Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1973:20

Torsdagen den 8 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna leddes av herr tredje vice talmannen. § 1 Justerades protokollen för den 31 januari.

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973.

Ang. de nya bestämmelserna om överlastavgifter för motorfordon

§ 2 Meddelande ang. val

Herr TREDJE VICE TALMANNEN yttrade:

Jag ber att fä meddela, att val av en suppleant i riksdagens lönedelegation och en suppleant i riksdagens revisorer kommer att ske onsdagen den 14 februari.

§ 3 Upplästes följande tUl kammaren inkomna ansökningar;

TiU riksdagens kammare

Härmed ber jag att få anhålla om ledighet frän riksdagsarbetet under tiden 14-25 februari 1973 för utrikes resa. Stockholm den 7 februari 1973 Ingemund Bengtsson

Till riksdagens kammare

Undertecknad anhåher härmed om tjänstledighet från riksdagsmannauppdraget under tiden 8-20 februari 1973 pä grund av resa thl Hanoi. Stockholm den 8 februari 1973 Anita Gradin

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 4 Ang. de nya bestämmelserna om överlastavgifter för motorfordon

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Dahlgrens (c) i kammarens protokoll för den 23 januari intagna fråga, nr 38, till herr kommunikationsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Dahlgren har frågat kommunikationsministern vilka åtgärder som kommer att vidtagas för att informera berörda parter om de bestämmelser angående överlastavgifter för motorfordon, som träder i kraft den 1 april 1973. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Kungl. Maj:t har förordnat, att riksskatleverket skall vara central förvaltningsmyndighet i fråga om överlastavgiften. Det är därför i första hand en uppgift för riksskatleverket att lämna information rörande avgiften. Detta kommer att ske efter samråd med rikspohsstyrelsen och

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Ang. tillhandahållandet åt arbetstagare av kontrolluppgifter för taxeringen

andra berörda myndigheter. Dessutom kan nämnas, att bl. a. vägverket, länsstyrelsernas organisationsnämnd och Kommunförbundet redan tagit initiativ tih sådan information.

Herr DAHLGREN (c):

Herr talman! Tack för svaret. Det är bra att så många nu är inkopplade i informationsfrågan därför att det är angeläget, ja nödvändigt att den här informationen når ut tUl alla fordonsägare. Jag och mänga andra med mig menar att i lagen om överlastavgifter finns det inbyggd en rättsosäkerhet för den enskilde fordonsägaren, som gör det helt nödvändigt med en information utöver den vanliga.

Av finansministerns svar framgår också att bland andra Kommunförbundet nu har tagit initiativ till information. Jag förmodar att den informationen tar sikte på att få kommunema att se över bestämmelserna om axel- och boggitryck på det kommunala väg- och gatunätet. Det tror jag är nödvändigt med tanke på de helt ohka bestämmelser som är gällande. Det skulle t. o. m. kunna sägas att det är inte bara önskvärt utan nödvändigt att varje kommun till den 1 april har färdiga kartor som klart anger vilka vägar och gator man kan färdas på med de här fordonen. Har man inte det tror jag att fordonsägama kommer att få stora problem att över huvud taget kunna vara laglydiga i sitt framförande av de här lasterna.

Än en gång tack för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Ang. tiUhandahållandet åt arbetstagare av kontrolluppgifter för taxeringen

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Sjöholms (fp) i kammarens protokoll för den 1 februari intagna fråga, nr 64, och anförde:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat mig vad som enligt min mening kan göras för att de s. k. kontroUuppgifterna från arbetsgivare tidigare än nu är fallet kan tillställas arbetstagare.

EnUgt gällande bestämmelser skall kontroUuppgifter som här avses översändas tih inkomsttagarna senast den 31 januari taxeringsåret. Den tid som arbetsgivarna har till sitt förfogande för att fullgöra sin uppgiftsskyldighet lorde av praktiska skäl inte kunna förkortas i någon väsentlig mån.

Herr SJÖHOLM (fp);

Herr talman! Tack för svaret på den enkla frågan. Den är verkligen enkel, utan något världsomfattande intresse. Den är emellertid av intresse för dem som deklarerar åt andra, dvs. deklarationsbyråer m. fl. - av vilka det kanske finns alltför många, men det är en annan fråga. En revisionsfirma som skall avverka en hel mängd deklarationer utsätts för tidspress när arbetsgivamppgifterna inte kommer förrän efter den 31

januari. Därför menar jag att detta skulle vara av intresse för samhället, eftersom det måste vara till fördel för det allmänna att deklarationerna är väl utförda. Finansministern och jag kan väl vara eniga om det och om att uppgifterna skulle kunna komma något tidigare.

Jag var en gång i tiden taxeringsnämndsordförande i ett jordbruksdistrikt under många är, och då hände det ibland att uppgifter från uppköpare av spannmål och annat inte kom förrän ett stycke in i mars eller t. o. m. in i april. Det komphcerade taxeringsarbetet i hög grad. Så långt kan väl fmansministem och jag i aUa faU vara överens, att det vore bra om dessa uppgifter kom ut tidigare. Jag hade också för mig att man med datatekniken och de andra hjälpmedel som åtminstone större arbetsgivare nu har skulle kunna tidigarelägga lämnandet av arbetsgivar-uppgiftema tih t. ex. den 15 januari - då kunde de människor som deklarerar för andra få htet mera tid på sig. Jag skulle därför vara tacksam om finansministern åtminstone kunde tillstå att det vore bra, om man kunde animera arbetsgivare att försöka lämna inkomstuppgifterna tidigare än vad som nu sker.

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Övertorneå

Herr finansministern STRÄNG;

Herr talman! Det är ju aUtid bra att få uppgifterna så tidigt som möjUgt, men man får ändå ta hänsyn till att företagarna först skall göra sina årsavslut och har behov av visst tidsutrymme för att göra dessa sammanställningar. Avsikten är att uppgifterna skall vara lämnade före utgången av januari månad, och då har man två veckor på sig för deklarationen. I ahmänhet bör det ju vara ganska tillräckligt.

Jag tror inte man kan skriva en författning på det sättet, att stupstocken skah vara den 31 januari, dock icke för sädana företagare som har datamaskm - de skall leverera tidigare. Man fär väl nöja sig med denna allmänna önskan men låta förhållandena vara som de nu är.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Övertorneå

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Stridsmans (c) i kammarens protokoh för den 23 januari intagna fråga, nr 47, och anförde;

Herr talman! Herr Stridsman har frågat vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förbättra sysselsättningsläget i Övertorneå kommun.

Nuvarande sysselsättningsproblem i Övertorneå kommun beror bl. a. på svårigheter att fmna lämphga produkter för de industrieUa beredskapsarbetena där. Arbetsmarknadsstyrelsen arbetar med denna fråga och hyser förhoppningar om att den skaU kunna lösas. I övrigt får de arbetsmarknadspohtiska och regionalpohtiska medel som står till buds utnyttjas. Jag kan erinra om att Övertorneå kommun ligger inom det mre stödområdet där kraftigare regionalpohtiska medel kan användas än i övriga landet. 1 det arbete med en proposition om de regionalpohtiska

3 Riksdagens protokoll 1973. Nr 18-21

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om åtgärder för att förbättra sysselsättningsläget i Övertorneå

medlen som nu pågår övervägs att ytterligare stärka dessa medel i fråga om det inre stödområdet.

Herr STRIDSMAN (c);

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern för svaret pä min enkla fråga.

Anledningen till att jag ställde frågan är den oro som de personer känner vilka utbildat eller utbildar sig vid AMU-Center i Övertorneå med sikte på arbete vid storarbetsplatsen i kommunen. Det har visat sig alt t. ex. de som utbildar sig fill svarvare inte får arbete vid denna storarbetsplats. Såväl de kommunala myndigheterna som befolkningen i sin helhet betraktar ju storarbetsplatsen i Övertorneå som en del av den sysselsättning som den öppna marknaden erbjuder. Jag måste erkänna att jag är rätt besviken över att inrikesministern inte i sitt svar med ett enda ord berört frågan om när den utlovade målsättningen att 100 personer skall få arbete vid denna storarbetsplats skall vara uppfylld. Det är väl närmast detta spörsmål som jag har velat ta upp genom min enkla fråga.

I övrigt skall jag inte gå in pä de regionalpolitiska medel som nu erbjuds för att lokalisera t. ex. företag tUl Övertorneå kommun. Debatten om medlen får vi senare i vår, när vi skall behandla den proposition som inrikesministern kommer att lägga fram.

De frågor det nu närmast gäller är dessa: ViUca möjligheter har de som utbildar sig på Norrbottens arbetsmarknadsutbildningscenter att få sysselsättning på den industriella storarbetsplatsen i Övertorneå? Och när kan man vänta sig att målsättningen om 100 personer är uppfylld? Att jag inte fick svar på de frågorna gör mig litet besviken.

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill säga att jag redan bUvit uppvaktad av kommunfullmäktiges ordförande, kommunstyrelsens ordförande och arbetslöshetsnämndens ordförande, som till mig har framfört önskemålet att man så snabbt som möjligt skulle finna någon lämplig produkt för tillverkning på metallavdelningen i dessa industriella beredskapsanläggningar. Jag förstår mycket väl att man kan känna oro och att man frågar sig hur länge man skaU vänta innan målsättningen kan realiseras fullt ut.

Den del av de industriella beredskapsarbetena som avser förädling av trä har lyckats väl, vilket är att notera med tillfredsställelse. Men samtidigt önskar vi självfallet att anläggningen skall kunna tas i bruk i sin helhet. Jag kan naturligtvis inte för dagen ge något besked om när man kan ha nätt upp till 100 anstäUda, men jag vill betyga - som jag har gjort för kommunens representanter — att vi är synnerligen angelägna om att dessa industriella beredskapsarbeten skah komma i gång på def sätt som har varit avsett.

Herr STRIDSMAN (c);

Herr talman! Jag vUl ytterhgare en gäng notera med beklagande att inrikesministern inte på något sätt har kunnat ge besked om när målsättningen 100 personer i arbete vid storarbetsplatsen i Övertorneå

kan bli uppfylld. Det är en rätt väsentUg fråga för de människor som Nr 20

väntar på ett sådant besked. Torsdagen den

8 februari 1973 Överläggningen var härmed slutad.

Om näriitgshjälp åt Jordbrukare

§ 7 Om näringshjälp åt jordbrukare

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Leuchovius' (m) i kammarens protokoll för den 23 januari intagna fråga, nr 48, och anförde;

Herr talman! Herr Leuchovius har frågat mig om jag är beredd till åtgärder för att jordbruksföretagare skall kunna få näringshjälp enhgt 57 § arbetsmarknadskungörelsen.

Näringshjälp kan utgå tUl handikappad m. fl. som vilt börja verksamhet som egen företagare. Detta gäller också verksamhet i jordbruksrörelse.

Näringshjälp kan vidare utgå för fortsatt verksamhet som företagare. Sådan fortsatt näringshjälp omfattar inte jordbruksrörelse. När det gäller jord bruksrörelse kan handikappad, liksom den som är fullt arbetsför, fä stöd för fortsatt verksamhet inom ramen för det jordbrukspolitiska rationahseringsstödet. Handikappad kan dessutom få bidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen till sådana anordningar på arbetsplatsen som är nödvändiga med hänsyn till handikappet.

Herr LEUCHOVIUS (m);

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min enkla fråga. Tyvärr kan jag inte finna något positivt i detta svar, som jag tycker rimmar dåligt med den rättvisa och jämhkhet som man i dag säger sig vara talesman för.

Statligt bidrag i form av näringshjälp kan utgå till handikappad, som vill börja verksamhet som egen företagare, eller till sädana som vill fortsätla redan pågående verksamhet. Någon avgränsning av denna företagarkategori skah i princip inte ske. Det framhålls i svaret att näringshjälp kan utgå till den som vill börja som företagare. Det är egentligen inte det som jag frågat om, utan jag syftade på de företagare som redan är etablerade.

Kungl. Maj;t har emellertid i ett s. k. regleringsbrev till arbetsmarknadsstyrelsen meddelat vissa föreskrifter, vilka innebär att jordbruksföretagare ställs utanför möjhgheterna att erhålla denna näringshjälp. AMS har som en följd därav i ett brev till samtliga länsarbetsnämnder anfört, att näringshjälp för fortsättning av verksamhet som egen företagare enligt 57 § tredje stycket arbetsmarknadskungörelsen får "ej beviljas för jordbruksrörelse".

Detta är mer eller mindre en diskriminering av en viss näringsgrupp. Från lantbrukarnas sida har man också protesterat mot denna avskitjning av jordbruksföretag. Man har med rätta åberopat att arbetsmarknadskungörelsen inte utgör grund för en sådan diskriminering. Så sent som den 12 januari fick LRF sin hemställan om ändring av nuvarande förhällande lämnad utan åtgärd. Och ändock är det ju så att det inom

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om näringshjälp åt jordbrukare

denna arbetskår finns ovanhgt många genom yrkesskador och hårt arbete handikappade personer.

Jordbrukets utredningsmstitut har bl. a. genom en undersökning kommit fram till att omkring en femtedel av samtliga jordbrukare lider av handikapp. Det rör sig om 25 000 jordbrukare, alla under 67 år, som alltså stähs utanför möjligheten att erhåha den hjälp andra handikappade kan erhåha. Då dessa handikappade jordbrukare i stor utsträckning finns inom det mindre jordbruket, borde motivet vara ännu starkare för att systemet med näringshjälp åt handikappade ges ökad tillämpning inom jordbruket. I detta avseende uttalar man emellertid nu helt plötsligt en uppfattning rakt motsatt den som framgår av rationahseringskungörelsen. Detta är ganska märkligt för att inte säga anmärkningsvärt. Jag vill till sist vädja till inrikesminister Holmqvist att ta beslutet om näringshjälp till handikappade jordbrukare under omprövning. Därmed skulle en stor orättvisa bringas ur världen för dessa handikappade jordbrukare.

Herr talman! Jag vhl med det anförda än en gäng tacka för svaret på min enkla fråga.

Herr inrikesmmistern HOLMQVIST;

Herr talman! Jag tror att det är en felsyn av herr Leuchovius på den här frågan. Det är ju ett starkt intresse att vi skall sä mycket som möjligt försöka samordna stödformerna. I fråga om jordbruket finns det, vUket inte gäUer för andra näringar, specieUa stödmöjligheter för utveckling av företagen. Detta har riksdagen beslutat om i särskild ordning. Som tidigare jordbruksminister har jag haft anledning att syssla med handläggningen av sådana ärenden, och jag kan försäkra att det i vissa faU tidigare har varit väldigt svårt att skilja ärendena enUgt de olika författningarna.

När nu, som herr Leuchovius säger, var femte jordbrukare skulle vara handikappad, så antar jag att han inte har avsett handikapp i den bemärkelse som gäUer i författningarna, utan det måste vara en mera allmän uppfattning om vad som är handikapp. Men om det ändå skulle ha varit på det sätt som herr Leuchovius säger, sä hade det funnits ännu starkare anledning för oss att inte sphttra stödgivningen.

Det svar jag har givit tror jag ger anledning att säga att jordbrukarna när det gäller samhällsstöd är väl tillgodosedda och inte sämre ställda än några andra företagare.

Herr LEUCHOVIUS (m):

Herr talman! Inrikesministern säger att man skall använda det rationaliseringsstöd som finns enligt rationahseringskungörelsen. Detta utgår emeUertid i första hand till jordbruk som anses skola bestå som fullvärdiga enheter. Det är aUtså något hett annat än den fråga som jag har tagit upp och som gäller näringshjälp ät handUcappade jordbrukare. De frågorna har inte så mycket med varandra att göra. 1 de flesta fah är det nästan omöjligt för mindre och medelstora jordbrukare att fä gehör för dessa synpunkter. Bestämmelserna om rationaUseringsstöd borde kunna tiUämpas litet mera generöst än vad som nu är fallet. Statsmakterna häller ju mycket styvt på att man skah gå efter principen att de enheter som får stödet skaU vara bärkraftiga — med vissa undantag när

det gäller mjölkproduktion o. d. — men det stödet har som sagt inte     Nr 20
särskilt mycket med näringshjälpen åt handikappade jordbrukare att     Torsdaeen den
göra.                                                                                             8 februari 1973

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag undrar om detta är den rätta tolkningen. J verkligheten uttalades det klart när vi genomförde den här reformen att handikappade jordbrukare utan prövning av rörelsens lönsamhet skulle kunna erhålla bidrag på upp till högst 20 000 kronor enhgt de bestämmelser som gäller för särskilda anordningar på arbetsplatsen. Detta är vad som gäller i arbetsUvet i övrigt — man kan fä bidrag för anordningar som är nödvändiga för att man trots ett handikapp skall kunna utföra arbetsuppgifterna. Det gäller också för jordbrukare och — som jag nämnt — utan klarläggande av driftens lönsamhet.

Överläggningen var härmed slutad.

Om åtgärder för att upprätthålla sysselsättningen inom skoindustrin

§ 8 Om åtgärder för att upprätthålla sysselsättningen inom skoindustrin

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Lorenlzons (vpk) i kammarens protokoh för den 26 januari intagna fråga, nr 59, till herr industriministern, och anförde;

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat mdustriministern hur han bedömer möjhgheterna att med statliga beställningar upprätthälla sysselsättningen och förhindra avskedanden i anslutning till det prekära läget inom skoindustrin i en del fah akut genom den osedvanUgt milda vintern. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Efter varsel om driftsinskränkning eUer driftsnedläggelse kan arbetsmarknadsstyrelsen under vissa förutsättningar lägga ut stödbeställningar av förnödenheter som behövs i statlig verksamhet. Jag har underrättats om att vissa företag inom skoindustrin för närvarande har särskilda avsättningssvårigheter och i ett par fall har även framstähningar gjorts om StatUga beställningar. Dessa prövas just nu av arbetsmarknadsstyrelsen.

Herr LORENTZON (vpk);

Herr talman! Jag toUcar inrikesministerns svar på min fråga så positivt som möjUgt, att staten återigen kommer att gå in med statliga beställningar. I slutet på svaret säger ju inrikesministern att framställningar för närvarande prövas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Skoframställningen var tidigare en omfattande industri i vårt land. Områden som Örebro och Kumla var kända och dominerande skocentra. Undan för undan har dock denna industri försvunnit därUrån. Ett talande exempel fick vi när det utländska multinationella företaget Bala för några år sedan lade ned driften vid Oscariafabriken men behöll Oscarias försäljningskedja i Sverige, genom vUken i stort sett endast utländska skor saluförs.

Efter nedläggningen söder över har Nordingrå, den Ulla glesbygdskommunen i Ådalen, blivit ett centrum inom skoindustrin. Här syssel-

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om åtgärder för att upprätthålla sysselsättningen inom skoindustrin

sätts omkring 400 personer. Bygden är egentligen helt beroende av denna industri. Försvinner den, försvinner så gott som alla försörjningsmöjhg-heter. Tidigare var detta en typisk lantbruksbygd. Sä sent som på 1950-taIet fanns där 400 jordbruk, i dag finns knappast 140; då fanns där ett 80-tal yrkesfiskare, nu finns det bara 7. Gång efter annan råkar skoindustrin i detta område ut för sysselsättningssvårigheter, och stathga myndigheter måste då träda till med stödorder. En dyhk situation är nu för handen. Tidigare har räddningen undan omfattande arbetslöshet varit statliga beställningar av marschkängor och sandaler fih SIDA, och detta anser man också måste bh räddningen nu.

Skoindustrin är mycket känslig inte endast när det gäller de ekonomiska konjunkturernas växhngar — även de olika årstiderna kan spela en väsenthg roll. En mild vinter kan exempelvis betyda att tiotusentals par skidskor bokstavligen regnar bort. Det får som följd att en del av de anstäUda blir avskedade eller får varsel om uppsägning. Skoindustrin i Nordingrå råkar alltså in i en krissituation.

Nu behövde inte sådana krissituationer uppstå, om importen av skor inte var sä omfattande som den är. Den utländska skoindustrin har i stor utsträckning slagit ut de svenska skorna, och det berättas att 17 miljoner par importeras till detta land.

Då är frågan den; Skall vi ha en svensk skoproduktion? I så fall måste vi planlägga den på ett annat sätt än hittihs - nu förekommer bara stödköp i vissa situationer. Här gäller det väl närmast att fä en planering med långsiktig verkan och inte som nu en produktion så att säga ur hand i mun. Jag har med detta vidgat frågan något.

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag förstår av herr Lorenlzons inlägg att han speciellt tänker på skoindustrin i Västernorrlands län. Det har varit en sak som man kunnat undra över att skoindustrin i Norrland har klarat sig sä pass hyggligt under de senare åren, då den tyvärr har gått tUlbaka och haft stora svårigheter i landet i övrigt. Det hör delvis samman med att man i Norrland har sin produktion inriktad pä sportskor och andra mera robusta skodon än man har haft vid de andra industrierna.

Det är ju inte obekant för herr Lorentzon - jag tror att han antydde det också - att staten har lagt ut bestäUningar pä marschkängor och andra skodon hos de här industrierna. Jag vågar försäkra herr Lorentzon att behovet av sädana skodon kommer att föreligga också framöver. Vi har säkerligen anledning att räkna med att det blir fler sädana beställningar, och arbetsmarknadsstyrelsen är naturligtvis intresserad av att medverka till att lägga in de beställningarna pä ett sådant sätt att man kan undvika de svårigheter som herr Lorentzon har talat om.

Jag vet också att det görs ansträngningar att undersöka om skodon skulle kunna gå in i något hjälpprogram. Jag antar således att man i dessa industrier kan ha anledning räkna med att Uksom hittills fä betydande beställningar från staten.

Herr LORENTZON (vpk);

Herr talman! Jag tackar inrikesmmistern för det ytterligare besked han har gett, men jag skulle vilja återkomma tiU frågan om denna norrländska industri.

Vi har ju här i landet vad beträffar hvsmedel en beredskapsplan, som innebär att Sverige skall ha en 80-procentig självförsörjningsgrad. Men det svenska folket behöver också skor. Man importerar 17 mUjoner par om året. 1 händelse av en krissituation, dä vi blh avstängda frän import utifrån, föreställer jag mig att det skulle bli svårt att skaffa fram maskiner för att framstäUa det antal skor som det svenska folket den gängen behöver. Måste vi inte, herr inrikesmmister, också i det här fallet ha en beredskapsplan?

Jag tänker i detta sammanhang närmast pä den skoindustri som finns i Nordingrå och Ådalen. Folket i Ådalen har ju under de senaste decennierna fått lära sig att skall det bh någonting gjort där, måste staten och samhället träda till. Vi har den erfarenheten.

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Ang. säkerheten för av länsbostadsnämnd utlämnat lån

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Ang, säkerheten för av länsbostadsnämnd utlämnat lån

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöh ordet för att besvara fru Lindbergs (s) i kammarens protokoU för den 30 januari intagna fråga, nr 61, och anförde:

Herr talman! Fru Lindberg har frågat mig hur jag ser pä länsbostadsnämndernas skyldighet att tillgodose kravet på betryggande säkerhet för utlämnande av län i de fah då belånade fastigheter minskat i värde på grund av omständigheter utanför ägarens rädighet.

Länsbostadsnämnd skall vidta de åtgärder som behövs för att förebygga förlust för staten med anledning av bostadslån. En åtgärd som kan vidtas i detta syfte är att säga upp lån helt eher delvis, om fastigheten av någon anledning minskar i värde. Denna prövning kan inte göras beroende av anledningen till värdeminskningen. Däremot kan värdeminskande omständigheter som låntagaren inte råder över tänkas få betydelse, om undantagsvis fråga skulle uppkomma att efterge statens fordran. Jag vill i sammanhanget erinra om att riksdagen vid den naturkatastrof som inträffade i Surte år 1950 beviljade medel bl. a. för inlösen av rasområdet.

Fru LINDBERG (s):

Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för svaret på min fråga. Jag antar att statsrådet känner till den egenthga orsaken till frågan, men jag vill ändå ta tillfället i akt att lämna en del detaljer.

Det är de vid det här laget riksbekanta FrövivUlorna det är fråga om. Fastighetsägarna har råkat i en mycket besvärlig ekonomisk situation. De har av kommunen köpt tomtmark och sedan byggt villor på denna. Ganska snart har det visat sig att markförhållandena tyvärr har varit sädana att svåra skador uppkommit på husen. Erforderhg markunder-

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Ang. säkerheten för av länsbostadsnämnd utlämnat lån

sökning har före påbörjandet av byggnationen icke utförts. Villaägarna gör nu stora ekonomiska förluster. Jag skaU försöka beskriva hur skadorna på husen ser ut.

Grundsulorna på husen har, troligen genom sättningar i marken, brutits sönder med sprickor i väggarna som följd. I ett av husen har kähartrappan brutits loss frän huset. Husgavlarna är fulla av sprickor.

Väggarna består av Ytongblock, sammanbundna av plastbrickor. När husgrunden sviktat har blocken skilts åt sä att sprickor uppstått. Detsamma gäller golven i husen. Valvet - eller trossbotten kanske man skall säga - består av lättbetong. Mellan överkant på väggblocken och innertaket har på en del ställen sprickorna blivit så stora att man känner drag utifrån genom sprickorna. I de värst utsatta husen har sprickor uppstått inte enbart i fogama utan en del av väggblocken har också spruckit sönder.

Husen har efter detta nedtaxerats till 30 000 kronor. I det läget har länsbostadsnämnden ansett sig tvungen att säga upp de statliga lånen tUl återbetalning inom tre månader. Även om jag är medveten om att nämndens handlande är korrekt - vilket också framgår av statsrådets svar - är jag förvånad över att man inte, innan man bestämde sig för den här åtgärden, tog kontakt med departementet och bostadsstyrelsen i frågan. Som jag ser det rent sociaU kan det knappast vara god bostadspohtik att utsätta de redan förut förtvivlade människorna för den chock som uppsägningen av lånen blev för dem. Jag tycker det är ganska lätt att förstå deras förtvivlan över vad som skett med deras bostäder och över de svåra ekonomiska följderna.

Finns det en möjhghet för staten att hjälpa? Kan jag få tolka statsrådets svar så? Det står i svaret att undantagsvis fråga kan uppkomma om att efterge statens fordran. Jag viU inte pä något sätt jämföra detta med katastrofen i Surte därför att den var av annat slag, men det är ju i det här fallet också markförhållandena som är orsaken tih det inträffade. De som har drabbats av de ekonomiska förlusterna är ju helt utan skuld till detta. Dét är min förhoppning att statsrådet skah kunna ta initiativ som leder tih att staten åtminstone till en del kan hålla fastighetsägarna skadeslösa.

Herr inrikesministern HOLMQVIST;

Herr talman! Jag har förstått att fru Lindberg syftade på den beklaghga händelsen som har inträffat i Frövi. Ett antal villaägare har där kommit i den mycket brydsamma situationen att deras villor rasar samman. De ser sina tUlgångar spolierade och har råkat ut för svåra bekymmer.

Man frågar sig naturligtvis huruvida det pä tillfredsställande sätt har klargjorts om det över huvud taget borde skett bebyggelse på det här området. Jag skall emellertid mte gå in på den frågan, eftersom det enda jag har att ta stälhiing till är frågan om de statliga lånen i detta sammanhang.

Som jag antydde i mitt svar har länsbostadsnämnden beslutat att säga upp lånen. Jag skall inte kommentera den händelsen i och för sig, men jag vill säga att möjligheten finns att Överklaga det beslutet, och såvitt jag

förstår har man redan överklagat det. Då finns det ju möjligheter till en omprövning.

Jag har inte haft tihfälle att på ort och ställe se skadorna, men om de är av den omfattning som tycks framgå av bilder i pressen och den beskrivning fru Lindberg ger här, kan man konstatera att staten förmodligen inte har någonting att fordra där. Finns det inte något värde i dessa byggnader så finns det inle heller täckning för statens fordran.

Jag kan ju inte föregripa ställningstagandet till en framställning som jag ännu inte har fått del av, men jag kan gärna säga att jag mot den nyss anförda bakgrunden antar att det skall finnas förutsättningar att ta de mänskliga hänsyn som jag tycker det är motiverat att ta i detta sammanhang.

Fru LINDBERG (s);

Herr talman! Jag är mycket glad över det tihägg som statsrådet här har gjort.

Jag vill i sammanhanget tala om, att det i pressen förekommit uppgifter om att länsbostadsnämndens representanter vid sitt sammanträffande i inrikesdepartementet med representanter för bostadsstyrelsen lär ha fått sädana uppgifter atl man kan tro att villaägarna skall kunna hällas skadeslösa åtminstone för den här delen av det belopp som de är skyldiga. De har ju andra stora län ocksä och sin egen insats i husen, sä de är verkhgen i ett bekymmersamt läge. Och jag försäkrar statsrådet att vi skah se till att frågan kommer åter thl imikesdepartementet.

Tack för svaret!

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Ang. förekomsten av s. k. telefon-sammattträden i kommunema

§ 10 Ang, förekomsten av s. k. telefonsammanträden i kommunema

Herr civilministern LUNDKVIST erhöh ordet för att besvara herr Lorenlzons (vpk) i kammarens protokoll för den 31 januari intagna fråga, nr 62, och anförde;

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat mig om jag har uppmärksammat det uppenbara oskick med s. k. telefonsammanträden som förekommer i kommunerna och om detta ger anledning till något initiativ frän min sida.

Med anledning härav vill jag framhålla att det klart strider mot kommunallagens bestämmelser att i en kommunal nämnd fatta beslut genom ett s. k. telefonsammanträde. Lagens bestämmelser om formerna för ärendenas handläggning syftar inte bara till att främja ordning och reda utan är också en förutsättning för en väl fungerande kommunal demokrati. Åsidosättande av dessa bestämmelser har, som bekant, vid besvär lett tiU att kommunala nämndbeslut blivit upphävda. Det måste ankomma pä kommunerna att se thl att den i kommunallagen föreskrivna ordningen följs. Jag anser därför att några särskilda åtgärder från min sida inte är påkallade.

4 Riksdagens protokoll 1973. Nr 18-21

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Ang. förekomsten av s. k. telefonsammanträden i kommunerna

Herr LORENTZON (vpk);

Herr talman! Jag tackar civUministern för svaret på min fråga, som naturligtvis i viss utsträckning är positiv. Och man kan ju heller inte gärna tänka sig att civilministern skulle ha någon annan uppfattning på denna punkt än den som kommer till uttryck i den svenska kommunallagen. Till det som statsrådet sade i slutet av svaret återkommer jag.

Bakgrunden till min fråga är den uppmärksammade händelsen på det kommunala planet i Kramfors för några dagar sedan, då det med kommunens sociala centralnämnd ordnades ett s. k. telefonsammanträde. Ärendet var av så allvarlig art som förord för en viss person tih den ledigförklarade tjänsten som socialchef. Det gähde flera sökande. Per telefon meddelade ordföranden nämndens ledamöter att arbetsutskottet haft sammanträde och enhäUigt beslutat att förorda en viss sökande. Enhgt protokollet — som omedelbart efter telefonsamtalen justerades -beslutade sociala centralnämnden i enlighet med arbetsutskottets förslag. Endast en av de elva ledamöterna reserverade sig.

Det är riktigt att det är olagligt med sådana här telefonsammanträden. Jag har själv kontrollerat saken med Kommunförbundets jurist Vilhelm Berg; jag skall emellertid inte uppehålla mig vid detta eftersom civilministern är helt överens med mig i den frågan. Men att det är olagligt har tydUgen inte nått ut till kommunalfolket i landet, därför att telefonsammanträden tillhör hksom ordningen för dagen, även om det inte alltid gäher så allvarliga frågor som thlsättandet av en socialchef.

TiUåt mig, herr talman, att ta endast ett exempel.

Ordföranden i en kommunal nämnd kan ha nått över de 70 åren, och han har stor erfarenhet av kommunalt arbete, då han varit ordförande i samma kommunala nämnd under ett 30-tal år. Men vederbörande ställer sig fullkomligt främmande för att sammanträden som han ordnar per telefon är olagliga. Troligen är det så att även kommunens egen jurist står främmande för att kommunallagen säger att detta är olagligt.

Den kommunala demokratins skyddshelgon, civilminister Svante Lundkvist, som har uppgiften att bevaka, övervaka, skydda — hur man nu vill uttrycka det - den kommunala demokratin säger så här: Det måste ankomma på kommunerna själva att avgöra hur man skall handla, och några särskilda åtgärder från civUministerns sida är inte påkallade. Men så som förhållandena gestahar sig ute i landet tror jag ändå att det är nödvändigt att civUministern påpekar vad lagen föreskriver. Det är nämligen en ganska utbredd uppfattning att man i sädana här fall fär handla som man vill.

Herr civilministern LUNDKVIST:

Herr talman! I det svar som jag lämnat har jag påpekat vad lagen säger, och därutöver kan jag inte vidta någon åtgärd. Jag kan ju inte gärna lägga fram ett lagförslag om att kommunerna skaU åläggas att följa och efterleva gällande lagstiftning. Vi har en lag, och vi har en besvärsordning, och jag förutsätter att kommunernas jurister och de kommunala förtroendemännen är så väl förtrogna med kommunallagen att de kan följa den.

Herr LORENTZON (vpk);

Herr talman! Civilministern menar att såväl kommunernas jurister som kommunalmännen är så bevandrade i den svenska kommunallagen att de förstår dessa frågor, men den praktiska verkligheten visar ju att man handlar rakt emot vad lagen föreskriver. Jag menar inte att civilministern skall ändra pä lagen, men nog skulle det väl kunna gä ut ett htet meddelande till kommunerna om att så och så skall lagen tolkas.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om en permanent haverikommission för sjöolyckor

§ 11 Om en permanent haverikommission för sjöolyckor

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Rosqvists (s) i kammarens protokoll för den 26 januari intagna fråga, nr 58, och anförde;

Herr talman! Herr Rosqvist har frågat mig om jag avser att tillsätta en permanent haverikommission för undersökning av sjöolyckor.

Frågan om en haverikommission för undersökning av sjöolyckor har aktualiserats i framställningar till kommunikationsdepartementet av Sveriges fartygsbefälsförening (3ch Svenska sjöfolksförbundet. Remiss-behandhngen har avslutats i dagania och beredning av frågan pågår inom departementet. Jag räknar med att stäUning skall kunna tas inom kort.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret på min fråga.

Under senare år har det inträffat en del olyckor till sjöss som har resulterat i förlust av människohv. Det har varit explosionsolyckor vid avgasning och rengöring av tankfartyg som gått i barlast eller olyckor i samband med att fartygen har tagits in på varv - t. ex. explosioner förorsakade av att det bildats gas ombord vilken antänts. Olyckor har också inträffat ombord på fartyg som gått med last av stora kvantiteter av mycket explosiva kemikalier.

Det är betydelsefullt att handläggningen av ärenden om sådana olyckor och utredningarna om haveriernas orsaker sköts av människor som är väl insatta i dessa ting. Enhgt sjölagen skall det skrivas rapport om det inträffade tiU sjöfartsmyndigheten och om olyckan inträffat pä något annat ställe i världen skall rapporten lämnas till det svenska konsulatet i den närmaste hamn som fartyget anlöper. Så snart som möjligt skall dä också avges sjöförklaring.

. Ordförandeskapet vid en sjöförklaring utövas av konsuln eller av en beskickningsman. Av lättförståeliga skäl har dessa tjänstemän sällan den praktiska och tekniska insikt som behövs om fartyg och fartygs betingelser under skiftande förhållanden. Men en haverikommission av permanent karaktär i vilken ingår sjösakkunniga har möjligheter att ingripa raskt och att snabbt hålla de nödvändiga förhören. De undersökningar som därvid görs och de förhörsprotokoll som därvid upprättas skall hgga till grund för bedömningarna, så att man kan lära av

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om en permanent h averiko mm ission för sjöolyckor

erfarenheterna. Man kan då med preventiva åtgärder skapa större sjösäkerhet och en tryggare arbetsmiljö såväl för de ombordanställda som för de vid varven anställda och för dem i övrigt som berörs av fartygsolyckorna i hamnarna.

Jag vill nu fråga kommunikationsministern om det övervägs att insätta fackliga representanter i den permanenta kommission som kan komma att tiUsättas.

Det är en fråga som enligt min mening bör prövas seriöst.

Herr kommunUcationsministern NORLING;

Herr talman! Herr Rosqvist har rätt när han säger att stora förändringar har skett inom sjöfarten. Ökade krav på transportförmåga, snabbhet och regelbundenhet har kunnat tillgodoses genom en snabb teknisk utveckling. Fartygens storlek, konstruktion, utrustning och fartegenskaper har förändrats. Även i den operativa verksamheten har nya transportlösnmgar till sjöss utvecklats. Andelen specialiserat tonnage har ökat starkt.'Trafikintensiteten har successivt ökat i vissa farvatten. Stora kvantiteter av för mUjö och människa på olika sätt farliga laster, oljor och kemikalier, transporteras i dag med fartyg. Tekniskt och operativt komplicerade lösningar på ohka problem har ju ett bestämmande inflytande över förhåUandena inom sjöfarten.

Allt detta medför problem av skilda slag. Det mest betydelsefulla är naturligtvis säkerheten tUl sjöss. Vi kan inte hoppas på att helt kunna eliminera sjöolyckor, men vi måste med aU kraft verka för att höja säkerheten så långt det är praktiskt möjligt. Det förebyggande säkerhetsarbetet har under senare år fått vidgad betydelse. Sjöfartsinspektionen har fått ökade resurser. I årets statsverksproposition föreslås inrättande av ett sjöfartsinspektionskontor i Rotterdam. Det är enligt min mening ett betydetsefuUt steg i strävandena att tillhandahålla en behovsanpassad tillsynsorganisation. Det förebyggande säkerhetsarbetet är också starkt beroende av de erfarenheter som kan erhållas genom utredningar och klarlägganden av sjöolyckor.

Jag har vid åtskilliga tillfällen betonat betydelsen av en god säkerhet till sjöss. Jag har ocksä framhållit det förebyggande säkerhetsarbetets beroende av ett fullgott utredande av mträffade sjöolyckor. Om nuvarande system för utredning av sjöolyckor inte håller mättet, måste vi vidta nödvändiga åtgärder för att förbättra förutsättningarna. Som jag sade i mitt svar till herr Rosqvist sä pågår för närvarande beredning inom departementet av frågan, och jag kommer i anslutning härtill att ingående pröva behovet av och möjligheterna tih ändrade utredningsformer. 1 det sammanhanget kommer ocksä svar att ges på den fråga som herr Rosqvist ställde; om en sådan kommission skall tillsättas kommer naturligtvis också sammansättningen av den att aktualiseras.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 12 Om avtalsgmppsjukförsäkring åt AMS-arbetare

Herr statsrådet LÖFBERG erhöh ordet för att besvara herr Hallgrens (vpk) i kammarens protokoll för den 2 februari intagna fråga, nr 65, till herr inrikesministern, och anförde;

Herr talman! Herr Hallgren har frågat inrikesministern om han är beredd att vidta åtgärder som kan leda tih att AMS-arbetare kommer i åtnjutande av avtalsgruppsjukförsäkring (AGS) där sådan försäkring avtalats för övriga arbetargrupper.

Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

LO har hos statens avtalsverk aktualiserat frågor som rör såväl avtalsgruppsjukförsäkring som vissa pensionsfrågor för AMS-arbetare. Överläggningar härom pågår sedan över en månad. Eftersom överlägg-lungarna ännu inte är avslutade anser jag mig inte böra göra något uttalande i denna fråga.

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om avtalsgruppsjukförsäkring åt AMS-arbetare

Herr HALLGREN (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag har tidigare frågat inrikesministern om inte AMS-arbetares löne-och arbetsförhållanden borde vara desamma som övriga arbetares, när AMS-arbetare utför samma arbetsuppgifter. Inrikesministern svarade då: "I allt väsentligt gäUer sålunda samma löne- och arbetsförhållanden för dem som av arbetsförmedling anvisats beredskapsarbete som för övriga anställda med motsvarande arbetsuppgifter." - Frågan gällde då således inte den försäkring som vi nu talar om.

År 1972 träffades uppgörelse meUan LO och SAF om avtalsgruppsjukförsäkring. Den började gäha den 1 september samma år. Naturligtvis är det många AMS-arbetare som under den tid som gått sedan dess drabbats av att de inte är anslutna till AGS, som varit sjukskrivna och inte fått någon ersättning.

AGS innebär i korthet att det är en tilläggsförsäkrmg utöver den vanliga sjukförsäkringen. Det borde vara naturligt och självklart att denna tilläggsförsäkring också gäUde för AMS-arbetare som arbetar under kollektivavtal med AGS-avtal. Men så är inte fallet. Nu säger statsrådet att man förhandlar om detta.

Lidköpings stad har en del AMS-arbetare som vägrats ersättning trots att de uppfyllt aUa krav enligt denna försäkrings bestämmelser. Att beredskapsarbetare är klassade i det s. k. B-laget på svensk arbetsmarknad har länge varit känt. Det är heUer ingen nyhet att dessa arbetare mte åtnjuter samma förmåner som andra, vare sig i fråga om avtalsenliga löner eher arbetsförhållandena i övrigt. AMS-arbetarna har mer och mer bhvit samhällets styvbarn. Och sä skaU det tydUgen förbli.

En ljusning är nu i alla fah att den här förmånen kommer att gäha. Man tycker att det är orimhgt och otrohgt att en sä pass stor grupp kan uteslutas från en social förmän som det träffats avtal om. Jag hoppas att statsrådet också skall verka för att den här uppgörelsen bhr sådan ätt de AMS-arbetare som drabbats får retroaktiv ersättning.

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om ökad information angående universitetens och högskolornas u tbildningsu tbud

Herr statsrådet LÖFBERG;

Herr talman! Jag vill gärna understryka att jag har stor förståelse för de problem som Landsorganisationen här tagit upp till diskussion med avtalsverket. Det är också bakgrunden till att de överläggningar jag talat om kommit till stånd. Dessa överläggningar har nu kommit så långt att avtalsverket ocksä formellt begärt ett förhandlingsuppdrag hos mig i denna fråga. Jag avser också att ge avtalsverket ett sådant förhandhngs-uppdrag. Det är ahtså ett uttryck för den förståelse jag har för de problem som Landsorganisationen här tagit upp.

Herr HALLGREN (vpk);

Herr talman! Jag tackar för detta förtydligande av svaret och för att statsrådet är intresserad av att det bhr en positiv lösning.

Men något bestämt besked huruvida statsrådet är villig att arbeta för att uppgörelsen får en retroaktiv verkan fick jag inte. Det är ett rättvisekrav, och jag undrar om inte statsrådet vUl svara på frågan huruvida han är beredd att verka för att så blir fallet.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Herr HaUgren tillhör riksdagens lönedelegation, och han borde därför bättre än mänga andra här i kammaren veta att vi i frågor, varom det pågår förhandlingar mehan parterna, inte gör bestämda uttalanden här i kammarens plenisal. Det är av den anledningen som jag på det här stadiet inte vUl göra något bestämt uttalande beträffande vare sig den första eller den andra frågan som herr Hallgren framställt. Det skulle vara att föregripa förhandhngarna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 13 Om ökad information angående universitetens och högskolornas utbildningsutbud

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet för att besvara herr Larssons i Staffanstorp (c) den 11 januari framstähda interpellation, nr 10, till herr UtbUdningsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Larsson i Staffanstorp har frågat chefen för utbildningsdepartementet om han är beredd att vidta åtgärder för att ökä arbetsgivarnas kunskaper om universitetens och högskolornas utbildningsutbud för att därigenom underlätta akademikernas utträde på arbetsmarknaden. Enhgt fastställd ärendefördelning ankommer det på mig att besvara interpellationen.

Beslut rörande gymnasieskolans och den högre utbildningens långsiktiga utbyggnad fattades i riksdagen under stor politisk enighet under första hälften av 1960-talet. Som en följd av dessa beslut har under de senaste åren en markerad ökning av antalet examinerade från universitet och högskolor ägt rum. Den tidigare bristen på arbetskraft med längre utbildning har, i synnerhet inom sektorer av arbetsmarknaden, som traditionellt rekryterat långtidsutbildade, successivt börjat hävas. Denna

UtveckUng har kommh att sammanfalla med en dämpning av konjunkturen. Därvid har även de långtidsutbUdade drabbats av vissa svårigheter på arbetsmarknaden. SärskUt har de nyexaminerade i vissa fall haft svårigheter att snabbt finna arbete som ligger i linje med deras egna förväntningar.

Redan vid början av 1960-talet stod det klart att besluten om utbyggnad av universitet och högskolor skulle leda tiU att de långtidsutbildade skulle komma att behöva söka sig tUl delar av arbetsmarknaden, som tidigare inte rekryterat sådan arbetskraft. 1960 års rUcsdags-beslut innebar bl. a. att ökade ansträngningar skulle göras för att bygga ut s. k. icke-akademiska eftergymnasiala utbildningshnjer. Hit räknades den gången bl. a. socionomutbildningen, journalistutbildningen och sekrete-rarutbildningen. En rad åtgärder har också vidtagits för att anpassa universitetens utbildning tih en ändrad arbetsmarknadssituation. Ökad vikt har lagts vid universitetsutbildningens yrkesförberedande roll. Införandet av 1969 års studieordning vid de filosofiska fakulteterna, av kombinationsutbildningarna och av de yrkesinriktade studiekurserna är exempel pä sådana åtgärder. I arbetet med att ytterhgare yrkesinrikta den eftergymnasiala utbildningen har arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadens organisationer hela tiden medverkat.

I detta läge är det givetvis utomordentligt viktigt att information om det ökade utbudet av långtidsutbildad, ofta högt kvalificerad arbetskraft når ut till arbetsgivare i såväl enskild som statlig och kommunal verksamhet.

Arbetsmarknads- och utbildnmgsmyndigheterna lägger ner ett omfattande arbete på att föra ut information bl. a. om universitetsutbildningens innehåll. Arbetet bedrivs under fortlöpande, nära samråd mellan de ansvariga ämbetsverken; arbetsmarknadsstyrelsen och universitetskanslersämbetet. Som exempel kan nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen under förra året - genom arbetsgivarnas organisationer - distribuerade närmare 45 000 exemplar av broschyren "Utbildning och arbetsmarknad", vilken innehåller information riktad direkt till arbetsgivarna. De studieinformerande pubhkationer som framstähs inom arbetsmarknadsstyrelsen och universitetskanslersämbetet distribueras regelbundet bl. a. till arbetsgivarnas organisationer. Universiteten anordnar i samarbete med länsarbetsnämnderna regelbundet arbetsmarknadsveckor, vilka syftar bl. a. tiU att öka informationsutbytet mellan studerande, utbUdnings-väsende och arbetsmarknad.

Pä lokalt initiativ har man vid universitetet i Lund med stöd av arbetsmarknadsstyrelsen inlett försök med kursintyg, som den studerande kan använda när han söker anställning. Dessa intyg avser i första hand de yrkesinriktade studiekurserna.

Även arbetsmarknadsorganisationerna bedriver en omfattande informationsverksamhet, som syftar till att bl. a. öka arbetsgivarnas kunskaper om utbudet av arbetskraft med olika utbildningsbakgrund.

Av vad jag nämnt framgår att en omfattande och mångsidig information om utbudet av långtidsutbildad arbetskraft redan går ut tUl arbetsgivarna liksom till de blivande arbetstagama. I årets statsverksproposition föreslår jag för nästa budgetår betydande ökningar av

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om ökad information angående universitetens och högskolornas utbildningsutbud

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om ökad information angående universitetens och högskolornas u t b ildningsu tb ud

medelsanvisningarna till informationsändamål inom universitetsområdet. Inrikesministern föreslår för sin del en mycket betydande utbyggnad av arbetsförmedlingarnas resurser, som även kan komma de långtidsutbildade tiUgodo.

Man måste emeUertid räkna med att det tar tämligen läng tid innan information om innehåll i och utformning av nya utbildningar slår igenom i form av ändrad praxis vid personahekrytering inom företag och förvaltningar. Detsamma torde gäha vad beträffar förändringar i tillgången på arbetskraft med vissa kvalifikationer. Jag vill emellertid framhålla, att det krävs inte bara ändrade attityder och ökade kunskaper hos arbetsgivarna utan även en beredskap hos de studerande att söka sig till delar av arbetsmarknaden, som hittihs inte efterfrågat personal med utbildning från universitet eller högskola. Jag är för egen del övertygad om att den pågående och fortsatta informationsverksamheten sä småningom skah ge resultat i form av bättre kännedom hos arbetsgivarna om de växande möjligheter som nu erbjuds att rekrytera personal med kvalificerad utbildning av skilda slag.

Några särskilda åtgärder på detta område från regeringens sida, utöver dem som pågår eller planeras inom berörda departement och myndigheter, är för närvarande inte aktueUa.

Herr LARSSON i Staffanstorp (c):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Moberg för svaret på denna interpellation om åtgärder ägnade att ge de mänga arbetslösa akademikerna möjlighet till sysselsättning inom näringslivets arbetsmarknad. Det var ett ganska utförligt och väl redogörande svar om vad som är gjort i upplysande syfte via exempelvis de 45 000 exemplaren av en broschyr och andra studieinformerande material. Utbyggnaden av information i fortsättningen inom universiteten tycker jag emellertid verkar mer hoppingivande än alla dessa broschyrer, förutsatt att deima information dä inte endast sprids inom universiteten utan även får möjligheter att nå ut tih eventueUa mottagare av arbetskraft. Frågan är bara hur detta kan ske.

Hittihs har uppenbarligen brister kunnat konstateras i den här informationen. Det blev särskilt påtalat vid en konferens mellan universitetet i Lund och Skånes handelskammare. Där berördes särskilt en undersökning som gjorts av Lunds studentkår jämte dess SYO-funk-tion vid några ohka företag rörande deras rekryteringsbehov av akademiker. Därvid framgick bl. a. att kunskapen om de s. k. YRK-kurserna var så gott som obefintlig.

När därför även herr statsrådet själv anför att nyexaminerade långtidsutbildade har svårigheter att finna arbete, tycker jag mig bli stärkt i min uppfattning att åtgärder för att sä att säga öppna arbetsmarknaden på ett bättre sätt än hittills är nödvändiga.

Den undersökning som jag här omnämnt gjordes hos några av storföretagen i länet. Dessa har dock särskilda personalledningar som utreder och för fram aktualiteter och nyheter som företaget kan vara betjänt av. Men skulle undersökningen ha gjorts bland de mindre och medelstora företagen hade den säkert visat ännu sämre kunskap om den

här arbetskraften. Många av dessa mindre företag har säkerligen ett behov av akademisk arbetskraft, t. ex. för marknadsföringsuppgifter m. m. En utvidgning av rekryteringen av långtidsutbildade i arbetsmarknaden är naturligtvis en fråga på sikt. Det är en fråga om inplacering och samordning av personal i syfte att tillföra företagen en förbättring i deras produktion eller i deras tjänster.

Under de senaste tio åren har utbudet av långtidsutbildad arbetskraft fördubblats. Enligt uppgift går också nu många arbetslösa och många sägs fortsätta att läsa därför att de funnit dörrarna till arbetsmarknaden stängda. Många börjar tro att vi. utbildar för många akademiker. Jag skulle gärna vilja fråga om statsrådet är av samma uppfattning.

Statsrådet säger här, atl de studerande också själva bör söka sig till de delar av arbetsmarknaden som hittills inte efterfrågat sådan personal. Ja, givetvis, men det är nog inte så lätt för den enskilde om han inte samtidigt får hjälp hos företagen. Det är inte så lätt att bryta isen alla gånger. Akademikern möter många slag av svårigheter. Om han kommer för att söka plats där vederbörande anser honom överkvalificerad på grund av hans långtidsutbildning, så får han inte platsen av den orsaken för dä är man bara rädd för att det är fråga om ett mellanspel som snart är över.

Jag efterlyste i min interpellation något som jag direkt vill peka pä igen. Jag har haft vissa funderingar på om man inte skulle kunna utvidga SYO-funktionen tUl att vara dubbelverkande, dvs. både som nu ge upplysnmg till de studerande och samtidigt bedriva upplysningsverksamhet gentemot näringslivet, för den kontakten måste ju vederbörande ändå ha. Jag tror att det fordras en sådan eller hkartad aktivitet i detta läge, och jag tycker därför ätt statsrådets besked att några särskilda åtgärder utöver dem som nu vidtas inte är aktuella var väl negativt i nuvarande arbetsmarknadsläge. Får jag därför, herr statsråd, sluta med den förhoppningen att fler mformationsvägar prövas, ty uppenbarligen finns det en del nya sådana.

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om ökad information angående universitetens och högskolornas utbildningsutbud

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! De nämnda broschyrerna är inte det enda kontaktmedel med arbetsmarknaden som vi för närvarande har. Jag har ju i mitt svar omnämnt även andra sätt att orientera vårt näringsliv om existensen av de många studerandena, bl. a. de arbetsmarknadsveckor som anordnas i samråd med länsarbetsnämnderna. Dessutom, herr Larsson i Staffanstorp, tror jag inte att man skaU underskatta det arbete som arbetsgivarnas och arbetstagamas egna organisationer bedriver i detta sammanhang. Jag har under årens lopp varit ute på åtskilliga konferenser anordnade av arbetslagar- och arbetsgivarorganisationer syftande till att mformera personalchefer och andra soni har inflytande pä anställningspolitiken om den ökade tillgång som finns nu under 1970-talet på väl utbildad arbetskraft i yngre åldrar.

Jag skall villigt erkänna att jag skulle vara utomordenthgt nöjd som utbildningspohtiker, om vi kunde få fler varianter av denna information tUl arbetsgivarna. Gammal erfarenhet säger oss nämhgen att arbetsgivarna är litet mer konservativa i sin instähning till nya typer av utbildning än

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om ökad information angäende universitetens och högskolornas utbildningsu tbud

vad utbildningspolitikerna och utbildama är. De.som har en examen eller utbildning, vilken personalcheferna känner igen från sin egen ungdom, är ofta särskilt välkomna medan personalcheferna hyser en viss tveksamhet inför examina vilkas innehåU de känner.mindre väl till.

Om det alltså är möjligt att fä till stånd ett större informationsutbud från samhället och organisationerna, skulle jag välkomna detta. Nu är det enligt min uppfattning en fråga i första hand för arbetsmarknadsområdet.

Herr Larsson i Staffanstorp frågade om det inte vore möjligt att också de studie- och yrkesorienterare som vi nu har infört i gymnasieskolan borde få till uppgift att sprida information utåt om den utbildning som de orienterar om. Jag ställer mig principiellt något tveksam till den tanken. Redan inrättandet av dessa tjänster: är ett steg som ur vissa synpunkter kan sägas vara något diskutabelt. Dessa personer har fått både en studieorienterande och en yrkesorienterande uppgift. Att de dessutom skulle fä sig pålagda informationsuppgifter gentemot arbetsmarknaden tror jag inte är klokt utan jag menar att de organ som är inriktade på arbetsmarknadsområdet skall ha denna uppgift. Men självklart firms det anledning för de här funktionärerna att orientera arbetsmarknadsfotket ännu mera än hittills om vad ohka utbildningar ger för möjligheter. ,

Lät mig slutligen i det här sammanhanget nämna att den speciella studie som inrikesministern har låtit utföra om de specifika ungdomsarbetslöshetsproblemen, vhken för närvarande är föremål för remiss-behandhng, och diskussionen kring deri förhoppningsvis kan ge uppslag som kan vara värdefulla även för en bättre lösning av de problem som vi nu diskuterar än de lösningar vi hittills har.

Herr talman! Herr Larsson frågade också om jag tror att vi i dag har
för mänga akademiker. Den frågan tarvar egenthgen en särskild diskus
sion, men låt mig svara sä här; Totala antalet personer i dag i Sverige med
utbildning från universitet eher högskola är i relation till totala antalet i
arbetslivet förhållandevis blygsamt; Inte flera än ungefär en på 50 eller en
på 40 av alla som är ute i yrkeslivet har lång utbildning bakom sig. Och
med hänsyn till mm allmänt positiva uppfattnmg om den kvalificerade
utbildningens betydelse för svenskt näringsliv oth för svenskt'arbetsliv
över huvud taget så tror jag att vi egentligen fortfarande är, generellt sett,
relativt fattiga på välutbildat folk i det här landet. Men problemet är ju
att vi nu får ut de välutbildade i sä snabbt ökad takt, och oturen för dem
och för oss alla är att ökningstakten är speciellt stor i en situation när
inte bara stat, landsting och kommuner haft anställningsstopp utan även
den privata sektorn. ' '

Jag är personligen övertygad om - och där tror jag att de flesta har
samma uppfattning som jag — att vi inte bör dra för långt gående
slutsatser rörande utbildningens möjligheter av de svårigheter vi utan
tvivel står i. Jag vill nämna, herr Larsson, att t. o. m. den organisation
som har anledning att så att säga på yrkets vägnar just.nu se särskilt
pessimistiskt på de här problemen, nämligen SACO; i sitt senaste häfte
med arbetsmarknadsorientering visar en relativt positiv inställning till
ohka slag av utbildning. '

Frågan är naturligtvis omöjlig att ge ett entydigt svar på, men vad jag nu har sagt antyder att jag för min del inte anser att vi skah gripas av

någon form av utbildningspessimism och slå tih bromsarna. Jag tycker nog att ungdomen själv redan har slagit till bromsarna Utet för hårt. Det som skett de två senaste åren i fråga om tillströmningen är, sett i ett perspektiv, kanske inte det lyckhgaste som hänt på området.

Vi får väl anledning att föra en mera ingående diskussion kring dessa frågor, när vi om någon dryg månad fär pä bordet ett omfattande utredningsmaterial. Dä får vi anledning att under något år diskutera inte bara utbildnmgens organisation utan även utbildningens dimensionering mot bakgrund av synpunkter, utredningar och bedömningar om arbetsmarknadens utveckhng på sikt.

Nr 20

Torsdagen den 8 februari 1973

Om ökad information angäende universitetetts och högskolornas utbildningsutbud

Herr LARSSON i Staffanstorp (c);

Herr talman! For att börja med det sista sä noterar jag statsrådets uttalande som ganska positivt. Jag har själv ungefär samma uppfattning som den statsrådet gav uttryck för i fråga om mängden av studerande. Vad man har anledning att kritisera på den punkten är den sena reaktionen från departementets sida. Man borde ha upprätthållit en viss beredskap, när vi nu haft denna stora kader av personer under utbildning. Antalet nyinskrivna-är nu 8 000 lägre än i fjol - 17 300 i är, sägs det, mot 25 000 förra året — och det innebär att det bhr lättare att upprätthåha balans. Måhända är antalet i år för snålt tilltaget, som statsrådet sade, men jag vUl också göra ett annat konstaterande.

För att återgå till början av debatten tyckte jag att jag i statsrådets sista inlägg kunde konstatera att statsrådet gärna vUle ha flera varianter av information om de aktueUa utbildningsgångarna. Också jag tror att det är riktigt. Studenterna konstaterar ju att de måste vidta åtgärder för att marknadsföra sig själva i olika sammanhang.

Jag har i mm hand en broschyr från Sveriges Förenade studentkårer, vilken vittnar om detta agerande som bedrivs länsvis. Denna verksamhet behöver understödjas, och det vore tacknämligt om det kunde anslås ekonomiska resurser till den, eftersom sådana saknas ute i länen.

Vidare är det uppenbarligen inte tUlräckUgt att arbetsmarknadsorganisationerna sköter denna informationsverksamhet. Konferensen i Lund visade rätt tydUgt att man inte har lyckats tränga igenom med den information som lämnats. Men jag hoppas som sagt ändå, att man med hänsyn tih statsrådets förklaring att han med tillfredsställelse skulle hälsa något fler varianter av informationsutbudet kan hysa den förhoppningen, att förhåUandena skall bh något bättre i detta avseende. Därför ber jag än en gång att fä tacka herr statsrådet för svaret pä min interpellation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Föredrogs och bifölls interpehationsframstähningarna nr 34—36.

Nr 20 § 15 Meddelande ang. enkla frågor

Torsdagen den

8 februari 1973 Meddelades att följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen

Nr 70 Herr Lorenlzon (vpk) till herr inrikesministern angående medverkan av arbetsförmedhngama i psykiskt test av arbetssökande;

Anser statsrådet att det bör ingå i arbetsförmedlingarnas skyldigheter att engagera sig för av företagen begärt s. k. psykiskt test av arbetssökande och, om inte så är fallet, avser statsrådet att ta något initiativ i syfte att någon sådan medverkan från arbetsförmedlingarnas sida i fortsättningen inte kommer att lämnas?

Nr 71 Herr Lorenlzon (vpk) tUl herr socialministern om åtgärder mot

psykiskt test av arbetssökande;

Kan statsrådet upplysa om huruvida arbetsmiljöutredningen befattat sig med frågan om användningen av och formerna för s. k. psykiskt test vid företagen och kan förslag motses i syfte att stävja dessa gentemot arbetssökande och anställda kränkande företeelser?

Nr 72 Herr Sjöholm (fp) tUl herr socialministern om ökad möjlighet till smärtfri förlossning;

Kan statsrådet med någon grad av säkerhet fixera den tidpunkt dä

möjligheten till smärtfri förlossning står öppen för alla som önskar

sådan?

Nr 73 Fröken Eliasson (c) tUl herr civilministern om reglering av

grundvattenproblemen;

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att fä till stånd en reglering av grundvattenproblemen med hänsyn tUl konsekvenserna av det intensiva markutnyttjandet i tätorterna, vilket aktuahserats bl. a. i Stockholms kommun?

§ 16 Kammaren åtskildes kl. 15.18.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert