt genomförs trots att liden har visat all de var felaktiga. Detta beror på att vi har ett demokratiskt samhälle där rättssäkerheten sätts högt, där alla frågor noggrant skall prövas. Det är i och för sig väldigt bra, men del måste vara en brist när samtidigt förändrade omständigheter omöjliggör en ändring av redan fattade beslut.

Jag vill gärna säga -jag har sagt det förut i kammaren - att jag tror all Bolmenprojekiet under de närmaste decennierna kommer all vara elt i alla avseenden olyckligt beslut.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om uppskov med det s. k. Bolmenprojekiet

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Att planera för vatienförsöriningen för ett antal så stora kommuner som det här är fråga om är en allvarlig och besvärlig sak. Här har alltså skett betydande utredningar, och på basis härav har man kommit fram till en tillståndsprövning; vaitendomen är fastställd, och dessa kommuner har fått en rättighet att utnyttja ifrågavarande vattentäkt för sina behov.

Det sker vissa förändringar i befolkningsutvecklingen som i och för sig kan påverka både behovet av vatten och ekonomin i företaget. Men det är ju ingenting som kan tas lill utgångspunkt för ett regeringsingripande gentemot den dom som är fastställd och som gett dessa kommuner möjlighet att inom en viss tidrymd utnyttja denna vattentäkt för sina behov. Hur skulle det bli om regeringen av och till inskred mot vallendomar med utgångspunkt i bedömningar av del slag som redovisats i dag och kullkastade de projekt och den planering som kommunerna kan vara långt inne i?

Nr 19

Tisdagen den 11 februari-1975

Om uppskov med det s. k. Bolmenprojekiet

Vaitendomen finns där och kommunerna har fåll sill tillstånd, och del beror nu på kommunerna själva om de skall utnyttja tillståndet. Men för regeringen finns ingen möjlighet att ingripa på sådana premisser som redovisats i inlerpellationen och i dagens debatt.

Jag kan emellertid tillägga att del i samband med utredningarna och domen konstaterades alt några besväriiga återverkningar ur miljösynpunkt på områdena runt Bolmen inte är förknippade med domen, eftersom denna ligger inom ramen för den vattenreglering som bestämdes för 30 är sedan. Man skulle snarare med domen vinna vissa fördelar ur miljösynpunkt, bl. a. en lugnare vallenreglering och dessutom säkerhet för att vattenkvaliteten i sjön inte på något sätt skulle få försämras, eftersom sjön skulle vara vattentäkt.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c):

Herr lalman! Jag är inle alldeles övertygad om att del är helt omöjligt för statsrådet all på olika säll diskutera Bolmenprojekiet även med representanter för de berörda kommunerna, särskilt nu när man känner till situationen.

Statsrådet frågade hur det skulle se ut om regeringen inskred i ett ärende där vaitendomen redan är fastställd. Vi hade förra året glädjen all få besök av statsrådet Lundkvist i elt annat ärende, nämligen när del gällde Åsnen. Domen var där fastställd och regleringen genomförd. Man kunde nu se vilka skador denna hade åstadkommit, och statsrådet ansåg vid del tillfället all något måste göras. Därför tycker jag att det borde finnas möjligheter för statsrådet alt resonemangsvis la del även av denna fråga.

Herr jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Hanteringen av Åsnenärendel innebär inte att vi ingriper i vattendomen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c):

Herr lalman! Statsrådet ställde sig dock mycket positiv till alt del gjordes en utredning i del ärendet.

Hen jordbruksministern LUNDKVIST:

Herr talman! Det gällde helt andra förutsättningar för det ärendet än i fråga om Sydvallens möjligheter att utnyttja den vattentäkt som Bolmen skulle utgöra för de behov vi nu diskuterar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om kollektivanslutning till politiska partier

Nr 19

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Gustavssons i Alvesta (c) den 9 januari lill herr statsministern framställda interpellation, nr 1, dels herr Enlunds (fp) den 10 januari till herr statsministern framställda interpellation, nr 3, och anförde:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta har frågat om statsministern vill lämna en redogörelse för vad som hittills har skett med anledning av riksdagens uttalanden den 6 juni 1973 och den 7 november 1974 angående kollektivanslutning av enskilda personer lill politiska partier. Herr Enlund har frågat statsministern om han anser del rikligt - mot bakgrund av samma riksdagsultalanden -att sådan anslutning fortfarande förekommer och om statsministern ämnar medverka till alt avskaffa kollektivanslutningen till politiskt parti. Inierpellalionerna har överlämnats till mig för besvarande. Jag besvarar dem i ett sammanhang.

Frågan om kollektivanslutning till politiskt parti har som bekant under senare år behandlats av riksdagen vid flera tillfällen. Behandlingen har utmynnat i ställningstaganden som innebär all lagstiftningsåtgärder i syfte all förbjuda kollektivanslutning lill politiskt parti inte bör vidtas. Samma inställning kom lill uttryck när frågan om ett grundlagsförbud berördes under olika faser i arbetet som ledde fram lill vår nya regeringsform. Jag kan här inskränka mig lill att erinra om alt riksdagen - i samband med att den nya regeringsformen antogs - med myckel stor majoritet avvisade en till konstitutionsutskollets betänkande fogad reservation som innefattade förslag till en förbudsregel i regeringsformen.

Riksdagsuiialandet den 6 juni 1973, som också gjordes i samband med att den nya regeringsformen antogs, mynnade i stället ut i en förhoppning "att det genom opinionsbildning mol kollektivanslutningen skall visa sig vara möjligt att förmå partierna att själva bringa detta förfarande ur världen, så att som medlemmar endast registreras personer, som individuellt begärt inträde i partiet". Uttalandel den 7 november 1974 har samma innebörd.

Riksdagens båda uttalanden innebär alltså att det helt överiämnas lill partierna själva att bestämma om de i förekommande fall skall fortsätta att tillämpa kollekliv anslutning av medlemmar eller inte. Det kan inle vara en angelägenhet för regeringen all övervaka partiernas handlande i detta hänseende.

Tisdagen den 11 febmari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c):

Herr lalman! Jag tackar justitieministern för svaret på min interpellation. Tyvärr måste jag säga alt statsrådet inle hade mycket all anföra i sakfrågan. Den fråga vi här diskuterar är enligt min uppfattning ur demokratins synpunkt mycket väsentlig, eftersom en av demokratins grundläggande principer är den enskildes rätt att själv avgöra lill vilket parti han skall ansluta sig. Kollektivanslutningen strider mol denna de-

3 Riksdagens protokoll 1975. Nr 18-20

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

mokralins grundläggande princip om de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Jag har i min interpellation framhållit all de svenska politiska partierna är bärare av den svenska demokratin. Det är på partiernas förmåga att hävda den enskildes och samhällets fri- och rättigheter som demokratins framtid i vårt land beror. Därför måste det i första hand ankomma på partierna all avstå från åtgärder som slår i strid mot den enskildes fri-och rättigheter.

Justitieministern har förvisso fullt rätt i sin tolkning av riksdagens uttalanden, nämligen alt det överlämnas lill partierna själva alt bestämma om de skall tillämpa kollektivanslutning av medlemmar eller inte. Del vore för resten myckel värdefullt om justitieministern ville vidarebefordra denna insikt lill en del fackförbundsavdelningar som tydligen har missförstått riksdagens uttalande och tror att detta innebär att de skulle vara förhindrade att själva fatta beslut.

Sedan kommer justitieministern clou - han säger; "Det kan inte vara en angelägenhet för regeringen alt övervaka partiernas handlande i detta hänseende." Enligt detta skulle del, herr justitieminister, finnas vattentäta skott mellan regeringen och styrelsen för det socialdemokratiska partiet, det enda parti som accepterar och uppmuntrar kollektivanslutning.

Därtill, herr justitieminister: Min fråga var ursprungligen riktad till statsministern, tillika partiordförande! Del måsle vara någon sorls konstgrepp att överlämna den till justitieministern för besvarande för alt på så säll ge intryck av att regeringen och det socialdemokratiska partiels styrelse är två från varandra vitt skilda grupper, där inte bara arbetsuppgifterna utan måhända också åsikterna går vitt isär. Landels statsminister är som sagl tillika ordförande i det socialdemokratiska partiet.

Det torde, som herr justitieministern så riktigt påpekar, inle vara regeringens angelägenhet att övervaka partierna, men del torde i allra högsta grad vara en angelägenhet för den som är både regeringschef ochipar-tiledare all se lill att riksdagens uttalande las på allvar och att därutöver i likhet med alla pariamentariker se lill att riksdagens auktoritet inte urholkas. Regeringschefen och partiledaren Olof Palme borde sålunda för del socialdemokratiska partiels räkning ha sett lill att riksdagens uttalande mol kollektivanslutningen logs på allvar. Del har han uppen-bariigen inle gjort, och del är bara all med beklagande konstatera att riksdagsmajoritetens vilja på denna punkt inte respekteras av alla partier.

Herr ENLUND (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret på frågorna i min interpellation. Frågorna var ju ställda till statsministern.

Del finns fyra parter som är berörda av kollektivanslutningen. Huvudintressent är det socialdemokratiska partiet, som är det enda politiska parti i vårt land som tillämpar kollektivanslutning. De direkta frågorna i min interpellation riktade jag lill statsministern, som är ordförande

i detta parti. Nu har jag inle fåll något svar av statsministern, och det tycker jag är skada-herr Gustavsson i Alvesta har uttryckt samma uppfattning - eftersom statsministerns inställning lill kollektivanslutningen är viktig ur flera synpunkter.

Först och främst är frågan om respekt för de beslut riksdagen fattar av myckel stort allmänt intresse. Riksdagen har vid två tillfällen uttalat att den inte kan acceptera kollektiv anslutning lill politiskt parti och all den förväntar sig alt det parti som tillämpar delta syslem självt skall bringa del ur världen.

Del är alltså det socialdemokratiska partiet som kan infria dessa förväntningar - eller nonchalera dem. Det har hittills inte funnits några tecken pä att partiet ämnar ta hänsyn till riksdagens beslut. Man finner ibland triumferande rubriker i den socialdemokratiska pressen om lyckade kampanjer för medlemsvärvning. Den bakomliggande verkligheten är att ett fåtal personer med knapp majoritet anslutit ett stort antal människor till ett politiskt parti. Flertalet är inte tillfrågade, och om de tillfrågades skulle många av dem säga nej. Del visar bl. a. det exempel från Tierp som jag återgav i min interpellation. Där var 90 96 emot kollektivanslutning.

I sitt interpellationssvar säger justitieministern att riksdagens uttalanden innebär att del helt överlämnas lill partierna själva all bestämma om de vill tillämpa kollektivanslutning och all del inte kan vara en angelägenhet för regeringen alt övervaka partiernas handlande. Detta är naturligtvis rikligt, som herr Gustavsson i Alvesta också har medgivit. Men min fråga gällde ju om det socialdemokratiska partiet - och frågan ställdes till dess ordförande - ämnar bry sig om riksdagens uttalande eller inte. På den frågan har justitieministern inte lämnat något som helst svar.

Den andra parlen är fackföreningsrörelsen. Den har som målsättning att tillvarata de fackliga intressena för resp. yrkesgrupper. För flertalet yrkesverksamma människor är solidariteten inom facket en självklar förpliktelse. De senaste årens erfarenheter har lärt oss alla att väl sammanhållna fackföreningar är oumbärliga om arbetsmarknaden skall fungera någorlunda slörningsfriit. Men om man med 17 röster för och 14 röster emot ansluter 450 personer till ett politiskt parti - det var vad som hände i Västmanland förra våren - tror då justitieministern att detta främjar den fackliga sammanhållningen? Del vore intressant att få ett svar på den frågan. Det var ju den händelsen som föranledde min enkla fråga i riksdagen i våras - en fråga som slatsministern tydligen aldrig tänker svara på.

Den tredje parten, herr lalman, är den enskilda människan. Hon sätter i regel den fackliga gemenskapen och gott kamratskap på arbetsplatsen som sina främsta önskemål. Del är här fråga om väsentliga värden, som den enskilde inte kan vara förulan, om hon med glädje skall kunna gå till jobbet dag efter dag, år ut och år in.

Vad händer nu om man i denna solidaritet eller som villkor för den

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

ostörda gemenskapen bygger in ett solidaritetskrav som inte alls hör hemma där - ett krav på anslutning lill elt visst politiskt parti? Då uppstår i många fall för den enskilde en konflikt som inte kan lösas utan att väsentliga värden går förlorade. Den unga och blyga nykomlingen kanske har svårt nog ändå alt finna sin plats i den nya gemenskapen. Han orkar inte med den påfrestning, den ylleriigare störning det kan innebära att gå till facket och reservera sig mol kollektivanslutningen. Han blir mot sin vilja medlem i det socialdemokratiska partiet. Men nog måste han uppleva detta som ett allvarligt övergrepp mol en elementär mänsklig rättighet, nämligen att själv fritt och ulan tvång få välja politiskt parti.

Men för den stridbare, den starka personligheten, den som har många är bakom sig både i facket och inom yrket, för honom kan väl det här ändå inle vålla några problem? Jag tror inte man kan vara så säker på del. Även för många av dessa människor kan en olöslig konflikt infinna sig. En del av dem kan sätta den fackliga solidariteten och gemenskapen så högt att de av den anledningen stillatigande finner sig. Men de upplever kollektivanslutningen som ett övergrepp. Andra åter vägrar alt finna sig. Men för dem är inle problemet löst med reservationsrätten. De anser sig kanske inle skyldiga alt begära utträde ur en gemenskap som de aldrig bett att få delta i. De kräver rätt och slätt all slippa bli kollek-livansluina.

Och nu vill jag fråga justitieministern: Anser statsrådet detta krav berättigat eller kan det nonchaleras?

Slutligen har vi en fiärde part i debatten om kollektivanslutningen. Del är samhället. Jag är övertygad om att vi alla i den här kammaren är överens om all samhället har skyldighet att garantera varie medborgare så stor personlig frihet som möjligt, dock med de gränser som hänsyn till andra människor och gemensamma samhällsintressen kräver. Och här har jag ytterligare en fråga lill justitieministern: Anser statsrådet all det finns några sådana legitima allmänna intressen - fackliga eller av annat slag - som kan anföras lill försvar för det ingrepp i den personliga friheten som kollektivanslutningen utgör?

Finns inget sådant försvar, är del samhällets skyldighet att försöka avskaffa kollektivanslutningen. Från våra liberala utgångspunkter har vi i folkpartiet som bekant avvisat lagstiftning. Lika högt som vi värderar största möjliga frihet för den enskilda människan, lika angelägna är vi all ge största möjliga frihet för alla organisationer som verkar i vårt land. Men om de stora kollektiven trampar in på områden där den enskilda människan ovillkoriigen måste tillförsäkras full frihet, ställer vi oss tveklöst på den enskildes sida.

Rätten alt ulan påtryckning välja politiskt parti är ett av dessa områden. Därför bör enligt vår mening kollektivanslutningen avskaffas.

Hen AHLMARK (fp):

Herr talman! Del vi nu diskuterar är en avgörande gränslinje mellan liberal och socialistisk syn på den enskilda människan. Vi liberaler kan.

som herr Enlund betonade, omöjligt godta all ett kollektiv av något slag skall ha rätt att med majoritetsbeslut på medlemsmöte, eller med beslut i en representantförsamling, fösa in lusentals människor i ett politiskt parti. Eric Enlund har här med stor klarhet och skärpa visat hur orimligt del är i dag när justitieministerns eget parti kränker respekten för den enskilda människan så mycket att det t. o. m. bestämmmer vilket parti man skall tillhöra.

Det här har regeringen svårt all förslå, av två skäl. För det första har socialdemokrater och socialister en helt annan syn på individens rätt att själv bestämma sin partitillhörighet än vi liberaler har. För del andra får del socialdemokratiska partiet massor av medlemmar och pengar genom detta principvidriga förfarande. Den här kombinationen av socialism och egoism firar alltså den triumf som heter kollektivanslutning till politiskt parti.

Socialdemokrater missuppfattar avsiktligt och ständigt vad kritiken mot kollektivanslutningen går ul på. Del märkte vi t. ex. här i kammaren den 7 november förra årel, när vi senast diskuterade saken. Kritiken mol kollektivanslutningen handlar alltså inte om att söka bryta banden mellan den fackliga och politiska arbetarrörelsen. Den handlar om rätten för varie enskild medlem i en fackförening att själv bestämma om han eller hon vill tillhöra den politiska arbetarrörelsen såsom medlem. Samma rätt att själv bestämma har alla andra människor också; den får inte förvägras dem som tillhör fackföreningar som råkar ha en socialdemokratisk majorilel som råkar lycka all del är praktiskt att i klump fösa in människor i sitt eget parti.

Kritiken betyder inte heller all man är motståndare lill majoritets-principen i demokratiska organisationer, som någon också påstod i den senaste debatten här i kammaren. Det är klart att det är majoriteten som bestännner besluten. Men alla typer av beslut är inte demokratiska därför att de har fattats i demokratisk ordning. Innebörden av ett beslut kan vara sådant alt demokratiska grundvärden kominer i kläm även om bakom beslutet står en majoritet. Och det är ett demokratiskt grundvärde att varie människa bör ha rätt att själv bestämma om sin partitillhörighet.

Det finns två ganska spännande meningar i justitieministerns svar i dag. Där ivår han sina händer och demonstrerar sin brist på varie formellt ansvar, vilket redan herr Gustavsson i Alvesta har visat. "Riksdagens båda ultalanden innebär alltså", säger herr Geijer, "att det helt överlämnas lill partierna själva att bestämma om de i förekommande fall skall fortsätta all tillämpa kollektiv anslutning av medlemmar eller inte. Det kan inle vara en angelägenhet för regeringen att övervaka partiernas handlande i detta hänseende."

Så enkelt förhåller del sig alltså med kollektivanslutningen och med partiernas och riksdagens kritik av den, enligt herr Geijer. Självfallet uppskattar jag den boskillnad som man här gör mellan regeringen och del socialdemokratiska partiet. Den är vi inte vana vid. I andra sammanhang heter det tvärtom att vad partiet beslutar kommer sedan re-

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

Nr 19

Tisdagen den 11 febmari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

geringen all lägga fram för riksdagen. En sådan hållning kan också vara naturlig av hänsyn till den interna demokratin inom partiet - även om dagens minoritetsregering måsle ta, och har tagit, en rad andra hänsyn i sin politik.

Men nu när det handlar om kollektivanslutningen har regeringen tydligen inget som helst inflytande över det socialdemokratiska partiet. Del är ingen angelägenhet 'Tor regeringen att övervaka partiernas handlande i detta hänseende", säger herr Geijer. Nu gäller del faktiskt inle flera partier. Del gäller bara ett parti, som tillämpar kollektivanslutning. Del är ett regeringen ganska närstående parti. Kan inle ni i regeringen ta ett samtal i saken med dem i partiet? Del är väl inle att "övervaka" om man pratar om saken? Det socialdemokratiska partiet fortsätter ju all kollektivt ansluta hundratusentals människor till sig. Kan inle regeringen - under hand och med all mildhet - påpeka all riksdagen nu två gånger av principiella skäl har fördömt ett sådant förfarande?

Regeringen vill alltså inte "övervaka" att riksdagens uttalanden följs. Men jag har hört talas om, herr justitieminister, all del finns elt personellt samband mellan regeringen och del socialdemokratiska partiet. Det sägs t. o. m. att vissa ledande personer i regeringen också är ledande i SAP. Del kan ju inle vara att "övervaka" om man övertalar sig själv att följa riksdagens beslut.

Efterforskningar har t. ex. gett vid handen att landels statsminister också är ordförande i del enda partiet som tillämpar kollektivanslutning. Varför kan inle statsminister Palme la ett samtal med partiordförande Palme och fråga varför den senare fortfarande hyllar kollektivanslutningen?

Och om det är så att statsminister Palme inte har tumme med partiordförande Palme - kan då inle justitieministern ingripa som medlare, eller hellre; som förmedlare av riksdagens uttalade budskap?

Herr Geijer kanske svarar au partiordförande Palme inte kan bestämma sådant på egen hand. Del gäller ju så många hundratusen medlemmar och flera miljoner kronor till partikassan. Det duger inte att bara partiordföranden lar intryck av riksdagen.

Därför har jag tittat på del socialdemokratiska partiets verkställande utskott, den ledande gruppen inom regeringspartiet. Där borde man väl rimligen ha något inflytande över kollektivanslutningen till sitt eget parti. Det är alltså en grupp som regeringen inle vill "övervaka", för att citera herr Geijer. Men nu råkar det vara så att av verkställande utskottets sju personer är fyra medlemmar av regeringen. Alla sju är riksdagsmän, men majoriteten är alltså regeringsmedlemmar.

Om nu regeringen inte vill "övervaka" sitt eget parti, kan dessa regeringsmedlemmar väl ändå övervaka sig själva så mycket an de följer riksdagens uttalande. De fyra del gäller är statsminister Olof Palme, utrikesminister Sven Andersson, finansminister Gunnar Sträng och socialminister Sven Aspling. Om nu de övriga tre, som inte sitter i regeringen, vägrar följa riksdagens beslut så kan väl regeringen i den här instansen

ulnyuja sin majoritet och rösta ner kollektivanslutningen, dvs. besluta all det socialdemokratiska partiet inle längre lar emot andra medlemmar än de som individuellt vill ansluta sig till partiet.

Del är i själva verket en obetalbar formulering all regeringen inte vill "övervaka partiernas handlande i detta hänseende". Det är faktiskt så alt bara där regeringen själv sitter i majoritet i den ledande instansen tillämpas kollekliv anslutning lill politiskt parti. Och vi i oppositionen har inte ställt några som helst krav på "övervakning" från regeringens sida. Vi begär bara all man för sitt eget partis del skall ta hänsyn till människors berättigade krav att själva, individuellt, få bestämma om man vill ingå i politiskt parti och i så fall i vilket.

Jag vill därför ställa den frågan till justitieministern; Även om ni inte vill "övervaka" partierna, varför kan inle justitieministerns eget parti genom eget beslut upphäva kollektivanslutningen, dvs. inte självt i fortsättningen ta emot medlemmar som förs in i klump i partiet? Kan inle justitieministern, statsministern och andra / egenskap av ledande medlemmar av det socialdemokratiska partiet se till alt detta parti i fortsättningen respekterar riksdagens beslut?

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

Hen ÅKERLIND (m):

Herr lalman! Herr Ahlmark undrade om inte herrar Geijer och Palme kunde se till att det socialdemokratiska partiet respekterar riksdagens beslut, och jag vill anknyta till det. Riksdagen har ju två gånger beslutat uttala sig mot kollektivanslutningen, och jag tycker all del är självklart att dessa riksdagens rekommendationer borde följas.

Nu sägs det i interpellationssvaret all det inle kan vara en angelägenhet för regeringen att övervaka partiernas handlande, men vad del är fråga om här är ju regeringspartiets handlande. De föregående talarna har närmare utvecklat vad det egentligen är fråga om.

Jag tycker uppriktigt sagt all del är ett oförskämt svar som lämnats frän regeringsbänken. Man säger rent ul; Ingenting har skett med anledning av riksdagens båda beslut och ingenting kommer heller all ske. Det är kontentan av det svar som har givits.

Regeringspartiet kommer alltså även framdeles att sätta sig över de mänskliga rättigheterna och riksdagens uttalande, fortsätta att förtrycka oppositionen i de fackföreningar där oppositionspartiernas anhängare är i minoritet, fortsätta att tvångsanslula medlemmar som inle själva kunnat vara med om beslutet och inte heller får veta om beslutet, fortsätta att lill del socialdemokratiska partiet i Sverige i grupp genom kollektivanslutning föra även utlänningar som arbetar i Sverige och inte ens är svenska medborgare samt fortsätta au kamma in medlemsavgifter av dessa utländska medborgare, trots att de kanske inle ens kan svenska, än mindre har kunnat ta politisk ställning.

Det socialdemokratiska partiet kan tydlingen inte skaffa sig medlemmar på normalt sätt ulan alt ansluta människor som medlemmar vilka inle vet att de blivit medlemmar, medlemmar som partiet inle ens vet

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

vilka de är eftersom redovisningen sker i klump, medlemmar som ofta inte är svenska medborgare och kanske inte ens kan tala svenska eller förslå beslutet.

Så långt tycks alltså vårt regeringsparti ha kommit att man inle anser sig behöva ändra på de här förhållandena. Det är minst sagt upprörande. Men varför är det socialdemokratiska partiet så förskräckt för att behöva skaffa sig medlemmar genom frivillig och individuell anslutning? Vad är del för fel med frivillig och individuell anslutning? Jag har under fiera debatter i den här saken, här i kammaren och även i gamla riksdagshuset, ställt den frågan, men den är ännu obesvarad från socialdemokratisk sida. Jag ställer den än en gång: Vad är det för fel med frivillig och individuell anslutning till del socialdemokratiska partiet, eftersom man är så ovillig från socialdemokratisk sida att upphöra med kollektivanslutningen?

Herr justitieministern GEIJER:

Herr lalman! Nu har den här debatten utvidgats till att gälla kollektivanslutningens vara eller inte vara över huvud tagel. Argumenten från olika sidor är ju välkända för alla som sitter här, och jag tänker inle ta upp kammarens lid med all upprepa vad alla redan har hört många gånger förut.

Vad herr Gustavsson i Alvesta och herr Enlund från börian har fört fram är någonting helt annat, nämligen frågan om eventuella åtgärder av regeringen med anledning av riksdagens uttalanden, senast förra året. Denna fråga måsle bedömas från slalsrällsliga utgångspunkter, och det är orsaken till att jag svarar i statsministerns ställe. Här rör det sig inle om några konstgrepp, herr Gustavsson i Alvesta, utan om statsrätt. Interpellationer riktas ju lill statsråd i angelägenheter .som angår tjänsteutövningen. Om någon försöker sig på konstgrepp, tycker jag snarare att del är de debattörer som vill fortsätta debatten från november månad 1974.

Som jag redan har sagl kan riksdagens uttalande inte utgöra underlag för några åtgärder från regeringens sida rörande formerna för partiernas medlemsanslutning. Uttalandel får i stället uppfattas som en uppmaning till den som känner sig kallad all svara för den opinionsbildning som det talas om i beslutet.

Hen GUSTAVSSON i Alvesta (c):

Herr talman! Jag förslår att del här är en väldigt känslig och besvärlig fråga för det socialdemokratiska partiet, och del har nu ylleriigare kommit fram genom justitieministerns senaste uttalande.

Justitieministern redovisade varför han har fått frågan. Min interpellation gällde ju vad som har skett i anledning av riksdagens beslut, och den var framställd lill statsministern, tillika ordförande i det socialdemokratiska partiet. Eftersom nu frågan är överlämnad till justitieministern bör justitieministern gå lill ordföranden i del socialdemokratiska

partiet och tala om vad riksdagen har uttalat. Det är väl inte så, herr justitieminister, att regeringen uppfattar ett uttalande från riksdagsmajorileien som till intet förpliktande? Del är ju den frågan vi diskuterar. Vad har regeringen gjort? Del är väl i alla fall, herr justitieminister, regeringens uppgift att se till att riksdagens beslut och uttalanden blir verkställda. I del här fallet har riksdagen uttalat all det genom opinionsbildning mot kollektivanslutning skall visa sig vara möjligt alt förmå partierna att själva bringa detta förfarande ur världen, så alt som medlemmar endast registreras personer som individuellt begärt inträde i partiet. Vad har det socialdemokratiska partiet och dess ordförande gjort för all del skall bli någon form av resultat?

Sedan vill inte statsrådet här diskutera den grundläggande principen i demokratin, nämligen den enskildes rätt alt själv avgöra partitillhörighet. Jag förslår inte all justitieministern helt vill undvika detta. Del är ju ändock det grundläggande för vårt demokratiska system.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

Hen ENLUND (fp);

Herr talman! När justitieministern säger att den här debatten har utvidgats till all gälla kollektivanslutningens vara eller inte vara och med anledning av detta uttrycker något slags förvåning, så finns del verkligen anledning att bli förvånad över del yttrandet. Den här debatten kan naturligtvis inte handla om någonting annat än kollektivanslutningens vara eller inle vara. Riksdagen har sagl sitt. Den vill inte gå in för lagstiftning, men den förväntar sig att det parti som tillämpar kollektivanslutning självt skall bringa denna ur väriden.

Då måsle det naturligtvis vara det socialdemokratiska partiet som har att svara för vad som kommer an ske. Det var också därför som jag ställde min fråga direkt lill statsministern i egenskap av ordförande i det partiet - om han ville medverka lill all riksdagens förväntningar och önskemål skulle komma att uppfyllas. Den frågan har vi inte fått något svar på. På sätt och vis har vi fått del beskedel att här skall inga förändringar äga rum; det socialdemokratiska partiet kommer att fortsätta med kollektiv anslutning utan att la någon som helst hänsyn till vad riksdagen har uttalat. Delta finner jag för min del, herr talman, minst sagl beklagligt.

Hen AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag har ofta uppskattat justitieminister Geijer som en mycket orädd politiker. Men nu måste jag säga all del här var det torftigaste inlägg jag någonsin hört landets justitieminister göra. Han sade plötsligt, nästan med skrämsel i rösten, att debatten hade "utvidgats". Utvidgats lill vad? Till att handla om precis det som de båda inierpellalionerna gäller och som vi hade hoppals att också herr Geijer skulle ha haft något att säga om: kollektivanslutningen lill politiskt parti.

Vad regeringen har gjort och inte gjort måste besvaras med "statsrätt", säger justitieministern. Men finns det då inga värderingar i botten när

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

det gäller synen på vilken utveckling man vill att det här landet skall ha: om del skall vara ett ökat hänsynstagande lill enskilda människor eller ökad kollektivisering? Finns det inga politiska bedömningar som herr Geijer, ens när han är tillfrågad och attackerad här i riksdagen, kan ge uttryck för? Kan han bara säga: "Det här bör vara statsrätt, jag vägrar att uttala mig?"

Har justitieministern aldrig tidigare uttalat sig om politiska frågor och värderingar? Är del bara statsrätt som landels justitieminister i dag är beredd att ta ställning till? Det finns ju en politisk verklighet, som vi ständigt diskuterar här i landet och här i kammaren. Del är t. ex. att de ledande inom regeringen också är ledande medlemmar av del socialdemokratiska partiet. Det finns en personalunion mellan regeringen och de ledande instanserna inom socialdemokratin. Det socialdemokratiska partiet har samma ordförande som landet har statsminister. Fyra av sju medlemmar av SAP;s verkställande utskott är också medlemmar av regeringen. De bör väl känna en förpliktelse att följa riksdagens beslut och medverka lill all kollektivanslutningen bringas ur världen.

Jag upprepar då frågan: Av vilket skäl har inte justitieministern, statsministern och andra statsråd, just / egenskap av ledande medlemmar av det socialdemokratiska partiet, sett lill att detta parti respekterar riksdagens beslut?

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Jag måste vidhålla att såväl herr Ahlmark som herrar Gustavsson i Alvesta och Enlund för in debatten på något som inle gäller inlerpellationen. Och jag vill fråga herr Gustavsson: Vad är det för beslut och uttalande som riksdagen har gjort som innefattar något åläggande för regeringen?

Del är i och för sig alldeles klart - det behöver vi inte diskutera här - att fiera av regeringens medlemmar sitter i den socialdemokratiska partistyrelsen. Men som jag har sagl finns det inte i uttalandel från riksdagen något som innebär ett åläggande för regeringen att göra någonting.

Jag menar all del finns ingen anledning alt ytterligare en gång dra upp den debatt som fördes senast i november 1974. Samma argumeni förs ju fram nu som vid debaiten i november, då riksdagen kunde ta ställning lill dem. Vi får hålla isär de olika frågorna i alla fall.

Jag tror också alt fackföreningsrörelsen och de lokala fackföreningarna, som det ju här närmast är fråga om, har tillräckligt starkt sinne för demokrati och för värderingarna mellan den enskildes rätt och solidariteten för alt kunna ta ställning till den bakomliggande problematiken. Riksdagen har sagl alt man räknar med alt del skall ske en opinionsbildning i denna fråga, och det står var och en fritt att hjälpa till att bilda opinion på del sätt som vi gör här i landet.

Det är vad jag har att svara på de frågor som ställts.

Hen GUSTAVSSON i Alvesta (c):

Herr talman! Del är inte fråga om fackföreningarna, utan det är fråga om det socialdemokratiska partiet och vad som har gjorts. Det gäller opinionsbildningen, och då uppkommer frågan: Vad har statsministern, övriga regeringsmedlemmar och de socialdemokratiska riksdagsmännen gjort för att bilda opinion i enlighet med riksdagens uttalande?

Samma argumeni som i höstas förs fram, säger justitieministern. Ja, del är ingenting som har förändrats, ulan frågan är lika aktuell.

Justitieministern frågar: Vad är det för uttalande som ålägger regeringen att göra någonting? Jag tar delta som ett svar på min fråga till statsrådet, att ett uttalande från en riksdagsmajoritet, där icke socialdemokraterna ingår, uppfattar justitieministern som till intet förpliktande.

Nr 19

Tisdagen den 11 febmari 1975

Om kollektivanslutning till politiska partier

Hen AHLMARK (fp);

Herr talman! Del är inget "åläggande" från riksdagen, säger justitieministern. Jag tror all det är statsrätten som är ute och går igen. För del är det faktiskt en uppmaning till ledande politiker, inte minst i regeringsställning, att göra någonting. Så här säger riksdagen:

"Individens rätt all fritt och självständigt välja politiskt parti är grundläggande för demokratin. Utskottet kan därför av principiella skäl inte acceptera kollekliv anslutning av människor till politiskt parti."

Om riksdagen har sagt att en sak är "grundläggande för demokratin" kan man väl tänka sig alt regeringens ledamöter i sina olika kapaciteter försöker arbeta för detta som är "grundläggande för demokratin". Men herr Geijer menar att han står helt utanför varie förpliktelse - del är ju bara statsrätt som regeringen bryr sig om.

Del finns ingen anledning att än en gång debattera saken, säger justitieministern. Ja, jag kan förslå del om man har så svaga skäl som jag antar att justitieministern skulle ha, ifall han ville diskutera sakfrågan. Men för oss som vill ha bort kollektivanslutningen, därför att den innebär ett kränkande ingrepp mot människors rätt alt själva bestämma om de skall tillhöra elt politiskt parti och i så fall vilket, måsle naturligtvis debatten fortsätta. Det är tydligen bara genom upplysningens kraft som vi kan få den här saken ur det svenska samhället.

Fackföreningarna har säkerligen elt starkt sinne för demokrati och för all ta ställning till den bakomliggande problematiken, säger statsrådet Geijer. Ja, fackföreningarna har sinne för demokrati i en massa avseenden. Men det finns elt antal fackföreningar som tillämpar kollektivanslutning, vilket vi liberaler anser vara i strid med del demokratiska grundvärdet, att varie människa själv skall avgöra om han eller hon vill tillhöra elt politiskt parti.

Till slut sägerjustilieminisiern att det ju bara våren "opinionsbildning" riksdagen ville ha, och den får man väl sköta på vanligt sätt. Ja, det får man väl göra i så fall. Och ett sätt är alltså ati ta upp saken i riksdagen, all ständigt söka värna om enskilda människor. Och då vore det ju trevligt att någon gång också få höra landets justitieminister ha en åsikt om

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om åtgärder för att påskynda handläggningen av skadeståndsmål i vattendomstolarna

det centrala: Hur skall vi skydda de enskilda människorna när del gäller deras rätt att själva besluta om vilket politiskt parti de skall tillhöra?

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om åtgärder för att påskynda handläggningen av skadeståndsmål i vattendomstolarna

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Jng-ströms (fp) den 14 januari framställda interpellation, nr 10, och anförde:

Herr talman! Herr Ångström har frågat mig vilka åtgärder jag avser all vidtaga i avsikt att påskynda handläggningen av skadeståndsmål i vattendomstolarna för alt enskilda sakägare inle skall drabbas av orimliga tidsförskjutningar då det gäller att få ul sina ersättningar.

Det är rikligt som herr Ångström har antytt i sin interpellation att långa väntetider har varit vanliga för sakägare när del gäller den slutliga prövningen av ersättningsfrågor i vatienmål. I allmänhet har dock val-lendomstolarna i dessa fall dömt ut ersättningar avräkningsvis.

De olägenheter som herr Ångström pekat på utgjorde en av anledningarna lill att regeringen redan år 1968 tillsatte en utredning med uppgift att göra en allmän översyn av vattenlagen. Enligt vad jag inhämtat avser denna utredning alt avge slutbetänkande under år 1976.

Herr Ångström har i sin interpellation också gjort gällande att vattendomstolarnas kapacitet är för liten. Del är möjligt att så var fallet under den starka utbyggnaden av vattenkraften under 1950- och 1960-talen. Numera torde dock inle vattendomstolarnas kapacitet vara för liten.

Vattendomstolarna är sedan ett par år tillbaka integrerade i tingsrätts-organisationen. Prioriteringen av resursinsatser mellan olika målgrupper i tingsrätterna ankommer i första hand på domstolarna själva all göra. Inga krav på förstärkningar av vattendomstolarna har i anslagsframställningar framförts under senare år. Jag kan i sammanhanget nämna att det inom justiiiedeparteineniet f n. pågår förberedelsearbete för en undersökning av resulialet av genomförda organisatoriska reformer beträffande fastighets- och vattendomstolarna.

Hen WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Eftersom herr Ångström harblivit förhindrad all närvara vid dagens plenum har jag blivit ombedd all la emot svaret, och jag tackar då först justitieministern för svaret på inlerpellationen.

Av svaret framgår att statsrådet delar herr Ångströms uppfattning att väntetiderna vanligen har varit långa för sakägare när det gällt den slutliga prövningen av ersättningsfrågorna i vatienmål. Men svaret är negativt så lill vida all justitieministern inte ställer i utsikt några åtgärder i syfte all påskynda handläggningen av skadeståndsmål i vattendomstolarna. Alt tingsrätterna, i vilka vattenrätterna numera är integrerade, inle har

begärt några förstärkningar för den del av arbetet som gäller vattenmålen kan ju bero på att man behöver tid för anpassning till den nya situation som har uppkommit genom integreringen. Men detta förhållande bör inle få hindra en förstärkning av resurserna på vatienmålssidan.

Det finns säkert också skäl för den undersökning rörande resultaten av genomförda organisatoriska reformer när del gäller faslighets- och vattendomstolarna som nu förbereds i justitiedepartementet. Det är myckel troligt all den undersökningen kommer all visa alt behov av förstärkningar föreligger. Men hur del än blir med den saken löser ju en sådan undersökning inle dagens problem. Erfarenheten visar redan nu att väntetiderna har varit och är orimligt långa. Del har berättats för mig att det förekommit all vederbörande sakägare dött i väntan på skadeståndet och all slärbhusel sedan fåll vänta så länge all skade-siåndsfordran gått vidare till nästa stärbhus innan ersättning utbetalats.

Herr Ångström visar i sin interpellation på förhållanden som enligt min mening är helt oacceptabla. Så snart ingreppen vid ett kraftverksbygge blivit fastställda borde skadeslåndsfrågorna tas upp till behandling vid domstol och så snart som möjligt avgöras. Erfarenheterna av vattenbyggnader är nu så omfattande att del bör vara möjligt dels alt i lid få fram nödvändiga utredningar från sökandena, dels att ulan långa väntetider ta ställning till skadeståndskraven. Kan man inle slutgiltigt fastställa skadeståndets storlek borde del vara möjligt au å conto betala ul ett skäligt belopp till vederbörande, så att han kan vidta nödiga åtgärder för all lösa de problem som uppkommer. Enligt min mening har tredje man här kommit i ett besvärande underläge, och det måste man på något säll avhjälpa.

Del är viktigt för den enskilde att ersättningsbeloppet fastställs utan onödig tidsutdräkt. Det är ofta med hjälp av denna ersättning han har alt skaffa sig en annan fastighet eller all på annat sätt ersätta de förluster han gör t. ex. av fiskevatten. Han kan som sagl behöva skaffa sig en annan fastighet eller på annat sätt förstärka sin ekonomiska situation. Det är därför angeläget att de domstolar som har att handlägga skadeståndsmål av dessa slag verkligen har personal som gör del möjligt att avgöra sådana mål inom rimlig tid. Justitieministern säger att han inle tror all det är någon brist på personal f n. men all det kan ha varit det under 1950- och 1960-lalen. Då frågar man sig; Vad kan det då bero på, att väntetiderna blir så orimligt långa? Beror del inte på att del inle finns lämpligt folk att sälla på ärendena, så alt de kan avgöras i tid?

Justitieministern låter oss veta att regeringen redan 1968 tillsatte en utredning med uppgift att göra en allmän översyn av vattenlagen. Utredningen beräknas vara klar någon gång under nästa år. Del är ju gott och väl, men det avhjälper knappast de svårigheter - eller skall vi säga missförhållanden - som herr Ångström påtalat i sin interpellation. Det är först när man ställer nödiga resurser lill förfogande som man kan komma till rätta med dessa problem. Därför vill jag fråga, om inle justitieministern ändå vill överväga åtgärder av det slaget.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om åtgärder JÖr att påskynda handläggningen av skadeståndsmål i vattendomstolarna

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om åtgärder för att påskynda handläggningen av skadeståndsmål i vattendomstolarna

Herr justitieministern GEIJER;

Herr lalman! Vad man kan göra för all tillgodose sakägare i den typ av mål som tagits upp i inlerpellationen är givetvis en viktig fråga. Herr Weslberg i Ljusdal har själv pekat på möjligheten alt få ul ersättning avräkningsvis. Jag vet inte om herr Weslberg känner lill i vilken utsträckning det begärs och i vilken utsträckning det förekommer. Jag skall ärligt säga att jag inle själv har så förfärligt stor kännedom om delta, men de upplysningar jag har fåll innebär att framställning om all få ut ersättning å conto på kommande slutuppgörelse behandlas generöst. Jag hoppas att de uppgifterna är riktiga, och i så fall finns del ju där en möjlighet.

Del är nog inte så, herr Westberg, att det i dag är någon brist på personal vid vattendomstolarna och all detta skulle vara anledningen till de långa dröjsmålen. De sammanhänger - som herr Weslberg också känner till - med många andra faktorer än bara domstolens kapacitet, vilket ju också har anförts i inlerpellationen, nämligen behovet av och svårigheterna ibland att få sakkunnigutlåtanden, om mycket tidsödande utredningar måsle göras. Sådana saker måsle också tas med i beräkningen. Det hjälper inle hur myckel folk som finns i vattendomstolen, om man där måsle vänta på att det skall komma fram sakkunnigutlåtanden.

Sedan är del klart att vi hoppas att den här utredningen - som vi nu tror snart skall komma med sitt betänkande - skall bli lill glädje för kommande mål. Att det förekommit dröjsmål är jag den förste alt erkänna, men jag har ändå velat framhålla all man redan för ganska länge sedan har beaktat behovet av all se över lagstiftningen för att undersöka vad som kan göras för att påskynda mål av denna typ.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr lalman! Jag ber alt få lacka justitieministern för den positiva syn han har på frågan. Jag tror alt del genom lämpliga åtgärder skall vara möjligt all komma till rätta med rådande missförhållanden. Det är antagligen så all del finns tillräckligt med personal och att det bara är en fråga om att verkligen på allvar la itu med de här problemen, så att man kan komma i kapp med alla de mål som ligger och väntar.

Nu sägerjustilieminisiern att väntan på resultat av utredningar, sakkunnigutlåtanden, och annat sådant bidrar lill förseningarna. Del är möjligt, men det är också sagl i inlerpellationen att nya ansökningar om ytterligare kraftverksbyggen har förtur och skjuter undan ersättningsfrågorna, t. o. m. i mycket gamla mål. Kan inle också det vara en förklaring till fördröjningarna?

Justitieministern säger att avräkningsförfarandet tillämpas i betydande utsträckning. Då vill jag bara uttala del önskemålet, all man bör vandra vidare på den inslagna vägen, så att sakägarna får ut skäliga belopp i rimlig lid och kan göra de föranslaltningar som kan behöva vidtas med anledning av de skadeverkningar som sådana här kraftverksbyggen å-sladkommer.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om skriv- och lästräning för intagna m. fl. inom kriminalvården

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för all besvara herr Petterssons i Västerås (vpk) den 15 januari framställda interpellation, nr 14, och anförde:

Herr talman! Herr Pettersson i Västerås har frågat mig vilka åtgärder kriminalvårdsstyrelsen ämnar vidtaga för all bereda dels intagna på kriminalvårdsanstaller, dels frivårdens klienter läs- och skrivträning.

Som herr Pettersson uppger i sin interpellation har en relativt stor del av kriminalvårdens klienter läs- och skrivsvårigheter. Flera undersökningar har visat att dessa svårigheter inte kan förklaras av brister i den allmänna begåvningen.

Då man konstaterat att en inlagen på en kriminalvårdsansialt på grund av läs- och skrivsvårigheter inle kan tillgodogöra sig den utbildning som finns på anstalten, har man i många fall tagit kontakt med del kommunala skolväsendel. Särskilt utbildade lärare har därvid ställts lill förfogande för enskild undervisning. Denna undervisning har meddelats i en för varie enskild inlagen erforderlig omfattning, vanligtvis lill dess all vederbörande bedömts kunna läsa och skriva i normal omfattning.

Beträffande klienter inom frivården har sedan några år tillbaka vid vissa skyddskonsulentdistrikl anordnats kurser i syfte alt förbereda klienterna för inträde i arbetsmarknadsutbildning. Kurserna, som har anordnats i samarbete med arbetsmarknadsverket och andra myndigheter, har varit av samhällsorienterande art men också innehållit vissa moment av läs- och skrivträning.

Som framgår av inlerpellationen förelogs en undersökning rörande arbetslösheten bland frivårdsklienter i Västerås frivårdsdistrikl under hösten 1974. När resultatet av undersökningen kom till kriminalvårdsstyrelsens kännedom, tog styrelsen efter viss kompletterande utredning rörande förhållandena vid andra frivårdsdistrikl upp denna fråga i den särskilt tillsatta arbetsgruppen för samarbete mellan kriminalvårdsverkei och arbetsmarknadsverket. Efter diskussion i denna grupp fördes frågan vidare lill brottsförebyggande rådets särskilda arbetsgrupp för anpassningsfrågor, vilken vid sammanträde i börian av januari månad 1975 bedömde ärendet så angeläget att man beslöt kalla skyddskonsulenien i Västerås lill sammanträde i mitten av mars månad. Arbetsgruppen undersöker nu närmare de aktualiserade problemen. Den i inlerpellationen redovisade undersökningen är sålunda inte av den karaktär all den kan läggas lill grund för mera omfattande åtgärder. Eftersom bristande läs- och skrivkunskaper kan utgöra ett sådant hinder i anpassningen i samhället som medför ökade svårigheter all erhålla en arbetsansiällning är det av vikt att även denna fråga blir föremål för behandling i detta arbete. När resultatet av arbetet föreligger blir det tillfälle överväga vilka fortsatta åtgärder som behövs.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om skriv- och lästräning för intagna m.fl. inom kriminalvården

Nr 19 Herr PETTERSSON i Västerås (vpk);

Tisdaeen den " lalman! Jag lackar justitieministern för svaret på min interpel-

februari 1975

lation.
Inlerpellationen framställdes med anledning av att en relativt stor del
Om skriv- och av kriminalvårdens klienter har betydande läs- och skrivsvårigheter. Med

lästräning för anledning av de i inlerpellationen anförda sakuppgifterna, som jag här

intagna m.Jl. inom inte skall upprepa, ville jag veta vilka åtgärder kriminalvårdsstyrelsen
kriminalvården avser att vidta i syfte all bereda dels intagna på kriminalvårdsanstalter,

dels frivårdens klienter läs- och skrivträning.

I sitt svar medger justitieministern all en stor del av kriminalvårdens klienter har läs- och skrivsvårigheter. Men det förefaller som om justitieministern har den uppfattningen all man inom kriminalvården avhjälper dessa brister myckel snabbt. En del av anstalternas klienter, de som inte kan tillgodogöra sig den utbildning som finns på anstalten, får enskild undervisning i erforderlig omfattning, vanligtvis lill dess all vederbörande bedömts kunna läsa och skriva i normal omfattning, säger justitieministern. Till detta ställer jag mig starkt tvivlande. Enligt en undersökning som utförts av kriminalvårdsstyrelsens utvecklingsenhet har nämligen ungefär var fiärde intagen på kriminalvårdsanstallerna läs-och skrivsvårigheter. Detta framgår av rapport nr 7, utgiven i februari 1974 och betitlad Utbildningsnivå hos ungdomsfingelsedömda, och av rapport nr 10 från november 1974, Ulbildningsbrisier hos vuxna fäng-elsedömda.

Då vi i landet varie år tar in omkring 12 000 personer på våra fängelser skulle det innebära alt man på kriminalvårdsanstallerna varie år lär ca 3 000 personer alt läsa och skriva. Det är en ganska fantastisk prestation! Denna undervisningsbravad blir inte mindre anmärkningsvärd om man betänker att ca 70 96 av de intagna har en strafftid som understiger fyra månader. Om uppgiften är riklig borde skolöverstyrelsen ha myckel att lära av kriminalvårdens undervisningsmetoder. Trots all grundskolan är nioårig är det ett stort antal elever som inte lyckas lära sig läsa och skriva med SÖ:s metoder. Enligt läsforskarna har ca 25 96 av svenska folket en viss nedsättning i förmågan all läsa och skriva. I skolorna har enligt samma forskare f. n. 5 % av eleverna sådana svårigheter med läsning och skrivning all de behöver speciell hjälp.

Jag ställer mig alltså mycket tvivlande till kriminalvårdsstyrelsens ul-
bildningsprestation. Om uppgiften emellertid skulle vara riklig tycks sam
ma utbildningskapacitet dock inle slå frivårdens 17 000 klienter till buds,
detta trots att kriminalvårdsstyrelsens undersökningar visar all 25-40 96
eller ca 7 000 av frivårdsklienlerna har grava läs- och skrivsvårigheter.
Trots det stora behovet av hjälp har frivårdsklienlerna endast erbjudils
elt par tre s. k. KNUFF-kurser. Dessa kurser har otvivelaktigt haft sitt
värde som bevis för att även svårt störda klienter kan anpassa sig till
en skolsituation, om undervisningen tillrättaläggs för dem. Kurserna,
som endast omfattar åtta veckor, hade i första hand inte till syfte att
48 låra eleverna läsa och skriva utan all ge samhällsorienlering.

F. n. görs i Västerås inom arbetsmarknadsutbildningens ram försök med läs- och skrivträning av frivårdsklienter. Men denna kurs skall enligt uppgift pågå endast i fyra månader. Man måste vara ganska stor optimist för att tro all man skall kunna lära personer med grava läs- och skrivsvårigheter alt läsa och skriva på fyra månader. Och varför får frivårdsklienlerna endast en kurs, när del enligt kriminalvårdsstyrelsens beräkningar finns ca 7 000 frivårdsklienter med läs- och skrivsvårigheter?

Herr talman! Trots att justitieministerns svar är ofullständigt och trots att de faktiska bristerna förbigås är jag ändå beredd alt vid nuvarande tidpunkt förklara mig nöjd med svaret. Men då frågan är av fundamental betydelse kommer jag att bevaka den och återkomma i annat sammanhang. Justitieministern anser- och det är positivt, även om formuleringen är försiktig - att bristande läs- och skrivsvårigheter kan utgöra sådant hinder i anpassningen i samhället som medför ökade svårigheter att erhålla en arbetsansiällning och att det därför är viktigt att denna fråga uppmärksammas. Jag vill nog påstå att del inte bara kan utgöra ett hinder, utan det utgör i högsta grad ett hinder för anpassningen i samhället, framför allt när det gäller att komma ut på arbetsmarknaden.

Jag vill fråga: Kan jag utgå ifrån att justitieministern på allt sätt kommer all medverka till att de aktualiserade problemen följs upp och att vi kan förvänta oss konkreta initiativ från kriminalvårdsstyrelsens sida i syfte alt avhjälpa de intagnas och frivårdsklienternas brister när det gäller läs- och skrivkunskaper? Jag vill också fråga om justitieministern kan nämna någon tidpunkt då vi kan förvänta oss sådana åtgärder.

Nr 19

Tisdagen den 11 febmari 1975

Om skriv- och lästräning för intagna m.fl. inom kriminalvården

Herr justitieministern GEIJER:

Herr lalman! Jag är helt överens med herr Pettersson i Västerås om att den bristande läs- och skrivkunnigheten hos de intagna på fängelser och hos frivårdsklientelet är en fråga som tidigare kanske inte uppmärksammades i tillräcklig utsträckning. Man har emellertid mer och mer kommit lill insikt om att bland det bästa man kan göra - bättre än myckel annat man har försökt - är att avhjälpa bristande läs- och skrivkunnighet. Jag kan försäkra herr Pettersson att man inom kriminalvårdsstyrelsen och justitiedepartementet är inriktad på att på allt säll avhjälpa de brister som här tidigare förekommit.

Vi genomförde som bekant den 1 juli förra året en kriminalvårdsreform. En av de bärande tankarna i denna reform är att dömda personer skall vara tillförsäkrade samma rättigheter lill samhällets service - i den mån inte själva domen lägger hinder i vägen - som andra människor, alltså i fråga om sjukvård, skolutbildning och yrkesutbildning. Därför pågår också ett samarbete mellan kriminalvårdsstyrelsen och skolöverstyrelsen som säkerligen kominer att bära frukt. Jag kan inte ange någon tidpunkt för när åtgärderna kommer att sättas in - detta är ett fortlöpande arbete som pågår på olika anstalter för att avhjälpa dessa brister. Delsamma gäller skyddskonsulenternas arbete.

Jag skulle emellertid vilja rätta till en sak i herr Petterssons anförande

4 Riksdagens protokoll 1975. Nr 18-20

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om skriv- och lästräning för . intagna m.Jl. inom kriminalvården

som väl inte var alldeles riktig. Herr Pettersson frågar hur man skall kunna göra någonting för dessa människor när de bara sitter fyra månader i fängelset. Dessa fyra månader anger genomsnittstiden. De allra flesta sitter en månad, nämligen rattfylleristerna. Vi har 3 000 ä 4 000 rattfyllerister. Herr Pettersson och jag är säkerligen överens om all man inte lär kunna göra särskilt mycket på 30 dagar.

Del är beträffande del övriga klientelet, som sitter en längre tid i fängelse och som har andra problem, vi har möjligheter alt göra någonting. Och det görs redan i dag myckel. Del finns t. ex. många folkhögskolor som utför ett utomordentligt fint arbete genom all deras lärare går in i fängelserna och tar sig an de utbildningsproblem som förekommer.

Herr PETTERSSON i Västerås (vpk):

Herr lalman! Får jag uttrycka min tillfredsställelse med justitieministerns positiva syn på dessa frågor. Det handlar om en betydande grupp av människor som har myckel stora svårigheter att anpassa sig i samhället. De har svårt att få arbete - de stora arbetslöshetssiffrorna för kriminalvårdsklientelet ger ett belägg härför. Jag vill belysa detta med ett exempel från Västerås distrikt.

För att få en siffermässig uppfattning om arbetssituationen inom Västerås distrikt för frivårdsklientelet gjorde skyddskonsulenten en förfrågan hos sina övervakare och fick följande svar. I de då aktuella 440 frivårdsklienlerna hade 165 arbete i den öppna marknaden, 14 drev en egen rörelse, 36 genomgick arbetsmarknadsutbildning, 35 hade beredskapsarbete, skyddat arbete eller genomgick arbeisprövning, 31 hade pension, 7 fullgjorde militärtjänst, 6 var hemmafruar och 146 saknade arbete.

Sålunda arbetade inte fullt 40 96 i den öppna marknaden, de flesta inom verkstadsindustrin i mindre kvalificerade arbeten. Endast en var tjänsteman. Då rapporteringen endast avsåg arbetssituationen en viss dag framgick inte hur många som hade fast respektive tillfälligt arbete. De 14 egna förelagarna drev enklare rörelser av typ polatisförsäljning, flaggstångsmålning osv.

Det kan också tilläggas att drygt 60 96 av frivårdsklienlerna är under 23 är, varför siffrorna måste betecknas som ännu mer alarmerande.

Dessa människor har över huvud laget svårt att klara sin livssituation. De har betydande svårigheter i umgänget och kontakter med andra människor. Deras handikapp alt inle kunna läsa och skriva i normal omfattning utgör en hämsko på praktiskt laget alla områden. Samhället måste därför gripa in och hjälpa denna stora grupp människor att komma över sitt handikapp. Man måsle med andra ord ge dem en rejäl chans all få fast mark under fötterna innan de går ul i samhället.

Justitieministern talar här om skolor som sänder lärare till anstalterna. Jag tror att det är sådan verksamhet man måste lägga viklen vid, eftersom det ute i samhället, såvitt mig är bekant, finns endast två skolor som kan ge läs- och skrivulbildning för vuxna. Del är Löftadalens folkhögskola i Halland och Studieförbundet Vuxenskolan. Möjligheterna till utbildning

för de människor det gäller är alltså ganska begränsade och därtill mycket kostnadskrävande.

Jag skall med stort intresse följa debaiten under den närmaste liden och se vilka åtgärder som kommer all vidtas, och jag vill till sist tacka justitieministern för svaret och också uttrycka den förhoppningen all justitieministern benäget medverkar lill en förbättring av kriminalvårdens insatser på detta område.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 19

Tisdagen den 11 februari 1975

Om skriv- och lästräning för intagna m.fl. inom kriminalvården

§ 11 Föredrogs och hänvisades

Redogörelse

Nr 5 till konstitutionsutskottet

Förslag

Nr 8 lill finansutskottet

Nr 10 till konstitutionsutskottet

§ 12 Efter föredragning lades

Redogörelse

Nr 17 till handlingarna

§ 13 Föredrogs och hänvisades

Motioner

Nr 1817 och 1818 lill lagutskottet

§ 14 Föredrogs, men bordlades åter konstitutionsutskottets betänkande nr 1, justitieutskottets betänkande nr 1, utbildningsutskottets betänkande nr 1 och trafikutskottets betänkande nr 3.

§ 15 Föredrogs och bifölls interpellalionsframställningarna nr 29-33.

§ 16 Anmäldes och bordlades

Motioner

Nr 1819 av herr Werner Malmö

med anledning av propositionen 1975:10 med förslag till lag om ändring

i giftermålsbalken

Nr 1820 av fru Krislensson m. jl

Nr 182! av herr Lindahl] Lidingö

med anledning av propositionen 1975:12 med förslag till lag om ändring

i skadeståndslagen (1972:207), m. m.

Nr 19

Tisdagen den 11 febmari 1975

Meddelande om frågor

§ 17 Meddelande om frågor

Meddelades att följande frågor framställts

den 11 februari

Nr 75 av herr Burenstam Linder (m) till herr finansministern om hemligstämplande av handlingar vid statligt förelagsförvärv:

Handlingar som upprättats i samband med statens förvärv av Pripps har delvis hemligstämplats i 20 år och redovisas därför inte i proposition 1975:7.

Hur anser finansministern att enskilda riksdagsmän skall kunna bedöma förslag om köp av företag när handlingarna på vilket köpeavtalet grundar sig hemligstämplats på detta säll?

Nr 76 av fru Söder (c) till herr justitieministern om förbud mot vissa pornografiska tryckalster:

I Sverige gäller en generös lagstiftning beträffande pornografiska tryckalster. Under senare lid har uppmärksammals att pornografiska tryckalster med barn som huvudagerande distribueras i Sverige. Barn exploateras där på ett upprörande sätt som sexualobjekt. Det förekommer t. ex. foton med samlag mellan vuxna och barn. Detta kan rimligtvis inle vara förenligt med de tankegångar som ligger bakom vår tryckfrihetslagstiftning.

Är statsrådet mol denna bakgrund beredd vidtaga åtgärder för alt hindra alt i Sverige trycks och/eller distribueras tryckalster där barn framställs som sexualobjekt?

Nr 77 av herr Nilsson i Tvärålund (c) till herr arbetsmarknadsministern om åtgärder mol arbetslösheten i Västerbottens län;

Avser statsrådet all snart vidtaga åtgärder för att minska den höga arbetslösheten i Västerbottens län?

§ 18 Kammaren åtskildes kl. 18.16.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/So/veiii Gemert

Riksdagens protokoll 1975:19 Tisdagen den 11 februari

Riksdagens protokoll 1975:19