Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1973:15

Torsdagen den 1 februari

Kl. 10.00

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Om svenskt bistånd till Island

§ 1 Justerades protokollet för den 24 januari.

§ 2 Om svenskt bistånd till Island

Herr utrikesministern WICKMAN erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Palms (s) i kammarens protokoll för den 24 januari intagna fråga, nr 50, dels herr Sundmans (c) i kammarens protokoll för den 30 januari intagna fråga, nr 60, till herr statsministem, och anförde:

Herr talman! Herr Palm har frågat mig vUka inifiativ regeringen överväger i anslutning till den naturkatastrof som drabbat Vestmannaöarna och deras befolkning. Herr Sundman har frågat statsministern när och hur svenska regeringen avser ta upp till överläggning med den isländska regeringen lämpliga former för svenskt bistånd med anledning av den svåra naturkatastrofen vid Vestmannaöarna. Den senare frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Som svar på frågorna vill jag först erinra om att, som också framgått av pressen, statsminister Palme i ett telegram den 24 januari till Islands statsminister uttalat att Sverige är berett att bistå med att Undra följdema av katastrofen. I ett svenskt regeringsuttalande den 29 januari i anledning av katastrofen säges vidare bl. a.;

"Den svenska regeringen står sedan förra veckan i fortlöpande kontakt med Islands regering för att utröna de omedelbara och mera långsiktiga behov som kan uppstå i katastrofens spår.

Regeringen kommer att efter överenskommelse med isländska regeringen snabbt medverka til! att bistå de drabbade människorna. Vidare är regeringen beredd till insatser för att stödja de åtgärder som isländska regeringen beslutar för att reparera de skador som drabbat det isländska samhället.

Regeringen samråder med övriga nordiska regeringar i frågan i syfte att möjliggöra en samordnad nordisk aktion."

För att realisera här redovisade avsikter har regeringen som ett led i en gemensam nordisk aktion, varom samråd pågår med våra nordiska grannar, beslutat att omedelbart ställa 7 miljoner kronor till förfogande för bistånd till Island. Vidare reser en svensk delegation i dag till Island för att i samråd med de isländska myndigheterna planera omfattningen av en svensk insats i form av monteringsfärdiga trähus. Det är självfallet att vi i denna liksom i övriga insatser kommer att vägledas av isländska regeringens värdering av biståndsbehoven.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Om svenskt bistånd till Island

Herr PALM (s);

Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till utrikesministern för det mycket positiva svaret på min fråga.

När jag ställde frågan var jag mycket medveten om svårigheten att ge besked innan man var klar över katastrofens omfattning och hur den isländska regeringen själv försöker bemästra de problem som även fortsättningsvis uppstår. Något tvivel på den svenska regeringens vilja att ge ett lämpligt bistånd har jag aldrig hyst.

Vi har nu fått värdefulla upplysningar i korta men mycket innehållsrika ord som bekräftar Sveriges vilja att hjälpa. Det här tar vi som ett uttryck för en äkta nordisk gemenskap. Det är fråga om ett rejält handtag i en nödsituation. Den djupa tragiken och förståelsen för de mänga följdproblemen upplever vi alla.

Än en gäng tack för svaret.

Herr SUNDMAN (c);

Herr talman! Jag ber ocksä att fä tacka utrikesministem för detta klara besked om svensk beredskap att göra en betydande insats.

Island hgger som vi vet i ett av jordens vulkaniskt mest aktiva områden. Aktiviteten tycks vara tilltagande. Sedan Askjas utbrott 1959 har ytterhgare tre häftiga utbrott ägt rum, Surtsey, Hekla och nu Helgafeh.

Den största katastrofen inträffade 1783 då vulkanen Laki rämnade i en 30 km lång kraterspricka, den s. k. Skaftåreldar. Lavan strömmade ut över ett nära 600 km stort område — hela Island täcktes av aska. 80 procent av landets alla fär dukade under, 75 procent av alla hästar och drygt hälften av nötkreaturen. Var femte islänning, mer än 9 000 människor, fick sätta livet tih under utbrottet och under den följande vintern.

Helgafells utbrott har inte vållat en katastrof i människoliv — men det har berövat ungefär var fyrtionde islänning nära nog allt han äger och har. Och det har blivit ett dråpslag mot den isländska ekonomin.

Uppgifterna från Island är kortfattade och delvis motsägande. Det hänger samman delvis med att situationen är svår att överblicka — delvis med att telekommunikationerna är så bristfälhga som de är.

Detta är väl ett av skälen till att de nordiska folken ännu förhålht sig så anmärkningsvärt passiva - att man ännu icke fattat katastrofens vidd och behovet av hjälpinsatser.

Enligt prehminära beräkningar behövs under detta år 2 miljarder isländska kronor för att bispringa de evakuerade vestmannaöingarna. Detta motsvarar ungefär 100 miljoner svenska kronor. Och det är ahtså bara en början.

Återverkningarna på den isländska ekonomin i övrigt går inte att överblicka. Jag tror att vi redan nu måste göra klart för oss att det rör sig om synnerhgen stora siffror.

Skall inte allt tal om nordisk gemenskap hastigt fä en ihålig klang, måste vi i ord och handling visa att vi är beredda att göra en insats, som svarar mot vår andel i övrigt nordiskt samarbete och övrig nordisk samverkan.

De 7 miljoner kronorna i bistånd nu får bara vara en begynnelse. Vi måste redan nu vänja tanken vid att den sluthga summan av värt bidrag kommer att gä upp rill ett tiofalt eller tjugofalt större belopp - eller kanske ännu mer.

I Norge har redan en folkinsamUng påbörjats. I Danmark torde en sådan komma i gång inom några dagar. I Sverige har en insamhng påbörjats i Göteborg, och vi skall hoppas att den snarast får rikskaraktär.

Herr talman! Jag upprepar: Vi måste visa att talet om nordisk gemenskap har ett reellt innehäh.

Överiäggningen var härmed slutad.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Om en förenkling av riksskatteverkets deklarationsanvisningar

§ 3 Om en förenkling av riksskatteverkets deklarationsanvisningar

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) i kammarens protokoll för den 23 januari intagna fråga, nr 45, och anförde;

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har frågat mig om jag uppmärksammat att riksskatteverkets deklarationsanvisningar är svårbe-griphga och om jag ämnar medverka till en förenkUng av anvisningarna.

För allmänhetens information ger riksskatleverket ut en broschyr. Dags att deklarera. Broschyren, som utdelas till samthga hushåll, har fått ett positivt mottagande. Den kan beräknas vara til! fyllest för ca 85 procent av alla skattskyldiga. Som komplettering till broschyren finns riksskatteverkets deklarationsupplysningar. Vidare utges handledningar av bankinstituten. För tillkomsten av dessa handledningar har under senare är statsbidrag utgått, I deklarationsupplysningarna och handledningarna behandlas speciella frågor mer ingående. Självfallet eftersträvar riksskatleverket all möjhg förenkling av sitt material. Någon särskild medverkan från min sida i detta arbete anser jag inte påkahad.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c);

Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till finansministern för svaret pä min enkla fråga.

Vid olika tillfällen har riksskatteverkets deklarationsanvisningar varit föremål för kritik med anledning av att deklaranterna helt enkelt inte på alla punkter kunnat förstå deras innebörd. Vissa justeringar har företagits för att underlätta begriphgheten, men tyvärr är anvisningarna inte helt thlfredsstähande i detta avseende. Det är framför aht egna företagare och över huvud taget deklaranter med bokföring över sin verksamhet som drabbas av detta.

I sitt svar framhåller finansministern att ungefär 85 procent av alla skattskyldiga nås av broschyren Dags att deklarera. Men det är som sagt inte den jag närmast åsyftar, utan det är riksskatteverkets anvisningar som jag inte anser har en tillfredsställande utformning. Deklaranten har rätt att ställa vissa krav pä dessa anvisningar. För det första förehgger det ju med vissa undantag deklarationsphkt för varje inkomsttagare och för det andra har skattelagstiftningen skärpts, vilket medfört större krav på

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. sysselsättningsbortfallet på grund av sänkta försvarsanslag

deklaranterna.

Båda dessa skäl talar för att myndigheterna bör underlätta för deklaranterna att upprätta sina deklarationer, och anvisningarna måste utformas sä att missförstånd om möjligt undviks. Erfarenheterna talar för att de anvisningar som ställs tiU allmänhetens förfogande till ledning för deklarantema inte är utformade på ett lättförståeligt sätt. Det förekommer att deklaranter på gmnd av att de inte förstått anvisningarna gjort sig skyldiga till vårdslös deklaration, som bl. a. lett tiU åtal.

Jag tycker, herr finansminister, att det från allmän rättvisesynpunkt ter sig som ett minimikrav att finansministern tihsätter t. ex. en arbetsgrupp för att studera deklarationsanvisningarna och lägga fram förslag om erforderliga tillrättalägganden.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang, sysselsättningsbortfallet på grund av sänkta försvarsanslag

Herr försvarsministern ANDERSSON erhöll ordet för att besvara herr Öhvalls (fp) i kammarens protokoll för den 23 januari intagna fråga, nr 44, och anförde;

Herr talman! Herr Öhvah har frågat mig hur jag ser på sysselsättningsbortfallet som bhvit följden, bl. a. i Övertorneå, av sänkta försvarsanslag.

Sysselsättningsläget i Övertorneå påverkas inte av de föreslagna utgiftsramarna för försvaret.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern för svaret på min fråga.

Anledningen tih att jag ställt frågan är naturligtvis de bekymmer många människor har som är anställda inom verksamhet som berörs av det försvarsbeslut vi fattade förra året. Enligt de siffror som försvarets materielverk då presenterade skulle 7 000 å 8 000 människor komma att på sikt beröras av den beslutade nedskärningen. Av dem arbetar omkring 2 000 hos underleverantörer, i regel mindre företag. Nu pågår den här nedbantningen. De människor som arbetar i försvarsindustrin känner sig otrygga, och de som har gått hos underleverantörer och väntat på jobb får plötsligt se beställningarna annullerade.

Övertorneå har jag tagit som typexempel. Nu säger försvarsministern att försvarsbeslutet inte berör Övertomeä. Kvar står att den lokala myndigheten har meddelat att pä grund av uteblivna försvarsbeställningar får man bekymmer med AMS-arbetsplatsen i Övertorneå. Detta är en allvarlig sak, även om det gäller några tiotal man i en bygd där man förra året skickade 370 arbetssökande till södra delarna av landet. I januari i är fanns det 286 arbetslösa.

En mjukare nedtrappning av försvarets materielbeställningar borde kunna genomföras. Säkert skulle man kunna undvika kapitalförstöring på såväl påbörjade som projekterade objekt. Men viktigast är nalurligtvis att de människor som drabbas av nedbantningarna inom försvaret fär nödigt rådmm och bhr anvisade ny sysselsättning. Men var finns den i dag?

Herr försvarsministern ANDERSSON:

Herr talman! Försvaret har haft en bestähning utlagd i en AMS-verkstad i Övertorneå. Man har där för försvarets räkning tUlverkat s. k. kupolformar. Sex man har varit sysselsatta med detta inom AMS-verkstaden. Den beställningen är snart färdig. Behov av ytterligare kupolformar finns inte inom försvaret, och det är alltså inte möjhgt att lägga ut någon ytterligare sådan bestähning. Fortifikationsförvaltningen är emehertid beredd att göra vissa andra beställningar, om AMS anser det nödvändigt, hos någon av de verkstäder AMS har i Norrbotten, Det gäller inte bara verkstaden i Övertorneå utan även andra.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för det positiva beskedet. Säkert blir många berörda glatt överraskade av de klara signalerna.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. rökningens följdverkningar för icke-rökare

§ 5 Ang. rökningens följdverkningar för icke-rökare

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Romanus' (fp) i kammarens protokoll för den 11 januari intagna fråga, nr 10, till herr kommunikationsministern, dels herr Sjöholms (fp) i kammarens protokoh för den 23 januari intagna fråga, nr 46, och anförde:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat om jag anser det hgga utanför eller innanför samhällets ansvar att skydda icke-rökare från att drabbas av ahvarliga medicinska följdverkningar av att andra röker. Vidare har herr Romanus frågat kommunikationsministern om han vih medverka tih att taxiförare som så önskar ges rätt att utöva sitt arbete utan att utsättas för tobaksrök. Den sistnämnda frågan har överlämnats till mig för besvarande. Jag besvarar båda frågorna i ett sammanhang.

Tobaksrökningen medför problem som gäller både hälsan och trivseln och som berör inte bara rökarna själva utan även icke-rökarna. Regeringen har uppdragit ät socialstyrelsen att redovisa en allsidig medicinsk undersökning rörande tobakskonsumtionen och i anledning härav vidtagna åtgärder samt att lägga fram förslag tih de ytterhgare åtgärder som kan behövas inom styrelsens verksamhetsområde. Även frågor om s. k. passiv rökning och följdverkningar härav uppmärksammas i samband med detta utredningsarbete, som beräknas vara slutfört under första halvåret 1973. Vad särskilt gäller effekterna av tobaksrökning som sker i anslutning tih verksamhet i arbetslivet ankommer det på arbetarskyddets organ att följa förhållandena och vidta de åtgärder som kan vara påkallade från bl. a. arbetshygienisk synpunkt.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! "Det ter sig tämligen självklart att den enskilde skall kunna avvisa förekomsten av rökning pä sin egen arbetsplats. Den direkta arbetsplatsen bör ahtså vara rökfri om arbetaren-tjänstemannen själv

Nr 15

Torsdagen den I februari 1973

Ang. rökningens följdverkningar för icke-rökare

uttalar önskemål härom." - Detta citerar jag ur en PM, som socialstyrelsen har överlämnat tUl socialdepartementet. Jag ber att få ansluta mig till den principen.

Det har på senare tid framkommit — som jag är säker på att herr Sjöholm kommer att utveckla vidare - alltmer fakta som stöder uppfattningen att det även för icke-rökaren är skadligt att utsättas för tobaksrök i starka koncentrationer under längre tid. Dessutom är det för mänga en väsentlig trivselfråga,

Förhåhandena i taxi är sådana, i varje fah i Stockholm, att taxiföraren enligt reglementet inte får röka om inte passagerarna medger det. Däremot får passagerare röka oavsett vad taxiföraren har för inställning. Det har ocksä inträffat att en taxiförare, som har uppmanat passagerarna att avstå från tobaksrökning, har blivit fråntagen sin legifimation för ett antal månader sedan.

Det är enhgt min uppfattning rimhgt att taxiförarna ges rätten att slippa tobaksrök på sin arbetsplats. I synnerhet är det en obehaglig inställning som speglas i detta reglemente, nämhgen att passagerama får röka och bära sig ät som de vill, medan däremot taxiförarna skall finna sig i att röka endast om passagerarna tillåter; annars fär de avstå. De här reglerna stämmer inte med vad jag uppfattar som jämhkhet. Det hade varit intressant att höra socialministern uttala sig om den saken.

I Norge har tobaksskaderådet uttalat sig för att taxiförarna skall kunna sätta upp en skylt om de inte vill ha rökning i bilen; det skall framgå att de har socialstyrelsens stöd för ett sådant förfarande.

Herr talman! Det är vanligt att man tackar för svar pä frågor. Nu har jag tyvärr inte fått något svar, och då är det inte så lätt för mig att framföra något tack. Jag vill därför upprepa frågan. Den var ställd till kommunikationsministern. Jag trodde att han hade lättare att medverka till att taxiförama skulle få rätten att utöva sitt yrke utan att utsättas för tobaksrök. Men eftersom frågan har överlämnats till socialministern är väl tanken att han skall kunna medverka tiU detta. Jag frågar alltså: Vill socialministern medverka till att taxiförama får rätt att utöva sitt yrke utan att utsättas för tobaksrök?

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Artig som jag är kan jag tacka socialministern - även om inte jag heller har fått något svar på min fråga.

Bristen i det värdefuha institut som enkla frågor utgör är att man sällan fär svar på den fråga man har ställt. Det är ju inte en ren händelse att en fråga formuleras på ett visst sätt. Jag formulerade detta avsiktligt sä att jag frågade socialministern om han anser att det ligger innanför eller utanför samhällets ansvar att skydda icke-rökare frän att bli skadade. Jag tycker det skulle vara värdefullt om socialministern uttalade sig i den frågan.

Som herr Romanus förutskickade har min fråga föranletts av de alarmerande uppgifter som kommit om hur farlig rökningen är för passiva rökare, ahtså de som inte röker själva men tvingas att vistas i lokaler där det röks. Det finns utredningar från i synnerhet Japan och Amerika som visar att människor som aldrig själva satt en cigarrett eller en cigarr i

munnen har blivit livsvarigt skadade - blodkärlen förändras osv. Det är väl ändå kolossalt allvarligt? Därför tycker jag att man skall ställa frågan om inte samhället på något sätt måste ingripa.

Det skulle ocksä vara intressant att höra statsrådets uppfattning om huruvida inte tiden nu kan vara mogen för att vidta åtgärder som innebär att de som förpestar och förgiftar luften måste ha särskilda utrymmen och att de som vill ha luften intakt generellt skall få behärska lokalerna. 1 anslutning tih det bör man också ta ställning till om inte tiden kan vara mogen för att i kommunala hälsovårdsordningar införa förbud mot rökning i offenthga lokaler.

Jag har haft denna fråga uppe i kommunalt sammanhang. Hälsovårdsnämndens ordförande var helt oförstående för att man i kommunala sammanhang skulle verka för att sammanträdeslokaler skulle vara rökfria. Det tycker jag är rätt fantastiskt. Förståelsen ute i bygdema är alltså ganska klen på detta område.

Där spetsade jag för övrigt till frågan på ett sätt som väckte föga anklang i församlingen, och jag vill gärna göra det här med. Om det nu är vetenskapligt bevisat att det är hälsovådUgt även för icke-rökare att vistas i sädana här lokaler, om människor alltså kan anses lida en för tidig död genom att vistas i lokaler där andra röker, då kan man väl ändå säga att det är en form av vällande till annans död. Det är mycket kraftigt uttryckt, men det är logiskt. Kan socialministern vederlägga min tes, så gäma för mig - jag tror att det bhr svårt.

Vi kan väl vara överens om att detta är en väldigt allvarlig fråga, och jag tror att samhället pä något sätt måste ingripa för att skydda de människor som för sin hälsas och sitt välbefinnandes skull inte vill andas in tobaksrök - det måste finnas en metod för det.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. rökningens följdverkningar för icke-rökare

Herr socialministern ASPLING;

Herr talman! Jag har påpekat i mitt svar att frågan är föremål för en både omfattande och seriös utredning i socialstyrelsen. Den utredningen befinner sig i sitt slutskede och beräknas bh färdig någon gäng i sommar.

Men oberoende av denna utredning har socialstyrelsen tagit ett flertal initiativ med syfte att sprida information om rökningens skadlighet och påverka allmänhetens rökvanor. Sålunda har frågor som rör reklamen pä tobakens område tagits upp i samråd med Svenska tobaksaktiebolaget. En informationsverksamhet bedrivs med sikte pä vissa viktiga målgrupper som exempelvis ungdoms- och fritidsledare, lärare, läkare och annan sjukvårdspersonal. Jag kan här också nämna att det tillsatts en arbetsgrupp med uppgift att utreda förutsättningarna för en vamdekläration, i första hand beträffande cigarretterna. Jag viU också erinra om att det statliga stödet till Nationalföreningen för upplysning om tobakens skadeverkningar för budgetåret 1972/73 uppgår till 375 000 kronor.

Av vad jag här i korthet har nämnt framgår att tobaksfrågan är föremål för en omfattande uppmärksamhet frän samhällets sida. 1 Ukhet med herr Romanus hoppas jag att vi relativt snabbt skall kunna vidga insatserna pä olika områden.

Beträffande taxibilarna vill jag bara nämna att här är det fråga om ett enskilt ärende. Det är för närvarande föremål för prövning i arbetar-

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. rökningens följdverkningar för icke-rökare

skyddsstyrelsen och socialstyrelsen.

Personligen kan jag ansluta mig till det önskemål som har framförts att man sä långt som möjligt steg för steg bör kunna komma fram till rökfria miljöer även i taxibilar.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Nu är det något lättare att tacka. Socialmmistern sade att man vhl eftersträva en sådan utveckling som jag har efterlyst. Det är en viktig mening. Mycket beror naturligtvis pä vad man menar med "steg för steg". De där stegen borde väl inte behöva ta sä väldigt lång tid. Om man kan ha en regel att föraren får röka bara när passagerarna tillåter, borde det väl inte vara något stort steg att införa jämlikhet i den meningen, att passagerarna fär röka bara när föraren tillåter.

Sedan kan man diskutera om man skall ha totalt förbud mot rökning i taxibilar. De flesta människor åker inte taxi mer än en kvart eller 20 minuter, och det kan inte vara någon större uppoffring att låta bh att röka den korta tiden. För en taxiförare som sitter i sin bil hela dagen kan det vara ett mera rimligt önskemål att få röka, men dä borde det också vara möjligt för den som vill åka i en rökfri taxi att få bestäUa en sådan.

Det här verkar vara praktiska problem som går att lösa. Nu har socialministem uttalat en viljemriktning, och den hoppas jag kan vara till vägledning för dem som har att praktiskt sköta de här frågorna.

Jag blir emehertid en aning oroad när socialministern nu säger att utredningen skall bli klar i sommar. Senast vi diskuterade saken sade socialministern, om jag inte minns alldeles fel, att den skulle vara klar i början av 1973. Det är ju alltid trist om en utredning bhr fördröjd, i synnerhet om man låter andra åtgärder vänta med tanke pä denna pågående utredning. Nu påpekar socialministern att man kan ta initiativ och vidta åtgärder under tiden då en utredning arbetar. Man får hoppas att det sker ocksä i det här fallet med taxi. Jag begär inte att socialministern skall uttala sig om det fallet, men här är det ändå en person som går arbetslös på grund av att man har tillämpat orimliga regler.

Jag ber till slut att få ställa frågan; Har man anledning att befara en ytterhgare försening av den här utredningen?

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Socialministern är ahmänt välvilligt inställd till våra propåer, men jag skulle önska litet mera konkreta svar pä de frågor som jag ställde. Vems skall lokalerna vara, generellt sett - deras som vill ha dem intakta i fråga om frånvaro av rök, eller rökamas? Skulle inte socialministern kunna uttala en egen uppfattning därvidlag liksom när det gäller om samhället vill ta ett ansvar för att skydda människor mot att bh skadade när de vistas i allmänna lokaler? Det är en enkel fråga, som man skulle kunna fä svar pä, om det inte borde vara så, att man kan fä lov att vistas i offentliga lokaler utan att utsättas för risker för sin hälsa.

Socialministem bestred inte vad jag sade om våhande till annans död och synes sålunda instämma i min hypotes därvidlag,

I Helsingborg t. ex. vill hälsovårdsnämnden inte ens verka för att

sammanträdeslokalerna skall vara rökfria. Vill jag vara litet illasinnad kan jag uppfatta det som att man bokstavligt talat vill röka ut misshagliga ledamöter ur vissa nämnder. Det kan faktiskt bh följden, för det finns människor som är allergiska mot tobaksrök. Att de inte skall kunna äta sig allmänna förtroendeuppdrag därför att andra visar brist på hänsyn måste det kunna fmnas något medel mot.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag har angivit att utredningen beräknas vara färdig i sommar, och det är mm förhoppning att den ocksä skah bli det. Det är en angelägen utredning, och vi är naturligtvis i hög grad inställda på att tidsschemat skah följas.

Jag vill emellertid göra ett påpekande. Enligt min mening är det en önskvärd och, låt mig gärna tillägga det, en glädjande utveckling att man numera på flera håll har fått upp ögonen för att restriktioner beträffande tobaksrökning kan vara motiverade bl. a. i offentliga lokaler och kommunikationsmedel samt arbetslokaler. Uttryck härför är att rökförbud på många häll har kommit till stånd och accepterats i många olika samhngslokaler — det kan vara teatrar, biografer etc. - och transportmedel för lokaltrafik, som tunnelbana, spårvagnar och bussar.

Jag tror att vi i vårt land har nått ett stycke på väg, om man jämför med andra länder, men jag ser det som väsenthgt att vi kan gä vidare. Rökfria miljöer är önskvärda. Jag skuhe vilja tillägga att det ligger nära till hands att anta att de omfattande åtgärder som har satts in när det gäher upplysning om tobaksrökningen och dess verkningar härvid har spelat och spelar en betydelsefull roll.

Man kan, herr talman, räkna med att samhällets organ också fortsättningsvis kommer att göra betydande insatser för att nedbringa tobakskonsumtionen och minska dess ogynnsamma effekter pä såväl rökare som andra.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis sant att vi har nått ett stycke på väg. Jag tycker dock att just när vi diskuterar den här frågan har man inte anledning att vara alltför förtjust. Det har alltså hänt att en person som har begärt att fä en rökfri arbetsplats - den taxibU som han kör — har blivit av med sin taxilegitimation och inte har något arbete. Passagerarna fär röka hur mycket som helst. Han själv skuhe däremot inte fä röka i bilen. Det är inte uttryck för någon särskilt tillfredsställande situation. Enligt min uppfattning är det inte tänkbart att den frågans lösning skulle fä vänta thls utredningen kommer och att han alltså skulle få gå arbetslös ytterligare ett halvår — då är det inte något vidare framsteg som gjorts på det här området.

Herr socialministem ASPLING:

Herr talman! Jag skall bara en gång till påpeka att det gäller ett enskilt ärende som är föremål för prövning och att jag därför inte i den här debatten kan gå in på detta. Men jag har uttalat min principiella äsikt i frågan tidigare, och därmed har jag deklarerat vad jag menar.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 15

Torsdagen den I februari 1973

Ang. rökningens följdverkningar för icke-rökare

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Om säkerhetsåtgärder mot barnolycksfall i bostäder och barnstugor

§ 6 Om säkerhetsåtgärder mot barnolycksfall i bostäder och barnstugor

Herr civilministern LUNDKVIST erhöll ordet för att besvara fröken Hörléns (fp) i kammarens protokoll för den 23 januari intagna fråga, nr 42, och anförde;

Herr talman! Fröken Hörlén har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidtaga med anledning av det förslag till tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan om säkerhetsåtgärder mot barnolycksfall i bostäder och barnstugor m. m. som statens planverk den 13 juni 1971 överlämnade till civildepartementet.

Förslaget har remissbehandlats. De invändningar som kom fram har föranlett överläggningar med olika myndigheter. Förslaget har därefter med viss jämkning fastställts av Kungl. Maj;t den 28 december 1972 att gälla fr. o. m. den 1 juh 1973.

Fröken HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för det positiva svaret på min fråga.

Behovet av säkerhetsåtgärder mot bamolycksfah i bostäder och annan byggnation är sedan länge väl dokumenterat. Under 1960-talet härvid upprepade tillfäUen motionerats om översyn av byggnadsstadgan, sä att större barnsäkerhet erhålles. Riksdagen har i de sammanhangen anslutit sig hett till det syfte som uppbär motionema och också hänvisat till gjorda utredningar i ärendet frän familjeberedningen och kommittén för barns utemiljö.

Bostadsstyrelsen, som haft frågan pä remiss under utskottsbehandlingen, har för sin del redovisat att man ännu 1969 inskränkt sig till rekommendationer av anordningar som syftar till att förebygga olycksfall. Men man säger ocksä vidare: "Frän styrelsens synpunkt är det angeläget, att problemet reds upp inte genom rekommendationer utan genom krav. Enligt bostadsstyrelsens mening torde något hinder inte föreUgga för omedelbara föreskrifter innebärande att vissa detaljer i bostadslägenheter avsedda för familjer, eventuellt i alla lägenheter, obligatoriskt ges ett olycksfallsförebyggande utförande med avseende på

minderåriga barn.--- Det bör närmast ankomma på statens planverk

att i anslutning till fortgående revision av Svensk Byggnorm initiera det utredningsarbete, som kan erfordras för vidare åtgärder i frågan."

Statens planverk har ju ocksä arbetat med frågan och för mer än ett och ett halvt år sedan lagt fram ett förslag om tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan om säkerhetsåtgärder mot bamolycksfah i bostäder och barnstugor m. m. Man räknade med att det skulle kunna fastställas att gäUa fr. o. m, den 1 januari 1972. Ännu strax före jul hade det emellertid inte skett, "vilket jag då fann anmärkningsvärt. Nu är jag tacksam för beskedet om att beslut fattats i ärendet. Det innebär ju att de nya reglerna skall gälla fr. o. m. den 1 juli i år.

Men man frågar sig onekhgen hur det kommer sig att det dröjt så länge innan någonting hänt. Några större hyresdkningar lär inte bh följden av att planverkets förslag genomföres. Man har nämhgen pä planverkets tekniska byrå räknat ut att hyresökningen inte skulle belöpa sig till mer än en krona per månad. Det skulle vara intressant om statsrådet här hade möjlighet att ytterhgare belysa anledningen till dröjsmålet.

Herr civilministern LUNDKVIST:

Herr talman! Det förslag till bestämmelser som planverket redovisade var ganska omfattande. Det har varit föremål för remissbehandling hos ohka myndigheter och även organisationer. Under remissbehandlingens gång kom det fram invändningar och kritik som nödvändiggjorde nya överläggningar, och det är skälet till att det tog litet längre tid att få fram de här bestämmelserna än man kanske från början trodde.

Jag är emehertid för egen del väldigt tihfredställd över att vi har kunnal i stort sett faststäha planverkets förslag och jag är övertygad om att det kommer att i betydande grad medverka till att minska riskerna för barnolycksfall. Vi får en ur barnolycksfallssynpunkt betydUgt bättre miljö sedan vi nu kunnat lägga fast de här bestämmelserna.

Fröken HÖRLÉN (fp);

Herr talman! Jag vill bara tacka ytterligare för de möjligheter som detta förslag ger inför framtiden, och jag hoppas verkligen att systemet kommer att fungera så, att bostäderna snarast möjligt blir försedda med sådana anordningar att barnen kan känna sig trygga.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. hänsynen till miljöskydd m. m. vid fastställande av arbetsplan för vägar

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Ang, hänsynen till miljöskydd m, m, vid fastställande av arbetsplan för vägar

Herr kommunikationsministern NORLING erhöh ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Claesons (vpk) i kammarens protokoll för den 24 januari intagna fråga, nr 54, dels herr Fiskesjös (c) i kammarens protokoll för den 25 januari intagna fråga, nr 55, och dels herr Regnélls (m) i kammarens protokoll för den 24 januari intagna fråga, nr 53, och anförde;

Herr talman! Herr Claeson har frågat mig om de regler som nu gäller för fastställande av arbetsplan för vägarna tar tillräcklig hänsyn till miljöskyddet eller andra omständigheter av betydande vikt som kan framkomma efter realbehandlingen av olika vägföretag.

Herr Fiskesjö har frågat mig om den beslutade sträckningen av väg 816 mot Sturup är väl förenlig med bestämmelsen i 4 § väglagen enligt vilken vid byggande av väg tillbörlig hänsyn skall tagas till bl. a. miljöskydd och naturvård.

Herr Regnéll har frågat mig om jag anser det angeläget att finna bättre former för samråd pä tidigt stadium med även andra ortsbor än markägare vid planering av sädana vägarbeten, som medför väsentliga ingrepp i miljön.

Jag besvarar de tre frågorna i ett sammanhang.

Innan en vägombyggnad påbörjas sker en ingående och omfattande planering och projektering som normalt sträcker sig över flera år. 1 väglagstiftningen finns klart föreskrivet hur detta förarbete skall gä till. Det finns kanske anledning att här något erinra om dessa bestämmelser.

Bestämmelserna innebär i korthet att vägförvaltningen i länet i samråd

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. hänsynen till miljöskydd m. m. vid fastställande av arbetsplan för vägar

med länsstyrelse och kommun upprättar en arbetsplan för projektet. Länsstyrelsen har bl. a. viktiga uppgifter på naturskyddets område och särskild sakkunskap härför. Samråd skall enligt vägkungörelsen också ske med länsvägnämnden, med övriga myndigheter vilkas verksamhetsområde berörs av företaget samt med lokala organ och sammanslutningar som kan ha etl väsenthgt intresse i saken. Kommun och ägare till fastigheter som berörs av företaget skall kahas tiU sammanträde pä platsen.

Förslag till arbetsplan skall sedan utställas av länsstyrelsen, varvid anmärkningar mot planen kan framställas. Efter prövning av eventuellt framställda anmärkningar fastställer vägverket arbetsplanen efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning hänskjuts frågan om fastslällelse tUl Kungl. Maj:t. Vägverkets fastställel-sebeslut kan överklagas.

Handläggningen av vägärendena förutsätter således en omfattande samverkan mellan olika samhällsorgan som vart och ett har överbhck över, kunskap om och ansvar för väsentliga sektorer i samhället.

Låt mig ocksä erinra om att en i stort enhälhg riksdag sä sent som för drygt ett år sedan godtog den nuvarande väglagen, som är resultatet av en ingående översyn av tidigare lagstiftning.

Herr Fiskesjö nämner i sin fråga 4 § väglagen. Andra stycket i den paragrafen lyder: "Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till enskilda intressen och till allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och fornminnesvård."

Nuvarande vägkungörelse innehåller vidare i 26 § föreskriften att vid upprättande av arbetsplan särskilt skall iakttas bl. a. att tiUbörlig hänsyn tas till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen, att vägen erhåller en mjuk och naturlig inpassning i landskapet och atl naturföremål eller naturområde av särskilt intresse eller fornlämning inte utan tvingande skäl skadas av företaget.

Arbetsplanen för väg 816 vid Sturup har fastställts av statens vägverk. Besvär har inte anförts. Ärendet har därför inte prövats av regeringen, och jag kan inte uttala mig om vägverkets beslut. Jag vill dock nämna, att exempelvis vägnämnden thlstyrkt planen och att kommunen vid utställel-sen framförde anmärkningar mot planen endast såvitt avsäg indragning av befintliga vägar.

Det är klart att de uttalanden som kommun gör rörande vägsträck-ningar m. m. bör överensstämma med den uppfattning som företräds av förtroendemännen. Dessa kan förutsättas ha kännedom om de åsiktsyttringar som kommer frän allmänheten. Ahmänt gäller givetvis att de kommunala förtroendemännen härvidlag måste göra en avvägning mellan sådana åsiktsyttringar och andra faktorer av betydelse vid utformningen av projekten.

Herr Claeson frågar ocksä vilka regler som gäller då omständigheter av betydande vikt framkommer efter realbehandlingen av ett vägföretag. Om omständigheter som inte var kända när arbetsplanen fastställdes tillkommer efteråt är det närmast vägverkets och länsstyrelsens sak att bedöma i vad mån de bör föranleda en förnyad prövning.

Lät mig sluta med att säga att den reglering av frågorna rörande planering av vägprojekt, som jag här redogjort för, enligt min mening ger

rimhga garantier för att alla väsenthga intressen som kan beröras i sammanhanget blir beaktade.

Herr CLAESON (vpk);

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för det ganska utförUga svaret.

Min fråga är föranledd av de protester och den opinion som har kommit till uttryck mot vägverkets beslut rörande utbyggnaden av Nynäsleden vid Fållan i Huddinge kommun. De människor som protesterar mot vägverkets arbetsplan anser att man på vägverket inte har tagit tihräcklig hänsyn till önskemålen att bevara stora miljö- och rekreationsvärden och inte heller tUl de uppenbara risker som föreUgger för betydande bullerstörningar för tusentals människor samt att vägverket inte förutsättningslöst har prövat andra alternativa lösningar. Tydligen anser de protesterande också att vägverket inte har beaktat de nya bestämmelserna i väglagen och i miljöskyddslagen - eller i vart fall att man inte har tolkat bestämmelserna i deras rätta anda. Vidare har de protesterande tolkat kommunikationsminister Norlings yttranden i ohka sammanhang — senast för ett par veckor sedan i ett TV-program kallat Buller och bång — pä det sättet att myndigheterna nu var beredda att vid vägbyggen ta större hänsyn till bl. a. riskerna för bullerstörningar.

Enligt min mening är vad som skett och vad man givit uttryck för när det gäller vägbygget vid Fällan inte någon organiserad aktion för att förhindra en nödvändig vägbyggnad. Aktionen och protesterna är ett resultat av ökade insikter när det gäller en människovärdigare miljö och ett uttryck för människomas oro för fortsatt miljöförstöring. De är också ett uttryck för en vilja att bevara vad som går att bevara av värdefull fritidsmiljö och ett försök att få tih stånd en enligt dessa människors uppfattning bättre lösning på vägbyggnadsproblemen.

När man tar del av och ser vad som har hänt i detta ärende sedan mitten av 1950-talet, så finner man att det frän samhällets sida har begåtts ett grundläggande fel vid handläggningen av frågan. Man har nämhgen börjat med att bygga bostäder och arbetsplatser i stället föratt först bygga en ordenthg Nynäsled och planera den kollektiva trafiken i Södertörn.

Huddinge kommun har tydligen släpat efter med sin planläggning. Man har inte ens haft en översiktsplan över Fällanomrädet, och det har inte varit någon offentlig diskussion innan ärendet blev klart.

Vid en genomgång av hur frågan om Nynäsledens sträckning genom Trångsundsområdet och Fållan har handlagts så förvånar man sig alltså över de många oklara punkterna och vissa missar som har skett i hanteringen.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. hänsynen till miljöskydd m. m. vid fastställande av arbetsplan för vägar

Herr FISKESJÖ (c):

Herr talman! Jag ber ocksä att fä tacka kommunikationsministern för svaret på min fråga.

Jag är medveten om att man kan ha olika meningar om vad som skall läggas in i ett så tänjbart stadgande som väglagens om tillbörlig hänsyn till miljövård och naturskydd. Jag är också självklart medveten om att man

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. hänsynen till miljöskydd m. rn. vid fastställande av arbetsplan för vägar

vid konkreta avgöranden kan tvingas till besvärliga kompromisser när olika intressen bryts mot varandra.

Men jag är personligen övertygad om att miljövärds- och naturskyddsfaktorerna nu och framdeles måste ges en helt annan tyngd än hittills när man väger samman de skäl som skall ligga till grund för samhähsbesluten bl, a. vid beslut om vägsträckningar. I annat fall riskerar vi att i ökad takt åstadkomma skador som är oreparabla och att spoliera värden som inte kan ersättas.

Det har ju under senare tid inträffat en rad fall där naturvårdsintressen och andra intressen kolliderat på ett dramatiskt och enligt min mening olyckligt sätt. Dessa fall var för sig och tagna tillsammans visar onekligen en tilltagande oro inför utvecklingen och en tilltagande besvikelse över att allmänna deklarationer om miljöhänsyn och naturskydd inte mera pätaghgt avsätter resultat i det konkreta handlandet.

Det fall som jag tagit upp i mm fråga gäller beslutet om att bygga en väg, väg 816, meUan Yddinge och Sturup. Det är inte någon lång väg det gäller, ungefär 6 kilometer. Avsikten med vägen är bl. a. att den skall korta av vägsträckan till Sturup för oss som kommer frän Lund. Det är ingen stor tidsvinst det gäller. Enligt uppgift skulle det röra sig om 5—6 minuter. Trafikbeläggningen väntas inte heller bh särskilt stor. De vinster som samhället och enskilda kan tänkas göra genom att den här vägen kommer till stånd förefaher således utomordentligt små.

Däremot är de naturskador som vägen kommer att ge stora. Den kommer nämhgen att braka igenom ett naturområde av mycket stort värde för fritidsliv och rekreation och ett område med ett mycket rikhaltigt och i vissa avseenden särpräglat djurhv.

Till detta kommer en mera allmän aspekt. Västra Skåne är ett högexploaterat område. Bebyggelse, vägar, trafik breder ut sig ät alla häll. Befolkningen har ökat kraftigt. De områden för fritidsbebyggelse som finns inom rimhga avstånd är snart uppstyckade och färdigexploaterade. De områden som ställts i ordning av kommunerna för ett mera öppet fritidsliv är mycket hårt utnyttjade. Vart skall de människor ta vägen som vill ut i naturen lördagar och söndagar och som vih ströva fritt omkring? Varthän skall alla naturintresserade ungdomar, scouter, fältbiologer och andra förlägga sina utflykter och exkursioner? Det är inte att undra pä att en bred opinion, inte minst bland ungdomen, är oroad och vill slå vakt om de någorlunda oskadade områden som ännu finns kvar. Syftet hos dem som engagerat sig i den här aktueha frågan är enligt min mening mycket behjärtansvärt. De förtjänar stöd och uppmuntran och de förtjänar att man pä allvar lyssnar på deras argument. Lokalt har de redan fått ett mycket starkt stöd, vilket bl. a. framgår av att de pä några få dagar lyckats samla in över 12 000 namn på sina listor.

Såvitt jag kunnat finna är argumenten för den beslutade vägen svaga och argumenten mot den mycket starka. Det svar jag fick av kommunikationsministern var mjukt hållet och det gör att jag med optimism enträget vädjar till kommunikationsministern att medverka till att vägbygget tills vidare fär vila och att hela frågan tas upp till förnyad prövning.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Ocksä jag ber att fä tacka statsrådet för svaret. När jag formulerade min fråga var det två synpunkter som jag var angelägen om att få med: dels att man måste ta särskild hänsyn tih de lokala omständigheterna, dels att man måste ta upp diskussionen på ett mycket tidigt stadium. Jag menar att man kan vinna både praktiska och psykologiska fördelar om man följer dessa regler. Jag skall försöka att exemphfiera det genom att också knyta an till diskussionen om den nya thlfartsvägen till Sturup, där man för en kostnad av 5 miljoner kronor vill spara in en körtid på kanske upp emot 5 minuter för oss som kommer från Lundahållet.

Man menar att beslutsfattarna inte vetat vad de gett sig på. Det brukar sägas att ingen vet var haren har sin gäng. Men de som känner området vet sedan länge att en god del av Skånes stora hjortdjur — dovhjortar och kronhjortar — har sin gång just där vägarna leder mot Sturup. Bygger man den nya vägen får man nog tänka sig att sätta upp skyltar som varnar för kollision med hjortdjur - och då försvinner väl den tidsvinst som myndigheterna tänkt sig ordna för det flygburna klientelet.

Ocksä i den omtanken ligger för resten bristande kunskap om det lokala; vi skåningar är inte sä "hialösa" — jag hoppas statsrådet förstår ordet — att vi vill exploatera värdefuha rekreationsområden för några minuters tveksam tidsvinst. Sett från Stockholms horisont kan vägen te sig rationell — men ur lokal synpunkt ter den sig för många inte bara onödig utan rent av olämplig. Angelägnare projekt att använda pengama på är det mycket lätt att peka ut.

Den nya vägens tihskyndare säger ofta till dem som kritiserar: Varför har ni inte fört fram er kritik förut? Den förebråelsen är nog orättvis, och här är jag nu framme vid önskemålet om tidiga överläggningar mellan myndigheter och allmänhet. Att först nu — som vägverket tänkt sig - gä ut i en informationskampanj är otillfredsställande. Att i efterhand gripa till förklaringar i stäUet för att ordna tidiga överläggningar - det är att vidga klyftan mellan beslutsfattare och de berörda människorna. Och den klyftan, herr statsråd, är tyvärr redan i många fall alltför vid.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. hänsynen till miljöskydd m. m. vid fastställande av arbetsplan för vägar

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Till herr Claeson vill jag säga att det är helt otänkbart att •inom ramen för en enkel fråga diskutera ärendet Fällan och Nynäsvägen. Om herr Claeson önskar en diskussion om det ärendet inbjuder jag filt en sådan vid ett annat tihfälle.

När det sedan gäller den aktueUa frågeställningen skah vi ändå komma ihåg att det är två ting vi diskuterar här, varav det ena är helt gmndläggande. Riksdag och regering har i överensstämmelse med vårt pariamentariska system genom lagar och förordningar gett myndigheterna ett ansvar för sina respektive verksamhetsområden. Inom ramen för det ansvaret har myndigheterna att fatta beslut i ohka frågor. Svensk förvaltningstradition innebär att sådana beslut som regel kan överklagas och därigenom bli prövade i högre instans. Vi bör samtidigt vara överens om att i författningsenhg ordning fattade beslut, som vunnit laga kraft, bör respekteras. Upprätthålls inte det kravet kommer vi i konflikt med en

2 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. hänsynen till miljöskydd ni. m. vid fastställande av arbetsplan för vägar

av de väsentliga grundprinciper pä vilka hela vårt demokratiska samhälle är uppbyggt.

Att jag säger detta beror pä att herr Fiskesjö vädjade tih mig att medverka tUl att riva upp beslutet om Stumpvägen. Det tvingar mig att fråga herr Fiskesjö: Är avsikten med herr Fiskesjös vädjan att Kungl. Maj;t skall sätta sig över den tradition som vi genom lagar och förordningar har spikat i värt samhälle? Blir herr Fiskesjös svärja, då har frågan blivit betydhgt allvarligare och fått en större vidd än att bara avse ett naturområde i Skåne. Jag tycker att det bör klaras ut under den här frågestunden om det är avsikten. Jag hoppas givetvis att herr Fiskesjös svar på min fråga är nej.

Lät mig sedan bara i själva sakfrågan säga att naturvårdssektionen på länsstyrelsen i Malmöhuslän i sitt yttrande sagt: "Den planerade vägen synes ha erhåhit sådan sträckning att det ej finns någon erinran ur naturvårdssynpunkt."

Herr CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag ber först att få tacka för inbjudan tih en särskild diskussion beträffande Nynäsleden och Fållan. Jag accepterar med nöje den inbjudan.

Jag bestrider inte att beslutet om vägplanen har fattats i laga ordning. Men det hindrar inte att det kan ha bhvit en dålig handläggning som skapat berätfigad oro och missnöje. Jag är medveten om att vägverket eftersträvar att hitta billigaste möjliga lösningar. Det kan ha bidragit tih att man sä att säga inte har gått in pä någon allvarligare prövning av andra alternativ som man ansett skulle bli dyrare.

De beslut och ställningstaganden som i vissa fall gjordes för snart tio år sedan borde med hänsyn till de förändringar som skett ha inneburit att man kunnat ta upp till omprövning i vidare mening de förslag som har ställts. Det är hög tid att man börjar bygga Nynäsvägen så att den kommer till stånd. Det råder inga delade meningar härom.

Jag vill ocksä påpeka att det inte råder några motsättningar mellan dem som är otåliga över att vägbygget inte kommit till stånd och dem som önskar en annan sträckning och ett annat utförande. När man därför från bl. a. FCO här i Stockholm söker skapa sädana motsättningar, är det att beklaga.

Frågan om huruvida Fållan tidigare varit tillgänglig för allmänheten eller inte har diskuterats i pressen och tagits upp såsom ett argument. Det kan naturhgtvis inte vara avgörande. Avgörande är om det nu blir möjligt att bevara en större del av området med mindre ingrepp i naturen och mindre bullerstörningar.

Nu har man satt i gång arbetena, herr talman, och vidtagit sådana mått och steg att det inte synes vara möjligt att få en annan sträckning och utformning av Nynäsvägen. Vad vi nu hoppas är att den opinion som utvecklats i denna fråga för framtiden skall föra med sig att man mera noggrant utreder olika altemativ och bättre tar hänsyn till allmänhetens intressen.

Herr FISKESJÖ (c);

Herr talman! I mitt första anförande vädjade jag till kommunikafions-ministern att medverka till en omprövning, men jag har därmed inte sagt att kommunikationsministern skall sätta sig över gällande regler för beslutsfattandet. Framställningar är pä gång såväl till vägverket som till kommunikationsministem, vUket bör göra det möjhgt for kommunika-tionsmmistem att ta ställning utan att bryta mot gällande regler.

Rent aUmänt skulle jag vilja säga att vi naturligtvis i sädana här frågor står inför besvärliga avvägningar. Man kan inte ge generella svar på hur uppkomna konflikter av det här slaget skah lösas. Men vad som är väldigt väsenthgt är att myndigheter och pohtiker inte känner sig så hårt bundna av tidigare beslut att de, när nya, relevanta fakta kommer fram, inte är beredda att ånyo se på det beslut som de varit med om att fatta. Att man en och annan gång i sista stund omprövar sitt beslut är enligt mm mening inte på långa vägar så allvarhgt som om det i fall efter faU visar sig att det beslut som fattats inte har stöd i en bred och berörd medborgaropinion.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. hänsynen till miljöskydd m. m. vid fastställande av arbetsplan för vägar

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Statsrådet påpekar med allt skäl att arbetsplanen för väg 816 har faststähts av statens vägverk. De ansvariga framhåller emellertid att de ålagts att bygga vägen. I tidningen Arbetet påpekar länsrådet Hjelmqvist att regeringen den 23 maj 1969 beslutade att vägen skulle byggas. Papperen är undertecknade av statsrådet Svante Lundkvist och dåvarande statssekreteraren Lars Peterson.

Vad beträffar länsstyrelsens naturvårdssektion så förklarade naturvårdskonsulenten att slaget var förlorat i och med att beslutet om Sturup träffades. Att han med den uppfattningen sedan har agerat tämhgen lamt, kan man ju förstå.

Sedan är jag angelägen att understryka att det står en mycket stark opinion bakom de uhgdomar som den 7 februari kommer upp för att hälsa på statsrådet Norling och lägga fram sina synpunkter. De har skött sig mycket bra och fint, och det är visst inte bara ungdomlig entusiasm som gör att de har hamnat i sina uppfattningar. De kan ta med sig papper från framstående personer. Naturvårdaren professor Nihlén har skrivit till länsstyrelsen och erbjudit att han och en del landskapsarkitekter utan vederlag skah lämna besked om en billigare och bättre lösning. Och en annan professor - ocksä han med kännedom om de lokala förhållandena — professorn i stadsbyggnad vid Tekniska högskolan i Lund Bertil Hultén, häri tidningen Arbetet sagt: "Ingen vill ha Väg 816 och ingen vih ta ansvaret för den. Därför tycker jag att den bör avföras ur vägplanen. Jag har svårt att tänka mig att statsrådet Bengt Norling viU göra det till en hjärtesak att gräva ner 5 miljoner i ett vägbygge för ett fätal bihster."

Den förhoppningen instämmer många i.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Låt mig bara fill herr Regnéll säga att vad som för mig är en hjärtesak i den här frågan liksom i alla andra är att grundprinciperna, på vilka hela vårt demokratiska samhälle är uppbyggt, skall fungera.

Det är ocksä en hjärtesak för mig att ta emot ungdomar från Bara

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. värdet av en likartad nordisk äktenskapslagstiftning

naturvärdskommitté nästa vecka. Det är att beklaga, herr Regnéll, att de i detta fall kommer för sent för att Kungl. Maj;t skall kunna ändra på beslutet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Ang. värdet av en likartad nordisk äktenskapslagstiftning

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordet för att besvara herr Westbergs i Ljusdal (fp) i kammarens protokoll för den 24 januari intagna fråga, nr 49, och anförde;

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig, om jag anser att det är av värde att de nordiska länderna har en likartad äktenskapslagstiftning.

Det nordiska samarbetet pä äktenskapsrättens område är av stort värde. Både inom äktenskapsrätten och på andra lagstiftningsområden försöker vi harmonisera huvuddragen i de nordiska rättssystemen i den män det kan ske utan att vi behöver göra avkall på andra väsentliga intressen. Förhållandena i de nordiska länderna är emellertid inte så hkartade att vi alltid kan hålla jämna steg med varandra i lagstiftningsarbetet.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Först ett tack till statsrådet Lidbom för svaret. Även om det inte var ett direkt svar, tolkar jag det ändå så, att vi är eniga om att det är av värde att vi har en likartad äktenskapslagstiftning i de nordiska länderna.

Men tyvärr har regeringens åtgärder och uttalanden i de här frågorna gett en annan bild. Jag tänker bl. a, pä direktiven till familjelagssakkunniga och pä de uttalanden som statsrådet Lidbom gjort bl. a. i Nordiska rådet. Man kan inte med fog hävda att dessa uttalanden varit uttryck för vilja till samförstånd och samarbete på äktenskapslagstiftningens område. Tvärtom har det retat våra grannar att vi här tycks vilja springa i förväg utan att på det sätt som har avsetts följa överenskommelsen om konsultationer regeringama emellan i lagstiftningsfrågor. Det är säkerligen inte obekant för statsrådet att bl. a. representanter från Norge återigen skarpt kritiserat den svenska regeringens sätt att gå till väga. Man har bl. a. vänt sig emot att den svenska regeringen genom sina detaljerade direktiv bundit utredningen, sä att förhandlingar med de övriga nordiska länderna om utformningen av lagstiftningen nästan omöjliggjorts. Man framhåller också att svenska regeringen medvetet brutit en nordisk rättspraxis, som man under en längre tid arbetat sig fram till.

I det läget bör vi enligt min mening skynda långsamt och undersöka möjligheterna till ytterligare överläggningar med våra grannar, innan proposition i ärendet föreläggs riksdagen.

Statsrådet säger att vi försöker harmonisera huvuddragen i de nordiska rättssystemen, men han tillägger: "i den män det kan ske utan att vi behöver göra avkall på andra väsentliga intressen".

Då vill jag fråga; Finns det i det här fallet klart uttalade intressen som omöjliggör en sådan Önskvärd harmonisering? Vi fär inte glömma att det finns skilda meningar ocksä på svensk sida om hur denna lagstiftning bör utformas. För en stor del av den svenska opinionen är det angeläget att värna och stärka äktenskapets och hemmets ställning, Ocksä av hänsyn till den opinionen finns det skäl att, som jag sade, skynda långsamt, och därför vhl jag fråga: Är statsrådet beredd att skjuta pä ställningstagandet och under tiden undersöka möjhgheterna att också i fortsättningen så långt möjligt bevara en hkartad äktenskapslagstiftning i de nordiska länderna? Detta är ju ändå frågor som berör människorna mycket nära -det sker aht oftare giftermål över gränserna, och stora ohkheter i äktenskapslagstiftningen kan då lätt välla missförstånd och bekymmer.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. värdet av en likartad nordisk äktenskapslagstiftning

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Det är egentligen ett mycket stort problem som herr Westberg drar upp inom den enkla frågans mycket snävt tidsbegränsade ram. Jag kan därför inte presentera någon argumentation men skall försöka att kortfattat svara honom.

När det gäller konsultationer med de andra nordiska länderna vih jag för det första säga att vi hela riden och på alla stadier hållit nära kontakt med dem angäende äktenskapsrättens utformning, och detta skall vi fortsätta med. För det andra vill jag i fråga om utredningsarbetets uppläggning säga att det är riktigt att vi i direktiv till de svenska famUjelagssakkunniga linjerat upp riktlinjer för hur vi vill att modem äktenskapsrätt skaU se ut. Det har vi ansett nödvändigt för att man skah kunna vara förvissad om att det leder tUl något praktiskt resultat inom rimlig tid. Vi har gjort detta mot bakgrunden av ett tidigare bortåt tioårigt misslyckat utredningsarbete. Vi vill inte upprepa detta misstag.

När det gäller inriktningen av en modernisering av äktenskapsrätten vill jag för det tredje säga att herr Westberg och jag är ense pä en punkt; vår ambition är att fä en modern, tih nutida förhållanden anpassad äktenskapslagstiftning, som i sin mån bidrar riU att bevara familjen och äktenskapet som den naturliga formen för samlevnad i vårt samhälle.

För det fjärde frågar herr Westberg, om jag är beredd att skjuta pä proposifionen. Svaret bhr ett klart och entydigt nej. Det är jag icke. Regeringen kommer i dag att offenthggöra lagrådsremissen, och avsikten är att vi skall lägga fram en proposition för riksdagen i god tid så att beslut kan fattas under vårriksdagen.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp);

Herr talman! Jag beklagar verkligen detta sista besked. Jag hade inte trott att det skulle behöva vara så bråttom.

Statsrådet säger att detta är en stor fråga, som inte är riktigt lämplig för en diskussion av det här slaget. Jag kan hålla med om detta. Han säger ocksä att vi stått i nära kontakt med de andra nordiska ländema i dessa frågor. Men, herr statsråd, det är också fråga om på vilket sätt man söker kontakt och samarbete. När man som statsrådet gjorde i Nordiska rådet i Köpenhamn säger att den svenska regeringen inte umgås med några planer pä att revidera direktiven och att det är en fuhkomhgt självklar sak

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Ang. värdet av en likartad nordisk äktenskapslagstiftning

att den svenska kommittén i sina överläggningar med representanter för andra nordiska länder har att utgå frän de rikthnjer och principer för äktenskapsrättens utformning som direktiven anger, då fastslär man sitt eget ställningstagande så hårt, att man undanröjer förutsättningarna för samråd.

Jag beklagar att frågan skötts på det sättet. Därför hade jag trott att statsrådet skuUe vara beredd att i detta senare skede ändå lämna rum för ytterligare samråd och prövning av huruvida man skulle kunna nå fram till en Ukartad äktenskapslagstiftning. Det finns ju ändå här önskemål och behov som man måste ta hänsyn tUl - giftermål över gränserna t. eXi Nog är det betydelsefullt att vi har en hkartad äktenskapslagstiftning.

Herr statsrådet LIDBOM;

Herr talman! Jag vill beträffande frågan om vår vilja att ta vara på möjhgheterna att få tih stånd ett samarbete som kan leda till en bevarad hkhet i den nordiska äktenskapslagstiftningen ge en upplysning.

Så sent som 30 november förra året hade vi en överläggning med de nordiska justitieministrarna. Jag förklarade vid den överläggningen att om man över huvud taget även på denna sena tidpunkt från de danska, finska och norska regeringarnas sida var villig att ange något om vad de ansåg om de principer som bör ligga till gmnd för en modern äktenskapsrätt, skulle jag - om det visade sig att deras principer låg någorlunda i närheten av våra — överväga att vänta med den svenska reformen. Men läget är att man frän dessa länders sida i dag inte är beredd att över huvud taget i någon form på något sätt konkretisera hur en modern äktenskapsrätt skall se ut.

Till sist några ord om brådskan. Man kan ha olika meningar om detta. Jag anser att detta är ett långvarigt och grundligt skött arbete. Det första utredningsvarvet började 1956 i Sverige. Sedan hade den kommittén bråttom till 1964. Sedan skedde remissbehandling och övervägande av remissyttrandena thl 1968, varpå en ny utredning tillsattes 1969 som arbetade i etapper. Den första etappen äe färdig för lagstiftning nu, 1973. Jag tycker inte det är överdriven brådska.

Överläggningen var härmed slutad.

På förslag av herr talmannen beslöts att besvarandet av återstående på dagens föredragningslista upptagna enkla frågor skuhe uppskjutas till ett senare sammanträde.

§ 9 Föredrogs och hänvisades berättelserna nr 6 och 7 till finansutskottet.

§ 10 Föredrogs och bifölls interpellationsframstäUningen nr 27.

§ 11 Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr GREBÄCK (c):

Herr talman! I bilaga 14 till statsverkspropositionen redovisas de ärenden som hör tih civildepartementets arbetsområde. Jag skah i det följande endast uppehålla mig vid ett avsrutt i propositionen, nämligen det som i översikten har rubriken hushållning med mark och vatten. I anslutning härtill skall jag något komma in pä frågor som har eller som på sikt kommer att få betydelse för sysselsättningen.

Vi har nu första etappen bakom oss i och med riksdagens beslut i höstas om riktlinjer för en rationell hushållning med mark och vatten och en planering på lokal och regional nivå för hur dessa resurser skah kunna på bästa sätt utnyttjas och bevaras tih nytta och gagn för människor och samhähe.

Om behovet av en sådan planering råder ju allmän politisk enighet. Vad beträffar medel och metoder för att nå uppsatta mål torde väl åsikterna gä isär i mycket hög grad.

Vi har ocksä att bemästra konflikter mellan ohka intressen på det här området: de areella näringarnas behov av mark kontra friluftslivets och bebyggelsens, frågan om miljöfarlig industris inplacering, liksom behovet av mark för vägar, idrottsplatser, flygfält osv.

Vi vet också att det inte bara är fråga om konfhkter dessa intressen emellan. Det kan också bh konflikter av annat,slag. Hur konfliktladdat detta område är bevisas av vad som har hänt i dagarna när det gäller Fällan och förut när det gällde almarna i Kungsträdgården osv.

Planeringsarbetet måste dock gå vidare. De allmänna riktlinjerna för den fysiska riksplaneringen måste fullföljas och konkretiseras genom en kommunal planering. Den kommunala planeringen kommer till uttryck vid bl. a. den generalplanering som myndigheterna förutsätter skall komma tUl stånd och vara färdig för redovisning 1976.

För att den här planeringen skall få ett så lyckligt förlopp som möjUgt krävs ett samarbete mellan länsstyrelsernas planeringsavdelningar i första hand och kommunerna, och det är synnerligen angeläget att man blir överens om hur detta planeringsarbete bäst skall bedrivas.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar att departementschefen ville ge statens planverk ökade resurser för att kunna fullfölja en fortsatt fysisk riksplanering i samband med den översiktliga planeringen i kommunerna. Det är nödvändigt för att tillgodose riksintressena i detta sammanhang.

Departementschefen säger ocksä att stöd bör lämnas kommuner med begränsade planeringsresurser och där planeringsinsatserna ur rikssynpunkt är framträdande. Jag tror att detta är nödvändigt, om man skall nå de resultat som vi förutsätter när det gäller planeringen på kommimal nivå. Inte mmst angeläget är att de inkomstsvaga kommunema får den hjälp från statsmakternas sida som erfordras.

Jag vill i detta sammanhang ta upp en fråga som hgger mig varmt om hjärtat och som jag i andra sammanhang brukar beröra. Det gäller de areeha näringarnas behov. Lantbmkets och skogsbrukets behov av mark är ju uppenbart, och det är givetvis nödvändigt att detta berättigade

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

behov i det fortsatta planeringsarbetet tihmäts ett förgrundsintresse. Från centerns sida har i olika sammanhang — senast under denna debatt av vår partiledare — starkt understrukits att dessa anspråk måste tillgodoses. Vi har även tagit upp den frågan i motioner från partiet.

Det borde vara ganska självklart att man i planeringsarbetet skall uppmärksamma lantbruksnäringens behov av mark, men vi vet ju ocksä att under den tid som vi har bakom oss har mycket mark som är värdefuU för jordbruket tagits i anspråk för andra ändamål, inte minst för bostadsbyggande i närheten av tätorterna. D«t är ingen överdrift att påstå att ett upprörande slöseri med god odlingsmark äger och har ägt rum i värt land. Det är därför angeläget att sätta stopp för detta slöseri i fortsättningen.

Jag tar upp den här frågan i detta sammanhang därför att jag menar att det finns starka skäl att bevara den goda jordbruksjorden för fortsatt produktion och att det är ett riksintresse av minst lika angelägen art som att utpeka vissa områden utefter kusterna och i fjälltrakterna såsom omistliga från naturvårdssynpunkt och därför inte fär exploateras för andra ändamål.

Jag tror det är nödvändigt att det i det fortsatta planeringsarbetet även pä kommunal nivå kommer till uttryck att det är ett riksintresse att slå vakt om de bästa odlingsjordama om det skall bli möjligt att undvika fortsatt slöseri med dessa jordar. Det finns ocksä andra skäl att i planeringsarbetet slå vakt om marken ur de areella näringarnas synpunkt.

Det finns enligt min uppfattning ingen bättre metod att uppehåUa en spridd sysselsättning än att hälla de areella näringarna vid makt i fortsättningen. Lantbruket och skogsbruket bildar ju också underlag för annan verksamhet, vilket är utomordenthgt värdefullt, eftersom vi därigenom fär sysselsättningen väl fördelad över hela vårt land. Jag tänker på den livsmedelsindustri som har jord- och skogsbruk som underlag, på frakterna av de produkter som framställts i dessa näringsgrenar och på de servicenäringar som fär sysselsättning genom att underhålla de tekniska hjälpmedel som används inom jord- och skogsbruk. Detta betyder liv och människor i bygdema över hela värt land.

Jag tror ocksä att det är nödvändigt med tanke pä den fortsatta utvecklingen, inte minst i fråga om sysselsättningen, att ta vara på aha de utkomstmöjligheter som finns över hela landet. Vi måste utnyttja de naturresurser som finns på olika områden för förädling, sä att människorna får arbete.

Jag tror också, att de enskilda jordbruksfastigheterna även i fortsättningen kommer att spela en stor roll för sysselsättningen och för den samhällsutvecklhig som vi har att se fram emot. Man räknar ju med att ganska snart bara 15-20 procent av vår befolkning kommer att vara sysselsatta i de direkt produktproducerande näringarna. Enligt denna beräkning kommer sysselsättningen i industrin successivt att sjunka ner mot 10—12 procent av befolkningen, och sysselsättningen inom jordbruket är redan nere vid 3—5 procent av befolkningen. Det är därför utomordenthgt angeläget att ta vara på alla tiUgängliga utkomstmöjligheter, och dä kommer givetvis servicenäringarna och behovet av tjänster av ohka slag i fortsättningen att spela en utomordentligt stor roh.

För glesbygdens behov av sysselsättning fyller i detta sammanhang givetvis de areella näringarna en utomordentligt viktig uppgift. De kommer ocksä att spela en ändå större roll med tanke pä att människorna i tätorterna kommer att efterfråga en ökad service i samband med fritidssysselsättning o. d.

Det gäller med andra ord att mobilisera fastighetemas alla utkomstmöjligheter inte bara i vad gäller direkt jordbruks- eller skogsbruksproduktion utan också i vad gäller jakt och fiske, turism, fritidsintressen m.m., sådant som sammantaget kan bilda underlag för sysselsättningen för en familj.

Den fysiska planeringen på olika nivåer har en utomordenthgt viktig uppgift att fylla, men den är dock bara inledningen till en fortsatt planering. Målsättningen måste vara att vi får till stånd en omfattande resursplanering, inte bara en hushållning med naturresurser utan med alla våra produktiva tillgångar - arbetskraft, utrymme, tekniska hjälpmedel, kunskaper och vetande - allt i syfte att åstadkomma en aktiv näringspohtik. Planering är en förutsättning för en sådan politik, men den är givetvis inget universalmedel som löser alla problem. Det måste andra resurser till. Planeringen måste kompletteras med nödvändiga styrmedel för att vi skall få tiU stånd en hög och jämn sysselsättning, väl fördelad över hela landet.

När det gäller arbetskraften har frågorna om arbetarskydd och företagshälsovård fått en alltmer framträdande roll och ägnats mer och mer uppmärksamhet frän myndighetemas sida, och det är med glädje man kan konstatera detta. Jag vih i det här sammanhanget stanna vid ett avsnitt i statsverkspropositionens bilaga 7, den som gäller socialdepartementet: "Arbetsmiljön skapas genom beslut som fattas i företagen. Dessa beslut har hittills i hög grad fattats av arbetsgivarna och deras företrädare. En social förnyelse av villkoren i arbetshvet förutsätter att de anställda själva får större möjligheter att påverka förhåhandena på de arbetsplatser där de gör sin msats. Arbetsmiljön blir därmed både en social t rygghets fråga och en fråga om de anställdas inflytande pä den egna arbetsplatsen och över den egna arbetsmiljön. Arbetsmiljön blir ocksä en fråga om industrilivets villkor och arbetslivets förnyelse med syfte att vidga välfärdsbegreppet och ge det ett djupare innehåll."

Jag är ordförande i någonting som heter Jordbrukets skyddspropaganda, som är en sammanslutning av organisationer verksamma på jordbrukets arbetsmarknad — Lantarbetsgivareföreningen, Lantarbetareförbundet, LRF, en del försäkringsbolag. Jordbrukstekniska institutet, osv. Vi hade så sent som i måndags en konferens på lantbrukshögskolan för att diskutera problem som har att göra med arbetarskydd och företagshälsovård pä lantbrukets område.

Jag har stannat vid det avsnitt som jag nyss citerade därför att jag tycker att vad som sägs där är en sanning med modifikation. Där förbises en del väsenthga saker som det finns all anledning att påpeka och som jag tror att vi har uppmärksammat för htet. Det står att arbetsmiljön skapas genom beslut som fattas i företagen och att dessa beslut hittills i hög grad har fattats av arbetsgivarna och deras företrädare. Jag vill peka på ett arbetsområde som företagaren-arbetsgivaren kan påverka mycket htet vad

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

beträffar själva arbetsplatsen och dess utformning. Det är en plats där hundratusentals människor uppehåller sig under en god del av sin arbetstid. Jag tänker på traktorerna, givetvis inte bara traktorerna i lantbruket utan ocksä traktorerna i skogsbruket och inom näringslivet i övrigt liksom truckar och arbetsmaskiner av olika slag som används inom byggnadsindustrin och vid anläggningsarbeten och dylikt.

Myndigheterna har i någon mån försökt påverka denna arbetsmiljö genom lagstiftning och föreskrifter. När det gäller traktorerna har vi lagstiftat om att det skall finnas hytter. Det finns påpekanden som gäller t. ex. kopplingen, hur fotsteget skall vara placerat o. d. Men själva arbetsplatsen som sådan är det mycket svårt att påverka genom föreskrifter, utan det är en uppgift för konstruktörer och tekniker. Resultatet av teknikernas och konstruktörernas arbete pä det här området har blivit en från arbetsrhiljösynpunkt synnerligen otillfredsställande maskin, där människorna far väldigt illa — inte bara genom att riskema för olycksfall, t. o. m. dödsfall, är mycket stora, utan därför att kroppen far synneriigen illa och förslits. Vi har även fått belägg för att så är förhällandet genom en arbetsmedicinsk undersökning som har utförts i Dalbyomrädet i Skåne pä samtliga i jordbruks- och trädgårdsnäringarna sysselsatta människor, både anställda och arbetsgivare. Siffrorna frän denna undersökning är synnerligen skrämmande.

Jag tar upp den här frågan därför att jag tror att vi frän samhällets sida måste påverka utformningen av en del arbetsmaskiner som människorna använder. Det räcker inte att skapa en bättre arbetsmiljö i industrilokaler o. d. Vi placerar människoma i en traktorhytt, där de tekniska hjälpmedel som hon förfogar över är placerade på ett sådant sätt att det är rent hälsovådligt. Inte minst riskerna för yrkesskador är mycket stora. Vi har haft krav pä att en traktor skah vara rationellt utformad från prestationssynpunkt; undan för undan har man plockat dit kopplingar och knappar av olika slag, och människorna får vara rena akrobater för att kunna bemästra hela apparaturen.

Vi har från centerns sida i motioner framhållit behovet av en företagshälsovård även pä lantbrukets område — och när det gäller småföretagsamhet över huvud taget. Det behövs hälsokontroll även i de näringsgrenarna, och det behövs företagshälsovård. Det behöver göras en utredning av hur man på bästa möjliga sätt skall kunna bygga upp en sådan hälsokontroll och företagshälsovård även för människor som är sysselsatta i småföretagen - det må vara jordbruk eller industriföretag av olika slag. Den bör avse inte bara den anställda arbetskraften utan även företagarna.

Det är med glädje jag konstaterar att mycket har gjorts på senaste tiden och ökade medel har stäUts till förfogande. Vi har fått goda möjhgheter till forskning och utvecklingsarbete bl. a. genom de resurser som arbetarskyddsfonden bör kunna ställa tih förfogande. Men jag tror att man från samhällets sida på något sätt måste ta initiativ till ett samarbete mellan medicinsk och teknisk expertis när det gäller att framställa traktorer, truckar etc. så att de blir tillfredsställande utformade och inrättade som arbetsplats från hälsosynpunkt.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Vi har mött dem många gånger under det gångna året, notiserna om driftinskränkningar, nedläggningar, friställningar, arbetslöshet.

Vi minns rubrikerna: "Utslagen", "10-20 procent kan inte fä nya jobb", "För gammal vid 45", "Sökt 200 jobb utan resultat".

Vi har sett siffrorna, de ständigt stigande siffroma över arbetslöshetens omfattning, arbetsförmedlingsstatistiken som säger att det vid 1960-talets början fanns i genomsnitt 24 000 arbetslösa och vid 1960-talets slut 36 000 och att antalet arbetslösa år 1972 gått upp fiU 69 000 - statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökningar ger ännu högre siffror.

Vi minns de många löftena frän Gunnar Sträng och andra inom regeringen: Det blir bättre, vi är på väg uppåt igen. Vi har kunnat jämföra detta med verkligheten, och verkligheten är i dag oroande — mer oroande än någonsin.

Jag skall inte försöka beskriva verkligheten genom att redovisa och analysera sysselsättningsstatistiken; det har gjorts mänga gånger under gärdagens debatt och det kommer nog att göras av andra också i dag. Bara en sak vill jag tillägga.

De siffror som vi i allmänhet möter - arbetsförmedhngsstatistiken och statistiska centralbyråns undersökningar — mäter arbetslösheten vid en viss tidpunkt, en viss dag eller en viss vecka varie månad. Men de säger ingenting om arbetslöshetens längd och ingenting om hur många människor som totalt har drabbats av arbetslöshet under en viss period, exempelvis under ett år. Om vi verkligen skah få en riktig och allsidig bild av arbetslöshetens omfattning och karaktär, måste vi fä en bättre sysselsättningsstatistik som belyser situationen bäde vid en viss tidpunkt och under en viss period. De siffroma kommer visserligen att bli ännu allvarligare än de som vi i dag möter, men vi behöver dem. Vi behöver en bra statistik som ett underlag för en aktivare sysselsättningspolitik.

Ändå ger siffrorna en ofullständig bild. De beskriver inte de enskilda människornas situation. Jag skah nämna några exempel;

situationen för de unga som inte kan fä jobb, som får en läng arbetslöshetsperiod under riskfyllda ungdomsår;

situationen för akademiker som efter lång utbildning och med betydande studieskulder inte kan få jobb eller som kanske får ett jobb som de inte har den minsta utbildning för eller intresse av;

situationen för de mänga som mot sin önskan måste övergå till deltidsarbete, som inte kan få tillräcklig försörjning genom eget arbete;

situationen för kvinnor som inte kan få jobb på den nya ort där mannen har fått jobb, där kanske familjen splittras eher där någon av makama — och det bhr ofta kvinnan - måste avstå frän sitt arbete;

situationen för den som har förlorat sitt jobb, som måste vänta i månader på att få ett nytt, som måste byta arbetsplats, kanske bostad, kanske bosättningsort, som kanske måste acceptera ett nytt arbete som han inte passar för eller är intresserad av.

Det aren sak att med ti(lfredsställelse konstatera att många människor får nya jobb genom arbetsmarknadspohtisk insats, och det kan vi gärna

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

A llmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

göra. Men det är ocksä en sak att komma ihåg att många fär vänta länge pä det nya jobbet och att det kanske inte är ett jobb som de vill ha.

Arbetsmarknadssituationen är i dag verkhgen allvarlig. Många människor är utan arbete. Många känner oro, osäkerhet, ovisshet inför framtiden. Och den oron, osäkerheten, ovissheten finns också om vi satsar mer än någonsin på arbetsmarknadspolitiken, även om konjunkturerna under de närmaste månaderna skulle komma att något förbättras. Den slutsatsen grundar jag på följande; dels de otillräckliga samhällsinsatserna för att skapa flera jobb och tryggare jobb, dels de snabba strukturförändringarna och de höga, i många fall alltför höga kraven inom näringshv och arbetsmarknad.

Det är bra att arbetsmarknadsverket har fått större resurser. Vi har från vårt häll arbetat för det. Men ändå kan det inte vara huvudvägen att lösa problemen. Bertil Olsson, den avgående arbetsmarknadschefen, har sagt följande: Arbetsmarknadspolifiken skall vara ett komplement till den ekonomiska pohtiken och användas i tid och rum när den är överlägsen den generella politiken, men ej heller mer. — Vi måste i första hand satsa på att skaffa flera nya jobb inom ett expanderande näringsliv.

Det är också bra att vi har fått en rörlig arbetsmarknad, geografiskt och yrkesmässigt, att många av dem som har fått arbetsmarknadsutbildning får nya jobb. Vi har arbetat för detta. Men ändå känner vi oro inför de problem som omflyttningen innebär för mänga människor. Vi måste satsa på att få en större trygghet i jobben, få rätten till en fritt vald sysselsättning.

Det är ocksä bra att många kunnat fä arbete i skyddad och halvskyddad sysselsättning. Vi har arbetat för detta. Men ändå känner vi oro inför en starkt växande sektor av skyddad sysselsättning. Arbetsvärdens köer är långa och växer. Frän 1960 till 1972 har antalet arbetsvärdssökande mer än tredubblats. År 1960 kunde var tredje arbetsvårdssökande få arbete på den öppna marknaden, i dag bara var tionde. Vi måste arbeta för att sä mänga som möjligt av dem som har arbetshinder av olika slag kan få arbete i den öppna marknaden.

Det är slutligen bra att vi har fått generösare regler för förtidspension. Vi har arbetat för detta. Ändå känner vi oro inför en starkt växande grupp av förtidspensionärer. Vi fär inte använda pensioneringen till att i förtid föra ut människor ur arbetskraften och sysselsättningsstatistiken. Vi måste ha ett arbetshv som har utrymme ocksä för de äldre och inte fullt arbetsföra.

Detta är bilden av svensk arbetsmarknad i dag, och det är detta som är bakgrunden till mina något pessimistiska reflexioner om arbetsmarknad och sysselsättning nu och i framtiden. Vi måste därför satsa på en politik för full sysselsättning — starkare och från en bredare utgångspunkt än hittills.

Regeringens ambition som den nu beskrivs är enligt min uppfattning otillräcklig. Jag tänker då inte på att herr Strängs mänga löften under 1971 och 1972 nu tycks vara mera nyanserade. Herr Sträng yttrade häromdagen: "Det här skulle väl betyda, enligt mina bedömningar, en i stort sett oförändrad sysselsättning under 1973, med möjhgen en viss ökning, men inte så stor att det är någonting att dansa kring julgranen med."

Jag tänker i stället pä formuleringarna i finansplanen, där ambitionen anges i sådana formuleringar som "största möjhga sysselsättning", en synnerligen tänjbar formulering. Vi fär inte tumma pä målet "full sysselsättning". Vi måste hälla fast vid detta krav, vid kravet på full, produktiv och fritt vald sysselsättning. Det är en uppgift som vi måste intensivt satsa på av sociala, ekonomiska och humanitära skäl.

Jag vill kort antyda tre huvudlinjer i en offensiv sysselsättningspolitik.

Den första linjen gäller satsningen pä näringslivet. Lönsamma, utveck-hngsbara och solida företag ökar tryggheten för de enskilda löntagarna och dessutom våra möjligheter att ställa sociala krav på företagen. Väsentliga inslag blir därför näringspolitik, stabihseringspolitik och tillväxtpolitik. Vi måste ha tillväxt för att få resurser, bl. a. för ett fortsatt socialt reformarbete. Vi måste återvinna framtidstron inom värt näringsliv.

Den andra linjen gäller den egenthga arbetsmarknadspolifiken. Vi behöver en effektivare arbetsmarknadspolitik med en bra arbetsförmedling, som bl. a. utnyttjar en interlokal förmedhng och modern informationsbehandling samt bygger på obligatorisk anmälan av lediga platser till förmedhngen. Vi behöver en bra arbetsmarknadsutbildning som är tillgänglig för flera än i dag.

Den tredje hnjen gäller den ekonomiska tryggheten. Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen ger otillräcklig trygghet, och den aviserade reformen kan endast betraktas som en delreform, som en aUtför sen förbättring av en otiUräcklig och bristfälhg försäkring. Vi behöver en allmän sysselsättningsförsäkring som omfattar alla, som ger standardtrygghet och bygger på samma solidariska principer som andra socialförsäkringar.

Till sist: En politik för full sysselsättning stäher krav. Jag vill sammanfatta de kraven i fyra punkter:

1. Krav på samhället: En ny näringspohtik, effektivare arbetsförmedling och arbetsmarknadsutbildning, en ahmän sysselsättningsförsäkring.

2. Krav pä företagen: Ett socialt ansvarsmedvetet handlande.

3. Krav pä organisationerna; En medverkan i och ett ansvar för sysselsättningspolitiken.

4. Krav pä människorna: Socialt ansvar för och solidaritet med varandra.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr RINGABY (m);

Herr talman! Debatten om de s. k. utslagna eller utstampade på arbetsmarknaden har blivit allt intensivare under de senaste åren. Allt flera människor orkar tydligen inte hänga med i det effektiva och högrationaliserade näringslivet. Hur ser utvecklingen ut för de arbetshandikappade, vad är orsaken till deras situation och vad kan man göra för dem?

Antalet människor som sökt arbetsvärd i skyddade verkstäder eller på annat sätt har ökat från 31 000 år 1960 rill omkring 110 000 år 1970. Bara i skyddad eller halvskyddad verksamhet har över 30 000 människor fått en fristad mot 4 000 för tio är sedan.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

En allvarlig tankeställare måste alla fä som studerar orsakema till att allt fler människor inte orkar med arbetstakten eller arbetsmiljön. Man finner nämligen att de som sökt arbetsvärd pä grund av social missanpassning ökade med hela 428 procent mellan åren 1960 och 1968. Alkohol- och narkotikamissbruk har ökat kraven på skyddade arbeten med 377 procent. Vi vet att alkoholmissbruk och social missanpassning ofta följer varandra, och därför är det skrämmande att dessa orsaker i mycket högre grad än andra orsaker driver människor från den öppna arbetsmarknaden till den skyddade, institutionella arbetsvärden. Det höga kostnadsläget, som kräver stor effektivitet och en snabb arbetstakt i företagen, är självfallet också en bidragande orsak till den här utvecklingen. Anmärkningsvärd med hänsyn till åldersutvecklingen är också den tendens som kan utläsas ur statistiken och som visar att det föreligger en ökning av efterfrågan på skyddat arbete frän ungdomar pä högst 25 år, medan det är en minskning av samma efterfrågan hos äldre — hos dem som är 65 år och mer. Bättre möjligheter till förtidspension kan givetvis inverka pä dessa äldre, men trycket frän ungdomar på arbetsvärden måste noga analyseras.

Trots att alla säger sig vara intresserade av att i ökad utsträckning få in arbetshandikappade på den öppna marknaden, så har andelen pä denna sektor minskat kraftigt både i absoluta tal och procentuellt, nämligen frän 75 procent år 1960 till bara 35 procent är 1969. Däremot har andelen arbetshandikappade i särskilda beredskapsarbeten ökat från 16 procent till 46 procent pä samma tid. Detta är en inte önskvärd utveckling. Vi måste satsa betydligt hårdare på att få in flera arbetshandikappade på den öppna, reguljära arbetsmarknaden - både i det privata näringslivet och inom den offentliga sektorn.

Vad kan man dä göra för att nå det målet? Såvitt jag förstår finns det bara två vägar att gä fram pä.

I det nyhgen framlagda betänkandet från utredningen om skyddad sysselsättning föresläs att landstingen får huvudmannaskapet för skyddat arbete. Landstingsförbundet har i sitt remissvar förordat ett statligt huvudmannaskap. Vilket det nu än blir, så måste en samordning till för att samla alla krafter som nu är mycket splittrade i denna verksamhet. Om vi skah kunna undvika att få en framfida speciell arbetsmarknad på kanske 200 000 arbetshandikappade människor, sä är snabba åtgärder nödvändiga. Det skulle vara en trist kapitulation inför problemen att nödgas lagstifta om en viss kvot tilldelning av handikappade till arbetsgivarna. Lät i stället landstingen, som har stor erfarenhet av arbetsvärd, gå direkt ut på arbetsmarknaden och ta kontakt med företagen, länsarbetsnämnderna, fackorganisationema, de handikappades organisationer och sociala myndigheter m. fl. som kan tänkas vilja medverka i detta fall.

Numera finns det s. k. anpassningsgrupper vid mänga företag med över 50 anställda. Bara i Örebro län har vi 225 sådana företag eher grupper. Dessa skuhe vara lämpliga objekt för ett samarbete på bred front i syfte att få in så många människor med arbetshinder som möjligt på den öppna marknaden. I de flesta företag finns trots allt "lugna hörn" och arbetsuppgifter som passar även för handikappade. Arbetsgivarna behöver

ocksä bättre upplysning om dessa ting. Hur mänga företagare vet t. ex. att de kan få hjälp med 3 000 kronor per halvår, om de anställer en sä svårt handikappad att vederbörande tidvis behöver ett arbetsbiträde, eher att en företagare kan fä högst 20 000 kronor tih hjälp för att bygga om en arbetsplats sä att den passar en handikappad osv.? Det finns mänga hjälpätgärder som det behövs upplysning om bland företagarna.

Av utredningen Skyddat arbete framgår att många anser att fler människor med arbetshinder måste ut på den öppna marknaden och att arbetsvårdstjänstemännen i detta syfte måste operera direkt ute i arbetslivet. Detta är den ena vägen att bereda fler människor med arbetshinder meningsfulla arbetsuppgifter i det reguljära arbetslivet.

Den andra vägen - och för många handikappade är det den säkraste vägen tUl ett bra jobb - är att skapa ett lönsamt näringsliv. Statsminister Olof Palme sade i denna remissdebatts början att Volvo och SAAB och några stora företag till hade haft stora vinster förra året. Ja, detta är riktigt. Men så har inte heller dessa företag avskedat några människor utan tvärtom uppträtt som räddare i nöden och anställt folk när bl. a. statliga företag har havererat. Vad skulle hända om Volvo började gå med förlust? Men för aha de andra tiotusentals företag som skaU klara vår sysselsättning har lönsamheten varit skral. För en så stor sektor som gmvor, industri- och byggnadsverksamhet har lönsamheten 1971 och 1972 varit den lägsta pä över tio är, och varje konjunktursvacka har varit djupare än den närmast föregående. Vi vet att såväl privata som statliga företag liksom även landstingen och primärkommunala arbetsgivare i ekonomiskt trängda lägen drar in på arbetskraften och då i första hand på icke fullvärdig arbetskraft. Vi vet också att LO med öppna ögon har bedrivit en politik som syftat tih att slå ut företag med sämre förmåga att betala höga löner. Den förda stathga näringspolitiken har ocksä medvetet syftat till att minska företagens vinster. Regeringen och LO har pä sä sätt ett tungt ansvar att bära när det gäller s. k. utslagen arbetskraft.

Lönsamheten i näringslivet och sysselsättningsgraden hänger ahtså intimt samman. Det känns nästan genant att behöva göra detta påpekande i Sveriges riksdag, men det är tydligen nödvändigt att göra det. Att utstampningen av arbetshandikappade i hög grad hänger samman med näringslivets ekonomi framgår med önskvärd tydhghet av en passus i utredningsbetänkandet Skyddat arbete: "I den högkonjunktur som rådde under praktiskt taget hela 1950-talet och fram till mitten av 1960-talet kunde arbetsförmedlingen i stor utsträckning placera även personer med viss nedsättning i arbetsförmågan på öppna marknaden," Vi vet nu alla att sedan regeringen Palme trädde till har både näringslivets minskande lönsamhet och antalet konkurser samt utslagningen av handikappade accentuerats. Näringslivets sjunkande lönsamhet och därav följande otihräckliga optimism och expansionslust skapar mänga problem. Att med avsiktliga åtgärder driva näringspolitik pä sä sätt är helt enkelt en urbota politik. Det kostar samhället enorma summor för att ta hand om utslagen arbetskraft, det kostar samhället stora summor i uteblivna skatteinkomster, det är ett oerhört slöseri genom ett dåligt resursutnyttjande och det är en cynisk politik mot de anställda genom att den skapar osäkerhet i anställningen.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

När företrädare för vänsterpartiet kommunisterna talar om gåvor tih företagen på över en miljard kronor — och det är mänga kommunister som har gjort det i den här debatten — är det ett oerhört demagogiskt påstående, eftersom staten först plockar av företagen 12 — 13 miljarder kronor i bara ATP- och arbetsgivaravgifter. Atl då ge ett investeringsavdrag tillbaka är självfallet ingen gåva. Om vänsterpartiet kommunisterna finge tillfälle att genomföra sin politik skulle det verkligen bli katastrof för sysselsättningen. Men för kommunistregimer spelar det inte någon roll. De löser problemen lagstiftningsvägen, genom att förbjuda strejker, införa fängelsestraff efter en viss tids arbetslöshet, införa statlig lönesättning och förbjuda all opposition. Vi kan med egna ögon se vad kommunistisk diktatur innebär, och den manar inte tih efterföljd. Den gruvliga salva som herr Svensson i Malmö i går riktade mot regeringen skulle, om han varit i ett kommunisfiskt land, ha renderat honom internering i fängelse eher, ännu värre, på mentalsjukhus i många är. Tänker ni i vänsterpartiet kommunisterna aldrig i stilla stunder pä detta?

Verkstadsföreningen, som är branschorganisation för en mycket stor och viktig sektor i värt samhälle, uppger att ungefär vart fjärde företag lämnar otillfredsställande vinst eller rent av går med förlust. I de vinstgivande företagen finns inga utslagningsproblem av betydelse, men väl i förlustföretagen. Regeringens näringspolitik är ahtså av avgörande betydelse för sysselsättningen, och i synnerhet för folk med arbets-handikapp. Men även med en bra näringspohtik kommer en del att få svårigheter med sysselsättningen, och då måste nya grepp till med samfällda åtgärder frän staten, landstingen, länsarbetsnämnderna, fackorganisationerna, anpassningsgruppema, näringslivet, m. m., för att fä maximalt antal handikappade in på den öppna arbetsmarknaden. Först dä kan vi få minsta möjhga antal människor i den egenthga, slutna arbetsvärden.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag har tidigare, när jag överskridit den tid som jag i förväg angett för ett anförande, fått anmärkningar av fru andre vice talmannen Nettelbrandt. Jag skall därför i dag försöka hälla mig inom de tio minuter som jag beräknat för mitt anförande. Men jag vill ändå mycket kort repUkera herr Ringaby.

Först vUl jag emellertid, även om herr Mundebo nu inte är inne i kammaren, ändå uttrycka en glädje över hans nyanserade skildring av problemen på arbetsmarknaden. Han framförde där många synpunkter som jag mycket väl kan ansluta mig till bl. a. att många människor ute i arbetslivet känner oro inför framtiden, att vi måste satsa aUtmer på arbetsmarknadsutbildningen etc.

Däremot måste jag reagera mot vissa avsnitt i herr Ringabys anförande — han har visserligen lämnat kammaren men han kanske läser protokollet och kan återkomma i debatten vid ett annat tillfälle.

Herr Ringaby sade bl. a. att det är den fackhga rörelsens och regeringens fel att vi haft och har en sä stor utslagning på arbetsmarknaden. Han menade bl. a. att det är LO.s krav på högre löner för sina medlemmar som skapat kostnadsproblem för de minst lönsamma

företagen. Dessa har sedan inte haft möjligheter att bära de ökade kostnaderna utan blivit utslagna.

Jag har vid andra tUlfällen haft anledning att mycket starkt reagera mot sådana uttalanden som jag för min del anser vara felaktiga, de stämmer inte med verkligheten. Ett faktum är att det välstånd som vi uppnått i vårt land tih mycket stor del beror pä den positiva instäUning som fackföreningsrörelsen haft till strukturförändringar inom näringslivet. Jag tror ocksä att nästan samtliga ledamöter i denna kammare inser värdet av en sådan principiell inställning från den fackliga rörelsens sida. Flera talare har under debattens gång påpekat att vad vi måste sträva efter är en högre tUlväxttakt. Jag hävdar att fackföreningsrörelsens positiva inställning under de gångna åren tiU strukturomvandhngen har medverkat till en högre tillväxttakt inom industrin och näringslivet i övrigt och därmed tih en högre levnadsstandard.

Herr talman! Jag skah nu avstå frän att polemisera mot herr Ringabys uttalanden; jag kanske får anledning att återkomma till frågorna.

Under de allra senaste åren har antalet människor i vårt land som enligt arbetskraftsmätningarna haft förvärvsarbete uppgått thl i genomsnitt ca 3,9 mUjoner. Det är internationeUt sett ett mycket högt antal förvärvsarbetande i förhållande tih folkmängden i aktiva åldrar.

Som tidigare framhållits har vi också en hög sysselsättningsnivå. Under de senaste fem åren beräknas antalet sysselsatta ha ökat med omkring 170 000 personer. Men samtidigt med denna utveckling har vi under de senaste åren ändå haft en betydande arbetslöshet. Det är, som talare tidigare här under debattens gäng har sagt, ungdomar, kvinnor, handikappade och utslagna människor inom industrin som drabbas av arbetslöshet.

De av inrikesministern föreslagna åtgärderna kommer naturligtvis att spela en betydelsefull roll då det gäher att öka sysselsättningsmöjligheterna. Jag tycker att det är en rejäl satsning pä många centrala områden för att söka åstadkomma sysselsättning åt den fristähda arbetskraften. Jag skall nu avstå från att göra några närmare kommentarer thl de av inrikesministern uppdragna riktlinjerna för den kommande lokaliserings-och arbetsmarknadspolitiken. Jag vUl bara här framhålla upprustningen av arbetsförmedlingarna.

Arbetsförmedlingarna utför en verksamhet som uppmärksammas av de fackliga organisationerna. I årets statsverksproposition föreslår inrikesministern 210 nya arbetsförmedlare till förmedlingsverksamheten. Med tanke på att detta arbete tUlhör själva basen för arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet måste förslaget hälsas med den allra största thlfredsstähelse.

Jag vill även uttala förhoppningen att arbetsförmedlarna skall fä ännu större möjligheter till personliga kontakter med de arbetssökande. Erfarenheten från fältet visar nämligen att det i enskUda faU föreligger ett ganska stort behov av ökad personlig kontakt med arbetsförmedlaren.

Jag vih också beröra några andra väsentliga frågor, som även rör sysselsättningsfrågan. Jag tänker då först och främst pä de kommande regionalpolitiska åtgärderna ute i landet.

I december månad förra året antog riksdagen ett regionalpolitiskt handlingsprogram för hela landet, och som vi alla vet är målet att steg för

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

A llmänpolitisk debatt

3 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

steg i takt med ökade resurser i länen bygga upp orter av olika karaktär, vUka inbördes kompletterar varandra, allt i syfte att underlätta strävandena att göra arbete, service och god miljö tUlgängliga för aha människor.

Under den nu påbörjade vårsessionen får riksdagen bl. a. behandla också viktiga konkreta förslag rörande utformningen av det beslutade handlingsprogrammet. Jag är i detta sammanhang självklart fuht medveten om att de regionalpolitiska förslagen i stor utsträckning inriktas på att understödja utvecklingen inom stora delar av stödområdet och främst i Norrlandslänen.

Men vi skall då inte glömma att även län utanför stödområdet har stora och många gånger svåra problem inom vUctiga sektorer, såsom t. ex. i mitt hemlän, Skaraborgs län. Vi har därför även i år ansett det nödvändig att i en motion ta upp några av de problem vårt län har att brottas med. Det framgår bl. a. av uppgifterna i motionen att antalet sysselsatta inom jordbruket i Skaraborgs län mellan åren 1965 och 1970 har minskat med omkring 8 000 personer. En liknande strukturomvandling kan väntas fortsätta även under 1970-talet, vUket i sin tur medverkar tih att ytterligare ett antal yrkesverksamma inom länets jordbrukssektor blir bortrationaliserade.

I förhåhande thl riket i övrigt kommer Skaraborgs län att också i framtiden ha en ganska hög andel jordbrukssysselsatta. Den fortsatta strukturomvandlingen inom länets jordbruk, liksom svårigheter i andra delar av länets näringsliv, kommer förmodligen ytterligare att skapa betydande sysselsättnings- och omställningsproblem för tusentals skaraborgare. Det är därför av grundläggande betydelse att man genom regionalpohtiska insatser medverkar till en positiv industriutveckling, nya tUlskott inom servicenäringarna och lokalisering av eftergymnasial utbhd-ning. Vi räknar med att motionen får en välvillig behandling vid årets riksdag.

Herr talman! Jag och mina medmotionärer har i en annan motion aktualiserat frågan om strukturrationaliseringen inom industrin. Jag vUl i det sammanhanget erinra om att för ca 40 år sedan 39 procent av befolkningen fick sin bärgning från jordbruket och binäringar, medan motsvarande andel för industri och handel var 36 procent. - Hade nu herr Ringaby varit inne i plenisalen, borde han ha uppmärksammat det jag nu kommer att säga.

Sedan dess har det således skett en kraftig strukturomvandhng inom det svenska näringslivet. Tidsperioden sammanfaher nästan helt med socialdemokratins maktstäUning i det svenska samhället. Jag tror sanner-hgen inte att någon som har minne av 1 930-talet skuhe ha velat avstå från denna strukturomvandling, men självfallet har den i många sammanhang varit påfrestande för många enskilda medborgare.

Jag viU alltså slå fast att det samtidigt med denna strukturomvandling har skett genomgripande förändringar på arbetsmarknaden. VUken arbetsmarknad står vi inför i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet?

1 tidningen Veckans Affärer av den 25 januari i år finns en intervju med generaldirektör Berth Rehnberg i arbetsmarknadsstyrelsen. Bl. a. ställde man där följande fråga: VUka blir för AMS de viktigaste

uppgifterna i framtiden? Chefen för AMS svarade: Desamma som i dag: att underlätta den fortsatta mycket stora och snabba omställningen, att göra den tUl en så liten plåga som möjligt för dem som berörs. AUt fler löper risk att bli arbetslösa aht snabbare. Även om det görs mera inom företagen för de äldre och de handikappade, får vi i framtiden göra ännu större insatser för de utslagna.

Jag delar helt Rehnbergs uppfattning, att man i framtiden måste göra ännu större insatser för de utslagna. Vi är också väl medvetna om att en fortsatt strukturomvandling inom det svenska näringslivet är nödvändig för att vi på sikt skall kunna garantera sysselsättning i en aht hårdare konkurrens såväl på exportmarknaden som på hemmamarknaden.

Samtidigt vet vi i dag bl. a. mycket litet om hur exempelvis robotutvecklingen kommer att påverka sysselsättningsläget i framtiden. Detta tycker vi motionärer är oroande. För att så snabbt som möjligt söka klarlägga konsekvenserna av industrirobotarnas intåg i industrin behövs ett samarbete mellan samhälle, företagare och personalorganisationer, främst för att man i tid skah vara medveten om kommande förändringar inom industrin och snabbt kunna planera åtgärder för att möta en förändrad situation på arbetsmarknaden i slutet på 1970-talet.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! En konjunkturförbättring bör medföra ett ökat utbud av arbetstUlfällen. Ändå kommer sysselsättningsfrågorna att vara i centrum i den politiska debatten under överskådlig tid. I finansplanen prognostiseras flera mycket tunga sysselsättningssektorer för en sjunkande sysselsättningsgrad. Det gäUer t. ex. jord och skog, industriverksamhet och byggnadsverksamhet. Elkraftsproduktionen förutses öka sysselsättningen med 1,6 procent. Denna sektor är emehertid sä liten att den inte betyder särskUt mycket totalt, även om den kan betyda åtskUligt för vissa lokala områden. Den offentliga sektorn beräknas öka med drygt 3 procent. Denna sektor är stor, varför plus 3 procent anger mättet på en avsevärd sysselsättningsökning.

Kan man dä räkna med att den kommunala sektorn är expansiv nästa budgetår? Man kan nog sätta åtskhiiga frågetecken i kanten för ett sådant antagande. Finansministerns s. k. överenskommelse med kommunerna i fjol om en begränsning av deras åtaganden leder tUl en annan slutsats. Den kommunala sektorn stimuleras inte av staten att bU starkt dynamisk i vad gäller antalet nyanstäUningar. Stimulansen har inriktat sig på att klara arbetslösheten ute i landet. Vi känner till hur primärkommuner ganska allmänt, oavsett politisk majoritet, har ansett sig nödsakade att göra stora pmtningar på i och för sig önskvärda utvidgningar av sin verksamhet.

Inom landstingen finner man en motsvarande om inte en ännu mera målmedveten ambition att begränsa utgiftsstegringen. Pä värdområdet har arbetskraftens dimensionering en alldeles särskild betydelse för kostnadsutvecklingen. Om man trots befogade frågetecken för finansministerns beräkning ändå i brist på bättre grundmaterial godtar den, så innebär det en sysselsättningsminskning i timmar på minus 0,8 procent. Vi vet att stora grupper kommer att anmäla sig på arbetsmarknaden de närmaste åren. Strukturomvandlingen är nödvändig men den kan också gå för

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

snabbt. Det kan skapa problem som samhähet inte kan lösa. En för snabb strukturomvandling kan bli olönsam, inte bara för många enskilda människor utan också för samhället.

Ett mycket stort antal arbetslösa, registrerade och icke-registrerade, väntar på arbete. Det finns en mycket stor dold arbetslöshet, kanske främst bland kvinnorna. Flera tusen ungdomar med lång och god utbhdning väntar pä arbete. Ett stort antal arbetslösa och många av dem som är i riskzonen för arbetslöshet kräver särskUda insatser frän samhället via AMS och på annat sätt. Det är s. k. partieht arbetsföra, det är äldre, det är handikappade. Här måste ytterligare insatser görss.

Man kan således vänta sig ett ökat behov av sysselsättning bland olika grupper. Vi kan se fram mot en framtid med behov av ett kraftigt ökat antal nya arbetstillfällen. Det behövs för att människor skall kunna uppnå den standard som de önskar och det är inte enbart fråga om en materiell standard. Ett meningsfullt arbete har också ett omistligt egenvärde för de allra flesta människor.

Vi klarar, herr talman, inte i vårt samhähe att ge människor trygghet och arbete huvudsakligen genom att satsa på arbetsmarknadspolitiska åtgärder genom arbetsmarknadsstyrelsen och dess organ. Det är ett nödvändigt komplement tUl den ekonomiska politiken och näringspolitiken, men vi måste samtidigt föra en näringspohtik som stimulerar till nyskapande av arbetstillfällen inom hela näringslivet. Regeringen och riksdagsmajoriteten har inte lyckats med detta. Den föreliggande budgeten ger heller inget hopp om en avgörande sinnesändring inom regeringspartiet i detta avseende.

Finansministern föreföll i går kväll vara pessimistisk, ja, nästan defaitistisk när det gällde utsikterna att öka antalet nya arbetstillfällen. Temat frän hans sida var att vi har i vårt land inte råd att satsa och investera för nyskapande av arbetstUlfällen. Man menar tydligen inom regeringen att vår produktionsapparat är fullt utnyttjad. Så är ju pä intet sätt förhällandet.

Centerns program för 100 000 nya arbetstUlfällen under nästa budgetår är ett konstruktivt program, utformat så att det skall stimulera tUl optimism och satsning pä nyanställning. Näringslivet — och jag vill understryka att jag där ocksä inräknar arbetstagarna — måste behandlas så att inte företrädesvis de ekonomiskt välkonsoliderade företagen utan ocksä i samma grad de svagare företagen ges en likvärdig stimulans. Hittills har, såväl i hög- som i lågkonjunktur, de stora, vinstrika företagen kunnat utnyttja stathga förmåner på ett helt annat sätt än sämre konsoliderade. Dessa har på sistone diskriminerats genom utformningen av vissa av de konjunkturpolitiska åtgärderna. Vi har tidigare påpekat detta. En riktig näringspolitik måste vara rättvis på det här området. Vi lägger i våra motioner fram förslag på konkreta lösningar för detta.

Inför förbättringen i konjunkturen väntar man sig nu allmänt en större rörlighet pä arbetsmarknaden. Man väntar sig ocksä ganska allmänt atl suget mot expansionsregionema ökar i vad gäller arbetskraften. Regeringen vill i vanlig ordning stimulera denna rörlighet. Det stämmer med den befolkningsfördelning i regeringens riksplan som klart förstärker obalansen i vårt samhälle. Centern kan inte acceptera denna utveckling.

Det är i och för sig naturligt att rörligheten på arbetsmarknaden ökar i en uppåtgående konjunktur. Den bättre konjunkturen skall emellertid utnyttjas till att öka takten och effektiviteten i lokaliseringpohtiken. Det är lättare att utlokalisera en produktionsökning och en ökning av antalet arbetstUlfällen än att utlokalisera redan etablerad verksamhet.

Denna möjlighet har inte tillvaratagits genom den hhtUlsvarande politiken, tvärtom. Det är ett känt förhällande att utflyttningen frän Norrlandslänen har ökat starkt under goda konjunkturer.

Ett undantag finns - det är Värmland. I Värmland visar det sig att utflyttningen inte stimuleras genom en högkonjunktur, snarare tvärtom. Utflyttningen har ökat under perioder med sysselsättningssvårigheter i vårt land.

Det kan vara värt mödan att närmare studera orsaken tUl dessa ohkheter. Jag hoppas regeringen gör det. Är orsaken möjligen att Värmland ligger närmare expansionsområden, exempelvis Göteborgsområdet? Trohgen betyder avständskostnaderna mer än vad man tidigare förestäht sig. De måste elimineras på olika områden, genom utjämning av teletaxor, transporttaxor på järnväg, flyg, tåg osv.

Centern har redan föreslagit och kommer senare att föreslå ytteriigare åtgärder för att utnyttja konjunkturerna och andra förhåhanden som positivt påverkar resultatet i syfte att nå en bättre regional balans.

Det är med stor tUlfredsställelse som vi inom centern noterar det aviserade förslaget om en allmän arbetslöshetsförsäkring. Socialdemokraterna har i denna fråga fördröjt en lösning under flera är på 1960-talet. Centern har arbetat oförtrutet vidare, och det ger nu resultat. De som inte har haft sin arbetslöshetsförsäkring ordnad har visat sig höra till dem som är särskilt känsliga för konjunktursvängningar. Bland dem finns också stor dold arbetslöshet. En allmän arbetslöshetsförsäkring är ett steg framåt på vägen mot bättre jämlikhet i samhället. Centern hälsar ocksä med tillfredsställelse olika åtgärder för bättre arbetsdemokrati inom näringslivet. Vi har under 1960-talet gjort många framstötar för detta. Det är nödvändigt att skapa arbetsplatser som är tillfredsstäUande ur miljösynpunkt. Det är nödvändigt för att industrisektorn skall kunna konkurrera om arbetskraften i framtiden och därmed möjliggöra den standardstegring som är förutsättningen för framåtskridande i allmänhet i vårt land.

Den viktigaste frågan för värt samhälles utformning under fjolårets riksdag var enligt samfällda uttalanden från olika partier beslutet om den fysiska och regionalpohtiska riksplanen. Inrikesministern uttrycker i årets statsverksproposition att de befolkningstal, som angavs i riksdagsbeslutet den 16 december i fjol, utgör grunden för fördelningen av de statliga och kommunala resurserna under återstoden av 1970-talet. I denna fråga förelåg vid tiden för riksdagsbehandlingen två alternativ: regeringens och centerns. Sä är också förhållandet i dag. Centern står fast vid sin riksplan. Vi har under riksdagsbehandlingen styrkts i vär uppfattning att den är realistisk. Vi anser oss ha medel att förverkliga de målsättningar vi ställt upp i vår riksplan. Under hela 1960-taIet har det rått motsättningar mellan vårt parti och främst regeringspartiet om medlen för regionalpolitiken. Trots att regeringen redan i propositionen 111 i höstas uttalade att

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den I februari 1973

Allmänpolitisk debatt

förslag om de framtida regionalpolitiska medlen skah föreläggas 1973 års vårriksdag var man ändå redan då beredd att i utskott och i riksdagsbeslut avvisa olika tankegångar som vi framförde för att förstärka regionalpolitiken. Detta tyder på att det sannolikt blir motsättningar ocksä i framtiden.

Regeringens riksplan beträffande befolkningsramarna, ortsstrukturen och det centralistiska inslaget i beslutsprocessen i regionalpohtiken fick stöd av folkpartiet och moderaterna. Under tiden efter riksdagsbeslutet har enligt min erfarenhet främst folkpartister klart undvikit att tala om det väsentligaste innehållet i regeringens riksplan, nämligen dess mycket starka inriktning mot fortsatt koncentration i värt samhälle. Man är på det hållet, om jag nu uppfattat det riktigt, uppenbart besvärad av att resonera om detta förhållande. I varje fall har jag det intrycket när jag talar med folkpartister ute på fältet. De två senaste årens utveckling av befolkningsströmmarna i vårt land talar för att centerns riksplan är realistisk och regeringens är orealistisk.

För ett par dagar sedan behandlade man inom Stockholmsregionen frågan om befolkningsramarna. Det visade sig då att såväl moderaternas som folkpartiets företrädare i landstinget ändrade sig och lade sig på ungefär den nivå som centern har i sin riksplan. Det bådar gott för att det snart blir liknande justeringar i vår riktning på ohka håh i landet. Det ser vi som mycket glädjande. Centerns riksplan är realistisk mot bakgrunden av vad människorna vUl. Människorna i vårt land vUl enligt vår uppfattning inte alls ha en fortsatt koncentrationspoUtik.

Under riksdagsdebatten den 15 december i fjol försökte utskottsmajoritetens företrädare rätta sin egen skrivning när det gällde den högre ramen för Stockholms län. Stockholms län är den enda region i värt land som uttryckligen fått fastslaget att man får öka tih den högre ramgränsen med 200 000 invånare. Det är en ökningstakt pä mehan 24 000 och 25 000 människor per år under återstoden av 1970-talet - en större ökning än vad som inträffade under 1950-talet och 1960-talet.

Utskottsmajoriteten - och det är detta som är orsaken till att jag tar upp den här frågan i dag — föreslog inte då någon ändring i skrivningen. Jag fömtsätter att riksdagen i sin skrivelse till Kungl. Maj:t i anledning av riksdagsbeslutet korrekt har håhit sig tih lydelsen av riksdagsbeslutet, ahtså utskottsbetänkandets lydelse. Det är förvånande att utskottsmajoriteten inte föreslog en ändring av skrivningen, om den inte korrekt återgav utskottets mening. Om det verkligen förhåller sig så, förutsätter jag att riksdagen i år kommer att fatta ett nytt beslut som föranleder en ny skrivelse med en annan formulering, som på ett bättre sätt tolkar utskottsmajoritetens skrivning i detta avseende.

Thl slut, herr talman, vUl jag helt kort säga att det under 1950-talet och i börian av 1960-talet var centerpartiets uppgift att kämpa för alt få thl stånd en lokaliseringspolitik. Under 1970-talet synes det bli vårt partis stora uppgift att kämpa för en annan utformning av och en annan målsättning för regionalpohtiken, så att den bhr ett verksamt medel för en bättre regional balans.

Herr GUSTAFSSON i UddevaUa (s):

Herr talman! Flera talare har under debatten uppehållit sig vid frågan hur sysselsättningen bäst skall kunna stimuleras. SkaU det ske med generella metoder, som en del borgerliga talare har förordat, eller med punktvisa insatser?

Jag representerar en valkrets som i hög grad haft erfarenheter av sysselsättningskriser, varvid företag har kommit pä obestånd och nedläggning hotat eller varvid näringslivet på grund av struktureUa förändringar försvagats.

Jag vUl inte påstå att sysselsättningen är tUlfredsstäUande i dag. I Bohuslän, frän Uddevalla och norrut, behövs ytterligare arbetstihfäUen om intentionerna i Länsprogram 1970 skall kunna uppfyUas. FörhåUandena är enahanda i ätskUliga andra regioner av vårt land. Men jag vUl göra gällande att om inte staten vid skUda tUlfäUen gjort punktinsatser för näringslivet i Bohuslän, hade situationen varit betydligt mera bekymmersam än vad den är nu. Jag skall bara nämna ett par exempel.

För några år sedan betraktades Uddevallavarvet som dömt tUI undergång. Mäktiga finansintressen ansåg att det enda rätta vore om varvet lade ner sin verksamhet. Det skuhe emeUertid drabba en hel bygd. Några ersättningsindustrier fanns inte att tUlgå. Staten satsade vid tre tUlfällen kapital för att säkra sysselsättningen.

Hur ser det ut i dag? Jo, det undergängshotade Uddevallavarvet har, trots motstånd från skUda håh men tack vare en statlig satsning, rest sig ur svårigheterna och kommer i år ätt redovisa vinst.

Götaverken råkade i samma svårigheter. De privata intressenterna bakom företaget kunde inte klara situationen. Då måste staten också här gripa in och rädda företaget.

För någon tid sedan råkade Facitkoncernen i en ekonomisk kris. De privata aktieägarna sålde sina aktier thl ett annat företag. Ca 1 000 anställda i Strömstad och Göteborg fick leva mellan hopp och fruktan för sina anställningar, tills staten gick in och med ekonomiska insatser klarade sysselsättningen under i varje fall fem år framåt.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. Snart sagt varje företag av någon betydelse i Bohuslän har varit eller är beroende av stöd frän det allmänna i någon form. Jag vUl därför bestrida påståendena frän framför allt moderat håll att punktinsatserna skuUe sakna betydelse. De har tvärtom haft så stor betydelse som stimulans för skUda företag att sysselsättningen räddats och bygden kunnat utvecklas vidare.

Jag kan inte heller acceptera talet om att regeringens pohtik skuhe vara näringsfientlig. I varje fall resonerar inte de tusentals anstähda vid krisdrabbade företag — människor som fått sina försöriningsmöjligheter räddade tack vare statliga punktinsatser - på det sätt som de borgerliga kritikerna gör gällande.

I samband med näringslivets lokalisering diskuteras också miljövårdsfrågorna. De är viktiga, inte minst för Bohuslän. Det är ett ahmänt intresse att den yttre miljön vårdas. EmeUertid måste detta lösas internationellt. Det gäUer också reningen av den hårt nedsmutsade och numera livlösa Idefjorden mehan Bohuslän och Norge, Det finns ett intresse på ömse sidor av gränsen att komma tih rätta med detta problem.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Ett samarbete måste utvecklas, så att om möjligt regionalpohtiken får samma inriktning inom hela den gränsregion som omfattar kommunerna kring Idefjorden,

Miljöfrågorna och sysselsättningsfrågorna bör lösas i harmoni med varandra. Det är svårt att få människor att engagera sig i att lösa mUjöfrägorna i förebyggande syfte, om man riskerar att försörjningsmöjligheterna begränsas. Vi hoppas på den nya regionalpolitiken, som tar sikte pä att både mUjöfrägorna och sysselsättningsfrågorna skah lösas på ett sätt som skapar trygghet för människorna.

Herr Helén talade i går om att människorna är misstänksamma mot politikerna. Detta har jag emellertid inte märkt så mycket av, ty när sysselsättningen hotas och människorna känner oro för framtiden — vem vänder man sig då till, om inte tih politikerna? När ett enskUt företag misslyckas med att driva sin verksamhet lönande, vädjar man tUl staten och hoppas pä dess stöd. Och det är bra. Men hurudant skall ett samhälle vara beskaffat för att kunna göra den insats som människorna begär? Inte kan ett svagt utvecklat samhälle utan ekonomiska resurser, kanske med en regering utan politisk vUja, åstadkomma så värst mycket. Om t. ex. arbetsgivaravgiften hade varit någon procentenhet lägre, inte hade detta hjälpt Facits anställda i Strömstad och Göteborg.

Nej, människorna vill ha och är betjänta av ett starkt samhälle med ekonomiska möjligheter att göra punktinsatser på de områden där enskilt kapital och enskild företagsamhet inte förmår uträtta vad människorna har behov av.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det allt överskuggande problem vi nu har att brottas med är sysselsättningen. Otryggheten och osäkerheten för framtiden är för många människor en plåga, och många som bara för några är sedan betraktade sin arbetsplats som en trygg och säker punkt i tUlvaron räds nu för framtiden. Friställningar är vardagsmat, och företag nedläggs dagligen på grund av att lönsamheten är borta. Den företagspohtik som bedrivits av den socialdemokratiska regeringen har starkt medverkat till den situation som vi i dag står inför.

Under gärdagens debatt framkom de olika synsätten pä sysselsättningsläget. Statsministern framhöh att regeringens insatser varit verk-rungsfuha och åberopade människor han mött som efter omskolning funnit trivsamma och goda jobb. Det är bra att det finns sådana som lyckats, men den stora skaran som går arbetslös eller i beredskapsarbete lär inte rosa marknaden. Och de människorna borde man också ha hört någonting ifrån, tycker jag.

De ingrepp i ekonomin som regeringen gjort har bidragit tUl nedläggningar och fristähningar framför aht i de mindre och de mer sårbara företagen, och de har i icke oväsenflig grad gjort att arbetslöshetssiffran stigit.

De minskade arbetstUlfällen som förorsakats av företagsnedläggningar och fusioner är betydande och det har varit en stark ökning de senaste åren. 1970 uppskattade man att 20 000 personer fristähdes på grund av nedläggningar och fusioner. 1971 hade siffran dubblats thl 40 000, och

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

ytterligare en fördubbhng — man beräknar att 80 000 Nr 15

1972 var friställdes.

Den företagstyp som särskUt drabbats är den mindre och medelstora industrin, som beräknas svara för 90-95 procent av dessa nedläggningar. Att de stora och mer framgångsrika företagen klarat sig bättre är tursamt, och läget skulle ha varit katastrofalt om de stora företagen haft samma svårigheter som småföretagen. Den väntade belastning som beslutet om den dubbla löneskatten inneburit har givetvis påverkat företagen så att de minskat på personalkostnaden genom indragningar och i en del fall tvingats tUl direkt nedläggning på grund av väntade kostnadsökningar. Att i ett läge när stimulanser behövs i stället för åtstramningar vidta åtgärder som medför direkta belastningar på näringslivet får naturligtvis thl följd att antalet arbetstihfäUen minskar.

När statsministern i går påstod att oppositionen inte längre vUle upprepa sitt krav att löneskatten skuUe minska gjorde han det i den låtsade okunnigheten om att sådana förslag kanske kunde fä riksdagens gUlande. Ja, det låter sig göra att låtsas detta, då man samtidigt vet att man har en trygg majoritet av socialdemokrater och kommunister, som stoppar alla försök i den riktningen — något som vi erfor senast i slutet av förra året. Regeringen har med kommunisternas stöd genomfört en tväprocentig ökning av löneskatten och inte velat höra på våra förslag, som innebar att man under en lågkonjunktur borde avstå från åtgärder som varit direkt arbetslöshetsskapande.

Herr Palme sade vidare att "vi betraktar arbetsgivaravgiften som en ahvarlig fråga som ingående måste prövas" och vUle med detta ge sken av att regeringen noga prövade frågan innan den förelades riksdagen. Sanningen är en helt annan. När skatteutskottet skuhe behandla frågan fanns inte så mycket som ett papper från regeringen, och inte ens den socialdemokratiska majoriteten i utskottet kunde ge ett besked på förfrågningar. Sämre prövat torde ett ärende, knappast kunna vara, och de framstähningar som gjordes att få verkningarna belysta avvisades. Hur den nya avgiften på näringslivet skuhe verka brydde man sig inte om att undersöka, utan här var det bara fråga om att trumfa igenom ett beslut. Kommunisternas stöd kunde man givetvis ahtid räkna med om det gällde att belasta näringslivet med kostnader.

De insatser som regeringen gjort för att häva arbetslösheten har bestått i brandkårsutryckningar när man tvingats tUI detta, men förebyggande åtgärder har man inte velat ge sig in på.

Nu åberopar såväl statsministern soni finansministern att vi har en högre sysselsättning här i landet än vi någonsin haft tidigare. Ja, det är en klen tröst till dem som ändå inte kan få ett jobb. Man säger att man genom omskolning har lyckats mycket bra. Men hur är det med den stora skara välutbildade ungdomar som inte har en möjlighet att få ett arbete? Ungdomsarbetslösheten kan man inte negligera hur länge som helst. Man klarar inte sysselsättningen med enbart tillfälliga åtgärder, utan det gäUer att fä näringslivet att öka sin verksamhet och därigenom skapa bestående arbetstUlfällen. Det behövs tUlfälliga insatser, och det har vi aldrig motsatt oss från folkpartiets sida, men det är de mer stabila och på längre sikt bestående arbetstUlfähena man måste inrikta sig på. Den stora breda

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

sysselsättningen kän man bara nå genom näringslivets utveckling.

Nu är arbetslösheten och undersysselsättningen särskUt besvärande i Norrland. Statsministern åberopade den satsning som bl. a. skett i Västerbotten genom den etablering som Algots skall göra. Det är bra, men helt löser det inte problemen där uppe, även om det blir ett värdefullt tiUskott av arbetstillfällen. Arbetslösheten bland ungdom är särskilt besvärande inom Umeåområdet. Många ungdomar som fått sin utbildning vid universitetet i Umeå står utan jobb. Nu är det naturligtvis inte så att de skall beredas arbete just på utbUdningsorten, men det finns inga jobb någon annanstans heher att erbjuda dem. Bland den värnpliktiga ungdomen som snart kommer ut efter sin militärtjänst är det endast ett litet fåtal som kan räkna med att få ett jobb.

Det är en svår påfrestning att gå arbetslös. SärskUt ungdomar som startar med arbetslöshet efter sin utbUdning är givetvis en mycket sårbar grupp. Det går inte att säga tUl dessa ungdomar att allt är ganska välbeställt och att högkonjunkturen står om hörnet. Den väntade högkonjunkturen stod om hörnet även förra året, men även om tecken på en förbättring nu kan skönjas har vi fortfarande en lågkonjunktur med svåra sysselsättningsproblem. De som upplever arbetslösheten kan inte känna sig nöjda med att regeringen framhåller sin förträfflighet; de ser nog thl den bistra verklighet de lever i och konstaterar fakta som inga vackra ord kan ändra på.

Vi på vårt håll har anvisat vägar att stimulera köpkraft som skulle skapa arbetstillfähen och efterfrågan på varor och tjänster som det fordras arbetskraft för att få fram. Regeringen har sagt nej och bär givetvis ansvaret, men beklagligtvis drabbar denna ovUja tUl handling de svagaste i samhället.

Problemen för inlandsbefolkningen i vad det gäller sysselsättning är alltjämt mycket besvärande. En ordentlig satsning på arbeten är därför nödvändig. Den eftersatta vägutbyggnaden kan givetvis endast ge tillfälliga jobb, men sådana arbeten måste igångsättas som en första åtgärd, särskUt då de utgör en förutsättning för framtida investeringar som skall ge varaktig sysselsättning. De löften att bereda bl. a. Vindelädalens befolkning arbete som bäde regering och riksdag gav i samband med besluten om Vindelälvens bevarande bör snarast infrias, och här kan vägutbyggnaden av väg 363 vara en god börian. Skogsbruket, som är basnäringen inom området, är i starkt behov av vägutbyggnader för att klara sina transportproblem. En eftersläpning kommer att få thl följd minskade jobb i framtiden inom skogsbruket.

Fina siffror och tabeller har vi tillräckligt av. Det går inte att med några Ulusionsnummer försöka få det att framstå som om allt är bra, när den bistra verkligheten grinar mot så många människor. Statsministern framhåher att av de utbUdade genom omskolning i Västerbotten stannar 80 procent kvar i länet. Det kan vara en intressant upplysning, men det är en dålig tröst för alla de välutbUdade ungdomar som inte kan fä ett arbete.

Låt näringslivet få möjlighet att utvecklas och satsa mer på de små och medelstora företagen! Ge företagareföreningarna de verktyg de behöver för att kunna göra erforderliga insatser! Får de sådana kan mycket vinnas

i nya arbetsthlfähen, även om det inte blir så stora ökningar numerärt i varje företag. Men dessa företag är många, och särskUt på de mindre orterna är det de som kan erbjuda den enda industrieUa sysselsättningen. Att satsa på företagareföreningarnas kunnande och insikter när det gäher att tUlvarata och öka sysselsättningen är ett för samhähet bäde verksamt och bUligt medel. Därigenom åstadkoms förebyggande åtgärder, något som är bättre än att försöka reparera i efterhand vUket ofta misslyckas.

För Norrlands vidkommande behövs bättre vägar, i första hand för de tunga transporter som basnäringen skogsbruket har behov av och i andra hand för den turism som kan ge inlandet en välbehövlig stimulans. De mindre orternas företag, som ofta utgör en kärna för sysselsättningen, kan genom stimulans utvidgas och ge ett ökat antal jobb. En större satsning på företagareföreningarna är därför med säkerhet en bra och framkomlig väg om man vill ha resultat. Tryggheten i jobben går genom företag som har framgång. Det borde vara ett rättesnöre för den ekonomiska politiken att satsa på en utveckling av näringslivet som dels kan ge jobb, dels tillföra samhället de resurser som behövs för de insatser som fordras för människor som fått svårigheter.

Regeringspolitiken har misslyckats. Arbetslöshetssiffrorna talar sitt tydliga språk, och människorna har kommit i kläm. Det mest beklagliga är att man inte tycks vilja rätta till förhållandena utan sitter nöjd som det är.

Statsministern meddelade under gårdagens debatt att regeringen inriktar sig på att göra en insats genom leverans av svenska trähus till Island. Uppslaget är bra. Ett sådant åtagande skuhe få det dubbla resultatet att islänningarna fick en snabb hjälp och att man stimulerade sysselsättningen hos oss inom landet. Genom det minskade bostadsbyggandet är sysselsättningsläget bekymmersamt för de svenska småhus-tUlverkarna, Vi fär hoppas att förhandlingarna med Island kan genomföras med en önskad snabbhet. Regeringen skuUe på detta sätt kunna göra en insats mot arbetslösheten, vhket vore välbehövhgt. Förslag tih åtgärder bör därför snarast föreläggas riksdagen.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr HJORTH (s);

Herr talman! Centerpartiet är ansträngt angeläget om att i nästan varje större fråga framhålla att man var först med detta och att sedan socialdemokraterna och övriga partier traskat patruho. I sitt överdrivna nit att framhålla sig själv som banbrytare har man i fråga om mUjöpohtiken alltid pekat pä sin partimotion från 1962 såsom varande det första egentliga initiativet på naturvårdens och miljövårdens område.

1 förra årets remissdebatt synade jag denna märkliga motion i sömmarna och kunde thl min och även centerpartisters förvåning inte hitta något enda ord, varken i texten eller i alt-satserna, som gällde mUjöpohtiken. Trots detta fortsätter framstående representanter för centerpartiet i alla möjliga sammanhang att upprepa detta felaktiga resonemang. Så gjorde man t. ex. senast i höstremissdebatten. Jag tycker det är på tiden att centerpartiet slutar med denna lätsaslek. De som verkligen haft kraft och mod att mot mäktiga mark- och kapitalintressen värna om de enskUda människornas rätt tUl fri natur och fri kust är

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

socialdemokraterna. Det visade man senast under hösten med propositionen Hushähning med mark och vatten.

Men det var inte vid den yttre miljön jag i dag tänkte uppehåUa mig. Jag vUl i stället ägna några minuter åt arbetsmiljöfrågorna. Arbetsmiljöutredningen har avlämnat ett betänkande, där man bl. a. föreslär en rad åtgärder för att förstärka arbetarskyddet. En proposition i frågan kommer senare, vhket jag hälsar med stor tihfredsstähelse.

LO-enkäten om risker i jobbet, som publicerades 1970, visade medlemmarnas uppfattning om arbetsplatsernas hälsorisker. Den insynen i arbetsmUjön gav verkligen besked om att förhållandena var långt ifrån bra och att snabba och kraftiga åtgärder var av nöden. Det var tre hälsorisker som dominerade i undersökningen, nämligen rygg- och ledsjukdomar, hörselskador och hudsjukdomar,

BuUret, som jag något skall uppehålla mig vid, är måhända det största mUjöproblemet, och den stora faran har inte tUlräckligt uppmärksammats tidigare. Man har ägnat sig åt mark-, vatten- och luftföroreningar, som anses vara de stora miljöhoten. Bullret har, kan man säga, trots oljudet kommit smygande, och det har ofta nonchalerats.

LO-undersökningen visade att 53 procent av de tUlfrägade upplevde bullret som det mest besvärande, och andra undersökningar visar skrämmande hög procent av hörselskadade. Bullret som dagligen omger människorna på arbetsplatserna och även i trafiken är inte bara skadligt för hörseln. Även andra av kroppens funktioner påverkas, och om störningskällan fortsätter att irritera så kan det i längden bli farligt.

Att hörselskadorna är utbredda och ökar häftigt visade också en undersökning vid regionsjukhuset i Linköping. Om den tidningsuppgift är riktig som jag såg i samband med detta, så beräknades att det skulle finnas 50 000 hörselskadade industriarbetare bara i Östergötlands län. Åtgärderna för att ljudisolera arbetsmaskiner och arbetsplatser måste intensifieras, och användandet av hörselskydd — effektiva sädana — måste vara obligatoriskt där bullernivån kräver del.

TrafikbuUret sysslar en utredning med, och arbetsmiljöutredningen har enligt sina direktiv att bl. a. uppmärksamma yrkesfaror och risken för hörselskador tih följd av ökande bullernivå hos maskiner och anläggningar.

En yrkesgrupp som är speciellt utsatt för bullerstörning är personalen i restauranger och diskotek. Även publiken utsätts för dessa faror — som man tycker är onödiga då det finns tekniska möjligheter att sänka ljudnivån i högtalarna. Det har ju på senare är blivit våldsamt populärt att orkestrarna brassar på för fuht, så att det är helt omöjligt att ens föra en vanlig konversation vid borden. Detta har fått thl följd att hörselskadorna drabbar musiker, restaurangpersonal och även den unga, dansanta publiken i stor omfattning. Detta tycker jag är helt vanvettigt. Om de inte själva fattar vUken fara de utsätter sig för, måste normerna skärpas och efterlevnaden noga kontrolleras. Vi skah väl inte riskera våra ungdomars hälsa bara för att det är "inne" att spela så att taket lyfter sig. Ingen orkesterledare med självaktning vågar i dag ge sig thl att dämpa ljudnivån.

Nu har Hoteh- och restauranganstähdas förbund lyckats få fram nya

anvisningar ifrån arbetarskyddsstyrelsen från den 1 juli 1972. Ljudnivån skall i regel understiga 85 decibel men kan från yrkeshygienisk synpunkt få uppgå thl 90 decibel, om exponeringstiden för personalen är särskUt kort, t, ex, under scenuppträdande. Ja, det är ju gott och väl; även om jag tycker att dessa värden förefaller höga så är det ju på kontrohen det hela beror. Den kontrollen är särskUt svår att göra på t. ex. diskotek. Jag hoppas att arbetsmUjöutredningen skall lyckas finna lösningar pä bullerproblemet, så att hörselskador och även trötthet och stress kan minskas.

En annan arbetsgrupp som har en särskUt besvärlig arbetsmUjö är gruvarbetare under jord. De är också utsatta för buUer av ofta jetplanbullrets styrka men tvingas dessutom inandas damm och gaser av olika slag. Många arbetsplatser i gruvorna är därtill fuktiga med dimbildning. Socialministern har tillsatt en utredning med uppgift att göra en översyn av vissa regler i lagstiftningen om semester. I en motion, som jag undertecknat tillsammans med Torsten Fredriksson och Karl-Erik Häh, framhåller vi att denna utredning också skall beakta behovet av längre semesterledighet för den utsatta grupp som gruvarbetare under jord utgör.

Givetvis skall venthation och andra förebyggande åtgärder vidtas för att minska hälsoriskerna, men gruvarbetets art är sådan att det innebär besvärligheter av olika slag. Därför skuhe en längre semesterledighet för denna grupp säkerligen vara av stort värde och kunna medverka tUl att gruvarbetarna längre kan gä kvar i arbetet. Jag hoppas att utskottet vid sin behandling ser allvaret i denna begäran och föreslär ett överlämnande av motionen tUl nämnda utredning.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr STRINDBERG (m):

Herr talman! Sysselsättningsfrågorna och arbetsmarknadspolitiken har framför allt under de senaste tvä tre åren kommit upp till debatt gång på gång inte minst här i riksdagen. Av dagens länga talarlista och även av gårdagens debatt framgår ocksä tydligt att vi nu diskuterar ett område, som tUldrar sig ett stort och förvisso berättigat intresse. Med hänsyn till regeringens i olika sammanhang så optimistiska bedömningar och med hänsyn till alla de punktinsatser som gjorts och görs, borde väl rimligtvis arbetslösheten i dag inte längre vara det stora problem, som den tyvärr fortfarande är. Förklaringen ligger dock nära till hands; det måste ha varit något fel såväl på framtidsbedömningarna som på de åtgärder regeringen vidtagit. Hur skall man annars förklara den stora arbetslöshet som vi har i dag och som sä hårt drabbar både enskilda och hela vår samhällsekonomi?

När man hör finansministern, som i går kväll, stå upp och tala om vår ekonomi och med stor självsäkerhet redogöra för de åtgärder som vidtagits av - för att citera herr Sträng - "den finansminister som vi har nu", är det ju märkligt att vi mot bakgmnd av denna tro på den egna politikens ofelbarhet ändå upplever så stora svårigheter pä skilda

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

områden. Man erinrar sig osökt Carl Snoilskys dikt En afton hos fru Lenngren, där Snoilsky bl. a. skriver om värdinnan, när hon liksom herr Sträng läser egna dikter:

"Vad täck skalkaktighet, vad ömt behag

men dock vad breda, säkra penseldrag."

Liknelsen kanske hattar något i första strofen, men nog var det breda, säkra penseldrag i finansministerns framställning. Samtidigt drog bUdligt talat herr Sträng med penseln breda streck över många av våra problem, inte minst den otillräckliga tUlväxten i vår ekonomi, arbetslösheten och framför allt frågan hur dessa problem skall lösas.

Herr talman! Jag har tidigare haft anledning att ta upp arbetsmarknadsfrågorna här i kammaren och därvid bl. a. pekat på att näringslivet — trots den dåliga konjunkturen - har behov av väl yrkesutbhdad arbetskraft på olika områden. Värt nuvarande utbUdningssystem ger emellertid 'i dag tyvärr inte våra ungdomar exempelvis i gymnasieskolan en sådan yrkesutbUdning som gavs i den tidigare yrkesskolan. Jag skall här bortse frän de nu negativa konsekvenser som de nya läroplanerna fört med sig för skolan — det blir thlfälle att återkomma tUl den frågan i ett annat sammanhang. Vad som nu är det verkligt aUvarliga är att så många ungdomar går arbetslösa just därför att de saknar lämphg utbUdning. Den utbildning de fått har inte varit tillräckligt yrkesinriktad.

Vi har från moderata samlingspartiets sida kritiserat den nedvärdering som yrkesutbUdningen tyvärr fått inom såväl grundskolans högstadium som på gymnasial nivå. Vissa tecken på ett omtänkande pä det här området börjar dock glädjande nog förmärkas bland socialdemokraterna. Bl. a. fick jag för ett par dagar sedan i min hand Departementsnytt nr 3 1973 och där finns rubriken "Yrkesinriktad utbUdning bot mot ungdomsarbetslöshet". Den mbriken verkar nästan hämtad ur våra skolmotioner, för det är precis detta vi har hävdat sedan länge.

I Departementsnytt refereras den promemoria som utarbetats inom inrikesdepartementet om "Ungdom och arbete" — en promemoria som onekligen är mycket intressant. I en tabell redovisas bl, a. svängningarna i ungdomsarbetslösheten under åren 1970—1972, och den visar att vi i januari 1970 hade 22 000 arbetslösa ungdomar i åldern 16—24 år; i januari 1971 hade siffran stigit tUl 34 000 och i januari 1972 thl 46 000. Den sista siffran är tyvärr tämligen oförändrad. TUl detta kommer mer än 20 000 ungdomar i den s. k. dolda arbetslösheten. Det är, herr talman, sannerligen skrämmande siffror.

I promemorian redovisas vissa åtgärder, som måste sättas in för att komma tUl rätta med ungdomsarbetslösheten. I första ledet står utbildningsinsatser för de lågutbUdade varigenom deras konkurrenskraft pä arbetsmarknaden förbättras. Det är utan tvivel nödvändiga insatser. Som en andra åtgärd framhålls, att det bör övervägas om inte en allmän arbetslivserfarenhet bör eftersträvas för alla studerande i gymnasieskolan med syfte att närma utbUdning och arbete till varandra, men det konstateras också att en sådan reform är utomordentligt omfattande och krävande för såväl arbetmarknad som utbildningssystem.

Ja, det kommer att kosta på i mer än ett avseende att reparera skadorna av vissa alltför snabbt genomförda reformer på skolans område.

Det kommer å andra sidan att kosta ännu mera att inte göra det. Det gäller ju inte bara att komma thl rätta med dagens situation pä arbetsmarknaden; vi måste också klara situationen på längre sikt. Det gäller i det sammanhanget dessutom inte minst att komma tUl rätta med de sociala vådorna, som följer främst i ungdomsarbetslöshetens spär.

Ytterligare ett par ord om den nämnda utredningen, som innehåller många tänkvärda synpunkter. Där står exempelvis; "De utbildningspolitiska invändningarna hänger inte minst samman med uppbyggandet av hnjesystemet inom gymnasieskolan." Det är utan tvekan ett intressant konstaterande. Jag kan förstå de farhågor som ligger bakom, för vissa utbhdningspolitiker inom socialdemokratin Vill ju i jämlikhetens namn ha ett system som bygger på den föreställningen att det inte bara är inför vår Herre som vi är jämlika, utan vi är jämlika även inför skolöverstyrelsen och läroplanen för såväl grundskola som gymnasieskola; denna jämlikhet måste innebära att alla efter grundskolan skaU vara gymnasister och läsa teoretiska ämnen. Att dessa utbUdningsvägar i många fall inte leder tUl någon god grund att få ett jobb på, det tycks man ha lämnat därhän. Jag hoppas att vi snart skall få en ändring tih stånd på den punkten, och det skall bli mycket intressant att så småningom få ta del av remissvaren på den här utredningen.

I årets statsverksproposition föreslås betydande förstärkningar av arbetsmarknadsverkets regionala och lokala organisation. Det är min förhoppning att dessa förstärkningar skall innebära en effektivisering av den arbetsförmedlande verksamheten ute i landet. Dagens arbetslöshet omfattar många grupper, och vissa av dessa för med sig specieha problem — delvis nya och svårbemästrade. Jag tänker då på akademikerna och tjänstemännen; för dem har arbetslösheten relativt sett fått en snabbare ökning än för vissa andra grupper. Det understryks ocksä i statsverkspropositionen att arbetslösheten bland tjänstemännen, speciellt bland de äldre, ställer särskilda krav på förmedlingsarbetet.

Att jag nämner just akademiker och tjänstemän innebär inte att jag på något sätt vUl förringa problemen för andra yrkeskategorier, men i den allmänna debatten kommer exempelvis den tilltagande arbetslösheten bland tjänstemannagrupperna ofta alltför mycket i skymundan. Målsättningen måste dessutom vara att komma till rätta med arbetslösheten på aha områden.

Även vid en uppåtgående konjunktur måste vi helt naturligt hålla en hög beredskap mot arbetslöshet, då risk säkerligen föreligger för en viss restarbetslöshet. Vi måste även räkna med betydande insatser för verksamhet inom halvskyddat och skyddat arbete, men å andra sidan tycker jag att de anslagsäskanden som finns från arbetsmarknadsstyrelsen för omskolningsverksamhet under nästa budgetår, där man räknar med inte mindre än 130 000 människor i omskolning tUl en kostnad av 802 miljoner kronor, inte går riktigt ihop med de prognoser för utvecklingen som herr Sträng gör i finansplanen. En annan politik, med generellt verkande åtgärder och ett förtroendefuht samarbete mellan statsmakterna och näringslivet, bör ge förutsättningar att minska anspråken på arbetsmarknadsservicen. Uppgiften måste ändå i första hand vara att skapa sysselsättning inom näringslivet — en varaktig och tryggad

Nr 15

Torsdagen, den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

sysselsättning för så många som möjligt. En sådan utveckhng, herr talman, vore tiU gagn både för de arbetssökande och för vår hårt ansträngda samhällsekonomi.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag har inte för avsikt att gå i polemik med de tidigare talarna här i debatten utan skall endast ta upp en fråga som rör det län jag representerar, nämligen Skaraborgs län. Det är som bekant ett ganska typiskt jordbrukslän, och man har där besvärligheter när det gäller sysselsättningsmöjligheterna. Man har svårigheter att i tUlräcklig utsträckning skapa arbetstUlfällen för den på grund av rationaliserings- och strukturförändringen inom jordbruket fristähda arbetskraften. Detta förhällande gäller alldeles särskilt Falköpings-, Vara- och Lidköpingsregionerna,

Befolkningsutvecklingen inom länet visar en viss ökning för senare är. Folkmängden i länet har från 1965 thl 1970 ökat från 254 305 invånare tUl 258 794, dvs, med 4 489, Befolkningstalet för 1972 utgjorde cirka 260 300, vilket innebar en ökning under året med chka 1 300. Samtidigt har antalet förvärvsarbetande minskat. År 1965 fanns det 110 311 förvärvsarbetande i länet, men år 1970 var siffran nere i 104 414, en minskning under femårsperioden med inte mindre än 5 897.

I vad sedan gäller antalet förvärvsarbetande inom olika näringsgrenar kan konstateras att år 1965 sysselsattes inom jordbruk och skogsbruk i länet 24 110 personer, vUken siffra år 1970 hade sjunkit tUl 16 200, dvs. med 33 procent. Nämnda siffror ger belägg för den strukturomvandling som sker i länet. Framför allt har således antalet sysselsatta minskat i jordbruket och skogsbruket. Man måste räkna med att denna utveckling fortsätter om än inte i samma takt som tidigare.

Såsom jag inledningsvis nämnde har särskUt Falköpings-, Vara- och Lidköpingsregionerna stora svårigheter att skapa sysselsättning för den befolkning som bor i regionerna. BefolkningsutveckUngen inom dessa områden har inte varit gynnsam.

Det kan konstateras att invånarantalet i Falköping under de senaste åren visat en fortgående minskning. Sålunda utgjorde minskningen för fjolåret 146, en minskning som i och för sig kan synas ganska måttlig. Om man emellertid sätter minskningen i förhållande thl antalet invånare i Falköpings stadskommun, utgörande 15 697 — samläggning med intilliggande kommuner sker först den 1 januari 1974 — ger de senaste årens befolkningsutveckling anledning tUl oro. Samma utvecklingstrend har gjort sig gällande inom hela kommunblocket.

Man kan befara ytterligare minskning innevarande år inom Falköpingsregionen. Bl. a. friställs arbetskraft inom sjukvården genom överflyttning av sjukvårdsaktiviteter till kärnsjukhuset i Skövde, och antalet sysselsatta inom SJ minskar. Inom Falköpingsregionen finns en stor andel Tekoföretag med huvuddelen kvinnlig arbetskraft. Möjligheterna tUl en utvidgning av Teko-industrin är inte realistiska. Man får vara tacksam om denna industrieUa verksamhet får utvecklas i den omfattning som nu sker. I Falköpings kommunblock måste därför särskUda sysselsättnings-stimulerande åtgärder vidtagas för att öka sysselsättningsmöjligheterna.

Från såväl kommunens som länsstyrelsens sida har vidtagits åtgärder i syfte att främja den industriella utveckhngen inom regionen. TUlkomsten av ett industricentrum i Falköping är ett led i denna utveckling. Därest inte nya sysselsättningsmöjligheter skapas inom Falköpingsregionen, måste man räkna med stora svårigheter att bereda sysselsättning för de inom regionen boende.

Motsvarande problem gäller även för Vara- och Lidköpingsregionerna.

Det är enligt min mening angeläget att förhindra en för Falköpings-, Vara- och Lidköpingsregionerna negativ utveckhng. Fortsatt befolkningsminskning måste befaras medföra att det nödvändiga näringspolitiska och servicemässiga underlaget ryckes undan. Det kan inte accepteras att människor i de tre nämnda regionerna i dessa avseenden måste söka sig i huvudsak tih centra utanför de egna regionerna. Det är därför angeläget att öka ansträngningarna att fä livskraftiga företag thl Falköpings-, Vara-och Lidköpingsregionerna. Förutsättningarna härför bör vara stora med hänsyn tUl att dessa regioner har centrala lägen i landet med goda kommunikationer samt bra service av ohka slag, inte minst kommunal.

Vad jag här anfört visar nödvändigheten av särskUda lokaliseringspolitiska insatser för de tre regionerna. Jag vUl inte för dagen beteckna dessa områden som direkta stödområden, men om de senaste årens utveckling fortsätter, finns stora risker för att dessa regioner hamnar i den situationen att de helt och fuht kan betecknas som stödområden. Det är därför angeläget att åtgärder sätts in i form av särskUda punktinsatser inom ramen för nuvarande lokaliseringspolitik.

Vidare skuhe näringslivet i Falköpingsregionen och för övrigt inom östra delen av Skaraborgs län främjas om bättre vägförbindelse tUlskapa-des mot Göteborg över Herrljunga och Vårgårda. I övrigt vUl jag uttala en önskan om att när det gäller en fortsatt utlokalisering av statliga företag Skaraborgs län inte skall bli bortglömt.

Sammanfattningsvis vUl jag ha sagt följande. För att stärka näringslivet inom Falköpings-, Vara- och Lidköpingsregionerna vore det önskvärt med lokahseringsstöd i form av län och bidrag. TUlämpningen i fortsättningen av lokaliseringspolitiken bör utformas sä att de tre nämnda regionerna i konkreta fall kan erhålla dylikt stöd. En bättre vägförbindelse till Göteborg över Herrljunga och Vårgårda bör byggas. När det gäller en fortsatt utlokalisering av statliga verk bör Skaraborgs län komma i åtnjutande av en dylik utlokalisering.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr JANSSON (s);

Herr talman! Som många talare i den här debatten redan tidigare har påpekat tog höstriksdagen i sina sista skälvande minuter ett mycket viktigt beslut angående den framtida regionalpohtiken och hur den skall utformas i vårt land för att tillförsäkra alla människor, var de än bor, en rimUg service beträffande sysselsättning samt annan samhähsservice. Människornas anspråk på att inom sin egen region finna möjhgheter att förverkliga dessa önskemål tror jag på ett utmärkt sätt har kommit thl uttryck i det principbeslut som riksdagen tog i höstas beträffande regionalpohtiken och den fysiska riksplaneringen.

Nu gäller det att sätta kött på benen i den stomme av principbeslut

4 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

som riksdagen här har fattat. Det är därför som vi med största intresse ser fram emot den proposition beträffande regionalpolitikens fullföljande som regeringen har aviserat till vårriksdagen. Detta förslag samt den förebådade propositionen om en andra etapp i utlokaliseringen av statliga verk och myndigheter kommer tillsammans med de förslag som kan förväntas föreligga från U 68 rörande den högre utbUdningens utlokalisering. Detta kommer naturligtvis att följas med största intresse i olika regioner i vårt land.

Då det gäller regionalpolitiken har man i nationalbudgeten räknat upp anslaget tUl regional utveckling med 9,4 miljoner. Då det gäUer lokaliseringslänen räknar man med oförändrade anslag pä 250 miljoner kronor. Nu säger inrikesministern i sin skrivning att dessa belopp upptagits i avvaktan på de förslag som kommer senare under våren. Regeringen kommer då att föreslå de konkreta åtgärder som skall vidtagas i detta avseende och även lägga förslag om de anslag som skall utgå tih den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten fr. o. m. den 1 juh 1973.

Man redovisar vidare hur lokaliseringsstödet utvecklats under tiden 1 juli 1965—30 juni 1972. Under denna tid har inte mindre än 920 företag bevUjats lån och lokaliseringsbidrag för närmare 2 miljarder kronor. 75 procent av detta stöd har utgått tih företag inom det ahmänna stödområdet. Jag vUl gärna här instämma i vad herr Börjesson i Falköping nyss var inne på, nämligen att det finns möjligheter att lämna lokaliseringslån och lokaliseringsbidrag också utanför stödområdet. Jag tror att det även för Skaraborgs län finns anledning att se positivt på vad regeringen kan föreslå i detta avseende.

Man räknar vidare med att de totala investeringarna, för vilka lokahseringsstöd beviljats under denna period, uppgår till ca 3,5 miljarder kronor, vilket i sin tur beräknas ha givit upphov tih omkring 23 500 nya arbetstUlfällen. Det är ju stora satsningar som man här gjort från samhähets sida för att stödja sysselsättningen särskUt i drabbade områden av vårt land genom den lokaliseringspolitiska stödverksamhet som olika företag har kommit i åtnjutande av. Det är alldeles uppenbart att denna verksamhet varit av utomordentligt värde för sysselsättningen i vissa av landets regioner.

Man kan dock inte bortse ifrån att det är betydande belopp av skattebetalarnas pengar som här har pumpats in i det privata näringslivet och att det därför finns all anledning att även öka samhähets insyn i dessa företag som kommit i åtnjutande av det statliga stödet. Det saknas tyvärr inte exempel pä att mindre seriösa företag har missbrukat detta stöd och att det därmed inte har fått den sysselsättningsstimulerande effekt som det har varit avsett för.

Det är därför med thlfredsstähelse man konstaterar att inrikesdepartementet har tillsatt en expertgrupp som fått i uppdrag att följa upp och bevaka statens fordringar i de företag som fått regionalpolitiskt stöd. Man kan emellertid kanske ifrågasätta om inte denna expertgrupp även borde ges ett parlamentariskt inslag för att därigenom thlförsäkra samhähet ett politiskt förankrat inflytande i kontrollen av hur lokaliseringsmedlen används.

Då det gäher regionalpolitikens fuhföljande i stort är naturligtvis aha dessa stimulansåtgärder nödvändiga för att locka företagen att lokalisera sig i sådana områden av landet där det ur samhähets synpunkt är nödvändigt att utveckla och förbättra sysselsättning och servicegrad.

Man kan emellertid fråga sig om det räcker med dessa stimulansåtgärder för att uppfyUa de regionalpolitiska målsättningarna. Jag tror för min del att det blir nödvändigt att samhähet skaffar sig bättre styrmedel i regionalpolitiken om inte marknadskrafterna, regionalpohtiken tUl trots, även fortsättningsvis skall styra investeringar och lokaliseringar på ett sätt som ur kapitalets synpunkt och på kort sikt framstår som de mest vinstgivande utan hänsyn thl samhällsintresset.

Sedan ett par är tillbaka har s. k. lokaliseringssamräd prövats inom storstadsområdena, vilket innebär att företag som vUI etablera sig eUer bygga ut inom dessa områden skall rådgöra med arbetsmarknadsstyrelsen om sin lokalisering. VUken betydelse detta lokaliseringssamråd har haft är det väl svårt att uttala sig om i dag — det har pågått en så kort tid. För min del hyser jag den meningen att det säkerligen bhr nödvändigt att utbygga detta samråd till en etableringskontroll av något slag som förutsätter en direkt tUIståndsgivning från statsmakternas sida då det gäller nyetableringar eUer mera omfattande utbyggnader inom näringslivet.

Sedan, herr talman, kan jag inte underlåta att här passa pä tihfähet att något kommentera den debatt som pågått i mitt hemlän Skaraborg beträffande de regionalpolitiska frågorna. För en tid sedan genomförde folkpartiets ungdomsförbund i Skaraborg en undersökning som gick ut på att kartlägga hur länspolitikerna agerat i olika sammanhang då det gällde engagemanget — eUer kanske bristen på engagemang — för de regionalpolitiska frågorna i Skaraborgs län. De unga liberalerna där hemma har trott sig finna anledningen till att inte Skaraborgs län hitthls fått någon del av utlokaliseringen av statliga verk, eller varför inte Skövde nu föreslagits som lokaliseringsort för eftergymnasial utbUdning. Nå, vad har då FPU-arna kommit fram thl? Jo, det skuUe bero på att Skaraborgspolitikerna "myglar" sämre än politiker från andra landsändar. Det skulle dessutom bero på - enligt Skaraborgs FPU-are - att Skaraborg saknar rikspolitiker i sin riksdagsrepresentation. Om man nu med "rikspohtiker" menar att vi skulle ha ett statsråd på riksdagsbänken eller en parthedare eller möjligen en utskottsordförande så är naturligtvis detta en stor brist för Skaraborgs län, det vhl jag gärna understryka. Men att de här förhållandena skulle utöva något avgörande inflytande på hur regionalpolitiken kommer att te sig i Skaraborgs län, det vUl jag för min del bestämt tiUbakavisa som tomt prat och fria fantasier. Jag har nämhgen den bestämda uppfattningen att var statliga verk lokaliseras och var högre utbhdning byggs ut, det föreslås och beslutas ifrån helt andra överväganden än vederbörande riksdagsmäns möjligheter att "mygla" i kanslihus och riksdagskorridorer eller om det finns rikspolitiker i länsrepresentationen i riksdagen.

Det är väl i stähet på det sättet att det är den sakliga tyngden i de argument som en länsrepresentation kan ha att framföra och de regionalpolitiska omständigheterna i övrigt som fäller utslaget. Jag tycker

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

att det över huvud taget är trist med en sådan här debatt om mygel i politiken. Det politiska arbetet har ju inte alltid det anseende som vi som sysslar med politiken skulle önska att det hade. Det blir ju inte bättre genom sådana här påståenden, när man använder regionalpolitiken som ett politiskt tillhygge på hemmaplan för att bl. a. ge sken av att de riksdagsmän som tillhör regeringspartiet skulle vara mindre engagerade i dessa frågor, att de skulle gå "i regeringens ledband" och därför inte våga driva de länspolitiska frågorna hka effektivt som exempelvis de borgerliga riksdagsmännen. Bl. a. har ju min länskollega herr Richardson i Skara i samband med folkpartiungdomsförbundets konferens i de här frågorna framfört sådana synpunkter i en tidningsintervju. Jag tycker att vi skall sluta med sådana här insinuationer i den regionalpolitiska debatten. De gagnar pä intet sätt de gemensamma strävanden man kan ha inom ett län att thlförsäkra länsbefolkningen en bättre sysselsättning och ökad samhällsservice av olika slag.

I ett brev som Folkpartiets ungdomsförbund i Skaraborg sänt till länets riksdagsmän påstår man bl. a. att inrikesutskottets ordförande herr Karl Erik Eriksson för sin del anser att när Skaraborgs län inte fick lantbruksstyrelsen lokaliserad till Skövde berodde det delvis pä att man inte hårt nog satsade på denna lokalisering. Vidare uttalar Karl Erik Eriksson att det däremot fortfarande finns chans att få försvarets civilförvaltning till Skövde. Detta skulle dock kräva att Skaraborgs riksdagsmän gemensamt agerar, både i och utanför riksdagen.

Herr talman! Som skaraborgare ser man ganska positivt och förhopp-ningsfuUt på dessa uttalanden som inrikesutskottets herr ordförande har gjort — om det nu är sant som Folkpartiets ungdomsförbund här säger. Med den naturligt centrala position som herr Eriksson har när dessa frågor skall avgöras i riksdagen så kommer vi naturligtvis från vårt håll att ta kontakt med honom och försöka att med sä sakliga argument som möjligt framföra vårt läns synpunkter i dessa sammanhang.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle;

Herr talman! Bakgrunden till Paul Janssons angrepp på Folkpartiets ungdomsförbund i Skaraborgs län är självfallet ytterst den besvikelse som finns i värt län över att vi alldeles kommit bort i samband med utlokaliseringen av statlig verksamhet. Vi har tyckt att det var orättvist och också sakligt omotiverat att Skaraborgs län skulle glömmas bort helt och hållet. Vi hade hoppats på mera utdelning av förslagen i etapp 2, men inte där heller har vi blivit gynnade. Och inte heher har vi med någon glädje kunnat se fram mot U68;s förslag som kommer nästa månad, eftersom det redan har sagts att Skaraborgs län inte skulle komma med där. Det tycker vi är alldeles felaktigt, inte minst med tanke på att den vetenskapliga undersökning om lokaliseringen av högre utbhdning som ingår i en av rapporterna klart utpekar länet som lämpligt.

Det är naturligt att man i länet böriar fundera på varför det blivit så här. Varför har vårt län blivit så missgynnat? FPU-arna har med stort intresse och med vanlig ungdomlig entusiasm och iver tagit itu med frågorna. Man har spekulerat över olika faktorer som har bidragit till det negativa resultatet, och en tanke som därvid har kommit fram är att det

har varit för dåligt med samarbetet mellan länets pohtiker.

Nu förhåller det sig faktiskt så att FPU är en självständig organisation, och varken folkpartiet i länet eher jag själv tar något ansvar för vad som har sagts och vad som har skrivits. Jag tänker verkligen heller inte ge mig in på att kommentera vad som har lagts i Karl Erik Erikssons mun i tidningar eher intervjuer. Min egen uppfattning vUl jag ändå alldeles klart framföra. Den är att det borde vara mer samarbete bland länets pohtiker. Själv är jag inte med i landstinget och har inte tidigare engagerat mig djupare i de här frågorna. Men jag ser fram emot att vi kan fä ett sakligt och fint samarbete i fortsättningen.

Det viktiga är nu, menar jag, att vi inte tvistar om vems fel det är att Skaraborgs län blivit så missgynnat utan att vi ser framåt och verkligen inte förspUler våra krafter på inbördes gräl. Riksdagens talarstol är inte platsen för att göra upp i en sådan här fråga. Låt oss därför nu utåt manifestera enighet och sammanhållning och låt oss framför aht med kraft och beslutsamhet verka för vårt läns bästa i framtiden.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr ERIKSSON i Arvika (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har med ett alldeles speciellt intresse lyssnat till det avsnitt av debatten i dag som berört Skaraborgs län. Jag har gjort det av flera skäl, bl. a. av det skälet att inrikesutskottets ledamöter hade möjlighet att vara gäster i Skaraborgs län några dagar i höstas - några dagar då vi på nära håll fick ta del av de problem som Skaraborgs län har och som kanske är av litet annan natur än problemen i de län som vi tidigare besökt i Norrland och i sydöstra Sverige.

Jag skall inte lägga mig i den interna debatten meUan ledamöterna på Skaraborgsbänken. Skälet tUl att jag sprang ner och begärde en replik var att Paul Jansson citerade ett brev från FPU, där en intervju med mig återgavs. Jag har i dag fått del av det brevet genom vännen Paul Jansson, och jag vhl upprepa vad jag sade till honom då, specieht när det gäller framtiden och det verk som jag skuhe ha uttalat att Skaraborgs län mycket väl kan få, om ledamöterna på Skaraborgsbänken bara är nog aktiva.

Innan jag svarade sade intervjuaren; Hör du, jag förstår att du inte vUl göra något uttalande om det verk som skall förläggas tiU Värmland. Detta har i dag verifierats av en som lyssnade thl samtalet nere i Skaraborgs län — det var en telefonintervju. Och jag säger fortfarande att som inrikesutskottets ordförande kan jag ju inte pä något vis i förväg ge löften. Jag tror att såväl Paul Jansson och hans kamrater på Skaraborgsbänken som vi andra skall invänta den proposition som kommer. Då skall vi behandla frågan på ett sakhgt sätt som vanligt i både utskott och kammare.

Jag delar Paul Janssons uppfattning att det inte skah vara mygel i politiken. Det har vi klart deklarerat från inrikesutskottets sida. Vi har tagit emot uppvaktningar av olika slag, men vi har haft en klart saklig linje som underlag för våra beslut.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr JANSSON (s) kort genmäle;

Herr talman! Vi skall inte ahtför länge uppta riksdagens dyrbara tid med lokalt gräl om Skaraborgs län. Men herr Richardson får förlåta mig om jag vid det här thlfähet passar på att ta upp dessa frågor, för den borgerliga pressen, som är helt dominerande i Skaraborgs län, där det finns åtta—tio tidningar, har nu i månader drivit denna agitation och kommit med det ena referatet efter det andra av vad som hände på Folkpartiets ungdomsförbunds symposium om närings- och lokaliseringspolitik för Skaraborgs län. Vi har ständigt fått höra att det är beroende pä den socialdemokratiska riksdagsrepresentationen att ingenting händer — de borgerliga kan nog samarbeta, men socialdemokraterna vågar inte för regeringens skuh lägga fram förslag som skuUe gynna länet. Då får herr Richardson som sagt förlåta mig om jag vid ett sådant här tillfälle passar pä att bemöta tokigheterna.

Herr Richardson säger att han tycker att vi inte skah gräla om detta. Nej, det tycker inte jag heher - jag tycker att vi, som antytts här tidigare, skall försöka samla oss kring insatser som behöver göras. Men det är ju inte sä lätt när det görs sådana uttalanden som exempelvis herr Richardson har gjort, då han hävdar att det går bra att samarbeta med socialdemokraterna ända tiU dess att det läggs en proposition; sedan går det inte att tala med dem längre. Det är precis vad herr Richardson sagt enligt tidningsreferatet.

Då vUl jag erinra om vad som hände i höstas inför det regionalpolitiska beslut som då fattades. Vi hade från socialdemokratiskt håll fört fram en motion som gällde att man skulle följa upp länsstyrelsens förslag beträffande Vara som regionalt centrum, och vi erbjöd samtliga bänkkamrater på den borgerliga sidan att skriva på motionen. Men en efter en hoppade av, och så småningom blev vi fyra socialdemokrater från länet ensamma kvar. Jag tycker att det då är fel att säga att det är vi som är motståndare till ett samarbete.

Sedan vUl jag tacka inrikesutskottets ordförande för hans klarläggande i denna debatt. Man hade den uppfattningen att här måste någon tala osant, och tydligen har FPU:arna i Skaraborgs län varit ute i ogjort väder när det gäller de uttalanden som utskottets ordförande har gjort. Jag har personligen större anledning att tro på hans ord än på vad vederbörande i Folkpartiets ungdomsförbund i Skaraborgs län har sagt.

Herr RICHARDSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord om tre saker.

För det första sade herr Jansson att jag får förlåta att han tagit upp de här frågorna. Det är han självfahet i sin fuha rätt att göra. Jag vill också gärna ge honom det erkännandet att han för en halvtimme sedan larmade mig och sade att han skuhe ta upp frågorna. Det sätter jag värde pä.

För det andra påstod herr Jansson att jag skuhe ha sagt att det går bra att samarbeta med socialdemokraterna ända tUI dess att det har lagts fram en proposition. Det är riktigt. Så har jag sagt, och det menar jag. Det har visat sig vara utomordentligt svårt att samlas i en gemensam Skaraborgsmotion som vih något annat än en regeringsproposition. Det håller jag fast vid. 1 och för sig är det heher inte så ahdeles märkvärdigt

att det förhäller sig på det sättet. Det är bara att konstatera faktum.

För det tredje vUl jag säga att eftersom jag menar allvar'med att riksdagens talarstol inte är den bästa platsen för inbördes uppgörelser om vem av länets riksdagsmän som är mest samarbetsvUlig, så skall jag nu omedelbart sluta detta anförande.

Herr JANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Då skaU jag inte använda talarstolen utan står kvar i bänken vid den fortsatta uppgörelsen.

Herr Richardsons uttalande är litet underligt eftersom den motion som vi talade om i höstas är känd av samtliga kamrater pä Skaraborgsbänken. Vi erbjöd alla att skriva under den och att försöka följa upp det förslag där, som var av intresse för länet. Men då fick vi ett blankt "njet" från den sidan. Därför tror jag att vi i den fortsatta debatten om regionalpolitiken inte skall använda den som ett tUlhygge i debatten där hemma, utan vi skall i stället försöka samarbeta. Där har jag ahtså samma uppfattning. Och jag får väl tolka herr Richardsons senaste inlägg så att han i fortsättningen kommer att vara litet försiktigare när han uttalar sig i dessa frågor i tidningarna, om det verkligen är sä att han avser att vi skah ha ett samarbete i dessa frågor.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr BÖRJESSON i Falköping (c) kort genmäle;

Herr talman! Jag kanske inte skuUe delta i denna debatt, men jag har fäst mig vid Paul Janssons ordval att vi hade hoppat av. Sanningen är ju den att vi från centerns sida på ett mycket tidigt stadium meddelade att vi inte hade för avsikt att motionera, därför att vi hade vår riksplan och menade att ortsklassificering o. d. bör kunna göras på länsplanet.

Sedan vill jag också klart säga ifrån att jag tycker vi skaU lämna det som har varit; nu är det viktigare att vi i fortsättningen samarbetar i ännu högre grad än tidigare, sä att vi främjar länets intressen i största möjliga utsträckning.

Herr förste vice talmannen anmälde att herr Richardson anhållit att till protokohet fä antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Fru MARKLUND (vpk);

Herr talman! När låginkomstutredningen för en tid sedan gjorde sina omskakande avslöjanden av hur det egentligen såg ut i vårt s. k, välfärdssamhälle riktades också ljuset skarpare än tidigare på kvinnornas situation pä arbetsmarknaden. Av utredningen framgick nämligen hur kvinnorna som grupp konsekvent diskrimineras. Och eftersom det i första hand är arbetarklassens kvinnor som finns på arbetsmarknaden är det också främst de som diskrimineras i lönehänseende, när det gäller möjlighet thl befodran, i fråga om arbetsuppgifter osv.

Bland dem i vårt land som arbetar på heltid året om utgör kvinnorna över 40 procent av dem som inte når upp tUl 15 000 kronor i årsinkomst, medan männen i samma grupp endast utgör 9 procent. I inkomstläget över 30 000 kronor fanns 23 procent av männen men bara 4 procent av kvinnorna. Medelinkomsten för heltidsarbetande ligger 34 procent lägre

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

för kvinnor än för män. Trots aht tal om motsatsen visar denna löneklyfta en tendens att öka. Detta framgår bl. a. av en jämförelse mellan kvinnors och mäns genomsnittliga timförtjänst inom samtliga industrigrupper åren 1950 och 1969. Jämförelsen visar att skillnaden tredubblades under denna tid. Och då är att märka att frågan om löneskihnaderna uppmärksammades mer än tidigare och att detta bl. a kom tUl uttryck i en bestämmelse i avtalet mellan LO och SAF 1960— 1961. Där sades det att löneskUlnaderna successivt skuhe avvecklas under en femårsperiod. Den bestämmelsen åstadkom troligen den relativa höjning av kvinnolönerna i förhållande tih de manliga lönerna som genomförts sedan dess. Men ahtjämt ligger den genomsnittliga kvinnolönen 15-30 procent under den manliga. Det här är säkerligen ett resultat av skillnader i arbetsuppgifter mellan män och kvinnor och av det förhållandet att kvinnor i allmänhet arbetar inom ett begränsat antal näringsgrenar.

Låginkomstutredningens siffror och andra uppgifter hämtade ur officieh statistik har sammanstäUts tUl ett värdefuUt material av tre kvinnliga studerande i Lund. De ger med sin undersökning en belysning av förhållandena som länge har saknats. Med siffror och diagram inte bara visar de skillnaderna i löner och arbetsuppgifter utan påtalar också följderna av sådana kända företeelser som att kvinnors utbUdning ser annorlunda ut än mäns, att flickor "väljer" utbUdningslinjer som leder mot vad de av hävd anses böra syssla med. De slår därmed fast att medan männen för sin yrkesverksamma tid väljer mellan 200 yrken, står kvinnomas val mehan bara 25 olika uppgifter. Av dem finns det 50 procent eher fler kvinnor i 13 kategorier. Kvinnornas arbetsmarknad är alltså inte bara snävare än männens, den är också i det närmaste skUd frän den, eftersom kvinnorna sä starkt dominerar "sina" yrken.

Utbildningsfrågorna är i detta sammanhang av avgörande betydelse. Nödvändigheten av att få flickorna inriktade på fler yrkeslinjer än de traditioneha står klar för alla. I det sammanhanget förefaller grundskolans läroplan oantastlig. Där finns inget stöd för att kunskap om hem och barn eher ämnen som ligger nära dessa teman endast skulle delges flickorna. Tvärtom sägs det t. ex. i Lgr 69, Mål och riktlinjer, att "skolan

------ bör stimulera eleverna till att debattera och ifrågasätta rådande

förhållanden". Men fortfarande råder det stor brist pä skolböcker som stämmer överens med de uttalade målen. En undersökning som gjordes av en grupp vid pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet 1971 visade att verklighetsanknytningen i läroböcker från 1970 inte var större än i böcker frän 1940-, 1950- och 1960-talen när det gähde beskrivningen av kvinnor och män i samhället. Fortfarande beskrevs mannen som den yrkesverksamme medan kvinnan uppträdde i rollen som den allt ordnande i hemmet.

SkUlnaderna i inriktning fortsätter när kvinnor efter några år i hemmet söker omskolning för yrkesarbete. Visserligen erbjuder industrin omskolning tih s. k. manliga jobb i tider när den kvinnliga arbetskraften behövs, men det vanliga är ännu att omskolningen går ut på utbUdning i vård- och kontorsarbeten. Ibland är det kvinnorna själva som väher den inriktningen därför att utbUdningstiden då inte blir så lång. Men det förekommer

också att de tUlråds att inte välja längre utbUdningsvägar,

En undersökning gjord på ett vuxengymnasium i Stockholm visar att 63 procent av de vuxenstuderande kvinnorna uppfattar arbetsmarknadsstyrelsens och arbetsförmedlingens inriktning så, att det är dessa institutioners könsbundna politik som avgör vhken utbUdning de vuxenstuderande skall ledas in på, inte den faktiska arbetsmarknadssituationen.

Eftersom AMS bestämmer vUka som skaU få utbildningsbidrag så bestämmer de ocksä vUka som skall få studera. I gällande regler finns inget som skUjer på behandlingen av män och kvinnor. Det måste alltså vara i den praktiska tillämpningen som det gått snett när det, som den åberopade undersökningen visar, vid ett vuxengymnasium i Stockholm kan bli så att mer än- hälften av de män som sökt AMS-bidrag för gymnasiestudier beviljas sådana, medan motsvarande siffra för kvinnorna bara är 24 procent.

I detta sammanhang är det också nödvändigt att påtala det felaktiga i att kvinnliga studerandes AMS-bidrag bestäms av vUken lön deras män har. Bidragen tih vuxenstuderande män påverkas inte av att deras fruar eventueht har goda inkomster.

Sådana här faktorer, liksom det i många sammanhang omdiskuterade problemet med omvårdnad av barnen, utgör hinder för kvinnornas deltagande i produktionslivet. Så utgör också kvinnorna en stor del av de senaste årens arbetslösa. Den ökade inriktningen hos kvinnorna att numera registrera sig hos arbetsförmedlingarna och verkligen kräva arbete anges nu vara en orsak tih de höga arbetslöshetssiffrorna. Men det gör ju inte arbetslösheten mindre utan det visar verkligheten sådan den var även då kvinnorna ännu fann sig i att stanna hemma eller att återvända hem när de förlorade sina arbeten — då de utgjorde den "dolda" arbetskraften. Och tUl denna räknas fortfarande en stor del kvinnor. Exempelvis i mitt hemlän Norrbotten anser många kvinnor det lönlöst att söka arbeten eftersom sysselsättningssituationen där fortfarande är svår — även för männen och i synnerhet också för våra ungdomar. Enligt arbetsförmedlingarnas senaste sammanställning är det nära 6 000 personer i Norrbotten som går utan arbeten, och då är inte den dolda arbetslösheten med i siffran.

Arbete ät alla är alltså en paroh utan verklighet för ahtför många människor i värt land. Och utan att det målet nåtts blir det heller inget verkligt innehåll i de sociala reformer och i den utveckling av den sociala tryggheten som årets budget sägs innebära. Vi har från vänsterpartiet kommunisternas sida i årets motionsflod lämnat en rad förslag om hur det målet skall nås. De förslagen har kommenterats av mina kamrater tidigare i debatten.

Jag skah här, herr talman, därför ta upp ett annat avsnitt av den socialpolitiska verkligheten och därmed något föregripa uppdelningen i ämnen på talarlistan. Det gäller pensionärernas situation. När tidningarna publicerade uppgifter om årets statsverksproposition, fick landets pensionärer läsa att en ensamstående pensionär skulle få 750 kronor mer i pension och ett pensionärspar omkring 1 300 kronor. Litet här och var gnuggade man sig i ögonen och funderade på om detta verkligen kunde

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

vara sant. Och det är ju också en sanning med modifikation. Fortfarande rör det sig om en standardförbättring enligt tioårsplanens 3 procent av basbeloppet. För en ensam pensionär utgör höjningen 219 kronor, för ett pensionärspar 438 kronor. I övrigt är det fråga om indexthlägg. Från den 1 februari har basbeloppet höjts med 300 kronor i ett enda kliv. I reda pengar räknat blir det alltså 228 kronor för helt är enligt det nya basbeloppet 7 600 kronor.

När vi från vårt håll ahtsedan pensionstUlskotten infördes har argumenterat för vårt förslag om en något kraftigare pensionsförbättring, som samtidigt skuhe komma flera tUl del, har det berörda utskottet med monoton enformighet förklarat de 3 procenten i förhöjning per år vara "väl avvägt". Och så har förslaget avvisats, också det med samma enformighet. Resurserna har inte räckt tUl har det sagts. Men vi kan fortfarande inte tycka att nu utgående belopp är "väl avvägda".

I en motion tUi årets riksdag har vi pekat på ett sätt att komma förbi frågeställningen om de otUlräckliga resurserna för att klara en bättre pensionsförbättring. För ensamstående skuUe den enligt vårt förslag innebära 380 kronor högre pensionstillskott än regeringsförslaget. Vi har efter att ha tagit del av en sammanställning från riksförsäkringsverket kommit thl den slutsatsen, att AP-fondernas tillväxt kan medge såväl den nödvändiga näringspolitiska satsningen som att ge en bättre utfyllnad tiU de pensionärer som genom ATP-systemets konstmktion får en otillräcklig tilläggspension. Deras livsgärning i detta samhähe motiverar en kraftigare pensionsförbättring. De bör enligt vår mening snarast tillerkännas en sådan.

Herr talman! Socialt reformarbete är en av flera förutsättningar för en total samhällsförändring. Hur långtgående och omfördelande ett sådant reformarbete i praktiken skall bli beror bl, a. på sociala och pohtiska styrkeförhållanden. ATP-striden var en erinran om att man inte överallt i det etablerade samhället accepterar en målinriktad reformverksamhet. Situationen på barntihsynsområdet visar behovet av en bättre central planering för att inte konservativa kommunalpohtiker även fortsättningsvis skall tillåtas bromsa utbyggnaden av lekskolor, daghem och fritidshem. Här liksom på andra socialpolitiska områden krävs ett rationellt utnyttjande av resurserna och medinflytande på alla nivåer för att socialpohtiken skall kunna utformas till ett instrument för att bryta nuvarande maktförhållanden.

Fru THEORIN (s):

Herr talman! Låt mig bara som en kommentar till fru Marklunds resonemang säga att jag beträffande den del som hör ihop med vår rubriksättning här om "sysselsättningen" och kvinnornas situation i samhället inte har några invändningar; det är en i stora drag korrekt beskrivning som fru Marklund gjort. Med den beskrivningen bakom oss kanske det också kan finnas anledning att lyssna till de synpunkter som jag vill tillföra den här debatten.

"Den trygghet och självkänsla som vetskapen om att alltid kunna finna ett arbete ger är det främsta vUIkoret för människovärde i vårt samhälle." Detta slås fast i det socialdemokratiska partiprogrammet.

Partikongressen 1972 ställde målet "arbete ät alla" som den centrala arbetsuppgiften framför sig. "Arbete skall erbjudas inte bara den som efterfrågar det utan förhållandena skah ändras så, att alla kan efterfråga arbete och därmed bli delaktiga i det egenvärde som tUlgängen till ett arbete ger.''

Allt fler människor återfinns i arbete i dag. Från 1965 och fram till 1972 har ökningen varit omkring 160 000, främst genom en ökning av deltidsarbete. Hela 61 procent av kvinnorna återfinns i förvärvsarbete. I ökad utsträckning kräver de gifta kvinnorna samma rätt till arbete och egna inkomster som männen. AUdeles påtagligt är att långtidsutredningens beräkningar för den kvinnliga förvärvsintensiteten har slagit ahdeles fel. För första gången kräver kvinnorna — trots en konjunkturnedgång — rätten till arbete. På mindre än tre är med en dämpad ekonomisk aktivitet har 125 000 gifta kvinnor gått ut i förvärvsarbete. Men samtidigt kan man märka en motsatt tendens hos männen, framför allt hos de äldre och medelålders. LO-rapporten "Ekonomiska utsikter" frän hösten 1972 visar att mellan 10 000 och 20 000 människor över 55 är genom utslagning har lämnat arbetsmarknaden de senaste åren; människor som inte har orkat med ett hårt tempo och en dålig miljö på farliga arbetsplatser.

När det är ont om arbete, är det framför allt de svaga på arbetsmarknaden som drabbas. Vårt ekonomiska konkurrenssystem leder tUl en uppdelning på två skUda arbetsmarknader med en för de starka, unga och bäst utbUdade, framför allt unga män, som är efterfrågade av näringslivet, och en för dem som inte orkar med samhähets produktionskrav. Det är en utveckling som vi inte kan acceptera. Kravet på stimulerande arbete och mänskliga arbetsmiljöer måste tillgodoses för att ta bort den otrygghet och otrivsel som följer med en hård och konkurrensinriktad arbetsmarknad.

Men trots att en större andel förvärvsarbetar i vårt land än i andra industrhänder och trots att vi satsat härdare på sysselsättningen än något jämförbart land, väntar fortfarande hundratusentals människor på arbete och kräver sin rätt att tjäna en egen inkomst. Det är kvinnorna, ungdomarna och de äldre som betraktas som inte tillräckligt produktiva, och det är alla de som är undersysselsatta och har för låg inkomst för att kunna försörja sig själva och bli ekonomiskt oberoende av andra.

Hur många arbeten kommer att finnas för dem under 1970-taIet, och vUken typ av arbete kommer det att röra sig om? Det har gjorts beräkningar och prognoser, baserade på den troliga utvecklingen inom olika sektorer mellan 1970 och 1980. I statistiska centralbyråns översikt "Trender och prognoser i befolkning, utbildning och arbetsmarknad" räknar man med att den offentliga sektorn skall öka kraftigt. Prognosen säger att det inom privat service och offentliga tjänster tillkommer 317 000 nya jobb mellan 1970 och 1980. Men samtidigt förlorar vi 250 000 jobb — en kvarts miljon — inom industri, jord- och skogsbruk, samfärdsel och varuhandel. Prognosen baserar sig på en snabb ökning inom den offentliga sektorn, vUket emellertid inte har skett under de senaste åren, då kommuner och landsting har tvingats tUl hårda åtstramningar. Prognosen fömtsatte t. ex. att sjukvården och utbUd-

Nrl5

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

ningen skulle fä kraftigt ökade resurser och att det därmed skuhe skapas möjligheter thl nya arbeten. Men just åtstramningen av den offentliga sektorns utbyggnad — som faktiskt har inträffat — drabbar främst de nytihträdande pä arbetsmarknaden.

Även om en beräknad ökning på 317 000 nya jobb skulle ske fram tUl 1980, visar det endast en total ökning av antalet jobb under perioden 1970-1980 med 67 000. Detta kan inte på långa vägar motsvara målet "arbete åt alla". Om man enbart tar hänsyn thl befolkningstillväxten, och inte till en ökad förvärvsintensitet, kan man beräkna behovet av nya arbeten tUI minst 75 000 fram till år 1980. Det bör också sägas att några nya jobb skapas inte enbart genom konjunkturförbättringar, och även om vi får räkna med en förbättring av sysselsättningen inom industrin under 1973, så kommer det totala antalet arbetstillfäUen troligen inte att öka. Det har sagts tidigare i debatten och framkom ocksä på ABF:s budgetstämma den 17 januari. Nya jobb skapas inte av en osynlig hand eller av aldrig sä väl utarbetade prognoser och — som sagt — heller inte enbart av konjunkturförbättringar.

De borgerliga förslagen om en ytterligare stimulans till företagen, som skulle skapa optimism hos företagen och därmed nyanställningar även hos de svaga företagen, verkar föga genomtänkta och i hast hopkomna. Nu som tidigare förväntar sig människorna av samhäUet-staten åtgärder för sysselsättningen och misstror kapitalet och enskUda företag att ha förmågan att tillgodose människornas grundläggande behov av trygghet i jobbet. För dem som är utan jobb är "optimism" hos företagen inte mycket att lita till.

Vad vi behöver nu är en plan för hur sysselsättningen skall utvecklas under de närmaste och kommande åren och för hur sysselsättningen skall fördelas. Vi måste veta hur många jobb och i vilken takt de skall tUlskapas inom såväl den offentliga sektorn som företagssektorn. För att en sådan plan skall kunna göras och för att därefter behov av styrmedel skall kunna preciseras, krävs en konkretisering av sysselsättningsmålen. Detta framför 9 socialdemokrater i motion 886 till årets riksdag. Hur många hundratusen nya jobb behövs till år 1980? VUka slags varor och tjänster önskar vi? Inom vilka sektorer skall jobben finnas? Vill vi ha en kortare daglig arbetstid för alla eller för vissa grupper? Är en kortare daglig arbetstid för alla den enda lösningen för att åstadkomma arbete åt alla?

En sådan sysselsättningsplan bör, enligt vär mening, utformas av samhället och inte enbart efter arbetsgivarnas redovisade behov av arbetskraft. Självfallet kan en sådan plan inte bli alltför detaljerad och måste kunna justeras. Med utgångspunkt i en plan kan vi ställa krav på de behövliga näringspolitiska insatserna när det gäller kapitalförsörjning, teknisk förnyelse, utbildningsinsatser och mera som blir behövligt. Men först när preciserade mål för sysselsättningen är formulerade kan man överblicka vUka styrmedel som erfordras för att uppnå målen. Avstår vi från att skaffa en sådan plan för sysselsättningen, överlåter vi också enligt mitt förmenande på marknadskrafterna att bestämma vad som skaU ske. Då blir det kapitalavkastningen och lönsamheten som blir avgörande och inte människornas behov av arbete. Sysselsättningsproblemen är inte en

fråga om thlfähiga konjunkturvariationer, som kan lösas med hjälp av skattelättnader tUl det privata näringslivet eUer nedskärningar för den offentliga sektorn.

"Arbete åt aha" åstadkommes inte genom subventioner om hundratals mUjoner tUl kapitalägarna. Befrielse från arbetsgivaravgiften för vissa företag, statliga bidrag tUl de svaga företagen eller aldrig så vackra ord om "aUa goda krafter" löser inte sysselsättningsproblemen. "Arbete åt alla" kommer med all säkerhet att ställa krav pä stora solidariska samhällsinsatser och krav på en starkare styrning över det privata näringslivet med ett väsentligt större samhälls- och löntagarinflytande i företagen. Då återstår att se vad mittenpartiernas "alla goda krafter" i verkligheten betyder.

"Välfärd bygges av folket i arbete. Samhähets möjligheter att öka välfärden sammanhänger med att sä många som möjligt bidrar med sin produktiva insats. Om fler människor sysselsätts ökar den totala produktionen. Det samhälle som inte tar till vara arbetsvUja och arbetsförmåga förslösar resurser och undandrar sig möjligheter till att förbättra människornas vUlkor."

Detta fastslog den socialdemokratiska partikongressen 1972 när den antog jämlikhetsgruppens andra rapport.

Att planmässigt ta tih vara nationens viktigaste tUlgång — människornas vilja att delta i arbetslivet — är vär angelägnaste uppgift. För att förverkliga parollen "arbete åt aUa" krävs det därför att vi preciserar våra mål, gör upp en samlad plan för sysselsättningen och därefter redovisar de styrmedel som erfordras.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr HENMARK (fp);

Herr talman! I anslutning till den debatt som herr Jansson gav upphov tUl vUl jag bara säga att det i en del län inte hjälper om man var enig om att fä lantbruksstyrelsen till sig - man fick den inte ändå. Så det är inte alltid säkert att det räcker ens med enighet pä den punkten.

Det har talats mycket om regionalpolitik här. Vi minns väl aha den bäde långa och nyansrika debatt som fördes före jul. Det framfördes synpunkter från olika delar av vårt land. En del områden prioriterades pä skhda sätl genom besluten. Jag har emellertid den bestämda känslan att de beslut som fattades i många fall var alltför generella. Man talade mest om länen eller om olika landsdelar, I verkligheten finns det mycket stora strukturskUlnader ocksä inom länen. Inom relativt expansiva län kan det finnas kommuner som av olika skäl blivit avfolkningsbygder. Jordbrukets strukturomvandling har gått hårt fram, och nya företag som kunnat suga upp den friställda jordbruksbefolkningen har inte kommit.

Kan då inte sådana frågor klaras inom länet? Tyvärr icke. Företagslokalisering kräver regelmässigt resurser som länsmyndigheterna icke råder över. Läggs järnvägar ner utan tillfredsställande utbyggnad av landsvägsnätet, kan en länsstyrelse knappast mer än protestera och vädja.

Resurserna finns på högre plan. Tar man genom skolreformer bort utbUdningsmöjligheter i form av yrkesskolor etc. utan att skapa ersättningsformer, och tvingar man ungdomen att resa flera mil för att få UtbUdning, så kan kommunala myndigheter och länsmyndigheter knap-

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

past mer än protestera och vädja.

Lägger man en skatteutjämningsreform på det sätt som skatterevi-sionskommittén har föreslagit, som slår blint mot kommuner som redan har tunga bördor att bära, vad kan en kommun göra?

Kommer därtill att man utarmar bygden genom att minska antalet poststationer, stationeringsorter för poliser, sjukkassor, arbetsförmedlingskontor, apoteksnederiag etc, har man snart nått resultat; glesbygd!

Jag vill med dessa exempel påvisa nödvändigheten att vid regionalpolitiska bedömningar ocksä skärskåda de ohka länens och områdenas inre struktur. Annars kommer vi att få glesbygdsområden i alla delar av landet, områden som ur naturvårdssynpunkt är miljövänliga, avstressande och hälsobefordrande att bo i, men som på grund av statliga negativa åtgärder förlorat sin attraktionskraft.

Då frågan om polisdistriktsorganisationen behandlades i riksdagen för något år sedan, hade jag anledning att ta reda på förhållandena inom ett polisdistrikt, som kännetecknas av de avfolkninssymtom jag påtalat och som på grund därav var ifrågasatt för indragning; Jag kunde då konstatera att detta distrikt hade den lägsta brottsligheten i riket — ännu ett positivt drag hos en bygd där hetsen och stressen icke kommit tUl dominans.

Detta var en inledning som jag såg mig föranlåten att göra för att på något sätt anknyta thl den grupp av talare som jag har inrangerats i utan eget förvällande. Jag hade nämligen egentligen anmält mig att tala under rubriken allmän politik, men jag hade av någon anledning kommit in under sysselsättningspolitiken. Men när jag nu talar om brottsligheten leder det mig in på det som jag egentligen tänkte säga i dag.

Bäde under förra året och det näst föregående året ägde mycket engagerande debatter mm rörande narkotikaskadade. Hos alla som deltog i debatten spårade man en djup oro inför den fara narkotika utgör inte minst för vår ungdom. Bruket av narkotika är också nära förbundet med den växande kriminaliteten. Enligt kriminalvårdsstyrelsens petitaskrivelse för 1972/73 var den 1 april 1971 23 procent av klientelet på våra kriminalvärdsanstalter och 11 procent av frivärdsklientelet narkotikamiss-bmkare.

Under 1971 års höstriksdags debatt i ämnet påpekade en av talarna nödvändigheten av att göra en analys av orsakerna thl att så många ungdomar söker sin tUlflykt i narkotika. Det måste vara någon eller flera orsaker till att unga människor flyr verkligheten in i narkotikams trots att de icke kan undgå att vara medvetna om den fara de ger sig in i.

Narkomanvårdskommittén har sökt klarlägga narkotikabrukarnas bakgrund. Dessa undersökningar har bl. a. redovisats i skriften Fakta om narkotika och narkomani, som utgavs 1971, Av dessa undersökningar framgår tvenne bakgrundsbUder såsom starkt dominerande — den första är splittrade hemförhållanden och den andra alkoholbruk i hemmet. "Undersökningarna visar att en benägenhet att missbruka narkotika är ett av flera störningssymtom. Som bakgrund thl störningssymtom inklusive benägenhet att missbruka alkohol och narkotika, framstår brister i famUjeharmonin som mycket viktig." På ett annat stähe står det: "1967

gjordes en undersökning av narkotikamissbrukande ungdomar .

Påfahande många kom från ofuhständiga familjer med psykiska stör-

ningar hos mödrarna samt alkoholproblem och asocialitet hos fäderna."

Då man läser den här undersökningen får man den uppfattningen att om vi skulle kunna på något sätt reformera hemmen och göra dem bättre så skulle det vara ett stöd för ungdomen så att den slipper det elände och de bekymmer som narkotika- och alkoholmissbruk utgör. Är det möjligt? Och hur skall det i så fall ske?

För det första är det klart att man inte nog kan trycka på att inte bara vid äktenskapets ingående utan också under vardagslivets möda bör det inpräntas och begrundas att ingående av äktenskap innebär icke bara att legitimera ett samlevnadsförhållande, utan det innebär plikten och förmånen att skapa gemenskap där två bhr ett, där alltså utlevelsen av det egna jaget måste begränsas av hänsynen till ett annat jag och där den gemensamma plikten och förmånen är att skapa ett hem, där ömsesidig respekt, aktning, ömhet och kärlek åstadkommer en anda av värme, trygghet och harmoni.

Det är denna av värme, trygghet och harmoni präglade miljö som verksamt kan bidra till att ge barnen det livsinnehåll de under sina barndoms- och uppväxtår behöver.

För det andra är det nödvändigt att barn och föräldrar undervisas och fostras på ett sådant sätt att alla blir goda familjemedlemmar. För min egen del tror jag att den kristna etiken ahtjämt är den mest gedigna och hållbara grundvalen för samlevnad i hem och samhälle. Dekalogens tio kortfattade bud utgör sedan flera tusen år tUlbaka pelare, på vUka ett rättsväsende och social samlevnad måste byggas. Bergspredikans etik, som kan beträffande samlevnaden i samhället sammanfattas: "Du skall älska din nästa som dig själv" eher "AUt vad I vUjen att människorna skola göra Eder, det gören I ock dem", är hittills såvitt jag förstår oöverträffad i pregnans och innehåll. Jag är övertygad om att ett större utrymme åt sådana verkligt livsbejakande ting på olika nivåer — det mä gälla förskola, grundskola, gymnasieskola, vuxenutbUdning eher särskUd föräldraskola — givetvis kombinerat med undervisning i de praktiska problem som förvaltningen av ett gott hem också innefattar skulle vara av stor betydelse för att skapa harmoniska hem.

För det tredje bör samhället skapa sädana förhållanden att hemmen under barnens uppväxtår kan fungera, och om möjligt fungera hela dagarna. Man gör mycket i våra dagar för att möjliggöra för kvinnan att komma ut i förvärvslivet. Hon bör fä valfrihet. Men man gör ganska litet för att mannen får motsvarande valfrihet att vara i hemmet medan makan arbetar. Man ordnar barndaghem för barnen. Det är viktigt att så sker, och jag vill ingalunda fälla någon dom över dem som anser sig böra lämna barnen på daghem eller i familjedaghem för att kunna arbeta. Men jag vågar påstå att ett barndaghem kan aldrig ersätta ett gott hem. Hur många gånger har man icke hört om barn, som långt innan hämtningstiden ställt sig vid dörren eller fönstret och sett med längtan i blicken efter mamma eller pappa.

Det berättas om en skolklass, som en gång fick i uppgift att tala om vhket som var det bästa de visste. En elev sade: "Det bästa jag vet är när jag kommer hem från skolan och mamma är hemma." Jag kan icke frigöra mig från tanken att det är många barn i vår tid som saknar denna

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmättpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

A llmänpolitisk debatt

upplevelse — att hemmet fungerar hela dagen, och likaså att det är betydelsefullt, att de yttre omständigheterna, ekonomi osv., ordnas så att barnen under försköte- och skolåldern har ett hem att komma tUl, där en av föräldrarna är hemma.

De senaste årens åtgärder har i många fall syftat till att skapa "valfrihet" för kvinnan utan att skapa motsvarande "valfrihet" för mannen och utan att särskht betona det gemensamma ansvaret för hemmet. Icke minst skattebestämmelserna stimulerar tUl att båda parterna i ett äktenskap arbetar utanför hemmet.

Ett exempel på den disponibla inkomsten efter skatt för en familj på fyra personer, varav två barn i skolåldern, visas på TV-skärmen.

Bruttoinkomst

Total skatt

Nettoinkomst

Barnbidrag

Disponibe' inkomst

A.	Maken Makan	60 000 0	26 989 0
B.	Maken Makan	50 000 10 000	22 579 1441
C.	Maken Makan	40 000 20 000	16 339 5 108
D.	Maken Makan	30 000 30 000	10 358 9 398

33 011	2 640	35 651
35 980	2 640	38 620
38 553	2 640	41 193
40 244	2 640	42 884

Familjen har en sammanlagd inkomst av 60 000 kronor. Denna inkomst kan förtjänas på olika sätt. Om en av parterna tjänar de 60 000 kronorna och den andra parten är hemma för att ta hand om barnen, fär famUjen disponera 35 65 1 kronor när skatten är betald.

Om makarna har en sammanlagd inkomst på 60 000 kronor men i stället tjänar 30 000 kronor vardera, kommer de att få disponera 42 884 kronor. Det innebär att familjen disponerar över 600 kronor i månaden mer än om den ena av parterna skuUe tjäna in hela inkomsten. Självfallet stimulerar en sådan konstruktion en arbetsfördelning där båda makarna tjänar pengar. Om det nu inte går att ordna med halvtidsarbete för båda makarna, så kan det ju hända att bägge tvä anser sig böra arbeta heltid utanför hemmet, eftersom det lönar sig.

Det är klart att hemmet kan fungera bra, om båda arbetar halvtid med ombyte mitt pä dagen. Men går det att genomföra? Dessutom kan man fråga sig om det är samhällsekonomiskt att en investering som gjorts i utbildning av en person används endast fyra timmar per dag. Ofta har parterna olika dyrbar utbUdning. Ibland är det kvinnan som har genomgått en högre utbUdning, ibland är det mannen som gjort det. Ur samhällsekonomisk synpunkt bör man givetvis utnyttja den mest i vars UtbUdning samhället har gjort den största investeringen.

Om det inte är genomförbart att ordna med deltidstjänster sä att tvä makar kan bytas om att vara hemma, anser jag att hemarbetet bör värderas på det sättet att den som arbetar utom hemmet avstår en del av lönen till den hemarbetande maken, som får deklarera och skatta för denna del av den gemensamma inkomsten. Motsvarande avdrag görs givetvis hos den som intjänat lönen. På detta sätt minskas förstås skatten, vUket för det enskilda hemmet är lika positivt som det ur det allmännas

synpunkt är negativt. Ett hemarbete medför emehertid också samhäUs-vinster, som pä längre sikt kan bli nog så väsentliga. Det kan i varje fall inte vara rimligt att en människas arbete i hemmet skall anses som värdelöst, allra helst om man betraktar det sammanhållna harmoniska hemmet som en nyckel tUl minskad kriminalitet och minskat narkotika-och alkoholmissbruk bland våra ungdomar.

Jag vih i detta sammanhang framhålla att det är nödvändigt att den här saken genomarbetas ordentligt, hur det nu skah ordnas. Det har många gånger i motioner och även frän denna talarstol hävdats att en hemarbetande kvinna åtminstone bör ha rätt till ATP-poäng, dä hon sköter sina barn i hemmet. Sä är ju inte fahet nu.

En annan sak som jag i största hast vUl nämna något om är att i mänga hem går sammanhåhningen förlorad på grund av alkoholmissbmk. Den frågan är allvarlig. Skall antalet alkoholmissbrukare öka? SkaU antalet hem som bryts sönder av denna orsak öka? Tungt ansvar vUar över riksdagsbeslutet 1965, då mehanölet släpptes ut i ahmänna handeln. Alkoholmissbruket har härigenom trängt långt ner i åldrarna. Ungdomen i grundskolan är thl huvuddelen alkolbrukare, mänga rena missbrukare. Det är att hoppas att alkoholpolitiska utredningen snart kommer med ett förslag som radikalt minskar det alkoholmissbruk som nu skapar så många famUje- och hemproblem och att riksdagen kommer att fatta beslut som kan verka hämmande inte bara på alkoholbruket utan även på dess konsekvenser i form av bl, a. kriminalitet.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

A llmänpolitisk debatt

Fru THEORIN (s) kort genmäle;

Herr talman! Herr Henmark menade att samhähets åtgärder är inriktade på valfrihet enbart för kvinnan. Det är något som vi kvinnor kanske inte riktigt förstår. Valfriheten existerar i dagens samhähe för de välutbildade och för dem med goda inkomster men inte för dem som har låga inkomster och som av ekonomiska skäl måste gå ut i förvärvsarbete.

Målsättningen måste vara att för båda parter i ett äktenskap, bäde man och kvinna, skapa ett ekonomiskt oberoende av den andra individen. Samtliga våra åtgärder måste vara inriktade på det. Samhähets insatser skall därför inriktas pä åtgärder som leder tUl ekonomiskt oberoende och därmed tUl valfrihet för både man och kvinna.

Herr HENMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar om jag inte kunde uttala mig tillräckligt tydligt när jag vid många thlfähen framhävde att svårigheterna just är att man inte har kunnat åstadkomma samma valfrihet för mannen som man nu söker åstadkomma för kvinnan. Jag säger inte att målet är nått i någotdera fallet, men jag hävdar att valfriheten måste finnas för både man och kvinna, så att de kan bestämma över sitt arbete.

Fru THEORIN (s) kort genmäle;

Herr talman! Herr Henmark talade om att hemarbetet skall värderas och att vi skall vidta åtgärder för det. Men vi har inte samhällsresurser att ge den borgerliga valfrihet som herr Henmark talar om med både vårdnadsbidrag och en utbyggd barntUlsyn. För att åstadkomma ett

5 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

oberoende för kvinnan, som är det största målet i dag, måste vi bygga ut barntiUsynen och skapa förutsättningar för henne att gå ut i förvärvsarbete. Det målet skah vi ha för ögonen.

Fru JONÄNG (c);

Herr talman! Jag upplever arbetslösheten som det svåraste problemet i vårt land, och det är motiveringen tih att jag gång pä gång i motioner, interpellationer och debatter tar upp arbetslösheten.

Jag ser arbetslösheten som drabbar den enskilda människan som ett hdande, som något som förtar all möjlighet till trygghet och glädje. För äldre människor kan en långvarig arbetslöshet göra deras återstående hvsär bittra och svåra att uthärda. Jag upplever arbetslösheten som den tyngsta börda en politiker kan bära, och det tunga ansvar man har gör att man ständigt måste arbeta med denna fråga, ständigt försöka medverka till att lindra människors svårigheter och ständigt försöka medverka tih att åstadkomma arbete, som ger mening ät människors liv.

Jag skall uppehålla mig vid dels ungdomsarbetslösheten, dels arbetslösheten i mitt eget län. Arbetslösheten är mycket omfattande i Gävleborgs län. Länet var bland de län som 1971 och 1972 redovisade den största ökningen av antalet arbetslösa, och prognoserna för första halvåret 1973 visar på fortsatta svårigheter — detta, väl att märka, i en uppåtgående konjunktur.

Företagen väntas uppehålla sysselsättningen pä ungefär nuvarande nivå, vhket således innebär en fortsatt hög arbetslöshet. Situationen är besvärande inom exempelvis skidproduktionen i länet. Man har avsättningssvårigheter, man har stora lager och man har redan nu börjat med produktionen av nästa vintersäsongs produkter. I denna situation planerar regeringen att gå in med pengar för att skapa ny skidproduktion i landet, som skah konkurrera just på den nuvarande exportmarknaden, bl, a, USA och Canada. Hälften av exempelvis Edsbyverkens produktion går pä export. Här fär man kallt räkna med friställningar pä ungefär 50 man inom stödområdet, och man kan inte heller utnyttja den mycket stora produktionskapacitet som skidföretagen har.

Det är naturligtvis positivt i och för sig att regeringen stöder lokahsering till stödområdet, och det är angeläget att det sker, men om man medverkar tih överproduktion skapar man problem både för de gamla och för de nya företagen och därmed också för människorna inom stödområdet - och det var väl ändå inte det som var meningen!

Svårigheterna på arbetsmarknaden kommer att bestå för äldre och handikappade, för kvinnor som söker sig ut på arbetsmarknaden, för ungdomar och för långtidsutbildade. Företagen är restriktiva när det gäller tjänstemannasidan, och enligt länsarbetsnämndens bedömning är risken för avskedanden pä sikt uppenbar.

Detta är mycket oroande i ett läge med en uppåtgående konjunktur. När konjunkturen går upp stiger, som vi vet, efterfrågan pä arbetskraft i andra delar av landet. Om det då blir en svag efterfrågan på arbetskraft i Gävleborgs län tvingas människor att flytta från länet för att fä sysselsättning på annat håll. Vi kan i så fall befara en fortsatt befolkningsminskning. Vi hade redan 1972 en kraftig avtappning pä 593

personer och det i ett läge då de flesta andra skogslänen ökade sitt befolkningstal och då den tidigare snabba befolkningskoncentrationen i storstadsregionerna i någon mån dämpades tih följd av lågkonjunkturen och den därmed följande arbetslösheten.

Med det läge som Gävleborgs län har mehan ä ena sidan kraftigt expansiva landsdelar och å andra sidan de övriga skogslänen hamnar länet i en gränszon, vhket innebär att man ofta kommer pä mellanhand när det gäller statliga satsningar av olika slag. Det visar sig när det gäller satsningen på skidproduktionen, och det visar sig ocksä när det gäller den eftergymnasiala utbildningen. Trots att länet ytmässigt och befolkningsmässigt hör till de största länen är det ett av de fä län som icke skaU få möjlighet tUl eftergymnasial utbildning enligt utredningen U 68.

Man måste verkligen av regeringen begära engagemang och insatser för Gävleborgs län. Behovet av åtgärder är stort i Ljusdalsregionen. Där har man en bristfälhg industriell expansion och en negativ befolkningsutveckling. I Hofors- och Sandvikenområdet är det angeläget att åtgärder vidtas, eftersom man där har en ahtför dålig differentiering av näringslivet, vilket i synnerhet drabbar kvinnorna.

Med några rösters majoritet avslog riksdagen förslaget om lokalisering av mynt- och justeringsverket rih Söderhamn. Den kompensation som man har talat om har uteblivit. Det finns anledning att stödja regionala centra i länet och att bl. a. genom utlokahsering medverka till deras utveckling.

Ungdomsarbetslösheten har sina speciella problem. Arbetet har en social betydelse för ungdomarna. Ett arbete som de upplever som meningsfyht är en förutsättning för att de skall bh förankrade i samhället och inte komma utanför samhähsgemenskapen. Ökad social missanpassning och krimmalitet bland ungdomar har ett nära samband med arbetslöshet.

Enligt arbetskraftsundersökningama har antalet arbetslösa i åldern 16-24 år inte vid någon månadsundersökning sedan våren 1971 understigit 30 000, Här behövs dels långsiktiga åtgärder, dels åtgärder för att lösa de akuta sysselsättningsproblemen.

Det har från samhällets sida vidtagits en del åtgärder som jag tycker är positiva. Vi har den specieUa utredningen om ungdomsarbetslöshet som har lagt fram betänkandet Ungdom och arbete, som nu är ute på remiss, och vi har den s. k. femkronan som dock enhgt min mening inte haft den effekt som man hoppats på.

Undersökningar visar att det är de sämst utbUdade som drabbas hårdast av arbetslösheten. Jag har sagt det tidigare här i kammaren och andra har sagt det: Utbildning är A och O för ungdomen. Man måste söka åstadkomma en bättre anpassning mellan utbildning och arbetsmarknad. Jag tror också det är nödvändigt att ungdomama fär en viss praktisk arbetslivserfarenhet t. ex. mellan gmndskola och gymnasieskola. Yrkes-valslärama bör kunna fungera som kontaktorgan mellan skola och näringsliv.

Samarbete mellan skol- och arbetsmarknadsmyndigheterna är viktigt ocksä för att söka åstadkomma en spridning av utbildningen. Vi har nu en koncentration av ungdomar som lämnar skolorna i maj och juni, när

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

skolorna slutar, vilket åstadkommer svårigheter pä arbetsmarknaden.

För de lägutbildade med enbart nioårig gmndskola krävs det särskilda insatser. Mellan dem och arbetsförmedlingen bör etableras en kontinuerlig kontakt för erbjudande av utbildning, yrkesorientering, information och olika slag av service. Likaså är en kontinuerlig information nödvändig från arbetsmarknadsorganen till skolor och ungdomsorganisationer.

Möjlighetema till beredskapsarbete för ungdom bör vidgas och arbetsmarknadsutbildning underlättas genom en sänkning av åldersgränsen för erhållande av utbildningsbidrag frän 20 tih 18 år.

Arbetsmiljö frågorna är också utomordenthgt viktiga när det gäller att skapa trivsel i arbetet.

Det här var ingen fullständig och utförlig genomgång av problem och åtgärder när det gäller ungdomsarbetslösheten. Jag hoppas emellertid att vi efter remissarbetet pä Ungdom och arbete skah kunna få en samlad syn på ungdomsarbetslösheten med inlägg från aha berörda parter, inklusive ungdomsorganisationerna själva, och att vi därefter skall kunna samla oss kring ett program med målsättning och åtgärder för att kunna ge ungdomama ett meningsfyllt arbete och därmed en förankring i samhället.

Till slut, herr talman, skulle jag bara vilja säga några ord i anslutning tih vad fru Theorin tog upp. Det är glädjande att den socialdemokratiska partikongressen i fjol höjde ambitionsnivån när det gäller sysselsättning från fuU sysselsättning tih allas rätt tUl arbete. Därigenom kommer man närmare den målsättning som centerpartiet för ett par år sedan lade fast i sitt program, där vi säger att arbete är grunden för försörjning och trygghet, att samhället skall garantera att principen om trygghet för individen till arbete och inkomst kan förverkUgas och att rätten till arbete skall vara inskriven i grundlagen. Det kanske hade varit bättre om man inom socialdemokratin hade kommit fram till sin nuvarande målsättning på ett tidigare stadium. Då hade vi kanske sluppit de utomordentligt svära och stora problem som vi nu har när det gäller arbetslösheten.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Efter den högtidsstund som det faktiskt var när statsministern öppnade remissdebatten med bl. a. ett som jag tycker allvarsmättat och väl avvägt avsnitt om Vietnam, så har vi dumpit ned i den vanliga diversehandeln - det gjorde vi nästan omedelbart när centerns partiledare fick ordet - och där befinner vi oss nu också.

Finansministern lyckades ju få en debatt kring vårt lands försörinings-problem, trots att det är litet ofördelaktigt att ha den rena budgetdebatten en bit ned på hstan och sedan tiUämpa en viss hushållning för att man skall kunna orka med och ha någonting kvar till finansdebatten. Det kan kanske diskuteras om det är det bästa sättet.

Den debatt som fördes här i går kring finansministems anförande hade en socialpohtisk toning som jag tycker är symtomatisk över huvud taget för pohtiken just nu. Socialpohtiken har, menar jag, nu ett verkligt stort år, om vi ser till de förslag som har kommit. Om vi tittar tihbaka några år, finner vi att det är helt andra ting som har väckt intresse — miljöproblem.

lokalisering, författningsfrågor och utbildning. Men under hela denna tid har socialpolitiska reformer arbetats fram. Många gånger har de inte väckt intresse och diskussion, men vi har under hela tiden fått en påbyggnad av det socialpolitiska mönster som väl helt och hållet, vågar jag säga, har präglats av den socialdemokratiska politiken,

I är fär vi ett par nyheter som väl passar in i det mönstret. Socialpolitiken har moderniserats, den har blivit mer individuahserad, och vi har gjort ordentliga inteckningar i välståndsökningen under de gångna åren. Det gäller vården - öppenvårdskravet har slagit igenom på nästan alla vårdområden. Det gäller skyddslagar - utbyggt arbetarskydd, skydd mot miljörisk, arbetstidsförkortningen. Allt detta är relativt nya ting som har kommit utan att det egentligen varit så stor debatt. Vi har ju haft bättre majoritet i riksdagen tidigare än vi har nu.

Man har ocksä fått socialförsäkringarna påbättrade undan för undan. Mycket värdefullt är att vi inte har lockats att ta ATP-fonderna i anspråk för andra ting än de är avsedda för. Det var ju en moderatledare som stupade på ett sådant förslag. Jag är htet förvånad när jag nu har sett en motion av kommunisterna, där de vill ta ATP-pengar från fonderna för andra reformer. Jag hörde att fru Marklund även var inne på det. Folkpartiet och centern har ju också biträtt den idén. Men är det inte bättre att försöka låta de anställdas pengar gä till det som man har avsett dem till? Det har vi ansett vara riktigt tidigare, och jag hoppas att inte kommunistema fär hjälp av de borgerliga, som de brukar få när de kommer med några förslag som går direkt emot socialdemokratisk politik, sä att man nu rubbar de principer vi har lyckats hävda förut.

Vi har också gjort en rad inkomstöverföringar via folkpensionerna, överföringar till bamfamiljer, tiU enskilda företag, till jordbruket osv. När moderaterna är ute för att begränsa sädana överföringar kallas de för transfereringar. De vih begränsa transfereringarna - det låter litet bättre.

Pä alla dessa fronter försöker vi att förbättra förhållandena genom årets budget. I är omfattar socialhuvudtiteln 20 miljarder. När jag kom in i riksdagen omfattade hela den sociala utgiftsbudgeten 4 miljarder. Detta visar på en utveckhng som somhga anser vara beklaglig men som har gett vårt land ett anseende ute i världen.

Den stora nyheten på det socialpohtiska fältet är tandvårdsförsäkringen. Att man äntligen räknar tänderna till kroppen och inte som någonting som sitter vid sidan om och att man alltså kan ge en hälsoförsäkring även för tandvård är ju utomordentligt bra. Det har tagit läng tid, och jag förstår att tandvårdsförsäkringen är svår att genomföra och att det kommer att kosta mycket pengar. Jag är inte säker på att de mUjoner som man nu beräknar i utredningen kommer att räcka.

Det är därför viktigt att tandvårdsförsäkringen kompletteras med förebyggande vård av tänderna. Just nu håller socialstyrelsen på med en tandvårdskampanj som går ut på att man i skolan skall rikta sig till 15-19-åringar och se till att de när de lämnar skolan inte kommer in i ett vakuum, som det tycks ha varit hittills. Det är en kraftig försämring som sker av tänderna hos ungdomar — de väntar tills de kommer in i exercisen med att tänka på tänderna igen. Denna försämring menar man att man skall motverka genom en kampanj som går ut på att man sätter var och

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

en som lämnar skoltandvården i förbindelse med en tandläkare som gör en undersökning av tänderna — man överlämnar helt enkelt ungdomarna tUl en annan tandläkare än skoltandläkaren. Om vi nu får en tandvårdsförsäkring blir detta så mycket lättare, och jag tror att även efter införandet av en tandförsäkring behövs den här lotsningen till en fortsatt tandvård. Den blir som sagt också effektivare, när man vet att man inte behöver dra sig för tandvärden på grund av utgifterna.

En annan sak som man behöver tänka på i fråga om tandvårdsförsäkringen är de handikappades särskilda tandvårdsbehov. Vi har påpekat det från handikapporganisationerna och frän socialstyrelsen. Jag förstår att saken kanske inte kunnat komma med i första omgången, men jag hoppas att Kungl, Maj;t tänker på att de tandläkare som behövs för de handikappade måste ta läng tid på sig innan de fär patienterna i ett sådant tillstånd att behandlingen kan utföras. Dessa tandläkares ersättning måste bli sådan att det inte uppstår en brist på tandläkare på detta område.

En glädjande reform är naturligtvis också sjukförsäkringen - detta vårt äldsta obligatorium. När sjukförsäkringen kom till sade goda konservativa och läkare i mycket stor utsträckning att det här är ju rena gungflyt — nu kommer människor bara att lägga sig sjuka och ta ut sjukpenning. Det har inte gått pä det sättet, och det är utmärkt att vi har kunnat höja ersättningen undan för undan men att vi nu också beskattar den, så att inte de egendomhgheter uppstår som ibland har visat sig enligt låginkomstutredningens undersökningar. Jag syftar på detta att människor inte anses ha någon inkomst men väl har en inkomst. Det är alltså sunt att beskatta sjukpenningen liksom andra inkomster. Det är också riktigt att man vid sjukdom ersätter inte bara inkomstbortfallet av lönen utan också tryggar de sociala förmåner som följer med lönen, nämhgen rätten till pension. Detta är ett stort framsteg när det gäller den här försäkringen.

FamUjepohtiska kommittén är väl den lyckosammaste kommittén som någonsin funnits. Den fär ju nästan igenom sina förslag innan den kläckt dem. I fjol blev det förbättringar, och i är blir det ocksä förbättringar, och kommittén är ju verkligen att gratulera.

Ett av de förslag på området som vi skall fatta beslut om i är anser jag inte vara sä lyckhgt. Det gäller själva formen för utbetalningen av hyresbidraget tih barnfamiljerna. Det är tydligen en kompromiss mellan ohka stridande krafter som har gjort att en del av bidraget föreslås gå direkt till hyresvärden, medan barnfamiljerna skall betros med att få en annan del i handen. Vi kommer att diskutera detta senare. Jag är med på en motion som kräver att förtroendet för barnfamiljen skall vara hka stort som för andra och att man därför kan låta hela bidraget gå direkt tih familjen. Vi får som sagt en debatt på den punkten senare.

När det gäller barnstugorna har ju stora förbättringar skett. Det blir 25 000 nya barnstugeplatser varje år, det blir höjningar av driftbidrag och av anordningsbidrag. Jag är tacksam för att detta fullföljs sä som man har räknat med.

Till slut vill jag säga några ord särskilt om de handikappade.

Det förs ett resonemang som går ut på att det blåser en frostig vind

kring de handikappade. Jag tycker att det talet är en smula överdrivet. Men jag kan förstå det mot den bakgrunden att man under senare år har kunnat glädja sig åt en enorm utveckling. Dä har man givetvis planerat mycket, och när man sedan inte fär några möjhgheter att fullfölja sina planer känner man sig missräknad. Det skall emellertid inte fördöljas att utvecklingen när det gäller handikappfrågorna har varit mycket glädjande, även om man naturhgtvis på många punkter skulle vilja förbättra ytterligare. Det vore ju konstigt om man inte kunde tänka ut något mer än man får för dagen. Där tänker jag bl, a pä vårdbidragen som nu skall höjas och som också skall kunna ge rätt till ATP, Detta är en utmärkt sak.

Beträffande värdbidraget vill jag också nämna något som jag varit inne på tidigare från denna talarstol, nämUgen det att man inte skaU vara sä formalistisk vid valet av den krets som skall ha värdbidrag. Det ser ibland ut som om man på verket och i socialdomstolen inte kan så mycket om sjukdomar och inte vet sä mycket om verkligheten. Därför kan man ibland bli lite oppositionell när man tycker att vederbörande inte begriper någonting, men man finner sig och väntar tih nästa gäng. Man uppvaktar och man hoppas på nytt när värdbidraget tas upp till förbättring. Och man tror att det skall bli förbättringar även när det gäller en utökning av den krets som skah ha vårdbidrag.

Herr Henmark höll ett anförande från denna plats alldeles nyss och hade då en del briljanta saker att komma med som vi inte har hört på länge. Förr i världen t, ex, när jag kom in i riksdagen, diskuterades ofta moralfrågorna, sedan försvann de. Men nu har det tydhgen skett en nytändning. Äktenskapsfrågan har t, ex, nu tänt ibland moderaterna, och det är flera som är ute och verkar i samma fråga. Det var svårt att veta vad herr Henmark egenthgen menade, men så mycket fick han i alla fall sagt som att han vUl ha högerns gamla tudelningssystem när det gäller beskattningen. Och vad beträffar bruket av narkotika skyllde han närmast utvecklingen pä att så många mödrar nu var ute i förvärvsarbete. Han fick med en hel del annat ocksä, men jag kanske skall överlämna det åt glömskan, eftersom jag inte kan tro att herr Henmark har sitt parti bakom sig i det fallet. Det var väl mera ett lynnesutbrott.

Faktum är emellertid att äktenskapsfrågan har tänt ute i buskarna. Jag har märkt att detta inte bara är ett verk av herr Burenstam Linder — han kan ju inte vara med i varenda buske - utan det är också andra som talar om att äktenskapet just nu är illa ställt ekonomiskt genom regeringens ingripande och genom socialdemokraternas politik. De talarna siktar då också in sig pä vad som kan bh följden av den nya äktenskapslagstiftningen. De påstår att socialdemokraterna vill avskaffa troheten i äktenskapet — som om den hade klarat sig hittills! De menar att det är en stor miss att man inte ahtjämt skall fä räkna otrohet som en speciell anledning att få snabbskilsmässa. Men i stället bhr det ju så att människor utan barn får skilsmässa när de vill, och de som har barn får tänka sig för några månader. Vi har väl inte på något håU menat att man försämrar för det bestående äktenskapet genom att göra det lättare för människor att skilja sig, när det har kommit sä långt.

Man menar vidare — jag har sett det bl. a. i vad jag vUl kaUa för inte

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

precis sedelärande berättelser men i artiklar med litet religiös anknytning

— att äktenskapet skulle bli mindre hållbart genom ett registrerings
förfarande än om man har ett stathgt bröllop. Jag tycker att också herr
Henmark var inne pä den saken. Men den som vill hälla bröllop i kyrkan
eller gå till borgmästaren och gifta sig kan ju göra det också sedan det nu
framlagda förslaget har antagits. Och den som inte vill gifta sig pä detta
sätt kan ta sm partner i handen och gå till registreringskontoret och säga
att man vill skriva pä giftermälspapperen. Det här tror jag inte alls har
någon bestående inverkan pä hur äktenskapet kommer att utfalla. Men
det verkade som om också herr Henmark var mycket skrämd av detta. Vi
skall väl ändå notera att skilsmässofrekvensen i dag, innan vi infört någon
ny ordning, är mycket hög. Vi skah också notera att många människor i
dag bor ihop utan att vara gifta. Mycket av allt det elände som man
räknar med skall följa av en ny äktenskapslagstiftning har vi redan.
Därför är det egendomligt att man nu försöker skrämma människor med
att detta kommer att bh följden av en ny äktenskapslagstiftning.

Jag har hört folk som säger att socialdemokraterna vill ta barnen frän hemmen och sätta in dem pä institutioner. Vad ligger det för sanning i det? Det föreligger ett utredningsförslag, som omfattats med ett mycket stort intresse från alla håll, om att vi skall skapa möjligheter för alla barn att gä i förskola — inte att någon skall släpas dit. Det finns de som anser att åtminstone året före skolstarten borde vara obligatoriskt i förskolan, men det önskemålet har framförts frän alla häll, och det är väl det som kommer att förverkligas om man genomför ett obligatorium. Vi menar tvärtom - och på den punkten är jag mycket bestämd i min uppfattning

- att det finns grupper, för vilka ett tvång att lämna barnen ifrån sig till
förskola skulle vara en oerhörd påfrestning. I det sammanhanget har jag,
även frän denna talarstol, nämnt de handikappade, som kan ha ett stort
behov av att någon i det egna hemmet helt följer dem. Det kan också
gälla invandrarna, för vilka det är sä viktigt att alltid vara nära sina barn.
Att institutionen skulle göras obligatorisk för alla bam har aldrig
föreslagits, och ett sådant förslag kommer heller aldrig att helt fä
anslutning från något håh. Däremot är det väl riktigt att försöka göra slut
på köerna och möjliggöra värd för bam som nu många gånger far illa
därför att det inte finns någon som vårdar dem. Det är väl någonting som
vi aUa kan vara överens om. Jag är glad att vi fortsätter att bygga ut
förskolan.

Man pratar som sagt i syföreningar och en del ute i spalterna om att äktenskapet är i fara. En felaktig uppgift som bidragit till detta är den som herr Burenstam Linder lämnat här i kammaren, i artiklar osv., nämhgen att staten, regeringen, socialdemokraterna, ekonomiskt gynnar dem som inte gifter sig; bara folk inte gifter sig fär de ekonomiska fördelar, menar herr Burenstam Linder. Jag var i början litet förvånad över detta, för herr Burenstam Linder är ju en ung man, som lever i Stockholm på mycket modernt Stockholmssätt — jag kunde inte tro att han var främmande för hur det ser ut runt omkring oss. Men jag har uppfattat det så att han med detta vih ge dem som lever tihsammans utan att vara gifta ett ahbi — sådant händer ju i de bästa familjer, ända upp i kungahuset. Det är inte sä att de har en dåhg moral, tycks herr

Burenstam Linder mena, utan det beror på att de tjänar på att inte gifta sig, och att välja det man tjänar mest på är tydligen god moral ur moderat synpunkt. Genom att föra fram detta anför herr Burenstam Linder en ursäkt för alla dem som har valt att leva tillsammans utan att vara vigda.

Det är naturligtvis inte så att vi ekonomiskt gynnar den som inte gifter sig. Statsrådet Ohdnoff hade här en omgång med herr Burenstam Linder som, om argument och bevis hade någon effekt på honom, skulle ha förmätt honom att aldrig någonsin återkomma med detta påstående.

Jag skall inte gå in mera på den här frågan, även om herr Henmark blåser under elden htet grand. Jag vill i stället till sist komma med en liten knorr som jag helt står för själv och som inte är ett försvar för regeringen.

När det är någonting som är galet säger man alltid att det är politikernas skull; politikerna lyssnar inte, de fattar beslut utan att veta någonting. Däremot är andra, som tillfähigt går in och yttrar sig om en samhällsangelägenhet, vittnesgilla. Men det är ju inte alls så. Jag tycker att politikerna inte är med tillräckligt och bestämmer; de har alldeles för litet inflytande på de reformer som beslutas under den tid dä dessa

förbereds.

Jag har nyligen tittat på riksdagsberättelsen, och jag har gjort det

tidigare. Jag har räknat och räknat på den mänga gånger för att se hur man sammansätter de kommittéer som förbereder ah lagstiftning och alla reformer i det här landet. Jag har dä funnit att det varie år är ca 300 kommittéer i arbete — jag anser inte att det är för mycket; de har ett väldigt jobb. Det är ca 1 500 ledamöter i dessa kommittéer - de är säkerhgen inte heller för många. Det är lika många experter — det kanske är för mänga; det vet jag inte. Men av ledamöterna är inte så förtvivlat många riksdagsmän - inte fullt 400. Det är ju dock sä att vi i riksdagen ibland fär reformförslagen i sista minuten och på kort tid skah bilda oss en uppfattning. Jag har då ansett det vara en stor fördel när en del riksdagsmän fått vara med i kommittéarbetet och kan frågorna ordentligt inifrån. Jag tycker att det är en försvagning av demokratin att man inte sätter in fler riksdagsmän under det förberedande arbetet på reformerna.

Och naturligtvis är det ett ännu mindre antal kvinnor med i kommittéerna — det är så litet, sä litet att det knappt är någonting att tala om.

Några riksdagsmän har regeringens särskilda förtroende; Einar Henningsson, Andersson i Knäred, Larsson i Borrby och Gustavsson i Eskilstuna. Gördis Hörnlund har också kommit med där. Även Ingrid Sundberg och Bo Turesson har regeringens förtroende. Dessa ledamöter har flera utredningsuppdrag, och därför är det naturligtvis inte 400 olika riksdagsmän som sitter med i utredningarna, utan somhga har många uppdrag medan andra inte har några alls - och det är kanske väl det; jag hör själv tUl de senare, sä jag kan nog säga att det är bra att somliga hålls utanför.

Men jag tycker att det är oriktigt dels att ha så få ledamöter i själva kommittéerna, dels att ha hela denna expertgrupp. Bland experterna finns nästan inga kvinnor alls - totalt är det aUtså oändligt få kvinnor i kommittéerna, och de skall ju ändå lyda lagarna lika väl som andra. Allt är

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

sä kvinnovänligt nu! Men när man läser riksdagsberättelsen upplever man ingenting av det.

Jag anser att det aren nackdel om reformerna utarbetas av byråkratin utan större hjälp av politikerna. Det är dock politikerna som i sista hand är ansvariga för besluten, och det är på deras kunskap som besluten i riksdagen skah fattas. Därför säger jag än en gång tih regeringen; Litet mindre byråkrati, fler politiker i utredningsväsendet!

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c);

Herr talman! Det allra sista avsnittet av fru Erikssons i Stockholm anförande ber jag att helt få instämma i, och jag hoppas att hon får regeringen att lyssna pä de synpunkter hon här fört fram.

Men när fru Eriksson böriade sitt anförande knöt hon an till gärdagens debatt och sade att inledningen av remissdebatten med statsminister Palmes anförande blev en högtidsstund. Även jag lyssnade på det inledningsanförandet och tyckte att det var mycket välformulerat, särskilt i dess första del. Men, säger fru Eriksson, när centerledaren kom upp i talarstolen sjönk debatten, och det blev något av en diversehandel.

Men, fru Eriksson, den där diversehandeln svarade statsministern för redan i sitt inledningsanförande. Om fru Eriksson studerar riksdagsprotokollet för i går, skall fru Eriksson finna att statsminister Palme på s. 8 utannonserar en hel rad av varor, en del gamla, en del nya, en del som produceras inom det socialdemokratiska företaget och en del som har framkommit inom centerpartiet men som nu lanseras såsom socialdemokratiska produkter. Summan av den annonsering som pågick här i går kan man väl i vissa fall sammanfatta som så: Gamla varor blir som nya.

Statsministern inledde sitt anförande i går med följande ord: "Mitt inledningsanförande vid denna allmänpolitiska debatt kommer att handla om solidaritet över gränserna och i vårt eget land." En vacker deklaration, men jag fäste mig sedan vid att när centerledaren Fähdin frågade statsministern om denne ville ge besked om ett principbeslut om en sänkning av pensionsåldern, då blev det inte så mycken klarhet beträffande denna solidaritetsparoll. Jag fattade det sä att statsminister Palme inte riktigt kunde komma ifrån den gamla mer än tioåriga negativa inställningen till en sänkning av pensionsåldern.

För värt parti står det klart att skall vi lyckas skapa en jämhkhet, måste den bygga på solidaritetens grund. Det är en förutsättning för att jämlikhetssträvandena skall lyckas. Men samtidigt måste vi i den debatten föra in mera av det som jag anser väsentligt, nämhgen personligt ansvar och engagemang. Om vi inte gör det, har jag den uppfattningen att vi inte klarar vare sig trygghetsfrågorna, jämlikhetsfrågorna eller demokratin.

Jag har studerat statsverkspropositionen med iniresse, särskilt den del som berör socialdepartementet — det område som vi nu behandlar. Jag vill än en gång knyta an till den lista som drogs fram i debatten i går, då särskilt beträffande pensionerna.

Det har talats väldigt vitt och brett om att vi nu höjer folkpensionerna

med mycket stora belopp. Folkpensionerna ökar statens utgifter med sammanlagt 1 155 miljoner kronor. Men hur är det i verkligheten? Pensionstillskotten höjs som tidigare sagts med 219 kronor per är och folkpensionär, alltså folkpensionär som inte har en ATP-pension överstigande i runt tal 2 100 kronor. Haren pensionär uppnått denna summa, får han inte något pensionstillskott. Den sammanlagda summan av dessa pensionstillskott är 185 miljoner kronor. Den har vi beslutat om 1969 i full enighet. De utgör den egenthga höjning för pensionärerna som föreslås i denna budget. Jag tror det kan vara riktigt att man ger de rätta proportionerna åt detta.

Jag vill så ta upp en annan sak som jag saknar i årets statsverksproposition. I varje faU har jag inte kunnat hitta någonting. För två år sedan lade pensionsförsäkringskommittén fram ett förslag. Den hade arbetat ganska länge med en hel del frågor. Den tog då upp tanken pä en s. k. försörjarpension. Man diskuterade om änkhngspension skuhe införas, eftersom änkepension finns. Kommittén kom tih den uppfattningen att så inte skulle ske utan konstruerade ett förslag, som man på sikt tänkte genomföra. Kommittén sade också att det omedelbart borde genomföras en pensionsförstärkning för de män som blir ensamma och inte får "änkhngspension". Man konstmerade något som såg ut som en försörjarpension, men inte en livsvarig sådan, med barnpensionstillägg upp till en viss ålder för barnen och ökade barnpensioner. I förra årets statsverksproposition angavs att förslag i anledning av pensionsförsäkringskommitténs betänkande skulle läggas fram i samband med att man prövade familjepolitiska kommitténs förslag. Det enda som kommer med här är såvitt jag har kunnat finna en anpassning av barnpensionerna inom folkpensions ramen tiU bidragsförskotten.

Jag skuhe vara intresserad av att fä veta om statsrådet har för avsikt att även i övrigt lägga fram ett förslag med anledning av pensionsförsäkringskommitténs betänkande och i sä fall när förslaget kan beräknas komma. Jag tror det vore värdefuht med ett sådant förslag - det är många som väntar pä att någonting skall bli gjort på detta område.

Jag har vidare några synpunkter på familjepolifiken, som behandlas under det här avsnittet av debatten. Familjen utgör ju en hörnsten i samhällsbyggnaden, och familjepohtikens mål skah vara att utjämna standardskillnader och att skapa en god uppväxtmiljö samt främja gemenskap för alla. Vi har den uppfattningen att det är av avgörande betydelse för en framgångsrik familjepolitik att föräldrar bereds valfrihet när det gäller att antingen förvärvsarbeta eller att vara hemma och sköta hem och barn. Det är därför av stor vikt att ordna barntillsynsfrågorna, sä att föräldrarna kan välja den tillsyns- och vårdform som passar dem själva och deras barn bäst.

Mot den bakgrunden är det angeläget att man dels bygger ut barntillsynsplalserna för dem som vill förvärvsarbeta, sä att de erhåller praktiska möjligheter till det, dels — enhgt vär uppfattning - inför en sådan form av värdnadsbidrag för de föräldrar som vill stanna hemma för att sköta sina barn att de erhåller ekonomiska möjligheter att göra detta. Detta innebär i reahteten åtgärder som också främjar jämlikheten mellan könen.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Centerpartiet har vid olika tihfällen kritiserat att man, när samhället har byggt ut barntillsynen, ensidigt har inriktat sig på den kollektiva barntillsynen. Jag vill inte pä något sätt bestrida värdet av den, men jag vill i detta sammanhang också framhålla familjedaghemmens betydelse. Vi har i en partimotion krävt att de bestämmelser som i dag finns och som begränsar familjedaghemmens utbyggnad skall tas bort, så att kommuner där nuvarande regler hindrar en utbyggnad av familjedaghemmen kan bygga ut dem vidare. Jag syftar på den s. k. kvotregeln - vi har vid flera tillfällen motionerat om att den bör tas bort.

Jag vill ta upp en annan sak som jag tror att vi litet var möter i debatten och ser verkningarna av när vi träffar människor. Med trygghetsbestämmelsens nuvarande konstruktion uppstår icke önskvärda marginaleffekter för människor i vissa inkomstlägen på grund av att samordningen mellan skattepolitik och socialpolitik inte är vad den borde vara. Därför anser jag att man borde vidta åtgärder för att åstadkomma samlad marginaleffekt av ökad skatt och minskade bidrag; det skulle göra det lättare att få en överbhck. Vägen mot beskattning av sociala förmåner är redan beträdd när det gäller sjukersättningen och arbetslöshetsersättningen. Jag tycker det finns skäl att fortsätta på den vägen för att söka komma till rätta med de problem som här möter, och vi har tagit upp den frågan i en motion i är.

Jag vill också kommentera förslaget till bostadstillägg för låginkomsttagare utan bam. EnUgt regeringens förslag skall bostadstilläggen utgå med 80 procent av bostadskostnaden, mellan 300 och 550 kronor för ensamstående och mellan 400 och 650 kronor för gifta. Detta bidrag reduceras sedan beroende på inkomsten.

För min del vill jag understryka att med denna konstruktion når stödet inte den låginkomsttagare, som inte har råd att skaffa sig en bostad som kostar över 300 kronor per månad. Det är ganska mänga människor som tillhör den kategorin, bland dem många av de studerande. Vi har i en motion, under vilken mitt namn står först, presenterat ett förslag som är bättre från jämhkhetssynpunkt. Enligt detta utformas bostadstillägget så att det ger ett större stöd till de ekonomiskt svagare grupperna. Jag hoppas att vi, när detta förslag kommer att behandlas, får en diskussion om denna frägestähning.

Fru Eriksson i Stockholm tog upp en fråga som varit brännande, nämhgen till vem bostadstilläggen skall utbetalas. Skall de betalas till hyresvärden som avräkning för hyran eller inte? Jag vill hävda, att det förslag, som finns i statsverkspropositionen, innebär misstro mot den enskilde. Det utgör ett ingrepp i den personliga integriteten, varför det inte bör biträdas. Familjepolitiska kommittén har avgivit ett förslag som går ut pä den förändringen att bidraget skall utbetalas till hyresvärden, när hyresgästen varit försumhg med hyran. I vår motion har vi också föreslagit att detta tillvägagångssätt skall prövas.

Tidigare har narkotikafrågorna diskuterats här. Vi har tagit upp dem i en motion, och jag vill nämna något om den rehabiliterande verksamhet, som bedrivs i enskilda hem. Jag tror man kan säga att man hittills har goda erfarenheter av denna verksamhet. Det har blivit positiva, mänskliga kontakter, vilket är av stor betydelse i rehabiliteringsarbetet. Problemet

har varit utbildningen av vårdare för denna verksamhet, och vi har ställt kravet att socialstyrelsen skulle göra en undersökning för att få fram lämpliga vårdare för en ytterligare verksamhet på detta område. Här vill jag beklaga att den utredning, som tillsattes 1969, ännu inte lagt fram något förslag. Vi väckte då en motion om utredning om familjevården, om huvudmannaskapet, ersättningen till vårdaren och formerna för utbildningen.

Fyra år har gått sedan fosterbarnsutredningen tillsattes. Jag arbetar i viss mån med dessa frågor på landstingsplanet, och där har vi nu ganska länge väntat på utredningens resultat. Det är beklagligt att vi inte kan få besked om huvudmannaskapet, ersättningsfrågan, utbildningsfrågan och skattefrågan, vilken sistnämnda aktualiserats under senare tid. Jag vädjar till statsrådet Odhnoff om medverkan till dels att man snabbt får fram utredningens resultat, dels att det blir en snabbehandling i kanslihuset och i riksdagen. Jag hoppas att det skall bh positiva förslag, eftersom dessa saker har en oerhört stor betydelse och det finns ett mycket stort behov av platser för vård och rehabilitering i enskilt hem. Till sist vill jag beröra en sak som kanske inte direkt hör samman med detta avsnitt, men som ändå gäller sociala frågor. Det är ju svårt att hålla sig inom gränsen.

Det gäller brottsligheten. Jag är glad för det utspel som statsminister Palme och justitieministern gjorde den 3 januari i år, även om man blev htet förvånad över dess innehåll.

Förra våren ställde jag en interpellation till statsministern, och jag fick svar i slutet av maj av justitieministern. Jag hade frågat om regeringen hade för avsikt att lägga fram något förslag till program för åtgärder i syfte att nedbringa brottshgheten, och jag hade frågat vilka åtgärder regeringen avsåg att vidta för att förhindra att de utländska brottssyndikaten fick ytterligare fotfäste i Sverige.

Jag fick inte mycket till svar pä den interpellationen - det framgår av protokollet. Det blev i mycket en diskussion om statistik och hur den skulle behandlas och läsas. Men att det var något allvarligt med brottsutvecklingen ville inte justitieministern vidgå.

Det måste sedan ha hänt någonting. Såvitt jag kan se finns det inte någonting om saken i statsverkspropositionen. Det måste aUtså ha hänt någonting från den dagen då statsrådet signerade stalsverkspropositionen och fram till den 3 januari. Det är tacknämligt att utspelet kom, men något måste som sagt ha hänt — det kanske tillhör det som fru Eriksson i Stockholm talade om i början av sitt anförande.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr ROMANUS (fp);

Herr talman! Liberalismen har ahtid varit en frihetsrörelse. Kvinnans frigörelse frän mannens förmynderskap var en huvudpunkt i John Stuart Mills stridsskrift Kvinnans underordnade ställning, som publicerades 1869. Den aren plädering för jämlikhet och valfrihet. Jag skall börja med att citera ett stycke ur den.

"Den gamla teorin var alt det minsta möjhga skulle överlämnas åt individens frihet; att allt vad han hade att göra, såvitt möjligt var, skulle vara utstakat för honom av en högre vishet. Lämnad åt sig själv, måste han handla orätt. Vär tids övertygelse, en frukt av årtusendens

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

A llmänpolitisk debatt

erfarenhet, är att saker, i vilka en individ är den omedelbart intresserade personen, aldrig lyckas väl då de inte överlämnas ät hans eget omdöme, och att varje reglerande därav genom den offenthga myndigheten, utom till skydd för andras rättigheter, nödvändigtvis måste misslyckas."

Mannens formella förmynderskap över kvinnan är sedan länge avskaffat. Men fortfarande finns det åtskilliga, bl, a, svenska politiker, som vill spela förmyndare för kvinnorna och tala om vad som är bäst för dem, hur de egenthgen vill utforma sina liv. Dessa förmyndare går till attack mot arbetet för ökad valfrihet för kvinnor och män.

De angreppen kommer bl. a. från konservativt häll. Nyhgen sade den moderate ordföranden i sociala centralnämnden i en av Stockholms förorter, som har ansvaret för kommunens barntUlsyn, att "kvinnors innersta önskan är egenthgen att vara hemma hos sina barn. Daghemmen skapar ungdomsproblem och löser bara vissa kvinnors problem."

Men även socialdemokraterna vill nu avskaffa valfrihetens inflytande över sin pohtik. "Vi vill ha arbete åt alla vuxna och kollektiv omsorg om bamen. Därmed har vi gjort upp med begreppet valfrihet", säger socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande och ledamoten av denna kammare Lisa Mattson,

Folkpartiets svar till Lisa Mattson och tih den konservativa socialnämndsordföranden är detsamma som John Stuart Mill sade till sin tids bakätsträvare. Vi ger inte upp arbetet pä valfrihet bara för att den socialdemokratiska regeringen trots 40 års innehav av makten har misslyckats med att skapa valfrihet. Vi har förtroende för att människorna — kvinnan och mannen tillsammans i familjen — själva vet bättre hur de skall forma sitt liv än både den socialdemokratiska partikongressen och den konservativa kommunalpolitikern — som troligtvis inte själv skulle kunna tänka sig att avstå från de möjhgheter till utveckhng, de kontakter, den uppskattning och de egna inkomster som förvärvsarbete ger, för att stanna hemma hos sina barn.

Vi tror inte att jämlikheten mehan män och kvinnor i ett slag kan förverkligas. Det kommer att ta lång tid, många år av upplysning och opinionsbildning, innan de föråldrade attityder som ger män och kvinnor ohka roller i familj, arbetsliv och samhälle ersatts med ett tänkande, som ger varje individ möjlighet att utveckla sina personliga utförsgåvor och intressen, oavsett kön.

Vi tror inte heller att valfriheten någonsin kan bli sä total att alla möjliga val av livsform ger samma ekonomiska utbyte för familjen. Men detta självklara konstaterande får inte - som hos de socialdemokratiska kvinnorna — hindra oss att arbeta för en möjlig och realistisk ökning av valfriheten. Det får inte vara så — vilket ofta framförs från konservativt håll — att man arbetar för valfrihet endast för kvinnan. Den blir lätt ett alibi för männen att smita ifrån sitt ansvar för hem och familj, och den medför samfidigt ett handikapp pä arbetsmarknaden för alla kvinnor. Valfriheten skall gälla bäde män och kvinnor.

Vi vill öka bl. a. valfriheten för kvinnorna att förvärvsarbeta. Genom reformer av skatter och bidrag skall det löna sig bättre att förvärvsarbeta. Barntillsynen måste byggas ut och avgifterna göras enhetliga, oberoende av inkomsten, så att de inte lägger nya hinder i vägen för den gifta

kvinna som överväger att återinträda på arbetsmarknaden efter barnledighet.

Ett värdnadsbidrag — att fritt disponeras av föräldrarna till att bestrida kostnaden för daghem, familjedaghem eller som bidrag till någon form av tillsyn i hemmet — skulle betyda större valfrihet för familjen än om man vägrar att införa detta bidrag. Och de som väljer att stanna hemma hos barnen skulle få sin ställning stärkt om våra krav på ATP-poäng för bamavårdande arbete och höjd tilläggssjukperming för hemarbetande äntligen kunde förverkligas.

I en partimotion till årets riksdag lägger folkpartiet fram ett aktuellt handlingsprogram för rättvisa ät kvinnorna. Det grundas pä det partiprogram som antogs av folkpartiets landsmöte i november 1972, och naturhgtvis gäller det i många fall förslag som tidigare har framförts i riksdagen år efter år men avvisats av majoriteten.

Jag skah helt kort sammanfatta vårt program.

Utbildningen måste lägga en bättre grund för jämhkhet mellan män och kvinnor, läromedlen måste rensas från könsfördomar och en handledning för lärare, läroboksförfattare, producenter och granskare av läromedel utarbetas. Yrkesvägledningen måste syfta till att underlätta icke könsbundna yrkesval. Allt detta är nog accepterat i princip i dag men - som har påpekats här tidigare av fru Marklund - den praktiska verkligheten, böcker och andra läromedel, lämnar mycket övrigt att önska.

Utbildningsbidragen för arbetsmarknadsutbildningen bör inte längre reduceras med hänsyn till makes inkomst, eftersom detta i praktiken bhr ett hinder för gifta kvinnors äterinträde i förvärvslivet. Redan när mannens inkomst överstiger 600 kronor per månad efter skatt börjar utbildningsbidraget att minska.

En reform av det studiesociala stödet bör ha som mål att varje studerande behandlas för sig, utan hänsynstagande till makens inkomst. Det nuvarande systemet utgör ett hinder för giftas studier, och det kan också få den egendomliga effekten att personer som annars hade tänkt gifta sig avstår frän detta av ekonomiska skäl, och det är inte rimligt.

Arbetslivet bör göras mera familjevänligt, bl. a. genom ökade möjligheter att anpassa arbetstiderna efter familjens behov. Ökade möjligheter till deltidsarbete och förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar bör skapas. Vidare bör man göra vidgade försök med flexibel arbetstid. Bl. a. bör regeringen överge den märkliga inställning som den gett uttryck för mänga gånger, nämligen att flexibel arbetstid skulle strida mot jämhkheten därför att den inte kan tillämpas för alla. Det är en i hög grad utvecklingsfientlig tolkning av jämhkhetsbegreppet.

Kvinnornas arbetslöshet måste bekämpas mera kraftfullt, bl. a. på kort sikt genom ett större utbud av beredskapsarbeten, som svarar mot kvinnors utbildning och tidigare yrkeserfarenheter. I dag är kvinnorna ungefär hälften av de arbetslösa, men bara en tiondel av dem som fått beredskapsarbete är kvinnor. Det är ju helt orimhga proportioner. Det visar att man inte i tid har varit vaken för behovet av ökade insatser för att bekämpa den kvinnliga arbetslösheten.

Den individuella principen inom skattesystemet bör successivt förverk-

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allntänpolitisk debatt

hgas. Man bör till att börja med ersätta den faktiska sambeskattningen med möjlighet till individuell beskattning för makar som arbetar i gemensam rörelse. I dag betalar sädana makar därför att de är gifta mer skatt än vad de skulle ha gjort, om de hade haft en annan inkomstkälla. Det är inte rättvist.

Hemmamakeavdraget bör ersättas av ett bidrag, som härden fördelen att det lättare än det nuvarande avdraget kan utnyttjas av dem som bäst behöver det, nämligen de som har låga inkomster.

En allmän egenpension bör vara målet för en reform av familjepensioneringen. Den skall ge var och en möjlighet att bygga upp ett eget pensionsskydd, som är grundat pä den egna arbetsinsatsen. Även det barnavårdande arbetet i hemmet bör ge ATP-poäng.

En reform av inkomstprövningen av bostadstilläggen bör genomföras, sä att man minskar marginaleffekterna. Man bör övergå till enhethga, icke inkomstgraderade avgifter inom den kommunala barntillsynen, så att det också i det fallet lönar sig bättre att arbeta för de gifta kvinnorna.

Familjepohtiken bör byggas ut. Ett vårdnadsbidrag bör införas, som jag nämnde tidigare. Moderskapspenningen bör göras om till föräldrapenning. I samband med det bör adoption av små barn likställas med biologiskt föräldraskap och medföra samma rätt till föräldrapenning.

Sjukpenningen för hemarbetande make bör höjas, sä att den bättre motsvarar den verkliga kostnaden för barntillsyn och hushållsarbete. Man bör utreda om man kan införa en obligatorisk skattefinansierad sjukpenningförsäkring för dem som är hemma och vårdar minderåriga barn. Samhällsplaneringen måste bättre beakta behovet hos de familjer där båda föräldrarna förvärvsarbetar. Sovstäder och samhällen med ensidig samhällsstruktur bör undvikas. Lånegränsen för servicehus bör höjas, sä att den kommer närmare vad som i dag gäller för allmänkooperativa bostadsföretag.

Utbyggnaden av barntillsynen måste fortsätta. Statsbidragen bör höjas även för familjedaghemmen. Möjligheten tih en bättre samordning av skola och fritidshem för att snabbt få fram fler pläter för tillsyn av barn i de lägsta årskurserna måste snabbt utredas. Fritidshem är en mycket dyr tillsynsform. Det är väl en av anledningarna till att det finns sä få fritidshemsplatser. Där måste man försöka tänka om och utnyttja resurserna bättre, så att fler barn kan få tillsyn.

I fråga om den föräldrautbildning, som begärs i en gemensam motion från folkpartiet och centern, bör det komma tih stånd en försöksverksamhet på bred front. Man kunde tycka att ett av de första målen för familjepolitiken borde vara att göra föräldrarna bättre rustade att ta itu med den svåra uppgift som barnuppfostran är. Tyvärr måste vi konstatera att under den ganska långa fid som vi har haft vår nuvarande familjeminister, har praktiskt taget ingenting hänt på detta mycket viktiga område. Detta är för mig en gåta.

Jämlikhet mellan män och kvinnor bör ocksä vara ett viktigt mål när vi vänder oss utåt med värt internationella biståndsarbete.

I den här aktuella re form ka tal ögen vill jag slutligen nämna en lag mot könsdiskriminering, som framför allt skulle få effekt på arbetsmarknaden men även på andra områden, t. ex, inom försäkringsväsendet. Det finns

ingen grund för hoppet att arbetsmarknadens parter själva skall komma till rätta med könsdiskrimineringen, som den i individuella fall tar sig uttryck i skillnader i lön, i skillnader tiU möjligheter till befordran etc. Där skulle en lagstiftning, uppbackad av en organisation av typ konsumentombudsmannen, kunna få en väsentlig, praktisk betydelse. Där har vi mycket att lära från andra länder.

Hur ter sig nu regeringens aktuella handlande i ljuset av de ståtliga paroller som utsändes frän den socialdemokratiska partikongressen i höstas?

Jag skall ta upp några punkter.

Man har tillsatt en jämslälldhelsdelegation. Det är bra. Det överensstämmer praktiskt taget helt med en motion som jag väckte i våras - det är inte därför det är bra, men det är onekligen en källa till glädje att man bönhörs så snabbt. Enbart en delegation löser dock inte problemen.

Sammansättningen har kritiserats såsom varande alltför ensidig. Jag vill inte delta i den kritiken. Hur delegationen bör bedömas beror på hur den arbetar och vad den uträttar. Såvitt jag förstår är det inget fel pä dem som sitter i den s. k. Ulla delegationen, men det är också viktigt att den stora delegationen engageras i arbetet, att den sakkunskap och de allsidiga erfarenheter som där finns kommer till utnyttjande, sä att den inte bara bUr en dekoration, ett organ som i efterhand får godkänna åtgärderna. Detta är ett arbete som behöver bedrivas inom alla sektorer av värt samhälle. Bhr det sä tror jag att den här delegationen kommer att möta förståelse överallt.

Man har tillsatt en utredning för att se över kvinnornas situation i statsförvaltningen. Det är bra. Men utredningsuppdraget omfattar inte de statliga bolagen, och där behövs det kanske allra mest. De lyder inte under bestämmelsen att bara förtjänst och skicklighet skall räknas vid befordran, de övervakas inte av JO etc. När könsdiskriminering inom de stattiga bolagen påtalades här i höstas förklarade finansministern att han inte tänkte ingripa. Jag är ingen "Mädchen fiir allés", sade finansministern. Det säger kanske något om hans kvinnosyn och om de resultat man kan vänta sig av hans handlande. Han tyckte närmast att del var en fördel att kontorist- och sekreteraryrket förbehölls kvinnor. Den socialdemokratiska kvinnokampanjen kanske i första hand borde riktas in pä att rekrytera rikets mäktigaste man för sina syften, eller i varje fall att ge honom litet mera upplysning.

Jag vill i detta sammanhang nämna att herr Ahlmark och jag har väckt en motion om att riksdagen skall uttala att könsdiskriminering inte fär förekomma i de stathga bolagen. Sedan får vi väl se om finansministern vill rätta sig efter det.

Det behövs alltså en lag mot könsdiskriminering. I tre år har socialdemokraterna i riksdagen sagt nej till våra förslag om ett sådant lagskydd. Det bör bli en första uppgift för den nya delegationen att förbereda en socialdemokratisk omvändelse på denna punkt.

Den föräldraförsäkring som förebådades i statsverkspropositionen är ett steg i rätt riktning. Den innebär ökad jämUkhet i flera avseenden. Jag hoppas bara att man, när förslaget läggs fram, också ser till att försäkringen kommer att utgå i samband med adoption vid barnets

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

6 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

ankomst i familjen.

En viktig fråga är familjepensioneringen. Förslag om förbättrade barnpensioner kommer att läggas fram. Det är bra. Men den långsiktiga reformen av familjepensionen i riktning mot en allmän egen pension, med rätt till ATP för barnavårdande arbete i hemmet, har tydligen lagts på is. Såvitt jag förstår av statsverkspropositionen har inte denna viktiga tanke förts ett steg framåt. Eftersom den tar lång tid att förverkliga är det önskvärt att man börjar i tid.

En del förslag från den familjepolitiska kommittén har alltså förts vidare, men de två förslag i kommitténs betänkande som skulle göra det mera lönande att arbeta för familjerna omnämns inte ens, såvitt jag kan finna, i statsverkspropositionen. Det är tyvärr ganska symtomatiskt för den nuvarande regeringspolitiken. De förslagen framlägger vi i en partimotion till årets riksdag.

Värdnadsbidragen skjuts också upp. Där finns ett gemensamt förslag från folkpartiet och centern som skulle ge större valfrihet.

Om man nu ser pä barnfamiljernas ekonomiska situation över huvud taget tycks det finnas tre linjer. Det finns den konservativa som företräds av moderata samlingspartiet. Man vill ha ytterligare ett hemmamake-avdrag pä 2 000 kronor. Det bhr en ny tröskel för den gifta kvinnans utträde i förvärvslivet i stället för den som togs bort med sambeskattningens avskaffande. Dessutom utformas det som ett avdrag på skatten. Det kanske är typiskt. Det betyder ju också att den person med hemmafru som har hög inkomst får slörre skattelättnad än den som har låg inkomst. Det är svårt att förstå motiveringen tUl detta. På ett annat ställe i den stora moderatmotionen talar man om att man vill underlätta deltidsarbete. Såvitt jag kan förstå måste det försvåra kvinnans deltidsarbete om familjen dä blir av med ett avdrag på 2 000 kronor. Resonemanget går alltså inte ihop.

Den socialdemokratiska linjen är väl att man vill ha det ungefär som nu. Man gör ingenting åt de här stora marginaleffekterna som finns för barnfamiljerna och som naturhgtvis är ett hinder för de gifta kvinnornas utträde på arbetsmarknaden — bortfall av bostadstillägget och de höga daghemsavgifterna. Samtidigt mumlar man något om att man skall avskaffa valfriheten som målsättning, vad nu det konkret skall innebära.

Så finns det den tredje linjen, den liberala, att avskaffa hindren för de gifta kvinnornas förvärvsarbete, att öka valfriheten för män och kvinnor inom familjerna genom bättre tillgäng på barntillsyn och genom ett vårdnadsbidrag, som familjen själv fär avgöra hur det skall användas.

Beträffande barntillsynen är del glädjande att statsbidraget höjs enligt statsverkspropositionen. Men fortfarande blir det nog tyvärr dyrare för kommunen, medan daghemmen ju är en ganska lönsam affär för staten. Särskilt svårt är det för vissa kommuner, som har ett i förhållande tih sin allmänna ekonomiska situation och sitt invånarantal stort behov av barntillsyn. Därför hoppas jag att riksdagen fär ta ställning tiU ett nytt system för statsbidrag i samband med det förslag om allmän förskola som har utlovats. Det har ju ocksä riksdagen begärt.

Vi föreslär här, som herr Gustavsson i Alvesta nämnde, ökade statsbidrag ocksä för familjedaghemmen. Det är särskilt viktigt nu när

kommunerna har det svårt öch när många har antytt att man inte kan tihgodose den efterfrågan som finns, vare sig i fråga om daghem eller familjedaghem.

För att ingen oklarhet skah råda om folkpartiets instähning när det gäUar barntiUsynen vUl jag gärna betona - jag har gjort det mänga gånger förut; och det har framhållits av talesmän för folkpartiet och dess ledning - att folkparriet har varit pådrivande för en utbyggnad av den kommunala bamtillsynen för att öka valfriheten. Det finns inget belägg för tanken att de som har sina barn på daghem skulle försumma dem, eller att de skulle ge dem en sämre start i hvet. I enskilda fall kan det vara lämphgare med en annan tillsyn, men några generaliseringar av den typen finns det inget underlag för.

Låt mig tih slut säga några ord om familjerätten. Tidigare här i dag hörde vi att statsrådet Lidbom meddelade att lagrådsremissen offenthg-görs i dag. Den finns tyvärr inte i tryck förrän i morgon, men vi kanske ändå kan föra något av en prehminär diskussion.

En reform av familjerätten är ju en mycket svår sak. Man rör vid viktiga regler för privatlivet. Många års traditioner ifrågasätts. Det är uppenbart att en modernisering av familjerätten behövs. Det är också för mig ganska självklart att det är önskvärt att den kan ske i så stor enighet som möjligt. Även en nordisk rättslikhet är naturhgtvis önskvärd sä långt det är möjhgt.

Då kan man fråga sig: Hur skah man nu bete sig för att försvära en sådan här samhng? Hur skall man göra för att underlätta för de mest konservativa att driva en agitation som sätter stopp för en reform? Hur skall man göra för att maximalt försvåra ett nordiskt samarbete?

Funderar man på den frågeställningen tror jag man kommer fram tiU att man skall göra ungefär så som den svenska regeringen och statsrådet Lidbom har gjort. Man skah skriva direktiv med ett antal formuleringar som lätt kan framställas som utmanande. De här direktiven skaU man sedan presentera såsom varande mycket radikala, som att nu skah äktenskapet avskaffas eller i varje faU förvisas till historiska museet. Sedan skall det ansvariga statsrådet uppträda i ett antal nordiska sammanhang och betona direktivens radikalism. Han skall tala om omöjhgheten av att förena tänkandet i de ohka nordiska länderna. Den samarbetsvilja som man ändå vill ge uttryck för bör stoppas undan i några hastigt avklarade bisatser.

Då har man lagt en god grund för konflikter och buskpropaganda mot det förslag som sluthgen kommer frän utredningen. Denna uppläggning har också fått precis den effekt man kunde vänta. Jag skall nämna bara ett par exempel.

I direktiven talas det om att lagstiftningen bör vara "neutral i förhällande rill olika samlevnadsformer". Detta har kommenterats och attackerats av många, men få tycks ha upptäckt att utredningen - dvs, familjelagssakkunniga - är enig om att någon sådan neutralitet inte är möjlig pä äktenskapsrättens område,

I direktiven diskuteras tanken att vigseln skall ersättas med ett registreringsförfarande. Även denna tanke avvisas av utredningen. Inte heller det har upptäckts av mänga. I själva verket påstås det i regeringens

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

eget pressmeddelande i dag, att utredningen har föreslagit att vigseln skall ersättas av ett registreringsförfarande, något som alltså ingen i utredningen har ställt sig bakom. Tvärtom finns det på detta avsnitt tre olika linjer i utredningen, av vhka ingen innebär att vigseln skall ersättas av ett registreringsförfarande. Det vore inte så dumt om man upptäckte detta i kansUhuset. Nu tycks regeringen att döma av det knapphändiga material som hittills har offentliggjorts vara inne på något som mer hknar det förfarande jag förordat i ett särskilt yttrande till betänkandet.

I och för sig har det inte varit någon svårighet för utredningen att arbeta med direktiven. De innehåller tihräcklig rörelsefrihet på de flesta punkter, om man läser dem noga. Men de har skapat mänga missförstånd, som kommer att försvära genomförandet av önskvärda reformförslag. Om de som kritiserar utredningens förslag läser betänkandet i stället för direktiven vore mycket vunnet.

Nu föreligger emehertid lagrådsremissen, och vi får då utgå från den. De som reser invändningar t. ex. med utgångspunkt i det nordiska samarbetet får alltså nu diskutera vilka av de föreslagna ändringarna som är betänkliga från nordisk synpunkt. Självfallet kan man, som jag har gjort, kritisera regeringens handlag med det nordiska samarbetet. Därav följer dock inte automatiskt.att de ändringsförslag som nu kommer fram måste avvisas.

De som är angelägna om att äktenskapslagstiftningen skah hjälpa människorna och att äktenskapet skall utformas så att det passar för dagens människor - dvs. att vi tar bort de inslag som upplevs som plågsamma och som orsakar svårigheter — har nu ett stort ansvar för att den politiska debatten inte förs så att varje lagändring försvåras. Jag hoppas att fm Sundberg, som är antecknad efter mig pä talarlistan, kan instämma på denna avgörande punkt.

Att jag särskilt frågar fru Sundberg sammanhänger med den propaganda om äktenskapets diskriminering som nu med sådan energi förs frän moderata samlingspartiet. Vi hade en ganska ingående diskussion om detta i december, men jag måste tyvärr återigen ta upp ett par inslag i den, eftersom de har återkommit i moderaternas motion och i herr Burenstam Linders anförande i går.

Ni tar upp effektema av stödet till de ensamstående föräldrarna på ett mycket kritiskt sätt. Den fråga man då vill ställa är; Vad vill ni? Vill ni avskaffa stödet till de ensamstående föräldrarna, eftersom ni kritiserar dess effekter så intensivt?

Ni talar vidare om något som kallas ett nytt slags tvångsäktenskap, nämhgen att de som bor ihop och har barn tillsammans behandlas som gifta inom skatte- och sociallagstiftningen. Vad vill ni pä den punkten? Är ni motståndare till att man behandlar dem som bor ihop och har barn tillsammans hka som de gifta när det gäller beskattning och sociala förmåner? Säg ut det i sä fah. Anser ni inte att det är rimhgt att man inom skatte- och sociallagstiftning tar hänsyn så långt man kan till den faktiska situationen och inte till civilståndet?

Jag tror inte att vare sig fru Sundberg eller jag behöver vara alltför missnöjda med det förslag som regeringen nu framlägger med utgångspunkt i våra stäUningstaganden i utredningen, i varje fall om man får

döma av pressmaterialet. Förslaget fär naturligtvis studeras närmare innan man kan ta stäUning, Man får självfallet också först ta del av remissyttrandena — vi har väl inte tänkt på allting i denna utredning. Men det verkar ändå närmast som om de ändringar som gjorts går i sådan riktning att de underlättar enigheten. Sent omsider har regeringen kanske också upptäckt att det ligger ett värde i att få enighet om familjerätten. Det vore beklaghgt om regeringens tidigare agerande och moderata samlingspartiets kommande agerande skulle skapa ett sådant känsloläge bland människorna att det försvårar en värdefull enighet om viktiga reformer inom familjerätten.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr tredje vice talmannen tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Fröken MATTSON (s);

Herr talman! Låt mig först konstatera att jag i långa stycken kan instämma med herr Romanus i den sista delen av hans anförande, då han gick in pä familjerätt. Jag är liksom han tillfredsställd med att vi nu får ett förslag tiU lagrådet och så småningom en proposition om ett väldigt viktigt avsnitt av samhällslivet, någonting som vi kallar för en nyckellag. Till skihnad mot vad som varit fallet under tidigare decennier ser vi där inte längre vattentäta skott meUan justiedepartementet och dem som har att befatta sig med andra ämnesområden - socialdepartementet, departementen som har hand om arbetslivet osv. — utan den utveckling som har ägt rum kommer nu också att slås fast i en proposition om familjerätten.

Efter den uppmärksamhet som inte minst Svenska Dagbladet har givit ät behandlingen i Nordiska rådets juridiska kommitté tror Jag att det är nödvändigt att också slå fast att vi har inte och har aldrig haft ensartade lagar på familjerättens område i Norden. När vi nu, som herr Romanus vet, har börjat se på äktenskapets ekonomiska rättsverkningar - och det är och kommer att förbU den verkligt svåra uppgiften — har vi kommit underfund med att i fråga om arv, giftorätt osv. är principerna ganska skilda. Jag tror också man kan slå fast att i det fortsatta arbetet har vi på detta det mest väsentliga området mycket stora förutsättningar att komma överens och få snarlika lösningar, precis som det står i den kommentar som statsrådet Lidbom i dag har givit pä presskonferensen, när han lade fram redogörelsen för förslaget.

Jag är alltså väldigt glad över att kunna konstatera att denna, fru Sundberg, i alla viktiga detaljer eniga utredning nu går vidare med en del smärre förändringar. Men jag har inte begärt ordet för att tala om detta.

När det gäller valfriheten, herr Romanus, kan jag bara säga att vi har haft så många diskussioner om detta tidigare att jag kort och gott vill notera att vi inom mitt parti - både parti och kvinnoförbund - har sagt att valfriheten i dagens läge är en myt. Det finns ingen valfrihet i samhäUet, inte ens om de förslag genomförs som herr Romanus talade om. Vårdnadsbidragen på några tusenlappar kan ju inte garantera någon valfrihet - inte för de utstötta, inte för de lågavlönade, inte för de arbetslösa, inte för de ensamma föräldrarna.

Jag har faktiskt begärt ordet här i dag för att pä mitt förbunds vägnar

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

och alla de medlemmars som står bakom mig i det här avseendet säga att vi är bekymrade över att vi inte till årets riksdag fär motsvarigheten tih lagförslag nr 114, som den socialdemokratiska regeringen i Danmark lade fram den 30 november i fjol. Det är ett förslag om fri abort. Justitieminister Nielsen framhåller att även om man redan för två år sedan, 1970, fick en ny lag om havandeskap och avbrytande av havandeskap sä var det danska regeringens uppfattning att man bör fullfölja utvecklingen mot en fri tillgång till havandeskapsavbrott för alla kvinnor. Han säger också att bakgmnden är att man bör bespara kvinnoma att bh utsatta för dessa undersökningar av deras personliga och sociala förhåhanden och att över 90 procent av de kvinnor som i dag söker havandeskapsavbrott får thlstånd till detta.

Denna lag kommer nu mycket snart på andra läsningen i danska folketinget. Vi har många gånger sagt att vi är besvikna över att vi inte har fått ett motsvarande lagförslag här i Sverige. Vi kommer att upprepa det när vi blir tillfrågade, men vi vet samtidigt att detta är ett föga konstruktivt sätt att handskas med den här materian. Därför har vi i årets motionsflod tagit upp en del av de avsnitt som ingår i bilaga 7 och som gäller information och upplysningsverksamhet. Vi är alldeles övertygade om att vi måste diskutera - och diskutera mycket ingående - hur man här skah förfara.

Regeringen säger att det behövs en brett upplagd information om preventivmedel och andra abortförebyggande åtgärder. Man har följaktligen anslagit ca 400 000 kronor till detta, och man säger att det ankommer på socialstyrelsen att med anhtande av det anslaget söka mäta effekterna av den upplysning som ges, bl. a. genom attitydundersökningar. Vi är för vär del övertygade om att detta är en ganska meningslös uppgift,

400 000 kronor räcker inte långt, och vi har på förbundet — och som aktiva socialdemokratiska pohtiker - fått kontakter med en hel del av de nu verksamma familjerådgivarna. Vi har bl, a. fått en skrivelse från sex familjerådgivare i Uppsala län. De delar vår besvikelse. De säger inom parentes att allmänheten tror att principerna i abortkommitténs betänkande nu tillämpas — vilket inte sker. Det innebär att de kurativa resursema utnyttjas mycket dåhgt. De skulle kunna fillvaratäs betydligt bättre vid en frivihig rådgivning, vilket också framhölls i samband med lagförslaget.

Dessa rådgivare säger att de i sin verksamhet har mött ett alltför stort antal kvinnor som blivit oönskat gravida på grund av bristfällig preventivrådgivning. Precis samma erfarenheter har för övrigt biträdande överläkaren Gunnar Rydén vid regionsjukhuset i Linköping.

Kuratorerna säger att det finns tre huvudanledningar tih denna oönskade graviditet: dels är det svårt att veta vart man skaU vända sig, dels är det långa väntetider och telefonköer till preventivrädgivning, dels är informationen om befintliga preventivmedel dålig och felaktig. De säger att ungefär 10 procent av de aborter som utföres i dag beror på väntetidema till preventivmedelsrådgivningen; det skall tihfogas att väntetiderna är sex månader och i vissa delar av landet kan uppgå till hela tolv månader.

Det är alldeles orimligt att förhållandena skall vara sådana i dag. Kuratorerna menar att om vi satsade resurserna på ordenthg preventivmedelsrådgivning skulle man i Uppsala län nå samthga 40 000 fertila kvinnor och kunna ge dem en riktig, sakUg preventivmedelsrådgivning för 2 miljoner kronor. Det är en summa som är påfallande hk totalkostnaden för aborter i Uppsala län, 1,9 miljoner kronor.

Ökningen av aborterna är icke på långa vägar så stor som man en gång räknade med; det har visat sig att de beräkningarna grundade sig på helt felaktiga förutsättningar, den metod som användes för att mäta abortfrekvensen var helt enkelt inte statistiskt tUlförlitlig. Vi tycker emehertid att kuratorernas synpunkter är viktiga och väsentliga. Därför föreslär vi att den arbetsgrupp, som nu har tillsatts av regeringen för att undersöka resurserna på våra lasarett och för att lägga fram förslag om en bättre rådgivning, skah fä riksdagens uppdrag att — möjligen i samarbete med socialstyrelsen — använda dessa 400 000 kronor till en mindre undersökning, ett mindre projekt i ett begränsat geografiskt område, där man kan nå samthga ferrila kvinnor. Ett sådant seriöst experiment skulle kunna ge oss en uppfattning om vad resultatet av ett sådant arbete kan bli. För den nödvändiga landsomfattande rådgivning som måste sättas in, inte minst bland ungdomen, skulle experimentet kunna ge oss mycket väsentliga erfarenheter som kan Ugga tUl grund för det fortsatta arbetet.

Att vi är sä övertygade om detta beror bl. a. pä erfarenheterna frän Linköping. Regionsjukhuset i Linköping har ända sedan 1964 haft en sådan verksamhet. Man har håhit öppet fem kvähar i veckan, man har vänt sig till alla kvinnor som har besökt gynekologiska avdelningen - till dem som har fått abort och tih dem som har satt barn fill världen. Landstinget svarar helt och hållet för kostnaderna, det är bara själva preventivmedlen som patienterna får betala. Väntetiderna är ganska korta.

Det intressanta är att från 1964 fram thl 1967, då antalet besök steg från 93 till 1 234 per år, var rikssiffrorna för aborter och siffroma för aborter i Linköping likartade. Men från 1968 och fram thl 1971, dä man hade 2 720 besök per är pä denna rådgivningsbyrå, utgjorde frekvensen legala aborter i procent av antalet förlossningar 10,9 procent i Linköpingsregionen mot 17,4 procent i hela riket. Även om den överläkare som är ansvarig för denna verksamhet säger att det måhända finns också andra förklaringar härtill, anser han sig kunna slå fast att p-byrån har haft en betydande abortförebyggande effekt.

Det är av den anledningen vi tror att den arbetsgmpp som nu är tillsatt allvarligt bör pröva hur man skah kunna lägga upp någon liknande verksamhet i ett annat geografiskt område i landet, så att man med rätt upplysning när alla kvinnor som behöver näs. Upplysningen om vilka metoder som bör användas är nämhgen ofta helt felaktig - en ganska olycklig debatt i massmediema är kanske också en anledning thl att vi har långt fler aborter än vi borde ha. Jag tror att det är de konstruktiva åtgärder vi kan vidta i den svenska riksdagen i väntan på en proposition, som vi hoppas ändå skall komma inom överskådlig tid.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

I detta anförande instämde fm Bergander (s).

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

A llmänpolitisk debatt

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle;

Herr talman! Fröken Mattson säger: "Valfriheten är en myt. Det finns ingen valfrihet i värt samhälle." — Jag tror att jag citerar ordagrant. Det är en vacker sammanfattning av resultatet av 40 års socialdemokratiskt regeringsinnehav. Det är tio år, tror jag, sedan regeringspartiet gick till val under parollen Valfrihetens samhälle. Jag kan mot den här bakgrunden förstå att fröken Mattson är besviken, men det är ju inte något motiv för att ge upp arbetet för en ökad valfrihet. Jag har ett förslag, som kanske inte fröken Mattson är med på, men jag tror att det blir bättre om en annan regering fär försöka ett tag.

Fröken Mattson sade; "Vårdnadsbidrag m, m. som herr Romanus föreslår kan inte garantera valfrihet." Nej, inte fullständig valfrihet i den mening som fröken Mattson vih lägga in i ordet, men det kan öka valfriheten. Och att öka valfriheten är bättre än att inte öka den.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle;

Herr talman! Valfrihet eher valfrihetsmyt? Det recept som herr Romanus har lagt fram här i dag är väldigt ambitiöst. Det kan kanske leda en bit pä väg, även om jag inte i aha detaljer är överens med herr Romanus. Men, herr Romanus, gå ut och fråga unga familjer i dag, män och kvinnor! Gå ut och fråga medborgare som inte har särskilt hög utbildning och inte särskilt hög lön om de anser att det finns en valfrihet i dag! Det finns det inte. Därför vänder vi oss emot valfrihetsmyten, mot föreställningen att valfrihet skulle vara någonting som man skulle kunna portionera ut. Det är det som hela vär debatt handlar om, och det är väl fjärde eher femte gången vi för den nu. Jag vill bara till protokollet få antecknat att valfriheten är en myt i dagens samhälle.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om ni bara hade velat säga att valfriheten inte existerar i dag, då hade det inte blivit någon debatt, för det är ingen som har någon annan mening. Men vad ni har sagt är att ni vill överge valfriheten som målsättning för er politik, och det är därför det är debatt. Det står ord för ord i protokollet från den socialdemokratiska partikongressen, att målsättningen om valfrihet skall överges, och det är det som vi inte instämmer i.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! På Harpsundskonferensen, där. bl, a. samthga politiska kvinnoförbund var representerade, var vi nog alla överens med statsminister Palme. Vi sade att grunden för kvinnans frigörelse finns i arbetslivet. Det är genom ett helt förändrat arbetsliv som vi hoppas kunna fä andra förhållanden för morgondagens människor.

Fru SUNDBERG (m);

Herr talman! "Äktenskapsfrägan har tänt", sade fru Eriksson i Stockholm. Att det verkhgen är fallet tycker jag att vi i hög grad märker pä de argument som möter oss, när vi från moderata samhngspartiet för fram våra åsikter om äktenskapet.

Tyvärr är jag förhindrad att delta i arbetarkommunernas sammankomster i min valkrets. Men jag har, eftersom statsrådet Odhnoff är här, möjlighet att bemöta ett referat av ett sådant möte som ägde rum i Höganäs i måndags. Jag vägar kanske påstå att fru Odhnoff har tagit åt sig de anklagelser som riktats från moderata samhngspartiets sida mot den nu förda familjepolitiken. Det är anklagelser som jag finner vara i hög grad berättigade, dels efter att noga ha läst igenom fm Odhnoffs anförande vid interpellationsdebatten i våras, dels efter att ha konstaterat att ungefär samma argument fördes fram i Höganäs.

Vi har sagt att den nuvarande lagstiftningen också ekonomiskt diskriminerar äktenskapet. Det motargument som statsrådet Odhnoff här fört fram har varit en ekonomisk beräkning, enhgt vilken statsrådet har kommit fram till att de som är gifta tjänar ca 2 000 miljoner kronor per år på att vara gifta. Enligt statsrådet Odhnoff kan värdet av 1 800-kro-norsavdraget på skatten beräknas till 1 500 miljoner per år, dvs. huvuddelen av de 2 000 miljonerna. Att denna siffra är korrekt sä till vida att den anger värdet av alla samlade sådana avdrag betvivlar jag på inget sätt. Vad jag däremot inte kan förstå är hur detta kan vara ett bevis på att äktenskapet är gynnat,

I 65 § kommunalskattelagen sägs att de gällande bestämmelserna skall tihämpas även i fråga om personer som lever tillsammans, om de tidigare varit gifta med varandra eller har eller har haft barn med varandra. Det är en paragraf som jag tror att vi alla känner väl fill.

En enkel division ger nu vid handen - om vi tar de exakta siffrorna — att 833 333 familjer har detta hemmamakeavdrag. Jag förutsätter att fru Odhnoff hade dragit bort dem som hade samma avdrag som ensamstående med barn. Men i alla dessa 833 333 familjer, aUtså närmare 1 miljon, skulle det finnas hemmafruar — män är det ju inte så ofta - som inte har eller har haft barn med sin make och som inte förvärvsarbetar; vilket är ett villkor för avdrag. Samma avdrag skulle ju ha kommit dem till del som sammanboende om de har eller har haft barn tillsammans. Att vi skulle ha över 800 000 sådana gifta familjer verkar för mig fullständigt orimligt. Eftersom statsrådet Odhnoff är här skulle jag gärna vilja ha klargjort om alla dessa familjer tillsammans vinner 1 500 miljoner kronor just genom att vara gifta och ahtså icke skulle ha haft avdraget om de icke hade varit gifta.

Herr talman! Jag skall naturligtvis inte verka för att vi skah upprepa den debatt vi hade i den här frågan i våras. Men jag vill ändå påvisa — Staffan Burenstam Linder tog upp ett fall i går som gällde det nya bostadsbidraget - att den nuvarande lagstiftningen ekonomiskt diskriminerar gifta familjer. Det kan ske på så sätt att de fördelar som familj och äktenskap innebär försvinner. Låt oss då se vhka förmåner som i reahteten finns kvar. Gifta har lägre arvsskatt än ogifta när de ärver varandra - det är obestridligt. Men denna fråga är under behandling hos familjelagssakkunniga, och med en önskad neutralitet tih samlevnadsformen är det troligt att det förhållandet försvinner. Änkepensionen kommer med all sannolikhet att försvinna, men änkepensionen inom ATP tror jag är en förmån som de gifta tills vidare kommer att fä ha kvar.

Nackdelarna är emellertid många, och de är så många att det vore

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmättpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

roligt att få dem bemötta i sak i stället för att få felaktiga ekonomiska beräkningar. Låt mig anföra ett enda litet exempel som jag kom i kontakt med häromdagen. En ogift kvinna — i det här fallet en änka - uppbär barntillägg tih sin pension. Hon sammanbor med en man och får behålla detta barntillägg. Men gifter hon sig med mannen förlorar hon barn-tUlägget. Dessutom har hon en helt ärlig fördel när det gäller att ha detta barn på barndaghem. Hon behöver nämligen, eftersom hon är sammanboende, thl sin egen inkomst bara lägga en uppskattning av värdet av möblerad bostad hos henne .för den man som hon sammanbor med - i det här fahet är det ca 3 000 kronor. Men om hon gifter sig med honom skall intäkterna av hela hans förvärvsverksamhet läggas till hennes när man fastställer barndaghemsavgiften.

Det finns så många sådana här exempel att ge. Och det är när vi ställs inför de här frågorna som vi tycker att man i sociallagstiftning och skattelagstiftning måste sträva efter att skapa sådana förhållanden att människor inte diskrimineras genom att de gifter sig.

Äktenskapet är kanske för socialdemokratin i- dag en konservativ institution. Jag kan i alla fall med all rätt säga att för oss i moderata samhngspartiet är äktenskapet en konservativ institution med tradition som vi skall värna om. Det kan inte ur samhällets synpunkt vara riktigt att aht fler människor placerar sig utanför det,regelsystem som samhället ställer till makars förfogande för att hjälpa dem speciellt när förhållandet upphör. I stället borde man stimulera till äktenskap. Här har i dag diskuterats och stähts frågor till mig, herr talman, och jag är ledsen om jag i någon mån överskrider de 12 minuter jag hade angivit på talarlistan, därför att vissa av frågorna är sådana att jag gärna vill svara på dem.

Herr Romanus har en vilja att vara någon sorts medlare mellan socialdemokratin och konservatismen när det gäller familjepolitiken. I många frågor ligger han mig nära i det arbete vi haft tillsammans, men det är som om folkpartisterna vore rädda för att på något sätt stämplas som konservativa och därför skapar konstgjorda skiljegränser. Herr Romanus försöker basera moderata samlingspartiets familjepolitiska program pä ett yttrande av en socialnämndsordförande i Stockholmstrakten. Får jag ställa en direkt fråga till herr Gabriel Romanus! Kan jag betrakta herr Henmarks anförande här i dag som klargörande för folkpartiets syn på familjepolitiken? Detta är inte sagt som någon kritik mot herr Henmarks anförande, men jag tycker att denna spridning mellan två riksdagsledamöter i samma grupp är mera remarkabel än skihnaden mellan mig som riksdagsman och en socialnämndsordförande som har fällt ett yttrande som jag inte förut kände till.

När det gäUer ATP för barnavård i hemmet, som herr Romanus talar sä vackert för, vill jag erinra om att det var dåvarande högerpartiet som först gick ut och krävde att vård av barn i hem skulle jämställas med annat arbete när det gällde den allmänna tilläggspensionen. Nu passar det också folkpartiet att säga att man kräver detta, och vi är bara glada över att vi får en förstärkning av våra krav.

Jag konstaterar också att herr Romanus i sitt anförande erkände att
det ur vissa synpunkter kan stäha sig ekonomiskt ofördelaktigt att ingå
äktenskap. Även där är vi överens. •

Herr Romanus ställde en direkt fråga tih mig om de 2 000 kronorna för vård av barn, och herr Romanus sade att det skuhe ge de kvinnor som har en högre inkomst ett större skatteavdrag. Jag förstår att herr Romanus inte haft möjlighet att läsa vår tjocka motion, men där står det faktiskt att detta givetvis är tänkt för de kvinnor som inte har förvärvsarbete och själva värdar de minderåriga barnen.

Det är ganska intressant att höra den analys som herr Romanus ger av det nordiska samarbetet. Jag tror det var fröken Mattson som sade att vi har inte haft en ensartad lagstiftning. Nej, givetvis har varie land självt formulerat sina lagar. Men vad vi har haft på äktenskapsrättens och familjelagstiftningens område har varit samstämmiga lagar, lagar som har gått att applicera i vart och ett av de nordiska länderna oberoende av var äktenskap har ingåtts eller skilsmässa ägt rum. Det är detta som omöjUggörs med det väntade lagförslaget. Jag har givetvis inte sett lagrådsremissen, och jag kommer med största intresse att läsa hur man skall klara de helt nya problem som har uppkommit i samband med de ökade svårigheterna när det gäller den nordiska enigheten på familjelagstiftningens område.

Sedan är kanske herr Romanus alltför noggrann, när han säger att utredningen inte har lagt fram förslag om något registreringsförfarande. Det är ahdeles riktigt, men det hade varit roligt för mig och för herr Torsten Gustavsson i Visby att höra om det är så som det sagts ryktesvis att vårt förslag om att vigseln skall vara konstitutiv för äktenskaps ingående har skrivits in i lagen. Och det är ju ett förslag som herr Romanus inte har biträtt. Men jag gör som sagt en reservation, eftersom jag inle har sett lagförslaget i frågan.

Herr talman! Jag är medveten om att detta kanske bara är en första fläkt av våra kommande diskussioner om familjen och om äktenskapets ställning. Låt mig bara till sist erinra om att statsrådet Lidbom under dagens frågestund sade att vi skaU ha en modern, till nutida förhållanden anpassad äktenskapslagstiftning; det traditionella nordiska samarbetet på detta område måste vika för andra väsenthga intressen. Vilka är de intressena? Vad fastställer de nutida förhållandena i människors samlevnad? Och varierar de förhåUandena i de ohka ländema? Vet man inte att likheten i levnadssätt och etisk uppfattning tvärtom är mycket stor i dessa länder?

Nej, det kanske är helt andra väsentliga intressen det här gäller? Och för mig är dessa andra intressen socialdemokraternas vilja att ta bort ansvaret individer emeUan och göra det till ett kohektivt ansvar. Det är lättare att styra individer än familjer. Det är därför som jag anser det vara helt riktigt att vi fortsätter att kämpa för familjen och äktenskapet.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort genmäle:

Herr talman! Detta var verkligen något av det grövsta som sagts här, att lagstiftningen skall anpassas efter de förhållanden som nu råder därför att det är lättare att styra individer än familjer. Vad menas? Man får över huvud taget ingen uppfattning om vad fru Sundberg är ute efter och vill rädda. Fru Sundberg sade att man diskriminerar äktenskapet inte bara ekonomiskt utan även pä annat sätt, men vi fick aldrig höra vad det var

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

för slags diskriminering. Nu hör jag att buskagitationens verklige upphovsman uppenbarligen är fru Sundberg. Så grova beskyllningar som att vi är ute efter att styra individer och därför vill skingra familjerna har jag inte hört någon framkasta tidigare, men de når kanske ut till alla så småningom.

Sedan är väl jag den första som tagit upp frågan om ATP för vårdnaden. Men jag har inte föreslagit- något annat än att man skall få räkna vårdnadsår som poäng. Och det skall man kunna göra endast om man har poäng av annan verksamhet. Om man har tjänstetid för vilken man fått rätt till pension, sä skall man kunna lägga till poäng för vårdnadstiden. Jäg undrar hur fru Sundberg tänker sig den saken? Moderatema har ju inte föreslagit något sätt att betala detta, som här i kammaren har varit originellt. Jag har inte hört något annat framföras än min första tanke att man skuhe få räkna poäng, och den har jag diskuterat igenom. Men jag har funnit att den skuhe ge ganska litet.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle;

Herr talman! När jag nämnde den där socialnämndsordföranden i en Stockholmsförort var det inte som ett uttryck för moderata samlingspartiets uppfattning här i riksdagen utan mera som exempel på en konservativ syn. Jag tycker inte att fru Sundberg behöver ta ansvar för aht det som han sagt. Det räcker om fru Sundberg tar ansvar för vad som står i moderatemas partimotioner. Det är säkert arbetsamt nog för fru Sundberg.

Folkpartiets uppfattning i dessa frågor framgår av våra partimotioner och av vad t. ex. vår ordförande sade här i går om rättvisa åt kvinnorna. Det är vad fru Sundberg får hålla sig till i det fallet.

Fru Sundberg sade att jag nu erkände att det i vissa fall är mer lönande att låta bli att gifta sig, t. ex. genom studiemedelssystemet. Ja, det är inte svårt för mig att erkänna; det sade jag redan i debatten i höstas. Vi har också länge yrkat på ändringar på den punkten.

När det gäller förslaget att ge ATP-poäng för barnavårdande är vih tydligen vi alla - fru Eriksson i Stockholm, fru Sundberg och jag — vara med och tävla om vem som var först. Jag tycker inte det är så intressant. Vår motion om allmän egenpension väcktes av fru Nettelbrandt redan 1966, men det kan hända att någon av er var ute fidigare ändå. Det beklagliga är att vi trots att vi är sä eniga, och trots att vi har fru Eriksson i Stockholm,med oss, inte kan fä regeringen med på tanken. Det är synd. Vi får väl försöka i år igen att få till stånd en bättring.

Jag har tagit del av er stora partimotion, och av den framgår att det är rätt, som jag sade. Inte att 2 000-kronorsavdraget ger mer pengar till de kvinnor som tjänar mer, utan att det ger mer pengar tih den man, som har en hemmafru och som själv har hög inkomst, än till den man, som har en hemmafru och som själv har låg inkomst. Det är väl ändå obestridligt. Ni vih återinföra den s. k. hemmafrupremien, som är högre för män med hög inkomst. Kan ni förklara varför?

Jag vill upprepa mina två frågor. Eftersom ni kritiserar stödet till de ensamstående föräldrarna så intensivt, vill jag fråga: Vad vill ni göra med det? Vill ni avskaffa det eller vi ni ändra på det?

Ni har uppfunnit någonting som ni kallar för tvångsäktenskap, och med det avser ni det förhållandet att de som lever tillsammans och har barn tillsammans behandlas som gifta i skattesystemet och i vissa sociala sammanhang, trots att de inte är gifta. Att man alltså utgår frän den faktiska situationen och inte från civilståndet, kaUar ni för att man tvångsgifter människor. Min andra fråga är: Vill ni avskaffa detta, eftersom ni använder ett så negativt laddat ord för att beskriva fenomenet i fråga? Anser ni inte att man skall behandla samma sociala situation hka, oberoende av civilstånd, när det gäller skatter, sociala förmåner, osv.?

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle;

Herr talman! Min tid är begränsad. När det gäller frågan om tvängsgiftet är svaret till herr Romanus; Ja, så länge det är fördelaktigare att icka vara gift. Men givetvis går vi i vårt arbete in för att se till att den rättvisan skall uppnås — att vi sedan gärna skulle ge vissa lättnader till dem som är gifta är en annan sak.

Till fru Eriksson i Stockholm vih jag säga att jag 1963 var med i en socialpolitisk kommitté, och det var första gången värt parti tog upp tanken på ATP-poäng. Det fanns ingen skillnad mellan det förslag fru Eriksson i Stockholm nu beskrev och vårt förslag dä. Givetvis måste ATP-poängen kombineras med tjänsteår; annars skulle det bh en orimligt dyr reform att genomföra.

De ensamstående föräldrarna kommer herr Carlshamre att tala om i sitt inlägg.

Jag sade att socialdemokraterna vill ta bort ansvaret individerna emellan. Fru Eriksson i Stockholm tyckte det var något av det grövsta. Ja, jag och mänga med mig har funnit direktiven till familjelagssakkunniga grova, om än inte bland de grövsta. Jag kan bara nämna två saker som vi ännu inte har behandlat i utredningen, i alla händelser inte i något betänkande. Jag tänker pä den begränsning av giftorätten och den begränsning av underhåhsplikten makar emellan som det talas om i direktiven. Det är två väsentliga punkter i den nuvarande äktenskapslagstiftningen. Bäde giftorätten och underhållsphkten har tillkommit för att skydda den svagare parten, ofta kvinnan. En begränsning eller ett borttagande av giftorätten respektive ett upphörande av makars skyldighet att bistå varandra innebär att man tar bort gemenskapen och gör dem till individer, och det stämmer inte med den syn vi har på hur ett äktenskap skah fungera.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle;

Herr talman! Jag tycker vi skall vara på det klara med att betänkandet från familjelagssakkunniga lagts fram av en i stort sett enig utredning. Det finns en del reservanter, bl. a. fru Sundberg, som vill att makar som är överens om att gå isär och icke har några barn ändå skall ha en betänketid på tre månader, medan vi andra vill att man i det fallet skaU kunna skiljas direkt.

Fru Sundberg har, som hon här berört, i kommittén haft ett resonemang om vigseln som det konstitutiva, och hon har tydligen nu

Nr 15

Torsdagen den • 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

blivit bönhörd. Därför kan jag inte förstå fru Sundbergs kritik. Jag tror att felet med moderaternas hela resonemang är att ni icke analyserat det hela riktigt — ni sätter likhetstecken mellan familj och äktenskap, trots att vi väl ändå måste konstatera att en familj kan existera under mänga olika former och existera väl så bra även om parterna inte är gifta med varandra.

Vi har ännu inte mer än rent inledningsvis hunnit ta upp frågan om giftorätten. Jag vill emellerfid säga, fru Sundberg, att direktiven talar om övergångsbestämmelser och om de svårigheter som kan uppstå. Direktiven är inte så entydiga som fru Sundberg här påstår.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort genmäle;

Herr talman! Har moderaterna den uppfattningen att det inte längre gäller individer när man ingått äktenskap, skiljer vi oss väsenthgt. Vi anser nog att två människor som gifter sig med varandra fortfarande är individer. Vi har svårt att inse att två människor som gifter sig med varandra sammansmälts tih något slags begrepp där man inte längre urskiljer två individer.

Jag blir mer och mer förvånad, för fru Sundberg är ju en modern människa. Jag har här en avskrift av valaffischen från 1928, där det sägs att var och en som röstar på arbetarepartiet röstar för familjebandets upplösning, på barnens förvildning och sedernas förfall. Ni närmar er ju faktiskt det uttryckssättet när ni nu talar om vad ni vill. Jag tycker att det är otillständigt.

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle;

Herr talman! Jag tackar fru Eriksson i Stockholm, eftersom jag väl fär ta det som en honnör när hon säger att jag är en modern människa.

Jag vill baraerinra om att man här i kammaren från alla partiers sida — och inte minst från regeringspartiet — fört fram de bekymmer som i dag åvilar samhäUet. Man borde i dag kanske inte använda 1928 års ord för att beskriva dessa bekymmer, men hkväl har vi många av dessa samhällsproblem, inte minst den sittande regeringen.

Det är riktigt som fröken Mattson säger att familjelagssakkunniga i stort sett varit eniga. Kommittén har också bedrivit sitt arbete i en strävan att bli enig. Jag har så mycket större anledning att känna mig delaktig av den enigheten, eftersom tydligen en eller två av mina reservafioner kommer att gä igenom i lagförslaget.

Men det hindrar inte att den andra delen av kommitténs arbete, vilken
gäller makars inbördes förhållanden, är den svåra delen. Där har det klart
visat sig att fru Erikssons i Stockholm och min uppfattning är skiljaktiga.
Vi kan arbeta vidare, men vi kommer antagligeninte att bli eniga på den
punkten. ;

Sedan tar jag det som en heder för mitt parti att regeringen i alla fall vill understödja familj och äktenskap. Det hindrar naturligtvis inte att vi ocksä måste hjälpa de ensamstående och slå vakt om deras intressen.

Statsrådet fru ODHNOFF;

Herr talman! Det finns ingen anledning för mig att i dag diskutera de ohka motioner som just nu böriar behandlas i utskotten. Vi lär om några veckor få tUlfälle att återkomma thl dessa frågor.

Jag skall dock försöka lämna korta svar på några frågor som ställts i debatten.

Herr Gustavsson i Alvesta frågade vad som kommer att göras med anledning av det förslag som lagts fram av pensionsförsäkringskommittén. Jag kan svara att det i vär kommer en särskild proposifion om bättre familjeförmåner inom den allmänna försäkringen. Som framhålles i statsverkspropositionen kommer denna proposition bl. a. att innehålla förslag rörande förstärkning av barnpensionerna och höjning av åldersgränsen för rätt till barnpension frän folkpensioneringen. Det är ju frågor som har behandlats av pensionsförsäkringskommittén. Det närmare innehållet får vi återkomma till, när propositionen förehgger.

Herr Gustavsson i Alvesta frågar vidare om fosterbarnsutredningen. Den har gått igenom ett stort material och lagt ned ett omfattande arbete. Min förhoppning är att utredningen skall vara klar i början av sommaren. Jag kan försäkra herr Gustavsson att jag har ett hka stort intresse som herr Gustavsson av att vi utan något dröjsmål får klara av de mycket angelägna frågor som utredningen arbetar med.

Samhällets barnomsorg har diskuterats i några inlägg. Jag vih med glädje bara notera att en utbyggd barnomsorg ingår i herr Gustavssons familjepolitiska program. Fru Jonäng, som hade ordet närmast efter herr Henmark, förbigick nämligen hans gruvUga salva mot samhällets barnomsorg med absolut tystnad, men genom herr Gustavssons markering hoppas jag att vi fått klart för oss var centem står.

Genom herr Romanus' inlägg hoppas jag på samma sätt att vi har fått klarhet i var folkpartiet står. Vi kan väl hoppas att herr Henmark därmed är placerad i det galleri för urtidsandar som tycks vara en specialitet för folkpartiet.

Den obligatoriska föräldraskolan har många gjort uppvaktningar om, däribland flera politiska ungdomsförbund, såsom Folkpartiets ungdomsförbund. Ingen, inte heller FPU, har kunnat tala om hur den skall fungera t. ex. när det gäller att hämta tredskande föräldrar till lektion. Och - om man klarar av att få dit dem - hur skall de motiveras att omsätta lärdomarna i uppfostran? Herr Romanus omhuldar tesen att föräldra-undervisning inte existerar. Sanningen är den att föräldraskolning är en kontinuerlig process, obligatorisk i skolan. Men sedan går den ut på flera vägar genom mödra- och barnavårdscentraler, barnstugor och bildningsförbund. Barnstugeutredningen har lagt fram förslag om hur vi här skah bygga vidare. Det är väl allt vi behöver ta upp om den punkten i dag.

Vi fick i går i inledningen tih den allmänpolitiska debatten höra av herr Bohman att människoma är oroade över den helt nya synen pä den familjegemenskap som byggt upp detta samhälle. Jag satt och lyssnade och frågade mig om den oron kanske kommer av den krasst materialistiska syn som moderaterna tycks lägga, när de tror att orsaken till att människor inte gifter sig skulle vara att det inte är enbart ekonomiska fördelar förknippade med äktenskap.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Det har vidare förts fram frän moderat häll att det skulle vara en speciell socialdemokratisk pohtik som hindrar människor från att ingå äktenskap. Varför denna politik under sina 34 första år i regeringsställning lett fram till ett absolut äktenskapsrekord men först efter 1966 visat sin påstådda äktenskapsfientlighet har aldrig närmare utretts.

Jag tror att de människor som i sin familj lever i en nära och innerlig gemenskap med varandra upplever en trygghet och säkerhet som förvisso ingen i mitt parti vill ta ifrån dem. Det finns ingen grund för talet om socialdemokratins äktenskapsfienthghet.

Men för moderaterna tycks familjen väsentligen vara en ekonomisk gemenskap, där man främst skall tillskansa sig ekonomiska privilegier på de ensamståendes bekostnad. Socialdemokratisk syn på samlevnaden människor emellan är att det är den känslomässiga kvaliteten i samlevnaden som ger familjen värde. Ekonomisk trygghet skall inte byggas på känslor. Den ekonomiska tryggheten måste främst grundas på den enskilda människans behov, inte på hennes samlevnadsform.

Familjen är en väsentUg grundsten i samhället, men vi måste vara medvetna om att denna grund håller på att förändras. Dagens lilla familj är i många fall för liten för att kunna vara självbärande i form av kontakter och tjänster människor emellan. Bortåt en tredjedel av alla hushåll är enpersonshushåll, och två tredjedelar av hushållen saknar bam. Av barnfamiljerna har i dag hälften bara ett barn — det är alltså här fråga om barn under 16 år - och en tredjedel har högst två barn. Den känslomässiga gemenskapen, tryggheten och det nära förtroendet, de enkla och naturliga ömsesidiga tjänsterna tror jag är väsenthga för människor över huvud taget. För socialdemokratin är det därför angeläget att vidga familjepolitiken, så att det goda, som den väl fungerande familjen kan ge, kan omfatta också alla dem som lever ensamma eller de mycket små familjerna.

Vad Jag tycker är mest förvånande när det från moderat håll talas om diskriminering av äktenskapet är följande. Vi har i vissa fall förmånligare regler när det gäller skatt och sociala förmåner för ensamstående med barn än för gifta med barn. När två ensamstående vårdnadshavare gifter sig faller en del — inte aha - av dessa särskilda förmåner bort, eftersom de ju då inte längre är ensamstående. Detta kallas av moderaterna för en diskriminering av äktenskapet. Samtidigt påstår de att de inte vih angripa stödet till de ensamstående barnförsörjarna. Jag kan inte förstå annat än att man, om man vill skapa lika behandling av gifta med barn och ogifta med barn, måste utsträcka till aha gifta med barn de förmåner som de ensamstående nu har - vilket skulle kosta miljardbelopp och för åratal framöver hindra varie annan förbättring av familjestödet — eller också minska stödet till de ensamstående med barn, vilka alltså redan har det besvärligt, eftersom de ensamstående föräldrarna oftare än andra befinner sig i en besvärlig ekonomisk situation. Detta intygar alla som sysslar med den praktiska sociala verksamheten. Det finns ocksä ett omfattande siffermaterial som belyser detta. En del siffror drogs fram i debatten i höstas av herr Svensson i Kungälv, ytterligare siffror finns redovisade i familjepolitiska kommitténs material. I en familjeundersökning från 1969 visas alt 22 procent av de frånskilda kvinnorna med barn uppbär

socialhjälp. För frånskilda män med vårdnaden om barn var andelen socialhjälpstagare 9 procent, för frånskilda män som inte hade vårdnaden om barn 22 procent, dvs. hka hög som för de frånskilda kvinnliga vårdnadshavama. Dessa uppgifter tyder knappast på att frånskilda skulle befinna sig i en ekonomiskt gynnad situation. Av de gifta med barn var det bara 2 procent som uppbar socialhjälp. Det allvarliga med moderaternas påstående att äktenskapet diskrimineras är att detta leder till minskad förståelse för behovet att ge särskilt stöd åt människor som verkUgen har det svårt och som enligt företagna undersökningar har ett särskilt behov av hjälp.

Fru Sundberg tar upp ett resonemang om hemmamakeavdraget. Det bygger på en oerhört formalistisk syn på äktenskapet. Jag har ingen anledning att gå in på hennes teoretiska spekulationer. För att få mera tacksamma angreppspunkter på socialdemokratisk familjepolitik har man inom moderata samhngspartiet varit tvungen att tillverka egna vrångbilder av denna, och fru Sundberg för tappert traditionen från 1928 vidare.

Om ett par veckor kommer vi i Nordiska rådet att diskutera bl. a. familjelagstiftning. Jag tycker att det är viktigt, att vi här gör klart för oss hur läget är i värt land och hur vi skall kunna tackla de problem, som vi har på detta område. Jag tycker att det är helt klart att det inte går att kräva både att åtgärder vidtas för att öka antalet äktenskap — en ny äktenskapslagstiftning är en sådan åtgärd — och att man avstår från åtgärder för att inte komma steget före i den nordiska lagstiftningen.

Inte minst moderaterna har pekat på den starkt nedåtgående äktenskapstrenden och ropat på åtgärder. Man har pekat på skillnaderna mellan Sverige och övriga nordiska länder. I dag säger fm Sundberg att likheten i levnadssätt och etisk uppfattning är stor i de nordiska länderna. Ja, vi kan bara konstatera att statistiska uppgifter av helt annat slag redovisats när det gäller äktenskapstrend i olika nordiska länder. Regeringen vill få en nutidsförankring av äktenskapslagstiftningen för att bevara äktenskapet som den naturliga samlevnadsformen. Vad vill moderaterna?

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle;

Herr talman! Fru Odhnoff säger att hon nu fått klart för sig var folkpartiet står i fråga om bamtillsynen. Det är utmärkt. Men jag tillåter mig tro att fru Odhnoff aldrig varit riktigt tveksam pä den punkten, med hänsyn till de många initiativ och uttalanden som folkpartiet har gjort.

Ett par ord om vad fru Odhnoff sade om föräldrautbildning. Hon talar om att hon fått en mängd uppvaktningar om obligatorisk sådan. Fru Odhnoff har väl klart för sig att de förslag som framförts här i riksdagen, bl. a. i gemensamma partimotioner från folkpartiet och centerpartiet, inte rör någon obligatorisk föräldrautbildning. Det skall vara en allmän tillgång till föräldrautbildning, och den skall utformas så att den verkligen är lätt tillgänglig. Man skall vända sig tUl föräldrarna med ett erbjudande först när barnen väntas. Sedan kommer man tillbaka när barnen är små och senare när de vuxit. Erbjudandet om en föräldrautbildning skall vara anpassat efter barnens ålder och ge möjlighet till gruppdiskussion med

7 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

föräldrar som är i samma situation. Det skulle vara ett värdefullt stöd för föräldrarna om detta fanns.

Vi har nu i sex år, tror jag, haft samma familjeminister. Det borde vara en naturlig strävan för henne att börja med att göra familjerna bättre mstade att fyUa sin uppgift. Där ingår föräldrautbildning. Vad har familjeministern gjort för att åstadkomma detta under sina sex är i ämbetet? För mig är inte någonting känt. Bamstugeutredningen har lagt fram vissa tankar på detta, men jag tror knappast det har stått i deras direktiv. I varie fall har de inte kommit med några konkreta förslag som har lett till några resultat.

Fru Odhnoff säger att utbUdning i viss utsträckning sker på mödravårds- och barnavårdscentraler och inom bildningsförbunden. Ja, men det är sannerligen inte särskilt mycket. Vi har under en följd av år efterlyst ett program — i första hand ett försöksprogram - sä att man fick underlag för en utbildning som är brett upplagd, som verkligen vänder sig till alla föräldrar. Man skulle behöva en föräldrautbildning som var lätt för dem att komma i kontakt med, som verkligen blev någonting av. Det som nu finns är ändå inte mycket att vara tillfredsställd med för en familjeminister, eller hur?

Det är då man ställer frågan: Varför har inte fru Odhnoff tagit några initiativ för att få en föräldrautbildning till stånd under de sex är hon suttit pä det här viktiga jobbet?

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle;

Herr talman! Herr Romanus gjorde påståendet att ett avdrag skulle gynna en höginkomsttagare. Herr Romanus har ännu inte fattat att som marginalskatterna i själva verket numera ligger till, är de hårdast i mellaninkomstlägena. Där fär man nämhgen dels marginalskatt, dels avtrappning av olika sociala bidrag. Därför skulle detta avdrag inte alls ha den effekt herr Romanus påstår.

Vidare är det med ett vårdnadsbidrag — i varje fah i den mån man gör det skattefritt — precis som med barnbidraget; det, om någonting, gynnar höginkomsttagare.

Det påstås att ensamstående skulle missgynnas i dag av det betraktelsesätt som vi förfäktat. Det förstår inte jag.

Vi har den uppfattningen att man skall ändra på studiemedelssystemet sä att inte gifta diskrimineras. Vi vill inte ha en faktisk sambeskattning så att gifta missgynnas. På vilket sätt är detta en försämring för ensamstående? Jag har väldigt svårt att förstå det.

Vi har framställt konkreta krav som är högst rimhga. Vi har vidare sagt att en utredning bör gå igenom alla de olika lägen där skatte- och sociahagama spelar in på människors situation. Jag tror en sådan utredning är viktig. Vi skall nämligen inte ha en sådan serie av regler, att det helt enkelt blir ekonomiskt omöjligt för ensamstående att gifta sig. Vi är väldigt nära detta för närvarande, därför att man går miste om sä mänga olika bidrag. Vi bör alltså fundera igenom detta.

Det är inte krass materialism att säga detta, fm Odhnoff. I så fall är det ju krass materialism också när fru Odhnoff ställer sig upp och säger att det behövs den ena eller andra åtgärden för att hjälpa människor. Det

är precis lika mycket krass materialism att göra gällande att pengar spelar en viss roll. Det är högst rimligt att utgå ifrån att när människor betraktar sin belägenhet tar de hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna. Det är vulgärargument att tala om att detta skulle vara krass materialism.

Fru Odhnoff har inte fattat varför äktenskapsfrekvensen sjunkit sedan 1966. Det beror pä att fru Odhnoff tydhgen glömt bort vad vi sade i höstas, när vi diskuterade detta. Efter 1966 hände en del saker. Man plockade bort den för de gifta gynnsamma skatteskalan utan att samtidigt plocka bort en läng rad av de ekonomiska belastningar som drabbar de gifta. På gmnd av de starkt stigande skatterna — som medför, vilket fru Odhnoff helt riktigt påpekade, att allt färre människor kan vara självbärande i en familj — har samhället behövt ingripa för att folk skall fä sådana bidrag att de klarar sig. Utformningen av alla dessa bidrag, t. ex. bostadstilläggen, har blivit ofördelaktiga för dem som klart registrerar att de är samboende genom att gifta sig. I stället väljer aht fler någon samlevnadsform som är svår för myndigheterna att kunna kontrohera. Fru Odhnoff har ännu inte utformat några direktiv för hur myndigheterna egentligen skall definiera dessa människor i olika sådana sammanhang.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Fru SUNDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Fm Odhnoff ville inte gä in pä de beräkningar som jag hade gjort mot bakgrund av hennes 2 000 miljoner kronor som man skuhe tjäna på att vara gift. Låt mig bara säga att jag har inte haft de möjligheterna att göra en total samhällsekonomisk beräkning av vad äktenskap eller icke äktenskap innebär för samhället i direkta kostnader. Det är statsrådet Odhnoff som förde fram denna beräkning först i våras och sedan tydhgen runt om i våra ohka kommuner. Eftersom det var det enda argument som redovisades i Nordvästra Skånes Tidningar och Helsingborgs Dagblad, tog jag mig friheten här att dra konsekvenserna av hur verkligheten skulle se ut om detta argument hade varit så att säga giltigt. Jag kan väl bara konstatera att statsrådet Odhnoff här inte vill förfäkta att alla dessa familjer icke skulle haft 1 800-kronorsbidraget om de inte hade varit gifta utan bara sammanbott. De hade alltså haft det ändå.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c) kort genmäle;

Herr talman! Jag fick det svaret av statsrådet Odhnoff att det kommer förslag om en höjning av barnpensionerna, och jag har läst det i statsverkspropositionen. Men det var den övriga delen av pensionsförsäkringskommitténs förslag, alltså barnpensionstUläggen som till en änkling ersätter änkepensionerna, och övriga delar av förslagen som pensionsförsäkringskommittén lade, som jag efterlyste. Kommer det något förslag om detta eher har det blivit lagt i lådan?

Sedan ett par ord om vårdnadsbidraget. Vi får från socialdemokraterna det argumentet att det kostar för mycket pengar och därför går det inte att genomföra. Ytterligare ett argument: Det finns ingen valfrihet, och det går inte att genomföra en sådan.

Vi tror på valfriheten och vi arbetar för den, i motsats thl fröken

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Mattson och Socialdemokratiska kvinnoförbundet såsom det redovisats här i dag.

Vi anser att vårdnadsbidraget medverkar till att man värderar det arbete som ena föräldern gör genom att stanna hemma.och värda barnen. Jag träffade för några dagar sedan en kvinnhg lärare som hade tre barn vUka, om hon hade fortsatt sitt arbete, skulle ha varit på barnstuga. Samhällets kostnader för ett barn motsvarar ungefär den skatt som denna lärare skulle betala om hon arbetade. Nu stannade hon hemma och skötte tre barn. Helt naturligt frågade hon; Hur värderar samhället det arbete jag utför när jag stannar hemma?

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! När det gäller föräldrautbildningen har jag så mänga gånger hört herr Romanus förringa värdet av den föräldraskolning som utförs, att jag inte tycker det är lönt att fortsätta debatten pä den punkten. Jag vill bara peka pä att för att verkligen dra nytta av de utomordentliga resurser som vi har här så håller nu socialstyrelsen och landstingen pä att se thl att kontakt med barnavårdscentralen etableras för alla barn som föds här i landet och alla barn som flyttar in till landet och att man också när barnen flyttar från ort tih ort fullföljer den kontakten och att den upprätthålles tills barnen börjar skolan.

Herr Gustavssons i Alvesta diskussion om värdnadsbidrag får väl anstå tills vi diskuterar propositionen i dess helhet. Detsamma gäller övriga frågor som han tar upp.

Herr Burenstam Linder blandar ihop ekonomiska förmåner, som ges därför att en människa i en viss situation har behov av dem, och ekonomiska privUegier som ges på grund av samlevnadsform.

Herr Burenstam Linder sade att mycket hände under 1960-talet, och jag skall inte motsäga honom på den punkten. En konsekvens av det som gjorts för att underlätta de ensamma mödrarnas situation, bl. a. det ökade ekonomiska stödet thl ensamma mödrar, har visat sig vara att dessa mödrar i dag är mycket mindre benägna att lämna bort sina barn till adoption än för t. ex. tio år sedan. Antalet antagna adoptivbarn har också sjunkit mycket starkt. Det är en utomordentligt intressant trend, som Ocksä skall noteras i detta sammanhang.

TUl slut: fru Sundbergs verklighetsfrämmande resonemang får stå för henne själv.

100

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förringar inte värdet av den föräldrautbildning som förekommer. Däremot påpekar jag dess ringa omfattning. Hur många föräldrar är det, familjeministern, som fär någon form av föräldrautbUd-ning i dag, och hur många gånger får de en sådan, under den tid som deras barn växer upp från O till 16 år? Hur stor är omfattningen av denna UtbUdning? Det bör ändå familjeministern känna tUl, eftersom hon är nöjd med dagens situation.

Vad jag har diskuterat är framför allt värdet av familjeministerns insatser, som jag har ansett vara i stort sett obefintliga - det är det som är det beklagliga. Jag vill understryka att jag nu uttalar mig om just detta

område.

Fru Odhnoffs uttalande om att barnavårdscentralens kontakt med barnen nu skall upprätthållas bättre visar att hon trots aht inte riktigt har följt med i det som vi talar om. Vi talar inte om att upprätthåha denna kontakt utan om att det skall åstadkommas en ordentlig utbUdning och ges tihfälle thl diskussion i grupp med föräldrar som är i samma situation, så att man fär hjälp med den mycket svåra uppgiften att vara förälder. Det kan vara bra att få komma thl barnavårdscentralen ibland, men det fyher icke denna funktion.

Det beklagliga är att Ni, trots att vi har diskuterat detta så många gånger, ändå inte vill göra någonting. Barnstugeutredningen har ju nu fört fram tankegångar som stämmer ungefär med dem som vi talar för och har talat för i många år. Men gör något praktiskt av det! Sätt i gång i några kommuner med en ordentligt upplagd försöksverksamhet, som fär resurser, så att man kan se hur det slår ut i praktiken! Det tror jag att mänga skulle välkomna.

Jag vill vidare säga några ord tUl herr Burenstam Linder, som i en rephk tUl fru Odhnoff började polemisera med mig. Han sade att avdrag är mera lönsamma för personer i mehaninkomstlägena, eftersom man ocksä måste ta hänsyn till exempelvis bortfallet av bostadstilläggen. Jag kan hälla med om att en familj med bostadstillägg får en mycket hög marginalskatteeffekt i vanliga inkomstlägen och att avdrag kan vara förmånligare för denna kategori än för andra. Men de avdrag som ni förestår skall ju utgå även till alla dem som inte har bostadstillägg — t. ex. de som bara har ett barn — och för dem blir det större ekonomiskt utbyte i kronor av ett avdrag ju högre inkomsten är. Det 1 800-kronors-avdrag som nu tillämpas är ju lika för alla. Det är ett avdrag på skatten. Nu föreslår ni i stället ett avdrag på inkomsten före skatt på 2 000 kronor. Tjänar man t. ex. 40 000 eller 35 000 kronor och inte har något bostadstillägg, får man självfallet mindre utbyte av detta avdrag än om man tjänar 60 000—70 000 kronor. Min fråga är dä; Varför föreslår ni inte — om ni nu absolut vill ha ett sådant avdrag, som är en tröskel för de gifta kvinnornas utträde i arbetslivet — ett avdrag på skatten i stället för ett avdrag pä inkomsten?

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle;

Herr talman! Det blir väl anledning att komma tihbaka, herr Romanus, thl de totala effekterna av olika avdrag och bidrag. Det hela är verkligen komplicerat och svårt att utreda på en kort repliktid. Men det anmärkningsvärda är att det gamla vanliga uttalandet att ett avdrag speciellt mycket gynnar den som har hög inkomst faktiskt inte längre är i princip riktigt, beroende pä att den samlade marginaleffekten för typiska famUjer för närvarande, till följd av det förhällande som vi gemensamt har diskuterat, har den egenheten att vara högre i mellaninkomstlägen.

Jag har, fru Odhnoff, inte haft möjlighet att studera vad det kan finnas för anledningar thl att adoptionsantalet förändras. Jag tycker att det är bra om förklaringen är att man har givit ett ökat stöd till ensamstående föräldrar. Jag upprepar att jag inte har sagt någonting som är en attack mot detta stöd. Är det en attack mot stödet till

101

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

ensamstående föräldrar att säga att man bör förändra studiemedelssystemet? Kan fru Odhnoff fä in det i sin tankevärld? Är det en attack mot stödet tih ensamstående mödrar att förfäkta att man bör slopa den faktiska sambeskattningen? Är det en attack mot stödet thl ensamstående mödrar att begära en utredning i syfte att fä en rimlig förklaring till att äktenskapsfrekvensen i värt land sjunker så dramatiskt? Jag tycker att det är ett dåligt försvar, fru Odhnoff.

För övrigt kan ju det minskade antalet adoptioner bero på att antalet aborter har ökat så fantastiskt. Det är en möjlighet, fru Odhnoff.

Herr talman! Det sker en omfattande diskriminering av äktenskapet. Det har lett tUl att många människor försöker stäha sig vid sidan av äktenskapet därför att de ekonomiska verkningarna av att gifta sig är betydande. Samhähet har mycket svårt att finna det rimligt att människor på det viset hamnar utanför de lagregler för samlevnad som äktenskapet bl. a. innebär. Det medför att i lagstiftning efter lagstiftning får samhället hoppa in och bestämma att den eller den skäll anses som gift. Det är vad vi har menat med tvångsäktenskap. Vi tycker att det vore bättre att ha lagstiftningen utformad så att människor frivUligt, i enlighet med egna önskningar, kunde ingå äktenskap utan att det har så dramatiska negativa verkningar i ekonomiskt avseende. Det kan inte, herr talman, vara ett rimligt system att människor av ekonomiska skäl anser sig böra välja en meUanform av samlevnad och att staten sedan skall gripa in med kontroller och andra invecklade apparater för att peka ut vUka som är gifta eller inte gifta. Det måste vara ett dåligt system. Det är inte frivUlighet och frihet, utan det är tvång i en dålig utformning.

Statsrådet fru ODHNOFF;

Hen talman! Jag vhl bara peka pä att de utredningar som herr Burenstam Linder kräver redan är under arbete, så det är kanske inte så märkvärdigt att resa sädana krav.

När det gäller aborterna är det naturligtvis väldigt svårt att uttala sig, eftersom vi har haft en övergång från Ulegala till legala aborter. Men faktum kvarstår att det är en mycket stark nedgång i det antal barn som lämnas till adoption här i landet.

102

Fru HÅVIK (s):

Herr talman! Enligt årets statsverksproposition kommer barnpensionerna inom folkpensioneringen att förstärkas. Vi får mera enhetliga regler för barnpensioner och bidragsförskott genom att åldersgränsen för barnpensionerna kommer att höjas till 18 år. Detta är en åtgärd som hälsas med stor tUlfredsställelse. Jag måste erinra om den djupa besvikelse jag kände vid den tidpunkt då man höjde åldersgränsen enbart för bidragsförskotten och glömde att höja åldersgränsen för barnpensionerna. Jag säger glömde, för jag hoppas att det var vad som var fallet. Vi var några socialdemokratiska riksdagsledamöter som fann att det förhållandet att en famUj hade sphttrats kunde vara lika allvarligt om det var på grund av dödsfall som om det skett thl följd av en skUsmässa. Att denna ojämhkhet nu kommer bort ur lagstiftningen är glädjande. Jag tror att många i famUjer som splittrats till följd av dödsfaU hälsar denna reform

med stor tUlfredsställelse.

I statsverkspropositionen föreslås ocksä ökade finansiella resurser för att fortsätta en snabb utbyggnad av daghemmen. Man räknar upp driftbidragen tih daghemmen, man höjer driftbidragen tih fritidshemmen, och vidare höjer man anordningsbidragen tUl daghem och fritidshem. Det är alldeles uppenbart att en utbyggnad är ytterst angelägen. Och när jag i dag har hört herr Romanus tala om att man från liberalt håh verkligen vill medverka till att avskaffa hindren för de gifta kvinnornas inträde på arbetsmarknaden genom att bl. a. satsa på en kraftig utbyggnad av barntillsynen är det inte utan att jag måste göra några reflexioner beträffande min egen hemkomun, Göteborg, där vi har haft borgerlig regim under tio av de senaste fjorton åren. Man skaffar sig vissa erfarenheter under så lång tid.

Vi har i dag i Göteborg 4 500 daghemsplatser. Vi har en kö på 9 000. Det är mycket svårt att ange hur stort det faktiska behovet är, för jag har en känsla av att mänga människor resignerar; de ställer sig inte i den länga kön. Från socialdemokratiskt håll har vi begärt en utbyggnad som skuhe innebära en satsning på 8 400 platser tUl år 1975. Den borgerliga målsättningen har tidigare varit 700 platser om året, och med den takten skulle man vara upp i 6 800 platser år 1975. Ar 1972 höjde man driftbidraget för daghem och fritidshem för att stimulera utbyggnadstakten. Vad hände då i Göteborg? Blev det en snabbare utbyggnadstakt? Nej, man sänkte ambitionsnivån — den ambitionsnivå som innebar 700 platser per år - och med nuvarande takt kan vi räkna med 5 500 platser fram tUl år 1977, således ca 200 platser per år.

Som göteborgare kan man, mot bakgrund av vad som hände när statsbidraget senast ökade högst väsentligt, ha ah anledning att ifrågasätta vad som kommer att hända nu när driftbidraget ökar igen. Kommer utbyggnadstakten återigen att minska? Kan man sänka ambitionsnivån ytterligare? 200 platser per år bör ändå vara bottennivån för en kommun av Göteborgs storlek! Jag vih slå fast att situationen är en utmaning mot Göteborgs kvinnor.

Jag vih slutligen uttala den förhoppningen att det ökade driftbidraget skall utgöra en stimulans för utbyggnadstakten i landets övriga kommuner. För Göteborgs vidkommande har jag förlorat hoppet. Där räcker det inte med ökade driftbidrag. Herr Romanus sade i en rephk till fröken Mattson tidigare i debatten att det, om det skall finnas möjligheter att öka valfriheten, behövs en ny regering. Låt mig fä säga: Om det skall finnas några möjligheter att öka valfriheten för kvinnorna i Göteborg genom utökat antal daghemsplatser behövs där ett regimskifte!

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle;

Herr talman! Jag tror nog inte att fm Håvik begär att jag skall kunna siffrorna för daghemsbyggandet i Göteborg, men jag vhl ändå kommentera hennes inlägg, eftersom hon apostroferade mig på ett par punkter.

Till att börja med är det naturligtvis inte så som hon vUle ge sken av — det tror hon inte heller själv — att man sänkte utbyggnadstakten därför att statsbidragen ökade. I stället är det naturligtvis så, i Göteborg som på aUa andra håll, att kommunerna har ekonomiska besvärligheter — mycket

103

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

på gmnd av den politik som statsmakterna fört, när det gäller såväl att lägga på kommunerna nya uppgifter och atl genomföra skatteändringar, som skapar ökade kostnader för kommunerna, som att tränga tUlbaka kommunerna på lånemarknaden. Det gör att man får ta skattemedel till investeringar. Kostnaderna för barntillsynen har också ökat så att nettokostnaden för de flesta kommuner - trots de höjda statsbidragen — har höjts.

Vad jag vet om Göteborg - och det har betygats ätskUliga gånger här i kammaren när frågan varit uppe — är att det under den nuvarande kommunala ledningens tid har byggts mycket fler daghemsplatser än när fru Håviks partivänner styrde och ställde i Göteborgs kommun — och detta trots att nettokostnaden för kommunens daghemsplatser har ökat. Det är ingen konst att rita upp planer och begära målsättningar - det vet vi som sitter i oppositionen här i huset. Konsten är att förverkliga dem, och det är det som den nuvarande kommunala ledningen i Göteborg har gjort. På den punkten står den sig mycket bra vid en jämförelse med vad fru Håviks partivänner genomförde när de hade ledningen i Göteborg. Jag skulle tro att utbyggnadstakten varit ungefär dubbelt sä stor under den nuvarande ledningens tid.

Eftersom fru Håvik talar om sin hemkommun kan jag under någon minut tala om min. Sollentuna är en av de större kommunerna i landet med sina 40 000 invånare. Den är också en av de snabbast växande kommunerna. Där har vi haft liberal ledning. På fem år har vi sjudubblat antalet daghemsplatser och ocksä mycket starkt ökat antalet fritidshemsplatser.

Vad säger den socialdemokratiska oppositionen i Sollentuna? Jo, att vi har satsat för starkt på utbyggnaden av barntillsynen. Man är bekymrad över kommunens ekonomi, därför att den nuvarande ledningen dels inte har höjt skatten, dels har satsat för mycket pä utbyggnaden av barnthlsynen. Ingetdera skäms vi särskUt mycket för, men det är i alla fall vad vi fär höra av den socialdemokratiska oppositionen. Vi har en ledamot i denna kammare som thlhör den oppositionen, så vi kan säkert fä det bekräftat.

104

Fru HÅVIK (s) kort genmäle:

Herr talman! Göteborg är en intressant kommun att ta upp som jämförelse. Jag tror inte att folkpartiet någon annanstans än just i Göteborg har drygt 30 procent av väljamnderlaget. Man har sitt fäste där, och där har man haft aha möjligheter att visa vUken pohtik man skulle vUja föra på riksplanet. Göteborg hade verkligen kunnat vara en modell för er att jobba med.

Herr Romanus påstår att det har byggts många fler daghemsplatser efter det att det blev borgerlig regim i Göteborg. Det är helt fel. Den utbyggnadstakt som man satsade på efter valet 1966 var beroende av en projektering som var gjord av socialdemokraterna. Det var inte medel utan politisk vUja som saknades.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det tycks som om fru Håvik bekräftar att det har varit en stark utbyggnad på detta område efter skiftet av majoritet i Göteborg. Att hon sedan anser att socialdemokraterna ändå skall ta åt sig äran för det förvånar väl ingen. Det är dock den nuvarande ledningen i Göteborg som har genomfört planerna, och den har också tagit konsekvenserna i form av de ökade driftkostnaderna, som naturligtvis blir en belastning på kommunens budget. Vi vet ju alla att det inte är så betungande för en kommun att anordna barnstugor; det är driftkostnaderna som är det stora problemet. De politiska konsekvenserna härav tog man alltså efter majoritetsskiftet. Sedan får fru Håvik hur mycket som helst försöka ta åt sig äran för det.

Fru HÅVIK (s) kort genmäle;

Herr talman! Jag kan nämna i sammanhanget att i Göteborg är förvärvsintensiteten bland gifta kvinnor lägre än någon annanstans i de större städerna, mycket beroende på svårigheterna med barntillsynen. Faktum är att om man hade velat fullfölja flera projekt som man har lagt ned kunde man ha ökat förvärvsintensiteten, fått ett större skatteunderlag och en bättre ekonomi i staden. Uppenbart är väl ändå att ni där har visat att ni inle, trots att ni har 30 procent av väljarunderlaget, kan genomföra den pohtik som ni i svepande formuleringar här i riksdagen teoretiskt talar om att ni vUl föra.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag har stått litet undrande inför den debatt om familj och äktenskap som nu har förts några månader och inte minst här i dag. Jag har undrat över att den kunnat föras i sä hög ton. Jag minns knappast någon debatt som jag har åhört där nästan aha i debatten deltagande har så mycket rätt och ändå är så väldigt oense. Nästan alla uppgifter som lämnas är, såvitt jag kan bedöma, korrekta, och ändå är man så oense om dem.

Jag tror inte någon bestrider — statsrådet Odhnoff har inte gjort det trots att hon haft ett par tillfällen — att Staffan Burenstam Linder har rätt när han pekar på t. ex. studiemedelssystemet och den faktiska sambeskattningen som ekonomiskt missgynnande för äktenskapet som samlevnadsform och att han ocksä har rätt i att de problemen skulle kunna bringas ur världen utan att det på minsta sätt påverkade stödet till de ensamstående med barn. Han har rätt.

Men självfallet har också fru Odhnoff rätt när hon påpekar att väldigt mycket av detta som upplevs som ett missgynnande av äktenskapet helt enkelt är baksidan av stödet till de ensamstående med barn, ett stöd som vi har varit överens om — jag minns inte när senast någon i riksdagen röstade emot något förslag i den riktningen. Det är riktigt, det förhåller sig så.

Jag tror emehertid att om man tittar litet lugnt på det här sä finner man vissa inslag i samhällets stöd till ensamstående barnförsörjare som har - jag skall vara snäll — icke avsedda effekter av den typ som här har påtalats som missgynnande för äktenskapet. Jag tror alltså inte att de har

105

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

106

varit avsedda, men det kan gå snett i alla fall, och dä bör man hjälpas ät att reda ut det.

Alla vet att gruppen ensamföräldrar genomgående har en väldigt svag ekonomi. Den hör tUl de sämst ställda grupperna i hela samhähet. Men det förhåller sig ju så, att denna svaga ekonomi beror på att den gruppen nästan genomgående består av utpräglade låginkomsttagare — bl. a. på grund av sin status som ensamma föräldrar har de så dåliga arbets- och inkomstförhållanden att de hamnar väldigt lågt ner pä skatan. Jag brukar ibland säga att stora delar av den gruppen inte ens når till botten pä låginkomstutredningens tabeller. Det är nästan ofattbart att de över huvud taget lever.

Det är riktigt att det måste finnas ett särskilt samhällsstöd till en grupp som lever under så svåra förhållanden, men det stödet har kommit att utformas så, att det också gynnar en annan grupp som är mycket mindre, nämligen ensamstående barnförsörjare med goda inkomster. Det finns sådana. Jag tror inte att jag otillböriigen avslöjar några hemligheter, om jag nu, när arbetet är avslutat, säger att vi i familjepolitiska kommittén — denna kommitté som enligt fru Eriksson i Stockholm är den lyckosammaste som någonsin har arbetat - faktiskt tittade på det här och undrade om det skulle kunna finnas något sätt att rätta till de uppenbart orimliga favörer i jämförelse med andra grupper som välsitue-rade ensamföräldrar har. Man kan nog lugnt säga att det icke finns någon grupp i samhället som är i alla avseenden så favoriserad som de. De behandlas i skattehänseende och andra hänseenden som om där funnes en stor, vuxen människa till i familjen som skulle leva på inkomsten — utan att de har något behov av det i egenskap av låginkomsttagare. Det har blivit så, och det är väldigt besvärligt att rätta till det, men jag vill inte säga att det skulle vara omöjligt att göra det.

Skall vi jämföra gifta i klassisk mening - sådana som lever i vanligt äktenskap — med andra grupper och se vem som är gynnad och vem som är missgynnad, får vi naluriigtvis jämföra i samma inkomstläge. Det är alltså ett faktum i dag att en ensamstående med barn har väsentliga favörer som en tvåföräldrarsfamilj med samma barnantal och samma låga inkomst inte har. Man kan tycka att en trepersonersfamilj med 20 000 kronor i inkomst om året skulle behöva samma stöd som en enförälders-familj med 20 000 kronors inkomst om året, men det fär den inte. I det avseendet är alltså äktenskapet som samlevnadsform missgynnat.

Nu vet jag att fru Odhnoff — hon har sagt det i dag, och det ligger mycket i det — anser att situationen som ensamansvarig förälder medför ahdeles specieha komplikationer och svårigheter, som motiverar ett stöd utöver det här som borde vara lika i samma inkomstklass. Det ligger mycket i det. Det är säkert så att man kan ha andra kostnader och andra bekymmer — även ekonomiskt mätbara — om man är ensam ansvarig för barn än om man är tvä som delar på det ansvaret. Men jag tvivlar på att de bekymren, så länge de kan mätas i pengar, egentligen överstiger den kostnadsminskning man obestridligen har om det är en person mindre som skall leva på en inkomst.

Därför borde man nog se över detta, och jag tycker det kunde göras ganska lugnt, så att man inte undanhåher de gifta vanliga familjerna ett

stöd som egentligen är motiverat av deras karaktär av låginkomsttagare och som thlkommer alla andra med samma låga inkomst. Det är en vUdig aspekt.

Sedan vUl jag gärna säga något om det här hemska ordet "tvångsgifte" som har dykt upp. Även om ordet må verka hårt tycker jag nog också i det fallet att Staffan Burenstam Linder, som har lanserat begreppet, har fog för sitt sätt att resonera. Ingen vUl i dag avskaffa de regler som säger att sammanboende med barn behandlas som gifta i skatte- och socialbidragshänseende, men man kan säga som man lär ha sagt om parfymerna på det lortiga 1700-talet: Det är tur att de finns men det är synd att de skall behövas. Att dessa särregler behövs beror ju just på att det är en ekonomisk favör att icke vara gift. För att den favören inte skall kunna utnyttjas har vi då infört de här särreglerna.

Om vi inte hade detta som man kan kalla för en diskriminering av de gifta eller ett gynnande av de ogifta — vUket man vUl — skuUe vi inte behöva dessa regler. Och jag tycker att det är någonting stötande i att två människor som av alldeles andra skäl än ekonomiska, av principiella skäl, väljer att leva samman under fria former och utan äktenskap, skall underkastas en del av det regelsystem som gäher för gifta, nämligen de regler som har att göra med deras förhållande till samhället, medan de inte underkastas de regler som skulle gälla dem inbördes — till skydd för den svagare parten och av många andra skäl. Det är detta, att en sorts tvångsgifte socialpolitiskt och skattepohtiskt skah behövas för att undanröja följderna av de otillfredsställande bestämmelser vi har i dag, som vi har gått emot.

Herr talman! Jag vUl också säga någonting om det här med valfriheten. Även härvidlag är det naturligtvis likadant — att alla har rätt. Lisa Mattson har rätt i att det inte finns någon valfrihet i dag — så långt är valfriheten en myt. Men det är ju det vi vUl göra någonting åt, och jag kan verkligen förstå att herr Romanus inte kan bli överens med fröken Mattson. Det talas emehertid väldigt konstigt även om detta.

När det gäller valfrihet mellan förvärvsarbete och hemarbete och mellan olika former av barntillsyn — eller säg gärna barnomsorg, det vackrare ord som fru Odhnoff använder — har vi att göra med tre grupper. Det är de famUjer som väljer att en av föräldrarna stannar hemma och själv sköter barnen, det är de där båda föräldrarna förvärvsarbetar och utnyttjar den kommunala barnomsorgen, daghemmet, och det är de familjer där ocksä båda förvärvsarbetar men är hänvisade tUl eller själva väljer någon annan form av barntillsyn som man själv får bekosta av i huvudsak beskattade medel. Det är ostridigt att av dessa tre grupper har den grupp som utnyttjar de kommunala daghemmen en ahdeles speciell favör, så stor att den är det i särklass största bidrag som utgår i hela vårt familjepolitiska system - en sänkning med 7 000-15 000 kronor per är och barn av den faktiska kostnaden. Den kostnadssänkningen får alltså ingen av de andra två grupperna någon del av.

Men då kan jag, herr Romanus, heller icke förstå hur man kan öka valfriheten genom att ge alla tre kategorierna låt oss säga 200 kronor till i månaden. SkUlnaden 7 000-15 000 kronor meUan dem kvarstår i aUa

Nr 15

Torsdagen den I februari 1973

Allmänpolitisk debatt

107

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

108

fall. Skall man öka valfriheten mellan kommunal barntUlsyn och annan, då måste man införa någonting som enbart vänder sig tUl den grupp som icke utnyttjar den kommunala barntillsynen. Eljest kan man möjligen uppnå någon annan effekt, men man har icke ökat valfriheten.

Lät mig så, herr talman, anknyta tih något som statsminister Palme sade i böqan av den här debatten i går. Han talade om att vi har kvar brister, problem och icke uppfyllda förväntningar, och han talade om att det finns människor som slås ut eher i varje fall fär det väldigt besvärligt därför att de inte orkar med, inte kan uppfylla de krav som ställs. Det har talats mycket i den här debatten om prestationstryckel, om de hårda krav som ställs på människor i vårt samhälle, som mer och mer blir ett samhälle för de starka — dess värre är det så — och de som inte orkar med råkar Ula ut.

Här har talats, med udden vänd ät olika håll, om vem och vUka förhållanden som bär skulden till det här härda prestationstrycket. Men vi kommer icke förbi, som jag ser det, att samhället självt bär en betydande del av skulden just när det gäller den kategori medborgare som kanske utsätts för det allra hårdaste, rent omänskliga prestationstrycket — familjerna, där man begär inte bara av dem som orkar med det och vill ha det sä utan även av alla de andra, att två människor skah göra tre människors jobb. Det är detta hela vår nuvarande familjepolitik är inriktad på; om man skall få del av samhällets omsorger pä alla vis måste man rätta sig efter den målsättningen att man skall bjuda ut tre människors arbetskraft av två människor, två förvärvsarbeten och ett hemarbete. Detta innebär i dag ett enormt tryck på många människor, som gärna skulle vilja slippa ifrån det några år om de kunde fä. Men de har icke råd, därför att emellan ligger 7 000-15 000 kronor per år och barn som ett styrmedel. Och ett ekonomiskt styrmedel är, om beloppen är tillräckligt stora, precis lika tvingande som ett tagstadgat obligatorium.

Det är därför som vi inte kan släppa talet om ökad valfrihet. Jag bryr mig inte om allt det här moraliserande snacket om att det skulle vara bättre eller sämre för barnen med den ena eller den andra tillsynsformen. Det är riktigt som herr Romanus säger, att det finns inga belägg för vare sig det ena eller det andra. Däremot kan jag inte komma loss från att det är ett omänskligt krav vi ställer, när vi förutsätter att alla famUjer egentligen skall av två vuxna människor bjuda ut tre människors jobb, oavsett om de vill och orkar eher inte.

Fru Theorin sade tidigare i dag i ett helt annat avsnitt av debatten att samhället har inte råd, resurserna räcker inte till att bäde göra den nödvändiga utbyggnaden av barntillsynen med fler daghemsplatser och att erbjuda t. ex. vårdnadsbidrag av någon betydelse. Men då förbiser fru Theorin att vi här har att göra med alternaliva kostnader - man skall ju inte ha bådadera, — Kön i Göteborg, fru Håvik, på 9 000 daghemssökande skulle kanske kortas rätt väsentligt, om man öppnade möjligheter att utan ekonomiska uppoffringar ordna barntillsynen pä en annan väg. Det är alternativa kostnader vi talar om, inte den ena kostnaden lagd pä den andra.

Jag vill till sist säga, herr talman, att det är riktigt som det har sagts här — jag tror det var fröken Mattson som citerade statsminister Palme —

att kvinnans likställighet måste grundas i arbetslivet. Jag tror som sagt att Nr 15

det är rätt, men bara under förutsättning att vi är beredda att räkna Torsdaeen den

hemmet och hemarbetet thl arbetslivet, för det hör dit. i februari 1973

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlshamre frågade hur värdnadsbidrag som går thl alla kan öka valfriheten. Han undrade om man inte borde ge värdnadsbidrag bara till dem som inte utnyttjar den kommunala barntillsynen. Mitt svar är enkelt; Om man inför ett vårdnadsbidrag av någon storlek, kan man i motsvarande mån minska subventioneringen av den kommunala barnthlsynen, och på det sättet får föräldrarna själva avgöra var de viU lägga det här vårdnadsbidraget.

Sedan kan jag inte låta bli att påpeka att herr Carlshamre resonerar som om vi redan i dag var i den situationen att de flesta föräldrar hade möjligheter att ha sina barn på daghem, och att det liksom finns ett tryck på dem att ha barnen där. Så är det ju inte. Alltjämt är det en mycket liten minoritet — även om den har vuxit — som över huvud taget har denna möjlighet. Många föräldrar är dessutom ensamstående och har därför i realiteten inte något val.

Det stora valfrihetsproblemet i dag är för de flesta inte att välja att stanna hemma. Det finns människor för vhka det är ett ekonomiskt valfrihetsproblem, men det stora problemet i dag har de kvinnor som inte kan få jobb och inte kan få barntillsynen ordnad och som alltså inte har någon tihgång till arbetslivet i den meningen att de har förvärvsarbete. Pä den punkten har jag personligen samma mening som fröken Mattson, ahtså att det är lyckligast för de flesta människor att hålla kontakt med förvärvslivet även när barnen är små.

Men till skillnad från fröken Mattson har jag inte den uppfattningen att man skall driva fram ett sådant beteende bara därför att man själv anser att det är det bästa. Jag anser att man skall arbeta för valfrihet.

Allmänpolitisk debatt

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vhl tacka herr Romanus för hjälpen med argumentationen. I ett försök — som lyckades lika dåligt för mig som för samtliga tidigare deltagare i denna debatt — att hålla den anmälda tiden gick jag inte så långt i beskrivning av de olika förslagen. Men detta att det finns många människor som, även om de skuhe vilja det, inte kan få del av det exceptioneUt stora stöd som platserna på daghem utgör är ytterhgare ett skäl för att de åtminstone borde få något annat.

Herr LARSSON i Staffanstorp (c);

Herr talman! Som flera talare konstaterat i denna debatt är vär kostnadsstegring förödande stor. Många företag och institutioner som försöker att få kostnader och inkomster att balansera nägol sä när har mycket besvärliga problem att brottas med. Finansministerns 66-miljar-dersbudget med den härda underbalanseringen på 5,7 miljarder ger starka impulser tUl inflation och fortsatt kostnadsstegring. Detta begränsar i sin tur framtida investeringar.

Om jag här endast häller mig till utbUdningshuvudtiteln, sä bär den

109

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

110

markanta spår av ekonomisk tvångströja. Resultatet är en hårt prutad budget som utbhdningsministern står för. Det är förmodligen första året på länge som utbUdningen har fått en minskad relativ andel av budgeten, och utbildningshuvudtiteln är också ett aktstycke utan större sensationer. Där ökningar finns är de betingade av den automatik som ligger i den allmänna kostnadstrenden.

Det är givet att skolreformerna har varit en satsning av resurser i ohka avseenden, men de utbUdningspolitiska åtaganden som gjorts måste fullföljas. De individueha utbUdningsbehoven och kraven kostar på både när det gäller aktiva insatser och ekonomiska och personeUa resurser, men inte desto mindre måste programmet vara inställt på ett uppföljande, om ungdomen skall få den utbildning som den har blivit lovad. Inom centerpartiet anser vi att det löftet bör hållas.

I själva utvecklingen får undervisningen ständigt känna av föränderlighetens vind. De senaste åren har det skett en markant förändring av det antal studerande som sökt till de akademiska utbUdningsvägarna. Studerandeantalet var ca 25 000 läsåret 1968/1969 och har nu sjunkit tUl 17 300. Denna nedgång med ca 8 000 studerande vid den högre UtbUdningen påverkar givetvis en rad faktorer med omställnings- och nedskärningskonsekvenser som följd. Det bör innebära att vi kan ge bättre kvalitativa resurser i den fortsatta utbyggnaden.

Det är inget fel att akademikerströmmen sinar något. I stället har vi fått en ökad ström tUl den mera direkta och kortare yrkesutbUdningen. Många ungdomar med bättre betyg siktar nu in sig på gymnasieskolans tvååriga linjer. Det är uppenbarligen en önskan att komma snabbare ut i yrkeslivet som avgör valet. Samtidigt har de tillgång till fortsatt aUmänbetonad utbUdning. Denna förändring i studie- och yrkesval kommer säkerligen att skapa en bättre balans på arbetsmarknaden.

Bättre information behövs tUl näringsliv och arbetsmarknad om vUka utbildningslinjer de kan hämta sin personal från. Skolmyndigheterna bör ägna den frågan större uppmärksamhet än de gjort hitthls.

Arbetsmarknad och näringsliv bör ocksä aktivt engageras för att bereda de studerande möjlighet thl praktiskt arbete och utbildning före och under den teoretiska utbildningen i det yrke de tänkt sig. Skolarbetet tar numera så mycket av ungdomarnas tid att de många gånger är fullständigt okunniga om praktiken i det yrke som de utbUdar sig för.

Behovet av praktik i utbUdningen är mycket ohka för olika yrken, men för vissa yrken är det helt nödvändigt med praktik. Jordbruk och djurskötsel har exempelvis ett utpräglat sådant behov, men givetvis finns det inom flera andra yrken ett likartat behov av praktikkunskap. De elever som verkligen förvärvar yrkespraktik under eher före de teoretiska studierna bör få en särskUd meritpoäng.

Herr talman! Låt mig ta upp en annan fråga! Det sägs att det skall införas ett nytt betygssystem. Jag hoppas det. Det nuvarande är en relativitetsteorins hägring, felräkning och missräkning. — Detta påstående gör jag mot bakgrund av de svårförståeliga missförstånd som med säkerhet gett mången elev ett felaktigt betyg.

När man i 1962 års läroplan och skolstadga införde principen om den relativa betygssättningen efter den femgradiga betygsskalan gav man däri

själv upphovet tUl missförståndet och den felaktiga tihämpningen. Den procentueha fördelningen av betygen angav enligt den Gausska kurvan:

Betyg 12 3 4 5

Fördelning i procent 7 24 38 24 7

Denna fördelningsregel, som i princip även skulle kunna tUlämpas på den tidigare betygsskalan, avsågs att gälla för elevgrupperna i landet i dess helhet, alltså som en rikslikare. Procentfördelningen blir helt förödande för betygssättningen om den tolkas sä, att den skall gälla inom den enskhda skolan och klassen. Det är därför den har givit upphov till alla dessa missförstånd. Skall "relationsprocenten" i en sådan betygsfördelning slå rätt, fordras det omkring 3 000 elever i beräkningen eller klassen. Därav följer att det i klasser med omkring 30 elever inte kan eller skall göras någon jämförelse eleverna emellan. Betygen skaU sättas efter vederbörande elevs eget kunnande.

Det har funnits lärare som insett det felaktiga i att göra en procentberäkning inom klassens ram och som satt betyg efter vad eleverna kunnat. De har kanske, som en adjunkt vid ett skånskt läroverk, blivit inkallade tUl rektor och tUlhållna att håha sin klass på ett betygsgenomsnitt av 2,8—3,4 poäng.

Det har gjorts JO-anmälningar i ärenden av den här naturen. Handläggningen av dessa ärenden har i stort sett bekräftat lärarens suveräna rätt att ge eleven det betyg som läraren anser att eleven förtjänat. Många tiUrättalägganden har under åren gjorts av procentberäkningens missförstånd. Men ännu lever den uppenbarligen kvar på många håll.

Jag vet att utbUdningsministern delar uppfattningen att det inte skall göras någon procentberäkning inom klassen. Men det är uppseendeväckande att inte utbUdningsdepartementet varit mera aktivt under alla de är som denna felaktiga betygssättning pågått och försökt få bort dessa missförstånd och orättvisor.

Jag vet att det nu skaU bli en ny betygsutredning och att vi skah få ett nytt betygssystem. Jag hade därför inte tänkt ta upp dessa frågor, men det dröjer kanske ännu ett par år innan vi får detta nya betygssystem, och många elever kommer fortfarande att fä betyg enligt det gamla systemet. Därför hoppas jag att vi ändå så småningom skall få fram en rättvisa. Jag hoppas verkligen också att vi skall få ett nytt betygssystem, eftersom jag inte tror att vi kan fortsätta med det gamla. Jag hoppas dock att vi skall fä behälla betygen — jag tror att det behövs.

Herr talman! Skolans uppgift är att ge kunskap och fostran åt de unga eleverna. Dagens skola behöver därför mera nu än förr ägna sin tid ät de sociala frågorna, även om undervisningen ahtjämt bör förbh huvudmomentet. Vi måste också ge ledning för samarbete, hänsyn och tolerans. Skolan måste i samarbete mellan alla i skolan arbetande — inte minst eleverna själva — resa front mot våldsmentahteter, tuffhet och råhet där sådant förekommer. Skolan är en viktig del av samhället. Ett samhälle kan inte vara utan lagar, ej heher utan normer och levnadsregler.

Skolans sociala ansvar är att bibringa eleverna den demokratiska och humanistiska livssynen på den mänskliga tUlvaron. Inför den stigande

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

111

Nr 15

Torsdagen den I februari 1973

Allmänpolitisk debatt

brottsligheten, oron och väldet hörde vi hur vår justitieminister efterlyste normer för vårt samhälles liv. Men han sade i det sammanhanget icke vilka normer som behövdes. Jag har den absoluta uppfattningen att skolan i religionsundervisningen har möjlighet att förmedla de levnadsnormer som exempelvis justitieministern efterlyst. Jag tror att vi i dagens samhälle mer än förr behöver en ungdom som verkligen inser både värdet och nödvändigheten av religion som vägledning i hvsåskådningsfrågor. Det är stora krav - ömtåliga uppgifter - som samhället måste ställa på dagens skola. Den måste alltså fylla denna funktion utöver det rent ämnesmässiga kunskapsinhämtandet. Det är uppenbart att här måste föräldrar och andra aktivt engageras för att lösa skolans sociala uppgifter. Lärarna måste både vara lärare i skolämnen, vUket förutsätter att de också behärskar frågan om samarbete i lärargemenskapen, och fyha den elewärdande funktionen. De har ingen lätt uppgift. Mot bakgrunden härav kan vi konstatera att den nuvarande lärarutbildningen inte ger särdeles mycket av den ahround-kunskap lärarna behöver för sin sociala funktion. Därför är ett bättre tillgodoseende av detta lärarutbildningskrav en av de allra viktigaste reformerna inom skolan. Lärarutbildningen bör, för grundskolans och gymnasieskolans del, ge lärarna kunskaper både om hur de skall handha skolans sociala uppgifter och om hur de skall sköta det rent undervisningsmässiga.

,12

Herr PALM (s);

Herr talman! Aktiviteten på kulturlivets område har under de senaste månaderna berikat kulturdebatten med ytterligare en utredning. Det gäller kulturrådets betänkande på över 570 sidor, som nu är föremål för remissbehandling. Kulturrådet ägnar bl. a. ansvarsfördelningen inom den offentliga kulturdistributionen stort utrymme. Detta är en väsentlig fråga i en demokrati som vill garantera frihet åt aha. Det saknas inte exempel på hur i frihetens namn friheten har förtryckts.

Reglerna inom den offentliga kultursektorn ställs under diskussion, men kulturrådet vill gå längre. Kulturrådet förklarar "att samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet för att minska eller lindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra".

Jag ansluter mig helhjärtat till dessa ambitioner, men denna deklaration har inte föhts av några genomgripande förslag thl konkreta åtgärder.

Det är mot denna bakgrund som jag tillsammans med Arne Gadd i Uppsala och Bengt Wiklund i Härnösand har tagit upp dessa frågestätl-lungar i motionen 448 vid årets riksdag. Vi tar fasta pä vad kulturrådet säger och begär i vär motion att riksdagen beslutar om "åtgärder som motverkar maktkoncentrationen inom den kommersiella kultursektorn och som främjar mångfalden och yttrandefriheten inom denna sektor".

Vi vet att vi nu ger oss in på ett område som traditioneht ansetts vara reserverat för de liberala marknadskrafternas fria spel. Ett spel som pågätt utan samhällets inblandning. Ett spel som kunnat tillåtas så länge som marknadskrafterna fungerade i jämbördig tävlan. Nu har detta idealtillstånd avlösts av en monopolistisk utveckling. Denna utveckling har inte tillräckligt uppmärksammats och inte heller angripits med

praktiska åtgärder.

Vi vet att det motionsyrkande som läggs fram trampar många privatekonomiska affärsintressen på tårna. Representanter för den icke moderata högern har talat mycket om vänstervridning i vissa massmedia. Det skedde bl. a. vid höstriksdagen, men mycket blev inte sagt om den kommersiella kultursektorn, som ofta är starkt reaktionärt högervriden. Alltför fä har reagerat och alltför mänga har vant sig att leva med den.

I motionen nämns några exempel på otUIräckligt utredda områden inom den kommersiella kultursektorn, och vi vhl aktualisera den väsentliga fråga som handlar om det reeha inflytandet över opinionsbUd-ningen. Vi gör det mot bakgrunden av den alltjämt pågående maktkoncentrationen. Det gäUer bl. a. inom pressen. Under de tio senaste åren har tre pressutredningar startats. Jag har medverkat i motioner som begärde thlsättandet av de två senaste utredningarna. Utredningarna har resulterat i kraftiga ekonomiska insatser från samhällets sida, och även andra riksdagsbeslut har tagits för att rädda den mångfald som en gäng bar upp det gamla hberala yttrande- och tryckfrihetsidealet.

Liberalismen har med åren blivit sin egen fiende och konkurrensen har tagit död pä konkurrensen. Det är nu 140 år sedan den liberala förkämpen för det fria ordet, Lars Johan Hierta, låg i fejd för att begränsa hovkanslerns makt, men den makt som vissa tidningsmagnater har i 1 970-talets Sverige skiljer sig inte mycket från den som hovkanslern utvecklade i all sin glans på 1830-talet. Enligt min mening är garantierna för tryckfriheten avhängiga av vem som har den reella makten i de enskUda koncerner som intar en monopolstäUning.

Det var dessa erfarenheter som fick oss att väcka en motion vid förra årets riksdag med begäran om en tredje pressutredning. Vi vUle få det fria ordets vUlkor och strukturfrågorna inom pressen ordentligt genomlysta.

Men inte heher den tredje pressutredningens direktiv — som härstammar från finansdepartementet — anser jag helt thlfredsstähande. De ekonomiska insatserna är betydande, men ytterst gäUer frågan yttrandefrihetens viUkor i hela dess vidd i den ökande pressmonopohsmens Sverige. Det handlar om våra möjligheter att leva upp thl de ideal som den grundlagsfästa tryckfrihetslagstiftningen syftar tUl. Problemet är internationellt. Se bara på vad som hänt i Västtyskland, där en Axel Springer med sitt välbetalda folk får en enorm makt att bestämma över opinionsbUdningen! Det vore en dröm för en ny Joseph Goebbels att fä sitta i Axel Springers fåtölj.

Jag vill inte dra någon paralleU mellan Västtyskland och Sverige, men vi är oroade för en liknande utveckling. Den oron dämpades inte under gårdagens remissdebatt, där folkpartiledaren Gunnar Helén betecknade den massmediadebatt som för närvarande pågår som "vUdsint". Nu fann emeUertid liberalen Gunnar Helén debatten stimulerande, och kanhända kan vi räkna med liberalernas stöd när vi vUl offentligt analysera och utreda frågan om yttrandefrihetens vUlkor och hjälpa liberalismen pä traven i 1970-talets Sverige. Vi får nu se om liberalerna är trogna sitt förflutna och sina traditioner när denna motion skall behandlas av riksdagen. Det måste innebära en uppslutning bakom det utredningskrav som vi ställer.

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

113

8 Riksdagens protokoll 1973. Nr 15-16

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

Allmänpolitisk debatt

Vi borde väl dessutom ahtjämt ha en gemensam syn på den ärftliga monarkin — om det sä gäller den konstitutionella eher tidningskonungarnas. Utvecklingen till vidgad makt har dess värre gått i helt motsatt riktning för dessa tvä maktcentra. Vi är väl ahtjämt överens om att ah makt måste kontroUeras — åtminstone balanseras — i en högt utvecklad demokrati.

Ett närbeläget område inom den kultureha sektorn representeras av Pressbyrån. Den har en växande monopolistisk roll som "kulturdistributör". Samtidigt som anslagen till skola och litteratur har ökat kraftigt finns det här ahtjämt stora brister, om vi vill leva upp tUl rollen som kulturnation. Den debatt som hittills förts om Pressbyråns ökade monopolställning har haft rent beklämmande inslag. Pressbyrån försvarar sig med att man bjuder vad folk vill ha. Det handlar dock mer om tro än om vetande. Och där står Pressbyråkiosken, oftast utan alternativ, med okända makthavare i bakgrunden som styr utbudet. Utvecklingen på detta område bör ocksä angå de samhällsorgan som har anspråk på att leda in kulturdistributionen på bättre banor.

En lika otillfredsställande utveckling förekommer också på fUmdistri-butionens område. Den utvecklingen hade varit allvarligare, om staten förhåhit sig passiv. Men trots samhälleliga insatser måste de krafter som styr fUmutbudet och denna märkliga kultureha tvångsmatning bh föremål för en djupgående analys. Publiken är ofta i händerna pä filmbolag och fUmsättare med kassaskrinet i blicken. Den våldsspäckade halvfascism som löper över biografdukarna är sannerligen inte vänstervriden; den är i stället högervriden i dubbel mening! Detta understryker behovet av en analys av krafterna bakom och effekterna av den högerindoktrinerade kultursektorn. Jag skuhe kunna nämna fler närbesläktade områden som sysslar med kulturdistribution.

Ärade kammarledamöter! Vi som har signerat motionen 448 följer med intresse det utredningsarbete som pågår om kulturfrågorna och om massmedierna. Ingen av de nu arbetande utredningarna har dock fått uppgiften att utreda de förhållanden som tas upp i motionen. Kanhända har man skrämts av tron att då angripa yttrandefriheten. Det är precis tvärtom. Nu ligger den reella yttrandefriheten ofta i händerna pä några anonyma makthavare. Vi anser oss dessutom ha fått skäl för vår motion, när kulturrådet i sitt betänkande säger att man önskar — jag citerar än en gång — "främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller lindra den negativa verkan som marknadsekonomin kan medföra".

Herr talman! Vi anser att de nu arbetande utredningarna pä detta område tar upp många mycket angelägna frågor, men de kan trots allt framstå som något marginella i jämförelse med de kärnfrågor som vi tar upp i vår motion. Vi har många bakom oss som ivrar för reell yttrandefrihet och som vhl få en sådan djupgående analys till stånd - en analys som resulterar i nytänkande och förstag till åtgärder.

114

På förslag av herr tredje vice talmannen beslöt kammaren uppskjuta den fortsatta överläggningen till kl. 19.30.

§ 12 Interpellation nr 28 om ökat anlitande av tåg vid statstjänstemäns Nr 15

tjänsteresor Torsdagen den

1 februari 1973
Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (c), som yttrade;

Herr talman! Under de senaste åren har betydande nedläggningar av järnvägar förekommit i vårt land. Det kan konstateras att när järnvägsnätet nådde sin största omfattning 1938 var bansträckan 17 000 khometer. Under perioden 1966—1970 har järnvägstrafiken pä i medeltal ca 330 bankUometer per år lagts ner. Banlängden den 31 december 1971 Uppgick tiU 12 171 bankUometer, därav 659 bankUometer privat järnväg.

Orsaken tUI nedläggning av järnvägslinjer sammanhänger med det förhållandet att antalet resande minskar i sådan omfattning att järnvägsdriften inte längre är lönsam. Från statens sida har årligen anslagits betydande belopp som ersättning thl statens järnvägar för drift av icke lönsamma järnvägar. Sålunda utgick för budgetåret 1971/72 296,7 mUjoner kronor, och för budgetåret 1972/73 har anslagits 322 miljoner kronor för detta ändamål. Vad det gäUer budgetåret 1973/74 föreslås i statsverkspropositionen 380 miljoner kronor, en ökning med 58 miljoner kronor.

Ersättningen för icke lönsamma järnvägslinjer utgår enligt de år 1963 meddelade riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken, innebärande att SJ skall få ersättning för driftunderskottet på sådana icke lönsamma järnvägslinjer, vUkas trafikering utgör en ekonomisk belastning för SJ men på vhka trafiken bör bibehållas tUls vidare av samhäUeliga skäl.

Stödet tUl de trafiksvaga järnvägslinjerna bör bibehåhas, inte minst av samhälleliga skäl, och åtgärder bör vidtagas för att stödet inte behöver ökas, utan snarare minskas, och detta utan att ytterligare järnvägar läggs ner.

Det är därför angeläget att åtgärder vidtas för att förbättra SJ;s lönsamhet. En förutsättning för ökad lönsamhet är att SJ;s tjänster i större utsträckning än vad som nu sker tas i anspråk av ahmänheten. Det har visat sig att under första hälften av 1960-talet var persontrafiken pä järnvägar i stort sett oförändrad. En nedgång på korta avstånd kompenserades av en ökning främst i fråga om långa resor. Senare har utvecklingen - mätt i personkUometer — totalt sett blivit mera Ogynnsam. Den kortväga trafiken som dominerat antalet resor har varit vikande under hela 1950-talet samt under förra delen av 1960-talet. Efter år 1967, då pendeltrafiken i Stockholmsområdet tUlkom, har emehertid trenden för antalet resor varit uppåtgående. Det totala antalet järnvägsresor under år 1971 sjönk tUl 53 miljoner resor - främst under inverkan av arbetskonflikten i februari - mars 1971 samt en allmän konjunktur-avmattning. Nedgången, som gäUde sitt- och sovresor i vissa större fjärrtäg, accentuerades mot slutet av året.

Det är angeläget, inte minst med hänsyn till samhällsekonomin, att
öka den kollektiva trafiken. Ökade insatser måste därför göras från
samhällets sida i syfte att öka den spårbundna trafiken. Järnvägarna
kommer i framtiden att spela en dominerande roU i den kollektiva
trafiken. Den rälsbundna trafiken har stora fördelar bl. a. i miljöhän- 115

Nr 15

Torsdagen den 1 februari 1973

seende och ur trafiksäkerhetssynpunkt. Med den nuvarande höga olycksfrekvensen inom landsvägstrafiken kan järnvägarna bevisligen erbjuda större trafiksäkerhet än landsvägstrafiken.

Taxepolitiken måste bedrivas med tanke på att allmänheten i större utsträckning än vad som nu sker använder sig av SJ:s tjänster när det gäller person- och godsbefordran. Ökat resande och ökad godsbefordran innebär både på kort och läng sikt ett bättre ekonomiskt utbyte för SJ och en förbättrad samhähsekonomi. Alla skäl talar för ett bättre utnyttjande av landets järnvägsnät. Det är därför motiverat att man inte bara riktar kritik mot SJ utan att man också samtidigt med olika konkreta åtgärder ser till att SJ:s ekonomiska stäUning inte försvagas. Det är inte tillräckhgt att SJ enbart erhåller ersättning för icke lönsamma järnvägslinjer. Pä kort sikt är detta både nödvändigt och riktigt, men vad som är angeläget är att SJ:s tjänster i större utsträckning än vad som nu sker utnyttjas. Om så sker kommer SJ att i fortsättningen inte behöva ta så stora medel i anspråk från samhället för att täcka sina förluster.

Att man i större utsträckning än vad som nu sker använder tåget, åtminstone vid längre resor, borde vara en självklar sak t. o. m. för tjänstemän från de olika ämbetsverken som företar tjänsteresor. Det har framkommit att många tjänstemän tyvärr föredrar att använda bil eUer flyg vid resor i tjänsten.

Det har vidare framkommit att vissa ämbetsverk och institutioner i sin bokföring har sammanfört resor med såväl tåg som flyg och bU under gemensamt konto, varav det ej direkt framgår hur resorna fördelas pä skilda trafikmedel. Dock kan man utgå från att resor med bil och flyg är dyrare än resor med tåg. Många — inte alla - resor kunde med fördel företas med tåg. Besparingar kunde därmed uppnäs av vederbörande verk.

Man brukar säga att SJ är hela folkets järnväg. Om detta skall överensstämma med det verkliga förhållandet bör de statligt anställda i första hand gå före med gott exempel. De bör i första hand välja tåget vid tjänsteresor.

Med hänvisning thl det anförda anhåller jag om kammarens medgivande att till herr kommunikationsministern fä ställa följande fråga;

Är statsrådet beredd vidta åtgärder så att statstjänstemän i första hand använder tåg vid tjänsteresor?

Denna anhållan bordlades.

§ 13 Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan: Till riksdagens kammare

Härmed får jag meddela att jag under tiden den 25 febmari-5 mars 1973 vistas på tjänsteresa i Ungern och Tjeckoslovakien och anhåller om tjänstledighet från riksdagsgöromålen under nämnda tid.

Stockholm den 30 januari 1973 Eric Holmqvist

116

Kammaren biföll denna ansökan.

§   14 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj;ts proposition nr 11   med     Nr 15
förslag till lag om ändring i lagen (1971:531) om ändring i vattenlagen     Torsdagen den
(1918:523).                                                                                   1 februari 1973

§ 15 Anmäldes och bordlades

Finansutskottets betänkande

Nr 2 i anledning av propositionen 1973:7 om tillämpning av allmänna prisregleringslagen (1956:236) jämte motioner

Skatteutskottets betänkande

Nr 1 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:6 med förslag till förordning om ändring i förordningen (1966:21) om särskild skatt på motorbränslen jämte motioner

§ 16 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen

Nr 63 Herr Hovhammar (m) till herr justitieministern angående identitetskontrollen vid framställning av ID-kort:

Pä vad sätt kan samhället medverka till att det av AB ID-kort framstähda identitetskortet - som fått en utomordentlig tilltro som legitimationshandling — inte utfärdas för uppdiktad person?

Nr 64 Herr Sjöholm (fp) till herr finansministern angående tillhandahållandet ät arbetstagare av kontrohuppgifter för taxeringen:

Vad kan enligt statsrådets mening göras för att de s. k. kontrolluppgifterna frän arbetsgivare tidigare än nu är fallet kan tillställas arbetstagare?

§ 17 Kammaren åtskildes kl. 18.04.

In fidem

SUNE K.JOHANSSON

/Solveig Gemert