Riksdagens protokoll 1973:14 Onsdagen den 31 januari

ProtokollRiksdagens protokoll 1973:14

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1973:14

Onsdagen den 31 januari

Kl. 19.30

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

§ 1  Allmänpolitisk debatt (forts.)

Fru SÖDER (c):

Herr talman! Jämhkhet är numera ett honnörsord som används av de flesta politiska grupperingar. Ordets faktiska innehåll är naturligtvis beroende av den ideologiska grundsyn man har. När vi i centern använder jämhkhetsbegreppet menar vi att alla skall ha lika tillgång till det vi människor sätter värde pä. Detta är vär ledstjärna för insatser pä polirikens olika områden. Därför har vi föreslagit att ett program för jämhkhetspotitik skall utarbetas. Jag skall här beröra några väsentliga delar av den praktiska jämlikhetspohtiken och peka på några nödvändiga åtgärder.

I alla delar av landet måste beredas goda serviceförhållanden och en i vidaste bemärkelse god livsmiljö. Alla skall själva kunna välja boendeform och boendemiljö i största möjliga utsträckning och med tillgäng på arbete. Denna valfrihet kan endast näs, om samhället använder decentrahsering som medel i strävandena.

En decentrahstisk regionalpohtik är en förutsättning för en framgångsrik jämhkhetspotitik. Inte minst är detta angeläget för att bereda människorna i storstäderna möjlighet till bättre miljöförhållanden och altemariv till många gånger sterila bostadsområden och miljöer.

Ingen kan förneka att den kraftiga expansion som kännetecknade utvecklingen i storstäderna under främst 1950- och 1960-talen har givit upphov thl mänga stora problem. Det kraftiga befolkningstrycket på dessa regioner gjorde det nödvändigt att snabbt bygga nya bostadsområden. Att producera mänga lägenheter var viktigare för de styrande än att se till att de bostäder som producerades fyllde högt ställda krav frän miljösynpunkt. 1 dessa områden finns det i dag många tomma lägenheter.

De bostäder som producerades byggdes ofta långt ifrån arbetsplatserna, vilka tih stor del koncentrerades tih stadskärnorna. Detsamma gäller än i dag. Resorna till och frän arbetet blir därför länga och påfrestande, samtidigt som stora krav ställs pä storstadsområdenas trafikapparat.

Avfolkningen av stadskärnorna utgör sålunda ett speciellt problem, framför allt om man tänker på miljön. Koncentrationen av människor till storstadsregionerna har ahtså inte kunnat ske utan betydande inomregionala balansproblem.

I framtiden måste väsentligt högre krav ställas på miljöutformningen i storstadsregionerna. Även människor i nyproducerade bostadsområden måste i större utsträckning kunna känna en positiv hembygdskänsla. För att detta skah kunna ske är det angeläget att bl. a. se till att avståndet mellan bostad och arbetsplats minskar. Det är inte tihfredsstähande om

117

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

118

en stor del av arbetstidsförkortningen sugs upp genom längre restider till och frän arbetet.

Mot den bakgrunden framstår den av höstriksdagen beslutade befolkningsramen för Stockholms län som synnerhgen olyckhg. Denna befolkningsram förutsätter en fortsatt snabb koncentration i detta län. Fram till 1980 skall förutom födelseöverskottet befolkningen öka med ytterligare 130 000 människor. För oss som bor i den här regionen måste det framstå som ett centralt intresse att vår bygd skall kunna utvecklas positivt liksom andra områden i landet. Vi måste därför gemensamt arbeta för att riksdagen ändrar sin befolkningsmälsättning så att vi fortsättningsvis med gott resultat skall kunna sträva mot förbättrade miljöförhållanden inom länet. Vär enda möjlighet att reda ut de problem som uppstått är att dämpa befolkningstillväxten pä det sätt centern angivit i sin riksplan. Att förbättra de otillfredsställande miljöerna i Stockholmsregionen är för mig en jämUkhetsfråga av stor vikt. Det har visat sig att de ekonomiska möjligheterna för detta ökar vid en lugn expansion, för vi har också goda miljöer inom Stockholmsregionen, främst i de kommuner som har haft en lugn utbyggnadstakt.

I detta sammanhang vill jag gärna poängtera att det beslut som fattades häromdagen av Stockholms läns landstings planeringsorgan var mycket lyckhgt. Den planeringsnivå som vann landstingsmajoritetens gihande ligger väl i linje med den planeringsnivå som vi angivit i vår riksplan. De lokala icke-socialistiska landstingspolitikerna har därmed sagt att den planeringsnivå som riksdagen tog i höstas är avsevärt mycket för hög. När de lokala politiska församUngarna i storstadsregionerna uttalar sig i den riktningen finns det ah anledning för oss här i riksdagen att ta hänsyn till detta. Det är i sammanhanget uppseendeväckande att den socialdemokratiska minoriteten i Stockholms län går in för en befolkningsökning på 25 000 invånare per år — en ökning lika stor som den vi hade på 1960-talet. Man har ingenting lärt av utvecklingen. Det har däremot majoriteten, som föreslagit 10 000 invånare som ökningstal för de kommande åren.

I den politiska debatten har ojämlikheten mellan könen länge varit föremål för intensiv uppmärksamhet. Trots detta tvingas man konstatera att kvinnorna fortfarande i mänga avseenden är en eftersatt grupp. Det är ahtför många av dem som inte äger den valfrihet som vi sätter så stort värde på — en frihet att välja mellan arbete i förvärvslivet och arbetet med att vårda hem och barn. En del måste ut i förvärvslivet för ekonomins skull fast de vill vara hemma, andra vill gärna ta ett arbete av andra skäl om de bara kunde trygga barnens vård. Inte heher männen har i dag denna valfrihet, men detta från andra utgångspunkter än kvinnan. Familjepohtiken måste få en sådan utformning att vård och fostraransvar liksom ekonomiskt ansvar kan fördelas mellan föräldrarna utan hänsyn tih kön.

Ojämlikheten tar sig också olika uttryck pä arbetsmarknaden. Trots att principen om lika lön numera har allmän uppslutning måste man konstatera att kvinnorna fortfarande utgör en låglönegrupp i samhället. En stor del av de kvinnor som söker sig ut i förvärvslivet blir hänvisade rill låglöneyrken,  delvis beroende på bristande utbildning och yrkeser-

farenhet men ocksä av traditioneUa skäl.

Det framstår som ett angeläget jämlikhetskrav att ge kvinnorna en reell valfrihet. Därför måste antalet daghemsplatser ökas, familjedaghemmen få större stathgt stöd än för närvarande och ett vårdnadsbidrag införas. Staten har de senaste åren iklätt sig ett ökat ekonomiskt ansvar för barnstugeplatserna. När det gäller familjedaghemmen fär emeUertid kommunerna fortfarande ta en huvuddel av kostnaderna. Detta kan inte uppfattas som något annat än diskriminering från statens sida av famUjedaghemmen. Det innebär en prioritering av barntihsynen i institution. Vi i centern vill bygga upp en familjepolitik som ger föräldrarna möjlighet att välja den tillsynsform som passar dem bäst.

Det av centern och folkpartiet föreslagna vårdnadsbidraget skuhe ge de föräldrar som vill vårda sina bam själva chans att göra detta. Värdnadsbidraget kan utnyttjas som en ekonomisk ersättning till den av föräldrarna som gör en bamavårdande insats i hemmet, som bidrag tih avlöning av anställd barnavärdare i hemmet eller till avgift för daghems-eller familjedaghemsplats. I princip borde ett sådant bidrag utgå upp till skolåldern, men vi har nöjt oss med att till en början förorda att bidraget skall utgå upp tiU tre års ålder.

Vär grundinställning är att kvinnorna hksom männen måste ha valfrihet, jag vill understryka detta. Det innebär att trygghetsförhåUan-dena måste vara lika. Vi måste värdera en värdinsats i hemmet lika högt som vilket annat yrkesarbete som helst. För att komma en bit på vägen i det avseendet har vi föreslagit att det skall ges ATP-är för värd i hemmet av barn under 10 är.

Kvinnornas situation pä arbetsmarknaden är en fråga dels om utbildning, dels om tradition och fördomar. Jag har dock med tillfredsställelse kunnat konstatera att en stor del av dem som genomgår arbetsmarknadsutbildning är kvinnor. Därigenom förbättras deras arbetsmarknadssituation väsentligt. Vi måste gä vidare på den vägen och stimulera kvinnorna tiU att skaffa sig en bra grundval att stå pä i form av utbildning och fortbildning när de ger sig ut i förvärvslivet.

Att bryta igenom den barriär som den traditionella kvinnosynen har rest upp för kvinnor när de velat hävda sig pä arbetsmarknaden tror jag tih stor del är en upplysningsfräga. Alla som är engagerade i arbetet för att skapa jämhkhet mellan könen måste medverka till att kvinnorna ges möjligheter att ta även kvalificerade arbetsuppgifter i mycket större utsträckning än vad nu är fallet. Först dä kan vi nä jämställdhet.

Herr talman! Ett meningsfullt och stimulerande arbete representerar ett värde i sig. Arbetslösheten innebär för många människor inte bara en ekonomisk påfrestning utan kan ocksä utgöra en social belastning. Speciellt allvarligt är det när arbetslösheten drabbar den unga människa, som efter 10—15 är på skolbänken ger sig ut för att omsätta sina kunskaper i praktiskt arbete.

I nuvarande arbetslöshetssituation har ungdomsgrupperna varit speciellt utsatta. Arbetsgivarna har, på rationella grunder, i första hand slagit vakt om den arbetskraft man har. Några nyanställningar har det inte varit fråga om. Med den inriktningen har naturligtvis de nya grupper som söker sig ut pä arbetsmarknaden fått specieha problem.

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

119

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

Samhähet har inte varit passivt inför ungdomsarbetslösheten. Höstriksdagen tog beslutet om den s. k. femkronan och vidgade möjligheter tih praktikarbete. Vidare har en utredning presenterat betänkandet "Ungdom och arbete", vilket för närvarande remissbehandlas. Det bhr alltså anledning att återkomma till ungdomsarbetslösheten i andra sammanhang. Jag vih för min del bara understryka vikten av att konkreta åtgärder sätts in snabbt. Här gäller det att använda sig av alla tUlgängliga vägar. Framför allt bör aha chanser utnyttjas till utvidgad samverkan med arbetslivet i utbildningssammanhang, som ett komplement till de traditionella utbildningarna. Det radikalaste och effektivaste medlet mot ungdomsarbetslösheten såväl som annan arbetslöshet, är givetvis en aktiv näringspolitik, som ger arbete åt alla som kan arbeta. Det är därför vi från centern inbjuder thl beslut om åtgärder för att skapa 100 000 nya jobb.

120

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Även om mänga länder har problem med samhällsekonomin till följd av konjunktursvängningar och andra inhemska förhållanden, kan man inte komma ifrån att Sveriges problem i detta avseende är av ganska speciell natur. Medan man i andra länder fortfarande gör omstruktureringar genom att flytta folk från jordbruk till industri sker ju i vårt land numera omstruktureringar mellan ohka industribranscher. Att människor flyttar och flyttas frän svaga branscher till framtidsnäringar är ingenting nytt. Det har alltid varit ett led i den ekonomiska utvecklingen. Det är en process som medför påfrestningar både för samhället och för de enskilda människorna.

Hos oss här i Sverige har svårigheterna blivit mer accentuerade, eftersom staten mer har varit inriktad på att påskynda denna utveckling än att ägna kraft ät att dämpa och mildra verkningarna för de enskilda ■ människorna. Debatten tidigare här i dag har till stor del rört sig om den bristande sysselsättningen. Det är värt mest akuta och allvarliga problem, och det finns all anledning att påtala att åtskilliga åtgärder från regeringen har bidragit till att sysselsättningssituationen är så besvärlig i dag som den i verkligheten är.

Det finns i dag, pä detta stadium av debatten, ingen anledning att göra en uppräkning av de olyckhga beslut som har fattats under senare år. Låt mig bara som exempel nämna de åtgärder som för ett antal år sedan vidtogs för att påskynda utstampningen av låglöneföretag. Det gällde då, sade man, att så snabbt som möjligt få människor att bli verksamma där de gjorde den bästa produktiva insatsen. Det är ingen tvekan om att den politiken varit framgångsrik och att man lyckats att i stor utsträckning stampa ut just låglöneföretag. Det har i sin tur påverkat sysselsättningen i många av de svaga regionerna.

Det är klart att det är en fördel att man har folk verksamma i så produktiva och "höglöneintensiva" branscher som möjhgt, men jag skulle vilja säga att i den situation vi har i dag, med rekordhög arbetslöshet, hade det kanske varit lyckligare med något lugnare tempo. Det är ändå för den enskilda människan lyckhgare att vara fast anställd med något lägre lön än att vara arbetslös.

Ett annat exempel på en sådan här olycklig åtgärd är löneskatten. Den

har statsministern tidigare i dag mer eller mindre försvarat. Var och en som inte är på förhand förblindad av sina politiska bindningar förstår ju att antalet anställda i många företag i dag skulle ha varit högre, om man inte haft denna pålaga på lönekostnaderna. Det rör sig i alla fall i medeltal, lågt räknat, om en extrakostnad på 1 200 kronor per anställd.

Det är helt naturligt att problemen med undersysselsättning, höga skatter och prisstegringar har vållat missnöje bland människorna. Det är också tydligt att regeringen på sistone har registrerat detta missnöje. Därför har man gått ut med vissa populära delförslag för att i möjligaste män avleda människornas krifik. Prisstoppet, som svenska folket fick i julveckan förra året, var kanske det mest typiska. Just med prisstoppet har man onekhgen tagit ett lyckat taktiskt grepp. Det är naturligt att alla människor känner en särskild olust inför prishöjningar på livsmedel. Det torde också stå klart att den konstruktion som prisstoppet fått, kombinerad med förra veckans trepartiöverenskommelse, verifierar att det i grunden enbart är fråga om en skenlösning. Man håller egentligen inte kostnaderna för konsumenterna nere — man flyttar bara kostnaderna frän vissa varugrupper tUl andra. För att finansiera prisstoppet pä vissa livsmedel kommer man att extrabeskatta det svenska folket med ytterligare cirka en miljon kronor om dagen.

Verkningarna av den högskattepolitik vi haft, som har genererat inflation och ökade priser, skall man alltså mildra inom en viss sektor. Och vad gör man dä? Jo, man höjer skattetrycket ytterligare. Egentligen är ju detta ingenting annat än en Döbelnsmedicin, som måhända gör de svenska konsumenterna friskare och lyckligare i varje fall fram över valet. Men det finns en klar risk för att det därefter blir sjufalt värre.

Prisstoppet har ett direkt samband med det gällande jordbruksavtalet. Jordbruket står inför en besvärlig situation, och för närvarande arbetar ocksä en parlamentarisk utredning med att komma till rätta med de jordbrukspolitiska problemen. Risken för att det svenska jordbruket skall bli avstängt från den traditionella exportmarknaden inom EEC är påtaglig, och det är verkligen att hoppas att de förhandlingar som nu skall ta sin början i den blandade kommissionen angående Sveriges export av jordbruksprodukter till EEC-marknaden kommer att leda till resultat. Jag vill betyga att i det fallet vill vi frän moderata samlingspartiet verkligen tillönska den sittande regeringen all möjlig framgång.

Därutöver har Sveriges jordbruk i dag ett annat problem, vid sidan av detta med exportmarknaden, nämligen bristen på långfristigt kapital. Bristen på långfristigt kapital är inget speciellt jordbruksproblem. Det är ett problem som nära nog alla näringsgrenar brottas med, men jag vågar påståendet alt just det förhållandet att jordbruket är en mycket kapitalkrävande näring gör problemet så mycket allvarligare.

När det gäller att försöka bättre försörja det svenska jordbruket med långfristigt kapital är det helt naturligt att man ser till den stora kapitalkoncentrationen i våra dagar, nämligen AP-fonderna. Det vore en naturlig åtgärd att AP-fonderna utnyttjades för tecknande av obligationer via de kreditinstitut som av tradition svarar för den långfristiga kapitalfinansieringen. Nu vet vi att regeringen senare i vår kommer att lägga  fram  ett   förslag  för  riksdagen  om  att man skall ta i  anspråk

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

121

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

122

AP-medel för att gå ut och köpa upp aktier pä den svenska aktiemarknaden. Jag vill bara säga att de 500 miljoner kronor som så småningom kommer att röra sig där bl. a. kommer att få den negativa effekten att det kommer att bli värre för jordbruket, och givetvis även för andra näringar, att via obligationsmarknaden fä tillgång till långfristigt kapital. Jag har givetvis även utifrån mina pohtiska principieha synpunkter avvikande mening när det gäher just AP-fondernas agerande i det här fallet, men jag vill bara peka pä de negativa rent praktiska konsekvenser som en sådan åtgärd kommer att fä - oavsett vilken principiell politisk inställning man har.

Prisstoppet är en följd av jordbruksavtalets inflationsregel, men det innebär inte på något sätt att jordbruket skulle vara en inflationsdrivande faktor i samhällsekonomin. Det är i verkligheten sä att jordbruket genom avtal har möjlighet att halvårsvis nollställa sig för den inflation som skett genom den aUmänna utvecklingen. Därför utgör det löpande jordbruksavtalet den mest tillförlitliga mätaren pä hur regeringen lyckats eller misslyckats med den ekonomiska politiken. Nu har vi alltså kommit i det läget att regeringen inte kan låta verkningarna av sitt eget handlande slå igenom utan måste tillgripa snabba, jag frestas säga nästan desperata, åtgärder för att dölja en del av resultatet av sitt eget agerande.

Det finns ingen anledning att här i dag föregripa den debatt som skall föras i kammaren på fredag, men de förslag som då sannolikt kommer att antas av riksdagen innebär vart för sig pä sikt en press uppåt på livsmedelspriserna, givetvis inte för de produkter som prisstoppet gäller, men för andra livsmedelsprodukter — och de är nog sä väsentliga för familjeekonomin för de flesta människor. Fördenskull har jag tillsammans med några medmotionärer väckt en motion om momsbefrielse för mjölk och grädde för att man skulle kunna klara just den akuta prissituationen för jordbruksprodukterna. Jag anser att det skulle vara mycket rimligare och effektivare att angripa åtminstone en del av orsakerna till prisutvecklingen än att bara försöka mildra verkningarna. Jag konstaterar med tillfredsställelse att momsens inverkan har tagits upp av en tidigare debattör i dag. Herr Fälldin påtalade just mervärdeskattens kumulativa effekt i fråga om prisstegringarna på jordbrukets produkter. En slopad mervärdeskatt för vissa produkter skulle för konsumenterna vara tUl oändligt mycket större fördel än den konstruktion som nu tydligen kommer att väljas.

Att i ökad utsträckning skattevägen finansiera folks matkostnader måste från jordbrukets synpunkt bedömas som en tveeggad metod. Det kommer framöver att leda till krav på ökade statsinkomster enligt samma modeh som herr Strängs nu aktuella 360 miljoner kronor, och det kommer sannolikt att medföra ett ökat politiskt beroende för jordbruket som näringsgren. Om man väljer den metoden finns det en uppenbar risk för att man föregriper utvecklingen på ett sådant sätt att 1972 års jordbruksutredning, som har i uppdrag att förutsättningslöst pröva de framtida hnjerna för prispolitiken, blir överspelad. Jag vill för min del varna för sädana åtgärder som gör att nya principer etableras innan man på ett tillförlitligt sätt har analyserat orsaker och verkningar — och det vågar jag påstå att man ännu inte har gjort.

Det är väl fä näringar som har fastare anknytning till regionalpolitiken än just jordbruket, och eftersom regionalpolitiken har tagits upp av flera talare i debatten finns det anledning även för mig såsom representant för moderata samlingspartiet att göra några kommentarer.

För att vi skall kunna lyckas med regionalpolitiken och få en rimhg befolkningsfördelning här i landet måste vi ha en etablerad basstruktur i alla regioner. Det kombinerade jord- och skogsbruket har varit en basnäring i stora delar av landet. Givetvis kommer dess betydelse som basnäring att minska, men om man skall fä balans tror jag det är väsentligt att man för en sådan politik att jordbruket kan utvecklas i positiv riktning inte bara i de rena slätt- och jordbruksbygderna utan i landet i dess helhet.

Man diskuterar befolkningsprognoser och befolkningsramar, och naturhgtvis måste man debattera i sädana termer. Men för att nä uppsatta mål - antingen det nu gäller att uppfylla prognoser eller att klara befolkningsramar - måste man se till att det finns tekniskt underlag härför. Då kommer man inte ifrån att grundproblemet är kommunika-fioner, vhket påpekats många gånger tidigare. Kommunikationerna måste rustas upp och byggas ut.

Samhällets bristande kapitalresurser gör att exempelvis väganslagen är otillräckliga. Med den nuvarande planeringen för väginvesteringar kommer det att dröja flera decennier innan vi har byggt i fatt och kan klara dagens trafiksituation. Jag vill hävda att fortsätter vi efter samma principer kommer den nu levande generationen här i landet aldrig att få uppleva tillfredsställande och rillräckliga vägförbindelser i detta till ytan så stora land. Lyckas vi inte klara problemet kan vi tala om regionalpolitik och befolkningsramar hur länge vi vill — det kommer inte att finnas några reella förutsättningar för att åstadkomma vad man syftar till.

Vi har här i landet den principen att svenska staten kan låna till i stort sett vad som helst; ett ändamål tycks dock vara alldeles otänkbart att låna tih, nämligen vägbyggande. Bygger vi en väg skall vi betala den kontant. Det må ha varit en riktig princip en gäng i slutet av 1800-talet, men i nådens är 1973 tror jag att vi har ett behov av ett helt annat, dynamiskt tänkande. Om man accepterar att goda vägförbindelser är en produktiv investering - och jag har icke hört någon pohtiker från något parti uttrycka någon annan uppfattning - må man väl säga att det är typiska objekt som borde kunna länefinansieras.

Vi har från moderata samUngspartiet sedan flera är talat för möjligheten att bygga avgiftsbelagda trafikleder i vissa lägen för att skapa ökade ekonomiska resurser. Det tror jag är en möjlig väg. En annan väg, som man kanske skulle kunna pröva, vore att helt enkelt låta vägverket gå ut, gärna pä den internationella marknaden, och låna upp kapital för angelägna vägutbyggnader av sådant slag att de verkligen är samhällsekonomiskt räntabla. Sådana vägprojekt finns det.

I värt land har vi många svårlösta problem framför oss. Om vi fortsätter att strikt följa gamla regler, tror jag att vi aldrig kommer att lyckas lösa dem inom rimhg tid. Därför är i varie fall vi som ett konservativt parti beredda att pröva nya, okonventionella grepp för att klara åtminstone några av de mänga delproblemen, som det aren uppgift för oss pohtiker att lösa.

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

123

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

124

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! En för värt land och folk ytterst betydelsefull fråga kan komma att behandlas av riksdagen under vårsessionen. Jag avser betänkandet SOU 1972:41 frän familjelagssakkunniga med titeln Familj och äktenskap. Remissyttranden torde för närvarande studeras i justitiedepartementet. Jag ber att pä detta förberedande stadium fä framföra några synpunkter pä frågan. Herr Burenstam Linder har tidigare varit inne på densamma.

I betänkandets huvudkapitel, nr 2, betonas att familjen "brukar betecknas som den minsta och samtidigt grundläggande enheten i samhällsbyggnaden". Man säger ocksä: "Äktenskapets roll och betydelse har inte pä allvar satts i fråga vid de reformer som tid efter annan företagits av reglerna om äktenskapet. Direktiven för vårt uppdrag säger att äktenskapet har och bör ha en central plats inom familjerätten." Sä långt utredningen.

Trots sådana positiva uttalanden vill det synas som om man såväl i direktiven som i utredningsmajoritetens skrivning inte tillräckligt betonat hemmets och äktenskapets betydelse. Inte minst i denna sekulariserade och av sphttringstendenser så fyllda tid är det ett samhällsintresse av hög dignitet att en ny äktenskapslagstiftning stärker äktenskapet som institution och inte försvagar detsamma, vilket synes bli fallet om familjelagssakkunnigas förslag i sin nuvarande form skulle komma att ligga till grund för en lagstiftning.

Man kan naturligtvis inte förbjuda folk att flytta samman utan äktenskap. Men man kan stärka äktenskapet som samlevnadsform, om man anser detta motiverat frän samhällets synpunkt, vilket jag otvetydigt menar vara förhållandet — samtidigt som det har stor betydelse för kontrahenterna i fråga och för hemmen i allmänhet.

De nuvarande formerna för vigsel - kyrklig, frikyrklig och borgeriig -fihfredsstäher enligt min uppfattning helt religionsfrihetens krav. De bör därför bibehållas och fä ha kvar även den juridiska funktionen. Det bör påpekas att 85 procent av alla äktenskap alltfort ingås med kyrklig vigsel. Det är riktigt vad Torsten Gustafsson och Ingrid Sundberg erinrat om i sin reservation till kapitel 6 i betänkandet, nämhgen att en mycket stor majoritet av vårt folk menar att "giftermålet är en av de viktigaste händelserna i livet".

Professor Gerhard Hafström, som är starkt kritisk mot innehållet i famUjelagssakkunningas betänkande, säger i en intervju bl. a.: "Genom det formlösa ingåendet av äktenskap bryter man sönder en över 700-årig tradition; genom att underlätta äktenskaps upplösning skapar man otrygghet framför allt för barnen." Inte bara av kristna bekännare utan också av en mycket betydande det av andra befolkningslager uppfattas sålunda kommittéförslaget som ett angrepp mot äktenskapet.

Utredningsdirektiven hävdaratt en ny lagstiftning sä långt som möjligt bör vara neutral till olika moraluppfattningar. För min del anser jag att samhället inte kan stå likgiltigt till formen för samlevnad och inte heller bör tillåta att t. ex. skattelagstiftning och bidragsregler fåren utformning som i vissa lägen gör det förmånligare att inte gifta sig, respektive att skilja sig.

Visst bör äktenskapet - som direktiven uttalar — vara en form för frivihig samlevnad mellan självständiga personer. Det är ocksä sedan gammalt den kristna inställningen. Äktenskapet skall ingås utan att någondera partens fria vilja sätts ur spel.

I det av folkpartiets landsmöte i höstas antagna nya partiprogrammet heter det bl. a.: "Inom familjerätten bör reformer genomföras som även i framtiden bevarar äktenskapet som en för det stora flertalet lämplig samlevnadsform." Och partiprogrammet understryker att de flesta ser äktenskapet som den naturliga formen för en samlevnad byggd pä trohet och ansvar.

Därmed är jag inne på den nuvarande giftermälsbalkens ordalydelse, att makarna "äro skyldiga varandra trohet och bistånd; de häva att i samråd verka för familjens bästa". Denna lydelse, som utredningen föreslär skall slopas, bör enUgt min mening bibehållas.

Trots direktivens uttalande, att det torde finnas skäl att ha kvar en hemskillnadstid för att förebygga förhastade skilsmässor, går de sakkunniga in för hemskillnadsinstitutets avskaffande. Själv anser jag att man i varie fall bör ha kvar en "betänketid" på förslagsvis sex månader. Den bör vara generell.

Den förenklade och torftiga form för borgerlig vigsel som en av kontrahenterna gemensamt undertecknad anmälan utgör och som förordas av utredningen kan möjligen göra det lättare för att legalisera en förbindelse som varat länge. Kanske kan den finnas med som ett fjärde alternativ.

Stark kritik frän våra broderfolk har riktats mot sättet att nu föra fram sä genomgripande förändringar i äktenskapslagstiftningen utan att direkta överläggningar skett på regeringsplan. Den norske statsministern Lars Korvald menar att detta är en "väldig påfrestning på det nordiska samarbetet". Och Helge Seip har i en tidningsintervju sagt "att svenskarna har medvetet brutit en nordisk rättspraxis, som man under en längre tid har arbetat sig fram till. Den norska kommitté som arbetar med en revision av äktenskapslagstiftningen är inte på samma sätt som den svenska bunden pä förhand".

Ocksä i Nordiska rådet har vid ett par tillfällen förekommit kritik i detta avseende. Jag tar som exempel ett citat från ett av Nordiska rådets senaste sammanträden - i Köpenhamn — där stortingsman Käre Kristiansen, en av mina goda vänner, sade bl. a.:

"Er det virkelig noen som mener at den trygghet og omsorg barnet fär i et godt familiemiljo, kan erstates ved at det gis okonomisk uavhengig-het? All erfaring fra de senere år viser at okonomisk velstand er av mindre betydning dersom miljoet er kjaerlighetslost og ikke gir den nodvendige menneskelige kontakt. Den hovedvekt som erlagt pä de rent ekonomiske forhold, betyr etter min oppfatning en skjevhet i argumenta-sjonen og overskygger de vesentligste sporsmål i denne sak, nemlig de menneskelige og de etiske."

Med hänvisning till de nordiska uttalandena men än mer till den överväldigande majoritet i vårt land som vill ha en äktenskapslagstiftning mera i stil med den nuvarande, skulle jag vilja vädja till statsrådet Lidbom att vänta med förslagen till en ändrad lagstiftning tills utredningskom-

Nrl4

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

125

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmättpolitisk debatt

mitten hunnit med att även behandla frågan om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar.

Herr talman! Jag vih ocksä ha kvar den förhoppningen att vid propositionens avfattande stark hänsyn skall tas till de många tunga remissyttranden som kririskt granskat det nya lagstiftningsförslaget.

I detta anförande instämde herrar Westberg i Ljusdal (fp) och Henmark (fp).

126

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr talman! Solidaritet med nödlidande människor i andra länder och sohdaritet med medmänniskor i värt eget land är ledstjärnan för centerns politik. I det kan man innefatta en rad av de åtgärder som vi har föreslagit vid olika tillfällen.

De tvä mest aktuella hjälpåtgärdema som diskuterats i dagens debatt är helt naturligt Vietnamproblemen och problemen för våra nordiska medbröder på Island. I vad det gäller Vietnam är det klart att varje människa hälsar med största tihfredsstähelse det stilleståndsavtal som har träffats, och vår varmaste önskan är att man skall nä fram till ett ordentUgt fredsavtal, att striderna skall fuUkomhgt upphöra och att Vietnam skall kunna bli ett återuppbyggt land, som helst också kan leva under demokratiska former.

I Vietnam fär nu hjälpåtgärdema en bättre start därigenom att vi redan har vidtagit vissa åtgärder som vi kan fortsätta med. När det gäller åtgärderna i fråga om Island är det glädjande att statsministern i dagens debatt sagt ifrån att det är meningen att det skall bli snabba hjälpätgärder. - Jag har just kommit från Helsingfors, där Interparlamentariska unionen haft en konferens. De nordiska parlamentariker som deltog i konferensen samlades och avfattade följande kortfattade skrivelse, som det kan vara anledning att ta till riksdagens protokoll:

"Danska, finska, norska och svenska parlamentariker, samlade i Helsingfors i samband med Interparlamentariska Unionens konferens om europeiskt samarbete och säkerhet, önskar härmed ge uttryck för sin medkänsla med de många islänningar, som sä hårt drabbats av vulkanutbrottet på Vestmarmaeyjar.

Vi hoppas innerligt att naturkatastrofen icke skall fä en ännu större omfattning och att följdverkningarna för öbefolkningen och för landets ekonomi trots allt skall kunna begränsas.

Vi avser att hos våra respektive regeringar söka utverka det bistånd för återuppbyggnad och ekonomisk rehabilitering, som kommer att visa sig nödvändigt."

Vid samtal med isländska representanter framhölls att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma när lavaströmmen eventuellt kan upphöra. Man gjorde en jämförelse med Surtsey, där man visade på att det tog över två år innan lavan hade nått etl sådant tillstånd att man verkligen kunde göra någonting. Det är därför svårt att avgöra vilka hjälpätgärder vi skall kunna vidta just nu, men vi får vara beredda att inte bara under kort tid utan kanske också under längre tid försöka hjälpa våra vänner islänningarna.

När statsministern i dag talade om sohdaritet ocksä från det socialdemokratiska partiets sida var det för oss glädjande att han uttryckte sig så som han gjorde. Men det kunde inte undgås att tanken genast gick till den u-hjälp som vi ger tUl andra länder. Nu har vi finansministern närvarande, och det är många människor, herr finansminister, som undrar: Hur skall det bli nästa år, dä socialdemokratin och vi andra har sagt att enprocentsmålet för u-hjälpen skah uppnäs? Det är ett stort steg dit, herr finansminister, och jag är övertygad om att många skulle vara intresserade av att höra vad finansministern säger om möjligheten att kunna planera på ett sådant sätt - om nu herr Sträng får lov att planera nästa gång också - att vi kan avsätta de 700—800 miljoner som utgör differensen mellan de nuvarande insatserna och enprocentsmålet. Det har sagts för litet från det socialdemokratiska partiets sida på den punkten.

I en allmänpolitisk debatt om vårt lands struktur, näringsliv, bebyggelse, socialpolitik, miljöpohtik, och mycket annat måste man beakta de stora förändringar som sker under relativt korta tidsperioder. Det är självfallet att en politiker bör dra lärdom av vad som skett, och han bör också så långt möjhgt söka påverka och förutspå i varje fall den närmaste framtiden. Då kan man göra vissa konstateranden om det som har skett under de senare årtiondena.

Den koncentration till i synnerhet stora tätorter, som många under 1950- och 1960-talen ansåg oundvikhg och t. o. m. eftersträvansvärd, har snart ingen större aktuahtet. Minskningen i Stockholms kommun har redan påvisats. Denna koncentration kan ahtså betraktas som ett passerat stadium. Bilen har blivit nära nog var mans egendom, och därmed spelar ett avstånd pä några mil inte den roll som det gjorde bara i början av 1950-talet.

Produktionen har inte ökat så mycket som vi hade önskat, delvis beroende på den oskickhga politik som förts, men den har dock ökat och givit människorna i vårt land en bättre levnadsstandard. Man har fått råd att åka bil, man har kommunikationsmedel av olika slag, t. ex. TV, radio, telefon osv. Allt detta har medverkat till att människorna nu inte är hka beroende av att bo i tätorterna. De har inte heller sä stark önskan att göra det. Miljön spelar också en allt större roll, och därför flyttar man gärna ut ett stycke frän tätorten.

Den förkortade arbetstiden, som bl. a. har givit medborgarna femdagars arbetsvecka, har ocksä medverkat till denna utflyttning frän tätorterna. Om vi kan fortsätta att öka produktionen och fortsätta den utveckhng vi haft hittiUs - och helst i starkare takt än hittills - är det sannolikt att arbetstiden kommer att förkortas ytterhgare, och dä blir också benägenheten större att bo pä ett längre avstånd från den ort där man arbetar. Den utveckling som jag här skissserar befinner sig ännu bara i sin begynnelse, men den kommer säkert att fortsätta i accelererad takt. Ju kortare arbetstid, bättre kommunikationer och starkare lust att bo i en sund miljö, desto starkare är människornas önskan att flytta ut från tätorterna. Därför konstaterar jag att det är ett passerat stadium att koncentrera människorna till tätorter. Mot denna bakgrund och denna hastigt skisserade utvecklingslinje tycker jag det framstår mycket klart att

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

127

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

128

centerns regional- och miljöpohtik är den riktiga. Vi måste beakta hur medborgarna önskar leva och bo i framtiden, en önskan som inte är densamma nu som den var under 1950- och 1960-talen.

Det är också en förlegad ståndpunkt att till vilket pris som helst kämpa för materiella fördelar. Människorna har upptäckt att det finns en hel del andra saker att sätta värde på än direkt materiell standard, värden som väger tungt i vägskålen då det gäller att välja livsform i framtiden. Detta betyder emellertid inte att vi skall avstå frän teknisk utveckling där den ur miljösynpunkt är acceptabel. Tvärtom vih jag starkt understryka att tekniken bör på allt sätt utnyttjas, så att vi får både tid och ekonomiska resurser för andra intressen i livet. Det är bakåtsträvan att argumentera sä, att vi inte skall arbeta för materiella framsteg och inte utnyttja den tekniska utvecklingen. Att utnyttja den tekniska utvecklingen behöver inte innebära försämrade förhållanden för människorna.

Tyvärr har den nuvarande minoritetsregeringen lyckats dåligt med att utnyttja vårt lands resurser. Alla är eniga om att sysselsättning för alla människor är ett av de viktigaste målen i den ekonomiska politiken, inte därför att människorna i och för sig skall ha någonting att syssla med utan därför att det är avgörande för produktionen. Men den förda politiken har inte lett till hög sysselsättning utan i stället tiU en alltmer besvärande arbetslöshet. Trots aha förklaringar av finansministern och från olika ledande socialdemokrater har vi nu bara att siffermässigt konstatera att läget ingalunda är tillfredsställande. Vidare kan vi slå fast att den nuvarande arbetslösheten inte är resultatet av en tillfällig konjunktursvängning, utan den har orsakats av mänga års felaktig planering i den ekonomiska pohtiken. Om man inte ser till att produktionsapparaten är modem och att den expanderar, så blir resultatet förr eller senare att vi fär arbetslöshet. Under 1960-talet var vi som bekant medvetna om att t. ex. industriinvesteringarna var för svaga. Det konstaterade ocksä finansministern med all rätt. Men det vidtogs inga sädana åtgärder att det blev några nämnvärda stegringar. Därför har vi det nu så som vi förtjänar. Vi måste ha en modern produktionsapparat för att kunna hävda oss i konkurrensen med andra länder och mot den import som kan välla in över värt land om vär konkurrenskraft inte är tillräckhgt stark. Detta har inte beaktats tillräckligt under den senaste tiden.

I finansplanen sägs att antalet personer som innevarande vinter bereds direkt sysselsättning genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder i form av beredskapsarbeten, arbetsmarknadsutbildning och skyddad verksamhet uppgår till ca 125 000. Lägger man därtill antalet arbetslösa i januari, ca 85 000, sä är det över 200 000 personer som inte har lyckats få ett reguljärt arbete. Det är verkligen mycket dystra siffror! Jag säger inte att de inte har sysselsättning - det hade varit ett felaktigt uttryck, den som har beredskapsarbete eller går på omskolning har visst sysselsättning, och en nyttig sysselsättning. Men det är ingenting som vederbörande kan bygga på för framtiden. Man kan inte under någon längre tid hälla pä med beredskapsarbete, och man kan inte heher gå omskolningskursen mer än till slut, sedan gäller det var man kan bh placerad. Det är 200 000 personer som nu får dras med denna otrygghet.

När det gäller de viktiga saker som socialdemokratin sagt sig arbeta för

- full sysselsättning och trygghet - har vi alltså en mycket besvärande situation. Det är ett misslyckande.

Vad är orsakerna till detta? Jag nämnde att den svaga investeringsutvecklingen är en av huvudorsakerna till de svårigheter vi kämpar med nu. Det räcker inte med att ersätta gamla maskiner och byggnader med nya, det måste ocksä tih en expansion. Bl. a. finansministern förklarar det med att det är ett större antal människor som nu vhl ha arbete. Det är alldeles riktigt, och det är en stor tillgång att de finns. Men kan man inte ge dem sysselsättning får man ingen nytta av deras arbetskapacitet. Slutsatsen blir att vi måste ha inte bara sådana investeringar som är en följd av att vi rationaliserar och skaffar nya, moderna maskiner — vi måste också ha en expansion. De redan etablerade företagen måste expandera och nya måste starta för att dels kompensera den minskning av antalet arbetstillfällen som uppstår genom rationaUseringar, dels skapa nya arbetstillfällen. Vi har inte det sysselsättningsvänliga klimat som vore önskvärt. Ett företag kan existera och även gä med en viss vinst, men är framtiden oviss och betingelserna inte gynnsamma stannar man på sin nuvarande nivå och utökar inte driften så att flera sysselsättningsrillfällen skapas. Det är därför vi har sagt att vi måste försöka få fram 100 000 nya jobb. Det sker genom att man skapar ett sysselsättningsvänligare khmat. Man visar pä företagens vinster, men det är inte säkert att de betyder allt. Företagen måste också fä en gynnsam uppfattning om framtidsutsikterna, så att man inte bara rationaliserar genom att skaffa moderna maskiner och därmed sysselsätter färre människor. Vi måste ocksä få expansionsinvesteringar.

Centern har under många år anvisat vägar som vi tror skulle ha lett till betydligt bättre resultat. Det har vi tyvärr inte blivit eniga om - striden om det har fortsatt. Men jag hoppas verkligen att vi i framtiden kan se tih att värt näringsliv blir mera expansivt än det är nu.

Det är självklart att det är mycket lätt att lösa sysselsättningsproblemen om man använder den metod som tillämpas i kommunistiska stater. Vi kan i morgon dag säga till de större företagen att det kommer 100 eller 200 man och till de mindre att de fär ytterligare 20 personer — de skall ha arbete och betalt. Därmed har man ju löst hela problemet. Men det är just den metod som kommunistiska länder använder, och den är i högsta grad ineffektiv och leder till ofrihet. Det är just ineffektiviteten och ofriheten som kännetecknar de länder som har ett kommunistiskt system.

Man blir förvånad när man hör företrädare för vänsterpartiet kommunisterna tala om att lösningen pä detta problem är att sätta i gäng mera statlig företagsamhet. Staten kan göra ett enastående gott arbete genom att vid olika tillfällen ge stöd pä olika sätt, som exemplifierats här i dag, t. ex. genom att se till att fä ut företag till områden där de behövs, men att driva stathga företag har vi inte någon god erfarenhet av. Vi behöver statUga företag pä vissa ställen av sysselsättningsskäl — vi har Norrbottens jämverk och andra, som bör finnas till — men vi skall inte tro att vi löser problemen genom att starta flera statliga företag.

Jag vill ta upp ett par problem som varit aktuella vid många tillfällen. Jag tänker då först på räntepolitiken i värt land. Även om diskontots roll

9 Riksdagens protokoll 1973. Nr 13-14

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

129

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

130

i den ekonomiska politiken vid mänga tillfällen har överskattats, har räntesatserna dock en viss betydelse, i synnerhet vid långa lån. Vårt nuvarande diskonto har varit oförändrat 5 procent sedan slutet av 1971. Det är inte speciellt högt, men inte heller särskilt lågt. I Norge och Belgien är diskontot 4,5 procent, i Italien, Holland och Schweiz 4 procent, i Tyskland och USA detsamma som i Sverige — för att nu nämna några av de länder som har lägre diskonto än eller samma diskonto som Sverige. Vad jag emeUertid särskilt vill påtala är hur räntan på de länga länen bestäms. En av de dominerande faktorerna i svenskt kreditväsende är numera AP-fonderna. Vilken regel bestämmer räntan för lån frän dessa fonder? Är det samhällsnyttan eller den ekonomiska polifiken som bestämmer den räntan? Nej, det är det givetvis inte. Tar man frän det hållet hänsyn till kommunernas stora länebehov och svåra ekonomiska situation när låneräntan bestäms? Nej, det gör man inte. Fonderna skall göras så räntabla som möjligt. Därmed har vi fått en faktor i svenskt kreditliv som pä sitt sätt skall påverkas av statligt inflytande men som lever sitt eget liv vid sidan av riksbanken. AP-fondernas betydelse pä kreditmarknaden och hur dessa skall bedriva sin räntepohtik måste förr eller senare bli föremål för översyn. Vi kan inte ha förhållanden på kreditmarknaden som närmast innebär att vi har två riksbanker. Det skulle vara intressant att höra om finansministem anser att den frågan är värd några ord. Mig förefaller detta vara ett stort problem, eftersom det inom AP-fonderna förekommer en räntesättning som inte har samma målsättning som den som gäller för riksbanken.

En av grundförutsättningarna för att näringslivet skall utvecklas gynnsamt är givetvis att krediter kan erhåhas på rimhga villkor. Finansministern sade för några år sedan att staten inte skah låna upp så mycket pengar, eftersom det ger bättre länemöjhgheter för näringshvet. Siffrorna för det nu löpande budgetåret - och de siffror som förutspås för det kommande — innebär att statens upplåning tar mycket stor del av utrymmet på kreditmarknaden, även om det för tillfället är bra.

När det gäller frågan om solidariteten och vad vi kan göra för andra människor skall jag beröra en enda punkt, nämligen frågan om en sänkning av pensionsåldern. Det har varit mycket tal om vad som tidigare förevarit i denna fråga, och jag vih bara citera något frän en debatt onsdagen den 28 januari 1959. Jag sade i denna debatt: "Sank pensionsåldern till 65 är för folkpensionärerna och höj folkpensionerna ytterhgare så fort våra resurser medger och i den takt som i framtiden kan bli möjlig! Genomför man en sådan pensionsreform, kan man få rättvisa och ordning när det gäller den största fråga, som skall behandlas vid årets riksdag."

1959 - det är 14 år sedan denna debatt, och ännu har vi inte fått mer än en utredning i frågan. Det tycks inte vara någon större iver på detta område. Man kan också förstå det när den dåvarande statsministem och det socialdemokratiska partiets ordförande sade i denna debatt: "Och hur mänga miljarder, utöver dem som regeringen har föreslagit, kommer herr Bengtson att förorda för att realisera denna intressanta pensionsreform? Eller är det månne någonting som är stäUt pä evigheten, är del månne någon gång fram mot år 2000, som herr Bengtson talar om."

Ja, ibland undrar man om det verkligen skah dröja fram tUl år 2000 innan det blir en rättvis ordning när det gäller pensionsåldern. Herr statsministern frågade i dag: Vem skall betala denna reform? Det är bara det att man kan säga att det utgår en betalning nu ocksä. För denna svarar de som fortfarande jobbar till 67 års ålder - de fär med sina extra två år betala för den orättvisa som det innebär att vissa människor har en lägre pensionsålder än andra.

Herr talman! Eftersom jag inte tror att någon tidigare gjort det berjag att fä yrka remiss av Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2 tih vederbörande utskott.

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! TUlåt mig att lyckönska regeringen — statsministern och justitieministern i synnerhet — tih en sak, till att ha övervunnit sig själva, åtminstone inom ett område. Vad som åsyftas är direktiven av den 3 januari i år till den för brottsbekämpningen tiUsatta parlamentariska kommissionen. Den skall ju såsom uppgift ha att lägga fram förslag tih konkreta åtgärder för att bekämpa brottsligheten och förbättra den allmänna ordningen.

Det som tidigare sades icke existera — dvs. ökningen av grövre brottslighet — befanns plötsligt finnas till. Det som förnekades - den bristande rättstryggheten — blev hka plötsligt en realitet. Vad som kallats för bagateher blev tih en stor sak. För många kriminologer inom eller utom departementet måste det ha känts som att befinna sig pä en vridscen, där plötsligt det ljusa rummet blev mörkt och dystert. T. o. m. allmänpreventionen fanns nu med i direktiven!

En passus är särskht intressant. När genom lag- och grundlagsändringar åren 1970 och 1971 tukt och sedhghet försvann genom lagstiftningen, var vi åtskihiga i riksdagen som röstade emot, däribland samtliga moderater. Samtliga socialdemokrater torde däremot ha röstat för regeringsförslaget. Vårt motstånd grundade sig på farhågor för den framtida utveckhngen om allt släpptes fritt, men dessa farhågor nonchalerades eller viftades bort av regeringspartiet och även av många andra. Dock besannades dessa farhågor tyvärr mycket snabbt, och i slutet av höstriksdagen lät justitieministern antyda — givetvis under bedyranden om att han hela tiden haft rätt — att en reträtt var förestående. Och nu har reträtten kommit och bhvit fuhständig. Kommissionen skah granska sexklubbarnas verksamhet, pornografiska förestäUningar och mycket annat.

Justitieministern konstaterar nu även att ordningsförhähandena pä allmänna platser och kommunikationsmedel ofta är otillfredsställande. Han har så rätt. Men när en moderat arbetsgrupp rörande rättstryggheten framförde hknande synpunkter är 1970, blev detta signalen tUl ett stormanlopp i viss press, främst Aftonbladet, som gjorde gällande att moderaterna vUle ställa varje medborgare under polisbevakning, i den delen har ränderna ännu icke gått ur Aftonbladet. Där uttalar man att det är beklagligt att "Geijer så starkt har betonat en slags ytlig renhållningsaspekt när han talar om ordningen på gator, torg och tunnelbanor". Ytlig renhällningsaspekt!   Det är vad tidningen kahar försöken att möjliggöra

131

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

132

för vanliga medborgare att i lugn och ro kunna färdas på allmänna kommunikationsmedel och att utan otrygghet kunna besöka ahmänna platser och institutioner!

Vad är då anledningen tih regeringens omvändelse den 3 januari? Har fjähen kanske fallit från ögonen? Har man äntligen insett att verklighetens kalla fakta icke längre går att förneka? Kanske, men måhända är det ocksä ett utslag av årstidernas obönhörliga växhngar och av det fakum att efter december följer januari och ett nytt år, tihika ett valår.

Så ett annat ämne, herr talman!

Den 7 september sammanträdde senast utrikesnämnden. Sedan dess har den icke varit kallad. Med den skall regeringen samråda i utrikesären-den av större vikt, och sedan september har det faktiskt inträffat att Sverige fått sina diplomatiska relationer med en av de två supermakterna nedskurna tiU ett minimum. Något liknande har icke tidigare inträffat i vår moderna historia.

Vi vet aha bakgrunden tUl Förenta staternas - och speciellt president Nixons — nedfrysning av de diplomatiska relationerna. Denna motiveras av statsminister Palmes uttalande av den 23 december, dä han jämförde bombningarna i Nordvietnam med vissa exempel pä nazistiska, och i ett fäll också sovjetiska, terrordåd under andra världskriget; en jämförelse som uppfattades såsom kränkande.

Det är icke min avsikt, herr talman, att närmare gå in på sakinnehållet i detta uttalande. Som herr Helén antydde i förmiddags, mht i form men starkt i sak, håller det knappast inför en kritisk granskning. Men det är några omständigheter som är djupt oroande i sammanhanget och som gör det berättigat att ställa frågan om svensk utrikespolitik numera väsent-hgen utformas och formuleras av en enda man — statsministern. Ett ensamt agerande av sådant slag har förekommit förr i vår historia, men det har då inte betecknats som särskUt demokratiskt. Man får lätt ordet enmansteater i tankarna.

I en intervju för den ansedde journalisten Schuster i New York Times — och som jag utgår ifrån korrekt har återgivit samtalet — säger Palme nämligen att sedan rapporter ingått om bombskador på sjukhuset i Hanoi satte han sig ned vid sitt köksbord pä kvähen och skrev en deklaration, där han "jämförde bombningarna med nazisternas massakrer". Han läste om utkastet nästa morgon, rådgjorde med några av sina närmaste rådgivare — dock inte med utrikesdepartementet — och lämnade utkastet tih tidningarna för publicering. Resultatet blev samma dag en reaktion i Washington, och ambassadör Möller betecknades som icke välkommen dit för ögonblicket.

Än värre: Tredjedag jul sammanträffade statsministern med de övriga parthedarna. Icke ett enda ord sades emellertid om det inträffade. Först den 29 december blev händelsen bekant för den svenska allmänheten och de svenska pohtikerna - genom amerikansk försorg. Kritiserad för sin munhäfta försvarade sig statsministern med att han trodde att amerikanerna skulle ändra sig. Om han hade någon saklig grund för en sådan förvånande förmodan är svårt att veta. Utrikesnämnden är fortfarande inte inkahad, och ej heller några dokument, som skulle kunna stödja en sådan förmodan, har gjorts tillgängliga för nämndens ledamöter. Den i

socialdemokratins program begärda öppna utrikespolitiken har blivit mer inkapslad än någonsin.

Också ett annat förhåhande oroar. I radions och televisionens nyhetsförmedling blev urvalet av nyheter och nyhetskommentatorerna ensidiga och tendentiösa. För Palme gynnsamma utlandsröster — Le Monde, Guardian — citerades gång efter annan, andra icke. Kommentatorer gjorde egna tihägg thl rapporter och gjorde egna inpass. Såvitt jag kunde finna citerades icke Berlingske Tidende, som fann Palmes påstående horribelt, icke Aftenposten i Norge, icke Frankfurter Allge-meine Zeitungs ord "en blunder för fredens sak", för att nu ta några exempel på kritiska pressröster. Den svenska opinionen fick med andra ord en vUseledande bUd av den utländska reaktionen. Svenska massmedia ägnades också en medhdsam kommentar i Neue Ziircher Zeitung, som konstaterade att svenska massmedia hyllade statsministern som en hjälte och att en Stockholmstidning — t. o. m. utan ironi menat - satte rubriken "Världen tackar Palme". Många års erfarenhet — ett kvarts sekels, herr talman - av massmedia föranleder mig thl den kommentaren, att en liknande ensidighet i en liknande situation hade varit otänkbar i t. ex. den kommersiella amerikanska televisionen.

Händelser av det här slaget inger oro för vad som i en tUlspetsad situation kan tänkas inträffa med information och opinionsbUdning även i vårt land. Det fanns en tänkvärd kommentar i en av Danmarks största morgontidningar, JyUandsposten, nämligen att ett agerande som Palmes är uttryck "för diplomatins beklagliga försumpning i nutiden". "Man bör hålla diplomatin intakt", säger tidningen. "Slår man den i stycken så stängs en av de få möjliga vägarna tih fred." Det är ett beaktansvärt ord för den svenske statsministern och för den svenska utrikesledningen, som vid några tihfähen varit snabb att slå igen diplomatiska dörrar, med andra ord att utsätta andra länder för den behandhng som den nu själv fått röna i Washington. Då utrikesminister Wickman, sent framkommen på arenan, säger att herr Palmes uttalande skapar en ökad trovärdhet åt den svenska neutralitetspolitiken är detta verkligen att ställa saker och ting på huvudet. Det räcker med en enda kommentar: Man behöver icke skrika för att höras. Har Österrikes och Schweiz neutralitet blivit mindre trovärdig därför att företrädare för dessa staters regeringar icke uttryckt sig med samma högljuddhet som en oss närstående statsminister? Och när den västtyske kanslern, herr Palmes partivän fredspristagaren Brandt, nyligen förklarade att han som förbundskansler icke har hållit det för riktigt att ansluta sig till ljudstarka protester "av vilka många hade en falsk klang", kan man undra vem han hade i tankarna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att herr Brandt fick en reprimand i dagens statsministertal.

Nej, om vår diplomatiska trovärdighet gäher nog i stället följande: "Konsekvensen i vär neutralitetspolitik liksom beslutsamheten att upprätthåha ett starkt försvar är det grundläggande för vår pohtiska trovärdighet." Den som yttrade detta var utrikesminister Krister Wickman - men det var i fjol, den 27 januari, i ett föredrag i Helsingfors.

Herr talman! Sä vill jag tUl sist särskUt understryka att jag i detta anförande icke har sagt etl ord om partisekreterare Sten Andersson.

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

133

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

134

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Om jag skall vara ärlig får jag bekänna att det är med stor självövervinnelse jag tar tih orda så här sent i debatten. Min tveksamhet är föranledd av tre skäl. Dels får vi en finansdebatt om några veckor sedan finansutskottet tittat på budgeten, dels har jag personligen åkt omkring i landet och debatterat ekonomi och budget så pass mycket att jag skuhe kunna vara nöjd, dels har kammaren under sex timmar i dag fört en debatt som i allt väsentligt rört sig om de ekonomiska frågorna. Men eftersom ändå så pass många varit vänliga att titta in i kammaren, tar jag mig orådet före att göra några mera principiella bemärkningar utifrån den debatt som förts i dag och utifrån den som förts rent allmänt om samhähsekonomin som vi nu ser den.

Jag lade.under dagens debatt märke tih att det talats htet om framtiden och att det heller inte förekommit några kontroverser om den framtida bedömningen. Egentligen är detta det mest intressanta. Jag tihåter mig att dra den slutsatsen att den poUtiska oppositionen har ungefär samma bedömning av konjunkturutsikterna för 1973 som jag har givit uttryck för i den finansplan som förelagts riksdagen, dvs. att vi med relativt stor säkerhet skuhe kunna räkna med en uppgång. Vi tror inte att den blir lika snabb som 1969—1970 men vi tror att den kommer så sakteliga och att den måhända kulminerar htet längre fram — skall vi säga att vi mera märkbart avläser den under sista hälften av 1973 och under 1974.

Jag vågar således dra den konklusionen att vi på den här punkten är relativt ense. För säkerhets skull kanske jag borde vänta litet grand tills vi får se finansutskottets behandling av frågorna, men för dagen finns det väl inte någon anledning att bjuda upp till debatt kring dem — i varje fall inte för mig.

Däremot har debatten i dag mera rört sig om den s. k. skulden för vad som har varit under de senaste åren. Lät mig då först konstatera, att omslaget från högkonjunkturen 1960—1970 tih lågkonjunkturen 1971 — 1972 blev — vågar jag säga — utomordentligt snabbt och häftigt. Under de båda högkonjunkturåren 1969—1970 steg BNP med i runt tal 10 procent — 5 procent per är. Under de båda följande åren gick produktionen upp bara några få procent. Orsaken tih omsvängningen är det kraftiga efterfrågebortfallet, och det uppstod framför allt från två speciella sektorer: lagerinvesteringarna och den privata konsumtionen.

Vi hade som bekant en aUdeles ovanligt kraftig lageruppbyggnad under högkonjunkturåren, och att en uppbromsning skulle ske 1971-1972 var väl möjligt att förutse. Jag minns att jag under den valdebatt vi hade under 1970 rillät mig att dra de slutsatsema. Men det var knappast möjUgt att bedöma att omslaget skulle bli så stort som det faktiskt blev. Ökningen av lagerinvesteringarna 1970 motsvarade ca 1,5 procent av bruttonationalprodukten. Året därpå sjönk de med ett belopp som motsvarade 2 procent av BNP. Man kan således konstatera att omslaget   av   lagerinvesteringarna   resulterade   i  en   förändring  på   3,5

procent av BNP.

Nedgången i den privata konsumtionen förorsakades i allt väsentligt av de förändrade sparvanor som grundlades under 1971 inför den befarade arbetskonflikt som dess bättre inte kom annat än mera partieUt, en sparbenägenhet som vi fortsatte att upprätthåha även under 1972. Det har sagts många gånger och är kanske onödigt att upprepa, men när man fördubblar hushållssparandet från 3 tih 6 procent av den disponibla inkomsten efter skatt, betyder det att Sveriges konsumenter håller inne någonting mellan 2 och 3 miljarder, som i annat fall skulle gått ut i aktiv efterfrågan.

Detta omslag dels i lagerinvesteringarna, dels i den privata konsumtionen motsvarar sammanlagt 5 procent av BNP. Man kan naturligtvis säga att det där borde finansministern ha räknat ut och vidtagit åtgärder emot. Då frågar jag: VUka åtgärder? SkuUe man 1969 och 1970 ha gått in med kraftiga ingripanden mot den lageruppladdning som då ägde rum? Vi gjorde det genom kreditbegränsningar och genom dyra pengar, men på något underhgt sätt lyckades ändå företagsamheten och handeln realisera en lageruppladdning på 4,8 miljarder under sista halvåret 1969 och första halvåret 1970 mot normalt 1,5 miljarder under en tolvmånadersperiod. Man hade naturligtvis kunnat ingripa ännu hårdare och gå in med kreditrestriktioner tidigare, kanske i början på 1969, då emellertid alla uppmanade mig i min ringhet att låta bh att trampa på bromsen. Har man haft en dålig tid 1968, så lät den bättre tiden blomma upp, sades det.

Utan att gräva i det förgångna kan man naturligtvis ställa frågan: Blir vi i fortsättningen tvingade att sätta oss ned och fundera igenom vissa ingripanden på lagerutvecklingens område för att shppa dessa tvära kast? Det är en ganska allvarlig sak. Jag vet att en och annan riksdagsman från denna talarstol har rekommenderat sådana ingripanden. Men det betyder att man går in i det enskilda företaget och den enskUda handelns ekonomi, hindrar dem att köpa innan det blir ännu dyrare. Man tar naturligtvis då ett visst ansvar, som man kanske bör fundera ahvarligt över.

Den andra frågan man ställer sig är naturligtvis den, om man pä ett hårdare sätt skall försöka ingripa i människornas sparvanor. Där har jag emehertid den uppfattningen — och den kan verka rätt gammalmodig; i varje fall är den väl för de mera avancerade ekonomerna inte riktigt up to date - att det är en gammal god egenskap om svenska folket sparar. Jag har svårt för att tro att man på allvar kan lansera en linje som innebär att man ena året springer ut och uppmanar folk att spara och andra året springer ut och uppmanar folk att slösa bara för att det skah harmoniera med konjunkturväxlingarna. I det länga loppet är det onekligen på det sättet att vi kommer att vara mera irriterade av att få leva under sparandets knapphet än under slösandets givmUdhet. Det tror jag att jag vågar hävda även i en församling av avancerade nationalekonomer.

Under mitt kringresande i landet och då det gällt att kommentera ekonomin har jag ofta, ungefär som här i dag, mött kritik för att budgeten och den statliga finanspoUtiken inte har varit tillräckligt följsam med konjunktursvängningarna. Nu kan man uttrycka den där följsamheten på ett skonsamt sätt, eller man kan tala klarspråk och berätta vad

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

135

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

136

det är frågan om. Vih man uttrycka det på ett skonsamt sätt, skah man säga att när man har en uppåtgående konjunktur dä skall man föra en stark finanspolitik och när man har en dämpad konjunktur kan man föra en lätt finanspohtik. Det där låter oskyldigt, och det går utan vidare in hos alla som lyssnar på det. Om man emellertid inte är lagd för att tala i vänliga ordalag och vih kamouflera, kan man säga att vid en konjunkturuppgång som börjar fresta på priserna - prisstegringarna accelererar -som för hårt frestar på kapitalmarknaden med åtföljande räntestegring och kanske inverkar på handelsbalans, bytesbalans och valutareserv, då skah man höja skatterna för svenska folket. Det är rent språk, och det är klart att åhörarna blir htet mer betänksamma. Men det är på det sättet som man rätteligen bör uttrycka sig.

Då kan man fråga sig varför man inte i den motsatta konjunkturen skah dämpa skatten. Jag skall komma in på det också i detta hlla försök att principiellt diskutera budget- och finanspolitik i konjunktursvängningarna.

Det finns naturligtvis en annan väg att gä. Herr Bohman brukar alltid vara flitig att upplysa oss om den. Man behöver inte bara styra finanspohtiken med skattehöjningar respektive skattesänkningar. Man kan också sätta in den andra polen, dvs. man kan dra in pä de statliga utgifterna och man kan öka på dessa utgifter. Beträffande den sista punkten brukar det i allmänhet inte vara några svårigheter. En finansminister som går ut tih aUmänheten och säger att läget är sådant att man skah låta de statliga utgifterna expandera, han behöver inte räkna med sä särdeles mycket av motstånd. Men går han ut och säger att läget är sådant att vi skah spara på de statliga utgifterna, dä är det genast litet besvärligare - i varje faU om man går ifrån det allmänna talet och direkt pekar pä vissa poster som man vUl angripa.

Man har ibland en barnslig förestähning om hur budgetpolitiken skall kunna varieras med hänsyn tUl dessa växlingar. Man har en uppfattning att det ligger ett slags planlöshet i budgetpolitiken, en bekvämlighet som gör att man inte tänker igenom hur riktigt det vore att låt mig säga expandera utgiftssidan eher dra in pä utgiftssidan. Ibland fär jag höra att vi borde väl ha en finare långtidsplanering för den statliga verksamheten, finanspohtiken och kreditpolitiken. Det ligger väldigt mycket av värdeladdning i talet om långtidsplanering. Även här har det förekommit kritik för att vi brister pä den punkten.

Gör man sig besväret att en smula titta igenom budgetens utgiftssida sä kan man konstatera att den slutar på 66 1/4 miljard. Folkpensionerna går på ungefär 10,5 miljarder, och lägger jag Uiop barnbidragen och folkpensionerna är jag uppe i 18-19 miljarder. Då kan man ställa frågan om det finns någon möjlighet att variera den utgiftsposten. Naturligtvis mte! Finns det då behov av att planera den utgiftsposten bättre i det längre perspektivet? Det finns det inte heller. Den här riksdagen har sagt ifrån att folkpensionärerna skall ha sin täckning för de stigande levnadskostnaderna via indexthlägg. Dessutom skall pensionerna vara följsamma tih vad man räknar med att den aktiva befolkningen för sin del kommer att ta ut, och det betyder en 3-procentig standardhöjning varje år.

Vi har lagt upp denna planering i tioårsperioder. Jag vih minnas att den andra tioårsperioden utgår om några år. Jag är alldeles övertygad om att ingen kommande riksdag bestämmer sig för att vi skah planera på något annat sätt. Man kommer att vara inställd på att folkpensionerna skall vara värdebeständiga och följsamma tih utvecklingen, och därmed är de längtidsplanerade och bundna.

Jag tror inte heller att man i fråga om barnbidragen är beredd att tUlämpa någon justering nedåt men däremot säkerligen uppåt. Det finns ju förslag om att de skall indexregleras. Därmed skulle man få en naturlig långtidsplanering även i detta avseende, oavsett om man nu indexreglerar dem - vilket jag tycker är fel — eUer kommer thlbaks med jämna mellanrum och gör en justering av de allmänna bidragen, vhken då alltid går åt samma håU, nämligen uppåt.

Bidragen thl kommunerna uppgår till 13 miljarder kronor. Det arom jag har räknat rätt — och jag tror att jag har gjort det, eftersom jag faktiskt gick igenom detta innan jag gick hit ned — 26,5 procent av de kommunala utgifterna som täcks via statsbudgeten. Är det någon som tror att man kan variera den posten? Naturligtvis inte, såvida man inte vill variera den uppåt. Varje procent i statsbidrag tUl kommunerna representerar en kostnad av ungefär 500 miljoner kronor, och man kan väl utgå från att det ligger en naturlig långtidsplanering helt enkelt i det förhällandet att vi får försöka ge kommunerna den del av deras inkomster som har etablerat sig i dag. I varje fall kommer det inte att bh någon reduktion i detta avseende.

Skah man planera längsiktigare för försvaret? Det kostar ju nu 7 miljarder kronor. Vi har redan en långtidsplanering för försvaret. Jag vet inte om en och annan kanske tycker att den borde representera flera år än vad den senaste försvarsuppgörelsen omfattar, men även om man inte gör någon som helst ändring på denna punkt, kan ju var och en av riksdagens ledamöter konstatera att försvarskostnaderna 1 973/74 stiger med en halv mihard kronor på grund av ökade lönekostnader och materielpriskompensationer.

Vi har vidare skolorna och universiteten. Är det någon som tror att man i dessa har en variabel när man nu skah bedriva en tUl konjunkturerna följsam budgetpolitik? Som bekant tar vi emot alla de barn som kommer upp i skolåldern i grundskolan. Vi vet hur många som fortsätter tih gymnasieskolan, och i stora drag vet vi också hur utveckhngen är när det gäller universiteten och högskolorna. Där har vi en fastlagd och bunden långtidsplanering helt enkelt pä grund av den automatik som hgger i att ungdomarna i värt land skall ha sin utbildning pä statens bekostnad. Dä är det ju bara att följa de demografiska kurvorna och räkna ut hur mänga ungdomar som kommer att börja i skolorna. Det finns ahtså inga variationsmöjhgheter i det avseendet.

SkaU vi ha en femårsplan eher en tioårsplan för statens löneutgifter? Ja, det går bra om vi vhl ta ifrån statstjänarorganisationerna rätten att själva hålla sig med uppfattningar om vhka lönehöjningar de skah försöka genomföra och hur de skall planera en lönerörelse. Det är ingen av oss som diskuterar det.

SkaU vi göra långtidsplaner för vägbyggande, bostadsbyggande och

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

137

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

138

energiproduktion? Ja, vi har gjort det. Vi har långtidsplaner för bostadsbyggande pä tio år. Vi har haft långtidsplaner också för vägbyggandet, som tyvärr var alldeles för avancerade. Vi har en långtidsplanering när det gäller energiutbyggnaden fram till 1980, gjord av vattenfahsverket.

Det är följaktligen långtidsplanerat så långt man kan begära, och det innebär att av hela statsverksbudgetens 66 1/4 miljard skulle måhända 1 mUjard — nu går jag väldigt långt — kunna vara den variabla delen, med hänsyn thl automatiken i utgifterna och den pohtiska uppfattningen om hur vi skall hantera det här i framtiden.

Jag har velat säga detta helt enkelt därför att det pratas för mycket om bristande planering. Eftersom planering är ett värdeord som för okunniga människor betecknar något som skall rädda dem ur alla bekymmer, så finns det anledning att säga detta. Man skall i varje fall ha klart för sig vad finanspohtiken och budgetpolitiken innebär i planeringsperspektivet.

Vi har i år hårt drivit besparingslinjen genom någonting som kallas för ett nollalternativ i direktiven tiU alla petitamyndigheterna. Vi har sagt att de får hushåha med vad de har, ty de fär inte mera pengar nästa år trots högre löner och högre materialkostnader. Det gäher att i stäUet spara på annat håll. När jag hade diskuterat igenom denna besparingskampanj med mina kolleger — och jag kan försäkra att det mänga gånger skedde i form av besvärande och hårda diskussioner - sä blev det väl 10 miljoner i resultat av hela kampanjen.

I den nationalekonomiska debatten har jag mött de klassiska experterna, de som har aha de fina examina som ger dem rätt att kaha sig professorer och docenter — det finns en del sådana även här i kammaren, och inget ont om det. Då har jag inte kunnat frigöra mig frän tanken att många av dem lever i tron att det går att tillämpa något slags — låt mig använda det ordet, herr talman — tryckknappsfilosofi. Vhl du stimulera konjunkturen, sä trycker du pä den knappen. Vill du dämpa konjunkturen, så trycker du på den knappen. Och så fungerar allting precis efter de knappar som du trycker på.

Ja, det kan gå bra så länge man trycker på knappen som skall stimulera. När man sedan trycker på den andra knappen, möter alla de svårigheter som i varje faU jag är tvingad att räkna med som en realitet, så länge jag sitter som finansminister i en regering som inte har majoritetsunderlag i riksdagen.

Det här gör naturligtvis att man rent automatiskt blir litet försiktig när det gäller att öka pä den likviditet som de expertbetonade herrarna tror att det bara är att öka på. TiU en del har den meningen framkommit i debatten här också att just nu är situationen sådan att det är bara att hkvidisera banker, företag och den aUmänna marknaden. Det är ingen risk nu, har det sagts. Men det kommer en dag när denna uppladdade hkviditet skah oskadliggöras i det andra konjunkturperspektivet. Var och en kan ju övertyga sig om genom att titta htet grand i gähande akter att bara i den svenska bankvärlden har likviditeten ökat med 3 ä 4 mUjarder under den senaste tolvmånadersperioden jämfört med föregående tolvmånadersperiod.

Vi vet att bankerna är likvida i dag, och vi vet alt också företagen är hkvida i dag. Det gör väl inte så förskräckligt mycket med avseende på den ekonomiska stabUiteten, sä länge efterfrågan är måttlig. Men får vi tiUbaka någonting av situationen som rådde 1969 — och för all del, prisstegringen ute i världen har ju visat sig böria nu och är påtaglig i förhållande tUl 1971 och 1972 - varför skulle man uraktlåta att på nytt börja ladda upp sin lagerhållning pä samma sätt som tidigare? Varför skuhe man uraktlåta att på nytt fråga efter pengar på samma sätt som tidigare med vad det kan innebära av överansträngning?

Eftersom jag gärna viU tala klarspråk vill jag säga att om man mot bakgrund av dagsläget inbillar sig att man kan kosta på sig ungefär vad som helst - jag har nästan fått det intrycket av en del inlägg här i dag -har man faktiskt skrivit ut en rekvisition på en hårdare kreditpolitik och en höjd ränta som de enda egentliga medlen att minska risken för överslag i konjunkturen. Jag tror nämligen inte att den här riksdagen är beredd att på finansministerns förslag — i vart faU inte under 1973 — StäUa sig bakom någon skattehöjning som skulle medföra den restriktivitet på efterfrågan som skulle kunna vara erforderlig.

Jag är också beredd att säga, eftersom jag kom in på den här htet mer principiella diskussionen, att jag några gånger fått i mig att den här finansministern som vi har nu för tiden inte har en aning om den gamla ekonomen Keynes' idéer. Jag har tidigare sagt, och jag viU upprepa det nu, att vi lever i en annan tid än när Keynes spred sina idéer i börian pä 1930-talet. Jag var en av hans flitiga läsare och lärjungar på den tiden och reste mnt i det här landet och höh 300 föredrag om året om Keynes' idéer. Men i ett samhälle som präglades av fattigdom och en verklig massarbetslöshet, i det samhälle som vi hade dä — ett agrart samhälle med låg industrialiseringsgrad och följaktligen med litet beroende av sädana strategiskt avgörande faktorer som handelsbalans, bytesbalans och valutareserv — var det nog riktigt att åka omkring med Keynes' budskap. Men det är sannerligen inte riktigt 1972 och 1973!

Tidningama har varit fuUa av intressanta hörnartiklar av rader av ekonomiska experter. Jag läste för någon vecka sedan att det som sagt är bedrövligt att inte Sträng begriper något av det här. Man anförde bl. a. att Adolf Hitler hade en finansminister som förstod finheten och riktigheten i Keynes' teorier. Jag är beredd att säga, herr talman, att den skribenten kanhända hade rätt. Etablerar man en diktatur med åtföljande skräckregemente kan man sköta många svåra ting på ett enkelt sätt. Då kan man t. o. m. thlämpa den här tryckknappsfilosofin med en viss framgång.

Jag hade ett intresse av att ventilera de här frågorna, och jag skah fortsätta med att något kommentera oppositionens partiledare, eftersom jag satt och gjorde en del anteckningar under deras inlägg. Vi har en lägre sysselsättning, säger herr FäUdin, än vi hade tidigare. Han tror inte på de besked som statistiken ger oss - att sysselsättningen både under 1972 och under den månad som gått 1973 har legat högre än den t. o. m. låg under högkonjunkturen 1969 och 1970. Och som ett uttryck för sitt tvivel säger han: Vi har fått detta dokumenterat därför att finansministern i kompletteringspropositionen 1972 räknade med en högre inkomst från löntagarna i form av högre skatter än vad han nu är beredd

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

139

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

140

att göra, eftersom statsverkspropositionen redovisar en nedgång — med 2 å 2,5 miljarder kronor vUl jag minnas.

Det där är en "rund" slutsats som herr Fähdin drar utan att närmare ha studerat finansplan och nationalbudget. Den här förändringen har sina naturliga förklaringar och är ett resultat av många transaktioner; jag skall nämna några.

När tUläggspropositionen skrevs i fjol vår kunde ingen människa ana att fyllnadsbetalningarna, som gjordes före den sista april och som sedermera föll ut i form av överskjutande skatt i slutet av november och början av december, skuhe vara så enormt mycket större än tidigare. Nu vet vi att dessa fyllnadsinbetalningar representerade en summa av 2 miljarder kronor, och jag kommer därför till riksdagen för att försöka sätta stopp för det oskick som de innebar. Ränteberäkningen är ju fördelaktigare för fyllnadsbetalningarna, och i taxeringsmaterialet har vi funnit ett fall där en kvinna och hennes tvä döttrar gjorde fyllnadsbetalningar på vardera 300 000 å400 000 kronor trots att deras inkomster låg pä 8 000 och 10 000 kronor. Men de hade en möjhghet att låna pengar. Det finns vissa antaganden om hur de lyckades med det, men jag skall inte vara sä ofin att jag avslöjar det här. Att det rörde sig om ett missbruk var uppenbart, och jag hoppas att vi nu med riksdagens medverkan skah kunna sätta stopp för sådant. Detta var en av anledningarna till att vi fick denna felräkning.

En annan anledning var det höga sparandet, som för alla var en överraskning. Vi betraktade det som naturligt 1971, men vi trodde inte att det skulle fortsätta 1972 — det har vi nu i slutet pä året fått reda på att det gjort.

Avtalet med EEC träffades i juli månad i fjol och tvingade oss till ganska kraftiga nedjusteringar av tuUinkomstema. Jag kan nämna att sparandeökningen och det nya EEC-avtalet förändrar våra beräkningar med ungefär 800 miljoner kronor.

Men varken fyllnadsbetalningarna eUer tullfriheten eller det ökade sparandet har någon som helst förbindelse med arbetslösheten, statistiskt sett, efter vad jag kan förstå. Därför måste vi försöka tro på den statistik som klart ger vid handen att vi har en sysselsättning som är högre nu än vad den var t. o. m. under högkonjunkturen. Men arbetslösheten är högre, det är ocksä ett faktum. Det finns förklaringar till det som jag kanske ytterhgare kan understryka, om jag inte tar alltför mycken tid i anspråk. Mänga av dessa förklaringar har redovisats under dagens debatt.

Jag gjorde en annan hten fundering när jag lyssnade pä herr Fälldin. Han bekände sin trohet tih centerns regionalprogram, uttalade sin olust över att befolkningen i Stockholms län och i de större städerna ökar för mycket och förklarade att ortsklassificeringen är felaktig. Han vill ha en decentralisering av aktiviteterna. Anledningen till att jag tar upp detta här är helt enkelt att jag tror att herr Fälldin har en benägenhet att ge människoma en del falska föreställningar och att han som oppositionsledare ger dem den uppfattningen att den fastläsningsfilosofi som centerpartiet har gjort tih sin är möjlig och förenlig med en utveckling i samhället som jag vet att även centerpartiet är anhängare av.

Den industriella utvecklingen kräver i fråga om forskning, utvecklings-

arbete och rationell produktion ett inslag av koncentration, det kommer man aldrig ifrån. Det kommer att fordra en rörlighet bland befolkningen som man inte klarar med bara pendling, och det kommer att innebära en arbetsmarknadspolitik som befrämjar rörligheten - en rörlighet som ibland tvingas gå över länsgränserna.

Jag har många gånger när jag varit inne pä det här sagt att det är väl ganska onödigt att häckla jordbrukarna för att de lyssnar mera förstrött på herr Fähdin - jag tänker på deras ekonomiska föreningsrörelse — för de reagerar som alla andra företagare.

Jag klippte för ett par veckor sedan ur en Skänetidning ett litet referat som jag tyckte var rätt intressant. Där säger man följande:

På tisdag kallade Skanek i Malmö tUl en presskonferens och avslöjade då planer på den mest jättelika centralisering inom slakteribranschen som förekommit i den skånska landsändan. Fem slakteriföreningar i Skåne, Blekinge och Småland skah slås tiUsammans tiU en, en jätte. Region Syd. Och så säger ordföranden i den här stora Skaneksammanslutningen, Frans Andersson i Bussjö, att det här måste man helt enkelt göra av ekonomiska skäl.

Av det här urklippet framgår vidare att noga räknat skall 13 enheter slaktas - det var ju rätt kvickt sagt - enligt de väldiga planerna. Tre slakterier med styckningscentraler skall bort, och sju charkuterifabriker, två konservfabriker och en destmktionsanläggning går samma väg. Man gör en vinst pä 23,8 miljoner på den här jättelika fusioneringen. Nu skulle det här förslaget ut tih en diskussion på stämmorna. Men så kommer ett intressant inslag: medlemmarna skah inte fä veta vilka de här 13 enheterna är som skaU försvinna. Det är klart att de kan kräva besked, men vi tänker inte avslöja något, säger herr Andersson i Bussjö. Vi vill inte oroa personalen på de aktuella anläggningarna, tillägger han — och det är ju en utpräglad grad av hänsynsfullhet som han här lägger i dagen.

Jag tar det bara som ett exempel, och jag accepterar det. Det är ett uttryck för den utveckling som är pä gång i samhället. Men jag finner en väldig distans hos centerpartiet, som jag fortsättningsvis gärna vUl se som talesman även för de organiserade föreningsbönderna, mellan dess tal om och dess praktiska hantering av decentraliserings- respektive centraliseringsverksamheten.

Jag vill säga några ord ocksä om den sä mycket omdiskuterade folkpensionsäldern. Här ställde ju herr Fälldin frågan: Vhl socialdemokraterna vara med om att sänka pensionsåldern tih 65 år? För egen del säger han; Vi är beredda att sätta in den här reformen - om jag fattade honom rätt — från den 1 januari 1974. Jag ser det här som en fråga om prioriteringar, som allt annat, och här återstår naturligtvis den befogade motfrågan: VUl man vara med och betala vad det kostar, 1,4 eller 1,5 miljarder? Herr Fälldin har nu bundit sig för att genomföra reformen. Skulle han ha ett regeringsansvar efter hösten blir han väl tvingad att stå för det. Jag kan ge honom ett par tips, när han är i bekymmer och har huvudvärk. Han kan få 1,5 miljarder om han höjer arbetsgivaravgiften med 1,5 procent. Han kan också få de där pengarna om han höjer momsen med 1,5 procent. Men jag tror inte han har sä myckel annat att välja på. Ogillar man båda de här vägarna, är det ju ganska besvärligt.

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

141

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

142

Med den här prioriteringen som man ständigt gör och som man kan säga går på tvärs med den önskvärda långtidsplaneringen kan det naturligtvis, när det gäller den liha ram som man har kvar för att prioritera inom, uppstå många intressanta ting som man viU tihgodose.

Jag tror att det på folkpensioneringsplanet förekommer en diskussion för närvarande, där man säger sig att det finns åtskhiiga människor som skulle behöva folkpension innan de fyller 65 år. Ute i glesbygderna har vi människor som är för gamla att skolas om tih nya arbeten om de är uppe i 60-årsäldern. De står visserligen till arbetsmarknadens förfogande, men det finns en mycket begränsad sfär av arbetsmöjligheter som man kan ge dem. Sitter de fast på sitt lilla ställe, sä sitter de där. I det fallet har vi en prioritering. Skall man låta de arbetsmarknadsmässiga kriterierna väga tyngre än de väger i dag, och skah man välja detta före en allmän sänkning av folkpensionsåldern? Nu löses ju problemet med denna sänkning av folkpensionsåldern för dem som är i produktionen genom den överenskommelse som har träffats mehan LO och SAF.

Då kan man fråga vad det är för några som blir kvar. Ja, det är våra husmödrar, de självständiga företagarna, de så mycket omdiskuterade ledamöterna av fämansbolagen och ytteriigare andra. Men det är klart att man mycket väl kan sätta sig ned och fundera över vilket som är viktigast i den här svåra frågan om prioriteringar. Därför är det oförsiktigt att gä ut och binda sig på det sätt som jag tyckte att herr Fälldin hade en benägenhet att göra.

Slutligen tog herr FäUdin upp frågan om ersättningen tUl jordbmket och försökte i det sammanhanget sätta en massa fjädrar i sin egen hatt. Jag vih inte hålla med honom på den punkten. Vad som var det avgörande var ju att vi införde prisstoppet, att vi helt enkelt var tvingade att exakt på samma sätt som 1970, när vi införde prisstopp, också se thl att vi höll avtalsutfästelserna gentemot jordbruket.

När herr Fälldin föregående vår talade om en partiell lågprislinje, sä andades han inte om något prisstopp, utan han ansåg att detta var någonting som man skulle göra med bortseende från prisstoppet. Nu var prisstoppet det primära, och det andra blev det sekundära. Skulle prisstoppet inte ha kommit, sä hade det väl inte blivit aktuellt att med statspengar kompensera jordbrukarna. Dessutom är ju frågan föremål för en jordbrukspolitisk utredning.

Herr Helén kommer tiUbaka med de "förlorade åren". Jag tyckte han lämnade en något ofullständig redovisning. De "förlorade åren" karakteriserades bl. a. av en ökning av industriinvesteringarna med 6 ä 7 procent, och det var vi tämligen ensamma om bland världens industriländer. Att andra nationer hade en större BNP-ökning, som då skulle inregistreras sä att de inte förlorade några år, berodde ju på att de var flitigare att bygga bostäder och expandera på den offentliga sektorn — saker och ting som vi i stor utsträckning hade gjort undan tidigare.

De "förlorade åren" kännetecknas också av ett återupprättande av nationens bytesbalans med omvärlden. De 3,5 mUjarder som vi hade i underskott åren 1968 och 1970 har vi återvunnit, och vi har skaffat oss ett överskott i bytesbalansen, beräknad till en halv miljard om året under de senaste åren.

Vi skah bygga ett staket ovanför stupet, säger herr Helén, i stället för att bygga sjukhus där nedanför. Ja, det är ett bUdspråk som t. o. m. höh på att göra mig stum när jag lyssnade på det.

Vad är det som gör - jag har sagt detta många gånger - att man fär fart på efterfrågan? Ja, det beror naturligtvis i stor utsträckning på om företagarna kan räkna med en prisuppgång på det som de har att sälja och om de kan räkna med att orderingången ökar. Det är vad som har skett under det sista kvartalet i fjol och fortfarande sker - men inte dessförinnan. Jag är alldeles övertygad om att skuUe vi få en utveckling som motsvarar den förra högkonjunkturen kommer företagarna att svara

-   för att använda herr Heléns bildspråk - med att bygga staket i en
sådan fart att det väl blir vår sak att ta av dem både hammare och spik
för att det inte skah bh för mycket av staket i den här byggnadsverksam
heten.

Herr Heléns halsbrytande räknestycke om 13 förlorade miljarder gör att man tar sig om huvudet. De där miljarderna skulle man ha vunnit med skattesänkningar tiU företag och konsumenter. Ja, företagen har inte saknat pengar under de senare åren, och de är hyggligt likvida. Bankerna har, som jag sade, expanderat sin utlåning som aldrig tidigare, och resultat redovisas ocksä i bankemas verksamhetsberättelser.

SkuUe vi ha lagt de här 13 miljarderna i skötet på konsumenterna? Det är ju en intressant tanke, även om jag reducerar de 13 miljarderna med de 20 procent som vi traditionellt bmkar investera av totalförbättringen. Åtminstone kunde man väl då säga sig att detta rimligtvis borde ha givit utslag dels i en stark ökning av importen, dels i en egen konsumtion som reducerar exporten. Detta skulle ha inneburit - om man fortsätter det här djärva räkneexemplet - att vi på nytt skulle ha varit i varje fall pä en utomordentligt låg nivå i fråga om bytesbalansen. Det skulle säkerhgen ha varit ett underskott, och vi skulle ha haft en låg valutareserv. Det är ett dåligt startläge när man går in i en uppåtgående konjunktur - det tror jag att aha kan ge mig rätt i. Då kan man komma i den värsta av alla världar, där man inte ens kan kosta på sig att driva en selektiv arbetsmarknadspolitik därför att valutareserven är slut och man har för stora underskott i bytesbalansen.

Jag vågar säga att det är inte så förskräckligt många länder som i det tidsperspektiv vi talar om, alltså efterkrigstiden, har klarat sig så pass hyggligt som Sverige. När jag är ute och diskuterar de här frågorna med ekonomer av facket är det ganska vanligt att jag får dramatiska skildringar av det lysande 1960-talet - naturligtvis mera för att det skah bh en relief tUl hur dystert det skulle ha varit under de senaste tvä åren. Men detta lysande 1960-tal står ju ocksä den här regeringen för.

Vi har undsluppit valutakriser. Vi var litet nära 1970, men det klarades av. Mänga länder har fått ta sig fram med devalveringar och en utpräglad oro frän omväriden kontra landets valuta. Under de senare åren

-   och jag kan säga just i dessa dagar - har något av en ny oro på
valutamarknaden varit klart skönjbar. Jag tror att vem som helst som ser
allvarligt på det här kan säga sig, att i det läget är det ändå en fördel att
den svenska kronan är en bland de valutor som internationellt betraktas
som starka valutor.

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

143

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

144

Jag vih säga några ord tUl herr Bohman.

Herr Bohman uttrycker sig på detta sätt: Vi har en arbetslöshet som är utan motstycke under efterkrigstiden. Vad skuhe vi inte ha kunnat göra — jag tror att herr Bohman uttryckte sig så — med dessa 12 eller 15 miljarder? Ja, vi har ju gäng på gång förklarat att vi ser med allt allvar på den arbetslöshetssituation som vi har upplevt de senaste åren. Och när vi gjorde en satsning på lät mig säga 6 miljarder 1971 och bortåt 2 miljarder 1972 utöver de reguljära anslagen thl arbetsmarknadsmyndigheterna, så är ju det ett vittnesbörd om hur pass central vi anser sysselsättningspolitiken vara.

När herr Bohman gjorde sina jämförelser om arbetslösheten, sä jämförde han dagsläget med 1970. Men jag tycker inte att 1970 är det ideala jämförelseåret. Det var det året vi tog in 50 000 immigranter, därför att vi inte med våra egna resurser kunde tillfredsställa arbetsmarknadens efterfrågan pä arbetskraft. Det var ocksä det året vi hade tre lediga platser på var och en som anmälde sig arbetslös. Det var vidare det året som vi förlorade en dryg miljard i bytesbalansen, och det året när vi hade bottenkänning i valutareserven som tvingade mig att två gånger gä till riksdagen med krav på upptorkningsåtgärder via nya skatter, dels i februari, dels i november. Det var det året då regeringen tiUsammans med riksbanken i maj månad tillgrep kreditrestriktioner och höjd ränta för att åstadkomma balans, sä att vi inte rakade ut i rena eländet. Är det då ett år att jämföra med? Det tycker inte jag. Skah man göra jämförelser sä kan man inte göra det bara på ett avsnitt; man fär faktiskt se sig omkring htet vidare.

Är det brist pä politisk ammunition som gör att herr Bohman önskar sig 1970 tUlbaka - eller var det bara ren tanklöshet? Jag sätter värde på herr Bohman, och därför vhl jag tro att det var en tanklöshet.

Ni stimulerar maskininköpen, sade herr Bohman, och gör därmed arbetslösheten etter värre. Då tog man sig om huvudet för andra gängen. Vi måste väl ändå se till att vi här i landet ligger i främsta linjen när det gäller att konkurrera med en omvärld där forskning, utveckling, tekniskt avancemang och rationalisering ständigt går framåt! Jag viU inte överdriva, och vad jag nu säger avser bara att illustrera en tankegång: Vi kan ju aldrig gä thlbaka tUl något slags agrarsamhälle, där byskomakaren och byskräddaren är de intressanta inslagen bland bönderna och dagsverkslorparna. Vi vih ju inte finna oss i att bh fattiga här i landet, när vi nu har nätt en ganska hygglig standard. Det är en horribel filosofi att säga, att vi går för fort fram med mekanisering, utveckling och industrieh expansion.

Som jag sade är arbetslösheten en central fråga för oss, och sysselsättningen hkaså. Oppositionen talar om det första men glömmer gärna det andra. Därför har man talat litet förbi varann i debatten under den länga förmiddagen. Nu finns det emellertid förklaringar till — även det har ventilerats här i dag — att vi inte har hunnit med atl absorbera det arbetskraftsutbud som förelegat. Vi har exempelvis kvinnornas inmarsch pä arbetsmarknaden. Den är en följd av ett nytt skattesystem, höjd standard, kvinnans frigörelse och utbyggnaden av daghemmen - 20 000 nya platser varje år.  Allt detta ger kvinnan i vårt land möjlighet att

anmäla sig som arbetssökande, även om hon är gift. Delvis är dock hennes chanser tih arbete beskurna genom mannens ortsbundenhet och genom svårigheten att kombinera industrier där även kvinnan kan gå in, även om en friskare uppfattning i det avseendet har gjort sig gähande vid industriföretagen under de senaste åren. I orter med tung industri råder naturligtvis vissa begränsningar för kvinnans möjligheter att gä in i arbetslivet.

Den kraftiga ökningen av arbetslösheten bland kvinnorna och ungdomen har inte motsvarats av en ökning bland de kassaanslutna männen. När vi förr i världen talade om arbetslösheten avsåg vi arbetslösheten bland de kassaanslutna arbetslöshetsförsäkrade. Det är kanske en överraskning för en och annan av kammarens ledamöter att vi 1959, 1963 och 1968 hade exakt hka stor arbetslöshet bland de kassaanslutna som vi har i januari månad 1973. Om man gör sig besvär att läsa statistiken med en viss urskUlning finner man att dagens läge inte är exceptioneUt. Det gäher för dagen att ge kvinnorna och ungdomarna arbete, och vi är utomordenfligt glada och tUlfredsstähda över att fä denna extra resurs tih värt arbetskraftsutbud. Men ni begär för mycket av en regering, och ni begär för mycket av den ekonomiska politiken om ni menar att det direkt, pä order, skall etableras nya arbetstUlfällen — i synnerhet om det är i en relativt dämpad internationeU industriel) konjunktur - i sådan utsträckning att det motsvarar hela detta nya utbud, som kom så snabbt som det gjorde den här gängen. Man kommenderar inte fram alla dessa arbetstillfällen. Man gör det inte ens om det, som i dag, saknas folk på Volvo, på varven, pä Bahco, på Nyby bruk, på SAAB i Södertälje, i Trollhättan och i Lindesberg, för att inte tala om att det saknas folk hos Stockholms läns landsting, som ett par gånger varje vecka under detta är haft annonser och sökt folk -sjukbiträden, sjuksköterskor, terapeuter och andra - tUl sina sjukhus här i länet.

Svenska Dagbladet har lagt sig thl med en speciell sakkunnig i dessa frågor - han heter Tom Selander och är så ärlig att han undertecknar sina artiklar med sitt namn. Han har tagit tih sin uppgift att påvisa hur förskräckligt iha den ekonomiska poUtiken sköts med hänsyn tih den enorma - där kan jag använda herr Bohmans uttryck - arbetslöshet vi har i dag. För några veckor sedan hade han två intressanta artiklar samma dag. Jag vet inte om det var ett olycksfah i arbetet eller om det var någon avsikt med det, men efter att i den första artikeln ha presenterat en jeremiad som övergår det mesta över att just kvinnorna och just ungdomen är utan arbete, intervjuar han i den andra artikeln pä samma sida en arbetslös flicka i 17—18-årsåldem som inte haft något jobb efter skolan.

Han frågar henne: Har du inte haft någon som helst chans att få arbete?

Flickan svarar: Jag fick ett erbjudande att arbeta i familj — jag skulle se efter tre barn och jag skuhe få maten och 350 kronor i månaden, och det säljer man ju inte sin arbetskraft för.

Han frågade vidare: Har du haft någon annan chans att få arbete? Flickan svarade: Jag fick anvisning om ett arbete på en äggpacknings-central, och jag gick dit, men det visade sig att jag hade fått fel adress,

10 Riksdagens protokoll 1973. Nr 13-14

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

145

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

146

och då gick jag hem, för jag sade mig själv: Det är ju sä tråkigt att stå och packa ägg.

Intervjuaren fortsatte: Vad skah du göra nu dä? Jo, nu skulle hon resa tUl England — och det är ju högst respektabelt — för hon vUle förbättra sina språkkunskaper, och då skulle hon ta arbete i familj. Men, fortsatte flickan, om de säger tUl mig att jag skaU städa, har jag varskott pappa att han skah skicka respengar så att jag snabbt kan åka hem igen.

Jag säger det här därför att jag tycker det är en så underlig kombination av artiklar, och jag har gått och retat mig över att jag inte begriper finessen med det. Nu tror jag inte att den här flickan i något avseende — dess bättre — är representativ för den svenska ungdomen. Den svenska ungdomen vill säkert ha arbete, och det är vår uppgift att se tih att den fär arbete. Men jag varnar för aUtför mycket av statiskt tänkande när man resonerar om de här frågorna, för det ligger ett levande hv där bakom. Dessa arbetslöshetstal - enligt den senaste räkningen i januari månad över 80 000 — anger det antal människor som just vid det tiUfähet var arbetslösa. Men det är en ständigt rörlig befolkningsgrupp. Arbetsmarknadsstyrelsens förmedlingar skaffar varje månad nya arbeten. 55 000 ä 60 000 personer erhåller varje månad nytt arbete. Det gällde även under 1971 och 1972. Det är årligen 600 000 människor som placeras i nya arbeten, även med de arbetslöshetssiffror vi nu har. Man gör sig skyldig tih en feltolkning om man tror att det här gäller en grupp människor som är evigt fördömda. Det är de aUs inte! I den män de är pä omskolning genom arbetsmarknadsverket kan de också — det visar siffrorna - placeras i arbeten som deras omskolning passar för. Dess bättre har vi en stadig efterfrågan på folk, ehuru vi i denna specifika utbudssituation, på grund av konjunkturen, inte på ett tillfredsställande sätt har kunnat erbjuda de arbeten som var och en önskar.

Men då säger herr Bohman: Det finns ju möjligheter att klara detta genom att öka den statliga upplåningen och sätta i gång arbeten. Assar Lindbeck har den uppfattningen, säger herr Bohman. Det är riktigt - han har den uppfattningen. ViU man det, så är det bara att låta riksbanken trycka sedlar. Men varken Assar Lindbeck eller herr Bohman kommer — i varje fall inte under den närmaste tiden framöver — att behöva ha något ansvar för vad som händer på grund av all den likviditet som då duschas ut i den svenska ekonomin.

Det finns i dag utrymme för en ökad upplåning. Jag skuUe vilja förklara det på följande sätt:

Nu har vi dagligen och stundligen kontakter med arbetsmarknadsverket. Begär verket mer pengar för att kunna driva linjen med en selektiv politik, kommer man att fä det. Det betyder att arbetsmarknadsverket, när konjunkturen går upp och vi får en naturlig efterfrågan på arbetskraft, mycket snabbt kan anpassa sig efter konjunkturen. Det kan man inte göra om vi använder de generella metoderna och så att säga lägger ut pengar genom skattesänkningar för företag och fysiska personer.

Ta bort löneskatten, säger herr Bohman. Den saken har vi talat om många gånger, men jag är ändå frestad att säga några ord om det. Det skuhe inte ge några arbeten. Vi har i dagarna sett att man inom bankmannavärlden  träffat ett nytt avtal om 8,5 procents lönehöjning.

Någon vecka dessförinnan träffades ett avtal om 7,5 procents lönehöjning för industrins arbetsledare — eftersom man inom denna grupp har en viss löneglidning, hamnar man väl även där på 8,5 procent. 1 inget av dessa fall behövde man anhta någon förlikningsman. Det är klart att var och en av dessa procent i detta läge får precis samma effekt som varje procent varmed arbetsgivaravgiften utgår. Men det finns ju inga proportioner när det gäller bedömningen av dessa kostnadsbelastningar pä företagen och arbetsgivaravgiften.

Dessutom — och det kanske bör understrykas — får höjningen av arbetsgivaravgiften skulden för den arbetslöshet vi haft under 1971 och 1972. Tillät mig då erinra om att det ännu inte finns någon företagare som erlagt en enda krona i höjd arbetsgivaravgift — den första uppbörden kommer vid månadsskiftet februari-mars i år.

Det kan då sägas att bara vetskapen om att höjningen skuhe komma har föranlett arbetslösheten under 1972. Jag tror inte det. Jag tror att den allmänna efterfrågekonjunkturen avgör om man vUl anstäUa folk eher inte.

Debatten i dag har präglats av retroaktiva utflykter på ohka områden. Följaktligen har arbetsgivaravgiften fått sin retroaktiva aspekt. Men det är väl ändå värt att understryka att arbetsgivarna än så länge inte har känt något av den. De kommer att få göra det om någon månad, men jag tror inte att det kommer att föranleda någon dämpad efterfrågan på arbetskraft.

Herr Bohman efterlyser ärlighet och sanning. Det var med hänsyn tih en annons, som konstaterade att ni förra våren sade nej tUl en skattesänkning. Det där har statsministern bemött, så jag kan hoppa över det. Men det var ändå på det sättet. Ni ville ju en skattesänkning, och ni viUe den i fyra dagar sedan förslaget hade lagts på riksdagens bord. Det var när herr Hermansson började vrenskas och säga att han inte ville vara med om finansieringen, som ni blev motståndare tUl paketet och följaktligen också motståndare tih skattesänkningen.

Har man inga andra prov på oärlighet och osanning, tycker jag det är rätt klent. Jag skulle ur herr Bohmans inlägg kunna dra rader av halvfärdiga besked i olika frågor och beteckna dem såsom oärliga och osanna, men det finns ingen anledning för mig att här börja göra något slags moraliska analyser av herr Bohmans innersta gömmor.

Vi hade lovat svenska folket en skattesänkning. Det löftet höh vi. Det har väl mer med trovärdighet och sanning att skaffa än herr Bohman, som ständigt lovat skattesänkningar thl svenska folket i dess egenskap av fysiska personer men som sedan drog sig undan när det var fråga om att klara av löftena.

Ja, herr talman, herrarna kom tillbaka i en andra omgång och tog upp vissa ganska intressanta frågor även dä. Jag är emellertid rädd för att detta som började så lovande som ett mycket kort anförande nu börjar fresta på kammarens ledamöter för mycket. Jag skah därför försöka avsluta det på ett eller annat sätt.

Herr Bohman tycker att finansministern kastar procent i skallen på folk. Ja, jag spetsar aUtid öronen inför det frodiga språket. Jag bmkar själv inte dra mig för att använda det. Men här är väl herr Bohman ändå

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

147

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

148

ute pä fel vägar. Jag bmkar lägga ned en väldig energi - de som är vänliga mot mig kahar det pedagogisk energi — på att tala om procenträkningarnas begränsningar. Jag skall inte upprepa det nu, men herr Bohman riktar sig absolut ät fel håh.

Herr Helén säger att det måste löna sig att arbeta. Det var sä purfärskt att man måste notera det, även om herr Ohlin och före honom möjligen herr Andersson i Rasjön sade detsamma. Jag håller med herr Helén. Dess bättre är svenska folket ett väldigt arbetsvilhgt folk. Vi arbetar ju alla som kan få ett arbete, och de som ännu är arbetslösa vill ha ett arbete. Dess bättre tycks herr Heléns fördömelser om att det inte lönar sig att arbeta ha en liten kundkrets för närvarande, vilket är bra.

Jag höU på att glömma herr Hermansson i denna sväng. Det vore orätt mot mig att inte ge även honom någon minut i detta ganska långa anförande.

Jag försäkrar herr Hermansson att det hus i Gamla stan som jag köpte inte i något avseende har påverkat mina relationer till börsen. Det var nämligen ett mycket gammalt hus, och eftersom det bor tre damer och en gammal pensionär i de där små lägenheterna - som ser precis likadana vit nu som de såg ut i mitten på 1800-talet — har jag ansett att jag bör använda de pengar jag kan låna ihop tUl att i någon mån ställa i ordning deras lägenheter. Därefter får jag fundera pä det som skall kunna bli mitt eget krypin. Och det kommer, herr Hermansson att dröja ytterligare ett par år innan min lånevärdighet bhvit sådan att jag kan börja på med den lägenhet jag själv funderar på att bo i.

Vi får nog skjuta på frågan om det har samröret med börsen två år framåt, herr Hermansson, så kommer vi riktigare till.

Eftersom jag hade glädjen att se kammarens förste vice talman i talarstolen, vore det naturligtvis respektlöst att inte något ögonblick också kommentera hans värdefulla inlägg i debatten.

Han tog upp frågan om kapitalmarknadens problem. Det är ett problem värt att fundera över. Vi har för närvarande en ganska god kapitalmarknad. Investeringarna i det här landet är per capita de högsta i världen med ett enda undantag, men vi har ocksä anspråk som går långt utanför den uppsparing och den kapitalbhdning som sker i landet.

Nu vet jag att det finns en och annan som säger att det är en enkel sak att ordna så att kapitalmarknaden får mera pengar: ser man bara thl att priset på pengarna blir högre på kapitalmarknaden, får man naturligen över pengar från kort tih lång marknad. Men eftersom en sådan operation innebär högre hyror och högre kostnadskalkyler för alla företag, är den behäftad med åtskilliga reservationer.

Den kapitalmarknad vi har i dag domineras naturligtvis mer och mer av AP-fonderna, det har herr vice talmannen aUdeles rätt i. Jag är emeUertid helt övertygad om att bostadssektorn även fortsättningsvis kommer att behöva ta 45-46 procent av det sparande vi har i AP-fonderna, helt enkelt därför att kostnaderna för att producera bostäder stiger år efter är. Även om vi minskar bostadsbyggandet med 10 000 lägenheter, är avsikten den, att vi i stäUet skall försöka låta saneringsbyggandet på bostadssidan expandera, och det har haft sina mycket klara begränsningar dämti att det har varit svårare att få långa

inteckningslån i saneringsobjekten än i nyproduktionen. Den saken är nu avklarad, och därför försäkrar jag att bostadssektorn kommer att behöva precis hka mycket pengar frän AP-fonderna i dag och framöver som hitintiUs.

När det gäher industrin är situationen densamma. Vi har låtit företagen ta ut ur AP-fonderna 1,7 eller 1,8 mUjarder under 1972, och med den vikt vi lägger vid den industrieUa utbyggnaden fär AP-fonderna köpa industrins obligationer i minst samma utsträckning i fram riden som nu.

Kommunerna, som har kunnat realisera en upplåning på 1,3-1,4 miljarder, har fått löfte om 500 miljoner extra, bl. a. med hänsyn tih det skattestopp som de har gjort upp med regeringen om och med hänsyn tih att kommunalskattens höjd är sådan att det innebär svårigheter att gå vidare och förstärka den kommunala ekonomin den vägen.

Sedan kommer ju också andra och knackar på dörren hos Lennart Dahlström, AP-fonden, såsom Industrikredit och den nya institutionen för företagskapital, som skall ge småföretagen riskpengar. Som det har aviserats i finansplanen gäller det att skapa möjligheter för en export-kreditgivning, och jag kan inte hitta andra vägar för refinansieringen än att i ganska väsentlig utsträckning repliera pä AB-fonderna.

Det nya inslaget med aktieköp för AP-fondernas pengar kommer att föranleda konkurrens om de 9 miljarder som AP-fonderna har att placera; det blir inget överskott av pengar där. Man kan naturligtvis säga: Nå, men det går ju att låna utifrån. Men just nu har vi ute i världen en ränteutveckling som gör att detta inte är hka intressant som det var under 1971 och 1972. Tvärtom gör ränteläget på den internationella marknaden det ganska olustigt för en svensk industriföretagare att där finansiera sig.

Herr Bengtson tog upp frågan om 100 000 nya jobb, som spelar en stor roll i centerpartiets motion och som även gjorde det i herr Fälldins inlägg i dag. Jag vih här göra en enda reflexion: Skall man i dessa 100 000 nya jobb också räkna in dem som företagen naturligen kommer att erbjuda mot bakgrunden av en viss uppgång i konjunkturen? Dä skyltar man måhända htet grand med falsk vambeteckning. Det har väl inte varit centerpartiets mening, utan tanken har nog varit att centerpartiet skulle skaffa fram de 100 000 nya jobben aUdeles självt.

Vi känner tiU att det brukar krävas en samhällsinsats i bästa fall pä 70 000 och fortsättningsvis rätt försiktigt räknat på 100 000 kronor per jobb. Det är de där 10 miljarderna som skah fram när programmet 100 000 nya jobb skall realiseras. Men jag skah inte vara ofin nog att här börja stäha herrar Fälldin och Bengtson thl ansvar för var pengarna skall tas, om de skall anskaffas genom en ökad upplåning eller hur man nu skah bära sig ät. Herrarna kanske inte riktigt har tänkt igenom detta utan det här skulle väl gå fram med egen pohtisk klatsch i valrörelsen. Analysen bakom är näppeligen genomförd.

Herr talman! Jag har således försökt att tala htet principiell ekonomi och med budgeten i konjunkturperspektivet. Artig som jag ahtid varit och inte heller kan sluta upp med att vara har jag försökt bemöta partUedarna i några av deras synpunkter och reflexioner.

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

149

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

150

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Ibland har jag undrat hur herr Sträng skulle kunna utveckla sin grundlighet, om oppositionens debattviUkor gällde också för honom här i kammaren. Men nu har han rätt att tala obegränsad tid. Mitt problem är att jag inte på sex minuter kan ta upp särskUt mycket av de många i och för sig intressanta saker som finansministern tar upp.

Först några ord om prisstoppet. Finansministern beskyhde mig för att vilja sätta fjädrar i hatten. Vi behöver inte diskutera överenskommelsen, men jag vUI säga något om beskyUningen i våras om att den var ett brott mot jordbruksavtalet. Herr Strängs reträtt i denna fråga bygger på det enda ordet prisstopp, vUket jag tycker är i det magraste laget. Sanningen är ju att i båda fallen — det vi föreslog i våras och det man nu föreslär — användes exakt samma teknik. Det gäller bara att fä klarlagt att det förhåller sig så. Nog om detta.

T folkpensionsfrägan är finansministern lika ovillig som statsministern tidigare att ge ett besked. Om man av arbetsmarknadspolitiska skäl skall göra den förtida pensionen tih en huvudfråga och säga att det bör ske prioriteringar, finns ju en annan aspekt. Då blir inte bruttopensionskostnaderna sä höga som de verkar, för de får naturhgtvis motsvarande återverkningar på de rent arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

Sedan vih jag sätta själva beloppet, 1,5 miljarder, i fråga. Här rör sig finansministern med ett runt tal. Jag tror att siffran ligger närmare miljarden, om man talar om folkpensionen. Men vi behöver inte tvista därom. Det är ju den granskning som utredarna håller pä med. Ahdeles bortsett från detta prioriterar vi inom centern denna fråga högt pä reformsidan. Det har vi gett besked om gång efter annan.

När det gäller frågan om var man skall ta pengarna har vi sagt att vi självklart är beredda att skaffa fram dem. Visst vet vi att det finns automatiska utgiftsökningar som stäher nya krav på statsbudgeten varje år, men om vi får bättre fart på ekonomin, pä näringslivet, på sysselsättningen, så skah rimligen ett oförändrat skattetryck ge något utöver det som de automatiska utgiftsstegringarna kräver. I annat fall, är vi inne i en förfärligt farlig och svär situation. Det bör emellertid bli en betydande del över till en så angelägen jämlikhetsreform som jag anser sänkningen av pensionsåldern vara.

Så fort man börjar tala om det som skall ge de nya möjligheterna till arbeten, varnar finansministern för åtgärder av den typen och säger att herr Fähdin inte tror att sysselsättningen har ökat. Men jag har ju betygat det. Visst är det fler människor ute i arbetslivet nu än tidigare, men egentligen är det ointressant. Det intressanta och avgörande är: Hur skah vi kunna ge sysselsättning åt aha dem som vhl ha arbete? Beräkningar visar att sysselsättningen, mätt i timmar, kommer att sjunka under det här året. Det är det som är det aUvarliga. När vi talar om detta från oppositionens sida hotar finansministern med hårdare kreditpolitik och höjd ränta.

Vilken faktor är det som skah få vara avgörande för dessa ansträngningar? Är det tillgången på arbetskraft? Finansministern talar om prisstegringar och inflation. Fram thl nu är det ju kostnadssidan som drivit upp priserna, inte efterfrågesidan. Det kan vi väl ändå vara överens

om. Det är inte en för hög efterfrågan som drivit upp priserna här i Sverige.

Visst måste det vara rimligt att vi ökar ansträngningarna för att få fler människor i arbete. Finansministern försöker göra det omöjligt genom att säga att 100 000 nya jobb överslagsvis skulle kosta 10 miljarder. Men vi har inte sagt att man skah bygga en ny fabrik och skaffa nya maskiner för varje nytt jobb. Vi har pekat på möjligheten att stimulera tih ökat antal sysselsatta i befintliga företag, och då blir det inte sådana belopp. När man hade den branta uppgången under 1960-talet med närmare 100 000 jobb på ett år var det inte fråga om några 10 miljarder.

Jag viU ärligen säga att det är oroande att finansministern bygger upp sådana svårigheter när det gäller att ordna nya jobb åt människor som vih arbeta.

Lät mig beträffande exemplet frän Skåne säga att jag utgår ifrån som självklart att bäde bönderna och de anställda tvingar fram ett besked i klartext om vilka enheter som skall läggas ned.

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tyckte att jag uttryckte mig ofuUstän-digt när det gällde de två förlorade åren, och jag skall därför nu ta det htet grundligare.

För det första: Arbetslösheten under 1971 och 1972 var den högsta under efterkrigstiden. En stor del berodde på stagnationen. Mer än 37 000 människor blev arbetslösa genom arbetsnedläggningar och inskränkningar år 1971, mer än 23 000 år 1972.

För det andra var thlväxten låg eller obefintlig. Där måste jag be finansministern att inte fuska med siffrorna. Han sade att tillväxten blev bara några få procent per är. Den blev 0,7 procent per år enligt finansministerns egna beräkningar, jämfört med långtidsutredningens beräknade 3,1 procent per år.

För det tredje har vi industrins investeringar som är så viktiga för den framtida tillväxten. Tar vi åren 1966—1970 så steg de genomsnittligt med 2,6 procent mot 1965 års långtidsutrednings beräknade 7 procent. Det är en stor skillnad. 1971 — 1972 steg industrins investeringar med 3 procent per år mot den nya långtidsutredningens beräknade 6,5 procent. Det var viktiga 6,5 procent eftersom den långtidsutredningen sade att de var nödvändiga för att vi skuUe klara bytesbalansen på längre sikt.

Nu har finansministern flera gånger sagt att vi måste komma till rätta med det här, det fär inte gå så Ula. Men gång på gäng har det ju blivit misslyckanden. Bortsett från några enstaka år har det här varit ett problem sedan mitten på 1960-talet. Därför kan vi inte möta framtiden med tihräcklig produktionskapacitet. Vi har inte de nya instmmenten för att få ut de nya produkterna på världsmarknaden.

Det är två grundfel som har begåtts. Det ena är den felaktiga konjunkturpolitiken och herr Strängs kombination av felbedömningar och skönmålningar, hans envishet, hans vägran att lägga om kurs. Det började med att regeringen inte förrän efter valet 1970 vågade ta till några finanspohtiska åtgärder. Men då stramade man tUl så det knakade och gjorde det samtidigt som man lät de hårda kreditrestriktionerna ligga kvar. Jag håller mig till finansministerns egna ord när han sade den 19

151

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

januari 1971 här i kammaren att han räknade med att "vi skah häha den strama pohtiken även för nästa år", alltså budgetåret 1971/72 — det året då stimulanserna hade behövts. Det var det året som finansministern sade nej tih oppositionens förslag om stimulanser och i praktiken förde ut tusentals svenskar i arbetslöshet.

Det var det ena felet. Det andra felet är en oriktig och felaktig näringspohtik som ensidigt har satsat på centralisering och selektiva åtgärder i tron att man bäst sköter företag med statliga beslut och åtgärder från kanslihuset. Det tror inte vi på. Vi har en annan syn. Det här är inte bara en fråga om finansministerns sifferserier och de fel som det blir med dem. Det är en fråga om hur man skah skapa trygghet i jobben och resurser för framtiden.

I kväll är det alldeles häpnadsväckande hur passivitet är finansministerns motto. Han som så gärna vih framställa sig som — och i många situationer också har varit det - en handlingskraftig person har ju i kväll gett ett självporträtt som han vore en utveckhngens fånge. Han kan inte påverka konjunkturen eher arbetslösheten — den beror på utlandet eller på att folk sparar. Utgifterna kan han inte heller påverka; det är planerat och bundet på snart sagt varenda post. Den bilden övertygar verkligen inte. Med det här sättet att resonera så hamnar man i rena handlingsförlamningen. Man skulle nästan bara kunna lägga ihop aha utgifter och sedan skriva ut skatter som täcker dem.

Vad vi kan riskera i en eventueUt kommande högkonjunktur är, att finansministern ännu en gäng skjuter bort de finanspohtiska möjligheterna eftersom han nu dömer ut dem och bara vUl hålla sig till kreditrestriktionerna. Kommer vi att få samma orimligt hårda kreditrestriktioner en gäng till som åren 1969-1970? Statsministern sade på SHIO:s riksmöte att det inte skulle bh en upprepning av detta. När vi tog upp saken här i kammaren sade finansministern att han inte kunde lova det. Är det inte orimligt farligt att ge företagen ett intryck av att en upprepning av de järnhårda kreditrestriktionerna skulle vara det enda vapnet att parera en uppgående konjunktur?

Om finansministern verkligen skuUe göra så litet som han här i kväll ger bUden av att han kan göra, då frågar jag mig om det inte är hka bra att vi skaffar en kamrer som räknar ihop budgetens ohka summor och sedan bara lämnar resultatet till riksdagen. Den kamreraren skuUe inte bli så dyrbar som herr Sträng med hans miljardbedömningar i fel riktning.

152

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Egentligen skulle jag inte säga någonting ahs, förklarade finansminister Gunnar Sträng när finansministern här började sitt 1 timme 20 minuter långa anförande. Men jag tänker faktiskt inte klaga över längden på hans anförande, eftersom det är roligt att höra finansministern tala. Jag hoppas att finansministern tar det som en komphmang, ty det är avsett som en sådan. Finansministern är nämligen som pedagog alldeles otroligt skicklig. Han har en specieh förmåga att ta fram just det som finansministern vill ha uppmärksammat - och är där övertygande — men döljer det som ligger bakom, där finansministern inte skulle kunna vara lika övertygande. Vilken försäljare har inte näringslivet

gått miste om i Gunnar Sträng! Jag tror mte att det bhr svårt för honom att få jobb, om valet skuUe gå åt rätt håll i höst - om finansministern skulle ha lust att spekulera på det.

Men då finansminister Gunnar Sträng ger sken av att vara något slags offer för utveckhngen och att sakna inflytande kan vi faktiskt inte följa med. Vad skulle jag ha gjort? sade Gunnar Sträng för en stund sedan. Ja, jag vet vad finansministern inte borde ha gjort. Finansministern borde inte ha börjat sin ätstramningspoltik omkring årsskiftet 1970-1971 — en åtstramningspolitik som inleddes hösten 1970 med en höjning av arbetsgivaravgiften från 1 tUl 2 procent och med en skattereform, som skärpte marginalskatterna och som vi sade nej till på samma sätt som vi sade nej tiU fördubblingen av löneskatten förra året. En fördubbling som finansministern inte vidtog därför att den var sakligt motiverad utan därför att finansministern och regeringen råkade bh på dåligt humör över att vi sade nej till det skattepaket som de lade fram och som innebar en höjning av skatterna med 400 miljoner kronor — kan inte finansministern erkänna det?

För att angripa arbetslösheten och få fart på hjulen lade hela den borgerliga oppositionen på hösten 1971 fram sitt stimulanspaket. Finansministern frågade vad regeringen kunde ha gjort. Jo, ni kunde ha accepterat detta paket. Då hade sysselsättningsläget i dag varit väsentligt mycket bättre än vad det är nu.

För att bemöta vår kritik av den bristande aktiviteten i konjunkturpolitiken och av underlätenheten att utnyttja de finanspohtiska medel som står thl förfogande säger finansministern att han ju inte kan använda skatterna och att det ju inte är möjhgt att spara. Ja, det är inte så märkvärdigt att man numera inte kan arbeta med skattevapnet när man drivit upp skatterna på en nivå, där skattehöjningar i åtstramande syfte kan få en rakt motsatt effekt. För att man skah kunna arbeta med skattevapnet som finanspoUtiskt medel måste man ju också kunna sänka skatterna någon gång. Man måste kunna höja och sänka dem alltefter konjunkturerna — annars fungerar inte detta medel. Detta vapen har finansminister Sträng ställt i en vrå och använder det inte.

Statsutgifterna har bringats upp i en automatisk spiral, så att det är svårt att använda också dem som finanspohtiska medel. Därvidlag är finansministern totalt defaitistisk och menar att vi inte kan åstadkomma någonting. Sedan räknar finansministern upp det ena utgiftsområdet efter det andra och menar, att vi inte heller där kan göra någonting.

Men vem är det som har skapat denna politik, som bygger på bidrag, vUka måste finansieras med skatter, som i sin tur gör att människorna inte kan klara sin ekonomi och kräver nya bidrag, vilka finansieras med nya skatter? Jo, denna kamsell har finansminister Gunnar Sträng endosserat under sin finansministertid.

Belysande är ett telegram som jag fått under denna debatt — också jag kan väl få läsa upp brev i dag. Namnet pä avsändaren kan finansministern få senare, om finansministern är intresserad. Det heter i telegrammet;

"palme säger 600000 kunnat flytta in i moderna lägenheter på gmnd av ökade bostadsbidrag stop vore det inte bättre om de kunnat gjort detta mot  bakgrunden av egen ekonomisk förmåga?" Detta är sund

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

153

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

gammaldags ekonomi. Hade man thlämpat detta slags ekonomi, hade finansminister Sträng kunnat ha betydligt bättre rörelsefrihet än vad finansministern nu har. Jag tycker att den defaitism som finansminister Gunnar Sträng, vilken annars är yrkesoptimist, ger uttryck ät är mycket oroande. Ty kan man inte göra något för att förändra utvecklingen och den fortsatta utdragningen av de linjer som vi nu ser framför oss, blir denna utveckhng otroligt oroande.

1980 — om den här trenden fortsätter — är den offentliga konsumtionen och de offentliga investeringarna uppe i 43 procent av bruttonationalprodukten. Den privata konsumtionens andel skulle dä ha sjunkit till 39 procent från 53 procent i dag. Den offentliga sektorn skuhe då ta i anspråk hela bruttonationalproduktens ökning. Inkomsttagarna skulle få behälla ungefär 20 procent mot 64 i dag. Ungefär lika mycket skulle de få i form av bidrag. Marginalskatteeffekten skulle vara ungefär 100 procent.

Detta är ett räkneexempel — jag stryker under det. De här siffrorna får man fram, om man räknar ut trenden fram emot 1980 - under förutsättning alltså att det inte görs någonting för att hejda utvecklingen.

Här har vi nu hört finansminister Gunnar Sträng i ett långt anförande förklara att vi inte kan göra någonting. Vi kan inte spara. Vi måste ha den här automatiken i bidrags- och utgiftspolitiken för de år som ligger framför oss. Men det går inte i längden. Någon gång måste man börja göra något. Vi på vårt håh har försökt hjälpa socialdemokraterna med en början genom att föreslå en ordentlig rationaliserings- och besparingsutredning, men de säger nej — gång efter annan.

154

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har, som han lovade, hållit sig tih principiella ekonomiska frågeställningar, men de är ju stora, som vi vet, och kan ta tid att utveckla. Jag skaU också beröra några sådana, men först några ord om Gamla stan, som finansministern tog upp.

Det var inte min mening att diskutera finansministerns personliga förhållanden; det finner jag helt ointressant. Jag kunde ha tagit min utgångspunkt i finansdepartementet, som ju också ligger i Gamla stan. Den fråga jag ville stäha var helt enkelt varför inte finansministern hade funderat pä den finansieringskäha som det skulle innebära att lägga exempelvis en 20-procentig omsättningsskatt på aktiebörsens affärer. Man kan ju fråga sig varför inte finansministern har funderat på det trots närheten till fondbörsen från hans arbetslokaler. Det var därför jag tog in Gamla stan i resonemanget. Jag ville visa att det finns andra finansierings-käUor än dem finansministern vanUgen anger. Det brukar vara mervärdeskatten. Här nämnde han ocksä som ett tips tiU herr FäUdin en höjning av arbetsgivaravgiften. Men det finns annat, och jag tror att det är viktigt att en finansminister ocksä vidgar fältet, när han funderar på att ta in mera inkomster.

Finansministern började sitt anförande med att säga att det pratas ahdeles för mycket om bristande planering, och han vUle sedan visa hur små möjligheter det finns inom själva budgetpolitikens ram att ändra upp och ner pä utgifterna efter konjunkturen. Och det kan han väl ha rätt i,

men jag tycker att det var ett väldigt begränsat perspektiv som han anlade.

Nu kan ju finansministern säga att han är ansvarig bara för finansdepartementet och att andra saker, som har att göra med industripohtiken och den allmänna näringspohtiken, inte är så att säga hans bord. Men i finansplanen utvecklar han en allmän syn på den ekonomiska utvecklingen, och jag tycker därför att hans perspektiv här i kväh var aUtför snävt och begränsat.

När jag för min del kritiserar regeringen för bristande planering, syftar jag inte så mycket på budgetpohtiken, utan jag syftar på näringspohtiken i allmänhet. Jag har nämligen den uppfattningen — jag vet att finansministern också har varit inne på de problemen - att man måste ha en långsiktig utveckling av hela näringspohtiken i landet. Vi tycker att det är ett stort problem med de bristande investeringarna inom industrin. De beror inte på att företagen har ont om pengar - det har finansministern försäkrat här — utan det måste finnas andra orsaker tih att vi inte har de investeringar på bredden, som är tihräckliga för att skapa den sysselsättning som behövs. De investeringar som görs inom företagen avser rationaUseringar som kanske ytterligare minskar behovet av arbetskraft, i varje faU i allmänhet inte ökar det.

Vi har den uppfattningen, att eftersom det privata näringslivet inte vill eller kan svara för tihräckhgt mycket industrhnvesteringar, måste staten gå in. Det är den slutsats vi kommit tiU. Staten måste gå in med pengar ur AP-fonderna och kanske ta ut en särskUd fondavgift från de största företagen och använda den för att skapa nya statsägda industrier, där också de anstäUda skaU ha ett verkligt inflytande. Det är en linje som det är nödvändigt att driva i fortsättningen, och jag tror att regeringen också måste fundera pä de frågorna.

Sedan var finansministern kritisk mot den brittiske nationalekonomen Keynes. Det var inte första gången, men jag vhl bara erinra om — inte tUl försvar för Keynes, eftersom jag inte anser hans teorier vara riktiga - att den ekonomiska poUtik som regeringen drivit under de senaste åren rätt väl följer just Keynes' teorier. De innebär att man vid en ekonomisk kris inte skall spara, som de gamla högermännen sade, utan man skall göra statliga utgifter, man skall satsa pengar på offentUga arbeten och se tih att maskineriet kommer i gång, och man skall ocksä göra budgetunderskott om det behövs. Däremot ansåg knappast Keynes att det var budgetunderskottet i och för sig som var det viktiga, utan det viktiga var att staten var aktiv, gav ut pengar och skapade arbete. Men dessa Keynes' teorier räcker inte i dag — på den punkten är jag överens med finansministern — och det visar också utvecklingen i landet.

Med regeringens pohtik har man, trots de favörer man gett tih storföretag pä olika områden och trots de offentliga arbetena som varit rätt omfattande, ändå inte kunnat reducera arbetslösheten tUl det minimum som vi väl aUa kräver att den skall minskas tih. Och jag tror att det beror på att kapitalismen har kommit in i ett nytt utveckhngsskede, där det är långsiktiga förändringar som är avgörande för mycket av den stora arbetslöshet som finns i Sverige i dag. Keynes' teorier räcker då inte längre, men regeringen har faktiskt tUlämpat dem i sin aUmänna politik.

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

155

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

Det tycker jag är fel, därför att de är, som jag sade, just begränsade tUl en annan situation.

Jag skulle också vilja ta upp vad finansministern sade här om sysselsättningen för kvinnorna, nämhgen att man ställer för stora krav pä regeringen när man begär att den skah skapa sysselsättning åt aha kvinnor och ungdomar — men jag får komma tUlbaka tUI det, eftersom tiden är slut.

156

Herr finansministem STRÄNG:

Herr talman! Herr Fälldin tyckte att min reträtt, som han uttryckte det, med åberopande av prisstoppet var i magraste laget. Det är ingenting annat som hänt än att vi har upprepat vad som inträffade 1970. Prisstoppet var det primära. Avtalet skulle följas. Dä kom det pengar ur statskassan tiU jordbrukarna. Om prisstoppet skall vara en permanent företeelse eller inte i framtiden vUl jag inte avge någon uppfattning om i dag. Jag är medveten om att det kommer att gälla under 1973. Om vi kommer i den situtationen att vi häver prisstoppet är det inte så givet att jordbruket skall ha pengar ur statskassan. Då kan det mycket väl tänkas att konsumenterna får betala det priset såväl som alla andra priser.

Här har vi emellertid satt oss ned för att fundera över detta, och jag skulle tro att vi om något år - när utredningen lägger fram resultatet av sitt arbete - fär tiUfälle att ta ställning till hur jordbrukspolitiken på läng sikt skall utformas. Hitinfills har vi inte ansett att jordbruket skall finansieras med skattemedel annat än i sådana speciella situationer som den att prisstoppet förhindrar jordbrukarna att få ut sina avtalsenliga ersättningar. Men det var inte den kombinationen vi diskuterade när vi talade om det här för ett år sedan.

Det är klart att man kan säga: om vi har en ekonomisk tillväxt skall det väl alltid bli någonting över; bl. a. skall det bli mellan 1,3 och 1,5 miljoner kronor över för att justera folkpensionsåldern. Och något skah det väl bli över, även om vi har intecknat en del av denna tillväxt: våra 1,4 miljoner folkpensionärer skall ha en 3-procentig höjning utöver kompensationen för levnadskostnadsstegringen; de statligt anställda räknar väl med att få en standardhöjning utöver kompensationen för kostnadsstegringen; för de statliga materialbeställningarna begär man kompensation utöver det fasta läget och konsumtionsprisstegringen, som ocksä skall betalas över statsbudgeten och medför ökade utgifter även om volymen för inköpen är oförändrad.

Gör man sig besvär att tränga in i problemen finner man att det inte ens med det här tillväxtantagandet blir särdeles mycket som läggs i skötet på finansministem. Och det som läggs där skall många dela på, och det är från den utgångspunkten som prioriteringen skall göras. Vi måste vara relativt fria när vi gör den prioriteringen. Redan nu är vi väldigt hårt bundna av olika automatiska påslag.

Det är inte riktigt att säga att jag har hotat med kreditåtstramning och räntehöjningar. Vad jag har sagt är helt enkelt detta: Om man ogenerat bortser frän att budgetutgifterna skall betalas och tror att man har funnit den lysande och enkla lösningen i att öka underbalansen och den statliga upplåningen och om man för ut detta budskap i en tid då konjunktur-

uppgången — som vi alla tycks vara överens om avtecknar sig ganska klart — löper man risker i fråga om den ekonomiska stabiliteten. Man drar åt bromsama på det penningpolitiska området senare i tiden än vi behöver göra om vi har en fortsatt handlingsberedskap även på det finanspolitiska området. Detta är naturligtvis kommunicerande käri, och en alltför lättsinnig politik pä den ena kanten flyttar fram anspråken på den andra kanten — det är konsekvent och logiskt, och ingen kan bestrida det.

I Skänefallet kommer naturligtvis de anställda förr eller senare att få reda pä vilka slakterier som skall läggas ned, vilka charkuterifabriker som skall stoppas och vilken destruktionsanstalt som inte längre skall fungera. Jag nämnde det bara för att vara utförUg i referatet. Samtidigt visar det emellertid att i den filosofi, den religion om decentraliseringens välsignelse, som centerpartiet för fram som sitt politiska budskap och begär att andra skall rätta sig efter, förbehåller man sig rätten att göra undantag för egen räkning. Jag anklagar dem inte för detta; jag underströk ett par gånger att de skall ha samma rättighet att göra ekonomiska bedömningar som alla andra och att det är klokt att acceptera en sådan ekonomisk bedömningar som alla andra och att det är klokt att acceptera en sådan ekonomisk bedömning.

I sitt felsökande trodde sig herr Helén ha funnit att jag varit vårdslös med procenten. Om han läser mitt första inlägg skall han finna att jag talade om tvåårsperioder. Jag nämnde siffran 10 procent för åren 1969 och 1970 och några procent under åren 1971 och 1972. Det här är ju inget att tjafsa om, men jag talade som sagt faktiskt om tvåårsperioder, och därför var herr Heléns anmärkning alldeles onödig.

Sedan har herr Helén fel när han säger att det var först efter valet 1970 som regeringen var beredd att tala om att nu tarvades ingripanden. Det är en helt felaktig beskrivning av vad som hände. I februari månad 1970 lade jag fram förslag om punktskattehöjningar på tobak, öl och vissa kapitalvaror. Riksdagen funderade pä förslaget men gav mig inte rätt att göra sä starka finansiella åtstramningar som jag önskade utan undantog partiellt en del av dem. Det var helt enkelt sä att jag inte fick någon borgerlig accept pä de långtgående åtgärderna i finanspolitiskt syfte som lades på riksdagens bord i februari månad 1970.

Vi kom sedan tillbaka i maj månad 1970 — det var fortfarande före valdagen - och genomförde kreditåtstramningarna, och det gjorde vi samtidigt som centerpartiet i sin politiska propaganda sade; Det här är ahdeles felaktigt. Vi skall importera 1 eller 2 miljarder utifrån och lägga in dem i all annan likviditet som vi har i det här landet. Det är den rätta politiken.

Emot denna politik gick vi ut i samråd med riksbanken och gjorde åtstramningen. Då är det rätt fantastiskt — för att låna ett gammalt uttryck som Tage Erlander på sin tid ofta använde; det är ganska dramatiskt och jag bmkar inte ta till det så ofta — att nu i efterhand komma och säga: Här ville inte regeringspartiet göra de åtstramningar som var erforderliga, för man var rädd för reaktionen i valrörelsen.

1 november månad följde vi upp den finanspolitiska åtstramningen. Om inte mitt minne sviker mig hade jag kontakt med ett par av de borgerliga partierna — herr Bohman får väl bara tala för sig - för den

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

157

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

158

finansiella uppstramning som har daterats från november 1970. Historieskrivningen var illa genomtänkt av herr Helén, och jag hade följaktligen ett behov av att korrigera den.

Det är klart att man kan säga att vi har en finansminister som är passiv och inte visar den elan och den energi och den fantasi och den force som skuhe kunna vara erforderliga. Han delar väl denna sin roll med de flesta finansministrar i världen, eftersom ingen gärna på allvar kan påstå att det har gått sämre med det svenska folkhushållets ekonomi under efterkrigstiden än med andra länders. Jag tihät mig att säga att vi har kommit igenom de här svåra åren med mindre störningar och mindre ostentativa ingrepp än vad mänga andra nationer har tvingats till - även där, som jag hoppas, kloka borgerliga finansministrar har svarat för ekonomin. Men man kan inte bestrida den automatik som föreligger. Jag räknade upp folkpensionerna, försvaret, utbildningskostnaderna och ytterhgare ett par tunga områden. Är det någon här som verkligen ärligt tror pä att det finns några variabler i de där kostnaderna framöver?

Sedan må man roa sig med att kalla finansministern passiv eller vad som helst. Man kanske t. o. m. kan kalla honom reahst, när han konstaterar att i de här avseendena finns det inga variationsmöjligheter, utan där har riksdagen sin klart uttalade uppfattning, som den kommer att följa. Det är möjligt att en kamrer skuhe kunna klara det här lika bra som jag — jag vUl inte alls skryta över mina utförsgävor som finansminister, även om jag har suttit rätt många år - men jag är inte säker på att kamrem i det långa loppet ändå skulle klara det bättre. Och en kamrer är i allmänhet en högt utbildad person, sä jag är naturligtvis alldeles utomordentligt smickrad av den här jämförelsen.

Herr Bohman uttryckte sig så här: Är Sträng offer för utvecklingen? Ja, inte mer än någon annan. Det blir samma svar där som det bUr tiU herr Helén.

Sedan kan man som herr Bohman fråga; Vem har skapat den politik vi nu har? Naturligtvis har regeringen ansvaret för den ekonomiska politiken och dess finansminister kanske i alldeles speciell grad; det skall ingen sticka under stol med. Den här pohtiken kunde kanske ha varit bättre — det har jag sagt offentligt i Sveriges television till hela svenska folket, och jag kan säga det här — men vad jag vet är att den odiskutabelt skulle ha varit sämre, om vi hade falht undan för alla de överbud som oppositionen permanent har presterat och inte heller i dagens tidigare debatt har dragit sig för att offenthggöra.

Herr Hermansson säger; Varför skall inte finansministern kunna fundera på en 20-procentig aktievinstbeskattning? Jag har faktiskt inte tänkt pä det. Vi har genomfört en reahsationsvinstbeskattning på aktier. Vad herr Hermansson är ute efter nu är något slags speciell skatt på varje försäljning av aktier, pä de dagliga försäljningarna av aktier på börsen. Man marscherar ju inte in på det här området sä där hux flux utan att ha en aning om vad det skulle innebära. En del av aktierna säljs på börsen, en del av aktiehanteringen går vid sidan om börsen. Det ställs ögonblickligen frågor om en kontroll som kan vara besvärande och marig att komma igenom. Vad det sedermera skulle få för verkningar på industrins kapitalanskaffning och annat är naturligtvis någonting som

seriöst borde undersökas. Jag är på den här punkten — det måste jag bekänna — inte lika djärv som herr Hermansson så att jag utan vidare -på stubben, som det brukar heta — skulle vara färdig att säga att det här är en riktig skatt, den skall vi klippa till med.

Staten måste investera mera, säger herr Hermansson. Ja, vi investerar nog i den takt vi orkar med. Vi investerar pä alla de områden där vi tror att det är riktigt att investera. Nu är det emellertid så - jag har sagt det många gånger förut — att även staten är underkastad de begränsningar i sin investeringsverksamhet på det näringspolitiska området som alla enskilda företag är underkastade. Den enskilde företagaren är så pass intresserad av att investera att om han kan göra en hygglig vinst så vUl han investera. Staten fär nog acceptera ungefär samma modell för sin investering om man vill fortsätta inom en marknadsekonomi där man inte via statsregleringar bestämmer vad företagen skall ge eller inte ge och avskärmar den egna näringspolitiska verksamheten från omvärlden och dess konkurrens.

Jag hade tillfälle i höstas att diskutera igenom de här frågorna med min kollega i Sovjetunionen. Det var en mycket intressant debatt. Vi träffades för tio år sedan, och vi träffades nu igen och hade utomordentligt ingående överläggningar. Vi är personligen goda vänner, sä vi talar fritt med varandra även från den utgångspunkten. Men det är klart att det är annorlunda om man har det samhällssystem som gäller i Sovjet. Jag frågade honom bl. a.; Hur tar Du in Dina skatter? Då fick jag beskedet: "Ungefär 92 procent av mina behövliga inkomster tar jag frän företagsvinsterna, och de andra 8 procenten tar vi i regel med en omsättningsskatt."

Om man avskärmar den egna marknaden från omvärlden och följakthgen inte behöver möta omvärldens konkurrens i sin egen produktion, dä bestämmer man prisläget för den varuproduktion som industrin presterar och då sätter man det så att finansministern får in tihräckhgt med skatter av den övervinst det är fråga om. Men detta förutsätter ju ett helt annat och totalitärt statsskick och ett annat samhälle än vad vi har hos oss. Vi är inte beredda att acceptera det samhällsskick, den totahtära regim och den reglering det här är fråga om.

Därför bhr den statliga investeringen på näringslivets område mindre lätthanterUg än vad som ofta framkommer i den allmänna debatten. När herr Hermansson talar skulle man ju kunna få föreställningen att det bara är fråga om att bestämma sig — om bara regeringen och statsmaktema bestämmer sig sä växer det upp rader av goda, räntabla företag som nyanställer folk, betalar bra löner, ger tryggad anställning och dessutom är helt likvärdiga med motsvarande privata företag när det gäller vinst, avskrivningar, nyinvesteringar och företagsamhet över huvud taget.

Marknadsekonomin gäller också för den statliga verksamheten. När vi investerar i ASSI, sä skall ASSI slåss med Cellulosaaktiebolaget, Mo och Domsjö, Iggesunds bruk och skogsägarnas industrier och sälja sin vara på en världsmarknad, där det är världsmarknadspriset och konkurrenterna som avgör om det går att sälja eller inte. När vi investerar i Norrbottens järnverk, så skall Norrbottens järnverk slåss mot andra järnverk och avsätta sin vara i konkurrens med andra. Då har man ju där en given

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

159

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

A llmänpolitisk debatt

160

begränsning — man marscherar inte bara in och säger att här etablerar vi företag, utan det skah finnas fömtsättningar för detta på de premisser som gäller i vår marknadsekonomi. Företagen skall gå ihop ekonomiskt, de skall ge anställning och trygghet ät arbetskraften, och då är problemet med att överta verksamheten och föra näringspolitiken i statens regi väsentligt mycket mera bekymmersamt och besvärligare än man i en enkel offentlig debatt mången gång tror att det är.

Jag har kostat på mig den här rätt långa utläggningen eftersom herr Hermansson så ofta kommer tillbaka med de här synpunkterna. Det har gett mig anledning att lämna en liten analys av hur jag ser på det hela.

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Vi får ju flera tillfällen under vårriksdagen att diskutera regionalpolitiken. Jag vill bara vid det här fihfähet säga att jag undrar hur länge regeringen skall hålla på med att anklaga jordbrukskooperationen för dess sätt att utöva sin verksamhet. Det är klart att det begås misstag där ocksä, men jämnt över är det den mest decentraliserade näringsverksamhet som finns i det här landet, och den tål i det avseendet varje jämförelse med konsumentkooperationen, för att ta ett närliggande exempel.

Finansministern säger att det är ansvarslöst att öka på underbalanseringen. Jag har för min del sagt att det ger i och för sig egentligen ingenting att hålla på och diskutera detta tal isolerat. Det är ju viktigare och mera avgörande att vi för en diskussion om hur pengarna används. Där har jag givit uttryck åt min alldeles bestämda uppfattning att om vi använder pengama för offensiva insatser, som ger nya jobb, så skall vi inte tveka att ytterligare öka underbalanseringen.

Finansministern säger då enligt sitt räknesätt, att 100 000 per arbetsplats är 10 miljarder kronor, och finansministern gör detta till något alldeles oöverstigligt. Jag tror inte att man behöver räkna pä det viset, därför att varje nytt arbete kräver inte ny lokal och nya maskiner. Det är alltså fel att räkna på det viset, men jag är beredd att göra en jämförelse pä det hållet ändå.

Jag minns ett TV-program som sändes nerifrån Malmö — det var under hösten 1971 och vi var med från alla partierna - där statsministern sade, att här har vi satt in belopp i storleksordningen 7 miljarder för att få bukt med situationen för de arbetslösa. Dä frågar jag: Om det var möjligt — och det var statsministerns eget besked om vad regeringen gjorde när det gällde i huvudsak arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dvs. för att det aktuella året klara situationen för dem som blivit arbetslösa - varför känner finansministern och regeringen motvilja mot att sätta in 10 miljarder i samarbete med näringslivet för att fä en varaktig sysselsättning? Det är ju en vinst för människorna, del är en vinst för samhället pä flera sätt, det ökar ju dynamiken. Varför är 10 miljarder nu ett oöverkomligt belopp i samarbete med näringslivet, när 7 miljarder satsades i arbetsmarknadspolitiken pä ett är?

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern säger att man vidtog de finanspolitiska åtstramningar som var erforderiiga 1970. Men utvecklingen visade ju att

de inte var tihräckhga. Vidare försökte finansministern göra en poäng av att riksdagen tog bort litet av skatteförändringen pä vårvintern 1970; om jag minns rätt var det vitvarorna som togs bort. Ja, det var ett enhälhgt bevUlningsutskott som gjorde det. Jag satt själv med och hörde utskottets ordförande, socialdemokraten herr Ericsson i Kinna, föreslå den ändringen, och utskottet var enigt i det fallet. Det är alltså ingenting som man kan förebrå oppositionen specieht.

Men det avgörande är ju att vad vi hela valåret 1970 diskuterade var huruvida vär ekonomi verkhgen var sä stark som finansministern hävdade. Del visade sig att den inte var det. Från den socialdemokratiska sidan hette det; Prisökningar skall inte bekämpas med arbetslöshet. Det var en valparoll. Och hurudant blev resultatet? Jo, det blev en rekordhög arbetslöshet och snabba prisstegringar. Genom att man satsade sä hårt på kreditåtstramningarna bröt man nacken av den uppgång i industrins investeringar som var pä väg. Och åtstramningen slog tih med fuh kraft när lågkonjunkturen redan var ett faktum — med känt resultat; arbetslösheten ökade.

Detta gäller emellertid det förflutna. Det viktiga med dagens och kvällens debatt är att vi måste få en annan syn pä hur man skall skapa trygghet i arbetet och resurser för framtiden. Vi i folkpartiet menar att det skall man inom ramen för en socialliberal ramhushållning, som satsar på stimulanser och förebygger arbetslöshet. Man kan inte skapa sysselsättning huvudsakhgen genom subventioner och statliga åtgärder. Vi måste se tih att företagen får arbeta i ett klimat där de ser framtiden an med tUlförsikt och kan räkna med en hygglig lönsamhet. Med den socialdemokratiska politiken har ahtför många företag fått ryggen knäckt. Med vär positiva syn på företagens möjhgheter och rätt tUl lönsamhet kan man också ställa krav pä företagen bäde frän det allmänna och från löntagarna, och det är nödvändigt i det moderna industrisamhället.

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr BOHMAN (m) kort genmäle;

Herr talman! Jag tänker använda dessa knappa tre minuter till att lägga till rätta en del av det som finansministern sade i sitt första inlägg.

Jag börjar med det påstående som finansministern gjorde och riktade mot mig och mot oppositionen i övrigt, nämhgen att vi förra våren i fyra dagar skulle ha accepterat det skatteförslag - skattesänkningsförslag sade finansministern - som var framlagt av regeringen, men när vi fick klart för oss att herr Hermansson tänkte gä emot förslaget bestämde sig oppositionen för att också göra det. Jag har hört det påståendet tidigare. När jag hörde det första gängen blev jag alldeles häpen och frågade; Hur kan det här ligga till? Hur kan Gunnar Sträng ha fått det här i skallen? Jag gjorde ju uttalanden de fyra dagar då detta var aktuellt, nämligen torsdag, fredag, lördag och söndag. Jag har gått rihbaka till mina TT-uttalanden och konstaterat att jag redan den första dagen starkt kritiserade förslaget. Jag fullföljde också krifiken hela tiden, därför att jag betraktade förslaget inte som en skattesänkning utan som en skattehöjning - vilket det ju i själva verket också var. Eller bestrider finansministem att förslaget med höjd moms och höjda indirekta skatter

161

11 Riksdagens protokoll 1973. Nr 13-14

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

A llmänpolitisk debatt

162

skulle tillföra statskassan i runt tal 400 miljoner kronor ytterhgare?

Herr Hermansson hade inte ett skvatt med den saken att göra. Det var ett helt självständigt ställningstagande som jag och företrädarna för de andra partierna gjorde. Tro mig, Gunnar Sträng, det förhåller det sig på det sättet! Och när man nu för en gängs skull i en politisk debatt kan åberopa papper på detta, så borde även en klentrogen finansminister kunna tro på ens ord.

Vidare sade finansministern; Vi hade lovat svenska folket en skattesänkning, och det löftet höll vi. Jag upprepar min fråga: Är det inte riktigt, finansminister Gunnar Sträng, att den s. k. skattesänkning som ni föreslog var en skattehöjning pä i runt tal 400 miljoner kronor? Jag tycker det skulle vara intressant att fä etl svar på den frågan, eftersom vi har talat om ärlighet.

Finansministern antydde att jag skulle vara motståndare till en modernisering av den svenska industrin, därför att jag kritiserade att regeringen givit stimulans tih maskininvesteringar när vi hade arbetslöshet. Om det är någon som har talat om behovet av att rationahsera för att vi skall vara konkurrenskraftiga, så är det väl jag. Vad jag har kritiserat är de tre komponenterna tillsammans; Samtidigt som vi har en hög arbetslöshet subventionerar man kapitalinvesteringar för att fä bort arbetskraft och lägger en skatt på sysselsättningen. Dessa tre komponenter går inte ihop i helhetsbilden, och det är dem jag har kritiserat. Den kritiken vidhåller jag.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Så fort man talar om den stora arbetslösheten i landet -alla vet att den existerar; den omfattar ett par hundratusen personer -talar finansministern om kvinnornas inmarsch på arbetsmarknaden. Det kan vara en liten del av förklaringen till det stora utbudet av arbetskraft, men det kan aldrig vara något försvar för arbetslösheten. För några år sedan, när det var brist pä arbetskraft, som det hette, bedrevs en samhällehg propaganda för att kvinnoma skulle gå ut i förvärvsarbete. När de sedan kommer, skyller man på dem för att det blir arbetslöshet. Utgångspunkten måste väl vara att kvinnorna har precis samma rätt till arbete som de andra medborgarna.

Finansministern sade att om det blir full sysselsättning skulle vi fä ett underskott i bytesbalansen och dålig valutareserv. I ett annat uttalande gick han ännu längre och sade: Man kan skapa jobb ät alla, men då är det risk att likviditeten blir för stor, att det uppstår överhettning och inflation. Jag tycker det är ett väldigt cyniskt resonemang. Har man utgångspunkten att man kan skapa jobb åt alla människor, så måste väl målsättningen vara att genomföra det, efter allt som har skrivits i finansplaner och program om regeringens målsättning för politiken. Om man följer linjen att ändå inte försöka genomföra full sysselsättning, kan det dels vara uttryck för en mycket konservativ ekonomisk politik, dels vara ett erkännande av de problem som det bestående ekonomiska systemet skapar. Det senare kan jag instämma i; problemet är inte alldeles lätt att lösa.

Samma sak är det med statligt ägda industrier och investeringar i

industripoUtik. Det är naturhgtvis inte problemlöst att skapa statligt ägda industrier i ett kapitahstiskt samhälle, om man ställer kravet att de skall fungera precis som privatkapitalistiskt ägda företag. Men det är två saker som man måste anmärka på i finansministerns resonemang — jag är ändå glad över att han tog upp det. För det första måste samhället, staten, betrakta vinst och lönsamhet inte bara från företagsekonomisk synpunkt utan även från samhällsekonomisk synpunkt. För det andra måste samhällsorganen också tänka på den stora nationalekonomiska förlust som arbetslöheten utgör — det tänker ju inte ett privat företag pä. Varje minskning av arbetslösheten måste räknas som en inkomst för samhället. — Dessa saker måste läggas thl det resonemang som finansministern förde. Jag tror att regeringen flera gånger bör tänka över hela problemet med statens insatser för industrialiseringen.

Herr finansministern STRÄNG;

Herr talman! Jag vet inte vad som flugit i herr Fälldin; han har tydhgen inte alls brytt sig om att lyssna pä vad jag sade. Han började sitt senaste inlägg med att fråga: Hur länge skah regeringen anklaga jordbrukskooperationen för dess centralisering? Ingen människa kunde väl utläsa någon anklagelse i mitt inledande inlägg. Jag underströk tvärtom vid flera tillfällen att det vore fel att anklaga jordbrukskooperationen för att den centraliserar sin förädling av slakten, något som leder thl att man tjänar 20 å 23 miljoner. Så gör den privata föratagsamheten, och det har även jordbrukskooperationen rätt att göra. Jag inskränkte mig till att rikta min kritik mot, skall vi säga, böndernas politiska företrädare som försöker göra gällande, att bara man bestämmer sig för en decentralisering så händer inte någonting sådant här. Det är distansen mellan tal och handlande som jag angriper, men jag angriper inte handlandet i och för sig. Det har jag ocksä understrukit ett par gånger, och det var väl närmast därför att herr Fälldin tyckte att det här var ett olustigt resonemang som han tUlgrep metoden att säga att nu står herr Sträng och anklagar jordbrukskooperationen.

När det gäller kostnaden för att sätta 100 000 män eller kvinnor i arbete frågade jag i mitt första inlägg om man frän centerpartiets sida räknade in även den naturhga rekrytering som blir följden av en konjunkturuppgång. Jag menar att man i så fall lyser med lånta fjädrar. Om konjunkturuppgången kommer nu och företagen har likviditet — och det har företagen — kommer de självfahet att efterfråga mer folk. Kan man räkna in denna efterfrågan i det här programmet innebär det visserligen en pohtisk poäng, men jag trodde inte att det var avsikten. Jag frågade följaktligen om det var meningen att vid sidan av den normala rekryteringen skapa 100 000 nya arbetstillfällen. Jag kom fram till att kostnaden härför kunde uppgå till ett belopp på 10 miljarder. Dä säger herr Fälldin: Men ni satte ju in 7 miljarder i konjunkturnedgången — då skall ni vät kunna sätta in 10 miljarder i konjunkturuppgången! Jag måste bekänna att jag tydligen alldeles misslyckats i mina blygsamma försök att vara pedagog i dessa frågor, även om jag fått ett erkännande av herr Bohman.

Sedan vill jag säga till herr Helén att jag är medveten om att bevillningsutskottet   inte   fullt   ut  ville  följa  mig när  det  gällde   den

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

163

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

164

finansiella åtstramning som jag föreslog i februari månad 1970. Det berodde helt enkelt på att vi fick ett besked om att vi hade alla de borgerliga partierna emot oss, och Ericsson i Kinna ville inte ta en pohtisk strid på den punkten. Jag blev därför desavuerad av bevillningsutskottet - så enkelt är det.

Men när man nu i efterhand kommer och anklagar finansministern för att han inte varit tiUräckligt energisk i fråga om åtstramningen, bör ju inte de som vUle gå längre åt andra hållet komma med några pekpinnar — och där hade vi ju den borgerliga oppositionen under hela 1970, både när det gähde finanspohtiken och framför allt när det gällde kreditpohtiken. Det är därför jag anser att det är litet påfrestande när herrarna går upp i talarstolen och är sä förskräckligt sakförständiga om vad som egentligen borde ha skett och hur man skulle ha hanterat detta 1970. Var och en som vill följa akterna vet att det snarare skulle ha blivit sämre om vi tagit herrarna pä ordet vid dessa tillfällen.

Till herr Bohman vill jag säga att jag har ett bestämt minne av att herr Bohman under fyra dagar hade accepterat skatteomläggningen. Nu tog jag inte med mig de akter jag hade i den ekonomiska debatt som då följde, men jag har ett minne av att jag stod här i bänken och ägnade åtskhlig tid ät att läsa upp en del erkännansvärda uttalanden om att regeringen änthgen begrep att det var nödvändigt att sänka skatten för de fysiska personerna. Om jag inte minns fel, gjorde herr Bohman ett offentligt uttalande, vari han sade att det var rohgt att han en gäng fått rätt, dvs. regeringens skatteutspel var helt i överensstämmelse med vad herr Bohman ansett och tyckt under många år. Men så hände detta att man fick vittringen av regeringskrisen i näsborrarna, och då sjönk aht det andra i bakgmnden.

Till herr Hermansson slutligen vih jag säga att visst har kvinnorna samma rätt som männen, men traditionellt är detta land sä gammalmodigt att hela vär arbetsmarknad i stor utsträckning varit uppbyggd på mannens prioritet till arbetstiUfällena. Först under de senaste åren har kvinnans frigörelse verkligen börjat ge resultat. Därför kommer de gifta kvinnorna senare in pä arbetsmarknaden än männen. En av orsakerna är barntillsynen, som först under de senare åren fått en större omfattning, barntillsynen då i kollektiv regi.

Vi skall försöka lösa detta problem, men det behövs en övergångstid. När herr Hermansson frågar om vi inte skall ge jobb åt alla människor, vill jag svara att vi skaU göra det inom den ram som naturligen är möjlig. Vi har nu under lågkonjunkturen haft en arbetslöshet, som enligt arbetsmarknadsverkets beräkningar legat på 1,5 procent under sommaren och 2,5 procent under vintern. Den senaste uppskattningen i januari månad visar 2,5 procent. När vi under 1970 sannerligen inte talade om någon arbetslöshet utan om brist på arbetskraft, hade vi 1 procents arbetslöshet på sommaren och 2 procents arbetslöshet under vintern. Det är ungefär skillnaden mellan dagsläget och det tidigare läget, som präglades av en högkonjunktur.

Det fanns emellertid arbetslösa även under högkonjunkturåret, när vi hade tre lediga anmälda platser på varie anmäld arbetslös. Då uppgick antalet arbetslösa tih 35 000-40 000 personer. Om de arbetslösa finns på

ett ställe och de lediga platserna i en annan del av landet och man inte gärna kan skilja på två äkta makar med gemensam familj, får man helt enkelt detta resultat. Har man en arbetslös på ett ställe och efterfrågan på ett annat ställe, där det frägas efter en helt annan utbildning och kunskap än vad just den arbetslöse råkar ha, fär man också finna sig i en övergångsmässig arbetslöshet.

I januari månad i år, när hela den offenthga debatten följaktligen dominerades av arbetslöshetsfrägorna, fanns det 27 000 obesatta lediga platser, helt enkelt beroende på svårigheten att få de arbetslösa direkt anpassade tih de lediga platserna. När herr Hermansson frågar hur långt vi kan ta ned arbetslösheten, vill jag svara att vi möjUgen kan ta ned den med någonting mehan 0,5 och 1 procent, men vi når självfallet aldrig botten. Folk är ständigt på marsch från det ena jobbet tih det andra. Det råder ständigt en situation, där de arbetslösa inte passar ihop med de lediga platserna. Vår ambition går längre än i något annat land. Vi är glada över det, och den ambitionen kommer vi att uppehåha. Men vill man vara riktigt ärlig, kan man mte se bort ifrån de faktiska förhållandena, när man nu diskuterar arbetslöshet och sysselsättning.

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

Herr förste vice talmannen anmälde att herr Bohman anhållit att till protokohet få antecknat att han inte ägde rätt tih ytterhgare replik.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Utanför våra gränser pågår en snabb förändring inom näringslivet. Internationahseringen bhr alltmer påtaglig. De stora multinationella företagen växer i omfattning och betydelse, men också företag av annan storlek bhr mer och mer beroende av kontakter över gränserna. Över gränserna växer fram ett produktionssamarbete, men ocksä samarbete inom forskning, marknadsföring och finansiering av en helt annan omfattning än vi tidigare varit vana vid.

Oberoende av regeringamas formella partianknytning är man i många länder på väg in i en utveckling som innebär att regeringarna mer eller mindre frivilligt tvingas engagera sig i näringslivsfrägor för att därmed klara sysselsättningen och grunden för social utveckling. Det gäller länder som Italien, där nyligen ett stort statligt verkstadsföretag gått in i en av de stora, f. d. privata verkstadsindustrierna. Avsikten är klart angiven; att skapa en bättre organisation för att trygga produktion, sysselsättning och försäljning på den internationella marknaden. I Tyskland har häromdagen offentliggjorts att två stora maskinbyggnadsföretag, Mannesmann och Demag, håller pä att smälta samman för att bilda ett företag med ungefär 40 000 anställda och därmed hamna på fjärde eller-femte platsen bland de tyska maskinbyggnadsfirmorna.

I England har den brittiska regeringen tihkännagivit att den skah gå in och finansiera hälften av ett utveckhngsprogram för den engelska stålindustrin, omfattande sammanlagt 35 000 miljoner kronor. Den moderniseringen syftar tiU att göra det stora statsägda brittiska stålbolaget bättre, för att det skall klara sig i konkurrens med kollegerna inom EEC och pä andra håll i världen.

Skeppsbyggnadsverksamheten har tidigare ingått i så gott som alla

165

Nr 14

Onsdagen den 31 Janiiari 1973

Allmänpolitisk debatt

166

stora länders näringsprogram och kommer tydligen ocksä att göra det i fortsättningen. Det gäller ocksä inom EEC. Frågan är hur omfattande de ekonomiska engagemangen blir för framtiden och vilka former de protektionistiska strävandena kommer att ta. Liknande tendenser gör sig också gällande inom rederinäringarna. Det är med andra ord en allt annat än liberal värld vi lever i och ser utveckla sig framåt i tiden.

Om de multinationella företagen fortsätter att växa lika snabbt som de nu gör kommer snart några hundratal företagsledningar och direktioner att behärska världens halva industriproduktion. De kommer att få en reell makt, som ställer många regeringar vid sidan av avgörande inflytande inom det egna landets näringsliv. Det är mycket troligt att det inom den-stora gmppen multinationella företag kommer att utvecklas samarbete olika företagsgrupper emellan, som ytterhgare förstärker betydelsen av de multinationella företagen inom det ekonomiska hvet och ökar deras betydelse för sysselsättningen. Inte alla gånger behöver det vara beslut, som direki gäller ett visst lands näringsliv. De indirekta följderna av näringspolitiska satsningar kommer att sprida sig internationellt. Modern teknik, gemensam marknadsföring, internationell finansiering kommer att förenas med den internationella lokalisering som ger det bästa totala resultatet för dessa stora företagsgmpper. Återverkningarna visar sig på andra häll, och de återverkningarna bhr starkare ju svagare det egna landets näringsliv är.

Dessa internationaliseringssträvanden kommer inte att vara något som utmärker bara de stora internationeha giganterna. Dessa strävanden till ökad internationalisering kommer också att prägla de andra större men också medelstora och mindre företag som hittills arbetat relativt ostörda på regional eller nafionell grund. Regeringarna kommer att stå mera offside — utanför — utvecklingen pä väsentliga områden än de redan i dag står. Makten kommer alltmer att gUda över i händerna pä andra. Inflytandet över sysselsättningen och näringslivet kommer i ökad omfattning att ligga på annat häll, starkt påverkat av internationella ekonomiska intressen.

Samtidigt som utveckhngen snabbt går i riktning mot ökad internationalisering av näringslivet på grund av förändrade tekniska och ekonomiska förutsättningar sker en annan lika djupgående förändring. Den tekniska utvecklingen leder till aht dyrare utrustade arbetsplatser. Särskilt framträder detta inom processindustrierna. Det i sin tur leder till en produktionsuppgång, men samtidigt en snabb minskning i behovet av arbetskraft. Det går då inte längre för det högindustrialiserade samhället att åstadkomma sysselsättningsskapande åtgärder med hjälp av hacka och spade. Nya arbetsplatser fordrar mycket längsiktigare förberedelser än förr och betydande kapitahnsatser. Den engelska stålindustrins modernisering visar att nytillskapade arbetsplatser i den branschen kostar ungefär 1 miljon kronor per styck. Liknande erfarenheter har vi från svensk processindustri.

Nu redovisar arbetslöshetssiffrorna för januari 1973 att vi har ca 85 000 arbetslösa. Därtill visar erfarenheten att siffran behöver höjas med åtminstone 10 000 för att ge en riktigare återspegling av antalet arbetslösa som ej är med i arbetslöshetskassorna och som inte är anmälda

på förmedlingarna den dag undersökningen göres men likväl är det under veckan. Till dessa 95 000 arbetslösa kommer drygt 96 000 som inte redovisas som arbetslösa men likväl på grund av sin arbetslöshet har skickats till arkivarbete, arbetsmarknadsutbildning eller beredskapsarbete. Det är alltså bortåt 200 000 som med en riktigare redovisning bör anges stå utanför den ordinarie arbetsmarknaden men är anmälda vid arbetsförmedhngama i avsikt att komma in på arbetsmarknaden. Det är detsamma som 5 procent av den totala arbetskraften, beräknad till 4 miljoner personer. De arbetsmarknadspohtiska åtgärderna lämnar alltså hjälp i annan form än kontantunderstöd tih hälften av den 5-procentiga arbetslösheten.

Även om vi anser oss ha en ganska tillfredsstäUande arbetslöshets-pohtik när det gäller att ta hand om de 5 procenten arbetslösa, så behöver vi en näringspolitik för att trygga sysselsättningen för de 95 procenten. Och helst också höja det talet.

Även de relativt optimistiska tongångar som återfinns i statsverkspropositionen inför 1973 innebär så långt man kan bedöma, att sysselsättningen i Sverige kommer att bli ungefär oförändrad. Det innebär med andra ord att arbetslösheten också kommer att bli ungefär oförändrad, trots den internationella högkonjunktur som nu utvecklas.

Inga högkonjunkturer räcker för evigt. De efterföljs av lågkonjunkturer med sämre sysselsättningsutsikter. Den amerikanska konjunkturuppgången, mätt på New York-hörsens utveckling, har nu snart varat så länge som en normal, genomsnitthg konjunkturuppgång där brukar vara. Även om det finns stora träd i Amerika, så växer inte ens i Amerika träden till himlen. En dag kommer omslaget. Det finns all anledning att vi inte alltför. passivt förväntar oss att den amerikanska konjunkturuppgången skall lösa våra långsiktiga sysselsättningsproblem. Det finns ah anledning att vi i stället i god tid förbereder en sådan näringspolitik och därmed sysselsättningspohtik att vårt utgångsläge i den internationella konkurrensen är bästa tänkbara inför de förändringar som kommer.

Ett bland mänga exempel på näringspohtisk satsning är den japanska regeringens satsning genom näringsdepartementet — Miti — av 80 miljoner kronor för att frän 1971 tiU 1975 utveckla några prototyper tUl elektriskt drivna bilar. Avsikten är därefter att fä i gång en produktion — dvs, sysselsättning - som fram till 1980 skall resultera i att 5 miljoner elektriskt drivna bilar skall rulla kring pä gatorna. Det är ett exempel bland många pä medvetna näringspolitiska satsningar, som görs för att trygga sysselsättningen och skapa underlag för social trygghet och framåtskridande.

Hela satsningen att bygga upp en Europamarknad genom EEC är tillkommen för att skapa bl, a. nya förutsättningar för en industriell och kommersiell utveckhng på den europeiska kontinenten. Med den gruppen har vi nära 75 procent av vår utrikeshandel. Den gmppen strävar efter att relativt till omvärlden förbättra sin industriella och kommersiella position. Om vi viU hävda våra intressen genom den ena eller den andra samarbetsformen med EEC, är dock en grundförutsättning för oss, om vi vhl lyckas, att vi också utvecklar en sådan näringspolitik att vi tryggar våra industriella och kommersiella intressen och det på ett sådant sätt att

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

167

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

vi samtidigt förverkligar våra mål om full sysselsättning och framåtskridande.

Det är till avsevärd hjälp för oss om vi får arbeta ytterhgare någon tid under internationell konjunkturuppgång. Vi måste emellertid komplettera de förutsättningarna med en medveten, långsiktig näringspolitik och en ekonomisk satsning, som tryggar gamla arbetsplatser samtidigt som nya skapas.

Om vi skulle sänka antalet av dem som befinner sig utanför arbetsmarknaden från 5 procent till 2 1/2 procent och räknar med att det skulle ske genom nya, genomsnitthgt dyra arbetsplatser inom industrin, skulle för den satsningen rent ekonomiskt krävas 20 000 miljoner kronor. Det motsvarar i runt tal hela statsinkomsten av nuvarande mervärdeskatt. Det är belopp av den storleken, som behöver satsas om vi vill förverkliga full sysselsättning. Likaväl är det inte fråga enbart om pengar, I ännu högre grad fordras förberedelser, mänskliga och organisatoriska insatser i tid pä åtskihiga områden av samhällslivet. Englands stålpolitik vet vi något om. Vilken är vår, för att trygga den branschens sysselsättning? Den italienska statens industriella satsning är dokumenterad. Likaså den franska statens inom stålindustri, varv, järnvägar, gas, olja och flera andra områden. Inom bransch efter bransch har vi fått ta del av de resultat, som en långsiktig medveten näringspolitisk satsning åstadkommit i Japan,

Vi står i början av en utveckling under helt nya förutsättningar. Erfarenhet från det gamla, som har varit, måste kombineras med förståelse för det nya som kommer. Vi ser hur de multinationella företagen kommer att förändra inflytandet inom svenskt näringsliv och samhälle både för vår hemmamarknad och vår export. Vi ser den nya energipolitikens förutsättningar runt naturgas- och oljefyndigheterna i Nordsjön. Vi vet att strävanden finns att bygga upp en ny Europort, Europahamn, utanför Hamburg att ta vid, när industriområdet runt Rotterdams storhamn är fullbyggt. Det är en utveckling som inte kommer att lämna våra västkusthamnar och våra industrier också på andra håll opåverkade.

Inför de nya, hårdare förutsättningar som väntar oss måste vi oberoende av partitillhörighet på olika håll inom det svenska näringslivet, arbetsmarknaden och samhället inse att det är hög tid att vi lämnar aUtför optimistiska drömmar om att en internationell högkonjunktur kommer att lösa våra problem och åter föra oss tUlbaka till något som liknar 1960-talets extremt gynnsamma förutsättningar igen.

Det är hög tid att vi genom en medveten näringspolitik, omspär\nande åtskihiga sektorer av det svenska samhället, tryggar våra förutsättningar för full sysselsättning och social utveckling för framtiden.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

168

Herr BÖRJESSON i Glömminge (c);

Herr talman! Vart man än ser runt om i världen finner man att framåtskridande och ökad välfärd måste baseras pä ett näringsliv som arbetar sä effektivt som möjligt. Det är nödvändigt att näringslivet får en

känsla av att statsmaktema icke är kyligt inställda till näringslivet. Det är dess naturliga och många gånger enda sätt att fungera, om det skall kunna ekonomiskt överleva.

I Sovjetunionen har vi observerat svårigheter för industrin och jordbruket. Dessa svårigheter har skapat bekymmer för hela Sovjets samhällsfunktion. Det mål man i Sovjetunionen satte upp för den nu löpande femårsperioden har inte uppnätts. Enligt de statliga redovisningarna har man inom många områden fått notera avsevärt lägre värden än de man avsett.

Jag lyssnade nyss pä herr Werner i Tyresö. Han rekommenderade ett förstatligande av företagen och naturtillgångama. Men han nämnde ingenting om att människorna skulle få det bättre genom detta. Det enda motivet var att man dä skulle kunna förhindra en borgerlig regering. Det var inte precis någon stark motivering för ett förstathgande av näringslivet. Ingenting tyder på att någonting annat skulle vara bättre för att få ett starkt näringsliv än enskilda människors initiativ, vilja, verksamhet och ansvar. Detta är den främsta drivkraften för framsteg och framåtskridande. Om man från ideologisk synpunkt skall bevara och förvalta demokratin så finns nog ingen annan lösning än att ge näringslivet just dessa möjhgheter. Ägarförhållandena är då sådana att funktionen för produktionen blir den bästa, antingen det gäller privat eller kooperativt ägande och förvaltande. Naturligtvis blir detta kompletterat med ett statligt ägande i vissa fall. Men erfarenheterna från andra länder visar att ett statligt totaldirigerat näringsliv varken ger medborgarna bättre eller ens samma förutsättningar för välstånd. Med det näringsliv vi har här i Sverige - till 95 procent bestående av privat och kooperativ företagsamhet - tror jag att omsorgen om förelagen inom industri och jordbruk blir den avgörande faktorn i kampen mot arbetslöshet och för ökade möjligheter till framtida reformer.

Man kan ibland höra — även frän vär regering - att vårt näringsliv och våra förhållanden i övrigt är så utomordentliga att man inte på andra håll i Europa kan tävla med oss. Se pä England, säger man. Där har man stora svårigheter med sitt näringsliv, med arbetsproblem och med strejker. Finansministern har här nyss sagt att han anser att Sverige har klarat sig bättre än många andra länder i Europa.

Man bör nog stanna till ett tag där. Jag tycker att jämförelsen med England inte är riktigt rättvis. England var ett världsrike som föll sönder, det var ett imperium med centrum på de brittiska öama. När hela denna organisation bröts sönder, då måste det bli stora påfrestningar pä detta centrum för imperiet, Sverige var heller inte med i andra världskriget, vi har suttit i orubbat bo medan Europas länder helt raserades - i många fall långt mer än vad som nu skett i Vietnam. Dessa länder har nu hämtat in sin eftersläpning och i vissa fall har de visat tecken pä att passera vårt näringsliv när det gäller effektivitet.

Meddelandena i press och radio om nedläggning av företag och friställning av arbetskraft har varit en sä monoton och ensidig visa de sista åren, att relativt små nyetableringar börjar bli säljbara nyheter. Det är nog mycket riktigt som nämnts tidigare här frän regeringshäll i debatten i dag, att vad arbetsmarknadsmyndigheterna åstadkommer är tih mycket

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

169

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

170

stort gagn för samhället. Mycket är dock sådant som förr eller senare ändå måste genomföras - t, ex, anläggning av reningsverk.

Efter det senaste världskriget gjorde man upp ett program för att möta en befarad arbetslöshet, som dock egentligen aldrig kom. Det planerades då oerhört mycket för småföretagen inom industri och jordbruk, vilket man skulle önska att det i dag funnes kapital för att genomföra.

Miljöförbättringarna i det liha egna företaget är socialt sett lika berättigade som miljöförbättringarna i det stora företaget. När enUgt vad man kan se bostadsbyggandet nu troligen kommer att dämpas bör annan byggnadsverksamhet inom ohka näringsgrenar i skilda regioner få sig en stöt framåt.

Det framhölls i debatten tidigare i dag — jag tror det var av finansministern — att centern visat ett förstrött intresse för löntagarna. Nu är detta inte sant. Men är det inte också så att regeringen och socialdemokraterna ibland har visat ett förstrött intresse för många sektorer och grupper - mindre och större - i samhället? Det går an att säga att man skall hävda rätten till arbete ät alla, och det instämmer vi i från centern, men det är lika viktigt att hävda rätten till likartade arbetsförhållanden för alla dem som strävar inom de små privata företagen.

Man får ibland den uppfattningen att bakom regeringens politik för näringslivet ligger den föreställningen att bara satsningar på de stora ■ företagen är fördelaktiga. Jag är medveten om att stordriften har sin plats i produktionslivet, och den är nödvändig när man t. ex. skall producera bilar i stora serier, men vi måste inom näringspolitiken ändå på allt sätt ta till vara de små företagens fördelar.

Den föregående talaren, herr Hagnell, uppehöll sig vid de mycket stora företagen och riskerna med de multinationella företagen, som kanske kommer att växa sig starkare än vad de är i dag. De mindre företagen har ofta större förmåga att anpassa sig efter efterfrågeförändringen på marknaden, och det är lättare för dem att ställa om sig till nya produkter när det gäller att tillgodose en viktig lokal marknad. Jag har den erfarenheten alt tillverkaren av en produkt som försvinner ur marknaden oftast är ett verkligt storföretag. Dessutom har småföretagen en betydelsefuh uppgift som underleverantörer.

Ett genomförande av planerna på en verklig regionalpolitik skulle knappast vara möjligt, om man inte hade tillgång till små företag, för vilka det är lättare att etablera sig och vilka kanske många gånger är de enda som kan starta en verksamhet i avfolkningsomräden. Den jämna spridning av näringslivet som vi strävar efter är också lättare att förverkliga, om klimatet är gynnsamt för småförelagsamheten.

Det är, som herr Hagnell nämnde, önskvärt att de stora multinationella företagen inte får för stort inflytande, och en av möjligheterna till detta är att fä en sådan struktur pä näringslivet att även de små har möjlighet alt konkurrera.

Antalet anställda inom Statsföretagkoncernen har under 1972 hållit sig oförändrat vid ca 34 000. Det har skett minskningar på vissa häll — i restaurangbolagen,  SMT  och   Kalmar verkstad   -   men  det  har skett

ökningar inom andra företag i koncernen. Trots de resurser och det stöd som kan mobiliseras för Statsföretag har koncernen emellertid inte kunnat suga upp något av den arbetslöshet som uppstått pä andra håll.

Ett område där statsmakterna borde satsa mera är industriell och teknisk forskning och utveckling. Jag tror att någon annan talare från centern kommer att ytterligare utveckla detta. Den svenska satsningen därvidlag'har beräknats till 1,4 procent av bruttonationalprodukten, och man räknar med att Sveriges konkurrentländer i Europa och USA har satsat ungefär dubbelt sä mycket. Att stimulera innovationer och därmed framtagande av nya produkter är en nödvändighet, om vi skall kunna följa med i konkurrensen, och det är väl en målsättning som vi alla måste ha. Om Sverige skall öka sin export och förbättra bytesbalansen måste man naturligtvis öka industrins produktionsförmåga. Nya produkter måste till för att vi skall kunna upprätthålla vår ställning i den internationella konkurrensen. En person som är anställd vid Ringhals kraftverk har talat om för mig att den reaktor som anskaffats tih kraftverket hade beställts i England, men man måste frakta den till Japan för att få den svetsad innan den placerades i Ringhals.

Den minuspost som turismen orsakar i handelsbalansen har man ännu inte vågat röra vid, och många anser väl att man inte skall göra det heller, men det finns väl även i år motioner där det talas om möjligheterna att beskatta utlandsturismen.

Jag lyssnade på herr Hermansson. Han ville ha moms pä börsen. Jag trodde att herr Hermansson ville ha bort börsen, men i så fall slaktar han ju den mjölkko som han nu tänker ta inkomster av. Det blir väl samma resultat som i fråga om momsen på engångsglas. Skatten på dem gör att man nu tror att de fär vara kvar. Om herr Hermansson fär införa moms på börsen, så kommer med säkerhet börsen att få vara kvar.

Centern har i skrift behandlat de anställdas förhållanden på arbetsplatsen. Detta har kritiserats av regeringspartiet, där det ansetts att vi skulle vilja tumma på fackföreningarnas och de anställdas möjligheter att ta ut sin del av produktionsresultatet. Så är ju ingalunda fallet. Vi menar att det börjar bli förlegat med de uråldriga fejderna pä arbetsplatserna och att man bör få bort tendensen att söndra och härska genom att företagen och de anställda enas om en gemensam målsättning.

Statsministern yttrade i dag att landet byggts genom hårt arbete, och det har det sannerligen gjort. Han sade ocksä att vi är stolta över vad som uträttats. Men han sade i samma andetag att man sökt svartmåla dem som byggt landet. Och dä funderade jag på vilka han menade som varit med om att bygga landet. Det är många kategorier som har byggt värt gamla Sverige gemensamt, var och en på sitt häll och inom sitt område, och mycket av underlaget till välståndet i landet byggdes innan de nuvarande organisationema och partierna ens fanns till. Åkerjorden odlades osv.

Men om man ser det hela ur den synpunkten att det som människor med hårt arbete byggt i vårt land förändras till nedläggningsobjekt utan framtida värde kommer tankarna om vilka som skall ha äran både i nutiden och i forntiden. Fabriker och företag läggs ned, åkerjord läggs ned i många regioner, och inget nytt kommer i stället. För att vår tid inte skall förinta vad människor i svunnen tid byggt upp måste det bli en

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

171

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

172

bättre regional utjämning än den nuvarande, och den pågående utvecklingen måste få former som ger större jämlikhet mellan de olika regionema.

De motioner som centerpartiet har väckt under allmänna motionstiden går ut på att man ser till att man, samtidigt som man skapar nytt, inte med en förödande koncentration raserar vad som byggts upp i gången tid. Det målet går att nä med en decentraliseringspolitik. ■■

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! De senaste åren ger många exempel pä att regeringens näringspolitik har kört fast. Här är några sådana:

1.    Arbetslösheten har varit mycket hög trots alltmer omfattande arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetstidsförkortningar.

2.    Investeringsutvecklingen inom industrin har varit lägre än vad som behövts. Jag ber att få erinra om de jämförelser som Gunnar Helén nyss gjorde mellan långtidsutredningarnas prognoser och faktiskt utfall av investeringarna.

3.    Tillväxten i ekonomin har varit låg eller nära obefintlig under de senaste två åren.

4.    Lönsamheten har successivt gått ned i svenskt näringsliv.

5.    Tillkomsten av nya företag - nyetableringar — har sjunkit kraftigt under andra hälften av 1960-talet.

6.    Mindre och medelstora företag har fält en allt besvärligare tihvaro.

7.      Antalet forskningsfimmar inom industrin har minskat påtagligt.
Svensk ekonomi befinner sig således vid en brytningspunkt där något

radikalt måste hända. Den kraftiga strukturomvandling som näringslivet genomgått under efterkrigstiden har i många avseenden varit välfärds-skapande, men förutsättningen har hela tiden varit att det funnits nya eher expanderande företag som sugit upp friställd arbetskraft. Så är inte längre fallet. När dessutom den offentliga sektorn bromsats upp och inte heller kan erbjuda arbetstillfällen i den omfattning som efterfrågas blir arbetsmarknaden kärv och besvärlig på det sätt som vi upplevt i 1970-talets början. Det bhr därför de kommande årens kanske viktigaste uppgift att återge svenskt näringsliv tiUtro tUl framtiden och till möjligheterna till expansion och konkurrenskraft gentemot en påträngande omvärld. Men det förutsätter en omläggning av svensk näringspolitik. Statliga företag skuhe, förklarade socialdemokratin under 1960-talet, bh något av näringspoUtikens motorväg. En kraftigt utvidgad stathg företagssektor skulle bh ett effektivt medel för att, med statsrådet Wickmans ord, ge "samhället möjlighet att lösa sysselsättnings- och utvecklingsproblem som vi i dag saknar resurser att lösa". Men den här vägen har visat sig vara svår, ja nära nog omöjhg, att bygga ut, och det som byggts har blivit knaggligt och kantats av svårigheter. Visst kan statlig företagsamhet vara befogad och lämplig i vissa fah, men som princip bör gälla att statliga företag motiveras i varie särskilt fall och att man noga överväger om de mål sorn de skah främja inte bättre kan uppnäs pä annat sätt. En allmän expansion av den statliga företagssektorn utgör inget värde i sig.

Nu finns det väl vissa tecken som tyder på att socialdemokraterna har ändrat inställning i näringshvsfrägorna. Lät mig erinra om den regionalpolitiska propositionen i höstas, där statsministern i avsnittet om marknadsekonomins förtjänster säger; "Fortsatt produktivitetsökning inom industrin är ocksä både nödvändig och önskvärd. Nödvändig, därför att vi för att bevara den välfärd vi uppnätt är helt beroende av att våra företag kan hävda sig i den internationella konkurrensen. Önskvärd, bl. a. därför att det inte finns någon annan väg att skaffa resurser till förbättringar och reformer inom olika samhällsområden. Industrialismen rymmer fortfarande stora möjhgheter."

I årets finansplan understryker finansministern betydelsen av den ekonomiska tillväxten. Han säger:

"Det står aUtså klart att fortsatt ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att uppnå övriga mål för den ekonomiska politiken - och att ekonomisk tillväxt därmed utgör ett medel att nå de aUmänna välfärdsmålen. Endast en expanderande ekonomi kan skapa förutsättningar för full sysselsättning."

Men dessa välviUiga formuleringar får inte skymma det grundläggande felet i den socialdemokratiska näringspolitiken. Den bygger i hög grad på centraliseringstanken. Centrala organ skall i ökad utsträckning ta ansvar för beslut som gäller enskilda företag eller branscher.

Dessa tankegångar återfinns i den näringspolitiska rapport som antagits av den socialdemokratiska partikongressen. Där understryks att samhällets planering måste utvecklas och att den måste innefatta överväganden av åtgärder i fråga om näringslivets utveckling. Dessa överväganden skall då givetvis samordnas med den offentliga sektorn. Man skall enhgt rapporten lägga upp ett bredare informationsunderlag för de statliga organen så att avvägningar och prioriteringar mellan olika branscher kan göras när det gäller fördelningen av resurserna. På kort sikt skall man skapa, sägs det, en branschplanering och på längre sikt en övergripande näringspohtisk planering. Industrins investeringar skall där styras av samhället och i första hand ta sikte pä de investeringar som är avgörande för den totala utveckhngen såväl branschmässigt som regionalt.

Regeringen synes nu benägen att skärpa det centrala greppet om näringslivets utveckling. Nya steg tas från biandekonomin in i sammanblandningsekonomin, där politikerna bygger in sig själva i det system som de borde sköta utifrån. Förslaget om att ge AP-fonderna rätt till aktieköp måste ses i detta perspektiv.

Den frågan kommenterade finansministern pä den socialdemokratiska partikongressen i samband med att han med hänvisning till det kommande valet avvärjde ett förslag om banksocialisering. Han hänvisade där bl. a. till den näringspolitiska rapporten, där det talas om behovet av samlad överblick och gradvis starkare grepp över näringshvets utbyggnad. Ett citat kan belysa vad han avsåg: "Nu står vi inför uppgiften att via fonderna skaffa samhäUet direkt inflytande i företaget."

Mot detta ställer vi frän folkpartiet upp med en näringspolitik som bygger på en socialliberal ramhushållning. Den har uttryckts pä följande sätt i det nyhgen antagna partiprogrammet; "Det marknadsekonomiska systemet   främjar   människans   uppfinningsrikedom,   fria   initiativ   och

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

173

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

174

framåtsträvan. Det bygger på fri prisbildning, konkurrens och fritt konsumtionsval och ger goda möjligheter tih decentralisering av ekonomiska beslut. Men detta uppnås inte automatiskt. Det marknadsekonomiska systemet har mekanismer som, om de fritt får verka, kan medföra privat maktkoncentration, hård exploatering av miljön och ekonomiska klyftor. Genom pohtiska beslut fastlägges hur marknadsekonomin skall fungera så att detta undvikes och viktiga välfärdsmål främjas. Dessa beslut gäller i första hand de ramar inom vilka företag och hushåll kan fatta självständiga beslut. Denna generella styrning av ekonomin måste kompletteras med insatser av selektivt slag." Så långt programmet.

Hur vill vi dä frän folkpartiet angripa de konkreta frågorna inom näringspolitiken med den principiella grundsyn som finns redovisad i partiprogrammet? Jag skall, herr talman, försöka i koncentrerad form ta upp några delproblem:

1.      Tryggheten i arbetet och företagens lönsamhet.

2.    Kapital och kreditmarknad.

3.    Mindre och medelstora företags problem.

Tryggheten i arbetet har ett direkt samband med företagens lönsamhet. Tyngden i devisen "det måste löna sig att arbeta" för såväl löntagare som företag är obestridhg.

Om lönsamheten minskar och samtidigt investeringarna ökar måste man givetvis finansiera dessa investeringar i ökad utsträckning med lånat kapital. Industrins långfristiga skulder har ökat markant. Därmed försämras soliditeten, dvs, förhållandet mellan eget och lånat kapital. Om soliditeten är dålig innebär det att företagen får svårare att stå emot konjunkturpåfrestningen.

Kapitalmarknadsutredningen kommenterade helt nyligen de här problemen på följande sätt; "Självfinansieringsgraden under 60-talet var väsenthgt lägre än under 50-talet framför allt som en följd av sjunkande vinst- och sparandenivå inom företagssektorn. Utredningen anser att en fortsatt utveckhng i denna riktning kan få ogynnsamma följder för industrins investeringsaktivitet och för den allmänna ekonomiska utvecklingen,"

Enligt vär mening är det alldeles nödvändigt att utforma den ekonomiska politiken och näringspolitiken så, att den nedåtgående trenden i vad gäller lönsamhet och soliditet brytes. En måttlig men varaktig förbättring av lönsamheten ter sig angelägen. Från den utgångspunkten beklagar vi regeringens åtgärd att fördubbla löneskatten.

Med en förbättrad lönsamhet följer frågan om hur vinsten skall fördelas. Och visst är det en viktig fråga att diskutera.

Folkpartiets allmänna inställning till inkomstutjämningen kan enklast sammanfattas som ett krav på en utjämning uppåt. Det innebär krav på en ekonomisk tillväxt som skapar resurser som på olika sätt kan komma de inkomstsvagaste och de socialt underprivilegierade grupperna tUl del.

Åtgärder som ökar lönsamheten måste således förenas med insatser som innebär att förmögenhetstillväxten och dess avkastning inte för-behälles en begränsad krets kapitalägare. Bäde de som tillskjuter kapital och de som tillskjuter arbetskraft bör fä andel i den förmögenhetstillväxt inom   företagen  som  utgör  resultatet   av  de  gemensamma insatserna.

Folkpartiet har därför länge förespråkat ett system där löntagarna pä individuell basis får andel i företagens förmögenhetstillväxt. Det är uppenbart att system av det här slaget kan utformas på olika sätt, men tih det får vi återkomma i annat sammanhang.

Ett löntagarsparande skall ingå som ett naturhgt led i en ny näringspohtik som syftar tih snabbare framsteg och jämnare fördelning. Därtill kommer emellertid andra reformbehov i syfte att stärka företagens tUlgång till såväl riskvilligt kapital som krediter.

En förutsättning för att riskvilligt nytt aktiekapital skall kunna ställas till industrins förfogande är givetvis att det allmänna hushällssparandet hälls uppe. Under 1960-talet har det successivt sjunkit för att under 1970-talets början åter öka. Vi vet inte om den här sparandeökningen är ett resultat av att människor känner sig otrygga eller om den är ett tecken på en mera varaktig utveckling. Det vore av stort värde att få säkrare kunskap om bakgrunden till dessa svängningar liksom sparbeteendet över huvud taget. Vi beklagar därför att finansministern inte önskat biträda statistiska centralbyråns förslag om en stor sparandeundersökning. Vi menar att en sådan bör genomföras.

Så några ord om de mindre och medelstora företagens situation. Professor Dick Ramström, som tillhör de mest kunniga på det här området, menar att vi går mot en utveckhng där näringslivet kännetecknas av dels ett litet antal mycket stora företag, dels ett stort antal relativt små företagsenheter. De stora blir större, de små håller sin ställning medan de medelstora fär allt svårare att klara sig. Denna trend talar för att det behövs krafttag och en koncentration på de mindre företagens problem.

Redovisning över lönsamhet och företagsnedläggelser talar sitt tydliga språk liksom de uttalanden av delvis pessimistisk, delvis resignerad, delvis aggressiv art som görs av skilda företrädare för företagsamheten. Det är uttalanden som kan verka överdrivna men som speglar företagarnas oro. Det är befogat att, som professor Ramström gör, tala om ett slags företagens kris åtminstone på det psykologiska planet.

Men ändå vet vi att de mindre företagen har företräden som gör att i varie fall vi i folkpartiet menar att de är oersättliga ocksä i morgondagens samhälle. Det finns betydande smädriftsfördelar bl. a. genom dessa företags flexibilitet, mindre byråkratiska struktur samt i många avseenden gynnsamma miljöer för utveckling av produkter. De kan mer än de större koncentrera sig pä udda efterfrågan och relativt snabbi kasta om kurs.

Men problemen finns där. De små företagen har svårare att få krediter när marknaden kärvar. Är det kanske det som är en av förklaringarna till att antalet fusioner ökar kraftigt, främst vad det gäller de medelstora företagen?

Fortfarande är generationsväxlingarna en "kritisk ålder" i familjeföretagen, och fortfarande är de mindre företagen i stort behov av ohka service. Det är en lång väg, kantad med många bekymmer, att förverkliga en bra produktidé till en vara som efterfrågas i butiken. Företagaren, som är specialist på att framställa produkten, behöver hjälp av en rad andra specialister med teknisk och merkantil utbildning.

Vi   satsar   från   folkpartiets   sida   på   en   regional   bas   för   de  här

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

175

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

servicefunktionerna. Företagareföreningarna är den naturliga utgångspunkten enligt vår uppfattning. Vi påpekade redan i föregående års motion om regionala serviceorgan för mindre och medelstora företag att det är "väsentligt att ge föreningarnas insatser en mer offensiv prägel genom att tillförsäkra dem resurser för uppsökande och förebyggande verksamhet bland företagare". Detta är inte minst viktigt mot bakgrund av att undersökningar har visat att många företag som reellt är i stort behov av främmande tjänster utnyttjar företagareföreningarna i alltför liten utsträckning. Bakom detta ofiUfredsställande förhällande ligger naturligtvis psykologiska, geografiska och ekonomiska faktorer, t. ex. bristande kännedom om serviceutbudet, rädsla för att dra pä sig ytterligare kostnader, långa avstånd osv. En utbyggd informationsverksamhet är därför nödvändig. Vi har tUl årets riksdag återkommit med motioner om de mindre och medelstora företagens problem, och i dem belyses bl. a. servicefunktionerna, produktutvecklingen och även kredit-och kapitalfrågor för den här gruppen av företag. Dessutom har ju till årets riksdag utlovats en proposition med anledning av vad delegationen för mindre och medelstora företag föreslagit om utökad företagsservice. Fler tillfällen kommer således att beredas att diskutera de mindre och medelstora företagens problem under vårriksdagen, och jag nöjer mig därför med dessa korta påpekanden.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att referera tiU vårt nya partiprogram i det här anförandet. Jag viU avslutningsvis peka pä en bärande idé i det; det dubbla greppet. Med det menar vi att det går att förena kravet på ekonomisk tillväxt med krav pä utjämning, medbestämmande och socialt ansvar - ja, att dessa båda krav rent av förutsätter varandra.

Vi vill stimulera människor att ta initiativ och ansvar i näringsliv och samhälle. Och vi vill inte bara det utan också att en pohtik förs som gör att människoma finner det meningsfullt och lönsamt att engagera sig.

Mot det ställer vi bestämda krav på företag för att tillgodose löntagarnas rättmätiga behov av insyn och medinfiytande, men ocksä ett socialt ansvarstagande för de anställda.

Vi tror att värt program visar hur vi principiellt vill angripa den här många gånger besvärliga avvägningen och ocksä anger de praktiska fra mgå ngsväga rna.

176

Herr NORDGREN (m): ' Herr talman! Frän talarstolen i gamla riksdagshuset hksom från denna talarstol har jag och många med mig från moderata samlingspartiet gång efter annan erinrat om värdet av ett konkurrenskraftigt, expanderande, lönsamt näringsliv som en av de viktigaste förutsättningarna för sysselsättning, framåtskridande och välstånd. Vi har erinrat om att det svenska näringslivet från allra första bögan byggts upp av små företag och att de mindre och medelstora förelagen inom industri, handel, hantverk, serviceyrken och jordbmk alltjämt utgör en betydande del av vårt näringsliv. 40 procent av den totala industriomsättningen återfinns i företag med upp till 100 anställda, och ungefär 1,3 miljoner människor har sin utkomst frän dessa företag. Såväl företagarna själva som de anställda   i   dessa   företag  har gjort allt  för att utveckla dem.  Mänga

småföretag har ocksä vuxit och blivit stora företag.

Sedan 1960-talets mitt har det emellertid skett en markant dämpning av hela näringslivets investeringsvilja, av näringslivets utvecklingsvilja — en försämring av lönsamheten och självfinansieringsförmågan. Den extrema kreditpolitiken med inslag av direkta restriktioner ledde till likviditetsproblem och en markant uppgång i antalet konkurser och företagsnedläggelser. Härtill kommer också den i våra massmedia ofta förekommande företagsfientliga attityden.

Detta har skapat oro och misstämning, och mänga har tyvärr förlorat förtroendet för den förda näringspohtiken och tron pä framtiden. De instrument regeringen använt sig av i den s, k, aktiva näringspolitiken är dels vissa selektiva åtgärder — punktinsatser — som kanske hjälpt på ett ställe men försvårat eller stjälpt på ett annat, dels ständigt återkommande höjningar av företagens sociala avgifter, ATP-uttag och under de senaste åren den allmänna arbetsgivaravgiften. Resultatet har blivit orimligt höga priser för konsumenterna på så gott som alla svenska varor — inte minst livsmedel — och dessutom en registrerad öppen arbetslöshet pä ca 100 000 människor enhgt räkningen i december 1972 och ytterligare ca 300 000 människor i dold arbetslöshet — människor som är sysselsatta utanför den reguljära arbetsmarknaden och vilkas löner och ersättningar indirekt till stor del skall betalas av de pä den reguljära marknaden sysselsatta. Detta kan ju inte precis stimulera tih nyföretagande eller till ökad satsning och inte heller till några speciella insatser från dem som arbetar pä den ordinarie marknaden, HärtiU kommer den finansiering av vissa statliga företag och institutioner som snedvrider konkurrensen till de privata företagens nackdel.

Under 1971 och 1972 har relationerna mellan regeringen och riksdagsmajoriteten ä ena sidan och näringslivet å andra sidan varit pätaghgt ansträngda. Frän näringslivets organisationer har upprepade gånger kraftigt utformade framställningar gjorts till regeringen och riksdagen om en omläggning av den ekonomiska pohtiken, en annan näringspolitik i mera företagsvänlig riktning. Specieh uppmärksamhet har frågan om den s. k. löneskatten fått. Regeringens utspel i maj med förslag om fördubbling av löneskatten frän 2 till 4 procent fr. o. m, 1973 ledde till en rad spontana protestuttalanden frän näringslivets sida. Kulmen utgjorde det stora offenthga protestmöte som hölls på Sergels torg utanför Riksdagshuset i maj förra året mot löneskattens fördubbling. Den socialistiska riksdagsmajoriteten svarade dagen därpå med beslut om fördubblingen, detta trots att regeringen var medveten om — vilket statsministern också bekräftade i replikskiftet med herr Bohman i dag -att denna form av skatt drabbar vissa företag orättvist. Den slår allra hårdast mot de mindre och medelstora företagen och specieht mot de arbetskraftsintensiva serviceföretagen och deras anställda.

Resultatet av denna skattepolitik stimulerar eller tvingar mänga företag tih ytterligare friställningar eher permitteringar. I september i fjol genomfördes ytteriigare en konferens med representanter för olika företagstyper, och vid den konferensen uttalades åter att näringspolitiken måste stimulera lusten atl arbeta. Den måste stimulera skapandet och utvecklandet av företag. Den måste inriktas på att främja lönsamheten

12 Riksdagens protokoll 1973. Nr 1314

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

177

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

178

inom näringshvet i dess helhet. Endast lönsamma företag kan ge säker och varaktig sysselsättning och goda löner. En avveckling av löneskatten och en sänkning av ATP-avgiften är med hänsyn härtih angelägna åtgärder.

I november i fjol anordnades så en "Företagets dag" i Stockholm med deltagande av bl. a. de fyra demokratiska partiledarna. Också då hemställdes om att man skulle ompröva beslutet om löneskatten.

Problemen aktualiserades pä nytt i fredags vid en företagarkonferens här i Stockholm för mindre och medelstora företagare, där man inte alls var hka övertygad som finansministern om den kommande konjunkturuppgången.

I dag frågar sig mänga om regeringen inte anser att denna sektor inom svenskt näringsliv har någon betydelse vare sig för samhällsekonomin eller för sysselsättningen, i all synnerhet som det i den framlagda statsverkspropositionen föresläs ytterligare pålagor på företagen, avsedda att finansiera nya reformer. De föreslagna reformerna är i och för sig angelägna, men vi vänder oss mot att finansieringen huvudsakligen skall ske genom nya pålagor på näringslivet och pä företagsamheten. Faktum är att den mindre och medelstora företagsamheten drabbas särskilt hårt av regeringens och riksdagsmajoritetens kallsinnighet i detta fall, och jag kan inte förstå varför den delen av näringslivet inte kan få möjligheter att arbeta under samma villkor som övriga delar av svenskt näringsliv. Jag tillåter mig bara erinra om t. ex. beskattnings-, utbildnings-, konkurrens-, arbetslöshets-, finansierings-, kredit- och semesterproblemen för den här gruppen.

Som riksdagsman och företrädare för denna företagsamhets intressen skall jag förvisso inte ge upp hoppet om en vändning till det bättre. Måhända blir höstens val utslagsgivande i det avseendet. Helst skulle jag dock se att den politiska fronderingen finge vika för ett realpolitiskt malmedvetet samförstånd partierna emellan i dessa för rikets välfärd så viktiga frågor. Jag djärves därför hoppas att riksdagens behandling av den långa rad av företagarmotioner som inte bara jag utan en ansenlig skara ledamöter väckt i är skall behandlas mera välvilligt än tidigare.

Det skulle föra för långt att ta upp alla motionsyrkanden till granskning i kväll. De flesta är dessutom välbekanta. Några centrala yrkanden förtjänar kanske dock att nämnas, t. ex. avskaffandet av konkurrensbegränsningar som gynnar offentliga företag och av de snedvridningar som eventuellt kan förorsakas genom arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet - jag tänker då, herr talman, speciellt på anslagen till ytterligare en skidfabrik i Norrland, där vi redan har tre, som har problem med avsättningen. Jag tänker dessutom på de skyddade verkstäderna och på Allmänna förlaget och tvätteribranschen osv., vidare på skapande av ökade länemöjligheter för småföretagen, avskaffande av den faktiska sambeskattningen för rörelseidkare, borttagande av löneskatten, i varje fall inom stödområdet till att börja med, införande även rättvis och jämhk definition på begreppet arbetslös företagare, ökad förståelse för ungdomens yrkesutbildning och läriingsutbildning, slopande av energiskatten, m. m.

Många betecknar sådana ständigt återkommande krav som tjat och

avfärdar dem därför utan motivering, men tjatet måste betraktas som ett motiv i sig. Det är en konsekvens av ett länge känt och synnerhgen starkt behov hos främst den mmdre företagsamheten, som i varje fall enligt min uppfattning är av stor betydelse för vårt samhälle och vars företagare och anställda bör ha samma rättigheter som övriga medborgare.

Fär jag så, herr talman, nämna några ord om regionalpolitiken — jag tror jag har ett par minuter kvar av den angivna tiden.

De svära struktur- och befolkningsproblemen i stora delar av norra Sverige sammanhänger med den alltför snabba folkminskningen i basnäringarna: jordbruk och skogsbruk. Dessa näringar är i hög grad beroende av statsmaktemas politik för sin utveckling. Särskilt i norra Sverige kan man se avigsidorna av den socialdemokratiska politikens inriktning; att antalet verksamma i dessa näringar snabbt minskar.

Vi i moderata samlingspartiet är klart medvetna om att ett viktigt led i lokahseringspolitiken måste vara ett bättre stöd till jord- och skogsbruk — även till kombinerade jord- och skogsbruk — och specialodlingar. Någon risk för att ett ökat stöd rill jordbruket i dessa bygder skulle medföra märkbara överskottsproblem finns inte, eftersom produktionskvantiteten är förhållandevis hten. Trivseln i bygden skulle öka för alla genom ett hvskraftigt jordbruk. De förbuskade åkrarna ger ett beklämmande intryck. Det skogsvärdsprogram som finns i norra Sverige bör också omgående bh föremål för aktiva insatser från statens sida. Det skulle verkligen ge meningsfull och på längre sikt för landet lönsam sysselsättning över hela stödområdet. Det ger ökade arbetstillfällen i skogsvärd och skogsavverkning just i de glesbygder där det annars är svårast att skapa nya sysselsättningstillfällen. Vår export av skogsprodukter skulle kunna öka starkt genom en kraftfull satsning pä skogsvård. Virkesbrist hotar delar av norrländsk skogsindustri. Även ur dessa synpunkter är en satsning på ökad skogsvärd angelägen. Jag hoppas att vär regering fullföljer de halvt om halvt utlovade åtgärder varom stalsverkspropositionen berättar.

När man talar om Norrland eller rättare sagt om stödområdet kan jag som norrlänning inte annat än beklaga den trepartiöverenskommelse som träffats angående bensinskatten och bilaccisen och varmed man övervältrar en del av kostnaderna för det prisstopp, som i realiteten egentligen inte är något prisstopp, pä invånarna i de delar av landet, som har de längsta avstånden, som drabbats av indragningar av den kollektiva trafiken och där man följaktligen har det största behovet av bil för sin försörjning och för sitt uppehälle. Denna överenskommelse rimmar illa med den av samtliga demokratiska partier antagna regionalpolitiken.

Låt mig till slut ocksä få uttrycka den förhoppningen att moderata samlingspartiets motion liksom de motioner, som jag med flera väckt, i syfte att förbättra sysselsättningen och utvecklingen inom stödområdet vinner förståelse vid utskotts- och riksdagsbehandling. Jag tänker på förslagen om trafikpolitikens samordning med lokaliseringspolitiken, om en omedelbar justering av taxorna för såväl person- som godstrafiken pä både SJ och inrikesflyget, om transportstödet, om en effektivare marknadsföring av norrländska varor, om utlovade åtgärder i Vindelådalen, om utnyttjandet av turistanläggningar under lågsäsong för konvale-

Nrl4

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

179

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

scent- och eftervård av sjuka människor, om angelägenheten av skepp-ningar över de norrländska hamnarna året om, om återinförandet av lotsning frän Härnösand och flera andra förslag för utvecklingen i stödområdet.

Jag har, herr talman, redan håUit på längre än beräknat, och jag ber om överseende härför. Låt mig därför sluta med en vädjan tiU justitieministern, som tyvärr inte är närvarande, att den av rikspolisstyrelsen stödda och av GävlepoUsen delvis friviUigt bedrivna, mycket värdefulla ungdomsverksamheten i Gävle kan fä fortsätta.

180

Herr SVENSSON i Malmö (vpk);

Herr talman! Ett par gånger årligen bjuds folket i Sverige på stort skådespel av staten. Det är vid remissdebatterna. Då tävlar det etablerade systemets politiker om att skapa intrycket att de har ohka uppfattningar. Denna uppkonstruerade oenighet brukar ta ett snabbt slut när det verkhga riksdagsarbetet börjar. I är slutar den snabbare än vanligt.

På onsdagen och torsdagen uppför man den stora fäktningsscenen. På fredagen inbryter enighetens och kohandelns stora dag. Då skapar regeringen sin sedvanUga majoritet ät höger och driver igenom höjd bensinskatt för glesbygdspendlare och förortsbor. Dä är enigheten tillbaka — enigheten om samma borgerliga politik. De borgerliga, som ständigt yrar om den "socialistiska" majoriteten, bildar dä majoritet med den dagen innan så nedgjorda regeringen. Och regeringen, som dagen innan sökt distansera sig från den föraktliga borgerligheten, sluter nu samma borgerlighet till sitt bröst, hellre än att ta kommunisternas förslag om skall pä börsomsättningen.

Och vem var regering och vem var opposition när det gällde att höja momsen? Vad var regering och vad var opposition under hela den förskjutning i riktning mot flera indirekta skatter som pågått under många år? Vad var regering och vad var opposition när det gällt gåvor tiU de stora bolagen eller när det gällt att sänka den effektiva företagsbeskattningen frän 50 till 35 procent?

Man behöver bara angripa storfinansens högborg, de privata affärsbankerna och deras fusionspolitik, så har man på ett ögonblick provocerat fram enigheten och vakthällningen kring storkapitalets makt. Vaktstyrkan är alltid densamma: Sträng, Helén, Bohman. Och ingen kämpar mer energiskt på den socialdemokratiska partikongressen mot förslag om banknationlisering än just Sträng och Palme. Ingen inriktar sig så energiskt på att slå ned vänstern i sitt eget parti. Ingen är så angelägen att säkra SAP:s ledning åt partihögern.

Segrar högern i SAP är det ingen tihfällighet. Den skärpta kapitalistiska krisen i väriden skapar grunden för en allmän internationell reaktion. Det seglar upp allt fler politiker som vill tjäna sig fram på reaktionära fördomar.

Det är inte bara Nixon som vill skära ner de offentliga utgifterna till förmän för industrin. Också här i landet skall bostadsbyggandet skäras ned och de kommunala investeringarna minskas. Och hittills har det inte gått att se skillnad på borgerliga och socialdemokratiska kommunalråd när det gällt att låta investeringsminskningen drabba barnstugeprojekten.

Det råder pä den punkten en rörande enighet i kvinnopolifiken.

Pä ett annat, farligare område råder det ocksä enighet kring en markerad högerkurs. Varie sjukt samhälle söker skyla över de verkliga problemen genom skenkampanjer, som vädjar till fördomar och ökar det byråkratiska trycket mot grupper som uppfattas som kritiker av det bestående. Det är en taktik som vi känner igen från Spiro Agnew och Ronald Reagan, Det är en taktik som invigdes med Bohmans stora lag-, ordnings- och moraltal i höstens remissdebatt och som skall bli ett av regeringens slagnummer i valkampanjen. Det är en anda som förkroppsligas i angreppen på den moderna kriminalpolitiska synen och på invandrargruppernas rättsställning, angrepp som redan förskaffat regeringens utredningsarbete på området det folkliga namnet "batongutredningen". Batongen bhr tydUgen enhetssymbolen på fyra partiers valaffischer i höst. Enigheten är här lika rörande som när det gäller att låta EEC bestämma reglerna för kapitalrörelser över Sveriges gränser eller när det rör Sveriges diplomatiska förbindelser med Saigonjuntan.

Bakom den reaktionära trenden ligger behovet att skyla över det stora krisproblemet — arbetslösheten, undersysselsättningen, avfolkningen. Den inneboende krisen i det ekonomiska systemet, som nu drabbar aht fler människor, skall inte bara skylas över. Den skall ocksä förnekas. I dag har regeringen presenterat statistiska informationer som går ut på att sysselsättningen har ökat sedan 1965 och att allt egentligen är gott och väl. Det finns flera anmärkningar att göra mot denna optimistiska bild.

Den första invändningen är att regeringen inte ens själv förmår förneka, att utvecklingen 1970-1972 innebär en klar försämring. Enligt regeringens siffror har sysselsättningen stått stilla totalt sett 1970—1972. Inte heller kan regeringen fömeka, att antalet arbetslösa mellan november 1970 och november 1972 ökat från ca 50 000 tih drygt 100 000. Det betyder alltså obestridligen att sysselsättningsgraden minskat. Regeringens i dag presenterade totalsiffror döljer också det faktum, att antalet deltidare ökat och antalet heltidare minskat. Mätt i antal heltidsarbeten, dvs, i total efterfrågan på arbetskraft, har sysselsättningen minskat.

Den andra invändningen är att regeringens tal för sysselsättningen inte stämmer överens med AKU;s tal, sådana dessa publicerades vid de aktuella tillfällena. Talen har blivit justerade på ett sätt som förstorar den påstådda sysselsättningsökningen. Och vad mera är — regeringen skiljer inte heller här pä deltidsarbetande och heltidsarbetande. Man kan givetvis teoretiskt sett uppvisa en fördubbhng av totala sysselsättningen, om man t. ex. förvandlar alla heltidsarbeten till halvtidsarbeten. Det är något i den stilen som skett. 1965-1969 ökade antalet deltidsarbetande räknat i årsgenomsnitt med 125 000. De heltidsarbetande minskade med 58 000. Minskningen tar alltså helt ut ökningen i den totala sysselsättningen.

Den tredje invändningen gäller påståendet i regeringens grafiska uppstäUning, att sysselsättningen mellan 1969 och 1970 ökat med 72 000 personer. Nu hör det till saken, att man vid dessa båda tidpunkter hade helt olika insamlings- och uppräkningsmeloder för AKU-undersök-ningarna. Resultaten är inte jämförbara. Regeringens påstående är också tvivelaktigt, om man jämför sysselsättningstoppen i augusti 1969 med samma topp i augusti 1970 och fär fram nästan exakt lika tal, dvs, ingen

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

182

ökning alls.

Den fjärde invändningen är att regeringens sysselsättningstal är hämtade från med växlande metoder utförda urvalsundersökningar på ganska smal basis. Folkräkningen, som ändå i princip omfattar alla människor, visar andra resultat. Enligt den har sysselsättningen minskat mellan 1965 och 1970, trots att folkräkningarna även innefattar alla deltidsarbetare med över 19 timmars veckoarbetstid och trots att definitionen med hänsyn till arbetstid varit något vidsträcktare 1970 än 1965.

Den femte invändningen är att regeringens beräkningar inte tar hänsyn till att sysselsättningen också skall ses i förhällande till antalet människor i arbetsför ålder och antalet som efterfrågar arbete. Dels är regeringens tal i sig själva handplockade, dels bortser de från att antalet personer i arbetsför ålder betydligt ökat. Följden, som ingen kan förneka, har ju också mycket riktigt blivit avsevärt ökad arbetslöshet under hela tiden från 1965 tih 1972.

Den sjätte invändningen gäller att regeringen inte gärna kan jämföra AKU-undersökningar från år dä man undersökt fyra punkter ärligen med undersökningar där man undersökt tolv punkter årligen. Årsmedeltalet måste bli tvivelaktigt att jämföra, när man i det ena fallet har relativt många punkter från årets lågsäsong och i det andra fallet relativt mänga från årets högsäsong.

En sak är under aha omständigheter obestridlig: arbetslösheten och undersysselsättningen har kraftigt ökat. När vi från vpk talar om undersyssetsättning, menar vi självfallet inte något sä löjligt som att offentlig verksamhet i allmänhet skulle vara improduktiv eller ett uttryck för maskerad arbetslöshet. Men obestridligen är det en maskerad arbetslöshet när man stoppar undan folk i omskolningsapparaten, låter deras antal öka, utbildar dem för yrken, där man vet att sysselsättningen inte ökar, och fär allt svårare att infria deras hopp om ett jobb efter skolan. Det är maskerad arbetslöshet när man måste förtidspensionera folk, inte därför att de vill det, utan därför att ingen arbetsköpare längre vill ha dem. Det är maskerad arbetslöshet när nyutbildade över huvud taget inte kommer in på någon arbetsmarknad. Det är maskerad arbetslöshet när man måste fylla på allt fler människors inkomster med socialhjälp. Det är maskerad undersysselsättning, allt detta, som ledande politiker och byråkrater så cyniskt talar om som framtidens melodi, nämligen det arbetande folkets uppdelning i två segregerade kategorier -ett s, k. A-lag och ett s, k, B-lag, Och det är fördelningspolitiskt reaktionärt att låta storkapitalet shppa undan kostnaderna för B-lagets försörjning och i stället ta ut dem i form av höjd moms på både A-lagets och B-lagets livsmedel och i form av höjningar i den icke-progressiva kommunalskatten. Man låter A-laget — de vanhga jobbarna på den öppna marknaden - finansiera B-lagets försörining, samtidigt som man ger större och större subventioner åt den part som hålls utanför kostnadsbelastningen; storkapitalet.

Med nuvarande trend kommer den kapitalistiska krisen att leda lill ökad undersysselsättning och ökad arbetslöshet. Lönepolitiskt, makt-pohtiskt och fördelningspolitiskt är denna situation ett allvarligt hot mot

den lönarbetande klassens hela ställning gentemot det maktägande storkapitalet.

Enligt den proposition som socialdemokrater, moderater och folkpartister i huvudsak accepterade skah staten planera för en regional utveckhng under 1970-talet, enligt vilken skogslänen skall vidkännas en utflyttningsförlust av ca 70 000 personer.

Ingen i regeringskretsen och ingen inom de borgerliga partierna ser detta problem i ansiktet. Ingen vågar säga att klassificerandet av över halvmiljonen människor som ett arbetsmarknadsmässigt B-lag aren social cynism och en ekonomisk hänsynslöshet. Ingen bland de etablerade politikerna vill se tillväxtens och sysselsättningens problem i deras verkliga dimensioner och i det länga perspektivet. 1 hela socialdemokratin finns det bara en enda politiker som någonsin gjort det, och det är Hans Hagnell, som nyss talade här — men honom har regeringen gjort allt för att skjuta åt sidan och tiga ihjäl.

Beroende på målsättningen kan givetvis framtidskalkyler ge olika resultat. Låt oss säga att kvinnorna i åldern 20—65 år skall ha 70 procent förvärvsintensitet i mitten av 1980-talet, att de arbetslösa skall in i produktionen, att de latent arbetslösa skall ut på arbetsmarknaden och att man skall följa upp denna utveckling, bl. a. på barntillsynsområdet. I så fall måste det finnas ca 4,5 miljoner arbetstillfällen omkring är 1985. Det är 900 000 fler än nu. En ambitiös målsättning när det gäller sänkt arbetstid kan reducera behovet, men det blir ändå fråga om ett nödvändigt nettotillskott på flera hundra tusen.

Hur skall man lösa det problemet? Med fler reservarbeten? Med att sätta halva svenska folket i skyddade verkstäder, där arbetarna inte ens är fackhgt organiserade? Genom att skicka en halv miljon på omskolning utan att veta vart de sedan skall ta vägen? Genom att låta dem dra på arbetslöshetsförsäkringen? Eller genom att skicka kvinnoma tillbaka till beredskapsarbete av det gamla obetalda slaget hemma i köket?

Var och en förstår att något sådant är orimhgt. Var och en som närmare vill skärskåda problemet inser att denna framtidens utmaning av den svenska lönarbetarklassen bara kan mötas med ett brett upplagt, ambitiöst, systematiskt program: Ett program där staten bygger upp industrier som kan komma till rätta med avfolkningen ute i regionema. Ett program där de mest avancerade och framtidsbetonade branschernas expansionsförmåga genom statliga investeringsinitiativ maximalt utnyttjas. Ett program där krafttag tas föratt hämta igen eftersläpningen inom den kollektiva transportsektorn. Ett program där de sociala och miljömässiga bristområdena systematiskt angrips dels för att skapa sysselsättning ät byggnadsarbetare, industriarbetare, humanister, socialarbetare och andra, dels för att ge standardbegreppet en annan, mer reeU innebörd för folkets stora flertal än vad det får i en hushållning byggd på den primitiva vinstmaximeringsprincipen och de kommersiella värderingarna.

Det går inte att bara beställa statliga basindustrier, säger finansministern. Nej, det är vi i vpk om någon medvetna om. Vi är medvetna om att ett sådant program inte kan åstadkommas av den regering som sitter och ännu   mindre  av  ett borgerligt triumvirat.  Ett sådant program stäher

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

183

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

mycket snabbt en rad maktpolitiska frågor. Ett utvecklingsprogram i Sverige är oförenligt med den ständiga kapitalutförsel som svensk storfinans ägnar sig åt. Det är oförenligt med bankkapitalets koncentration till i stort sett två jättelika finanshus. Det är oförenligt med de fortskridande skattelättnaderna för de privata storföretagen. Det kräver i stället att man tar igen de subventioner som storfinansen sedan många år åtnjutit genom sänkningen av den effektiva företagsbeskattningen. Kort sagt - ett sådant program ställer snabbt hela det ekonomiska systemets maktstruktur och existens i stridslinjen. För den som inte vill ta den striden finns heller ingen lösning på det framtida sysselsättningsproblemet.

Vi vet att socialdemokratins ledning inte vill ta den striden. Men vi vet att problemen nu drabbar så många att vpk;s kritik vinner genklang på aht fler håh, att fler och fler av socialdemokratins partifolk och sympatisörer otåligt kräver en offensiv i frågan. Den dag dä denna insikt omfattar flertalet av lönarbetarklassen och dä dess organisatoriska och maktpolitiska styrka är stark nog kommer man också att förpassa den privata kapitalmaktens samhälle till historien — och med det också det garnityr av etablerade pohtiker, som i budget efter budget gynnat storföretagen, försvarat bankfusionerna, applåderat avfolkningen och hånfullt kallat en halv miljon människor av landets befolkning för ett konstant B-lag.

184

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Närings- och sysselsättningsfrågorna har under en längre tid flitigt diskuterats. Genom den rationaliseringsprocess, som pågått inom skogsbmket, är det helt naturligt att detta berört skogslänen och i allra högsta grad Norrland.

Skogsbmket är fortfarande en av våra viktigaste näringar. Vi norrlänningar har väl inget emot en rationaUsering i sig själv; den är nödvändig med tanke på konkurrens från andra länder med samma näringsstruktur. Vad jag framför aUt tänker pä är den snabba förändring som skett inom skogsbmket och de mastodontliknande maskinemas framfart i våra skogar. Här har skogsarbetarnas förut härda, svettdrypande arbete överförts tih maskiner av ohka slag, långa lastekipage, stora traktorer, processorer samt markberedningsaggregat av olika slag. Om man skall tro på skogsexperterna - och det måste man kanske göra — är detta en utveckling i rätt riktning. Med min kännedom om skogsarbete tror jag inte att skogsarbetarna vill återgå tiU det slitsamma arbete som tidigare förekom.

Min uppgift här är inte att kritisera rationaliseringen. Det vore att hämma utvecklingen. Jag vill endast beröra några viktiga saker, som jag gmbblat på den sista tiden. Jag frågar mig i första hand, om inte denna utveckling inom skogsbmket gått ahtför fort. Har vi någon vetskap om hur den i framtiden kommer att påverka sysselsättningen och barrskogslandskapets ekologi m. m.? Man har uppdragit åt ett forskningsråd att fr. o. m. juni 1972 studera detta.

Jämsides med rådets arbete pågår maskinernas ohämmade framfart i våra skogar. Det bhr större och större hyggen och gallringsbestånden bhr

glesare. Genom experiment av olika slag har stora summor lagts ned. Lägger man sedan till vad det kostar att tillverka maskinerna, då är man uppe i stora summor, innan dessa tas i bruk. Sedan blir det skogsekonomernas sak att räkna ut hur man på bästa sätt skall kunna utnyttja maskinerna för att snabbt få igen nedlagt kapital. Pä den punkten delar jag ekonomernas inställning, men jag gör en reservation och vih understryka att det inte får ske på bekostnad av andra stora värden som har betydelse för kommande generationer. För att de stora maskinerna skall vara lönsamma för utkörning av virket frän avverknings-trakten måste ett visst antal kubikmeter per hektar avverkas; man har nu ansett minst 50 kubikmeter vid gaUringsuttagen. Ju flera kubikmeter, dess bättre lönsamhet. Experterna inom skogsbruket har redan börjat resonera om huruvida det kommer att löna sig att gallra skogen. Vid uppkomna självföryngringar kommer man kanske att röja sä hårt att bestånden kan stå kvar tiU slutawerkningen. Detta beror på att stiheståndet för de dyrbara maskinerna kostar för mycket. Vid planteringar kommer plantorna att sättas sä glest att gallring kanske blir överflödig.

De stora hyggestrakterna är även en följd av användningen av maskiner mom skogsbruket. Därigenom skapas likåldriga skogsbestånd inom stora områden. Så kommer kanske skogen att skötas i flera generationer framåt. Hur kommer åldersfördelningen att se ut, om detta får fortsätta ohämmat? Maskinteknikens intåg i skogsbmket har förändrat och är på väg att helt förändra skogens skötsel liksom awerkningsmetoderna. Det är maskinexperterna och de som har kapitalet som styrt utvecklingen. Allt handlar om pengar. Skogsforskama hinner inte med; det har vi redan fått bevis på. KaUiyggena, giftbespmtningarna och skogsgödslingen utreds först dä människorna reagerar mot de nya metoderna. Avfolkning i skogsbygder angår inte skogsbolagen. Ansvaret för att ge bortrationaliserade skogsarbetare arbete får samhället ta på sig. Det borde förhäUa sig tvärtom. En del skador i skogen kanske redan är så stora att det tar flera generationer att rätta thl dem. För bara ett tiotal år sedan var gallringarna den viktigaste åtgärden för att höja skogens produktion och ge människorna sysselsättning. Nu kanske gallringsuttagen kommer att helt försvinna i stora delar av landet och sysselsättningen minska ännu mer. Flera blir utan arbete. För att skapa arbete har gahringsskogsbmket enligt min mening en stor uppgift att fyUa. Det är inte lätt för en vanlig människa att hänga med. En annan viktig åtgärd för att skapa sysselsättning är de ännu eftersläpande äterväxtinsatserna. Även andra aspekter kommer in i bilden.

Hur reagerar de vilda djuren? Viktiga vUtbiotoper raseras och det tar 30—40 år innan man kan räkna med något egentligt skogsbestånd på hyggesområdet. Jakten är en näring som tillför människan i samhähet kapital och ger rekreation åt den enskUde. Jag anser att man kunde gä fram mer varsamt inom dessa vUtområden. Man kunde lämna skog intih en tjärn eller sjö, inthl ett bäckdrag eller en älv och inte bara sopa rent. Det skulle med all säkerhet höja vår viltstam och thlika trivseln i våra skogsmarker. Jag skall villigt erkänna att några skogsägare uppmärksammat detta och börjat lämna vUtområden. Det är enbart glädjande.

13 Riksdagens protokoll 1973. Nr 13-14

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

185

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

Men de är i dag alltför få som insett att sä bör ske.

Om vi nu gör misstag kan konsekvenserna av våra väldiga maskinella och kemiska resurser bh ödesdigra. Man bör gä mycket varsamt fram då det gäller viktiga näringsgrenar. De stora tekniska ingreppen kan helt förändra vår skogsnäring och våra sysselsättningsförhällanden. De omvälvningar som här påtalats borde ha föregåtts av forskning som kunde gett svar på en del viktiga frågor. Det borde i första hand ha ankommit på skogsbolagen och cheferna som tUlsatts för att sköta våra skogar. Det är fel om man som en del gör anklagar regeringen för detta. Här måste en integrerad forskning komma tiU stånd. Det har påtalats att det är nödvändigt att utreda vilka relationer som råder mellan populationer av växter, djur och mikroorganismer inbördes. Det har även sagts att dessa relationer är så komplicerade att vår nuvarande kunskap endast är kvalitativ eher helt saknas. En myndighet har påpekat att ökade kunskaper är önskvärda om västsamhäUenas reaktioner på nya tekniska moment inom skogsbruket såsom avverknings- och föryngringsmetoder.

Ja, herr talman, en intensiv forskning och utredning måste göras. Man måste fä fram de tekniska framgångamas inverkan dels på barrskogslandskapets ekologi, dels på sysselsättningen inom skogsbruket. Alla skogsägare, således både stora och små, borde bidraga tiU detta. Man får inte bara suga ut kapitalet från skogen och överlämna åt samhället att rätta tUl missgreppen. Ett stort ansvar måste i första hand läggas på dem som äger skogen och de myndigheter som handhar skötseln. Innan andra och nya metoder tas i bmk inom skogsbmket bör de undersökas noggrant.

Till sist — och det är inte det minst viktiga — bör man även vara rädd om den arbetskraft som satsat på skogsyrket. Man bör inte upprepa de misstag skogsbolagen tidigare begått. Skogsarbetaren är inte ett redskap. Han har rätt att bli likställd med andra grupper i samhället. Detta gagnar inte enbart skogsarbetarna själva utan hela skogsnäringen och thl sist det svenska samhället.

186

Herr SJÖNELL (c):

Herr talman! När vi i dag skall granska förutsättningarna för att världen bäde globalt och inom de enskhda nationerna skall kunna ta ett eller flera betydelsefulla steg mot ökad välfärd förefaher situationen vara mera hoppfuh än när remissdebatten avhölls förra våren.

Efter långa och svåra födslovändor har omsider ett avtal om vapenvila i Vietnam undertecknats av de i detta fruktansvärda krig inblandade parterna. En definitiv vapnens tystnad synes ännu ett par dygn efter vapenstilleståndsavtalets undertecknande hänga på en ytterligt skör träd, och stor risk föreligger för att kriget kan blossa upp igen. Det är dock att hoppas att vapenvilan till slut skall bU slutligt respekterad och måhända kan ett snabbt etablerande på plats av den internationella övervakningskommissionen bidra härtih.

Här hemma har inte mycket förändrats sedan förra årets remissdebatt som kan ge anledning tih några mera högljudda glädjerop, även om vi nu med en förnuftig ekonomisk politik torde ha fått fömtsättningar att baxa upp den svenska välfärdsbussen ur det dike, i vilket en dogmatisk och prestigebunden   pohtik   tippat   den.   Konjunkturen  både   på  de  stora

exportmarknaderna och här hemma förefaller att vara pä uppåtgående, ett förhållande som normalt brukar verksamt minska arbetslösheten. Men gamla tecken står sig inte, och en del av förklaringen tih att en konjunktumppgång i vårt land i dag inte kan förväntas verksamt göra slut på undersysselsättningen ligger i regeringens dogmatiskt fastlåsta och därför felaktiga politik. Fömtom den skandalösa utsvältningen av småföretagarna under åren 1969-1971, som framför aUt tog sig uttryck i att dessa i vissa hänseenden helt enkelt utestängdes från kreditmarknaden med bl. a. förlamning av nyetableringsviljan som följd, tycks regeringen i fråga om den långsiktiga ekonomiska politiken haft endast en klar ambition, nämligen att hålla lönsamheten inom näringslivet på så låg nivå som möjligt. Förutom mer eller mindre dunkla marxistiska inflytelser på tanke- och viljelivet i riktning mot att varje tyglande av företagarnas "profitbegär" är en väUovlig politisk insats av en socialdemokratisk regering torde huvudsyftet med strävandena att pressa ned näringslivets lönsamhet ha varit en tro pä att detta skulle dämpa uppkommande överkonjunkturer och därav följande inflationstryck. En biverkan som man säkerligen ocksä har räknat med har varit en strukturomvandling i näringslivet mot effektivare och därmed flera höglönebetalande företag. Pressen mot företagens lönsamhet har genomförts med genereha medel såsom abnormt höga räntor, stopp för läneemissioner, prisstopp, löneskatter etc, och de kraftiga störningar i samhällsekonomin som man fått som följd härav har man sedan förgäves sökt eliminera med selektiva stimulanser av ohka slag. Jag skall litet längre fram återkomma till detta.

Jag sade nyss att konsekvensen av den förda politiken blivit en kraftig störning av samhähsekonomin, en störning vilkens allvarligaste yttring varit och är en stor och ihåUande arbetslöshet. Nedpressningen av näringslivets lönsamhet fick icke de gynnsamma resultat man hoppats pä utan motsatsen blev följden. Vad omdömesgUlt folk fömtspått blev verklighet. Den önskade strukturomvandlingen i näringshvet blev snabbare och mer dramatisk än väntat, varav följde en stor företagsnedläggning och utslagning av framför aht äldre. arbetskraft. Den nedpressade lönsamheten i näringslivet förhindrade i sin tur en expansion av annars utvecklingsbara företag, vhka i stället för att suga upp den utslagna arbetskraften genom besparingsrationaliseringar sökte nedbringa sitt eget behov av arbetskraft. Den gradvis sänkta lönsamheten fick ytterligare den utomordentligt allvarliga konsekvensen framför allt på lång sikt att nyetableringen av företag och därmed nysysselsättningen inom näringshvet i samma takt började gå ned för att i dag i praktiken ha upphört. Pä grund härav har näringslivet som helhet undandragits nödvändiga effektivitetsvinster, vhket kommer att belasta vår samhällsekonomi under åratal framåt, därför att en kontinuerlig produktivitetsstegring förutsätter en helt annan och högre investeringsvolym än under senare år och därtih en livlig nyetablering av företag respektive utvidgning av förefintlig näringsverksamhet.

Resultatet av hela denna tokiga politik — tokig därför att vi ännu inte lämnat marknadsekonomin och därför måste godta dess förutsättningar — har blivit att inte ens årets finansplan, denna regeringens gottpåse thl folket, kan lova någon "härd" nyårsklapp tUl samma folk i form av en

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

187

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

188

klar förbättring av sysselsättningsläget. Av årets preliminära nationalbudget, presenterad i anslutning tUl finansplanen, framgår i stäUet att man har räknat med att industrisysselsättningen mätt i timmar även under 1973 kommer att minska, nämligen med 1 procentenhet. Den totala sysselsättningen beräknas enhgt samma källa komma att gå ned med 0,8 procent. Dessa siffror vederlägger på ett dystert sätt alla glada förväntningar i finansplanen om att de goda tiderna nu verkligen stundar, senast under det kommande budgetåret.

En oanfäktad iakttagare av de senaste årens samhällsekonomiska utveckling här i landet som även noterar nyssnämnda siffror måste sannohkt fråga sig om det icke blivit dags att övergå till en ny sorts, en helt annan ekonomisk politik. Han måste också fråga sig om någon sådan annorlunda politik föreslagits och närmare utvecklats. Svaret pä den senare frågan är ja. Från vårt håh i centern, ja, från hela den icke-socialistiska oppositionens sida, har sedan lång tid tUlbaka hävdats att de ensidiga selektiva stimulanserna i ekonomin måste få bli ett komplement till kraftfuUa genereUa ekonomiska åtgärder. Det är desto väsentligare att trycka på vikten av ett snart användande av generella medel som regeringen nu av vissa yttringar att döma — av nödvändighet eUer annat — synes vara på väg ur sin sterila nejsägarattityd tih lönsamhetsförbättringar i näringslivet.

Det får helt enkelt icke bli så att man ånyo sätter sin lit till selektiva stimulanser, men nu för att försöka förbättra den alltför dåliga lönsamheten hos våra företag. Om så sker kan redan nu förutspås att det hela kommer att sluta i ett fiasko. Selektiva stimulanser i detta sammanhang måste uppenbarligen utgå i form av subventioner till vissa utvalda företag och branscher. Valet av lämpliga företag måste göras av myndighetspersoner på byråkratisk väg, vhka varken nu eller någonsin haft erfarenheter av eller möjligheter till yrkesmässig, praktisk bedömning av olika företags produktionsmöjligheter. Som vanligt kommer de i sysselsättningssammanhang mest betydelsefulla företagen, nämligen de små, att lämnas utanför, eftersom det rimligtvis icke ens med en kraftig ökning av antalet byråkrater går att förhandla med ca 60 000 mindre företag om individuella subventioner. Detta i sin tur leder ofelbart till en accelererad koncentration inom näringslivet, vUket på längre sikt betyder stagnation.

Generella insatser — naturligtvis kompletterade med vissa punktåtgärder - är därför nödvändiga därest man önskar förbättrad produktion och ökad sysselsättning, det senare möjligt inom relativt kort tid förutsatt att lämpliga åtgärder sättes in omgående. Generella åtgärder leder ocksä till en stimulans av alla företag oberoende av bransch och geografisk belägenhet, vhket betyder ett decentraliserat näringsliv, något som i sin tur är en förutsättning för en regionalpohtisk balans. Ensidiga selektiva åtgärder leder till motsatsen, nämligen ett centraliserat och av toppbyräkrater styrt näringsliv, något som är främmande för vår marknadsekonomi och har sin förebUd i statskapitalistiska system. Icke minst av ideologiska skäl awisar vi från vårt håh sådana metoder för att komma tih rätta med förlamningen inom näringslivet och den därav följande oacceptabla arbetslösheten.

En nackdel med genereUa stimulanser och förbättringar av näringshvets lönsamhet är att en ojämnare förmögenhets- och sannolikt även inkomstfördelning kan bh följden. Men som jag sökt visa i ett par debattartiklar i dagspressen och i en motion, kan sådana negativa och ovälkomna konsekvenser motverkas och elimineras genom ett lönsparande som konkretiseras i konvertibla obligationer enligt ett visst system som jag skall återkomma till.

Det går aUtså inte, herr talman, att försöka sitta samtidigt pä två stolar vid valet av de samhähsekonomiska insatser och åtgärder som erfordras för att garantera och utveckla vårt folks välfärd. Det måste tih slut bh ett val. Antingen bekänner man sig tUl ett statskapitalistiskt systems principer, av vilka en bärande sådan är ett ehminerande av lönsamhetsbegreppet till förmån för ett genombyråkratiserat tvångssystem, där statstjänstemän bestämmer och fastställer kvoter av taUöst slag, kvoter för produktionens storlek, kvoter för rävaruinköp respektive lagerstorlek, kvoter för försäljningsvolym, för lönevolymens utveckUng etc. etc. Eller också bestämmer man sig för en marknadsekonomi i den moderna biandekonomiska tappning som säkerligen majoriteten av värt folk funnit bäst förenlig med kraven på personhg frihet och utveckling mot ökad jämhkhet.

I det senare fahet måste man medge näringslivet både skälig rörelsefrihet och tillräcklig lönsamhet för att företagen skall fä medel över tih en kontinuerlig förnyelse och effektivisering av maskiner och annan utrustning, medel för risksatsning på utveckling och marknadsföring av nya produkter samt medel för bäde nyanställning av personal i nya verksamhetsgrenar och kontinuerlig förbättring av redan anstäUdas löne- och arbetsstandard. Den i högsta grad skäliga lönsamhet som erfordras för att garantera dessa minimikrav bygges sannerligen icke upp med abnormt höga räntor, löneskatter som gång på gång höjs och ibland fördubblas samt återkommande prisstopp, för att nu nämna de hårdaste vapnen som regeringen använt mot lönsamheten inom näringslivet och som kraftigast drabbat den grupp som svarar för inemot 60 procent av industrisysselsättningen här i landet, nämligen de mindre och medelstora företagen.

Från centerns sida har vi gång pä gång påpekat det tokiga i den förda pohtiken och förordat andra åtgärder, främst av generellt slag. I dag framstår våra varningar som helt realistiska, även om det knappast kan vara dystrare än att bli sannspådd i fråga om en stor och deprimerande arbetslöshet. I vårt näringspolitiska program, presenterat i en partimotion, försöker vi ange de medel som erfordras för att häva den nuvarande stagnationen på längre sikt och fä tiU stånd en harmonisk utveckling för såväl näringshv och samhälle som de enskilda människorna. Jag fär närmare återkomma tUl detta program, när motionen längre fram skall behandlas här i riksdagen.

På kort sikt, men även med blicken höjd tih ett längre perspektiv, är dagens viktigaste uppgift för politiken att lyfta bort den döda hand som arbetslösheten lagt över vårt samhälle. Och härvid måste ansträngningarna koncentreras på den s. k. strukturarbetslösheten, som delvis uppkommit genom en felaktig regeringspohtik och varom jag tidigare talat. Det går

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

189

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

190

inte att i det oändliga bara helt trankilt anvisa fler och fler miljarder tiU arbetsmarknadsverket och sedan förhta sig pä att verkets alla satsningar på bl. a. beredskapsarbeten skall klara den permanenta krisen. Vad vårt samhälle behöver är icke i första hand beredskapsarbeten utan nya sysselsättningar, föranledda av nyetablerad näringsverksamhet inom handel, industri och servicenäringar, och utökade aktiviteter inom samma näringar. Inom dessa näringsgrenar finns inemot 100 000 företag, och om dessa skulle kunna stimuleras tih och ges möjligheter att nyanstäha en enda människa per företag, skulle centerns paroll om 100 000 nya jobb snabbt kunna konkretiseras.

Jag sade, herr talman, "stimuleras till" och "ges möjligheter tih". Dessa ord är centrala begrepp i den nya politik som centern inbjuder till och som syftar tUl att lyfta landet ur strukturarbetslöshetens gastkram-ning. En satsning av den storleksordning som vi föreslär och som ocksä innebär en djärv ytterligare underbalansering av budgeten kommer att bh en injektion i näringslivet av materiellt slag men också av utomordentligt viktigt psykologiskt slag. Företagare och företag kommer nämligen åter att känna att statsmakterna tror på dem efter gråa år av missmod och främlingskap. Detta skapar "hoppfuh håg och fantasi", krafter av omätbart värde för såväl näringsliv och samhälle som alla anställda. Låt oss alla hjälpa tih att förverkliga paroUen om 100 000 nya jobb!

En stimulansåtgärd som kan sättas in omgående och som dessutom kan betraktas som en jämlikhetssatsning på de svaga företagen — oftast de små — är införandet av investeringsbidrag, som krävts från vårt håh. Flertalet av företagen, som ännu icke hämtat sig frän regeringens kreditstrypgrepp 1969—1971, kan icke uppvisa några vinster att göra nu tillåtna investeringsavdrag på. Dessa måste få samma chans att öka sin styrka som de vinstgivande företagen och genom investeringar i nysyssel-sättning bidra tiU att avskaffa strukturarbetslösheten.

Till slut, herr talman, bara några ord om möjligheterna att neutralisera några icke önskade följder av marknadsekonomins sätt att verka. Höjes lönsamhetsgraden i ett blandekonomiskt näringsliv blir följden utöver större verkningsförmåga hos företagen bl. a. den att en handfull mycket förmögna människor blir ännu förmögnare. Men som jag sagt i ett annat sammanhang: det skall tiU en ovanligt perverterad rättviselidelse för att förmena hundratusentals arbetslösa människor arbete därför att ett fåtal rika familjer samtidigt får sin rikedom ökad.

Den här beskrivna oönskade effekten kan begränsas och elimineras med två metoder, som bör sättas in paralleht. Den ena heter skärpt förmögenhetsbeskattning och den andra lönesparande genom utbytbara obligationer. Den senare metoden kan konkretisera ett grundläggande rättvise- och jämlikhetskrav: att löntagarna bhr delaktiga av den förmögenhetsökning som gradvis sker inom näringslivet, speciellt om dettas allmänna lönsamhet höjs genom ohka åtgärder.

Systemet med utbytbara obligationer som kompensation för sparad lön, som jag närmare beskrivit i en motion, har stora fördelar. Det förutsätter som stimulans rejäla skatteförmåner, framför aht på marginalskatten, och skaU gälla generellt. Systemet betyder att alla löntagare, oavsett  anställning  i offentlig eller enskUd tjänst, kan utnyttja detta

lönsparande, och det har framför allt den förtjänsten att ingen blir bunden till det företag där han för tillfället arbetar för att kunna tUlgodogöra sig de sparade medlen. Obligationerna skaU vara utbytbara, dvs. kunna utbytas mot aktier vid lämpligt tiUfälle, antingen i det företag där man för tiUfället arbetar eller i annat. Detta system som samtidigt tiUför näringslivet stora och alltmera välbehövliga kapitalresurser har den aht övervägande fördelen att det ger löntagarna frihet att själva individuellt och famUjevis bestämma över sina sparade slantar i stäUet för att detta sker genom anonyma toppbyräkrater, som mer eller mindre suveränt dirigerar en jättelik branschfond eller liknande, vhken påstås betyda att löntagarna genom sina pengar får ökat inflytande.

Herr talman! Syftet med det av mig skisserade systemet är främst att göra löntagarna delaktiga av näringslivets kontinuerliga förmögenhetsökning och som bieffekt härav ge dem ökat inflytande i näringslivet. Det ökade inflytande på beslutsfattandet inom företagen, som vi sammanfattningsvis kallar företagsdemokrati, får mer handgripligt lösas med andra metoder, och goda uppslag saknas inte. De närmare detaljerna i systemet lönsparande via utbytbara obligationer ber jag, herr talman, att få återkomma till när min motion behandlas här i riksdagen.

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Albnänpolitisk debatt

Herr SÖDERSTRÖM (m):

Herr talman! Det har gått drygt ett kvarts sekel sedan det andra världskriget slutade, och nu är situationen för vårt land avsevärt sämre än den var vid krigsslutet. Då stod Sverige starkt och oskadat, medan de andra länderna i Europa delvis låg i miner. Vårt land intog en avundad ställning och vår framtid syntes ljus och förhoppningsfull. Vi skulle enligt den socialistiska terminologin få en "skördetid". Så skedde väl även, men tyvärr glömde våra styrande bort en viktig faktor — kanske den allra viktigaste — nämligen den ekonomiska. Man kan bolla med ord och meningar, ibland kan man lyckas göra svart tUl vitt, men man kan aldrig trolla bort effekterna av vidtagna åtgärder. De ekonomiska lagarna är obevekliga - vad man möjligen kan göra är att dölja eller förskjuta effekterna.

Men eftersom värt land haft en stor "dold reserv" i fråga om arbetskapacitet och tillika kvalificerat tekniskt kunnande har våra makthavande kunnat se våra produktionstillgångar ständigt öka. I den ökningen har även högkonjunkturen spelat en stor roll.

Så länge som vår tillväxttakt var god och industrins rationaliseringsprocess medgav ökad prestationsförmåga fick kritikerna av den förda politiken föga framgång. Man ville inte lyssna på varningar, särskUt inte därför att man under så många år vant sig vid att ha det bra. Men under 1960-talets senare del kom en konjunkturomsvängning, och dä böriade verkningarna i den svenska ekonomin att bli kännbara. Vi hade successivt tvingats tära på våra tidigare så goda reserver, och därför stod vi nu utan effektiva motvapen, vilka så väl hade behövts. Följden blev att tUlväxttakten sjönk ned mot noh och arbetslöshetssiffrorna steg. Vi kan samtidigt konstatera att utvecklingstakten i Sverige var avsevärt sämre än i andra länder i Europa, vhka på ett bättre sätt tUlvaratagit sina möjligheter tih uppbyggnad och stabilisering.

191

Nr 14

Onsdagen den 31 Januari 1973

Allmänpolitisk debatt

192

Den ekonomiska stagnationen har förutom arbetslöshet medfört minskade inkomster för de enskilda hushållen och en ökad oro inför framtiden. Detta har i sin tur tagit sig uttryck i bl. a. en minskad konsumtionsvilja. För stat och kommun innebär varje procents minskning i den ekonomiska utvecklingen miljardförluster. Som ett belysande exempel kan nämnas att om Sverige hade haft samma ekonomiska utveckling som genomsnittet inom EEC, hade stat och kommun haft ytterligare 2,5 miljarder kronor tih förfogande för att satsa exempelvis pä olika sektorer av det svenska samhället — och detta utan att behöva tihgripa några skattehöjningar.

Det är därför inte någon överdrift att påstå att socialdemokraterna har misskött vår ekonomiska politik. Fömtom att staten fått minskade inkomster har regeringen tvingats satsa ca 7 miljarder kronor på sysselsättningsfrämjande åtgärder, vilka dock endast tillfälligt kan förbättra arbetslöshetssituationen för de enskilda som drabbats, medan oron och otryggheten består.

Moderata samlingspartiets recept mot detta är bl. a. en aktiv skattepolitik. Vi anser att det måste vara slut på de ständiga skattehöjningarna. Stat och kommun måste visa samma sparsamhet med medel som exempelvis barnfamiljerna tvingas göra. Vi måste ge resursskapande skattesänkningar tiU löntagare och näringshv. Sådana skattesänkningar ser vi inte endast som ett verkningsfullt medel att få i gång den ekonomiska välståndsutvecklingen i landet utan också som ett socialt anständighetskrav.

Inom näringslivet är företagsbeskattningen utformad som en vinstbeskattning. Därför kan lönsamheten anses utgöra ett mått på företagens förmåga att betala skatt. Men en god lönsamhet betyder — förutom ökade inkomster för stat och kommun — ökade möjligheter att bereda de anställda trygghet. Denna form av trygghet kan inte ersättas av någon annan åtgärd, vare sig den vidtas genom lagstiftning eller avtalsvägen.

Under den konjunktursvacka som vi nu upplever har statsmakterna försökt stimulera företagen till ytterligare sysselsättningsskapande investeringar genom skattelättnader i form av investeringsbidrag. Men paradoxalt nog försvårar och fördyrar man samtidigt möjligheterna till nyanställning genom att införa löneskatten, som av de flesta arbetsgivare anses som en ren straffbeskattning på arbetskraften. Därmed fär den ocksä den effekten att den bidrar tUl ökad arbetslöshet.

Därför yrkar moderata samlingspartiet att arbetsgivaravgiften skah tas bort - om inte på en gång så dock successivt under de närmaste åren.

Vi har den uppfattningen att ett starkt differentierat och lönsamt näringsliv måste finnas för att resurserna skah kunna ökas. Därigenom skapas möjligheter att bedriva en sådan aktiv reformpolitik som alla partier i stort sett är eniga om. Men vi uppnår samtidigt den effekten att när tillväxten blir bättre och skatteunderlaget växer minskas behovet av hjälpätgärder. Detta faktum är tyvärr ganska förbisett av många.

Stimulansen att arbeta och själv förtjäna sitt uppehähe utan att behöva ligga samhället till last har länge varit förhärskande i vårt land och är en av orsakerna till att Sverige har uppnått en sä stark ställning i världen. Men på grund av politiska beslut och den ahmänna fördyringen

som medfört ett högt kostnadsläge exempelvis för skatter och hyror och på grund av att svårigheterna att få arbete har ökat har allt fler kommit i den situationen att de inte kan försöria sig själva. Olägenheterna med vårt nuvarande skattesystem har ahtmer kommit i dagen. Moderata samlingspartiet - och tidigare högerpartiet - har ofta varnat för att det skulle gå som det gjort, men vi har tyvärr inte fått gehör för våra synpunkter.

När socialdemokratin vann 1970 års val berodde det i hög grad på löftet att två tredjedelar av svenska folket skulle få en skattelindring genom en reform som skulle träda i kraft den 1 januari 1971. Moderata samlingspartiet påstod att löftet var felaktigt. Vi har nu fått rätt, men då avslogs våra krav på en revidering av skattereformen och på att en förutsättningslös skatteutredning skulle tillsättas. I det läget tillsatte vi inom partiet en egen skatteutredning som blev klar våren 1972. Där konstaterades att de största olägenheterna med det nuvarande systemet var dels de höga skatterna på inkomstökningar, dels den ringa hänsynen tih inkomsttagares förmåga att betala skatt. Därför föreslog vär utredning bl. a. följande:

Ingen vanlig inkomsttagare skulle behöva betala mer än 45 procents marginalskatt på en inkomsthöjning.

Barnfamiljernas skattesituation borde särskilt beaktas.

Riksdagen borde omgående tUlsätta en offentlig besparingsutredning.

Redan hösten 1972 fann tydligen regeringen att folkopinionen mot skattesystemet var stor med påföljd att värt krav på en parlamentarisk utredning bifölls. Tyvärr blev den inte helt förutsättningslös, varför såväl kravet på indexreglering som önskemålet om en verklig lindring för löntagarna inte kom att återfinnas i direktiven.

Samtidigt som skatteutredningen tUlsattes kom regeringen även tiU klarhet om att dess senaste skattereform var misslyckad, och därför lade den våren 1972 fram ett nytt förslag, som skuhe finansieras genom en höjning av momsen. En enad borgerlighet gick emot det förslaget, och när samtidigt vpk inte vUle vara med blev det oro inom regeringspartiet, som genom att det ensamt hade en minoritetsställning inte kunde genomdriva sitt förslag. Så småningom tog regeringen tillbaka sitt förslag och anslöt sig i stället tUl en vpk-motion om en höjning av arbetsgivaravgiften frän 2 tiU 4 procent.

Att de borgerliga partierna skulle gå emot det förslaget var självklart, men regeringen lyckades rädda ansiktet. Förslaget gick igenom i riksdagen och nu har vi fått en ny "reform" och en fördubbling av löneskatten frän nyåret.

I förra årets sista månad — lagom före jul — gick socialdemokraterna ut med en stor kampanj, där man i annonser talade om, att "så här mycket högre skatt ville moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet att du skulle betala från 1 januari", och så fanns en tabell med olika inkomstlägen och belopp i kronor. Med tanke på de mänga skattesänkningsförslag som moderata samlingspartiet lagt fram under de gångna åren är annonsen minst sagt vUseledande. Men - fömtom att socialdemokraterna velat freda sitt dåliga samvete - har väl just detta varit anledningen till annonskampanjen.

I regeringsförslaget till viss justering av statsskatteskalan uppgavs, att

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

193

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

194

de effekter som åsyftats med 1970 års skattereform för årsinkomster upp tUl ca 35 000 kronor skuUe kunna anses återvunna genom förslaget. Men i årets partimotion — avsnittet En ny skattepohtik — har moderata samlingspartiet visat att sä inte blir fallet. Inte en enda inkomsttagare har fått full kompensation för skattehöjningarna under 1971 och 1972. Och då har ändå inte hänsyn tagits tih att vi hade ca 12 procents inflation under denna tid. Hade vi gjort det, så hade resultatet blivit än mera negativt för skattebetalarna, vare sig de råkar vara gifta eller ogifta. Men den senaste "skattereformen" följer mönstret från tidigare och kan sägas vara en typisk skattereform, modell socialdemokratisk. Man ger en liten hndring med ena handen och ser samtidigt till, att man fär tUlbaka så mycket mera i den andra.

Vi får säkerligen anledning att återkomma härtill vid behandlingen av vår motion såväl i utskottet som här i riksdagens plenisal.

Herr JONSSON i Husum (s);

Herr talman! Under de sista månaderna 1972 tUlkännagavs beslut om nedläggningar av fem sulfitfabriker: Kramfors, Mackmyra, Slottsbron, Fagervik och Svartvik. Fabrikerna svarar sammanlagt för ca 25 procent av produktionen av sulfitmassa för avsalu och har i dag ungefär 1 000 anställda. Med tanke på fabrikernas läge och ålderssammansättningen hos de anställda vet vi av erfarenhet att merparten av dessa inte får något nytt arbete.

Det här är ingen ny företeelse. AUtsedan världsmarknaden för massa och papper kom ur balans vid mitten av 1960-taIet har fabriksnedläggningarna duggat tätt i de redan tidigare av arbetslöshet drabbade skogslänen. Tusentals människor har genom nedläggningarna ställts utan arbete. Och ännu fler har rationaliserats bort i skogsbruket.

Men nedläggningarna drabbar inte bara de anställda hårt. Även kommunerna, ja, ibland hela regioner i skogslänen, får stora svårigheter att leva vidare därför att näringslivet är ensidigt och den nedlagda fabriken oftast har varit den största och ibland den enda arbetsplatsen pä respektive ort.

Ett slående exempel på hur kommuner drabbas av dessa okontrohe-rade och krasst företagsekonomiska nedläggningar inom massa- och pappersindustrin är Ådalen. Efter SCA.s nedläggning av Kramfors Sulfitfabrik i juni i år har SCA under den senaste åttaårsperioden lagt ned sex arbetsplatser och ställt över 900 människor utan arbete i Ådalen. SCA har därigenom helt utblottat bygden pä sysselsättningstUlfällen, och detta har kunnat ske utan kostnad för företaget, som ytterligare försämrat läget för Ådalen genom att åren 1965-1967 tvinga kommun och stat att satsa ca 125 miljoner kronor som förberedelse tUl ett pappersbmk, vilket skuUe uppföras i Kramfors. Dessutom fördröjdes och förhindrades en annan cellulosaindustris planering med bl. a. motiveringen att det fanns otUIräckligt med råvara. Den industrin ligger ocksä inom Ädalsomrädet och har i dag fullföljt en del av sin planering. Utan hänsyn tiU dessa investeringar och planer ändrade SCA sin planering och uppförde i stället en wellpappfabrik i Järfäha.

I   dag  saknas  det  möjligheter  för  samhähet  att  tvinga  de privata

företagen att lämna ersättning för samhähsekonomiska förluster vid nedläggningar eher att tvinga företagen att skaffa ersättningsindustri tUl den drabbade orten. Men menar vi allvar med parollen "arbete ät aUa" kan detta i fortsättningen inte accepteras och framför aht inte i skogslänen. Det räcker inte med näringspohtiska mål. Det måste också finnas styrmedel. Den situationen föreligger tyvärr inte i dag. Men regering och samhähe måste ändå med aUa thl buds stående medel skapa nya och bestående arbetstillfällen för att trygga sysselsättningen på de orter som drabbas av nedläggningarna.

Jag menar därmed inte att driften vid nämnda enheter skall upprätthållas med statliga bidrag. Tvärtom inser jag nödvändigheten av en fortgående strukturomvandling inom skogsindustrin, bl. a. mot bakgrund av den ofördelaktiga struktur svensk massa- och pappersindustri har i förhållande till industrierna i konkurrentländerna. Men jag ställer mig starkt kritisk till den snabba och okontrollerade stmkturomvandling som nu sker genom den mycket kraftiga expansionen av massa- och pappersindustrin i södra Sverige. Där planerar företagen att fram tih 1980 öka massaproduktionen med ca 2 miljoner ton — det är 25 procent av landets totala kapacitet i dag - och pappersproduktionen med 1 miljon ton.

Hur påverkas då övriga massafabriker av denna planerade utbyggnad i södra Sverige? Jo, tillåts denna snabba utbyggnad kommer inte bara de norrländska massafabrikerna, utan också fabriker i Götaälvdalen, Väner-området och Östergötland, som i dag är beroende av virkestillförsel från södra Sverige - landets enda överskottsområde - att i snabb takt slås ut pä grund av virkesbrist. Redan nu förbrukas nämligen så stor del av tUlgänglig awerkningsvolym att varje ytterligare utbyggnad av virkesför-bmkande industri i södra Sverige inverkar negativt på redan befintliga massafabrikers möjligheter att fortleva.

Detta är en orimlig privatkapitalistisk näringspolitik som samhället helt enkelt inte kan acceptera. Enligt min mening måste därför, genom statligt ingripande, den planerade skogsindustriella utbyggnaden i södra Sverige bromsas tills en total samordning av strukturomvandlingen inom skogsindustrin kan ske. Det är viktigare att trygga sysselsättningen i befintliga skogsindustrier än att bygga nya, stora och dyra enheter om vilkas lönsamhet det dessutom råder starkt tvivel. Framför allt är det, enligt min mening, ett vitalt samhällsintresse med tanke på sysselsättningen i Norrland att den befintliga skogsindustrin där tillförsäkras inte bara nuvarande utan ocksä ökad virkestiUförsel från överskottsområdet i södra Sverige så att en expansion kan tihåtas. Detta är så mycket naturligare som den skogsindustriella sysselsättningen spelar stor roh i Norrland men - bortsett från vissa regioner - obetydhg roh i södra Sverige.

Om jag tar ett exempel från mitt eget län. Västernorrlands län, där vi har en stor del av den svenska skogsindustriproduktionen och tre av de nu beslutade sulfitfabriksnedläggningarna, så fordras det i dag ca 6 000 nya arbetsthlfällen för att vi skall komma upp i riksgenomsnittet av antalet sysselsatta. Länets lägsta sysselsättningsgrad har Örnsköldsvik, och hela länet uppvisar en undersysselsättning. T. o. m. Sundsvallsomrä-

Nrl4

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

195

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

196

det, som utgör ett expansivt område, har drabbats av en viss undersysselsättning. Ådalsomrädets sysselsättningsproblem är ju ahtför välkända för att jag här skall behöva specificera dem.

Jag vih mot denna bakgrund betona angelägenheten av att staten skaffar sådana näringspohtiska styrmedel att den planerade skogsindustriella expansionen i södra Sverige bromsas, att virkesråvara frän överskottsomrädet i södra Sverige överförs genom havsbogsering och järnvägstransporter tih företrädesvis norrländska fabriker för att dels undvika ytterligare nedläggningar på gmnd av virkesbrist, dels möjliggöra en expansion.

Vid sidan av de mycket betydande sysselsättningseffekter en sådan politik skulle få är också från miljösynpunkt Norrland klart att föredra som massaproducent framför södra Sverige. Den lägre privatekonomiska lönsamhet som eventuellt skuhe bh följden är marginell i jämförelse med de samhällsekonomiska vinsterna.

Herr TAUBE (fp);

Herr talman! Om en kommun avser att införa någon form av garanterad minimhnkomst - sociallön - finns det väl bara ett sätt att bestämma denna inkomsts storlek för de enskUda familjerna. Man fastställer ett belopp som bottengaranti. Detta måste rimligtvis vara detsamma var en familj än bor i kommunen. För familjer som har extra höga kostnader, beroende pä faktorer som ligger utanför familjens egen kontroh — t. ex. hög hyra, många barn, sjukdom, dyra resor — måste det sedan utgå tihägg som svarar mot dessa merkostnader. Kommuner som infört något slags sociallön torde också ha gått tih väga pä detta sätt. Ingen har väl kunnat tänka sig att dela in kommunen i distrikt och sedan i förväg bestämma att den garanterade minimiinkomsten skall vara starkt differentierad mellan distrikten utan större hänsyn tih de enskUda famUjernas kostnadssituation. Om någon hade framfört ett sådant förslag skulle det genast ha förkastats som otänkbart att genomföra.

Men när det gäller — förlät nu uttrycket; det används naturligtvis bara i denna jämförelse — s. k. "sociallön" för kommunerna är vi på väg mot ett sådant system. Vi har nämligen i värt land sedan mitten av 1960-talet haft ett system som syftar tih att skapa större jämlikhet mellan kommunerna när det gäller deras skatteinkomster. Kommuner som har en låg egen skattekraft, dvs. få skattekronor per invånare, arbetar under svåra ekonomiska förhåhanden och kan inte ge sina invånare samma standard som kommuner med hög egen skattekraft. Genom skatteutjämningssystemet får dock kommuner med låg skattekraft thlskott av staten, så att man når upp till en i förväg garanterad skattekraft. Skatteutjämningssystemet är av utomordentligt stor betydelse för de enskhda kommunerna och måste just därför utformas så att det någorlunda tillfredsstäUer krav på rättvisa.

En statlig utredning - skatteutjämningsrevisionen — lade sommaren 1972 fram förslag tUl ett reviderat skatteutjämningssystem. Regeringen har i propositionen 111 år 1972 om regionalpolitiken meddelat att man till 1973 års vårriksdag kommer att lägga fram en proposition i frågan "på grundval av skatteutjämningsrevisionens förslag". Den beräknas bh

avlämnad till riksdagen den 15 mars.

Tyvärr måste det konstateras att revisionens förslag är mindre väl genomtänkt. Man har inte på det sätt som varit naturligt föreslagit att alla fattiga kommuner, var de än är belägna i landet, tillförsäkras en och samma bottengaranti när det gäller skattekraft och sedan extra tUlägg för de merkostnader de har pä grund av faktorer utanför deras egen kontroll. I stället har man skapat 9 garantiklasser och därefter placerat in landets alla 270 kommuner i någon av dessa klasser. Alla kommuner i t. ex. Skåne och Hahand skall, oavsett stmktur och kostnadsläge, placeras i lägsta klassen och garanteras 90 procent av den genomsnittliga skattekraften i riket. Alla kommuner i Östergötland och nästan alla i Sörmland skall ha 95 procent. Norrlandskommunerna skall ha betydligt högre garantier, i vissa fah ända upp thl 130 procent. Efter mer eller mindre "allmänna bedömningar" — det är revisionens egna ord — har landets kommuner klassats av revisionen.

Om man känner tih att fem procentenheter mer eller mindre i garanti motsvarar en utdebitering på ca 90 öre framstår revisionens förslag som utomordentligt ahvarligt. Ännu värre blir det när man finner att mänga av kommunerna i den lägsta garantiklassen har ett mycket ogynnsamt kostnadsläge, medan samtidigt många kommuner med en föreslagen hög garanterad skattekraft arbetar under betydligt gynnsammare förhållanden. Som exempel vhl jag nämna de folkpensionärstyngda skånekommunerna Tomeliha, Sjöbo och Hörby, som skah ha en garanti på 90 procent, medan vad gäller åldersstrukturen betydligt mer gynnade kommuner har garantier på 110-130 procent.

Det är givetvis omöjligt att konstruera ett skatteutjämningssystem som av aha uppfattas som rättvist, men det går att göra ett system som sä långt möjligt uppfyller rimliga krav på rättvisa. Då måste man förfara på ungefär samma sätt som när man konstruerar ett sociaUönesystem i en kommun. Först fastställes för alla kommuner, var de än är belägna i riket, en bottengaranti. Sedan utgår tUlägg för sädana merkostnader som ligger utanför kommunens egen kontroll. Detta är den enda vägen för att undvika orättvisa över- eller underkompensationer.

Det går ocksä att nöjaktigt konstruera ett system där man differentierar de garanterade skattekrafterna med utgångspunkt i merkostnader utanför den enskilda kommunens egen kontroU. Från Skåne, Halland och Blekinge, som har fått en enligt vår mening felaktig behandling av revisionen, har länsavdelningarna i remissvaren inte nöjt sig med att klaga, utan de har också utarbetat konstruktiva förslag och anvisat metoder för beräkning av objektiva merkostnader. Finns bara vUjan, torde man med utgångspunkt härifrån kunna konstruera ett system som undanröjer alla möjligheter till godtycke.

Herr talman! Representanter för de sydligaste länen bereddes i december 1972 tUlfälle att uppvakta finansdepartementet i denna fråga och framförde dä de synpunkter och alternativa förslag som länsavdelningarna lagl fram. Den 25 januari hade finansminister Gunnar Sträng givit representanter för länsavdelningarna i K-, L-, M- och N-län tillfälle att framföra sin kritik av betänkandet och anföra såväl principiella synpunkter på hur ett mera rättvist skatteutjämningssystem bör vara

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

197

Nr 14

Onsdagen den 31 januari 1973

Allmänpolitisk debatt

utformat som konkreta förslag tih konstmktion av ett sådant system.

Jag vUl inte alls förneka att finansministern visar förståelse för Sydsveriges synpunkter, och vi hyser därför hopp om att vårt förslag kommer att bli mycket seriöst behandlat i departementet. Vi utgår då ifrån att specieht åldersstrukturen kommer att beaktas. I en normalkommun är särkostnaderna för åldersgrupperna 0-17 år samt 67 år och äldre över 50 procent. Då det i Skåne finns kommuner som har så ogynnsam åldersstruktur att det i hela landet i övrigt bara är ett tiotal som har en hka ogynnsam eller sämre struktur, säger det sig självt att man inte utan vidare kan "bunta ihop" sinsemehan olika kommuner bara därför att de råkar ligga i närheten av varandra.

Herr talman! Slutligen några ord om skatteutjämningsproblematiken för landstingen. För landstingen bestäms utgiftsnivån i ännu högre grad av åldersstrukturen.

Sjukvårdsbehovet mätt i antalet vårddagar per invånare och år är i pensionärsgrupperna över fem gånger så stort som i åldersgrupperna upp thl 40 år. Ålderssammansättningen varierar starkt mellan ohka landstingsområden. Detta måste — liksom beträffande kommunerna — beaktas i ett rättvisande skatteutjämnmgssystem, men varken det nuvarande eller det av beredningen föreslagna systemet beaktar detta. Ett enda exempel. Kristianstads län har den sämsta åldersstrukturen i hela landet men är trots detta placerat i den lägsta skattekraftsgarantiklassen.

Herr talman! Jag vänder mig naturligtvis inte på något sätt mot skatteutjämningsprincipen. Vad jag vänder mig mot är hur denna princip omsatts i praktiken. Man måste eftersträva "samma kommunala och landstingskommunala standard tUl samma pris".

Pä förslag av herr talmannen beslöt kammaren uppskjuta den fortsatta överläggningen till morgondagens sammanträde.

§  2 Kammaren åtskildes kl. 1.21.

In fidem BENGT LAMBE

/Solveig Gemert