Riksdagens protokoll 1973:138 Torsdagen den 22 november

ProtokollRiksdagens protokoll 1973:138

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1973:138

Torsdagen den 22 november

Kl, 12.00

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. rätten att ta del av sjuk journal

§  1   Justerades protokollen för den 14 innevarande månad. § 2 Ang. rätten att ta del av sjukjoumal

Herr socialministern ASPLING erhöU ordet för att besvara herr Romanus' (fp) i kammarens protokoU för den 16 november intagna fråga, nr 310, och anförde:

Herr talman! Herr Romanus har frågat om jag vill medverka till att den som är patient hos privatpraktiserande läkare eller inom företagshälsovården får rätt att ta del av sin egen sjukjournal på samma villkor som gäller för den offentliga sjukvården.

Enligt tryckfrihetsförordningen äger var och en fri tillgäng till allmänna handlingar, dvs. handlingar som finns hos statliga eUer kommunala myndigheter. Sjukjournaler inom den av samhäUet bedrivna sjukvärden anses vara allmänna handhngar. Inom den offentliga hälso-och sjukvärden gäller således med vissa undantag att en patient har rätt att ta del av sin sjukjournal.

Inom den privata hälso- och sjukvården, som inte omfattas av reglerna om allmänna handlingars offentlighet, är patienten enhgt gällande lagstiftning inte tillförsäkrad samma rättighet. Bl, a, denna fråga kommer att behandlas av en utredning som jag inom kort avser att tillsätta beträffande vissa ansvars- och rättssäkerhetsfrägor inom hälso- och sjukvärden.

Herr ROMANUS (fp);

Herr talman! Sjukjournaler i offentlig sjukvård är aUmänna handhngar. Däremot är det inte så att var och en kan ta del av dem, utan det fordras patientens tillstånd. Den som är sjuk och vårdas inom den offentliga sjukvården har aUtså rätt att ta del av sin egen journal, om det inte kan antas motverka syftet med vården. Däremot gäller inte samma rätt för den som värdas av en privatläkare eller inom företagshälsovården. Det är det jag har tagit upp i min fräga. Samma skäl som kan anföras för att man skall få ta del av sin sjukjournal i aUmän sjukvård gäller också för privatvården och företagshälsovården. Det ökar möjligheterna att uppnå ett gott förtroende mellan läkare och patient.

Den nu pågående konflikten i Malmberget meUan fackföreningen och företagsläkaren i LKAB visar, att vägran att lämna ut journaler kan skada förtroendet för sjukvården. Statliga företag borde här gä i spetsen för att skapa ett gott förtroende, men självfallet kan samma krav ställas på hälsovården i alla företag och även på privatläkarvården. En privatpraktiserande läkare har legitimation som är utfärdad av socialstyrelsen. Därmed kan man säga att han i viss mån är bärare av ett offentligt

7 Riksdagens protokoU 1973. Nr 136-139

97

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. rätten att ta del av sjukjournal

förtroende. Man kan också av det skälet ställa krav pä insyn i hans verksamhet.

Vi kan också dra en parallell med den lagstiftning vi nu har fått om dataregister. Man har rätt att se vilka uppgifter som samlats om en i ett dataregister, som är upplagt av t. ex. en enskUd firma. Det torde vara så att om en privatläkare lägger upp sina patientjournaler på data, då har man rätt att ta del av dem, men alltså inte annars. Det är ju ett orimhgt förhållande.

Jag ber att få tacka för svaret från socialministern. Det är bra att det kommer en utredning. Jag viU därför ställa tre följdfrågor.

1.    Syftar utredningen till att åstadkomma en parallellställning mellan enskUd sjukvård och företagshälsovård och den offentliga sjukvården när det gäller rätten att ta del av journaler?

2.    När kan man vänta sig att fä förslag från utredningen?

3.    Anser socialministern att företagshälsovården i statliga bolag — som i det exempel jag har nämnt — bör iakttaga samma öppenhet som den offentliga sjukvården redan innan utredningen är klar?

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag vill med anledning av herr Romanus' inlägg återigen understryka att vi har uppmärksammat den här frågan i departementet och att vi anser det finnas goda skäl att seriöst granska de problem som hänger samman med patientens rätt att fä information om sitt hälsotillstånd och de medicinska överväganden som legat till grund för åtgärder av olika slag. Det är också mot den bakgrunden som vi avser att ta upp denna fräga i samband med den utredning som snart skall tillsättas beträffande ansvars- och rättssäkerhetsfrägor inom hälso- och sjukvärden. Då får man självfaUet pröva just den fråga som herr Romanus stäUde till mig. Förutsättningarna för och möjligheterna att fä till stånd hkartade bestämmelser på detta område inom den offentliga och privata sjukvården kommer självklart att ingå i utredningens uppdrag.

Vad sedan gäller tidpunkten för utredningens färdigställande kan jag inte i dag ange något exakt datum, men det är klart att dessa frågor är så angelägna att det kommer att vara vår strävan att sä snart som möjligt få ett utredningsresultat pä bordet.

Sedan vill jag avslutningsvis påpeka att det självfallet inte föreligger några hinder för en läkare att informera en patient om undersökningsresultat, patientens hälsotiUstånd och eventuellt erforderliga medicinska åtgärder. Ett förtroendefuUt förhållande mellan patient och läkare är alltid av stor betydelse; det må gälla företagsläkare vid statliga eller privata företag, läkare i allmän tjänst eller privatpraktiserande läkare. Det är alltid viktigt att man kan etablera ett förtroendefullt samarbete.

98

Herr ROMANUS (fp);

Herr talman! Jag tackar socialministern för dessa ytterligare preciseringar. Herr AspUng vUl inte säga att syftet skall vara att åstadkomma en paraUellstäUning, utan bara att det finns goda skäl att granska frågan osv. Jag kanske inte skall pressa socialministern ytterligare, för jag är rädd att jag inte fär mera besked nu. Men jag vill ändå ställa den här frägan:

Kan herr Aspling ange nägot skäl tiU att man inte skuUe kunna ha sädan parallellställning, dvs. samma rättigheter för patienterna även hos privatläkare och i företagshälsovården? Om så inte är fallet får jag väl tolka svaret pä det sättet, att syftet är att det skall bli samma rättigheter.

När det gäller de statliga bolagen ärjag medveten om att det inte finns något hinder för företagsläkare vid LKAB eUer andra statliga bolag att lämna ut journalerna, om det inte motverkar syftet med värden. Men min fråga gällde inte det, utan om socialministern möjligen anser att ett statligt bolag kan ha anledning att gå i spetsen och vara ett gott föredöme.

Vi har ju hört sädana uttalanden frän regeringen tidigare, att den statliga sektorn skaU vara ett gott föredöme. Det faktum att man valt bolagsformen för en statlig verksamhet bör inte medföra att man försätter sig i en sådan konfliktsituation i förhållande tUl de anställda som man gjort i Malmberget. Det kan bara vara tUl skada såväl för den statliga verksamheten i allmänhet som för hälso- och sjukvården där.

Därför skulle jag vilja upprepa frågan: Anser inte socialministern att ett statligt företag kan gä i spetsen i det här avseendet innan vi fått en lagstiftning som kan ålägga de enskUda läkarna samma sak? Det skulle företaget kanske göra, om socialministern vUle uttala en mening på den punkten.

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. rätten att ta del av sjukjournal

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag skuUe rent allmänt vilja säga att självfallet bör statliga företag i olika avseenden gå i spetsen och vara ett gott föredöme. Det är jag angelägen om att understryka. Nu har vi emellertid, som herr Romanus känner till — det är ju därför han ställt frägan tiU mig — oUkartade förhåUanden och det är den saken vi nu skaU ta upp för att få tUl stånd en omprövning.

Herr Romanus ställde en annan fräga, nämligen om jag redan före utredningen skulle kunna avge en deklaration, huravida det eventuellt kunde föreligga skäl att ha oUkartade bestämmelser i det här avseendet. Jag vill gärna säga att det blir utredningens primära uppgift att just pröva den saken.

Men, herr talman, jag kan kanske ändå ha anledning att göra ett par påpekanden till. Det är ingalunda så att den privata läkarvården bedrivs utan kontroll. Verksamheten står ju under tillsyn av socialstyrelsen som kan meddela instruktioner och andra föreskrifter för yrkesutövningen. Läkarna är skyldiga att låta sin verksamhet inspekteras av socialstyrelsen och att lämna de upplysningar och förklaringar som socialstyrelsen begär. Vid sädana inspektioner brukar en granskning ske av läkarnas sätt att föra journaler. Dessa bestämmelser har tUlkommit för att tillförsäkra patienterna en god kvalitet och säkerhet inom den privata läkarvården.

Överiäggningen var härmed slutad.

99

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. efterlevnaden av förbudet mot skyltning med pornografisk bild

§ 3 Ang. efterlevnaden av förbudet mot skyltning med pornografisk bild

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Henmarks (fp) i kammarens protokoU för den 15 november intagna fräga, nr 301, och anförde:

Herr talman! Herr Henmark har frågat mig om jag anser att efterlevnaden av 16 kap. 11 § brottsbalken rörande skyltning eller annat förfarande med pornografisk bUd är tillfredsställande.

Den angivna bestämmelsen infördes år 1971 i samband med att det tidigare straffstadgandet angående sårande av tukt och sedlighet upphävdes. EnUgt lagrummets nya lydelse skall den som pä eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisar pornografisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Såvitt gäUer skyltning med bUder med sexuellt motiv innebar denna lagändring en klar utvidgning av det straffbara området. 1 anslutning tiU frågan om vad som skuUe förstås med pornografisk bild konstaterade jag sålunda den gången att det föreslagna förbudet mot skyltning skulle komma att omfatta även andra bUder som skildrar sexuella förhållanden än sådana som vid tillämpningen av 16 kap. 11 § i dess dåvarande lydelse hade ansetts såra tukt och sedlighet.

Åtal för brott mot den nya straffbestämmelsen har förekommit i en del faU, men närmare uppgifter saknas om antalet överträdelser av detta slag som kommit tUl pohsens kännedom. Eftersom pohsen i första hand har att förebygga och bekämpa den grövre brottsligheten, är det möjligt att man inte alltid har kunnat övervaka efterlevnaden av den sålunda utvidgade straffbestämmelsen på ett tillräckligt effektivt sätt. Det åligger emellertid pohs- och åklagarmyndigheterna att uppmärksamma dessa förhåUanden, Det bör därför kunna förutsättas att, i den mån det skulle finnas en tendens som innebär att under senare tid överträdelser av skyltningsförbudet blivit vanligare eller det bildmaterial som används vid skyltning fått en mera utmanande karaktär, så kommer också tillämpningen av den aktuella straffbestämmelsen att öka.

100

Herr HENMARK (fp);

Herr talman! Jag ber att fä tacka justitieministern för svaret. Jag konstaterar också att justitieministern själv inte är nöjd med de förhållanden som nu råder utan anser att det behöver bli en uppstramning pä denna punkt. Det är riktigt vad som sägs i svaret att det 1971 tillkom en lagparagraf med förbud att genom skyltning eller annat Uknande förfarande förevisa pornografisk bild.

Nu har kanske alldeles särskUt under den sista tiden kommit det ena budet efter det andra om att det har varit brister i detta hänseende. Jag har antecknat några. Det har i pressen talats om att nägon helt enkelt har rivit ned löpsedlar, och efter "upprepad förseelse" har hon dömts till fängelse. Några har JO-anmält rättsvärdande myndigheter för underlätenhet att ingripa och begärt åtgärder för att avhjälpa brister i lagstiftningen. Några kioskägare uppe i norr har helt enkelt kommit överens om att inte skylta med tidningarna FiB-Aktuellt och Lektyr, Ett par kvinnor har i artiklar påtalat omöjligheten att vid en kiosk köpa en

kvällstidning utan att tvingas möta för kvinnan förnedrande bUder,

Pressbyrån och Riksförbundet Kiosk- och gatukök har uppmanat sina försäljare att vara försiktiga med exponeringen av herrtidningarna.

Riksförbundet Kiosk- och gatukök har enligt uppgift hos justitiedepartementet begärt en lagändring för att överflytta ansvaret från kioskägare till ansvarig utgivare.

Jag har också fått rapporter från ett par damer här i riksdagen, som har påpekat en olämplig skyltning i en affär utanför riksdagshuset. De hade fått det svaret från personalen att man inte kände tUl de begränsande lagregler som finns. Det är tydUgen en hel del som inte är som det borde vara på den här fronten.

Jag är också fundersam över en uppgift i justitieministerns svar. Justitieministern sade att såvitt gäUer skyltning med bUder med sexuellt motiv innebär lagändringen en klar utvidgning av det straffbara området. JO har haft att handlägga ett ärende av denna art, där han säger att lagens lydelse är oklar genom att man i den använder begreppet "pornografisk". Lagrådet vUle pä sin tid behålla den gamla lydelsen som grundade sig pä begreppet "särande av tukt och sedlighet". EnUgt JO genmälde emeUertid departementschefen dä att ordet "pornografisk" valts just för att markera skillnaden, dvs. begränsningen av det straffbara området, i förhällande tUl nuvarande bestämmelser. Jag ifrågasätter därför om justitieministerns uppgift är riktig.

Jag viU slutligen fråga; Anser justitieministern för det första att den information som nu finns är tiUräckhg? Avser justitieministern för det andra att villfara den begäran som här är gjord att överföra ansvaret från kioskägarna tUl ansvarig utgivare?

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. efterlevnaden av förbudet mot skyltning med pornografisk bild

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Beträffande den sista frågan, om överförande av ansvaret pä ansvarig utgivare, kan jag för dagen bara svara att vi prövar den i departementet och kommer att ta ställning tUl den. 1 övrigt vill jag säga tiU herr Henmark i anledning av de exempel han anförde, att straffrättsliga sanktioner längt ifrån alltid är den bästa och effektivaste metoden när det gäller att motverka icke önskvärda företeelser i samhället. Detta gäller inte minst på det pornografiska området, där frågeställaren och jag är överens om att den enskilde medborgaren inte skall tvingas att mot sin vilja ta del av anstötliga alster. Den från alla synpunkter lämpligaste åtgärden är att marknaden sanerar sig själv. Herr Henmark har angivit exempel på det, och en sådan självsanering har också börjat komma tiU stånd.

I våras beslöt som bekant Svenska tidningsutgivareföreningen att rekommendera sina medlemmar att iaktta återhållsamhet med publicering av sådana annonsillustrationer som pä ett utmanande sätt återger sexuella motiv. Nyhgen träffade Pressbyrån och ett par av de ledande tidskrifterna i branschen en motsvarande överenskommelse beträffande omslag och löpsedlar.

Med anledning av herr Henmarks andra fråga viU jag svara att vi nu får avvakta den fortsatta utvecklingen innan vi tar ställning till om ytterligare åtgärder behövs.

lOl

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. det ekonomiska läget för föräldrar till handikappade barn

102

Herr HENMARK (fp);

Herr talman! Jag tycker att en del av det svar som justitieministern senast gav ligger väl i hnje med det som jag nyss sade, nämligen att det behövs ytterligare information. Den informationen kan vara av olika slag, men en sak som jag gärna viU peka pä i detta sammanhang gäller vad som menas med allmän plats. Det är nämligen inte bara vid kiosker som ifrågavarande annonsering förekommer utan den bedrivs inte minst i snabbköp, där även småbarn ofta fär köa vid kassorna och där kan studera bilder som inte är särskUt uppbyggliga.

Enligt en definition, som jag fått från riksdagens upplysningstiänst, menas med allmän plats bäde plats utomhus och inomhus som är upplåten för eller frekventeras av allmänheten, t. ex. gata, torg, station, båtar, tåg, restauranger, affärslokaler och biografer. Jag tror att det behövs information pä denna punkt, så att affärsidkarna vet var de fär sätta upp bilder av ifrågavarande slag.

Jag hälsar vidare med glädje den positiva inställning som justitieministern tydligen har i detta ärende.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Nu ställde herr Henmark en besvärlig juridisk tolkningsfråga tiU mig, nämhgen om vad som är allmän plats. Det är en fråga som ofta föranleder diskussion, och i sista hand kan den bara prövas av domstol.

Herr Henmark gav ett exempel på vad han avsåg, nämligen skyltning i snabbköp, I lagstiftnigen tänkte man i första hand på skyltfönster, kiosker och sådant, och jag tror inte att man hade just snabbköpen i sikte, men detta får vi väl lov att titta på. Jag vågar mig inte på att här i kammaren på stående fot ge någon tolkning av om snabbköpsbutiker är allmän plats eller ej.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang. det ekonomiska läget för föräldrar till handikappade bam

Fru statsrådet ODHNOFF erhöU ordet för att besvara fru Swartz' (fp) i kammarens protokoll för den 15 november intagna fråga, nr 305, tiU herr socialministern, och anförde;

Herr talman! Fru Swartz har frågat socialministern om han är beredd att vidta åtgärder som förhindrar att föräldrar till handikappade barn genom nya bestämmelser om värdbidrag efter den 1 januari 1974 kan komma i ett sämre ekonomiskt läge än tidigare. Enhgt fastställd ärendefördelning ankommer det på mig att besvara frågan.

Enligt beslut av årets riksdag får värdbidraget för svårt handikappade barn en ny utformning från den I januari 1974. Det nya vårdbidraget skaU utgå tiU den av föräldrama som huvudsakligen värdar barnet. Reformen skall ses mot bakgrunden av att en av föräldrarna i regel mäste avstå från förvärvsinkomst för att ta vård om det handikappade barnet, och den grundas pä ett enhälligt förslag från familjepohtiska kommittén.

Bidragets belopp har anknutits till folkpensionsnivän på sä sätt att bidraget skall motsvara hel förtidspension jämte pensionstillskott, vUket vid ikraftträdandet betyder 105 procent av basbeloppet. Bidraget kommer därefter att i takt med den årliga ökningen av pensionstillskotten höjas så att det kommer att uppgå till 120 procent av basbeloppet. Samtidigt görs bidraget skattephktigt och ATP-grundande för den förälder som uppbär det.

Den omläggning av värdbidragen som träder i kraft vid årsskiftet innebär en kraftig förstärkning av stödet för de föräldrar som är förhindrade att ha förvärvsarbete pä grund av att de måste ägna sig åt omvårdnaden om det handikappade barnet. Även för den som vid sidan av vårdbidraget har inkomst av eget förvärvsarbete ger de nya reglerna förbättringar upp till en inkomst utöver vårdbidraget på ca 25 000 kronor. Att effekten av bidraget bhr lägre vid högre inkomster är en följd av den här genomförda principen med skattephktiga sociala förmåner som innebär att bidraget främst inriktas på de grupper där stödbehovet är störst.

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. det ekonomiskaläget för föråldrar tiU handikappade barn

Fru SWARTZ (fp):

Herr talman! Jag tackar fru statsrådet Odhnoff för svaret pä min fråga. Anledningen till den var givetvis de ändrade bestämmelserna om värdbidrag till föräldrar med handikappade barn, som kommer att gälla från årsskiftet. När bidraget höjs frän 60 procent tUl 105 procent av basbeloppet och blir ATP-grundande och skattepliktigt får det emeUertid för en del föräldrar och vårdnadshavare vissa negativa effekter, som förmodligen inte varit avsedda. Det högre bidraget kan innebära en försämring, om båda föräldrarna förvärvsarbetar. Om bidraget i dag är 4 740 kronor bhr det efter den I januari 8 295 kronor. Med en marginalskatt på 60 procent bhr det ekonomiska stödet sämre i fortsättningen än för närvarande. Effekten av detta torde bh en strävan efter att hela inkomsten skall kunna redovisas pä en förälder, sä att den andra föräldern får mottaga vårdbidraget och familjen på sä sätt får behålla största möjliga del av det. Det vore beklagligt om föräldrar i den här situationen pä grund av detta inte vill ha ett arbete utanför hemmet, dä det just för dem kanske kan anses särskilt värdefuUt att nägon del av dagen fä vara i annan mUjö. Det kan inte vara rätt att den familj där en förälder ensam har inkomst kommer i ett bättre läge än den familj där tvä föräldrar sammanlagt har samma inkomst.

En grupp som drabbas särskilt hårt är ensamstående föräldrar med förvärvsarbete. De riskerar att förutom skatteavdraget gä miste om bostadsbidrag om de befinner sig i ett gränsläge.

Om värdbidrag i fortsättningen inte skaU utgå till fosterföräldrar för handikappade barn, hur skaU då dessa kompenseras? Blir det en kommunens uppgift att höja fosterlegan, och är i sä fall kommunerna medvetna om detta?

Jag tvivlar inte på att avsikten med de nya bestämmelserna om vårdbidrag varit att förbättra situationen för människor som har att ta ansvar för barn som kräver så mycket mer av vård och omsorg än de fullt utvecklade  och   friska  barnen.   För många mnebär det också en för-

103

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. det ekonomiska läget för föräldrar tiU handikappade barn

bättring, men det är angeläget att alla får del av denna. Har de här effekterna allvarligt beaktats vid omläggningen? Kan man räkna med att fru statsrådet Odhnoff verkar för att de här påtalade bristerna rättas till?

Fru statsrådet ODHNOFF:

Herr talman! Den grupp föräldrar som vi diskuterar är föräldrar med så svårt handikappade barn att de i de aUra flesta fall tvingas helt ägna sig åt att ta hand om detta barn. Det har varit angeläget att genom denna proposition och detta beslut i riksdagen se till att dessa föräldrar, som stannar hemma och värdar sitt svårt handikappade barn, också skaU få en inkomst som kan ge dem både ett visst ekonomiskt tiUskott och den trygghet som pensionsunderlag innebär.

Att det kan uppkomma sådana situationer även bland denna grupp att båda föräldrarna kan gå ut i förvärvsarbete är naturligtvis möjligt. Men jag vUl erinra om att upp tiU 25 000 kronors inkomst är ändå förbättring att vänta med det nya systemet, som riksdagen alltså har beslutat.

När det gäller frågan om bostadstiUäggen, som fru Swartz också tar upp, kan jag säga att enligt gäUande regler om bostadstillägg till barnfamUjer och ensamstående kommer vårdbidraget för skattepliktig inkomst att slå igenom i inkomstunderlaget för beräkning av bostadstiUägget, Men detta blir mte aktuellt förrän 1976, Den framtida utformningen av inkomstprövningsreglerna inom bostadstUläggssystemet undersöks nu av bostadstilläggsgruppen, som också kommer att överväga frågan om hur bostadstilläggen skaU påverkas av utgående vårdbidrag.

Fru SWARTZ (fp):

Herr talman! Den här aktualiserade frågan har givit anledning tiU oro hos många, och jag har själv kontaktats av en far till ett handikappat barn. Det är just fräga om en familj där båda föräldrarna förvärvsarbetar. Jag tycker nog att svaret tyder på — trots att det sagts att behovsprövning icke skall gälla i fråga om stöd åt handikappade - att det här dock gäller behovsprövning. Det slår inte pä samma sätt för alla. Jag är inte riktigt nöjd med det svar jag har fått.

När det gäUer förhållandena för ensamstående förvärvsarbetande förälder, så kvarstår ju ändå detta att bidraget bhr beskattat. Visserligen skulle det inte innebära någon försämring vid inkomster upp tUl 25 000 kronor, men det är väl ingalunda ovanhgt att en ensam förälder har en inkomst pä 30 000-35 000 kronor, och då slår det ändå ganska hårt. Kan vi förvänta oss att det verkligen blir ändringar vad gäller bostadstillägget som gör att det inte inträder nägon försämring här?

När det gäUer fosterföräldrar fick jag inte något svar på min fräga. Jag anser detta vara en ganska angelägen sak även för kommunerna - det kommer att slå rätt hårt på det kommunala planet såvida inte staten betalar stödet.

104

Fru statsrådet ODHNOFF:

Herr talman! När det gäUer fosterföräldrar regleras ju ersättningen av kommunerna, och det är kommunerna som då får ta hänsyn till graden av handikapp och den arbetsinsats som kan krävas av fosterföräldrarna.

Vad sedan gäller bidraget, sä är det ju inte behovsprövat annat än i den meningen att man prövar behovet med hänsyn tiU barnets handikapp, och det är aUtså svårt handikappade barn som man kan få detta bidrag tUl, Det regelmässiga måste vara att dessa barns handikapp tvingar till sådan omvårdnad som väsentligt överstiger vad ett icke handikappat barn kräver. Detta nya bidrag bhr ju en inkomst som beskattas, Nägon ekonomisk behovsprövning sker alltså inte.

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Om ökat internationellt bistånd till handikappade

Fru SWARTZ (fp);

Herr talman! Jag anser att man ändå indirekt fär tolka detta som en behovsprövning. Det kommer att slå pä det sättet. När det gäUer kommunerna måste det innebära att kommunerna har ansvar för fosterföräldrarna och betalar ut fosterlegan, vUken - efter vad jag kan förstå - måste bli högre när vårdbidraget inte längre utbetalas till fosterföräldrar, AUtsä kommer det att innebära en memtgift för kommunerna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Om ökat internationellt bistånd till handikappade

Fru statsrådet SIGURDSEN erhöll ordet för att besvara herr Möllers (fp) i kammarens protokoll för den 25 oktober intagna fräga, nr 275, till herr utrikesministern Wickman, och anförde:

Herr Möller har frågat utrikesministern om han anser att stödet ät blinda bör ges ökade resurser i svensk biståndsverksamhet och att Sverige även i FN-organen bör verka för en högre prioritering av frågor som rör handikappade. Det ankommer på mig att besvara denna fräga.

Såväl fysiska som mentala handikapp i u-länderna är i stor utsträckning en följd av undernäring och infektionssjukdomar. Undermåliga sanitära förhållanden, särskUt brist på rent vatten, spelar en stor roU, också när det gäller sjukdomar som leder tiU blindhet.

Samtidigt står det klart att mänga u-länder pä nuvarande utvecklingsnivå inte har möjlighet att avsätta resurser för att ta hand om dem som drabbats av handikapp. Våra erfarenheter i Sverige säger oss att god värd och meningsfull sysselsättning för handikappade kräver stora insatser frän samhällets sida.

Mot denna bakgrund framstår det som angeläget att satsa på förebyggande åtgärder, främst en allmän förbättring av näringsstandard och hälsovård. Det viktigaste vi för dagen kan göra i FN är att fortsätta våra ansträngningar tUl förmån för en utveckUngssyn som till fullo beaktar eftersatta folkgruppers intressen. Vårt engagemang tar sig konkreta uttryck i våra betydande bidrag tUl sådana organisationer som FN;s utvecklingsprogram UNDP, Internationella utvecklingsfonden IDA och FN:s barnfond UNICEF,

Som ett exempel på förebyggande arbete på hälsovårdens område av multilaterala organisationer kan nämnas att UNDP satsat avsevärda belopp   pä   att   få   fram   metoder   att   kontrollera   den   smittosamma

105

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Om ökat Internationellt bistånd tiU handikappade

sjukdomen flodblindhet, UNICEF;s insatser för förbättrad hälsovård och näringsstandard för mödrar och barn i de fattiga länderna är väl kända,

I den svenska synen pä utveckUngssamarbetet ligger ett krav pä att se tUl helheten i u-ländernas utvecklingsansträngningar. Det finns mänga angelägna behov som konkurrerar om de knappa resurserna. Det är ofränkomhgt att det är u-länderna själva som mäste göra graderingen av angelägenhet, och lika självklart att vi måste respektera deras bedömningar.

Vad gäller direkt stathgt stöd med biständsmedel tiU verksamhet för blinda i u-länder finns det som bekant i princip två kanaler. Sådant stöd kan för det första lämnas inom ramen för det direkta samarbete som Sverige bedriver med en rad enskUda länder. Det kan komma till stånd om det land vi samarbetar med begär att en del av de resurser som Sverige ställer till förfogande för landet i fräga utnyttjas för detta ändamål. För det andra kan enskUda organisationers verksamhet för blinda i u-länder stödjas genom statliga bidrag. Detta har redan skett vid några tillfällen och kan åter bli aktuellt om det stöd som begärs avser en verksamhet som välkomnas av den ansvariga regeringen och för övrigt uppfyller de villkor som SIDA ställer för bidragsgivningen.

106

Herr OLSSON i KU (fp):

Herr talman! Jag ber att i herr MöUers frånvaro få tacka fru statsrådet Sigurdsen för svaret på hans enkla fråga.

Fä människor har det så svårt som de handikappade i u-land, Bhndhet är ett svårt handikapp. Man beräknar att det finns ca 20 miljoner blinda i världen och bortåt 500 miljoner synskadade. Ungefär var sjätte människa i dessa delar av världen är alltså synskadad. De flesta av dem bor i de fattiga länderna och lever i regel under mycket svåra förhållanden. Ofta rör det sig om en utstött grupp med små eller inga möjligheter att fä utbildning eller medicinsk hjälp, och 98 procent av dem beräknas vara analfabeter. Den strävan till social utiämning som är en proklamerad del av vär biståndspolitik borde här komma till uttryck pä ett mera intensivt sätt än hittills.

Tyvärr är det ofta på det sättet att denna minoritetsproblematik glöms bort i det officiella biståndet. Sjukhusplaner läggs upp utan ögonklinik, skolor byggs utan att de blinda ges möjlighet tUl undervisning där osv. Det verkar som ett axiom att minoriteten alltid eftersatts.

Av de internationella organ som förmedlar hjälp till utvecklingsländerna är det tyvärr bara några få som sysslar med planering av hjälpen till de handikappade, endast några få personer i vardera UNESCO, ILO och FN (Rehabilitation Unit) osv,, trots att det enligt FN:s egna siffror finns 300 miljoner handikappade i världen. Av dessa är som sagt omkring 20 mUjoner blinda, och 16 miljoner av dem är blinda alldeles i onödan, eftersom blindheten till största delen orsakas av infektionssjukdomen trakom, av den infektionssjukdom som leder till s, k, flodbhndhet samt av vitamin- och proteinbrist, dvs, sjukdomar som alla går att bota om hjälpen kommer i tid. Flera miljoner människor skulle kunna få sin syn tillbaka, om bara de enkla resurser som behövs ställdes till förfogande. Men på grund av att man i utvecklingsarbetet i de flesta länder ofta har

förbisett behovet av åtgärder för bhnda mom ramen för ett aUmänt utvecklingsprogram har antalet blinda växt, med alla de humanitära, sociala och ekonomiska följder detta har.

Det mest tragiska är att man räknar med att antalet blinda barn kommer att fördubblas i den tredje världen inom loppet av tio år, om inte nägot radikalt görs, I väntan på resurser riskerar vi att få en förlorad, blind generation, hänvisad tUl att leva av tiggeri. Det viktigaste är därför att skapa resurser för att förebygga sjukdomarnas vidare spridning.

De blindas företung här i Sverige har genom sin kampanj Blind i u-land riktat uppmärksamheten på de bhndas situation i u-länderna och tagit en rad initiativ i bl, a, Afganistan, Bangladesh, Indien, Tanzania och Malawi,

Jag hoppas att statsrådet i sitt fortsatta arbete - svaret i dag ger väl ingen direkt vägledning om statsrådets avsikter i framtiden — kommer att verka för en högre prioritering i svensk biståndsverksamhet ät dessa den fattiga Världens hårdast drabbade människor, och jag vill ställa denna fråga till statsrådet: Planerar regeringen att ta initiativ till att frågan om de blinda och handikappade kommer upp tUl behandling på den internationella befolkningskonferensen 1974?

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. yttrandefrihetens plats i kulturpohtiken

Fru statsrådet SIGURDSEN:

Herr talman! Som jag sade i mitt svar ankommer det inte på regeringen eller SIDA att fastställa vUken volym stödet till de blinda skaU ha inom det direkta biståndet, utan omfattningen är beroende av vUket bistånd på det området som begärs av de länder som vi samarbetar med och av de enskilda organisationerna.

När det gäller biståndet tiU blinda kan jag också nämna att SIDA för närvarande har att behandla ansökningar, dels från Pingstmissionen, dels från De blindas förening. Den senare gäller en yrkesskola för blinda i Tanzania, Beslut i detta ärende väntas vid SIDA:s styrelsesammanträde den 14 december 1973,

När det sedan gäller insatserna pä det multilaterala området och insatser mot flodblindheten kan jag nämna att UNDP sedan år 1968 satsat 800 000 dollar på att få fram metoder för att kontrollera denna sjukdom. Det föreligger också planer på att eventuellt bilda en konsultativ grupp för att genomföra ett projekt mot flodblindhet i Västafrika,

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Ang, yttrandefrihetens plats i kulturpolitiken

Herr utbUdningsministern ZACHRISSON erhöU ordet för att besvara herr Richardsons (fp) i kammarens protokoll för den 13 november intagna fräga, nr 297, och anförde:

Herr talman! Herr Richardson har frågat mig om jag är beredd att i ett kommande förslag till riktlinjer för kulturpolitiken hänföra yttrandefriheten till det övergripande målet.

Frågan kommer att behandlas i den proposition om kulturpolitiken som läggs fram för riksdagen i mars 1974,

107

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. yttrandefrihetens plats i kulturpohtiken

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Artigheten bjuder mig att tacka utbildningsministern för svaret, även om det är svårt att tänka sig ett mer innehållslöst svar.

Bakgrunden till min fräga är det förhällandet att kulturrådet i sitt betänkande enligt min uppfattning inte fäst tillräcklig vikt vid kravet på yttrandefrihet och att arbetet på en proposition om kulturpolitiken nu pågår i departementet.

Kulturrådet har i sitt resonemang om målet för kulturpolitiken föreslagit att det övergripande målet skall vara att medverka till att skapa en bättre samhällsmUjö och bidra tUl jämUkhet. Underordnat detta övergripande mål bör kulturpolitiken vägledas av sju s. k. delmål, nämligen vad som i rubrikstU kallas decentralisering, samordning och differentiering, gemenskap och aktivitet, yttrandefrihet, konstnärlig förnyelse, bevarandet av äldre kultur samt samhällets ansvar.

Utifrån en liberal samhällssyn är det förvånande och beklagligt att yttrandefriheten betraktas som endast ett underordnat delmål och inte hänförs till det övergripande målet. Vi vet hur det förhåller sig på många häll ute i världen; det fria ordet existerar över huvud taget inte eller är bara en Ulusion. Vi ser hur reaktionära krafter - både höger- och vänsterreaktionära krafter — stryper den fria och öppna debatten. Samtidigt betraktar vi yttrandefriheten som ett livsvUlkor för en vital demokrati och ett aktivt kultursamhäUe. Vi vet dessutom från den nu pågående debatten om tryckfriheten i vårt land liksom från debatten om det misslyckade försöket att grundlagsfästa de medborgerliga fri- och rättigheterna i samband med förslaget tiU ny grandlag, att det finns en stor oro bland många människor. Det finns tecken som tyder på att den personliga integriteten hotas av den pågående samhällsutvecklingen. Det skulle i en sådan situation vara värdefullt om kravet på yttrandefrihet lyftes upp till det s. k. övergripandet målet. Det kravet är sä väsentligt att det verkligen fyller sin plats i det sammanhanget. Ja, yttrandefriheten är sä omistlig att den skulle kunna sättas allra överst, över alla andra mål, för kulturpolitiken i en demokrati.

Utbildningsministern vill uppenbarligen inte svara pä min fråga, över huvud taget inte diskutera saken. Jag begär självfallet inte ett svar pä konkreta detaljfrågor i en kommande proposition. Men här gäller det en viktig principfråga som det inte borde vara så svårt att ta ställning till. Kan utbildningsministern ange något skäl för att inte hänföra yttrandefriheten till det övergripande målet? Jag tror att det skulle vara värdefullt att i den debattsituation som vi har i vårt land få höra utbildningsministerns syn på den frågan.

108

Herr utbUdningsministern ZACHRISSON:

Herr talman! Vi har helt nyligen fått in remissvaren på kulturrådets betänkande, och i dem diskuteras givetvis de här frågorna mycket ingående. Jag antar att herr Richardson i ohka sammanhang deltagit i skrivandet av remissyttrandena. De ståndpunkterna han här principiellt och generellt framför är i remissopinionen representerade av SACO, riksantikvarieämbetet och några av teaterorganisationerna. Utan tvekan är det väsentligt att ta mycket allvarligt på den frågan, inte minst utifrån

de utgångspunkter som en del av teaterorganisationerna och också centrumbildningarna för fram — nämhgen att det är viktigt att definiera yttrandefriheten för att möta kommersialismen på kulturområdet.

Men det finns också en mängd andra aspekter som måste vävas in i diskussionen kring yttrandefriheten. De synpunkterna är representerade i remissopinionen av mycket tunga organisationer såsom ABF, TBV, LO och en hel del andra, som säger att det här inte fär göras till en fråga för bara ett litet fätal - kulturarbetare och andra. Det är visserligen viktigt att deras frihet definieras, men friheten måste bli reeU — på det sättet att den breda gruppen av människor får verkliga möjligheter att delta i debatten — om man skall kunna tala om yttrandefrihet. Därför måste frägan om yttrandefriheten vävas in på praktiskt taget alla nivåer i kulturarbetet om man skall komma fram tUl en reell definition och inte bara tUl en tUlyxad principformulering. En sädan kan i och för sig vara intressant att använda vid högtidligare tUlfällen, men det väsentliga för oss är att nå fram tUl en sädan beskrivning och en sådan utformning av yttrandefrihetens plats i kulturlivet som reellt uttrycker de breda folkgruppernas möjligheter att komma till tals.

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. fingerade nyhetssändningar i radio och TV

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Om artigheten bjöd mig att tacka för det första svaret kan jag utan en sådan motivering tacka för de kompletterande uppgifter som utbildningsministern här har lämnat. Han menade att yttrandefriheten skaU vara reell och verklig. Ja, självfallet. Någon Ulusorisk yttrandefrihet är vi inte betjänta av. Den måste vara reell och verklig för alla människor.

Man kan kanske ha den uppfattningen att det inte har så stor betydelse om man i den här mälkatalogen skulle föra upp yttrandefriheten till det övergripande målet. Men jag tror att det har en stor symbolisk betydelse, och vikten av symbolhandhngar skall man inte underskatta — allra minst i politiska sammanhang.

Jag slutar med att uttrycka förhoppningen att man verkligen beaktar dessa synpunkter. Det skulle vara värdefuUt om yttrandefriheten kunde komma i paritet med de två övriga övergripande målen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Ang. fingerade nyhetssändningar i radio och TV

Herr utbildningsmmistern ZACHRISSON erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Peterssons i Röstånga (fp) i kammarens protokoll för den 14 november intagna fråga, nr 299, dels fru Mogårds (m) i kammarens protokoll för den 16 november intagna fråga, nr 306, och anförde:

Herr talman! Herr Petersson i Röstånga har frågat mig om jag anser det lämpligt att fingerade nyhetsutsändningar om tänkbara dramatiska katastrofer utsänds av massmedia, och fru Mogård har frågat mig vilka åtgärder som jag  anser  bör  vidtas för att förhindra sådan uppenbar

109

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. fingerade nyhetssändningar i radio och TV

ansvarslöshet som gavs exempel på i ungdomsradions fingerade nyhetssändning om kärnkraftverket i Barsebäck,

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

Enligt vad jag erfarit granskar radionämnden för närvarande det aktuella programinslaget och kommer att behandla ärendet med förtur. Ett ställningstagande från min sida skuUe kunna uppfattas som ett försök att påverka nämndens prövning.

110

Herr PETERSSON i Röstänga (fp):

Herr talman! Min fråga åsyftar givetvis radioprogrammet med den falska nyhetsutsändningen om att kärnkraftverket i Barsebäck hade sprängts. Många människor blev panikslagna och uppskärrade, och när det senare stod klart för dem att de hade blivit lurade blev de ursinniga. Andra åter chockades när de tänkte på sina anhöriga som var bosatta inom det aktuella området.

Åsikterna om programmet har varit entydiga; Omdömeslöshet och oansvarighet är de mildaste bedömningarna. Ansvariga programledare har bett om ursäkt — och det är bra — men påståendena om att man inte hade kunnat förutse effekterna av programmet vittnar om häpnadsväckande aningslöshet, då vi erfarenhetsmässigt vet att liknande program har alla förutsättningar att skapa panikstämningar.

Ett program av denna art medför ju också andra konsekvenser, och jag vill här belysa några av dem.

För det första har tUltron tUl radions nyhetsutsändningar fått sig en allvarlig knäck. Detta har omvittnats, inte minst av dem som sysslar med den psykologiska beredskapen.

För det andra har säkerhgen tilltron till de seriöst syftande kärnkraft-distributörema, vilken sida de än tillhör, rubbats av det inträffade. Personligen ställer jag mig tveksam tUl kärnkraften, men jag vill själv övertygas av sakliga argument och inte genom överdrifter.

För det tredje har vi ånyo fått en klassisk illustration till att ansvarighetsfrägan när det gäller Sveriges Radio är ett oklart och invecklat kapitel. Man frågar sig ofta; Skall juridiskt ansvar över huvud taget krävas där man anser att de verbala ursäkterna inte är tillräckliga?

Jag tackar statsrådet för svaret. Jag är naturligtvis fullständigt medveten om att ansvaret för programmet icke pä något sätt åvilar statsrådet Zachrisson, men jag har försökt formulera min fråga så, att jag kan fä ett rent svar - ett ja eller ett nej — pä den punkten. Just nu ärjag inte intresserad av vad radionämnden tycker och tänker, utan vad jag är intresserad av är vad statsrådet anser rent principiellt om denna typ av program. Jag beklagar djupt att jag inte kan fä nägot svar pä detta.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Zachrisson för svaret. Statsrådet vägrar att ha nägon uppfattning alls om det aktuella programmet och än mindre om lämpliga åtgärder för att förhindra program av det här slaget. Jag kan omöjligt vara nöjd med ett sådant svar.

Vi har här i kammaren många gånger haft anledning att diskutera de särskilda krav som måste ställas på ett monopolföretag i etern. Det är

naturligtvis inte rätt att begära att ens ett monopolföretag skall vara helt fritt frän att begå dumheter, men en dumhet av den här dimensionen, en dumhet som tyder på att man, i sin iver att göra uppseendeväckande s. k. engagerande program, helt bortser frän att det är människor man vänder sig till och inte lovliga indoktrineringsobjekt, visar, menar jag, att någonting är allvarligt fel.

Det finns all anledning att göra en översyn av verksamhetens organisation, ratiner, skyddsmekanismer och ansvarsutkrävande. Det är bl. a. detta som måste ingå i den utredning som de borgerliga partiema kräver i kulturutskottets betänkande, som kommer upp till debatt nästa vecka. Jag skall inte föregripa den debatten.

Radionämnden prövar program i efterhand och det är en nödvändig kontroll. Men de ansvariga i Sveriges Radio bör naturligtvis sträva efter att följa gällande radiolag och avtal — det är ju det viktigaste skyddet för medborgarna. Det är uppenbart att det förehgger brister i det avseendet. Ett sådant program som det om kärnkraftverket i Barsebäck skall inte komma igenom ett effektivt nät av ratiner och kontroller.

Staten kan inte frånsäga sig ansvaret för att se tUl att gällande lag och avtal i regel följs i programverksamheten. I varje fall bör det vara det ansvariga statsrådet obetaget - enligt min mening är det en plikt - att offentligt deklarera sin uppfattning om uppenbara avsteg från efterlevnaden av gällande regler och om uppenbart olämpliga program. Det är alltså en åtgärd. Det har ju visat sig att reaktioner från riksdag och regering har haft gynnsamma effekter på Sveriges Radio.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om förstärkt arbetsförmedling åt handikappade

Fru statsrådet LEIJON erhöll ordet för att besvara herr Hamrins (fp) i kammarens protokoll för den 13 november intagna fråga, nr 296, tUl herr inrikesministern, och anförde:

Herr talman! Herr Hamrin har frågat inrikesministern vad han avser att göra för att snarast förstärka arbetsförmedlingens möjligheter att förmedla arbete åt handikappade. Frågan har överlämnats tUl mig för besvarande.

Under senare är har arbetsförmedlingen förstärkts med personal bl, a. för att kunna öka insatserna när det gäller att placera handikappade i arbete på den öppna marknaden, Föratsättningarna för detta förmed-hngsarbete har väsentligt förbättrats genom lagstiftning och tillkomsten av de s, k, anpassningsgrupperna. För närvarande finns ca 3 700 sådana grupper. Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret 1974/75 begärt ytterligare personal för verksamheten i dessa grupper. Ett ställningstagande tiU detta förslag kommer att redovisas i 1974 års statsverksproposition.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Det svar som jag har fått av fru statsrådet Leijon innehåller uppgifter om  förstärkt personal, lagstiftning som möjliggör

Nr 138   .

Torsdagen den 22 november 1973

Om förstärkt arbetsförmedling åt handikappade

111

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Om förstärkt arbetsförmedling dt handikappade

bättre arbetsförmedling ät de handikappade och tillkomsten av anpassningsgrupper. Dessutom innehåller svaret en uppgift om att arbetsmarknadsstyrelsen i sin anslagsframställning för nästa är har begärt ytterligare personal för verksamheten i fräga.

Låt mig först säga att jag förutsätter såsom alldeles självklart att de anslagsframställningar som arbetsmarknadsstyrelsen gör också kommer att bifallas. Anledningen tUl att jag tycker det är självklart är innehållet i en skrivelse som De handikappades riksförbund riktat tUl arbetsmarknadsstyrelsen och som jag hoppas inte är obekant för departementet, I den skrivelsen redogör man för ganska häpnadsväckande förhållanden då det gäller arbetsmarknaden för de handikappade. Man konstaterar att företagare som har varit i kontakt med arbetsförmedlingar och arbetsvärdsorgan har fått besked om att förmedlingarna inte har några aktuella sökande med rörelsehinder - och detta trots att det i området finns sådana. I skrivelsen anförs de statistiska uppgifter som hgger bakom och man konstaterar att även i andra sammanhang har De handikappades riksförbund kunnat konstatera att arbetsförmedlingarnas service till rörelsehindrade är bristfällig. Det avspeglas bl. a. i enskilda medlemmars uppgifter tUl förbundet, och man konstaterar att det oftast är lättare för de handikappade att erhålla arbete genom egna initiativ än genom att förlita sig till medverkan från förmedlingsorgan.

Det är, fm statsråd, hårda ord som står att läsa i denna skrivelse. Man kan säga att den är en partsinlaga; kraven får väl vägas mot andra utgifter som står för dörren — 6, 7 eller kanske 9 miljarder kronor som centrala ämbetsverk har äskat utöver fjolårets budget. Men det här är ett område där vi har ansvaret att se tiU att det klaffar. Vi vet att det är svårt för handikappade och äldre att skaffa sig arbete även i en vanlig konjunktur. Denna problematik kommer alltså att kvarstå även om vi får en hygglig arbetsmarknad för andra. Det är dags att se tUl att dessa frågor blir lösta pä ett tUlfredsstäUande sätt.

112

Fru statsrådet LEIJON:

Herr talman! Bakgrunden tUl den fråga herr Hamrin tar upp är att Konfektionsindustriförbundet är 1973 tagit initiativ tUl en anpassning av en del arbetsplatser tUl rörelsehindrade. Denna verksamhet skall till en början koncentreras till vissa delar av landet. Arbetsförmedlingarna i dessa län har också samverkat med Konfektionsindustriförbundet och . erbjudit de rörelsehindrade arbetssökandena de jobb det varit fräga om. Av de rörelsehindrade som bedömts ha förutsättningar för sömnadsarbete, har hittUls sex personer anmält intresse för anställningar. Det kan finnas mänga orsaker tUl att det varit så förhållandevis få personer. Men självklart är att människor med handikapp av olika slag skall ha samma möjligheter som andra arbetssökande att själva välja arbete. Under år 1972 fick närmare 5 000 arbetsvårdssökande med rörelsehinder jobb i den öppna marknaden genom arbetsförmedlingen.

En viktig sak att komma ihåg i detta sammanhang är att många av de arbetssökande som har rörelsehinder klarar sig bra med den hjälp de får i den vanliga arbetsförmedlingsverksamheten och aldrig behöver bli s. k. arbetsvårdsfall.  Här är arbetsförmedlingens jobb i de s. k. anpassnings-

grupperna av oerhört stort värde, eftersom man på detta sätt kan gå in pä ett tidigt stadium och hjälpa både arbetssökande och den som redan finns ute på olika arbetsplatser och alltså ta hand om problemen innan de bhvit verkligt akuta.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag skall ingalunda underkänna det resonemang som statsrådet Leijon för — det är sakligt och riktigt. Men jag konstaterar att det här finns en brist i arbetsförmedhngsverksamheten. Folkpartiet har gång på gång sagt att arbetsförmedlingarna behöver bättre resurser för att klara sina uppgifter. Statsrådet Leijon säger i slutet av sitt svar att arbetsmarknadsstyrelsen i sina petita begärt ytterligare medel för att klara dessa uppgifter bättre. Jag förutsätter att denna framstäUning kommer att bifallas av departementet.

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. tillämpningen av bestämmelserna om avvisning av utlänningar

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Ang. tillämpningen av bestämmelserna om avvisning av utläimingar

Fru statsrådet LEIJON erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Takmans (vpk) i kammarens protokoll för den 15 november intagna fråga, nr 302, dels herr Wirmarks (fp) i kammarens protokoU för den 16 november intagna fråga, nr 309, till herr statsrådet Lidbom, och anförde;

Herr talman! Herr Takman har frågat mig om jag anser att gällande bestämmelser och praxis i fräga om avvisning av utlänningar möjliggör en betryggande prövning av aUa omständigheter sä att politiska flyktingar inte riskerar att bh behandlade som icke önskvärda personer.

Herr Wirmark har frågat statsrådet Lidbom hur han bedömer erfarenheterna hittUls av tUlämpningen av den bestämmelse i den s, k, terroristlagen som föreskriver att avvisning enligt lagen endast får ske av personer som är upptagna i särskUd förteckning. Frågan har överlämnats till mig för besvarande. Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

I utlänningslagen finns klart angivet under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas vid ankomsten tUl Sverige. Beslut om awisning meddelas av polismyndighet.

Finner polismyndigheten skäl tUl awisning, men påstår utlänningen att han skulle komma att löpa risk för politisk förföljelse om han awisas och är påståendet inte uppenbart oriktigt, får pohsmyndigheten inte meddela beslut om avvisning. Ärendet skall i sådant faU alltid underställas statens invandrarverk. Innan invandrarverket beslutar om avvisning skall yttrande inhämtas från utlänningsnämnden.

Vid verkställighet av beslut om avvisning gäller motsvarande ordning om påstående görs om risk för politisk förföljelse och påståendet inte redan har prövats i awisningsärendet.

Invandrarverket och rikspolisstyrelsen har gemensamt utarbetat noggranna rutiner för utredning i ärende där politiska skäl åberopas. Dessa rutiner och de tvingande reglerna i utlänningslagen om underställning är

113

8 Riksdagens protokoU 1973. Nr 136-139

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. tillämpningen av bestämmelserna om avvisning av utlänningar

enligt min mening en garanti för att prövning sker av samtliga omständigheter i ärenden där en utlänning åberopar behov av en fristad undan förföljelse.

Enligt den s. k. terroristlagen skaU utlänning awisas om det finns grundad anledning anta att han tUlhör eller verkar för organisation eller gmpp som på grund av vad som är känt om dess verksamhet kan befaras här i riket använda våld, hot eller tvång för politiska syften. I enlighet med föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj :t upprättar rikspolisstyrelsen en förteckning över utlänningar som vid ankomsten hit omedelbart skall awisas av polismyndighet.

Också här gäller att om utlänningen åberopar risk för förföljelse i samband med awisning och detta inte är uppenbart oriktigt så får polismyndighet inte meddela beslut om avvisning. I stället skall ärendet underställas Kungl. Maj;t via invandrarverket. Någon avvisning med stöd av lagen har hittUls inte varit aktuell.

Som framhölls i samband med riksdagsbehandlingen av lagförslaget kommer en redogörelse för erfarenheterna av denna lagstiftning att lämnas riksdagen i ett eventuellt förslag om förlängning av den tidsbegränsade lagen.

114

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag tackar fru statsrådet Leijon för svaret.

Under 1972 awisades 3 274 utlänningar från Sverige, därav 1 723 enbart efter polisbeslut, om de uppgifter jag fått är korrekta. I utlänningslagens 20 § heter det att "awisning skall ske vid utlännings ankomst tUl riket eller omedelbart därefter", men polismyndighet kan besluta om awisning även senare, "intUl tre månader efter ankomsten". Min fråga gäUde om de bestämmelser och den praxis som följs möjliggör en betryggande prövning av alla omständigheter. Eller finns det risk för att politiska flyktingar blir behandlade som "icke önskvärda" personer och t. o. m. som s. k. terrorister och awisade vid gränsstationen eller flygplatsen?

Denna oro har funnits under de snart 20 är vi haft 1954 ärs utlänningslag, och den fanns tidigare, speciellt under andra världskriget när judiska och antifascistiska flyktingar eller desertörer frän Hitier-tysklands armé awisades och skickades tiU en ofta säker död. Men min fråga föranleddes av en artikel i Dagens Nyheter den 12 november. En passpolis på Arlanda skulle ha sagt att man närmast ratinmässigt awisade araber, som sökte sin tUlflykt här. Och man gjorde det med hänvisning tUl terroristlagen, som tydligen går före utlänningslagen beträffande araber. Jag vill inte göra mer av detta yttrande än det är värt — ett isolerat citat kan, även om det är korrekt återgivet, ge en falsk bUd av underliggande reahteter. I Dagens Nyheter den 13 november fanns för övrigt en berättelse i motsatt riktning. Det var om en 20-årig marockan som skulle utvisas sedan invandrarverket och utlänrungsnämnden hade avslagit hans ansökan om politisk asyl. Men en passpolis på Arlanda, pohsintendent Bror Svärd, fick höra talas om den förtvivlade unge mannen i arresten och såg till att det blev uppskov med verkstälhgheten och att ärendet togs upp tUl ny prövning. Om beslutsfattarna träffade

dessa utlänningar personligen, sade intendent Svärd, "då skulle också fler av dessa stackars människor få stanna i vårt land, för det är förbannat svårt att skicka i väg en sån här kUle som Omar när man har lärt känna honom".

Men tyvärr bhr awisningen ofta en ytterst summarisk handling, och det kan vara en slump som avgör om en flykting får stanna eller om han eUer hon skickas bort att torteras eller dödas. Jag är inte alls så övertygad som fru statsrådet Leijon att det finns garantier för en allsidig prövning nu. Jag anser att utlänningslagen bör revideras så att de politiska flyktingarnas rättssäkerhet tryggas. Terroristlagen bör självfallet raderas ut helt och hållet.

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. tillämpningen av bestämmelserna om avvisning av utlänningar

Herr WIRMARK (fp);

Herr talman! Jag tackar för svaret. Redan när riksdagen antog den s. k. terroristlagen stod det klart att den lagen var synnerligen vagt utformad. Varken kommissionen eUer utskottet lämnade tillräcklig vägledning för hur lagen skuUe tolkas eller tUlämpas. Den medför risk för godtycke också därför att tillämpningen av lagen är så kraftigt sekretess-omgärdad.

I den debatt som föregick riksdagsbeslutet stäUde jag frägan tUl statsrådet Lidbom om det inte fanns risk för att man i fortsättningen vid bedömningen av araber som ville resa th i vårt land i realiteten skulle komma att utsätta en mycket vid grupp av personer för diskriminerande behandling. På den frägan fick jag aldrig något svar.

Anledningen tUl min fråga i dag är de uppgifter i pressen som herr Takman refererade tUl. Lät mig citera Vad som stod i Dagéns Nyheter om

ett meningsutbyte som började sä här:''         han är ju arab, araber skall

inte in i landet!

-    Varför?

-    Vi har en terroristlag i Sverige.

-    Men den skall väl inte tillämpas på aUa araber?

-    Terroristlagen är ju tänjbar! "

Det är naturligtvis möjligt att denna återgivning av ordväxlingen mte är korrekt; vi vet ju att awisning enligt lagen bara får ske av personer som är upptagna i särskild förteckning. Även bland dessa personer skall den som är politisk flykting inte kunna aWlsas.

Med anledning av vad som här Stått i tidningarna vill jag fråga statsrådet om klara instraktioner utgått tUl vederbörande myndigheter om att de bestämmelser i lagen som jag här refererat strikt skall respekteras och om att lagen icke är tänjbar. Jag tror att det skulle vara välgörande om vi kunde få en entydig försäkran på den punkten.

Det är också viktigt hur polisens förhör med vederbörande går tUl, innan beslut fattas. Här säger statsrådet Leijon att det finns garantier för att en prövning sker av omständigheterna. Om förhören sker under bryska former och med stor skyndsätnhet utan tillgäng till tolk för den inresande, finns det då inte risk för att beslut fattas på felaktig grund? Inför den plötsliga konfrontationen med polisen kanske den inresande inte vågar deklarera att han är politisk flykting av rädsla för att svensk polis kanske samarbetar med polisen i hans eget land.

115

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Ang. tillämpningen av bestämmelserna om avvisning av utlänningar

Det har också sagts att order om restriktivitet när det gäller att bevilja anstånd med awisning kommit tUl passpolisen från rikspolisstyrelsen. Är det sant?

VUl inte statsrådet här göra en deklaration om att det är rimUgt att anstånd med awisning bör beviljas tUls tolk anskaffats och att över huvud taget dessa förhör bör äga rum i vänlig och generös atmosfär?

Fru statsrådet LEIJON;

Herr talman! Jag vUl börja med herr Takman, som tog fram en del statistik. 1 723 utlänningar har avvisats av polismyndighet, sade han. Det är riktigt. Däratöver har 64 personer awisats efter beslut av invandrarverket, totalt alltså 1 787 personer. Större delen av dem som awisas vid ankomsten tUl Sverige är nordbor. Skäl för avvisning av personer som inte kommer från Norden är att de saknar pass, saknar andra tillstånd, saknar visum eller saknar medel för sitt uppehälle här.

Hur herr Takmans ord föll kommer jag inte ihåg, men innebörden var ungefär den att det många gånger kunde vara en slump om människor blir avvisade från vårt land och utlämnade tUl tortyr och död. Det får icke vara och är heller icke nägon slump som avgör. Det stär klart angivet att personer som uppger att de riskerar förföljelse av politiska skäl inte fär avvisas av polismyndigheten, utan dä skaU invandrarverket vara med och ta ställning. Råder det den minsta tvekan att uppgiften om politisk förföljelse inte är uppenbart oriktig, skall ärendet hänvisas tiU invandrarverket.

Terroristlagen är omgärdad med en hel rad bestämmelser. Det är Kungl. Maj;t som avgör vUka organisationers medlemmar som fär förtecknas. Därvidlag har rikspolisstyrelsen enbart att följa Kungl. Maj;ts anvisningar. Förteckningarna ses över varje månad av rikspolisstyrelsen, i vilken det sitter lekmän.

Självklart, herr Wirmark, är att vid förhör av det här slaget ser man tUl att det finns tolk så att den utlänning som kommer till Sverige kan göra sig förstådd och att omständigheterna i övrigt är sådana att förhören inte bhr pressande för vederbörande.

116

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag tog upp frågan mera frän långsiktig synpunkt än med tanke på enbart terroristlagen. Hur skall en utlänning, som mte känner tUl lagen — sådana fall har förekommit — och kanske inte heller talar något av världsspråken, lägga fram just risken för politisk förföljelse i hemlandet som skäl tUl att han vUl och måste bli mottagen här? Och hur skall den ansvarige passpolisen kunna bortse från att det utöver terroristlagen finns ett halvdussin klart uttalade motiveringar för att - som det heter i 18 § utlänningslagen — en "utlänning, som ankommer till riket, må avvisas". Enligt 19 § kan t. ex. ett beslut om avvisning fattas om "det skäligen kan antas att han icke kommer att ärligen försörja sig". En diffus misstanke om en diffus moralisk effekt räcker för att en utlänning skall stoppas och skickas tillbaka.

Att få stanna här eller bli awisad kan betyda liv eller död för den enskilde individen. Det är orimligt att begära att de polismän som ofta

tvingas fatta besluten i tidsnöd skaU ha tid att göra den grundliga prövning som många gånger behövs för att fälla dessa ödesdigra domar. Som det nu är bUr det dessutom domar utan domskäl, eftersom avvisningarna kan ske utan formella motiveringar. Ett minimikrav tycker jag är en grundlig prövning i varje enskilt fall. Ett annat minimikrav är att varje beslut om avvisning blir klart motiverat i skrift.

Herr WIRMARK (fp):

Herr talman! Awisning enligt terroristlagen fär ju bara ske av personer som är upptagna på särskild förteckning över personer, som är medlemmar i sädan organisation vilken regeringen har beslutat att lagen skall gälla för, och de bland dessa personer, som är politiska flyktingar skaU inte kunna avvisas. Jag saknade i statsrådets svar ett besked om att klara instruktioner utgått att de lagbestämmelser jag nu redogjort för strikt skall respekteras, så att lagen icke är tänjbar på denna punkt.

Det var välgörande att fru statsrådet Leijon sade att tolkar skall finnas och att förhören skall genomföras i en lämplig atmosfär. Då vUl jag bara upprepa min fråga; Om tolk skall anskaffas i en del fall, måste ju anstånd ske med awisningen. Enligt uppgift har rikspolisstyrelsen skickat ut instruktioner om att restriktivitet skall iakttas med anstånd med avvisning. Är det ett riktigt eller ett oriktigt påstående?

Jag tror att det här behövs både klara instruktioner och utbildning av vederbörande polispersonal, så att inga misstag begås. Att vi handlar så är i enlighet med en tradition av human svensk flyktingpolitik, som jag hoppas att både fru statsrådet och jag är eniga om att vi bör följa.

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Om ett rättvisare system för valtid kommuner och landsting

Fru statsrådet LEIJON;

Herr talman! Lagen är skriven strikt. Det stär klart angivet att det är Kungl. Maj:t som beslutar vilka organisationer som skall komma i fråga i detta sammanhang.

TUl herr Takman vUl jag säga: För det första är det inte så att enskild passpolis avgör dessa ärenden. De får inte delegeras längre ned än tUl polisintendent eller polissekreterare. Det finns noggranna blanketter utarbetade för hur förhören - om de skall kallas så - skaU genomföras. Det finns instruktioner som säger att polismyndigheten skall ge upplysning om att alla skäl som föreligger för att ifrågavarande person skall kunna få stanna i landet skall redovisas. Alla beslut motiveras, delges och översätts.

Den skrivelse som herr Wirmark talar om känner jag inte tUl. Efter vad vi har kunnat finna existerar den inte.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 10 Om ett rättvisare system för val till kommuner och landsting

Herr civUministern GUSTAFSSON erhöll ordet för att besvara herr Erikssons i Arvika (fp) interpellation, nr 109, framstäUd den 16 oktober tiU herr civilministern Lundkvist, och anförde:

117

9 Riksdagens protokoU 1973. Nr 136-139

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Om ett rättvisare system för val tiU kommuner och landsting

Herr talman! Herr Eriksson i Arvika har frågat när riksdagen kommer att föreläggas förslag till rättvisare valsystem vid val tUl kommuner och landsting.

Frägan om ett nytt valsystem för de kommunala valen har utretts av kommunalvalskommittén. I sitt betänkande (SOU 1971:4) Kommunala val diskuterade kommittén bl. a. ändrade regler för indelningen i landstingsvalkretsar, för att därigenom få en bättre proportionell fördelning mellan partiema. Kommittén awisade emeUertid en sådan lösning, bl. a. på grund av svårigheterna att skapa naturliga valkretsar, och föreslog i stället att i princip samma system som tUlämpas i riksdagsvalen skulle användas även vid Valen tiU landsting och fullmäktige.

Kommunalvalskommitténs förslag utsattes för kraftig kritik i remissbehandlingen. Såväl utredningen om den kommunala demokratin som Svenska kommunförbundet efterlyste i sina remissyttranden över kommitténs förslag en mera grundlig och allsidig prövning än vad det nu föreliggande utredningsförslaget ger underlag för.

Mot bakgrund av remissutfallet hade regeringen i februari förra året överläggningar i frågan med ledarna för de övriga partierna i riksdagen. Vid överläggningarna var partiema helt överens om att frägan om en generell spärr mot småpartier i de kommunala valen inte skulle tas upp till avgörande förrän man närmare fått diskutera vUka konsekvenser en sådan spärr skulle fä för den kommunala demokratin. Innan ställning togs i spärrfrågan borde därför utredningen om den kommunala demokratin få tUlfälle att bl. a. belysa Småpartiernas roll i det kommunalpolitiska systemet. Utredningen har därför genom tUläggsdirektiv fått i uppdrag att närmare belysa de principiella aspekterna på minoritetsgruppers representation i en funktionsduglig kommunal demokrati.

Regeringen ansåg sig mot denna bakgrund inte böra föreslå någon ändring till 1973 av valsystemet vid de kommunala valen. I stället fick utredningen om den kommunala demokratin i uppdrag att arbeta sä att utredningens undersökningar och analyser kan läggas tUl grund för ett slutligt ställningstagande tiU valsystemet vid de kommunala valen i god tid före 1976 års val.

118

Herr ERIKSSON i Arvika (fp);

Herr talman! Skälet till att jag vid höstriksdagens början framställde den här interpellationen var det orättvisa utslag som det nuvarande valsystemet gav i kommunvalen 1973, främst då i landstingsvalet.

Jag har i min interpellation nämnt exempel på mycket orimliga följder som de nuvarande bestämmelserna har fått i vissa län och landstingsvalkretsar. I Kopparbergs län fick folkpartiet betala ett röstpris för sina mandat som var sex gånger så högt som priset pä exempelvis de socialdemokratiska mandaten. Folkpartiet betalade 12 436 röster för ett mandat, under det att socialdemokraternas kostade 2 190 per styck. I mitt eget hemlän, Värmlands län, fick vpk ett enda mandat på drygt 9 000 röster.

Nu kanske nägon säger att i landet i stort har det ändå något så när jämnat ut sig. Dä vill jag svara: För det första är det folkmeningen i det län eller landstingsområde det gäller som skall vara utslagsgivande just för

det landstingets sammansättning. För det andra är det faktiskt inte heller någon rättvis fördelning i landet i stort.

Äv det siffermaterial som jag visar på bUdskärmen framgår det hur de större partierna är klart gynnade av de nuvarande bestämmelserna. Det utgår från genomsnittspriset per mandat för de olika partierna, om man slår ihop hela landstingsvalet och fördelar mandaten enligt exakt proportionalitet. Ni märker hur vänsterpartiet kommunisterna fick betala 5 578 röster per mandat och kds över 12 000, under det att centerpartiet och socialdemokraterna ligger pä 2 700-2 800 röster per mandat. Jag tror att herr statsrådet och alla vi andra är överens om att detta är helt OtUlfredsstäUande.

Jag vill tacka för svaret. Herr statsrådet påminner där om partUedar-överläggningarna före 1973 ärs val, och jag har ingenting i sak att invända mot hans formuleringar. I svaret sade han: "Vid överläggningarna var partierna helt överens om att frågan om en generell spärr mot småpartier i de kommunala valen inte skulle tas upp tUl avgörande förrän man närmare fått diskutera vilka konsekvenser en sådan spärr skulle få för den kommunala demokratin." Detta är riktigt, men jag viU göra den kompletteringen att efter ett klart uttalande från folkpartiets riksdagsgrupp framhöll vär förhandlare, som var herr Olle Dahlén, att man i största möjliga utsträckning borde skapa större valkretsar ute i landstingsområdena för att på så vis under denna övergångstid fä ett något rättvisare utslag. Man gjorde det också i vissa län, man gjorde det genom strid i en del län, men i mänga län skedde det ingen förändring 1973.

Resultatet visar nu att i valet 1973 kunde vissa partier i vissa valkretsar få ända upp tUl 8-10 procent av rösterna men inget mandat på grund av valkretsens litenhet — sex sju mandat - under det att man i större valkretsar kunde få mandat redan -vid ett fåtal procent av rösterna. Detta visar, menar jag, att valkretsarnas storlek har utgjort en mycket ojämn och i vissa fall orimligt hög spärr.

Vid 1966 ärs val hamnade 110 landstingsmandat fel. År 1970 hade man gjort litet större valkretsar, och då hamnade 57 mandat fel, jämfört med exakt proportionalitet.

Jag har försökt få fram siffror från riksskatteverket om hur många som hamnade fel i årets val. Det har inte gått att få fram dem; jag vet inte om statsrådet har dem ens. Men sannolikt — mycket tyder på det i varje fall - ligger vi någonstans mellan resultaten för 1966 och 1970. Det är klart att det är väldigt otUlfredsställande när mellan 60 och 100 mandat hamnar fel i ett landstingsval.

I statsrådets svar ges avslutningsvis ett bra besked, tycker jag. Efter att ha redovisat varför man inte tog ställning 1973 säger statsrådet Gustafsson; "I stället fick utredningen om den kommunala demokratin i uppdrag att arbeta sä att utredningens undersökningar och analyser kan läggas till grund för ett slutligt ställningstagande till valsystemet vid de kommunala valen i god tid före 1976 års val," Jag noterar det som positivt, och jag tolkar det så att i detta svar ligger en garanti från regeringen att vi inte skall behöva ha kvar det otillfredsställande valsystemet i något mer kommunalt val.

Jag   tror  att  det  vore  intressant,  inte  minst  för  landstingen,   om

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Om ett rättvisare system för val tiU kommuner och landsting

119

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Om ett rättvisare system för val tiU kommuner och landsting

statsrådet vUle redovisa en ungefärlig tidsplan över när utredningen är klar, när landstinget får utredningens förslag på remiss och, om möjligt, när statsrådet avser att lägga fram proposition i ärendet.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! I herr Erikssons i Arvika interpellation har Kopparbergs län nämnts som ett exempel på län där det rådande valsystemet ger ett speciellt orättvist utslag. Jag skulle bara vilja anföra ytterhgare några siffror som styrker den uppfattningen.

Vi har i vårt landstingsområde åtta landstingsvalkretsar, I två av dem är det elva mandat, i en valkrets tio mandat, i en valkrets åtta mandat, i tre valkretsar sju mandat och i en valkrets bara sex mandat. Man har alltså i det här fallet gått ned tUl det minsta antal mandat som landstingslagen föreskriver.

I Kopparbergs län röstade något över 171 000 personer, och det var 67 mandat att fördela. Det skulle betyda ungefär 2 500 röster per mandat. Nu visade det sig vid valet att det socialdemokratiska partiet betalade, som mycket riktigt anfördes i interpellationen, 2 190 röster per mandat. För centerpartiet var siffran 2 332, för moderata samUngspartiet 3 525, för vänsterpartiet kommunisterna 8 381 och, som har anförts tidigare, för folkpartiet 12 436 röster.

Det är kanske intressant att lägga märke till att hade folkpartiet här haft 176 röster tUl, fördelade på tre av valkretsarna, sä hade det gett tre mandat till. Och hade man haft ytterligare 267 röster pä rätt ställe, så hade det gett ytteTligaie ett mandat. Att man fått 443 röster för litet innebär i det här fallet för folkpartiets del att man tappar fyra mandat, och det kan, som vi ser det, inte vara riktigt.

Herr Eriksson var inne på att man skulle komma tUl ett bättre resultat om man hade större landstingsvalkretsar, och det är väl uppenbart att när man har fastställt en indelning där man går ned sä pass långt som nästan till minimum av vad som är tillåtet, så måste det komma att slå-fel i själva valet. Det stämmer inte överens med den folkopinion som har kommit till uttryck i valet att valkretsindelningen skaU ge tUl resultat en så dålig proportionahtet. Jag tror inte heUer att det kan vara i överensstämmelse med den kommunala demokratin.

Ett exempel till: I en valkrets behövde socialdemokraterna ha 2 413 röster för ett mandat, i en annan valkrets bara 1 609 röster. Och när det gäller centerpartiet behövdes i en valkrets 2 481 röster och i en annan 1 930 röster. Där ser man hur ojämnt det slår.

Jag tror alltså att det är angeläget med en reform på det här området. Hur frägan skall lösas har ju diskuterats i kommunalvalskommittén. Det är angeläget att vi får ett nytt system, och det är också angeläget att vi fär det till nästa val, alltså 1976, då ledamöter av landsting och kommunfullmäktige på nytt skall väljas.

Jag tar fasta pä vad som sägs i slutet av statsrådets svar — jag betraktar detta som en utfästelse att vi skall få ett nytt förslag inför 1976 års val, som på ett bättre sätt kan garantera en rättvis fördelning av mandaten.

120

Herr civUministern GUSTAFSSON:

Herr talman! Det är riktigt att det nuvarande valsystemet har brister och att det i vissa lägen kan medföra att väljargrupper missgynnas. Men det är också klarlagt genom undersökningar som har företagits av utredningen om den kommunala demokratin att det nu framlagda förslaget har konsekvenser som bör studeras ytterUgare innan man bestämmer sig för det.

Beträffande frågan om landstingsvalkretsarnas storlek och dess inverkan pä valresultatet, så är det — om jag inte missminner mig — landstingen som ytterst själva avgör storleken på valkretsarna.

Herr Eriksson i Arvika sade att han ville ta mitt yttrande här som en garanti för att beslut om ett nytt valsystem kommer att fattas. Han kan i varje fall ta det som en garanti för att ett nytt förslag kommer att framläggas inom den tid som jag har redovisat. Enligt vad jag inhämtat avser utredningen om den kommunala demokratin att under våren 1975 redovisa i varje fall huvuddragen av sitt förslag. Jag räknar därför med att ett förslag om nytt valsystem för de kommunala valen efter sedvanlig remissbehandhng av förslaget från utredningen om den kommunala demokratin skall kunna framläggas i god tid före 1976 års val.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag skall inte anföra fler exempel på de nägot egendomUga utslag som kan förekomma. Jag tycker att exemplet från Kopparbergs län räcker, även om Kalmar län också skulle vara värt att studera.

Men när det gäller en annan sak tänkte jag, herr statsråd, fä skicka med en hälsning. Det borde väl kunna ordnas sä att antalet mandat i varje landsting blir udda. För närvarande är det slumpen som avgör om det blir udda eller jämnt antal. De bekymmer som man kan räka ut för om det är jämnt antal mandat finns det ett utmärkt exempel på i Kalmar län, där vi har dragits med svårigheterna i tre år och får dras med dem i ytterligare tre år efter det senaste valet.

Jag tror också att herr talmannen och andra, som här i riksdagen kämpar med samma bekymmer, kan intyga att en ställning av typen 175-175 medför vissa svårigheter.

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Om ett rättvisare system för val tiU kommuner och landsting

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Jag noterar statsrådets löfte att ett förslag kommer att framläggas, och då förutsätter jag att det förslaget blir så klokt att vi kan enas om att tillämpa det redan 1976. Jag tror att vi är helt överens om att det behövs nya bestämmelser.

Om jag inte tar fel, sade statsrådet, är det landstingen som beslutar om valkretsindelningarna inom landstingsområdet. Det är helt riktigt. Jag antydde också det i mitt tidigare anförande. Men samtidigt sade jag att man i vissa län har gjort valkretsindelningen genom majoritetsbeslut och att en del partier har varit motståndare tUl den typen av indelning därför att det nästan på förhand har varit klart vUka följder den indelningen skulle få för de mindre partierna. Genom herr Dahléns redovisning vid förhandlingarna har vi deklarerat vär inställning i det fallet, alltså att man

121

Nr 138

Torsdagen den 22 november 1973

Om ett rättvisare system för val tiU kommuner och landsting

för att få någorlunda tUlfredsställande proportionalitet måste ha ganska stora valkretsar pä 12 tUl 16 mandat.

Som jag nämnde tidigare kan ett parti med nuvarande system fä en ganska stor andel av rösterna i en valkrets med sex eller sju mandat och ändå bli orepresenterat. Jag har här en del uppgifter från kommunalvalskommittén som verifierar det påståendet. Om vi t. ex. har en sexmandats-valkrets, som herr Jonsson i Mora nyss tog som exempel, och om sex partier deltar i valet, så måste man komma över 7,78 procent för att fä ett mandat - och om man har väldigt stor otur kan man nå upp tUl 14,0 utan att fä något mandat.

Det är en mycket ojämn och orättvis spärr, som vi är överens om att göra vad vi kan för att avskaffa tUl 1976.

122

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Statsrådet sade att det är landstingen själva som fastställer valkretsindelningen, och det är alldeles riktigt. Men det är också riktigt som herr Eriksson i Arvika framhöll, att indelningen ofta sker genom majoritetsbeslut. Och i det fall som jag här redogjorde för fattades ett majoritetsbeslut i landstinget, där de större partierna gick in för denna valkretsindelning och vi från de mindre partierna avlämnade en reservation, i vUken vi yrkade pä större valkretsar, som skulle ha givit ett något bättre resultat.

Sedan kan jag rent allmänt säga att så små landstingsvalkretsar som ner till sex mandat ger den effekten att de uppenbarligen missgynnar de mindre partierna. Därför tror jag att det i de nya bestämmelserna skulle vara tUl fördel med en rekommendation om att i allmänhet gä in för större valkretsar. Man skall inte gå sä långt ner som till sex- eller sjumansvalkretsar. Dessutom tror jag att man skulle kunna överväga att gä upp tUl ett nägot högre antal än den nuvarande landstingslagen föreskriver. Som jag ser det finns det möjligheter att bl. a. på den vägen åstadkomma bättre proportionahtet.

Det skall bli intressant att se vilket förslag som kommer att läggas fram inför 1976 ärs val.

Överläggningen var härmed slutad.

§  11   Föredrogs och hänvisades  Kungl.  Maj;ts proposition nr 179 till skatteutskottet.

§   12 Föredrogs och hänvisades motionerna nr 2167 tUl civUutskottet och nr 2168 tUl inrikesutskottet.

§  13 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen nr 162.

§   14 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj :ts propositioner

Nr  199 med förslag till nya regler angående rätten att redovisa skepp och skeppsbygge som lagertillgång, m. m.

Nr 202 med förslag tUl lag om antalet statsdepartement och statsråd Nr 138

utan departement, m. m.                                                              Torsdagen den

Nr 207 med förslag om beskattning av intema aktieöveriätelser och  22 november 1973

avdrag vid taxeringen för garantiavsättningar                             --------------------

§  15  Anmäldes och bordlades motionerna

Nr 2169 av herr Adolfsson

Nr 2170 av herrar Adolfsson och Wennerfors

Nr 2171   av herr Gustafson i Göteborg

Nr 2172 av herr Tobé avlämnade i anledning av Kungl, Maj:ts proposition 1973:160 med förslag till anläggningslag m. m.

§16 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor framställts, nämhgen

den 21 november av

Nr 321 Herr Johansson i Skärstad (c) till herr socialministem om tUlgång tiUTHX-behandUng;

Är statsrådet beredd medverka till att sådana principer skall gälla

för användandet  av läkemedel att de patienter som är i behov av

THX-preparat garanteras möjlighet att åtnjuta THX-behandling?

Nr 322  Herr Turesson (m) tUl herr finansministem om skattefrihet för brännved frän egen skog:

Vill statsrådet i syfte att lindra oljekrisens verkningar medverka till att awerkning av brännved från egen skog befrias frän skatt?

den 22 november av

Nr 323 Herr Lindberg (s) tUl herr kommunikationsministern angående SJ:s verksamhet i Jämtland:

Avser   statsrådet   att   ta   initiativ   som  syftar  tiU  att  uppskjuta

planerad rationalisering av SJ;s verksamhet i Jämtland tUl dess arbetet

med den pågående regionala planeringen slutförts?

den 21 november av

Nr 324  Herr Ekinge (fp) tUl herr industriministem angående lokaliseringen av industriverket;

Avser statsrådet att förelägga riksdagen förslag om lokalisering av det nya industriverket och i så faU när?

123

Nr 138------------ Nr 325  Herr Jonsson i Alingsås (fp) till herr finansministern angående
Torsdaeen den- reklamskatten pä informationsmaterial frän ideeUa organisationer:
22 november 1973        Anser finansministern att det är lämpligt att reklamskatt uttages på
--------------------          informationsbroschyrer, utgivna av ideella organisationer?

den 22 november av

Nr 326 Herr   Molin   (fp)   tiU   herr   socialministem   angående   antalet

speciahstunderläkare vid undervisningssjukhusen;

Anser statsrådet det lämpligt att det i anslutning tiU sjukvärdsdele-gationens läkarfördelningsprogram sker en kraftig minskning av antalet specialistunderläkare vid undervisningssjukhusen?

,    Nr 327  Fröken   Eliasson   (c)   tUl   herr jordbruksministern   angående erfarenheterna av miljöavgiften på dryckesförpackningar:

Vilka erfarenheter av betydelse för det fortsatta miljövårdsarbetet har hittills vunnits av den särskUda miljöavgiften på dryckesförpackningar?

Nr 328 Herr Levin   (fp)  tUl herr handelsministern angående priskonkurrensen inom oljebranschen:

Vad avser statsrådet att göra i syfte att upprätthäUa önskvärd priskonkurrens inom oljebranschen i nu rådande bristsituation?

Nr 329 Herr Andersson i Örebro (fp) tUl herr handelsministern angående den statliga upphandlingen av tjänster:

Anser statsrådet att statlig beställning av annonskampanj omfattas av bestämmelsema i den statliga upphandlingsförordningen?

Nr 330 Herr  Komstedt   (m)   till   herr   kommunikationsministern  om slopande av kravet pä bromseffektfördelande ventiler för lastbilar:

Är statsrådet mot bakgrunden av de klart negativa effekterna hos lastkännande, bromseffektfördelande ventiler för lastbUar och, i förekommande fall, deras släp, beredd att bidra tUl att rådande generella dispens utökas tiU ett totalt slopande av kravet pä sädana ventiler?

Nr 331  Fra Änér (fp) tUl herr finansministem angående 1975 års folk-och bostadsräkning;

Kommer en rådgivande grupp med parlamentarisk förankring att knytas till arbetet med 1975 års folk- och bostadsräkning?

§   17  Kammaren åtskUdes kl. 13.44.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert 124