Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1974:127

Fredagen den 22 november

Kl. 11.00

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

§ 1 Justerades protokollet för den 14 innevarande månad.

§ 2 Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Herr utrikesministern ANDERSSON erhöll ordet för all i elt sammanhang besvara dels herrar Bohmans (m) och Takmans (\pk.) den 16 oktober framställda interpellationer, nr 98 respektive 108, dels herr Wijk-mans (m) den 23 oktober framställda interpellation, nr 127, och anförde:

Herr lalman! Herr Bohman har frågat mig hur jag ser pä de resultal som uppnåtts eller kan komma all uppnås under del avslutande arbetel inom konferensen för säkerhet och samarbete i Europa och vilken linje Sverige kommer alt följa under konferensens slutskede i de frågor där enighet ännu ej nätts.

Herr Bohman har vidare frågat mig hur jag ser på det läge som nedrustningsfrågorna - inte minsl på kärnvapenomrädet - kommit i under del senasle året och vilka ålgärder regeringen anser del möjligt vidla i della avseende.

Herr Takman har frågal mig om jag är beredd all ge en ulföriig redogörelse för den nuvarande situationen belräffande icke-spridningsavtalel i fråga om kärnvapen, IAEA:s kontrollsystem, Sveriges underavial med lAEA och dess tillämpning saml de åtgärder regeringen förbereder för atl bidra lill en framgång för NPT-konferensen 1975.

Herr Wijkman, slutligen, har frågal mig om jag är beredd redogöra för vilka inilialiv i FN och andra internationella organ som den svenska regeringen planerar för all snabbi driva på arbetet mot en internationell kontroll av del fredliga utnyujandel av kärnkraften, i första hand belräffande del klyvbara materialet saml anläggningarnas fysiska skydd och säkerhet.

Jag avser alt besvara de framställda frågorna i ell sammanhang.

Först skall jag i korthet redovisa min syn på de aspekter av den internationella ulvecklingen, som beröres av inierpellanierna. Del senasle årets allvarliga kriser i Medelhavsområdd och Mellersta Östern har utan tvivel ökal den inlernalionella oron. Man har fåll illustrationer av hur lokala konflikter kan störa och försvåra de ledande stormakternas långsiktiga strävanden till avspänning. Nya lokala krig kan inte uteslutas. Bristen på resultat i de inlernalionella nedrustningsslrävandena är också ägnad alt framkalla pessimism. Samtidigt växer världens ekonomiska problem. Det gäller särskill den allvariiga livsmedelssiluationen, ener-

6 Riksdagens protokoll 1974. Nr 126-127

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

giproblemen, den kraftiga inflation som drabbat många länder och den bristande stabiliteten på valutaområdet. Vilka konsekvenser dessa ekonomiska svårigheter kan få för den internationella poliliska utvecklingen låter sig i dag inte överblickas. Risken för ökad polilisk labilitei understryker viklen av alt uppnå internationella samarbdslösningar av de ekonomiska problemen.

Samlidigl bör man inte bortse frän de positiva förändringar som ägt rum i den internationella bilden under senare år. Kortsiktiga bakslag behöver inte bryta en långsiktig trend. Medan många iakttagare under elt tidigare skede ansåg elt krig mellan Förenta staterna och Sovjetunionen sannolikt, torde i dag ytterst få regeringar ansluta sig till en sådan bedömning. De båda supermakterna har alldeles påtagligt övergått från en politik av konfrontation till en politik av förhandlingar. Deras strävanden alt nå överenskommelser lill ömsesidig nylla slräcker sig över ell omfallande fäll. Samarbelsavlal sluts i en rad olika ämnen på både högre och lägre nivå.

För väriden i stort är supermakternas förhandlingar om begränsning av kärnvapenrusiningarna av särskild belydelse. Redan det faklum atl de numera förhandlar om rustningsfrågor av synneriigen ömtålig karaktär är beaktansvärt. Samlidigl bör man ha klart för sig atl dessa förhandlingar är mycket komplicerade och alt det knappast finns anledning atl vänta sig avgörande resullal i en nära framlid. Av alll all döma har dock de två makterna dt siarkl inlresse inte endast av atl minska krigsriskerna ulan också av au hålla tillbaka kostnaderna för sina kärnvapenrusiningar. Också beslutet all förhandla om ömsesidiga slyrkeredukiioner i Europa är i sig självi belydelsefultl. Men inie heller här finns del skäl atl förutse ett snabbi genombrott, eftersom en mängd olika intressen måste avvägas mot varandra. Långsamhelen i förhandlingsprocessen ulgör inget bevis för bristande vilja att nå resultat.

Förbundsrepubliken Tysklands överenskommelser med Sovjetunionen, Polen och Tyska demokratiska republiken har utgjort ett vikligl inslag i de senare årens avspänningspolilik. Ur svensk synpunkt är denna del av avspänningspoliliken uppenbariigen av särskild belydelse. Den fullföljes av den ombildade västtyska regeringen. Jämsides därmed utvecklar andra västeuropeiska stater sina förbindelser med Östeuropa. Utvecklingen mot ett alleuropeiskt samarbete går trögt men har inte av-slannat. Det finns allmänt tagel ingen anledning att hävda atl den internationella avspänningsprocessen skulle ha avbrutits.

Jag övergår härefter till att besvara den första av herr Bohmans frågor.

Den europeiska säkerhetskonferensen (ESK) har utvecklats lill en omfallande och minutiös kartläggning av säkerhetspolitiska, ekonomiska, kulturella och humanitära problem i Europa samt villkoren för samarbele mellan stater med olika samhällssystem och ideologi. Detta arbeie har visal sig vara betydligt mer tidskrävande än någon förutsåg. Särskill gäller detta arbete inom den s. k. iredje korgen, där frågorna om informationsfrihet och mänskliga relationer behandlas. Anledningarna till för-

seningen är flerfaldiga. Det är givelvis svårt atl fånga in Europas historiska och dagspoliliska realiteter i formuleringar och förslag som tillfredsställer alla de 35 deltagariänderna med deras olika traditioner och samhällsskick. ESK behandlar inte enbart de under efterkrigstiden dominerande ösi-västfrågorna. I myckel konkret mening behandlas även andra frågor av vitalt inlresse för mänga deltagariänder.

Även om man stött pä många svårigheter bör inte de hittills uppnådda resultaten underskattas. Detta gäller kanske främst de frågor som' rör det ekonomiska, industriella och tekniskt-velenskapliga samarbetet samt inom miljövårdsområdet.

Av speciellt intresse för de alliansfria staterna är ESK:s behandling av de militära förtroendeskapande åtgärderna, bl. a. förvarningar vid ma-növrar och större öppenhet beträffande de militära budgeterna. Sverige har därför tillsammans med övriga alliansfria länder lagt fram preciserade förslag härom. Det är med beklagande jag måste konstatera att svårigheterna att uppnå tillfredsställande resultat synes stora. Vi följer emellerlid myckel noga arbetet pä detta område tillsammans med övriga alliansfria stater.

Sverige har stort inlresse av att ESK så snart som möjligt avslutas på ell för alla parter tillfredsställande sätt. Vi kommer även fortsättningsvis att i realistisk anda verka för lösningar som står i samklang med våra demokratiska och humanitära traditioner.

Vi kommer även att understryka viklen av alt finna lämpliga former för en uppföljning av den europeiska säkerhelskonferensens resullal. Under konferensen har samtals en fond av erfarenheter som vi bör ta vara pä. Del är ett svenskt intresse all även forlsällningsvis få lillfätle all inom en siörre krets av stater förklara vår egen politik och framföra vår uppfallning om den framtida ulvecklingen i Europa.

Jag övergår nu till den andra av herr Bohman ställda frågan, nämligen den som rör läget på nedrustningsområdet.

Även jag måste med beklagande konstatera all nedrusiningsarbelel i Geneve och i FN för närvarande inte gör några pålagliga framsteg. I en värld kännetecknad av hunger och fattigdom spenderas i dag 220 miljarder dollar om året pä rustningar. Sveriges möjligheter all påverka ulvecklingen är självfallet begränsade. Samlidigl ter del sig angelägel all vi utnyttjar de möjligheter vi faktiskt har. Vi måste tålmodigt och utan atl förtrollas hela tiden verka pådrivande på stormakterna. Kravet på konkreta nedrustningsåtgärder måste hällas levande ulan att kravei på realism eftersatts. I denna riktning kommer Sverige atl fortsätta sitt aktiva agerande i Geneve och i New York, där nedrusiningsdebatten i generalförsamlingens första utskott just i dag avslutas.

De tre interpellationerna har samlliga berört faran för spridning av kärnvapen. Jag finner det därför angeläget att särskill uppehålla mig vid icke-spridningsavtalel och därmed sammanhängande problem.

Icke-spridningsfördraget, som den 19 augusti 1968 undertecknades och den 9 januari 1970 ratificerades av Sverige, har i dag undertecknats av

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

106 stater och ratificerats av 83. Fördraget har sålunda rönt en vid men inte allmän anslulning frän väridens stater.

En första och uppenbar svaghet är atl kärnvapenmakierna Frankrike och Kina.inte anslutit sig. Detsamma gäller Indien, som efler kärnladdningsexplosionen i maj måste hänföras lill en särskild kategori, mellan kärnvapenslaler och icke-kärnvapenstaler, utanför fördraget. Elt antal andra stater, som har kärnteknisk kapacitet och därför i princip redan nu eller på sikt har möjlighet framställa kärnladdningar har inte heller bilräll fördragd. Länder som Argentina, Brasilien, Chile, Israel, Pakistan, Spanien och Sydafrika har inte ens undertecknat fördraget medan t. ex. Egypten, Japan, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Schweiz undertecknat men inte ratificerat fördraget. När del gäller de sisl nämnda västeuropeiska staterna är emellerlid ralifikaiionsförfarandei inlett.

Icke-spridningsfördraget föreskriver internationell kontroll genom det i Wien stationerade atomenergiorganel IAEA:s försorg av all fredlig kärn-energiverksamhet i lill fördraget anslutna icke-kärnvapenstaler. Kontrollen syftar lill alt klariägga all klyvbart malerial används för fredliga syften, och således förhindra atl stater framställer kärnladdningar i det fördolda. lAEA kan härvid endast registrera och anmäla avvikelser frän fördraget. Slalerna skall för ändamälel ingå avlal med lAEA. Organisationen har avsluiai förhandlingar med 47 slaler om sådana avlal, varav 35 är i kraft. Iniernalionell koniroll kan åsladkommas även på annan grund än icke-spridningsfördragel, anlingen bilateralt mellan stater eller genom lAEA:s försorg. I det senare fallet kan kontrollen fås att i praktiken överensstämma med den som förutses under icke-spridningsfördraget.

Vad jag nu har sagt innebär au även om konlrollavial med lAEA enligl icke-spridningsmodellen inte ännu har ingälls är del klyvbara materialet i många fall likväl föremål för lAEA-koniroll. Della gäller bl. a. Sverige, som från början haft bilateral amerikansk kontroll av klyvbart material som levererats från Förenta staterna, dvs. i praktiken sä gott som allt klyvbart material som finns i landet. Sedan 1972 utövar lAEA denna kontroll i Sverige. Detta sker under ell irepartsavial mellan Sverige, Förenta staterna och lAEA. Sakförhandlingarna om ett kontrollavtal av icke-spridningsiyp mellan Sverige och lAEA har slutförts och dl avtal paraferades den 4 september i år. Avtalet kan undertecknas och därmed sättas i kraft sedan det godkänts, för svensk del, av Kungl. Maj:i och, för IAEA:s del, av organisationens styrelse.

Alla lill buds stående medel måste prövas för att förhindra spridning av kärnvapen. Granskningskonferensen för icke-spridningsfördraget, som enligl avtalets föreskrift äger rum i maj 1975, erbjuder ett vikligl tillfälle för en sådan diskussion.

Självfalld bör då undersökas om ålgärder kan vidias för all effektivisera själva fördraget. Regeringen anser emellertid alt fördraget redan i nuvarande form tjänar ett omedelbart och väsentligt syfte. Det har nämligen ännu inte inträffat att en avtalspart anskaffat kärnladdningar eller kärn-

vapen i strid mol fördraget. Del saken i slällel gäller är alt förmå vederbörande stormakter att infria sina förpliktelser i fråga om kärnva-pennedruslning m. m. enligt artikel VI i fördraget samt alt övertala de ännu utanförstående staterna au ansluta sig till fördraget. Avtalets kon-irollmeiodik bör kunna effektiviseras utan alt den därmed blir onödigt belungande och opraktisk. Modern dala- och insirumenieringsteknik bör kunna utnyttjas.

Men även utanför fördragels ram kan och bör ålgärder vidias. En möjlighet är att söka förmå siaier, som inte anslutit sig lill fördraget, all likväl godta lAEA-konlroll av hela sin kärnenergiverksamhel. Titt en sådan utveckling försöker Sverige bidra.

Liksom herr Wijkman finner jag det angeläget alt åtgärder också vidias för all öka del fysiska skyddet av nukleära anläggningar och av del klyvbara materialet i lager eller under transport. Ökal skydd av nukleära anläggningar innebär alt man kan minska sabolagerisker och förebygga stöld av klyvbart malerial. Därigenom förhindras bl. a. atl s. k. sub-na-tionella grupper - terrorister, gangsteriigor och liknande - kommer över klyvbart malerial för all därav framställa kärnladdningar. Eftersom klyvbart material åtkommet i dt land kan användas i terrorsyfle i ell annal, är ell internationellt avtal i ämnet angeläget. Det bör innehålla överenskomna minimikrav i här berörda avseenden, med möjlighet, självfallet, för en stat atl nationellt införa ännu strängare bestämmelser.

Att döma av uttalanden vid lAEA:s nyligen avhållna generalkonferens inser ett betydande antal stater nödvändigheten av en sådan överenskommelse. Sverige avser all med kraft verka för atl en sådan snarast kommer till sländ.

Herr Wijkman hävdar också atl internationella regler bör utarbetas beträffande kärnkraftanläggningarnas dagliga drift, exempelvis med avseende pä personalens ulbildning. Del förefaller mig nog som om alla länder som vill ulnyllja kärnkraften i eget inlresse inser all det härför krävs högt utbildad och kunnig personal. Av belydelse i sammanhanget är del inom lAEA pågående arbetet för att utöka den utbildningsverksamhet som organisaiionen redan bedriver samt för atl utarbeta säker-heisnormer för kärnkraftanläggningar.

Av vad jag nu har sagt framgår all kärnkraftsutbyggnaden runt om i väriden kommer alt ställa oss inför stora problem. Kraftreaktorerna kommer atl producera avsevärda mängder plutonium. Även om detta plutonium inte är detsamma som vapenplulonium torde det dock kunna användas för tillverkning av kärnladdningar. Vi måste sej bortom icke-spridningsfördragel och därtill omedelbart knutna avlal. Så till exempel bör undersökas om genom ökade forskningsinsatser förutsättningar kan skapas för användning av plutonium som bränsle redan i dagens kraft-reaktorer. Vidare bör prövas möjligheten till internationella upparbet-ningsanläggningar. Regionalt kan man tänka sig samma slags anläggningar ägda av fiera slaler gemensamt. Sädana projekt skulle, som jag ser del. ha fördelen all möjligheterna au avleda plutonium från fredlig

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Nr 127 användning skulle minska. Slutligen kan man överväga att ställa delar

Fredagen den ' civila bränslecykeln under någon form av internationell förvalt-

22 november 1974 "'"8-

--------------- Jag är självfallet medveten om att denna typ av förslag reser ett antal

Ang. säkerhets- och problem. Ell internationellt handhavande av klyvbart material kräver

nedrustningsfrågor- ju en belydande överföring av suveränitet frän slalerna lill en inierna-

na tionell organisation. Samtidigt krävs alt organisaiionen blir sådan all den

på elt lillfredsslällande sätt kan ta på sig ansvaret för att, på staternas

territorier, handha bränslecykelns alla komplicerade moment.

Del är uppenbart atl det jag senast berört måste ses som arbetsuppgifter pä lång sikt. Sverige har emellertid, i nedruslningskommittén i Geneve och just i dessa dagar i FN:s generalförsamling genom ell anförande av statssekreterare Inga Thorsson, inlett den internationella diskussionen i della ämne. Som kärnvapenfri stal vill vi samarbeta både med andra kärnvapenfria stater och med kärnvapenmakierna för att lämna vårt bidrag till all hindra kärnvapenspridningen, ell av tidens stora problem.

Hen BOHMAN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern för svaret på min interpellation.

I morgon möter Förenta staternas nye president Gerald Ford den sovjetiska kommunistpartitedaren Leonid Bresjnev vid den sovjetiska Stil-tahavshamnen i Vladivostok. Mötet utgör ytteriigare ett led i förbindelserna mellan de två supermakterna. Att dessa båda makters ledare regelbundet kan träffas, atl konsultationer förekommer dem emellan och all förhandlingar förs även om mycket känsliga problem utgör en bekräftelse på atl vi i dag kan diskutera relationerna mellan supermakterna i helt andra termer än vad vi kunde göra för ett tiotal år sedan. All dessulom formliga avtal i betydelsefulla frågor kan träffas dem emellan bekräftar ytterligare den förbättring som världsläget i detta hänseende undergått.

Men della är bara den ena sidan av den politiska väridsbilden. Den andra företer oroande - ja, t. o. m. myckel oroande - drag som blivit alltmer påfallande under det senaste året. I Mellanöstern ligger spänningen på en oförändrat hög nivå. Nästan dagliga attacker och terroraktioner kännetecknar spänningsläget. Ingen av kammarens ledamöter lär våga kategoriskt avskriva risken för ell nytt förödande krig inpå Eu- , ropas knutar när som helsl. Cypernkonflikien har bekräftat hur ett til) synes avspänt läge plötsligt kan flamma upp i en intensiv konflikt. Att i båda dessa fall krigshandlingarna inte ulvidgals lill storkrig mellan flera nationer har närmasl berott på all de återhållande krafterna visat sig vara starkare. Hur länge så kan vara fallet kan ingen av oss i dag bedöma.

Samtidigt brottas den utvecklade världen med alltmer svårbemästrade
problem. Vi kan inte bortse frän risken för atl den ekonomiska obalans
som i dag kännetecknar stora delar av den industrialiserade väriden kan
j,, få så besvärande konsekvenser att också den poliliska stabiliteten även-

tyras.

De väldiga globala problem som den enorma överföringen av kapital till de oljeproducerande länderna medför är alltjämt olösta. De förslag som hittills förts fram om ett fasl internationellt samarbele för att lösa världens försörinings- och byiesbalansproblem har långt ifrån mött den enighet som problemens sloriek och svårighetsgrad förtjänar.

FN:s nyligen avslutade väridslivsmedelskonferens i Rom har klart dokumenterat risken för omfattande svältkatastrofer i den tredje världen under de närmaste åren. Att sädana katastrofer förutom oändligt mänskligl lidande också kan leda lill poliliska och utrikespolitiska omvälvningar i dessa regioner är mera sannolikt än osannolikt. Den indiska halvön ulgör elt exempel på ell sådani område där riskerna är oroande.

1 vår egen del av världen, i det Europa av vilkel Sverige blivit alltmer beroende, har det tidigare önsketänkandet om avspänningspolilikens fruktbärande konsekvenser fält vika för en mer verklighetsnära inställning. Bedömningarna i dag är mycket mera balanserade än lidigare inför vad som uppnåtts, för vad som kan komma all uppnäs och vad som uppenbariigen inte kommer att kunna förverkligas. Tydligast framträder denna förändrade grundsyn kanske i Västtyskland. Besvikelsen blev här en nästan oundviklig följd av de högt ställda förväntningar som skapades av den Brandlska östpolitikens inledande framgångar. Vissl kommer den västtyska östpolitiken att forlsalla - del är ell europeiskt inlresse att så sker - men det är likväl ett faklum all den i dag brottas med ökande svårigheter. Många av de problem som man tidigare trodde sig kunna lösa slår fortfarande olösta. Och utsikterna till ytteriigare framgångar förefaller i dag vara begränsade - tyvärr mycket begränsade.

Det är, herr talman, mol bakgrunden av vad jag här myckel kortfaltal skildrat som jag genom min interpellation har velat rikta riksdagens uppmärksamhet på de förhandlingar som pågår i Geneve inom ramen för konferensen om samarbele och säkerhet i Europa. Efler de förhoppningar som väcktes till liv under förberedelsearbetet i Helsingfors för något år sedan, har förhandlingarna visat sig bli betydligt mera komplicerade och avsevärt mera långdragna än vad man tidigare väntat sig. De har därmed också blivit mindre inlressanla. Det avspeglas tydligt i massmedias bevakning av vad som händer där nere. Även här i kammaren har konferensen rönt myckel begränsad uppmärksamhet. Och hos allmänheten lorde kännedomen om konferensen och om förhandlingarnas förtopp vara nästan obefintlig. Detta gör del desto mera viktigt att vi - dvs. Sveriges riksdag - diskuterar vad som händer och vilken uppfallning som värt land skall förfäkta i de olika frågor som förekommer pä konferensens dagordning.

Jag har, herr lalman, i tidigare utrikesdebatter fört fram mill partis synpunkier på konferensen. Ingenting har inträffat som vederlagt de argument för en svensk linje som jag då hävdat. Vad jag nu säger får alltså delvis betraktas som en påminnelse om de grundläggande lankegångar som redan framförts från vårt håll.

I dag bryter sig i Geneve diametralt skilda uppfattningar om Europas

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

framtid. För Sovjet har den hell avgörande målsättningen varii alt säkra ett västligt erkännande av existerande gränser i Europa, med andra ord av den sovjetiska intressesfären. Man har alltså velat konservera del Europa som ulgör en produkt av det andra världskriget och skedet därefter fram till det kalla krig som man nu säger sig vilja göra slut på. För Västeuropa har syftet varit ett annal och i vissa hänseenden motsatt. Målet har inte varit att bevara det bestående i och för sig, utan att låsa upp de lås mellan folken som den hittillsvarande utvecklingen har medfört. Ell erkännande av status quo måsle alltså förenas med vidgade möjligheter till fredlig samvaro i ordets djupaste mening mellan folken

- och mellan människorna - på den europeiska kontinenten. Del är lång
siktig förändring av del kalla krigels Europa som man eftersträvat i väsi.

Det är framför allt de här motsättningarna mellan elt mera ytligt och elt mera djupgående, ett mera kortsiktigt och ell mera långsiktigt avspänningsbegrepp - någol förenklal ultryckt - som har lett till atl säkerhelskonferensens förhandlingar nu i stort sett har stagnerat. En starkt bidragande orsak är naturligtvis atl öst i stort sett redan har fåll vad öst ville ha. Väst har däremot inte förmätt öst lill de eftergifter som man bedömi som nödvändiga och som man ansåg utgöra en förutsättning för redan gjorda uppoffringar. Status quo i Europa har säkrats. Men för den frihet och rörlighet som väst ansett utgöra oundgängliga element i en uppgörelse om status quo har Sovjet visat ett massivt ointresse.

Då jag i millen av oktober framställde min interpellation hoppades jag fortfarande au del skulle bli möjligt att slutskedet av konferensen skulle kunna inledas mot årets slut. I dag vel vi inte ens om den redan försenade tidsplanen kommer att hålla. Del vore knappast förvånande om fredskonferensen inte kunde avslutas förrän någon gång framemot sommaren 1975.

Somjag redan framhållit hardet efler Helsingforsöverläggningarna kommit alt ställas stora förväntningar på säkerhetskonferensens arbete och resultal. Äntligen har del yppat sig - har många menat - möjligheter att som elt led i en långsiktig avspänningspolilik åsladkomma en verklig förändring i den europeiska siluaiionen. Äntligen skulle det bli möjligt

- har man hoppats - atl riva ner åtminstone några av de barriärer som
under några olyckliga decennier skill olika delar av den europeiska kul
turvärlden från varandra. Äntligen skulle man i varje fall pä vissa punkler
kunna bryta ner den Berlinmur som kommit all framstå som sinnevärl
dens uttryck för de ideologiska motsättningarna mellan Europas två värl
dar.

Sådana förhoppningar har varit mesl uttalade hos författare och intellektuella. Del är framför allt i den alleuropeiska intellektuella väriden som man starkare än på andra håll upplevi den ampuiering av europeisk kultur och europeisk civilisation som Beriinmurar, laggirådssiängsel och kulturella tullgränser kommit att utgöra.

Ett exempel på reaktionen och förväntningarna inom dessa grupper utgör den appell som 17 av de främsta förfaliarna i den demokraiiska

världen för några månader sedan riklade lill säkerhelskonferensens regeringar. De krävde konkreia förbäiiringar i de mänskliga och kullurella konlaklerna i hela Europa. Alla aspekter av social och intellektuell kommunikation mellan konferensens slaler måsle höjas till en mycket högre nivå. De uttryckte sin förvissning om all "ingen bestående säkerhet kan uppnås i Europa utan att alla regeringar respekterar de enskilda individernas rättigheter eller mer intensiva och obehindrade utbyten i fråga om kulturella, informativa och mänskliga konlakler". Del rör sig - framhöll författarna - "inte om någol ingripande i enskild stats inre angelägenheter, ulan snarare om ett allmänt accepterande av principen all säkerhet och samarbete i Europa kräver respekl för mänskliga rättigheter och dt nedrivande av de barriärer som så länge på ell konstlat sätt har delat denna kontinent".

Undertecknarna var: Heinrich Boll, Friedrich Durrenmait, Pierre Em-manuel, Gijnther Grass, Graham Greene, Eugene lonesco, Leszek Ko-lakowski, Siegfried Lenz, Mary McCarthy, Norman Mailer, Arthur Miller, Harold Pinter, Denis de Rougemonl, John Updike, Vercours, Per Wästberg, Angus Wilson.

De intellektuella står inte ensamma. Hos alla de folk som upplevi del kalla krigels mörker, hos alla dem som kommit i kontakt med intoleransen och den bristande förståelsen för fri kulturell skaparkraft och åsiktsfrihet och för polilisk yttrandefrihet och rörelsefrihet, finns det en intensiv längtan efter ell friare och öppnare Europa. Och på bollen ligger självfallet också medvetandet om atl den långsiktiga avspänning som ger förutsättningar för en fredlig alleuropeisk samexistens inte kan förverkligas mellan folken ulan frihel inom folken.

Det finns i vårt land de som hävdar atl del inte kan anses vara någol "svenskt nationellt intresse" att de enskilda medborgarna i del ena eller andra europeiska landel tillförsäkras de friheter som bl. a. garanleras i den europeiska konventionen om de grundläggande mänskliga rättigheterna. Skall vi nå resullal i avspänningsarbeiet, får vårt land - brukar det hela - inte lägga sig i hur andra länder respekterar dessa grundläggande rättigheter. Och sådana tankar brukar föras fram även om man är klart medveien om alt slaler i öst som undanber sig sådan utomstående inblandning själva i sin praktiska politik alltför ofta bryier mot denna princip, exempelvis i sina kontakter med kommunistpartier världen över.

Men oberoende härav - herr talman - måsle självfallet den internationella principen om icke-inblandning i andra länders angelägenheter respekteras i umgänget de europeiska nationerna emellan. Del vore lika fåfängt som felaktigt all tro alt Sverige genom diplomati och statskonst skulle kunna ändra sådana länders siyresskick som vi själva inte accepterar.

Och del är inte della som debalien - min deball i varje fall - egeniligen handlar om. Det är mera fråga om en bedömning av själva avspännings-begreppets innebörd och om vår och hela svenska folkels syn på möjligheten att på sikl garantera frihel, fred och säkerhet för Europas folk.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Nr 127 Är det med andra ord möjligt alt bygga stabilitet och en varaktig fred

Fredaeen den P '' samarbete inom ett Europa där det i belydande utsträckning fö-

22 november 1974 rekommer härda begränsningar i enskilda människors rörelsefrihet och

--------------- där yttranderätt och information är underkastade sträng censur? Finns

Ang. säkerhets- och det inte risk för au en avspänning som inte samtidigt eftersträvar en
nedrustningsfrågor- lättnad i dessa hänseenden kan bli en avspänning som avskaffas snabbare
na än den skapals? Försl om avspänning och fred är förankrade inom varje

enskilt europeiskt land och bärs upp av de enskilda europeiska medborgarna, har vi lagt en stabil grund för vår kontinents framlida utveckling.

Det är mot den bakgrunden, herr lalman, som jag nu, liksom tidigare, tillmäter jusl behandlingen av dessa problem - den s. k. iredje korgen - så stor betydelse för det europeiska säkerhetsarbetet. Och just därför skulle vi gärna vilja höra utrikesministern förklara sig beredd att på den svenska regeringens vägnar ansluta sig till della vidare och mera långsiktiga sätt all betrakta de europeiska säkerhetsfrågorna.

Herr lalman! I min interpellation gav jag uttryck åt oro inför utvecklingen på nedruslningsområdd och inte minst beträffande den vidare spridningen av kärnvapen. Jag gjorde det bl. a. därför att vi nu fått klart för oss hur svårt det är all nå överenskommelser mellan de båda supermakterna som begränsar deras egna kärnvapenrustningar. Och jag gjorde del också på grund av del som skett utanför avtalels tillämpningsområde.

Även om förväntningarna rörande icke-spridningsavtalel kanske inte varit och nu inte är särskill högt spända blev besvikelsen massiv, i varje fall i den utvecklade världen, när Indien gjorde sin sprängning av en s. k. fredlig atombomb tidigare i år. Därmed har ännu ett land visat sig ha förmåga atl la steget in i den dyra, exklusiva och fariiga atom-klubben.

Detta lill trots måsle man - framhöll ulrikesminislern i sill svar -se positivt på fördraget och dess resultal. Samlidigl hävdar ulrikesminislern alt problemel varit att förmå supermakterna att leva upp till sina åtaganden och all genomföra ett totalt stopp även för underjordsprov. Jag skulle med anledning härav vilja anteckna några frågetecken i kanten på hans analyser, ulan all direkt invända mot de synpunkier han framförde.

Förhåller det sig verkligen så, alt del är supermakternas kärnvapeninnehav som främsi frestar olika icke-kärnvapenstater atl leka med tanken atl skaffa sig egna kärnvapen? Förhåller del sig inte i slällel på del sället, att det som drivit fram och kan komma all driva fram en ytterligare spridning av dessa vapen är lokala och regionala motsättningar mellan nationer - eller på sina håll ambitioner hos statsledningar all ge sin nation en ledarroll inom en viss del av världen?

Och vidare: Förhåller det sig verkligen på del sätt som utrikesministern

låter antyda, att icke-spridningsaviald även pä sikl kan komma alt hindra

90 ytterligare spridning? Finns det inte trots avtalet en slor risk för alt även

stater som har undertecknat fördraget eller t. o. m. ralificeral del kan komma all frestas atl slå in på kärnvapenlinjen, om och när de finner att Slaler ulanför fördraget gör detta?

Sådana frågor - som i dag kanske inte kan besvaras, i varie fall inte med säkerhet - gör det under alla förhållanden ännu mera angelägel för oss i värt land alt lämna vår medverkan lill allt som kan bringa de krafter som ligger bakom kärnvapenspridningen under kontroll.

Vi har alla ell gemensami inlresse av att nästan till varje pris försöka hindra en utveckling som medför all våra barns eller våra barnbarns värld blir en värld bestående av allt fler kärnvapenmakter - en värld i vilken hotel om lokala, regionala eller globala kärnvapenkrig hänger som elt damoklessvärd över mänsklighetens framlid.

Jag skall, herr lalman, inte fördjupa mig ytteriigare i della väldiga ämne. Jag vill bara påminna om det tankeväckande anförande som fru Inga Thorsson höll här i kammaren under riksdagens allmänpolitiska debatt. Jag instämde i del anförandel och jag har all anledning alt fortfarande instämma i det. En del av de frågor som hon berörde kommer herr Anders Wijkman att ytteriigare belysa senare i dag.

Det råder, herr lalman, i vårt land enighet om den svenska utrikespolitikens inriklning och uppläggning. Della ger styrka ål vår säker-helspolilik. Med undantag för vänslerpariiel kommunislerna har riksdagspartierna i sina respeklive partiprogram fast bekant sig lill vår alliansfria politik. Med anledning av en moderat partimotion för bara eil år sedan har ulrikesulskoilel och riksdagen äler bekräftal sin uppsluining bakom grundlinjerna för ulrikes- och säkerhetspolitiken.

Men fördenskull får debatten om vårt utrikespolitiska handlande inte avstanna. Enigheten får inte tas lill intäkt för underiåtenhei atl föra fram kriliska synpunkier, om man har anledning all ifrågasätta del förnuftiga och riktiga i regeringens handlande eller uttalanden. Samstämmigheten i stort får alltså inte leda till alt meningsutbytet upphör i olika konkreia frågor.

Olika förelrädare för regeringen har under de senasle månaderna sökt föra fram tankegångar som ibland - någol oförsiktigt, tycker jag - marknadsförts som ett nyll slags utrikespolitisk doktrin. Enligt denna framställs supermakternas avspänningspolilik som dl hol mol de små sla-lernas iniressen. Och Sverige anses vara den siat som främsi skall rycka ut lill försvar för den intressegemenskap som dessa små stater företräder.

Om nu detta skall betraktas som en ny utrikespolitisk svensk doktrin, förefaller den många gånger alltför förenklad, alltför schematiserad för all verkligen kunna åsällas benämningen doktrin. Men inte desto mindre har tankarna under den senaste liden förts fram med sådani allvar och i så många sammanhang att det har lett lill irrilerade reaktioner från bl. a. våra nordiska grannar i både öst och väst.

Läran om all de små staterna står mol supermakterna och atl Sverige skall - som del hette i en tidning häromdagen -"agera spjutspets för de små och mellanstora nationerna", kan också inbjuda till missupp-

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Nr 127 fällningar, lill förenklingar och till direkta felslut.

P , , När de två supermakterna tvingade fram vapenvila i Mellanöstern i

-, , ]QnA förra årets okioberkrig, eller när de ingrep bakom kulisserna som för

_____________ bara några dagar sedan, var del då exempel på del slags supermakts-

Ang. säkerhets- och uppgörelser över folkens huvuden som Sverige i och för sig motsätter
nedrustningsfrågor- sig? När supermakterna energiskt arbetade på all söka hindra Cypern-
fia krisen att utvecklas till ell regelrätt krig, kan del beiraktas som eil ex-

empel på supermaklsuppgörelser som vi inte vill veta av? USA kritiserades som bekant i stället för all inte ha gjort tillräckligt. Svaren pä sådana frågor är med största sannolikhet nej. Och del storkrig som man syftade lill alt söka förhindra skulle ju utan varje tvivel ha hårt drabbat inte minsl de små naiionerna.

Är den nya doktrinen bara en lek med ord? Har man verkligen sali sig in vad den innebär? Del är en fråga som jag tycker att utrikesministern Sven Andersson bör besvara.

Del finns många små och medelstora nationer i världen - många olika slags nationer utanför stormakternas sfär. Dd är nationer som representerar vill skilda samhällsskick. Fåtalet av dem är demokratier. Albanien, Uganda, Syd- och Nordkorea, Spanien, Holland och Algeriet är bara några exempel på små eller medelstora nationer. Att dessa länder och många, många andra skulle ha likartade intressen bara därför all de är .små eller medelstora, och atl de skulle företräda någol slags gemenskap saml alt de alla skulle befinna sig i farozonen inför supermakts-komplotter, eller atl del skulle ligga i vårt lands inlresse att framstå som uilesmän för dem, är långt ifrån givel, generelll sett.

På FN-dagen den 24 oktober lalade ulrikesminislern om den svenska utrikespolitiken sådan den kommit lill uttryck genom vårt handlande inom FN:s ram. Han sökte då klarlägga vad den här nya doktrinen egentligen åsyftade. Den innebär - förklarade han - "ett försvar för småstaterna inför supermakternas tendens alt söka överenskommelser över folkens huvuden". Men den "innebär samtidigt inte att vi får ta avstånd från dessa strävanden ulan tvärtom alt vi betraktar dem som ulomordenlligl vikliga".

Om, herr lalman, den svenska regeringens nya synpunkier på det utrikespolitiska området inte kan klarläggas bättre och ges en innebörd som verkligen klart kan uppfattas både här hemma och ulanför våra gränser - som alltså inte leder till missförstånd - då är det kanske bäst att man inte alls försöker sig på något klarläggande. Sverige skall inte bedriva en utrikespolitik där klarheten döljs i dimmor, eller där del eventuella intresset atl inhösta bifall får ersälla en genomlänkl analys.

Belysande för denna tvekluvna utrikespolitik är en del av det svenska anförandel i Mellanöslerndeballen i FN:s generalförsamling i går.

Däri hävdas från svensk sida all siormakierna under långa lider kämpat

om inflytande i Mellersta Östern och levererat de vapen med vilka de

många krigen utkämpats och att de därför har ett klart ansvar för att

92 en slutlig fredlig lösning kommer ull sländ. Sverige ulirycker därefter

en förväntan om atl stormakterna i samverkan med varandra gör vad som slår i deras makt för atl underlätta en lösning. Men, lillägges del, all ullala en sådan förvänian innebär inte någol erkännande av stormakternas rätt till inblandning i små länders angelägenheter. Förvänian har i slällel sin grund i den balans- och avspänningspolitik som nu ulgör en väsentlig förulsällning för världsfreden.

1 delta korta avsnitt har man, herr talman, lyckats med konststycket atl samtidigt föra fram fiera olika, delvis helt oförenliga ståndpunkter. Man har - för att uttrycka del enkell - först hårt kritiserat siormakierna för deras spel i Mellanöstern, och del må man göra. Man har därefter ben dem atl blanda sig i de små ländernas angelägenheter, någol som de i samma stycke förklaras inie ha räll lill. Jag tror uppriktigt sagt, herr utrikesminister, atl Sverige inte vinner respekt på någol håll genom del slagets "blandade" deklarationer.

För en del år sedan, då man pä officiellt svenskt håll verkligen strävade efter atl utmejsla klara linjer för våri uirikespoliiiska handlande, höll dåvarande ulrikesexcellensen-del heile så på den liden-Torslen Nilsson ell anförande inför Paasikivi-.samfundei. Del var den 11 mars 1965. Han sirök däri under Sveriges goda möjligheler lill fruktbar kommunikation med utvecklingsländerna och framhöll all det i FN-sammanhang stundom hände all dessa länder och Sverige intog "besläktade sländpunkler". Han angav prakliska exempel på värdel av en sådan samverkan. Men han strök också siarki under de siora skiljakligheler som förelåg mellan den svenska poliliken och de sländpunkler som många av de nya slalerna i Afrika och Asien förelrädde. De kallar sig, sade han bl. a., "neuira-listiska". "1 den mån begreppet 'neutralism' innebär, all vederbörande stat skulle vara förpliktad lill någol slags ideologisk neuiraliid", förklarade Torslen Nilsson, "kan del självfallel inte lillämpas på dl land som Sverige, med vår fasia förankring i den väslerländska demokraiins idéer. Om 'neulralism' belyder, au man i princip anser alla miliiärallianser vara av ondo och vill förmå andra stater att bli neutrala, kan Sverige inte heller betecknas som 'neutralistiskl'. Vi har ingen ambition att påverka andra staters allianspolitik eller all framhäva den svenska poliliken

som förebildlig för andra. Men hur starkt vi än sympatiserar med

kolonialfolkens frigörelse, kan vi inte finna", sade han lill sist, "all Sverige har skäl atl ansluta sig till sådana politiska riktlinjer som är resullal av dessa länders speciella problem."

Nu behöver, herr lalrrian, nalurliglvis inte den nya poliliska "doktrin" som jag här har apostroferat innebära atl man bryter med den självständiga, oberoende och efler vårt egel bedömande från fall till fall till-lämpade alliansfria politik som Östen Undén lidigare och Torsten Nilsson i del av mig åiergivna uttalandet bekände sig till. Men jusl därför vore det värdefulll om utrikesminister Sven Andersson ville ge kammaren besked om, i vad mån de klariäggande utlåtanden som gjordes 1965 om den svenska ulrikespoliiikens inriklning och som vid flera lillfällen har undersirukiis här i riksdagen, fortfarande äger full och hel lillämplighel.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Del är, herr lalman, en aspekt av slormakissamarbelel som jag själv anser vara bdydelsefullare än de aspekier som regeringen skjutit i förgrunden - betydelsefullare därför att den direkl angår vårt egel land och vårt egel lands säkerhet. Jag har lidigare i olika sammanhang berört den frågan, och dess belydelse motiverar all jag på nytt påminner om den.

Jag syftar på den omständigheten au supermakternas handlande kommit all alltmera kännetecknas av all egna realpolitiska intressen skjutits i förgrunden på bekoslnad av moraliska och ideologiska motiv. Och ju mer bundna av egna realpolitiska intressen supermakterna blivit, desto större handlingsfrihet kan de befaras kräva eller tillskansa sig inom områden där deras iniressen jnte direkt kolliderar. Deras strävanden efler atl undvika konfrontationer sinsemellan kan alltså leda till atl den inbördes loleransramen vidgas och att fördragsamheien från den enes sida genlemol den andres ålgärder kan öka. Även ulan maktpolitiskt samförstånd kan därmed osäkerheten i världen öka, liksom också riskerna (or och trycket på enskilda mindre stater i utsatta lägen.

Detta är en realitet i avspänningen och det nya samförståndet mellan de stora som kan direkt påverka Sveriges säkerhetspolitik, framför allt därför all vi befinner oss i en gränszon mellan supermakternas intressen. Den aspeklen borde, tycker jag, tillmätas siörre uppmärksamhet i regeringens uttalanden än vad som hittills har varit fallet.

Jag ber lill sist åter atl få tacka utrikesministern för svaret.

Hen TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag är tacksam för den översikt som utrikesministern här har lämnat om säkerhet och samarbete i Europa, om nedrustningsfrågorna och om ansträngningarna all hejda spridningen av kärnvapen.

Jag skatt i slorl sett här hålla mig till de frågor jag ställde i interpellationen, men jag kan inte underiäta all säga all herr Bohman har fantiserat fritt om den inställning som vänslerpariiel kommunislerna har till den alliansfria politiken. Vi sluter självfallet upp bakom den.

Det fanns i del långa anförande herr Bohman höll dl par punkter som jag lycker var positivt intressanta. Den ena behandlade supermakts-doktrinen - denna märkliga kinesiska uppfinning, som också har kommit till användning här och som jag, från kanske helt andra utgångspunkter än herr Bohmans, finner ytteriigi anmärkningsvärd. Den andra punklen rörde kärnvapenholel. Där tror jag alt vi för en gångs skull kan vara helt ense: kärnvapen gör ingen skillnad mellan kapitalister och arbetare, mellan konservativa och socialister.

Men när herr Bohman därförul talade om frihet var del iögonfallande hur han lyckades förbigå den "frihel" som råder i Chile, i Brasilien, i Saigonjunlans område och i många andra länder i Laiinamerika, Afrika och Asien som räknas lill den s. k. fria väriden och där USA-imperia-lismen och andra borgerligi demokraiiska imperialisisialer har maklen - den indirekta makten och ibland också den direkta.

Det är självklart atl spridningsfrågan - del var den fråga som jag slällde

- inte hell kan isoleras frän den allmänna situationen. Avspänning och
samarbete mellan de ledande stormakterna och inom en allt vidare krets
av slaler med olika sociala syslem bör minska riskerna för spridning
av kärnvapen.

Utrikesministern visade på den positiva förändring som ägt rum i den internationella bilden under senare år. I svarel nämns med all räll Förbundsrepubliken Tysklands överenskommelser med Sovjetunionen, Polen och Tyska demokratiska republiken som varit på en gäng viktiga inslag i avspänningspoliliken och utgjort förutsättningen för en fortsall avspänning och normalisering av de mellanslatliga förbindelserna i Europa och hela världen.

Man skulle vidare kunna nämna en serie multilaterala och bilaterala avtal, som vart och elt och tillsammans fåll avgörande belydelse. Till de förra hör 1959 års Antarklisavial, som förbjuder all militär verksamhel i Antarktis, 1963 års avtal om förbud mol kärnvapenprov i atmosfären, som hade en utomordentligt stor belydelse, 1967 års avtal om den yttre rymden, 1972 års havsbouenavial och 1972 års avial om förbud mot utveckling, produkiion och lagring av bakleriologiska vapen.

Del avsnitt av ulrikesminislerns svar som handlar om relalionerna mellan de ivä stormakterna USA och Sovjetunionen ger, tycker jag, en balanserad tolkning av della skeende och dess belydelse. Del är ju en väldig förändring som har ägi rum frän det kalla krigels lid lill dagens situation, från, som det formuleras i det aktuella svaret, "en poliiik av konfronialion lill en politik av förhandlingar". Ulan denna systematiska förhandlingsverksamhei och de överenskommelser- låt vara begränsade

- som den resulterat i skulle situationen i världen ulan ringaste tvivel
ha varit ännu farligare och osäkrare än den nu är.

Mina frågor gällde ett delproblem, ell uiomordenligl vikligl sådani. De gällde 1968 års avial om förbud mol spridning av kärnvapen - hur delta avlal verkat och verkar på del internationella planet och, mera specifikt, vad svenska regeringen har gjort, gör och kommer all göra för all lillämpa och främja detta avlal.

Del kärnprov som Indien genomförde den 18 maj i år aktualiserade i särskilt hög grad oron för vart världen egentligen är på väg - trots den serie av deklarationer som gjordes, bl. a. av premiärminister Indira Gandhi den 27 maj, om all det var en fredlig kärnsprängning och all kärnenergin i Indien aldrig skulle användas för annat än fredliga ändamål. Men det väckte oro. Man hade väl på många håll räknat med att fem kärnvapenmakier var lillräckligl och fem för mycket, och här visade del sig nu att en sjätte kunde använda denna teknologi. "Efter Indien, vem blir näsla medlem i kärnktubben?" - så var en rubrik formulerad i en amerikansk tidning den 28 maj. Ett tjugotal stater anses ha samma möjligheler som Indien atl inom ell decennium tillverka sina egna kärnvapen, och av dessa tjugo har endast tretton undertecknat icke-sprid-ningsavialet och endast sju har ratificerat det.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang, säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Till dem hör Israel och Egypten som Nixonadminisiraiionen lovade bistå med kärnreaklorer och klyvbart malerial. 1 andra fall kan man fråga sig om icke-spridningsavtalel under nuvarande förhållanden ger elt betryggande skydd. Enligl Le Figaro den 19 november har franske ministern för industri och forskning under sitt nu pågående besök i Teheran tecknat avtal om leverans av tvä kärnreaklorer, var och en på 900 megawaii. De utgör, enligl lidningskorrespondensen, "första delen av elt mera vidsträckt program, som kan innebära uppförandet av fem reaktorer eller mer". Iran har anslutit sig till icke-spridningsavtalel, och deras officiella deklarationer lidigare lyder på dl intresse atl se del universellt tillämpat. Frankrike slår som bekant utanför icke-spridningsavialet. Vad som är intressant och illavarslande belräffande det franska kontraktet är au det bekräftar all USA:s officiella politik i fråga om avtalet inte lycks vara bindande för de USA-baserade multinationella företagen. Del franska bolaget Framatome, som bygger kärnreaklorerna i Frankrike och nu också skall leverera de två lill Iran, ägs till 51 procent av den franska gruppen Creusot-Loire och till 45 proceni av amerikanska Weslinghouse. Samma kontrakt förutser, enligt korrespondensen i Figaro, eu intimt samarbete mellan Frankrike och Iran i fråga om bränslecykelns industri, nämligen för alt exploatera de uranfyndigheler som kan göras i Iran eller en gemensam exploatering av fyndigheier i elt iredje land.

1 fråga om Nixonadministraiionens löften lill Egypten och Israel blev del en kraftig reaktion i kongressen, och enligt en uppgift i New York Times har Slale Deparlemenl krävi all båda länderna skall lägga de kärnkraftsanläggningar de nu har och dem som de kommer all få under IAEA:s - Inlernalionella alomenergiorganeis - inspektion, inte bara del klyvbara malerial de skulle få från USA. "Del idealiska skulle vara", heter del i New York Times ledare den 6 oktober i år, "om kärnbistånd inte alls lämnades till Egypten och Israel som inte accepterat icke-sprid-ningsaviald".

Indien, som ju inte heller undertecknat icke-spridningsavtalel, lär ha fått sitt plutonium för kärnsprängningen i våras från en relalivi liten kanadensisk forskningsreaktor, och den kanadensiska regeringen har protesterat mot denna användning och förklarat den vara en kränkning av 1971 års avtal mellan de båda staterna. USA har stoppat leveranserna av uranbränsle till Indien tills den indiska regeringen på eu lillfredsslällande säll förklarar sin poliiik, heiie del i en korrespondens i In-lernaiional Herald Tribune den 9 sepiember. I en senare korrespondens i samma tidning - den 18 sepiember - sades del att Indien var berett au försäkra att inget bränsle som erhålls från USA kommer all användas för kärnexplosioner.

Men vad skulle resultatet bli om Iran i strid mot icke-spridningsavtalel började använda sina resurser för militära ändamål. Frankrike är inte bundet av della avtal, och erfarenheterna visar all de som haft regeringsmaklen i Frankrike sedan åtskilliga år varit föga nogräknade i sina val av handelspartners på del militära områdei. Så länge ell land inte

är självförsörjande på material och teknologi går del all använda sanktioner, dvs. underiäta all skicka nya utrustningar, reservdelar och klyvbart malerial. Men vad händer när elt land blir självförsörjande på alll della? Och vad händer när ett leveranlörsland slår ulanför icke-spridningsavtalel eller kringgår det med hjälp av sina multinationella företag i denna bransch?

Uppmärksamheten har hittills koncentrerats alltför ensidigl på plutonium och de stora lager av della klyvbara malerial som kan bli resultatet av den snabba utvecklingen av kärnkraften. Delta problem kräver en snabb lösning, något som antytts i utrikesministerns svar. Det är ell besvärligt strålskyddsproblem, särskilt när det blir fråga om siörre kvantiteter. Och det kan bli ell myckel allvarligt problem från fredsbevarande synpunkt. Bäsla sättet atl oskadliggöra plutonium är all använda det som reaktorbränste, och del är nödvändigt atl della blir gjort överallt och ulan onödigt dröjsmål så all inga lager hinner samlas.

Men man bör därför inte glömma alt uran-235 är lika användbart som plutonium för bombtillverkning. Och anrikat uran kan tillverkas utan reaktorer. Anledningen lill all man från början satsade på plutonium för USA:s militära program var, om jag inte minns fet, all del var lättare all kemiskt skilja plutonium från uran än att separera de tvä isotoperna uran-235 och uran-238 frän varandra. I det förra fallet har man atl göra med tvä grundämnen, i del senare fälld tvä isotoper av samma grundämne. Nu finns välkända meloder för isolopseparering, och spridningen av kunskaper är naluriigivis svårare all hindra än spridningen av leknisk ulruslning och klyvbart malerial.

Därför måste de poliliska åtgärderna bli av fundamental betydelse. Utrikesministerns svar belyser hur vikligl det är atl den internationella konferensen om icke-spridningsavtalel i maj 1975 blir en kraftsamling för all få snabba och universiella ålgärder lill stånd. Enligt svarel har icke-spridningsavtalel undertecknats av 106 stater och ratificerats av 83, men endast 47 slaler har avslutat förhandlingarna med lAEA om underavtal för kontroll av icke-spridningsavialels tillämpning, och endast 35 av dessa underavtal är i kraft. En första och uppenbar svaghet är, som ulrikesminislern konstaterar, att kärnvapenmakterna Frankrike och Kina inte anslutit sig och all också Indien ställt sig ulanför. Samma gäller länder som Argentina, Brasilien, Chile, Israel, Pakistan, Spanien och Sydafrika. Några av dessa länder har både klyvbart malerial och en utvecklad teknologi, och deras ledningar har visal att de kan underlåta au ta någon som helsl hänsyn lill vad dessa vapen kan ställa till med.

Del är vikligl att Sverige fortsätter med en aktiv politik i fredsbevarande syfte. Överallt i världen är det känt alt vi hör till del lilla fåtal länder, som behärskar hela utvecklingskedjan genom all vi inom landels gränser har stora uranfyndigheler, en högt utvecklad reaklorindustri och ell stort antal tekniska och vetenskapliga kadrer på del kärnfysikaliska området. Överallt i väriden vel man också atl vi kategoriskt avskrivit alla planer pä att engagera oss i kärnvapenproduktion. De svenska representanterna

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

7 Riksdagens protokoll 1974. Nr 126-127

Nr 127 • kan därför-tillsammans med deövriga nordiska ländernas representanter

Fredaeen den ~ P' " betydande roll i ansträngningarna inte bara för alt stoppa

22 november 1974 spridningen av kärnvapen utan också för nedrustning och avspänning.

--------------- Del uppslag om regionala anläggningar för upparbetning av nukleärt

Ang. säkerhets- och material som framfördes av Inga Thorsson inför FN:s generalförsamlings
nedrustningsfrågor- första utskott den 19 november och som berördes i svarel här hör lill
na dem som kan bli en god grund för icke-spridningsavialds effeklivisering.

1 utrikesministerns svar fäste jag mig också vid möjligheterna au utnyttja modern dala- och insirumenieringsteknik. Elt argumenl för au undervärdera IAÉA:s konlrollsyslem har som bekanl varii alt det är opraktiskt och personalkrävande och följaktligen ineffektivt.

President Kekkonens kända förslag om Norden som en kärnvapenfri zon och liknande förslag beträffande Indiska oceanen och Medelhavsregionen bör med atl kraft stödjas.

Vid de årliga FN-debatterna om Internationella atomenergiorganets rapporter är del ire punkler som man brukar diskuiera, nämligen tekniskt bistånd till utvecklingsländerna, tillämpningen av icke-spridningsavtalets konlrollsyslem och kärnkraftens inverkan pä miljön. En rad utvecklingsländer har varken vattenkraft, kol eller olja, och vi vet hur hårt många av dem har drabbats av de höga oljepriserna. I tal efler tal i dessa FN-debalier vädjas om bistånd med kärnkraflsanläggningar, klyvbart malerial och leknisk expertis för att man skall få energi till nya industrier, konstbevattning för jordbruket, järnvägskommunikalioner och andra trängande civila ändamål. 1 senator Adlai E. Slevensons stora artikel i oktobernumret av Foreign Affairs finns det åtskilliga intressanta synpunkter på denna spridning av reaktorer och klyvbart material. "De multinationella företagen måste hindras från att kringgå kontrollen genom att lämna licens eller på annal sätt etablera tillverknings- och upparbeinings-anläggningar hos nationer som inte står under kontroll", säger han. Effektiva sanktioner måste utvecklas. Sådana sanktioner skulle innefatta bl. a. klyvbart bränsle, reservdelar och datamaskiner. Som en sista utväg skulle man, säger senator Stevenson, lillämpa brett verkande ekonomiska sanktioner.

Senator Stevenson har på intet säll gjort sig känd som någon duva under sin lidigare karriär, men i denna artikel förklarar han alt "en realistisk SALT-överenskommelse med Sovjetunionen sannolikt mer än något annat skulle bidra till att minska betydelsen av kärnvapen". Han menar all kärnvapen då inte länge skulle bli någon siaiussymbol för någon stal. Han anser också atl USA borde dra tillbaka alla kärnvapen .som är stationerade utomlands.

Märkligt nog har denna enorma spridning av kärnvapen spelat en myc
kel liten roll i de senaste årens debatt i Sverige. Det har talals myckel
om verkliga och hypotetiska risker med kärnkraften för fredligt bruk
men nästan ingenting alls om de enorma verkliga risker som kapprust
ningen på kärnvapenomrädet innebär.
° Hundratusentals människor har svultit ihjäl de senaste två åren, och

hundratals miljoner är undernärda och många kommer atl svälla lill döds de närmaste månaderna. Också i det perspektivet är del fruktansvärt med della miliiära slöseri. Väridens rustningsuigifter, därav en myckel stor del lill kärnvapen, var i 1970 års kurs 126 miljarder dollar år 1955, 159 miljarder dollar 1965 och 207 miljarder dollar 1973. I år blir del tydligen 220 miljarder dollar enligt utrikesministerns svar. En nedskärning av ruslningsutgiflerna med bara 10 proceni, som Sovjetunionen har föreslagil, skulle - om pengarna gick lill den underutvecklade världen - rädda dem som annars kommer atl svälla ihjäl och också räcka lill för en snabb ekonomisk utveckling i de stater där de styrande har en känsla för folkel och inie i förslå hand för all berika sig själva.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Hen WIJKMAN (m):

Herr lalman! Försl vill jag lacka ulrikesminislern för svaret på min interpellation. Debatten här rör den inlernalionella situationen i vid bemärkelse, men jag skall i likhet med herr Takman begränsa mig till del område som just min interpellation gällde, dvs. kontrollen av kärnvapen och del klyvbara materialet.

Del är, herr lalman, ingen hemlighet att kärnvapenarsenalen i världen skulle räcka till för atl mänga gånger om utrota allt liv pä vår planet. Det är heller ingen hemlighet all dessa kärnvapen dagligen och siundligen finns monierade för att snabbi kunna utlösas i form av angrepp mol befolkningscentra och miliiära anläggningar. Vi har hamnat i en s. k. terrorbalans som för vart år blir åtminstone kvanlilalivi alltmer uppskruvad. I della läge måsle det vara en huvuduppgift att pä alla sätt söka dämpa den vidare kapprustningen saml all naturligtvis hindra att kärnvapen sprids utanför den s. k. kärnvapenklubben. Jag vill i det sammanhanget instämma med herr Takman i del som han sade i slutet av sitt anförande, alt debatten här hemma under senare år uteslutande har kommit atl handla om olika - som herr Takman uttryckte det -hypotetiska risker i samband med den civila kärnkraften. De fiesta lycks ha glömt bort den enorma kärnvapenarsenal som finns lagrad på olika häll i världen och också glöml bort de stora mängder av framför alll plutonium som finns lagrat, relativt bristfälligt, sedan åratal av militära kärnvapenprov. Det är en mängd plutonium och högaklivt avfall som vida överstiger den mängd som hittills har producerats från civil kärnkraft.

Den s. k. kärnvapenktubben består i realiteten numera av sex medlemmar. Indien har visserligen deklarerat atl dess sprängning i våras endast hade fredliga syften, men del råder väl knappast någol tvivel om alt indierna i dag är kompetenta alt framställa även kärnladdningar. Över huvud tagel visar del skedda hur farligt det är alt legitimera s. k. fredliga kärnsprängningar. Dessa går knappasl alt skilja från icke-fredliga, och man måste starkt ifrågasätta om s. k. fredliga kärnvapensprängningar har något meningsfullt syfte.

Det s. k. NPT-avtalet stöts för atl söka begränsa kärnvapenspridningen.

Nr 127 ■ Vidare innebar avtalet all slalerna förband sig alt ställa sin civila kärn-

Fredaeen den kraflsproduktion under internationell kontroll. Själva avtalet var dl steg

22 november 1974 P "' 8- Sedan gäller det all söka se lill all mälsäilningarna också

-------- '.----- uppfylls.

Ang. säkerhets- och Som statsrådet framhåller i sitt svar kan vi inte vara nöjda med vad
nedrustningsfrågor- som skett. Tre av kärnvapenslalerna, om vi inkluderar Indien, har inte
na anslutit sig till fördraget. Åtskilliga andra länder slår ulanför.

Elt nytt moment har kommit in i hela frågan om NPT-problemel. Jag syftar på den fredliga användningen av kärnkraften. I och med expansionen av den civila kärnkraften kommer också mängden klyvbart malerial i omlopp all slarki öka. Della innebär också all - som vi har hört här i flera inlägg - förutsättningarna för framställning av kärnvapen påverkas. Hittills har fä länder haft tillgång till det dyrbara materialet. 1 morgon kommer ell trettiotal, kanske ännu flera länder, all genom sina kärnkraftverk ha klyvbart malerial - i första hand anrikat uran -inom sill lands gränser.

Nu är del, herr talman, definitivt inte samma sak atl producera kärnkraft som all tillverka kärnvapen. När man tillverkar kärnvapen så är det i själva verket en mycket dyr och krånglig väg att gå över civil kärn-kraftsprodukiion. Del räcker för övrigt inte all ha lillgång till kärnkraftverk. Nationen i fråga måste därutöver besitta lillgång lill en upparbd-ningsanläggning för all kunna framställa lämpligl vapenbränsle. Och en sådan anläggning är både besvärlig att konstruera och mycket dyrbar. Vad herr Takman nämnde i del sammanhanget förtjänar all understrykas, nämligen all del i dag lorde vara betydligt enklare och också billigare atl framställa kärnladdningar med utgångspunkt i uran 235. Jag tror inte alt del är en överdrift all påslå alt det i dag finns en teknik som på relativt kort tid och med relalivi små insatser i form av pengar jämfört med lidigare möjliggör en framställning av mindre kärnladdningar.

Del sagda hindrar inte all vi, när del gäller den civila kärnkraften, måste konstatera atl mängden klyvbart material ökar oroväckande saml att åtskilliga stater i och med kärnkraften får tillgäng lill teknik och know-how som gör all steget lill kärnvapenproduklion förkortas. Vidare råder - så länge vi inte har uppnått kontrollbesiämmelser som eflertevs av alla stater som har klyvbart malerial - stor osäkerhet om hur del klyvbara maleriald hanleras, iransporleras och lagras.

Jag vill i della sammanhang gärna citera ur det anförande Inga Thorsson för några dagar sedan höll i New York. Hon yttrade i fri översättning bl. a.: "Vi skulle allvarligt brista i ansvarskänsla genlemol dagens och morgondagens generationer om vi inte gjorde varje försök att genom internalionelll samarbele allvariigt söka nå lösningar när det gäller kärnkraftens säkerhetsproblem och hanieringsproblem och de problem som kan förväntas på grund av de kraftigt ökade pluloniummängderna i världen."

Hon står i sitt tal fasl all ingen nation ännu slutgiltigt har utformat 100

tillfredsställande regler för plutoniumhanteringen, all inget internationellt syslem för kontroll fungerar tillfredsställande och atl vi aldrig kan gardera oss hell mol atl del klyvbara malerial, som är avsetl all användas i kärnkraftverk, används för icke avsedda ändamål eller placeras i fel händer. Jag vill starkt underslryka viklen av dessa synpunkter och även inslämma i de allmänna tankegångar statssekreterare Thorsson gav uttryck för inte bara i della anförande ulan också tidigare under oktober i FN.

Jag är, herr talman, kanske mindre orolig för atl terrorister eller småstater skulle framställa kärnvapen direkt ur reaktorbränslel. Försvarets forskningsanstalt har ingående studerat den frågan och praktiskt tagel uteslutit den möjligheten. Men plutonium är inte bara farligt i sin egenskap av potentiellt vapenbränsle. Plutonium är dessutom elt utomordentligt giftigt ämne, framför alll vid inandning. Del räcker sålunda med atl ämnet kommer på avvägar för alt vi skall riskera omfattande skador på människor. Som utpressningsmedet torde ptutoniuminnehav vara utomordentligt effektivt.

Om den civila kärnkraften skall expandera lill alll fler stater - och del lär den göra - är del nödvändigt, för atl inte säga livsviktigt, att stränga regler sätts upp för hanteringen av detta klyvbara malerial. Det måste vara dels regler för informationsutbyte, dvs. elt rapporisyslem lill del internationella organet om hur plutonium hanteras och lagras, dels regler för skydd av anläggningar och transporter, dels ock regler för upparbetning och avfallsdeponering. I alla dessa sammanhang föreligger nämligen risk all maleriald kan komma på avvägar. Dessa frågor kan nalurliglvis inte lösas i en hast. Men lösningar måste komma fram steg för steg.

Jag har i min interpellation även vidgat kontrollkravet. Jag menar att det i länder med låg leknisk utveckling är nödvändigt atl tvinga fram högsia utbildning och standard när det gäller personalen. I Sverige har vi sedan läng lid know-how och erfarenhei av komplicerade tekniska anläggningar. Delta saknas generelll sett i utvecklingsländerna. Där måste vi alltså bidra med att höja den tekniska standarden och se till alt personalen verkligen klarar drift och övrig hantering. Utrikesministern ulgår ifrån att staterna av eget intresse skulle se till della. Det låter vackert rent teoretiskt, men låt mig betvivla all resultaten på alla fronter skulle bli tillfredsställande. Det finns i själva verket alla skäl atl känna oro inför brislen på teknologisk erfarenhet i många av de nationer som i dag står i begrepp all ulveckla den civila kärnkraften. Här krävs all vi trycker på - inte minsl i de fall då Sverige pä något sätt är inblandat i själva uppbyggnaden eller driften.

Herr lalman! Arbetet för att utvidga NPT-avialel är betydelsefullt. Det stora ansvar stormakterna har i sammanhanget bör därvid slås fast. NPT-fördragel innehåller bl. a. artiklar som uppmanar främsi USA och Sovjet att stoppa sin kapprustning inom della område. Sä länge delta inte sker - och sä länge Frankrike, Kina och Indien inte ansluter sig - så länge

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

101

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

'är del dess värre föga sannolikt alt vi får uppslutning frän slaler som i dag står utanför. Vad som sker mellan stormakterna i della hänseende är därför av stor vikt.

Jag har ingeniing att invända - snarare tvärtom - mol de allmänna synpunkterna i statsrådets svar. Jag är glad över det arbete som framför allt genom statssekreterare Thorsson har utförts i Geneve och i FN-sammanhang. Vi är alla överens om angelägenheten av atl driva på arbetet. Men jag har några frågor. I dag innehåller IAEA:s fördrag med olika länder inga som helsl sanklionsregler. Borde inte detta vara en förulsällning för att verkligen fä effektivitet i arbetet? Sädana sanktioner kan utformas pä olika säll. Hur ser statsrådet på del problemet?

Jag vill, herr lalman, med anledning av vår egen kärnkraflsdebatt understryka att det problem vi här behandlar är del verkligt allvariiga. Kontrollen av det klyvbara materialet är alltså det stora problemet. Risken för haverier och de lekniska frågorna i samband med förvaringen av det högakliva avfallet är små i förhällande lill de internationella kontrollproblemen. Och dessa kontrollproblem är stora och svära hett oavsett vårt egel kärnkraflsprograms omfattning.

Jag vill till slut bara understryka all just detta med kontrollen av det klyvbara materialet och strävandena atl begränsa kärnvapnens vidare spridning ulgör det kanske viktigaste arbetet på kort sikt när det gäller fred och avspänning i världen. Vad blev nämligen konsekvenserna om småstater i olika konflikldrabbade områden fick lillgång till kärnladdningar? Vad blev konsekvenserna om kärnvapenruslningen fortsatte all sluka miljardbelopp år efter år - och inget slut kommer pä denna otäcka kapprustning?

102

Herr ulrikesminislern ANDERSSON:

Herr lalman! Vi tycks vara tämligen överens om den del av diskussionen som gäller kärnvapen och kontroll av klyvbart malerial. Där kan jag hell instämma i del beröm som statssekreterare Inga Thorsson har fått för sina insatser både i Geneve och New York och i kammardebalterna här när del gäller att noga följa dessa frågor och medverka lill alt få fram internationella överenskommelser.

När det gäller övriga frågor som berörs i debatten - framför allt den del som gäller herr Bohmans frågor om den europeiska säkerhetskonferensen - vel jag inte om vi är hell eniga. Jag vill erinra herr Bohman om alt vi frän svensk sida, redan i Helsingfors och i samband med tillkomsten av den europeiska säkerhetskonferensen, varnade för föreställningar om att del skulle bli snabba och revolutionerande resultat. Utrikesminister Krister Wickman klargjorde del. Vi var medvetna om all del måsle bli svårt för de europeiska slalerna all komma överens i dessa för Europa vitala framtidsfrågor och att del kunde ta lid. Jag medger attdelharlagit längre tid än vi räknat med, ochjag kan dela herr Bohmans uppfallning om tidsschemat. Det kan dröja ända fram lill våren innan vi blir färdiga ehuru de senasle veckornas arbeie i Geneve möjligen lyder

på all del kan gä snabbare. Alla är medvelna om risken för dl misslyckande, och ell misslyckande i förhandlingarna i Geneve skulle komma alt bdrakias som elt avbrytande av avspänningspoliliken i Europa. Ingendera sidan önskar delta.

Jag är också glad över all herr Bohman realisliski inser all det är omöjligt i den här etappen av ESK:s verksamhet länka sig stora förändringar av samhällssystemen i öst. Förväntningarna från väst om att nå stora resullal i korg 3 finns fortfarande. Man försöker i varje fall alt i förhandlingarna få överenskommelser om ett omfattande informationsutbyte och möjligheter för idéerna atl passera över gränserna frän väst till öst och frän öst lill väst. Men jag tror atl del är realistiskt all räkna med all resultaten i korg 3 blir begränsade. Där vi från svensk sida försöker salsa hårdast på, utöver mesta möjliga informalions- och kulturutbyte, är de frågor som har med återförening av t. ex. familjer all göra. Vidare verkar vi tillsammans med de andra alliansfria slalerna för all åstadkomma en uppmjukning av de nästan totala hindren för resor mellan öst och väst. Vi försöker i denna etapp få fram sådana praktiska resultat och satsar självfallet pä en fortsättning av den europeiska säkerhels- och samarbelskonferensen. Vi räknar med all del efler denna andra etapp skall finnas möjligheler att fortsättningsvis verka för all vinna siörre förståelse för de synpunkier från väst som Sverige nalurliglvis i de här sammanhangen också står bakom.

Sedan måsle jag säga när det gäller herr Bohmans resonemang om den s. k. nya doktrinen i svensk utrikespolitik - som han kallade del - atl jag blev förvånad i varje fall över del sätt varpå herr Bohman citerar mitt tal i Malmö på FN-dagen. Varför lar han bara fram ell par meningar i ett tal dä han i några stycken nedanför della kan fä en klar uppfallning om vad del är vi menar? Vi säger all de båda supermakterna i dag på många områden garanterar freden, och della är bra. Alla vel atl den makt och del inflytande och framför allt de vapenresurser de båda supermakterna har gör detta möjligt. Detta har vi inte förnekat, utan det ligger nalurliglvis i fredens intresse. Men vad vi har varnat för och bör varna för är, som jag uttryckte det i milt tal i FN:s generalförsamling, all den politik som supermakterna för också rymmer problem för stater och folk, vilka riskerar alt inte fä sina legitima iniressen tillgodosedda. Avspänningspoliliken är ofullständig sä länge den inte angriper grundläggande politiska problem som skapar lokala spänningar och konflikter.

Varför kom Mellersta Östernkrigd i oktober 1973? Supermakterna hade garanterat fred från 1967 lill 1973. Arabsidan fick inte någon lösning på sina problem trots FN:s beslut och trots resolution 242. De båda supermakterna höll freden i området, men någon lösning av konfiiklen mellan Israel och arabstaterna kom inte lill stånd. Arabstaterna fann då ingen annan väg till nya förhandlingar än nya krigshandlingar. Inga grundläggande problem löstes under mellantiden, och jag tycker det är rimligt atl supermakterna, om de garanterar freden, inte skaparen statiskt tillstånd i världen. Fredssträvandena måste med andra ord kombineras

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

103

Ang. säkerhets- och sättningen skall hävda de små staternas räll mol de stora nedrustningsfrågorna

Nr 127--------- med en strävan att lösa de svåra sociala, ekonomiska och nationella pro-
Fredaeen den-- h\em som finns i de spänningsområden där man tvingas all bevara freden.
22 november 1974 "' Sverige alltid har kämpat för småstaternas räll mot de stora staterna
--------------- är ingen ny politik, ochjag hoppas att svensk utrikespolitik även i fori-

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall i del här sammanhanget inte ta upp herr Takmans anförande till bemötande. Jag skall bara beröra vad ulrikesminislern sade lill mig.

Det är riktigt all man inte väntade sig så mycket av ESK-förhand-lingarna när de började. Men del är också klart all när Helsingforsrundan var slul hade förväniningarna om vad som sedan skulle ske blivii betydligt mera oplimistiska. I dag har vi betydligt större anledning att se med pessimism på vad som inträffat än vad vi hade förul. All arbelel del oaktat skall fortsätta är klart. Alt elt totalt stopp skulle innebära ett bakslag för avspänningsslrävandena i Europa är alldeles obeslridligl.

Vad jag bl. a. åsyftat i mill anförande är all peka pä att även om förhandlingarna leder lill resultal, sannolikt ell magert sådani, skall man inte gå och tro alt man därmed åstadkommit verklig avspänning i Europa. Man har tagit ell litet, litet steg framåt, men den verkliga avspänningen som vi alla eftersträvar, och som garanterar en fredlig samexistens i Europa, när vi inte med mindre än atl vi kan skapa en fri och fredlig samexistens även inom de berörda slalerna.

Vad jag ville driva fram med mill anförande var alltså ell inslämmande från ulrikesminislern om all avspänningsbegreppei och säkerhelsbegrep-pei har vidare aspekter än de rent formella och korisikliga, au däri på sikt också måste innefattas räll för folken lill full rörelsefrihet, garantier för de mänskliga rättigheterna. Det var den innebörden av säkerhets-och avspänningsbegreppet som jag hade hoppats att ulrikesminislern skulle vara beredd alt ansluta sig lill. Jag lycker inte all man kan la hans svar som uttryck för en sådan anslulning.

104

Sedan frågan om den s. k. nya doktrinen. Ja vissl innebär supermakternas maktbalans, samförstånd och agerande över huvud taget problem för de små nationerna. Det har jag ingalunda bestridit. Jag har själv pekat på en aspekt som kan inge oro för vår säkerhetspolitik. Men vad jag har vänt mig emot har varit den nya doktrin som har hävdats under det senasle året och som har gått ut på atl de svenska talesmännen för vår utrikespolitik i varje sammanhang starkt har skjutit in sig på atl den här avspänningspoliliken innebär en fara, elt hol för de små nationerna. Man har slarki ensidigt framhållit just den aspeklen och skjutit undan de andra, de positiva. Genom atl man i varenda anförande -la t. ex. slalsrådel Lidboms anförande i FN för en lid sedan - så kategoriskt skjutit in sig på de negativa aspekterna av slormakissamarbelel samtidigt som man bara hållit dörren på glänt för de positiva, så har man skapat ett ivekluvel intryck av vad Sverige egentligen menar och står för.

Det är en väldig skillnad mellan den här nya doktrinens förkunnelse och den utomordentligl klarläggande analys som Torsten Nilsson gjorde på Paasikivisamfundet i del tal jag citerade och i vilket man verkligen benade ul hur en oberoende svensk alliansfri utrikespolitik skulle utformas, där man från fall lill fall gjorde sina ställningstaganden, och där man ulan varje tvekan bekände sin nära samhörighet med den demokratiska världen.

Del är i dessa hänseenden som del har skett en glidning, som det brukar hela. Och osäkerhelen om vad Sverige egentligen menar har skapat bekymmer på många håll. Anser vi oss fortfarande böra i första hand förfäkta de ideal som har kommit lill uttryck i Europarådets konvention om de mänskliga rätlighelerna, den samhörighet som förenar oss med våra vänner i den demokratiska väriden, eller skall vi framstå som en apostel för de vitt skilda slag av små slaler runt om i världen som i olika sammanhang kan tycka sig utsatta för indirekt eller direkl tryck från supermakterna etter från det samförstånd som råder mellan supermakterna?

Del är den frågan som jag lycker det finns anledning all ställa. Jag fick inget svar på den från ulrikesminislern. Därför upprepar jag den: Äger fortfarande de synpunkter på svensk utrikespolitik som Torsten Nilsson framförde på Paasikivisamfundet full och hel tillämpighel?

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Herr ulrikesminislern ANDERSSON:

Herr lalman! När del gäller den europeiska säkerhetskonferensen -del är rikligl att jag inte log upp del i milt lidigare anförande - finns det självfallel ett sammanhang mellan avspänningen och hur del framlida Europa kommer atl gestalta sig. Jag höll mig till den aktuella situationen, om vad som händer med den fas av ett europeiskt samarbele som vi nu är inne i och som nalurliglvis inte begränsas lill åren 1972-1974, ulan som bara befinner sig i ell inledande sladium. Om del endast blir ell magert resultal, vilkel vi väl får räkna med all den andra fasen mäsie betecknas som - i varie fall blir del inte eu .särskilt lysande resultat - så är det ur avspänningssynpunkt bättre än all konferensen bryter samman och det inte blir någol resultal alls. vilkel skulle vara ett hol mot avspänningen.

Så bedömer jag del i den aktuella situationen, men jag är ense med herr Bohman om att det för framliden är självklart att vi som tillhör demokratierna i Europa gärna vill att medborgarna i länderna i öst också skall få samma möjligheler lill en fri tillvaro i alla avseenden. Atl det på sikl skulle påverka möjligheterna lill fred i Europa och i världen, det tror jag. Vi skall arbeta för del, men vi skall inte inbilla oss att vi uppnår det resultatet genom den andra fasen av den europeiska säkerhetskonferensen. Det är bättre med en mager förlikning än en fel process, kanske man kan säga.

Herr Bohman slällde en direkt fråga till mig om del lal som Torsien Nilsson höll i Helsingfors. Del talei slår jag helt bakom. Jag har en

105

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

känsla av atl herr Bohman blandar ihop två saker. Vår samhörighet med den demokraiiska väriden behöver vi ju inte diskuiera. Där har väl ingenting hänt i den svenska utrikespolitiken. Vad vi diskulerar -jag tror varken att stormaklslägrd eller småslatslägret missuppfattar oss - är om vi som neutral alliansfri stal bör höja vår slamma och säga vad många skulle vilja säga men inie säger, nämligen all förulsaiiningen för fred och avspänning inie bara är atl de stater, som är övermäktiga de små staterna, upprätthåller fred inom ett visst område genom sina väldiga resurser. Vi lycker om freden men vill - och det är där vi anklagar både Amerika och Sovjet - atl de själva eller med hjälp av internationella organ samtidigt försöker lösa de grundläggande problem som ulgör orsaken lill oron på Cypern, i Mellersta Östern och i andra områden av väriden.

Jag tror del är viktigt atl ett fritt land som Sverige vågar säga della. Del kan icke vara något fel i att kritisera de makter som t. ex. i Mellersta Östern ställer vapen lill båda sidornas förfogande - bättre vapen, mer vapen; en ständig eskalering av möjligheler till krig på hög teknisk nivå - och som har del fulla ansvaret för vad som sker genom deras handlingar, för all de inte mer satsar pä att hjälpa till att lösa de grundläggande problem i Mellersta Östern som sländigi gör all del blir krig. Vi vill att de mer än nu förankrar sin aktivitet hos de internationella organen och FN.

Jag kan inte finna att del är någon felaktig svensk utrikespolitik och jag kan framför allt inte finna att del är någon ny svensk utrikespolitik.

106

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Om avspänningsbegreppels reella innebörd är vi nu tydligen i stort sett överens, även om del var svårt att få klart för sig vad utrikesministern egentligen menade.

Utrikesministern säger sig ha svårt all förstå min hänvisning till Torslen Nilssons anförande och framför alll lill vad denne yttrat om Sveriges samhörighet med det demokratiska lägret. Men vi får inte glömma bort atl alla demokraiiska stater i dag har en fri marknadshushållning, det som med vanligt förenklal språkbruk brukar kallas för kapitalism. Om man ensidigl angriper det systemet angriper man också demokratier som företräder del syslemet. Vad jag framför allt har reagerat mol är den slarvighei i tanken, i analysen och också i framförandel med vilken den här nya doktrinen ofta presenterats. För atl ge dl exempel vill jag ålerge någol av vad statsrådet Lidbom sade inför FN:s generalförsamlings tredje kommitté: "Den ekonomiska imperialismen är i hög grad knuten lill stormakterna i den industrialiserade världen, men den är också myckel nära lierad med del privata kapitalet och de multinationella företagens

verksamhet.- Små stater under utveckling beror för sin framlid av

främmande kapital. Det kapitalet erbjuds ofta av de stora multinationella

bolagen.-- På ett eller annal sätt kommer framtiden oivivelakligt

all planeras, men frågan är: av vem? Delta är en fråga som varje stat

måste ställa sig. Skall nationerna planera efler människornas behov? Eller skall de överlåta planeringen åt de jällekonglomerai som de största multinationella företagen representerar? Enligl min mening kan del bara finnas ell svar pä den frågan. Vi måsie alltid först och främsi la hänsyn

lill del allmännas intressen och inte lill den privata vinslen. De

två stormakterna säger sig ha ell särskill ansvar för freden. 1 kraft av det ansvaret anser de sig ibland ha rätt alt lägga sig i poliliken i vilkel land som helsl i varje hörn av världen.

Den avspänning mellan stormakterna som f n. råder hälsar vi med lillfredssiältetse. Men risken är au stormakterna betraktar varje genomgripande förändring som hol mot lugn och ordning.

Därför finns det i avspänningen elt konservativt element, som tenderar
all bevara status quo-- ."

Kan någon uttrycka sig mera slarvigt än vad herr Lidbom här gjort? Jag undrar om ulrikesminislern Sven Andersson verkligen har läst igenom anförandel innan del hölls. Del företer en brist pä logisk skärpa och klarhet som är utomordentligl förvånande. . Jag lycker all utrikesministern själv i sill försvar för den nya doktrinen gjorde sig skyldig lill den dualism somjag här kritiserat. Supermakterna skall inte lägga sig i lösandet av konflikter. Men de skatt när del gäller Mellersta Östern och Cypern göra mycket mera än vad de hittills gjort. De skall angripa även de grundläggande sociala och ekonomiska problemen ty blott därigenom kan de åsladkomma en lösning även av de rådande miliiära moisäliningarna, helle dd ju.

Ulrikesminislern kriliserade attlså siormakierna för all de inie har gått mycket längre än vad de gjort där ute. Då skulle de ha nått en lösning, menade han. Men hur hänger della egentligen ihop med den samtidigt framförda icke-inblandningsleorin?

Jag står inte här och försvarar stormakterna eller supermakterna. Tvärtom. Vad jag kritiserar är den brist på logik och skärpa som - av skäl vilka jag inte vill gå in på - har kommit alt karakterisera del senasle årets svenska utrikespolitiska deklarationer, vilka bryter så kapitall med de uttalanden som Torsten Nilsson och nalurliglvis tidigare Östen Undén gjorde.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Herr utrikesministern ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror atl herr Bohman har fel när han talar om förändringar i den svenska poliliken. Del är förändringar i del inlernalionella lägel. De problem som vi diskulerar här var inte akluella på samma säll när utrikesministern helle Torslen Nilsson, inie ens när ulrikesminislern hette Krister Wickman.

Del lal som slalsrådel Lidbom höll i FN och som jag visst hade läst och även godkänt har jag visserligen inte framför mig här, men vad Lidbom tar upp där är ju något som har blivit aktuellt under de senare åren i den internationella debatten, nämligen de multinationella företagen och del inflytande som dessa har över en lång rad staters ekonomi. Stats-

107

Nr 127 rådet Lidbom påpekar att de många tidigare kolonierna, som är fria nu,

Fredaeen den ' '" '°"°"''' " ä"" bundna av bl. a. de multinationella företagen från

22 november 1974 " gamla moderiandet. Del går nog atl ta fram åtskilliga exempel på

_____________ inte minsl della förhållande. Och del gäller inie bara de amerikanska

Ang. säkerhets- och mullinaiionella förelagen ulan i hög grad de europeiska från de gamla nedrustningsfrågor- europeiska kolonialmakierna.

na Jag iror inie del är slarvighei i tankegångarna, som herr Bohman påstår,

ulan jag tror all del är en ganska konsekvent genomförd argumentering, naturligtvis för all påvisa dessa ekonomiska intressen som finns genom de multinationella förelagen.

När det gäller stormakternas agerande i Mellersta Östern säger vi både-och,dvs. att stormakterna genom alt förse dessa områden med praktiskt tagel alla de vapen som finns där och ytterligare öka på vapenlagren tagit på sig ell ansvar som i första hand är stormakternas. Därför är del naturiigl all de skall försöka återställa freden. Men det går inte atl skapa varaktig fred bara genom all föra nya vapen till dessa områden och sedan försöka alt genom diplomatiska påtryckningar år efter är hålla båda parterna stilla med dessa arsenaler av vapen, utan stormakterna måsle försöka medverka lill en lösning av de grundläggande frågor som gör all del är konfiikl i områdei. Jag kan inte se atl det är dualism. Man måsle säga både-och när det gäller konfiiklen i Mellersta Östern.

Hen ULLSTEN (fp):

Herr talman! Den här debatten har som bakgrund en värld i oro, som redan har beskrivits. Siluaiionen i Mellanöstern balanserar återigen på randen av krig. De ekonomiska svårigheterna i oljekrisens spår drabbar land efter land. En halv miljard människor i u-länderna sväller, liolusenlals dör varie dag.

Många av de oroshärdar som försvunnil från lidningarnas försla-sidor har fördenskull inte upphört all vara problem. USA:s Irupper har lämnal Vielnam, men vielnameserna har inie fåll någon fred. Om Laos och Cambodja skrivs del inie heller särskill myckel längre, men vore det människornas ofrihet och nöd som räknades borde vi självfallel intressera oss för dessa länder lika myckel som lidigare.

Ändå borde del egeniligen inie - för alt anknyta lill den debatt som ulrikesminislern och herr Bohman nyss fört - vara oron som sådan som oroar oss. Det är dess orsaker som måsle vara det viktigaste. Del är klart all en stabil värld är bättre än en instabil värld. Men jag kan inte anse all vi fördenskull skall ha status quo och lugn som enda mäl. Det skulle betyda att vi motsatte oss också sådana förändringar som är nödvändiga för alt fier skall fä sin frihel, för att fler skall kunna äta sig mätta.

Ändå är det just strävandet efter staus quo som i hög grad präglar
stormakternas politik. USA och Sovjet har delat in områden av världen
i inlressezoner, inom vilka de anser sig ha rätt atl vaka över en stabilitet
108 som gagnar deras egna poliliska och ekonomiska iniressen.

Det är de små nationernas och de ofria folkens protester mol de här anspråken från stormakternas sida som är bakgrund lill de flesta av efterkrigstidens konflikter.

USA:s och Sovjets krav på hegemoni tar sig naturligtvis olika uttryck.

Den kommunistiska superdiklaluren har demokralin, den fria kritik-rätten, den enskildes frihel, som sin främsta fiende.

Vi får en påminnelse om det den 10 december när Alexander Sol-zjeniisyn kommer lill Nobelfesten i Stockholm,förpassad från sill hemland för all han vågat säga och skriva sådant som de styrande inte vill höra eller se och ulan möjlighet alt återvända.

Behandlingen av Solzjenilsyn är sovjelsregeringens svar på frågan vad man menar med kulturell frihet och människors rätt att röra sig fritt. Hävdandet av dessa friheter är ett av målen för den avspänningspolitik som diskuteras vid den europeiska säkerhetskonferensen, som det redan talats om i den här debatten.

Jag hoppas, herr lalman, all del är länkl som ett understalemeni när utrikesministern säger all förhandlingarna i den delen "visal sig vara betydligt mer tidskrävande än någon förutsåg".

Sovjetsyslemel kräver lydnad av sina medborgare, inte frihet all vara med och påverka sina egna livsbetingelser. Sovjets närmaste i del internationella umgänget är inte allierade, de är lydslater.

Den amerikanska utrikespolitiken borde, om USA eftersträvade atl leva upp till sina egna demokraiiska traditioner, innebära all man bjöd kommunistdiktaturerna motstånd genom atl stärka demokratin i andra delar av världen. Jag håller med herr Bohman om atl demokratier skall slåss för demokrali. Men dess värre måste vi konstatera atl vi har sett ganska litet av den sorlens amerikansk utrikespolitik sedan andra världskriget.

USA:s slöd lill Israel är i dag en viktig garanti - kanske den viktigaste - för den judiska statens möjligheler till fortsatt existens.

Men där del passat den amerikanska stormaktens strategiska iniressen atl stödja diktaturer och passivt åse eller aklivi medverka lill demokratiers fall, tycks man inte ha tvekat.

Den vacklande grekiska demokralin kunde ha räddals 1967 om USA valt atl ge den sitt stöd. Men del var inte en demokratisk utpost i östra Medelhavet som blev det viktiga. Grekland blev viktigare som bas för den amerikanska medelhavsfloUan. Kravei på mililär stabilitet dominerade, dä som nu, och för del mälel framstod Giorgios Papadopolous' överstar som en bättre garant än Giorgios Papandreous vacklande centerunion.

All grekerna kunde gå till val för första gången pä lio är i söndags, all kommunislerna kom till korta i del valet, alt landel är kvar i den västerländska gemenskapen - ingeniing av detta har de några andra kämpande demokratieratt tacka för. Det är helt och hållel deras egen förtjänst.

Del blev Cypernkrisen som utlöste den grekiska miliiäriunians fall. Pä någol säll är delta lilla örike i östra Medelhavet dl av de mesl tragiska exempel på slormaklsdiplomatins cyniska spel. Baind strategerna i Wash-

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

109

Nr 127 ington och Moskva, i Ankara och Alen var del lydligen ingen som

Fredagen den kunde förstå att detta välplacerade basområde också var en nation där

22 november 1974 "Människor levde och verkade.

--------------- För den stormakt, inom vars intresseområde Cypern råkat hamna.

Ang. säkerhets- och framstod president Makarios' försök all hävda sitt lands integritet som

nedrustningsfrågor- eu hot. En delning av ön med dess bara 600 000 invånare mellan två

na pålitliga NATO-allierade vore bällre för stabiliteten i området. Ett stort

land som USA har rätt atl slåss för sina nationella intressen, ell litet

land som Cypern får finna sig i att andra bestämmer.

Resultatet blev en tragedi. Motsättningarna mellan öns båda natio-naliletsgrupper, som kanske kunde ha fått en lösning, har blivit definitiva. Mer än hälften av öns grekcypriotiska befolkning lever som fiyktingar i sitt eget land. De saknar utkomstmöjligheter och har knappt tak över huvudet. Den turistnäring som var öns viktigaste inkomstkälla är slagen i spillror. Famagusta, Kyrenia och Limassol, lill för mindre än dl år sedan populära turistmål, har förvandlats till spökstäder.

En hel nation har krossals till smulor, för den internationella stabilitetens skull.

Också i ett annat av USA:s intresseområden, Latinamerika, har kravet pä polilisk lag och ordning, sett ur Washingtons synvinkel, fordrat sina offer men aldrig lett till några framsteg - sett ur demokratins synvinkel. Allenderegimen blev inte gammal. Den gjorde många misslag, men ingav mer av hopp.

Rädslan för förändring krävde all chilenarna skulle styras av en primitiv och brutal militärjunta.

Många kanske lycker all detta är fåfäng kritik. Stormakterna rår vi inte på. Deras utrikespolitik har alltid styrts och kommer alllid alt styras av deras egna nationella intressen, ideologiska och ekonomiska.

Kritiken är ändå nödvändig. De storas utrikespolitik angår också de små, på samma säll som vad de siarka inom en nation gör angår de svaga. All låta kritiken tystna är all underkasla sig.

Dessulom - och del kanske vi har anledning alt påminna oss då och då - ingår också vi själva bland de starka, inte när det gäller super-diplomati, men när del gäller rikedom.

De flesta länder är fattigare än Sverige. Vi har råd och möjligheler all förbruka tiofall, ibland hundrafall, mer av energi, livsmedel, naturresurser och andra förnödenheter än majoriteten av jordens befolkning.

Vi har råd all ge ombonade bosläder, ulbildning och sysselsättning ål alla.

När de faltiga ländernas ekonomi krossas av höjda oljepriser, kan vi klara oss genom all ta bällre betalt för våra exportprodukter.

Som välståndsland är Sverige en stormakt.

Vi reagerar också mycket riktigt som en stormakt, dvs. vi tänker i
första hand på oss själva, pä våra egna iniressen. Andras sväll och svå
righeter angår oss bara marginellt.
110 Vi vet t. ex. all de faltiga länderna just nu har ett extra biståndsbehov

på uppskattningsvis 20 miljarder kronor. Men vi ger ingeniing extra, vi ger inte ens vad vi lovat i högtidliga utfästelser.

Sverige hade en ovanligt bra skörd i år. Vi fick dl spannmålsöverskott pä 1,5 miljoner lon. Det är, som Gunnar Helén påpekade häromdagen, lika myckel som Bangladeshs underskoll genom översvämningarna.

Men vi håller på vårt, precis som stormakterna. Vi säljer i första hand till dem som kan betala. Några proceni av värt överfiöd skänker vi bort under stor polilisk pompa.

När någon säger lill vår regering all vi borde göra mera skyller den pä all de andra rika också är snåla. Därför har FN-maskinerid gått i baklås, och den stora biståndsfond som diskuterades i New York i våras blir kanske inte av, i varje fall inte sä snart som man hade tänkt sig. Det beror på att de stora industriländerna lurpassar på varandra, säger man från svenskt håll; och deltar själv med liv och lust i detta turpassande.

Frän folkpartiets sida föreslog vi häromdagen i en motion all Sverige skulle ge 500 miljoner extra i bistånd till de hårdast drabbade länderna del här budgetåret. Den molionen fick vi inte väcka. Det ansågs inte finnas några formella möjligheter till det. Det fanns inte någon proposiiion alt hänga upp den pä, och atl hänvisa till under riksdagen inlräffad särskild händelse gick inte för sig.

Ändå var det ganska myckel som hade inträffat - del var all Bangladesh genom översvämningskalastrofen förlorat mat för mer än sju miljoner människor ulöver de stora underskott som man "normall" har, att hälften av de utfästelser om bidrag som gjorts lill FN:s olika kalaslrofprogram fortfarande återstår all infria, all Sverige samtidigt, som jag nyss nämnde, fått en rekordskörd, atl regeringen inte brytt sig om all fullfölja riksdagens beslut om en extra svensk insats.

Vad som är "händelse av siörre vikt" bedöms så olika. Solidariteten har sina gränser och känslan för människovärde varierar med avståndet, också bland oss svenskar. Del är ingen ny iakttagelse, men del finns kanske anledning alt påminna om den dä och dä, så alt vi inte går omkring och tror oss vara myckel bättre än alla andra.

Väridens falliga sväller trots atl jorden fiödar av resurser. Alt åsladkomma en rättvis fördelning av de resurserna har alllid visal sig vara svårt; all använda dem lill vapen har alltid legat desto närmare till hands.

Närmare 1 000 miljarder svenska kronor går jusl nu lill miliiära ändamål, framgick del av utrikesministerns anförande nyss.

I en FN-resolulion proklamerades 1960-talel som del första uiveck-lingsårliondel. 1 ell annal FN-papper läste jag häromdagen all vad man framför alll kommer all minnas 1960-lalet för är alt det "var då som stormakternas kärnvapen utvecklades och mångfaldigades därhän att enbart bråkdelen av arsenalen skulle kunna utsläcka alll liv på jorden; för alt utvecklandet av ballistiska raketer och fulländandet av styr- och konlrollsyslem gjorde varje plats på jorden lillgänglig för noga beräknade anfall med nukleära sprängladdningar och för all rymdteknologin skapade en ny dimension inom områdei för mililär kommunikation och över-

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

111

Nr 127 vakning. Kort sagt kommer årtiondet all bli ihågkommel för all kapp-

Fredaeen den rustningen under denna lid kännetecknades av en leknisk utveckling

22 november 1974 "" '° ' många former, att de blir för talrika att uppräknas."

--------------- Vad har då de nedrustningsåigärder som utrikesministern nämnde i

Ang. säkerhets- och sitt anförande, och som han sade "måsle hällas levande ulan all kravei
nedrustningsfrågor- pä realism eftersatts", lett lill? Jo, till ett resullal rakt motsatt dd avsedda,
na om man betänker alt de förhandlingar som länge pågätt i Geneve enligl

den s. k. McCloy-Zorinöverenskommelsen skulle syfta lill "allmän och fullständig avruslning". Upprustningen har aldrig i historien varit sä enorm - krigsperioderna icke undantagna - som under de senaste årtiondena. Och de regeringar ä vilkas vägnar McCloy och Zorin utställde sitt högtidliga löfte om avruslning, Sovjet och USA, har gått i spetsen för denna upprustning.

Visst kan vi säga alt nedruslningsförhandlingarna lett till atl del inte blev ännu värre än del har blivit, om vi vill se litet optimistiskt pä saken, och del har vi för all del anledning atl göra. Del är t. ex. rikligl som utrikesministern sade i sitt anförande, att ännu ingen av dem som undertecknat icke-spridningsavtalel anskaffat kärnladdningar eller kärnvapen i strid mot fördraget.

Det är också vikligl all de slaler som har kärnvapen och som undertecknat del partiella provsloppsavtalet därmed förbundit sig all avslå från kärnsprängningar ovan jord och under vallen.

Del är också bra alt stora delar av Laiinamerika proklamerats som kärnvapenfri zon och alt arbelel i Geneve för en lid sedan resullerade i en konvention som förbjuder användningen av s. k. bakleriologiska stridsmedel. Del är över huvud laget bra all man diskulerar nedrustning. Men den realism som utrikesministern påbjöd tvingar oss inse atl resultalel blivit myckel magert. Icke-spridningsavtalel har inte hindrat världens totala kärnvapenarsenal att växa med kusligt höga tal när det gäller sprängkraft.

Det har inte hindrat Kina och Frankrike från att bli medlemmar i den s. k. kärnvapenklubben, och Indiens kärnsprängning förra årel må bevisas ha aldrig så fredliga avsikter. Faktum kvarstår atl Indien, precis som herr Wijkman sade nyss, med denna kärnsprängning tagit ett jättekliv mot möjligheten atl självi tillverka atomvapen och alt man provocerat andra länder att följa efter.

Utrikesministern har beskrivit hur Sverige på ell förtjänstfullt sätt -
som jag tycker - tillsammans med mänga andra stater verkar för all
hindra kärnvapnens spridning. Det sker genom atl vi själva är med i
icke-spridningsavtalel, genom att vi lägger restriktioner på vår expon
av ulruslning för kärnreaklorer och genom alt vi verkar för ell förbättrat
skydd vid internationella transporter av reaklorbränsle. Man har också
nu, som här har nämnts flera gånger, tagit upp den gamla tanken på
en internationalisering av hela hanteringen av kärnreaklorbränsle.
Men, herr talman, eftersom mänga vikliga länder avsiktligt har ställt
"2 sig utanför icke-spridningsavtalel och ett av dessa länder, Indien, nyligen

t. o. m. har skaffat sig kärnladdningar, sä måste man fråga sig om det verkligen räcker med de hinder som man försöker lägga i vägen för kärnvapnens spridning.

Inför den internationella konferens som i maj i Geneve skall granska jusl icke-spridningsavtalel finns därför anledning att också fundera på vad som skulle kunna göras åt det egentliga problemet, dvs. orsakerna till att en rad stater vill ha kvar möjligheten att skaffa kärnvapen. Det finns, tycker jag, anledning att fundera på vad som skulle kunna åsladkommas t. ex. genom stöd åt tankar på större - och fler - kärnvapenfria zoner och kanske också genom stöd ät utfästelser från kärnvapenstater att inte sätta in atomvapen mot stater utan kärnvapen.

Nedrustningssträvandena går ytterst ut på att göra vapen överflödiga. Det kan tyckas, som jag redan har sagt, vara en fåfäng strävan - och är del kanske också. Vad man hittills åstadkommit är vät egentligen bara överenskommelser om att inte använda vapen, vapenteknik och vapenexperiment som stormakterna funnit överflödiga för egen del men som man vill hindra andra att utnyttja.

I den grymma värid vi tvingas leva i kanske de försök som pågår att i konventionernas form försöka framtvinga en utmönstring av de mest bestialiska resultaten av vapenforskningens landvinningar är vät så realistiska.

Ambitionerna är inte höga. Vapen skall vara effektiva, men de skall inte vara mer effektiva än det militära syftet kräver. Vad man just nu arbetar med i FN och i Röda korsets regi och med energiskt deltagande från svensk sida är försök att förbjuda "onödigtvis grymma och urskilj-ningslöst verkande" vapen eller vapensystem.

Trampminor som inte bara försätter soldater ur stridbart skick genom benskador utan som konstruerats för att också kunna slita sönder un-deriivet hör hit. Kulbomber med så stor räckvidd att de gör det omöjligt att skona civila mål ingår i arsenalerna. Där finns också s. k. höghastighetsvapen, vars kulor sliter sig genom kroppen och inte bara gör ett hål. Napalm och andra brandbomber hör hit men också användningen av konventionella bomber i sådan omfattning att de åstadkommer eld-stormar, som förstör allt i sin väg och dödar tiotusentals civila på de sätt som invånarna i tyska och japanska städer fick uppleva under andra väridskriget.

Hoppet om att de här försöken skall lyckas knyts naturiigtvis till att de vapen man diskuterar med en pä militärt håll generös term kallas "onödiga". Man accepterar från militärt håll att det går att föra krig även utan dessa vapen, förutsatt förstås att motsidan också avstår frän dem.

Frän USA:s sida har intresset för förhandlingarna ökat sedan de drog sig tillbaka från Vietnam. Där hade man länge tillgång till ett utmärkt experimentalfält. Förmodligen är man också ganska nöjd med resultatet. Den sovjetiska attityden tycks ha ändrats i den andra riktningen efter Vietnamkrigets slut. Det är politiskt inte lika matnyttigt att tala om

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

113

8 Riksdagens protokoll 1974. Nr 126-127

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

dessa saker när udden mot den andra supermakten inte blir lika tydlig, när det man talar om lika väl kan vändas mot en själv.

På det hela taget tycks dock en viss islossning ha inträffat. En expertkonferens i Luzern nyligen förde frågan några steg framåt, och jusl i dag väntas FN komma att anta en resolution som uppmanar regeringarna att åtminstone överväga förbud mot vissa i den här resolutionen närmare specificerade vapentyper.

Den uppmaningen riktar sig också till Sverige. För det ar inte bara andra länders vapen jag beskrivit - vi har själva många av dem. Regeringen har nyligen tillsatt en nämnd som skall göra en granskning av vad som döljer sig i de svenska vapenförråden.

Jag hoppas, herr talman, alt det leder till en utmönstring av de värsta hemskheterna. Vi behöver t. ex. inte stå i första ledet när det gäller atl införa höghastighetsprojektiler.

Vill vi hävda oss som internationellt samvete måste vi vara beredda att själva leva upp till de krav vi ställer på andra.

Det gäller på det här området, och det är en lika motiverad uppmaning när det gäller att hindra den svält som drabbar fatligväridens människor med samma grymhet som ett häriande krig.

114

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr talman! Frågan om nedrustning och icke-spridning av kärnvapen är avgörande för krig eller fred i väriden. Del finns alltså alla skäl för den svenska riksdagen att återigen debattera dessa viktiga frågor. Men debatt är en sak, verkligheten är en annan. Verkligheten är den atl vi tyvärr har små möjligheter att själva påverka ulvecklingen mol nedrustning och att sätta stopp för fortsatt spridning av kärnvapen. Vi kan inte själva göra så mycket, men i samverkan med andra mindre stater kan vi måhända åstadkomma vissa resultal.

När det gäller bedömningen av den europeiska säkerhelskonferensens resultat delar jag i stort sett utrikesministerns uppfattning. Jag tror alt vi skall vara litet försikliga med atl definitivt utdöma dess belydelse och dess resultat. Det kan ju vara värt att påminna om alt många av de frågor som säkerhetskonferensen ursprungligen var avsedd all försöka lösa - bl. a. förhållandet mellan de båda tyska staterna - löstes på bilateral basis redan innan konferensen tog sin början.

Det är naturiigtvis beklagligt atl de svenska förslag som framlagts vid konferensen ännu inte vunnit allmän anslutning. Särskilt gäller det de s. k. förtroendeskapande åtgärderna, något som ju också utrikesministern nämnde. Jag vill uttrycka den förhoppningen att Sverige konsekvent och kraftfullt fortsätter sina försök att åstadkomma resultat också på dessa områden.

I nedruslningsförhandlingarna i Geneve har vi, som vi här hört nämnas, aktivt deltagit och våra insatser har i varje fall inte gått spåriösl förbi. Samtidigt som det finns anledning att notera det finns det lika slor, ja större, anledning att notera att del ännu är så mycket kvar att göra

att vi inte för ögonblicket får slå oss till ro med vad som hittills uppnåtts.

Det är lätt all föra fram pessimistiska tankegångar om nedrustning. Men man får också observera atl det är mycket svårt alt nå framsteg, och jag tycker att det är på sin plats - inte minst efter herr Ullstens rätt pessimistiska ord om nedrustningen - alt framhålla alt det gjorts vissa framsteg som det vore fel alt beteckna som små; det är stora framsteg. Jag erinrar om förbudet mol testning ovan jord av kärnvapen, om icke-spridningsavtalel och om avtalet att yttre rymden inklusive månen icke får användas för slridsändamäl. Jag erinrar vidare om förbudet mol massförstörelsevapen på havsbottnen. Vi har dessutom Antarklis-avtalel och TIaielolcoavtalet för all nämna det mest betydelsefulla som skett under denna tid. Det inger i varje fall någon optimism all man har kommit till dessa resultat.

Supermakternas försök all inom ramen för de s. k. SALT-överenskom-melserna sälta ett tak för ruslningsnivån är givelvis positiva. Men del vore atl tura oss själva om vi påstod atl denna strävan skulle utgöra någon sorts garanti för fortsatt avspänning och framtida nedrustning. Vi tvingas i stället konstatera atl upprustningen fortsätter. SALT-över-enskommelserna sätter fortfarande elt tak vad beträffar kvantiteter, men det finns inga hinder för supermakterna all göra en kvalitativ upprustning, dvs. alt under det tak som finns yllertigare förbättra och - som del heler - förfina sina vapensystem. Denna sorts upprustning är kanske lika allvariig som den kvantitativa. Del var de s. k. SALT II som försökie sätta stopp också för den kvalitativa upprustningen, men SALT II blev i viktiga delar ett misslyckande.

Dd finns anledning att påminna om delta. Vi kan inte överiåia ål supermakterna själva att göra upp i nedrustningsfrågan. Den saken har påpekats tidigare i denna deball fiera gånger. De små staternas säkerhet blir inte siörre av att supermakterna kommer överens om hur mänga kärnslridsspetsar de skall ha. Den militära teknologin rasar vidare i oförfärat nit och i accelererande tempo. Den måste sättas under kontroll - under hård kontroll! Och den kontrollen kan bara åstadkommas genom internationell samverkan, genom den samverkan som Sverige aktivt deltar i, t. ex. i nedruslningskommissionen i Geneve. Men del måste lika mycket vara en uppgift för de mindre slalerna i FN att öka trycket på supermakterna, att åsladkomma konkreia resultat och atl få till stånd en verklig nedrustning.

Upprustningen pä den konventionella sidan är ell hol mol världsfreden. Ett om möjligt än större hot är spridningsriskerna när del gäller kärnvapen. Kärntekniken och därmed kärnvapentekniken behärskas nu i teorin av en lång rad stater. Del har ju påvisats att ytterligare ell tjugotal stater kan ha möjligheter att få fram kärnvapen. Steget från teori titt praktik är inte långt - man måste säga tyvärr - i dessa sammanhang. Vi kan inte bortse ifrån atl slaler, som av olika anledningar - med rätt eller orätt - känner sig hotade till sin existens, kan besluta om all tillverka och i värsta fall också använda kärnvapen för all möta del av dem upp-

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

115

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

116

levda hotet. Det är den realitet vi måste se i ögonen, och det är den verklighet vi med alla medel som står till buds måsle försöka förhindra.

Indiens kärnvapensprängning var ödesdiger. Vad som förmådde Indien till detta steg kan man spekulera i, men resultatet kan bli atl andra länder som i dag inte har kärnvapen kan känna sig mera fria att skaffa sådana. Det är förvisso anmärkningsvärt att ett land som Indien har funnit anledning att satsa sina mycket begränsade resurser på utveckling av kärnvapenteknik, när andra problem bokstavligt talat står framför ögonen på varje indier och på hela väriden. I den moraliska aspekten är den indiska kärnvapensprängningen en ren utmaning. Men internationell moral är en sak, säkerhetspolitik tydligen en annan.

Det är med största beklagande man konstaterar att Frankrike fortfarande inte har accepterat icke-spridningsavtalel. Frankrike var en av de 51 signatärmakterna i Förenta nationerna och har således varit med i organisationen under hela dess existens. Att man då ställer sig ulanför en så viktig konvention är bara att djupt beklaga.

På samma sätt beklagar jag att folkrepubliken Kina inte har anslutit sig lill icke-spridningsavtalel. Men jag kanske kan uttala en liten förhoppning om att folkrepubliken Kina, eftersom detta stora land inte har varit representerat i Förenta nationerna någon längre tid, i allt större utsträckning kan ansluta sig titt internationella avlal om fred och säkerhet. Del är också min förhoppning att Kina så småningom i varje fall skall kunna ansluta sig till såväl icke-spridningsavtalel som titt tesiförbudet och en det andra viktiga avtal.

Från centerns sida har vi det största förtroende för det arbete som lagls ner och hela tiden pågår i Geneve. Riskerna för alt det indiska exemplet kan mana andra nationer till efterföljd gör det angelägel att vårt arbete i nedrustningsfrågan bedrivs med oförminskad intensitet pä alla internationella plattformar som erbjuds. Kärnvapenklubben får helt enkelt inte tillåtas atl bli större.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp en fråga, som vi inom centern ser på med stor oro. En fortsatt utbyggnad av kärnkraften för fredlig användning i stora delar av väriden är otvivelaktigt också ett steg på väg mol en spridning av kärntekniken, som på sikt kan leda till spridning av kärnvapen. I sitt interpellationssvar visade utrikesministern pä åtskilliga svårigheter i detta sammanhang. Om kontrollen genom IAEA:s försorg sade han:

"Kontrollen syftar titt atl klariägga att klyvbart material används för fredliga syften, och således förhindra att stater framställer kärnladdningar i det fördolda."

Han sade vidare att till buds stående medel måsle prövas för atl förhindra spridning av kärnvapen. Det instämmer jag helt i.

Utrikesministern tillade, som svar på herr Wijkmans interpellation, atl han finner del angeläget "att åtgärder också vidtas för att öka del fysiska skyddet av nukleära anläggningar och av del klyvbara materialet i lager eller under transport. Ökat skydd av nukleära anläggningar innebär

att man kan minska sabotagerisker och förebygga stöld av klyvbara material."

Slutligen sade utrikesministern: "Av vad jag nu har sagt framgår att kärnkraftsutbyggnaden runt om i väriden kommer att ställa oss inför stora problem. Kraftreaktorerna kommer att producera avsevärda mängder plutonium. Även om detta plutonium inte är detsamma som vapenplulonium torde det dock kunna användas för tillverkning av kärnladdningar." Jag instämmer i detta fall helt med utrikesministern.

Det är så mycket mera förvånande att såväl moderater som socialdemokrater med sådan väldig iver arbetar för att vi inom vårt eget land skatt bygga ut kärnkraften, trots att säkerhetsriskerna är mycket stora, trots all vi inte har löst avfallsfrågan - problem som inger den allra största oro. De i vårt land och andra länder som kräver en snabb utbyggnad av kärnkraften måste ha dessa risker för ögonen. Deras politik kan leda till att avtalet om icke-spridning av kärnvapen urholkas. En sådan utveckling måste också den förhindras. Det gör det dubbett angeläget atl, så alt säga, öppna en ny front när det gäller att bekämpa spridningen av kärnvapnen. Den nya fronten heter: Stopp för fortsatt snabb utveckling av kärnkraften - hårdare satsning på alternativa energikällor som inte medför samma risker som kärnkraftsutbyggnaden.

Möjligheterna atl koppla en snabb utbyggnad av kärnkraften till utvecklandet av kärnvapen är i dag sådana att de borde stämma såväl socialdemokrater som moderater och andra som vill bygga ut kärnkraften titt eftertanke. Det går inte att komma ifrån detta samband. Om socialdemokrater och moderater vill driva fram en snabb utveckling av kärnkraften här i landet och, förmodar jag, inte har några invändningar mol alt en sådan ulbyggnad kommer till stånd internationellt - om Sverige är framåt pä delta område kommer säkert andra tänder också att arbeta så mycket som möjligt på att få kärnkraften utbyggd - ja, då tycker jag det finns anledning att de klargör hur de ser på detta samband och hur de tror alt det problem som sambandet innebär skall kunna bemästras.

Det var intressant att höra herr Wijkman citera statssekreterare Thorssons anförande, där hon visade hur nära nog omöjligt det är att etablera någon effektiv kontroll. Herr Wijkmans anförande i övrigt var också sådani atl jag bara väntade mig att det skulle utmynna i en skarp varning även från hans sida för ulbyggnad av den fredliga kärnkraften. Men någon sådan kom tyvärr inte.

Herr Ullsten kriliserade det faklum att den motion som folkpartiet ville väcka om 500 miljoner till världsvälten icke accepterades av riksdagen. Det är dä bara att konstatera att riksdagen efter mycket kort debatt utan votering beslöt att propositionsordningen var den riktiga.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Hen WIJKMAN (m):

Herr talman! Jag tycker inte att det herr förste vice talmannen anförde mot regeringspartiet och moderaia samlingspartiet närdet gäller den civila kärnkraften skall få stå oemotsagt i protokollet. Herr Bengtson hävdar

117

Nr 127 som om det vore skrivet i någol slags bibel att här har vi de två partier

Fredagen den " '" ' P " massiv utbyggnad av kärnkraften i värt eget land

22 november 1974 " "" samtidigt varnar för de internationella problemen.

--------------- För det första har vi såvitt jag vet inte i någol parti tagit ställning

Ang. säkerhets- och till den exakta avvägningen - i vår, eller om det blir något års förskjutning
nedrustningsfrågor- - av hur energiproduktionen i framtiden skall se ut. För del andra är
na just kontrollproblemet internationellt det avgörande problemel. Jag har

icke läst in i statssekreterare Inga Thorssons tal - vare sig i det hon höll i oktober eller i det hon höll i november i New York - att det skulle vara fullständigt omöjligt all lösa detta problem. Vad statssekreterare Thorsson sysslar med är ju att försöka få fram sädana kontrollmekanismer och att förmå stormakterna och de olika mindre nationer som är i gång med den fredliga civila kärnkraften att ansluta sig lill ett kontrollprogram och att se till att plutoniet övervakas, lagras och hanteras pä ell rimligt sätt. - Det är ju hela bakgrunden till detta. Vare sig vi i vårt land har 10 eller 15 reaktorer i mitten på 1980-talet kvarstår detta inlernalionella problem, och oavsett vårt läge i ett kärnkraftsprogram tror jag all vi måsle arbeta för detta. Det vore, herr talman, naivt att inbilla sig att Sveriges eventuella moralorium på ett eller annat år skutte kunna påverka utvecklingen. Vad vi i slällel måste göra är att stötta upp lAEA och se titt alt våra höga säkerhetsnormer blir gällande också i andra tänder.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsslältelse atl herr Wijkman deklarerar alt man ännu icke tagit ställning till frågan: dä kan det vara alt anledning att tänka pä alt man bör följa ulvecklingen under den tid som återstår innan vi skall la slutlig ställning.

Beträffande påståendet alt Sverige inte skulle betyda så mycket i del internationella sammanhanget vill jag inte förringa Sveriges betydelse. Skulle vi bygga ut kärnkraften i den utsträckning som har diskuterats och som de främsta främjarna av kärnkraften vill förorda, skulle vi få så många ståltuber, all de utplacerade skutte omfatta en areal pä ungefär 7 hektar och som vi skulle behöva bevara i 700 år. Det där är inte en något vidare tilltalande framtid, vare sig ur kontrollsynpunkl eller med tanke på vad som skutte kunna "komma bort" i sådana sammanhang för alt eventuellt användas till kärnvapenframställning. Jag följer med största intresse partiernas ställningstagande till hur kärnkraften slutligen skall komma all utnyttjas i värt land.

Hen utrikesministern ANDERSSON:

Herr talman! Del är herr Bengtsons anförande som också har lockat upp mig.

Såvitt jag vet har centerpartiet varit med om att rösta för de kärn
kraftverk vi har i Sverige. Partierna har inte tagit ställning till den fortsatta
118 utbyggnaden. Jag vill erinra herr Bengtson om att för ett par år sedan

motionerade herr Bengtson här i kammaren om föriäggande av elt kärnkraftverk till Norriand.

Hen WIJKMAN (m):

Herr talman! Jag vitt bara slutligen säga till herr Bengtson att det är mycket intressanta uppgifter han kommer med beträffande avfallshanteringen. Jag är själv ledamot av den statliga utredning som sysslar med avfallshanteringen, och jag har hållit på med att försöka sätta mig in i dessa tekniskt svåra problem under ett par års tid. Uppgiften om 7 hektar och ståltuber är en totat nyhet för mig. Vad vi sysslar med i avfallsutredningen är en mycket avancerad teknik, där det högaktiva avfallet förvaras långt ner underjord, och det rör sig inte alls om sådana mängder som herr Bengtson lalar om - om man inte drar ut tidsperspektivet åtskilliga sekel framåt. Dä skulle man möjligtvis kunna komma upp till 7 hektar och ståltuber. Jag måste säga alt man omöjligt kan svänga sig med sådana lösliga tekniska påståenden i den här mycket komplicerade debatten.

I övrigt, herr lalman, skatt jag inte föriänga debatten, eftersom det ju inte i första hand är någon energipolitisk debatt.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. säkerhets- och nedrustningsfrågorna

Herr förste vice latmannen BENGTSON (c):

Herr talman! Uppgiften om de 7 hektaren har jag fått från en sammankomst direkl med ASEA-ATOM, som vät torde ha någon sakkunskap i della ämne när en sådan uppgift lämnas. Herr Wijkman kan säkert få yllertigare upplysningar från ASEA-ATOM, om han så önskar.

Utrikesministern säger att vi i centerpartiet har röstat för de kärnkraftverk som redan finns här. Det har vi säkerligen gjort, men del har ju på delta område varit en myckel snabb utveckling, som har gett oss skarpa varningar alt vara försiktiga med den här saken, och det är detta som har gjort att centern har en mycket mera reserverad inställning till kärnkraftens utbyggande i dag.

Vad sedan gäller motionen om kärnkraftverken som skulle förläggas på vissa platser vill jag säga att detta hände för åtskilliga är sedan, innan vi hade fått dessa skarpa varningar.

Jag tycker del finns anledning för alla partier alt beakta vilken fariig materia vi har att handskas med och därför intensifiera våra ansträngningar för att få fram fredliga energikällor i stället för denna ytterst fariiga sak som kärnkraften är.

Överläggningen var härmed slutad.

119

Nr 127 § 3 Ang. förföljelser av kristna i Tchad

Fredagen den

22 november 1974 ' utrikesministern ANDFiRSSON erhöll ordet för att besvara herr

--------------- Sellgrens (fp) i kammarens protokoll för den 13 november intagna fråga,

Ang. förföljelser av nr 338, och anförde:

kristna i Tchad Herr talman! Herr Sellgren har till mig ställt följande fråga:

"Kan statsrådet bekräfta uppgifter i svenska tidningar om förföljelser av kristna i Tchad och vilka åtgärder kommer regeringen att vidta om uppgifterna visar sig vara riktiga?"

Enligt i dag tillgängliga uppgifter från en rad olika källor, bl. a. svenska missionärer verksamma i Tchad, vilka uppgifter jag inte har anledning ifrågasätta, måste jag med beklagande konstatera att kristna tchadier blivit utsatta för svåra förföljelser. Fyra svenska missionärer som sökt bistå dem har såvitt vi förstår under några dagar satts i husarrest; denna har dock nu hävts.

De förföljelser av kristna som nu ägt rum förefaller av allt alt döma att ingå som ett led i en politisk kampanj riktad mot personer som vägrat delta i nationetta riter av delvis religiös karaktär.

Jag kan nämna att svenska pingstförsamlingar bedriver verksamhet i Tchad. De inledde sin verksamhet i landet 1967 och den omfattar bl. a. ett barnhem samt en klinik med BB i Andom i sydvästra delen av landet. Regeringen söker fortlöpande hålla sig orienterad om läget för dessa människor i Tchad. I avsaknad av diplomatisk representation i landet sker detta genom våra ambassader i angränsande länder, genom kyrkliga organisationer saml genom samarbete med andra länder. Den svenska honorärkonsuln i huvudstaden Ndjamena har i dagarna besökt Andom för att söka bistå de svenska missionärerna. Den svenske ambassadören i Lagos har instruerats bege sig till Tchad för atl undersöka lägel. Han befinner sig nu där och regeringen avvakiar hans rapport.

Hen SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag tackar för della positiva svar pä min enkla fråga.

När jag föregående vecka ställde denna fråga lill ulrikesminislern strömmade dag efter dag uppgifter in om förhållandena i Tchad - uppgifter som entydigt lalade för all något mycket allvariigt pågick i landet.

Bakgrunden tycks vara att i samband med en märklig "afrikanise-ringsprocess" har uppstått förföljelser mot infödda kristna, där man tillgriper de mest otroliga metoder. Jag vill endast nämna sådana som alt kristna afrikaner har grävts ned levande i sand med huvudena över-svärmade av termiter. En infödd evangetist sägs ha blivit insydd i en trumma, där han svalt ihjäl. Mer än 130 infödda protestantiska pastorer och kristna ledare har blivit mördade. - De svenska missionärerna har inte helt kommit undan men synes inte heller ha blivit utsatta för några allvarligare angrepp.

Detta sker i en medlemsstat inom FN, det väridssamfund som i fjol
120 högtidtighöll 25-årsminnet av antagandet av den universella deklaratio-

nen om de mänskliga rättigheterna, vilken ytteriigare har förstärkts med resolutioner om avskaffande av alla former av religiös ofördragsamhet, om att ingen skall utsättas för tortyr eller för grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Kyrkornas kommission för internationella angelägenheter har nyligen i Österrike hållit en väridskonsullalion om mänskliga rättigheter. Kommissionens ordförande, ambassadör Olle Dahlén, berättar för pressen om den stora enighet som rådde kring de frågor som behandlades och det program som antogs.

Enigheten om de mänskliga rättigheterna är global. Men vägen titt förverkligandet är tång och mödosam. Vårt land och dess regering har elt ansvar att på lämpligt sätt motverka sädana händelser som just nu tycks pågå i Tchad. Det besked som utrikesministern i dag har lämnat visar, att man verkligen har försökt leva upp till del ansvaret. Jag noterar särskilt de ansträngningar som görs pä de diplomatiska vägar vi har. Särskilt positivt finner jag det vara att regeringen, som utrikesministern säger i svaret, har instruerat vår ambassadör i Lagos att bege sig titt Tchad. Jag hoppas att regeringen även i fortsättningen håller sig informerad om förhållandena i Tchad och vidtar de åtgärder som kan erfordras.

Jag ber att än en gång få tacka för svaret.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

Överiäggningen var härmed sluiad.

§ 4 Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

Herr statsministern PALME erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara

dels herr Svenssons i Kungälv (s) den 13 november framställda interpellation, nr 156,

dels fru Jonängs (c) den 15 november framställda interpellation, nr 159,

dels herrar Ahlmarks (fp), Svenssons i Eskilstuna (s) och Wijkmans (m) i kammarens protokoll för den 13 november iniagna frågor, nr 336, 337 och 339,

dels herr Siegbahns (m) i kammarens protokoll för den 15 november intagna frågor, nr 350, 351 och 352,

dels herr Romanus' (fp) i kammarens protokoll för den 15 november intagna fråga, nr 353,

och anförde:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv har i en interpellation frågal mig om regeringen är beredd alt lämna en redogörelse för sin syn på läget i Mellersta Östern.

Fru Jonäng har frågat mig i en interpellation om regeringens syn på läget i Mellersta Östern och möjligheterna att åstadkomma en rättvis och varaktig fred i området.

121

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

122

Herr Svensson i Eskilstuna har frågat mig om min syn på Israels rätt atl leva inom säkra gränser inom ramen för en rättmätig lösning av Paleslinaproblemet.

Herr Ahlmark har frågat mig om kontakterna med president Boumedienne och PLO-ledaren Arafat.

Herr Wijkman har frågat mig om sammanträffandet med PLO-ledaren Arafat.

Herr Siegbahn har frågat mig dels om mill möte med PLO-ledaren Arafat, dels om ambassadör Edelstams uttalande i delta ämne och dels vad jag anser att arabtedarna menar med paleslinaarabernas legitima rättigheter.

Slutligen har herr Romanus också frågat mig om mötet med PLO-ledaren Arafat och om ambassadör Edelstams uttalande.

Jag avser alt besvara interpellationerna och de framställda frågorna i ell sammanhang inom ramen för en redogörelse för regeringens syn pä lägel i Mellersta Östern. Jag kommer därvid att särskilt uppehålla mig vid Palestinafrågan som nu avhandlas i FN.

Sverige har en tradition av aktivt engagemang för fred och försoning i Mellanösterns problem. Vi medverkade pä framträdande vis till de FN-beslut 1947 som ledde till upprättandet av staten Israel. Folke Bernadotte offrade sill liv när han som FN:s medlare sökte nå en fredlig uppgörelse om Palestina. Dag Hammarskjöld gjorde som generalsekreterare i FN en betydelsefull insats i lösningen av stilleslåndsproblemen efter striderna 1956 och gav då FN en ny och betydelsefull roll. Tusentals svenska soldater har deltagit i FN:s fredsbevarande styrkor och därmed hjälpt till att hindra nya krigshandlingar. Den svenske diplomalen Gunnar Jar-ring har under lång lid på FN:s uppdrag sökl jämka samman arabiska och israeliska ståndpunkter och nå en förhandlingslösning av denna far-tiga konfiikl. Dessa insatser av svenskar i FN:s tjänst bär gemensamma drag med den politik som förts av den svenska regeringen. Det väsentliga har för oss varit all arbeta för fred och försoning, vilket förutsätter all alla berörda parters iniressen beakias. Därför har vi också sökl upprätthålla förtroendefulla kontakter med alla parter. Vår grundsyn bestäms av krav pä rättvisa men också pä realism. Alla stater i området måste få känna trygghet. Palestinaproblemet, som är en kärnpunkt i Mellanösternkon-flikten, kan inte fä en varaktig lösning utan att både israelernas och palestinaarabernas iniressen tillgodoses.

Paleslinaproblemet har sin bakgrund i djupa tragedier och lidanden för alla de folk som bebor detta område och rymmer en historia av stormakters spel med folkens intressen och rättigheter. Det internationella samfundet har genom FN elt huvudansvar för problemets lösning. I det område som har det historiska namnet Palestina har två folk sin hemvist.

Israels folk lever sedan 1948 i en stat, som snart efter tillkomsten erkändes av de ledande makterna i väriden och elt stort antal andra stater. Israel har rätt till oavhängighet och säkerhet. Israels existens är en av realiteterna i Mellersta Östern. Den kan inte undanröjas ulan en

våldsam vändning som skulle få katastrofala konsekvenser långt ulanför området.

Palestinas arabiska folk har en politisk identitet. Både rättvisa och realism kräver atl del palestinska folkets nationella rättigheter erkänns. Della är inte bara en flyktingfråga utan också en politisk fråga. En lösning synes förutsätta ell territorium där självbestämmanderätten kan utövas.

I Palestina finns alltså tvä folk. Båda har sina legitima nationella intressen. De ställer båda berättigade krav atl fä dem erkända och tillgodosedda. Många människor i det ena liksom i det andra folkel ser på samma stycke jord som en del av sitt nationella hem. Del är en tragisk konflikt som tett titt en rad blodiga sammanstötningar och till våldsdåd på mänga håll i väriden fiärran frän Mellanöstern. Terrordåd mol oskyldiga människor måsle kraftigt fördömas varhelst och av vem de än begås. De kan inte rättfärdigas.

Vi stöder den i resolution 242 angivna principen om del oacceptabla i atl förvärva territorium genom våld.

Lösningen av palestiniernas problem och definitionen av deras rättigheter måste grundas pä principen om självbestämmanderätt. Vi står självfallet fast vid den garanti som säkerhetsrådets resolution 242 ger Israel all existera inom säkra och erkända gränser. Vi är övertygade om atl utan ell allmänt och öppet erkännande av dessa principer är en förhandlingslösning inte länkbar.

FN-församlingen har alltsedan 1948 genom resolution 194 (III) som senare upprepats erkänt en räll för de palestinska fiyktingarna att sä snart detta blir möjligt "återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar". De som inte önskar återvända bör enligl resolutionen få ersättning för sina förluster. Sverige har röstat för denna resolution. Samtidigt har vi förklarat all omständigheterna sedan dess antagande i myckel ändrats och att en bokstavlig tillämpning av resolutionen inte är möjlig. En kompromisslösning måste sökas som innefattar både repatriering, ny bosättning och ersällning under hänsynslagande till intressena hos alla stater i området. De paleslinaaraber som flydde till följd av kriget 1967 måsle dock ges rätt att omedelbart återvända lill sina boplatser.

Vi har i FN stött förslaget om all PLO skall inbjudas delta i församlingens Paleslinadebalt. Denna vår inställning grundas på övertygelsen att alla parter i konflikten måste medverka i dess lösning. Palestinaaraberna är uppenbarligen part. PLO framstår i dagens läge som den mest auktoritativa talesmannen för paleslinaaraberna. Detta är en uppfallning som samtliga arabstater klart givit uttryck för.

Vi stödde PLO:s deltagande också av det skälet att vi anser del vara rikligl all denna organisation framträder i FN och där anger vilken lösning den anser vara rimtig och realistisk. I vikliga delar slår PLO:s program inte i överensslämmelse med vår egen syn på problemel. Det är också uppenbart all denna organisation har använt våldsmetoder som vi måsle la klart avstånd från, likaväl som vi lar klart avstånd frän de omfallande väpnade vedergällningsaklionersom Israel vidtagit. Det är dock angeläget

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

123

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

att man tar fasta pä de uttalanden frän PLO som antyder en vilja att nå en uppgörelse pä fredlig grund. Utan atl göra oss några orealistiska förhoppningar finner vi att man endast kan verka för en politisk lösning genom att anknyta till varje tecken på kompromissvilja hos båda parterna.

Låt mig slutligen kraftigt understryka vår mening, att ett återupptagande av fientligheierna i Mellanöstern skutte få katastrofala konsekvenser. Del finns ingen militär lösning på detta problem och ingen av parterna kan för sitt eget folk åstadkomma annat än ökade lidanden genom atl äter gripa till vapen. Kanske finns det ändå vissa förutsättningar att nå fram lill en varaktig fred om parterna kan inse alt deras grundläggande rättigheter ändå går att jämka samman och att i det långa loppet en gemenskap av iniressen kan skapas mellan alla folk i Mellanöstern.

Om Sverige skulle ha en uppgift i detta läge vore det all bidra till all få parterna all inse alt en lösning fordrar kompromissvilja och atl en första förutsättning ändå är alt man talar med varandra och börjar en dialog. All vägra en sådan dialog och endast göra krigiska och fördömande uttalanden tjänar blott att inflammera förhållandel mellan israeler och paleslinaaraber; vad som i stället behövs är en politik som minskar spänningen och lägger grund till en varaktig och rättvis fred.

124

Hen SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Först vill jag rikta elt tack titt statsministern för hans svar på min interpellation om regeringens syn på lägel i Mellanöstern.

Dagens riksdagsdebatt sker samtidigt med att FN:s stora debatt i Mellanösternfrågan håller på att avslutas.

I sina huvudpunkter sammanfaller regeringens svar med den syn jag själv har skaffat mig under en längre lids studium av frågan. Vid två tillfällen harjag besökt området. År 1971 var jag tillsammans med några riksdagskamrater i Libanon, Egypten och Israel. Vi hade då Cypern som utgångspunkt för våra resor.

Nu i oktober 1974 var detta självfallet omöjligt. I stället kunde vi passera gränsen mellan Jordanien och Israel utan några större svårigheter. Del tyder på atl förhållandena ibland kan förändras snabbt. Den här gången var vi en grupp pä 23 personer från Broderskapsrörelsen som reste genom Libanon, Syrien, Jordanien och Israel. Vi hade under resan många samtal med personer i den ekumeniska rörelsen, med ledare för PLO, med FN:s hjälporganisation för flyktingarbetet, UNRWA, och med ledande politiker i Israel. Vår organisation har också haft ett 50-tal studiecirklar i den här frågan. Vid kongressen i Piteå i somras antog vi ett uttalande som i stora drag överensstämmer med dagens regeringssvar.

Under della studium har övertygelsen växt sig allt starkare att en varaktig lösning endast kan ske om såväl Israels som palestiniernas legitima rättigheter tillgodoses. Med detta som utgångspunkt måste förhandlingar ske och kompromisser göras. Krig löser inga problem, utan de skapar egentligen bara nya ulöver dem som redan finns.

Sexdagarskriget 1967 är elt utmärkt exempel på detta. Israel vann stora

militära framgångar, men de nya områdena pä Västbanken och i Sinai saml pä Golanhöjderna gav vare sig säkra eller försvarbara gränser.

I oktober 1973 brakade kriget på nytt löst. Väriden höll andan lill dess parterna efter ingrepp från FN och stormakterna kom överens om att krigshandlingarna skulle upphöra. Men fred blev det inte. I ett område där avstånden rör sig om högst några 10-tal mil mellan huvudstäderna är det inte lätt all skapa säkra och försvarbara gränser. Gränserna blir säkra först den dag dä fredliga förhållanden har upprättats.

Israel har, som statsministern säger, rätt till oavhängighet och säkerhet, och dess existens är en av realiteterna i Mellersta Östern. Sverige röstade för Israel som statsbildning 1947 och erkände del tillsammans med många andra stater, däribland USA och Sovjet, så gott som omedelbart.

Del tragiska är nu att samma FN, om än inte med samma sammansättning, sviktar i sitt försvar för Israel på denna punkt. Israel blir också alltmer isolerat i väridsopinionen.

Men palestinaarabernas nationella självbestämmanderätt måsle också erkännas. Det tog tång lid innan opinionen uppläckte att palestinierna var en part som krävde nationell idenlilel och inte bara var ett fiyk-tingprobtem.

Del tog också tång tid innan de själva organiserade sig. Arabstaterna fick länge vara deras latesmän. Men sexdagarskriget lärde palestinierna att de inte kunde sätta sin til till någon av dem. Arabstaternas egna intressen kom i första hand, palestiniernas i andra hand. Så sent som 1971 förklarade man för oss i Kairo: Först måsle våra egna gränser klaras ut, sedan skall vi bistå palestinierna.

Det är nu också detta som är bakgrunden till att palestinierna började organisera sig på allvar. PLO - Palestine Liberation Organizalion - bildades först av arabstaterna men kom snart i palestiniernas egna händer. Man kan naturiigtvis, herr talman, diskuiera här hemma om PLO verkligen företräder det palestinska folkel. Så här på avstånd är det svårt att avgöra den politiska beslutsprocess som leder fram lill representationen i PLO:s nationalförsamling pä drygt 100 personer och dess exekutivkommitté på omkring 15 personer. Men jag tror att regeringen i sitt svar kommer sanningen ganska nära när statsministern säger atl PLO i dagens läge framstår som "den mest aukioraliva talesmannen för palestinaaraberna". Såvitt jag kan bedöma efter våra samtal i Mellersta Östern har PLO en klar folklig förankring.

Israel talar om PLO som enbart en terrororganisation. Tyvärr har Israel upprepat detta så länge och så hårt att man har svårt att godkänna PLO som samtalspartner när nu dagen kommit alt släppa in dem till förhandlingsbordet. Det finns, såvitt jag kan förstå, ingen väg förbi PLO.

Behöver jag här säga, herr talman, att jag liksom regeringen och de flesta andra tar avstånd från terrordåden. De löser inga problem utan underhåller och förstärker hatet. När de så sker i andra länder och drabbar helt oskyldiga utanför de stridande parterna, förstår man inte ens syftet. Om de begås för att påminna om palestiniernas existens är det minst

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

125

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

126

sagt en tvivelaktig metod. De som vi lalade med inom PLO tog emellertid klart avstånd från dessa terrordåd.

Terrordåden möts emellertid med repressalieåigärder. Har man slätt på ruinerna av ett flyktingläger i Nabatyeh i södra Libanon, som bombades den 16 maj i år av israeliska bombplan, och fått beskrivet för sig atl ca 280 personer dödades och ca 600 skadades samt alt lägret på ca 6 000 personer nu är evakuerat så när som på sju familjer; har man gäll i Kuneitra och sett den totala förstörelsen, sett hur gravarna och liken blivit skändade av de israelitiska trupperna innan de gav sig i väg i juni eller gått bland fly klinglägrens myllrande lusental - då kanske man förslår någol av hatet. Ändå måste jag säga atl de representanter vi mött från PLO var ovanligt moderaia i sitt språk.

Men vilka är då palestinierna? De är människor som bott i Israel, som flytt under krigen 1948, 1956, 1967 och 1973. Mänga-är födda i flyktinglägren, den Iredje generationen håller på att växa upp där. Deras medborgarskap är fråntagna dem och de får inte återvända till sina hem. Deras egendomar är konfiskerade.

PLO kräver nu en stat som omfattar hela Palestina - såväl del egentliga Israel som de ockuperade områdena - en sekulär demokratisk stat, som det heter, där judar, kristna och muslimer kan leva i fred tillsammans. Det aren motsvarighet lill det Storisrael som en del -dock inte regeringen i Israel - drömmer om - från Eufrat titt Suez. Om kravet på delta Palestina - detta Storpalestina eller vad man vill kalla det - skulle förverkligas av PLO, belyder det, såvitt jag förslår, all Israel utplånas som suverän stat. Det är faktiski för mycket begärt att ett land skall begå nationellt självmord. Väridsopinionen kan inte, hoppas jag, heller ställa sig bakom ett sådant krav.

Den lösning som många ser i della läge är den som FN kom fram lill redan 1947, nämligen bildandet av två slaler. Palestinierna behöver en nationell bestämmanderätt, och sä vitt jag kan se kan del bara lösas genom att man upprättar en stat med Västbanken och Gazaremsan som utgångspunkt. Jag förstår också atl det är delta som regeringen tänker på när statsministern lalar om palestiniernas nationella rättigheter och där fortsättningen lyder: "En lösning synes förutsätta ett territorium där självbestämmanderätten kan utövas." Vår FN-ambassadör Olof Rydbeck har också i natt pekat på en sådan lösning i sitt och Sveriges inlägg i den aktuella Mellanösterndebatten.

Jag tror vidare att det är önskvärt, för atl inte säga nödvändigt, för de fortsatta fredsförhandlingar som förhoppningsvis kommer att parterna utgår ifrån all ell ömsesidigt erkännande snarast kommer lill stånd mellan Israel och arabstaterna. PLO kan naturiigtvis inte erkännas diplomatiskt av Sverige, eftersom det är en organisation och inte en stat. Men så fort PLO - som man kan hoppas - får en egen stat inträder elt annat förhållande. Till dess skall de betraktas som talesmän för palestinierna.

Lål mig, herr talman, också säga några ord om repatrieringen av flyktingarna. FN har alltsedan 1948 vid upprepade tillfällen sagt au de pa-

lestinska fiyktingarna så snart del blir möjligt skall få återvända lill sina hem och leva i fred med sina grannar. De som inte önskar återvända bör få ersättning för sina förtuster.

Jag delar, herr lalman, även i della avseende regeringens ståndpunkt. Del är omöjligt att nu bokstavligt tillämpa dessa krav. Man kan befara att det skulle innebära all staten Israel upphörde atl existera som en judisk stat. Del är också att begära någol helt orimligl: Men jag hävdar, liksom i en tidigare deball i denna kammare, atl del bör vara möjligt för Israel all tillåta en viss kontrollerad återinvandring. Hur stor den bör vara är naturiigtvis svårt att bedöma, men del framstår som uppenbart orättvist atl judar - och med jude menas den som har en judisk mor etter som övergått till den judiska trosbekännelsen - omedelbart skall få medborgarskap i Israel medan palestinier, som är födda där och vilkas förfäder boll där i generationer, inte får återvända utom i absoluta undantagsfall. Della är emellertid en fråga som skall ses i ell längre perspektiv. 1 lidens längd tror jag faktiski all det är möjligt att skapa den sekulära demokraiiska staten, i den meningen all judar, kristna och muslimer kan bo tillsammans. Det bör - del skall också understrykas - inte vara en orimlighet för någondera sidan - inte heller den arabiska.

Om denna palestinska stal skulle komma till stånd, behövs ett omfallande internationellt bistånd, eftersom den inte helt bör bli beroende av sina närmaste grannar.

Sett i väridsperspektivet blir ett sådant bistånd en billig penning i förhällande till de miljoner som nu läggs ned på försvarel i dessa områden.

Det bör också vara möjligt atl under tiden höja bidraget lill flyktingarna. De kommer för lång tid framåt att vara ett problem, och det bäsla vi kan göra är all garantera bl. a. den unga generationen utbildning. Det är förreslen del mesl förhoppningsfulla i den nuvarande situationen atl palestinierna i allmänhet är högt utbildade.

Vi kan naturligtvis inte lämna råd hur folken i Mellersta Östern skall klara ut sina problem. Ändå angår problemen oss - som medmänniskor. Sverige har medverkat i mänga sammanhang, som statsministern påminner om i sitt svar, och områdena där nere slår oss idémässigt nära. Vi känner platserna. Mänga av namnen på byar och städer är lika kända för oss som svenska orter. Vår kristna religion har sitt ursprung och vår kultur i långa stycken sin vagga där nere. Vi lider här uppe med palestinier och judar, och vi måste bidra sä långt vi kan till att fred och rättvisa skipas.

För statsministern och mig är också mänga av de poliliska ledarna i Israel våra partivänner och tillhör samma socialistinternalional.

När jag nu till slut, herr talman, än en gång tackar för svaret vill jag inslämma i statsministerns ord all ell återupptagande av fientligheierna i Mellersta Östern säkeriigen skulle få katastrofala följder. Parterna behöver därför komma till tals med varandra och börja en dialog om avspänning och försoning, som i sin tur lägger grunden till en varaktig och rättvis fred.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

127

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

128

Under detta anförande övertog herr andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru JONÄNG (c):

Herr lalman! Jag tackar statsministern för svaret på min interpellation om läget i Mellersta Östern. Jag tar fasta på de sista orden i svaret -vad som behövs, säger statsministern, är "en politik som minskar spänningen och lägger grund till en varaktig och rättvis fred". De orden ansluter vät titt min fråga om "möjligheterna att åstadkomma en rättvis och varaktig fred i området".

Den enda tänkbara utgångspunkten för en debatt om Mellersta Östern är jusl möjlighelerna att åsladkomma en rättvis och varaktig fred - och därmed möjligheterna att minska del mänskliga tidandel. I det perspektivet finns inget utrymme för deball om etikett och middagsbjudningar. Det är ell perspektiv av en helt annan dignitet - ett perspektiv som i sig rymmer en medvetenhet om alla människors lika värde och om en solidaritet utan vilken vår värid inte kan fortleva.

Statsministern talar om svensk tradition och aktivt engagemang för fred och försoning i Mellanöstern. Jag stod nyligen i FN-huset och tittade på minnestavtorna utanför medilationsrummet, och två av de tre tavlorna talade om svenskar, Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld, som båda gav sitt liv för fred och försoning. Del förpliktar. Det innebär ett fortsatt ansvar inte bara för regering och riksdag och FN-delegation utan för varje svensk att arbeta för fred och försoning i väriden.

Jag upplever motsättningarna mellan israeler och palestinaaraber med sorg i hjärtat. Hatet och oförsontigheten har inte avtagit. Tvärtom. Jag upplevde pä nära håll den stora demonstrationen i New York, då hundratusentals judar demonstrerade utanför FN. Del var den största demonstrationen i New Yorks historia.

Tragiken och lidandet finns bland både israelerna och palestinaaraberna.

Jag instämmer helt i statsministerns uttalande att vi måste ta avstånd frän PLO:s våldsmetoder lika väl som från Israels vedergällningsaktioner.

En upptrappning av hatet och våldet kan leda titt ett nytt krig i Mellersta Östern. Och krigsryktena florerade i FN. Man talade t. o. m. om tänkbar tidpunkt när kriget kunde bryta ut.

Ändå är vi alla medvetna om att vägen till en rättvis och varaktig fred sanneriigen inte går över ell nytt krig. Endast genom förhandlingar och endast genom kompromissvilja från de berörda parternas sida kan man bygga en gemensam fredlig tillvaro i Mellersta Östern.

Mot den bakgrunden är det värdefullt att paleslinaaraberna kommit med i debatten och fått delta i FN-församlingens debatt i Palestinafrågan. Jag tillhörde FN-delegationen när beslutet fattades att Sverige skutte stödja förslaget om PLO:s rätt att tala i debatten. Jag delade regeringens uppfattning i frågan och gav uttryck för detta efter samråd med min partiledare, Thorbjörn Fältdin.

Det är nödvändigt all palestinaaraberna kommer lill tals - det vore svårt all länka sig en 14 dagars Paleslinadebalt i FN utan all man lyssnade titt alla de berörda parterna.

Statsministern har i sitt anförande klart angett den svenska regeringens uppfallning i Mellersta Östern-frågan. Det stämmer överens med vad centerpartiet sagt tidigare.

Israel måste garanteras existens inom säkra och erkända gränser - klarare kan man inte uttrycka viljan att trygga Israels framtid. Samtidigt måste palestinaarabernas legitima rättigheter erkännas - och deras självbestämmanderätt.

Man har i den svenska debatten ställt frågan om Sveriges positioner i Mellersta Östern-frågan har förändrats. Enligt min mening är det egentligen en tämligen ovidkommande fråga - den har närmast ell historiskt inlresse.

Som jag ser del har några principiella förändringar inie skett. Vi håller fasl vid vår bestämda uppfattning om Israels existens som en av de grundläggande realiteterna i Mellersta Östern, som formuleringen lyder i FN-talei. Sverige har sålunda inte ändrat sin politik - däremot har den poliliska verkligheten förändrats. Debatten har fått ett annat perspektiv sedan frågan om paleslinaarabernas rättigheter har förts fram.

Det ställningslagande Sverige slår för i Mellersta Östern-frågan är balanserat. Del stämmer väl överens med vår aktivt neutrala utrikespolitik. Jag är personligen övertygad om att del är byggt på mänskliga hänsyn utifrån solidaritets- och rättviseprinciper och inte - som framskymtat i debatten - på egoistiska ekonomiska intressen och oljeinlressen.

Ulifrån vårt ställningslagande, som kommit till klart uttryck i ambassadör Rydbecks FN-lal och som givelvis bör komma till uttryck i vår röstning om Paleslinaresolutionerna, borde vi gå ut aktivt med försök lill medling och närmande mellan parterna och med försök att öppna en dialog mellan dem. Parterna kommer ingen vart med fördömande av varandra.

Jag vill vädja till statsministern och titt utrikesministern att medverka till att vi i vårt land - med de begränsade resurser vi har - gör vad som står i vår makt för att öppna vägarna till förhandlingar. Vi bör i FN intensifiera våra samtal med andra tänder om Mellersta Östern-frågan, arbeta för konstruktiva förslag och internationella garantier. Enligl min mening finns det bara två vägar all välja mellan. Del är förhandlingar - eller krig. Någol tredje alternativ finns inte.

Och vi vel alla vad krig skulle innebära av lidande och tragedier för israelerna och paleslinaaraberna - och kanske för ännu fier. När elt krig börjar vet man aldrig hur omfattande det kan bli.

Vi har ell stort ansvar - det ansvar som varje människa har mol andra människor, som varje tand har mot andra tänder, det ansvar som inte frågar efler namn och ras och religion utan som bygger pä medmänsklighet och solidaritet.

Yassir Arafals lal i FN var härdare än mänga hade väntat och hoppats.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

129

9 Riksdagens protokoll 1974. Nr 126-127

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

130

Han sade alt han kom med frihetskämpens gevär och fredens olivkvisi i sina händer. Många tyckte all del var en avlövad och vissen olivkvisi han kom med. Men kanske kan vi från vårt land få den olivkvisten atl grönska om vi går ut och övertygar om vår uppfattning och vårt Slöd för Israels och palestinaarabernas nationella oberoende och självbestämmanderätt.

Hen AHLMARK (fp):

Herr talman! Det finns en tankegång kring PLO:s roll som är värd att granska också i ett historiskt perspekiiv.

Man säger ungefär så här: Må vara alt al Falah, Folkfronten och de andra organisalionerna i dag är extrema. Låt vara alt deras program och politik vägrar godta Israel som statsbildning. Men om de blir accepterade av omväriden ökar också deras känsla av ansvar. Om de godtas som förhandlingspart måsle de steg för steg inse alt Israel har kommit för alt stanna. Får de en egen stal blir de mer benägna att godta en judisk stat som granne. Därför är del riktigt att nu föra in PLO i fredssamtalen, ge dem en röst i FN och fördjupa de palestinska rörelsernas känsla av ansvar för Mellersta Österns framtid.

Den tankegången är på flera sätt djupl sympatisk. Den ulgår från en klassiskt liberal och demokratisk människosyn. Ge människor makt och inflytande och du fördjupar deras känsla av ansvar för samhället. Öppna en dialog och exlremismen viker undan. Det var det synsättet som banade väg för frihet och folksiyrelse i Europa. Del gav makt och infiytande ål nya samhällsgrupper - den liberala rörelsen och arbetarrörelsen - och de lade i sin lur grunden för ell nyll och bättre samhälle, också här i Sverige.

Jusl det sympaiiska i detta synsätt gör del särskill försåtligt i hell andra lägen. I Tyskland för 42 år sen frågade man sig hur Hitler skulle bli mer sansad. Det var visseriigen sant all han krävde diktatur och att hans trupper mördade och terroriserade sina motståndare. Visst hade han hetsat mot judarna. Men, sade en del industriägare och konservativa politiker, om del nationalsocialistiska partiet får dl delansvar i Tysklands affärer kommer de mer modesta i rörelsen all stärka sina positioner. Bästa sättet alt lugna ner Hitler är alt ge honom en bil av makten. Och så fördes han fram titt posten som rikskansler för att tämjas. Sedan blev det han som tämjde sina motståndare genom att snabbi förinta dem och föra världen till ell nyll storkrig.

Tanken att makt ger ansvar och atl ansvar bidrar till fred och mo-deraiion har alltså fört mänskligheten både till dess största framgångar och till dess mesl ohyggliga katastrofer. Avgörande måsle därför vara: Hos vilka lägger vi nyll inflytande, vad är deras bakgrund, åsikler och program, hur blir deras reaktion om deras makt ökar? Och ulan all eu ögonblick likställa någon part i Mellersta Östern med de historiska fall jag just nämnt är det uppenbart att sådana frågor - hur blir deras reaktion om deras makt ökar? - måste ställas för atl vi skall kunna analysera problemet.

Jag säger inte all del är uteslutet all PLO längre fram gradvis kommer att ändra mening och bli mer resonabelt än i dag. Jag säger bara alt detta verkar ytterst osannolikt och atl praktiskt tagel alll i PLO:s uppbyggnad, historia, program och arbetssätt leder oss lill slutsatsen att ny makt kommer att nyttjas för ny kamp mol Israel. Många här i landel vägrar i dag all läsa PLO:s konstitution och undviker atl studera den debatt som pågår inom den rörelsen. I regering och riksdag har man inte rätt atl la på sig sådana skygglappar. Vi bör ju vela all del som slår på spel är den judiska nalionens existens och hela Mellersta Österns framlid.

PLO har nu i lio år varit drivkraften för den mest militanta av arabiska rörelser. Dess mål har frän första stund varit att bekriga och utplåna Israel. Man har gjort del genom att hetsa så många arabregeringar som möjligt till en aggressiv hållning genlemol Israel. Man nyttjar misären i palestinska fiyktingläger lill hal mol Israel. Man stämplar mer kompromissvilliga arabiska politiker som förrädare och skapar pä sä säll ett klimat som förhindrar reella förhandlingar om slutgiltig fred. Med ler-roraktioner av olika slag vitt man permanenta krigstillståndet och driva judar och araber till nya konfronlalioner.

För atl ingen skall kunna tvivla pä PLO:s program har man sammanfattat del i sin egen stadga, rörelsens grundläggande dokument. Det antogs 1968 och har sen dess inte ändrats men väl upprepade gånger uttryckligt bekräftats.

1 § Palestina är en del av den arabiska nationen.

2 § Palestina har samma gränser som under den engelska mandattiden - alliså ingen plals för Israel.

6§ Judar som kom lill Mellersla Östern före 1917 skall betraktas som palestinier - del överväldigande antalet har kommit efter 1917 och måste alltså försvinna.

9 § Bara väpnad kamp kan befria Palestina.

10 § Fedayin-aklioner, alltså terror, är kärnan i befrielsekriget.

19 § FN-besluiet om delning av Palestina är ogiltigt.

23 § Sionismen är en olaglig rörelse.

Del här är några paragrafer i myckel stark sammanfattning. Jag har redogjort för dem tidigare här i riksdagen denna höst. I PLO:s skilda uttolkningar av programmet följer man det i både huvudlinjer och detaljer. Utgångspunkten är alltså att Palestina skall bli arabiskt igen och all Israel därför måsle besegras i krig. Men eftersom judarna i Israel är ungefär 3 miljoner och samtliga palestinska araber i hela Mellersla Östern ett par hundra tusen färre räcker det inte att Israel försvinner. Också israelerna, eller de flesta israeler, måste bort. Ett arabiskt land kan ju inte ha en judisk majoritet.

Och så har man i PLO år efter år diskuterat vad man skall göra med Israels judar: hur mänga som dödas under kriget och hur många som försvinner därefter. Och den lösning man ofta förespråkat är s. k. repatriering. Judarna i Israel skall sändas tillbaka lill de länder de kom

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

131

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

132

från, alltså till Tyskland och Jemen, lill Polen och Irak, till Sovjet och Egypten. Ty judarna är ju enligt PLO inget folk och kan inte skapa en nation. Judarna bör äler bli medborgare ideländerdeengånglillhörde, dvs. de länder som ofta gjorde vad de kunde för all ulpläna eller diskriminera jusl judarna.

Delta program kan kritiseras för mycket men inte för oklarhet eller bristande konsekvens. Del lämnar inget som helsl utrymme för kompromisser och fred. Takliken kan visserligen förändras men inte strategin, har man ofta förklarat. Takliken kan t. ex. vara all försöka få lill stånd en PLO-slai på Västbanken. Men den slalen skulle i sä fall nyttjas som redskap för strategin, som är Israels försvinnande.

Ibland säger man alt "de moderaia" har tagit ledningen i PLO. En sådan moderat palestinsk politiker lycks vara Naif Havalmeh, en av dem som krävt en PLO-siai som språngbräda för den slutgiltiga lösningen av den israeliska frågan, mannen som t. ex. organiserade massakrerna i Maalol och denna vecka i Bd Shean.

En annan "moderat" ledare sägs vara Yassir Arafat själ v, al Falah-chefen med ett klart ansvar för bl. a. Svarta septembers uppbyggnad och ler-roraktioner. Arafat har i år, 1974, lalal om "segerns generalion, genera-

lionen som kommer all nå havet---- ", alltså besegra Israel. I somras

sade PLO:s ordförande atl "denna framryckning kommer all sluta försl i Tel Aviv, när vi skall grunda vår demokraiiska palestinska stal". I augusti fick vi vela av Arafat att den slalen skulle sträcka sig "över hela territoriet Palestina". Det blir "inget erkännande av eller någon uppgörelse med den israeliska fienden".

1 sill lal i Förenta nationernas generalförsamling gjorde Arafat än en gång klart, atl någon judisk nation kunde han inte godta. Det borde i slällel bli en sekulariserad stat där kristna, judar och muselmaner levde tillsammans. Detta är propagandaversionen av att Israel måste försvinna och Palestina bli arabiskt. James Reslon sammanfattar i New York Times i dag Arafals tal på följande sätt: "Arafat i FN erbjöd inte Israel ett gevär eller en olivkvisi - han erbjöd ett gevär eller en knölpåk. Arafat erbjöd inte förhandlingar om Israels säkerhet. Han erbjöd ett val mellan krig och kapitualtion."

Skall det bli fred i Mellersta Östern måste den typen av exlremism pä alla säll molarbelas. Jag lackar slalsminislern för svaret i dag, trols atl han inte besvarade de konkreia frågor som fiera av oss har ställt. Men del är bra all han klart säger ul del självklara all "Israel har rätt lill oavhängighet och säkerhei". Den formuleringen kunde visserligen vara ännu mer besiämd - Israel har ju samma räll all leva och all försvara sig som alla andra nalioner och medlemmar av FN. Det är också bra atl slalsminislern lalar om "två folk" i Palestina och säger alt "en lösning synes förutsätta ett territorium där självbestämmanderätten kan utövas för palestinierna". Jag instämmer vidare i meningarna om att resolution 242 "ger Israel garanti atl existera inom säkra och erkända gränser".

Däremol finner jag det helt ohållbart att påstå att "PLO framstår i

dagens läge som den mest auktoritativa talesmannen för paleslinaaraberna". Om det vet vi ingenting, eftersom palestinierna själva inte tillfrågats. PLO har inte valts av palestinierna i Israel eller av palestinierna i Jordanien eller av palestinierna i de ockuperade områdena eller av palestinierna i någol annal arabland. PLO är en samling grupper med Israels försvinnande som mål och terrorismen som medel. Det är trist alt statsministern sprider illusioner om den rörelsen när han t. ex. säger all del finns "uttalanden från PLO som antyder en vilja alt nå en uppgörelse pä fredlig grund". Några uttalanden som medger den judiska staten en räll atl finnas kvar finns på intet säll från PLO som organisation; atl Israel måste försvinna har man däremol förklarat vid en rad tillfällen.

"I viktiga delar" har PLO:s program en annan syn än Sverige, säger statsministern. Det är en diskret omskrivning av det tragiska faktum all PLO:s program kräver inte bara all Israel besegras genom krig och terror utan också atl majoriteten av Israels judar försvinner från Palestina.

Ändå är dagens svar bättre än de uttalanden som främsi slalsminislern lidigare strött omkring sig. I de kommunikéer som Sverige på senare tid utfärdat gemensamt med tre arabstater - Libyen, Saudi-Arabien och Algeriet - talar man varje gång om "del palestinska folkets legitima rättigheter". Del är en formel som för arabstaterna - inte minst Libyen och Algeriet - belyder alt Israel måste försvinna; Sverige menar något hell annal. Men de båda regeringarna använder samma ord och gör gemensamt uttalande i saken, vilket är ett avancerat diplomatiskt falskspel.

Värre är dock all statsministern och utrikesministern ingen enda gång sett lill all kommunikéerna också rymmer en mening om israelernas legitima nationella rättigheter. Det skulle säkert varken premiärminister Jalloud eller president Boumedienne har gäll med på. Men då bör naturligtvis den svenske statsministern själv i kommunikén markera all han och Sverige anser atl Israels rätt atl existera är en förutsättning för en fredlig lösning. Ell sådant tillägg för egen del borde Sverige ha krävt vid de här tillfällena, eftersom kärnfrågan ju är om Israel skall finnas eller ej. Om Libyen, Saudi-Arabien och Algeriet då vägrat gå med på elt sådani tillägg borde över huvud tagel inget gemensamt uttalande ha gjorts om konfiiklen i Mellersta Östern. När Sverige inte begärt ett sådani tillägg och inte offentligt gjort den preciseringen i t. ex. bankellatet i Alger, har man gång på gäng missal möjligheler att inför arabstaterna slå fast en avgörande förutsättning för en fredlig lösning.

Statsministern har enligl svensk press - i det här fallet Aftonbladet - efter ett par minuters samtal med Arafat fåll "intrycket alt han (Arafat) inte ville vidta några exirema ålgärder". Del aren förbluffande vänlighet mot PLO-ledaren. All också ledare för militanta arabslaler och terrorgrupper inför västeriändska statsmän uppträder försiktigt och ibland med fred pä läpparna, det vet vi alla. Del är ett vanligt trick all tala om fred medan man planerar för krig. Om Arafat, vars politik går ut på att krossa Israel militärt, uttalar några diplomatiska fraser till den svenske statsministern är del inte särskill intressant. Att herr Palme luras av

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

133

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

134

sådant är förvånande. - Dagen efler del här samtalet begärde Arafat i FN att Israel skall försvinna, och ännu ett par dagar senare kom nästa PLO-raid mot en israelisk stad.

När Sverige - i motsats till t. ex. Danmark och de fiesta EG-länder - röstar för all PLO skall uppträda i FN:s generalförsamling blir också del en uppmuntran till extremisterna. Vi önskar fred i Mellersta Östern men stimulerar sedan en organisation som oavbrutet förklarar att konfiiklen bara kan lösas genom krig.

Vi har de senaste veckorna sett hur detta stärkta stöd för PLO från en rad länder, däribland Sverige, har bidragit till att dramatiskt öka spänningen i Mellersta Östern. Det är ingen tillfättighet atl krigsrisken på Golan blir akut efter Arafals FN-tal. Det är ingen tillfällighet atl Israel nu i praktiken kommer att förhindras alt delta i myckel av Unescos arbete: Arabstater och kommunistländer tror ju nu att de kan rösta igenom nästan vilka beslut som helst i internationella församlingar utan alt del leder till skarpa reaktioner från demokratierna. Det vi ser i FN och vissa FN-organ är något som nästan liknar en internationell politisk pogrom mot Israel. Helsen mot den judiska slalen är så våldsam, kraven pä Israels försvinnande sä öppna och stödet för helt ensidiga resolutioner nu sä stort atl alll della verkar som en direkl stimulans för de krafter i arabväriden som önskar en ny militär konfrontation. Demokratiernas undfaltenhel och främsi Syriens väldiga miliiära upprustning ökar den risken.

Del senaste året har alltså trycket på den israeliska demokratin blivit allt hårdare samlidigl som den arabiska oljan används för polilisk utpressning mot främsi Västeuropa och USA. Uttalanden av vänskap till Israel kan ju läll leda till repressalier från oljeländerna - bäst därför all inte uttrycka vår vänskap till Israel. Så resonerar många ledande politiker i Europa, och Israels isolering ökar ytteriigare. Där oljan går in, där går moraten ul.

Den palestinska frågan är inte längre bara ell fiyklingprobtem, har statsministern sagt flera gånger de senasle dagarna. Han lycks mena alt vi tidigare hela tiden sett på palestiniernas krav som en fråga om flyk-linghjälp men alt herr Palme har insett att del inte förhåller sig sä.

Det är i så fall en myckel sen insikt för regeringen. För att hindra mytbildning på den här punklen skall jag visa alt vi, som sedan 1960-laleis slut mest energiskt kritiserat al Fatah, PLO och de militanta arabstaterna, hela liden sell palestiniernas problem i stor ulslräckning som en fråga om nationell identitet.

Jag citerar ur det utföriiga uttalande som folkpartiets landsmöie gjorde

i november 1969: "Ett förslag som förts fram i debatten är skapandet

av en palestinsk nation i främsi West Bank (det ockuperade områdei väster om Jordanfloden) och Gaza, kanske i federation eller annan nära samverkan med Israel och/eller Jordanien eller direkt förenad med Jordanien. Den arabisk-palestinska nationalkänsla, som pä senare är har vuxit sig allt starkare, kan på flera säll komma att göra en sådan lösning mer

naiuriig. Den skulle också skapa nya förutsättningar alt lösa de mänskligl upprörande flyktingproblemen som är en följd av krigen 1948 och 1967." - Så långt folkpartiets uttalande i november 1969.

Tillsammans med Thomas Hammarberg och Ernst Klein skrev jag 1969 en bok som kom ut i börian av 1970; den heler "Del halade Israel". Jag säger där: "Palestiniernas krav pä en egen stat förs fram med mycket siörre skärpa än lidigare, och deras ställning i arabvärlden har påtagligt stärkts. Och därför bygger en del intressanta spekulationer om fred i framtiden just på tanken om ännu en arabisk nation vid Israels gräns." I polemik mol Golda Meir visar jag all en äldre israelisk generation ibland har lika lätt att bortse från palestinska nationella ambitioner som sionislernas kritiker 70 år tidigare hade all nedvärdera den judiska nationalkänslan. "Palestiniernas hal dämpas kanske inte förrän de har en nation - och opinionen i andra arabländer kan inte radikalt ändras förrän Israel nätt något slag av samförstånd med palestinierna."

Det finns en mängd liknande citat som visar att vi som i Sverige oavbrutet kritiserat PLO också varit de som oavbrutet talat för en palestinsk stal, eller del av en stat, bredvid Israel och i fred med Israel. Vi har inte sett den palestinska frågan främst som ett flyktingproblem, även om regeringen länge gjort det. När därför statsministern nu för fram den tanken som vore den en upptäckt, är det en något yrvaken debut i en deball som andra fört i mänga år.

Men vad vi dessulom ständigt slagit fast är jusl att en sådan palestinsk nation, eller del av nation, måste ligga vid sidan av Israel och i fred med Israel. Den skall inte ligga på ruinerna av Israel eller bli en militärbas riktad mol Israel. Därför är del för mig lika naturiigl all plädera för en palestinsk nation som alt motverka PLO och dess målsättning. De som önskar en palestinsk stal / stället for Israel omöjliggör tanken på en palestinsk stat. De som nu vill ha en palestinsk stat på Västbanken som språngbräda för kampen mot Israel gör det svårt eller omöjligt med en palestinsk stal pä Västbanken. Återigen är det palestinska extremisier som saboterar palestiniernas framtid och intressen.

Från bl. a. arabstaterna lär man nu, om jag är rätt informerad, ha lagt fram ett förslag till resolution i FN, som inte nämner Israel och som inte slår fasl Israels räll all existera inom säkra och erkända gränser. Jag hoppas atl Sverige vid omröstningen kommer all rösla nej till varje resoluiionsulkasl som inte klart betonar Israels rätt all leva. Jag vill ställa den frågan till slalsminislern: Delar regeringen min uppfallning all Sverige bör rösta nej - inte avstå - lill varje resolulion som underlåler atl slå fast Israels rätt all existera?

Det har inte skell någon förändring av Sveriges hållning lill Israel, säger slalsminislern när han är tillfrågad. Visst har del del. Jämför t. ex. statsminister Erlanders intensiva ord för Israel milt under sexdagarskriget 1967 med sialsminisler Palmes loiala lyslnad under de dagar av ok-loberkrigel 1973 när Israel var hoiai lill sin exislens. Jämför de mängder av uttalanden av beundran för Israel, som gjordes innan Olof Palme

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

135

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

136

blev partiordförande, med de gemensamma kommunikéer med arabslaler där inte elt ord finns om Israel. Jämför den härda kritik som regeringen tidigare riktade mot de arabpoliliker som vägrade erkänna Israels rätt alt leva med det slöd till PLO i FN som Sverige nu gett dessa extremisier.

Statsministern kanske menar att han personligen inte ändrat mening om Israel under de här åren. Däremot har han i så fall helt ändrat tonfall och tyngdpunkt i förkunnelsen. Atl intrycket av herr Palmes agerande är just att han gradvis avlägsnat sig från tidigare värderingar är uppenbart. För en ledande politiker måste det vara viktigt hur hans uppträdande uppfattas på olika håll i väriden.

Slalsrådel Olof Palme höll ett lal pä Israels självsländighetsdag den 15 maj 1967. Lät oss lyssna på elt avsnitt ur det:

"Försl efter 2 000 års förskingring och grym förföljelse fick ni judar tillbaka ert land är 1948, och det har hell förändrat er ställning i väriden. Ni har åter blivit en nation, ett folk som andra folk, och ni har fått en lillfiyklsorl undan förföljelse och förtryck. Därför var tillkomsten av staten Israel en av de största händelserna i del judiska folkets historia, och denna tilldragelse är viktig också för mänsklighetens utveckling över huvud laget. Därför har vi andra anledning all vara med och fira Israels tillblivelse. Ni har förverkligat den dröm, som många generationer av judar har drömt, ni har blivit fria, och den känslan av sympati, som strömmar emot er frän så många häll, den har väl atl göra med den välvilja, som man alllid känner för den lilla nationen, som vill hävda sin rätt alt själv forma sill öde."

Det är stora och vackra ord. Det är svårt all länka sig dagens Olof Palme upprepa dem. Ändå vore det av värde om herr Palme ännu någon gång ville slå fast atl Israels lillkomsl "är vikiig också för mänsklighetens utveckling över huvud tagel". Del vore befriande all nu då Israel slår inför så siarka fiender få höra någol om den "välvilja som man alltid känner för den lilla nationen, som vill hävda sin rätt all själv forma sitt öde". Då, för drygt sju år sen, lalade herr Palme om "den känsla av sympati som slrömmar emot" Israel; herr Palmes känslor strömmade med den gången. Nu har världens sympaiislröm delvis vänt, Israel är mer isolerat och hotat än någon gång efler 1948 - och också Olof Palmes sympatier lycks ha svalnat. Annars är det ju så atl vänskap prövas i krislägen. Israel behöver moraliskt och politiskt slöd allra mesl nu när landet är sä utsatt.

Del finns i dag 20 arabiska slaler; del finns en judisk stal. Arabländerna har 120 miljoner invånare; Israel har tre. Arabvärlden från Atlanten lill Indiska oceanen rymmer 11 miljoner kvadratkilometer, Israels territorium är knappt en femtedels proceni av den ytan.

Men denna lilla judiska stat är ett hot mol den väldiga arabväridens stolthet och utveckling. Del får vi vela år efter år i arabisk propaganda. Därför skall Israel försvinna, enligl en rad uttalanden frän arabiska diktaturer och palestinska terrorgrupper. Men tanken atl Israel, den kanske mest vitala demokralin i världen, skall gå under - den tanken är oui-

härdlig. All så inte sker måsle Vara ett ansvar också för de länder som en gäng i Förenta nationerna beslöt atl en judisk stat skulle bildas i Palestina. Dit hör Sverige. Också därför måste vi i fortsättningen stödja de krafter som verkar för fred i Mellersta Östern och inte stimulera dem som önskar krig. Det är huvudfrågan i den här debatten.

Hen SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr lalman! Statsministern har i elt sammanhang svarat på sä mänga frågor alt jag för klarhetens skull känner ett behov av att här upprepa de besked han lämnat på min begäran om en redovisning i riksdagen av regeringens syn på Israels räll alt leva med säkra gränser inom ramen för en rättmätig lösning av Paleslinaproblemet.

I svaret sägs:

1. Paleslinaproblemet kan inte få en lösning utan att både israelernas och paleslinaarabernas intressen tillgodoses.

2. Israel har rätt till oavhängighet och säkerhei, och dess exislens är en av realiteterna i Mellersta Östern.

3. Regeringen står fasl vid den garanti som säkerhetsrådets resolution 242 ger Israel alt existera inom säkra och erkända gränser.

Slalsminislern säger sig vara övertygad om att utan elt allmänt och öppet erkännande av dessa principer är en förhandlingslösning inte tänkbar.

Herr lalman! För dessa besked i slalsminislerns svar tackar jag hjärtligt, eftersom de tillgodoser det syfte som främsi dikterade min fråga, som ställdes den dag då mötet mellan PLO-ledaren Arafat och statsminister Palme på president Boumédiennes middag i Alger var förslasidessiolT i svenska tidningar.

Vad statsministern här säger är nämligen en grundlig dementi av påståenden i svensk press - och lydligen även här i kammaren - all regeringen och därmed svensk socialdemokrati vore i färd med all ompröva sin Mellersla Östern-politik i Israelfientlig och arabvänlig riktning. Kursen ligger fast.

Expressen hade över en hel sida rubriken: "Olof Palme en arabvän. Ilska i dag i Israel." En annan artikel i samma tidning hade som överskrift: "Strid hos sossarna om Palestina." 1 den sloryn uppträder Jan Guillou som sanningsvittne om stämningar inom den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Mötet med Arafat var enligt denna källa en följdriktig fortsättning pä regeringens, som del sades, nyorientering i Paleslinafrågan.

Socialdemokratin, sades det, har genomgått en generationsväxling i synen på Mellersta Östern, och Palme är den inom regeringen som är mest kritisk mol den traditionella Israelpolitiken. Palmes uppfattning stöds av den moderna generationen socialdemokrater. Denna syn på Israel och Paleslinafrågan skulle göra Tage Ertander och den äldre generationens sossar "djupt upprörda", säger Jan Guillou till Expressen. Nu skulle de yngre vara beredda atl la fighlen. SSU och Broderskapsrörelsen är pä samma linje. Allt enligt den aktive rapportörens från svenska Palesti-

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

137

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

138

narörelsen försök lill pejling av socialdemokratisk opinion. Slalsminislerns svar liksom Broderskapsrörelsens uttalande, som Evert Svensson här berörde, visar alt vad som här redovisas är gallimatias.

1 Broderskapsrörelsens uttalande sägs all vi anser alt PLO kan betraktas som talesmän för palestinierna utanför del egentliga Israel liksom atl PLO måsle acceptera Israel som suverän stat, vars inre angelägenheter måsle få bestämmas av dess medborgare själva.

Jag vill hävda: Mellersla Östern-politiken ligger fast från Tage Erlander - Östen Undén till Olof Palme - Krister Wickman - Sven Andersson, och politiken är inte konjunkturbetingad av oljans flöde. Kontinuiteten i regeringens strävanden representeras i slället av viljan atl verka för förhandlingar och försoning mellan de stridande parterna.

Del är emellerlid inte första gängen regeringens inställning lill Israels rätt all leva inom säkra och erkända gränser förvanskas. Det skedde också i samband med Krister Wickmans tal inför FN förra året. När utrikesministern dementerade delta uttalande hade jag anledning atl här i kammaren erinra om de starka band som knyter samman israelisk och svensk arbetarrörelse. Jag vill gärna med anledning av del ovederhäftiga talet om socialdemokratins nyorientering i Mellersla Östern-frågan upprepa vad jag dä sade: "Vi är mänga inom arbetarrörelsen som utan sådana hämningar" - som en regeringsledamot måste visa - "är beredda att låta känsla och engagemang komma lill uttryck i samband med den här konflikten. Siarka band har knutits mellan den svenska arbetarrörelsens olika grenar - partiorganisationer, fackföreningsrörelse, kooperation - och motsvarande folkrörelser i Israel. Israel aren demokrati, med vilken vi känner slor frändskap, inte därför att vi flnner all alla de beslut som kommer fram i en demokratisk process i Israel är klanderfria och perfekta, höjda över all kritik, men vi känner denna frändskap med Israel därför atl där värdas, som hos oss, de demokraiiska fri- och rällighderna inkluderande respekten för minoriteter."

Jag har som publicist framhållit och vill gärna upprepa del här i kammaren, alt del vore en outhärdlig förlust - del gällde 1967 och del gäller 1973 och 1974 - för demokrati, humanitet och människovärde om Israel skulle tillåtas gå under.

Solidaritet med Israel innebär inte en okritisk hållning lill Israels politik. Mitt starkaste intryck från en resa lill landet i våras var all där förekommer en livlig deball, inte minsl uppmuntrad av den nya generationens ledare inom socialdemokratin, den nye premiärministern Rabin. Jag vel all regeringen och socialdemokratin här i Sverige har goda förbindelser med Israel, men då statsministern i svaret lalar om behovet av alt lyssna till inblandade parter vill jag ändock fråga om några konlakler pä regeringsnivå under senare lid tagits med Israel och/eller om ett sammanträffande mellan de svenska och israeliska regeringscheferna är föreslående.

Jag delar statsministerns uppfattning i svaret om vad som kan anses vara en rättmätig lösning av Paleslinaproblemet, men jag vill kanske

starkare framhålla den starka oro Israel måste känna efter del arabiska loppmötet i Rabat och PLO-ledaren Arafals tal i Förenta naiionerna. Statsministern lalade om behovet av dialog och samförsländslösningar. Men innebär inte den senaste scenväxlingen i Mellersta Östern-krisen efler del lovande förhandlingsskedd all siktet blivit alltmer inställt på konfrontation i stället för samarbele?

Del arabiska toppmötet i Rabat beslöt all lill de tre s. k. konfron-lationsstalerna - Egypten, Jordanien och Syrien - samt PLO bevilja stora anslag för vapenköp, som kommer all betalas av de oljerika länderna. 1 miljard dollar går till Egypten och Syrien och 300 miljoner dollar till Jordanien. PLO flck 50 miljoner dollar - mer än de flesta befrielserörelser fått pä ett år.

Medan de oljerika länderna sålunda ger 2,3 miljarder dollar lill kon-fronlationsländerna för vapenköp betalar de 2,3 miljoner dollar - inte miljarder - för finansiering av verksamheien vid de palestinska flyktinglägren. Man kan heller inte bortse från atl de arabiska oljeprodu-cenlerna, som The Economisl skriver i sill senaste nummer, är på det klara med atl de har kraftfulla instrument för att genomdriva vad de önskar belräffande Israel genom atl de har makt all flytta oljepengar från ett land till ett annat.

I della läge är det ett styrkebälte för svensk demokrati atl regeringen i natt i Förenta nationerna efter hörande av utrikesnämnden ulan omskrivningar gett till känna sitt absoluta stöd åt Israels rätt att existera bakom trygga gränser samtidigt som Sverige som inslag i en konsekvent, realistisk Mellersta Östern-politik klarare markerat palestiniernas rätt till politisk identitet och självbestämmanderätt inom egel territorium.

För atl ge uttryck för en vikiig socialdemokratisk opinion vill jag avslutningsvis citera tidningen Arbetet i Malmö. Det är "självklart, att palestiniernas - och arabstaternas - rimliga rätlvisekrav måste tillgodoses", skriver Arbetel men tillägger: "En palestinsk stal ja, men inte i Slällel för Israel. Den lösningen kan i praktiken aldrig bli annat än folkmord.

Om Arafat möts av en front av nationer, som uttalar sig efter ungefär sådana linjer, bör han också drivas lill insikt om, all han bara har en väg alt gå om han inte vill föriora alll, och det är kompromissens och förhandlingarnas väg.

Samlidigl borde Israel - även om förbittringen är begriplig - undvika hatiska utfall mol Arafat och PLO. Del är sannolikt, atl han har kommit in pä den diplomatiska scenen för atl stanna och det innebär, atl Israel en dag måste räkna med alt möta honom vid förhandlingsbordet.

Vad det nu framför allt handlar om är att påverka Arafat i sådan riktning, atl han blir en acceptabel förhandlingspartner. En man som vill ulpläna sin motståndare är inte det.

Hans framträdande inför FN var ett stycke dramatisk enmanstealer och applåderades därefter. Nu är det FN-medlemmarnas sak atl göra klart för honom atl praktiska politiska resultat bäst uppnäs genom mält-

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

139

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

fullhel och kompromisser."

Jag tycker alt regeringen Palme både genom talet i FN och genom statsministerns interpellationssvar till oss i svenska riksdagen, som har känt oro, väl svarat mol delta önskemål genom all beskriva uppgiften för Sverige vara "att bidra lill atl få parterna all inse alt en lösning fordrar kompromissvilja och att en första förutsättning ändå är alt man lalar med varandra och börjar en dialog".

Än en gäng tack för svarel.

140

Hen WUKMAN (m):

Herr lalman! Situationen i Mellanöstern är djupl allvariig. Vi måsle alla sträva efter alt på bäsla sätt söka bidra lill en fredlig lösning - och inte bara en kortsiktig fred utan en fred på läng sikt, som gör att människorna i områdei kan börja planera på sikt, kan känna trygghet, vågar tro på framtiden. Jag vel, herr statsminister, att den svenska regeringen styrs av sådana önskemål. Jag tror alt statsministern och regeringen här, liksom i andra konflikter, försöker åsladkomma fredliga lösningar. Men jag vill påstå all den svenska regeringen - liksom många andra regeringar i västvärlden - under senare tid har agerat pä elt säll som direkt kan försvåra fredliga lösningar.

Det är, herr talman, svårt all i en deball av della slag inte upprepa vad andra har sagt. Jag skall ändå försöka alt så långt det går begränsa mig.

Av tradition har vi i värt land stött Israels exislens. Vi har - oavsett parlifärg - beundrat del israeliska folkets kamp för alt bygga upp sitt land. Vi har beundrat israelernas effekiiviiel och beslutsamhet - både när det gälll alt göra sociala och ekonomiska framsteg och när det gällt att försvara sig från angrepp utifrån. Vi har också beundrat livskraften i demokratin Israel, där vill jag anknyta till föregående talare. Israel är för övrigt en av de få demokratierna i hela della område, elt område som i övrigt domineras av feodalherrar och totalitära vänsterregimer. Vi har dock inte beundrat Israel för alll vad man gjort. Det har funnits anledning kritisera attityder hos Israels regering inte minst under åren 1967-1973. Men det är naturiigl mellan vänner.

Del har rätt enighet mellan de demokraiiska partierna om della vakt-slående kring staten Israel. Jag bortser här från vpk:s olika ställningstaganden. Jag förutsätter att det fortfarande råder enighet om vaktslåendei kring Israel. Jag noterar med tillfredsställelse de klara uttalanden om della som finns i statsministerns anförande. Men om vi alltså stöder Israel i tanken i denna kammare är del inte lika säkert alt vi med våra ålgärder pä det poliliska områdei och planet också stöder Israel i handling. Vissa inslag i regeringens politik under del senasle året har, menar jag, åtminstone lill en del, verkat klart emot de israeliska intressena.

Statsministern säger i sill svar alt en lösning av konfiiklen kräver kompromissvilja. Därom är vi helt eniga. Men så fortsätter statsministern med "atl en första förutsättning ändå är atl man talar med varandra

och böriar en dialog". Därmed menar herr Palme atl han har försvarat Sveriges röstning för PLO:s deltagande i FN-debalien och därmed riktas kritiken direkl mol Israel för all man inte också varit med och inbjudit PLO. Liknande lankegångar anfördes av utrikesministern för några veckor sedan i denna kammare.

Men, herr Palme, skall man inleda dialog även med den som klart uteslutit kompromissen som arbetsmetod? Skall man öppna en dialog med den som klart och entydigt förespråkar all motparten inte skall få existera? Skall man inleda en dialog med den som under lio års tid inte sysslat med annal än terror och våldshandlingar?

För israelerna har svarel på dessa frågor varit enkelt. Man har sagt nej, eller för att citera förra premiärministern Golda Meir: "Man förhandlar inte om sin egen avrättning." Jag tycker all det borde ha varit lika enkelt för Sverige. Vi borde inte - del har jag sagt lidigare i den här kammaren - ha deltagit i legitimeringen av terroristerna inom PLO. Slalsminislern fördömer visserligen PLO:s våld och terror men fördömer i samma ordalag Israels aktioner för atl sälta stopp för samma våld och terror. Ser herr Palme inte orsak och verkan i sammanhanget? Samma fråga måsle jag, herr lalman, ställa till fru Jonäng, som talar så vackert om solidaritet och medmänsklighet och som tror atl vi skall fä Arafals olivkvist all grönska, den som hon själv ansåg vara litet vissen vid hans framträdande. Jag känner fru Jonäng och vet hur djupl hon känner i den här konfiiklen, och del respekterar jag. Men hur naiv får man vara?

Jag är helt med pä alt vi måste beakta Paleslinaarabernas iniressen i samband med en lösning av konfiiklen. Det är inga nyheter. Men Paleslinaaraberna är inte bara en fråga om PLO. Hur mänga bor inte i Jordanien? Hur mänga bor inte i dag på Västbanken? Tror verkligen de församlade ledamöterna atl alla dessa ställer upp bakom PLO:s program? Jag har vid besök på Västbanken vid fiera tillfällen träffat åtskilliga ledare för de människor som bor där som inte ställer upp bakom detta program ålminstone inte vid samtal mellan skål och vägg. Kan vi verkligen stå för uppfattningen att PLO är mest representativt för Paleslinaaraberna? Har vi över huvud laget, herr Evert Svensson, några bevis för den folkliga förankring man talar om?

Statsministern menar all man måste la fasta på de uttalanden frän PLO som antyder en vilja alt nä en uppgörelse på fredlig grund. Vilka uttalanden syftar herr Palme pä? Var del vad Arafat sade lill Er i Alger som ingav statsministern dessa förhoppningar? För i övrigt tror jag inte, och jag har studerat detta myckel noga, all någon kan plocka fram några nyanserade uttalanden frän PLO. För såvitt vi inte luras av parollerna om en mullirasial stat där, enligt Arafals lal i FN, judar, kristna och muslimer skulle ha lika rättigheter. Det låter vackert, men innebär ju detsamma som atl staten Israel skall försvinna. Och vi vel också pä vilket säll Israel skall försvinna. Jag skulle vilja påstå all PLO i vissa sammanhang och framför allt i detta uppträda som en Dr Jekyll och Mr Hyde. Men den som har följl PLO:s hela utveckling kan inte sväva

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

141

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

142

i tvivelsmål om organisationens mål och vilka medel den i första hand vill använda.

Tyder för övrigt dådet i Bet Shean, som en av PLO:s grenar i tisdags utförde, pä atl kompromissviljan och de fredliga tankarna nu skulle ha inställt sig? Utgjorde, jag ställer frågan till de närvarande, Arafals anförande i FN en viljeyttring som kännetecknas av moderation och kompromissvilja? Svaret pä dessa frågor, herr lalman, är nej. Vad beträffar talet i FN var det väl snarasl förvånande atl Arafat inte ens vid delta tillfälle försökte maskera sitt primära mäl, atl Israel skall försvinna.

Det är för mig uppenbart all den legitimering som PLO fått nu inte gagnar freden. 1 heta PLO:s väsen ligger den väpnade kampen. I hela dess historia finns bara våldet som alternativ, inte den politiska lösningen. Genom alt låta PLO tala i FN:s generalförsamling har man indirekt ökal organisationens prestige, något som olaliga uttalanden från olika palestinska ledare efter FN-beslutet vittnar om. Genom att dessutom herr Palme offentligt uppträtt tillsammans med Arafat har ytteriigare en fiäder odiskutabelt satts i hans hatt.

Jag noterar alt statsministern inte med ell ord berört de olika frågor som ställts med anledning av sammanträffandet med Arafat. Del kan knappasl bero pä en slump. Statsministern väljer atl tiga ihjäl hela affären. Lål mig bara påtala del märkliga i att - om jag räknat rätt - sex olika frågor mot bakgrund av mötet med Arafat över huvud tagel inte kommenterats. Herr Svensson kommenterade dem, men herr Palme gjorde det inte. Ell möte som tveklöst haft inverkan på opinionen här hemma och utomlands. Ett möte som fått de mest skilda tolkningar. Det var ju inte vem som helst som statsministern träffade. Lål mig underslryka ytteriigare två saker i sammanhanget.

För del första nämnde statsministern, som herr Ahlmark framhöll, inte ett ord om Israels rätt alt existera i de officiella uttalanden som inströmmat frän detta tillfälle. Jag har åtminstone inte kunnat hitta några sådana trols atl riksdagens upplysningsijänst hjälpt mig. Del våren brist. Del räcker inte, och där upprepar jag också vad herr Ahlmark sade, atl slå fasl Israels existens i vår svenska riksdag. Det är jusl i arabvärlden och jusl tillsammans med Arafat som den uppfallningen behöver hamras in.

För det andra har ambassadör Edelstams olika uttalanden i massmedia givit intryck av en drastisk förändring i den svenska Mellanösternpolitiken. Skulle man enbart gå efter herr Edelstams utsagor, och han är trots alll svensk ambassadör, är Israels exislens sanneriigen inte någon självklarhet.

Herr talman! Del samlade intrycket för mig, och jag talar naturligtvis enbart för mig själv, av den svenska regeringens Mellanösternpolilik innebär en förändring under det senaste året. Röstningen för PLO var där det avgörande. Jag kan dess värre inte påstå atl man kan betrakta det som ell olycksfall i arbetet. Herr Palmes uttalanden tillsammans med Jalloud och Boumedienne gör att mönstret blir klarare. Krister Wick-

mans lal i samband med okloberkrigd 1973, när han underlät all kritisera Egypten och Syrien för deras angrepp var ytterligare ett tecken pä denna nya politik. Om den saken har vi också lidigare diskuterat här i kammaren.

Herr talman! När jag talar om en viss förändring i regeringens politik avser jag inte enbart vissa inslag i regeringens uttalanden eller slödel för PLO i FN. Jag avser därutöver och kanske viktigare frånvaron numera av del lidigare spontana slöd som så ofta fanns med i regeringsdeklarationer för Israels rätt att leva. Man får ibland ett intryck av att regeringen på någol sätt numera näsla ångrar FN-beslutet frän 1947, all det har komplicerat tillvaron och inte på något sätt bidragit till en lösning. Man konstaterar all Israel är en realitet i det här området - det är i stort sell alll - i olika uttalanden. Jag saknar precis som herr Ahlmark del engagemang för slalen Israel som vi lidigare har sett så många uttryck för.

Herr Svensson i Kungälv sade lidigare atl del tragiska är nu atl samma FN som 1947 som beslutade om Israels bildande nu sviktar - lål vara med en annan majoritet och ett annal antal medlemmar. Israel har blivit alltmer ensamt, säger herr Svensson. Del är i della läge som vi röstar för PLO. Del är i della läge som herr Palmes möte med Arafat skall beiraktas. Del är i della läge som Sverige, tycker jag, borde klarare och oftare ha stött Israel, och inte som nu skett indirekt medverkat till all ytterligare försvaga Israels position.

Jag vill inte påslå alt Sverige har givit upp Israels sak. Långt därifrån! Men den svenska linjen är nu betydligt mera tvetydig. All man automatiskt - och att jag gör det - måste koppla detta till den nya ener-gisitualionen i världen är ofrånkomligt.

Nä, säger någon, det jag här pekar på rör ändå inte sä vikliga ting. Del är ju ändå mest fråga om nyanser i uttalanden. Men, herr lalman, det är inget bara. Den internationella opinionen har i denna konfiikl en utomordentligt stor betydelse. Och den internationella opinionen har bil för bit börial överge Israel. Startskottet för denna process var oljekrisen, dä vi fick se den ene premiärministern efter den andre böja sig för arabstaternas krav på solidariletsutlalanden. Del var villkoret då för all över huvud laget fortsätta oljeleveranserna. Oljevapnet har betytt otroligt mycket för arabsidan i konfiiklen. Vetskapen om oljevapnet har också fortsatt atl påverka västländernas ställningstaganden i konfiiklen. Liksom herr Svensson i Eskilstuna vill jag återge en bild från tidningen Economisl, snart ett är gammal, där man på sin förstasida hade dåvarande premiärministern Edward Healh brett smilande, och därunder stod: Jag kunde göra vad som helsl för olja! Inte minst mol bakgrunden av hans uttalande i konflikten var den bilden myckel träffande.

Herr lalman! Del finns nalurliglvis myckel i statsministerns svar här i dag söm jag kan inslämma i. Del gäller konstaterandet att Paleslinaarabernas problem är ell politiskt problem. Det hardet varit från första börian, och del är ingen nyhet. Jag instämmer vidare i all ingen verklig

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

143

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

lösning är möjlig utan all Palestinaarabernas krav på självständighet och någon form av territorium har uppfyllts. Jag tror del är en realistisk politik all slå fasl detta, och det är utifrån de utgångspunkterna vi måste arbeta. Jag vill dock i sammanhanget påminna om atl Paleslinaaraberna inte kördes över i samband med FN-beslutet 1947. De fick en stat, men denna lösning accepterades inte av arabsidan, och detta territorium slukades sedermera vid angreppet mol Israel 1948 - dels av Israel, dels av arabstaterna. Vi hade aldrig haft en sådan bitterhet och en sådan intensitet i den här konfiiklen om FN-beslutet frän börian åtminstone till en del hade godtagits av arabsidan.

Vad vi skiljer oss från varandra i är frågan om hur vi skall se på PLO. Jag menar alt del är utsiktslöst att söka uppnå en lösning med PLO så länge PLO inte accepterar Israels existens och så länge organisationen uteslutande vill använda våld och terror för alt uppnå sina syften. Men, säger någon, de vill ju bara uppnå lika rättigheter för alla i området, de talar ju om den mullirasiala slalen. Ja, men vi vel alla vad den lösningen innebär. Den är detsamma som alt Israel försvinner från kartan, att judarna berövas ett hem dit de kan undfly förföljelse och förtryck i andra delar av världen, en förföljelse och ell förtryck som historien dess värre varit och ännu är full utav.

Tankarna om att PLO på någol sätt skulle moderera sina ståndpunkter genom legitimitet och status är för mig orealistiska tankar, ja direkl fartiga tankar.

Till sisl, herr lalman, vill jag naturligtvis också uttrycka min förhoppning alt liden skall arbeta för en lösning av denna tragiska konflikt, en lösning som garanterar båda sidor frihel, trygghet och oberoende. En sådan lösning förutsätter kompromisser, den förutsätter också en dialog. Men för all den dialogen skall vara en dialog av verkligt slag krävs atl terrorn och väldet upphör att vara den ena sidans uteslutande argument. Dialogen kan och får inte föras om dess enda syfte skall vara Israels avrättning.

144

Hen SIEGBAHN (m):

Herr lalman! Jag skall be all få lacka för herr statsministerns reaktion på mina frågor. Tyvärr måsle jag konstatera all ingen av dem egentligen har besvarats och att - för atl göra en travestering av ett känt uttryck - del sällan inträffat all så mänga frågor av olika riksdagsledamöter fåll ell så magert och ofullständigt svar.

Jag tror man vågar säga atl Mellanöslernkonflikten varit och är ett av de svåraste problem de berörda parterna och världssamhället haft alt brottas med. Det är givet att ingen lösning helt kan tillfredsställa de olika parterna, även om vissa av dem tror på och försöker uppnå en sådan. 1 själva verket är det så all ingen fred någonsin slutits, inget avtal ingälls, som gett fullständig tillfredsställelse för båda parter. Överenskommelser måsle till sina natur vara kompromisser.

Det första en förhandlare och beslutsfattare måste undersöka är de

fakta som föreligger i en konflikt. Fakta i form av rådande förhållanden, existerande lagar osv. Vad Mettanösternkonflikten beträffar är det i dag ell historiskt faktum att det finns 60-70 miljoner araber i de regioner som närmast omger Israel. Det är också ell faklum atl det finns bara 3 miljoner judar. De senare har delvis funnits där under långliga lider, delvis invandrat under det senaste århundradet. Denna invandring har baserats dels på en genom århundradena exislerande stark önskan hos del judiska folket alt återvända till sitt urgamla hem, dels på beslut och medgivanden av stater och myndigheter, dvs. pä sin tid den turkiska regeringen, den engelska s. k. Balfourdeklarationen och Nationernas förbunds bekräftelse av denna samt den av FN år 1947 med stor majoritet antagna resolutionen om upprättandel av en judisk och en arabisk stat i området.

Man kan naturiigtvis ägna sig ål alt beklaga della faktum och denna historiska utveckling och önska att man var tillbaka i del läge som en gäng rådde. Man kan ju också roa sig med atl beklaga att européerna en gång tilläts utvandra till Förenta staterna och slå sig ned bland indianerna eller att negerslavar en gäng i tiden fördes dit, att holländare utvandrade till Sydafrika m. m. Men detta är en ganska ofruktbar utgångspunkt för praktisk politik. Mellanösternproblemen kan endast lösas genom att man accepterar den nuvarande befolkningsstrukturen och i göriigaste mån söker tillfredssställa de olika gruppernas poliliska, sociala och kulturella aspirationer - eller att man begår folkmord.

Målet måste sålunda vara fred i Mellanöstern på rimliga villkor. För att uppnå detta mät måste såväl de berörda parterna som världssamhällets övriga länder efter förmåga lämna sina bidrag. Jag vill därför från dessa synpunkier granska attityder och ställningstaganden för del första av de berörda parterna och fördel andra av den väridsorganisalion, nämligen FN, som har tillkommit framför alll just för att främja en fredlig lösning i världen, samt för det tredje av den svenska regeringen.

Om vi börjar med staten Israel kan man konstatera att dess ställning är utomordentligt svär. Landel är, som jag nyss sade, omgivet av en mångfaldigt större befolkning av annan kulturell och nationell inriktning och med ett mångfaldigt större territorium till sitt förfogande. Det är detta som frän Israels synpunkt gör konflikten sä ödesbeionad. Under det alt alla de krig vi känner till från Europas och andra kontinenters historia vanligen rört sig om vissa territoriella eller andra fördelar är varje krig i Främre Orienten för Israel en fråga om landets överievande eller förintande. Man vågar kanske även gå längre att döma av många uttalanden och säga atl ett föriorat krig för Israel även skutte innebära folkets fysiska utrotning. Det är möjligt att man kan hävda att Israel i vissa situationer och i vissa frågor intagit en hård och oböjlig och kanske oklok attityd, men delta måste då ses i belysning av den avgrund i vilken varje allvariigare fetsteg skulle kunna störta det israeliska fotkel.

Och ändå, Israel har aldrig vägrat all komma till förhandlingsbordet om frågan gällt att diskutera möjligheterna för och utformningen av fred.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

145

10 Riksdagens protokoll 1974. Nr 126-127

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

146

Tvärtom har under de gångna 26 åren hundratals förstag och erbjudanden om inledande av diskussioner gjorts från israelisk sida. Men det är klart - man kan inte av ett land kräva, som Golda Meir sagt och som herr Wijkman nyss upprepade, att det skall inleda förhandlingar om sin egen avrättning. Det är därför totalt meningslöst, orealistiskt och cyniskt att kräva att Israel skall inleda förhandlingar med en eller flera parter, som inte dessförinnan klargjort all förhandlingarna inte åsyftar motpartens förintande utan i slället åsyftar ett åvägabringande av fred och en överenskommelse om fredlig samlevnad.

Mol bakgrund av Israels svåra geopolitiska silualion är del också uppenbart att varje ansvarskännande israelisk politiker vid bedömning av möjliga koncessioner noga måsle analysera hur djupgående och omfattande fred motsidan verkligen avser atl skapa. Ty säkerhetsproblemen för en liten stal är självfallel alltid av central vikt. Skulle man sålunda från arabernas sida vara beredd atl förhandla om en fred som innebar ett ordentligt fredsfördrag, diplomatiska förbindelser, normalt handelsutbyte och andra ekonomiska relationer samt självfallet slut på en sedan årtionden pågående intensiv fientlig propaganda och blockad är del givel all säkerhetsbekymren skulle bli minimala och all fredsfördraget med andra ord kunde bli i relation därtill.

Vilken är nu arabländernas meritlista i dessa hänseenden? Alla vel alt samtliga arabstater fr. o. m. 1947 har förklarat alt de aldrig skulle erkänna Israels upprättande utan avsäg all med våld omintetgöra FN:s ställningslagande. Delta hol realiserades också genom kriget 1948, och det var väl inte långt ifrån att de arabiska planerna krönts med framgång. Hade inte Israel med vapen kunnal försvara sin exislens hade del blivit kortlivai. I den meningen är det viktigt att påpeka atl Israels upprättande lika myckel kan tillskrivas landels förmåga att hävda sin existens som FN:s resolution i frågan.

Vi har självfallel, med ett modernt uttryckssätt, full förståelse för tesen om folkens självbestämmanderätt även om denna bara lillämpas när stormakter och andra stater sä finner lämpligl eller nödvändigt. Men vad innebär della för del forna Palestinas det? Här hade den enda makten som fanns, mandatärmaklen Storbritannien, 1947 förklarat sig vilja lämna landet och ansvaret för dess administration. Del fanns sålunda ell, eller naturiigtvis i realiteten tvä folk, araberna och judarna, ulan herre. Palestina höll på atl bli vad man med en leknisk term kallar terra nullius, no man's land.

Självbestämmanderätten kan tillämpas på olika säu. Ell hade varit, som givelvis araberna förordade, atl hela regionen gemensami fält rösla eller på annal sätt ta ställning lill samhällets forlsalla politiska status. Ett annat hade varit atl erkänna alt del inom området fanns två etniska grupper - en siörre, araberna, och en mindre, judarna. Den mindre gruppen önskade upprätta en egen stal inom en del av territoriet. Så blev också beslutet, och från självbestämmanderältssynpunkt kan ingen som helst kritik riktas mot del beslutet. Ell beslut enligl den första linjen

däremot hade inneburit att en majoritet skulle ha fäll fullständig kontroll över en ovillig etnisk minoritet. Delta skulle i sin tur sålunda ha inneburit ett förnekande av självbestämmanderätten för denna grupp, något som vi för närvarande har exempel pä i Mellanöstern genom kurdernas situation.

Under åren efter 1948 har den arabiska attityden efler hand skärpts för all i samband med sexdagarskriget nå sin kulmen. Före kriget talade man på arabiskt håll segervisst om jagandet av israeler i havet och en slutlig lösning av konflikten. Redan någon månad efler sexdagarskriget var araberna beredda all i Kharium enhälligt besluta att man aldrig skulle sluta fred med Israel, förhandla med Israel eller erkänna Israels existens.

Om vi sedan flyttar oss fram till dagens situation kan vi konstatera att efter Jom kippur-kriget i oktober 1973 vissa israelsika och egyptiska överiäggningar på det rent militära området ägt rum. Vidare finns det uttalanden från några arabländer, framför allt Jordanien och Egypten, om villighet till även politiska förhandlingar. Mot detta står dock uttalanden i samma tänder av samma krigiska och oförsonliga natur som tidigare, vanligen riktade till den inhemska opinionen. Andra arabländer åter säger nej till alla fredsanslrängningar och vägrar exempelvis att godta den FN-resolution nr 242 från 1967 som utgjort grundvalen för värids-samhällets strävanden på detta område och som inte minst flitigt åberopas av den svenska regeringen.

Men vad har på det praktiska, mindre och större, fältet visats för tecken från arabstaternas sida på önskemål om att bringa konflikten ur världen? Jag är ledsen att behöva konstatera: nästan inga alls. Den nyligen hållna arabkonferensen i Rabat innebar t. o. m. en,skärpning av arabländernas attityd. Man förbjöd i realiteten Egypten och nalurliglvis Jordanien atl bedriva separata förhandlingar med Israel om annat än rent militära frågor, dvs. huvudsakligen fortsatt israeliskt militärt tillbakadragande.

Delta var svaret på FN:s och Israels krav på verkliga fredsförhandlingar i Geneve. Vidare beslöt man sig för att godkänna terrorislorganisalionen PLO som enda företrädare för paleslinaaraberna. Della innebar också en skärpning av exempelvis Egyptens attityd. Bland olika vinglande ställningstaganden utfärdade nämligen Sadal i somras en kommuniké tillsammans med kung Hussein, i vilken det förklarades all PLO endast kunde anses representera de palestinier som befann sig utanför Jordanien och av Israel ockuperat område. Vad PLO verkligen syftar till och vilka dess metoder för atl nå sina mäl är och varit behöver jag inte närmare redogöra för, eftersom både herr Ahlmark och herr Wijkman klarlagt dessa frågor.

Låt mig blott även för min del konstatera att PLO aldrig har stått för och än i dag inte står för fred och fredsförhandlingar men väl för terror och våldsdåd. Det är patetiskt atl höra Arafat bl. a. i svensk TV hävda au han alltid varit motståndare till våldsdåd och att exempelvis mördandet av 24, israeliska barn i Maalol för någon tid sedan inte berodde pä de arabiska terrorister, som trängde in i Israel, ockuperade och tog

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

147

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

148

gisslan, utan på de israeliska soldater som försökte skydda landets medborgare. Jag förmodar att han har samma försvar för de våldsdåd som häromdagen ägde rum i den israeliska staden Bet-Shean. Båda aktionerna utfördes av samma palestinska terrororganisation, som sorterar under PLO.

För atl fä en grundval för svensk politik och svenskt handlande i Mellanöslernkonflikten måste man självfallet skaffa sig en uppfattning om vad parterna ytterst syftar till. Jag anser mig förul någorlunda klart ha skildrat den israeliska tankegången. Vad arabsidan beträffar är det betydligt svårare. Sju års vistelse i dessa regioner har lärt mig hur fariigt det kan vara att likställa uttalanden med den verkliga målsättningen - någol som man kanske sett en tendens till hos den svenska regeringen och dess främste representant under senare tid. Min bedömning är att Jordanien och i begränsad utsträckning även Egypten önskar en fredlig utveckling. Men det syns mig alldeles uppenbart och kan stödjas på officiella uttalanden, all Egypten icke inom överskådlig framlid är berett all övergå till normala fredtiga förbindelser med Israel ulan endast lill vissa former av en icke-krigisk samvaro. En sådan utveckling inser Sadal behövs för Egyptens ekonomiska utveckling. Men min pessimistiska bedömning är all Sadal eller mer militanta krafter i landet inte skulle tveka atl handla, om man en dag var övertygad om all del var möjligt alt kasta den israeliska staten över ända.

Om vi för ell ögonblick söker sälta oss in i siluaiionen för övriga arabländer, vilkas ekonomiska utveckling inte pä något sätt störs av spän-ningslillsländel i Mellersta Östern, finner vi mänga skäl som lalar för all deras inlresse för en fred är mycket begränsat. De hyser självfallel en djupl känd olust överalt en icke-arabisk stal definitivt skulle erkännas inom en region som de efter hand börjat betrakta som sin egen. Vidmakthållandet av konflikten har mänga gånger ett belydande värde för all bibehålla de egna undersåtarnas lojalitet. Och slutligen: del finns egentligen inga poliliska eller ekonomiska skäl som pressar fram en uppgörelse. Man har tid all vänta på att militära eller ekonomiska faktorer en dag skall bli Israel övermäktiga. Det finns i dag anledning atl med djupaste pessimism betrakta utvecklingen och atl inte i ell förklariigt önsketänkande tro atl freden väntar runt hörnet.

Del hjälper inte att fromt knäppa händerna i Sveriges riksdag och säga, atl del måsle till förhandlingar, eftersom det är enda vägen till fred. Del ger ingen fred att uttrycka en sådan önskan. Det är endast praktiska åtgärder från Sverige och andra länder som möjligen skulle leda lill fred.

I detta hänseende intar naturiigtvis PLO en ännu mer militant hållning, även om det palestinska fotkel är de människor som mesl lider och lidit av Mellersta Östern-konflikten. Inte ens i sitt tal inför FN.s generalförsamling, där sä annars hade varit taktiskt klokt för atl lura de många önskelänkarna, sade sig Arafat vara beredd att acceptera Israels existens. Tvärtom talade han om att i hela Palestina skapa en, som han vackert uttryckte det, multinationell, multireligiös och mullirasial stat. Detta in-

nebär sålunda för del första att Israels existens skulle upphöra och för del andra att landet skulle ingå i en ny palestinsk stat. Men som framgår av andra uttalanden av Arafat avser han även att erövra kung Husseins jordanska rike och således skapa ett verkligt Storpalestina.

Men del är möjligt att PLO i viss situation skulle acceptera upprättandet av en palestinsk stat som bara omfattade västra Jordanstranden och Gha-za, dvs. de områden som Israel för närvarande ockuperat. Men även här finns del uttalanden av Arafat om att detta i så fall endast skulle bli en språngbräda för ett senare erövrande av hela Palestina. Sådana uttalanden har vi sell exempel på så sent som i denna månad.

Sedan jag nu gått igenom arabländernas attityder på det mera allmänpolitiska planet vill jag ta upp en mera konkret del av deras verksamhet, som jag för övrigt nyligen också berört från denna tatarstot. Arabtänderna har - och detta i stigande omfattning - under de gångna åren utnyttjat varje tillfälle atl i internationella organisationer - FN, UNESCO, civil-fiygets organisation ICAO m. fl. - lägga fram resolutionsförslag på olika områden som varit riktade mot Israel, dess politik, dess goda vilja och dess rätt alt över huvud taget existera. Dessa tat, dessa resoluiionsulkasl och dessa diskussioner har ofta upptagit en väsentlig del av den tid som skutte ha ägnats åt viktiga samarbetsfrågor världens stater emellan. Del har självfallel inte kunnat ändra på den politiska situationen, särskilt inte när del rör sig om organisationer som inte har utrikespolitiska frågor på sina program. Men det har däremot utgjort ett allvariigt sabotage mol internationellt samarbete. Jag skall här endast ta upp två sådana ärenden och därvid också komma över på hur de internationella organisationerna främjat eller försvårat en fredlig lösning av Mellersta Östern-konfiikten.

Vid UNESCO:s årskonferens nyligen i Paris hade bl. a. Israel begärt all fä delta i arbetet inom UNESCO:s europeiska region - några andra stod inte till buds för Israel. Denna begäran avslogs av UNESCO med - om jag minns rätt - 64 röster mol 27 och 26 nedlagda. Bakom denna röstning låg en intensiv arabisk propaganda bland östblockets stater, där det självfallel inte behövdes mänga ord, och tänder i övriga världen. Trots alt sålunda de direkt berörda länderna, dvs. Västeuropa, så gott som enhälligt röstade för att ta upp Israel i det europeiska samarbetet, eftersom landel icke fick vara med annorstädes, lyckades länder, som i verkligheten inte hade ett dugg med saken att göra, att ställa Israel ulanför denna verksamhel.

Pä samma sätt lyckades man förhindra att något ekonomiskt bidrag från UNESCO utgick till Israel, vilket tidigare alltid skett. Den som har någon kännedom om tekniken i internationella organisalioner vet att delta förfarande är sista stegel innan man kommer att försöka utesluta Israel ur UNESCO:s internationella gemenskap.

Det förefaller mig som om det vore en angelägen och konstruktiv uppgift för svensk utrikespolitik att söka medverka till att sådana här meningslösa krig genom resolutioner slutade att spela en betydande roll

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

149

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

150

i olika internationella organisationer. Det kan visseriigen te sig neutralt att lägga ned sin röst i olika sammanhang och säga, alt vi inte vilt ta ställning i en konfiikl mellan Israel och arabländerna, men det främjar sannerligen inte en fredlig utveckling. Det borde vara naturligt för oss att säga att vi vägrar att lägga ned vår röst i sådana sammanhang, att vi kommer alt rösta mot alla resolutioner av den typ som har blivit så vanlig. Det vore ett bidrag till en fredlig utveckling och en lugnare atmosfär vid skilda inlernalionella organisationers sammanträden, och del skulle möjliggöra elt mera fruktbart samarbete under dessa konferenser.

Del senasle exemplet är självfallet FN-församlingens beslut att låta Arafat tala där och den behandling såsom statschef som han där hedrades med. I anslulning härtill har från arabisk sida, med stöd av andra stater, framlagts tvä resoluiionsulkasl - herr Wijkman och herr Ahlmark har redan berört dem - som församlingen i dessa dagar diskuterar och kanske i dag kommer all rösla om. Del första innehåller ett förslag om att PLO skall beviljas status som permanent observatör. Del andra är elt oerhört ensidigt dokument, som bl. a. bemyndigar paleslinaaraberna alt i sin kamp för - som del heler - "sina oförytiertiga rättigheter" begagna vilka våldsamma medel som helst. Självfallet sägs ingeniing om några rättigheter för Israel. Om dessa två resolutioner, även med ganska betydande ändringar, godtas av generalförsamlingen, är man tvungen att konstatera att generalförsamlingen, och således världens länder, icke leds av en strävan att med opartiskhet söka verka för fred i Mellanöstern.

Vi tycks nu ha hamnat i en situation där en majoritet av FN-staterna inför ekonomiskt tryck - eller möjligheterna titt ekonomiskt stöd - är beredda att åsidosätta det höga ansvar som FN-sladgan pålägger. Vi har i Sverige - och det har mångfaldiga gånger också understrukits av regeringen - alllid velat stärka FN:s auktoritet och anseende och försöki sälla vår til till denna organisations vilja och förmåga alt bidra till värids-fred och framsteg i väriden. Om den utveckling fortgår som vi nu börjar se allt fier tecken på - och som jag tror också utrikesministern var inne på i ell lat i Malmö för någon tid sedan - måste vi med sorg konstalera all det vore orealistiskt att räkna med att FN åtminstone i ett kortare tidsperspektiv kommer atl kunna vara elt rikligl instrument för en sund och fredtig utveckling och små staters skydd. Detta är allvariiga ord, men jag har ändå velat yttra dem frän denna talarstol och i den svenska riksdagen just därför alt situationen börjar bli sä allvariig.

Det hade nu varit min tanke att mot bakgrund av de förhållanden jag här skisserat närmare gä in på hur svensk utrikespolitik i della område ser ul och hur den borde vara beskaffad. Jag vill emellertid spara delta till ett senare inlägg, tills statsministern besvarat de frågor som jag själv och andra framställt. Om jag inte vetat all statsministern under de senaste dagarna varit oerhört upplagen, skulle det vara frestande att säga att det svar vi i dag fått - eller rättare sagt inte fått - kunde betraktas som ullryck för en ringaktning av riksdagen och dess legitima intresse av

atl med statsledningen få diskutera inte bara för Sverige utan för värids-samhältet viktiga och ödesmättade frågor. Då statsministern i sitt svar inte ens korrekt refererat mina frågor, ber jag här för ordningens skull all få ålerge dem. De löd på följande sätt:

1. Är slalsminislern klar över vad arabledarna menar när de i olika kommunikéer i samband med officiella besök önskar inskjuta ett uttalande om slöd för paleslinaarabernas legitima rättigheter och delar i så fall statsministern denna uppfallning?

2. Är det rikligt alt statsministern så som framgår av lidningsrapporler sagt att han "renl principiellt ansåg att det i längden inte gick att undgå alt träffa Arafat dä ingen kan förneka att denne är det palestinska folkets ledare" och på vad grundar i så falt statsministern denna uppfattning?

3. Anser statsministern i likhet med vad vår ambassadör i Alger enligt tidningsrapporter hävdat, att det var bra att mötet med Arafat kom till stånd och att den algeriska presidenten Boumedienne gjort rätt som tvingat fram en konfrontation med Arafat och atl detta var "en bra början"?

Jag hoppas atl statsministern skall finna lid och anse det motiverat att svara på dessa frågor senare under debatten. Men i avvaktan pä det vill jag ändå fortsätta och göra några kommentarer till vad som har hänt under den senaste tiden.

Av vad jag nyss har sagt framgår all Israels ställning i dag är, och i framtiden kommer all vara, utomordentligt allvariig. Della inser även Israel, och redan av detta skäl är landets vilja all sluta fred och göra koncessioner säkeriigen stor. Som jag förut framhöll är meningarna, för att uttrycka sig försiktigt, utomordentligt delade i arabvärlden, och starka krafter anser atl del gamla målet om Israels förintande sä småningom kan uppnås och all därför en fred i dag inte behöver ingås, i varje fall inte en verklig fred. Vi kan också konstatera att den arabiska hållningen i dag mer eller mindre reservalionslöst i FN stöds av en mängd småstater, ja, i realiteten kanske av en majoritet av FN:s medlemmar. Man skulle kanske drastiskt kunna säga att arabländerna kan få igenom nästan vilka resolutioner som helst. Staten Israel själv säger att Förenta staterna är dess enda pålitliga vän.

I denna situation förefaller det mig uppenbart att svensk politik, om man verkligen anser sig kunna handla självständigt och efter måttet av vår ringa förmåga vill bidra till en fredlig utveckling, i första hand måste inrikta sig på all i alla sammanhang framhålla för arabländerna del som dock alllid varit vår huvudlinje i Mellanösternkonflikten, nämligen Israels rätt att existera. Statsministern kanske önskar invända atl vi också gör del. Del är väl tyvärr bara en halvsanning. Vi gör det vid nordiska utrikesminislermöten, i den svenska riksdagen, då och då i deklarationer inför generalförsamlingen - som i det dokument som vi här i dag diskuterat - och nu senast när statsministern sammanträffade med den franske presidenten Giscard d'Eslaing. Men när svenska regeringsrepre-senlanter träffar arabledare pä tu man hand sägs ingenting om delta. Bara någon dag innan statsministern träffade den franske presidenten

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

151

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

152

hade han elt samtal med den algeriske presidenten Boumedienne som resulterade i en kommuniké, där icke ett ord nämndes om Israels rätt.

Nu kan statsministern invända atl det inte hade varit möjligt att fä ett gemensamt uttalande av detta innehåll. Det är givetvis möjligt, ja, i högsia grad sannolikt. Men då finns det en annan metod som brukar användas och som även herr Ahlmark berör den. Kommunikén kan säga att den svenske statsministern framhöll för sin del atl vi respekterar och accepterar Israels rätt alt existera. Men kanske statsministern även här gör en invändning och säger att Boumedienne inte skulle ha accepterat ett sådani uttalande i kommunikén. Härtill kan man svara att "das lässl tief blicken", dvs. det vittnar knappast om någon vilja på arabiskt håll att acceptera Israel.

I en sådan situation synes del rimtiga vara att förklara alt man från svensk sida icke kan godta någon passus i en kommuniké om Mellanöstern som inte innehåller en av grundtankarna i vår uppfattning om konfiiklen. Del förefaller mig orimligt atl Sveriges regering i kommuniké efter kommuniké skall godta den arabiska versionen utan att framhålla det som är minst lika centralt, nämligen Israels rätt till existens.

Det vore intressant att få ett uttalande av statsministern om huruvida han i framliden kommer atl ställa det kravet på kommunikéer tillsammans med olika tänder.

Jag vill konstatera att kommunikéer av det här slaget är en nyhet i svensk utrikespolitik. Under det senaste året efter oljekrisens inträffande har liknande ensidiga uttalanden gjorts i samförstånd även med Saudi-Arabien och Libyen. Det skulle ha varit oerhört värdefullt om berörda länders invånare kunnat få del av vad ett utomstående tand ulan egna politiska iniressen i Mellanöstern anser om förutsättningarna för kon-fiiklens lösning.

Men del finns också andra tecken på en ändring och en uppluckring av den svenska utrikespolitik som konsekvent förts under de senasle 25 åren. I kommunikéerna tillsammans med arabländerna har man från svensk sida accepterat uttrycket "palestinaarabernas legitima rältighder". I årets utrikesdebatt hade uttrycket fått en annoriunda och någol mildare formulering. Där talades i stället om "palestinaarabernas legitima intressen". 1 och för sig finns del ingenting att invända mot tanken pä att skydda de legitima intressena hos en folkgrupp. Det är ju bara det atl delta ullryck sedan årtionden i realiteten har en mycket speciell innebörd i arabväridens öron.

Det var också därför jag ställde frågan titt statsministern, om han är medveien om vad han skrivit under, sett från arabernas synpunkt, när han varit med om att underteckna kommunikéer med arabländerna av den här typen. Jag skatt kanske vänta tills han har svarat på frågan och sagt vad han tror att araberna menar, så kan vi eventuellt fortsätta diskussionen sedan.

Därefter vill jag säga några ord om Arafals idéom en multinationell, mullirasial och multireligiös stat som naturiigtvis skulle vara demokratisk

- ell förslag som han, såsom jag.nyss nämnde, log upp även i FN där han hade allt inlresse av att vara titel försiktigare och där förslaget, enligt vad del uppgivits för mig, väckte en viss förstämning i olika kretsar. Detta är ett förslag som framförts under många år. Del finns redan en sådan stat i Främre Orienten, och det är Israel, Den är mullirasial och den är multinationell samt dessulom demokratisk i väsentliga meningar. Där finns 450 000 palestinaaraber och där finns en del kristna. Vi vet alla att det är den enda demokratiska staten i detta område.

Vad har herr Arafat för mönster när han talar om att upprätta en sådan stat i den arabiska världen? Ingel - del finns ingen demokratisk stat där utom möjligen Libanon, som dock arbetar med andra svära problem. Man skapar inte demokrati över en natt. Del finns alltså ingen realitet pä kort sikt bakom Arafals lanke på atl upprätta en sådan stal, även om del av andra skäl skulle vara möjligt. Demokrali är någonling som sakta växer fram.

Men dessutom, som också herr Ahlmark var inne på: Hur skulle denna stat vara sammansatt befolkningsmässigt? Om man ser på - del nämnde också herr Ahlmark - hur många paleslinaaraber det finns i världen kan man konstatera atl det rör sig om sammanlagt 2,8 miljoner. Det finns drygt 3 miljoner judar. Det skulle alltså bli en stat med en majoritet av judar, dvs. den skulle i väsentliga stycken dirigeras av den judiska folkmajoriteten. Detta var naturligtvis en oacceptabel lanke för araberna. Ibland har man väl räknat med det, men ibland har man använt den bekväma metoden alt förneka verkligheten för atl slippa se den. Man har helt enkelt utgått från all del skulle bli en majoritet av araber.

Jag har många gånger diskuterat dessa frågor med araberna och då fåll del svaret. Men en del har haft bättre kännedom om fakta och därför varit mera klarsynta, och de har sagt - vilket också står i PLO:s program frän år 1968, som herr Ahlmark här lidigare refererat - att endast de judar som kom till Mellersla Östern före 1917 skulle fä stanna kvar, de övriga måste återvända.

Antalet palestinaaraber uppgår för närvarande till endast 144 000 i Libanon, ungefär 138 000 i Syrien och cirka 150 000 i Kuwait. Del är de palestinaaraber som Arafat har möjlighet all med lock eller pock kontrollera. Och därmed är jag inne på frågan vad PLO representerar. I likhet med mina förelrädare i denna talarstol vill jag fråga vad statsministern grundar sin uppfattning pä all dessa grupper skulle representera någon allmän opinion i arabländerna. Vi ser ju alt en liten minoritet av paleslinaaraberna bor i de områden som Arafat har möjlighet all kontrollera. Vad säger de andra? Ja, det vet vi inte så mycket om. Under den lid som jag vistades i dessa områden - det är nu några år sedan, och situationen kan ha ändrats i dag - talade jag med många av dessa människor, och det rådde då en ganska allmän mening om att man inte önskade Arafat som ledare. Många var också tveksamma belräffande Hussein. Den vanligaste uppfattning som jag mötte på den ockuperade västra Jordanslranden var att man önskade en långtidsockupation med

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

153

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

154

t. ex. en slyrelse från Förenta naiionerna, sä att man på del sället i någorlunda demokratisk ordning skulle kunna ta ställning lill frågan om vem som skulle vara representant för och leda det palestinska folket.

Vissl finns del intresse för Palestinas ekonomiska problem, och del förhållandel alt statsministern helt plötsligt har upptäckt all frågan om paleslinaaraberna inte bara är elt flyktingproblem ulan också ett politiskt problem hindrar inte atl stora grupper i samhället som har intresserat sig för och skaffat sig kännedom om Mellanösterns problem har känt till della i många år. Den saken har Per Ahlmark alldeles nyss redogjort för. Men inte heller från israelisk sida är detta någon nyhet - och hur skulle del kunna vara del? Man accepterade ju 1947 års FN-beslul, enligt vilkel det skulle upprättas en judisk och en arabisk stal.

När Folke Bernadotte sommaren 1948 ställde den frågan till judarna om man inte skulle kunna länka sig att ge avkall på tanken pä en arabisk stat på västra Jordanslranden i enlighel med FN:s beslut och i slället ansluta den till Transjordanien, som landel då hette, svarade man på den israeliska sidan atl det var man inte beredd all göra. Det var en helt ny fråga.

Och när man skulle börja fredsdiskussionen i Lausanne 1949 infann sig en delegation från de paleslinaarabiska flyktingarna, som ville ha företräde för både den judiska delegationen och arabdelegalionerna. Della kan vi läsa om i dåvarande israeliske statssekreteraren Eytans bok om dessa förhandlingar. Delegationen mottogs av israelerna, och ell fruktbart samarbele påbörjades. Men när delegationen - som ändå representerade det folk som Paleslinaproblemet verkligen gällde - kom titt arabdelegalionerna blev delegaterna bokstavligt talat utsparkade.

De andra arabländerna har således aldrig lidigare velat acceptera en arabisk stat i området - det är där hela del poliliska problemet startar

- medan judarna har accepterat en sådan. Denna tradition har sedan
förts vidare. Arabländerna har ansett sig vara de enda rätla företrädarna
för palestinaaraberna.

Del är rikligt alt Israel i dag intar en annan ståndpunkt, en enligt min mening någol olycklig ståndpunkt, formellt sell. Israel säger sig nämligen inte kunna förhandla om alt upprätta en stal pä bara West Bank. Man säger alt området är för litet, del är inte livsdugligt, osv. Vi förslår naturligtvis vad det i realiteten gäller. Situationen är i dag en hell annan än för 25 år sedan. Della område skulle bli myckel svagt, och del är risk för all det skulle bli en lekboll i mindre välvilliga stormakters händer. Dessulom vet man av alla uttalanden all denne Arafat, om han fick någonting all säga lill om, inte skulle ha en lanke på någonting annat än alt använda detta som språngbräde för en attack mot Israel och mot Transjordanien. Han vill etablera sig som statschef för ell Slorpaleslina.

Befolkningsmässigt är lägel del, atl West Bank - Västra Jordanstranden

- och Gaza självfallel lill hundra proceni beslår av palestinier. Men även
Transjordanien har i dag en klar majoritet av palestinier. Det innebär

att man skulle upprätta två palestinska stater. Jag tror inte för egen del på au det förhållandet skulle kuhna bestå i längden. Självfallet skulle man sträva efter alt slå sarrtnian dessa stater, och det skulle innebära framtida risker för krig éllér våldsamma förvecklingar. Skall fred komma till stånd i dessa områden, tror jag att det måste ske genom att de på ett eller annat sätt går sartiman.

Sedan vill jag även med några ord beröra statsministerns besök i Alger och vad därunder förekommit. Om man får tro tidningarna skulle statsministern ansett det makabert att sådana struntfrågor som middagsplaceringar etc. tiltmättes någon vikt i den svenska debatten när så stora fredsintressen stod på spel. Detta är kanske en skicktig demagogisk turnering, men frågorna har i realiteten en betydligt allvariigare sida än den rent proiokollära. Det går fortfarande allvariiga och envisa rykten om alt Sveriges ambassadör i Alger, förmodligen på begäran av de algeriska myndigheterna, var ule vid flygplatsen och mötte Arafat vid dennes ankomst titt Alger och att ett hemligt möte mellan statsministern och Arafat avtalals eller skulle avtalas. Det vore bra för en sanering av denna debatt, som givetvis måste vara irriterande även för statsministern, om statsministern ville utveckla vad som eventuellt kan tigga bakom dessa rykten.

Vad middagen däremot beträffar sä är det självklart alt både jag och andra ledamöter av riksdagen tror statsministern pä hans ord när han säger att Arafals uppdykande var en överraskning. Men det är inte här poängen ligger. Man skutte kunna travestera ell annat känt uttryck och säga: Säg mig hur dina vänner behandlar dig och jag skall säga dig vem du är.

I väridspressen, t. ex. i Le Monde, har det framhållits att Arafals sammanträffande med statsminister Palme avsåg atl ge Arafat ökad politisk prestige och att sammanträffandet också hade denna effekt. Det kan synas rikligt, som statsministern påstås ha sagt till pressen, att en värd bestämmer vem han vilt inbjuda till middag - det är ett ungefäriigt citat. Dålig vore dock den värd som t. ex. bjöd två personer som är ovänner att sitta på var sin sida om sig vid en middag. Men vad beträffar officiella middagar vid stalsministerbesök och liknande finns det ett mycket klart protokoll. Delta utesluter självfallet möjligheten av att en man som Arafat skulle kunna inbjudas och placeras pä sätt som skett vid en officiell middag för den svenske statsministern. Sådant kan icke betraktas som annat än förolämpande nonchalans mot den besökande regeringschefen, i att synnerhet om del skett utan hans vetskap.

Nu är det visseriigen möjligt att algerierna svävat i okunnighet om dessa elementära protokoll regler trots att dessa överensstämmer med del sunda förnuftet. Jag tror dock inte detta är fallet. Allt tyder på att man velat sätta statsminister Palme i en besvärande tvångssituation. Detta i sin tur innebär - och här återkommer jag till mitt travesterade uttryck - att man i Alger tydligen ansett att man kunde behandla Sveriges statsminister på detta sätt. Även om statsministern själv tycker att detta

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

155

Nr 127 -•

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

156

är likgiltigt och bara en struntsak, vill jag för min del uttrycka ett beklagande av all Sveriges främste politiske företrädare utsatts för denna incident. Viktigare är dock själva sakfrågan, dvs. behovet att starta en dialog mellan PLO och den svenska statsledningen. Som jag nyss har sagt har Sveriges officielle företrädare i Alger, ambassadör Edelstam, för pressen framhållit värdet härav och vidare i radio talat om betydelsen för Sverige av att stå på god fot med de nu så mäktiga arabländerna. Jag kan inte underlåta att ordagrant citera vad han i Sveriges Radio sagt om all, oavsett om sammanträffandet var planerat eller ej - en i och för sig något underiig formulering, som skulle kunna betyda alt herr Edelstam inte kunde vara rikligt säker på om det var planerat eller om det kanske fanns andra synpunkter pä det - har Palmes möte med Boumedienne och med den palestinska gerillaledaren vid en officiell middag i Alger stärkt Sveriges politiska respekl i arabvärlden. Han säger orda-grant:"Del har stärkt Sveriges ställning i arabvärlden, och eftersom arabvärlden behärskar oljan och energin sä är detta av stor vikt för Sverige, särskill i vårt nya arbete i säkerhetsrådet i FN".

Della är naturligtvis ett märkligt konstaterande av vår officielle representant - all Sveriges regering skutte låta sig ledas av behovet av vänskap med vissa välbärgade tänder och inte av de politiska frågornas innehåll. Detta står i mindre god överensstämmelse med vår gamla tes om alt del är vi själva bestämmer över vår utrikespolitik. Jag förmodar au statsministern önskar kommentera också den frågan.

Till slut skulle jag vilja säga någonting om vad man på svensk sida borde göra. Jag har nyss nämnt atl man borde försöka undvika atl olika internationella konferenser görs till tummelplats för arabiska resolutioner och liknande. Man borde också i alla sammanhang framhålla de oavvisliga krav som vi slätter på ett hänsynstagande till Israels situation i arabvärlden. Del svåra är ju alt få arabländerna all acceptera ett fredsförhållande. Därför måsle aktiviteten frän svensk sida i första hand gå ut på alt fä dessa länder alt acceptera detta, vilket av skäl som jag mycket väl förstår är en oerhört svår fråga för arabländerna. Men vad del gäller är ju ändå om en fred verkligen skall komma till stånd inom rimlig tid. Jag är mycket pessimistisk beträffande möjligheterna och myckel rädd för all utvecklingen nu leder fram lill ell krig. vilkel såsom statsministern har framhållit, inte löser några problem.

Men om man skall kunna komma fram titt en sådan fredlig utveckling, tror jag det är nödvändigt all man så ofta det är möjligt lalar med dem. Del är emellerlid inte en dialog med PLO som Sverige skall föra - hela della uttryck, som jag tror att statsrådet Lidbom förde till torgs i FN, är något underiigt; del är inte Sverige som skall föra en dialog med PLO, utan Sverige skatt della i ell internationellt samarbele, men Sveriges represenlanler träffar givelvis olika arabstaters representanter och där finns det tillfälle att föra den dialogen, som är så väsentlig. Den verkliga dialogen måste däremot givelvis föras i Geneve, mellan Israel och parter som accepterar Israel, inte bara som part i en dialog utan också som part i en kommande fredtig utveckling i Mellersla Östern.

Hen ROMANUS (fp):

Herr lalman! Det gÖr ett makabert intryck när man kommer hem lill Sverige och finner alt debatten här handlar om gästlistan titt en middag, när situationen i Mellersta Östern är så explosiv all del är risk för krig, sade enligl tidningsuppgifter herr Palme vid sin hemkomst. Del är väl mol den bakgrunden vi får se det faktum att han inte har svarat på de frågor som ställts om hans kontakter med PLO-ledaren Arafat under besöket i Algeriet. En annan möjlig förklaring är kanske all herr Palme har ell svar, som vi får höra i hans nästa inlägg men som alltså inte ansågs lämpligl att la med i det i förväg utdelade svarel.

Dagens debatt här har inte handlat om denna gästlista i någon större utsträckning, så den drabbas inte av herr Palmes kritik.

Den förda debalte,n gör det också - det tror jag all alla kan instämma i - relativt överflödigt för mig att anföra ytteriigare allmänna synpunkier pä konflikten i stort. Jag kan i del fallet ansluta mig till vad herr Ahlmark har sagt och även till åtskilligt av vad andra talare har sagt. När jag alltså i mitt inlägg kommer att anknyta till de frågor som har aktualiserats av herr Palmes möte med Yassir Arafat är anledningen inte all jag anser atl mötet och omständigheterna omkring del är någon huvudfråga i Mellersla Östern-debatten, utan alt andra punkter redan är ganska utföriigt täckta i dagens debatt. Men det är inte heller - som herr Palme i tid-ningsutlalandet försökte göra del till - bara en fråga om diplomatisk etikett eller om gästlistan till en middag.

Den kritik som har framförts har rört tvä problem - dels den svenska regeringens bidrag lill stärkandet av PLO, där mötet i Alger bara är ett inslag i en hel serie händelser, dels värdlandets sätt all överrumpla den svenske statsministern och, lika myckel, den svenska reaktionen på detta handlande.

Som herr Ahlmark och flera andra har visat är PLO en extrem organisation som har Israels utplåning som en grundläggande programpunkt. Här har också utvecklats vilka risker för freden som ell stärkande av PLO:s ställning innebär.

Del väsentliga i delta sammanhang är inte all herr Palme och herr Arafat åt en officiell middag tillsammans, även om detta har uppmärksammats och uppfattats som elt svenskt slöd för PLO. Allvariigare är enligt min uppfallning de uttalanden som herr Palme har gjort efteråt. Herr Palme har enligt ett referat i Aftonbladet sagt alt han genom sitt korta samtal med Arafat fick intrycket att denne inte vill tillgripa några exirema ålgärder. I radio betonade herr Palme all Arafat pä senare tiden väldigt hårt har tagit avstånd från terrorakiioner.

Men PLO är naturiigtvis inte bara vad Arafat säger till Palme vid en middag, utan lika myckel vad han säger titt sina egna. Här har redan givits åtskilliga exempel pä vad han ganska nyligen har sagt lill sina anhängare. Även öm PLO inte är en perfekt demokratisk organisation, binds ens handlingsmöjligheter naturiigtvis av vad man säger till de egna styrkorna, de egna sympatisörerna. Och det har sannerligen inte varit

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

157

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang, läet i Mellerstq Östern, m. m.

158

några avståndstaganden från terroraktioner.

Om det är någol som har gjort ett makabert intryck i den svenska debatten är det de uttalanden som herr Palme har gjort om PLO-ledaren som närmast en fridens man, och det svar som gavs bara ett par dagar senare av PLO genom dådet i Bet Shean.

Arafat är ju ledare för al Fatah - den fraktion inom PLO som bland sina grenar har Svarta september, en terrororganisation som anses sä belastad alt dess medlemmar enligt tillämpningen av den svenska terroristlagen är utestängda från vårt land.

Jag vet inte vilka som företräder PLO j FN, men det är synnerligen tänkbart att bland de personer som tack vare den svenska regeringens röst får företräda palestinierna i FN finns sådana som på grund av dep svenska regeringens beslut inte tillåts komma in i vårt tand, därför att de tillhör etter verkar för en organisation sgm kan befaras använda våld för politiska syften. Det är kanske en smula makabert, eller hur herr Palme?

En utgångspunkt för den svenska regeringens ändrade inställning till PLO är att man anser den organisationen vara den mest representativa företrädaren för palestinierna. För atl motivgra denna ståndpunkl hänvisar man titt att PLO har fått stöd från arabstaterna. Del är inte sä konstigt att man har fått det stödet, eftersom PLQ tillkom på tillskyndan av arabstaterna - den är mycket mer arabstaternas §kapelse än del palestinska folkets.

Men nog är det märkligt att den svepska sociatdemQkratiska regeringen godtar som ett uttryck för vem som representerar palestinierna ståndpunkten hos ett antal diktatorer av den mest skiftande politiska färg. Förmodligen länker man särskilt pA att Jordanign har accepterat PLO och därmed inte självi gör apspråk på att företräda sjna tidigare invånare, palestinierna på västra stranden av Jordan. Men det innebär ju inte att PLO skutte vara representativt för denna grupp. Det finns inget belägg för detta i form av val eller annat folkligt stöd för PLQ bland palestinierna på Västbanken.

Däremot har en rad valda företrädare för dess§ yttalal sig mot PLO. Den uppmaning som PLO under höt om terror riktade till människorna på Västbanken att bojkotta de lokala val som anordnats under senare år har också blivit ett fullständigt fiasko. Det är inte stora grupper som enligt jordansk lag har rösträtt i dessa val, men ay depi som hade rösträtt deltog en stor majoritet i valen irpts terrorfipten:

Hittills har det i stort sett varit förbluffande lugnt inom de av Israel ockuperade områdena - ända tills nu. Men nu - efter Arafals framträdande i FN - har det förekommit omfattande orghgheter, Del finns alltså skäl att anta att det stöd PLO fått, bl. a. från Sverige, har bidragit lill att stärka dess ställning ocks bland palestinierna i de ockuperade områdena. Vi har alltså hjälpt tit| att stärka extremisternas oeh krigshetsarnas position, och det har ökat spänningen i området, tett till atl människor skadats och dödats.

Del bör också noteras att PLO:s sammansättning växlar - ulan alt del lycks påverka uppfallningen om dess representativitet; ibland är en organisation med, ibland inte. Dd är hell konsekvent, eftersom upp fattningen om representativiteten bygger pä stöd från utomstående slaler, inte på folkels egen uttalade mening.

Den svenska regeringens inställning - som den framstått inför världen

- har under det senasle årel ändrats lill arabsidans förmän. Del har do
kumenterats utförligt i lidigare debatter här i kammaren, och jag upprepar
därför inte de synpunkterna. Det är olyckligt atl della skett samlidigl
med all värt beroende av arabstaternas olja har demonstrerats så tydligt.
Del är svårt att inte se ell orsakssamband. Del inger inte något förtroende
för vår förmåga att föra en självständig oberoende utrikespolitik.

Del är i delta perspektiv som omständigheterna kring mötet mellan herrarna Palme och Arafat är sä beklagliga. När Sveriges ambassadör i Algeriet säger att mötet har stärkt Sveriges ställning i arabväriden, och eftersom arabväriden behärskar oljan och energin sä är della av stor vikt för Sverige - dä bekräftar detta visseriigen vad som ofta har sagts om herr Edelstam som en ovanlig diplomat som inte förställer sig, men det stärker inte förtroendet för den svenska oberoende utrikespolitiken. Alt Yassir Arafat fick träffa Sveriges regeringschef uppfattades som ett stöd för PLO. Del vore orimligt all anta all inte Algeriet insåg det och alt del inte var för atl uppnå ell sådani stöd, och för atl undvika problem på vägen, som man ordnade mötet utan atl varsko herr Palme i förväg, Del var en överrumpling; man försatte herr Palme i en tvångssituation:

Men herr Palme gör i sina kommentarer alll för all urskulda del in= träffade. För algerierna var det inträffade naturiigl, eftersom de alltid har PLO med på officiella middagar, säger han. Del inträffade var kanske "formellt fel", heter det, men reellt sell gjorde del lydligen ingenting

- del är del intryck man får. Vår ambassadör går ännu längre: Del var
bra att mötet kom till stånd; Boumedienne gjorde rätt som tvingade
oss till mötet, sade han i elt lidningsultalande.

Vilken respekt får andra länder för vår integritet efter sådana uttalanden? Del är ju detsamma som all säga: Fortsätt atl överrumpla oss, fritt fram för nya propagandatricks, vi spelar gärna med!

I den svenska debatten har hävdats all statsministern, eller i varje fall den svenska utrikesförvaltningen, visste om mötet längre i förväg än vad man låtit påskina. Del har förnekats av herr Palme och UD-Enligl min uppfallning har herr Palme och UD räll alt bli trodda tills bevis för motsatsen framläggs. Jag har alltså uppfattat lägel så alt herr Palme kategoriskt har dementerat all han kände lill Yassir Arafals besök i Algeriet och mötet med herr Palme i förväg - jag bortser då fiän atl han fick meddelandet någon minut innan. Jag har också uppfattat att delsamma gäller för vår representation i Algeriet och för vår utrikesförvaltning i övrigt. Om jag på någon punkt har missuppfattat siluaiionen hoppas jag att herr Palme vill korrigera mig.

Herr lalman! Lål mig sluta med atl tacka statsministern för svarel

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

159

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

- inte för svarel pä min fråga, för det har han inte givit någol, ulan för de allmänna synpunkterna på konflikten i interpellationssvaret och i Sveriges lal i FN. Attjag inte instämmer i uttalandena om PLO framgår av vad jag jusl har sagt. Men herr Palmes lal i dag kan rälla till en hel del missförstånd om Sveriges hållning, som skapals under det gångna årel. Del är bra!

På en punkt vill jag be herr Palme om en precisering. Herr Palme kritiserar PLO:s våldsmetoder. I samma andetag tar han också avstånd från vad han kallar Israels omfallande vedergällningsaklioner. Självklart kan vi inte acceptera vedergällningsaklioner som är riktade mot oskyldiga civila. Men Israel motiverar sina flygraider med att man riktar dem mot terrorgrupper som har begått våldsdåd inne i Israel, i Maalol, Qiryal She-mona osv., och sedan drar sig tillbaka och slår sig ned inne i flykting-lägren, dvs. grupper som opererar från flyktinglägren.

Jag vill sluta med atl fråga: Bestrider herr Palme Israels framställning på den här punklen? Vad anser herr Palme då all den socialdemokratiska regeringen i Israel borde göra i stället för dessa raider, när man utsätts för PLO:s terrordåd? Om herr Palme kritiserar, borde han också kunna säga vad han anser borde ha gjorts i slällel.

Jag vill också upprepa den fråga som andra talare lidigare varit inne på: Det är vät ingen risk för att Sverige lägger ned sin röst eller röstar för en resolulion som inte slår fast Israels rätt all leva?

160

Hen HERMANSSON (vpk):

Herr lalman! Den enda möjliga utgångspunkten för en varaktig och rättvis lösning av problemen i Västasien eller Mellersta Östern är erkännande av alla folks nationella självbestämmanderätt och nationella rättigheter. Vilket är dä del faktiska läget i Mellersta Östern i detta avseende?

Det faktiska lägel är all över 1 miljon palestinska araber ställts ät sidan och förmenats rätten till självbestämmande och ett människovär-digl liv. För hundraiusentals av dem är del nu 25 år sedan de fördrevs från sill land.

Palestinierna för en kamp för sin nationella självbestämmanderält. Den palestinska befrielserörelsen måste få stöd frän alla progressiva krafter. Den kan inte och får inte ställas ät sidan vid någon uppgörelse i detta område av världen.

Del var därför hell riktigt alt PLO inbjöds alt framlägga sina synpunkter i FN-församlingens Paleslinadebalt. Det är också rikligl och nödvändigt att den svenska regeringen tar kontakt med och lyssnar till vad företrädarna för den palestinska befrielserörelsen har atl anföra.

Del är, herr lalman, uttryck för en skrämmande Irångsynlhd när sialsminisler Palme altackeras från vissa grupperingar därför all han råkat silla vid samma middagsbord som den man vilken dagarna därefter hade äran all inleda debatten i FN:s generalförsamling. Till rena oförskämdheter sänker sig samma grupper när de här i debatten påslår alt regeringens

politik i Mellersta Östern-frågan bestäms av oljesituationen. Att diskutera allvarliga frågor för folken på detta sätt ökar i varje fall inte dessa personers politiska prestige

De palestinska arabernas rätt till självbestämmande är lika oförytteriig som de israeliska judarnas rätt och som alla folks räll att avgöra sitt egel öde och bestämma över sina nationella förhållanden utan iblandning utifrån. Del bör erinras om att konflikten i Mellersta Östern inte till sitt ursprung är en fråga om motsättningar mellan judar och araber. Dessa folk har tidigare i årtusenden levat sida vid sida utan krigiska konflikter. Det var först när spelet om oljan i Västasien på allvar började som de imperialistiska krafterna satsade både på den judiska reaktionen och på reaktionära arabiska regimer som ett slags gårdvarar för de imperialistiska intressena.

I Västasien är liksom överallt annars det dominerande draget kampen mellan imperialismen, som söker upprätthålla sitt herravälde, och de sociala och nationella krafter som söker förändra förhållandena så att folken i dessa områden kan övervinna den efterblivenhet och den fattigdom som imperialistisk utplundring skapat. Utan atl anlägga delta betraktelsesätt kan man inte förstå vad som hänt och vad som händer i Mellersta Östern.

En mycket hård och bitter kamp rasar som vi vet i detta område. Israel har upprepade gånger gäll lill militärt angrepp mot sina arabiska grannar. För varie gäng har anspråken pä nya territorier vuxit. Omfattande områden med stor befolkning hälls nu ockuperade. Israel söker använda sig av formuleringen om rätten lill säkra och erkända gränser för att stanna kvar på områden som erövrats i krig. Denna formulering, som också använts av statsminister Palme i hans interpellationssvar, rymmer alltså en rad problem vilket öppet bör påpekas och erkännas. Israel har också hela tiden trotsat Förenta nationerna och dess upprepade beslut om hur freden skall återställas i Mellersta Östern. Den arabiska befolkningen inom av Israel behärskat område utsätts för en förnedrande behandling. En rad terroraktioner har förekommit mot civil befolkning.

Detta måste bestämt fördömas liksom också de terroraktioner som utförts av olika grupper inom den palestinska motståndsrörelsen. Individuella terrorhandlingar leder lika litet som krig till någon lösning av problemen. Det gäller både flygplanskapningar och hot eller våldsdåd mol gisslan. Sädana dåd utnyttjas av och gynnar i själva verket reaktionen.

Om elt folk är förtryckt så kan det aldrig vinna sin frihet genom att förhindra ett annat folk alt utöva sin nationella självbestämmanderätt. Den satsen gäller också pä förhållandet mellan de palestinska och judiska folken. Rätlen att bestämma sitt egel nationella öde måste gälla alla folk och vara odelbar. Men alla vel att det möter mycket svåra problem atl i praktiken tillämpa denna sats på situationen i Mellersta Östern. Statsminister Palme rörde vid den svåra frågan när han sade, att många människor i det ena liksom i det andra folket ser på samma stycke jord

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

161

11 Riksdagens protokoll 1974. Nr 126-127

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

som en del av sitt nationella hem. Och detta har en direkt motsvarighet också i synen på de konkreta jordstyckena. Hundratusentals palestinier anser sig fördrivna inte endast från sitt land, utan från den jordbit de ägt och brukat. Detta är självfallet en myckel svår situation alt lösa. I vilken statlig form den nationella självbestämmanderätten både för det palestinska och för det judiska folkel slutligen kan komma att säkras är mycket svårt att säga. Det kan ske på olika säu. Folkens egen vilja måste här vara avgörande. Staten Israel är i dag en realitet i Mellersta Östern. Men det är också det palestinska folkets nationella befrielserörelse och hundratusentals palestiniers berättigade krav att återfå de ekonomiska och sociala rättigheter de berövats. Sett i ett historiskt perspektiv förefaller det icke möjligt atl grunda stabila statsbildningar på den ena eller andra religiösa uppfattningen, det må vara judaism eller islam. Andra gemensamma faktorer brukar ligga som grundval för de nationella slalerna. Personligen har jag den uppfattningen atl en varaktig lösning av problemen i Västasien knappast är möjlig annat än inom ramen för en mång-nationell statsbildning. Men della kan ligga långt borta. Och del är, det vill jag än en gång understryka, varje folks rätt att självt avgöra sin existensform och sitt öde.

162

Hen förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr lalman! Det är ingen överdrift alt säga alt situationen i Mellersta Östern i dag är det största hotet mot världsfreden. Larmrapporter om krisstämningar i området når oss snart sagt varje dag. Skall vi sälla tilltro till dessa rapporter tycks kriget kunna bryta ut vilken dag som helst. Ingen torde här med säkerhet kunna förutsäga ens den närmaste lidens utveckling, än mindre de långsiktiga perspektiven när del gäller situationen i Mellersta Östern.

En orsak till oron - det har inte nämnts i dagens debatt - är att Syrien i motsats till Israel hittills inte visat några tecken på villighet att förlänga mandatet för den FN-styrka som är föriagd i buffertzonen i Golanbergen. Vid månadsskiftet november-december utgår tidsfristen. Skulle Syrien vägra att föriänga mandatet ökas utan tvivel i hög grad riskerna för ett krigsutbrott. I viss mån gäller detta också om Damaskus för alt acceptera en föriängning ställer vissa militära och/eller poliliska villkor, t. ex. ytlerligare tillbakadragande av de israeliska styrkorna och/eller sammankallande inom kort av den ajournerade konferensen i Geneve om Mellersta Östern. Del förefaller t. o. m. som om de syriska ledarna dröjer med sitt besked till sista minuten för att på så sätt vidmakthålla någon form av nervkrig som ingår i konfliktspelet. Ökad militär beredskap på båda sidor ökar också spänningen.

Man får hoppas att frågan i varje fall kommer att lösas på så sätt att FN-slyrkan blir kvar. Dess effekt kan man diskutera, men jag kan dock konstatera att den har haft en dämpande inverkan på stridande parter. Att den frågan kan lösas är av största betydelse.

Statsministern har gett en ulföriig beskrivning av sin bedömning av

situationen i området. I stora delar kan jag ansluta mig till den bedömningen. Läget är fortfarande spänt, men intensiva ansträngningar görs för alt åstadkomma en rättvis och varaktig fred i områdei pä grundval av resolutionen 242 år 1967 som har nämnts tidigare här.

På centerns sida har vi vid upprepade tillfälten konstaterat att ingen lösning av problemen är möjlig som inte inkluderar palestiniernas framtid. Vad som i detta land och internalionelll har skett under de senaste åren är att denna insikt vunnit spridning. Det är alltså inte fråga om någon förändring av Sveriges neutralitetspolitik. Det innebär inte atl värtds-opinionen eller någon annan opinion i något avseende skulle acceptera de våldshandlingar som utförs och har utförts av palestinska gerillagrupper i Mellersta Östern eller på andra håll i världen. Tvärtom, dessa våldshandlingar fördöms av alla. De är inte i något avseende ägnade atl påskynda en fredlig utveckling. Och ännu mindre är de ägnade alt hjälpa palestiniernas sak när situationen i Mellersta Östern, som vi hoppas, i en framlid kan regleras.

Det har konstaterats att palestinierna har fltl eller av mänga anses ha fått en identitet, och det tycker jag är till fördel.

Det slår i regeringens deklaration här i dag att Paleslinaproblemet "har sin bakgrund i djupa tragedier och lidanden för alla de folk som bebor delta område och rymmer en historia av stormakters spel med folkens intressen och rättigheter".

Detta är säkeriigen riktigt, men uttalandet kan möjligen föra dithän atl man tror att detta inte har pågått någon längre tid. I själva verket är det ju inte en situation som har varat i hundratals år ulan man får gå över tusentalet är tillbaka för alt komma fram till var konflikten egentligen började. Del har förts olaliga debatter i Förenta nationerna, oftast under två tre veckors tid och så häftiga vid vissa tillfällen att ordföranden fält avbryta dem. Men man har tyvärr inte kunnat komma till någol resultat.

När Israel blev stal 1948 var Sovjetunionen om inte den första sä i varje fall en av de första nationer som erkände staten Israel. Sovjetunionen var t. o. m. före Storbritannien som dä absolut ville lämna mandatet.

När det gäller att bedöma bakgrunden till palestiniernas identitet kan jag konstatera alt dessa grupper under alla tidigare debatter i Förenta nationerna inte benämnts annat än "arabflyktingarna frän Palestina". Del hela diskuterades som en flyktingfråga och inte i någon annan form. Nu är det konstaterat atl den största delen av de människor som förr kallades flyktingar inte kan kattas flyktingar i egentlig mening. Medelåldern bland dessa människor är inte särskilt hög - den situation de lever i befrämjar knappast hög ålder - och en mycket stör procent av palestinierna har aldrig varit i Palestina. Många är så pass unga all de inte minns något av flykten och en mycket stor det av de 1,5 miljonerna palestinier är födda i flyktinglägren. Man räknade inte med alt fler än 700 000 flydde är 1948.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

163

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget I Mellersta Östern, m. m.

164

Sveriges strävan har hela tiden varit all försöka bidra med konstruktiva förslag för att åstadkomma en lösning på Mellanösternproblemen. Det har framhållits här av statsministern och förtjänar alt återigen understrykas. Vi stöder den i resolution 242 angivna principen att Israel måste lämna tillbaka territorierna, men samtidigt måste vi konstatera att Israels krav pä fasta och bestämda giänser skall respekteras.

Mot den här altvarliga bakgrunden tycker jag atl det är skäligen ointressant vilken politisk ställning en person har som statsministern ätit middag tillsammans med. Det händer väl både mig och andra att vi under middagar sammanförs med människor som är av annan politisk uppfattning än vi själva. Jag kan inte förstå att man skall bli kritiserad för att man äter middag med någon. Jag tycker att den här frågan har tagits upp till en dignitet i debatten som den knappast är värd. Del behöver inte påstås att man ändrat politisk ståndpunkt därför att man är tillsammans med någon vid en polilisk middag; även om personen är av den världspolitiska betydelse som Arafat har nu vill jag inte tillmäta det en sådan vikt som man gjort. Den där middagsälardebalten är, enligt min uppfattning, tämligen torftig och ointressant mot bakgrund av vad själva sakfrågan gäller: Israels rätt att leva inom säkra och erkända gränser och hänsyn till berättigade palestinska krav pä eget land. Detta är så betydelsefullt att man inte i debatten borde höja frågan om middagssällskap titt en sådan nivå som man gjort här i dag och' ännu mer i tidningarna.

De krav som jag nämnde - Israels rätt atl leva inom säkra och erkända gränser och hänsyn till berättigade palestinska krav pä ett egel land -är enligt min uppfattning inte oförenliga. De går självfallet inte atl förena med kravet på ett återupprättat Palestina inom 1946 års gränser, eftersom en sådan lösning innebär att staten Israel utplånas. FN:s delningsplan från år 1947 går inte att återupprätta, och del kan i dag ifrågasättas om det ens vore klokt att försöka göra någonting sådant. Däremot är del klart, som jag har sagt tidigare, alt Israel måste efterleva FN-resolutionen 242 från 1967 och dra sig tillbaka från ockuperat territorium. En sådan eftergift från Israels sida borde ge öppningar för alt garantera palestinierna rätten till ett eget liv, men det kräver i sin tur eftergifter från Israels arabiska grannar och därutöver att palestinierna släpper kravei pä ett återupprättat Palestina inom 1946 års gränser.

Det är här fråga om eftergifter från alla sidor, och det har sedan myckel lång tid tillbaka varit den svenska ståndpunkten i de tal som hållits i Förenta nationerna. Del är inte så enkelt atl säga hur en lösning skall åstadkommas. Skall de teoretiska fredsptanerna lillföras någon realism måste de, såvitt jag förstår, paras med internationella garantier plus avtal mellan de direkt inblandade. Det måste vara avlal av ekonomisk och politisk natur, som garanterar samarbete inom hela regionen och som är ämnade att på sikt sudda ul det snäva revirtänkande som i dag försvårar överenskommelsen. Gemensamt utnyttjande av hela områdets resurser, stopp för vidare supermaktsinbtandning, ekonomiska och politiska sam-

arbetsavtal bör dras fram i rampljuset som viktiga byggstenar i skapandet av en rättvis och varaktig fred i hela Mellanösternomrädet. Palestina-problemet, som är en kärnpunkt i Mettanösternkonflikten, kan inte få en varaktig lösning utan att både israelerna och palestinaarabernas intressen tillgodoses.

Statsministern redogjorde för alla de svenska insatser som gjorts. Jag har givelvis ingen befogenhet att tala för svenska folket eller ens för någon annan grupp, men jag är helt övertygad om att jag uttalar en riklig förmodan om jag säger: Kan konflikten lösas, sä är säkeriigen svenska folket villigt att ge all hjälp, både ekonomiskt och på annat sätt, för alt bygga upp freden i denna del av världen.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

Herr statsministern PALME:

Herr talman! Det har varit en läng debatt, som sträckt sig över hela dagen. Det hade varit mycket frestande att något ta upp även de inlägg som förekom under förmiddagen, inte minst det som man skulle kunna kalla en Bohmandoklrin, nämligen att det icke är förenligt med svensk utrikespolitik alt kritisera kapitalismen. Men jag skall avslå frän det -vi får väl andra tillfällen -och hälla mig titt inläggen om Mellersta Östern.

Det har från något håll uttryckts missnöje med attjag inte givit detaljerade svar på den stora mängd av olika frågor som ställts. Förklaringen lill detta är enkel. Jag har i mitt interpellationssvar givit en principiell redovisning för den svenska regeringens syn pä huvudfrågan, läget i Mellersta Östern. Inom ramen för det svaret finns svar på fiertalet av de frågor som ställts, i varje fall om de har en principiell aspekt. Men jag är naturligtvis villig att, när de nu tagits upp igen, beröra de olika synpunkter som framförts.

Herr Wijkman har varit mycket intresserad av omständigheterna kring sammanträffandet med PLO-ledaren Arafat. I samband med mitt besök i Algeriet arrangerade algeriska regeringen en officiell middag för den svenska delegationen. Till denna hade i enlighet med algerisk praxis vid officiella middagar inbjudits bl. a. den diplomatiska kåren samt representanter för olika befrielserörelser som FRELIMO, MPLA och andra samt också representanter för PLO. Detta visste vi, eftersom det varit praxis när t. ex. Willy Brandt och andra statsmän varit där. Strax före middagen informerades jag om att PLO-representanten skulle bli organisationens ledare Arafat, som på väg lill FN-sessionen om Paleslinafrågan mellanlandat samma eftermiddag i Alger för konsultationer med den algeriska statsledningen.

Min grundsyn är den att det är värden som bestämmer vilka gäster som skall inbjudas. Jag har av det skälet inte haft någon anledning att värdera valet av gäster. Det har i den svenska pressen påståtts att jag inte har talat sanning och attjag isjälva verket skulle varit helt informerad dl eller flera dygn i förväg om utseendet av gästlistan för denna middag. I uppseendeväckande, stort uppslagna artiklar har jag beskyllts för att tala osanning.

165

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

166

Vad man än må säga om det, tycker jag det .var osedvanligt dumt om man nu ville ägna sig ät personförföljelse, eftersom del hela skedde inför öppen ridå. Elt antal hedervärda svenska ämbetsmän och journalister kunde se exakt hur det gick titt. Därmed skall jag inte ytteriigare beröra den saken; möjligen kan det bli för sädana som är intresserade av tryckfrihetsrätlsliga aspekter.

Jag blev till ytterlighet förvånad när herr Siegbahn spann vidare i bästa Expressenstil. Om jag hörde honom rätt gjorde han gällande dels att jag sedan länge hade avtalat om ett hemligt möte med PLO eller med Arafat, dels inget mindre än att den svenske ambassadören skulle ha stått på plattan och tagit emot Arafat. Om det första kan jag direkt säga att det är lögn. Om del andra Ican jag, tillsammans med åtminstone 20 andra personer, konstatera att vid tidpunkten för herr Arafals landning torde herr ambassadören Edelstam ha varit med mig i staden Tizi-Ouzo i Kabylien, som ligger pä ett betryggande avstånd från Alger. Detta kunde alla medresande journalister och delegater konstatera. Det är alltså rätt fantastiskt alt herr Siegbahn - även med hänsyn till hans stora protokollära intressen - kan finna det värt att stå i kammarens talarstol och prångla ul sådana eländiga rykten.

Del är flera som har frågat om herr Edelstams uttalanden. Jag har bara fått ett telegram från herr Edelstam, som säger alt han som kommentar till mötet uttalat som sin personliga mening atl han inte kunde finna atl mötet var till någon skada, eftersom Sverige måste intressera sig för Paleslinafrågan som medlem i säkerhetsrådet från 1975.

Herr Ahlmark har velat att jag skulle redogöra för mina kontakter med president Boumedienne och herr Arafat vad avser konflikten i Mellersta Östern.

En myckel stor del av de överiäggningar jag hade med president Boumedienne berörde just Mellersta Östernproblemen. Jag vill understryka atl vi alla som var med betraktar det som utomordentligt värdefulla överiäggningar. Den algeriske presidenten redogjorde, naturiigtvis med skärpa men också med klarhet, utan några övertoner för arabländernas principiella syn pä Israel och Paleslinafrågan. Jag redogjorde för hur den svenska regeringen ser pä problemel. Del förekom inga presskonferenser där nere men del finns i Dagens Nyheter ett, såvitt jag förstår, alldeles utmärkt referat av vad jag har sagt beträffande Israels rätt atl existera vid samtalen med presidenten.

Jag hade ett myckel kort samtal med PLO-ledaren Arafat. Jag har sagt till pressen alt han gav uttryck för en icke extrem ståndpunkt i de mycket korta samtal vi hade, och det var en korrekt information. Det kan ju aldrig vara något slags belastning alt bara tala om för pressen vilken ståndpunkt han gav uttryck för.

Över huvud taget anser jag det vara utomordentligt värdefullt atl vi har denna kontakt med arabländernas ledare. Å ena sidan har de den principiella inställningen - och vi kan inte begära atl de skall kunna rucka pä den ulan vidare - atl detta är elt område av världen där raserna

och religionerna har levat sida vid sida i tusentals år och att de därför med yttersta skärpa har motsatt sig staten Israels tillkomst. Men å andra sidan inser de all det finns prakliska realiteter som man måste ta hänsyn till. Den dialogen har jag fört med mänga arabledare, och jag kommer all fortsätta all göra det. I all blygsamhet kan det vara ett bidrag till freden.

Här har förekommit elt väldigt exercerande av vad som skall stå eller icke slå i en kommuniké. I allmänhet har man en minsta gemensam nämnare, när man inte har identiska uppfattningar i frågor. Ur min synpunkt sett är Algerkommunikén helt tillfredsställande av det skälet att det finns en klar hänvisning till FN:s roll och ansvar i området. Däri lägger jag att FN bär ansvaret för bildandet av staten Israel.

Herr Siegbahn var inne på vad som kan vara innebörden i uttrycket arabernas legitima iniressen. Del var ett uttryck som jag personligen för första gängen använde den 15 juni 1967, när jag fann anledning alt för ett ungdomsmöte i Eskilstuna framhålla att arabfolken ju också har legitima iniressen i området. Därmed menar jag att nationellt självbestämmande - rätten att också leva inom säkra och erkända gränser -är det viktigaste.

Det finns ett stort referat i Dagens Nyheter från i fiol, när jag talade i S:t Tomaskyrkan. I stora rubriker står att både Israel och araber har legitima intressen. Jag har sagt att vi måsle ha klart för oss att de arabiska folken har sina legitima intressen: Del är folk som i mänga århundraden - och ännu mycket längre - har blivit utnyttjade, utsugna av de rika väslerländska naiionerna, och som utsatts för förödmjukelser och angrepp mol s;in självkänsla. Även om vi har svårt att förstå när de ute i värtden begår fullkomligt meningslösa terrordåd, måste vi söka förstå att grogrunden för delta är förtvivlan och bitterheten hos ett folk som inte längre har något hemland. - Det har jag talat om i mänga är.

Detta var de direkta frågorna. Sedan gällde det ett citat ur en tidning om mötet med Arafat. Det är en hård sammanträngning av en läng intern briefing som jag gav, och det återkommer jag till senare.

Jag skall nu ta upp ett par problem som har förekommit i sammanhanget. Del ena gäller inställningen till terror. Del fanns en liten antydan hos en av lalarna - herr Ahlmark - att jag skulle ha något slags brist pä avståndstagande lill terroraktioner. Jag vill pä det bestämdaste säga ifrån pä den punkten. Får jag citera mig själv, så sade jag i synagogan här i Stockholm efter Miinchenmassakern: "Våldet innebär i sig en för-nekelse av människovärdet. Del är viktigt all vi tar avstånd från våldet. Det är lika viktigt att vi försöker befria människorna från det elände varur väldet och desperationen spirar."

Det sade jag alltså i synagogan här i staden.

Och i somras - om jag får citera det - hade jag en debatt i tidningen Femina där jag angreps av en författare som ansåg att man inte kunde vara antiimperialist fiäckvis. Det räckte inte alt stödja PRR eller FRELIMO eller del palestinska folkets politiska krav - man måsle också

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

167

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

168

stödja terrorn som kampmedel, och han exemplifierade del med mordet på de egyptiska barnen i Kiryat Schmone. Om man inte var beredd all stödja detta var man egentligen imperialist.

Jag sade då att det föll inte vederbörande in alt slutsatsen i stället kan bli: Den som anser sig böra bekämpa imperialismen genom överiagt mord på oskyldiga barn har redan förlorat mycket. Han har med sina medel förnedrat den idé han säger sig företräda. Han har tappat kontakten med vanliga människors föreställningsvärid.

Giinler Grass beskriver i sin bok En snigels dagbok hur han har mött våldsromantikerna, slagordstyrannerna: "De grep mikrofonen och läste upp mordängelns finstilta skrift - härd, total, hel, ren, skarp - och bekände sig titt det villkorslöst oförsonliga, undantagslöst orubbliga, lill den ohejdbara förbättringen av väriden utan nåd. De dök upp på mänga håll, vägvisare med växlande påskrifter men alllid med samma mål: förinta, avslöja, omvända, sönderslå, avskaffa, pacificera, likvidera, omskola, isolera, utrensa."

Och Grass säger: "Min snigel kan det där rostfria språket, de dub-belhärdade snitsiga orden, Freisterfingern på Lenins hand."

Delar viktigt, sadejag, att bekämpa den attityd som detta representerar. För visst skall vi bekämpa imperialismen, men för detta ädla syfte skall vi aldrig stå upp lill applåd för vederstyggligheten.

För att återvända till Grass, sä sade han till sina barn: "Väldets anhängare och de rättfärdiga hör dåligt." Och jag tillade: "Men vi andra behöver ju inte slänga våra öron."

När jag också tar avstånd frän Israels vedergällningsaktioner säger herr Romanus: Men vad skulle de ha gjort i ställd? Del är ett fariigt resonemang. Jag har mött del i diskussioner med araberna, där de säger: Men vad skulle dessa stackars palestinier ha gjort i stället? Världsopinionen hade totalt glömt dem. Här måste de med dessa kapningar och annat äntligen göra sig uppmärksammade.

Jag godtar inte det resonemanget, för de aktioner som genomförts kan aldrig.rättfärdiga det mål som man når.

Herr Evert Svensson talade om alt han varit i elt fiyktingläger som var totalt sönderslaget. Och de barn som dödas vid flygräderna är också människor. Det kan icke rättfärdigas. Det kommer jag atl fortsätta atl ta avstånd från, för annnars driver vi oss själva in i denna våldets och terrorns onda cirkel, och det får inte ske.

Sedan riktade herr Ahlmark något slags kritik mot mig för all regeringen skulle ha ändrat inställning till Israel. Han citerade i sammanhanget från ett tat som jag höll under Israels självsländighetsdag 1967 här i Stockholm, och det citatet är jag beredd alt stå för. Jag har vid alla tillfällen ställt upp bakom Israels rätt att existera som självständig stat. Men det är en sak att identifiera sig med Israels rätt att leva och överieva som nation, en annan sak är att identifiera sig med Israels politik i olika skeden. Det har vi inte gjort. Och jag vill i sammanhanget påpeka att Östen Undén kallade Suezaktionen för en ödesdiger dårskap. Det

hade han som utrikesminister helt klart för sig, och del är den härdaste kritik som riktats mol den israeliska politiken.

Jag vill också gärna säga alt vid de mänga samtal som jag har haft med ledarna för Israel - madame Meir, Abba Eban och mänga andra - harjag varit kritisk mot Israels politik under perioden 1967-1973. Jag anser nämligen atl från den styrkeposition som Israel då befann sig i skulle man ha visat betydligt siörre kompromissvilja och initiativkraft för att nå fram titt en lösning. I själva verket innebar ett dröjsmål med detta ett starkt hot mot Israels framtid.

Den positionen har inte ett dugg med oljekrisen atl göra. På någol sätt är det litet "löntigt" när herr Wijkman och några andra står här och försöker göra gällande att den svenska regeringen börjat ändra ståndpunkt i samband med oljekrisen. Det är alldeles fel. Jag kan i sammanhanget berätta att jag efter elt möte i London förra året fick ta emot ett särskilt tack frän Israels dåvarande premiärminister för all vi intog samma ståndpunkt både före och efter oljekrisen.

Vi kan inte blanda ihop de här sakerna. Vad vi nu diskuterar är en principfråga, nämligen hur vi skall arbeta för freden. Men det råder pä sätt och vis ganska slor enighet ändå i denna debatt. Det har förekommil myckel litet av brandtal mot den svenska regeringen och vår ståndpunkt. Den har man i allmänhet ställt upp bakom, även de mest kritiska. Däremot har vi i eftermiddag hört många brandtal mot PLO, som har beskyllts för atl beslå av extremisier.

Utgångspunkten är denna. Vi anser alla att det finns ett palestinskt folk och att delta folk bör ha nationella rättigheter. Men vad är ett folk? Jo, ett folk är ju inte någon abstraktion, någonting teoretiskt. Ett folk består ju av människor av kött och blod, med känslor, drömmar och förhoppningar om framtiden. Och om vi anser alt del finns elt palestinskt folk, så måste vi ju på något sätt träda i kontakt med det folkel. Och då uppstår frågan: Är PLO representativt? Jag har bara konstaterat alt PLO erkänns av alla arabiska stater. Vi vet inte om PLO är den enda representanten för palestinierna - det är rikligt alt de inte haft möjlighet att anordna val eller dylikt. Men vi konstaterar atl PLO erkänns av alla arabiska stater. Vi konstaterar vidare att denna organisation uppenbarligen representerar någon del av det palestinska folket och enligt vad man kan läsa i pressen har växande stöd. Före Rabalmöld kunde man möjligen säga som Israel, atl palestiniernas problem fick lösas vid samtal mellan Israel och kung Hussein av Jordanien. Nu har Hussein frånsagt sig ansvaret för palestinierna - såväl dem som bor på Västbanken som dem som bor på Öslbanken, i nuvarande Jordanien.

Antag nu atl Israel skall lämna de ockuperade områdena - och det anser vi ju atl Israel skatt göra, framför allt Västbanken och Ghaza -och Egypten och Jordanien förklarar all de anser atl della är palestinska områden som bör administreras av en palestinsk myndighet. Del är inte särskilt omstörtande att vi säger delsamma - del har mänga andra länder, bl. a. Frankrike och Västtyskland, också gjort. Vi kan ju inte säga all

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

169

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

170

det är Israel som skall bestämma hur palestiniernas idenlilel skall utformas. Det vore orimligl.

Då uppstår frågan: Om man efter alla de brandtal, som här har hållits mot PLO, inte anser att man kan ha någonting med PLO att göra, vad är då alternativet? Ingen av talarna här har redovisat vem som i stället skall vara palestiniernas förelrädare, om man nu så långt man kan skall följa arabstaternas uttalanden och inte säga att Israel, som ändå de facto är motståndare, skall utpeka vem som skall företräda palestinierna.

Man kan invända all PLO är en sällsynt extrem organisation, som man inte bör ha att göra med. Herr Ahlmark drog t. o. m. in Adolf Hitler i sammanhanget. Han sade: Med Adolf Hitler trodde man sig kunna samtala, och se hur det gick! Detta är det s. k. Munchensyndromel, om vilken historikern Arthur Schlesinger skrivit en utomordentligt intressant studie. Det är rikligl alt del var en fetbedömning atl samtala med Hitler. Men delta faklum har sedermera använts för att i åratal förhindra dialog och samtal i många frågor och pä många håll i världen där den historiska parallellen inte höll. Se t. ex. på Parisförhandlingarna om Vielnam! Därför är det så oerhört farligt med historiska paralleller av den typen, när man inte har någon säker indikation.

Jag har heller ingen anledning att ge någon oriovssedel för PLO. Jag säger bara att man skall ta fasta på de antydningar till en kompromissvilja som finns. Herr Siegbahn sade att PLO skall tala om att de ger upp alll innan man kan börja förhandla med dem. Men vad vi har anklagat Israel för är ju jusl atl Israel inte var berett au före en förhandling säga atl man vai- beredd alt avstå från de ockuperade områdena. Det var det Jarringförhandlingen körde fast pä. Det visar sig att det är oerhört svårt alt göra det. Man måste skapa möjligheter att få ett samtal, en dialog i gång.

Är det sant - del vet jag inte - som det står i en tysk tidning, som jag har läst här tidigt på morgonkulan, atl bland de som arbetade för alt det i den arabresolution som kommer alt framläggas skulle införas dl stycke, där man erkände Israels existens, och att pådrivande i del arbelel var PLO-delegationen jämte Egypten, så vore detta en mycket viktig och anmärkningsvärd upplysning. Utan att på något sätt vilja försvara något program eller någon person är det som skrämmer mig, om man begränsar sig lill alt i denna fråga rikta brandtal mot PLO, själva allernativlösheten; alternativet är ju bara krig eller dialog.

Jag vill säga lill herr Olle Svensson i Eskilstuna alt vi självfallel skall ha kontakter med Israel. Vår utbildningsminister har just varit där nere, Israels utrikesminister Allon är inbjuden hit, och vi kommer säkert alt ha regelbundna kontakter pä partiplanet. Men jusl när jag kom hem via Paris var det stora samtalsämnet där ute i Europa frågan: Kommer elt krig att bryta ut i Mellanöstern under de närmaste dygnen? Del fanns en oerhört allvarlig rädsla härför. Det må förlåtas mig atl när jag kom hem och läste dessa eländighelens rubriker om klockslaget, informalionen om Arafals uppdykande på middagen osv. sä gjorde delta ett makabert

intryck på mig - del låg verkligen vid sidan av de stora ödesfrägorna!

Jag vill rikta elt varmt tack lill de tvä första lalarna, Evert Svensson och fru Jonäng. Broderskapsrörelsen har gjort en utomordentlig insats för att i ödmjukhet försöka ta reda på hur människorna ser på situationen där nere. Jag kan alls inte förslå herr Wijkman, som beskyllde fru Jonäng för naivitet därför atl hon lalade för fred, när alternativet är krig. Det är i så fall en mycket tilltalande naivitet, som vi bör slå vakt om! Skall freden bli en möjlighet, måste den grundas på kontakter, på en dialog, och alt undvika alltför krigiska uttalanden. I stället gäller del atl försöka hitta de sköra trådar pä vilka en väv kan byggas.

Den svenska ståndpunkten bör enligl min mening vara fullkomligt klar. Vi har ju inga iniressen i områdei, vare sig politiska eller ekonomiska eller andra intressen av någon avgörande betydelse. Däremol har vi en lång historia av mödosamt arbete för fred och försoning bakom oss. Man kan visseriigen säga atl Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och Gunnar Jarring var FN-ljänsiemän när de arbetade där, och man kan säga atl de tusentals soldater och observatörer som arbetat i området också var FN-tjänstemän när de arbetade där. Men de utvaldes delvis och har hela tiden också - såsom vi har uppfattat det - stått som ett uttryck för en svensk vilja, inte en vilja att underblåsa hatet, konfiiklen, de blodiga striderna och de ohyggliga dåden i området, utan en vilja att i all blygsamhet försöka verka för fred och försoning.

Jag tror alt i ell sådant arbeie har vi slöd av en hell överväldigande svensk opinion.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

Under detta anförande övertog fru tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Hen AHLMARK (fp):

Fru lalman! Jag tror också, herr Palme, att regeringen och oppositionen har slöd av en överväldigande svensk opinion i arbetet för fred i Mellersla Östern. Men vad vår debatt här har gällt är ju: Hur bidrar vi till en sådan fredlig utveckling? Hur stimulerar vi en dialog? Hur undviker vi all i stället stödja de mest extrema i konfiiklen?

Först skall jag bara ta upp några av de mindre viktiga saker som herr Palme svarade mig med. Han hade haft långa samtal med president Boumedienne och där framfört den svenska regeringens uppfattning om Mellersta Östern. Del har jag utgått från hela tiden. Vad jag har beklagat är alt man inte i den gemensamma kommunikén har slagit fasl alt en förulsällning för en fredlig lösning är Israels rätt alt existera.

Nu säger herr Palme att man i kommunikéer brukar ha med "den minsta gemensamma nämnaren". Det betyder ju i praktiken att den arabstat med vilken man utfärdar en kommuniké har ett slags vetorätt mot de synpunkter som enligl vår mening är nödvändiga om man skall uppnå en rättvis och fredlig lösning av konflikten i Mellersta Östern. Hänvisningen i kommunikén till FN är självfallet inte detsamma som att kräva

171

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

172

att Israels rätt atl leva inom säkra och erkända gränser blir en del av en polilisk uppgörelse.

Del gläder mig myckel alt statsministern nu säger alt hans uttalande om att Arafat inte angav några extrema lösningar inte syftade pä något annal än precis vad Arafat sade lill herr Palme i delta samtal. Men förstår inte statsministern, alt gör man sädana uttalanden skapar man ett intryck av atl man tror att det är vad PLO-ledaren står för? PLO har ju ett program, som herr Palme nalurliglvis känner till vid det här laget, och som innebär alt majoriteten av judarna i Mellersta Östern skall sändas bort från området tillbaka till de länder som de kom ifrån. PLO anser alt Israel skall krossas i krig, atl terror är kärnan i befrielsekampen, alt Palestina skall bli arabiskt. När man har sett Arafals alla övriga bom-basmer, t. ex. om segerns generalion som skall nå havet och Tel Aviv och andra sådana deklarationer, uppfattas nalurliglvis herr Palmes uttalande som litet ursäktande eller som dl försök atl dölja vad Arafat står för.

Del glädjer mig när statsministern säger alt han också i dag kan stå för orden den 15 maj 1967. Men då tycker jag au herr Palme någon gång / egna anföranden skall uttala de orden och inte bara säga när han får dem upplästa för sig, att "jag vidhåller det, det var riktigt". Varför inte själv säga i något tal som statsministern håller all Israels tillblivelse "är viktig också för mänsklighetens utveckling över huvud lagd" och "den känslan av sympati, som slrömmar emot er frän så många håll, den har väl all göra med många ting, den har atl göra med den välvilja, som man alltid känner för den lilla nationen, som vill hävda sin rätt alt själv forma sitt öde". Del är bra att herr Palme säger alt han lycker detsamma i dag. Men säg det själv någon gäng med egna ord! Det skulle mottas med värme och tacksamhet av stora delar av det svenska folket.

Herr Palme säger att "vi identifierar oss inte med Israels politik i alla avseenden och i alla skeden". Nej, det lycker jag är alldeles riktigt. Varför skulle vi göra del? Vi skall inte identifiera oss så med någol lands politik. Det finns åtskilligt i Israels politik mellan åren 1967 och 1973 som man kan diskutera. 1 boken "Del hatade Israel" kritiserar jag t. ex. Golda Meirs och hennes generations uppfattning om palestinier, när hon säger: "Vilka är palestinier? Del finns inget palestinskt folk." Det kan vara naturiigt för dem som kom till Mellersta Östern i början av 1900-talet atl uppleva lägel på det sättet. Men det lägger ju inte grunden lill en fredlig lösning där palestinierna får nationellt självbestämmande på egel territorium. Del har jag sagt i en rad artiklar och uttalanden och i den här boken också.

Så vi är alltså alldeles överens om att man inte skall "identifiera sig" med Israel i alla detaljer. Däremol skall man nalurliglvis identifiera sig med Israels inlresse sä långt att landels rätt atl leva och försvara sig ständigt skall understrykas som en självklar utgångspunkt för en politisk lösning.

Sedan lill det här med PLO:s representativitet! Det är en komplicerad

diskussion. PLO erkänns av alla arabslaler, säger herr Palme. Ja, det är sant. Men vi skall komma ihåg atl alla dessa arabstater är diktaturer. Ingen av dem har en demokratiskt vald ledning. Och det är inte givel atl man skatt utgå ifrån att en rörelse är representativ därför att ett antal diktaturer säger det.

Del finns andra palestinier, t. ex. de som i kommunalvalen på Västbankenär valda enligt den jordanska vallagen. Del finns en hel rad sådana kommunfullmäktige och borgmästare. Vem har sagt att dessa kommunfullmäktige och borgmästare pä Västbanken är mindre representativa än PLO, som inte är vald av någon? Det var visseriigen inga demokraiiska val pä Västbanken - kvinnorna hade inte rösträtt och inte heller majoriteten av de vuxna männen, eftersom man tvingades följa den jordanska vallagen som inte är demokratisk. Men de är ändå valda av betydligt fler än vad PLO-ledningen är. Och om man står inför olika grupperingar av palestinier: Varför då välja den mesl extrema gruppen? Varför säga alt PLO är den mest auktoritativa och representativa gruppen?

Israel skall inte bestämma hur palestinierna skall utforma sin idenlilel, säger herr Palme. Jag håller hell med honom om det. Vad Israel skall anlägga är krav utifrån sina egna säkerhetspolitiska intressen. Del får ju inte bli en PLO-stal på Västbanken som används som bas för nya angrepp mot Israel. Jag hoppas att statsministern helt håller med mig pä den punklen. Detta är självfallet ett legitimt intresse från Israels sida. Men hur man i övrigt väljer sitt styrelseskick och sin regering skall naturligtvis palestinierna själva avgöra. Del tragiska är att de icke själva blivit tillfrågade i någol enda sammanhang utom i kommunalvalen på Västbanken.

Herr Palme talar om "alternativlöshd". Jag kan länka mig au folkomröstning eller val i någon form, på t. ex. Västbanken eller i Ghaza, kan vara elt rimligl sätt atl utröna befolkningens vilja och intressen. Jag inser självfallet svårigheten, och jag kan tänka mig alt Förenta nationerna skulle spela en slor roll vid en sådan omröstning. Men jag tycker att det är ett rimligare sätt än att bara plötsligt säga att PLO är representativ för arabstaterna. Det är helt godtyckligt.

Det herr Palme sade om Hitler var en missuppfattning. Jag pekade på två linjer i historien. Å ena sidan den största framgången för tanken atl makt ger ansvar: demokratins framväxt i främst Västeuropa. Å andra sidan den största kalastrofen när man resonerade pä del viset i ett annal läge: hur Hitler förintade sina motståndare i Tyskland. Därefter sade jag uttryckligen att jag icke likställde någon part i Mellersla Östern med något av de historiska exempel jag hade anfört. Däremol måsle man ställa frågan hur t. ex. en organisation troligen kommer all utnyttja ny makt - till ökat ansvar eller till förnyad kamp mol fienderna? Någon parallell med Hitler var det alltså inte fråga om, och det kommer klart all framgå av protokollet.

Statsministern säger all alternativet till regeringens linje är krig. Nej, Olof Palme, vi har inte alls förordat någon sådan typ av alternativ. Den

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

173

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget t Mellersta Östern, rn. ni.

kritik som jag har gett uttryck för är tvärtom atl om man stimulerar de mest exirema i PLO ökar risken för krig. Om man inte kräver all Israels rätt all existera skall stå i de kommunikéer man utfärdar gemensamt med arabstater, får man i arabväriden inte lillräckligl klart för sig var Sverige står. Om man genom uttalanden skapar illusioner om PLO:s och Arafals avsikter, har man inte bidragit till fred ulan snarare lill en tragisk utveckling. Genom vårt stöd till PLO i omröstningen i Förenta nationerna har vi gett PLO-ledarna chans atl inför hela arabväriden öka sin styrka. Därmed minskar stödet för dem som står för en fredlig lösning. Alternativet är alltså att satsa mer på dem som vill fred och mindre pä dem som ständigt säger att de vill krig. Jag vill därför uppmana statsministern: Slå vakt om Israels självklara räll atl leva innanför säkra och erkända gränseri Arbeta för en lösning av palestiniernas nationella anspråk i form av en stat eller del av en stat bredvid Israel och i fred med Israel. Men stöd aldrig de grupper som förklarar alt Israel måste försvinna. Rösla inte för de förslag och de organisalioner som vägrar godta Israels exislens. Stimulerar man de mesl extrema bidrar man till en utveckling som snabbi kan föra Mellersta Östern till dl nytt krig.

174

Hen SVENSSON i Eskilstuna (s):

Fru talman! Jag apostroferade statsministern i mitt första anförande i anslutning till vad han sagt om hur väsentligt det är att arbeta för fred och försoning och hur vikligl del dä är alt upprätthålla förtroendefulla kontakter med alla parter. Jag bedömer det som mycket posilivt vad statsministern här sade om att det är värdefullt med kontakter med arabledarna. Slalsminislern fullföljer där traditionerna frän Tage Ertander. Inför TCO-kongressen 1967 framhöll Tage Ertander atl det var viktigt alt slå vakt om den israeliska staten dä den hotades. Det var ett viktigt uttalande inför svensk opinion.

Statsministern nämnde sina samtal med den algeriske presidenten. Del är betydelsefullt atl även den svenska uppfattningen kommer lill tals när man sammanträffar med arabledarna. Enligt ett referat av Sven Svensson i Dagens Nyheter underströk Olof Palme "att den svenska opinionen har tagit stark ställning till förmån för det israeliska folkets rätt till säkra och trygga gränser. Förföljelsen av judarna genom århundradena och utrotningen av judarna under andra världskriget har i Sverige skapat en stark stämning till förmån för den judiska befolkningen. Dessulom Inns del ett historiskt och kulturellt arv, som belyder myckel för den svenska opinionen." Så skriver Sven Svensson i sill referat. Jag förstår inte riktigt atl herr Ahlmark inte uppfattat betydelsen av att detta sades just i Alger, av den svenska statsministern på besök i främmande land.

Men jag tog också upp frågan om konlaklerna med de israeliska ledarna. Jag vill gärna säga alt jag har klart för mig alt del förekommer kontakter mellan de socialdemokratiska ledarna i Sverige och de israeliska ledarna. Slalsminislern nämnde utbildningsminister Zachrissons besök nyligen i Tel Aviv, och jag lycker all dessa kontakter är mycket värdefulla. Jag

gläder mig också åt att statsministern här meddelade atl den israeliska ulrikesminislern Allon är inbjuden till Sverige. Det tycker jag är bra. Det pågår ju en omfattande deball i Israel med myckel olika synpunkter pä problemen. När man här lalal om den kritiska hållning man kunde ha till israelisk politik i ett lidigare skede vill jag starkt framhålla den generationsväxling som nu skett inom ledningen för israelisk politik. Del är värdefullt alt nya stämningar och nya synpunkier kan inhämtas från den socialdemokratiska regeringen i Sverige. Därför mottar jag beskedet om all den israeliske utrikesministern inbjudits hit som ett mycket positivt meddelande i denna debatt.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

Hen WIJKMAN (m):

Fru talman! Herr Palme säger alt det är löntigt av mig och andra atl koppla ihop Sveriges och andra länders i västvärlden förändrade attityder lill Israel med oljesituationen. Jag tror inte atl jag är ensam om alt ha gjort den bedömningen. Om man läser israelernas egna uttalanden och kanske framför allt den intervju som gjordes med utrikesminister Allon för någon månad sedan får man ell klart intryck av hur israelerna upplever svängningarna i väridsopinionen. Jag råkade vara i Israel i börian av februari månad i år och kunde då notera med vilken enorm nästan krampaktig glädje man hade konstaterat att Holland som enda land i västväriden hade vägrat alt ge efter för arabiska påtryckningar i samband med oljekrisen. Sverige utsattes som bekanl inte för sådana påtryckningar utan del var de länder som var inblandade i oljespelei i början av konfiiklen.

Jag är självfallel, herr statsminister, medveten om atl det här är fråga om nyanser. Men att del har skett en märkbar förändring i attityderna i västväriden lill Israels problem och hela problemaliken i Mellanöstern sedan elt år tillbaka, del tror jag är alldeles uppenbart. Att sedan statsministern hävdar all hans egna åtgärder och uttalanden inte har påverkats av detta, det är en uppfattning som jag bara kan respektera. Innerst inne kanske jag haren annan uppfattning, men jag tror inte vi kommer längre i den diskussionen.

Det är viktigt all ha kontakt med arabvärlden, säger statsminister Palme. Ja, del är myckel bra, men det är inte det vi diskulerar. Vad jag här har kritiserat är legitimeringen av PLO. Jag tror all herr Palme har alldeles rätt när han talar om en siörre realism hos arabledarna. Vi såg också alla, tror jag, med optimism på de förhandlingar som inleddes med Egypten. Jag hoppas naturligtvis fortfarande - det tror jag att vi alla gör - atl dessa förhandlingar med Egypten liksom med Syrien, även om det ser mörkare ut där, skall fortsätta och ålminstone vad gäller de delar av problemen kunna medföra att det blir en lugnare utveckling.

Herr Palme kritiserade dem som ifrågasätter uttalandena när del gäller vedergällning och terror. Jag håller med herr Palme om att man inte kan acceptera våld och att man också måste ta avstånd från vedergällningsaktioner, framför allt de som drabbar civila. Men där finns en skill-

175

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

nad: orsak och verkan. Den distinktionen har inte herr Palme gjort vare sig i sill forsla eller andra inlägg.

Jag håller också med honom om alt det finns åtskilligt i den israeliska poliliken åren 1967-1973 som del finns anledning all kritisera. Det tror jag att vi alla har gjort i våra kontakter med israelerna. Att den debatten också intensivt har förts i demokralin Israel har inte minsl herr Svensson i Eskilstuna understrukit.

Herr Palme säger att vi inte kan begära att PLO skall ge upp alll av sitt program. Det begär vi ju inte av Israel innan en förhandling har börjat. Nej, ingen har heller begärt att PLO skall ge upp alll. Man har egentligen begärt väldigt litet; åtminstone gör jag det i den här diskussionen. Men jag begär två saker: atl PLO skall acceptera existensen pä någor säll av den judiska staten och atl man nyanserar sitt program så mycket att man accepterar något annat medel än den väpnade kampen. Jag kan tyvärr inte se atl ens Arafals tal i FN innebär någon förändring pä den punklen.

Till sist, fru talman! Herr Palme frågar om alternativet. Han menar att vi som kritiserar legitimeringen av PLO och kontakterna med den organisationen står alternativlösa. Det innebär alltså att statsminister Palme saknade alternativ, stod utan någon som helst uppfattning före den dag Sverige röstade för PLO i FN. Sä kortsiktigt kan vi inte se på den här problematiken. Jag kan inte - jag är väl medveten om min brist i del sammanhanget men den bristen tror jag atl vi alla har - i några enkla punkler ange hur denna konfiikl skall lösas. Men i likhet med herr Ahlmark tror jag alt vi är inne på fel väg om vi tror alt vi via en dialog med PLO skall kunna komma någon vart sä länge PLO har kvar sitt gamla program, sina hundraprocentiga trossatser atl Israel skall försvinna. På det sättet försvårar vi bara en fredlig lösning. Jag tror också alt vi därigenom försvårar möjligheterna för den israeliska ledningen atl åsladkomma eftergifter och kompromisser.

Viljan till fred, herr statsminister, finns hos oss alla, det harjag aldrig betvivlat. Diskussionen gäller hur vi bäst når dit. Jag tycker inte det var oförsynl av mig atl säga att fru Jonäng var naiv när hon trodde att Arafals olivkvisi skulle kunna grönska i och med svenska diplomatiska aktiviteter. Den kommer inte att grönska, i varje fall inte så länge den nuvarande situationen ligger fast, med lästa positioner och med ett stenhårt uppbackande av sitt gamla program frän PLO:s sida.

176

Hen ROMANUS (fp):

Fru talman! Del verkligt makabra i den situation som nu har uppstått är väl atl Sverige, med all den svenska regeringens och den svenska riksdagens fredsvilja och alla de vackra tal som hållits troligen har bidragit lill den ökning av krigsrisken som inträffat på senare tid och som fick herr Palme att tillgripa just utiryckel makabert. Del är betydligt allvarligare och väsentligare äri vad det står för rubriker i lidningarna när herr Palme kommer hem.

Herr Palme ansåg att det var "tönligt" att koppla ihop den svenska regeringens ändrade hållning och det förhållandel att vårt beroende av oljan har blivit så mycket mer uttalat. Det var tönligt! Del var väl långsökt också, antar jag.

Men, herr Palme, det är väl ändå svårt att bestrida att intrycket av den svenska regeringens hållning har blivit ett annat under det senasle årel än lidigare. Visst är del sant alt när vi pressade utrikesminister Wickman här i riksdagen pä innebörden av hans tal i FN, och av hans konstiga tidningsinlervjuer i samband med okloberkriget, så sade herr Wickman all det inte var fråga om någon ändring av den svenska regeringens hållning. Han förklarade sig villig all inslämma i vad Tage Eriander hade sagt under sexdagarskriget 1967. Men del sades inte spontant i FN. Där kunde herr Wickman inte ens peka ul vem som var angripare i okloberkriget. Och i de gemensamma kommunikéer som har utfärdats av Sverige och ledare frän arabstaterna har den grundläggande utgångspunkten för Sveriges syn på frågan inte funnits med.

Det är klart att detta har skapat ett intryck av en ändrad svensk politik, det kan inte herr Palme komma ifrån. De välvilliga omdömen som herr Palme har fällt om PLO-ledaren, och det uttalande som gjordes i den gemensamma kommunikén med Libyens premiärminister, där man hyllade "befrielserörelser" i Asien och Afrika gav ett sådant intryck. Det är självklart att den hållningen oavsett vilken tolkning av utiryckel som gjordes av den svenska regeringen, skapade ett intryck av en hyllning för PLO. Del tror jag inte att någon kan bestrida.

Någon sådan hyllning förekom inte, såvitt jag känner till, före oljekrisen. Kanske herr Palme kan ge något sådant exempel. Den svenska regeringen har ju uttalat sig positivt om befrietseröretser tidigare men inte tillsammans med Libyens premiärminister. Alla uttalanden måsle ju ses i sill sammanhang och med hänsyn till det intryck de ger. Del hjälper inte att säga atl formellt logiskt har vi inte sagt något nytt. Väriden är inte bara formettl logisk utan dömer också efler det intryck som skapas.

Man har alltså givit ett nytt intryck det här årel. När man sedan blivit pressad har man formellt sagt: "Vi står för samma sak som tidigare." Det är bra, men det hade varit bättre om man hade gjort det spontant.

När Sveriges ambassadör i Algeriet i samband med statsministerns besök där säger, att dessa kontakter har stärkt Sveriges ställning i arabvärlden, och att eftersom arabväriden behärskar oljan och energin så är detta av slor vikt förSverige-ja, då trorjag att herr Palme får använda sin blomstrande karakteristik om Sveriges förelrädare i Algeriet.

Israels raider mot terrororganisationerna, som också har drabbat o-skyldiga civila, tar herr Palme avstånd från. Han säger: De är också människor. Ja, självfallet! Alla som drabbas av krig är människor, och vi känner samma medkänsla med alla, hoppas jag.

Men del hindrar inte att man, om man kritiserar, måste kunna säga vad de som man kritiserar borde ha gjort i stället. Vi kritiserar inte all Israel försvarar sig, eftersom vi själva skutte vara l3eredda au försvara

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

177

12 Riksdagens protokoll 1974. Nr 126-127

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

oss. Vi har också ett försvar, och vi vel alt om vi använder det skulle oskyldiga människor drabbas, även om vi försökte undvika det. Vi kritiserar ändå inte att Israel försvarar sig, lika litet som vi tvekar att säga alt vi skulle vara beredda all försvara oss om vi blev angripna. Del är den svenska officiella politiken.

Då säger herr Palme: Del här är en farlig linje. Har man den uppfallningen måsle man också kunna säga vad palestinierna borde ha gjort. Ja, det är självfallet atl vi måsle kunna säga del. Det är kanske inte så svårt. Vi anser ju att palestinierna borde ha accepterat Israels existens och satt i gång att förhandla för många år sedan. Del hade varit bäst för det palestinska folket. Herr Palme och jag är väl överens om att det hade varit det lyckligaste. Om man hade avstått från lerrorak-tionerna, hade det inte heller blivit några fiygraider mot terroristerna, som också har drabbat oskyldiga.

Slutligen vill jag upprepa den fråga som herr Palme inte svarade pä och som är högaktuell: Det är väl ingen risk för att Sverige röstar för en resolulion som inte slår fast Israels rätt att existera med säkra och erkända gränser, eller att vi skulle lägga ned vår röst i en sådan omröstning?

Del vore angeläget atl få besked på den punkten.

178

Hen SIEGBAHN (m):

Fru talman! De föregående talarna har i stort sett betat av de problem som uppstått under debatten, så jag kan inskränka mig till några frågor.

Herr Palme har gett betyg i olika riktningar. De som har talat vackert har fått gott betyg och de som har varit kriliska har fått dåligt betyg - och del är vi vana vid, så vi får inte la det så hårt.

Det har anförts att jag gjorde gällande att det har gått vissa rykten, men jag ville bara ge statsministern tillfälle alt bekräfta att han inte hade planer på att avtala om någol sammanträffande med Arafat. Del har han nu gjort, och han borde vara lacksam för alt han fått tillfälle atl göra det frän denna Iribun.

Jag behöver inta tala om oljan. Jag förslår att statsministern på den punkten har samma uppfattning som vi andra, och vi hoppas att även i framliden den svenska politiken kommer att innebära att det är vi som bestämmer vår utrikespolitik och all inte oljeintressen och andra påtryckningsmedel kommer all påverka den. Det är i så fall en mycket ärofull attityd, som vi alla kommer atl stödja - även om del ibland kommer all kosta på. Det kanske blir tillfälle längre fram i år, eller senare, atl återkomma till det problemel.

Jag frågade herr Palme om han var klar över vad araberna menade med sina legitima inte intressen utan rättigheter i de kommunikéer han har varit med om atl underteckna och om han i så fall gillade det. Han svarade med vad han själv ansåg om legitima intressen. Hans definition är fullt acceptabel, och jag har ingeniing att invända mot den. Men min fråga syftade lill atl få fram hans uppfattning om arabernas mening.

och jag vill fortfarande säga atl deras mening under de 10-20 är då det här begreppet använts har varit att de legitima arabiska rättigheterna är att återvända till och bilda en stat i heta Palestina.

Del är alltså nu klart all herr Palme när han skriver under dessa kommunikéer menar helt olika saker än vad arabledaren gör. Del är inte ägnat att underlätta förståelsen av kommunikéerna. I della avseende borde ett klarspråk vara av värde för utvecklingen.

Herr Palme har talat om en dialog mellan honom och Arafat. Jag tror att den dialogen är totalt värdelös. Dialogen skall ju föras mellan de berörda parterna. En dialog mellan statschefer eller regeringschefer i arabländerna och herr Palme är självfallet värdefull, men så länge man har alt göra med en organisatipn som PLO, som' har förklarat alt den vill avskaffa Israel som stat, har en dialog inget värde. En sådan inställning behöver man inte diskuiera, varken vid en middag eller vid någol annat tillfälle. Del räcker att läsa vad organisationen uttalar vid alla tillfällen, i tidningar och vid offentliga sammankomster.

Därigenom - och detta är kanske kärnpunkten i både min och andra talares kritik - har Sverige inte bidragit till en fredlig utveckling. Elt sådant här handlande ger onekligen det intrycket att vi nu helt plötsligt skänker ett stöd åt sådana krafter som förnekar Israels rätt atl existera. Det intrycket kan uppstå i länder där man kanske inte tar del av våra uttalanden i annan riktning.

Dessutom säger herr Palme att det är svårt att begära att man före en förhandling mellan PLO och Israel skulle kräva att PLO förklarar atl denna organisation nu accepterar Israels rätt atl existera. Ja, hur skall tekniskt en sådan förhandling se ut? Skall Israel sätta sig ner och förhandla med en stat om under vilka förhållanden denna kan acceptera alt Israel existerar? Det är ju en barock situation. Den nödvändiga förutsättningen för alt PLO över huvud tagel skulle kunna tillåtas förhandla måste vara alt organisationen först accepterar existensen av den stat man förhandlar med.

Vilken annan part som sedan kanske bättre skulle representera palestinaaraberna är svårt att säga. PLO representerar möjligen 300 000-400 000 paleslinaaraber som befinner sig utanför Jordanien och de ockuperade områdena i Palestina. Hur många som bor pä Västbanken i Palestina är svårare att säga, men del finns dock flera ledare där som ålminstone i lokala sammanhang spelat en roll.

Den som studerat denna situation inte bara under de senasle 25 åren ulan under 30-40 års tid vet att mord och påtryckningar av väldsnalur har varit ett vanligt sätt att tysta andra uppfattningar än den egna. Del har förekommit ganska mänga mord förövade av palestinaaraber i de ockuperade områdena på araber som har intagit en annan hållning. Man måsle räkna med alt paleslinaaraber som uttrycker en mening för närvarande löper mycket slor fara. Del är en för alla parter myckel viktig uppgift all medverka lill alt en annan folkopinion än den som nu kommer till uttryck efter hand skapas. Jag tror att en väg är jusl den som jag

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

179

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

180

nämnde i milt inledningsanförande, nämligen att låta FN under ett antal år överta ledningen inom detta område i samband med en fredsförhandling.

Vad man pä svenskt häll skatt göra är alltså inte att diskutera med PLO. Det finns ingenting att diskutera med den organisationen. Vi vet vad den tycker i dag. Tycker den något annat i morgon lär vi också få veta det utan att diskutera med den. Det finns andra kanaler för detta - officiella tillkännagivanden osv. En svensk verksamhet bör snarare innebära en medverkan till att fredsförhandlingar kommer titt stånd i större eller mindre skala. Då hjälper det inte heller atl bara uttrycka fromma förhoppningar. Det finns många konkreta vägar att gä.

Jag vill medge att det också finns mycket israelvänliga attityder inom det socialdemokratiska partiet utan att det samtidigt behöver existera en antiarabisk inställning. Herr Svensson i Eskilstuna är elt utmärkt exempel på det. Men jag blev något skakad när jag hörde herr Svensson i Kungälv rekommendera ett ökat stöd till dessa fiyktingorganisationer. Visst är deras ställning många gånger svår, men jag vilt instämma med herr Ahlmark - och jag har förut sagt det från denna talarstol - i att del är fullständigt barockt att vi skall öka vårt stöd till dessa arabfiyk-lingar, när de rika arabländerna i dag tjänar miljarder och äter miljarder. Det vore vät naturligt om den sociala medkänslan fanns hos dem atl de hjälpte sina arabiska bröder.

Jag vilt också passa på tillfället att uttrycka förvåning över att herr Svensson i Kungälv citerar någonting som han har hört i arabländerna, nämligen all det finns israeler som önskar Eufrat som gräns. Detta är en gammal propagandatögn. Jag har aldrig hört något uttalande från någon israelisk politiker som har stött någonting sådant. Det är alltså atl trassla till debatten om man kommer med sådana - som herr Svensson borde veta - helt osanna påståenden.

Vedergällning är ett mycket svårt problem. Tidigare var vedergällning i olika former tillåten under flera århundraden. Det var en del av folkrätten. I och med FN:s tillkomst har man börjat säga, att nu finns FN för att garantera ett anständigt levnadssätt och uppträdande nationerna emellan. Det värsta är att FN ju inte fungerar. Hur gör man när man blir slagen på ena kinden? Man kan naturiigtvis vända den andra till - men i politiken är problemen titel svårare. Israel har i realiteten inte angripit civila som vedergällning, utan vad man har försökt göra är att slå mot de områden och de grupper från vilka terroraktioner har utgått, inte för att vedergälla i och för sig utan för att förhindra upprepningar. Del är alltså inte ett tillbakablickande, det är ett framåtblickande.

Jag medger att detta är ett svårt problem, och det kan inte lösas så enkelt som att man säger att har det gjorts en terroraktion frän ena sidan får den andra inte vidtaga några åtgärder. Problemet är faktiskt mer komplicerat än så.

Till slut: Det vore naturligtvis värdefullt om regeringen ville motarbeta

alla de resolutioner som arabsidan i FN och andra organisationer försöker driva igenom. Därigenom skulle man ulföra en gärning som skulle gagna del internationella samarbetet. Och jag skulle vilja sträcka mig längre: Om en resolution innehåller moment som man inte anser acceptabla, bör man säga att om inte dessa tas bort kommer man all rösta mot den. Det är inte tillräckligt, om man vill gagna freden, alt man lägger ned sin röst när arabsidan föreslår resolutioner som endast avser alt skada Israel och försvåra en fredlig utveckling. Man bör rösta mot dem. Det är elt sätt att medverka till en fredlig utveckling.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

Herr statsministern PALME:

Fru lalman! Jag tror att i vad gäller interna förhållanden inom del socialdemokratiska partiet är herrar Svensson i Kungälv och Svensson i Eskilstuna fullt kompetenta all klara upp dem sinsemellan utan herr Siegbahns medverkan - nu för tiden.

Bara några korta kommentarer! Herr Romanus exercerade här, men del blir litet lustigt - det här är fariigt för nu fortsätter herr Romanus debatten när de flesta vill gå hem, men all righl - när han säger att del är förskräckligt att vi utfärdade denna kommuniké tillsammans med den libyske statsministern, för en sådan hade säkert inte utfärdats före oktoberkriget. Men del har aldrig i historien befunnit sig en libysk statsminister på svenskt territorium och ej heller en svensk statsminister på libyskt territorium. Alltså finns det inget prejudikat pä vad man skulle ha sagt. Det är svårigheten.

En sak är våra utökade ekonomiska förbindelser med en det arabländer, som jag tror är till gagn både för dem och för oss. Inom ramen för dessa förbindelser kommer även Mellanöslernfrägan upp. Men det betyder inte alt vi inte skulle ha hållit en konsekvent linje i vår Mellanösternpolilik. Vi har fält bättre och bättre kunskaper i olika delar av frågan.

Till både herr Romanus och herr Siegbahn skulle jag trols allt vilja säga att jag tror att ni försvagar er position då del gäller att angripa terroraktioner utförda av olika palestinska organisalioner, när ni försvarar motterroraktioner utförda av israelerna. Jag begriper inte varför ni gör det. Våld förekommer i området, och det är i och för sig vedervärdigt. Men när del gäller de rena terroraktionerna måste det vara en klar linje. De kan icke försvaras, vem som än utför dem, under vilka omständigheter de än utförs. Det är fråga om rena mord pä enskilda personer, pä barn osv.

Herr Ahlmark för i alla fall en hederiig argumentation. Han ställer sig frågan: Vem representerar palestinierna? Del alternativ han har är "notables" eller kommunalfullmäktige - som ett led. De är väl valda enligt jordansk lag, men det har ju skett pä ockuperat område, vilket gör att det är svårt att diskutera. Hans resonemang visar bara hur besväriig situationen är.

Tvä saker till vill jag ta upp. Det har talats om en dialog. Den skulle

181

13 Riksdagens protokoll 1974. Nr 126-127

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

de engagera sig i, inte vi. Det finns två aspekier på detta.

Jag har under åren upprörts rätt mycket - jag skall inte alls angripa någon här närvarande - över uttryckssätt om araber, mer eller mindre stippriga skämt om araber, som har varit så frekventa i västerlandet. Del har för många skymt att detta är folk med myckel rik kulturtradition, med en historia av utsugning och exploatering och med en nyväckt självkänsla och vilja all hävda sitt egenvärde, som vi bör respektera. I denna respekt ingår dialogen, samtalet, som alllid bidrar titt att man bättre lär känna varandras ståndpunkter och varandras sätt all tänka.

Den andra saken är följande. Dialogen är nödvändig för freden. Gunnar Jarring var under många år inblandad i en sådan dialog i Mellersta Östern. Hans silualion var utomordentligt svår. Under de åren iakttog vi slörsla återhållsamhet i våra uttalanden, bl. a. av det skälet att vi icke ville försvära hans uppgift. Del var inte därför atl han represenlerade svenska regeringen - han representerade FN - men det kunde skapas ell intryck därav.

Den första januari nästa år träder Sverige in i säkerhetsrådet i Förenta naiionerna. Della kommer att bli en huvudfråga. De uttalanden som från regeringens sida gjorts de här dagarna innebär alt vi skapar utgångspunkten för vår handläggning av den frågan inom säkerhetsrådet - i respekl för Israels rätt all leva och existera, i respekt för arabländernas legitima intressen och för palestinierna som ett folk med egna nationella intressen som måste tillgodoses.

Hur en lösning skall nås vet man ännu inte. Det blir en svär procedur där hela liden krigsrisken måste betecknas som överhängande. Men jag skall ändå i slutet av denna deball, som jag inte vill ytterligare förtänga för timmen är sen, säga att Sverige och den svenska regeringen kommer därvidlag atl efter måttet av sin förmåga föra fredens och förnuftets och försoningens talan, och vi kommer även atl försöka bidra till alt dialogen hålls i gång i denna ytterst inflammerade del av väriden.

182

Hen SVENSSON i Kungätv (s):

Fru lalman! Jag ber om ursäkt för atl jag förlänger debatten. Jag hade inte länkl delta i den mer än jag har gjort, men några ord kan ändå vara på sin plats.

När det gäller Svensson i Eskilstuna och Svensson i Kungälv vill jag bara anteckna lill protokollet alt vi båda har instämt med herr statsministern, och därmed lär väl samstämmigheten vara dokumenterad.

Jag har talat om stödet till flyktingarna. Jag känner till oljemiljonerna, men jag känner också lill flyklinglägrens problemalik. Del har saknats pengar och del kommer atl saknas pengar näsla är - del är lal om 40 miljoner dollar. Möjligt är atl dessa pengar kan komma fram på annat sätt. Men för mig står flyktingarna främst. Och det är i själva verket så all oljemiljonerna finns inte i Libanon, inte i Jordanien och inte heller i någon större utsträckning i Syrien - de finns på andra ställen. Och de finns framför alll inte i fiyklinglägren.

Jag hoppas att flyktingarna kan få del av dessa oljemitjoner, men därom vet vi väldigt litet.

Jag talade om Storisrael. Jag kan försäkra herr Siegbahn alt detta är en levande realitet i den diskussion som pågår bland palestinierna - det är Israels expansion som man är sä ytterligt rädd för. Jag tog upp saken därför att vi å andra sidan har diskussionen om Storpalestina. För min del menar jag att båda idéerna är fullständigt felaktiga. Man kan inte lösa situationen i Mellersta Östern genom att föra fram sådana tanke-gängar - och jag hoppas att vi är överens pä den punkten. Det är mol. denna bakgrund som jag för min del har talat om - vilket regeringen också gjort - att lösa problemet över elt Minipalestina, om det är möjligt att vandra denna väg.

En fråga som varit uppe mycket är: Vem skall tala för palestinierna? Herr Wijkman riktade frågan lill mig. Jag hade med del i mitt anförande - jag sade att vi här uppe självfallet har svårt atl klara ut den beslutsprocess som leder fram till representationen. Men det problemel är gemensamt för alla sådana här rörelser. Hur skall man fastställa detta? Och var finns alternativet? Så långt jag har kunnat kolla saken företräder PLO verkligen i mycket hög grad palestinierna, och såvitt jag förslär finns det inte någon annan part som kan göra det. Följaktligen är del lika bra att vi accepterar det och säger klart ifrån att de får komma till förhandlingsbordet, om detta är möjligt. Herr Siegbahn kanske märker att jag i det fattet går titel längre än regeringen.

Som framgått av diskussionen har vi haft samtal med palestinierna liksom med politiker i Israel. Vi har lyssnat och antecknat vad som sagts, men vi har bara kunnat konstatera alt vederbörande säger en sak den ena dagen och en annan sak den andra, och då har vi bara att fästa lika stort avseende vid vad som sagts vid båda tillfällena. Uppfattningarna går isär därför alt del finns olika åsikter inom paraplyorganisationen PLO. Men när man i juni i år i Kairo talade om Minipalestina fattade man med stor majoritet ett preliminärt beslut att arbeta fördetta Minipalestina. Vi får se vad det blir av det. Yasir Arafat har såvitt jag förstår inte antytt det i sill tal i FN, men vi har ju inte vandrat hela vägen ännu. Vi flr väl se. Del kan ju betecknas som ett förhandlingsbud. Vad vet vi? Jag lycker att vi i detta fall måste arbeta så att vi tar fasta på de möjligheter som finns till en lösning och inte läser oss fast.

Vi har också fört en mycket intensiv diskussion med palestinierna om judarnas situation i den tänkta mullirasiala staten Israel, alltså inte Minipalestina utan den som Arafat har talat om. Hur är det med judarna? Skall de som har kommit till Israel efler 1917 slängas ut igen? När vi frågade om del försäkrade samtliga, all om del blir en sådan stal skall de judar som befinner sig i Israel i dag ha rätt alt stanna kvar där. Jag vill i det sammanhanget citera ett uttalande om den mullirasiala staten där judar, kristna och muslimer skall leva tillsammans i harmoni:

"From a statement by a P.L.O. spokesman, reporled in L'Orient (Beirut),
8 June, 1969: More, we are ready to accept that Jews who have come

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

183

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

from the four corners of the world to live in Palestine should remain there and we will consider them as fellow citizens."

Man kan naturiigtvis stå upp och säga au vad jag här citerat inte är representativt, men jag har ändå velat tala om atl elt sådant uttalande har gjorts.

Jag skulle önska att alla som har debatterat här, framför alll herrar Ahlmark och Romanus, reste till de länder som del här gäller och talade med människorna där. Det kanske kunde ge några nya synpunkier på de människornas situation.

Till slut kan man naturligtvis också fråga: Talar herr Ahlmark här för folkpartiet, etter finns det inom det partiet också andra meningar?

184

Hen ROMANUS (fp):

Fru talman! Jag ber om ursäkt! Jag trodde jag skulle glädja de närvarande med att bara göra ett kort genmäle, men nu har jag fåll ordel för ell anförande. Jag skall försöka att behärska mig ändå.

Statsministern säger att jag exercerar. Men det är väl herr Palme som häller sig till formella ting när han säger, att mötet med Libyens premiärminister var unikt, därför att det var första gången en premiärminister från Libyen var här, osv. Vad jag har talat om är del poliliska intrycket av det uttalande om stöd för tjefrielserörelser, som herr Palme gjorde gemensamt med Libyens premiärminister, vilken med ett sådant stöd naturligtvis menar stöd lill PLO. Det uppfattas givetvis så, att även Sverige stöder PLO. Detta är inga formalia - del är den verkliga, politiska innebörden av uttalandet.

Jag har inte sagt eller menat all man inte skall diskutera med PLO - del vill jag gärna göra klart. Jag anser alt alla parter skall få komma till tals, och PLO är en part. Men därav följer inte att man skall stärka PLO:s ambitioner alt bli den enda företrädaren för palestinierna, all bli ell slags exilregering eller någonling liknande. PLO kan komma till tals utan att på del unika sätt som skett få tala i FN:s generalförsamling. Del är obeslridligl atl orotigheterna och krigsrisken har ökat i samband med detta lal och del stöd som FN-debatten utgör för denna - del är vi väl överens om - exirema organisalion. Del är den effekien av dessa, i och för sig välmenta, ålgärder som man med fog kan beteckna som makaber.

Herr Palme gav herr Siegbahn och mig det välmenta rådd atl inte försvaga vår position genom atl försvara vissa terrorakiioner. Nej, jag försvarar inga terrorakiioner. Jag tror inte heller att herr Siegbahn gör del. Rena terrorakiioner som är riklade mol oskyldiga civila kan inie försvaras. Men jag skutte vilja veta vad herr Palme säger lill ulrikes-minisier Allon, som nu kommer hit, när han frågar vad vi menar med det här uttalandet. Israels ståndpunkt är au man måste göra någonling mol terrororganisationerna - inte mot de civila. Och när terrororganisationerna gömmer sig i flyktinglägren sä blir oskyldiga drabbade. Vad säger herr Palme då till sin socialdemokratiske partivän från Israel, för

atl motivera sin kritik? Jag håller nämligen pä, att om man framför kritik så skall man också kunna ange vad som borde ha gjorts i stället.

Jag vet all herr Palme vill gä hem nu, och det tycker jag är fullt begripligt. Men han kanske ändå på 20 sekunder eller så kan ge oss en försäkran om, att det inte är någon risk för att Sverige röstar för en resolution, som inte slår fasl Israels rätt alt existera inom säkra och erkända gränser, eller att Sverige lägger ned sin röst i en sådan omröstning. Det är väl ingen risk för det, efter de uttalanden som gjorts här i dag?

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

Hen AHLMARK (fp):

Fru talman! Det är mest av ömsinthet om herr Svensson i Kungälv som jag tidigare inte brytt mig om att ta upp hans uttalanden. Men nu lycker jag del går en smula långt här i den sena timmen.

Herr Svensson säger alt han har träffat PLO-företrädare som menar alt judarna allesammans skall få vara kvar i den stat som PLO kämpar för i Mellersla Öslern. Vi vet ju ändå att i det grundläggande dokumentet för PLO:s verksamhet - som också var grundläggande för det beslut man fattade i juni i år i Kairo - anges i 6 § att endast de som kommit till Mellersla Öslern/ö>-e 1917 är palestinier. De som kommit därefter är det inte. I den debatt som förts inom PLO - den har varit mycket intensiv och långvarig - har man kommit fram till att repatriering till de länder judarna kom frän är den rimliga lösningen. Och det är klart att vill man ha ett arabiskt Palestina så går det inte att ha en judisk majoritet. Det är därför fullt logiskt av PLO att ha den här uppfattningen.

All en PLO-stal skulle behandla judarna som goda kamrater kan väl ändå inte herr Svensson tro. Se på hur judarna har del i Syrien! Se pä diskrimineringen av de 4 000-5 000 judar som återstår i Damaskus och i Bagdad! Då får man en uppfattning om vad som skulle hända om någonting liknande inträffade i Patesiinaområdet.

Herr Svensson säger alt jag borde resa i arabstaterna. Jag gjorde del innan jag tillsammans med Hammarberg och Klein skrev boken "Det hatade Israel". Jag åkte i Libanon, Syrien och Jordanien. Och träffade partiledare, statsråd, Fedayinledare och andra. De försäkrade mig att de inte hade några planer på att godta Israel som en judisk stat. Jag byggde bl. a. på de erfarenheterna när jag skrev boken.

Då flck jag också höra en sak som tydligen även herr Svensson i Kungälv fält lyssna lill när han varit ute och rest. Jag fick höra vart jag än kom, framför allt i Damaskus, att det på den israeliska pariamentsbygg-naden finns en skylt som säger atl Israel skall sträcka sig "frän Nilen till Eufrat." Jag frågade: står verkligen denna skylt på porten till Knesset? Ja, den är där. "Från Nilen titt Eufrat" är deras målsättning det vet alla människor, försäkrade man mig. Men detta är bara lögn. Det finris inte någon sådan skylt. Det har heller aldrig funnits någon sådan skylt. Del är en myt, som lever sitt eget liv i arabväriden. Därför är det så viktigt att man försöker dämpa betydelsen av sädana myter genom att visa atl de är helt ogrundade. Men herr Svensson i Kungälv tycks gå

185

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

186

på vad som helst. Han börjar själv åberopa det här uttalandet som om det vore något slags sanning. Jag tycker det är ledsamt. Man får inte ta att propaganda som sanning. Man måste ju kontrollera fakta också.

Jag är helt överens med statsministern om att det är ett oerhört svårt problem att fastslå vem som är representativ för palestinierna. Jag medger att det naturligtvis är en begränsning av värdet av kommunalvalen på Västbanken alt de ägde rum på ockuperat område, även om det varit en mycket stor frihet i de valen. Del är också en begränsning att det var den jordanska valtagen som tillämpades. Men det var ändå den enda sorts val som palestinier deltagit i som har haft någon sorls frihet.

Min fråga är då: är det säkert att de valda för Västbanken är mindre representativa än vad PLO är? Jag skulle tro all det är tvärtom. Jag tycker att man borde salsa på de palestinier på Västbanken och i Ghaza som vill leva vid sidan om Israel och i fred med Israel i slället för att stödja de mer extrema grupperna.

Det är en trist bild som vi har av de senaste 50 åren när man har satsat på olika palestinier. Först Stormuftin av Jerusalem från 1920-talet och framåt. Senare den arabstats linje som år 1948 kungjorde: vi kan inte godta delningen av Palestina, vi skall ha krig i stället. Hade man godtagit delningen, hade palestinierna nu haft sin egen stat. Då hade det funnits en palestinsk nation. Då hade man undvikit fyra krig och tiotusentals döda och allt detta elände. Sedan kom Shukeiry på 1950-och 1960-talen, och han förde till nya olyckor. I dag har vi Arafat. Det har hela liden varit så, alt omväriden på olika sätt gett sitt stöd lill de mest militanta palestinierna. Det har alltså framför allt drabbat palestinierna själva.

Jag delar statsministerns värdering och känsla när det gäller nedsättande omdömen om araber vare sig man hör dessa omdömen i västerlandet eller någon annanstans. Jag kommer ihåg den första egentliga politiska debatt och kampanj som jag var med om när jag kom in i FPU vid späd ålder. Del var om Algerielkrisen, och befrielserörelsens kamp för all göra Algeriet självständigt. Del var någon gång i slutet pä 1950-ialet som Sverige lade ned sin röst i FN. Jag minns att FPU kritiserade den dåvarande utrikesministern Undén mycket hårt för att han inte stod upp för den algeriska frihetsrörelsen och röstade emot Frankrike.

Det fanns då en det som sade att vi FPU-are var proarabiska. Det var en alldeles poängtös kommentar; Vi värjor araber när de ville skapa en nation.

Nu harjag under ell antal år så goll jag har kunnat försökt motverka PLO:s program och de tankar det bygger på. Då finns det en det som säger attjag är antiarabisk. Det är precis lika poänglöst. Jag är emot araber, liksom jag är emot andra grupper, när de försöker förgöra en nation! Del är skillnaden.

Nedsättande omdömen om folkgrupper är naturligtvis alttid förkasttiga, vare sig de rör sig om araber, judar eller andra.

Herr statsministern PALME:

Fru talman! Jag nödgas i alla fall gå upp i talarstolen igen, eftersom jag fick ett par frågor.

När det gäller hur vi skall rösta belräffande resolutionen vill jag bara påpeka att herrarnas ivriga debatlkonsl bl. a. har hindrat mig att ta del av telegrammen frän FN - jag vel all där pågår livliga diskussioner. Vi kan inte rösla för en resolulion som inte innehåller elt erkännande av Israels rätt all existera. Hur vi skall ställa oss lill resolutionen i övrigt får bli beroende av de diskussioner som försiggår.

Vi har, som Olle Svensson har nämnl, ofta konlakler med israelerna, inte minsl pä partiplanei. Jag tvekar inte alls all därvid skarpt kritisera en del aktioner som israeler har gjort sig skyldiga lill och som åtminstone för milt öga ler sig som urskillningslös bombning som drabbar oskyldiga -och typen aktionen i Lillehammer. Närjagsenast träffade utrikesminister Allon, som är myckel mjuk i sin framtoning, tog jag upp den oro som jag kände inför de planer som hade redovisats i pressen om all Israel övervägde en massiv kolonisering pä ockuperat område. Jag skulle finna det ulomordenlligl allvarligt om Israel använde sill miliiära överlag lill en sådan kolonisering. Det är andra människors jord. Del är inte i någon rimlig mening Israels jord. Det är självklart, herr Romanus, atl jag klart uttrycker sådana åsikter när vi sammanträffar.

Min kollega och vän Bruno Kreisky sade i FN för någon vecka sedan:

"När en rörelse tillgriper terroristmetoder minskar del allvarligt rörelsens trovärdighet och moraliska motivation. För mänga av oss var dessa metoder djupt motbjudande. Många skulle inte kunna anse dem rättfärdiga under några förutsättningar. Det var därför svårt all skilja en rörelses mål frän dess metoder. Historien hade dock under de senasle 50 åren visal att det fanns rörelser som tillgripit härda och brutala metoder i sin kamp men vars ledare efter det atl en acceptabel kompromiss uppnätts hade fått en avsevärd moralisk status."

Det är också en lärdom av historien, men del vel man inte med säkerhei förrän efteråt. Jag var också på sin tid slarki engagerad i den algeriska befrielsekampen. Vår nedlagda röst uppfattades då myckel positivt i Algeriet - del vet jag, eftersom jag var där alldeles efteråt. Men då fick vi ofta höra alt de som tillgrep sädana meloder - som jag naturligtvis inte kan godta - var omöjliga att diskuiera med, de var terrorister som man inte kunde ha all göra med. De vann sin kamp, och de är mycket respekterade i världen.

Jag vilt inte jämföra della med PLO. Men jag har sagt lill förelrädare för Israel alt del är de själva som genom det språk de använder om PLO provocerar till sådana jämförelser, som på olika sätt kanske inte är rättvisande. Men i det läge som råder, där ingen med säkerhet vel någonling om hela del palestinska folkets önskan, finns enligt min uppfattning ingen annan väg för freden än samtal och dialog med de förelrädare för det palestinska folket med vilka vi kan få kontakt.

Jag tar gärna fasta på vad herr Ahlmark sade om nedsättande uttalanden

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Ang. läget i Mellersta Östern, m. m.

187

Nr 127 om andra folk. Alldeles bortsett frän de här protokollära bekymren som

Fredaeen den spelat en viss roll och alldeles bortsett frän de politiska komplikationerna,

22 november 1974 '" ' enorma, tror jag att de här incidenterna de senaste veckorna

--------------- kan ha haft ell värde i den meningen alt de kan ha gjort klart för den

öm ökat bistånd åt svenska opinionen att alla de arabiska folken är nationer med stolthet
Guinea-Bissau och och självkänsla, representerande människor som haft utomordentligt
Mozambique svårt, människor med vilka vi i en allmän fredssträvan men också i

ett slags övertygelse om likställigheten mellan alla folk har allt intresse

av atl fortsätta och fördjupa kontakten.

Övertäggningen var härmed sluiad.

§ 5 Om ökat bistånd åt Guinea-Bissau och Mozambique

Fru statsrådet SIGURDSEN erhöll ordet för atl besvara fru Dahls (s) den 17 oktober framställda interpellation, nr 125, och anförde:

Fru talman! Fru Dahl har frågat mig vilka insatser den svenska regeringen planerar för att lämna elt omfattande bistånd titt utvecklingsprogrammen i Guinea-Bissau och Mozambique.

Befrielseröretserna i Guinea-Bissau och Mozambique har skapat en enighet och sammanhållning bland människorna i kampen mot den tidigare kolonialmaklen, någol som är en god plattform för en fortsatt utveckling med bred förankring i människornas behov och önskemål. Verksamheien i de befriade områdena har visat att man även med små ekonomiska medel kan göra stora insatser. Befrielserörelserna har inriktat sig på all lösa de problem som den stora befolkningen själv upplever som de viktigaste. Denna inriktning har varit en förutsättning för att mobilisera människorna i befrielsearbetet.

De problem, som de nya staterna nu möter, är naturligtvis stora och svära. Erfarenheter frän många andra länder har visat att politiskt oberoende inte är tillräckligrför alt skapa en bred utveckling i fattiga länder. Den ekonomiska och sociala strukturen måste förändras i grunden för atl ge självständigheten sitt sociala innehåll. Näringslivet i dessa länder har, förutom i de befriade områdena, varit inriktat pä sädana produkier som kunde exporteras, medan befolkningens egen livsmedelsförsörjning har åsidosatts. Man har vissa är varit tvungen att importera livsmedel trots alt förulsällningarna för självförsörjning pä livsmedel egentligen är mycket gynnsamma.

Regeringen delar de bedömningar som fru Dahl framför i sin inter
pellation. Bistånd frän vänskapligt sinnade stater är av mycket stor be
lydelse för de nya staternas möjlighet att omdana och ulveckla sina sam
hällen i enlighet med sina nationetia intressen. Ett politiskt och eko
nomiskt slöd till denna process är dessulom ett stöd till regeringen i
Portugal i dess arbete för en fredlig avkolonisering.
188 Vi har från svensk sida löpande kontakt med den nya regeringen i

Guinea-Bissau och med FRELIMO i Mozambique om utformningen av del svenska stödet. Jag räknar med ett vidgat samarbete med Guinea-Bissau och kommer redan i budgetpropositionen i januari näsla år alt föreslå all Guinea-Bissau blir nytt programland för svenskl bistånd.

Mozambique skall få sin självständighet i juni 1975. För närvarande styrs landet av en övergångsregering, där FRELIMO har de flesta platserna. Vi vänlar inom kort en delegation frän FRELIMO till Sverige, varvid vi får lillfätle att diskutera hur Sverige bäst kan utveckla sitt bistånd till Mozambique. Jag räknar med alt inom ramen för biständs-anslaget under kommande budgetår kunna tillgodose det pålagliga behovet av ökat slöd. Med tanke på de stora resursbehoven och försörjningssituationen kan det också bli aktuellt med en ökning av biståndet lill FRELIMO redan under della budgetär.

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Om ökat bistånd åt Guinea-Bissau och Motambique

Fru DAHL (s):

Fru lalman! Jag vill rikta ett varmt tack lill fru statsrådet Sigurdsen fördel utomordentligt positiva svar somjag har fått på min interpellation. Jag vill också säga att jag hade vänlat mig all få elt så positivt svar.

Jag noterar med stor tillfredsställelse, inte bara del faklum alt man utlovar ell betydande ekonomiskt och elt omfattande politiskt stöd till de nya regeringarna i de stater som nu har blivit eller håller pä alt bli självständiga, ulan också alt Guinea-Bissau kommer att bli programland för svenskt bistånd. Jag utgår från att så i sinom tid också kommer all ske vad gäller Mozambique.

Men vad som är ännu viktigare i delta svar är alt del markerar en uppslutning bakom de ideal som befrielserörelserna och de nya statsledningarna slår för när det gäller befrielsekampen och de mål för befolkningens levnadsvillkor som har varit den yttersta drivkraften i befrielsekampen. Jag vilt i det här sammanhanget citera några ord som sagls av Amilcar Cabral - den för snart tvä är sedan mördade ledaren för PAIGC - om befrielsekampens mäl. Han har sagt så här: "Den nationella befrielsen, kriget mot kolonialismen, vårt uppbyggande av freden och framåtskridandet — - är och förblir alltsammans meningslöst för folket, såvida del inte också medför en verklig förbättring i levnadsstandarden.

--- För alt vi själva skall bli herrar över vårt öde, räcker det inte med

att vi bara får afrikanska ministrar. Vad som krävs är att värt arbete, våra rikedomar, i fortsättningen tillhör oss alla, tillhör folket som arbetar

för att skapa dessa rikedomar. Genomför vi vårt krig bara för atl

driva ut portugiserna så är den kampen inte mödan värd. Naturligtvis

slåss vi för atl driva ul portugiserna, men vi gör del också för

all ingen i fortsättningen skall fä utnyttja oss längre, vare sig vila eller

svarta. Vi vill bli självständiga för att fä ulveckla landet, bygga

skolor, förbättra de sociala villkoren och skapa en tillvaro där vi inte exploateras av utlänningar eller av våra egna landsmän."

Det är, fru lalman, utomordentligt viktigt all den solidaritet som vi velat ge uttryck för under befrielsekampen också tar sig del uttrycket

189

Nr 127

Fredagen den 22 november 1974

Om ökat bistånd åt Guinea-Bissau och Mozambique

att vi stöder dessa folk i det arbete som har varit det viktigaste för dem, nämligen att skapa ett samhälle för sina medborgare där de kan leva inte bara i formellt oberoende utan under levnadsvillkor som präglas av jämlikhet och solidaritet. I dessa dagar då vi talar om väridssvälten och om de fruktansvärda hungerkatastrofer som går fram över stora delar av tredje världen kan det vara värt alt notera atl just i de områden som befrielserörelserna, i Afrika och Indokina, har administrerat och där man har lidit svårt under ett förödande krigs härjningar - med en krigföring som jusl varit inriktad på att förstöra samhällsorganisationen och produktionsmöjligheterna - har man lyckats bättre med att bekämpa hungern än man gjort i andra självständiga stater etter i de delar av deras eget tand som hållits av förtryckarna.

Jag tror, fru lalman, att om vi framgångsrikt vill bekämpa svälten, nöden och fattigdomen i världen Sä är det utomordentligt viktigt att del svenska biståndet koncentreras till sädana länder och folk som visar på en modell att på sikt komma ifrån detta tillstånd.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 6 Föredrogs och hänvisades motionerna nr 1989-1991 till justitieutskottet.

§ 7 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningarna nr 161-163.

§ 8 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:ts propositioner Nr 184 angående finansiering av sjukförsäkring för studerande m. m. Nr 185 med förslag om vissa skattelättnader vid gåva av familjeföretag,

m. m.

§ 9 Anmäldes och bordlades Skatteutskoltels betänkande

Nr 53 i anledning av motion om avdragsrätt vid inkomstbeskattningen för arbetskläder m. m.

Justilieutskottets betänkanden

Nr 32 i anledning av motioner om bekämpning av alkohol- och narkotikamissbruket inom kriminalvårdens anstalter, m. m.

Nr 33 i anledning av motioner om åtgärder mot internationell brottslighet, m. m.

190

Lagutskottets betänkanden

. Nr 31 i anledning av motion angående skadeståndsansvaret vid fel eller försumlighet under lotsning

Nr 37 i anledning av propositionen 1974:147 med förslag till ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid, m. m.

Utrikesutskottets betänkande Nr 127

Nr 10 i anledning av motioner öm erkännande av respektive upp- Predagen den
rättande av diplomatiska förbindelser rned vissa regeringar 22 novernber 1974

Socialförsäkringsutskottets betänkande

Nr 31 i anledning av motion om bibehållande av diagnosregistreringen i försäkringskassornas försäkringsregister

Socialutskottets betänkande Nr 40 i anledning av motioner angående förskolan m. m.

Jordbruksutskottets betänkanden

Nr 38 i anledning av motion angående vattenvård

Nr 43 i anledning av motioner angående skydd mot nedskräpning

m. m.

Nr 44 i anledning av motioner angående miljövårdspolitiken, m. m.

Näringsutskottets betänkanden Nr 46 i anledning av motion angående exportförbudet pä skrot Nr 50 i anledning av motion om vidare utbildning av hemslöjdskonsulenter

§ 10 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor framställts, nämligen

den 21 november av

Nr 369 Fru Mogård (m) titt herr utbildningsministern angående tidpunkten för förslag rörande kullurarbetarfrågorna:

När väntas förslag rörande kullurarbetarfrågorna läggas fram?

den 22 november av

Nr 370 Herr Björck i Nässjö (m) lill herr socialministern angående försäkringskassornas administrationskostnader för tandvårdsförsäkringen: Vill statsrådet redogöra för utvecklingen och omfattningen av administrationskostnaderna för den allmänna tandvårdsförsäkringen inom försäkringskassorna?

§ 11 Kammaren åtskildes kl. 18.20.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert 191