Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1974:122

Torsdagen den 14 november

Kl. 12.00

Förhandlingarna leddes lill en början av fru tredje vice talmannen.

§ 1 Justerades protokollen för den 6 innevarande månad.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i Västerbottens län

§ 2 Meddelande ang. fyllnadsval

Fru TREDJE VICE TALMANNEN yurade:

Jag får meddela all val av en suppleant i civilulskotlet och en suppleant i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond kommer all ske onsdagen den 20 november.

§ 3 Om åtgärder mot ungdomsarbetslösheten i Västerbottens län

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara \\trr Nygrens(s)kammarens protokoll för den 16 oktober intagna fråga, nr 251, och anförde:

Fru lalman! Herr Nygren har frågat mig om regeringen överväger speciella åtgärder med anledning av den mycket stora ungdomsarbetslösheten i Västerbottens län.

Den allmänna förbättring av arbetsmarknadsläget som inträffat under senare tid har även kommit ungdomen till del. I jämförelse med förra året har enligt arbetskraftsundersökningarna antalet sysselsatta ungdomar ökat med drygt 20 000 samtidigt som en viss minskning av antalet arbetslösa ungdomar skett.

Vissa orostecken finns dock. Det gäller bl, a. de yngre kvinnornas situation och utvecklingen i vissa regioner som exempelvis Västerbotten.

Arbetsmarknadsstyrelsen har omfattande resurser för all bekämpa ungdomsarbetslösheten. Bl. a. har länsarbetsnämnden i Västerbotten fått särskild personal som enbart kan ägna sig ät ungdomens sysselsättningsfrågor. Arbetsmarknadsstyrelsen har i en skrivelse lill regeringen nyligen föreslagit ytteriigare ålgärder för att motverka arbetslösheten. Arbetsmarknadsstyrelsens förslag bereds för närvarande inom departementet.

Hen NYGREN (s):

Fru talman! Jag ber att få lacka för svaret pä min fråga.

Hur allvariigt del problem som jag tagit upp är kan bäst förstås om jag berättar att vid en specialundersökning, som länsarbetsnämnden i Västerbotten gjorde nyligen, kunde man notera 1 438 arbetslösa ung-

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om åtgärder mot ungdomsarbetslös -heten i Västerbottens län

domar i åldrarna under 25 år. Del betyder att drygt 30 procent av totala antalet arbetslösa i länet är ungdomar under 25 år. De fiesta av dem - 840 - är bosatta i Umeå och de närliggande kommunerna Nordmaling, Vännäs, Vindeln och Robertsfors.

Vid besök som dessa ungdomar gör på arbetsförmedlingarna möter de föga hopp om jobb i sitt hemlän, där de - enligt vad arbelsförmedlarna berättat - helst vill stanna kvar och arbeta. Västerbotten är del län, som relativt sett har det lägsta utbudet av lediga jobb i hela landet. Vad ungdomarna däremot ofta möter är värvare från Syd- och Mellansverige, representanter för företag som planerar utbyggnader av industrier i områden av vårt land där det inte finns någon ledig arbetskraft alt tillgå. Vad vore naluriigare än all dessa utvecklingsföretags direktörer log sig en funderare på om man inte, i stället för att bedriva värvning i Norriand, skulle fiylla någon tillverkning dit, som kunde ge jobb ål de arbetslösa ungdomarna? Några påtagliga bevis på initiativ från förelagarhäll i den riktningen har vi tyvärr inte märkt under högkonjunkturperioden som vi alltjämt befinner oss i.

Jag vill ta det här tillfället i akt alt vädja till arbetsmarknadsministern att ta vara på varje möjlighet att påminna utvecklingsföretagens direktörer om deras ansvar att medverka i de regionalpolitiska jämlikhelsslrävan-den, när del gäller sysselsättningens spridande, som regeringen står för. Jag vill försäkra statsrådet att de ålgärder, som han här redovisat att bl. a. länsarbetsnämnden i Västerbotten nu skall sälla in för att hjälpa de arbetslösa ungdomarna, de är välkomna. Men det grundläggande problemet i dagens situation är ändå bristen pä induslrisysselsällning i stora delar av Västerbotten, i dag särskilt markant i Umeåområdel.

Jag skulle vara fulländat tacksam om statsrådet kunde lova att ägna speciell uppmärksamhet ål delta problem i regionalpoliliska sammanhang. Del vore elt besked som jag är övertygad om alt de många arbetslösa ungdomarna i Västerbotten skulle sätta en betydande framtidstro lill.

Lät mig bara till sist fråga: När kan de eventuella övervägandena på arbetsmarknadsstyrelsens förslag föreligga och resultera i åtgärder frän regeringens sida?

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Fru lalman! På den sista frågan kan jag lämna det svaret all det är vår avsikt att inom den allra närmaste tiden slutbehandla arbetsmarknadsstyrelsens förslag i departementet.

Jag vill framhålla för herr Nygren all departementet genom Industriförbundet har kontakt med en hel rad expanderande förelag, just för att förmå dem all lokalisera sina utbyggnader till stödområdet, och Västerbotten tillhör de delar av landet dit vi gärna ser utlokalisering av förelag. Det går nu knappast en vecka utan att vi har något lokaliseringsärende lill Västerbollen. Jag tror inte vi skall se alltför pessimistiskt på situationen, även om del för dagen - som jag erkände i milt svar - är en smula dystert för speciellt ungdomen.

Hen NYGREN (s):

Fru talman! Jag lackar för den kompletteringen av svaret. Det är riktigt att vi har en hel del lokaliseringsärenden, men det är så gott som uteslutande redan i länet befintliga förelag som utvecklas. Vad som är önskvärt vore elt tillskott frän andra delar av värt land.

Jag betraktar statsrådets påpekande om alt man i departementet har kontakt med expanderande företag som hoppingivande för framtiden.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ändrade villkor för statligt kredit-stöd till hemslöjd, hantverk och småindustri

§ 4 Omändrade villkor för statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Nyquisis (fp) i kammarens protokoll för den 30 oktober intagna fråga, nr 303, och anförde:

Fru lalman! Herr Nyquist har frågat mig om jag är beredd medverka lill en sådan ändring av författningen om statligt kreditstöd lill hemslöjd, hantverk och småindustri att anställda kan få sådant stöd i de fall tillfälle yppas för dem att övertaga och i egen regi driva det företag i vilkel de arbetar.

Enligt gällande författning kan statligt kreditslöd lämnas bl. a. för investeringar i byggnader och maskiner. Om särskilda skäl föreligger kan stöd också beviljas för förvärv av fabriksbyggnad och för anskaffning av omsättningstillgångar. Detta innebär i ett fall som det herr Nyquist åsyftar att statligt kreditslöd kan beviljas ett företag som de anställda har övertagit. Däremot kan kreditslöd inte beviljas för anskaffning av eget kapital, exempelvis för övertagande av aktier.

Statens industriverk har nyligen lagt fram förslag om vissa ändringar av reglerna fördel statliga kreditslödet till hemslöjd, hantverk och småindustri. Bl. a. har verket tagit upp frågan om lånegaranti vid förvärv av aktier. Förslagen från industriverket övervägs för närvarande inom arbetsmarknadsdepartementet.

Hen NYQUIST (fp):

Fru lalman! Jag ber att fä tacka statsrådet för svaret, som tycks innebära en öppning i arbetsdemokratisk riktning.

Min fråga är föranledd av ett inte sällan förekommande förhållande. Ägaren till del lilla företaget, det lilla bolaget, anser sig av olika skäl - kanske åldersskäl - inte kunna fortsätta rörelsen. Han är intresserad av, eller är i varje fall inte obenägen, all låta de anställda överta företaget. De anställda går lill länets företagarförening för att få hjälp med aktieköpen. Som regel kan man inte klara förvärvet med egna tillgångar. Företagarföreningarna måste då tyvärr konstatera, vilket också framgår av svaret, alt ifrågavarande kreditkungörelse formellt inte tycks ge något

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ändrade villkor för stadigt kredit-stöd till hemslöjd, hantverk och småindustri.

utrymme för vare sig statlig lånegaranti eller statligt hantverks- och industrilän för förvärv av aktier, trots att del i realiteten är fråga om förvärv av omsättnings- och anläggningstillgångar.

Även om jag tar upp frågan från principiella utgångspunkter vill jag nämna all vi i Uppsala län har haft ett antal sådana här fall. I skarven mellan industriverkets övertagande av de här frågorna från kommerskollegium meddelade kommerskollegium i juni förra året med anledning av en av våra framställningar all statligt kreditslöd jämlikt berörd kungörelse "kan endast lämnas utövare av hemslöjd, hantverk och småindustri och därmed jämförlig verksamhet. Eftersom verksamheten utövas av bolaget och ej av ägarna till aktierna i bolaget kan kreditslöd författningsenligt icke lämnas ifrågavarande anställda för förvärv av aktierna."

Varken de anställda eller - hårdragel - de befintliga aktieägarna kan alltså få statligt kreditstöd. Det är endast bolaget som sådani, i sin egenskap av etablerad juridisk person, som kan räkna med elt stöd. En i mitt tycke mycket snäv och alltför formalistisk, juridisk-leknisk konstruktion. Författningstexten kan knappast sägas vara i takt med liden. 1 elt läge då del alltmer talas om att underiälla för de anställda alt fortsätta driften av ell annars kanske nedläggningsholat förelag och i en situation då del aviserats obligatoriskt samråd mellan ägare och anställda inför en eventuell försäljning av företag motverkas denna positiva, arbelsde-mokratiskl riktiga utveckling av kredilkungörelsens nuvarande utformning.

Får jag då, herr statsråd, med anledning av svaret fråga: Vad innebär - i den mån del gäller lånegaranti för förvärv av aktier - det förslag som har utarbetats i industriverket?

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Fru lalman! Hur det slutgiltiga förslaget kommer att se ul då det är färdigbehandlat vågar jag inte ha någon uppfattning om i dag. Della är en väldigt svår fråga. Rörde det sig om vinstgivande och bra företag vore ju problemet myckel enkelt. Men all erfarenhet visar att del myckel sällan rör sig om sådana företag-även om jag väl känner lill Uppsalafallen - ulan del är vanligen förelag som har akuta eller myckel långsiktiga, stora och svära problem, där elt överlagande egentligen bara innebär att den gamle ägaren slipper ifrån en mängd problem som del för de anställda blir hopplöst all klara upp. Leder övertagandet lill del tycker jag inte del är moraliskt försvarbart all uppmuntra eller hjälpa de anställda alt la över företaget.

Frågan är emellertid, som sagt, inte färdigbehandlad i departementet, och därför kan jag inte i dag ange hur vi kommer att ställa oss till det slutgiltiga förslaget.

Hen NYQUIST (fp):

Fru talman! Jag biträder uppfattningen alt detta är ett komplicerat spörsmål, en fråga som är svår att lösa. Men jag konstaterar att del uppen-

bärligen i departementet finns en positiv vilja all göra något ät dessa ute på fältet inte sällan förekommande fall.

Får jag då också lill departementet skicka med den förhoppningen all man även försöker ta upp frågan om den krets som skall kunna komma i fråga då del gäller kreditstöd av denna typ. För närvarande är den kretsen begränsad. Bl. a. är konsultföretag och övriga förelag i servicebranschen ställda utanför.

Föregen del skulle jag helst vilja se kungörelsen under rubriken: Statligt kreditslöd lill hantverk, serviceverksamhet och småindustrin.

Jag vore tacksam alt få höra något om statsrådets uppfattning i den delen.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. utformningen av hälsodeklarationer för anställningssökande

Överiäggningen var härmed sluiad.

§ 5 Ang. utformningen av hälsodeklarationer för anställningssökande

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON erhöll ordet för all besvara herr Takmans (vpk) i kammarens protokoll för den 30 oktober intagna fråga, nr 304, till herr socialministern, och anförde:

Fru lalman! Herr Takman har frågat socialministern om något initiativ kan väntas från dennes sida med anledning av att hälsodeklarationer för anslällningssökande har en sådan utformning att de dels är kränkande för den personliga integriteten, dels bidrar till att utestänga stora grupper av medborgare från förvärvslivet. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Syftet med nyanslällningsundersökning är i första hand all ge den sökande en medicinsk rådgivning om hans (hennes) möjlighet all ulan risk för hälsan anta ell erbjudet arbete. Syftet är vidare att ge arbetsgivaren en möjlighet att bedöma om den sökandes hälsa är sådan alt han (hon) är lämplig för arbetsuppgifterna och i anslutning härtill vilka åtgärder som kan behöva vidtas för att anpassa arbetsuppgifterna till den sökandes förutsättningar. Inom den enskilda sektorn betraktas undersökningen i princip som ett förhållande mellan företagshälsovården och den sökande. 1 fråga om stallig tjänst pågår en allmän översyn av bestämmelserna om nyanslällningsundersökningar. Regeringen avser all ta initiativ i denna fråga så snart resultatet av detta utredningsarbete föreligger.

Hen TAKMAN (vpk):

Fru lalman! Jag tackar för svaret, som jag fann överraskande, rent av chockerande magert. Det är verkligen inte så enkelt som statsrådet Bengtsson här säger, att undersökningen är en angelägenhet mellan förelagshälsovården och den sökande och att syftet är det påstådda.

Överläkare Lisbet Palmgren slog larm i Läkartidningen nr 43 om en hälsodeklaration, som anslällningssökande vid privata företag måste.fylla

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. utformningen av hälsodeklarationer för anställningssökande

i. Av en senare tidningsuppgift framgår alt den används vid bl. a. Electrolux. Den som söker anställning skall lämna uppgifter om alla tidigare sjukdomar och besvär, inklusive alkoholproblem, och vilka sjukhus och läkare som behandlat eller undersökt honom. Han skall ge bolagels förtroendeläkare medgivande all inhämta upplysningar från dessa sjukhus och läkare, och han skall finna sig i all bolagsläkaren på grundval av upplysningarna rapporterar om hans eller hennes lämplighet lill personalavdelningen.

Doktor Palmgren finner förfarandet "djupt omoraliskt" och konstaterar med all rätt all den anslällningssökande, när han avger hälsodeklaration, befinner sig i en direkl ulpressningssiiuation: "Vägrar han all svara, riskerar han all inte bli anställd. Ger han en osann eller ofullständig deklaration, har han därmed medgivit att anställningsavtalet kan hävas. Han har alltså inget val."

I en kommentar från Företagsläkarföreningen i samma nummer av Läkartidningen görs gällande all hela proceduren slår i överensstämmelse med arbelarskyddslagen och 1967 års avtal mellan SAF och LO om arbetarskydd och förelagshälsovård. Men man medger all del publicerade frågeformuläret kan behöva revideras på fiera punkter.

Kvar slår del faktum all hela förfarandet - med nuvarande organisation - berör den personliga integriteten och bidrar till att utestänga stora grupper av medborgare från del reguljära arbetslivet. Det aktualiserar på nytt del krav som sedan många år har ställts av vänsterpartiet kommunisterna: alt företagshälsovården förs in under samma huvudman som annan hälso-och sjukvård, dvs. under landstingen, och frikopplas från bindningen lill bolagen. Först då kan den bli en verkligt opartisk hälsovård, som enbart tar hänsyn till vad som är bäst för den anställde eller anställningssökande.

Först då kommer man att kunna vända på hela problemställningen, från den arbetande individen till förhållandena pä arbetsplatsen. Den uppmärksamhet som de senaste månaderna riktats på silikosfallen inom stenindustrin, levercancerfallen inom plastindustrin och de organiska nervskadorna från jetmolorbränsle visar hur nödvändigt det är att äntligen ta itu på allvar med de hälsovådliga arbetsplatserna.

Herr arbetsmarknadsministern BENGTSSON:

Fru lalman! Den omständigheten all del eventuellt kan bli en annan huvudman för företagshälsovården ändrar ingenting på del förhällande som herr Takman har tagit upp, nämligen utformningen av blanketterna för hälsoundersökning.

När del gäller den privata sektorn finns en uppgörelse mellan Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen, och förhandlingar pågår. 1 samband med de förhandlingarna bevakar säkert Landsorganisationen formuleringen, sä att inte hälsokontrollen får den effekt som den tyvärr har fåll i vissa fall. Problemet löses alltså avialsvägen, och därvid bestämmer man både hur hälsovården skall utformas och hur blanketterna skall se ul.

När del gäller den statliga sektorn, som jag trodde var bakgrunden lill herr Takmans fråga, pågår en utredning om hur blanketterna skall utformas och om hur sekretessen skall bevaras. De frågorna är alltså under utredning, och syftet är all utredningen skall lägga fram förslag som tar bon de olägenheter herr Takman här har påtalat.

Hen TAKMAN (vpk):

Fru lalman! Det är i och för sig inte frågorna som är elakartade, ulan det är syftet med denna typ av undersökning och det sammanhang de förekommer i som gör all frågorna framstår i ell sådant ljus.

En företags- eller arbelshälsovård som verkligen gör skäl för namnet skall inte vara lill för all utestänga en mängd människor frän arbetslivet. Den skall tvärtom slussa tillbaka sådana som blivit utslagna. Och den skall framför allt medverka aktivt lill all skapa arbetsbetingelser som är hygieniskt och säkerheismässigl riktiga, hälsofrämjande i stället för skadliga och farliga, så att de friska anställda förblir friska och de utslagna kan få anställning och bli rehabiliterade i del reguljära arbetslivet.

Dessa problem löser man inte i företagsläkarens mottagningsrum, och man löser dem definitivt inte med pedantiska och försåtliga frågeformulär.

Hälsodeklarationen kan ha sin positiva betydelse vid den första hälsoundersökningen av en person som redan har anställts. Och den borde - liksom en grundlig hälsoundersökning - vara obligatorisk när en person slutar sin anställning med ålderspension eller av hälsoskäl. Många i dessa bägge kategorier har blivit knäckta av olämpliga arbetsmiljöer, och del är verkligen av stort medicinskt och socialt intresse all utreda konsekvenserna och eliminera orsakerna.

Vi borde här i landet ha sädana arbetsplalskaialoger som man använder i DDR och andra socialistiska länder. De upptar alla arbetsplatser som inte fyller alla rimliga krav vad arbetsmiljön beträffar. Där åläggs läkare och tekniker gemensamt med fackliga funktionärer och arbetare all utveckla bällre arbetsbetingelser.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om vidgad AMS-utbildning för förskolepersonal

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 6 Om vidgad AMS-utbildning för förskolepersonal

Fru statsrådet LEIJON erhöll ordet för ait besvara fru Landbergs (s) i kammarens protokoll för den 24 oktober intagna fråga, nr 290, och anförde:

Fru talman! Fru Landberg har frågat mig om jag har övervägt möjligheterna att utvidga arbetsmarknadsutbildningen för förskolepersonal.

Förskolans personalsituation bevakas fortlöpande av regeringen liksom av berörda myndigheter. Den sillande barnstugeulredningen skall enligt direktiven under sill fortsatta arbete särskilt behandla bl. a. personalfrågorna.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om vidgad

AMS-utbildningföi

förskolepersonal

I vad mån olika utbildningsbehov bör tillgodoses inom arbetsmarknadsutbildningen prövas i första hand av arbetsmarknadsstyrelsen. Den prövningen sker i vederlagen ordning i samråd med arbetsmarknadens parter och skolmyndigheterna.

1 våras uttalade delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor och barnstugeulredningen i en gemensam skrivelse, alt del under en lid borde göras extraordinära utbildningsinsatser för förskolan, bl. a. som arbetsmarknadsutbildning, även om utbildningen på längre sikt i första hand borde ske i del reguljära utbildningsväsendet. Jag delar den uppfattningen.

Bristen på utbildad personal i förskolan är ett allvariigt problem som har motiverat särskilda insatser. Regeringen uppdrog i september 1974 åt arbetsmarknadsstyrelsen att inom ramen för gällande bestämmelser vidta ålgärder för all öka arbetsmarknadsutbildningen för förskole- och friiidshemspersonal. Det gäller bl. a. en ökning av den utbildning för anställda barnskötare som har pågåll sedan början av 1973. De som utbildas ersätts under kurstiden av arbetslösa som får beredskapsarbete. Det gäller vidare en ökning av arbetsmarknadsutbildningen av beteen-develare lill förskollärare.

Fru LANDBERG (s):

Fru talman! Jag ber all få framföra mitt lack lill statsrådet Leijon för svaret på min fråga.

Anledningen lill min fråga är all det har framkommit all i vissa kommuner nybyggda barnstugor står lomma, trots all daghemsköerna är långa. Förklaringen frän de ansvariga i de berörda kommunerna har varit att man ej kunnat fä utbildad personal.

1 alla de ansträngningar som samhället för närvarande gör för jämställdhet mellan könen, där inte minsl slalsrådel gör berömvärda insatser, ingår utbyggnaden av barnstugorna som en mycket viktig del. Regeringens stimulanspaket, som bl. a. innehöll en tillfällig fördubbling av det statliga anordningsbidraget lill barnstugor, har resulterat i en mycket hög utbyggnadstakt i kommunerna.

Brislen på utbildad förskolepersonal har tidigare varit en fiaskhals och ett hinder för ökad utbyggnad av barnstugor, men under senare är har antalet utbildningsplatser ökat väsentligt. Om inte delta är tillräckligt och man från slalen ger särskilda bidrag för alt stimulera utbyggnaderna av daghem under en viss period, vore det enligt mitt förmenande naturligt att öka utbildningen av förskolepersonal genom brislyrkesutbildning i ännu större omfattning.

Av svaret framgår att man på flera sätt gör särskilda insatser för all försöka komma lill rätta med brislen på förskolepersonal, vilkel är mycket tillfredsställande. - Men för alla dem som står i daghemsköerna måste det framstå som beklagligt att färdigbyggda barnstugor slår lomma.

Fru statsrådet LEIJON:

Fru talman! Jag kanske skall komplettera mitt svar med all berätta om vilken omfattning arbetsmarknadsutbildningen av förskolepersonal nu har. Det är tre utbildningar man i första hand kan tala om.

Den första är utbildning till barnskötare i samband med beredskapsarbete. Där räknar man nu med en ökning av ungefär elt hundratal elever, och del kommer alt betyda att totalt ca 700 personer får utbildning till barnskötare. Under liden las alltså arbetslösa in på deras lediga jobb och får pä det sättet ett beredskapsarbete.

Den andra är utbildning av beteendevelare lill förskollärare. Man har nu sådan pä fem orter: Göteborg, Malmö, Norrköping, Södertälje och Luleå. Arbetsmarknadsstyrelsen planerar en ny kurs i Göteborg och undersöker vidare möjligheterna för ytterligare sådan utbildning. Totalt kan man räkna med mellan 150 och 200 deltagare i de här kurserna.

Den tredje är utbildning av barnskötare lill förskollärare. Jag vet att det framför allt är den typen av utbildning som man i vissa kommuner nu under sommaren och hösten har diskuterat och all man har påtalat behovet av en ökning. Förra året hade vi sådana kurser pä två orter med 36 elever sammanlagt. 1 år omfattar den här utbildningen 144 elever pä sex olika orter.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. statens intresse för förhandlingar med .företag inom bryggeribranschen

Fru LANDBERG (s):

Fru lalman! Jag ber alt få tacka för kompletteringen, vilken visar all arbetsmarknadsmyndigheterna ser det här som en myckel viktig fråga. Man kan endast klara barntillsynen genom daghem, om det finns utbildad personal som kan la hand om barnen när man förvärvsarbetar.

Jag hoppas alt arbetsmarknadsverket ser lill alt den här utbildningen utökas.

Överiäggningen var härmed sluiad.

§ 7 Ang. statens intresse för förhandlingar med företag inom bryggeribranschen

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Jade-siigs (s) i kammarens protokoll för den 6 november intagna fråga, nr 323, och anförde:

Fru lalman! Herr Jadestig har frågat mig om jag är beredd all kommentera massmedias uppgifter om eventuellt statligt intresse för konkreta förhandlingar med förelag inom bryggeribranschen.

Jag kan för dagen endast säga att del enligt min mening finns al-koholpoliliska motiveringar för all undersöka förutsättningarna för ell statens övertagande av öltillverkningen. Pä dessa premisser förs vissa förberedande diskussioner med ledningen för Pripps bryggerier.

Nr 122 Hen JADESTIG (s):

Torsdaeen den lalman! Jag ber att få lacka finansminislern för svaret. Jag delar

14 november 1974 finansministerns uppfattning, och jag hoppas alt målet åtminstone pä

längre sikt är all samhället helt skall överta kontrollen av bryggerinä-

Ang. tillsättande av ringen. Del har nyklerhelspolilisk motivering.
besparingsutred
ning Överläggningen var härmed sluiad.

§ 8 Ang. tillsättande av besparingsutredning

Herr finansminislern STRÄNG erhöll ordet för all besvara herr Löfgrens (fp) i kammarens proiokoll för den 7 november iniagna fråga, nr 324, och anförde:

Fru lalman! Herr Löfgren har frågat mig när jag avser all tillsälla den av riksdagen begärda besparingsutredningen.

Inom finansdepartementet pågår för närvarande arbetet med de utredningsdirektiv som skall vara vägledande för utredningens arbete. När della arbete är klart kommer jag att begära Kungl. Maj:ls bemyndigande att tillsätta utredningen.

Hen' LÖFGREN (fp):

Fru lalman! Jag lackar givelvis finansminislern för svaret, även om det inte sade mycket.

Jag kan nämna all jag talade med finansministerns statssekreterare vid ell tillfälle i augusti månad och frågade om det inte skulle bli någonting av med della. Dä fick jag också den informella uppgiften att man höll på all överväga saken. Nu har del gått ytterligare en längre tid, och fortfarande häller man tydligen i finansdepartementet på all överväga direktivens utformning.

Nog vet jag all herr Sträng är myckel svall intresserad av en sådan här utredning. Men riksdagen har beslutat alt hos Kungl. Maj:t anhålla om tillsättandet av en sådan pariamentarisk utredning. De som tror att en utredning av delta slag skall kunna ha en väsentlig uppgift tycker att det inte borde finnas anledning all vänta så som man nu gör.

Dä skulle jag vilja fråga: Hur länge tror herr Sträng all del skall behöva dröja ytterligare innan direktiven kan vara färdiga?

Herr finansministern STRÄNG:

Fru lalman! Jag vill nog gärna själv se pä de här direktiven och fundera över dem. Just nu pågår ell budgetarbete som lar både dagar och nätter, både lördagar och söndagar. Det erforderliga utrymmet för att granska dessa direktiv, som nu är under utarbetande på tjänslemannaplanet, har jag inte kunnat reservera ännu.

Men självfallet har jag ingen anledning att dra längre på delta arbete än vad tiden tvingar mig lill.

Herr LÖFGREN (fp):

Fru lalman! Jag får nalurliglvis ha den förhoppningen alt del snart skall bli tillfälle för herr statsrådet alt se över den här saken tillräckligt för att del skall ske någonting. Om det dröjer alltför länge, så får jag väl återkomma.

Denna sak ingick ju i den ekonomiska problemaliken i maj månad. Det är elt av de områden där vi tycker att det är angelägel alt utnyttja möjligheterna att göra besparingar. Del är också en del i arbetet på att säkra en god ekonomisk utveckling i värt samhälle.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om åtgärder för att öka tillgången på mynt

Överiäggningen var härmed sluiad.

§ 9 Om åtgärder för att öka tillgången på mynt

Herr finansminislern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Wennerfors' (m) i kammarens protokoll för den 7 november iniagna fråga, nr 330, och anförde:

Fru lalman! Herr Wennerfors har frågat mig om jag ämnar vidta några åtgärder för att öka tillgången på mynt i detaljhandeln.

Jag är medveten om att del förelegal vissa försörjningssvårigheter med växelmynt under senare tid.

När del gäller produktionen av mynt vill jag framhålla alt Sverige har en internationellt sett myckel hög mynlproduktion. Jag är dock beredd att pröva möjligheterna all öka myntproduktionen för att bättre tillgodose marknadens behov. Jag räknar med att förutsättningarna härför har förbättrats väsentligt genom att myntverket omlokaliserals till Eskilstuna och fått nya ändamålsenliga arbetslokaler med större produktionskapacitet.

Hen WENNERFORS (m):

Fru lalman! Jag ber alt få lacka finansminislern för svaret.

Den 1 juli fanns det 2 200 miljoner mynt rent bokföringsmässigi. Men sedan får man veta av dem som förstår sig på del här, alt del bara är hälften som finns i själva penningrörelsen. Var är då den andra hälften av mynten? Det påstås all de ligger i hemmen - i sparbössor, i lådor, i syltburkar och var de nu kan vara. Men 1 000 miljoner mynt låter ju väldigt myckel. Och ändå är del brist.

Man beräknar all vi konsumenter gör ungefär 2 000 miljoner inköp per är. Antar man dessutom all del åtgår fem mynt vid varje inköpstillfälle, så blir del 10 miljoner mynt som skall vara i omlopp, som skall lämnas frän en hand till en annan. Då kanske siffran på mängden mynt i landet ändå inte är så slor.

Då frågar man sig hur slor produktionen är per är. Normalt, svaras det, producerar vi 220 miljoner mynt per år. Men under del senaste

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om förbud för kärnvapenbärande fartyg att besöka svenska hamnar

året, 1973/74, producerades bara 164 miljoner, beroende pä ulfiyiiningen lill Eskilstuna. Jag skall nu inte bråka om del, men man kunde ställa frågan: Varför kunde man inte ha klarat den normala produktionen samtidigt med ullokaliseringen? Men jag skall alltså inte ställa frågan. Del kan naturiigtvis uppstå problem i samband med fiyttningen.

Vad jag inte kan förstå är emellertid de argument som man möter från annat häll när man påtalar myntbristen. Jag tycker all man skall ha klart för sig all människornas sätt alt handla och köpa varor och förnödenheter i dag är annorlunda. Här har det förändrats, som myckel annat i samhället, och det krävs alltså myckel mera mynt. O. K. - låt oss dä pröva frågan om all öka produktionen rejält. Myntverket förklarar att man kan mycket väl öka till 250-260 miljoner och ända upp lill 400 miljoner mynt per år.

Denna uppfattning tycks också Gunnar Sträng ha. Det är jag lacksam för. Jag ber all än en gång få lacka för det positiva svaret samt hoppas all vi mycket snart skall få en ökad mynlproduktion.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 10 Om förbud för kärnvapenbärande fartyg att besöka svenska hamnar

Herr försvarsministern HOLMQVIST erhöll ordet för alt besvara herr Petterssons i Västerås (vpk) i kammarens protokoll för den 24 oktober intagna fråga, nr 282, lill herr utrikesministern, och anförde:

Fru talman! Herr Pettersson i Västerås har frågat utrikesministern om han avser au vidta åtgärder för alt hindra all kärnvapenbärande fartyg besöker svenska hamnar. Efter överenskommelse med utrikesministern besvarar jag frågan.

Utländska örlogsfarlyg får inte besöka svenska hamnar ulan tillstånd av regeringen. Framställning om sådani tillstånd görs på diplomatisk väg. Miliiära myndigheter lämnar sin bedömning om del är möjligt och lämpligt all motta besöket med hänsyn till navigatoriska förutsättningar, hamnresurser, värdskap m. m. Den politiska bedömningen görs nalurliglvis av regeringen. Besöken sker vanligen inom ramen för den ul-växling av örlogsbesök som sedan gammall sker mellan vänskapligt sinnade nationer.

Enligt praxis vid besök av öriogsfartyg behöver gästande nation inte lämna uppgift om vilka vapen fartyget medför men kontroll av delta sker regelmässigt inom försvarsdepartementet med hjälp av tillgängliga publikationer. Den internationella kunskapen om förekommande vapen är sådan att säkerhetsbedömning kan göras om man vet lypnamn på vapnen. Hittills har inget fartyg nekats att besöka Sverige på grund av de typer av vapen som medförts ombord. I de fall kärnvapen medförts har dessa vapens s. k. stridsdelar innehållit en ringa mängd uran eller

plutonium. Siridsdelarna är inte armerade, dvs. är inte sammanförda, och en explosion kan inte utlösas ens som en sekundäreffeki vid brand, kollision eller annan olyckshändelse.

Jag följer noggrant frågorna om säkerhetsaspekter vid besök i Sverige av kärnvapenbärande fartyg. Några ålgärder för generellt förbud för besök av sådana fartyg i svenska hamnar övervägs emellertid inte.

Hen PETTERSSON i Västerås (vpk):

Fru lalman! Jag lackar för svaret.

Min fråga är föranledd av det amerikanska flottbesöket i Göteborg helt nyligen. Det fanns uppgifter i pressen om att fartygen skulle vara utrustade med kärnvapen, och del oroade - med all rätt - befolkningen i Göteborg. Oron blev inte mindre då man inte kunde fä ell klart besked, vare sig från befälet på bålarna eller från ansvariga myndigheter här i landet. Hela frågan mörklades mer eller mindre, och sekretessen var total.

Den typ av fartyg det gällde ingår i en grupp kallad DDG-klassen i den amerikanska krigsfioltan och är kärnvapenbeslyckade. Det har också framgått vid kongressförhör i USA att kärnvapenbeslyckade fartyg inte lastar ur sina kärnvapen innan de anlöper främmande hamnar. Jag vill nu ställa frågan lill försvarsministern, om han i dag kan ge ett klart besked huruvida dessa fartyg var utrustade med kärnvapen eller inte, oavsett graden av kärnvapen.

Det är framför allt två spörsmål som i delta sammanhang har slor principiell betydelse.

För det första måste Sverige hålla starkt på sin neutralitet och pä sitt principiella avståndstagande från kärnvapen. Som en del av en kärnvapenfri zon, vilket återigen aktualiserats av vårt broderland Finland, bör Sverige inte under några som helst omständigheter tolerera kärnvapen inom sina gränser.

För det andra måste noga beaktas den olycksfallsrisk som kan föreligga och de konsekvenser en olycka skulle fä. Det senare är inte minst viktigt eftersom brandchefen i Göteborg inte hade fåll några som helsl instruktioner, om en brand eller en olycka av annan art skulle ha hänt. Jag betecknar del som mycket oroväckande att ingen ansvarig myndighet tog till orda och skingrade mystiken kring de tvä amerikanska krigsfartygens besök i Göteborg, men jag utgår frän att försvarsministern ger ett klart besked här i dag.

Slutligen vill jag också ställa en annan fråga: Delar försvarsministern uppfattningen alt Sverige som en del av en kärnvapenfri zon inte under några som helsl omständigheter skall tillåta kärnvapen inom sina gränser?

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om förbud för kärnvapenbärande fartyg att besöka svenska hamnar

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Fru talman! Av vad jag redan sagt framgår att det är säkerhetsfrågorna som här är av den största betydelsen. Om det hade funnits kärnvapen ombord på ifrågavarande fartyg skulle ändå inte säkerheten på något

2 Riksdagens protokoll 1974. Nr 122-124

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om förbud för kärnvapenbärande fartyg att besöka svenska hamnar

sätt ha äventyrats. Jag hänvisar där till de besked jag gav i milt svar. Men vi efterfrågade inte - som vi annars gör - huruvida man hade sådana vapen ombord i detta fall. Jag kan därför inte ge något svar på den punkten. Men frågesvaret skall tolkas på det sättet att vi har bedömt della fall så att det inte på något sätt har hindrat oss från att fullfölja vår neutralitetspolitik - eller vad det nu var som herr Pettersson i Västerås antydde. Det finns ingenting som gör del nödvändigt all gå in pä sådana funderingar i detta sammanhang.

Jag kan sålunda inte ge något svar pä frågan huruvida det fanns sådana vapen ombord. Däremot kan jag säga alt om sä hade varit fallet var riskerna ändå inte av del slaget alt det hade funnits anledning alt av del skälet avvisa fartygen.

Hen PETTERSSON i Västerås (vpk):

Fru lalman! Försvarsministern kan inte ge något klart besked om huruvida man hade kärnvapen ombord i nämnda fartyg, och låt mig då ställa en annan fråga: Kan försvarsministern utesluta alt man inte hade några kärnvapen ombord?

Låt mig sedan återgå lill den principiella frågan. Jag har för mig -och försvarsministern kan ju korrigera mig om jag har fel - att del finns en lag här i landet från 1966, den s. k. lillträdeskungörelsen, som kräver godkännande av svensk myndighet innan utländskt fartyg får lägga lill i svensk hamn. På UD har man sagt alt såvitt man vet har inget kärn-vapenbestyckat fartyg besökt svensk hamn, men man säger samtidigt alt någon kontroll inte har förekommit. Jag tycker del är oroväckande all frågor av sä allvarlig art behandlas så slentrianmässigt. Jag vill därför fråga om försvarsministern anser att detta är en tillfredsställande vakthållning och kontroll av försvarsmyndigheterna? Del är som sagt mycket oroande att inte fä något klart besked pä dessa punkter.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Fru talman! Herr Pettersson i Västerås blandar tydligen samman tvä saker. De bestämmelser som herr Pettersson åberopar avser fartyg som framdrivs med kärnkraft, och det är ju en helt annan utgångspunkt. Och där har vi del förbehållet att frågan om tillträde måste prövas i särskild ordning. Men det är som sagt något helt annat än vad del här rör sig om, nämligen att del i fartygets bestyckning ingår slridsspetsar försedda med någon form av kärnladdningar. Det är så små mängder del rör sig om i sådana sammanhang all del från säkerhetssynpunkt inte kan ha någon som helst betydelse. Därför kan jag inte heller ge något svar på den framställda frågan. Jag kan inte garantera att del inte har förekommit sådant, men jag kan garantera alt del från säkerhetssynpunkt inte har funnits någon anledning all företa något ingrepp i delta fall.

Hen PETTERSSON i Västerås (vpk):

Fru lalman! Jag tycker ändå att denna fråga inte är tillräckligt utredd. Om det förhåller sig så som försvarsministern säger, att det från säkerhetssynpunkt inte föreligger någon fara, varför informerades inte då brandchefen i Göteborg om detta förhållande? Han har enligt en tid-ningsinlervju sagt att han inte har fält några som helst instruktioner om huruvida fartygen var beslyckade eller inte. Och kan man helt utesluta olycksfallsrisken? Det finns ju en rad exempel på olyckshändelser med atom-, vätebomb- och kärnvapenslridsspelsar som inträffat runt om i väriden under de senaste åren. Det är alltså ytterst allvarliga ting det här handlar om, och vi måste ovillkoriigen försöka förhindra all olyckor av del slaget inträffar i värt land.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökad trygghet vid olycksfall för värnpliktiga m.fl.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 11 Om ökad trygghet vid olycksfall för värnpliktiga m. fl.

Herr försvarsministern HOLMQVIST erhöll ordet för alt besvara herr Mundebos (fp) i kammarens protokoll för den 25 oktober iniagna fråga, nr 294, och anförde:

Fru talman! Herr Mundebo har frågat mig vilka ålgärder regeringen avser au vidta för all värnpliktiga och frivilliga skall få samma trygghet vid olycksfall som genom yrkesskadeförsäkring och trygghetsförsäkring tillkommer förvärvsarbetande vid yrkesskada.

Gällande syslem för ersättning åt värnpliktiga m. fl. som skadas under tjänstgöring medför ett bra olycksfallsskydd för denna personal.

Del särskilda olycksfallsskydd för värnpliktiga som vid sidan av mi-lilärersättningsförordningen finns sedan år 1969 omfattar emellertid endast skador som har inträffat efter år 1968. Del finns därför i dag ett antal personer som är mer eller mindre invalidiserade lill följd av skador som de har ådragit sig under militärtjänstgöring och som inte har fått ersättning enligt de generösare grunder som tillämpas fr. o. m. år 1969. Jag har hos riksförsäkringsverket begärt uppgifter om sådana värnpliktiga som uppbär mililärlivränta lill följd av skada som ådragits före år 1969. Med ledning av dessa uppgifter harjag för avsikt att inom departementet utreda möjligheten all betala ul särskild ersättning i åtminstone vissa svära äldre skadefall.

Jag är medveten om all de irygghetsförsäkringar som herr Mundebo åsyftar kan innebära alt en anställd i vissa fall har en större trygghet vid olyckor än värnpliktiga och frivilliga. I det värnpliklsprogram sorti regeringen presenterade häromdagen har därför som mål satts upp alt värnpliktiga m. fi. som skadas i tjänsten skall, oavsett om staten är ska-deslåndsskyldig eller inte, få ersättning som om sådan skyldighet förelegat. Jag kan för dagen inte säga när detta mål kan förverkligas.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökad trygghet vid olycksfall för värnpliktiga m. fl.

Hen MUNDEBO (fp):

Fru lalman! Jag ber all få lacka försvarsministern för svaret på min fråga.

Bakgrunden är bl, a, all de anställda på arbetsmarknaden under senare år fått en allt större trygghet - del har skett lagstiftningsvägen och avialsvägen. Men de värnpliktiga och frivilliga inom försvaret berörs inte av dessa lagar och avtal. De har inte samma rätt att förhandla om sin trygghet.

Del finns en militärersätlningsförordning, som har flera svagheter. Nuvarande regler betyder, som försvarsministern också sade i sitt svar, all många värnpliktiga får ett otillräckligt skydd och kan få vänta länge pä besked. Del flnns skadeståndsfall som har fält vänta i åratal innan klarhet nåtts.

Jag hoppas att försvarsministern pä grundval av de uppgifter som kan komma in från riksförsäkringsverket gör del yttersta för att klara av de gamla, eftersläpande ersäliningsfallen. Jag hoppas också att försvarsministern snart kan förverkliga värnpliktsprogrammels mål i detta avseende, nämligen att de värnpliktiga skall få en ersättning liknande den som utgår till de förvärvsarbetande.

Olycksfallsriskerna inom försvaret är betydande. Del handlar här om unga människor som ännu inte fullföljt sin utbildning eller fått en anställning pä arbetsmarknaden. Olyckor medför därför ofta svåra problem.

Försvarsministern säger att han inte för dagen kan ange när värnpliktsprogrammels mål kan förverkligas. Jag är medveten om all det där flnns mänga punkter som kan kosta rätt mycket pengar. Men denna punkt gör del inte statsfinansielll. Däremot är den synnerligen betydelsefull för de värnpliktiga. Jag vill fråga: Är försvarsministern beredd alt inom värnpliktsprogrammet prioritera denna för de värnpliktiga så betydelsefulla punkt?

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Fru lalman! Jag kanske allra först bör säga att skillnaden mellan vad som kan utgå enligt det särskilda olycksfallsskydd som infördes för de värnpliktiga för inte särskilt länge sedan och vad som kan utgå enligt avlal som de anställda har träffat dock inte är stor. Vi har gjort en analys, varvid del har visat sig att vid en invalidilelsgrad av 10 procent får den som har avtalad ersättning och är anställd 13 500 kronor, medan den värnpliktige i ett sådani fall får 15 000, Han får alltså något mera. Men om jag väljer fallet med en 25-procenlig invalidilelsgrad, får den som är anställd i försvaret enligt de avialmässiga reglerna 40 000 kronor. Här får de värnpliktiga och frivilliga 37 500 kronor, alltså en ca 2 000 kronor lägre ersättning. - Jag har velat nämna de här beloppen för att kammarens ledamöter inte skall få intrycket alt det är en väldig skillnad dem emellan i fråga om trygghet.

En annan sak som jag också kan peka pä är alt med del särskilda olycksfallsskydd som vi har ersättningen självfallet är begränsad men

dock utgår med upp till 150 000 kronor. Efter hand som penningvärdet förändras kan det naturiigtvis finnas anledning all se över della skydd. Vi är alltså helt överens, och jag tycker inte det i och för sig finns anledning alt behälla några skiljakligheler. Del faktiska förhållandet är att vi inom försvaret har legal före på delta område och har löst della problem för de värnpliktiga enligt en särskild modell. Senare har förhandlingar förts för de anställda i övrigt, och man har kommit lill en uppgörelse, som alltså i vissa avseenden råkar vara fördelaktigare men, som jag sade, i andra avseenden kanske är något sämre. Men vi skall se till all vi får en likvärdighet i de här fallen.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om åtgärder för att undvika inkallelse av värnpliktiga med psykiska besvär

Hen MUNDEBO (fp):

Fru talman! Jag medger gärna att del inte är någon enorm ekonomisk skillnad i sådana exempel som dem försvarsministern log upp, men del är dock en ekonomisk skillnad, och den är särskilt betydelsefull när det gäller unga människor som ännu inte har fåll fast anställning ute på arbetsmarknaden. Del finns - detta medger ju också försvarsministern i sill svar - en rad fall frän 1960-lalet eller ibland ännu tidigare som ännu icke är färdigbehandlade och avgjorda enligt de generösare grunder som gäller under senare år.

Jag tar emellertid fasta på de positiva inslagen i försvarsministerns svar och väntar mig att någonting positivt kommer alt hända rätt snart.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 12 Om åtgärder för att undvika inkallelse av värnpliktiga med psykiska besvär

Herr försvarsministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Peterssons i Röstånga (fp) i kammarens protokoll för den 7 november intagna fråga, nr 326, och anförde:

Fru lalman! Herr Petersson i Röslänga har frågat mig, om jag avser all skärpa inskrivningsförfarandel för att undvika inkallelser av värnpliktiga med psykiska besvär.

Det nya inskrivningssyslemel, som infördes hösten 1969, har bl. a. medfört väsentlig förbättring av möjligheterna att tidigt upptäcka psykiska störningar av den art all de kan medföra problem under militärtjänstgöringen. Numera får alla samtala med en psykolog vid inskrivningsprövningen. I de fall samtalet ulvisar alt särskilda svårigheter kan vara all förvänta remitteras den värnpliktige för undersökning av den psykiater som finns vid inskrivningsceniralen. Pä della sätt upptäcks fiertalet problem av den art att tjänsldugligheten kan ifrågasättas.

1 en del fall uppstår psykiska störningar sedan den värnpliktige vistats en lid i den nya miljön. Del är utomordentligt svårt all i förväg så i detalj klarlägga alla faktorer att varje fall av störningar kan förutses.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om åtgärder för att undvika inkallelse av värnpliktiga med psykiska besvär

När de uppstår har förbandsläkarna möjlighet all remittera den värnpliktige lill psykiater. Jag kan vidare nämna alt viss försöksverksamhet pågår för att ytteriigare förbättra situationen för de värnpliktiga som får problem av psykisk eller social natur.

Försöken innebär bl. a. att vid vissa förband en psykolog, psykiater och personalvårdskonsulenl står lill förfogande när problem uppslår för de värnpliktiga. Resultatet av dessa försök kommer att sammanfattas i en rapport som jag kommer alt få i vår.

Vad jag här har redovisat klargör att de av herr Petersson aktualiserade frågorna redan är uppmärksammade av berörda myndigheter.

Herr PETERSSON i Röslänga (fp):

Fru lalman! Anledningen lill min fråga är oroväckande uppgifter från en del förband, där man för varje år måste hemförlova allt fler värnpliktiga på grund av att de har psykiska besvär. Delta måste jag ta som en signal till att inskrivningen måste förslärkas på något sätt. Jag menar dä i första hand samtalen med psykiatriker.

Anledningen lill den beklagliga utvecklingen kan naturiigtvis diskuteras. Värnplikisverket menar att den moderna ungdomens psykiska stabilitet har minskal under de senare åren. Ungdomarna kommer direkl från skolan, där disciplinen har blivit sämre, och nutidens ungdom synes vara mer omogen än ungdomen tidigare har varit, menar man. Huruvida denna bedömning är riklig kan jag inte avgöra, men den står litet i motsatsförhållande lill den bedömning vi har gjort i riksdagen när vi bl. a. har sänkt rösträttsåldern och myndighetsåldern.

Oavsett vilken förklaringen kan vara, är det föga tillfredsställande all så många värnpliktiga med psykiska besvär inkallas. Jag är naturiigtvis medveten om all man inte kan få fram alla vid själva inskrivningsförfarandet, men del borde vara en målsättning alt sträva efter. Onödiga inkallelser av värnpliktiga med psykiska besvär är först och främst ett mänskligt problem, där man vållar dessa personer lidande genom att de tvingas rycka in lill en militärtjänstgöring som de inlehar några som helsl möjligheter alt kunna klara av. Men del är inte heller problemfritt för försvarsmakten när man måste hemföriova alltför många värnpliktiga under en period. Del gäller naturiigtvis i huvudsak sådana förband som är baserade på att de värnpliktiga tjänstgör i yrkesbefatlningar.

Jag vill lacka försvarsministern för svaret, och såvitt jag kan förstå måste del innebära en kommande förbättring. Men jag vill fråga om den försöksverksamhet som pågår också innebär att man ger de värnpliktiga mer tid alt tala med psykiatriker under själva inskrivningsförfarandel.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Fru lalman! Först vill jag gärna deklarera att jag liksom herr Petersson i Röslänga finner del väldigt angelägel alt ägna omsorg ål de värnpliktiga. Man kan kanske säga att vi inom försvaret har varit så intresserade av

materielen och diskuterat den frågan så mycket alt det finns all anledning att diskutera det allra värdefullaste i sammanhanget - individerna. Herr Petersson har säkert observerat att jag har vidtagit en rad åtgärder för att förbättra och förstärka de värnpliktigas situation. Den speciella fråga herr Petersson har tagit upp är nalurliglvis angelägen, och del är väldigt viktigt all komma lill rätta med de här problemen. Del nya inskrivningssyslemel går ut pä all de mönstrande skall lämna uppgifter om sig själva, sin situation, sina önskningar osv. Delta material kan ge oss bättre förutsättningar att placera de värnpliktiga på uppgifter för vilka de passar bäst. Detta nya syslem har lett till färbältringar. Avgångarna från krigsmaklen -jag inräknar här även dem som överförts till handräckningstjänst - låg 1970-1971 vid hela 18,5 procent. Det var således nära var femte pojke pä förbanden som antingen klassades till handräckning eller fick lov att resa hem för att återkomma ell annat är, om han inte blev helt befriad frän tjänst. 1973-1974 var siffran 11,3 procent. Del är fortfarande myckel viktigt att siffran kan pressas ned, men den minskning som skett är ändå elt uttryck för att det nya systemet verkar i rätt riktning.

Jag har inga fullständiga uppgifter om del antal värnpliktiga som haft mentala sjukdomar eller nervösa besvär. Men del rör sig om en slor del av de värnpliktiga. År 1972-1973 var det hela 55 procent. Den siffran hade 1973-1974 gått ned lill 49,9 procent. Även där ser del alltså ul all vara en utveckling i rätt riktning.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om åtgärder för att undvika inkallelse av värnpliktiga med psykiska besvär

Hen PETERSSON i Röslänga (fp):

Fru lalman! Jag lackar försvarsministern för detta kompletterande svar som visar att det har blivit bättre när det gäller värnpliktiga med psykiska besvär. Man har alltså redan på ell tidigt stadium fått bort många. Men faktum är att detta fortfarande är ell stort problem. Jag har fått uppgift från ett förband att man där under 1974 fram till oktober månad måst hemförlova nästan en hel pluton. Detta är naturligtvis i sig mycket besvärande.

Såvitt jag förstår är samtalet med psykiater under inskrivningsförfarandet alldeles för kort. Det gäller vissa värnpliktiga, och man har en genomsnittslid på maximall fyra minuter. Det räcker definitivt inte lill.

Herr försvarsministern HOLMQVIST:

Fru lalman! Ell sådant genomsnittstal kan naturligtvis ge sken av alt den tid som slår lill förfogande vid inskrivningarna är myckel kort. Men herr Petersson i Röstånga avsäg väl också möjligheterna för värnpliktiga att under tjänsten få tillfälle till samtal om sin situation. I della avseende har vi, som jag sagt, vid en rad förband satl i gång en försöksverksamhet. Meningen är att vi i denna verksamhet skall ha specialister som kan samtala med pojkarna. Del är klart alt det i första hand är befälet på kompaniet och plutonen som skall hjälpa till när det gäller personliga svårigheter, men när dessa inte orkar med detta är del en myckel stor

Nr 122 tillgång att man har en fackman som hjälper lill. Vi har alltså försök

Torsdaeen den ' ''' riktningen, och jag tror för egen del all del blir nödvändigt alt

14 november 1974 ' förstärker den sidan av välfärden inom militärtjänsten.

Om ökade möjlig- Herr PETERSSON i Röstånga (fp):

heter att bereda Fru lalman! Låt mig till sist säga att jag är medveten om försvars-

nyutexaminerade ministerns intresse för de värnpliktiga, och jag hoppas och tror att denna

juris kandidater försöksverksamhet skall leda lill ålgärder som kan bidra till alt minska

lingsmeritering antalet inskrivna med psykiska besvär.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Om ökade möjligheter att bereda nyutexaminerade juris kandidater lingsmeritering

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för all besvara herr Lidgards (m) i kammarens protokoll för den 7 november iniagna fråga, nr 327, och anförde:

Fru talman! Herr Lidgard har frågat mig vilka åtgärder som planeras för att bereda nyutexaminerade juris kandidater ökade möjligheter till s. k. lingsmeritering.

Så sent som den 1 januari 1973 genomfördes en reform av notarie-tjänstgöringen som bl. a. syftade till att bereda fiera nyutexaminerade juris kandidater möjligheter lill sådan meritering.

När del gäller antalet nolarieplatser vid lingsrälterna vill jag vidare erinra om all behovet av tingsnolarier årligen prövas i samband med budgetbehandlingen och alt behovet däremellan fortlöpande prövas av hovrätterna som har befogenhet och resurser alt inrätta de extra no-tarieljänsler som anses behövliga.

Antalet lingsnolarieljänster har ökat frän sammanlagt ca 460 i hela landet budgetåret 1965/66 lill ca 615 innevarande budgetår. Genom reformen den 1 januari 1973 kan antalet nolarieplatser utanför tingsrätts-organisationen, i första hand hos länsstyrelser, åklagarmyndigheter och polismyndigheter, beräknas ha ökat med närmare 100.

Hen LIDGARD (m):

Fru lalman! Jag ber att få lacka justitieministern för del kanske rätt långa svaret på en enkel fråga. Tyvärr är den korta konklusion man kan dra av svaret alt det inte planeras några åtgärder för all öka möjligheterna lill sådan här meritering. Jag tycker all del är beklagligt. Justitieministern kommer med stenar i stället för bröd till de många juris studerande och juris kandidater som hoppas på tjänstgöring.

Del är klart all del låter väldigt bra när man säger att vi innevarande budgetår har 615 tjänster och all man räknar med 100 tjänster av annat slag som också kan leda till sådan meritering. Men situationen är ju

den i dag all det inte är mer än 45 procent av de juris kandidater som vill förvärva sådan här meritering som kan komma i åtnjutande av den. Den konkurrenssituation man fält när många söker lill ell begränsat antal tjänster och man låter betygen avgöra har lett till ell förryckande av studierna. De juris studerande inriktar sig litet snålt och ensidigt pä sådana studier som kan förväntas medföra någon halv poäng mer än man kanske skulle få om man ägnade sig ål andra studier eller annan verksamhet som kanske inte direkl var av juridisk karaktär men ändå väldigt berikande när man befinner sig vid ett universitet. Jag tycker att del är beklagligt all det skall vara på det sättet.

Sedan kan jag också säga att del inte bara är studenterna vid universiteten som lider av delta ulan även universitetslärarna och kanske inte minsl de som är examinalorer så där alldeles i slutet på en juris kandidatexamen. De lever ständigt under den pressen all en halv poäng mer eller mindre kan bli livsavgörande - del sista var kanske all ta till, men låt mig säga att det blir väldigt betydelsefullt för de juris studerandes yrkesval. Det är inte heller särskilt befrämjande för undervisningen alt professorn - eller vederbörande lärare - så ensidigt skall behöva inrikta sig på den matnyttiga delen av undervisningen.

Del är inte så bra som justitieministerns siffror antyder. De som ansvarar för de juris studerande och de unga juris kandidaterna har ju betraktat denna nolariereform som elt fiasko. Man säger alt man förgäves försöki alt fä kommundepariementet alt öka antalet tjänster på länsstyrelserna.

Jag vet att della inte ligger under justitieministerns ansvarsområde. Under denna sista halva minut av min tid skulle jag vilja hemställa till justitieministern all han tar ett samtal med den kollega som har ansvaret för detta så alt han ser lill alt del fungerar litet bällre när det gäller möjligheterna till den utbildning som kan ges via länsstyrelsen.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökade möjligheter att bereda nyutexaminerade juris kandidater lingsmeritering

Herr justitieministern GEIJER:

Fru talman! Jag delar väl herr Lidgards uppfattning att del är önskvärt alt man gör allt vad som är möjligt för alt bereda juris kandidater möjligheter lill lingsmeritering. Givetvis har man undersökt alla möjligheter som står till buds. Naturligtvis skulle man kunna tilldela tingsrätterna fier notarier, men del medför nackdelar - som herr Lidgard också förstår - på så sätt all arbetsuppgifterna slås ut på ett mycket större antal personer, vilkel kan medföra all utbildningen inte blir sä bra som man önskar. Del kan också få konsekvenser för önskemålet all bredda verksamheten i tingsrätterna så all vissa arbetsuppgifter kan överföras på kanslipersonal.

Det har diskuterats om man kan förkorta liden för lingsmeritering, men del är inte heller önskvärt om man därmed riskerar att utbildningen inte ger det resultal man vill uppnå.

Andra möjligheter har också varit föremål för diskussion. Herr Lidgard antydde lill slut möjligheterna till utbytestjänstgöring vid länsstyrelserna. Jag skall gärna, herr Lidgard, tala med kommunminislern för alt utreda

Nr 122

om det är möjligt alt öka antalet tjänster där under de närmaste åren.

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökade möjligheter att bereda nyutexaminerade juris kandidater tingsmeritering

Hen LIDGARD (m):

Fru talman! Jag är givelvis tacksam för det sista justitieministern sade. Men justitieministern har vid olika tillfällen, sin plikt likmätigl, diskuterat domarkarriären och domarkärens rekrytering. Jag har inte alllid gillat hans synpunkter, men del hör inte hit.

Jag skulle vilja la upp den här frågan frän en annan utgångspunkt, där vår uppfattning kanske sammanfaller.

På grund av de här betygsspärrarna lill lingsmeritering är det mänga som utesluts. Det är inte säkert alt de som har de höga betygen alltid blir de bästa domarna. Del finns t. ex. mänga juris kandidater, vilka praktiskt taget har bedrivit sina studier parallellt med yrkesarbete och på grund härav inte haft lid och möjligheter att blåläsa för att skaffa sig den där ödesdigra halva poängen lill som kan behövas för all komma in pä domarbanan. Därför tycker jag alt del är angelägel att la lill vara alla möjligheter för all bereda så mänga som möjligt tingsmeritering eller nolariemerilering. Alla som tar en juris kandidatexamen vill ju inte ha tingsmeritering eller nolariemerilering. Jag tror inte alt reserverna är uttömda ulan att man kan bereda fler tillfällen till lingsmeritering. Jag skulle vilja hemställa all man ytterligare funderar på möjligheterna all öka genomströmningshaslighelen.

Herr justitieministern GEIJER:

Fru lalman! Jag vill bara knyta en liten reflexion lill del som herr Lidgard sade om alt bereda människor som är ute i yrkeslivet och som samtidigt studerar möjlighet all tillgodoräkna sig den erfarenhet de därigenom förvärvar. Redan enligt de nuvarande reglerna kan notarienämnden ta denna hänsyn. Om det görs i dag i den utsträckning som herr Lidgard och jag skulle tycka vara önskvärt kan jag inte uttala mig om. Jag är naturligtvis positiv lill all detta skall ses i den andan all ingen skall stötas bort från möjligheterna om han har andra kvalifikationer som kan tillgodoräknas honom i detta sammanhang.

Hen LIDGARD (m):

Fru talman! Jag vill understryka all nolariemeriteringen som vi vet inte bara är en ensidig plattform för domarrekryiering. Man har i vårt land uppfattningen att tjänstgöringen vid tingsrätterna eller i anslutning lill dessa - vid åklagarmyndigheter, hos advokater etc. - är sä värdefull för den fortsatta yrkesverksamheten för en juris kandidat att sä mänga som möjligt bör beredas tillfälle all få den här utbildningen eller me-rileringen.

Jag skulle avslutningsvis vilja hemställa att man än en gång funderar ett litet slag på alt öka genomströmningshaslighelen.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 14 Ang. flyttningen av vissa målenheter vid Uppsala läns norra tingsrätt

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att i ell sammanhang besvara dels hirr Nyquists (fp) i kammarens protokoll för den 8 november intagna fråga, nr 334, dels herr Hjorths (s) i kammarens protokoll för den 12 november intagna fråga, nr 335, och anförde:

Fru talman! Herr Nyquist har frågat mig om jag är medveten om all elt inom justitiedepartementet fatlat beslut alt till den 1 januari 1975 flytta Uppsala läns norra tingsrätts mälenheter från dess nuvarande lokaler till Uppsala tingsrätts lokaler kan komma att föregripa regeringens nyligen fattade beslut att vänta med elt slutligt ställningslagande lill föreslagen sammanslagning av de tvä lingsrälterna till den 1 januari 1977, dvs. i praktiken verka i riktning mot en sådan sammanslagning.

Herr Hjorth har frågat om den omflyttning av de tre domsagornas kanslilokaler i Uppsala som aviserats lill nyår utgör ett hinder för all Uppsala läns norra domkrets får bestå som självständig enhet.

Jag ber att få besvara de båda frågorna i ett sammanhang. De framställda frågorna ger mig anledning lill vissa klarlägganden.

Enligt tidigare beslut av regeringen skulle Uppsala läns norra tingsrätt upphöra den 1 januari 1975. Denna tidpunkt framflyttades genom beslut den 30 oktober i år lill den 1 januari 1977. Detta harjag anmält i proposition angående vissa domartjänster som bordlades i riksdagen den 8 november i år. 1 samma proposition anmälde jag också all jag ämnar föranstalta om en kompletterande domkretsulredning beträffande del område som omfattas av Uppsala domsaga och Uppsala läns norra domsaga.

Uppsala tingsrätt har i år tagit i anspråk nya lokaler som på grund av det tidigare beslutet rörande Uppsala läns norra tingsrätt iordningställts för en större verksamhet än Uppsala tingsrätts. Lokalerna i det nya huset är därför för närvarande delvis outnyttjade.

Påslåendet i herr Nyquisis fråga all del fattats ell vissl beslut inom justitiedepartementet om lokalfiytlning i Uppsala är inte riktigt. Representanter för departementet presenterade vid sammanträde den 6 november i är med personalen vid tingsrätterna i Uppsala ell inom departementet upprättat förslag om vissa lokalförändringar. Med anledning av vad som förekom vid sammanträdet uppdrog regeringen den 8 november 1974 åt domstolsväsendets organisalionsnämnd att bl. a. undersöka möjligheterna att snarast möjligt under första halvåret 1975 förlägga Uppsala läns norra tingsrätts mälenhet lill lokaler i del hus där Uppsala tingsrätt bedriver sin verksamhet. Ställningslagande till frågan om lokalfördelning för domstolarna i Uppsala får göras när den begärda utredningen är färdig.

Del andra påståendet i herr Nyquisis fråga, all en föriäggning av enheter från domstolarna till lokaler i samma hus verkar i riktning mol en sammanslagning av domstolarna, kan jag inte dela. Till båda frägeställarna vill jag framhålla att helt andra faktorer än lokalerna blir avgörande när

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. flyttningen av vissa målenheter vid Uppsala läns norra tingsrätt

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. flyttningen av vissa mälenheter vid Uppsala läns norra tingsrätt

regeringen efter den nya domkretsulredningen skall avgöra om Uppsala läns norra tingsrätt skall flyttas lill Tierp, som länsstyrelsen föreslagit, eller beslå som självständig domstol med kansli i Uppsala eller sammanslås med Uppsala tingsrätt.

Herr NYQUIST (fp):

Fru talman! Jag ber all fä lacka slalsrådel för del ganska uttömmande svaret. Frågan jag ställde har både en principiell och en lokall orienterad sida.

När jag, på olika sätt, informerades om departementsförslaget lill flyttning av olika administrativa enheter redan den 1 januari 1975 kunde jag inte undanhålla frågan lill justitieministern huruvida han verkligen var medveten om vad som höll på att ske. Regeringen hade ju efter elt vissl lokall molständ ulloval en ny utredning om sammanläggningen av Uppsala lingsräll och Uppsala läns norra tingsrätl som underlag för ell slulgilligt beslut den 1 januari 1977. Kunde verkligen då, undrade jag, den aktuella propån - jag noterar efter all ha hört svaret all del var en propå och inte ell beslut; del uppfattades som elt beslut av de anställda - ske med justitieministerns goda minne? För mig var del uppenbart all de föreslagna åtgärderna i varje fall pä sikt skulle kunna föregripa del slutliga beslutet huruvida sammanläggning skulle ske eller inte. Hur i all sin dar kunde man tro all man på knappa tvä månader och ulan föregående information till personalen skulle kunna klara alla de praktiska frågor som är förenade med flyttning av en tingsrätts kansli? Frågetecknen hopade sig verkligen i rask takt samtidigt med att personalens och de berörda intressenternas undran och oro ökade både i Norduppland och i Uppsala.

Till saken hör att det finns fiera, både ur arbets- och kostnadssynpunkt, bättre alternativ än det av departementet föreslagna. Godtar man den uppfattningen kan man inte komma ifrån misstanken all avsikten verkligen har varit att med lämpliga administrativa arrangemang bädda för en slutlig sammanläggning av de tvä tingsrätterna.

Det är verkligen angeläget - och del har på vissl sätt skett här - att justitieministern klarlägger sin syn på den utredning som är beslutad. Uppenbarligen har departementet och statsrådet inte lyckats ge ett entydigt besked i den delen. Del framgår av en rubrik och notis som jag hämtat frän Arbetarbladet den 9 november i år, där det ulan reservationer heter: "Uppsala läns norra tingsrätt upphör 1977. Regeringen beslöt i fredagens konselj att Uppsala läns Norra lingsräll skall upphöra och tingsrättens domkrets förenas med Uppsala tingsrätt från I januari 1977."

Uppenbarligen har man tolkat propositionen av den 30 oktober på del sättet. Visserligen talas det i propositionen om en kompletterande domkretsutredning, men del har i varje fall förbigått tidningen. Del är klart all del utredningsuppdrag som givits domstolsväsendets organisationsnämnd lar upp fiera alternativ. Jag har dock observerat, herr statsråd, att alternativet Tierp inte är nämnt. Då vill jag fråga: Ingår Tierp i ul-

redningsuppdragel? Det gör del uppenbariigen inte formellt, men av sva- Nr 122

ret framgår alt Tierp finns med i bilden, och jag är lacksam för alt fä Torsdaeen den

ell svar pä den frågan. j4 nogber 1974

Hen HJORTH (s):

Fru talman! Jag tackar justitieministern för del klarläggande svarel pä min fråga.

Frågan var föranledd av justitiedepartementets förslag till omfiyttning för tingsrätterna i Uppsala, som helt naturiigt orsakat både oro och irritation bland den berörda personalen. Bl. a. innebar förslaget att Uppsala läns norra tingsrätt skulle flytta till Uppsala tingsrätts lokaler, medan det norra tingshuset skulle upplåtas för Uppsala läns södra tingsrätts kansli och de tre lingsrätlernas inskrivningsmyndigheter, som inte drivs med hjälp av ADB.

I ell interpellationssvar lill mig i våras förklarade justitieministern all frågan om den judiciella indelningen i Uppsala län skulle övervägas och alt i avvaktan på resultatet av dessa utredningsarbeten det tidigare beslutet om sammanläggning av Norra tingsrättens domkrets med Uppsala domsaga ej skulle verkställas. Delta besked hälsades naturligtvis med slor tillfredsställelse i Norduppland, där man gärna ville ha kvar sin domkrets och helsl även då förlägga tingsrättens kansli till Tierp, där såväl polis- som åklagarmyndigheterna är placerade.

Kungl. Maj:l har också sedermera ändrat sitt beslut om sammanläggning av de två domkretsarna till senast den 1 januari 1977, som justitieministern nyss talade om i svaret. 1 den proposition justitieministern omnämnde meddelas också att en kompletterande domkretsulredning skall ske.

Mot den bakgrunden förefaller den flyitningskarusell som nu aktualiserats i Uppsala och som berör samtliga tingsrätter i länet rätt underlig. Borde man inte ha inväntal det utredningsarbete som aviserats och först efter det slutliga ställningstagandet företagit de nödvändiga omflyttningarna? Del kan inte hjälpas alt det för en utomstående verkar som om man föregriper elt kommande beslut i domstolsfrägan och kanske rent av försvårar möjligheterna för ett eventuellt bibehållande av den norra tingsrätten.

Nu säger justitieministern att helt andra faktorer än lokalerna blir avgörande när regeringen skall besluta i domstolsfrägan. Jag är tacksam för det uttalandet, men dä återstår i alla fall att den föreslagna lösningen av tingsrätternas lokalfrågor enligt personalens uppfattning inte är ändamålsenlig. Jag vill fråga om statsrådet är villig att allvarligt pröva personalens önskemål och i samförstånd med dessa ordna lokalomflyttning-en på ell för berörda parter tillfredsställande sätt.

Ang. flyttningen av vissa målenheter vid Uppsala läns norra tingsrätt

Herr justitieministern GEIJER:

Fru talman! Först och främst: Beträffande frågan om sammanläggning av Uppsala läns norra tingsrätt med Uppsala tingsrätt förstår jag inte

Nr 122 varför vi skulle ha fattat beslut om att uppskjuta tidpunkten två år för

Torsdaeen den Uppsala läns norra tingsrätts upphörande och tillsätta en kompletterande 14 november 1974 domkretsutredning, om det inte var någon mening med del och om

_____________ del ändå var vår avsikt att göra en sammanslagning. Det är självklart

Ang. flyttningen av att vi har gjort della för alt kunna få underlag för ell beslut längre fram,
vissa målenheter vid och det är klart att vi inte ulan vidare kan fatta beslut om att t. ex.
Uppsala läns norra flytta Uppsala läns norra tingsrätl lill Tierp. För att kunna göra det måste
tingsrätt man ha bättre underiag.

Därför har vi tillsatt den här kompletterande domkretsutredningen. Alt Tierp inte nämns är en sak, men det ingår alldeles klart i utredningsuppdraget att undersöka just del.

Det andra som man blandat in här är hur vi rationellt skall utnyttja de lokaler som för närvarande tre tingsrätter har i Uppsala. Jag kan tyvärr inte tynga kammarens protokoll med all redogöra för de utredningar vi har gjort varvid vi har övervägt att flytta Uppsala läns södra tingsrätt till norra tingsrättens lokaler och flytta norra tingsrätten lill södra tingsrättens lokaler, men del kan frägeställarna få en utförlig och detaljerad redogörelse för. Framför allt har vi ännu inte bestämt oss pä den här punkten utan nu skall ju domstolsverkets organisationsnämnd göra en utredning. Och då blir det alla möjligheter för personalen all göra sin röst hörd sä alt vi sedan kan komma fram lill del som är rikligast och bäst för de här tre tingsrätterna.

Hen NYQUIST (fp):

Fru talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse att statsrådet understryker all del är en förutsättningslös utredning som man har fallat beslut om och all även Tierpsallernalivel skall ingå i den. 1 utredningsuppdraget finns inte ell ord om Tierp ulan man får klart den uppfattningen all del är fråga om rent lokala angelägenheter inom Uppsala kommun. Nu har vi alltså fått elt klariäggande som jag med tillfredsställelse noterar lill protokollet.

Del är alldeles uppenbart - och det har jag stor förståelse för herr statsråd - att rationella lokalskäl kan tala för vissa arrangemang, men jag är också tacksam för att slalsrådel uttalar att bakom de lokala arrangemang man kan komma fram till finns ingen som helsl avsikt alt styra utvecklingen framöver. Man vill alltså inte bädda för ell sammanläggningsbeslut so öder so.

Hen HJORTH (s):

Fru lalman! Del är klart alt vi inte kan gå in pä de lokala detaljfrågorna
i en sådan här diskussion. Jag är emellertid glad för att justitieministern
här har sagt all man skall lyssna lill personalen. Del tror jag är ganska
viktigt. Jag vill ändå nämna att vid den norra tingsrätten har man ett
utmärkt kansli i sitt tingshus, där personalen trivs utmärkt och ogärna
vill flytta. Man tycker väl all den här tillfälliga verksamheten som nu
30 skall flyttas dit skulle kunna placeras i andra lokaler sä all man kan

få ha sin enhet ograverad. 1 den mån delta icke är möjligt har man önskemål om en fortsatt god arbetsmiljö och goda lokaler så all man kan förbli en självständig enhet.

Jag kan inte underiäta att påpeka att jag flnner det en smula märkligt alt i den proposition som nu är lagd talar man om den kompletterande utredning som skall göras innan man slutligen bestämmer sig för om norra tingsrätten skall få vara kvar eller inte, men i elt brev som justitiedepartementet har skickat till domstolsväsendets organisalionsnämnd med uppdrag att undersöka dessa lokalfrågor omnämns endast alt beslutet om den eventuella sammanläggningen är uppskjutet till den 1 januari 1977. I den skrivelsen slår ingenting nämnt om att ytterligare utredning skall göras. Del förefaller mig litet märkligt alt man ger elt uppdrag ulan alt säga all frågan inte är helt avgjord.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. flyttningen av vissa målenheter vid Uppsala läns norra tingsrätt

Herr justitieministern GEIJER:

Fru lalman! Vi får väl ändå hålla isär två helt olika saker. Vi talar om utredningsuppdraget lill DON alt se på frågan hur vi på rationellaste sätt skall utnyttja de lokaler som vi har på fyra, fem, sex eller sju olika ställen i Uppsala för tre tingsrätter. Men den frågan har ingenting som helsl att göra med frågan om Uppsala läns norra tingsrätt skall flyttas till Tierp. Del är en särskild utredning, som jag har aviserat i propositionen om vissa domartjänster som lades fram den 30 oktober, som skall behandla del spörsmålet.

Ni talar båda om lokalulredningen, och den har inte alls all göra med frågan om domkrelsindelningen, utan den utredningen skall bara titta pä hur vi skall kunna utnyttja lokalerna. Vi har fält nya lokaler för Uppsala lingsräll, och del är viktigt att vi inte betalar mer i hyra än nödvändigt och att lokalerna utnyttjas rationellt. Dessa frågor har således ingenting all göra med den kompletterande utredningen av domkretsindelningen - den där man skall pröva förflyttningen lill Tierp.

Hen NYQUIST (fp):

Fru talman! det är helt riktigt som slalsrådel säger, men del är just. på grund av alt frågan skötts på del sättet som skett som missförståndet har uppkommit. Hade utredningsuppdragen givils samtidigt, herr statsråd, hade uppenbarligen den sammanblandning som nu skett på det lokala fältet inte gjorts. Del är väl också klart, herr statsråd, all lokalfrågan måste tas upp även i Tierpsallernalivel. Del hade med andra ord varit rimligt alt de tvä ulredningsuppdragen hade givils samlidigl sä all problemen på del sättet kunnat ses i ell sammanhang.

Hen HJORTH (s):

Fru lalman! Jag är lacksam för det klarläggande beskedet som justitieministern har gett. Jag hoppas all organisalionsnämnden inte sammanblandar de här begreppen så som vi - vilkel kanske är mer naturligt - har gjort på del lokala planet. Jag vill också understryka vikten av

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. ett nytt dubbelspår på järnvägssträckan Stockholm-Järna

att man noga överväger just Tierp som kansliort för norra domkretsen, om den nu - som jag hoppas - får bli kvar.

Del är lill fördel om polis, åklagardistrikt och dömande instans finns på samma plats. Man har även från kommunalt håll förklarat sig beredd all med kort varsel ordna de nödvändiga lokalilelerna för della ändamål.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 15 Ang. ett nytt dubbelspår på järnvägssträckan Stockholm-Järna

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Anderssons i Södertälje (s) i kammarens protokoll för den 29 oktober intagna fråga, nr 298, och anförde:

Fru talman! Herr Andersson i Södertälje har frågat mig om jag kan lämna några uppgifter rörande planerna på ett nytt dubbelspår på järn-vägslräckan Stockholm-Järna.

Regeringen har beslutat ge statens järnvägar i uppdrag att ulföra projektering av ytterligare ett dubbelspär mellan Älvsjö station och den planerade pendeltågsstationen vid Flemingsberg samt alt därefter ta upp överläggningar med Stockholms läns landsting i syfte alt nå en överenskommelse om de ekonomiska betingelserna för en utbyggnad. I sammanhanget skall statens järnvägar samräda med arbetsmarknadsstyrelsen om förutsättningarna för att eventuellt låta någon del av arbetet komma lill utförande i form av beredskapsarbete.

Hen ANDERSSON i Södertälje (s):

Fru lalman! Jag lackar kommunikationsministern för svaret pä min fråga - ell svar som är kort men mycket positivt.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att regeringen redan beslutat all ge SJ ett konkret uppdrag om projektering. Jag utgår frän att sträckan Älvsjö-Flemingsberg är en första etapp pä den totala utbyggnaden av järnvägslinjen Slockholm-Söderlälje-Järna. Trafiken på den senare delen av sträckan är redan nu mycket intensiv men.behöver ändå förbättras för att kunna tillgodose berättigade krav från invånarna i de berörda kommunerna. Skall det vara möjligt måste banans kapacitet ökas genom ett nytt dubbelspär.

Pågående länsplanering inom de här aktuella kommunerna visar entydigt pä behovet av en högre sysselsättningsgrad. Ett nytt dubbelspår kommer enligt min uppfattning i hög grad att bidra till en utbyggnad av befintligt näringsliv, men det är även av betydelse för nylokalisering av arbetsplatser till den sydvästra regionen i Slorslockholm. Därigenom kan den nuvarande regionala obalansen till viss del avhjälpas.

Det är, herr statsråd, ytteriigare en sak som jag starkt vill understryka.

Det gäller sträckningen av ett nytt dubbelspår. För oss som är bosatta i området är det naturiigt all ett nytt dubbelspär dras parallellt med den nuvarande järnvägslinjen. Del som herr slalsrådel meddelade i dag om en utbyggnad av linjen Älvsjö-Flemingsberg tyder också på alt del nya dubbelspåret kommer att få en sådan sträckning. Jag hoppas att med del beskedet är elt tidigare alternativ om en mera sydlig sträckning från Älvsjö direkt till Järna borta ur bilden.

Herr statsråd! För berörda kommuner skulle del vara värdefullt om herr statsrådet i dag kunde komplettera det positiva svaret genom att lämna några uppgifter om den här investeringens sloriek och den beräknade tidplanen för utbyggnaden.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. ett nytt dubbelspår på järnvägssträckan Stockholm-Järna

Herr kommunikationsministern NORLING:

Fru lalman! Herr Andersson i Södertälje tar upp frågan om elt nytt dubbelspår pä hela sträckan Stockholm-Järna. Genom tillkomsten av ytterligare elt dubbelspår på sträckan Älvsjö-Flemingsberg får man dock en positiv effekt när det gäller kapaciteten och säkerheten på hela sträckan Stockholm-Järna.

Frågan om elt nytt dubbelspär även på sträckan Flemingsberg-Järna behöver därför inte aktualiseras just nu.

Sedan frågar herr Andersson om kostnader och lid för byggandet av det dubbelspår som jag i dag har offentliggjort beslut om. Jag vill svara alt kostnaderna för ell nytt ca 9 km långt dubbelspår mellan Älvsjö och Flemingsberg beräknas till totalt omkring 115 miljoner kronor i 1973 års penningvärde. Av de 115 miljonerna åtgår ca 15 miljoner lill mark-kostnader, ca 50 miljoner till material och ca 50 miljoner till arbetskraft.

Projekteringen av det nya dubbelspåret torde la två till fyra månader. Byggnadsarbetena beräknas kunna starta redan ett par månader efter del att överenskommelse träffats om ekonomiseringen av byggnadsföretaget. Byggnadstiden beräknas, under förutsättning att arbetena bedrivs utan avbrott, till ungefär fyra år. Vid byggstart i mitten av 1975 skulle alltså med dessa förutsättningar spåret stå klart under 1979. Projektet representerar totalt en arbetsvolym om ca 500 årsdagsverken.

Hen ANDERSSON i Södertälje (s):

Fru talman! Jag lackar för de ytterligare upplysningar som kommunikationsministern här lämnade om investeringens sloriek och lidplanen. Jag kan bara uttrycka den förhoppningen att de överläggningar som också är nödvändiga i detta sammanhang skall kunna föras på ett sådant sätt alt den beräknade lidplanen kan hållas.

Tack så myckel för svarel!

Överläggningen var härmed sluiad.

3 Riksdagens protokoll 1974. Nr 122-124

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. Öresundsförbindelserna

§ 16 Ang. Öresundsförbindelserna

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara herrar Fiskesjös (c) och Håkanssons i Rönneberga (c) i kammarens protokoll för den 30 oktober intagna frågor, nr 308 respektive 307, och anförde:

Fru talman! Herr Fiskesjö har frågat på vilka grunder jag anser alt förre danske trafikministern Jens Kampmanns tolkning av avtalen om Öresundsförbindelserna är felaktig.

Herr Håkansson i Rönneberga har frågat mig vilka skäl som kan föreligga för att inte söka få lill stånd förhandlingar med Danmark i syfte att åstadkomma en överenskommelse om en järnvägsförbindelse mellan Helsingborg och Helsingör, nu när del i Danmark visat sig råda delade meningar om skyldigheterna lill följd av föreliggande överenskommelse i fråga om byggande av storfiygplats pä Saliholm.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

De avlal om Öresundsfrågorna som träffades i juni förra året utgör resultatet av ett omfattande förhandlingsarbete för att lösa de gemensamma svensk-danska trafikproblemen. Under della förhandlingsarbete betonades inte minsl frän dansk sida den starka kopplingen mellan fiyg-plalsen på Saliholm och den fasta förbindelsen i Köpenhamn-Malmölägel. Frän svensk sida hade vi förståelse för danskarnas svårigheter att i elt sammanhang klara finansieringen av de i Danmark aktuella trafikprojekten, vilka förutom KM-leden och HH-tunneln omfattade bl. a. Saltholms flygplats. För att skapa förutsättningar för en slutlig uppgörelse rörande Öresundsfrågorna erbjöd sig Sverige därför all ensamt ta ansvaret för byggandet och finansieringen av KM-leden.

Den starka kopplingen mellan KM-leden och flygplatsen på Saltholm kommer klart lill ullryck på flera ställen i avtalet mellan Danmark och Sverige. KM-ledens utformning och sträckning har sålunda bestämls helt av att en flygplats skall byggas pä ön Saliholm, som dessförinnan måste invallas. En samordning av arbetena avseende KM-leden och flygplatsen har förutsatts. Tidplanen för KM-leden har vidare anpassats lill den av danskarna förutsatta tidplanen för flygplatsen. Vidare anges i avtalet att järnvägstunneln i Helsingborg-Helsingör-läget skall byggas i den takt som ländernas resurser tillåter med hänsyn särskilt till åtagandena för all få till sländ KM-leden och flygplatsen på Saltholm.

Låt mig också nämna alt del danska folkelinget, innan del i juni förra året godkände de båda lagförslagen om anläggande av dels en flygplats på Saliholm, dels en väg- och järnvägsbro över Stora Bäli, av den danske trafikministern fick en ingående redovisning av innebörden av Öresundsavtalen. Dessa betraktades av naturliga skäl som en förutsättning för Saltholmsprojektet.

Låt mig också konstatera alt den svenska riksdagen myckel klart betonat sambandet mellan KM-förbindelsen och fiygplatsen på Saltholm.

Riksdagen har vidare framfört elt starkt önskemål om alt HH-tunneln

blir färdig samlidigl som KM-leden, dvs. senast är 1985. Det är också min avsikt att - så snart ett danskt godkännande av avtalet föreligger - komma överens med danskarna om de insatser i form av ytterligare utredningar och undersökningar som krävs för att med minsta dröjsmål omsätta principbeslutet om HH-tunneln i ett konkret avtal om projekterings- och invesleringsarbelena.

Sammanfattningsvis vill jag säga att avtalet om de fasta Öresundsförbindelserna representerar en paketlösning och att avtalet förutsätter en samtidighet i utbyggnaden av KM-leden och flygplatsen på Saliholm. Denna uppfattning delas också helt av den danske trafikministern Dams-gaard. 1 ell pressmeddelande för någon lid sedan framhöll han bl. a. att "del inte hade något med verkligheten alt göra alt tala om att man kan sluta Öresundsavtal med Sverige och likväl stå fritt med hänsyn till Saltholmsprojektet".

I den pågående behandlingen i det danska folketinget är den danska regeringen också helt inställd på alt utverka folkelingels godkännande av överenskommelserna i föreliggande skick.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. Öresundsförbindelserna

Hen FISKESJÖ (c):

Fru talman! Jag ber alt få lacka för svarel.

Centerns inställning lill de här frågorna är väl känd och - vill jag påstå - väl förankrad i folkmeningen i den provins som i första hand berörs. Vårt nej lill bilbron Malmö-Köpenhamn är ell led i vår regionalpolitik, i vår miljöpolitik, i vår energi- och trafikpolitik och i vår vakthållning kring en av våra viktigaste naturtillgångar, åkerjorden.

Vill man dämpa expansionen i sydvästra Skåne sä bör man inte med öppna ögon vidta åtgärder vilkas direkta syfte är alt stimulera denna expansion.

Vill man dämpa bilismens expansion i området sä bör man inte salsa på en bilbro vars direkta syfte är att dra lill sig och stimulera bilism.

Vill man dämpa eller åtminstone hålla nere ökningen av energiförbrukningen sä bör man inte satsa på en bilbro som direkl och indirekt drar med sig en kraftig ökning av just energiförbrukningen.

Vill man slå vakt om åkerjorden så bör man inte satsa på stora trafikanordningar som direkt och indirekt medför att betydande delar av vår allra bästa åkeriord bebyggs och asfalteras.

Men nu förefaller del uppenbart att de överenskommelser som riks-dagsmajorilelen log hösten 1973 har brister även ur andra aspekter. På annat sätt kan man knappast tolka del meningsskifle som uppkommit mellan de båda undertecknarna av avtalen, förre danske trafikministern Jens Kampmann och den svenske kommunikationsministern.

Man borde, tycker man, kunna utgå ifrån att de båda kommunikationsministrarna vid sina kontakter diskuterat igenom avtalen så ingående att inga missförstånd eller tolkningslvister skulle kunna uppstå i efterhand, åtminstone inte på några centrala punkter.

Nr 122

Men det som inträffat är ju att den förre danske kommunikationsministern i mitten av oktober i är hävdat alt folkelinget enligt hans

Torsdagen den

14 nn pmhp 1Q74 rnening myckel väl kan ratificera avtalen utan alt man därmed har åtagit

_____________ sig att bygga någon fiygplats på Saltholm. Och Jens Kampmann får

Ang. Öresundsför- stöd av framstående dansk folkrätislig expertis,
bindelserna Herr Noriing har nu här liksom tidigare klargjort att han underkänner

den f d, kollegans tolkning av avtalen. Del är i och för sig av intresse. Men som del mest intressanta kvarstår dock alt de båda har uttalat olika mening. Och Jens Kampmann är ju inte vem som helst. Han var en av undertecknarna av avtalen, och han är alltfort socialdemokraternas främste trafikpolitiske talesman i folkelinget.

Del som inträffat innebär enligt min mening att det råder betydande oklarhet om den reella innebörden av de avtal som den svenska riksdagen godtog hösten 1973. Den debatt som nu uppkommit om avtalens innebörd borde under alla förhållanden ha varit avklarad innan den svenska riksdagen log ställning.

Hen HÅKANSSON i Rönneberga (c):

Fru talman! Jag ber att få lacka statsrådet Noriing för svaret på min fråga.

Diskussionen fortsätter om Öresundsöverenskommelsen mellan Sverige och Danmark. Det danska folkelinget har ännu inte tagit ställning i frågan, trots alt snart 18 månader har gått sedan de båda regeringarna undertecknade avtalet. Del kan vara olika omständigheter som medverkar lill att man från dansk sida dröjer med beslutet. Men under den lid som gått, ja, bara sedan svenska riksdagen i december 1973 behandlade ärendel, har inträffat förändringar, t. ex. till följd av oljekrisen, som påverkar ställningstagandet.

Om man följer frågans behandling i det danska folkelinget och än mera i den danska tidningspressen, sä får man ett intryck av all del råder slor tveksamhet om huruvida Danmark orkar med de kraftiga ekonomiska insatser som denna irafikinveslering kräver. Den nuvarande danske finansministern har också i en lidningsintervju framhållit all är del så alt Danmark beslutar om dessa stora utgifter, sä kommer detta all gå ul över andra viktiga och nödvändiga investeringar.

Så har del då kommit att råda delade meningar i Danmark om skyldigheten att enligt överenskommelsen bygga slorfiygplatsen på Saliholm. I della läge kunde del vara skäl all från svensk sida försöka fä lill sländ den fasta järnvägsförbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör. Förslaget om denna förbindelse har fått kraftigt stöd även på dansk sida och är det mest naluriiga alternativet i det nu rådande lägel. Från centerns sida menar vi all del är viktigt all fä en fast förbindelse mellan de båda länderna, efter alla årens diskussioner.

Den nuvarande HH-leden utgör en flaskhals pä grund av de rådande

förhållandena i både Helsingborg och Helsingör. En satsning här skulle

36 bli en stimulans för den rälsbundna trafiken och komma lill god an-

vändning i den av kommunikationsministern signalerade nya trafikpolitiken. Denna skulle för SJ:s del bl. a. innebära höghastighetståg och biltäg, där transport på järnvägar skall kunna ske av såväl lastade som lomma långtradare samt av privatbilar dä bilisten inte vill köra bilen själv över länga avstånd. Givelvis skulle del också finnas biltäg för direkl transport över sundet.

Kommunikationsministern nämner alt han kommer att ta itu med dessa frågor sä fort danskarna godkänt avtalet. Jag skulle vilja fråga: Vad kommer att hända om danskarna säger nej eller om det blir en myckel knapp majoritet? Är statsrådet beredd alt då medverka i förhandlingar för en överenskommelse om en järnvägsförbindelse mellan Helsingborg och Helsingör?

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. Öresundsförbindelserna

Herr kommunikationsministern NORLING:

Fru lalman! Avsikten kanske inte är all vi skall ta upp en principdiskussion på nytt om de fasta förbindelserna mellan Sverige och Danmark; en sådan diskussion lär knappast rymmas inom tiden för en enkel fråga.

Jag lade bara märke lill att herr Fiskesjö inledde sitt inlägg med att säga all den uppfattning som centerpartiet för ett år sedan gav uttryck för vid behandlingen här i riksdagen om avtalet mellan Sverige och Danmark var, som han uttryckte det, förankrad i folkmeningen. Det är värt, fru talman, att komma ihåg att avtalet av Sveriges riksdag antogs med - om jag minns rätt - 215 röster för och 91 mol. Då har vi alltså fåll reda på centerns definition pä när en cenieruppfallning är förankrad i folkmeningen.

Ytterligare vill jag gärna säga alt om man önskar vela vad som gäller i del här avtalet, då skall man ta fram propositionen som vi behandlade här i riksdagen för ett år sedan och läsa den. Man behöver inte alls gä över sundet och lyssna på uttalanden av den ena eller andra danske politikern. Del är ju myckel lättare all ta propositionen som vi behandlade här för elt år sedan och läsa den en gäng till, om man nu har glömt vad som stod i den.

Jag skall bara påminna om en sak. Trafikutskottet tillade lill regeringens proposition att del var en absolut förutsättning för all man skulle kunna anta avtalet i den svenska riksdagen all Saltholmsprojektet fanns med i avialspakelet. Det var alltså en absolut förutsättning för att det skulle kunna bli ell avlal. Och med den skrivningen, som sedan också blev riksdagens beslut, torde väl knappast någon diskussion behöva råda om tolkningen av det här avtalet.

Sedan frågade herr Håkansson i Rönneberga: Vad skall hända om del danska folkelinget nu säger nej lill avtalet? Ja, vi lar väl en sak i sänder, herr Håkansson. Jag är fortfarande optimist rörande den danska röstningen.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. Öresundsförbindelserna

Hen FISKESJÖ (c):

Fru talman! Vad jag sade i mitt inledningsanförande var all cenierns ståndpunkl hade god förankring i den provins som i förslå hand berörs av den här frågan, och jag vill fortfarande hävda alt så är fallet. Jag vill t. o. m. påstå att jag känner folkmeningen där nere bällre än även herr kommunikationsministern.

Sedan harjag inte länkl all här agera skiljedomare mellan herr Kampmann och herr Noriing. Men jag vill påpeka alt herr Kampmann ingalunda är ensam om sin uppfattning. En av Danmarks främsta folkrätlsliga experter, professor Isi Foighel, har i ett uppmärksammat uttalande i tidningen Börsen den 15 oktober i är gett Kampmann rätt. Herr Foighel säger där bl. a. all del är klart all del ingenslans i överenskommelsen med Sverige är uttryckt någon förpliktelse för Danmark all bygga fiygplatsen. Del är heller inte bestämt när en sådan fiygplats eventuellt skall börja byggas eller när den skall vara färdig.

Jag tycker också del är litet konstigt att kommunikationsministern tydligen helt vill frånkänna den danska socialdemokratins främste tra-fikpoliliske talesman all kunskap om vad som slår i del här avtalet och tydligen även vill fränkänna honom allt infiytande.

Herr HÅKANSSON i Rönneberga (c):

Fru lalman! Kommunikationsministern sade att vi tar väl en sak i laget, och det är fullt riktigt. Kommunikationsministern sade också all han var optimist och trodde all avialei skulle gå igenom. Ja, del kan man ställa sig frågande till om man ser efter hur dagslägel är.

Öresundslrafiken - således trafiken frän Skåne mol kontinenten - är ju fördelad på många olika hamnar. Vi har Helsingborg, Landskrona, Malmö och Limhamn på Öresundssidan, och vi har Trelleborg och Ystad mol Östersjön. Trafiken är fördelad, men ändå har Helsingborg huvudparten. När del gäller Öresundssidan har SJ i sin senaste verksamhetsberättelse omnämnt all trafiken där har minskat. Men den trafikled som har hävdat sig bäst är just HH-leden, och det är helt naturligt, för där går rikslrafiken.

Den starka trafiken pä HH-leden medför att trängseln i sundet och därmed risken för olyckor är störst här. Detta understryker vikten av all klara trafiken just pä den leden.

Vidare har danskarna framhållit att Kastrup kan vara i bruk länge än. Man anser att antalet fiygresor har minskal, och eftersom fiygplanen nu också är större blir antalet flygrörelser på fältet nu mindre. Dessutom har danskarna nu också mera lyslgående plan, som med fördel kan vara kvar på Kastrup. Dessa omständigheter gör alt man kan få länka om. Som jag nämnde tidigare har del bara under de senaste 18 månaderna skett stora förändringar som bör vägas in i denna bild.

Herr kommunikalionsminislern NORLING:

Fru lalman! Om två tre veckor skall danska folkelinget slutligt rösta

om det avtalsulkast somden svenska riksdagen godkände forell år sedan. Jag vet inte vad avsikten är med herr Fiskesjös och herr Håkanssons i Rönneberga frågor, men om del i dem skulle ligga någon tanke all vi nu från svensk sida skall aktualisera några nya förhandlingsinviter, sä vill jag säga all ell avtal mellan två nationer bollar man inte med pä del sätt som vi skulle bli tvungna att göra i så fall. Del ligger litet mer av värde i ell avlal mellan två länder än all man bildligt talat fem minuter i tolv börjar lappa på avtalet, anföra nya synpunkter på och tankar om vad man skall göra eller inte göra. Nej, nu skall vi låta danska folkelinget behandla avtalsförslagei i fred, som danskarna lät oss göra för ett år sedan. Det tycker jag alt man har rätt all fordra när del gäller en så viktig fråga som denna.

Om sedan herr Fiskesjö sätter större tilltro lill lidningsutlalanden av danska politiker än till vad jag säger här i den svenska riksdagen, så är det naturligtvis herr Fiskesjö obetagel.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. inskränkningar i SJ.s verksamhet

Hen FISKESJÖ (c):

Fru talman! Med anledning av kommunikationsministerns senaste inlägg vill jag bara göra den refiexionen alt en grundläggande förutsättning för ell lyckosamt realiserande av elt avtal väl ändå är all båda parter är överens om avtalels förpliktelser. Och vad man i della fall kan konstatera är att den förutsättningen inte är för handen vad gäller de båda undertecknarna. Del är sannerligen rätt uppseendeväckande, särskilt med hänsyn lill den berörda frågans vikt.

Herr HÅKANSSON i Rönneberga (c):

Fru talman! Denna fråga har diskuterats länge, och det är en fråga som har myckel starkt nordiskt intresse. Helt klart är också att den i första hand berör de tvä länder som är ekonomiskt berörda. Det är kanske rikligt som kommunikalionsminislern säger, all man inte bollar hur som helst med ell avtal mellan två nationer. Men är inte detta ändå något av ett preliminärt avtal, där de beslutande instanserna fattar del slutliga avgörandet? Den svenska riksdagsmajoritelen har tagit avtalet för vår del, och nu är del folkelinget vi väntar på. Men om förändringar har inträtt sedan man började diskutera denna fråga och kom fram lill avtalsförslagei, så kan del kanske vara på sin plats all man har vissa kontakter för att inte hela frågan skall falla.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 17 Ang. inskränkningar i SJ:s verksamhet

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herrar Börjessons i Falköping (c) och Fågelsbos

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. inskränkningar i SJ:s verksamhet

(c) i kammarens protokoll för den 1 november iniagna frågor, nr 316 respektive 317, dels herr Perssons i Heden (c) i kammarens protokoll för den 5 november iniagna fråga, nr 319, och anförde:

Fru talman! Herr Böriesson i Falköping har frågat mig om jag är beredd alt medverka lill alt planerade nedläggningar av eller inskränkningar i driften vid järnvägsstationer inom Falköpings kommun inte kommer lill stånd.

Herr Fägelsbo har frågat mig om jag är beredd medverka till all den planerade nedläggningen av järnvägsstationen i Ransta pä linjen Sala-Västerås inte kommer lill stånd.

Herr Persson i Heden har frågat mig om jag anser'det vara tillfredsställande all statens järnvägar beslutat inskränka verksamheten vid ett betydande antal stationer innan den regionala trafikplaneringen avslutals.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Jag har vid fiera tillfällen här i riksdagen framhållit all den regionala trafikplaneringen inte innebär någon läsning av SJ:s möjlighet lill fortlöpande rationalisering av slalionsdriften. Ett sådant rationaliseringsar-bele får pågå oberoende härav inom ramen för kravet pä en rimlig servicenivå i förhållande till efterfrågan pä förelagels tjänster. I delta ra-lionaliseringsarbete ingår anpassning av tidtabeller, lågföring och tåguppehåll lill ändringar i trafiksituationen.

SJ vidtar inga ändringar beträffande slalionsdriften ulan all dessförinnan la kontakt med vederbörande kommun. Sä har skett i fråga om här planerade driflförändringar. Kommunerna har som bekant möjlighet all underställa regeringen SJ:s beslut för prövning enligt en särskild ordning som tillskapats på begäran av riksdagen.

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Fru talman! Samtidigt som jag tackar för svaret på min enkla fråga vill jag ange bakgrunden lill denna min fråga.

1 en skrivelse från Göteborgs irafikdislrikt ställd lill Falköpings kommun har SJ varslat om vissa inskränkningar och avbemanningar av järnvägsstationer inom Falköpings kommun. De samhällen inom kommunen som del här är fråga om är Floby, Odensberg, Kinnarp och Åsarp.

Delta varsel om inskränkningar av SJ:s service inom Falköpings kommun har skapat oro, inte bara bland dem som är boende på de berörda orterna inom kommunen utan i kommunen i dess helhet. Alla kommunmedborgarna är mer eller mindre beroende av bra järnvägskommunikationer. En ökad kollektivtrafik, inte minst en rälsbunden sådan, bör framstå som en önskvärd utveckling, framför allt från samhällets synpunkt. Del är bl. a. därför man blir bekymrad över de varslade inskränkningarna. Del finns anledning lill oro för alt SJ:s service därmed försämras pä ett sådant sätt att den rälsbundna trafiken helt förlorar sin betydelse på det lokala planet.

Delta är en aspekt på frågan. En annan är att de orter det är fråga om - Floby, Kinnarp och Åsarp - befinner sig i myckel stark expansion.

I dessa samhällen finns industrier som är livskraftiga och som har alla möjligheter att utvecklas och skapa ökad sysselsättning. Del är därför synneriigen beklagansvärt all dessa samhällen, som i övrigt är väl fungerande industri- och serviceorter, får vidkännas försämrad service från SJ:s sida, om propåerna från SJ går igenom. En sådan försämring kan få negativa konsekvenser för dessa samhällen.

Jag hoppas, herr kommunikationsminister, all de av SJ varslade ål-gärderna inte kommer all vidtas. Av svarel att döma finns del ju en möjlighet för kommunen att ställa ärendel under regeringens prövning. Jag skulle önska, herr statsråd, all dessa orter kunde få en nådatid så att folkel där verkligen kunde visa påtagliga resultat som talar inte bara för ell bibehållande av den befintliga servicen ulan också för en förbättrad järnvägsservice på de här berörda orterna.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. inskränkningar i SJ :s verksamhet

Herr FÄGELSBO (c):

Fru talman! Först skall jag be alt få lacka kommunikalionsminislern för att jag har fäll min fråga besvarad. Frågan har tillkommit med anledning av del beslut som SJ fattat, all frän den 1 juni lägga ned stationen i Ransta.

Man kan lycka alt del här är en liten fråga, men del är en slor fråga i den bygd som detta berör. Det är också en principfråga. Här drar alltså SJ in sin trafik, och då tillkommer del kommunerna all ordna med busstrafik. Del är klart alt denna kommer all kosta en hel del pengar.

Det sägs i kommunikationsministerns svar all "den regionala trafikplaneringen inte innebär någon låsning av SJ:s möjlighet till fortlöpande rationalisering av staiionsdrifien". Men del står också: "Ett sådant ra-tionaliseringsarbele får pågå oberoende härav inom ramen for kravet på en rimlig servicenivå i förhållande till efterfrågan pä förelagets tjänster." Visseriigen har det företagits trafikräkning i sommar, som visat all del inte varit mänga resande, men detta har angivits bero på att tidtabellen inte varit justerad så att den passat för alla dem som bor i denna bygd. Åtskilliga har också fiyllat ul från Västerås och Sala. Del sägs vidare i svaret all de kommunala myndigheterna har möjlighet att komma in med erinringar, vilket man också har gjort. Likaså har länsstyrelsen i Västmanlands län i sin regionala trafikplan uppmanat SJ att se över beslutet om indragningen av uppehåll för tåg i Ransta.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga lill kommunikalionsminislern, vilken som vi vet har ett förfiutel inom järnvägen. Del heter visserligen all rationaliseringen skall fortgå, men när kan vi räkna med att få fram den här utredningen? En annan fråga: Är den helt förutsättningslös, och skall den också se till alt den nuvarande trenden i utvecklingen inom SJ kan brytas?

Hen PERSSON i Heden (c):

Fru lalman! Jag ber all få tacka kommunikalionsminislern för lämnat svar på min enkla fråga.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. inskränkningar i SJ.s verksamhet

Statsrådet säger i svaret all del givelvis inte är någonling som hindrar ralionaliseringsarbeie inom en rimlig servicenivå och all några åtgärder inte kommer att vidtagas för all hindra delta. Det är klart att rimliga rationaliseringar, såsom anpassning av tidtabeller, lågföring och låguppe-häll, är för SJ naluriiga åtgärder.

Men frågan gällde den omfattande nedläggning av järnvägsstationer som har ägt rum och som även har aviserats kommer alt äga rum. All lägga ned en mängd stationer, all minska på serviceverksamhelen, all la bort rätten för inlämning och utlämning av gods osv. vill jag inte betrakta som någon rimlig service. Della har förekommil i myckel slor utsträckning under den senaste liden i olika delar av landet, inte minsl pä mänga plalser i mill län.

Slalsrådel säger all möjliglielen för berörda kommuner au underslälla regeringen della SJ:s beslut för prövning - vilket riksdagen också har beslutat om - i och för sig är myckel värdefull. Men då är frågan den, om slalsrådel och regeringen i della fall följer de uppfattningar som jag vill säga kom till uttryck i ell tal som statsrådet höll inför Svegs arbetarkommun den 22 oktober 1971, då statsrådet bl. a. sade att regeringen fram till den 1 oktober 1974 kommer att iaktta viss återhållsamhet i fråga om beslut rörande nedläggning av ytterligare järnvägslinjer.

Jag vill fråga statsrådet om denna uppfattning alltjämt gäller. Dä kommer givelvis regeringen all när kommunerna överklagar följa dessa intentioner, vilkel betyder all de aviserade nedläggningarna av stationer samt de aviserade indragningarna av ut- och inlämning av gods osv. inte kommer all ske. Låt mig alltså, herr statsråd, få ställa frågan om denna intention ännu gäller.

Herr kommunikalionsminislern NORLING:

Fru talman! Jag har begärt uppgifter från SJ i fråga om Ransta liksom beträffande de stationer som herrarna Börjesson i Falköping och Persson i Heden kan länkas ha åsyftat i sina frågor utan all närmare ange namnen. Enligt vad SJ uppger har SJ:s distrikt i samtliga fall lämnat berörda kommuner information i sådan tid all kommunerna, om de så önskat, har kunnat eller kan begära prövning i den ordning jag omnämnde i mitt svar. SJ har också motiverat sina beslut lill mig. Jag kan här inte föregripa vare sig kommunernas handlande eller ell eventuellt provningsresultat om frågorna skulle komma lill mig.

Till herr Persson i Heden vill jag dessutom tillägga att något direkl samband mellan den regionala trafikplaneringen och den lokala trafik som berörs i det här sammanhanget inte är förutsatt. Del leder mig in pä den fråga herr Persson i Heden log upp i slutet av sitt inlägg. Det är riktigt att när vi satte i gång den regionala trafikplaneringen år 1970 talade vi om att vi skulle ge planerarna arbetsro i sä måtto att vi inte skulle fatta några beslut om järnvägsnedläggningar. Del har heller inte skett sedan hösten 1970,

Nu befinner sig den regionala trafikplaneringen i sitt slutskede vad

beträffar länsstyrelsernas arbete. Till den I november skulle alla länen i landet ha sänt in sina regionala trafikplaner till departementet. Några är litet försenade, men allesammans är på väg, och vid årsskiftet torde vi ha alla länsplanerna hos oss. Sedan vidtar elt övergripande arbete med dessa planer. En rad kontakter med kompletterande frågor och svar måste antagligen las från deparlemeniei. Men del är min absoluta förhoppning all vi under 1975 skall kunna sammanställa allt material så all vi innan del åreis slut skall kunna presentera våra tankegångar om den framlida, kollekliva person- och godsirafiken för en diskussion i riksdagen. Jag menar att del inte direkl har att göra med de rationaliseringsfrågor vi talar om här i dag.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. inskränkningar i SJ.s verksamhet

Herr PERSSON i Heden (c):

Fru talman! Jag har inte ställt min fråga lokalbelonal ulan i största allmänhet. Men jag är givelvis beredd all exemplifiera aviserade sla-tionsnedläggningar tillika med indragningar av biljettförsäljning och mol-lagning eller ullämning av gods osv. Del gäller bl. a. stationerna Kinna, Bollebygd och Hökerum i Älvsborgs län. Della betraktar jag inte som en rationalisering pä rimlig servicenivå. Del är en utomordentlig försämring av servicen.

Slalsrådel svarade inte riktigt på min fråga om del uttalande som han gjorde den 22 oktober 1971 alltjämt gäller. Det gjordes i samband med den påbörjade, regionala trafikplaneringen. Vid del tillfället var del oro ute i bygderna. Då lugnade slalsrådel självfallet människorna när han sade att del inte kommer alt ske några större inskränkningar när del gäller järnvägslinjerna. Men jag betraktar även indragningar av stationer som en mycket slor försämring av trafikförsörjningen.

Hen BÖRJESSON i Falköping (c):

Fru lalman! Det är riktigt som statsrådet säger all kommunerna genom en skrivelse från SJ fåll tillfälle att yttra sig över de inskränkningar del kan bli fråga om. SJ åberopar som skäl för nedläggning av eller inskränkning i trafiken del minskade resandeunderlaget och de minskade godsmängderna. Vi skall då hålla i minnet alt del från exempelvis Floby går två tåg i vardera riktningen, dvs. mol Göteborg respektive Stockholm. Bara ell av dessa låg går i vardera riktningen under kontorslid, och det försvårar för passagerarna all lösa biljetter, såvida de inte gör del långt i förväg. Från fredag klockan 16 till måndag morgon är stationen slängd. Då kan man inte köpa biljetter vid stationen, ulan det får göras på tåget eller Falköpings järnvägsstation. Della skall man komma ihåg när man lar del av siffrorna för biljettförsäljningen.

Vi skall också ha frakltaxorna i minnet. Om jag skickar 200 kilo gods från Floby till Göteborg kostar det 51 kronor, men skickar jag samma godsmängd från Falköping, som ligger 14 kilometer längre bort, kostar del 41 kronor. Jag tjänar alltså på alt frakta godset en 14 kilometer längre sträcka. Det är alltså högre godslaxor på de mindre stationerna, och del

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. restiden för pendelresenärer i Storslockholmsom -rådet

måste man också ta i beaktande när man lar del av de statistiska uppgifterna om godsmängd mm.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 18 Ang. restiden för pendelresenärer i Storstockholmsområdet

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Lundgrens (s) i kammarens protokoll för den 5 november iniagna fråga, nr 320, och anförde:

Fru lalman! Herr Lundgren har frågat mig om jag anser det moliveral all restiden för pendelresenärer mellan Storstockholms ytterkommuner och Stockholm förkortas och i så fall om exempelvis SL:s 50-kort kan länkas bli gällande även för resor med SJ:s direktlåg på sträckorna Märsta-Stockholm, Södertälje-Stockholm och Kungsängen-Stockholm.

Stockholms läns landsting är huvudman för den kollekliva lokaltrafiken inom Storslockholmsregionen. Del ankommer således på lands-linget alt bedöma behovet av och svara för eventuella slandardförbäli-rande åtgärder inom denna trafik. 1 den män del anses angelägel all restiderna för vissa pendeltågsresenärer förkortas genom utnyttjande av SJ:s ordinarie låg, ankommer del sålunda på landstinget all pröva frågan och i förekommande fall uppta överläggningar med SJ om förutsättningarna för ett sådani arrangemang.

Hen LUNDGREN (s):

Fru talman! Jag lackar statsrådet för svarel. Bakgrunden lill all jag ställde frågan är den oro som bl. a. vi som är kommunall aktiva i Sigtuna kommun känner. Sigtuna kommun med tätorterna Märsta, Sigtuna och Rosersberg har elt utsatt läge i Storstockholms ytterkant. Kommunens krafter måste, som socialdemokraterna i en motion i fullmäktige framhållit, koncentreras på att söka lösningar på de två problem som för närvarande överskuggar andra, nämligen dels del ökande antalet lediga lägenheter, dels det otillfredsställande långa tidsavståndet mellan bostadsområden och arbelsplatsomräden, såväl inom som utom kommunen.

Att döma av en enkät, som riktats till personer som nyligen fiyllat ut från kommunen, söker sig många lill bostadsområden närmare Stockholms centrala arbetsområden. En betydande del av kommunens förvärvsarbetande är hänvisad till arbete i citykärnan för överskådlig lid framåt.

SJ:s ordinarie låg mellan Uppsala och Stockholm är för närvarande 15-20 och planeras bli fler. Tågen gör uppehåll i Märsta och går därefter direkt lill Stockholm. Även tågen frän Stockholm går direkt till Märsta. SL-resenärer med 50-kori får inte åka med dessa låg.

Del har länge framförts önskemål om att SL bör ordna direklförbin-delser mellan de yttre förorterna i Storstockholm och Stockholm C, i

varie fall under rusningstid. Önskemålen har av olika skäl tills vidare inte kunnat beaktas. Därför förefaller en annan lösning värd att prövas, nämligen den i min fråga aktualiserade möjligheten att låta 50-korts-resenärerna åka med SJ:s direktlåg. Liknande möjligheter finns för övrigt pä sträckorna Södertälje-Stockholm och Kungsängen-Stockholm.

Restidsmässigl skulle Sigtuna kommun härigenom komma alt föras närmare arbetsområdena i Stockholm. Samhällsekonomiskt och socialt skulle sådana direkiförbindelser innebära betydande fördelar. Yiterkom-munerna behöver verkligen tidsmässigt komma närmare Storstockholms city och innerkommuner. Det är alltför ojämlika förhållanden och förutsättningar för närvarande.

Fru talman, av svarel från kommunikationsminister Noriing drar jag den slutsatsen all statsrådet inte har något all erinra mot de bedömningar som Sigtuna socialdemokrater för närvarande gjort. Jag tackar alltså än en gång för svaret.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. planerad indragning av postkontor i Stockholm

Överläggningen var härmed slutad.

§ 19 Ang. planerad indragning av postkontor i Stockholm

Herr kommunikalionsminislern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Takmans (vpk) i kammarens protokoll för den 6 november intagna fråga, nr 322, och anförde:

Fru lalman! Herr Takman har frågat mig, om jag är informerad om den starka opinionsrörelsen för alt hindra indragning av postkontoret Alsirömergalan 36 i Stockholm och den betydelse delta postkontor har för de mänga pensionärerna och för bevarandet av en levande centrumbildning i denna stadsdel.

I en skrivelse som inkom till kommunikationsdepartementet den 24 september 1974 har Västra gruppen av Kungsholms byalag informerat om angivna förhållanden samt framfört vissa önskemål och synpunkter angående postanslalien.

Eftersom postverkets cenlralförvallning ännu inte prövat frågan om fiyttning av postanslalien, har skrivelsen överlämnats lill postverket för handläggning.

Hen TAKMAN (vpk):

Fru talman! Jag är lacksam för beskedel alt frågan ännu inte är avgjord. Jag kanske bör tolka detta så att kommunikalionsminislern hjälper lill så all del blir ett positivt beslut.

Del har varit oro en längre lid i de kvarter som berörs av den indragning, som man trodde redan var beslutad, av postanslalien Stockholm 49 på Alsirömergalan. Hyresgästföreningen, Kungsholms byalag och många andra organisationer har verkat för all postkontoret skall få vara kvar.

Avståndet mellan denna poslanslalt och den nya som snart blir färdig

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. planerad indragning av postkontor i Stockholm

och dit två andra filialposlkonior också skall överföras är inte överväldigande. Men ell stort antal av dem som bor i kvarteren är pensionärer, därav många som har svårt alt gä lill posten med del korta avstånd man nu har, och de kanske inte klarar alt gå den längre vägen.

Det viktigaste skälet all behålla Stockholm 49 är kanske trots allt all denna filialpostanslall är en omistlig del i en gammal levande centrumbildning i Stockholm. Vid de tre gator som där stöter samman finns elt antal affärer, som alla är beroende av alt posten finns kvar. Där finns Konsums snabbköp, en tobaksaffär, en grönsakshandel, en färghandel och ett hembageri av den gamla fina sorlen som blivit alltmer sällsynt och dit man kan gå klockan åtta eller halv nio och fä varmt färskt bröd. Där finns vidare urmakare, damfrisering och tandläkare. Del finns också någonling som håller pä att bli alltmera sällsynt, nämligen små industrier och verkstäder omväxlande med bostadsbebyggelse.

Della är ju en gammal del av Stockholms innerstad, och mänga av de äldre som bor här har levt här sedan ungdomen; en del är sannolikt födda här. Detta är alltså en stadsdel och en befolkning med traditioner, och för denna befolkning är centrumbildningen en plats med traditioner där de flesta känner varandra och där man dagligen träffas när man handlar och går lill poslen.

Posten är A och O i denna stadsdel. Om posten dras in är det myckel troligt alt affärerna vid samma lilla torg eller plats mister så stort kundunderlag all de också försvinner. Jag lycker alt det är en viktig kulturell uppgift lika mycket som en praktisk all bevara denna centrumbildning.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Fru talman! Jag skall inte mycket föriänga den här diskussionen. Jag är säker pä att herr Takman har låtit sig informas väl om bakgrunden till alt postverket önskar flytta den här postlokalen. Del beror pä den kvalitet postslalionen har i dag och på all man vill anpassa lägel till ett par andra postanstaller. Jag skall inte fördjupa mig i delta, eftersom ärendet ännu inte är avgjort. Jag förutsätter att postverket liksom hittills kommer att la hänsyn lill alla de problem som kan uppkomma vid en förändring i den postala organisationen. 1 avvaktan på postverkets besked nöjer jag mig med della.

Hen TAKMAN (vpk):

Fru talman! Det är rikligt att lokalerna nu har kvalitelsbrisler, och det har varit svårt alt bygga om detta postkontor om del skall ha samma belastning som hittills. Del nya postkontoret som ligger några hundra meter längre bort kommer att ersätta ytterligare två gamla filialposlkonior. Efter vad jag har hört kommer nedläggningen av dessa båda kontor alt ensamt medföra en slor belastning på de lokaler som nu ställs i ordning. Därför skulle det vara lämpligt att bygga om och bevara det här kontoret pä Alsirömergalan med exempelvis fyra luckor i stället för de sex som nu finns. Då tror jag alt det blir utrymme för den modernisering

som är nödvändig. Man kan ulan olägenhet fiylla över en del av kontorskorrespondensen lill det nya postkontoret men behålla det mesta av del övriga.

Det finns all anledning att här ta hänsyn lill den - jag skulle tro -hundraprocentiga opinion som finns i denna stadsdel för att bevara del här postkontoret. Detta är inte bara en praktisk fråga, ulan det är också som jag nyss sagt en kulturell fråga all bevara ell levande centrum som annars obönhörligt kommer att försvinna helt - del är jag ganska övertygad om.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. förekomsten av svenskt bidrag till utländska befrielserörelsers militära verksamhet

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 20 Ang. förekomsten av svenskt bidrag till utländska befrielserörelsers militära verksamhet

Fru Slalsrådel SIGURDSEN erhöll ordel för all besvara herr Nilssons i Agnas (m) i kammarens protokoll för den 29 oktober iniagna fråga, nr 299, till herr utrikesministern, och anförde:

Fru talman! Herr Nilsson i Agnas har frågat utrikesministern om han vill för kammaren verifiera UD:s uppgift i broschyren Bistånd - hjälp till självhjälp all "Sverige inte lämnar några bidrag till befrielserörelsernas miliiära verksamhet". Del ankommer på mig alt besvara frågan.

Jag kan bekräfta rikligheten i den information som lämnas i den av herr Nilsson nämnda broschyren. Riktlinjerna för svenskt bistånd till befrielserörelserna fastställs av riksdagen, och riksdagen informeras fortlöpande om verksamheten. Biståndet har huvudsakligen bestått av utrustning för sjukvård och utbildning och andra varor för civil verksamhet. Kontantbidrag har i vissa fall lämnats till såväl institutioner som skolor. En mindre del av biståndet har lämnats som bidrag till transportkostnaderna för varorna.

Frågor rörande bistånd till afrikanska befrielserörelser behandlas av den s. k. flyklingberedningen som nu fåll parlamentariskl inslag. SIDA som svarar för upphandling av varorna och de svenska ambassader som är i beröring med befrielserörelserna har god möjlighei all hålla sig un-derrältade om de svenska resursernas användning.

Hen NILSSON i Agnas (m):

Fru lalman! Tack för svarel, fru Sigurdsen. Jag slällde inte frågan till biståndsministern för all antyda felaktiga uppgifter i en broschyr från SIDA, som enligt besked på sista sidan är sakligt framställd av UD:s U-avdelning,

Mitt intresse är alt svensk u-hjälp skall växa och fylla ell behov i världen. För alt kunna ge från statens kassor ål de behövande måste hela svenska folket stå bakom hjälpen. Fru Sigurdsen vet lika väl som jag, all intresset för vårt biståndsarbete har svalnat ute bland människorna.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. u-landshjälpen

Man ställer mänga frågor: Kommer pengarna fram? Går inte en för stor del till administration? Ofta harjag hört: Varför skall vi betala vapen till upproriska människor i andra länder? - människor som under gårdagen i FN kallades för mördariigor av mr Tekoah från Israel, om TT-referatel är riktigt. Del finns ytterligare variationer pä dessa frågor.

Därför ville jag all del skulle sägas offentligt i kammaren av det statsråd som ytterst svarar för SIDA att dessa pengar går lill andra saker, och det kan alltså bekräftas. Själv anser jag det oerhört angeläget att Sverige ökar sitt bistånd. Jag stöder personligen missionens arbete och jag vill gärna vara med om att vi passerar enprocentsnivän dä det gäller statens bistånd. Men inte heller jag vill vara med och betala vapen i något som helsl fall och därför måste man nästan fråga, trots alt del nyss avgivna svaret är så lugnande, om man verkligen kan lila på all UD har rätt och att ingen köper vapen och kulor för del vi ger.

Världens kalaslrofområden är sä många och nöden så skriande all del finns människor som ställer frågan om det inte vore bäst och säkrast att stryka biståndet till befrielserörelserna. Jag har skaffat SlDA:s pe-litaframställning för nästa budgetär och där finns det inlressanla siffror. Befrielserörelserna och flyktingar skall enligt förslaget fä 75 miljoner kronor av totalt 1 329 miljoner kronor. Det är en ganska stor summa om man jämför med Bangladesh, som i är har fått 85 miljoner kronor anvisade och enligt förslaget skulle få 100 miljoner kronor. Det är en summa som räknat per invånare i Bangladesh betyder en krona per år. Jag tycker att proportionerna inte är riktiga, men del är inte vår sak all ta upp den frågan i dag.

Jag ville bara lacka för svaret och jag hoppas verkligen all del flnns möjligheter all se lill all pengarna används lill de ändamål som anges i svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 21 Ang. u-landshjälpen

Fru statsrådet SIGURDSEN erhöll ordet för au besvara herr Ulisiensifp) den 16 oktober framställda inierpellalion, nr 117, och anförde:

Fru talman! Herr Ullsten har ställt följande frågor till mig

dels hur jag bedömer möjligheterna att inom FN nå framgång i strävanden att fä lill sländ de nödvändiga och av FN:s extra generalförsamling våren 1974 angivna insatserna lill stöd för de hårdast drabbade u-länderna och vad Sverige har gjort för all genom konkreta utfästelser och på annat sätt bidra lill en sådan framgång,

dels lill vilka ändamål regeringen avser att anslå de ca 500 miljoner kronor ytterligare utöver redan anslagna medel som är en konsekvens av vårriksdagens beslut beträffande enprocenlsmålet,

dels om regeringen avser att möjliggöra att en större del av årets svenska

spannmålsöverskott kan användas för katastrofbistånd och internationell beredskapslagring.

FN:s extra generalförsamling fattade tvä viktiga beslut om hjälp lill de u-länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen. För all tillgodose dessa länders omedelbara importbehov under en lolvmåna-dersperiod beslöts om en s. k. kalastrofaklion. Bidrag till denna kan lämnas antingen i form av direkt stöd till de drabbade länderna eller genom bidrag lill de multilaterala organisationerna, bl. a. lill elt för ändamålet inrättat FN-konto. Generalförsamlingen fattade också elt principbeslut om att upprätta en särskild fond för bistånd lill de drabbade u-länderna på längre sikt, dvs. till 1970-talels slut.

1 fråga om kalastrofaktionen har vissa framsteg nätts. Totalt har industriländer och oljeexporterande u-länder hittills lämnat utfästelser om bidrag pä totalt 2,7 miljarder dollar. Härav avser ca 220 miljoner dollar inbetalningarna lill FN-konlot. De oljeexporterande länderna svarar för drygt två miljarder, dvs. mer än tre fiärdedelar av hittills gjorda utfästelser. Av industriländerna har t. ex. USA ännu inte lämnat något bidrag.

Sverige var det första land som lämnade ell positivt svar på FN:s generalsekreterares vädjanden om bidrag lill aktionen. Hittills har Sverige bidragit med över 160 miljoner kronor. Härav har 50 miljoner kronor lämnats lill det multilaterala kontot.

Det principbeslut som - i huvudsak på iranskt och algeriskt initiativ - fattades om mer långsiktiga insatser har hela liden förutsatt elt brett stöd från flertalet i-länder. Under sommarens ECOSOC-möle liksom vid höstens generalförsamling meddelade jag all den svenska regeringen är beredd lämna ett bidrag till fonden när en samlande lösning nätts inom FN. Sverige var ell av de få länder som aktivt arbetade för alt nå en lösning. Dessutom har de få industriländer som aktivt stött förslaget antingen, som Sverige, förutsatt en samlande lösning eller, som Norge, mer uttryckligt förutsatt stöd från de stora i-länderna. Vid den senaste debatten inom FN om den särskilda fonden - den ägde rum för drygt en månad sedan i New York - klargjorde flertalet större västliga i-länder att de inte tänkte lämna bidrag. Det förefaller därför osäkert om en dylik fond kommer lill stånd, i varje fall inom angiven tid och i den form den förutsattes av FN:s extra generalförsamling.

1 detta läge måste man, som jag tidigare framhållit inför FN:s generalförsamlings ekonomiska utskott, överväga andra metoder all bistå de u-länder som drabbats av den ekonomiska krisen. Genom multilaterala bidrag kan vi utnyttja en redan utbyggd biständsadministralion. Flera av de länder som drabbats hårt tillhör kretsen av svenska programländer. 1 dessa fall kan vi alltså nå det angivna syftet genom en utbyggnad av det bilaterala samarbetet.

I det beslut om bidrag lill den särskilda fonden som fattades i våras förutsatte riksdagen att regeringen skulle återkomma när en samlande lösning uppnåtts. Av vad jag tidigare sagt framgår att denna samlande lösning tyvärr ännu inte föreligger.

4 Riksdagens protokoll 1974. Nr 122-124

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. u-landshjälpen

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. u-landshjälpen

Vad gäller det svenska spannmålsöverskottet har regeringen ökat del finansiella utrymmet för SIDA:s upphandling av vete för katastrofinsatser från ca 38 miljoner kronor budgetåret 1973/74 till 80 miljoner kronor della är. Anslagen för bidrag i form av svenska livsmedel till multilaterala program för livsmedelsbistånd har också ökat kraftigt, frän 43 miljoner kronor budgetåret 1973/74 till ca 73 miljoner kronor innevarande budgetår. Därtill kommer att fiera programländer, bl. a. Bangladesh, utnyttjat bislåndsmedel inom ramen för det reguljära biståndssamarbetet för livsmedelsimport. Slutligen vill jag påminna om vad jag den 31 oktober meddelade riksdagen med anledning av enkla frågor från herr Werner i Malmö och fröken Eliasson, nämligen att diskussioner om eventuella svenska veteleveranser pågår med bl. a. Indien och Bangladesh. Dessa diskussioner kan leda till ytteriigare utnyttjande av det svenska spannmålsöverskottet för bislåndsändamål.

Våra möjligheter att lämna bistånd bör emellertid inte knytas lill utvecklingen inom en enskild sektor av vår ekonomi. En god skörd i Sverige stärker vår ekonomi och därmed våra möjligheter att bistå u-länderna. Utvecklingen inom enskilda sektorer är emellertid inte avgörande. Det viktiga är utvecklingen för hela vår ekonomi och den ekonomiska politik som förs. Det måste vara en självklar strävan att den ekonomiska politiken inriktas på att skapa utrymme för biståndet även i tider då vi har problem hemma. Det är denna politik som gör att Sverige - till skillnad från nästan alla andra i-länder - kommer att uppnå FN:s 0,7-procentsmål år 1975.

Herr ULLSTEN (fp):

Fru talman! Världen upplever mänga kriser just nu, politiska och ekonomiska. Den internationella inflationen hotar att komma alltför nära 1930-talets nivå. Oljekrisen har betytt påfrestningar pä många industriländers handelsbalans med allmänekonomiska svårigheter och ibland också djupgående regeringskriser som följd.

Del är den ena krisbilden. I den andra finns fatligvärldens länder, Indien, Bangladesh, Sri Länka, en hel rad afrikanska stater i kanten av Saharaöknen, de s. k. Sahelländerna. Tillsammans bildar dessa länder vad som i nödhjälpsdebatlens fackterminologi brukar kallas världens hungerbälte.

Industriländer och u-länder har olika förutsättningar i del mesta. De drabbas också på helt olika sätt av de kriser de nu genomgår. Industriländernas ekonomiska svårigheter betyder alt medborgarna där får finna sig i dyrare importvaror, statliga besparingsprogram, kreditsvårigheter och måhända skattehöjningar. Det blir svårare alt leva, men ingen behöver svälta.

I hungerbältets länder drabbar de höjda importpriserna på olja och på varor som kostar mycket olja all tillverka - handelsgödseln är det viktigaste exemplet - förnödenheter som man måste ha för att kunna ge människorna mat för dagen. Resultatet känner vi. Människor sväller.

Hungerdöden skördar tiotusentals offer - varie dag. Innan 1974 gäll lill ända har kanske tio miljoner människor dött av svält.

Sverige finns inte med i någon av dessa krisbilder. Oljeprishöjningarna kostar oss visseriigen älta miljarder extra i år. Men i gengäld tar vi bra betalt för våra exportvaror. Även under det internationella krisåret 1974 har vi råd att kosta pä oss ganska stora och ganska dyra reformer.

Alla har det inte bra i värt land heller, men som nation tillhör vi de rikaste bland de rika.

Del här skall vi naturiigtvis, fru lalman, vara lacksamma för, men samtidigt ha klart för oss att det ger oss elt särskilt ansvar inte minst i den extraordinära situation som världen befinner sig i just nu. Men lever vi verkligen upp till det ansvaret? Har del inte i stället blivit så att vi i vår ombonade tillvaro börjat få del svårt alt i verklig mening sälta oss in i alla de problem som människorna utanför vår skyddade oas utsätts för?

Inte så att vi saknar förmåga att tala, både om värt eget och om andra gynnade nationers ansvar. Inte så att vi saknar meningar om hur allting skall lösas. Som moralisk stormakt hävdar vi oss ganska väl.

Men hur lever vi i vår praktiska politik upp lill all retorik i konferenstalen?

Vi satsar nästan mest per person i bistånd. Nästa är kommer vi enligt vad fru Sigurdsen just har sagt all uppnå FN:s 0,7-procenlsmål. Del är bra.

Vi har en positiv inställning till de folk som ännu inte fått sin politiska självständighet. Vi stöder befrielserörelser politiskt och med pengar. Det är också bra, även om denna verksamhet de sista av dessa dagar kanske tagit sig en del betänkliga uttryck.

Alla dessa insatser är resultatet av en långsiktig planering av vårt bistånd från de första stapplande stegen i slutet av 1950-talet till de två miljarder som i dag anslås över biståndsbudgeten och av en medveten och i de flesta fall positivt inriktad aktivering av svensk neutralitetspolitik. ■

Men del som har sagts från svensk sida vid FN:s extra generalförsamling i våras, vid befolkningskonferensen i Bukarest i somras och nu vid livsmedelskonferensen i Rom och i mänga andra sammanhang har varit löften om insatser utöver redan gjorda utfästelser. I varie fall har del uppfattals så, och jag antar alt det också varit meningen all det skulle uppfattas på det sättet.

Frågan är då: Vad har del blivit av de löftena?

160 miljoner som svar pä FN:s generalsekreterares vädjan om bidrag lill världsorganisationens kalastrofoperationer, framgår det av statsrådets svar i dag. Det är bra.

Men det betyder faktiskt inte att det svenska folkhushållet behövt punga ut med en enda krona utöver vad vi redan satt in i våra långsiktiga program. De 160 miljoner kronorna, som säkert gör nytta, är ändå bara en omdisponering av redan beviljade medel.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. u-landshjälpen

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. u-landshjälpen

Anta att vi får den här frågan från någon, hemma eller ute: Hur myckel pengar har Sverige varit villigt alt sälla in extra med anledning av att världen nu upplever den värsta hungerkatastrofen i historien? Dä måste värt svar, om det skall vara uppriktigt, bli: Tills vidare ingenting alls.

Det är mol den här bakgrunden som dagens debatt skall föras.

I våras skrev finansminislern i sin kompletleringsproposition alt han visserligen inte kunde förorda de höjningar av ordinarie biståndsanslag som hade behövts för att enprocenlsmålet skulle uppnås vid ullovad tidpunkt, och del var mer än beklagligt.

Men han sade också att han skulle komma tillbaka lill riksdagen med förslag lill anslag och finansieringssätt, om arbetet i FN med alt sätta upp en särskild fond för de av oljekrisen speciellt hårt drabbade u-länderna ledde till resultat.

Del viktigaste med det löftet, som riksdagen också senare anslöt sig till, var naturligtvis inte i och för sig anknytningen till en särskild FN-fond. Det vikliga var alt vi för sex månader sedan sade alt Sverige är berett att under det här året göra en insats utöver den framlagda budgeten för alt bistå de svältdrabbade människorna i faltigvärlden.

Och det är om det löftet som jag nu har frågat biståndsministern. Vad blir del av det löftet? Vad kommer Sverige alt göra?

Det svar jag har fått i dag är ganska nedslående: Del blir tydligen ingenting alls. Ursäkten är alt arbetet på den särskilda FN-fonden går trögt.

Del är ingen bra ursäkt, fru Sigurdsen. Sveriges ansvar för människor som dör av svält får inte slå och falla med något speciellt FN-arran-gemang. Jag beklagar att diskussionerna om den särskilda fonden i FN kört fast. Jag tycker ändå inte alt vi skall ge upp hoppet.

Jag lycker därför fortfarande att Sverige bör precisera sill löfte i pengar. Del kan möjligen locka andra länder alt göra detsamma och öka möjligheterna till alt fonden kommer lill stånd, med eller utan de stora ländernas medverkan.

Fördröjningen kan motivera all del utlovade bidraget blir mindre än vad vi talade om i våras, all det som återstår upp lill enprocentsnivän - som vi var överens om att nä - satsas pä andra FN-program. De pengar som hittills ullovals lill FN:s mer kortsiktiga kalastrofoperation kommer, som Gertrud Sigurdsen nyss sade, nästan uteslutande frän oljeländerna. Här finns del alltså utrymme för större svenska bidrag.

Vi kan också göra bilaterala insatser. Sådana är särskilt angelägna i länder som Indien och Bangladesh.

Formen för våra insatser skall naturligtvis anpassas lill vad som är mest ändamålsenligt. Det viktigaste är all hjälpen når ut och att den gör det snabbi.

75 000 lon spannmål av värt överskoll har utlovats. Det är inte särskilt generöst. Hälften svarar för övrigt mot redan tidigare gjorda utfästelser. Och ännu är närmare 300 000 ton av värt överskott pä totalt 1,5 miljoner lon osåli. Ju längre vi väntar, desto dyrare blir det alt köpa och desto

större är risken att den svenska spannmålen, som kan hjälpa hungrande människor alt överleva, kommer att gä lill helt andra ändamål.

Bland de tal som hållits från svensk sida med anledning av den katastrofsituation som u-länderna befinner sig i nämns i statsrådets stvar i dag fru Sigurdsens eget anförande inför generalförsamlingens ekonomiska utskott.

Där har fru Sigurdsen, efter att ha konstaterat all den särskilda fonden kanske inte kommer lill stånd, i varie fall inte inom angiven tid, utlovat svenska insatser i andra multilaterala organ och direkt till de svenska s. k. programländerna.

Vad betyder det?

Är det fråga om insatser nu. för all i någon mån påverka prognoserna om miljontals svälldöda i är, eller gäller det en oviss framtid?

Vi behöver ett svar på den frågan.

Föregen del harjag, herr lalman, myckel svårt att se att Sverige skulle anse sig ha råd att ge pengar lill elt slags FN-program men inte till elt annat, trots att ändamålet är detsamma.

Eller har det kanske aldrig varit regeringens avsikt att ta riksdagsbeslutet från i våras på allvar?

Jag hoppas, herr lalman, för u-ländernas skull, alt del är en förhastad tolkning.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. u-landshjälpen

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru slalsrådel SIGURDSEN:

Herr lalman! Jag vill inleda milt andra anförande här med alt meddela alt efter framställning från regeringen i Bangladesh har den svenska regeringen övervägt ytteriigare leverans av vete lill landet. Generalsekreteraren för väridslivsmedelskonferensen har också särskilt vädjat om ytterligare livsmedel till Bangladesh. Mot denna bakgrund har regeringen i dag instruerat delegationen vid konferensen i Rom all framföra en svensk utfästelse om ytterligare 15 000 ton vete för omedelbar leverans till Bangladesh. Värdet av denna leverans kan beräknas lill 18 miljoner kronor, och därmed kommer värdet av värt totala bistånd lill Bangladesh delta budgetår att uppgå till ca 127 miljoner kronor. Därav är ca 83 miljoner kronor direkl stöd lill livsmedelsförsörjningen. Totalt uppgår veteleveranserna lill Bangladesh till ca 43 000 lon.

Herr Ullsien sade all vi har ell ansvar för de faltiga grupperna i u-länderna och frågade om vi lever upp lill della ansvar.

Jag lycker, herr Ullsten, att i jämförelse med många andra i-länder gör vi vad vi kan efter vår förmåga. Man kan nalurliglvis i alla situationer säga att vi skulle kunna göra mer. Vid de internationella konferenser som jag deltagit i under året harjag i mina kontakter med andra länders representanter upplevt all när andra länder antingen skär ned sitt bistånd eller låter del vara oförändrat är Sverige ett av de få länder som ökar

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. u-landshjälpen

sitt bistånd. Det tycker jag tyder på att vi är en nation som känner ansvar för u-länderna.

Det är riktigt som herr Ullslen säger att de 160 miljoner kronorna inte är något extra utöver vad som beslutades i våras; del är omdisponeringar. Men det är ju också sä att vi inom ramen för budgeten har elt anslag för katastrofbistånd, och det är i stor utsträckning frän detta anslag som vi har kunnat göra de här extra utbetalningarna antingen i form av ekonomiska bidrag eller - som del ofta varit under senare lid - i form av spannmål.

Sedan hänvisade herr Ullsten till riksdagens beslut i våras och vad som sades då. Jag har myckel noga läst - både då och nu - riksdagens beslut och vad som står i finansutskottels belänkande. Det är uppknutet i första hand till den fond som vi då förväntade oss skulle bli en realitet till den 1 januari, FN:s särskilda fond. Vi har frän svensk sida aktivt arbetat för alt denna fond skulle komma lill stånd. Vi gjorde det både under sommarens sammanträde med FN:s ekonomiska och sociala råd och under höstens ulskottsarbete inom FN. Det tillsattes en särskild kommitté på ell antal personer för alt förbereda fondens konstruktion och inriktning. Kommittén har haft ett flertal sammanträden. Senast vid sammanträdet med FN:s ekonomiska och sociala råd den 23 oktober behandlades frågan om den här fonden. Dä meddelade emellertid exempelvis Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien, Ca-nada och Förenta staterna mer eller mindre uttryckligt att de inte avsåg att lämna bidrag till fonden. Det fördes inte någon sakdebatt i delta sammanhang, utan den skulle äga rum vid frågans behandling i generalförsamlingen. Enligt de informationer som jag har fått kommer resolutionen frän FN:s ekonomiska och sociala råd upp till behandling i generalförsamlingen möjligen redan i slutet av nästa vecka. Jag vill därför säga som herr Ullsten gjorde i sitt inlägg: Vi skall inte ännu ge upp hoppet om den här fonden.

När del sägs att Sverige skall anslå medel till fonden måste jag invända, att jag lycker alt det vore mer eller mindre oansvarigt av regeringen, om vi innan vi vet om fonden blir av anslog pengar lill den. Del är ju inte meningen alt det bara skall vara en svensk fond, det måste komma lill bidrag från ytteriigare länder.

Herr Ullslen lar så upp det som behandlas vid väridslivsmedelskonferensen i Rom. Också där förs det diskussioner om en eventuell fond för jordbruksutveckling. Med tanke på riksdagens uttalanden och beslut i våras anser jag alt det är viktigt att vi följer upp vad som händer inom FN när del gäller den särskilda fonden, men kanske också vad del blir av väridslivsmedelskonferensen, innan vi fattar några beslut.

Jag vill ocks.å i del här sammanhanget erinra om att när riksdagen i våras diskuterade den här frågan och regeringen sade att man skulle återkomma betonades det mycket starkt i finansutskottets belänkande att det då också måste bli fråga om en inkomstförstärkning i motsvarande del. Jag hörde inte alt herr Ullsten sade hur han skulle skaffa de pengar

som skulle anslås till den särskilda fonden.

Så har vi frågan om spannmålsöverskottet. Vi vet i dag inte exakt hur slor del av spannmälsöverskollel som är tillgänglig. Den uppskattning som Svensk spannmålshandel gör är 300 000 lon. Del här vetet finns emellertid hos jordbrukarna, hos spannmålsproducenterna, som lill stor del sköter lagringen.

Man anför också från Svensk spannmålshandel all man först omkring den 1 april vet hur mycket som finns i lager. När del gäller prissättningen på vetet förhåller det sig nämligen sä, alt ett inlösenpris fastställs före skörden och gäller frän den 1 april påföljande är. Ett annat inlösenpris gäller före den 1 april, och det är lägst omedelbart efter skörden och stiger fram till den 1 april. Siffrorna är alltså ganska osäkra.

Nu harjag angivit hur mycket vi ytteriigare kommer all ge till Bangladesh. Det pågår fortfarande förhandlingar när del gäller Indien, och det är möjligt all det kan bli nödvändigt med ytterligare påslag av del spannmålsöverskott som finns.

Till slut, herr Ullsten, vill jag med bestämdhet hävda att regeringen har tagit vårriksdagens beslut pä allvar.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. u-landshjälpen

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Statsrådet Sigurdsen säger att enligt hennes mening har regeringen tagit riksdagens beslut från i våras pä allvar. Det beslutet måste rimligen fattas så, all Sverige var berett att salsa omkring 500 miljoner kronor under del här budgetåret därför all väriden befinner sig i en extraordinärt svår situation.

Men det var inte fråga om all använda del ganska blygsamma - i varje fall i dagens situation - katastrofanslag som finns. Del var fråga om att göra en mycket slor exlrainsals alldeles vid sidan om del vi tidigare hade planerat, och bakgrunden var ganska självklar: världen har aldrig tidigare i historien upplevt en hungerkatastrof av den omfattning som vi nu bevittnar.

Dä är del elt ganska futtigt besked vi får, när statsrådet nu säger att regeringen i dag har beslutat anslå ytterligare 18 miljoner kronor för spannmålsleveranser till Bangladesh. Del är alldeles utmärkt att man gör del, och jag vill på inget sätt förringa den insatsen. Men jag föreställer mig att del här är fråga om pengar inom tidigare beviljade anslag. Kvar slår alltså behovet av en slor extraordinär insats frän Sverige motiverad av all situationen är allvarlig och alt Sverige har råd.

Del finns en viss risk, herr lalman, att den här debatten om vad Sverige skall göra, inför den situation vi nu har beskrivit, kommer all hamna i en diskussion om fonder, riksdagsbeslut och andra formaliteter. Det är faktiskt inte del det handlar om, utan det handlar om .alt göra en rejäl insats i en situation som är fruktansvärt allvarlig. Då kan man t. ex. inte hänga upp sig pä FN:s särskilda fond. Vi kunde göra det om det var vår enda kanal att nå ut lill de fattiga människorna, men det är det inte. FN har andra program. Vi har nämnt den kortsiktiga kala-

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. u-landshjälpen

slrofoperationen. Sverige har egna programländer; vi kan göra direkta insatser för dem.

Frågan är alltså fortfarande: Finns del hos regeringen en politisk vilja alt leva upp lill del ansvar som Sverige har i den situation vi befinner oss i?

Jag måste säga att därvidlag är ändå inte i och för sig del viktiga vad riksdagen sade eller inte sade. Kravet pä de stora exlrainsatserna har uppenbart stöd av det riksdagsbeslut som fattades. Men även om riksdagen dä hade sagt någonling helt annat, så skulle del ändå varit moliveral all nu kräva stora ansträngningar pä grund av hungerkatastrofen. Slutsatsen av vad statsrådet sade i dag måste tyvärr bli att någon sådan insats blir del inte - och del beklagar jag.

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr lalman! 1 sill första inlägg talade herr Ullslen myckel om Sveriges ansvar. Han slällde i slutet av anförandet en fråga lill mig, om jag tyckte att regeringen verkligen har tagit riksdagens beslut pä allvar, och del svarade jag ja på.

Sedan lycker jag all herr Ullslen inte är konsekvent i sill andra anförande, när han säger alt del inte är så viktigt vad riksdagen sade eller inte sade. För mig är de beslut som riksdagen har fattat myckel vikliga och angelägna, och de skall efterlevas.

Herr Ullslen tolkar riksdagsbeslutet sä att Sverige vore berett alt salsa 500 miljoner kronor under alla förhållanden, men jag kan inte tolka riksdagens beslut så. Jag vill läsa in vad som står i finansutskottets belänkande nr 25 är 1974:

"Enligt propositionen förutsätts att när man inom FN når fram lill en lösning av de problem som uppslår för u-länderna på grund av oljekrisen, bör också Sverige solidariskt göra sin insats. Finansutskottet förutsätter alt när en sådan samlande lösning uppnås, regeringen fullföljer sin i propositionen anförda mening och jämväl lämnar förslag lill finansieringen härav."

Del är för mig riksdagens beslut. Jag lycker alltså, herr Ullsten, all det är viktigt vad riksdagen har sagt.

Hen ULLSTEN (fp):

Herr lalman! När jag sade att jag inte tyckte att det väsentliga var vad riksdagen hade sagt eller inte sagt i våras, så var del därför att jag menade att även om riksdagen då inte hade insett Sveriges ansvar, behovet av stora insatser från Sverige i en allvariig hungerkris, så borde vi i alla fall nu ha krävt att de insatserna gjordes.

Men nu har riksdagen sagt i våras alt vi skall göra en sådan har insats. Regeringen och en enig riksdag har sagt alt Sverige har råd och möjligheter att ge bidrag i storleksordningen 500 miljoner kronor. Man diskuterade då elt speciellt FN-arrangemang, som nu eventuellt inte kommer lill sländ. Om det är så all statsrådet Sigurdsen tycker alt del är väldigt

viktigt att man följer upp vad riksdagen säger måste det också vara en uppgift för statsrådet och för regeringen i övrigt all tolka innebörden i del riksdagen sagt. Och innebörden är att vi skall göra en sådan här insats inte för en speciell fonds skull ulan för de människor som dör av sväll. Det finns andra möjligheter att göra dessa insatser vid sidan av den här fonden.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojekt i Nordvietnam

§ 22 Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojekt i Nordvietnam

Fru slalsrådel SIGURDSEN erhöll ordet för att besvara herr Hernelius (m) den 16 oktober framställda interpellation, nr 120, och anförde:

Herr talman! Herr Hernelius har i interpellation angående del svenska Slödel lill elt skogsinduslriprojekt i Demokratiska republiken Vietnam ställt följande tre frågor till mig:

1. Borde icke riksdagen med hänsyn lill skogsprojeklets storleksordning och risklagandena i samband med investeringen i Nordvietnam ha underställts innehållet i avtalet innan detsamma gjordes definitivt?

2. Anser icke statsrådet att ett belopp av denna storleksordning och denna karaktär till ett enda land, vilket därjämte erhåller myckel betydande belopp från andra länder, är ägnat all ge intryck av obalans i den svenska biståndspolitiken?

3. Anser icke statsrådet att vår biståndspolitik, för att få stöd av så bred opinion som möjligt, bör utformas sä alt rimlig balans eftersträvas mellan olika mottagarländer och olika former av bistånd under iakttagande av bl. a. behovsprincipen?

Den första frågan synes gälla dels huruvida regeringen gjort vad på den ankommer för att inhämta riksdagens godkännande av den svenska insatsen i skogsindustriprojeklel i DRV, dels om riksdagen på tillfredsställande sätt fåll information om denna insats.

Riksdagen har genom bifall lill slalsverkspropositionen år 1972 godkänt all regeringen sammanlagt för fem framförliggande budgetär får göra bilaterala bislåndsulfäslelser till ell belopp som utöver ingående reservationer svarar mol fyra gånger det bilaterala anslaget för det löpande budgetåret. Della riksdagsbeslut avser all ge regeringen möjlighet all göra utfästelser för så många budgetär som det tar alt genomföra större biståndsprojekt. Som sådana kan jag nämna CADU i Etiopien, det stora familjeplaneringsprojektel i Indien och ell rörbrunnsprojekl i Bangladesh. Med slöd av della riksdagsbeslul har regeringen bemyndigande att under innevarande budgetår göra bislåndsulfäslelser lill ett sammanlagt belopp av mer än 5 miljarder kronor för perioden 1974/75-1978/79.

Regeringen har genomgående behandlat biståndet lill DRV på samma sätt som biståndet lill andra mottagarländer. Avtalet med DRV om skogs-

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojekt i Nordvietnam

industriprojeklel samt övriga biståndsulfäslelser som gjorts avseende de aktuella budgetåren faller gott och väl inom de finansiella ramar som riksdagen fastställt.

Del är givelvis helt riktigt alt del härar fråga om en mycket omfattande biståndsinsats. Man bör emellertid hålla i minnet att den sammanlagda kostnaden skall fördelas på fem år. Sveriges bidrag till skogsindustri-projektet kommer inte under något år all kräva större resurser än vad riksdagen godkänt för DRV-biståndel under innevarande budgetär.

Skogsindustriprojeklel anmäldes första gången för riksdagen i 1972 års slalsverksproposition och har sedan behandlats i efterföljande stats-verkspropositioner. Utrikesutskottet har informerats om projektet och fick senast under våren en ulföriig föredragning, inte minsl om de problem som ansågs förknippade med insatsen.

Den av regeringen tillsatta förhandlingsdelegationen, i vilken också svenska skogsexperler ingick, konstaterade efter genomförda förhandlingar all dessa problem lösts så att man kunde rekommendera alt avtal med DRV ingicks om skogsprojektet. Regeringen fattade sitt beslut på grundval av framställning frän en enig SlDA-slyrelse.

Satsningen på skogsindustriprojeklel har inte skapat någon obalans i svensk biståndspolitik. Della projekt har ju i sig inte medfört någon ökning av biståndet lill DRV. Vad som skett är att en stor del av tillgängliga bislåndsmedel för delta krigshäriade land under fyra fem år framåt bundits till just detta projekt.

Om frågorna om obalans syftar på det totala svenska biståndet till DRV vill jag framhålla att detta i enlighet med riksdagens beslut i år uppgår lill ca 8 procent av våra biståndsanslag. Till skillnad från de fiesta andra u-länder som vi har ell direkl samarbete med erhåller DRV sä gott som inget slöd från de internationella organisationer genom vilka Sverige kanaliserar en betydande del av sitt bistånd.

Vad som anförs beträffande behovsprincipen anser jag talar till förmån för elt betydande svenskt bistånd lill DRV. Mätt i genomsnittsinkomst per person kan DRV jämställas med de 25 länder som FN betecknat som världens fattigaste. Efter många års krig har landet fått transportsystem, industri, skolor och sjukhus förstörda. Behovskriteriet kan anses tillfredsställt. Därtill kommer övertygelsen om all utvecklingssamarbete med DRV är i linje med de riktlinjer för svenskt bistånd som riksdagen antagit. Del stöder breda insatser till ekonomiska och sociala förbättringar för det vietnamesiska folkel.

Hen HERNELIUS (m):

Herr lalman! Låt mig först få lacka fru statsrådet Sigurdsen för svarel och för att del har lämnats i så god lid som fallet är.

Avsikten med min interpellation har egentligen inte varit alt nu få lill stånd en konstitutionell debatt. Den prövningen hör hemma i ell annat sammanhang. Men inledningsvis vill jag i alla fall beröra några konstitutionella frågor, och jag gör det närmast med anledning av vad

statsrådet säger i sitt svar på frågan om regeringen gjort vad på den ankommer för all inhämta riksdagens godkännande av den svenska insatsen i skogsindustriprojeklel i Nordvietnam, beräknad lill närmare 800 miljoner kronor.

Statsrådet anser all allt är goll och väl och hänvisar till riksdagens uttalande 1972, enligt vilket riksdagen godkänt att regeringen för fem framföriiggandé budgetår får göra bilaterala bislåndsulfäslelser för samlade åtaganden uppgående till högst fyra gånger anslaget för del löpande budgetåret. Dessa principer skulle gälla såväl gåvor som krediter. Med den fullmakten i sin hand, menar tydligen fru Sigurdsen, skulle regeringen inte heller behöva länka så myckel på riksdagen. Den har sagt sitt.

Detta uttalande från 1972 är väl bekant. Del har sin upprinnelse i ett uttalande från statsutskottet - utlåtande nr 128 år 1968 - som tog sikte på biståndskrediter för längre perioder. År 1972 upphävdes skillnaden mellan gåvor och krediter och gavs ett vidgat bemyndigande, som statsrådet har tolkat så att regeringen skulle ha fullmakt alt under innevarande budgetår göra bislåndsulfäslelser lill ell sammanlagl belopp av mer än 5 miljarder kronor för perioden 1974/75-1978/79. Eli riksdagsbeslul lar emellertid faktiskt inte över gällande grundlag. Enligt den grundlag som nu gäller är en sådan fullmakt och sådana utlasleiser för framtiden icke möjliga. Det skall gärna erkännas att grundlagsbestämmelserna i fråga om finansmaklen inte alltid har eflerievts, som redan grundlagberedningen påpekade. Utfästelser för några år framåt har faktiski gjorts -jag tänker här t. ex. på vad som hänt beträffande tekniskt bistånd - men del av statsrådet nämnda beloppet 5 miljarder visar delta oaktat alt hennes tolkning inte gärna är rimlig. Skulle en riksdag verkligen kunna binda kommande riksdagar på delta sätt och i sådan omfattning? Varje fullmakt, t. o. m. icke grundlagsenliga, måste ju tolkas med förstånd. Och om fru statsrådet nu tolkar riksdagens uttalande på det sätt som hon här gjort - och kanske med henne regeringen - så är det hög tid för riksdagen att pröva om sitt uttalande. En sådan prövning blir för övrigt ändå nödvändig i samband med nya grundlagens ikraftträdande. Först enligt den nya grundlagen får riksdagen formell möjlighet all anvisa anslag för annan tid än budgetåret. För utfästelser krävs enligt kommande grundlag riksdagens bemyndigande, och detta måste preciseras, och utfästelsen får icke vara så allmänt hållen som del omnämnda beslutet från 1972. Till vilken del det av statsrådet nämnda beloppet rörande maximum för utfästelsen - 5 miljarder - är konsumerat är dessutom omöjligt all kontrollera, även för en ledamot av utrikesutskottet, eftersom någon samlad redovisning av olika åtaganden i samband med olika projekt icke redovisats för utskottet. Redan detta innebär alt den konstitutionella granskningen icke kan äga rum i en inlerpellalionsdebatt som denna. Ej heller en annan intressant konstitutionell fråga kan mera ingående behandlas i en debatt av detta slag. Det gäller skyldigheten enligt grundlagen att underställa riksdagen överenskommelser med främmande mak-

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojekt i Nordvietnam

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojekt i Nordvietnam

ter. Även här föreligger en från grundlagen avvikande praxis under senare år. Hit hör dessutom ett i och för sig ganska självklart uttalande av utrikesutskottet i betänkandet 1973:3, Enligt delta uttalande avgör regeringen ensam under konstitulionellt ansvar vilka frågor som skall underställas riksdagen. Del är dock att märka all även den nya grundlagen förutsätter att internationell överenskommelse av större vikt icke får ingås utan riksdagens godkännande. Nog måste man väl säga att den överenskommelse det gäller i detta fall - den avser inemot 800 miljoner kronor av svenska gåvomedel - är av slor vikt och alltså borde ha underställts riksdagen redan nu, innan den nya grundlagen trädde i kraft.

Är statsrådet och regeringen verkligen av annan mening? Anser man sig ha rällighei och möjlighet att träffa överenskommelser med främmande makt av sådan slorieksordning - överenskommelser som skall infrias av det svenska folkel och beaktas av kommande riksdagar - utan alt själva överenskommelsen bringas under riksdagens prövning? I sinom tid får man nog i så fall också ta det konstitutionella ansvaret härför.

Men låt oss lämna de konstitutionella frågorna i detta sammanhang och se hur riksdagen i verkligheten har blivit informerad.

Skogsindustriprojeklel har anmälts för riksdagen, sägs det, i olika propositioner. Det är rikligt, men det har skett ytterst knapphändigt. Senast gjordes en sådan anmälan i propositionen 1974:1 i januari. Där redovisades hela projektet i ett stycke om elva rader pä s. 54. Slutklämmen var all kalkylerna betecknats som osäkra men sannolikt kom "alt överstiga 500 miljoner kronor". På grundval av dessa elva rader gjorde sedan utskottet sill uttalande på s. 15 i betänkandet 1974:3, i vilkel utskoliei påpekade alt den svenska insatsen i Vietnam skulle komma att ställa stora krav, delvis av principiellt nyii slag, på de i insatsen dellagande svenska parterna. Utskoliei uttalade all förprojektering av insatsen beräknades vara genomförd inom kort, "varefter slutgiltigt ställningslagande lill genomförandet" borde göras. Utskoliei föreslog därefter alt riksdagen måtte godkänna de "angivna riktlinjerna för bilateralt utvecklingssamarbete". Mera var det inte. Det förelåg för övrigt, fogat till belänkandet, ell särskilt yttrande frän moderat häll om all tidpunkten för definitivt ställningstagande icke var inne och alt tillfredsställande garantier i ell antal redovisade frågor icke hade erhållits.

Men när avtalet sedan i slutet av augusti undertecknades i Hanoi var det icke längre fråga om 500 miljoner kronor utan om 770 miljoner enbart för skogsprojeklet. Kosinaderna för ell sjukhus - 70 miljoner kronor - kan lämnas därhän; om dessa pengar har inga delade meningar rätt. Men på grundval av de få raderna i propositionen och den nämnda siffran 500 miljoner kronor ansåg sig tydligen regeringen berättigad all träffa avlal om inemot 800 miljoner kronor endast några månader senare. Varför denna brådska? Vilka utfästelser hade regeringen gett Nordvietnams regering ulan all underrätta riksdagen? Vilken bundenhet förelåg? Måste inte en så knapphändig, ofullständig och bristande information till riksdagen i en fråga av denna slorieksordning betecknas som skandalös?

Interpellationssvaret ger även i övrigt anledning till fiera frågetecken. Del heter alt Sveriges bistånd lill skogsindustriprojeklel icke kommer att under något år kräva större resurser än vad riksdagen godkänt för Nordvielnambiståndet under innevarande budgetår. Den uppgiften stämmer i varie fall icke med siffror som utskoliei fåll del av - låt vara att de är strängt förtroliga, fru statsråd. Men jag kan ju omnämna dem på della generella sätt.

Rent märkligt är all slalsrådel påstår all skogsprojeklet "ju i sig inte medfört någon ökning av biståndet lill DRV. Vad som skett är att en stor del av tillgängliga bislåndsmedel för della krigshäriade land under fyra fem år framåt bundits till just detta projekt." Orden "tillgängliga biståndsmedel" kan väl inte tolkas på annat sätt än all regeringen pä förhand bestämt sig för ett miljardbelopp till Nordvietnam under fem är under alla förhållanden - andra projekt än skogsprojeklet kommer ju lill. Skogsprojekt eller inte - pengarna skulle tydligen ges ul! Men då kommer återigen frågan: Vilken faktisk bundenhet har, utskottet och riksdagen ovetande, förelegat för regeringen? Vilka löften har getts?

Det är riktigt att vi i utskottet under behandlingen av propositionen fick ta del av ell papper, en stencil. Det var ett enda blad, betecknat "Strängt förtroligt". Della papper innehåller några siffror för år efter 1974. Jag kan inte röja dem på grund av deras hemliga karaktär. Utskottet kunde självfallet inte behandla det, eftersom det var elt papper av den arten all del inte kunde riksdagsbehandlas. Del lades därför bara lill handlingarna. Jag vill nu fråga: När blev det skick och sed i svensk förvaltning och svensk konstitution alt projekt skall underställas riksdagen på detta sätt? Med sådana slenciler? Och alt denna information sedan skall kunna åberopas som information lill riksdagen och utskottet i såväl tidningsartiklar som - om jag tolkar interpellationssvaret rätt - även däri?

Här uppkommer också frågan om obalans eller inte i vår biståndsverksamhet. Varför har just Nordvietnam favoriserats på detta säii? Nu säger fru Sigurdsen all del landet har sä gott som inget slöd frän de internationella organisationer genom vilka Sverige kanaliserar en betydande del av sill bistånd. Det är nog riktigt, men i stället nämner man då inte all den ekonomiska hjälpen lill DRV enligt uppgift i år kommer att uppgå lill mellan 1 och 2 miljarder dollar - det mesta från kommunistländer.

Behovskriteriet kan anses tillfredsställt, säger statsrådet. Men, herr talman, som världen ser ut i dag - jag hänvisar till föregående inlerpel-lationsdeball - med massvält och massdöd, är då ett enstaka skogsinduslriprojekt värt alt så prioriteras från svensk sida? Hur mycket spannmål och livsmedel i övrigt, hur myckel utsäde och konstgödning hade icke kunnat anskaffas för dessa pengar?

Nu säger någon - och detta med visst skäl - att en sådan jämförelse väl delvis är oberättigad. Man kunde ju inte förutse, när man förhandlade om della projekt, exempelvis utvecklingen i Bangladesh, hungersnöden

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojekt i Nordvietnam

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojekt i Nordvietnam

i Sahara-bältet osv. Del är riktigt. Men ändå har påpekandet sitt berättigande därför all Sverige genom den träffade överenskommelsen har åsamkats en faktisk bundenhet för en betydande del av sina bislåndsmedel under fem år framåt - en bundenhet som naturligtvis binder våra händer i förhållande lill uppkommande behov av.annat slag.

Är del inte ganska groteskt, herr talman, att enligt SIDAis pelita för budgetåret 1975/76 Nordvietnam med 22,5 miljoner människor blir det näst största svenska mottagarlandet med 210 miljoner svenska kronor, näst efter Indien med 230 miljoner kronor till 548 miljoner invånare! Är inte dessa siffror nog för all man med rätta skall kunna tala om en obalans i vårt svenska bistånd?

Sammanfattningsvis: Vilken bundenhet har förelegat för regeringen i förhällande lill Nordvietnam? Har det bedrivits hemlig biståndspolitik? På Oskar ILs lid talades det om hemlig utrikespolitik. Har det nu gjorts utfästelser som aldrig redovisats för riksdagen?

1. Om det nu är sä, att skogsprojeklet i Nordvietnam är vår största bislåndssalsning - och del tycks vara så - varför har då inte riksdagen fåll en fyllig redovisning av projektet i hela dess vidd, innan överenskommelsen undertecknades?

2. Om det är så, alt projektet med hänsyn bl. a. lill hamnförhåManden, iransporlariläggningar, nödvändigheten av all importera rnassa under fiera år, osäkerheten beträffande den råvara som väntas växa i skogarna en tid framåt, nödvändiga folkomfiyttningar - det har talats orn hundratusentals personer - är i högsta grad åsäkert, vilkel ju utskottet också antytt, varför har då inte riksdagen fåll en ingående belysning av dessa problem itinan avtalet slöts?

3. Om Sveriges kostnader för investeringen redan frän januari ti|l au:: gusti hade stigit från över 500 miljoner kronor lill inemot 800 miljoner kronor, varför redovisades då icke detta nya och myckel större belopp för riksdagen innan överenskommelse träffades?

Varför har över huvud tagel riksdagen fått så knapphändig information om delta skogsprojekt? Borde inte regeringen i eget intresse ha efterr strävat belysning och debatt i riksdagen? Och varför denna hast i 3Ugusti i Hanoi med avtalets undertecknande?

Det talas ofta om nödvändigheten av alt förankra u-hjälpen i folkr medvetandet, och jag tror del är riktigt att del måste vidtag kraftålgärder i detta syfte. U-hjälpen är tyvärr inte populär inom stora delar ay den svenska allmänheten. Ingen mindre än utrikesutskottets ordförande Arne Geijer med sip stora erfarenhet från arbetarrörelsen har pfta vittnat om det. Men är irite regeringens agerande i denna fråga ett exempel pä hur man försvårar upplysning om nödvändigheten av u-hjä|pen i stället för all främja den, hur man skadar u-hjälpen i stället för alt gagna deii?

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr talman! Herr Hernelius säger att han inte närmare skall la upp en diskussion om de konstitutionella frågorna i regeringens handläggande

av skogsindustriprojektet. Jag skall inte heller göra del. Jag har i mitt svar lill herr Hernelius redovisat vilken tolkning regeringen gör av riksdagens beslut. Det står naturligtvis riksdagen fritt alt la upp denna fråga lill prövning för alt klargöra om regeringens tolkning är riklig.

Herr Hernelius säger alt informationen om del här projektet har varit ytterst knapphändig. Jag har sagt i mitt svar - och del har herr Hernelius också noterat - att det första gången anmäldes i slalsverkspropositionen 1972 och sedan har tagils upp i de efterföljande propositionerna. Utrikesutskottet fick under våren en ulföriig föredragning inte minst av de problem som man anser vara förknippade med denna insats. Jag vill klart understryka - och vare sig regeringen i Sverige eller i Nordvietnam har sagt något annat - all del är ett stort projekt och all det fortfarande kan uppstå problem även om projektet nu har påbörials. Några dagar efter del att avtalet hade undertecknats tillställdes utrikesutskotlets ledamöter en myckel ulföriig information om projektet. Självfallet skall så myckel information som möjligt lämnas även framgent om detta projekt, som jag håller med herr Hernelius om är stort.

Herr Hernelius lar sedan upp kostnadsfrågan och säger alt det inte rör sig om 500 miljoner kronor, som del sades under riksdagsdebatten i våras. Om jag minns den debatten och de uttalanden som gjordes där rätt var man mycket väl medveten om alt del kunde vara fråga om inte bara en kostnad på 500 miljoner kronor. Jag vill påpeka att i den kostnad som har angivits för projektet är också inbegripet ungefar 150 miljoner kronor för eventuella prisstegringar. Del bör noteras.

Herr Hernelius tycks sitta inne med hemliga uppgifter inte bara frän utrikesdepartementet i Stockholm utan även frän DRV. Han säger all DRV får ekonomisk hjälp frän många andra länder. Vi förstår att landet får ekonomisk hjälp inte bara från Sverige, men jag fick den uppfattningen att herr Hernelius vet myckel mer än vad den svenska regeringen vet om de ekonomiska och andra bidrag som DRV får.

Är della en riklig prioritering, frågar herr Hernelius. Jag vill peka på de riktlinjer för den svenska biståndspolitiken som riksdagen har antagit. Det är i första hand mottagarländernas prioriteringar som är ut slagsgivande för den hjälp som Sverige skall ge. Sedan riksdagen fastställt ramarna för det utvecklingssamarbete som vi skall ha, inleds en dialog med mottagarlandet. Mollagaren anger därvid sina prioriteringar. I mänga fall kan mottagarlandet komma med förslag till hjälp, för vilken vi inte har kunnande eller kapacitet. Men när vi har erforderligt kunnande och erforderlig kapacitet lycker vi all del är riktigt all mollagariandel självt anger prioriteringar när del gäller hjälpens utformning.

Man får av herr Hernelius' anförande nästan uppfattningen att värt utvecklingssamarbete med DRV skulle vara upplagt på något annat sätt än när det gäller de andra mottagarländerna. Vi har tio s. k. programländer, och utvecklingssamarbetet med DRV sker på precis sarnma sätt som med alla andra mottagarländer.

Herr Hernelius frågar: Varför denna brådska? Jag vet inte om del kan

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojekt i Nordvietnam

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojeki i Nordvietnam

anses vara någon brådska när det är fråga om ett projekt som har förberetts i ungefär tre år. Ju längre tiden gått desto större hade kostnadsökningarna för projektet blivit, och något sådani tror jag inte att herr Hernelius skulle vara intresserad av.

Herr Hernelius talade vidare om obalans. Jag vill understryka vad jag sade i milt inledningsanförande: Hjälpen lill DRV uppgår lill ungefär 8 procent av vårt totala bistånd. Jag kan inte förslå att det innebär någon obalans. Jag kan inte frila mig frän känslan av alt herr Hernelius ytterst har politiska motiv; ell bistånd lill Nordvietnam överensstämmer inte med de principer för bistånd som herr Hernelius och moderata samlingspartiet har.

Herr Hernelius ställde i slutet av sill anförande en del frågor om, som han sade, några oklarheter som har diskuterats i pressen. Del gällde bl, a, tillgången på råvaror. Man har från DRV:s sida gått oss mycket långt till mötes för all tillförsäkra projektet en tillfredsställande råvarubas. Det sker genom ett omfattande skogsplanteringsprogram. Man beräknar att vara helt självförsöriande i fråga om skogsråvaror några år efter del all den första pappersmaskinen tagits i bruk. Samtidigt avser man alt öka andelen löv- och barrskog i rävarubasen pä bekostnad av den mindre lönsamma bambun. Jag har i intervjuer med en av de representanter för näringslivet som ingår i den projekteringsgrupp som skall förbereda utbyggnaden av denna skogsindustriproduktion sett precis samma uttalande som jag här gör; han ser med tillfredsställelse på möjligheterna alt förse projektet med råvaror.

Herr Hernelius berörde vidare frågan om möjligheterna alt inom Nordvietnam klara transporterna. En inte obetydlig del av projektet utgörs av utrustning för nybyggnad och förbättringar av det vägnät som behövs för förbindelser i första hand mellan Haiphong och fabriksplalsen. Jag vågar i detta sammanhang påstå all vietnameserna säkerligen under kriget lärde sig en hel del om transporter.

Sedan till den fråga som också figurerat i moderat press alt vi skulle ställa människor som är svedjejordbrukare ulan arbete. Man har sagt all del skulle gälla ungefär 100 000 människor. Det har klart angivits all vid beräkningarna av tillgången pä råvaror har man tagit hänsyn till behovet hos de människor det kan bli fråga om. I och för sig tycker jag inte att inställningen från Vietnams sida att ett primitivt svedje-jordbruk måste ge vika för en induslrialiseringsprocess är onaturlig. Vi har ju heller inte, herr Hernelius, något svedjebruk i elt utvecklat land som Sverige.

Därmed tror jag att jag har svarat på de frågor som herr Hernelius Slällde i slutet av sitt inlägg. Jag vill slutligen ännu en gång säga att jag i första hand upplever della såsom en politisk manifestation från herr Hernelius' sida, en manifestation mol de av riksdagen själv fastställda principerna för vårt val av programländer.

Hen HERNELIUS (m):

Herr talman! Låt mig först instämma i och pä några punkter bekräfta vad fru statsrådet Sigurdsen sade.

Det är riktigt att utskottet fått en förmiddagsföredragning om projektet i Nordvietnam. Däremot har dock inte riksdagen informerats. Det var en hemlig föredragning.

Vidare är del riktigt att utskottet har fått en skrift om projektet efter det att avtalet undertecknats - det var ju bra del, men det var så dags dä!

Det är riktigt all man vid debatten om u-hjälpen i våras från många håll rörde sig med större siffror än 500 miljoner. Men när jag anförde siffran 500 miljoner var det därför att den uppgiften står i propositionen. Där slår "över 500 miljoner", och den siffran har legat till grund för riksdagens arbete. Den siffran kvarstår. Det är med den siffran regeringen har gått till riksdagen - icke med siffran 800 miljoner som är den i dag aktuella.

Fru Sigurdsen påstår att jag rörde mig med hemliga uppgifter från utrikesdepartementet och var det nu var ifrån. Ja, från utrikesdepartementet har jag inte några andra uppgifter i det här sammanhanget än de som fanns på slencilen som jag visade. De var från utrikesdepartementets u-hjälpsavdelning, och de var alltså hemliga-strängt förtroliga. Det är de enda uppgifter jag har pä den punkten. Jag bekräftar fru Sigurdsens uppgifter. Jag har hemliga uppgifter från biståndsavdelningen som man överiämnat till mig i utskottet.

Men uppgifterna om biståndet i övrigt i Nordvietnam harjag faktiskt fått genom att läsa tidningar, och det hoppas jag att regeringens ombud också gör för att hålla regeringen informerad.

Sedan vill jag också som en detalj säga att det inte är fråga om 8 procent av del bilaterala svenska biståndet utan 16 procent. Siffran 8 procent kommer fru Sigurdsen fram till när hon tar hela biståndet. Det är en viss skillnad.

Sedan söker fru Sigurdsen skydd genom all påstå all bakom min kritik ligger uppfattningen att Nordvietnam av politiska skäl över huvud taget inte skulle vara mottagarland. Den uppfattningen har, såvitt jag vet, icke framförts av någon med infiytande i det parti jag tillhör. Däremot har del kanske sagts att när riksdagen uttalar sig för att både Nord-och Sydvielnam bör fä bistånd - det har riksdagen faktiski sagt, jag tror det var 1970 - så bör balansen inte bli den att Nordvietnam får ta emot inemot en miljard, lillsammanlaget under fem år, plus särskilt bistånd lill den provisoriska regeringen i Sydvietnam, samtidigt som Syd-vielnams regering får la emot jag tror det var 1,5 miljoner till flyktingar frän Sydvielnam. Detta är verkligen obalans.

Herr talman! Jag läste med stor rörelse ett tal i FN häromdagen av en ledamot av denna kammare, herr Sture Ericson, där han i samband med Väridsbanken sade att multilateralt bistånd dock inte får ges till bara den ena av parterna om båda är drabbade av militära konflikter

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsindustriprojekt i Nordvietnam

5 Riksdagens protokoll 1974. Nr 122-124

Nr 122 och båda parter enligt internationella avlal skall vara likställda. Jag noterar

Torsdaeen den '' *' " multilateral hjälp han talade om i FN, Har han inte läst 14 november 1974 " svenska slalsverkspropositionen? I så fall skulle han kanske rikta

_____________ kritiken mol närmare håll.

Ang. det svenska Jag har alldeles klart för mig, fru Sigurdsen, alt Nordvietnams behov

stödet till ett är större än Sydvietnams; i varie fall var det större tidigare. Jag vet

skogsinduslriprojekt inte hur det är i dag. Jag vet också att Nordvietnam inte har på pen-
/ Nordvietnam ningslarka hjälpare som Sydvietnam haft under mänga är - Förenta sta-

terna. Den saken är alldeles klar. Del kan inte bli tal om någon jämförelse i pengar räknat mellan de båda länderna i fråga om behov. Den svenska riksdagen har säkert inte velat att uttalandet skall tolkas sä. Del måste vara en enorm skillnad, men skall det vara en skillnad som är så slor som framgår av de siffror jag nämnde - lill den ena sidan en miljard och lill den andra 1,5 miljoner lill fiyklingar, låt vara all del i ena fallet är pä fem är, i del andra pä ell år? Det kan inte vara rimligt all tolka det så. Men det är en sak vid sidan av den diskussion vi för i dag, som gäller huruvida riksdagen blivit informerad om hjälpen lill Nordvietnam och om skogsindustriprojeklel.

Jag kan inte finna annat än att DRV har kommit alt inta en särställning i svensk biståndspolitik. Jag kan möjligen ha mina funderingar om varför så har skett, men jag vill bara konstalera delta, Elt stöd för delta påstående är faktiskt att jag inte fått någon förklaring av fru Sigurdsen på vad som eljest menas med "tillgängliga biståndsmedel för detta krigshäriade land", som hon sade i interpellationssvaret. Jag vet inte att riksdagen har beslutat att tillgängliga bislåndsmedel på 800 miljoner kronor skall gå till DRV, Jag känner inte till något sådant beslut. Det är i varie fall inte anmält till utskottet att hjälpen har den storieksordningen. Jag har mött uppgiften förut, och jag blir lika förvånad varie gång jag möter den.

Jag kan alltså inte finna att regeringen har iakttagit sin informationsplikt. Jag skall lämna det konstitutionella därhän. Regeringen har inte bemödat sig om all informera riksdagen, och jag finner det i hög grad felaktigt all riksdagen icke har berells tillfälle alt diskutera avtalet när de nya siffrorna framkom och avtalet var i vardande och när det hade varit på sin plats att underslälla riksdagen överenskommelsen innan avtalet undertecknades.

Jag har lill sist bara en liten fråga. Jag har i min hand en broschyr som har kommit från SIDA, och manuskriptet är utarbetat av UD:s u-avdelning. Det slår i denna lilla nätta broschyr:

"Det är riksdagen som på förslag av regeringen fattar alla väsentliga beslut, när det gäller inriktningen och anslagen till biståndsverksamheten."

Kan man verkligen stå för det uttalandet med denna debatt i öronen? Kan man verkligen göra gällande att del är riksdagen som har fattat del väsentliga beslutet om den stora hjälpen lill Nordvietnam? 66

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr talman! Herr Hernelius lar i sitt inlägg upp frågan om obalans och hänvisar lill fördelningen av anslagen till Vietnam. Vi vet all det enligt Parisavialet finns tre parter i Sydvietnam som skall samarbeta för en nationell försoning. Det är PRR, Thieuregimen och den tredje kraften. Jag har inte hört att herr Hernelius och hans partikamrater krävt ökat stöd till PRR. Den tredje kraften har hittills saknat organisatorisk bas för att förmedla ett mera omfattande bistånd, och då återstår alltså Thieuadministrationen. Vi försöker, så långt det går, att förmedla ett bistånd till de verkligt behövande även inom Saigonområdena genom olika kanaler. Men det är inte lätt, herr Hernelius. Vi ger bidrag lill de förenade buddistkyrkorna. Eftersom vi ger bidrag till UNICEF, FN:s barnfond, bidrar vi också här. Vi ger även bidrag till Internationella röda korset. För närvarande prövar regeringen möjligheterna att öka stödet till dessa grupper genom bidrag lill FN:s fiyktingkommissarie.

Sedan har herr Hernelius funderingar över varför DRV fär biståndsmedel. Jag vill återigen hänvisa till att DRV inte behandlas på något annat sätt än övriga programländer. Riksdagen fastställer en ram, och sedan är det diskussioner mellan givare och mottagare om vad detta anslag skall användas till. Del sker i fallet DRV, i Indien, Kenya, Tanzania och alla de andra programländerna. Herr Hernelius ställer genom att läsa broschyren - jag är mycket tacksam för den uppmärksamhet vår broschyr fått, det är andra gången i dag den berörs i debatten - frågan om riksdagen är den som står för inriktningen av anslagen till vår biståndspolitik. Ja, det är riksdagen som, efter förslag av regeringen i proposition och efter eventuella motioner, fastställer anslagen för de olika länderna och för det utvecklingssamarbete som vi skall ha. Jag lycker alltså att delta är helt riktigt.

Herr Hernelius påstår att statsrådet söker skydd. Ja, herr Hernelius jag vill säga precis som jag sade lill herr Ullsten: Om det är något jag söker skydd hos när det gäller alt verkställa beslut är det de beslut som har fattats i Sveriges riksdag. Jag vill i det här sammanhanget lika väl som i den tidigare diskussionen med herr Ullsten säga att jag tycker att regeringen följt de beslut som den svenska riksdagen har fattat.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. det svenska stödet till ett skogsinduslriprojekt i Nordvietnam

Hen HERNELIUS (m):

Herr talman! Den senaste repliken gick väl förbi i alla fall, fru statsråd. Del kan ju hända efter två långa debatter. Del är väl jag som har bett alt riksdagen skall uppmärksammas mera och inte fru Sigurdsen. Det förhäller sig alltså alldeles tvärtom. Men låt oss gärna titta pä della i annat sammanhang.

I fråga om. DRV har regeringen följt riksdagens anvisningar, säger fru Sigurdsen. Jag förstår inte det resonemanget. I propositionen och i utskottsbetänkandet redovisas inga medelsanslag för liden efter den 1 juli 1975, inte ens som indikativa planeringsramar. Men det här avtalet innebär en bundenhet för en längre period och det innebär samtidigt, säger

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

0/77 ökat stöd till kommunernas barnstugeutbyggnad, m. m.

fru Sigurdsen, bara att man tar i anspråk tillgängliga medel. Vilka tillgängliga medel? Det är riktigt att på slencilen fanns uppgifter om planeringsramar för 1975/76 och 1976/77. Men ingen vill väl påstå att en sådan stencil kan utgöra underlag för riksdagens anslagsbeviljanden och för en vederhäftig debatt i riksdag och utskott - en stencil som därtill är förtrolig.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 23 Om ökat stöd till kommunernas barnstugeutbyggnad, m. m.

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för all i ett sammanhang besvara dels fru Nordlanders (vpk) den 17 oktober framställda interpellation, nr 122, såvitt nu var i fråga, till fru statsrådet Leijon, dels fru Lantz' (vpk) i kammarens protokoll för den 7 november intagna fråga, nr 325, och anförde:

Herr talman! Fru Nordlander har frågat statsrådet Leijon om bl. a. pä vilkel sätt regeringen ämnar underlätta för kommunerna all bygga ul barntillsynen och om det föreligger några planer på att i enlighet med vpk:s förslag låta staten överta utgifterna för daghemspersonalen. In-terpellationen har i denna del överiämnats till mig för besvarande.

Fru Lanlz har frågat mig om jag observerat benägenheten hos kommunerna att av ekonomiska skäl skjuta barnstugeutbyggnad på framtiden och om förhällandet föranleder något initiativ från min sida att föreslå en förlängning av anordningsbidraget för daghem och fritidshem respektive annan form till ökat stöd för denna verksamhet.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Regeringen har vidtagit en rad åtgärder under de senaste åren för alt underlätta en snabb utbyggnad av kommunernas barnomsorg. Bland de ekonomisk-politiska åtgärder som på regeringens förslag beslöts vid förra årets riksdag ingick en temporär fördubbling av de statliga anordningsbidragen lill daghem och fritidshem. Sådant fördubblat anordningsbidrag, 12 000 kronor per plats, utgår för platser som påbörjas under tiden den 15 oktober 1973-den 31 december 1974 och utgör således en del av de konjunkturpolitiska åtgärder som vidtogs förra hösten. För alt mera permanent underlätta kommunernas daghemsutbyggnad beslöts samtidigt om en kraftig höjning av det statliga driftbidraget fr. o. m. den 1 juli i år. Driftbidraget höjdes då med 1 500 kronor till 6 500 kronor per plats och år för daghem och med 750 kronor till 3 250 kronor per plats och år för fritidshem.

Dessa åtgärder har lett till en klart ökad daghemsulbyggnad under är 1974 med en särskilt kraftig igångsättning av nya daghemsbyggen under andra halvåret i år. För tiden därefter visar emellertid kommunernas uppgifter till socialstyrelsen på en nedgång i utbyggnadsplanerna.

Dessa uppgifter ger mig anledning understryka angelägenheten av en fortsatt snabb daghemsutbyggnad. Vid sidan av de höjda driftbidragen kommer den nya förskolelag som träder i kraft nästa år att få stor betydelse i della avseende. Enligt förskolelagen blir nämligen varje kommun skyldig att upprätta en särskild förskoleplan i vilken skall anges på vilket sätt och i vilken omfattning kommunen avser att tillgodose behovet av daghem och annan förskoleverksamhet under den närmaste femårsperioden. Avsikten är att dessa frågor därmed skall bli föremål för lokala politiska bedömningar på ett helt annat sätt än hittills.

Mina närmare bedömningar beträffande den fortsatta daghemsutbyggnaden och slalsbidragsfrågorna kommer i sedvanlig ordning att redovisas i den budgetproposition som läggs fram till riksdagen om två månader.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökat stöd till kommunernas barnstugeutbyggnad, m. m.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr lalman! Jag tackar socialministern försvaret på min interpellation, men jag kan inte påstå att del svar som jag fått inger förhoppningar om en snar lösning på den fråga som nu sä livligt debatteras, utbyggnaden av barnlillsynsverksamheten.

Jag är inte lika optimistisk som socialministern när han tror att den förskolelag som träder i kraft nästa är skall kunna medverka till en lösning av barntillsynsfrågan. I stället kan det bli så att de ekonomiska resurser kommunerna måste satsa pä utbyggnaden av förskolan minskar förutsättningen för en utbyggnad av barntillsynen. Detta innebär naturiigtvis inte all jag är mot beslutet om förskola. Tvärtom ansåg vpk att förskolan skulle vara obligatorisk. Men förskolans utbyggnad löser på intet sätt frågan om barntillsynen.

För många kvinnor är barntillsynen fortfarande avgörande för om de kan ställa sig till arbetsmarknadens förfogande, som det så vackert heter. Fortfarande är det kvinnorna som i de fiesta familjerna har ansvaret för hem och barn. Men samtidigt tvingas de av ekonomiska skäl ut i arbetslivet. Här finns då ingen valfrihet. Kvinnornas ansvar för hem och barn tvingar dem till arbete inom en mycket snäv sektor pä arbetsmarknaden. De måste söka inom det yrkesområde där de antingen kan få elt arbete på deltid och/eller på en arbetstid som är obekväm för andra arbetstagare.

Möjligheten lill utnyttjande från arbetsköparsidan blir stor därför alt de arbeten som står lill förfogande oftast är lågavlönade med osäkra anställningsförhållanden och utan social trygghet.

Men trots de dåliga betingelserna ökar kvinnorna i arbetskraften. Samhället drar emellertid inte konsekvenserna av delta när det gäller utbyggandet av barninstitutionerna. Förhållandet att barnen är kvinnornas egen angelägenhet tycks accepteras i stor utsträckning.

Visseriigen har daghemsutbyggnaden under innevarande är ökat, men den ökade utbyggnaden har lett till en ökad efterfrågan. Så behovet har därigenom inte minskat. I stället för att kvinnornas ökade arbetsbenä-genhei nu borde leda till en ännu kraftigare satsning från ansvariga myn-

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökat stöd till kommunernas barnstugeutbyggnad, m. m.

digheter, reducerar kommunerna de utbyggnadsplaner som man förut i stort var överens om. Motiveringen för nedskärningen är kommunernas svaga ekonomiska resurser. Ändå är det klart dokumenterat att en utbyggd barntillsyn i varie fall på sikt är lönsam även för kommunerna. Hittills har högkonjunkturerna styrt utbyggnaden av barntillsynen och därmed kvinnornas möjlighet till jobb. Det vill vi inte längre acceptera.

Långlidsplaner för barntillsynen finns redan i dag i de fiesta kommuner, behovet är man ganska väl medveten om. Men det hjälper ju inte om man sedan i budgetbehandlingen prutar planerna till hälften som skett i många kommuner i årets budgetsammanhang.

Vänsterpartiet kommunisterna har år efter år motionerat om att staten skall överta kostnaden för barnstugepersonalen, eftersom det är den tunga utgiften för kommunerna. Detta tycks i dag vara en tänkbar lösning för all snabbt täcka behovet av barnstugor. Det skulle kanske också kunna leda lill den kvalitetsförbättring som alla efteriyser och stoppa den överinskrivning på ända upp lill 25 procent som vissa kommuner laborerar med, en överinskrivning som helt går emot socialstyrelsens intentioner all överinskrivning bara skall tillämpas i katastrofsituationer.

Visserligen kan man tala om katastrof i samband med barntillsynen, men det är inte vad socialstyrelsen menar med katastrofsituation.

Socialministern understryker i sitt svar angelägenheten av en fortsatt snabb daghemsulbyggnad, och del är bra. Men om staten nöjer sig med alt kritisera kommunerna som inte bygger tillräckligt trots höjda statsbidrag och sedan kommunerna i sin tur klagar över dålig ekonomi och bristande tillgång på personal, så händer ju ingenting.

Pä det sättet försöker båda parter att dra sig undan ansvaret. Det blir kvinnorna som drabbas. Jämlikheten kan aldrig förverkligas om inte kvinnorna ges möjlighet till arbete på samma villkor som männen. En förutsättning för detta är att barntillsynsfrågan löses.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att staten måste ta det ekonomiska ansvaret för daghemsutbyggandet.

Fru LANTZ (vpk):

Herr talman! Jag skall be att få tacka herr socialministern för svaret, även om jag lika litet som fru Nordlander är nöjd med det.

Det finns i dag ungefär 800 000 förskolebarn i vårt land. Av dessa 800 000 barn har ungefär 400 000 förvärvsarbetande mödrar. Det finns för dessa 400 000 barn bara 60 000 daghemsplatser att dela på. Det finns 200 000 skolbarn på lågstadiet som också skulle behöva barnomsorg på fritidshem. För dessa 200 000 skolbarn finns del 18 000 frilidshemsplatser att kivas om.

Enligt regionplanekontoret var kön till barnstugeplatser i juni i år 34 000 för Stockholms län. I Botkyrka står 4 600 barn i kö. I Stockholm slår över 5 000 barn i kö och i Huddinge 1 000 barn.

De siffror som jag har redovisat visar på den akuta kön, den registrerade kön, och är säkeriigen inte på något sätt representativa för det behov

som verkligen finns, nämligen det latenta behovet.

De planeringssiffror som framkommit i debatten om barnomsorgsul-byggnaden är helt otillräckliga. Barnstugeulredningen talar om all år 1980 skall 50 procent av behovet av platser vara fyllt. LO-ordföranden Gunnar Nilsson påpekar att med nuvarande planering kommer bara 37 procent av behovet all tillgodoses, och delegationen för jämställdhet tror i dag all inte heller den siffran kan uppfyllas. Vad som behövs är naturligtvis en planering, en planering som tillgodoser alla behov av barnomsorg. Men det behövs förvisso inte bara en planering, det behövs konkreta åtgärder och del behövs styrmedel från statens sida för att åstadkomma en utbyggnad.

Statsminister Palme sade på facklärarnas kongress för inte så länge sedan all han var orolig för att kommunernas besparingsslrävanden kommer all gå ul över barnomsorgsutbyggnaden, och han var rädd för den nedåtgående trend som nu redovisas. Jag delar, herr talman, hans oro i detta fall.

Driftbidragen lill daghem höjdes i år lill 6 500 kronor. Samtidigt höjdes anordningsbidragel lill det dubbla mot förut, och det är nu uppe i 12 000 kronor per plats. Med denna storlek på anordningsbidragel läcks så gott som hela byggkostnaden för kommunerna. Med dessa ökade bidrag skulle kommunerna kunna bygga ul antalet plalser med 20 procent utan att det skulle medföra höjda driftkostnader.

Del är obestridligt att denna satsning lill kommunerna haft effekt -den satsning som skedde i börian av året. Under 1974 byggs fier daghem än någonsin. Men del är lika tillfälligt som de tillfälligt fördubblade anordningsbidragen lill barnstugeplatser. Planerna för 1975 och 1976 uppvisar en myckel kraftig nedgång enligt en kommunenkäl som socialstyrelsen gjort under 1974. Kommunerna planerar t. o. m. att bygga färre daghemsplatser de åren än de gjorde 1973.

Del är mol bakgrund av denna nedåtgående trend som jag har gjort en förfrågan huruvida socialministern är beredd au föreslå en förlängning av anordningsbidragel för dag- och fritidshem eller någon annan form av slöd till kommunerna för att garantera en snabb utbyggnad.

I det svar jag har fått påpekas del mycket riktigt alt regeringen vidtagit en rad ålgärder under de senaste åren för att underiälla en utbyggnad av kommunernas barnomsorg. Men de åtgärder som vidtagits är helt otillräckliga, vilkel ju också klart framgår av den akuta kösituation som kommunerna har i dag.

Det finns enligt min mening olika sätt att stimulera och garantera barnomsorgsutbyggnad.

För det första kan del ske genom all ytterligare ekonomiska garantier ställs till kommunernas förfogande från statens sida. Pä sikt är det nödvändigt all staten helt tar över kommunernas koslnader för barnomsorg. Ell krav som vpk rest är alt slalen sorri ell första led lar över personalkostnaderna, som ju uppgår till 70 procent av driftkostnaderna.

För del andra kan statliga normer reglera en garanterad utbyggnad.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökat stöd till kommunernas barnstugeutbyggnad, m. m.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökat stöd till kommunernas barnstugeutbyggnad, m. m.

Del skulle vara ett effektivt sätt att lösa utbyggnaden av barnomsorgen.

Alt låta varje barn gå i skola är i dag en självklarhet för alla människor. Ingen protesterar mot att skolan kostar pengar. Det borde vara lika självklart med rätten för alla barn - antingen de har bortaarbelande föräldrar eller ej - att fä barnstugeplals eller lekskoleplats som med rätten all gå i skola. Skolan är en god samhällsinvestering, heter del, och del är förvisso barnstugan också.

Socialministern säger sig vara medveten om nedgången i utbyggnads-taklen och vill med anledning därav understryka angelägenheten av en fortsatt snabb barnstugeutbyggnad. Hur skall det ske? Del pekas pä att de höjda driftbidragen och det faktum att vi fått en förskolelag med skyldighet för varje kommun att upprätta en särskild förskoleplan skulle stimulera kommunerna alt bygga ut snabbare. Det första kan jag hålla med om, även om jag, som jag tidigare sagt, inte anser det ekonomiska stödet vara tillräckligt omfattande. Men det andra, att bara för att kommunerna får skyldighet att planera så skulle detta faktum fä inverkan pä den faktiska utbyggnaden, tror jag är en helt felaktig förhoppning. All kunna redovisa sina behov av utbyggnad för en rullande femårsperiod är ju bara en statistisk redovisning, som i sig inte förpliktar till någon utbyggnad.

Avsikten, sägs del i interpellationssvaret, är alt dessa frågor skall bli föremål för lokala politiska bedömningar. Dessa politiska bedömningar - vill jag påstå - har vi haft hela tiden. Och det är de politiska bedömningarna som omfattas av majoriteten av våra kommunalpolitiker som lett till den horribla, katastrofala situation vi i dag har pä barn-lillsynsområdel.

Barnstugepolitik, barnomsorgspolitik är tydligen att vilja men inte kunna. Del kan jag med beklagande konstatera av det svar jag fåll i dag.

Jag skulle till slut bara vilja fråga: Hur tänker socialministern möta det allt högljuddare och alltmer påträngande krav som kommer från hundratusentals barn och föräldrar, främst dä kvinnor förslås, på att barnomsorgen byggs ut till fullo? Det räcker inte, menar jag och många med mig det kan jag försäkra, med vackra målsättningar och fagra löften, utan det behövs ett konkret handlingsprogram.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Vi är alla överens om att utbyggnaden av barnstugorna måste fortsätta i snabb takt. Del vill jag gärna återigen understryka. Men jag vill i delta sammanhang också betona kommunernas ansvar på detta område. Det är min förhoppning att de nya bestämmelserna i förskolelagen om att varje kommun fr. o. m. nästa år skall upprätta en förskoleplan skall leda till en bättre utbyggnadsplanering av förskoleverksamheten. I förskoleplanen skall anges på vilket sätt och i vilken utsträckning kommunen under den närmaste femårsperioden avseratt tillgodose behovet av daghem och annan förskoleverksamhet. Jag vill understryka att det är av största vikt att lokala politiska, fackliga och andra

organisationer deltar aktivt vid utarbetandet av förskoleplanerna och framför sina synpunkter på utbyggnaden. Jag tror, herr talman, alt detta är en väsentlig sak. Det är arbetet inom den egna kommunen och det egna bostadsområdet som i hög grad bestämmer dagshemsutbyggnaden.

Om siatens bidrag lill kommunernas förskoleverksamhet skall utgå generellt eller anknytas till exempelvis personalkostnaderna är huvudsakligen en fråga som hänger samman med bidragens sloriek. Jag vill upprepa alt driftbidragen till daghem och fritidshem har höjts i flera omgångar under senare år. Driftbidragen till daghemmen höjdes den 1 januari 1972 till 4 000 kronor, den 1 juli 1973 till 5 000 kronor och den 1 juli 1974 lill 6 500 kronor. Motsvarande höjningar har skett också när det gäller driftbidragen till fritidshem.

Del här är en viktig fråga, och jag har i mitt svar understrukit att det är angeläget med en fortsatt snabb daghemsutbyggnad.

Det bör, herr lalman, också observeras att fördubblingen av anordningsbidraget hade elt klart konjunkturslimulerande syfte; del angavs i propositionen. Ett sådani konjunkturläge har vi inte i dag.

Då det gäller den fortsatta daghemsutbyggnaden och statsbidragsfrågorna harjag redan sagt, herr lalman, att jag inte två månader före budgetpropositionen kan stå här i kammaren och i precisa former ange vad den skall innehålla. Men självfallet är de här frågorna angelägna för mig och för regeringen i övrigt.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökat stöd till kommunernas barnstugeutbyggnad, m. m.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Del är skönt att vi tydligen är ganska överens om tagen. Men ulbyggnadsplaneringen i kommunerna är det väl inget större fel på i dag, annat än att beräkningen av antalet förvärvsarbetande kvinnor inte räcker som underiag för alt fastställa behovet. Där är vi inte överens. Vi i vpk anser all barnstugor skall finnas för alla barn som vill vara där. Om kommunerna nu inte anser sig ha pengar till en tillräcklig utbyggnad, då står vi bara där,

Anna-Greta Leijon, som är bas för delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor, medger all framtiden ser dyster ul för barntillsynen, men hon tycker inte att alla beslut om barntillsyn skall läggas pä staten. Del kan väl i och för sig vara riktigt, men hon fortsätter: Det stämmer illa med alt vi på andra håll vill decentralisera beslut. Men det ställer också krav på kommunerna att verkligen prioritera barnomsorgen.

Jag förslår ärligt talat inte hur den ekvationen skall gä ihop, om inte slalen tar elt större ekonomiskt ansvar. Det framgår ju klart, eftersom regeringens stimulanspaket innebar en ökad utbyggnad under 1974, att det är ekonomin det rör sig om. Men om kommunerna bygger och sedan inte kan hålla barnstugorna i drift, vilkel också hänt pä vissa häll, har man ingenting vunnit. Tomma byggnader är ju inte ekonomiska ur någon synpunkt.

Kommunerna klagar helt riktigt över att beslut i riksdagen ökar deras ekonomiska pålagor. Det skattestopp som kommunerna drabbades av

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om ökat stöd till kommunernas barnstugeutbyggnad, m. m.

var ju framför allt till för att hjälpa de lågavlönade och barnfamiljerna, som hårdast känner det kommunala skattetrycket. Men det får inte innebära all de drabbas bakvägen genom att servicen till dem först drabbas av nedskärningar. Det är ju vad som händer med den minskade barntillsynsmöjligheten.

Nedskärningen drabbar även dagbarnvårdarna, som klagar över alt de får färre barn att vårda och därmed minskade inkomster, Dagbarnvårdarna är en av de yrkesgrupper som har osäkra anställningsförhållanden utan inkomstgaranti, som använts som regulator för kommunernas ekonomi. De skall bara ställa upp när de behövs.

Vi måste ställa krav på regeringen, och det måste vara staten som tar del ekonomiska ansvaret.

Fru LANTZ (vpk):

Herr lalman! Det är alldeles uppenbart att vi är överens i del stora hela när del gäller insikten om hur viktigt det är att barntillsynsmöjligheterna byggs ut mycket.snabbare.

Jag känner väl igen siffrorna i detta sammanhang och är myckel glad över alt man efter hand har ökat de åtaganden som staten har i förhållande lill kommunerna. Men jag tror inte att det räcker med bara ekonomiska åtgärder. Jag tror att den goda viljan hos våra kommunalpolitiker tyvärr fattas när det gäller att besluta om en utbyggnad. I valtider är det ju myckel populärt att föra fram förslag om en utbyggnad av barnsluge-verksamhelen. Men när man sitter i kommunerna fattas den goda viljan. Då är man inte längre beredd att skriva på de paroller som man har ställt upp till val med.

Delegationen för jämställdhet har sagt att vi måste vädja lill kommunerna att göra ekonomiska omprioriteringar. Jag tillhör dem som är beredda att göra sådana omprioriteringar. Jag vill prioritera barntillsyns-utbyggnad före en mil ny motorväg och pä det viset få över 4 000 daghemsplatser. Men jag är tyvärr ganska ensam om att vilja göra den om-prioriteringen. I stället för att skaffa ett nytt Viggen-fiygplan anser jag också alt man skulle bekosta 1 000 daghemsplatser.

Jag tror inte all del förhållandet all vi har fäll en förskolelag leder lill några konkreta åtgärder bara för alt man har ålagt kommunerna alt planera. Del är ju inget nytt fenomen att man planerar i kommunerna. Del har vi gjort så länge som jag har suttit i den sociala centralnämnden i Huddinge och tidigare i barnstugestyrelsen, som den hette. Under tio år har vi planerat och beräknat behov kors och tvärs. Men del har ju inte lett till någon nämnvärd utbyggnad.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag vill ännu en gång understryka angelägenheten av en fortsalt snabb utbyggnad. Detta är ett område som i dag och för framliden är så väsentligt att stora ansträngningar måste göras för en kraftfull fortsatt utbyggnad.

Samhället - i det här fallet staten - har ju också gjort insatser. Jag har, herr talman, tidigare nämnt några siffror, och jag skall inte upprepa dem. Men resultatet framgår av ett par andra siffror. Antalet plalser i daghem är 1970 var 33 000. Vi har nu är 1974 närmare 63 000 plalser.

Men brislen pä daghemsplatser är stor på många häll, och de redovisade planerna för 1975 och 1976 har ju också oroat oss.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att del jag här i kammaren har strukit under, nämligen kommunernas skyldigheter att upprätta förskoleplaner, är väsentligt. Och det nya i delta är ju framför allt alt organisationerna - de politiska partierna och organisationerna i kommunerna - direkt skall ha ett engagemang och också ta ett ansvar för att dessa frågor i kommunen verkligen får den placering och prioritering som de sannerligen behöver ha.

Detta är någonting som jag tycker att fru Nordlander och fru Lantz skall observera, för del är viktigt och väsentligt. Meningen är att man skall upprätta de här planerna för en tid av fem år, och det kommer att styra mycket av utvecklingen i fortsättningen.

Alt jag sedan några månader före budgetpropositionens framläggande inte kan gä in pä statsbidragsfrågorna vill jag bara ånyo understryka. Men alla goda krafter, herr talman, bör sättas in för att ute i kommunerna ge den fortsatta utbyggnaden all den stimulans som är möjlig.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. fjärrbusstrafl-ken i Norrlands kustområde

Fru LANTZ (vpk):

Herr lalman! Socialministern nämnde all 1970 hade vi 33 000 dag-hemsplalser. Jag har en annan siffra: 1968 skulle vi ha behövt 270 000 daghemsplalser. Det är en viss differens mellan dessa siffror som säger en del om hur långt bakefter vi kommer.

Socialministern påpekar ånyo att han anser en snabb utbyggnad angelägen. Då skulle jag återigen vilja fråga: Är man beredd att ge de ekonomiska garantier som måste ges till kommunerna för att en sådan utbyggnad som vi tydligen är överens om och som behövs skall komma till stånd? Och eftersom jag inte tror att viljan finns hos våra kommunalpolitiker frågar jag också: Är man beredd all från regeringens sida förorda en central styrning i denna fråga?

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 24 Ang. fjärrbusstrafiken i Norrlands kustområde

Herr kommunikalionsminislern NORLING erhöll ordel för all besvara herr Nordins (c) den 16 oktober framställda interpellation, nr 89, och anförde:

Herr talman! Herr Nordin har frågat om jag är beredd all medverka till dels att allmänheten i de områden som avses i interpellationen tillförsäkras en fullgod service beträffande fiärrbusstrafik, dels alt trafik-

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. fjärrbusstrafiken i Norrlands kustområde

tillstånd lämnas på sådant sätt all mindre företag inte missgynnas och därvid uttala all krav på sammanläggning av förelag inte ställs som villkor.

Den trafik som åsyftas i interpellationen är s. k. veckoslutslrafik, och herr Nordin nämner särskilt veckoslutstrafiken mellan Norrland och Stockholm.

1 propositionen 1972:81 hade jag anledning all erinra om vissa uttalanden i samband med tillkomsten av förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. och all ge uttryck för min uppfattning om hur dessa inverkade på bedömningen av veckoslutstrafiken. Jag förordade också i propositionen en mindre restriktiv tolkning av yrkestra-fikförordningen när det gäller att meddela tillstånd till veckoslutslrafik.

Genom att riksdagen godkände propositionen i denna del blev del fastslaget all den s. k. veckoslutstrafiken, som i stor utsträckning drivits med stöd av tillstånd till beställningstrafik, är att anse som linjelrafik och därför kräver linjetrafiklillsländ. Vidare öppnades vissa möjligheter för andra än SJ och redan etablerade linjetrafikförelag all driva veckoslutslrafik.

För alt underlätta en anpassning till den nya situationen beslöt Kungl. Maj:t den 22 september 1972 alt den som utfört veckoslutslrafik med stöd av beslällningstrafiktillstånd och som ansökt om linjetrafiklillsländ före den 1 november 1972 får fortsätta med trafiken lill dess hans ansökan blivit slutligt prövad.

Ell stort antal ansökningar om linjetrafiklillsländ avseende veckosluts-trafik har ingivits och prövats av länsstyrelserna. Av dessa har Kungl. Maj:l i ett beslut den 28 juni 1974 efter besvär avgjort ell trettiotal, som gäller trafiken mellan Norrland och Stockholm.

Som en bakgrund till detta beslut vill jag erinra om att del i de aktuella relationerna sedan länge finns en veckoslutslrafik, som drivs i samarbete mellan de etablerade linjetrafikföreiagen. De betecknas i beslutet den 28 juni "samtrafikföretagen". Därutöver har - i synnerhet under senare är - tillkommit en rad förelag som drivit trafiken med slöd av enbart tillstånd lill beställningstrafik. Det var ansökningar från bl. a. dessa senare förelag som avgjordes genom beslutet.

Ett bifall till samtliga ansökningar hade inneburit veckoslutslrafik mellan Norriand och Stockholm av ell trettiotal olika förelag. Även om del finns ell betydande irafikunderiag måste en sådan uppspaltning av tillstånd uppenbart medföra en orationell driflstruklur och ett dåligt utnyttjande av tillgängliga resurser. En rationell drift och rätt avvägda resurser är väsentliga förutsättningar för att trafiken skall kunna fungera under irafiksäkra former och med en sund prissättning, men också för all kravet pä tillfredsställande arbetarskydd och anställningstrygghet skall tillgodoses.

Del förelåg därför inte förutsättningar för bifall till de gjorda ansökningarna. Lösningar för att tillgodose trafikbehoven får i stället utformas på annat sätt, och i Kungl. Maj:ts beslut redovisas tvä alternativ. Det

ena är all förelag som önskar utföra trafiken och är lämpliga härför sammanför behövliga resurser i ett gemensamt företag, som i egenskap av irafikulövare driver trafiken och ansvarar för trafikutövningen. Elt sådant gemensamt förelag måste ha de resurser i fråga om fordon och egen administration och personal som behövs. Om ett sådant förelag kommer lill sländ anses i beslutet förutsättningar föreligga för att meddela del linjelrafiktillstånd i de aktuella relationerna. Det andra alternativet är en utbyggnad av veckoslutstrafiken inom ramen för samtrafikföretagens verksamhet och med utnyttjande av de utomstående företagens resurser. Detta innebär alltså alt de utomstående förelagen som entreprenörer eller i annan samarbelsform ställer behövliga resurser lill samtrafikföretagens förfogande som ett komplement till deras samtrafik och inordnad i denna. 1 beslutet förutsätts alt en lösning enligt något av angivna alternativ skall kunna vara klar till utgången av februari 1975.

Ansvaret för de överläggningar och åtgärder som behövs för en lösning enligt angivna riktlinjer åvilar enligt beslutet i första hand de ifrågavarande företagen själva. Genom att länsstyrelserna har ansvaret för ett ändamålsenligt anordnande av trafiken är det emellertid väsentligt alt länsstyrelserna redan frän börian tar del i arbetet. Eftersom det är fråga om all välja en övergripande trafiklösning som berör flera olika relationer understryks vikten av att samordningen länsstyrelserna emellan får en effektiv form, lämpligen genom en för ändamålet bildad samarbetsgrupp.

De i beslutet förutsatta överiäggningarna har inletts, och flera sammanträffanden mellan företrädare för länsstyrelserna och trafikutövarna har ägt rum.

Som framgår av min redogörelse har ett av de viktigaste syftena med beslutet varit just att tillförsäkra allmänheten en tillfredsställande ira-fikförsörining. Beslutet innebär inte någon form av monopolisering. Tvärtom lämnas här utrymme för mindre företag att i fråga om veckoslutstrafiken utefter Norrlandskusten gå samman och verka i en form som kan göra dem konkurrenskraftiga och effektiva genom möjligheten till ell rationellt utnyttjande av de samlade resurserna.

Sammanfattningsvis vill jag uttala att jag är övertygad om att en lösning av veckoslulslrafiken enligt de i beslutet angivna riktlinjerna kommer all vara lill gagn för den resande allmänheten, trafikutövarna och de i företagen anställda.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. fjärrbusstrafiken i Norrlands kustområde

Hen NORDIN (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka- kommunikationsministern för del utförliga svarel på min interpellation.

Problemet med veckoslulslrafiken är naturligtvis av principiell natur, men det illustreras bäst med praktiska exempel, så som jag gjort i min interpellation. Mitt exempel gäller två ångermanländska irafikförelag. Det ena. Bröderna Lindström i Husum, liggeri det järnvägslösa området mellan Umeå och Örnsköldsvik. Det andra är Byberg & Nordin, Nordingrå, som ligger i det järnvägslösa området mellan Örnsköldsvik och Kramfors.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. fjärrbusstrafiken i Norrlands kustområde

Båda företagen är gamla och seriöst arbetande och absolut inga pi-ralföretag. Båda företagen bedriver jämsides med veckoslutslrafik även lokal linjetrafik och handhar skolbarnstransporter. Båda företagen var tidigt ute - kanske t, o, m, först med att etablera fjärrbusstrafik pä Stockholm - på den här aktuella sträckan. Båda företagen har en modern vagnpark, en ansvarskännande ledning och en kunnig personal. Båda företagen har kunnat uppvisa en mycket god beläggning på sin Stockholmstrafik.

Båda företagen har haft länsstyrelsens stöd. Inga klagomål från resenärerna har hörts. Min.egen kommun, Örnsköldsvik, har fiera gånger engagerat sig i uppvaktningar inför statsrådet för att stötta Bröderna Lindström i Husum, som ligger inom vår kommun. Men detta och det faktum att statsrådet vidimerat att trafikunderiaget finns, har ändå inte räckt lill. Tur efter tur har Indragits på grund av kommunikationsdepartementets handläggning av ärendet. Det har t. o. m. inträffat att ell annat, större företag erhållit tillstånd i stället. Frågetecknen hopar sig!

I sin tidigare handläggning och i sitt svar i dag har statsrådet Noriing gång efter annan kommit in på att flera irafikutövare skall sammanföras i ett gemensamt företag,,alternativt att de små skall vara underentreprenörer till de större. Vad finns det för motiv till detta? Jag hoppas att statsrådet inte är fingen i den, speciellt bland socialdemokrater, omhuldade filosofin att vad, som är stort är bra, och vad som är större är ännu bättre. Jag hoppas att statsrådet i stället vill medverka till att de resurser som finns i de här företagen i form av kunnig personal och dyrbara fordon blir effektivt utnyttjade. Här rör det sig ändå om 14 fordon och sysselsättning för ett trettiotal personer.

Låt mig särskilt betona att resenärerna i dag kräver inte bara låga biljettpriser utan också en god service. Bevisligen är servicen bäst hos företag i den här aktuella storleken - de står till tjänst med bokning vardag som helgdag fram till bussens avgång. Och ortsbefolkningen vill och bör få vända sig till ortens företag.

Slutligen måste jag fråga om de påtryckningar som statsrådet gjort och gör i sammanläggningssyfte beträffande bussföretagen har något slöd i tidigare uttalad målsättning. I propositionen 1972:81 sades ingenting om detta. Inte heller i riksdagsbeslutet i maj 1972.

När statsrådet nu säger sig vara övertygad om att en lösning av veckoslulslrafiken enligt de i beslutet angivna riktlinjerna kommer att vara till gagn för den resande allmänheten, trafikutövarna och de i företagen anställda, så måste jag konstatera att statsrådets svar inte övertygar mig, inte trafikutövarna och inte heller personalen. Jag hade nog väntat någon strimma av hopp, särskilt rried tanke på den stolla deklarationen i propositionen 1972:81 där det hette: "Målet för den statliga trafikpolitiken är att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning lill lägsta möjliga kostnader och under former som medger effektivitet och en sund utveckling av trafikmedlen."

Herr kommunikalionsminislern NORLING:

Herr lalman! Jag vet inte hur djupt in i det beslut som regeringen fattade i slutet av juni herr Nordin har forskat. Av det inlägg som han levererade här fick jag tyvärr den uppfattningen att han inte har läst beslutet över huvud taget.

Del är nästan ofattbart att tänka sig, herr talman, att man efter det beslutet och dess innehåll kan gå upp och'göra ett sådant svepande och allmänt inlägg som herr Nordin här gjorde. Därför frågar jag mig, herr talman, i vilken del jag skall börja den här diskussionen och om det över huvud taget är någon mening med att ta upp tiden med att informera herr Nordin om vad det är som vi har beslutat.

Men del kanske trots allt ändå är nödvändigt, eftersom okunnigheten är allas fiende. Jag tar mig därför friheten, herr talman, att något försöka med vad jag skulle vilja kalla en elementär undervisning i vad 1972 års beslut och regeringens beslut av den 28 juni i år innebär.

Innebörden av 1972 års beslut har diskuterats i skilda sammanhang, och olika synpunkter har naturiigtvis förts fram. Man har t. ex. velat göra gällande att jag i propositionen fört fram en ny tolkning av begreppet linjetrafik, närmare bestämt när det gäller kravet på att trafiken skall vara regelbunden. Låt mig fl understryka att jag den gången bara erinrade om förarbetena till 1940 års yrkestrafikförordning. Någon ny innebörd av förordningen var det alltså inte alls fråga om; inte heller var det en tolkning som på något sätt stod i strid med den domstolarna hade till-lämpat - det finns såvitt jag vet inget domstolsutslag som ger uttryck för annan tolkning än den jag förordade och som riksdagen godkände. I stället finns det från tiden före propositionen 1972 ett par fällande domar, som helt överensstämmer med slutsatserna i 1972 års proposition.

Det har också sagts att 1972 års beslut här i kammaren skulle innebära en åtstramning i fråga om myndigheternas hållning till veckoslutstrafiken - herr Nordin var bl. a. inne på det. Det är sannolikt, herr Nordin, att beslutet fick den effekten beträffande den olagliga trafiken. I så fall hälsar jag det med största tillfredsställelse. Den principiella inställningen i beslutet var emellertid att man borde vara mindre restriktiv vid tillståndsgivningen - i motsats till vad herr Nordin här säger var innebörden således att man skulle vara mindre restriktiv vid tillståndsgivningen. Jag har understrukit del vid olika tillfällen, och jag finner anledning betona att riksdagens godkännande av mitt förslag 1972 varit en förutsättning för att regeringen nu i beslutet den 28 juni i år skulle kunna gå med på att låta yiteriigre företag - utöver de s. k. samtrafikföretagen - driva veckoslutslrafik på Norriand.

Herr Nordin har i interpellationen tagit fram vissa exempel, som han här också gick litet närmare in på, där regeringens beslut av den 28 juni enligt hans mening gett mindre lämpliga resultat. Vi kan kanske inte här gå in på detaljerna i detta omfattande och i vissa avseenden komplicerade beslut, men vi bör hålla i minnet att beslutet är av interimistisk karaktär i den meningen, att det nu ankommer på bl. a.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. flärrbusstrafi-ken i Norrlands kustområde

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. flärrbusstrafl-ken i Norrlands kustområde

länsstyrelserna att besluta om trafikens anordnande efter de riktlinjer som regeringen dragit upp.

De problem som herr Nordin tar upp torde hänga samman med bestämningen av begreppet veckoslutstrafik. Innebörden av det uttrycket måste slås fast, eftersom del endast är i fråga om sådan trafik som myndigheterna i enlighet med 1972 års proposition skall tillämpa en mindre restriktiv tillsländsgivning. Det förhållandet understryks i regeringens beslut av den 28 juni i år. Såsom också framgår av propositionen utgör veckoslulslrafiken på längre sträckor ofta ett viktigt komplement lill den mera reguljära linjetrafiken och tillgodoser ett angeläget behov. Det framhålls också att avvägningen mellan dessa två former av trafik måste ske med beaktande av den traditionella linjelrafikens behov och med hänsyn till de trafikanter som är i behov av en sådan trafik.

Dessa förhållanden understryker vikten av att veckoslulslrafiken tidsmässigt avgränsas till att avse just veckosluten. Här tangerar vi framställningar från ett av de företag herr Nordin tagit upp i sin interpellation. I samma riktning -alltså avgränsningen till veckosluten - talar den omständigheten att veckoslulslrafiken särskilt koslnadsmässigt bygger på alt i trafiken insätts överskottskapacitet i form av fordon och andra resurser som under mellanveckodagarna binds i bl. a. skolskjutsverksamhet och reguljär linjetrafik.

De förhållanden som jag här redovisat, och som för övrigt framgår av interpellationen, åberopas i regeringens beslut som grund för alt begreppet veckoslutstrafik ges en restriktiv tolkning, Elt generellt uttalande om vilken trafik som med hänsyn till avgångstider och ankomsttider bör hänföras till veckoslutstrafik ansåg vi emellertid inte vara möjligt. För de längre relationerna måste beaktas att uppehållet på besöksorten under veckoslutet varar så länge att det föreligger motiv för resan.

Med utgångspunkt i dessa överväganden skedde vid beslutet en prövning frän fall lill fall. Svårigheten för elt enskilt företag att ordna sin trafik rationellt med de begränsningar som veckoslutsbegreppet uppställer visar också på behovet av en samordning av trafikinsatserna. Herr Nordin delar sin oro med en oro som har framförts från bussägarhäll inför de problem som kan uppkomma när det gäller att anpassa Irafikutbudet lill den sanering som nu sker av veckoslutstrafiken. Regeringen har i ett par omgångar beaktat detta, trots att det egentligen är fråga om att stoppa en sedan många år tillbaka olaglig trafik. Det är det som det har gällt. Vårt syfte är att styra utvecklingen in i rätta banor, och vi har inte något intresse av att över en natt ändra denna bild. Därför beslöts i september 1972, som jag sade i mitt skriftliga svar, att de som redan bedrev veckoslutstrafik skulle fä fortsätta till dess att ansökningarna om tillstånd lill trafiken hade prövats slutligt. Bakom den här mjuka linjen ligger ett starkt intresse frän vår sida all undvika en försämring för den resande allmänheten genom alltför snabba förändringar som inte ger lid för anpassning.

Man kan sedan, som herr Nordin gör, fråga sig vad meningen är bakom

tanken all bilda allt större och större företag. Man har från vissa håll gjort gällande att regeringens beslut av den 28 juni 1974 tvingar fram storbolag och hindrar små företag. Man talar om att ett eller ett par av de redan befintliga företagen hade kunnat fl tillstånden i stället. Jag nämnde i mitt svar att det fanns ett 30-tal förelag som alla ville driva veckoslutslrafik mellan Stockholm och olika samhällen på Norriands-kusten. De fiesta -jag hoppas även herr Nordin - vill väl ändå hålla med mig om alt vi inte kan ha 30 olika tillståndsinnehavaré för trafik utefter Norriandskusten. En sådan ordning skulle omöjliggöra all trafikplanering. Del var inte heller möjligt att välja ut ett par av dessa förelag och ge dem tillstånd. Det hade varit högst osmakligt. Ett sådant förfarande skulle i fiertalet fall blivit helt godtyckligt och självfallet upplevts som djupt orättvist av dem som inte fick tillstånd. I stället valdes en lösning som i olika alternativ ger alla chans att vara med, om de vill samverka och della i en seriös trafik utefter Norriandskusten. Ingen är uteslängd.

Jag har, herr talman, med detta ganska långa inlägg sammanfattningsvis velat säga att det beslut som regeringen fattade i juni i år utifrån propositionen 1972:81 har haft och har ett enda syfte: att få en för den resande allmänheten riktigt ordnad och så långt möjligt prisbillig, tra-fiksäker och miljövänlig veckoslutstrafik med buss utefter Norrlandskusten. Jag hoppas - och är ganska övertygad om - att herr Nordin ändå omfattar de värderingarna när han diskuterar denna viktiga fråga.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. flärrbusstrafl-keni Norrlands kustområde

Hen NORDIN (c):

Herr lalman! Kommunikationsministern och jag kan ha delade meningar om flera saker i detta sammanhang - det torde den hittillsvarande debatten ha visat. Men jag vill gärna deklarera att jag i ett avseende inte har någon annan mening än kommunikationsministern. Det gäller del beslut som riksdagen fattade 1972 och i vilket det sades att den ditlillsvarande beställningslrafiken, som äger rum under veckosluten och som har en viss turtäthet, i fortsättningen skulle betraktas som linjelrafik. Tillstånd för denna trafik skall meddelas efter ansökan. Det sade riksdagen, och det har jag naturiigtvis läst. Det beslutet står fast.

Propåerna i delta sammanhang väckte rätt stor oro på sina håll: hos resenärerna och hos företagen. Ulskottel mildrade som bekant propositionens förslag något. Jag vill också erinra om att kommunikationsminister Noriing själv inledde debatten i riksdagen i maj 1972. Han ville dä lugna de oroliga känslorna genom att säga följande:

"Åtskilliga av de företag som driver kompletterande trafik av det slag som jag nu beskrivit kan bedömas ha möjlighet att utöva trafiken även i de former som krävs för linjetrafik." Detta är, tillade herr Noriing, "en uppmjukning jämfört med nuvarande praxis-att den i 12 § inskrivna förtursrätten inte får utgöra hinder mot att man lämnar linjetrafiktillstånd även till annat förelag än det som redan nu driver linjetrafik med järnväg eller buss i samma relationer".

6 Riksdagens protokoll 1974. Nr 122-124

Nr 122 Sedan sade herr Noriing på samma sätt som han sagt i dag: Vi är

Torsdaeen den '"' " '' monopolisera veckoslutstrafiken; valfrihet skall råda.

14 november 1974 självklart att de här företagen och de berörda resenärerna kände

--------------- sig lugnade. Naturiigtvis blir man då desto mera oroad när man nu möter

Ang. postseiyicen åt en ny tanke som del inte sades elt knäpp om 1972, nämligen att för-
landsbygdsbefolk- utsättningen för tillstånd skulle vara sammanläggning av förelag. I in-
ningen terpellalionssvaret fick jag inte något svar i det avseendet. Nu har kom-

munikationsministern i sitt andra inlägg kommenterat della. Möjligen kan jag tolka del så, att kommunikationsministern är på det klara med all del här är en allvarlig sak. Den betraktas som allvarlig av dem som drabbas. Del är inte populärt, och det är sannolikt all vi får anledning all föra en ny debatt om detta.

Jag vill för övrigt i della sammanhang inte fästa mig så myckel vid vad som är gjort - detta är ju inte någon dechargedebatl - ulan jag är mera ute efter att fä höra vad som skall ske. Men skulle vi inte lill sist bara kunna säga att den dialog som vi fört i alla fall har visat att det finns anledning alt ta sig en närmare funderare på den framlida preciseringen av de principer som gäller för linjelrafiktillstånd för veckoslutstrafik? Vore del inte skäl att riksdagen fick tillfälle att säga sin mening innan den framlida marschriktningen blir definitiv?

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 25 Ang. postservicen åt landsbygdsbefolkningen

Herr kommunikalionsminislern NORLING erhöll ordel för att besvara herr Nilssons'\ Agnäs(m)den 16 oktober framställda inierpellalion. nr 100, och anförde:

Herr lalman! Herr Nilsson i Agnas har frågat mig vilka åtgärder jag planerar för all åstadkomma bällre rättvisa mellan landsbygdens befolkning och befolkningen i tätorter och städer vad avser postservice.

Jag har tidigare vid olika tillfällen här i riksdagen redogjort för den postala servicen på landsbygden och hur denna service successivt utvecklats och förbättrats.

Herr Nilssons fråga föranleder mig emellertid all ånyo redogöra för de serviceformer som är aktuella.

Den helt övervägande delen av landsbygdsbefolkningen har nu post
gång varje vardag. Inom ramen för en i sin helhet självfinansierad post
rörelse har postverket möjlighet alt ulföra tjänster som i förelagseko
nomisk mening inte är lönsamma. Jag vågar påslå all postverkets ser
viceformer är generösa framför allt i glesbygden. Som alllid måste dock
en avvägning göras mellan rimliga krav på servicenivå och de stigande
koslnader som en personalinlensiv verksamhet som postverkets fått vid
kännas under senare är.. På landsbygden har man successivt fått söka
82 sig fram lill nya serviceformer för alt kunna bibehålla och förbättra post-

servicen trots ökande kostnader.

När herr Nilsson säger att postverkets indragning av postkontor och lantbrevbärarlinjer är ett exempel pä en fortgående försämring av landsbygdens service är delta inte riktigt. Det är i stället så, att när mindre postanstalter pä landsbygden avvecklas, de i allmänhet blir ersatta med just lanibrevbäring.

Tidigare var det naturligt att allmänheten fick uträtta sina poslärenden vid en fast postanstalt av något slag. Ett syslem av enbart fasta postanstalter är dock inte så fiexibelt på landsbygden att del utan vidare kan anpassas till ändrade förhållanden vad beträffar hushållsunderiag, avstånd till postanstalt m. m. Del ligger dä nära lill hands all söka utveckla någon sorts rullande poslanslalt. Lantbrevbäraren ger numera en sådan rörlig postservice.

Övergången till lanibrevbäring innebär vanligen betydande fördelar för de berörda hushållen. Dessa får sin post hemburen och behöver ej färdas till postanstalt för att kunna hämta värdeförsändelser, skicka paket, hämta ul pengar osv. I många fall får också kunderna sin post tidigare än när de betjänades av en mindre poslanslalt.

Lantbrevbäringsnätet har successivt byggts ut och omfattar nu ca 190 000 km. Sedan år 1960 har ca 105 000 hushåll, som tidigare inte haft någon postuldelning, fått lanibrevbäring. Ytteriigare ca 142 000 hushåll har under samma lid fått annan förbättring av servicen, t. ex. kortare avstånd till sina postlådor i samband med att befintlig lanibrevbäring sträckts ut. För närvarande betjänas ca 605 000 fasta och ca 185 000 tillfälliga hushåll genom lanibrevbäring.

När lantbrevbäringen byggs ul ersätter den, som jag nyss nämnt, i väsentlig grad befintliga fasta poslanordningar - t. ex. postslationer och postombud - medan den postutdelning som eventuellt redan finns inom området inlemmas i den nya lantbrevbäringen. Härigenom kan utbyggnaden och serviceförbättringarna genomföras ulan kostnadsökning för postverket och dess kunder. Jag vill i sammanhanget framhålla att postverket i samtliga omorganisationsfall inhämtar de berörda kommunernas synpunkter och informerar den berörda allmänheten, innan någon omläggning av postservicen genomförs. De synpunkter och önskemål som då kommer fram blir beaktade tillsammans med verkets personella och organisatoriska krav, innan postverket fattar sina beslut.

Utbyggnaden av lantbrevbäringsnätet har möjliggjorts genom att lantbrevbäringen successivt motoriserals. Numera används bil pä nära 99 procent av linjelängden. Lantbrevbäringen har allmänt fungerat till belåtenhet, och några önskemål om återgång till den gamla ordningen med fast poslanslalt har, med något enstaka undanlag, inte förts fram.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla att kravet på hushälls-underlag för inrättande av lanibrevbäring successivt sänkts. Före är 1956 krävdes 10 hushåll per km, 1956 sänktes detta krav till 3 ä 4 hushåll, och från 1966 gäller kravet 2 hushåll per km. En ytterligare sänkning skulle medföra en orimlig ökning av postverkets årliga kostnader för

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. postservicen dt landsbygdsbefolkningen

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. postservicen åt landsbygdsbefolkningen

landsbygdsdistributionen i förhållande till de serviceförbättringar som därigenom kunde vinnas, även om man bortser från den befolkningsminskning som successivt har ägt rum på landsbygden.

Inom områden där bebyggelsen är så gles all underlag saknas för lanibrevbäring betjänas kunderna i allmänhet genom postväskbefordran. Genom postväskor utväxtas i stort sett alla slags försändelser. Värdeförsändelser och medel för utbetalningshandlingar utsänds för närvarande först sedan vederbörande avi eller utbetalningshandling inkommit till postanslalien kvitterad. Postverket undersöker om del bl. a. med hänsyn till säkerhetsaspekterna är möjligt att skicka ut pengar och värdeförsändelser lill postväskkunderna samma dag utbetalningshandlingarna respektive försändelserna ankommit till postanstalten. Ett sådani förfarande skulle innebära en påtaglig serviceförbättring för postväskkunderna.

Ett verksamt tillskott till landsbygdens postservice är vidare, att postverket sedan något år tillbaka börjat inrätta ett nytt slag av poslanordning pä landsbygden, nämligen s. k. poslställe.

Postställe inrättas bl. a. för att när så behövs komplettera den utbyggda lanibrevbärarservicen. Härigenom kombineras fördelarna med lantbrevbäringen - i form av hembäring av post och möjlighet att utan all uppsöka postanstalt kunna uträtta samtliga postärenden - med att de kunder som så önskar eller som någon gång inte hunnit passa lantbrevbäraren kan fä sin postservice mellan fasta tidpunkter i en bestämd lokal. Poslställe kan också inrättas för att självständigt betjäna en mindre tätbebyggelse inom ett område där underiaget - minsl ett 40-tal sammanliggande hushåll - inte är tillräckligt för en postanstalt eller för lanibrevbäring.

Pä orter som tidigare betjänats av postombud och som nu får postställe blir det en märkbar förbättring för kunderna, eftersom man vid poststället också kan uträtta bankärenden, vilket i regel inte är fallet hos postombud.

I januari i år träffades överenskommelse mellan socialstyrelsen och poststyrelsen om s. k. särskild landsbygdsservice åt kommunerna. Delta innebär att lantbrevbärarna kan ombesöria varudistribulion ål kunder på landsbygden samt fungera som kontaktman mellan boende utmed lantbrevbäringslinjen och kommunen. Kommunerna har visat stort intresse för denna service.

Med det sagda har jag velat påvisa alt det inom postverket bedrivs en kontinuerlig verksamhet i syfte att genomgående förbättra servicen för invånarna på landsbygden. De åtgärder som postverket därvid vidtar ligger enligt min mening väl i linje med de regionalpoliliska mål som riksdagen ställt upp.

Hen NILSSON i Agnas (m):

Herr lalman! Jag lackar kommunikationsministern för svaret. Del är oerhört utförligt, och bara att läsa upp det är en prestation. Del är elt helt kompendium av vad som man från departementet anser har skett på del här området. Jag är också övertygad om statsrådets positiva inställning i den här frågan och om hans uppriktiga intresse av att del

skall bli bra förhållanden.

När vi beslutade om regionalpolitiken för ett par år sedan talades det om att man i göriigaste mån skulle se till att alla delar av landet fick sä bra service som möjligt. År 1973 pä sommaren gjordes en enkät i vissa områden i Västerbottens inland, där vi frågade vilket man ansåg vara mest omistligt: affären, butiksbussen eller posten. Svaret blev, vilket var överraskande för oss, att del inte var affären utan posten. Jag träffade då människor som påstod att de i samtal med en postmästare i ett visst område hade fått höra, att det t. o. m. kunde tänkas att de skulle bli tvungna att själva hämta posten i tätorten därför att de bodde så till att del var omöjligt att för en rimlig kostnad komma ut med den. De hade bott där i alla tider, och postservicen hade fungerat bra tidigare. Nu skulle det även dras in busslinjer osv., och man oroade sig över all postservicen försvann.

Sedan jag läst svaret måste jag uppfatta det som att kommunikationsministern i stort sett är nöjd med utvecklingen. Han medger att alla hushåll inte har daglig postgång, men att det är mycket få som inte har det. Jag tror alt detta är riktigt. I svaret talas det oupphörligen om förbättring. Ordet förbättring används mycket ofta. Jag får därför en känsla av all det anses att det som går att göra i stort sett är gjort med undantag av del som nämns på sista sidan i interpellationssvaret om att postställena kanske kan utvecklas. Det samarbete med annan service som lantbrevbärarna har och som är under prövning, anser jag också är myckel bra.

Förhållandena på postservicens område upplevs på många ställen som hämmande för utvecklingen, även där man har kommit bort från en negaliv trend i fråga om befolkning och inte längre har en avfolkningstrend. Man märker dock att för vissa personer som skulle vilja komma tillbaka och bosätta sig ute på landsbygden i stället för att bo i staden och arbeta är poslförhållandena det avgörande. Därför hade jag hoppats att man från samhällets sida hade kunnat vara ännu mer positiv än det här svarel visar.

Det står på s. 1 i svaret om generositeten, de rimliga kraven på servicenivå och stigande kostnader. Jag tror att de flesta människor som nu bor i Stockholm eller andra tätorter skulle, om de försökte bo i de områden det här gäller, säga att det är fantastiskt stor skillnad, att det inte finns någon jämlikhet. Även jag medger att man inte kan kräva samma service på alla områden, i storstaden och ute i Lyckselebygden, som det varit debatt i tidningarna om det senaste året just med anledning av posten. Men när det gäller kostnader tror jag att samhället skulle vara benäget alt ta större sådana för att just understryka jämlikheten.

På s. 2 behandlas den fasta postanstalten. Det vore naturligt att få uträtta poslärendena där. Vi måste nog erkänna att det skett en försämring. Det var bra med fasta postanstaller, och jag tror att man i vissa fall kunnat behålla postanslalien längre än som skett och kanske för alltid. Här skulle man kunnat gå in med medel från annat håll om

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. postservicen åt landsbygdsbefolkningen

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. postservicen åt landsbygdsbefolkningen

det nu skall hållas sä hårt pä att poslen skall bära sig. Jag tycker att människorna här, som visseriigen inte betalar högre porto men som bor pä platser där det i övrigt är dyrt att leva, skulle kunna få ett tillmötesgående på detta område. Det är naturligtvis inte herr Noriings område men vi får tänka på budgeten som en helhet i landet.

Vad jag ställer mig mest frågande inför är fördelarna av övergången lill lanibrevbäring för de berörda hushållen. Det har blivit så här i landet alt i de fiesta familjer arbetar både man och hustru och då kommer lantbrevbäraren sina regelbundna turer på en tid när man inte är hemma. Han stoppar poslen i brevlådan. Men han har också skyldighet, har det upplysts mig, att någon dag i veckan komma in i hemmet även om det ligger en bit från vägen han kör. Det är ofta mycket svårt att passa honom. Det har man sagt mig i både Norrland och Västsverige sedan man läst denna interpellation - man tycker inte att denna lösning är så bra. Är del då väldigt långt till närmaste fasta postanstalt upplever man det som mycket negativt.

Alla siffror som står här är mycket intressanta om hushållen etc, men jag skall inte gå in pä dem. På s. 3 står del alt man inte har något önskemål om återgång lill den gamla ordningen med fasta postanstaller utom i enstaka undantagsfall. Det lycker jag är en myckel egendomlig uppgift. Jag tror att den är riktig men det måste råda olika uppfattningar på olika områden. Jag har nämligen även i mitt vanliga arbete en hel del resor att göra och jag tycker att folk i regel säger att nog hade det varit bättre om vi fått behålla den fasta postanstalten och att de skulle vilja återgå till del. Del är min uppfattning.

Man gör beräkningar om antalet hushåll som underlag. Jag vet inte vem som gör dessa bedömningar att det just skall vara två hushåll per kilometer, och jag måste fråga kommunikationsministern om del kan tänkas att det t. o. m. finns människor som måste fara ganska lång väg och hämta sin post själva. Om det inte bor så mänga som tvä familjer per kilometer betyder det att de måste trava i väg och hämta posten. Jag har inte riktigt kunna förstå svarel på del här området.

När jag i min ungdom var verksam i Arieplog och Arvidsjaur i Norrbotten mötte jag postväsksystemet. Jag trodde då att det var ett system som snart skulle försvinna. Nu tycks del i stället byggas ut. Jag medger att det på vissa områden naturligtvis är det enda möjliga. Men jag tror också att man måste beklaga de människor som endast har den servicen att tillgå.

När det så gäller postställe tycker jag del är för tidigt att utvärdera just detta, men jag är i princip positiv lill det. Jag tycker alt det i vissa fall är bättre än att man gör en lantbrevbäringslinje. Ta t. ex. Agnas där jag är skriven här i riksdagen. Del är inte en stor ort. Den har haft poststation och nu har det blivit poslställe. Om jag jämför det med vad en lantbrevbäringslinje skulle betyda tror jag del måste anses positivt att del blev poslställe. Om folk kände lill den möjligheten skulle de nog hellre välja postställe än lanibrevbäring. Man skulle kunna ha fler

poslsiällen och om några år kunna säga hur det utfaller.

Det sägs också i svaret att man frågar kommunerna och allmänheten innan man beslutar om omläggningar, och det är väl riktigt. Men nog har jag en känsla av alt postverket pä mänga häll lyssnar ganska litet pä vad som sägs. Del kanske heller inte är möjligt att höra på alla, jag ■ medger detta.

Landsbygdsservicen verkar vara en utveckling i rätt riktning, och jag hoppas all den skall kunna utbyggas ännu mer. De sammanfattande orden om alt de åtgärder som postverket vidtar enligt statsrådets mening ligger väl i linje med de regionalpolitiska mål riksdagen ställt upp, kan jag i stort sett instämma i, men samhället bör kanske också gå in på annat sätt. Del måste övervägas om man inte kan tänka sig all postverket får ännu mer vedertag från annat häll för alt postservicen skall kunna bibehållas pä en högre nivå.

Jag tackar än en gång för svaret.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Ang. postseiyicen åt landsbygdsbefolkningen

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr lalman! Jag tror inte alt del tjänar någonting till att ta upp en mera djupgående diskussion om lanibrevbärarservicen kontra fasta postanstaller eller något annat. Jag tyckte mig hos herr Nilsson i Agnas ändå kunna utläsa att det som sker på della område och det som jag refererat i mitt svar av herr Nilsson uppfattats som elt försök alt bygga ul denna vikliga service. Man får la det i etapper för att hitta rätt i den här många gånger svära problemaliken. Jag tror att vi kan vara överens om - och är väl det också - att den gemensamma strävan måste vara alt inom ramen för de resurser, som vi vet inte kan räcka lill allting, skapa ökad jämlikhet även på delta område mellan människor i landets olika delar, oavsett om de bor i tätort eller i glesbygd. Vad gäller befordran och utdelning av post liksom möjlighet att uträtta alla slags postärenden skall självfallet alla människor, var de än bor, ha en så långt möjligt god service.

Ett sätt att uppnå det mälel är att - som vi försöker göra - fortlöpande utveckla olika former för denna service, former som får anpassas till olika strukturer i glesbygd och tätort. Detta underiättas av de snabba förbindelserna och en ökad tillgång på bilar för lanibrevbäring samt andra maskinella hjälpmedel som finns för posthanteringen. Del bör således kunna ske en fortlöpande anpassning av postservicen lill ändrade förutsättningar, vilkel - ulan att man försämrar servicen för någon - bör ge de rationaliseringsvinster som erfordras för att vi skall ha råd all bygga ut servicen där det behövs.

Jag vill avrunda med att säga att del finns en klar målsättning hos regeringen, inte att försämra utan all om möjligt förbättra poslens service ål sina kunder. Efter diskussioner med postverket vet jag också att postverket uppfattar sin uppgift på det sättet. Jag tror således alt vi, om jag får uttrycka mig så, är på rätt väg när det gäller att lösa en i många avseenden mycket svår servicefråga.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

Herr NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Det är inte mycket att tillägga. Vid en tidigare diskussion i dag tog herr Takman upp ett postärende som gällde en av landets mest centrala delar, nämligen Stockholm. Det visar att man t. o. m. här ibland lycker att det sker försämringar. För den som kommer från en glesbygd förefaller det som om postanstalterna låg väldigt nära varandra här, men när man även här ibland upplever att postservicen försämrats förstår jag att det inte är lätt att vara kommunikationsminister eller postchef

Jag vill emellertid vädja till statsrådet Noriing alt vara lyhörd och generös om det från bygder i stödområdet kommer sådana tongångar att det just är postservicen som avgör exempelvis befolkningsutvecklingen. Det talas om generositet i svaret och jag tror att den finns. Jag antar att vi kan utverka att man - i den mån postverket tycker att en sak är för dyr - kan gå in med pengar från annat håll. Hur det skall ske får vi väl se i framtiden. Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 26 Om stöd åt den mindre sjöfarten

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordel för att i ett sammanhang besvara dels herr Lindahls i Hamburgsund (fp) den 16 oktober framställda interpellation, nr 112, dels herr Torwalds (c) i kammarens protokoll för den 7 november intagna fråga, nr 329, och anförde:

Herr talman! Herr Lindahl i Hamburgsund har frågat mig om jag är beredd att snabbt vidtaga åtgärder för att trygga den mindre sjöfartens framtid i Sverige. Herr Torwald har frågat mig om vilka åtgärder jag är beredd att vidtaga för att stimulera och möjliggöra åter- och nyanskaffning av efterfrågeanpassade mindre fartyg av storiekar upp lill omkring 1 000 lon dödvikt.

Jag besvarar interpellationen och den enkla frågan i elt sammanhang.

Vi har hittills under år 1974 kunnat notera en ökad försäljning till utlandet av mindre svenska torrlastfartyg. Det rör sig huvudsakligen om fartyg i storieksordningen 400 ä 500 bruttoregislerton med relativt hög ålder. Enligt min mening torde den ökade försäljningen i slor utsträckning berott pä de höga priserna på mindre andrahandstonnage och fartygens relativt höga ålder. Den ökade försäljningen kan också ha samband med företagsstrukturen inom den svenska kustsjöfarlen - med många små företag som ofta drivs av personer i relativt hög ålder.

När det gäller åter- och nyanskaffning av tonnage för den mindre sjöfarten vill jag erinra om de finansieringsmöjligheter som finns genom lånefonden för den mindre skeppsfarten. Kapitaltillgångarna i fonden har under senare år uppgått till storieksordningen drygt 50 miljoner kronor. I enlighet med förslag i slalsverkspropositionen för innevarande budgetår

har fonden förstärkts med ett belopp av 8 miljoner kronor, och pä lill-läggssiat I - som i dagarna förelagts riksdagen - föresläs ytterligare 10 miljoner kronor anvisade för ändamålet.

Beträffande de allmänna marknadsmässiga och tekniska betingelserna för den mindre skeppsfarten kan nämnas, att vissa studier för närvarande - på uppdrag av transporlforskningsdelegatiönen - utförs av handelshögskolan i Stockholm och Stiftelsen Svensk skeppsforskning. Rapporter väntas föreligga i början av nästa år. Rapporterna kommer dä bl. a. att tillställas den trafikpolitiska utredningen, som får överväga dem inom ramen för sitt utredningsuppdrag.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd dt den mindre sjöfarten

Hen LINDAHL i Hamburgsurid (fp):

Herr talman! Jag lackar statsrådet för svaret på min interpellation. Del är ett svar som verkligen behöver utsättas för en närmare granskning och knappast kan betecknas som tillfredsställande.

Får man tro kommunikafionsministern beror den kraftiga minskningen av svenskt kusttonnage genom försäljning till utlandet pä höga priser och fartygens relativt höga ålder.

Men, herr talman, de höga priserna på kusttonnage just nu beror på goda konjunkturer och goda frakter. Orsaken till att de svenska smä-redarna säljer sina fartyg lill utlandet är att de inte tror på någon framlid för sin verksamhet i Sverige. Därför säljer de sina fartyg medan priserna är bra - när de kan fä mycket för sina fartyg - i stället för att utnyttja de goda frakterna.

Och orsakerna till alt småredarna inte tror pä en framtid är att de inte har möjligheter att konkurrera pä någoriunda lika villkor med sina kolleger i andra länder. En av anledningarna till detta är den svenska tillämpningen av mätnings- och ulrustningsregler.

Låt mig fä ge elt par exempel. För en liten tid sedan var det aktuellt för en svensk redare att köpa ett norskt tankfartyg, byggt år 1968 enligt högsta standard. Det hade gått i kemikalietrafik i Norge och var synnerligen väl underhållet. Detta fartyg var alltså aktuellt för inköp av en svensk redare. Det besiktigades och man fann att det - för att fartyget skulle uppfylla svenska fordringar- behövde göras ändringar pä 39 punkter, om jag minns rätt. Det rör sig alltså om ett relativt nytt fartyg, som är byggt enligt lill stor del samma formella regler - utom vissa regler på utrustningssidan - som vi har i Sverige. Men: kostnaderna för alt ändra om detta fartyg så att det passade i Sverige blev helt enkelt för höga. Det gick inte.

Ett annat exempel kan gälla inköp av en dansk s. k. paragrafbåt som ligger under någon av våra magiska brutlotonsgränser, låt oss säga en båt med bruttotonnaget 299 ton eller 399, som är den högre gränsen. På de danska bålarna har man byggt ihop pentry- och mässutrymmena till ell enda utrymme; pentryt är avskilt från mässen med en halv vägg. Det gör alt hela utrymmet är mätningsfritt och fartyget klarar sig alltså under denna gräns. Detta godkänns inte enligt svensk standard. Här

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

måste man bygga upp halvväggen till en hel vägg, varpå en del av utrymmet blir mätningspliktigt. Fartyget kommer då över denna magiska tongräns och kräver enligt svenska bestämmelser en betydligt större besättning helt enkelt bara på grund av att man måste bygga upp denna halvvägg. Det är mycket underiigt att den svenska tolkningen i många fall är sä restriktiv och ganska speciell. Därför vill jag ställa en fråga till statsrådet: Är statsrådet beredd att medverka till en harmonisering av utrustningsreglerna och en gemensam internationell tolkning av mätningsreglerna?

Jag har nu något berört bemanningsreglerna. Man kan säga alt de svenska bemanningsreglerna gör det svårt för svenskt tonnage att konkurrera på lika villkor med utländskt, främst danskt, norskt och västtyskt tonnage. Som det nu är avgöres besättningens sloriek på varje fartyg enligt föråldrade regler, där man går på fartygets bruttotonnage. Ett fartygs fysiska storlek har således ett ringa samband med besättningsslorleken.

Förutom exemplet med det danska fartyget som jag nyss nämnde kan jag lämna ytterligare ett exempel på hur dessa regler kan slå i praktiken: Elt modernt kustfartyg på drygt 1 000 ton projekteras. Del är sä rationellt som man över huvud taget kan tänka sig ett sådant: lastutrymmena är i stort sett bara en fyrkantig låda, inga döda vinklar, inga krokiga rum e. d., maskinrum och besättningsutrymmen längst akterut och stora luckor. Ett sådant fartyg är mycket attraktivt för dem som vill utnyttja fartygets tjänster. Det är bara det att med nuvarande regler är det inte lönsamt att försöka bygga ett sådant fartyg. Om man bygger exakt samma fartyg men lägger in etts. k, shelterdäck, dvs. litet plåtbitar och ett däck en bit ned i lastrummet - grejor som är i vägen, som ingen vill använda och som fördyrar fartyget - då kommer man genom dessa mystiska mätningsregler under en sådan här paragrafgräns och klarar sig med väsentligt mindre besättning. Detta tycker jag inte är ett rimligt förhållande.

Jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga lill herr Noriing: Är statsrådet beredd att medverka till en sådan förändring av bemanningsreglerna att det blir fartygets fysiska sloriek och utrustning som bestämmer besättningens storlek?

Herr talman! Som statsrådet Noriing är mycket väl medveten om har företrädare för den mindre sjöfarten uppvaktat såväl kommunikationsministern som sjöfartsverket.

Efter vad som har förljudits var det enda råd man fick alt de ca 30 redare som sålt sina fartyg borde gå tillsammans och beställa nybyggen. Rådet om en sådan sammanslagning motiverades med att om många gick ihop, så skulle rederiet bli så starkt att de skulle ha lättare att göra sig hörda.

En annan synpunkt som skulle ha nämnts är att om det blev en serie båtar så fick man ta helt andra sysselsättningspolitiska hänsyn än om det är fråga om en och en båt.

Jag hoppas att kommunikationsministern tar avstånd från sådana resonemang. För det är väl inte det enskilda bolagets sloriek som är av-

görande? Tio bålar ger ju lika mycket arbete oavsett om de ägs av tio småredare eller ett större bolag.

Det enda positiva i statsrådets svar är att lånefonden för den mindre sjöfarten tillföres ytteriigare 10 miljoner kronor på lilläggsstat. Del är bra. Men del är inte det enda som är viktigt. Det är bedömningen av om det är möjligt att driva fartygen eller ej som til syvende og sidst är avgörande vid åter- och nyanskaffning.

Statsrådet talar så om vissa studier som bedrivs, och del är egentligen ett klart svar på min fråga. Frågan var: "Är kommunikationsministern beredd alt vidta snabba åtgärder för att trygga den mindre sjöfartens framlid i Sverige?" Svarel är i klartext: Nej.

Herr talman! Med tanke på den snabba avvecklingen av del svenska kusttonnaget och kommunikationsministerns svar på min fråga anser jag det vara motiverat att nu ställa följande fråga till honom: Vill statsrådet ha kvar någon svensk kustsjöfart?

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

Hen TORWALD (c):

Herr lalman! Jag ber alt få tacka kommunikalionsminislern för svaret.

Inledningsvis skulle jag vilja nämna några siffror; det är de som närmast har motiverat min fråga. Det finns en särskild rederiförening för mindre fartyg, och dess medlemsutveckling säger egentligen det mesta.

Den 1 januari 1972 hade föreningen 193 fartyg i sin medlemskader, och de redovisade 113 000 dödviktston. Ett år senare, alltså den 1 januari 1973, hade antalet fartyg sjunkit med 5 till 188, men tydligen hade far-tygsstorieken i stället ökat något så att man hade 124 000 dödviklston. Den 1 januari 1974 ser vi ungefär samma tendens. Antalet fartyg har minskal med ytteriigare 10 och är 178, men dödviktslonnaget har ökat med 5 000 lill 129 000 ton. Det skrämmande är emellertid att den 1 september 1974 har fartygens antal minskat med inte mindre än 27, från 178 till 151,och antalet dödviktston som fartygen kan prestera har sjunkit från 129 000 lill 103 500.

Det är alltså framför allt det här årets utveckling som inger stora farhågor. Ser man pä vad som hänt med de här bålarna fram lill den 1 september i är - jag är inte riktigt säker på tidpunkten - finner man all inte mindre än 34 fartyg har sålts, och av dem har 21 - alltså ganska exakt tvä tredjedelar - gäll lill utländska redare och finns inte kvar i den svenska handelsfiotlan. Under samma tid har 10 fartyg anskaffats, men av dem hänför sig 8 till interna transaktioner mellan svenska redare, så i realiteten är det bara 2 fartyg som verkligen har tillkommit - ett pä 3 187 dödviklston och ett pä 960 dödviktston.

Del är denna utveckling som har gjort att man måste fråga sig vilka åtgärder som kan vidtas för att öka benägenheten, eller kanske snarare möjligheten, att skaffa nya fartyg i de här storieksklasserna. Ett faktum är nämligen alt det är ganska slor efterfrågan på sådant tonnage. Det finns t. o. m. exempel på att svenska speditörer är ute och försöker teckna långiidskonirakt med utländska båtar därför att de inte kan få fram

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

svenskt tonnage av den här storleken.

Herr Lindahl i Hamburgsund har redan gått in pä de fiesta detaljerna beträffande mätning och annat, och jag skall inte ta upp kammarens lid med alt upprepa dem. Jag vill bara hänvisa till den interpellations-debalt vi hade den 20 maj i år, då kommunikationsministern redovisade en enligt mitt förmenande glädjande positiv inställning när det gällde att försöka få en lösning på dessa problem. Jag förstår att de kan vara svårbemästrade, men jag är ändå något besviken över att man hittills inte har kommit fram till en bättre lösning.

Det är uppenbart att sjöfartsverket i byråkratiskt nit eller på andra grunder håller fast vid ett parametertänkande som förefaller orimligt. Man tar där alltså inte hänsyn lill fartygets sloriek eller manöverbarhet, utan man håller sig till vissa bestämda parametrar, som bygger på andra fakta. Som herr Lindahl i Hamburgsund redan har redovisat är det orimligt att hålla fast vid detta. Avgörande för vilken bemanning man skall ha på ett fartyg måste ju vara fartygels egenskaper, tekniska utrustning osV., och inte mer eller mindre mystiska mälningsregler när det gäller däckkonstruktioner och annat som inte har någon betydelse för fartygets hanterande på ett säkert sätt, t. ex. i kanaler.

Jag skulle alltså vilja avsluta delta inlägg, herr talman, med att fråga om statsrådet vill medverka till att bedömningsreglerna för de mindre fartygen anpassas till deras manöverförmåga och tekniska standard, varigenom förmågan att konkurrera med internationella fartyg i samma slorieksklass kunde förbättras.

Hen LqTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag uppträder så här pass sent. Del var sä mycket frågor och interpellationer i dag för kommunikalionsminislern.

Men jag har ändå suttit här och väntal för att fä lyssna på alla dessa kommunikationsfrågor - det är min uppgift att lära mig mer av dem. Själva slulfrågan var också ganska intressant, och det är nödvändigt att få den penetrerad ordentligt.

Vi har i milt parti gjort en ganska ingående sjöfarisstudie, ell kompendium som är ganska tjockt och som jag vid tillfälle skall be au få överlämna lill kommunikationsministern. Det är inte helt färskt - del är ett och ett halvt eller tvä år gammalt - och behöver kompletteras med en del saker. Men vi har kommit fram till att man ändå borde ha en viss optimism för framtiden när del gäller möjligheterna för även det mindre tonnaget i vårt land, under förutsättning att man arbetar efter vissa principer.

Låt mig ta upp detta problem från börian. Det är en rad saker som vi mera generellt känner till. Men jag tycker all det är konstigt hur statsmakterna och kanske en del av företagsamheten - kanske även allmänheten - i mycket slor utsträckning stirrar sig blinda på att transporterna här i Sverige skall ske på land. Man ser sjötransporterna som

nästan huvudsakligen användbara mellan olika nationer. Man glömmer att vi nästan bor på en ö - i varie fall pä en jättestor halvö. Räknar man med den skandinaviska halvön - med Norge - så är området åtkomligt från olika håll för vår sjöfart. Man skulle mera kunna utnyttja denna transporlform av ekonomiska skäl, av miljöskäl och av rationella skäl.

Vi har konstaterat - och det har sagts här av mina meddebaltörer - alt smätonnagel i accelererad takt lämnar vårt land. Jag vet inte om myndigheterna anser - kommunikationsministern har ännu inte hunnit svara på det - att della är en fördel för landet. Det verkar nästan så.

.Statsmakterna kan säga: Det är skönt att bli av med detta gamla tonnage. Och man kan förstå att myndigheterna säger så. Del konstiga är dä bara att Danmark, Tyskland, Polen m. fi. köper delta tonnage. De utökar sitt tonnage, vi minskar vårt tonnage av denna typ, och vi får väldigt litet tillbaka i det sammanhanget.

Så kommer jag till kommunikationsministerns svar: Alt vi mister tonnage beror på att man utomlands betalar ett bra pris för andrahands-tonnaget. Nästa fråga som man bör ställa och penetrera är då: Varför gör man det i andra länder? Jo, naturiigtvis därför alt man tror på nödvändigheten och behovet av tonnagets användning och har nytta av det.

Del löjliga är all här byter man alltså' flagg och så går samma fartyg tillbaka lill de svenska hamnarna och lar hand om de transporter som svenska fartyg har haft. Man överlämnar således till andra länder alt sköta en del av dessa transporter.

Kommunikationsministern sade att företagsstrukturen ändras och att personer i hög ålder tycker att del är lämpligt all sälja. Varför gör man då del? Jo, det är helt naturligt att när inga ungdomar vill la vid säljer man, och man försöker givetvis sälja i en lämplig situation.

Men själva huvudfrågan är: Varför vill inga ungdomar ta vid? Varför vill de inte fortsätta denna verksamhet, trots att det kan sägas vara relativt väl sörit för utbildningen? I del sammanhanget vill jag erinra om alt del sker en hel del tragedier för närvarande, inte minst på befälssidan, när del gäller den här typen av båtar, där rätt mänga mister sina arbeten.

Vilken grund finns för all vi borde behålla och förbättra värt tonnage? Ja, sjötransporter av del här slaget innebär enligt mitt förmenande billiga transporter och stor röriighel. Vi binder oss alltså inte bara för ett begränsat antal transporlformer, om vi inte behäller della tonnage, ulan det uppslår också andra nackdelar. Genom att använda tonnagel åstadkommer vi däremot en fiexibilitet som är nödvändig och riktig. Vi behöver denna transportform för miljöfarligt gods och ohanleriigl gods. Del är ett energisnålt sätt alt transportera vissa varor - det mest energisnåla vi för närvarande har.

Vidare upprätthåller vi en bättre beredskap. Jag vill påminna om att en statlig utredning omkring är 1955 konstaterade alt bara av beredskapsskäl skulle del vara vettigt och riktigt att staten subventionerade den mindre sjöfarten.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

Långt borta är nu det allvar man kände tio år efter kriget, och ändå vet vi hur labilt läget kan bli. Omkring 1970 - alltså bara 15 år senare

- kom nästa utredning på området till nya slutsatser och sade: "Ett bi
behållande av del mindre tonnaget bör vara grundat på företagseko
nomiska förutsättningar. Staten bör ej bidraga med subventioner." Man
ansåg t. o. m. att den mindre skeppsfarten borde ge upp om den inte
kunde stå pä egna ben. Detta är tongångar som ännu, tycker jag, ofta
spelas upp.

Jag lycker, från mina principiella synpunkter, att man skall utgå frän företagsekonomiska förutsättningar - det skäll man göra i de fiesta fall

- men det går inte att göra det om man inte tar in hela frågeställningen
mot bakgrund av småförelagsamhetens besväriiga situation i dag.

Jag vill fråga kommunikationsministern: Har argumenten när del gäller beredskapsfrågorna ingen relevans längre? Några ålgärder som föreslagils visar hur man skulle kunna göra. Jag skall här syna några av dem.

Om man vill framtvinga en förnyelse kan man göra det lagstiftningsvägen och genom hanterandet av lagstiftningen. Det har också gjorts. Men om man inte vill ta död på näringen måste man enligt mitt förmenande anpassa lagstiftningen så att vi håller generösa dispensmöjligheter öppna, så att den företagsamhet det här gäller successivt och av egen kraft kan förbättra sin situation. Jag syftar här t. ex. på bemanningsfrågan, på en praktisk successiv förbättring av de ombordanslälldas villkor och på lotsfrågan - som borde kunna anpassas lill de mindre fartygens situation och röriighel - samt pä de anställdas vana att segla i svenska farvatten, vilket gör att de inte behöver bli utsatta för så stora risker som andra. Vidare tänker jag på uppehållandet av konkurrensneutraliteten mellan olika trahsportgrenar, på transportstödet - som kommunikationsministern och riksdagen tyvärr har avslagit några år i följd

- på hamnavgifiernas anpassning till de mindre fartygen och på hamn
tekniken, som i vissa hamnar inte är anpassad lill denna fartygstyp utan
lill större och mera rationella fartyg. Slutligen tänker jag också på mindre
hamnar, dit delta tonnage kunde gå för att komma nära tillverkningen
och där man med relativt enkla medel och med någon modernisering
av hamnarna kan förbättra möjligheterna för de mindre fartygen alt kom
ma närmare godset genom införande av mera passande laslningsleknik.

Viljan att göra något finns. Det har kommunikalionsminislern förklarat. Men jag vill fråga: Är den tillräcklig? Jag menar alt den inte är det. Utvecklingen har visat att så inte är fallet.

När vi nu noterar alla dessa besväriigheter, så måste man - vilkel vi också har framhållit - försöka.hitta former för att klara den ekonomiska sidan av problemen. Och där är ett kraftfullt kreditstöd det viktigaste. Kommunikationsministern har ju också, vilket vi fick kännedom om häromdagen, beviljat ytteriigare 10 miljoner kronor. Men räcker det? Är del nog för att klara den situation som dessa fartyg i dag befinner sig i? Redarna har exempelvis begärt skattefri avsättning av rörelsevinsl lill en nyanskaffningsfond. Jag vet inte om något sådani har föreslagils

eller kan komma att föreslås. Men det är ett sätt på vilket redarna själva kan förbättra den nuvarande situationen. Den enklaste och billigaste formen är nämligen en aktiv medverkan från fartygsägarnas sida som samlidigl innebär ett eget ansvarstagande.

Vidare är det så att småföretagsamheten i vårt land befinner sig i en särskilt svår situation på grund av den hårda skattebelastningen, som hårt drabbar den enskilde småföretagaren. När vi nu har en hård skattebelastning lycker jag att det är myndigheternas skyldighet att genom olika stödåtgärder försöka medverka till att upprätthålla en verksamhet som man tror att det är riktigt att bedriva även i fortsättningen.

Jag vill till sist inte underiäta att säga att även redare med mindre tonnage måste ha ett ansvar för sin verksamhet. Här brister det en hel. del. Men anledningen till de brister man kan peka pä i dessa avseenden är alt redarna i dagens situation i så stor utsträckning förlorat tron på sina egna möjligheter, trots att de med anledning av den utveckling vi kan se framför oss inte borde hysa sä negativa förväntningar.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Herr Lindahl sade i sin interpellation att utvecklingen för den svenska kustsjöfarten är allvarlig. Detsamma säger herr Torwald och nu senast också herr Lothigius. Orsakerna skulle i korthet vara den svenska tillämpningen av skeppsmätningsreglerna, utrustningsreglerna och bemanningsreglerna, kapitalanskaffningssvårigheter osv.

Beträffande kapitalanskaffningen har jag redan i mitt svar redovisat de ålgärder som jag vidtagit innevarande budgetär.

När del gäller skeppsmätnings-, utrustnings- och bemanningsreglerna vill jag framhålla att den standard som vi i Sverige strävar efter att upprätthålla i stort sett enbart har att göra med säkerhetsmässiga faktorer och värderingar. Åtgärder för all trygga den mindre sjöfartens framtid får i vårt land inte gå ut över säkerheten.

Herr Lindahl påstod att de som sysslar med den här verksamheten inte tror på någon framtid. Jag kan instämma i det så till vida att jag kan säga att jag inte heller tror pä någon framtid med det gamla tonnaget. Så långt tror jag all vi kan vara ense när det gäller framtiden.

När vi importerar sådana här fartyg från andra länder kräver vi i Sverige att de säkerheismässigl och även på annat sätt skall motsvara ett nytt fartyg. Vi följer dä 1965 års lag om säkerheten på fartyg. Man kan tycka vad man vill om sådana krav, men vi har bestämt oss för att följa dem tills vidare. Säkert kommer vi inte heller att ändra den bedömningen.

Herr Lindahl frågade mig, sedan han beskrivit näriiggande länders regler och krav, om jag är beredd att medverka till en harmonisering av säkerhetskraven och andra bestämmelser. Jag vill svara att jag inte har någonting emot en harmonisering, men det får inte bli en harmonisering bort från de svenska bestämmelserna, för de bygger på de säkerhetskrav som ju vi vill att våra båtar skall uppfylla.

Det är inte riktigt alt säga att en rad länder omkring oss skulle ha

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

några helt avvikande mätningsregler. Jag vet inte nu vilka länder herr Lindahl i Hamburgsuhd kan ställa sig upp och säga all det gäller. Jag vet ett land - och elt ganska stort land dessutom, söder om oss - som kanske tubbar litet på det här avsnittet, men något annat land som i någon mån skulle avvika från dessa regler känner jag inte lill.

Herr Lindahl i Hamburgsund påstår alt jag vid något tillfälle - kanske rent av vid fiera tillfällen - skulle ha gett uttryck för uppfattningen, alt det bästa vore en sammanslagning eller sammanläggning av fiera ägare till sådana fartyg. Antingen hörde jag fel eller också sade herr Lindahl del. Då blir min fråga: I vilket sammanhang skulle jag ha sagt del och lill vem skulle jag ha sagt all en sammanläggning eller en sammanslagning skulle vara den riktiga lösningen? Jag har alltså inte gjort del. Här slår tydligen uppgift mot uppgift. Jag ber därför herr Lindahl att försöka klara ul vem som har sagt det - jag har i varje fall inte gjort del.

Problemet skulle enligt herr Lindahl dä närmast vara alt fä svar pä frågan, om jag vill ha kvar någon svensk kustsjöfart eller inte. Den frågan har också ställts av någon av de andra debattörerna här. Jag skulle vilja säga att problemet för den svenska kustsjöfarten såväl tidigare som nu i första hand och i grunden är att man genom åren ofta har köpt ålderstiget och icke ändamålsenligt tonnage. Där har vi såvitt jag förstår grunden lill den situation vilken vi befinner oss i. Det har sällan eller aldrig varit tal om att köpa nytt tonnage. När jag säger detta slår del mig alt de ord om en sammanläggning som herr Lindahl ville lägga i min mun men som jag icke har yttrat kanske jag borde ha sagt för länge sedan - då kanske man hade haft råd att köpa nytt tonnage.

För mig är del också fråga om kraven och synpunkterna från de anställdas organisationer. Ingen av de tre debattörerna har sagt någonting om detta, men jag är skyldig att också la hänsyn lill de anställdas krav och synpunkter antingen del gäller bemanningsregler, säkerhet, utrustning eller någonting annat. Jag måste ta med deras bedömningar när de här frågorna skall behandlas och avgöras. Jag känner inte till hur slor hänsyn herrar Lindahl och Torwald tar eller anser sig behöva la till de ombordanslälldas synpunkter, men,/'ag kan i varie fall inte bortse från dem.

Sedan, herr Torwald, är del så - om vi skall tala något mera om exempelvis bemanningsfrågan - att om man köper nytt tonnage kan man slippa undan med mindre bemanning; då behöver man mindre bemanning i maskin och kanske också i något annat sammanhang. Vi bör alltså mycket noga skilja mellan bemanningsreglernas olika betydelse på elt gammalt fartyg och på ell nytt fartyg.

Herr Lothigius sade all de fartyg som sålts från oss har sålts till Norge, Danmark och Västtyskland. Och så frågar herr Lothigius: Varför köper de länderna våra båtar i andra hand? Varför kan inte vi behålla de båtarna själva? Varför kan Norge, Danmark och Tyskland köpa dem? Jag log då fram förteckningen över avförda fartyg under 1974, herr Lothigius,

och del visade sig alt de som har köpt våra båtar under år 1974 - del är alltså s. k. paragrafbåtar - är Libanon, Nya Guinea, Norge i ett fall, Italien, Libanon igen, Italien, Finland, Elfenbenskusten, Panama, Jugoslavien, Grekland, Italien, Iran, Panama, Singapore, Syrien, Panama och Syrien.

Del var annat än Norge, Danmark och Västtyskland, som herr Lothigius nämnde. Det var en båt lill Norge av alla dessa och dessutom en båt lill Finland, om vi nu tar med även del i sammanhanget. Det är viktigt att vi håller reda pä sädana fakta om vi skall diskutera vart andrahandstonnagel går. Den förteckning jag läste upp över länder som köpt båtar under 1974 säger ju litet grand om möjligheterna alt följa bemanningsregler, säkerhetsregler och annat, herr Lothigius.

På frågan om det är en fördel för Sverige all tonnaget lämnar landet är svaret självfallet nej. Vi behöver kustsjöfarten nu och i framtiden, och vi behöver dessutom en utbyggd kustsjöfart. Allt som kan göras för all förbättra förulsällningarna för denna verksamhet skall naturligtvis göras. Jag bekräftar alt Rederiföreningen för mindre fartyg varit uppe hos mig. Vi har haft en myckel läng och genomgripande diskussion, och föreningen har också lämnat en skrivelse med en önskelista i en rad punkter där de vill se ändringar. Några av dessa punkter har nämnts här, bl. a. sjöfartsavgifier. Del tror jag inte är något problem. Våra svenska, statliga sjöfartsavgifier är faktiskt myckel bra anpassade lill denna verksamhet. Hamnarna har diskuterats och för dem finns vissa krav. En annan fråga är de skattefria avskrivningarna. Där går det, som herr Lothigius förstår, mycket lättare om del gäller nytt tonnage.

Grunden lill bekymren är, såvitt jag kan förslå, att man av och till genom åren har arbetat med tonnage som inte fyllt fordringarna på vare sig säkerhet, utrustning eller bemanning och därför har förorsakat och även förorsakar koslnader som i vissa fall inte slår i rimlig proportion lill del ändamål, för vilket båtarna utnyttjas. Jag tror att vi i framtiden får föra diskussionen utifrån dessa utgångspunkter.

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

Hen LINDAHL i Hamburgsund (fp):

Herr lalman! Jag får böria med all be kommunikationsministern om ursäkt litet. Jag uttryckte mig tydligen så slarvigt att statsrådet trodde all jag pådyvlade honom rådet om sammanslagning. Denna ursäkt är kanske litet förhastad, för efter en stund kom ju kommunikationsministern fram lill all det var ett bra råd. Som jag förstod det var det tjänstemän som sade delta vid mer informella samtal, och del var liksom det enda man fick ut av dessa uppvaktningar.

Del är självklart inte fråga om att ge avkall på säkerhetsbestämmelserna. Men del faktum att ett fartygs bemanning är beroende av om det finns en halvvägg mellan pentry och mäss har jag väldigt svårt alt se som en säkerhetsfråga. Däremot är det en tolkningsfråga. Det är en fråga om hur vi skall ha det, en standardfråga. Det är våra svenska standardbestämmelser som inte godkänner detta förhållande. Fartyget åker

7 Riksdagens protokoll 1974. Nr 122-124

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

därför upp i en annan brutlolonnageklass och kräver en annan bemanning. Ell fartyg under svensk fiagg kan alltså inte konkurrera pä lika villkor med samma fartyg under exempelvis dansk fiagg. Det är del jag vill säga med detta exempel, och det är därför jag önskar en harmonisering. Mälningsreglerna är formellt desamma överallt, men tyvärr vet vi all tolkningen av dessa regler är olika i olika länder. Här är Sverige kanske med mycket goda skäl det mest restriktiva landet, men del leder ju lill att vi så all säga spärrar ul våra egna fartyg. Del är här inte fråga om att de skall fä subventioner eller någonling sådant, ulan det är helt enkelt fråga om all de skall kunna tävla på lika villkor.

Jag håller helt med statsrådet om att de anställda naturligtvis så långt del går skall få sina krav tillgodosedda och bästa möjliga villkor. Del är ingen diskussion om den saken. Men om vi kommer i del läget all del inte finns några svenska fartyg, sä behövs det inte heller några anställda. Del är också en hänsyn som man måste ta till de anställda. Eller också får de kanske arbeta i samma fartyg under annan flagg, där de ombordanslällda har sämre villkor.

Jag kräver inte något slags harmonisering av de svenska villkoren för manskapet nedåt till vad man har pä andra håll. Men just när del gäller mätningsreglerna och utrustningsreglerna tycker jag all del borde vara möjligt alt åstadkomma en harmonisering.

Jag tycker all statsrådets svar på dessa frågor var minst sagt svävande.

Hen TORWALD (c):

Herr lalman! Av svaret framgick all statsrådet primärt betraktade den här frågan som en finansieringsfråga. Men i senare delen av sitt andra anförande breddade han resonemanget, och det tycker jag är riktigt.

Som jag ser det behövs i dag ett tiotal fartyg om 1 000 tons dödviktskapacitet. Man anser all del skulle gä alt få dessa fartyg belagda i den svenska trafiken. Men problemet är inte finansieringen av dessa, utan del är att göra upp en sådan driftkalkyl för ett tiotal är alt vederbörande redare tror sig om all kunna få del hela att gå ihop. Härvid är bemanningsfrägorna en viktig sak. Men även de statliga länens korta amorteringstid är viktig; man anser sig inte kunna klara av all amortera de statliga lånen sä snabbi, och det betyder myckel för möjligheterna att fä en kalkyl att gä ihop.

Säkerheten främst, säger herr Noriing. På den punkten instämmer jag med herr Lindahl i Hamburgsund: Vi har inte ifrågasatt säkerheten. Däremot har vi diskuterat tolkningen av bestämmelserna.

Jag är ingen expert pä det här, lika litet som jag förmodar alt kommunikationsministern är del. Men de som känner lill del här bättre har sagt all man kan bygga ett fartyg som har 1 000 lons dödviklskapacilel och som också har omkring 1 000 lons bruliovikt men som är mindre än en lusenlonnare som bara mäter 299 bruttolön. Den mindre bålen som lastar 1 000 lon kräver alltså 9-10 mans besättning, under det all den gamla bålen som också lastar 1 000 dödviktston klarar sig - på grund

av mälningsreglerna - med sju man. Dä stämmer inte detta med vad herr Noriing säger att man på en ny bål bör kunna ha en lägre bemanning än på en gammal. Vi lycker också att del borde vara så, men såvitt vi kan finna fungerar del parametertänkande vi tillämpar pä det viset att det faktiskt inte behövs mindre besättning ulan större. Då hävdar vi att detta parameterlänkande kan leda till all man driver bemanningsreglerna lill en småfartygens undergång.

Till sist vill jag gärna tacka kommunikalionsminislern för all han i sill svar redovisat all man gett ell uppdrag lill iransportforskningsdele-gationen, ell uppdrag som nu handelshögskolan i Stockholm och Stiftelsen Svensk skeppsforskning arbetar med. Jag tror all del kan vara värdefullt. Jag hoppas under alla förhållanden alt kommunikationsministerns uppfattning att nya båtar i princip bör kräva mindre bemanning skall kunna förverkligas

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

Hen LOTHIGIUS (m):

Herr lalman! Det är alldeles riktigt som kommunikalionsminislern säger alt del tonnage som sålts under 1974 har gått lill de uppräknade länderna. Jag har fåll en andrahandsuppgifl som gäller en tioårsperiod där del meddelas att dessa länder har köpt en rad fartyg från värt land. Jag räknade nu inte upp alla de andra som hade köpt fartyg. Men jag kan förmoda alt det är pä det viset mol bakgrunden av all våra grannländer - vad jag kan se - har ökat sitt tonnage även av den mindre sorlen i förhållande till Sverige. Tittar man t. ex. på från utlandet ankommande fartyg fördelade efter sloriek och nation, som man har uppgift på för 1973, så är det en oändligt stor skillnad i procent räknat mellan å ena sidan antalet fartyg från Sverige och å andra sidan antalet fartyg från exempelvis Västtyskland och Danmark - länder som i detta sammanhang verkar vara de stora sjöfartsnationerna. Då kan vi inte komma ifrån all man i dessa länder känner sig ha andra förutsättningar och en annan optimism att arbeta med.

Vi har sålt väldigt många fiskebålar från Sverige lill Danmark. Om jag inte minns fel gick det förra året tio stycken ganska stora fiskebåtar dit. Vi utarmar delvis vår svenska fiskefiolta, som under flera år varit pä väg från de svenska kusterna. Delta kan väl kommunikationsministern inte komma ifrån. Men det är inte del tonnagel vi behandlar just nu.

Sedan säger kommunikalionsminislern all man inte får bortse ifrån de anställdas krav. Della håller jag med om. Det är alldeles riktigt. Men om man vill uppfylla de ombordanslälldas krav måste man också på olika områden ge underlag för att fä fram nya fartyg. Del finns många ombordanslällda som vill gå pä den svenska kustsjöfarlen för all vara hemma i sill eget land. Nu får de välja andra möjligheter eller hamna på landbacken om de vill ha ett annat yrke. Del bör finnas en möjlighet för människorna som vill bo hemma och ändå bedriva denna verksamhet. Det är litet synd all inte optimismen finns hos de unga all träda till och forisätta denna verksamhet som vi ändå tror - både kommunika-

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Om stöd åt den mindre sjöfarten

tionsministern och jag - borde ha en hel del förutsättningar med tanke på miljöfrågor, oljekriser och dylikt.

Problemet är - säger kommunikalionsminislern - alt man har köpt ålderstiget tonnage. Ja, man har naturiigtvis inte haft förutsättningar att skaffa sig nytt tonnage. Även i ett tidigt skede skulle man frän myndigheternas sida ha öppnat sädana möjligheter för företagsamheten. Då hade man också sluppit att komma i en sådan här situation.

Till sist, herr kommunikationsminister, jag häller verkligen med om att vi skall hälla på säkerheten på olika sätt. Men för att fä något så när ordning på det hela tycker jag alt man under l.ex. övergångstider kan ha dispensregler som gör det möjligt att mera långsamt och på ell rikligt sätt förnya det tonnage man har, så att vi inte lämnar del ifrån oss sä hastigt som vi för närvarande gör i vårt land.

Överläggningen var härmed sluiad.

§ 27 Föredrogs och hänvisades Kungl. Maj:ts propositioner nr 135 till försvarsutskottet och nr 145 till utbildningsuiskoliei.

§ 28 Föredrogs och hänvisades motionen nr 1945 lill civiluiskoliei.

§ 29 Föredrogs och bifölls inierpellalionsframsiällningarna nr 153-156.

§ 30 Interpellationnr 157 om ökat antal behöriga lärare för vårdutbildning

100

Ordel lämnades på begäran lill

Fröken PEHRSSON (c), som yttrade:

Herr talman! Utbildningen på gymnasieskolans vårdlinje och på sjuk-skölerskeskolorna är av central betydelse för möjligheten all förverkliga irygghetspoliliken. De elever som genomgår vårdutbildning kommer all ha väsentliga funktioner all fylla, och del är då av stor vikt all de får en god utbildning. Del är också viktigt att utbildningsplatser slår till förfogande i tillräcklig omfattning.

Under senare år har det varit en besvärande brist på behöriga lärare inom vårdutbildningen. Mellan en fjärdedel och en femtedel av samtliga tjänster har varit obesatta eller besatta med icke behörig personal. Del stora ombytet på tjänsterna till följd av denna brist medför olyckliga konsekvenser såväl för elever som för dem som skall administrera och leda utbildningen. Vid sjukdom eller liknande är det ofta omöjligt all få lag i vikarier.

För närvarande utbildas ca 220 lärare i hälso- och sjukvård per är. Denna utbildning är otillräcklig om man skall få balans mellan behov och tillgång på lärare under 1970-talet. Samlidigl vet vi att vårdsektorn

kommer alt expandera kraftigt de närmaste åren och all det därför finns ett stort behov av välutbildad värdpersonal.

Uppenbariigen finns ett stort behov av en ökad utbildning av lärare inom vårdutbildningen. Del gäller dels att komma lill rätta med de akuta problemen, dels att på lång sikt fl balans vad gäller behov och tillgång på lärare inom värdutbildningen.

Med hänvisning lill ovanstående hemställer jag om kammarens tillstånd att lill herr utbildningsministern ställa följande fråga:

Vilka åtgärder är statsrådet beredd vidta för att lärartjänsterna inom vårdutbildningen skall kunna tillsättas med behörig personal?

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

Denna anhållan bordlades.

§ 31 Interpellation nr 158 ang. innebörden av en svensk anslutning till den s. k. oljeklubben

Ordet lämnades pä begäran lill

Fru HAMBRAEUS (c), som yttrade:

Herr lalman! Enligt tidningsuppgifter kommer regeringen alt den 18 november underteckna elt avtal om medlemskap i del internationella energiorganet ECG, den s. k. oljeklubben. Beslutet kommer senare alt underställas riksdagen för godkännande.

I lidskriften Petroleum Intelligence Weekly den 14 oktober i år finns den avtalstext som ligger lill grund för överiäggningarna. ECG, som kommer att fä betydande autonomi, har av amerikanska myndigheter betecknats som en betydelsefull innovation när det gäller internationellt beslutsfattande. Tidskriften anser alt ECG också är kontroversiell, "eftersom den går åtskilligt längre än mekanismerna i andra internationella grupperingar, såsom EG och NATO".

Den svenska diskussionen har mest rört sig om våra möjligheter all bibehålla neutraliteten och om fördelarna med att agera gemensamt om vi skulle hotas igen av stopp för oljeimporten. ECG:s syfte är emellertid betydligt mer vidsträckt. Det går ut pä att skapa ett gemensamt internationellt energipoliliskl handlingsprogram för de rika oljekonsumerande länderna.

Artikel 1, kap. I säger:

"De dellagande länderna skall fullfölja det internationella energipro
grammet, som förbereds i detta avtal, genom det internationella ener
giorganet - ."

Genom artikel 41, kap. VII, binder vi oss för att delta i elt program för den långsiktiga lösningen av energiförsörjningen som omfattar bl. a. kärnkraft.

I den andra rapporten till Romklubben beskrivs en annan väg alt försöka lösa den kort- och långsiktiga energiförsöriningsfrågan. Kärnkraften utdöms som alltför dyrbar och endast kortsiktigt möjlig. Satsar vi pä

101

Nr 122

Torsdagen den 14 november 1974

den har vi inte resurser nog för den uthålliga lösningen, nämligen att i tid utveckla metoder för att ta lill vara de korllidslagrade energikällorna, dvs. de kontinuerliga energifiödena som drivs av solen. Man föreslär att de rika oljeberoende länderna skulle samarbeta med de oljeprodu-cerande, sä all dessa garanterades en permanent roll som energiprodu-cenler också när oljan tagit slut, genom alt metoder utvecklas för alt la till vara solenergi i dessa länder, i utbyte mot all de kortsiktigt försåg de oljeberoende länderna med olja.

Dessa tankegångar verkar inte gynnas av ECG, där kärnkraften ingår som en naiuriig del i energiprogrammel.

Sverige måste slå vakt om sina möjligheter alt självt välja sin energipolitik.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att lill herr handelsministern fä ställa följande fråga:

Skulle Sveriges anslutning till ECG skapa nya typer av beroenden som kommer all reducera vår handlingsfrihet när del gäller möjligheterna att utforma vår energipolitik?

Denna anhållan bordlades.

§ 32 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:is propositioner Nr 137 angående ändrat huvudmannaskap för stifts- och landsbiblio-

leken i Linköping, Skara, Västerås och Växjö Nr 182 med förslag lill lag om ändring i förordningen (1965:139) om

Svenska skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa

§ 33 Anmäldes och bordlades motionerna

Nr 1946 av herr Mattsson i Lane-Herrestad i

Nr 1947 av herrar Norrby och Börjesson i Falköping

avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ls proposition 1974:142 med förslag

till lag om ändring i föräldrabalken, m. m.

§ 34 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades all följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen av

102

Nr 342 Herr Wikner {%) till herr socialministern om rätt till sjukpenning

vid dellagande i vissa hälsoresor:

Kan socialministern tänkas överväga au ändra lagen eller medverka till nya lillämpningsföreskrifter så au del blir möjligt för försäkringskassorna att betala sjukpenning till personer som lider av asima, psoriasis och liknande sjukdomar vid deltagande i hälsoresor-exempelvis till Kanarieöarna - som ordnas av landstingen?

Nr 343 Herr Strömberg i Botkyrka (fp) till fru slalsrådel Hjelm-Wallén Nr 122

angående organisationen vid lärarhögskolorna: Torsdaeen den

Vilka åtgärder ämnar slalsrådel vidlaga för all trots planerad min- 14 november 1974

skad intagning hälla den nuvarande organisationen vid lärarhögsko-________

lorna intakt?

Nr 344 Herr Lundgren (s) lill herr kommunministern angående politisk

agitation av kyrkliga tjänstemän:

1 vilken utsträckning är svenska kyrkans tjänstemän/präster förhindrade att i samband med konfirmationsundervisning, gudstjänster och besök på pastorsexpeditioner agera i frågor av politisk natur?

Nr 345 Herr Börjesson i Falköping (c) lill herr socialministern om utbetalning av reseersättning från försäkringskassa mot dubbleltkviuo: Är statsrådet beredd vidlaga ålgärder för all försäkringskassa skall

ges möjlighet all betala ut reseersällning mol dubblelikviiio om det

kan styrkas att originalkvitiot förkommit?

§ 35 Kammaren åtskildes kl. 18.07.

In fideni

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert