Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1974:142

Torsdagen den 12 december

Kl. 9.00

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. Palestinafrågan

§ 1 Justerades protokollen för den 4 innevarande månad.

§ 2 Ang. Palestinafrågan

Herr utrikesministern ANDERSSON erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara de i kammarens protokoll för den 28 november intagna frågorna,

dels nr 376 och 377 av herr ^Siegbahn ^(m),

dels nr 378 och 379 av herr Lindahl i Hamburgsund (fp),

och anförde;

Herr talman! Herr ^Siegbahn har frågat mig varför Sveriges regering inte röstade mot den ^FN-resolution i Palestinafrågan i vilken Israel, en av parterna, inte ens nämndes. Vidare har han ställt frågan varför Sverige inte röstade mot den resolution i vilken PLO gavs ställning som permanent observatör i FN. Herr Lindahl i Hamburgsund har ställt två frågor av samma innehåll som de nu nämnda.

Kammaren har nyligen fört en lång och ingående debatt om Palestinafrågan och ^PLO;s ställning. Där redovisades regeringens inställning i dessa båda ämnen och det finns därför inte anledning för mig att i detalj upprepa innehållet i denna. Som kommentar till våra röstningar i FN kan följande sägas.

Sverige kunde godtaga det övervägande flertalet av paragraferna i den ^FN-resolution, som behandlade palestinaarabernas rättigheter. 1 resolutionen saknades dock en uttrycklig hänvisning till staten Israels rätt att leva inom säkra och erkända gränser. Dä Sverige anser ett erkännande av denna Israels rätt utgöra en nödvändig del av varje fredlig uppgörelse i Mellersta Östern, fann vi det omöjligt att rösta för resolutionen. En nejröst kunde ^ä^ andra sidan skapa intrycket ^atl vi inte vill erkänna ^pa-^leslinaarabernas rättigheter. Flertalet stater i Västeuropa bedömde situationen på samma sätt. Endast ^etl litet antal länder röstade mot resolutionsförslaget.

Sverige har tidigare röstat för att PLO skall få ställning som observatör vid möten med olika ^FN-organ. Den ^FN-resolulion i vilken PLO gavs ställning som permanent observatör i FN innebar, ^atl organisationen skulle beviljas en förmån, som hittills endast tillerkänts suveräna ^slater och ^mellanstatliga organisationer. Sverige fann del därför omöjligt alt rösta för resolutionen. Med hänsyn till våra tidigare röstningar i fråga om ^ob-

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. Palestinafrågan

^servalörskap för PLO i andra ^FN-organ och ^lill att vi önskar se PLO medverka i konstruktivt internationellt arbete ansåg vi det vara riktigast ^atl avslå.

Herr ^SIEGBAHN ^(m);

Herr talman! Jag ber för min del att få lacka utrikesministern för svaret på de frågor som herr Lindahl i Hamburgsund och jag har framställt.

Jag är emellertid ^inle riktigt överens med utrikesministern om alt vi vid den debatt som vi hade för några veckor sedan fick fullt klart för oss hur regeringen skulle rösta. Herr ^Romanus ställde -jag tror del var tre gånger - frågan ^lill statsministern om man nu inte skulle rösta för avslag på den resolution som förelåg i FN, men han fick aldrig något svar på det. Jag och kanske en del andra hyste den förhoppningen all regeringen just mot bakgrund av den debatt som vi hade skulle säga nej till ^Paleslinaresolutionen.

Utrikesministern säger nu ^atl skälet till att man avstod från att rösta var att det i resolutionen inte sades något om Israels rättigheter. Del ^lycker jag emellertid inte är tillräckligt. Det har ju tagits resolutioner av denna typ under åratal, men då har situationen varit en annan. Då har 10-20 länder röstat för, 10-20 har röstat emot och kanske 70-80 stater har avstått. Det har därmed varit ganska klart alt här inte fanns ^majoriletsstöd för en ^uppfatining. Nu har situationen totalt förändrats. Nu är det ett stort antal följsamma stater som inför oljebekymmer och i hopp om län eller gåvor villigt och respektfullt röstar som arabländerna vill. Man har alltså som sagt kommit in i en helt annan situation, och då är det mycket ^allvariigare hur man ställer sig.

Det hade därför varit naturligt att vi, eftersom resolutionen på en väsentlig punkt inte ^lillfredställde kravet på ett balanserat uttalande, hade röstat nej. Dessutom innehåller resolutionen nya saker som är helt felaktiga. Det talas t. ex. om ^atl palestinierna har en ^oförylterlig rättighet ^atl återvända ^lill sina hem och alt FN begär ^atl de skall göra så. Det är någonting helt nytt.

Det fanns en resolution från december 1948 - tror jag - där det hette att palestinierna antingen kunde få kompensation för förlorad egendom eller kunde återvända till sitt hemland om de var beredda ^atl leva i fred med ^israelserna. 1 samma resolution fanns ett uttalande om att hela operationen förutsatte alt araberna var beredda ^atl inleda förhandlingar om fred. Dessa uttalanden har man under årens lopp glömt bort. Dessutom har det tidigare aldrig förekommit något ^viljeultalande från FN om vilken väg som skulle väljas.

Jag vill bara säga ytterligare en sak; det är viktigt ^atl man försöker ge något aktivt bidrag till freden. Ett sådant vore att man röstade nej, och förklarade varför man av principskäl gjorde det, pä alla sädana här resolutioner som inte är balanserade. Detta har regeringen exempelvis gjort beträffande Sydafrikaresolutionen där man röstade nej i apart-

^heidfrågan med hänvisning till ^atl resolutionen också innehöll ^ell uttalande riktal mot Israel.

Herr LINDAHL i Hamburgsund (fp):

Herr talman! Jag lackar för svaret på frågorna.

Jag måste säga att jag blev mycket besviken och ^beslört när jag i nyheterna fick höra hur Sverige röstat beträffande den här resolutionen i FN. Det var ingenting som vi visste - den debatten som hade förts här i riksdagen hade regeringen nogsamt avställ frän att tala om hur man egentligen tänkte rösta.

Sä kommer då delta; man avstår. Man avstår från ^atl rösta mot en resolution som från många synpunkter inte kan betraktas annat än som en krigsresolution. I resolutionen hävdas i andra punkten palestiniernas rätt ^atl återvända ^lill sina hem och sin egendom. När man vet vad PLO i praktiken menar med ^della förslår man ^atl det inte är någonting ^annal än ett krav på Israels utplånande. Men resolutionen är litet försiktigt och luddigt formulerad, och regeringen vågade inte rösta emot. Man röstade inte emot en resolution där inte Israels rättigheter tas upp och försvaras! Israel glöms bort, del finns nästan inte!

Herr ^lalman det är djupt beklämmande att den svenska regeringen har handlat som den har gjort.

Vi har i dag sett hur en av ^PLO;s medlemsorganisationer uppfattar att man skall uppträda: handgranater i en fullsatt biolokal.

Man kanske kan ställa frågan varför regeringen handlade som den gjorde vid behandlingen av denna krigsresolution. Tyvärr, herr ^lalman, är det mycket lätt ^atl fä misstanken ^atl oljan kan ha någonting med det hela ^atl göra. Det är ytterst beklämmande att regeringen har uppträtt som den gjort. Jag hoppas ^atl detta var ett misslag och ^atl vi skall få se en förbättring i fortsättningen, t. ex. att den svenska regeringen kan vara beredd att hjälpa Israel - om det nu utesluts från arbetet i UNESCO - ^atl få plats inom den svenska delegationen.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. Palestinafrågan

Herr utrikesministern ANDERSSON;

Herr ^lalman! Talet om all vi inte vågar rösta på ett visst sätt bemötte vi i debatten här den 22 november. Ställningstagandet ^lill hur vi skulle rösta kom efter den diskussionen, ^efiersom det när den pågick fördes förhandlingar mellan en rad stater om hur man skulle ta ställning till resolutionen. Den som noga läser statsministerns interpellationssvar av den 22 november kan få helt klart för sig ^atl ett nej till resolutionen icke skulle ha svarat mot den ställning i ^Mellerstaösternfrågan och i förhållande ^lill PLO som regeringen framförde i interpellationssvaret. Ett nej skulle icke ha motsvarat vår uppfattning. Däremot var det ^hell klart, som jag sagt i mitt svar i dag, att del var omöjligt att stödja resolutionen. Under sådana förhållanden värdet naturligt att vi tillsammans med praktiskt taget alla andra länder i västvärlden avstod från ^atl rösta.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. Palestinafrågan

Herr ^SIEGBAHN ^(m);

Herr talman! Utrikesministern har berövat mig halva min taletid genom ^atl besvara båda mina enkla frågor pä en gång. Därför riskerar jag att då och då få höra talmannens klubba under denna debatt.

Man hade kunnat vidta en mycket enkel åtgärd, om man verkligen ville lämna ^ell positivt bidrag i linje med den svenska ^s. k. aktiva utrikespolitiken, nämligen att lägga fram en egen resolution eller ett resolutionstillägg, där Israels rätt att existera infördes. Då hade man haft ^etl alibi. Del hade kunnat konstateras att vi ville ha en resolution som ger en allsidig belysning. Jag vill till utrikesministern ställa frågan; Vore det inte lämpligt att man aktivt försökte föra fram ett resolutionsförslag och förklarade ^atl vi, om resolutionsförslag innehåller meningar av den typ som vi tidigare röstat nej till, t. ex. i ^apariheidfrågan, och som från principiell synpunkt icke är acceptabla för Sverige, i framliden alltid kommer ^atl rösta nej till dessa?

I vad gäller PLO framförs i resolutionen som första punkt en hänvisning till ^FN;s ^universalilet. Del betyder med andra ord att FN har sagt att PLO nu är representant för en stat. ^Universaliteten i ^FN-sladgan syftar ju på att alla stater skall vara med. Det här är ett ganska märkligt förhållande.. Jag vet inte om det gjorts någon röstförklaring från svenskt håll, men delta är såvitt jag förstår nog för ^atl vi skulle rösta nej till en sådan resolution.

Jag vill slutligen ställa en fråga med anledning av alt jag i tidningar sett uppgifter om alt PLO känner sig oerhört uppmuntrad av framgångarna i vad avser både ^PLO;s yttranderätt och denna mycket speciella resolution. PLO har sänt en delegation till Sverige och hoppas få etablera sig här. Kommer dessa personer av UD ^atl ges ställning som något slags ^interiokulörer eller kommer de att vara här helt i egenskap av privatpersoner?

Herr LINDAHL i Hamburgsund (fp);

Herr talman! Jag har verkligen den förhoppningen att regeringens röstande inte helt motsvarar regeringens åsikt i ^Palesiinafrågan. Är det verkligen regeringens åsikt att som det står i resolutionen - visserligen väl inlindat men helt klart, om man vet vad arabstaterna och PLO menar i dessa frågor - staten Israel skall upphöra? Det tror jag inte, och statsrådet har just ^sagl ^atl man inte kunde rösta för resolutionen. Men man måste ju rösta mot en resolution som innehåller sådana krav. Om man i det här läget ^inle röstar mot varje resolution där Israel ^inle är nämnt och där inte också Israels rättigheter är upptagna, blir del ingen balans i ställningstagandet. Det är svårt att betrakta denna resolution som något ^annal än en ^krigsresolulion.

Frågan kvarstår egentligen i all sin enkelhet; Varför röstade man inte mot resolutionen?

Herr utrikesministern ANDERSSON;

Herr talman!. Herr Lindahl i Hamburgsund polemiserar som om vi hade röstat för resolutionen. Men vi har inte gjort det utan tillsammans med nästan hela ^väslväriden i övrigt avstått från att rösta.

De flesta paragraferna i resolutionen stämmer överens med den uppfattning som omfattas både av Sveriges regering och av det övervägande antalet deltagare i debatten här i kammaren den 22 november. Men eftersom man icke nämnde Israel och slog fast dess rätt ^lill säkra, erkända gränser, kunde vi icke rösta för resolutionen. Alt i del läget tillägga en paragraf om ^atl Israels gränser skulle erkännas skulle, såsom majoriteten i FN var sammansatt, ha varit meningslöst. Då hade man bara fått en negativ notering i debatten. All^a^ försök frän svenskt och från ^annal häll alt ändra resolutionen var fåfänga, och det var i del läget som vi kom överens med ganska många stater om att avstå från att rösta.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. Palestinafrågan

Herr ^SIEGBAHN ^(m);

Herr ta^l^man^]^ Det är ^r^iktigt att avstående inte är ett stöd, men det är ett halvt stöd. Jag vill inte ursäkta några andra länder som har röstat på samma sätt, men ju fler stater som avstår, desto färre blir det som röstar nej, och därigenom får alla sådana här resolu^tioner möjlighet att gå igenom. Avstående blir alltså ett halvt stöd för en resolution.

Det är givetvis möjligt all vi inte hade fått igenom ett tilläggsförslag till resolutionen, men om vi visar alt vi alllid kommer all lägga fram tilläggsförslag eller förslag som ger balans åt resolutioner, kommer det så småningom ^atl respekteras; man vet att man har alt räkna med detta. Då ger vi ett aktivt bidrag till freden. Även om vi inte första eller andra gängen har framgång med våra förslag blir det i alla fall en tendens som visar efter vilka linjer lösningar på olika problem måste sökas.

Herr LINDAHL i Hamburgsund (fp);

Herr ^lalman! Utrikesminister Andersson säger: Vi röstade ju inte för resolutionen. Vi lade ner vår röst, och det är ^ingei ^ordeniligt stöd.

Jag anser alt det här var en så oacceptabel resolution alt Sverige borde ha röstat emot den. Varför man inte gjorde delta kan vi ju diskutera, men jag skall inte dra upp den diskussionen här, för del skulle föra litet väl långt.

Jag vill emellertid hänvisa ^lill utrikesministerns partikamrat och kollega i England, som har en rätt klar uppfattning om vad saken gäller. Han anser att den utpressningssituation som Västeuropas ^slater befinner sig i i förhållande till vissa arabländer när det gäller oljan är en ganska tydlig orsak. Det är också betecknande ^atl Norge röstade emot.

Herr utrikesministern ANDERSSON:

Herr talman! Det är alldeles omöjligt att inom ramen för ^enminuts-^repliker klara ut den här frågan. Några av oss var den 22 november

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. reglerna för svenska utlandsbeskickningars stöd åt politiska ^fiy klingar

oeniga framför allt om ^PLO;s ställning. Debatten visar att vi fortfarande är oeniga, och diskussionen om delta kommer vi att ^fortsätla under de närmaste åren.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Ang. reglerna för svenska utlandsbeskickningars stöd åt politiska flyktingar

Herr utrikesministern ANDERSSON erhöll ordet för att besvara fru Dahls ^(s) i kammarens protokoll för den 3 december intagna fråga, nr 390, och anförde:

Herr ^lalman! Fru Birgitta Dahl har frågat mig om jag mot bakgrund av ^pressuppgifler rörande handläggningen vid beskickningen i ^Gaborone vill redovisa vilka regler som gäller beträffande svenska ambassaders åtgärder till stöd för politiska flyktingar.

Som svar vill jag framhålla följande.

Vad först gäller flyktingar eller ^stalslösa som är bosatta i Sverige gäller för våra utlandsmyndigheter den instruktionen att sädana personer skall erhålla samma bistånd som om de vore svenska medborgare.

Vad avser flyktingar som ^inle är bosalla i Sverige kan först rent allmänt sägas att varje person som i ett seriöst ärende uppsöker en svensk utlandsmyndighet får tillfälle ^lill samtal med en ansvarig tjänsteman. Om en flykting vid sådant besök begär att fä tillstånd alt resa till och vistas i Sverige förses han eller hon med informationer om reglerna för invandring ^lill vårt land.

Ansökan tas emot av utlandsmyndigheten och översändes ^lill invandrarverket, som är den handläggande instansen i sådana ärenden. För politiska flyktingar som ansöker om ^s. k. diplomatisk asyl på svensk ambassad gäller särskilda bestämmelser.

Vad särskilt gäller beskickningen i ^Gaborone har vår ^chargé ^d'affaires där, ambassadrådet Ringborg, upplyst att varken hon eller någon bland hennes personal någonsin vägrat ta emot en flykting som besökt ambassaden.

Fru DAHL ^(s):

Herr talman! Jag ber ^atl fä tacka utrikesministern för svaret, som var klargörande både principiellt och när det gäller den fråga som har aktualiserat^s^ i pressen.

Sverige har fört en flyktingpolitik som innebär att vi ger skydd ät dem som förföljs för sina åsikters skull. Vi har också beträffande Sydafrika starkt fördömt apartheidpolitiken och på olika sätt försökt stödja dem som drabbats av den.

Botswana är ^etl land, varigenom en strid ström av flyktingar går. Det är naturligtvis oerhört viktigt att de svenska myndigheter som finns där

ger flyktingarna den hjälp som de bör få.^.

Mot denna bakgrund framstod det som utomordentligt allvarligt när det i svensk press uppgavs; "Svensk ambassad i Afrika vägrar ta emot politiska flyktingar". Vidare skulle den ansvariga tjänstemannen ha sagt: "Det är en princip jag har ^atl inte ta emot politiska flyktingar."

Jag betraktade dessa uppgifter såsom mycket allvarliga och jag hade också svårt att sätta tro till dem. Det har framgått att utrikesdepartementet har undersökt detta fall mycket noggrant. Jag är mycket glad över alt det har kunnat klargöras dels vilka principer som gäller, dels att dessa allvarliga beskyllningar inte var befogade.

Jag skulle vilja fråga statsrådet om han på något ^sätl vid sina undersökningar har fält kännedom om hur dessa missförstånd har ^kunnal uppslå. Myckel lyder pä att ett missförstånd ligger bakom tidningsuppgifterna.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. uttalande om statliga bidrag till Portugal

Herr utrikesministern ANDERSSON;

Herr talman! Jag kan inte förklara hur missförståndet har uppstått. Men jag är övertygad om ^atl det är fråga om ett missförstånd. Det har också ^ambassadrädet Ringborg mycket bestämt framhållit i telefon och brev. Den som känner ^ambassadrädet Ringborg inser ^atl så måste vara fallet. Det är numera helt klarlagt alt ambassaden aldrig har avvisat någon som velat ta kontakt för att eventuellt komma till Sverige. Det är för mig det väsentligaste.

Fru DAHL ^(s);

Herr ^lalman! Jag ber än en gång alt få tacka utrikesministern för svaret, även om det väl inte givit full klarhet i hur detta rykte uppstått. Jag upprepar att jag är mycket glad över att principerna har slagits fast och alt del klargjorts att den svenska beskickningen i ^Gaborone inte har uppträtt på ^etl sätt som enligt min och många andras mening skulle ha framstått såsom utomordentligt upprörande. Jag är glad över att den tjänsteman det gäller har kunnat ^fritas från beskyllningarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang. uttalande om statliga bidrag till Portugal

Herr statsministern PALME erhöll ordet för an besvara ^herr ^Hernelius' ^(m) i kammarens protokoll för den I november intagna fråga, nr 314, och anförde:

Herr ^lalman! Herr ^Hernelius har frågat mig: Hur stämmer uppgifterna om att statsministern besökte Portugal som ordförande i SAP med av statsministern samtidigt gjorda uttalanden, vilka uppfattats som innebärande utfästelser om kommande svenska statliga bidrag till valrörelsen i Portugal?

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. uttalande om statliga bidrag till Portugal

I Portugal har som bekant en extrem högerdiktatur störlats. Man förbereder nu fria demokratiska val.

1 samband med att jag som företrädare för del socialdemokratiska partiet besökte Portugal sammanträffade jag med Portugals president, Portugals premiärminister och utrikesminister ^saml andra ledamöter av regeringen.

Därvid tog man upp möjligheten av leveranser av papper från de nordiska länderna för ^atl trygga genomförandet av de fria valen. Jag ^utfäste mig att i positiv anda ta upp denna fråga i den svenska regeringen.

Herr ^HERNELIUS ^(m):

Herr talman! Låt mig först tacka för svaret.

Sedan må det tillåtas en reflexion i samband med frågan. Man kunde nästan tro ^atl underverkens lid ^inle är förbi, när i början av ^årel den portugisiska diktaluren försvann och grunden lades - man får väl åtminstone hoppas det - för vad som kan bli en utveckling i riktning mot folkstyrelse och demokrati.

Så till frågan. Statsministern bekräftar i sitt svar att han var i Portugal såsom representant för det socialdemokratiska partiet men alt han samtidigt sammanträffade - i och för sig helt naturligt - med representanter för den portugisiska statsmakten. Han förklarade också alt han ^utfäste sig att låta den svenska regeringen positivt pröva ett förslag om pappersleveranser ^lill Portugal inför valrörelsen nästkommande vår.

Om en person har tvä ställningar, säger man ibland ^atl han kan bära tvä hattar, en halt i den ena ställningen och en halt i den andra ställningen. Statsministern har här försökt sig pä konststycket alt bära två hattar samtidigt. Dels har han uppträtt som partiordförande, dels har han tydligen uppträtt som regeringschef Anser statsministern att det är lyckat? Anser inte statsministern alt det medför risker för missuppfattningar och för sammanblandning av ett parti med regeringsmaklen i Sverige?

Herr statsministern PALME;

Herr talman! Det faktum all jag besökte Portugal bärande en hatt kan ju inte medföra att jag skulle kunna hemlighålla att jag desslikes har en annan hatt i andra sammanhang, i varje fall inte för mina värdar. Detsamma gällde den norske utrikesministern som var med på resan och som lämnade samma utfästelse för sin del. Men vi gjorde den formella distinktionen att vi självfallet begagnade tillfället att med den portugisiska regeringen diskutera hela situationen och Portugals stora hjälpbehov men all några beslut och definitiva utfästelser inte kunde bli aktuella förrän våra regeringar haft tillfälle att pröva frågan och vi fått diskutera den på nordisk bas. Det tycker jag var i den här situationen det enda rimliga sätt på vilket man kunde lösa det av herr ^Hernelius berörda haltproblemet.

Jag vill inte underlåta att understryka att det i alla länder pågår överväganden om hur man skall kunna bistå den nya regimen i Portugal ^atl befästa demokratin och förstärka den portugisiska ekonomin. Under

iakttagande av de protokollära regler som alltid måste gälla anser jag trots allt ^della engagemang i sakfrågan från alla de demokratiska ländernas sida vara viktigare än de eventuella protokollära spörsmål som kan uppkomma.

Herr ^HERNELIUS ^(m):

Herr ^lalman! Jag delar statsministerns mening att det väsentliga i sammanhanget är hjälpen åt den som vi hoppas spirande portugisiska demokratin, men det hindrar ^inle an man bör vara angelägen om att iaktta skillnaden emellan all agera som statsminister och att agera som partiordförande. Herr Palme försökte faktiskt bära två hattar samtidigt, och del är detta vi har reagerat emot. Samma reagens har förekommit i Norge mot herr ^Frydenlunds samtidiga deltagande.

Jag tycker att det är oerhört angeläget ^atl man söker undvika varje sammanblandning mellan ^pariifunktion och funktionen som regeringschef Jag vill ^lill ^stalsministern ställa frågan: Delar statsministern min uppfattning i det avseendet?

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. uttalande om statliga bidrag till Portugal

Herr statsministern PALME:

Herr ^lalman! Självfallet gör jag det, men herr ^Hernelius har ^inle kunnat kritisera det sätt på vilket jag och den norske utrikesministern uppträdde i Portugal. Han kan inte slå här och säga att vi borde ha vägrat att med den portugisiske presidenten, premiärministern och utrikesministern diskutera frågan om Portugals ekonomi och möjligheten av ett eventuellt svenskt bistånd. De principer som herr ^Hernelius anför har jag ingenting emot, och jag iakttar dem så gott det i varje särskilt läge är möjligt. Men eftersom herr ^Hernelius inte på någon punkt kan kritisera det ^sätl på vilket vi i Portugal företrädde demokratins och de nordiska ländernas intressen blir hans ^principdeklaralioner nog så allmänna.

Herr ^HERNELIUS ^(m);

Herr talman! Det är just sammanblandningen av den ena och den andra funktionen som är det betänksamma, och när man sammanblandar ett besök ^s'om partichef med utfästelser eller vad som uppfattas som ^utfiistelser ^förden svenska regeringens räkning i fråga om den kommande valrörelsen i Portugal då blir missuppfattningar mycket naturliga. Sådana missuppfattningar uppstod ju också.

Hur svårt del är att skilja de båda funktionerna åt visade ju också de ^tumullartade händelser som utspelades vid herr Palmes ankomst, då två olika partier agerade för att vinna den svenske partichefens ynnest - eller regeringschefens ynnest, vad vet jag? Tycker herr Palme an det var riktigt?

Herr statsministern PALME;

Herr talman! Den konkurrens som uppstod i Portugal var entydig, ty man tävlade om vilket av de politiska ^panierna som var att anse

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. den ^s. k. lilla Jämställdhetsdelegationens sammansättning

som den bäste företrädaren för socialdemokratin. Del hade förmodligen ^inle inträffat om jag hade varit moderat. Därmed är den saken alldeles klarlagd.

Beträffande den andra frågan vidhåller jag att herr ^Hernelius inte pä någon punkt har ^kunnal kritisera milt eller den norske utrikesministerns uppträdande. I principfrågor är del alldeles klart ^atl man kan ställas inför besvärliga avvägningsproblem, men del förefaller mig som om herr ^Her^nelius tar svårigheten med de två hattarna till utgångspunkt för all städse uppträda i ^chapeau-claque, och del är trots allt inte meningen.

Herr ^HERNELIUS ^(m):

Herr talman! Det är ju inte nödvändigt att den ena hallen är en ^chapeau-^claque. Vilken av oss två som är närmast till ^atl bära den huvudbonaden vill jag ^inle uttala mig om, och det hör ju heller inte hit.

Men jag understryker än en gång angelägenheten av att inte sammanblanda funktionerna. Och att del uppstod en sammanblandning av de olika funktionerna framgår ju av hur man tolkade herr Palmes utfästelser om papper - del var regeringen som då talade, inte partichefen. Det är just ett exempel på vad som bör undvikas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Ang. den ^s. k. lilla jämställdhetsdelegationens sammansättning

Herr statsministern PALME erhöll ordet för att besvara herr ^IVen-^nerfors' ^(m) i kammarens protokoll för den 15 november intagna fråga, nr 349, till fru statsrådet ^Leijon, och anförde:

Herr talman! Herr ^Wennerfors har frågat statsrådet ^Leijon om hon ämnar vidtaga några åtgärder för alt göra lilla ^jämställdhetsdelegalionen mera jämställd. I min egenskap av huvudman för delegationen besvarar jag frågan.

Frågan torde avse det förhållandet att, medan den lilla ^jäm"ställdhels-^delegaiionen när den började sin verksamhet bestod av tre kvinnor och två män, fördelningen numera har ändrats till fyra kvinnor och en man. Jag skall vid byte av ledamot överväga den lämpliga relationen.

Herr ^WENNERFORS ^(m);

Herr talman! I debatten om jämställdhet mellan könen ^ärdet ett vanligt inslag att man menar att riksdagen, en kommunstyrelse eller en utredningskommitté skall bestå av exakt lika många personer av vardera könet. Nu råkade jag få höra all liknande krav hade riklats mot den ^s. k. lilla ^jämställdhetsdelegalionen därför att det kvinnliga inslaget där var sä dominerande. Vi har ju här fått höra hur stort antalet kvinnliga ledamöter är. Jag tyckte att detta var ^ell skäl för att aktualisera denna principiella fråga.

Nu har statsministern genom sitt svar givit mig ett intryck av att han har samma syn på frågan om jämställdhet som jag här refererat, en uppfattning som jag alltså inte kan dela. Visst är jag anhängare av att jämställdhetsarbetet bedrivs skyndsamt - både kvinnor och män är utsatta för orättvisor - men jag ^förutsälier att ^stalsministern anlitar de mest kvalificerade personerna, när han tillsätter olika utredningskommittéer och delegationer. Likaså förutsätter jag att i denna delegation sitter de som är mest kvalificerade. Och nu råkar de flesta vara kvinnor. Jag utgår då också ifrån att resultatet skall bli gon.

Om det nu är så att statsministern tänker byta ut någon ledamot eller tillsätta ytterligare någon ledamot, så tror jag med tanke pä ^jämställd-^hetsarbetels resultat på lång sikt att det är klokt att inte se ^lill huruvida den personen är kvinna eller man. Tillsätt den mest kvalificerade!

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ang. den ^s. k. lilla Jämställdhetsdelegationens sammansättning

Herr statsministern PALME;

Herr talman! Minsann om icke de synpunkter som herr ^Wennerfors anförde här i debatten var betydligt klokare än vad frågans formulering lät antyda. Det är naturligtvis sä ^atl det är de som är mest kvalificerade för uppgiften som skall sitta i delegationen. Men det är klart att man vid ett eventuellt byte av ledamot också får överväga inslaget av män och kvinnor. Jag tror inte att del i denna specifika fråga vore bra med en delegation av enbart fem kvinnor eller fem män. När det gäller just dessa frågor bör både män och kvinnor vara företrädda.

I princip delar jag herr ^Wennerfors' grundsyn, att man skall se ^lill vem som är den mest kvalificerade, men samtidigt måste man just i sådana här frågor ha fördelningen i minnet. I andra sammanhang verkar jag starkt för att det i alla statliga utredningar skall vara minst en kvinna med - den manliga exklusiviteten som i hög grad präglar utredningsväsendet måste aktivt motverkas. Men grundvalen skall alltid vara vem som är mest kvalificerad för uppdraget.

Herr ^WENNERFORS ^(m);

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet igen, men nu uttryckte sig statsministern återigen på ett sätt som ger anledning ^lill en liten replik. Han sade nämligen att han, när han tillsätter ^ulredningskom-^miiiéer av olika slag, har för ögonen alt det skall vara minst en kvinna med. Varför inte inbegripen i detta "minst en man", herr statsminister?

Herr statsministern PALME:

Herr talman! I den mån samhällsförhållandena förändras därhän att det finns anledning för statsministern att kämpa för alt det i det statliga utredningsväsendet kan slinka in en karl här och där, skall jag med iver verka för den av herr ^Wennerfors senast berörda principen.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Om en differentiering av näringslivet på vissa orter i Gävleborgs län

§ 6 Om en differentiering av näringslivet på vissa orter i Gävleborgs län

Herr ^industriminisiern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara fru ^Cederqvists ^(s) i kammarens protokoll för den 28 november intagna fråga, nr 383, och anförde:

Herr talman! Fru ^Cederqvist har frågat mig om regeringen är beredd att överväga åtgärder för en differentiering av näringslivet i de bruksorter i Gävleborgs län som nu har stora svårigheter att erbjuda förvärvsarbete åt kvinnorna.

Efter samråd med chefen för arbetsmarknadsdepartementet vill jag anföra följande.

Det reformarbete som för närvarande pågår rörande arbetslivets förnyelse gäller i hög grad kvinnornas ställning i samhället. Kvinnornas lika rätt ^lill arbete utgör ett självklart mål för socialdemokratin. En betydande ökning av antalet kvinnor på arbetsmarknaden har skett under senare år. Kvinnorna arbetar också i allt större utsträckning i ^s. k. traditionellt manliga yrken. Detta är en utveckling som med nödvändighet måste stimuleras. Regeringen har också tillsatt en särskild delegation

- delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor - för ^atl bl. a.
främja en sådan utveckling.

Fortfarande finns dock orter - både inom och utom Gävleborgs län

- som har svårigheter att erbjuda förvärvsarbete ät kvinnor. På sådana
orter är det därför en strävan från regeringens sida ^atl genom lämpliga
åtgärder inom ramen för bl. a. industri- och regionalpolitiken söka ^å-
^stadkomma en ökning av antalet sysselsättningstillfällen och en ökad
differentiering av ^närignslivet. Ett viktigt ^underiag för sådana åtgärder
Utgörs av den nu pågående länsplaneringen.

Fru ^CEDERÖVIST ^(s);

Herr talman! Jag ber alt få tacka industriministern för svaret pä min fråga.

Det finns många bruksorter i Gävleborgs län som under en följd av år haft och fortfarande har stora svårigheter att erbjuda arbete åt kvinnorna. Bakgrunden till min fråga är naturligtvis ^della förhällande, men ^ocksåde siffror man kan hämta ur ^planeringsunderiaget för Länsplanering 1974, vilka ger anledning ^lill oro för framtiden när det gäller sysselsättningsutvecklingen för kvinnorna. ^Iggesund, Sandarne, ^Ljusne och Vallvik i Hälsingland hade år 1970-det är siffrorna från 1970 som ligger till grund för länsplaneringen - ett behov av sammanlagt 430 ^arbeis-^lillfiillen för kvinnor. I prognosen beträffande arbetskraftsbalansen inför år 1980 beräknas detta behov kraftigt öka.

Gästrikland som dessutom inte tillhör stödområdet, har inom några få mils avstånd de tre bruksorterna Sandviken, ^Hofors och Forsbacka. Näringslivet i samtliga dessa orter har en besvärande ^snedstrukiur. Den tunga tillverkningsindustri det här är fråga om ställer oproportionerliga

anspråk på manlig arbetskraft. Det är min personliga uppfattning all arbetsplatser som inte anses lämpliga för kvinnor inte heller kan vara lämpliga för män. Det är därför glädjande att t. ex. företagen i min hemkommun, Sandviken, och grannkommunen ^Hofors de senaste åren gjort lovvärda ansträngningar att förbättra sina möjligheter att rekrytera kvinnlig arbetskraft. Företagens ansträngningar ^atl anställa kvinnor har nått goda resultat och kommer förhoppningsvis att fortsätta. Dessa åtgärder är självfallet helt otillräckliga.

I det industrialiserade bältet, från Gävle i öster till ^Hofors i väster med bruksorterna Forsbacka, Sandviken och ^Hofors, finns i nuläget ett överskon av kvinnlig arbetskraft på ca 3 500 personer. Detta överskott beräknas vara detsamma år 1980 trots ^atl antalet arbetstillfällen för kvinnor väntas öka. Det är detta, herr ^lalman, som bekymrar mig.

För att ^ell samhälle skall kunna fungera friktionsfritt behövs ^ell allsidigt näringsliv. En blandning av olika arbetsuppgifter är därför eftersträvansvärd. Jag är väl medveten om alt regeringen inom ramen för bl. a. industri- och regionalpolitiska åtgärder söker åstadkomma en ökad differentiering av näringslivet både inom och utom Gävleborgs län. Men jag vill ändå till slut vädja till industriministern ^atl söka påverka industrierna att i högre grad än nu satsa på den arbetskraft som finns i bruksorterna och som av familjeskäl och av andra orsaker ^sväriigen kan stimuleras all flytta till orter som har arbeten att erbjuda kvinnorna.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Om en utredning angående den framtida energiförsörjningen

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Om en utredning angående den framtida energiförsörjningen

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Ullstens (fp) i kammarens protokoll för den 29 november intagna fråga, nr 385, och anförde;

Herr talman! Herr Ullsten har frågat mig om jag vill medverka till alt en snabb utredning görs i syfte att komplettera befintligt utredningsmaterial rörande energifrågor med kalkyler över investeringskostnader för olika alternativ för utbyggnad av energiproduktionen respektive kostnader för energihushållning och som belyser dessas relation till den framtida samhällsekonomin.

^Energiprognosulredningens betänkande innehåller vissa beräkningar för värdering av olika alternativ för den framtida energiproduktionen. Materialet är emellertid inte fullständigt.

En komplettering av det slag herr Ullsten efterfrågar pågår för närvarande. Ytterligare underlag har således kommit fram genom remissyttrandena över ^energiprognosulredningens och ^energiprogramkommii-^téns ^betänkanden. Beträffande kostnaderna för besparingsåtgärder vill jag erinra om den förfrågan som har riktats ^lill tjugofem centrala myndigheter om möjligheterna till besparingar inom deras ansvarsområden

2 Riksdagens protokoll 1974. Nr 142-143

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Om en utredning angående den framtida energiförsörjningen

och kostnaderna härför. Myndigheternas svar har nu kommit in och materialet håller pä alt sammanställas.

Underlag för en bedömning av det slag som herr Ullsten efterlyser är alliså under utarbetande. Behovet av ^atl därutöver göra en särskild snabbutredning kan bedömas först när detta ^underiag har tagits fram och analyserats.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr ^lalman! Det har gjorts många utredningar på energiområdet påskyndade av oljekrisen och av en vaken opinion som kräver andra data för att ta ställning än kraftproducenternas och myndigheternas försäkringar. Energikommittén har tagit upp forskningsfrågorna. ^Energiprog^nosutredningen har gjort skattningar av det framtida energibehovet med olika utgångspunkter. Dessutom har det gjorts en del tekniska utredningar.

Det jag har efterlyst och tycker är nödvändigt att få fram är en mera realistisk ekonomisk bedömning. Frågor som behöver ställas är: Vad kostar energiutbyggnaden totalt? Vad kostar ^energiinvesleringar i relation till investeringar i syfte ^atl spara energi? Vad kostar energiinvesteringar i relation till andra investeringar? Vad finns det för samband mellan pris och efterfrågan när det gäller energi?

Vissa tendenser är ganska klara, t. ex. den kraftiga prisökningen för ^kärnkraftsuibyggnaden. När det gäller de redan beställda anläggningarna har kostnadsökningen varit betydande. År 1970 rörde sig kostnaden om 800 per kilowatt mot ungefär det tredubbla i dag och väsentligt större kostnader för de nya anläggningar som eventuellt kommer att byggas.

Det är möjligt alt man vid en ekonomisk analys av energikostnader av den typ jag nämnt kommer fram till an kärnkraften, som debatten väsentligen handlar om, rent ekonomiskt är konkurrenskraftig jämfört med andra energislag. Men ju mindre kostnadsskillnaden är mellan kärnkraft och andra energislag desto större anledning finns det onekligen alt ifrågasätta de argument för kärnkraft som åberopats eftersom det finns så många ^icke-ekonomiska argument emot den. Och ju högre kostnaderna för ^kärnkraftsuibyggnaden är desto mindre blir ^naluriigtvis effekten på den ekonomiska tillväxten om vi avstår från fortsatt utbyggnad och desto mer rimligt blir det ^atl göra ^energibesparande investeringar. Det är dessa frågor vi måste få belysta. Vi måste ha ordentligt ^underiag innan riksdagen under våren tar ställning.

Med hänsyn till att del besked jag fick av ^industriminisiern inte var särskilt preciserat skulle jag vilja fråga: Vad är det för slags utredningar statsrådet avser? Vilka av de frågeställningar jag nämnt kommer alt tas upp'^'

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag skulle kort och gott kunna svara att de frågor herr Ullsten tog upp i sitt anförande är de frågor som vi söker belysa.

Vi har nu fått in remissinstansernas yttranden och redovisning från myndigheter av energisparundersökningar. 1 detta material ingår åtskilligt av värde för den ekonomiska bedömningen rörande investeringskostnader exempelvis för byggande, som tas upp i ^bosiadsslyrelsens yttrande, och de effekter som kan förväntas om vi kraftfullt går in för en ^sparakiion. ^Della material håller vi nu på ^atl studera.

Men jag vill gärna säga att om föreliggande materialunderlag skulle visa sig otillräckligt för bedömning av energifrågorna med hänsyn ^lill de samhällsekonomiska konsekvenserna är jag beredd söka komplettera materialet på det sätt som ^befinnes lämpligt. En möjlighet kan då vara en snabbutredning, som herr Ullslen har framfört önskemål om.

Vi måste ändå vara överens om, herr Ullsten, all om förslag skall läggas till våren är liden knapp. Därför måste vi inom departementet i nära samarbete med industriverket och andra organ söka ta fram ^sådani material som herr Ullsten själv efterlyst. Vi är lika intresserade som han av att få så objektivt ^materialunderiag som över huvud laget är möjligt.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Om åtgärder mot övergrepp mot värnpliktiga

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det är tydligt all industriministern har samma uppfattning som jag att dessa analyser måste göras. Jag antar då alt han måhända delar min bedömning att det är beklagligt att så litet har gjorts hittills. Det är ju ganska kon tid kvar ^lills riksdagen skall fatta ett viktigt beslut i dessa frågor. Det är självklart angeläget alt så mycket som möjligt av materialet då finns framlagt.

Något slags målsättning bör också preciseras. En sådan målsättning skulle kunna vara att satsa minst lika mycket pengar pä investeringar för energibesparing som för ^energiulbyggnad. Nettoeffekten av all begränsa energibehovet och av att öka energiproduktionen är ju densamma.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om åtgärder mot övergrepp mot värnpliktiga

Herr försvarsministern ^HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Berndtsons (vpk) i kammarens protokoll för den 20 november intagna fråga, nr 363, och anförde;

Herr talman! Herr Berndtson har frågat vilka åtgärder jag är beredd alt vidta i syfte att förhindra och beivra att värnpliktiga eller andra underordnade utsätts för övergrepp från överordnade.

Det går inte inom försvaret lika litet som inom andra verksamhetsområden att helt förhindra händelser av det slag som herr Berndtson syftar på. Om övergrepp sker, görs ^uiredning på samma sätt som i andra fall då det finns misstanke om brott. Kan brott styrkas, beivras övergreppet i föreskriven ordning.

Nr 142 Det är djupt beklagligt när värnpliktiga utsätts för övergrepp från ^över-

^Tnr^sHa^e^pn den ordnade. Dess bättre är fallen myckel sällsynta. Jag anser att del i dag

1^2^ ^f^lpr^embpr 1974 ^'^""^^ns ett tillräckligt skydd mot händelser av det här slaget.

Om åtgärder mot övergrepp mot värnpliktiga

Herr BERNDTSON (vpk);

Herr talman! Del militära systemet är uppbyggt pä alt underlydande skall lyda överordnades befallningar, och det ger ^inle särskilt stor plats för demokratiska relationer mellan olika kategorier. Delta syslem är naturligtvis i hög grad diskutabelt ur ^fiera synpunkter.

Det är dock inte detta allmänna förhällande som föranlett min fråga till försvarsministern, ulan en händelse som även med beaktande av det militära systemet ter sig minst sagt anmärkningsvärd.

Jag ber att få lacka försvarsministern för svaret på frågan. Bakgrunden är att en befälselev vid ett regemente i Linköping misshandlades av en ^överfurir, som enligt pressuppgifter riktal slag mot ^befälselevens njurar och dunkade hans huvud i väggen. Det hela slutade med alt den misshandlade fick föras till sjukhus.

Försvarsministern konstaterar alt om övergrepp sker, sä görs ^uiredning pä samma sätt som i andra fall där det föreligger misstanke om brott. Jag tror inte alt det konstaterandet är tillräckligt. Det går inte att avfärda händelser som denna med att det kan handla om en enskild persons överilade handlingar. Misshandeln skedde nämligen i ^plulonchefens, en löjtnants, närvaro ulan ^atl denne ingrep för ^atl stoppa övergreppet.

Försvarsministern säger att dess bättre är sådana här fall sällsynta, och han anser att det i dag finns tillräckligt skydd mot händelser av det här slaget. Det är väl tveksamt om det finns ^etl tillräckligt skydd, och jag anser att frågan har ^iniresse utöver det konkreta fallet. Jag vill därför rikta ett par följdfrågor till försvarsministern:

1. Är bestämmelserna tillräckligt klara eller behövs preciseringar för all förhindra sädana övergrepp vid de militära förbanden?

2. Om försvarsministern anser att gällande bestämmelser är ^lill fyllest, vilka åtgärder är han i så fall beredd alt vidta för bestämmelsernas efterlevnad?

Herr försvarsministern ^HOLMQVIST;

Herr talman! Herr Berndtson nämner en händelse som jag också observerat i pressen. Sedan den värnpliktige gjort sin anmälan överlämnades ärendet omedelbart till åklagarmyndigheten pä orten för utredning och för skipande av rättvisa.

Del är omöjligt för herr Berndtson och mig ^atl ha en bestämd uppfattning om vad som förevarit, innan parterna är hörda och saken utredd. Jag vidhåller att dess bättre är händelser av det här slaget myckel sällsynta. Det gör alt del ^inle finns anledning ^atl i dag vidta några särskilda åtgärder.

Herr BERNDTSON (vpk):

Herr talman! Jag vet också att frågan är föremål för utredning och all pressofficeren pä regementet i fråga har meddelat att saken skall utredas.

Vad jag befarar är att det i det militära systemet finns inbyggda moment som leder till övergrepp mot underordnade, och jag ville vela om man är tillräckligt uppmärksam när det gäller all beivra sådana ting.

Man brukar beteckna värnpliktstjänstgöringen som en utbildning. Inom skolväsendet i övrigt är dess bättre ägan avskaffad, och nog borde sädana här auktoritära våldsmetoder tillhöra en förgången tid även vid regementena. En militärmakt, som inte tar intryck av de växande kraven på demokrati och pä den enskildes möjligheter alt öva inflytande över sin situation, kan vara ett allvarligt ^problerm för demokratin. Det finns det ju många exempel på. Därför menar jag att den händelse som jag åberopat nog ^inle bör ses enbart som ett isolerat fall, även om dess bättre sådana händelser inte är ofta förekommande.

Försvarsministern borde ^enligl min mening ge sin syn pä de principiella frågorna om relationerna mellan underordnade och överordnade på ett regemente.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Om åtgärder mot försäljning av mindre lämpliga läkemedel

Herr försvarsministern ^HOLMQVIST;

Herr ^lalman! Nu talar herr Berndtson mot bättre vetande. Del föreligger inte rätt au vare sig utöva aga eller andra övergrepp; det har jag ju pekat på i mitt svar. Vi har en rättsordning som innebär alt en situation som den herr ^Berndison nu beskriver helt enkelt är otänkbar. Om övergrepp förekommer beivras de. Det har skett i detta fall med berömvärd snabbhet, och jag kan inte se alt just detta ärende skulle föranleda några speciella åtgärder från min sida.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om åtgärder mot försäljning av mindre lämpliga läkemedel

Herr socialministern ^ASPLING erhöll ordet för alt besvara herr ^Ro^manus' (fp) i kammarens protokoll för den 6 december intagna fråga, nr 396, och anförde:

Herr talman! Herr ^Romanus har frågat vad jag tänker göra för att motverka alt försäljningen ökar av sådana läkemedel som socialstyrelsens läkemedelsinformationskommitté anser mindre lämpliga.

Socialstyrelsens kommitté för läkemedelsinformation tillsattes år 1968 med uppgift ^atl lämna läkarna en bred och objektiv läkemedelsinformation, baserad pä aktuella farmakologiska och kliniska forskningsresultat och erfarenheter. Kommittén förmedlar sin information till landels läkare, apotekare ^m. ^fi. i form av skrifter som behandlar olika läkemedelsgrupper. Hittills har publicerats tre till fem nummer om året. Varje

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Om åtgärder mot försäljning av mindre lämpliga läkemedel

nummer avslutas med en översikt, som avser ^atl uppmärksamma likheter och väsentliga skillnader i läkemedlens medicinska ändamålsenlighet och priser.

Enligt socialstyrelsens uppfattning beaktar läkarna i stor utsträckning de rekommendationer och uttalanden som görs i dessa skrifter. För stora grupper av läkemedel som tidigare förskrivits på alltför vida indikationer har denna information medfört en kraftig nedgång av förskrivningen. Kommitténs rekommendationer har i praktiken blivit normgivande även om de inte utgör direktiv i egentlig mening. Den framgång som kommittén haft har grundals på läkarnas förtroende för kommitténs arbete.

Informationskommitténs skrifter utgör också ^etl värdefullt ^underiag för de lokala läkemedelskommittéernas arbete när det gäller att utfärda lokala rekommendationer om val av läkemedel i olika situationer. För att underlätta ^della arbete har informationskommittén också anordnat särskilda symposier och lokala konferenser för representanter för läkemedelskommittéerna och för andra grupper av läkare.

Det är enligt min mening av stor betydelse med en fortlöpande kontroll av olika läkemedel och att kunna nå ut till läkarna med en, ökad information om läkemedels effekter och verkan för behandling av olika sjukdomar. Enligt vad jag inhämtat avser socialstyrelsen att vidta ytterligare åtgärder i detta syfte.

Herr ^ROMANUS (fp);

Herr talman! Bakgrunden ^lill min fråga är de uppgifter som lämnades vid ^läkarslämman nyligen om all ^etl läkemedel som förklarats mindre lämpligt hade ^Ijugodubblat sin försäljning efter det att informationsskriften från socialstyrelsens läkemedelskommitté gavs ^ul 1970.

Hela den aktuella gruppe^n^ av magmediciner, dels kombinationspreparat, dels mindre väl dokumenterade preparat, såldes under första kvartalet 1973 i en omfattning av 22,9 miljoner tabletter. Om man räknar om det till dagliga doser kommer man fram till att del i genomsnitt är 60 000 människor som har ^tagil dessa läkemedel under första kvartalet. Och där hade socialstyrelsens läkemedelskommitté alltså uttalat alt kombinationspreparat ^inle kunde anses medicinskt ändamålsenliga, och att den stora förskrivningen varken kunde vara medicinskt eller ekonomiskt motiverad.

En annan grupp av kombinationspreparat som har kritiserats av socialstyrelsens kommitté är lösningar av vitaminer och ^järnsalter. ^Efiersom ^järnsalterna i dessa preparat absorberas dåligt säger kommittén ^atl det torde saknas medicinska skäl för den stora användningen av dem. Trots det ^^såldes under fjärde kvartalet 1972 stora mängder, ungefär 70 kubikmeter, vilket också motsvarar förbrukningen hos ungefär 60 000 människor. Detta är naturligtvis inte tillfredsställande, och det stämmer ^inle riktigt med den soliga bild av förhållandena som socialministern tecknar i sitt svar, som jag givetvis tackar för. Läkemedelsföretagens reklam har haft större genomslagskraft än socialstyrelsens information. Dessutom

har vi fått klart för oss alt socialstyrelsens läkemedelsavdelnings resurser är så begränsade, ^atl man inte bara måste räkna med en alltför lång väntetid för registrering av nya preparat, utan också ^atl de resurser som kan avsättas för granskning av försäljningen av befintliga preparat, och eventuella initiativ till ^avregistrering, är helt otillräckliga. Man har närmare en tredjedel av sina tjänster ^vakanta, och värre lär det bli när avdelningen skall ^fiytla ^lill Uppsala. Detta aktualiserar följande frågor;

1. Hur skall läkemedelsavdelningens resurser förstärkas? Vill socialministern medverka till att beslutet om ^utfiyttning omprövas?

2. Hur skall informationen förbättras? Kan socialministern tänka sig sådana regler för reklam all läkemedelsföretagen t. ex. blir skyldiga all i all reklam återge omdömen som har fällts av socialstyrelsen eller dess läkemedelskommitté? Hur kan man på annat ^sätl vidta en härdare granskning av läkemedelsreklamen?

3. Kan vidareutbildningen av läkarna intensifieras?

4. Kan den svenska läkemedelslagstiftningen göras mer restriktiv, så att socialstyrelsens möjligheter att vägra registrering av preparat, eller ta initiativ till återkallande, även gäller "onödiga preparat" - ungefär som i Norge - även om dessa mediciner i och för.sig har en effekt?

Det finns människor som anser att socialstyrelsen är för restriktiv, t. ex. i sin behandling av naturläkemedel som kan betecknas som rätt oskyldiga. Nu ser de ^atl socialstyrelsen ^inle har ingripit mot andra medel, och de menar då alt del är en brist på konsekvens i socialstyrelsens handlande.

Jag undrar om socialministern har någon kommentar ^lill den reaktionen.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Om åtgärder mot försäljning av mindre lämpliga läkemedel

Herr socialministern ^ASPLING:

Herr ^lalman! Jag utgår ifrån att herr ^Romanus inte avser att vi skall diskutera enskilda medicinska preparat. Jag skall alltså ^inle göra detta, men jag vill i korthet svara på några av de frågor han ställde.

Låt mig dä få säga att redan fr. o. ^m. den 1 januari 1973 ställde regeringen medel ^lill förfogande för en temporär förstärkning av läkemedelsavdelningens ^läkarpersonal, motsvarande fem nya läkartjänster.

Fr. o. ^m. budgetåret 1973/74 inrättades därefter ^ytleriigare bl. a. fem tjänster för läkare. För att underlätta rekryteringen av ledande personal i läkemedelsavdelningen har i ett ^fiertal fall ^kontrakisanställningar medgivits.

För alt förbättra ^befordringsmöjligheterna, och därmed rekryteringen, har vidare fr. o. ^m. innevarande budgetår inrättats fem tjänster som förste laboratorieläkare.

När det gäller läkarnas och annan personals intresse för fortbildning kan jag säga ^atl detta uppmuntras och möts på ett positivt sätt.

Jag är medveten om, herr ^Romanus, att det föreligger problem när del gäller rekryteringen av läkare till läkemedelsavdelningen. Jag kan

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Om åtgärder mot försäljning av mindre lämpliga läkemedel

emellertid försäkra herr ^Romanus ^atl både socialdepartementet och socialstyrelsen i hög grad har sin uppmärksamhet riktad på de föreliggande problemen.

Vad beträffar personalsituationen pågår en ständig prövning av möjligheterna ^atl anlita utomstående läkare på konsultbasis och ^atl ersätta läkare med annan kvalificerad personal, främst apotekare, för vissa uppgifter.

Jag vill alltså understryka att läkemedelsavdelningen sannerligen är föremål för fortlöpande uppmärksamhet och ^insaiser.

Herr ^ROMANUS (fp):

Herr talman! Del är onödigt att diskutera enskilda preparat, eftersom situationen är alldeles klar. Socialstyrelsens information har ^inle slagit igenom.

Det är glädjande ^atl man är medveten om problemen med läkemedelsavdelningen och alt del görs ansträngningar ^atl lösa dem. Men nya tjänster är uppenbarligen ^inle till fyllest, eftersom man har vakanser på de tjänster som redan finns. Därför upprepar jag min fråga:

Om man kan befara all situationen kommer alt ytterligare förvärras i och med ^atl avdelningen flyttas till Uppsala, kan man då tänka sig ^atl ompröva beslutet om förflyttningen?

Förhållandena är ju redan nu otillfredsställande och det kommer alt bli ännu värre när man nu skall genomföra denna förflyttning.

Vidare tror jag det är av en viss psykologisk betydelse vad jag nämnde i slutet av milt förra inlägg. Människor ser att socialstyrelsen inskrider mot rätt oskyldiga preparat. Sedan får de läsa i tidningen att man släpper igenom en ökad försäljning av ett preparat som anses mindre lämpligt. De kan - om än med orätt - uppfatta det så att socialstyrelsen bedriver en ^inkonsekvent politik och slår på de syntetiska medicinernas sida, så ^atl säga. De som reagerar så menar kanske att man borde förbjuda de nu aktuella läkemedlen, och i stället tillåta andra mediciner vilkas effekt inte är styrkt. För min del anser jag ^atl den konsekventa linjen är, att bara läkemedel som är lämpliga och vilkas effekt är styrkt skall säljas. Jag undrar om socialministern har någon kommentar ^lill denna reaktion. Alt den har kommit har vi ju redan fått synliga bevis på.

Herr socialministern ^ASPLING:

Herr talman! Beträffande läkemedelsavdelningens förflyttning till Uppsala är ju beslutet fattat. Det ligger fast.

Socialstyrelsen kommer ^atl intensifiera arbetet med information ^lill läkarna om läkemedels effekter och lämplighet för behandling av olika sjukdomar. Här vill jag nämna något om olika åtgärder som är planerade. Det gäller bl. a. en utökning av symposieverksamheten. En av de stora läkemedelsgrupper som därvid kommer ^atl ingående behandlas är psykofarmaka. Socialstyrelsen bedriver också en omfattande information i Läkartidningen om läkemedel och om konsumtion av läkemedel. Denna

information som har varit särskilt aktiv under 1974 skall nu byggas ut ^ytleriigare.

Jag vill också erinra om det viktiga arbete som bedrivs av Apoteksbolagets nämnd för information och statistik i fråga om uppföljning av läkemedelskonsumtionen. Den statistik som nämnden sammanställer belyser förbrukningen av olika läkemedel i sluten och öppen värd. Denna information ställs ^lill förfogande för både socialstyrelsen och de lokala läkemedelskommittéerna ute i landet och utgör ett mycket värdefullt ^underiag för vidare åtgärder på området.

Apoteksbolagets styrelse har nyligen beslutat ^atl intensifiera delta arbete och all undersöka vilka ytterligare åtgärder som kan behöva göras från bolagels sida när det gäller ^atl förbättra informationen. Ett åtgärds-program håller nu pä att utarbetas inom Apoteksbolaget.

Jag har velat redovisa detta, herr ^Romanus, därför att detta är ett område där en stor aktivitet är på gång i olika avseenden och konkreta åtgärder vidtas.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Om åtgärder mot försäljning av mindre lämpliga läkemedel

Herr ^ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag ber att fä lacka socialministern för de kompletterande upplysningarna om åtgärder. De styrker ju del som var utgångspunkten för min fråga, nämligen all situationen inte är tillfredsställande i dag. Det är alltså bra alt sädana åtgärder vidtas. Om socialministern har ännu mer kompletteringar att lämna när det gäller de frågor som jag ställde om läkemedelsreklamen och vad man kan ställa för krav pä den, skulle det ^naluriigtvis vara värdefullt.

Beslutet om flyttning av läkemedelsavdelningen till Uppsala är naturligtvis fattat. Men måste det vara så - jag hänvisar ^lill den debatt som vi hade i måndags, herr socialminister - all beslut som är fattade absolut benhårt måste vidhållas när man ser ^atl de ^fär orimliga konsekvenser? Kan man ^inle tänka sig alt det skulle öka respekten för både regering och myndigheter i allmänhet om man någon gång kunde ompröva mindre lämpliga beslut?

^Överiäggningen var härmed slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren att återstående på föredragningslistan upptagna enkla frågor skulle besvaras efter behandlingen av ^utskottsbetänkanden.

§ 10 Föredrogs, men bordlades åter ^konsliiutionsutskottets betänkande nr 66, ^skatteutskoiiets betänkande nr 60, ^justitieulskotteis ^betänkanden nr 38 och 42, ^socialförsäkringsutskotteis betänkande nr 39 samt inrikesutskottets ^betänkanden nr 31-33.

Nr 142

§ 11 Ytterligare insatser för ^sväl^ldrabbade länder

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Föredrogs ^utrikesulskoitets betänkande nr 17 angående ytterligare insatser för ^svälldrabbade länder.

Med ^uinylijande av sin ^iniiiaiivrätt hade ^ulskoltet föreslagit att ytterligare svenska katastrofinsatser om 100 milj. kr. skyndsamt kom till ^slånd med användning i första hand av medel på tredje huvudtitelns anslag C I och C 2 för internationellt utvecklingssamarbete under budgetåret 1974/75. Nämnda belopp skulle möjliggöra leveranser av 100 000 ton svenskt vete eller andra insatser som mottagarländerna prioriterade för alt kunna förbättra sin livsmedelsförsörjning.

^Ulskoltet hemställde

att riksdagen gav ^Kungl. ^Maj:t till känna vad utskottet anfört om ytterligare svenska biståndsinsatser ^lill förmån för de av försörjningsproblem särskilt drabbade ^u-länderna.

Reservation hade avgivits av fru tredje vice talmannen ^Netielbrandt (fp) och herr Helén (fp) som ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen beslutade

a. anslå ytterligare 500 milj. kr. på tredje huvudtitelns anslag C 1 och
C 2 för Internationellt utvecklingssamarbete under budgetåret 1974/75,
varvid ^föruisailes all medlen användes för hjälp ^lill de av ^hungerka-
^tastrofer drabbade ^u-länderna,

b. vad gällde inköp och leverans av spannmål ge ^Kungl. ^Maj:i till
känna vad reservanterna anfört.

Fru tredje vice talmannen ^NETTELBRANDT (fp);

Herr talman! "Låt oss säga 1974/75 och lova alt vi skall hälla detta värt löfte", slog dåvarande utrikesminister Torsten Nilsson fast på partikongressen 1967. Ungefär detsamma upprepade han när riksdagen 1968 beslöt att ^enprocentsmålet för ^u-hjälpen skulle uppnäs 1974/75 och inte redan 1972/73 som ^mittenparlierna krävt. Riksdagen 1968 anslöt sig också till ^utrikesuiskottets skrivning att budgetåret 1974/75 som det år då ^enprocentsmålet senast skall ha uppnåtts är en ^minimimålsäuning.

Det år som löftet gällde är nu inne. Men nu, när vi är framme, dä svävar man på målet. Regeringen har avvaktat och avvaktat. Detsamma gäller i år tyvärr även centerpartiet, som tidigare tillsammans med folkpartiet drivit ^enprocentsmålet. I debatten 1968 var centerns ställning klar. Mar. tyckte att det var nödvändigt att nå målet tidigare än 1974/75. Jag är ledsen över alt mina goda vänner inom centern sviktar nu, när vi är framme vid förverkligandet - detta trots alt vi redan är inne i det senare år, som förut ansetts för sent och därför oacceptabelt.

När riksdagen i våras i enighet fattade beslut om att stödja kravet på en uppbyggnad av en särskild ^FN-fond för katastrofinsatser var detta

.ett glädjande framsteg. I beslutet ingick också ^atl insatsen skulle vara av sådan storleksordning att den ligger i linje med strävandena ^atl uppnå ^enprocentsmålet. Del betyder i kronor ungefär 500 miljoner. Vad har nu hänt sedan dess? Två viktiga ting. För det första har det hakat upp sig i FN med den särskilda fonden. Nu står det klart ^atl fonden tidigast kan vara organiserad på nyåret 1976. För det andra har, bl. a. genom våldsamma översvämningar, redan ^svältdrabbade länder fått uppleva en hungersnöd av tidigare oanade mått. Kalastrof är ett för litet ord att beskriva dess omfattning. När människor dör av sväll i tusental varenda dag, då finns inte längre något ord som räcker för att beskriva vad det handlar om.

Nu finns del de som säger att den rätta hjälpen är ^inle att ge mat. Det måste vara en långsiktig hjälp till självhjälp. En fisk kan stilla hungern en dag, men alt lära sig fiska kan ge mat för hela livet. Ja, visst är del rätt, och det måste vara en grundläggande filosofi för ^u-landspolitiken, men ^inle kan man komma dragande med den till barn som håller på ^atl svälta ihjäl. För dem är mat för dagen det enda viktiga. Och vem kan påslå ^atl det inte också är en långsiktig åtgärd att få fram katastrofhjälp? Det är ju inte bara fråga om alt uppehålla livhanken.

Vi måste fråga oss vad det innebär att ha ständig hunger. Vi vet alt barn som inte får mal ^fär mentala skador. Om man vet att det finns 450 miljoner människor som är konstant hungrande, och vet att ungefär hälften av dem är mödrar eller barn, kan man kanske fatta vilken långsiktig åtgärd det är alt ge dem mat för att lindra den värsta hungern. Vi måste tänka ^lanken ^atl ^väriden kan komma ^atl rymma hundratals miljoner av mentalt skadade människor. Vad kan det ^inle innebära av katastrof för dem, och för oss? Att mätta de hungrande är en humanitär åtgärd, del är direkt fråga om alt rädda människoliv, men det är också en fråga om långsiktigt medmänskligt bistånd. Inget engagemang i den viktiga uppgiften kan någonsin bli liktydigt med ett jippo.

Hugo ^Berch har sagt om världens livsmedelskris att ämnets vidd och betydelse har kommit att undanskymmas av något man kunde kalla retorisk ^avirubbning hos de ^fiesta, och den ^avtrubbningen medför en ödesdiger passivitet hos allmänheten i de rika länderna. Han menar också att de rika länderna kollektivt gör sig skyldiga till passivt folkmord, då de har både kunskaper och resurser för att med marginella uppoffringar rädda miljoner människor från svältdöden. Visst har vi litet var tänkt i de här banorna många gånger.

Då är del befriande alt kunn^a^ ^konslatera all vår svenska ^allmänhei inte är stelnad och avtrubbad. De tusentals bevis från allmänheten på engagemang för svårt drabbade människor som vi har fått i dessa dagar är något mycket positivt och glädjande.

Över alla partigränser har folkpartiets förslag om att hjälpa de ^svält^drabbade väckt gensvar. En av arbetarrörelsens skickligaste ^chefredak-^lörer ^h^ar ö^ns^k^at, al! vi ^ti^llsamm^ans kunde v^ädja ^lill ^a))a i vår värld att ställa sig på de svältande folkmiljardernas sida. En moderat tidning

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

anser det väsentliga vara att riksdagen beviljar 500 miljoner, som omsätts, i snabba å^tgärder. Man kunde räkna upp många ^fier sådana exempel.

Folkpartiets inställning till ^u-landshjälpen och ^enprocentsmålet har varit känd länge. Kyrkornas ställning har också varit länge känd. Att man ^inle ^frånfallersin uppfat^tning just när del inträffat en katastrof och hjälpen bäst behövs är ju inget märkligt. Är det ett jippo att då hålla fast vid sin ^hjälpvilja, vad skall man då kalla detta att år efter år i högtidliga sammanhang tala om hjälp - och an ^l. o. ^m. rösta för att den 1974 skall öka - men an tveka ^,,är det året är inne och det blir fråga om konkret handling?

Det finns de som gjort sig lustiga över att del skulle finnas en tro på ^an transporterna av vete skulle gå mycket kvickt. Jag tror inte att någon av de ^hjälpvilliga varit så naiv. An ordna tonnage och att forcera världshaven lar sin tid. Men inte går det fortare för au man väntar med både beslutet och starten några månader. Jag tror att det är farligt om vi politiker föraktar all människor handlar efter sill samvete. Tvärtom är del något vi har anledning au glädjas ål i samhällsarbetet au människor spontant reagerar för vad de känner.

Att vi i Sverige just i år som en skänk från ovan fått ett ovanligt stort veteöverskott underlättar ju för oss att hjälpa, men det kan ^inle vara den enda motiveringen till ^atl hjälpa. Därför kan inte heller ^ve-^teöverskoiieis ^siorlek bli avgörande för insatsens storlek. Med anledning av varierande uppgifter bör det sägas ifrån att ^enligl information som lämnats i utskottet är överskottet för närvarande 400 000 ton. Men det ^måsie också sägas, att vi givetvis skall köpa upp vetet av de svenska jordbrukarna precis som vi får köpa på annat håll. Vi skapar ju därmed också avsättning för de svenska produkterna.

Var skall man nu hitta 500 miljoner, hur skall det betalas? Det kan finnas mänga möjligheter. Beredvilligheten att ta fram pengar är i varje fall i mitt parti tillräckligt stor för att inte detta skall kunna spräcka frågan. Men del är inte ur vägen att påpeka, att när regeringen utlovar reformer av olika slag, på hundratals miljoner, brukar del inte åtföljas av förslag om förstärkning av budgeten. Och när finansministern ^un-^derbalanserar budgeten med ^fiera miljarder brukar han inte säga ^etl enda ord om hur del skall finansieras. Då är det inte heller nödvändigt att göra det finansiella till en huvudfråga, bara för att del gäller stackars människor som är utan ^infiytande och lever på ^fiera hundra mils avstånd ifrån oss. Dessutom visar riksrevisionsverkets budgetprognoser att sänkningen av mervärdeskallen var så stimulerande pä handeln att ^stalsin-^täkterna trots skattesänkningen ökat med 670 miljoner jämfört med beräkningarna. Det överskottet skulle ju räcka mer än väl.

Det finns ^élt ord i ^ulskottsbetänkandet som inte har någon saklig täckning. Det är ordet "ytterligare". Med majoritetens förslag blir det inga ytterligare 100 miljoner till katastrofinsatser. Det blir inte en enda ny krona. Jag ^lycker att det bör ärligt sägas ifrån ^atl del ^inie är fråga om en ny insats. Däremot kan m^an säga an det blir ytterligare förpliktande

för regeringen att snabbi effektuera det riksdagen redan förut har gett anslag till.

Om människor i Norge, Danmark, Tyskland eller Finland skulle dö som flugor på grund av sväll, då skulle aldrig en ^utskotlsmajoritei mäkta med ^atl säga nej ^lill att hjälpa. Men när lidandet är långt borta är det lättare att förtränga. Och ändå är en hungersnöd i de nu ^svältdrabbade länderna så oerhört myckel mer ödesdiger, därför att den startar från en redan tidigare gammal nöd. Enligt en specialartikel i Time ^Magazine har t. o. ^m. tiggarna i Calcutta bättre än de 15 miljoner som nu svälter i ^Västbengalen. När man tidigare har sett ^tiggarbefolkningen i Calcutta och sett ^västbengalerna på flykt, då är del med en hisnande skräck man upplever tanken ^atl de nu har det ännu mycket värre. Den tanken går del inte alt komma förbi. Det är därför folkpartiet har väckt sitt förslag om ^atl vi nu skall anslå 500 miljoner för all snabbt hjälpa de ^svältdrabbade, och det är därför, herr talman, jag yrkar bifall till reservationen vid ^utrikesuiskottets belänkande.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr ANTONSSON (c):

Herr talman! Jag är helt överens med fru ^Neltelbrandt om alt den fråga vi nu diskuterar har en djupt tragisk bakgrund. Vi vet ^atl en rad av världens länder upplever den svåraste hungerkatastrofen i modern tid, och då framstår del som en självklar plikt för oss i vårt land att lämna vårt bidrag för att lindra nöden. Det är i linje med vår starka strävan att verka för internationell solidaritet, för bistånd åt människor i nöd och för internationell jämlikhet och fred.

Den hungerkatastrof som flera länder i dag befinner sig i kräver således stora insatser av oss. Jag tror inte att jag här behöver gå in på all analysera katastrofens orsaker och omfattning. Inte heller behöver jag närmare belysa dess konsekvenser. De är kända av oss alla.

Herr ^lalman! Bakom konstaterandet att nära en halv miljard människor i vår värld hotas av svältdöden ligger inte bara en halv miljard enskilda tragedier - det är en tragedi och en katastrof för hela mänskligheten.

För Sveriges del finns två vägar att gå för att försöka möta katastrofen: dels ombesörja snabba och omfattande leveranser av livsmedel och spannmål till ^svältdrabbade områden, dels hjälpa till vid uppbyggandet av internationella fonder för ^atl på så sätt medverka till ^atl det på ett internationellt plan skapas resurser för att möta liknande kalastrofer i framtiden och därigenom få medel att avvärja dem.

Den första är en kortsiktig katastrofutryckning. Den andra är ett led i en mera långsiktig biståndspolitik. Båda vägarna är i dag lika angelägna. Vi får inte hamna i en situation där vi inriktar oss på ^atl lindra dagens nöd men undviker att lösa morgondagens problem. Vi får ^inle heller hamna i en situation, där vi undviker dagens problem i förhoppning om att kunna bidra ^lill ^atl lösa morgondagens.

Dagens problem gäller hungersnöden och våra möjligheter att bidra med svensk spannmål för omgående leverans till de hårdast drabbade

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare Insatser för ^svältdrabbade länder

^u-länderna. I del sammanhanget spelar det svenska ^veieöverskoltet en avgörande roll, inte bara i den debatt som pågått en tid utan också i sakfrågan.

Herr talman! För centerpartiets del vill jag klart och entydigt deklarera ^atl vi anser att allt tillgängligt överskott intill sista kilot skall stå ^lill förfogande för de ^hungerdrabbade folken och att också pengarna ^lill detta måste skaffas fram. Vi är beredda alt ta vår del av ansvaret för att så sker. Det gäller de 100 000 ton som det ansvariga organet. Svensk spannmålshandel, kan garantera redan nu - men del gäller också de kvantiteter som kan visa sig finnas den 1 april, då man har en klar överblick över ^veteöverskotlels storlek. Utrikesutskottet deklarerar klart all utskottet hoppas att den definitiva beräkningen av 1974 års skördeutfall skall visa att ytterligare kvantiteter senare kan användas för ^biständsändamål. Från centerns sida ansluter vi oss ^hell till denna deklaration av utskottet. Vi hoppas att det kommer all röra sig om 200 000-300 000 ton utöver de 100 000 ton som nu är aktuella.

För att inte missförstånd skall råda vill jag understryka att de 100 000 ton som det nu är fråga om ligger ovanpå de 75 000 ton som Sverige utlovade vid ^världslivsmedelskonferensen i Rom, och de ligger också ovanpå de 15 000 ton som biståndsminister ^Sigurdsen i särskild ordning utlovade ^lill Bangladesh.

Del förefaller som om vissa missförstånd uppstått i debatten om hur stort ^veieöverskoltet egentligen är. Från centerns sida har vi ^inle haft anledning att misstro Svensk spannmålshandel, som angivit del nu förefintliga överskottet till 100 000 ton. Vi har sålunda medverkat till att se till så att erforderliga medel anslås för alt köpa upp detta överskott för omedelbar leverans till hårdast drabbade ^u-länder.

Vi har därutöver sagt ^atl om det senare skulle visa sig - och det kan med säkerhet bedömas i april 1975 - att överskottet blir större skall erforderliga medel ställas till förfogande för ^atl också detta överskott omgående överförs till ^u-länderna. Det framgår också klart av utrikesutskottets betänkande. Vi hoppas, som sagt, alt det rör sig om 200 000-300 000 ton.

Jag kan inte underlåta att framhålla att vi alla med tillfredsställelse hälsar den goda skörden i landet. Men man kan naturligtvis fråga sig var Sverige hade stått i dag, om vi fullföljt det jordbrukspolitiska beslut som fattades 1967 och som innebar att vi skulle lägga ned en miljon hektar åkerjord. Då hade vi i dag stått såsom köpare på en världsmarknad, där det i realiteten inte finns någonting ^atl köpa. Dä hade vi ^inle ^kunnal lämna det bidrag till ^u-länderna som vi här i dag diskuterar. Jag ^lycker att det är värt alt lägga på minnet.

När det gäller de aktuella kvantiteterna har vi bedömt det sä ^atl det vore oriktigt alt ställa ut växlar på större mängder spannmål än vi med säkerhet kan garantera. Ingen kan avgöra ^della med större säkerhet än Svensk spannmålshandel, som säger sig kunna garantera 100 000 ton nu. Det har fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt säkert hört vid fö-

^redragningen för utskottet. Om vi som politiskt parti skulle gå ut och garantera större kvantiteter, så vore detta oförsvarligt. Men det viktiga för oss är alt utskottet säger att om, vilket vi hoppas, överskottet skulle bli större så skall vi skicka också ^della till de ^hjälpbehövande.

Del visar sig att ännu inte ^ianspråktagna medel inom biståndssamarbetets ram kan överföras ^lill den ^livsmedelsinsais om 100 000 lon i en första omgång som ^utskollsmajoritelen föreslår. Det är alltså här fråga om medel som redan tidigare beviljats och som ännu ^inle använts. Det sägs inte i betänkandet men jag förutsätter som självklart att om denna ^bottenskrapning av anslagna medel allvarligt skulle drabba andra angelägna projekt, tar regeringen i samband med förslag ^lill anslag för biståndssamarbete i nästa års ^slatsverksproposition hänsyn till delta och föreslår nödvändiga förstärkningar på tilläggsstat.

Den katastrofinsats pä livsmedelssidan som sålunda utrikesutskottets majoritet föreslår för oss inte närmare ^enprocentsmålet, det skall i rättvisans namn erkännas. Som framgår av ^utskottsbetänkandels majoritetsskrivning tvingas vi emellertid konstatera ^atl bristen på lastnings-kapacitet, tonnage ^m. ^m. och det faktum angående överskottets storlek som jag tidigare varit inne på gör att även om vi anslog aldrig så mycket pengar i dag skulle det inte betyda all mera mat kom till de svältande länderna inom en snar framlid. Jag poängterar inom en snar framtid, därför att det kan efter överblicken per den 1 april vara möjligt alt göra en ^mycl^jet större insats. Jag tror inte heller att det i dag är möjligt ^atl gä ut pä världsmarknaden och tro att man kan köpa spannmål i den bristsituation som föreligger.

Det skulle alltså ta några månader att lösa dessa problem. Däremellan ligger, som alla vet, den tid då vi kan ta ställning till regeringens förslag till anslag för biståndssamarbetet i dess helhet i samband med statsverkspropositionens framläggande i januari och den därpå följande allmänna motionstiden.

Den insats för ^atl genom en snabbutryckning bidra ^lill att lindra den aktuella hungersnöden som ^ulskoitsmajorileten nu föreslår riksdagen alt godkänna är enligt min bedömning av stor omfattning och den kommer säkert att få stor betydelse för hundratals, kanske tusentals byar i ^hung^erdrabbade länder.

Mot bakgrund av vad vi nu vet om de praktiska möjligheterna att snabbt överföra livsmedlen ^lill de drabbade länderna har vi ^inle funnit anledning frän vårt häll alt nu begära ökade anslag i del här sammanhanget för alt nä upp till ^enprocentsmålet. Men jag vill poängtera ^atl ^enprocentsmålet står fast och bör uppnäs, om möjligt redan under detta budgetär. Jag vill erinra om att vi från centerns sida så sent som vid den allmänpolitiska debatten vid höstriksdagens början slog fast detta genom uttalande från partiordföranden herr ^Fälldin.

En enhällig riksdag har sagt ^atl ^FN:s planerade oljefond skall tillföras 500 miljoner kronor så snart den blir verklighet. Skulle det visa sig att fonden inte blir verklighet under innevarande budgetår, har vi från ^cen-

^Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

^terns sida ^sagl att World Food Program - ^WFP - bör kunna få ta i anspråk dessa medel för att därigenom ges möjlighet att etablera sig som en livsmedelsfond. Vi hoppas ^atl denna fråga ännu inte skall anses definitivt avförd från dagordningen i FN där man ju skall behandla den här saken.

Fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt uttalade en viss besvikelse över centerpartiet för att vi inte var med på folkpartiets reservation och sade ^atl vi ^inle stod fast vid ^enprocentsmålet. Även om jag ogärna polemiserar mot folkpartiet måste jag säga all folkpartiets reservation enligt min värdering inte för oss ett steg närmare ^enprocentsmålet, och detta av två skäl. Det första är att SIDA har reserverade medel för innevarande budgetår, som vi föreslår skall tas i anspråk nu. SIDA har nämligen mer pengar än man kan fä meningsfyllda projekt till. Därför föreslår vi att en del av dessa medel nu ställs ^lill förfogande för det projekt som vi här talar om. Det andra skälet är om vi vill hålla oss till svensk spannmål och andra livsmedel -och det tror jag alt vi måste göra, sådan som världsmarknaden nu ser ut - så har vi inga möjligheter att skicka i väg några ytterligare kvantiteter före den 1 april nästa år. Då förstår jag inte hur vi skall kunna uppnå ^enprocentsmålet med den uppläggning som föresläs i reservationen.

Beträffande livsmedelsfonden tror jag att det viktiga med vår insats är ^atl vi därigenom bidrar till all på sikt skapa förutsättningar för all möta kommande livsmedelskriser. En positiv effekt är då också au om vi kan använda dessa 100 miljoner kronor, sä uppnår vi ^enprocentsmålet inom ullovad lid. Men som jag sade tidigare är vi inte främmande för all växla om dessa pengar, exempelvis ^lill World Food Program.

Därmed går jag över ^lill att helt kort säga något om den mera långsiktiga biståndsinsatsen. Jag tror tyvärr ^inle alt den nu aktuella hungerkrisen är av övergående natur. Befolkningsexplosionen är en realitet. Därtill kommer att de högt ställda förväntningarna på den ^s. k. gröna revolutionen inte har infriats. De högavkastande nya vete- och rissorterna - som t. o. ^m. renderade sin upptäckare ett ^nobelpris och som skulle avskaffa livsmedelskriser - har tyvärr inte infriat förväntningarna, i första hand genom brislen på konstgödselmedel och i andra hand genom bristen på bevattningsanläggningar. Därför måste vi på lång sikt skapa internationella institutioner som är tillräckligt starka och har tillräckliga resurser för att möta liknande och andra kalastrofer i framtiden. Och där är World Food Program något att bygga på för den globala livsmedelsförsörjningen.

Sedan hoppas vi också på att ^u-länderna själva skall lyckas med ^atl höja sin produktion av spannmål och andra livsmedel. Detta kan ske genom en utveckling av brukningsmetoderna, genom utbyggnad av lagringsmöjligheterna, genom omfattande jordreformer i dessa länder, genom en förbättrad och demokratiserad jordbruksproduktion och, ^inle minst viktigt, genom en förbättrad livsmedelsdistribution. Jag tror att en utveckling av jordbrukskooperationen i ^u-länderna skulle kunna be-

tyda mycket. I hela detta arbete bör Sverige aktivt delta med bistånd både i form av pengar och i form av personalinsatser.

Låt mig till sist uttrycka den förhoppningen att de svenska riksdagspartiernas ändå ganska betydande samling kring biståndspolitiken skall bestå och om möjligt befastas ytterligare. ^U-länderna, våra ^samarbets-^partners i biståndspolitiken, är ^inle betjänta av att det svenska biståndssamarbetet är föremål för inrikespolitiska stridigheter av olika slag, där man ibland i debatten - kanske inte här i kammaren men utanför dessa väggar - använder ^bislåndsfrägan som ett inrikespolitiskt slagträ. Jag bedömer den som alltför ^allvariig för att få spela en sådan roll. Våra ^samarbetspartners måste kunna lita pä att de utfästelser vi gör och de avtal vi ingår följer vi till sista bokstaven och ^lill sista kronan. Om vi därutöver kan samsas om biståndspolitikens insatser och utformning på lång sikt, så tror jag vi har möjligheter att göra betydelsefulla insatser för en global jämlikhetspolitik och en förbättrad framtid för ^u-ländernas ^fölk.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

I detta anförande instämde fru Nilsson i Kristianstad, herrar ^Boo och ^Rämgård, fru ^Wiklund, herr Bengtsson i Göteborg, fröken ^Pehrsson, fru Fredrikson, herr ^Raneskog, fru Tilländer, herrar Kristiansson och Josefson, fru Oskarsson, herrar Petersson i Ronneby, Johansson i Skärstad, Karlsson i Mariefred, Johansson i ^Hållsta, ^Jonnergård, Persson i Heden, Gustafsson i ^Säffie och ^Gernandl, fru ^Göihberg samt herr Olsson i ^Järvsö (samtliga c).

Fru tredje vice talmannen ^NETTELBRANDT (fp) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Herr Antonsson säger att han ogärna polemiserar med folkpartiet. Jag vill säga detsamma om centern och herr Antonsson. Men jag hade nästan hoppals att herr Antonsson trots skrivningen i utskottets betänkande skulle anknyta ^lill sin gamla linje, den som vi haft gemensam under ^etl antal år.

Jag har här protokollet från riksdagsbehandlingen 1968, då just herr Antonsson förde centerpartiets talan. Han sade då att det var alldeles för sent alt uppnå ^enprocentsmålet 1974/75 och talade varmt för att vi skulle göra den satsningen redan 1972/73. Men när vi nu kommit fram ^lill det tillfälle då del är dags ^atl stå för de vackra uttalandena och handla konkret sviker herr Antonsson. Vi kan därför tyvärr inte ^fortsätla att driva denna rättvisefråga i enighet.

Herr Antonsson anser att även om vi anslår mera pengar så kommer detta inte de svältande till del inom en snar framtid - SIDA har redan tillräckligt med pengar som kan användas till detta. Men de pengar SIDA har är ju till stor del redan intecknade för andra ändamål. När riksdagen anslog dem var de också avsedda för andra ändamål. Utskottsmajoritetens skrivning innebär att SIDA inte får en enda krona kvar att sätta in mot en eventuellt inträffande ny katastrof under resten av budgetåret. Redan innan det första halvåret har gått ut har man alltså använt hela årets

3 Riksdagens protokoll 1974. Nr 142-143

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

pengar till något ^annal.

Vidare säger herr Antonsson alt det skulle la några månader innan vi kunde klara de svårigheter som man nu sä energiskt försöker mana fram. Ja, men inte kan man handla upp av det överskott av vete som i dag finns i landet utan att ha pengar till förfogande. Riksdagen skulle inte acceptera all man gjorde sädana uppköp utan att pengarna redan beviljats. Man måste ju börja i den änden.

De svårigheter med tonnage som herr ^Anlonsson talade om tror jag är överdrivna. Jag har fått rapporter om ^atl man i sjöfartskretsar bedömer möjligheterna all skaffa fram tonnage som stora. Ett rederi har t. o. ^m. uppgivit att tonnage går tomt därför att man inte har frakter.

Jag förstår inte rikligt logiken i herr Antonssons yttrande. Om det nu är så stora svårigheter och tar så lång tid att klara dem, skall man då vänta till den 1 april innan man börjar trycka på knapparna? Är det då inte i stället särskilt angelägel ^atl beslutet fattas kvickt?

Jag vill vädja ^lill kammaren att tänka pä att fina uttalanden, hur positiva och vackert framförda de än är, inte mättar några hungrande människor.

Herr ANTONSSON (c) kort ^genmäle:

Herr talman! Fru ^Neltelbrandt betonade all man inte kan handla upp veteöverskottet utan att ha några pengar. Det är i och för sig riktigt. Men de spannmålslager pä 200 000-300 000 lon som finns utöver de 100 000 ton vi nu diskuterar kommer vi inte ät före den I april, helt enkelt därför alt lantmännens stora silos ute i länen är ^sprängfyllda med vete och annan spannmål och något mer alltså inte kan tas emot före den 1 april när ^hembudsskyldigheten går ut. Först den 1 april kan vi överblicka situationen. Jag har betonat att vartenda kilo spannmål som finns i form av överskott då skall ställas ^lill förfogande för ^svälldrabbade länder.

Fru ^Neltelbrandt vet att vi fortfarande har den inställningen, alt ^en^procentsmålet ligger fast och att del helst bör uppnås inom detta budgetär och pä det sätt jag antytt, bl. a. genom att vi kan göra om oljefonden till en livsmedelsfond. Men, fru ^Neltelbrandt, när SIDA nu har pengar över som inte kan användas innanför de uppgjorda ramarna och som vi därför nu tar i anspråk på det här sättet, kan man då säga att dessa pengar för oss närmare ^enprocentsmålet? Och kan man säga att det faktum att vi har ^etl spannmålsöverskott för oss närmare ^enprocentsmålet, när vi vet att den där spannmålen inte är tillgänglig förrän efter några månader och vi alltså skulle anslå 500 miljoner kronor, som inte kan las i anspråk förrän ett kvartal framåt i tiden?

Jag har sagt alt vi har tiden på oss att bedöma de här frågorna under den allmänna motionstiden efter det att vi har fått ^siatsverksproposi^lionen. Jag vill bara slutligen tillägga all jag tror att det vore bra om vi ^inle här hamnar i stridigheter om tekniska spörsmål, ulan alt det som debattens slutprodukt ändå framgår alt vi har en enig uppfattning om det angelägna i att vi ^vidiar de åtgärder som är praktiskt möjliga alt vidta.

Fru tredje vice talmannen ^NETTELBRANDT (fp) kort ^genmäle;

Herr ^lalman! Nej, herr ^Anlonsson, ^enprocentsmålet ligger inte fast! Del skulle enligt vad herr Antonsson tidigare under lång tid ^sagl ha uppnåtts 1972/1973. Riksdagen beslöt att det skulle uppnäs 1974/1975. Nu blir det kanske uppnått 1975/1976, men vi har ju inte sett hur mycket det bär fram till det året. ^Enprocentsmålet har dess värre inte legat fast, herr Antonsson!

Sedan vill jag varmt instämma med herr Antonsson i ^atl vi ^inle här i riksdagen bör fastna vid olika tekniska detaljer. Jag anser all vi inte heller bör fastna i olika uppgifter om ^veteöverskotlels ^siorlek - det är ju ändå ^inle en huvudfråga. Huvudfrågan är hur vi skall kunna hjälpa de människor som är drabbade av sväll. Då är det en lycklig omständighet att vi just det är när detta hjälpbehov är sä omfattande har fäll ett sä stort spannmålsöverskott i vårt land av vilket vi kan använda en del på detta sätt. Räcker inte del, skall vi ju hjälpa ändå. Detta är det viktiga för frågan.

Om man nu anser alt det är angelägel alt hjälpa ^svältdrabbade länder - och jag tror att herr Antonsson har en sådan varmt positiv inställning till den här frågan - skall man väl använda hela sin energi till att söka klara ut hur vi snabbi och effektivt skall kunna forcera alla de olika hinder som finns. Vi måste bry våra hjärnor med hur de olika tekniska detaljerna skall klaras, men däremot skall vi naturligtvis inte bry våra hjärnor med att söka stapla upp framför oss alla de olika svårigheter som vi kan hitta på.

Jag vill upprepa, herr talman, ^atl varma, vänliga och positiva uttalanden lever man inte pä. De föder inte någon. Just därför att allt det som skall göras tar tid måste vi sätta i gäng nu. Eller menar herr Antonsson att människorna får sin mat snabbare, om vi väntar några månader och fattar beslutet i maj 1975?

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr ANTONSSON (c) kort ^genmäle;

Herr talman! Jag är till freds med att kunna notera att fru ^Neltelbrandt och jag har samma uppfattning om vikten av att Sverige hjälper så långt våra resurser någonsin räcker till. Vi har emellertid frän vår sida velat vara realister och ^sagl oss att vi inte i dag kan sträcka oss längre än ^lill den kvantitet som svensk spannmålshandel har garanterat kan stå ^lill förfogande, nämligen 100 000 lon. Men samtidigt har ^utskotlsma^joriteten uttryckt förhoppningen att det den 1 april skall visa sig alt ^ytleriigare 200 000-300 000 ton spannmål står till förfogande, och då bör vi skaffa fram pengarna.

Del hjälper med andra ord inte om vi har 500 miljoner kronor i handen i dag - vi får inte ett extra kilo vete för det. Jag är gärna med om att man försöker snabba på utskeppningen av lagren, men de praktiska svårigheterna är så stora att jag tror att det inte kan bli fråga om några nämnvärda kvantiteter. Därför räcker del ^enligl min mening att vi anslår medel i särskild ordning när vi ser hur stort det reella överskottet är.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser ^jör ^svältdrabbade länder

Även om vi alla känner mycket starkt i denna fråga måste vi ändå vara realister och ta hänsyn till de praktiska omständigheterna.

Herr talmannen anmälde alt fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt anhållit all till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Herr ARNE ^GEIJER i Stockholm ^(s):

Herr ^lalman! Jag har med intresse lyssnat på både fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt och centerns vice ordförande herr Antonsson. Båda har skildrat den otroliga nöd som finns runt om i världen. Framför allt ägnade fru ^Neltelbrandt en stor del av sin talelid till att redogöra för den. Jag avser ^inle ^atl polemisera i den frågan med vare sig henne eller herr Antonsson - jag tror ^atl nöden är så stor som de har sagt, kanske t. o. ^m. större än vad som har framgått av deras anföranden.

Herr Antonsson har säkerligen rätt i sitt påpekande att den hungersituation som nu råder i världen inte är av övergående art. Egentligen tror jag - det verkar paradoxalt att säga det - att vi bara befinner oss i början av den stora hungerkatastrofen i världen. Det kanske blir så att ^u-hjälp från Sverige och från andra länder i allt större utsträckning får användas till katastrofhjälp. Jag tycker att tendenserna pekar på en sådan utveckling.

Dessa påpekanden, som jag gör efter fru ^Neltelbrandts anförande, kanske förefaller många ledamöter i riksdagen chockerande. Visst är det chockerande - hela världssituationen är chockerande.

Om det finns ledamöter av denna riksdag som tror alt del är möjligt att med ^u-hjälp klara situationen i världen, gör de sig skyldiga till helt felaktiga slutsatser. Jag tror inte att det är möjligt, inte ens om de stora industriländerna, som hittills varit relativt kallsinniga när det gällt ^atl hjälpa, skulle bli mer positiva. Ty hjälpinsatserna kommer förmodligen aldrig att räcka till för den otroliga nöden i världen, en nöd som växer år för år och som vi icke ser något slut på.

Jag har velat göra de här påpekandena. Fru ^Neltelbrandt och herr Antonsson har bedyrat hur ogärna de polemiserar mot varandra. Jag har ingenting emot att polemisera vare sig mot fru ^Ne^ltelbrandt eller mot herr Antonsson, men jag finner ingen anledning att göra del i den här diskussionen.

Om vetesituationen har det i den pressdebatt som förekommit givits många felaktiga informationer. Del är inte förvånande om den stora allmänheten i denna situation tror alt vi i dag skulle kunna leverera 400 000 lon ^överskottsvete. Detta är emellertid icke fallet, och det har framgått inte minst av herr Antonssons redogörelse.

När utskottet behandlade denna fråga bad vi en representant för Svensk spannmålshandel alt komma till utskottet och ge en information om det verkliga läget på vetemarknaden. Kontentan av den redogörelse som Svensk spannmålshandels chef gav är alt det för närvarande finns ca

100 000 lon vete som kan disponeras. Hur mycket vete det kommer alt finnas när man kan överblicka ^vetesiluationen kunde han inte ge någon upplysning om. Han hoppades att det den 1 april, när jordbrukarna skall ha gett besked om den vetemängd som står till förfogande, skall visa sig att mängden ^överskottsvete uppgår till 300 000 ton utöver de 100 000 som nu kan disponeras. Jag säger att han hoppades på detta - han betonade ^atl han inte med säkerhet kan garantera att vi kommer att ha denna vetemängd. Vi hoppas alla att det skall finnas 300 000 ton när man den 1 april har fullföljt denna inventering.

Svensk spannmålshandel säger att de 100 000 ton som nu kan disponeras kan ställas till förfogande från april månad. Man undrar vad del är för anledning alt vänta till april när det sägs att vetet finns nu. Svensk spannmålshandel anger olika skäl till detta. Jag skall nämna ^ton-^nagefrägan, som berördes av fru ^Neltelbrandt.

Fru ^Neltelbrandt hade fält information av någon redare att det går mycket snabbare att skaffa fram tonnage. Men utskottet kan inte vid sin behandling av ärendet gå ^ul och fråga en redare, den förste man får fatt på, och begära besked om hur lång tid del tar att skaffa fram tonnage. Vi kan inte göra annat än att sätta tilltro till de uppgifter som lämnas av Svensk spannmålshandel som skall leverera vetet och som har erfarenhet och vet hurdan situationen är bl. a. i tonnagefrågan. Vi kan inte gå ut på annat sätt och skaffa uppgifter då det gäller leveransen som sådan.

Vi har redovisat den information som Svensk spannmålshandel har givit oss. Om det sedan finns ledamöter i riksdagen som inte accepterar detta, dä kan utskottet inte göra någonting åt den saken. Vi kan återge de fakta som vi har kunnat inhämta, och jag försäkrar att vi har försökt inhämta alla de fakta som var möjliga att få. Vi har ingen anledning att betvivla informationernas riktighet.

Förhoppningen är således att vi nu skall kunna leverera 100 000 ton. Förhoppningen är också att vi den 1 april skall kunna konstatera att vi har, som det sagts, ytterligare 300 000 ton alt leverera. Men då vill jag för säkerhets skull påpeka all det pågår överläggningar om en del av det vete som skulle ingå i dessa 300 000 lon - överläggningar som ännu inte är slutförda och ännu inte inneburit några bindande avtal. Det gäller, för att nämna två exempel, vissa leveranser ^lill Indien och vissa leveranser ^lill Algeriet. Om situationen är den all vi den 1 april har 300000 ton vete i ^ytleriigare överskott får vi räkna med att kanske en del av detta då är ^iniecknal genom ^atl det har träffats ^avial med exempelvis Indien och Algeriet och ^atl den då befintliga reserven är till motsvarande del lägre.

Jag måste säga några ord om det som har kallats den "spontana kampanjen" kring vetet. Det måste i så fall ha varit en väl förberedd spontanitet. En stor tidning i Stockholm har ägnat en god del av sitt utrymme under senare tid ät att övertyga svenska folket ^atl vi måste dela med oss av vårt överflöd, men man har gjort det genom att leverera många

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

felaktigheter som läsarna sedan har kunnat konsumera. Man har t. o. ^m. uttryckt en önskan om all ransonering av livsmedel skulle införas i Sverige.

Del skulle nog skapas en väldigt svär situation om man verkligen ^gjorde allvar av delta krav pä en allmän livsmedelsransonering. Hur fattigt det än är i världen, hur eländigt det än är kan ingen få mig att tro att läget i Sverige är sådant att det svenska folket är berett att ta en livsmedelsransonering. Detta är med andra ord inte realistiskt.

När del nu gäller ^velefrågan har man även uppmanat folk att skriva sitt namn på listor och skicka in. Jag såg en uppgift i dag - jag har inte den exakta siffran - alt det har kommit in upp emot 250 000 namn. Är del bra eller inte?

För min del måste jag säga ^atl jag inte tycker den siffran är imponerande. Om man går ^ul med ett pressorgan av den ^storieken och får gehör även i andra pressorgan i landet, men slutet blir att man får ihop 250 000 namnunderskrifter, måste jag med mina erfarenheter och frän mina utgångspunkter säga att man ^inle har vunnit särskilt mycket. Jag tycker del är en ganska blygsam siffra som i dag publiceras.

Nä, tillbaka till ^utskotlsbelänkandet. När folkpartiet gick till riksdagen med sitt förslag om alt riksdagen skulle ta upp frågan om ^ytleriigare 500 miljoner i anslag till ^u-hjälpen, avvisades detta som bekant. Talmannen kunde av konstitutionella skäl ^inle ta upp frågan till behandling. Då gick folkpartiet till utrikesutskottet och föreslog alt utskottet skulle ta ett initiativ.

Utskottets majoritet har ^lagit ett initiativ och föreslår alltså ^atl vi skall ställa ^lill förfogande ungefär 100 miljoner och därmed möjliggöra inköp av ca 100 000 ton vete - alltså del vete som nu finns till förfogande.

Folkpartiet kunde ^inle dela majoritetens uppfattning utan har en reservation. I den säger man bl. a. ^atl vad utskottet föreslår ^inle innebär några nya pengar.

Nå, del är pengar som finns ^lill förfogande detta budgetår av det anslag som riksdagen har ställt till förfogande - pengar som icke är ^öronmärkta förändra projekt och ändamål. Det ligger väl ganska nära ^lill alt utskottet finner det naturligt ^atl först vilja disponera de medel som kan stå ^lill förfogande, innan man talar om nya pengar.

Fru ^Neltelbrandt sade ^atl positiva uttalanden och deklarationer i och för sig kan vara bra, men alt man inte lever pä det. Nej, det är nog alldeles riktigt. Men jag vill nog säga att utskottets yrkande ^inle är ett tomt uttalande. Det innebär ju alt ställa till förfogande medel för inköp av den vetemängd som nu finns till förfogande och som kan disponeras.

Jag vill erinra om ^atl riksdagens behandling av ^u-hjätpsfrågan delta år innebar, ^atl riksdagen i våras avslog ^moiioner som yrkade på ^enpro-^centsmälets fulla uppfyllande under detta budgetår. Det här är alltså den andra behandlingen^'av den frågan som riksdagen har att genomföra pä ett år. Utskottet har icke nu, lika litet som i april månad, ^kunnal tillstyrka del förslag som framlades då och som vi har alt ta ställning till även nu.

Det är ^inle sä långt innan vi framför oss har en ny statsverksproposition. Alla vet ^atl omkring den 10 januari kommer de nya handlingarna för det budgetår som börjar den 1 juli 1975 att delas ut. Det gäller även ^u-hjälpsfrågan. Vad man kan hoppas pä då är att riksdagen kommer alt få förslag om att till ^u-hjälpsändamål skall ställas till förfogande ett ökat kapital, och som jag hoppas en betydligt ökat kapital. Jag säger att jag hoppas på detta, trots att jag vet hur svårt det är för en finansminister att få budgeten balanserad. Förresten är det nu för tiden inte fråga om all ha en balanserad budget, men frågan är hur mycket man kan hälla nere upplåningsbehovet, som nu varje år och enligt vad man kan bedöma även i fortsättningen kommer att öka med någon miljon. Jag skall inte gä in närmare pä detta men jag vill bara säga ^atl det är klart alt detta har ^etl samband. Det kommer vi aldrig ifrån.

April månads beslut i riksdagen har blivit föremål för olika tolkningar, och det finns de som gör en mer positiv tolkning av vad utrikesutskottet då föreslog och riksdagen godkände än vad som egentligen låg i skrivningen. De som gör denna välvilliga tolkning drar felaktiga slutsatser. Man bör, om man studerar utskottets betänkande från i våras, samtidigt företa en noggrann granskning av vad finansutskottet sade då del gällde anvisande av pengar för delta ändamål.

Jag tror inte att man gör ^u-hjälpsfrågan i den svenska riksdagen någon tjänst om man i debatten driver upp känslorna ^lill en omfattning som den man ibland möter. Vi skall nog försöka se så realistiskt som möjligt på frågan. Man måste komma ihåg ^atl ^u-hjälpsfrågan aren kostnadsfråga som lika väl som andra kostnadsfaktorer i den svenska statsbudgeten måste vara en avvägningsfråga. Vi kommer aldrig ifrån del, såvida vi ^inle tror ^atl vi själva skall kunna klara problemen världen runt.

Jag vet att vid den behandling av ^stalsverkspropositionen som nu äger rum får de olika departementscheferna finna sig i strykningar i stor omfattning i de anslagsäskanden som framställts. Det finns egentligen bara ett område - ja, kanske ^ytleriigare ett - där man ^inle behöver finna sig i strykningar ulan tvärtom får betydande ökningar, och det är när det gäller den svenska ^u-hjälpen. Jag ^lycker all det är litet i överkant när man då uttalar sig som fru tredje vice talmannen gjorde när hon sade att regeringen nu svävar på målet. Jag tror ^inle det är rikligt. Vore det rikligt skulle man nog inte kunna acceptera en ^slatsverksproposition som innebär rejäla tillskott ^lill något enstaka område och då främst till ^u-hjälpen.

Herr talman! Med detta har jag ^velal redogöra för ^utskoitets behandling av den framställning som kom från folkpartiet. Jag vill understryka att utskottels majoritet står bakom del yttrande som i dag lämnas till riksdagen. ^Folkparlirepresentanterna har anmält en avvikande mening men utskottets partier i övrigt har accepterat den skrivning som presenteras.

Jag yrkar bifall till utrikesutskottets hemställan.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Fru tredje vice talmannen ^NETTELBRANDT (fp) kort ^genmäle;

Herr talman! Först ^etl par ord om de siffror som har figurerat så mycket i debatten.

Jag skall be att få referera några meningar, stenografiskt nedtecknade i utskottet, av den information som vi fick, mycket sakkunnigt givetvis, från direktören för Svensk spannmålshandel.

"Överskottet" - jag tar nu inte alla detaljsiffror - "för närvarande är 400 000. Klart besked om det reella överskottet kan ges först den 1 april då man ^hembjuderallt överskott. Erfarenhetsmässigt är de slutliga hembuden 200 000 ton. Vågar inte på detta stadium binda oss för åtaganden av en sådan slutpost men klart alt vi redan nu skulle kunna binda oss för ^ytleriigare 100 000 ton, men med leverans först i april."

Herr talman! Del brukar ibland genom speciella aktiviteter gå ^atl fä fram det man vill ha fram pä ^etl tidigare stadium, och jag tror inte att regeringen skulle ha varit oförmögen till detta.

Herr Arne ^Geijer i Stockholm säger alt det är fel att säga att regeringen svävar på målet. Ja, jag kan uttrycka mig bestämdare: regeringen sviker det löfte den har givit tidigare. Utskottet ger inte en enda ny krona. De här 100 miljonerna kunde ju regeringen redan tidigare enligt riksdagens beslut ha använt ^lill att ge en extra hjälp exempelvis till dessa ^kaiastrofdrabbade länder. Det fanns fullmakter för del.

"Det är inte så långt innan vi har en ny ^slatsverksproposition", säger herr ^Geijer. Ja, fråga svältande människor om det inte är så långt. Om man skall avvakta april månad, som det har talats om här tidigare, och dessutom behandlingen av ^siatsverksproposilionen betyder det sex månader framåt i tiden innan beslut fattas. Är det inte långt för människor som håller på att dö av svält?

"Utskottet kan inte gå ut och fråga någon redare hur det ligger till, och vi måste tro på uppgifter som är lämnade i utskottet."

- Ja, självfallet, men det är precis det jag har sagt; Vi skall ^inle syssla med tekniska detaljer. Men om vi ger ^ell anslag är del regeringen och SIDA som skall sköta det praktiska utförandel. Jag vet ^inle om herr Arne ^Geijer ^inle vägar lita pä att regeringen och dess organ klarar ut dessa uppgifter.

Herr ARNE ^GEIJER i Stockholm ^(s) kort ^genmäle;

Herr ^lalman! Jag måste ytterligare något kommentera tredje vice talmannens siffror om veteresurserna, och jag skall göra det mer noggrant än förut.

Man beräknar alt vi i år kommer att få ett veteöverskott på 1 100 000 ton. Av detta överskott är redan 574 000 ton sålda, bl. a. till SIDA. Vidare ingår i siffran de 100 000 lon som kan ställas till förfogande nu - inte för omedelbar leverans, men de är tillgängliga. I siffran räknas också in 136 000 ton, om vilka förhandlingar pågår med Indien och Algeriet. Jag säger detta därför alt fru ^Neltelbrandts redogörelse ger ett helt annat intryck än vad som är fakta i det här målet.

Beträffande tonnagel, som är en teknisk detalj som vi inte skall syssla med, vill jag säga alt jag heller inte sysslar med den. Men det är fru ^Neltelbrandt som har varit ute och träffat en redare och konstaterat att det här kan klaras myckel snabbi. Då säger jag att vi ^inle kan gå ut på del sättet och leta fram en redare för att tala om saken. Vi måste lita till Svensk spannmålshandel, som skall klara dessa leveranser och har den sakkunskap som också behövs.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Fru tredje vice talmannen ^NETTELBRANDT (fp) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Herr Arne ^Geijer i Stockholm säger att vi ^inie kan syssla med dessa olika tekniska detaljer, och samtidigt är det just det som herr ^Geijer särskilt koncentrerar sig på, framför allt i det senaste inlägget.

Man gör inte, sade herr ^Geijer förut, ^u-landsfrågan en tjänst om man river upp känslorna; vi skall se realistiskt. Ja, men att vilja hålla sina löften är väl inte detsamma som att riva upp känslor. Det är bara fråga om anständighet och moral.

Dessutom, herr ^Geijer, vore det så illa om det fanns känslor med i just sådana här frågor? Jag brukar personligen inte bli beskylld för annat än att vara realist - det vågar jag försäkra. Men jag tror att hela världen skulle se annorlunda och bättre ut om politiker vågade ha litet mera känslor just i de frågor de engagerar sig för.

Herr ^Geijer sade förut all det var en väl förberedd spontanitet bakom allmänhetens aktioner. Jag känner personligen icke ^lill något enda utgående samtal eller utgående brev härifrån riksdagen till allmänheten i denna fråga. Men jag känner till'massor av ingående samtal och ingående brev som har kommit den senaste liden. Och det viktigaste enligt alla som har hört av sig är detta: Vi bör göra en extra insats för de ^hung^erdrabbade. Del är insatsen som är avgörande, inte om vetekornen råkar vara svenska.

Del finns dessutom möjligheter att påskynda köpen från lantbrukarna. Det finns möjligheter alt köpa utomlands tills vårt eget vete blir tillgängligt i sin helhet. Men det måste ju till ^etl anslag för detta. Med 500 miljoner kronor når vi ^enprocentsmålet. Då får SIDA och regeringen möjlighet att pä bästa sätt nå de ^svältdrabbade länderna.

Jag upprepar, herr ^lalman, att man skall akta sig för all förakta spontana reaktioner och folkets röst. Herr Palme brukar säga all man skall lyssna på rörelsen. Vad är det för fel att lyssna på folkel när det hör av sig?

Herr ARNE ^GEIJER i Stockholm ^(s) kort ^genmäle: Herr talman! Del är inte fel att lyssna på folkel, och jag har inte heller ^sagl att det är fel. Vad jag har sagt är ^atl del är förvånansvärt all det inte var fler bland folket som hade anledning alt yttra sig. ^Atl en så relativt liten grupp människor har ^hörl av sig i en sådan här fråga som har fån en sådan publicitet betraktar jag som ett ganska dåligt resultat.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr ^HERNELIUS ^(m):

Herr talman! Beskrivningarna av lägel ute i världen, beskrivningarna av de ^katastrofartade förhållandena i vad som kallas jordens ^svällbälten innehåller tyvärr inga överord; det är fakta. Det är ett faktum att en halv miljard människor svälter i dag. Det är ^ell faktum att ^della icke vållar lidande enbart för dem själva ulan också för nästa generation och generationen efter den. Det är något vi måste se i ögonen.

Vad som icke minst ökar ohyggligheten i dessa konstateranden är ju alt en del av detta är oåtkomligt. En del av det kan icke avhjälpas. Det finns icke distributionsvägar, del finns icke möjligheter att få ut den spannmål som kan stå ^lill förfogande. Med hänsyn till lidsfaktorn finns del icke heller möjlighet att bringa den snara hjälp som i hundratusentals fall vore ofrånkomlig för ^atl rädda liv. Lyckligtvis är dock en del av svälten åtkomlig, och del är det vi diskuterar här i dag.

Den opinionsyttring som har kommit fram i Sverige under de senaste dagarna betecknar jag som mycket glädjande och mycket imponerande. Till skillnad från herr Arne ^Geijer i Stockholm är jag inte beredd att underskatta den. Det är dock hundratusentals människor som har engagerat sig med sina namnteckningar i en vädjan till riksdagen som helhet och till enskilda riksdagsmän. Det är gott och väl att så har skett. Det vittnar om ^etl intresse och en känsla för angelägenheter och händelser utanför vår egen lilla värld, ett intresse som väl icke minst har stimulerats av televisionens förmåga alt bringa kunskaper in i våra hem.

Del är icke överraskande att i denna omfattande ^opinionssiröm ^kyr-^kofolkei går i spetsen. Kyrkornas folk är av gammall vana ^atl intressera sig för omvärlden. De är beredda, har det visat sig under decennium efter decennium, ^atl ta konsekvenserna därav, att bidra och hjälpa när de har möjlighet därtill.

^Kollekterna på söndagarna vittnar om detta, och i dessa bössor och håvar finns icke överflödspengar, ulan det är den enkles skärv, den fattiges skärv som dominerar. Man vädjar icke förgäves till kyrkfolket om bistånd och hjälp - det har erfarenheten visat.

De som stått bakom dessa opinionsyttringar har också fått det gensvar som de väntat sig - och kanske mera. Det har totalt blivit en imponerande manifestation.

En beslående verkan, hoppas jag, av denna manifestation är au intresset för ^u-hjälpen i Sverige skall ha vuxit sig starkare. Del har varit klent med del intresset - det vet vi alla. Man har pä sina håll ryckt på axlarna åt ^u-hjälpen, man har velat komma ifrån det gemensamma ansvaret och man har i många kretsar negligerat vad som sagts. Blir denna manifestation en vändpunkt vore det väl.

Jag skall i delta sammanhang icke närmare gå in på varför det har varit ^etl-sådant motstånd mot ^u-hjälpen i Sverige, men jag kan inte komma ifrån att regeringen har sitt ansvar. Om man använder stora summor för projekt som verkar föga realistiska och binder biståndsmedel för åratal framåt för dessa, då blir det naturligtvis ^u-hjälpen som helhet

som liderskada därav. Om manenvisas med att ge svenska biståndsmedel till nationer, som genom höjden på de priser de ^fär ta för sina råvarutillgångar icke är i behov av bistånd, och alltså låter politiska skäl bli utslagsgivande, då blir det samma resultat och samma ogynnsamma e^f^ fekt på ^u-hjälpen som sådan. Jag behöver inte förklara vad jag syftar pä. Jag syftar på Vietnam och jag syftar på ^Cuba.

En svaghet i den här opinionsrörelsen har emellertid varit att den i så hög grad koncentrerats kring frågan om vetet - det svenska vetet och skörden här hemma. Men det förefaller som om i den delen en ^tillnyktring är på väg. I dag läser jag i Dagens Nyheter på ledarplats att i sakfrågan "om veteöverskottet är skillnaden inför dagens votering inte sä stor som det kan synas". Dagens Nyheter utgår frän uttalanden

från ledamöter av utrikesutskottet "att hela ^veieöverskoltet--------- skall

sättas in som ^svälthjälp", och det är riktigt tolkat.

Men del väsentliga felet med att skjuta vetet i förgrunden för debatten - och det är alltså ett fel även med denna meningsyttring - är ju att Sveriges riksdag i dag icke kan med ett penndrag bestämma över vete "som staten inte äger och som man ännu inte vet om det ens existerar". Detta sista var ett citat ur en ^folkpartistisk tidning, ^Upsala Nya Tidning.

Vi vet alltså inte om vetet existerar. Staten äger det inte - då kan vi inte bestämma över det i dag.

Del är det ena felet. Det andra felet är naturligtvis alt man bortser från att ingen har ansett något annat än ^atl varje korn av den svenska veteskörden skall komma till användning och komma till god användning. På den punkten råder fullständig enighet. Och om det sker direkt eller indirekt, om det sker via kommersiell försäljning eller på annat sätt, om det sker genom upphandling på annat håll som kompensation närmare nödländerna, del spelar i sammanhanget ingen roll. Varje korn av den svenska veteskörden skall komma till nyttig användning.

Utrikesutskottet slår fast detta. ^Ulskoltet säger sig hoppas att "den definitiva beräkningen av 1974 års skördeutfall skall visa ^atl ytterligare kvantiteter senare kan användas för biståndsändamål". Del är viktigt att detta ^understrykes i dagens debatt.

Över huvud laget har debatten utanför kammaren under de senaste dagarna präglats av en ^tillnyktring som är välkommen. Det var faktiskt ingen måtta på överorden ett par dagar, och man kanske förvånar sig över att åtskilliga ^opinionsbildare rycktes med i en paradmarsch av olika siffror och felaktiga slutsatser. Herr Arne ^Geijer i Stockholm har redan erinrat om förslaget om omedelbar ransonering av livsmedel i Sverige. De som står bakom det förslaget har antagligen aldrig ägnat en tanke åt att få medel vore effektivare för att skada intresset för ^u-hjälpen än om beslag, inventering, ^koriransonering och allt vad därav följer omedelbart skulle sältas i kraft i Sverige när det gäller livsmedel.

Andra överord har också förekommit. Jag citerar ur en tidning:

"Må julmaten växa oss i munnen och smaken svinna mitt i bettet,
må ^frosseriel följas av frossa-------- ^."

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Sådana uttalanden är beklagliga. De skadar icke bara saken ulan ger också upphov ^lill vanföreställningen ^atl det svenska folket i jultid hänger sig åt ^etl frosseri utan ^hejd. Det är en helt felaktig beskrivning. De svenska jultraditionerna och julsederna - julevangeliet, besöket i ^julotian, det annorlunda julbordet till skillnad från vardagens kost, ljusen, sångerna - har vuxit fram under en lid när Sverige var ^etl ^u-land. Man får inte glömma bort alt ännu för hundra år sedan var det ganska vanligt att barnen föddes på jordgolv, där halm lades på i jultid för att markera högtiden och festen. Ännu för ett antal decennier sedan fanns sådana golv i bostäder för delar av det svenska folket.

De seder som under dessa tider växte fram har knappast kunnat karakteriseras av något frosseri. Även om en och annan med skäl stöter sig på annonser om lockande julbord etc. bör vi ha klart för oss att detta är marginella företeelser. Det svenska folket har icke råd och icke lust att i jultid ägna sig åt frosserier och kommer icke att göra del, och det går inte att sätta våra enkla julseder, vanliga människors, i motsättning till beredvillighet att hjälpa och stödja.

Vad är det då som skiljer oss åt i dagens debatt? Det finns en skillnad. Den skillnaden är enkelt uttryckt följande;

^Ulskoltet utgår från, räknar med och förutsätter all nästa års ^slats^verksproposition, som finns på vårt bord inom kortare tid än en månad, skall innebära ^atl ^enprocentsmålet uppnås. Detta innebär en kostnadsökning som i dag kan beräknas till 900 miljoner kronor per budgetår för del svenska samhället. Dagens reservanter vill till denna summa på 900 miljoner omedelbart lägga 500 miljoner för innevarande budgetår. Vi andra i utskottet vill vänta och se på statsverkspropositionen. Vi vill också vänta och se vilka ^vetekvaniiteter som kommer fram för att sedan ta s^tällning ^lill förslagen i ^siatsverksproposilionen. Vi vill kunna bedöma den i sitt sammanhang. Vi vill kunna se vilka realistiska möjligheter ^lill hjälp som då finns. Det finns ju inget som helst hinder för att utskottet, när regeringen har sagt sitt ord i ^stalsverkspropositionen och om del då bedöms lämpligt och möjligt, kan ta nya initiativ, kan åstadkomma ^delbeiänkanden och därmed föregripa den stora behandlingen av ^u-hjälps^frågan, för att man skall vinna lid. Det finns inget hinder för en sådan procedur, och utskottet kommer säkerligen, som herr Antonsson också nämnde, att begagna sig av den möjligheten om så är erforderligt.

Men i dag vill ^utskotiet ta ett initiativ, som snarast möjligt för ut den spannmål som vi i dag disponerar ^lill de ^hjälpbehövande. Utskottet vill också ^atl erforderliga medel ställs ^lill förfogande härför.

Jag beklagar för min del all denna debatt redan har haft inslag av arrogans och bitterhet mellan olika talesmän. Del förefaller mig som om det inte vore nödvändigt all sådant förekom. Det förefaller som om vi enade skulle kunna göra mera nytta än om vi försliter vår tid och låter diskussionen få slagsida ^lill följd av synpunkter som i dag inte kan få någon omedelbar effekt. Om fru tredje vice talmannen med all rätt sade att ingen blir mättad på yttranden av sympati eller löften, så

kan man med samma rätt säga att ingen mättas av gräl i denna kammare, utan ansträngningarna måste väl i stället inriktas på att söka skapa enighet om en framgångslinje för i dag och för framtiden.

Mot denna bakgrund skulle jag vilja formulera några punkter för moderata samlingspartiets del som kan tjäna till vägledning.

1. Utskottets initiativ om 100 miljoner kronor och 100 000 lon vete bör omedelbart biträdas.

2. Med hänsyn ^lill önskvärdheten av snabbhet i förfaringssättet bör regeringen uppdra åt SIDA alt intensifiera sina ansträngningar att få fram detta överskott sä fort som möjligt. Om för detta krävs snabbinventeringar ute hos jordbrukarna, må sådana företagas. Om härför krävs nya förhandlingar mellan SIDA och jordbrukets organisationer om lagerkostnader och annat, må dessa omedelbart påbörjas. Det tonnage som kan uppbringas måste uppbringas. Även här är inventeringar och förhandlingar på sin plats.

3. Regeringen bör ^ofördröjligen ta itu med frågan om vilka ytterligare åtgärder som i dagens läge kan vidtas. Därvid synes det ofrånkomligt all ^u-landsbiståndet för Sveriges vidkommande i fortsättningen betydligt mer än hittills måste inriktas på katastrofhjälp. Det behövs ett internationellt ^kaiastronDistånd som uppbyggs i Förenta nationernas regi och där Sverige redan har utlovat sin medverkan och där våra ansträngningar för all nå ett gott och snabbi resultat naturligtvis inte får upphöra. Men det behövs också möjligheter till katastrofhjälp av nationell karaktär att disponeras av Sverige för ^atl kunna sällas in i händelse den nu rådande situationen upprepas - vilket mycket lyder på att den kommer au göra i en snar framlid.

Det behöver också byggas upp en katastrofplanering för framtiden. Det är möjligt att herr Arne ^Geijer har rätt i au detta är början på katastroferna, ^inle slutet. Har han rätt finns det så mycket större skäl för att vi skall sätta ^lill alla våra krafter för att planera - och planera i samråd med andra nationer. Det är kanske ^inle vi som är utslagsgivande i diskussioner härvidlag; vi kan bara bidra efter mättet av våra krafter och efter vår förmåga. Det är de stora nationerna, de stora ^veteöverskonens länder, som har huvudansvaret, men vi har också vårt ansvar och vår del i detta.

Herr talman! Jag ber all få yrka bifall ^lill ^utskoitets hemställan. Jag vill också uttrycka den förhoppningen att vi i det arbete som följer efter dagens debatt i denna fråga skall kunna i den svenska riksdagen uppträda enigt och med gemensamma ansträngningar söka nå fram till gemensamma mål.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^s^vältdrabbade länder

Herr HELÉN (fp);

Herr talman! Del vi nu resonerar om är på sill sätt det viktigaste riksdagen i år har att besluta om. Vi vet att i den här stunden kännande människor i hundratusental har hört av sig ^lill Sveriges riksdag därför att de värderar det vi nu resonerar om just på det sättet. De har vädjat:

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Gör en extra insats för de hungrande.

Herr ^Hernelius har fint och riktigt karakteriserat kyrkfolkets vädjanden. Hans avståndstagande från herr ^Geijers tolkning - liksom den ^frihands-^kompletiering han nu gör till utskottsmajoritetens text och den kompletterande tolkning som herr Antonsson nyss gjorde av ^utskoitsma-^joriielens text - visar hur splittrad utskottsmajoriteten i väsentliga stycken är i sin bedömning både av läget nu och av vad som skall göras under de närmaste månaderna. Jag skall inte, herr ^Hernelius, söka gräl ^.^ på den grunden. Jag kan bara konstatera att herr ^Hernelius' karakteristik av folkpartiets ståndpunkt på ^fiera punkter varit felaktig, och de felaktiga beskrivningarna har redan bemötts av fru ^Neltelbrandt.

Jag har stor respekt för den vilja till kompletterande ^insaiser som nu kommer fram både hos herr ^Anlonsson och hos herr ^Hernelius. Vi hörde ingenting om detta i utskottet, men vi skall inte söka sak för det. Det kvarstår dock fortfarande en grundläggande skillnad så länge man röstar med ^uiskoitsmajoriietens förslag - och det är skillnaden mellan ^"vänla och se" och reservanternas krav "gör någonting nu". Där är vi i bättre samklang med de människor som vädjar.

^"Vi lever i ^överfiöd", skriver en församling på sin namnlista. "Skall då inte vårt land uppfylla de vackra tankar och beslut som tidigare är bestämda av riksdagen? Vi vill ge vårt stöd åt riksdagsmän som kämpar för att ett större belopp än det ^utrikesutskoilet har föreslagit skall gå till svältens offer i vår värld. Så all dessa svältens offer skall ha en möjlighet att kunna överleva. De är ju våra medmänniskor."

"Vi vädjar om omedelbar hjälp ^lill svältande länder i form av spannmål och övriga lämpliga livsmedel", heter det i ett annat upprop.

Svenska ekumeniska nämnden vänder sig i ett uttalande till Sveriges regering och riksdag; "Vi vill återigen hävda vår övertygelse alt Sveriges regering och riksdag är förpliktade ^atl tillse att utvecklingsbiståndet över statsbudgeten uppnår ^enprocentsmålet under innevarande budgetår. De därigenom till förfogande ställda medlen bör ^enligl nämndens förmenande snarast disponeras för inköp av livsmedel i Sverige eller utomlands för ^atl ställas till deras förfogande som hotas av svältkatastrof, framför allt i Bangladesh och de av torka drabbade områdena i Afrika.

Svenska ekumeniska nämnden framför denna uppfattning till Sveriges riksdag och regering som ett uttryck för hela den svenska kristenheten och vädjar inträngande om beaktande av de framförda synpunkterna inför riksdagens behandling av frågan om ^ytleriigare bistånd till ^svältdrabbade länder."

Vi har alla fått del - i varje fall alla de av riksdagens ledamöter som önskat det - av dessa vädjanden frän kristna församlingar, från organisationer, från arbetsplatser och från enskilda. Jag känner stor ödmjukhet inför denna varma opinion över alla partigränser. Den måste möta respekt och gensvar. De människor som hört av sig är sannerligen inte ute efter att göra något "jippo", som det i tarvliga kommentarer påståtts. Dessa tarvligheter slår tillbaka på den som själv gör dessa kommentarer. De

som skrivit ser att här finns människor i nöd. De ser att här finns möjligheter att hjälpa. Och, herr ^Hernelius, det är icke märkligt om unga människor som känner sig främmande för den svenska julseden pekar på våra dignande julbord. De begär - av djup övertygelse - att riksdagen nu skall lyssna och ta vara på deras beredvillighet all avstå något för egen del.

Denna gång ställer också människor upp som annars brukar redovisa tvekan inför ^u-hjälpen. De undrar och har alltid undrat: Når biståndspengarna sitt rätta mål? När de ^fär garantier för ^atl insatserna kommer rätt kan vi räkna med även deras stöd. De har rätt att få veta att vi kommer at^t^ öka vår möda au varje sändning, varje krona skall nå sitt mål. Då kan det inte bara vara fråga om katastrofhjälp. Då måste det också vara fråga om den mera triviala långsiktiga och planerade biståndsinsatsen som Sverige varit ^etl föregångsland för.

Alla riksdagsmän bör känna en väldig glädje inför denna opinion och känna en förpliktelse att svara mot dess krav. Vi behöver delta stöd. Vi behöver denna förankring hos svenska folkel - det slags förankring som vi får om vi beslutar oss för all slå fast vid riksdagens löfte om ^enprocentsmålet och samtidigt göra en rejäl insats mot hungerdöden. Det slags förankring som vi riskerar att förlora, om vi sviker när nöden är störst. Det är ju då hjälpen skall vara närmast.

Jag vet ^inle och ingen här vet exakt hur många svenskar som skrivit sina namn på en lista eller en talong, själva skickat en brev eller ett kort. Alla mottagare här i riksdagen har inte tagit väl vara på dessa opinionsyttringar. En del har hamnat direkt i riksdagens papperskorgar. Jag beklagar det. Men det är ^fiera hundra tusen, som har kunnat räknas. Ingen nationalkommitté, inget parti har organiserat denna opinion. Det är, hur främmande del än kan låta för herr ^Geijer, en spontan och en äkta reaktion från engagerade människor.

Att några personer på en stor daglig tidning gripits av detta och använt sitt forum liksom au några i kyrkans ledning gripits av en helig iver och begagnat sin plattform betyder ^inle att det är någon ^frampiskad opinion. Den skulle aldrig på tre dagar ha kunnat nå upp till delta mål. Jag vet ingen svensk opinionsrörelse som efter tre dagar, utan stöd av någon nationalkommitté eller av några organisationer, genom au direkt gå ut och samla namn på gator och torg har ^kunnal redovisa ett bättre resultat.

Herr ^Geijer sade den 25 april i fjol i kammaren att han kunde försäkra riksdagen och åhörarna att ^u-landshjälpen långt ifrån är populär. Nu vill han inte ens tillgodoräkna sig del stöd som kommer. Hur skall vi egentligen bete oss för att vara herr Arne ^Geijer till lags? Skall vi sitta stilla och tysta och hålla herr ^Geijer i rockskörten? Får vi inte vädja till de människor som själva har ställt upp och säga; "Det ni säger är betydelsefullt, det skall vägleda oss"?

Det måste bakom varje ^sådani här namn finnas ett ansikte och säkert också ett samvete. Det ^väi^djar till oss ^atl låta den moral som vi tillämpar

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

här hemma och som det svenska samhället är så stolt över - au hjälpa de svaga, att bistå vår nästa - gälla också över gränserna, att inte låta människor svälta bara därför att de befinner sig på långt avstånd från Sergels torg.

Bakom varje namn kan vi, om vi blundar och begrundar, också se tusen andra ansikten - de svältandes ansikten. Det är 500 miljoner människor som känner tröttheten i armarna, den begynnande blindheten, värken i magen, den torra, flagnande huden, ^yrseln som kommer tillbaka vid varje ansträngning. Det är barnen som står i kön till de kommunala köken i Bangladesh för au, med stora ögon, konstatera att vetepannkakorna är slut när det blivit deras tur.

Alla skulle de vilja sätta sill namn på en lista till den svenska riksdagen och andra ^pariament. De får inte den chansen. Men de talar till oss genom de svenskar som har ^följl sitt samvete och som har vädjat till riksdagen.

Det brukar sägas att det finns tvä sorters jurister: de som ser problem i alla lösningar och de som söker lösningar på alla problem. Något av den grundskillnaden har det gått att märka - del behöver man ^inle vara polemisk för att kunna iaktta - även i vår debatt.

Det finns de som söker hitta alla skäl mot att ta positiva och snabba beslut.

- Sveriges ekonomi har försämrats av oljeprisstegringarna, säger man, men man låtsas dä inte om att vi samtidigt får mycket bra betalt för våra exportvaror, medan den internationella inflationen har fört fattigländer in i ren katastrof

- Det finns inte pengar, säger man, och låtsas inte om att de som har krävt att riksdagen skall hålla sina löften också har gjort klan att de tar sill ansvar för en finansiering.

- Del finns inte vete, säger man, och hänvisar till att lantbrukarna inte brukar ge definitivt besked förrän vid ^hembudsskyldigheiens inträde i april. Men del beräknade överskottet av vete är ju fastlagt nu genom entydiga uttalanden av alla här - det är 400 000 ton, enligt mycket säkra bedömningar. Det går ^nalurligtvis ^atl påskynda köpen lika väl ovanför som under den ^lOOOOO-lonsgräns som här har gjorts ^lill ett magiskt tal. Del går att köpa spannmål i andra länder, och det viktiga är att riksdagen anslår pengar så alt regeringen och SIDA kan ställa spannmål till de ^svälldrabbades förfogande.

Alt svenska silon är ^sprängfyllda skulle tydligen, enligt herr ^Anlonsson, snarast vara ^etl hinder. Det kan vara ett hinder att en silo var så ^spräng-^fylld alt den sprack i Halland förra veckan, men i övrigt är det självfallet närmast en sak som underlättar när man skall disponera om de resurser som redan finns.

- Vi måste sälla av lager ^lill oss själva inför 1976, fick vi höra i början
av den här debatten; det har lyckligtvis inte upprepats här i kammaren
i dag. Man låtsas då inte om ^atl Sverige skulle få ett överskott av vete
också nästa år, även om skörden 1975 mot förmodan skulle sjunka ^lill

hälften av årets skörd. En av de många som skrivit till riksdagen uttrycker sin syn på det här uttalandel av herr Krönmark sä här: "Vi anser det vara en cynism att risken för ett, på det hela tagel marginellt, svenskt obehag i framliden får väga tyngre än vissheten om miljoner människors svältdöd inom kort."

I stället för an leta efter alla tänkbara svårigheter med en snabb och stor insats från svensk sida måste vi, som fru ^Neltelbrandt sagt, använda värt engagemang och vår fantasi till att la vara på alla möjligheter att göra en insats, för vilken det i kammaren i dag tycks finnas större stöd än när utskottet tog ställning.

Riksdagen har sju år i rad bekräftat sitt löfte ^atl just i år nå ^enpro^centsmålet. Senast i maj sade riksdagen klan ut att den var villig att göra en extra insats utöver regeringens förslag för att bistå de ^hung^erdrabbade och samtidigt hålla sill löfte. Del sades dessutom ^atl en utfästelse om detta borde göras tidig^t. Vad som nu krävs är således inte att vi upprepar vårt löfte utan ^atl vi infriar det. Härför fordras beslut i dag av riksdagen om ett anslag på 500 miljoner kronor.

Vad skulle ett sådant anslag betyda? Om vi för anslaget bl. a. köper 400 000 ton spannmål i Sverige eller utomlands kan vi ge mat åt 3 miljoner människor under ett halvt år; det halva år som behövs för alt nya skördar skall kunna reda upp en del av ^kataslrofläget.

Ett ^annal exempel på vad ett anslag skulle kunna betyda; Det kostar 100 kronor om året att förse ett av de svältande barnen med ett tillskott på 600 kalorier och 20 gram protein om dagen - del tillskott de behöver. 500 miljoner kronor skulle räcka för att under ^etl halvår hålla tio miljoner barn i fattigvärlden på rimlig näringsstandard.

Kan vi låta bli att göra denna insats? Medlemmar i milt parti har skrivit till mig och frågat hur man resonerar i det parti som tidigare stått oss så nära i detta sammanhang. Även efter herr Antonssons inlägg måste jag säga att jag ^inle har kunnat svara på deras frågor.

I den allmänpolitiska debatten i riksdagen för fem veckor sedan förklarade man ^atl de 500 miljoner kronor som riksdagen utlovat för ^FN;s särskilda fond - när den fonden nu inte kommer till stånd - "i lika hög grad gäller för varje insats som ar ägnad att minska hungerkatastrofens omfattning". Hur går det ihop med ett avvisande av beslut i dag om konkret anslag?

Jag har. herr Antonsson, som ^sagl inte kunnat svara på den frågan. Jag för den bara vidare och kommer inte att söka något gräl. Varje parti får väl svara för sig. Men gör ^inle den 1 april till ett magiskt datum. Lika väl som man kan göra inventeringar nu för 100 000 ton, kan man göra inventeringar för mer än så. Men det behövs pengar för ^atl nå det högre talet, och då är det realism att bevilja anslaget nu.

Biståndsministern har förklarat här i riksdagen ^atl man, när den sär
skilda fonden i FN inte kommer till stånd som planerat, "måste överväga
andra metoder att bistå de ^u-länder som drabbats av den ekonomiska
krisen.------ Genom multilaterala bidrag kan vi utnyttja en redan utbyggd

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

4 Riksdagens protokoll 1974. Nr 142^-143

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

^bisiåndsadministralion. Flera av de länder som drabbats hårt tillhör kretsen av svenska programländer. I detta fall kan vi alltså nå det angivna syftet genom en utbyggnad av det bilaterala samarbetet." Måste inte ett sådant uttalande följas av beslut i riksdagen om konkreta anslag?

Herr talman! De allra senaste dagarna har några personer och tidningar sökt göra dagens ämne till en partipolitiskt gräl av enklaste slag. Jag vet inte om man därmed vill föra bort intresset från själva ämnet: de ^svälldrabbade folken. Självfallet förnekar jag inte, utan känner stolthet över att det är folkpartiet som i riksdagen har fört fram det förslag som har lett till ett initiativ från utrikesutskottet, låt vara otillräckligt i sak. Vi står för den reservation som innebär alt riksdagen skall hälla sina löften. Vi har drivit ^u-landsfrågan också när vi ^inle haft starka opinionsyttringar bakom oss.

Men den starka opinionen - och jag vågar säga att den är spontan till sitt väsen och ursprung - har lyft denna fråga över partigränserna. Bland de många som nu vill ge 500 miljoner kronor till mat åt dem som håller på att svälla ihjäl finns representanter för alla partier. Ni kan läsa på listorna. Sök reda på listorna från er hemtrakt, och ni känner igen era egna partivänner! Där finns Sveriges frikyrkoråd, Sveriges biskopar, pingstväckelsens predikanter. Svenska ekumeniska nämnden, arbetarekommuner, ungdomsorganisationer, fackliga organisationer och många många enskilda, alldeles oavsett partifärg.

Oavsett parti måste det därför vid en omröstning som den här finnas skäl för var och en att pröva sig mot de löften som vi alla givit, pröva sig mot de vädjanden som når oss och mot dem som inte när oss: lidandets röster.

Jag vaknade i natt av att ett par mera närliggande ord och bilder trängde sig på. Som barn hade jag svårt att fatta innebörden i uttrycket "de ^obot^f^iirdigas förhinder". Det lät sä konstigt och så abstrakt. Nu vet vi vad det betyder i en konkret situation. Mina barnbarn och deras jämnåriga behöver inte grubbla över vad det uttrycket innebär.

En annan bild kom här från huset. Jag mötte en medelålders man som var företrädare för de anställda på ett stort försäkringsbolag. Han hade inte sökt upp mig, för han ansåg det inte behövligt, sade han. Han var här för att söka andra riksdagsmän. Vi har, sade han, på min arbetsplats under fyra år regelbundet satt av pengar av lönen och betalat in 750 000 kronor till ^u-hjälp. Vi skall nog fortsätta an göra vårt, nu skall ni göra ert.

Då frågar man sig: När någonsin förr har vi mött en opinion som begär alt vi skall ge mer av deras och våra gemensamma pengar än vad vi själva har varit beredda att ge?

I detta anförande, under vilket herr ^undre vice talmannen överlog ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herrar Westberg i Ljusdal (fp) och ^Sellgren (fp).

Herr ANTONSSON (c) kort ^genmäle:

Herr talman! Jag vill stryka under att jag i delta replikskifte inte på något ^sätl önskar skärpa motsättningarna. Frågans karaktär är sådan all del bör vi inte göra. Men jag kan inte underlåta au säga ändå att även om jag har den största respekt för herr Heléns engagemang i denna fråga, som han har drivit också som partiordförande, så fick jag ett intryck av att han litet för mycket ställde sig som ensam försvarare av den politiska etiken på det område som vi nu diskuterar.

Vad är nu skillnaden? Folkpartiet vill ställa 500 miljoner kronor ^lill förfogande nu för inköp av vete som inte är tillgängligt förrän om några månader. Låt mig skjuta in att om man kan få fram det snabbare så är jag den förste att välkomna detta, men jag tror att lagerutrymmena och transportförhållandena är sådana, efter vad Svensk spannmålshandel har sagt till oss, ^atl något sådant inte är möjligt. Och vad säger då vi? Jag vill gärna upprepa att jag gjort en entydig deklaration för centerpartiets del au vi anser att allt tillgängligt ^veieöverskoU ^iniiil sista kilot skall stå till förfogande för de ^hungerdrabbade folken, att pengarna måste skaffas fram och att vi är beredda all la vår del av ansvaret för att så sker. Men vi kan inte vara orealistiska, när man på Svensk spannmålshandel säger ^atl man inte kan garantera mer än 100 000 ton redan nu.

Skillnaden är alltså att herr Helén vill anslå pengarna nu till vete som ^inle finns all köpa förrän om några månader - när ^stalsverkspropositionen läggs fram om knappt en månad och vi då har allmän motionstid.

Herr Helén var också mycket kritisk mot utskottet, men såvitt jag minns rätt yttrade sig ^inle herr Helén i denna fråga i utskottet. Och med den kritiska inställning som herr Helén nu har redovisa^*^ ^lycker jag ^atl han där borde ha deklarerat sin personliga ståndpunkt ^lilel klarare.

Slutligen har även jag haft besök av den försäkringsman som herr Helén talade om i slutet av sitt anförande. Vi resonerade om detta, och jag visade honom vad utskottet skrivit, nämligen att vi vill anslå den ytterligare kvantitet som kan ställas till förfogande ^saml anvisa medel för detta. Men, sade han, dä har det verkligen spritts en felaktig information här i landet. Vi har trott att det gällde bara 100 000 lon.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr HELÉN (fp) kort ^genmäle;

Herr talman! Nej, herr Antonsson, jag vill verkligen inte säga att jag uttrycker någon högre etik än vare sig herr Antonsson eller någon annan i denna kammare. Men det finns en etisk princip som faktiskt har kommit att Slå på spel i den här debatten, och mänga människor har svårt alt förstå att den skall behöva stå på spel. Det är frågan huruvida Sveriges riksdag har skyldighet att hålla sina löften eller inte. Etik är för många människor att hålla sina löften. Om man inte vill ställa upp bakom re-^servationen i dag, så tycker jag del är riktigare alt säga att tyvärr anser vi oss tvingade att bryta detta löfte.

Vad sedan gäller den försäkringsman som vi har haft besök av skulle vi missbruka honom om vi här gick in i detaljer. Men det är väl alldeles

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

uppenbart ^atl han och andra är på det klara med att om man kan nå 400 000 ton lättare och snabbare genom att nu fatta beslut om pengar och regeringen och SIDA därmed känner bemyndigandet från riksdagen, så måste ju det vara alldeles avgörande. Men vi har aldrig sagt an delta skall ^lill varje pris vara svenska vetekorn; det är det enda avgörande! Nej, vi har gått in i detta för all nå ^enprocentsmålet och för att försöka tillvarata varje ton svenskt vete ^sorn kan stå ^lill förfogande. Och del borde kunna bli upp emot den siffra som jag här har nämnt.

Slutligen, herr Antonsson, är det fel att säga att jag inte yttrade mig i utskottet i denna fråga. Men vi har den naturliga arbetsfördelningen att om folkpartiet företräds i ett utskott av en ordinarie ledamot, som därtill är vice ordförande, så är det den personen som för partiets talan. Min insats bestod i att söka utröna om del fanns någon möjlighet att rubba pä den ståndpunkt som man hade fastnat för vid sammanträdels början. Och herr ^Anlonsson kan ju fråga herr ^Geijer om jag inte innan utskottet avslutade sitt arbete gjorde ett sista försök att nå en annan lösning.

Herr ANTONSSON (c) kort ^genmäle;

Herr talman! Herr Helén gör nu det här till en moralisk fråga huruvida Sveriges riksdag skall hålla sina löften eller ^inle. Del är väl ^hell klart

- och det sade också en enhällig riksdag i våras - att vi skall hälla löftet om ^enprocentsmålets uppnående genom ^atl anslå medel till den fond som då planerades i Förenta nationerna. Från vårt håll har vi också framhållit detta, och jag har i dag sagt att när oljefonden nu prövas av Förenta nationerna kan vi inte stå här och säga au fonden kommer inte till ^slånd och därför kan vi ta de medlen i anspråk. Men om tanken på fonden skulle avskrivas, vilket jag hoppas inte sker, står enligt vår värdering

- och den har vi. givit uttryck för - dessa pengar ^lill förfogande och kan användas för andra meningsfyllda ändamål inom ^u-hjälpen.

Herr Helén sade att det inte nödvändigtvis var fråga om svenska vetekorn. Ja, jag skulle inte vilja gratulera herr Helén till ett uppdrag att i dag gå ut på världsmarknaden och försöka köpa upp vete. Situationen där är i dag verkligen härd.

Vad vi har att lila till är alt vi här i landet kan ^få^>fram 200 000-300 000 lon utöver de 100 000 lon som vi i dag diskuterar, och det ger sig om någon månad. Därför finner jag ingen anledning all göra någon stor åtskillnad mellan folkpartiets ståndpunkt och de övrigas. Den enda skillnaden är i realiteten att folkpartiet vill anvisa pengar för detta ändamål redan nu, medan vi först vill se hur stort överskottet blir.

Herr HELÉN (fp) kort ^genmäle:

Herr talman! Jag har tyvärr fortfarande inte fått något svar från herr Antonsson på den fråga som jag vidarebefordrade till honom från våra medlemmar: Hur kan det vara förenligt med det uttalande som gjordes av centerns ledare i den allmänpolitiska debatten - när han sade alt

centerns bredvillighet an bidra i lika hög grad gäller för varje insats som är ägnad att minska hungerkatastrofens omfattning i avvaktan på att fonden blir verklighet - ^atl i dag ställa sig avvisande till ^ell positivt beslut?

Det går inte att inför den engagerade delen av svenska folket komma ifrån all den moraliska frågan är, om riksdagen kommer att infria det löfte som den sju gånger har givit ^atl under innevarande budgetår uppnå ^enprocentsmålet. Vi härav ^utskotismajoriletens företrädare hört tre skilda tolkningar av vid vilken lidpunkt detta löfte skall infrias. Det finns såvitt jag förstår ingen garanti för att det längre finns en majoritet i kammaren som genom röstning kommer att se ^lill all delta löfte hålls. Har jag fel pä den punkten och kammaren vid omröstningen bekräftar detta, skall jag självfallet med största ödmjukhet och tacksamhet acceptera detta och icke göra del till en partipolitisk triumf utan till en triumf för riksdagen.

Herr Antonsson söker nu finna tröst i svårigheten alt just i dag handla upp vete på världsmarknaden. Herr ^Anlonsson vet ju som expert på detta område hur snabbt världsmarknadspriserna och tillgångarna skiftar. Vi har icke låst oss fast vid vetekornen, vare sig svenska eller utländska, utan vi har sagt att de 500 miljoner kronorna skall ställas ^lill förfogande alt disponeras på bästa sätt av regeringen och SIDA. Varorna skall köpas i bästa hamn och till bästa pris. Jag är fullständigt övertygad om att det då går att finna en meningsfull användning för dessa 500 miljoner kronor.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr andre vice talmannen anmälde att herr ^Anlonsson anhållit ^atl till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ^ytleriigare replik.

Herr ^försie vice talmannen BENGTSON (c);

Herr ^lalman! Centern vill skänka veteöverskottet till nödlidande länder

- därom kan del inte bli någon diskussion. Förutsättningar finns, även
om det kommer att ta några månader innan projektet ^prakliskl kan full
följas.

Meningen med hela den svenska ^u-hjälpen är givetvis att hjälpa människor i nöd, hjälpa dem fram till en situation där de kan slippa nöden och uppnå en bättre levnadsstandard. ^Enligl centerns uppfattning bör inte politiska eller liknande skäl inverka pä delta. Varhelst det uppslår en ^nödsiiuation bör Sverige vara berett alt ge snabb hjälp. Så har också skett, åtminstone i viss utsträckning. Jag tror dock alt vi med hänsyn till omfattningen av de plötsligt inträffade händelserna i fortsättningen måste ha betydligt ^slörre belopp än hittills för att ge hjälp i nödsituationer

- det har också betygats av flera talare tidigare i denna debatt.

1 nuvarande situation anser centern att veteöverskottet bör skänkas till nödlidande länder. Förutsättningarna finnesju i utrikesutskottets yttrande till finansutskottels betänkande nr 25 i våras, dä det anfördes "att regeringen, när beslut om ^FN-insatser föreligger, kommer all återkomma

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

till riksdagen med förslag om en insats avseende de mest drabbade ^u-^länderna. En sådan insats bör enligt utskottet vara av sådan storleksordning ^atl den ligger i linje med strävandena alt uppnå ^enprocentsmå^let."

^Finansutskoltet biträdde vad som sades i ^utrikesutskoiteis yttrande om att ställningstagandet ^lill ett svenskt bidrag till ^FN-insatser bör göras på ^etl tidigt stadium. Utskottet betonade att detta ligger i linje med strävan att snabbt uppnå ^enprocentsmålet.

De ^FN-insatser som det talas om i utskottets betänkande har inte kommit ^lill stånd. Därför anser centern att dessa medel i stället bör användas till den hjälp vi nu diskuterar.

Utrikesutskottet skriver i sitt betänkande av den 3 december, som vi nu behandlar, att ^utskotiet hoppas att "den definitiva beräkningen av 1974 års skördeutfall skall visa ^atl ytterligare kvantiteter senare kan användas för ^biståndsändamål". Vi tolkar detta uttalande så, att riksdagen är beredd att, när det verkligen kan fastställas hur stort veteöverskottet är, detta i största möjliga utsträckning skall skänkas till nödlidande länder. Det är således fullt klart att centern vill skänka veteöverskottet till de länder som är i behov av livsmedel.

Vilken är då skillnaden mellan centerns och folkpartiets förslag? Skillnaden måste vara den, att folkpartiet vill skänka bort ett veteöverskott som man ännu inte vet om det finns, medan centern vill skänka bort det veteöverskott som verkligen kommer att existera. Den institution som säkrast kan tala om hur stort veteöverskottet är måste ju vara Svensk spannmålshandel, och den har uppgivit att det överblickbara överskottet är 100 000 ton. Det är därför som centerns linje i denna fråga är så klar: vi vill skänka det överskott som i verkligheten finns, och vi är dessutom beredda att skänka mera, om överskottet visar sig vara större än vad vi kan överblicka i dag.

Både folkpartisterna och de som har skrivit till oss slår alltså in öppna dörrar när de kräver att vi skall skänka bort hela veteöverskottet. Det är fullständigt klart var vi i centerpartiet står - vi har givit svaret genom det ställningstagande vi har deklarerat här i dag.

Det är tvä saker som bör observeras beträffande veteöverskottet som vi diskuterar så mycket: Hur stort är det egentligen? Fru tredje vice talmannen sade att enligt de upplysningar som vi fick i utskottet skulle det röra sig om 400 000 ton. Jag fick samma upplysningar - och tog också upp stenografiska anteckningar - men jag fick inte alls samma intryck som fru tredje vice talmannen, eftersom man måste utgå från grunden för denna uppskattning. Och vad är den? Jo, del är skördeuppskattningarna som ligger till grund för de 1,8 miljoner lon som man talar om att totalskörden är. Men skördeuppskattningarna är ofta mycket osäkra, och dessutom har man inte kunnat ta hänsyn till en sådan faktor som det myckel dåliga ^skördevädrei under senare delen av hösten, då ganska myckel säd blev förstörd. Det är alltså ytterst osäkra siffror som man grundade sin uppskattning på. Den verkliga siffran är vad Svensk

spannmålshandel säger alt man kan disponera, och det är 100 000 lon.

När del sedan gäller frågan, hur mycket spannmål vi kan tänkas fä köpa utomlands, är del, som herr ^Anlonsson sade, rätt ovisst. 88 procent av världens spannmålsexport kommer från Amerikas förenta stater. Till ^della kan läggas exporten frän ^Canada av del berömda ^Manitobaveiet. Största delen av världens ^spannmälsexport kommer från den sidan av världen. Men Amerikas skörd har blivit mycket mindre i åran vad den tidigare hade uppskattats till. Om vi dessutom lar hänsyn till de priser som nu tillämpas på världsmarknaden, förstår vi all del inte är någon marknad som del är lätt ^atl köpa pä.

Att vi har fått ^ell så stort veteöverskott i är i Sverige beror delvis på goda väderleksförhållanden, men det beror också på skickliga jordbrukare, som kan utnyttja den svenska jorden pä bästa möjliga sätt.

Men del finns en orsak till som vi inte skall förbise i dagens debatt: Det svenska jordbruket har ^inle ^följl det råd som socialdemokraterna drev igenom 1967 och som folkpartiet stödde, nämligen alt vi skulle dra ned den svenska livsmedelsproduktionen ^lill 80 procent av vår förbrukning. Jag ^lycker det skulle vara intressant ^atl höra om vi nu, när några år har gått, kunde få en deklaration från socialdemokraterna och från herr Helén i folkpartiet att man inte längre tänker sträva ^efier all vi skall minska livsmedelsproduktionen till 80 procent av vårt behov. - Herr Helén nickar, och det är jag tacksam för; jag trodde också att han skulle svara detta.

Från centerns sida sade vi 1967 och vi säger det nu, ^atl svenskt jordbruk skall förse vårt land med de livsmedel som svenskt jordbruk kan producera - vi kan ju inte producera apelsiner och sådant. Hade vi gått ned till 80 procent skulle vi i dag ha fått gä ut i en svältande värld och begära att vårt rika land också skulle få köpa livsmedel.

Jag tycker alltid att det är av ett visst värde alt få opinionsyttringar frän väljarna. Hur stort värdet är kan man ju diskutera, men nog blir man gladare när man ^fär opinionsyttringar frän människor som har bemödat sig så mycket att de har skrivit några ord än då man får en liten kupong som en tidning har sammanställt på mycket missvisande uppgifter.

Det har i dag på olika sätt talats om svenska folkets reaktioner. Det har talats om hur mycket man äter till julen och vad man frossar i. Kanske del skulle vara möjligt för dem som gärna vill främja en nyktrare jul all också få säga någonting om vad man dricker till julen.

Från julafton fram till ^treiiondedagen dricker svenska folket alkoholdrycker för mer än 250 miljoner kronor. De fjorton dagarna förbrukar man ^lill alkoholdrycker hälften av hela del belopp som vi nu diskuterar. Skall man ha några önskemål om ätandet kanske man också kunde ha önskemål om drickandet och hoppas att besöken i Systembolagets butiker inte blev så flitiga och ^atl kassarna blev litet lättare. Herr Helén talade om människor som skänkte en del pengar till ^u-länder. Herr Helén och jag är säkerligen överens om att om det blev litet mindre i kassarna

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

från Systembolagets butiker kunde man skänka pengarna till andra ändamål i stället.

Vissa andra frågor bör beaktas i ^della sammanhang. Herr Antonsson har talat om internationella problem, och jag har också nämnt dem. Men det finns även åtgärder i Sverige som borde vidtas för att vi skall uppnå en ^Slörre och bättre beredskap för framtiden för all kunna hjälpa i nödsituationer. Vi har t. ex. vissa svårigheter med transporterna. Även om vi säger an vi inte skall diskutera detaljer kommer vi inte ifrån del faktum ^atl vetet måste transporteras. Vi har det så dåligt ordnat att vi har fått lägga upp lager i Tyskland. Därifrån kan vi nämligen göra utskeppningar som vi inte kan göra från Sverige. Vi har det mycket dåligt beställt på det området, och det går inte an helt lätt avfärda den omständigheten. De mindre hamnarna har möjlighet att transportera ut vete, framför allt Norrköping. Den största och enda hamnen av verklig kapacitet, Göteborg, har inga lagringsmöjligheter och inga resurser för att sända i väg vetet. Skall vi göra något för andra länder får vi tänka på alt varorna måste transporteras på ett sådant sätt att de kommer fram i fullgott skick och inte blir förstörda på vägen. Det hör därför också till beredskapen att vi måste försöka se till att vi har resurser för au skicka ut ordentliga kvantiteter i en nödsituation.

Det har sagts i debatten att vi får inte en ny krona genom ^utrikes-^utskotieis förslag. Nej, det kan man säga på ett ^sätl. Men indirekt kan det bli avsevärt mera pengar. Om vi nu förbrukar de fonder som vi har är det ju tomt i kassan. Skulle det då inträffa en katastrof har vi inte pengar till hjälp. När riksdagen inom mindre än en månad sammanträder igen blir det nödvändigt - jag tror ^atl alla partier är eniga om del - ^atl ställa mera pengar ^lill förfogande. Dä kommer vi i realiteten upp i ett större belopp, om det skulle inträffa en katastrof där vi omgående måste hjälpa. De medel som vi nu lar i anspråk var avsedda att finnas kvar ^lill och med detta budgetårs slut.

Jag undrar också vilka åtgärder man konkret vill föreslå beträffande detta ^veieöverskoU som vi nu diskuterat så mycket. Skall vi ha en tvångsförsäljning ^frånjordbrukarna eller hur skall vi bära oss åt ^föratt manövrera det hela? Sådana frågor ställer man sig när man lyssnar ^lill debatten.

Jag slutar mitt anförande som jag inledde det: Det föreligger här ingen tvekan frän centerns sida. Vi vill skänka hela veteöverskottet, och vi vill göra det på ett realistiskt sätt. Vi har all känsla för all vi skall göra det mesta möjliga för att hjälpa våra nödlidande medmänniskor i andra länder. Det anser jag att vi i den situation vi nu befinner oss i gör med det förslag som föreligger från utrikesutskottet.

Herr ^lalman! Jag ber att få yrka bifall ^lill utskottels hemställan.

Herr NILSSON i Stockholm ^(s):

Herr talman! Del är en allvarlig fråga vi diskuterar i dag. Som en varm biståndsanhängare kan jag endast beklaga att biståndets anhängare skall ha råkat in i någonting som kan liknas vid ett gräl när vi nu befinner

oss så nära ^mälsnörei för ^enprocentsmålet. Jag fruktar att det knappast kan vara ägnat att skapa förståelse för biståndspolitiken.

Min ^"veleskörd" - om jag får uttrycka det så - utgörs hittills av 35 brev - 33 kuponger med namnunderskrifter och två brev som är mera utförliga och vari man yrkar att vi inte skall ge någonting alls.

Jag hoppas i likhet med herr ^Hernelius att förståelsen för biståndspolitiken genom den opinion som nu finns skall bli än ^slörre. Men jag har i dag ^märkl att jag räknas in bland de ^obotfärdiga därför att jag inte vill knyta vår ^u-hjälp till ett svenskt tillfälligt ^veieöverskoU och därför att jag är anhängare av den moraliska skyldigheten att visa hur en utgift som jag vill vara med om skall finansieras.

Herr talman! Jag tänker icke låta mig provoceras till att ^della i det som kan uppfattas som ^etl gräl; jag anser att frågan är alltför allvarlig. Jag skall la ett annat grepp på ämnet.

Jag har inte bara fått dessa 35 brev. Jag har liksom alla andra ledamöter av riksdagen fått ett brev från 13 biskopar. Det ställer mig - det skall erkännas - i ^beråd. Jag har för min del aldrig tidigare fått brev från en biskop, än mindre från alla 13, trots all jag är medlem av statskyrkan.

Jag vet inte om andra ledamöter av denna kammare har större erfarenheter än jag av vad man gör när man får ^ell ^sådani här brev. Jag har för min del kommit fram till att man borde besvara brevet och tänkte därför försöka skriva mitt brev till en biskop från denna talarstol. Det brevet lyder:

Herr biskop!

Tillsammans med Era tolv kolleger har Ni skrivit till riksdagen med en vädjan om all bifalla ett förslag om att sända ^fiera hundra lusen lon spannmål till områden som är drabbade av hungersnöd. I uttalanden som man kan ta del av som kommentar till detta brev har det sagts alt det är en fråga om ^rätlfärdighel.

Ibland har kyrkan tagit god lid på sig med att ta ståndpunkt i viktiga samhällsfrågor. Ni, herr biskop, känner säkert till fler exempel på själanöd inom kyrkan än en ^fåviisk lekman. För ögonblicket drar jag mig endast till minnes ett annat område av biståndsverksamheten, familjeplaneringen. 1 fråga om hur vi skall använda ett tillfälligt uppkommet, myckel ston överskott i vår jordbruksnäring har det däremot gått raskt au ta ställning.

Kyrkorna, däribland svenska kyrkan, har en lång erfarenhet av internationellt biståndsarbete. Många gånger har kyrkan gått i spetsen i hjälpaktioner. Det har inte enbart gällt praktisk handling. Kyrkorna har också bidragit till ^atl sprida förståelse och insikt om de stora internationella problemen. Världskyrkomötet i Uppsala för några år sedan blev för många en hjälp ^atl orientera sig i dessa stora problem och själva ta ställning för en mer samlad insats från värt lands sida. Det skall red I igen erkännas.

Ni, herr biskop, som har att företräda kyrkan vet säkert vilken ingående kännedom om ^etl lands förhållanden som krävs för att utomstående skall

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

kunna ge god och effektiv hjälp. Aldrig så välvilligt tänkta insatser från en oerfaren hjälpare kan verka i rakt motsatt riktning mot syftet. Ni vet säkert också att den som ^fär hjälp eller behöver hjälp också stundom fruktar an hamna i underläge. Det finns tyvärr talrika exempel på att en sådan fruktan inte är obefogad.

För ^atl citera en talesman för Ekumeniska nämnden i radion häromdagen vill kyrkan nu sända svenskt överskottsvete till människor som lider "elementär nöd". Någon sådan gräns har mig ^veterligi aldrig tidigare dragits när del gäller biståndsinsatser.

Däremot är del min och ^utrikesutskoiteis mening att vi efter ringa förmåga skall bistå människor som drabbats av katastrofer. ^Utskotiet säger också, att det hoppas att den definitiva beräkningen av 1974 års skördeutfall skall visa att ytterligare kvantiteter kan användas för biståndsändamål.

Varken Ni, herr biskop, eller jag kanske vet så värst mycket om det eller de länder som skall komma i fråga. Men för ^atl komma till hjälp i en svår situation krävs inte bara kunskaper ulan också en vilja ^lill inlevelse i människors förhållanden i dessa länder.

När man vill göra en snabb hjälpinsats bör man därför också försöka göra sig en föreställning om hur den praktiskt skall genomföras och hur den kommer att mötas av de människor som den berör. Ett av dessa länder består egentligen av ^fiera länder med en rikt utvecklad och mycket komplicerad samhällsstruktur. 1 detta land bor lika många människor som i Afrika och Latinamerika tillsammans. Jag tror man skall försöka ^atl hälla ^föresiällningen levande om en myckel stort land med byar, åkrar, gruvor, risfält. stora städer, med biografer, tidningar, hamnar, gator och människor.

Svällande människor i fattiga länder hoppas, att hjälp skall komma utifrån. De har rätt all ^vänla sig en insats från oss, som inte behöver frukta för vårt levebröd. Men de ställer också andra krav som vi är skyldiga att leva upp till. 1 de länder som ^dei kan bli fråga om finns det ^fier människor som odlar vete än hela Skandinaviens befolkning. Vi kan därför inte bara dela ut 100 000-tals lon vete på det enkla sätt man kanske föreställer sig. Det kunde leda till svårigheter för produktionen i dessa områden. Det finns - och jag kan plocka fram dem om det behövs -tragiska exempel på nedgång i odlingen av viktiga grödor i länder som blivit föremål för ogenomtänkta om också välmenta insatser. En illa övervägd insats från vårsida nu kan medföra förvärrade problem under nästa år.

Men kan man då inte skänka del nu aktuella vetet till regeringarna, så att de får ta hand om det och se till att det kommer människorna till godo? Nästa fråga blir: Vad vill regeringarna förfoga över, herr biskop? Vill man ha vårt vete eller vill man ha motsvarande betalningsmedel för att själva avgöra vad och var man vill köpa?

För dessa pengar finns kanske andra planer till reds. Bygga bevattningsanläggningar, utrota skadeinsekter, köpa ris i Thailand, organisera

kooperativa föreningar, anställa veterinärer eller tillverka traktorer. Är det vi, herr biskop, som skall avgöra vilka planer som skall sällas i verket? Eller är det mottagarlandets egna myndigheter? Del är viktigt att hjälpa dem som lider nöd och är förtryckta, men det är lika viktigt ^atl hjälpa människor på deras egna villkor.

Långsiktigt gäller det att angripa de bakomliggande orsakerna till katastroferna. I Indien och Bangladesh måste man exempelvis bygga dammar för att förhindra nya översvämningar. I vissa delar av Afrika måste man genomföra en annan markanvändning för au motverka torkan. Annars kommer människorna i dessa områden åter och åter igen att drabbas av hungerkatastrofer.

När jag först läste Ert och Era kollegers brev kom jag ^atl tänka på en episod ur en film av den italienske regissören ^Ponticorvo. Den hette ^Queimada och gick här i Stockholm för några år sedan. Den handlade omen ^ö, där människor sugits ut under århundraden av kolonialt förtryck. Den koloniala regimen trängdes undan. Folket vann politisk frihet men därav följde inte frigörelsen från ekonomiskt beroende. Folket sögs fortfarande ut, men nu av inhemska förtryckare i förening med internationella företag. Nöden blev än värre efter den formella självständigheten. Välmenande krafter inom landets regering beslöt att möta människornas krav på frigörelse och bättre villkor med att lasta några oxvagnar med bröd och köra ut dem i staden för ^atl delas ut bland nödlidande. 1 den allmänna förvirringen och oredan när de svällande människorna skulle försöka rycka åt sig en brödkaka dödades ^fiera människor. De välmenande var tvungna att ^fiy med sina oxvagnar undan människorna som gripits av ursinne och förtvivlan över de styrandes förnedrande "barmhärtighet", över att krassa vinstintressen fått breda ut sig, över en korrupt överklass och över tanklösa ^u-hjälpare. Detta beskrevs i filmen som en av de handlingar som utlöste revolutionen. Realismen i den berörda episoden behöver knappast ifrågasättas. Men stämmer inte detta till eftertanke?

I gårdagens nummer av en tidning som åtagit sig alt propagera för er aktion står del några ord i en artikel under rubriken "Trycket ökar på riksdagen" som det kan vara värt alt lägga märke till. Så här står det: "Del har förekommit olika uppgifter om ^veteöverskotlels storlek. Svensk spannmålshandel har inga exakta uppgifter men det blir säkert 100 000 ton över sedan vi klarat av uppgjorda leveranser och tagit vad vi själva behöver^"^.

Stämmer inte dessa ord också Er, herr biskop, till eftertanke? Tillgivne Torsten Nilsson

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

1 ^deua anförande instämde herrar Dahlberg. Gösta Gustafsson i Göteborg, Adamsson, ^Bladh, ^Silfverstrand, Johnsson i ^Bleniarp och Johansson i Malmö, fru Johansson i Uddevalla, herr Johansson i Jönköping, fru Johansson i ^Hovmaniorp. herrar Gustavsson i Eskilstuna, ^Larfors och ^Hjorih, fru Ludvigsson, fru Landberg och fru ^Bergander, herr Lindahl

Nr 142

i Lidingö, fru Ström, herrar Hellström, Nordberg och Pettersson i Malmö, fru ^Frändås, herrar ^Mellqvist, Haglund, Ekström, Östrand, Forslund,

Torsdagen den

12 december 1974 ^Nilsson i Östersund, Brännström och Häll, fru Berglund, herrar ^Fred-

_______________ riksson, Karlsson i Malung och ^Green, fru Hjalmarsson, herrar ^Jadestig

Ytterligare insatser och Sundgren, fru Andersson i ^Kumla, herrar Hedström och Henrikson,

för ^svältdrabbade fru Ohlin, herrar Nilsson i Norrköping, Johansson i Simrishamn och

länder Lundgren ^sami fru Lagergren (samtliga ^s).

Herr HELÉN (fp) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Jag har ^inle begärt ordet för att recensera herr Torsten Nilssons i Stockholm mycket välskrivna omvända herdabrev, om jag så får säga, men jag skulle vilja be den biskop som tar emot det att han också läser utskottsmajoritetens betänkande, som herr Nilsson har varit med om att utforma. Brevet och det ^ulskotlsmajorileten skriver hänger nämligen inte ^hell ihop.

Jag vill inte binda biståndet till en existens av ^skördeöverskotl, säger herr Torsten Nilsson. Men det är vad ^utskotiet gör! Bara om det finns överskott kvar i svenska lager i slutet på våren skall någonting extra göras. Vad reservanterna begär är 500 miljoner kronor för att under alla förhållanden hålla fast vid ^enprocentsmålet samt att regeringen och SIDA på bästa sätt skall förfoga över detta belopp.

Det är alltså reservanterna - icke ^ulskotlsmajorileten - som ger den handlingsfrihet för regeringen och SIDA som herr Nilsson säger sig eftersträva.

Sedan skulle jag vilja fråga herr Nilsson, och det hoppas jag inte uppfattas som någonting provocerande; Instämmer herr Nilsson och ^utskolls^majoritelen i övrigt i den tolkning av majoritetsskrivningen som herr ^Anlonsson har gjort inför kammaren? Det skulle nämligen vara en delvis ny situation i förhållande ^lill den som vi befann oss i när utskottet avslutade sitt arbete. Och det är viktigt för kammarens ledamöter alt få reda på det.

Sedan ^lycker jag ^atl jag har rätt ^atl fråga herr Nilsson om del är något fel på det uttalande som gjorts av Göteborgs arbetarekommun och som lyder:

"Den socialdemokratiska partikongressen har slagit fast alt ^enprocents^målet för utvecklingssamarbete ska uppnås under detta budgetår. Göteborgs arbetarekommun uppmanar sina partivänner i riksdagen alt fullfölja detta beslut genom en helhjärtad insats mot livsmedelsbristen."

Herr Torsten Nilsson var ändå den som pä nämnda partikongress sade: Låt oss säga 1974/75 och lova all vi skall hålla detta löfte!

Svep nu inte bort det jag sagt med att säga ^atl det bara skulle vara en provokation till gräl. Försök förklara för mig: Måste ^inle aldrig så allvarliga och känsliga saker få diskuteras politiskt i en politiskt beslutande församling? Är det ^inle sä, herr Nilsson, alt det bara är när man känner sig litet förlägen över sitt handlande som man använder greppet att kalla diskussionen för gräl?

Herr NILSSON i Stockholm ^(s) kort ^genmäle;

Herr talman! Jag kan instämma i herr Heléns uppmaning ^lill biskopen som jag har skrivit ett brev ^lill att han läser igenom utskottets betänkande. Herr Helén påstår ^atl utskottet har bundit sig vid vårt tillfälliga vete-överskott. Det är ingalunda fallet.

Herr Helén har tydligen ^inle läst utskottets betänkande. Vi säger beträffande de 100 miljonerna;

"Nämnda belopp skulle möjliggöra leveranser av 100 000 lon svenskt vete eller andra insatser som mottagarländerna prioriterar för all kunna förbättra sin livsmedelsförsörjning."

Vi har inte knutit hjälpen till vetet. Jag hoppas att biskopen skall läsa mitt brev och ^utskoitsmajoriietens uttalande bättre än herr Helén har gjort. I övrigt, herr Helén, tycker jag att den här frågan är alldeles för allvarlig för att jag skall inlåta mig i ett fortsatt gräl med herr Helén om denna angelägenhet.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr HELÉN (fp) kort ^genmäle:

Herr talman! Det är alldeles uppenbart alt herr Nilsson i Stockholm vill dölja sig bakom greppet alt beteckna varje försök till debatt som ett försök till gräl.

Herr Nilsson har -jag skall gärna medge det - en poäng i del tillägg som han nyss läste upp. Men det svarar inte på rimligt vis mot den beskrivning som han gav i brevet av den handlingsfrihet man skall ha. Hur skall man kunna åstadkomma den allsidighet i planeringen av ^ell bistånd, som herr Nilsson så skickligt pläderade för i brevet, inom ramen för 100 miljoner kronor, varav ^enligl utrikesdepartementets egna föredragande i utrikesutskottet ca 70 miljoner redan är bundna genom regeringens egna åtaganden? Skall man på 30 miljoner eller något mer kunna klara hela det lysande program för en genomtänkt och planerad svensk ^u-hjälpsinsais som herr Nilsson sä skickligt utvecklar i brevet till biskopen? Nog har biskopen skäl att läsa ^uiskoitsmajoriietens skrivning parallellt med det brev han får från herr Nilsson.

Herr ^KORPÅS (c);

Herr talman! Jag beklagar ^atl våra arbetsformer ^inie har gjort det möjligt för oss ^atl få den stund till eftertanke och meditation som jag tror ^atl vi litet var kände behov av efter Torslen Nilssons brev nyss. Torslen Nilsson förklarade alt han talade som lekman. Vi vet att han talade som en person som har betytt mer än de ^fiesta för att ge Sverige anseende för ^atl vilja engagera sig för folken där ute, ett engagemang i medvetande om moraliskt ansvar och inte efter strategiska hänsyn.

Utrikesutskottets betänkande börjar med orden:

"Med anledning av den alltmer allvarliga ^svältsiluationen i vissa ^u-^länder har utskottet diskuterat frågan om ytterligare svenska katastro^f^ insatser."

Detta är den allvarliga bakgrunden till utrikesutskottets diskussion och

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

^lill ^utrikesuiskottets beslut. Det har framgått ganska väl under debatten att det inte råder någon skillnad mellan utskottets majoritet och reservanterna när del gäller viljan alt ge hela överskottet till de svältande. Del har sagts gäng pä gång, men del behöver tydligen ändå upprepas.

Folkpartiet har icke mera vete alt lova än vad majoriteten har. Det skulle ju kunna vara nog som svar pä de brev vi har fått, även om jag själv också har ett behov av all svara personligt på dessa.

Varje korn kommer till användning, sade herr ^Hernelius, för hjälp till folken där ute. Jag vill instämma i del, men jag vill också lägga till: vår uppgift är att se ^lill ^inle bara all överskottet kommer ut utan att också varje korn kommer till bästa användning. Det är ofta svårt. Det finns kanske ingenting som kräver så mycket av organisation och planering som just katastrofbistånd.

Om vi vill att del skall gå ^ul en hälsning över världen inför julen från den svenska riksdagen i dag, hoppas jag ^atl den hälsningen inte bara skall innehålla att vi är ett folk som vill ge sitt överskott utan att den skall visa alt ett samlat svenskt folk står bakom dem där ute i deras nöd - ^etl folk som är berett till de största ^insaiser.

Arbetet pä att förmedla våra insatser lar lid. Det är ett långsiktigt arbete. SIDA har i höst av överskottet redan inköpt 112 000 ton. Det pågår förhandlingar, som här har sagts, om leveranser till Indien av ytterligare 130 000 lon; möjligen är ^svältsiluationen just nu värst i det indiska ^Västbengalen. Det gör 242 000 ton. Därtill kommer de 100 000 ton som utrikesutskottet menar alt vi i dag ytterligare kan lova - ^etl löfte som vi också kan stå för. Till delta skall läggas det som i vår kan visa sig finnas av ^ytleriigare överskott - det skall också gå ut. Utskottet lar ansvaret för att värt överskott verkligen kommer ut.

Det har talats om ^enprocentsmålet. ^Utrikesutskotlet har inte uttalat sig om del, men jag vill ändå kommentera frågan ^efiersom den har kommit upp i diskussionen. Vi har inte sagt nej ^lill ^enprocentsmålet - vi har ^inle ^sagl någonting, eftersom det ^inle har funnits någon anledning ^atl göra det just nu. Men jag vill understryka att när vi nu ger regeringen i uppdrag alt omedelbart förbruka hela vårt återstående anslag för katastrofinsatser, innebär det att vi icke har medel för katastrofinsatser under hela nästa halvår. För ^atl skapa nya möjligheter att lämna katastrofhjälp skall vi frän riksdagens sida - den uppfattningen har jag stått för i utskottet, och den står jag för även i fortsättningen - medverka till ^atl nya pengar kommer fram.

Vi uttalar oss också för ^atl det överskott som vi får fram under våren skall inköpas. Vi har inga pengar till det i dag, men del är självklart att de pengarna skall fram den dag vi vet hur mycket som behövs.

^Ulskoltet har gett de signaler som krävs. Om riksdagen i dag följer utrikesutskottet, ger riksdagen i sin tur de signaler som regeringen och biståndsorganen behöver för ^atl förbereda dessa insatser.

Det är ^inle bara fråga om att ge vete för mat till dem där ute. Vi måste samtidigt se till alt del blir vete för utsäde och ^atl det blir annat

stöd för att människorna skall kunna ta sig ur misären. Antagligen är del en tragisk realitet ^atl vårt utvecklingsstöd alltmer måste bli en hjälp för människor som inte har dagligt bröd. ^Atl ge dagligt bröd för alt människor skall kunna överleva, det kommer vi att fä fortsätta med. Men del är angeläget ^atl vi också ger dagligt bröd för att människor skall orka arbeta och klara sig själva. För all överleva behöver människor bröd, men de behöver också fä tro pä sig själva och på sin förmåga ^atl av egen kraft bygga framtiden. Del stödet s^kall de veta all de får av oss. Vi måste alltså vara beredda ^atl stödja dessa folk i deras strävan. Det kommer ^atl kräva mycket mer av oss än ^atl bara ge av värt överskoll. Vi måste säkerligen förändra själva vår livsföring. När vi ställer dessa allt större krav på vårt eget folk, måste vi också kunna garantera ^atl våra gåvor kommer fram dit där de behövs.

Vårt ansvar är stort inför de svällande. Vårt ansvar är också stort inför vårt eget folks engagemang i denna fråga. Vi måste söka klargöra behoven i världen samt konsekvenserna av vår hjälp och konsekvenserna om vi inte hjälper.

I denna fråga står del svenska folkel mer samlat och står vi såsom svenska folkels företrädare mer samlade än man gör i de flesta andra länder. Vi skall vara rädda om den samlingen och ^inle skapa konstlade skillnader. Genom ensidighet i debatten kan de skillnaderna leda till klyftor inom värt folk.

Den dag det inte längre blir tal om överskott ulan om själva livsföringen, kommer provet för oss såsom människor och folk. Det provet måste vi klara, men del förutsätter en vilja hos hela vårt folk ^atl stödja samt en ärlighet i information och uppsåt hos värt folks ledare.

De många uttryck för människors varma och ärliga engagemang som vi har fått svarar, vill jag påstå, mot en ärlig vilja här i riksdagen. Men de erinrar oss också om vårt ansvar mot människorna där ute och mot värt eget folk.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

I detta anförande instämde herr Johansson i Växjö, fru Hambraeus, fru Olsson i Helsingborg och fru ^Fredgardh, herr ^Gransiedt samt fru ^Wigenfeldt (samtliga c).

Herr ^W^HKMAN ^(m);

Herr talman! Om man bara hade lyssnat till vissa tidningar eller till vissa ^folkparliultalanden under de senaste veckorna, skulle man kunna tro att motsättningarna i denna fråga var mycket stora. ^Å^ ena sidan finns de som inte vill offra något - eller väldigt litet - för att lindra nöden i den fattiga världen. ^Å^ andra sidan finns de som verkligen ställer upp och kräver rejäla anslag för ^atl mätta åtminstone en del av de miljontals hungriga munnarna ute i världen.

Så enkelt är del ^nalurligtvis inte. Men debatten har kommit ^atl snedvridas redan från början. Kopplingen till vårt eget ^veieöverskoU - hur stort del nu är - har gjort ^atl en mängd tekniska och rent formella ^syn-

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

punkter fält dominera. Det har sannolikt varit pedagogiskt lämpligt att tala dels om vårt överskott, dels om den fattiga världens stora brist. Men när vi reellt skall ta ställning i själva sakfrågan, har det svenska ^veleöverskottet egentligen liten betydelse. Vi har, herr talman, överskott på myckel här i landet. Men vad som till ^syvende ^og ^sidst skall räknas är de reala resurser i form av pengar som vi anser oss kunna avsätta till olika behövande ute i världen.

Jag vill anknyta ^lill herr Torsten Nilssons anförande och hans fråga ^lill biskopen: "Vill man ha vete eller pengar?" För mig är svaret självklart. Del är i första hand pengar man behöver.

Genom att koppla frågan till det svenska vetet har man komplicerat hela problemet. Vi saknar tonnage - del är en riklig invändning. Del tar lång tid all skeppa spannmål från Sverige - del är en annan riktig invändning. Men del frågan gäller måste naturligtvis vara all ställa själva pengarna ^lill förfogande, för alt sedan i samråd med internationella hjälporgan och med mottagarländerna själva bestämma hur anslagen bäst skall användas. Att därvid en del medel kommer att brukas för inköp av bl. a. spannmål i detta land är ^inle osannolikt.

För mig, herr talman, är själva utgångspunkten i dag följande. Vi upplever den sannolikt värsta ^hungersitualionen hittills i mänsklighetens historia. Jag behöver inte upprepa de beskrivningar som gjorts från olika håll. Miljoner människor svälter ihjäl eller får skador för hela livet på grund av undernäring. Det är i ett sådant läge omöjligt att inte reagera - det gör vi alla på olika sätt - och att inte ställa upp för att snabbt söka lindra en del av den akuta nöden.

Även jag kan instämma i mycket av det brev som herr Torsten Nilsson skrev. Det innehöll en i stort sett väl avvägd analys av hela utvecklingsproblematiken. Jag är medveten om alt katastrofinsatser ^inle är någon lösning av de långsiktiga utvecklingsproblemen. För att lösa dessa måste befolkningsexplosionen pä något ^sätl trappas av. ^U-ländernas eget jordbruk måste utvecklas. Sociala reformer och utbildningsinsatser måste till. Men trots delta måste vi självfallet göra allt vi kan i en akut nödsituation. Och del är en speciell nödsituation i dag. Oljeprisernas starka stegring har drabbat de faltiga länderna extremt hårt, mycket hårdare än de rika länderna. De förras möjligheter ^atl köpa spannmål är starkt beskurna även på grund av att priserna på just spannmålen mer än fördubblats. Missväxt i flera delar av den fattiga världen har ytterligare ökat problemen. Det är alltså inget ^aniingen-eller vad gäller katastrofinsatser och långsiktigt bistånd. Det måste vara ^eti ^både-och!

När riksdagen i våras diskuterade ^u-hjälpsanslagen, förutskickades alt 500 miljoner kronor skulle gä till den speciella ^FN-fond som man räknade med skulle upprättas under den gångna hösten, en fond som skulle hjälpa de mest fattiga länderna ^atl klara sina valutaproblem och möjliggöra åtminstone oförändrad import av spannmål och olja. Fonden har ^inle upprättats, och den kommer sannolikt ^atl dröja, om den över huvud tagel kommer till stånd. För mig är del naturligt och också konsekvent

i det läge som har uppstått att nu använda motsvarande belopp, dvs. 500 miljoner, för att söka lindra den omedelbara katastrofsituationen. Pengarna skulle indirekt användas för ^atl lösa samma typ av problem som den förväntade ^FN-fonden skulle lösa.

Nå, säger någon, hur skall du klara finansieringen? Jag är medveten om och erkänner att jag ^inle har ett entydigt svar pä den frågan. Men jag förmodar att finansieringen av den ^s. k. ^FN-fonden var något som samtliga partier, som utan omröstning accepterade den linjen, fått söka komma överens om, ifall fonden som vi hoppades verkligen hade upprättals. Situationen i de fattiga länderna har ^inle förändrats annat än i negativ riktning sedan vi diskuterade i våras. När nu fonden i FN inte blev av så kan vi, menar jag, ^inle slå oss till ro. Vi bör handla nu och i ett sammanhang. Ju snabbare, desto större chans att rädda människoliv.

Det är klart att pengarna måste las in på något ^sätl. För mig är det självklart alt bördan dä skall bäras av i stort sett alla i det här samhället, ett samhälle med problem ^na^luriigtvis men ett samhälle som är så oändligt mycket mera lyckligt lottat än omvärlden, ett samhälle som har råd att öka biståndsinsatserna. Det paradoxala är, herr talman, att miljoner människor svälter ihjäl ute i ^väriden och själva subventionerar vi generellt vissa livsmedel. Jag kan inte annat än påpeka hur orimligt detta förhållande ler sig för många människor i vårt land och ute i världen.

Mycket har redan sagts i debatten, och jag skall inte ^föriänga den mycket till. Ingen kan sväva i något tvivelsmål om att pengar behövs för snabba ^insaiser i de ^svältdrabbade länderna. Huvudfrågan gäller, som jag inledningsvis sade, inte hur mycket vete vi har i landet. Huvudfrågan gäller att snabbt sälta in akuta åtgärder. Opinionsyttringarna har visat all stödet för ökade ^insaiser för de fattiga länderna har växt. Allt ^f^lera människor blir medvetna om eländet där borta och det relativa välståndet här hemma. Allt ^fiera människor blir medvetna om att standardklyftorna mellan rika och fattiga länder måste minskas, inte bara för att människorna i de fattiga länderna skall få en drägligare standard utan även för att ^konfiiktriskerna i ^väriden skall kunna minskas. Del är min uppfattning alt spänningarna mellan i-länder och ^u-länder bara kommer att öka så länge klyftorna i standard inte kan minskas.

Jag ser inte någon stor skillnad och absolut ingen avgrund mellan utskottets linje och reservationen. Jag betvivlar inte den goda viljan eller ansvarskänslan hos utskottets majoritet. Jag tror alt vi över huvud taget skall söka undvika partikäbbel i dessa frågor. Enighet i stort måste vara en målsättning i sig. Jag vill återigen citera Torsten Nilsson: "Gräl passar inte och gagnar inte i de här sammanhangen."

Då det primära för mig är all snabbt få fram hjälp, kommer jag att stödja reservationen, inte för att söka frammana motsättningar, utan framför allt ^fö'( att inför mig själv i denna fråga - av djupt moralisk innebörd - rösta som samvetet bjuder.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

5 Riksdagens protokoll 1974. Nr 142-143

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr ÅBERG (fp);

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar är ulan ^tvivel den viktigaste vi någonsin haft all ta ställning till här i riksdagen. Det har ^understrukiis av många talare i dag. Och den är det därför all den gäller mänga människors liv eller död.

Då jag satte mitt namn under den skrivelse i vilken begärdes ^atl utrikesutskottet skulle använda sin initiativrätt för ^atl lägga fram förslag om anslag bl. a. till inköp av ^överskoUsvetet till de svältande var det många minnesbilder frän min egen verksamhet som trängde sig pä med oerhörd kraft. Lät mig här bara få nämna ett par sådana.

Tillsammans med min familj hade jag just installerat mig i den bostad som anvisats oss av vederbörande ^u-landsmyndigheter. Enligt landets sed sattes soptunnan ^ul vid grinden före gryningen. Så fort den hamnat där såg jag någon komma smygande i halvmörkret. Ögonblicket efteråt satt en man pä ^huk vid soptunnan och sorterade soporna för ^atl se om det fanns något ätbart där. Några grönsaksrester var troligen det enda han fick lag på den gången. Då jag närmade mig utgången för alt ge honom någonting bättre sprang han sin väg, bort i skuggorna. Kanske hade han av de tidigare hyresgästerna jagats bort för att han sölade ned på tomten. Sedan fick jag erfara att det ^inle var ovanligt all soporna sorterades och grönsaksavfall o. ^d. logs till vara av de svältande.

En annan gång var jag i ett ^annal land, nämligen i Indien. Då jag tillsammans med ^ell par ^FAO-tjänstemän steg ur bilen utanför en restaurang var jag nära att trampa pä ett litet barn som låg och sov i gal-smutsen vid restaurangens trappa. Det var min första dag i det landet. Jag stannade bestört och tittade på den lilla utmärglade varelsen, som var klädd i en trasa som inte ens nödtorftigt skylde hennes smutsiga kropp. En fruktansvärt mager man satt apatisk på trottoarkanten och sträckte handen framför sig i den vana ^liggargeslen. Ögonen stirrade stora och tomma. Jag kände ett ^vanmäktigt behov inom mig att få hjälpa på något sätt. Dä tog en av kamraterna mig i armen och sade: Kom, det går inte ^atl ge något till en, då har du genast hundratals tiggare runt dig.

Medan vi satte oss till rätta vid middagsbordet berättade han att del fanns över en halv miljon av dessa svältande och döende människor enbart i den staden, Bombay, människor som lever sitt liv pä gatan på samma nivå som de herrelösa hundarna och på lägre nivå än korna, som är välkomna att ta för sig vid ^grönsaksslåndet på torget. Maten smakade mig inte den kvällen. Vanmakten inför nöden blev till en klump i halsen.

Två dagar senare, samma stad. Jag hade börjat vänja mig vid vandrande skelett med huden formligen kletande vid benen. Jag hade börjat lära mig all ge något när ingen såg det, för att inte bli omringad av svällande. Efter arbetets slut på eftermiddagen flanerade jag sakta i människohavet. En av dessa hemlösa svältande hade just segnat ner död på trottoaren. Någon rättade ^lill hans leder och sträckte ut dem innan ^dödsslelhelen

skulle komma. Så föstes han in till väggen, där han fick ligga med klädtrasorna som enda svepning ^lill dess de kommunala myndigheterna, renhållning eller liknande, samlade upp honom tillsammans med mänga andra döda. Vanmakten bände i milt inre. Detta var dock en medmänniska, min broder, och jag kunde ingenting göra!

Någon kanske tycker all det inte passar all här dra fram dylika exempel på nöden och eländet i världen. I så fall måste jag få uttrycka mig opassande denna gång. Och jag gör det ännu mer därför alt verkligheten, den bistra, fruktansvärda, för miljoner människor ofrånkomliga verkligheten, är sä gränslöst opassande. Vi ser glimtar av den ibland i ^TV-^rulan. Blir de alltför påträngande kanske vi vänder bort huvudet. Men nöden, hungern, döden finns där ändå, även om vi ^inle alltid orkar se den.

Det betänkande vi nu diskuterar kom som bekant ^lill därför att utrikesutskottet på förslag av folkpartiet beslöt ^atl använda sin initiativrätt. ^Della var en positiv åtgärd, som länder utskottet ^lill heder. Men tyvärr stannade utskottet vid ett förslag till anslag som var alldeles för lågt.

Jag tillhör själv utskottet men var på grund av annat uppdrag inte närvarande vid tillfället i fråga. Jag vill därför nu framföra en liten undran; Om majoriteten nu ^inle kunde tänka sig alt gå med på all anslå 500 miljoner kronor, bl. a. för inköp av spannmålsöverskottet, borde det väl ändå ha funnits någonting mellan delta och ^utskoitsmajoriietens förslag till anslag, som är alltför lågt. Därmed skulle man ha kommit ett ^sleg pä vägen närmare ^enprocentsmålet.

Det finns tillfällen då man nästan beklagar ^atl allting i ^della hus måste dras upp och behandlas efter politiska linjer. Tyvärr kan vi inte komma ifrån en sådan tingens ordning. Men för sakens skull, för de svältandes skull, för de ^döendes skull vill jag närmast beklaga alt det var ^ell ensamt parti, ja, all del var ^etl parti över huvud taget, som aktualiserade frågan om ett snabbt och ordentligt handtag till människor som annars svälter ihjäl. Det hade kanske varit bättre om ^förslagel framställts tvärs över de politiska linjerna. Men så blev del ju ^inle. Och därför tycks frågan här i kammaren fä en partipolitisk behandling, som jag beklagar. Men - den frågan måste man ställa sig - skall det bli en partipolitisk behandling som sänder en del människor i döden, människor som vi kunnat rädda ^lill livet om vi hade velat göra del och velat handla snabbt?

Som i andra politiska sammanhang ser det nu ut som om förslagsställarna till varje pris skall misstänkliggöras. ^Etl politiskt jippo har ^för^slagel kallats - och det av politiker som i vanliga fall vill bli betraktade som seriösa. Hur vågar man kalla det så? Förstår man inte alt detta är en ^skymf mot flera hundratusentals människor i vårt land, kristet eller annars allmänt ideellt engagerade?

Jag blev i förrgår uppringd av pastorn för en av de största frikyrkoförsamlingarna i landet. Ekumeniska nämndens listor hade inte kommit honom till banda, men församlingen hade själv skrivit ut sådana. Under några få timmars tid i söndags skrev närmare lusen människor enbart

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

i den kyrkan på en vädjan till oss i riksdagen alt nu gå in för en verklig hjälpaktion. Hur kan dessa människor beskyllas för att delta i politiska jippon?

Vi har, förmodar jag, alla fått ett brev med uttalande av Svenska pingströrelsens predikantkår. Uttalandet bär spontanitetens prägel och lyder som följer;

"Predikanter och föreståndare inom svenska pingströrelsen till ett antal av 1 100 samlade ^lill årskonferens i Stockholm beslöt enhälligt att rikta en allvarlig vädjan till Sveriges riksdag alt bevilja ett tillräckligt stort anslag för alt kunna köpa upp det spannmålsöverskott, som vårt land för närvarande har tillgång ^lill och ställa detta ^lill förfogande för svältande i ^u-länderna."

Detta spontana uttalande av pingströrelsens predikanter och föreståndare, med cirka 100 000 medlemmar bakom sig, har väldigt litet uppmärksammats av massmedia. Men de är i alla fall med tillsammans med biskoparnas upprop. Ekumeniska nämndens stora engagemang osv.

Utskottets värderade ordförande betecknade opinionsyttringarna frän Sveriges kyrkor och andra organisationer som en, som han uttryckte del, "väl förberedd spontanitet". Också jag betecknar det som en väl förberedd spontanitet, men jag gör det inte från samma utgångspunkt som den herr ^Geijer hade. Det är inte enskilda tidningars agerande som på så oerhört kort lid har lyckats sätta dessa skaror i rörelse - därtill känner jag dem alltför väl och vet att de är trögare än så. Det är ^inle fråga om kollekliva beslut i delta sammanhang, ulan om enskilda människors beslut ^atl skriva sina namn på de listor som har lagts ^ul med vädjan om snara åtgärder. Dessa stora skaror av kristet engagerade människor - i svenska kyrkan, i frikyrkorna och även i övriga ideella organisationer - känner verkligen för detta. De är sådana som under generationer har burit upp ett intresse och som genom missionen uträttat storverk, ^ofla i det tysta och med små medel. Det är därför som det finns och har funnits en - mycket väl organiserad, om man sä vill -spontanitet sedan generationer tillbaka. Det är dessa ofta lågmälda låginkomsttagare som årligen av sina förut beskattade medel skänker mellan etthundra och etthundrafemtio miljoner kronor till missionen - medel som i mycket stor utsträckning användes just i socialt arbete. Om jag inte minns fel var summan för kyrkornas och Lutherhjälpens gemensamma insamlingar under föregående år 135 miljoner kronor.

Dessa stora skaror har rätt alt kräva av sitt eget land och statsmakterna alt givna löften skall infrias! Och, vägar jag påstå, ^etl infriande av löftena nu^,^ när det finns en så stark opinion och när del görs en sä stor insats av folket som helhet, skulle säkerligen ytterligare sporra de frivilliga krafter som arbetar i människokärlekens tjänst.

Del finns ett gammalt talesätt som lyder: "En knuten näve kommer ingenting i." Underförstått: den som egoistiskt knyter handen om del han äger missgynnar sig själv i del långa loppet. Utskottet har visserligen inte uppmanat Moder Svea alt ^hell knyta näven utan i stället att öppna

litet på fingrarna och låta något av vårt ^överfiöd rinna ^ul ^lill de svällande. Men detta räcker inte Vi bör den här gängen, då så stora skaror i värt land står bakom en rejäl hjälpinsats, ge med full hand och med fullt hjärta. Det kanske dröjer innan vi nästa gång får en dylik psykologisk situation och stabil opinion bakom oss beträffande ^u-landsprogrammet. Det har omvittnats vid flera tillfällen ^aU det på många håll inte är populärt att tala om ^u-landshjälp. Nu har vi ett tillfälle att handla eftersom myckel stora skaror människor är med oss. Därför bör vi handla medan det lägel är för handen.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den reservation som är fogad till ^utrikesuiskottets betänkande nr 17.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

I detta anförande instämde herrar Hylländer (fp) och Jonsson i Alingsås (fp).

Herr ^MÅBRINK (vpk):

Herr ^lalman! Den akuta ^svältsiluationen i en rad länder har framkallat en stark opinion bland det svenska folket till förmån för större internationella biståndsinsatser. Denna meningsyttring måste hälsas med tillfredsställelse. Alla krafter är välkomna i kampen mot fattigdom, ojämn resursfördelning och imperialistisk utplundring.

Jag har i tidigare debatter i den här kammaren citerat Salvador ^Allendes tal vid tredje ^värdlshandelskonferensen i Santiago de Chile 1972, och jag tar mig friheten att än en gäng använda en del av detta citat:

"Det första som bör påminnas om är att vårt samhälle inte är homogent utan delat i folk som har blivit rika och folk som förblivit fatliga. Ännu mera betydelsefullt är det att erkänna alt bland de fattiga nationerna själva finns del, olyckligtvis, de som är ännu fattigare än de övriga och många som existerar under olidliga förhållanden. Deras ekonomi är dominerad av främmande stater, utomstående behärskar hela eller delar av deras ^territorium, de lider ännu under kolonialismens ok, eller en majoritet av deras befolkning är utsatt för rasfördomarnas och apartheids våld. Ännu värre, i många av våra länder förtrycker djupa sociala skillnader massorna och gynnar ett privilegierat fåtal.

För det andra understödjer de fattigare nationernas möda och tillgångar välmågan hos de folk som lever i överflöd."

Låt mig med ett par exempel visa hur den kapitalistiska världen uppträder i den tredje världen. USA, som ju ofta av borgerligheten nämns som en ^värnare och ett ^föregängsland när det gäller relationerna till de ^s. k. ^u-länderna, beräknas via räntor och profiter från ^u-länderna roffa ål sig 15 dollar för varje dollar som ges i ^u-hjälp. De ^amerikanskägda tenngruvorna i Bolivia plockar ut vinster på 50-300 procent per är. De amerikanska oljebolagen i Indien för ^ul vinster som överstiger den sammanlagda ^u-hjälpen till Indien.

När del gäller de samlade relationerna mellan Sverige och tredje världens länder är Sverige den lagande parlen, icke den givande. Det ^ka-

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

^pitalistiska Sverige deltar i en handelspolitik som diskriminerar och utplundrar ^u-ländernas befolkning. Del gör ^ränte- och ^inflaiionsvinster pä lån till ^u-länderna. Svenska kapitalistiska företag utsuger direkt arbetare i tredje världens länder genom talrika industrianläggningar. Och vad säger då svenska kapitalister? Direktör Robert ^Zwartkruis i American Foods AB - ^etl ^Salénägt företag - har sagt följande i en intervju i ^SIDA;s tidning Rapport: "Vi går ^inle till ett ^u-land för att vi anser att vi bör hjälpa del landet. Den som säger ^atl vi går till Etiopien eller Marocko för att vi ska hjälpa dom stackarna han ljuger." Och han fortsätter: "Om man i Sverige begär 10 % utdelning på sitt kapital, så ska den vara 20-25 % i Afrika."

Jag har, herr talman, velat säga det här med anledning av den fråga som nu diskuteras, nämligen om akut katastrofbistånd, och vilken som bekant har lett ^lill vissa ^meningsskiljaktigheter vid behandlingen i ^ul-^rikesuiskottei.

Folkpartiet har krävt att ytterligare 500 miljoner kronor ställs till förfogande för inköp av ^överskottsvete. Man vill därigenom också uppnå ett formellt uppfyllande av ^enprocentsmålet.

Utrikesutskottet vill ^å^ sin sida för dagen garantera en extra insats av 100 000 lon vete. ^Ulskoltet är berett att göra ytterligare insatser när veteöverskottets exakta storlek senare blir känt.

Vpk kan inte dela någon av dessa ståndpunkter. Utskottet håller visserligen dörren öppen för ytterligare insatser. ^Enligl ^vpk:s mening borde riksdagen dock klart skriva fast en garanti för att hela det kommande veteöverskott, som ^inle redan är intecknat för andra ändamål, skall gå ^lill katastrofbistånd. Detta bör alltså gälla oavsett överskottets storlek.

Vpk är kritiskt också mot folkpartiets sätt au ställa hela frågan, och kritiken kan sammanfattas i tre punkter:

1. Folkpartiet vill använda del ökade katastrofbiståndet som ett medel ^atl uppnå ^enprocentsmålet. Detta är an försämra detta måls innebörd. Målet skall uppnås med bestående biståndsinsatser, som kan bidra till att förbättra de samhälleliga förhållandena. Rent katastrofbistånd bör ges vid sidan av detta.

2. ^Folkpartiei talar ^inle om hur katastrofbiståndet skall finansieras. Den frågan är en social fördelningsfråga inom Sverige. Pengarna bör las från storkapitalet, som bl. a. tjänar på de rådande internationella förhållandena. De skall inte las från de vanliga lönearbetarna eller pensionärerna. Folkpartiet är dubbelbottnat i denna fråga. Man vill göra sig populär genom att nu stödja dem som vill ge av en aktuellt ^överfiöd. Häromåret sökte man tvärtom vinna popularitet genom en tillfällig momssänkning, som enligt utsago skulle stimulera julkommersen. Delta är hyckleri.

3. Folkpartie^t^ tar ^inle ståndpunkt ^lill frågan vad som verkligen orsakar svälten. Svälten är ingen naturkatastrof Den är följden av en felaktig och folkfientlig jordbrukspolitik i den ^s. k. tredje världen. Samhällsutveckling och biståndsinsatser i många av dessa länder är en ny form

av utplundring. De kapitalistiska industriländerna, inklusive Sverige, stödjer en kommersialisering av jordbruket, som hämmar inhemsk livsmedelsproduktion men gynnar det internationella storkapitalets handel med ^avsalugrödor. I detta spel medverkar både Världsbanken och de multinationella livsmedelsbolagen. Vpk har i ^biständsdeballerna kritiserat detta, men folkpartiet har alltid slutit upp bakom Världsbankens och andra reaktionära krafters politik.

Underutvecklingen kan endast brytas i kamp mot imperialismens system. Den avgörande förutsättningen för verklig utveckling i tredje världens länder är en social och ekonomisk revolution som öppnar nya vägar för folken.

Det krävs en radikal omfördelning av världens resurser och av förbrukningen i olika länder av råvaror och energikällor. Den svenska politiken gentemot ^u-länderna måste på ett grundläggande ^sätl förändras. Det nuvarande stödet ^lill reaktionära regimer och projekt måste upphöra. Sverige måste lämna Världsbanken och andra organ som har sin udd riktad mot ^u-länderna. Det svenska biståndet bör gå ^lill progressiva regimer och befrielserörelser, som arbetar för jordreformer och för samhällsförhållanden som kan motverka eller upphäva den internationella utplundringen.

Detta kräver en långsiktig ^omplanering av svensk ^u-landspolitik. Katastrofhjälp kan vara nödvändig och befogad. Erforderliga medel måste anslås härtill. Det ^s. k. ^enprocentsmålet skulle enligt riksdagens tidigare beslut ha uppnåtts under innevarande budgetår. Detta mål bör nås genom beslut om långsiktiga åtgärder som gagnar utvecklingen i tredje världens länder, inte genom beslut om endast tillfälliga insatser.

Herr talman! Det yrkande som jag här vill ställa har redan utdelats ^lill kammarens ledamöter och jag skall nu be att få läsa in det till protokollet.

Jag hemställer att riksdagen ger ^Kungl. ^Maj:l följande ^lill känna om ytterligare svenska biståndsinsatser till förmån för de av försörjningsproblem särskilt drabbade ^u-länderna:

"Riksdagen anser all hela det svenska ^veieöverskoU, som icke är ^in^iecknal genom andra beslut, bör användas till förmän för befolkningen i de ^svältdrabbade länderna. Omedelbart beslut kan fallas om användning i första hand av medel på tredje huvudtitelns anslag C 1 och C 2 för internationellt utvecklingsarbete under budgetåret 1974/75. Nämnda belopp skulle möjliggöra leveranser av minst 100 000 ton svenskt vete eller andra insatser som mottagarländerna prioriterar för att kunna förbättra sin livsmedelsförsörjning.

Vad gäller finansieringen av de ytterligare leveranser av spannmål som kan bli möjliga när fullständiga uppgifter föreligger om veteöverskottet avser riksdagen att återkomma när leveransernas storlek och kostnaden härför kan beräknas."

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr ^FRIDOLFSSON ^(m):

Herr talman! I riksdagen behandlar vi frågor av skiftande karaktär och betydelse. Det ärende som vi nu behandlar, frågan om hjälp till svältens offer bland de fattiga folken, är av sällsynt stor vikt och betydelse. Del gäller hundratusentals människors möjlighet att ^överieva i den värsta hungerkatastrofen i historien.

Frågan om en extra kraftsamling, för ^atl hjälpa de fatliga folken just nu har väckt berättigat uppseende inte bara bland politiker ulan även i mycket hör grad bland allmänheten. Pressen och massmedia har också under de senaste veckorna sysslat med frågan om hur man bäst skall hjälpa hungerkatastrofens offer. Frän olika infallsvinklar har man diskuterat och kommenterat frågan.

Situationen i värt land, ett av världens rikaste länder för att inte säga det rikaste, står i stark kontrast till den belägenhet som framför allt vissa ^u-länder befinner sig i.

Det skulle, herr talman, vara en enkel uppgift ^atl här och nu bli de
magogisk, att beskriva vår ^välfärdssiluation, all vi är på väg mot en
materialistisk ^julrusch i överflöd, medan de ^svältdrabbade människorna
i vissa ^u-länder dör av brist på föda. Jag skall inte förfalla till en de
magogisk beskrivning, även om del skulle ge rubriker i tidningarna. I
stället vill jag citera Evangeliska fosterlandsstiftelsens tidning Budbä
raren, en gammal välkänd frikyrklig tidning. Tidningen kommenterar
den fråga som här diskuteras och citerar profeten Joel som beskriver
en hungersituation 830 år före Kristus: "Vad som blev kvar efter ^gräs-
^gnagarna, det ^ålo gräshopporna upp; och vad som blev kvar efter gräs
hopporna, det ^åto gräsbitarna upp; och vad som blev kvar ^efier gräs
bitarna, det ^åto ^gräsfrätarna upp.---- Fälten ^äro förödda, m^arken ligger

sörjande, ty säden är förödd, vinet borttorkat, oljan utsinad. Åkermännen stå med skam, vingårdsmännen jämra sig, över vetet och över kornel; ty skörden på marken är förstörd."

Tidningen Budbäraren menar ^atl profeten Joels beskrivning stämmer väl med dagens situation i vissa ^u-länder.

1 början av det här året föreslog vi från moderata samlingspartiet att svenskt biståndsarbete framför allt skall inriktas pä de fattigaste länderna. Reaktionen på den ^parlimolionen blev kylig.

1 augusti månad gjorde vår partiledare Gösta Bohman ett uttalande med anledning av regeringens beslut om att satsa 770 miljoner pä ett ^skogsindusiriprojekt i Nordvietnam. Herr Bohman hävdade i ett uttala^nde ^aU "ef^fek^tiv hjälp til^l^ de hungrande miljonerna i Bangladesh framstår t. ex. i dag som en del av värt bistånd som absolut inte får försummas".

Hur togs nu detta uttalande, denna redovisade ståndpunkt emot? Jo, herr Bohman och moderata samlingspartiet närmast avhånades för sin inställning.

Jag ville säga, herr talman, att om regeringen och riksdagen lyssnat på dessa våra förslag i början på året och pä sensommaren, skulle en

effektiv hjälp till ^svältdrabbade länder som Indien och Bangladesh redan vara etablerad. Nu brydde man sig inte om dessa förslag, utan de sopades under mattan, vilket ^naluriigtvis är att beklaga.

Dagens aktuella fråga är om vi genom ytterligare svenska biståndsinsatser skall försöka alt i varje fall till en del lösa de försörjningsproblem som drabbat ^vis.^sa ^u-länder. Utrikesutskottets majoritet föreslår i sitt betänkande nr 17 att ^ytleriigare katastrofinsatser om 100 miljoner kronor skyndsamt skall komma till stånd. Den till betänkandet fogade reservationen föreslår ^atl riksdagen beslutar om ett anslag på 500 miljoner som bör gä till de hårdast drabbade ^u-länderna, däribland Indien och Bangladesh.

För mig har det inte varit något problem ^atl ta ställning till hur jag skall rösta. I den rådande situationen anser jag det vara nödvändigt ^atl vi gör en verklig kraftansträngning. Därför kommer jag ^atl rösta med reservationen.

Jag framhöll tidigare all den här frågan har engagerat allmänheten i hög grad, och då särskilt den kristna opinionen. Hundratusentals medlemmar inom svenska kyrkan och frikyrkosamfunden har uttalat sig för alt riksdagen borde besluta om en verklig kraftinsats för de fattiga folken. Massor av människor har påtecknat listor med den uppmaningen till riksdagen.

Herr Arne ^Geijer i Stockholm talade närmast föraktfullt om den spontana kampanjen som han menade vara exempel på en väl förberedd spontanitet. 250 000 namnunderskrifter var också enligt herr ^Geijer ^inle något att bli imponerad av.

Herr ^Geijers uttalande är närmast ojust. Det är en omöjlig sak att bevisa huruvida en sådan här aktion vilar på saklig grund eller om den är en taktisk fint. ^Frikyrkofolkei är icke ^kollektivanslutel, ulan medlemmarna skriver på av egen fri vilja.

Jag har blivit förvånad över ^atl många har reagerat sä negativt inför kyrkornas aktion. Man har talat nedlåtande om ärkebiskopens och frikyrkoledarnas agerande. Man har ansett Ekumeniska nämndens skrivelse onödig, för ^atl inte säga olämplig. Mänga tycker att kyrkornas folk skall hålla sig för goda alt blanda sig i politiken.

Men, herr talman, är det någon opinion som i fråga om ^u-hjälp skall fä göra sin stämma hörd, är det just de kristna organisationernas. De har sysslat med mission och ^u-hjälp långt innan riksdagen började satsa pengar för att hjälpa de fattiga folken. Det är med andra ord en sakkunnig opinion. Så kom inte och säg att detta är ett propagandajippo från kyrkans folk.

Inför vikliga politiska ställningstaganden förekommer det påtryckningar då och då på regering och riksdag frän grupperingar utanför riksdagen. Tag exempelvis SIA. Efter vissa opinionsyttringar ändrar regeringen sig och vidtager förändringar som går opinionen till mötes. Men när det gäller råd och uttalanden från den kristna opinionen ^lill riksdagen om hjälp till de fattiga folken slår man ifrån sig. Man skall minsann icke

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

tolerera någon inblandning frän det hållet, menar man. Gör inte partipolitik av den här frågan säger en del. Del verkar som om vissa människor tror att kyrkans och frikyrkans folk beslår mest av folkpartister. Så är det ju inte, utan delta är en sak som slår genom alla partier.

Många tidningar har angripit det brev som Ekumeniska nämnden tillställt riksdagens ledamöter. Det är en partipolitisk handling, slår man fast. Jag har läst det här brevet ^fiera gånger och jag kan inte finna ett enda ord däri som skulle kunna tolkas på det sättet att Ekumeniska nämnden går ett visst partis ärenden. Brevet är ^ställl till Sveriges riksdag och till regeringen, och man aktualiserar än en gång - för vilken gäng i ordningen kan jag ^inle säga - nödvändigheten av att utvecklingsbiståndet över statsbudgeten skall uppgå till 1 procent av nationalprodukten. Jag har ingen funktion i Ekumeniska nämnden, så jag talar inte i egen sak, men rätt skall vara rätt. Brevet understryker nödvändigheten av att riksdagen - och här gäller del alla partier - gör en ^slörre satsning för de fattiga folken. Jag begriper icke, herr talman, hur man kan komma så snett att man kan stämpla dessa aktioner som partipolitiska.

Herr talman! Frågan om ^u-hjälp är alltså enligt mitt förmenande ingen partipolitisk fråga även om vissa personer vill göra den till det. Del är en fråga som alla partier lar allvarligt på. Man har måhända olika synsätt i fråga om hur man bäst skall hjälpa de fattiga folken och i vilken omfattning, men det är fel ^atl tro att någon person eller något parti har patentlösning på effektiv ^u-hjälp. Lika fel är det alt mena att något parti har monopol på frågan och ensam bär ansvaret för hjälp till ^u-ländernas befolkning.

I den aktuella situationen kan ni vara övertygade, ärade kammarledamöter, att de människor som i ^u-land lider nöd och de människor som där går svältdöden till mötes icke är hjälpta om frågan får en partipolitisk bindning. Här måste riksdagens ledamöter samfällt hjälpa ^lill. Vad dessa människor behöver är hjälp - snar hjälp.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till den reservation som är fogad vid utskottels betänkande.

Herr EN LUND (fp):

Herr talman! När professor Gunnar Myrdal för en vecka sedan gav presskonferens på Vetenskapsakademien, så skrev en tidning alt det blev en föreläsning om huruvida människors moral skall ge världen en lycklig utveckling eller om cynism skall kasta mänskligheten i katastrof

Professor Myrdals presskonferens rörde sig självfallet på ett betydligt vidare fält än del vi i dagens riksdagsdebatt behandlar. Han talade bl. a. om riskerna för en annalkande världsdepression, där han menade ^atl i-ländernas krav på ^standardsiegring utan ansvar för ^u-länderna skulle öka riskerna. Men enligt referatet i en stockholmstidning sade han också så här: "Den omedelbara uppgiften är dock att se ^lill att ett mindre antal människor än nu svälter ihjäl i de fattigaste länderna." Om det uttalandel är rätt återgivet i tidningen betyder det ^ell ställningstagande

i den fråga som riksdagen just nu diskuterar. Det betyder också att vetenskapsmannen Gunnar Myrdal inte låter det långsiktiga perspektivet undanskymma betydelsen av snabba och effektiva åtgärder i en tillfällig katastrofsituation.

Jag har tyckt mig märka att man ibland oriktigt och helt omotiverat försöker skildra de långsiktiga åtgärderna, som vi alla är eniga om, som alternativ till de snabba och kortsiktiga hjälpinsatser som behövs i ett speciellt katastrofläge. Del är naturligtvis ^inle fråga om det ena eller det andra utan ett ^både-och. Därför är det förvånande när debattörer träder fram och säger ungefär så här; De åtgärder som folkpartiet föreslår löser ^inle problemen på läng sikt. Det är helt andra åtgärder som måste ^lill.

Vi menar ^inle ^atl de 500 miljoner kronor som vi vill att Sverige nu skall satsa löser problemen på lång sikt, men vi menar att de långsiktiga åtgärderna aldrig kan få undanskymma vår skyldighet alt uppfylla våra egna löften ^lill ^u-länderna i ett ^kalastrofläge, där det är viktigare än någonsin att vi håller löftena.

Vid ^världslivsmedelskonferensen i Rom kom det till ganska klart uttryck att världens livsmedelsproblem kräver insatser från de rika ländernas sida på lång sikt. Men det stod också klart alt omedelbara åtgärder krävs för alt rädda hungrande människor från svältdöden och alt de åtgärderna behöver sättas in under den närmaste tiden, de närmaste månaderna. Både under själva konferensen och kanske i ännu högre grad i massmediernas rapporter frän konferensen har man emellertid ^kunnal märka ^atl långsiktiga och kortsiktiga åtgärder skildras som alternativ till varandra. De som krävde snabba och effektiva åtgärder i form av vissa volymer vete för omedelbar ^skeppning ^lill katastrofområden underskattade i hög grad betydelsen av ^atl även de långsiktiga åtgärderna ägnades ingående diskussioner. Och de som ville komma ifrån kravet på konkreta och snabba åtgärder ville gärna framhålla att det ändå var den långsiktiga planeringen som var viktigast.

Detta litet förenklade resonemang låg antagligen bakom slagorden på de plakat som ganska stillsamma demonstranter reste upp mot de grova marmorpelarna utanför kongresspalatset i Rom. På ett av plakaten kunde man läsa;

Vi behöver ton av mat - inte ton av ord.

Jag vill, herr talman, mycket ^kortfattal referera några av de viktigaste uttalandena vid Romkonferensen som gäller beskrivningen av lägel och behovet av åtgärder på lång och på kort sikt.

När det gällde beskrivningen av livsmedelsläget i världen rådde inga delade meningar. Världens befolkning ökar med ca 8 000 personer i limmen eller över 70 miljoner om ^årel. Enbart för ^atl hålla takten med befolkningsökningen skulle vi behöva en ^tväprocentig ökning av spannmålsproduktionen per år. Men det dåliga skördeåret 1972 sjönk i stället spannmålsproduktionen med 2,5 procent. Och den samlade livsmedelsreserven, dvs. lager plus jordbank, motsvarade 90 dagars konsumtion

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svälldrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

år 1960. År 1970 hade reserven sjunkit ^lill 70 dagars konsumtion, och den beräknas nu vara nere i 27 dagars konsumtion.

Resultatet av den här förändringen känner vi alla till. Spannmålslagren har ^lömis, och världsmarknadspriserna har stigit. Det har lett till att de fatliga folken har tvingats ^atl ytterligare pressa ned sin konsumtion.

Vilka slutsatser drog man vid Romkonferensen av det här lägel? Och vilka slutsatser bör vi dra i den här debatten?

För det första: Pä lång sikt kan ^u-ländernas livsmedelsproblem endast lösas genom bättre utnyttjande av deras egna resurser i form av mark och arbetskraft. För ^atl en sådan produktionsökning skall komma i gång behövs hjälp från i-länderna - hjälp för att bygga ut ^handelsgödselpro-^duklionen, hjälp ^lill mark- och vattenprojekt, hjälp till kredit- och lagringsmöjligheter för småbrukare. ^Enligl generalsekreterare ^Mareis beräkningar borde stödet till ^u-ländernas jordbrukssektor tredubblas fram ^lill 1980, frän nuvarande 1,5 miljarder dollar till 5 miljarder dollar per är.

Menar vi allvar med uttalandet alt en prioritering av ^u-ländernas egen produktionsökning är den viktigaste långsiktiga åtgärden för att komma till rätta med världssvälten - och jag tror alt vi är eniga om den prioriteringen - då måste vi också känna oss förpliktade ^atl öka vår totala ^u-hjälp i enlighet med de löften vi gav för sex år sedan. Sverige som ett av världens mest välbärgade länder bör gå i spetsen och bilda opinion för ökade insatser från de rika ländernas sida.

För del andra: Landsbygdsutvecklingen i ^u-länderna bör kombineras med ekonomiska och sociala reformer, som leder till att produktionsökningen kommer just de fattigaste bland befolkningen till del. Det behövs jordreformer. Det behövs undervisning i ^lantbruksieknik på en nivå som passar ^u-länderna. Man måste uppmärksamma kvinnornas nyckelposition, eftersom de svarar för minst 50 procent av livsmedelsproduktionen i ^u-länderna och dessutom har huvudansvaret för tillagningen av den mat som familjerna konsumerar. De måste engageras i den nya jordbrukstekniken. Men skall man komma någon vart med allt det här, så måste man först av allt sätta in en intensiv kamp mot analfabetismen.

De här önskemålen finns med i resolutioner som antogs vid Romkonferensen. Alt det är fråga om långsiktiga insatser- många års intensiva ansträngningar - inser vi allihop. Har då detta något samband med den här debatten, där vi tatar om ^enprocentsmålet och om snabba veteleveranser till hungrande människor? Enligt min mening ^flnns det ett starkt sådant samband. Vi måste hålla givna löften. Vi måste satsa av vårt ^äverflöd för att hjälpa dem som är hungriga. Visar vi inte den generositeten och visar inte andra rika länder samma generositet, kommer våra möjligheter att nå de långsiktiga mål som utformades vid Romkonferensen ^atl förbli ganska små. Sverige som ett av världens mest välbärgade länder bör gå i spetsen.

Vi behöver ett livsmedelsbistånd i fasta kvantiteter på 10 miljoner ton årligen fr. o. ^m. 1975. Det kan man läsa i en av de ^Romlexter som enhälligt antogs. Vi behöver ett katastroflager på 500 000 ton i ^inter-

nationell regi. Det var ^etl krav från ^u-länerna som stöddes av generalsekreteraren. Men här blev det konkreta resultatet ganska magert. För Sveriges del utlovade jordbruksministern i sitt huvudanförande 75 000 ton vete ärligen tre är framåt, varav 40 000 ton skulle ligga i ständig katastrofberedskap. Andra länder lovade också bestämda kvantiteter, men några fleråriga åtaganden gjordes knappast. Om man summerar de löften som gavs, märker man ^atl det fattas oerhört mycket innan man når de 10 miljoner ton årligen som erfordras för att livsmedelsbiståndet skulle kunna bli någorlunda tillfredsställande.

Det var just på den här punkten man kunde märka en besvikelse vid Romkonferensen, en besvikelse som blev allt starkare allteftersom konferensen närmade sig slutet utan ^atl fler konkreta löften hade givits. Man bör nog förstå alt de som företrädde svältande människomassor var mindre intresserade av debatter kring den administrativa uppbyggnaden av de ^FN-organ som skall hantera livsmedelsbistånd och katastrofhjälp. Vad de ville ha var förstås inte administrativa apparater, ^inle "ton av ord utan lon av mat". Framför allt ville de ha snabba insatser.

Jag ser ingen anledning alt gä in på en bedömning av om Sverige redan vid konferensen borde ha gjort ^slörre utfästelser. Det torde stå helt klart, att om Sverige skall göra en någorlunda rejäl insats i fråga om livsmedelsbistånd och katastrofhjälp, räcker del inte med ^omfiytt-^ningarav redan beviljade ^u-hjälpspengar. Den totala ramen förvår ^u-hjälp måste vidgas. För detta fordras ett nytt riksdagsbeslut. Och det är detta beslut riksdagen nu bör fatta genom att bifalla folkpartiets förslag om ytterligare 500 miljoner kronor. Därigenom skulle vi visa vårt ansvar och vår vilja att positivt möta de vädjanden som utgick frän konferensen i Rom. Vi skulle klarare markera vår vilja att ^della i det långsiktiga och mångåriga arbete som behövs för ^atl bygga upp ^u-ländernas egen produktionskapacitet, som pä sikt är det viktigaste. Men vi skulle också visa att vi vill lyssna och svara på de hungrigas rop just i dag: Vi behöver mal - hjälp oss!

Del är orimligt att Sveriges riksdag i dag skall svara: Vi skall fundera på saken ytterligare några månader, vi skall skjuta upp infriandet av våra löften, vi skall vänta till nästa budgetår.

Hur skulle vi reagera om läkaren eller personalen på sjukhuset när vi ringer om vårt sjuka barn eller någon annan svårt sjuk nära anhörig, skulle svara: Du får vänta några månader! Hur skulle vi reagera? Vi har anledning att fundera över den saken.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr SVENSSON i Kungälv ^(s):

Herr talman! Jag företräder en politisk organisation inom socialdemokratin som med hetta har deltagit i debatten om vårt lands samarbete med de fattiga folken i de fattiga länderna. Utgångspunkten för oss har varit självklar. De flesta av oss har växt upp inom kyrkor och samfund, och vi har förankring där. Trossamfunden har ju också sedan lång tid tillbaka haft nära och intima kontakter med många ^s. k. ^u-länder, och

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

del har präglat samfunden och gett ett engagemang. Det är som bekant genom alt man arbetar med en fråga som intresset ^väckes och hålles vid liv, som medvetandet växer.

Men vi är också socialister. Det betyder alt internationalismen ligger djupt rotad i oss. För att uttrycka det enkelt: Vår politik får inte sluta vid Smygehuk.

Broderskapsrörelsens uppfattning i fråga om Sveriges samarbete med ^u-länderna är således ^hell klar. Vi har vid mångfaldiga tillfällen krävt en kraftig ökning av del svenska biståndet, och sä sent som under den här riksdagen har del lagts fram en motion med krav pä infriande av löftet om all uppnå del ^s. k. ^enprocentsmålet innevarande budgetår. Det var en motion som kan karakteriseras som ^etl gemensamt krav från del socialdemokratiska kvinnoförbundet, det socialdemokratiska ungdomsförbundet och oss i Broderskapsrörelsen.

Motionen ledde bl, a. fram till att finansutskottet efter utrikesutskottets hörande strök under alt Sverige tidigt bör binda sig vid stora åtaganden inom ramen för den i FN föreslagna särskilda fonden för katastrofhjälp. Tyvärr, herr talman, har del gått trögt med de internationella förhandlingarna, och något omedelbart resultat blev det ^inle. Förhållandena har - det har omvittnats här - varit desamma i Rom under livsmedelskonferensen.

Min tolkning av belänkandet i våras var och är fortfarande an riksdagen gav regeringen en fullmakt att handla; dels att söka efter vägar för att öka vårt bistånd till ^kaiastrofdrabbade länder - i vilken form det skall ske kan variera; kommer man ^inle fram pä ^ell område kan man söka ett annat ^-, dels all återkomma ^lill riksdagen med krav på finansiering, om det behövdes. Jag menar alt den fullmakt, som riksdagen här gav regeringen, fortfarande står kvar.

Dagens debatt har bundits upp kring del ^s. k. ^veieöverskoltet. Om ^della är kanske ^inle myckel mer ^atl säga än det som utrikesutskottet i sitt majoritetsbetänkande har slagit fast. Del som finns tillgängligt nu för man över. Visar det sig ^atl det finns mer skall också del tas till vara.

Men jag kan inte ^underiåia att säga att jag är kritisk mot ^atl binda samman katastrofhjälpen med om vi har ett veteöverskott eller ^inle. Man behöver livsmedel nu och man kan behöva livsmedel andra är, oberoende av om vi har vete. Det kan lika gärna vara någonting annat inom livsmedelsområdet som behövs, och del kan, herr talman, finnas här i Sverige men också någon annanstans i världen, och då kanske till lägre priser. Över huvud taget skall vi vara försiktiga med bundet bistånd. I de flesta fall förlorar de som skall ha hjälpen på det, medan inhemska intressen vinner på det hela.

Jag förmodar att del är detta resonemang som ligger bakom Ekumeniska nämndens yttrande, som jag gärna i detta avseende vill åberopa. Det har blivit citerat förut i hela sin längd, men jag citerar ändå ett avsnitt ur det. Efter ^atl ha talat om ^enprocentsmålet anför nämnden;

"De därigenom till förfogande ställda medlen bör enligt nämndens förmenande snarast disponeras för inköp av livsmedel i Sverige eller utomlands för alt ställas till deras förfogande, som hotas av svältkatastrof, framför allt i Bangladesh och de av torka drabbade områdena i Afrika."

Men del finns också anledning att påminna om vad den ekumeniska ^u-landsveckan detta år och förra ^årel handlade om och vad som har sagts i den debatten, nämligen ingenting mindre än att samhällsordningen bör förändras. Det samhällssystem som alstrar fattigdomen och nöden skall störtas. En sådan förändring sker ^inle genom hjälpsändningar i form av livsmedel. Det krävs - som har påpekats tidigare av många - helt andra åtgärder. Del kan bli fråga om en svår avvägning. Man kan i delta arbete råka i den situationen att man ^inle klarar de långsiktiga målen, därför att man måste hjälpa kortsiktigt.

Låt oss emellertid inte dra den slutsatsen att vi inte behöver någon katastrofhjälp. Det finns som bekant olika meningar om ^della, och jag vill ta ett exempel från vårt eget land - ^etl exempel som kan säga oss någonting.

För några årtionden sedan förekom en ganska utbredd tuberkulos i värt land. Den berodde ^inle alllid pä fattigdomen, men för det mesta alstrades den av det ^Fatligsverige som människorna då levde i. 1 den situationen byggde de som var politiker före oss sanatorier och ^dispen-^särer. Man bekämpade sjukdomen i varje hörn av värt land. Men samtidigt byggde man upp ett annat samhälle.

Ärade kammarledamöter! Tuberkulos förekommer också i dag, men ^inle på långa vägar i samma utsträckning som i det gamla Fattigsverige!

Del förhäller sig på liknande sätt när del gäller ^väridens fattigdom och nöd. Vi ^fär försöka handla efter samma maxim.

De senaste veckornas opinionsyttringar är intressanta och glädjande. Frän politiskt håll har vi åtskilliga gånger ^efteriyst stöd för den svenska biståndspolitiken - liksom för en ytterligare förstärkning av den. Nu kommer det stödet från Ekumeniska nämnden. Dess bättre kan jag säga ^atl det inte är något nyvaket intresse, utan det har funnits länge.

Det är angeläget för oss i denna kammare all detta ^iniresse hälls vid liv och förstärks. Jag hoppas alt det inte låter sig dämpas av dagens mer jordnära debatt. Vi kommer nämligen ^atl behöva den opinionen framöver. Utskottet förutsätter ^atl vi nästa budgetär skall uppnå ^enpro^centsmålet, och då kan denna opinion behövas. I en statsbudget, som i övrigt kommer att bli åtskilligt ansträngd, kommer ^enprocentsmålet ^atl innebära att andra och angelägna behov ställs ät sidan. Det kan betyda skattehöjningar, om inte budgeten skall bli för svag, vilket är en fara också i vår nuvarande ekonomiska situation. Då kan man inte göra som folkpartiet nu har gjort, nämligen föreslå utgifter men inte inkomster.

Bakgrunden ^lill Hagaöverenskommelsen, där folkpartiet var en av parterna, var ju alt utgifterna måste täckas, annars försämras ekonomin. Statsministern framhöll att han inte ville delta i en regering som tvingades av riksdagen all höja utgifterna utan att det gavs någon anvisning om

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

hur inkomsterna skulle klaras. Folkpartiet förslod den bedömningen, det skall sägas till dess heder. Det är ^nalurligtvis så mycket mera förvånansvärt att man nu inte riktigt förstår samma sak, i varje fall ^inle i den reservation som avgivits i utrikesutskottet. Del rör sig ändå om en halv miljard som skall skaffas fram. Lät mig, herr talman, sammanfatta:

1. Jag skall inte spekulera i vad som kan hända efter det alt vi nått fram ^lill ^enprocentsmålet. Därom pågår ^uiredning. Det viktiga i dagens läge är att vi snart står vid delta mål.

2. Regeringen har fullmakt frän riksdagen att handla i ^kataslroffrågan, och jag vädjar ^lill den att med all kraft göra detta.

3. Jag vädjar ^lill kyrkorna att de skall driva på, därför att vi kommer all behöva deras opinion.

i detta anförande instämde herrar Andersson i Lycksele ^(s) och ^Jadestig

^(s).

Herr HELÉN (fp) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Herr Svensson i Kungälv är säkert medveten om ^atl när riksdagen i maj uttalade att man skulle nå ^enprocentsmålet under innevarande år, så klargjordes det i kammaren frän dem som stod bakom del uttalandet all i och med att man band sig för att uppnå ^enprocents^målet band man sig också för en finansiering av dessa kostnader.

När folkpartiet nu synes bli ensamt bland partierna om att infria detta löfte av riksdagen från i maj, har vi såväl i den motion som väcktes som i den skrivelse vi riktade ^lill ^utrikesutskotlet pekat på två saker. För del första har statens inkomster, efter det alt riksdagen uttalade sig i maj, genom den ekonomiska stimulans som bl. a. momssänkningen innebar räknats upp med 670 miljoner kronor. För del andra har vi förklarat att om regeringen skulle ha disponerat dessa pengar på annat ^sätl och inte lämnat riksdagen någon redovisning av detta, varigenom särskild finansiering alltså skulle vara nödvändig, sä är vi beredda att pröva och självfallet finna en lösning. Men vi kan icke rimligen la initiativ till en ^särfinansiering utan alt få redovisat hur regeringen förvaltal de pengar som kommit in till följd av en ökad omsättning i svensk varuhandel.

Genom Hagaöverenskommelsen bekräftade vi ^atl vi har uppfattningen att när varaktiga reformer beslutas skall också finansieringen redovisas. Vi har samma uppfattning i denna fråga, men det normala samarbetet mellan regering och riksdag förutsätter att om regeringen förbrukat pengar som kommit in den själv anmäler ^lill riksdagen hur den anser ^atl en ^särfinansiering skall ske.

Herr SVENSSON i Kungälv ^(s) kort ^genmäle;

Herr talman! Jag vill säga till herr Helén att det hade varit snyggt om man i ^folkpariireservationen hade angivit något sätt att lösa finansieringsfrågan. Vi vet ju ingenting om vad de nämnda ^överskoitspengarna

kommer alt användas ^lill. Det måste göras en balansering. Och grundidén i hela vårt resonemang - jag hänvisar där ^lill Hagaöverenskommelsen - var ju att vi inte skall binda oss för stora utgifter förrän vi har inkomstsidan avklarad. Jag tror att det är väldigt svårt att gå ifrån den balanseringen. Det var ju intressant alt höra att man ^överiåter saken ^lill regeringen, men det hade varit snyggt om folkpartiet hade föreslagit ^ell finansieringssätt.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr HELÉN (fp) kort ^genmäle;

Herr talman! Jag kan bara upprepa alt vi häller fast vid principen från Hagaöverenskommelsen. Men i den ingår också att prövningen av statens inkomster och utgifter skall ske i sådant ^slörre sammanhang att man kan överblicka de automatiska inkomstökningar som skett och de utgiftsökningar som uppkommit. Det är inte möjligt forell oppositionsparti alt ensamt göra en sådan prövning. Och vi har av regeringen inte fått någon redovisning för hur man använt det kraftiga tillskottet från omsättningsskatten, vilket väsentligt överstiger de 500 miljoner som det nu rör sig om.

Herr Svensson i Kungälv kan ju fråga dem som deltog i slutöverläggningarna på Haga om de inte har den uppfattningen att vi är beredda alt Slå för våra förpliktelser. Men vi är ingen ställföreträdande regering och har aldrig gjort anspråk pä alt vara det.

Herr SVENSSON i Kungälv ^(s) kort ^genmäle;

Herr talman! Del hopplösa i situationen tycker jag är att ett oppositionsparti som gör anspråk på alt bli taget på allvar bara föreslår stora utgifter utan ^atl ange någon linje för finansieringen. Jag kan väl förstå att del är svårt för oss här i riksdagen all presentera detaljerade förslag i sådana fall, men jag vill påminna om alt när jag själv var med och väckte en motion i denna fråga i anslutning till ^kompleiteringspropo-^silionen, sä angav vi samtidigt i motionen en linje för finansieringen.

Herr andre vice talmannen anmälde att herr Helén anhållit att till protokollet få antecknat ^atl han inte ägde rätt ^lill ^ytleriigare replik.

Herr WERNER i Malmö ^(m):

Herr talman! "En väl förberedd spontanitet" - så ironiserade herr Arne ^Geijer i Stockholm om den opinionsyttring som har kommit till ullryck frän bl. a. kyrkor och samfund. Ja, man kan verkligen säga ^atl den är väl förberedd. Den har nämligen pågått i mer än hundra år, så sant som alt kyrkorna för så länge sedan började med ^u-landsbistånd, trogna sin Mästare och Herre att inte bara förkunna evangelium utan också bespisa fatliga och bota sjuka.

Därför var det onekligen litet komiskt när herr Nilsson i Stockholm läste upp sitt "brev" till biskoparna. I det brevet talade han först om hur kyrkorna hade gått före i detta arbete och vilken betydelsefull insats

6 Riksdagens protokoll 1974. Nr 142-143

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

kyrkorna gör. Men det hör ju alltid ^lill med en sådan deklaration i sådana här sammanhang när ^u-landshjälp och mission kommer pä tal. Sedan gick herr Nilsson dock snabbt över till att ^inkompelensförklara biskoparna och underkänna det som de representerar, samtidigt som han varnade för många farliga ting, t. ex. ^atl insatser av "en oerfaren hjälpare kan verka i motsatt riktning". Herr Nilsson förklarade att det också behövs kunskaper om och inlevelse i den situation där man skall verka, han undervisade om Indiens geografi och förhållanden, osv. Del är synd alt jag inte kan presentera herr Nilsson för dr Olav ^Hodne, som i 27 år har varit' missionär i Indien och som nu verkar som administratör för de lutherska kyrkornas bistånd i ^Västbengalen och tidigare har verkat i Bangladesh. Nu gör det inte så myckel - varken Olav ^Hodne eller herr Nilsson i Stockholm är här. Men del hade varit en bekantskap all göra. ^Hodne vet det mesta om människorna, myndigheterna och nöden, och kan verkligen identifiera sig med de nödställda. Jag säg honom härförleden i ett sammanhang då han försökte övertala en sådan här församling ^atl öka biståndet ^lill de 15 miljoner som svälter i ^Västbengalen. Församlingen var tveksam; man hade andra utgifter. Han ryckte då av sig glasögonen och sade: ^Dere har ^aldri sett 5 000 ^sultne ^menn! Nej, det hade de inte, men det hade kyrkans biståndsarbetare där ute.

Herr Nilsson i Stockholm sade ^atl det minsann ^inle var så enkelt alt skicka ^ul en massa spannmål - det kunde drabba den inhemska produktionen, påverka priserna, osv. Jag tycker att herr Nilsson hellre skulle kritisera situationen sådan den är nu och se vad man gör med den kvantitet ris och vete som finns i marknaden. Före den senaste katastrofen i Bangladesh kostade 1 kg ris 1 takas. I dag kostar det 15 lakas. En normal arbetslön är 3 takas. En takas är 67 öre.

Nej, då ^lycker jag bättre om statsministern - det måste jag säga. När han härförleden inledde ^u-landsveckan i Stockholm satte han sig på skolbänken. Han undervisade ^inle utan ville ta lärdom. Han gjorde vid det tillfället ett myckel förnämligt uttalande om kyrkans insats. Jag skall läsa upp avslutningen av Olof Palmes anförande; "Från samhällets sida uttrycker jag tacksamhet och stolthet över kyrkornas insats. De har en långsiktig betydelse. Den lär oss ^atl så som världen ser ut i dag, kommer världen att ställa krav på oss; alt hjälpa och bistå, att tänka om, att kanske i vissa avseenden förändra våra levnadsvanor, söka andra vägar och former för livskvalitet."

Utomordentliga ord! Detta tyckte sig Olof Palme kunna lära av kyrkorna.

Opinion som kommit ^lill uttryck i dagens ärende kan väl ses som uttryck för ambitionen att än mera bistå de hungrande och animera oss i riksdagen ^atl infria våra löften till de fatliga folken. Man skall inte fästa sig vid dess utformning. Det är väl inte så underligt ^atl kyrkfolk inte riktigt förstår sig på de tekniska problem som är förknippade med spannmålstransporter! Men vanligt folk har gjort den enkla och naturliga kopplingen alt det är ett underligt sammanträffande alt värt rika land

har fått ^etl stort överskott på vete i en lid då ett redan fattigt land drabbats av en förfärlig katastrof Del är väl ^inle så underligt att opinionen då på nytt tänder och menar att vi måste kunna göra något extra, vi som bokstavligen fått en skänk från ovan.

Jag vet väl alt det kan råda delade meningar om hur stort ^veleöver^skottet är. Men det behöver vi ^inle diskutera. Att det är ett överskott vet vi; det har alla initierade institutioner deklarerat.

Vi vet också att det verkligen är en katastrof av stora mått som drabbat särskilt del ^översvämningsdrabbade Bangladesh på den stora bengaliska slätten, som sträcker sig inte bara över Bangladesh utan också över ^Väst^bengalen, en av de östra delstaterna i Indien. Jag har med egna ögon sett det, sä jag vet vad jag talar om; Jag var där just under regntiden. De som säger alt det inte har inträffat någon katastrof där sedan den allmänna motionstiden i våras vet ^inle vad de talar om.

Den kroniska fattigdomen i Bangladesh har på kort lid fått ^påspädning av tre svåra katastrofer; 1970 den svåra ^cyklonkatastrofen, 1971-1972 det förfärliga inbördeskriget och nu, under regntiden 1974, ^översväm-^ningskalastrofen. När jag ^fiög över landet i augusti var del som ^atl ^fiyga över ett hav, där det stack upp öar - det var byar, ^kringfiulna av vatten. När man färdades med båt for man ^ofla förbi kadaver av kreatur som låg och ruttnade i vattnet. Det är då inte ^underiigt att när vattnet sedan sjönk undan kolera, tyfus och andra sjukdomar, gjort gemensam sak med svälten.

Några har talat om vårt julfirande, och en värderad partikamrat till mig sade att det frosseri som förekommer bara är en marginell ^förelelse. Jag har liksom på känn all alla vi som sitter i den här salen också sitter i den marginalen! Och många ^lill, förreslen. I vart fall bör man väl tro på vad förste vice talmannen sade om den sprit för 250 miljoner kronor, som skall köpas mellan julafton och ^irettondag jul. Det är rejäla marginaler vi håller oss med i det här landet! Jag skulle vilja föreslå kammarens ärade ledamöter ^atl i är fira jul i ^Kurigram en stad i Rangpur-provinsen. Det tror jag skulle vara nyttigt. Dä skulle ni varannan kväll få se när 3 000 barn i åldern två ^lill åtta år står uppställda på en bygata - en ^sörjig väg, uppblött av regn. Där står 3 000 små kantiga ^ulmagrade knattar och väntar på alt få gröt. Alla har med sig någonting alt hämta maten i; en halv tallrik eller en plåtbit eller ett par tidningsblad, eller man kan se en liten flicka som står och håller upp kjolen för ^atl om möjligt få litet gröt i den. De slår och trängs, och plötsligt ^skjutes en liten knatte ut ur ledet. Det är en ^femåring. Han har en ^pappersstrul i handen som mor har skickat med honom för att hämta gröten i. Han gråter högljutt. Äntligen kommer ^grölhoarna ut. Vilket liv det blir! Alla slåss och kämpar om det ätbara, sparkar och klöser varandra för alt komma fram för att få. Somliga åker omkull i smörjan, och när de kravlat sig upp på benen igen är ^grölhoarna förbi. Så går del undan för undan. Jag försäkrar er att del inte finns något värre helvete än hungerpanik bland ^femåringar.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

^%3

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

^Grölhoarna passerar mellan leden. Utdelningen fortsätter. Jag frågar biståndsarbetaren, om gröten verkligen räcker till alla. "Nej", säger han, "det gör ^den'inte, det blir väl ^etl par hundra som blir utan." När man hör det ^lyar man ^inle mer, i varje fall ^inle om man har sett det tidigare. Del finns ingenting så förfärligt som ^atl se maten ta slut när det fortfarande finns hungriga barn kvar i kön. Man kan ^iakia dem som står i slutet av kön och som förhoppningsfullt har stått och räknat; Nu är del bara tio kvar före mig, nu är det snart min tur! Och de blir upprymda och hoppfulla ju närmre ^grölhoarna kommer, snart skall de ju fä äta. Nu är del bara tre före, och två - och nu. Men just då är gröten slut. Vad gör de, tror du? Skriker de och förbannar- sitt öde och säger att det är orättvist? Nej! Man är ju en liten ^femåring som är tränad i besvikelsens konst. Man blir röd i ögona, går åt sidan och så sätter man sig ned vid husväggen och gråter en skvätt för sig själv.

Känslosamt prat kan du säga. Nej, jag skall säga dig att det ^inle finns någonting sä sakligt som svälten. Svälten kan konstateras utan någon ^näringsfysiologisk expertis.

Jag känner som sagt till hela problematiken kring vetet - ^atl den inte är så enkel, ^atl man skall ha transporter och att allt detta tar tid. Men jag vet också att del finns en regel i alla affärssammanhang, alt om man bara betalar så nog kommer varan fram. Men jag skall inte ge mig närmare in pä det. Jag menar inte heller all vi nödvändigtvis skall ta vårt svenska vete och skänka just det. Men vi skall ta det svenska ^ve^ieöverskoltet som en anledning till större generositet. Det har givit oss råd ^atl vara generösa. Större generositet i pengar nu till jul! Vi behöver inte ^vänla ^lill april.

Vi kan köpa vete, ris och mat på andra håll i världen. Internationella veterådet registrerar att ^Canada, USA och Australien har ^veieöverskoU. Och man behöver inte leva bara på vete. De l^utherska kyrkorna, som bedriver ett stort biståndsarbete där nere, köper ris från Thailand, och del ligger på mycket nära håll. Finns bara pengarna kan man få fram maten, och det behöver inte ta så lång lid. Har vi nu fått en extra ofattbar skänk frän ovan kan vi väl göra en extra kraftansträngning för de nöd^^ lidande i världen.

Vi talar mycket och ofta om solidaritet, men tänk vad den är begränsad! Jag tror det var fru ^Neltelbrandt som i sitt inledningsanförande sade au om denna kalastrof hade hänt i Norge, Danmark eller Finland, hade vi dä artigt ^sagl; "Vi skall göra vad vi kan, men först den 1 april vet vi vilka resurser vi har alt sätta in." Ingen människa tror väl alt vi hade gjort på det sättet. Vi hade salt i gång nationalinsamlingar och fått fram vetet ur ladorna, det är alldeles säkert.

Vi får för framtiden, mina vänner, akta oss för de stora orden om vi i dag inför julen ^underiåter ^atl infria våra löften ^lill fattiga folken.

Jag ber ^atl få yrka bifall ^lill reservationen, herr talman.

Herr OLSSON i Kil (fp):

Herr talman! Jag önskar all fler i denna kammare hade den inlevelse och den insikt som den föregående talaren visade i denna fråga. Jag är djupt imponerad av det sätt varpå Mårten Werner har visat att vi har ett behov av ^atl hjälpa nu och hjälpa snabbi.

Herr ^lalman! Jag tror mig också veta ^atl när riksdagen i dag skall besluta i frågan om en extra insats för de fattiga folken följs vad vi gör med spänt intresse av den unga generationen - den som är född under och efter andra världskriget. Inte bara det ungdomsförbund. Folkpartiets ungdomsförbund, som jag själv tillhör har länge krävt ökat svenskt bistånd, utan nästan alla de politiska ungdomsförbunden - ^stu-^dentförbunden, kristna och andra ideella ungdomsorganisationer - har upplevt våra insatser för ^u-ländernas folk som helt otillräckliga.

Den unga generation som har växt upp med världen i sitt vardagsrum frågar sig; Måste solidariteten minska med avståndet ^lill dem som lider? Måste löften till fattiga människor, högtidligt givna under sju riksdagar i sträck, vara mindre värda bara därför att de givits till människor som saknar rösträtt i vårt rika land?

Säkert har alla i denna kammare vid något tillfälle fått dessa frågor ställda till sig och besvarat dem i enlighet med det höga mål -jämlikhet mellan folken - som riksdagen har fastställt som del viktigaste skälet till vårt bistånd. Med den utgångspunkten måste svaret bli: Solidariteten måste gälla alla människor. Också löften til) ^väridens fattiga är till för att hållas. Men retorik och handling är tyvärr inte alltid samma sak.

När nu svältdöden under 1974 har skärpt sitt strupgrepp över hundratals miljoner människor ^väriden över måste vårt svar bli inte tomma ord utan praktisk handling. Frågan är; Skall vi tillsammans under den värsta hungerkatastrofen i historien göra en extra insats eller skall vi i stället hoppa av från det löfte som riksdagen gett varje år sedan 1968? Samtidigt som fler människor än någonsin hungrar får vi i Sverige - den kanske mest välmående av världens mätta nationer - en större spannmålsskörd än någonsin. Måste inte då varje ^merkilo sättas in i dagens hungerfront i stället för alt användas som foder i Västeuropas djurfabriker för att ge ^högvärdigt protein ål de redan mätta. Eller för att använda ^Sicco ^Mannsholts ord; "Vi måste välja mellan an föda grisar och att föda människor."

För alt upprätthålla den ökande köttkonsumtionen i industriländerna använder man värdefulla proteinkällor som jordnötter, soja, torrmjölk och fiskmjöl ^lill föda åt höns, boskap och svin. Samtidigt lider miljoner människor i ^u-länderna svår ^proteinbrisl. Under de tidiga barnaåren är tillräckligt med protein nödvändigt för att hjärnan skall utvecklas normalt. Vi kommer i framtiden att få mängder av mentalt handikappade människor i många av ^u-länderna.

Detta brott begås alltså mot miljoner mänskliga varelser samtidigt som ^proieinkonsumtionen ökar med häpnadsväckande fart i industriländerna. Som läget nu är har människan bara ett alternativ till den oundvikliga

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade ^.^ länder

svälten; en radikal omfördelning av världens knappa ^livsmedelstillgängar.

Men vi kan ^inle sälta oss och vänta och hoppas på all en internationell organisation som tar ^ilu med omfördelningsproblemen skapas. Svältdöden ^yäntar ^inle - därför måste vi nu göra vad vi kan.

Genom au vi avstår den halva miljard som folkpartiet föreslår som hjälp åt de svältande skulle 3 miljoner människor ges möjlighet att upprätthålla livet ett halvår i väntan på nästa års skördar.

Om allt kan köpas här hemma eller om en del ^måsie inhandlas i andra överskottsländer - ^Canada, Australien, Argentina eller USA - kan inte vara avgörande för vår vilja till insats. Det viktiga måste vara att de som hungrar får hjälp snart, ^inie all de nödvändigtvis får äta svenskt vete, om det nu skulle vara så ^atl del svenska ^veleöverskottet inte skulle bli lika stort som man beräknat.

När människorna nu vänder sig till politikerna är del viktigt ^atl de får ^etl besked som de kan tro på. Det går inte att få folk alt acceptera att vi inte förrän den 1 april skulle veta hur mycket vete det finns i Sverige. Allt vete är redan skördat - det finns alltså nu. Det är möjligt att det med de normala rutinerna inte går att få besked förrän den 1 april. Men vi har ^inle en normal situation nu. Människor dör i tusental varje dag i sväll. Skulle det då inte vara möjligt ^atl vända sig ^lill de svenska bönderna och be dem ge ett snabbt besked - kanske inom några veckor - om hur ^mckel vete de har i sina lador? Självfallet måste det vara möjligt. Frågan är bara; Vill vi begära ett sådant besked eller vill vi använda de byråkratiska hindren som en undanflykt för alt slippa ta ställning i dag?

Talet om överskott, nu eller i framtiden, ^låler för övrigt som en ^hädelse för de hundratals miljoner som lever i ^halvsvällens skuggvärld. 1 världsperspektivet finns inga överskott, bara ojämn fördelning.

Att många svenskar insett ^väridssvältens vidd och upplevt del som en moralisk plikt att uppfylla de givna löftena till världens fattiga har vi fäll lusentals bevis på under de senaste dagarna. Ur alla läger och över alla partigränser har människor ^sagl ifrån. Ekonomipristagaren Gunnar Myrdal har gjort del. Arbetets redaktör Frans Nilsson har gjort det. Förra biståndsministern Ulla Lindström har gjort det. Göteborgs arbetarekommun har gjort del. Biskopar och frikyrkoledare har gjort det. Och många många enskilda medborgare har i brev till oss sagt sin mening. En fortbildningskonsulent i Västsverige skriver till mig bl. a.; "I fem västsvenska län har vi under ^årel haft hela studiedagar för lärarkåren, varvid bl. a. frågan om fördelning av jordens resurser mellan olika länder

och folkgrupper behandlats-------- ^.^ Det skulle kännas bittert att under

framlida studiedagar även behöva belysa Sveriges riksdags ovilja ^lill solidaritet med miljontals döende människor i den situation som föreligger."

En annan brevskrivare slutar sitt långa brev med orden; "Sviker Sveriges riksdag nu, dä ska vi sluta upp att tala vackra ord i det ^mellanfolkliga umgänget. Då bör Söderbloms och ^Brantings och Hammarskjölds land

dra sig tillbaka ^lill sina 'egyptiska köttgrytor', stanna där och hålla käft. Och tro, att iskall egoism är vägen till ^s. k. lycka. - Vill inte tillhöra ett folk ulan heder! Hälsa dom det!"

Nu är det gjort.

^Della spontana engagemang från sä många människor ur alla läger borde glädja varje politiker. Men tyvärr finns del politiker som t. o. ^m. har betecknat detta engagemang som ett jippo - en ^kvasihandling. Hur reagerar människor som uppmanat Sveriges riksdag att hålla sitt löfte, när de får höra av en mångårig ledamot av denna riksdag - herr Persson i Heden - att det är ett jippo att hålla löftet? Vad är det annars som denne ledamot vill beteckna som ett jippo? Är del kanske världssvälten som är ett jippo, eller är det hjälpen som är ett jippo?

Nej, låt oss ta vara på det engagemang som finns i stället för att avfärda det med föraktfulla ^speglosor över TT.

Vi som i olika ungdomsförbund engagerat oss för befrielsekampen i Södra Afrika och Indokina och på andra ställen är självfallet medvetna om alla de grundläggande förändringar som behövs inom många av dagens ^u-länder: brytande av ^godsägarvälde, jordreformer och en rättvisare fördelning av inkomsterna inom länderna själva.

Men vi bör också inse att det är de fattiga, de undertryckta, de svaga, barnen, de orkeslösa, slummens folk som lider och dör i hungerkatastrofen. Och vi bör veta att politiska och sociala förändringar inte ^ås-^ladkommes av människor som ligger utmärglade i en slumbarack, inte av folk som drabbats av difteri och kolera eller förstörts för livet av näringsbrist.

Jag vill säga till Evert Svensson, som nyss var uppe i talarstolen: Den nödvändiga, långsiktiga hjälpen kan aldrig göras till ett skäl mot katastrofinsatserna. Tvärtom underlättar katastrofhjälpen de långsiktiga åtgärderna genom alt frigöra resurser. Och det viktigaste, det som vi aldrig kommer förbi, är att de som svälter nu har ingen nytta av den långsikliga hjälpen, om de dör innan den hinner ge resultat.

Till sist, herr ^lalman: Jag tror att nästan hela det unga Sverige håller med mig när jag vädjar till var och en i kammaren och framför allt till de riksdagsmän som liksom jag tillhört organisationer som drivit den internationella solidariteten som vår tids viktigaste fråga; Säg ja ^lill ^etl ökat bistånd. Nu har vi ansvar och möjlighet ^atl förverkliga en viktig del av det som vi på olika håll arbetat för.

Men alldeles bortsett frän om opinionen är med oss eller emot oss - den kan förändras från tid till annan och svänga ganska snabbt - borisen från alla brev och vädjanden så är skälen för ett ökat bistånd precis lika stora. Det är till sist en fråga om moral och samvete.

När vi nu vet alt långt fler människor hotas av svältdöd än vad vi tidigare trodde, ^atl ^i. ex. ^Maurice Strong och många med honom har förutspått alt i miljard människor kommer an dö av hunger före år 2000, när vi nu har mera livsmedelsresurser än vi behöver, när vi har råd all ge - när skulle vi då hjälpa om vi inte hjälper ^nu'^l

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

I detta anförande instämde herrar Hörberg, Molin och Lindahl i Hamburgsund (samtliga fp).

Fru ^THEORIN ^(s);

Herr ^lalman! Det hävdas ^ofla i diskussionen svenska folkets negativa inställning till det internationella biståndet. Min personliga erfarenhet är den motsatta, något som också kommit till uttryck genom den socialdemokratiska partikongressens beslut om ^enprocentsmålets uppnående 1974/75. Reaktionen från de många människorna dessa de senaste dagarna finner jag glädjande, och jag ^lycker den måste tas emot som ett stöd av alla de politiker som önskar en rättvisare fördelning av jordens resurser.

Internationell solidaritet är inte bara en fråga om biståndspolitik, även om det är en avgörande del i dag. Praktiskt taget alla våra relationer ^lill omvärlden omfattas av kravet på internationell solidaritet och kräver ^etl aktivt agerande från svensk sida - del må sedan gälla handelspolitik, ekonomisk politik, jordbrukspolitik, näringspolitik eller miljöpolitik.

Huvudorsaken till den världsfattigdom som råder i dag är den liberala ekonomin med nästan hela maklen förlagd ^lill den rika världen. Vinterns oljepolitiska kris har bestyrkt att det är de besuttna, inklusive de nyrika, som har makten, och utvecklingen pekar på en tendens ^atl vilja förstärka den makten.

^FN;s extra generalförsamlings resolution om upprättande av ett nytt internationellt ekonomiskt system framstår mot den bakgrunden som än viktigare. Bland de ting som Sverige i våras förband sig medverka till var dels arrangemang för alt främja en ökande överföring av reala resurser från i- till ^u-länder, dels ökning av den offentliga delen av de finansiella resursöverföringarna, så alt målet för ^FN:s internationella utvecklingsstrategi kan uppfyllas och till och med överträffas.

1 generalförsamlingens resolutioner framhålls att länderna måste göra ^insaiser i förhållande till sin utvecklingsnivå och till kapaciteten och styrkan i landels ekonomi. Sverige tillhör de rikaste bland de rika länderna.

När riksdagen den 31 maj behandlade frågan om ^u-hjälpen, fanns det motioner från alla partier. För att ett tidigare i dag gjort uttalande i kammaren inte skall stå oemotsagt vill jag tala om att riksdagen avslog två av de motionerna, dels en ^vpk-motion, dels en andra ^att-sats i en moderatmotion. Övriga motioner 1846, 1847 mom. 1, 1853 mom. 4, 1855 och 1856 besvarades med vad utskottet anfört.

Det har diskuterats här i dag olika tolkningar av ^finansuiskoitets betänkande som också blev riksdagens beslut. De centrala delarna i betänkandet lyder:

^"Utrikesuiskollet har i sill yttrande påpekat att upprättandet av den särskilda fonden kan komma att dra ut på tiden. Man fastslär att en svensk utfästelse på ett tidigt stadium all ge bidrag till fonden skulle kunna få stor betydelse och påverka andra i-länders agerande. Från bi-

^slåndspolitisk synpunkt anser man det angeläget att nå ^enprocentsmålet. Samtidigt påpekar dock ^utrikesutskotlet att man där ej har ^atl ta ställning till de ^stalsfinansiella förutsättningarna för en ^ytleriigare uppräkning av ^bisiåndsanslagen.

^Enligl ^proposilionen förutsätts att när man inom FN når fram till" - jag understryker detta - "en lösning av de problem som uppstår för ^u-länderna på grund av oljekrisen, bör också Sverige solidariskt göra sin insats. Finansutskottet förutsätter alt när en sådan samlande lösning uppnås, regeringen fullföljer sin i propositionen anförda mening och jämväl lämnar förslag ^lill finansieringen härav. Utskottet biträder vad som sägs i ^uirikesuiskoiieis yttrande om all ^eii ställningstagande om ^svenski bidrag till ^FN-insatser bör göras på ett tidigt stadium. Detta ligger i linje med strävandena att snabbt uppnå ^enprocentsmålet." Här sägs inte någonstans ^atl det enbart är fråga om den särskilda ^FN-fonden.

^Utskoitets betänkande tolkades som ett löfte om tilläggsförslag från regeringen och en fullmakt au återkomma med finansieringsförslag när väl en lösning av de problem som uppstår för ^u-länderna arbetats fram, och jämväl som en utfästelse alt när ett ^sådani förslag lades på riksdagens bord det fanns en bred majoritet för en finansiering. Det bör sägas att budgetåret 1974/75 inte går ut förrän den 1 juli 1975 och att det därför finns möjlighet att följa riksdagens beslut och återkomma via tilläggsanslag i början av 1975.

Det bör kanske också sägas att den möjlighet en enskild riksdagsman har att ställa förslag i form av en motion ^inle gäller under höstriksdagen, såvida ^inie ett regeringsförslag ger möjlighet att väcka ^moiion i en ärende. Vi har alltså under denna höst inte haft möjlighet att väcka motion om ^enprocentsmålet och därmed ställa förslag om finansiering av de 500 miljonerna ulan haft att avvakta regeringens initiativ. Vi har heller inte möjlighet an i kammaren lägga ett yrkande med förslag om finansiering ulan att det har ^beretts i respektive utskott.

Så något om behoven. När man i FN i våras diskuterade särskilda åtgärder för de av den oljepolitiska krisen hårdast drabbade beräknade man en behov av 3 miljarder dollar som kompensation för prishöjningarna på olja och konstgödsel. Nu vet man att behovet är 5 miljarder dollar för detta år och 5,5 miljarder dollar för nästa år. Hittills har 2,7 miljarder dollar utlovats för i är, dvs. något över hälften av det klarlagda behovet.

Den särskilda fonden som avsågs börja fungera den 1 januari 1975 har blivit försenad. Enligt ^FN-sakkunniga borde det framstått som naturligt att en försening kunde uppstå. Troligt är ^atl nödhjälpsprogrammet som var avsett att upprätthålla nödvändig import under de närmaste tolv månaderna för de hårdast drabbade länderna därför kommer att förlängas, så ^atl ^inle ett gap uppslår. Det finns flera möjligheter att via olika organ bistå med stöd för de akuta behoven. En sådan möjlighet är via nödhjälpsprogrammet, en annan via övriga ordinarie multilaterala organ, exempelvis ^FN:s utvecklingsprogram, en tredje via utökade bilaterala program.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Vår vilja all uppnå del av riksdagen utlovade ^enprocentsmålet får^-inte vara beroende av om särskilda tekniska lösningar inte kan uppnäs. Behovet måste alllid vara det avgörande. Behovet är dokumenterat. Kanalerna att slussa medel finns. Sverige tillhör de rikaste bland de rika. De människor, som i dessa dagar hört av sig till riksdagsmännen, förväntar sig alt riksdagen ställer ytterligare medel ^lill förfogande. Formellt kan detta ske via tilläggsanslag i början av nästkommande år. Det bör vara regeringens sak ^atl återkomma då med ^etl förslag om hur dessa medel skall användas och också förslag till finansiering.

Herr ^lalman! Jag citerade i våras i ^u-hjälpsdebalien en diktare, och jag vill gärna sluta med hans ord och hoppas att man inte skall behöva använda dem ^fier gånger. Del är Stig ^Carison i dikten Oroad: "Jag är oroad över utvecklingen och missnöjd med mig själv som inte orkade satsa tillräckligt hårt på en framtid som just emedan jag och så mänga andra tvekade nu verkar osäkrare än någonsin, över att standarden fått överta målet för en människa i gemenskap och frihet, över au vi bara ^slillaiigande åser de ^skändligheter som begås runt om oss

Jag känner mig oroad och önskar ^atl många gjorde det".

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr SJÖHOLM (fp);

Herr ^lalman! Det finns ett dubbelt mörker i det vi diskuterar. Del är den nattsvarta misären där våra medmänniskor dör i svält, men del är också den skrämmande kallsinnigheten hos många i denna kammare, där man staplar svepskäl och byråkratiska hinder i vägen för en rejäl hjälpinsa^ts.

Men del finns en ljusglimt i detta mörker och det är den storartade spontana uppslutningen från svenska folkel. Det är en manifestation av medkänsla, medmänsklighet och ^solidarilet med människor i nöd. Det är ett mycket glädjande bevis på att det finns en hastigt tillväxande förståelse inom vårt folk för vårt ansvar som ett i många avseenden privilegierat land att lindra nöd och rädda de hungrande från att dö.

En trots ^alli ^relalivi bemärkt representant för del största oppositionspartiet i riksdagen har kallat denna svenska folkels uppbyggliga uppslutning kring ^kravei på insatser som avvärjer hungerkatastrofen för "ett politiskt jippo". Det har tidigare påtalats från denna talarstol. Som jag ser del kan man inte sjunka myckel djupare i tarvlig och föraktlig partiegoism.

Del brukar, herr ^lalman, sägas alt politik är att vilja; i del här fallet vilja ^atl hjälpa. Det brukar också sägas alt den goda viljan kan försätta

berg, tyvärr dock inte berg som består av anhopningar av de ^obotfärdigas förhinder.

Låt mig slutligen säga att den ledamot, som inte är beredd an, om så skulle bli aktuellt, säga ja till en ransonering av vårt ^överfiöd för alt rädda medmänniskor från att dö av svält, är sannerligen inte värd att tillhöra denna kammare. Den som inte övermannas av en intensiv indignation och en glödande medkänsla inför det helvete som finns i världen och som inte är beredd ^atl ta de sakliga konsekvenserna av det har inte här att göra.

Jag ber att fä yrka bifall till reservationen.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr ^BERGQVIST ^(s):

Herr talman! I alla partiers biståndspolitik finns det ofullkomligheter och brister. Debatten har i dag bl. a. handlat om folkpartiets engagemang. Om det kan sägas att det präglas av kluvenhet. Många enskilda folkpartister har säkert ett starkt engagemang, men partiets politik har hittills inte gett intryck av fasthet och konsekvens.

För några år sedan började man ambitiöst med att föreslå anslagsökningar som var större än regeringens förslag, och man tog också fram förslag till finansiering. Men på något sätt orkade man inte med båda sidorna av problemet, och de senare åren nöjde man sig med att föreslå utgifter som inte motsvarades av inkomster. Inte heller nu i höst har folkpartiet gjort försök ^atl få till stånd en ^utskotlsprövning av finansieringssidan.

Herr Helén hade tidigare ett replikskifte med herr Svensson i Kungälv och ville för sin del tänka sig möjligheten att ^inieckna de extra pengar som hade kommit in i samband med momsredovisningen - 670 miljoner kronor. De hade kommit in extra för att människor hade köpt mycket varor.

Herr Helén har vid något tillfälle uppmanat sina folkpartiungdomar att gå hem och läsa historia. Jag skulle vilja uppmana herr Helén ^atl gå hem och läsa nationalekonomi. I ^ell högkonjunkturläge är det enkel nationalekonomi att om statens inkomster ökas därför att den ekonomiska aktiviteten blir livligare, så är detta inget tecken på att det har skapats utrymme för reformer. Tvärtom kan det vara ett tecken på motsatsen, ^etl tecken på att reala resurser har tagits i anspråk för konsumtion och att vad som behövs i själva verket är att regeringen stramar åt ekonomin så att man kan hålla en samhällsekonomisk balans.

Om folkpartiet verkligen hade haft en fast vilja att få fram ytterligare 500 biståndsmiljoner, då är det ^hell oförklarligt för mig ^atl man inte drev den frågan vid Hagaöverläggningarna. Man enades därom reformer för 8 miljarder kronor. Men varför satsade man ^inie då på att få fram finansiering av biståndspengarna? I stället för att försöka garantera finansieringen av ytterligare svenska biståndsinsatser ställde folkpartiet krav på sänkning av förelagarnas ^egenavgifter, höjning av ^sparavdragen och liknande åtgärder.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Jag erkänner att del finns svagheter i biståndspolitiken hos alla partier, inklusive mitt eget parti. Men för att uttrycka mig försiktigt vill jag säga ^atl jag ^inle är säker pä au om man gjorde en kritisk granskning av partiernas inställning i ^u-hjälpsfrågan det skulle vara folkpartiet som kom lindrigast undan. Att skriva ut en check utan täckning är ingen konst. Men risken är ^atl en sådan check gör mer skada än nytta.

I våras gjordes en kompromiss i ^finansutskoltet. Regeringen hade i ^kompleiieringspropositionen sagt an ^enprocentsmålet under alla förhållanden skall uppnås 1975/76. Men därutöver sade regeringen att det kan bli aktuellt med ytterligare ^insaiser under budgetåret 1974/75. Om man i FN når fram till en lösning av frågan hur man skall stödja de värst drabbade länderna, så får Sverige vara berett att solidariskt tillsammans med andra länder göra sin insats. ^Finansutskoltet preciserade ytterligare och sade an ett ställningstagande till svenskt bidrag ^lill ^FN-insatser bör göras på ^etl tidigt stadium. Man framhöll också att detta ligger i linje med strävandena att snabbi uppnå ^enprocentsmålet. Det finns alltså ^etl riksdagsbeslut på att om man i FN lyckas organisera samlade ^insaiser till stöd för de fattigaste länderna, skall del utlösa extra biståndsansträngningar under det här budgetåret.

I våras kom resonemanget ^lill stor del ^atl handla om ^FN:s särskilda fond, som man hoppades skulle bli verklighet från den 1 januari 1975. Nu har den blivit försenad, inte minst på grund av ^USA;s motstånd, vilket är beklagligt. Men även om den organisatoriska bilden har förändrats och den särskilda fonden skjutits framåt i tiden, så är hjälpbehovet starkare än någonsin. Och ^FN-resolutionerna från i våras gällde ^inle bara den särskilda fonden; del är mycket viktigt att slå fast detta. De gällde också andra stödåtgärder, däribland ökat bilateralt bistånd och bidrag till bestående multilaterala organ.

I fråga om ^FN:s katastrofaktion har man faktiskt sedan i våras gjort en del framsteg. Totalt har det kommit utfästelser om drygt 10 miljarder kronor, varav över en miljard gäller inbetalningar till ^FN-kontot. Sverige var del första land som lämnade positivt svar pä generalsekreterarens vädjanden om bidrag ^lill aktionen. Men det finns utrymme för ytterligare svenska insatser. Värt bidrag motsvarar 5 procent av pengarna ^lill ^FN-^kontot och knappt 1,5 procent av de totala bidragen. Den andelen är mindre än vad vi brukar ställa upp med och mycket mindre än vad man nu bör förvänta från Sverige.

När det gäller UNDP har vi i höst gjort en ^påfyllnad med 37 procent. Del är i och för sig många procent. Men vi ger våra anslag i dollar, och tar man hänsyn först till prisstegringarna och sedan framför allt ^lill den kraftiga värdeminskningen på dollar i förhållande ^lill den svenska kronan, blir den reala ökningen inte alls så stor som man kan ställa anspråk på.

Jag vill alltså ^konslatera att det finns möjligheter att via ^FN:s ka-, ^tastrofaktion, via UNDP eller via bilateralt bistånd göra mer än vad vi gör för närvarande. Läser man riksdagens beslut från i våras, sä finner

man visserligen ^atl den särskilda fonden dominerar resonemanget men att den ändå inte kan eller får vara den enda förutsättningen för att utlösa extra insatser från svensk sida.

Sammanfattningsvis: Hjälpbehovet är större än någonsin, del finns kanaler som kan ta vara pä ytterligare svenska ^bisiåndspengar, och vi har ett riksdagsbeslut som ger underlag för svenska insatser.

Fru tredje vice talmannen ^NETTELBRANDT (fp) kort ^genmäle;

Herr talman! En katalog över de olika åtgärder som har vidtagits, de beslut som har fattats och de uttalanden som har gjorts frän olika partiers sida skulle jag hälsa med stor tillfredsställelse för folkpartiets del. Jag tror ^atl herr ^Bergqvisl har följt med dåligt om han har uppfatlat saken så att folkpartiet skulle vara kluvet i dessa frågor.

Del är riktigt alt det är ^FPU som på ett tidigt stadium har varit en drivande kraft, liksom ungdomsförbunden inom de andra partierna är det i dag, när moderpartierna är negativa till en ökad satsning. Men det finns sedan lång tid tillbaka inom partiet självt en klar opinion som stöder insatser av del slag som vi har diskuterat i dag. Dessa har herr ^Bergqvisl dess värre egentligen inte alls diskuterat.

Sedan säger herr ^Bergqvisl att del här beslutet som riksdagen har fattat gällde inte bara ^FN-fonden. Nej, det är riktigt att det ^hargjorts uttalanden i samband med och efter beslutet, all om ^FN-fonden exempelvis ^inle kommer till stånd, så skall man kunna använda dessa pengar till andra insatser. Och också med hänsyn till detta har vi ansett att vi kunde lägga fram det förslag som vi presenterat. Fonden har inte kommit till stånd, och del är då ^hell i linje med uttalandena, om man använder de tänkta pengarna till andra ^insaiser - i rätt tid, när de verkligen behövs.

Sedan skall vi kanske inte diskutera i vad mån del går ^atl krama ytterligare pengar för dessa ^hjälpändamäl ur de olika fonder som finns pä ^FN-sidan. Riksdagen har ändå ^inle någon omedelbar förvaltningsmakt över dessa fonder. Vi har ^inle någon större möjlighet ^atl där driva fram några snabbare beslut, och då skall vi nog inte bara krypa bakom en sådan möjlighet.

Till sist, herr talman, några ord om finansieringen.

Om herr ^Bergqvisl läser finansutskottets betänkande från i våras skall han finna ^atl en enig riksdag då över huvud laget inte tog någon ställning till finansieringen i samband med att beslut fattades just om denna fond, utan man förutsatte att när man hade kommit ^lill samlade lösningar skulle man fullfölja vad som angivits och återkomma rörande finansieringen. Det är inte egendomligare att vi handlar på del sättet i dag.

Herr OLSSON i Kil (fp) kort ^genmäle;

Herr talman! Det är tydligen herr ^Bergqvisis uppgift ^atl recensera liberalernas engagemang i de internationella frågorna. Men en sak står väl ganska klar efter många riksdagsdebatter om ^u-hjälpen; ^atl folkpartiet har varit rakt i sin linje att kräva ökat bistånd till de fattiga folken och

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

har varit det parti som mer än andra velat stå för de löften partiet varit med om ^atl ge.

Men nu kommer ursäkterna frän olika håll - en del av dem som vi är vana vid och några nya. Den första har vi ^hörl förut: När den ekonomiska tillväxten är svag, då orkar vi inte med att ge ett ökat bistånd frän Sverige. Och när tillväxten är stark, dä tål vi inte ett ökat bistånd på grund av att det anstränger betalningsbalansen.

Sedan kom det i våras in i resonemanget ^atl oljepriserna hade stegrats så kraftigt alt vi därför ^inle kunde öka vår ^u-hjälp. Jag får säga att det finns knappast något bättre skäl alt öka ^u-hjälpen än just delta att oljepriserna ^harstegrats så kraftigt. Det har drabbat de falliga folken härdare än några andra.

Så den fjärde ursäkten; Opinionen är ^inle mogen än. Den har inte hörts så mycket om i dag, och del kan bero på alt opinionen nu har vänt sig till Sveriges riksdag och uppmanat oss alt uppfylla våra löften. Jag tycker att det är litet futtigt alt diskutera i de här termerna när vi vet vad som händer ute i världen. Vi vet all 1974 var det år då mänga av världens fattigaste länder kastades rakt ^ul i en ekonomisk och social katastro^f^ då oljepriserna stegrades för dem så ^atl de 1974 fick betala 10 miljarder dollar mer för samma mängd olja som de använde 1973. De fick vidare betala 6 miljarder dollar mer för konstgödsel 1974 än 1973. Det har kullkastat även de blygsammaste utvecklingsplaner, och därtill kommer svältkatastrofen.

Jag frågar mig än en gäng; När skulle vi hjälpa om vi inte hjälper i dag?

I detta anförande instämde herr Hörberg (fp).

Herr ^BERGQVIST ^(s) ko^r^t^ ^genmäle;

Herr talman! Både fru ^Neltelbrandt och herr Olsson i Kil mätte ha lyssnat litet ouppmärksamt pä mitt anförande, för vad jag sade var att det är oansvarigt alt bara tala om den ena sidan och föreslå utgifter utan att la upp finansieringssidan på allvar.

Fru ^Neltelbrandt menade alt det finns en klar opinion i folkpartiet och att partiet inte är kluvet. Hon glömde kanske att partiledaren vid något tillfälle har ^sagl: Alt vara liberal är att vara kluven. Det avgörande är emellertid att folkpartiet började sä vackert med att föreslå både höjda utgifter och höjda inkomster, men efter ett tag orkade man inte med det ulan nöjde sig med alt bara föreslå utgifter utan ^atl ange hur de skulle täckas.

Jag frågar mig: Vad är det värt att bara föra fram yrkanden om höjda utgifter ulan att anvisa medel till täckningen? Det är ju finansieringssidan som är den svåra, och det därför som man egentligen skall börja där och klara ut hur det hela skall finansieras.

Och jag har ännu inte fått något svar på varför man vid Hagauppgörelsen körde fram ^sparavdrag, ^egenavgifter för företagare och sådant.

om det verkligen var så att ^u-hjälpen var en ^allvariig sak som man ville Nr 142 lyfta fram. Varför utnyttjade man inte dessa överläggningar ^lill att försöka ^Torsdaeen den

garantera en finansiering av de 500 miljonerna?

12 december 1974

Fru tredje vice talmannen ^NETTELBRANDT (fp) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Herr ^Bergqvisl sade att del föreföll som om vi inte hade lyssnat riktigt på hans anförande. Ja, herr ^Bergqvisis inlägg var med förlov sagt en aning förvirrande.

Jag förstår nu vilken kluvenhet det är som herr ^Bergqvisl talar om - vi skulle inte vilja vara med om finansieringen men framlägger ändå förslag. Ja, vi har faktiskt vid åtskilliga tillfällen till och med av finansministern själv här i kammaren fått ett erkännande för att vi har varit villiga alt anvisa finansiering för vartenda förslag som vi har lagt fram. Och pä denna punkt har vi icke ändrat oss, utan vi fortsätter med den ansvariga politiken.

Men vad gjorde herr ^Bergqvisl i våras? Herr ^Bergqvisl säger ^atl det är oansvarigt att bara tala om den ena sidan. Ja, varför var då herr ^Berg^qvisl oansvarig, när vi förra gången röstade i de här frågorna och herr ^Bergqvisl stödde det betänkande från finansutskottet som förelåg vid behandlingen av ^u-hjälpsfrågan i våras? Där valde man just den handlingslinjen att man i första hand förde fram ^kravei på vilka ^insaiser som skall göras och förutsatte ^atl sedan enighet nätts om delta skall också frågan om finansieringen lösas.

Jag anser att om herr ^Bergqvisl ställer krav på andra - och del betyder i detta fall hela kammaren, för såvitt jag vet var det en enig kammare som röstade för den här linjen - måste han också ställa krav på sig själv. Och när herr ^Bergqvisl uttalar omdömet alt det är oansvarigt alt förfara på det här sättet uttalar han också i hög grad del omdömet om sig själv. Vi har gemensamt valt denna metod för just den här frågan.

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr ^BERGQVIST ^(s) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Jag ^lycker det är litet väl enkelt när fru ^Neltelbrandt i stället för ^atl svara på mina konkreta frågor bara säger att milt inlägg var förvirrat. Del hade varit bättre om hon lämnat svar på de frågor som jag ställde.

Det går inte ^atl bestrida ^atl folkpartiet började med att föreslå både utgifter och inkomster, när de här reformerna först var aktuella, men efter ett tag avvek från den linjen. Man orkade bara föreslå överbud men inte motsvarande inkomstförstärkning.

Sä myckel känner jag Gunnar Sträng att jag vågar säga alt han har verkligen ^inle gett folkpartiet erkännande i alla avseenden när det gäller finansieringen, utan del har varit ömsom ris och ömsom ros. Jag skulle nog vilja påstå att det varit mest ris under årens lopp.

Vad jag talade om som oansvarigt och litet lättsinnigt var följande. Vårriksdagens beslut byggde på vissa förutsättningar. Del fanns ingen absolut garanti för ^atl ^enprocentsmålet skulle uppfyllas genom den ^kom-

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

^promiss som träffades i finansutskottet. Men om man, som fru ^Nel^telbrandt här gör gällande, hade haft en stark vilja och till varje pris ^velal försäkra sig om ^atl de 500 miljonerna kommer fram, varför tog man då inte upp ^etl resonemang om finansieringen av de 500 miljonerna i stället för att kräva sänkta ^egenavgifter, höjda ^sparavdrag och liknande? Vad herr Helén säger när det gäller momsredovisningen bygger på ^ell ansvarslöst resonemang eller åtminstone pä ^etl förbiseende. Det förhållandet all statens inkomster ökar mer än man har räknat med i ett högkonjunkturläge innebär ^inle alt det har skapats ett samhällsekonomiskt utrymme för reformerna, utan vad jag hävdar är i stället att i ^ell högkonjunkturläge, där man har denna situation, är del snarast sä ^atl man måste strama åt och som ett minimun finansiera nya utgifter genom inkomstförstärkningar. Det är om detta som ni fortfarande för ett lättsinnigt resonemang, vilket jag vänder mig emot.

Herr talmannen anmälde ^atl fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt anhållit all till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt ^lill ytterligare replik.

Herr ^KOMSTEDT ^(m);

Herr talman! Jag har i ^u-landsdeballen tidigare i år i kammaren efterlyst en bättre balans mellan dem som velat ge mer och dem som velat ge mindre - ^della för att skapa en ^slörre förståelse hos svenska folket för biståndsverksamhet.

Nu tror jag att förvirringen är total - och det är sannerligen ingenting som gagnar ^svältoffren i Bangladesh.

I söndags skrev svenska folkel i våra kyrkor på ett upprop att del svenska ^veleöverskottet skulle skänkas till de svältande i ^u-länderna och att det skulle ske nu.

Majoriteten i riksdagens utrikesutskott säger att del finns inget vete tillgängligt i Sverige nu. Folkpartiet talar i sin reservation om ^enpro^centsmålet. Jag tycker all del är litet beklagligt ^atl herr Helén i dag i debatten sade att det spelar ingen roll om det inte blir ett enda svenskt vetekorn i vår ^u-hjälp. Man kanske, herr talman, kan påstå alt förvirringen därav har blivit än värre.

Jag hade till förra årets riksdag väckt en motion, där jag yrkade ^atl man - för alt öka den förståelse jag talade om - skulle utvidga ^varu-^bisiändet och minska biståndsandelen i pengar, som en del människor i vårt land inte har förståelse för ^atl vi ger. Men den ^moiionen fick sannerligen inte många röster i kammaren!

De listor som kyrkobesökarna skrev på i söndags och de talonger som ligger i de brev vi ^fär talar om vårt svenska veteöverskott. Jag tror att det är precis det som svenska folket vill ge i sin hjälpverksamhet.

I debatten har man åberopat hur svårt del är alt få fram det svenska vetet. Jag tror att det är ett nödrop som man utbrister i för att dämpa sitt samvete.

Vi kan nog vara ganska säkra på att de 400 000 ton i ^ytleriigare överskott som det talas om också finns. Men ^della överskott ligger i lantbrukarnas magasin och silos; och det ligger där mycket av den anledningen att den 1 april 1975 är priset bättre än nu för den enskilde lantbrukaren. Det är ganska självklart att man i det läget behåller sin vara. Men jag tror ^inle heller alt det skulle vara speciellt besvärligt för Sveriges riksdag att gå ut med en enträgen vädjan och erbjuda del pris som gäller den 1 april nästa år - och på det sättet fä fram vetet redan nu.

Vilket är då priset den 1 april? Ja, del är 65 kronor per 100 kg. Världsmarknadspriset i dag är 89:50 kronor per 100 kg. Det är alltså en betydande differens mellan vad de svenska bönderna skulle få den 1 april och ^värids-^marknadspriset i dag. Och med del underskott ^sorh råder lär ^värids-^marknadsprisel ^inle bli lägre! Det finns alltså god täckning för ^atl i differensen lägga in kostnaden för frakt av vete frän Sverige ned till exempelvis Bangladesh.

Det har också hävdats att det ^inle finns några svenska hamnar som har möjlighet alt lasta ^ul den kvantitet som skulle göra det ekonomiskt försvarbart alt skicka vete från Sverige. Så sent som en kvart före 15 talade jag själv med Helsingborgs hamn, därför alt ett rykte hade gjort gällande att det skulle finnas sädana möjligheter. Jag har fält bekräftat att det finns både siloresurser och tillräckligt hamndjup för all del tonnage skall kunna föras ut som man har påstått inte var möjligt ^atl få ut. Enligt uppgift från Helsingborgs hamn skulle sådan möjlighet finnas även i Göteborg.

Detta stärker mig ytterligare i min uppfattning att man hittar på svepskäl för alt inte behöva leva upp till den stora vilja till hjälpinsatser som man vill göra gällande att man har. Jag tror att debatten i dag dess värre har gjort vad den kunnat för att skapa än mindre förståelse för svältande medmänniskor.

Det här är en katastrofsituation. Den fordrar extra insatser från svenska folkel, och det är vad en stor opinion begär att riksdagen skall effektuera. Jag tillhör ^inle dem som vill smita från notan. Del brukar alltid finnas lösningar på det mesta - när vi föreslår reformer som gagnar oss själva!

Fru ^Theorin lyckades på ^etl alldeles fantastiskt ^sätl dämpa sitt samvete genom alt tala om ^atl del var den liberala ekonomin i världen som skapade de rådande förhållandena. Att säga det är naturligtvis ^etl sätt ^atl klara sill samvete - men det bör inte gälla för Sverige, eftersom vi har en socialistisk regim här, som i så fall borde klara ekonomin på ett helt fantastiskt sätt.

Den liberala ekonomin var för övrigt ju inte sä dålig i våras, när ni gjorde upp pä Haga, och den borde därför kunna vara gångbar även i dag, fru ^Theorin.

Herr Werner i Malmö har tidigare i dag på ^etl mycket ^inlevelsefulll sätt talat om hur det är ^atl se tusentals barn, som inte är vana att få mat vare sig varje dag eller varje vecka. Också jag har sett den situationen, och den upplevelsen har mycket stor betydelse för mig personligen när

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

7 Riksdagens protokoll 1974. Nr 143-144

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

jag tar ställning i denna fråga. Det är väl knappast någon av kammarens ledamöter som själv hungrat i femårsåldern, och därför är det kanske svårt att länka sig in i hur det är ^atl vara i den situationen.

Det är de faktiska förhållandena ute i världen som, tillsammans med de många ^undanfiyklerna i dagens debatt när det gällt ^atl försöka komma ifrån del internationella ansvaret, avgör mitt ställningstagande vid den kommande voteringen.

Herr ^ALFTIN ^(s):

Herr talman! Som jag ser del har debatten om ^u-landsbisiåndet i vårt land till stor del enbart gällt procentsatser. Den som följt massmedias framställning av ^u-hjälpsfrågorna genom åren har fån intrycket ^atl det viktigaste skulle ha varit att med alla medel föra upp ^u-landsbiståndels storlek ^lill en viss procentandel av vår nationalprodukt.

Även om jag hoppas att vi under nästa år äntligen skall nä upp till ^enprocentsmålet, anser jag att vi i ^slörre utsträckning borde debattera innehållet i och kvaliteten hos de projekt som vi nu satsar en allt större del av skattebetalarnas pengar på.

Det borde också enligt mitt förmenande vara minst lika viktigt ^atl föra en seriös debatt om den långsiktiga inriktningen av vår ^u-hjälp. Jag tror att detta är nödvändigt om vi fortsättningsvis skall lyckas med att vidmakthålla och öka intresset inom den breda allmänheten när det gäller ^u-landsfrågorna.

De erfarenheter som vi hitintills vunnit genom ^SIDA:s verksamhet i en stort antal länder bör kunna ange inriktningen av planeringen för den framlida biståndsverksamheten. Min förhoppning är att den skall utvecklas och bli en inspiration till frigörelse och den hjälp till självhjälp som på sikt skall bidraga till att avskaffa de orättfärdiga samhällsstrukturer som nu råder i dessa ^u-länder.

Nu har emellertid oljekrisen och dess följder ytterligare bidragit till att öka klyftorna mellan i-länder och ^u-länder. Mänga ^u-länder har akuta försörjnings- och ^betalningssvårigheier som en följd av höjda priser på energi, kapitalvaror, konstgödning och transporter. Om vi samtidigt ser till befolkningstillväxten och bristen på livsmedel, så ter sig framtiden mörk. Svältkatastrofer är nu ett faktum i ^fiera länder.

Det är mot den här bakgrunden som vi får bedöma utrikesutskottets initiativ och förslag om ytterligare katastrofinsatser. ^Utskotiet föreslår att 100 miljoner kronor ställs till förfogande för att möjliggöra inköp av den kvantitet vete som beräknas stå till förfogande, 100 000 ton, för ^snarasi möjliga leverans. ^Ulskoltet uttrycker samtidigt förhoppningen alt det definitiva skördeutfallet för 1974 skall ge möjlighet ^lill ^ytleriigare kvantiteter vete för biståndsändamål.

Sam^tidigt redovisar utskottet de extra insatser som regeringen tidigare vidtagit på olika områden.

Genom att i ^anspräkta de 100 ^ä^ 115 miljoner kronor som alltjämt disponeras i form av hittills outnyttjade anslag och ^ointecknade reserver

finansieras inköpet av ^lOOOOO ton vete för leverans snarast möjligt till de ^svältdrabbade länderna. Formuleringen ^"snarasi möjligt" innebär emellertid inte i det här sammanhanget att man kan leverera vetet ^lill jul, som många tycks tro, utan vi måste räkna med att denna leverans kommer att ta några månader att genomföra.

Tillgången på vete och under budgetåret 1974/75 beslutade bistånds-leveranser i form av vete framgår av följande uppgifter: beräknad tillgång, totalt, 1,1 miljoner ton; sålt 574 000 ton, därav 112 000 ton till SIDA och resten till handelshus i Norge samt utlagda order, bl. a. i Algeriet och Indien, 136 000 ton. Följaktligen återstår för närvarande ca 400 000 ton.

Av dessa 400 000 ton vete är ^enligl Svensk spannmålshandel nu 100 000 lon tillgängliga för försäljning, dock för leverans först efter den 1 april 1975, beroende bl. a. pä ovissheten om tillgång till tonnage för tidigare leverans.

Återstoden, ca 300 000 ton, kan inte utbjudas, därför att volymen är osäker fram till april, då jordbruken skall ge slutgiltigt besked om vilka kvantiteter som finns tillgängliga.

Herr ^lalman! Med anledning av den redovisade tillgången på ^över^skottsvete, som står till förfogande, finner jag del märkligt alt reservanterna i utrikesutskottet framhåller, att man beräknar att ca 400 000 ton vete ännu inte har bundits för försäljning. Lika märkligt förefaller del vara att reservanterna nu föreslår riksdagen alt anslå 500 miljoner kronor utöver tidigare beviljade anslag utan att samtidigt klart redovisa hur detta förslag skall finansieras.

En tidning har medverkat ^lill upprop och namninsamling och bidragit till att många människor har bibringats den felaktiga uppfattningen all den här stora kvantiteten, 400 000 ton, nu står till vårt förfogande och alt förslag om finansiella lösningar för inköp av detta vete finns redovisade. Delta framgår klart av det stora antalet brev och telegram som jag liksom många andra ledamöter fått från människor som är intresserade och engagerade i ^u-hjälpsfrågorna.

Jag tycker att det är mycket positivt och glädjande alt så många människor är så engagerade och visar ett så stort intresse just nu för dessa ^u-hjälpsfrägor, men jag finner det samtidigt beklagligt ^atl vissa tidningar utnyttjat dessa människors hängivna intresse för biståndsfrågor, i eget taktiskt syfte, genom ^atl framlägga oklara och delvis vilseledande uppgifter.

Med hänsyn till det stora intresse som nu finns för ^u-landsbiståndet inom alla partier, inte minst inom vårt eget parti, är jag övertygad om att finansministern, när han om några veckor presenterar den nya budgetpropositionen, kommer att ha tagit stor hänsyn ^lill just ^u-hjälpen, som jag tror har fått en framskjuten plats vid prioriteringen. Personligen hoppas jag ^nalurligtvis att vi under nästa är skall nä ^enprocentsmålet.

Herr talman! Med dessa synpunkter ber jag att få yrka bifall ^lill ^ul^skoiiels hemställan pä samtliga punkter.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

100

Herr TURESSON ^(m);

Herr talman! De svåra hungerkatastroferna i Saharas gränstrakter, i Bangladesh och i Indien har verkligen engagerat det svenska folket, och ^nalurligtvis känner också vi häri riksdagen både medlidande och vanmakt inför de oändligt många mänskliga tragedier som följer i svältens spår. Jag kan försäkra all del omdömet gäller också ^utrikesuiskottets ^13-höv-^dade majoritet. Alla har vi i ^ulskoltet varit angelägna om alt finna den metod som snabbast möjligt skulle ge bästa möjliga hjälp till de av hunger och svält drabbade.

Sedan utrikesutskottet för en dryg vecka sedan fält begärda informationer från sakkunniga och myndigheter enades utskottet om att begagna sin initiativrätt. Utskottet fann nämligen att situationen var sådan att den krävde en extraordinär insats. Utrikesutskottet ansåg också att man därigenom skulle kunna initiera en snabbare hjälpinsats än vad som eljest skulle bli fallet. Tyvärr blev inte ^utrikesutskotlet enigt om vad som konkret borde föreslås riksdagen.

Vi som i denna fråga tillhör majoriteten är helt övertygade om au utskottsförslaget innebär en omgående hjälpinsats - men inte bara det.

^Förslagel innebär också den största hjälpinsats som vi kan garantera så snabbi. Om ^della är ^utskotlsmajoriteten enig. Det är därför fel att - som skett i dagens debatt vid några tillfällen - påstå att ^utskotlsma^joriteten är djupt splittrad i väsentliga avseenden. Vi är tvärtom överens om att vårt land bör ställa hela sitt överskott av vete till de svällande folkens förfogande. Del kan bli mer än den kvantitet som vi i dag skall besluta om. Ju snabbare vi får reda på hur stor denna större kvantitet är, dess bättre är det.

Utskottets vilja i ^della avseende är uttryckt i betänkandet i den mening som redan har citerats ^etl par gånger i dagens ^debaii. Jag avser den formulering där utskottet uttrycker förhoppningen "att den definitiva beräkningen av 1974 års skördeutfall skall visa alt ytterligare kvantiteter senare kan användas för biståndsändamål".

Jag kan för moderata samlingspartiets del försäkra att vi vill medverka ^lill att allt tillgängligt överskott av 1974 års veteskörd i vårt land skall ställas ^lill de ^hungerdrabbade folkens förfogande och att vi är beredda att ta vårt ansvar för att sä skall ske. Ungefär så beskrev också herr ^Anlonsson tidigare i dag centerpartiets inställning i denna fråga. Det finns alltså inte något som skiljer oss i detta avseende. Jag vill samtidigt också framhålla ^atl jag har svårt all se alt något väsentligt skiljer den uppfattningen från herr ^Måbrinks under överläggningen framställda yrkande, som jag därför tycker är ^hell onödigt.

Herr ^lalman! För ett par månader sedan beslöt regeringen utan an först höra riksdagen att göra en mycket stor biståndsinsats i Nordvietnam. Del gällde som bekant ett ^skogsindusiriprojekt för enligt då föreliggande kostnadsberäkningar 770 miljoner kronor. Herr Bohman ifrågasatte då vilken inverkan detta kunde få på våra möjligheter all ge hjälp till andra länder. Effektiv hjälp till de hungrande miljonerna i Bangladesh framstod

enligt herr Bohman som en del av vårt bistånd som absolut inte får försummas.

Herr Bohmans reaktion blev föremål för många kritiska kommentarer i pressen. Att regeringspressen var kritisk var inte sä underligt, men alt framträdande tidningar som står folkpartiet nära instämde i skallet ter sig i dag minst sagt märkligt och ^inkonsekvent.

^Vestmanlands Läns Tidning ansåg sålunda; "Det var inget trevligt drag av moderatledaren att spela ut nöden i Bangladesh mot Vietnaminsatsen." Men, herr talman, del är just den sorlens avvägningar som vi så ofta måste göra i vårt arbete i delta hus. I dag borde också folkpartiet närstående tidningar räkna herr Bohman till heder att han, kanske såsom den ende av alla, tänkte på hjälp till de svältande såsom ett alternativ till ett äventyrligt tekniskt projekt.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr talmannen tillkännagav all anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Herr ^MÅBRINK (vpk) kort ^genmäle;

Herr talman! Det finns en skillnad, herr Turesson, mellan utskottets skrivning och del yrkande som jag har framställt i kammaren. Om det är som herr Turesson påstår att hela det överskott som kan konstaleras i april 1975 skall gå till de svällande, varför har då utskottet inte skrivit det i sitt betänkande? Det har utskottet inte gjort, vilket innebär en väsentlig skillnad jämfört med ^vån yrkande.

Herr TURESSON ^(m) kort ^genmäle;

Herr ^lalman! Jag sade inte ^atl det inte var någon skillnad. Jag sade all del var en så liten skillnad all herr ^Måbrinks under ^överiäggningen ställda yrkande var onödigt. Alt utskottsbetänkandet inte innehåller exakt den formulering som herr Antonsson och jag använt här i kammaren i dag kan man kanske beklaga, men jag försäkrar herr ^Måbrink att alla ^utskoitsmajoriietens ledamöter är ense om all den flera gånger citerade meningen - den sista på första sidan i utskottets betänkande - skall tolkas på det sätt som herr ^Anlonsson och jag gjort.

Fru DAHL ^(s):

Herr talman! Jag tror att de ^flesia av kammarens ledamöter väl känner min inställning ^lill biståndet och till frågan om ^enprocentsmålet. Men jag vill gärna börja mitt inlägg med att deklarera all jag hör till dem som anser att de löften som givits och de beslut som fattats om ^en^procentsmålet vid våra partikongresser och i del här huset måste uppfyllas i år. Jag har heller ^inle givit upp hoppet om att så kommer all ske innan detta budgetär har gått ^lill ända. Jag finner därför ingen anledning all i den aktion som vi diskuterar i dag följa med den ^folkpariistiska kampanjen. Jag känner däremot ^etl behov av att i debatten deklarera alt jag finner denna kampanj så omoralisk och så hycklande alt den fyller

101

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

102

mig med ursinne. Och jag kan försäkra att det är inget ursinne som leder ^lill ^atl jag vill använda mig av några stora ord och gester. Tvärtom skulle man helst vilja gömma sitt ansikte och undvika alla stora ord.

När jag talar om en omoralisk och hycklande kampanj, syftar jag självfallet inte på alla de engagerade enskilda personer som har givit uttryck för sin solidaritet med de människor som lider nöd i ^u-länderna. Tvärtom känner jag den djupaste respekt för den opinionen, och jag hyser också en stor sympati inför den motvilja som många nu känner mot myckel av den lyxkonsumtion som vi slösar våra och världssamhällets resurser pä.

Jag ^syfiar i stället med de orden pä dem som driver denna kampanj, som är kränkande just emot folkopinionen därför att man bedrar den i fråga om del ^sätl på vilket det skulle gå att avskaffa fattigdomen i världen. Kampanjen är kränkande också mot människorna i ^u-länderna därför att man vill köpa sig samvetsfrid med en oskickligt genomförd och kortsiktig katastrofhjälp i stället för alt diskutera hur vi kan medverka till alt avskaffa de orättvisa och orättfärdiga samhällssystem och den världsordning som är anledningen ^lill ^atl så många människor lider nöd och förnedras i världen i dag. Jag menar också att det är oerhört olyckligt för den framtida ^u-hjälpen från värt land ^atl debatten på ^della sätt förs många steg tillbaka.

Fru ^Neltelbrandt sade i sitt inledande anförande här i dag: "Hugo ^Berch har ^sagl om världens livsmedelskris ^atl ämnets vidd och betydelse har kommit alt undanskymmas av något man kunde kalla retorisk ^av^irubbning mot de flesta, och den ^avtrubbningen medför en ödesdiger passivitet hos allmänheten i de rika länderna. Han menar också att de rika länderna kollektivt gör sig skyldiga till passivt folkmord, då de har både kunskaper och resurser för att med marginella uppoffringar rädda miljoner människor från svältdöden." Om fru ^Neltelbrandt med dessa ord syftade på alt vi passivt och andra t. o. ^m. aktivt medverkar till ^atl vidmakthålla de orättfärdiga samhällsförhållanden som orsakar nöd, sväll och fattigdom i världen - ja, dä häller jag med henne. Men om hon syftar på det förhållandet att vi vägrar att ^della i den ^folkpariistiska kampanjen, dä måste jag i stället säga att den kampanjen just genom retorisk ^avirubbning bidrar ^lill all skapa en ödesdiger passivitet hos allmänheten i den rika världen.

Jag har på olika sätt kommit i kontakt med förhållandena i ^u-länderna. Jag har bl. a. i mitt arbete på SIDA under en lid haft ansvar för katastrofhjälp och ^varubiständ, och jag har som svensk delegat deltagit i en tidigare livsmedelskonferens. Den inblick som jag dä fick i del spel som i den rika världen bedrivs med den ^s. k. livsmedelshjälpen har inte övertygat mig om ^atl detta är ^etl effektivt ^sätl att bistå människor i nöd, ofta inte ens för stunden. Det är också min uppriktiga mening att vi visserligen måste fortsätta ^atl ge katastrofhjälp parallellt med annat långsiktigt bistånd men att den katastrofhjälp som vi ger måste utvecklas och bli mera konstruktiv och effektiv. Det ^fär ^inle vara så alt miljoner

ton spannmål ruttnar och förstörs, andra livsmedel säljs på svarta börsen och mycket litet når fram till de svältande människorna.

Jag har också under mina resor sett förhållandena i olika länder, t. ex. i Indien och Bangladesh, men också i Vietnam som gränsar ^lill dessa länder och som har likartade förhållanden vad gäller natur, klimat och kultur. Det finns ingen anledning till ^atl förhållandena skall vara så olika i dessa olika länder när det gäller möjligheterna att klara folkförsörjningen.

I Indien och Bangladesh - och i dag i nästan hela Sydöstasien - råder det massvält, men inget effektivt görs för alt påverka de förhållanden som orsakar denna svält. 1 Vietnam, som har drabbats så hårt av ett krig som slagit mot själva samhällssystemet och produktionsapparaten, ^sviijter ingen^,^ inte i ^Nordvietnam och inte i ^PRR-områdena. Del är bara i de av Saigonregimen dominerade områdena i Sydvietnam, dit miljoner har pumpals in ^inle minst som livsmedelshjälp, som människor sväller i dag. Vad beror detta på? Varför diskuterar vi inte det i detta sammanhang?

Precis samma förhållanden kan man se i Afrika. Den slum som finns i Etiopien är bland del mest avskyvärda och förnedrande man kan se. Och där fanns det rikedomar ^atl utnyttja, del har vi i dessa dagar sett exempel på. Men i ^Guinea-Bissau, som är ett av världens mest underutvecklade länder, hade man hos befrielserörelsen mitt under kriget en sa^mhällsorganisation som såg till alt ingen människa behövde svälta.

Dessa erfarenheter säger mig tre ting:

1^.^ att fattigdomen och svälten inte är något obegripligt öde som övergår
människorna utan resultaten av orättfärdiga samhällsförhållanden,

^2. att fattigdomen och svälten kan övervinnas, samt

3. att det svenska biståndet självfallet måste inriktas på att bidra till
ansträngningarna ^atl avskaffa dessa orättfärdiga samhällsförhållanden.

Herr ^lalman! Vi lever i en värld som är så ond att många av oss kanske har svårt att inse graden av den ondska och cynism som styr världen i dag. Enligt min mening kan vi inte köpa oss julfrid genom kortsiktiga och illa genomtänkta katastrofinsatser. Vi måste bära på medvetandet om vad vår solidaritet kräver - ständigt, alltid, sä länge vi lever. Vi måste tålmodigt och envist, med all den kunskap, allt det engagemang och alla de ekonomiska resurser som vi förfogar över fortsätta att stödja arbetet på ^atl avskaffa fattigdomen i världen. Med de utgångspunkter, frän vilka denna fråga i dag diskuteras, är det därför, herr talman, inga som helst svårigheter för mig ^atl stödja utskottels hemställan.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

1 delta anförande instämde herrar ^Wikneroch Sundgren, fru Sundström och fru Hansson, herrar Larsson'i Karlskoga och Konradsson, fru Andersson i ^Kumla och fröken Sandell, herr Olsson i ^Edane och ^Signell, fru Radesjö och fru ^Håvik, herr ^Sörenso^n, fru Johansson i Uddevalla, herrar Jönsson i ^Arlöv, ^Silfverstrand, Gustavsson i Ängelholm, Nilsson i ^Krisiiansiad. ^Bladh, Håkansson i Trelleborg, Hasselgren och Bergman

103

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

i Göteborg, fru Ohlin, herrar Pettersson i Helsingborg, Nilsson i Växjö och ^Rosqvist, fru Ludvigsson, herrar Lundgren, Sivert Andersson i Stockholm, Nordberg och Häll, fru ^Cederqvist och fru Normark, herr Boström, fru ^Frändås, herr ^Mathsson i ^Fagersia, fru Lundblad samt herr Hagberg i Örebro (samtliga ^s).

Fru tredje vice talmannen ^NETTELBRANDT (fp) kort ^genmäle;

Herr talman! Det var ett engagerat anförande fru Dahl höll, och hon framförde del med just del ursinne, som hon själv talade så mycket om. Jag vet ^inle vem fru Dahl egentligen riktade sitt ursinne mot. Hon talade om dem som driver den här "kampanjen". Är det de partier eller riksdagsledamöter som lägger fram ett förslag i riksdagen i enlighet med vad de tror är rätt och riktigt? Är det att driva en kampanj? Skall vi lägga ner vår verksamhet? Skall vi ^inle föra fram de förslag som vi anser kan förbättra människors villkor?

Eller vände sig fru Dahl med sitt ursinne mot Gunnar Myrdal, Ulla Lindström, Göteborgs Arbetarekommun eller tidningen Arbetet? Eller mot kyrkan eller mot alla de människor som skrivit till riksdagen? Är det mot dem fru Dahl riktar sitt ursinne när hon talar om denna förfärliga kampanj? Som jag hoppas att fru Dahl hörde här tidigare i dag finns det ^inle någon här i riksdagen som inspirerat kampanjen. Däremot har vi lagt fram våra förslag.

Jag vet inte om fru Dahl lyssnade på de mycket engagerade anföranden som hölls av herr Åberg och herr Werner i Malmö. De talade utifrån egna erfarenheter om de människor den här frågan gäller. Kan någon människa rikta anklagelser mot dem som har upplevelser av det slaget för att de lägger förslag och söker påverka en opinion? Folk .som svälter, fru Dahl, genomför ^inle samhällsförändringar. Om man vill stödja samhällsförändringar i dessa länder tror jag all man gör även det genom ^atl ge människorna mat för dagen, sä alt de över huvud laget orkar att engagera sig för sådana.

Mitt parti kräver att ^enprocentsmålet skall nås. Vi kräver i dag att vi skall fä hjälpa dem som är drabbade av svälten i de hårdast drabbade länderna. Men, fru Dahl, vem i denna kammare har sagt att man fördenskull inte också skall satsa på ^etl långsiktigt arbete? Det finns ingen motsatsställning därvidlag. Jag tror dessutom ^inle att fru Dahl överhuvud tagel har observerat den typ av långsiktig verkan som jag talade om, där det gäller att komma åt både de medicinska och de mentala skador som det går att göra något åt just genom alt hjälpa människorna med mat.

104

Fru DAHL ^(s) kort ^genmäle:

Herr talman! Det framgick alldeles klart av milt anförande att jag ^inle på något sätt kritiserar der. folkopinion som har kommit ^lill uttryck, utan att jag tvärtom respekterar den i högsta grad. Men just därför att den är äkta och engagerad upprör det mig all andra förför och bedrar

dessa engagerade människor genom att ge dem en förenklad bild av situationen och av hur den skall kunna avhjälpas.

För dem som har sett verkligheten i en del av de länder som vi har talat om i dag, eller för dem här i kammaren som har upplevt det gamla Fattigsverige, framstår det som kränkande alt över huvud taget en debatt i detta ämne förs utan ^atl man ens kommer in på fattigdomens orsaker, nämligen den orättfärdiga världsordning som råder i dag. Del är mot dem som för den debatten som min vrede riktar sig, och jag tror nog att de som har anledning ^atl ta ät sig av den kritiken också gör det.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Fru tredje vice talmannen ^NETTELBRANDT (fp) kort ^genmäle: Herr talman! Nu blev det ett klarläggande! Det är inte folkopinionen som fru Dahl föraktar, utan del är dem som för fram den här i riksdagen. Är det fel all lyssna till folkopinionen och ^atl här i riksdagen föra fram förslag som står i överensstämmelse med folkopinionen? Jag tror tvärtom ^atl del är rikligt ^atl göra sä, och vi borde nog t. o. ^m. göra det mera ofta. Del kan inte vara något fel ^atl de förslag och den folkopinion som har kommit ^lill uttryck ^hell står i överensstämmelse med exempelvis den linje som ett parti har drivit långt tidigare. - Sedan kan vi naturligtvis hålla på att debattera och söka förändra ^väriden och diskutera fattigvärlden, som onekligen är ett jätteproblem; jag instämmer i det. Vi kan diskutera samhällsförändringar i olika länder, men medan vi är sysselsatta med diskussioner om dessa saker dör människor. Talar del inte till fru Dahls känslor all människor varje dag just på grund av svält dör i tusental? Är det ^inle något som borde skaka om oss litet var?

Vi kan, herr ^lalman, ha olika uppfattningar om hur vi lämpligen bör gå fram i denna fråga, men jag tror inte att vi gagnar någon, allra minst den värld vi talar för och säger att vi vill stödja, genom alt håna varandras olika ståndpunkter och tala med ursinne eller förakt i både röst och ordval om varandras sätt att i riksdagen arbeta för sina ståndpunkter. Det är inte bara vår rätt att göra det, utan det är vår skyldighet, och jag anser ^atl vi bör fortsätta med del.

Fru DAHL ^(s) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Nej, fru ^Neltelbrandt, jag gjorde inte något klarläggande i min förra replik. Av protokollet kommer det ^atl framgå att jag redan från början drog en klar skiljelinje mellan folkopinionen och dem som har drivit kampanjen under de senaste veckorna.

Jag hoppas, fru ^Neltelbrandt, att även folkpartiet begriper ^atl om vi inte nu koncentrerar alla våra ansträngningar på att angripa fattigdomens orsaker kommer människor i ^tusenden att ^fortsätla att dö av svält, och det kommer alt bli en katastrof som överträffar mycket av vad vi hittills har upplevt.

Vi har som politiker ett ansvar all föra opinionen framåt i stället för att med en förenklad ^debatteknik dölja problemen för opinionen. Det finns ett engagemang hos svenska folket att ta vara på, och då skall

105

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

vi ^inle föra debatten på den nivå som den har förts de senaste veckorna. Vi skall känna vårt ansvar och visa var de verkliga problemen ligger och hur vi verkligt effektivt kan lämna ett bidrag för ^atl avskaffa svälten och lidandena i världen.

Herr talmannen anmälde alt fru tredje vice talmannen ^Neiielbrandi ^anhållii au till protokollet få antecknat att hon inte ägde rätt till ytterligare replik.

Fru JACOBSSON ^(m);

Herr talman! För tio är sedan levde jag i Etiopien med min familj. Det hände då att vi på en resa kom till ett kloster i ^Axum, i norra Etiopien. En gammal munk visade oss omkring. När vi först hälsade på honom vände han sig ^lill mig och gratulerade mig till våra friska barn. Så tittade han eftertänksamt på dem och undrade pä bruten engelska om han fick fråga en sak: "Har Ni haft mat att ge dem varje dag?" Det var första gången jag kände den kalla vinden från en ^värid där del ^inle är självklart med mat varje dag, kanske ^inle ens någon dag.

Så långt om orsaken till alt jag nu gått upp i talarstolen.

Herr talman! Ett djupt engagemang för ^biståndshjälp till ^u-länder måste kanaliseras i realistiska handlingar. Erfarenheterna från åtskillig ^u-lands^hjälp, exempelvis ^Biafrahjälpen, har lärt de ^fiesta av oss den läxan.

Jag har i dag övervägt vilket förslag, utskottets eller reservanternas, som ter sig mest realistiskt och därvid stannat för utskottets förslag. För mitt och ^fiera av mina partikamraters ställningstagande har herr ^Her^nelius' tal i morse haft stor betydelse. När jag nu deklarerar alt jag kommer att rösta för utskottet, sker detta i förvissning om att de av herr ^Hernelius uppdragna riktlinjerna kommer att följas. Jag vill därvid särskilt framhålla följande.

Herr ^Hernelius har framhållit vikten av alt regeringen uppdrar ät SIDA att vidtaga dessa åtgärder:

1. ^Snabbinvenleringar hos jordbrukarna.

2. Om del behövs förhandlingar med jordbrukets organisationer om ^lagerkoslnader etc.

3. Undersökning av tillgången på tonnage.

Under betonande av ^atl dessa åtgärder med hänsyn till den akuta nödsituationen bör vidtagas omedelbart ber jag, herr ^lalman, ^atl få yrka bifall till utskottets hemställan.

106

1 ^della anförande instämde fru Sundberg, herrar Adolfsson, ^Winberg och ^Nisser, fru ^Troedsson samt herr ^Wachlmeister i ^Johannishus (samtliga ^m).

Fru JONÄNG (c);

Herr ^lalman! Hjälpbehovet i de fattiga länderna är enormt - därom är vi eniga. Vi är också eniga om viljan alt hjälpa. Det tycker jag slår

fast efter denna dags debatt. Jag noterar med stor glädje den växande solidaritet som vårt folk känner för människor i nöd och den beredvillighet man visar ^atl göra en insats. Det har kommit till klart uttryck den senaste veckan. Detta engagemang som människor gett uttryck för är positivt. Denna opinion gör det lättare för oss att nu och i framtiden solidariskt sluta upp kring biståndspolitiken. Jag hoppas också att den skall vara stark och vaken, även när det blir fråga om en omprövning av vår egen livsföring för att åstadkomma en rättvisare fördelning av världens gemensamma resurser mellan faltiga och rika.

Alt det faktamaterial som lämnats av tidningar och andra varit missvisande och ^atl de önskemål som framställts frän många håll redan hade ^tillgodosells i utskottets skrivning förtar inte på något sätt värdet av dessa opinionsyttringar. Det kan bara tjäna som ^etl memento till dem som bidragit ^lill den vilseledande informationen.

Följande är således helt klart uttalat i ^utskotismajoritetens skrivning:

1. Hela det veteöverskott på 100 000 lon, som vi i dag kan garantera, kommer ^atl gå till de ^svälldrabbade länderna.

2. De ytterligare ^överskottskvantileter som kan komma att finnas vid en definitiv beräkning av 1974 års skördeutfall kommer också att användas för biståndsändamål intill ^dei sista kilot.

De missförstånd som kan ha förekommit på denna punkt har helt undanröjts genom herr Antonssons klara deklaration och även genom uttalanden från ^fiera andra ledamöter av utrikesutskottet. Det är självklart att riksdagen kommer att få ta ställning ^lill de anslag som behövs för de ytterligare överskotten.

Den avgörande frågan är hur vi i dag ytterligare skall kunna bistå de fattigaste och hårdast drabbade länderna. På riksdagens sista dag i våras var förhoppningarna stora beträffande ^FN:s särskilda fond, och vi var mänga som räknade med att under ^höslriksdagen få besluta om 500 miljoner kronor till denna fond, vilket också skulle innebära ett förverkligande av ^enprocentsmålet under budgetåret 1974/75.

Herr ^lalman! Vi var ett antal centerpartister som i våras i en motion i samband med kompletteringspropositionen begärde att riksdagen skulle anslå ytterligare 500 miljoner kronor för internationellt utvecklingsbistånd för att bistå de av råvaruprisstegringar ^m. ^m. hårdast drabbade utvecklingsländerna och därmed uppnå ^enprocentsmålet under 1974/75.

Detta var helt i överensstämmelse med de uttalanden som gjorts från centerorganisationerna i olika sammanhang. Vi har vid olika tillfällen, bl. a. vid partistämma, uttalat nödvändigheten av att ^enprocentsmålet uppfylls 1974/75 när del gäller det svenska utvecklingsbiståndet.

Vi vill understryka vad centerpartiets förste vice ordförande Johannes ^Anlonsson framhöll i debatten i dag när han sade: ^"En enhällig riksdag har ^sagl alt ^FN:s planerade oljefond skall tillföras 500 miljoner kronor sä snart den blir verklighet. Skulle det visa sig att fonden inte blir verklighet under innevarande budgetår har vi från centerns sida sagt att ^Worid Food Program - ^WFP - bör kunna la i anspråk dessa medel för alt

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

107

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

därigenom ges möjligheter alt etablera sig som en livsmedelsfond".

Centerns ordförande ^Thorbjörn ^Fälldin framhöll i den allmänpolitiska debatten den 6 november följande; "Från centerns sida förutsätter vi ^atl riksdagens beredvillighe^t^ att bidra till den särskilda fonden i lika hög grad gäller för varje insats som är ägnad ^atl minska hungerkatastrofens omfattning. I avvaktan på ^atl fonden blir verklighet har vi därför från centerns sida uttalat oss för alt motsvarande belopp ställs till världslivsmedelsprogrammets, ^WFP;s förfogande." Centerns partistyrelse har gjort liknande uttalanden.

Senast den 1 januari 1975 skulle den särskilda fonden vara klar ^atl starta. Såvitt man kan bedöma i dag kommer fonden inte till stånd, i varje fall inte i planerad tid. Vi bör frän Sverige verka för ^atl fonden verkligen kommer till stånd. Den behövs i världen i dag.

Frågan om andra kanaler för ^atl med de aktuella miljonerna nå de drabbade länderna måste nu snabbi aktualiseras. Eftersom regeringen har underlåtit all hittills la upp denna fråga i riksdagen har vi inte haft möjlighet att motionera under hösten.

Vi förväntar oss nu all regeringen i ^tilläggsslaten i januari - inom en knapp månad - anvisar hur de 500 miljonerna, som var avsedda för särskilda fonden, skall användas om fonden ej kommer till stånd. Skulle mot förmodan något förslag härvidlag inte komma från regeringen kommer vi att motionsvägen aktualisera delta krav. Vi är således beredda all för vår del infria de löften som riksdagen givit att ^enprocentsmålet skall uppfyllas under budgetåret 1974/75. Den breda enigheten i riksdagen i våras om ytterligare insatser förpliktar ^lill handling. De kraftiga opinionsyttringarna i höst understryker detta krav. Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till ^ulskotteis hemställan.

I detta anförande instämde herr Norrby, fru ^Göihberg och fru Hambraeus, herr Karlehagen^,^ fru ^Wiklund, herr Börjesson i Falköping, fröke^n^ ^Rogesiam och fru Tilländer, herr Larsson i Staffanstorp, fru ^Fredgardh, herrar Eriksson i Ulfsbyn, ^Raneskog och Fiskesjö, fru Oskarsson, herrar Börjesson i ^Glömminge, Andersson i Nybro, Fransson, Johansson i Skär-siad, Granstedi och ^Grabö, fröken ^Eliasson och fru Olsson i ^Hölö, herr Sundman samt fröken Andersson och fru Karlsson (samtliga c).

108

Herr PERSSON i Heden (c):

Herr talman! Jag ber kammaren om överseende om jag medverkar ^lill alt ytterligare förlänga den här debatten några minuter. Jag har begärt ordet med anledning av att jag i ^kammardebatien har blivit pådyvlad att jag i tidningspressen skulle ha betraktat folkpartiels agerande i ^u-^hjälpsfrågan vid förberedelserna ^lill denna debatt som något av ett politiskt jippo.

Jag erkänner att det är ett mycket hårt ord, men jag kan ändå inte komma ifrån att detta motsvarar den uppläggning frän folkpartiet och dess press som föregått dagens debatt, och framträdandena i kammaren

i dag bekräftar detta.

Del finns ingen anledning ^atl förlänga debatten med ^sakulläggningar. Jag vill bara säga alt jag helt instämmer i de utomordentliga debattinlägg som gjorts av herrar ^Anlonsson, Arne ^Geijer, ^Hernelius och Torsten Nilsson.

Det bör dock tilläggas att de svältande folken inte blir hjälpta med aktioner som splittrar en annars enig opinion för ^u-landshjälpen. Utrikesutskottets betänkande, som centerpartiet, moderata samlingspartiet och socialdemokraterna slår bakom, är en garanti för att ^u-landsbiständel sträcker sig så långt som våra resurser bjuder, inte bara i en akut situation utan också i framtiden. Det hade enligt min uppfattning varit ännu starkare om utskottet varit enigt ^lill 100 procent, och riksdagen tillika i enighet kunnat besluta i denna fråga. Dä hade vi kunnat bli ^etl föredöme bland de olika nationerna ute i världen.

Folkpartiets agerande anser jag däremot inte har verkat i den riktningen, och yttrandena i kammaren bekräftar detta.

Herr talman! All sedan människor ute i landet genom kyrkans engagemang, vanliga enskilda människor, ^gersin ^uppfatining ^lill känna genom namnunderskrifter o. ^d., vill jag tolka som en opinion för en så stor ^u-hjälp som möjligt. Det är sålunda ett värdefullt bidrag i det här sammanhanget.

Jag ber all fä yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr OLSSON i Kil (fp);

Herr ^lalman! Det var jag som angrep herr Persson i Heden ifrån denna talarstol. Jag tycker att jag gjorde del med all rätt. Jag har noggrant läst det ^TT-referat som herr Persson i Heden har skickat ut ^lill landets tidningar. Där står under rubriken Jippo hjälper ej svällande; Några propagandajippon enligt folkpartiets recept är de svältande folken inte hjälpta med, hävdade riksdagsman Arne Persson i Heden i ^etl uttalande i tisdags inför riksdagens ^u-hjälpsdebalt på torsdag. Det är tvärtom ytterst allvarligt för ^u-hjälpsarbetet att folkpartiet söker politisera denna nödvändiga verksamhet.

Till det är först och främst att säga att folkpartiet icke har tagit initiativ ^lill den namninsamling som har genomförts över hela landet.

Det allvarligaste är ändå all människor, som engagerar sig i denna fråga och i kyrkan eller på arbetsplatsen undertecknar ^etl upprop som uppmanar Sveriges riksdag ^atl hålla sina löften, får sig kastade i ansiktet av en ledamot i denna riksdag, som själv varit med och fattat dessa beslut, att de sysslar med ^kvasihandlingar och jippon.

Hur reagerar människor inför ett sådant påslående? Jag tycker det är väldigt allvarligt ^atl man över huvud tagel drar in ord som "jippon" i detta sammanhang. Är det det alt människor uppmanar oss att hålla givna löften som är ett jippo? Är det del alt de engagerar sig som är ^etl jippo? För del kan väl inte vara ^världssvälien som är ett jippo eller själva hjälpen som är ett jippo? Vad är det i detta som är jippo? Vad

109

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

110

är det som är ett ^folkpariistiskt jippo när en aktion spontant har satts i gång av kyrkans ledare och andra över hela landet?

Jag tycker att man skall spara de glosorna till andra tillfällen och ^inle använda dem i sådana här sammanhang.

Fru Dahl har engagerat sig hårt i den här debatten och har mot de människor som deltagit i dessa aktioner riktat liknande anklagelser som herr Persson har uttalat. Fru Dahl använde i denna talarstol uttryck som "omoral", "hycklande" och "kränkande för ^u-länderna" ^atl föra fram förslag som innebär en ökning av ^u-hjälpen med 500 miljoner kronor. Det är samma grepp som herr Persson använde.

Fru Dahls malplacerade ursinne drabbar också de många socialdemokratiska debattörer, som jag tror mycket ärligt och uppriktigt driver dessa krav och som har ^sagl att vi måste göra mer för de svältande människorna - Gunnar Myrdal, Frans Nilsson, Ulla Lindström.

Göteborgs Arbetarekommun, en av de största i landet, säger i ett uttalande: Den socialdemokratiska partikongressen har slagit fast att ^en^procentsmålet för utvecklingssamarbetet skall uppnås under detta budgetår. Göteborgs Arbetarekommun uppmanar sina partivänner i riksdagen att fullgöra delta beslut genom en helhjärtad insats mot livsmedelsbristen.

^Ärdet hycklare och omoraliska människor? Självklart inte. Ingen kan väl anklaga Gunnar Myrdal, Frans Nilsson och arbetarkommunen i Göteborg för att ha förförts av ^folkpartiei.

Nu mildrade Birgitta Dahl klokt nog sitt angrepp pä dessa människor i en replik, där hon säger all hon angriper ^inle dem som stöder ^en^procentsmålet, som har gjort det i folkopinionen och genom sina namnunderskrifter. Men fru Dahl angriper fortfarande tydligen dem som här i kammaren lägger fram ^förslagel. Vad är skillnaden? Är del så ^atl de som har undertecknat uppropet är ursäktade för ^atl fru Dahl anser att de ^inle begriper del här, medan folkpartisterna i riksdagen, som lägger fram förslag och vill fullfölja tanken på detta stöd, har förfört folkopinionen i ^della land?

Birgitta Dahl har jag faktiskt många gånger beundrat. Hon har drivit opinionen i ^Vietnamfrägan ganska hårt. Jag har också försökt delta i det opinionsbildandet under tider då det kanske inte var så lätt att bilda den opinionen. Men när det nu gäller solidaritet på ett ^annal plan, hjälp till svältande människor pä den här planelen, vill fru Dahl tydligen ^inle vara med.

Den nödvändiga långsiktiga hjälpen kan ju aldrig göras till ^etl skäl mot katastrofinsatserna. Inom detta område underlättar tvärtom katastrofhjälpen de långsiktiga åtgärderna genom alt frigöra resurser i ^u-län^derna. Vi vet ju ^atl man i är behöver mänga miljarder dollar mer för all få samma mängd olja som tidigare. Man gör ^inie av med en droppe olja för myckel i ^u-länderna. Man behöver många miljarder dollar mer ^lill att köpa konstgödning för all få livsmedel i framtiden. Vi kan frigöra resurser till detta.

Vad händer med det långsiktiga utvecklingsarbetet i framtiden, om

broarna står halvfärdiga, om del finns halvborrade brunnar när människorna behöver vatten? Det här är också ^etl bidrag i det långsiktiga arbetet. Att försöka göra en motsättning av de här tvä ^hjälpformerna går inte ihop.

Men det viktigaste är ändå ^atl de som nu svälter aldrig ^fär någon nytta av den långsiktiga hjälpen om de hinner dö innan den ger något resultat.

Vi måste analysera orsakerna ^lill fattigdomen och svälten, sade Birgitta Dahl, och det har hon sä rätt i. Men om människor dör medan fru Dahl och andra analyserar orsakerna, måste vi inte då gå in och hjälpa under tiden?

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr PERSSON i Heden (c) kort ^genmäle;

Herr talman! Jag har en ^namnunderskriftslisla här, och nu ber jag all herr Olsson i Kil lyssnar. Det står följande som rubrik på denna ^namnunderskriftslisla: Vi vädjar till Sveriges riksdag alt ställa det återstående ^skördeöverskotlet till ^u-ländernas förfogande. - Det återstående ^skördeöverskotlet till ^u-ländernas förfogande; del är ju del som utrikesutskottet också har sagt i sin skrivning, och det är del som vi är överens om i centerpartiet, i moderata samlingspartiet och socialdemokratiska partiet.

Jag har aldrig angripit kyrkan för dess engagemang. Tvärtom. Eftersom herr Olsson i Kil tydligen inte lyssnade skall jag be att än en gång få säga vad jag tidigare anförde; Au människor ute i landet - vanliga enskilda människor - genom kyrkans engagemang gett sin uppfattning till känna genom namnunderskrifter och dylikt vill jag tolka som en opinion för en så stor ^u-hjälp som möjligt, ett värdefullt bidrag i sammanhanget.

Namnlistan gällde alltså delta; Vi vädjar till Sveriges riksdag ^atl ställa det återstående ^skördeöverskotlet till ^u-ländernas förfogande. - Det är om del vi skall fatta beslut om några minuter.

I övrigt bekräftar delar av herr Olssons i Kil debattinlägg vad jag tidigare har sagt.

Fru DAHL ^(s) kort ^genmäle:

Herr talman! Det känns litet bedrövligt att behöva ta kammarens lid i anspråk för att gång på gång upprepa för de ^folkpariistiska debattörerna vad man har sagt i tidigare anföranden. Jag skall inte uttala mig om huruvida deras uttalanden beror på att de inte lyssnade ^lill vad jag sade eller på alt de vill förvrida vad jag sade.

Men, herr Olsson i Kil, jag inledde mitt anförande med ^atl deklarera att jag för min del anser alt ^enprocentsmålet bör förverkligas under delta budgetår och att jag inte heller har gett upp hoppet om att så kommer att ske - för vi har faktiskt merparten av det året kvar ännu. Jag har däremot ingen respekt för dem som ställer förslag ulan ^atl tala om hur de skall finansieras. Det vill jag också säga.

Jag uttalade även myckel klart redan i mitt första inlägg - det var

111

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

ingen ^mildring och inget klarläggande som följde i replikerna - ^atl jag gjorde en mycket stor skillnad mellan den folkopinion som kommer till uttryck och de folkförförare som har varit i farten här.

Man har ^inle bara använt en förenklad ^debatteknik, utan man har gett klart felaktiga och oriktiga uppgifter. Säger man till människor att "detta finns alt ge" tror de givetvis det. De borde ha anledning att tro det! Vi har fått klart tor oss här i kammaren alt dessa uppgifter var felaktiga.

Till slut: Om jag har varit engagerad i den här debatten beror del pä alt jag har sett människors nöd. Jag skall inte utlämna människors nöd eller människor i nöd i detaljerade beskrivningar såsom exempelvis herr Werner i Malmö har gjort. Jag anser att man skall respektera även de fattiga människornas integritet. Men har man sett människors nöd kan man inte nöja sig med alt försöka ^friköpa sitt samvete för stunden. Då måste man använda varje dag av sill liv ^lill alt ändra pä förhållandena i världen.

112

Herr OLSSON i Kil (fp) kort ^genmäle;

Herr talman! Man skall använda varje dag av sitt liv, sade fru Dahl. Använd den här dagen av ert liv, ni som nu har möjlighet ^atl inom kort rösta för en rejäl, konkret åtgärd för de fattiga folken. Här har dragits många dimridåer och gjorts försök ^atl dölja vad man egentligen har tyckt i den väsentliga frågan; Skall vi uppnå ^enprocentsmålet nu, genom beslut i dag, etter skall vi vänta till en oviss framtid?

^Brigilta Dahl säger nu ^atl hon vill nä ^enprocentsmålet. Vad är del då för fel vi gör oss skyldiga ^lill som ^lycker att världens nöd trycker pä så hårt att vi redan nu skall nå delta mål? Är det fel av oss?

Varför skall vi kallas folkförförare? Vi företräder i riksdagen samma opinion och lägger fram samma förslag som människor ute i landet ansluter sig till och dä ^fär epitetet "fin folkopinion". Varför skilja på människor på delta sätt? Jag är övertygad om att de 250 000 människor som skrivit under uppropet, om de hade suttit i riksdagen, också från denna talarstol hade fört fram ^förslagel - men då hade de förvandlats från företrädare för en fin folkopinion till folkförförare.

Jag vill också vända mig till herr Persson i Heden. Han säger nu att de namninsamlingar som han kallat ett jippo egentligen ansluter ^lill det som han själv önskar. Slutsatsen av del får herr Persson i Heden dra, men det förhåller sig ^inle riktigt på del sättet. Det väntade ^skördeöver^skotlet kommer enligt gjorda beräkningar ^atl uppgå titt ytterligare 400 000 ton, inte titt de 100 000 ton för vars inköp majoriteten i utrikesutskottet vill ha ett anslag pä 100 miljoner kronor. Dessa medel skall tas frän redan beviljade anslag. Inte en enda ny och frisk krona skall gå till de fattiga folken. Del är det reella lägel. Ingen kan förneka det genom ordridåer från denna talarstol i denna debatts sista minut.

Herr PERSSON i Heden (c) kort ^genmäle:

Herr talman! Det är fullständigt lönlöst ^atl försöka förklara saker och ting för herr Olsson i Kil. Antingen kan han inte falla eller vill han inte fatta. Jag föreställer mig att det är fråga om del sistnämnda förhållandet. Jag har som jag tidigare sagt aldrig angripit svenska kyrkan för dess agerande. Jag har framhållit detta två gånger för att herr Olsson i Kil skulle uppfatta det; namninsamlingen är alt betrakta som ett värdefullt tillskott titt opinionsbildningen för ^u-landshjälpen. Det har svenska kyrkan åstadkommit med dessa namnunderskrifter. Även om man ^inle lyckades samla mer än ett par hundra tusen av Sveriges medborgare, är dessa namnunderskrifter dock att betrakta som uttryck för en viss opinion. Men vad jag ser som ett jippo, och vi har under dagens debatt fält bekräftelse på att det förhåller sig så, är folkpartipressens och folkpartiets agerande i förberedelserna till denna debatt. Del är det som är ett jippo.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser för ^svältdrabbade länder

Herr ^CARLSHAMRE ^(m);

Herr talman! Jag ber inte om ursäkt för att jag tar tid i anspråk för en kort röstförklaring.

Ännu i morse var jag närmast benägen alt rösta för reservationen såsom det minst dåliga av två dåliga förslag. Efter dagens debatt kommer jag i stället alt rösta med utskottsmajoriteten. Dock ansluter jag mig ^inle ^lill den nakna framställning som ^utskotismajoritetens skrivning utgör utan ^lill denna skrivning som den i dag har utlagts av t. ex. utskottels ordförande herr Arne ^Geijer i Stockholm, herr ^Hernelius, herr ^Anlonsson och herr Turesson. Detta innebär att ^utskoitets skrivning skall tolkas så att för det första varje kilo ^veieöverskoU som kan finnas i Sverige skall ställas till de svältande folkens förfogande. För del andra skall detta ske utan onödigt dröjsmål genom en snabb inventering av hur mycket som kan finnas och genom alla åtgärder för alt snabbt skaffa fram tonnage och annat som behövs för alt få i väg ^veleöverskottet. När vi för det tredje vet hur stort överskottet är och vi kan få i väg del skall del icke komma att fattas pengar. Vi har i dag fått höra ^atl detta är innebörden i utskottets förslag.

Förslaget har formen av en hemställan till ^Kungl. ^Maj:t all uppmärksamma vad utskottet anfört. Vad ^uiskotiel anfört måste i detta fall anses vara inte bara det som naket står i texten, ty där återfinns ingenting mer än en ganska tunn förhoppning, nämligen följande uttalande; "Samtidigt hoppas ^ulskoltet alt den definitiva beräkningen av 1974 års skördeutfall skatt visa alt ^ytleriigare kvantiteter senare kan användas för biståndsändamål." Det uttalandet har alltså väsentligt skärpts och utvidgats av flera framträdande talesmän för ^ulskoitsmajorileten i dag. Med den tolkning ^utskoitsmajoriietens talesmän i dag ^lagl ^fram^-kan jag och, som jag tror, många med mig rösta för ^ulskotteis förslag. Jag utgår från att ^Kungl. ^Maj;t som har att effektuera beslutet betraktar dessa mycket auktoritativa uttalanden som en del av vad ^ulskoltet anfört.

113

8 Riksdagens ^prolol<oll 1974. Nr 142-143

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ytterligare insatser for ^svältdrabbade länder

Med ^deua anförande, i vilket fru ^Lindquist samt herrar ^Nyhage, Johansson i ^Vrångebäck, Nordgren, ^Wachlmeister i Staffanstorp, Oskarson, ^Lothigius, Träff, Hovhammar och ^Schött (samtliga ^m) instämde, var överläggningen slutad.

Propositioner gavs på bifall ^lill ^l;o) ^ulskotteis hemställan, ^2;o) reservationen av fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt och herr Helén samt ^3;o) det av herr ^Måbrink under överläggningen framställda yrkandet och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Dä fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt begärde votering upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under ^2;o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr ^Måbrink begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande ^voieringspropo^silion:

114

Den som vill alt kammaren ^lill kontraproposition i huvudvoteringen angående utrikesutskottets hemställan i betänkandet nr 17 antar reservationen av fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt och herr Helén röstar ^j^a,

den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren ^lill kontraproposition i nämnda votering antagit det av herr ^Måbrink under överläggningen framställda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades ^fiertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr ^Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med ^omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 39

Nej - 27

Avstår - 265

I enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd;

Den som vitt att kammaren bifaller ^uirikesuiskoiieis hemställan i betänkandet nr 17 röstar ja, den det ej vitt röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt och herr Helén.

Vid omröstning genom uppresning förklarades ^fiertalet av kammare^ns ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru tredje vice talmannen ^Neltelbrandt begärde rösträkning verkställdes votering med omröstnings-apparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 273

Nej - 39

Avstår - 19

§ 12 Ändring i riksdagsordningen ^m. ^m.

Föredrogs ^konstitutionsuiskoitets betänkande nr 65 med förslag ^lill ändring i riksdagsordningen ^m. ^m. med anledning av riksdagens förvaltningsstyrelses framställning 1974:24 och en inom ^ulskoltet verkställd översyn av gällande riksdagsförfattningar.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Ändring i riksdagsordningen ^m. ^m.

Den nya regeringsformen (RF) och den nya riksdagsordningen (RO), som riksdagen slutligt antog i våras, skulle i sin helhet börja tillämpas den 1 januari 1975. Det ankom på riksdagen att företa de följdändringar som grundlagsreformen gav anledning till i de författningar om riksdagen och dess organ som enligt äldre grundlagsbestämmelser beslutades av riksdagen ensam. Förberedelsearbete för denna översyn hade under hösten pågätt inom olika delar av ^riksdagsförvatiningen och riksdagens verk.

I detta betänkande framlades bl. a. förstag till

1. lag om ändring i riksdagsordningen,

2. lag med instruktion för riksdagens förvaltningskontor.
Förstagel under 2 byggde på riksdagens ^förvaliningssiyrelses framställ
ning i ämnet till riksdagen (1974:24).

^Ulskoltet hemställde att riksdagen skulle

1. med anledning av utskottets initiativ besluta att riksdagsstadgan skutte upphöra att gälla vid utgången av år 1974,

2. med anledning av utskottets initiativ besluta att 6 ^§^ bestämmelserna ^(RFS 1968:8) om revision av riksdagsförvaltningen skutte upphöra att gälla vid utgången av år 1974,

3. med anledning av framställningen 1974:24 första dels-satsen ^anla förslaget till lag om ändring i riksdagsordningen, ^såviii avsåg 9 kap. 3 ^i^j,

4. med anledning av utskottets initiativ anta ^förslagel till lag om ändring i riksdagsordningen i övrigt,

5. med anledning av framställningen 1974:24 andra dels-satsen anta förslaget till lag med instruktion för riksdagens förvaltningskontor,

6. med anledning av utskottets initiativ anta övriga förslag (3-10).

Herr JOHANSSON i Trollhättan ^(s);

Herr ^lalman! Det belänkande från konstitutionsutskottet som nu behandlas innehåller förslag ^lill ändringar i riksdagsordningen och andra ^riksdagsförfallningar. Under punkten 3 föreslär utskottet en ändring i en huvudbestämmelse i 1974 års riksdagsordning. Utskottet önskar att denna ändring skall företas genom ett enda beslut.

Jag ber, herr talman, all fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

115

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

Herr TALMANNEN yttrade; ^Konstitutionsulskotleis betänkande nr 65 företages till avgörande på ^sådani sätt att propositioner först ställs beträffande punkten 3 och därefter i fråga om utskottets hemställan i övrigt.

Punkten 3

Herr TALMANNEN anförde; Beträffande denna punkt, som avser ändring i riksdagsordningen genom ett enda beslut, har endast yrkats bifall ^lill utskottets hemställan. För bifall ^lill en sådan hemställan krävs att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter förenar sig om beslutet. Jag får vidare erinra om stadgandet att beslut som fordrar anslutning från särskilt flertal alllid skall fattas genom omröstning.

Följande voteringsproposition upplästes och godkändes;

Den som vill att kammaren bifaller ^konstitulionsutskotiets hemställan i betänkandet nr 65 punkten 3 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Om inte minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av kammarens ledamöter röstat ja, har kammaren avslagit ^utskoitets hemställan.

Vid omröstning genom uppresning förklarades minst tre ^O^årdedelar av de röstande och mer än hälften av kammarens ledamöter ha röstat för bifall till ^ja-proposilionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt Bifölls.

§ 13 Vägtrafikbeskattningen

116

Föredrogs skatteutskottets betänkande nr 59 i anledning av ^Kungl. ^Maj;ts proposition 1974:164 med förstag till lag om ändring i ^vägtra-^flkskatieförordningen (1973:601), ^m. ^m. jämte ^moiioner.

I ^proposilionen 1974:164 hade ^Kungl. ^Maj:t (finansdepartementet) föreslagit riksdagen att dels anta vid propositionen fogade förslag ^lill

1. lag om ändring i ^vägtrafikskaiteförordningen (1973:601),

2. lag om kompensation för skall på bensin i vissa fall,

3. lag om ändring i ^skatiebrotlslagen (1971:69),

4. lag om ändring i lagen (1971:1072) om ^förmånsberäitigade skattefordringar ^m. ^m..

dels godkänna vad i ^proposilionen förordats om införande av ^kilome-      Nr 142
^ter^skait för släpvagnar och om bestridande av kostnaderna för ^kilome-     Torsdagen den
^terräknarapparatur.                                                                         12 december 1974

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

^"Enligl beslut av 1970 års riksdag inleddes år 1971 en reform i fem etapper av den årliga fordonsskatten. Den första och den andra etappen genomfördesår 1971 resp. 1973.1 propositionen förestås, alt tredjeelappen genomförs med verkan från den t januari 1975. ^Förslagel berör, i likhet med föregående etapper, endast fordon med en ^totatvikt över 3 ton. Det innebär inom ramen för ett oförändrat totalt skatteuttag en omfördelning av skatten som betyder skattesänkningar för ^neriatet bussar och bensindrivna lastbilar ^saml för lättare ^brännofjedrivna lastbilar. För tyngre ^brännoljedrivna lastbilar och för släpvagnar innebär förslaget i allmänhet högre skatt.

I ^proposilionen föreslås vidare, att ^kilomelerskatten för ^brännoljedrivna personbilar höjs så att den kommer i nivå med bensinskatten för likvärdiga bensindrivna personbilar. I samband därmed föreslås också ^atl den ^körsträcka som ^tillryggaläggs utomlands med ^brännoljedriven personbil i princip får avräknas vid beräkning av kilometerskatten. Bestämmelserna föreslås träda i kraft den dag regeringen förordnar.

Vidare föreslås i propositionen, alt beslut fattas om att kilometerskatt införs den I juni 1976 för släpvagnar, som dras av ^brännoljedrivna motorfordon och har en ^totatvikt över 3 ton.

I ^proposilionen föresläs också vissa i huvudsak tekniska ändringar i vägtrafikskatteförordningen (1973:601), bl. a. i anledning av att den nya regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1975.

Slutligen förestås i propositionen att kompensation för skatt på bensin titt jordbrukets traktorer och ^skördeiröskor regleras i en tag. Med hänsyn titt den minskande användningen av bensindrivna traktorer och ^skör^deiröskor i jordbruket förestås en sänkning av kompensationsbeloppen."

Vägtrafikbeskattningen

1 detta sammanhang hade behandlats

dels de med anledning av ^proposilionen väckta motionerna

1974:1962 av herrar ^Haltenius (c) och Jonasson (c).

1974:1963 av herrar ^Lothigius ^(m) och ^Komsledt ^(m) vari hemställts att riksdagen hos ^Kungl. ^Maj:t skutte

1. anhålla au de nya ^kilometerskaiträknarna pä släpvagnar som drogs av motorfordon inte infördes förrän fullständiga garantier förelåg att ifrågavarande mätare fyllde alla krav på tillförlitlighet samt

2. besluta att ^kilomelerräknare, monteringssats och monteringsarbete bekostades av statsmedel,

1974:1965 av herrar Olsson i ^Järvsö (c) och ^Fågelsbo (c) vari hemställts

117

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

118

an riksdagen vid behandlingen av propositionen 1974:164 beslutade ^atl ^kilomelerskaitens grundbelopp för personbilar skulle vara 27 öre för skattevikten 0-900 kg och 29 öre för skattevikten 901 kg och tyngre med ett tilläggsbelopp pä 2 öre för varje helt hundratal kg över 901 kg,

1974:1966 av herr S^trömberg i Botkyrka (fp) vari hemställts all riksdagen hos regeringen begärde förslag till sådan ändring av vägtrafik-skatteförordningen alt användning av fordon med liten drivmedelsförbrukning och minimalt utsläpp av föroreningar ^skatlemässigt gynnades,

1974:1967 av herrar Träff ^(m) och ^Komsledt ^(m) vari hemställts alt riksdagen beslutade all undantaget för på avbetalning försålda återtagna fordon jämlikt 16 ^S^ ^vägtrafikskaiteförordningen skulle kvarstå i enlighet med nu gällande bestämmelse,

dels de vid riksdagens början väckta motionerna

1974:11 av herr Börjesson i Falköping ^m.fl. (c),

1974:77 av herr Jonasson ^m. fl. (c),

1974:622 av herrar Norrby (c) och Gustafsson i ^Säffle (c),

1974:634 av herrar ^Åkerfeldt (c) och Eriksson i Ulfsbyn (c),

1974:1209 av fru Dahl ^(s) ^saml

1974:1230 av herr ^Komsledt ^m. fl. ^(m) vari hemställts ^atl riksdagen hos ^Kungl. ^Maj:t skulle anhålla om sådan ändring i ^vägtrafikskaiteför^ordningen ^atl ^dieseldrivna personbilar, som i stor utsträckning användes utomlands, undgick dubbelbeskattning.

Utskottet hemställde alt riksdagen skulle

1. med avslag på motionerna 1974:1962, 1974:1964, 1974:1965 och
1974:1967 och med anledning av propositionen 1974:164 och motionen
1974:1230 ^anla de vid propositionen fogade förslagen till

1. tag om ändring i ^vägtrafikskatleförordningen (1973:601) med den ändringen all 29 § och ikraftträdandebestämmelserna skulle erhålla av utskottet föreslagen lydelse,

2. lag om kompensation för skatt på bensin i vissa fall,

3. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),

4. tag om ändring i lagen (1971:1072) om ^förmånsberäitigade skattefordringar ^m. ^m.;

2. med avslag på motionen 1974:1963 godkänna vad i propositionen

förordats om införande av ^kilomeierskatl för släpvagnar och om bestridande av kostnaderna för ^kilometer-räknarapparatur;

3. avslå följande motioner, nämligen

1. motionen 1974:11

2. motionen 1974:77

3. motionen 1974:622

4. motionen 1974:634

5. motionen 1974:1209

6. motionen 1974:1966.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

Reservationer hade avgivits

1. beträffande betalningsansvaret för vägtrafikbeskattningen av herr
Nilsson i ^Trobro ^(m) och fru ^Troedsson ^(m) som ansett att utskottet
under 1.1 bort hemställa,

^atl riksdagen med bifall ^lill ^moiionen 1974:1967 skulle avslå den i propositionen föreslagna ändringen av 16 ^§^ ^vägtrafikskaiteförordningen (1973:601),

2. beträffande ^kilomelerskatten på släpvagnar av herr Nilsson i ^Trobro
^(m) och fru ^Troedsson ^(m) som ansett att ^utskotiet under 1.1 och 2
bort hemställa,

att riksdagen med bifall titt ^moiionen 1974:1963 och med avslag på vad i propositionen förordats om införande av kilometerskatt ^m. ^m. beslutade

1. ^atl i propositionen avsedd ^räknarapparalur inte infördes förrän fullständiga garantier förelåg för alt apparaturen fyllde alla krav på tillförlitlighet,

2. alt ^kilometerräknarapparatur, monteringssals och monteringsarbete bekostades av statsmedel,

3. beträffande vägtrafikbeskattningens inriktning av herrar Andersson i Knäred (c). Josefson (c), Sundkvist (c), Nilsson i ^Trobro ^(m), Olsson i ^Järvsö (c) och Hörberg (fp) samt fru ^Troedsson ^(m) som ansett ^atl utskottet under I och 3.6 bort hemställa,

att riksdagen med bifall till ^moiionen 1974:1966 ^saml med anledning av motionerna 1974:1964 och 1974:1965 hos regeringen begärde en översyn av ^vägtrafikskaiteförordningen i syfte att ^skatlemässigt gynna användningen av energisnåla och miljövänliga fordon.

Herr NILSSON i ^Trobro ^(m);

Herr ^lalman! I ^skalteuiskoltets belänkande nr 59 behandlas ^Kungl. ^Maj;ts proposition nr 164 samt ett antal motioner av vilka några väckts av representanter för moderata samlingspartiet.

Vad först beträffar betalningsansvaret för vägtrafikbeskattningen vill

119

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

120

jag nämna ^atl fordon som omfattas av ^vägtrafikskalteförordningens bestämmelser ^inle får användas om skall ej ^erlagts. En undantag från denna regel gäller dock i de fall fordonet är köpt pä avbetalning och ^återtagits av säljaren. Departementschefen har nu föreslagit att delta undantag skall utgå på grund av att det skapar ^konlrollsvårigheler.

Herrar Träff och ^Komsledt har i en motion, nr 1967, yrkat avslag pä detta förslag. Motionärerna hävdar att ändringen skulle medföra all säljaren får betala köparens skatteskuld samt all säljaren ofta inte ens får täckning för sin ^varufordran i samband med ett sådant återtagande. Jag skall avstå från alt motivera motionen - herr Träff kommer ^atl göra det i sitt anförande - och vill endast yrka bifall ^lill reservationen 1 som är anknuten till den nämnda ^moiionen.

I ^moiionen 1963 av herrar ^Lothigius och ^Komsledt yrkas alt ^kilome-^terskatträknare på släpvagnar som dras av motorfordon ^inle skall införas innan det finns garantier för att mätarna uppfyller kraven pä ^tillförtittighet ^saml att staten skall svara för heta kostnaden för ^kilometerskaiträknarna och deras montering. Motionärerna anser att de dåliga erfarenheterna från införandet av ^kilometerräknarapparaluren för motorfordon motiverar del framförda garantikravet. 1 motionen sägs bl. a. ^atl vid installation av ^kilomelerräknare för ^dieseldrivna lastbilar kom det att uppstå en rad problem ^förden enskilde fordonsägaren, problem som inte behövt uppstå om ^framtagningen av apparaturen skett i samverkan mellan Utvecklingsbolaget, biltillverkarna och serviceföretagen.

För att ^inle samma situation skall uppstå igen vid installerandet av kilometerräknare på släpvagnarna är det nödvändigt ^atl en sådan samverkan nu sker, så alt onödiga kostnader kan undvikas för den enskilde ^taslbilsägaren. Man säger att det inte kan vara riktigt att den enskilde fordonsägaren skall stå för kostnaderna för ^kilometerskaiträknarna och betala vad det kostar alt få dem inmonterade. Det är ett intresse för allmänheten alt ^kilometerskaiträknarna införs, och då menar motionärerna att inmonteringen av apparaterna är ett led i den statliga skattekontrollen och uppbördssystemet. Man anser därför att staten bör betala kostnaderna härför. Moderaterna i ^skatleutskottet har avgivit reservationen 2 ^lill förmän för denna motion.

Vidare har vi en gemensam borgerlig reservation, nr 3, där vi säger att vi ^inle har kunnat ansluta oss ^lill motionärernas krav avseende avslag på respektive modifiering av propositionens förslag om ^kilomeierskatl på ^brännoljedrivna personbilar, varför vi tillstyrker propositionen i denna del.

Sedan har vi ansett att ^utskoitets yttrande i fortsättningen bort ha följande lydelse;

"Utskottet har dock förståelse för vad som anförts i motionerna 1974:1964, 1974:1965 samt 1974:1966 om behovet av att stimulera användningen av bilar med motorer som har relativt sett låg bränsleförbrukning och liten halt av föroreningar i avgaserna. Den ^brännoljedrivna dieselmotorn har otvivelaktigt sädana egenskaper. Det är därför angeläget

att dess användning ökas. Utskottet anser att detta bl. a. bör ske genom hänsynslagande härtill vid utformningen av beskattningen. En översyn av ^vägtrafikskaiteförordningen bör därför ske i syfte att stimulera användningen av energisnåla och miljövänliga fordon."

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall även till reservationen 3.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

^Vägtrajikbeskatt-^ningen

Herr OLSSON i ^Järvsö (c);

Herr ^lalman! I förevarande utskottsbetänkande behandlas ett förslag ^lill ändringar i ^vägtrafikskaiteförordningen. Del innebär att den tredje etappen i 1970 års beslut om reformering av den årliga ^fordonsbeskalt-^ningen genomförs med verkan från den 1 januari 1975. - Det har tyvärr blivit ett tryckfel i utskottets betänkande, första sidan, andra stycket, andra raden. Innebörden skatt där vara alt första och andra etapperna genomfördes 1971 respektive 1973 och ^atl den tredje etappen kommer 1975.

Bensindrivna och lättare ^brännoljedrivna lastbilar samt flertalet bussa^-^-^ får nu lägre skatt. Inom ramen för ett oförändrat ^skatleultag får tyngre lastbilar och släpvagnar högre skatt. Vidare föreslås att ^kilomelerskatten för ^brännoljedrivna personbilar höjs, så att den kommer att ligga i nivå med bensinskatten för motsvarande bensindrivna personbilar. Ett krav som ställts tidigare vid införandel av första etappen ^atl man inte skulle behöva erlägga skatt för ^körning utomlands med ^kilometerskaitepliktiga personbilar tillgodoses i det förslag som nu föreligger.

I huvuddragen råder enighet om fullföljandet av den tidigare påbörjade omläggningen av fordonsbeskattningen. I allmänhet uppfattas kilometerbeskattningen såsom rättvisare än tidigare syslem.

I samband med behandlingen av denna fråga har också några ^cen-^lerpartimotioner, väckta vid riksdagens början, med yrkande om skallebefrielse eller skattelättnader för gengasbilar behandlats. Det är ju ett mycket angelägel ärende som motionärerna är ute i, nämligen alt öka vår beredskap i händelse av åtstramning av importerat flytande bränsle.

En sänkning av skallen på dessa bilar skulle emellertid i dag ha ringa effekt eftersom det är så få bilar som drivs med gengas. Men utskottet säger klart och tydligt att man förutsätter ^atl fortsatt forskning och utveckling av gengasdriften kommer alt stödjas av statsmakterna, och sedan vi fått bättre förutsättningar för en ökad praktisk drift av sådana bilar finns det enligt min mening anledning att återkomma i ärendet.

Det råder alltså i stora drag enighet. Men när del gäller höjningen av skatten för ^brännoljedrivna personbilar föreligger det en viss tveksamhet. Från moderat häll har man i motioner yrkat avslag pä förslaget i denna del och begär utredning om skattenivån på brännoljan.

I en centermotion har herr ^Fågelsbo och jag själv yrkat alt höjningen av ^kilomelerskatten skulle begränsas till ungefär hälften av vad ^finans-

121

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

122

ministern föreslagit. Motivet är ^atl man fortfarande ^skatlemässigt borde gynna de ^brännoljedrivna personbilarna på grund av de fördelar denna ^fordonsiyp har: den ger såväl en bättre miljö som ekonomiska fördelar för ^folkhushåtlel och handelsbalansen genom den bättre verkningsgraden i ^bränsleuinyltjandet. Ett annat syfte med motionen har varit att åstadkomma en mjukare förändring i skattebelastningen. För den yrkesmässiga biltrafiken blir höjningen otvivelaktigt ganska kännbar.

I en ^folkpartimolion föreslås också sådan ändring i skatteförordningen alt fordon med låg energiförbrukning och låg föroreningsgrad gynnas.

Gemensamt för dessa ^moiioner är att motionärerna önskar ett hänsynstagande vid beskattningen till den ^brännoljedrivna dieselmotorns gynnsamma egenskaper ur miljö- och bränsleförbrukningssynpunkt.

Del har vid utskottsbehandlingen inte varit möjligt ^atl få gehör för dessa synpunkter. Även oppositionen godtar för dagen den föreslagna höjningen men vill ha en översyn av ^vägtrafikskatleförordningen i syfte all ^skatlemässigt gynna energisnåla och miljövänliga fordon. Detta framförs i reservationen 3.

Utskottet anser del ^inle möjligt att förena ^kostnadsansvarighetsprin-^cipen vid beskattningen med miljöpolitiska strävanden. Vi reservanter har en annan uppfattning. Vi menar att det bör vara möjligt att ha en beskattning som gynnar miljövänliga fordon. Det bör stimulera utvecklingen mot en frän dessa synpunkter bättre fordonspark. ^Brännoljebe-^skattningen har hittills haft sådana effekter och kommer även i fortsättningen att ha det - något som utskottet också erkänner. Men enligt vår mening blir denna effekt alldeles för liten i fortsättningen.

Utskottet skriver vidare ^atl försäljningen av ^brännoljedrivna personbilar visat en markant ökning under senare är och alt det skulle ha varit en följd av den gynnsamma beskattningen. Man befarar att om detta skulle fortsätta, skulle det komma in för litet skattepengar för att man skulle kunna upprätthålla en god ^vägstandard.

Denna slutsals är nog något överdriven. Andelen ^brännoljedrivna personbilar var är 1969 2,35 procent. Efter fyra år, alltså 1973, har andelen endast ökat med 0,8 procent. Den kraftigaste ökningen faller fortfarande på de bensindrivna personbilarna. Det är i sammanhanget endast en obetydlig ökning som skett av antalet ^dieselbilar.

^Enligl vår mening talar ^siarka skäl för alt en förändring av fordonsparken i riktning mot miljövänliga och energisnåla bilar borde ske betydligt snabbare. Det är givet att detta måste åstadkommas med ^fiera olika medel. Men en gynnsam beskattning anser vi vara en av vägarna för ^atl uppnå en sådan utveckling.

Miljöfrågan ^äi^'^ också väsentlig. Det är framför allt i fråga om koloxidföroreningen som ^dieselmoiorn är vida överlägsen bensinmotorn. På en kubikmeter bensin beräknas att det blir ett utsläpp av 350 kg koloxid, medan samma kvantitet brännolja i dieselmotorn endast ger en förorening på 20 kg. Koloxiden är ju en ganska allvarlig förorening, som snabbt upptas i blodet och medför minskad ^reakiionsförmäga, huvudvärk, yrsel

och trötthet. Detta är allvarligt, inte minst i trafiksammanhang.

Men även i fråga om kolväten och blyföreningar visar sig dieselmotorn ha bättre egenskaper än bensinmotorn. Det framstår för oss som angelägel att dessa egenskaper mer än hittills tas till vara.

1 fråga om bränsleförbrukningen har ^brännoljemotorn ca 20 procents högre verkningsgrad. Särskilt i dagens situation, när del framstår alltmer klart att vi har ^knapphel på energi och kommer att få del ännu mer framöver, bör del vara angeläget ^atl främja energisnåla förbränningsmotorer. Det är ju stora ^kvanileter del rör sig om. ^Enligl uppgifter som jag erhållit kan man beräkna totalförbrukningen av bensin för personbilar under föregående år till 3 565 000 kubikmeter. Skulle man sä småningom kunna spara endast 10 procent av denna kvantitet, utgör det inte mindre än 356 000 kubikmeter eller 356 miljoner liter. En enda bil som är ^bränn^oljedriven och som går i yrkesmässig trafik kan genomsnittligt spara in omkring 1 000-1 500 liter per är.

Även energiförbrukningen är således en myckel väsentlig faktor som väl motiverar åtgärder för att förändra fordonsbeståndet i riktning mot flera ^dieseldrivna personbilar. Utvecklingen pä lastvagnssidan talar sill tydliga språk: bensindrivna lastbilar blir allt färre. Genom de förbättringar som även de mindre dieselmotorerna undergår - de har blivit tystare, ^driftsäkrare och mera ^läiiskötta - talar mycket för att de bör gynnas.

Vi finner således anledning föreslå att en snabb översyn görs av vägtrafikskatteförordningen, så ^atl de miljövänliga och energisnåla bilarna gynnas. Jag yrkar därför, herr ^lalman, bifall till reservationen 3 som är fogad till bet^änkandet.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

Herr ^WIKNER ^(s);

Herr ^lalman! Förslagen i propositionen 1974:164, som vi nu behandlar, sammanhänger med de beslut riksdagen fattade år 1970 angående fordonsskatten och dess genomförande i fem etapper. Det här är den tredje etappen, och den är också den mest omfattande av hela skattereformen. I likhet med föregående etapper berör den endast fordon med en totalvikt över 3 ton. Propositionen föreslår ett flertal begränsade ändringar av ^väg-^iraflkbeskattningen, och man räknar med ett oförändrat skatteuttag men en omfördelning av skatten.

Jag nämnde att propositionen berör fordon med en totalvikt över 3 ton. Det innebär att de tyngre ^brännoljedrivna lastbilarna och släpvagnarna successivt får högre skall medan de lättare fordonen inom här angiven viktgräns får en skattelättnad.

I propositionen föresläs även att kilometerskatten höjs för ^brännol^jedrivna personbilar och att körsträckor som ^tillryggaläggs utomlands med sådan bit skall få avräknas vid beräkningen av ^kilomelerskatten. Vidare förestås att principbeslut fallas om införande av kilometerskatt för tyngre släpvagnar - således sådana släpvagnar som dras av ^bränn^oljedrivna fordon - fr. o. ^m. den 1 juni 1976 samt ^atl ^bensinskatie-^kompensaiionen för traktorer til) jordbruket och även för ^skördeiröskor

123

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

124

skall sänkas.

Då det gäller de ^brännoljedrivna personbilarna innebär förslaget att den ^kilomelerskau som i lik^he^t^ med bensinskatten är ^specialdeslinerad till ^vägväsendet höjs till vad som motsvarar bensinskatten för personbilar, således per kilometer räknat. Det bör nämnas ^atl den särskilda, ej ^speciatdeslinerade ^kilomelerskatten inte höjs. Det innebär att de ^bränn^oljedrivna personbitarna ändå blir något förmånligare beskattade än de bensindrivna, och det kan man också läsa ut av de tabeller som finns i ^proposilionen. Denna förmån har naturligtvis sin förklaring i att bränn-oljepriset är lägre än bensinpriset.

Skatteutskottet framhöll 1973 nödvändigheten av en utjämning av skattenivån för personbilar som använder olika drivmedel. Detta har även understrukits av departementschefen. Det föreslås även några tekniska ändringar i ^vägtrafikskaiteförordningen som har samband med den nya regeringsformen.

Som herr Olsson i ^Järvsö nämnde har vi varit eniga i fråga om de betydelsefullaste förslagen i propositionen. Det gäller framför allt genomförandet av 1970 års skattereform för den tyngre trafiken.

Jag skall nu, herr talman, övergå till ^atl beröra de motioner som har väckts i anledning av propositionen och som föranlett reservationer.

I motionen 1964 av herr ^Lothigius ^m. ^fi. anser man ^atl de i ^propo^silionen företagna avvägningarna rörande höjden av kilometerskatten för fordon med olika drivmedel har gjorts till de ^brännoljedrivna personbilarnas nackdel. Man anser vidare att ^fiera faktorer borde vägas in för alt fä till stånd en rättvisare bedömning av skallen för de olika fordonstyperna. Man nämner drivmedlets framställningskostnad, fordonstypens anskaffningskostnad ^m. ^m. Vidare åberopar man att ^brännol^jedrivna fordon är mer miljövänliga och därför bör gynnas ^skaltemässigt.

I motionen yrkas att riksdagen avslår den föreslagna skattehöjningen av brännolja för personbilsbruk och i skrivelse ^lill ^Kungl. ^Maj;t begär utredning av skattenivån på brännolja.

I motionerna 1965 och 1966 framförs liknande synpunkter. 1 motionen 1965 säger man alt de ^brännoljedrivna bilarna drar mindre bränsle än de bensindrivna och att denna faktor måste tillmätas särskild betydelse med anledning av situationen på energiområdet och vår handelsbalans. I de nämnda motionerna yrkas ändring av ^vägtrafikskaiteförordningen och ^Kungl. ^Maj:ts proposition till förmån för ^brännoljedrivna fordon med liten drivmedelsförbrukning.

Utskottet erinrar om ^atl så länge brännoljan för motordrift beskattades efter den förbrukade kvantiteten måste skallesatsen främst anpassas ^lill den tunga trafikens förbrukning, och detta har fått till följd att de ^bränn^oljedrivna personbilarna erhållit en lägre skattebelastning än de bensindrivna. Ett skäl för införande av ^kilomelerskatten var att man skulle slippa det omfattande skallefusk som förekom i fråga om ^brännolje-^skatten. Vi vet ju att många körde pä obeskattad brännolja. När man nu har genomfört kilometerskattesystemet finns också större möjligheter

alt skapa ^skatterältvisa mellan olika fordonskategorier.

Jag vill även påpeka att försäljningen av ^brännoljedrivna personbilar har ökat de senaste åren. Herr Olsson i ^Järvsö nämnde siffran 0,8 procent. Jag kan inte verifiera den siffran men det är i alla fall fråga om en ökning, såsom även konstateras i propositionen, och den beror troligen på den förmänliga beskattningen. Om denna utveckling pågår utan alt något görs ål den, då måste även statens inkomster för bestridande av ^väg-^kosinaderna minska. Del måste onekligen leda ^lill ^skalteskärpningar om man vill behålla och förbättra den nuvarande ^vägstandarden.

Herr talman! Jag nämnde tidigare att ^brännoljedrivna personbilar även i fortsättningen blir förmånligare ur ^skattesynpunkt. Detta torde komma att bidra till en förbättring av vår miljö. ^Ulskoltet säger härvidlag bl. a. ^atl "hur viktiga de miljöpolitiska synpunkterna än kan anses vara, får de inte inkräkta på den vedertagna principen alt motorfordonen skall bära sin del av kostnaderna för ^vägväsendet och vägtrafiken". Min uppfattning är alltså att frågan om miljön ^inle bör tas upp i skattesammanhang pä delta ^sätl utan alt miljöförbättringar bör åstadkommas genom anslag via statsbudgeten. Vi har visserligen tidigare ^tagil hänsyn till miljöfrågan i ett skattesammanhang, men den gången gällde det en speciell sak och beslutet byggde på en uppgörelse mellan partierna. Enligt de uppgifter jag erhållit är visserligen de bensindrivna bilarna de kanske största syndarna när det gäller utsläpp av giftiga avgaser, men i fråga om buller och vibrationer utgör de ^brännoljedrivna tunga lastbilarna den största ^miljöolägenheien. Det är därför svårt au finna en godtagbar mätmetod när del gäller kostnadsansvaret för miljöförstöringen. Därtill kommer alltså att det måste vara en riktig princip att åtgärder pä miljöområdet bekostas via statsbudgeten. För budgetåret 1974/75 är anslaget för miljöförbättrande åtgärder 404 miljoner kronor. I detta anslås pengar till forskning framför allt när det gäller giftiga gaser. Det är pä den vägen som dessa problem bör lösas, och det framhåller också utskottet i sin skrivning. Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan om att motionerna 1964, 1965 och 1966 mätte avslås.

Frågan om betalningsansvaret för vägtrafikbeskattningen las också upp i ^proposilionen. För närvarande gäller att fordon, som omfattas av ^väg^trafikskalteförordningens bestämmelser, inte får användas om skatt ej ^erlagts. Frän denna regel gäller dock bl. a. undantag för det fall fordonet köpts på avbetalning och ^återtagits av säljaren. På grund av kontroll-svårigheterna anser ^departemenischefen alt detta undanlag skatt utgå. I ^moiionen 1967 av herrar Träff och ^Komsledt yrkas avslag på detta förslag. Motionärerna hävdar att ändringen skulle medföra att avbetalningssäljaren ^fär betala köparens skatteskuld samt ^atl säljaren ofta inte ens ^f^är täckning för sin ^varufordran i samband med ^sådani återtagande.

Utskottet har vid sin behandling av denna motion kommit fram till att bestämmelsen medfört vissa svårigheter för länsstyrelserna, som haft att utreda om avbetalningsförsäljning verkligen förelegat. Utskottet anser all ett slopande av bestämmelsen endast medför positiva verkningar.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

125

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

126

Förslaget får effekten ^atl skattefordran måste avräknas frän fordonets värde dä fordonet alertas av säljaren vid avbetalningsköp. I första hand går delta ^ul över köparen; del är han som får stå för skatten. Därför anser utskottet att det är fel alt påstå ^atl ändringen kommer ^atl drabba säljaren. Personligen har jag en känsla av ^atl säljaren tar ut sitt och all det blir köparen som får stå för del hela. Säljaren kan även i ^av-^betalningskontraklel gardera sig så att han har täckning för uppkommande skalleskulder, och köparen får stå för uppkomna skatteskulder.

I reservationen 1 tar herr Nilsson i ^Trobro och fru ^Troedsson upp denna fråga och anser i likhet med motionärerna att de sakliga motiven för den gällande undantagsbestämmelsen inte ifrågasattes i propositionen utan att endast tekniskt administrativa svårigheter åberopas som skäl för ändringen. Reservanterna anser ^atl dessa ^bevekelsegrunder inte är övertygande och alt skatteansvaret överförs pä säljaren. De yrkar således bifall till motionen 1967 och avslag pä den i ^proposilionen föreslagna ändringen av 16 ^§^ ^vägtrafikskatleförordningen.

Med den motivering jag tidigare nämnt yrkar jag i likhet med ^utskotiet avslag på motionen 1967.

I ^proposilionen 164 framläggs förstag om att riksdagen skall fatta principbeslut om införande av ^kilomeierskatl den 1 juni 1976 för släpvagnar över 3 tons skattevikt, som dras av ^kilometerskattepliktigt motorfordon. Man har nu pä samma ^sätl som vid införandet av kilometerskatten för motorfordon föreslagit ^navräknare för sädana släpvagnar och ^atl fordonsägaren skall svara för kostnaderna. Det kan tilläggas att för vissa specialtillverkade skyddsanordningar, som blir dyra, föreslås att kostnaden skall betalas av statsverket.

I motionen 1963 av herrar ^Lothigius och ^Komstedt yrkas liksom i reservation 2 av herr Nilsson i ^Trobro och fru ^Troedsson att förslaget inte skall genomföras innan det skapats garantier för ^navräknarnas tillförlitlighet samt att staten skall stå för hela kostnaden för ^navräknarna inklusive monteringen. Jag vill nämna att vi hade en stor debatt 1972 i dessa frågor. Den debatten blev väl också klarläggande för just tillvägagångssättet då det gäller ^navräknarna och ^kilomelerskatten.

Med hänsyn till de erfarenheter som vunnits efter införandet av kilometerräknare delar inte utskottet motionärernas uppfattning. När del gäller betalning av kostnaderna för ^navräknarna anser utskottet ^atl man inte bör tillämpa andra principer än dem som gäller för räknarna pä motorfordon. Utskottet avstyrker således motionen 1963.

Jag vill också nämna en annan sak innan jag avslutar mitt inlägg. I anledning av den nya regeringsformen föreslås i propositionen att ^ben-^sinskattekompensaiionen till jordbruket skall regleras i lag och att riks-skatteverket skall överta de uppgifter som nu sköts av jordbruksnämnden. På grund av den minskning av den genomsnittliga bensinförbrukningen för traktorer och ^skördeiröskor som man ^kunnal konstatera under senare tid föreslås en sänkning av ^skattekompensalionsbeloppen för bensindrivna traktorer och ^skörde^iröskor. Beloppen sänks för traktorer från 350

till 270 kronor och för ^skördeiröskor frän 575 ^lill 300 kronor.

I motionen 1962 av herrar ^Hallenius och Jonasson tar man upp denna fråga och yrkar att ^kompensalionsbeloppen för traktorer och ^skördeiröskor ^bibehålles oförändrade. Man anser att den minskning som skett för ^skör^deiröskor och traktorer beror på ^atl dessa numera huvudsakligen används på mindre gärdar, och man menar all de uppgifter som finns i propositionen inte är representativa för en längre period.

Jag vill nämna att dessa beräkningar som gjorts i ^proposilionen grundar sig på en lång tid. I förhällande ^lill totalantalet är del mycket få traktorer och ^skörde^iröskor som är bensindrivna - det rör sig om ca 25 000. Ser man ^lill hela ^reslilutionsbeloppet blir det inte någon så liten summa.

Med det jag nu har anfört ber jag alt till alla delar få yrka bifall ^lill utskottets betänkande.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

Herr OLSSON i ^Järvsö (c) kort ^genmäle;

Herr talman! Jag har endast några korta anmärkningar i anledning av herr ^Wikners anförande.

Herr ^Wikner verifierar i stort mina uppgifter om all de bensindrivna bilarna har större föroreningsgrad och är sämre ur energiförbruknings-synpunkt. Den enda nackdelen ur miljösynpunkt tycks ^enligl herr ^Wikner vara att de ^dieseldrivna bilarna förorsakar större buller. Sä har det varit hittills, men vi känner till alt de senare årsmodellerna är avsevärt bättre i det avseendet. Enligt uppgifter jag har erhållit från dem som känner ^lill tillverkningen av dessa bilar, pågår ett jämförelsevis snabbare utvecklingsarbete där än på bensinmotorn. Man kan alltså påräkna bättre ^dieselbilar efter hand.

När det gäller beskattningen och frågan huruvida del är förenligt alt länka på miljöfrågorna och ^vägkostnadsansvarel på samma gång, har vi olika uppfattningar herr ^Wikneroch jag. Det har väl kommit till uttryck många gånger i diskussionerna här i kammaren an oppositionen har en annan syn här än regeringen.

Jag menar att man måste vidta olika åtgärder för ^atl gynna en sak som man anser vara miljövänlig eller energisnål när det gäller fordonsparken. En väsentlig möjlighet är ju ^skatteinstrumeniet.

Herr ^Wikner säger att det fortfarande är förmånligt med ^brännolje^drivna bilar och att det alltså blir en viss stimulans. Men den stimulansen är ju ganska liten. Man måste också ta hänsyn ^lill att dessa bilar är dyrare i inköp. Det blir även kostnader inlagda i bilens pris för kilometerräknarna. Frågan är om det alls blir någon stimulans med regeringens förslag.

Vi har givetvis inte tänkt oss att det skulle bli en sådan skattesänkning all det går ut över ^vägstandarden. Skulle vi få så många ^dieseldrivna personbilar att skatten avsevärt minskar, ^fär man tänka sig en omfördelning. Men den risken är långt avlägsen. Vi hade i slutet av förra året 2 425 000 bensindrivna bilar, men bara 77 000 ^dieseldrivna, så det är långt kvar innan man når den effekten. Jag tror som sagt att det

127

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

är angeläget ^atl vidta åtgärder för att öka den ^brännoljedrivna personbilsparken.

Herr ^WIKNER ^(s) kort ^genmäle;

Herr talman! Jag har inte förnekat all de ^brännoljedrivna fordonen kanske är bättre ur miljösynpunkt. Men om herr Johan Olsson i ^Järvsö studerar de tabeller som finns på sidorna 10 och 27 i propositionen, skall han ändå finna all de är förmånligare sedda ur bränslesynpunkt, även om det kan finnas någon bensindriven bil som är ^bränslesnålare.

Sedan kan ju ingen förneka att försäljningen har ökat. Jag tror man kan lösa miljöproblemen på de ^sätl jag har nämnt, t. ex. genom att höja anslagen i statsbudgeten. Vi vet alt både kommuner och landsting satsar oerhört mycket pengar. I budgeten för Stockholms stad har man tagit upp 12 miljoner kronor ^lill sådana här saker. Med detta har jag inte sagt all inte vi kan bidra på detta sätt, men jag tror att det trots allt är fel väg.

128

Herr TRÄFF ^(m);

Herr talman! I den aktuella propositionen 1974; 164 anför departementschefen under rubriken Övriga frågor om ^vägtrafikskatl bl. a. alt det är nödvändigt att gällande regler är lätta all tillämpa praktiskt, eftersom del rör sig om ett mycket stort antal fordon. Han uttalar också som sin mening att situationen i stort sett är tillfredsställande men att vissa mindre ändringar är påkallade. Bland de av ^departemenischefen i propositionen omnämnda mindre ändringarna finns förslaget om att la bort undantagsbestämmelsen i 16 ^§^ vägtrafikskatteförordningen. Undantaget innebär, som här redan ett par gånger är omvittnat, att det ^körförbud som åvilar ett motorfordon pä grund av obetald skatt upphävs om fordonet är sålt på avbetalning och alertas av säljaren på grund av ^ulebliven likvid. Departementschefen framhåller i propositionen att det i många fall för skaltemyndigheterna är svårt alt avgöra om ett fordon sålts på avbetalning och ^återtagits. Därför anser han att undantagsbestämmelsen bör slopas, vilket betyder att det återtagna fordonet inte ^fär brukas förrän den förfallna skatten har ^erlagts.

Herr ^Komsledt och jag häri ^moiionen 1967 hemställt att de nu gällande bestämmelserna alltfort skall fä beslå och yrkar alltså avslag på propositionen i del stycket.

Vi menar att motiven för undanlagsbestämmelsen, när den infördes, alltjämt gäller. Vi kan inte finna ^atl departementschefen i och för sig har ifrågasatt de sakskäl som låg ^lill grund för bestämmelsen när den infördes, utan han anför endast tekniskt administrativa ^bevekelsegrunder. Det är faktiskt både överraskande och en smula oroande.

Det är överraskande av det skälet att man nu arbetar med ett centralt bilregister baserat på datateknik, som representerar stora investeringar, som har bekostats av fordonsägarna. Motiveringen för denna investering och omläggning av ^bilregistersystemel var att man skulle åstadkomma

en förenklad handläggning ^inle minst ute pä länsstyrelserna. Mig ^veterligi var del inga större problem i dessa sammanhang sä länge man skötte det hela manuellt.

Del är oroande av den anledningen att man ^låler vissa administrativa besvär, som rimligen inte kan vara alltför omfattande - jag ber ^atl fä återkomma ^lill det - hos en myndighet väga tyngre än enskildas intressen, i första hand ekonomiska. Systemet borde väl ändå stå i samhällets och fordonsägarnas tjänst och inte tvärtom.

Utskottet har uppenbarligen också, om jag har tolkat dess belänkande rätt, känt ^etl behov av att bättra på argumenten i propositionen. Men enligt min mening har man där råkat ut för något som jag i all vänlighet skulle vilja kalla för olycksfall i arbetet. Jag har nämligen svårt ^atl i verklighetens värld kunna placera en del av de argument som utskottet har gjort till sina.

Till att börja med säger utskottet att den här bestämmelsen har medfört betydande svårigheter - en skärpning alltså av propositionstexten, där det talas om vissa svårigheter. Jag noterade nu alt herr ^Wikner hade återgått till propositionens ordval och talade om vissa svårigheter. Den avvägningen är nog riktigare.

Vidare anför utskottet att ett slopande av bestämmelsen skulle få huvudsakligen positiva verkningar. Men utskottet går ^inle särskilt långt i beskrivningen av vilka dessa positiva verkningar skulle vara utan nöjer sig i stort sett med att argumentera mot synpunkterna från oss motionärer om hur bestämmelsen verkar i sak. Såsom framgår av reservationen är det nämligen på det sättet ^atl den här gällande bestämmelsen huvudsakligen har ekonomisk betydelse för ^lasibilshandeln. Jag kan läsa innantill i reservationen:

"Denna handel är koncentrerad ^lill ^ell förhållandevis ringa antal företag. Antalet ^ålerlagningar är också mycket begränsat."

Del är därför svårförklarligt att de administrativa besvären skulle ha en sådan dimension alt man behöver slopa en bestämmelse som förvisso - i varje fall ur den seriösa bilhandelns synpunkt - har fungerat på ett rikligt sätt.

Jag har också ^utomordenligl svårt alt förstå vad ^ulskoltet har för täckning för argumentet ^atl en ändring i delta stycke skutte medverka ^lill en sanering av ^avbelalningshandeln. Den del av ^avbetatningshandetn som den här bestämmelsen berör är, som ^sagl, ^tastbitssidan, och den är ^inle så våldsamt omfattande. Mig ^veterligi har del inte rests några allvarliga invändningar mot del sätt på vilket ^avbelalningshandeln bedrivs inom denna sektor.

När det gäller ^personbitssidan har vi sedan många är tillbaka en reglering av ^avbetalningsvittkoren - en reglering som ^lill en början kom titt genom en överenskommelse mellan statsmakterna och branschorganisationen och som sedermera har kompletterats med lagstiftning.

Det har framlagts förslag, bl. a. från en statlig utredning, om att även lastbilshandeln skulle gå in under ^bilkreditförordningen, men något

9 Riksdagens protokoll 1974. Nr 142-143

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

129

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

förstag därom har inte lagts fram från statsmakternas sida. Branschen har sagt sig i princip ^inle ha någonting att invända - även om man hade något annan uppfattning än utredningsmannen om hur kontantinsatser och ^avbelalningslider skulle dimensioneras.

Jag kan, herr talman, inte finna annat än alt kvar som argument för denna ändring slår någon eller några tjänstemäns besvär av alt medverka i en handläggning utanför rutinen. Några svårigheter när det gäller dokumentation tär i praktiken inte förekomma, såvitt jag vet. Jag har också försökt all få belagt i vilka fall man verkligen har haft svårigheter av de slag utskottet åberopar men jag har märkligt nog ^inle ^kunnal få fram några sådana exempel.

Jag vill därför, herr ^lalman, avslutningsvis bara notera ^atl i varje fall den berörda branschen har svårt att förstå varför man på detta alltför enkla sätt - med administrativa tekniska motiv - blir av med en bestämmelse som har varit ^lill branschens och den seriösa handelns hjälp.

Jag yrkar, herr talman, bifall ^lill reservationen 1.

130

Herr ^WIKNER ^(s) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Jag håller mig faktiskt till ^proposilionen då jag nämner dessa svårigheter för länsstyrelserna.

Jag skall också nämna - vilket jag förmodar att herr Träff känner ^lill - att enligt förordningen med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar. Svensk författningssamling 1959:575, må säljaren icke lämna ut försåld bil, om köparen icke ^erlagt minst 40 procent av köpeskillingen kontant och förbundit sig att betala resten inom 18 månader eller, då försäljningen avser lastbil, buss eller personbil avsedd att utnyttjas i yrkesmässig trafik, 24 månader.

Det heter vidare i lagen om avbetalningsköp. Svensk författningssamling 1915:219: Äger köparen, om den försålda varan alertas, tillgodoräkna sig varans värde dä den ^äterias. ^Della värde beräknas efter vad säljaren kan antas erhålla genom att sälja den på nytt.

Från ovannämnda värde skall räknas vad säljaren får tillgodoräkna sig, nämligen - och det styrker vad vi säger, att del faktiskt måste vara den som köper biten som ^fär stå för dessa kostnader, inte den som säljer den - för det första obetalda avbetalningar som förfallit till återtagande och för det andra så stor del av övriga obetalda avbetalningar som priset på varan skulle ha betingat, om den köpts kontant, utgör i förhållande till ^avbeialningsprisei, ränta och ^gongörelse för försäkringspremier som säljaren har att fordra och som ^inie inräknats i avbetalningspriset sann kostnad som säljaren åsamkas för varans återtagande.

Under den sistnämnda punkten torde man kunna inräkna den eventuella skatteskuld som åvilar avbetalningsköparen.

Jag tror alltså all man kan gardera sig genom an skriva ett riktigt ^avbetalningskoniraki, så att inte heller säljaren behöver faktiskt stå för kostnaden i fråga. Det måste således köparen göra. Del finns också andra argument som jag skulle kunna nämna då det gäller skatteskulden och

en riktig värdering av bilen. Jag förmodar att den som sålt en bil inte Nr 142

har så höga värderingskostnader vid återtagandet. Det inverkar också Torsdagen den

på fordringarna. 12 december 1974

Herr TRÄFF ^(m) kort ^genmäle:

Herr talman! Herr ^Wikner har alldeles rätt - jag känner till dessa bestämmelser. Men de fungerar kanske i praktiken inte på det sätt som herr ^Wikner relaterar. Låt mig ta ett exempel.

Situationen vid återtagning är sådan att säljaren, den som har ^ägan-^derättsförbehällel ^lill bilen, befinner sig i en tvångssituation. Han har ^inle fått betalt för sina fordringar hos brukaren av bilen och tvingas så småningom i stället göra sin rätt gällande genom att återta bilen. Den är det ^hypotek han har som säkerhet för sin fordran.

Vi kan lämna därhän varför köparen råkar i denna situation. Det finns många, även mänskligt högst acceptabla skäl för att en människa kan råka på obestånd. Säljaren - bilhandlaren är i en tvångssituation. Han har att begära återtagning av bilen för all om möjligt täcka sina fordringar. Om vi tänker oss att bilen i detta fall blir värderad genom kronofogdemyndighetens försorg och att marknadsvärdet exakt motsvarar den skuld som fortfarande vilar på fordonet, skulle säljaren gå ur affären utan förlust. Men man kan kanske också i beloppet räkna in en upplupen skattefordran frän skattemyndigheterna. När det gäller stora lastvagnar är det inte att ta till i överkant om jag säger, att det kan röra sig om 8 000 kronor. Om marknadsvärdet skulle vara sä stort att det vid försäljningen ligger 8 000 över säljarens fordran, skulle dessa 8 000 kronor i ett konkursfall överlåtas till ^konkursförvaliaren och användas för alt reglera andra fordringar. Del innebär alltså i praktiken att man i konkursfall kommer ^atl ge en förfallen fordonsskatt prioritet framför alla andra fordringar - även lönefordringar. Jag är inte säker på ^atl det har varit meningen. Det är bl. a. därför det har funnits god anledning att ha den här undantagsbestämmelsen.

Vägtrafikbeskattningen

Herr ^WIKNER ^(s) kort ^genmäle:

Herr talman! När det gäller de här skatteskulderna ^m. ^m. och säljarens ^återköp har jag faktiskt tagit reda pä att det är i få fall det har hänt något sådant. Kan herr Träff tala om, om del har hänt mänga gånger? Jag tror att det rör sig om ganska sporadiska händelser.

Del finns ett annat sätt också att gardera sig: man kan göra avbetalningsintervallerna kortare eller ha körsträckans längd som bas. Jag vet inte om det är genomförbart, men det kanske går att pröva.

Herr TRÄFF ^(m) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Jag har redan sagt att det egentligen rör sig om ganska få fall, och det är en av mina starkaste argument för att undantaget skall få finnas kvar. Administrativa bekymmer kan rimligen inte vara några vägande skäl för att man inte skall kunna klara ut saken. En del

131

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskatt^^ ningen

av de få fall som uppslår kan däremot vara ^utomordenligl besvärande för den som u^tsätts för ^della.

Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå att man på det här sättet skall kunna överföra en fordran på ett annat ^räiisobjekt, vilket man ju gör i det här fallet. Jag har också svårt att förstå ^atl skattemyndigheterna skall kunna tränga sig in mellan övriga fordringsägare och ^gäldenären.

132

Herr STRÖMBERG i Botkyrka (fp):

Herr ^lalman! Skatter har kommit titt för att täcka samhällets utgifter. Skatternas storlek fastställes i regel för att täcka redan beslutade eller beräknade utgifter. Skaller går i regel in i en klump i statsbudgeten, men kan ibland vara ^speciatdeslinerade.

^Vägtrafikbeskaitningen är delvis ^specialdeslinerad för alt läcka utgifter för ^vägväsendet. I undantagsfall har vi skatter som är avsedda att styra en konsumtion i en viss riktning. Hit hör skatter på tobak, alkohol och en del förpackningar. Under den senaste liden har också förts en livlig och omfattande diskussion om huruvida man genom en särskild beskattning av energi skulle kunna styra konsumtionen, dvs. spara energi.

Motionen nr 1966 betraktar jag inte som en ^skaltemotion. Den handlar om miljön. Den handlar om hur man skall minska utsläppen av farliga avgaser längs våra vägar. Den handlar om hur man skall få bättre luft i våra tätorter. Den handlar om hur man skall spara energi.

Motionen gäller alltså ett par av våra viktigaste miljöfrågor: luftvård och energiförbrukning.

Del är rimligt ^atl man kräver av regeringen att den har ett konsekvent handlande. Del är rimligt att de förslag och de åtgärder en regering för fram den ena veckan står i samklang med vad som föreslås nästa vecka. Men hur är det nu? Jo, ena dagen går regeringen ut med en stor kampanj för att spara energi. Nästa dag lämnar den en proposition som går i ^raki motsatt riktning. Regeringen föreslår en skatteändring som ^fär negativa konsekvenser för det drivmedel som ur energisynpunkt är fördelaktigast.

Kan jag få ställa en fråga till utskottets majoritet och till statsrådet ^Siräng, som är närvarande här: Är drivmedel undantagna från den ^ener-^gisparkampanj som nu sättes i gång? Om inte, varför föreslår man då lagändringar som går tvärtemot ^sparkampanjen?

Utskottet anför att om allt ^fier bilar blir ^brännoljedrivna skulle utvecklingen kunna medföra att statens inkomster för bestridande av ^väg-^kostnaderna minskar, vilket på sikt kan resultera i skatteskärpningar om man vill behålla och utveckla ^vägstandarden. Detta resonemang kan jag ej acceptera. Det är helt knutet till en ekonomisk princip som talar om krona för krona. Även om inkomsterna från ^vägtrafikbeskaitningen sjunker, behöver inte detta medföra att skatten måste höjas.

Bilarna spyr ^ul massor av avgaser. Vilka och hur stora skador dessa avgaser medför vet vi inte helt i dag. Men vi vet alt avgaserna gör stor skada och är farliga för både människan och hela miljön. Vad dessa skador kostar samhället vet vi ^inle heller. Framför allt vet vi inte vilka

skador dessa avgaser medför i framliden. Men vi vet att avgaserna är farliga. Fler bilar drivna med brännolja ger mindre avgaser och därmed betydligt reducerade ^utgifier för samhället. Totalt medför ^della ulan tvekan en samhällsekonomisk vinst. Då behövs troligen inte den skallehöjning som utskottsmajoriteten befarar.

I motionen 1966 anförs att dieselmotorn från miljösynpunkt är överlägsen bensinmotorn, dvs. dieselmotorn släpper ut mindre avgaser än bensinmotorn. ^Moiionen innehåller också en ^källanvisning avseende argumenten.

Herr ^Wikner påstod ^atl dieselmotorn är ^fariig därför all den bullrar mer. Men bara för några månader sedan avlämnade ^trafikbulleruired-^ningen sitt betänkande med förslag till bullernormer. Dessa normer är ^inie olika för olika typer av drivmedel, utan de varierar med hänsyn till om det gäller personbilar eller lastbilar. Det spelar alltså ingen som helst roll i framtiden enligt dessa normer om det är en ^dieseldriven eller bensindriven bil. Normerna är alltså lika för alla bilar. Jag beklagar ^atl jag tar från herr ^Wikner hans enda argument.

Principfrågan i dag är inte vägtrafikskallens storlek ulan dess inriktning och målsättning. Har skatten uteslutande till uppgift att läcka utgifter eller är man också beredd all använda den för att spara energi och få bättre luftvård? Vad lönar allt välformulerat ^miljöpral ^lill, om vi när vi kommer till beslut handlar tvärtemot allt vackert tal?

Reservationen 3 pekar framåt. Den vill stimulera användningen av energisnåla och miljövänliga fordon. I reservationen begärs en översyn av ^vägtrafikskatleförordningen i miljövänlig riktning.

Herr ^lalman! Jag yrkar bifall till reservationen 3.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

Herr ^WIKNER ^(s) kort ^genmäle:

Herr ^lalman! Jag har fått uppgifterna om bullret frän den diskussion som fördes tidigare här i riksdagen. Bl. a. riksdagsman Björkman lämnade dem. Han var ledamot av bilskatteutredningen, och jag har ^tagil fasta på hans siffror och uttalanden. Jag förmodar all de var riktiga den gången, även om de skulle ha ändrats sedan dess.

Miljöfrågorna har vi diskuterat, och vi kommer att diskutera dem även i ^forisäiiningen. Alla är medvetna om att vi måste ta itu med dessa problem. Del förmodar jag all även herr Strömberg i Botkyrka är medveten om. Också vårt parti gör vad del kan. Inte bara staten måste satsa pengar utan även landsting och kommuner, för att inte tala om domänverket och andra institutioner.

Herr STRÖMBERG i Botkyrka (fp) kort ^genmäle: Herr talman! Herr ^Wikner åberopar siffror som är tvä år gamla och bygger sin argumentation på dem. Men, herr ^Wikner, det var i augusti som ^bulleruiredningen lämnade sin belänkande, och del är de siffror och normer som finns där som jag har refererat. De är nog betydligt rikligare.

133

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

Herr ^WIKNER ^(s) kort ^genmäle:

Herr talman! Det är faktiskt synd alt jag inte kan verifiera dem, men jag förmodar att de inte är så olika de siffror som det har talats om förut. Jag hoppas att herr Strömberg har rätt i det här fallet, men det går väl an att titta på del.

Herr STRÖMBERG i Botkyrka (fp) kort ^genmäle: Herr talman! De siffror jag lämnat har jag fått i dag frän en ledamot av utredningen.

134

Herr BÖRJESSON i Falköping (c);

Herr talman! Lät mig i korthet kommentera motion nr 11, som behandlas i ^skatleutskoitels belänkande nr 59. I ^moiionen har begärts att bestämmelserna om befrielse från ^automobilskatt för personbit som ägs av höggradigt invalidiserad person utvidgas att omfatta även handikappade personer som inte behöver fordonet för sitt förvärvsarbete etter sin utbildning, t. ex. husmödrar.

De nuvarande bestämmelserna gäller handikappades befrielse frän ^auto^mobilskatt. Det finns grupper -jag tänker då framför allt på gravt handikappade husmödrar - som säkerligen skulle ha stor användning av bil men som inte kan erhålla befrielse från bilskatt därför att de ej uppfyller de kriterier som gäller för befrielse.

För den som är svårt handikappad kan en bil bryta den isolering som han eller hon upplever. ^Etl svårt handikapp innebär för varje människa som befinner sig i den situationen stora påfrestningar, oavsett om han eller hon haft chansen ^lill förvärvsarbete och utbildning eller är bunden ^lill rullstol i sill hem eller annorstädes. Bilen kan för den människan betyda mer för brytandet av isolering än för den som icke är handikappad.

Av ^utskotlsbelänkandet framgår att utskottet uttalat sin anslutning ^lill handikapputredningens förslag om att skattebefrielse bör ersättas med dels en utbyggd färdtjänst, dels direkta bidrag i de fall färdtjänsten inte tillgodoser transportbehovet. Med den kännedom jag har om hur kommunernas färdtjänst fungerar och hur kommunerna måste begränsa sina utgifter av ekonomiska skäl anser jag att man knappast kan förvänta sig att alla kommuner skall kunna erbjuda tillfredsställande trafikservice. Detta förhållande bör utgöra en anledning till att från samhällets sida visa generositet mot den grupp handikappade som är i behov av bil. Man kan göra det genom att utvidga bestämmelserna om befrielse från ^automobilskatt för gravt handikappade till att gälla alla de gravt handikappade som på grund av sitt handikapp är i behov av bil.

Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande utan vill endast uttala en önskan om att man i samband med del fortsatta övervägandet av vilka bidrag som fortsättningsvis skall utgå till handikappade utsträcker ^bidragsgivningen så all enda kriteriet för erhållande av befrielse från bilskatt skall vara behovet av bil och graden av handikapp.

Herr ^WIKNER ^(s) kort ^genmäle:

Herr talman! Jag hade ^inle tänkt gå upp i debatten igen, men jag vill säga några ord med anledning av herr Börjessons i Falköping anförande.

Det har väckts några motioner - nr 77 av herr Jonasson ^m. ^fi., nr 11 av herr Börjesson i Falköping ^m. ^fi. och nr 1209 av fru Dahl - där del yrkas pä befrielse från ^vägtrafikskatl ^m. ^m. för handikappade som ^inle studerar eller arbetar. Herr Börjesson nämnde husmödrar som ett exempel. Såvitt jag kan bedöma är alla tre motionerna ^behjärtansvärda.

Utskottet har vid ^fiera tillfällen uttalat sin anslutning till handikapputredningens förslag alt skattebefrielsen bör ersättas med dels en utbyggd färdtjänst, dels direkta bidrag i de fall färdtjänsten ^inle tillgodoser transportbehovet. Handikapputredningens betänkande har överlämnats till kommunalekonomiska utredningen, som även har behandlat frågan om finansieringen av färdtjänsten i betänkandet Statsbidrag ^lill kommunal färdtjänst, hemhjälp och familjedaghemsverksamhet. Utredningen anser att de särskilda behov av förflyttning som undantagsvis ^inle kan tillgodoses inom färdtjänstens ram ofta är knutna till arbets- och studiesituationer. Därför anser ^uiredningen att det inte finns anledning all föreslå statsbidrag ^lill kommunerna för anskaffning av motorfordon för handikappade.

Slutligen vill jag nämna alt i propositionen 141 förordas statsbidrag med 35 procent av kommunernas bruttokostnader för bl. a. färdtjänst, och där uttalade departementschefen att han delar utredningens synpunkter i fråga om handikappades bilanskaffning. Frågan om att ersätta skattebefrielsen med individuellt prövade bidrag kommer alltså alt bli föremål för fortsatta överväganden, och i avvaktan härpå ^avsiyrker utskottet de nämnda motionerna.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

Herr ^KOMSTEDT ^(m);

Herr ^lalman! Låt mig först ge uttryck för min tillfredsställelse över all den av mig i början av denna riksdag väckta ^moiionen 1230 har tillstyrkts av utskottet. Men därmed är del dess värre slut med rosorna.

I motionen 1963, som herr ^Lothigius och jag har undertecknat, har vi ^lagit upp de problem som vi har praktisk erfarenhet av när det gäller genomförandel av kilometerskatten på bilar, en skatt som enligt propositionen skall införas också för släpvagnar från den 1 juli 1976. När statsmakterna beslöt att införa ett syslem med ^kilomelerräknare gjorde vi den dystra erfarenheten alt det visserligen fanns kilometerräknare, men den materiel som behövdes för inmonteringen saknades. Detta förorsakade stora bekymmer ute på de verkstäder som skulle utföra monteringarna, och det har varit anledningen till att vi väckte vår motion, i vilken vi säger ^atl vi vill ha garantier för ^atl de bekymren ^inle uppstår på nytt.

Herr ^Wikner har redan redogjort för vilka kostnader som är förknippade med dessa kilometerräknare. Man kan tycka alt det är en relativt blygsam

135

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

kostnad, eftersom mätarna bara går på 230 kronor. Jag medger alt del ^inle är dyrt. Men kostnaderna för tillbehör och montering uppgår till ca 2 000 kronor, och del är ett icke föraktligt belopp för ^va^r^ie enskilt fordon.

När del gäller motionen 1967 har herr Träff redan talat om den. Motionen gäller återtagande av fordon. Del förslag som nu föreligger gör faktiskt tredje man till en kronofogdemyndighet. Jag skall här bara nämna några siffror. Om vi antar all ^etl säljande företag måste ta tillbaka en bil därför att det åkeriföretag som man sålt fordonet ^lill exempelvis träder i likvidation, sä ber man bilfirman la tillbaka bilen. Men fordonet kan också alertas därför att den som köpt fordonet på avbetalning har misskött inbetalningarna, och dä skall det först gå en tid innan ^säljarföretagel har rätt all ta tillbaka bilen. Under den tiden skall den administrativa kvarnen mala, och då förflyter lätt tre månader. Under den tiden kan det hända väldigt myckel. ^Väglrafikskatten på bilen är 2 543 kronor och för släpfordonet 3 025 kronor. Om vederbörande har kört 1 000 mit i månaden, vilket är ganska vanligt för ^ell ^fjärrtrafikfordon, sä blir ^die-^setskatten 5 412 kronor, vilket allt tillsammans gör 10 980 kronor på tre månader - alltså under den lid då det säljande företaget inte har haft några möjligheter alt ta tillbaka fordonet. Det är mycket pengar, om man jämför med vad som kan vara del verkliga värdet för fordonet, som ^ofla kan ha blivit ganska misskött. Det är icke föraktliga summor som den auktoriserade bilhandeln på del ^sättei kommer all gå miste om. Man kan fråga sig om det också kommer ^atl bli så alt radiohandlaren skall svara för den eventuellt olösta licensen dä den som köpt en TV på avbetalning inte fullgjort sina åligganden, eller om hussäljaren skall svara för icke inbetalda fastighetsskatter. Det är faktiskt paralleller som man kan befara kommer.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna I och 2.

Herr ^WIKNER ^(s):

Herr talman! Med den ^siarka motivering som anges i betänkandet ber jag att få yrka avslag på reservationen t som fullföljer ^yrkandei i herr ^Komsledls motion nr 1967.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Propositioner ställs först särskilt beträffande de frågor, som behandlas i de ^lill betänkandet fogade reservationerna. Därefter företas ^utskoitets hemställan i övrigt till avgörande i ett sammanhang.

136

Betalningsansvaret för ^vägtrafikbeskaitningen

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr I av herr Nilsson i ^Trobro och fru ^Troedsson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Se-

dan herr Nilsson i ^Trobro begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren bifaller ^skaiteutskoitets hemställan i betänkandet nr 59 såvitt avser betalningsansvaret för ^vägtrafikbeskaitning^en röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Nilsson i ^Trobro och fru ^Troedsson.

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nilsson i ^Trobro begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 277

Nej - 43

Avstår - 1

^Kiiometerskatten på släpvagnar

Propositioner gavs på bifall till dels ^utskoitets hemställan, dels reservationen nr 2 av herr Nilsson i ^Trobro och fru ^Troedsson, och förklarades den förra ^proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i ^Trobro begärt votering upplästes och godkändes följande ^voieringsproposilion:

Den som vill att kammaren bifaller ^skatteulskottets hemställan i betänkandet nr 59 såvitt avser ^kilomelerskatten på släpvagnar röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Nilsson i ^Trobro och fru ^Troedsson.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nilsson i ^Trobro begärde rösträkning verkställdes votering med ^omrösiningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 272

Nej - 49

Avstår - I

^Vägtrafikbeskaltningens inriktning

Propositioner gavs på bifall till dels ^utskoitets hemställan, dels reservationen nr 3 av herr Andersson i Knäred ^m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i ^Trobro begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

137

Nr 142

Torsdagen den 12 december 1974

Vägtrafikbeskattningen

Den som vill att kammaren bifaller skatteutskottets hemställan i betänkandet nr 59 såvitt avser ^vägtrafikbeskaltningens inriktning röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av herr Andersson i Knäred ^m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför votering med omröstningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav följande ^resuliai:

Ja ^-^ 160 Nej - 160 Avstår - 1 Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, nedlade herr förste vice talmannen i ^rösiurnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter på herr förste vice talmannens anmodan herr ^Nisser ^(m) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla nej.

Kammaren hade alltså i enlighe^t^ med nej-propositionens innehåll ^bi-^fallii reservationen nr 3 av herr Andersson i Knäred ^m. fl.

^Ulskotteis hemställan i övrigt Bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren uppskjuta behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan till kl. 19.30.

§ 14 Anmäldes och bordlades

^Skatteulskotteis betänkande

Nr 65 i anledning av ^Kungl. ^Maj:ts proposition 1974:185 med förslag om vissa skattelättnader vid gåva av familjeföretag, ^m. ^m. jämte motion

Lagutskottets betänkande

Nr 38 i anledning av propositionen 1974:142 med förslag ^lill lag om ändring i ^föräldrabalken, ^m. ^m. jämte motioner

^Jordbruksutskoueis betänkande

Nr 52 i anledning av ^proposilionen 1974:166 med förslag ^lill ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237). ^m. ^m. jämte ^moiioner

§15 Kammaren åtskildes kl. 18.20.

In ^fidem

SUNE. K. JOHANSSON

138

/Solveig ^Gemert

Riksdagens protokoll 1974:142 Torsdagen den 12 december

Riksdagens protokoll 1974:142