Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1974:130

Torsdagen den 28 november

Kl. 11.00

§ 1 Justerades protokollet för den 20 innevarande månad.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. taxeringsvärdena på vissa .fastigheter vid 1975 års allmänna fastighetstaxering

§ 2 Ang. taxeringsvärdena på vissa fastigheter vid 1975 års allmänna fastighetstaxering

Herr finansminislern STRÄNG erhöll ordet för all besvara,herr Torwalds (c) i kammarens protokoll för den 19 november intagna fråga, nr 356, och anförde:

Herr talman! Herr Torwald har frågat om jag avser att vidtaga några åtgärder för alt åstadkomma rimligare taxeringsvärden på fastigheter i bl. a. Väsisveriges kust- och skärgårdsområden än som framkommer om fastighetstaxeringsnämnderna följer de anvisningar som lämnats av riksskatleverkel och taxeringsiniendenierna.

Taxeringsvärdena skall enligl nyligen antagna regler bestämmas till 75 procent av fastigheternas marknadsvärde. Dessa värden baseras vid 1975 års fastighetstaxering på de genomsnittliga köpeskillingarna under år 1973. Värderingen skall författningsenligt ske bl. a. efter de närmare anvisningar som riksskatleverkel och i vissa fall skattecheferna meddelar. Dessa anvisningar skall följas vid taxeringen. Några speciella åtgärder i anledning av höjda taxeringsvärden för geografiskt avgränsade delar av landet anser jag inte möjliga.

Hen TORWALD (c):

Herr talman! Jag ber först atl få tacka finansministern för svaret, vars i sak negativa besked jag beklagar.

Låt mig hell kort redogöra för bakgrunden till min fråga. För ett par veckor sedan redovisades i Göleborgspressen och TV hur en ledamot av en lokal fastighetstaxeringsnämnd avsagt sig sitt uppdrag, eftersom han bedömde sina möjligheter att påverka taxeringen såsom obefintliga. Han hade under taxeringsnämndens arbete hitintills funnii att nämnden var så hårt styrd av direktiven från riksskatleverkel och taxeringsinten-denten saml av den av länsstyrelsen tillsatta ordföranden atl ledamöterna saknade varje möjlighet att reellt påverka taxeringen. Däremot skulle de få vara med och bära hundhuvudet för de enligt hans förmenande orimligt stora höjningarna av taxeringsvärdena som blev en följd av utfärdade anvisningar. .

Han - liksom jag - finner det egendomligt att man i skärgårdskommunerna bortser från de s. k. släktköpen när det gäller att bedöma mark-

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. taxeringsvärdena på vissa fastigheter vid 1975 års allmänna fastighetstaxering

nadsvärdena samtidigt som de mycket fåtaliga köpen från köpstarka stadsbors sida får bli avgörande för taxeringen av övriga boendes fastigheter. Detta har lett till att tomtvärdena höjts med 100-150 procent och byggnadsvärdena med 60-100 proceni. Det är ju uppenbart att de fåtaliga faslighdsförvärven i dessa attraktiva områden - dit för övrigt även Landvelternygfaltets omgivningar kan räknas jusl nu - inte bör fä bli hell avgörande för vilka taxeringsvärden som skall åsällas övriga fastigheter. Om man tänker sig att alla fasligheter på Öckerö vore till salu är det ju uppenbart att ägarna inte skulle få ul de priser som varit gängse för de fåtaliga överiåtelser som har skett under senare är.

Detta borde givetvis den lokala fastighetstaxeringsnämnden la hänsyn titt vid sitt arbeie, men det har ordförandena och intendenterna icke velal medge. De har i stället hävdat att taxeringsnämnderna skulle vara bundna till de uppgjorda tabellerna och kartorna. För egen del anser jag del självklart att ledamöterna i en taxeringsnämnd inte får vara klav-bundna av dylika hjälpmedel, utan har både räll och skyldighet att även ta hänsyn till andra relevanta förhållanden i sitt arbete för att åsladkomma en rättvis och rimlig taxering.

Del bör kanske också med skärpa understrykas vilka allvariiga konsekvenser så kraftiga höjningar av taxeringsvärdena får för de bofasta invånarna - mänga för att inte säga de flesta är ju pensionärer och tåginkomsttagare såsom fiskare m. fl. - i dessa områden. Dels ökar deras boendekostnader, dels kan de gå miste om bostadstillägg eller i varje fall få dem kraftigt reducerade. Och dessutom riskerar dessa pensionärer atl bli så förmögna på papperet atl de går miste om de extra avdrag som hittills lett titt skattebefrielse eller skaltereduktion.

Jag har dock nyligen läst i pressen att finansminislern uttalat viss förståelse för dessa pensionärers situation.

Herr talman! Detta ger mig anledning att avslutningsvis fråga om inte finansministern är beredd vidlaga sådana åtgärder att verkningarna av de starkt höjda taxeringsvärdena åtminstone för pensionärer och andra låginkomsttagare lindras.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag måste nog göra frågeställaren ledsen genom att säga att jag betraktar en speciell lex in casu för pensionärer när det gäller värderingen av fastigheter som helt omöjlig.

Nu tror jag, herr talman, att den ledamot av taxeringsnämnden som gav offentlighet ål sin olust i en artikel i en Göteborgstidning inte är representativ för hur ledamöterna i taxeringsnämnderna ser pä sin uppgift och på de direkliv de har från riksskatleverkel. Riksskatteverket har lämnal anvisningar som jag lycker är helt tillfredsställande. Såsom jag sade i mitt svar är det 1973 års saluvärden som ligger som utgångspunkt för värderingarna. Sedan reducerar man dessa saluvärden med 25 proceni, och det är normen efter vilken taxeringsnämnderna skatt uppskatta fastigheterna. Men det sägs i de här anvisningarna till taxeringsnämnderna

särskilt att som en allmän regel gäller, enligl anvisningarna titt 9 § kommunalskallelagen, alt hänsyn skall tas till säregna förhåltanden som kan finnas pä en fastighet.

Det skall således, oavsett vilken värderingsmetod som används, vara en individuell värdering av varje fastighet. De värden som anges i anvisningarna är att betrakta såsom riktvärden vid normalförhällanden, och om normalförhällanden inte råder i vissa avseenden bör justering på grund av säregna förhållanden göras av det enligt anvisningarna beräknade värdet. Därmed har man gett de lokala taxeringsnämnderna det utrymme för hänsynstagande som kan anses erforderiigl.

Jag måsle avslutningsvis säga att det vore orimligt om finansministern gick ul med specifika anvisningar på ett arbetsfält som är så pass skiftande som detta. Man får basera arbetet på de värderingsnormer för normalfallet som riksskatleverkel och taxeringsintendenterna har angivit. I övrigt får det sunda förståndet hos taxeringsnämndernas ledamöter vara avgörande.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. taxeringsvärdena på vissa fastigheter vid 1975 års allmänna fastighetstaxering

Hen TORWALD (c):

Herr talman! Jag tackar finansministern för del här tillägget. Vad som oroade mig var att i svaret står att taxeringsvärdena skall fastställas efter vissa principer och att de genomsnittliga köpeskillingarna under år 1973 då skall ligga till grund.

Del heler vidare: "Dessa anvisningar skall följas vid laxeringen." Della ger ell mycket kategoriskt intryck. Och jag är myckel glad för de preciseringar som finansminislern gjorde i sitt senaste inlägg, där han sade att man givelvis vid den lokala taxeringen skall ta hänsyn till "säregna förhållanden".

Nu förstår jag att han i första hand menar att det kan råda säregna förhållanden för en viss faslighet och att del skall påverka taxeringen. Men jag menar att i dessa skärgårdskommuner själva salusitualionen är så säregen att köpeskillingarna på det fåtal fastigheter som bytt ägare under 1973 inte får bli avgörande för vad fiskarnas och övriga perma-nenlboendes fasligheter skall tas upp titt för värde. Om heta fastighetsbeståndet på en ö - om vi kunde tänka oss det - blev ledigt på en gång, så fanns det inte så många köpare på marknaden atl de priser skulle kunna hållas som nu är en följd av ringa tillgång på fastigheter.

Jag vitt alltså än en gång tacka finansminislern för de preciseringar han gjort. Det visar att han delar min uppfattning att de lokala taxeringsnämnderna bör utnyttja sina möjligheter att ta hänsyn till den lokala situationen när de fastställer taxeringsvärdena.

Herr finansminislern STRÄNG:

Herr talman! Frågeställaren har tolkat mig rätt. Det är vid prövningen av den individuella fastighetens taxeringsvärde man har möjligheter alt göra variationer. Det går inte alt avdela vissa bestämda geografiska områden i landet, där fastighetstaxeringen skall ske efter andra normer än vad som gäller för riket i övrigt. Då skulle inte bara Västkusten utan

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. försäkringskassornas administrationskostnader för tandvårdsfor-säkringen

också praktiskt taget de väsentliga delarna av ostkusten liksom kanske även attraktiva delar av inlandet komma i fråga. Och då flyter det hela ut i en sådan rörighet och osäkerhet, att man inte har någonting att hålla i vid prövningen av taxeringsvärdet. Denna bör vid fastighetstaxeringen vara så enhetlig som möjligt över hela landet.

Bara för all undvika alla missförstånd oss emellan vill jag återigen framhålla all del är vid bedömningen av den enskilda fastigheten som jag menar atl variationsmöjligheterna föreligger.

Herr TORWALD (c):

Herr talman! Ja, jag förstår atl finansministern avsåg den enskilda fasligheten, och den variationsmöjligheten skatt naturiigtvis i första hand utnyujas. Men jag anser att man också måste ta en viss hänsyn till de säregna silualioner som uppstår just i områden där del i stort sett inte förekommer någol utbud av fasligheter. Man måsle utnyttja del siffermaterial som finns att tillgå från dessa områden med stor varsamhet. Detta tar nämligen bara hänsyn lill förvärv med hög köpeskilling under det atl transaktioner till rimligare priser undantas från statistiken. Del behöver inte ens vara fråga om släktköp ulan det kan även gälla andra köp, där man har anledning all tro att ett högre pris skulle ha kunnal erhållas på marknaden.

Vi menar all detta inte är rimligt. Jag förslår dock att finansminislern inte med utgångspunkt i gällande bestämmelser kan säga annal än all dessa säregna förhållanden i första hand skatt tas i beaktande när det gäller fastställandet av taxeringsvärdet för den enskilda fastigheten. Det måste sedan vara taxeringsnämndens uppgift all från fastighet till fastighet avgöra i vad mån man kan jämka värdena för alt nå så rimliga taxeringsniväer som möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Ang. försäkringskassornas administrationskostnader för tandvårdsförsäkringen

Herr socialminislern ASPLING erhöll ordel för atl besvara herr Björcks i Nässjö (m) i kammarens protokoll för den 22 november intagna fråga, nr 370, och anförde:

Herr lalman! Herr Björck i Nässjö har frågat om jag vill redogöra för utvecklingen och omfattningen av administrationskostnaderna för den allmänna tandvårdsförsäkringen inom försäkringskassorna.

Tandvårdsförsäkringen började genomföras under sista kvartalet 1973 och trädde helt i kraft den 1 januari 1974. Enligt vad jag har inhämtat från riksförsäkringsverkei visar gjorda beräkningar att administrationskostnaderna under år 1974 utgör mindre än 2 procent av försäkringskassornas totala koslnader för tandvårdsförsäkringen. Om herr

Björck menar att administrationen skutte vara för dyr vilt jag påpeka att försäkringskassornas nämnda administrationskostnader framstår som relativt blygsamma vid en jämförelse med de betydligt högre kostnader för administration som förekommer hos privata försäkringsbolag. Den nya landvårdsförsäkringen liksom socialförsäkringen i övrigt har låga administrationskostnader tack vare en effektiv och väl fungerande organisation i de allmänna försäkringskassorna. En fortsatt rationalisering av socialförsäkringens administration pågår bl. a. genom användning av automatisk dalabehandling.

Samhällels utgifter för tandvårdsförsäkringen beräknas i år uppgå till omkring 700 miljoner kronor, och del är givel att vi måsle ha en kontroll över hur dessa pengar används. Del är enligt min mening bl. a. angeläget med en ordentlig kontroll av den tandvårdsersältning som försäkringskassorna skall betala ut titt de privatpraktiserande tandläkarna och de landtekniska laboratorierna. Försäkringskassan måsle också kunna kontrollera atl gällande taxebindning lillämpas av tandläkarna och att patienterna således inte behöver betala högre avgifter än som följer av den fastställda tandvårdstaxan. Riksförsäkringsverkei och försäkringskassorna måsle vidare ha tillgång till de uppgifter som behövs för all kunna göra en noggrann uppföljning av tandvårdstaxans ekonomiska utfall för tandläkarna. Somjag har framhållit redan i proposilionen om tandvårdsförsäkringen skall försäkringskassorna också kunna tillhandahålla taxeringsmyndigheterna uppgifter om tandläkarnas uppburna tandvårdser-sällningar och patientavgifter. Enligl min mening kan del inte komma i fråga all göra avkall på något av dessa krav pä fullgod kontroll.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. försäkringskassornas administrationskostnader för tandvårdsförsäkringen

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag ber atl få lacka socialministern för svarel på min enkla fråga. Den nya landvårdsförsäkringen har dock trots alll uppenbariigen dragit med sig administrationskostnader som man inte från början räknade med. När reformen genomfördes sades det alt 2 å 3 procent av kassornas totala arbeislid skutte gå ål till administration av den allmänna tandvårdsförsäkringen. Nu har det emellertid under den senasle månaden gjoris undersökningar pä det här områdei av Tandläkarförbundei. Beträffande Stockholmsområdet visar undersökningen den nästan femdubbla siffran - 14 procent i stället för 2 ä 3 procent.

Jag kan också ge andra exempel som har kommit fram i den pilotundersökning som Tandläkarförbundei gjort. I Värmland räknade man med all del skulle gä ål 2 tjänster; men det har gäll ål 5. I Malmö räknade man med mellan 15 och 20; antalet är nu uppe i 40. I Malmöhus län talade man om 3 tjänster; det är nu 15.

Administrationen pä kassenivå skulle kosta 6 miljoner, enligl de beräkningar som från början förelades riksdagen. Mol bakgrunden av de här undersökningarna frågar man sig vad den egentligen kommer atl kosta. Det är en fråga, herr talman, som jag tror att många skulle vilja ha ett svar på. Det rör sig om stora pengar, och det vore därför tacknämligt

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. försäkringskassornas administrationskostnader för tandvårdsförsäkringen

om frågan följes upp ordentligt och om utvecklingen av administrationskostnaderna vid lämpligt lillfälle redovisades offentligt.

Måhända är en av orsakerna till att kostnadsberäkningarna uppenbarligen inte - om de här undersökningarna är korrekta - har kunnat följas den taxa som med sina inte mindre än 99 rubriker har lett till atl besväret för kassorna har blivit betydligt siörre än man frän början räknade med.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Om herr Björck i Nässjö mera vill lita på tandläkarna än på riksförsäkringsverket är det ju hans sak. Jag har redovisat de uppgifter som vi har tillgäng till från riksförsäkringsverket.

Jag vill, herr lalman, göra elt par tillägg för att fästa herr Björcks uppmärksamhel på några väsentliga ting. Tandvårdsförsäkringen omsluter hela svenska folket. 1 en vanlig försäkringskassa för ett län ute i landel klaras hela administrationen av landvårdsförsäkringen av i stort sett fyra, fem tjänstemän. I administrationen ingår också kostnaderna för förtroenddandläkarna. Kostnaderna för blanketter och datakostnaderna svarar för en tiondel av de i och för sig myckel låga administrationskostnaderna för landvårdsförsäkringen.

Jag nämnde i mitt svar de privata försäkringsbolagen. När det gäller deras administrationskostnader skall jag inte här gå in på några siffror, men jag kan försäkra herr Björck att de allmänna försäkringskassorna har lägre administrationskostnader.

Herr talman! Det är inte mer än en vecka sedan jag här i riksdagen besvarade tre interpellationer och två enkla frågor som rörde tandvårdsförsäkringen. Försäkringen diskuterades, som herr Björck kanske vet, i närmare två timmar, och frän moderat håll riktade man flera angrepp mot de regler i försäkringen som avser att trygga folktandvårdens utbyggnad och skydda patienternas, främsi barnens, intressen. Dagen efter denna debatt i riksdagen ställde herr Björck i Nässjö denna nya fråga till mig om tandvårdsförsäkringen.

Jag kan inte finna annat än att man från moderat håll uppenbart är konsekvent ute för att i olika avseenden misstänkliggöra tandvårdsförsäkringen och socialpolitiken över huvud taget. Vi har haft tre sådana angrepp i höst här i riksdagen, och jag skutte vilja fråga herr Björck: När har vi att vänta det fiärde?

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr lalman! Min fråga ställdes mot bakgrunden av att siffror kommit fram, i delta falt från Tandläkarförbundet, som tydde på atl de beräkningar som gjordes och som förelades riksdagen när vi tog beslutet, icke håller i verkligheten. Dä frågade jag herr socialministern vem som har rätt - riksförsäkringsverket eller Tandläkarförbundet.

Herr talman! Jag tycker det är märkligt att man har kommit fram lill så olika resultat. Mol den bakgrunden ansåg jag del vara värdefullt att fä en korrekt information från herr socialministern. Del kan ju inte

ligga i någons intresse att siffrorna här skiljer sig så väsentligt som de gör. Jag kan inte, herr talman, själv avgöra vilket som är korrekl. Men det var aet som jag trodde att herr socialministern kunde bidra titt.

Sedan är det inte pä del sättet alt vi pä värt håll har någon negativ attityd titt vare sig tandvårdsförsäkringen eller socialpolitik i övrigl. Det är helt korrekt att det i kommunen fördes en debatt om dessa frågor förra veckan; jag har protokollet här. Men dä berördes icke den specifika frågan - och jag har läst prolokollet mycket noggrant - som jag här tog upp. Det var därför som jag efteråt - när jag märkte alt det här spörsmålet saknades - ställde, min enkla fråga.

Jag kunde naturiigtvis ha gått upp i debatten förra onsdagen och ställt samma fråga. Men då hade säkeriigen herr socialministern sagt: Det kan jag inte svara på nu. Herr Björck begär det orimliga när han under pågående plenum kommer med så pass specificerade frågor.

Herr lalman! Del har ingenting med misstänkliggörande av socialpolitiken att göra att man försöker se till atl kostnaderna hälls inom rimliga gränser. Tvärtom trorjag att rimliga koslnader och en bra administration stärker förtroendet för vår socialpolitik.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. försäkringskassornas administrationskostnader för tandvårdsförsäkringen

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag har i mitt svar till herr Björck i Nässjö redogjort för riksförsäkringsverkets uppgifter, ochjag litar på dem. Vill herr Björck ifrågasätta dessa uppgifter och mera lita på uppgifter han har fält i andra hand från landläkarna, så må det vara hans egen sak. Men han har fått elt korrekt svar från mig.

Jag vill nämna att i debatten - och läs då protokollet en gäng lill! -hadejag tillfälle att bl. a. tala om blanketterna, som spelade en ingalunda oviktig roll i debatten när man från moderat håll angrep administrationen och del s. k. krånglet.

Herr talman! Jag skall inte föriänga debatten mera pä den här punkten. Jag kan försäkra herr Björck att vi kommer att i hög grad tillse alt vakthållningen kring försäkringarna upprätthålls. Återigen vill jag stryka under att jag inte tror att vare sig tandvårdsförsäkringen eller trygghets-politiken över huvud tagel är betjänt av - skall vi säga - den typ av angrepp från moderaterna som jag gång pä gång upplever här i riksdagen.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Herr socialminislern är så uppenbart irriterad över min fråga att jag börjar misstänka att det kanske ligger någonting i de siffror som här har presenterats frän ena parlen. Annars kan jag icke förslå herr socialministerns irritation.

Det är självklart att del icke finns något område som skulle vara tabubelagt för frågor. Här har kommii fram olika uppgifter, och jag är icke mannen att avgöra vilka som är de korrekta. Del är möjligt att det är riksförsäkringsverkets. Men det kan väl rimligtvis inte hindra att man här i kammaren redogör för det inträffade och ställer en fråga om

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. försäkringskassornas administrationskostnader för tandvårdsförsäkringen

siffror som så väsentligt skiljer sig från dem som riksförsäkringsverket har lagl fram.

Herr socialminislern ASPLING:

Herr talman! Herr Björcks fortsatta inlägg förvånar mig mer och mer. Jag har här gett honom elt korrekt svar. Han ifrågasätter delta. Han ifrågasätter sanningsenligheten i uppgifterna från ett statligt ämbetsverk som har ansvaret trots alt han har fått ett korrekt svar.

Jag vill med anledning av vad herr Björck senare sade bara fästa hans uppmärksamhet på - för det spelar också en rott i den här debatten -atl enligl den nya blanketten tiU tandvårdsräkning, som är avsedd att gälla från årsskiftet, skall vissa nya uppgifter lämnas, samtidigt som blanketten innehåller vissa förenklingar. En nyhet är atl tandvärdsräkningarna i fortsättningen skall vara försedda med bl. a. löpande numrering. Det spelade sin roll i debatten här för någon vecka sedan. Jag hade anledning atl påpeka detta beträffande räkningsblanketien, och det kan väl pä den punkten inte vara någonting som herr Björck i Nässjö har invändningar emol, hoppas jag.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr lalman! Jag skall inte föriänga debatten mycket mera utan vill bara säga all om man ibland rör sig med olika siffror kan delta bl. a. bero pä atl man mäter olika perioder och utgår från olika grunder. Det kan hell enkell vara en skillnad i statistiken. Detta innebär icke all man misstänkliggör någol ämbetsverk, även om naturligtvis också ämbetsverken kan fela - det ser vi vät då och då. Nej, det är helt enkelt ett försök att få reda på vad som verkligen är korrekt.

Jag förslär fortfarande icke socialministerns irritation. Det är ändå så i en parlamentarisk demokrati att vi riksdagsledamöter bl. a. har titt uppgift atl genom frågor försöka få fram vad som verkligen är fakta.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talrnan! Detta blir mitt sista inlägg i den här debatten.

Jag har svarat pä herr Björcks i Nässjö enkla fråga genom att lämna en direkl uppgift från riksförsäkringsverket. Det är denna herr Björck ifrågasätter.

Jag har ingenting emot alt herr Björck i olika avseenden botaniserar i de här sammanhangen, men vad vi har diskuterat är frågan om administrationskostnaderna. Jag har svarat pä den frågan, och jag har gjort del mol bakgrund av uppgifter frän ett statligt ämbetsverk.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 4 Om förbud för enskild person att bära pistol eller annat fickvapen

Herrjustitieminislern GEIJER erhöll ordet för alt besvara herr Mell-qvisis (s) i kammarens protokoll för den 19 november intagna fråga, nr 355, och anförde:

Herr talman! Herr Mellqvist har frågat om jag är beredd atl föreslå sådan ändring i vapenlagen som förhindrar att enskilda personer kan få tillstånd att bära pistol eller annal fickvapen.

Av 9 § andra stycket vapenlagen framgår att tillstånd för innehav av pistol eller annat fickvapen får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. I vapenkungörelsens 5 § finns ytteriigare krav för sådant tillstånd. Huvudregeln är atl sökanden måste vara aktiv medlem i skytteförening eller motsvarande organisation samt ha uppfyllt kraven för Svenska pis-tolskytleförbundets pistotskytlemärke i guld eller Svenska sporlskytte-förbundets sitvermärke i snabbskjutning eller precisionsskjutning. Enligl en undantagsbestämmelse i samma paragraf kan tillstånd dock också meddelas sökande som på grund av sin tjänst är i behov av vapnet. I rikspolisstyrelsens föreskrifter och anvisningar till den nya vapenlag-stiflningen framhålls i denna del att tiltstånd för skyddsändamål skall meddelas endast då ett synnerligt behov föreligger. Såsom exempel nämns befälhavare pä fartyg som går i regelbunden utländsk trafik samt väktare med särskilt kvalificerade bevakningsuppgifter.

Den nya vapenlagstiftningen, som trädde i kraft den I juli i år, ger generelll sett uitryck för en betydligt strängare syn pä frågor om vapeninnehav än den gamla vapenförordningen från år 1949. Delta gäller inte minst pistoler och andra fickvapen. Vid sådant förhållande och mot bakgrund av nyss nämnda bestämmelser och föreskrifter är jag övertygad om att vi utan ytterligare åtgärder skatt kunna undvika en olämplig titt-ständsgivning på detta område. Enligl uppgift från rikspolisstyrelsen känner man där inte heller till något fall där tillstånd för enskild att inneha pistol eller annat fickvapen för skyddsändamäl har meddelats enligt den nya vapenlagen.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att fä tacka justitieministern för svaret.

Anledningen till alt den här frågan togs upp var atl som bekanl en viss företagsledare, som känner sig hotad, med olika krystade motiveringar anser sig i behov av att vara beväpnad. Själva ansökningsförfarandet för att få medgivandel är i och för sig mycket intressant. Den lokala polismyndigheten har vid tvä tillfällen avslagit vederbörandes ansökan under det att länspolischefen har bifallit framställningen. Det är detta medgivande som helt naturiigt har väckt så stor uppmärksamhet, och fiera organisationer har som bekanl protesterat mot att länspolischefen har givit sådant tillstånd.

Här är man inne på ett principiellt mycket viktigt område, eftersom

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Om förbud för enskild person att bära pistol eller annat fickvapen

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. borttagande av prefixet "Kunglig" i namnet på statliga myndigheter

det ju kan finnas många företagsledare eller personer i liknande ställning som av olika anledningar anser sig tvungna atl gå beväpnade. Av det svar som justitieministern nu lämnat framgår emellertid att den nya vapenlagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli i år, har skärpts och alt det i fortsättningen lorde bli ganska svårt atl lämna medgivaiide av sådant slag som del här är fråga om.

Jag tror inte att den person som det här gäller uppfyller de krav som anges i frågesvaret, bl. a. alt vara medlem i skytteförening eller motsvarande organisation, och att det alltså har kunnat vara motiveringen för att medge honom rätt att inneha vapen. Jag tror mig i stället kunna säga atl det var helt andra motiveringar som låg bakom länspolischefens medgivande, motiveringar som kanske hade sin grund i den gamla vapenförordningen men som mot bakgrund av vad som sägs i den nya vapenlagstiftningen knappast är giltiga nu.

Det svar som statsrådet nu lämnat hoppas jag i fortsättningen skall göra det betydligt svårare för enskilda personer i liknande ställning att på angivna skäl fl tillstånd att bära vapen.

Jag tackar än en gång för svaret.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 5 Ang. borttagande av prefixet "Kunglig" i namnet på statliga myndigheter

Herrjustitieminislern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Björcks i Nässjö (m) i kammarens protokoll för den 19 november intagna fråga, nr 357, och anförde:

Herr talman! Herr Björck i Nässjö har frågat mig om jag vill redogöra dels för vilka principer som ligger till grund för beslutet alt la bort prefixet "Kunglig" för myndigheter, militära förband m. m. i samband med den nya författningens ikraftträdande, dels för hur beslut fattals i denna fråga.

Enligt 1809 års regeringsform är det kungen som styr riket. I detta ligger bl. a. att kungen har det formella chefskapet över de myndigheter som är underställda Kungl. Maj:t. Bruket av ordet "Kunglig" framför myndighets namn utgör en markering av detta förhållande.

Någon föreskrift om att myndighets namn skall föregås av ordet "Kunglig" finns inte. På senare lid inrättade myndigheter använder för övrigl inte ordet framför sina namn. Ordel förekommer inte heller framför myndighets namn i lagar och andra författningar.

Enligt den nya regeringsformen, som börjar tillämpas den 1 januari 1975, är det regeringen som styr riket. Myndigheterna lyder därefter under regeringen, inte under kungen. En konsekvens av detta blir atl ordel "Kunglig", som i dag markerar myndighetens lydnadsställning i förhällande till kungen, bör slopas framför myndighets namn. När det gäller militära myndigheter och förband tillkommer den omständigheten atl

kungens ställning som högste befälhavare upphör med 1974 års utgång. Av vad jag nu har sagt framgår att något formellt beslut i frågan inte har behövt fattas.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr justitieministern för svaret pä min enkla fråga.

Under senare tid har vi frän den socialdemokratiska regeringen fält uppleva en rad försök att slå sä hårt som opinionen tillåter mot monarkin. I samband med författningsreformen gjorde man sitt bästa för alt reducera monarkens formella roll, och därefter har vi så sent som i år haft tillfälle atl la ställning till frågan om att avskaffa en del av kungahusets skattefrihet m. m. Nu är det alltså dags att ta bort prefixet "Kunglig" framför namn pä myndigheter, miliiära förband m. m. - ett prefix som i åtskilliga falt har funnits i flera hundra år.

Om detta är tvä saker att säga. För det första anser jag att beslutet om detta borttagande har tillkommit pä ett underiigt sätt. Det finns inget konseljbeslut i frågan. I stället är det sä, enligt vad jag har fält reda pä, att det är statsrådsberedningen, alltså Olof Palmes kansli, som ligger bakom detta, och det är i och för sig typiskt. Det finns inte ens någon skriftlig instruktion från rättschefen i statsrådsberedningen till redaktören för statskalendern om principerna för borttagandet av detta prefix. Allt har skett muntligt.

Man ändrar alltså namn som har månghundraårig hävd, genom att en tjänsteman i herr Palmes kansli och en redaktör för statskalendern sitter och tycker till. Del minsta som kan begäras i en sådan här fråga är väl att det fattas något slags formellt beslut - det fattas 27 000 beslut per är i konseljen, så del skulle inte ha inneburit någon ytteriigare arbetsbelastning.

För det andra är borttagandet av prefixet "Kunglig" enligt mitt se att se helt onödigt. Det tjänar inget vettigt syfte. Det kunde myckel väl ha fått stå kvar trots den nya författningen. Den nya grundlagen påbjuder icke att prefixet "Kunglig" tas bort. Ändringen kommer uppen-bartigen till stånd för att glädja en och annan republikan.

Beslutet innebär iraditionslöshet, klåfingrighet och ytteriigare ett steg i rikining mot ett allt färglösare och tråkigare samhälle. I den här frågan kunde man ha visat en viss respekt för traditionen och låtit prefixet stå kvar. Åtminstone kunde de myndigheter - civila eller miliiära - som vill ha det kvar tillåtas att behålla det.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. borttagande av prefixet "Kunglig" i namnet på stadiga myndigheter

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Jag kan komplettera svaret titt Björck med all säga följande.

Herr Björck frågar varför man inte kunde kosta på sig alt fatta ett konseljbeslut i denna fråga. Det framgår av mitt svar att det inte finns någol beslut om att myndighets namn skall ha prefixet "Kunglig". Del

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. borttagande av prefixet "Kunglig" i namnet på statliga myndigheter

finns därför inget beslut att ändra på. Det är med hänsyn till den nya regeringsformen naturligt att man inte längre använder detta prefix i statskalendern.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Är det egentligen så självklart att prefixet "Kunglig" försvinner? Denna riksdag har så gott som enhälligt beslutat att Sverige även i fortsättningen skall vara en konstitutionell monarki. Konungen är fortfarande statschef, och han har fortfarande en del funktioner, låt vara av formell natur. Det är därför ingenting som säger alt det är nödvändigt att detta prefix försvinner. När det gäller de militära förbanden anges del i förarbetena till den nya grundlagen, som herr Geijer själv har signerat, alt Konungen också i fortsättningen skall vara krigsmaktens främste företrädare.

Jag lycker ändå alt någon form av beslut borde föregå eller atl någon skriftlig dokumentation borde föreligga vid en så omfattande ändring som det här rör sig om. Man kan ju tänka sig att ett och annat förband, eller alla förband, eller en och annan myndighet gärna skulle vilja ha kvar prefixet.

Skatt det här tolkas så att de icke har den möjligheten, även om de skulle vilja?

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Nu tog herr Björck upp en annan fråga, nämligen om borttagandet av prefixet på något sätt kan komma i konfiikl med att Sverige är en konstitutionell monarki. Del gör det inte alls. Herr Björck vet lika väl som jag att det i den nu gällande regeringsformen heter att Konungen styr riket och att myndigheterna därför formellt är underställda Konungen. I den nya regeringsformen heter det att regeringen styr riket och längre fram atl myndigheterna lyder under regeringen i dessa avseenden. Denna fråga har alltså icke att göra med att Sverige är en monarki.

Detta är ju inte en fråga av någon betydande slorieksordning. Herr Björck frågar orn det är förbjudet för någon myndighet att kalla sig "Kunglig". Jag vet inte någon straffbestämmelse som skulle kunna åberopas i en sådan situation. Jag föreställer mig emellertid att rationella och praktiska skäl lalar för att man i fortsättningen icke använder detta prefix.

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Det sistnämnda ber jag nalurtiglvis alt få tacka justitieministern alldeles särskilt för. Det innebär alltså, om jag lolkar justitieministern rätt, att vi får en viss valfrihet på detta område.

Jag kan hälla med om alt detta inte är en av de största frågor som vi har att diskuiera i den här kammaren, men det är ändå en fråga som mänga människor intresserar sig för. Framför allt, herr talman, irriterar sig mänga människor över att man i klåfingrighetens namn och i sitt

republikanska nit ägnar sig åt att ta bort sådana prefix som har en månghundraårig hävd. Någol rimligt syfte kan detta faktiskt inte fiäna. Den enda konsekvensen blir väl alt man tvingas ändra en mängd stadgor och författningar och trycka nytt brevpapper m. m. Det kan väl inte vara någonting särskilt eftersträvansvärt.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Jag kan inte se att det finns någon som helst anledning att trycka nya brevpapper; det går säkert utmärkt bra att använda det gamla brevpapperet tills det tar slut.

Slutligen vill jag bara notera att herr Björck i Nässjö kallar det klåfingrighet att man vidtar en förändring som är fullt i linje med den nya regeringsform som vi har beslutat anta här i landet.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. tillämpligheten av lagen om tillfälligt omhändertagande

Hen BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! I så fall ber jag om tillgift och ber att fingrighet mot ordet pietetslöshet.

byta ut klä-

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Ang. tillämpligheten av lagen om tillfälligt omhändertagande

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att i elt sammanhang besvara dels fru Berganders (s) i kammarens protokoll för den 19 november intagna fråga, nr 358, dels herr Olssons i Stockholm (vpk) i kammarens protokoll för den 20 november iniagna fråga, nr 365, och anförde:

Herr talman! Fru Bergander har frågat, om jag anser att lagen om tillfälligt omhändertagande är tillämplig på arbetsgivares anmodan vid konfiikl på arbetsplats.

Herr Sune Olsson har frågat, om jag anser att lagen om tillfälligt omhändertagande kan få användas för utnytfiande av polis för avhysning av arbetare från arbetsplats.

Jag ber att få besvara dessa frågor i ett sammanhang.

Jag utgår från att frägeställarna tänker på bestämmelserna i tagens 3 §. Där anges under vilka förhåltanden en polisman kan omhänderta någon för att upprätthålla allmän ordning eller för att förhindra brott. Såvitt gäller förstnämnda fall, dvs. ordningshållningen, är det genom ordalagen klart att ingripanden endast kan ske på allmänna platser. En tillämpning av 3 § i lagen pä en arbetsplats kan därför endast komma i fråga i fall då ett omhändertagande framstår som nödvändigt för att avvärja en straffbelagd gärning, t. ex. misshandel eller skadegörelse. Jag vill slutligen betona att det här som i allt övrigt polisarbete finns den övergripande bestämmelsen i 16 § polisinstruktionen som anger, att polisman aldrig får använda strängare medel än förhållandena kräver, utan alltid i första hand bör söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar.

2 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. tillämpligheten av lagen om tillfälligt omhändertagande

Fru BERGANDER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för svaret på min fråga.

Jag anser det mycket viktigt att man slår fast att konfiikter på arbetsplats skall lösas den fackliga vägen. Diskussionerna i pressen har kanske gett en annan vinkling, varför det är av stor vikt att justitieministern med det här svaret, såsom jag ser det, helt har tagit avstånd frän de tankarna.

Utöver detta skulle jag vilja säga att alla ju vet att när den här tagen infördes var meningarna mycket delade om vikten av att lagen verkligen kom till stånd. Jag uttryckte själv i remissdebatten oro över att man skulle sopa problem av social karaktär under mattan.

Vid lagens användande bör man se till att inte onödiga motsättningar skapas mellan polis och allmänhet. Polisen skall enligl mitt förmenande vara ett stöd också för de grupper i samhället som vi kallar utslagna. Det är som jag ser det av oerhört stor vikt alt man använder lagen restriktivt och undviker atl ge olika grupper, ungdomar och andra, den uppfattningen att polisen handlar godtyckligt i dessa sammanhang.

Tack för svaret.

Hen OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Jag ber att fä tacka justitieministern för svarel pä min enkla fråga.

Som fru Bergander sade kritiserades lagen hårt redan när den infördes. För vpk:s del log sig den kritiken praktiska uttryck, eftersom vi röstade mot att den skutte antagas. Vi tycker nog att kritiken i stor utsträckning har visat sig befogad. Nu framförs också kritik frän andra häll, t. ex. inom socialdemokratin. Jag vill för protokollets skull läsa in vad LO:s tidning Fackföreningsrörelsen skriver om denna lag under rubriken Överfiödig lag:

"Denna lag har visat sig öppna vägen för godtycke och upprörande övergrepp mot enskilda personer. Bara de senaste veckorna har fiera fatt inträffat då polisen, med stöd av den här lagen, gjort uppenbart orimliga ingripanden mot enskilda personer.

Det var med stöd av lagen om tillfälligt omhändertagande som polisen, på en arbetsgivares begäran, arresterade en arbetare på ett företag i Skåne på ett sä brutalt sätt, att arbetaren kom till skada, och det var med stöd av den här lagen som en 33-årig barnavårdsassistent i Stockholm arresterades då han stod och väntade på en kamrat i tunnelbanan. Hur många ungdomar som på alltför lösa grunder blivit omhändertagna går naturligtvis inte att få uppgift om. Men enligl socialarbetare och barnavårdsfolk som uttalat sig är det inte ovanligt atl lagen missbrukas.

Polisen har ett helt batteri av lagar atl tillgripa mot personer som verkligen begår brottsliga gärningar, uppträder berusat, begår skadegörelse eller ofredar människor. Lagen om tillfälligt omhändertagande är därför helt överflödig för ordningens upprätthållande."

Justitieministern har i en TV-debatt sagt att det inte var lagen om lillfälligt omhändertagande som användes på företaget i Skåne. Men kvar står att polismannen trodde sig använda den tagen, även om man nu efteråt kan konstruera om det heta och gräva fram en annan tillämplig lagparagraf Jag tycker att det av justitieministerns svar framgår att lagen kan tillämpas på arbetsplatser i vissa fall när fara för brott skutte föreligga, och det är illavarslande. Enligt mina egna erfarenheter frän arbetsplatserna borde det strängt taget vara arbetarna som hade befogenhet att skicka polisen på arbetsgivaren, t. ex. när arbetarskyddet är dåligt och när folk skickas ut på fartiga uppgifter. Jag ställer inget krav i det sammanhanget, men jag tycker att det vore rimligt.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Fru Berganders allmänna synpunkter på lagen delar jag hell och fullt.

Del som har legat bakom de båda frågor som har ställts var väl den artikel i Fackföreningsrörelsen som herr Olsson i Stockholm citerade. Dä är det angeläget att tala om att det icke var lagen om tillfälligt omhändertagande som t/llämpades i detta fall. Herr Olsson säger att polismannen trodde att han tillämpade denna lag. Det bestrider polismannen, och det framgår av arrestantbladet att man icke åberopade denna lag när personen i fråga fördes in på polisstationen utan att det var andra omständigheter som åberopades.

Både med hänsyn till denne person och på grund av att fallet är föremål för JO:s prövning kan jag här inte gä in på det enskilda fallet. Men sä mycket känner jag ändå till händelseförioppet attjag utan vidare kan säga att i en sådan situation som här förelåg är lagen om tillfälligt omhändertagande icke tillämplig. Det skulle alltså ha varit felaktigt att åberopa denna lag.

En annan fråga är hur man på en arbetsplats skall handla till skydd för en person som uppträder besvärligt och oregerligt och till skydd för arbetskamraterna. Man kan inte rimligen begära atl arbetskamraterna själva skall bruka våld för att fä bort en sådan person, utan då är den riktiga vägen att vända sig till polisen.

Hen OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Jag har fått mina uppgifter genom LO-organet Aftonbladet som intervjuat polismannen. Han har enligt Aftonbladet sagl att han vid detta tillfälle tillämpade lajen om tillfälligt omhändertagande. Om den frågan vet jag inte mer än så.

Sedan undrar justitieministern hur man skall göra pä en arbetsplats för att komma till rätta med en besväriig situation. Vad man enligt min mening inte skall göra är att ta dit polis. Varför skall just en arbetsledare ha förmånen att tillkalla polis då han tycker alt någon uppträder störande. 1 artikeln i Aftonbladet sades också, att arbetsledningen hävdade att arbetaren i fråga hade agiterat för vild strejk och att det skulle ha varit en av anledningarna till att han greps. Nu kan journalister förvisso för-

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. tillämpligheten av lagen om tillfälligt omhändertagande

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. tillämpligheten av lagen om tillfälligt omhändertagande

vränga saker och ting, men någon sanning torde det väl ändå ligga i detta.

För mig framstår det som mycket stötande alt polisen skall kunna komma in på en arbetsplats och gripa en person bara därför atl en arbetsledare vill det. Som jag sade i milt tidigare inlägg skulle jag förstå del om det vore tvärt om, dvs. att arbetarna hade möjlighet att komma till rätta med besväriiga arbetsledare.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr lalman! Jag tycker också atl det vore stötande om man skulle kunna ropa på polis därför att någon uppträder störande på en arbetsplats. Men det var i detta fall inte fråga om något sådant, utan denne person var enligt arbetskamraterna, som skrivit ett intyg om detta, en fara både för sig själv och för arbetskamraterna. Man arbetade i höga ställningar, och det är inte lämpligt att en berusad person klättrar upp i höga ställningar till fara för sin egen och andras säkerhei.

I situationer då del kan bli nödvändigt atl man på en arbetsplats kallar pä polis därför att man inte pä vanligt sätt kan åstadkomma någon rättelse spelar det ingen roll om det gäller en arbetare eller en förman. Om en förman hade uppträtt på det sätt som arbetskamraterna sagt att den här arbetaren uppträdde pä, hade det även i sådant fall funnits anledning att kalla på polis.

Fru BERGANDER (s):

Herr latman! Jag vitt i delta senare skede av debatten säga att det för mig förefaller lika orimligt att kalla pä polis för att lösa en konflikt på en arbetsplats oavsett vilken part sorn gör det. Jag anser att sådana saker skall klaras upp den fackliga vägen oberoende av vilken part som anser sig vara förfördelad.

För övrigt vill jag understryka mitt tack till justitieministern, som i allt ställde sig bakom mitt principiella resonemang. Det anser jag vara mycket värdefullt.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! I en akut situation pä en arbetsplats, där en person ulgör en fara för sig själv, sina arbetskamrater och arbetsledningen, har man inte alttid möjlighet att katta på en ombudsman. Han kanske är bosatt på en annan ort. Om inte arbetsledningen och arbetskamraterna kan klara situationen, finns ingen annan utväg än att med våld få personen frän arbetsplatsen. Men arbetsledningen etter arbetskamraterna skall inte använda våld, om den finner det nödvändigt. Vi håller här i landet pä att endast polisen får använda våld. Den här personen var så besväriig att det inte fanns möjlighet att få honom att frivilligl lämna arbetsplatsen, och då återstod ingenting annat än att förfara enligt vanliga principer här i landet.

Man kan inte begära att en facktig ombudsman skall ta hand om berusade personer. Det tigger väl litet utanför hans arbetsuppgifter.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 7 Om sekretesskydd för vissa personuppgifter

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Om sekretesskydd för vissa personuppgifter

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för all besvara herr Petterssons i Lund (s) i kammarens protokoll för den 20 november intagna fråga, nr 360, och anförde:

Herr lalman! Herr Pettersson i Lund har frågat om jag - mot bakgrund av debatten kring statistiska centra/byråns levnadsnivåundersökning -är beredd alt för riksdagen skyndsaml framlägga förslag lill sådan ändring i 16 § sekretesslagen atl avpersonifierade, men ändå idenlifierbara, personuppgifter kan sekretessbeläggas.

Som bakgrund till frågan vill jag nämna att 16 § sekretesslagen ger regler om sekretess för uppgifter som har lämnats för slatlig eller kommunal statistik och för myndighets bearbetning av sädana uppgifter. I fråga om uppgifter som avser enskilda gäller som förutsättning för sekretesskyddet bl. a. att personerna är angivna med namn etter annan ideniilelsbeteckning. Frågan gäller alltså om denna förutsättning bör kunna slopas.

Denna fråga hör till dem som är av betydelse i regeringsärendet angående statistiska centralbyråns register om levnadsförhållandena i samhället. Detta ärende kommer sannolikt att prövas av regeringen inom de närmaste veckorna. Hur regeringen då kommer att se på frågorna om behovet av avpersonifiering av personuppgifterna och i så fall vidgat sekretesskydd för dessa uppgifter kan jag givelvis inte säga i dag.

Jag vill emellertid erinra om att frågan om sekretess för statistiska uppgifter ingår i offentlighets- och sekretesslagstiftningskommilténs utredningsuppdrag. Detta omfattar en översyn av sekretesslagstiftningen i dess helhet. Kommittén väntas lägga fram sitt slutbetänkande redan under våren 1975. Del är givet att det ligger nära till hands att ställning lill den av herr Pettersson väckta frågan las först i samband med atl slutbeiänkandd övervägs.

Hen PETTERSSON i Lund (s):

Herr lalman! Jag tackar justitieministern för svaret. Jag tillhor dem som anser all ett modernt välfärdssamhälle behöver en hel del statistik och individanknuten information för alt fungera på ett för medborgarna tillfredsställande sätt. En mängd uppgifter behövs, inte bara för alt samhällsapparalen skall kunna fungera effektivt utan också för att den fram-åtriklade samhällsplaneringen skatt kunna förbättras och för alt reformpolitiken skatt kunna drivas vidare. Bl. a. från denna utgångspunkt är jag angelägen om att det skall finnas elt sådant sekretesskydd för den

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Om sekretesskydd för vissa personuppgifter

enskilde medborgaren, när han lämnar uppgifter till olika myndigheter, att han inte skall behöva oroa sig för atl inträngande och känsliga uppgifter om honom själv blir offentligt tillgängliga. Finns inte delta förtroende från den enskilde medborgaren, kommer samhället att få problem med att skaffa in de uppgifter som behövs.

Den senaste tidens diskussion kring statistiska centralbyråns levnadsnivåundersökning har nu visat att den enskilde medborgaren inte alltid har sådana garantier för sitt integritetsskydd. Uppmärksamheten har främst riktats mot två förhållanden. Det ena är att om man i syfte alt ytteriigare förstärka integritetsskyddet tar bort identitetsbeteckningarna från ett i vissa avseenden känsligt och inträngande intervjumaterial, blir effekten i själva verket den rakt motsatta. Materialet blir inte längre sekretesskyddat utan offentligt och därmed tillgängligt för vem som helst.

Det andra är att trots frånvaron av namn eller annan identitetsbeteckning kan det vara möjligt vid mera ingående intervjuundersökningar att via de lämnade uppgifterna ändå känna igen enskilda personer i materiatet. Dessa brister i sekretesskyddet har naturiigtvis oroat många, och det är mot den bakgrunden jag har ställt frågan till justitieministern om en utvidgning av 16 § i sekretesslagen för att bl. a. komma till rätla med problemen kring den aktuella centralbyråundersökningen.

Nu hänvisar justitieministern till offentlighets-och sekretesstagstift-ningskommittén och vill avvakta dess betänkande. Jag tycker nog att det är titel olyckligt, därför atl det här är en aktuell situation och en aktuell debatt och mänga medborgare är oroade pä denna punkt. Jag hade åtminstone hoppats att justitieministern kunnat komma med ett vägledande ord i dag, bl. a. till offentlighets- och sekretesslagstiftnings-kommittén. Den kan gott behöva ett ord på vägen om hur justitieministern ser pä behovet av en utvidgad sekretesslagstiftning. Dessutom tror jag alt ett besked från justitieministern skulle ha haft lugnande inverkan på den opinion som nu oroar sig för bristerna i sekretesskyddet.

Jag tycker att det här är elt generellt men också ett aktuellt problem. Jag behöver inte nödvändigtvis hänvisa till centralbyråns mycket omdiskuterade levnadsstandardsundersökning, även om det är den som har dragit upp debatten.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Herr Petterssons i Lund anförande föranleder mig bara alt understryka att sekretesskydd ju gäller för uppgiflslämnarna i den pågående undersökningen och att offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén redan genom sina direkliv har frågan om sekretesslagstiftningen uppe pä sin dagordning. Herr Pettersson tycker alt jag borde ha sagl någonting lugnande, men det räcker väl med vad jag sagt i svaret, nämligen att regeringen inom kort kommer att la slällning lill de besvär som har anförts. Efter det ställningstagandet tror jag nog alt det hela skall klarna.

Hen PETTERSSON i Lund (s):

Herr talman! Jag tror att man kan ha en ganska pessimistisk syn på offentlighets- och sekretesslagstiftningskommitténs möjligheteratt komma fram med sitt betänkande under våren 1975. Allt fler uppgifter pä del här mycket känsliga och invecklade området lastas nu över pä denna kommitté, och min bedömning är att den säkerligen inte kommer att vara färdig med sitt betänkande i lid. Är den bedömningen riktig, så understryker det ju yllertigare behovet av att justitieministern här i dag kan anföra några allmänna synpunkter på problemet.

Justitieministern säger att vi har ett sekretesskydd som fungerar. Ja, herr justitieminister, det fungerar under förutsättning att man inte tar bort personnummer eller andra identitetsbeteckningar ur materialet. Men vill man gå vidare och förslärka skyddet för den enskilde - med tanke på vad som kan hända om materialet skulle komma pä avvägar eller pä annat sätt bli tillgängligt - och ta bort personnummer och liknande beteckningar, då gäller inte sekretesskyddet längre. Det var i det läget som min fråga gällde om justitieministern i dag kunde antyda att man skulle kunna tänka sig en utvidgning av 16 § i sekretesslagen. Jag tror att detta är en väldigt viktig fråga för många människor, inte minst för dem som har atl ta ställning till huruvida de skall svara på statistiska centralbyråns intervjuundersökning eller inte.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Om sekretesskydd .för vissa personuppgifter

Herr justitieministern GEIJER:

Herr lalman! För alt herr Pettersson skall förstå att den här frågan kommer att ordna sig bör det räcka med att säga att det inte finns någon anledning för mig att i dag, innan regeringen fattat beslut, ta ställning lill huruvida det finns skäl att göra någon ändring av 16 § i sekretesslagen. Det beror på hur utgången blir i regeringsärendet. Skulle regeringsavgörandet innebära godkännande av någon form av identifiering kommer under alla förhållanden beslutet också att innefatta direktiv i fråga om sekretesskyddet. Men jag kan inte i det här skedet ta ställning till om del finns någon anledning att ändra på 16 § i sekretesslagen.

Hen PETTERSSON i Lund (s):

Herr talman! Jag tolkar justitieministern på det sättet att det av många ivrigt inväntade regeringsbeslutet, som skall komma om några veckor, förutom ställningstagandet i del aktuella fallet även inkluderar ett övervägande och en bedömning av den generella problematiken. Jag tycker det är ett självklart krav att man i vissa fall skall få ha kvar sekretessen på intervjumaterial och liknande där personidenlifikation och personnummer tagits bort, men där man ändå, via andra uppgifter, kanske kan identifiera enskilda personer. Jag tror del är ett absolut krav från den allmänna opinionen att man skatt kunna klara delta problem med utvidgad sekrelesslagsliftning.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Ang. tidpunkten för .förslag rörande kulturarbetarfrågorna

§ 8 Ang. tidpunkten för förslag rörande kulturarbetarfrågorna

Herr utbildningsministern ZACHRISSON erhöll ordel för alt besvara fru Mogårds (m) i kammarens protokoll för den 22 november iniagna fråga, nr 369, och anförde:

Herr talman! Fru Mogård har frågat mig när förslag rörande kultur-arbetarfrågorna väntas bli framlagda.

Regeringens förslag beträffande förbättring av kulturarbetarnas villkor skall grundas på kulturrådets andra belänkande, som kommer att läggas fram under januari 1975.

I vårens kulturproposition framhöll jag att det bör bli möjligt att ta ställning till förslagen under den treårsperiod ■då de statliga insatserna på kulturområdet kommer alt utvecklas.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Zachrisson för svaret på min enkla fråga.

Kulturrådet tillsattes år 1969. I planen för sitt utredningsarbete, som offentliggjordes i juni 1969, ansåg man att kulturskaparnas levnadsvillkor borde prioriteras före allt annat. Man hävdade: "Den långsiktiga omvandlingen av kulturpolitiken bör inte skymma det faktum att stora grupper utövande konstnärer och andra kulturarbetare alltjämt lever under myckel knappa ekonomiska betingelser. Detta är enligt kulturrådels mening ett akut problem som bör ges en tidsmässig prioritering."

Ingeniing har emellertid hänt på detta område på fem år. Passiviteten har också på regeringshåll varit påfallande, man har såvitt jag vet inte heller försökt att påskynda kulturrådets arbete belräffande dessa frågor. Motioner har väckts år efter år om förbättrade och ändrade villkor för kulturskaparna. Kulturutskottet har avslagit dem och med varierande formuleringar hänvisat lill att kulturrådels förslag vore atl vänta inom kort tid. Så sent som i våras sade utskottet, efter en undersökning man dä gjorde, att betänkandet skulle komma i september 1974. Inte heller den tiden har kunnat hållas.

Nu tycks äntligen förslagen vara på väg. Då kan man kanske också snart förvänta proposition frän regeringen, där man erkänner principen alt kulturskaparna i första hand skall ha ersättning för sitt arbeie, inte slöd, och där man gör allvartiga ansträngningar att bereda kulturskaparna arbetstillfällen.

Om så är fallet är det mycket glädjande. Kulturskaparna, som har haft anledning att betvivla regeringens intresse för deras förhållanden, kan repa mod. Denna angelägna fråga förs närmare en lösning.

Herr utbildningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Fru Mogårds intresse i elfte timmen för kulturarbetarna behöver inte föranleda särskilt många kommentarer. Del har länge varit känt att della betänkande från kulturrådet skulle komma. Att det inte

kom i september berodde beklagligt nog pä sjukdom, sådant kan hända i mer än ett sammanhang.

Att vi i riksdagen under de är som varit haft möjlighet att pä punkt efter punkt förbättra kulturarbetarnas villkor och att kulturutskottet också välvilligt biträtt regeringens förslag på åtskilliga punkter är i och för sig glädjande. Jag vill dock framhålla atl jag anser det väldigt angeläget att vi snart får möjlighet till en helhetsbedömning av kulturarbetarnas villkor eftersom det fortfarande finns stora orättvisor mellan de olika grupperna. Vi häller emellertid utomordentligt nära och bra kontakt med dem och har kontinuerliga övertäggningar med kulturarbetarnas organisationer i departementet i väntan på den slutgiltiga lösning, som jag hoppas skall bli följden av det betänkande som nu snart kommer.

Fru MOGÅRD (m):

Herr latman! Jag har redan sagt alt jag tycker det är glädjande atl det äntligen börjar bli fart på detta ärende.

Jag måste ändå bemöta statsrådet när det gäller hans påstående atl mitt inlresse har uppkommit i elfte limmen. Det känns litet egendomligt att höra från en f d. ulskottskamrat som vät känner till hur det förhåller sig och med vilken jag bl. a. i utskottet har haft intensiva debatter just i denna fråga.

Överläggningen var härmed sluiad.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

§ 9 Föredrogs och hänvisades Kungl. Maj:is proposition nr K teutskottei.

lill skal-

§ 10 Föredrogs och hänvisades motionen nr 2003 till jordbruksulskollel.

§ 11 Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Föredrogs inrikesutskotiets belänkande nr 25 i anledning av molioner om jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

I della belänkande behandlades motionerna

1974:72 av herr Hermansson m. fi. (vpk) vari föreslagils att riksdagen hos regeringen begärde snara konkreta åtgärder som bekämpade diskriminering och säkrade väsentliga framsteg i sirävandena lill likställighet mellan könen samt därför uttalade

t. att allas rätt till arbeie, oavsett kön, var ell förpliktande samhälls-poliiiskl mål,

2. all i hela utbildningsväsendet, från förskolan, alla tendenser lill

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

könsrollsinriklal yrkesval aklivi måsle motverkas,

3. att den offentliga sektorn förpliktades att motarbeta alt könsdis-kriminerande uiformning av arbetsorganisation, rekrytering och lönesäll-ning,

4. atl ålgärder för utbyggd kollekliv service snabbt måste komma frän ulredningsstadiel lill praktisk handling,

5. all frågan om en generell arbetstidsförkortning prioriterades,

6. alt en undersökning rörande de hemarbdande kvinnornas silualion snarasl genomfördes.

1974:253 av herr Hermansson m. fi. (vpk) vari hemställts atl riksdagen hos regeringen skulle anhålla om utarbetande av förslag till lagstiftning om minimiarbelslid om 20 limmar i veckan, utom i de fall då annan överenskommelse nåddes med den lokala fackliga organisationen,

1974:558 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställts i yrkandel 3 all riksdagen hos Kungl. Maj:l skulle anhålla om uiredning och förslag lill ålgärder för atl förbättra kvinnornas ställning på arbetsmarknaden, främsi inom den offentliga seklorn, i enlighel med vad i motionen anförts,

i yrkandet 4 atl riksdagen hos Kungl. Maj:i skulle anhålla om utredning och förslag lill förbättrade sociala förmåner vid deltidsarbete,

1974:562 av herr Helén m. fl. (fp) vari i yrkandel 1 hemslällts all riksdagen ullalade att slalen i sin egenskap av arbetsgivare borde taga initiativ lill inrättande av deltidstjänster inom statliga företag och statlig förvaltning där sä var möjligt,

1974:565 av fru Hörnlund m.fl. (s) (yrkandel C),

1974:1542 av fru Fredgardh m.fl. (c) vari hemställts

i yrkandet I alt riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde atl försöksverksamhet med flexibel arbetstid genomfördes i den slalliga förvaltningen på sätt som angetts i molionen,

i yrkandel 2 atl riksdagen hos Kungl. Maj:l begärde atl den dolda arbetslösheten kartlades,

i yrkandel 4 all försöksverksamhet med deltidstjänster startades i enlighet med vad som i molionen anförts,

i yrkandel 5 atl riksdagen hos Kungl. Maj:l begärde atl en parlamentarisk uiredning tillsattes med uppgift alt lägga fram ell program för jämlikhet mellan könen.

1974:1550 av herr Helén m.fl. (fp) vari hemställts 1. all riksdagen skutte anta en lag mol könsdiskriminering i arbetslivet enligt de riktlinjer som angivits i molionen.

2. att riksdagen beslutade att gällande lagstiftning mot rasdiskriminering utvidgades titt att gälla även könsdiskriminering samt

1974:1560 av fru Jonäng (c) (yrkandet 3).

Utskottet hemställde

1. belräffande utredningsverksamheten i jämslälldhetsfrägor all riksdagen i anledning av motionerna 1974:558, yrkandet 3, och 1974:1542, yrkandel 5, som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,

2. beträffande ålgärder för likstältighel mellan könen att riksdagen skulle avstå molionen 1974:72,

3. belräffande lagstiftning mot könsdiskriminering atl riksdagen skulle avslå molionen 1974:1550,

4. belräffande uiredning om förekomsten av diskriminerande överenskommelser all motionen 1974:565, yrkandel C, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

5. beträffande kartläggning av dold arbetslöshet alt molionerna 1974:1542, yrkandel 2, och 1974:1560, yrkandel 3, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

6. belräffande deltidsarbete atl riksdagen skulle

dels i anledning av motionerna 1974:558, yrkandet 4, 1974:562, yrkandet 1 i motsvarande det, och 1974:1542, yrkandel 4, som sin mening ge Kungl. Maj:l lill känna vad utskottet anfört,

dels avslå motionen 1974:253,

7. beträffande flexibel arbetstid all molionerna 1974:562, yrkandet 1
i motsvarande del, och 1974:1542, yrkandet 1, inte föranledde någon
riksdagens åtgärd.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Reservalioner hade avgivits

1. belräffande utredningsverksamheten i jämslälldhetsfrägor (punkl 1)
av herr Fagerlund (s), fru Hörnlund (s), herr Johansson i Simrishamn
(s), fru Ludvigsson (s) saml herrar Nilsson i Kalmar (s), Lorentzon (vpk)
och Andréasson i Falkenberg (s) som ansett atl utskottet under 1 bort
hemställa,

atl riksdagen skulle avslå molionerna 1974:558, yrkandel 3, och 1974:1542, yrkandd 5,

2. belräffande ålgärder för likställighet mellan könen (punkl 2) av herr
Lorentzon (vpk) som ansell att ulskottel under 2 bort hemställa,

all riksdagen med bifall till motionen 1974:72 som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad reservanlen anfört.

3. belräffande lagstiftning mot könsdiskriminering (punkt 3) av herrar Eriksson i Arvika (fp) och Ekinge (fp) som ansett atl ulskottel under

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

3 bort hemställa,

all riksdagen i anledning av molionen 1974:1550 som sin mening gav Kungl. Maj:t lill känna vad reservanterna anfört,

4. beträffande deltidsarbete (punkl 6) av herr Fageriund, fru Hörnlund, herr Johansson i Simrishamn, fru Ludvigsson samt herrar Nilsson i Kalmar och Andréasson i Falkenberg (samtliga s) som ansett atl utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen skulle avslå motionerna 1974:253, 1974:558, yrkandel 4, 1974:562, yrkandel 1 i moisvarande del, och 1974:1542, yrkandel 4,

5. beträffande deltidsarbete (punkl 6) av herr Lorentzon (vpk) som
ansett att ulskottel under 6 bort hemställa,

all riksdagen skulle

dels med bifall till motionen 1974:253 som sin mening ge Kungl. Maj:i till känna vad reservanlen anfört,

dels avstå molionerna 1974:558, yrkandel 4, 1974:562, yrkandet 1 i moisvarande del, och 1974:1542, yrkandel 4,

6. belräffande flexibel arbetstid (punkt 7) av herrar Eriksson i Arvika
(fp). Nordgren (m) och Ekinge (fp) samt fru af Ugglas (m) som ansett
all ulskottel under 7 bort hemställa,

atl riksdagen i anledning av molionerna 1974:562, yrkandel I i moisvarande del, och 1974:1542, yrkandel 1, som sin mening gav Kungl. Maj:l lill känna vad reservanlerna anförl.

Fru LUDVIGSSON (s):

Herr lalman! Del är ulan tvekan så atl den fråga vi nu skall behandla under rubriken Jämställdhet mellan män och kvinnor engagerar väldigt många människor i dag, vilket inte minsl den livliga pressdebatten och ämnets aktualitet i andra massmedia är ett uttryck för. De molioner som ligger till grund för dagens riksdagsbehandling är med smärre variationer de som vi haft uppe varie år under senare tid. Det är krav på utredning för att förbättra kvinnornas ställning pä arbetsmarknaden, främst inom den offentliga seklorn, som del typiskt nog heler i moderatmotionen, eller krav pä uiredning som skall lägga fram program för jämlikhet mellan könen, som det formuleras i en moiion frän centern. Det handlar om lagstiftning mot könsdiskriminering, kartläggning av dold arbetslöshet, deltidsarbete m. m.

Det är givelvis helt otillfredsställande att vi alltjämt har så olika villkor för män och kvinnor i hem och samhällsliv och inte minst på arbetslivets område. Del finns fortfarande många kvinnor som inte kunnal finna en väg ul på arbetsmarknaden trots atl de ingei heltre önskar. Det är ofta ont om jobb inom "kvinnoyrkena" - dvs. den ganska smala sektor av arbetsmarknaden där kvinnorna av tradition mestadels återfinns -vilkel inte sällan leder till att kvinnor pä vissa jobb kan utnyttjas mot

underbetalning. Att bryta arbetslivets uppdelning i manligt och kvinnligt framstår som en av de allra angelägnaste åtgärderna för alt alla kvinnor skall fä jobb och få det på rättvisa villkor.

Tidigare och till för inte alls så länge sedan betraktades kvinnorna som en reserv på arbetsmarknaden som kunde utnyttjas vid behov. Om del var goda tider fick de jobb på bra villkor, blev tiderna sämre gick de tillbaka till hemmen. Det framstod som naturiigt att sä. skulle det vara. Även inom familjen har det för övrigt säkert funnits och finns kanske fortfarande på en del håll en benägenhet att se hustruns inkomst som en biinkomst, ett slags "extraknäck." Men det tycks som om denna inställning lill kvinnan som röriig arbetskraftsreserv häller på all brytas. Visserligen kan väl sägas att de goda konjunkturerna och den allmänt stora efterfrågan på arbetskraft just nu har spelat kvinnorna i händerna, men jag vägar påstå alt ingen längre tar för givet att kvinnorna i elt annat sysselsättningsläge automatiskt skall lämna sina jobb.

Pä sitt sätt var det en glädjande erfarenhet vi gjorde under senaste konjunkturnedgången att kvinnorna behöll sin andel av sysselsättningen och stod fast vid sina krav på arbete, att de fortsatte alt vara arbetssökande.

För alt möta de krav och förhoppningar som nu finns hos allt fier grupper av kvinnor måste målen för sysselsättningspolitiken sättas högt. Målsättningen måste rikta sina resurser till de grupper som behöver stöd, och bland dem återfinns kvinnorna i stor utsträckning.

Det är viktigt att slå fast att alla människor har rätt lill arbete, att jämställdheten måste grundläggas i arbetslivet, att ekonomiskt oberoende är en förutsättning för jämställdhet. När vi i dagens läge med rätta fortfarande talar om orättvisa för kvinnorna skall vi i alla fall ha klart för oss atl det skett snabba förändringar på senare år. Kvinnorna har i en omfattning som aldrig tidigare gått ut i arbetslivet. Delvis är della resultatet av politiska insatser som gjorts för att möta kvinnornas krav. Som exempel härpå kan nämnas särbeskattningsreformen, arbetsmarknadsutbildningen, där hälften av deltagarna är kvinnor, och utbyggnaden av samhällels barntillsyn som ökal väsentligt även om det på den punkten ännu finns åtskilligt alt realisera.

Men när detta sagts, måste man också konstatera atl del fortfarande finns åtskilligt att gripa sig an, både av politiska åtgärder och opinionsbildande verksamhel. Vissl präglas samhället fortfarande av värderingar som i sina konsekvenser motverkar utjämningssträvandena. Arbets-och ansvarsfördelningen i hemmet är ett exempel. Kvinnor som förvärvsarbetar är ju alttid "dubbelarbdande". När hörde någon talas om dub-belarbetande män, om de inte har två förvärvsarbeten? Och vissl finns ännu myckel av misstro mot kvinnors lämplighet för vissa jobb framför allt i ledande slällning.

Även om således åtskilliga på tradition grundade fördomar återstår att övervinna och även om många praktiska problem återstår alt lösa finns det skäl att redovisa ytteriigare en det som ändå bidragit till alt föra arbetet för utjämning framåt. Tidigare i år har ju riksdagen beslutat

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

om åtgärder ägnade att motverka arbetsmarknadens uppdelning i manliga och kvinnliga yrken. Det gäller stöd till personer som önskar utbilda sig i ett yrke som vanligen domineras av del motsatta könet. Könsbunden kvotering av arbelsiillfällen vid beviljande av lokaliseringsstöd är ett annat exempel. Nämnas bör också den speciella försöksverksamheten med atl underiälla för kvinnor att komma in pä typiskt manliga jobb som pågår i vissa län och från vilken en del goda resullal har kunnal redovisas.

Initiativet till de här åtgärderna har tagits av delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor, som är knuten till statsrådsberedningen och som har att skapa underiag och föreslå åtgärder för förverkligandet av regeringens politik för jämställdhet mellan män och kvinnor.

I en motion, nr 1542, av fru Fredgardh m. fi. åierkommer i år yrkandet atl en parlamentarisk utredning skall tillsättas för att lägga fram ett program för jämlikhet mellan könen, ett yrkande som utskottets alla borgerliga ledamöter har anslutit sig till. Vi som reserverat oss på den här punkten anser inte att en utredning är del mest angelägna just nu. Vad som skall titt är konkreta åtgärder som för utvecklingen framåt inom rimtig lid, och vi menar att jämslälldhelsdelegationen har de förutsättningar som krävs i ett sådant arbete. Det är egentligen rätt förvånande att man just nu, när det börjar hända saker och delegationens arbete böriar avsätta resultat, vill sätta in den här frågan i en utredning. Speciellt värdefulll anser vi det vara att delegationen så påtagligt förankrat sin verksamhel i människors vardagstillvaro. Jag syftar då pä referensgruppen, bestående av kvinnor från skilda delar av landet och representerande de mest skilda yrken, som har till uppgift atl vara "öga och öra åt delegationen" för att citera ett lidningsreportage, att rapportera och vara pä-tryckare.

En viktig del av delegationens arbete är just alt påverka del fortlöpande reformarbetet inom Kungl. Maj:ts kansli. Elt par exempel på sädana initiativ som tagits har redan nämnts. För närvarande häller man pä med en undersökning om deltidsarbetets villkor. Pä delta område finns särskilda motionsyrkanden. Herr Nilsson i Kalmar kommer senare att utveckla våra synpunkter i den frågan.

Barnomsorgen är en central fråga i de här sammanhangen. Delegaiionen har naturligtvis ägnat speciell uppmärksamhet åt den i avsikt atl stimulera kommunerna till en angelägen utbyggnad. Försöksverksamhet med sex limmars arbetsdag finns med i planerna. Vidare pågår en uiredning om lagstiftning mot könsdiskriminering.

Vi framhåller i vår reservation alt delegaiionen har breda kontaktytor. Utöver den tidigare nämnda referensgruppen är ju också en krets av experter knuten till delegationen. Enligt reservanternas uppfattning är kravet på pariamentarisk förankring väl tittgodosett härmed, dä i denna expertgrupp ingår förutom företrädare för arbetsmarknadens parter och vissa centrala ämbetsverk även ordförandena i de politiska partiernas kvinnoförbund. Samtliga dessa är ju parlamentariker. Dessa om några borde väl kunna företräda respektive partiers uppfattningar i de här frågorna. Eller har de kanske inte det förtroendet?

Vår uppfattning är att en ny utredning snarast skulle splittra det planerings- och utredningsarbete som pågår och fördröja angelägna åtgärder.

I moderatmotionen 558 finns också ett utredningsyrkande, syftande till atl förbättra kvinnornas ställning på arbetsmarknaden, främst inom den offentliga sektorn. Även detta yrkande har vunnit gehör hos de övriga borgerliga ledamöterna i utskottet. Vi reservanter erinrar om alt det samtidigt som jämställdhetsdelegationen kom till tillsattes en särskild sakkunnig med uppdrag att utreda kvinnornas situation i den statliga förvaltningen. Förutom att kartlägga förhållandena skall den sakkunnige i de fall behov föreligger föreslå åtgärder som undanröjer orättvisor grundade på könstillhörighet.

Med anledning av att del i den aktuella motionen begärda utredningsarbetet enligt vår mening redan pågår och med hänsyn till delegationens verksamhet i övrigt kan vi inte finna skäl till att riksdagen skall bifalla yrkandet.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reservationen I i utskottets betänkande.

I vpk-motionen 72 yrkas dels att riksdagen hos regeringen skall begära konkreia åtgärder för att nå likställighet mellan könen, dels att riksdagen skall göra ett uttalande i frågan. I sex olika punkter har detta* sedan formulerats, och det spänner i stort sett över hela fältet av hithörande frågor.

Vi har vid utskottsbehandlingen inte kunnat finna annat än att praktiskt taget alla dessa punkter sammanfaller väl med den verksamhet som bedrivs i jämställdhelsdelegationen eller som på annat sätt har aktualiserats i reformarbetet. Detta borde vara uppenbart även för vpk.

Den i våras tillsatta sysselsättningsutredningen har ju som målsättning allas rätt till arbete, vilket är den första punkten i vpk:s yrkande. Att målet är svårt att nå på kort sikt trols brist på arbetskraft har vi fält erfara. Att kvinnorna är en speciellt utsatt grupp är ett faktum, och det är därför som speciella insatser prövas just för kvinnorna.

Molionen tar upp frågan om att motverka rådande könsrollsmönster redan i skolan. Till delta är alt säga att inom skolöverstyrelsen pågår ett utrednings- och forskningsarbete, kallad könsrollsprojektet, med sikte pä att skolan skall verka för ökad jämställdhet och atl detta skall sätta sin prägel pä läroplaner och läromedel.

Man kräver vidare ett uttalande om atl den offentliga seklorn förpliktigas all motverka könsdiskriminering bl. a. vid rekrytering och lö-nesällning. Här vill jag bara hänvisa till det utredningsarbete i frågan som jag har nämnl lidigare samt till atl det råder förbud mot könsdiskriminering vid tillsätlande av statliga tjänster.

Den kollektiva servicen i bostadsområdena tar man upp i nästa punkl. 1 sitt remissvar till motionerna har jämställdhetsdelegationen framhållit, all en arbetsfördelning byggd på jämställdhet mellan män och kvinnor ställer stora krav på barnomsorg och annan service inom bostadsområdena, vilket också betonas i direkliven till delegationen. Delegaiionen har också tagit initiativ i barnstugefrägan genom överiäggningar med

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Kommunförbundet, vilka i sin tur resulterade i att kommunerna tillskrevs om att de allvariigt borde överväga sina möjligheter att öka takten i utbyggnaden av barnstugeplatserna.

Mol detta kan alltså naturligtvis invändas atl när man tagit del av planerna för den närmaste framtiden, verkar det som om kommunerna i en del fatt lyssnar dåligt pä Kommunförbundet. Men jag vet att denna fråga är under observation från delegationens sida och att man nogsamt överväger vilka åtgärder som kan vara nödvändiga för atl fä lill stånd en acceptabel utbyggnadstakt.

I följande punkt berörs prioritering av arbetstidsförkortningen. Det är också en fråga som rönt speciell uppmärksamhet genom den intensiva deball vi har filt om sex limmars arbetsdag - en målsättning som det blivit en glädjande uppslutning omkring. Väsentligt i sammanhanget är ju att löntagarorganisationerna deklarerat att det långsiktiga målet är 30 timmars arbetsvecka, uppnådd genom förkortning av arbetsdagen, och att en särskild delegation för arbetstidsfrågor har tillsalts.

Till sist krävs i vpk-motionen undersökning av de hemarbetande kvinnornas situation. Man vill utröna behovet av information bl. a. om verksamhet ulanför hemmet.

En sådan information ingår.i arbetsförmedlingarnas utåtriktade arbete, och särskilda tjänstemän finns avdelade för aktiveringsuppgifter. Nämnas bör också att särskilda kurser anordnas för atl ge hemarbetande kännedom om arbetsmarknaden.

Eftersom således alla de frågor som vpk-motionen berör har aktualiserats eller är föremål för åtgärder, anser inte utskottet att det finns anledning att bifalla motionsyrkandena.

Jag yrkar alltså avslag på vpk-reservationerna.

Även i år har vi haft att behandla ett förslag om lagstiftning mot könsdiskriminering. Detta framförs i en folkpartimotion. Vad som skiljer yrkandet i molionen från yrkandet i folkpartiets motion föregående är är att nu skall riksdagen utan föregående utredning anta en lag mot könsdiskriminering. Man anser att erforderlig lagtext skall utarbetas av vederbörande utskott enligt de riktlinjer som anges i motionen. Riktlinjerna bygger i huvudsak på den lagstiftning som finns i USA.

Visserligen framhåller man i motionen att en svensk lag måste anpassas till svenska förhållanden, men i stort sett menar man tydligen att det går atl kopiera den amerikanska lagstiftningen pä området och att detta skulle kunna ske utan föregående utredning.

Men nog finns det väl ändå vissa hakar som man måste fundera över. Hur har man exempelvis tänkt sig att vi skutte hantera de bestämmelser vi genomförde så sent som i år för att underiälla kvinnornas inträde på arbetsmarknaden? De är ju knappast könsneutrata. Får arbetsförmedlingarna ha särskilt folk som tar sig an kvinnornas problem? Skatt sådana åtgärder betecknas som könsdiskriminerande? Nog finns det skäl att utreda frågan innan man går till beslut.

Jämslätldhetsdetegationen har tagit upp frågan och man är i färd med

att analysera elt omfattande material som föreligger om utländsk lagstiftning på området. Man vinnlägger sig om atl ta del av erfarenheterna, och man räknar med att inom kort kunna redovisa resultatet av detta kartläggningsarbete.

Utskottsmajoriteten konstaterar att det är bra att detta har kommit till stånd. Resultatet därav får väl sedan avgöra om del med hänsyn till de förhållanden som råder pä den svenska arbetsmarknaden och med hänsyn till den lagstiftning som för övrigt reglerar arbetslivet i vårt land är motiverat atl också införa en lag emot könsdiskriminering.

Jag ber alltså, herr lalman, att få yrka bifall till reservationen 1. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets yrkanden under punkterna 2, 3, 4 och 5.

1 delta anförande instämde fru Berglund, fru Sundström, fru Johansson i Hovmantorp och fru Normark (samtliga s).

Fru AF UGGLAS (m):

Herr lalman! Vi skatt i dag lotta om jämställdhet. Vad lotten kanske bl. a. får avgöra är om vi kommer att få större likställighet mellan partierna i deras möjligheter atl arbeta för bättre villkor för kvinnan i samhället.

Socialdemokraterna vill monopolisera jämställdhetsfrågorna. När statsministern hösten 1972 tillsatte den s. k. jämställdhelsdelegationen för att svara emot ett växande opinionskrav, valde han att ge denna en ensidig socialdemokratisk sammansättning. Redan dä framfördes protester mot detta förfaringssätt bl. a. frän oppositionspartiernas kvinnoorganisationer liksom frän kommentatorer i pressen.

De viktiga likställighetsfrågorna är ingen exklusiv socialdemokratisk angelägenhet, hette det. Och med all rätt! Alla partier vill deltaga i detta arbete. Delegationen bör få en pariamentarisk sammansättning. Protesterna hjälpte emellertid föga och ännu i dag har delegationen en ensidig socialdemokratisk sammansättning.

Nu har herr Palme nalurtiglvis rätt att tillsätta vilka delegationer han vill inom sill eget kansli. Och det är naturiigtvis bra att jämställdhetsdelegationen över huvud taget kommit till. Men vad socialdemokraterna bör kritiseras för är atl de vill ge denna delegation monopolställning. De vägrar att medverka till att övriga partier skall få det arbetsinstrument för jämslälldhetsfrägor som de önskar, nämligen en parlamentarisk utredning.

Denna inställning från regeringens sida är varken jämlik eller demokratisk.

Socialdemokraterna hänvisar i sin reservation, liksom också fru Ludvigsson nyss, till den s. k. stora delegationen. Kvinnoförbundens ordförande utnämns i reservationen till experter i utredningsarbetet. Som jag förställ situationen är ledamöterna i den stora delegationen i praktiken endast - och i bästa fall - mottagare av information - och ibland blir de inte ens informerade. Det paket av arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

3 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

för kvinnorna, som jämställdhelsdelegationen framlade förra våren, presenterades inte för den stora delegationen och diskuterades inte där innan det nådde massmedia. Detta handlingssätt visar vilken ringa belydelse regeringen i själva verket tillmäter referensgruppen.

Nej, några aktiva deltagare i jämstältdhetsdetegationens arbete har inte ledamöterna av den stora delegationen haft möjlighet vara, och något annat har vät inte heller varit att vänta.

Hur orimligt socialdemokraternas monopotkrav är framträder med särskild skärpa i regeringens behandling av det inlernalionella kvinnoåret. Här går FN ut med en uppmaning till världens länder att uppmärksamma väridskvinnoäret, alt bilda nationella kommittéer med bred representation för att "granska, värdera och rekommendera åtgärder och prioriteringar för att säkerställa jämlikhet mellan män och kvinnor". Kommittéerna har föreslagits böra omfatta både män och kvinnor, både stattiga och icke-stattiga representanter.

Och vad gör den svenska regeringen? Jo, hell sjätvsvådtigt utnämnde regeringen den s-märkta jämställdhelsdelegationen till denna nationetta kommitté. Våra grannländer i såväl öst som väst visar elt mera demokratiskt sinnelag. I Finland och Danmark har på sedvanligt sätt tillsatts pariamentariska kommittéer.

Herr talman! Jag vill hävda atl regeringen gör kvinnosaken och jäm-slälldhetsfrägorna en otjänst genom sitt handlingssätt. Att jämställdhetsdelegationen inte heller för det praktiska arbetet är rätt forum för alt hantera FN:s kvinnoär visar den senfärdighet med vilket förberedelsearbetet för kvinnoårel kommit i gång i Sverige. Finns det exempelvis över huvud laget en budget för kvinnoåret?

Pä yllerligare en punkl reserverar sig socialdemokraterna mot utskottsbetänkandet och del gäller frågan om deltidsarbete. Jag måste säga atl jag är inte klar över socialdemokraternas inställning på.denna punkt. Är man mot deltidsarbete över huvud taget? Vitt man inte att de sociala förmånerna skatt förbättras? Vad utskottet anför är ju faktiski:

"Del är i och för sig tillfredsställande alt vissa frågor rörande deltidsarbete har uppmärksammats sedan utskottet senast behandlade detta ämne. Del är emellertid angeläget att man också beaktar behovet av atl möta den ökade efterfrågan som finns pä deltidsarbete. Inom pågående utredningar bör man initiera konkreta åtgärder för atl snabbt och systematiskt kartlägga de områden där ökat deltidsarbete kan komma i fråga. Därvid bör möjligheterna alt ta fram fier deltidsarbeten på den statliga sektorn uppmärksammas. I sammanhanget bör också prövas uppslaget att starta en försöksverksamhet som går ut pä atl två makar delar en befattning. Problemen med de sociala förmånerna vid deltidsarbete måsle lösas snabbt inom pågående utredningar. Målsättningen bör härvid vara att ett deltidsarbete i princip ger moisvarande förmåner som ett heltidsarbete. Delta skulle allmänt påverka deltidsarbetets status och komma det alt framstå som attraktivt för både kvinnor och män."

Alla vet vi att deltidsarbete inte är en problemfri företeelse. Deltids-

arbete utnyttjas i alltför hög grad endast av kvinnor. Deltidsarbetande kvinnor hålls ofta kvar pä arbetsuppgifter utan möjligheter till avancemang. Men vi vet också att kvinnorna efterfrågar deltidstjänster. En målsättning måste således vara, precis som det sägs i utskottsbetänkandet, att höja deltidsarbetets status, att se till att deltidsarbete i princip ger motsvarande förmåner som ett heltidsarbete, att skaffa fram också kvalificerade deltidsarbeten, att fä deltidstjänster och partnerarbeten att framstå som attraktiva för både kvinnor och män.

Beträffande fiextiden, där folkpartiet och vi har en gemensam reservation, vitt jag understryka att de försök som gjorts med fiextid är så positiva att fiextid nu bör kunna genomföras på bred bas. Fiextiden har stor betydelse för barnfamiljerna. Fiextid för yrkesarbetande föräldrar kan medföra flera timmar kortare vistelse pä daghem för barnen. Även restiden kan kortas ned, då resorna till och från arbete och till och från daghem inte alttid behöver företas i rusningstid.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen 6.

Så, herr talman, kommer vi till den intressanta frågan om lagen mot könsdiskriminering. Jag tolkar utskottets skrivning på ett mer positivt sätt än folkpartiets utskottsledamöter gör i sin reservation. Utskottsmajoriteten hänvisar till att utredning av frågan pågår och alt man bör avvakta resultatet av denna. Det är absolut inte - jag understryker inte - någol ställningstagande mot lagen mot könsdiskriminering. Jag vill i det sammanhanget få påpeka en sak. En lag mot könsdiskriminering medför naturiigtvis vissa konsekvenser också vad gäller arbetet/ö> bättre villkor för kvinnan. Har vi en tag mol könsdiskriminering får väl inte heller s. k. positiv diskriminering förekomma. Hur går del med kvoteringsreglerna i utbildnings- och arbetsmarknadspolitik t. ex.? Blir de tagliga om vi får en tag mot könsdiskriminering?

Vi har fått en kvoteringsreget inom lokaliseringspolitiken som vållar AMS mycken huvudbry. Dispenserna har blivit många. I senaste numrel av Arbetsmarknaden finns en artikel i ärendet. Rubriken tyder: Även kvinnorna tjänar pä vissa dispenser från könskvotering. Del har således getts dispenser för att kvinnorna skall få uppgå till en siörre andel av arbetsstyrkan än de föreskrivna maximala 60 procenten. Men vad är detta annat än könsdiskriminerande dispenser till fördel för kvinnorna?

Herr latman! Jag tror att man arbetar bäst för jämställdheten mellan könen med öppna, rättvisa och demokratiska medel, och i den vapenarsenalen tycker jag inte kvoteringar passar särskilt bra men kanske däremot en lag mot könsdiskriminering. Jag avvaktar utredningsmaterialet med intresse.

Det är en hel mängd reformer som måste genomföras och attityder som måste ändras innan vi har den likställdhet mellan man och kvinna som vi alla önskar. Av speciellt inlresse för oss i inrikesutskollet är kvinnans ställning på arbetsmarknaden. På detta område finns en rad aktuella reformkrav. Det betänkande vi nu behandlar berör en del av dessa. Andra är lika lön i praktiken och inte bara på papperet, en större

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

andel kvinnor i företagens och myndigheternas internutbildning, en större andel kvinnor pä förtroendeposter i de fackliga organisationerna, fler beredskapsarbeten åt kvinnor, en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring osv.

Herr lalman! Arbetsmarknadsfrågorna är så viktiga för oss kvinnor att jag avslulningsvis vill få peka på ett färskt förslag från mitt partis kvinnoförbund. Det är att en delegation bestående av samtliga rikspolitiska kvinnoorganisationers ordförande bör knytas till arbetsmarknadsstyrelsen med rådgivande funktioner beträffande kvinnliga arbetsmarknadsfrågor. Det här är ett myckel angelägel förslag, och vi ser fram emot att få föra fram det till näsla års riksdag.

Till sist, herr talman, ber jag att fä yrka bifall till punkterna 1-6 i utskottets hemställan samt till reservationen 6.

I detta anförande instämde herr Wennerfors (m).

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Det behöver inte sägas myckel om behovet av åtgärder för bättre jämlikhet mellan kvinnor och män. Fru Ludvigsson lämnade många uppgifter som belyser situationen. Jag tror vi är överens om att kvinnorna fortfarande är diskriminerade i vårt samhälle. Vi har en arbetsmarknad som i mycket stor utsträckning är uppdelad i manliga och kvinnliga yrken, där de yrken dil kvinnorna går har sämre lön, sämre befordringsmöjligheter och sämre allmän ställning och inflytande.

Även om en hel del har gjorts - det håller jag med fru Ludvigsson om - borde vi kunna enas om alt situationen är sådan atl man behöver pröva alla förslag som förs fram i en posiiiv anda. Del går inte alt avvisa en typ av åtgärder, t. ex. lagstiftning, genom att säga att vi gör sä mycket annal - för barntillsyn, stöd på arbetsmarknaden osv. - atl den inte behövs. Varje förslag och effekterna av det måste prövas för sig i positiv anda.

Jag skall i huvudsak uppehålla mig vid folkpartiets förslag om en lagstiftning mot könsdiskriminering. Redan 1970 framförde vi i riksdagen förslag om en sådan lagstiftning, och vi har sedan dess återkommit varje år. Jag vill inledningsvis säga alt behandlingen har blivit gradvis mera positiv. Från början möttes vi av elt ointresse med siarka drag av negativism. Inställningen var i stort sett att denna idé inte var någonting för Sverige. Nu säger även utskottets majoritet att det är bra att denna fråga studeras inom delegationen för jämställdhet, och det är sannertigen en utveckling i rätt riktning. Att vi i vår motion föreslagit alt riksdagen nu utan mer omfattande utredning skall anta en ny lag, att utformas av utskottets kansli, får ses mot bakgrund av den otålighet vi känner. Då man fem är i följd tar upp ett så viktigt förslag motionsvägen tvingas man till slut att gripa till mer och mer drastiska yrkanden. Men det bör väl också noteras atl motionsförslaget inte kan fullföljas i en reservation, utan i folkpartiets reservation föresläs alt riksdagen skall begära

att till näsla är få ett förslag från regeringen om lagstiftning.

Vi hänvisar här till de amerikanska erfarenheterna, och anledningen till del är naturiigtvis alt det i USA har funnits lagstiftning mot könsdiskriminering i över tio år. Vi kunde också hänvisa till att man i Canada arbetar med en liknande lagstiftning och delvis har antagit sådana beslämmelser, vi kunde hänvisa till att den engelska regeringen nu har lagt fram elt lagförslag och likaså till att det har utarbetats ett sådant förslag i Norge.

Men det är klart atl vill vi titta på erfarenheterna, då flr vi gå till USA, för där har man mest erfarenhet. Redan 1963 infördes Equal Pay Act, alltså likalönslagen, som stadgar att för likvärdigt arbeie är det förbjudet att betala män och kvinnor olika lön. Och det är inte fråga bara om identiskt lika arbete, utan om arbete som är likvärdigt med hänsyn lill skicklighet, ansvar, arbetsförhållanden osv.

1964 fick man Civil Righls Act som förbjuder diskriminering vid anställning och befordran med hänsyn till i första hand ras. Det var ju som ett medel mol rasdiskriminering den här lagen antogs, men den innebar också förbud mol könsdiskriminering liksom mot diskriminering på grund av religiös uppfattning osv. Den lagen har sedan förbättrats i olika omgångar, framför allt 1972.

Dessulom finns i USA ett antal administrativa författningar, som kanske har väl sä stor praktisk betydelse. I dem slås del nämligen fast att företag som arbetar pä kontrakt åt den federala regeringen - och det är ungefär 250 000 företag - för det första inte får diskriminera men för det andra också positivt måste visa att de vidtar åtgärder för att åsladkomma en jämnare fördelning i sin arbetsstyrka på alla nivåer med hänsyn lill ras, kön och etniskt ursprung.

De här administrativa bestämmelserna har fltl en utomordentligl vidsträckt praktisk effekt, eftersom de har tvingat företagen att visa upp all de verkligen har gjort ansträngningar för alt rekrytera t. ex. minoritetsgrupper eller kvinnor till alla arbetsområden, att de har varit angelägna om alt se lill att dessa också befordras, att de har salsal pä utbildningsprogram och liknande för att åstadkomma balans i arbetsstyrkan.

Det finns en rad myndigheter som övervakar de här olika bestämmelserna. Framför allt finns Equal Employment Opporlunities Commis-sion, som är ell ämbetsverk med flera hundra anställda och med kontor över hela USA och sysslar med all ulreda klagomål över diskriminering. Kommissionen får också själv ta initiativ och begära redogörelser av företagen för hur de tillämpar lagarna.

Jag vill understryka atl USA är ett slorl land - befolkningsmässigt 25 gånger större än Sverige. Vi behöver alltså inte befara att det krävs ett lika slorl ämbetsverk hos oss.

Vilka resultal har dä den här lagstiftningen åstadkommit? Jag skall bara säga ett par ord om den överenskommelse som är den hittills viktigaste milstolpen pä det här området i USA. 1973 träffade man en överenskommelse med American Telephone and Telegraph Company, som

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

med sina 850 000 anslällda är Amerikas största privata arbetsgivare och möjligen världens. Uppgörelsen innebar att detta företag åtog sig atl betala 45 miljoner dollar första året i retroaktiva löner och lönehöjningar för diskriminerade grupper, framför allt till kvinnliga anställda. För 1974 har uppgörelsen koslat företaget 30 miljoner dollar ytteriigare. Det viktigaste är att man har åtagit sig ett program för framtiden, för i första hand en femårsperiod, med konkreta målsättningar för rekrytering av kvinnliga arbetstagare och arbetstagare frän minoritetsgrupperna.

American Thetephone and Telegraph Company har ett särskilt kontor med ett 30-lat anställda som enbart är sysselsatta med delta program

- med att se till alt de 24 dotterbolagen gör positiva ansträngningar för att åsladkomma ett sådant resultat som man önskar. Man har ett kontrollsystem där man för varje månad ser efler hur man ligger till i förhållande lill detta mäl, som alltså först är elt femårsmåt och sedan innebär delmål för varje dotterbolag för varje är. Befallningarna i företagel har delats in i 15 olika kategorier, och för varie sådan kategori har man elt mål för hur arbetsstyrkan skall vara fördelad inom varie dotterbolag. Del gäller alltså dels män och kvinnor, dels fem olika etniska grupper

- svarta, människor av mexikansk härkomst osv.

Det är alltså ett utomordentligt ambitiöst program, och man kan redan efter det första året visa på myckel påtagliga förbättringar av t. ex. rekryteringen av kvinnor i arbetsledande befattningar och i ulomhusarbete, monteringsarbete etc.

Liknande uppgörelser har nu träffats för stålindustrin, kanske i första hand i rasfrågan, men även belräffande rekrytering av kvinnor. Bank of America, som är den största privatägda banken, har träffat en uppgörelse som innehåller ett ambitiöst utbildningsprogram. Banken har alltså åtagit sig atl utbilda och rekrytera kvinnliga anslällda till ledande befattningar.

Kännetecknande för lagstiftningen är alltså att man sätter upp vissa mål med utgångspunkt frän situationen pä arbetsmarknaden, tillgången pä utbildad arbetskraft osv. Om företagel sedan inte kan uppfylla dessa mål, måste man kunna styrka att man har gjort aktiva, medvetna ansträngningar för att få fram t. ex. kvinnlig arbetskraft.

Det är klart att det finns problem med den här lagstiftningen, och det är mänga som inte är nöjda. Man anser kanske att lagstiftningen behöver ytteriigare skärpas och effektiviseras pä vissa områden. En del av de uppgörelser som har träffats mellan myndigheterna och stora företag har, anser mänga, varit för billiga för företagen, därför alt man har varit angelägen om alt visa resultat - att alltså inte dra ut pä förhandlingarna för långt.

Men del största problemel är nog alt den här myndigheten - Equal Employment Opporlunities Commission - har en arbetsbatans på ungefär 80 000 enskilda klagomål, som man inte har hunnit behandla. Det är således långa väntetider.

Detta är ju ell problem om man vill ha en effektiv lagstiftning. Å

andra sidan är det också ett tecken på alt lagstiftningen upplevs som användbar. Del lönar sig att anmäla sina klagomål titt Equal Employment Opporlunities Commission. Det skulle vara möjligt att dra fram en mängd enskilda fall där människor har blivit diskriminerade och sedan fått upprättelse.

Om man häller sig till telefonomrädd sä gäller ett av de kända fallen en telefonist, som ville få ett bättre avlönat och friare arbete som reparatör. Hon vägrades detta men gick ända till högsta domstolen och fick så småningom sitt jobb som reparatör, och även retroaktiv betalning enligl den högre lönesättningen frän det tillfälle när hon ursprungligen sökte jobbet.

Jag har talat rätt utföriigt om denna lagstiftning därför att den visar atl man kan nå konkreta, prakliska resultat.

Det är naturligt att delta måsle anpassas till svenska förhållanden, och del framhålls även i vår motion och i allt som vi har sagt på det här området. Del är också naturiigt att man kan ha en lagstiftning pä andra områden än arbetslivets - jag behöver bara nämna försäkringsområdet, där del ju fortfarande förekommer könsdiskriminering, olika bestämmelser för män och kvinnor.

Del har förvånat mig att man har varit så iveksam pä socialdemokratisk sida inför våra förslag. Delta kan ju inte gärna vara något som strider mot socialdemokratisk politik eller socialdemokratisk ideologi. Ett tecken på del är ju att såväl den engelska som den norska regeringen - båda socialdemokratiska - är inställda på att införa lagsfiflning av det här slaget.

Man kan väl heller inte säga att vi ligger så långt före t. ex. USA, Canada, England och Norge alt vi inte behöver någon lagstiftning som skyddar mot diskriminering. Visseriigen har vi ganska stort nationellt självförtroende, men hela den diskussion som vi nu för och del faktum att vi har fått delegationen för jämställdhet är ju tecken pä att vi är otillfredsställda med situationen.

En annan invändning som gjorts är atl arbetsmarknadens parter i första hand skall lösa dessa problem. Del är ju en tradition i Sverige, men jusl när det gäller skyddet för individen mot diskriminering och när det gäller atl ålägga det enskilda företagel atl vidta praktiska åtgärder har arbetsmarknadens parter inte så stora möjligheter. Det har ju också erfarenheten under de fem år som vi fört fram detta förslag visat.

Del blir en del krångel, säger man kanske, med en lagstiftning. Och jag tror att man kan få en del amerikanska företag att intyga det - de lycker del är besväriigl all tvingas genomföra jämlikhet. Men del är ju inte någonling som i andra sammanhang har varit elt hinder när vi har accepterat en lagstiftning som reglerar förhållandena på arbetsmarknaden och skyddar den enskilde mol åtgärder frän t. ex. arbetsgivarnas sida. Vi är beredda att ta ett visst krångel, om vi anser att syftet är angeläget.

Som jag nämnde tidigare, har man också framfört argumenl av typen

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

att vi vidtar så mänga andra åtgärder. Men det är inget skäl så länge inte förslaget om lagstiftning strider mot de andra åtgärderna.

Nu kan man ifrågasätta - och det gjorde också fru Ludvigsson - om en lagstiftning skulle strida mol de positiva åtgärder som kan länkas, t. ex. det som nu har genomförts inom lokaliseringspolitiken. Jag medger att här kan finnas ett teoretiskt problem: Får del förekomma posiiiv diskriminering, får man så atl säga diskriminera männen för att på det sättet gynna kvinnorna? Men erfarenheterna från USA och de förhållanden som jag här nämnt visar att det går atl lösa problemet. De bestämmelser som man tillämpar för de företag som arbetar ål den federala regeringen går ju just ut på att tvinga dem att aktivt söka upp den kategori som tidigare har varit diskriminerad. Jag kan inte inse, att inte vi i Sverige också skulle kunna utforma en lag som ger utrymme för sådana positiva åtgärder, samtidigt som den skyddar individen mol en diskriminering med hänsyn till kön. Om det går på andra håll bör vi kunna klara det också.

Man har ibland invänt att det är svårt att bevisa diskriminering. Jag kan hålla med om att det kan finnas fall som är oklara, men det finns också - och det är det vanliga - en mängd solklara fall av påtaglig diskriminering. Man bör inte avstå ifrån all ge elt skydd i de fallen, bara därför alt det i vissa fall kan vara svårt atl bedöma saken.

Slutligen sägs det ibland - del argumentet har också framförts i riksdagen - atl USA skall sannerligen inte vara någon förebild för oss. Jag kanske inte behöver spilla så mänga ord pä ett sådant länkande. Del är klart att USA skall inte vara någon förebild för oss när man där gör misstag, när man bär sig illa åt inom utrikespolitiken osv. Men i de fall där vi kan dra nytta av erfarenheterna från USA skall vi självfallet göra det. Och jag tror alt just när det gäller kvinnofrigörelsen finns det myckel atl lära frän USA, framför allt av den amerikanska mycket aktiva kvinnorörelsen. Jag har varit i kontakt med en hel del människor som arbetar inom den rörelsen. När man frågar dem om denna lagstiftning, är del många som vill skärpa den. Men jag har inte träffat en enda person som har tvekat inför frågorna: Behövs en sådan här lagstiftning? Är del bra att den finns? Bör den eventuellt avskaffas? Inte någon av dem som arbetar inom den amerikanska kvinnorörelsen har svävat pä målet. De har svarat att lagskydd mot könsdiskriminering är värdefullt. Det är ett viktigt instrument för jämlikhet. -

Givetvis måste frågan ulredas. Det är ju ett svar man får vilka förslag man än för fram här i landet. Men jag undrar om vi inte också i del fallet kan lära en del av andra länder. Vissl är del bra med utredningar, så att vi vet vad vi gör. Men om det skulle visa sig att det är en del problem som uppstår vid en reform, så bör vi också ha möjligheler atl justera i efterhand på grundval av erfarenheterna. Det är ju också vad vi i praktiken har gjort på många områden. Och ingen skall tro atl vi i en utredning kan tänka igenom alla problem för all framtid. Den här lagen behövs. Därför yrkar vi att den skall införas under nästa år. Sedan

får vi med ledning av erfarenheterna se om det behöver göras några ändringar.

Jag är medveten om att del lar lång lid att gä igenom del internationella materialet, och därför förstår jag att del ännu inte har kommii fram någonting, i synnerhet som det har ansetts atl man kan nöja sig med att avdela en enda person för uppgiften. Hur duktig den personen än är, tar det sin tid. Men om riksdagen bifaller vår reservation får väl regeringen sätta in ytteriigare krafter, så atl vi under 1975 kan besluta om en sådan lagstiftning, anpassad efter svenska förhållanden. Jag yrkar alltså bifall lill reservaiionen 3.

När det sedan gäller arbetstiderna är det viktigaste reformkravet, som vi ser del, att man får en förkortning av arbetsdagen för alla, med sikte på sex timmars arbetsdag. Det har emellertid också framhållits att en sådan sänkning av arbetstiden måsle genomföras i takt med resurserna. Del har sagls att det skulle ta lio år. Jag är emellertid litet tveksam när det gäller sädana tidsuppgifter. Jag tror nämligen inte all man här kan räkna alltför schablonmässigt. Det är ju allmänt känt atl effektiviteten under de sista arbetstimmarna varje dag är lägre än under dagens tidigare timmar. Jag tror därför att man kan genomföra reformen snabbare än vad en rent matematisk beräkning ger vid handen.

Men det tar givetvis ändå en viss lid, och därför är det näst viktigaste att man inför rätt till förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar, eventuellt också för andra grupper med särskill stort behov av kortare arbetstid. Det har vi aktualiserat i motioner från folkpartiet under en följd av år. Kravet finns även upptaget i TCO:s familjepolitiska program.

Även dä vi får en kortare arbeislid kommer det all finnas behov av valmöjligheter, helt enkelt därför att alla människor inte är lika. Alla vill inte ordna sitt liv på exakt samma sätt. Olika familjer kommer atl ha olika önskemål. Och då är det värdefullt om del finns fier deltidsarbeten - och deltidsarbeten på olika arbetsområden och på olika kva-tifikalionsnivåer. Annars får vi samma problem som vi har i dag, nämligen att deltidsarbete framför allt förekommer i okvalificerade, lågt avlönade arbeien, och främsi för kvinnor. Vi vill ha en utjämning på del områdei.

Självfallet skall också de sociala förmånerna vara likvärdiga för del-lidsarbete och heltidsarbete. Arbelel för det bör bedrivas så snabbi som möjligt.

Det har i detta sammanhang också sagts att vi bör närmare pröva syslemet atl tvä makar delar på en befattning. Del kan nalurtiglvis vara värdefulll. För min del tror jag dock att den idén inte kommer all få så slor praktisk betydelse. Däremol kan det ofta förekomma all andra människor vill dela en befattning. Här tror jag all del fortfarande finns en stark konservatism ute i arbetslivet. Jag hörde jusl i dag nämnas ell fall där tvä personer ville dela en befallning som ålderdomshemsföreslåndare, men där kommunen i sin konservatism sade nej.

Herr talman! Jag yrkar alltså vid punklen 6, som handlar om deltidsarbete, bifall till utskottets hemställan.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Försöken med flexibel arbetstid, som har fått ökande omfattning, har i stort sett givit ett gott resullal. I de fall där flexibel arbetstid har gäll alt genomföra, har fördelarna varit betydligt större än de praktiska ölägenheterna. Den tankegäng som framfördes av en del socialdemokrater, bl. a. inom kanslihuset, att flexibel arbetstid skulle strida mol jämlikheten därför alt den inte kan genomföras för alla, har inte vunnit någon större anklang bland de anställda. Del är glädjande.

Därför förestår vi nu alt man inte tvekar längre. Utan att avvakta vidare försöksverksamhet bör flexibel arbetstid införas överallt inom den statliga verksamheten där detta är praktiskt möjligt, och där de anställda är positiva till det. Jag ber med delta att få yrka bifall lill reservaiionen 6.

Slutligen skall jag be alt få säga ett par ord om del fortsatta utredningsarbetet och delegationen för jämställdhet.

Det är givetvis riktigt, som fru Ludvigsson sade, atl alla partier och även en rad organisationer är företrädda i den stora delegaiionen. Men det faktum all del väckls molioner om en förstärkning av del parlamentariska inslaget i den lilla gruppen, får väl ses som ett uttryck för att man vill della mera aktivt än vad som har varit möjligt i den stora delegationen - och vad som över huvud laget är möjligt i ett sä stort organ. Del går knappast atl hävda, att den stora delegationen har varit en aklivi arbetande instans. Den har i huvudsak varit ett forum för diskussioner och informationer. Jag skulle tro all del närmasl är ofrånkomligt med dl så stort organ.

Jag hör inte titt dem som är upprörd över att regeringen vill ha en liten, väl sammansvetsad grupp av från regeringens egen synpunkt rättlänkande personer som rådgivare, när regeringen utformar sin politik. Det lycker jag varje regering bör ha rätt till. Men när del gäller elt myckel viktigt sakområde, där man också sysslar med långsiktiga reformförslag, är del självfallet en fördel om man kan arbeta med mera allsidiga utredningar. Det görs pä andra områden. Alldeles särskilt är det en fördel att så kan ske, när man har en minoritetsregering.

Om delegationen får i uppdrag alt samordna aktiviteter t. ex. inom folkrörelsesektorn, såsom skell när det gäller det internationella kvinnoårel, framstår det som alldeles särskilt tveksamt atl den haren ensidig partipolitisk sammansättning. När oppositionen nu visar ett så aktivt intresse att vara med och della i della arbeie, är det därför förvånande att inte regeringen upptar delta positivt i stället för att låsa sig i en negativ inställning. Det borde inte innebära någol problem. Jag vill för min del inte göra della lill en fråga om monopollänkande eller jämlikhet utan hoppas all regeringen, i medvetande om atl den fortfarande är en minoritetsregering, kan se praktiskt pä saken.

Jag skulle inte väga göra elt sådani uttalande som den föregående talaren, att vi skall lotta om delta. Erfarenheten har lärt oss atl inte ta ut några lottningar i förskott. Jag tycker inte heller atl vi borde behöva lotta om detta. Vi skulle uppskatta om det ansvariga statsrådet här kunde

uttala, att företrädare för oppositionen som vill vara med och delta i detta arbeie på ett mera aklivi sätt, än vad som kan ske i den stora delegationen, är välkomna atl göra detta. Med denna förhoppning ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan på denna punkt.

Fru LUDVIGSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det har här talats om FN:s kvinnoär och våra förberedelser inför det internationella kvinnoåret. Jag lycker atl den stora delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor är det naluriiga organet för dessa förberedelser, och jag kan fortfarande inte förstå varför man inte anser att den kan vara ett lämpligt forum. Där sitter ju ändå, som jag sade tidigare, ordförandena i samtliga partiers kvinnoförbund, som alla också är ledamöter av riksdagen. Varför skulle inte de kunna föra sina partiers talan i de här frågorna? Det är ju jusl de som hela tiden sä påtagligt har brottats med de här frågorna och varit med om att utforma sina respektive partiers program. De om några borde vara lämpade. Jag kan inte heller förstå talet om att den stora delegaiionen skulle vara en passiv församling och bara vara mottagare av information. Detta kan vät möjligen - vågar man väl säga - i någon mån bero på deltagarna själva, men det borde naturiigtvis finnas myckel underiag för en debatt i en sådan församling.

Fru af Ugglas säger all delegationen har en ensidig sammansättning - hon talar om monopolställning osv. och förordar en parlamentarisk utredning. Jag upprepar att vi inte tycker atl en sådan utredning nu är del mest angelägna. Här måste del hända någonting, och det har för övrigt redan börial hända saker och ting. Det finns också utredningar gjorda: vartenda politiskt parti har gjort sina utredningar, och de stora organisalionerna på arbetsmarknaden har gjort sina utredningar och skrivit sina handlingsprogram i de här frågorna, så nog finns det underiag för de konkreta politiska åtgärder som krävs just nu.

Jag kan således inte förslå varför man skall sy in jämslätldhetsfrågorna i en utredning; jag tror tvärtom att det vore ett sätt atl stoppa ulvecklingen och fördröja angelägna åtgärder i sakfrågorna.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Hen ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart atl den stora delegationen är ett lämpligt forum för atl diskutera förberedelserna för det internationella kvinnoårel. Så har också skell. Men när man skall arbela mera aktivt med speciella åtgärder behövs det ett mindre organ. Jag vill inte utestuta all man kommer all få ett sådant mindre organ, där de organisationer som år intresserade kan vara företrädda på ett eller annat sätt.

Jag förde en diskussion här för några veckor sedan med statsrådet Sigurdsen, där jag försökte få ett löfte av henne om att detta arbete skulle bedrivas så att man undviker enpartiprägel. Jag fick inga garantier för del då, men jag hyser fortfarande förhoppningen att man skall la lill vara önskemålen om att ge aktiviteterna inom FN:s internationella

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

kvinnoär en allsidig prägel och visa all vi inom alla riktningar i Sverige vill understödja FN:s arbete på den punkten.

Del förslag vi diskulerar är inte något uttryck för - det tror jag alt fru Ludvigsson måste erkänna - någon misstro mot de personer som inom den stora delegationen företräder oppositionspartierna. Fru Ludvigsson frågade ju, om de inte anses representativa. Pä det vill jag svara, att del är de själva som har fört fram förslaget. Fru Fredgardh, som är ledamot av delegationen, har motionerat i ärendel. Det kan alltså inte vara någol uitryck för misstro mot henne, utan är i stället ett uttryck för atl man känner, atl man inte kan göra en tillräckligt aktiv insats i den delegationen, som häller ett fåtal sammanträden per år osv. Det är väl inte konstigt alt ett organ med 20-25 människor inte kan vara en bra arbetande utredning. Det vet var och en som har någon erfarenhet av politiskt arbete.

Frågan är fortfarande: Varför kan ni inte på socialdemokratiskt häll ta upp det här intresset på elt positivt sätt? Ni borde tycka att det är bra alt oppositionen vilt vara med om att utarbeta reformerna, och försöka ta vara pä den vilja lill aktivitet som har kommit till uttryck genom motionerna, i stället för all bara säga: Här skall vi ha en grupp, som skall vara lill bara för oss; där får ingen annan komma in! - Det verkar titel barnsligt, om uttrycket ursäktas.

Fru AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Romanus vill inte atl vi skall lala om monopolställning och en ojämlik behandling. Han väljer den litet mjukare folk-parlisliska linjen. Och gärna för mig - jag tycker precis som han all del viktigaste är att socfaldemokraterna är beredda att la upp della intresse positivt.

Ända sedan 1971 års riksdag har oppositionen ställt krav pä en parlamentarisk uiredning. Oppositionspartiernas kvinnoorganisationer vill få en möjlighet atl aktivt delta i arbetet för jämställdhet. Jag kan inte fatta all de socialdemokratiska kvinnorna inte tar emol delta pä elt öppet och positivt säll.

Beträffande FN:s internationella kvinnoär harjag förstått saken så atl del är den lilla delegationen, den sae. k. jämställdhetsdelegationen, som har fått i uppdrag att arbeta med frågan och inte referensgruppen. Vi menar att det behövs en nationell kommitté för att arbeta med FN:s internationella kvinnoär.

Fru LUDVIGSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! I så fall har fru af Ugglas och jag fått olika uppgifter. Jag har fäll den upplysningen alt del är den stora delegationen som skall arbela med förberedelserna för del internationella kvinnoårel.

Herr Romanus påstår att man inte kan arbela med jämstältdhetsfrägan i en delegation som omfattar 24 människor. Men om man vill arbela mer intensivt med speciella frågor brukar man avdela några människor

som har de frågorna som sitt intresseområde för alt arbeta särskill med dem. Jag kan inte inse all inte den här delegationen kan arbeta på samma sätt.

Jag kan inte heller förstå all man säger atl man inte får vara med. De politiska partierna har ju alla sina kvinnoförbundsordförande med. Alt man dä kan känna sig uteslängd framstår för mig som elt mysterium.

Sedan glömde jag att säga en sak till herr Romanus i mitt första svar. Det gäller lagstiftningen mot könsdiskriminering. Jag reagerar när han säger atl förslaget i år har framförts av ren otålighet. Jag tycker nog att det är ett vårdslöst sätt att handskas med så seriösa ting, att man yrkar på en lagstiftning av ren otålighet. Det brukar inte gå lill på det sättet, utan man brukar följa de regler som finns för arbete av det här slaget.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Hen ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om ett oppositionsparti i fem år motionerar utan att få något siörre gensvar i en fråga som man tycker är oerhört angelägen - där man vitt skydda individen mot diskriminering - måste man fundera ul hur man skall få sina krav tillgodosedda. Eftersom vi tillhör riksdagen är det naturiigt att vi föreslår att riksdagen utformar en sådan lagstiftning, när inte regeringen vitt göra del. Det är inte ett uttryck för vårdslöshet, del är bara atl utnyttja de vägar som finns för ett politiskt parti.

Fru Ludvigsson har nog fått fel information, om hon inte har fäll klart för sig atl regeringen har uppdragit ät delegationen för jämställdhet alt handlägga frågor i samband med FN:s internationella kvinnoär. Jag har handlingar som visar det, om fru Ludvigsson inte tror det. Delegationen för jämställdhet är just den lilla delegaiionen. Nu har man spelat över bollen till den stora delegaiionen, och den kommer eventuellt -om jag får tolka fru Ludvigssons ord så - att avdela några särskilt intresserade personer lill att syssla med dessa frågor. Det lycker jag är en utveckling i rätt riktning, så jag har inget behov av att bråka om den saken.

Men ursprungligen var det alltså ett uppdrag till delegaiionen för jämställdhet. Av någon anledning kallar man den lilla delegaiionen för delegation, i stället för att kalla den stora delegationen för delegation, vilket vore det naluriiga om man ville visa atl alla skall vara med.

Anledningen till att jag uttryckte mig på ett något annat sätt än fru af Ugglas var, atl det fanns en tendens i hennes anförande atl göra frågan om sammansättningen av regeringens delegation för jämställdhet mellan män och kvinnor lill en huvudfråga i diskussionen. Det tycker jag inte alt den är. Som jag tidigare sagl, anser jag alt regeringen borde ta upp det här förslaget positivt och säga, all om det finns ett intresse av att vara mer aktiv än man kan vara i den stora delegationen, så bör vi ta vara på det. Men det är ju ändå inte så, atl oppositionen nu saknar möjlighet all arbela med frågorna om jämställdhet mellan män och kvinnor - så handfallna är vi lyckligtvis inte.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Fru AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Romanus har redan beriktigat vad fru Ludvigsson sade om de olika delegationerna - delegationsförvirringen böriar bli stor här i kammaren.

Fru Ludvigsson använde faktiskt uttrycket referensgrupp i sitt huvudanförande - den stora delegationen skulle vara en referensgrupp. Oppositionens kvinnor nöjer sig inte med all vara referenser i dessa frågor. Vårt är efter är återkommande krav på en partamentarisk medverkan visar att vi vill vara mer aktiva. Jag tycker att detta är snålt av socialdemokraterna och ett försök att monopolisera jämställdhelsfrågorna. Det kan inte karakteriseras på något annat sätt.

Herr lalmannen anmälde alt fru Ludvigsson anhållit atl till prolokollet få antecknat all hon inte ägde räll till ytteriigare replik.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr lalman! Kvinnorna utgör flertalet av låginkomsttagarna i landet. Kvinnorna har i stort sett en egen arbetsmarknad, arbeten med låg lön som kräver kortvarig eller ingen yrkesutbildning och som oftast inte ger någon möjlighet att avancera. Kvinnorna tvingas ofta, bl. a. på grund av brister i samhällels barntillsyn och koltektivservice, att acceptera deltidsarbete. Kvinnorna ulgör slor andel av de registrerade arbetslösa, och dessutom finns det en stor dold arbetslöshet bland kvinnorna.

Kvinnorna är kraftigt underrepresenterade i alla beslutande församlingar: i regering och riksdag, i kommunala och fackliga styrelser.

Detta är, trots de odiskutabla förändringar som fru Ludvigsson redovisat, alltjämt några av de viktigaste dragen i kvinnornas situation i dagens svenska samhälle.

Förklaringen till den situationen är den kapitalistiska ekonomin, de dominerande borgerliga värderingarna och frånvaron av en samhällelig offensiv mot de konservativa mönstren och livsformerna.

I debatten om könsrollerna - de roller som kvinnor och män spelar i förhållande till varandra och lill samhället - har inte kopplingen till samhällssystemet alltid uppmärksammats tillräckligt. Därför har debatten ofta blivit alltför abstrakt. Och det kan vara förklariigt!

Förhållandel mellan män och kvinnor i vårt samhälle är i stora stycken komplicerat, bl. a. på grund av att vi lever i en brytningstid. Det gamla samhällets roller är i det närmaste utspelade. Behovet av ett nytt samhällssystem och av nya mänskliga relationer växer sig allt starkare.

Svårigheterna på vägen till frigörelsen har inom vissa kvinnogrupper enbart skyllts på männen. Man har då inte uppfattat att också männen lever under samma samhällssystem, att också de drabbas av de förhållanden som nödvändiggör kvinnornas frigörelsekamp.

Del kapitalistiska samhället skapar arbetslöshet även för männen. Men kvinnorna drabbas särskilt hårt. Enligt den förhärskande ideologin värderas inte kvinnornas arbete pä samma sätt som männens. I familjerna

ses hustruns lön möjligen såsom ett komplement men det är ändå han som anses ha huvudansvaret för familjens försörjning. Att kvinnan går ut i jobb tas därför ofta såsom ett tecken på atl familjens ekonomi är dålig, och ofta är det nalurtiglvis så. Men när detta beiraktas som det avgörande skälet, blir del också lättare att använda kvinnorna såsom arbetskraftsreserv.

Fru Ludvigsson tycks hysa förhoppningen alt detta är ett förhållande, som numera kap hänföras till historien. Det kapitalistiska samhällets sätt att fungera ger, som jag ser det, inte fog för den förhoppningen.

I vissa konjunkturiägen bedrivs kampanjer för att fä ut kvinnor i arbetslivet. Men när det sedan kärvar till sig på arbetsmarknaden, är det kvinnorna som först drabbas. Ideologiskt stöttas återförvisningen av kvinnorna till kök och tvättstugor med fagert tal om modersrotten och av attacker mot den kollektiva barntillsynen.

Att gifta kvinnor ställs utan arbete skapar inte samma oro i samhället som när arbetslösheten drabbar män. Kvinnorna återgår till arbetel i hemmen och märks därför inte. Däremot inser vem som helst det orimliga exempelvis i perioder, när arbetslösheten är stor bland byggnadsarbetare, samtidigt som det finns behov av att bygga bl. a. serviceinrättningar. Detta sätt alt se på saken ligger naturiigtvis i botten, när det alltjämt i politiska sammanhang ses mellan fingrarna med kvinnornas låglöneproblem och när satsningarna pä kollektiv barntillsyn fortfarande blir halvhjärtade. Det kapitalistiska systemet skapar stora inkomstskillnader, vilkel leder till att mångas arbetskraft blir underbetald. Det finns lågavlönade både bland män och bland kvinnor, men kvinnorna är genomsnittligt de sämst betalda.

Den senaste veckans aktivitet bland städerskor i olika delar av landet ger en antydan om att det tvärtemot vad som brukar sägas är just kvinnokönet som värderas lågt - inte det arbete som kvinnorna utför. Städningen uppskattas - ingen arbetsplats eller verksamhet över huvud laget kan hällas i gång om inte någon städar. Men de som utför arbetel, dvs. kvinnorna, får dåligt betalt. I dagens morgoneko formulerade en städerska från Malmberget precis vad det handlar om. Hon sade: "Det är tur att man är gift. Min lön skulle jag inte klara mig på." Där ligger en slor bit av sanningen. Arbeisköparna kan utnyttja det förhållandet alt kvinnornas inkomster bara ses som elt tillskott till familjens ekonomi.

Mer eller mindre yrvaket har det under de senasle åren konstaterats alt kvinnorna är pä marsch ut på arbetsmarknaden. En granskning av situationen i siffror enbart i mitt hemtän visar atl det faktiski förhåller sig pä det sättet. Åtminstone ger allt fier kvinnor ullryck för att de vill ha ett förvärvsarbete. Hälften av de nu registrerade arbetslösa i Norrbotten är sålunda kvinnor. Detta skall jämföras med att kvinnorna endast utgjorde knappt 15 procent i 1964 års redovisning av arbetslösheten i Norrbotten. Av det ökade antalet arbetslösa sedan dess svarar kvinnorna för över 90 proceni. Dessulom vel man all ålskilliga kvinnor i Norrbottens-kommunerna aldrig har anmäll sig till arbetsförmedlingen i vetskap om

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

att det ändå inte finns någol jobb att fl.

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor framhåller i sill remissyttrande över de motioner som nu behandlas, att arbetsförmedlingarna uppmanats alt stimulera företagen att anställa kvinnor. Och visst kan man förmärka en ljusning i det avseendet. Tvä av Norrbottens stora på arbetsmarknaden - LKAB och NJA - börjar numera alt bli alternativ även för kvinnliga arbetssökande. Men detta aktualiserar de andra sidorna av kvinnornas svårigheter att göra sig gällande på arbetsmarknaden, nämligen frågan om barntillsyn och kollektiv service.

Pä arbetsplatser av det slag som jag nämnt förekommer skiftarbete. Kvinnor som har barn riskerar också här en särbehandling i arbetslivet. Det finns, som alla vet, fortfarande stora brister i barntillsynen på s. k. normala arbetstider, elt förhällande som för övrigt påtalades senast i gårdagens debatt om förskolan. Ännu större är svårigheterna att fä en tillfredsställande lösning av barntillsynen när arbetstiden är föriagd till kvällar och nätter.

Utskottet redovisar i betänkandet att utbyggnaden av barnomsorgen hör till del som prioriteras. I de sammanhangen måste också diskuteras olika möjligheter att tillfredsställande ordna barntillsynen för skiftarbe-tande, sä alt kvinnor inte av del skälet skall behöva avstå från arbete pä samma villkor som männen.

För skiftarbetare - kvinnor såväl som män - är dessutom frågan om kortare arbetstid särskilt angelägen. En sådan förkortning måsle genomföras snabbare för dessa grupper, men över huvud laget är frågan om en generell arbetstidsförkortning av det slaget alt den måste nämnas i en diskussion kring problemen med jämställdhet mellan könen. En kortare arbetsdag skulle ge män och kvinnor möjlighet att gemensamt ta del av hemarbetet och barnens fostran. Därigenom skulle problemen med kvinnors dubbelarbete minska. En sex timmars arbetsdag skulle dessutom innebära alt uppdelningen i hel- och deltidsarbeten skulle fl minskad betydelse. Även det är av vikt för kvinnans ekonomiska frigörelse och jämställdhet på arbetsmarknaden. Därför är det vår uppfattning all en sådan arbetstidsförkortning måste bli generell.

I en debatt om jämställdhet mellan könen kan det vara befogat att notera all frågan gäller både mäns och kvinnors roller och att inrikiningen måste vara atl bådas roller förändras och blir alltmer lika. I den debatten har det förekommit en del vildvuxna inslag. I litteraturen om kvinnornas slällning kan man hitta sådana exempel. En fransk sociolog, Evelyn Sul-lerol, spekulerar i en situation dä kvinnorna kan avbryta havandeskap efter några veckor och foslrel därefter får utvecklas i kuvös. Men kvinnans frigörelse handlar inte om befrielse från biologin, att kvinnor skulle upphöra all vara kvinnor och upphöra att föda barn. Det är att vilseleda kampen för kvinnans frigörelse. Det är inte den biologiska rollen som skall ändras. Del är den sociala rollen, kvinnornas samhälleliga villkor, som måste i grunden förändras.

Arbetsköparnas makt över ekonomin, deras strävan efler billig arbets-

kraft och en lättystad arbetskraftsreserv gör alt kvinnorna utsätts för en starkare exploatering och leder lill att mäktiga penningintressen satsar stora summor på att den underdåniga kvinnorollen hålls vid liv.

Mot den bakgrunden är del uppenbart atl de av utskoltsmajorileten redovisade initiativen inte är tillräckliga. Fru Ludvigsson tyckte att det borde vara "uppenbart även för vpk" att det pågår arbete på detta område. Jodå, det har vi klart för oss. Vi är också klara över att en socialistisk planekonomi är nödvändig för kvinnans verkliga frigörelse. Men redan här och nu är det nödvändigt med en konsekvenl offensiv mot den långa rad av orättvisor som fortfarande hindrar jämställdhet. Därför menar vi atl del behövs konkreta åtgärder. Det utredningsarbete som pågår måste påskyndas och på sådana områden som exempelvis den kollektiva servicen är det möjligt att utan vidare utredningsarbete vidta verkningsfulla åtgärder. Likaså borde riksdagen utan fler hänvisningar till pågående utredningar ha kunnat uttala atl målsättningen för den fortsatta verksamheten i jämställdhelsfrågorna skatt vara rätten till arbete för alla. Detta är dock den springande punkten i alla strävanden för kvinnans frigörelse - ekonomiskt och socialt.

Jag ber därför, herr talman, all få yrka bifall till reservationen 2 av herr Lorentzon.

Utredningar finns del alltså nog av. För oss står valet därför mellan ytterligare en sådan och åtminstone möjlighet till snabbare konkreta åtgärder. I det valet har vår representant i inrikesutskottet funnit det rikligare atl stödja den skrivning som återfinns i reservationen 1.

Jag ber också att fä yrka bifall till den.

När det gäller frågan om lagstiftning mol könsdiskriminering har vår grupp vid behandlingen av folkpartimolionen och den reservation som finns i frågan funnit en hel det att la fasta på. Men då vi anser det angeläget att ytteriigare pröva konsekvenserna av sådan lagstiftning kommer vi att vid dagens omröstning avstå frän att rösta pä den punkten.

Herr talman! Jag ber ytterligare en gäng alt få yrka bifall till reservationen 2 av herr Lorentzon.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Under della anförande överlog herr försie vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru FREDGARDH (c):

Herr talman! Lät mig först rikta ett tack till utskottsmajoriteten för den välvilliga behandling som getts ett av huvudkraven i motionen 1542, nämligen det som gäller tillsättandet av en pariamentarisk utredning med uppgift att lägga fram program för jämlikhet mellan könen. Utskottsmajoriteten understryker att utredningsarbetet i jämslälldhetsfrägor har stort allmänpolitiskt intresse och är av betydelse för snart sagl hela samhällslivet. Mot denna bakgrund menar utskottet att det är angeläget att utredningsarbetet utföres under parlamentarisk medverkan. En sådan ordning står också i överensstämmelse med traditionen i svensk politik.

4 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Med anknyining till detta sistnämnda vill jag framhålla atl här verkligen finns en tradition inom svensk politik. Det mera medvetna arbetet på att utjämna könsskillnader och åstadkomma likställighet mellan män och kvinnor har pågått i drygt hundra år i värt land. Redan tidigt visade detta arbete en tendens att spränga befintliga partigränser och gå ut över dåvarande klassgruppenngar. Kvinnorörelsen, som blev den godtagna benämningen på samlade strävanden från enskilda och organisalioner att göra män och kvinnor till jämställda medborgare, fick anhängare bland både kvinnor och män och från vitt skilda läger i samhället. Detta kan också spåras vid riksdagsbehandlingen av de många lagfrågor under 1800-talets senare hälft vilka betecknar olika trappsteg på vägen till medborgarskap och människovärde för kvinnorna.

I dag är vi långt borta från dessa för oss ofta kufiska diskussioner, som dock var nödvändiga för att rasera de murar som omgärdade kvinnorna. I dag har kvinnorna i vårt land fulla medborgeriiga rättigheter. Vad det nu gäller är dels att trygga kvinnornas ställning i förvärvslivet, dels att effektivt angripa kvardröjande attityder gentemot kvinnor och män och deras traditionellt påtvungna roller i samhällel, attityder som hör hemma i det samhälle som jag nyss erinrade om men som icke har någon relevans för nutida förhållanden. Ändå har de visal sig seglivade ungefär som katten med sina påstådda nio liv. Motar man bort dem på ett håll, dyker de upp på ett annal. Vi är alla medskyldiga i detta rollspel, ofta med en aningslöshet som är både förvånande och skrämmande.

Inom mill förbund, Cenierns kvinnoförbund, har vi försökt att göra vad på oss ankommer för alt komma bort från dessa roller. Vi driver i år en kampanj. Delat ansvar i hemmet, där vi vill rikta uppmärksamheten på att just hemmen i dag är den kanske mest odemokratiska arbetsplatsen och den plats där den traditionella rollfördelningen förekommer mest renodlad.

I reservaiionen 1 menar reservanterna all båda dessa krav - den breda förankringen och den pariamentariska medverkan - tillgodoses genom den redan befintliga delegaiionen för jämställdhet mellan män och kvinnor och genom den till denna delegation knutna s. k. stora delegationen, där bl. a. de politiska partiernas kvinnoförbund är företrädda. Reservanlerna lalar om splittring av arbetet och försämrade möjligheter all lösa sakfrågorna och yrkar utifrån detta avslag pä bl. a. yrkandet i motionen 1542.

Jag kan inte instämma i denna uppfattning, och redan från delegationens tillkomst har vi i Centerns kvinnoförbund vänt oss mol all detta för hela folkel vikliga jämställdhdsarbde inte har fått pariamentariska arbetsformer. Jämställdhelsdelegationen arbetar direkt under statsministerns i regeringens kansli. Dess sammansättning är icke parlamentarisk. Kravei på insyn och möjlighet all på ell tidigt sladium påverka besluten är icke lillfredsslällande tillgodosett.

Jämslätldhetsdetegationen - den lilla delegationen - är i förhållande

lill den s. k. stora delegaiionen ett helt självständigt organ. Stora delegationen, där det pariamentariska inslaget finns, är av rådgivande karaktär. De egentliga besluten har vi i den stora delegationen myckel små möjligheler, om ens några alls, atl påverka. Vanligen är åtgärderna redan beslutade när de presenteras i stora delegationen, där vi närmast har att dela med oss av de erfarenheter vi har av förhållandena ute på det praktiska fältet. Detta är inget lillfredsslällande sakernas tillstånd när del gäller del fortsatta jämställdhetsarbetet. Stora delegationens sammanträden är också alltför få för att ge önskvärd konlinuerlig kontakt med arbetet. Inte minst har man erfarit detta inför det kommande internationella kvinnoåret, där förberedelserna för Sveriges del lagts pä jämställdhelsdelegationen. Det påtalades t. ex. i den stora delegationen alt Sverige var sent ule med alt vidta dessa förberedelser för det internationella kvinnoåret, men vi fick som svar att eftersom man var sent ute internationellt blev också förberedelserna försenade i Sverige. Ändå har man sedan länge vetat alt det internationella kvinnoårel skulle komma, och om god vilja hade funniis, kunde man på ett tidigare stadium ha tagit upp denna fråga.

Jag skulle kanske också säga några få ord till fru Ludvigsson, som ifrågasatte om vi som representerar de politiska kvinnoförbunden också har dessa partiers förtroende. Det har vi verkligen. Vi har deras fulla förtroende, men vi kan icke arbeta effektivt och under fullt ansvar med de arbetsformer som den stora delegationen har i dag.

Lål mig också erinra om alt en parlamentarisk utformning av jämställdheisarbelel vore hett i överensstämmelse med den nya grundlag som riksdagen antog under våren och som träder i kraft vid nyår. Det heler där i 1 kap. 1 § alt all makt utgår från folket och att riksdagen är folkels främsta företrädare. I 2 kap. slås fasl att samhällel skall verka för rättvisa och jämlikhet mellan medborgarna. Jämställdhetsarbetet har alltså en rent grundlagmässig anknytning, och det vore fullt i överensslämmelse med denna nya grundlagsanda att del sker i pariamentariska former.

I fortsättningen diskuterar utskottet olika vägar all lillgodose kravei
på parlamentarisk medverkan. Detta kan, menar man, ske t. ex. genom
att jämställdhelsdelegationen förstärks med ledamöter frän de politiska
partierna. Om detta befinnes mindre lämpligt, bör en pariamentarisk kom
mitté kunna tillsättas och överta mera långsiktiga projekt och förslag
av principiellt intresse, medan själva delegationen fortsätter att påverka
utvecklingen i dagsaktuella frågor. Den sistnämnda vägen förefaller mig
vara den mesl lämpliga. /

Jag ber alltså, herr talman, att här fä yrka bifall Ull inrikesutskotiets hemställan under punklen 1, beträffande utredningsverksamheten i jämslälldhetsfrägor.

Utskottet har också välvilligt behandlat det förslag till försöksverksamhet med deltidstjänster som jag ställer i min moiion. Förslaget gäller att när så är möjligt låta tvä makar dela en befattning. Försök av detta

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

slag pågår sedan en tid i Norge, och hittills gjorda erfarenheter har varit enbart positiva och manat titt atl gå vidare.

Herr Romanus menade i ett inlägg nyss att delta knappast skutte kunna fä sä stor omfattning. Jag vill i slället säga att det kan komma att få en viss praktisk betydelse. 1 Norge har man t. ex. konstaterat atl det är en form som unga föräldrar som inte är färdiga med sin utbildning anser vara lämplig för dem fram lill dess att utbildningen är hell slutförd. Del viktigaste är emellertid på denna punkt att vi inte fastnar i en trång inriklning utan all vi prövar mänga vägar för att finna rikliga lösningar.

Frågor rörande deltidsarbetet har länge varit eftersatta både när del gäller arbetsförhållanden och när det gäller anställningstrygghet. Man kan uppriktigt beklaga detta eftersom deltidsarbetet berör ett stort anlal kvinnor. Mer än en tredjedel av kvinnorna bland arbetskraften eller 20 procent av alla kvinnor i åldrarna 16-74 år utgjorde dellidsarbelskrafl 1973. Knappasl någonting talar för all andelen väsentligen ändrals sedan dess.

Det är därför nödvändigt att man går vidare och prövar olika möjligheter, inte minst för att komma ifrån det otillfredsställande förhållandet att deltidsarbete i dag fått en viss sekunda karaklär och närmast blivit ett slags nödfallsutväg för kvinnor att hjälpligt klara både familj och yrkesarbete. Deltidsarbete, riktigt använt och värdesatt av samhällel, är en tillgång all ta till vara för både män och kvinnor, inte minst under de är när de har barn som lar i anspråk deras lid och krafter. Vi bör alltså framdeles inrikta oss på deltidsarbetet som en med heltidsarbdd jämställd anställningsform.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall till ulskotlels hemställan under punkten 6.

Jag yrkar, herr lalman, bifall även till övriga punkter i utskottets hemslällan.

Lät mig till sisl säga atl vi i värt land inför det kommande internationella kvinnoårel kan konstatera atl vi, när det gäller jämställdheten mellan män och kvinnor, pä väsentliga punkter nätt principielll rikliga lösningar, inte minst i fråga om kvinnans rättsliga ställning. Vad det nu gäller är atl gä vidare och se lill att praxis kommer i överensslämmelse med lagarna. Där, herr talman, menar jag all en pariamentarisk förankring av jämställdhetssträvandena är riktig och nödvändig.

I detta anförande instämde fru Olsson i Helsingborg (c).

Fru LUDVIGSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag skulle lill stora delar vilja instämma i vad fru Marklund har sagt - myckel av del är sådant som man gott kan skriva under.

Men hon kanske inte riktigt gjorde mig rättvisa med påståendet alt jag tycktes mena alt synen pä kvinnorna som arbetskraftsreserv hör historien titt; jag skulle alltså ha sagl detta i mitt anförande. Vad jag menade - och jag hoppas att jag också sade del - var alt den inställningen all

kvinnorna skulle vara en rörlig reserv på arbetsmarknaden är ell mönster som häller pä atl brytas. Det är obestridligt, fru Marklund, att sä är fallet. Vi kan ändå med siffror bevisa att under den senasle lågkonjunkturen behöll kvinnorna sin andel i sysselsättningen. De fortsatte att arbeta, de återvände inte - som fru Marklund sä bestämt påstod - till sina hem och sina tvättstugor. Jag tror inte heller att man numera väntar sig atl kvinnorna skall bete sig pä del viset.

Fru Marklund tog också upp låglöneproblemet med utgångspunkt i akluella händelser. Vissl är kvinnornas situation i arbetslivet till mycket slor det förknippad med jusl låglöneproblemaliken - det tror jag vi har sagl många gånger i de här debatterna - men det går inte heller atl bestrida all de senaste årens satsningar pä låglönegrupperna har betytt ganska myckel för kvinnornas lönesätlning. Det är ju i stor utsträckning jusl de som återfinns längst ner på löneskalan.

I riksdagen brukar vi inte göra uttalanden i lönefrågor eller över huvud taget i sädana frågor som arbetsmarknadens parter förhandlar om, men vi kan ändå med tillfredsslälletse notera att löntagarorganisationerna med stor majoritet har uliatat sig för alt fortsätta satsningen pä den solidariska lönepolitiken. Det kommer givelvis atl betyda lönelyft även för kvinnorna och förbälira deras situation.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Hen NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Jag avser alt i mitt anförande la upp frågor som berör dellid och fiexibel arbetstid och som har behandlats i utskottels betänkande med anledning av elt anlal motioner.

Gemensamt för flera motioner är att de syftar till alt få fram en ökning av möjlighelerna till deltid. Delta skall gälla speciellt del statliga området, har del sagts. Nu kan man fråga sig: Varför just del statliga området? Man kan väl i så fall tänka sig hela arbetsmarknaden, tycker jag. Vidare önskas en förbättring av de sociala förmånerna vid deltid, varvid deltidsarbetet skall värderas högre.

Frågorna om deltidsarbetet kartläggs av jämställdhelsdelegationen. En rapport väntas under första halvåret 1975. Utredningen om den statligt lönereglerade sektorn behandlar också deltidsarbetet, och det kommer även atl behandlas av sysselsällningsulredningen. Samma sak gäller ar-belslidsdelegalionen.

Del är alltså ett slorl antal utredningar som pågår i dessa spörsmål, och man kan fråga sig varför del är nödvändigt all hasta. Jag tyckte atl herr Romanus sade några kloka ord när han framhöll atl det är förståndigt alt utreda, så att man vet vilken grund man slår pä och vad man fattar för beslut. Vi tycker nog att det inte finns någon anledning atl hasta vidare här, speciellt som man kanske kan ifrågasätta åtminstone några av de uppgifter som har lämnats i reservalioner och motioner men också delvis i utskottsbetänkandet.

När del gäller del avsnilt som lästes upp här av fru af Ugglas om deltidsarbetet måste jag säga alt jag tycker att utskottet avslutar den

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

delen med all göra en minst sagt kryptisk skrivning som man vill ge Kungl. Maj:t,lill känna.

Bl. a. sägs det all man skall möta den ökade efterfrågan pä deltidsarbete. I utskotlsarbelet har vi inte haft några uppgifter om della, men fru af Ugglas sade i sitt anförande atl man visste att det är många som söker dellid. Jag skulle gärna vilja fråga utskottsmajoriteten - och det är kanske fru af Ugglas som svarar för den: Kan vi fä de här uppgifterna om hur del ser ul på delta område? Jag har vissa uppgifter som i slällel pekar ål andra håltet. Skulle det vara sä all mina siffror är riktiga, så är det ju en räll underiig hemställan som utskottet gör till regeringen. Jag tror atl det av den anledningen är skäl i att avvakta och se.

Vidare vill man ha försöksverksamhet med en ordning som innebär all två makar skall få dela på en befattning. Jag tror i likhet med herr Romanus att det är en mycket liten procent av arbetstagarna här i landet som har elt yrke och en utbildning som gör atl det skulle passa atl ha denna kombination. Det skulle ju annars kunna uppstå de mest horribla situationer, om man skutte genomföra denna ordning. Vi har exempelvis i värt utskott en ledamot som är barnmorska. Hon är gift med en snickare. Jag vet inte hur det här skutte kunna kombineras. Den enda likhet som jag vel finns är att båda möjligen använder tång någon gång. Men jag är inte övertygad om att blivande mödrar skulle vara förtjusta i all en snickare använde barnmorskelången.

För övrigl kan man fråga: Vad är del för jämlikhet som det här skulle innebära? Det är ju bara några fä som skutte kunna utnyttja denna möjlighet - flertalet skulle aldrig kunna fl nytta av den. Därför kan jag inte se all del finns något skäl till att genomföra en sådan här försöksverksamhet, och jag tyckeratt det aren underlig hemställan till regeringen all försöksverksamhet av delta slag skulle startas.

Vi skall komma ihåg alt systemet med dellid är ingalunda problemfritt, och del ur många synpunkter. Jag hävdar atl vi inte skall driva det här så långt all vi hamnar i den situationen atl de som söker hellid kanske ivingas ta deltid för atl över huvud taget få sysselsättning.

1 reservaiionen 4 uttalar vi att man bör avvakta alt det pågående utredningsarbetet slutförs och alt man sedan på basis av del arbetel skall utforma förslag som vi kan lägga titt grund för besluten. Jag tror atl det hade varit klokt om också utskottsmajoriteten gått pä denna linje.

De sociala förmånerna vid deltidsarbete är naturiigtvis en viktig fråga. Men vi hänvisar här till LO-SAF-överenskommelsen som ju nu skall följas upp på förbundsnivå. Detta kommer säkeriigen arbetsmarknadens parter atl klara ulan någon som helsl inblandning från riksdagens sida.

Vad gäller fiexibel arbetstid har moiionskrav framförts all pågående försöksverksamhet skall utökas. Som påvisas i ulskolisbetänkandel har en sådan vidgning också skett - även lill landsorten, som del framförts krav på.

Men inte heller fiextiden är problemfri. Jag tror att varken motionärerna eller de som avgivit reservaiionen 6 har det här riktigt klart för sig.

Del borde man ju egentligen ha. Del går inte atl komma ifrån att man råkar i konfiikl med reglerna om förskjuten arbetstid liksom med reglerna om överlid och en del annal, och det kan alltså ställa till bekymmer. För all bara nämna elt par svårigheter.

Jag vet att Stockholms läns landsting har haft fiextid pä försök, men där har man inte kunnat enas om fortsättningen. Man säger att den goda viljan saknas hos landstingels ledning. Nu är del ju så att i det fattet ligger ledningen hos en borgeriig majoritet, och det landstingsråd som har hand om dessa frågor hör hemma i centerpartiet. Jag drar därav den slutsatsen atl det är lätt att här i riksdagen ställa krav när del gäller sädana här frågor, men det är betydligt svårare atl omsätta det hela i praktiken.

Mot denna bakgrund lycker jag att erfarenheterna från den vidgade försöksverksamhet som pågår borde ha avvaktats och att man skulle ha varit mer försiktig. Erfarenheterna är inte bara positiva - även om det finns sådana - och därför skulle man nog, som sagt, ha avvaktat utredningarna och försöken.

Med detta ber jag, herr lalman, att få yrka bifall till utskottets hemställan under punkterna 2, 3, 4, 5 och 7 samt till reservationerna I och 4.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Fru FREDGARDH (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar har ställt en fråga lill utskottsmajoriteten angående behovet av och efterfrågan på deltidsplatser. Jag kan bara hänvisa till vad som slår i utskottets betänkande pä s. 10. Jag använde några av de siffrorna i milt anförande och sade att 20 proceni av alla kvinnor i åldrarna 16-74 år utgjorde deltidsarbetskraft 1973, dvs. de var deltidsarbetande etter arbetslösa som bara sökte deltidsarbete. Av den kvinnliga arbelskraftsökningen pä 83 000 personer mellan åren 1970 och 1973 var 40 000 deltidsarbetskraft. Bland männen är deltidsarbete fortfarande relativt ovanligt. År 1973 var bara 2,7 procent av alla män i åldrarna 16-74 är deltidsarbetande. Siffrorna för kvinnliga deltidsarbetande var sålunda mycket högre. Herr Nilsson i Kalmar är ju själv man, och det är kanske orsaken till alt han inte är så särskilt intresserad av deltidsarbetet.

Det finns mänga skäl till all människor i dag vill ha deltidsarbete. En del har familj och vilt ha en bättre konlakl med sina barn, sin make/maka eller sammanboende. Vidare finns del människor som vill undvika stress. De vill leva ell lugnare tiv. De har kanske upptäckt atl livet har andra värden än atl bara slussas mellan arbetsplats och hem eller alt salsa hårt på karriären. Likaså finns det många människor som vill vidareutbilda sig och som menar alt de under den tiden vill ha kontakt med arbetslivet och därför väljer deltidsarbete.

Som jag lidigare sade har de deltidsarbetande länge varit åsidosatta, speciellt när del gäller de sociala förmånerna. Det vore väl om man nu mera allmänt fick upp ögonen för de missförhållanden som där råder

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

och verkligen försökte komma till rätta med dem. Inte heller har de deltidsanställdas intressen varit tillgodosedda på den fackliga sidan. Även där har de ställts ät sidan. Del vore myckel värdefullt om arbetsmarknadens parter nu tog upp de frågorna. Och i del sammanhanget kan man ställa frågan: Hur är det egentligen med de deltidsarbetande, är de verkligen välkomna i de fackliga organisationerna? Det finns fackliga organisationer som hittills över huvud taget inte har varit intresserade av de gruppernas problem.

Fru AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar efleriyste statistik över efterfrågan pä deltidsarbete, och fru Fredgardh har redan anfört en del siffror. Mera statistik finns att hämta i långtidsutredningens belänkande. I den utredningen har man undersökt hur många kvinnor som önskar deltidsarbete och kommit fram lill all efterfrågan är myckel stor. Och i en officiell skrift från arbetsmarknadsstyrelsen som heter Kvinnorna och arbetsmarknaden understryker man också den efterfrågan som råder på deltidsarbeten. Ofta är det naturligtvis småbarnsföräldrar som vill ha sådant arbeie, men man pekar på att också de handikappade har behov av sådant arbete.

Sedan frågade herr Nilsson varför man i delta sammanhang talar särskill om det slalliga området, och där lycker jag att det finns två saker att peka på. Den ena är, herr Nilsson, att vi lycker att staten bör föregå med gott exempel i alla sammanhang. Den andra är att del i dag finns färre deltidstjänster pä det slalliga området än ule i de enskilda företagen. Vidare kan det vara lättare att införa kvalificerade deltidstjänster inom den statliga seklorn.

Slutligen sade herr Nilsson att deltidsarbetet ingalunda är problemfritt, och det framhöll jag också i mitt anförande. Del finns problem där, så länge vi inte har sex timmars arbetsdag. Jag vill därför peka på vad som slår i senaste numrel av tidningen Fackföreningsrörelsen, där man under rubriken Riskabla förväntningar jusl diskuterar frågan om sex timmars arbetsdag. Vi måste arbeta i den verklighet vi jobbar i jusl nu, och där har deltidsarbetet en plals.

Hen ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar frågade varför det jusl pä del statliga området är särskilt angeläget atl få fiera deliidsplaiser. Inom folkpartiet har vi den uppfattningen atl det bör erbjudas fiera deltidsarbeten även pä de privata och kommunala sektorerna. Och fastän vi vet att del är en komplicerad fråga har vi mänga gånger fört fram förstag om rätt lill avkortad arbetstid för människor som har särskill stort behov av detta, t. ex. småbarnsföräldrar. Men det är klart att man, som fru af Ugglas sade, kan önska sig alt staten skall vara en föregångare. Om jag inte minns fel var del en gång en industriminister som på en partikongress sade, alt staten skall vara en mönslerarbelsgivare som särskilt

anstränger sig att tillgodose de önskemål lönlagarna kan ha, för all, så all säga, visa hur del skall gå lill. Del är ett skäl lill all slalen borde gä före också när det gäller alt erbjuda deltidstjänster pä ett sådani sätt, all deltidsarbete blir likvärdigt med heltidsarbete.

Herr Nilsson i Kalmar och jag känner ungefär samma skepsis inför tanken alt människor som är gifta med varandra kan i någon större omfattning dela anställning. Men herr Nilsson drog inte, lycker jag, den rikliga slutsatsen av sitt exempel. Om herr Nilssons snickare delar jobb men en annan snickare, och barnmorskan med en annan barnmorska, kan ju båda två få möjlighet atl umgås mer med varandra och sina barn, och att göra annat också. Det tror jag är bättre både för deras kunder och för dem själva.

Slutligen kan jag efler del herr Nilsson sade om flexlid notera all misstänksamheten mot flexibel arbetstid, som tidigare framfördes av socialdemokrater i ledande ställning, lydligen finns kvar. Vi har förestagit att man på de statliga arbetsplatser där det går, och där de anställda vill det, skall införa fiextid och inte tveka längre. Den misstänksamhet herr Nitsson visade finns inte hos de statligt anställda på de arbetsplatser där man har prövat fiextid.

Herr Nilsson nämnde ett centerpartistiskt landstingsråd i Stockholms län, som han påstod var ansvarig för all det var problem med att införa flexibel arbetstid i landstinget, och sade atl det är lätt att ställa krav i riksdagen men det är svårt att omsätta dem i praktiken. Ja, herr Nilsson kan ju själv i betänkandet se all reservationen inte har undertecknats av centerpartisterna i utskottet. Bakgrunden lill del känner inte jag. Men om herr Nilsson går till Göteborg, där folkpartiet har en ledande slällning, trorjag alt han kommer att finna atl man där gjort mycket lyckosamma försök med fiexibel arbetstid.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Herr NILSSON i Kalmar (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag medger att dellid naturiigtvis är bra på många säll. Av företrädarna för utskoltsmajorileten fick jag tyvärr inte det svar jag ville ha med siffror och liknande utan mera ett allmänt resonemang. Men jag kan ändå säga all dellidssysselsältningen här i landet för närvarande ligger myckel högt. Enligl uppgift frän generaldirektör Rehnberg fanns det i början av detta år 2,2 miljoner hellidssysselsatta, medan 1,7 miljoner var dellidssyssetsaita. 44 ä 45 procent eller, om man så vill, närmare hälften av arbetskraften har i dag deliidssysselsällning.

Jag har tagit fram arbetsmarknadsstatistik för liden oktober 1972 till oktober 1974 och jämfört dessa siffror med antalet arbetslösa. Antalet arbetslösa som vill ha deliidssysselsällning har under denna tid minskat med 3 500 personer. Det är nu 24 procent av de arbetslösa som vill ha deltidsarbete. Detta skall sällas i relation till den siffra jag nyss nämnde. Del finns alltså, som jag nyss sade, risk för atl man skapar så många deltidsjobb all de som vill ha heltid tvingas atl i stället ta deltid.

Fru Fredgardh frågade om deltidsarbetande är välkomna i fackförening-

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

en. Självfallel är de det. Del är ingen tvekan om det.

Sä lill sexlimmarsdagen eller 30-timmarsveckan som här har nämnis. Herr Romanus tror atl den skutte gä att åstadkomma på mindre än tio år. 30-timmarsveckan skulle innebära en reallönehöjning på ungefar 33 procent. Jag tror därför inte alt vi kommer att få en 30-timmarsvecka eller att del kommer all gä så snabbi som herr Romanus säger; människorna kommer att fordra ekonomiska tillskott utöver den förkortade arbetstiden. Men jag skulle sälla stort värde på om herr Romanus gick upp till Arbetsgivareföreningen och där framlade folkpartiets synpunkier på detta.

Sedan, när det gäller att tvä snickare skulle kunna dela jobb, är det en helt annan sak - i utskottsmajoritetens skrivning slår del att försöksverksamheten bör gä ut pä all tvä makar delar en befallning. Ja, del kan jag hälla med om att ifall tvä snickare eller tvä barnmorskor skall dela samma arbeie uppstår en hell annan situation, men del är inte vad utskottet har skrivii om. Då, menar jag, vore det larvigt att gå till Kungl. Maj:t och begära en försöksverksamhet för två makar på del här området!

Fru AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr lalman! Jag är inte fullt säker på att herr Nilssons i Kalmar statistik är riktig. Han lalar om 1,7 miljoner människor i deltidssysselsätlning, men enligt den kurva som finns på s. 11 i iitskoltsbetänkandel, där de deltidsarbetande finns redovisade, ligger siffran vid ungefar 800 000. -Men vi kanske inte skall bräka om statistik. Jag kan ge herr Nilsson rätt i ett avseende: jag kan mycket väl länka mig alt del finns en del av dem som i dag deltidsarbetar som vill ha elt heltidsarbete. Vi vet att under den gångna lågkonjunkturen många människor har deltidsarbetat av arbeismarknadsskät - del har alltså varit en form av dold arbetslöshet. Jag tror emellerlid också, herr Nilsson, alt mänga av dem som över huvud taget inte har något arbeie, och särskill då kvinnor, gärna skulle vilja ha ett deltidsarbete. Hur än dessa slrömmar så alt säga slår ul, trorjag ändå atl vi fortfarande behöver fiera deltidsarbeten, inte minsl kvalificerade sådana.

Fru FREDGARDH (c) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart alt omfattningen av efterfrågan kan skifta när del gäller deltidsarbete. Man kan notera atl del fortfarande i myckel slor utsträckning är kvinnor som efterfrågar deltidsarbete, och det är väl också delta som medför en snedbelastning - vi vill alt deltidsarbetet skall ha en sådan utformning, all del kan bli attraktivt även för män. Då kan man använda det på ell rätt sätt i samhället. Det är ändå så, all arbelel skall vara lill för människans skull och inte tvärtom. Om det befinnes all arbetet antar sådana former att många människor reagerar mol dem och vill ha andra former, bör vi se lill atl vi kan skapa dessa andra former.

Sedan var det en sak till. Herr Nilsson i Kalmar sade alt det inte bara är staten som skall medverka till deltidsarbeten. Del är rikligl. Jag vel inte på vilket område deltidsarbetet infördes försl, men jag känner till det från min journalistiska verksamhet någon gäng omkring år 1940. Det var dä som jag för första gängen kom i kontakt med deltidsarbetet - det var inom försäkringsväsendet, bl. a. här i Stockholm. Så småningom har krav uppställts pä all staten skulle vara en föregångare på detta område, och jag tycker också del är rikligl atl staten går före när det gäller denna utveckling.

Pä frågan om de deltidsarbetande är välkomna in i de fackliga organisalionerna sade herr Nilsson i Kalmar alt del är klart all de är välkomna. Ja, del säger man nu, men man har inte visat något siörre inlresse för dem lidigare - man har inte gjort dem lill föremål för någon medlemsvärvning eller över huvud lagd tagit upp deras intressen lill behandling. Detta visar sig bäst i all deras sociala förmåner är prakliskl laget obefintliga. Det är försl pä senaste tiden som man har börial intressera sig för de deltidsarbetande, och därvid har intresset till ganska slor del väckts genom att vi pä kvinnoföreningshåll har börjat röra i den här saken.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Hen ROMANUS (fp) kon genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar ville att jag skulle delge Arbetsgivareföreningen mina synpunkter på sexlimmarsdagen. Vad han ville all jag dä skulle framhålla var väl vad jag tidigare sade i talarstolen här, nämligen alt om man avkortar arbetstiden - säg med 10 procent i slutet av arbetsdagen - tror jag inte atl man därmed generelll sett minskar produktionen med 10 proceni, eftersom effektiviteten är sämre under den sista delen av arbetstiden. Därmed skulle lönlagarna kunna göra anspråk på att slippa en moisvarande löneminskning med 10 proceni, ulan få en mindre reduktion. Jag skall som en första åtgärd med nöje översända riksdagstrycket lill Arbetsgivareföreningen. Kanske kan del vara lill någon hjälp i rätt rikining, även om jag är rädd för all man där inte kommer alt ta särskill starkt intryck.

Jag vill i det sammanhanget erinra herr Nilsson i Kalmar om vad LO:s ordförande Gunnar Nilsson har sagl, nämligen alt som han ser på framtiden för svensk arbetsmarknad, finns del anledning alt överväga om man inte måsle förkorta arbetstiden för all arbetena skall räcka åt alla. Della har han sagl i en intervju i Fackföreningsrörelsen. Jag tycker atl den synpunkien är rimlig. Hellre än att ha ett samhälle där vissa människor får stressjukdomar av olika slag och prakliskl laget arbetar ihjäl sig, medan andra har en påtvingad sysslolöshet, vill vi väl att ar-bdslillfätlena sprids ut på alla, även om det innebär en avkortad arbetstid och en någol långsammare reallönehöjning. Det är glädjande atl en så värdefull ståndpunkt företräds av LO:s ordförande.

Slutligen vill jag fästa herr Nilssons i Kalmar uppmärksamhel på att förslaget om att två makar skall kunna dela en befattning är ett uppslag.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

som enligl ulskottsmajpriieten skall prövas. Del har försökts i Norge, och del skadar väl inte all man lar del av de erfarenheter som finns. Enligl min uppfallning är det dock betydligt angelägnare att människor renl allmänt får deltidsarbete. Sannolikheten all de skall kunna dela en befattning med den som de är gifta med är ändå rätt begränsad, även om jag inte vill utesluta alt i framliden ivå snickare som delar elt arbete också kan vara gifta med varandra - vi skall komma bort från uppdelningen i manlig och kvinnlig arbetsmarknad, glöm inte del!

Herr NILSSON i Kalmar (s) kort genmäle:

Herr lalman! Fru Fredgardh säger att deltidsarbetande inte har varit föremål för medlemsvärvning. Jag vel inte vad hon stöder sina uppgifter på. Jag kan bevisa motsatsen -jag har själv varit ute och värvat sädana medlemmar.

Vad jag kanske vänder mig mest mot i utskoitsmajorilelens skrivning är den del som fru af Ugglas läste upp, där man talar om behovet av atl möta den ökade efterfrågan pä deltidsarbete. Vad har man för underlag för påståendet alt denna efterfrågan ökar? Man talar i sammanhangel om långtidsutredningen. Det är riktigt alt antalet deltidsarbetande har ökal, och jag har i dag nämnt siffran 1,7 miljoner. Men man säger att ökningen fortsätter, och det kan man inte bevisa. Tvärtom visar mina siffror att en minskning är pä väg. Därför menar jag atl vad man begär all Kungl. Maj:l skall göra är någonling som inte svarar mol verklighelen.

Delsamma gäller frågan alt tvä makar skall kunna dela en befattning. Men då vänder man plötsligt på det och säger atl tvä snickare eller tvä barnmorskor skall kunna dela jobb och begär alt en försöksverksamhet skatt startas. Del är ju en diskriminering mol andra grupper. Eller menar man all i fortsättningen skall snickare gifta sig med snickare och barnmorskor med barnmorskor? Jag tycker att det är en myckel underlig formulering.

Man lar också upp problemet med de sociala förmånerna vid deltidsarbete. Jag har påpekat alt en central överenskommelse har träffats mellan LO och SAF och all denna nu följs upp på förbundsnivå. Lål dem göra del försl innan vi lägger oss i detta! Vi skall inte blanda oss i den här frågan när den redan är pä gäng. Jag kan alltså inte förstå atl utskottsmajoriteten har funnii anledning alt göra denna hemställan till Kungl. Maj:t.

Herr försie vice lalmannen anmälde alt fru Fredgardh och fru af Ugglas anhållit atl lill prolokollet få antecknat all de inte ägde rätt lill ytterligare repliker.

Fru JACOBSSON (m):

Herr talman! Hur dyr är en karl? För 60 år sedan föreslog en kungl. löneregleringskommitlé tre olika lönenivåer för seminarielärare - den lägsta för kvinna, en högre för ogift man, den högsia för gift man.

I argumenteringen för skillnaden mellan man och kvinna anfördes bl. a. "männens större fysiologiska näringsbehov". En grupp kvinnliga medicinare - det fanns några tiotal - gjorde då en uiredning som visade all mannen behöver vid pass 460 kalorier mer än kvinnan per dygn. Om man räknade merkostnaden per är härför i billigaste födoämne, såsom havregryn, så blev det en kostnad av 14 kronor och 60 öre. Med dyr föda, såsom nötkött, skulle kostnaden uppgå till 109 kronor och 50 öre. 1 medeltal således 62 kronor och 20 öre per år. Det var då. En kari kostar givetvis mer i dag.

Man kan sä klart skratta åt sådana här stolligheter. Men den bakomliggande frågan, frågan om jämlikhet mellan könen, är värd all allvarligt diskuteras.

Vi har i Sverige tagit tikalönsprincipen genom vår anslutning titt ILO i början av 1960-lalet. Åtskilligt har hänt på lönefronten i Sverige sedan dess. Klyftan mellan kvinnliga och manliga lönegrupper har minskat. Frånsett likalönsfrågan saknar vi dock en lagstiftning om jämlikhet mellan könen på arbetsmarknaden. Nu ligger det ett förslag. Reservationen 3 av herrar Eriksson i Arvika och Ekinge gäller bifall lill motionen 1974:1550, i vad denna avser lagstiftning mol könsdiskriminering pä arbetsmarknaden. Jag kommer alt rösta för denna reservation och skall här ulveckla skälen för mitt ställningstagande, som delvis sammanfaller med herr Romanus', delvis är något annoriunda.

Jag ställer mig bakom principerna i det moderaia partiprogrammet i frågan om kvinnans möjlighet att välja mellan yrkesarbete och arbete inom hemmet. Likaledes är jag enig med fru af Ugglas som fört partiets talan i dag, atl valfriheten skall vara reell. Men våra åsikter går isär, i vart fall då del gäller lidpunkten för de medel man bör tillgripa för att få valfriheten att fungera.

Ulskoltsmajorileten har avvisal tanken på lagstiftning nu, hänvisat till behov av ingående utredning och skjutit frågan på obestämd framlid. Jag menar som reservanlerna atl det bör vara möjligt atl lägga fram lagförslag för 1975 års riksdag. Vidare menar jag att de i molionen 1550 uppdragna riktlinjerna är bra att böria med, även om jag anser alt vissa kompletteringar i riktlinjerna bör göras.

Dagens kvinnofråga bottnar i att det fortfarande finns en djup klyfta mellan ideal och verklighet. I mer än 50 år har i industriländerna kvinnorna varit formellt likställda med männen, men någon reell jämlikhet har inte uppnåtts.

Jag skall som exempel på bristande jämlikhet nämna några axplock ur lidningen Metallarbetaren. I nr 29-30 år 1970 fanns en osignerad intervju från Telefabrikation i Kristinehamn under rubriken: "Staten trycker ner oss." I föreiagel fanns dubbelt så många kvinnliga som manliga anslällda. Det framhölls att staten inte var bättre arbetsgivare än andra. Kvinnor var ytterst sällan arbetsledare, och i della företag med dubbelt så många kvinnor som män fanns inte en enda kvinnlig förman.

I Metallarbetaren nr 48, 1971, fanns en intervju under rubriken: "Nej

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, rn. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Du, den gubben går inte." Företagsledaren pä Tefab industri hade i en intervju lill Expressen sagt att kvinnor måste behandlas nästan som barn. Melallarbetareh hade ombesörjt en intervju för att få veta om det verkligen var sant att företagsledaren tyckte så. Dä sade han: "Jag menar att man bör undvika alltför besvärande resonemang om ackord och dylikt om man har anledning alt befara att motparten av en eller annan anledning inte är i balans."

En intervjuad kvinna vid företaget yttrade: "Jag känner det som om vi kvinnor blev utskämda över hela landel. Vi är djupt kränkta."

I Metallarbetaren nr 9,1972, gör Birgitta Budd i en insändare en skarp vidräkning med arbetsförhållandena i Avesta jernverk, där hon är anställd. Hon framhåller bl. a. atl kvinnorna ständigt blir förbigångna och att en kvinna aldrig kommer i förmans ställning över män.

1 nr 45, 1972, slutligen sammanfattar Jan Björiing att en kvinna pä 1 000 blir förman och atl 11 kvinnor av 9 500 under de senaste 10 åren har blivit arbetsledare.

Detta var ur Metallarbetaren. Det finns givelvis fler artiklar och intervjuer av denna typ. Delta var endast ett axplock. Gemensamt för dem är att kvinnorna är nedtryckta och inte befordrade i det statliga företag där de är anställda. Klagomålen gäller som regel inte anställningsförhållanden utan arbetssituationen.

Den arbetssituation man upplever som besvärande är nalurtiglvis komplicerad. Vissa faktorer kan man dock peka på, exempelvis att kvinnor sällan läges ul lill vidareutbildning inom elt företag. Vidareutbildning är i sin lur förutsättning för befordran till högre tjänst.

Från ett annat fält på arbetsmarknaden kan anföras förhållandena inom universiteten. Inkörsporlen till vetenskaptig verksamhet och därigenom även till universitetslärartjänsler är amanuens- och assistenttjänster. Förhållandet mellan kvinnliga och mantiga är här avsevärt annortunda än förhållandet mellan kvinnliga och manliga studerande lill grundexamen.

Man kan nu fråga sig: Hur skulle en lagstiftning om jämlikhet på arbetsmarknaden kunna påverka missförhållanden av exemplifierad art? Svaret är i första hand att möjligheten att få ett påstående om könsdiskriminering prövat av domstol skulle bli en realitet. Antagligen skulle antalet fall som kom inför domstol inte bli högt annat än i ett övergångsskede. Man skulle för det mesta dra sig för besväret och obehaget. Paragrafernas stora belydelse skulle ligga däri alt man visste att de fanns och gav möjlighet lill domstolsprövning, vilkel skulle ge kvinnorna psykisk styrka all kräva jämlikhet i kinkiga situationer.

Sedan kan man lägga en mer långsiktig aspekt pä en lagregel om könsdiskriminering. Jag skall fatta mig sä kort jag kan, herr talman. Men det är nödvändigl att åtminstone schematiskt sätta in den här frågan i ett historiskt perspektiv.

Fakta i det följande harjag hämtat från Gunnar Qvists bok "Statistik och politik. Landsorganisationen och kvinnorna på arbetsmarknaden". Qvists röda tråd är denna: De styrandes intresse för kvinnovänlig lag-

sliftning inom skalteräll, socialrätt, familjerätt elc. är starkt styrt av tvä faktorer. Den ena är, som tidigare också sagts här i dag, behovet av kvinnor pä arbetsmarknaden. Den andra faktorn är vilken typ av kvinnor man måste rikta sig titt för all fä della behov tillfredsstäitt -vilken typ av kvinnor i fråga om ålder, civilstånd och bundenhet vid barnpassning.

Exempel: I en högkonjunktur behövs kvinnor på arbetsmarknaden. Är flertalet kvinnor unga, gifta med småbarn, måste man därför från samhällets sida ordna med barntillsyn. Är fiertalet kvinnor äldre, gifta ulan småbarn, kan del i stället behövas skattereformer och deltidstjänster för att jusl dessa kvinnor skall vara villiga att gå ut på arbetsmarknaden. Del är alldeles onödigt atl se reformer som gynnar kvinnorna enbart som en följd av ändrad ideell inställning till kvinnan som jämlike. Behovet av kvinnor på arbetsmarknaden har säkertigen i stor utsträckning styrt den kvinnovänliga lagstiftningen. En gammat grek, Epiktetos, sade: "Där man finner sin nytta, där förlägger man sin fromhet."

Den historiska utvecklingen på arbetsmarknaden har pressat fram en kvinnovänlig lagstiftning efter andra väridskriget. Vad som framför allt betyder något i det historiska perspektivet är förändringar bland de aktiva kvinnorna i åldern 20-64 år. Och här har skett stora förändringar. Åldersgruppen 20-40 är har starkt minskat under 1900-talet i relation till gruppen 40-64 är av aktiva kvinnor. Gruppen 40-64 år är i dag större än gruppen 200 år. År 1930 fanns del en miljon gifta och en miljon ogifta kvinnor bland de aktiva. I dag är mindre än en femtedel ogifta och fyra femtedelar gifta. Det är en utomordentligt slor förändring. Del stora nertatet gifta yngre kvinnor är småbarnsmödrar. I åldern över 40 år har de gifta kvinnorna i regel i dag inga småbarnsbekymmer.

Varför är del så viktigt atl vela atl man de tre första årtiondena av detta århundrade kunde vända sig till nästan halva den kvinnliga befolkningen, som var ogift, när man behövde kvinnlig arbetskraft? Jo, därför atl de ogifta kvinnorna inte har vad Qvist kallar kvinnospecifika hinder för förvärvsarbete, dvs. hem och uppgifter i samband med barnafödande och barnavårdande. Man kunde alltså få ut nästan halva den kvinnliga aktiva befolkningen ulan att bygga barndaghem, utan alt ändra skatteregler och löneprinciper.

1 och med att gruppen ogifta kvinnor krympte till en femtedel av samtliga kvinnor måste man vända sig till andra kvinnogrupper. Den största gruppen, gifta över 40 år ulan omsorg om småbarn, behövde stimuleras av ändrade skatteregler och pensionsregler för alt gå ut på arbetsmarknaden. Och vill man i dag vända sig till den näst största gruppen, den som består av kvinnor i åldern 20-40 år, gifta kvinnor med små barn, inställer sig frågan om barnpassning och allt vad därav följer som nödvändigt att ta itu med.

Grundförutsättningen för all kvinnovänliga reformer skall verkställas är, enligt denna teori, all man behöver kvinnor på arbetsmarknaden. Om detta behov försvinner i en lågkonjunktur skulle prognosen vara

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

att intresset för kvinnovänliga åtgärder svalnade. Likadan skulle utvecklingen bli om det visserligen fanns elt behov av kvinnor på arbetsmarknaden men tillgången pä ogifta kvinnor kraftigt ökade.

Man skall givelvis inte härdraga betydelsen av arbetsmarknadens styrande inverkan pä det kvinnovänliga reformarbetet. Naturligtvis har stora enskilda personligheter inom kvinnorörelsen och enskilda organisationer betytt oerhört myckel för utvecklingen. Den äran skall man inte ta ifrån dem. Men bortser vi ett ögonblick frän ideella människors betydelse blir bilden av arbetsmarknadens styrande effekt oroväckande. Nu skildrar jag den något tillspetsad. Kvinnans situation i dag skulle i så fatt vara byggd pä lösan sand. Vi skutte inte vara där vi i dag är och inte heller ha kommit dit därför att vi uppskattas för värt egel värde och vår egen förmåga. Den dag man inte mera behöver oss, exempelvis som en följd av teknikens utveckling, skulle vi kunna falla tillbaka eller stagnera i jämlikhetsfrågorna. Här kommer nu behovet av lagstiftning mol könsdiskriminering in i bilden. En lag kan vara bra att ha i framtiden. Den kan garantera oss en jämställdhet oberoende av växlingar pä arbetsmarknaden och växlingar av demografisk art.

Herr lalman! Jag vill inte påstå att en lag av den typ som föreslagits i motionen skulle, likt en trollformel, med en gång undanröja de kvinnospecifika hindren. Man måste komma ihåg att samhället är dynamiskt. Det gäller all område för område spalta upp kvinnofrågorna i delfaktorer, atl undersöka vad som vid jämförelser mellan män och kvinnor beror på t. ex. skillnader i ålder, ulbildning, yrkeserfarenhet, tradition, fördomar, medvelna värderingar, kvinnospecifika hinder etc. Kan man komma bort från allmänna fraser och svulstig retorik sä kan en saklig diskussion om dylika delfaktorer visa vägen titt vilka närmare åtgärder man skall tillgripa för atl förverkliga den föreslagna lagtexten.

I och för sig harjag givetvis ingenting atl invända mot alt lagstiftning mot könsdiskriminering pä arbetsmarknaden sker exempelvis 1976, men för mig framstår utskoltsmajoritetens uppskjutande av lagstiftning som den obotfärdiges förhinder. Därför är det i dag viktigt alt precisera en lidpunkl för lagstiftning mol könsdiskriminering. Jag kan inte inse alt 1975 skulle vara för tidigt ur ulredningssynpunkt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen 3.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr lalman! I inrikesutskottels betänkande nr 25 behandlas molionen om åtgärder för jämställdhet mellan män och kvinnor. Men i samma betänkande avstyrker ulskottel en moiion av vänsterpartiet kommunisterna med krav om minimiarbelslid för deltidsarbetande. Detta finner jag anmärkningsvärt, då såväl utskottet som kammarens ledamöler borde vara medvelna om atl den viktigaste åtgärden för jämställdhetens genomförande är all kvinnorna bereds arbete på samma villkor som männen. Della bör gälla oberoende av vem som är försörjare. Jag kommer att ta upp frågan om deltidsarbetet men från en annan utgångspunkt än

vad övriga talare har gjort. Som deltidsarbetet i dag fungerar med koncentrationen enbart på den kvinnliga arbetsmarknaden är den frågans lösning hell avgörande för frågan om jämställdheten.

Fru Ludvigsson anförde i sill inlägg till fru Marklund att kvinnornas uppgift som reservarbetskraft häller på att brytas, men den saken tål nog fortfarande alt diskuteras.

När det gäller anställda med mer än halv arbeislid var andelen kvinnor av den totala arbetskraften 38,9 procent är 1965 och 39 procent är 1970. Man har ganska små ambitioner om man är nöjd med en sådan utveckling. Däremot har antalet undersysselsatta ökat, och där finns ju kvinnorna. Inte heller när det gäller löneutjämningen är det helt klart. Timlönen för manliga industriarbetare ökade med 2:09 kronor mellan andra kvartalet i fiol och andra kvartalet i år, medan de kvinnliga arbetarnas timlön samtidigt ökade med 1:86 kronor. I avtalen står det naturiigtvis inte att de manligas löner skulle höjas mer än de kvinnligas. Tvärtom borde kvinnornas löner ha stigit mer, och det gjorde de också i själva avtalen, men centrala avlat och faktisk löneutveckling är två skilda saker. Därför är 1974 ett år som uppvisar den här utvecklingen.

Delegaiionen för jämställdhet redovisar i sitt yttrande över motionerna att deltidsarbete bland män fortfarande är relativt ovanligt. I siffror för 1973 redovisas att av alla män i åldrarna 16-74 är var 2,7 procent deltidsarbetande. För kvinnorna var siffran vid samma jämförelse 20 procent, men då andelen sysselsatta bland kvinnorna är mycket lägre än bland männen blir procenten totalt för kvinnorna ännu högre.

I samma yttrande redovisas genomsnittsarbetstiden år 1973. För samtliga sysselsatta kvinnor var den genomsnitttiga arbetstiden 32 timmar i veckan, medan den för männen tåg på 41 timmar, alltså en timme över den lagstadgade arbetstiden. För gifta kvinnor med barn under sju år redovisas en genomsnittsarbetstid på 27 timmar i veckan. Det hör naturligtvis samman med barntillsynen. Den frågan har helt nyligen behandlats, så den skall jag inte ta upp i dag.

Tolalt av hela arbetskraften finns i dag närmare 1 miljon deltidsanställda. Det har förekommit olika bud i den här debatten, men de siffror som jag anför kommer från statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar, ochjag hoppas att de är de riktiga. Av 1 miljon deltidsanställda har ca 300 000 en arbetstid som understiger 19 veckoarbetstimmar. En ständig ökning har skett under 1960- och 1970-talen. Att de deltidsanställda återfinns inom de yrkesområden som i stort sysselsätter enbart kvinnor finns belägg för. Jag vitt ge ett par exempel på delta.

Inom det landstingskommunala området finns stora grupper deltidsarbetande - i vårdyrken, skolmältidsarbete och städning inte mindre än 256 000 deltidsanställda, varav närmare 100 000 med mindre än 19 timmars arbetsvecka. Totalt av de fackligt organiserade, som ju inte är samma siffror, är det 96 procent kvinnor bland de deltidsarbetande. Bland handelsanstältda arbetar 113 000 på deltid, därav 45 100 på korttid. Även pä tjänstemannasidan finns många deltidsanställda kvinnor, främst i den

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

5 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

lägre kontorskarriären med samma problem: dålig anställnings- och in-komsltrygghd.

De deltidsanställda reagerar mol del förnedrande säll på vilket de utnyttjas av arbeisköparna i dag. De känner sig inte ha något som helst människovärde på sitt jobb. De arbetar ofta under primitiva förhållanden, på obekväm arbetstid och med dåliga löner.

Det finns hur många exempel som helsl som visar på arbetsköparnas värdering av de anställda. Del senaste exemplet, som väl ingen kunnal undgå alt ta del av, är behandlingen av städerskorna anslällda av städbolaget ASAB, arbetande vid Domnarvet i Borlänge.

När de efter förhandlingar övergick från belingslön till en timlön på 14:60 kronor, minskade bolaget deras arbetstid med hälften, vilket för många innebar alt dagsinkomsten blev lägre efler den höjda timlönen.

Man bör också jämföra deras timlön efter höjningen, 14:60, med den läglönegräns på 20 kronor som LO satt i den kommande avtalsrörelsen. Men det var inte bara inkomsten som blev mindre genom atl arbetstiden skars ner, många miste också sociala förmåner de förul haft, eftersom veckoarbetstiden nu understeg 18 limmar.

Nu har de strejkat sig till en överenskommelse pä sina egna villkor. Ingen kan väl påstå att den strejken var obefogad. Jag är glad att de höll ul. Det kommer säkert att påverka avtalsrörelsen för fier lågavlönade deltidsanställda.

Det är enbart profilen som värderas, inte arbetskraften. ASAB, städbolaget del här gällde, ökade 1973 sin vinst med 45 procent. Samtidigt ökade lönekostnaderna med 14,9 proceni. En tredjedel av den ökade vinslen gick lill dem som ulförde jobbet, medan bolaget behöll två tredjedelar för egen del.

Dagligen händer liknande saker för de deltidsarbetande. Del är bara alt konslalera att behandlingen är densamma av dem som arbetar inom den s. k. allmänna sektorn. Så fort en förhandling är slutförd, där låglönesatsningen kanske gett kvinnorna ett extra påslag på lönen, så minskar underlaget för deras verksamhel, arbetstakten ökar, och inkomsten blir i bäsla fall oförändrad.

För de deltidsanställda är det främsi avsaknaden av ett godtagbart anslättningsförhållande som är orsaken till all de kan behandlas pä della sätt. Många som arbetar inom Handels, men också landstingskommunatt, har som enda anställningsförhållande ell namn på en lista som arbetsköparen kan använda för alt få kontakt vid behov av arbetskraft.

Överenskommelsen mellan LO och SAF, som det talas om i belänkandet, rekommendationen om alt arbetsgivare inte får vägra deltidsarbete om minsl 18 limmar i veckan, den struntar arbeisköparna blankt i. Della kan de också göra därför all arbetsmöjligheterna för kvinnorna är begränsade.

Ett exempel. Affärslidsnämnden, som har i uppdrag alt följa förändringar i de handelsanslältdas arbetsförhållanden, konstaterar all andelen fast heltidsanställd personal från maj 1973 lill augusti 1974 sjunkit med

3 procentenheter till 29 procent. Andelen fast deltidsanställd personal vid varuhusen har från år 1971 till 1974 ökat från 37 till 39 procent. Andelen extra och tillfälligt anställda med mer än 18 timmars arbetsvecka har från år 1971 till 1974 sjunkit från 17 till 12 procent. Samtidigt har tillfälligt anställda med mindre än 18 timmar i veckan ökat under samma tid frän 17 till 20 procent. Så fungerar den rekommendationen.

All deltidsarbetande arbetar år efter år utan semesterersättning är ingenting ovanligt, inte heller att man efter många års tjänst inte har pen-sionsrält.

I den sektion där jag är ordförande, för skolmåltidspersonal, har vi många fall. En hade arbetat i 21 år, men aldrig lyckats komma med i gällande pensionsreglemente. I senaste numret av Kommunalarbetaren kan man läsa om en städerska som arbetat i en kommun i 30 år utan atl få någon som helst pension vid sin avgång. Andra sociala förmåner som de som arbetar mindre än 18 timmar i veckan går miste om är rätt till avgängsbidragsförsäkring, permilteringslön och grupplivförsäkring. Dessutom går de avialsentiga sjuk- och pensionsförmånerna förlorade.

För att en arbetare skall få ATP krävs en årsinkomst som överstiger basbeloppet, som fr. o. m. 1 december är 9 000 kronor. Det är alltför mänga som hamnar under den inkomsten i dag.

Det är lätt för riksdagen att avfärda det som här sagts med att delta är en angelägenhet mellan de avtalsslulande parterna. Men är det rätt att göra del så enkelt för sig när man har vetskap om utvecklingen för de deltidsarbetande?

Enligt belänkandet aviseras en rapport första halvåret 1975, en kartläggning vars syfte är att ge underiag för bedömningar av deltidsarbetets verkningar ur jämställdhetssynpunkl.

Men är inte detta en ulmaning mot de deltidsarbetande? De är alla i dag medvetna om att vägen till ökad jämlikhet är ekonomiskt oberoende. Det gäller också männens försörjningsplikt, som måste försvinna. En arbetstidsförkortning där man avlastar männen en del av deras 41 timmars arbetsvecka titt kvinnornas förmån är snabbaste vägen titt jämställdhet. Första steget kunde vara lagstiftning om en minimiarbelslid på 20 timmar i veckan, som vi föreslagit.

Därför yrkar jag bifall till reservationen 5 av herr Lorentzon.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Fru LUDVIGSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Nordlander talar om löneutvecklingen och klyftan mellan män och kvinnors löner. Det är obestridligt atl en sådan klyfta finns. Del tror jag att jag har sagt lidigare under debatten. Men när fru Nordlander vill påstå att det inte skulle hända något pä detta område måste man ändå reagera. Det är ju inte längre så att man i avtatssam-manhang arbetar med mans- och kvinnolöner. De rensades ju bort som begrepp redan 1960. År 1960 förtjänade kvinnorna 60 procent av vad männen förtjänade.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

1970 hade kvinnorna kommit upp till 83 procent av männens löner. Siffrorna gäller LO-området. Även efter 1970 har det skett en fortsatt utjämning. Att förhållandena inte är bra nu är alldeles klart. Det kan fru Nordlander och jag vara helt överens om. Men jag tycker ändå att man i rättvisans namn bör få notera att det pågår en ständig utjämning. Som jag sade lidigare är den solidariska lönepolitiken en förutsättning för att man kan tillförsäkra kvinnorna rättvisa på arbetsmarknaden eftersom kvinnorna återfinns i de yrken där lönerna fortfarande är låga.

Fru NORDLANDER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Till det vill jag bara säga att vi vet alla att det pågår en ständig löneglidning. Men kvinnorna har, med sina fasta limlöner, eventuellt månadslöner eller Överenskommen ersättning för det extraarbete som de utför, ingen möjlighet lill löneglidning. Enligl de uppgifter jag fått har de manliga lönerna under den senaste avtalsperioden enbart genom löneglidning ökat med 2:70 kronor mer än de kvinnliga lönerna. Del är väl ändå obestridligt att kvinnorna står still pä de löner som de får i avtalet. Trots att de får ett bättre påslag, vilket jag inte har förnekat, så halkar de ändå efter från den ena avtalsuppgörelsen lill den andra. Det är en eftersläpning som man ständigt måsle ta igen.

Fru LUDVIGSSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag är inte riktigt klar över vad fru Nordlander är ute efter i detta resonemang - om hon menar att riksdagen skall göra ett uttalande inför löneförhandlingarna eller om vi skatt förbjuda löneglidning.

Fru RÖNNUNG (s):

Herr talman! Det socialdemokratiska kvinnoförbundet har sedan länge ställt sig skeptiskt lill deltidsarbete och som det bättre alternativet förordat en förkortad arbetsdag titt sex timmar för alla. Deltidsarbete har nämligen blivit en anställningsform som nästan bara kvinnor accepterat

- av skäl som jag skall återkomma till senare. Varför skall kvinnor godta
arbetstider som män står främmande för? Nio män av lio arbetar enligt
arbetsplalsundersökningarna heltid eller önskar atl de skulle göra det.
Vi har i dag en uppdelad arbetsmarknad - män arbetar heltid, kvinnor
deltid. Skall denna uppdelning bevaras enligt vad de borgeriiga partierna
förordar?

Deltidsjobben är koncentrerade lill läglöneyrken och lill kvinnoyrken

- att delta ofta är samma sak är ell känt faklum.
Huvudargumenten mol deltidsarbete tål att upprepas här i kammaren.

De löser inte kvinnors livssituation. Kvinnans svaga ställning pä arbetsmarknaden konserveras, och hennes nuvarande uppgift att vara den som har huvudansvaret för hushållsarbete och barn ändras inte. Som gift eller sammanboende bibehålls hennes ekonomiska beroendeställning av en man.

Arbetsuppgifterna blir inte lika intressanta när man har deltidsarbete. Företagen satsar inte lika mycket utbildning på deltidsanställda. De största bristerna i utbildning finns i dag bland dem som är tillfälligt anställda eller deltidsanställda.

Så länge samhällets barntillsyn är så bristfällig som den är i dag, både vad gäller dag- och fritidshem, ivingas kvinnor till deltidsarbete som del enda prakliska alternativet. Barntillsynsfrågan måste därför lösas -och lösas snabbi. Mänga kvinnor blir hänvisade, för att över huvud taget få arbete, till deltidsarbete mol sin vilja. Hur försörjer man sig som ensamslående på deltidsarbete?

Ett avskräckande exempel pä hur kvinnor med deltidsarbete utnyttjas är följande: Handelsanslältdas förbund har uppmärksammat en anställningsform som är förhållandevis ny och som förekommer vid vissa varuhus. Det är de s. k. personalbankerna, som endast gynnar förelagen, inte de anställda. Detta syslem innebär att ett företag till sig knyter en reservstyrka av kvinnor, som hoppar in och arbetar vid sjukdomsfall och vid tillfälliga sysselsättningstoppar, t. ex. före helger eller under se-meslertider, när den ordinarie personalen är ledig.

Titt personalbankerna rekryteras vanligen f d. anställda som gift sig och för övrigt hemmafruar. Något formellt anställningsförhållande råder inte mellan arbetsgivaren och arbetstagaren under de perioder när den senare inte arbetar, och naturiigtvis utgår då ingen lön under tid hon går och väntar pä alt få rycka in. Den nya trygghetslagen kan knappast tillämpas pä dessa anställda. Sannolikt är del antal limmar de arbetar per vecka så lågt att de sociala förmåner som förhandlats eller lagstiftats fram inte gäller. Helt klart är att reservarbetskrafl på detta sätt är lätt atl rekrytera, eftersom det finns en dold arbetslöshet bland kvinnor. Förelagen utnyttjar, för att inte säga missbrukar, det här förhållandet.

Många praktiska problem uppstår för kvinnor som är knutna titt en personatbank. Hur ordnar man sin barntillsyn om man skall arbeta med kort varsel? Hur planerar man sin ekonomi på ett vettigt sätt när inkomsterna är ojämnt fördelade över året?

LO tar i de kommande avtalsförhandlingarna upp förhållandet atl 46 000 av dess medlemmar saknar fasta arbetstider och för fram som krav atl arbetstidsscheman och en minimiarbelslid fastställs.

Arbetsgivarna tjänar i många fall på deltidsarbetande. Den senaste del-lidsformen kallas partnerjobb, och del innebär att två delar på samma tjänst. Man arbetar i regel en vecka i taget. Men denna deltidsform innebär au man är ansvarig för den andras arbete. Blir den man delar arbetet med sjuk, är man själv skyldig att rycka in, och företagaren garderar sig pä elt enkell säll mol produktionsbortfall. Kampanjen för att rekrytera kvinnor till parlnerjobb bygger också på gamla reaktionära idéer om varför kvinnor över huvud taget arbetar. "Med parlnerjobb får ni chans att tjäna ihop till en päls eller bil", heter del i reklamen. Det antyder atl parlnerjobb är av korttidskaraktär, lämpliga i ett högkonjunkturiäge. I lågkonjunktur är deltidsarbetena de första man knappar in på, och an-

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

ställningsformen är också ur denna aspekt tvivelaktig.

År 1966 var!antalet deltidsarbetande 150 000. Men deltidsarbetena fortsätter heta tiden alt öka i antal. I augusti i är hade 660 000 människor deltidsarbete, och del är ca 40 000 mer än i fiol vid samma tid. I november i är är antalet deltidsarbetande närmare 800 000. Räknar man samman anlalel kvinnor med arbeie, deltid, halvtid och mindre än halvtid, blir antalet 949 896 enligt statistiska centralbyråns senaste statistik, som kom ul i augusti 1974.

Dä frågar man sig: Skulle antalet deltidsjobb vara lika högt om alternativet var sex limmars arbetsdag i stället för nuvarande åtta, med alla sociala förmåner garanterade, avgängsbidragsförsäkring, full gruppliv, full semester eller semesterersättning, permilteringslön osv.? Jag tror inte det.

Varför arbetar så mänga kvinnor på deltid? Är det brister i utbildningen hos denna kategori, brister i barntillsynen eller bägge dessa saker det kommer an på? Detta måste givetvis utredas innan man binder sig för att stimulera fram fier deltidsarbeten. Målet för framtiden måste vara att samhället avskaffar dessa brister och att både man och kvinna kan salsa på yrken av heltidskaraktär och alla vara ekonomiskt oberoende. Annars beslår ojämlikheten mellan kvinna och man.

De deltidsarbetande utnyttjas många gånger, och deltidsarbete är en anställningsform som verkar ha tillkommit för att endast passa kvinnor. Av många anledningar ställer jag mig avvisande till en utökning av deltiden. Att ivra för ökade möjligheter lill deltid är ett propagandanummer som de borgeriiga partierna spelar upp. De vill framstå som "kvinnovänliga". Men i själva verket är det tvärtom. På sikt motverkar de kvinnors möjligheter att arbeta på samma villkor som män.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservationen 4 i inrikesutskottets betänkande nr 25.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr lalman! Det är med viss tvekan som jag belastar lalariisian i detta ärende, som redan har så stor övervikt av kvinnor, men några tidigare inlägg har uppkallat mig att göra en del randanmärkningar titt denna debatt.

Det är djupt orättvist att rikta anklagelser mot regeringen för ointresse för det internationella kvinnoåret. Den svenska regeringen har stött hela denna idé i Förenta nationerna, inte minst med tanke på arbetet med utvecklingsproblemen i de fattiga länderna och kvinnornas situation i de sammanhangen. Sverige har också ställt särskilda medel till förfogande - inte sä stor summa men ändå avgörande för att sekretariatet i FN skutte kunna förbereda kvinnoårel.

En och annan kan naturiigtvis tycka att det vät inte är det här vi skall diskutera i dag, men man har ändå gjort ganska mycket väsen kring förberedelserna för det internationella kvinnoåret, och det gäller ju inte bara förhållandena i vårt eget land. Det internationella kvinnoåret

är inte titt för att varje tand skall behandla bara sina kvinnoproblem - och de rika länderna alltså de rika ländernas kvinnoproblem - ulan del är meningen all vi skall se det hela i ett större sammanhang och fundera över vad vi kan göra med kvinnors förhållanden när de är helt annorlunda och vida värre än här hemma.

Det har pågått förberedelser mycket länge för sådana utåtriktade aktiviteter. Bl. a. har SIDA lagt ner myckel arbete på detta; man har ställt service titt förfogande för alla organisationer och gjort det väl känt för dem att en sådan service finns. Det bör alltså läggas till de aktiviteter som i övrigl bedrivs av ledningen för det internationella kvinnoåret.

Så till förberedelserna här hemma. Jag kan inte finna annat än atl del är både lämpligt och förmånligt all utnyttja jämställdhelsdelegationen och den stora delegationen, som är en sorts referensgrupp, för det här arbetet. Det är ju där som myndigheterna har säte och stämma - sädana myndigheter som arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen, som skall arbeta med de här problemen - lika väl som en rad olika organisalioner. De poliliska kvinnoorganisationerna har redan nämnts, men där finns också LO, TCO, Arbetsgivareföreningen och åtskilliga andra organisationer. Det är ju dessa som måste engageras för att någonting skall uträttas under kvinnoåret och - del är inte mindre viktigt, skulle jag vilja säga - för att ge aktiviteterna en direkt anknytning till de långsiktiga bemödandena. Referensgruppen, etter den stora delegationen, skall som jag har fattat det vara den breda kontaktytan mot det svenska samhället i den här akuta frågan om jämställdhet liksom i andra frågor.

Som ersättare för ordföranden i det socialdemokratiska kvinnoförbundet - som alltså är med i den stora delegaiionen - har jag förstått att man inte bara blir informerad utan också kan påverka. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet har sökt utveckla idéer i förhällande till delegaiionen och framfört förslag. Det har alltså varit fråga om ell växelspel - ell växelspel som måste kunna utvecklas också av andra. Man måste ju kunna använda det opinionstryck som varje organisation i det svenska samhället står för, och del tror jag att det finns utrymme för.

Om jag utgår ifrån de missförhållanden som vi vill bryta ner och förändra kan jag inte se någon fördel i att vi nu sätter i gång en parlamentarisk utredning. Sådana i all ära, men nog brukar de vara elt forum för diskussion, som någon här i debatten sade att jämställdhelsdelegationen var. Diskussion och karlläggning av förhållanden brukar ju vara den största delen av arbetet i en pariamentarisk uiredning, och jag skutte vilja påslå att sådani har vi tillräckligt av i de här frågorna. Här är det åtgärder vi behöver fä till stånd, och därför är det en klar fördel alt dessa frågor bevakas och beaktas genom en basorganisation i statsministerns kansli.

I .själva verket berör jämställdhetsfrågan, som jag ser det, hela det svenska samhället. Samhället är förvisso trögröriigt. Det är mycket om och men, om man skatt åstadkomma några förändringar här. Mänga belägg för det har givits i den här debatten genom inläggens utformning

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

men också genom de exempel som har anförts. Fru Jacobsson hade ju en lång rad exempel frän arbetsmarknaden på hur verkligheten ser ut.

Det krävs alltså enligt min mening en vidsträckt bevakning, och så krävs del en bestämd vilja att åstadkomma resultat. För mig är statsministern, med det personliga ansvar som han faktiskt här har påtagit sig, en borgen för att dessa frågor bevakas i alla sammanhang där de dyker upp. Jag tycker att det är ett riktigt sätt att arbeta.

Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 4 och i övrigt till utskottets hemställan.

Fru AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson kom med en intressant nyhet i sill anförande, nämligen att Sverige skulle ha gett särskilda medel till FN för det internationella kvinnoåret. Som jag har förstått saken har vi gett samma klumpsumma som vi brukar ge alla är. Men det kanske har blivit någon nyhet.

1 sammanhanget vilt jag påpeka att medan väridsbefolkningskonfe-rensen kostade 200 miljoner dollar, sä har FN hittills bara anslagit 300 000 dollar titt väridskvinnoäret.

Jag vill också fråga fru Lewén-Eliasson: Finns det någon budget för det svenska kvinnoåret? Det är nog många organisationer som undrar del i dag.

När vi i moderata samlingspartiet träffar våra medsystrar i andra nordiska tänder, så befinner de sig alla i nationetta pariamentariska kommittéer och är i full gång med arbetet för det internationella kvinnoåret. Här är det så för oss att vi inte ens riktigt vet vad jämställdhetsdelegationen har för sig.

Fru FREDGARDH (c) kort genmäle:

Herr lalman! Jag vill endast helt kort understryka än en gång atl den svenska regeringen ganska sent på året bestöt sig för att tillsätta en nationett kommitté och att man då gick minsta motståndets väg och utsåg jämslätldhetsdetegationen. Mig veteriigt har ännu inga medel ställts titt förfogande för delegationen för det program som man bör kunna genomföra.

Jag har tillåtit mig att här i riksdagen rikta en enkel fråga titt utrikesministern om detta, och jag hoppas fä svar pä den frågan nästa torsdag.

Fru LEWEN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande anslaget i FN är det kanske formellt så att det inte är öronmärkta pengar; det kanske inte går för sig. Men jag har själv av berörda tjänstemän i FN fått uppgiften -jag har inte efterfrågat den - atl dessa pengar möjliggjorde de aktiviteter som man eftersträvade.

Sedan är det klart att man kan, som fru af Ugglas gjorde, ta fram disproportionen mellan arrangemangen för kvinnoårel och för andra år.

Men jag undrar vad Sverige skall göra åt det. Det är ju över huvud laget de rådande förhållandena och synen på dessa frågor som återspeglas i FN. Sveriges regering har tagit sitt ansvar och varit aktiv. Man har varit det redan 1972, har fortsatt 1973 och är nu i full gång med att därute bevaka den här frågan. Jag ser detta som en internationell fråga och inte bara som en svensk fråga. Därför är del viktigt att det blir en bevakning i de internationella organisationerna.

När det gäller hur jag i övrigl ser på organisationsuppläggningen för kvinnoårel här hemma tror jag att jag redan i mitt första inlägg har förklarat varför jag tycker att delegationen och den stora delegaiionen kan vara lämpliga fora.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Fru AF UGGLAS (m) kort genmäle:

Herr talman! Bara ytteriigare en fråga till fru Lewén-Eliasson: Finns del någon budget för del svenska kvinnoåret? Har jämställdhelsdelegationen någon sådan?

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle:

Herr lalman! Jag har inte reda på om man har någon särskild budget för del. Tanken bakom hela denna verksamhet är emellertid all i första hand de olika organisationerna skatt vara aktiva och i sill arbete ha inslag omkring kvinnoårel. Men sedan är det ju det sedvanliga samhälleliga arbelel som skall följa efter opinionsbildningen som vi också diskuterar här i dag, och för detta måste det finnas medel på olika budgeter och anslag till myndigheier etc.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Det kanske anses naturiigt eller i varje fall föriåtligt om en ledamot med några är på nacken i det pariamentariska arbetel och med stort inlresse för jämlikhetsfrågorna försöker göra en liten tillbakablick på skeendet när det gäller de olika konkreta förslag som lagts fram för att främja jämställdheten mellan män och kvinnor.

Jag vill lill atl börja med framhålla att jag inte tror atl man inom något parti egentligen kan stå sig för sitt bröst och säga: Vi går hett fria från kritik, vi har varit framsynta och förutseende. I alla partier finns del väl en eftersläpande opinion. Men jag vågar påstå, herr latman, all del ändå är vi inom oppositionen som drivit pä dessa frågor. Vi har år efler är väckt förstag om olika åtgärder för att främja jämställdheten, och lika ofta har de förslagen röstats ned av de socialdemokratiska riksdagsmännen.

Jag länker på det mångåriga arbete som låg bakom innan riksdagen äntligen beslöt sig för alt ratificera tikalönskonventionen. Del var folkpartiet som började motionera i den frågan, och så småningom var folkpartiet och högerpartiet på samma linje. Slutligen - 1962 tror jag del var - beslöt riksdagen i enighet att ratificera likalönskonveniionen.

Del har gällt frågan om en arbetsvärdering som naturiigtvis skutte

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

syfta till att man kunde få ett bättre underiag för en mera rättvis lönesättning för dem som ägnar sig åt de typiska låglöneyrkena, som tillika tyvärr också är typiska kvinnoyrken. Men en sådan arbetsvärdering som de borgertiga partierna krävt år efter år har röstats ned av socialdemokraterna.

Jag tänker på de frågor som är aktuella i dagens debatt, nämligen möjligheterna till en flexibel arbetstid och en värdering av deltidsarbetet. Jag vill understryka, fru Rönnung, att det gäller visst inte deltidsarbete bara för kvinnor, utan om man tar del av majoritetens synpunkter finner man atl det skall vara deltidsarbete för både män och kvinnor. Fortfarande har socialdemokraterna en negativ inställning till de här mycket angelägna frågorna.

Det gäller också frågan om rätt till tjänstledighet - självfallet för både män och kvinnor - för att ta hand om barntillsynen. De förslagen har röstats ned av majoriteten här i riksdagen. Och som tidigare fackföreningsman vill jag påstå att det är hos den offentliga arbetsgivaren, i synnerhet staten, som man möter det största motståndet mot reformer som skulle göra det möjligt för kvinnor att på samma villkor som män ägna sig åt förvärvsarbete.

Vi har andra frågor, bl. a. inom socialförsäkringsområdet. Under hur många år motionerade inte vi inom dåvarande högerpartiet - liksom folkpartiet - om jämställdhet när det gäller sjukförsäkringsförmånerna? Det var först när dessa motioner hade avslagits under tillräckligt många år som det väcktes en liknande motion från socialdemokratiskt häll. Jag tror att det var så tunga namn som Arne Geijer och Sigrid Ekendaht som stod på den. Då beslöt riksdagen att godkänna förslagen, och sedan blev det en proposition av det hela.

Hur många år har vi inte motionerat om jämställdhet i fråga om pensionsförmånerna, om ett lika efterievandeskydd för män och kvinnor, om en tilläggspension för hemarbetande och om lika folkpensionsförmåner?

Hur är det i realiteten? Jo, det är socialdemokraterna som har röstat emot och röstat emot och som de facto har fördröjt lösningen av dessa angelägna frågor.

Jag vill här också nämna skattefrågorna, barntillsynskostnaderna och frågan om de faktiskt sambeskattade. Också där upprepas mönstret, det är regeringspartiet som har varit negativt.

Herr talman! Med detta perspektiv på frågorna och med den erfarenhet som jag har om hur negativt regeringspartiet har varit till att förverkliga kraven på jämställdhet mellan män och kvinnor, så är det på något säu uppseendeväckande att det just är i regeringspartiet som man genom jämställdhetsdelegationen skall ha monopol på att vara den som bäst inser problemen och kan lägga fram de bästa förslagen.

Jag har ingenting att invända mot jämställdhetsdelegationens målsättning, eftersom delegationen ju skall vara inriktad på konkreta åtgärder och snabba, praktiska resultat. Men jag påstår att de resultaten skulle

vinnas lättare genom en anknytning till alla partier, med de synpunkter som vi genom åren har fått på de konkreta förslag som behövde genomföras. Det skulle inte komma att uppfattas som försvårande och hindrande för arbetet. Tvärtom skulle man då slippa att diskutera efter partipolitiska bindningar. Jag tycker faktiskt att detta är en fråga som inte lämpar sig för del. Det är en opinionsbildningsfräga och en fråga om konkreta åtgärder. Den borde stå över partierna, och alla borde vi kunna enas om att nå målen så snart som möjligt.

Till sist vill jag polemisera litet mot fru Lewén-Eliasson, som sade att herr Palme borgade för ett gott resultat. Jag vilt inte kritisera herr Palme i och för sig - möjligen kunde jag kritisera hans företrädare herr Erlander och finansminister Sträng, som väl är åtskilligt gammalmodig i de här frågorna - men jag tror faktiskt inte att herr Palme ensam är en garant för ett gott resultat. De garanterna trodde jag i stället finns i alla politiska partier som är representerade här i riksdagen. Därför är det ett samarbete vi behöver ha.

Det skulle väl inte vara så omöjligt att i detta fall tillsätta en kommission med direktiv att arbeta i ett kort perspektiv. Det är ju ingen nyhet för oss här i riksdagen att ha sådana kommissioner som arbetar snabbi och som avsätter konkreta resultat. Jag undrar: Vill man ha en bred uppslutning här, eller vill man politisera hela den här frågan?

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet igen för att rätta till en uppgift som fru Nordlander lämnade angående utvecklingen beträffande de handels-anställda. Ur ett pressmeddelande från affärslidsnämnden citerade fru Nordlander och sade att från maj 1973 till augusti 1974 har andelen fast heltidsanställd personal sjunkit med 3 procentenheter till 29 procent. Eftersom det var en lösryckt mening ber jag att fä läsa upp hela sammanhanget, som ger en helt annan bild av utvecklingen. Jag gör det, därför att det har betydelse både i den här debatten och i diskussionen om affärstiderna. Den riktiga bilden bör stå klar för kammarens ledamöler:

"Andelen fast heltidspersonat av alt butikspersonal har från november 1971 till maj 1973 ökat med 3 procentenheter i varuhusen eller från 29 till 32 procent. Från maj 1973 till augusti 1974 har andelen fast heltidsanställd personal i varuhusen sjunkit med 3 procentenheter till 29 procent, vilket är detsamma som i november 1971. Nedgången i augusti förklaras huvudsakligen av infallande semestrar."

Den långsiktiga utvecklingen har alltså varit i huvudsak konstant när det gäller andelen fast heltidsanställd personal - med någon ökning. Nedgången i augusti är, såvitt man nu kan se, en tillfällig effekt av infattande semestrar. Fru Nordlander använde alltså inte de här uppgifterna på ett korrekt sätt.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Fru Rönnung och även fru Nordlander har på ett mycket övertygande sätt pekat på problemen med deltidsarbete i dag. Jag kan i långa stycken inslämma i den karaktäristiken, men jag drar inte alls samma slulsals som de. Enligt min uppfattning låter de det bästa bli det godas fiende - del ligger kanske nära till hands för socialister. Om man frågar de människor som tidigare inte haft något arbete, och som nu har fått deltidsarbete, om de beklagar denna utveckling, får man säkert svaret att de tycker att det är bra att de har kunnal få ett deltidsarbete. Man kan naturiigtvis säga titt dem att de borde ha haft ett heltidsarbete med sex timmars arbetsdag, att de borde ha haft daghemsplats så alt de inte behövt ta deltidsarbete, osv. Men vad har de för glädje av de vänliga orden? Vad de har nylla av är naturiigtvis att fl ett arbete och få betalt för det.

Det finns en självuppgivenhel i talet om att del är myckel problem med de sociala förmånerna för deltidsarbetande och atl deltidsarbete därför inte är bra. Det är ingen nyhet. Vi har i riksdagen och på andra håll under många är påpekat atl man borde göra deltidsarbete jämställt med heltidsarbete, när det gäller sociala förmåner, semester osv. Nu är detta under uiredning på en del håll, men del har varit oerhört trögt att få förståelse för dessa synpunkter. Det är märkligt att socialdemokraterna, som har haft möjlighet att rätta till detta, nu klagar över att de deltidsarbetande inte har de rikliga sociala förmånerna och säger all deltidsarbete därför inte är. bra. Varför har ni inte gjort någonling åt del, om ni nu anser att detta är ett problem?

Enligt min uppfattning är, som jag sade lidigare, dd viktigaste att få en kortare hellidsarbetstid med målet sex limmars arbetsdag. Men även i en framtid när vi har,det, kan jag inte tro att människor kommer atl vara sä lika, att alla vill ha exakt samma arbetstid. Även då kommer människor all ha olika önskemål och behov, pä grund av sin familjesituation, på grund av au en del studerar osv. Därför kommer det att finnas behov av valfrihet i förhållande till normalarbetstiden även i framtiden.

I det korta perspektivet, innan vi kan förverkliga de mål som vi alla arbetar för, är det angeläget atl göra deltidsarbetet bättre, få lill stånd bättre förhållanden för de deltidsarbetande och se till all man kan få deltidsarbete pä fiera områden, så att deltidsarbete inte bara blir någonting för lågavlönade kvinnor. Alltså större jämställdhet inom deltidsarbetet. På längre sikt gäller det alt - i förhållande till den kortare normalarbetstiden - skapa ökade möjligheter till en individuell anpassning av arbetstiden.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Det är just i samband med jämlikhetsfrågan som deltiden är ett problem. Deltidsarbete är ingen lösning för kvinnorna. Deltidsarbete betyderatt man är hänvisad till de sämstajobben som ger små möjligheter till bättre jobb, bättre lön och mera ansvar. Deltidsarbete som lösning

belyder alt samhället inte lar på sig sin del av ansvaret för barnen. Man slipper bygga daghem, och sä får kvinnorna pussla ihop familjens försörjning pä kvällar, mornar, nätter och helger. Ojämlikheten mellan män och kvinnor bestämmes genom deltidsarbetet. Arbetslivet fortsätter att vara männens, hemmet förblir kvinnornas. Hur de arbetar, vad som händer med familj och barn, blir deras ensak. Kvinnorna förblir maktlösa, underordnade och utslitna.

Jag är inte emot deltidsarbete i princip. Det måste finnas för dem som av fysiska etter psykiska skäl inte kan genomföra ett heltidsarbete. Men del måste vara ell deltidsarbete på andra grunder än de som är gällande i dag. Genom den tåga procenten fackligt organiserade - det kan vi inte komma ifrån - kan de deltidsanställda utnyttjas i dubbel bemärkelse.

Det finns två grupper deltidsanställda: de fast deltidsanställda och de extra deltidsarbetande. Del är den sista gruppen som har de största problemen, och den växer också snabbast. Deras arbetsvillkor täcks ofta inte av avtal, dä avtal i mänga fall saknas. Jag skutte vilja säga att det i dag finns ell deltidsprolelarial med huvudsaktig uppgift att betjäna den konsumlionsslarka delen av samhället. Det är dessa människor man möter i affärerna när man handlar på söndagarna, och det är de som utnyttjas av kommuner och landsting på ett närmast skamlöst sätt. Arbetsköpare sänker arbetstiden i proportion till löneförhöjningarna, och man reglerar företagens och kommunernas lönesumma med hjälp av de deltidsanställdas arbetstid. Detta är också ett hinder i lönerörelsen, eftersom de alltid är tillgängliga för arbeie.

Skulle vi här kunna enas om att avskaffa de uppenbara orättvisor som i dag drabbar de mänga deltidsarbetande i form av sämre anställningstrygghet, sämre befordringsmöjligheter, sämre sociala förmåner då det gäller semesteriagstiftning, arbetslöshetsförsäkring och ATP-avgifter, skulle vi också kunna lösa en del av de jämlikhetsprobtem som vi så gärna lalar om men inte vitt göra särskilt mycket åt, framför allt för den stora skaran av deltidsanställda, men även för andra som drabbas av samma orättvisor.

Nr 130

Torsdagen den . 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Fru RÖNNUNG (s):

Herr talman! Jag har pekal pä en mängd nackdelar som är förenade med dellidsarbelet. Den främsta nackdelen är att en ensidig satsning pä deltid kan förhindra den reform som verkligen skulle innebära ett rättvist syslem med sex limmars arbetsdag på lika villkor för man och kvinna. Vi måste få bort förhållanden som gör att kvinnors ekonomiska beroendeställning bibehålls. Deltid är en nödlösning, därför alt samhället inte har byggl ul sin sociala service.

Jag skutte vilja ställa en direkt fråga till fru Kristensson, huruvida hon har någon uppfattning om vilka män som arbetar på deltid - det är alltså nio män av tio som arbetar på hellid eller som önskar göra del. Vilka män tror fru Kristensson väljer alternativet deltid? Nu är det

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

lätt att påstå att deltidsreformen skall gälla för bägge könen, men undersöker man hur det ser ut i realiteten, finner man en enorm snedfördelning. Det är en uppdelning av arbetsmarknaden, där kvinnor arbetar på deltid, där kvinnor finns i läglöneyrken, där kvinnor inte har någon chans att få internutbildning osv. Vilka män ställer upp på en sådan anställningsform, tror fru Kristensson?

Hen ROMANUS (fp):

Herr talman! Vi kanske ändå är överens om en del saker som utgångspunkt för diskussionen, att döma av fru Nordlanders senaste inlägg.

Hon säger här att vi borde enas om att avskaffa diskrimineringen av de deltidsarbetande. Ja, det är ingen svårighet för oss att vara med om att avskaffa den, eftersom det är vad vi har krävt under alla år! Vi har krävt att man skulle se till att de fick fult semesterersättning, de sociala förmånerna osv., men riksdagsmajoriteten har hela tiden avslagit våra förslag etter på olika sätt fördröjt deras genomförande. Det är alltså ingen svårighet för oss.

Sedan sade fru Nordlander att även i framtiden kommer vissa människor att vilja arbeta deltid, dvs. kortare tid då än sex timmar, om detta blir heltid. Det är ju precis det jag säger, och då måste man försöka ordna arbetslivet på ett drägligt sätt även för de grupperna.

Dessutom är det beklagligtvis sä, att vi i dag inte har sex timmars arbetsdag utan åtta timmars arbetsdag. De människor som av olika skäl inte vitt eller inte orkar arbeta i åtta timmar, eller vilkas barntillsyn inte är ordnad, har verkliga problem i dag, och de människorna är inte hjälpta av att socialdemokratiska politiker talar om sex timmars arbetsdag som en lösning på problemen. Om de sedan slår upp tidningen, kan de läsa att statsrådet Sigurdsen är ute och säger: "Vi vet inte när det kan förverkligas", eller att någon annan säger att det måste ta minst tio år att genomföra. Det löser alltså inte problemen i dag, även om vi i och för sig arbetar för det.

Vi måste därför se till att deltidsarbetet, som är dessa människors enda möjlighet i dagens läge att över huvud taget ha kontakt med arbetslivet, blir bra. Och då är det heller inte särskilt fruktbart alt säga, att deltidsarbete bara är någonting för lågavlönade i underordnad ställning osv. Det får vi inte låta nöja oss med, utan det gäller att se till alt deltidsarbete kan erbjudas också i andra former, så att man får kvalificerade deltidsarbeten och välbetalda deltidsarbeten också.

Det är det alltför vanliga socialistiska felet, au man talar om del underbara framtidssamhället, men glömmer bort att vi också skatt lösa dagens problem för dagens människor. Det är vad det socialdemokratiska kvinnoförbundet har gjort när det gäller arbetstiderna. Ni tror dessutom, att om ni bara får genomföra er lösning, skall alla människor bete sig precis så som ni har tänkt er. Sådana är inte människorna.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag häller visst med om, fru Rönnung, att det är en snedfördelning i dag, och jag försvarar inte den. Men problemet är ju att fl männen att i lika mån som kvinnorna känna ansvar för hemmet och barnen. Det är det framtidssamhället som jag tycker att vi skall arbeta för, och det är en opinionsbildningsfråga. När vi har kommit därhän att männen känner ansvar för hem och barn kommer de att i samma grad som kvinnorna bli intresserade av deltidsarbete, avkoppling och åtgärder på arbetsmarknaden som undertättar för dem att kombinera dessa båda uppgifter. Jag hoppas att lösningen på de problemen inte ligger så långt fram i tiden.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Fru RÖNNUNG (s):

Herr talman! Herr Romanus ansluter sig tydligen till våra utopier, som han kallar det, om det samhälle som vi skall ha i framtiden. Det var i alla fall folkpartiet som, trots att man visste att detta var en förhandlingsfråga, i våras ville att vi skulle ta ett principbeslut om sex timmars arbetsdag.

Jag skulle vilja erinra om vad som hände när det socialdemokratiska kvinnoförbundets handlingsprogram Familjen i framtiden lades fram. En av de bärande grundsatserna där var sex timmars arbetsdag. Vad hände? Jo, den borgeriiga pressen slängde sig som vargar över det. Det var särskilt en borgeriig kvällstidning som med alla medel försökte smutskasta del. Man brydde sig inte om att hålla sig till sanningen eller ta reda på vad som verkligen stod i programmet. Men sedan blev det väldigt länge knäpp tyst på den borgeriiga kanten. Plötsligt gör så folkpartiet en fräck kupp och lanserar sex timmars arbetsdag som sitt eget förslag och vill att vi i riksdagen skall ta ett principbeslut om frågan, väl vetande att sex timmars arbetsdag är en förhandlingsfråga. Häromdagen påstod fru Ryding i kammaren att vänsterpartiet kommunisterna var det enda parti som ville ha sex limmars arbetsdag.

Vi är naturligtvis smickrade över att vårt förstag har betraktats som sä bra att andra partier ställer sig bakom det. Men jag vill erinra om att det är det socialdemokratiska kvinnoförbundet som först har lagt fram det förstaget. Herr Romanus ansluter sig nu till vår "utopi".

Hen ROMANUS (fp):

Herr lalman! Fru Rönnung har nog inte förstått den kritik som vi riktade mot det socialdemokratiska kvinnoförbundets program, och som vi vidhåller, om hon tror att det var förstaget om sex timmars arbetsdag som vi kritiserade. Det var det inte alls.

För det första reagerade vi mot, att ni bara talar om hur ni vill ha det i framtiden, men inte bryr er om problemen på vägen. För det andra lanserade ni ett program som var en uppgörelse med valfriheten. Det skulle vara slut på valfriheten. Den var en liberal villfarelse, som socialdemokratin en tid hade hemfallit ål, men som man nu skulle ta sig

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

ur. Del socialdemokratiska kvinnoförbundels ordförande sade, att man skall ha sex timmars arbetsdag för alla, och barnen skall vara på daghem, och därmed har vi gjort upp med valfriheten som målsättning. Vi hävdar, lika energiskt som ni, en förkortning av den normala arbetstiden med målet sex limmar. Jag behöver inte ulveckla del närmare, eftersom vi är överens om den saken.

Men vi hävdar också människors rätt atl avvika från det normala beteendet, atl ha andra önskemål än att göra precis så som del socialdemokratiska kvinnoförbundet har skrivit i sitt program. Fru Rönnung och jag kan ha uppfattningen att del är ett bra sätt alt leva. Men för oss i folkpartiet är det viktigt att människorna själva får utforma sin tillvaro, och bedöma hur man vill värdera olika saker: arbete, fritid, familjeliv, levnadsstandard osv. Det är det som skiljer oss åt. Om ni inte har uppfatlat det, vet jag inte hur vi skatt uttrycka oss tydligare. Del var alltså det debatten gällde - att ni ansåg att valfrihet var någonling felaktigt - inte frågan om sex timmars arbetsdag.

Sedan är det litet komiskt när fru Rönnung säger, atl eftersom detta är en förhandlingsfräga sä var det en fräck kupp när vi ville att riksdagen skulle uttala sig för ett långsiktigt mäl för arbetstiden. För det första kan jag konstatera att socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande lydligen inte tyckte att det var fräckare, än att hon kunde rösta för det. Hon var alltså också en kuppmakare. För det andra är det ingen nyhet att riksdagen uttalar sig om målsättningen när det gäller arbetstiden. Del har man gjort i fråga om tidigare arbetstidsreformer. För det tredje kunde vi häromdagen höra här i kammaren hur arbetsmarknadsministern Bengtsson sade att regeringen beslutat sig för att målsättningen skall vara sex timmars arbetsdag. Det som var en kupp i våras och omöjligt alt genomföra, har alltså regeringen nu slutit upp bakom genom sitt principbeslut.

Då tycker jag att det kunde vara dags även för fru Rönnung att hålla med om, all riksdagen skulle kunna göra ett sådant här uttalande. Det skulle möjligen föra frågan framåt.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Jag skall inte diskutera vem som kommit först med förslaget. Jag vill bara konstatera att det är ett bra förslag som alla borde satsa på. Jag tror att det skulle lösa många av de frågor som vi diskuterat här i dag.

Men jag är litet rädd för att man bara överlämnar denna fråga lill arbetsmarknadens parter, för där är det fortfarande männen som härskar. Institutet för marknadsforskning har frågat ett representativt urval av vuxna i Sverige om de vill ha sex timmars arbetsdag eller fyradagarsvecka. Varannan av de tillfrågade vill att arbetsdagen skulle förkortas, men bara var tredje vitt ha fyradagarsvecka.

En tydlig skillnad mellan mäns och kvinnors åsikter om arbetstidsförkortningen kommer fram i undersökningen. Av kvinnorna väljer fier-

talet - 56 procent - kortare arbetsdag och bara 29 procent fyradagarsvecka. Bland männen däremot väljer fier - 46 procent - den kortare arbetsveckan i stället för kortare arbetsdag. Man säger att denna undersökning kan vara en fingervisning för politikerna; kvinnorna utgör fortfarande mer än halva Sveriges befolkning, men eftersom det oftast är männen som fattar beslut kan vi komma i den situationen att det inte blir någon kortare arbetsdag utan någonting annat.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Fru RÖNNUNG (s):

Herr talman! Att vi genom det socialdemokratiska familjeprogrammet skulle ha gjort slut med valfriheten är en typisk myt som den borgertiga pressen lånat sig till att använda. Jag skulle vilja uppmana herr Romanus att gå direkt hem och läsa vårt partiprogram. Han får då en annan uppfattning än den som han kan ha fått när han läst den borgertiga pressen, som gjorde vad den kunde för att misstolka programmet.

Överläggningen var härmed slutad.

Punklen I

Propositioner gavs på bifall titt dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Fageriund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Bengtsson i Landskrona begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller inrikesulskoUets hemställan i betänkandet nr 25 punklen 1 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservaiionen nr 1 av herr Fagerlund m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades tvekan kunna råda angående resultatet, varför voiering med omröslningsapparat verkställdes. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 156 Nej - 156

Då sålunda de avgivna rösterna var lika delade, nedlade herr andre vice lalmannen i röslurnan en ja-sedel och en nej-sedel, varefter pä herr andre vice talmannens anmodan fru Nilsson i Sunne (s) ur urnan upptog den ena av dessa båda sedlar, och befanns denna innehålla nej.

Kammaren hade alltså i enlighet med nej-propositionens innehåll bifallil reservaiionen av herr Fageriund m. fl.

Punklen 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels re-

6 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

Nr 130

servalionen nr 2 av herr Lorentzon, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Marklund begärt

Torsdagen den

98 nn pmher 1974 notering upplästes och godkändes följande voleringsproposiiion

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Den som vill att kammaren bifaller inrikesulskoUds hemslällan i betänkandet nr 25 punkten 2 röstar ja, den del ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallil reservationen nr 2 av herr Lorentzon.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöler ha röstat för ja-proposilionen. Dä fru Marklund begärde rösträkning verkställdes voiering med omröslningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 296 Nej - 16

Punkten 3

Propositioner gavs pä bifall till dels ulskotlels hemställan, dels reservationen nr 3 av herrar Eriksson i Arvika och Ekinge, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Romanus begärt voiering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller inrikesutskottels hemställan i betänkandel nr 25 punkten 3 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av herrar Eriksson i Arvika och Ekinge.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöler ha röstat för ja-propositionen. Då herr Romanus begärde rösiräkning verkställdes votering med omröslningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 265

Nej - 29

Avstår - 18

Punkterna 4 och 5

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 6

Propositioner gavs på bifall till l:o) utskottets hemslällan, 2:o) reservationen nr 4 av herr Fagerlund m. fl. saml 3:o) reservaiionen nr 5 av herr Lorentzon, och förklarades den förstnämnda proposilionen vara med övervägande ja besvarad. Dä herr Nilsson i Kalmar begärde votering upptogs för beslämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstå-

ende propositionerna, av vilka den under 2:o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan fru Nordlander begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Den som vill atl kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående inrikesutskottels hemslällan i betänkandet nr 25 punkten 6 antar reservationen nr 4 av herr Fageriund m. fl. röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren lill kontraproposition i nämnda voiering antagit reservaiionen nr 5 av herr Lorentzon.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Jämställdhet mellan män och kvinnor, m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä fru Nordlander begärde rösiräkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 141

Nej - 16

Avslår - 154

1 enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den som vitt alt kammaren bifaller inrikesutskottels hemslällan i betänkandet nr 25 punklen 6 röslar ja, den det ej vill röslar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservaiionen nr 4 av herr Fageriund m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha rösial för ja-propositionen. Då herr Nilsson i Kalmar begärde rösiräkning verkslälldes voiering med omröslningsapparat. Denna omröslning gav följande resullal:

Ja - 156

Nej - 140

Avstår - 16

Punkten 7

Proposilioner gavs på bifall till dels utskottets hemslällan, dels reservationen nr 6 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Romanus begärt voiering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Finansieringen av sociala avgifter för arkivarbetare

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottels hemställan i betänkandet nr 25 punkten 7 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservaiionen nr 6 av herr Eriksson i Arvika m. fl.

Vid omröslning genom uppresning förklarades fiertatet av kammarens ledamöler ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Romanus begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 233

Nej - 75

Avslår - 4

§ 12 Föredrogs inrikesulskoUets betänkande nr 26 i anledning av moiion om vidgade möjligheler till praktikarbete.

Utskottels hemställan bifölls.

§ 13 Finansieringen av sociala avgifter för arkivarbetare

Föredrogs inrikesutskottels betänkande nr 27 i anledning av moiion om finansieringen av sociala avgifter för arkivarbetare.

Hen RANESKOG (c):

Herr talman! Även om utskottets skrivning om motionen 574 har formuleringen "föranleder ingen riksdagens åtgärd", så kommer ändock motionens yrkande att fullföljas. Remissinstanserna, arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket har redan ögonen pä det problem som är förknippat med nu gällande praxis. Med tacksamhet vill jag därför notera alt arbetsmarknadsstyrelsen är beredd att uppträda som arbetsgivare och anställande part ål alla AMS-anstättda. I detta avseende är det bara att invänta ett fullföljande av detta löfte, som vät gäller från instundande årsskifte. Ett fettryck torde föreligga i utskottets skrivning.

Men det finns ändå en sak som inger bekymmer. Det gäller tiden för återbetalning av redan insända avgifter. Den omsluter generellt tvä är.

Ett par fall av anställningar har jag haft möjlighet alt helt följa. I del fall som i själva verket föranledde molionen har organisationen den 1 mars 1975 väntal fem år på återbetalning. Elt fiertal telefonsamtal har förts med riksförsäkringsverket och en rätt omfattande brevväxling med fotostatkopiering av avräkningssedeln med dithörande framställningar har ägt rum. Dock har alla åtgärder hittills varit förgäves och alla framställningar förklingat ohörda. Länsarbetsnämnden har uppvaktats men endast kunnat svara: Vi kan inte säga hur ni skall göra för atl fl avgifterna tillbaka.

Då är det inte att förvåna sig över att folk i allmänhet tycker att krångel och byråkratisering går nog sä långt.

Den andra organisation som jag har haft möjligheter att följa i samma ärende är nu inne pä det tredje kalenderåret. Den har ej heller ännu erhållit någon återbetalning.

Ingen kan säga annat än att det är en förmän att fä anställa en AMS-arbetare och väl också en hjälp till AMS-arbetaren, som är tilldelad en meningsfylld syssetsättningsform, men för en organisation som har synnerligen ont om pengar blir det ändå en synneriigen dryg utgift att för-skottera de allmänna avgifterna upp till fem år.

När nu motionens syfte blir genomfört är det bara att hoppas att riksförsäkringsverket snabbar på med sin gottgörelse till alla dem som väntat i åratal på återbetalningen.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Överläggningen var härmed sluiad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14 Föredrogs inrikesutskottets betänkande nr 28 i anledning av motion om rätt till ledighet och lön vid deltagande i svenskundervisning för invandrare.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15 Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Föredrogs inrikesutskottets betänkande nr 29 i anledning av motioner angående åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin.

I delta belänkande behandlades motionerna

1974:254 av herr Hörberg m. fl. (fp) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde initiativ pä lämpligl sätt som syftade till inledande av försök vid vissa stattiga företag med medbestämmanderätt pä alla beslutsnivåer för arbetstagarna samt

1974:1544 av herr Fälldin m. fl. (c) vari yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj:l hemställde om tillsättandet av ett företagsdemokratiskt råd sammansatt av företrädare för arbetsmarknadens parter och riksdagspartierna, med uppgift atl samordna den fördagsdemokraliska försöksverksamheten, utarbeta företagsdemokratiska försöksmodeller, föreslå åtgärder från statsmakternas sida som var ägnade att underlätta verksamheien samt i övrigl stimulera den företagsdemokratiska verksamheten och debatten.

Utskottet hemställde

all molionerna 1974:254 och 1974:1544 inte föranledde någon riksdagens åtgärd.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Reservation hade avgivits av herrar Eriksson i Arvika (fp) och Stridsman (c), fru Jonäng (c) saml herrar Gustafsson i Säffle (c), Jonsson i Mora (fp) och Granstedt (c) som ansett all utskottet bort hemställa,

atl riksdagen i anledning av molionerna 1974:254 och 1974:1544 som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! Insikten om betydelsen av att de anställda får ökade möjligheter att påverka sina anställningsförhållanden och öva inflytande i sina företag är så pass spridd att jag inte tror att jag behöver bli särskilt mångordig på denna punkt.

En fungerande företagsdemokrati är en ganska självklar rättighet ur demokratisk synvinkel. Vi vet också att större inflytandemöjligheter för de anställda bidrar till att skapa en ökad arbetstillfredsställelse och att det därför är en viktig arbetsmiljöfråga. Ett reellt inflytande för de anställda är också i och för sig en viktig förutsättning för att arbetsmiljön skall utvecklas i rätt riktning. Man kan också konstatera att en fördjupad företagsdemokrati ofta leder titt ett bättre arbete inom företagen och bättre produktionsresultat.

För centern är det ett självklart och grundläggande krav att människor skall ha största möjliga påverkan på de beslut som berör dem själva. Det kravet gäller på alla samhällslivets områden, och arbetslivet är självfallet inget undantag. Därför ger vi från centerns sida kravet på en fördjupad företagsdemokrati en mycket hög prioritet.

Det pågår också i värt land sedan lång tid tillbaka ett omfattande utvecklings- och försöksarbele på det företagsdemokratiska området. Mänga olika organ sysslar med de här frågorna - ibland har man nästan en känsla av att det är alltför många olika organ.

Samtidigt måste vi nalurtiglvis konstatera att det här utvecklingsarbetet ännu inte har lett till särskilt genomgripande resultat. Inom vissa områden har de anställdas inflytande institutionaliserats genom slyrelserepresen-tation i siörre företag och genom företagsnämnderna, men man får väl konstatera att det mer har lett lill en viss ökad insyn för de anställda än till ett egentligt, väsentligt ökal inflytande. Kanske samhället också får ta på sig ett visst ansvar för atl det hittills gått relativt trögt. Samhället har inte varit pådrivande i så förfärligt stor omfattning, och den lagstiftning som ändå utgör ramen för företagens verksamhet har kanske inte varit alltför väl ägnad att understödja den här verksamheten.

Samhällets ansvar är utan tvivel belydande på del här området.

Företagsdemokratin är en grundläggande polilisk fråga. Det är kanske en av de allra viktigaste demokratifrägor - för alt inte säga den viktigaste - som vi har att syssla med i dag, och på det sättet har den betydligt större räckvidd än arbetslivsfrågor i allmänhet. På sikt kan en fördjupad företagsdemokrati på ett ganska genomgripande sätt komma att förändra maktstrukturen i värt samhälle. Därför får vi inte avsäga oss ansvarel för denna utveckling och lägga över den på andra organ. Som jag nämnt

anger dessutom lagstiftningen, som vi har ansvaret för här i riksdagen, de ramar inom vilka del företagsdemokratiska utvecklingsarbetet har att hålla sig. Samhällel är dessutom självt en mycket stor arbetsgivare. Staten, landstingen och kommunerna är arbetsgivare för en mycket stor del av alla anställda i värt land. Samhället bör självfallet vara ett föredöme i det företagsdemokraliska utvecklingsarbetet. Man kan kanske inte säga att samhället alltid har varit ett sådant föredöme vare sig det gällt offentlig förvaltning eller statligt ägda bolag. Vi vet alla vilka problem det förelagsdemokratiska utvecklingsarbetet stött på inom Slatsföretagsgruppen.

En utredningskommitté, arbelsrätlskommittén, funderar just nu över en stor del av detta problemkomplex. Enligt uppgift kommer denna kommitté mycket snart att lägga fram sitt förslag, nämligen omkring det stundande årsskiftet. Det är vår förhoppning och vår tro att arbetsrättskommitténs förslag kommer atl möjliggöra en ordentlig skjuts framåt fördel företagsdemokratiska utvecklingsarbetet och atl detta skall få nytt liv genom dessa förslag. I del sammanhangel är det nalurtiglvis viktigt alt man får ett samlat grepp över det företagsdemokratiska utvecklingsarbetet och något så när gemensamma linjer. Det är också viktigt att det förekommer ett smidigt samarbete mellan politiker och arbetsmarknadens parter. Det är angeläget att utvecklingsarbetet inom företagen och inom den del som samhället tar ansvar för - lagstiftningsarbetet och de andra samhälleliga åtgärderna - sker parallellt och kan samordnas med varandra. Det är de tankegångarna som ligger bakom förslaget i motionen 1544.

Frågan hur detta samarbete exakt skall utformas bör naturiigtvis lösas i samråd mellan statsmakterna och arbetsmarknadens parter. I motionen har vi föreslagit ett särskilt företagsdemokratiskt råd för detta ändamål, men självfallet kan också andra lösningar tänkas. Dessa tankegångar återkommer i den reservation som är fogad vid inrikesutskottels betänkande. Jag vill, herr lalman, yrka bifall till denna reservation.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Hen HÖRBERG (fp):

Herr lalman! Lät mig först fä konstatera atl utskollsmajoritelen, bestående av socialdemokratiska, moderata och vänsterparlistiska ledamöler, samt reservanterna från folkpartiet och centerpartiet är överens när det gäller frågan om den positiva inverkan som arbetsrättskommilténs förslag kan väntas ha på den arbetsdemokraliska utvecklingen. Majoriteten säger bl. a. att direktiven ger anledning förvänta atl lagstiftningsåtgärder bör "ge löntagarorganisationerna erforderiigl stöd för alt få till stånd en demokratisering av arbetslivet". Reservanlerna i sin tur framhåller atl arbetsrätlskommitténs arbeie kan komma att ge upphov lill "en ny ram för relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden".

Denna överensstämmelse i uppfattning mellan majoritet och reservanter är glädjande. Den visar att vi alla som är intresserade av en positiv utveckling av arbetsdemokratin, väntar oss förbättrade möjligheter för arbetstagare till medbestämmande på alla beslutsnivåer inom arbetslivet.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Denna ökade medinflytanderätt ger mänga arbetstagare, som i dag mer eller mindre mekaniskt sköter en syssla, möjlighet att utforma sin egen arbetsinsats och miljön där omkring pä elt sätt, som kan leda till trivsel och intresse för uppgiften och därmed bli till stimulans för individens personliga utveckling.

Men för att förverkliga det som utskottet i sitt betänkande enigt säger sig sträva efter fordras också en aktiv och positiv vilja hos parterna i arbetslivet. På arbetsgivarsidan har denna positiva vilja visat sig vara svag på mänga häll.

För att spetsa till diskussionen vill jag göra påståendet, att statens företag synes vara sämst när det gäller arbetsdemokratins förverkligande. Det är en förfarande misstanke som ligger i detta påstående. Låt mig visa att det har sitt berättigande.

I motion 254 från folkpartihäll redovisas ett avsnitt av företagsdemo-kralidelegationens rapport i september 1973. Det korta avsnittet visar att arbetsgivarsidans agerande i de statliga företagen har varit sådant att delegationen måste konstatera att arbetstagarna alldeles tappat sugen i kommittéer och nämnder. De har helt enkelt inte fått reellt medverka i beslutsfattandet. - Två citat kan få bestyrka det jag har sagt.

I Göteborgs-Posten för den 17 februari 1974 säger Einar Berndtsson och Göran Jonasson, som båda är anställda vid Uddevaltavarvel, beträffande förhållandena där: "Det har inte gått. Ägarna - i det här fallet samhället - måste kunna utöva inflytande. Om företagsledarna bromsar utvecklingen bör ägarna säga ifrån. Ägarna flr inte gömma sig bakom företagsledarna."

TCO-tidningen skrev i våras bl. a. "att industridepartementet som varit delegations huvudman uppenbariigen inte kunnat ge delegationen det stöd den behövt och att delegationens verksamhet de senaste åren effektivt saboterats av Statsföretags ledning". TCO-tidningen citerade vidare ombudsman Karl-Erik Modig, som är TCO-represenlant i företagsdemokratidelegationen: "Ytterst är det ändå en fråga om det psykologiska klimatet ute i företagen." Och Modig fortsätter: "Man kan inte säga att de statsägda företagen på någol sätt är föregångare på det här området."

Nu vet vi, som är engagerade i dessa frågor, att vissa saker har hänt under 1974. Personförändringar har bl. a. skett pä något håll.

Men det räcker inte. "Ytterst är det ändå en fråga om det psykologiska klimatet ule i förelagen", sade Karl-Erik Modig. Del psykologiska klimatet ute i företagen är riksdagen och regeringen ansvariga för. Det är riksdag och regering som kan påverka andan hos de statliga företagsledningarna. Därför har detta betänkande sin betydelse. Men majoriteten förbigår hela denna fråga om ägaransvaret och det psykologiska klimatet ute i företagen. Statens medverkan när det gäller arbetsdemokratins utveckling har väsentligen begränsats till de områden där staten är arbetsgivare, säger majoriteten. Den statliga insatsen har också begränsats när det gäller att skapa den rätta andan hos de stattiga företagens ledningar.

Det finns anledning att, som reservanterna gör, stryka under att staten "såsom arbetsgivare har ett särskilt ansvar och bör visa vägen till ökad demokratisering av arbetslivet". Vi som här i riksdagen representerar ägarna till de statliga företagen, vi har anledning att säga ifrån att statens företag måste vara de främsta att driva arbetsdemokratifrågorna framåt.

Herr talman! Med detta ber jag alt fl yrka bifall lill reservaiionen av herr Eriksson i Arvika m. fi.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Hen ULANDER (s):

Herr talman! Reservanternas slutsats, att man bör överväga ett inrättande av ett företagsdemokratiskt råd med representation från parterna pä arbetsmarknaden och de politiska partierna i riksdagen, kommer vid en något märklig tidpunkt. Enligt den plan som finns skall arbetsrättskommittén inom kort vara klar med sitt arbete. Denna kommitté skall enligt direktiven bl. a. ge löntagarnas organisationer slöd för att fl till stånd en demokratisering av arbetslivet. Alt i det läget tillsätta ett råd tycker jag verkar något långsökt.

Dessutom: Vad skall ett råd ge som inte de facktiga organisalionerna klarar av? När vi i och med arbetsrättskommitténs fortsatta arbete och förslag till en lagstiftning har gett de fackliga organisationerna verktyget i form av utökad förhandtingsrätt - vilket också ligger i direktiven -så kommer nalurtiglvis de fackliga organisationerna att tillvarata sina egna intressen.

Ser jag på reservationen av herr Eriksson i Arvika m. fl., blir jag litet paff över hur man med den skrivningen kan komma fram till förslaget att vi skall inrätta rådet. Man är i reservanternas skrivning, liksom utskottets majoritet, överens om att arbetsrättskommitténs utredning kommer att ge organisationerna den möjlighet det här är fråga om. Jag tror att man skall vara försiktig när man kommer in på arbetsmarknadsparternas förhandlingsrätt. Vår uppgift i riksdagen måste vara att ge löntagarorganisationerna just det verktyg som jag talar om. Däremol att komma med råd till dem om hur de skall klara av demokratiseringen, är att komma in på områden som man skall hålla sig ifrån.

Utskottet säger: "Som framgår av den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen pågår en omfattande försöksverksamhet pä del företagsekonomiska området. Parterna på arbetsmarknaden har i huvudsak själva organiserat och svarat för detta arbete." Jag tycker all arbetsmarknadens parter även fortsättningsvis bör göra detta. Har riksdagen intresse av att hjälpa till med demokratiseringen, så kan vi naturiigtvis via lagstiftningen ge organisationerna ökade möjligheter.

Sedan kom herr Hörberg in pä ett resonemang att de statliga företagen skulle vara sämre än de privata - det måste ändå ligga i vad han sade, eftersom de statliga företagen här skulle vara sämst. De ombudsmän som herr Hörberg hänvisade till arbetar inom det statliga området. Jag kan mycket väl förstå att man som förhandlare av och till använder den metodiken. Men vi skall inte glömma att vi nu under en relativt

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

kort lid har antagit lag efler lag som har gett de fackliga organisationerna och arbetsplatsernas folk en utökad demokrati. Lagen om facklig förtroendeman är en sådan lag. Rätt titt studier kommer. Det gäller också förtroendemannalagen och en del andra lagar. Hade del varit så oerhört bra på den privata sidan, hade man naturiigtvis inte behövt stifta dessa lagar. De har ju tillkommit därför atl man inte har kunnat få igenom förslagen förhandlingsvägen.

Herr lalman! Jag yrkar bifall lill utskottets hemställan i inrikesutskotiets betänkande nr 29.

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! Del är naturiigtvis alldeles riktigt att arbetsrättskommittén kan förvänlas ge anledning till en hel del ny lagstiftning som får betydelse på detta område. Det nämnde jag också i mitt inledningsanförande.

Men jag tror inte ens alt herr Ulander inbillar sig att frågan om fördjupad företagsdemokrati och det utvecklingsarbete det gäller kommer alt ha avslutats i och med att arbelsrätlskommittén har lagt fram sitt förslag och det har föranlett åtgärder. Det arbetet kommer inte att vara avslutat frän samhällets sida - del tror jag inte man skall inbilla sig.

Det är uppenbart att tre parter är inblandade i del företagsdemokraliska utvecklingsarbetet - dels de tvä parterna på arbetsmarknaden och dels samhället, som ger de legala ramar som företagen har alt arbeta inom. Jag tyckte atl herr Ulander illustrerade del väldigl bra i sitt anförande när han påpekade hur här har kommit tag på lag som förbättrat demokratin i företagen. Det är jusl precis den rollen som samhället har att spela: atl lagstiftningsvägen vidtaga de ålgärder som behövs antingen därför att man inte har kommii fram till en lösning förhandlingsvägen eller också därför att tidigare existerande lagar har varit elt hinder för ulvecklingen. Båda de här möjlighelerna finns.

Mol den bakgrunden kan man inte, som herr Ulander försökte hävda, tänka sig atl politikerna bara skall tvä sina händer och säga: Var så goda - här har de fackliga organisationerna sina redskap, och därmed har vi gjort värt - nu har vi inget ansvar för del här längre. Sä är det inte, ulan politikerna kommer även efter det att arbetsrättskommitléens förslag lett lill åtgärder att ha ett ansvar för den här oerhört viktiga utvecklingen. Ell samarbele mellan politikerna och arbetsmarknadens parter i den ena eller andra formen kommer att bli nödvändigt för att det här skall fungera på ell demokratiskt sätt och för att man skall kunna undvika onödiga bromsar och onödiga förseningar. Det är just ett sådani samarbete som reservaiionen syftar lill.

Hen HÖRBERG (fp):

Herr talman! Jag tror att herr Ulander och jag är räll överens på fiera punkter i detta sammanhang. Herr Ulander citerade följande uttalande i betänkandet: "Parterna pä

arbetsmarknaden har i huvudsak själva organiserat och svarat för delta arbete" - dvs. på del företagsdemokratiska området. Det är både majoritet och reservanter som har denna uppfattning. Det är riktigt att del förhåller sig på detta sätt, och så skall det även vara. Myckel har gjorts från riksdagens och regeringens sida för att underlätta arbetet för arbelstagar-parten, och allt delta har vi varit ense om.

Men vad herr Ulander inte tar upp och som jag lycker är det väsentliga i inrikesutskottels betänkande nr 29 är det ägaransvar som vi här i riksdagen har för de statliga företagens försök till posiiiv utveckling av arbetsdemokratin. Vi som är ägarrespresentanter här måste ha ell särskilt ansvar för arbetsgivarsidans agerande i de statliga förelagen. Nu är det inte alls bra med arbetsdemokratin i det enskilda näringslivet - det är vi hell överens om. Man har dock lyckats på sina häll och kommit en bit på väg. Men det hör liksom inte till frågan i dag, utan nu är det de statliga företagens läge som är under debatt. Och det är faktiskt sä att trots att någonting har gjorts sedan vår motion skrevs i januari i år är läget allvariigt på sina häll. Jag kan citera ur Fack frän februari i år som skriver:

"Det finns knappast någon anledning alt dölja, att den hittillsvarande försöksverksamheten i företagsdemokratidelegationens regi knappasl varit framgångsrik. Det är endast i ett enda företag - Tobaksbolaget - som något av mera allmänt intresse åstadkommits. En avgörande orsak till detta förefaller ha varit de statliga företagsledarnas obenägenhet alt låta engagera sina förelag i den experimenlverksamhet delegaiionen hade regeringens uppdrag att bedriva."

Och Metallarbetaren, som både herr Ulander och jag läser med mycket stort inlresse, skrev i våras - jag citerar ur nr 2-3:

"Vi tror inte att företagsdemokratin inom de statliga bolagen är sämre utvecklad än i privatföretagen. Men borde inte de samhällsägda företagen gå i spetsen när det gäller de anställdas möjligheter till medbestämmande?

Vi tycker oss minnas atl ett socialdemokratiskt statsråd någon gång gjort ett uttalande i den riktningen."

Det är riktigt att ett statsråd har gjort elt sådant uttalande, med all rätt. Och vad jag lycker är huvudfrågan i detta belänkande och vad jag diskulerar här är atl vi som ägarrepresentanter när det gäller de statliga företagen bör se till alt det psykologiska klimatet ule i statsföretagen blir det rätta för alt arbetsdemokratin skall utvecklas positivt. Det är därför reservanterna har understrukit det som jag citerade i milt första inlägg, att staten som arbetsgivare har ett särskilt ansvar och bör visa vägen till ökad demokratisering av arbetslivet.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Hen ULANDER (s):

Herr talman! Jag vill böria med att bemöta herr Granstedt och bara hell kort säga alt riksdagens sak är att stifta lagar, inte att förhandla. Lät arbetsmarknadens parter på basis av de lagar som stiftats se till alt de klarar upp problemen sinsemellan. Vår uppgift måsle vara alt se till lagstiftningen.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Sedan tycks herr Hörberg och jag vara ense om att detta är viktiga frågor, oavsett var på arbetsmarknaden problemen dyker upp. Men jag kan inte dela herr Hörbergs uppfattning att det är sämre ställt pä den statliga sidan än pä den privata. Eftersom jag har ett förfiutel i arbetslivet, som kroppsarbetare, kan jag vittna om att vi av och till med avund sett på de anställda pä den statliga sidan, därför att man där hade en bättre ordning. Men lät oss inte ta upp den diskussionen, ty oavsett var vi håller till har vi all anledning att hjälpa till med lagstiftningen, sä att man får samma möjligheter på båda håll.

I den utredning som nu tillsätts kommer lagstiftningen också att gälla båda sidorna. Dä får parterna elt verktyg som kan användas, och dä är jag helt övertygad om att arbetsmarknadsparterna klarar upp dessa frågor.

Hen GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ulander har tydligen blivit offer för ett allvariigt missförstånd. Det har aldrig varit avsikten att samhället skall delta i några förhandlingar inom ramen för det exemplifierade företagsdemokraliska rådet. Om herr Ulander hade läst motionen och reservationen kanske han inte hade råkat ut för det missförståndet. Och om det är grunden till atl han går emot reservationen, så är jag glad över att ha kunnat undanröja det. Då kanske vi också kan fä herr Utanders stöd i voteringen.

Hen HÖRBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som jag nyss sade är herr Ulander och jag mera överens än vad som kanske framgår av denna debatt.

Det är inte bra med arbetsdemokratin på den enskilda sidan, det vill jag gärna hälla med honom om. Men som representanter för ägarna har vi ju ell särskill ansvar att försöka göra förhållandena bättre inom den statliga sektorn, och där är det inte bra. Under det gångna året har man från fackligt håll anmärkt väldigt mycket på statliga företag. Jag har här ett urklipp från tidningen Metallarbetaren - det är på två helsidor - där man talar om atl det är mycket som man skulle vilja ha annorlunda. Avsikten med den litet energiska insats som jag försökt göra här i dag har varit att framhålla att riksdagen har anledning att stöta på regeringen så att den ser till att andan på den statliga arbetsgivarsidan blir sådan atl arbetstagarna där kan lyckas i sina strävanden.

Hen ULANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Granstedt sade att jag inte hade läst molionen, men det harjag gjort. Och nu skall jag dessutom citera ur den. Naturligtvis hade jag också kunnat citera ur en bok, nämligen ur den s. k. Centerns lilla gröna, eller Centern på arbetsplatserna. Och jag vill tillägga att om man skall tro på motionen, sä skulle vi här inte behöva diskutera alls.

ty dä talar vi om ett Idyllien, inte om ett problemområde. Jag citerar alltså:

"Arbetstagare och företagare har i belydande utsträckning gemensamma intressen när det gäller företagens funktion och utveckling. Företagets ekonomiska styrka och konkurrenskraft är av betydelse för såväl ägare som anslällda. Arbetsmiljöns och arbetsprocessernas utformning påverkar den anställdes fysiska och psykiska hälsa och välbefinnande men har också betydelse för företagets ekonomi. Fördelningen av produktionsresultatet är självfallet en fråga där ägare och anslällda har motstående intressen."

Detta är som sagt ett Idyllien. Om man utgår från den filosofin kan man presentera precis vilka förslag som helsl och ha täckning för dem. Men så ser det inte ut på arbetsplatserna. Därför vill majoriteten atl de som kan dessa saker - och det är arbetsplatsernas folk och deras organisalioner - tillsammans med sina motparter skall sköta de här frågorna och se till att man står pä verklighetens grund när man diskulerar problemen.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Hen GRANSTEDT (c) kort genmäle:

Herr talman! I debatten om vad det organ vi förestagit skulle syssla med väljer herr Ulander att ur den tvä och en halv sidor länga motionen citera några rader som inte alls handlar om det. Man kan i och för sig diskutera innehållet i dessa rader. Det skulle t. ex. vara intressant all få reda pä om inte förelagens ekonomiska styrka och konkurrenskraft är av belydelse för såväl ägare som anslällda. Del skulle också vara intressant atl höra om inte arbetsmiljöns och arbetsprocessernas utformning påverkar de anställdas fysiska och psykiska hälsa och välbefinnande, etc. Om vi nu skall ta upp den debatten vill jag nog ha litet bättre bevis för atl dessa uppgifter skulle vara felaktiga.

Hen ULANDER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag valde att bara citera några rader, men det som där sägs ligger väl ändå till grund för centerns hela syn pä relationerna mellan parterna. Jag skulle vilja ge er rådet att nästa gång ni iräffar NÄSO eller någon annan arbetsgivarorganisation ta upp detta - de fackliga organisalionerna vill naturligtvis gärna ha ett bättre klimat i förhandlingarna än vi för närvarande har.

Hen NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av yttranden från både herr Granstedt och herr Hörberg om att del inte uträttats någonting på detta område inom den statliga företagsamheten.

Jag vill inledningsvis konstatera att det här är elt besvärtigl område, och det lar naturiigtvis sin tid atl genomföra ålgärder här. Men vad jag vänder mig emot är att man hävdar atl det inte har hänt någonting på detta område i de statliga förelagen. Jag vel inte med vilken rätt

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

man säger det, men jag tror atl man har mycket tro och litet velande i detta sammanhang. Eftersom jag är revisor i Statsföretag AB vet jag all styrelsen för ganska länge sedan antagit ett program för företagsdemokrati och atl företagen är på väg att genomföra det. Herr Hörberg sade all det endasi var Tobaksbolaget som hade åstadkommil någonling på detta område. Det är alldeles felaktigt. Det är fiera av förelagen som i dag har genomfört programmet. Jag vel med säkerhei att Kartskrona-varvel och Kalmar Verkstad gjort det. Följaktligen är herr Hörbergs uppgifter felaktiga.

Folkpartiets moiion om försöksverksamhet är ett slag i luften. Här pågår redan en försöksverksamhet, och den har vidgats.

När det gäller förstaget om ell företagsdemokratiskt råd trorjag i likhet med herr Ulander att del finns anledning att när § 32-utredningen framlagt sitt förstag tåla parterna på arbetsmarknaden ta upp dessa frågor i lugn och ro. Jag tror all de kommer att handlägga saken på elt tillfredsställande sätt.

Herr HÖRBERG (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar påstår atl det har hänl en hel del inom statsföretagen på detta område, och vissl har del det. Det var inte jag som påstod atl del bara var inom Tobaksbolaget någonting hade åstadkommits, ulan jag citerade ur Fack. Jag kan läsa upp det igen: "Det är endasi i ett enda företag - Tobaksbolaget - som någol av mera allmänt inlresse åstadkommits." Faktum är att verksamheien på vissa håll bl. a. i LKAB, beklagligt nog fått avbrytas.

Jag tror att både herr Nilsson och jag kan instämma med Metallarbetaren som efter del alt företagsdemokratidetegalionen bett att få överlämna jobbet till andra organ skrev: "Nedläggningen av delegationens arbete känns som ett nederlag. Särskilt med tanke på den stolta, ja nästan yviga, deklaration som industridepartementel formulerade när delegationen startade sin verksamhel vid årsskiftet 1968/69." Rubriken på den ledarkommeniaren i Metallarbetaren är betecknande nog "Nederiag".

Del är alltså inte så bra som det borde vara. Om jag vore revisor i Statsföretag - jag skulle vara glad om jag vore del - skulle jag för min del försöka påverka det hela i positiv riktning. Nu harjag inte den möjligheten, utan i slället röstar jag för reservationen, som har samma syfte och som säger: "Staten såsom arbetsgivare har ett särskilt ansvar och bör visa vägen till ökad demokratisering av arbetslivet."

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! Herr Ulander valde alt hastigt byta ämne och började diskutera de mera grundläggande principerna för relalionerna pä arbetsmarknaden. Eftersom han nu har valt del ämnet, tycker jag del kunde vara intressant all fä höra honom förklara vad det är för fel exempelvis pä meningen: "Förelagels ekonomiska styrka och konkurrenskraft är av betydelse för såväl ägare som anställd." Herr Ulander måste alltså anse

alt någon av parterna är ointresserad av förelagels ekonomiska styrka och konkurrenskraft. Är det de anslällda som är ointresserade av detta -vilket ju påverkar deras löneutrymme - eller är det kanske ägarna som är ointresserade av detta? Det kunde vara roligt alt fä höra herr Ulanders synpunkter på den frågan. - Annars lär liknande synpunkier finnas med i det rationaliseringsavtal där såväl SAF som LO samt SIF och SALF finns med som undertecknare.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Hen NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Herr Hörberg stod nyss i talarstolen och sade alt det inom Slatsföretagsgruppen endast är Tobaksbolaget som åstadkommit någol på det område del här gäller. Att han är fel underrättad genom tidskriften Metallarbetaren är inte min sak all klara ut, utan herr Hörbergs.

När jag nu säger att Statsföretags styrelse har antagit ett mycket omfattande program för denna verksamhel och beslulat hur den skall drivas i Slatsföretagsgruppen, måste väl detta ändå vara till fyllesl. Man är där väl medveien om behovet av att få arbetsdemokrati till stånd. Här finns som sagl i fiera företag klara riktlinjer uppdragna för hur detta skall göras inom Statsföretagsgruppen.

Nu hoppas jag alt herr Hörberg, när arbetsfredskommillén har framlagt sitt förslag, är lika angelägen om att genomföra arbetsdemokratin också ute i de privata företagen som han är om att genomföra den i de statliga företagen, där denna verksamhet redan är i gång.

Hen ULANDER (s):

Herr talman! Herr Granstedt går in pä en helt ny diskussion. Vi talade här om problemet atl på arbetsplatserna och vid förhandlingar mellan parterna klara av de bekymmer som man har. Helt naturligt har de anställda intresse av allt detta. Men varför har vi i riksdagen under våren och hösten stiftat en mängd lagar för atl ge den ena parlen - arbets-lagarparten - de verktyg den behöver för atl kunna leva upp lill åtminstone en del av vad vi här eftersträvar? Det är inte riktigt som del står här, alt det enbart är i lönefrågorna som man har motstående intressen. Enligl vad man kan läsa ul av debatten kring den nyligen tagna lagstiftningen framgår alt företagarna lydligen i alla de här frågorna har ansell att deras anställda inte skall lägga sig i della.

Sedan skulle jag vilja ställa en sista fråga: När har arbetsmarknadens parter begärt all vi skall inrätta elt sådant råd som det talas om här? När har LO gjort det? När har TCO gjort det? När har SACO gjort det? Jag vel inte om SAF har gjort det - där har jag inga konlakler - men i varie fall har löntagarorganisationerna inte begärt alt statsmakterna skall gå in med någol sådant råd, eftersom de klarar dessa saker själva.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Åtgärder för att fördjupa arbetsdemokratin

Herr HÖRBERG (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Kalmar ansåg att jag var dåligt informerad i den här frågan, eftersom jag kunde påstå att det bara var Tobaksbolaget som hade gjort någonting. Det är ju ledsamt i så fall, men jag framhöll inte någon egen uppfattning, utan jag läste högt ur elt ledarstick i Fack - det är alltså Facks synpunkter som jag relaterade.

Herr Nilsson menade sedan att eftersom vi båda - och jag vill gärna understryka atl detta är riktigt - är angelägna om att få en bättre arbetsdemokrati i arbetslivet, skulle jag väl kunna göra någon insats själv på den enskilda sektorn. Jag kan väl svara - om jag får säga det så här kort sammanfattat - att det gör jag efter mina begränsade möjligheter. Jag är i mitt fackförbund, Försäkringstjänstemannaförbundet tillhörande TCO, ordförande i en arbetsgrupp som har till huvudmål att säga upp nuvarande fördagsnämndsavtal och utarbeta ett medbestämmanderätts-avtal. - Så nog görs det vad som går att göra också pä den sidan, men här i dag diskuterar vi bara problem inom de statliga företagen. Därför menar jag att det är viktigt att vi gör klart för företagsledarna i de statliga företagen vad riksdagen vill, nämligen atl statens företag skatt vara före-gängsfördag när det gäller arbetsdemokratin.

Hen GRANSTEDT (c):

Herr talman! Herr Ulanders argumentation är titel förvånande. Han citerar ett stycke ur vår motion, och när jag frågar vad det är för fet på den formuleringen säger han att jag byter ämne. Jag har litet svårt att förstå logiken i det resonemanget.

Sedan kommer han med ett felcitat. Han påstår att det i vår motion står alt enbart lönefrågor är ett ämne för motsättningar. Men i motionen heter del: "Fördelningen av produktionsresultatet är självfallet en fråga där ägare och anställda har motstående intressen." Därmed har vi inte sagt att del är den enda fråga där ägare och anställda har motstående intressen.

Sedan återkommer herr Ulander till alla de lagar som riksdagen har behandlat i år. Jag lycker att de är ett bevis på att samhällets ansvar här är väldigt stort och att det gäller att få till stånd det smidiga samarbele mellan samhället och arbetsmarknadens parter som vi har förordat. I och för sig borde ingenting hindra att statsmakterna tar initiativ till elt sådant samarbete. Jag har väldigt svårt atl förstå vad det skulle vara för fel i det.

Övertäggningen var härmed slutad.

Proposilioner gavs på bifall titt dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Eriksson i Arvika m. fi., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Hörberg begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposiiion:

Den som vill all kammaren bifaller inrikesutskottels hemställan i betänkandel nr 29 röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservaiionen av herr Eriksson i Arvika m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Granstedt begärde rösiräkning verkställdes voiering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resullal:

Ja - 195 Nej - 106

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

§ 16 Föredrogs inrikesutskottels belänkande nr 30 i anledning av proposilionen 1974:157 med förslag till lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring.

Utskottets hemslällan bifölls.

§ 17 Miljövårdspolitiken, m. m.

Föredrogs jordbruksuiskoiiels belänkande nr 44 i anledning av molioner angående miljövårdspolitiken, m. m.

1 detta betänkande behandlades molionerna

1974:233 av fru Anér m. fl. (fp) vari hemställts atl riksdagen hos Kungl. Maj:l begärde alt en äriig miljörapport med i molionen diskuterad utformning förelades riksdagen,

1974:235 av herr Helén m. fl. (fp) vari, såvitt nu var i fråga (yrkandena D-G), hemställts D. all riksdagen hos Kungl. Maj:i begärde atl uppdrag om forsknings- och utvecklingsarbete rörande decentraliserad miljövänlig teknik lades ut på härför lämpliga organ i enlighel med vad som anförts i motionen, E. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde att Sverige i internationella sammanhang drev kraven på internationell miljölagstiftning, F. all riksdagen hos Kungl. Maj:l begärde atl studier utfördes av härför lämpligl organ rörande möjlighelerna atl skapa ökad medverkan och ökad delaktighet från allmänhetens sida i frågor som rörde dess miljö i vid mening i enlighet med vad som anförts i molionen, G. all riksdagen hos Kungl. Maj:l begärde förslag som gav sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade, forskare etc. rätt alt överklaga beslut enligt livsmedelslagen samt lagen om hälso- och miljöfartiga varor,

1974:510 av hen Hörberg (fp),

1974:511 av herr Israelsson m. fl. (vpk) vari hemställts att riksdagen i skrivelse lill regeringen begärde förslag om förbud mol lillverkning och försäljning av öl och läskedrycker i engångsförpackningar av glas.

7 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

plast och metall inom läskedrycks- och bryggeribranschen, 1974:832 av herr Sörenson m. fl. (s), 1974:833 av herr Wachtmeister i Johannishus (m) saml 1974:1461 av fröken Eliasson (c) och herr Asling (c).

Ulskottel hemställde

atl riksdagen skulle

1. lämna molionen 1974:233 ulan åtgärd,

2a. lämna motionen 1974:235, yrkande D, utan åtgärd,

2b. lämna molionen 1974:235, yrkande E, ulan ålgärd,

2c. lämna motionen 1974:235, yrkande F, utan ålgärd,

2d. lämna motionen 1974:235, yrkande G, ulan åtgärd,

3. lämna molionerna 1974:510, 1974:833 och 1974:1461 utan ålgärd,

4a. lämna motionen 1974:511 utan ålgärd,

4b. lämna molionen 1974:832 utan åtgärd.

Reservalioner hade avgivits

1. angående avlämnande av en ärlig miljörapport av fru Anér (fp) som
ansett alt utskottet under 1 bort hemställa,

alt riksdagen skulle i anledning av molionen 1974:233 som sin mening ge Kungl. Maj:l lill känna vad reservanten anförl angående avlämnande av en årlig miljörapport till riksdagen,

2. angående forsknings- och utvecklingsarbete rörande decentraliserad
miljövänlig teknik m. m. av fru Anér (fp) som ansett att utskottet under
2a bort hemställa,

att riksdagen skulle i anledning av motionen 1974:235, yrkande D, som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanlen anförl om forsknings- och utvecklingsarbete rörande decentraliserad miljövänlig teknik,

3. angående studier i syfte att öka allmänhetens möjligheter lill med
verkan i beslut rörande miljöfrågor, m. m. av fru Anér (fp) som ansell
atl utskottet under 2c bort hemställa,

all riksdagen skulle i anledning av molionen 1974:235, yrkande F, som sin mening ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanten anfört angående studier i syfte all öka allmänhetens möjligheter till medverkan i beslut rörande miljöfrågor m. m..

4. angående rätten all anföra besvär mol beslut enligl livsmedelslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor av fru Anér (fp) och herr Takman (vpk) som ansell all utskottet under 2d bort hemställa,

all riksdagen skulle i anledning av molionen 1974:235, yrkande G, som sin mening ge Kungl. Maj:l lill känna vad reservanterna anfört

om utvidgad besvärsräll enligt livsmedelslagen och lagen om hälso- och miljöfarliga varor,

5. angående förbud mol tillverkning och försäljning av vissa varor av herr Takman (vpk) som ansell all utskottet under 4a bort hemställa,

att riksdagen skulle i anledning av motionen 1974:511 som sin mening ge Kungl. Maj:l titt känna vad reservanlen anförl angående förbud mol lillverkning och försäljning av vissa varor.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Detta betänkande från jordbruksutskottet handlar huvudsakligen om några molioner från folkpartiet om miljövårdspolitik, vilka ulskottel har avvisal. Jag skall därför lala för de reservationer som är fogade titt betänkandet.

I folkpartiets miljövärdspolitik ingår bl. a. all stödja och hjälpa fram de nya former av teknik som har kallats för "småskalig teknik". Numera kallas det i anglosaxiska länder för "appropriale lechnology", vilket på svenska bäst blir "lagom-teknik". Om denna lagom-teknik talades det i veckan på en liberal u-landskonferens här i Slockholm, där vi fick ta del av många rapporter om hur det för u-länderna behövs nya former av teknik som inte kopierar våra jättemaskiner och inte heller består av våra urmodiga modeller, ulan av nya genomtänkta former som passar jusl för del landels arbdskraft, klimat och erfarenhet. Men för att få fram dessa är man i väsentlig grad beroende av hjälp från de ulvecklade länderna.

Jag skulle gärna vilja citera vad fysikprofessorn Karl-Erik Eriksson skriver i Dagens Nyheter i dag. Han säger där att vår skyldighet är att utveckla vad han kallar för "en resursbevarande energisnål teknologi". Det är just lagom-tekniken. "Då skulle vi", fortsätter professor Eriksson, "kunna börja nedbringa vår förbrukning av råvaror mol en globall rimlig nivå" och samtidigt hjälpa u-länderna. Han slutar: "Där har ell litet men socialt och tekniskt avancerat land som Sverige faktiskt både möjligheler och skyldigheter att göra en konstruktiv insats!"

Bällre kunde del inte sägas. Detta är exakt vad som begärs i folkpartiels miljövårdsmolion, och det är också innehållel i reservaiionen 2 lill del aktuella betänkandel.

Vidare kräver vi i vår partimotion och i reservationerna 3 och 4 atl olika opinionsgrupper som känner ett särskilt ansvar för miljön skall få bällre möjligheler än de har i dag att lägga sig i och delta i arbetet när det gäller miljöfrågor. Vi föreslär dels atl man skall bedriva mer forskning på atl få fram lämpliga former för detta arbete och della inflytande, dels atl man skall tillåta en form för sådan delaktighet som går alt genomföra redan i dag, nämligen att ge överklaganderält över vissa miljövårdsbeslut till en generöst bestämd krets av organisationer.

Denna fråga har tidigare varit uppe i riksdagen, och utskottet anser

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspoliti-ken, m. m.

100

fortfarande att det är tillräckligt att de stora organisationerna pä arbetsmarknaden har fält denna möjlighet att överklaga. Till det vill jag återigen bara säga att dessa organisalioner är alldeles utmärkta för de ändamål som de är tillkomna för men att de inte passar särskilt bra för det här speciella ändamålet. Jag vill inte alts vara otacksam för att de fått den här rätten, men jag vilt påstå atl de inte gjort någol för alt undertätta för sina medlemmar att effektivt utnyttja den.

Skall medborgarna verkligen kunna bevaka sin rätt i sådana här fall är det viktigt att den vidgas till flera organ som har mera speciella intressen på området.

Vi har inte lagt fram någon exakt lista på vilka organ det skall gälla - det är en sak som kan diskuieras. Men det skall alltså vara sådana som har till sin naturliga uppgift att bevaka miljön och som har intresse, sakkunskap och motivation att göra det. Konsumentverket är det enda organ som vi nämnt som tänkbart i sammanhanget. Ett bra och aktuellt exempel pä detta är en nyligen utförd mycket grundlig nationalekonomisk studie från MIT i Harvard, där ett par forskare har tagit reda pä varför kärnkraftverken i USA blir så mycket dyrare att bygga är från år. Forskarna har lyckats bevisa att det faktiskt huvudsakligen beror på opinionsgruppernas agerande, vilket på olika indirekta sätt påverkar kärnkraftverkens ekonomiska omgivning. Detsamma gäller tydligen inte för andra kraftverk. Den fördyring som där sker är inte lika slark och vilar på mer konventionella grunder.

Här kan man alltså ta på det med händerna och se hur opinionsgruppernas arbete hjälper till att dra fram i ljuset de yttre miljöeffekterna av vissa företag så att effekterna kan bli uttryckta i vanlig påtaglig fördyring. Därigenom kommer förelagen i gång mycket långsammare och blir i vissa fall inte alls av.

Nu är detta en illustration. Det är inte exakt vad jag yrkar i reservationerna. Jag är fullt medveten om atl man inte kan översätta amerikanska politiska mekanismer direkt till svenska förhållanden. Vi har helt andra metoder att avgöra hur och var miljöhänsyn skall las. 1 stället för det domstolsförfarande och den debatt mellan fria likaberättigade parter som amerikanerna har arbetar vi med t. ex. koncessionsnämnd, naturvårdsverk och andra myndigheter som skatt avväga olika synpunkter. Men i båda fallen är vissa grupper svagare än andra och har ekonomiska svårigheter att göra sig hörda. Vi skulle därför också i detta land behöva möjligheter för andra organisalioner än de allra största och starkaste all effektivt säga ifrån vid miljöhot, t. ex. genom rätten alt överklaga vissa beslutade men icke vidtagna miljöåtgärder.

Det måste finnas mekanismer för att i den rent ekonomiska processen få in den samhälleliga värderingen av verksamheter med olika typer av miljöhot. Det amerikanska exemplet visar att sä är möjligt att göra. I det mycket starkare samhällsstyrda svenska systemet är den här sortens regulatorer inte heller onödiga. Det visar kärnkraftdebatten här i landet, och de kan tillämpas även pä andra miljöområden.

Jag vill slutligen yrka bifall även till reservationen 1, som handlar om en årlig miljörapport. Vad som här behövs är inte bara naturvärdsverkets i och för sig förtjänstfulla årsredogörelse utan en fullständig översikt över vilka miljöåtgärder som har vidtagits och deras resultat. Just i en tid då miljövärden hotas genom att energikrisen vänder uppmärksamheten åt aiidra håll och då vi samtidigt upplever vilka oerhörda faror som turar exempelvis i den kemiska industrin, tydligen utan att vetenskapen i tillräcklig grad har inriktats pä dessa frågor eller i varje fall utan att den har blivit hörd, framstår det som allt viktigare att denna kammare åtminstone en gäng varje är får se en sä fullständig bild som möjligt av vad regeringen har åstadkommit och ges möjlighet att debattera dessa åtgärder.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reservationerna 1, 2, 3 och 4.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

Hen ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! 1 jordbruksutskottets betänkande nr 44, som vi nu behandlar, förekommer motionen nr 511, undertecknad av mig och ytterligare sex vpk-ledamöter. I motionen yrkar vi att riksdagen i skrivelse till regeringen skall begära förslag om förbud mot tillverkning och försäljning av öl och läskedrycker i engångsförpackningar av glas, plast och metall inom läskedrycks- och bryggeribranschen.

Motiven för ett sådant förbud har under senare tid blivit allt starkare. Vi kan säga att det finns tre huvudmotiv. Dels kan det sparas material som kan finna nyttigare användning, dels kan belastningen pä miljön i form av avfall minskas, om dessa engångsförpackningar försvinner, dels kan den energi inbesparas som åtgår för dessa engångsförpackningars framställning.

Statsministern har fiera gånger under senare tid uttalat som sin mening atl "slit- och slängperioden nu är förbi". Senast sade han det vid energirådets utfrågning i lördags. Jag delar för min det helt statsministerns bedömning i detta fall. Men föreligger det en sådan bedömning, så menar jag att den också måste fl komma till uttryck i praktisk handling. Ett sådant praktiskt uttryck skulle vara att stoppa de typer av engångsförpackningar som vi nämner i vår motion. De finns på ett klart avgränsat område, som för övrigt staten nyss köpt in sig pä, och de har fullt godtagbara ersättningar i form av returglas.

Det är klart atl ett stopp för dessa engångsförpackningar skutte innebära stopp också för tillverkningen av dem och därmed bortfall i just den sysselsättningen. Men detta förhållande kan inte få hindra ett ingripande. Det är tvärtom ett samhällsintresse att råvaror och sysselsättning förs över till områden som tillgodoser primära mänskliga behov. Ett förbud för dessa typer av engångsförpackningar måste därför kombineras med ålgärder för atl skapa samhätlsnyttiga sysselsättningar för dem som friställs genom stoppet för en, som jag ser det, inte samhältsnyttig tillverkning.

Effekten, både för konsumenterna och för samhället i stort, kan bara

101

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

bli positiv om dessa engångsförpackningar försvinner. Del måste rimligtvis vara billigare för konsumenterna att köpa sina drycker i returglas som, belagda med en tillräckligt hög pant, äleriämnas lill affären sedan de tömts på sitt innehåll. Frän allmän samhällssynpunkl är det också ett inlresse atl konsumentpriset kan hållas lägre. Vidare framstår det frän samhällets synpunkt som mycket önskvärt atl förbrukningen av material och energi pä förpackningsområdel blir så lilen som möjligt och alt belastningen pä miljön i form av avfall kan minskas. Dessa typer av engångsförpackningar har också visat sig särskilt besvärande och fariiga för såväl människor som djur dä de hamnat ute i naturen. Det torde därför finnas elt betydande intresse från kommunernas sida, vilka ju har all svara för renhållningen, att belastningen i avfallet frän dessa engångsförpackningar försvinner.

I motionsyrkandel lar vi upp bara vissa typer av engångsförpackningar som genast och ulan olägenhet kan försvinna. Men vi menar samtidigt att heta förpackningsområdet måste bli föremål för översyn. Skall vi framöver spara råvaror och energi, så finns här ett område där det bör gå alt spara utan siörre olägenheter för konsumenterna.

Den ekonomiska tillväxtens former har också under senare lid alltmer satts i fråga. Detta har inte bara skett här i landet utan också i elt globall sammanhang. Det gäller ju att långsiktigt hushålla med ändliga naturresurser, och det gäller att begränsa förbrukningen av energi. Vad gäller den senare så skall ju Sverige genomföra en landsomfattande sparkampanj inom kort. Som ett lämpligt inslag i denna bör enligt min mening också en begränsning i användandet av engångsförpackningar ingå. Sker så, kommer det att medverka till en medveten omläggning av produktionens inriktning mot socialt nyttiga produkter som verkligen bidrar till människornas välfärd. De typer av engångsförpackningar som det är fråga om i vår motion bidrar snarare till ofärd för både människor och djur, och därför bör de bort.

Herr lalman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservaiionen 5 av herr Takman, fogad lill nu förevarande betänkande från jordbruksutskottet.

102

Hen SÖRENSON (s):

Herr talman! I motion 832 har vi fört fram krav på att de fyra ämnena beta-naftylamin, benzidin, 4-aminodifenyl och 4-nilrodifenyl skall förbjudas eftersom de är höggradigt cancerogena. Vi stöder oss pä en konvention som antogs av ILO-konferensen 1973 där dessa ämnen uppfördes i Annex B som starkt cancerogena och fariiga för industriellt bruk. De är förbjudna inom hela arbetslivet i England sedan 1970. De används fortfarande, såvitt vi förstår, om än i sparsam omfattning i Sverige.

Då vi började granska vilka möjligheler man hade att förbjuda dessa ämnen här i Sverige fann vi att det ganska nyligen tillsatts en s. k. pro-duktkontrollnämnd som skall handha farliga ämnen. Enligt kungörelse, SFS 1973:334, 5 §, åligger det produktkontrollnämnden atl offentliggöra

vägledande förteckning över ämnen som är all hänföra till hälso- och miljöfarliga varor och sådana som kan befaras medföra skada pä människor. Vi tog kontakt med produktkontrollnämnden och fann atl dessa ämnen då inte var angivna på någon sådan lista men att man mycket väl kände till dem och deras fartighet. Jag har i dag varit i kontakt med produktkontrollnämnden, och dessa ämnen finns fortfarande inte på någon lista av det här slaget.

Det första yrkandet vi ställde i motionen gick ut på att riksdagen hos kungen omedelbart skulle begära förbud för industriellt och kommersiellt bruk av dessa fyra ämnen. Det andra yrkandet, som siktade något längre, avsåg att reglera dessa ärenden för framtiden genom alt delegera beslutsrätten från Konungen titt produktkontrollnämnden enligt 7 § lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Då skutte produktkontrollnämnden kunna gripa in.

Vi fick den uppfallningen när vi tog kontakt med nämnden att man skulle vara intresserad av elt sådant förfarande, och det anfördes närmast som en ursäkt all man inte hade kunnal gripa in när det gällde dessa ämnen eftersom man inte hade beslutsfunktioner.

När nu utskottet har behandlat den här frågan säger man sä här: "Utskottet, som utgår från att den i motionen väckta frågan med hänsyn till dess allvartiga natur uppmärksammat beaktas, får i överensstämmelse med sitt tidigare ställningstagande förestå att molionen i övrigt inte föranleder någon riksdagens särskilda åtgärd. I anslutning till vad i motionen sägs om delegering av beslutsrätten enligt 7 § lagen om hälso- och miljöfariiga varor titt berörda tillsynsmyndigheter vitt utskottet erinra om att departementschefen i sitt av riksdagen godkända uttalande i frågan anförde att befogenheten att införa förbud vid en delegering i regel torde böra ligga hos produklkontrollorganet, alltså den nuvarande produktkontrollnämnden."

Av detta kan man sluta sig till att utskottet uppfattar vårt första yrkande som elt befogat yrkande, dvs. att ifrågavarande ämnen är farliga. Utskottet betonar detta starkt i sin skrivning och hoppas att de skall leda fram till att frågan uppmärksammas av den berörda myndigheten. Men i den andra delen menar man att motionen skjuter över målet eftersom ulskoiiel lydligen anser att produktkontrollnämnden redan har denna delegationsräii.

När det gäller första yrkandel i molionen kan jag väl i stort sett anse all del är ulagerat, eftersom jag av ett meddelande från arbetarskyddsstyrelsen - som också går in som kontrollorgan i dessa sammanhang - har fått klart för mig atl de här fyra ämnena är upplagna som fariiga ämnen. De kan eller bör inte användas för industriellt bruk, eftersom de är klassade som ämnen i kontrollgrupp A. Om dessa ämnen sägs att de är första klassens gifter, som inte får förekomma i arbetslivet. Ämnena bedöms ha hög cancerframkallande effekt och kunna orsaka cancer också vid låg exposition. Inget upplag i kroppen av ämnen i denna klass är tillåtet vare sig genom andningsvägarna eller huden. Några gräns-

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

103

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

104

värden anges inte för dessa ämnen. Man kan alltså säga att gränsvärdet är 0. - Därmed är det första yrkandet i vår motion avfört ur debatten. Däremot kvarstår del lydligen någon form av missuppfattning när det gäller den andra delen av molionen.

Den 19 november, alltså helt nyligen, besvarades en interpellation av fru Theorin om dessa frågor till den berörde departementschefen, som dä uttalade:

"Jag delar självfallet uppfattningen att produktkontrollnämnden skall vara aktiv i sitt arbete. Jag vill emellertid understryka alt ansvaret för samhällets kontroll av utvecklingen när det gäller såväl den yttre miljön som arbetsmiljön i första hand måste ligga på vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, dvs. naturvårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen."

Dessa myndigheter är representerade i produktkontrollnämnden, och man skulle kunna tänka sig att samarbetet mellan de här organen därför kunde fiyla tillfredsställande.

Samtidigt svarar emellertid departementschefen på fru Theorins fråga, upplysande:

"Sakläget i dag är ju att förbud bara kan utfärdas av regeringen. Jag kan emellertid mycket väl tänka mig att överväga alt ge utrymme för större möjligheler lill generella ingripanden, om detta medverkar till att underlätta och effektivisera hanteringen."

Här gör alltså, helt tydligt, departementschefen ett uttalande som inte stämmer med utskottets. Del är inte, som utskottet säger, pä del sätlel att produktkontrollnämnden har denna beslutsrätt enligt 7 §, ulan det förhåller sig sä som vi har konstaterat. Jag kan inte tänka mig att departementschefen står och ljuger här i kammaren. Utskottet har alltså inte läst pä riktigt.

Vad kan man då göra för framtiden? Jag har inget speciellt yrkande, herr talman, men jag känner till att det finns en arbetsmiljöutredning som arbetar med dessa frågor och som sannolikt också borde kunna gä igenom de här samordningsproblemen och föreslå förbättringar när det gäller de brister som finns i samordningen. Jag ifrågasätter emellertid om man hinner få fram elt sådant malerial i rimlig tid, eftersom arbetsmiljöutredningen kommer atl arbeta ytteriigare något år - och kanske inte har någonting att redovisa förrän fram emot 1976. Det vore inte tillfredsställande, eftersom de här ämnenas fariighet var känd år 1970, då de förbjöds i England. Genom brister i värt eget skyddssyslem dröjer det till den 1 januari 1975 innan det förbud som arbetarskyddssiyrelsen nu utfärdat träder i kraft. Dock gäller arbelarskyddsstyrelsens anvisningar bara för arbetslivet, och dessa ämnen skulle fortfarande kunna komma ul på den svenska marknaden via handeln även efter denna tidpunkt.

Vad man kan göra är alltså all hysa förhoppningar om att anlingen arbetsmiljöulredningen mycket snabbt kommer fram till hur samordningsproblemen beträffande de olika institutioner som har att handlägga dessa frågor skall lösas eller atl departementschefen uppfyller sitt halva

löfte till fru Theorin och lägger fram förslag som löser problemen mycket snabbare och som kan innebära att delegationsrätten läggs över på produktkontrollnämnden redan innan arbetsmiljöutredningen är färdig med sitt arbete. Herr talman! Jag har inget yrkande.

Fru THEORIN (s):

Herr talman! Vid det betänkande som vi nu behandlar är fogade fem reservationer och den motion som herr Sörenson talat om. Jag skall ta upp dem i tur och ordning.

I reservationen I krävs att en årlig miljörapport skall övertämnas till riksdagen som underiag för en allmän debatt om miljöpolitiken. Vi har vid några tidigare tillfällen, senast förra året, prövat dessa motionsyrkanden i kammaren, och utskottet anförde då att naturvårdsverkets årsbok väl motsvarar önskemålen om en lättiltgängtig redovisning av problemen på miljövärdsomrädet. I årsboken saknas dock en del uppgifter, exempelvis kvantitativa uppgifter om utsläpp m. m. I avvaktan på miljökontrollutredningens prövning av informationsfrågorna ansåg sig riksdagen emellertid inte kunna följa motionsyrkandena. Pä grundval av miljökontrollutredningens förslag har riksdagen i år fattat beslut om riktlinjer för utveckling av ett informationssystem om miljövården. I det beslutet ingick att en mitjödatanämnd skall tillsättas med uppgift att ansvara för utvecklingen av miljövårdens informationssystem. Löpande statistik på miljövårdsområdet är ett betydelsefullt hjälpmedel för all man kontinueriigt skatt kunna följa miljöförhållandena. Beslut har också fattats om att en särskild äriig publikation, kallad Miljöstatistisk årsbok, skall utges. Även om publikationen inledningsvis kan fä ett tämligen begränsat innehåll, har redan under innevarande budgetår förberedelserna för ett utgivande av en sådan årsbok börjat. Mot bakgrund av detta finner utskottet inte skäl till någon särskild åtgärd i anledning av motionskravet i motionen 233, vilket också återfinns i reservationen 1.

I reservationen 2 - också den av fru Anér - tas upp några yrkanden i folkpartimotionen 235 med begäran alt forsknings- och utvecklingsarbete rörande småskaleteknik skall läggas ut på lämpliga organ. Utskottet säger för sin del att man finner de frågor som har tagits upp i motionen beaktansvärda och anser att det är värdefullt all man ägnar ingående belysning ål forskning inriktad på sparsamhet med energi. Medel till utveckling av miljövänlig teknik anslås också i rätt betydande utsträckning via styrelsen för teknisk utveckling. I övrigl kommer säkeriigen de problem som bör studeras att granskas av den energisparkommitté som regeringen nyligen har tittsalt. Den kommer säkeriigen också all se pä den småskaliga produktionen. Åtskilliga av de i motionen upptagna problemen kommer att prövas inom det till statsrådsberedningen knutna framlidssekrelarialet.

I december 1973 tittkaltades energiprogramkommittén för att avge förstag till forsknings- och utvecklingsarbete inom energiområdet. Dess be-

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

105

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, in. m.

106

länkande framlades i sepiember i år och är nu ute på remiss liksom betänkandet från energiprognosutredningen. I avvaktan på remissbehandlingen av utredningsmaterialet finner ulskollet det inte motiverat att påfordra någon särskild ålgärd frän riksdagens sida.

När det gäller reservaiionen 3 vill jag hänvisa till att utskottet inte funnit yrkandet i molionen 235 angående studier i syfte atl öka allmänhetens möjligheter till medverkan i beslut som rör miljöfrågor vara sådani alt del utgör lillräckligl underiag för elt positivt beslut i ämnet från riksdagens sida. Jag vill gärna uppmärksamma kammarens ledamöter pä skrivningen pä s. 12 i motionen, där man talar om behovet av "nya former av horisontell organisation - en rad olika centra av information och makt, som kan samarbeta med varandra tvärs över de gränser som hittills varit dragna". Vi finner det vara en underiig formulering. Det skulle innebära alt man ulanför partierna skulle skapa nya maktcentra i akt och mening att få nya korporativa grupper och, som vi kan lolka det, att passivera partierna i stället för att aktivera dem. Del är detta som ligger bakom utskottels skrivning all molionen inte ulgör tillräckligt underlag för något beslut i ämnet från riksdagens sida.

Reservationen 4 gäller en gammal bekanl fråga, som riksdagen har behandlat vid fiera tillfälten tidigare- senast förra året i samband med antagandet av lagen om hälso- och miljöfarliga varor. I utskottsbetänkandet erinrades i anslutning titt molioner i ämnet om att miljökon-Irollutredningen för sin del inte hade uppställt någon regel om vem som hade rätt att anföra besvär mot beslut enligt lagen om hälso- och miljöfarliga varor och alt en sådan rätt alt föra talan, enligt ulredningens förslag, skulle komma att regleras genom bestämmelserna i förvaltningslagen. Enligt 11 § denna lag får talan mot beslut av myndighet överklagas genom besvär av den som bestulet angick om det gäll emot honom. I ulredningen fanns en reservation om utvidgad besvärsräll för atl tillvarata intressen från dem som riskerar all utsättas för hälso- och miljöfarliga varors skadeverkningar. Även departementschefen fann del otillfredsställande att klagomål genom besvär inte kunde föras från konsumenternas sida inom områdei hälso- och miljöfarliga varor. Besvärsrätt föreslogs därför ät de fackliga huvudorganisationerna.

Fru Anér är inte nöjd med detta, ulan vill alt en vid grupp av olika miljöintressen skulle ha denna besvärsräll. Om jag inte uppfatiade henne fel sade hon atl de organisalioner som har fått besvärsrätlen - alltså de fackliga huvudorganisationerna - inte passar för detta ändamål. I sä fall har vi klart divergerande uppfattningar om vilka grupper som bör ha en sådan besvärsrätt. Frågan om hälso- och miljöfariiga varor berör i första hand arbetaren i hans arbetsmiljö, och självfallet måste del vara hans organisalion som först och främsi bör ha besvärsrätlen, inte aldrig så duktiga miljögrupper av olika styrka och karaktär. Det är alltså en fråga om skador som till 80 proceni uppstår i arbetsmiljön. Den yttre miljön berör den mindre delen av den här lagens område.

Besvärsräll har alltså föreslagits för de fackliga huvudorganisationerna.

och delta har riksdagen godkänt. Det står också i överensslämmelse med livsmedelslagstiftningen. Motionsyrkanden liknande dem som nu föreligger avslogs därmed förra året. Enligl utskottets mening har det sedan riksdagen fattade beslut i ärendet inte framkommit några nya omständigheter, som skulle lata för ell ändral ståndpunklsiagande från riksdagens sida. Yrkandet i moiion 235, som tigger som underiag för reservationen 4, bör därför enligl utskottets mening lämnas utan bifall av riksdagen.

I reservaiionen 5 av herr Takman återkommer ell krav som riksdagen behandlade 1973, också del i anslulning lill tagen om hälso- och miljöfarliga varor. Där krävs del förbud mot lillverkning och försäljning av vissa varor. 1 det här fallet gäller det engångsförpackningar av glas, plast och metall för öl och läskedrycker.

Redan förra året, hen Israelsson, diskuterade vi den här frågan med utgångspunkt i lagen om hälso- och miljöfarliga varor. Enligt 6 § produktkontrollagen kan regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer - i det här fallet produktkontrollnämnden - förbjuda viss vara eller föreskriva all hälso- och miljöfarlig vara av vissl slag får hanleras eller importeras endasi efter särskilt tillstånd. Det var motivet till att riksdagen 1973 avvisade yrkandet i motionen, och del är ulskollets motiv också denna gäng. Sedan kan vi nalurliglvis vara överens om vad statsministern har anförl om ett energisnålare samhälle, åleranvänd-ningsresurser osv. - det är vi helt på del klara med - men den renl prakliska gången är att det inte är riksdagens sak all besluta, utan del är produktkontrollnämnden eller regeringen som skall ha räll att ingripa, enligl riksdagens eget beslut.

Del kan väl anföras i anslulning lill den här frågan all vi i dagarna har fåll en rapport från arbelsgruppen för avfallsfrågor, där man kraftigt har understrukit möjligheten lill belydande återvinning av metall- och glasavfall. Man har också lämnal förslag om en separering av avfallet. I betänkandet konstateras att intresset för returförpackningar har ökal; herr Israelsson har alldeles rätt i det.

I miljökoslnadsutredningens första delrapport om effekterna av förpackningsavgiften konstateras att engångsglasens andel av den totala konsumtionen har minskal medan returglasens andel har ökat. 1 rapporten sägs också atl förpackningsavgiften haft lilen eller ingen effekl på koslnader, sysselsättning och miljö. Som jag ser del torde del vara en riklig väg alt nu i del första steget separera avfallet och återanvända del, precis enligl de principer som vi är överens om. Skulle del visa sig all delta inte är lillräckligl ur hälso- och miljösynpunki får naturligtvis elt förbud övervägas på ett senare stadium. Del ankommer i så fall på produktkontrollnämnden atl la slällning lill om del är befogal ur hälso- och miljösynpunki; det är inte riksdagens uppgift.

I moiion 832 av herr Sörenson m. fl. har det framförts yrkande om förbud mot industriellt och kommersiellt bruk av vissa kemiska ämnen av cancerogen natur. Ulskottel vill påpeka all även della yrkande faller

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, in. m.

107

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

108

inom ramen för del riksdagsbeslut från 1973, då produktkontrollagen antogs, som jag lidigare har åberopat. Del åvilar alltså regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer all pröva frågor om förbud mol vissa varor.

Utskottet har, som herr Sörenson också påpekade, understrukit att den väckta frågan med hänsyn till sin allvariiga natur bör uppmärksammas men vitt alltså hänvisa titt att molionen i övrigt inte kan föranleda någon riksdagens särskilda åtgärd. Man skulle kunna förtydliga detta med att den delegering av beslutsrätten enligl 7 § lagen om hälso- och mitjöfartiga varor, som herr Sörenson åberopade, åvilar regeringen. Såvitt det är bekanl har inte någol bemyndigande delegerats till produktkontrollnämnden. Jag är inte beredd att skriva under pä att utskottet är okunnigt. Vad som slår pä s. 5 i utskottsbetänkandet är alt utskottet vill "erinra om atl departementschefen i sitt av riksdagen godkända uttalande i frågan anförde atl befogenheten all införa förbud vid en delegering i regel lorde

böra ligga hos produklkontrollorganet, ". Om man delegerar, skall

man alltså delegera till produktkontrollnämnden.

Det är riktigt, som herr Sörenson sade, atl enligt ell uttalande i kammaren av jordbruksministern den 19 november i år kan en sådan rätt all delegera till produktkontrollnämnden väl övervägas. Och det är alldeles uppenbart att denna fråga om bemyndigande till nämnden och dess uppfattning om sin räll - eller inte rätt - har varit ett hinder för dess agerande. Del är också helt klart att två olika lagar här skär över varandra; avgränsningen är inte klart gjord mellan arbetarskyddslagen och produktkontrollagen. Detta övervägs som sagt i arbetsmiljöulredningen. Men jag tror att det är riktigt, som herr Sörenson påpekade, att initiativ måste komma tämligen snart från jordbruksministern i avvaktan på arbelsmiljöulredningens vidare betänkande. Det är oerhört nödvändigl att produktkontrollnämnden inom det ansvarsområde som åvilar den kan ingripa mot dessa farliga ämnen.

Sedan motionen väcktes i januari månad har arbelarskyddsstyrelsens anvisningar för hygieniska gränsvärden på arbetsplatserna kommit ut. I den listan upptar man särskilt cancerframkallande ämnen, varav sex ämnen inte får användas i arbetslivet. Det tigger alltså inom arbelarskyddsstyrelsens ansvarsområde alt utfärda sådana anvisningar. Bland dessa sex ämnen som inte får användas i arbetslivet ingår de fyra ämnen som har aktualiserats i motionen 832. Man kan säga att herr Sörenson och hans medmolionärer har varit förutseende. Vi kan väl också säga att motionen i denna del har tillmötesgåtts, även om det har skell på annat sätt än via riksdagens direkta ingripande. Det gäller ingripande i arbetslivet men än sä länge inte ingripande i övrigt. Dd måsle, som vi har tolkat del, vara produktkontrollnämndens sak alt inom sitt område gå in med de begränsande ålgärder som gäller samhällel i övrigt i överensslämmelse med arbelarskyddstyretsens anvisningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall lill utskottets hemställan i dess helhet.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Det är självklart atl arbetsmarknadens organisalioner och fackföreningarna skall ha mycket atl säga till om när det gäller skyddet mol mitjöfaror. Jag är fullt medveten om att de farorna förekommer mera innanför fabriksmurarna än utanför. Vad jag lalade om här var den speciella rätten att överklaga vissa miljövårdsbeslul. De stora organisationerna är faktiski inte särskill väl lämpade för detta om del är några få personer som vilt göra del. Vägen är så tång och krånglig. Del var denna renl organisatoriska detalj som jag syftade på.

Vad beträffar del ställe söm fru Theorin läste upp ur vår moiion och som handlade om information och makt sä råkade del vara dl nästan ordagrant citat ur en artikel som Maurice Strong skrev i Foreign Affairs i fiol undertiteln Ett år efter Stockholm. Jag bäringen aning om huruvida han är liberal eller inte. Men hans ord i del här fallet ligger mycket väl i linje med hur vi i vårt parti brukar säga att frågor bör lösas. Vi bör så långt som möjligt styra via ramar och stimulanser och inrätta vårt samhälle så atl vi stimulerar och inte stoppar de alternativa genomlysningarna, de nya tankegångarna, de väckande profeterna.

Vi vill slå vakt om folkrörelser som häller på att ta form just i vår tid - inte bara dem som fyller 50 och 75 år och sanneriigen icke skäms för all de har både makt och information. De var också en gång unga och bråkiga, men var skulle vi slå utan dem? All makten skall spridas till så många som möjligt är en myckel god liberal tanke, som inte på minsta sätt är till för atl skada de politiska partiernas legitima arbete men som är till för alt stärka del så atl del verkligen motsvarar vad medborgarna vill och intresserar sig för.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

Herr ISRAELSSON (vpk):

Herr lalman! Fru Theorin sade atl vi diskuterade det här förra årel

- och det är riktigt - i samband med att vi antog lagen om hälso- och
miljöfarliga varor. Men eftersom problemet står kvar har vi inom värt
parti funnit alt vi bör aktualisera saken även i är.

Fru Theorin säger också att användandet av returglas har ökat och alt engångsförpackningarna har minskal. Vidare säger fru Theorin all del är viktigt atl försöka återanvända det malerial som finns i engångsförpackningarna, och del stämmer. Men om vi skall se det energimässigl

- och det bör vi ju göra när vi står inför en sparkampanj - är del säkerligen
mer energisnålt att använda returförpackningar och inte i del här fallet
återanvända engångsemballage.

Jag kommer ihåg atl vi på jordbruksutskottets resa, i Bohuslän tror jag det var, såg en form för att tekniskt återanvända materialet i ölburkar t. ex. där man kunde separera aluminium och bleckplåt frän varandra och sedan försöka återanvända det. Men det här är dt klart mera ener-gikrävande sätt, och det bästa måste vara all ha relurglas, eftersom det är en hett godtagbar form för att distribuera dryckerna.

Fru Theorin säger att beslutanderätten i det här fallet ligger hos pro-

109

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

dukikonlrollnämnden och hos regeringen och alt de har atl beslula enligl de riktlinjer som riksdagen dragit upp. Detta är väl riktigt, och det säger också utskottet i sill yttrande. Men om del förhäller sig sä att produktkontrollnämnden skall fatta beslut och regeringen ytterst är ansvarig, för den händelse nämnden inte gör della, tycker jag inte del är något fel all riksdagen gör ell uttalande som innebär en viljeyttring all en-gångsemballagen bör försvinna. Regeringen är ju ytterst ansvarig för energi- och miljöpolitiken här i landet, och då lycker jag all den bör få reda på var riksdagen slår i delta fall.

110

Fru THEORIN (s):

Herr talman! Jag pekade på vad som stod i folkpartimolionen 235. Huruvida herr Maurice Strong är liberal etter inte går utanför också milt kunskapsområde. Däremol slår del tydligt och klart i folkpartimolionen alt man önskar "helt nya former av horisontell organisation - en rad olika centra av information och makt, som kan samarbeta med varandra tvärs över de gränser som hittills varit dragna".

Utskottet har fakliskt inte blivit på del klara med vad man egentligen åsyftar. Vad vi funnit är emellertid all man inte är nöjd med alt ha en organisalion där partier är medborgarnas representanter i dessa sammanhang, och del har vi vänt oss något emot. Korporativisliska grupper kan knappast vara den bästa formen för all lösa miljöptobtemen - det må sedan vara inlernalionella eller nalionella tänkare som för fram synpunkterna.

Del har också i folkpartimolionen krävts att olika grupper - sammanslutningar av konsumenter, naturvårdare, handikappade och forskare m. fi. - skall ha rätt att överklaga beslut enligt livsmedelslagen och lagen om hälso- och miljöfariiga varor. Detta krav är inte på samma sätt preciserat i reservationen, och det är inte klart avgränsat vilka grupper som anses behöva ha den här överklagningsrätten.

Vi anser fortfarande att riksdagens beslut om alt vidga besvärsrätlen lill dem som rimligen bör vara de organisalioner som bäst kan bevaka frågorna pä arbetsplatserna, nämligen de fackliga organisalionerna, är lill fyllest.

Till herr Israelsson vill jag säga atl del är som jag lidigare sade, alt den här frågan bör inte ligga på riksdagens bord, ulan den bör komma pä produktkontrollnämndens bord. Och den grupp som jobbat med frågorna om återvinning och avfall har ju myckel klart underslrukil all ansvarel för det avfall som kan uppkomma måste tigga hos producenten. Därför bör producenten av en vara innan tillverkning startas kunna tala om hur avfallet från tillverkningen skall behandlas liksom hur man skall la hand om slutprodukten av en vara efter dess användning. Principen skall vara åleranvändning. Vidare skall man bygga på råvaror som är mindre resurskrävande och lillämpa en malerialbesparande teknik. Vi kan hell säkert förvänta oss anvisningar och klara förslag från arbetsgruppen för avfallsfrågor, och jag upprepar all om de ålgärder som den

förestår inte är filt fyllest är del länkbart atl nästa steg bör bli eu förbud. Nr 130

Men, som sagt, det åligger i så fall inte riksdagen utan den ansvariga Torsdagen den

myndigheten att utfärda ett sådant förbud. 28 november 1974

Fru ANÉR (fp):

Herr lalman! Vi har i vårt samhälle en mycket slor mängd starka centra för makt och information som inte är partier. Och för alt man lalar om del blir man inte korporalivisl eller någol annal. En slor del av dessa centra är slarki knutna lill kanslihus och regeringsparti, och jag är inte Ule efler alt avskaffa dem heller, utan min avsiki är atl de skall kompletteras med de nya centra som kanske behövs. Och att de behövs visar särskill tydligt den miljö- och kärnkraflsdebatt som nu förs. De nya kritiskt framlidsvisande idéerna har jusl kommit från dessa grupper, som klart och tydligt har bevisat att sådana nya centra är nödvändiga. Något annat och mera samhällsomstörlande är det inte som vi syftar titt med vår motion.

Nu är ju della en fråga som vi säkert kommer all få diskuiera flera gånger, och därför vitt jag sluta med all bara yrka bifall till den speciella moiion som det här gäller, nämligen den som handlar om överklagoräii för olika grupper. Vi har myckel riktigt talat mindre om den saken i reservationen än i motionen, och del har vi gjort jusl för att lämna diskussionen öppen.

Miljövårdspolitiken, m. m.

Herr ISRAELSSON (vpk):

Herr lalman! Jag kan fatta mig mycket kort och bara konstatera att fru Theorin och jag i princip är överens. Del är bara när del gäller sättet för förverkligandet som vi skiljer oss ål någol.

Jag upprepar all om man går igenom dessa frågor såsom fru Theorin här gjorde och även lar hänsyn till energiaspeklen, så hamnar man prakliskl i de krav som anges i molionen.

Fru THEORIN (s):

Herr lalman! Jag vill bara säga till fru Anér att det vore skräp lill poliliska partier om man inte där kunde uppmärksamma strömningarna i olika grupper i samhället. Del är vår uppgift all göra del. Och del kommer vi att klara i fortsättningen också!

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Proposilioner gavs pä bifall lill dels utskottets hemslällan, dels reservationen nr 1 av fru Anér, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Anér begärt votering upplästes och godkändes följande voleringsproposition:

111

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

Den som vill all kammaren bifaller jordbruksuiskoiiels hemställan i betänkandet nr 44 punkten 1 röstar ja, den det ej vill röslar nej. Vinner nej har kammaren bifallil reservaiionen nr 1 av fru Anér.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Anér begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resullal:

Ja - 253 Nej - 34

112

Punkten 2 a

Proposilioner gavs på bifall till dels ulskotlels hemställan, dels reservationen nr 2 av fru Anér, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punklen 2 b

Ulskotlels hemställan bifölls.

Punkten 2 c

Proposilioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av fru Anér, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 2 d

Proposilioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av fru Anér och herr Takman, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Anér begärt voiering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill all kammaren bifaller jordbruksutskottets hemslällan i betänkandet nr 44 punkten 2 d röstar ja, den del ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av fru Anér och herr Takman.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöler ha rösial för ja-propositionen. Dä fru Anér begärde rösträkning verkslälldes voiering med omröslningsapparal. Denna omröslning gav följande resultat:

Ja - 240

Nej - 44

Avstår - 2

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4 a

Proposilioner gavs på bifall till dels utskottels hemslällan, dels reservationen nr 5 av herr Takman, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Miljövårdspolitiken, m. m.

Punkten 4 b

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18 Föredrogs

Näringsulskottets betänkanden Nr 46 i anledning av moiion angående exportförbudet på skrot Nr 50 i anledning av motion om vidareutbildning av hemslöjdskon-

sulenter

Kammaren biföll vad ulskollet i dessa betänkanden hemställt.

§ 19 Anmäldes och bordlades molionerna

Nr 2004 av herrar Andersson i Ljung och Nisser

Nr 2005 av herr Bohman m.fl.

Nr 2006 av herrar Dahlgren och Elmstedt

Nr 2007 av herr Enlund

Nr2008 av hen Fälldin m.fl.

Nr 2009 av herr Karlsson i Huskvarna m. ,fl.

Nr 2010 av hen Sellgren

Nr 2011 av herrar Wirtén och Enlund avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposiiion 1974:166 med förslag lill ändringar i naturvårdslagen (1964:822) och skogsvårdslagen (1948:237), m. m.

§ 20 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen av

Nr 376 Herr Siegbahn (m) till herr ulrikesminislern angående FN-resolutionen om del palestinska folkels rätt lill nationellt oberoende: Vill utrikesministern kommentera varför Sverige inte röstade mot

den FN-resolution i Paleslinafrågan i vilken Israel, en av parterna,

inte ens nämndes?

8 Riksdagens protokoll 1974. Nr 130-131

113

Nr 130

Torsdagen den 28 november 1974

Nr 377 Herr Siegbahn (m) lill herr utrikesministern angående FN-resolutionen om PLO:s ställning i FN:

Vill utrikesministern kommentera varför Sverige inte röstade mot den FN-resolution i vilken PLO gavs slällning som permanent observatör i FN?

114

Nr 378 Herr Lindahl i Hamburgsund (fp) till herr utrikesministern angående FN-resolutionen om det palestinska folkets rätt till nationellt oberoende:

Vill utrikesministern kommentera varför Sverige inte röstade mol

den FN-resolution i Paleslinafrågan i vilken Israel, en av parterna,

inte ens nämndes?

Nr 379 Herr Lindahl i Hamburgsund (fp) lill herr ulrikesminislern angående FN-resolutionen om PLO:s slällning i FN:

Vill utrikesministern kommentera varför Sverige inte röstade mol den FN-resolution i vilken PLO gavs slällning som permanent observatör i FN?

Nr 380 Herr Magnusson i Borås (m) till herr finansministern angående förekomsten av svenska exportkrediter eller exportkredilgaranlier lill Algeriet:

Har svenska slalen direkl eller indirekl medverkat till exportkrediter eller exportkredilgaranlier titt Algeriet och i så fall i vilka sammanhang?

Nr 381 Herr Jonasson (c) till herr socialministern om förhandlingar med

Sydkorea angående adoptivbarn:

Är statsrådet beredd lämna en redogörelse för orsakerna lill alt Sydkorea beslutat att stoppa överförandet av adoptivbarn till Sverige, och har statsrådet för avsikt alt försöka få lill sländ förhandlingar med Sydkorea för alt få en ändring i deras beslut?

Nr 382 Herr Lindahl i Hamburgsund (fp) lill herr kommunikationsministern angående bemanningen av vissa järnvägsstationer:

Anser kommunikationsministern atl det är rimligt att bemanningen

indrages vid stationer som visar uppåtgående trend och ligger inom

stödområde?

Nr 383 Fru Cederqvist (s) till herr industriministern om en differentiering av näringslivet pä vissa orter i Gävleborgs län:

Är Slalsrådel beredd att överväga åtgärder för en differentiering av

näringslivet i de bruksorter i Gävleborg som nu har stora svårigheter

att erbjuda förvärvsarbete åt kvinnorna?

§ 21 Kammaren åtskildes kl. 17.49. Nr 130

Torsdagen den
•n fidem 28 november 1974

SUNE K. JOHANSSON ---------------

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1974:130 Torsdagen den 28 november

Riksdagens protokoll 1974:130