Riksdagens protokoll 1974:110 Onsdagen den 30 oktober

ProtokollRiksdagens protokoll 1974:110

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1974:110

Onsdagen den 30 oktober

Kl, 19,30

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mot boxning

§ 1 Förbud mot boxning

Föredrogs kultumtskottets betänkande nr 16 med anledning av motion angående förbud mot boxning.

I detta betänkande behandlades motionen 1974:40 av hert Sjöholm (fp) vari hemställts att riksdagen beslutade att hos Kungl, Maj:t begära förslag till lag om förbud mot boxning.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslä motionen 1974:40,

Hen- SJÖHOLM (fp):

Hert talman! Nu är det sä dags igen, det är ju inte första gängen vi diskuterar boxning i riksdagen. Det borde ha varit slut för länge sedan, det borde ha tagit slut 1969 dä vi förbjöd proffsboxningen. Proffs- och amatörboxning är i princip samma andas barn. Det finns t, o, m, experter som påstår atl amatörboxningen är väl så fariig som proffsboxningen. Jag skall återkomma till det.

Jag skall sannerligen inte slösa något beröm pä kultumtskottet. Den enda komplimang jag kan ge är den att det lyckats synkronisera den här debatten med galaföreställningen - vi skall kanske säga den galna föreställningen - i Zaire i natt. Inom parentes sagt, hert talman, är det ett beklämmande tecken pä kulturell dekadans att pressen nu är fylld, sida upp och sida ner, av det här spektaklet,

1969 förbjöd vi proffsboxning i Sverige, och då fick amatörboxningen vad man kan kalla en villkoriig frigivning. Det var 16 villkor som ställdes upp, utformade av en nordisk medicinsk expertkommitté. Det sägs uttryckligen i propositionen av justitieminister Kling att dessa 16 punkter mäste ses som en helhet och att en fömtsättning för att amatörboxningen skall fö fortsätta är att samtliga 16 punkter iakttas. Nu utgår kultumtskottet från att så är fallet. Detta bestrider jag på det bestämdaste.

Jag tror att jag kan föra i bevis att anvisningar och regler icke har följts. Jag vill fräga utskottets talesman om ringgolvet är annoriunda än det var tidigare, om handskarna är annoriunda, om boxningshjälmen är annoriunda, den boxningshjälm som all medicinsk expertis har dömt ut som fullständigt oduglig och som av boxarna själva och deras ledare anses vara farlig.

Har man iakttagit regeln att ingen för boxas före 17 års ålder? Den stär i de villkor som antogs av riksdagen 1969.

Del anordnas numera "knatteboxningar" för 12-13-åringar, vilket strider

135

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mot boxning

136

mot bestämmelserna och rent ut sagt är cyniskt.

Jag har i det längsta velat tro att boxningsledare har drivits av en riktig ambition, och det har kanske en och annan fortfarande. Men har de läst de medicinska utredningarna är det ren cynism om de låter unga pojkar på 12-13 år gå upp och boxas och fö sina hjärnor sönderslagna. För detta är ju förhällandet i amatörboxningen.

Har regeln om att man inte för boxas mer än en match i veckan iakttagits? Denna regel ansågs också vara mycket viktig. Jag har ställt frågan till Boxningsförbundet om en boxare som heter Palm beträffande hans matchlista. Det visar sig att han hade boxats den 23, 24, 27 och 28 januari. Det blir litet mer än en match i veckan.

Den främste boxaren vi har för närvarande, Lundby, boxades den 19 och 22 oktober och skall enligt uppgift i pressen boxas den 28 och 30 oktober samt den 3 november. Det var också litet mer än en match i veckan. Man har alltså inte följt dessa regler.

Det sades i den proposition som riksdagen antog att frågan om förbud mot amatörboxning skulle upptas till förnyad prövning om inte reglerna iakttogs. Justitieminister Kling skrev pä flera ställen i propositionen att amatörboxningen icke skulle förbjudas för närvarande, men det låg liksom i luften att om reglerna inte iakttogs eller om det kunde antagas att de inte var tillräckligt rigorösa, skulle man återkomma.

Nu har utskottet remitterat ärendet till de medicinska fakulteterna vid olika universitet med förfrågan om ändringar kunnat iakttas i skadefrekvensen sedan 1969, Remissen bygger på rent felaktiga förutsättningar, då det ju inte skett någon förändring inom boxningen efter 1969, De flesta remissinstanser säger att det är en fräga som man inte kan svara på. En del hänvisar till de remissvar som de tidigare har avgivit och som var mycket negativa. Jag kan utan överdrift påstå att all vetenskaplig medicinsk expertis har dömt ut både proffs- och amatörboxningen.

Del är intressant att konstatera att utskottet synes ha lagt den största vikten vid det remissvar som har avgivits av den medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet. Den remissinstansen anser att det bör skrivas in i reglerna att slag mot huvudet är förbjudna. Jag vill fråga utskottels talesman om utskottet skulle ha tillstyrkt ett sådant förslag. En annan remissinstans, den medicinska fakulteten vid Umeå universitet, anser att boxningen bör tillämpa samma skyddsbestämmelser som fåktningssporten, dvs, införa något slag av galler för ansiktet. Det vore nog i och för sig bra, men det skulle kanske inte gå att boxas alls då.

Vi förbjöd alltså proffsboxningen och lät amatörboxningen fortsätta tills vidare. Men det finns numera medicinsk expertis som säger att amatörboxning är väl så fariig som proffsboxning, I väridens mest ansedda och äldsta medicinska tidskrift, den engelska Lancet, har stått - och det har även den nordiska expertkommittén sagt - att många lätta slag mot huvudet är fariiga, alltså inte bara de slag som är så härda att boxaren faller i ringgolvet. Ett faktum är att amatörboxare boxas mer frekvent än proffsboxare och därigenom för många fler slag mot huvudet. Även om slagen är ganska

lätta är det för varje gång nägra hjärnceller som gär föriorade. Av de slag boxaren får mot huvudet vid nästa match gär ytterligare några hjärnceller föriorade. Nu har naturiigtvis boxare liksom alla andra människor olika innehav av hjärnceller, men sä småningom har boxarens hjärnceller minskat så mycket att sjukdomssymtomen börjar uppträda. Det finns många f d, amatörboxare här i landet som genom sin sport har blivit handikappade för alt framtid.

En sak, herr talman, måste irritera varje juridiskt intresserad person, och det är att lagreglerna inte stämmer med det första kriteriet på en god lagstiftning, nämligen att samma handling skall bedömas lika i rättsordningen. Om Ingemar Johansson, som f d, proffsboxare, i en boxningsring skulle slä en rak höger mot en annan person, då kunde han bli dömd till fängelse eller böter enligt den nuvarande lagstiftningen. Men om en amatörboxare i en boxningsring några meter därifrån utför exakt samma handling, så får han t, o, m, betalt av statsmedel för det, och det är en mycket egendomlig för att inte säga beföngd lagstiftning.

Som jag nyss sade har den medicinska expertisen sällsynt enhälligt dömt ut boxningen. Men även andra remissinstanser, rikspolisstyrelsen, riksåklagaren och socialstyrelsen, har tidigare velat förbjuda boxningssporten, också amatörboxningen. Rikspolisstyrelsen gör det med motiveringen att i ett samhälle som bekämpar våld och våldstendenser skall man naturiigtvis inte uppmuntra uppvisningar i naket våld som ju boxningen är. Som jag ser det är det en ganska självklar sak. Socialstyrelsen har lagt särskild tyngd vid den förråande inverkan som boxningen har på publiken. Man vet att publiken i huvudsak vill se boxare slås knockout och blodet flyta. Det säger t. o. m. erfarna och hederiiga boxningsledare. Boxningsförbundets rikstränare, Sten Berglund, som var på besök här för nägra dagar sedan - för övrigt en angenäm bekantskap - höll med om att en slor del av publiken tyvärr kommer för att se boxare slås knockout.

Nu har jag ju, hert talman, ofta - och det har pågätt rätt länge - av boxningsledare och andra blivit beskylld för att det enda jag skulle intressera mig för i riksdagen skulle vara boxning. Därför vill jag gärna påpeka att jag tror att jag under min tid i riksdagen har väckt ett hundratal motioner - jag har inte räknat dem - i mänga frågor, stora såväl som små. Vem avgör vilken fråga som är stor och vilken fråga som är liten? Professor Hans Larsson i Lund påstod på sin tid att i varje liten fråga ligger en stor fräga. Det är nog alldeles sant,

I den lilla frågan om boxningen ligger alltså den stora frågan om samhällets attityd till våld och våldsmentalitet, där jag instämmer med rikspolisstyrelsen, som säger att det inte kan vara riktigt, om man vill bekämpa väldet, att tillåta uppvisningar i naket våld - boxning är ju naket våld - där en person slår en annan i ansiktet, så att han skall falla omkull. Jag har faktiskt hållit på att driva denna fråga rätt länge och fött elt massivt stöd av de remissinstanser som i olika omgångar har yttrat sig - rikspolisstyrelsen, riksåklagaren, socialstyrelsen, all medicinsk exepertis, de medicinska fakulteterna. Svenska läkaresällskapet. Svenska sällskapet för psykisk hälsovård,

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mot boxning

137

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mot boxning

de tvä länsstyrelser som hördes - det var länsstyrelserna i Göteborg och Malmö - polischefen i Stockholm och hovrätten i Malmö, Samtliga ville förbjuda både amatörboxning och proffsboxning. Det kan ju inte vara en helt befängd idé som jag har kommit på, om den för ett så massivt stöd av alla dessa remissinstanser som yttrat sig under ämbetsmannaansvari

Jag frågar slutligen varför kultumtskottet stretar emot denna kompakta expertis frän olika områden som har uttalat sig. Det kan ju inte gärna vara för alt värna nägra kulturella värden och inte heller för att värna några idrottsliga värden, eftersom boxningen strider mot allt det som vi vill att idrotten skall främja och syfta till, nämligen att bygga upp bäde kropp och själ, kan man gott säga. Boxningen gör precis motsatsen!

Jag vill alltså här, herr talman, yrka bifall till motionen 1974:40,

138

Herr NORRBY (c):

Herr talman! Det torde vara svårt att tillföra debatten något nytt i frågan om amatörboxningens vara eller inte vara. Det enda nya jämfört med tidigare år av det som herr Sjöholm var inne på tror jag är att denna debatt förs samma dag som VM-matchen mellan Muhammad Ali och George Foreman har utkämpats, där Muhammad Ali stod som segrare. Som kommentar kanske jag också kan säga att den segern väl berodde på en iskall hjärnas fulla funktion - det kanske också har sin betydelse i sammanhanget.

Nej, jag tycker herr Sjöholm har gripits av argumentnöd i den här frågan. Till sin motion har han fogat en rad uttalanden - 28 stycken närmare bestämt - vilka väl alla skulle stödja hans krav på förbud mot boxning. Analyserar man dessa uttalanden närmare finner man emellertid att tre eller möjligen fyra av dem är daterade efter 1969, dä vi fick en ny lagstiftning angående huvudskydd m, m, vid utövande av boxning. Jag tycker det är ett slag under bältet av hert Sjöholm, när han är efter år upprepar dessa uttalanden, som är gjorda mot en helt annan bakgmnd och under helt andra omständigheter än de som nu är rådande.

Men, herr talman, det är inte bara styrkan, eller kanske jag skulle säga svagheten, i herr Sjöholms argumentering som har lett fram till att kultumtskottet har hemställt om avslag pä motionen; det är nog snarare den inställningen, att det skall till mycket starka skäl för att ett förbud skall vara motiverat, och nägra sådana motiv har icke herr Sjöholm tagit fram. Frägan, huruvida vi skall ha ett förbud eller inte, tycker jag har fött en bra belysning i följande meningar, som jag skall be att fö citera:

"Det torde böra anses tillhöra de mänskliga rättigheterna för envar individ att ägna sig ät idrottsulövning och all tävlingsmässigt därvid mäta sina krafter och sin förmåga med andra utövare av samma disciplin. Alltför djupgående inskränkningar i denna rättighet är otvivelaktigt ett aUvariigt ingrepp i den personliga friheten och kränker givetvis också de grundläggande principer på vilka idrottsrörelsen är uppbyggd.

Idrottsrörelsen bör i största möjliga utsträckning fö stifta sina egna lagar och självständigt fö ordna sina egna förhållanden,"

Jag förmodar, herr talman, att det jag nu har citerat också stämmer överens

med herr Sjöholms egen uppfattning. Det är nämligen så, atl det är direkt citerat ur hans motion nr 34 som lämnades 1973, Med detta, herr lalman, ber jag att fö yrka bifall till utskottets hemställan,

Hert NISSER (m):

Herr talman! Kultumtskottets betänkande nr 16 handlar alltså om boxning, och detta ärende har - som herr Sjöholm alldeles riktigt anmärkte

- blivit en följetong här i riksdagen. Men det är en följetong som faktiskt
har mycket gamla anor. Redan 1924 började frägan om förbud mot boxning
dyka upp, och tittar man i gamla gulnade protokoll - som för övrigt är
en ganska roande läsning - ser man att argumenten hos dem som var mot
ståndare till boxning var desamma 1924 som de är i dag. Man kan således
läsa att sporten var aggressiv, den uppmuntrade till våld, den verkade för
råande på dem som boxades och på publiken, och - kanske särskilt dä
det gäl|de professionell boxning - den kunde sägas leva efter det gamla
talesättet: den enes död, den andres bröd. Boxningssportens motståndare
var dä, liksom nu exempelvis herr Sjöholm, ytteriigt uppbragta på denna
idrottsgren. Men dä liksom nu fanns det många med en diametralt annan
uppfattning om den här saken. Även bland läkarna finns det många som
anser att sporten har en i mänga avseenden fostrande betydelse. Det är
ett mycket gott kamratskap i boxningsklubbarna, man tar hand om pojkarna
där. De för en god fysisk kondition och de övar upp reaktionsförmågan.
Boxningssporten är också mycket disciplinstärkande, eftersom den nog är
den sport som kräver mest självdisciplin.

Det fanns naturiigtvis redan 1924 riksdagsmän som ifrågasatte, om det verkligen inte fanns viktigare saker att syssla med för Sveriges folkvalda här i riksdagen än att förbjuda boxningstävlingar, och det kan man kanske förstå, Frägan om förbud mot boxning har emellertid kommit upp vid en mängd tillföllen: 1946, 1952, 1957 och 1958, 1955 tillsattes en utredning, 1959 var det en väldig debatt, och från den kan man läsa hur bl, a, herr talmannen drog en lans för boxningen. Alltsedan 1960 har riksdagen i stort sett varje år fött ta del av denna följetong.

Jag vet att - och det har många sagt före mig - det finns ätskilliga ledamöter av den här kammaren som i sin ungdom nägon gång har deltagit i ama-törboxningslävlingar, men ingen vill väl fördenskull kalla dem för busar eller banditer,

1969 förbjöds, som fömt nämnts, den professionella boxningen, och del kom till stränga regler för utövande av amatörboxning. Det är - såsom herr Norrby var inne pä - fr, o, m, detta är som den tillgängliga statistiken över eventuella skador är intressant, Kultumtskottet skickade ju ul herr Sjöholms motion på remiss till en mängd fakulteter, och man kan inte

- hur man än vänder och vrider på detta - av remissvaren fö fram att
del har förekommit några skador av vikt, I så fall skulle remissinstanserna
ha rapporterat detta. Jag tror därför att herr Sjöholms uppgifter till vissa
delar är irrelevanta och i mänga avseenden att han faktiskt boxar in öppna
dörrar. Boxningen är inte så fariig som mänga andra idrottsgrenar om man

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mot boxning

139

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mol boxning

140

följer reglerna, och det gör man. Men det finns naturiigtvis undantagsfall liksom i allt annat,

Sverige har väl de mest rigorösa säkerhetsbestämmelserna av alla de 120 länder som är anslutna till det internationella boxningsförbundet, och det är ju bra, 11, ex, England som har över 200 000 amatörboxare - boxningen är en mycket spridd idrottsgren där - har man gjort upp ett slags grade-ringstavla över fariiga idrotter. Som nr I kommer bobsleigh, som nr 2 landhockey, som nr 3 ishockey och som nr 4 kommer vattenpolo. Som nr 6 kommer ridning, som nr 7 kricket, som nr 8 mgby och först på nionde plats placeras boxningen. Sedan kommer tennis, golf osv., men det är kanske av mindre intresse. Men man har inte tagit med någonting om motorsport, vilket man väl bör göra om man skall tala om fariiga sporter.

När det gäller idrottsskador här i Sverige under de senaste tre åren kan vi fråga försäkringsbolagen. Bl, a, Folksam har upprättat ett register efter en undersökning som omfattar åren 1970, 1971 och 1972, Av den framgår följande:

Boxning: Inga skador har inrapporterats.

Brottning: 200 skador år 1971 som behandlats av läkare.

Fäktning: 4 skador.

Motorcykelsport: 240 skador under 1972,

Nu kanske man inte skall göra alltför hårda jämförelser här, eflersom det råder litet olika förhällanden, men man ser ungefär vartåt det lutar.

Under biltävlingar, som också är en mycket fariig sport, skadades 66 förare, 13 funktionärer och 34 åskådare under péFiodén 1945-1971, Av dessa dödades en hel del - särskilt olyckan i Kariskoga kanske ni kommer ihåg. Till allt detta kommer de mänga skador som vär älskade folksport fotbollen fört med sig i form av blessyrer och skavanker pä benen. Boxningen är alltså trots enstaka olycksfall -jag vill gäma erkänna att sådana förekommer - en relativt ofariig sport, herr Sjöholm.

Skall man sedan till slut se litet etiskt på frägan finns det faktiskt mänga idrottsgrenar som är minst lika "belastade", om man nu för använda det uttrycket - värjfäktning, sabelfäktning, mgby för att bara ta tre exempel.

Jag skall sedan parentetiskt säga att det farligaste för folkhälsan i dagens Sverige - om det nu är en idrottsgren - faktiskt är bingo. Den medför varje är ett antal dödsfall i hjärtinfarkter. Men man skall kanske inte förbjuda bingo fördenskull.

Jag tycker att det är fariigt att dra moraliska gränser när det gäller att bedöma idrottsgrenar. Att vara moralist är inte så särskilt lätt - det kanske herr Sjöholm förstår. Moral är delvis ett diffust begrepp, och det kan tas litet hur som helst beroende på vem det gäller. Jag vet ocksä att hert Sjöholm själv här i riksdagen för inte så länge sedan har fött erfara moralbegreppets verkningar.

Boxningssporten i dag i Sverige är icke av den naturen att den behöver förbjudas. Den har så många fördelar att jag tror att det vore skada att förbjuda amatörboxningen. Men man skall naturiigtvis tillse att reglema följs. Förbjuder man en idrottsgren som boxning river man upp fältet för

en mängd andra grenar som kanske i sä fall också skulle sättas under lupp     Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mot boxning

och lampa. Jag hoppas att riksdagen under några år framöver slipper de här "boxningsmatcherna". Jag tror att det vore bra för idrotten som sådan, att det vore bra för riksdagen och att det kanske vore bra för herr Sjöholm själv.

Med detta, herr talman, vill jag liksom herr Nortby yrka bifall till utskottets hemställan.

Hert BERGMAN i Nyköping (s):

Herr talman! Jag vet inte om jag kan berika den här debatten med nägra nya synpunkter men som f d. aktiv boxare har jag ett naturligt intresse för den här frågan.

Jag har inte några invändningar mot de rent medicinska aspekterna i de olika remissyttrandena, men i yttrandet från medicinska fakulteten i Uppsala finns ett avsnitt som jag tror bygger på fördomar och som vittnar om ren okunnighet om vad boxningssport egentligen är: "Fakulteten finner det förvånande att utredningsmannen tagit sä lätt på det faktum, att boxningssporten är den veterligen enda form av idrottsutövning, där en medicinsk skada ing&rsom ett normalt led, ja där det gott kan sägas att utövningen syftar till att hos motståndaren åstadkomma medicinsk skada. Om skador uppkommer under utövningen av andra idrottsformer är detta att betrakta som olyckshändelser och aldrig sä som vid boxning avsikten med utövningen. Jämförelser med fotboll, backhoppning och ishockey är därför i detta sammanhang helt ovidkommande."

Herr talman! Jag har själv gått över hundra boxningsmatcher, men ingen enda gång har jag gått in i ringen med föresatsen att skada min motståndare. Tvärtom -jag tror att det i fö idrotter råder ett sä gott kamratskap motståndare emellan som inom boxningssporten.

Jämförelser med andra idrottsgrenar är heller inte ovidkommande. Orsakas idrottsutövaren skador, medvetet eller omedvetet, är inte detta en ovidkommande sak. Jag tycker därför att fakulteten har lagt mera en moralisk än en medicinsk uppfattning i det här avsnittet.

I övrigt instämmer jag helt i Sveriges riksidrottsförbunds utlåtande och yrkar bifall till kulturkutskottets hemställan i betänkande nr 16.

Hen- SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ställde ett antal frägor, hert Nortby. Jag frågade mycket utföriigt: Vad är det som skiljer boxningen nu från den som utövades 1969? Jag exemplifierade med flera punkter av de 16 vi antog 1969 och frågade om man rättar sig efter dem. Men jag har inte fött något svar.

Inte heller har man svarat på frägan om utskottet skulle vara mera berett att bifalla ett förbud för slag mot huvudet, som är det farligaste.

Hur kan det komma sig att Boxningsförbundets egen läkare hert Ahlberg i år har uttalat att boxning är så fariig att när man tar ett EEG på boxare efter juniormästerskap förekommer sjukliga förändringar hos varje boxare?

Jag menar att det är cyniskt av herrarna att nonchalera detta. Har hela

141

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mot boxning

142

den medicinska expertisen fel? Ni talar som om det var alldeles felaktigt att även lätta slag mot huvudet är fariiga och sä småningom medför bestående skador. Är det fel? Ljuger hela den medicinska expertisen?

Herr Norrby säger, att sedan 1969 har man huvudskydd. Men huvudskydden fanns långt före 1969, herr Norrby. Även boxarna är fariigare nu. Henning Sjöström, en gång ordförande i Boxningsförbundet, säger att huvudskydden är farliga eftersom de sänker boxarnas garderingsintresse. Boxarna litar pä att skydden skall göra nytta, men de gör inte ett skvatt nytta, I en av de 16 punkterna begärdes att man skulle fö nya huvudskydd. Har vi fött det, herrar Norrby och Nisser?

Jag vet inte om ni var med och förbjöd proffsboxningen. Men nu skriver väridens förnämsta läkartidning att amatörboxningen är fariig eflersom amatörboxarna för fler slag, även om slagen är lättare. Skall vi underkänna det ocksä?

Herr Norrby talade om den personliga friheten. Ja, om den personliga friheten skall manifesteras sä att man för slä en annan människa medvetslös i en boxningsring, dä häller jag inte mycket pä den. Jag tycker man kan manifestera den pä annat sätt,

Hert Nortby trodde väl att det var en godbit att citera ur min motion från i fjol, där jag tycker det strider mot de mänskliga rättigheterna att stänga av t, ex, en fotbollsspelare ett år för att han gär över från en klubb till en annan om han inte gillar den klubb han tillhör. Men den motionen handlar om idrotten och jag har aldrig hänfört boxning till idrott eftersom den strider mot allt vad idrott vill främja. Så det var helt missriktat, herr Nortby,

Jag upprepar frågorna till utskottets talesman: Har man följt de 16 reglema? Går ingen boxare mer än en match i veckan, har man inte boxare under 17 år? Vi för debatten mer framåt om vi kan svara på sädana konkreta frågor. Det är detta som är avgörande nu. Justitieminister Kling och regeringen sade att om man inte följde reglerna skulle denna fräga tas upp igen. Man har icke följt dessa regler. Jag har på min bänk också bevis för att en boxare i Lilla Edet boxades tvä matcher samma kväll. Om sådant faller under mina ögon, som inte följer detta, mäste det förekomma mycket mycket mer. Av en händelse ser jag sådant och dä mäste det förekomma i mycket större utsträckning. Jag påstår alltså - det ankommer pä herr Nortby att vederiägga det - att man icke har följt dessa 16 punkter.

Sedan vill jag vända mig till herr Nisser med en gammal fräga. Ja, den är faktiskt sä gammal att jag har citerat både Hjalmar Branting och Vämer Rydén. Första gången det begärdes idrottsanslag i riksdagen var samma år som Boxningsförbundet bildades och då sade Hjalmar Branting att hade det varit fräga om ett anslag till idrotten skulle han varit med pä det men eftersom nu också idrottens urartning kommit med i bilden var han motståndare till att det gavs pengar. Värner Rydén hade samma mening. Kloka män i många avseenden, även i denna lilla fräga.

Hert Nisser påstår att de medicinska fakultetema, som fött denna fråga pä remiss, inte iakttagit nägra skador hos boxare. Flera av dem har sagt

att de inte kan uttala sig om detta. Det förhåller sig dessutom så, herr Nisser, att dessa skador kommer så småningom. Som jag sade i mitt inledningsanförande: i det ena slaget föriorar boxaren några hjärnceller, i nästa föriorar han ytteriigare några. Det kommer så småningom. Det finns en ventenskaplig amerikansk utredning som visar att boxare som avlidit i 45-50-årsåldern, alltså en för tidig död, har avlidit av de skador de fött i boxningsringen. Sä längt efter kan det komma. Det är därför man inte kunnat iaktta nägra skador. Dessutom går inte boxarna till läkare för att de har huvudvärk dagen efter en match. Men så småningom uppträder dessa skador om vederbörande fortsätter att boxas. Detta är det typiska för boxningsskadorna.

Jag trodde vi skulle slippa ett sä enfaldigt argument som alt del förekommer skador i fotboll, handboll och motorsport. Herr Nisser säger att vi diskuterat detta länge. Kunde vi inte då passerat detta stadium? En skada i fotboll, herr Nisser, är antingen en olyckshändelse eller regelbrott. Sparkar en spelare en annan är del antingen ett regelbrott som skall beivras eller en olyckshändelse. Motorsport gär inte ut på, om hert Nisser tror det, att man skall köra in bland publiken och försöka döda människor. Det är en beklaglig olyckshändelse. Men boxning går ju ut på alt man skall slå den andra så hårt och sä ofta som möjligt och helst i huvudet för att vinna matchen. Detta ingår i reglerna. Det cyniska att man kalkylerar med att en skall bli ur stånd att resa sig, man räknar till tio över en person som ligger medvetslös på golvet, ingår i reglerna. Har hert Nisser varit med om att man räknat till tio över en fotbollsspelare som blir omkullsprungen? Herr Nissers kunskaper i idrott verkar tämligen diffusa för att icke säga obefintliga. Men låt oss hålla isär det som sker av olyckshändelse eller genom regelbrott och det som sker inom regelrätt utövad boxning. Jag trodde som sagt att vi kommit över detta stadium. Drar man in bingo i detta sammanhang har man verkligen brist pä argument.

Man för i detta land vara rätt värdslös med sin egen hälsa. Man kan begå självmord utan att bli straffad för den händelse man skulle misslyckas, till skillnad från andra länder där det faktiskt är straftbart. Man för vara vårdslös med sin egen hälsa men vi tillåter inte att man skadar en annan person. Det är vad som förekommer i boxning.

Den som utövar bergbestigning och sådant som man kallar farligt för stå sitt eget kast. Han skadar bara sig själv. Man för alltså inte skada någon annan. Det är ju det man gör i boxning.

Jag skulle gärna vilja höra hur herrarna förklarar att Per Ahlberg, som är boxningsförbundets egen läkare, säger att boxning är fariig. Han har sett många boxare som blivit skadade och tagit licensen ifrån dem. Han säger att EEG förändrades hos alla som deltog i en tävling. Kan ni inte konkretisera det hela? Hur bortförklarar ni dessa uttalanden?

Gösta Karisson, som var Ingemar Johanssons livmedikus, har ju också sagt att när det blir fullt klariagt att knockout medför en hjärnskakning sä borde boxningen packa ihop och tacka för sig. Han säger naturligtvis det som ansvarig läkare. Jag råkar också veta att Per Ahlberg inte gärna

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mol boxning

143

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mot boxning

uttalar sig numera. Han har nu kommit till insikt om att det inte är förenligt med hans ansvar som läkare att försvara boxningen.

Slutligen vill jag säga till herr Bergman i Nyköping att jag aldrig sagt att boxaren går in för att skada motståndaren. Men jag säger - och det häller jag fast vid - att man inte kan boxas utan att göra det. Boxaren slår ett slag mot huvudet på sin motståndare. Dessa slag är fariiga och åstadkommer hjärnskador. Dessa skador blir sä småningom allt allvariigare om man för för många slag. Jag vill dock inte säga att boxaren medvetet gär in för att skada motståndaren, det vill jag upprepa. Jag kan det här gebitet. Men boxning kan inte utövas utan att man blir mer eller mindre allvariigi skadad. Jag kan nämna mänga exempel pä amatörboxare som blivit psykiskt skadade för livet.

Herr NORRBY (c):

Hert talman! Jag skall gärna erkänna att jag inte tog upp alla de frågor som herr Sjöholm ställde till mig. Jag var medvetet kortfattad i mitt inlägg. Jag tror inte att jag har någon möjlighet att påverka varken herr Sjöholm eller kammaren i deras ställningstaganden.

Låt mig bara, för att även denna gång göra mitt inlägg kort, hänvisa till kulturutskottets betänkande nr 28 år 1973, Där har dessa frågor tagits upp och bemötts av Svenska boxningsförbundet. Det finns nämligen en bilaga till kulturutskottets betänkande nr 28, Där konstateras det att dessa regler har iakttagits, t. ex, när det gäller åldern. Möjligheter har dock funnits för nägon boxare att boxas flera gånger än reglerna föreskriver. Då hänvisas det emellertid särskilt till att det gällt mtinerade boxare.

Avgörande för kultumtskottets bedömning av denna fråga har varit -det står även i utskottets betänkande - möjligen inträffade skadefall sedan år 1969, Vi för väl ändå tro att reglerna efterföljs. Vi vill ocksä göra detta konstaterande eftersom de medicinska fakulteterna, som framhållits tidigare i debatten, icke har kunnat påvisa ett enda olycksfall. Detta har varit vägledande för utskottets bedömning, och vi har kommit fram till att det icke föreligger sådana skäl för ett förbud mot amatörboxningen som herr Sjöholm åberopar. Jag skulle vilja ställa den frägan till herr Sjöholm hur fariig en idrott egentligen skall vara i skadehänseende för att förbjudas.

144

Hert NISSER (m):

Herr talman! Jag vet inte hur länge man skall försöka fö herr Sjöholm att förstå - det tycks vara alldeles omöjligt - att boxning icke är en sport där man gär in för att krossa sin motståndare, slå sönder käkar, buckla till skallar, krossa näsor eller vad man vill påstå. Boxning är faktiskt en sport för självförsvar. Det går mycket bra att boxas utan att skada någon om man följer reglerna. Men jag sade fömt ocksä att visst förekommer det i undantagsfall olyckor inom boxningen liksom inom alla andra idrottsgrenar. Men den inställning som herr Sjöholm har, nämligen att en boxare går in i ringen för att slå ihjäl sin motståndare, är felaktig. Det är icke boxning.

Sedan ondgjorde sig herr Sjöholm mycket över att jag behagade göra en jämförelse med vissa andra idrottsgrenar. Jag sade att vi inte skall hårdra men jag har svårt att förstå att det uttalandet skulle vara särskilt enfaldigt. Det finns dock även inom andra idrottsgrenar saker som man kan diskutera - exempelvis inom brottning, där brottarna kanske gör kast som kan vara verkligt farliga. Skall vi därför förbjuda brottning? Hur är det pä ishockeymatcher där spelarna ibland tacklar varandra sä att det uppstår verkliga skador? Visst är det regelbrott, och ibland kanske det också sker med avsikt.

Sedan vill jag beröra svaren från fakulteterna. Om del hade funnits fall av skador hade detta rapporterats av vederbörande fakultet. Det kan hända atl en och annan boxare blir skadad för hela livet - vi kan inte förneka att del är med sanningen överensstämmande. Men hur många pojkar och medelålders män finns det inte här på jorden som har boxats och som är fullt normala, herr Sjöholm.

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mol boxning

Herr BERGMAN i Nyköping (s):

Herr talman! Jag bestrider inte att boxning kan förorsaka skador, men i vilken idrottsgren kan man garantera att inte utövarna råkar ut för skador - och skador som inte alltid orsakats omedvetet? Idrottsrörelsen är i alla fall vår kanske största folkrörelse och så länge Riksidrotlsförbundet karaktäriserar boxning som idrott bör den ocksä behandlas såsom likvärdig med andra idrottsgrenar.

Boxare är inte särskilt blodtörstiga, hert Sjöholm. Däremot vill jag gärna hålla med om alt man bör vara mer orolig för den publik som besöker boxningsgalorna.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det viktigaste i den här debatten hade varit atl fä klart besked beträffande de frägor jag ställde till herr Norrby, om man har följt de 16 regler som ställdes upp år 1969. Jag kunde visa all det ibland har förekommit au ungdomar under 17 är har boxals fyra gånger i veckan -i s. k. knatteboxningar. Jag har bilder frän bl, a. Idrottsbladet som visar alt 12-, 13- och 14-åringar är uppe och boxas. Boxningsförbundet har startat en knatteverksamhet - direkt i strid mot de bestämmelser som riksdagen antog år 1969, Det är elt faktum.

Ni berör inte alls det förhällandet att Boxningsförbundets egen läkare - som ju inte kan beskyllas för att ha antipatier mol boxning - har slutat uttala sig om boxningens risker, eftersom hans läkaransvar inle tål det. Han har sagt är 1974 alt boxning är fariigt och att EEG visar sjukliga tendenser hos alla boxare. Jag litar på den medicinska expertisen - alla våra medicinska fakulteter, Sveriges läkarförbund och andra - men det gör inle herrarna. Ni tillmäter tydligen inle dessa uttalanden ett skvatt betydelse. Ni tror att ni bedömer de medicinska riskerna bättre än den medicinska expertisen. Det är rätt skrämmande. Om ni reagerar på samma säll vid andra frågors avgörande är det litet kusligt, tycker jag.

Som svar på frägan varför remissinstanserna inte uttalar sig vill jag säga

145

10 Riksdagens protokoll 1974. Nr 108-110

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbud mot boxning

146

att dessa symtom kommer smygande. De kommer efter hand, och ju fler matcher en boxare varit med om desto starkare blir symtomen. De kommer efter hand som hjärncellerna blir förstörda, och hjärnceller kan inte återuppbyggas igen.

Jag kan bemöta alla tre herrarna på en gång. Jag sade faktiskt atl jag aldrig har påstått att boxarna medvetet slår sönder varandra, herr Bergman i Nyköping och herr Nisser. Jag sade alt man inte kan boxas utan att skada motståndaren och det häller jag på. Det som skiljer boxning frän allt jag kallar idrott och sport är alt den är fariig i sina regler. Regelrätt utövad boxning är fariig för deltagarna. Men det gäller inte fotboll, inte ishockey, inte motorsport och ingen annan idrott om den utövas regelrätt. Visst kan det förekomma olyckshändelser, och sådana inträffar ocksä. Om 250 000 fotbollsspelare är i farten varje söndag, mäste det naturiigtvis förekomma en hel del olyckshändelser - och dess värre även en hel del regelbrott. Men dessa skall beivras. En ishockeyspelare som slår en annan i ansiktet blir utvisad. Han borde enligt min mening visserligen visas ut för längre tid än tvä minuter - det är en punkt där en ändring kan genomföras -men skillnaden är alt en boxare som slår den andre i huvudet inte blir utvisad. Han gör dä bara det han skall göra. Förstår herrarna verkligen inte den skillnaden? Boxningen är fariig inom sina egna reglers ram. Den har inget samband med vad jag kallar idrott eller sport. Det är den avgrundsdjupa skillnaden.

Herr Nisser anför brottningen som exempel. Brottningen är en fin sport, visseriigen rätt tråkig men ofariig. Man har förbjudit de grepp som var fariiga. En mellanviktare vid namn Grönberg hade som specialgrepp det s. k. kravattgreppet, som togs om halsen, men del är numera förbjudet. Del gäller inom alla idrotter atl det dess värre förekommer skador och olyckor, men de är då orsakade av en olyckshändelse eller ett regelbrott. Kan inte herr Nisser begmnda detta och inte återigen framföra argumentet att det förekommer skador inom idrotten? För atl avskaffa risken för skador inom boxningen för man också avskaffa slagen, men då är det inte längre fråga om boxning - det vore ocksä väl om sä skedde.

Herr Norrby har inle heller svarat pä frågan frän Göteborgs universitets medicinska fakultet om möjligheten att förbjuda slag mot huvudet. Är del så viktigt för boxningen atl man för pricka motståndaren just i huvudet? Är det inte tänkbart med en boxningsform, där endast slag mot kroppen är tillåtna? Denna kunde dä kanske t. o. m. madrasseras på liknande sätt som sker inom ishockeyn. Dä blir boxningen rätt ofariig. Man skulle dä kunna dansa omkring lika mycket och fö samma träning, t. ex, med rephoppning, som säkeriigen är mycket nyttig. Men varför skall man absolut panga motståndaren i huvudet? Hjärnan är faktiskt inte gjord för sådant.

Det står i ett av de referat som just nu fyller sida efter sida i tidningarna, atl den här Muhammad Ali boxas med hjärnan. Ja, del är det som är fariigt. Del är, som jag säger, hjärnan som blir utsatt för slagen. Del avgörande för min ståndpunkt i förhållande lill de tre övriga debattörerna är, att all medicinsk expertis har sagt att boxningen är farlig och medför hjärnskak-

ningar och hjärnskador. Det förnekar ni tre. Jag vädjar till kammarens övriga     Nr 110 ledamöter att avgöra vilka som har rätt: ä ena sidan hela vår medicinska     Onsdaeen Hen expertis eller ä andra sidan herrar Nisser, Norrby och Bergman i Nyköping,     q QUtoher 1974

Herr NORRBY (c):

Herr talman! Jag kan hälla med om en sak, nämligen atl kammarens ärade ledamöter troligen skulle sätta stort värde pä om vi som är inblandade i debatten använde hjärnan till något mera konstmktivt än att diskutera boxning.

Jag skall bara svara på en enda fråga. Kulturutskottet har gäll igenom detta problemkomplex ganska noga. Därvid har vi också läst och tagit hänsyn till vad de medicinska fakulteterna har sagt. Vi äger icke rätt att utförda bestämmelser som reglerar boxningarna, men det kan tänkas atl vi får återkomma, om boxningen inle håller sig inom de givna reglerna.

Låt mig bara, herr Sjöholm, till protokollet också läsa in vad som stär i Svenska boxningsförbundets skrivelse till kulturutskottet i fiol, då vi begärde in dess yttrande över del årets motion. Det heter där bl, a,:

"Sjöholm påstår också att särskilda s, k. Knatteboxningar har arrangerats," Det har herr Sjöholm sagt ocksä i är. Som svar framhålls i skrivelsen:

"De s, k, Knatteboxningarna är en träningsuppvisning där pojkarna i en ring markerar slag och visar upp vad de lärt sig om teknik pä ell lekfullt sätt. Det bör observeras att detta sker i intimt samarbete med föräldrarna vilka pä eget initiativ tagit ned pojkarna till träningslokalen,"

Med del anförda, herr talman, ber jag att få yrka bifall lill utskoitets hemställan.

Förbud mot boxning

Hert SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är ju synd om herr Norrby, som behöver använda sin hjärna för en sådan här mindervärdig debatt. Men jag förslår i sä fall inte varför herr Norrby anmälde sig till debatten. Det finns ju flera ledamöter än han i kulturutskotiet.

Jag försökte tidigare klargöra att denna fråga visseriigen på sill säll är liten men ändå är betydelsefull därigenom all den har samband med samhällets attityd till våld. Detta framhålls av rikspolisstyrelsen, av socialstyrelsen och av riksåklagaren, Alla dessa instanser vill också förbjuda både proffs- och amatörboxningen.

Beträffande frågan om träningen vill jag slutligen bara säga, herr Norrby, alt hjärnan av någon underiig anledning inte reagerar annoriunda om den utsätts för ell slag under träning än för ett slag under tävling. Av samma skäl reagerar hjärnan inle olika om det är en proffsboxare som slår mot den eller om del är en amalörboxare. Hjärnan är liksom inte inställd på del sättet atl den reagerar olika, utan där åker en del hjärnceller varje gång den för ell slag. Det här är kusligt, och det är cyniskt att försvara någol sådant.

Jag vet att när man slog ihjäl världsmästaren i weltervikt. Paret, blev det en väg av motstånd mot boxning i Amerika, och alla de största tid-

147

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Läckö slott

ningarna krävde all den skulle förbjudas. De kallade den en uppvisning av sadism, och del ligger något i del. All folk går för att se två människor slå på varandra det värsta de kan för atl den ene skall falla omkull medvetslös, del anslår inle elt kulturiand och idrotlsland som Sverige, för del svär mot allt vad idrotten vill slä för.

Överiäggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 40 av herr Sjöholm, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjöholm begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill atl kammaren bifaller kultumtskottets hemställan i betänkandet nr 16 röslar ja, den det ej vill röstar nej. Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 40,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Sjöholm begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 248

Nej -   34

Avstår -   15

§ 2 Läckö slott

Föredrogs kultumtskottets betänkande nr 17 med anledning av motion angående Läckö slott.

148

Herr BLOMKVIST (s):

Herr lalman! Som åskådare lill den intensiva "boxningsmatch" som förekom här nyss kan man med glädje konstatera all de som dellog i debatten inte lider av nägra hjärnskador. Jag önskar atl kultumlskotiets ledamöter hade lagt ner något av den energi som de här har visat när del gäller boxningen i det belänkande som vi nu kommer all behandla och som gäller en motion om Läckö slott.

Än en gäng har kultumtskottet i ell belänkande förklarat all Läckö slott är elt byggnadsminne av myckel hög klass. Dessutom uttalar utskottet atl miljön på slottet skulle bli mera levande för de besökande om man kunde förse vissa rum i tredje våningen med inventarier. Efler dessa mycket positiva uttalanden om Läckö slott, sell från kulturhistorisk synpunkt, har utskottet ändå med en myckel knapphändig motivering återigen föreslagit riksdagen alt avslå vår motion.

Vi har föreslagit att riksdagen ger Kungl. Maj:t i uppdrag att tillsätta en utredning med uppgift atl undersöka fömtsättningarna för och framlägga förslag om alt pä sätt som vi utvecklat i vår motion sätta vissa delar av tredje våningen pä Läckö slott i ett värdigt skick. Efter kultumtskottets besök på Läckö slott sä senl som förra året hade vi motionärer hoppats pä en större förståelse frän utskottets sida. Men sä har tyvärr inle blivit fallet.

Det är framför allt tvä skäl som utskottet har anfört för sitt avslagsyrkande.

För det första har utskottet inte ansett sig kunna "bortse frän att motsvarande önskemål med samma styrka kan anföras beträffande andra byggnadsminnen, både sädana av samma karaktär och andra".

För det andra anser utskottet atl ett "tillstyrkande av motionsyrkandet skulle innebära en prioritering mellan olika önskemål på kulturminnesvärdens område som utskottet saknar underiag för".

Del är från flera synpunkter beklagligt alt utskottet inte funnit det meningsfullt att i betänkandet ta fram exempel pä sädana aktuella kulturhistoriska byggnader. Jag tror nämligen all många av ledamöterna med intresse skulle ha tagit del av en sådan redovisning. Vi kunde dä samtidigi ha fött en översikt över hur många andra önskemål som kunde aktualiseras, om riksdagen gav regeringen i uppdrag att tillsälta den utredning som vi motionärer har föreslagit. Självfallet finns det i värt land fiera värdefulla byggnadsminnen. Det vill vi motionärer inte bestrida. Inte minst med tanke pä de uttalanden som gjorts i olika sammanhang om kulturhistoriska byggnader bör det ändå vara ett relativt litet antal byggnadsminnen som kan mäta sig med Läckö slott på Kållandsö,

I detta sammanhang finns det även all anledning att framhålla allmänhetens stora intresse inle bara för slottet ulan för hela omgivningen pä Kållandsö, Det är ett mycket naturskönt område, som alltmera utnyttjas såsom fritidsområde. Men i första hand beror det ökade intresset pä byggnadsstyrelsens mångåriga upprustning av Läckö slott. Styrelsen har på ett föredömligt sätt medverkat till att det nu finns mycket goda fömtsättningar för atl pä Läckö slott skapa ell verkligt centrum för kulluriiv och ulsläll-ningsverksamhel. Jag vill också gärna erinra om den utställningsverksamhet pä Läckö slott som Västergötlands luristlrafikförening ansvarar för och som troligen inte har nägon direkt motsvarighet.

Vi motionärer utgår från atl behovet av atl flytta ul lämpliga miljöer, målningar och inventarier lill landsorlen i allt större utsträckning kommer att understödjas av fier och fier människor. Därför vill jag redan nu säga atl kulturutskottet inom en mycket nära framtid pä nytt kommer all fö möta frågan om Läckö slott.

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Läckö slott

I detta anförande instämde herrar Pettersson i Kvänum (c), Jansson (s), Börjesson i Falköping (c), Signell (s) och Hallenius (c), fru André (c) och fm Hörnlund (s), herr Leuchovius (m), fru Åsbrink (s) samt herrar Hernelius (m), Magnusson i Borås (m) och Larfors (s).

149

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Läckö slott

ISO

Herr MATTSSON i Lane-Herrestad (c):

Herr talman! De många instämmanden som herr Blomkvist fick efter sitt anförande vittnar väl om intresse för kulturminnesvård. Det blir tillfälle atl så småningom ta ställning lill anslag, och vi hoppas att det dä också skall finnas intresse för att bevilja medel.

Ingen motsättning råder mellan herr Blomkvist och mig när det gäller bedömningen av Läckö slott. Del är vackert, det är elt alldeles utmärkt utfiyktsmål, och de utställningar som ordnats där har gjort besöken i slottet ännu mer givande. Vidare är det riktigt att vi i kultumtskottet sommaren 1973 hade nöjet alt besöka Läckö slott, och då var det också en förnämlig utställning anordnad pä slottet. Jag har även vid andra tillfällen varit där och glatt mig åt både det vackra slottet och de fina utställningarna.

Herr Blomkvist säger att han hade väntat sig större förståelse från utskottet. Han säger också att det givetvis finns önskemål från annat häll, men han menar alt det skulle vara bra atl veta vad del är för platser vi tänker på när vi talar om dessa andra önskemål som kan framställas. Ja, man kan ju fråga sig vilket som skall komma först - Läckö slott, Kalmar slott, Vadstena slott, Mälsåker och Tynnelsö i Mälardalen eller Glimminge-hus i Skåne, för att nu nämna några.

Del är sanneriigen inte lätt för elt utskott att säga vilket som skall prioriteras. Och det är byggnadsstyrelsen som i samråd med riksantikvarieämbetet skall ta ställning i dessa frågor. Där finns sakkunskapen, och där ligger också ansvaret för värden av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Vad Läckö slott framdeles skall användas lill beror pä omständigheterna, I sig självt är slottet elt mycket fint byggnadsminne. Om del skall användas till museum - och det ligger väl närmast till hands, om det blir möblerat i enlighet med motionärernas önskan - så för den saken prövas i vanlig ordning av byggnadsstyrelsen i samråd med riksantikvarieämbetet. Vi har i vårt betänkande sagt alt utskottet inte har underiag för nägon bedömning i sådana fall, och utskottet kan därför inle tänka sig all avgöra vilka möbler och tavlor som bör finnas på vissa slott. Del är ämbetsverkens ansvarsområde.

Med delta vill jag ha sagt all visst är Läckö slott vackert, och del ligger väldigt vackert ute pä Kållandsö, men naturligtvis är det mycket önskvärt att vi också för andra slott iståndsatta. Det är obestridligt att vi också har byggnadsminnen som riskerar att bli förstörda därför att underhållet är eftersatt. Det har saknats medel till underhäll, Visseriigen har det under senare är gjorts betydande insatser med AMS-medel för att hålla fiera byggnadsminnesmärken i stånd, men elt flertal byggnader måste tyvärr underhållas bättre om de skall kunna undgå förstörelse. Nu är det lyckligtvis så att Läckö slotts yttre är iständsatt, och slottet blir därför inle förstört. Och det blir en fråga om prioritering av hur medlen skall användas - om det finnas medel atl använda!

Herr talman! Med det anförda ber jag atl fö yrka bifall till utskottets hemställan.

Hen- BLOMKVIST (s):

Herr lalman! Jag uppskattar mycket de synpunkter som kulturutskottets ordförande här anförde om Läckö slott och dess omgivning. Det är uttalanden som kulturutskottets ordförande och andra ledamöter har gjort också tidigare, men det är värdefullt atl de upprepas nu.

Men jag tycker ändå att kultumtskottet har litet för stora bekymmer med prioriteringsfrågan. Avsikten är ju inte att utskottet skall fö lill uppgift all bedöma vilka möbler och konstverk som lämpligen skall vara placerade pä Läckö slott. Kulturutskottels uppgifl är i stället alt ge sin mening lill känna, huruvida det kan anses vara angelägel alt tillsätta en utredning som skall undersöka möjligheterna att fö en viss del av den tredje väningen pä Läckö slott inredd med tidsenliga inventarier, t, ex, bataljmålningarna pä Kariberg, i original eller kopior. Det är med andra ord fräga om en viljeinriktning. Varje gäng man hör dessa välvilliga ord blir man förvånad över alt de slutar i elt avslagsyrkande. Jag är tacksam för den uppräkning som kulturutskottets ordförande gjorde av slott och byggnadsminnen som kan vara jämförbara med Läckö slott. Jag har faktiskt läst en del om dessa slott, men mina kunskaper om dem är icke sådana alt jag nu vill ta upp nägon debatt om dem. Men sä myckel kan jag säga, att det icke är något av de av kulturutskottets ordförande uppräknade slotten som har blivit så atl säga berövat sina inventarier såsom Läckö slott blivit under de gångna århundradena. Ja, "berövat" var kanske inte det rätta ordet i sammanhanget, men kvar står atl hela slottet har fränlagits sin inredning. Det skulle vara intressant att fö ett besked av kulturutskottets ordförande om vilket annat slott som i det hänseendet kan vara jämförbart med Läckö slott.

Jag har inte velat yrka bifall lill vär motion denna gäng, men nästa gång vi lägger fram den hoppas jag atl vi skall ha litet mera material och atl utskottet då kommer atl behandla den något ulföriigare än utskottet lyckats med denna gäng.

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Läckö slott

Herr MATTSSON i Lane-Hen-estad (c):

Herr talman! Herr Blomkvist vill all utskottet skall ge sin mening till känna. Men jag har ju sagt att det är byggnadsstyrelsen som i samråd med riksantikvarieämbetet har alt avgöra frågan. Från deras häll har det inte framförts några önskemål om atl fö frägan utredd. Vad vi för höra när vi har representanter för dessa organ hos oss - de kommer vid olika tillfällen på utskottets begäran lill utskottet för att framföra synpunkter - är atl de saknar medel. Jag är glad över all riksdagen i våras angav sin viljeinriktning genom att anslå ett betydligt större belopp till kulturminnesvärden än som från början var föreslaget. Att detla bifölls är väl om något ett uttalande om riksdagens viljeinriktning. Därmed har man också sagt att man vill ge anslag till kulturminnesvärden, och med det är en del vunnet, också när det gäller Läckö slott. Men vad medlen skall användas till för prövas i vanlig ordning. Frågan om Läckö slott skall bli museum skall ocksä prövas av byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet.

Om Läckö slott haft inventarier som blivit fiyttade eller inte är såvitt

151

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbättrade radiokommunikationer för ökad trafiksäkerhet m. m.

jag förstår svårt alt avgöra. Det påstås bestämt att tavlorna pä Karlberg har funnits på Läckö slott. Det är möjligt alt det är riktigt. Men sedan är det ocksä fräga om en del möbler osv. Slottet eller delar därav mäste ju i sä fall sältas i ett värdigt skick, och det kan vara mycket dyrbart och arbetsamt att plocka fram möbler till det. De möbler som har funnits där från början är det väl alldeles omöjligt att la fram, men det kanske är möjligt att fä fram andra som är tidsenliga. Men det är en fråga som för tas upp i samband med behandlingen av frägan huruvida slottet skall användas som museum eller om det i sig självt skall vara elt byggnadsminne, vackert beläget som sagt på Kållandsö,

Herr HERNELIUS (m):

Hert talman! Såvitt jag förstår har denna motion icke remitterats till byggnadsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet. En remiss av en liknande motion skedde 1964, men det har mnnit mycket vatten i Vänern sedan dess. Jag undrar om inte en remiss vore i hög grad påkallad nästa gäng motionen kommer på utskottels bord,

Överiäggningen var härmed slutad,

Utskoitets hemställan bifölls,

§ 3 Förbättrade radiokommunikationer för ökad trafiksäkerhet m. m.

Föredrogs trafikutskottets betänkande nr 20 i anledning av motion om förbättrade radiokommunikationer för ökad trafiksäkerhet m, m.

152

Herr GERNANDT (c):

Herr talman! Motionen om förbättrade radiokommunikationer för ökad fjäll- och trafiksäkerhet lar helt sikte på all vara en hjälp för människor i olika angelägna behovs- eller nödsituationer. Den avsikten med motionen tror jag också atl utskottets ledamöter och de olika remissorganen har full förståelse för. Men det är den föreslagna tekniska metoden för all kunna få respektive ge den hjälpen som utskottet inte har funnit förståelse för, Detla beror givetvis i sin lur på remissvarens uiformning, men jag tycker mig ändå finna ganska många positiva synpunkter i remissinstansernas ställningslagande till motionstanken.

Det är verkligen mycket svårt att förstå värdet i det föreslagna för personer som inte själva har prövat möjligheten alt utnyttja radiokommunikation på medborgarbandet som en värdefull kommunikationshjälp där inte telefon finns tillgänglig. Det går hell enkelt inle att övertyga enbart genom atl tala för saken. Det känns nämligen så ovant och främmande för de fiesta människor alt handskas med radiosändare, radiomottagare och mikrofon samt att så att säga "tala rätt ut i luften". Men med dagens enkla utrustning

är det inte mycket svårare än ett vanligt telefonsamtal.

De många tusen innehavarna och användarna av detta moderna sambandsmedel förstår däremot värdet av denna kommunikationsreserv i olika nödsituationer. Som bekant finns tiotusentals privatradioapparater i bilar och båtar och i form av handburna apparater. Varje innehavare för använda en fast radiokanal bland dem som är avsedda just för denna medborgartrafik.

Del har alltså i värt land - liksom i många andra länder - gjorts till en medborgeriig rättighet atl fä utväxla samtal inom det s, k, medborgarbandet - ulan andra kvalifikationer än godkända radioapparater och ett disciplinerat sätt alt samtala. Det är en mycket värdefull tillgång för bl, a, sjö-, skogs- och fiällintresserade medborgare. Dessutom har också ett antal rörelsehämmade personer funnit intresse för denna form av kontakt med sin omgivning,

Alla innehavare av privatradioapparater kommer givetvis i en eventuellt iråkad nödsituation att använda sin apparat för att försöka påkalla uppmärksamhet när andra kommunikationsmedel ej finns tillgängliga. Nödtrafik frän bl, a, nöjesbåtar är legaliserad, och viss organiserad passning på s, k, nödkanal finns etablerad genom kustbevakningen. Däremot är motsvarande nödtrafik för vägfarande och för fiäll- och skogsfolk inte legaliserad.

Det framhålls frän remissinstanserna all ett upplåtande av en speciell Irafikkanal för väg- och fjälltrafik inte skulle ge betryggande säkerhet för nödställda atl fö radiokontakt och därmed hjälp. Det är då alt märka alt motionen inle heller begär denna garanti. Motionen påvisar delvis de brister som råder inom de av myndigheterna rekommenderade systemen och påpekar att det bl, a, just därför kan behövas den kommunikationsreserv som mobila och fasta privalradioapparaler utgör.

Det bör framhållas att användarna av sådana apparater ofta har stort personligt bruk av dem för interna meddelanden, men det är inte tillåtet att kommunicera med vem som helst, och det finns inte heller nägon gemensam känd och Ullåten kanal för mycket angelägna meddelanden, t, ex. av nöd-karaktär. Del är ju endast upplåtandel av en sädan legaliserad trafikkanal som motionen avser. Det kostar inte samhället nägra pengar. Det kan i stället bespara samhället stora pengar. Den som är intresserad härav bör läsa motionen 1426 i år. Där finns myckel i den här frågan som jag vägar påslå är värdefulla fakta.

I det nuvarande fiällräddningssystemet kan den nödställde själv inle medverka mycket lill att spaningsuppbädet finner honom. Han står sä aU säga utanför systemet - hur effektivt detta än påstås vara. Med en privalradio deltar han däremot aktivt i sin egen räddningsverksamhet genom möjligheten alt kommunicera med fiygplan eller helikopter och dirigera dessa. Genom den flygburna stationens betydande höjd över marken blir radiosignalernas räckvidd förhållandevis lång, vilket också har visats vid företagna försök i de jämtländska fjällen.

För dem som är förtrogna med privatradion som kommunikationsreserv, där inte telefon eller radioielefon finns, kan det t. o. m. kännas som en medborgeriig rättighet att fö ingå bland de kommunikations- och räddnings-

11 Riksdagens protokoll 1974. Nr 108-110

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Förbättrade radiokommunikationer för ökad trafiksäkerhet m m.

153

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Framställning av bättre körkort, m. m.

system som samhället kan erbjuda i en nödsituation. Detta att själv kunna påverka sin nödsituation bör alltså fö anses som en medborgeriig rättighet. Det är rättigheten att fö disponera en legal väg- och fiällkanal som motionen avser - inte en garanti för säker räddning. Det ökade tillskoll av hjälpmöjligheter som privatradion definitivt medger mäste dock vara avsevärt mycket värdefullare än om den möjligheten inte alls finns. Därför anser jag det vara ett samhällsintresse att den här möjligheten beaktas och studeras ytteriigare.

Herr lalman! Med förhoppning om positivt resultat från den av televerket aviserade skrivelsen till landets motororganisationer har jag inte något yrkande lill delta betänkande.

Herr SVEN GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag tycker det är bra atl herr Gernandt genom sin motion har fäst uppmärksamhet på dessa frägor som är av stor betydelse. Han har också rätt uppfattat utskottets positiva inställning.

Ärendet har varit på remiss hos televerket och rikspolisstyrelsen, och dessa instanser har framhållit vissa saker. När det gäller möjligheten att fö en vägtrafikkanal - en sak som har intresserat herr Gernandt mycket och som tidigare har varil föremål för interpellationsdebatt här - har televerket nu förklarat att om vederbörande intressenter, motororganisationer och andra, är positiva sä kommer televerket att öppna en sädan kanal, och det mäste anses vara värdefullt. Om däremot en utredning skulle tillsättas ämnar televerket-inte företa sig någoniing nu, utan avvaktar resultatet av Ulredningen. Man kan alltså säga att televerket här har visat en väg som snabbare än kanske en utredning kan leda lill resultat.

I vad gäller möjligheterna att använda medborgarbandet för kommunikation och nödanrop i fiällen säger televerket att dessa möjligheter redan finns och att en pågående försöksverksamhet bör kunna leda till goda utvecklingsmöjligheter. Man pekar vidare på att en kanal är öppen för de handikappade, men man tror sig inte kunna komma sä längt med en organiserad verksamhet. Man hänvisar där till det arbete som för närvarande pågår inom en arbetsgrupp beträffande möjligheten för de handikappade att använda televerkets manuella mobiltelefonsystem.

Det sker alltså en hel del i den riktning som motionärerna strävar efler, och del är mol den bakgrunden som jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överiäggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4 Framställning av bättre körkort, m. m.

154

Föredrogs trafikutskottets betänkande nr 21 i anledning av motioner om framställning av bättre körkort, m. m.

Hert ANDERSSON i Ljung (m):

Herr talman! Trafikutskottets belänkande nr 21, som nu är föremål för behandling, har föranletts av tvä motioner: en av herr Gernandt och en av mig själv. I motionen 1066 har jag framhållit värdet av att våra nya körkort dels skall vara utformade i enlighet med den internationella standard som snart är att förvänta för legilimationshandling, dels vara framställda så, att de inle alltför lätt förstörs samt naturiigtvis ocksä vara svåra att förfalska.

De körkort som nu håller på att distribueras uppfyller enligl mängas mening inle något av dessa krav. Tanken att körkorten skall vara utformade i enlighet med vad som kan förväntas bli internationell standard för legilimationshandling bygger naturiigtvis på att vi i framtiden inle skall behöva mer än en handling, som skall gälla som körkort och legitimation i alla sammanhang. Värdet av att denna legitimation är utformad sä, att kortet i fräga är gångbart även utanför landets gränser behöver inle närmare utvecklas; det är ju närmast en självklarhet.

I vad gäller frågan om kortens hållbarhet har bl, a, fackpressen vid många tillfällen vittnat om skrämmande brister. Således har det visat sig att korten dels bryts sönder, dels är känsliga för fukt - för att nämna ett par av de bristpunkter som påtalats.

All brister av detta slag kommii alt bli så framträdande beror naturiigtvis pä alt vi i värt land har en lagstiftning som kräver att körkorten finns med i praktiskt taget varje färdsitualion. Vi som har erfarenhet av vilket skydd en helt vanlig jobbaroverall ger i vilt skilda situationer anser alt kritiken i detta avseende är välgmndad.

Beträffande förfalskningssäkerheten vet vi att framgångsrika manipulationer med identitetskorten har kunnat göras. Identitetskorten framställs som bekant pä samma sätt som våra nya körkort.

Mot denna bakgrund har jag i min motion framhållit angelägenheten av all vi för en utredning som kan precisera vilka krav som rimligen bör kunna ställas på våra nya körkort. Jag har ansett all nu pågående utbyte av körkorten borde avbrytas i avvaktan pä detta resultat.

Utskottet har inte - i en i övrigt mycket positiv skrivning - funnit anledning biträda just dessa förslag. Jag anser emellertid ändå att mitt krav på att utgivningen skulle avbrytas var ytterst välbefogal så som jag då såg på situationen, men jag har i nuläget ändock - och av ett annat skäl -börjat anse att detta kanske har mindre betydelse. Vi kan nämligen nu läsa i utskottsbetänkandet att takten i utbytet av körkortet är betydligt långsammare än vad som avsägs enligt avtalet mellan staten och AB ID-kort - ett förhållande som för AB ID-kort måhända kan vara irriterande men som enligt det synsätt som jag företräder i denna fräga snarast är en fördel. Vid den här tiden skulle enligt avtalet ha bytts över 2 miljoner kort. Enligt utskollsbelänkandel som vi nu behandlar är det fråga om att endast 1 miljon kort har utbytts. Resultatet har onekligen blivit att de skadeverkningar som jag förmenar skulle ha kunnat åstadkommas har blivit mindre just genom förseningen.

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Framställning av bättre körkort, m. m.

155

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

FramstäUning av bättre körkort, m. m.

156

Utskottet har konstaterat att ett omfattande utvecklingsarbete på detta område bedrivs pä olika håll.

Utskottet har därefter funnit nödvändigt att Kungl, Maj:t uppmärksamt följer frågan och vidtar erforderiiga åtgärder. Jag anser denna uppmaning frän utskottet mycket värdefull i sammanhanget. Del kan nämligen inte uteslutas all avtalet mellan staten och AB ID-kort inle är hell tillfredsställande utformat. Härvidlag tänker jag på tillverkarens skyldighet enligl avtalet alt dels bedriva utvecklingsarbete inom bolaget, dels följa del utvecklingsarbete som bedrivs utanför bolaget samt all hålla beställaren underrättad om vad som händer, Annoriunda uttryckt betyder delta atl AB ID-kort har kommii i den situationen, att man skulle behöva meddela trafiksäkerhetsverket alt den produkt man levererar inle uppfyller allmänhetens krav på kvalitet och att förelagets utvecklingsarbete inle ligger i takt med vad som finns alt tillgå utanför företagel. Enligt vad jag känner till har AB ID-kort inte informerat trafiksäkerhelsverket om läget på marknaden, som avtalet föreskriver.

Men även om denna del av avtalet skulle vara åsidosatt tycker jag inte atl del finns sä stor anledning att rikta skarpare kritik för della mot AB ID-kort, Sanningen måste ju rimligen vara den att förelaget inte har velat avbryta en leverans som man hade beställning på. Företaget har kanske rent av tänkt sig att tiden skulle verka till dess fördel. Därför menar jag att bristen i avtalet som sådant är minst lika betydelsefull för frågan som den försummelse som AB ID-kort möjligen har gjort sig skyldig till, nämligen alt inle underrätta beställaren om brister i den vara som levererats.

Jag anser det därför vara utomordentligt tillfredsställande atl utskottet så starkt betonat vikten av att vi nu får ett bättre körkort. Jag citerar vad utskottet härvidlag har sagt: "Med hänsyn lill den snabba utveckling varom här är fräga vill ulskoliet starkt betona vikten av att åtgärder konlinueriigl vidtas i syfle all fö fram bättre identitets- och körkort," Utskottet har vidare uttalat att de idéer och metoder i övrigt som kan finnas inom landet eller Internationellt för framställning och utformning av identitetshandlingar givelvis skall beaktas. Klarare kan det knappast utsägas alt de nya körkorten inte blev bra, alt en modernare teknik finns att tillgå samt all del är nödvändigt att det verkligen görs någonting i frågan. Motionärerna i ärendet har all anledning atl vara lacksamma för ulskollels bestämda skrivning.

Herr lalman! Del är nu på liden att alla goda krafter hjälps ät, sä att den bästa kända teknik som vi förfogar över kommer till användning för framställning av våra körkort. Det kan vara så, att nägon förfogar över lillverkningsrällen och har stora resurser i övrigt, medan nägon ai.nan förfogar över den bästa tekniken, I vårt lilla land har vi inle råd att låta dessa goda krafter gä var sina vägar. Med samverkan på omrädel kanske vi sä småningom kan erbjuda det bästa som finns att tillgå. Den chansen skall vi inte låta gå oss förbi.

Trafikutskottet har med sin behandling av ärendet otvetydigt uttalat atl del nu måste bli ordning också på den svenska körkortsfrågan, och den uppfattningen stöder jag,

Hert talman! Jag ansluter mig således till utskottels hemställan.

Herr GERNANDT (c):

Herr lalman! Trafikutskottet har verkligen ägnat den här frågan ett ingående intresse och det gäller då körkortet inte bara som behörighelshandling utan också som legilimationshandling. Mot bakgmnden av den reserverade hållning som en tung majoritet tidigare har intagit har nu utskollsbelänkandel givits en så positiv formulering som en motionär i del här läget gärna kan tänka sig. Jag har därför inga yrkanden att framställa inför behandlingen av detla belänkande, men jag vill gärna passa på tillfället atl fö några av mina tidigare framförda synpunkter på körkorts- och idenli-letskortsfrågan till kännedom och protokoll.

Som utskottet också påpekar i belänkandet gär utvecklingen av personliga legitimations- och behörighetskort myckel snabbt. Det gäller inte bara kortets kvaliteter från olika kravsynpunkter, utan även de tekniska användningsområdena i samhället. Här avses kortens funktion som databärare för olika administrativa system, som sekretessnyckel för personliga eller företagsmässiga angelägenheter, som styrkort för olika funktioner m, m. Den snabba utvecklingen öppnar ständigt nya användningsområden och behov av ett verkligt funktionellt och säkert kort. Då mycket av teknik och utmstning för detla har stark internationell anknytning, är det angeläget att anpassning lill internationella normer snarast eftersträvas. Värt land har ju alltid varit en erkänd föregångare på standardiseringsomrädet - inte minst inom det fysikaliska omrädel.

Vi har ju i vårt land en mycket avancerad teknik inom identitetskorts-området. Del bästa av della ligger i enskilda händer men bör kunna förvärvas av staten, som av naluriiga skäl bör satsa de höga kostnader som det här är fråga om på de bästa produkterna.

Eflersom motionen handlar om både identitets- och körkort vill jag nu tala litet grand om identitetskortet. Jag skall avhålla mig från att tala någonting om AB ID-kort utan i stället försöka tala positivt för den här verksamheten.

Vad som med goda identitetskort möjligen kan göras på den inlernalionella marknaden bör rimligtvis kunna vara följande.

Del förefaller som om de stora datorföretagen gör ansträngningar för atl förse de tekniskt lägulvecklade länderna med stora datorer för atl registrera de betydande människomassorna i dessa länder. Det skulle alltså gälla ifrågavarande länders primära och omedelbara behov av dataregister, men dessa människor behöver dä ocksä ges en identitet som individer. De har egentligen aldrig haft en identitet tidigare, men delta bör anses kunna vara en mänsklig rättighet.

Del är alt hoppas att mina ärade kolleger och övriga inle nu börjar tala om förskräckligheter och människojakt då man vill bokföra dessa iden-titelslösa människor. Hittills har det emellertid alllid varit myckel besväriigt atl identifiera dessa människor då de behöver tilldelning av t. ex. föda, en vaccinalionsspmta, litet utsäde eller gödningsmedel. Ofta har -som bekant - de djärvaste tillskansat sig flera portioner av del som borde komma alla till del, medan de svaga ofta inte har fött någonting. Med modern datateknik

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Framställning av bällre körkort, m. m.

157

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

FramstäUning av bättre körkort, m. m.

och namnlistor ute i byarna bör förhållandena kunna förbättras avsevärt. En mänsklig identitet och ett identitetskort eller en idenlitelsbricka bör t. o. m. kunna bli del värdefullaste som mänga av dessa människor hillills kommit alt äga, och det bör kunna hjälpa dem lill en gynnsam fortsatt utveckling.

Då det gäller att medverka till detta material- och personalkrävande arbele bör vårt land ligga väl till. Vi har dels en mycket hög teknik inom landet just på detta område, dels är vi politiskt och militärt alliansfria och har ett förhållandevis gott anseende i de aktuella länderna. Det är inte så säkert att dessa länder önskar inblandning av de stormaktsanknutna länderna dä det gäller en så pass känslig fråga som den förestående identifieringen av medborgarna. Det enastående läge som värt land -åtminstone för närvarande - har inom detta specialområde bör inte försittas genom långsamma betänkligheter.

Här kan finnas möjligheter till framställning av stora serier av idenli-tetskameror vid svensk fabrik, tillverkning av halvfabrikat till identitetsbrickor eller identitetskort samt engagemang av ett antal personer för alt starta verksamheten i möjliga länder. Detta bör kunna vara en värdefull goodwill-satsning från vårt land men kan givetvis ocksä ge vissa inkomster i framtiden, inte minst om denna grundsatsning på människornas iden-litetsberättigande när framgång ute i världen.

En annan industriell synpunkt på identitetskort som databärare, styr- och behörighetskort m. m. är att ett avancerat sådant kort med god dataanpassning t. o, m. t)ör kunna vara till god nytta för den svenska dataindustrins utveckling.

Herr talman! Jag har inte något yrkande rörande detta betänkande.

158

Herr SVEN GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Såsom ocksä de två föregående talarna vitsordat har trafikutskottet ägnal de här motionerna en mycket ingående behandling. Vi har hört representanter förde tvä tillverkarna av identitetshandlingar i landet, vi har hört representanter för slandardiseringskommissionen, för bankinspektionen, och vi har haft underhandskontakter med trafiksäkerhetsverket. Det har utmynnat i den hemställan som utskottet har, där vi trots att trafiksäkerhelsverket kommer att ägna frägan om ett utvecklingsarbete på det här omrädel särskild uppmärksamhet ändå har ansett att Kungl. Maj:t bör uppmärksamt följa frågan och vidta de åtgärder som må föranledas därav.

Med hänvisning till detta, herr lalman, ber jag all fö yrka bifall till utskottets hemställan.

Överiäggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5 Kontroll av vissa gifter m. m.

Föredrogs jordbmksutskottets betänkande nr 33 i anledning av motioner angående kontroll av vissa gifter m. m.

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! Reservationen gäller konsultuppdrag för företag i bekämpningsmedelsbranschen. I konsekvens med vår principiella inställning till att konsultuppdrag inte bör kopplas lill uppdrag som experter och forskare i statlig tjänst har vi här yrkat på att de åtminstone skall obligatoriskt redovisas.

Det lustiga i situationen är att förslaget, som gäng pä gång framförts i andra sammanhang i motioner frän vänsterpartiet kommunisterna, i det här sammanhanget förekommer som en av tre klämmar i en cenlermotion. Jag tycker att även med den partibeteckningen är det ett lika bra förslag som när det kom i vpk-motioner. Men det tyckte tydligen inte centerpartisterna i utskottet som inte gick med på min reservation.

Jag borde självfallet här yrka bifall till denna reservation, men jag har hört all ett betydande antal riksdagskolleger inte hinner med flyget eller hinner hem på annat sätt om de mäste till kammaren och rösta först. Av rent humanitära skäl avstår jag därför denna gång från att yrka bifall till den goda reservationen. Jag förutsätter dock att universitetskanslersämbetet raskar pä med den utlovade översynen av reglerna för konsultuppdragen.

Herr ÅKERFELDT (c):

Herr talman! I detta betänkande behandlas bl. a. två motioner som handlar om mykotoxiner. Det är ett samlande namn på sådana gifter som svampar i foder och livsmedel bildar under sin tillväxt. Inte alla svampars toxiner är giftiga för människor. Det finns en typ av svampgift som har fött stor betydelse, nämligen vad vi i dagligt lal kallar antibiotika. De är giftiga endast för vissa bakteriestammar, ett förhällande som vi med känt resultat har utnyttjat i medicinen.

I dag vet svenska forskare om ett 70-tal svampar av olika släkten som är loxinbildande. Men vi har utvecklat analysmetoder för endast ett dussintal av dessa svampar, och laboratorieresurserna för rent rutinmässiga analyser är mycket starkt begränsade.

Om dessa gifters verkan känner man till alt de är starkt cancerframkallande hos säväl människor som djur. Den primära risken för människor är de vegetabiliska födoämnena. Det gäller främst vissa importerade livsmedel, men man kan här inte helt utesluta inhemska vegelabilier. Man kan heller inte utesluta de animaliska livsmedlen. De här gifterna deponeras nämligen bl. a. i kött, mjölk och ägg vid tillräckligt stora intag hos respektive husdjur.

Sin största - i varje fall ekonomiska - betydelse för problemet inom ani-malieproduktionen. Från praktiserande veterinärer kommer talrika rapporter om störningar, alltifrån omfattande massdöd i djurbesättningar till störningar i tillväxt och produktion. Det är läll att föreställa sig vad detta kan betyda

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

KontroU av vissa gifter m. m.

159

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Kontroll av vissa gifter m. m.

160

i produktionsbortfall för hela landet - helt bortsett från riskerna för folkhälsan.

En grupp av dessa gifter, en mindre gmpp förmodar man, kallas afia-toxiner. Det är dessa vi bäst känner lill inte minst från tidigare debatter här i kammaren. De har påvisats i våra beredskapslager och därigenom förorsakat en föriust om cirka 5 miljoner kronor enbart genom att man varit tvungen att kassera det aktuella partiet. I Danmark har en beräkning gjorts över föriusterna genom aflatoxiner och man har kommii fram lill ett äriigt produktionsbortfall i det danska jordbmkel på 50 miljoner kronor. Delta är dock bara en grupp av gifterna. Vad övriga gifter inom denna gmpp, till sina verkningar mer eller mindre okända, förorsakar kan man i dagens läge bara ana sig till.

Delta förhållande är bakgmnden till motionen 840 som är undertecknad av representanter för fyra partier. I motionen yrkade vi på att ell tvärvetenskapligt projekt tillskapas med resurser för en intensifierad forskning på detta område. En sådan forskning är den självklara grunden för alt kunna fastställa sädana normer för dessa gifter alt hälsoriskerna för människor och störningar i livsmedelsproduktionen kan minimeras. Därmed skulle även syflel med den andra motionen, nr 505, som kräver sädana normer, kunna tillgodoses. Det primära är att man ökar sitt vetande på detta område.

Utskottet har glädjande nog ordnat en omfattande remiss av dessa motioner och del kan konstateras att samtliga remissinstanser har slutit upp kring förslaget om förstärkta insatser, främst pä laboratoriesidan men även i fräga om behovet av ett tvärvetenskapligt samarbete. Flera remissinstanser gär betydligt längre än vi motionärer gjort och menar att den samordning av de befintliga resurser som motionen 840 främst syftar till är alldeles otillräcklig för att man inom rimlig tid skall nå märkbara resuUat.

Ett belysande exempel pä vad ökade kunskaper kan betyda är följande: I importerade livsmedel, främst jordnölsprodukter och paranötter, påvisades hösten 1972 höga halter av aflatoxin vid livsmedelsverkels stickprovskontroller. Halterna var i flera fall direkt hälsovådliga. Tack vare en förbättrad kännedom om den här giflgmppen och förbättrade analysmetoder och resurser kunde kontrollverksamheten från livsmedelsverkels sida intensifieras. När den intensifierade kontrollen blev känd hos importörer blev kvaliteten genast godtagbar. Nu har man beträffande aflatoxiner i födoämnen kommit därhän att i dagarna en författning träder i kraft som kräver bevis om frihet från aflatoxin i all import av jordnötsprodukter. Det är inte litet som importerats, det rör sig om 5 ton per vecka.

Om vi genom försummelse på forskningssidan kommer på efterkälken inom delta område riskerar vi att bli utsatta för varor som andra länder med strängare krav ratat, därför att säljarna helt enkelt i det längsta försöker atl avyttra även undermåliga partier.

Utskottet har i betänkandet skrivit myckel positivt om motionen. Därför väntar man sig vid läsningen att klämmen skall utmynna i ett riksdagens tillkännagivande. Därför är det förvånande alt utskottet avstyrker motionen under hänvisning till att vederbörande forskningsråd skall ställa sina medel

till förfogande för det här projektet. Jag skulle nu vilja fråga utskottets representanter om bakgrunden till delta är att utskottet av något skäl, praxis e. d., anser sig vara förhindrat att uttrycka en mening om forskningsrådens prioriteringar? Ett tillkännagivande är enda sättet för forskningsrådet att fö kännedom om riksdagens mening pä detta område. Enbart en positiv skrivning, hur glädjande den än är, har ingen effekt om den inte kommer till vederbörande organs kännedom. Mot denna bakgrund funderar jag ocksä över om inte vi ledamöter har smä möjligheter att påverka prioriteringen på ett sådant här viktigt område om det nu skulle föreligga hinder för riksdagen att göra ett uttalande. Vi har alltså ingen annan möjlighet än atl besluta om anslaget i statsbudgeten till respektive forskningsråd. Det tycker jag är otillfredsställande.

Herr lalman! Elt yrkande om bifall lill denna motion bedömer jag som mindre meningsfullt, men jag avser, oberoende av det svar man från utskottets sida kan lämna, att återkomma och fö frågan prövad i samband med behandlingen av statsverkspropositionen.

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Kontroll av vissa gifter m. m.

Hert LARSSON i Bon-by (c):

Herr talman! Jag vill svara på herr Åkerfeldts frägor, att i bakgrunden för utskottets behandling av hans motion ligger - som han själv mycket rikligt antydde - rådande praxis och hänsyn till kompetens. Det är inte praxis atl man från riksdagens sida gör direkta beställningar på forskningsprojekt.

Beträffande frågan om utskoitets starka skrivning skall komma lill berörda myndigheters kännedom vill jag anföra följande. Utskottet är ändå, herr Åkerfeldt,enhälligt i sin ganska starka skrivning. Man säger bl. a.: "Uiskottei utgår från att forskningsmedel kommer att stå till förfogande för den mycket angelägna forskning som behöver bedrivas pä mykotoxinomrädel." Vi till-lägger sedan: "En intensifierad forskning på nämnda område bör kunna ge värdefulla resultat. Behovet av tvärvetenskaplig samordning av denna forskning kommer av remissyttrandena alt döma att kunna tillgodoses." Jag skulle vara mycket förvånad om inte forskningsråd och forskare har möjlighet all ta del av denna utskoitets, och som jag förmodar riksdagens, enhälliga bedömning. Detta bör komma till deras kännedom lika säkert som om vi hade gjort elt tillkännagivande till Kungl. Maj:l.

Eftersom detta område är så stort och inte alls är intäckt i det resonemang som sä rikligt förs i motionen, ansåg vi oss inte på detta stadium ha möjlighet alt göra nägon mera preciserad beställning än att i dessa allmänna och mycket starka ordalag förvänta en aktivitet pä detta område. Jag vill gärna försäkra herr Åkerfeldt alt det är utskottets uppfattning atl det måste hända någonting på del här området till följd av utskottets skrivning. Kan dessa förtydliganden medverka till alt utskottels skrivning blir mera känd, är detta mycket tillfredsställande.

Beträffande herr Takmans inlägg här vill jag säga, all jag inle vet om del var föranlett av hänsyn till kammariedamöternas arbetsförhållanden eller av andra skäl att han inte yrkade bifall till reservationen. Jag vill ändå

161

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Kontroll av vissa gifter m. m.

säga alt detta hans ställningstagande i varje fall vittnar om mycket gott omdöme. Del skall uppfattas som en komplimang rill herr Takman.

Beträffande reservationens innehåll vill jag säga atl oavsett källan för motionen har vi i utskottet sä objektivt vi någonsin kunnat försökt pröva sakfrågan ulan hänsyn till vem som varit upphovsman till förslaget. Jag upplever med viss olust att någon försöker alltför mycket misstänkliggöra allmänna institutioner. Jag vill gärna ha sagt atl det inteärså all människorna i institutioner, organisationer och verk som har bildats pä demokratisk gmnd har den meningen atl de vill motarbeta folkets väl. Det finns nog anledning att här slå ett litet slag för dessa institutioners stora objektivitet.

Produktkonlrollnämnden som del här gäller är sammansatt av fem generaldirektörer, två representanter frän TCO, två från LO och dessutom vice ordföranden - tidigare ordföranden i giftnämnden - Rune Lönngren. När det gäller anlitandet av experter vill jag framhålla att vi inle har mer än elt par tre framstående forskare i vårt land på dessa utomordentligt avancerade ämnesområden. Då kan det i vissa fall vara sä att någon av de forskare som anlitas av myndigheter och institutioner också har uppdrag i andra sammanhang. Jag är angelägen att säga alt det förhällandet ofta är myckel väl känt. Och när jag nu slår ett slag för att vi skall hysa förtroende för dessa institutioner gör jag del inte minsl mol bakgmnd av fiera års erfarenhet från giftnämnden, som var produktkontrollnämndens föregångare. Den heter faktiskt produktkonlrollnämnden och det gäller inte, som det skrivs i motionen, den s. k. produktkonlrollnämnden. Jag vill gärna vitsorda upplevelsen av myckel omfattande objektivitet och av hur våra sakkunniga medhjälpare i de aktuella sammanhangen verkligen bemödade sig om att ge objektiv redovisning av fakta.

Med det anförda, herr talman, ber jag att fö yrka bifall lill utskotiels hemställan.

Hert ÅKERFELDT (c):

Herr talman! Jag kan ha förståelse för utskottets uppfattning att del saknar kompetens pä detta område. Det rör sig otvivelaktigt om invecklade saker, men jag tycker i det här fallet all vederbörande organs remissyttranden ger stöd för elt annat beslut än det föreslagna. Och vad beträffar en positiv skrivnings förmåga att påverka vederbörande forskningsråd efteriyser jag fortfarande de formella kanalerna. Om en sädan skrivning skall komma under organets ögon och fö betydelse när det gäller att fördela medel är väl mest en fråga om tur eller otur.

Mot bakgmnd av att en forskare med aktuellt projekt pä detta område har haft en ansökan inne i tre år och ständigt för den bordlagd känner man en viss vanmakt när man vill verka för forskning pä del här området.

162

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag reagerade mol uttrycket "misstänkliggöra" i herr Larssons i Borrby anförande. Det var inte på något sätt min avsikl atl misstänkliggöra vare sig institutioner eller personer. Jag känner inle till vilka

experter det gäller, men som en allmän princip anser jag och milt parti att konsultuppdrag för privata aftarsföretag och statliga expertuppdrag inom samma bransch bör hållas isär. Det är inle all ifrågasätta hederiighet. Det är bara all kräva att det inte kan förekomma någon dubbel lojalitet i sådana sammanhang.

Överiäggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6 Föredrogs Jordbmksutskottets betänkanden

Nr 35 i anledning av motioner angående jaktfrågor

Nr 37 j anledning av motion angående statsbidrag till vissa samfälligheter

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Ifrågasatta kraflverksutbygg-nader i norra Värmland

§ 7 Ifrågasatta kraftverksutbyggnader i norra Värmland

Föredrogs civilutskottets betänkande nr 31 i anledning av motion angående ifrågasatta kraftverksutbyggnader i norra Värmland.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk):

Herr talman! Ett enigt utskott har här sagt att utbyggnadsplanerna för Klarälven och vissa andra älvar bör prövas i ett sammanhang. 1971 ärs ändringar i vattenlagen och vad riksdagen uttalat senast år 1973 ger garantier för atl avsedd utbyggnad inte tillåls innan planeringsrikllinjer lagts fast av riksdagen, säger utskottet vidare och menar atl motionärernas intressen inle motverkas av att frågan prövas först vid ett senare tillfälle.

Jag tänker inte här gå emot utskottets ställningslagande men vill ändå passa på att understryka betydelsen av att opinionen mot ulbyggnadsplanerna hälls levande. Just det faktum att Uddeholmsbolaget trots den starka lokala opinionen vidhåller sina utbyggnadsplaner var en av anledningarna till att motionärerna ansåg det befogal att riksdagen gjorde ett uttalande mot dessa planer. Uddeholmsbolagel har agerat helt utifrån egna intressen och bl. a. förklarat att oavsett vad den Sehlstedtska utredningen skulle komma till för resultat, kommer bolaget att i höst lämna in en ansökan till vattendomstolen. Detta gäller då i första hand Strängforsenprojektet, som Uddeholm räknar med borde kunna vara en realitet omkring 1980. Tydligen räknar Uddeholmsbolaget med alt den Sehlstedtska utredningens placering av Strängforsenprojektet i klass 3 a, vilket innebär att hänsyn tagils till atl projektet anses mycket lönsamt, skall bidra lill att bolaget får igenom, sina planer. Bolaget har också anklagats för aU redan ha börjat bygga vägar som ansluter till de aktuella områden där forsarna finns.

Sedan vär motion skrevs har emellertid opinionen mol utbyggnadspla-

163

Nr 110

Onsdagen den 30 oktober 1974

Ifrågasatta kraftverksutbyggnader i norra Värmland

nerna tagit sig ytteriigare kraftfulla uttryck. Kungl. vetenskapsakademiens miljövårdskommillé vill rädda både Sirängforsen och Klarabro frän dessa planer och menar all ulredningen borde ha tagit ännu större hänsyn till miljövården i sina undersökningar. Den efteriyser ocksä de samhällsekonomiska kostnadema för en exploatering. Andra naturvårdsföreningar har ocksä vänt sig emot projekten. Torsby storkommuns styrelse har i sitt förslag till yttrande avvisat kraftverksprojekten, och sist, men sanneriigen inte minsl, har landshövding Rolf Edberg för egen del med tung argumentation sagt ell bestämt nej till fortsall utbyggnad av Klarälven. Han har uttryckt den meningen att framtidens dom skulle bli rätt omild över dem som pä det administrativa och politiska planet medverkade till alt förinta de återstående naturiiga älvsträckorna i landet.

Befolkningen i norra Värmland står fast i sin strävan att slå vakt om sin boendemiljö och de rekreationsmöjligheter naturen där uppe ännu erbjuder. Jag har, herr talman, med det anförda velat anföra alt den bör fä allt stöd även om jag i dag inte har något yrkande utöver vad utskottet föreslagit. Del blir, hoppas jag, tillfälle alt återkomma när riksdagen eventuellt i vär behandlar de här frågoma och då ocksä att närmare diskutera den Sehlstedtska utredningens förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8 Föredrogs Civilutskottets betänkanden

Nr 32 i anledning av motion om sänkning av åldern för tillträde till offentlig tillställning

Nr 33 i anledning av motion orri gemensam stationeringsort för civilbe-fälhavaren och militärbefälhavaren

Nr 34 i anledning av motion om pensionsrätt för länsbrandinspektör

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 9 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frägor denna dag framställts, nämligen av

164

Nr 307 Herr Håkansson i Rönneberga (c) till hen kommunikationsministern angående järnvägsförbindelse mellan Helsingborg och Helsingör;

Vilka skäl kan föreligga för alt - när del i Danmark visal sig råda delade meningar om skyldigheterna till följd av föreliggande överenskommelse i fråga om byggande av storflygplats på Saltholm - inte söka få till stånd förhandlingar med Danmark i syfte atl åstadkomma en överenskommelse om en järnvägsförbindelse mellan Helsingborg och Helsingör?

Nr 308 Hert Fiskesjö (c) till herr kommunikationsministern angående tolk-         Nr 110

ningen av avtalen om Öresundsförbindelsema:                    Onsdaeen den

På vilka gmnder anser kommunikationsministern att förre danske  iq oktober 1974

kommunikationsministern Jens Kampmanns tolkning av avtalen om_________ __

Öresundsförbindelserna är felaktig?

§ 10 Kammaren åtskildes kl. 21.35.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert