Riksdagens protokoll 1973:16 Torsdagen den 1 februari

ProtokollRiksdagens protokoll 1973:16

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1973:16

Torsdagen den 1 februari

kl. 19.30

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Förhandlingarna leddes tUl en början av fru andre vice talmannen.

§ 1  Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr NORDSTRANDH (m):

Fru talman! Begränsningen av utgiftsökningarna i 1973/74 års statsbudget är vad det gäller utbildnings- och kulturområdena liksom föregående år nästan järnhärd. Visserligen stiger utgifterna med en hel del kronor, men förutom av penningvärdets fortsatta faU är det praktiskt taget bara följden dels av genomförandet av redan fattade beslut, dels av automatiken i kostnadsökningarna. Föga eller intet utrymme ges ät fortsatt reformarbete och åt nyskapelser. Några kvahtetshöjningar kan det knappast bh fråga om.

Ändå andas de båda utbUdningsministrarna, framgår det av bilaga 10 tiU årets statsverksproposition, ganska stor belåtenhet. Här vilar inga större ledsamheter, och instäUer sig eftertanke finner man alltid lösningen i någon utredning. Mycket skjuts på framtiden, denna ovissa framtid.

Vad beträffar grundskolan och gymnasieskolan säger utbildningsministern att man bör räkna med att det genomgripande yttre reformarbetet med ungdomsskolan nu är avslutat för den framtid som i dag kan överblickas. Intresset bör nu, heter det vidare, koncentreras bl. a. pä att söka ännu bättre metoder för att fä aha barn och ungdomar att uppleva skolarbetet stimulerande och undervisningen meningsfuU.

Det där verkar - ytligt sett - mycket lugnande, som om vi redan hade mycket goda metoder och endast behövde finslipa dem ytterligare till att bh ännu förnämligare. Ack ja, vore det så väl, vore dagens skolsituation så ljus! Men den är nog inte det så helt. Det vägar jag hävda, trots att statsministern i sitt inledningsanförande i gårdagens debatt tog sig friheten att beteckna den kritik som bl. a. vi moderater riktar mot en del samhällsförhållanden som blott Ulasinnad svartmålning, framspmngen för vår del ur som han sade något slags konservativ romantik. Vore det riktigt måste landet - åtminstone vad det gäller bedömningen av skolsituationen — vimla av tiotusentals obotliga konservativa romantiker, kommunalmän, skolledare, lärare, målsmän och elever.

Även om man bortser från bristen på tUlräckliga resurser för tiden framöver, är vår skola sannerligen ingalunda så problemfri som utbUd-rungsdepartementet emellanåt vUl låta påskina. Det gäller inte bara metoderna för att göra skolarbetet stimulerande och undervisningen meningsfull för elevema utan ocksä skolans organisatoriska struktur, som UtbUdningsministern betraktar som fastlagd för den framtid som i dag kan överblickas. Jag tror däremot att vissa förändringar snarast måste

119

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

120

göras i högstadiets konstmktion, om den skah kunna fungera tillfredsställande för aUa elever, även för de teoretiskt svagpresterande med sin begåvning framför allt pä den praktiskt-manuella sidan. Särskilt måste ifrågasättas klokheten i att sammanhålla nionde årskursen med så ringa praktiskt tillval som nu är fallet. De erfarenheter frän fältet som redan inlöpt är litet illavarslande.

Men glädjande nog förefaUer utbUdningsministern själv - det framgår av en passus i bilaga 10 till statsverkspropositionen på tal om gymnasieskolan — nu ha kommit underfund med att praktiska och teoretiska begåvningar kan urskiljas som psykologiska reaUteter. Han uttalar nämligen att resurstUldelningen för dem som valt tUlvalsämnet teknik, aUtså de mera praktiskt inriktade — för detta läsår 22 procent - bör förstärkas varigenom, och så låter det ordagrant, "ges möjlighet tiU den avvägning mellan teoretiskt och manueUt arbete som eftersträvas med hänsyn till läroplanens mål".

Äntligen kan man ahtså, synes det mig, få tala om och debattera kring skillnader mellan teoretiskt och manuellt-praktiskt studiearbete utan att bh beskylld för att vara reaktionär. Ibland segrar verkligheten till sist, också över en utbUdningsminister, Det tycker jag är anmärkningsvärt.

Även om flertalet ungdomar kanske inte är klart deciderade i någondera riktningen råder det dock ingen tvekan om att man kan skilja mellan en mer teoretiskt-verbalt inriktad begåvningstyp och en mer tekniskt-manueUt praktisk sådan. Båda grupperna bör tUlgodoses inom skolsystemet. Så sker knappast nu, utan det förehgger i läroplan och studieuppläggning en ganska tydlig slagsida tUl förmån för de teoretiskt-verbalt inriktade.

Den praktiskt begåvade skall enligt den mening vi har få framträda med en så att säga egen profil och egen begåvning, och utbUdningen skall vara utformad för honom och hans intresseinriktning. Man skulle kunna uttrycka det så att han skah ha sitt eget positiva statusvärde. Jag har sagt det här förr men jag säger det gärna än en gång. Jag tror det behöver inskärpas.

Bredvid disciplinfrågorna - alltid aktueha — och avvägningen mellan teoretiska och praktiska studiemoment i ohka portioner alltefter elevernas läggning och intressen, torde betygsättningen vara ett brännande huvudspörsmål inom svenskt skolväsen i dag.

Det relativa betygssystemet har blivit — man kan väl inte säga någonting annat — ett klart misslyckande. Det förutsade vi i det dåvarande högerpartiet redan vid systemets antagande i riksdagen. Principerna är felaktiga och, än värre, den praktiska tillämpningen har visat sig omöjlig. Föreställningen om en jämförelse över hela landet har blivit en fiktion, helt enkelt. Ofta stannar jämförelsen inom klassen eher i bästa fall inom några parallellklasser. Så var givetvis inte menat, men det har blivit så, och det finns inga möjligheter att komma ur det efter vad jag kan se.

Före jul avlämnade skolöverstyrelsen, efter många om och men, ett förslag till Kungl. Maj;t. Ett ganska bra förslag, förefaller det.

Vi i moderata samlingspartiet har en gång föreslagit en parlamentarisk betygsutrednmg,   men   då   kom   vi   ingen   vart.   Det   räckte   med   en

verksutredning, menade utbildningsministern.

Enligt förslaget skah betyg aUtjämt ges i grundskolan och gymnasieskolan, men det relativa betygssystemet skah bort. I stället införs ett system med kursrelaterade betyg, dvs. eleverna får betyg efter sin prestation utan att rangordnas i förhållande thl andra som läser samma kurs. På lärarhåU är man klart positiv tih förslaget, avsett att genomföras hösten 1975.

Bollen ligger nu hos Kungl. Maj:t i utbUdningministerns händer. Många hade förväntat en snar proposition till riksdagen. Få om ens några kommer att sörja det relativa betygssystemets försvinnande. Dess upphovsmän har haft föga kontakt med verkligheten.

Men det bhr inte någon proposition nu. I stället skall en parlamentarisk beredning tillsättas för att pröva skolöverstyrelsens förslag — en parlamentarisk beredning som vi moderater ville ha redan för flera år sedan. Det har utbildningsministern meddelat i föredrag och intervjuer. Bilaga 10 i statsverkspropositonen undviker sorgfälligt denna heta materia. I statsverkspropositionen är, som jag tidigare påpekade, allt bra.

I och för sig är det givetvis inte något fel med en parlamentarisk beredning. En sådan har vi ju velat ha tidigare. Den skulle bara ha kommit för några år sedan. Då hade aUt varit klart för regering och riksdag att ta ställning inom den närmaste framtiden. Det ligger nämligen, som jag ser det, en fara i dröjsmål. Fler årskullar bör inte onödigtvis — det har redan sagts i debatten — plågas med det relativa betygssystemet, som av alla parter förklarats mer eller mindre skrotningsmoget. Utbildningsdepartementets önskan att desarmera frågan över valet fär inte leda tiU längrotning.

Förutsättningen för en parlamentarisk beredning är alltså att den inte får förhala frågan, så att vi inte får ett nytt betygssystem inom rimlig tid, dvs. senast 1975 som det var föreslaget. Kan den tidsordningen hållas må det vara hänt. En annan fömtsättning är att beredningen skah vara allsidig. I de senast tillsatta utredningarna pä utbUdningsområdet har vi moderater förbigåtts.

Skolan är tUl för eleverna och inte för några skolpohtikers och skrivbordstänkares leklusta, har det sagts någon gång Skolan är till för elevema, men den är också en plats för lärare, lärare i verklighetens värld. Benägenheten att överflytta ansvaret för misslyckanden pä dessa lärare har varit och är tyvärr fortfarande ganska påfallande. Äran av det som är gott och väl tihskriver sig gärna administratörerna, men går det snett är det lärarnas fel. De har dålig vilja, de kan inte anpassa sig, de kommer frän felaktiga socialgrupper osv.

Den senaste kritiken, en indirekt sådan men dock kritik, kommer från läramtbUdningskommittén, LUK, som i sitt förslag thl lärarntbildning i läro- och övningsämnen i kombination - en god tanke - också proponerar en obligatorisk ettårig arbetslivserfarenhet utanför skolväsendet, ett slags arbetstjänst alltså, som krav för studier vid Lärarhögskolan. Syftet uppges vara att en blivande lärare skall få ökad förståelse för olika sociala faktorer som inverkar på individernas utveckling. Att ha en sådan insikt är givetvis bra, men direkt uttryckt skulle ahtså dagens lärarkår inte ha tillräcklig förståelse för och insikt i sådana faktorer. Däremot skulle

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

121

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmättpolitisk debatt

122

enligt kommittén vhken okvalificerad och ospecificerad arbetslivserfarenhet som helst - för det är ändå vad det ytterst rör sig om — under en ettårig arbetsperiod skapa denna insikt, relaterad dessutom till en framtida yrkeserfarenhet i skolans tjänst på 30—35 år eller mera.

Frågetecknen inför förslaget är stora och många. Under alla förhåhanden bör enligt min mening en arbetslivserfarenhet på något sätt vara relevant för det kommande lärararbetet i dess helhet. En förpraktik inom skolans område skuhe vara mera berättigad för blivande lärare för att dels underlätta deras framtida studier, dels få dem — om de befinns mindre lämpliga, sådant sker ju - att i tid ändra sin yrkesinriktning

Märkligt är slutligen dessutom lärarutbUdningskommitténs utspel om s. k. arbetslivserfarenhet som obligatorium före studierna ur den synvinkeln att 1968 års utbildningsutrednings, U 68;s, funderingar på något slags arbetstjänst skrinlagts. Skall man verkligen på allvar stanna för att komplettera ungdomens utbUdning med någon form av arbetslivserfarenhet — och det tycker jag att man skall göra, frågan gäller bara vad det skah vara för slags arbetslivserfarenheter - bör den gälla all slags högre yrkesutbildning, inte enbart läramtbildning. Kompetensen att lägga sådana vittfamnande förslag har läramtbUdningskommittén lyckligtvis inte utrustats med. Det är nämligen en stor och allvarlig fråga av betydelse inte bara för samhäUet utan ocksä för individerna. Perspektivet är förvisso långt och konsekvenserna är många. Thl den frågan får vi emellertid möjlighet att återkomma med en mera ingående behandhng vid senare tihfälle. Jag skall inte säga mer om detta den här gängen.

Fru RYDING (vpk):

Fru talman! I kulturrådets betänkande Ny kulturpolitik återfinns under mbriken Kulturrådets fortsatta arbete följande ord:

"Den centrala delen av kulturrådets återstående utredningsarbete är hur de statliga insatserna för kulturarbetarna skall kunna förbättras." Längre ned heter det: "En rad ohka åtgärder kommer att krävas bäde från statens och kommunernas sida."

Man säger också att det pågående utredningsarbetet bidrar till att statsmakterna inte anser sig kunna besluta om några mer långsiktiga lösningar för att förbättra kulturarbetarnas situation.

Jag vet inte när kulturrådet kan lägga fram sitt andra betänkande, men jag vet att det i dag finns vissa för kulturarbetarna viktiga frågor som inte kan vänta ytterligare pä sin lösning. Det är heller inte nödvändigt att först avvakta ett nytt betänkande från kulturrådet, därefter dess remissförfarande och sedan ett regeringsförslag.

Lät mig bara nämna några problem som vi från vänsterpartiet kommunisterna återigen har tagit upp motionsvägen - liksom vi har gjort tidigare år - och som kan lösas utan avvaktan på ytterligare utredning.

Den första frågan gäller slopandet av den ahmänna arbetsgivaravgiften, den s. k, egenavgiften, som fortfarande utgår för kulturarbetare, trots att olika partier under flera år motionsvägen sökt att få bort denna orättvisa pålaga. Tidigare år har man hävdat, att konstnärligt arbete är att jämställa med vanligt arbete och att det skulle vara omöjligt att dra en gräns meUan den verksamhet som bedrivs av exempelvis ä ena sidan en kompositör

eller författare och å andra sidan en snickare eUer en trädgårdsmästare. Svårigheterna att dra denna gräns skuhe ahtså vara hindret för att undanta intäkter av konstnärlig verksamhet vid bestämmande av egenavgiften.

Men, fru talman, man bortser ju då helt ifrån att aU konstnärlig verksamhet kännetecknas av sitt skapande inslag. Det en konstnär åstadkommer kan ingen annan uträtta för honom eller henne, och produkten är helt knuten tiU upphovsmannens person. Härav följer att en konstnär inte kan bh arbetsgivare vad angår det skapande inslaget i verksamheten. Och det innebär också att han eller hon som "rörelseidkare" inte kan kompensera sig för pålagor av arbetsgivaravgiftens karaktär.

Den andra fråga jag vUl beröra är den orättvisa som det innebär att mervärdeskatt utgår vid förstagångsförsäljning av konst. Också denna fråga har under flera år debatterats här i riksdagen. År 1971 sköt skatteutskottet den ifrån sig genom att hänvisa frågan tUl en enmansutredare. Och vid 1972 års riksdagsbehandhng hänvisades till att man måste avvakta utredningens prövning innan man kunde göra någon ändring.

Nu hksom tidigare hävdar vi från vänsterpartiet kommunisternas sida att denna fråga är tillräckligt utredd och belyst och att tihräcklig kännedom finns om denna orättvisa. Och konstnärerna själva har under snart 30 år, från det att den första omsättningsskatten infördes under andra världskriget, arbetat för att få rättelse. Enligt vår mening bör rättelse ske utan ytterligare dröjsmål.

Låt mig sedan, fru talman, ta upp en annan i dagarna mycket omdebatterad fråga — kampanjen mot Sverigs Radio och protesterna mot den nya arbetsordning, som styrelsen för Sveriges Radio beslutat och som nu ligger under prövning hos utbUdningsministern.

Den kampanj som Svenska arbetsgivareföreningen dragit i gång mot den s, k, vänstervridningen har satt sina spär, inte minst i tidningsspalterna och i debatten inom Sveriges Radio. Det har gått så långt i Sverige att många av de joumalister — i pressen såväl som i etermedia — som i första hand förmedlar allmänhetens upplevelser av ett skeende i stället för myndigheternas och makthavarnas thlrättalägganden beskylls för partiskhet och "vänstervridning".

Men nu skall det tydligen — enligt Sveriges Radios styrelse — bli ordning och reda pä ett helt annat sätt. Man har som bekant i styrelsen beslutat om en ny arbetsordning, vilken tih sin konkreta innebörd betyder en stark centralisering tih radiochefen och tih Sveriges Radios styrelse av såväl långtidsplanering och kortsiktig programplanering som personalpolitik. Med andra ord; cheferna skah chefa htet mera.

Denna arbetsordning, som nu ligger hos statsrådet Ingvar Carlsson för välsignelse eller förkastande efter bedömning om den strider mot 1966 års riksdagsbeslut, har väckt mycket kraftiga protester inte bara från enhetscheferna inom Sveriges Radio utan också frän samtliga tjänstemän. Man säger från detta håll: "Vi finner det djupt olyckhgt att arbetsordningen sådan den utformats kommer att fjärma beslutsprocessen från människorna i produktionen." Och protesten mot styrelsens arbetsordning har antagits gemensamt av 23 sektioner, dvs. hela SIF-klubben inom företaget.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

123

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

124

Vad jag vill påpeka som verkligt anmärkningsvärt är att personalen genom sin fackliga organisation redan vid utarbetandet av denna nya arbetsordning krävde att fä förslaget pä remiss. Man krävde alltså litet grand av företagsdemokrati. Men nej, man vägrades detta. Först sedan förslaget blivit offentligt kunde personalen granska och diskutera det, och då enades man också om en protest. Det heter bl. a.; "Klubben vUl bestämt protestera mot att denna arbetsordning i sin nuvarande utformning sätts i funktion vid Sveriges Radio."

Fru talman! I kulturrådets tidigare nämnda betänkande Ny kulturpolitik kan vi läsa; "Om opinioner av skUda slag fritt skaU kunna komma tiU tals krävs det mänga olika organ med ledningar som sinsemehan är oavhängiga och som har ohka sammansättning. Om personalen inom kulturinstitutionerna inte får stor frihet att utforma verksamheten under ansvar, är risken betydande att institutionerna förlorar sin vitalitet och därmed också förmågan att stimulera kulturlivet och samhällsmiljön i stort."

Detta kan mycket väl överföras pä Sveriges Radio. Samma kultur-pohtiska grundsyn var inbyggd i 1966 års riksdagsbeslut om Sveriges Radios organisation, och det är därför helt följdriktigt, när t. ex. enhetscheferna vid radion i sin kritik mot arbetsordningen bl. a. framhåller: "Sammanfattningsvis kan man säga att förslaget i mycket ringa grad motsvarar den organisation som statsmakterna år 1966 åsyftat med följande principuttalande; För att skapa avsedd självständighet bör det för varje programenhet fastställas en kostnadsram inom vhken enheten får göra sina egna dispositioner."

Frän vänsterpartiet kommunisternas sida har vi i motioner förra året Uksom i år framhållit det nödvändiga i en ökad decentralisering, en ökad spridning av makten över programutformningen, mehan de olika enheterna inom Sveriges Radio. Vi anser också, att man kanske borde få till stånd någon utvärdering i avsikt att åstadkomma en ännu bättre decentralisering. Man måste, anser vi, vara vaksam emot de försök som görs och som måste tolkas som en signal tih hårdare centralstyrning av bl. a. programskapandet.

Jag fömtsätter att utbUdningsministern har sin uppmärksamhet riktad på de här problemen, och jag beklagar att tiden i förmiddags tyvärr inte räckte till för att statsrådet Ingvar Carlsson skulle kunna besvara den enkla fråga som jag hade ställt just i avsikt att fä veta hur han ser på radiostyrelsens arbetsordning. Men vi lär fä tUtfähe att återkomma tUl den debatten.

Sveriges Radios styrelseordförande Per Eckerberg har också agerat i denna fråga och "hjälpt till", på ett av honom - skulle jag tro - icke avsett sätt, att klara upp linjerna. Jag syftar på hans uttalande i TV;s Presskonferens i förra veckan. Radions styrelseordförande är trött på "allt gnäll och gnöl". Nu måste radiochefen, som det heter, få "skarpare instrument i sin hand", för att citera Svenska Dagbladet, där man har prisat Per Eckerberg för hans ställningstagande och där man hoppas att radiochefen också "skah vara hågad och skickad att ta dem i bmk" — ahtså dessa skarpare instrument.

Vi vänder oss med skärpa mot försöken att åstadkomma en sådan

centralisering av beslut och ansvar inom Sveriges Radio, men, fru talman, detta innebär inte att vi skulle vara nöjda med det förhällandet som i dag råder. Inte ahs. Det finns mycket övrigt att önska, och i motioner såväl i fjol som i år har vi pekat på några av de problem som måste få uppmärksamhet och som måste bh lösta så att programverksamheten i sin helhet "präglas av skälig balans mehan åsikter och intressen", som det heter i texten tih det hittills och alltjämt gäUande radioavtalet.

Vänsterpartiet kommunisterna har anledning att klaga över bristen på förståelse och uppmärksamhet för sin verksamhet, främst i nyhetsprogrammen. I detta sammanhang måste jag ställa mig frågan: Var fanns t. ex. i gårdagens Rapportprogram, där remissdebatten för partiledarnas del refererades, den där skähga balansen, när man inte med en bokstav eUer med ett enda referat nämnde att också partiledaren för vänsterpartiet kommunisterna deltagit med flera inlägg?

Fru talman! Jag har velat ta upp de här viktiga problemen som står under debatt i samband med Sveriges Radio därför att vad det ytterst handlar om är en oro för att man försöker ytterligare beskära yttrandefriheten i vårt land. Många signaler tyder tyvärr på en sådan utveckhng, som vi i tid måste vara vaksamma inför.

Nr 16

Torsdagen den I februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Fröken PEHRSSON (c);

Fru talman! Jag vill ta upp några frågor som berör skolan och dess problem. Jag tänker på skolenheternas storlek och pä behovet av bättre balans mellan teoretisk och praktisk undervisning i gmndskolan.

De stora enheterna medför många problem. Det pågår för närvarande en intensiv debatt kring skolans arbetsmiljö. Frågor som rör skolstor-lekens betydelse för undervisning och trivsel i skolan har kommit i bhckpunkten. Det finns en stor oro bland föräldrarna inför en utveckling mot stora skolanläggningar med många elever. Sådana skolor skapar mindre goda miljöer. Pä basis av vunna erfarenheter kan konstateras att elevantalet inom en skolanläggning har avgörande inflytande på skolmiljön.

Både föräldrar och elever har framhållit nackdelarna med de stora skolenheterna. Och både föräldrar, lärare och elever protesterar mot planering och byggande av stora skolor.

Undersökningar har visat att de stora enheterna från många synpunkter är olämpliga. Nu senast har en undersökning gjorts beträffande elever med anpassningsstörningar, och resultatet har framlagts i en uppsats vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet. Det visar bl. a. att landsskolor och små skolor har färre störda elever än stadsskolor och stora skolor. Det uppstår ofta problem med bristande trivsel, ordning och effektivitet i de stora skolorna. De små skolorna är mera ändamålsenliga både för undervisning och för elevernas möjligheter tih sysselsättning under raster och håltimmar. Individuell undervisning, motivation och aktivering är lättare att genomföra i den hlla skolan än i den stora. Undersökningar har ocksä visat att den mindre skolan är mer fördelaktig när det gäher att främja elevernas personhga utveckling. De mognar snabbare och är mer harmoniska i den hlla än i den stora skolan.

Skolöverstyrelsen har utfärdat anvisningar för skolanläggningars stor-

125

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

126

lek i grundskolan, och enligt dem skah elevantalet i högstadieskola inte avsevärt överstiga 600-700 elever. Dessa anvisningar torde komma att bli föremål för en allmän omarbetning. Jag vUl verkhgen understryka vikten av att denna omarbetning snarast sker och att nya anvisningar utfärdas som bättre tar hänsyn till elevernas bästa. I 1 § skollagen står det:

"Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har thl syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling tUl harmoniska människor och thl dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar."

Jag menar att vi främst för elevens skull bör se till att vi får fler mindre skolenheter. Men från ekonomisk synpunkt är det även nödvändigt att se till att de mindre enheter som redan finns kommer tih användning.

Vidare vih jag peka på behovet av mera praktiskt inriktad undervisning i våra skolor. Från centern har vid ohka thlfähen framhållits risken av en ahtför teoretisk skola. Det är viktigt att eleverna inte enbart får teoretiska kunskaper; det är minst hka angeläget att de får en utbildning som gör det möjligt för dem att klara av praktiska problem i vardagen och i arbetslivet. Undervisningen i grundskolan motsvarar inte kraven på balans mellan teori och praktik i undervisningen. En ökad praktisk utbildning skulle av många elever upplevas som en mer meningsfull del av skolarbetet samt stimulera dem till insatser och initiativ. Kanske skulle därigenom mänga skolproblem kunna minska och trivseln och tillfredsställelsen med skolarbetet bli mycket större för eleverna.

Helt nyligen har en grupp lärare frän en av våra större städer protesterat mot borttagandet av de praktiska hnjerna på grundskolans högstadium. Praktiskt begåvade elever missgynnas, menar man. Lärarna framhåller att de önskar en mer differentierad skola, där större hänsyn tas tih elevernas såväl praktiska som teoretiska fömtsättningar.

Vi kan kanske förvänta ändringar till det bättre pä skolområdet, för i statsverkspropositionen bilaga 10 meddelar utbildningsministern att en rad betydelsefulla reformer genomförts på skolväsendets område. Fr. o. m. innevarande läsår är 1968 års riksdagsbeslut om gmndskolan och gymnasieskolan helt genomförda. Det yttre reformarbetet för ungdoms skolan torde därmed vara avslutat för en överskådlig framtid. 1970-talets reformarbete inom skolväsendet kommer att avse skolans inre arbete. Utredningen om skolans inre arbete, SIA, sysslar med hithörande problem. Statsrådet nämner ocksä utredningen om skolan, staten och kommunerna, SSK, som skall överväga förutsättningarna för eit vidgat lokalt ansvar inom skolväsendet.

Det är att hoppas att de utredningar som statsrådet redovisar i statsverkspropositionen snarast blir färdiga och kommer med förslag och anvisningar som medverkar tih att främja den målsättning som finns för grundskolan. I Lgr 69 heter det: Enligt mål och rikthnjer för grundskolan måste den yttre organisationen och det inre arbetet för skolan formas så, att det bhr möjligt för varje enskUd elev att under uppväxtåren med skolans hjälp tUlvarata sina anlag och möjligheter och finna studievägar och arbetssätt, som främjar den personliga utvecklingen.

Låt mig säga att med den målsättningen måste man tiUse att aUa elever - även praktiskt inriktade - i skolan kan finna en tUIfredsställande studiemotivation. Jag har den bestämda uppfattningen att mer praktiskt inriktad undervisning i skolan och tUlskapandet av fler mindre skolenheter skulle upplevas som ett mycket positivt inslag i dagens skola. Och jag hoppas verkligen att statsbidragsbestämmelser och läroplaner utformas så att de här aktualiserade frågorna snarast åtgärdas.

Fru HJELM-WALLÉN (s);

Fru talman! Jag ämnar i det här anförandet beröra ett par områden som knyter an tih ungdomspolitiken.

Det är inget nytt att det klankas pä ungdomen. Så har skett i alla tider. Ungdomen har ett behov att skapa sig en egen livsstU, ett annorlunda levnadssätt. Ungdom och vuxenvärld kommer därigenom ofta i motsättning tih varandra. Ungdomar upplevs av vuxna som främmande, dåligt anpassade eller asociala i en utsträckning som Ula stämmer med . verkUgheten.

Diskussionen om ungdomarnas vistelse på allmänna platser har under den senaste tiden åter kommit i gång. Det har uppmärksammats att den allmänna ordningen på gator och torg har försämrats. Man har konstaterat ökat sprit- och narkotikamissbmk, ölkonsumtion och ett allmänt ofredande uppträdande av vissa ungdomsgrupper.

Naturligtvis måste samhället reagera mot sådant. Åtgärder för den akuta situationen håher nu på att övervägas, men detta får inte undanskymma att lösningarna på problemen med ungdom som har svårt att anpassa sig är av allvarlig social art och måste ses långsiktigt.

De som onyanserat kräver "härdare tag" borde se begränsningen i vad deras hårdare tag kan leda till — det är endast ett sätt att tillfälligt flytta eUer smyga undan problemen.

Det bör för övrigt ocksä erinras om att asocialt uppträdande och missbruk av berusningsmedel ofta förekommer hos grupper, vilka genom goda ekonomiska förutsättningar kan låta sådan aktivitet pågå i privata lokaliteter. Denna aktivitet skiner oss inte i ögonen och bhr inte påtalad på samma sätt som de ungas avvikande beteende, något som äger rum på allmän plats.

Ungdom har i alla tider sökt sig till platser där det "rört sig". Det mä vara vägskälet ute på landsbygden, gatukorsningar, järnvägsstationen, platsen framför biografen, torget eller tunnelbanehallar. De flesta ungdomar vistas på dessa platser av det enkla skälet att detta för dem är mötesplatsen. Den helt övervägande delen av dessa ungdomar stör inte aUmänheten och är inte på något sätt asocial. Det tycks dock som om endast ungdomarnas utseende - långhårighet, avvikande klädsel, friare språk och friare attityder - får åtskhiiga vuxna att känna olust, ibland rädsla, särskUt om många ungdomar är samlade.

Jag har med det anförda naturligtvis inte velat säga att jag tycker att gator och torg är en god samlingsplats för ungdom. Tvärtom vill jag understryka att när torget inte bara bhr en mötesplats utan en permanent uppehällsplats där fritiden tiUbringas i tristess och meningslöshet, är detta ett misslyckande, för ungdomen själv men också för samhället.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

127

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

128

Alltför ofta saknas tyvärr lämpliga lokaler att erbjuda som samlingsplats. Men det är inte enbart en fråga om lokaler. Det är i lika hög grad en fråga om sysselsättning. En ung människa har ett naturligt aktivitetsbehov, som det gäher att positivt ta till vara.

Kommersiella intressen har alltid varit snabba att engagera sig i ungdomens behov av fritidssysselsättning. I det kommersieha utbudet är ungdomarna objekt. För de pengar som spenderas erbjuds i allmänhet en passiv, förslöande verksamhet.

Ungdomsorganisationernas stora betydelse brukar omvittnas på ett sätt som inte alltid står i överensstämmelse med det stöd som lämnas dem. Med stöd menar jag inte enbart de ekonomiska anslagen utan även ideeht stöd och förtroende från myndigheter för organisationerna att handha skilda verksamheter.

En kostsam kommunal ungdomsverksamhet har byggts upp i de flesta kommuner. Naturligtvis skulle det kommunala ansvarstagandet för ungdomens fritidsverksamhet kraftigt behöva ökas om inte det ideella ungdomsarbetet varit sä väl utvecklat. Då gäller det också att ordentligt se upp sä att den kommunalt anordnade ungdomsverksamheten inte innebär en konkurrens för ungdomsorganisationerna.

Enligt min mening bör samhähet i första hand stödja ungdomens egna organisationer. De satsade medlen ger samhället inte enbart möjlighet tih en positiv fritidsaktivitet för ungdom. Därtill kommer bl. a. den demokratiska träningen och det kollektiva ansvarstagandet för verksamheten. De ideella ungdomsledarna borde oftare lyftas fram och ges sitt rättmätiga tack för sina insatser. Ständigt brottas de med för knappa resurser. De sysslar med ett oupphörligt nyrekryterande. Ungdomarnas medlemstid inom föreningen har kraftigt förkortats. Stora krav stäUs på ungdomsledarna när det gäller att göra verksamheten stabU, ett många gånger svårt arbete när man har med en ombytlig ungdomskader att göra.

Även om vi i Sverige har ett väl utbyggt organisationsliv skall vi inte ta för givet att organisationerna kan leva vidare av sig själva under de förändrade betingelser som samhällsutveckhngen skapar. Egentligen är det lite generande att det i värt Folkrörelsesverige skall behöva påminnas om organisationernas betydelse. Visst betraktar vi dem som en naturlig del av vår vardag och värt samhälle, men vi borde också ha klart för oss att de inte fungerar automatiskt. De ideella föreningarna måste fä känna att de i sitt arbete har stöd från det allmänna.

Jag vih understryka — och dä talar jag inte enbart om ungdomsorganisationerna utan om hela folkrörelsearbetet — att organisationernas ekonomiska ramar är ahtför snäva och att man därigenom hindras att utveckla sin verksamhet. Men samhällets förhållande tih organisationerna är långt ifrån begränsat tiU det ekonomiska stödet. Det handlar också om samverkan och förtroende, om att samhället genom sin verksamhet inte skall beskära organisationerna vad som annars skulle vara deras naturliga arbetsuppgifter. Samhället bör i stället i högre grad agera genom organisationerna. Emellanåt finns det anledning för samhället — stat, landsting och kommuner - att rannsaka sig och se över hur förhåhandet är tUl det organisationsliv som vi i högtidliga sammanhang bmkar säga att vår demokrati bygger på.

Fru   talman!   Jag  hoppas   att   ett   positivare   synsätt   skall   prägla     Nr 16
samhällets bemötande av organisationerna, inte minst vid behandhng av      Torsdaeen den
de s. k. ungdomsfrågorna,                                                             j februari 1973

Herr WIKLUND i Stockholm (fp): Allmänpolitisk

Fru talman! Då vi nu övergår till att mera speciellt uppehåha oss vid      debatt frågan om rättsskydd och kriminalvård, kommer vi in på ett område med problem, som har brännande aktualitet.

När en stor grupp nyvalda riksdagsmän ur folkpartiet 1949 började sitt arbete i andra kammaren, höll förre landshövdingen Andersson i Rasjön ett orienterande anförande om "riksdagsarbetets oskrivna lagar". Han förklarade dä bl. a. att man, som vi alla vet, i allmänhet inte bör väcka motion i en fråga, som är under utredning. En sådan motion avslås ju lätt med hänvisning tUl den sittande utredningen. Sedan dess förefaller denna regel ha allt frekventare bmtits, inte minst pä det område vi nu talar om. Våra motionsvis framförda krav på stärkande av rättsskyddet har också under en följd av år ofta avvisats just med hänvisning thl olika pågående utredningar. Man har t. o. m. sagt att vi haft för många utredningar på detta område. Kanske det. Men den bistra verklighet, som hgger bakom det aht starkare intresset att i riksdagen aktualisera olika problem sammanhängande med brottsligheten, har gjort sig påmind med ökad styrka och lett till nya utredningskrav, som sedan avvisats. Det är därför överraskande att fortsatt och kompakt motstånd mot våra krav bjöds ännu i slutet av höstriksdagen för att en av de första dagarna av det nya året förbytas i tillmötesgående och då i form av tUlsättningen av den parlamentariska brottskommissionen under statssekreterare Rainers ledning.

Var det vårt flitiga arbete under flera år med att skriva motioner och interpellationer för att dra uppmärksamheten tUl en ur allmän säkerhetssynpunkt riskabel problematik, som nu givit resultat? Naturligtvis, fm talman, har detta arbete inte primärt spelat denna roll, utan det är det faktum att läget i kriminalitetshänseende successivt förvärrats som ligger bakom. Men samtidigt kan man inte bortse frän att motionsarbetet spelat en betydande opinionsbildande roll, som vi i dag tror har varit aUdeles nödvändig för att vi som nation nu thl sist tycks kunna samla oss till en kraftansträngning för att komma tUl rätta med de här - jag viU gärna säga det — svära problemen. Vi mä sedan ha väckt våra motioner mot den oskrivna lag för riksdagsarbetet som jag antydde för ett ögonblick sedan eller inte!

Visst är det tihfredsstähande att den parlamentariska kommissionen
tihsatts, men därmed är ju inte kriminalitetsproblemen lösta. De träder
fram som lika "hänsynslösa" problem nu som före årsskiftet. De senaste
årens brottsutveckling är djupt oroande. För att utvecklingen skall kunna
brytas är det nödvändigt att rättsväsendets resurser i särskUt hög grad
inriktas på att angripa den grövre brottsligheten, som är huvudproblemet
för dagen, alltså mera kortsiktigt. Jag tänker särskilt på rånen mot
banker, postlokaler och liknande. Det är oroväckande att specieUt sådana
typer av brott, där våld och hot om våld förekommer, synes ha ökat i
omfattning. Samma utveckhng kan konstateras i ett flertal jämförbara             129

9 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

130

länder, ett faktum som ju dock inte fär komma oss att slå oss thl ro med förhållandena som de är.

Många upplever ocksä att den ahmänna ordningen allvarligt försämrats, ett förhållande som även regeringen nu till sist bejakat. I storstäderna är ordningsläget särskilt otiUfredsstäUande bl. a. i anslutning tiU de allmänna kommunikationsmedlen. Men rapporterna om överfall mot ensligt boende äldre människor bhr också aht fler. Vissa tecken tyder på en förändrad inställning till medmänniskans värde och integritet. Om en sådan förändrad instäUning breder ut sig, finns det stor anledning tiU just oro. Det trista är att samhällsutveckhngen har fått löpa om inte fritt så dock klart otillräckligt kontrollerad ända tills nu, då tyngden av den växande kriminaliteten kommit regeringen att inrikta sig på motåtgärder, som troligen måste bli kraftigare och mera omfattande än de behövt bh, om man reagerat litet tidigare.

I varje demokrati är respekten för lagen en grundval för samvaron människor emellan. Utan trygghet för medborgarna till liv och lem är inget samhähe ett gott samhälle. Att skydda människor mot brott och mot brottets verkningar är centrala uppgifter för värt rättsväsen, som vi aUtsä nu väntar skah fä väsentligt större insatsmöjligheter än hitthls.

Den uppenbart otUlräckliga förstärkningen av polisväsendet som föreslås i statsverkspropositionen, 165 pohsmanstjänster, övertygar emellertid inte om en mera väsentligt förändrad hållning tih hithörande problem. Som justitieministern så riktigt framhöh i riksdagsdebatten den 11 december i fjol har vi knappast "någon större glädje av enbart lamentationer om hur man uppfattar förhållandena här eller där, utan det behövs konkreta åtgärder och det behövs konkreta förslag". Just konkreta förslag till stora förbättringar av polisväsendet är, i varje fall i den aktueUa situationen, starkt motiverade. Vi har därför föreslagit att den lokala polisorganisationen får 30 miljoner kronor i anslag för nästa budgetår utöver vad regeringen föreslagit. En sådan anslagshöjning möjliggör bl. a. inrättande av 615 nya pohsmanstjänster.

Såvitt kan bedömas måste den parlamentariska kommissionen ägna uppmärksamhet även åt personalbristen inom polisen och bland sina förslag, som ju skall avges med stor skyndsamhet, också lägga konkreta bud om personalförstärkningar. För aha eventualiteters skuU och trots pågående arbete i kommissionen har vi dock redan nu framlagt vårt förslag om ett väsentligt större personalthlskott än regeringen hitthls föreslagit.

Den framgång för motionsframstötar på brottsbekämpningens område, som regeringens nyärsutspel tyder på, har också stimulerat oss att motionsvis upprepa våra krav på ersättning i särskUd ordning tUl polisman som skadas i tjänsten och till offer för brottslingars framfart, i första hand avseende personskador. Vi hyser givetvis i nuvarande läge större förhoppningar än någonsin förr om framgång för de motioner jag nu åsyftar.

När man talar om dagens polisarbete är det långt ifrån alltid man gör klart för sig hur mångfasetterat och direkt svårt detta arbete numera faktiskt är. Polismannen ställs dagligen inför problem som uppstår som följd av generationsmotsättningar, pohtiska åsiktsutbyten etc. Det är han

som ofta får klä skott för beslut och åtgärder, som helt andra instanser har ansvaret för. Och hur ofta lastas inte polisen eller den enskUde poUsmannen för otiUräckligheten i samhällets resurser på olika områden? Polismannen fullgör en viktig skydds- och serviceuppgift. Polisen borde få thlfäUe att oftare än nu fungera som den viktiga och humana påminnaren om angelägenheten av hänsyn till medmänniskor och det allmännas bästa. Tyngre arbetsuppgifter avseende framför allt brottsbeivrande insatser dominerar av förklarliga skäl dock nästan helt polisverksamheten i dagens samhälle.

Antalet frihetsberövanden har minskat inom kriminalvården, nykterhetsvården, ungdomsvården och i offentlig vårdverksamhet över huvud taget. Denna utveckUng stämmer väl överens med brottsbalkens huvudintention. Krav på ökad satsning på frivården inom kriminalvården, som bl. a. vi har drivit, har emehertid inte lett tUl hka snabba resultat på t. ex, personalsidan. Det är nödvändigt att frivården blir allmänt mer kvahfi-cerad i sina insatser och därför får bättre resurser i ohka avseenden. Om så inte bhr fahet, finns risker för att allmänheten reser aht starkare krav på en återgång tiU mer slutna vårdformer. Det är nu glädjande att kunna konstatera att enighet uppnåtts i kriminalvårdsberedningen om större satsning på frivården. Vi delar den uppfattning, som redovisas av remissinstanserna, att beredningens förslag ger uttryck för en reaUstisk avvägning mellan angelägenheten av lagöverträdarnas anpassning thl normalt samhällsliv och samhällets behov av skydd.

Det är väldokumenterat att missbmk av alkohol och narkotika ofta spelar en stor roU som utlösare av brottsligt beteende. Detta är ett viktigt skäl — utöver de sociala och humanitära — för en mera konsekvent och verkningsfull alkohol- och narkotikapolitik än den som hitthls har förts. Vi har även i år lagt fram flera förslag i detta syfte.

Det är också angeläget att större intresse ägnas åt allmänna åtgärder, som kan förebygga brott. Mera polis är givetvis inte mer än en del av de nödvändiga motåtgärderna mot brottsligheten, om man ser saken pä litet längre sikt. Vi föreslog senast i fjol att en parlamentarisk utredning skulle tUlsättas för att göra en bred genomgång och totalbedömning av samhällets brottsförebyggande åtgärder och därtill framlägga förslag tih förstärkning av dessa t. ex. ungdomsvärdande åtgärder och folkrörelsestöd av olika slag, som fru Hjelm-Wallén nyss var inne på. Riksdagsmajoriteten avslog den 11 december 1972 vårt förslag.

Redan den 3 januari 1973 tUlkaUade dock justitieministern en utredningsman för att lägga fram förslag om ett centralt råd för mera långsiktig brottsprofylax — ahtså en uppläggning snarlik vår. Man har nog allmänt svårt att förstå hur två så helt skUda attityder till kriminalitetsproblemen kan intas inom sä kort tidrymd som tre veckor.

Det bhr, fru talman, självfallet anledning att återkomma tiU våra olika förslag längre fram under riksdagen.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr DAHLBERG (s):

Fru talman! Jag har i viss mån bhvit felplacerad vid den ämnesindelning som gjordes inför årets remissdebatt. Jag kommer tih stor del att uppehåha mig vid sysselsättningsproblemen.

131

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

132

Dessa problem är grundläggande för hela samhället. Vi lärde oss redan i skolan det gamla ordspråk som lyder: "Arbete skapar hälsa och välstånd och förhindrar många tUlfällen tUl synd." Den som personligen upplevt 1930-talets arbetslöshet känner sysslolösheten som den största förbannelse som kan drabba en. Löser man sysselsättningsproblemen, löser man därmed också andra samhällsproblem av social och mänsklig art.

Arbetslösheten är en grogrund för social oro och hopplöshet. Det är i dessa dagar 40 är sedan Adolf Hitler övertog makten i Tyskland. Nöden och fattigdomen utgjorde nazismens bästa bundsförvanter och var orsaken tUI dess framgångar. Mänskligheten fick dyrt betala att man inte på demokratisk väg kunde lösa samhällsproblemen.

Här hemma lyckades man samla sig thl kraftåtgärder för att bekämpa arbetslösheten. För socialdemokratin, som företrädde det arbetande folket, var det naturligt att kampen mot arbetslösheten utgjorde den viktigaste uppgiften. Ernst Wigforss höjde parollen: Vi kan aldrig bli sä fattiga, att vi inte har råd att arbeta.

Det dröjde länge innan man pä borgerligt håh accepterade den nya synen på arbetslöshetspolitiken. Man talade om miljonrullning och slöseri med allmänna medel. Vi vet än i dag inte hur djupt sysselsättnings-pohtiken är förankrad bland de borgerliga partierna. I mänga valrörelser — och även nu — har man gått fram med slagordet: Det måste löna sig att arbeta. Bakom den parohen döljer sig en ovilja att vara med om att ta fram de ekonomiska resurser som är nödvändiga för att samhället skall kunna bedriva en aktiv närings- och arbetsmarknadspolitik. SärskUt motvihig blir man om samhället aktivt går in som företagare. Som norrbottning har jag på nära häll fått bevittna de många attackerna mot NJA, ASSI och LKAB. Det är först på senaste tiden som klagolåten i viss mån dämpats.

Jag vih i detta sammanhang framföra ett tack till regeringen för den helhjärtade satsning den under de senaste åren gjort på dessa företag. De utgör grundvalen för Norrbottens framtid. Tih detta skall ocksä läggas åtgärderna för att säkra åretruntsjöfart i Bottenviken. Signalerna om en översyn av fraktstödet är ocksä en åtgärd som uppskattas. Förläggningen av ett koksverk tiU Luleå är ännu ett bevis pä att samhället vill ge järnhanteringen i norr sitt aktiva stöd. TUlkomsten av tekniska högskolan kommer att ge många norrländska ungdomar chans till en god utbildning med sikte pä industrieU verksamhet. Den kommer också att påverka industrimUjön på längre sikt och därmed göra vär landsdel attraktivare för företagen. Redan i år planerar man att höja elevantalet utöver uppgjorda planer.

Får man livskraftiga basindustrier och en bättre industrimiljö måste det påverka möjligheterna tih ytterligare industrier. Glädjande nog har enskUda företag i Syd- och Mellansverige förlagt filialföretag till Norrbotten. Dessa synes gå bra, och en del av dem har redan byggts ut. Tillgången på arbetskraft är god och stabU — ett förhällande som uppskattas av företagen.

Men vi upplever också att företag i Sydsverige är skeptiska mot att etablera sig i norr, och många gånger motarbetar man en sådan etablering. Det är meningen att vi skall få en pälsfabrik i Öjebyn. Många säger att vi

redan har tihräckhgt många pälsfabriker här i landet och att vi inte behöver någon ytterligare. Ungefär detsamma gäller i fråga om den planerade skidfabriken i Haparanda. AMS har tillstyrkt lån för båda dessa företag, och vi hoppas att även regeringen skaU stäUa sig positiv tUl de här företagen.

Genom arbetsmarknadsstyrelsens aktiva medverkan har den kommunala servicen utbyggts. Vi har därför en samhällsservice som kan mäta sig med servicen i vilka delar av landet som helst.

Jag har, fru talman, velat ge denna bild av vad som under senare år skett i Norrbotten. Därmed är inte sagt att vi inte har problem i Norrbotten. I stora områden av inlandet, i Tornedalen och malmfälten, är det — trots specieha stödåtgärder inom det s. k. inre stödområdet — ytterst svårt att få företag att etablera sig. Arbetsmarknadsstyrelsen har därför gått in för att få industrieUa arbetsplatser tUl Pajala, Övertorneå och Överkahx. Flera platser, såsom Jokkmokk och Arvidsjaur, torde vara i behov av samma åtgärder. Kan man inte förmå enskUda företag att etablera sig på dessa orter måste samhähet gå in och lösa sysselsättningsproblemen. I Norrbotten är man inte rädd för samhähsåtgärder. Genom den upprustning som skett inom NJA borde det vara möjligt att med utgångspunkt i denna industri få i gäng ohka verksamheter.

Utöver vad jag sagt om sysselsättningen vhl jag framföra några synpunkter på polisväsendet. Som framgår av bUaga 4 till statsverkspropositionen - justitiedepartementet — skaU kraftåtgärder vidtas för att komma tiU rätta med brottsligheten. Man förstärker polisen med 215 tjänster och får fr. o. m. nästa budgetär 16 776 tjänster. Därtih kommer att rikspolisstyrelsen har 531 anstähda. Det utgör en sammanlagd arbetsstyrka på 17 307 tjänster.

När pohsväsendet helt förstatligades den 1 januari 1965 uppgick den lokala poliskåren tiU 10 000 ordinarie pohsmän och 1 350 extra ordinarie pohser plus kontorspersonal. Hela kostnaden för polisväsendet uppgick vid starten till 535 miljoner kronor. Under de gångna åtta åren har den lokala polisorganisationen tUlförts 2 417 tjänster, och de sammanlagda kostnaderna för polisväsendet har stigit frän 535 miljoner kronor budgetåret 1965/66 tih 1 438 681 000 kronor för kommande budgetår. Därtill kommer ett anslag för polishusbyggen på 87 miljoner kronor.

Jag har, fru talman, nämnt dessa siffror därför att man i den allmänna debatten gör gällande att polisväsendet behandlats styvmoderligt.

Till sist några ord om polisväsendet i allmänhet. Polisen har en svår uppgift, och många medborgare är avogt inställda till dess verksamhet. Den debatt som förts om polisen har inte heller alltid gagnat dess arbete. Förtroendet mellan polis och allmänhet är ohka på olika håll i landet. Här måste den utredning finna lösningar som under statssekreterare Rainers ledning har tUlsatts. Det torde inte vara någon enkel uppgift. Det finns väl ingen patentlösning pä detta problem, Pohsens arbete måste dock framför allt underlättas genom allmänhetens medverkan. Utan detta stöd står polisen sig slätt.

Jag hade i höstas tillfäUe att under en studieresa tiU Japan besöka bl. a. Yokohama, som är en av världens största hamnstäder i vad gäller trafiken. 30 000 fartyg anlöper och avgår från denna hamn per år. Man

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

133

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

skulle ju tycka att det vore en omöjlighet att övervaka allt vad som där sker. Men polischefen upplyste om att polisen hade ett starkt stöd av allmänheten, av hotellägare, affärsmän och övriga yrkesutövare. Försiggick något olagligt fick pohsen ganska snart vetskap om detta. Denna samverkan var tiU gagn inte enbart för pohsen utan också för affärsmännen själva. Många bråk och lagöverträdelser kunde kvävas i sin linda. Detta är ett exempel på hur man kan bygga upp ett samarbete mehan allmänhet och polis.

Ett forum där pohsen borde få verka är våra skolor. Många skolelever har ingen riktig bUd av pohsens arbete. Mycket vore vunnet om man kunde sprida kännedom öm detta. Det gäller inte enbart trafikundervisningen, utan eleverna behöver också en aUmän orientering om lagar och bestämmelser, som vi aUa måste respektera för att inte kaos skall uppstå i samhället.

Allmänt uppskattas att vi ånyo får thlbaka våra polisnämnder. Våra kommunalmän, som ju är grundligt insatta i olika samhällsproblem, får pä nära häU följa polisens arbetsuppgifter och utarbeta budget för polisväsendet.

En sak som allmänt kritiseras — kanske med rätta — är den centralisering av polisväsendet som sker. I många kommuncentra saknas poliser helt och håUet. Händer det något där, måste polis rycka ut från annan ort. Det kan ta tid, i vissa fall upp till ett par timmar. Misstänker man t. ex. att någon begått rattfylleri, kan det ta flera timmar innan den misstänkte kommer till en läkarmottagning för provtagning — inte av brist pä läkare utan av brist pä poUser. TiUtron till rättssäkerheten kan komma i fara.

Ja, den tillsatta utredningen har många och svåra uppgifter att lösa. Försöken att lösa dem bör ske i nära samarbete med de kommunala myndigheterna. Innan polisväsendet förstatligades hade också kommunerna mycket att säga thl om i detta avseende. Skall man komma tih rätta med problemen och nå bästa resultat av pohsens arbete, är det nödvändigt att koppla in de kommunala myndigheterna — sociala och andra.

I detta anförande instämde fm Berglund (s).

134

Herr POLSTAM (c):

Fru talman! Brottsligheten i Sverige oroar människoma aUtmer, Det är väl bara ett fåtal i vårt land som inte ser det oerhörda och skrämmande i brottsutveckhngen, vhken under hela 1960-taIet ökade kraftigt.

År 1960 uppgick antalet brottsbalksbrott, som kom tiU pohsens kännedom, tiU 276 000 och år 1968 tUI 494 000. Är 1969 konstaterade man en viss nedgång - 480 000 brott — men år 1970 var siffran 532 000 och år 1971 var den 585 000. Hur läget var 1972 vet vi inte med säkerhet ännu, men det förefaUer som om en minskning i förhållande till året före bUr slutfacit. Det mest oroande är att de svåra brotten, bl, a. rån mot banker, postkontor och butiker, har ökat, DärtUl kommer att den aUmänna ordningen blivit sämre och uppfattas av ahmänheten som mycket negativ.

På en tioårsperiod har antalet brottsbalksbrott, som kommit tUl polisens kännedom, således fördubblats. Mot denna bakgrund är det kanske inte så märkligt att ahmänheten successivt reagerar mycket kraftigt. Man har krävt åtgärder frän samhällets sida, men regeringen har förefallit att vara ganska kallsinnig mot sådana krav — i varje fall har situationen uppfattats sä av de enskUda människorna.

Men man bör naturligtvis vara rättvis och säga att även regeringen nu har sett allvarligt på denna utveckling och tUlsatt en brottskommission med uppgift att dra upp riktlinjer för och snabbt lägga fram förslag tiU konkreta åtgärder för att minska. brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen. Vidare kommer förslag tiU uppgifter för och organisation av ett centralt råd för samordning av samhällets insatser mot brott att läggas fram av en sakkunnig som justitieministern bemyndigats tiUkalla. Regeringen har också lagt fram förslag om en ny kriminalvårdsreform.

Brottskommissionen och det centrala rådet hälsas med stor tUlfredsstäUelse Uksom även kriminalvårdsreformen. Samhähet måste ju skydda sig mot brottslighet — det är ett krav som i aha tider har funnits bland människorna i vårt land och säkerligen även i andra länder. Det kravet gäller inte bara säkerhet till liv och egendom. Varorna har nu ett betydhgt högre pris än tidigare på gmnd av stölder och snatterier i butiker och vamhus. Det blir hksom en extra moms, som i stället borde ha kommit kunderna tUl del eller gått tUl finansministern för att användas för gemensamma ändamål. Försäkringspremierna stiger undan för undan, självriskerna höjs likaså och vissa försäkringar kan inte längre tecknas.

Vi bör aha vara överens om att det viktigaste är att förebygga och förhindra att brott bhr begångna. Det därnäst viktigaste bör vara att beivra begångna brott. Båda de här syftemålen påverkar också varandra.

När det gäller att undanröja grogrunden för brottsligheten har man i vårt land trott att man har tagit ett stort steg genom att avskaffa den form av fattigdom som tvingade folk till oärlighet för att kunna skaffa sig hvets nödtorft: tak över huvudet, mat och kläder. Men nu är det bevisligen inte sä. Lågkonjunktur och fattigdom har visat sig minska brottsligheten, medan högkonjunktur och ökad levnadsstandard i stället har ökat brottsligheten. Vad detta beror på vet man förvånansvärt litet om. En sak är dock ganska klar, och det är att alkohol, thinner, narkotika och andra gifter spelar en betydande roll,

Sammangyttringen av folk i stora tätorter medverkar också thl ökad kriminalitet. Anonymiteten i storstadsvimlet gör det lätt för kriminella element att syssla med skumraskaffärer och att hålla sig dolda, I glesbygderna däremot utövar människorna en omedveten kontroh på varandra, och den omständigheten är ju frän brottsförebyggande synpunkt ytterligt välgörande. Avkristningen, bristfällig uppfostran i vissa hem och bristfällig undervisning om lojalitet mot varandra och mot samhället kan ocksä vara orsaker till den ökade brottsligheten.

Det här är bara några synpunkter på ett mycket stort komplex. Brottskommissionen kommer säkert att peka på fler. Kommissionens uppgift är ju också att redan under vårriksdagen lägga fram förslag tUl motåtgärder, och av den anledningen skall jag inte gä närmare in på

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

135

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973.

Allmänpolitisk debatt

136

sädana nu. Jag viU trots detta åberopa en motion från centerpartiet om en ytterligare ökning av antalet polismän utöver statsverkspropositionens förslag. En sådan ökning bedöms som ofrånkomlig för att klara nödvändiga insatser. Mot detta kan naturligtvis anföras att man bör vänta till dess brottskommissionens förslag föreligger, och det är givetvis riktigt, men från budgetsynpunkt kan det vara värdefullt att frågan tas upp redan nu.

En ökning av den fotpatruherande polisen, som syns ute i dubbelpatruller, har en betydande brottsförebyggande effekt. Ökningen av fotpatruherande poUs i Stockholms city på senare tid har också visat detta. Härigenom tUlgodoses även det trygghetsbehov som många människor känner mycket starkt i dag.

I den nyssnämnda motionen har vi dessutom pekat pä exempel där samhällets insatser för att tillvarata den enskUdes intressen har visat sig vara otillräckliga. Arbetsbalansen på utredningssidan är hög och uppklar-ningsprocenten är inte tUIfredsställande. TiUförs övervakningssektionen flera tjänster, måste också utredningssidan ökas. Ofta hör man frågan vad som händer efter ett polisingripande av övervakningspersonalen. Man tänker då främst på de sociala och kriminalvårdande åtgärderna, men dessförinnan måste en utredning verkställas, och den utförs av utredningspersonal vid kriminalavdelning eller i vaktdistrikt. Är den styrkan för liten i förhållande tih övervakningsstyrkan, stoppas de efterföljande åtgärderna upp vare sig de är repressiva eller av hjälpande karaktär. Mänga negativa faktorer för såväl målsägande som misstänkta blir då resultatet.

Rekryteringsfrågorna inom polisen måste också uppmärksammas. Rekryteringen till Stockholm och storstadsområdena måste prioriteras, så att beviljade tjänster kan tiUsättas. Det är dessutom mycket viktigt, och det tror jag ocksä att man från ansvarigt håh nu insett, att polismännen ges ett moraliskt stöd i sitt arbete från statsmakternas sida. Ännu större rekryteringsproblem än de föreliggande kan eljest bli fallet. Bara tillsättningen av brottskommissionen har verkat i den riktningen. Sä sent som i dag har jag fått bekräftelse pä det från polismän i Stockholm,

Justitieministern har i årets statsverksproposition lagt fram förslag tih reformer pä kriminalvårdens område i stort sett med utgångspunkt i kriminalvårdsberedningens betänkande. Jag vUl redan nu framhålla att det är med tUlfredsställelse som vi inom centern konstaterar att utredningens förslag i huvudsak överensstämmer med våra egna åsikter om hur den framtida kriminalvården bör vara inriktad, VUka försök man än gör genom ökad satsning på frivård och vård i öppna anstalter för att komma tih rätta med lagöverträdare måste man en gång för aha göra klart för sig att intill dess att vetenskapen kan finna någon undermetod av medicinsk eller annan art kan samhällsskyddet endast vinnas tih priset av frUietsberövande. De som visar total oförmåga att lojalt infoga sig i samhället måste finna sig i att bh omhändertagna tUl dess garantier skapas för att de kommer att föra ett laglydigt liv. Ett sådant system kan inte betecknas som inhumant. Det måste i stället vara humant att skydda värnlösa människor mot brott. Det kan också vara humant mot brottslingarna själva att inte frige dem vid en tidpunkt, då man säkert vet att de inte kommer att finna sig tiU rätta, att de inte viU eller kan leva

lojalt i frihet, eftersom de dä bara kan förvärra det för sig.

Den som första gången i sitt liv undergår frihetsstraff bör avtjäna detta på en anstalt eher en inrättning där endast förstagängsintagna värdas. Detta är angeläget för att förebygga att den intagne blir ännu mer fördärvad än han kanske tidigare var. Individueht avpassade påföljder måste också eftersträvas. Samarbetet mehan de kriminalvårdande myndigheterna och sjukvården, skolan och arbetsmarknadsmyndigheterna är också nödvändiga fömtsättningar för en god rehabhitering.

I vår kriminalpohtiska motion understryker vi också vikten av att man vid den konkreta utformningen av förslaget till kriminalvårdsreform verkligen försöker skapa garantier för att berörda myndigheter utanför kriminalvården är beredda att medverka och att ansvars- och kostnadsfördelningen bhr klart formulerad så att man inte riskerar att hamna i ett tillstånd av ahmän oklarhet och bristande handlingsförmåga som fallet i viss mån varit när det gäher narkomanvårdsområdet, vilket vi också framhåller i vår motion.

Det är meningen att man nu successivt skall övergå tih ett anstaltssystem med riksanstalter, lokalanstalter och öppna anstalter. När det gäller lokalanstalterna räknar man med att i utgångsläget disponera ca 25 småanstalter och att byggnadsbehovet omfattar ca 1 000 platser för en beräknad kostnad av 125 miljoner. Man beräknar att fördela dessa hivesteringar på en 15-årsperiod.

Inom centern är vi liksom kriminalvårdsstyrelsen kritiska mot denna långa uppbyggnadstid, om man verkligen vUl åstadkomma något reellt med den här reformen. Den nya räjongindelningen kan inte heller komma tiU stånd så tidigt som man önskar, om tUlräckligt antal lokalanstalter saknas. Man skulle kanske tvingas ha kvar det gamla systemet parallellt med det nya, vUket också kriminalvårdsstyrelsen framhåhit, och det är ingen önskvärd utveckling,

AMS-medel borde kunna tas i anspråk vid vissa tillfällen, då sysselsättningen är låg på byggsidan. På sä sätt kunde byggandet av lokalanstalterna påskyndas.

Genom att snabbare fä i gång lokalanstalterna och genom en meningsfuU behandling där kan man kanske nedbringa återfahsbrottslig-heten och därmed göra betydande vinster bäde för samhället och för enskilda.

När det gäher rehabiliteringen av de intagna spelar skadeståndsfrågorna en ganska stor roh. Dessa har två sidor. Den ena är att man måste lösa skadeståndsfrågan för brottslingens offer. Utebliven ersättning skapar en klart negativ inställning från aUmänhetens sida mot brotts-Ungen, och detta skapar problem vid rehabihteringen och utslussningen av brottslingen i frihet. Ett positivt mottagande är en av de största förutsättningarna för att återanpassningen skah lyckas.

Den andra sidan är hur stort skadestånd en brottsling skah ådömas. Döms vederbörande tiU så höga skadestånd att de inte inom rimlig tid kan betalas, så försvåras rehabiliteringen. VUjan att återgå tiU normala levnadsförhåhanden och ordnat arbete minskar för den som under lång tid tvingas leva under hårt ekonomiskt tryck. Vi har ett förslag i vår motion om hur vi anser att den här frågan bör lösas, men jag hinner inte

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

137

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

138

nu ta upp hela den problematiken. Jag har bara velat peka på detta förhållande och är beredd att vid realbehandlingen återkomma.

Slutligen, fru talman, vill jag erinra om vikten av information om vår lagstiftning, speciellt om nytUlkomna lagar och förordningar. Medborgarna måste ges effektiv upplysning om de lagar och föreskrifter som gäller i samhället.

Från den 1 januari 1973 gäller t, ex, den nya körkortskungörelsen, som bl, a, stadgar att körkort aUtid skall medföras under färd. Tidigare möjligheter att få uppvisa körkortet inom tre dagar har slopats. Denna bestämmelse har icke pä ett tillfredsställande sätt trängt ut till allmänheten.

Samma är förhåhandet om skyldigheten att ha övningskörningsskylt pä fordon i samband med övningskörning, kanske främst i samband med den privata utbildningen.

Jag nämner bara detta som ett par exempel och hoppas på bättre information i fortsättningen, gärna med hjälp av TV.

Herr LIDGARD (m):

Fru talman! I går kväh var det ett program i TV som handlade om de starkt höjda premierna på bl. a, hemförsäkringar. Man intervjuade inledningsvis ett antal personer som sade, att de gärna vUle ha en hemförsäkring. De vUle ha det skydd som en hemförsäkring kunde erbjuda, men, sade de, vi har inte råd till det.

Det är naturligtvis en utomordentligt beklaglig situation när man har egendom som man vill försöka skydda mot stöld, brand och aUmän skadegörelse och inte kan använda sig av tih buds stående medel. Programmet fick, kanske oavsiktligt, en litet konstig vinkling därför att de man hade intervjuat om deras bekymmer var utlänningar som bor här i vårt land, trohgen för gott. Det gav på något sätt intryck av att det var en specieh kategori som drabbats av de höjda premierna.

Vi vet ju alla att så inte är förhåhandet, I varje faU vi som bor i storstäderna, i Stockholm, Göteborg, Malmö och omkring dessa centra, har upptäckt att våra hemförsäkringspremier under de tre senaste åren har stigit med uppemot 350 procent och att den självrisk som är förknippad med försäkringen har fördubblats. Vi har också upptäckt — om vi följt med, vilket jag är rädd för att väldigt mänga inte gjort och därför inte heller har prövat sitt försäkringsbehov — att försäkringarna har naggats i kanten. De täcker inte längre cyklar och inte vad försäkringsbolagen kahar stöldbegärligt gods som man har placerat i vinds- eller källamtrymmen. Försäkringsskyddet har ocksä minskat genom att inte längre täcka skador på hushållsmaskiner. Det sistnämnda är det kanske inte så mycket att säga om.

Självrisken har fördubblats, den har stigit frän 100 tih 200 kronor, vilket kanske i och för sig inte är så anmärkningsvärt. Den faststähdes 1964 och bara inflationen, penningvärdeförsämringen, skulle ha medfört en höjning thl i dagens penningvärde 180 kronor.

Premierna har emellertid nätt en sådan höjd att det förtjänar att observeras och att man diskuterar vad man skall göra. Orsaken till behovet av premiehöjningar är uppenbar: antalet skadefah till följd av stölder och

inbrott har ökat kraftigt och värdet av stulna eller skadade föremål har vuxit i en sådan omfattning att de samlade försäkringspremierna inte längre täcker kostnaderna. Försäkringsbolagen redovisar miljonförluster på detta speciella område. Eftersom det är på det sättet att ett försäkringsföretag inte fär täcka en förlust på ett område med överskott på ett annat område, har det inte funnits någon annan ekonomisk möjlighet än att höja premierna.

De höjda premierna har ahtså sin grund i den starkt stigande brottsligheten framför allt i de stora städerna. Inom parentes kan nämnas att när man kommer längre ut i periferin, där brottsligheten inte är av samma omfattning, är hem försäkringspremierna praktiskt taget oförändrade. Där kan man avläsa en direkt korrelation mehan brott och försäkringspremier.

Diskussionen i TV-programmet i går om vad man skulle göra åt premiehöjningen var intressant. Den var kanske också htet beklämmande. Man diskuterade nämligen endast tre olika möjligheter att komma tih rätta med situationen. Man talade om ett förstatligande av försäkringsväsendet, man talade om möjligheten av att skapa ett statligt konkurrerande bolag och man talade om möjligheten av att ge t, ex, försäkringsinspektionen ett större inflytande när det gäUer premiesättningen. Med andra ord; man gick i diskussionen helt och hållet ut från antagandet att premiehöjning var någonting som bara kunde vara beroende av låt oss anta dålig förvaltning i försäkringsföretagen eller kanske någon sorts storkapitalistisk önskan hos företagen att öka sin profit, för att använda ett uttryck som kanske någon känner sig bekant med.

Trots att man under diskussionen vid ett par tihfällen betonade sambandet mellan premierna och den ökade brottsligheten, var det ingen som kom på idén att även ett eventuellt förstatligat försäkringsväsende, ett statligt försäkringsbolag eller försäkringsinspektionen, skulle komma att lida under samma fördömelse som det privata försäkringsväsendet gör nu: stigande kostnader till följd av samhähets oförmåga att skydda medborgarna och bekämpa brottsligheten.

Litet närmare eftertanke måste säga varenda människa att denna samhällets oförmåga att ge skydd och trygghet kostar henne åtskUligt varje år bl. a. i form av höga försäkringspremier. Någon säger kanske: Ja, det kan ju vara hugget som stucket, om jag betalar en premie som är 100 kronor för hög eller om jag betalar 100 kronor i ökad skatt för att förbättra resurserna hos t. ex. pohsen. Ja, jag vet inte om det är hugget som stucket. Har man en gång varit utsatt för inbrott och fått sitt hem vandahserat, är man nog mera beredd och viUig att betala vad det organiserade samhäUsskyddet, dvs. polisen, skulle kosta än att med höga premier få skadorna botade. Det är som om det aldrig riktigt blev ens hem igen efter en sådan vandalisering. Fråga mig! Jag vet. Jag har upplevt hur det känns när vandalerna gått fram i ens bostad.

Nej, låt oss se de höga och pressande premierna i precis deras rätta sammanhang - då får vi kanske en förståelse för värdet av brottsförebyggande åtgärder och för en polisorganisation som har tiUfredsställande resurser. Jag skaU inte fördjupa mig ytterligare i vad jag kan mena med "tiUfredsställande resurser". Vi har väl ah anledning att vara tUlfreds-

Nrl6

Torsdagen den I februari 1973

Allmänpolitisk debatt

139

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

ställda med de åtgärder som har vidtagits från justitiedepartementet, och vad jag med detta anförande närmast viU, fm talman, är att i justitieutskottets åtanke anbefaha de motioner som pläderar för en ytterligare ökning av pohsorganisationen.

Det har ju visat sig att det hjälper att förstärka en sådan organisation som polisen. Låt mig med några ofuhständiga siffror försöka ge en mycket hten bild av detta. År 1970 kämpade försäkringsbolagen med bUstölder till ett värde av ungefär 38 miljoner kronor. Året därpå hade denna summa stigit till 51 ' miljoner kronor. I detta läge böriade försäkringsbolagen själva i samband med poUsen intressera sig för spanande verksamhet, för litet "detektiveri" på detta område, och man kunde avläsa ett resultat ganska omedelbart. Man lyckades återskaffa stulna fordon till ett värde av 1 miljon kronor - och vad som är ännu viktigare; man lyckades i någon mån bryta den stegring av kostnaderna som de nämnda siffroma antydde. Kostnaderna höh sig för påföljande år på samma nivå som 1971, trots bilbeståndets tillväxt.

Låt mig så, fru talman, avslutningsvis i anslutning thl de här funderingarna ta upp någonting som jag skuhe vUja kaha en annexfråga. Jag nämnde att självrisken stiger under detta år från 100 tUl 200 kronor. Jag förmodar att det gäller i de allra flesta bolagen. Redan i nuläget, med 100 kronors självrisk, har det ju varit på det sättet att många människor inte har anmält den stöld eller den skada som de har varit utsatta för. Det är brott som aldrig har kommit med i brottsstatistiken, och vi kan väl utgå ifrån att när man nu höjer självrisken och ahtså försäkringsbolagens krav på polisanmälan bortfaller för skador upp tih 200 kronor blir det ytterligare en del brott som myndigheterna aldrig får kännedom om. Det har väl en viss betydelse för oss, när vi skall bedöma den allmänna samhällsutvecklingen, att vi känner den i alla dess detaljer. Här finns emeUertid risk för att statistiken inte blir riktigt tillfredsställande. Jag förmodar att de som sysslar med detta kommer att ta hänsyn tih det den gången siffrorna skaU utvärderas. I varie faU hoppas jag det.

Vi kan konstatera att skadorna som hemförsäkringen är avsedd att täcka har ökat. När självrisken blir större, får försäkringstagaren mindre i ersättning. Hur skuhe det vara, om samhället hjälpte de skadelidande en smula, om var och en som råkade ut för en stöldskada eller inbrottsskada fick i sin inkomstdeklaration göra avdrag för ett belopp som motsvarar självrisken, under fömtsättning att han stöder saken med en polisanmälan? Då skulle man uppnå syftet bäde att fä underlag för en något bättre brottsstatistik och att den enskhde medborgaren fick en viss kompensation för samhällets oförmåga att i nuläget skydda honom.

140

Fru BERGANDER (s):

Fru talman! Jag har för avsikt att i mitt anförande beröra frågor i samband med de direktiv som givits till den kommission som tillsatts för att utreda frågan om åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen.

Låt mig allra först fä uttala min tillfredsställelse med det klara ställningstagande som statsrådet gör när det gäller de fortsatta insatserna

för genomförandet av den genomgripande reform som föreslagits inom kriminalvården i syfte att minska återfallsbrottshgheten och för att förbättra de dömdas möjligheter till en social anpassning.

Enligt mitt förmenande är det mycket angeläget att de ansträngningar som görs för att ge dessa en god bostad och ett arbete verkligen får framgång, eftersom detta är en förutsättning för att de straffade skall ha några reella möjligheter att undgå att återfalla i brott. Vi är ocksä överens om att det är angeläget att skapa trygghet för våra medborgare till liv och egendom, likaså att de lagar vi har skah följas och att ge de myndigheter och personer vi satt att övervaka och ingripa i dessa sammanhang möjligheter att utföra sitt arbete. Med andra ord: Pohsen bör få allmänhetens stöd i sitt ofta svåra och grannlaga arbete.

Vi kan konstatera att våra större dagstidningar pä rekommendation av TU nu vägrar att ta in "porrannonser" i fortsättningen. Om detta sedan kan innebära att vi ånyo får en ökning av gatuprostitutionen och i samband därmed ökade våldshandlingar är svårt att bedöma. I detta sammanhang kan jag ej underlåta att påtala det förhållandet att man aldrig hör talas om kundkretsens ansvar för denna hantering. Diskussionen förs endast omkring de prostituerade och deras ansvar.

Fru talman! Jag anser alltså att vad vi kan åstadkomma för att öka tryggheten för människorna i värt land är positivt, men det får inte betyda att vi "städar" undan på ytan och sopar problemen under mattan. Vi får inte glömma bort att många av de problem vi nu har att brottas med i gmnden också bottnar i bristande trygghet.

För den som under-ett antal år haft insyn på den sociala sidan och kunnat följa olika fall har det klart framstått att det som i första hand legat till gmnd för de problem som uppstått bland barn och ungdomar är splittrade och otrygga förhåhanden; denna iakttagelse har förstärkts efter det att jag nu också en tid som ledamot av interneringsnämnden läst ett stort antal handlingar, där samma mönster går igen. En otrygg och splittrad barndom, bristen på kärlek och omtanke går som en röd tråd genom dessa människors bakgrund.

Fru talman! Jag är inte ute för att försvara brott, men jag vill med mitt inlägg få sagt att även de grupper jag här har berört har rätt att få bli delaktiga i trygghet och omtanke från samhällets sida. Det har för mig känts angeläget att få framföra att det är på det förebyggande planet vi ändå måste satsa de största resursema, och jag vet att det finns många som har samma uppfattning i den här frågan. 1968 fick vi ändringar i socialhjälpslagen, som ålade kommunerna att bedriva uppsökande verksamhet. Sådan har också bedrivits i varierande grad, i första hand bland handikappade och åldringar. Man kan bara beklaga att kommunemas resurser ej har medgivit en uppföljning på hela fältet. Därför anser jag att det skulle vara av värde om kommissionen tittar på eventuella möjligheter tih försöksverksamhet i några kommuner och att den verksamheten bedrivs med statliga medel.

Jag föreställer mig att denna försöksverksamhet skall gä ut på

1.    att finna lämpliga former för intim samverkan mellan socialvård och polis,

2.    att vidga den sociala servicen till att omfatta hela dygnet med en stark ökning av fältverksamheten.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

141

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

3. att ge stadsdels- eller kvarterspoliser ökad inbhck i den sociala
miljö de skall verka i samt

4, att i högre grad än nu ge skola och föreningar ansvar för barns, och
ungdoms fritid.

I detta anförande instämde fru Thunvah (s).

142

Herr ERNULF (fp);

Fru talman! Det märks pä mänga sätt att det är valår i är. Verkningarna har spritt sig också till området för kriminalpolitiken, alltså frågan om åtgärder mot den ökade brottshgheten.

Under hela 1960-talet och under de nu gångna åren av 1970-talet avvisade regeringen envist oppositionens krav på effektiva åtgärder mot den pågående ökningen av brottsligheten. Antalet brott mot brottsbalken som kommit till pohsens kännedom mer än fördubblades under 1960-talet och steg till över en halv miljon per år. Men trots denna stora ökning försökte regeringen bagatellisera det oroväckande i utvecklingen och vidtog bara helt otillräckliga åtgärder. Oppositionens krav avfärdades som oberättigade och dess kritik som överdriven.

En åtgärd som regeringen ändå vidtog var den stort upplagda kampanjen år 1969 mot narkotikalangningen. Den kampanjen gav till en början goda resultat men ebbade snart ut på grund av att regeringen inte ställde tillräckliga resurser tih polisens förfogande.

En del punktinsatser har också företagits, t. ex. förra årets straffskärpning för de grövsta narkotikabrotten samt en del åtgärder mot flygplans-kapningar och mot utländska terrorgrupper i Sverige. Dessa punktinsatser kan kanske, om man är välvillig, tas som tecken på att regeringen äntligen började få upp ögonen för vart utveckhngen var på väg i vårt land. Men så sent som i december förra året, alltså för mindre än två månader sedan, avslog socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna i förening oppositionspartiernas krav på en utredning eller beredning med uppgift att föreslå snabba och effektiva åtgärder för att minska den oroväckande stora brottsligheten, inte minst väldsbrottsligheten.

Det kom därför som en lika överraskande som glädjande nyhet, när regeringen den 3 januari i år lät meddela att den tänkte tillsätta dels en kommission för att snabbt föreslå konkreta åtgärder mot brottsligheten, dels ett centralt råd med uppgift att på litet längre sikt samordna samhällets insatser pä det området. Tydhgen har regeringen nu insett att oppositionspartiernas krav på åtgärder för att minska brottsligheten stöds av allt större grupper i samhället, inte minst bland dem som regeringen räknar som sina väljare.

Tyvärr kommer regeringens ändrade inställning inte till uttryck i statsverkspropositionen. På kort sikt är det nödvändigt att ge polisen ökade resurser så att den inte bara i efterhand kan ingripa och utreda begångna brott utan också kan fylla sin viktigaste uppgift - att förebygga och förhindra brottsliga gärningar.

Polischeferna hade begärt sammanlagt 2 270 nya tjänster. Länsstyrelserna prutade kraven till 2 200. Rikspolisstyrelsen följde regeringens direktiv om stor återhållsamhet i  fråga om krav på nya tjänster och

prutade ytterligare till 1 060 tjänster, varav 760 polistjänster — alltså en sänkning med ungefär hälften av länsstyrelsernas krav. Vad blev då regeringens förslag i statsverkspropositionen? Jo, en ytterligare pmtning till ungefär en femtedel av rikspolisstyrelsens minimikrav, dvs. man föreslog 21 5 nya tjänster varav 165 polistjänster.

Det hela är faktiskt — om jag som västgöte får använda det ordet — en västgötaklimax, vare sig det nu är justitieministern eller finansministern som bär ansvaret för den orimhgt härda pmtningen.

Kanske kommer den nyfillsatta kommissionen med rimligare förslag. Men för att ge polisen de resurser den behöver är det inte nödvändigt med utredningar i kommissioner eller råd av olika slag. Det hela ger mig faktiskt anledning att fråga om regeringen verkligen menar allvar med sitt uttalade beslut att snabbt och effekfivt motverka brottsligheten, -Eftersom jag till min glädje ser att justitieministern är i kammaren kanske jag kan hoppas på att få ett snabbt svar på den frågan. Regeringens kommission och centrala råd för brottsbekämpning fär inte bh förevändningar för att uppskjuta de åtgärder som behövs nu genast och som kan vidtas utan ytterligare utredningar.

VUka frågor bör då kommissionen och rådet ta upp? Ja, några förslag skall jag komma med. Kanske kan de föreslå en del åtgärder för att rationahsera polisarbetet. Måhända kan de pä grundval av trafikmålskommitténs förslag om förenkhng av polisens utredningsarbete och den försöksverksamhet som har bedrivits i något eller några polisdistrikt komma fram till förenklingar. Det skulle kunna minska eftersläpningen i polisutredningarna, så att ingripandena kan komma snabbare.

Jag hade tänkt ställa en fråga till justitiemhiistem, om denna försöksverksamhet var avsedd att snart utvidgas, eftersom den enligt vad jag har hört har givit goda resultat, även om en del tekniska svårigheter återstår att klara. Jag vet inte om justitieministern möjligen är beredd att svara i dag; annars skall jag återkomma en annan gång.

Nu kommer i regel samhällets åtgärder i anledning av ett brott alltför lång tid efter brottet. Kanske kan man också hoppas att kommissionen kan påverka regeringen att bygga ut ett system med kvarterspoliser, som känner invånarna och inte minst ungdomsgängen inom sitt område och kan svara för ordning och trygghet där. Det skulle innebära en satsning på förebyggande åtgärder, som ju aUtid är att föredra framför ingripanden i efterhand.

En annan lösning som jag tycker att man borde pröva är att i ett större antal samhällen - även mindre samhällen — placera ut arbetsgmpper om några få pohsmän med samma uppgifter som kvarterspoliserna i de större städerna. Jag har själv sett vilka tråkiga verkningar ur ordningssynpunkt och även med hänsyn till spaning vid brott som uppstått på en del platser där man dragit in de gamla polisgrupperna.

En viktig uppgift för kommissionen bör också vara att studera den alltmer utbredda ungdomsbrottsligheten. Här är samhällets åtgärder för närvarande inte särskilt effektiva. När en ung människa har begått brott, även ganska grova sådana, vad händer då? Jo, då börjar ett långt och tidsödande utredningsarbete inom barnavårdsnämnden, som oftast har för små resurser för att arbeta snabbt. Sedan följer ett bollande av frågan

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

143

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

144

om åtgärder mellan bamavårdsnämnd, lokal åklagare och länsåklagare. Till sist kommer kanske frågan till domstol ett halvt år - ofta mer — efter brottet. Detta är inte ett tillfredsställande förfarande; det är varken effektivt eller humant. Här måste förfarandet ändras radikalt! Särskilt när brott har begåtts av ungdomar är det nödvändigt att samhällets åtgärder kommer sä kort tid som möjligt efter brottet. Annars är det risk för att ungdomarna under tiden fortsätter att begå brott och kanske fastnar i kriminalitet.

Pä litet längre sikt måste huvudvikten i brottsbekämpningen, vare sig det är kommissionen eller det centrala rådet som skall föreslå åtgärder, läggas pä förebyggande insatser, både därför att sådana åtgärder är mera humana och därför att de i längden är mest effektiva. Det har påbörjats ett samarbete mellan poUs, bamavårdsorgan och skola. Jag vet att justitieministern har visat intresse för det samarbetet, och det är jag glad över. Jag vill gäma ge honom ett erkännande för det, eftersom det är ett viktigt samarbete. Men det är alltför ofullständigt och måste byggas ut i hög grad. I det samarbetet tror jag att man ocksä skall koppla in föräldrarna på något sätt.

När det sedan gäller skolans roll får vi komma ihåg att elevema i skolan för första gången möter det samhälle som de skall leva i som vuxna. Det är därför nödvändigt att de från början fär vänja sig vid att följa givna ordningsregler och att uppträda hänsynsfullt och hövligt mot lärare, kamrater och andra människor. Om de inte fär lära sig detta i skolan, då är det inte så underligt om de senare får svårigheter med att följa samhällets regler för sammanlevnaden mellan dess invånare. De bör ocksä i skolan i högre grad än vad som nu sker få lära sig de viktigaste av samhällets regler. Här finns alltså plats för många reformförslag från kommissionen eUer rådet.

En faktor som inte bör glömmas i detta sammanhang - särskilt när det gäller väldsbrottsligheten - är massmedierna, främst TV och biografernas filmer. Här måste man ta upp frågan om verkningarna av våldsinslagen, särskilt det s. k. underhållningsvåldet. Vi har ju tillgång till amerikanska och finska undersökningar på området, och vi har nu på senaste tiden som bekant fått en intressant svensk undersökning.

På litet längre sikt krävs säkerligen också åtgärder inom samhällsplaneringen, t, ex, i fråga om de ofta sammanträngda, sterila bostadsområdena, som kan vara härdar för brottslighet. Lokaler saknas för ungdomarna, ett naturligt umgänge mellan ohka generationer kommer av olika skäl sällan till stånd, osv. Åtgärder mot alkohol-, narkotika- och thinnermissbruk behöver säkerhgen också övervägas. Många andra frågor kan också behöva tas upp. Kommissionen och det centrala rådet kommer i vart fall inte att behöva sakna arbetsuppgifter. Sedan får vi se hur de olika politiska partiema kommer att ställa sig till de förslag som kan komma fram. Folkpartiet kommer i varje fall att fortsätta att arbeta för ett mänskhgare samhälle även när det gäller att minska det onda som kriminaliteten utgör.

Fm talman! Jag har anmält att jag också vill ta upp en helt annan fråga, som inte har med kriminalpolitiken och rättsvärden att göra men som i hög grad berör stora delar av den valkrets. Älvsborgs läns södra del,

som jag företräder här i riksdagen.

Till ett mänskligare samhälle hör att de människor som av olika anledningar inte vill bo i storstäder utan vUl bo kvar på mindre orter också skall ha möjlighet att göra detta. Det är ju förresten en av de grundsatser som riksdagen fastslog förra året i sitt beslut om regionalpolitiken. Men om man menar allvar med sina löften att ge människorna denna valmöjlighet, då måste man också se till att en så viktig del av samhället som vägarna utgör fungerar på ett godtagbart sätt. För människorna och för näringslivet i södra Älvsborg är det två ting som aUtför länge har försummats pä detta område. Det ena är den sedan länge planerade men ständigt uppskjutna motorvägen mellan Borås och Göteborg, Det är inte bara fråga om nödvändigheten att få snabbare förbindelser med större trafikkapacitet. Det gäller ocksä och i hög grad att snarast möjligt få bort de många farliga trafikfälloma på den nuvarande vägen, som gäng på gång kräver nya offer i döda och skadade. Det är verkhgen en angelägenhet av vikt för södra Älvsborg att motorvägen till Göteborg snarast kommer till stånd.

Den andra frågan gäller vägunderhållet. Det är väl sannolikt att underhållet av vägarna är mer eller mindre eftersatt i hela landet. Men jag har svårt att tro att bristerna på något håll kan vara värre än i Älvsborgs län. Jag minns hur glad jag blev när kommunikationsministern här i talarstolen förklarade att han ämnade efterkomma en uppmaning frän mig att komma ned och pä ort och ställe studera förhållandena. Han har också gjort det, och jag tror att han där konstaterade att mycket är eftersatt i fråga om vägunderhållet.

Ofuhständigt underhållna vägar med en mängd direkt trafikfarhga sträckor är verkligen inte någon god regionalpohtik. Både för näringslivet och för de enskilda människorna, inte minst för skolbarnen i skolskjutsarna, är det nödvändigt med snara förbättringar. Folkpartiet har i en motion begärt anslag på tilläggsstat för förbättrat vägunderhåll i landet redan det första halvåret i år. Jag tror att de pengarna skulle bli väl använda. De skulle undanröja en del av de brister jag nämnde. De skulle ocksä ge arbete åt fler människor, både direkt och genom beställningar av olika slag hos näringslivet. Med den arbetslöshet som vi nu har är det därför ur många synpunkter rimligt och klokt att just nu satsa på en upprustning av vägarna.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr KRISTIANSSON i Harphnge (c):

Fru talman! Remissdebatten i är har liksom debatterna de senaste åren kretsat huvudsakligen kring ekonomi och sysselsättningspolitik. Bedömningen frän regeringens sida är nu, som åtskihiga gånger tidigare, att det förhoppningsvis utifrån skall komma impulser som stimulans för näringsliv och sysselsättning. Det blir mer rörande för varje gång att höra och läsa hur starkt beroende vi här i Sverige är av omvärlden och hur litet vi förmår av egen kraft. Jag förnekar naturligtvis inte vårt beroende av omvärlden — jag tycker bara att det kontrasterar så skarpt mot det hurra-vad-vi-är-bra-budskap som vi fick höra så länge högkonjunkturen varade och sysselsättningen var hög och god.

Fru talman!  Jag kommer fortsättningsvis att använda de minuter jag

145

10 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

146

antecknat mig för till att säga några ord om jordbruk - måhända inte om jordbrukspohtiken i dess egentliga bemärkelse utan snarare om jordbrukets roU och betydelse i den förhandenvarande situationen. Jag gör det av två skäl - eller kanske flera. Först och främst finns det i detta läge, med förmodligen långvarig och kanske permanent sysselsättningsbrist i landet, skäl att erinra om att också jordbruket är en sysselsättningsfaktor att räkna med. Vidare ifrågasätter inflytelserika kretsar och politiker — kanske främst de senare — inför den pågående jordbruksutredningen tydligen pä nytt inte bara jordbmkets omfattning utan också huruvida jordbrukarna skall ha fortsatt rätt tih överläggning om prissättningen pä jordbrukets produkter.

Det finns i detta sammanhang skäl att återföra i minnet den debatt som fördes om jordbruket före 1967 års beslut i jordbmksfrågan — detta inte därför att det kan vara fruktbärande att upprepa den utan snarare därför att vad som den gången sades från regeringens sida beträffande de aUmänna näringspolitiska förutsättningarna inte har slagit in. Vill man uttrycka sig drastiskt skulle man snarare kunna säga att det har blivit tvärtom. Det fördes den gången vad man skulle kunna kalla en övergripande näringspolitisk debatt i anslutning till jordbruksfrågan som gick ut på att jordbruket skulle inordnas i den allmänna näringspolitiken, I och för sig finns det inte sä mycket att erinra mot detta synsätt under förutsättning att man här gör en tillräckligt långsiktig och riktig avvägning och värdering och att man också beaktar den särstähning och betydelse som jordbruket har och måste tillerkännas om det skall kunna fungera såsom näring.

Det krassa resonemang som man den gången förde utmynnade i att varje nedbantning av jordbruksproduktionen eller nedläggning av jord som kunde göras var ur samhällsekonomisk synpunkt fördelaktig, Varie människa som man samtidigt kunde frigöra betraktades ocksä som en plusfaktor, enär hon alltid kom att därefter göra en insats som gav etl större tillskott till bruttonationalprodukten. Allt detta kallades med ett då bevingat ord för bättre resursanvändning.

Det fanns också — låt vara att det inte blev riksdagsbeslut — ännu mer långtgående propåer om att med ekonomiska medel forcera denna jordbrukets nedbantningsprocess i akt och mening att snabbare frigöra folk och således också göra vinsterna än större och snabbare. Jag noterar helt naturligt med tacksamhet att det inte var majoriteten inom det socialdemokratiska partiet som stod bakom dessa synpunkter. Det finns också skäl att påminna om exempelvis förslaget att lägga ned den svenska sockerbe tsproduktionen.

Hurdan är dä situationen i dag och hur kommer den att se ut framöver? Som jag tidigare sagt dominerar sysselsättningsfrågorna den politiska debatten och har gjort så sedan två år tillbaka. Det är kanske inte så märkvärdigt, därför att det finns ju för närvarande 200 000 människor i det här landet som antingen är arbetslösa eller sysselsätts genom arbetsmarknadspohtiska insatser — beredskapsarbeten eller omskolning. Härtill skall ocksä läggas ett inte så litet antal människor som uppbär det s. k. äldrestödet. Huvudorsaken till att de fär. äldrestöd är naturhgtvis för flertalet av dessa människor — bristen på arbete. Det aren allt annat än ljus situation.

Hur ser då situationen ut framöver? Ja, inte heller den är särskilt ljus. Av åtskilhga enkäter att döma kommer en konjunkturuppgång att endast måttligt påverka sysselsättningen. Det kan på goda gmnder antas att de investeringar som på senaste tid gjorts inom näringshvet till övervägande delen är arbetskraftsbesparande investeringar som företagits i akt och mening att hålla kostnadsstegringarna tillbaka. Till detta kan sedan läggas att kombinationen 30-procentigt investeringsavdrag och höjd löneskatt måste verka dubbelt i den riktningen. De i ordets verkliga mening offensiva investeringarna är säkerligen av hten omfattning. Jag tror att man kan fastslå det med ganska stor säkerhet. Detta är ingen ny företeelse, men resultatet har sysselsättningsmässigt inte förmärkts så länge den offentliga sektorn har ökat starkt. Men den märks så mycket mer när man nu också där har slagit till bromsarna,

I detta läge, mot denna bakgrund och under' dessa förutsättningar finns det anledning att omvärdera jordbruksnäringens betydelse. Vi behöver ett jordbruk som producerar det nödvändigaste av allt, nämhgen livsmedel, i tillräcklig omfattning. Men det skall också sägas att jordbruket i vårt land därtill fyller många andra funkfioner och att det inte minst har betydelse från sysselsättningssynpunkt. Även om jordbruket i dag på grund av en fortgående och snabb rationalisering direkt inte sysselsätter mer än fem procent av den yrkesverksamma befolkningen, eller knappt det, bör det dock beaktas att den indirekt berörda sektorn är två till tre gånger större.

Mot denna bakgrund kommer också de s, k, exportförlustema på jordbruksprodukter i en annan.och riktigare dager. Först bör det sägas att en inte obetydlig del av exporten är förorsakad av en motsvarande import, som är en konsekvens av det system med fri import som tUlämpas i vårt land. Nettoexporten är betydligt mindre, men även den måste vara samhällsekonomiskt försvarbar, eftersom vi för den exporten utnyttjar i bruk varande naturtillgångar och investeringar som inte har någon alternativ användning och som det ocksä från andra synpunkter finns anledning att bruka och vårda. En utebhven jordbruksexport skulle för övrigt också försämra vår handelsbalans, såvida inte de frigjorda resursema kan sättas in i lönsamma exportnäringar, vilket knappast synes vara reahsfiskt att tänka sig för närvarande.

Fru talman! Som jag inledningsvis framhöll har jag aktuahserat dessa frågeställningar inte minst därför att man kan spåra ansatser till att på nytt tända en debatt av det slag som vi hade i mitten på 1960-talet, Jag tror att detta skulle vara olyckligt från många synpunkter. Människorna inom denna näring behöver Uka väl som andra yrkesgrupper arbetsro, lugn och tillförsikt för framtiden. Endast med någorlunda klar sikt framåt kan jordbruksnäringen fungera optimalt. Inte heller andra samhällsgrupper tjänar på tvära kastningar inom jordbruksnäringen.

Frän dessa utgångspunkter är det tacknämUgt att konstatera, att direktiven till 1972 års jordbruksutredning — i varje fall som jag tolkar dem — ger utrymme för en positiv och förutsättningslös bedömning av läge och förutsättningar, åtminstone på vissa avgränsade områden. Jag skulle dock gärna ha sett att detta gällt i vidare bemärkelse.

Vad som däremot oroar mig är framför allt ett utspel som på senare

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

147

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

tid har gjorts i tidningen Byggnadsarbetaren av en framstående fackförbundsordförande och ledamot av Sveriges riksdag. Jag apostroferar honom därför att jag meddelat honom att jag kommer att bemöta honom.

Redan innan utredningen hunnit se på frågan om jordbmkets framtid i någon större utsträckning konstaterar han tvärsäkert; Aldrig mer ett långtgående jordbruksavtal, aldrig mer en inflationsregel och kanske aldrig heher något mer jordbruksavtal! Med det beskedet lär väl utredningen kunna spara åtskillig tid genom att inte djuploda det område som jordbruksministern i sina direktiv har sagt att utredningen skall analysera.

Det är som jag ser det synnerligen anmärkningsvärt att få höra sädana tongångar i tider då kraven på inflytande, demokrati och insyn inom skilda områden ställs högre och högre. Jag kan förstå dessa krav på insyn, men låt mig uttala en stilla förvåning över att samtidigt som dessa krav ställs träder en mäktig förkämpe för denna demokratiseringsprocess fram och dikterar hur en annan yrkesgrupp skall ha det, ja, t. o. m. ifrågasätter denna grupps rätt till överläggningar i enUghel med hävd och praxis. Jag tycker det rimmar ganska illa med de vackra inledningsord som statsminister Palme yttrade vid denna debatts början om sohdaritet inte bara över gränsema utan också innanför gränserna.

Jag kan inte underlåta att avslutningsvis citera ett litet avsnitt ur den ledare jag avser. Där står det: "Meningen med ett avtal är ju att de avtalsslutande parterna gemensamt skall försvara och förklara avtalet när dess konsekvenser kritiseras. Det får fackföreningarna och arbetsgivarna göra när t, ex. låglönepåslag medför prishöjningar, men böndema har svikit på den punkten."

Jag är själv engagerad i böndernas fackliga organisation, och jag kan inte se annat än den har försvarat detta avtal. Jag tror att den också kommer att göra det.

I detta anförande instämde herr Johansson i Hotmgården (c).

148

Herr LEUCHOVIUS (m):

Fru talman! Först bara några ord om regionalpolifiken, som har berörts av ett flertal talare i den här debatten. Låt mig först för att spara tid instämma i de synpunkter som herr Börjesson i Falköping tidigare anförde när det gäller länsfrågoma. Jag vill bara tillägga att vi skaraborgare ibland känner oss en aning besvikna över att ständigt på olika områden bli förbigångna av myndigheterna när det gäller satsningar pä vårt län. Skaraborgs län har förmånen att vara en bäde geografiskt och befolkningsmässigt väl sammansatt enhet med ett flertal medelstora tätorter med Skövde som centrum. Men vi saknar en storstadsmetropol som en del andra regioner har men som man i dag i stor utsträckning vih komma ifrån.

Skövde har såväl i länsplanen som i den regionalplan som riksdagen antog i höstas utsetts till primärt centrum men är som sådant det enda i landet som inte fått någon utlokaliserad statlig verksamhet eller högre utbildning, som vi så länge arbetat för att få till länet. Vi tycks ligga på

fel sida om både Vättern och Vänern. Skövde har i dag en befolkning på 45 000 invånare, men avstånden till angränsande tätorter är ganska små. Inom tre mils radie bor 120 000 människor och inom fyra mils radie ca 170 000, Avstånden är åtminstone tidsmässigt mindre än i många av våra storstäder.

Länet har varit och kommer också i fortsättningen att bli ett betydande jordbrukslän, och som sådant har det fått vidkännas samma strukturomvandling som andra liknande län. Antalet sysselsatta inom jordbruket har under en femårsperiod minskat frän 24 000 till 16 000, Men tack vare vårt näringsliv — decentraliserat, aktivt och framåtsyftande — har nya arbetstihfäUen skapats. För oss i länet verkar det ibland som om detta vore till nackdel, eftersom vi inte fått del av de lokahseringar som andra län begåvats med.

Fru talman! Efter detta lilla konstaterande vill jag gå över till det ämnesområde som vi nu debatterar. Jag vill då inledningsvis framföra några synpunkter på frågan om moms på livsmedel. Det saknas inte kritik mot jordbruket för att priserna på livsmedel stiger. Mera sällan klargörs det att de senaste årens prisstegringar i allt väsentligt orsakats av inflationen, alltså av regeringens ekonomiska politik.

Enligt jordbmksavtalet skall jordbrukarna ha kompensation i efterhand för de kostnader inflationen medför. Jordbrukarna kan inte under löpande avtalsperiod tillgodogöra sig de möjligheter som marknaden erbjuder i form av prishöjningar och löneglidningar. Inflationsregeln ger således kompensation för att jordbrukarna förbundit sig att hålla vissa priser under en treårsperiod. När avtalet ingicks ansåg man det utgöra ett viktigt led i strävandena att uppnå prisstabilitet. Men hur har det gått? Priserna på dagligvaror har stigit — dock inte mer i vårt land än i andra jämförbara länder, något som finansministern också påpekar i årets finansplan.

Orsaken till prisstegringarna är ahtså inflationen - inte kostnadsökningar inom jordbruket. Skulden till prisstegringarna ligger följaktligen hos regeringen och inte hos jordbrukarna. Det kanske därför klingar litet illa, inte bara i jordbrukarnas öron, när man pä en del håll anser att det inte bör träffas fler treårsavtal och inte heller något mer avtal om en inflationsregel. Till detta kan bara sägas att det för jordbrukarnas del inte är avgörande att de får fleråriga avtal. Huvudsaken är att avtalen ger innehåll ät riksdagens principbeslut att jordbrukarna skall kunna känna samma garanti för ekonomisk och social trygghet som andra näringar erbjuder.

En inflationsregel är inte heller nödvändig om statsmakterna kan garantera ett stabilt penningvärde. Finansministern går in med en prognos på fem procents höjning av konsumentpriserna under nästa år. Även i övrigt tycks regeringen vilja föra en fortsatt inflationspolitik. Under sädana förhåhanden kan jordbrukarna inte gärna förmenas att kräva en garanti mot denna inflation.

Av de senaste årens höjning av priserna på livsmedel, 3 miljarder, har distribution och förädling tagit lejonparten. Dessutom har momsen tagit 1,1 mUjard. En mindre det — knappt hälften - av momsen eller 400 miljoner har tUlfallit jordbmkarna-producenterna. Detta bör kanske konsumenterna få reda på.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

149

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

150

Fru talman! Jag har velat framhålla detta för att göra klart att vi bör gå in för en differentierad moms. Ju högre livsmedelspriser vi får desto orimligare ter det sig att finansministem varie gäng det blir fråga om en höjning skall plussa på ytterligare. Vårt förslag att slopa momsen pä mjölk och grädde för att skydda konsumenterna mot regeringens inflations- och skattepolitik är därför, som vi ser det, en bättre väg för framtiden än att höja skatten på andra produkter.

Så tih rationaliseringspolitiken. Fortfarande gäller den principen att stöd skah utgå endast till s. k. fullständiga jordbruk. Vissa avsteg har visserligen gjorts i fråga om mjölkproduktion, men principen består fortfarande. Är det något som de senaste åren lärt oss, så är det att vi inte skall utdöma de mindre jordbruken — familjejordbruken, deltidsjordbruken och de kombinerade jord- och skogsbmken.

Deltidsjordbruken utgör en stabiliserande del av det svenska jordbruket. Småjordbruken måste också tillmätas betydelse frän sysselsättningssynpunkt, framför aUt i ett perspektiv där fortsatt hög arbetslöshet inte kan uteslutas.

Enligt vår mening utgör deltidsjordbruken samt de kombinerade jord-och skogsbruken en för svenska förhållanden väl lämpad form för det framtida lantbruket. Det är därför viktigt att de kommer i åtnjutande av ett ökat jordbmkspolitiskt stöd. Genom riksdagens regionalpolitiska beslut 1972 att öka stödet till basnäringarna jord- och skogsbruk kan en förbättring väntas för dessa jordbruk inom stödområdet. Enligt vår mening är det dock nödvändigt att se dessa jordbruksproblem också i ett större sammanhang. Rationahseringsstödet i ahmänhet bör sålunda ges en bredare och mera generös tUlämpning. Detta gäller även efter riksdagens beslut om stöd till begränsat utvecklingsbara jordbruk. Vår linje är därför att man på ett bättre sätt än för närvarande måste underlätta för dessa jordbruk att inte bara överleva utan att också få en framtid.

Förra året aktualiserades på allvar möjligheterna att övergå till en s. k. lågprislmje. Vi föredrar att kalla den för skattelinjen, eftersom den skulle innebära att vi betalade en betydande del av livsmedelsutgifterna via skattsedeln. Man räknar i dagsläget med att en övergång till skattefinansiering av hvsmedel skuhe kosta 3-4 miljarder kronor. Dessa pengar skulle vi alltså behöva höja skatten med.

Jag har svårt att tro att någon i regeringen umgås med planer på att höja skattema med dessa belopp. Det bör vara uteslutet att lägga nya och ökade bördor på företagen. Det bör vara hka uteslutet att höja skatterna för de enskilda människorna, som redan nu dignar under skattetrycket. Bara mot den här skattebakgrunden förefaUer skattelinjen vara endast ett teoretiskt problem.

Man skall också ha klart för sig att andra länder i Västeuropa i stort sett håller fast vid prisUnjen. Vidare måste man ha klart för sig att skattelinjen medför negativa konsekvenser för hela det svenska jordbruket och samtidigt då för landsbygden. Skall vi här i Sverige även fortsättningsvis sträva efter att behålla en levande landsbygd, vilket är önskvärt bl, a, från miljö- och landskapsvårdssynpunkt, är det nödvändigt att vi håller fast vid prislinjen även i framtiden. Vi kan för övrigt inte klara det svenska samhällets ekonomiska problem genom att gå in för en

invecklad och kostsam — och allt övergripande — subventionering av obehagliga kostnader, som alla har sin grund i en felaktig ekonomisk politik, i en inflationspohtik.

Detta, fru talman, var några synpunkter på en del av de problem som svenskt jordbruk i dag brottas med. Jag har inte berört lönsamhetsproblemet, som jordbruket delvis har gemensamt med annan mindre företagsamhet. Jag har inte heher tagit upp kapitalförsörjningen, som tidigare berörts av herr Krönmark, vars synpunkter jag delar, Pä den korta tiden går det inte att svepa över ett alltför stort fält, och jag har därför gjort dessa begränsningar.

Jag vill dock sluta med den deklarationen att det är nödvändigt att vi för en sådan jordbrukspolitik här i landet att nedrustningen av det svenska jordbruket under 1960-talet, och framför allt under decenniets senare år, ersätts av en upprustningspohtik, så att det bhr attraktivt för unga, dugliga människor att satsa på jordbruk. Näringen står nämhgen inför rekryteringsproblem. Dessa kan inte lösas, om vi för en negativ jordbrukspolitik.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr JOHANSSON i Växjö (c):

Fru talman! Att få tih stånd en saklig jordbruksdebatt i detta land har alltid varit besvärligt. Vid prisökningar på livsmedel har man från visst håll ensidigt skjutit in sig på livsmedelsproduktionen Men att analysera hela problematiken, att gå in i de ohka leden i framställningen av livsmedel och göra sig underrättad om vad som sammantaget medverkar till ett livsmedels sluthga pris, det gör man inte, utan i de mest extrema fallen utmålar man jordbrukaren som nära nog en belastning för samhället.

Här har förut nämnts Byggnadsarbetareförbundets ordförande Knut Johanssons htania i tidningen Byggnadsarbetaren häromdagen. Jag vih helt instämma i vad herr Kristiansson i Harplinge här har sagt. Jag tycker det är svagt av Knut Johansson att han inte är med här i kväh, när han verkar så intresserad av jordbruk. Han visste ju att vi under en särskild mbrik på talarlistan skulle ta upp jordbruksproblemen. Utöver vad herr Kristiansson sagt vih jag bara säga följande.

Vi har i dag en inte obetydlig arbetslöshet inom byggnadsfacket, men därför är det väl ingen som är beredd att skriva nedlåtande om den yrkesgrupp som är verksam i en för tillfället något mättad byggnadsmarknad. Det kommer naturligtvis att reda upp sig med arbete även för denna grupp.

Men det är inte bara tidningen Byggnadsarbetaren utan också andra tidningar som i dessa dagar agerar i jordbruksfrågan.

Den socialdemokratiska tidningen i mitt län hade häromdagen en underledare, där man citerade ur TCO-fidningen att den svenske konsumenten fick lägga ner en alltför stor del av sin inkomst på hvsmedel. Vidare anfördes exempel frän USA och Canada. Medan man i Sverige lade 20 procent av den totala privata konsumfionen på livsmedel var andelen i USA och Canada 18,3 respektive 19,3 procent. Det tyckte skribenten i TCO-tidningen var en avsevärd variation — det finns tydligen olika värderingar när man använder ordet avsevärd.

151

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

152

Men det finns för den delen även borgerliga tidningar som kallar utlösningen av inflationsregeln för statsbidrag till bönderna. Sanningen är emellertid att vi har en kraftig kostnadsstegring här i landet — herr Leuchovius har nämnt detta — och den fördyrar inte minst produktionsleden inom jordbruket. Det måste helt naturligt även slå ut pä färdigproducerade livsmedel, men vi bör väl vara så upplysta i detta land att vi vet att alla leden i Uvsmedelsframställningen bidrar till prisstegringen. Jag läste häromdagen en rapport från Jordbrukets utredningsinstitut, där man framhöll följande: Utgår man frän 1966-1967 som bas för priserna, har kostnadsökningen för jordbruksbaserade livsmedel fram till och med 1971 varit ca 3 miljarder kronor. Det låter mycket, men vi skall här se fördelningen. Jordbruket fick 400 miljoner kronor. Momsen tog 1,1 miljard, förädlingsled och distribution tog resten, ca 1,6 miljarder. Här ser vi proportionerna.

Sä har vi då de som talar om världsmarknadspriset på livsmedel och vilkas slutargumentering bhr att vi skulle importera mera. För det första är det ett känt faktum att världsmarknadspriset inte är något spikat pris. Det är ett pris som kommit tiU av flertalet fall överskottskvantiteter från olika länder. Priset är fluktuerande, och skulle vi bh beroende av ett relativt stort importbehov, så var säker pä att säljarländerna skulle utnyttja tillfället pä ett för svenska konsumenter ofördelaktigt sätt. Om vi ser pä världsmarknadspriset från oktober 1971 till oktober 1972 har det stigit med 11,3 procent. Här har höjningen speciellt gällt socker och spannmål.

Men jag vill naturligtvis inte på något vis argumentera som om vinden i detta land blåser mot jordbruket. Det gäller visst inte den överväldigande delen av det svenska folket, för den har förståelse och har i stället en positiv inställning.

Genom en fortgående snabb rationalisering och effektivisering har antalet sysselsatta inom jordbruket reducerats till omkring 4-5 procent av den yrkesverksamma befolkningen. Denna siffra ger emellertid inte en rättvisande bild av jordbrukets betydelse för vårt land, vare sig från samhällsekonomiska eller andra synpunkter. Det är också någonting som Axel Kristiansson har nämnt. Man torde kunna räkna med 15 å 20 procent av de yrkesverksamma som pä ett eller annat sätt är verksamma i det svenska jordbruket.

Jag vill så gå över tih uppbyggandet av jordbruksfastigheter och med andra ord något tackla rationaliseringskungörelsen. Vid 1967 års riksdagsbeslut angående jordbrukspolitiken rådde enighet om att rationaliserings-stödet skulle syfta till att göra jordbruksfastigheten sä effektiv som möjligt. Men majoriteten hade en ensidig instäUning, dä man sade att stödet endast skulle utgå tih jordbruksföretag som äger eller kan förutses inom en nära framtid få förutsättningar för rationell jordbruksdrift. Tillämpningen har sedan blivit ännu mer restriktiv än vad man med denna ordalydelse kunde förutse. Större jordbruksenheter har till mycket stor del lämnats företräde till rationaliseringsstöd, medan mindre och ibland även förhållandevis stora familjejordbruk förvägrats stöd i vissa områden av landet. Detta har haft en negativ inverkan på jordbrukets utveckling. Det är min fasta övertygelse att även de mindre jordbruken i stora delar

av värt land kommer att ha ett berättigande i framfiden. Det är även min uppfattning att det kombinerade jord- och skogsbruket skall stimuleras. Vi får ej heller vara främmande för att kombinationen mindre jordbruk med annan sysselsättning för många människor är ett önskemål och i framtiden en nödvändighet.

Genom ändringar som efter hand gjorts av rationahserings-bestämmelsema har vissa begränsade möjhgheter öppnats för det mindre jordbruket att få statligt stöd till investeringar i företaget. Jag anser det klart mofiverat att företa ytterligare uppmjukningar i dessa bestämmelser. Det beslut som riksdagen fattade i fjol om stöd till miljövårdande insatser och insatser till stöd för mjölkproduktionen vid de s. k. övergångsjordbruken har mottagits lyhört av jordbrukarna. Jag anser att man är alltför restriktiv att ge stöd till dessa mindre företag. Därför har vi i motion föreslagit en generösare tillämpning. Bl. a. har vi föreslagit att minimUnvesteringssumman ej skall behöva uppgå till 10 000 kronor, utan det bör räcka med 5 000 kronor. Det har ocksä visat sig att tillämpningen som regel bUvit att där brukaren är ägare har stöd givits men ej till en arrendator. Detta tycker vi är fel. Genom den tilltagande mekaniseringen förvandlas allt fler jordbruk tih deltidsjordbruk. Produktionen från dessa jordbruk är också nödvändig för upprätthällande av en tillräcklig livsmedelsförsörjning. Jag vill instämma med vad min partiledare, herr Fälldin, i går sade om betydelsen av det kombinerade jord- och skogsbruket. All erfarenhet visar att denna typ av företag har mycket stora fördelar, och det finns anledning att mycket bestämt avvisa alla slag av åtgärder och reformer som syftar till att bryta sambandet mellan jord-och skogsbruk och försvåra driften av sådana företag. Företagsformen jordbruk-skogsbruk, speciellt av typen familjeföretag, är också den säkraste garantin mot att den teknik med mycket stora kalytor som nu introducerats inom storskogsbruket vinner ahmän utbredning. Denna teknik kan fä ytterst allvarliga konsekvenser ur ekologisk synpunkt och är ett svårt hot mot det rörliga friluftslivet för vilket dessa kalytor är helt oanvändbara under mycket lång tid.

Reglerna för rationaliseringsstöd är för närvarande klart ofördelaktiga för de kombinerade företagen genom den verkhghetsfrämmande uppdelningen i en jordbruks- och en skogsbruksdel. Detta synsätt måste bort och ersättas av en helhetssyn pä företagen. Jag anser därför alt vid bedömningen av den ekonomiska bärigheten för att erhålla rationaliseringsstöd skall skogs- och jordbmksdelen vid sådana kombinerade företag beaktas tillsammans. Jag vill också upprepa kravet på sädana ändringar i gäUande bestämmelser att det blir möjligt för enskilda personer att fä statligt stöd för förvärv av rena skogsbruksföretag.

Genom de ändringar av jordförvärvslagen som skett under senare är och genom de stora markförvärv som gjorts av kommuner, byggnadsföretag och andra liknande kapitalstarka köpare har markpriserna drivits i höjden pä ett sätt som ur jordbrukets ekonomiska synpunkter är olyckligt. Jordpriserna överstiger för närvarande, pä grund av dessa köpares inträde på marknaden, avsevärt det avkastningsvärde som marken har för jordbruksändaniål. Detta innebär oöverstigliga hinder för mänga unga människor alt etablera sig inom jordbruket, eller också medför det

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

153

Nr 16

Torsdagen den I februari 1973

Allmänpolitisk debatt

stora risktaganden. Det innebär att redan etablerade eller mera väl-situerade personer, företag och kommuner har ett övertag dä det gäller konkurrensen om salubjuden jordbruksjord. För den framtida rekryteringen av unga och dugande människor titt jordbruket är denna situation beklaglig.

Jag träffade häromdagen en person som är väl insatt i dé här frågorna. Han sade att på det senaste halvåret har markpriserna stigit med 25 procent. Det är en mycket hög siffra.

Effektivisera, rationalisera, bli slörrel Ja, det är uppmaningar som det senaste decenniet präntats in i den svenska jordbrukarkåren. Rationaliseringsorganen och regeringsledamöter har här inte sparat någon möda att driva pä. De har blivit bönhörda, jordbrukarna har varit vilhga. De har rationahserat, jordbruken har blivit större - man har fått större areal att bmka. Ingen kan väl vara emot en utveckhng i den riktningen. Det hgger ju liksom i tiden med andra näringar. Men jag finneringen anledning att rusa i väg i en än snabbare takt. Vi borde i stället stanna till och fundera vart det bär hän.

De som i mitten av 1960-talet ropade att inom jord- och skogsbmk fanns en arbetskraftsreserv, som snabbt skulle tas till vara, kan i dag inte förfäkta samma sak. Hur det är med det påståendet i dag är väl klart för oss alla. Arbetslösheten talar sitt tydliga språk.

Jordbrukets utredningsinstitut har nyligen kommit ut med en rapport som visar att var femte jordbrukare är handikappad. Det är en alarmerande rapport. Så någon mera arbetskraft till andra näringar är bl. a. av den anledningen knappast att räkna med.

Den tekniska utvecklingen har naturligtvis hjälpt jordbrukaren att sköta större enheter. Det har tUl viss del underlättat arbetet, men påfrestningarna i dag är påtagbara. Jordbrukarnas situation är i dag inte bara fysiskt utan också psykiskt påfrestande. I de rationaliserade lantbruken med högt uppdriven arbetstakt och ekonomisk press blir företagarnas stressproblem alltmer kännbara.

154

Herr STADLING (s);

Fru talman! Jag har anmält mig till den här debatten för att lägga några synpunkter pä vissa frågor som berör det norrländska skogsbruket. Jag tänkte beröra arbetsmarknadsläget och de bekymmer som rationaliseringen medfört, avverkningsmetoder och föryngringsätgärder. Eftersom tiden är begränsad kan det bara bli en rapsodisk översikt över de problem jag vUl redovisa.

När frågan om arbetsmarknadsläget och den negativa utveckling som framför allt drabbat Norrlands inland varit uppe till debatt har man frän vissa häll velat göra gällande att denna utveckling varit en följd av en felaktig politik från regeringens sida. Man har i den debatten nästan helt förbigått den utveckling som skett inom både jordbruk och skogsbruk. Den rationaliseringsprocess som ägt rum, framför aht på skogsbrukets område, är ju revolutionerande. Mekaniseringen på detta område har inneburit att ca 80 procent av skogsarbetarkåren bortrationaliserats. Några aktuella siffror kan vara intressanta.

Inom det privata skogsbruket och småföretagen finns mindre pålitlig

statistik, men trenden är i stort densamma som redovisas av våra större företag, SCA och domänverket. 1960 hade SCA och domänverket nästan lika mänga anställda i de fyra nordligaste länen. Då hade domänverket ca 6 380 man och SCA ungefär lika många eher 6 300. Totalt arbetade då ca 40 000 man inom det norrländska skogsbruket. År 1970, alltså tio år senare, var siffran för domänverkets del nere i 2 700 man och för SCA 3 600 eller totalt ca 20 000 man, en minskning under tioårsperioden med ca 50 procent. År 1980 visar prognosen att domänverket har ca 1 500 man och SCA ungefär samma antal anställda. Totalt får man väl då räkna med att endast mellan 6 000 och 7 000 man arbetar inom hela det norrländska skogsbruket. En reduktion således från 40 000 man är 1960 tUl ca 7 000 man år 1980 eller ca 80 procent pä en 20-ärsperiod.

Detta är faktiskt läget i ett nötskal och utgör tungt vägande skäl tUl den utveckling som drabbat Norrland. Jag har inte påtalat denna rationaliseringsprocess som en kritik mot skogsarbetsgivarna. Värt förbund har accepterat denna omställning därför att den har betytt en gynnsammare löneutveckling för de anställda. Men jag har velat nämna dessa siffror som en förklaring till de problem vi har fått pä arbetsmarknaden där uppe.

Rationaliseringen och mekaniseringen har även medfört andra problem, som ofta varit uppe thl debatt här i kammaren. Mekaniseringen har bl. a. lett thl att den konventioneUa awerkningsmetoden måst frångås. I stället för normala gallringar i bestånden har man pä grund av mekaniseringen övergått till kalavverkningar.

Kalhyggesbruket är ingen ny företeelse i vårt land. De som böriade i skogen under 1920- och 1930-talen vet att även då avverkades skog genom kalhuggning. Var och en av de avverkade kalytorna var givetvis mindre då än nu. Detta beror på att effektiviteten i avverkningsarbetet var mycket låg gentemot den nuvarande. TeknUcen har som bekant gått raskt framåt under senare decennier, vhket medfört en koncentrering av arbetsobjekten, och därmed blir behandlingsytorna större.

Låt oss gå thlbaka i tiden. När kolonisationen av det här landet skedde fann sig nybyggarna tvungna att svedjebränna vissa områden för att fä bete åt djuren och odlingsbar jord för försörjningen. Oftast brändes stora arealer, därför att det inte fanns något brandvärn som kunde begränsa eldens framfart. Naturen själv har även genom åsknedslag antänt skog sommartid, och mycket stora områden har eldhärjats. Vi känner till de stora "brännorna" där spåren härav funnits kvar i långa tider. Det är på dessa områden man i dag har de bästa bestånden.

I svensk skogsavverkning har säkerligen mänga försyndelser gjorts. Det är först under de senaste 30 åren som man i nämnvärd utsträckning vidtagit äterväxtarbeten sedan man kalavverkat skog. I dag är ambitionerna större vad beträffar äterväxten. Jag tycker dock att kraven pä återväxtätgärder borde vara större. Kalytornas storlek och utläggning måste avpassas till vad som ur återväxtsynpunkt och arbetsförhållanden är mest fördelaktigt. Koncentration av ett 'företags avverkningar till exempelvis en kommun i taget är ur denna synpunkt inte tillfredsställande. Skogsarbetarnas sysselsättningsmöjligheter försämras ocksä vid restriktioner mot sådana avverkningsmetoder.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

155

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

156

Det går inte att höja skogsarbetarnas lön lika snabbt vid kalhyggesför-bud som annars. Skogsarbetarna har sedan början av 1960-talet fått en bra inkomstutveckling. Vi låg då på det relativa värdet 86 av industrigenomsnittet mot i dag 111-112. Kräv ökade och bättre insatser för äterväxtarbeten än vad som nu stipuleras! Därigenom kan vi öka vårt skogskapital ytterligare och även exportera mera.

Därmed är jag inne pä nödvändigheten av ökade insatser pä skogsvårdande åtgärder.

Under en stor del av 1950-talet samt under hela 1960-tatet har andelen slutavverkning av den totala avverkningsarealen ökat. Trenden består fortfarande. Detta gäller praktiskt taget hela landet och samtliga ägarkategorier. Vissa toppar i utvecklingen kan visserligen skyllas på stormfällningarna, men även utan dessa naturkatastrofer skulle trenden ha varit i det närmaste lika stark.

Skogsbrukets företrädare anser att detta förhållande — ökad andel slutavverkningar — i stor utsträckning kan förklaras av den vikande lönsamheten på grund av lågkonjunktur, skärpt konkurrens på världsmarknaden etc. Detta tvingar, säger man, skogsägarna att uppsöka virkesrika, välbelägna delar av sin skog för att där genom slutawerkning fä sä pass låga utdrivningskostnader att acceptabla rotnetton kan erhållas. Man erkänner också oförbehållsamt att vårt moderna, högmekaniserade skogsbruk ännu inte är specieht välutvecklat i dessa avseenden annat än just i fråga om slutavverkning. Beståndsvårdande gallringar kan inte ännu på läng sikt utföras annat än via de gamla arbetsdryga — dagsverks-krävande — metoderna.

Skogsbruket har således under 10—15 års tid av kostnadsskäl alltmer sökt undvika klenvirkessortimenten från gallringsskogarna. Under samma tid har även brännvedssortimenten praktiskt taget upphört att ha någon marknad. Detta senare förhållande drabbar skötseln av de yngre gallringsskogarna och även en stor del av röjningsskogarna. Där gav tidigare bl. a, inslaget av grövre lövskog ett visst ekonomiskt utbyte för markägaren.

Detta om orsaker. Nu tUl dagsläget.

Utan att förtydliga genom att göra några närmare analyser av tillståndet i våra skogar vågar jag påstå, att det i dag finns dels ett stort behov av kontinuerliga reproduktionsåtgärder på de kraftigt ökande slutavverkningsarealerna, dels ett sedan ätskUliga år ackumulerat behov av gallring och röjning i våra yngre skogar.

De röjnings- och gallringsskogar som här avses är de som skall börja försöria vär industri med råvara om kanske 25—50 år, och dä med lätthanterlig råvara, dvs. relativt grova dimensioner. Sådan kan inte levereras från oröjda och ogallrade bestånd.

Återväxl- och röjningsarbeten brukar benämnas skogsvårdsåtgärder. Skogsvårdsåtgärderna är ur sysselsättningssynpunkt intressanta. De redovisar nämligen inte samma mekaniseringsmöjligheter under den närmaste tioårsperioden som andra delar av skogsarbetet. Detta gäher i synnerhet röjningarna. Vi har här således samma förhållande som för de bestånds-värdande gallringarna.

Till  sist  ett  exempel. Om det eftersläpande röjningsbehovet inom

industriområdena I—III, dvs. Norrland inklusive Dalarna samt Västmanlands, Uppsala och Stockholms län, skuhe inhämtas inom den närmaste 20-årsperioden, krävs att ca 260 000 hektar röjs per år. I dag röjs kanske högst 120 000 å 130 000 hektar inom denna region. En ökning upp till det beräknade behovet innebär i klartext att i huvudsak den norrländska glesbygden tUlförs en kvarts miljon nya dagsverken ärligen. Lägg därtill sedan vad det skulle innebära om även de yngre gallringsskogarna utnyttjas på motsvarande sätt. Då får tvivelsutan den nämnda siffran flerdubblas.

Det måste således vara mycket angeläget dels ur sysselsättningssynpunkt, dels ur skogsvärdande synpunkter att samhället med aU kraft satsar på dessa eftersläpande skogsvärdsåtgärder - givetvis under förutsättning att samma intresse visas från skogsägarnas sida. Virkesbehovet ökar för varje är som går, och vi har framför allt i Norrlands inland en skriande brist pä arbetstUlfäUen. Läget är nu sådant att samhäUet inte har råd att skjuta på dessa satsningar. En kraftig satsning nu tryggar råvaruförsöriningen i framtiden.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr JOSEFSON i Arrie (c):

Herr talman! I den allmänpolitiska debatten är jordbrukspolitiken nästan alltid en aktuell fråga. Jordbruket och priserna på livsmedel, jordbruket och mUjön, jordbruket och EEC är frågor som ständigt debatteras.

Jordbruksbefolkningens situation i dag är ingalunda den bästa. I en tid av stark inflation har jordbruket aUtid svårt att följa med i prisutvecklingen. Härtill kommer den snedvridning av produkfionen som uppstått delvis på grund av den förda jordbrukspohtiken. AUtför länge nonchalerades mjölkproducenternas berättigade krav på prisförbättringar, och först när en krissituation hotade var man beredd att vidta åtgärder. Men produktionsomläggningen var ett faktum. Kreatursstocken hade minskat väsentligt. Vallarna hade plöjts upp, och där odlas i dag inte vad vi behöver, proteinrika grödor, utan spannmål.

Denna utveckling har skapat problem med ett stort spannmålsöverskott och brist på proteinrikt foder. Här borde det vara ett stort intresse för samhäUet att ännu mer satsa på forskning och försök för att fä fram odlingsvärda proteinrika växter. Men även en utökad sockerbetsodling skuhe medverka till en bättre balans i produktionen. I många är odlades i värt land en sockerbetsareal av mellan 50 000 och 55 000 hektar. I det nu gällande internationella sockeravtalet begränsas den svenska odlingsarealen tUl 40 000 hektar.

Prisutvecklingen för socker pä den s. k. världsmarknaden har starkt förändrats under de senaste åren, och i dag är prisnivån på vad som kallas världsmarknaden nära nog densamma som för svenskproducerat socker. Experternas uppfattning är att denna förändring blir bestående, och alla skäl talar för att den svenska sockerbetsodlingen bör omfatta minst den areal som odlades i många är, nämligen 50 000 å 55 000 hektar. Vi har från centern tagit upp denna fråga i motioner, och vi hoppas att man när avtalet snart löper ut verkligen vidtar de åtgärder som är möjliga för att åstadkomma ett sådant resultat.

157

Nr 16                         Ser man  vidare på jordbruket och jordbrukspohtiken, sä kommer

Torsdaeen den      också frågan upp om struktur- och rationaliseringspohtiken. Struktur-

1 februari 1973     rationaliseringen är nödvändig, därom är väl alla överens. Men frågan är

----------- ~------ nu om vi i dag handlar rätt i den rationaliseringspolitik som bedrivs. Från

Allmänpolitisk        centerns sida har med bestämdhet hävdats att målsättningen bör vara att

skapa bärkraftiga familjejordbruk och att denna rationalisering kan och bör ske genom en successiv uppbyggnad av sådana. Mycket tyder pä att man i dag är mer intresserad av att sammanlägga icke bärkraftiga jordbruk med redan fullt bärkraftiga än av den successiva uppbyggnad som enligt vår uppfattning är den riktiga. Vi ser också exempel på sammanläggningar av fuUt bärkraftiga jordbruk, en utveckling som inte står i överensstämmelse med vär syn på rationaliseringspolitiken. Rationaliseringspolitikens målsättning måste vara att bibehäha bärkraftiga familjejordbruk som enskUda enheter och att av de icke bärkraftiga genom sammanslagning åstadkomma en successiv uppbyggnad av familjejordbruk.

En förutsättning för jordbrukets framtid är att dess utövare erhåller en hka behandling i skattehänseende som näringslivet i övrigt. Först i år får jordbruket en likvärdig företagsbeskattning, vhken är nödvändig för näringens utveckling, samt lika behandling beträffande bidrag till vatten-och luftvård. FuUt likvärdigt är inte det sistnämnda. Det för tillfället höjda bidraget för vattenvård inom näringslivet utgår inte till jordbruket. Detta är beklagligt. Förmodligen är det en kvarleva av den gamla inställningen att man kan behandla jordbruket pä ett annat sätt än näringslivet i övrigt.

Också beträffande den fysiska beskattningen är det nödvändigt att jordbrukarna får vidgade möjligheter till Ukvärdiga beskattningsregler. Kvarhåhandet av sambeskattning av jordbrukare och andra företagare, där båda makarna arbetar i det egna företaget, är en uppenbar orättvisa, och vi väntar pä att man skall vidtaga åtgärder så att här kan uppnås en likställighet med andra gruppers beskattning.

Sambandet mehan jordbrukets roll i svenskt näringsliv och livsmedelspriserna bidrager starkt thl att jordbruket alltid finns med i den aktuella politiska debatten. AUdeles speciellt under de senaste månaderna har jordbruksprisdebatten varit livlig. I det avtal för jordbruksprissättningen som nu gäller ingår en regel om justering av priserna — den s. k. indexregleringen - varje halvår. Denna indexbundna reglering beror i hög grad på kostnadsutvecklingen i vårt land. Med den ständigt pågående inflationen och med den berättigade satsning som gjorts för att höja låglönegruppens ställning är det naturligt att också livsmedelspriserna har kommit att stiga. Ingen anser väl ändå att de som arbetar inom jordbruk och livsmedelsindustri skall ha en lägre standard än andra. Det är väl ingen som kan ha en sådan målsättning.

Det är därför ofrånkomligt att ocksä livsmedlen följer med i den
aUmänna prisstegringen. Men samtidigt som detta sker tar staten hem allt
större belopp i mervärdeskatt på hvsmedel. Vi har från centern
motionerat om en utredning angående en differentierad mervärdeskatt
eher något annat sätt att ta bort momsens fördyrande inverkan pä
158                       livsmedel.

På den begäran har socialdemokraterna sagt nej, men vad regeringen föreslagit i anledning av prisstoppet ger i stort sett samma resultat som en viss avlyftning av mervärdeskatten skuhe ha gjort. Den prisförbättring som jordbruket enligt gällande avtal är berättigat till slår därför inte igenom i konsumentpriserna utan skall tUlskjutas från statskassan. Beklagligt nog talar man ofta i massmedia om subventioner åt jordbruket. Faktum är att det denna gång är konsumenterna som slipper en prishöjning, och därför är det fel att tala om subventioner åt jordbruket.

Jordbruket får vad gällande avtal berättigar till, och regeringen har ansett ätt dessa medel inte skall tas ut genom en prishöjning utan i stället betalas direkt frän statskassan. Och eftersom förslaget i praktiken leder till ett resultat som är sä likt vad vi i motioner begärt skall utredas, nämhgen differentiering av mervärdeskatten eller på annat ta bort mervärdeskattens fördyrande inverkan på livsmedel, så har vi biträtt förslaget.

Riksdagen skall i morgon åtminstone delvis ta stäUning tUl hur kostnaderna för prisstoppet skall täckas. Jag vhl bestämt säga att det är felaktigt att tala om öronmärkta pengar. Frågan berör visserligen finansieringen av kostnaderna för prisstoppet, men främst gäller frågan: Skall vi öka budgetunderskottet eller inte? Vi har inte den uppdelningen av statens inkomster att man kan tala om att de och de pengarna skall gå thl ett alldeles speciellt ändamål. Enligt min uppfattning är budgetunderskottet redan oroväckande stort, och därför har jag accepterat att man med nya inkomster täcker in denna kostnad och därmed undviker att ytterligare öka budgetunderskottet.

Jag vUl slå fast att det är felaktigt att tala om subventioner åt jordbruket. Jordbruksavtalet är ett avtal liknande de avtal som gäller för andra grupper i vårt samhälle. Ingen har velat svika avtalets innebörd — hur betalningen skall ske är en bedömningsfråga som inte har med subventioner att göra.

TiU sist några ord också om jordbruket och bebyggelseutvecklingen. Inte minst under det senaste året har regionalpolitiken varit föremål för debatt. Därvid har också frågan om åkermarkens användning kommit att diskuteras. Trots riksdagens positiva uttalande om att god åkeriord i möjligaste mån skall undantas från bebyggelse fortsätter våra planerare att föreslå utbyggnad på vår aUra bästa åkermark. Den regionplan som i dagarna har presenterats av Sydvästra Skånes kommunalförbund skapar oro och innebär föga hänsyn till riksdagens uttalande om bevarandet av god jordbruksjord. När man ser förstaget om bandstaden från Trelleborg i söder över Malmö, Staffanstorp och Lund upp till Kävlinge blir man minst sagt förvånad över likheten med kartan över den bästa åkermarken i vårt land. Det kan inte vara rimligt att på ett sådant sätt ta bort detta område från livsmedelsproduktionen, ett område med de allra bästa produktionsbetingelserna. Inte inom någon annan del av näringslivet undanröjer man företag med de bästa produktionsbetingelserna. Och det är orimligt att på detta sätt nonchalera de värdefulla naturtiUgångar som god åkermark utgör.

Det är därför angeläget att länsstyrelserna i sitt planeringsarbete mer än hittUls respekterar riksdagens uttalande och vidtar de åtgärder som är

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

159

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

160

möjliga för att behålla god åkermark för livsmedelsproduktionen också i framtiden.

I detta anförande, under vilket herr talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herr Persson i Heden (c).

Herr ELMSTEDT (c):

Herr talman! En allmänpolitisk debatt som den här gör förvisso skäl för sitt namn; det är väl inte mycket som rör sig i tiden som hittUls inte har ventilerats. Rubriken på det avsnitt som vi nu är inne på är Jordbruks- och mhjöfrågor, trafikfrågor m. m,, och jag tänker göra några reflexioner kring frågor som hänger samman närmast med miljön.

De senaste åren har präglats av en reaktion mot koncentration i allmänhet men främst inom områden som på nära häll berör den enskilde individen. Det kan gälla boendeförhåhanden och det kan gälla förhållanden inom skolan och dess organisatoriska funktion, för att ta två mycket viktiga sektorer där debatten i dag kanske är mer intensiv än på andra områden.

Det intresse som i dag visas för utflyttning tiU områden som för några år sedan var relativt ointressanta för ett stort flertal kan och bör inte nonchaleras vare sig av dem som har huvudansvaret för planeringsfrågor av ohka slag eller av dem som är satta att besluta över kreditväsendets befogenheter. De uppfattningar som enskUda och mindre grupper med olika metoder ger uttryck för måste ha sin gmnd i någonting. Man kan inte göra det så enkelt för sig att man med en axelryckning noterar dessa som jippon och tokigheter, även om det många gånger kan ligga nära tih hands. Men då ser man det ahtför ytligt.

Bakom dessa yttringar och handhngssätt finns ofta en verklig oro för den utveckling som många skönjer och som, om den får gå vidare, kommer att medföra en fortsatt koncentration med alla de påfrestningar på individen som följer. Jag medger gärna att det i dag trots aht går att finna en något mera positiv inställning till kravet på en decentralisering hos en hel del både s. k. beslutsfattare och andra, och det är naturligtvis bra. Men det återstår mycket innan vi får förhållanden som ger människoma i de ohka regionerna någorlunda Ukvärdiga möjligheter i vad avser t. ex. arbete, bostadsform och utbUdning. Någon mUlimeterrättvisa är det väl ingen som begär — man begär ju inte det omöjliga - men därifrån thl nuläget är steget långt. Det kan gälla regioner emellan men också inom regioner.

Med ett överseende leende noterar många i dag den s. k. gröna vågen. Naturligtvis finns det människor som i överdriven optimism och fjärran från verkligheten tror sig kunna leva på frisk luft och fågelsång. Det är emellerfid en verklig felsyn när myndighetspersoner på skhda nivåer tar dessa människors handhngssätt tUl intäkt för att döma ut denna förändring i synsätt. Det visar att man inte har förstått vad det hela innebär. Det rör sig ju om en djupt förankrad reaktion mot en allt härdare centralisering och exploatering.

Det räcker med att åka genom någon av våra större städer för att man skall förstå människomas reaktion, sådan den tagit sig uttryck under

senare år. Den ökade efterfrågan på egnahemstomter, ofta ute i mindre orter, talar exempelvis ett ganska tydligt språk.

Frågan är i vUken grad beslutsfattarna är beredda att tUlmötesgå de krav som reses och som blir aht starkare. Här kommer den politiska viljeinriktningen in i bilden. Hur mycken hänsyn skall tas thl de krav på en annorlunda miljö som höjs och som gmndas på egna upplevelser och erfarenheter?

För att tUlmötesgå dessa krav krävs en ordentlig satsning med decentraliseringsfilosofin som drivfjäder — i vad avser både ekonomi och beslutsprocess.

För något år sedan togs här i riksdagen ett beslut om utlokalisering av en del statliga verk, och det finns ett förslag om en andra etapp. Naturligtvis har denna sektor tUlåtits svälla ut alldeles för mycket, och uppbyggnaden av nya avdelningar har skett här i Stockholm, fastän detta hka gärna - och hellre - kunde ha gjorts på andra platser i landet. Det finns, trots att ett beslut är taget och utredningsförslag tih ytterligare ett beslut föreligger, län som äi helt lämnade utanför. Jag anser detta anmärkningsvärt inte minst därför att utlokaliseringen, enligt delegationen som lagt förslaget, är ett led i regionalpolitiken. Det län som jag företräder, Blekinge län, är för att ta ett exempel ställt utanför, trots att tusentals statliga tjänster har tagits från länet under 1950- och 1960-talen genom förändringar bl. a. inom försvarsorganisationen.

Enligt min mening borde för framtiden en annan väg beträdas, som skulle ha en helt annan effekt och varigenom man skuhe få en decentralisering också av beslutsfunktionerna: en minskning äv den centrala ledningens omfattning, ut med beslut och därmed också tjänster tiU länen. Principen måste vara att aUt som det rimligen går att besluta om i kommunerna skall beslutas där och allt som kan beslutas på länsnivå skall beslutas där. Med en sådan princip får man en riktig och rättvis avvägning av utlokaliseringen till respektive län.

Varje län skuUe på så sätt kunna tUlföras aktiviteter som skulle få en positiv inverkan på ohka områden. Större utrymme skulle ges för bedömningar med ledning av lokala och regionala förhållanden. Koncentrationstendensen skuUe kunna minska, och önskan att motverka alltför stora enheter borde vara lättare att tillmötesgå. Varje län skulle fä en bättre egen kraft som vore till stor nytta för utvecklingen i de olika regionerna.

Som jag nämnde pågår i dag på skolans område en intensiv debatt om lämpligheten av stora respektive mindre enheter. Den debatten förs naturligtvis inte utan anledning. Befolkningskoncentrationen har tvingat fram stora skolenheter, och nya problem har uppstått. Passivitet, anonymitet, aggressivitet, som ibland tar sig allvarliga uttryck, skolk och besvärlig studiemiljö är företeelser som tUlhör skolans vardag. Detta inger stora bekymmer. Vi har en obligatorisk skola på nio år. Det är förvisso naturligt — det bör vi ha klart för oss — att vi därför fär räkna med nya och svårare problem än vi hade anledning till när skolplikten endast var sju år. Mycket av det som i dag händer inom skolan hände tidigare utanför denna och uppmärksammades kanske inte i samma utsträckning. Vad   som   krävs   är   att   man   ger   skolan   ett   innehåU   som   fångar

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

161

11 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

162

ungdomarnas intresse och som gör vistelsen där så meningsfull som möjligt. De elever vhkas läggning är åt de praktiska områdena har i dag anledning att känna sig missgynnade. Detta tänker jag emeUertid inte utveckla vidare vid det här thlfället.

Vad som därutöver bör observeras är det faktum att samtidigt som vi genomfört den nioåriga grundskolan och dessutom gjort den mera teoretiskt inriktad har centraliseringen tUl aUt större enheter skett. Detta är högst olyckligt, Enhgt en samstämd mening hos dem som är satta att ansvara för skolans funktionerande har de stora enheterna en klart negativ inverkan på skolmiljön. Det är så mycket allvarligare som det ju ändå är i skolan som mycket av grunden läggs för individens vidare väg genom livet.

För att vi skall få möjligheter att slippa en ahvarlig koncentration måste det bh en annan syn på inte endast skolorganisationen utan också det som är direkt avgörande för denna, nämligen bostadslokaliseringen. Även om det i hög grad gäher en kommunal angelägenhet är det åtskilligt som grundas på beslut, fattade av riksdagen. Inte minst nu när kommunsammanläggningarna står inför sin fullbordan bör det vara ett observandum att det runt om i landet finns massor av skolor som, om mte elevunderlaget förstärks inom några få år, står inför hotet om nedläggning. Följden bhr då en fortsatt centralisering inte endast av högstadiet utan också av de lägre stadierna. Det är mot den bakgrunden hög tid att handla. Tillhandahållande av byggnadsplaner ute i de mindre tätorterna är en angelägenhet av stora mått.

Intresset för att bosätta sig i områden som ligger utanför s. k. hälsovårdstätort ökar mer och mer. Önskan att förvärva och rusta upp äldre bostadsfastigheter, ofta strukturrationaliserade jordbmksfastighe-ter, blir mer och mer påtaglig. I dessa fall är emehertid kreditbestämmelserna ett hinder. Det går inte att på rimliga vUlkor fä låna tiU förvärv av bostadsfasligheter i dessa områden. Det upplevs inom en del kreditinstitut som en stor brist att bestämmelserna här lägger hinder i vägen. Det är mycket att vinna, inte minst miljömässigt, pä en ändring härvidlag.

Först och främst skulle de som så önskade få bosätta sig i dessa områden. Vidare skulle detta bli ett aktivt inslag i landskapsbilden, och det skuhe utgöra ett i många fah värdefuht tUlskott i bygden, där underlaget för service av olika slag är i verkligt behov av förstärkning. Det är viktigt att det ges möjligheter att uppföra bostäder i anslutning tih befintlig jordbruksbebyggelse. Detta bör vara en normal bebyggelseutveckling. Riksdagen uttalade i höstas att en sådan bebyggelse är fördelaktig ur många synpunkter. Det gäller nu att denna inställning ger utslag i form av positiva beslut i planfrågor mnt om i landet. Jag erinrar åter om vikande elevunderlag i många bygdeskolor vUka för endast några är sedan var centralskolor i de då verksamma kommunerna. Det gäUer också för de nya stora kommunerna att utnyttja de investeringar som för inte så länge sedan gjorts i delkommunerna och som ingalunda är till fullo utnyttjade.

Avsaknaden av valmöjligheter är ofta orsaken tUl många av de reaktioner som förekommer mot i demokratisk ordning fattade beslut. Det ligger nämligen något mycket allvarligt i ett ständigt upprepande av

att grupper av människor sätter sig över sådana beslut. Det förhållandet måste rättas tUl, och då är det viktigt att börja i rätt ända. Enligt den uppfattning som jag och hela centern företräder rymmer decentraliseringsidén ätskUliga lösningar av det här problemet.

Fru HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord om ett ekologiskt ansvarigt samhälle.

Naturen bildar ett invecklat, självreglerande, självgående system med solen som energikälla, AUa varelser är beroende av att helheten fungerar, och den är en följd av det naturgivna samspelet genom de olika näringskedjorna, den ekologiska balansen. Naturens kretslopp är slutet och kan bestå så länge solen består. Djuren och växterna förbrukar inga råvaror, de bara bmkar dem för en tid och låter dem sedan gå tihbaka in i kretsloppet. Begreppet avfah existerar inte i naturen.

Människan är en del av naturen. Vi är lika beroende som andra varelser av luft, vatten och mat. Men människan har en unik förmåga att gå utöver de naturgivna sammanhangen på gott eller ont, mot allt högre vishet och glädje eller mot fördärvet. Just nu tycks vi styra snabbt och effektivt mot fördärvet. Tanklöst och genom att glömma helheten har människan bmtit naturens kretslopp och rubbat den ekologiska balansen. Jordens tillgångar är ändliga. När vi förbrukar naturtUlgångar i stället för att bmka dem och föra dem tillbaka in i kretsloppet innebär det att naturtillgångarna förr eller senare tar slut eUer rättare sagt förs över i en form där vi inte har glädje av dem. När vi belastar ekosystemen mer än de tål bryter de samman.

Detta har skett förr i mindre skala i mänsklighetens historia och har inneburit lokala katastrofer. Den utarmade naturen och öknarna mnt Medelhavet är ett verk av människor. Nu ger den tekniska utvecklingen oss möjligheter att skapa katastrofer av en helt annan dimension. En motsvarande tanklöshet i våra dagar hotar aht liv på jorden.

Ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande styr oss fel. Vi behandlar tankekonstruktioner som om de vore verkligheten. Vissa ekonomiska teorier tillätes tvinga in oss i en utveckling som i sin förlängning leder tiU naturens sammanbrott. Bristen pä helhetssyn och det faktum att ekonomiska delsystem tillätes vältra över kostnaderna på samhället och framtiden gör att man väljer biologiskt och mänskligt påfrestande metoder i stäUet för att tillfredsstäUa människans behov inom de ramar naturen ställer upp. Vi överger metoder inom jord- och skogsbruk som passar väl in i den ekologiska balansen och ersätter dem med en teknik som bryter naturens kretslopp och utarmar ekosystemen. Industrin framstäher nya ämnen som inte passar in i naturen. De bryts inte ned automatiskt utan vandrar i näringskedjorna. Koncentrationen av människor och djur är alltid påfrestande. Energikrävande teknik och livssätt ökar belastningen.

Jorden har under årmiljoner utvecklats långsamt efter naturlagarna. En successiv anpassning har inträtt tUl förändringar som mbbat balansen. Människan kommer in med sin hektiska förändringstakt och sina omättliga krav. Det är risk att naturen inte hinner med, I det långa loppet

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

163

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

måste människan finna en biologisk balans mellan sina behov och naturens förmåga att långsiktigt tUlfredsställa dem. Vi får bara leva av räntan, inte tära på det naturkapital som skaU bevaras intakt till kommande generationer.

Det är viktigt att vi har denna insikt och målsättning klar för oss och styr in allt vårt handlande mot den, även om vi inte kan vänta oss abrupta kursändringar.

Det är helt missvisande att hävda att det ekologiskt ansvariga samhället skulle utmärkas av stihastående och stagnation. Vi måste hitta på nya lösningar och vi behöver i hög grad teknikernas uppfinningsförmåga, men den måste riktas in mot ekologiskt sunda metoder. Ekologi måste bh baskunskap på aha skolstadier. Detta skuhe också föra med sig att studierna upplevdes mer meningsfulla i sig själva. Motivationen ökade och en del av orsakerna tUl den förlamande apati som lärare och elever nu ofta klagar över skulle kanske undanröjas. Man skuhe äntligen börja ta itu med verkligheten.

De lagar vi stiftar måste bygga på en ekologisk grundsyn. Vi får i vår tihfähe att låta denna gmndsyn prägla vårt stähningstagande tih åtskilliga lagförslag som regeringen har aviserat, t, ex. ändringen av miljöskyddslagen och bestämmelserna om skogsbeskattningen samt lagen om hälso-och miljöfarliga varor. SärskUt demoraliserande bhr det om vi stiftar lagar för att komma till rätta med hotet mot naturen utan en grundinsikt om hur naturen fungerar. Det är då risk att vi kräver fel offer av människorna i miljövårdens namn. Det finns exempel på det. RenhåUningslagen bygger t. ex. på en utredning, där talet om "kvittbUvning av avfall" visar att man har ringa förståelse för vikten av att återföra tillgångar tih naturens kretslopp, om de inte kan återbmkas. När nu kommunerna tvingar människor att lämna sitt "avfaU" tiU central förbränning kan man ibland ha åstadkommit en sämre lösning, ekologiskt sett, än när människorna tar hand om sitt skräp och avfah själva.

Det är ocksä risk för att hela vär fysiska riksplanering hamnar fel, när utgångspunkten visar att man inte har förstått den gmndläggande biologiska verklighet som vi måste basera ah användning av mark och vatten på. Man betraktar naturvård som något som främst är bra för fritidsintressen, något som vi får ta hänsyn thl om vi har råd. Ekonomiska krav kommer i konflikt med det rörliga friluftslivet, säger man. Det är en skev problemställning. Om vi inte bygger upp vår ekonomi på ett mUjöriktigt sätt, så rycker vi undan grunden för fortsatt ekonomisk verksamhet över huvud taget. Utan frisk luft, rent vatten och fmktbar jord kan varken människor, djur eller växter leva.

164

Herr MAGNUSSON i Kristmehamn (vpk):

Herr talman! I senaste numret av tidskriften Ord och BUd finns både i ord och bUd skUdrat hur rälsen rivs upp vid nedlagda järnvägshnjer och det därmed definitivt bekräftas att vad som fömt varit livaktiga kommunikationsådror i de berörda bygderna nu slutgUtigt har skattat åt förgängelsen. De pä sitt sätt dramatiska bilderna berättar om en epok som för bygdens invånare är svunnen, denna att ha en järnvägsförbindelse med anknytning till centralare delar av landet, en järnvägsförbindelse som

när den kom thl innebar stimulans och blomstring för bygden. Som ett led i diskussionerna om järnvägarnas roh frågas nu ofta: Har denna utveckling varit nödvändig? Måste det inte bli stopp på nedläggningarna av bandelar? Dessa frågor upptar en betydande plats i den kritik som riktas mot den rådande trafikpolitiken.

Hans Alfredsson fällde i sin privata hatkampanj emot SJ i Dagens Nyheter ett yttrande som jag tycker att det finns aha skäl att understryka. Han sade; "Jag vet att man hela tiden hänvisar till något riksdagsbeslut att SJ måste bära sig. Varför? Om riksdagen har beslutat något som är galet, så får riksdagen besluta om."

SJ:s sätt att sköta sitt fögderi lockar ju ofta tUl upprörda insändare pä tidningssidorna. Men jag tror det är nödvändigt att slå fast att orsaken tiU att utvecklingen vid SJ har bhvit den vi upplever egentligen är att söka, inte hos SJ:s ansvariga utan hos Sveriges riksdag. Bannedläggningarna, de höga bUjettpriserna, indragna tåg, allt har sin bakgrund i kravet på företagsekonomisk lönsamhet. Man kan kritisera SJ:s åtgärder i olika avseenden, och kritiken är ofta befogad. Men för att få thl stånd en verklig förändring, även av SJ:s göranden och låtanden, är det nödvändigt att åstadkomma en annan trafikpolitik. Om riksdagen har beslutat något som är galet, för att uttrycka sig som Hans Alfredsson, så måste det rättas thl. Vi måste få en trafikpohtik som tar hänsyn till andra faktorer än de rent företagsekonomiska.

Vi har frän vänsterpartiet kommunisternas sida kritiserat den nuvarande trafikpolitiken och det beslut som ligger bakom densamma frän det detta beslut fattades är 1963, Vi har krävt en ny utredning för att utarbeta nya riktlinjer för trafikpolitiken, rikthnjer som utgår från samhällsekonomiska bedömningar. När man bedömer trafikgrenars eller trafikföretags lönsamhet — och detta gäher naturligtvis också enskUda trafikprojekt — sä räcker det inte med att ta hänsyn tUl företagens kostnader och intäkter. Negativa effekter i form av trafikolyckor, förstörelse av miljö osv. måste pä något sätt värderas och räknas in pä kostnadssidan. De innebär ju kostnader för samhället. När det gäller inkomstsidan är det självklart att positiva verkningar i form av minskat antal trafikolyckor och mindre miljöförstörelse också måste värderas och tas med i bedömningen. Det är möjligt att sädana beräkningar är svära att göra, men de är nödvändiga om samhällsekonomiska bedömningar skall kunna åstadkommas.

Vi menar också att den målsättning för trafikpohtiken som finns uttryckt i 1963 års beslut är ahtför diffust formulerad. Den behöver konkretiseras. Vi måste få klart för oss vad vi i trafikpolitiskt hänseende eftersträvar för ohka landsändar och sedan använda de kommunikationsmedel som utifrån de samhällsekonomiska bedömningarna är mest ändamålsenliga för att uppnå dessa mål. Detta förutsätter emellertid en planmässig samordning och styrning av trafikpolitiska åtgärder som inte inryms i 1963 års trafikpolitiska beslut.

Kravet på en ändrad trafikpohtik har vuxit sig aht starkare och tvingat regeringen att komma med s. k. trafikpolitiska utspel. Vad vi finner speciellt glädjande därvidlag är att dessa i viss grad riktats mot 1963 års trafikpolitik;  kommunikationsministern har själv använt uttrycket att

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

165

12 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

166

den överlevt sig själv. I direktiven tUl den trafikpolitiska utredning som tUlsatts tas väsentliga inslag i 1963 års beslut upp tUl omvärdering. Även om man nu inte vUl ta steget fuUt ut och riva upp beslutet, framstår det som troligt att resultatet i länga stycken ändå blir en brytning med den nuvarande trafikpohtiken.

Opinionen i vårt land börjar nu i aht större utsträckning uppmärksamma de negativa effekterna av bihsmens stormande utveckling. Vi bevittnar detta varje dag. Över tusentalet dödade i trafiken varje är, hundratusentals mer eller mindre svårt skadade, trängsel- och avgasproblem i tätorterna, en ökad asfaltering av landet medverkar främst tUl detta. Och en fortsatt ökning av bUismen förutses; i de av trafikplaneringsutredningen framlagda prognoserna för 1970-talet fömtsägs en stark ökning i totala mått, bäde av lastbUarnas godstransportarbete och av personbilismen. Särskilt den tunga trafiken kommer att öka starkt på vägarna.

Den ökande bilismen har inte bara fått konsekvenser i form av trafikolyckor och inverkan på miljön — den har också i sitt släptåg en försämring av kollektivtrafiken, som blivit ett verkUgt allvarligt problem. Den spårbundna trafikens möjligheter har minskats i stora delar av landet, allteftersom investeringarna i bhar och vägar ökat. På något håll har det slutat med den bUd som jag inledningsvis tecknade, aUtså uppriven räls. Nu tycks det finnas en stark opinion för att järnvägarna måste ges möjligheter att få en större andel av det ökade transportarbetet. I direktiven för den trafikpohtiska utredningen fömtsättes också att detta skah bli fallet.

Vi har för vår del i årets trafikpohtiska motion upprepat vårt tidigare krav på utarbetande av ett program för överförande av tung trafik från landsväg till järnväg, ett förslag som vi anser nu ytterligare har aktualiserats och borde utgöra ett komplement tUI den nya utredningens arbete. Fömtsätter man att SJ skall kunna tUlföras mera tung trafik bör SJ givetvis också ges medel att investera bl. a. i rullande materiel, där det finns en viss eftersläpning. Vi har även föreslagit ett ökat anslag för detta ändamål.

De höga biljettpriser som SJ av företagsekonomiska skäl upprätthåher har utan tvivel varit ett hinder i vägen för att ge SJ en större andel av persontrafiken. Visserligen har SJ hänvisat till att genomförda försök med kraftigt nedsatta biljettpriser inte gett företaget ökade inkomster, men man har ändå inte förnekat att företaget därigenom ofta tUlförts ett ökat antal resande. Detta visar enligt min mening på en av bristerna i det nuvarande tänkandet på trafikpolitikens område. Det faktum att man fått flera resenärer och därmed troligtvis avlastat landsvägen trafik kan inte redovisas som någon vinst, vilket borde vara fahet.

Nu förutsätts det i den trafikpolitiska utredningens direktiv att SJ:s taxekonstmktion skah tas upp tih granskning och att utredningen skall pröva i vad mån konstruktionen av SJ;s taxor i olika hänseenden är den rätta för att SJ på ett samhähsekonomiskt riktigt sätt skall kunna fullgöra sin andel i trafikarbetet. Denna fråga har angetts ha hög prioritet. Med tanke på att ökade priser på SJ fär högst ogynnsamma konsekvenser, både för resandefrekvensen och också ur den synpunkten att det bhr allt

svårare för vanliga människor att begagna sig av SJ:s tjänster, har vi i vår motion föreslagit att inga prishöjningar fär ske vid SJ i avvaktan på trafikutredningens stähningstagande i taxefrågan.'

Kollektivtrafiken i övrigt måste också förbättras. Ett ökat utrymme för kollektivtrafik för också med sig en minskning av olycksfaUsriskerna. Det har åberopats statistik som säger att det är tio gånger farligare att använda privat, icke reguljärt trafikmedel än ahmänna reguljära trafikmedel. Inom något län håller man på att bUda länsbolag för bedrivande av kollektivtrafik. Jag vet inte i vilken mån liknande projekt diskuteras i kollektivtrafikutredningen eller kommer att uppmärksammas genom den regionala trafikplaneringen, men sådana åtgärder måste ändå anses vara ytterst ändamålsenliga när det gäUer att få tUl stånd samordnad kollektivtrafik över ett helt län. Den skulle också kunna medföra ökade möjligheter att införa 50-kort eUer hknande för resor inom vissa områden. Sådana bolag, där landsting och kommuner har ett dominerande eher i varje fall stort inflytande skulle kunna vara alternativ tiU och motverka strävanden som t. ex. tagit sig uttryck i det planerade expressbussbolag vars start har aviserats för en tid sedan. Risk finns att detta bolag kommer att inrikta sig på konkurrens med SJ på företrädesvis lönsamma sträckor och därmed också försämra SJ;s möjligheter.

En tiUfredsställande transportförsörining — för att använda det uttryck som finns i 1963 års beslut - förutsätter givetvis hänsynstaganden till målsättningar på regionalpolitikens område. För att landets oUka delar skaU kunna få en positiv utveckling, en utvecklmg som verkhgen möjliggör för glesbygden att överleva, fordras det en väl utbyggd transportapparat. Detta underströks redan av 1971 års riksdag som uttryckte saken så: "De trafikpohtiska åtgärderna bör ske i nära kontakt med samhähsplaneringen i stort och samordnas med lokaliserings- och regionalpohtiken. En fömtsättning vid planeringen måste vara att försörjningen av kohektiv trafik hålls på en tillfredsställande nivå. Stor försiktighet måste därför iakttas när det gäller järnvägsnedläggelser."

Det finns beträffande järnvägarna skäl att understryka det som då uttalades och att detta thlsammans med uttalanden som gjordes när den regionala trafikplaneringen igångsattes har fattats pä det sättet att inga nedläggningar skulle ske under tiden denna planering pågår.

Om det finns anledning att med hänsyn tih miljösynpunkter, buller, luftföroreningar m. m. begränsa bilismen inom tätorterna genom skapandet av bUfria zoner etc. får man nog anlägga en mera positiv syn pä bUismen som faktor i glesbygden. Det råder inget tvivel om att vid lösandet av glesbygdens kommiinikationsproblem har bilen oerhört stor betydelse. Den har betytt mycket för brytandet av människors isolering i utpräglade glesbygder. Likaså måste ju bilens betydelse för godstransportarbetet specieht beaktas där inga alternativa transportmedel finns. Detta förhållande kan man inte komma ifrån när det gäher uttagande av bihsmens kostnadsansvar. SärskUt gäUer detta lastbUstrafiken. Min uppfattning är att det i en sådan situation kan bli aktuellt med speciella lättnader för bilismen i glesbygden.

Beträffande godstransportarbetet innehar sjöfarten en betydelsefuh roll, och den kommer enligt prognoserna att öka under 1970-talet. Ur

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

167

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

perspektivet att landsvägarna bör avlastas är en sådan utveckling bra. Många av de mUjöproblem som landtransporterna skapar kan därigenom ehmineras. Från regionalpohtisk synpunkt kan utvecklandet av sjötransporter vara positivt. SärskUt gäller detta givetvis Norrland, där ökade mvesteringar i fartygs- och isbrytarverksamhet kan få högst gynnsamma regionalpohtiska följder.

Herr talman! Det är glädjande att det finns en opinion för en ändring av trafikpolitiken. Det är också glädjande att man nu har börjat diskutera och genomföra åtgärder för att i någon mån motverka bilismens ansvällning. Detsamma gäller givetvis diskussionen om förbättringar av kohektivtrafiken. Mycket återstår emehertid innan en ny syn pä vär trafikpohtik trängt igenom, men den är pä väg. Den trafikpohtik som drastiskt tecknad utmärks av upprivna järnvägsspår å ena sidan och anhopningen av bUar i våra städer och tätorter ä andra sidan får inte bli signifikativ för den kommande utvecklingen.

168

Fröken ANDERSON i Lemm (s):

Herr talman! Även jag tänker ägna några minuter ät vissa trafikproblem, kanske ur en litet mera begränsad synvinkel än den senaste talarens.

Samfärdseln är en mycket viktig del av värt samhällsliv. Vägar, broar och båtleder är aha avsedda att göra det möjligt för människorna att få kontakt med varandra och med omvärlden. De är också nödvändiga för transporter av varor och förnödenheter mehan olika landsändar och produktionsområden.

Diskussionen kring våra kommunikationer har varit livlig de senaste åren. Detta är helt naturligt. Nedläggningen av en järnvägslinje eller indragningen av buss- och tågförbindelser kan ju betyda att en bygd isoleras och att möjligheterna tUl kontakt med yttervärlden försämras i hög grad.

Liksom allt annat är givetvis bibehållandet och utbyggnaden av våra kommunikationer en fråga som måste bedömas från ekonomiska synpunkter. Dessa kan dock enligt min uppfattning aldrig få bli helt avgörande. Människorna och deras berättigade krav på service måste vägas in i bedömningen.

Sä sker också i många fall. Stödet tUl icke lönsamma järnvägslinjer, i årets statsverksproposition upptaget till 380 miljoner kronor, transportstödet, försöken att lösa glesbygdens kommunikationsproblem osv. är uttryck för hur stor vikt man från statsmakternas sida lägger vid att underlätta människors kontaktmöjligheter. Sedan kan man ha olika uppfattningar om storleken av och inriktningen på stödåtgärderna, men det är inte min avsikt att i detta sammanhang ge mig in på de problemen.

Anslagen till byggande och underhåll av våra vägar hör tUl de ämnen som bmkar väcka mycken debatt — fuUt naturligt eftersom numera så stor del av både person- och godstrafik sker på vägarna. Kraven på att komma fram snabbt, den ökade bilismen, de aht fler tunga transporterna och dessutom kravet på trafiksäkerhet medverkar tUl att vägkostnaderna blir en tung post i budgeten. AUa önskar vi väl att mer pengar skulle kunna ställas tiU förfogande för en förbättring av vägnätet.

Från denna talarstol har redan tidigare förts på tal Älvsborgs län och de brister som vi även där, trots stora insatser, dras med. Vi har ett mycket stort antal vägar som inte motsvarar dagens krav. Jag skall inte ge mig in på att närmare presentera dessa, men jag skuhe vilja komma med en synpunkt som jag anser ha mycket stor betydelse i sammanhanget.

När det gäher sjukvården — jag tänker nu i första hand på den slutna värden — går man som på så mänga andra områden in för att rationalisera. AUt fler speciahteter och behandlingsmetoder koncentreras tiU centrallasaretten. I fråga om t. ex. förlossningsvården planerar man på många håU att lägga ner BB-avdelningama vid de mindre lasaretten och centralisera vården tiU större enheter. För min del tror jag att man på sikt kommer att vinna både medicinskt och ekonomiskt på en centraUsering, om den planeras väl och genomförs i en takt som resurserna medger, men olägenheten är att det bhr långa sjuktransporter, och det är där som vägfrägorna kommer in i bilden. Innan vi går in för att centralisera sjukvården ute i bygderna måste vi ha ett vägnät som medger snabba och säkra transporter av sjuka människor.

Parentetiskt skulle jag vilja komma med en mycket lekmannamässig fundering. När nu våra vägar är sä hårt ansträngda, och när vi vet att det kostar så många sköna miljoner att häha dem i stånd, kan det då vara försvarbart att upplåta allmänna vägar till bUtävlingar, t. ex. någonting som heter "Värmland runt", som gick av stapeln för några veckor sedan? Dessa tävlingar måste ju innebära ett stort slitage pä vägarna samtidigt som de medför olycksfallsrisker. Finns det för övrigt — det är fortfarande en lekmannamässig fundering - någon vettig anledning att ha tävlingar av detta slag pä våra vägar?

I statsverkspropositionen finns också några rader om den planerade nya flygplatsen i Göteborgsregionen, närmare bestämt i Härryda. TUlkomsten av denna flygplats såsom en ersättning för den sedan länge urvuxna och dessutom Ula belägna Torslanda flygplats måste hälsas med tihfredsstähelse av de mänga som i olika sammanhang anlitar flyg. Planeringen har pågått ganska länge nu, och flera alternativ tUI lokalisering har prövats. Sedan man enats om Härryda såsom den ur många synpunkter mest lämpliga platsen har man gått över till detaljplanering. Diskussionen kring denna har bl. a, kommit att röra sig om placeringen av landningsbanorna. Man planerar två sådana i nord-sydlig riktning och med ett inbördes avstånd av 1 600 meter. Tanken är att en av banorna — den västra, som skaU bh huvudbana - skah byggas först och kunna tas i bruk 1977. Den östra banan skall byggas i en senare etapp; preliminärt ligger detta 10-15 år framåt i tiden.

Under den diskussion som pågått ahtsedan flygplatsen började diskuteras har givetvis buUerproblemen varit föremål för stor uppmärksamhet, inte minst i de bygder som kommer att ligga direkt under den s. k. bullermattan. I ett tidigare skede av planeringen skuUe sålunda stora delar av Lerums kommun, områden som dels redan är av tätbebyggelsekaraktär, dels planeras för sådan, komma att utsättas för bullerstörningar av icke acceptabel nivå. Genom vissa ändringar i landningsbanornas riktning har man nu sökt eliminera detta,

I stället kommer, enligt det senaste förslaget, bullermattan att läggas

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

169

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

tungt över ett samhähe i kommunens östra hörn vid namn Tollered, Man räknar med en ljudnivå på 77 decibel och 150—200 inflygningar per dygn. Även delar av Gråbo samhälle med affärscentrum och högstadieskola kommer att beröras. I Tollered bor f, n. 600—700 människor. Viss utbyggnad planeras, och enligt generalplanen för Lerums kommun förutses ett invånarantal på cirka 3 000 omkring år 2 000, Ännu vet man inte om det bhr möjligt att förverkhga dessa planer.

Även frän kulturhistorisk synpunkt är det viktigt att detta lUla samhälle får vara kvar och utvecklas. Vi har här enligt landsantikvarien "en av landets mest välbevarade industrihistoriska miljöer där man fortfarande kan studera förhåhandena under industrialismens genombrott i Sverige", Hela denna bygd har f. ö. ett mycket stort kulturhistoriskt värde. Inom området finns t. ex. Nääs slott, vars äldsta delar är från 1700-talet, där finns en rad byggnader och miljöer som det enligt sakkunnigas uppfattning är ett riksintresse att bevara. Man kan inte helt se bort ifrån dessa förhåhanden.

Ändå viU jag påstå, att det är människorna och deras berättigade krav på en dräglig livsmiljö som måste väga aUra tyngst när man skall bedöma den här frågan. ■ Från experthåll gör man gähande att det är tekniskt möjligt att väsentligt minska bullret över nämnda områden genom att vrida landningsbanan ytterligare ät öster. Man anser också, att ett ianspråktagande av båda landningsbanorna redan från början skulle ha en gynnsam effekt. Vissa andra åtgärder har även diskuterats. Personhgen saknar jag möjlighet att bedöma dessa tekniska faktorer.

Däremot hävdar jag mycket bestämt att, innan man definitivt fastställer utbyggnadsplanen för Härryda storflygplats, vUket enligt statsverkspropositionen skah ske under innevarande år, man noggrant prövar aUa möjligheter för att de människor som bor inom den s. k. buUerzonen inte skall behöva utsättas för skadeverkningar och kanske tvingas lämna sina hem och sin bygd.

Herr talman! Jag är medveten om att jag har tagit upp ett lokalt, relativt begränsat problem, men hela vårt land består ju av små lokala enheter. Även om dessa thl ytinnehåU och invånarantal inte är så stora eller så märkvärdiga, tycker jag nog att man i varje fall är skyldig att ta en viss hänsyn även tUl dem och deras problem.

170

Herr PERSSON i Heden (c):

Herr talman! Jag skah också beröra några trafikpohtiska frågor i den här aUmänpohtiska debatten.

De trafikpohtiska frågorna tillhör de mest diskuterade - om inte i remissdebatten så i andra sammanhang - och det har sin självfaUna förklaring. Transportväsendet är ju en del av vårt samhällssystem, och goda kommunikationer är en fömtsättning för samhällets utveckling och för de enskilda människornas välståndsförbättring.

Centern arbetar för att en ändamålsenlig trafikförsörjning kommer tiU stånd i landets alla delar. Tyvärr kan sägas att i nuläget är trafikförsörjningen allt annat än tUIfredsställande. Det är flera talare här i dag som har framfört samma uppfattning. Alltsedan 1950-talet har betydande järnvägsnedläggelser ägt  mm.   Likaså  har indragningar av busslinjer varit

ni

påtagliga. För den bUlösa befolkningen har försämringen av den kollektiva trafiken varit ganska markant, i all synnerhet för människor på landsbygden och de mindre orterna.

Den pågående regionala trafikplaneringen, som skall vara avklarad i oktober nästa år, alltså 1974, fyher utan tvekan en viktig uppgift. Jag förutsätter att enskUda människor och organisationer så långt som möjligt får tiUfäUe att ute på de lokala planen och pä de regionala planen framlägga synpunkter.

Likaså vUl jag understryka angelägenheten av att god kontakt hålls med kommunerna. Det gäUer nämligen att upprätta trafikplaner i landets ohka delar så att den kollektiva trafiken på ett vettigt sätt kan betjäna näringsliv och enskilda människor.

Målsättningen måste vara att den långväga trafiken, såväl person- som godstransporterna, sker på järnväg. Detta är såväl personalekonomiskt som mUjömässigt riktigt. Men busslinjenätet måste komplettera järnvägarna. Här torde det vara nödvändigt att nya busslinjer upprättas.

Kollektiv trafik skah finnas i sådan utsträckning att de människor som av en eller annan anledning inte har bh ändå får möjligheter att ta sig fram och att resa.

Jag vih i det här sammanhanget tUlägga att glesbygdens taxi väl kan inrangeras i den allmänna trafikförsörjningen, som ett utmärkt komplement.

Målsättningen skaU sålunda vara att tiUfredsstäUande trafikförsörjning kan upprätthållas i landets aha delar. Men kostnaderna härför får inte övervältras på de enskilda kommunerna. Dessa kostnader måste i solidaritetens intresse betalas av statsmedel. Jag förutsätter att detta också beaktas vid utarbetandet av den aviserade propositionen.

Bilismen har utvecklats med väldig kraft under efterkrigstiden, I de stora tätorterna har detta bhvit ett svårbemästrat miljö- och köproblem. Men man kan aldrig komma ifrån att bilen är en nödvändighet för trafikförsörjningen, specieUt för landsbygdens invånare. Bilen har för många bhvit en nödvändighet för uppehähet. Jag tänker i detta fah på de många pendlarna som dagligen reser tre tUl fyra mil och mer från bostadsort till arbetsplats. Många människor kan tack vare bUen bo kvar i sin gamla boendeort ute på landsbygden i en mUjö av stort värde i synnerhet för barnfamiljer. Jag är angelägen att i sammanhanget säga att statsmakterna också måste vara försiktiga med att påtvinga dessa människor alltför höga pålagor, som pä olika sätt fördyrar pendlarnas resekostnader,

Väganslagen har under en följd av år legat ganska stilla, Pä gmnd av medelsbrist har vägnätet sUtits ned mycket hårt. Man kan påstå att en inte ringa del av vägkapitalet härigenom har förbrukats. Enligt mitt sätt att bedöma är det att handla Ula med de allmänna resurserna. Regeringen och tu syvende og sidst riksdagen måste skärpa sig och gå in för en kraftig satsning på vägnätets uppmstning och på nyinvesteringar. Centern har för innevarande budgetår begärt 50 miljoner kronor tiU ändamålet och i samma partimotion för nästa budgetår ytterhgare 100 miljoner kronor utöver regeringens äskanden. Dessutom föreslås anslagsökningar för underhåll av enskilda vägar.

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

172

Visst är det ekonomiska läget här i landet ansträngt med en underbalansering av budgeten med över 5 miljarder kronor, men det går ändå inte att komma ifrån att miljardbelopp av bU- och drivmedelsskatt samt skatt vid bUförsäljning går direkt in i budgetregleringsfonden, pengar som annars kunde använts tih ändamål som de tidigare var avsedda för, nämligen till vägarnas underhåh och byggnad. Det är sålunda ett faktum att bUarna i dagens Sverige finansierar en del andra statliga utgifter som inte kan sammankopplas med trafiken på vägarna,

I detta sammanhang vhl jag hemställa att kommunikationsministern — han är visserligen inte närvarande under debatten, men jag föreställer mig att det går fram ändå — måtte överväga möjligheten att låta den del av bilskattemedlen som i nuläget överföres till regleringsfonden minskas så att i StäUet huvudparten av bUskattemedlen kan användas tiU uppmstning av vägar och därmed jämförbara utgifter. Därmed skuUe man så långt sig göra låter återgå tiU den gamla ordningen, så att de pengar som inflyter i form av bilskattemedel av olika slag användes tUl vägarnas upprustning.

Jag viU också stryka under vikten av en god trafikmiljö för åstadkommande av säker trafik på våra vägar. Måhända beror det på fostran av trafikanterna, upplysning och propaganda — de svåra trafikolyckorna, dödsfallen på våra vägar, har ändock minskat under det gångna året, trots bUtäthetens ökning. Det är en glädjande företeelse, och vi hoppas innerligt att utvecklingen får fortsätta i samma riktning.

Herr talman! Jag har här endast summariskt talat om trafikpolitikens olika aspekter. Det blir säkerligen anledning att återkomma mera detaljerat i samband med behandlingen av huvudtiteln och av enskilda motioner.

Jag vill tiU sist som en sammanfattning, vUken klart stryker under vad jag har sagt, återge några av punkterna i centerns trafikpolitiska program:

Alla människor skall, oberoende av bostadsort, ålder, fysiska resurser och ekonomisk ställning, ha tillfredsstäUande transportmöjligheter.

Trafikpolitiken skah användas som ett medel i regional- och lokaliseringspolitiken för att uppnå en positiv befolknings- och näringslivsutveck-hng i alla regioner i landet.

Trafikpolitiken måste inriktas på att snabbt uppmsta kommunikationerna i områden där trafikförsörjningen är otihfredsställande.

Kostnader för glesbygdens trafikförsörjning som inte täcks genom rimliga avgifter skaU betalas via statsbudgeten.

Långväga godstransporter bör i så stor utsträckning som möjligt företas med järnväg så att landsvägsnätet kan avlastas.

Tätorternas centrala delar bör så långt möjligt befrias från bUtrafik,

På landsbygden måste bUen betraktas som nödvändig i trafikförsörjningen.

En rättvis fördelning av väganslagen meUan alla regioner skall eftersträvas.

Överförande av statliga väghållningskostnader på kommunerna måste undvikas.

Detta är några av punkterna i centerns trafikpolitiska program, som vi handlar och arbetar efter och som jag fömtsätter att vi får möjligheter att genomföra. Det är en nödvändighet för en riktig och väl avpassad trafikförsörjning i vårt land.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Det händer ofta att man i olika landsändar är uppretad på den centrala adrriinistrationen i Stockholm. Någon gång är säkert denna ilska överdriven och beskyllningarna mot riksmyndigheterna orättvisa. De har också sina knappa ramar och instruktioner att följa.

Ibland undrar man dock om inte vissa myndigheter gör aht för att reta upp medborgarna. Sedan ganska lång tid tillbaka gäller detta statens jämvägar. Med sömngångaraktig säkerhet har detta verk lyckats dra på sig en ahmän ovilja. Man måste säga att denna ovilja till stor del är självförvåUad. Smidighet och lyhördhet för behoven hos de vanliga människorna och i ohka landsändar tycks lysa med sin frånvaro.

Det är för mig naturligt att i detta sammanhang utgå från det län som jag representerar i riksdagen, Jönköpings län. Där fär vi en vacker dag läsa i tidningarna att den viktiga järnvägen Nässjö-Jönköping-Falköping hotas av nedläggning på persontrafiksidan, om inte SJ-chefen Lars Peterson fär som han vUl. Detta skulle innebära att en sä pass stor kommun, tillika residensstad, som Jönköping med över 100 000 invånare, inte längre skulle ha tillgång till persontrafik på järnvägen.

Nu visade det sig att det inte var så farligt med denna järnvägsned-läggelse, men SJ-ledningen hade lyckats skrämma upp både kommunalmän och vanliga medborgare innan kommunikationsministern i riksdagen kunde lugna de berörda med beskedet att någon nedläggning inte var aktuell. Vem är egentligen betjänt av drastiska utspel av detta slag?

Knappt har denna incident gått förbi förrän det är dags för nästa SJ-framstöt. Dä är det dags att flytta vissa aktiviteter på elektrobyggnads-sidan frän Nässjö, en stad som redan drabbats hårt av statlig utlokahsering. I börian på 1960-talet hade Nässjö ca 1 400 anställda vid SJ. Nu rör det sig om ca 1 000. Ingen har väl något emot att SJ rationaUserar, men måste rationahseringarna drabba samma ort så hårt gäng på gång? Jag förbigår här de former som tihkännagivanden och dyUkt skett i för de anställda, även om detta ocksä skulle kunna ge stoff till en hel del kritiska anmärkningar gentemot SJ.

Herr talman! Det talas mycket om regional balans i dessa dagar. Nässjö kommun har sannerhgen inte fått känna av detta utan i stället under 1960-talet fått uppleva hur den ena stathga aktiviteten efter den andra har försvunnit med många sysselsättningstillfällen i sällskap. Ytterligare järnvägsnedläggelser som berör kommunen har det också talats om de närmaste åren, varför det är naturligt att Nässjös invånare känner en viss oro för framtiden.

Detta gäller så mycket mera som kommunen eftersatts ocksä pä vägsidan. MeUan Nässjö och Jönköping går den s. k. väg 31, som utgör en viktig pulsåder i Jönköpings läns öst-västliga kommunikationer. Denna väg är emellertid i dåligt skick. Den är så pass krokig att man endast på ett par stäUen kan företa omkörning, vilket inte är tillfredsställande när det gäller en sä pass viktig väg med en längd av 4,5 mU. Resultatet har dess värre blivit att en hel del olyckor förekommer. Med kushg precision har det under en följd av är förekommit en dödsolycka, mänga andra olyckor inte att förglömma.

Det är självklart att sädana förhållanden pä vägsidan upprör och oroar

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

173

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

174

mänga. Krav framförs ständigt, inte minst till oss riksdagsmän, på att denna väg änthgen skall byggas om. Men vad blir svaret? Jo, enligt nuvarande planer kan vi räkna med att den nya vägen står färdig om ca 10 år! Resurserna till vägbyggande i Jönköpings län är så pass knappa att länsstyrelsen har sagt ifrån att det krävs ytterhgare 7 miljoner kronor under perioden 1973 — 1977 för att klara av de mest akuta behoven. Inom denna ram har man ändå inte fått med väg 31, som är såväl hårt trafUcerad som långsam och olycksdrabbad.

Visst satsas det en hel del på vägar här i landet, men resurserna räcker inte särskUt långt, oftast inte till mera än att underhåUa vad som redan är byggt och ibland t. ö. m, knappt det. Några få exempel kan belysa detta vad beträffar Jönköpings län. 1960 var vägnätets längd avseende vägar där kronan är väghållare 4 383 km. 1972 var siffran 4 584 km. Ökningen på dessa 12 är var alltså bara 201 km. Vägar och gator där kommunen är väghållare hade år 1960 en längd av 686 km, år 1972 blott 9 km längre, dvs. 695 km. Vad slutligen gäher enskUda vägar med underhållsbidrag uppgick dessa år 1960 tih 3 654 km och år 1972 fih 4 458 km. Här hade alltså en ökning skett med 804 km under perioden.

Som framgår av dessa siffror är dock när det gäller de helt offentliga vägarna ökningen av vägnätet ytterst blygsam må så vara att kvaliteten pä vägarna naturligtvis har förbättrats avsevärt på sina håh.

Herr talman! Jag har velat nämna dessa fakta om kommunikationerna i Jönköpings län, därför att här finns avsevärda brister där statsmakterna har ett särskilt ansvar. Detta ansvar gäller självfallet hela vårt land, men jag har funnit det vara på sin plats att i aU korthet skildra några av de svårigheter som gäUer för Jönköpings län. Ansvaret för att någonting sker hgger pä staten och samhället, som måste se tih att talet om regional balans verkligen ges ett innehäh också för de människor som t. ex, drabbats av de många statliga utlokaUseringarna i Nässjö eller de bristfäUiga kommunikationerna i länet. Detta har haft många negativa effekter för exempelvis skogsnäringen i området, som för sin existens är beroende av goda vägar för sina tunga transporter.

Herr HÅKANSSON (c);

Herr talman! I 1973 års kommunikationshuvudtitel anmäles under punkten Det internationella samarbetet att vid ett svensk-danskt trafik-ministermöte i november 1972 har uttalats att svenska regeringen är beredd att ensam ta ansvaret för finansieringen och byggandet av en vägförbindelse mellan Malmö och Köpenhamn. Detta erbjudande har senare, vid sammankomst i december, besvarats med att man frän dansk sida är beredd till konkreta överläggningar om en svensk-dansk överenskommelse pä grundval av det svenska erbjudandet.

Det svenska erbjudandet innefattar fast förbindelse över Öresund mellan Malmö och Köpenhamn och är oberoende av byggande av storflygplats på Saltholm. Projektet skulle närmast gälla en sexfUig motorvägsförbindelse - hög bro Limhamn-Saltholm, tunnel Saltholm— Amager. Kostnaden för förbindelsen kan — inklusive räntor under byggnadstiden — uppskattas tih ca 1 200 miljoner svenska kronor i 1971 års prisläge.

Frågan om en fast förbindelse över Öresund har varit föremål för intresse vid ohka tillfällen. Redan år 1886 ansökte ett franskt banksyndikat om koncession på en järnvägsförbindelse meUan Danmark och Sverige. Avsikten var att projektet skuhe genomföras som tunnel mellan Helsingör och Helsingborg, och det skulle utgöra ett led i en större plan med ett intereuropeiskt järnvägsnät. Men ansökan avslogs av båda ländernas regeringar under hänvisning till bl. a. att de danska och svenska statsbanorna förhandlade om att öppna färjetrafik för järnväg över Sundet.

Således fanns för snart 90 är sedan intresse för att bygga en fast förbindelse mellan de båda länderna, för främjande av trafiken. Därefter har andra förslag vid ohka tihfällen lagts fram. Men mera allvarligt var det först vid Nordiska rådets session i Köpenhamn i februari 1953, där rådet behandlade frågan om en fast förbindelse över Öresund och antog en rekommendation, stähd till de svenska och danska regeringama, med förslag att utreda frågan.

Efter gemensamma överläggningar 1954 framhöll regeringarna i ett uttalande "att en fast Öresundsförbindelse framstod som önskvärd såväl ur ahmän nordisk synpunkt, som ur ren kommunikationssynpunkt". Man beslöt ocksä att tillsätta vardera en delegation, som gemensamt skulle utreda fömtsättningama för anordnande av en fast förbindelse mellan Sverige och Danmark över Öresund,

1 och med detta fördes frågan framåt. De utsedda, som fick benämningen Öresundsdelegationerna, avlämnade 1962 betänkandet Öresundsförbindelserna.

1964 beslöts om ytterligare utredning, och därför utsågs de s. k. Öresundsgruppema, som erhöh uppgift att överse det av delegationerna lämnade betänkandet. Deras arbete presenterades i det år 1967 lämnade betänkandet Fasta förbindelser över Öresund, översyn av Öresuhdsdelega-tionernas betänkande.

Det utförda utredningsarbetet, som omspärmeren tidsperiod av 13 år, omfattar ett rikhgt material, vilket måste vara ett gott underlag och fortfarande ha aktuahtet för frågans vidare behandling. Utredningen startade med olika förslag tUl sträckningar. Men det slutliga förslaget kom att innefatta en hnje Helsingborg—Helsingör och en hnje Malmö—Köpenhamn med ohka alternativ; bro eller tunnel, med järnväg och väg i olika kombinationer.

Sjöfarten över Öresund har ökat mycket kraffigt och Överstigit uppgjorda prognoser. Vid en översikt över denna trafikutveckling under en tjugoärsperiod finner man att den totala persontrafiken sorti var 4,9 miljoner 1952 har ökat till 26,5 miljoner 1972. Och fordonstrafiken som utgjorde 170 000 bilar är 1952 har ökat tUl 1 495 000 bilar år 1972.

Av persontrafiken 1972 passerade 15 miljoner Helsingborg, 2,9 mUjoner Landskrona och ca 9 miljoner Malmö.

Även beträffande fordonstrafiken Ugger Helsingborg fräihst med 1 015 000, Landskrona 125 000 och Malmö 355 000 fordon. Omkring 70 procent av trafiken går sålunda via Helsingborg-Helsingör, Utredningarna, som gjort ohka bedömningar inför framtiden, anför bl. a. att även om ökningstakten avtar stiger ändå trafikströmmen ytteriigare. Vid

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

175

Nr 16

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

176

fortsatt färjedrift kommer dessutom betydande investeringar i färjor och färjelägen att krävas.

Vidare framhålles att en fortsatt ökning av färjetrafiken tvärs över Sundet mot den längsgäende trafiken kommer alt medföra ökad risk för kollisioner.

Anläggande av en fast förbindelse skulle förebygga detta. Det skulle också innebära en väsentUgt större kapacitet i förhällande till färietrafik. Väntetid och extrema köbildningar torde helt kunna ehmineras. Vid en fast järnvägsförbindelse skuhe tidsödande växling bh onödig.

Den ekonomiska sidan skulle ordnas genom att de fasta förbindelserna skulle vara belagda med avgifter och därmed självfinansierande. Avgifterna skulle i stort sett svara mot färjebiljettkostnaden med avdrag för körningskostnaden.

Utredningarna föreslär på sikt byggande av två fasta förbindelser, en HH- och en MK-linje omfattande vägförbindelser i båda lägena och i minst ett läge järnvägsförbindelse. De menar att detta skulle vara den bästa lösningen för trafiken över Sundet,

Men övergång tUl en fast förbindelse kommer att innebära betydande förändringar mot nuvarande färietrafik. Och vad kommer dessa förändringar att få för regionala och miljömässiga konsekvenser?

NäringsUvets strukturförändring har inneburit en omfattande koncentration tih vissa områden. Detta har medfört stora åtföljande påtvingade befolkningsomflyttningar. En sådan koncentration har skett till Öresundsområdet och särskilt fill Malmö-Lundregionen, som blivit ett centrum med dragningskraft på hela södra Sverige.

I den allmänna diskussionen har olika meningar framkommit om vilken förbindelse som borde färdigställas först. Den svenska regeringen har, som jag nämnt tidigare, tagit stäUning till förmån för MK-Unjen - ett stähningstagande som främst är till fördel för den lokala trafiken. Men som jag också tidigare påvisat går en betydUgt större del av både person-och godstrafiken över Helsingborg—Helsingör än över Malmö—Köpenhamn. Därmed är det klart att den förstnämnda vägen är av betydligt slörre intresse frän rikstrafikens synpunkt.

Vid bedömningar av lokaliseringsfrågan måste hänsyn tas till allmänpolitiska aspekter. Malmö-Köpenhamnsomrädet har varit och är mycket expansivt. Vi har all anledning att för Sveriges vidkommande dämpa befolkningstillväxten i storstadsområdena. Detta gäller dä bl. a. Malmö-Lundregionen. I stället skaU möjligheter skapas för en positiv utveckling av bosättning och näringsliv i övriga Skåne och i andra delar av södra Sverige.

Den planerade MK-bron kan genom påverkan på de ekonomiska krafterna komma att stimulera tillväxten i Malmöregionen. Om man är medveten om detta och beredd att vidtaga nödvändiga regionalpohtiska motåtgärder skall bron dock inte behöva få sädana konsekvenser.

Den svenska utlandstrafiken söderut är av mycket betydande omfattning, och man har allt skäl att räkna med att den ökar. För att fä en god fördelning av trafikströmmen och bebyggelsens lokahsering finns det anledning att fatta beslut vid samma tillfälle om att bygga både förbindelsen Malmö-Köpenhamn och förbindelsen Helsingborg-Helsing-

ör, nära följda pä varandra.                                                          Nr 16

Förbindelsen Helsingborg-Helsingör bör byggas med både landsvägs-          jorsdaeen den

och järnvägsförbindelser. Det är ett väsenfligt led i trafikpolitiken att            i fpUa,r\ 1973
transportera så mycket Som möjligt av det långväga godset på järnväg.

Mot denna bakgrund måste det vara nödvändigt att en fast förbindelse     Albnänpolitisk
med Danmark förses också med järnvägsspår. aeoatt

Vidare bör HH-förbindelsen byggas först. Detta är en naturlig följd av att huvuddelen av trafiken går den vägen och att denna förbindelse i långt större utsträckning kommer till nytta för trafiken frän större delen av Sverige och dessutom från Norge och Finland, medan Malmö-Köpenhamnsförbindelsen förutom den lokala trafiken kommer att huvudsakhgen betjäna trafiken från en del av Skåne samt sydöstra Götaland.

I detta anförande instämde herr Torwald (c).

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren uppskjuta den fortsatta överiäggningen till morgondagens sammanträde.

§  2 Kammaren åtskildes kl. 23.52.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert