Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1974:144

Fredagen den 13 december

Kl. 9.00

Förhandlingarna leddes till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollet för den 5 innevarande månad.

§ 2 Föredrogs, men bordlades åter skatteutskottets betänkande nr 65, lagutskottets belänkande nr 38 och jordbruksutskottets betänkande nr

52.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

§ 3 Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Föredrogs skatteutskottets betänkande nr 60 i anledning av Kungl. Maj;ts proposition 1974:177 med förslag till lagom avsättning lill särskild investeringsfond, m. m. jämte moiioner.

I propositionen 1974:177 hade Kungl. Maj:t (finansdepartementet) förestagit riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag lill

1. tag om avsättning till särskild investeringsfond,

2. tag om nedsättning av allmän energiskatt,

3. lag om insättning på investeringskonio för skog.

Beträffande propositionens huvudsaktiga innehåll anfördes följande: "I propositionen föresiäs åtgärder med anledning av vinstutvecklingen inom industrin och skogsbruket. Således föreslås atl aktiebolag och ekonomiska föreningar - utöver tidigare beslutad avsättning med 20 % till arbetsmiljöfond - skall avsätta 15 % av sin vinst för år 1974 till särskild investeringsfond. Vidare föreslås alt skogsägare skall avsätta viss procent av sina skogsinläkter under tiden den 1 november 1974-den 31 december 1975 till investeringskonio för skog. Slutligen föresläs, att den tillfälliga nedsättningen av energiskatt för industriell bränsle- och kraftförbrukning slopas. Eventuella åtgärder för år 1975 kommer all föreslås när vinst-och konjunkturutvecklingen under år 1975 bättre kan bedömas."

I della sammanhang hade behandlats de med anledning av propositionen väckta motionerna

1974:1978 av herr Bohman m. fi. (m) vari hemställts att riksdagen beslutade avslå

1. förslagel lill lag om avsättning till särskild investeringsfond samt

2. förslaget till lag om insättning på investeringskonio för skog.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

1974:1979 av herr Helén m. fi. (fp) vari hemställts att riksdagen beslutade

1. atl ge Kungl. Maj;i till känna vad i moiionen anförts beträffande lillämpningsbesiämmetserna vid ansökan om disposition av medel ur de särskilda investeringsfonderna,

2. att hos Kungl. Maj:t begära att förslag förelades riksdagen i syfte all stimulera energibesparande investeringar inom industrin,

3. att ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts beträffande beslutande myndighet,

4. att ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts beträffande prövning av ansökningar om rätt all använda medlen i de särskilda investeringsfonderna,

5. att ge Kungl. Maj;l till känna vad i motionen anförts beträffande beslutsordningen och användningsområdet för skogsägarnas avsättningar.

1974; 1980 av herr Hermansson m. fi. (vpk) vari hemställts att riksdagen beslutade

1. att anta förstaget i propositionen 1974:177 oin upphävande av tagen om nedsättning av altmän energiskatt,

2. atl i övrigt avslå förslagen i propositionen saml

3. a) i första hand hos regeringen hemställa om förslag om höjning av den statliga bolagsbeskattningen till minst 50 % av den redovisade vinsten och att progressivitei infördes i denna skatt, eller om detta ej skulle vinna riksdagens bifall,

b) i andra hand hos regeringen hemställa om förslag om lag om avsättning av företagsvinster lill en särskild fond som skulle disponeras av de anställda för ändamål som de ansåg angelägna,

1974:1981 av herrar Hovhammar (m) och Fagerlund (s) vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1974:177 medgav den manuellt arbetande glasinduslrin samma nedsätining av den allmänna energiskatten som gällde för branschen till och med den 31 december 1974, nämligen

a) för bränsle en skallenedsällning med 65 96,

b) för elektrisk kraft en skattenedsältning med 100 %,

1974:1982 av herrar Jonasson (c) och Norrby (c) vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1974:177 beslutade

1. atl avslå förslaget om tvångsvis insättning av medel på investeringskonto för skog,

2. att medge insättning på skogskonto i bank- etter kreditinrättning med 75 % av köpeskilling för rotsåtd skog och 60 % av likvid för försålt leveransvirke eller av värdet av uttag till egen rörelse.

1974:1983 av herrar Pettersson i Lund (s) och Hugosson (s).

1974:1984 av herr Romanus (fp) saml

Nr 144

1974:1985 av herr Åsling m. fi. (c) vari hemställts alt riksdagen vid sin behandling av propositionen 1974:177 beslutade

1. atl medel från investeringskonio för skog fick utnyttjas för omedelbar avskrivning av godkända investeringsobjekt,

2. att skyldigheten att avsätta lill investeringskonto för skog utformades med sikte på att undvika "trappstegseffekter" i enlighet med vad som anförts i moiionen,

3. all likvider, som avsäg virkesleveranser före den 1 november 1974, inte i något fall.skulle omfattas av skyldigheten all avsätta medel titt investeringskonio för skog,

4. atl ansökningar om all få disponera medel på investeringskonio för skog normall skulle slutbehandlas av lokal eller regional myndighet i enlighet med vad som anförts i motionen,

5. alt som sin mening uttala vad som i motionen anförts beträffande dispens från skyldigheten alt avsätta medel till investeringskonto för skog, samt

6. att medel som stod inne på investeringskonio för skog skulle las upp med halva beloppet vid förmögenhets-, arvs- och gåvobeskattning.

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Utskottet hemställde alt riksdagen skulle

1. beträffande avsättning titt särskild investeringsfond

a. med avslag på motionerna 1974:1978 punkten 1, 1974:1980 punkten
2, i denna del, saml punkterna 3 a och b och 1974:1984 samt med bifall
till propositionen 1974:177, i denna del, anla det vid propositionen fogade
förslaget lill ]ag om avsättning lill särskild investeringsfond,

b. avslå motionen 1974:1979 punkterna 1 och 3, i den mån de inte
kunde anses besvarade genom vad utskotiei anfört,

2. beträffande energibeskattningen

a. med bifall till propositionen 1974:177, i denna det, anta det vid
proposilionen fogade förslagel till lag om nedsätining av allmän ener
giskatt,

b. avstå

t. moiionen 1974:1979 punkten 2,

2. motionen 1974:1981,

3. motionen 1974:1983,

i den mån de inte kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört,

3. beträffande insättning på investeringskonto för skog

a. med avslag på motionerna 1974:1978 punkten 2, 1974:1980 punkten 2, i denna det, 1974:1982 och 1974:1985 punkterna 1, 2 och 3 saml med anledning av proposilionen 1974:177, i denna det, anla del vid propositionen fogade förslaget titt lag om insättning pä investeringskonto för skog med den ändringen att 12 § skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse, innebärande atl återbetalning av medel, som innestod på in-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

vesteringskonto för skog, skulle få ske före utgången av i lagförslaget föreskriven femårslid, b. avslå

1. motionen 1974:1979 punkterna 4 och 5,

2. motionen 1974:1985 punkterna 4, 5 och 6,

i den män de inle kunde anses besvarade genom vad utskottet anfört.

Vid betänkandet hade avgivits följande reservationer och särskilda yttranden:

beträffande avsättning till särskild invesleringsfond

1. reservation av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro
(m) som ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen med bifall lill motionen 1974:1978 punkten 1 och i anledning av motionen 1974:1980 punkten 2, i denna del, samt med avslag på motionerna 1974:1979 punkterna 1 och 3, 1974:1980 punkterna 3 a och b och 1974:1984 samt propositionen 1974:177, i denna del, skulle avslå det vid propositionen fogade förslaget till lag om avsättning ,till särskild investeringsfond,

2. reservation av herr Mundebo (fp) som ansett att ulskoltet under
1 b bort hemställa,

all riksdagen med bifall lill moiionen 1974:1979 punkterna 1 och 3 gav Kungl. Maj:t lill känna vad reservanten anfört om prövning av ansökan om ianspråktagande av fondmedlen,

3. särskilt yttrande av herr Mundebo (fp),

beträffande energibeskattningen

4. reservation av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro
(m) som ansett au utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen skulle

a. med bifall till motionen 1974:1981 och med anledning av propo
sitionen 1974:177 anla av reservanterna framlagt förslag lill tag om ned
sättning av allmän energiskatt,

b. avstå

1. moiionen 1974:1979 punkten 2,

2. moiionen 1974:1983,

i den män de inte kunde anses besvarade genom vad reservanterna anfört,

5. reservation av herr Mundebo (fp) som ansett att uskotiet under
2. b t bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1974:1979 punkten 2 hos Kungl. Maj;l skutte anhålla alt förstag förelades riksdagen i syfte att stimulera energibesparande åtgärder inom industrin,

6. särskilt yttrande av herrar Andersson i Knäred (c). Josefson (c),
Mundebo (fp), Sundkvist (c) och Olsson i Järvsö (c).

beträffande insättning på investeringskonto för skog

7. reservation av herrar Magnusson i Borås (m) och Nilsson i Trobro (m) som ansett all utskottet under 3 bort hemställa,

alt riksdagen med bifall till motionen 1974:1978 punkten 2 och med anledning av motionerna 1974:1980 punkten 2, i denna del, och 1974:1982 punkten 1 samt med avslag på motionerna 1974:1979 punkterna 4 och 5, 1974:1982 punkten 2 och 1974:1985 samt propositionen 1974:177, i denna del, skulle avslå det vid proposilionen fogade förstaget till lag om insättning på investeringskonto för skog.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

8. reservation av herrar Andersson i Knäred (c). Josefson (c), Mundebo
(fp), Sundkvist (c) och Olsson i Järvsö (c) som ansett att utskottet under
3 a bort hemställa,

att riksdagen med avslag på motionerna 1974:1978 punkten 2, 1974:1980 punkten 2, i denna det, och 1974:1982 samt med anledning av motionen 1974:1985 och propositionen 1974:177, i denna del, skutte anta det vid propositionen fogade förslagel lill lag om insättning på investeringskonto för skog med den ändringen att 2 och 3 §§ skutte erhålla av reservanterna föreslagen lydelse, innebärande atl bestämmelserna om insättningsskyldighet skulle utformas så au den skattskyldige ograverat kunde disponera över det avsältningsfria beloppet, dvs. 50 000 kronor vid försäljning av roiposter och 100 000 kronor vid försäljning av leveransvirke,

9. reservation av herrar Andersson i Knäred, Josefson, Sundkvist och
Olsson i Järvsö (samtliga c) som ansett att utskottet under 3 a bort hem
ställa,

au riksdagen med avslag på motionerna 1974:1978 punkten 2, 1974:1980 punkten 2, i denna del, och 1974:1982 samt med anledning av motionen 1974:1985 och propositionen 1974:177, i denna del, skulle anla det vid propositionen fogade förslaget lill lag om insättning på investeringskonto för skog med den ändringen att 8 § skulle erhålla av reservanterna förestagen lydelse, innebärande att medel som stått inne på investeringskonio för skog skulle på samma sätt som medel frän särskild investeringsfond fä utnyttjas för omedelbar avskrivning under förutsättning att den skattskyldige hade bokföringsmässig inkomstredovisning.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Propositionen 177 som behandlas i skatteutskottets betänkande nr 60 innehåller förslag om dels avsättning lill särskild investeringsfond för industrin, dels avsättning till särskilt skogskonto. Vidare föreslås en skärpning av energiskatten. Anledningen lill förslaget om de nya tvångsåtgärderna torde vara den debatt som förts beträffande ett något diffust begrepp som har kallats för övervinster. Del finns mig veterligen ännu ingen som har kunnal definiera ordet. Det torde knappast

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

heller bli sä atl någon kan göra det i fortsättningen.

Bakgrunden synes vara det förhållandet an våra större börsnoterade bolag, som lämnar förhandsinformation om det väntade resultatet, inte sällan talat om etl förbättrat vinstresullat. Med hänsyn lill de många årens dåliga resultat är det väl inle svårt att uppvisa en förbäUring under innevarande år. Men nog verkar det inle sällan vara mer än det är. Om en förutvarande liten siffra förbättras, innebär metoden att i procent mäta förbättringen att denna blir slående stor. Men del är ju rätt naturligt när utgångsläget tidigare varit en mycket liten vinstsiffra. Siffran blir inle lika imponerande när man i en försämrad vinstkonjunktur skatt mäta vinsiminskningen. Procentsiffran blir mindre imponerande när man utgår ifrån en högre siffra. Jag kan ta ett exempel. Om ett företag ett år förtjänar 100 000 kronor men årel därpå förtjänar 200 000 kronor, dä säger man alt vinsten har ökat med 100 procent. Om man emellertid del tredje året går tillbaka titt en vinst på 100 000 kronor, heter del att vinsten har minskat med 50 procent. Ändå är det samma absoluta tal som man rör sig med.

Det är tydligen sådant som har gjort att det gått troll i orden och föranlett herr finansministern att nu komma med det här förslagel.

Det är ganska anmärkningsvärt att landets regering med så svaga motiv kan lägga ett förslag som för näringslivet och för alla dem som arbetar i det och är beroende av det för sin försörjning kan få sä vittgående konsekvenser. Det är nämligen inte fråga om små pengar som statsmakten härigenom går att disponera. Det rör sig om etl belopp som torde något överstiga 1 000 miljoner kronor, om man skall tro på de uppgifter som har lämnats i propositionen, och de är väl riktiga.

Ett motiv för olika ingripanden under denna höst har ju varit att detta måste vi göra för atl det skall bli en lugnare avtalsrörelse, och det finns även med i denna proposition. Menar man verkligen att den skulle ha dämpat de anspråk på löneförhöjningar som nu har framställts? Kan del verkligen vara regeringens mening att om den här propositionen icke hade kommit skulle kraven på lönehöjningar ha varit ännu större än de är i dag? Man kan fråga sig om även det förslagel har minskat löneanspråken med 10 procent.

Sedan riksdagen redan tidigare har beslutat atl till miljöfonderna skall avsättas 20 procent av vinsterna och nu 15 procent är det ett mycket stort belopp som härigenom kommer all tas ur näringslivet. Del är klart att med nuvarande kredilreslriktioner kommer del att bli ett likviditetsproblem av första ordningen.

Det torde inte råda något som helst tvivel om att värt näringsliv slår inför besvärliga lider. Der har ju också visat sig alt de större industriländerna ser myckel allvarligt på framtiden. Man har redan vidtagit åtgärder för atl söka förhindra en kommande stagnation, som nu även tycks ha nått vårt eget land och synes ha drabbat bilindustrin, trävaruindustrin m. fi. branscher. Vid sidan av dessa dåliga framlidsutsikter har vi fortfarande alt brottas med infiationens ytterligt besvärliga verkningar.

För svenski näringsliv måste det vara av största betydelse atl del i dag står till förfogande investeringsmedel. Det är mot den bakgrunden förvånande all detta skall förhindras genom en sådan byråkrati som måste följa med denna inbetalning lill statsverket. Del gäller au handla nu och inte i en oviss framlid, om vi skall kunna klara oss ifrån alltför svåra verkningar av den avmattningsperiod som de fiesta är ense om atl vi redan är inne i. Ute i förelagen vet man bättre vilka investeringar som behöver göras och det är ingenting som näringslivet skall behöva springa till regeringen och fråga om. Den kan inle besitta de kunskaper som erfordras för all göra de rätta och riktiga investeringarna. Lika nödvändigt kan det vara för vissa företag atl ha pengar till förfogande för att sätta in lagerkörning i sysselsätlningsfrämjande syfte. Därför är det av stor betydelse alt vi inte med statliga ingripanden hämmar denna möjlighet genom atl läsa fast kapitalet hos staten i dess byråkrati.

Det är mot denna bakgrund som vi moderater inle anser atl vi kan vara med om att godkänna propositionen, ulan vi har yrkat avslag på införandet av särskilda investeringsfonder.

Samma motivering gäller för oss när vi yrkar avslagpå förslaget om avsättning lill särskilt skogskonto. Denna åtgärd är helt obegriplig då här avses framtida inkomster, nämligen inkomster från den 1 november 1974 till 1975 års utgång. Vi har dock att göra med en näring som redan har nära nog totalstopp på sin exporiförsäljning av sågade trävaror och där vi fått bevittna hur många förelag redan kör med förkortad arbetstid på grund av den låga konjunkturen. Att då framlägga förslag om inbetalning av etl visst belopp av försäljningssumman är helt obegripligt. Det är möjligt att man valt konstruktionen att knyta inbetalningarna till viss del av försäljningssumman därför att del inle går atl ta ut något av vinsterna, då det näppeligen blir några sådana.

Jag har talat om alt man på många håll ute i bygderna är orolig för detta med avsättning till skogskonto. I går fick jag en påringning från en jordbrukare som hade sålt en del skog och därigenom skulle bli skyldig att göra inbetalningar. Samtidigt räknade han med att göra en ganska stor förlust på sitt jordbruk, vilket berodde på att en mycket stor del av skörden inte hade kunnat bärgas på grund av den senaste tidens dåliga väderlek. Det är egentligen ganska anmärkningsvärt om vederbörande skall vara nödsakad atl använda vinsten från skogen för inbetalning till statsverket i stället för all ha den kvar för atl läcka förlusten pä sitt jordbruk. Det står visserligen i propositionen att inbetalningen inte skall vara större än den vinst som uppstått på rörelsen som helhet när man har ett sådant här sambruk av skogs- och jordbruk. Men tydligen kan i alla fall hela vinsten som ■uppstått på skogsbruket bli föremål för inbetalning, även om man har en ganska stor förlust pä jordbruket. Jag skall inle närmare gå in på detta; herr Nilsson i Trobro kommer i sitt anförande längre fram alt närmare utveckla vilken betydelse det här förslaget har för det svenska skogs- och jordbruket.

Vi har även reserverat oss beträffande energibeskattningen. Reserva-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144 tionen syftar till atl man i något slörre utsträckning skulle tillgodose

Fredacen den glasindustrin. Det är en industri som använder ovanligt myckel energi

13 december 1974 °'"' " mycket dålig lönsamhet. Sett ur den synpunkten vore

_____________ det rimligt att tillmötesgå dessa företag så att de finge den reduktion

Lag om avsättning som de för närvarande har.

till särskild Herr Hovhammar kommer att senare i ett anförande utveckla dessa

investeringsfond, frågor, men faktum är alt den dispensmöjlighei som finns inte kommer
m. m. att få någon betydelse för glasinduslrin med mindre än att man bifaller

den reservation som vi har fogat till utskottsbetänkandet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationerna 1, 4 och

I detta anförande instämde herrar Hovhammar (m) och Nilsson i Trobro (m).

Herr SUNDKVIST (c);

Herr talman! Jag har för avsikt atl mest uppehålla mig vid den del av ulskottsbetänkandet som behandlar lagen om insättning på investeringskonio för skog. Men inledningsvis vill jag också något kommentera lagen om avsättning till särskild invesleringsfond. Det är ett förslag som omfaitar aktiebolag och ekonomiska föreningar. Utöver de 20 procent riksdagen redan beslutat som avsättning till arbetsmiljöfond skall 15 procent av vinsten från 1974 avsättas lill särskild investeringsfond.

Detta har betraktats som finansministerns svar på den debatt som förekommit i pressen och annorstädes om de s. k. övervinsterna. Centern har tidigare under hösten i samband med behandlingen av skaltepakelet presenterat ett annal förslag. Vi föreslog en höjning av bolagsskatten med 10 procent. Lät mig säga att jag är helt medveten om att finansministerns förslag är betydligt populärare i bolagens direktionsrum än vad vårt förslag var.

Jag har inte för avsikt atl ta upp en debail om bolagsskatten nu -det vare mig fjärran, den är redan diskuterad - allra helst som vårt förslag föll i riksdagen och vi i och med detta belänkande godtar finansministerns förslag utan reservationer.

Däremot har vi inte utan reservationer godtagit belänkandet i den del del omfattar insälining på investeringskonio för skog. Här finns det fog för invändningar, och vi har i två reservationer yrkat ändringar i förhållande till propositionens förslag och i förhållande till vad ulskotlsmajorileten föreslår.

Låt mig för tids vinnande omedelbart gå in på dessa reservationer.

1 reservationen 8 tar vi upp de icke önskvärda tröskeleffekier som man fär med det system som används för avsättning pä investeringskonto för skog. Jag citerar ur utskottets betänkande där det framgår hur förslagel är tänkt alt fungera;

"Som tidigare nämnts skall enligt förslaget insättning på investerings-
10 konto för skog göras med belopp som motsvarar summan av 20 % av

köpeskilling för avverkningsrätt samt 10 % av köpeskilling för avyttrade skogsprodukter och av saluvärdet av skogsprodukter som ultagits för förädling i egen rörelse, dock inte med större belopp än nettointäkten av förvärvskällan. Insättning behöver inte göras om beloppet understiger 10 000 kr. Därigenom undanias köpeskillingar för rotsäld skog, som understiger 50 000 kr., och köpeskillingar för leveransvirke, som understiger 100 000 kr., från insältningsskyldigheten."

I motionen 1985 har herr Åsling m. fi. påpekat de tröskeleffekier som man får. Om man säljer en skogsposl för exempelvis 55 000 kronor, kommer den att omfattas av insältningsskyldighet. Man kommer att få avsätta 20 procent, dvs. 11 000 kronor. Den som drabbas av del kommer atl få betydligt mindre pengar disponibla än den som t. ex. säljer för 49 000 kronor. Samma effekter blir det naluriigtvis vid försäljning av teve-ransvirke, där inkomstgränsen ligger runt 100 000 kronor. Det här är en förfaringssätt som vi inte kan acceptera, och därför har vi i reservationen 8 föreslagit alt man inte skall tala om de 10 000 insältningsfria kronorna utan när det gäller rotposter ta 20 procent av belopp som överstiger 50 000 kronor och när del gäller leveransvirke ta 10 procent av belopp som överstiger 100 000 kronor. Del är ett betydligt enklare system, tycker vi, och det ger dessutom det resultatet att vi kommer ifrån de besväriiga iröskeleffekterna. Annars innebär det i princip samma avsätlningsskyl-dighet som propositionsförslaget.

Herr lalman! Jag yrkar härmed bifall till reservationen 8.

1 reservationen 9 tar vi upp en av de många olikheter som föreligger mellan bolagens skyldighet atl avsätta lill särskild investeringsfond och skogsbrukarnas skyldighet att avsätta till investeringskonto för skog. Vi har väldigt svårt att förstå den skillnad som här finns. Bolag har vid uttag från särskilt investeringskonto möjlighet att omedelbart avskriva det belopp som las ut. Vi föreslår att skogs- och jordbrukare skall ha samma möjlighet när de tar ut från skogskonto, som de har tvingats att sätta in på. Delta skall då gälla dem som har bokföringmässig redovisning.

Utskottet har påpekat att en sådan regel kan tillämpas bara för dem som har bokföringsmässig redovisning, och vi är helt medvetna om del. Vi vet emellertid också att de som har kontanimässig redovisning i stort sett har den här möjligheten redan förut. De kan ta ut från kontot och investera pengarna i maskiner och byggnader i jordbruket, och dä får de en omedelbar avskrivning på samma sätt som bolagen när dessa tar ut från sitt särskilda investeringskonto. Vi tycker att det är felaktigt att de jord- och skogsbrukare som omfattas av bokföringsskyldigheten skall behandlas annorlunda.

Utskottet har åstadkommit en något egendomlig skrivning när det föreslår avslag på den här punkten. Man säger nämligen: "Flertalet jord-och skogsbrukare tillämpar emellertid fortfarande kontanimässig inkomstredovisning." Det är tvivelaktigt om detta påstående över huvud taget är riktigt. De som kommer att bli skyldiga att göra den här in-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till .särskild investeringsfond, m. m.

sättningen på skogskonto har alldeles säkert en sådan omsättning all de omfattas av bokföringsplikten och alltså tillämpar bokföringsmässig redovisning. I varje fall tror jag inte atl fiertalet av dem som drabbas av den här regeln har kontanimässig redovisning. Jag har redan tidigare påpekat att de som har kontanimässig redovisning i ston sett har avskrivningsmöjligheter.

Ännu underligare ärdet kanske när utskottet fortsätter: "Med hänsyn härtill" - dvs. till att rätt många har kontanimässig redovisning - "och lill att ifrågavarande skattskyldiga - till skillnad frän aktiebolag och ekonomiska föreningar - är progressivt beskattade, kan utskottet inte tillstyrka berörda yrkande i motionen 1974:1985." Skatt del dä vara på del sätiet att dessa skattskyldiga, för att de redan tidigare har sämre ställning än bolagen, inte skall kunna få samma ställning nu? Bolagen har, som jag lycker åtminstone, redan tidigare en prioriterad ställning med en 40-procentig proportionell skatt som väl ändå får sägas vara ganska gynnsam när man jämför med dem som drabbas av den progressiva beskattningen. Jag är litet förvånad över atl de som redan tidigare är missgynnade nu skall missgynnas ytterligare. Än mer förvånad är jag över alt ulskoltet använder detta som ett argument för att avstyrka yrkandet i denna del.

Jag yrkar bifall till reservationerna 8 och 9 och i övrigt till utskottets hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr lalman! År 1974 blir ett bra år för mänga företag. Lönsamheten har varit god, produktion och sysselsättning höga. Delta är glädjande. God lönsamhet är bra både för samhället och för lönlagarna. Det betyder god trygghet för de anställda. Solida företag betyder fiera jobb och större möjligheter till utveckling, medan en svag lönsamhet kan leda till arbetslöshet.

Den goda lönsamheten gäller emellertid inte hela näringslivet; den gäller framför allt skogsindustrin och järn- och stålbranschen. För många mindre och medelstora företag är däremot fortfarande den dominerande frågan hur man skall överleva. Det är betydelsefullt att ha den nyanseringen klar för sig i debatten.

Nu är det svårt atl avgöra vad som menas med normal vinst och hög eller låg vinst. Del är självfallet en fråga om värdering vad man skall mena med de olika orden, men del är också en fråga om metodik för redovisning och avskrivning och en fråga om vilka mätt man skall jämföra med. Det går inte alt bara betrakta ett år - man måste se över ett längre perspektiv. Då kan vissa år vara goda, andra svaga. Vi har ju förut haft några mindre goda år, varför vinsten i jämförelse med de åren självfallet framstår som hög. Men gör man en utjämning för en längre period, kan bilden bli en annan. Det är betydelsefullt att ha också den nyanseringen klar för sig i debatten.

Men det är även etl faktum att en hög och splittrad vinstnivå kan medföra komplikationer inför lönerörelsen. Det kan bli svårare att genom-

föra en samlad och solidarisk lönerörelse - något som såväl arbetsgivar-som löntagarorganisationer har och bör ha som mål. Detta har också varit en bakgrund för löntagarorganisationernas bedömning av den här frågan.

Vi har från folkpartiets sida accepterat huvudlinjerna i del förslag som regeringen har framlagt om vinstutvecklingen inom industri och skogsbruk - "lag om avsättning till särskild investeringsfond", som del heler i riksdagsbehandlingen.

Förslaget är, jämfört med en rad debattinlägg tidigare i höst, präglat av realism. Det har tidigare i höstens debatt funnits myckel av övertoner, tal om enorma vinster som skulle gå till etl antal aktieägare. Detta finns inle i dagens debatt. Del finns inle heller, bortsett frän en av reservationerna, i dagens deball mycket av de övertoner som tidigare har hörts från annal håll, nämligen att avsättning till en särskild investeringsfond skulle skada produktion och sysselsättning. Debatten har blivit mera nyanserad, och det tycker jag är bra - del speglar verkligheten pä etl bättre sätt än tidigare debatter.

Vi har ställt några krav för att kunna medverka lill ett beslut av det slag som nu skall fattas:

1. Pengarna skall stanna i företagen och kunna göra nytta där. Del är en fördel för både de anställda och samhället att företagen kan bygga ut, skapa nya jobb och öka exporten. Del är tillfredsställande att regeringen har valt metoden alt pengarna skall stanna på förelagens konto. Om förslaget hade gällt en inleverans till något slags statlig fond hade vi inte kunnat medverka.

2. Det får inte bli ökad detaljreglering och central styrning från regering och finansdepartement. Det finns redan tillräckligt och för myckel av sådant inom svenskt näringsliv.

3. Det får inte bli onödigt krångel. Prövningen av medlens användning måste bli smidig, sä att inte företagen ställs inför onödiga hinder då de skall hantera sina egna pengar och investeringsplaner.

Dessa utgångspunkter har medfört alt vi på några punkter haft avvikande mening vid utskottets behandling av regeringens förslag.

Vi vill siarkt understryka det värdefulla i att myndigheter som skall bedöma ett ärende har en ingående lokal kännedom om förhållanden som kan vara av betydelse för beslutet. Därför bör myndigheters beslut sä långt möjligt decentraliseras till lokal och regional nivå. Vi menar att beslut om att utnyttja fondmedel bör kunna delegeras till länsarbetsnämnderna, i vart fall dä det gäller ärenden avseende lägre belopp än exempelvis 1 miljon kronor.

Vi kan inte dela utskoltsmajoritetens uppfattning atl det är nödvändigt med central styrning och samordning av investeringarna. Tvärtom har företagen - och jag lägger vikt vid att både förelagsledningen och de anställda genom företagsnämnderna medverkar i beredningen - slörre förutsättningar atl kunna bedöma olika projekt än några tjänstemän inom finansdepartementet. Det finns ett par oroande formuleringar i betän-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild in vesteringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till .särskild investeringsfond, m. m.

kandet när man talar om behovet av central styrning och samordning. Vi delar inle den uppfaitningen. Vi tror att förelagen har bättre möjligheter att handla på ell klokt sätt.

Vi vill understryka att sädana investeringar som betyder besparingar i energiförbrukningen bör sältas i första hand. Det finns också några formuleringar i regeringens förslag i den andan, och del är tillfredsställande. Men vi är också beredda alt ändra taxe- och länevillkor för alt stimulera installationer av industriell moltryckskrafl - en teknik som inte bara är ekonomiskt motiverad utan också betydelsefull ur energi-och miljösynpunkt. Riksdagen hade haft en möjlighet att följa upp en aktuell debatt om energisparandet genom ett konkret beslut pä den punkten. Jag beklagar atl skaiieutskoiiet inte tog vara på den möjligheten.

Vi menar också atl man bör justera reglerna för insättning på investeringskonto för skog, så atl det inte uppkommer sådana tröskeleffekter som regeringens förslag för med sig. Det är fel om avsättningsskyldigheten i vissa fall skulle öka mer än själva köpeskillingen. Det kan leda till att försäljningen stannar strax under gränsen, och det kan knappast vara i förslagets anda.

Slutligen vill jag meddela atl jag också slött och stöder reservationen 9. Den handlar om medel från investeringskonio för skog och betyder alt skogsägare och bolag skall följa samma regler. Jag menar att det finns goda skäl för det.

Herr talman! Jag yrkar bifall lill reservationerna 2, 5, 8 och 9.

Herr BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Samtidigt som den arbetande befolkningen har drabbats av stigande priser, hyror och skatter och därtill tidvis av en betydande arbetslöshet har bolagsvinsterna stigit kraftigt. "1973 var ett av de bästa

åren efter andra världskriget för den svenska industrin. Mycket

talar för att resultatet för storföretagen genomsnittligt sett når ännu litet högre 1974 än 1973." Detta är den beskrivning som tidskriften Veckans Affärer gav i nr 26/1974. Skandinaviska Enskilda bankens kvartalstidskrift nr 3 för år 1974 redovisade utvecklingen av omsättning, brutto-resultat, beräknat skattepliktigt resultat och beräknat nettoresultat under de tre senaste åren, och därav framgår tydligt att det har varit någoi av tre feta år för storbolagen.

Man kan säga alt bolagsvinsterna har stigit så kraftigt att de kommit all utgöra ett politiskt problem för regeringen. De har blivit en utmaning mot arbetare och tjänstemän, som har känt pris- och hyresstegringarna som ett allvarligt hot mot reallönerna. Vinstutvecklingen har varit särskilt kraftig i vissa branscher. Detta gäller i hög grad exportföretagen.

Kravet på att de som arbetat ihop de väldiga vinsterna också skall få del av dem har växt sig starkare för varje redovisning av loppvinster. Kraven på höjda löner har dock inte stämt överens med den inkomstpo-liiik regeringen söker föra, vars syfte bl. a. är alt hålla tillbaka lönekraven och, som del brukar heta, skapa en lugn atmosfär i avtalsrörelsen. Men

de stigande bolagsvinsterna är ett faktum, och något måste göras.

Bland de många nya begrepp som tillförts vårt politiska språk märks nu beteckningen övervinster. Övervinster i förhållande lill vad? De s. k. övervinsterna skulle dock på ett eller annat sätt dras in, det lovade man från regeringens sida. Resultatet blev förslagel om en särskild investeringsfond, som vi nu har atl ta ställning till.

Regeringens förslag innebär bara att en del av vinsten placeras i en särskild fond, räntefriit men också skattefritt, för att senare disponeras. Man kapar alltså inte de höga vinsterna, som del ibland har påståtts. När arbetarna ute på arbetsplatserna har krävt åtgärder mot de väldiga bolagsvinsterna, sä har de inle menat att toppvinsterna skulle fonderas för alt senare kunna användas till att öka kapitalet och utvinna större profiter. När arbetarna krävt åtgärder har de inte menat skenmanövrer som sedan skall användas för att motarbeta kraven på högre löner på vinsternas bekostnad.

De väldiga bolagsvinsterna måste också .ses mot bakgrunden av att privatkapitalet erhåller skattelättnader och direkta bidrag för nära nog allt vad man företar sig. Östergötlands FCO-disirikt utarbetade nyligen något som man kallade "Socialkatalog för företagare". I denna katalog återfanns inie mindre än 45 olika hjälpformer. Ändå torde inte katalogen kunna göra anspråk på att inrymma allt i den vägen.

Finansministern brukar tala om alt vi har ett företagarvänligt klimat. Det kan man nog säga, och ta både vinstutvecklingen och de många bidragen som belägg för påståendet.

Allt starkare har kravet på en skärpt bolagsbeskatining rests på arbetsplatserna och i fackföreningarna. Detta krav söker regeringen möta med förslaget om särskild investeringsfond. Det kravet kan man dock inte trolla bort med tillfälliga investeringsfonder.

Vänslerpartiet kommunisterna har i moiion 1980 krävt ingripanden mot bolagsvinsterna av annal slag än dem regeringen förestagit. Vi anser att om man menar allvar med talet om all kapa de höga bolagsvinsterna, så är den bästa vägen alt höja den statliga bolagsskatten till minst 50 procent av den redovisade vinsten och att göra bolagsskatten progressiv. Vi har också i motionen anfört att om man skall använda investeringsfonder, sä är det ett minimikrav att sädana fonder disponeras av de anställda för ändamål som de anser angelägna. Påståendena i propositionen att yttranden frän löntagarrepresentanterna i företagsnämnderna skulle innebära infiytande är endast ett försök att ge ett dåligt förslag en något bättre fasad.

Skaueuiskoitet avstyrker förslaget atl höja bolagsskaiien och göra den progressiv, och man hänvisar då till att frågan om företagsbeskattningen prövas i en särskild uiredning. Nog är det en aning anmärkningsvärt att åtgärder som syftar till au beskära bolagens väldiga vinster alltid kolliderar med någon uiredning, medan olika former av stöd till bolagen kan genomföras oberoende av alla utredningar.

Den i sammanhanget avgörande omständigheten att de stora bolags-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

vinsterna uppslår genom de arbetandes insaiser i produktionen förbigås helt i både regeringspropositionen och de borgerligas motioner. Kravei alt de som arbetar ihop vinsterna också skatt ha rätt att ställa anspråk på dem ligger tydligen utanför den ram, inom vilken regeringen och de borgerliga partierna kan tänka sig att hantera frågan om de höga vinsterna. Huruvida de höga vinsterna är lilirälliga eller bestående och vilka villkor som skall gälla för insättning på investeringskonto och för dis-ponering av medlen blir därför det man främst tvistar om. En sak är man tydligen rätt ense om, nämligen att de höga vinsterna kan utgöra motiv för krav på högre löner från de anställda, och det vill man söka undvika.

Det måste fastslås att bolagen uppvisar stigande vinster. Dessa vinster har skapats genom de anställdas insatser. Skattemedel har använts för alt i olika former subventionera bolagen och höja deras vinster. Resurser finns för att höja lönerna på vinsternas bekostnad. En hårdare vinsi-beskaitning och progressiv bolagsskatt skulle vara viktiga medel för att dra in de höga vinsterna. Förslagen i propositionen 177 innebär endast atl en del av de höga vinsterna tilllalligt placeras i en särskild investeringsfond. Bolagen berövas inte dessa vinster utan kan utnyttja dem för att utvinna nya profiler.

Med det anförda ber jag, herr lalman, all få yrka bifall lill motion 1980 punkterna I, 2 och 3 a, som bl. a. innebär avslag på förslaget om en särskild investeringsfond och krav på atl den statliga botagsbeskatt-ningen höjs till minst 50 procent av den redovisade vinslen och all denna skatt görs progressiv.

Herr WÄRNBERG (s);

Herr talman! Syftet med propositionen 1974:177 är tvåfaldigt. Dels är avsikten att sterilisera onormala vinstmedel under en kort lid som ett led i infiationsbekämpningen, dels kan på del sättet vinstmedlen styras till önskvärda investeringar. Det senare betraktas som mycket angeläget mot bakgrund av vårt försämrade bytesförhållande med andra länder som kräver en kraftig utbyggnad av vår industriella produktionskapacitet. Jag tror all de fiesta av oss är överens om den här tecknade bilden, men man är något oense om metoderna.. .

Enligl utskottsmajoritetens uppfattning kommer 1974 att visa sig vara ett av de mera vinstgivande åren för svenskt näringsliv, och företagens vinster före skatter och bokslutsdispositioner kan beräknas uppgå till omkring 10 miljarder kronor. Detta förhållande anser utskottet motivera de speciella avsättningar som här föreslås.

Även om det för fiertalet företag således inte kommer att uppstå några större svårigheter att göra de här avsättningarna är emellertid ulskoltet medvetet om an del kan råda andra förhållanden i en del branscher eller för enskilda förelag. Därför är man beredd att tillstyrka, och kanske t. o. m. understryka Kungl. Maj:ts förslag till dispensgivning då sakligt motiverade behov härav föreligger. Med detta anser sig ulskoitsmajo-

riteten ha undanröjt de farhågor om likviditetspåfrestningar av oacceptabelt slag som framförts i motionen 1978 från moderata samlingspartiet. Utskottet betraktar det som självklart att redan igångsatta investeringar inte får avbrytas eller fördröjas på grund av de avsättningar som nu föreslås, utan då måsie dispensförfarandet användas.

Ulskoitsmajorileten kan inte dela herr Magnussons i Borås och herr Nilssons i Trobro uppfattning all de föreslagna avsättningarna på något sätt skulle kunna leda till minskade investeringar och minskad sysselsättning, utan det är precis tvärtom. Om lagstiftarna nu kan förhindra atl onormala vinster utdelas eller placeras på annat sätt, som inte gynnar investeringar, utan man kan dirigera dessa vinster titt produktionsfrämjande investeringar de tre år framöver som kan väntas bli sämre i kon-junkiurpotitiskt avseende måste vät ändå det sista alternativet vara det lyckligaste.

Utskottet kan heller inte anse att alternativet i vpk-motionen är av den arten all det kan utgöra ett skäl för att avslå propositionen.

Vänsterpartiet kommunisierna menar atl regeringens förstag inle ändrar förmögenhetsförhållandena utan snarare konserverar den förmögenhetsuppdelning som i dag finns. På den punkten kan man knappast resa några invändningar, men propositionens syfte är inte heller detta, utan syftet är att i nuläget sterilisera vissa vinster och tillförsäkra landet investeringar de närmaste åren. Frågan om företagsvinsternas fördelning i ett längre perspektiv prövas av företagsskatteberedningen. Jag är angelägen om au framhålla att denna prövning inte bara skall företas mot bakgrund av ett par års vinster, utan i ett mera långsiktigt förhällande, då man kan överblicka genomsnittsvinsterna.

Det är därför som ulskoltet nu inte vill vara med om att till någon liten del lösa frågan - det är bara detta det rör sig om i vpk:s förslag - genom en 10-procentig höjning av bolagsskatten. En annan anledning är an den lO-procentiga skattehöjningen inte på något sätt löser frågan om de framtida investeringarna som är så nödvändiga om vi vill behålla vårt välstånd. Dessa investeringsbehov är också anledningen lill atl utskottet inte vill biträda kravei atl de anställda ensamma skall få disponera fondmedlen för de ändamål de anser mest angelägna.

Jag ber sedan, herr talman, all fä gå in på reservationerna till den del de avser enskilda detaljer. Reservationen 2 omfattar frågan om beslutanderätten då fondmedlen kan ianspråklagas. Det är egentligen inle mycket som skiljer ståndpunkterna åt, dä man är överens om att förfarandet bör överensstämma med det som råder för konjunkturinvesteringsfonderna och miljöfonderna.

Del kommer alltså alt vara arbetsmarknadsstyrelsen som i praktiken skall besluta om fondernas användning. I de fall då arbetstagarna och företagsledningen är oense kan det bli Kungl. Maj:t som får avgöra. För att få den nödvändiga styrningen anser inte utskottsmajoriteten det vara möjligt att generellt delegera beslutanderätten ned till regional nivå. I ett sådant fall riskerar man också att väldigt olika regler eller praxis

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

2 Riksdagens protokoll 1974. Nr 144-146

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

skulle råda i de olika regionerna.

I föreliggande proposition och utskottsbetänkande har också upptagits frågan om stopande av de särskilda lättnader i energibeskattningen som gäller för de företag som har särskilt stor energiförbrukning. Utskottet tycker detta förslag är välbetänkt i del läge som nu råder med god vinstkonjunktur för de fiesta av de berörda företagen och i ett läge då besparingsåtgärder för energin är särskilt värdefulla.

Herr Magnusson i Borås och herr Nilsson i Trobro har icke accepterat detta resonemang för en industribransch, nämligen den manuellt arbetande glasindustrin. Utskottsmajoriteien anser sig dock inte kunna göra några ytterligare undantag utöver del som har gjorts för trädgårdsnäringen och som ju särskilt kan motiveras med oljeprisernas stora höjning i förhållande till annan energi och med vårt lands klimatiska förhållanden.

Denna negativa inställning till fiera branscher utesluter dock inie att lättnader kan ges när den förordning som i dag gäller upphävs. Man återgår nämligen då titt läget före den t december 1971, och enligl den förordning som kommer alt gälla i slättet för den upphävda kan Kungl. Maj:t medge särskilda lättnader om så befinnes erforderligt. I ell sådant läge uppfattar ulskoitsmajorileten del som olämpligt att i särskild författning medge lättnader när många fier kan ha samma behov.

Reservationen 5 är så nära sammanfallande med propositionens och utskottets mening atl den kanske varit onödig. Vi är nämligen alla överens om att energibesparande investeringar skall prioriteras när fondmedel skall användas. Atl utskottsmajoriteten i motsats till herr Mundebo inte vill gå in pä tekniska detaljer i fråga om hur dessa investeringar skall se ut tycker jag inle är sä konstigt.

Det står väl hell klart att skogsnäringen är den bransch där vinst-konjunkturen de två senaste åren hön lill de bäsia. Det är därför naturligt atl skogsägaren, som också fått sin beskärda del av denna utveckling, även inbegripes bland dem som skatt göra avsättningar av dessa vinstmedel på en liknande sätt som industrin fär göra. Jag tror att herr Magnusson i Borås har fet då han säger att man beskattar kommande vinster för skogsnäringen. Likviderna infiyter ju senare än den dag då skogen säljs. De likvider som kommer alt insättas gäller alltså i regel försäljningar som har gjorts under de goda åren. Vidare vill jag nog bestrida att skogspriserna är pä kraftig nedgång. Det är tvärtom sä att massavedspriserna för kommande säsong har höjts mycket kraftigt och att det inte är någon nedgång atl tala om ens på limmerpriserna.

Det är helt logiskt att moderata samlingspartiets representanter har yrkat avslag också på denna del av propositionen. Och det är en logik som jag inle säger någonting om eftersom de har yrkat avslag på den första delen av proposilionen.

Av de övriga som har enats om propositionens huvudprinciper har den borgerliga sidan föreslagit detaljändringar. Den första återfinns i reservationen 8 och gäller den gräns av intäkter under vilken ingen avsättning behöver göras. Reservanterna påpekar att det kan uppstå tros-

keleffekter om försäljningen av skogsprodukter ligger kring denna gräns. Reservanterna har helt rätt i detta påstående, men utskollsmajoritelen menar ändå alt en fix gräns är atl föredra framför den glidande skala som reservanterna förordar. Man menar all dessa tröskeleffekier blir ganska måttliga, och när gränsen för avsättningar satts så högt som gjorts måste ölägenheterna med gränseffekierna betyda litet. Pengarna är ju dessutom inte borta, och då meningen är att de tämligen snart skall användas till återplantering eller andra liknande skogsvårdsåtgärder kan ju skyldigheten atl avsätta vinstmedel ett eller annat år inte vara så avskräckande.

Vad som är märkligt i detta sammanhang lycker jag är atl reservanterna inte har reagerat mot att samma tröskeleffekier uppkommer för de stora företagen och också för dem yrkat på en glidande skala. Ell företag med 999 000 kronor i vinst behöver inte avsätta någonting medan företaget som har 2 000 kronor större årsvinst måste avsätta 150 000 kronor.

I reservationen 9 behandlas frågan om den olikhet som råder i beskattningen beroende på om medlen ultagits från särskild invesleringsfond eller om de ultagits från investeringskonto för skog. Bestämmelserna om investeringsfonder äger tillämpning på aktiebolag och ekonomiska föreningar medan bestämmelserna om investeringskonto för skog avser enskilda skogsägare. Reglerna om investeringskonto för skog äger inte tillämpning på andra skogsägare än enskilda. Skillnaderna i reglerna berör alltså å ena sidan aktiebotag och ekonomiska föreningar, å andra sidan enskilda skogsägare.

Del kan tåla bestickande när herr Sundkvist säger alt botagen beskattas lindrigare än enskilda bönder. Sä är dock inte faltet, om man tar med i beräkningenatt aktiebolagsvinslerdubbelbeskattas. Om det exempelvis är så att en enskild skogsägare använder uttagna koniomedel till en skogsbilväg, får bara 75 procent av kostnaden föras upp på avskrivningsplan medan resten då återförs till beskattning. Aktiebolaget däremot får skriva av kostnaden för hela vägbygget på en gång, men det betyder därför inte atl någon enskild aktieägare kan ta ut denna skattevinst för något slag av konsumtion. Om den uppkomna vinsten på vägavskrivningen på något sätt kommer aktieägaren till del, genom utdelning, lön eller på annat sätt, så får denne skatta precis lika mycket som den enskilde skogsägaren får göra genom den uteblivna avdragsräiien för hela kostnaden.

Om man skulle göra som reservanterna önskar, skulle man skapa oberättigade skattelättnader för skogsägarna som inte utgår i nuläget. Jag tror rent av att det skulle bli en snedvridning av skogsvårdsåtgärderna, från sådana som får omkosinadsbokföras och dras av omedelbart till sådana markinvesteringar som bara får föras upp med 75 procent på en avskrivningsplan.

Jag tror därför alt det är lyckligast om vi också i fortsättningen kan hålla oss till de förebilder som konjunktur- och miljöinvesteringsfonderna utgör för aktiebolag och ekonomiska föreningar - som har proportionell

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

skall - och skogskontona för enskilda skogsägare med progressiv skatt när det gäller hur uttagna fond- och kontomedel skall beskattas.

Jag kan inle underiåia att nämna herr Mundebos yrkande om bifall lill reservationen 9. Herr Mundebo hemställer därmed om avslag på sitt eget yrkande, eftersom han på det avsnitt som behandlas i reservationen 9 tillhör utskotlsmajoriteten.

Herr lalman! Jag ber med del sagda att få yrka bifall till skatteulskottets hemställan på alla punkter i dess betänkande nr 60.

Herr BERNDTSON (vpk) kort genmäle;

Herr talman! Herr Wärnberg betecknar den av oss i vpk föreslagna höjningen av bolagsskatten som ett hot mot framlida investeringar. Det gör han med sådan glöd all jag tror att herr Magnusson i Borås har anledning att känna sig överträffad därvidlag. Herr Wärnberg ser inte vpk-motionen som ett genomförbart alternativ till propositionen. Jag vill emellertid säga alt det beror på vad man vill uppnå. Vill man dra in de allt större vinststegringarna, måste ju en skärpt bolagsbeskattning vara ett alternativ till investeringsfonderna. Men vill man däremot bara manövrera för att dessa höga vinster skall föras bort ur diskussionen i anslutning lill avtalsrörelsen, kan man använda dessa fonder som en metod för detta. Jag hävdar fortfarande att det tydligen föreligger enighet mellan regeringen och de borgerliga partierna om hur man på denna punkt skall manövrera för att dämpa de anställdas lönekrav.

Jag vill i detta sammanhang också peka på den skillnad i bedömning som framgick av anförandena av herr Magnusson och av mig. Herr Magnusson och moderaterna hävdar att vinstnivån uppenbarligen inte är särskilt hög, om man ser den över en längre period, och att en sänkning skulle skapa likviditeissvårigheter. Vi har från vänslerpartiet kommunisterna pekat på de kraftigt stigande bolagsvinsterna och krävt verkliga åtgärder för att kapa dessa. Vi menar att en skärpning av bolagsbeskattningen därvidlag i hög grad är ett konkret alternativ.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort genmäle;

Herr lalman! Herr Wärnberg har presterat ett par motiv för propositionen, som man inte riktigt kan utläsa i densamma. Det ena var att man genom de föreslagna åtgärderna skulle förhindra en större vinstutdelning. Med hänsyn lill de traditioner vi har i Sverige beträffande vinstutdelningar är jag ganska övertygad om atl det inle finns någon anledning all nu räkna med några större utdelningar. Del är mera en tillfällighet atl vinsterna i år har blivit större än vanligt. I det långa loppet är vinstutvecklingen inom svenskt näringsliv inte särskilt god.

Vinsterna behövs verkligen i företagen. Det är ytterst angeläget att just de företag som har åstadkommit vinster också fär möjligheter att bestämma över vinsternas användning. Del är delta problemet gäller. När det sägs atl propositionen är tillkommen för all man skall kunna styra pengarna till de önskvärda investeringarna, har man därmed ögon-

blickligen godkänt en ganska skrämmande byråkraiisering och cenlraldirigering av det svenska näringslivet. Vill man åstadkomma effektivitet inom svenski näringsliv, så att det i framliden skall kunna hänga med i den ytterligt härda konkurrensen, är det nödvändigt atl näringslivet har frihet all bedöma var investeringarna skall göras.

Det förvånar mig verkligen att man vill göra gällande all regeringskretsen skulle vara den instans som har möjlighet all avgöra var investeringarna blir effektiva. Det är därför beklämmande att endast vi moderater säger nej lill en sådan utveckling.

Herr Wärnberg hänvisar lill dispensförfarandet. Herr Wärnberg och jag har emellertid alllid varit överens om att dispenser är av ondo och att man skall försöka undvika sädana. Jag är därför ledsen över atl herr Wärnberg nu är inne på den linjen att man i fortsättningen skall ha alh fier dispenser.

Förhållandet är detsamma när del gäller t. ex. skogsbruket. Man förhindrar en återplantering genom denna åtgärd, vilket är myckel allvarligt.

Herr talman, för den händelse vårt avslagsyrkande faller, ämnar vi moderater i en kommande votering stödja centerpartiets reservationer 8 och 9.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Herr SUNDKVIST (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg viftar bort reservationen 8 med all iröskeleffekterna inte har särskilt stor betydelse, eftersom man så småningom ändå får tillbaka pengarna. När del som här är fråga om avsättning till ell konio och inte en beskattning, har det inte precis samma betydelse, vilket jag gärna håller med om. Visst får man tillbaka pengarna, men iröskeleffekterna blir även med ett insatssystem av det slag som nu föreslås inte särskilt lyckliga.

Detta argument är alltså svagt. Del finns ytleriigare ett argument, som har använts av utskottet mot vårt förslag angående tröskeleffekterna, nämligen att det finns möjligheter all begära dispens från delar av eller hela insatsskyldigheten. Det är dock beklagligt att man bygger upp ell system, som dels tvingar dem som drabbas av systemet atl söka dispens, dels ivingar myndigheterna all administrera en massa dispensansökningar.

Beträffande reservationen 9 och frågan om omedelbar avskrivning framhåller herr Wärnberg att del finns risk för ytterligare snedvridning av detta syslem och att pengar överförs från skogsåigärder till åtgärder inom lantbruket. Låt mig bara säga an jag tror an ytterst få bland dem som bedriver kombinerat jord- och skogsbruk här i landet märker pengarna så att de använder skogspengarna till investeringar i skogen och jordbruksiniäkter för investeringar i byggnader för jordbruket. De betraktar nog pengarna som pengar och märker dem inte för några speciella ändamål. Därför tror jag inte all risken är särskilt överhängande.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill knyta min kommentar till fyra punkter i herr Wärnbergs inlägg.

För det första; Beträffande beslutsordningen säger herr Wärnberg alt det inte är mycket som skiljer ståndpunkterna åt hos utskottsmajoriteien och i reservation 2. Ja; vi är ense om huvudlinjerna, men det finns två skillnader av vikt. Utskottsmajoriteien anser alt det är nödvändigt med viss central styrning och samordning, men vi tror på företagsledningarnas och de anställdas förmåga atl verka i lagens anda och vill inte att fi-nan.sdepartementet skall centralt styra hanteringen av företagens pengar.

För det andra; Herr Wärnberg hyser ingen tilltro lill länsarbetsnämndernas förmåga att hantera mindre ärenden. Jag vill betona att det inte gällei" någon generell delegering, utan det sägs att Kungl. Maj:t skall överväga gränsdragningen för delegering och då beakta ärendenas antal och myndigheternas kapacitet. Vi tror att länsarbetsnämnderna har god förmåga att hantera de mindre ärendena, exempelvis sådana som gäller mindre än I miljon kronor.

För del tredje; Herr Wärnberg menar i fråga om energibeskattningen att reservationen 5 kanske inte var så nödvändig. I vilken grad den är nödvändig beror litet på hur hanteringen blir, hur stark prioriteringen kommer att bli då det gäller ärenden som betyder besparingar i energiförbrukningen. Vi har velat gå en liten bit längre och varit beredda att ändra taxe- och lånevillkoren för att stimulera installationen av mol-tryckskraft, som vi tror är betydelsefull.

För det fjärde och sista: Herr Wärnberg ansåg att jag inte borde ha yrkat bifall lill reservationen 9. På den punkten vill jag erinra om -det framgår av utskottsbehandlingen - atl jag har stött motionen 1985, från vilken reservation 9 utgår. När det gäller reservationerna har jag på några punkter själv hållit i pennan, på andra har jag granskal och accepterat formuleringar. Det är mitt ansvar att jag med en kort reservationstid inte har tillsett att mitt namn fanns där. Jag har alltså yrkat i överensstämmelse med min uppfattning.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skall bemöta herr Berndison och herr Magnusson i Borås på en gång, hur underligt det än kan låta. Meningen med dessa avsättningar är atl vinstmedlen i år skall användas lijl investeringar framöver, investeringar som är nödvändiga för landets näringsliv om välståndet skall kunna bevaras. Om vi, som herr Magnusson vill, inte gör någonting, så kan vi inte vara säkra på an investeringarna kommer alt göras. Jag är inte säker på atl det blir utdelningar, ulan del kan bli nå-goniing hell annat av vinstmedlen. Och att dra in dem i form av en höjd bolagsskatt, som herr Berndtson vill, är teoretiskt omöjligt efter vad jag kan förstå, för herr Berndtsons förslag ger inte på långa vägar de pengar som förslaget i proposilionen ger. Om vi drar in dem för att täcka budgetunderskotlel så är jag inte heller säker på au det blir några investeringar.

Herr Berndtsons och herr Magnussons förstag får alltså samma effekt, även om de framförts från olika utgångspunkter.

Sedan tror jag atl herr Sundkvist har något missuppfattat mig, när han säger alt jag skulle ha påstått att pengarna kommer att föras över till lantbruket. Det har jag inte sagt, utan jag har sagt att det förs över medel till sådant som man normalt sett inte får avskriva på en gång, i varje fall inte lill 100 procent.

Om man nu plötsligt skulle tillåta att en del avsättningar får avskrivas på ett annat sätt än som' normalt är giltigt, skulle vi få en överföring av medel just till sådana avsättningar under den tid som det nu är fråga om, medan andra avsättningar, som man ändå alttid får skriva av till 100 procent, kommer att skjutas på framtiden. Del är det jag menar med den snedvridning som jag befarar skulle inträffa om reservationen vinner.

Herr Magnusson i Borås menar att propositionens förslag skulle förhindra återplantering. men det är ju precis tvärtom. Det är ju förslaget i den reservation som herr Magnusson ansluter sig till och som går ut på att det skall vara fult avskrivning för allting, som kommer alt förhindra återplantering. Man kommer kanske, som jag säger, att använda pengarna till sådani som inte är återplantering - sådana avsättningar är ju alltid avskrivningsbara till 100 procent - utan till sådant som man bara får skriva av lill 75 procenl.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag kan inie annal än uttrycka min förvåning över att herr Wärnberg, som alltid annars brukar vara en klok och förståndig man, inte nu förstår alt de förelag som skall göra de här avsättningarna inte själva skulle begripa vilka investeringar som skulle vara nödvändiga att göra för framtiden, utan här skulle man tydligen från regeringens sida ta ett initiativ och säga lill företagaren all nu är du så god och använder de här pengarna titt de eller de investeringarna. Jag tror inte etl ögonblick att det kan gå titt på det sättet.

Lika egendomligt är det när herr Wärnberg menar att skogsägarna inte i första hand skulle försöka se till alt få en ordentlig omplantering och alt skogen sköts i framtiden. Ingenting kan ju medföra en slörre kapitalförlust för dessa människor än atl inte sköta skogen.

Jag har bara reagerat mot den omfattande byråkrati som förstagel innebär, nämligen an näringslivet skall behöva springa lill en mängd institutioner och fråga om man skall göra den eller den investeringen som man anser nödvändig för atl vi skall kunna upprätthålla full sysselsättning och full konkurrenskraft. Bara debatten mellan herr Mundebo och herr Wärnberg visar ju hur stelbent och besvärligt del här är. Man tvistar om vilka underinstanser - länsstyrelser och länsarbetsnämnder - som man eventuellt skall delegera beslutanderätten till. Varje människa begriper ju att om dei skall gå till på detta sätt när det gäller all bevara svenskt näringslivs konkurrenskraft i framtiden så kommer det att gå

Nr 144

Fredagen den

ganska illa. Det är därför vi måste försöka komma ifrån övertron på alt del är statsmakten som begriper och kan allting om hur svenskt nä-

13 december 1974 ""§''''' ' "mtiden skall skötas.

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Herr BERNDTSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wärnberg säger alt meningen med avsättningarna är att få möjligheter till investeringar i en framlid. Men frågan är då: Är det verkligen svaret titt löntagarna på deras krav på delaktighet i den enorma vinstutvecklingen, den vinstutveckling som för övrigt finansministern i propositionen belyser med siffror för de olika branscherna? Jag tror inte det är några överdrifter utan snarare en för låg beräkning som finansministern gör av utvecklingen. Finansministern säger också i propositionen att vinstökningarna omfaitar praktiskt tagel hela näringslivet men har varit särskilt markanta inom skogsindustrin saml i järn-och stålbranschen.

Det här resonemanget från regeringens och socialdemokraternas sida måste väl tolkas som att man säger till bolagen ungefär som så an låt oss gömma de oförskämt höga vinsterna till ell senare tillfälle, för annars kommer arbetarna alt kräva alltför höga löner - enligt deras mening.

Var det allt som kom ut ur talet om att kapa övervinsterna?

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror som herr Magnusson i Borås alt det kommer att bli omplanieringar av skog även i fortsättningen; det kommer skogsvårdsstyrelsen alt se till om inle annat. Det råder alliså inget tvivel om att del blir så. Men när reglerna utformas på det saltet au just de här pengarna omedelbart får skrivas av till 100 procent, medan de vanliga avsättningarna till skogsvårdande åtgärder inte lår skrivas av mer än till 75 procenl, då inför man ett incitament att just under de här åren verkligen göra investeringar. Sädana investeringar blir ju särskilt gynnsamma med de ändrade skatteregler som ni här önskar införa.

Jag tror också att företagen normalt gör investeringar, men de här två åren har företagen haft onormalt höga vinster, och då tycker utskotlsmajoriteten att företagen också skall göra onormali höga investeringar. Pengarna skall alltså användas jusi lill della ändamål. För alt det säkert skall bli så är den här avsättningen etl bra medel.

Till herr Berndtson vill jag säga som jag har sagt förut att meningen med propositionen är inte att göra någon ändring i ägarfördelningen av inkomsterna. Meningen äran den skall verka infiationsbekämpande och att den skall säkerställa stora investeringar under de närmaste åren. Den avvägning av företagens vinster som skall göras skall föreiagsskatiebe-redningen göra. Utskottet vill inte på något sätt lägga sig i avtalsförhandlingarna i vad mån arbetstagarna.kan ta ut de höga vinsterna i form av högre löner. Jag tror att svensk fackföreningsrörelse är mäktig all göra detta utan att vi kapar ytterligare 10 procent av företagsvinsterna genom ökning av aktiebolagsbeskaitningen.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! De problem som lagen om avsättning till särskilda investeringsfonder på olika sätt framkallar har från moderat sida herr Magnusson i Borås granskat på ett förtjänstfullt sätt. Därför skall jag för min del avstå från en sådan genomgång. Vad jag är intresserad av är alt försöka se hur denna lag och de åtgärder den innebär passar in i del allmänna ekonomiska lägel och i konjunkturutsikterna.

Av tidningsrapporier att döma anslog herr Siräng häromdagen vid KF-stämman myckel positiva tongångar. Han inte bara avvisade det tal som ibland förekommer om en hotande 30-talsdepression, han var över huvud tagel mycket optimistisk i sina bedömningar, och mera optimistisk än t. ex. konjunkturinstitutet i dess höstrapport.

Ändå är det så att, sedan den rapporten lades fram, de fiesta andra bedömare kommit till slutsatsen alt konjunkturinstitutets rapport ger en alltför glättad bild. Jag känner för min del inte lill någon genomarbetad bedömning under senare lid som inte förutsäger en besvärlig konjunkturnedgång nästa år. Det är möjligt atl herr Siräng med sina uttalanden ville ingjuta en allmän optimism. Men om det är sådana psykologiska och i sig självi högst förståeliga överväganden som ligger till grund för herr Strängs uttalanden måste dock den politik som bedrivs föras från den utgångspunkten an utsikterna för ekonomin är ogynnsamma.

Om några dagar, herr talman, kommer ett från statsmakter och intresseorganisationer fristående institut atl begå en intressant premiär. Det är Studieförbundet Näringsliv och samhälle som lägger fram sin egen konjunkturrapport. Den är i stora stycken grundad på ett vidare material än det som konjunkturinstilutet utnyttjar. Det är ekonomerna Erik Lundberg. Göran Ohlin, Nils Lundgren och Lars Malhiessen som har gjort arbelel med denna aliernaiiva konjunkiurutblick.

1 det senaste numret av Veckans Affärer skissas i förväg rapportens huvuddrag. "Den svenska ekonomin måste stimuleras kraftigt i början av 1975", tycks vara del cenirala budskapei. Del är alltså vad den rapporten säger. Det är förändringar i det iniernalionella läget och i den svenska ekonomin som denna grupp och även en lång rad andra bedömare menar oundvikligen framkallar nedåtgående tendenser, som del är den ekonomiska politikens uppgift au bryta.

I hösi har jag lillbringat en längre tid i USA som FN-delegat. Därvid har jag haft tillfälle alt komma i kontakt med även spörsmål som inte hör utrikespolitiken lill. Särskilt vid några dagars besök i Washington gav samtal med ekonomer sådana möjligheter.

Av stor betydelse för djupet i den nedgång vi sannolikt står inför är oljeproblemen. Jag vill lill all börja med säga, atl intrycken från FN leder lill sluisaisen an riskerna för ett nytt krig i Mellersta Östern är myckel slörre än man skulle vilja iro. Sådana bedömningar är tyvärr mycket allmänna i FN-huset. Genom de senaste månadernas diplomatiska förvecklingar har avståndet i förhandlingar mellan parterna ökat avsevärt. Jag skall inte nu fördjupa mig i dessa faror, endast peka på

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

att del ur ekonomisk synvinkel för oss finns anledning att med allvar planera för möjligheten av nya, plötsliga hinder för oljeförsörjningen.

Men även om det värsta kan undvikas ger oljan stora bekymmer.
Industriländernas siora betalningsbalansunderskott kan framkalla rubb
ningar. Jag hade lillfäile all höra den amerikanska centralbankschefen,
Arthur Bums, i ett utskottsförhör i kongressen lägga fram sina bedöm
ningar av dessa risker. Jag har nu inte tid atl närmare redogöra för det
myckel allvarliga tonfall Bums anslog. Jag skall bara citera en samman
fattande mening i hans anförande; " det är synnerligen tveksamt

om de finansiella problem, som utlösts av de omfattande oljeprisstegringarna, kommer all visa sig hanterbara".

För att göra dessa problem mera manövrerbara har amerikanarna föreslagit all indusiriländerna skall bilda en gemensam, stor fond om-failande inle mindre än 25 miljarder dollar alt användas för att utjämna över- och underskott i betalningsbalanserna inom i-blocket. Oljeländerna har ju inte något annat alternativ än att placera sina stora överskott i industriländerna. Svårigheten är bara atl dessa placeringar kommer mycket ojämnt i förhållande till det behov olika i-länder har. I själva verket är det ju så att framför allt arabländerna placerar pengar i de stabila och siora länderna, särskili USA och Västtyskland. Den stora fond som amerikanarna har föreslagit är tänkt som ett led i försöken att omfördela otjepengar till de behövande länder dit pengarna inte automatiskt fiyter.

Denna fond och det ställningstagande vi i Sverige har att göra till den har ännu inte, såviii jag förslär, alls diskuierats här. Det skulle vara intressant att höra vad finansministern tycker om detta, och herr Wärnberg har ju själv anknytning till riksbanken och kanske kan ge någon kommentar. De här spörsmålen hör faktiskt hit, även om de inte direkt berör det vi nu resonerar om, därför atl möjligheterna alt hantera dessa spörsmål kommer atl bli avgörande för hur väl vi skall kunna sköta vår konjunkturpolilik. De fonder vi nu diskuterar hör därigenom samman med dessa problem.

Om man inte klarar satsningarna i samband med oljeunderskotten kommer riskerna för en djupgående depression atl bli avsevärda. Men även om man skulle få resultat av de ansträngningar som görs pekar allt på en kännbar nedgång i konjunkturerna.

Det är mot den bakgrunden, herr talman, som vi nu står i begrepp att besluta om ivångsvisa avsättningar lill invesleringsfonder. Dessa av-säilningar kommer all ha en åistramande inverkan på vår ekonomi -del iror jag inte att herr Wärnberg förnekade i sitt replikskifte för en stund sedan. Det är fråga om hur väl de passar in i del nuvarande kon-junkiurlägei.

Konjunkiurinsiiluiet räknade med en uppgång i industriinvesteringarna nästa år om 6 procenl i reala termer. Men den ekonomiska utvecklingen sedan dess gör att den bedömningen är i Överkant. Jag tror atl många företag för närvarande gör nedräkningar i sina investeringsplaner och att den här ytterligare indragningen av pengar leder till fiera

sådana nedräkningar. Det är i sä fall att driva ekonomisk politik i fel riktning.

Nu sade herr Wärnberg alt det här skutte vara väldigt bra, för investeringarna skutte närmast komma att öka. Men även om man skulle acceptera herr Wärnbergs argument är ju frågan när de kommer att öka. Del är inget tvivel om alt del är nu man drar in pengarna, och det är också nu som det håller på att bli en konjunkturnedgång, så kanske den här tidsmässiga anpassningen blir fullständigt misslyckad; det är min bedömning att den blir det.

Ibland kritiseras näringslivet föratt man inte investerar tillräckligt när det i konjunktursvackor finns tillgängliga resurser. Det är ett argument som förekommer, och det ligger en del i detta. Men för atl del verkligen skall vara möjligt att investera och bygga ut i en konjunkturnedgång måste det ju finnas några pengar att köpa investeringsvarorna för. Osäkerheten om man verkligen kommer all få tillgång till de där pengarna gör också au man inte vågar sätta i gång med olika utbyggnader som man skulle vilja göra. Del ärdärför jag lycker att politiken för närvarande är synneriigen tvivelaktig. Man skulle behöva stimulera investeringarna nu för atl verkligen ge stöd till sysselsättningen. För övrigt är det inte bara en konjunkturfråga, ulan en industriell utbyggnad behövs också för alt vi pä sikt skall kunna undanröja underskottet i bytesbalansen, som jag redan har talat om i samband med oljeproblemen.

Jag anser, herr lalman, atl man för närvarande borde lätta på kre-ditresiriktionerna. De passar inte längre in i vårt konjunkturläge. Den enda rimliga motivering för dem som står atl finna nu är all man vill tvinga förelagen att låna pengar i utlandet för att på det viset täcka underskottet i bytesbalansen. Men en alternativ politik, som just nu skulle passa bättre in, vore alt lätta på kreditrestrikiionerna - utan atl nödvändigtvis sänka räntan; det är inte det allra första man behöver göra - och i stället i högre grad låta staten uppträda som låntagare internationellt. Då kommer jag tillbaka lill 25-mitjardersfonden, som öppnar sådana möjligheter. Men även om man inte hade en sådan fond, skulle staten kunna låna billigare i utlandet än företagen kan göra. Kan man låna billigare utomlands, blir det också mindre påfrestningar genom pengar som man måste betala för räntor osv. Dessutom är omfattningen av den låntagning som för närvarande behövs så stor, att man inte på något enkelt sätt kan lita enbart till att företagen skatt sköta den. Det skutte i sä fatt bl. a. komma alt innebära alt många av de företag som söker sig ut på den internationella marknaden inte är goda kreditrisker, och börjar man på den internationella marknaden fä nödlidande lån, kommer del all skada hela det svenska näringslivels kreditvärdighet. Det vore pä sikt ett allvarligt problem.

De nuvarande kreditrestrikiionerna här i Sverige drabbardessuiom som vanligt de små förelagen allvarligt, dvs. de företag som inte haft möjlighet alt verkligen dra nytta av den tillfälliga vinstgivande exportkonjunkturen, som för övrigt nu är på väg att försvinna.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nu är del sä, som jag läser propositionen, att motivet inte är alt åstadkomma en ytterligare kreditskärpning, även om del av herr Wärnbergs resonemang föreföll som om det fanns tankar på någon sorts investeringsstyrning. Men det kommer ändå all bli en kredilskärpning, och den är lill skada. Det syfte man anger med den nya lagen är i stället att man skall försöka förbättra det psykologiska utgångsläget i avtalsrörelsen. Det är möjligt att en sådan här lag kan ha betydelse i del avseendet, men det förefaller mig, herr Wärnberg, av de bud som har avgivits som om denna verkan inte skulle ha varit särskilt stor. Kraven ligger ändå på över 20 procenl. Herr Magnusson i Borås frågade också: Hur högt skulle buden annars ha legal? Skulle man ha krävt 25 procenl, om inte den nya lagen hade funnits?

Det här ger mig över huvud taget anledning, herr lalman, till en kommentar till regeringens infiationspolitik. Infiationen är det stora hotet för närvarande. Regeringen har under senare tid varit passiv i sina ansträngningar att dämpa infiationen. Man har pekat på att läget i andra tänder är värre än här och atl de prisstegringar som har inträffat väsentligen är imponerade utifrån.

Men, herr Wärnberg, även om prisstegringarna i andra tänder vore Slörre än här, är detta inte en tillräcklig anledning för att vi skulle slå oss till ro. Dessutom har prisstegringarna i Sverige på sistone varit anmärkningsvärt stora, också i jämförelse med andra länder. Alldeles särskilt gäller detta om man tar hänsyn till atl vi genom t. ex. malsub-ventioner har försökt hålla prishöjningarna nere. Om man ser på hur prispressen uppåt verkligen är, finner man all vi inte ligger särskilt bra till här i Sverige, även om regeringen med viss framgång har försökt sprida budskapet att vi skulle göra del. Utsikterna för nästa år pekar på att vi på nytt kan hamna i det läge där vi varit under större delen av efterkrigstiden, nämligen högt upp i den internationella infiationsligan.

Inle heller duger det alt bara skylla på atl prisstegringarna är importerade, även om regeringen med framgång också har försökt sprida ett sådani budskap. Om man i det egna landet driver en bättre anlipris-stegringspolitik kommer också den egna valutan atl stärkas, och kursen på den egna valutan i förhållande lill andra länders valutor kommer atl förbättras. Då blir det ingen import av utländska prisstegringar. Det är etl förhållandevis enkelt resonemang, som jag för min del i debatten med finansministern under det senaste årel har upprepat regelbundet. Det är också ett argument som jag tror landels ekonomer slår ganska samfällt bakom - inklusive t. ex. ekonomer från Landsorganisationen.

Infiationen i Sverige, herr Wärnberg, är i slor utsträckning hemma-tillverkad. Jag vill inte förneka att de utländska prisstegringarna inneburit påfrestningar - det är klart alt de gjort det. Jag bara säger atl om man verkligen driver en bättre aniiprisstegringspolitik än andra länder gör så kan man undvika att importera dessa prisstegringar. Men eftersom infiationen är ett så stort hot mot både ekonomisk och politisk stadga, fordras det ett samlat grepp för att råda bot på den. Med samlat grepp

menar jag ett program av den typ som Gösta Bohman med sådan skärpa föreslog i förra veckans debatt, nämligen alt man parallellt måste vidta åtgärder pä olika ekonomisk-politiska områden.

Efiersom passivitet på delta område är farlig och finansministern för närvarande låler passiv - nöjer sig med sådana investeringsfondssaker som vi i dag talar om - vill jag i all korthet upprepa herr Bohmans program;

1. Parterna pä arbetsmarknaden har förklarat sig eftersträva en real förbättring om ell par procenl. Konjtinkturinsiitutet har sagl att ett sådani utrymme bör komma atl finnas. Lät oss därför eftersträva det målet.

2. Statsmakterna bör med lämpliga åtgärder garantera att det målet kan uppnås av parterna och inle genom skatter och infiation omöjliggörs.

3. I gengäld bör statsmakterna kunna kräva betydligt större återhållsamhet pä löne- och prissidan. Eftersom del är en real förbättring parterna vill ha och inte infiationsluft och skalleskärpning i lönekuverten, finns sådana förutsättningar utan alt man inför något element av tvång i avtalsrörelsen.

4. För att standardgaraniin skall vara möjlig, fordras att utländska prisstegringar inte importeras. Men, som jag redan har sagt, den bättre stabilisering som kan uppnäs genom detta program skapar också i sig förutsättningar all utestänga utländska prisstegringar genom alt kronan gradvis apprecieras.

Jag säger inte alt riksbanken i övermorgon skall revalvera och därigenom undanröja alla problem här i landet. Jag säger alt om man sköter stabiliseringspolitiken bra inom ramen för sina program, skapar man parallellt förutsättningar för en appreciering av kronan, vilket är ett oundgängligt inslag i en ekonomisk politik som verkligen syftar till att bota infiationen.

Jag har för närvarande inle någon lust att ta upp en ny debatiomgång om Hagaöverenskommelsen. Men när vi framför åsikter av den typ som jag har redogjort för och lägger fram program mot prisstegringar, möts vi med kommentaren alt vi i efterhand på något sätl skulle vilja hoppa pä den här "Hagavagnen". Då måste jag helt kort säga ifrån att det har vi alls icke någon lust till. För att inte locka till någon omfångsrikare debatt än den som vi för närvarande verkligen har lid lill skall jag bara säga alt denna överenskommelse, vad beträffar infiationsbekämpning, var föga lyckad. Visserligen sade man sig vara villig alt la kraftlag mot infiationen, men prisstegringstakten har ju sedan överenskommelsen träffades ökat - inte minskat. Vidare pekar det avtalsbud som lagts på att prisstegringstendensen skulle komma atl ytterligare öka. Det förefaller mig som om Hagavagnen är i infiationsdiket och alls icke lockande att i efterhand hoppa på.

Herr Palme påstod visserligen i onsdags i förra veckan alt om man inte haft Hagaöverenskommelsen hade lönekraven legal någonstans mellan 25 och 30 procent. Det är dock, förefaller det mig, ett så pass groteskt uttalande alt jag inte tror atl finansministern skulle vilja ställa sig bakom

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

det. Och jag undrar om herr Wärnberg i dag skulle vilja ställa sig bakom della uttalande. Ur infiationssynpunkt finns det nämligen ett avgörande fel med Hagaöverenskommelsen. Visserligen ändrade man skatteskalan nedåt, men samtidigt höjde man olika löneskatter. Detta innebär an de prisökningar som kommer ovanpå kostnadsslegringarna genom an lönerna stiger kommer att öka ytterligare genom dessa löneskatter. Det innebär att priserna kommer att stiga mer än de skulle ha gjort om det bara hade varit ett visst antal procenl i löneökning. På det viset blir det slörre infiation, och detta i sin tur innebär alt löntagarna för närvarande måste begära kompensation också för dessa ytterligare prisstegringar. Om man genomfört en skatteskalesänkning utan höjning av löneskatterna hade det, för alt uttrycka samma argument annorlunda, varit mindre kosinadssiegringar alt kompensera sig för, och lönekraven hade i motsvarande mån kunnat vara mindre.

Min slutsats är alt med eller ulan Haga hade lönekraven varit ungefär vad de nu är. Jag tror det är riktigt att löntagarna i sina krav tar hänsyn lill nedsättningen av skatteskalan, men jag tror också det är riktigt, herr Wärnberg, atl lönlagarna tar hänsyn till den extra prisstegring som inträffar på grund av att löneskatterna ökas. Det är av den anledningen som jag för min del är glad över atl vi moderater när det gäller infiationsbekämpning inte varit med på någon Hagaöverenskommelse. Det hade varit alltför illa, om i nuläget alla parter här i riksdagen hade känt sig låsta av den överenskommelsen och ingen kunnal pressa pä för atl verkliga åtgärder mot infiationen skulle vidtagas.

Till del som jag redan sagt kommer ytleriigare en synpunkt, och det är alt visserligen har man satt ned själva skatteskalorna för de enskilda inkomsttagarna, men man har inte salt ned skattetrycket för dem. Anledningen härtill är ju alt infiationen har fört alla löntagare högre upp i skatieprogressiviieten. Man har från statens sida talat om lotalfinansiering men åstadkommit mer än totalfinansiering. Man har höjt olika löneskatter för att på öret ta igen det som skatteskalan satts ned med, men samtidigt har infiationen skärpt skattetrycket utöver vad som planerats för de enskilda inkomsttagarna. Det underlättar inle stabiliserings-politiken.

Jag vill gärna peka på atl den ytterligare skatteomläggning som nu annonseras lider av precis samma svagheter. Den kommer inte att bli något verksamt medel i kampen mot prisstegringarna. De ytterligare höjningar av löneskatterna som planeras kommer företagen att behöva kompensera sig för. Det blir då en högre inflation än annars för löntagarna att i sin tur kompensera sig för.

Förra veckan invände herr Sträng gentemot herr Bohman att dennes tankar på stabiliserande åtgärder var för tidigt väckta. Ja, andra - dvs. de som hänvisar lill vad som gjordes eller inle gjordes på Haga - säger att tankarna är för sent väckta. Och, herr Wärnberg, om nu en del säger att dessa tankar är för tidigt väckta och andra säger alt de är för sent väckta, så är det sannolikt ganska klokt att nu göra någonting!

Det ligger en allvariig risk i att vänta med åtgärder. I förra veckan sade herr Sträng något mycket oroande; "Del kan i ett avslutningsskede uppstå en situation som är så allvarlig, att regeringen inte kan ligga stilla. Vi har, som herr Bohman vel, varit i den situationen. Vi har t. o. m. i kammaren beslutat om en tvängslösning för en av de förhandlande organisationerna."

Sådana tvängslösningar är något som alldeles definitivt måste undvikas. Vissa av herr Bohmans kritiker har sagl atl han blandar sig i avtalsrörelsen med sitt anti-inflalionsprogram. Herr Helén hade den uppfattningen när han tog till orda en dag efter herr Bohman i förra veckan. Och om jag uppfattade rätt sade herr Wärnberg också i en av sina repliker någonting om inblandning i avtalsrörelsen. Ja, med hänvisning till det citat av herr Siräng som jag nyss läste upp vill jag säga all vad del gäller är alt handla i tid, sä atl del inle blir fråga om alt verkligen blanda sig i avtalsrörelsen med några tvångsåtgärder som herr Sträng antydde.

På etl område har herr Siräng redan börjat röra på sig för alt införa en sorts ivångsingripande, och del gäller kommunerna. Jag vill ta tillfället i akt och säga att ett kommunalt skatleslopp har vi från moderat sida tidigare föreslagit. Men för alt ett sådant stopp skall visa sig möjligt i praktiken fordras atl man genomför ett slabiliseringspolitiskt program av den typ som vi också har föreslagit och som jag upprepat här. Vid en kraftig inflation och nya pålagor i form av ökade löneskatter på kommunerna kommer inte skattestoppet att fungera.

I detta sammanhang vill jag också peka på hur motsägelsefull regeringens politik är. Ena stunden gör man ett stort nummer av atl den framtida sysselsättningen skall klaras genom all det blir låt oss säga 300 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Och statsminister Palme skriker sig hes i sommarstiltjen på Gotland och säger alt de som inte skriver under på den tanken är asociala. Fem månader senare lägger herr Sträng fram ett förslag om kommunskatteslopp, som ur herr Palmes perspektiv uppenbarligen måste innebära att herr Siräng är rent asocial.

Vi har för vår del hävdat all som läget är måste en stor del av de nya jobben skapas inom industrin. Del är också därför som vi i nuvarande konjunkturläge står undrande inför dessa ivångsvisa avsättningar lill särskilda invesleringsfonder.

Vi har nu framfört vår uppfattning om att något definitivt måste göras mot prisstegringarna och hur det skall göras. I grunden för etl sådant program ligger skatte-, pris- och växelkurspolitik. Vi framför vår uppfattning och varnar för att de åtgärder som hittills vidtagits eller inte vidtagits kan komma atl leda vidare in i tvångsåtgärder som vi för vår del inte vill vara med pä. Vi har redan innan herr Bohman tog lill orda framfört samma synpunkter, och herr Bohman gjorde det vid Hagaöverläggningarna. Dä var man inte särskilt intresserad av att lyssna, och sedan dess har man gäll omkring här i huset och menat att nu hade man tagit spjärntag mot infiationen. Men inte förrän avtalslaget började klarna har Hagalyriken i det avseendet falnat. Herr Bohmans förslag har

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144 då väckt berättigad uppmärksamhet.

Fredaeen den__ ' " tillbaka vid del försök att dämpa infiationen som lagen
13 december 1974 °' avsättningar till extra investeringsfond utgör. Vi står där enligt min
_____________ mening inför en illustration till hur knapp regeringens politik mot pris-
Log om avsättning stegringar nu är. Delta lagförslag är inte övertygande. Däremot är förslaget
till särskild förenat med risker för sysselsättningen i en fallande konjunktur.
investeringsfond,
m. m. Herr JONASSON (c):

Herr talman! I propositionen 177 föreslås att skogsägare som under tiden den 1 november 1974-den 31 december 1975 säljer skog eller skogsprodukter skall göra insättning på räntelöst konto i riksbanken. Insäll-ningen skall uppgå titt 20 procent av tikviden för skog på rot och 10 procent av tikviden för leveransvirke och av värdet av skogsprodukter som uttas för förädling i egen rörelse. Om insätlningsbeloppet inle uppgår lill 10 000 kronor skatt det inte föreligga skyldighet all göra sådan insättning.

Detta innebär alt skyldigheten all göra insättning på investeringskonio blir strängare för enskild än för aktiebotag och ekonomisk förening. Vi som har väckt motionen 1982, Karl-Erik Norrby och jag, finner del märkligt atl regeringen här ger sig på en viss grupp människor, skogsägarna, medan andra människor som har betydligt större inkomster inie berörs. Man skall ha klart för sig alt denna bestämmelse kan komma att gälla två års inkomster för skogsägarna; dels inkomsten för 1974 som de lagit ut i november eller december 1974, dels inkomsten för 1975.

Vi bör i detta sammanhang komma ihåg att avkastningen från skogen på grund av låga virkespriser varit dålig i många år. Nu har priserna sligil kraftigt - del är rikligt - och det är därför finansministern framlagt detta förslag.

Låt oss penetrera förhållandena på detta område! Om vi utgår från virkespriset 1950 och sätter del till 100 kan vi konstatera att priset nu under en lång följd av år i fast penningvärde räknat varit nere i 50. Nu är det uppe i 90 men har alltså inte kommit upp i 100. Priset har med andra ord ännu inte hunnit upp lill den nivå som förelåg 1950. Det är glädjande att priserna blivit bättre. Det innebär att det kan föreligga slörre möjliglieter lill skogsvård. Och det behövs för att vi skall få en högre virkesproduktion till våra industrier. Men tvångsåtgärder av det slag som här föreslås tror vi motionärer inte på. Därför har vi yrkat avslag på förslaget.

Vi anser inte heller an ränielösheien i delta sammanhang är rättvis.
Iniiiklerna är lill stor del en kompensation för lidigare eftersläpning av
ej försåld lillväxt, och många skogsvårdande uppgifter bör nu utföras
så snart arbetskraft kan erhållas. Därför har vi föreslagit att det skall
skapas bättre möjligheter för insättning på vanligt skogskonto för dem
som så önskar. Det avgörande är inte hur de kommande åren blir -
dem vet vi för litet om. Vi bygger värt resonemang på den eftersläpning
32 som råder.

Om man går den väg vi föreslär och ger möjligheter till en bättre skogskontoinsäiining, ger man skogsägarna etl större förtroende, och det leder lill precis samma resultat. Vi har föreslagit en höjning av insättningen frän 60 till 75 procent när det gäller roisåld skog och från 40 till 60 procent när det gäller leveransvirke"

Del föreliggande förslaget från regeringen kan på grund av det administrativa krångel och de styrmedel som finns inbyggda i del bli till nackdel för skogsvården. Man måste också fråga sig var vi kommer att hamna med denna ökade styrning. Hur långt skall vi gå i byråkrati och krångel? Det är bättre att skapa produktivt arbete än att pyssla med pappersexercis. Det är inle något som bara moderaterna anser - det vill jag i della sammanhang också ha sagt.

Vi har i motionen 1982 också pekat på de negativa följderna av an de insatta pengarna inle kommer till provinsens bank för utlåning i bygden.

Utskotlsmajoriteten har avstyrkt båda yrkandena i vår motion. Moderaternas reservation nr 7 innebären tillstyrkande av vårt första yrkande, yrkandet om avslag på tvångsinsältningen. Det hälsar jag med tillfredsställelse.

Däremot innebär samma reservation ett avslag på vårt andra yrkande, som gäller möjligheter till större insättning på vanligt skogskonto. Jag beklagar all moderaternas ambitioner inte har räckt till för ett tillstyrkande på den punkten. Vårt förslag i moiionen 1982 är mera konsekvent än reservationen 7 är, och del är också mera konsekvent än regeringsförslaget.

Jag är emellertid medveten om att ett yrkande om bifall till moiionen 1982 i dess helhet efter denna utskottsbehandling är lönlös, varför jag inte vill krångla till propositionsordningen i onödan. För den skull kommer jag att i första hand rösta på reservationen 7, till vilken jag alltså yrkar bifall. Om det yrkandet faller, kommer jag att rösta på reservationerna 8 och 9. Tage Sundkvist har redan redogjort för dessa och yrkat bifall till dem.

Dessa reservationers yrkanden innebär en betydligt mer vettig tillämpning, om vi ändå skall ha en räntelöst investeringsivång, än vad propositionen gör. Skall tvångsinsäilning bli dagens beslut, måste de förslag som reservationerna 8 och 9 innebär genomföras för att det skall bli någon hyfs pä förslagen. De lar bort en del av de kantigheter som finns i regeringsförslaget och innebär en bättre överensstämmelse för skogsbrukets del med de bestämmelser om investeringskonto som gäller för storföretagen.

Herr Wärnberg sade att syftet här var alt åstadkomma en sterilisering av onormala vinster, men jag vitt svara att del i så fall är många andra som slipper undan. När det gäller skogen är för övrigt inkomsterna inte onormala om man tar i beaktande att det är en följd av an virke ej sålts kanske på fiera år - det bör vi ha klart för oss. Vidare säger herr Wärnberg alt investeringarna skall styras lill områden där de behövs.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

3 Riksdagens protokoil 1974. Nr 144-146

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Ja, en insättning pä en vanligt skogskonto skulle ha precis samma verkan i det fallet.

Det är dessa synpunkter, herr talman, som jag i det här sammanhanget har velat anföra.

I della anförande instämde herr Norrby (c).

Herr MAGNUSSON i Borås (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara erinra herr Jonasson om an vi moderater har yrkat avslag på hela proposilionen och atl det är av den anledningen som vi naturligtvis inte är med pä några detaljändringar.

Den möjligheten finns ju för herr Jonasson att i den kommande voteringen rösta med oss moderater - då är alla bekymmer ur världen!

Herr JONASSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill då svara herr Magnusson i Borås att det inte finns någonting som hindrar, om man yrkar avslag på regeringspropositionen i sin helhet, alt man kan biträda etl förslag om högre insättning på skogskonto för de människor som så önskar. Därmed skulle möjlighet ges atl ta ut av sitt skogskonto när tillgång lill arbetskraft och maskiner för alt utföra skogsvårdande åtgärder föreligger. Då skulle det ha varit ännu lättare alt rösta på moderaternas reservation.

Herr HÖGSTRÖM (s);

Herr lalman! Jag har begärt ordet i denna debatt angående den särskilda investeringsfonden för att anföra några synpunkter på dess betydelse för skogsindustrins framtida utveckling. Finansministern konstaterar i propositionen att den gynnsamma vinstutvecklingen varit särskilt markant inom bl. a. skogsindustrin. Det måste därför hälsas med tillfredsställelse alt en del av dessa vinster genom det föreliggande lagförslaget avsätts för att pä sikt trygga sysselsättningen inom en av landets viktigaste basnäringar.

Del är nämligen inget tvivel om alt forskning, utveckling och skogsvård inte fått det utrymme som varit önskvärt ur ett långsiktigt perspektiv. Delta framstår i uppenbar dager sett mot dagens råvarusituation. Det finns i sammanhanget anledning understryka vad Skogsarbeiareförbun-dels ordförande Sixten Bäckström sade i en intervju för en lid sedan. Jag citerar:

"En användbar meiod för skogsbruket skulle vara att se lill att de skogsägare som gjort stora vinster verkligen plöjer ner dem i de egna skogarna. Det är lätt att konstatera all det privata skogsbruket släpar efter när det gäller reproducering av skog. Trottoarböndernas skogsmarker har växt kraftigt under senare år, och hos dem finns inte samma intresse för nyplantering som hos skogsbolag eller domänverket. All ålerföra skogsbrukets vinster till skogen tjänar alla pä, samhället och de anställda och naturligtvis skogsägarna själva."

Det måste därför vara ytterst angeläget all i del gynnsamma ekonomiska läge branschen nu befinner sig i satsa på detta område. I propositionen sägs det nämligen att förutom investeringar i maskiner och byggnader kan de avsatta medlen användas för skogsvårdsåtgärder. Även om de stora skogsföretagen och domänverket satsat åtskilligt på skogsvård har det i det längre perspektivet varit otillräckligt.

All den hotande bristen på skogsråvara förändrat bedömningen av skogsvårdsåtgärder, därom vittnar icke minst domänverkets nyligen redovisade andra femärsplan för perioden 1975-1979. Enligt denna plan redovisas en totat satsning på 449 miljoner kronor mot 172 miljoner kronor under den första femårsperioden 1969-1973. Den nu föreslagna fondbitdningen bör således innebära all en sior det av vinsterna återinvesteras i företagen, som pä sikt ger ökad produktionskapacitet och därmed skapar nya jobb i framliden. Rätt skötta kan dessa investeringar få betydande inverkan inte bara pä samhällsekonomin i stort ulan också och framför allt - det vitt jag starkt understryka - för våra skogslän.

Del bör också noteras att lagförslaget innebär en klar framfiyttning av löntagarnas infiytande på hur företagen disponerar sina investeringar. Eftersom regeringen i sista hand har avgörandet kommer löntagarnas synpunkter att väga tungt.

Jag vill gärna instämma i vad Byggnadsarbetaren skrev i en ledare i nr 33 angående detta lagförslag:

"För övrigt skall man nog inte underskatta betydelsen av löntagarrepresentanternas rätt all yttra sig över företagens förslag. I praktiken lär det inte vara någon större mening med att från ett företag gä in med en ansökan lill regeringen att få använda fondpengar, om löntagarna avstyrkt."

Så ytterligare några ord om lagförslagets framlida betydelse för speciellt skogslänen, sen ur lokaliserings- och näringspolitisk synpunkt.

Vi vet att utvecklingen under 1971-1973 inneburit en så förändrad sysselsäiiningssiiuaiion även utanför del egentliga stödområdet, atl det blivit allt svårare att omlokalisera företag från Syd- och Mellansverige till skogslänen. I delta läge synes det därför vara ytterst angeläget an skogsindustrin ökar sina investeringar för att trygga den framtida sysselsättningen. Skogsindustrin måste således i allt högre grad vidareförädla sin råvara i skogslänen. Den lid måste definitivt vara förbi då man bara kokar massa och exporterar den. Detta inser också ägarna lill de stora skogsföretagen i dag. Sålunda uttalade verkställande direktören i vårt lands största enskilda skogsföretag Svenska Cellulosa AB, Bo Rydin, i ett tal för några veckor sedan följande: "Jag har kunnat konstatera atl efterfrågan på skogsindustriprodukter kommer att fortsätta att öka betydligt, och detta inte minst i Västeuropa som är den svenska skogsindustrins huvudmarknad. Jag har också konstaterat att våra kostnader i förhällande till våra översjöiska konkurrenter kommer att vara relativt gynnsamma på grund av vår närhet till marknaden." Direktör Rydins slutsats blir att vi i Sverige förutom sågade trävaror framför allt skall

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild in vesteringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

tillverka papper, och då företrädesvis bulkkvaliteter, men att en ytterligare integration från massa till papper måste ske med hänsyn lill EG-mark-nadens behov av massa.

Till detta skulle jag bara vilja foga den kommentaren, atl om transportkostnaden eller andra skäl motiverar en lokalisering av vidareförädlingen till de stora konsumtionsområdena, får vi väl ompröva vårt transportstöd eller vidta andra åtgärder som kan vara erforderliga.

Förutan tvekan måste vi salsa på en utveckling av basnäringen i skogslänen, om vi skall kunna trygga sysselsättningen för den befolkning som måste finnas för alt vårt lands största naturtillgång skall kunna nyttiggöras. Detta är nödvändigt för landet i dess helhet.

Jag vill därför, herr lalman, lill sist uttala den förhoppningen alt den särskilda inriktning av investeringarna som det föreliggande lagförslaget avser att främja skall på sikt ge skogslänen en tryggare framtid.

I detta anförande instämde herrar Sladling, Karlsson i Malung, Olsson i Timrå, Haglund, Ekström, Forstund och Olsson i Edane (samtliga s).

Herr JONASSON (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag skatt inte gå in på vad herr Högström sagt när det gäller industriinvesteringarna. Det kan ha sin riktighet på några punkter. Vad jag vitt säga är att insättning på vanligt skogskonto kan ge samma resultat som insättning pä investeringskonto. Jord- och skogsbrukarna kastar inte bort pengarna utan de placerar dem i nödiga investeringar. Detta kan vi konstatera när vi ser på den utveckling som ägt rum. Vi vet framför allt att inställningen till jordbruket har förändrats. Vi behöver rusta upp vårt jordbruk för alt klara vår och andras försörining, och för detta krävs en hel del åtgärder. Det är också nödvändigt all rusia upp skogsproduklionen, så att vi kan motarbeta den råvarubrist som vi annars får räkna med.

Men ränielösheien för de medel som skogsägarna måste fondera är en orättvisa. Ingen annan grupp i motsvarande inkomstlägen drabbas på detta sätt. Vi skall ha klart för oss alt del har förekommit en efier-släpning i inkomsterna inom skogsbruket på grund av att det i många år varit svårt atl sälja skogsprodukter. Priserna har varit låga. Jord- och skogsbrukarna har också haft höga räntor att betala. När de nu får bra betalt efter dessa dåliga år, tvingas de sätta in vinstmedel på ett räntelöst konto. Om de finge ränta på pengarna, skulle del bli fiera plantor satta i våra skogar.

Förslagel medför en central styrning, en byråkrati och en pappersexercis som man bör undvika så långt som möjligt.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle;

Herr talman! Det är ju så, herr Jonasson, alt de små skogsägarna inle drabbas av denna lagsiifining. Jag vill också framhålla att både Skogsarbetareförbundets ordförande Sixten Bäckström och jag i likhet med

mänga andra är klart medvetna om att skogsägarrörelsen i vårt land har gjort betydande insatser för att förbättra skogsvården. Men vad jag ville peka på med mitt citat var att det finns betydande skogsmarker, som ägs av bl. a. stärbhus och andra som inle brukar skogen. Där förekommer det alltså inte någon skogsvård.

Jag har ur principiella och även andra synpunkter en mening helt motsatt herr Jonassons beträffande behovet av en central styrning. Därtill hoppas jag också på att arbetstagarrepresentanterna i våra förelagsnämnder skall kunna bedöma dessa frågor och ge ägarna det stöd som är erforderligt. Jag anser därför den föreslagna lösningen vara den bästa länkbara på detta område.

Herr JONASSON (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag lackar herr Högström för att han ger skogsägarför-eningarna del erkännandet att de har skött skogen mycket bra och gjort goda insaiser.

Herr Högström påstår att de små skogsägarna inte drabbas. Men en skogsägare, som har sålt skog på rot för 60 000 kronor och får ut 30 000 kronor i november-december i år och 30 000 kronor nästa år - det gäller alltså inga stora pengar - råkar illa ut genom denna åtgärd. Det är den tolkning av proposilionen som många gjort.

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! 1 den proposition som vi nu behandlar har chefen för finansdepartementet lämnat en redogörelse för sin syn på det svenska näringslivets situation och vinstutveckling under innevarande år. Propositionens beskrivning torde vät närmast motsvara den idealbild som en företagare har och gärna vill se förverkligad.

När man läser vad finansministern har skrivit, fär man bl. a. veta att 1974 blivit ett mycket gynnsamt år för näringslivet, all orderböckerna är välfyllda, all kostnadsutvecklingen i Sverige varit förmånligare än i fiertalet konkurreniländer, all uivecklingen lett till myckel snabba ökningar av företagens vinster, att vinstökningarna omfattar praktiskt taget hela näringslivet och atl vinstutvecklingen blivit gynnsammare än som kunnat förutses i våras. Vi får också veta atl variationerna i fråga om vinsternas siorlek är påiagliga mellan olika branscher och förelag.

Vad som däremot inte har redovisats utan helt förbigåtts är all i detta land finns branscher och företag, som befinner sig i en sådan konkurrens-och kosinadssiiuaiion, att de över huvud tagel inte kan åstadkomma vinster som behöver statsmakternas korrigering. Den manuellt arbetande glasinduslrin, inom vilken jag har nöjet an verka, är jusi en sådan bransch.

I proposilionen föreslås vissa vinstreducerande åtgärder från slals-makterna. Men därutöver föreslås med särskild hänvisning till den redovisade vinstsituationen att den tillfälliga energiskaiienedsättning som gällt för delar av näringslivet sedan den 1 december 1971 inte skatt förlängas efter utgången av 1974. Au delar av våra basindustrier med god

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

vinstutveckling under 1974 erhållit sänkt energiskattekostnad innevarande år har i propositionen uppenbariigen ansetts såsom otillfredsställande. Förslaget om ett stopande av energiskaltesänkningen i dess nuvarande utformning har emellertid inle föregåtts av några undersökningar om vilken effekt som kan komma att uppstå för de företag eller branscher som ej hör till dem som besväras av en gynnsam vinstutveckling. Åtminstone har jag inte kunnal finna några sådana utredningar.

I propositionen hänvisas till att de medgivanden om skattenedsältning som gällde före den 1 december 1971 äter aktualiserats. Vägledande för dessa äldre medgivanden har varit atl energiskattebelastningen inte skall behöva överstiga 1 procent av satulillverkningsvärdet. Lång tid haremellenid förfiutit sedan dessa principer fastlades.

Föruisäiiningarna är i dag, som alla säkert förslår, andra än de som gällde när enprocentsregeln tillkom. Särskilt gäller det självfallet för de löneintensiva branscherna. Den gamla enprocentsregeln omöjliggör varje skallenedsällning för fiertalet av dessa branscher, bland vilka den manuella glasinduslrin är en.

För den industrin har under perioden efter den 1 december 1971 ener-giskatlenedsätlningen uppgått lill ca 800 000 kronor om året. Del är för denna lilla bransch ett betydande belopp. Det kan nämnas an den avkastning branschföretagen sammanlagt gav 1973, enligt en intern utredning som vi gjort inom branschen för kort tid sedan, var myckel negativ. Före skatt och bokslutsdispositioner låg den faktiskt avsevärt under 800 000 kronor.

Mot den bakgrunden är det ju ganska begripligt att man i vår bransch känner stark oro för de effekter som det nu framlagda förslaget om slopande av energiskaltenedsättningen kan komma att få, inte minst med hänsyn till sysselsättningen. I den av herr Fagerlund - för övrigt väl förtrogen med glashanteringens problem - och mig väckta motionen har vi försökt att litet grand belysa dessa problem.

Utskottet har vid behandlingen av ärendet ansett au energiskattened-säitningen för den manuella glasindustrin bör prövas enligt de grunder som gällde före den 1 december 1971. Som jag förut framhållit innebär della, på grund av den faktiska ekonomiska utvecklingen, att ingen som helst energiskaiienedsättning kan erhållas. Det uppstår sålunda ingen lättnad för branschföretagen.

Utskottet har vidare anfört att om denna industri kan vara i behov av ytterligare stöd, bör detta kunna lämnas, som man uttrycker det, i annan form än genom läiinader vid beskallningen. Vilken annan form som härmed åsyftas lämnas dock öppet. I avvaktan på atl dessa andra former givits konkret innehåll borde det vara angeläget, tycker jag, atl statsmakterna inte lägger ytterligare ekonomiska bördor på denna mycket särpräglade bransch. Tekniskt möter heller inga svårigheter all även efter 1974 års uigång medge nedsättning av energiskatten i samma omfaiining som för närvarande. Jag vill erinra om att vid växthusuppvärmning har man ansett det rimligt att välja denna väg, och det föreslås därför i

delta fall atl den lidigare medgivna energiskaltenedsättningen skatt behållas oförändrad även efter 1974 års utgång.

Herr talman! Den manuella glasindustrin är inom den egentliga tillverkningsindustrin den bransch i detta land som är den mest lönein-lensiva. Löneintensileten är dubbelt så hög som den genomsnittliga för landets samlade tillverkningsindustrier. Del säger en hel del om denna branschs speciella problem. Vad det betyder i form av ytterligare ekonomisk belastning ur personalkosinadssynpunkt efter den t januari nästa år vet alla i den här församlingen med hänsyn till de beslut som vi lidigare har faltal.

Men alla kanske inte vet an den manuella glashanteringen exporterar en betydande andel, numera över 50 procent av sin produktion. I det läget är det väl ganska naturligt att vi inom den här branschen frågar oss: Är det rimligt och förnuftigt att genom slopande av den hittillsvarande energiskaltenedsättningen medverka lill än större svårigheter för branschen, något som också kommer att inverka menligt på sysselsättningen?

Herr talman! Med hänvisning till vad jag anfört ber jag att få yrka bifall till reservationen 4 vid skatteutskottets betänkande nr 60.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Herr BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Gällande regler för repliker medgav inte au jag kunde fullfölja meningsutbytet med herr Wärnberg om att förslaget till investeringsfonder är ett led i försöken atl hålla tillbaka lönekraven. Låt mig därför förlänga debatten med ett par minuter.

Herr Wärnberg sade nämligen att utskottet inte vill lägga sig i lönerörelsen. Men det är ändå vad del hela innerst inne handlar om. I propositionen skriver finansministern: "Om företagen kan disponera sina kraftigt ökade vinster lill utdelningshöjningar och andra förmåner lill aktieägarna kan de förestående löneförhandlingarna utsättas för påtagliga svårigheter."

I moderaternas parlimolion ullalas följande farhågor: "Någon avkylande effeki pä avtalsrörelsen kan tvångsmässiga avsättningar till inves-leringskonion för skog inte väntas få."

I parlimolionen från folkpartiet heter del: "Den kraftiga vinstutvecklingen i vissa branscher har skapat oro inför avtalsförhandlingarna."

Herr Åsling m. fi. i cenierpartiet uttrycker saken så här: "Den tidsbegränsade 'nedfrysningen" av vinsimedel ur slörre bolag och vissa skogs-likvider bidrar till an dämiaden loiala efterfrågan i samhället och därmed också riskerna för överhettning under nuvarande högkonjunktur."

Kan det råda något tvivel om att regeringen och de borgerliga är eniga på en punkt, nämligen an hantera de siora bolagsvinsterna på ett sådant sätt att inte lönlagarna kan åberopa dem som motiv för lönekrav? Dessa tankegångar återfanns också i herr Burenslam Linders anförande, även om han inte var säker på all del hela skulle lyckas. Jag iror också alt löntagarnas styrka, om den mobiliseras, kan bryta försöken alt hålla till-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

baka deras rättmätiga krav pä del i de höga bolagsvinster som de skapat genom sina arbetsinsatser.

De särskilda investeringsfonderna, som vi här diskuterat och som föreslås i proposilionen, framställs som styrmedel och ett konjunkturpo-litiski instrument. Herr Wärnberg var inne pä den frågan också. De har även framställts som om de skulle ha tillkommit för alt beskära kapitalets stora vinster. Men effekten i det här fallet är densamma som av de allmänna invesleringsfonder som tidigare har prövats. Skillnaderna är främst obligatoriet vid vinst överstigande 1 miljon kronor samt att företagsnämndernas godkännande fordras för alt de särskilda investeringsfondernas medel skall få användas. Fondernas huvudeffekt kommer att vara enrent skattemässig vinst för förelagen.

Herr Wärnberg säger alt man skall ha fonderna som styrmedel; men om man avser att styra investeringarna på det sättei kommer de föreslagna fonderna att bli ett synnerligen trubbigt vapen. Det behövs helt andra styrmedel om man skall nå resultat. Del kan inte ske med privatkapitalets intressen som drivkraft. Från vpk har vi som bekant bl. a. föreslagit statliga basindustrier. Vidare måste även i delta sammanhang en skärpt bolagsbeskattning vara etl bättre alternativ än regeringsförslaget till investeringsfonder.

Herr WÄRNBERG (s);

Herr lalman! Herr Burenstam Linder får ursäkta mig. Jag tänker inte ge mig in på alt besvara de tiotals eller fier frågor som herr Burenstam Linder har riktat till mig i de mest skiftande ämnen: Från Hagauppgörelsen till stora fonder som skapats internationellt -som han har varit över i Förenta nationerna och fält vetskap om - eller stora vetenskapliga sammanslutningar, som kommer all avge yttranden och förslag.

Jag kommer inle alt gå in på det, även om det skulle vara hur lockande som helst atl la upp en konjunklurpolilisk och finanspolitisk deball i alla de frågor han har berört, som skulle kunna gälla allting: prisstegringar i Sverige och utomlands, underbalanseringen i Sveriges budget, ytterligare lättnader av åtstramningar i Sverige, uppskrivning av valutan etc. Jag går inte in på det. Jag föredrar alt i den här frågan föra debatten med herr Magnusson i Borås, som håller sig lill vad jag tycker är ämnet.

Sedan går jag över till herr Jonasson, som menar att den föreslagna avsättningen lill särskilda skogskonton är olycklig. Det hade enligt honom varit bättre all avsätta pengarna till de vanliga skogskontona. Om man vill skapa skattelindringar för dem del här gäller hade det varit bättre alt göra så. Men del hade inte varit rättvist att de som har stora skogsinnehav i detta land och kunnat dra nytta av den stora stegring som skett beträffande skogspriserna inte fått lov att göra avsättningar pä samma sätt som industrin får göra. Del är alltså en rättvisefråga.

Jag tycker atl herr Jonasson något överdriver de vanliga skogskontonas möjligheter när det gäller all skapa investeringar. Jag ifrågasätter om de ens är avsedda för det eller används i del syftet. De vanliga skogs-

kontona har kommit lill för att skapa en progressionsutjämning. Om man tar av en tillväxt pä en gäng i stället för atl göra det varje är skall man kunna fä progressionsuljämning. De medel som tas ut frän dessa skogskonton används ingalunda alltid till investeringar. De kan användas till vad som helst. Jag vet t. o. m. alt en del människor har använt dem till atl teckna pensionsförsäkringar. De vanliga skogskontona är alltså till för alt möjliggöra progressionsuljämning, och de är inte något slags investeringsfonder. Även om-de i något enstaka fall naluriigtvis fyller den uppgiften.

Herr Jonasson överdriver också när han säger: en person kan ha fått en inkomst på 30 000 kronor i höst. Får han sedan 30 000 kronor i vår har han 60 000, och saken är klar: han får göra avsättning. Del är riktigt i vissa fall. Men jag kan, herr Jonasson, plocka fram åtskilligt fier fall där man delar upp likviderna på inte bara tvä utan tre år, och pä det sättet kan man plocka upp nästan 150 000 kronor och ändå komma under gränsen. Det finns alltså fler fall av det slaget än fall där tvä likvider flyter in under samma period. Jag kan gå med pä att herr Jonasson har rätt i ett avseende. Den här föreslagna avsättningen till särskilda skogskonton kommer att minska insättningarna i respektive orters kreditinstitut. Men insällningsperioderna är av kortvarig natur; meningen är att pengarna skall användas tämligen omgående till skogsvårdande uppgifter, vilket säkert inte hade blivit fallet om det hade varit fråga om insättning på vanliga skogskonton - där insältningstiderna är ganska långa.

Jag vill inte bestrida ett enda dugg av den beskrivning herr Hovhammar gjort av glasindustrins läge. Jag tror att glasinduslrin inle har haft stora s. k. övervinster, ulan jag tror att herr Hovhammar har rätt. Men när vi nu har atl ta ställning till frågan om avskaffande av den särskilda skallelättnad som energikrävande företag har haft kan man inle ta undan glasindustrin bara därför atl den inte haft s. k. övervinster. Det här är inte bara en fråga om övervinster utan också om energipolitik. När man nu går in för atl återställa den gamla ordningen - alltså slopa skattelättnaderna - är del rimligt all hela industrin kommer med. Vi har i utskotiei pekat pä att det med de gamla författningarna finns möjlighet lill vissa skattelättnader. Del kan bli möjlighet lill det också nu - även om det är möjligt atl de blir mycket små eller kanske obefintliga. Men utskottet hävdar atl man i sådant fall får ge stöd pä annal sätt, och inte genom skattelältnad. Branschstöd kan ifrågakomma, och det är inte skalleutskoltets sak att beskriva hur det skall vara beskaffat. Vad skalteutskottel angår vill utskottet inte använda skattepolitiken för atl hälla företag under armarna, utan det måste göras på något annat sätt. Om jag får litet tid pä mig kan jag plocka fram åtskilligt många fier branscher - förutom glasinduslrin - som också skulle ha glädje av olika skatte-lältnader för att hålla sin ställning. Jag vilt med det anförda ha sagl atl glasindustrin inte fär vara något särfall:

Del är rikligt, herr Berndison, att det står någonting i propositionen om alt ifall företagens vinster ograverade finge användas som företagen

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till .särskild investeringsfond, m. m.

ville skulle del bli en extra påfrestning pä löneförhandlingarna. Det är självklart au arbetstagarorganisationerna ogärna ser atl förelagsvinsterna får användas hur som helst, ulan de anställda vill också vara med och dela dem.

Det primära syftet med propositionen är dels infiationsbekämpningen, dels alt få investeringar framöver, men den ger också denna biverkan som herr Berndtson har talat om. Jag tror ändå att arbetstagarorganisationerna anser, när de nu ser att medlen skall användas lill investeringar framöver, alt dessa avsättningar fyller en uppgift för deras framtida trygghet och sysselsättning.

Herr JONASSON (c):

Herr talman! I min tidigare replik till herr Högström talade jag om en inkomsttagare som sålt skog på rot för 60 000 kronor och fän en likvid i november och december i år pä 30 000 kronor. Återstående 30 000 kronor får han nästa år. Han skulle vara skyldig att sätta in medel pä investeringskonio. Jag fick då ett underhandsmeddelande från några uiskolisledamöter, och även herr Högström, att jag hade fel på den punkten. Sedan kommer utskottets ordförande herr Wärnberg och säger an jag har rätt på den punkten. Kan ni komma överens om vem som har rätt i del här fallet?

Det kan vara av intresse för oss alla här i kammaren och även för skogsägarna i landet alt få klarhet i denna fråga. Om det förhåller sig som herr Högström och flera andra ville tolka det skall jag ärligen,säga att det gör tvångsinsältningen mindre besvärande, och man kan något bättre förstå den. Men summorna ligger fortfarande alldeles för lågt. Om en skogsägare sålt en rotpost för 55 000 kronor - det är heller ingen storskogsägare - kan det fortfarande röra sig om en eftersläpning i inkomsterna och det ändrar ingenting.

Jag vill tillägga alt vi här har pratat om rotsäld skog för att del är lättare. Men i många fall gäller det skogar som legat dåligt till och som på så vis fått en ganska hög avverkningskostnad. Bruttoinkomsten kanske blir 110 000 kronor medan avverkningskostnaden uppgår lill 80 000 kronor. Denne ägare är likaväl skyldig atl sätta in 11 000 kronor pä ett investeringskonto.

Herr Wärnberg säger atl de stora skogsinnehavarna bör jämställas med bolagen. Del är klart atl har man vinster på uppemot eller över miljonen har herr Wärnberg rätt för då gör man jämförelse på samma nivå. Men hell klart är att man här ger sig pä en kategori med betydligt lägre inkomster. Det är där skillnaden ligger. Herr Wärnberg var något inne pä möjligheten för människor att få sådana här inkomster betraktade som ackumulerade inkomster. Det är en väg som är möjlig för många, men som väldigt många inte känner lill. Det är alldeles uppenbart, det medgav också herr Wärnberg, att tvångsinsältningen i riksbanken kan ge sämre möjligheter för provinsernas banker och bankinrättningar. I det läge bankerna befinner sig och där upprustning av jordbruk och jord-

bruksbyggnader, vilket försummats myckel de senaste åren, investeringar i maskiner osv. utgör ett stort behov är det verkligen besvärligt om denna tvångsinsäilning i riksbanken skulle försämra deras möjligheter atl låna ut pengar.

Herr talman! Det skulle vara väldigt roligt att få ett besked från utskottet. Går gränsen vid 50 000 kronor och är belopp under 50 000 kronor för november och december månader undantagna från insättning eller skall man räkna ihop beloppen på sätt som mänga har tolkat propositionen? Propositionen är oklar. Jag säger det än en gäng, och den är inte det enda i riksdagens slutskede som har den prägeln.

Herr BURENSTAM LINDER (m);

Herr talman! Herr Wärnbergs argument mot mig var alt jag inte, höll mig till ämnet. Då måste man fråga sig: Vad är ämnet? Jag föreställer mig, herr Wärnberg, alt ämnet framgår av den proposition vi diskuterar för närvarande. Följaktligen tog jag fram propositionen 177 föratt studera den. Låt mig för herr Wärnberg läsa upp några rader ur denna proposition för alt vi gemensamt skall kunna slå fast vad som är ämnet för att sedan avgöra om mina synpunkter på hur man skall häva infiationen och vad man skall göra i nuvarande konjunklurskede verkligen hör till ämnet eller inte.

Jag läser pä sidan 12 i propositionen. Där slår talat om att: "

skapa förutsättningar för en lugn och balanserad avtalsrörelse för perioden
1975-1976." Får man då inte resonera om den saken? Jag läser vidare;
"--- få titt Slånd en betydande och kontinuerlig expansion av indu
striinvesteringarna." Fär man inte diskutera det, herr Wärnberg? "Våra
terms-of-trade har under år 1974 försämrats med ca 10 96." Får man
inte resonera om utrikeshandelsfrågor? "Etl före oljekrisen förutsett över
skott i bytesbalansen på ca 4 miljarder kr. har nu förbyns i ett underskott
av uppskattningsvis samma storlek." Får man då inte, herr Wärnberg,
resonera om oljekrisen och de problem som den drar upp när det gäller
bytesbalans och det sammanhang som debatten i dag har med sådana
spörsmål? "En av de viktigaste målsättningarna för vår ekonomiska po
litik måste vara att återställa balansen i våra utrikesbetalningar. Etl av
görande element i en sådan utveckling är att vi kan öka vår varuexport."
Får man inte tala om det då? "Detta kräver i sin tur en betydande ut
byggnad av vår i dag hårt ansträngda industriella produktionskapacitet."
Fär jag inte tala om utbyggnad av vår induslrikapacitet, enligt herr Wärn
berg? Är det inie alt hålla sig till ämnet? "Härigenom skapar vi samtidigt
förutsättningar för en fortsatt ökad sysselsättning inom industrisektorn
i linje med regeringens sysselsättningspolitik." Får jag inle tala om sys
selsättningen?

Herr talman! Herr Wärnberg är en klok man, det vet jag. Men del argument som han hade att komma med här var skäligen svagt. Jag tycker i själva verket att om inte herr Wärnberg har lust atl svara sä har regeringen en skyldighet att ha talesmän här som är beredda alt försvara motiven för proposilionen.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Herr HOVHAMMAR (m):

Herr talman! Herr Wärnberg säger, när det gäller nedsätining av energiskatten, att vi kan inte göra undanlag för någon viss bransch. Men, herr Wärnberg, trädgårdsnäringen, som jag nämnde i mitt anförande, har redan undanlagits. Del innebär all man rent tekniskt kan göra sådana medgivanden. Del borde man faktiskt göra för den bransch jag lalat för, vilken också är den mest löneiniensiva i vårt land. Det går alltså atl göra sådana undantag om bara viljan finns.

Jag skulle också vara intresserad av att fä höra vilka skallelättnader man kan få dispensvägen. Det talas bl. a. i reservationen 7 från centerpartiet om att man skall kunna få specialregler för en viss bransch. Man skulle dä kunna få tillämpa dispensreglerna. Jag har väldigt svårt alt förstå vad detta realiter kan innebära och skulle därför vilja veta vilka möjligheter glasindustrin har att via dispensvägen få till stånd lättnader i energiskatten.

Herr WÄRNBERG (s);

Herr talman! För mig fär herr Burenstam Linder gärna diskutera precis vad han vill. Men herr Burenstam Linder måste finna sig i all inte få något svar, eftersom jag inte lycker atl detta hör hemma i dagens debatt. Däremot hör det hemma i den debatt som vi kommer all ha om etl par tre månader i del här huset, och jag lovar herr Burenslam Linder att då ta en debatt med honom i alla de här frågorna om han sä vill. Men just nu diskuterar vi den här fondavsättningen, och jag lycker inte atl de stora fonder som skall byggas upp i Amerika och pä andra häll har så rasande myckel med del här att göra. Jag tror därför alt kammaren håller mig räkning för atl jag nu inle är beredd att ta upp den debatten.

Iniressaniare är det att jag kan lämna ett absolut besked till herr Jonasson: Varie år man deklarerar för är en enhet. I den mån man får pengarna på hösten och deklarerar för dem i januari, så är de 30 000 kronorna en enhet. I den män man fär nya 30 000 kronor nästa år, så är dessa en enhet. Om då någon fält ut pengarna på sådant sätt alt de kommer på samma beskattningsår, då skall de läggas tillsammans.

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Herr Wärnberg säger att jag fär diskutera vad jag vill. Inte ens det påståendet kan jag bedöma som riktigt ty här i kammaren får man faktiskt bara diskutera det som hör till ämnet. Atl detta hör till ämnet visade jag för en stund sedan genom högläsning ur propositionen. Kan herr Wärnberg motsäga mig?

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Jag sade för mig får herr Burenstam Linder diskutera vad han vill. Sedan är det talmannen som avg.ör.

Herr BURENSTAM LINDER (m);

Herr talman! För mig förefaller det betydelsefullt all regeringen har en talesman här som kan motivera den allmänna bakgrund mot vilken propositionen är framlagd.

Herr HOVHAMMAR (m);

Herr talman! Vad beträffar nedsättning av energiskatten ställde jag frågan till herr Wärnberg vilka skattelättnader man kan få dispensvägen. Jag fick tyvärr inget svar på den frågan.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! I den författning som gäller från den 1 december 1971 finns inskrivet atl regeringen och riksskatleverket upp till en viss nivå kan bevilja skattelättnader, men det är möjligt alt man inom glasindustrin har kommit över den nivån och att man inle kan få några skattelättnader. Det har jag inte bestridit.

Herr JOSEFSON (c);

Herr talman! Trots all herr Wärnberg har svarat herr Jonasson på frågan om hur avsättning lill investeringsfond skall beräknas vilt jag, eftersom del tycks råda en viss oro pä den här punkten, hänvisa till vad som står i del på s. 7 i skatteutskottets betänkande återgivna lagförslaget. I 1 S sägs klart alt avsättning till investeringsfonden skatt göras under perioden den 1 november 1974-den 31 december 1975. I 2 4) slår lika klart att insättning på investeringskonio skall göras med belopp som motsvarar summan av viss procenl på köpeskillingen under beskattningsåret.

Jag har velal säga detta för atl inget missförstånd skall uppstå. Bestämmelserna är klart angivna i dessa två paragrafer i lagförslaget.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Propositioner ställs först på bifall till eller avslag på de i motionen nr 1980 av herr Hermansson m. fi. framställda yrkandena om avslag på lagförslagen i Kungl. Maj;ts proposition nr 177 och begäran om förslag till höjd bolagsskatt. Om delta yrkande avslås företas utskottets hemställan lill avgörande punktvis.

De i motionen nr 1980 av herr Hermansson m.fl. framställda yrkandena om avslag på lagforslagen i propositionen och begäran om förslag till höjd bolagsskatt

Propositioner gavs pä dels bifall till, dels avslag pä dessa yrkanden, och förklarades den senare proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Berndtson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

Den som vill att kammaren avslår de i moiionen nr 1980 av herr Hermansson m. fi. framställda yrkandena om avslag på lagförslagen i propositionen och begäran om förslag till höjd bolagsskatt röstar ja, den del ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit nämnda motionsyrkanden.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Berndtson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 295

Nej - 18

Avslår - 16

Punkten I a

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herrar Magnusson i Borås och Nilsson i Trobro i motsvarande del, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Borås begärt votering upplästes och godkändes följande voieringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet nr 60 punkten I a röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herrar Magnusson i Borås och Nilsson i Trobro i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Magnusson i Borås begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 285

Nej - 44

Avstår - 1

Punkten 1 b

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av herr Mundebo, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Mundebo begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet nr 60 punkten 1 b röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Mundebo.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Mundebo begärde röst-

räkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning till särskild investeringsfond, m. m.

gav följande resultat;

Ja - 268

Nej - 32

Avslår - 29

Punkten 2 a

Propositioner gavs på bifall till dels utskoitets hemställan, dels reservationen nr 4 av herrar Magnusson i Borås och Nilsson i Trobro i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Borås begärt votering upplästes och godkändes följande voieringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller skaiteutskottets hemställan i betänkandet nr 60 punkten 2 a röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av herrar Magnusson i Borås och Nilsson i Trobro i motsvarande det.

Ja - 279

Nej - 50

Avslår - 1

Punkten 2 b 1

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Mundebo, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Mundebo begärt votering upplästes och godkändes följande voieringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet nr 60 punkten 2 b 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av herr Mundebo.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Mundebo begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 259

Nej - 30

Avstår - 40

Punkterna 2 b 2 och 2 b 3

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om avsättning lill särskild investeringsfond, m. m.

Punkten 3

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN anförde; Propositioner ställs först på bifall till eller avslag på det i reservationen nr 7 av herrar Magnusson i Borås och Nilsson i Trobro framställda yrkandei om avslag på förslaget till lag om insättning på investeringskonio för skog. Om delta yrkande avslås företas utskoitets hemställan under denna punkt lill avgörande med iakttagande av den uppdelning som övriga vid denna punkt anförda reservationer ger anledning till.

Del i reservationen nr.7 framställda yrkandei om avslagpå förslaget till lag om insättning på investeringskonto, för skog

Propositioner gavs pä dels bifah till,dels avslag på della yrkande, och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Borås begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren avslår det i reservationen nr 7 av herrar

Magnusson i Borås och Nilsson i Trobro framställda yrkandet om avslag

på förslaget till lag om insättning på investeringskonio för skog röstar

ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Magnusson i Borås begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 272

Nej - 53

Avslår - 5

Lydelsen av 2 och 3 §§' lagen om insättning pä investeringskontoförskog

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 8 av herr Andersson i Knäred m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voieringsproposilion;

Den som vill att kammaren bifaller skalleutskoltets hemställan i betänkandet nr 60 punkten 3 såviii avser lydelsen av 2 och 3 §§ lagen om insättning på investeringskonio för skog röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 8 av herr Andersson i Knäred m. .fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omrösiningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 164 Nej - 164 Avstår - 2 Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, nedlade herr försie vice talmannen i rösturnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter pä herr förste vice talmannens anmodan herr Ångström (fp) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla ja.

Kammaren hade alltså i enlighet med ja-propositionens innehåll bifallit utskottets hemställan.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Lydelsen av 8 § lagen om insättning på investeringskonio för skog

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottels hemställan, dels reservationen nr 9 av herr Andersson i Knäred m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sundkvist begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller skatteulskottets hemställan i betänkandet nr 60 punkten 3 såviii avser lydelsen av 8 § lagen om insättning på investeringskonio för skog röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 9 av herr Andersson i Knäred m. fi.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omrösiningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 163

Nej - 164

Avstår - 2

Punkten 3 i övrigt Utskottets hemställan bifölls.

§ 4 Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Föredrogs inrikesutskottets betänkande nr 31 i anledning av proposilionen 1974:148 med förslag titt lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning, jämte motioner.

Kungl. Maj;l hade i propositionen 1974:148 (arbetsmarknadsdepartementet) föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagt förslag till

4 Riiisdagens proiolcoil 1974. Nr 144-146

Nr 144

lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

"1 propositionen föreslås all varje arbetstagare ges en lagfäst rätt till ledighet från sin anställning för all undergå utbildning. Lagen föreslås alltså gälla anställda i såväl allmän som enskild tjänst och avse både slörre och mindre arbetsplatser. De särskilda regler som gäller om ledighet vid svenskundervisnig för invandrare och om kurser för fackliga förtroendemän påverkas inte.

För rätt till ledighet för utbildning fordras normalt att arbetstagaren vid liden för ledighetens början har varit anställd hos arbetsgivaren de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader under de senaste tvä åren.

Någon begränsning i fråga om utbildningens art föreslås inte. Det ankommer på arbetstagaren själv atl avgöra inriktningen av utbildningen. Rena självstudier omfattas dock inle av lagen.

Ledighetens längd regleras inle i lagen. Däremot föreslås utförtiga regler om hur begärd ledighet skall förläggas. Arbetsgivare som vill skjuta upp begärd ledighet skall genast underrätta arbetstagaren och den berörda kollektivavtalsbundna arbetstagarorganisationen om uppskovet. Arbetstagarorganisationen har rätt all påkalla överläggning med arbetsgivaren i saken. Om arbetsgivaren vill atl ledigheten skall börja senare än sex månader efter arbetstagarens begäran, krävs samtycke till uppskovet av arbetstagarorganisationen eller, om frågan hänskjuls till centrala överläggningar, av vederbörande huvudorganisation på arbetstagarsidan. I detta fall ligger alltså bestämmanderätten angående ledighetens förläggning på arbetstagarparten. I fråga om facklig utbildning och ledighet under högst en arbetsvecka förkortas den angivna sexmånaderstiden till tvä veckor.

Arbetstagare, som har fält sin ledighet uppskjuten, fär efter en viss väntetid påkalla domstols prövning av frågan om ledighetens förläggning.

Lagförslaget innebär att del vid tvist om tillämpning av lagen är den fackliga organisationen som bestämmer lagens tillämpning intill dess tvisten har prövats. Organisationen har alltså s. k. tolkningsföreträde.

I lagförslaget ingår vidare bl. a. regler om anställningsskydd för arbetstagare som utnyttjar sin rätt till ledighet saml regler om skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som åsidosätter sina förpliktelser enligt lagen. Även arbetstagarorganisation kan åläggas att utge skadestånd om den genom sitt tolkningsföreträde har föranlett felaktig tillämpning av lagen och har insett etter uppenbarligen borde ha insett felaktigheten.

Flertalet regler föreslås bli dispositiva för att de genom kollektivavtal skall kunna anpassas lill de varierande förhållanden som råder på olika arbetsplatser. De grundläggande reglerna som bl. a. tillförsäkrar arbetstagarna rätt till behövlig ledighet för utbildning och anställningsskydd under ledigheten är dock tvingande.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1975."

1 detta sammanhang hade behandlats

dels den under allmänna motionstiden väckta moiionen 1974:1559 av fröken Hörién m. fi. (fp),

dels de i anledning av propositionen väckta motionerna 1974:1935 av herr Ekinge m. fi. (fp) vari hemställts atl riksdagen med anledning av Kungl. Maj;ts proposition 1974:148 beslutade

I. att t § tag om arbetstagares rätt lill ledighet för utbildning skulle
ha av motionärerna angiven lydelse,

II. atl 4 § samma tag skulle ha av motionärerna angiven lydelse,

III. att 6 § samma lag skutte ha av motionärerna föreslagen lydelse, innebärande atl domstols prövning skutte kunna begäras redan om ledighet av arbetsgivaren uppskjuiils mer än sex månader i normalfallet och 14 dagar vid korttidsledighet samt alt förutom enskild arbetstagare arbetsgivaren skutte kunna få en förläggningsfräga prövad av domstol,

IV. atl 15 § samma tag skutte ha av motionärerna förestagen lydelse.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

1974:1936 av herr Haltgren m. fl. (vpk) vari hemställts all riksdagen med bifall i övrigt till propositionen 1974:148 beslutade om av motionärerna angivna, från förstagen till författningstext avvikande ändringar beträffande 5, 6 och 10 §§, innebärande dels alt den lid under vilken arbetsgivaren hade möjlighet att skjuta på en begärd ledighet skulle minskas till hälften i förhållande lill propositionens förslag, dels att uppskovsmöjligheten när det gällde facklig utbildning skulle uteslutas, dels att domstols prövning skulle kunna påkallas redan efter sex månader i normalfallen och två månader vid korllidsledighet, dels alt arbetstagare skulle ha rätt alt ulan föregående underrättelse till arbetsgivaren i förlid,återgå i arbete om arbetslagaren haft skälig anledning avbryta utbildningen.

1974:1937 av herr Nordgren (m) vari hemställts att riksdagen beslutade

1. att hela lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning skulle vara dispositiv, innebärande att avvikelser frän lagens bestämmelser kunde ske genom kollektivavtal,

2. att kvalifikationstiden för rätt till ledighet skulle vara 12 månaders anställning,

3. att arbetstagarorganisationens samtycke till uppskjutande av ledighet skulle krävas om arbetsgivaren ville alt ledigheten skulle taga sin början senare än 12 månader efter ansökan för utbildning omfattande minst I år, 5 veckor för utbildning som sammanlagt motsvarade högst en arbetsvecka och 6 månader för övrig utbildning samt alt en obligatorisk föranmälningslid därutöver skulle finnas på 3 respektive 1 och 2 månader,

4. atl rätt till ledighet för utbildning skulle gälla utbildning i högst 18 månader,

5. att objektsanstältd personat, praktikanter, vikarier och liknande endast i undantagsfall skutte ha rätt titt ledighet för utbildning,

6. alt företrädesrätt till ledighet ej skulle gälla för utbildning som avsåg

Nr 144 fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor,

Fredaeen den ' ' lagen om arbetstagares rätt lill ledighet för utbildning skutte

13 december 1974 '' ' ' " • j"" ''

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

1974:1938 av herr Träff m. fl. (m, c, fp) vari hemställts all riksdagen för sin del beslutade att tidpunkten för ikraftträdandet av lagen om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning senarelades till den I juli 1975 för all möjliggöra förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter på såväl central som lokal nivå om tagens praktiska tillämpning samt

1974:1939 av fru Åsbrink (s).

Utskottet hemställde

1. beträffande möjligheten atl meddela administrativa föreskrifter på den statliga sektorn all riksdagen med avslag på motionen 1974:1935, yrkandet I, godkände vad utskottet anfört,

2. beträffande lagens tillämpning på vikarier, praktikanter och objekts-anställda alt riksdagen med avslag på motionen 1974:1937, yrkandet 5, godkände vad utskottet anfört,

3. att riksdagen skulle anta 1 § i del i proposilionen 1974:148 framlagda förslaget lill lag om arbetstagares rätt lill ledighet vid utbildning,

4. beträffande omfattningen av tagens dispositiva regler atl riksdagen med avslag på motionen 1974:1937, yrkandet 1, skulle anta 2§ i lagförslaget,

5. beträffande kvalifikationstid att riksdagen med avslag på motionen 1974:1937, yrkandei 2, skulle anta 3§ i lagförslaget,

6. beträffande ledighetens längd att riksdagen skulle avslå moiionen 1974:1937, yrkandet 4,

7. beträffande överiäggningsrätten au riksdagen med avslag på motionen 1974:1935, yrkandet II, skulle anta 4 i? i lagförslaget,

8. beträffande ledighetens förläggning att riksdagen med avslag pä motionerna 1974:1935, yrkandei III, 1974:1936, i motsvarande det, och 1974:1937, yrkandet 3, skulle anta 5 och 6 §§ i lagförslaget,

9. beträffande lurordningsreglerna att riksdagen med avslag på motionen 1974:1937, yrkandei 6, skutte anta 7§ i lagförslaget,

10. beträffande rätten att i förlid återgå i arbete att riksdagen skulle - med avslag på motionen 1974:1936, i motsvarande del, samt med förklaring atl 10 § i lagförslaget borde ändras - anla paragrafen i den lydelse utskottet föreslagit, innebärande att arbetsgivare ej skulle vara skyldig att låta arbetstagare, som avbrutit studieledighet som varat minst ett år, återgå i arbete tidigare än en månad efter del arbetsgivaren mottagit underrättelse härom,

11. beträffande skadeständsskyldighet för enskild arbetstagare an riksdagen med avslag på moiionen 1974:1939 skulle anta 13 § i lagförslaget,

12. beträffande skyndsam handläggning i domstol att riksdagen med avslag på motionen 1974:1935, yrkandet IV, skulle anta 15 § i lagförslaget.

10. beträffande lagens ikraftträdande all riksdagen med avslag på motionerna 1937, yrkandei 7, och 1974:1938 skulle anta lagförslagets ikraftträdandebestämmelser,

11. all riksdagen skulle anta lagförslaget i den mån det inle behandlats i del föregående,

12. alt motionen 1974:1559 inte föranledde någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

t. beträffande kvalifikationstid av herrar Nordgren (m) och Strindberg (m) som ansett all utskotiet under 5 bort hemställa,

att riksdagen skulle - med bifall lill moiionen 1937, yrkandet 2, samt med förklaring au 3 § i lagförslaget borde ändras - anta paragrafen i den lydelse som reservanterna föreslagit.

2. beträffande ledighetens föriäggning av herrar Nordgren (m), Jonsson i Mora (fp), Strindberg (m) och Cariström (fp) som ansett att utskottet under 8 bort hemställa,

att riksdagen skulle

dels anta 5 ij i lagförslaget,

dels med bifall lill motionen 1974:1935, yrkandei III, och med avslag på motionerna 1974:1936, i motsvarande del, och 1974:1937, yrkandet

3, samt med förklaring all 6 S i lagförslaget borde ändras anta den pa-

ragrafen i den lydelse reservanterna föreslagit.

3. beträffande ledighetens föriäggning av herr Hallgren (vpk) som an
sett att utskottet under 8 bort hemställa,

atl riksdagen skulle - med bifall lill moiionen 1974:1936 i motsvarande del samt med avslag på motionerna 1974:1935, yrkandet III, och 1974:1937, yrkandet 3, samt med förklaring atl 5 och 6 §§ i lagförslaget borde ändras - anta paragraferna i den lydelse reservanten föreslagit,

4. beträffande turordningsreglerna av herrar Nordgren (m) och Strind
berg (m) som ansett att utskottet under 9 bort hemställa,

att riksdagen skulle - med bifall till moiionen 1974:1937, yrkandet 6, saml med förklaring att 7 § i lagförslaget borde ändras - anta paragrafen i den lydelse som reservanterna föreslagit,

5. beträffande rätten att i förtid återgå i arbete av herr Hallgren (vpk)
som ansett all utskottet under 10 bort hemställa,

atl riksdagen skulle - med bifall lill moiionen 1974:1936 i motsvarande del samt med förklaring att 10 § i lagförslaget borde ändras - anta paragrafen i den lydelse som reservanten föreslagit,

6. beträffande lagens ikraftträdande av herrar Nordgren (m) och Strind
berg (m) som ansett att utskottet under 13 bort hemställa,

att riksdagen skulle - med bifall till motionerna 1974:1937, yrkandet

Nr 144 7, och 1974:1938 saml med förklaring alt lagförslagets ikraftträdande-

Fredagen den bestämmelse borde ändras - anta bestämmelsen i den lydelse som re-

13 december 1974 servanterna föreslagit.

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Titt betänkandet hade fogats ett särskilt yttrande beträffande tagens tillämpning pä kortlidsanslällda av herrar Nordgren (m) och Strindberg (m).

Herr NORDGREN (m):

Herr talman! Inrikesutskotiets föreliggande betänkande behandlar proposilionen 1974:148 angående arbetstagares rätt till ledighet förutbildning jämte bl. a. min motion nr 1937. Den moiionen lar upp en det problem, som den föreslagna lagen kan medföra speciellt för de mindre och medelstora företagen och deras anställda. Med anledning därav vill jag anföra följande.

Syftet med lagen är gott. Desto angelägnare är det dä att den redan från början kan tillämpas helt friktionsfritt i samtliga företag, även de mindre och medelstora. Jag vill gärna understryka, att det ökade intresset för vuxensiudier är positivt och medverkar till utvecklingen såväl av enskilda individer som av företagsamheten som sådan. Detta gäller alldeles speciellt pä yrkesutbildningens område, där vi även under tider av betydande arbetslöshet haft anmärkningsvärt stor brist på yrkesut-bildad arbetskraft.

Mot bakgrund av vuxenutbildningens positiva verkningar är det värdefullt alt en viss reglering av de anställdas möjligheter till studieledighet lagfästs. Lagen bör emellertid medge en god anpassning lill såväl lokala som branschspecifika förhållanden. Flexibilitet i lagen är grundförutsättningen för all den skall kunna tillämpas. Om sä ej sker kan lagen -enligt milt bedömande och enligt uppfattningen i de organisationer som representerar i varje fall de mindre och medelstora företagen - bli ett allvarligt hot mot de mindre och medelstora företagen och deras anställda. Dessa företag har inle samma omplaceringsmöjligheier i samband med eventuell siudieledighet som de större företagen. De mindre företagen fär härigenom dels personalrekryteringsproblem, dels problem i samband med en eventuell återintagning av studielediga i tjänst, pä grund av lagförslagets krav att vederbörande skall erbjudas en likvärdig tjänstgöring efter ledighetsperioden.

Föratt delvis komma till rätta med detta problem borde man utforma bestämmelser efter modell av lagen om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring och lagen om förbud mot uppsägning eller avskedande av arbetstagare med anledning av äktenskap eller havandeskap. I dessa lagar föreskrivs att den anställde ej får ges sämre anställningsförmåner, men del sägs däremot ingenting om förändrade arbetsförhållanden.

Trots det i huvudsak flexibla intryck som lagförslaget ger finns det punkter där vi tyvärr saknar erforderlig fiexibilitet. Det gäller t. ex. reg-

lering av kortare kurser, kurser med fackligt innehåll och frågan om turordningen mellan fiera arbetstagare som samtidigt ansöker om siudieledighet.

För alt uppnå erforderlig anpassbarhet lill de enskilda företagens förhållanden borde hela lagen ha gjorts disposiliv på sä sätt att avvikelser från lagens bestämmelser hade kunnat ske genom träffande av kollek-livavtal, alltefter de olika branschernas möjligheter.

Ett annal problem som likaledes gäller de mindre företagen är slumpmässiga variationer i önskemål om siudieledighet, dess längd och tidsmässiga förläggning. De mindre företagen har nämligen inte samma förutsättningar som de större alt utjämna de slumpmässiga variationerna. Otaliga exempel skutte kunna anföras, men jag skall inte uppta kammarens tid med det. De möjligheter som företagen har alt förskjuta en begärd siudieledighet är i propositionens förslag otillräckliga. En förstärkning av dessa möjligheter skutte sannolikt bidra titt en lösning av problemet. I sammanhanget vill jag särskilt framhålla, alt även en kortare studieledighet kan medföra betydande problem för det mindre företaget, i de fall den begärda ledigheten kommer olägligt för företagets produktionsplan, med hänsyn till inneliggande order eller vad det kan vara som avgör det hela.

Den grundläggande regeln i förslagets 4 !; bör därför vara all ledigheten förläggs med skälig hänsyn till intresset av att verksamheten i företaget kan fortgå utan allvarlig störning. En förstärkning av uppskovsräiten enligt 5 S är ytterst angelägen, inte minst för de övriga anställda, som inte har begärt ledighet. Mig förefaller frister på tolv månader för utbildning omfattande minst ell år, sex månader för övrig utbildning och fyra ä sex veckor för korttidsulbildning vara en rimlig avvägning mellan olika intressen.

Ett helt annat system - del som presenterats i reservation nr 2 med anledning av herr Ekinges moiion - synes mig likaledes kunna vara tillfredsställande i det här avseendet. Delta medger nämligen båda parter rätt alt efter viss lid - sex månader respektive tvä veckor vid kortare ledighet - begära domstolsprövning. Det systemet skapar också en viss garanti för att verksamheten hos företaget kan upprätthållas utan allvarliga störningar. Det måste vara ytterst angelägel bl. a. med tanke pä övriga anställda och deras sysselsättning.

Så några ord om studieledighetens längd, herr talman. I propositionen föreslås ingen maximerad längd på sludieledigheten. Att ett förelag skall tvingas medge fleråriga siudieledigheler bör inte förekomma annat än i undantagsfall. En tidsbegränsning för studieledigheten borde därför ha inskrivits i lagen.

Beträffande kvalifikationstiden bör enligt min mening objektanställd personal, praktikanter, vikarier och liknande inte ha lagreglerad rätt atl komma i åtnjutande av studieledighet. I dessa anställningsformer ligger redan förutsättningen atl anställningen gäller en begränsad tid och att hela denna tid skall fullföljas av bägge parterna utom i extrema undan-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

tagsfall. Vidare förefaller den i propositionen föreslagna allmänna kvalifikationstiden pä sex månader vara alltför kort. Siudieledighet bör komma i fråga först då etl långsiktigt anställningsförhållande är etablerat och konsoliderat och den anställde verkligen har hunnit sätta sig in i företagel och de arbetsuppgifter som han har. Förr borde man enligl min mening inle få ledighet på obegränsad lid. En kvalifikationstid pä tolv månader under de senaste två åren förefaller lämpligare än den föreslagna sex-månadersgränsen.

En annan fråga gäller de fackliga kurserna. Några tyngre skäl, herr talman, för att medge undantag för fackliga kurser från kvalifikationstiden har propositionen inle presenterat. De rättigheter som de fackliga förtroendemännen redan ges i lagen om fackliga förtroendemäns ställning pä arbetsplatsen bör vara lill fyllest för att tillgodose fackföreningarnas önskemål om utbildning av förtroendemän.

Lät mig vidare påpeka alt det på åtskilliga ställen i proposilionen framgår atl den föreslagna lagen är alt betrakta som en ramlagstiftning, vilken genom kollektivavtal bör anpassas till de varierande förhållanden som råder på olika arbetsplatser. För att detta skall möjliggöras måste självfallet viss tid stå parterna till buds alt förhandla om kollektivavtal. Mot den bakgrunden ter del sig helt orimligt att i dag, den 13 december, besluta om en lag som skall träda i kraft redan den I januari - det betyder att det är endast några dagar, på sin höjd en arbetsvecka, som dessa förhandlingar kan ske på. Erfarenheterna från förhandlingar, t. ex. om förtroendemannalagen, visar alt parterna behöver mera lid för att penetrera sädana problem.

Även andra skäl talar för atl man avvaktar något med ikraftträdandet. Information om lagstiftning av denna karaktär, som berör alla anställda, är ytterst viktig men kräver viss tid att genomföra. Statsmakternas inställning till förslag från kommittén för studiestöd åt vuxna och kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning torde vara av intresse för parterna att beakta i förhandlingsarbetet. Slutligen bör noteras att den föreslagna lagstiftningen får omedelbara effekter på arbetsplatserna i fråga om kortare utbildning och facklig utbildning. Med hänvisning till detta är del ännu mera angelägel atl man åtminstone får lid atl förhandla om lagen. Den bör alltså inie träda i kraft förrän den 1 juli 1975.

Herr lalman! Låt mig avsluta detta anförande med att erinra om hur såväl regeringsledamöter som partiledare m. fi. vid upprepade lillfällen betonat de mindre och medelstora företagens betydelse. Många exempel kan åberopas -jag skall nöja mig med atl nämna Förelagets dag i Göteborg i oktober i år.

När vi nu slår i begrepp att antaga en ny lag, som i allra högsta grad berör de mindre och medelstora företagen och deras utveckling, hoppas jag verkligen att de stora partiernas representanter - och alldeles speciellt de som säger sig vara just de mindre och medelstora företagens förespråkare - stöder de reservationer som medverkar lill alt minska dessa företags och deras anställdas problem i samband med den här föreslagna lagen.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag bifall lill reservationerna 1, 2, 4 och 6.

I detta anförande, under vilket herr talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herrar Strindberg, Oskarson, Magnusson i Borås och Träff (samtliga m).

Herr EKINGE (fp);

Herr talman! I en moiion som vid årets början väcktes av fröken Linnea Hörlén m. fi. och som gällde utbildningspolitiken i stort står det under rubriken Livslång utbildning följande:

"En rad skäl talar för att man mer målmedvetet än hittills måste försöka bryta den nuvarande inriktningen av utbildningen pä ungdomsåren och i stället se den som en livslång företeelse, som en ständig växling mellan studier och yrkesarbete.

Den som i ungdomsåren väljer att yrkesarbeta efter atl ha skaffat sig grundläggande utbildning, t. ex. grundskola och ett par års yrkesutbildning, skall därigenom inte fä sämre möjligheter till fortsatt utbildning."

Motionen mynnar ut i en hemställan att riksdagen skall begära förslag om en lagstadgad rätt för arbetstagare till ledighet för studier. Nu har vi fält del förslaget och det är, som vi framhållit i motionen 1935, tillfredsställande att propositionen har kommit.

Propositionen har i övrigt fått en sådan utformning alt den synes oss vara väl ägnad som grund för reglering av arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. Vi hoppas verkligen att lagen skall ge just de möjligheter som fröken Hörlén och hennes medmotionärer pekat på i motionsav-sniitei om livslång utbildning. Möjligheter till ledighet för utbildning har naturligtvis funnits redan, även om det varierat en del mellan de olika arbetsplatserna, och därför, menar vi, är det bra all denna rättighet nu normeras genom lag.

Pä några punkter har vi emellertid ansett oss ha anledning atl framföra synpunkter och ändringsförslag, och det har vi gjort i den nyss nämnda motionen 1935. Det gäller fyra punkter.

Den första punkten avser lagens tillämpningsområde. Där menar vi all det inte finns någon anledning att staten som arbetsgivare genom lagstiftning skall ges en särställning som inte tillkommer vare sig landsting, kommuner eller enskilda företagare. Nu har emellertid utskotiet gjort en så värdefull tolkning av den bestämmelsen atl man i mycket stor utsträckning lillmötesgätt våra synpunkter. Ulskoltet säger bl. a. atl bestämmelsen som ger Kungl. Maj:t rätt atl utfärda administrativ författning om förläggningen av tjänstledigheten kommer atl få ett mycket begränsat tillämpningsområde. Vidare framhåller utskottet att det inte torde vara möjligt för regeringen att genom administrativ författning rubba innehållet i ett kollektivavtal. Med sådana här klara uttalanden har vi låtit oss nöja i fråga om lagens tillämpningsområde.

Den andra punkten som vi lagit upp gäller överiäggningsrätten i det

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

fall arbetsgivaren vill skjuta upp en begärd ledighet. Där menar vi att samma överiäggningsrätt bör finnas enligl den här lagen som i fråga om exempelvis lagen om anställningsskydd. Även på denna punkt har utskotiet gjort klarläggande uttalanden för framtiden, vilka i slor utsträckning tillgodoser våra krav. Dessutom framhåller ulskoltet alt ytterligare överväganden kan bli aktuella när arbetsrättskommitténs förstag lagts fram. Därmed har vi också funnit att vi kan acceptera utskottets skrivning titts vidare. Genom den skrivningen hålls ju dörren också öppen, så att vi kan återkomma, om sä blir nödvändigt.

Också på en tredje punkt, nämligen i fråga om rältegångsbestämmel-serna, har utskottet i sin skrivning gått oss motionärer långt titt mötes, varför vi anser atl även delta värt krav har blivit liltgodosett i en icke obetydlig utsträckning.

Kvar står då frågan om ledighetens förläggning. Av någon oförklarlig anledning anser såväl arbetsmarknadsministern som utskottets majoritet att den arbetstagare som inte får den begärda ledigheten skall vänta i två är innan han får påkalla domstols prövning av frågan om ledighetens förläggning, och i etl är om framställningen om ledighet avser högst en vecka.

På den punkten har vi i reservationen 2 yrkat alt den enskilde arbetstagaren inte skall behöva vänta längre än som gäller för facket, nämligen i högst sex månader efter det all framställningen gjorts. Därefter bör arbetstagaren äga rätt alt påkalla domstols prövning. Och gäller ledigheten endast en vecka bör han på samma sätt som facket ha rätt att redan efter 14 dagar gå vidare med ärendet. Vi menar nämligen all det måste vara rimligt atl den kollektivavtalsbundna organisationen pä arbetsplatsen, om del finns en sådan, får etl avgörande inflytande på ledighetens förläggning efter en period av sex månader. Delta står också i överensstämmelse med propositionens förslag. Men då bör även den enskilde arbetstagaren ha samma möjlighet.

Att däremot i de fall där det inte finns någon avtalsslutande organisation beslutanderätten skall exklusivt ligga kvar hos arbetsgivaren upp lill två år efter ledighelsansökan är orimligt. Del är alldeles för lång tid. Samma blir för övrigt följden om det finns flera avialsslutande parter, som inte kan enas om en uppfattning rörande förläggningen av ledigheten. Au vänta i två år pä att få genomgå önskad utbildning måste vara mycket starkt negativt för arbetstagarens utbildningsintresse. Därför bör väntetiden vara högst ett halvt år.

Vi föreslår i reservationen 2 att lagens 6 >i ändras. Genom ett bifall till den reservationen kommer ingen enskild arbetstagare i etl diskriminerande förhållande jämfört med den som har stöd av den fackliga organisationen.

1 övrigt tror vi att del framlagda förslagel med den utformning det fått enligt inrikesutskottets betänkande nr 31 kommer att vara ett värdefullt instrument när det gälleratt stimulera arbetstagare på skilda nivåer till fortsatt utbildning. Del är också synnerligen viktigt alt man undviker

alt en kunskapsklyfta uppstår mellan generationerna. Nr 144

Herr talman! Med det anförda berjag att få yrka bifall lill reservationen Fredaeen den
2. Pä övriga punkter yrkar jag bifall till utskottets hemställan. 13 december 1974

I della anförande instämde herr Jonsson i Mora (fp).

Herr HALLGREN (vpk);

Herr lalman! Vänslerpartiet kommunisterna har motionerat om ändringar på tre väsentliga punkter i regeringens förslag lill lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.

Enligt lagförslagets 5 ti har arbetsköparen rätt atl uppskjuta begärd ledighet i sex månader i normalfallet och i tvä veckor om ledigheten omfattar en vecka eller mindre eller har samband med facklig utbildning. Vi har först och främst ansett del oacceptabelt all arbelsköparna skall ha laglig rätt alt uppskjuta påbörjandet av facklig utbildning. Skulle lagförslaget antas ulan den ändring som vänsterpartiet kommunisterna föreslagit i motion nr 1936 innebär det i många fall en kraftig försämring jämfört med redan inarbetad praxis. På de flesia större arbetsplatser är det som regel aldrig tal om atl uppskjuta ledighet för facklig utbildning.

Regeringens förslag skulle innebära att exempelvis en skyddsombudskurs som varar 1-3 veckor hell kunde spolieras genom ett maktutövande av arbelsköparna. En kurs på tre veckor skulle kunna kraschas genom att arbetsköparen vägrade arbetslagaren alt starta studierna de två första veckorna. Del kan ju inte vara särskilt meningsfullt att hoppa in i en kurs som redan pågått tvä veckor när det bara är en vecka kvar. Dä avstår man hellre. På samma sätt kan andra fackliga specialkurser påverkas som förläggs på samma sätt och som måste påbörjas med mycket kort varsel. Vi har därför föreslagit en ändring i lagtexten som innebär att begärd ledighet för facklig utbildning inte skall kunna uppskjutas.

Vi har inte heller ansett atl uppskoven i övrigt enligt den föreslagna bestämmelsen är rätt avpassade. Det kan vara rimligt att ha viss respiitid när del gäller ledighet för utbildning under längre lid. Ulskotlsmajorileten har accepterat propositionens förslag om sex månader. Vi anser - liksom fiera remissinstanser, exempelvis LO och ABF - atl tre månader är tillräckligt för atl ordna ersättare eller vikarie för den som skall ha ledigt för studier.

När del gäller kortare ledighet har vi föreslagit en uppskovslid pä en vecka i stället för två veckor. Här blir det i de fiesta fall fråga om tillfälliga omplaceringar, som inte kräver någon större tidsfrist.

En annan brist i lagförslaget gäller stadgandet 16):;- som också herr Ekinge berörde - alt den enskilde inte kan få domstolsprövning av studieledighetens förläggning förrän efter två år, om ledigheten avser längre tid än en vecka, och först efter ett är om ledigheten avser en arbetsvecka eller mindre. Liksom herr Ekinge anser jag detta vara en orimligt lång tid. Det kan inte vara särskilt stimulerande för den som begär ledighet för studier. Vi har föreslagit att den enskilde skall kunna få domstolsprövning efter sex respektive två månader.

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Visserligen kan fackföreningen förhindra etl sä långt uppskov, men det kan också hända att fackföreningen går med på förlängning utöver vad som i lagtexten föreskrivs som arbetsköparens rätt och att den överenskommelsen inte sammanfaller med den enskilde medlemmens uppfattning. Del kan dä vara skäligt atl den enskilde har den lagliga rätten alt efter sex månader få detta prövat inför domstol. Dit hör naturligtvis också det förhällandet, som lidigare nämnts här, atl del finns arbetsplatser där del tyvärr ännu inle finns några fackliga organisationer. Här läggs alltså den exklusiva bestämmanderätten om två respektive ett år direkt i arbeisköparnas händer, och det kan inte vara önskvärt från arbetarhåll.

Frågorna som rör ledighetens förläggning har vi lagit upp i reservationen 3, som innebär ändrad lagtext i 5 och 6 ij!;. Jag vill därför, herr talman, yrka bifall lill den reservationen.

I 10 !; i lagförslaget stadgas att arbetare som avbryter utbildning har rätt att återgå till arbetet. Det finns dock en skrivning som ger arbelsköparna rätt att i tvä veckor utestänga arbetare som anmält återgång till arbetet. Vänsterpartiet kommunisterna har inte accepterat etl sådant förfarande. Vi har därför föreslagit en ändring i lagtexten som innebär att om studierna avbryts av anledning som den anställde inte rår över eller av annan anledning som kan anses skälig, skall han eller hon ha rätt att omedelbart återgå till arbetet. Det kan ju inte vara riktigt alt den anställde skall gå miste om tvä veckors inkomst bara därför alt han eller hon har tvingats eller på annat sätt inte rår över förhållandena att avbryta sin utbildning. Utskotlsmajoriteten har här motiverat sitt avslag på vårt motionsyrkande med atl det skulle ges större otrygghet ät dem som anställts eller anlitats som vikarie eller ersättare för dem som fått ledighet för studier.

Vi har ansett det naturligt att en vikarie eller ersättare skall åtnjuta anställningstrygghet i den utsträckning som lagen om anställningsskydd ger. Om del skulle uppstå merkostnader eller andra svårigheter i samband med alt ge den vikarierande ell skydd som enligt vår mening skall utgå, får arbetsköparen naturligtvis stå för den merkostnaden. Det är således vår bestämda uppfattning att om vårt motionsyrkande skulle tillgodoses skall ingen vikarierande drabbas negativt av detta.

Det kan härvidlag naturligtvis inie röra sig om några större kostnader. Man kan förutsätta att det endast i undantagsfall blir så, att utbildningen avbryts. Har någon begärt ledighet för utbildning, är det därför atl det finns ett behov av och ett siarkt intresse för utbildningen. Påbörjade studier kommer därför ytterst sällan att avbrytas. Skulle det mot förmodan förekomma alt någon enstaka person av rent okynne avbryter studierna eller utbildningen, skall enligt vårt förslag regeln om två veckor träda in, och dä har man således ett skydd där.

Med hänvisning till vad som har anförts i moiionen på denna punkt och vad jag nu har anfört yrkar jag bifall till reservationen 5.

Herr talman! Vi har också i vår moiion tagit upp frågan om rätts-förfarandet.

Tvister på det området - liksom på alla andra områden inom arbetslivet - skall i de fiesta fall handläggas av arbetsdomstolen. Här föreligger en stor risk att efter det att arbetsdomstolen har avkunnat domar om tolkning av lagen eller av kollektivavtal som trätt i lagens ställe en stark rättspraxis spikas och alt fackföreningarnas tolkningsföreträde i takt med det ökade antalet AD-domar undan för undan urholkas.

Vi har vid detta lillfäile inle ställt något särskilt yrkande på den punkten. Det är dock skäl i att vara uppmärksam härpå. Skulle del visa sig alt våra farhågor besannas har vi för avsikt att återkomma med konkreta förslag vid senare tillfälle.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Utbildning är ett nyckelord på dagens arbetsmarknad. Del gäller i hög grad för ungdomar på vilkas utbildning samhället satsat stora resurser. Del gäller emellertid också en äldre generation medborgare som varit med och byggt upp del samhälle som vi har i dag men som själva ofta fält ganska summarisk utbildning i ungdomen. Vi har under uppbyggnad ett vuxenutbildningssyslem som ännu inte funnit sin slutliga form. Behovet av ökad satsning på vuxenutbildning är dock odiskutabelt. Samhällets intresse för vuxenutbildning belyses av en rad betänkanden som olika utredningar har presterat det senaste halvåret. Utredningar med rebusarlade namn som SVUX, FÖVUX och KAMU har lagt fram förslag om utbildning och studiesocialt stöd till olika typer av vuxenutbildning.

Den proposition som vi i dag behandlar kompletterar de övriga förslag som har lagts fram. Propositionen har inte något långvarigt utredningsarbete bakom sig. Den har med berömvärd snabbhet arbetats fram i kanslihuset. I februari 1973 begärde LO och TCO att regeringen skulle utarbeta förslag till lag om rätt till ledighet för studier för arbetstagarna, och moiioner om en utredning väcktes 1973. Men redan i april 197t förelåg en PM i ämnet, och nu har vi propositionen.

Det förslag vi i dag behandlar är alltså bara en av de reformer som är nödvändiga för alt lösa vuxenutbildningsfrågorna. Undervisningens organisation samt ekonomiska och studiesociala frågor kommer att behandlas i ett senare sammanhang. Likväl är propositionen en viktig milstolpe i den moderna arbetsrältsliga lagstiftning som vi häller pä att skapa. De anställda fär - med bibehållen anställningstrygghet - laglig rätt till ledighet för utbildning. Utbildningen kan gälla kortare kurser, t. ex. i något fackligt ämne, eller mera omfattande studier som sträcker sig över fiera år. Någon begränsning i fråga om utbildningens art eller längd finns inle i lagförslaget. Detta är en viktig princip om lagstiftningen skall kunna bli etl effektivt instrument för exempelvis kompletterande utbildning av lägutbildade, utbildning för alt möta strukturomvandlingen inom näringslivet eller allmänna krav på ökat kunnande på morgondagens arbetsmarknad. Omsättningen av kunskaperna kommer att snabbt öka och vi kommer sannolikt i framliden alt leva i ett samhälle med krav pä

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

återkommande utbildning. Vi skatt ha klart för oss att en välutbildad arbetskraft är den viktigaste nationalekonomiska tillgången för vårt tand.

En annan vikiig princip i den lag som vi nu skall fatta beslut om är det stora inflytandet för facktiga organisationer. Dessa ges tolkningsföreträde beträffande tagens regler. Därutöver fär lokal facklig organisation bestämmanderätten beträffande ledighetens förläggning, sedan en arbetsgivare inte har velat lägga ut ledigheten de första sex månaderna efter del att ledigheten begärdes. Om det gäller korllidsledighet eller facklig utbildning får facket bestämmanderätt redan efter 14 dagar. Som vi ser innebär detta en inskränkning av S 32 i SAF:s stadga. Man hoppas väl att riksdagen i och med den utredning som nu aviserats inom etl par år skall kunna la klar ställning för ett avskaffande av det som fortfarande finns kvar av § 32.

En tredje viktig princip i propositionen är atl lagen är dispositiv och alltså kan anpassas genom avtal till skilda förhållanden pä arbetsmarknaden. De grundläggande reglerna är dock tvingande. Genom att sludieledigheten är lagfäst kommer den atl omfatta hela arbetsmarknaden, den privata såväl som den offentliga sektorn - kollekiivavtalsreglerade och icke kollekiivavtalsreglerade arbetsplatser.

. Utskotiet har godtagit propositionen i dess helhet, och det har skett med en stor majoritet. Pä en punkt har vi föreslagit en mindre justering med hänsyn lill samordningen med anställningsskyddslagarnas regler. Om en arbetalagare av någon anledning vill avsluta en påbörjad utbildning, skall han enligl lagen ha rätt alt gä tillbaka till sitt arbete. Om det inte gäller en helt kortvarig utbildning, skall han dock förvarna arbetsgivaren 14 dagar i förväg, för atl arbetsgivaren i sin lur skall kunna ge en eventuell vikarie viss omslällningsiid. För vikariat som är längre än etl år har emellertid en vikarie som inte får vikariat förlängt enligt lagen om anställningstrygghet rätt att bli förvarnad minst en månad i förväg. Med hänsyn härtill har ulskoltet ansett det befogat med en regel om en månads förvarningslid för den som varit studieledig mer än ett är och som önskar avbryta utbildningen. Vi föreslär alltså denna justering i lagen.

Vi lycker att della är fullt naturligt. Jag vill direkt till herr Hallgren säga atl man, om man haft ledigt mer än ett år, bör kunna säga till en månad i förväg om man vill återgå i tjänst. Samma problem kan för övrigt uppstå vid längre lids ledighet av annan anledning, t. ex. för värnpliktstjänstgöring etter barnsbörd. Utskottet förutsätter att regeringen tänker på detta problem i det löpande uppföljningsarbetet beträffande t rygghetstagsiift ningen.

Det jag nu sagt innebär också alt utskottels majoritet går mot den linje som herr Hallgren förfäktat i reservationen 5 och från denna talarstol. Det kan visserligen finnas fullgoda skäl för en arbetstagare att avbryta sin utbildning - men trots det bör man kunna kräva alt han meddelar avbrottet 14 dagar eller, som jag förut sagt, när det gäller siudieledighet längre lid än ett är en månad i förväg. Delta krav är berättigat både

med hänsyn lill att vikarier bör underrättas och alt man på arbetsplatsen kan behöva viss tid för eventuella omdispositioner.

Jag skall helt kort beröra övriga reservationer som fogats till betänkandet.

Reservationerna 1, 4 och 6 grundar sig huvudsakligen på en motion av herr Nordgren, som denne också talade för i sitt anförande. Syftet med motionen är alt urholka effekterna av lagstiftningen. Herr Nordgren föreslår regler som pä olika sätt i praktiken skulle beskära arbetstagarnas möjligheter till ledighet för studier. Nu skall det sägas att herr Nordgren dock inle fullföljer motionen i mer än tre av de sju punkter som där uppställts. Herr Nordgren talade i sitt anförande mest om de små och de medelstora företagen och om lagens dispositivitel. I dessa avseenden föreligger inga som helst reservationer, varför jag känner mig litet osäker hur jag skall kommentera hans agerande. Tydligen har herr Nordgren och hans partivänner ändå accepterat att inga ändringar görs i dessa avseenden.

I reservationen I begär herrar Nordgren och Strindberg en strängare regel beträffande arbetstagarens anknytning till arbetsplatsen för att rätt lill ledighet skall föreligga. Enligt propositionen skall sex månaders anställning i ett sträck vara tillräcklig. Reservanterna vill bestämma tiden till ett år.

Utskottet har inle funnit skäl till denna ändring. Tidsgränsen i slu-dieledigheislagen är bestämd på samma sätt som i anställningsskyddslagen, och Ulskoltet anser alt sex månaders anställning bör vara nog för alt man skall komma in under lagarna. En annan sak är det om en anställd verkligen får ledigt efter sä kort anställningstid. Del får vägas mot bl. a. ledighetskrav från andra anställda, och därvid har de fackliga organisationerna ett stort inflytande.

En annan regel som herr Nordgren tog upp är förturen för facklig utbildning när det gäller atl avgöra vem som av flera sökande skall fä ledigt, om det inle finns utrymme för ledighet för alla vid en viss tidpunkt. Jag tror inte atl de fackliga organisationerna kommer att trampa de lag-utbildade på tårna, vilket antyds i reservationen 4 av herrar Nordgren och Strindberg. Tvärtom kommer facket säkert atl efter förmåga verka för att de som i sin ungdom inte fick chansen till längre utbildning skall få möjlighet att kompensera detta. Det finns inget fog för att tro atl fackföreningarna skall missbruka regeln om förtur för facklig utbildning. Det är dock berättigat alt trots allt ha en sådan regel, efiersom lagen ger principiell rätt till ledighet för varje slag av utbildning. Generellt sett bör det därför finnas möjlighet att prioritera den fackliga utbildningen.

I samband med alt vi stiftar dessa lagar för vi in fackföreningarnas ansvar på olika områden, t. ex. när det gäller arbetarskyddet, trygghetslagarna, demokratilagarna m. m. Det är nödvändigt, herr Nordgren, att ha välutbildade fackliga förtroendemän och ge facklig utbildning även ål dem som nu inte har förtroendeuppdrag men som kan bli morgon-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

dagens fackliga företrädare.

När det gäller reglerna om ledighetens förläggning har inte herr Nordgren vidhållit yrkandet i sin motion. Det beror kanske på att han har haft möjlighet att hänga på en folkpariireservation, som i grunden är mer arbeisgivarvänlig än herr Nordgrens motionsyrkande.

Propositionens förslag innebär alt om parterna inle kan komma överens om förläggning av ledighetslid bestämmer arbetsgivaren de första sex månaderna och den lokala fackliga organisationen därefter. Vad folkpartiet och moderaterna nu vill är att låta arbetsgivarna behälla sin bestämmanderätt men ta ifrån fackföreningarna deras beslutanderätt. Den skulle reduceras lill ett slags tolkningsföreträde. Arbetsgivarens beslutanderätt skall alltså enligt reservanterna inte rubbas, men arbetsgivaren skall vid varje tillfälle kunna gå till domstol för att få fackets beslut prövat. Också där finns en skillnad mellan motionen och reservationen, för i reservationen krävs atl också arbetsgivaren skall kunna gå lill domstol efter sex månader. Om detta är belysande för hur man i framtiden i andra sammanhang kommer all se på infiytandefrågorna och balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare, finns del anledning lill betänksam-hei.

Herr Ekinge sade alt det är naturligt att facket får ett avgörande infiytande på ledighetens förläggning. Men denna rätt vill er reservation ta ifrån fackföreningarna. Ni litar mer på domstolarna än på fackföreningarna. Det finns ett ord som kanske inle är det bästa, men folkpartiet talar så ofta om "närdemokrati" och för ut det ordet i sin propaganda. I delta sammanhang säger ni att den lokala fackliga organisationen, som jag anser vara ett led i närdemokralin, inte skall fä bestämma ulan det skall en domstol göra. Folkpartiet bör tala tyst om närdemokrali och företagsdemokrati efter denna reservation.

När del gäller vpk:s reservation beträffande ledighetens förläggning vill jag bara göra den refiexionen alt även vpk vill införa en möjlighet att koppla på domstolarna redan efter sex månader. Även vpk;s förslag innebär på delta sätl att fackföreningarnas bestämmanderätt beskärs i frågan om utläggning av ledigheten. Jag kan inte heller underlåta alt peka på del inkonsekvenla i vpk:s ställningstagande, vilket också kom fram i herr Hallgrens anförande när han log upp arbetsdomstolens agerande. Men herr Hallgren tror ju mera på arbetsdomstolen än på fackföreningen när del gäller alt lägga ut ledigheten. Herr Hallgren vill att man redan efter sex månader skall gå till arbetsdomstolen, och det måste innebära en övertro på arbetsdomstolens bedömningar och etl förnekande av fackföreningens.

Herr Hallgren tycker alt det inte behövs någon förvarning när det är fråga om fackliga studier. Det har kanske inträffat någon gång alt en person blivit snabbinkallad till fackliga studier, men jag tycker att det är viktigt att från denna talarstol citera vad som slår i 5 ij: "I fråga om ledighet som sammanlagt motsvarar högst en arbetsvecka fordras samtycke som avses i första stycket sä snart den frist arbetsgivaren önskar

är längre än tvä veckor." Vems samtycke är del fråga om? Jo, del är fackföreningarnas. Vidare heler det: "Delsamma gäller beträffande ledighet som avses i 3 § andra stycket." Och i 3 § står följande; "Arbetstagare som vill dellaga i utbildning, vilken lill väsentlig del avser fackliga eller med facklig verksamhet sammanhängande frågor, har rätt lill ledighet även om han ej har uppnått den anställningstid som har föreskrivits i första stycket." I det sammanhanget kommer också in lagen om facklig förtroendeman.

Till sist några ord om lagstiftningens ikraftträdande. Man kan väl säga all det i och för sig hade varit bättre om litet längre tid fäll förflyta före ikraftträdandet. Å andra sidan synes del knappast vara till nackdel atl låta lagen träda i kraft vid årsskiftet. När det gäller anspråk på ledighet av betydande längd bestämmer arbetsgivaren de första sex månaderna, och det bör vara möjligt atl under första halvåret 1975 komplettera lagen med erforderliga kollektivavtal. Mot bakgrund av den välvilja som från arbetsgivarnas sida deklarerats i fråga om studieledighet och som bl. a. lagit sig uttryck i ett cirkulär till deltagarna i Svenska arbetsgivareföreningen bör del vara möjligt att lösa uppkomna tvistefrågor på etl praktiskt sätl som gynnar de arbetstagare som vill fortbilda sig.

Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskoitets hemställan och avslag pä samtliga reservationer.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Herr NORDGREN (m) kort genmäle:

Herr talman! På några punkter kan jag instämma i herr vice utskottsordförandens anförande. Jag håller helt med om all utbildning är nyckelordet i vårt samhälle just nu och atl en väl utbildad arbetskraft är en av förutsättningarna för att vi skall kunna fortsätta välståndsökningen. Ungefär sä föll orden. Det hade kanske varit mindre av problem på vissa arbetsplatser, om man hade tänkt på detta redan för något tiotal år sedan i stället för atl nu i efterhand börja intressera sig för yrkesutbildning.

Vidare skall jag gärna instämma i all del hade varit bättre om tagen trätt i kraft den 1 juli 1975. Vad herr Fagerlund sade på den punkten innebär ju alt han tillstyrker reservationen 6, och det tackar jag för. Jag vet atl de synpunkter som framförs där ansågs välmotiverade vid utskottsbehandlingen, just med tanke pä önskemålet att skapa möjligheter att förhandla om de här frågorna.

Låt mig sedan också säga alt det absolut inle varit meningen all urholka lagens syfte. Tvärtom, jag intedde milt första anförande med alt säga alt syftet med tagen är gott. Men den skall göras sådan atl den kan tillämpas på lämpligt sätl även av de mindre och medelstora förelagen. Det kanske dessutom hade varit önskvärt med etl litet långvarigare utredningsarbete. Snabbheten är det ingenting atl anmärka på, men det hade måhända inte skadat om man haft något bättre förankring i näringslivet och om man funderat litet på vad några av de här tagparagraferna kommer alt förorsaka för problem för en det av de mindre och medelstora företagen. Jag sade i mitt tidigare inlägg också att detta hade

5 Riksdagens protokoll 1974. Nr 144-146

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

varit önskvärt ur de anställdas synpunkt. Tag som exempel ett arbets-kraftsintensivi serviceföretag, där man kanske med kort varsel blir ulan verkmästare. Man lar inte en verkmästare ur luften, ulan då blir del problem.

Det är sådana saker som vi har velat påpeka med dessa motioner och med det remissyttrande som har avgivits av Sveriges hantverks- och industriorganisation, för all lagen just skulle kunna bli lätt tillämplig även för mindre och medelstora företag.

Så snart vi talar om dessa frågor vill herr Fagerlund göra gällande att vi misstror fackföreningarna. Vi misstror inle alls fackföreningarna. De är ju redan skyddade i lagen om fackliga förtroendemäns ställning pä arbetsplatsen.

Herr EKINGE (fp) kort genmäle;

Herr talman! Herr Fagerlund kringgår problemet, och jag kan väl i och för sig ha förståelse för all man, om det är en brännande fråga, i stället tar upp en annan fråga som kanske är lättare att diskutera än den diskussionen egentligen gäller. Därigenom tror man sig kanske kunna slinka ur greppet.

Den fråga som vi lagit upp i vår moiion är orimligheten i alt en enskild arbetstagare skall vänla två år innan han över huvud taget får gå lill domstol för all få sin ledighetsansökan prövad. Det har vi sagt är orimligt. Där behövs en ändring. Vi vill anpassa lagen lill de förhållanden som gäller i övrigt på det fackliga området. Jag vill fråga herr Fagerlund: Är det här en känslig punkt? Vill herr Fagerlund med sin' lystnad på denna punkt måhända medge att del behövs en ändring i delta avseende. Det skulle jag i så fall vara tacksam för, men då lycker jag att herr Fagerlund skulle säga del.

Att vi därtill vill ge samma rätt till en arbetsgivare som lill en arbetstagare när det gäller all nyttja det instrument som samhället har givit i form av domstolsprövning, tycker jag är en så självklar liberal, för all inte säga allmänmänsklig sak, att den knappast behöver ifrågasättas. Del gör man ju inie heller i lagen, eftersom man där i fråga om tvister angående tillämpningen av lagen eller avtal som trätt i lagens ställe fastställer det tolkningsföreträde som framgår av 11 i;, nämligen att den berörda lokala arbetstagarorganisationens mening skall gälla till dess att tvisten har slutligt prövats. Det betyder, herr Fagerlund, "slutligt prövats i domstol". Detta är en rimlig liberal rätt, och den tror jag inte vi behöver diskutera. Men alt vissa arbetstagare skall behöva vänta två är innan de får möjlighet alt påbörja den utbildning som de har begärt ledighet för, menar jag är orimligt. Emellertid är det möjligt alt jag kan få tolka herr Fagerlunds tystnad pä det sätiet alt del finns en liten springa på dörren som vi kanske tillsammans kan öppna och pä sä sätt få ett bättre förhållande.

Herr HALLGREN (vpk) kort genmäle;

Herr talman! Herr Fagerlund tog upp vår syn på arbetsdomstolen och menade att vi satte större tillit till arbetsdomstolen än till den fackliga organisationen. Detta måste jag bestämt tillbakavisa. Jag vill påstå all herr Fagerlund talar mot bättre vetande när han säger något sådant. Han känner med all säkerhet till vår ståndpunkt i samband med lidigare behandling av lagförslag om arbetsrällslvisiers lösande, då vi yrkade ett helt nytt rättsförfarande.

Att vi nu i vår motion och reservation yrkar all den enskilde skall ha möjligheter att gå till domstol redan efter sex månaders väntetid är nalurligtvis delvis betingat av att det finns arbetsplatser där facklig organisation saknas. Då läggs heta bestämmanderätten på arbetsköparen att först efter två respektive ett år få frågan prövad. Det finns ju också olika slag av fackföreningar. En det är siarka, och där behöver man inte hysa några större farhågor för all denna fråga inle skall kunna skötas på ett riktigt sätt. Men del finns också svaga fackföreningar - fackföreningar som har fastnat i en stark samarbetsideologi och som skutte kunna fatta beslut som över huvud tagel inte sammanfaller med den enskildes uppfattning i fråga om rätt ti)) iedighet för studier. Del är på grund av de synpunkterna som vi vill ha denna rätt skyddad i tag.

När det sedan gäller tre respektive sex månader i fråga om arbetsköparens rätt att uppskjuta ledighet för studier anser vi att vi har haft förtroende för fackföreningarna eftersom LO och flera fackförbund har uttalat sig för två, tre eller fyra månader. ABF, som måste betraktas som arbetarrörelsens studieförbund, anser all sex månader är för lång tid och föredrar två respektive tre månader. SAF däremot har begärt att ledigheten skutte få uppskjutas sex titt tolv månader. Propositionen tillgodoser således SAF:s yrkande och inte den fackliga rörelsens.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Nordgren först: Jag har aldrig sagt att det hade varit bra om lagen uppskjuiils lill den 1 juli. Jag sade all del hade varit önskvärt att man haft litet längre tid på sig, men jag anser att det är viktigt att lagen träder i kraft redan från den 1 januari så alt den kommer i full tillämpning den 1 juli.

Sedan är jag fortfarande lika överraskad av att herr Nordgren inte har någon som helst reservation om de små och medelstora företagen. Han säger att man borde haft ett uppskov. Kanske det är på det viset atl om man bara skjuter på denna fråga tillräckligt länge, så klarar man sig en lid till. Intresset kan inte vara särskilt stort.

Herr Ekinge har en fantastisk polemiseringskonsl. Han sade all jag försöker kringgå problemet och att jag tog upp en annan fråga. Del hade varit intressant om herr Ekinge pekat på någonting av det jag har talat om som inie är med i er reservation. Jag har tagit upp de följder som ni pekat på i reservationen. Ni säger att ni skjuter fram den enskilde arbetstagaren, men faktum äran ni lar ifrån arbetarorganisationerna deras

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

beslutanderätt. Del är ett faktum som ni inte kommer ifrån, och jag kan inte begripa hur detta hänger ihop med ert tal om närdemokrati.

Sedan detta med arbetsdomstol, herr Hallgren. Det är just kunskapen om vad ni förut har sagt som gör mig betänksam. Jag frågar än en gång: Är det de fackliga organisationerna som är så dåliga? Ja, herr Hallgren säger ju att del finns vissa siarka fackliga organisationer som klarar det här. Sedan finns det en massa svaga organisationer som inte kan ta ansvaret och beslutanderätten. Det påståendet får stå för herr Hallgrens räkning. Jag känner inte till något sådant utan anser alt den svenska fackföreningsrörelsen är den starkaste som finns. Det är därför vi kan lägga dessa uppgifter på fackföreningarna.

Men jag kan ge herr Hallgren en erkännande, och det är att man alltid kan diskutera om det skall vara 6 och 18 månader eller 4 och 16 eller vilka tal som helst. Men jag vill säga: Ta inte ifrån fackföreningarna bestämmanderätten. De är så starka att de klarar den.

Herr NORDGREN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Först säger herr Fagerlund att jag inte har reserverat mig speciellt för de mindre och medelstora förelagen. Men, herr Fagerlund, vi har avgivit ell sakligt remissyttrande, och vi hade verkligen förväntat oss alt regeringen hade tagil något mera hänsyn till den vid utformandet av propositionen. När man talar så väl om de mindre och medelstora företagen i andra sammanhang, på olika sammankomster, t. ex. i Göteborg eller Västerås eller var det nu kan vara, lycker jag alt det hade varit önskvärt alt man verkligen tagil denna hänsyn både i detta och i många andra fall.

Under det gångna årel har vi ungefär var fjortonde dag fåll en ny lag att rätta oss efter utan all man i respektive lagar lagit nämnvärd hänsyn till de påpekanden som gjorts från vårt häll.

När del gäller dagen för ikrafUrädandet, herr Fagerlund, vill jag säga att hade man ägnat litet mera tid och intresserat sig något mer för utbildningsarbete innan denna lag skrevs, kanske man rent av bl. a. hade kunnal undvika del som utskottet måste ta upp på s. 15 i betänkandet, där vi som herr Fagerlund själv sade gjort en viss justering.

Slutligen kanske jag får uttala den förhoppningen au vi skall få ett något lugnare år när det gäller nya lagar så att vi inte var fjortonde dag skall få en ny lag även nästa är. Vi behöver faktiskt inom näringslivet och inte minst inom den sektor som jag representerar en liten paus vad beträffar nya lagar. Vi måste hinna sätta oss in i de många nya lagar som vi redan fått, få dem atl fungera och kanske så småningom - under kommande riksdag - få justering på de punkter där lagarna inte är utformade så att det blir samma möjligheter för del lilla förelaget som för det stora att driva sin verksamhet.

Herr EKINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fagerlund berömmer oss i folkpartiet för vårt arbete

med närdemokratin, och det tackar jag givetvis för. Det är inte bara herr Fagerlund som har uppfattat värdet av vårt arbete för närdemokratin. Jag lovar all vi skall fortsätta.

Även det vi nu diskuterar, herr Fagerlund, är en bra uttryck för närdemokrali. Vad är bättre närdemokrati än när den enskilda människan får litet mera infiytande, litet slörre möjligheter att påverka sin egen situation och bättre möjligheter att bedöma om man skall utbilda sig eller inte? Det är del frågan gäller, och det ligger hett i linje med vårt krav på närdemokrali.

Så tycker herr Fageriund att jag har en fantastisk argumeniaiionsför-måga när jag frågar om herr Fagerlund anser att två är är en lämplig väntetid. Det är bara del jag efterfrågar. Herr Fageriund har två gånger haft möjlighet att svara och har dessutom ytleriigare en möjlighet. Därför vill jag till sist upprepa frågan: Tycker herr Fageriund atl det är bra alt den enskilde arbetstagaren skall vänla i två år innan han har möjlighet all över huvud lagel få någon prövning av sin hemställan om ledighet för studier'' Är det bra? Det är den fråga jag har ställt, och den står fortfarande obesvarad.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Herr HALLGREN (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är lätt, herr Fagerlund, att med bara några få ordvändningar ändra på vad man har sagt. Jag sade inie att del finns en massa svaga fackföreningar och några starka; jag sade att jag är säker på alt där fackföreningarna är starka kommer de att klara den här frågan, men det finns också ställen där fackföreningarna är svaga, och där kommer del inte att gå så bra. Det är titel skillnad på det.

Eftersom herr Fageriund inte riktigt har förstått vårt ställningstagande till arbetsdomstolen vill jag ytterligare redogöra för det. Vi har begärt etl helt nytt rättsförfarande när det gäller lösande av tvister på arbetsplatser, och i det sammanhanget kommer också denna lagstiftning att inneslutas. Del innebär alltså all del alltid skall finnas överklagningsrätt; det finns inte i arbetsdomstolen. Det innebär vidare att frågan skall handläggas på ort i det län där man är bosatt, så alt man slipper åka 150 mil för att få saken prövad. Dessutom innebär vårt krav i denna fråga att alla arbetare skall ha kostnadsfri rättegång i alla frågor som berör tvister i arbetslivet. Då är det alldeles klart att vi har underkänt arbetsdomstolen som rättsinstans och menar alt man skulle ha någonting helt nyti. Därför borde vi naluriiglvis inle pådyvlas alt vi sätter större tillit till arbetsdomstolen än till fackföreningarna. Vi har ju yrkat på ett helt nytt rättsförfarande, som innebär slopande av arbetsdomstolen.

Herr FAGERLUND fs) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ekinge säger att jag berömmer folkpartiei för närdemokrati. När jag nämner all folkpartiet bedriver en propaganda omkring närdemokrati, som jag inte begriper en enda dugg av, tar han det tydligen som direkt beröm.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Nu menar herr Ekinge atl folkpartiets reservation är ett bra uttryck för närdemokrati. Jag upprepar vad jag sade: Skall det bli linjen i företagsdemokratin, då förstår jag vad ni menar med närdemokrati. För vad föreslår herr Ekinge i motionen, och även moderaterna? Jo, den enskilde får ingenting att säga till om mot arbetsgivaren. De sex månaderna slår kvar. Men arbetstagaren skall inte kunna lita på att hans egen organisation beviljar ledigheten och avgör frågan med all den rättvisa som är möjlig. Det är uttrycket för folkpartiets närdemokrati, har herr Ekinge sagt här i dag. Ingen makt för den anställde mot arbetsgivaren, men makt mot organisationen skall han kunna ha.

Jag sade lill herr Hallgren att man kan diskutera 6 och 18 månader och det blir tillsammans 2 är. Jag sade också atl man -kan ta 4 och 16 månader. Vad jag vill poängtera är emellertid att fackföreningen här har fått möjlighet lill ell verkligt inflytande. Om det sedan skall vara dessa 16 eller 18 månader kan alltså diskuteras.

Så till herr Hallgrens resonemang om starka och svaga fackföreningar. Om det finns svaga fackföreningar, herr Hallgren, kan vi inte gemensamt försöka an göra dem starka? Den här lagen ger ju företräde för fackliga studier. Kan vi inte komma överens om att det också är ett led i strävandena att, om det eventuellt finns svaga fackföreningar, göra även dem siarka? Jag litar på att de svenska fackföreningarna klarar lagen bra, lill båtnad för de anställda i företagen.

Herr talmannen anmälde att herrar Ekinge och Hallgren anhållit att till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt lill ytleriigare repliker.

Herr STRIDSMAN (c):

Herr talman! Jag vill inleda med alt slå fast att inrikesutskottet i den övergripande frågan om artDetstagares rätt till ledighet för utbildning står förhållandevis enigt. Det har också utskottet beskrivit genom att i inledningen av betänkandet framhålla: "Utskottet hälsar med tillfredsställelse att Kungl. Maj:i nu lägger fram ett lagförslag som tillgodoser del grundläggnade kravet frän arbetslagarna om rätt till ledighet för studier."

Däremot råder det delade meningar i vissa detaljfrågor och om tidpunkten för lagens ikraftträdande. Vi från centern har till alla delar biträtt propositionens förslag om rätt för anställd lill ledighet för utbildning. Det enda undantaget gäller det initiativ som ulskoltet begagnat sig av beträffande motionens förslag om arbetstagare som avbryter sin utbildning och vill återgå till sin gamla arbetsplats. Utskoitets vice ordförande har ju redovisat den ändringen, och jag skall inte upprepa det. Jag skall inte heller gå in så mycket på moiionens enskildheter. Utskottets ordförande har också redovisat vad vi som föreiräder utskollsmajoritelen har haft för synpunkter när det gäller de moiioner som fogats till utskottets betänkande.

Men på en punkt vill jag i alla fall deklarera min åsikt, nämligen beträffande turordningsreglerna. Jag tror inte på den utveckling som be-

skrivits i reservationen 4. Reservanterna befarar atl exempelvis en välutbildad person som önskar delta i facklig utbildning skall prioriteras före en långutbildad. Min uppfattning är densamma som herr Fagerlund tidigare har deklarerat, nämligen alt de fackliga organisationerna inte kommer att föra fram överdrivna ledighetskrav. De känner säkert sitt ansvar när det gäller att fördela uibildningsutrymmet mellan de fackligt verksamma och de icke fackligt engagerade medlemmarna.

1 detta sammanhang vill jag också understryka all den fackliga verksamheten inte drivs av sig själv. För att man skall kunna bedriva fackligt arbete krävs del kunniga representanter, och detta i sin tur kräver givetvis utbildning, som ger styrka och säkerhet åt den fackliga verksamheten.

En viktig och samtidigt, som jag tycker, förnuftig regel i lagförslaget är, som har poängterats här tidigare, den öppenhet lagen präglas av när det gäller tillämpningen. Lagen föreslås i betydande omfattning bli dispositiv, så att den genom kollektivavtal kan anpassas till förhållandena på olika arbetsplatser.

1 den politiska debatten framhålls ofta från olika partiers sida nödvändigheten av att människan i sitt förhållande till arbetet känner att uppgiften är meningsfull. Jag vill därför betona del stora värde i vidaste bemärkelse som många arbetstagare kommer alt uppleva genom sin nya möjlighet att förverkliga en kanske gammal dröm om utbildning eller studier. Det nya är just tryggheten atl få återkomma till det arbete man tillfälligt lämnat. Jag tror att denna nya möjlighet känns myckel meningsfull för många arbetstagare. Jag tror också att rätten lill ledighet för studier innebär en möjlighet för väldigt många i arbetslivet att förverkliga önskemål om personlig utveckling. Denna lag kommer av många människor att upplevas som en stimulans i arbetslivet.

Man skall visst inte blunda för att det kan uppstå tittfättiga problem på vissa enskilda arbetsplatser. Mitt intryck av lagförslaget är dock att hela arbetsmarknaden - då räknar jag in såväl arbetstagare som arbetsgivare - kommer alt få nytta av lagen i framtiden.

Herr talman! Med detta korta anförande har jag velal ge lill känna centerns slåndpunkt i fråga om arbetstagares rätt lill ledighet för utbildning, och jag ber an få yrka bifall lill inrikesutskottets hemställan på samtliga punkter.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Herr NORDGREN (m) kort genmäle;

Herr talman! Jag är lilel förvånad över alt herr Stridsman och därmed - föreställer jag mig - cenierpartiet, som i regel brukar säga sig vara mycket välvälligt insiälli till de mindre och medelstora företagen, uttalar sådan tillfredsställelse över detta lagförslag, trots att de önskemål som framförts av de seriösa organisationerna på området inte har tillgodosells.

Men jag begärde inle ordet närmast för au säga del, utan vad jag vill påpeka är att herr Stridsman liksom herr Fagerlund upprepade gånger sagt all man inle iror att del kan vara någon risk för att den fackliga utbildningen här skulle favoriseras på något sätt. Det har jag också sagt

Nr 144 -jag har fullt förtroende för fackföreningarna..Men dä frågar man sig;

Fredaeen den Varför skall det skrivas in i lagparagrafer att man skall favorisera dem?

13 december 1974 ' frågan vore det intressant atl få svar på.

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Herr STRIDSMAN (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inleda med att än en gång citera vad ulskoltet säger - något som alltså även herr Nordgren står bakom. Det heter överst på s. 9 i betänkandet: "Utskottet hälsar med tillfredsstättelse att Kungl. Maj:t nu lägger fram ett lagförslag som tillgodoser det grundläggande kravet från arbetstagarna om rätt till ledighet för studier."

Det är med utgångspunkt i detta som jag utvecklat centerns syn på frågan. Och jag måste säga atl det är inte på del här området, herr Nordgren, som vi från centern menar att vi kan förbättra klimatet för småförelagsamheten i landet. Nej, det är inte genom alt bromsa utbildningsmöjligheterna för de anställda som företagarna får det bättre. Vår linje när det gäller att stimulera företagsamheten är att föra en aktiv näringspolitik som förbättrar förutsättningarna för speciellt småföretagen. Jag kan nämna kredit- och investeringspolitik, produktionsrådgivning, hjälp lill utveckling av nya produkter, stöd till teknisk utveckling och forskning, exportfrämjande åtgärder, företagaruibildning och stöd lill företagarföreningar.

Att det behövs förstärkningar i alla dessa hänseenden råder det väl enighet om mellan oss och herr Nordgren. Men vi anser absolut inte att man skall bromsa möjligheterna för de anställda atl få den ledighet för utbildning som det här gäller.

Herr NORDGREN (m) kort genmäle:

Herr lalman! Herr Stridsman sade att vi vill bromsa utbildningsverksamheten, men det är inte fråga om det. Ulskoltet har ju skrivit, och jag själv inledde mitt första anförande med att säga detsamma, att det är berättigat och önskvärt att vi får en sådan här lag. Syftet med den är gott.

.Men lagen skall kunna tillämpas även av dearbelskraftsintensiva mindre och medelstora företagen. Jag föreställer mig att herr Stridsman, som har sysslat så myckel med småföretagsamhet, förslår vilka problem som uppstår när man t. ex. på en bilverkstad med tio anställda mister sin verkmästare under viss tid. Då får man svårt att klara sig, eftersom det sannolikt inie går att genast få tag i annan kunnig arbetskraft för en begränsad tid. Herr Fagerlund har lidigare framhållit att det är problem med den väl utbildade arbetskraften i dag.

Eller vi kan se på en tandläkare som blir av med sin tekniker. Var skall han få lag på en ny tekniker för kortare eller längre tid. Här i Stockholm går det kanske, där det finns laboratorier, men del går inte uie i landsorten eller i de områden vilkas talan herr Stridsman så ofla för. Där kan det bli problem. Och det är de problemen som jag har lagit upp i min motion och försökt tala för här i dag. Vi har också lidigare

i vårt remissvar till denna proposition pekat pä de problemen.

Inte minst med tanke på den välvilja som regeringen och talesmän för partierna då och dä på möten och i andra sammanhang visar den mindre företagsamheten har vi velat få lagen justerad på några punkter, sä att den kan komma också småföretagarna till godo.

Herr STRIDSMAN (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade ju i mitt huvudanförande au del kan uppslå vissa svårigheter. Jag erkänner del. Men jag kan inte bortse från helheten i lagförslaget. Den ger de anställda en möjlighet som många kanske har gått och drömt om under ett långt arbetsliv, nämligen att kunna ta ledigt och förkovra sig. Alt kunna göra det med bibehållen trygghet är en dröm som de nu kan förverkliga. Här kan det kanske också vara fråga om personlighetsutveckling, och det är något som i varje fall vi frän värt parti inte vill gå emot.

Sedan var det ett intressant exempel detta med verkmästaren som tar ledigt. Men, snälla herr Nordgren, inte känner sig väl en verkmästare vid ett litet förelag livegen! Det går inte att tvinga honom att stanna kvar. Han slutar väl ändå. Del blir ju kontentan av det hela. Dessutom kan den där småföretagaren kanske få tag på en annan verkmästare som har just den utbildning det gäller, och då kan ju föreiagei dra nyiia av den. Vi får inte bara se på minusfakiorerna i detta fall. De människor som utbildar sig kommer ju tillbaka till arbetslivet. Om de inte kommer till sin tidigare arbetsgivare, så kommer de lill en annan, och dä kan denna nya arbetsgivare dra nytta av den utbildning som vederbörande har genomgått.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Herr TRÄFF (m):

Herr talman! I motionen 1938 har herr Andersson i Örebro och herr Gustafsson i Stenkyrka saml jag själv hemsiälli om att den lag som vi i dag kommer att anta skall träda i kraft den 1 juli nästa år, alltså inle redan vid instundande årsskifte. Ell liknande yrkande finns i herr Nordgrens motion 1937.

Huvudmotivet för vår motion har varit alt ge arbetsmarknadens parter skäligt rådrum för förhandlingar pä såväl central som lokal nivå i syfte all genom kompletterande kollektivavtal göra lagen lättare att praktiskt tillämpa. Jag är angelägen om alt understryka att detta motiv i sin lur vilar på vår i grunden myckel positiva inställning till lagens syfte, och jag vägar tro att kammarens ärade ledamöter har klart för sig alt dei inte föreligger några som helst principiella olikheter i uppfattningar mellan parterna på arbetsmarknaden rörande behovet av god utbildning både före och under de yrkesverksamma åren.

När det gäller an infoga särskilt längre avbrott i yrkesverksamheten för studier uppstår, naturligt nog, en del praktiska problem ute i företagen. Somliga av dem har redan antytts, en del av dem t.o. m. redovisats ingående från kammarens talarstol redan tidigare i dag.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Vi har i vår motion inte tagit upp dessa problem, även om vi genom personlig erfarenhet av verksamhet inte minst i mindre företag har goda grunder för uppfattningen atl den aktuella lagen verkligen behöver introduceras hos alla berörda parter med stöd bl. a. av rekommendationer och anvisningar som är säkert förankrade i överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. Därtill kommer att man i fiera fall har anledning att träffa kollektivavtal - lagen är i vissa delar dispositiv.

Vi som väckt motionen 1938 lycker alltså au vi har goda grunder för vår uppfatining att det bästa sättet att åstadkomma de erforderliga möjligheterna till anpassning av lagen efter de olika förhållanden som råder inom skilda förelag i olika branscher är att man väntar en smula med ikraftträdandet. Inrikesutskottet har emellertid inte ansett sig kunna acceptera vårt yrkande i delta avseende, även om utskottet säger sig ha förståelse för vår uppfattning. Även det har jag tyckt mig förnimma i den lidigare debatten. Det är kanske därför, herr talman, med viss förvåning jag noterar att denna i och för sig välvilliga inställning inte tagit sig Ullryck i ell tillmötesgående av vårt yrkande.

Jag vill gärna i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på en anmärkning sist i lagtexten som lyder: "Kollektivavtal, som avses i 2 § andra stycket, 9 § andra stycket och 12 fj andra stycket, kan ingås före ikraftträdandet." Del kan väl knappast ha föresvävat lagskrivaren att det stadgandet endast skulle avse ett par bråda helgveckor.

Utöver de argument som redan har framförts vill jag peka på att under den kommande våren äger förhandlingar rum mellan arbeismarknads-organisalionerna, både cenirali och förmodligen förbundsvis. 1 många avtal ingår det bestämmelser om utbildning. Det är därför helt naturligt atl man i samband med denna så att säga ordinarie avialsrevision även lar upp uibildningsfrägorna. Del passar då nalurligtvis utomordentligt bra alt ta med även de moment som tillkommer genom den nu föreslagna lagen. Jag lycker det är en mycket gott skäl för att vänla med ikraftträdandet till halvårsskiftet.

Jag tycker också att del är självklart att det vuxensludieslöd som bygger på SVUX:s och FÖVUX:s förslag, som förmodligen kommer au behandlas här i riksdagen i vår och som också har apostroferats här tidigare i dag, måste beaktas i mycket stor utsträckning av parterna, både i förhandlingsarbetet och i informationsverksamheten. Jag tycker au jag har funnit etl alldeles färskt stöd för den uppfattningen i den skrivelse som LO och TCO i början av den här månaden ingav till chefen för arbetsmarknadsdepartementet med begäran om medverkan: dels ville man ha informationsbroschyrer utarbetade, dels ville man ha pengar för information, huvudsakligen i form av konferenser. Jag förstår det behovet, och jag lycker att del ytterligare understryker önskan om rådrum innan lagen slår igenom med full kraft.

Utskotiei motiverar sitt fasthållande vid ikraftträdandet den 1 januari 1975 - trots förslåelsen för vån uppskovsyrkande - med all arbeisgivaren har ell avgörande inflytande på ledighetsfrågan under den första tiden

och all del bör ge rådrum för förhandlingar. Det är kanske just det, herr talman, som inger mig en del speciella bekymmer. Jag tycker nämligen att del, inte minst ur psykologisk synpunkt, vore mycket olyckligt om arbetsgivaren måste utnyttja sin uppskovsrält enbart för att ge parterna rådrum för atl lösa en del aktuella förhandlingsproblem. Det finns ju tillfällen när man av olika skäl anser sig nödsakad att säga nej i sådana förhandlingssammanhang - dock inte i så många fall som i den allmänna debatten görs gällande - men just här är det myckel olyckligt att behöva framstå som nej-sägare. Det är verkligen inte något ensidigt partsintresse att den här lagen skall kunna sättas i funktion på ett sätt som gagnar alla berörda parter.

Jag beklagar därför att det inte tycks bli möjligt all få det rådrum som behövs, men jag vill inte gärna ge upp hoppet ännu utan yrkar, herr talman, bifall lill reservaiionen 6.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Fru ÅSBRINK (s):

Herr lalman! Förslagel till lag om arbetstagares rätt lill ledighei för utbildning inrymmer klara bestämmelser om vad som gäller förden händelse arbetsgivarparten åsidosätter sina förpliktelser. § 13 fastslår entydigt skadeståndsansvar i sådana fall. Däremot saknas i detta i övrigt så positiva och värdefulla lagförslag motsvarande ansvarsbestämmelse för arbetstagarsidan. En del remissinstanser har också påpekat detta som en brist. Bland dem märks UKÄ, som ifrågasätter om inte en ömsesidig skadeständsskyldighet borde fastställas, detta för att värna en rätt tillämpning av lagen. En av våra hovrätter efterlyser likaledes ömsesidighet för parterna.

Herr talman! Lag skall gälla för alla och envar. Först då lag utgår från att alla eller ingen kan bryta mot den, först då den inte tar sikte på någon enskild eller någon grupp som är mer benägen än andra atl bryta mot dess bestämmelser, äger lagen den allmängiltighet och skapar den likhet inför lagen som vårt rättsmedvetande kräver skall vara grundprincipen i vårt samhälle.

Departemenischefen, som tar upp frågan om skadeståndsansvar, talar endast i allmänna ordalag om att i det fall enskild arbetstagare använder den erhållna ledigheten till annat än studier torde "avsaknaden av allmänna regler i lagförslaget leda till att allmänna rättsregler om kontraktsbrott i anställningsförhållanden blir tillämpliga" och åberopar samtidigt "del infiyiande som uiövas av arbetskamrater eller fackföreningen", som skulle göra sanktionsmöjligheter moi en arbeisiagare tämligen överflödiga.

Del måste sägas vara något av en logisk kullerbytta au över huvud taget i detta sammanhang påpeka att dåliga siudiepresiaiioner inie lorde kunna domslolsprövas. Del är del argumenl som också uiskoiiei i sin lur använder mot min motionsyrkande. Men, herr lalman, au vara obegåvad eller på annat sätt otillräcklig är inle brollsligi; all vara oförmögen all effekiivi lillgodogöra sig en studiekurs är ingalunda heller en be-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

drägligt beteende. Uppger däremot någon ett siudiemål och därefter utnyttjar sin ledighet titt någonting annat, då blir det fråga om bedrägeri. Det är i sådana fall, menar jag. som del allmänna rättsmedvetandet och lagens iniegriiei kräver atl samma ansvar åligger alla och klart bör komma till uttryck i lagens bestämmelser för båda parter.

För mig framstår detta som en självklarhet utifrån respekten för lagens opartiskhet och utifrån känslan av hur farligt det i längden är om ens skuggan av en misstanke för partiskhet kan falla över lagens bestämmelser. Därför skulle del enligl min mening, herr lalman, ha varit lyckligt och båda parter värdigt om deras ömsesidiga ansvar klart hade utsagts i lagens paragrafer.

Mot en enhälligt utskott faller emellertid en enskild motionärs mening utan vidare till marken. Jag nödgas därför, herr talman, avslå från atl framställa nåeot yrkande.

I detta anförande instämde herr Oskarson (m).

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Inledningsvis vill jag understryka värdet av rätten till ledighet för studier. Jag ställer mig självfallet bakom lagstifiningen, även om det hade varit lyckligast att hela frågan lösts avtalsvägen. Tyvärr lyckades inte parterna med delta. Jag är ganska övertygad om atl ett avtal inle hade blivit behäftat med några av de små brister som lagförslaget ändå har men som man väl. hoppas jag, så småningom kan rätta till.

Jag har märkl atl en hel del människor har fått för sig att först den t juli i år fick vi svenska löntagare en tillfredsställande trygghet i jobbet. Den Åmanska irygghetslagsliftningen som trädde i kraft den 1 juli i år, har ökat tryggheten i jobbet. Det är vi överens om. Men det är viktigt atl människor också är medvetna om alt det inte räcker med lagstiftning. Vad hjälper det med en lag om inte det svenska näringslivet går bra? En iryggheisgaranii är med andra ord del företag, stort eller litet, som går bra, som går med vinst.

Men utöver ell vinsigivande svenski näringsliv och en iryggheislag-siifining av den art som vi har fåll krävs någoi mer. Jag länker på den personalpolitik som skall vara gällande på respektive arbetsplats. Jag tänker inte här på den gamla sortens personalpolitik, som dock fanns på sina håll för en hel del år sedan. Del var oftast en personalpolitisk policy som bestämdes av arbetsgivaren ensam. I och försig kundeden säkerligen vara bra. I dag bör emellertid ell personalpolitiskt program för de anställda på en arbetsplats förankras, icke minst ansvarsmässigi, bland de anställda genom att de lokala parterna ulformar programmei gemensamt. Jag har själv varii med om au på della sän uiforma personalpolitiken i dei förelag där jag är anslälld.

Jag vill gärna understryka alt det mest betydelsefulla med vårt personalpolitiska program inte är programskriften som sådan utan det sän

på vilket den tillkommit. Det ligger ett värde i att båda parter i forisäiiningen känner ansvar för personalpolitiken och verkar för atl den hålls levande.

Det är viktigt att parterna gemensamt diskuterar och fastställer de personalpolitiska principerna, som ytterligare stärker tryggheten i jobbet. Jag tänker på exempelvis personalutveckling, planerings- och utvecklingssamtal, introduktion, information och utbildning. Den människa som har utbildning har självfallet större trygghet än den som inte har utbildning. Men den människa som bygger på sin utbildning, som ständigt utvecklar sig själv, ökar ytterligare tryggheten i jobbet. Han eller hon skapar därmed en handlingsberedskap som är av värde för alla parter, om tillgången på arbete skulle minska.

Låt mig också få markera atl jag utöver denna irygghetsaspekt, som utgör ell stöd för förslaget om lagfäst räli lill ledighei för studier, också utgår från principen att alla människor vill ha ett engagerande arbete. Ja, men det är väl självklart, säger mina kolleger i kammaren. Nej, det är inle det. Det finns faktiskt fortfarande folk i arbetslivet som inte delar den uppfattningen.

Det stod för övrigt att läsa i en skrift om arbetsdemokrati, som utkom för några år sedan, an utgångspunkten var atl de fiesta människor vill ha ett engagerande arbete. Man menade alltså alt det fanns en grupp människor på arbetsplatsen som inte ville ha ett engagerande arbete.

Man kan dä fråga sig: Vad gör vi med dem? Ja, en del av oss rycker på axlarna. Jag för min del anser - och jag är övertygad om atl alla mina kolleger i kammaren delar min uppfattning - att man måste utgå från att alla människor vill ha ett engagerande arbete.

Men vi är också medvetna om att en del av våra arbetskamrater ute på arbetsplatserna runt om i landet inte fått en lyckosam start eller utvecklande uppväxtförhållanden eller an de har råkat ut i andra svårigheter, som gör att själva det vardagliga jobbet upplevs som mer eller mindre meningslöst.

Har man den av mig deklarerade uppfattningen, har man ytleriigare anledning inte bara att hälsa lagstifiningen välkommen utan också alt hoppas att vi framöver, med hjälp av principerna i denna, skall nå även de här människorna på arbetsplatsen med den utbildning som vi hittills inle har nått dem med. Detta är av stort värde framförallt förden enskilde men också för arbetslaget på arbetsplatsen, för företaget och för samhället.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! 1 det mycket omfattande utredningsarbete som nu slutförts beträffande vuxenutbildningen - av SVUX, FÖVUX, KAMU och en departemenisgrupp angående ledighei för studier - har klarlagts alt en utbyggnad av vuxenutbildningen också kräver reformer i arbetslivet. Det gäller att få fram en information lill arbetslagarna om befintliga uibildningsmöjligheter och all skapa någoi slags ersäitning för förlusten av arbetsförtjänsten. Det gäller att åstadkomma en koppting mellan ar-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

beislivet och utbildningsväsendet för att få fram etl utbildningsutbud som till form, innehåll och omfattning svarar moi arbetstagarnas behov. Sist men inte minst gäller det att skapa regler för att lösgöra den enskilde ur produktionen så att han kan genomföra sina studier.

Det är vad ärendet i dag gäller. Och att dessa frågor av den fackliga rörelsen bedöms såsom angelägna visas av den stora aktiviteten och de initiativ som tagits av LO och TCO. Härav följer också atl något uppskov med lagens ikraftträdande inte kan komma i fråga.

När reformerna i arbetslivet skall förverkligas är det enligl min mening hell klan att vi måste repliera på de fackliga organisationerna. Den enskilde arbetstagaren har inie möjlighet att själv bevaka sina intressen i detta sammanhang eller fullgöra nödvändiga samordnande insatser. Alternativet lill den fackliga organisationen är därför all arbeisgivaren liksom hittills fullgör dessa uppgifter. Det är naturligtvis helt oacceptabelt, därför att vi vill ha vuxenutbildningen inriktad på an i första hand stödja den enskilde individen, hans ställning i arbetslivet osv. och inte primärt tillgodose arbetsgivarens intressen. En samverkan mellan arbetsliv och vuxenutbildning kräver sålunda en vidgad företagsdemokrati och en satsning på de fackliga organisationerna.

Det är mot den här bakgrunden med stor förvåning som jag har läst herr Ekinges m. fi. moiion. Motionärerna vill försvaga fackets möjligheter att ta på sig ett ansvar för tillämpningen av ledighetslagen genom att kräva att den enskilde skall kunna omedelbart överklaga den lokala fackföreningens tillämpning i domstol. Herr Ekinge vill också ge arbetsgivaren samma rätt. Förslår inte herr Ekinge alt detta skulle omöjliggöra en konsekvent tillämpning av lagen och t. o. m. kunna sälta den hell ur spel? Emellertid måste man misslänka all här ligger någonting annat bakom moiionen. Herr Ekinges parti har över huvud laget svårt an medverka lill alt ge de fackliga organisationerna en ställning när det gäller utbildningsfrågorna.

I debatten här i kammaren i dag har herr Ekinge sagt att hans förslag om ledighetens förläggning är ett uttryck för en liberal ståndpunkt. Jag kan ge herr Ekinge rätt i att det är en gammal manchesterliberal tanke att den enskilde arbetstagaren klarar sig bra utan de fackliga organisationerna. Men den synen på den enskilde och fackföreningen trodde jag all 1. o. m. herr Ekinge hade övergivit. Jag kan emellertid konstatera all åtminstone de synpunkter herr Ekinge här anfört i fiera avseenden sammanfaller i fiera avseenden väl med arbetsgivarnas.

Ett annat exempel på att folkpartiet har svårt att medverka till att ge de fackliga organisationerna en ställning när det gäller utbildningsfrågorna är au inget parti så konsekvent som folkpartiet har bekämpat U 68:s förstag om att de facktiga organisationerna skatt ha ett inflytande i högskolans beslutande och planerande organ. Folkpartirepresentanten i den parlamentariska U 68-beredningen hänvisar arbetstagarrepresentanterna till medverkan i tillfälliga arbetsgrupper och vill inte släppa in dem i styrelser och nämnder. På en TCO-konferens nyligen yttrade folk-

partiets representant atl den fackliga organisationen väl kunde få delta i utbildningsdebatien men inte vara med och fatta beslut.

Vad är nu delta? Anser folkpartiet att fackföreningarna inte har med utbildningsfrågorna att göra vare sig i arbetslivet eller i utbildningsväsendet? Är man inom folkpartiet rädd för fackliga organisationer? Är det fråga om en modig uppföljning av folkpartiets s. k. antikorporati-vistiska linje? Hur stämmer detta med folkpartiets övriga agerande i inflytandefrågorna? Vi får kanske svaret när arbetsrättskommitténs belänkande snart skall behandlas, bl. a. ute på arbetsplatserna.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskoitets hemställan.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Herr EKINGE (fp):

Herr talman! Folkpartiet har länge och ihärdigt arbetat för utbildningen, på alla områden. När därför herr Gustafsson i Stockholm vid debattens slut tar till orda på del sätt han gjorde, ställer jag mig litet undrande: Har han inle kunnat eller inte velat följa med i debatten?

Den fråga som vi i det här sammanhanget har tagit upp - det har jag tidigare klargjort - är en fråga om den enskilda människan i en situation där det inte finns avtal. Det är alldeles klart all den människan är utlämnad lill att vänla i tvä är på en domstolsprövning. Att frän den utgångspunkten ta upp en diskussion om vår syn på del fackliga jobbet är helt orimligt, det måste var och en inse.

Jag är medveten om att de fiesta människorna ute på jobben klarar sig bättre med facket än utan facket. Varje annan uppfattning skulle strida mot den grundläggande principen för mitt arbete som ombudsman i TCO:s näst största förbund. Det skulle vara all förneka sig själv på ett sätt som jag inte tror atl ens herr Gustafsson i Stockholm vill mena.

Alldeles självklart anser vi att den lag om rätt till tjänstledighet för utbildning som riksdagen nu skall fatta beslut om är bra. Det har jag understrukit från bönan av denna debatt, och det står vi alla inom folkpartiet bakom. Kravei pä att den enskilde skall ha möjlighet atl påverka sin situation tidigare än två år efter det all han lämnat in sin ansökan om ledighet för utbildning, stämmer med vår uppfattning om del angelägna i att människor i vårt samhälle bereds vidgade möjligheter till återkommande utbildning. Vi är anhängare av synsättet att man måste så långt det är möjligt och sä länge det går varva utbildning och arbete. Detta är vad vi menar också med motionen och reservationen, och det är de hinder som lagen eventuellt kan lägga för den utvecklingen som vi har velat få bort.

Herr Gustafsson i Stockholm frågade om vi från folkpartiets sida inte anser att de fackliga organisationerna bör ha någonting med utbildningen atl göra. Jo, det är ju vår grundläggande uppfattning. På den punkten finns det ingen åtskillnad mellan vår uppfattning och den uppfattning som kommit till uttryck frän TCO, från LO, från SACO. Vi vill även i fortsättningen vara med och trycka på. Skulle herr Gustafsson i Stockholm känna del obehagligt att vi vill ställa upp vid hans, vid TCO:s

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

och vid de andra fackliga organisationernas sida, då är herr Gustafsson mera att beklaga än någon annan.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna 1-4

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 5

Propositioner gavs på bifall till dels utskoitets hemställan, dels reservationen nr 1 av herrar Nordgren och Strindberg, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nordgren begärt votering upplästes och godkändes följande voieringsproposilion:

Den som vill all kammaren bifaller inrikesutskotiets hemställan i betänkandet nr 31 punkten 5 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herrar Nordgren och Strindberg.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nordgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 276

Nej - 43

Avstår - 5

Punkterna 6 och 7

Kammaren biföll vad ulskoltet i dessa punkter hemställt.

Punkten 8

Propositioner gavs på bifall lill l:o) utskottets hemställan, 2;o) reservationen nr 2 av herr Nordgren m. fl. samt 3:o) reservaiionen nr 3 av herr Hallgren, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Ekinge begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2;o) angivna förklarades ha fiertalets mening för sig. Sedan herr Hallgren begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående inrikesutskotieis hemställan i betänkandet nr 31 punkten 8 antar reservaiionen nr 2 av herr Nordgren m. fi. röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej harkammaren lill kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 3 av herr Hallgren.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 73

Nej - 22

Avstår - 228

I enlighet härmed blev följande voieringsproposilion uppläst och godkänd;

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Den som vitt alt kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 31 punkten 8 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservaiionen nr 2 av herr Nordgren m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Ekinge begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 234

Nej - 87

Avslår - 2

Punkten 9

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av herrar Nordgren och Strindberg, och förklarades den förra proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nordgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vilt atl kammaren bifaller inrikesutskotiets hemställan i betänkandet nr 31 punkten 9 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservaiionen nr 4 av herrar Nordgren och Strindberg.

Ja - 276

Nej - 46

Avstår - 1

6 Riiadagens protokoll 1974. Nr 144-146

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning

Punkten 10

Propositioner gavs på bifall till dels utskoitets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Hattgren, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voieringsproposilion;

Den som vill alt kammaren bifaller inrikesutskotiets hemställan i betänkandet nr 31 punkten 10 röstar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av herr Hallgren.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 305

Nej - 18

Avstår - I

Punkterna II och 12 Kammaren biföll vad utskottet

dessa punkter hemställt.

Punkten 13

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 6 av herrar Nordgren och Strindberg, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nordgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vitt att kammaren bifaller inrikesutskotiets hemställan i betänkandet nr 31 punkten 13 röstar ja, den del ej vitt röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av herrar Nordgren och Strindberg.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nordgren begärde rösträkning verkställdes votering med omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 275 Nej - 48

Avstår

Punkterna 14 och 15

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

§ 5 Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

Föredrogs inrikesutskottets betänkande nr 32 i anledning av propositionen 1974:170 angående utgifter inom arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde på lilläggsstat I lill rikssiaten för budgetåret 1974/75 jämte motioner.

I propositionen 1974:170 angående utgifter pä lilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1974/75, bilaga 9, arbetsmarknadsdepartementet (s. 55-56) hade föreslagits att riksdagen skulle godkänna vad statsrådet Leijon förordat angående ändrade grunder för utbildningsbidrag.

Propositionens förslag innebar att grundbidragel lill deltagare i arbetsmarknadsutbildning höjdes från den I januari 1975 med 40 kr. lill 745 kr. för gift och 695 kr. för övriga. Kostnaden för bidragshöjningen beräknades till 9,2 milj. kr. under innevarande budgetår.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

I detta sammanhang hade behandlats de i anledning av propositionen väckta motionerna

1974:1970 av herr Jonsson i Alingsås (fp) samt

1974:1971 av herr Lorentzon m. fi. (vpk) vari hemställts att riksdagen i anledning av propositionen 1974:170 på lilläggsstat I till rikssiaten, bilaga 9, arbetsmarknadsdepartementet, under B. Arbetsmarknad m. m. beslutade att det i propositionen föreslagna grundbidraget vid arbetsmarknadsutbildning för samtliga elever, oavsett civilstånd, skutte utgå med 900 kr. per månad räknat från och med den 1 juli 1974 saml alt kostnaderna för delprogrammet Arbetsmarknadsutbildning uppräknades med 92 000 000 kr. under innevarande år.

Utskottet hemställde

1. alt riksdagen med avslag på moiionen 1974:1971 godkände vad i propositionen 1974:170, bilaga 9, förordats angående ändrade grunder för utbildningsbidrag,

2. att motionen 1974:1970 inie föranledde någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Hallgren (vpk) som ansett all utskotiet bort hemställa,

t. atl riksdagen i anledning av proposilionen 1974:170, bilaga 9, och med bifall till motionen 1974:1971 skulle

dels godkänna vad reservanten anfört angående ändrade grunder för utbildningsbidrag,

dels till Arbetsmarknadsservice under elfte huvudtiteln för budgetåret 1974/75 - utöver lidigare anvisat belopp - anvisa ytleriigare 92 000 000 kr.,

2. att motionen 1974:1970 inte föranledde någon riksdagens åtgärd.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

Till betänkandet hade fogats en särskilt yttrande av herrar Eriksson i Arvika (fp) och Ekinge (fp).

Herr LORENTZON (vpk);

Herr talman! Inrikesulskoitets betänkande nr 32 behandlar motionen 1971 från vänsterpartiet kommunisterna som föreslår en höjning av grundbidragen vid arbetsmarknadsutbildning till 900 kronor per månad. Detta yrkande är hell i linje med vad eleverna vid denna utbildning sedan länge har krävt.

Atl leva på bidrag - för en vanlig människa av folkel - del har dålig klang i Sverige. Bidrag kopplas gärna samman med socialbidrag och liknande. Den människa det här gäller är helt enkelt fattig, kan inte klara sig själv, är utslagen och därmed stämplad. Så vill gärna omdömet bli.

En väsentlig skillnad är det däremot då det gäller statligt stöd och bidrag på många miljoner kronor till de stora och rika bolagen med jättevinster. Då blir del t. o. m. stora rubriker i tidningarna, ty då gäller del storföretag, som har kammat hem rekordvinster, bl. a. genom atl de har gjort mänga lönearbetare arbetslösa, som sedan hamnat på arbetsmarknadsutbildning. Bolagen har rationaliserat, och förelagen har blivit mera vinstgivande för aktieägarna. Genom detta sitt handlande har de gjort sig förijänsla av miljonbeloppen i bidrag från staten. I dag är dessa bolag landels största socialbidragstagare, och deras samhälleliga anseende är del bästa.

Annat är del för de många som samma bolag har gjort arbetslösa och som hamnar hos AMS pä arbetsmarknadsutbildning. De skall ju också klara sig på bidrag, men deras samhälleliga anseende är inte detsamma som bolagens. Och varför? Jo, bidragen till eleverna vid arbetsmarknadsutbildning tigger i många fall under existensminimum. Även här ser vi uttryck för det klassamhälle vi lever i.

Arbetsmarknadsutbildning gäller ur produktionen utslagna människor, ungdomar som inte kunnat erhålla sysselsättning, över huvud tagel folk som saknar arbete.

Här finns mänga som lidigare gjort sina insatser i produktionen men bortrationaliserats; de skall omskolas för annat arbete. Det kan bli omskolning mänga gånger. De har lidigare varit vana vid sin avlöning och en hygglig levnadsstandard, men märker nu plötsligt att de hamnat under existensminimum.

Varför bidrag och inle lön? Del är många som ställer sig den frågan. Möjligen kan det bero på att byråkraterna i den högre statliga administrativa apparaten, som lever väl avskilda från folkets livsföring, fick för sig att denna utbildning egentligen var en nedklassning. Här kunde del därför inte bli fråga om lön, även om produktivt arbete utfördes. Bäst var då alt tillämpa beteckningen bidrag, och socialbidrag ändrades till grundbidrag. Det gällde ju människor som var utslagna. Saltes beteckningen bidrag, behövde inte ens existensminimum uppnås.

Om benämningen lön däremot hade tillämpats och lönen hade varit

förhållandevis lika låg som bidragen nu är, hade naluriiglvis jämförelse gjorts med lönelägel i övrigt. Detta hade givelvis skapat oro bland de vid arbetsmarknadsutbildning sysselsatta, och det var ju det byråkraterna ville förhindra.

Jag skulle redan inledningsvis vilja fråga inrikesutskotiets talesman - eller kanske hellre fru statsrådet Leijon, som jag ser närvarande i kammaren; Har bevekelsegrunderna varit dessa, som jag sökt att tolka dem?

Eleverna vid arbetsmarknadsutbildning vill givetvis ha lön, och hygglig lön, för sitt samhällsnylliga arbete. De vill betala skatt i vanlig ordning och betraktas som andra löntagare i vårt land.

Nu är dock inie dessa förhållanden rådande. Det tillämpas fortfarande grundbidrag och mycket låga sådana. Därför ser dessa elever sig tvingade att kräva höjning av grundbidragen nu.

År för år har exempelvis arbetsmarknadsstyrelsen i sina petita till regeringen äskai anslag för betydligt högre bidrag till de vid arbetsmarknadsutbildning sysselsatta. Regeringen har varje år varil lika kallsinnig. Riksdagen har avslagit de enda motioner som har väckts - och de har kommit frän vpk. År efter år har det varil likadant. I år har AMS inga yrkanden alls i detta avseende i sina petita till regeringen. Tydligen har man tröttnat på att jämt bli nonchalerad.

Även Landsorganisationen har uppmärksammat de olidliga förhållandena för de människor det här är fråga om. LO har ställt sig på ar-beismarknadsutbildningselevernas sida och redovisat en annan uppfattning än den regeringen företräder. Denna LO;s uppfatining framfördes i dess tidskrift - nr 9 i år - på ledande plats under rubriken "Dåliga utbildningsbidrag". Jag vill gärna - även om citatet finns med i vår motion - foga detta uttalande lill riksdagens protokoll. Det är rätt talande. LO säger följande:

"Strejkerna vid ett antal arbetsmarknadsutbildningscenlra och demonstrationen i Stockholm för högre utbildningsbidrag kom inte oväntat. Elevernas reaktion mot de dåliga bidragen är fullt förståelig.

LO har gång efter annan hos regeringen krävt atl bidragen ska höjas och att make-maka-prövningen tas bort, men har fått tala för döva öron." Då lyssnade inte regeringen till folkel i LO.

"Utbildningsbidragen är orimligt låga. Många människor som genomgår arbetsmarknadsutbildning tvingas gå till socialvården eller a-kassan för atl klara sitt uppehälle. Åtskilliga avbryter utbildningen innan den är klar därför att bidragen är för tåga. Det kan heller inte vara riktigt all utbildningsbidraget skall vara beroende av makes eller makas inkomst.

De människor som genomgår arbetsmarknadsutbildning är oftast sådana som tidigare gjort en slor insats i produktionen men som genom näringslivels strukturomvandling tvingas byta yrke. Dessa människor skall inte behöva sänka sin standard därför all de blivit offer för förändringar inom produktionen.

Arbetsmarknadsutbildningen är en lönande affär för samhället och näringslivet. En mycket stor procenl av dem som genomgår AMS-utbildning

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

fär direkt nytt arbete i produktionen. Bidragen bör därför vara tillräckliga för att stimulera till utbildning i stället för alt avskräcka folk från att utbilda sig. Principen bör vara alt utbildningsbidragen skall vara högre än a-kasseersättningen.

Hade regeringen tidigare lyssnat till LO hade den sluppit ifrån den fullt befogade opinionssiormen från folk i arbetsmarknadsutbildning."

Så långt Landsorganisationen.

Även en rad fackföreningar, vissa med upp till 6 000 medlemmar, har i uttalanden gett AMU-eleverna sitt fulla stöd. Samma sak gäller fackliga centralorganisationer som i Stockholm och Örebro. Deltagarna i arbetsmarknadsutbildning har alltså ett massivt fackligt stöd för sina krav. Var har regeringen det fackliga stödet?

Vad vill regeringen nu ge? I propositionen 1974:170 kan man sträcka sig så långt som lill en höjning med 40 kronor per månad från den 1 januari 1974. Regeringens motivering är levnadskostnadernas utveckling. Beloppet till de vid arbetsmarknadsutbildning sysselsatta skulle då bli 745 för gift och 695 kronor för övriga. Regeringen påpekar nalurligtvis påpassligl alt del blev en likadan höjning även den t juli i år. Del är något mer än en krona om dagen som det är fråga om.

Denna höjning av grundbidragen svarar inte mot levnadskostnadsökningarna, vilka redan nu är uppe i 8-10 procent. Härtill är alt märka att grundbidraget redan lidigare varil myckel lågt.

De redan tidigare, enligt Landsorganisationen dåliga utbildningsbidragen, har urholkats genom de ständiga kostnadsstegringarna. Enligt belänkandet från kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen (KAMU) har livsmedelspriserna stigit från O år 1960 till 115 den t juli 1974, den tidpunkt då grundbidraget senast ändrades, medan grundbi-dragsindex stigit från O lill 60 under samma tidsperiod. Men härefter har livsmedelspriserna ytterligare stigit bl. a. genom den i september i år genomförda 5-procentiga höjningen av mervärdeskatlen. AMU-eleverna har fån vidkännas en siändig slandardsänkning. Den höjning av grundbidragen som dessa elever begärt skulle innebära au grundbidrags-index kommer i nivå med livsmedelsindex. Det belopp, 900 kronor, som AMU-eleverna kräver är alliså inie gripei ur luften ulan svarar endasi moi livsmedelsfördyringen under den lid det här gäller. Ett förverkligande av AMU-elevernas krav på ett enhetligt bidrag om 900 kronor per månad innebär en uppräkning med för gifta 195 kronor per.månad och för ensamstående 245 kronor per månad.

Då nu utskottsmajoriteien i sitt betänkande avstyrker vår motion med motiveringen alt den "i propositionen föreslagna höjningen av grundbidraget får anses berättigad" - ja, så står det - "med hänsyn till förändringarna i prisnivån" inställer sig omedelbart frågan: Hur långt under existensminimum skall människor behöva leva och hur stora skall prishöjningarna behöva bli om det inte skall anses berättigat med den lilla höjning som regeringen föreslår?

Skrivningen i detta avsnitt av betänkandet är ju etl öppet hån, ett

uppenbart skoj med de människor del här är fråga om och med mycket allvarliga ting.

Utskotiei våldför sig på verkligheten. Man gör det ytterligare genom jämförelserna med konsumtionsprisindex. Detta bekräftas ytterligare av KAMU som på s. 268 slår fast alt grundbidraget närmast bör jämföras med index för livsmedelspriserna.

På delta sätt intar man i majoritetsutialandet en nedlåtande attityd mot människor i svårigheter. Det är inte värdigt en institution som riksdagen - eller är det kanske det?

Då det gäller deltagare i arbetsmarknadsutbildning med enligt LO mycket dåliga utbildningsbidrag räcker inte dessa bidrag till annat än de mest nödvändiga livsmedlen. Här finns inga pengar över för inköp av varor som hamnar under konsumtionsprisindex. Därför ger utskotts-majoriteten en falsk bild av verkligheten när man gör dessa jämförelser.

Även KAMU vederlägger uiskoitsmajoriietens yttrande och understryker det berättigade i de krav som deltagarna i arbetsmarknadsutbildningen sedan länge har framfört. Jag anser mig därför, herr lalman, ha stor anledning alt föredra vad utredningen har alt säga på denna punki:

"Utbildningsbidragen har under åren sedan 1966 inte stigit i takt med levnadskostnaderna. Ännu ofördelaktigare ter sig utbildningsbidragens utveckling i jämförelse med ökningen av den allmänna lönenivån. Deltagare i arbetsmarknadsutbildning har till skillnad från exempelvis de sysselsatta i beredskapsarbeten, de försäkrade arbetslösa, de sjukskrivna och pensionärerna inie fått någon del i den allmänna siandardstegringen annat än möjligen i fråga om sina bostäder."

Och utredningen fortsätter:

"Arbetsmarknadsutbildning innebär för de fiesta en väsentlig ekono
misk uppoffring, oavsett vilken alternativ försörjningsmöjlighet som när
mast är aktuell. Skillnaden är särskilt stor för alla som är gifta med'
någon som har inkomst. Reglerna för reducering av bidrag med hänsyn
till makes inkomst är sådana att redan etl relativt lågavlönat halvtids-'
arbete påverkar makens bidrag. De enda som kan få utbildningsbidrag
i närheten av nivån för vänliga löner är de som har många barn men
ingen förvärvsarbeiande make och dessuiom siora bosiadskoslnader.'Sär
skilt stora skillnader uppstår mellan utbildningsbidragen och de försäk
ringar som syftar till att läcka'inkomstbortfall (främst arbetslöshets- och
sjukförsäkring)- ."

Deua är vad uiredningen har all anföra, och del är en nedgörande kriiik av ansvariga myndigheters behandling av deltagare vid arbetsmarknadsutbildningen och även av majoritetens skrivning i inrikesulskoiiei.

Enligl regeringens lidigare uttalanden utvecklas arbetsmarknadsutbildningen lill all bli en av sysselsäiiningspoliiikens vikiigasie insirument. Under verksamhetsåret 1959-1960 deltog 11 000 personer i denna utbildning, och enligt regeringens beräkningar kommer antalet atl vara uppe i 130 000 för 1974-1975. Undan för undan som storfinansen genom-

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i-arbetsmarknadsutbildning

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

för sina rationaliseringar och strukturförändringar slås allt fler människor ut ur produktionen. Antalet arbetstillfällen blir allt färre. De arbetslösas antal stiger vid varje högkonjunktur. Perspektiven är alltså mörka, i synnerhet som de nya jobben inte tillskapas.

Men varför skall de människor som oförskyllt blivit arbetslösa och tvingats in vid arbetsmarknadsutbildningen nödgas leva under dessa svåra ekonomiska förhållanden? Den ungdom som nu växer upp och inget hellre vill än atl göra rätt för sig, atl fä ett arbete och alt skapa sig en framtid - för alt nu använda det småborgerliga språkbruket - vägras sysselsättning. Även denna ungdom hamnar i arbetsmarknadsutbildningen och får inte tillgodoräkna sig lön. Dessa ungdomars första bekantskap med produktionen är bidrag, och så har det varit nu i mänga är. Hur verkar detta psykologiskt på de unga? Inga ansvariga myndigheter frågar efter detta eller intresserar sig för ett sådant spörsmål. Det är alltför trivialt. Bara inte ungdomen bråkar, sä är allting bra.

Men nu har de unga av förhållandena tvingats att demonstrera, alt strejka, för att rikta ansvariga myndigheters uppmärksamhet på sina olidliga förhållanden. Regeringens förslag om de 40 kronorna anser AMU-eleverna vara ett slag i ansiktet. Men regeringen skulle aldrig ha vågat lägga fram detta förslag och motiveringen för detsamma, om aktionerna från AMU-eleverna hade varil än mera omfattande här i landet.

Jag vill sluta mitt anförande med att i riksdagens protokoll läsa in det telegram som eleverna vid Gällivare AMU-center i går tillställde samtliga riksdagsgrupper. Programmei har följande lydelse:

"Vi strejkar i dag för att ge eftertryck åt våra krav pä bidrag som man kan leva på. Den som tror att vi nöjer oss med 40 kronors höjning måste antingen vara idiot eller fakir. Del enda vi kan acceptera är 900 kronors grundbidrag för alla."

Herr talman! Jag yrkar bifall till den reservation av herr Hallgren som är fogad lill inrikesutskotiets betänkande nr 32 och som i anslutning lill vår motion yrkar 900 kronor i grundbidrag med rektroaktiv verkan från den I juli 1974 samt alt nuvarande differentiering av bidraget i olika belopp beroende på civilstånd slopas.

Slutligen vill jag ställa en fråga lill utskotismajoritetens talesman, herr Fagerlund - eller kanske fru statsrådet Leijon vill besvara den; Är stats-finansiella skäl orsaken till regeringens njugga inställning till AMU-eleverna? Jag ställde samma fråga till fru statsrådet Leijon vid en debatt i denna kammare i våras, men fick då inget svar. Kanske fru statsrådet ville besvara frågan i dag. Eller förhåller det sig på det sättet, att regeringen och ulskotlsmajorileten anser atl deltagarna vid arbetsmarknadsutbildning inle gör skäl för större bidrag än alt de enligl LO måste söka socialhjälp? Inle minst de hundratusentals personer som under åren genomgår denna utbildning liksom deras familjer vill säkert ha svar på den frågan. Herr Fagerlund har ordet.

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr FAGERLUND (s):

Herr lalman! Herr Lorentzon får ursäkta atl jag inte gick upp i talarstolen när han gav mig ordet utan väntade tills jag fick det av herr talmannen.

För en stund sedan antog riksdagen förslaget om rätt till ledighet vid studier. I samband med den diskussion vi dessförinnan förde talade jag om de olika utredningsförslag som finns och som avser atl ge vuxna en möjlighet lill vidareutbildning. Rätten till ledighet måste, för alt få etl reellt innehåll, också kopplas till ett studiesocialt stöd som ger de vuxna möjlighet att studera. En av våra stora uibildningsvägar för vuxna är i dag arbetsmarknadsutbildningen. Det är därför naturligt att ersätt-ningsbeloppei vid sådan utbildning diskuteras.

När riksdagen i samband med behandlingen av stalsverkspropositionen antog de nuvarande ersättningsreglerna fanns en reservation från herr Lorentzon om en höjning av grundbidragel lill 750 kronor. Dessuiom föreslog han i sin reservaiion en höjning av barnbidrag m. m. Nu har herr Lorentzon nästan fått igenom sitt förslag när det gäller grundbidraget. Men då återkommer herr Lorentzon och vill höja det med ytterligare 150 kronor.

Här har herr Lorentzon i nästan en halvtimme lalat om att riksdagen inte tar hänsyn titt AMU-eleverna, han har talat om bidrag och byråkrater och sagt atl utskottets skrivning är ett skoj och ett hån och ger en falsk bild av verkligheten. Men det märkvärdiga är att hela denna kriiik drabbar herr Lorenlzons egel handlande fram lill i maj i år. Del var nämligen då herr Lorenlzon ändrade uppfallning och gick upp lill 900 kronor. Därför får väl också herr Lorenlzon la ål sig den kriiiken. Jag skall inie mera beröra den.

På lal om bidrag vill jag säga an jag lyckie att det var otäckt att höra herr Lorenlzons inledning, där han klassade ned människor med bidrag som socialbidrag, arbetslöshetsersättning, sjukersättning o. d. Jag tycker atl vi i stället borde gä ut och tala om att del här samhället är så ordnat att samhället skall hjälpa den som kommer i nöd, och del är ingen skam att ta emot vilken ersättning del än gäller från samhället för att kunna överleva.

Jag vill inte bestrida att en höjning lill 900 kronor kunde vara berättigad om man ser det frän AMU-elevernas synpunkt. Men den här frågan måste ses frän två andra aspekter och inte så ensidigt som herr Lorentzon gör.

För del första måste man jämföra delta bidrag med andra och prioritera det som bäst behöver höjas. En möjlighet att göra det får vi när förslag framläggs av de utredningar som jag lidigare lalal om: FÖVUX, SVUX och KAMU. De berör alla vuxenuibildningen. Dessa ire utredningar har föreslagit skilda studiefinansieringssysiem, på olika nivåer, för delvis samma grupper arbetstagare. Vi måste ha möjlighet atl göra en samlad bedömning av hur delta skall ordnas i framliden.

För del andra är det trots allt, herr Lorentzon, en fråga om an skaffa fram medel som läcker dessa kostnader.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

I samband med behandlingen av finansuiskoitets betänkande nr 1 uttalade riksdagen au man borde visa åierhåttsamhei med au bestuia om uigifier utöver vad som föreslås i siatsverksproposilionen. Mot denna bakgrund har utskollsmajoritelen inte kunnat tillstyrka all yiierligare 85 miljoner kronor anvisas. Herr Lorentzon föreslog emellertid att 92 miljoner kronor skall anvisas under detta anslag, uian au lala om varifrån pengarna skall las.

Del är dessa ivå saker - sammankopplingen med hela vuxenutbildningen och del statsfinansiella lägel - som har gjon au uiskoiismajo-riieien har ansluiii sig lill förslagel i proposilionen.

Vad sedan gäller herr Jonssons i Alingsås moiion om värdesäkringen, som också berördes av herr Lorenlzon. har uiskoiiei inie kunnal finna annal än au del som föreslås i herr Jonssons moiion redan är lillgodoseii i regeringens förslag - om man ulgår från basbeloppei för ATP och folkpensionen, är der faktiskt fråga om på öret samma belopp. Dessutom har vi förutsatt all förslag om andra ersätiningsgrunder kommer all föreläggas riksdagen näsia år på grundval av de förslag som KAMU har framlagi. Jag lycker att herr Lorentzon, efter att ha diskuterat KAMU-uircdningen - jag vet inte hur många gånger som han läste upp det eller hur lång lid det log - också borde vara intresserad av att vi avvaktar KAMU:s förslag innan vi fållar ett beslut som kan medföra en snedvridning i framtiden.

Med dessa ord. herr talman, yrkar jag bifall lill uiskotieis hemsiällan.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! I debatten om etl belänkande som behandlades hiir tidigare i dag yttrade en talare i polemik med herr Fagerlund - om jag inte hörde fel när jag lyssnade i min högtalare - alt när herr Fagerlund inte vill lala om något, oavsett vad dei än gäller, lalar han gärna om någonting heli annal. Jag måsie inslämma i del ullalandet - det förhåller sig så. herr Fagerlund! Herr Fagerlund besvarade inie heller nu de frågor jag siällde.

Sedan måste jag siiga all han aren överdrifternas man - hur sympaiisk han iin är i alla andra avseenden. Han sade all jag log en halv timme i anspråk, vilket jag naluriiglvis icke alls gjorde. Däremot använde herr Fagerlund .själv betydlig! längre lid än han antecknat sig för. men del anklagar jag honom inie för. Jag tycker an herr Fagerlund borde ha tagil myckel längre lid på sig. eftersom del finns myckel mer an säga i den här frågan.

Jag nedklassade inte de människor som erhåller bidrag, herr Fageriund! Jag anklagade i siiillci andra miinniskor för all göra del. jag lalade inle om sjukförsäkringen och arbcislösheiskassor: jag citerade i siällei vad KAMU-uiredningcn hade sagl. och del iir en väsentlig skillnad. Jag tror man måste lyssna liiei mera noggrant, när man är vice ordförande i uiskonei.

Vi måsie göra en prioriiering mellan anslagen, sade herr Fagerlund.

Då börjar del brännas en aning. Med den erfarenhel jag har från uiskonei och riksdagen har jag funnil all herr Fagerlund sländigl varil med om all anslag och bidrag lill storfinansen skall prioriteras - då finns del pengar! - Men när del gäller alt ge lilel högre bidrag ål människor som är utslagna ur produktionen - för att de inle skall behöva gå lill socialvården och begära hjälp, vilket LO ullalar sig för - vill herr Fagerlund inie längre vara med om någon prioriiering. Han frågar var jag vill skaffa pengarna som del här är fråga om. Vi gör som regeringen - vi anser att beloppet skall tas ur den anslagspost det här gäller. De 92 miljoner kronor mer som del är fråga om tror jag skulle gagna hela landet. 130 000 människor undergår denna arbetsmarknadsutbildning. Frågan berör alla dem och deras familjer. Det bör herr Fagerlund ta hänsyn lill. Han bör lyssna lill folkel.

Herr Fagerlund sade au vi skall avvakta resultatet av KAMU:s förslag. Del är inie dei frågan giiller i dag - del gäller 900 kronor per månad lill AMU-eleverna lills proposilionen kommer i den här frågan.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr lalmaii! Herr Lorenlzon använder precis samma teknik som herr Ekinge och påslår an jag inie svarar på frågor. Jag skulle kunna hänvisa lill en gammall ordspråk, men jag skall inie göra dei.

När herr Lorenlzon lalade om socialbidragen värdet inte något referat av vad KAMU hade sagl utan det var hans egna formuleringar. Och jag fick en otäck känsla av herr Lorenlzons syn på socialbidrag över huvud laget.

Herr Lorenlzon säger atl man skall lyssna lill folkel, och det är väl riktigt. Men när man lalar om uigiftsökningar får man inle glömma medaljens baksida - de inkomsier som behövs för de ökade uigifterna. Hii-tills har jag vid samtal med dem som driver linjen om eit bidrag på 900 kronor inie hörl någon säga: "Jag är redo all beiala mer i skall. Vi behöver ha högre skaiier." Jag frågade herr Lorentzon varifrån vi skall ta de här pengarna. Det svarade han inic på. och del anklagar jag honom inic för.

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle;

Herr lalman! Under den s. k. veledebaiien i går lalade vissa ledamöter om hur väl vi lever i Sverige och vilkei rikligt julbord vi kan bestå oss med. Och visst är vår levnadsstandard hög i förhållande till standarden i många andra länder. Men vi har mörka punkter i detta land, och det vill herr Fagerlund inte medge. Den fråga det här gäller berör 130 000 människor som enligt LO i många fall lever under existensminimum. Den frågan vill herr Fagerlund inle syssla med.

Del skulle vara enkelt för regeringen an plocka fram de 92 miljoner kronor som det är fråga om hiir. om man hade den räiia känslan för de människor dei gäller. Men del är den känslan som saknas. De har inie bråkat lillriickligi. Om de hade gjort del hade pengarna varil framme

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

hur snabbt som helst.

Vid olika tilirällen detta år har frågan om grundbidrag till elever i arbetsmarknadsutbildning varit föremål för behandling. Från vpk har vi tagit upp den frågan fem gånger i år - tre gånger i riksdagen och två gånger i inrikesulskoiiei. Vi är det enda parti som under senare är har motionerat i denna fråga. Tala med små bokstäver, herr Fagerlund! Vid två lillfällen har jag föreslagit inrikesulskoiiei att använda sin initiativrätt. Det har inrikesulskoltet vägrat all göra.

De som lyssnade på talet vid AMU-elevernas demonstration i förrgår här nere på Sergels torg och hörde folkets förbittring har säkerligen en annan uppfattning än herr Fagerlund. Vad var del man sade? Jo, i de tal som hölls påpekades bl. a. au inrikesutskottet vägrat använda sin iniiiaiivrätt för att höja grundbidragen för arbetsmarknadseleverna men att riksdagsledamöterna någon vecka senare höjde sin egen lön med 16 000 kronor.

Vi har en representativ demokrati i vän land. Jag tror att man skall vara myckel försiklig i sådana hiir frågor. Vi kan la Danmark som ell exempel. Där har parlameniei inle någoi slörre anseende. Jag vill för min del inie se an liknande upplänningar skall sprida sig bland väljarna i vårt land. Därför iror jag, herr Fagerlund, all man skall använda mindre 'ord i detta sammanhang.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte finna all del är jag som använder de stora orden här i dag. Det är i stället herr Lorentzon som gör det. Låt mig också säga att det verkar som om hans lal inte var avsett för Sveriges riksdag ulan för en hell annan publik.

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr lalman! Såväl den enskilde arbeislagaren som samhällel i stort är beijäni av en arbeismarknadsulbildning som framstår som attraktiv. De många studieavbrott som vi nu kan notera beror till stor del på de nuvarande ekonomiska villkoren för de elever som deltar i denna utbildning. I det nyligen presenterade belänkandet från kommittén för översyn av arbetsmarknadsutbildningen, KAMU, slås det också fast all bidragssystemets utformning är av avgörande betydelse för möjligheten all intressera olika grupper för en relevant arbetsmarknadsutbildning.

Utbildningsbidragen har inte sligil i tak', med levnadskostnaderna. Jämför man deras utveckling med den allmänna löneutvecklingen framstår de i än ofördelakiigare dager. Detta har också KAMU pekat på. Man kan alliså notera all de grupper som deliagii i arbeismarknadsulbildning - lill nytta inie bara för den enskilde ulan också för samhällel i stort - inte har fåll del av den allmänna standardstegringen.

Från folkpariieis sida har vi hävdat all del ekonomiska siöd som ges till dem som får arbetsmarknadsutbildning borde kombineras med en värdesäkringsgaranti. Den pågående prisökningen och inflationen skulle

då inte fortlöpande urholka de i och för sig måttliga utbildningsbidragen. Tyvärr har inte regeringen eller riksdagens majoritet vid lidigare behandlingar av frågan velat ställa upp bakom detta förslag. Vi har nu en klart sämre situation än om detta folkparliförslag redan tidigare hade vunnit riksdagens bifall. Vi är nog ganska överens om att dessa bidrag är låga. Det är ödesdigert om de dessutom reellt försämras.

Folkpartiet har senast i partimotionen 561 begärt värdesäkring av grundbidraget. I inrikesutskotieis betänkande nr 3 reserverade vi oss för bifall till del yrkandei. I detta sammanhang vill vi understryka att vi alltjämt vidhåller vår principiella uppfallning all grundbidraget bör vär-desäkras. Bidraget bör framdeles ges en sådan konstruktion att detta krav tillgodoses. Den uppfattningen framgår också av del särskilda yttrande som fogals till inrikesutskotiets betänkande nr 32, som vi just nu behandlar.

Med anledning av en motion beträffande en översyn av AMU-elevernas situation, som jag ställde till arbetsmarknadsministern på höstriksdagens första dag, fick jag av fru statsrådet Leijon beskedet att man var beredd att göra en uppräkning på tilläggsstat. Så har också skett. Herr Fagerlund säger att min motion blivit tillgodosedd till sista kronan. Jag skall inte bestrida det resonemanget. Det är möjligt all del stämmer, om man använder den beräkningsmetod som herr Fagerlund och ulskoltet har tillämpat. Man kan ha olika beräkningsgrunder, och resultatet kan bli något olika beroende på vilka siffror man använder.

Låt mig ändå konstalera alt vi med den uppläggning som folkpartiet långt tidigare har förordat hade sluppit de svackor som blivit följden av de urholkade bidragen. Det indirekta erkännande åt denna framstöt från folkpartiet som inrikesutskottet nu gör borde, som jag ser det, förpliktiga regeringen att vid propositionsskrivandei ge förslaget en sådan utformning att det innefattar en värdesäkring så att de som befinner sig i arbetsmarknadsutbildning inte råkar ut för alt de ekonomiska villkoren försämras under pågående utbildning.

Herr talman! Jag har i min moiion, som behandlas i della belänkande, sagt att det inte är realistiskt au försöka få till stånd en viisentligi förändrad uppläggning av dessa bidrag med tanke på del förslag som KAMU har presenlerai. Men jag finner del ytterst angeläget dels an della förslag förverkligas mycket snabbt, dels alt det sker på de grunder som inrikesulskoiiei här har anivtt.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Höjning av grundbidraget till deltagare i arbetsmarknadsutbildning

Hen LORENTZON (vpk):

Herr talman! Herr Jonsson i Alingsås nämnde det särskilda yttrandet lill detta betänkande. Ytlrandel bär folkpariieis signatur. Någon djup tänkare har sagt; "Alt vara folkpartist är atl vara kluven." Låt mig ge ell exempel på riktigheten i detta konstaterande.

I går. när veieexporten till de hungrande folken diskuterades och debatten då var rätt känsloladdad, sade någon från folkparlihåll alt de svältande ute i världen inte kan leva på etl utskollsbelänkande. Det är givetvis

Nr 144

Fredagen den 13 deceinber 1974

Höjning' av grundbidraget till deltagare i-arbetsmarknadsutbildning

fullt rikligt. Men vad skall man då säga om folkpartiets handlande i den fråga som nu behandlas av riksdagen? Här rekommenderas ju eleverna till arbeismarknadsuibildningen all leva på ell särskili yiirande. Det var vad folkpartiets talesman hade all beräita för oss alldeles nyss. Dylikt handlande understryker riktigheten i ullalandet: "Att vara folk-partisl är att vara kluven."

Herr JONSSON i Alingsås (fp):

Herr talman! Jag vill inte förmena herr Lorenlzon all i dag presentera sin sociala patos när det gäller människor som har del svårt. Han hade möjlighet all också göra en reell insais genom att siödja folkpartiets yrkande i går, men vi skall väl inie fördjupa oss i det. Låt mig bara upprepa vad jag sade tidigare, nämligen att om vi gått fram efter de linjer som folkpartiet fiera gånger har förordat, så hade situationen i dag varil betydligt bäiire än den nu blivit enligl den metod som regeringen och riksdagens majoritet har valt. AMU-eleverna hade haft det bättre, om riksdagen följt folkpartiförslaget.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Till detta senaste inlägg finns det inga kommentarer atl ge.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels ulskoiiels hemställan, dels reservationen av herr Hallgren, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Lorentzon begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill au kammaren bifaller inrikesutskotiets hemställan i betänkandet nr 32 röstar ja, den del ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Hallgren.

Vid omröstning genom uppresning förklarades fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Lorentzon begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 298

Nej - 19

Avstår - 4

§ 6 Föredrogs

Inrikesutskottets betänkande Nr 33 i anledning av propositionen 1974:174 med förslag till tag om

ändring i siaistjänstemannalagen (1965:274), m. m. och del av proposilionen 1974:151

Konstitutionsutskottets belänkande Nr 66 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Juslitieutskotieis betänkanden Nr 38 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden Nr 42 i anledning av proposilionen 1974:186 med förstag till tag om

ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregisler

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

Nr 144

Fredagen den 13 december 1974

Finansiering av .sjukförsäkring för studerande

§ 7 Finansiering av sjukförsäkring för studerande

Föredrogs socialförsäkringsutskottets betänkande nr 39 i anledning av propositionen 1974:184 angående finansiering av sjukförsäkring för studerande m. m. jämte motioner.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Det här är en paralteltfråga lill ell förslag som vi hade framfört i samband med bostadspolitiken, som behandlades i förrgår. Vi ansåg au samma redukiionsfakior skulle gälla för bostadstillägget som på den sociala sidan. Men eftersom det förslaget föll vid voteringen i förrgår avstår jag från all ställa något yrkande i dag.

Jag är ledsen, herr talman, atl del fina socialförsäkringsutskottet på det här sättet får traska patrull efter andra utskott, men det är det ingenting att göra åt.

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Efter detta kan jag nöja mig med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls. § 8 Anmäldes och bordlades

Skaiteutskottets betänkanden

Nr 66 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:187 med förslag lill lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) jämte motioner

Nr 67 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1974:188 med förslag till lag om den skattemässiga behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till annan företagsform, m. m. jämte motioner

Nr 144 Finansutskottets betänkande

Fredaeen den '" angående lilläggsstat I till rikssiaten för budgetåret 1974/75

13 december 1974

Finansiering av sjukförsäkring för studerande

_____________ § 9 Herr andre vice talmannen meddelade att på morgondagens före
dragningslista skulle

dels skaiieulskolieis betänkande nr 65 uppföras sist bland två gånger bordlagda ärenden,

dels skatteulskoiieis betänkanden nr 66 och 67 saml finansutskottets betänkande nr 42 uppföras i nu angiven ordning efter de två gånger bordlagda ärendena.

§ 10 Kammaren åtskildes kl. 14.56.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemen

Riksdagens protokoll 1974:144 Fredagen den 13 december

Riksdagens protokoll 1974:144