Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1973:134

Torsdagen den 15 november

Kl, 12,00

Förhandlingarna leddes till en böqan av herr förste vice talmannen, § 1 Justerades protokollen för den 7 innevarande månad.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. skyldigheten att montera kilo m e t er räkna re på dieseldrivna fordon

§ 2 Ang, skyldigheten att montera kilometerräknare pä dieseldrivna fordon

Herr finansministern STRÄNG erhöU ordet för att besvara herr Ekinges (fp) i kammarens protokoll för den 7 november intagna fräga, nr 288, och anförde:

Herr talman! Herr Ekinge har frågat mig om jag är beredd vidtaga åtgärder sä att ägare av dieselbilar, vilka ännu ej erhållit kilometerräknare, jämte andra som eventuellt ej hinner få kilometerräknare inmonterade före den I januari 1974 på grund av detta förhållande under en övergångstid ej får sina bUar belagda med körförbud.

Ett stort antal ägare av kilometerskattepliktiga fordon har ännu inte låtit montera och besiktiga kilometerräknarapparatur i sina fordon. Fordonsägarna har i det helt övervägande antalet fall haft god tid på sig att utrusta fordonen med den nödvändiga apparaturen. Jag finner därför ingen anledning att generellt medge dispens från det körförbud som automatiskt inträder vid årsskiftet för fordon som dä saknar godkänd apparatur. Speciella skäl kan emellertid ha hindrat fordonsägaren frän att få apparaturen Inmonterad eller besiktigad före den 1 januari, I dessa speciella fall är jag beredd medverka till att dispens från körförbudet lämnas.

Herr EKINGE (fp):

Herr talman! Jag ber att fä tacka finansministern för svaret. En liten framgång är dock en framgång.

När kUometerskattenämnden gick ut med sin information sade man klart ut, att det blir körförbud om bestämmelserna inte följs. Nu säger finansministern att speciella skäl kan emellertid göra det motiverat att ge dispens. Det är gott och väl i och för sig. Men jag tror ändå inte att det är tillräckligt. Det är säkert ganska många dieselbilägare som utan att de själva rår för det har råkat i den situation som frågan gäller. Jag kan ta ett exempel, herr finansminister. Det råkar vara sä att det gäller mig själv,

I början av november månad hade jag ännu inte fått kilometerräknaren till min dieselbil. Jag ringde upp bilprovningsanstalten och frågade:

- Hur skall jag nu göra?

— Det är bäst att vända sig till kUometerskattenämnden,
Det gjorde jag. Där sade man:

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. skyldigheten att montera kilometerräknare på dieseldrivna fordon

— Detta var beklagligt. Här måste ha skett nägot misstag. Nu mäste vi få skicka över en blankett så fär ni fylla i den och sedan får ni en kUom eterräknare,

— Tack, det är bra. Jag hoppas jag hinner fä den inmonterad i tid. Det är väl inte bara jag som nu har råkat ut för detta?

— Nej då, det är självfallet ganska många som har ringt. Det har uppstått en del fel, tydligen vid databehandlingen pä vägen mellan länsstyrelsen och det centrala dataregistret.

Nåväl, jag fick min kilometerräknare i måndags och gick till verkstaden för att få den inmonterad,

— Nej, det kan vi inte göra den här veckan. Kom tillbaka om någon vecka så får vi se,

— Varför det?

— Det måste vara en särskild vajer tUl kilometerräknaren, och den finns inte i lager.

— Det var synd. Har den tagit slut precis nu?

— Nej då, den vajem fattas för tusentals bUar av det här märket, och vi kan ingenting göra. Vi har väntat i tre veckor pä vajern. Nu hoppas vi att den kommer så småningom.

Nu vUl jag fråga finansministern: Är inte detta en situation som gör det angeläget att pröva frågan om mer generell dispens, t. o. m. nägon typ av övergångsbestämmelser? De berörda bilägarna rår ju inte för det här dröjsmålet. Varför skall de dä drabbas av körförbud eller tvingas gå den byråkratiska vägen för att få dispens, med redovisning av speciella skäl?

I vetskap om att vederbörande själva inte rår för den uppkomna förseningen skulle jag vUja vädja till finansministern att pä nytt ta upp frågan om övergångsbestämmelser under en kort tid pä det nya året. Jag utgår ifrån att det inte skall vara svårt att åstadkomma sådana, med hänsyn till den särskilda situation som jag redovisat.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag anser det inte vara erforderligt med några speciella övergångsbestämmelser eftersom man, som jag har deklarerat här, är inställd på att lämna dispens där skäl för en sådan föreligger.

Jag har vid åtskilliga tillfällen kunnat följa "vajerdramat", senast när jag deltog i en diskussion vid Motormännens riksorganisations möte i Stockholm. Det har tidigare varit besvärligheter när det gällt att få fram den speciella typ av vajer som det gäller. Nu har det sagts mig att det inte föreligger nägra sädana besvärligheter. Därför ärjag överraskad av att den verkstad, som herr Ekinge besökte, så kategoriskt uttalade att man hade sådana svårigheter. Jag har fått meddelande om att dessa svårigheter är undanröjda.

Skulle det emellertid i något fall föreligga hinder för inmontering av kUometerräknare vilket inte beror på uraktlåtenhet hos bilisten i detta avseende ärjag, som jag sagt, beredd att dispensvägen ordna saken.

Herr EKINGE (fp);

Herr talman! Jag kan, herr finansminister, egentligen bara tala om vad som har hänt i detta fall. Om bilverkstaden var liten eller stor kan jag inte

riktigt bedöma. Det var ändå den auktoriserade märkesverkstaden för hela södra Sörmland, så den är väl inte så liten.

Men jag beklagar ändå att finansministern inte kan sträcka sig ett stycke längre. En representant för riksskatteverket säger nämUgen i en intervju i ett nummer av tidningen Företagaren för någon vecka sedan: "Dock står det klart att dieselägarna inte kan betala skatt enligt det nya systemet om de inte har räknare. Jag vet att inom verket har man lite bekymmer för hur den tydligen nödvändiga övergångsperioden skall klaras. Man arbetar med att få fram någon form av regler och sädana kommer att meddelas i god tid före årsskiftet."

Borde inte finansministern kunna övertyga kUometerskattenämnden och i bästa fall även sig själv om att denna inställning tUl problemet är den rätta sä att vi skulle kunna få rimUga övergångsbestämmelser? Riksskatteverket är tydligen inställt på att det är möjligt att åstadkomma sådana för att slippa det besvär som uppstår om man måste gä dispensvägen.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. skyldigheten att montera kilometerräknare pä dieseldrivna fordon

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte onödigt förlänga denna debatt, men jag vill ändå säga att många bUägare onekligen haft för mig alldeles överraskande svårigheter att ta sig fram till verkstäderna och få sin kUometerräknare inmonterad, även i de fall där denna har varit levererad och vajersatserna funnits tillgängliga. Det har hela tiden släpat efter med inmonteringen på ett sätt som inte kan förklaras på annat vis än att bilägarna menat att det väl inte varit sä förskräckligt nödvändigt att göra detta sä snabbt. KUometerskattenämnden har gått ut med ideliga informationsinsatser. Man har skrivit personliga brev till alla bilinnehavare som skall ha kilometerräknare och uppmanat dem att bege sig till verkstaden för att få räknaren monterad och att inte vänta till de sista veckorna. Det har lämnats besked om detta i radio, i television, i tidningar och direkt, men det har ändå gått mycket långsamt fram. Jag tycker därför att man inte gärna kan sträcka sig längre än till att tUlämpa dispensregeln i speciella faU.

Herr EKINGE (fp):

Herr talman! Jag vill självfallet inte bestrida de uppgifter som finansministern har lämnat. Det är dock så att bilägarna mäste komma till Svensk bilprovning för att fä kilometerräknaren plomberad och klar. Men en del av problemet är att alla inte har nåtts av informationen härom, eftersom en del uppgifter gått förbi oss i det datastyrda samhälle som vi lever i.

Det är mot den bakgrunden jag menar att ett körförbud krånglar till det för dem som inte har nåtts av informationen och som således inte blivit medvetna om vad de har att iakttaga. Jag är rädd, herr finansminister, att det gäller ganska många bilägare, och alltså inte bara nägra fä, och det är mot den bakgrunden jag ställt min enkla fråga.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Orn åtgärder med anledning av det planerade kärnkraftverket i Lubmin i Tyska demokratiska republiken

§ 3 Om åtgärder med anledning av det planerade kärnkraftverket i Lubmin i Tyska demokratiska republiken

Herr industrimirustern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Werners i Malmö (m) i kammarens protokoll för den 2 november intagna fräga, nr 286, till herr utrikesministem, och anförde:

Herr talman! Herr Werner i Malmö har frågat utrikesministern vilka åtgärder han avser att vidtaga med anledning av de risker för södra Sverige som är förenade med det planerade kärnkraftverket i Lubmin i Tyska demokratiska republiken. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Kärnkraftverk konstrueras och byggs med iakttagande av stränga säkerhetskrav. Utvecklingen följs noggrant bl. a. av det till FN knutna internationella atomenergiorganet i Wien. De tekniska lösningarna pä säkerhetsproblemen kan variera länderna emellan, men tendensen gär mot en internationell säkerhetsstandard.

Kärnkraftverken i Östeuropa byggs enligt sovjetiska konstruktionsnormer. Någon detaljkännedom om de sovjetiska säkerhetskonstruktionerna finns inte i Sverige, men svenska och sovjetiska reaktorexperter har kunnat utbyta erfarenheter bl. a. vid ett symposium i Studsvik under mars 1973. Samarbetet fortsätter.

Beträffande kärnkraftsutbyggnaden i DDR vill jag framhålla att experter hos de svenska myndigheter som övervakar kärnkraftens säkerhet hävdar att det inte finns någon anledning till oro i Sverige. Jag anser det emellertid vara värdefullt att få till stånd överläggningar med berörda östtyska myndigheter i frågan. Vi är frän svenska regeringens sida allmänt intresserade av ett fortlöpande samarbete kring kärnkraftens säkerhets- och miljöfrågor med andra länder, således även med DDR. Regeringen avser att via ambassaden i Berlin ta de erforderliga kontakterna i detta syfte.

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Industriministerns svar — jag ber att fä tacka för det — är pä en gång bäde tillfredsställande och oroande, vilket framgår av formuleringen. Industriministern säger först: "Nägon detaljkännedom om

de sovjetiska säkerhetskonstruktionerna finns inte i Sverige,------------------- ,"

Litet senare säger han att "experter hos de svenska myndigheter som övervakar kärnkraftens säkerhet hävdar att det inte finns någon anledning till oro i Sverige", Hur går det ihop? Känner man inte till konstruktionerna kan man väl inte uttala sig om huruvida man har anledning att hysa oro eller ej?

Det som jag finner tillfredsställande är att industriministern är beredd att fä till stånd överläggningar med berörda östtyska myndigheter. Det beklagliga är ju att vaqe land är suveränt när det gäller säkerhetsanordningarna i samband med kärnkraftverk och att det inte finns nägra internationella bestämmelser. Det FN-organ som industriministern hänvisar till — JAEA — är ju ingen myndighet utan en rådgivande instans; det är gott och väl att man där följer utvecklingen.

Att det finns anledning till oro är lätt att konstatera. Det är en

händelse som ser ut som en tanke att ryssarna själva bygger kärnkraftverk av det här slaget i Sibirien, fjärran frän bebyggelsen, och att det östtyska strålningsskyddsinstitutet har underkänt det aktuella arrangemanget, liksom finnarna har gjort beträffande motsvarande ryskprojekterade kärnkraftverk i Finland, Vi själva har också mycket mer rigorösa bestämmelser när det gäller reaktorhallen som hos oss mäste omslutas av en säkerhetsbyggnad av stål och betong osv.

Jag tycker man har anledning att skaffa sig mer garantier och eliminera alla tänkbara risker - det går naturligtvis inte helt och fullt, men man mäste göra vad man kan. Fä förgiftningar är väl svårare än de som följer av radioaktivt nedfall, och i händelse av ett haveri skulle bl. a. södra Sverige drabbas av nedfallet.

Jag undrar alltså hur det går ihop, att berörda myndigheter föga vet men likväl är säkra.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Om åtgärder med anledning av det planerade kärnkraftverket i Lubmin i Tyska demokratiska republiken

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Jag har sagt i svaret att nägon detaljkännedom — alltså kännedom om alla detaljer - om när det gäller de ryska atomreaktorver-ken har vi ännu inte. Det betyder naturligtvis inte att vi skulle sakna all kännedom om de reaktorer som är uppförda i Sovjetunionen eller som byggs av Sovjetunionen i andra länder.

Vi vet att de östtyska anläggningarna är av rysk konstruktion och nära släkt med de anläggningar som ryssarna bygger i Lovisa i Finland - och våra kontakter med de finska myndigheterna är ju ganska intima. Vi vet att ryssarna har haft en annan säkerhetsfilosofi än den vi har, men det uppges att deras nyaste konstruktioner skulle kunna godtas i USA, Västtyskland och Sverige. Enligt chefen för den finska atomenergidelegationen är de ryska konstruktionerna tekniskt sunda, vilket inte hindrar att de utsätts för kritik. Finnarna har enhgt vad vi vet krävt extra säkerhetsanordningar för Lovisa.

Så långt känner vi alltså tUl detta. Men jag vill inte säga att svenska myndigheter och experter kan alla detaljer, och därför är det viktigt att vi får en kontakt. Vad de experter som vi har talat med säger i fräga om riskerna — att det Inte skulle finnas anledning till oro — är framför allt att om det skulle Inträffa en olycka så ligger vårt land på ett sådant avstånd att skaderiskerna från den är mycket ringa. Det är ingen tröst för oss att Västtyskland och Danmark i så fall ligger sämre till. Men vi har också kontakter med den danska regeringen om detta, och vi vet att de danska myndigheterna har varit i kontakt med de östtyska för att inhämta mera upplysningar. Det är det vi också skall göra — och fortsätta diskussionerna.

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Det är gott och väl att industriministern påstår att riskerna är mycket ringa. Men jag hävdar att härom kan man inte uttala nägot definitivt i nuläget. Ätt man accepterar ryskprojekterade kärnkraftverk i USA, Västtyskland och Sverige må vara, men det är väl ändå ganska graverande, herr industriminister, att östtyskarna själva genom sitt strålningsskyddslnstitut dömer ut det här projektet. Det borde göra en

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. publiceringen av delrapport frän närförläggningsutredningen

väldigt betänksam.

Jag hoppas som sagt att de förhandlingar som industriministern annonserat verkhgen kommer till stånd. Man fär ju bilateralt dra sig fram så länge man inte kan få fram några internationella säkerhetsbestämmelser.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang. publiceringen av delrapport från närförläggningsutredningen

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara fru Hambraeus' (c) i kammarens protokoll för den 9 november intagna fräga, nr 292, och anförde;

Herr talman! Fra Hambraeus har frågat mig när jag räknar med att den delrapport frän närförläggningsutredningen som rör möjhgheterna att förlägga kärnkraftverk i tätortema skaU pubhceras.

Enligt vad jag inhämtat från utredningen kommer betänkandet att läggas fram i början av år 1974.

Fru HAMBRAEUS (c);

Herr talman! Jag ber att fä tacka industriministern för svaret pä min enkla fråga.

I riksdagsberättelsen tUl 1973 års riksdag står det att närförläggnings-utredningens arbete rörande möjligheterna att förlägga kärnkraftverk i tätorter beräknas bli avslutat under första halvåret 1973. Jag har fått uppgift om att denna del av utredningens arbete är färdig men att man på grund av resultatets alarmerande karaktär tvekar att publicera det.

En tänkbar maximal olycka skulle visserligen ha mycket läg sannolikhet, men kunskapen om att en så stor olycka vore möjlig fruktar man skulle uppröra opinionen sä starkt att kärnkraftutbyggnadsprogrammet kunde stoppas. Detta skulle inte bara gäUa förläggning av kärnkraftverk nära stora tätorter utan också nu pågående byggen.

Utredningens sekreterare. Stig Bergström, berörde vid CDL:s kärnkraftsdag den 8 november svårigheter med presentation av risköverväganden i samband med kärnkraft. Han antydde att det finns psykologiska faktorer som försvårar presentationen.

Det är inte ägnat att öka medborgarnas förtroende för myndigheterna om man får misstankar att information undanhåUes allmänheten för att inte stoppa en verksamhet som medborgarna skulle reagera mot om de hade informationen. Ingenting oroar mer än misstanken att någon håller tyst för att inte oroa.

Denna delrapport är en nödvändig del av det beslutsunderlag i kärnkraftfrågan som riksdagen begärt. Är industriministern villig att medverka tUl att utredningen publiceras snarast möjligt?

Herr industriministern JOHANSSON;

Herr talman! Fm Hambraeus säger att hon "har hört" det och det, och då erinrar jag mig en strof ur en Karifeldtsdikt: "Hör tidens röster.

dundrar demagogen. Ja, hör och lär, men tro ej allt du hör."

Vad skulle det finnas för anledning att undanhålla utredningsmaterial, att inte ge publicitet åt det? Vi kommer att ha detta material som underlag för bedömningarna av det fortsatta kärnkraftsprogrammet, och jag anser det vara bättre att utredningen presenterar ett fullödigt sakligt material än att den påskyndar sitt arbete.

Vi måste kunna ge oss själva och alla andra svenska medborgare möjligheter att grundligt studera det här materialet och diskutera det, innan vi slutgiltigt tar ställning till det fortsatta kärnkraftsprogrammet, och jag räknar med att vi skall kunna få ett sådant tidsutrymme.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. behovet av lasarett i regionala centra

Fru HAMBRAEUS (c):

Herr talman! Får jag då fråga om industriministern menar att denna del av utredningen inte är färdig i dag.

Herr industriministern JOHANSSON:

Herr talman! Det framgår av svaret vilka upplysningar jag har inhämtat, nämligen att betänkandet är färdigt att framläggas för oss i början av 1974.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Ang. behovet av lasarett i regionala centra

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Nordgrens (m) i kammarens protokoll för den 7 november intagna fråga, nr 289, och anförde;

Herr talman! Herr Nordgren har frågat om jag anser att ett lasarett tUlhör de primära servicefunktionerna i ett regionalt centrum.

Socialstyrelsen har nyligen lagt fram förslag till ett principprogram för hälso- och sjukvården, som bl. a. innebär en fortsatt utbyggnad av den decentraliserade öppna hälso- och sjukvärden. Vad gäller lasarettsvården förutsätter förslaget att det även i fortsättningen skall finnas tvä typer av lasarett på länsnivå, benämnda länssjukhus och länsdelssjukhus, vilka i princip motsvarar de nuvarande central- och normallasaretten. Frågan om antalet länsdelssjukhus och deras förläggning till regionala centra är en av de frågor som skall behandlas under det omfattande arbete med upprättande av sjukvärdsplaner som nu pågår ute i landstingen.

Inom Gävleborgs läns landsting pägår sedan år 1971 arbete med upprättande av en sjukvårdsplan för landstingsområdet. Enligt vad jag inhämtat beräknas arbetet kunna avslutas under nästa år. Vid en uppvaktning som jag i dagarna tagit emot från Söderhamn har lämnats en närmare redovisning av de allmänna principerna för arbetet med sjukvärdsplanerna. Jag vill tillägga att det givetvis är värdefullt att olika personalgrupper aktivt följer detta planeringsarbete inom landstingen och pä gängse sätt framför sina synpunkter. Det bör dock vara självklart att detta inte - som skett i fräga om Söderhamns lasarett — får ske på ett sådant sätt att driften av ett sjukhus allvariigt äventyras och att dessutom

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. behovet av lasarett i regionala centra

landstingets ställningstagande tUl sjukvårdsorganisationen i länet föregri-pes.

Herr NORDGREN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Aspling för detta, som jag bedömer det, positiva svar på min fråga. Jag tackar också för det stora intresse som statsrådet visade vid tisdagens uppvaktning, och jag hoppas innerligt att statsrådet även i fortsättningen kommer att ägna den här frågan — som är av sä avgörande betydelse för den berörda kommunens och regionens människor, näringsliv, statliga och kommunala organ därstädes och dess anställda — erforderligt intresse ända till dess att vi fått en tillfredsställande lösning.

Det är väl överflödigt att här gä in på bakgrunden till frågan - vi känner båda till den mycket väl. Jag hänvisar till vad som framkom vid tisdagens överläggningar, som statsrådet berör i svaret, liksom till vad som framkommit i andra sammanhang här i riksdagen. Och i statsrådets inledningsord vid gårdagens behandling av socialutskottets betänkande nr 25 angående åtgärder för bättre arbetsmiljö framhöll ju statsrådet angelägenheten av att tillgodose människornas berättigade krav på "ökad trygghet och hälsa".

På den bUd jag här visar pä TV-skärmen ser vi ca 20 000 människor som på egna och ytteriigare åtskilliga 10 000-tals människors vägnar vädjar, hemställer -ja, kräver - att socialministern skall medverka till att de åtminstone fär behälla den trygghet pä sjukvårdens område som de enligt fattade beslut är berättigade till. Jag åsyftar här i första hand riksdagens beslut 1972 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 111 samma år, bilaga I, där departementschefen som exempel pä servicefunktioner i regionala centra bl. a. anger lasarett. Där säger också statsminister Olof Palme följande; "Bäde den regionalpolitiska planeringen och den fysiska planeringen måste bygga pä de enskilda människornas behov och önskemål."

Tiden vid sådana här enkla frågor medger inte att jag citerar ytterligare.

Vidare hänvisar jag till beslut som landstinget enligt uppgift fattat om att befintliga lasarett inom Gävleborgs län - alltså även Söderhamns — får utvecklas pä lika villkor, dvs. sä att vakanta riänster besätts och nytUldelade riänster fördelas rättvist. Enligt vår uppfattning har av olika anledningar, som vi antydde i tisdags, detta inte skett. Jag hoppas innerligt att statsrådet även i fortsättningen kommer att medverka till en tillfredsställande lösning pä våra problem på detta område.

Jag vädjar till socialministern, Uksom till människorna, patienterna och de anställda på sjukhuset, att kräva av regeringen att den mätte medverka till att vi fåren tillfredsställande lösning pä problemen omgående.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Med anledning av herr Nordgrens inledande ord med citat från onsdagens debatt vill jag påpeka att det i vårt land pågår ett omfattande arbete att i allt större utsträckning föra ut sjukvårdsresurserna till den decentraliserade öppna sjukvården för att därigenom göra

sjukvärden mera tillgänglig för människorna ute i bygderna. Som jag har framhålht i mitt svar finns ett sådant samband mellan regionplaneringen och sjukvårdsplaneringen att frågan om antalet länsdelssjukhus och deras förläggning till regionala centra kommer under bedömning vid sjukvårdsplanernas upprättande.

Jag vill också understryka att det av socialstyrelsen framlagda principprogrammet för hälso- och sjukvårdsplaneringen inte lägger några hinder i vägen för ett bibehållande av normallasaretten, som föresläs få benämningen länsdelssjukhus med förläggning till regionala centra. Det förutsätts att verksamheten vid ett länsdelssjukhus pä lämpligt sätt kan samordnas med närmaste större sjukhus. Den typ av sjukhus som finns i Söderhamn ingår alltså i den struktur för sjukvården som sjukvårdsplaneringen grundas pä. Tillämpningen av de allmänna grundprinciperna för sjukvårdsplaneringen är en fråga som det ankommer på landstingen själva i egenskap av sjukvårdshuvudmän att besluta om.

Vad gäller de aktuella händelserna i Söderhamn kan jag försäkra herr Nordgren att socialstyrelsen med uppmärksamhet kommer att följa utvecklingen där och i den män det ligger inom styrelsens kompetensområde verka för att sjukvården i Söderhamn skall fungera tillfredsställande.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Äng. behovet av lasarett i regionala centra

Herr NORDGREN (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för detta kompletterande svar och konstaterar med tillfredsställelse att målsättningen även i framtiden är att förbättra sjukvården ute i landet. Om sjukhusen sedan kallas för normalsjukhus eller för länsdelssjukhus spelar mindre roll.

När man nyligen har renoverat och byggt till för åtskilliga tiotal miljoner kronor i Söderhamn, kan vi, som bor där, inte förstå, att man förbättrar sjukvården där genom att underlåta att utnyttja de resurser som finns och inte tilldelar Söderhamns sjukhus de tjänster som enligt socialstyrelsen beviljats för detta sjukhus.

Statsrådet bekräftar - vi fick det också bekräftat i tisdags, och det finns bekräftat i landstingsprotokollen - att det inte finns några hinder för att Söderhamns lasarett skall få fortsätta, i varje fall ända fram till någon gång på 1980-talet, dä vi eventuellt kan tänkas fä den nya sjukhusplanen. Vi begär ingenting mer i Söderhamn än att få behålla ett fungerande normallasarett.

Slutligen sade statsrådet att socialstyrelsen inom ramen för sin kompetens är beredd att intressera sig för frågan, och jag hoppas att det får tolkas så att socialstyrelsen är beredd att omedelbart medverka till att lösa de akuta problemen.

I slutet av svaret säger statsrådet "att det är värdefullt att olika

personalgrupper aktivt följer detta planeringsarbete inom landstingen och på gängse sätt framför sina synpunkter". Kommunens representanter, olika personalgrupper, de politiska partierna, samtliga fackliga organisationer, näringslivsorganisationer, ideella organisationer m. fl. häri remisssvar framfört sina krav pä ett bibehållande av lasarettet till kommunfullmäktige som har vidarebefordrat dem till landstinget. Trots detta försöker man favorisera andra sjukhus inom länet på bekostnad av

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. rapporteringen vid socialstyrelsens inspektion av omsorgsvården

Söderhamns sjukhus.

Det är varken rimligt, rättvist eller demokratiskt, herr talman.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Ang. rapporteringen vid socialstyrelsens inspektion av omsorgsvården

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för att besvara herr Romanus' (fp) i kammarens protokoll för den 9 november intagna fråga, nr 295, och anförde:

Herr talman! Herr Romanus har frågat mig vilka principer jag anser bör gälla för rapporteringen vid socialstyrelsens inspektion av omsorgsvården.

Socialstyrelsens tUlsynsverksamhet när det gäUer omsorgerna om utvecklingsstörda har sedan tUlkomsten av den nya lagstiftningen successivt givits en mera övergripande och rådgivande inriktning. Tanken är att få en samlad genomgäng av varje huvudmans omsorgsorganisation. Inspektionsmaterialet sammanställs till en helhetsbedömning av omsorgsverksamheten. På grundval av denna tas överläggningar upp med företrädare för vederbörande huvudman. Resultatet av överläggningarna offentliggörs, vilket även gäller den rapport som utformas i socialstyrelsen.

Den angivna utformningen av tUlsynsverksamheten innebär inte att socialstyrelsen upphört med den vanliga punktvisa inspektionsverksamheten, bl. a. med hänsyn till att det finns ett betydande antal enskilda institutioner som inte ingår i landstingens verksamhet.

Vaqe inspektionsrapport som upprättas inom socialstyrelsen är offentlig handling, och socialstyrelsen medverkar regelmässigt till att den kommer till allmänhetens kännedom.

Herr ROMANUS (fp);

Herr talman! Det finns fä omräden där socialstyrelsens inspektionsverksamhet är så viktig som när det gäller omsorgsvärden, dvs. vården av de utveckUngsstörda. De berörda har svårt att framträda och hävda sina krav inför offentligheten. En stark ökning av resurserna för omsorgsvärden har skett pä senare år. Det beror med all sannolikhet pä omsorgslagen och på de rapporter som socialstyrelsen har utformat på grundval av denna lag. Där har man dragit fram problemen i ljuset. Medicinalrådet Grunevald och hans medarbetare har helt riktigt uppfattat sig som de utvecklingsstördas företrädare i konkurrensen om huvudmännens resurser, och det som jag här säger äi alltså inte avsett som någon kritik mot inspektionsverksamheten.

Det är naturligt att denna inspektionsverksamhet har väckt irritation — det är inte mycket att förvåna sig över. Det har varit obehagligt för landstingen att eftersläpningen dragits fram, och det har också lett till kostnader på detta område som man kanske Inte hade väntat sig; man har varit van att det har varit bilhgt att ta hand om de utvecklingsstörda. Därför har det riktats unika protester frän landstingens och Landstings-

förbundets sida mot denna inspektionsverksamhet. Man har sagt att den rört detaljer, att det borde läggas om osv.

Vad är det dä för detaljer som har tagits upp i dessa rapporter? Nägra exempel ur en rapport frän ett stort vårdhem för ett par är sedan. Man påpekade att barnen där behandlas pä ett förnedrande sätt, enligt löpande-band-principen: en person väcker dem, en annan tvättar dem, en tredje torkar dem, en fjärde tar pä dem kläderna; de fraktas mnt som kollin pä avdelningen.

Personalstyrkan är för hten, vilket innebär att de som vistades pä vårdhemmet mäste gä till sängs ovanligt tidigt. Efter halv sju fick en enda person ta ansvar för 27 barn.

32 procent av de vuxna på det här värdhemmet deltog inte i någon arbetsaktivitet. 52 av dem som sysselsatte sig med arbetsterapi kunde inte arbeta mer än högst 15 timmar i veckan.

Det påpekades också att de flesta som arbetade i den skyddade verkstad som fanns borde kunna bo på inackorderingshem i stället för pä anstalten.

Det är alltså inte några småsaker som tas upp trots att det talas om detaljer. Det som har oroat många är att man har fått intrycket att socialstyrelsen har fallit undan för påtryckningarna frän Landstingsförbundet. Det har sagts: Vi skall inte längre ta upp de här detaljerna. Rutinerna har lagts om. Men det har inte skett successivt, som socialministern säger, utan just i anslutning till protesterna.

Frän Landstingsförbundet har det sagts: Nu skall vi få vara med och bestämma vad som skall offentliggöras. Därför skulle jag vilja fråga socialministern: Vill herr Aspling medverka till att socialstyrelsens rapporter offentliggörs innan sammanträffande sker med omsorgsstyrelserna - i stället för efteråt, som man nu tänkt sig — för att undanröja alla misstankar om påtryckningar för att obehagliga fakta inte skall få komma fram?

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. rapporteringen vid socialstyrelsens inspektion av omsorgsvården

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Som herr Romanus riktigt underströk har en snabb utveckling av omsorgerna för psykiskt utvecklingsstörda ägt ram sedan den nya lagen kom till 1968, Låt mig gärna tillägga att landstingen som huvudmän har gjort stora insatser och tagit pä sig kraftigt ökade kostnader för att skapa en tidsenlig och differentierad omsorgsverksamhet.

Jag kan Ulustrera utvecklingen med ett par siffror frän ett område där staten bidrar till kostnaderna, nämligen särskoleverksamheten. Budgetåret 1968/69 var statens bidrag till lärarlöner i särskolorna 28 miljoner kronor. Innevarande budgetår kan motsvarande kostnader beräknas till ca 130 mäjoner kronor. Omsorgsverksamhetens huvudmän och personal har här visat ett starkt engagemang för att förbättra och omvandla omvårdnaden. Det är viktigt. Det framstår som väl motiverat att tillsynsverksamheten därmed fär ett mer, lät mig säga stödjande, rådgivande och planerande innehåll än en detaljpräglad inspektionsverksamhet. Jag kan försäkra herr Romanus att detta inte innebär något avkall på offentlighetsprincipen.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. rapporteringen vid socialstyrelsens inspektion av omsorgsvården

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Vt är ense om att resurserna har ökat, även om jag tycker att det var litet märkligt att socialministern som exempel just valde särskolorna, som inte är berörda av socialstyrelsens inspektionsverksamhet. Det kan också vara förklariigt att en verksamhet ökat snabbt när den har ett mycket dåligt utgångsläge.

Men det som har oroat många människor som är engagerade inom detta område är att rapporteringen läggs om och att det heter: Nu skall vi inte ta fram så mycket detaljer — efter det att Landstingsförbundet har gjort påtryckningar för att just åstadkomma att obehagliga detaljer inte längre publiceras. Därefter fär man höra att Landstingsförbundets omsorgsdelegations ordförande tolkar denna förändring sä att landstingen nu skall få vara med och bestämma vad som skall publiceras, genom överläggningar med socialstyrelsen, — Så har Landstingsförbundets företrädare faktiskt sagt. Därför skulle det vara välgörande om socialministern ville säga ifrån att de rapporter utifrån fältet som socialstyrelsens inspektörer upprättar inte skall vara minnesanteckningar, som man nu har tänkt sig - och därmed icke offentliga — utan att de skall vara offentliga redan innan sammanträdena med omsorgsstyrelserna äger rum. Det skulle skapa klarhet, och det skulle skingra alla misstankar om att någonting skall smusslas under mattan.

Det låter så abstrakt att bara tala om "detaljer". Lät mig - för att visa att detaljer är viktiga — ta ett exempel på något som verkligen är en detalj. Det har t. ex, anmärkts att sittringarna på toaletterna, när de gått sönder, inte har blivit ersatta med nya. Detta är naturligtvis en detalj, men det kan också säga något om hur man ser på de utvecklingsstörda. Vilka andra människor i vårt land skulle behöva finna sig i att gå på toaletten och sitta direkt pä porslinsgodset på toalettstolen?

Så fär det inte vara. Man måste ha till utgångspunkt att utvecklingsstörda människor har minst samma behov av komfort, trivsel och god miljö som andra människor. Även detaljerna är viktiga, därför att det är detaljerna som skapar mUjön,

Därför ber jag än en gång socialministern att medverka till att de s, k, minnesanteckningarna blir offentliga.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Jag vill gärna hålla med herr Romanus om att detaljerna pä det här fältet självfallet är viktiga; de är väsentliga för hela den utveckling vi står mitt uppe i.

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, som har fört fram synpunkter i tillsynsfrågan, framhåller för sin del att omsorgsstyrelserna givetvis skall få del av anmärkningar Innan dessa offentliggörs och därvid fä tillfälle att framföra sina invändningar. Tillsynsmyndigheternas ställningstagande sker dock på deras eget ansvar.

Låt mig sedan bara tillägga att det inte förhäller sig så, att socialstyrelsens praxis i tillsynsfrågor har ändrats genomgripande under 1973, Socialstyrelsen och skolöverstyrelsen har t, ex, under de senaste åren genomsnittligt sammanträffat med tre omsorgsstyrelser per termin för att diskutera övergripande handlingsprogram för omsorgsverksamhe-

ten, Vaqe inspektionsrapport - låt mig understryka det, herr talman — som upprättas inom socialstyrelsen är offentlig handling, och socialstyrelsen medverkar regelmässigt tUl att den kommer till allmänhetens kännedom.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Det är väl ändå sä, att efter framställningen frän Landstingsförbundet och fyra landsting har man på socialstyrelsen — i varje fall utåt — markerat att man har lagt om sina rutiner, bl, a, när det gäller just offentliggörandet.

Jag beklagar att socialministern inte vill medverka till ett offentliggörande innan dessa överläggningar hälls, just mot bakgrund av hur de överläggningarna har tolkats av Landstingsförbundets talesman på området. Jag vill emellertid ändå ta fasta på vad socialministern har sagt om att allt som är relevant skall offentliggöras och att tillsynsmyndigheten skall ta ställning på eget ansvar. Det måste väl tolkas sä, hoppas jag, att Landstingsförbundets representant i detta fall har varit ute och talat i ogjort väder, och det är ju en central fråga.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. bäddutrustningen i SJ.s sovvagnar

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Offentlighetsprincipen är här självklar, herr Romanus, Låt mig sedan bara tillägga att vad beträffar FUB, som verkligen är mycket engagerad här, har jag återkommande kontakter med organisationen. Jag har också haft det beträffande den sak vi nu diskuterar. Jag vet alltså att organisationens ledning i det stora hela ser på tillsynsfrågan på samma sätt som jag har gett uttryck för i mitt svar till herr Romanus i dag.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Om man hade frågat FUB vilket som vore att föredra: att offentliggöra det som nu kallas för minnesanteckningar redan före sammanträffandet med omsorgsstyrelserna, eller att vänta med offentliggörandet till efter sammanträdet, mot bakgrund av landstingsrådet Hedlunds uttalande, hyser jag inget tvivel om vilket alternativ de berörda parterna — de utvecklingsstörda och deras anhöriga — skulle föredra. Men om man inte kan få vad man helst vill, är man säkert angelägen om att några försök från landstingets sida att hindra ett offentliggörande icke får förekomma, eftersom sådana försök helt skulle strida mot både offentlighetsprincipen och den anda i vilken omsorgsverksamheten skall skötas.

Det är bra att vi är överens om detta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Ang, bäddutruslningen i SJ;s sowagnar

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Hamrins (fp) i kammarens protokoll för den 8 november intagna fråga, nr 291, och anförde:

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. bäddutrustningen i SJ.s sovvagnar

Herr talman! Herr Hamrin har frågat mig om jag är beredd att medverka tUl att vid val av bäddutrustning till'SJ;s sovvagnar större hänsyn tages till allergisjuka passagerares önskemål,

SJ försöker i olika avseenden ta hänsyn till allergikers problem. Man byter sålunda successivt bl, a, ullfUtar mot acrylfiltar och bomullslakan mot lakan av bomull och acryl. Vidare har man infört skumgummimadrasser eUer madrasser med bomullsvaddstoppning.

Att SJ vid de avvägningar mellan olika resenärers intressen som måste göras tar betydande hänsyn till personer med allergiproblem framgår vidare av att företaget numera helt förbjudit rökning i sovkupéer samt att SJ avbröt provet med att sowagnsresenärer som disponerade hela kupén skulle få medföra hund.

Bl, a. med hänvisning till den uppmärksamhet som SJ ägnar denna fråga kan jag inte se något behov av åtgärder från min sida av det slag herr Hamrin åsyftar.

Herr HAMRIN (fp);

Herr talman! Det kan synas vara en relativt hten fråga som kommunikationsministern nu har fått, i varje fall ekonomiskt sett — större frågor som rör SJ brottas kommunikationsministern med — men den har betydelse för väldigt många som på grund av sin hälsa har svårt att åka sovvagn. Det kan för all del betyda en del för SJ också att man skulle kunna få fler passagerare.

Svaret är positivt, och jag tackar för det. Några påpekanden vill jag dock göra.

Egentligen skulle kommunikationsministern och jag inte behöva tala om den här saken i riksdagen — en sådan fråga borde kunna lösas på annat sätt. Riksförbundet mot allergi påtalade emellertid dessa förhållanden redan för ett år sedan i skrivelse till SJ, och jag tycker att det borde gå litet snabbare att vidta erforderliga åtgärder. Nu svarar kommunikationsministern att successivt kommer det och det att hända, FUtarna borde ju kunna bytas relativt snabbt. Man kan säga att det är en ekonomisk fråga, men det finns nog mänga som skulle vara tacksamma om de genom Röda korset kunde fä de filtar som SJ byter ut. Dä skulle vi i sovvagnarna kunna rätt snabbt få sådana filtar som borde ha funnits där redan nu.

Det är också bra att försöket med kattor och hundar i sovvagnskupéerna avbryts frän nyår, om jag är rätt underrättad. Det skapar bättre ordning i det fallet.

Om man tar kontakt med dem som lider av allergier —jag tillhör inte dem, så jag har ingen personlig erfarenhet, och jag reser ofta sovvagn utan obehag — fär man reda pä att det också finns andra önskemål. Jag har hört att de t. ex. inte tycker om de heltäckande mattorna. Det borde gä att ta bort dem i sovkupéerna.

Och sä ett litet önskemål även frän mig: Jag undrar om inte städningen har sackat efter litet i takt med ökade lönekostnader. Man borde nog se upp med det, inte minst för allergikernas skull.

Svaret är emellertid positivt, och jag hoppas att ändringarna genomförs så snabbt som möjligt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Ang. ingripande mot strejkande arbetare i statligt verk

Herr statsrådet LÖFBERG erhöll ordet för att besvara herr Olssons i Stockholm (vpk) i kammarens protokoll för den 6 november intagna fräga, nr 287, och anförde:

Herr talman! Herr Sune Olsson i Stockholm har frågat mig om jag anser att ett statligt verk bör tillgripa statstiänstemannalagens paragraf 3 mot strejkande arbetare.

Så gott som alla arbetstagare hos staten är numera anställda som tjänstemän. De som tidigare var anställda som arbetare har således fått tiänstemannaanställning. Det innebär att statstjänstemannalagen är tillämplig på dem liksom på andra tjänstemän hos staten.

1 lagen finns bestämmelser bl. a. i fråga om arbetskonflikter. Myndigheterna är givetvis skyldiga att iaktta bestämmelserna i statstjänstemannalagen lika väl som i andra lagar. De skall därvid självständigt och på eget ansvar tillämpa lagen i det enskilda fallet.

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet Löfberg för svaret på min fråga.

Det är alldeles uppenbart att det är nödvändigt med statlig företagsamhet, inte minst i Norrbotten. Därför ter det sig Ulavarslande när ledningarna för olika statliga företag sköter sina uppgifter så dåligt som i t. ex. fallet Ritsem. Företrädare för verksledningen uppträder fullt i klass med de hårdaste och mest misskända arbetsköparna i det privata näringslivet.

Bakgrunden till min fräga är Vattenfalls beslut att minska traktamentet för arbetarna vid kraftverksbygget i Ritsem frän 36 till 24 kronor per dag. Det anser man sig ha rätt till i enlighet med ett avtal som upprättats med Byggnadsarbetareförbundet, där de 12 s. k. extrakronorna skall utgå intill dess goda bostäder, matsal och serviceanläggningar finns på platsen. Nu anser tydligen verksledningen att dessa krav uppfyllts, trots att det inte finns vare sig matsal eller rimlig tillgång till allmän service såsom post eller bank. Det berättas att det tar upp till fyra dagar att få ett bankärende uträttat, och avståndet till närmaste tätort, Porius, är 140 km. Men där finns ingen läkare. Om man skall anlita en sädan tvingas man åka buss till Gällivare, och det kostar 76 kronor tur och retur.

Beträffande bostäderna förhåller det sig så att 15 arbetare tvingas dela på tre tvättställ och två toaletter. Det betecknas som god standard av företrädare för vattenfallsstyrelsen.

Arbetarna i Ritsem kräver inte, såsom det påståtts I vissa tidningar, något Folkets hus eller liknande. De vill bara ha ett rimligt dagtraktamente, och det kan 24 kronor inte anses vara. Det borde kammarens ledamöter kunna understryka, eftersom utgående traktamente för riksdagsledamöter som bor mer än 7 niU från denna förnämUga ort är nästan dubbelt så högt. Det genomsnittliga hemreseavståndet för Ritsem-arbetarna är 260 km, och det blir alltså det dubbla tur och retur. Man kan då räkna ut vad kostnaden för hemresa varje veckoslut blir, och att en sådan är nödvändig förstår man eftersom det inte finns någon form av nöjen eller möjlighet till fritidsaktiviteter i Ritsem,

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. ingripande mot strejkande arbetare i statligt verk

2 Riksdagens protokoU 1973. Nr 134-135

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. ingripande mot strejkande arbetare i statligt verk

Företrädare för Vattenfall har nu hotat att använda statstiänstemannalagens motsvarighet till § 32, om inte de strejkande återupptar arbetet. Det innebär avsked, suspension pä viss tid eller löneavdrag. Man har sagt sig vara villig att förhandla om arbetet återupptas. Det har arbetarna givetvis sagt nej till, eftersom sunt förnuft och minsta krav på rimlighet säger att det tidigare gällande förhållandet först mäste återupprättas, dvs, att tilläggstraktamentet utgår som vanligt. Sedan kan man förhandla, I byggnadsavtalet stadgas att traktamentet är 40 kronor per dag, och det är en gåta för mig att någon förhandlare kunnat göra upp en lägre summa.

Personligen tycker jag att ansvariga i vattenfallsstyrelsen borde bestraffas pä lämpligt sätt i stället för arbetarna. Jag hoppas att uttrycket "självständighet" i tUlämpningen av lagen i statsrådets svar innebär att vattenfallsstyrelsen tar sitt förnuft till fånga.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! 1 det känsliga läge som nu råder I Ritsem — förhandlingar pägår — skall jag inte alls i detalj kommentera förhandlingsläget eller hur den ena eller andra parten uppträtt i sammanhanget. Men jag vill i anslutning till herr Olssons i Stockholm inlägg ändå göra ett påpekande.

Jag vill erinra om att disciplinansvar kan tillgripas mot strejkande tiänstemän endast under förutsättning att det är en s, k, vild strejk som pågår. När en grupp arbetstagare pä eget bevåg går ut i en konflikt utan att deras fackförening har fattat beslut om strejken, kan statstjänsteman-nalagens bestämmelser om disciplinära påföljder tillämpas. Om den fackliga organisationen beslutat om strejk, kan de strejkande inte drabbas av disciplinär påföljd.

Jag antydde detta redan i mitt inledningsanförande, men jag har gärna velat understryka det igen. Så länge givna lagar gäller åvilar det givetvis myndigheterna att följa dessa lagar och att självständigt och under eget ansvar tolka dem.

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Det fattas bara att man skulle kunna tillgripa disciplinstraff, om det vore en s, k, laglig konflikt och förbundet hade beslutat om strejken. Det förstod jag faktiskt själv.

Jag tycker att hotet om att använda statstjänstemannalagen mot de strejkande är groteskt. Det leder till att motståndare till statlig företagsamhet fär vatten pä sin kvarn. Arbetarna hos Vattenfall har inte de förmåner som tillkommer statstjänstemän i form av anställningstrygghet, rese- och traktamentsersättningar m, ni. De har visserligen fast anställning, men tjänster kan dras in, vilket är precis vad som kommer att ske om Vattenfalls verksamhet minskar.

Man frågade sig också vad som skall hända med dem som nu avskedas. Det har ju sagts att de som varit aktiva under strejken skall avskedas. Skall de gå tUl AMS och få arbete på det sättet? Var skall man få tag på yrkesarbetare i fortsättningen?

Självklart kan jag inte fä något uttömmande svar på hur konflikten skall handläggas, men jag tyckte det var angeläget att få ställa frågan, för

som jag sade i mitt första inlägg är det Ulavarslande att ledningen för ett statligt verk uppträder pä detta utmanande sätt mot arbetarna.

Herr statsrådet LÖFBERG:

Herr talman! Jag vill i anslutning till herr Olssons i Stockholm senaste inlägg gärna erinra om att när vi för några år sedan gjorde 50 000 arbetare till tiänstemän innebar det bl, a, att de fick likställighet i fräga om trygghet och sociala förmåner med statens övriga tjänstemän.

Sedan vill jag gärna tillägga att jag kanske skulle förstå herr Olsson bättre, om han tog upp en diskussion om behovet av att det i en statstiänstemannalag finns disciplinära bestämmelser. Jag skulle mycket väl förstå en sådan diskussion, men så har inte herr Olsson agerat, I anslutning till en eventuell sådan diskussion vUl jag emellertid upplysa honom om att änibetsansvarskommittén har utrett frågan om vi i fortsättningen skall ha kvar disciplinstraff för statstiänstemän, alltså ett påföljdssystem av den nuvarande typen, som har sin speciella bakgrund, Ämbetsansvarskommittén har kommit fram med ett förslag som innebär en långtgående reformering av detta system. Förslaget kommer upp under nästa ärs riksdag i form av en proposition. Då har vi möjlighet att ta ställning till förslaget.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. butikers öppethållande på sön- och helgdagar, m. m.

Herr OLSSON i Stockholm (vpk):

Herr talman! Man har ganska kort tid pä sig att tala när det gäller enkla frågor. I detta fall inriktade jag mig just på det aktuella fallet i Ritsem. Det besked statsrådet utan att vara tillfrågad ger om att man kommer att mjuka upp bestämmelserna om disciplinstraff är glädjande. Jag kan garantera att vi såsom parti kommr igen i dessa frågor genom motioner osv. Vi anser inte att frågan saknar vikt, men i detta fall handlar det i första hand om Ritsem.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Ang, butikers öppethållande på sön- och helgdagar, m, m.

Herr handelsministern FELDT erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Lundbergs (s) i kammarens protokoll för den 8 november intagna fräga, nr 290, dels fru Nordlanders (vpk) i kammarens protokoll för den 9 november intagna fråga, nr 294, och anförde:

Herr talman! Herr John Lundberg har frågat om jag uppmärksammat butikernas utvidgade öppethållande på sön- och helgdagar samt julafton och dess konsekvenser för affärsanställda och deras familjer, och om det i så fall kan förväntas att regeringen kommer att ingripa för en rättelse och att ett förslag till en ny och effektiv butiksstängningslag kommer att föreläggas riksdagen for beslut.

Fru Karin Nordlander har frågat om jag anser nuvarande möjligheter till öppethållande i varuhus och butiker i samband med sön- och helgdagar bör påkalla något initiativ frän min sida i syfte att tillmötesgå de anställdas intressen av sammanhängande ledighetsdagar.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. butikers öppethållande på sön- och helgdagar, m. m.

När affärstidslagen på försök upphörde att gälla vid årsskiftet 1971-1972 tillsattes en affärstidsnämnd med uppgift att undersöka effekterna i olika avseenden av fria affärstider. Nämnden har vid flera tUlfällen avgivit rapporter om de särskilda undersökningar som gjorts. I den senaste rapporten den 18 oktober 1973 konstateras att det från lagens upphörande fram t. o, m, augusti i är för handeln som helhet skett små förändringar i det kontinuerliga öppethållandet pä söndagar. Innan nägon samlad bedömning kan göras får nämndens fortsatta rapporter och undersökningar awaktas, TUl dess är jag inte beredd att dra några slutsatser om verkningarna av fria affärstider.

Vad beträffar öppethållande pä instundande julafton och de anställdas intressen av sammanhängande ledighet har jag personligen förståelse för deras intresse av en sådan ledighet. Men detta är en föriiandlingsfräga mellan handelns organisationer; något som de handelsanställda torde vara väl medvetna om.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Svaret står i direkt motsats till vad socialministern i gär förkunnade här i riksdagen. Jag har inte frågat för att fä veta vad en kommitté har för uppfattning och hur den upplever öppethållandet pä sön- och helgdagar etc, utan jag har frågat därför att det är uppenbart att affärstidslagens upphörande medfört sädana försämringar för de affärsanställda att vi socialpolitiskt kan sägas ha tagit ett steg bakåt. Det är olyckligt att denna för de affärsanställda så viktiga fråga skall ligga under handelsdepartementet. Den borde ju ligga under socialdepartementet, som har kontakter med människor och har en social inriktning. Det är att gå tillbaka till tiden före Gustav Möllers när man börjar försämra pä det här sättet.

Jag beklagar att statsrådet Feldt icke har förståelse för de människor som direkt träffas av den nya ordningen, som innebär att vi skall tillfredsställa anspråk som inte kan ha något reellt värde, vare sig för allmänheten eller någon annan, men som orsakar väsentliga försämringar för de affärsanställda. De affärsanställdas organisation har fört förhandlingar med sin motpart, och man är medveten om att det Inte gär att fortsätta den vägen utan att det fordras en lagstiftning. Då borde statsrådet ta större hänsyn till de anställda än till kommittéer som verkar i sammanhanget.

Fru NORDLÄNDER (vpk):

Herr talman! Också jag tackar handelsministern för svaret, även om det inte var särskilt uinehållsrikt. Del är inte första gängen som handelsmmistern deltar i en debatt om de negativa konsekvenser som affärstidslagens slopande har fått. Tydligen blir det inte heller den sista, eftersom anledningen till motioner, interpellationer och enkla frågor kvarstår så länge som handelsministern inte är mera lyhörd för de argument mot i första hand helg- och söndagsöppet som framförts från olika håll, inte minst från de handelsanställda.

Dagens debatt gäller öppethållande på julafton, något som omöjliggör en sammanhängande ledighet på fyra dagar för de handelsanställda. Inom

alla övriga arbetsområden är man angelägen om att i görligaste mån skapa en sammanhängande ledighet i julhelgen pä fem dagar, men Handelns arbetsgivareorganisation har efter förhandlingar avslagit Handelsanställdas förbunds krav på julaftonsstängning. De anställda hänvisas till förhandlingar på det lokala planet direkt med företagen, men det blir enligt de anställda i inånga fall en skenfäktning, eftersom ledningen för de stora varuhuskedjorna sedan länge bestämt om öppethållande på julafton. Då har enligt de anställdas mening den lokala enheten, även om viljan finns, inte stora möjligheter att tillgodose de anställdas krav. Här kommer också konkurrensen, som är en av de avgörande frågorna för ökat öppethållande över huvud taget, in i bilden. Inget företag inom handeln på en ort törs göra en överenskommelse om stängning, om risk finns att andra butiker har öppet. Här har de handelsanställda ingenting att sätta emot.

De handelsanställdas organisationer har försvagats medlemsmässigt efter affärstidslagens slopande genom de många deltids- och korttidsar-betande. Inom handeln är organisationsprocenten så låg som 30 procent i vissa fall. Arbetet förskjuts mot eftermiddagar och kvällar. När en heltidsanställd slutar, anställs nägon på deltid i stället. Kostnadsökningen för öppethållande på obekväm arbetstid kompenseras genom att skära ner deltidspersonalens veckoarbetstimmar, och i övrigt läggs det på priserna, QB-tilläggen, som skulle bli så dyra att företagen avstod frän kvälls- och söndagsöppet, klaras genom att skolungdomar engageras i ökad omfattning. Trots QB-tillägg pä 100 procent fär företagen därmed en billig arbetskraft pä söndagarna.

Jag vill då fråga: Är detta en för handelsministern acceptabel utveckling?

Herr handelsministern FELDT;

Herr talman! Herr Lundberg anser att vi borde ta mera hänsyn till de affärsanställda än till vad någon kommitté sitter och tycker. Det är att förvränga verkligheten. Det är ingen vanlig kommitté som har ett utredningsuppdrag. Det är en nämnd, som har riksdagens och regeringens uppdrag att övervaka de fria affärstiderna, undersöka deras konsekvenser för de anställda, för konsumenterna och för handeln i stort samt att till regeringen föreslå åtgärder, om nämnden finner detta påkallat. Det är det direkta uppdrag som nämnden har fått av riksdagen och av regeringen,

I denna nämnd har de handelsanställda hälften av platserna, I övrigt är nämnden förankrad i riksdagen. De bedömningar nämnden hittills har gjort enligt detta uppdrag har lett den till att enhälligt konstatera att ännu så länge finns Inte underlag att säga om de konsekvenser de fria affärstiderna haft är av den art att en ny lag är befogad. Jag kan inte finna att regering och riksdag kan ge ett uppdrag till en nämnd som är sä klart och bestämt uttryckt och sedan under uppdragets gång säga att vi nu skall införa en ny lag.

Jag vill påminna herr Lundberg om att riksdagen sä sent som i våras med stor majoritet beslöt att stå fast vid sitt tidigare beslut att låta nämnden arbeta med den representation av anställda som där finns och sedan komma med förslag.

Till fru Nordlander vill jag säga att om de negativa konsekvenserna av

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. butikers öppethållande på sön- och helgdagar, m. m.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. butikers öppethållande på sön- och helgdagar, m. m.

affärstidslagen skulle vara att affärerna vill hålla öppet pä julafton, missförstår man helt den gamla lag som fanns och den nya lag som fru Nordlander pläderat för i denna kammare. Den skulle nämligen inte på något sätt förhindra affärerna från att hälla öppet pä en vanlig vardag som julafton är och var i lagens mening. Den gällde ju förbud mot söndagsöppet, och söndag är det ännu inte pä julafton.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! TiU handelsministern vill jag säga att visst kan det vara tacknämligt att åberopa en nämnd, som representerar olika åsikter frän kammarledamöter och andra, men här gäller det personalen, I och med att vi fick en sociallagstiftning ä la Gustav MöUer införde vi ett hänsynstagande till de anställda, deras arbetsförhållanden m, m. Vi skulle beakta deras situation.

Huruvida några av nämndens ledamöter på grund av familjeband får nägon känning av ett öppethållande på julafton vet jag inte. Men jag vet att det för såväl de anställda som deras familjer medför obehag. De har kommit att befinna sig i en situation, som vi I vårt land försökt att socialpolitiskt komma bort ifrån.

Fru NORDLANDER (vpk):

Herr talman! Det sista handelministern sade, om att julafton är pä en vardag, är väl ändå ganska långsökt.

Det är riktigt att i samband med affärstidslagens slopande tillsattes en affärstidsnämnd för att följa utvecklingen. Men den tycks inte vara enhällig. En av de handelsanställdas ledamöter i nämnden, Margareta Anto i HaUstahammar, har vid flera tillfällen tagit till orda, nu senast i radion förra veckan. Hon hävdar att utvecklingen av fritt öppethållande nu gått sä långt att en förändring mäste till.

Köpkraften hos konsumenterna ökar inte med ökat öppethållande, snarare tvärtom genom att varorna fördyras. Det får också samma konsekvenser som i samhället för övrigt — de svagare blir utslagna.

Genom utslagningen av butiker minskar sysselsättningen. Den stora arbetslösheten bland kvinnorna, med konkurensen om arbetstiUfällen, skapar omöjliga arbetsförhållanden även för den heltidsanställda personalen inom handeln. Man vägar helt enkelt inte neka söndagstjänstgöring för att inte ersättas av någon annan, då på deltid.

Andelen fast anställda inom handeln minskar. Enligt avtal skall man arbeta 18 timmar i veckan för fast anställning. Under den gränsen är anställningstryggheten obefintlig. Man kan avskedas med en veckas varsel utan att något sakligt skäl behöver uppges. En ombudsman för Handels i Stockholm säger i Dagens Nyheter den 9 november: Vi har medlemmar på 2 500 arbetsställen i Stockholm, Bland dem finns det 400 arbetsställen som vi saknar avtal med, i mänga fall därför att medlemmarna är rädda att dra pä sig arbetsgivarnas missnöje. Vid 2 000 arbetsställen har vi varken medlemmar eller avtal. Flertalet som arbetar där saknar sociala förmåner och anställningstrygghet.

Vi politiker hävdar ofta att den otrygghet i anställningen som följer med politiska uppdrag måste kompenseras med höga löner och sociala

förmåner som exempelvis visstidspension. Borde vi då inte ha samma synsätt när det gäller andra grupper med anställningsformer som är minst Uka otrygga som politikernas?

Herr handelsministern FELDT:

Herr talman! Herr Lundberg anser att en god socialpolitik kräver en reglering av arbetstiden i det här landet, så att ingen behöver arbeta på söndagen. Då måste han utsträcka sitt aktionsområde högst väsentligt. Det finns hundratusentals människor som har söndagsarbete: de som gär skiftgång i industrin, de som arbetar inom transport- och andra servicenäringar och sä vidare. Jag vill bara göra det påpekandet beträffande departementstillhörigheten av olika frågor,

TUl fru Nordlander vill jag säga att det är möjligt att det är långsökt med mina konstateranden om julaftons karaktär av vardag. Men faktum kvarstår att varken den gamla lagen eller den nya, som fru Nordlander pläderar för, skulle ha förhindrat affärsmännen att ha öppet pä julafton. Det har lagen aldrig gjort tidigare, och det kommer den inte heller att göra i framtiden. Därför är och förblir detta en förhandhngsfråga.

Fru Antos olika uttalanden har jag också observerat. Jag vill bara konstatera att hon bör göra dessa uttalanden i nämnden och där försöka driva den hnje hon offentligen påstår sig ha.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Ang. butikers öppethållande på sön- och helgdagar, m. m.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag trodde inte att ett socialdemokratiskt statsråd skulle använda den argumenteringen i en socialpolitisk fråga, att därför att andra har obehag skall man även föra nya grupper till den kategorin. Det är orimligt.

En ombudsman I Gävle för de handelsanställda säger: När man på arbetsgivarsidan inte klarar hanteringen av den här frågan mäste vi föra upp den på det politiska och fackliga planet. Vi vet att det finns stöd bäde hos LO och SAP för en samlad aktion.

Varför kan inte handelsministern förstå denna osäkra tillvaro även för de fast anställda när det gäller att få fullgod arbetstid på vardagarna? Man gär in för att ta barn och andra till hjälp för att ersätta de ordinarie arbetarna. Det borde ändå stämma till litet eftertanke.

Överläggningen var härmed slutad,

§ 10 Föredrogs och hänvisades Kungl, Maj:ts proposition nr 196 till civilutskottet,

§ II Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen nr I 53,

§ 12 Föredrogs inrikesutskottets betänkande nr 30 i anledning av motion om viss utvidgning av arbetsdomstolens behörighet.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

§ 13 Jämställdhet mellan män och kviimor

Föredrogs inrikesutskottets betänkande nr 34 i anledning av motioner angående jämställdhet mellan män och kvinnor,

I detta betänkande behandlades motionerna

1973:850 av herr Helén m, fl, (fp) vari hemställts i yrkandet 1 att riksdagen till Kungl, Maj:t uttalade att samordnande åtgärder i enlighet med vad som anförts i motionen borde vidtagas för att skapa rättvisa åt kvinnorna och i yrkandet 2 att riksdagen hos Kungl, Maj:t begärde att förslag snarast framlades till lagstiftning mot könsdiskriminering,

1973:1525 av herr Hermansson m, fl, (vpk) vari, såvitt nu var i fråga, hemställts

A, att riksdagen uttalade sig för vidtagandet av snara åtgärder, syftande
till att uppnå väsentliga framsteg i strävandena att uppnå likställighet
mellan könen,

B, att riksdagen skulle hos regeringen anhålla om att denna skynd
samt vidtog åtgärder I enlighet med i motionen anförda riktlinjer
avseende

1, att säkerställa allas rätt till arbete, oavsett kön,

2, att hemarbetande kvinnor utan barn under 16 år registrerades som arbetslösa,

3, att arbetslöshetsunderstöd utgick till kvinnor som på grund av bristande tillgång tUl barnstugeplats hindrades från förvärvsarbete,

1973:1531 av fröken Mattson m, fl, (s),

1973:1539 av fru Olsson i Hölö m, fl, (c) vari hemställts i yrkandet 5 att en parlamentarisk utredning tillsattes med uppgift att lägga fram ett program för jämlikhet mellan könen samt

1973:1542 av herrar Romanus (fp) och Ahlmark (fp) vari hemställts att riksdagen till Kungl, Maj:t uttalade att könsdiskriminering ej fick förekomma i de statliga bolagens personalpolitik samt att riksdagen till Kungl, Maj:t uttalade att åtgärder borde vidtagas för att skapa bättre jämUkhet mellan män och kvinnor Inom den statliga företagssektorn.

Utskottet hemställde

1, beträffande samordnande åtgärder för rättvisa åt kvinnorna samt parlamentarisk utredning syftande till ett program för jämlikhet mellan könen att riksdagen skulle avslå motionerna 1973:850, yrkandet I, och 1973:1539, yrkandet 5,

2, beträffande åtgärder syftande till likställighet mellan könen att motionen 1973:1525, yrkandet A, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

3, beträffande målsättningen förvärvsarbete åt alla som önskar det att motionerna 1973:1525, yrkandet B I, och 1973:1531, yrkandena I och

2, inte föranledde nägon riksdagens åtgärd,

4, beträffande registrering som arbetslösa av vissa hemarbetande kvinnor, m, m, att motionen 1973:1525, yrkandena B 2 och B 3, inte föranledde någon riksdagens åtgärd,

5, beträffande lagstiftning mot könsdiskriminering, m, m, att riksdagen skulle avslå motionerna 1973:850, yrkandet 2 och 1973:1542,

6, beträffande kartläggning av samhällets serviceförutsättningar för en förkortad arbetsdag att riksdagen skulle avslå motionen 1973:1531, yrkandet 3,

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Reservationer hade avgivits

1, beträffande samordnande åtgärder för rättvisa åt kvinnorna samt
parlamentarisk utredning syftande tUl ett program för jämUkhet mellan
könen av fru NUsson i Kristianstad (c) samt herrar Peterson i Linköping
(fp), Mattsson i Skee (c). Fransson (c) och Ekinge (fp) som ansett att
utskottet under I bort hemställa,

att riksdagen med bifall rill motionerna 1973:850, yrkandet I, 1973:1539, yrkandet 5, som sin mening gav Kungl, Maj:t till känna vad reservantema anfört,

2, beträffande åtgärder syftande till likställighet mellan könen av herr
Lorentzon (vpk) som ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen 1973:1 525, yrkandet A, som sin mening gav Kungl, Maj:t tUl känna vad reservanten anfört,

3, beträffande målsättningen förvärvsarbete åt alla som önskade det
av herr Lorentzon (vpk) som ansett att utskottet under 3 bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1525, yrkandet B I, och med avslag på motionen 1973:1531, yrkandena I och 2, som sin mening gav Kungl, Maj:t till känna vad reservanten anfört,

4, beträffande registrering som arbetslösa av vissa hemarbetande
kvinnor, m, m, av herr Lorentzon (vpk) som ansett att utskottet under 4
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen 1973:1525, yrkandena B 2 och B 3, som sin mening gav Kungl, Maj:t till känna vad reservanten anfört,

5, beträffande lagstiftning mot könsdiskriminering, m, m, av herrar
Peterson i Linköping (fp) och Ekinge (fp) som ansett att utskottet under
5 bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1973:850, yrkandet 2, och i anledning av motionen 1973:1542 som sin mening gav Kungl, Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Herr EKINGE (fp):

Herr talman! I en utföriig motion i år, nr 850, har folkpartiet tagit upp frågan om jämlikhet mellan män och kvinnor. Med en liberal grundsyn är det naturligt att man bestämt vänder sig emot den socialdemokratiska förmyndarideologin där valfriheten ofta framställs

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

som en hberal villfarelse som inte fär utgöra något rättesnöre för statens handlande.

Som ett alternativ till det socialdemokratiska kvinnoprogrammet StäUer vi som liberaler upp målet om jämlikhet mellan män och kvinnor och ökad valfrihet för individer och familjer. Mot denna bakgrund har vi lagt fram ett reformprogram, som bl, a, omfattar utbildning, utbildningsbidrag, det studiesociala stödet, möjligheterna till deltidsarbete, flexibel arbetstid, ökat utbud av beredskapsarbeten, allmän egenpension, bostadstillägg, vårdnadsbidrag, föräldrapenning, sjukpenning och föräldrautbildning. Det är alltså som jag sade ett reformprogram,

I det nu föreliggande betänkandet från inrikesutskottet med anledning av bl, a, vär motion tar utskottet upp de frågor som rör arbetslivets område. Utskottet är enigt om att den bristande jämlikheten mellan män och kvinnor är ett komplicerat problem som ofta bottnar i fördomar som det tar tid att komma till rätta med. Att sedan utskottets majoritet, som i det här fallet består av socialdemokraterna och moderaterna, trots insikten att det rör sig om komplicerade problem inte vill medverka till en allsidig, bred belysning av problemen beror väl på att socialdemokraterna och moderaterna i utskottet har förenat sig i en konservativ syn pä könsrollsfördelningen, där visserligen smärre marginalförbättringar kan accepteras men där viljan till åtgärder som kan skapa någorlunda rättvisa mellan män och kvinnor saknas - trots all retorik, trots ett allmänt talesätt.

Herr talman! I denna bild passar den av statsministern tillsatta jämställdhetsdelegationen naturligtvis bra in. Man kan inte frigöra sig från tanken att socialdemokraterna genom tillsättandet av den delegationen har velat skaffa sig ett alibi, och inte heller frän tanken att moderaterna tydligen förväntar sig att delegationen Inte skall kunna uträtta särskilt mycket. Att jämställdhetsdelegationens sammansättning och arbetssätt inte svarar mot våra krav på hur sådana här frågor skall hanteras är väl ganska förståeligt.

Jag vill erinra om att statsministern sammankallade en mycket bred representation för olika organisationer för att diskutera och orientera om de här frågorna. Det var bra i och för sig, men ur den här konferensen, som ju var ambitiöst upplagd, uppstod sedan en av fem socialdemokrater bestående delegation vars uppgift tydligen är att för regeringen och statsministern lägga fram synpunkter och förslag.

Jag vill rikta kammarens uppmärksamhet på att denna lilla enparti-grupp har att besluta om vilka frågor som skall tas upp och föras vidare. Den s. k, stora delegationen, som är väl förankrad i en mängd organisationer, har ingen medbestämmanderätt och inget reellt Inflytande i delegationen. Den får naturligtvis ge sina råd och sina synpunkter till den lilla delegationen ett par gånger om året vid mer eller mindre normalt konferensliknande sammankomster, men sedan är det de fem socialdemokraterna i den lilla delegationen som avgör om nägot i det förslag som kommer upp passar in i det socialistiska mönstret för kvinnofrågorna.

Detta, herr talman, är naturligtvis inte tillfredsställande. Det är därför som vi i folkpartiet och centern i reservationen I tar upp jämställdhets-frågorna och kräver att delegationen skall breddas till en parlamentariskt

sammansatt utredning. Det är den utredningen som bör utarbeta ett program för jämställdhet eller jämhkhet mellan män och kvinnor. Vi har naturligtvis i och för sig ingenting emot att de fem utsedda socialdemokraterna ingår i utredningen, men vi räknar också med att ett antal representanter för dem som sitter i den stora delegationen skall ingå i en sädan utredning. Det viktiga är att den fär en sä djup förankring som är nödvändig för att de reformer som föreslås verkligen skall ha genomslagskraft i samhällslivet. Det fordras åtgärder över ett brett register. Här mäste lagstiftningsåtgärder, fackliga åtgärder och åtgärder i opinionsbildande syfte sättas in.

Jag skall inte nu, herr talman, gä närmare in på dessa frågor, eftersom herr Romanus senare kommer att utveckla vår syn pä spörsmålet om en lag mot könsdiskriminering, något som vi också för fram.

Lät mig till sist bara fä understryka att kravet på rättvisa ät kvinnorna eller kravet på jämlikhet mellan könen, som vi också kallar det, inte får negligeras. Det är långt kvar innan vi i politiken, inom organisationerna och ute på arbetsplatserna åstadkommit rättvisa mellan könen. Likalöns-principen har vi exempelvis formellt accepterat i värt samhälle, men vi vet alla att kvinnorna fortfarande i stor utsträckning får låglönejobben. Statistiken talar här ett förödande klarspråk om orättvisorna.

Herr talman! I våra reservationer sammanfattas våra krav på åtgärder, som vi anser vara mycket berättigade. Jag ber att få yrka bifall till dessa reservationer.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

I detta anförande instämde fru Fraenkel (fp).

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Utskottets skrivning och inte minst dess svar pä vpk-motionen om kvinnornas situation innehåller flera mycket egendomliga resonemang. Bl, a, hävdar man att diskrimineringen mot kvinnorna ytterst skulle bero på, som man säger, enskilda människors attityder.

Detta resonemang är farligt och felaktigt främst ur tvä synvinklar. För det första isolerar det medvetet frågan om diskrimineringens ideologiska sida från den sociala och den ekonomiska. Därmed fär man ett bekvämt motiv för att inte ytterligare utveckla frågan och diskutera vad som kan göras på det samhälleliga planet. Man legitimerar genom passiviteten utåt också det faktum att fördomarna i så hög grad finns representerade hos privata och offentliga beslutsfattare.

Naturligtvis skapar allmänna ideologiska uttalanden frän ett parlaments sida inte nägra omedelbara ändringar i den faktiska situationen. Men man får heller inte bortse frän att sädana principdeklarationer i givna lägen kan ha betydelse just för att bekämpa fördomar och attityder, 1 våras diskuterade riksdagen bl, a. de homosexuellas problem. Det gjordes då ett viktigt uttalande med den innebörden att homosexuell samlevnad är från samhällelig synpunkt fullt acceptabel. Detta uttalande från riksdagen åstadkom givetvis inga som helst omedelbara förändringar i de diskriminerades situation. Men att riksdagen uttalade sig i denna kloka och framsynta anda kommer ändå att få konkret betydelse. Det är aldrig likgiltigt när ett statsorgan manifesterar en bestämd och klar

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

ideologisk uppfattning i en fråga. Det stärker psykologiskt de diskriminerades kamp för likställdhet, och det fär de fördomsfulla att känna att deras attityder inte är accepterade av samhället. Det hade därför varit av värde om riksdagen i detta eller annat sammanhang gjort sädana principiella manifestationer även när det gäller diskrimineringen av kvinnorna.

För det andra medför utskottets resonemang att man löskopplar de diskriminerande attityderna från det rådande sociala och ekonomiska systemet. Detta medför att man aldrig får en klar bild av diskrimineringens verkliga grundval. Men det är uppenbart också ett sätt att komma ifrån en debatt om det kapitalistiska samhällets betydelse för det dubbla förtryck som kvinnorna är utsatta för.

Kvinnofrigörelsens hela grundval ligger i den ekonomiska frigörelsen. Visserligen skapar rätten till arbete inte i och för sig jämlikhet, men utan rätten till arbete är möjligheten till frigörelse och jämlikhet ingen.

När det gäller kvinnornas ekonomiska frigörelse är kapitalismen som system väldigt dubbeltydig. Den har behov av kvinnlig arbetskraft. Dess profiter blir i stor usträckning större genom att man i viss omfattning använder kvinnors arbetskraft. Kapitalismen stimulerar i jämförelse med det förkapitalistiska samhället kvinnornas ekonomiska självständighet. Men samtidigt gör kapitalismen detta endast under vissa betingelser, pä sina egna villkor. Och dessa betingelser innebär att diskrimineringen pä område efter område konserveras och byggs in. Kvinnorna kanaliseras till iåglöneyrken. Deras arbetskraft tas i anspråk väsentligen i så att säga supplementär form. Det betyder tvä ting. Dels kommer kvinnorna över huvud ut i arbetslivet endast i den utsträckning som systemet finner det nödvändigt, dels föres de till stor del över i deltidsarbete, som normalt icke kan utgöra bas för deras ekonomiska självständighet. Mellan 1962 och 1972 — de senaste tio åren — har enligt arbetskraftsundersökningarna antalet sysselsatta kvinnor ökat rätt väsentligt, med ca 170 000 enligt augustisiffrorna och ca 275 000 enligt februarisiffrorna. Men hela denna nettoökning hamnar i den kategori kvinnor som arbetar mindre än 35 timmar per vecka. Det betyder alltså att kvinnorna i ökande utsträckning fått arbete, men att samtidigt segregation och skillnader pä arbetsmarknaden har ökat. Låglöneproblemet har därmed i praktiken förstärkts för kvinnornas del.

Sedan är det också så, att den bristande tillväxt i den totala sysselsättningen som har varit rådande de senaste sex sju åren slår mot kvinnornas frigörelse. Vpk har många gånger frän metodisk utgångspunkt kritiserat ÄKU-materialets totalsiffror. De ger enligt vår mening en överdriven uppfattning om sysselsättningsökningens faktiska storlek. De stämmer nämligen dåligt med folkräkningarna, och de ger i sig själva ibland orimliga resultat. Det kan t. ex, inte gärna vara sä, att lågkonjunkturen 1965-1972 skulle ge större sysselsättningsökning totalt än högkonjunkturen i böqan av 1960-talet. Här hgger uppenbart ett statistiskt fel.

Systemets bristande tillväxt har varit påtaglig de senaste åren. Den har medfört en stark dämpning i tillskottet av föi-värvsarbetande kvinnor. Den har också sociologiskt sett inneburit en förstärkning av motståndet

mot kvinnornas ekonomiska frigörelse. Det är ju i och för sig inte sä märkligt, om männen i en arbetslöshetsperiod får en negativare inställning till kvinnligt förvärvsarbete. Den oreflekterat fördomsfulle mannen får dä gärna en benägenhet att skylla svårigheterna inom arbetsmarknaden pä kvinnorna eller på invandrarna, trots att det är systemets lagbundna utveckling som har orsakat problemet,

I de senaste årens utveckling finns i själva verket en rad rätt så oroande drag. Enligt folkräkningarna 1965 och 1970, som omfattar förvärvsarbetande med mer ån halv arbetstid, har antalet kvinnliga förvärvsarbetande endast ökat frän I 154 000 till 1 207 000, Bland kvinnorna över 16 år har andelen förvärvsarbetande enligt folkräkningsdefinitionen 1965-1970 endast stigit med I promUle, från 37,9 till 38,0 procent. Bland männen är fortfarande motsvarande andel, trots minskning de senaste åren, nästan dubbelt så hög, eller 70,6 procent. Särdeles oroväckande är också att trots kvinnornas lägre andel av de yrkesverksamma, är antalet kvinnor bland de unga arbetslösa i landet lika stort Som antalet män, och har ökat betydligt sedan 1965, Det betyder att kvinnornas förbättrade utbildning, som naturligtvis i och för sig är någonting positivt, inte medfört den utjämning som man kanske borde ha väntat, och detta just till följd av den bristande tillväxten i den totala sysselsättningen. Om alltså den kapitalistiska industrialiseringen i viss mening alltid frigör kvinnorna, försvårar ä andra sidan den kroniska kapitalistiska krisen deras läge i en rad hänseenden.

Herr talman! Värt parti anser inte att utländska modeller för socialism kan appliceras i Sverige, Vi är djupt medvetna om de allvarliga brister som finns I de nuvarande socialistiska länderna. Vi har ofta kritiserat dem, och det gäller Inte minst deras sätt att behandla kvinnofrågan. Mycken traditionalism har tyvärr kommit att bakas in och även direkt uppmuntras i den sociahstiska strukturen. Men vi kommer inte ifrån, om man vill vara sanningsenlig, de avsevärda fördelar som en socialistisk planekonomi kan ge kvinnofrigörelsen — just därför att den ekonomin möjliggör en medveten progressiv vilja och strävan.

Det är dock, vad man än i övrigt vill säga, ett obestridligt faktum att av de förvärvsarbetande i Sovjetunionen var 1971 hela 51 procent kvinnor, 1 de olika delrepublikerna varierar procenttalet mellan 48 och 55 procent, I det högindustriella Sverige, som har en betydligt mindre jordbrukssektor än Sovjetunionen, är andelen under 40 procent.

Vidare har de socialistiska länderna, trots en rad reaktionära drag i den officiella kvinnosynen, pä ett helt annat sätt än det kapitalistiska Sverige prioriterat barntillsynen. Här prioriterar man färg-TV och autostrador eller vissa typer av överflödskonsumtion, som Inte sällan just spelar på ett föråldrat och felaktigt könsrollstänkande. Ingen lär kunna förneka att det vore bättre med en annan prioritering även här, men den stöter på hinder i det ekonomiska systemet. En diskussion av kvinnodiskrimineringen blir därför alltid oundvikligen också en diskussion om ekonomiska system. Därav dess explosivitet. Därav också den undvikande attityd som man möter från dem som anar — och är rädda för - frågans explosiva karaktär.

Det finns förutom den rent ekonomiska frigörelsen en rad ting som i

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

dag skulle kunna göras för att med praktiska föreskrifter och lagstiftning aktivt bekämpa diskrimineringen. Det är frågor där socialister och progressivt tänkande borgerliga ibland kan ha samma mening.

Låt mig nämna bara ett par detaljfrågor som exempel. Det finns i dag många arbetslösa ungdomar, också mänga arbetslösa manliga ungdomar. Samtidigt har man en otillfredsställande utbyggnadsgrad inom barnstugesektorn och en alltför låg personaltäthet. En utbyggnad av barnstugorna är ett sätt att bekämpa arbetslösheten. Att erbjuda manliga ungdomar plats i denna del av vårdsektorn vore dessutom ur könsrollssynpunkt ett sätt att bryta existerande barriärer och dämpa ensidig rekrytering och slagsida i barnens uppväxtmiljö. Detta skapar givetvis inga revolutionerande förändringar. Men det är något som kan göras nu i dagens samhälle. Det är en fråga om initiativ och medvetenhet från statliga och kommunala instansers sida. Anvisningar från riksdagen med denna innebörd vid t, ex, behandlingen av förskolepropositionen inom kort vore därför av värde.

En annan viktig praktisk fråga. Vi vet att det som hämmar kvinnan värst i hennes personlighetsutveckling och hennes yrkesliv är att hon får bära merparten av det obetalda föräldraarbetet med barnen. En av de orsaker som gör att det är så, är den traditionella rättspraxis som vid separation mellan föräldrar nästan alltid tilldömer kvinnan vårdnaden av barnet, och vanligen alla barnen i en syskonskara. Denna rättspraxis är egentligen en eftergift ät just de män som är fast i den konservativa maskulina rollen. De fär ju på det sättet alla möjligheter att slippa undan sitt ansvar. Sä behöver det inte vara, Fredrika Bremer-förbundet framförde i remissvar pä familjelagssakkunnigas utredning den tanken att även kvinnan borde kunna ansöka om att mannen tog sin del av vårdnadsbördan. Det borde också vara så att alla föräldrar ställdes inför ansvarets eventualitet när och om värdnadsfrågan aktualiseras. Man får nämligen inte bukt med detta allvarliga problem, man fär ingen jämnare fördelning av det obetalda föräldraarbetet med barnen, med mindre än att man är beredd att i praxis introducera en annan syn pä fäder som vårdnadshavare än den som nu råder. Det är anmärkningsvärt att denna för kvinnorna så viktiga fråga inte diskuteras mera. Här borde riksdagen genom att ge vägledande anvisningar till domstolarna och de sociala myndigheterna kunna driva pä utvecklingen.

Så mycket viktigare är det att alla progressivt tänkande här förenar sig som det sedan ett par år förekommer en våg av nykonservatism i vissa könsrollsfrågor. Återigen träder nu fram personer som försöker återuppliva den romantiska modersmyten, våldsamt överdriva modersrollens betydelse och därjämte nedvärdera barnstugorna som värdinstitutioner och förhärliga hemmamoderns roll. Skenbart framträder dessa intressen som de enskilda kvinnornas försvarare. Men objektivt sett är de motståndare till den frigörelse av kvinnorna som är i kvinnornas eget intresse och som utgör en integrerande del av hela jämlikhetsfrågan.

Det är mot den bakgrund som jag här summmarlskt beskrivit som vi är besvikna på utskottets passiva attityd. Vi hade velat se ett parlament som varit mer medvetet om nödvändigheten av att på de punkter där det är möjhgt aktivt delta I kvinnornas ekonomiska och ideologiska frigörelse-

kamp - inte minst den ideologiska delen av kampen.

Men befrielsekampen går ju inte desto mindre vidare, I lagstiftningsfrågor, i frågan om förskolan, som kommer upp inom kort, träder dessa olika perspektiv fram på nytt. Vi återkommer, herr talman, i dessa sammanhang. För dagen vill jag emellertid yrka bifall till reservationen 2 vid utskottets betänkande.

Fru LUDVIGSSON (s);

Herr talman! Låt mig först säga att det var ett mycket intressant anförande av herr Svensson i Malmö som vi nyss fick lyssna till. Jag skulle kunna instämma i väldigt mycket av det han har sagt, även om en hel del kanske inte hade så mycket att göra med det utskottsbetänkande som vi just nu behandlar. Jag tänkte emellertid försöka hålla mig till utskottsbetänkandet och reservationerna.

Samtliga de motioner som vi nu behandlar upptar frågor som berör jämställdheten mellan män och kvinnor, speciellt då inom arbetslivet, eftersom det är dessa frågor som faller inom inrikesutskottets arbetsområde. Motioner med sådana här yrkanden har behandlats av riksdagen föregående år och även tidigare. Debatten har varit intensiv under senare är och speglar en mycket stark opinion för lika villkor åt båda könen.

Vi är helt överens om att vi har väldigt långt kvar tills vi nått målet. Trots allt har det dock hänt en del positivt sedan vi senast diskuterade dessa frågor i riksdagen. Låt mig nämna den i år beslutade reformen som ger föräldrarna möjlighet att dela på barnledigheten och det beslut som riksdagen fattat om äktenskapslagstiftningen. Men visst återstår mycket att göra.

Orsakerna till att vi ännu inte nått fram till jämlikhet i det här avseendet är naturligtvis många. Det finns en räcka av samverkande orsaker som till sist grundar sig dels på djupt rotade fördomar, dels på slentrian.

Att bryta ned sädana här konservativa inställningar är emellertid ett arbete som tar tid. Och som tidigare sagts här räcker det naturligtvis inte att driva opinion. Det skall också till konkreta åtgärder,

I motionen 850 av herr Helén m, fl, och i motionen 1525 av herr Hermansson m, fl, yrkas pä åtgärder för att främja strävandena att uppnå likställighet mellan könen, och i motionen 1539 av fru Olsson i Hölö m, fl. begärs att en parlamentarisk utredning skall tillsättas för att lägga fram ett program för jämlikhet mellan könen. Utskottets majoritet anser för sin del inte att en utredning av de här frågorna är det som nu är mest angeläget. Vi anser att tiden är mogen att vidta åtgärder som leder till att man i praktiken närmar sig det jämlikhetsförhållande som alla väl ändå i stort sett är överens om som målsättning. Vi menar att det därvidlag är allra mest angeläget att åtgärderna inriktas pä förhållandena på arbetsmarknaden.

Sedan de här frågorna sist behandlades av riksdagen har initiativ också tagits på detta område. Jag syftar dä på den delegation för jämställdhet mellan män och kvinnor som statsministern tillsatt. Direktiven för delegationen har redovisats I utskottets betänkande. Eftersom delegationen har arbetat bara en kort tid finns det helt naturligt ännu inte så

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

mycket av konkreta resultat att peka pä.

Bland det första man tagit Itu med är emellertid en viss försöksverksamhet syftande till att göra det lättare för kvinnor att få arbete genom att låta dem pröva pä vad som tidigare betraktats som typiskt manliga sysselsättningar. Nämnas bör också förslagen om förstärkta arbetsförmedlingar med tjänster som avdelas för kvinnliga arbetssökande samt ett särskilt utbildningsbidrag till företag för att stimulera till jämnare rekrytering inom yrken som tidigare dominerats av antingen män eller kvinnor samt försöksvis en viss könskvotering som villkor för lokaliseringsstöd. Utskottet har vidare inhämtat att barntillsynen, de allmänna kommunikationerna och andra frågor som berör hinder för kvinnors förvärvsarbete kommer att tas upp av delegationen liksom även de problem som sammanhänger med deltidsarbete och som vi skall behandla senare.

Av vad som sagts framgår att delegationens sätt att arbeta stämmer väl med utskottets uppfattning om hur problemen bör angripas. Utskottet anser det vara en fördel att gruppen har placerats som ett slags förberedande organ till regeringen, med möjlighet att ge förslag vartefter reformer på olika avsnitt av samhällsverksamheten utarbetas, "Möjligheten att påverka det löpande reformarbetet", som det talas om i reservationen 1, tror vi tillgodoses bättre den här vägen än genom en parlamentarisk utredning.

Med hänvisning till det arbete som bedrivs inom delegationen finner utskottets majoritet det icke motiverat med något initiativ från riksdagens sida i anledning av de aktuella yrkandena I motionerna.

I motion 1525 och i motionen 1531 aktualiseras målsättningen arbete ät alla, oavsett kön. Enligt den sistnämnda motionen bör denna målsättning beaktas när riktlinjer för nästa långtidsplanering och regionalpolitiska planering utformas.

Utskottet understryker att full sysselsättning är ett av huvudmålen för den ekonomiska politiken. Att detta mål är svårt att nä - även under en högkonjunktur - har de senaste åren lärt oss. Vissa grupper har ändå svårt att fä arbete. Bland dem är kvinnorna en betydande del. Därför mäste åtgärder till för att skapa fler arbetstillfällen. Vi pekar i det sammanhanget på de förslag som återfinns i propositionen 165 är 1973, vilka förslag beräknas ge åtskilliga sysselsättningstillfällen.

Även de förslag som jämställdhetsdelegationen lagt fram avses få sådana verkningar. Beträffande riktlinjerna för Länsplanering 1974 är att säga att enligt meddelade anvisningar bl, a, möjligheterna för kvinnor att fä sysselsättning skall uppmärksammas.

Utskottet anser sig därmed ha besvarat de aktuella motionsyrkandena och anser att det därför icke finns anledning till ytterligare initiativ frän riksdagen,

I vpk-motionen föresläs vidare att som arbetslösa skall registreras hemarbetande kvinnor utan barn under 16 är samt att arbetslöshetsunderstöd skall utges åt kvinnor vid brist pä barnstugeplatser. Man anför som motiv för förslagen att de här kvinnorna annars Inte kommer med i arbetslöshetsstatistiken.

Skall en statistik över arbetssökande ha något värde, bör enligt

utskottets mening de som återfinns där ha uttalat en vilja om att fä ett arbete. Vid en sädan automatisk registrering som motionärerna talar om, skulle man fä ett mycket osäkert underlag. För övrigt kan det erinras om att i AKU registreras personer som inte sökt arbete men som skulle göra det om lämpligt arbete fanns pä bostadsorten.

Att bristen pä barntUlsyn är ett svårt problem är vi väl alla överens om. Utbyggnaden har dock gått allt snabbare och den ytterligare satsningen på det här området, som bör bli följden av förslagen i proposition 165, bör bidra till att situationen väsentligt förbättras. Utskottet anser att lösningen pä problemet endast ligger i en fortsatt utbyggnad av kommunernas barnomsorg, och avstyrker därför de i detta sammanhang aktuella motionsyrkandena.

Ja, sä är det då reservationen av folkpartiledamöterna i utskottet! Den rör det gamla bekanta förslaget om lagstiftning mot könsdiskriminering. Vi behandlade det senast förra året och det går väl knappast att tillföra den debatten något nytt. Utskottet uttalade då "att lagstiftning i arbetsmarknadsfrågor skall tillgripas endast i den män problem inte kan lösas avtalsvägen eller eljest särskilda skäl kan åberopas". Vi ansåg inte då att det fanns tillräckliga skäl att gå ifrån denna princip, och vi anser det inte heller i dag.

Visst kan man väl därigenom komma ät öppen diskriminering, t, ex, i platsannonser, men den dolda diskrimineringen blir fortfarande oåtkom-hg. Ganska väsentligt i sammanhanget tycker jag det är att parterna på arbetsmarknaden inte aktualiserat frågan. Med hänvisning till detta och till tidigare diskussioner i den här frågan avstyrker utskottet motionerna 850 och 1542,

Herr talman! Jag ber härmed att få yrka bifall till utskottets hemställan på samtiiga punkter.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Fru Ludvigsson tycker att det vi säger frän vpk-häU inte har så mycket med det här problemet att göra. Det är ett typiskt uttalande, för det speglar just hur olika syn vi har här. Ni pä ert håll har en så oerhört begränsad syn. Ni vill över huvud taget inte att riksdagen skall spela en aktiv och pådrivande roll i denna fräga. Ni har i grund och botten en konservativ inställning, som bl, a, tar sig uttryck i att ni hänför diskrimineringen tUl enskilda människors attityder och inte kopplar den till det sociala och ekonomiska systemet över huvud taget.

Jag skulle vilja fräga fru Ludvigsson: Är det verkligen så att jämställdhetsdelegationen — som arbetar med denna problematik - har samma utgångspunkt som fru Ludvigsson här hade? Har den samma Ulusionära och blåögda syn på kvinnodiskrimineringen och hänför den till individuella attityder och till en allmän kvardröjande konservatism? Dä har denna delegation mycket dålig förståelsegmnd för att arbeta med denna problematik. Jag hoppas att det dess bättre inte förhåller sig på det sättet, utan att delegationen tvärtom är betydligt mera avancerad och allsidig än utskottet,

Vpk-reservationerna om arbetslöshet och om registrering kommer att ytterligare beröras av fru Ryding, Låt mig bara säga att fru Ludvigsson

3 Riksdagens protokoU 1973. Nr 134-135

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

egentligen ger en sorts hberal syn till känna när hon säger att man som arbetslösa endast skall registrera dem som aktivt vUl gå och anmäla sig som sådana. Men dä försvinner alla de kvinnor som — just genom att de är diskriminerade på grund av brist på utbildning, kanske brist på förståelse i hemmet och så vidare — inte kan frigöra sig ekonomiskt. Dä missar man just denna kategori, och den kategorin mäste spela en stor roll i framtidens sysselsättningsplanering - om man nu har ett 10—20-årsperspektiv i den här frågan. Det hade jag hoppats att de socialdemokratiska kvinnorna skulle ha, för deras kongresser brukar utstöta mycket käcka trumpetstötar både i familjerättsliga och andra frågor som rör kvinnornas situation. Men här i riksdagen böjer sig alla för den konservativa partidisciplinen, antingen den nu dikteras av statsrådet Lidbom eller av nägot annat statsråd som är rädd för att diskutera de explosiva frågorna.

Fru LUDVIGSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr Svensson i Malmö lyssnade till vad jag sade i mitt anförande. Jag sade inte att man kan lösa dessa frågor enbart genom att bryta ned attityder. Jag sade att det också skall till konkreta åtgärder. Vi i utskottsmajoriteten tycker att ett sätt att komma till rätta med problemen är att arbeta genom den jämställdhetsdelegation som har tiUsatts, Jag vet inte om herr Svensson i Malmö har läst direktiven till delegationen. Om herr Svensson har gjort det, läs dem i så fall en gäng till och fundera över vad de innebär.

Jag skall inte i detta sammanhang ta upp någon diskussion med herr Svensson i Malmö om de socialdemokratiska kvinnornas jämlikhetsprogram. Jag tycker att vi skall hålla oss till de frågor som aktuahseras i utskottsbetänkandet.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Man kan inte fränkänna de socialdemokratiska kvinnornas syn i de här frågorna ett visst samband med det vi i dag dkskuterar.

Jag är inte i och för sig oroad över direktiv som har getts delegationen och som jag noga har läst, och jag har visst lyssnat till vad fru Ludvigsson säger och de nyanseringar hon försökt göra. Men jag är oroad över vad som stär i utskottets betänkande — ett sätt att tolka diskrimineringsfrågans yttersta orsak och sammanhang. Problemet är komplicerat, och det bottnar ytterst i de enskilda människornas instäUning, Det bottnar i ett socialt sammanhang, som bl, a, har med det ekonomiska och sociala systemet att göra. Det jag är oroad över är alltså att fru Ludvigsson har skrivit under en sådan formulering. Man behöver nämligen inte vara marxist för att begripa att frågan om kvinnodiskrimineringen i högsta grad hänger samman med den ekonomiska och sociala strukturen — och det borde väl även ett inrikesutskott kunna förmå sig att inse och ge uttryck för i sina formuleringar.

Fru OLSSON i Hölö (c):

Herr talman! Vi har under ett oändligt antal år talat om lika villkor för män och kvinnor, och vi har naturligtvis också handlat i viss

utsträckning. Vi har ändrat lagar för att åstadkomma jämställdhet, men vi vet att det även i lagarna ännu finns stora skUlnader kvar.

Flickor och pojkar har i dag samma möjligheter tiU utbildning. Ändå väljer ungdomarna utbildningslinjer på sä sätt att vi fär i stort sett en manlig och en kvinnlig arbetsmarknad med åtföljande ojämna inkomster trots att vi här i landet har lika lön på papperet.

Vad beror då detta på? Jo, vi sitter ju fast i ett traditionellt könsrollstänkande genom uppfostran, genom de barnböcker vi har läst när vi var små, genom litteratur som vi läste i skolan och genom veckopressen, som många läser. Trots lika ansvar i arbetet och i hemmet finns ändå längst inne i värt medvetande kvar den traditionella yrkesuppdelningen att det är far som skall försörja familjen och skaffa pengar och att det är mor som skall ha det dagliga ansvaret för barnens vård och fostran.

Det mäste vara detta traditionella mönster som ligger i botten när även riksdagen stiftar lagar som ger så ojämna villkor för män och kvinnor som t, ex, när det gäller efterlevandeskyddet: vi har änkepension men inte änklingspension.

Men när nu trots allt flera kvinnor söker sig ut på arbetsmarknaden kvarstår ändå huvudansvaret för hem och barn, som ofta läggs på kvinnan. Det för med sig alltför stor arbetsbörda och alltför stort ansvar för kvinnan att ha ansvaret för både jobbet och hemmet.

Det gamla försörjarbegreppet medför också att kvinnan ofta betraktas som en arbetskraftsreserv, som kan utnyttjas när det är brist pä arbetskraft. Men när det är dåligt om arbete känner kvinnan det som om hon skulle ta jobbet från männen och de unga pojkarna. Det är ett flertal kvinnor som jag har hört uttrycka sig pä det sättet.

Vi borde i stället ha uppfattningen att alla, såväl män som kvinnor, skall ha en självklar rätt till arbete.

Man får också en stark känsla av att samhället inte intresserar sig för att ta reda på vilka önskemål om arbete kvinnorna har. Vi vet alla att det finns en stor dold arbetslöshet, främst bland kvinnorna, men vi bryr oss inte ens om att ta reda på vad dessa kvinnor önskar; de känner sig sä trängda i sin svära situation att de inte söker något arbete. Detta kan ha flera skäl: det kan bero på bristande utbildning, de kan bo på en ort där det inte finns några arbetstillfällen osv.

Många kvinnor mäste också avstå från att söka arbete utanför hemmet på grund av att samhället inte har klarat upp problemet med barntillsynen. Detta är ett stort samhällsansvar, och samhället mäste försöka lösa det problemet till hundra procent. Det är otillständigt mot kvinnorna, och det är otillständigt gentemot familjerna, att vi t, ex, ändrar skattelagstiftningen och inför särbeskattning men sedan inte följer upp beslutet med samhällsservice i form av en fullt utbyggd barntillsyn. Även goda kommunikationer behövs för att man skall kunna fullgöra sitt arbete.

Båda makarna är enligt lag skyldiga att bidra till familjens försörjning. Det är hög tid att vi när en sådan frihet och objektivitet i vårt synsätt att vi uppfattar det som naturligt att kvinnan lika väl som mannen bidrar med inkomst av förvärvsarbete och att mannen lika väl som kvinnan hjälper till med vård av barnen och skötsel av hushållet. Först dä kommer

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

vi ifrån den gamla inställningen att kvinnan pä arbetsmarknaden betraktas som en reservarbetskraft.

Kvinnornas arbetsmarknad är i dag ofta härd och föga stimulerande, med låga löner och dåliga befordringsmöjligheter. Därtill kommer vetskapen om att de blir värderade efter normer som gäller för en godtyckligt vald grupp kvinnor med sämre villkor än för en lika godtyckligt vald grupp män — normer som grundar sig på att kvinnornas arbetsuppgifter i hemmen är dåligt värderade i ekonomiskt avseende. När kvinnorna flyttar ut i samhällslivet blir de fortfarande värderade pä samma sätt enligt normer som utgår frän att det är kvinnorna som ensidigt bör ta ansvaret för skötseln av hem och barn. Därigenom har kvinnorna getts sämre förvärvsförutsättningar än männen.

Indelningen efter kön pä det sättet är alldeles orimlig! Varför skall kvinnorna få stå tillbaka vid befordran och extra engagemang? Varför är det självklart att just kvinnorna skall ta ledigt när barnen bhr sjuka eller att just de skall sluta arbeta när barntillsynen inte kan ordnas? Varför fortsätter famUjerna i stort sett att fungera traditionellt med ena maken - fadern — förvärvsarbetande och andra maken — modern - förvärvsarbetande i den utsträckning och med de engagemang i yrkesutbildning och fortbildning som hem och familj medger?

När vi resonerar om detta är vi väl egentligen överens om att det inte skall fortsätta så här vare sig för människornas eller för samhällets skull. Samhället behöver kvinnornas resurser fullt ut. Det är inte sä att de tekniska yrkena är bäst lämpade för män därför att det oftast är män som utbildar sig för dem. Inte heller har vårdyrkena lyckats dra till sig de bästa vårdarna bara för att det är kvinnor som utbildar sig på det området och söker sig dit, eftersom vi av tradition anser att det är kvinnliga yrken. Nuvarande skillnader I yrkesfördelning mellan män och kvinnor grundar sig inte pä nägra motsvarande olikheter i fräga om begåvning och anlag. Här är förhållandena sädana att vi måste se det som en gemensam angelägenhet att söka rätta till dem.

Inom regeringen har tillsatts en delegatlon för jämställdhetsfrågorna, och det tycker jag i och för sig är bra. Jag är helt övertygad om att man har en stark vilja att arbeta fram goda förslag. Men jag är helt ur stånd att förstå att de.ssa, som jag ser det, gemensamma problem som måste lösas skall kunna lösas bäst bara för att alla utredarna tillhör ett och samma parti. Här behöver ohka synpunkter komma fram för att vi skall kunna ta ytterligare steg i rätt riktning.

Fru Ludvigsson talade om allt vad denna delegation håller på med och vad den skall göra, och på samma gäng sade hon att vi har väldigt lång väg att gå innan vi har nått de mål som vi innerst inne är överens om. Jag skulle vilja be fru Ludvigsson förklara varför det skulle vara sä fördelaktigt att detta arbete bedrivs av en grupp människor som tillhör ett och samma parti.

Jag understryker än en gäng att det är utomordentligt viktigt att vi kommer någonstans. Det är viktigt inte bara för kvinnornas skull, det är precis Uka viktigt för männen.

Herr talman! Jag ansluter mig helt till de synpunkter som finns i reservationen I och ber att få yrka bifall till den.

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Med hänsyn till vad som sagts tidigare, bl, a, av herr Ekinge, skall jag koncentrera mig på frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering, som behandlas i reservationen 5, För säkerhets skull ber jag att fä yrka bifall till den redan nu,

1 utskottets betänkande påpekas att frågan har diskuterats tidigare. Folkpartiet har fört fram förslag om lagstiftning mot könsdiskriminering bäde 1970, 1971 och 1972, och utskottet hänvisar i stort sett tiU sina tidigare synpunkter. Man säger att lagstiftning i arbetsmarknadsfrågor skall tUlgripas bara "i den mån problemen inte kan lösas avtalsvägen eller eljest särskilda skäl kan åberopas". Man erinrar också om att parterna på arbetsmarknaden inte har tagit upp frågan om lagstiftning.

Det första skälet är inte tillämpligt. Det är uppenbart att problemen med könsdiskriminering i arbetslivet inte har kunnat lösas avtalsvägen, framför allt inte diskriminering vid anställning och befordran. I frågan om lönesättningen har man kommit en bit på väg, men också där är det stora svårigheter att få teorin om jämlikheten att fungera i praktiken. Men framför allt när det gäller individuella fall av anställning och befordran har man uppenbarligen inte lyckats lösa frågorna avtalsvägen.

Att parterna på arbetsmarknaden inte vill ta itu med detta ordentligt eller alternativt mte -vill begära lagstiftning är ett utslag av att manssamhället fortfarande fungerar även inom dessa parter själva, aUtså både på det fackliga hållet och hos arbetsgivarna. Så det är inte något argument mot en lagstiftning, utan snarast borde det vara ett argument för riksdag och regering att här ta ställning för ingripande på arbetsmarknaden. Regeringen har ju pä senare år inte varit främmande för att ingripa med lagstiftningsåtgärder på arbetsmarknaden tUl den enskildes skydd.

Det var visserligen redan 1957 som den första folkpartimotionen om ett lagstadgat uppsägningsskydd väcktes, och man kan säga att det tog lång tid innan socialdemokraterna accepterade det liberala förslaget. Men det har man ändå gjort pä senare år, och vi får nu en lagstiftning som skyddar mot obefogad uppsägning, alltså ett skydd för anställningstryggheten.

Varför skulle man inte då också kunna acceptera — helst litet snabbare - vårt förslag om lagligt skydd mot diskriminering, om lagligt skydd för att bli behandlad som individ med sina personliga färdigheter, kunskaper och erfarenheter när man söker jobb, vare sig man är man eller kvinna och oavsett vilken ras eller etnisk grupp man tillhör? Jag är övertygad om att det här förslaget också kommer att accepteras, precis som skedde med värt förslag om anställningstrygghet, men jag hoppas att det den här gängen inte kommer att ta 16 år.

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor har vidtagit en hel del åtgärder. Den har inte dragit sig för att gä in med åtgärder av regleringstyp, t. ex, när det gällt villkoren för beviljande av lokaliseringsstöd. Man frågar sig dä varför inte delegationen tagit upp frågan om

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

lagstiftning mot könsdiskrimmering. Eller är det kanske sä att delegationen böqat syssla med detta problem, fast det inte framgår här? Eftersom nu statsrådet Leijon, som tills helt nyligen har fungerat som sekreterare i denna delegation, är närvarande i kammaren, bör vi kunna få en upplysning på den punkten: Har delegationen - eller eventuellt den hlla delegationen eller dess sekretariat — sysslat med frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering? Om så inte är fallet: Varför har man inte gjort det?

Fru Ludvigsson sade att det inte är lätt att tillföra den här debatten så mycket nytt i år. Nej, i varje fall inte om man bara skall hålla sig till vad som hänt i Sverige, för här händer det inte så mycket. Men om vi går utanför värt lands gränser - och det kan man möjligtvis tillåta sig att göra någon gång för att se om vi har någonting att lära av vad som sker pä andra håll - kan vi finna att man i USA, där det som bekant sedan 1964 finns en lag mot diskrimmering på arbetsmarknaden som gäUer både rasdiskriminering och könsdiskriminering, nu har effektiviserat denna lag, så att den kommission som sköter övervakningen av dessa frågor nu har fått rätt att pä eget initiativ åtala företag.

Därför tar man nu inte bara upp individuella klagomål från ohka arbetssökande eller anställda, utan man går också in i stora företag och begär att företagen skaU redovisa vad de gör för att åstadkomma jämhkhet mellan män och kvinnor samt jämhkhet på rasområdet, I en artikel i New York Times upplyses att man i september gick till attack och åtalade ett antal stora företag och fackhga organisationer. Det gällde General Motors Corporation, Ford Motor Company, General Electric Company, Sears, Roebuck &, Co, och det gällde fackföreningarna United Automobile Workers, International Union of Electrical, Radio and Machine Workers och United Electric Workers, alltså tre stora fackliga organisationer och fyra stora företag.

Det upplyses också i artikeln att denna kommission har en stab på 220 personer, varav ett stort antal advokater, som sysslar med att se till att denna lagstiftning fungerar i praktiken. Man har varit engagerad i inte mindre än 144 rättsaffärer.

Där nämns också exempel på de resultat man uppnått. Sålunda har man lyckats få en uppgörelse med American Telephone and Telegraph Company, en uppgörelse som givetvis skett mot bakgrunden av den lag som finns i Amerika, och som tvingat detta företag att i retroaktiv lön utbetala 38 mUjoner dollar tUl anställda som blivit diskriminerade.

Det är aUtså inte bara fråga om nägon papperslagstiftning, utan det gäller saker och ting som verkligen fär betydelse för människorna. Effekten mångdubblas när andra företag ser resultaten. Då förstår de att de måste handla för att inte råka ut för sådana här smällar i efterhand. Enligt en annan uppgörelse fick Detroit Edison Company betala 4 miljoner dollar och den fackliga organisationen Utility Workers 250 000 dollar.

Utomlands har man den uppfattningen att en sädan här lagstiftning kan ge resultat. Även om vi tycker illa om mycket som händer i USA, skall det inte hindra oss att ta vara på det som är positivt i detta land,

I England har man inte kommit riktigt så långt när det gäller åtgärder

mot könsdiskrimmering. Det finns sedan tidigare en lag mot rasdiskriminering, men i är har regeringen pä remiss skickat ut ett förslag om en lag mot könsdiskriminering. Remisstiden utgår någon gång i slutet av november. Vad delegationen i Sverige skulle kunna göra, om den inte vUl sätta i gång en egen utredningsverksamhet, är i alla fall att studera detta lagförslag och de remissyttranden som kommer in.

Jag vill fräga statsrådet Leijon: Vad är motivet till att man inte är beredd att studera dessa erfarenheter? Eller är man tiU äventyrs nu beredd att ta upp denna tråd?

När man är så otillfredsställd med läget — jag tycker det är en riktig reaktion - som hela tillkomsten av denna delegation är ett uttryck för, och när man diskuterar kvoteringsprinciper som viUkor för att bevilja lokaliseringsstöd, vUket kan vara en nägot diskutabel åtgärd — det är man också medveten om, men man tycker att läget är så desperat att åtgärder måste vidtas som man själv är tveksam till — hur kan man då helt helt och hållet gä förbi en sä pass näraliggande åtgärd som en lagstiftning till skydd för den enskilde på detta område mot arbetsgivare av aUa slag?

Herr Svensson i Malmö framhöll att han var besviken på utskottets passivitet. Om vi inte får besked om att någonting händer, finns det ännu större anledning att bh besviken pä delegationen. Det är över ett år sedan statsministern på partikongressen utlovade att denna delegation skulle göra någonting. Jag tycker detta hör till de frågor man borde ta itu med. Jag kan till herr Svensson i Malmö tillägga, att om han är besviken pä passiviteten kan det vara ett motiv för att stödja reservationen 5.

I en motion, som också nämns i denna reservation, har herr Ahlmark och jag tagit upp vad som gäller för de statliga bolagen. De statliga verken får inte diskriminera vid anställning. Det stär i grundlagen. Detta övervakas numera mycket intensivt av justitieombudsmannen, sedan det här i riksdagen påtalats att statliga verk hade diskriminerande platsannonser. Men de statliga bolagen lyder inte under grundlagens bestämmelser i detta fall. Det innebär också att JO inte kan övervaka dem.

Av detta skäl tog jag i en enkel fråga till finansministern upp ett exempel på könsdiskriminering i ett statligt bolag, som sorterar under finansdepartementet. Jag trodde att det var ett olycksfall i arbetet och att man skulle kunna fä ett uttalande som var vägledande för statliga bolag. Men till min förvåning och besvikelse tyckte finansministern att det var helt i sin ordning att ett statligt bolag annonserade efter kvinnlig arbetskraft tiU ett typiskt kvinnoyrke. Han vUle över huvud taget inte göra nägra uttalanden om vilken personalpolitik de stathga bolagen skulle föra. Det framgick av debatten att regeringen inte var beredd att vidta några åtgärder beträffande de statliga bolagens personalpolitik för att få bättre jämUkhet mellan män och kvinnor.

En utredning, som jag tror att statsrådet Leijon fortfarande har någon slags befattning med, har tillsatts om personalprinciperna inom den statliga förvaltningen. Om jag är riktigt underrättad, har den ingenting att göra med de stathga bolagen. Därför har vi i motionen yrkat att åtgärder bör vidtas för att skapa bättre jämlikhet mellan kvinnor och män inom den statliga företagssektorn. Eftersom åtgärderna tydligen bara syftar pä den statliga förvaltningen, bör man vidta liknande åtgärder för bolagen.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

JämstäUdhet mellan män och kvinnor

Vidare viU vi att riksdagen skall uttala att könsdiskriminering ej fär förekomma i de statliga bolagens personalpolitik. Om man, som den förre industriministern Wickman sade vid flera tUlfällen, anser att den statliga sektorn skall vara föredöme för den enskUda, mäste väl de statliga bolagen rätta sig efter ett sådant uttalande av riksdagen. Annars blir ju hela den tankegängen meningslös.

Nu vet inte jag om utskottets uttalande att det "självfallet skall vara en ledande princip för de statliga företagen att avhålla sig från könsdiskriminering liksom att man där arbetar för jämställdhet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare" innebär att de statliga bolagen nu är skyldiga att rätta sig efter detta och om det kommer att vidtas åtgärder av samma typ som på förvaltningssidan. På den punkten skulle jag alltså vilja ha en upplysning av statsrådet: Innebär uttalandet en bindande skyldighet för de statliga bolagen, och kommer det att vidtas åtgärder?

Visserligen är den lilla delegationen partipolitiskt ensidigt sammansatt, men när den tUlsattes sade jag att den ju ändå bör dömas efter sina gärningar. Nu har det gått en tid, och nu kan man se gärningarna. Jag vill ifrågasätta, om det verkligen är rimligt att arbeta så länge utan att ta itu med lagstiftningsfrågan, om man nu inte har gjort det i hemlighet — vi får väl höra det strax. Är det vidare rimhgt att den stora delegationen med företrädare för olika organisationer och ohka politiska meningsriktningar enligt utskottets uppgifter tydligen hittUls bara har sammanträtt en enda gäng?

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! De frågor som behandlas nu har diskuterats många gånger tidigare här i kammaren, och det är väl inte heller sista gången vi har anledning att ta upp en del av de frågeställningar som tidigare talare har berört.

Jag har begärt ordet enbart för att något kommentera mrikesutskottets skrivning när det gäller motionen 1531, där jag och en lång rad av mina socialdemokratiska kvinnliga kolleger här i kammaren har begärt en kartläggning av samhällets serviceförutsättningar för en förkortad arbetsdag. Vi har i motionen sagt ifrån att vi inser att en förkortning av arbetstiden först och främst är en facklig fråga, men när kraven på en kortare arbetsdag tillmötesgås mäste samhället också vara berett att inrätta sin service efter de nya förutsättningarna.

Jag tycker att utskottets skrivning är ganska kortfattad och rätt förbryllande. Utskottet säger att det ställer sig tveksamt till motionsförslaget och för närvarande inte är berett att förorda en utredning. Utskottet säger vidare; "Den av motionärerna väckta frägan om samhällets serviceförutsättningar blir ett av de problem som får övervägas om det blir aktuellt med en allmän sänkning av arbetstiden," Jag hade mer förstått utskottet, om det i stället för "om" hade stått "när".

När motionen skrevs i början på motionstiden, hade tanken på den kortare arbetsdagen börjat diskuteras. Före höstens valrörelse utfrågades samtliga partiledare om sin inställning till den kortare arbetsdagen, Alla svarade att de ställde sig mycket positiva till denna. Det var självfallet glädjande, men ännu mer väsentligt är väl att Landsorganisationens

nuvarande ordförande offentligt yttrade, att han ställde sig bakom tanken på sex timmars arbetsdag som mål för det länsiktiga handlandet för LO:s del och att även TCO ställde sig bakom kraven i Socialdemokratiska kvinnoförbundets program. Det borde alltså ha stått åtminstone "när" och inte "om".

Just i dag bara för någon timme sedan har här i riksdagshuset avslutats en konferens där Landsorganisationen har givit sina synpunkter på det föränderliga samhällets roll med speciell hänsyn till arbetande föräldrar. Där har presenterats en rapport från LO:s arbetsgrupp för arbetstids- och semesterfrägor, en rapport som blev klar i augusti och godkänts av LO:s representantskap för att, som det heter i förordet, vara ett underlag för LO:s handlande i arbetstidsfrägorna. Jag vill gärna, herr talman, till kammarens protokoll bara få läsa in ett par av meningarna och åsikterna helt ordagrant: "En kommande förkortning av veckoarbetstiden bör vara inriktad pä att förkorta arbetstiden per dag. Arbetsgruppen tar bestämt avstånd frän t. ex, 4-dagarsveckan med ett högre antal timmar per dag,

------ talar dock på längre sikt starka sociala och familjepolitiska skäl för

en ytterligare generell förkortning av arbetstiden. Mot bakgrund

av vad som ovan sagts anser arbetsgruppen att fackföreningsrörelsens långsiktiga målsättning i arbetstidsfrågan bör vara en 30-timmars arbetsvecka med 6 timmars arbetstid per dag. På sikt kommer en sådan målsättning att innebära, att fler arbetstillfällen kan beredas samtidigt som den tillgodoser olika gruppers krav pä en kortare arbetstid t, ex, för småbarnsfamiljerna,"

Tiden bör alltså vara mogen att i ett kommande utskottsbetänkande inte skriva om utan när och att icke i framtiden avstyrka ett sådant motionsyrkande. Vi bör också från samhällets sida vara beredda att ompröva vår inställning till service och till våra möjligheter att tillgodose människornas behov när den kortare arbetsdagen blir ett faktum, något som den uppenbarligen kommer att bli. Därför, herr talman, har jag i dag inte nägot yrkande, men vi ämnar återkomma när en ny riksdag börjar sin motionstid.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

I detta anförande instämde fru Johansson (s).

Fru MOGÅRD (m);

Herr talman! Det är ännu långt kvar innan jämställdhet mellan könen är uppnådd — i hemUvet, i arbetslivet och i samhällslivet gör könsrollsmönstret sig påmint. Jämställdhet mellan könen är en invecklad fråga och, herr Ekinge, för oss moderater en angelägen fråga vilket lätt kan konstateras i olika dokument, även om det kanske inte speciellt kommer till synes i föreliggande betänkande.

Det är också på sitt sätt glädjande att det har blivit en modern fråga. Det var nog många som uppfattade regeringens beslut förra året att tillsätta en delegation i frägan som ett partipolitiskt försök att fånga upp en växande opinion. Den gjordes också till en intern socialdemokratisk fråga genom att delegationen knöts till statsministerns kansli och genom att den består av fem socialdemokrater.

Till delegationen har visserligen knutits den s, k, stora delegationen.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

där jag har äran att vara med. Men den stora delegationen har sammankallats mycket sällan — en gäng hittills och nu ett sammanträde i slutet av den här månaden. Hur liten betydelse man tillmäter denna stora delegation — med företrädare för ämbetsverk, för kommunförbunden, för arbetsmarknadsorganisationerna och för ett antal kvinnoorganisationer — visas av att det åtgärdspaket beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder för kvinnorna som framlades i våras inte presenterats för eller diskuterats i den stora delegationen. De förslag som framlades i paketet har också kritiserats av en rad remissinstanser, bl, a, av det kvinnoförbund som jag företräder.

Det gär inte att komma ifrån att den lilla delegationen är strikt socialdemokratisk och att den har en socialistisk inriktning av sitt arbete, 1 direktiven sägs det också att delegationen "bör fördjupa och utveckla den helhetssyn som skall vara vägledande för regeringens politik för jämställdhet mellan män och kvinnor och, föreslå åtgärder för att

förverkliga denna politik---- ", Uppenbart är att saken bättre skuUe

tiänas av en parlamentariskt sammansatt utredning. Dels för att, som det sägs i reservationen i föreliggande betänkande, "det är viktigt att man engagerar sä stora grapper i samhället som möjligt i arbetet föratt därmed påverka opinionen och skapa underlag för långsiktiga lösningar". Dels också för att förhindra att lösningar på jämställdhetsproblemen söks efter endast en, ideologiskt förankrad, hnje, kanske klarast uttryckt av Socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Lisa Mattson i satsen: "Vi vill ha arbete åt alla vuxna och koUektiv omsorg om barnen,"

Genom denna inriktning förhindrar man, för att ta bara ett litet exempel, att kvinnors värd av barn och vårdbehövande anhöriga betraktas som fullvärdigt arbete - de betraktas och registreras som personer utanför arbetskraften - medan de bara behöver byta arbete med grannfrun för att registreras som tillhörande arbetskraften. Detta kan knappast öka kvinnors känsla av jämställdhet med männen utan snarare ge kvinnor den idén att deras enda utväg är att vara lika männen och lämna hem och barn.

Utskottet konstaterar helt riktigt att problemet ytterst bottnar i de enskilda människornas inställning. Jag har, dä stora delegationen varit samlad, framfört som min mening att denna inställning — fördomar och konservativa attityder hos män och kvinnor — måste kartläggas och analyseras utifrån dagens läge. Vi vet enligt min mening ganska litet om detta. Gårdagens fördomar är ju nu ointressanta. En parlamentariskt sammansatt utredning skulle ofrånkomligen komma in också på den viktiga frågan om vad som är fördomar och konservativa attityder och vad som till äventyrs är realistiska uppfattningar om män och kvinnor. Den diskussionen är väsentlig och kan inte föras i en snävt partipolitiskt sammansatt församUng. Den är väsentlig för att påverka opinionen och få den med i diskussionen och i arbetet på att omvärdera eller bara sakligt värdera invanda attityder.

Om det föreligger ett allvarligt intresse för att förbättra jämställdheten mellan könen och samtidigt bevara och öka valfriheten för enskilda människor oavsett kön är det just en vittsyftande utredning som man snarast bör tillsätta. En utredning som parallellt med förslag om praktiska

åtgärder för att förbättra missförhållanden som är uppenbara kan penetrera hela problemkomplexet.

Jag finner mig därför föranlåten, herr talman, att yrka bifall till reservationen 1 i inrikesutskottets betänkande nr 34,

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Nu fick vi en intressant koppling tiU den tidigare debatten mellan mig och fru Ludvigsson, Här träder alltså en representant för den nykonservativa famUjeuppfattningen upp och deklarerar med stor emfas att man står för det omstridda yttrandet i utskottsbetänkandet, där man säger att man vill reducera frågan till nägot som har med enskUda människors inställning att göra. Fru Ludvigsson har ju skrivit under samma betänkande, )r fru Ludvigsson enig med denna konservativa syn, eller vill hon kanske nyansera det pä ett annat sätt?

I fru Mogårds anförande träder också till mötes en förtäckt och försåtlig argumentering för aft det finns sädana grundläggande sociala och psykologiska skillnader mellan kvinnor och män som kan motivera, och hos alla konservativa i alla tider har motiverat, uppdelningen i könsroller exempelvis när det gäller arbetet med barnen. Det är nämligen detta som fru Mogård står här och propagerar för, fastän hon gör det på ett stillsamt och försåtligt sätt, eftersom det i dag inte är god politik och god taktik att göra det på ett öppet och hänsynslöst sätt som man gjorde pä 1930-talet när modersromantiken florerade som värst.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Fru MOGÅRD (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har icke för avsikt att ge mig in i en debatt med herr Svensson i Malmö om kapitalism och socialism osv. Jag vUl bara säga att jag tycker att herr Svensson skall undvika den allvarliga benägenheten han har att gruppera och stämpla människor och misstänkliggöra deras bakomliggande motiv. Jag tänker inte upprepa mitt anförande för att herr Svensson skall uppfatta vad jag sade, men jag skulle vara tacksam om herr Svensson vUle läsa det och för en gångs skuU kanske läsa det med ett öppet sinne och en positiv inställning. Det skulle ju faktiskt kunna ligga någonting i vad jag säger fastän jag råkar höra till moderata samlingspartiet. Jag lyssnade faktiskt med stort intresse pä vad herr Svensson sade. Jag skall läsa det också. Jag tror inte att jag instämmer tUl 100 eller ens 90 procent, men jag kan gott tänka mig att finna både 40 och 45 procent av innehållet vara bra. Jag hoppas det är tUlåtet att säga det även tUl en kommunist.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle;

Herr talman! Visst är det tUlåtet, fru Mogård, Men vi behöver inte diskutera frågan oss emellan i termerna kapitalism och icke-kapitalism, även om det naturligtvis för oss är väsentligt. Det räcker fullständigt att diskutera den form av nykonservatism som ibland träder en till mötes hos moderata samhngspartiets talesmän i de här frågorna och som fick ett så markant uttryck när vi diskuterade familjerätten i våras. Då var vissa moderata motionärer inte beredda att acceptera att ogifta fäder skulle få samma rättsliga utgångsläge som ogifta mödrar när det gällde vårdnaden

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

om barn. Man vUle behålla kvinnans rättsliga företräde. Men detta kvinnans formella rättsliga företräde är ju socialt sett nägot som just bidrar till att konservera kvinnans speciella roll, den traditionella vårdarrollen, som man måste ha bort om kvinnorna skall kunna socialt frigöras.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Som flera talare i dagens debatt har framhållit är jämställdheten mellan män och kvinnor en fråga som länge varit aktuell och som tyvärr också kommer att bh aktuell åtskUliga år framöver. Dagens debatt visar också att detta är en fråga som med allt större kraft pockar på sin lösning och en lösning i form av handling. Här krävs ett handlande som med nödvändighet mäste omfatta lösningar av ett mycket stort antal problem som griper in i varandra.

För det fortsatta arbetet att komma Utet grand längre fram i frågorna om jämstäUdhet mellan män och kvinnor är emellertid kravet om allas rätt till arbete oavsett kön det primära kravet. Om vi accepterar detta som ett allmänt mål måste också kommande långtidsutredning och all regionalpolitisk planering inrättas efter det.

Från vänsterpartiet kommunisternas sida finner vi det helt väsentligt att ge ett bättre konkret innehåll åt ett hittills alltför abstrakt, alltför allmänt tal, ofta innehållande endast önskningar och tyckanden.

Statistiska centralbyråns arbetskraftsundersökning (AKU) har räknat fram att 54 procent av samtliga kvinnor mellan 16 och 74 är tillhör arbetskraften. Men dä har man-räknat in även alla kvinnor som arbetar tillfälligt och dem som arbetar deltid, 1 609 000 kvinnor arbetade enligt en undersökning i april i är. Av dessa arbetar omkring 500 000 mindre än 35 timmar i veckan — och av den gruppen arbetar 190 000 mindre än 20 timmar per vecka.

Med litet matematik kommer vi fram till att omkring en miljon kvinnor alltså har en någorlunda fast ställning på arbetsmarknaden. Men för de flesta kvinnor gäller att de arbetar periodvis, I samband med t, ex, barnfödsel gör de ett eller flera avbrott i förvärvslivet, och detta avbrott kan bli kortare eller längre.

Dessutom finns den stora gruppen kvinnor - omkring en halv miljon — som är dolt arbetslösa, dvs, de kvinnor som skulle söka arbete om sådant fanns pä den ort där de bor, om de hade frågan om barntillsynen löst och om hushållsarbetet var mindre krävande genom tillgång till kollektiv service.

Vi anser att det i dag är nödvändigt att få ett riktigare mätt på den totala arbetslösheten för att målsättningen om allas rätt till arbete skall kunna förverkligas. Därför mäste AKU byggas ut. Ett första steg kunde därvid vara att som arbetslösa registrera sådana som nu går under benämningen "latent arbetssökande" och som i dag i de flesta fall är kvinnor.

Detta är konkreta åtgärder för att få fram en realistisk bUd av kvinnornas situation pä arbetsmarknaden. Med utgång från den kunskap som därvid uppnås skulle sedan verkningsfulla åtgärder kunna sättas in för att genom ökad sysselsättning också skapa arbetstillfällen för kvinnor.

Vänsterpartiet kommunisterna har i många andra sammanhang anvisat sädana åtgärder, både regionalpohtiskt och när det har gällt sysselsättningsskapande åtgärder. Vi har inte bara i en utan i flera motioner berört dessa problem.

Vpk har också i många sammanhang ställt krav om sysselsättning även för kvinnor på sädana orter som domineras av en enda, av hävd och tradition s, k, manlig industri,

1 vårt partis kritik av den förda arbetsmarknadspolitiken — som i hög grad gått ut pä att flytta arbetskraften till arbetstillfällena - har det också ingått det påpekandet att kvinnorna ofta drabbas speciellt hårt. Eftersom kvinnor av många skäl varken kunnat eller velat ställa upp pä de villkor som har gällt, så har kvinnor inte heller i dessa sammanhang räknats som arbetslösa på samma sätt som männen.

Förutom de arbetsmarknadspolitiska hindren för kvinnornas deltagande i produktionslivet har vi också den sä ofta i debatter — också här i dag — påtalade bristen på barntillsynsplatser och annan koUektiv service. Jag har tidigare nämnt att många kvinnor skulle söka arbete om dessa problem vore lösta. Enligt familjeundersökningen, som genomfördes pä uppdrag av familjepolitiska kommittén under 1969, uppgavinte mindre än 25,4 procent av de icke förvärvsarbetande kvinnorna att svårigheten med att ordna barntillsynen hade mycket stor betydelse för det förhållandet att de inte förvärvsarbetade. En viss skillnad kunde utläsas i undersökningen mellan olika familjetyper, I tvåförälderfamiljerna är det 24,9 procent som tillmäter svårigheterna med barntillsyn stor betydelse medan motsvarande antal för ensamstående kvinnor med barn uppgår till inte mindre än 33,7 procent.

Herr talman! Detta är talande siffror. Och jag tror inte att någon i dag längre är omedveten om behovet av en samhällelig barntillsyn. Trots detta anser vi att det fortfarande saknas en helhjärtad satsning på att lösa problemet. Fortfarande hänger utvecklingen på detta område på kommunerna. Staten nöjer sig med att lämna bidrag. Dessa bidrag har i sanningens namn höjts av och till, men de utgör ju uppenbarligen ännu inte den stimulans som behövs för att rycka upp förstockade kommunalmän och kvinnor ur den likgiltighet som de visar inför dessa frågor. De gör nämligen kortsiktiga finansiella beräkningar, och då går inte barntillsynen med vinst. Alltså satsar man inte heller helhjärtat på verksamheten.

Jag skall inte i det här sammanhanget mer ingående penetrera detta problem — vi får snart tillfälle att återkomma härtill i samband med att vi skall behandla förskolepropositionen.

Enligt barnstugeutredningen beräknas att antalet daghemsplatser skall öka med 10 000 per är. Med den takten har vi I bästa fall 80 000 daghemsplatser är 1975 — vi har väl 50 000 i dag - men den siffran måste vi se mot den uppgift som har räknats fram på annat håll och som säger att det skulle behövas 120 000 daghemsplatser redan är 1975, Dessa 120 000 platser skulle i alla fall inte täcka mer än 50 procent av det verkliga behovet. Mer anser man nämligen inte vara "realistiskt".

Det är alltså inget tvivel om att det behövs ökade samhälleliga resurser för att barntillsynsfrägan skall bli tillfredsställande löst, Ä andra sidan

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

skapas sådana resurser inte minst genom kvinnornas allsidigt utvecklade förvärvsarbete, I detta sammanhang är det också väsentligt, anser jag, att framhålla att en sädan utveckhng skulle ge möjlighet till den väsentliga förkortning av arbetstiden för alla förvärvsarbetande människor som så länge har varit ett krav i den allmänna samhällsutvecklingens intresse.

Naturligtvis har en utveckling av barntUlsynsverksamheten också andra aspekter än de rent arbetsmarknadspolitiska. Men även till de frågorna blir det snart tillfälle att återkomma vid den förestående behandlingen av förskoleverksamheten,

Med de realiteter beträffande bristerna på detta område som vi i dag måste ta hänsyn till anser vi frän vpk, att om en kvinna niäste avstå från erbjudet arbete av det skälet att barntillsyn inte kan ordnas, skall hon vara berättigad till kontant arbetslöshetsunderstöd. Detta skall givetvis också gälla en man, för den händelse han skulle räka i en sädan situation. Förslag till sådana ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant stöd vid arbetslöshet som därvid erfordras bör därför snarast utarbetas av Kungl, Maj:t och föreläggas riksdagen.

Herr talman! Jag viU nöja mig med detta för i dag och ber med hänvisning till vad jag har anfört att få yrka bifall till reservationerna 3 och 4 som har fogats till inrikesutskottets betänkande nr 34,

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! I den här debatten, som kretsar kring jämlikhetsfrågan, är det första jag vill kommentera herr Ekinges uttalande här i början om socialdemokraternas och moderaternas konservativa syn; fru Mogård steg för övrigt sedan upp och sade någonting om att moderaternas positiva syn inte hade kommit till uttryck i föreliggande betänkande.

Vad är det som herr Ekinge bygger detta uttalande på? Jo, det är att utskottsmajoriteten anser att de här frågorna bäst behandlas inom jämUkhetsdelegationen, Vi skriver att nu är det inte utredningar som behövs utan praktiska förslag som ger resultat, eftersom hela frågan är genomlyst sä mänga gånger.

Herr Ekinge tycker, liksom hela folkpartiet och centerpartiet i det här sammanhanget, att man skall börja utreda frågan, och det tar han som intäkt för sitt påstående. Jag tror att vår syn pä saken — att nu är det fräga om att nå verkliga resultat — är mer progressiv än herr Ekinges uppfattning att man bara skall utreda frågorna.

Herr Svensson i Malmö har tagit upp vad utskottet skriver i inledningen till sitt betänkande. Jag vill pä den punkten anknyta något tUl vad fru Olsson i Hölö sade. Hon frågade: Varför har vi denna syn på kvinnorna i det här landet? Jag tycker det är ganska konstigt av en borgerlig politiker att ställa den här frågan. Det är ju ett arv som lever kvar från det borgerliga samhället med dess konservativa syn pä kvinnorna. Det arvet bär vi fortfarande med oss, och det kan man inte på något sätt ändra på så länge man inte också ändrar på en massa andra saker.

Herr Svensson bygger hela sin argumentation på det som står här: "Problemet är komphcerat och bottnar ytterst i de enskilda människornas inställning." Jag vill frän utskottsmajoritetens sida - och även som

undertecknare av detta utskottsbetänkande — säga att enskilda människors inställning även tiU ekonomiska ting spelar sin roll. Vi skriver i fortsättningen: "Fördomar och konservativa attityder måste ständigt bekämpas, men lika viktigt är det att vidta praktiska åtgärder för att hävda kvinnornas möjlighet till jämUkhet med männen," Jag kan instämma med herr Svensson i att det är en mängd praktiska åtgärder på hela samhällslivets område och inte minst på det ekonomiska området som behöver vidtas för att man skall klara den här problematiken. Läs inte på det sättet att "de enskUda människornas inställning" avser bara attityden. Det finns en massa saker i detta som leder fram till ekonomiska problem som måste klaras upp i sammanhanget.

Herr Romanus bygger argumentationen pä frågan om lagen och säger att i Amerika har man i alla fall en lag. Jag tror inte man löser frågan om jämUkhet och könsdiskriminering genom lag. Om vi tittar ut över världen och tar USA som exempel, så hävdar jag bestämt att trots denna lag är kvinnornas jämUkhet i Amerika betydligt sämre och hela synen på kvinnorna helt annorlunda än här i Sverige, Kvinnornas jämlikhet har kommit längre här,

I fråga om statliga bolag vill jag svara herr Romanus att det är klart att det är en viljeinriktning från utskottets sida när vi skriver pä s, 8: "Utskottet anser för sin del att det självfallet skall vara en ledande princip för de statliga företagen att avhålla sig frän könsdiskriminering hksom att man där arbetar för jämställdhet mellan manliga och kvinnhga arbetstagare, Samma krav bör för övrigt kunna ställas på enskilt ägda företag,"

En hten kommentar tUl fröken Mattsons inlägg. Grundsynen i utskottets betänkande i detta sammanhang är att den dag vi sätter i gäng en utredning om förkortning av arbetstiden mäste vi också ta upp servicefrägorna. Vi anser från utskottets sida att de inte är mer komplicerade än en förkortning av arbetstiden, och man bör hinna med båda sakerna om man på rätt sätt startar arbetet med dem samtidigt.

Fru Ryding tar upp den dolda arbetslösheten och talar om den bättre statistiken. Vi kan väl vara överens om att det statistiska material som vi har är långt ifrån tillfredsställande. Men hon talar så mycket om att de latent arbetssökande också skall vara med i den här undersökningen. Lät mig göra ett litet påpekande. De latent arbetssökande som i AKU-under-sökningen säger att de är redo att ta ett arbete kommer med i detta sammanhang och kan registreras där. Det är ju därför som vi inte fordrar att det skall vara någon aktiv anmälan pä en arbetsförmedling för att man skall registreras i AKU-undersökningen, Det visar skillnaden mellan arbetsförmedlingens arbetslöshetssiffror och AKU:s siffror. Det finns en hel del som inte går till en arbetsförmedling men som likväl registreras som arbetslösa.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan mån och kvinnor

Herr EKINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fagerlunds inhopp i debatten kom litet överraskande, men det var väl kanske så att han tyckte att fru Ludvigsson inte klarade av den här debatten så bra. Herr Fagerlund ansåg kanske därför

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

att han var tvungen att ånyo fråga mig vad jag byggde på, då jag påstod att socialdemokraterna och moderaterna gemensamt i utskottet hävdar en konservativ syn på dessa frågor.

Självfallet bygger jag, herr Fagerlund, på det förhållande som jag redan nämnt, att den jämhkhetsdelegation som finns inom statsministerns kansh plockar liksom med ett plockepinnsystem med frågorna nu och då. Man saknar ambitionen att göra det helhetsprogram som vi har krävt, och det är därför jag menar att man vidhåller en konservativ, stelbent uppfattning. Vi kräver ett program för jämlikhet mellan män och kvinnor.

Dessutom påtalade jag det förhållandet att man tydligen inte vågar släppa in några från den stora delegationen för att ge dem ett meningsfullt inflytande i den lilla delegationen. Man vågar alltså inte ha andra meningstiktningar än dem som de s-märkta företräder, och det menar jag, herr Fagerlund, är ett uttryck för en konservativ och räddhågad inställning till dessa frågor.

Fru LUDVIGSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte bemöta herr Ekinge i det här sammanhanget heller — sedan får han dra vilka slutsatser han vill av detta. Jag har bara en kort kommentar att ge till herr Jörn Svenssons inlägg.

Herr Jörn Svensson anklagade utskottsmajoriteten för en bottenreaktionär inställning i och med att vi har skrivit under det utskottsbetänkande som säger att mycket av den ojämlikhet mellan män och kvinnor som fortfarande finns kvar i samhället bottnar i en gammal fördomsfull inställning och till en del även i slentrian. Dä fär väl herr Svensson i den här reaktionära gruppen räkna in vpk:s representant i utskottet, eftersom han också har skrivit under utskottsbetänkandet i detta avseende. Såvitt jag kan se går de tre vpk-reservationerna inte emot utskottsskrivningarna förrän på s. 7, och alltså har vpk-representanten skrivit under det mesta av betänkandet.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju, fru Ludvigsson, bara ett sätt att arbeta i utskottet att man i en reservation ger uttryck för en helt annan principiell syn. Detta är vad vpk-representanten här har gjort. Men det är roligt att höra av herr Fagerlund att han så att säga inte menar sä illa som han skriver. Men då tycker rnan också att han kunde ha skrivit litet klarare.

Vad jag är ute efter, fru Ludvigsson, är inte att utmåla fru Ludvigsson och andra socialdemokrater som bottenlösa reaktionärer, utan jag är ute för att kritisera och bekämpa det synsätt som förvandlar hela diskrimineringsfrågan till en individuell personpsykologisk fråga, vilket man tyvärr ganska klart kan utläsa av den här formuleringen. Det är därför den är farlig.

De attityder som det är fråga om är inte löskopplade från det sociala sammanhanget. Det är inte så att kvinnodiskrimineringen ytterst beror på attityder, utan det är tvärtom sä, att den ytterst beror på de sociala och ekonomiska struktursammanhang som alltid är de skapande bakom

människornas attityder. Och attityderna i sin tur kan inte förändras med mindre än att man också i mycket hög grad satsar pä att omvandla samhället, naturhgtvis i sista hand genom att avskaffa kapitalismen men på ett tidigare stadium också genom att genomdriva strukturreformer.

Den är denna sammankoppling av samhällsstrukturen i allmänhet med fördomarna som är väldigt viktig att hålla i minnet. Gör man inte det — och det är denna koppling som utskottet enligt min mening underlåter att göra - blir det väldigt skevt. Då får man en mycket abstrakt och oegentlig diskussion av hela frågan.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Fru OLSSON i Hölö (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fagerlund säger att den här delegationen arbetar för att komma med förslag som skall ge resultat. Tänk — jag trodde det var meningen att utredningar också skulle arbeta för att komma med förslag som skall ge resultat! Jag tror att det skulle finnas betydligt större förutsättningar att få fram bra förslag om representanter för olika partier var med i en utredning — om vi alltså hade en utredning i stället för denna delegation.

Sedan tyckte herr Fagerlund att det var underligt att jag talade om konservativa attityder och en konservativ syn på frågan om jämställdhet. Men vi kan väl ändå vara överens om att detta att ha en konservativ syn på de här frågorna inte har någonting med partitUlhörighet att göra. Och om socialdemokratin inte hade haft en konservativ syn på dessa frågor, så skuUe man väl efter sitt långa regeringsinnehav haft tillfälle att lägga fram många förslag i jämhkhetsfrågan. Vi kan ju bara se på varifrån de förslag har kommit som lett till någonting. Varifrån kom t. ex. förslaget om särbeskattning? Och varför tog det sä läng tid innan vi här i Sverige slog fast att kvinnorna skulle ha hka lön för Uka arbete?

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle;

Herr talman! Det som föranledde mig att nu ta till orda var herr Ekinges yttrande att mitt inhopp kom överraskande och att jag gjorde det därför att kritik hade riktats mot fru Ludvigsson. Det tycker jag är ett underligt sätt att diskutera, och jag har för övrigt den bestämda uppfattningen att fru Ludvigsson har klarat sig mycket bättre i denna debatt än vad herr Ekinge har gjort. När herr Ekinge slungade ut att vi har en konservativ uppfattning, så konstaterade jag bara att den enda skillnaden mellan er och oss i detta fall är att ni vill ha en utredning, medan vi säger att jämhkhetsdelegationen bör klara dessa frågor. Herr Ekinge konstaterade då att det ju ändå föreligger en skillnad. Men att anföra sådant som ett bevis för en progressiv eller en konservativ uppfattning är verkligen att ha dåligt på fötterna i en debatt!

Sedan har jag den bestämda uppfattnmgen att vi är betydligt mer progressiva — bl. a. när det gäller de ekonomiska spörsmålen — än vad de borgerliga partierna är, och därför tror jag att jämlikhetsdelegationen kommer att klara dessa frågor mycket bra.

Sluthgen tog fru Olsson i Hölö upp frågan om lika lön för lika arbete; men det är inte de borgerliga partierna som har drivit den linjen. Det är

4 Riksdagens protokoU 1973. Nr 134-135

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

svensk arbetarrörelse och svensk fackföreningsrörelse som har gjort det — med mycket hten draghjälp frän ert håll!

Herr EKINGE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar bara tUl slut att herr Fagerlund fortfarande står kvar vid den uppfattningen att man inte skall behandla dessa frågor på ett bredare plan. Det skall vara förbehållet det egna partiet att arbeta med dem. Och det främjar inte utveckhngen och ger inte möjlighet till de breda lösningar som vi skulle kunna fä om behandlingen skedde inom en utredning.

Jag konstaterar, herr talman, att vi inte kan komma längre med dessa frågor i dag, men det finns ju möjligheter för oss att återkomma.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Herr Fagerlund sade att det inte behövs nägon utredning, ty hela fältet är utrett. Det gäller bara att lägga fram konkreta förslag. Men, herr Fagerlund, enligt de besked vi fått är frågan om en lagstiftning mot könsdiskriminering inte utredd, och den hör ju till det stora fältet.

Vidare sade herr Fagerlund att en lagstiftning pä detta område inte löser problemen. Nej, självfallet inte ensam. Det är det heller ingen som hävdar. Men när problemen nu tycks vara så oerhört svåra att lösa utan ett lagligt skydd mot könsdiskriminering, t. ex. dä man söker arbete eller då det är fräga om befordran, är det tänkbart att en lagstiftning skulle kunna underlätta lösningen av problemen. Och dä frågar man sig vad det finns för skäl mot en lagstiftning, som gör att ni är så oerhört negativa tUl tanken på en sådan.

Jag underströk — som jag tyckte i förebyggande syfte - att vi inte är anhängare av allt som kommer från Amerika, Och beträffande könsdiskrimineringen tror jag inte heller att det är bättre ställt i Amerika än här i Sverige, Men det faktum att man utomlands, t, ex, i Amerika, länge har prövat en sådan lagstiftning borde väl göra det möjligt för oss att studera amerikanernas erfarenheter. Så oerhört mycket bättre och mer högtstående än USA är väl ändå inte Sverige, att vi inte kan försöka lära av amerikanernas erfarenheter och åtminstone studera den lagstiftning som de har, 1 Amerika har man ju ett stort antal jurister och domstolar som tillämpar en sädan lagstiftning, och där har anställda fått ut miljonbelopp i ersättningar därför att de har blivit diskriminerade. Det är väl ändå ett tecken pä att det kan finnas någonting för oss att lära? Herr Fagerlund gav en antydan om att han häller med om den tankegången, när han sade att USA trots denna lag har det sämre ställt pä jämlikhetsområdet. Det betyder väl då att han tror att lagen verkar i positiv riktning.

Beträffande utskottets uttalande om hur de statliga bolagen skall bete sig sade herr Fagerlund att det är en viljeyttring frän utskottets sida och att samma krav för övrigt bör ställas på de enskilda företagen. Det är verkligen en förklaring som ökar oron. De enskilda företagen har ju ingen som helst skyldighet att avhålla sig från könsdiskriminering bara för att utskottet gör en viljeyttring. Dä är frågan: Har de statliga bolagen någon skyldighet att följa detta uttalande? Kan vi lita på det? Det var den fråga

jag ställde.

Jag ställde fyra frågor till statsrådet Leijon, dels i hennes egenskap av sekreterare i delegationen till alldeles nyligen, dels därför att hon som statsråd skall handlägga arbetsmarknadsfrågor, nämligen

1, Har delegationen, trots att det inte har meddelats här, tagit upp frägan om lagstiftning mot könsdiskriminering? Har man tagit del av de utländska erfarenheterna och vad finns i så fall att säga om dem?

2, Om man inte har gjort det, varför har man icke tagit upp denna viktiga fråga?

3, Kan vi efter vad utskottet har sagt utgä ifrån att de statliga bolagen bhr skyldiga att, som utskottet säger, avhälla sig från könsdiskriminering? Bakgrunden tUl frågan är finansministerns uttalande att man inte hade för avsikt att vidta några åtgärder på detta område när det gällde de statliga bolagen och att han inte ville göra något uttalande. Det är därför jag ställer frågan; Kan man lita på att de statliga bolagen blir skyldiga att avstå från könsdiskrimmering?

4, Kommer det att vidtas åtgärder för att skapa ökad jämställdhet mellan kvinnor och män i de statliga bolagen, på liknande sätt som man gör genom utredningen för den statliga förvaltningen?

Det var dessa fyra frågor jag ställde till statsrådet Leijon, Av talarlistan att döma verkar det inte som om statsrådet tänkte svara pä frågorna. Då kanske jag får vända mig till ordföranden i delegationen, riksdagsman Thage Peterson, som också har yttranderätt i denna debatt, med samma frågor.

Herr Fagerlund sade nyss att socialdemokrater är mera progressiva än de som inte är socialdemokrater, och därför är det bäst att man bara har socialdemokrater i jämställdhetsdelegationen. Då blir resultatet mera progressivt än om man även tar in personer som inte hör till socialdemokratiska partiet. Därför tycker jag att de som är med i delegationen och som är så progressiva har en viss skyldighet att för oss andra tala om vad de sysslar med, särskilt som de har yttranderätt i denna kammare.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Herr Romanus räknade upp fyra frågor som han ställt till statsrådet Leijon, Vore det inte bättre att väcka en interpellation om en sädan sak än att rada upp frågorna under en riksdagsdebatt, där man inte precis brukar göra på det sättet?

Låt mig när det gäller lagstiftningen säga att vi har valt andra hnjer. Bl, a, har vi en arbetsrättskommitté som behandlar fackföreningarnas och de anställdas inflytande pä detta område. Där finns också möjligheter att klara av de könsdiskrimineringsproblem som finns i detta sammanhang,

I övrigt kan jag avstå frän att replikera.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag får tacka för den lilla lektionen i parlamentarisk praxis. Vi behandlar här ett utskottsbetänkande som gäller delegationens verksamhet. Vi har haft förmånen att under hela överläggningen ha närvarande bäde delegationens tidigare sekreterare, som är statsråd, och

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

delegationens ordförande, som är riksdagsman. Det hänvisas till att denna delegation består av mera progressiva personer än vad som finns i andra partier. Då tycker jag de borde vara tacksamma för att inför kammaren få redogöra för sin verksamhet, eftersom det är den som är svaret på de motioner vi här har väckt,'

Men om det inte går att besvara frågorna nu, om de är för svåra och fordrar mera betänketid eller någonting sådant, skaU jag gärna återkomma med en interpellation i ärendet. Jag tycker kanske inte att de är så oerhört komplicerade. Huruvida delegationen har sysslat med frågan om lagstiftning mot könsdiskriminering och tagit del av utländska erfarenheter eller inte borde enligt min enkla mening ordföranden och sekreteraren tillsammans kunna svara pä utan att ha en interpellation att grubbla över.

Vidare borde man kunna begära att antingen statsrådet eUer — om nu inte statsrådet vill svara — herr Fagerlund, som är vice ordförande i utskottet, kan tala om innebörden av vad som står på s, 8 i utskottets betänkande. Betyder utskottets skrivning att de statliga bolagen nu blir skyldiga att avstå från könsdiskriminering — i strid med vad finansministern sagt tidigare här i kammaren? Och betyder det att åtgärder kommer att vidtagas mot könsdiskriminering inom de statliga bolagen pä samma sätt som inom den statliga förvaltningen?

Det var de frågor jag ställde, och de är inte så märkvärdiga.

Slutligen skall jag be att fä ställa ytterligare en fräga. Herr Fagerlund nämner arbetsrättskommittén. Betyder det att arbetsrättskommittén kommer att syssla med lagstiftning mot könsdiskriminering? Är det innebörden i dess direktiv?

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tar för givet att kommittén, i och med att den utreder personalfrågorna i stort, även kommer att behandla frågan om könsdiskriminering och rätten tUl inflytande över personalpolitiken.

Vidare kan jag framhålla att vi har räknat upp en hel del förslag som denna kommitté lagt fram, men det har tydligen inte lästs av alla här i kammaren.

Herr ROMANUS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har läst vad som står i betänkandet, men det är inte svar på de frågor jag har ställt. Jag kan fortfarande inte inse att de är så oerhört komplicerade att inte någon här i kammaren kan svara på dem.

Herr PERSSON i Stockholm (s);

Herr talman! Jag skall inte gå in närmare i den här debatten. Jag hade inte alls tänkt delta i den, men ju mer jag lyssnar desto mer förvånad blir jag över att debatten praktiskt taget helt saknar en dimension. Möjligen kan herr Svensson i Malmö ha berört den.

Vad motionärerna alltså vill komma ät är könsdiskrimineringen, och gudarna skall veta att det är en lovvärd ambition. Jag slår gärna fast att könsdiskrimineringen har en delvis självständig profil och problematik. Det finns alltså klara problem knutna tUl könen som vi måste angripa på

ett speciellt sätt. Det är riktigt. Men den som ett ögonbhck tror att vi kan tiUsätta en utredning som skall ta upp könsdiskrimineringsproblemet och ge anvisningar på hur det skall lösas utan att ta upp diskrimineringsproblemen pä arbetsmarknaden över huvud taget — för det är arbetsmarknaden som det i allt väsentligt gäUer - har inte förstått hur vär arbetsmarknad ser ut och dess inre problematik. Yrkar man på en sädan utredning måste man därför antingen vara okunnig om hur sammansatt problematiken är, eller också menar man inte allvar med att det gäUer att komma åt diskrimineringen. För mig är det faktiskt ytterst en akademisk fräga om det är en könsdiskriminering eUer en diskriminering över huvud taget. Jag kan inte förstå att diskrimineringen är mer sväljbar om den förekommer män emellan eller kvinnor emellan än om den förekommer mellan könen. RuUar vi upp problematiken som vi måste göra är det nödvändigt att förstå att det är en mycket stor, för att inte säga nästan omöjhg, uppgift att klara en sädan utredning i ett sammanhang.

Vad vi mäste göra, herr talman, är att i varje ögonbhck, varje beslut och varje handlande befordra avveckling av diskriminering var den än dyker upp. Pä så sätt kommer vi åt det här sneda i samhället. Vi brukar försöka göra det när olika frågor är aktuella, och jag har tjatat i alla möjUga sammanhang om dessa problem.

Men nu konstaterar jag helt enkelt att det tyvärr, av skUda anledningar, finns en väldig iver att fä bort endast könsdiskrimineringen — en iver som häller på att fullständigt slå knock out pä den djupgående problematiken. Herr Svensson i Malmö har naturligtvis alldeles rätt så längt att det är våra institutioner, system osv. som måste förändras för att vi skall komma åt fenomenen. Det gör vi inte genom att predika utan genom att angripa dem, och vi vet i stort sett var de finns.

Vi får väl se vid den fortsatta behandlingen av ohka ärenden i riksdagen hur allvarlig viljan är att undanröja diskriminering. Det finns otaliga tillfällen att angripa denna företeelse, men även om vi belyser frägan så att den blir kristallklar, får vi ofta inte gehör av riksdagen, utan vi får bara höra allmänna paroller, tal om utredningar osv., medan problemet i stället borde angripas praktiskt sä fort det dyker upp.

Det utesluter inte att saken skall analyseras och utredas, men man kan inte lägga hur mycket som helst i en jättegryta. Nog borde vi kunna vara överens om principerna och de grundläggande idéerna — det häller jag med herr Svensson i Malmö om.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

Herr ROMANUS (fp);

Herr talman! Förlät mig för att jag tar tUl orda ännu en gång! Jag trodde att nägon frän regeringspartiet skuUe bemöta herr Perssons i Stockholm kritik mot att en särskUd delegation har tillsatts just för frägan om jämhkhet mellan män och kvinnor. Jag vUl bara helt kort säga att jag inte delar uppfattningen, att vi inte bör ha en sädan delegation — det var ju konsekvensen av herr Perssons anförande.

Det är lätt att säga att det finns diskriminering av mänga ohka slag och att man därför inte bara kan ägna sig åt förekomsten av könsdiskriminering. Men detta får inte bli en ursäkt för att inte göra någonting åt

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

könsdiskrimineringen. Jag tror visserligen inte att herr Persson har den meningen, men hans anförande kunde lätt tolkas på det sättet.

Herr PERSSON i Stockholm (s);

Herr talman! Jo, jag menar precis varje ord jag sade!

Vi kan naturhgtvis utreda partieUa frågor, men utgångspunkten för mitt debattinlägg var att den djupare och bredare problematiken, diskrimineringssituationen, inte alls tas upp, även om man viU komma åt könsdiskrimineringen på allvar — herr Romanus nickar instämmande! Men jag säger att det bör man inte göra, om man inte utreder så att säga den totala diskrimineringen. Att vi i en sädan utredning också kan se på speciella frågor och i en annan utredning på andra frågor är riktigt; det gör vi ju redan, och det har jag också accepterat.

När jag som suppleant i det utskott som behandlade frågan hade tiUfälle att ställa ett par frågor tiU den då ganska okända person som nägra timmar senare blev statsråd berörde jag just detta. Åtminstone efter det resonemang jag hade med det blivande statsrådet visade hon sig ha helt öppen blick för just den problematik jag har tagit upp här. Därför vägar jag hoppas att ingenting förbises i det sammanhanget under utredningsarbetet.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten I

Propositioner gavs pä bifaU tiU dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av fru NUsson i Kristianstad m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Ekinge begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaUer inrikesutskottets hemställan i

betänkandet nr 34 punkten 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht reservationen nr 1 av fru NUsson i

Kristianstad m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Ekinge begärde
rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna om
röstning gav följande resultat: '

Ja - 154

Nej - 121

Avstår — 3

Punkten 2

Propositioner gavs pä bifall tiU dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av herr Lorentzon, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Jämställdhet mellan män och kvinnor

betänkandet nr 34 punkten 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht reservationen nr 2 av herr Lorentzon.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 259

Nej - 16

Avstår — 3

Punkten 3

Propositioner gavs på bifall tUl dels utskottets hemstäUan, dels reservationen nr 3 av herr Lorentzon, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i

betänkandet nr 34 punkten 3 röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht reservationen nr 3 av herr Lorentzon.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svensson i Malmö begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 257

Nej - 16

Avstår — 3

Punkten 4

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av herr Lorentzon, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Svensson i Malmö begärt votering upplästes och godkändes följande voterings-proposition;

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i

betänkandet nr 34 punkten 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht reservationen nr 4 av herr Lorentzon.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Svenssson i Malmö

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 258

Nej - 16

Avstår — 2

Punkten 5

Propositioner gavs på bifall tUl dels utskottets hemstäUan, dels reservationen nr 5 av herrar Peterson i Linköping och Ekinge, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Ekinge begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren bifaUer inrikesutskottets hemställan i

betänkandet nr 34 punkten 5 röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen nr 5 av herrar Peterson i

Linköping och Ekinge.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Ekinge begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 229

Nej - 42

Avstår - 5

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

§14 Deltidsarbete och flexibel arbetstid

Föredrogs inrikesutskottets betänkande nr 35 i anledning av motioner om deltidsarbete och flexibel arbetstid.

I detta betänkande behandlades motionerna

1973:841 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställts i yrkandet 4 att försöksverksamheten med s. k. flextid inom den statliga förvaltningen skuUe utvidgas.

1973:1535 av fru andre vice talmannen Nettelbrandt m. fl. (fp) vari föreslagits

1. att riksdagen hos Kungl. Maj;t hemställde om utredning av frågor i samband med deltidsarbete, bl. a.

a) kartläggning av möjligheter att införa deltid pä flera arbetsområden och pä olika nivåer inom arbetslivet,

b) föratsättrungar, organisation och kostnader vid eventuellt införande av rätt till deltid enligt de riktlinjer som angivits i motionen.

c) åtgärder för att jämställa deltidsarbete med heltidsarbete beträffande sociala förmåner,

2. att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställde om förslag till reform av det statliga lönesystemet som möjliggjorde ordinarie deltidsanstäUning,

3. att riksdagen hos Kungl. Maj;t hemställde om försök med flexibel arbetstid inom statsförvaltningen på det sätt som angivits i motionen samt

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

1973:1539 av fru Olsson i Hölö m. fl. (c) vari hemstäUts i yrkandet 1 att försöksverksamhet med flexibel arbetstid skulle genomföras i den statliga förvaltningen på sätt som angivits i motionen och i yrkandet 4 att försöksverksamhet med deltidstjänster skulle startas i enlighet med vad som i motionen anförts.

Utskottet hemstäUde

1. beträffande utredning av olika frågor om deltidsarbete m.m. att riksdagen skulle avslå motionerna 1973:1535, yrkandet 1, och 1973: 1539, yrkandet 4,

2. beträffande ordinarie deltidsanstäUning att riksdagen skuUe avslå motionen 1973:1535, yrkandet 2,

3. beträffande utvidgning av den stathga försöksverksamheten med flexibel arbetstid att riksdagen skulle avslå motionerna 1973:841, yrkandet 4, 1973:1535, yrkandet 3, och 1.973:1539, yrkandet 1.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande utredning av olika frågor om deltidsarbete m.m. av
herr Nordgren (m), fru Nilsson i Kristianstad (c) samt herrar Peterson i
Linköping (fp), Oskarson i Halmstad (m), Mattsson i Skee (c). Fransson
(c) och Ekinge (fp) som ansett att utskottet under I bort hemställa,

att riksdagen med anledning av motionerna 1973:1535, yrkandet 1, och 1973:1539, yrkandet 4, som sin mening gav Kungl. Maj;t till känna vad reservanterna anfört,

2. beträffande ordinarie deltidsanstäUning av herrar Nordgren (m),
Peterson i Linköping (fp), Oskarson i Halmstad (m) och Ekinge (fp) som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionen 1973:1535, yrkandet 2, som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna anfört,

3. beträffande utvidgning av den statliga försöksverksamheten med
flexibel arbetstid av herrar Nordgren (m), Peterson i Linköping (fp),
Oskarson i Halmstad (m) och Ekinge (fp) som ansett att utskottet under
3 bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna 1973:841, yrkandet 4, 1973:1535, yrkandet 3, och 1973:1539, yrkandet I, som sin mening gav Kungl. Maj;t till känna vad reservanterna anfört.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

Herr EKINGE (fp);

Herr talman! I detta betänkande behandlas frågorna om deltidsarbete och flextid. Jag vill inledningsvis konstatera att utvecklingen när det gäller deltidsarbete inte har varit den man skuUe önska — utvecklingen har egentligen gått snett, och det är inte tUlfredsställande. På den privata sektorn har man i stor utsträckning tillmötesgått önskemål om deltidsarbete, så att personer som inte har möjlighet att ta heltidsjobb ändå kan fä arbete. På den offentliga sektorn har man däremot inte skapat samma möjligheter. Det borde vara möjligt att öka tUlgången till deltidsarbete, bl. a. pä det statliga och kommunala området.

Nu är emellertid förhällandet, herr talman, att det avtalsförbud som alltfort råder pä det offentliga området leder till att de fackliga organisationerna inte har någon nämnvärd möjlighet att påverka utvecklingen. Staten och kommunerna som arbetsgivare förbehåller sig alltfort rätten att leda och fördela arbetet samt att besluta om organisationens utveckling. Det innebär att man utestänger det fackliga inflytandet på det här området, och det är självfallet en av orsakerna till att det varit så svårt att få fram deltidsarbete på det offentliga området. Men kanske det kan bli en bättring framöver, dvs. när vi så småningom får samma vidgade förhandlingsrätt på det offentliga området som man i dag har på det enskilda området. I reservationen I tUl detta betänkande har vi pekat på att jämställdhetsdelegationen med den utvidgning och förstärkning som det talades om i den tidigare debatten skulle kunna ha möjlighet att göra en insats pa detta område, dvs. den kommitté som vi där syftar tiU.

Lät mig ta upp nägot om den stelbenthet vi också påtalar i reservationen 2. Om en anställd av famUjeskäl önskar en kortare arbetstid än halvtid kan vederbörande inte med nuvarande regler få en sådan anställning annat än om den görs om till timlön. Vi menar att tiänstgöringstidens längd inte behöver vara avgörande för anställningsformen. Även en anställd som arbetar kortare tid än halvtid bör kunna få den större trygghet och de bättre sociala förmåner som en fast tjänst ger.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationerna I och 2.

Statlig försöksverksamhet med flexibel arbetstid har pågått sedan förra året. Denna försöksverksamhet har koncentrerats till i stort sett en enda stor statlig arbetsplats här i Stockholm. Vi anser att tiden nu är inne att vidga verksamheten till att omfatta även mindre förvaltningar och arbetsställen utanför Stockholm. Först sedan vi fått en sådan vidgad försöksverksamhet, kan det bh möjligt att göra en utvärdering på grundval av försöken.

Jag skall, herr talman, inte vidare utveckla synpunkterna på flexibel arbetstid, då jag vet att andra talare efter mig kommer att göra det. Därför nöjer jag mig med att yrka bifall också till reservationen 3.

Herr OSKARSON i Halmstad (m):

Herr talman! Herr Ekinge har berört deltidsarbete och deltidsanställning. Jag kan i stort instämma i vad han sagt. Också jag ber att få yrka bifall tUl reservationerna 2 och 3. Låt mig samtidigt yrka bifall till reservationen 1 beträffande flextiden.

I motionen 241 har moderata samUngspartiet yrkat på en ökad försöksverksamhet med flexibel arbetstid inom statsförvaltningen. Sädan försöksverksamhet pågår inom ett antal statliga ämbetsverk, som har sin arbetsplats förlagd till kvarteret Garnisonen. Vi anser att dessa försök bör utvidgas sä att de omfattar även mindre arbetsplatser och statliga arbetsplatser förlagda utanför Stockholm. Pä så sätt skulle man erhåUa ett bredare underlag för bedömning av både för- och nackdelar med flexibel arbetstid från stora arbetsplatser sädana som Garnisonen, från mindre arbetsplatser i Stockholm och andra tätorter, från arbetsplatser i landsorten och även frän skiftande verksamheter.

Yrkanden liknande dem jag har berört har också framställts i motioner från center- och folkpartihäll. Utskottsmajoriteten har avstyrkt motionerna bl. a. med hänvisning till att en arbetsgrupp inom finansdepartementets löneenhet har tillsatts för att studera en eventuellt vidgad försöksverksamhet med flexibel arbetstid. Det hälsas med tillfredsställelse och måste betraktas som ett steg framåt, även om detta steg har tagits motvilligt.

Försöksverksamheten med flexibel arbetstid kom till efter starka påtryckningar från arbetstagarnas organisationer, bl. a. inom Garnisonen. Intresset pä departementshåll var mycket svalt i början, för att inte säga att man där stäUde sig helt awisande, men så småningom böjde man sig för de fackliga organisationernas påtryckningar.

Från vårt eget land har vi inga erfarenheter redovisade, och det är väl ganska förklarligt, dä arrangemang med flexibla arbetstider är en relativt ny företeelse. Forskning pågår dock även hos oss. I andra länder har det gjorts betydligt mer ingående undersökningar på området. En undersökning i Västtyskland visade att samtliga tillfrågade, som hade flexibel arbetstid, ville ha kvar systemet i framtiden. Ca 8 procent använde sig inte av flextidsmöjligheten utan arbetade på samma tider som förut. Majoriteten, 77 procent, ansåg att systemet enbart hade fördelar, och endast 2 procent ansåg att det var förenat med nackdelar. Framför allt visade sig systemet med flextid ha fördelar för de anställdas familjer.

1 arbetarskyddsfondens rapport nr I för 1973 anförs en del om flexibel arbetstid. Där sägs bl. a. att flextid bygger på principen att den anställde inom vissa gränser själv kan avgöra när arbetet skall påbörias respektive avslutas. Däremellan har män en fast arbetstid. Ibland har man också en flexibel period för lunchrast. Motiven för införande av flexibel arbetstid har från de anställdas synpunkt varit bl. a. hänsyn till individuella dygnsrytmer, önskemålet att inte tvingas avbryta pågående arbete precis när klockan ringer och samtidigt slippa ifrån krav på absolut punktlighet vid ankomsten till arbetsplatsen. Vidare kan en bättre anpassning ske tiU kommunala transportmedel, och arbetstiderna kan bättre anpassas tUl övriga familjemedlemmars tider, t. ex. skolbarnens. Flexibiliteten medger större oberoende med avseende på privata uträtt-ningar, besök hos läkare, tandläkare osv. På det hela taget fär individen större frihet att leva sitt eget liv, ett område för egna beslut i en arbetsmUjö som är fylld av krav och begränsningar.

Den personal som inte kan ha flexibel arbetstid är utan tvivel en betydligt mindre grupp än vad man från början trodde. Lösningar kan

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete öch flexibel arbetstid

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

hittas även för arbeten som kräver konstant bemanning. I Västtyskland och Schweiz har man prövat systemet i metallindustri och textilindustri liksom inom banker, försäkringsbolag och offentlig förvaltning. Erfarenheterna därifrån är goda.

SIF har ett försöksavtal som reglerar användandet av flexibel arbetstid med avseende på lunchtid, registrering av närvaro, övertidsarbete, helgarbete och deltidsarbete. Begränsningsperioder om dag, vecka, månad samt rullande system nämns som tänkbara anordningar.

Flexibel arbetstid synes framför aUt ha positiva effekter beträffande resorna tUl och från arbetsplatsen, i synnerhet när det är fräga om långa resvägar och hög belastning på det kommunala trafiknätet. Men samtidigt har man också kommit fram till att den flexibla arbetstiden oftare resulterar i en individualiserad fast arbetstid.

Herr talman! Vad jag här har refererat till är alltså arbetarskyddsfondens rapport från januari 1973, som behandlar arbetstidens förläggning. Där finns en kartläggning och en analys av erfarenheter och forskningsbehov på området. Det är gruppen för skiftarbete som står bakom denna rapport.

Alla de uttalanden jag här redovisat stöder att flexibel arbetstid har många fördelar för stora grupper av arbetstagare. De visar också att det finns ett mycket stort intresse bland dessa att det görs försök med flexibel arbetstid för att fä detta utvärderat, varigenom man kan komma fram till former som verkligen ger arbetsplatsen lika väl som arbetstagaren större tillfredsställelse i arbetet och ett gott resultat.

Fru OLSSON i Hölö (c):

Herr talman! Det finns många människor som av en eller annan orsak varken kan eller önskar ha ett heltidsarbete utan söker fä deltid. 1 mänga av fallen har det rört sig om tillfälliga anställningar. Behovet av att öka familjens standard, att skapa sig själv en viss ekonomisk frihet eller att bryta isoleringen har ofta varit drivkraften.

När deltidstjänster kom upp i den allmänna debatten, var utgångspunkten att man skulle bereda gifta kvinnor tillfälle till arbete. Man har genom deltidstjänster kunnat tillvarata den reserv av arbetskraft som de gifta kvinnorna har utgjort. Även i dag domineras efterfrågan pä deltidsarbete av krav frän kvinnor. Trots detta får deltidsfiänster inte betraktas som speciellt lämpliga för kvinnor. Med den utgångspunkten löser man inte kvinnornas arbetsmarknadsfråga. Det skapar inte någon jämlikhet mellan män och kvinnor i arbetslivet, nägot som vi talade om vid behandlingen av det förra betänkandet. Tvärtom inför man ytterligare en grund för arbetsmarknadens uppdelning i en manlig och en kvinnlig del. Lösningen ligger där inte i att deltidstiänster skall anordnas speciellt för kvinnorna. Den måste i stället ligga i att man ger kvinnor och män samma möjlighet att få en nedsättning i tjänstgöringstiden för utförande av andra uppgifter, t. ex. värdnadsuppgifter.

Jag finner frågan om deltidstiänster vara speciellt viktig från barnens synpunkt. Den gäller föräldrarnas rätt till kontakter med barnen och möjlighet för båda föräldrarna att delta i barnens fostran. Därmed uppstår också möjhghet till en stimulerande uppväxtmiljö i bäde hem och

barnstuga. Det kan då bli en givande samvaro både med mamma och med pappa. Hemmet får inte bara vara en sovplats med jäkt mellan hem, barnstuga och arbetsplats. Vi mäste säga nej till ett arbetsliv, som tvingar oss att acceptera att ha barnen sä lång tid på barnstuga som vi i vissa fall i dag har. Att barnen skall behöva vistas på barnstuga 12 timmar, inräknat föräldrarnas restider, arbetstid och ytterligare restid, är att misshushälla med bäde barn och föräldrar.

Jag undrar också hur länge männen skall finna sig i att de på grund av lång arbetstid, bl. a. övertidsarbete och länga resor, mäste avstå från att delta i barnens värd och fostran.

Men det finns människor, vilka av andra skäl än vårdnad om barnen inte anser sig orka med mer än deltidsarbete. Det är också nödvändigt att deltidstjänsterna blir mer jämställda med heltidstiänster bäde när det gäller anställningstrygghet och ur befordringssynpunkt och att även deltid blir naturligt för mer kvalificerat arbete.

Herr Oskarson har utförligt belyst flextiden, och jag skall bara inskränka mig till att säga att där man har prövat systemet har det oftast utvecklat sig väl för både arbetsgivare och arbetstagare, och båda parter har funnit flera fördelar. Men jag anser, liksom det står i reservationen, angeläget att staten mer aktivt deltar i försöken. Detta innebär med andra ord att man utvidgar försöken till att gälla fler arbetsplatser, på flera orter i landet och på arbetsplatser av olika storlek och med olika arbetsuppgifter.

Även flextid kan vara en positiv sak för föräldrar med små barn. En rörlig arbetstid ger föräldrarna möjhgheter att saxa sina arbetstider och pä sä sätt själva svara för barntUlsynen någon timme längre på morgonen och på eftermiddagen. Det skapar också möjhgheter att undvika jäkt för barn och föräldrar vid resa till och från daghem och arbetsplats. Inte minst ger det, som jag sade förut, ökad tid till kontakt mellan föräldrar och barn. Härigenom skulle man även med flextid kunna begränsa barnens vistelse pä barnstuga varje dag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservationerna 1, 2 och 3.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Det är givetvis svårt att renodla de frågor vi nu diskuterar ifrån de frågor vi diskuterade i inrikesutskottets betänkande nr 34 alldeles nyss. Det finns risk att göra sig skyldig till upprepningar. Men eftersom det inte skiljer så mycket mellan utskottsmajoritetens och reservanternas uppfattning i detta betänkande, skall jag försöka fatta mig kort.

I reservationen 1 krävs att Kungl, Maj:t tillsammans med parterna på arbetsmarknaden snabbt och systematiskt skall kartlägga de områden där ökat deltidsarbete kan komma i fråga.

Nu har delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor beslutat kartlägga och närmare analysera deltidsarbetet. Även LO har tillsatt en utredning om deltidsarbete. Jag vill uttala att det är tUlfredsställande att vi fär en sådan kartläggning - kanske inte minst ur den synpunkten att de fackUga organisationerna givetvis har ett stort intresse av hur dessa

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

frågor löses just ur deras synpunkt.

I reservationen är man också inne på tankegången om en försöksverksamhet med deltidstjänster, som närmast syftar till att arbetsmarknadsstyrelsen då båda makarna går arbetslösa skuUe försölca placera dessa på var sin halvtidstiänst.

Även här gäller att det mäste vara arbetsmarknadsverkets uppgift att i första hand försöka skaffa fram heltidsarbete för de arbetslösa så att de kan klara sin försörjning. EmeUertid förekommer redan i begränsad omfattning s. k. partnerarbete, där två personer delar på en tjänst. Det förslag som framförs av motionärerna och i reservationen skulle förutsätta att båda makarna har samma yrkesutbUdning för att kunna dela på samma tjänst. Både mannen och hustrun skulle exempelvis behöva vara svetsare för att kunna ta en sädan tjänst, och det är ju ganska sällsynt att detta inträffar.

Jag har när jag har läst denna motion tänkt att det kanske är fru Olssons i Hölö bidrag till centerns löfte om 100 000 nya jobb att man på det här sättet skall spjälka isär heltidstjänster och därigenom skapa till antalet flera nya jobb. Personligen vill jag också ge uttryck åt den uppfattningen att arbetsmarknadsverkets resurser måste disponeras för andra och väsentligare uppgifter än att ordna partnerarbete för äkta makar.

Nåväl, med hänsyn tUl att delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor beslutat utreda hela det här frägekomplexet som rör deltidsarbete vUl utskottsmajoriteten inte vara med om att föreslå ytterligare kartläggningar av dessa frågor, varför jag yrkar avslag på reservationen 1 vid utskottsbetänkandet.

I reservationen 2 vill man ha ett system med ordinarie deltidsanställningar i den statliga verksamheten. Samma yrkande behandlades och avslogs av fjolårets riksdag. Utskottet framhöU den gången att ordinarie statlig tiänst visserligen inrättas endast för heltidstjänstgöring men att redan anställd ordinarie tjänsteman kan beredas deltidsarbete genom partiell tiänstledighet. Extra ordinarie eller extra tjänst kan inrättas för halvtids- eller längre tjänstgöring. I sådant fall får inrättas så mänga deltidstiänster som ryms inom ramen för den sammanlagda tjänstgöringstiden för medgivna heltidstjänster. Utskottet har i år samma inställning som i fjol, nämligen att den statliga tiänsteorganisationens utformning i och för sig ger tillräckliga möjligheter för att tillgodose motionärernas önskemål om ökad tUlgång på deltidstjänster.

Jag yrkar därför avslag även på reservationen 2.

Beträffande reservationen 3, där det krävs en utvidgning av den statliga försöksverksamhetenjmed flexibel arbetstid, sä behandlades även den frågan av fjolårets riksdag, och det finns inte anledning att orda så mycket på den punkten.

Försök med flexibel arbetstid pågår i kvarteret Gamisonen för
närmare 5 000 statligt anställda. Dessa försök skall pågå fram till den 30
september 1975 och sker' i samråd med personalorganisationerna.
Reservanterna vill nu att sådan försöksverksamhet med flexibel arbetstid
skall breddas till att omfatta förvaltningar och arbetsställen utanför
Stockholm. i

Även denna fråga är av den karaktären att personalorganisationerna mäste få vara med från början och påverka uppläggningen av verksamheten. Det är därför tillfredsställande att man inom finansdepartementets löneenhet har tillsatt en arbetsgrupp med representanter för finansdepartementet och för samtliga berörda personalorganisationer. Denna arbetsgrupp skall studera frågan om en vidgad försöksverksamhet med flexibel arbetstid mot bakgrunden av de erfarenheter som redan -vunnits av den pågående verksamheten i kvarteret Garnisonen. Arbetsgruppen skall också undersöka möjligheterna att tillämpa flexibel arbetstid även på arbetsplatser utanför Stockholm.

Med hänvisning till det anförda yrkar jag avslag även pä reservationen 3, samtidigt som jag yrkar bifall till utskottets förslag pä alla punkter.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

Fru OLSSON i Hölö (c):

Herr talman! Jag är medveten om att metoden att två makar delar på en tiänst inte kan praktiseras av alla — men jag tror att den kunde praktiseras av ganska många. Jag vet att man i Norge haft goda resultat av en sädan verksamhet. Jag föreslär det inte i första hand för att vi skall få fler arbetsplatser utan därför att det i de fall där det bara finns ett arbete är bättre att man och hustru kan dela pä det, om det föreligger praktiska möjligheter härtill. De kan dä även på ett bättre sätt dela upp hemarbetet, något som jag tror att allt fler tycker är enbart positivt.

Ett annat önskemål som jag ännu starkare vill trycka på är en generellt kortare arbetstid för föräldrar med små barn. Vi måste inse att uppgiften att sköta och fostra barn är ett arbete. För att båda föräldrarna skall kunna bidra tUl denna uppgift bör vi också ge föräldrarna möjligheter till en nedsättning i arbetstiden, dock utan att dessa behöver ge avkall på befordringsmöjligheter och den sociala trygghet som det är sä angeläget att man har i sitt arbete.

Herr EKINGE (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund säger att han tycker att det finns tillräckliga möjligheter till deltidsarbete inom den offentliga sektorn. Det är helt riktigt, som herr Nilsson själv konstaterar, att man kan fä tjänster för arbete på halvtid eller mera. Jag skulle bara vilja fråga herr NUsson: Är det bra att man inte kan inrätta tjänster med kortare arbetstid än halvtid? Vi vet att det finns ett stort behov av tjänster med mindre tjänstgöring än halvtid.

Jag skall ställa ännu en fråga till herr Nilsson. JagvUl påpeka för herr Nilsson att man icke kan få månadslön på sådana tiänster utan endast timpenning. Därmed fär arbetstagaren också en sämre social förankring. Borde det inte, herr Nilsson, vara möjligt att fä ett bättre tingens tUlstånd på denna punkt? Kunde vi inte vara överens om att det ändå kan göras förbättringar i detta avseende som skulle vara till gagn för mänga arbetstagare, framför allt för de många som nu är förhindrade att komma ut på arbetsmarknaden?

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

Herr OSKARSON i Halmstad (m):

Herr talman! Jag måste efter herr Nilssons i Östersund anförande konstatera att intresset inte har stegrats särskilt mycket för försök med flexibel arbetstid. Men, herr Nilsson, från arbetstagarorganisationerna är intresset verkligen stort. I

Jag hänvisade tidigare till den rapport som arbetsgruppen sammanställt. Där pekar man på olika huvudorganisationers intresse för frågan. Dessutom hänvisar man till ätt försök pågår på ett flertal områden inom den privata sektorn. Man uppger att det i övervägande grad är tjänstemän som berörs härav men att försöken pä många arbetsplatser också avser arbetare. Erfarenheterna fräti dessa arbetsplatser är goda.

Tjänstemannaorganisationerna är väl mest positiva — det ligger i sakens natur — men varken Kommunalarbetareförbundet eller Metallindustriarbetareförbundet StäUer sig negativa, även om de pekar pä att flextiden är förenad med' vissa problem. Det framhålls vidare att attityden från Verkstadsföreningen är avvaktande. Man kan alltså där spåra ett visst stegrat intresse.

Med hänsyn till denna redovisning tycker jag att det är sä mycket angelägnare att man verkligen också försöker fä i gång dessa försök pä bredare bas för att vinna erfarenheter, och det är vad vi hemställer om i reservationen nr 3.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Vad först gäUer partnerarbetet pågår det, som jag sagt, försök på den privata arbetsmarknaden i begränsad omfattning med denna arbetsform. Det fru Olsson i Hölö syftade till med sin motion var väl att en försöksverksamhet skulle startas. Utskottet har konstaterat att den försöksverksamheten redan är i gång. Vi får väl se hur den kommer att utfalla. Jag vUl upprepa att jag tror att det är väldigt svårt att tillämpa systemet med att två makar skall dela på en fiänst. För att de skall kunna göra det är det ändå en förutsättning att de har samma yrkesutbildning.

1 vad gäller deltidsarbete och kortare arbetstid över huvud taget har man från såväl Landstingsförbundet som Kommunförbundet och staten deklarerat att man har en positiv inställning i princip till deltidsarbete, men att det helt naturligt finns många problem gömda i det här korhplexet. Ett väsentligt önskemål är att de fackliga personalorganisationerna skall få ett direkt inflytande på hur verksamheten läggs upp. Det finns i alla fall en tendens hos arbetsgivarna till att utnyttja de deltidsarbetande på tider som de själva kanske inte önskar. Jag vet, för att ta ett konkret exempel, att man inom den avdelning av Handelsanställdas förbund som jag tillhör utan tvivel har besvärligheter med att ta till vara de anställdas intressen pä det här området, och det gäller speciellt för dem som har deltidsarbete.

Herr Oskarson i Halmstad konstaterar så, att arbetsgivarintresset är svalt för flexibel arbetstid. Det tycker jag inte man kan påstå, eftersom en så stor grupp som nära 5 000 statstjänstemän omfattas av den här verksamheten. Dessutom har det ju tUlsatts en utredning inom finansdepartementet, där man har knutit upp personalorganisationerna och där man är beredd att pröva möjligheterna att lägga ut verksamhet av den här

typen även i landsorten.

Jag tror att flexibel arbetstid innebär sä många problem att man sannerligen har anledning att fundera över saken och rådgöra med personalorganisationerna innan man sätter i gäng nya försök. Men den här utredningen är väl ändå ett bevis för att man har en positiv inställning till flexibel arbetstid och är beredd att litvidga försöksverksamheten, om man kan komma fram till lämpliga arbetsformer.

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Propositioner gavs på bifall tiU dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Nordgren m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Ekinge begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vUl att kammaren bifaUer inrikesutskottets hemställan i

betänkandet nr 35 punkten I röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Nordgren

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Ekinge begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 135

Nej - 122

Avstår - 1

Punkten 2

Propositioner gavs på bifall tiU dels utskottets hemstäUan, dels reservationen nr 2 av herr Nordgren m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Oskarson i Halmstad begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition :

Den som vill att kammaren bifaller inrikesutskottets hemställan i

betänkandet nr 35 punkten 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Nordgren

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Oskarson i Halmstad begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 184

Nej - 73

Avstår — 1

5 Riksdagens protokoU 1973. Nr 134-135

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Deltidsarbete och flexibel arbetstid

Punkten 3

Propositioner gavs på bifall tiU dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 3 av herr Nordgren m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Oskarson i Halmstad begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vUl att kammaren bifaUer inrikesutskottets hemställan i

betänkandet nr 35 punkten 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 3 av herr Nordgren

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Oskarson i Halmstad begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 180

Nej - 76

Avstår — 2

§ 15 Interpellation nr 154 ang. statspensionärernas inkomstutveckling

Ordet lämnades på begäran till

Fru andre vice talmannen NETTELBRANDT (fp), som yttrade:

Herr talman! När regeringen förberedde sitt förslag om överflyttning av folkpensionsavgiften tänkte man tydligen inte på hur omläggningen verkar för statens gamla trotjänare och andra vilkas pensioner direkt beror av utgången av lönerörelsen. De fär inte berövas sin rättmätiga del av standardhöjningen bara därför att lönerörelsen fär en ny teknisk uppläggning. Samordningsproblemen för dem som varit anställda i statlig och kommunal tjänst är dessutom fortfarande besvärande.

Enligt nu gällande tiänstepensionsreglemente bestäms pensionens storlek i förhållande till den pensionsberättigades lönegradsplacering och dyrortstillhörighet under de fem respektive femton åren före pensioneringen. Det måste vara en riktig princip att varie pensionär under alla förhållanden kompenseras för dyrtiden. Under senare år har emellertid statspensionärerna inte fått full kompensation för penningvärdeförsämringen. En större eller mindre standardsänkning har därigenom skett för ett stort antal statspensionärer. Vid en fortgående inflation uppstår en allt större skillnad i fråga om nypensionerade och äldre pensionärer, som innehaft tjänst i samma lönegrad. På nägot längre sikt blir konsekvensen, om inflationen är kraftig, att bruttopensionens belopp obetydligt eller inte alls kommer att överstiga vad den indexreglerade allmänna pensionen ger. Detta skulle för de berörda pensionärerna Innebära att den statliga pensioneringen reducerats till en övergångsanordning, som avser åren närmast efter pensionsavgången. Om detta är avsikten borde det klargöras. Statspensionärerna borde enligt min mening ha rätt till samma

pensionsutveckling som tillkommer andra pensionärer i motsvarande läge. Sedan 1968 har inga statspensionärer erhåUit full kompensation för prisökningarna. Trots krontalspåslag har detta inte ens gällt för statspensionärer med de lägsta pensionerna.

De nuvarande reglerna för beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster leder i vissa fall till orimUga resultat. Genom att ATP efter hand planmässigt stiger dras allt fler pensionärer in i de mest utsatta skikten, där det bara blir fem tio kronor kvar av en nyförtiänad hundralapp. Detta beror inte endast pä beskattningsreglemas utformning utan kanske i än högre grad på att hustrutillägg och kommunala bostadstillägg är behovsprövade och därför reduceras om folkpensionärerna har sidoinkomster av viss storlek. Den tillåtna skattefria sidoinkomsten bör höjas. Reduktionen av de behovsprövade folkpensionsförmänerna bör mUdras.

Det som gjort problemet om pensionsutvecklingen för statens gamla trotiänare akut är den nya teknik för lösning av de besvärande skatteproblemen som regeringen initierade inför årets valrörelse. Lösningar efter sådana linjer kommer att successivt försvära statspensionärernas ställning.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att till herr statsrådet Löfberg få ställa följande frågor:

Avser herr statsrådet vidtaga några åtgärder i syfte att eliminera effekterna av överflyttningen av folkpensionsavgiften för de pensionärer vilkas pensioner direkt beror av utgången av lönerörelsen?

Anser herr statsrådet att statspensionärerna bör ha rätt till full dyrtidskompensation och till samma pensionsutveckling som tillkommer andra pensionärer i motsvarande läge?

Är herr statsrådet beredd stödja förslag till sådana förändringar i pensionärernas beskattning, att reduceringen av de inkomstprövade folkpensionsförmånerna och avtrappningen av det extra avdraget mildras?

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

Denna anhållan bordlades.

§ 16 Interpellation nr 155 om användning av bark som oljebekämpningsmedel, m.m.

Ordet lämnades pä begäran tUl

Herr SVENSSON i Malmö (vpk), som yttrade:

Herr talman! Omhändertagande av utsläpp av flytande ämnen till sjöss och till lands har blivit ett alltmer uppmärksammat problem. Närmast har det varit oljeutsläppen till sjöss som föranlett diskussion i frågan. Som känt är emellertid problemet av vida bredare omfång. Också till lands sker avsevärda utsläpp av oljor, bensin o. d., bl. a. via bensinstationer, bangårdar och Industrier. Transporter av kemiska giftämnen - fenol, saltsyra m. m. - sker i allt större utsträckning. Det gäller ofta gifter, som även i begränsade mängder kan vara ytterligt fariiga.

Frägan uppstår huruvida omhändertagande av sådana ämnen och beredskapen inför utsläpp och vid olyckor är tillfredsställande. Särskild

Nr 134

Torsdagen den 15 november 1973

uppmärksamhet förtjänar därvid bekämpningsmedlen.

Vid oljeskadebekämpning till sjöss används väsentligen s. k. disperge-ringsmedel. Sä är t. ex. fallet inom tullverket. De senaste åren har växande kritik riktats mot de miljöverkningar dessa medel framkallar. Användning av sådana medel på olja skapar emulsioner, vars verkningar på den marina växtligheten är värre än de oljan i sig själv ger upphov tUl. Skarp kritik riktas mot dispergeringsmedlen bl. a. i en uppsats i Forskning och Framsteg nr I är 1973. Dyhka medel används i stor utsträckning även tiU lands, t. ex. vid rengöring i bensinstationer och industrilokaler. Oljan och rengöringsmedlet spolas sedan vanhgtvis ut i avloppen. Det är då inte endast skadligt i sig självt utan kan dessutom störa behandhngsprocessen i reningsverken.

Föratom dispergeringsmedlen används en rad absorptionsmedel. Dessa är av varierande slag och består t. ex. av krossad lera (från USA) eller vulkanaska (beredd i Västtyskland). Såväl dispergerings-som absorptions-medlen tillverkas och saluförs vanligtvis av internationella storföretag. I en del fall (t. ex. då det gäller Esso) är det oljeföretag som även tillverkar bekämpningsmedlen.

De senaste åren har ett nytt bekämpningsmedel kommit att väcka starkt intresse, nämhgen bark. Inom skogsindustrin har man länge sett bark som ett avfall, som till nöds kan eldas upp, såsom varande ur bränslesynpunkt föga ekonomiskt.

Det nämnda bekämpningsmedlet tillverkas i Sverige och består av furubark, som krossats och torkats. Fuktighetsgraden är efter processen ca 15 procent mot 60 procent fuktighet i obehandlad furubark. Den så behandlade barken förefaller ha en rad intressanta egenskaper och tänkbara användningsområden.

Den 8 oktober 1973 var jag närvarande vid en frän min sida begärd praktisk demonstration av bark som bekämpningsmedel. Demonstrationen ägde rum på Korsnäs-Marmas industri i Karskär utanför Gävle. Den leddes av ledningen inom koncernens brandförsvar, där man numera i sin praxis konsekvent använder bark som bekämpningsmedel.

Barken testades via en rad experiment enligt följande:

1. Bensin hälldes i ett kärl med vatten. Bark ströddes pä bensinen, som på ett par sekunder helt absorberades av barken. Vattnet var därefter fullt drickbart och utan smak.

2. Bensin hälldes pä ett lutande plan (plåt). En barriär av bark stoppade effektivt flödet. Ett annat absorptionsmedel (absol) användes på samma sätt. Inom 10 sekunder hade bensinen trängt igenom medlet.

3. Dieselolja hälldes i ett kärl med vatten. Barken sög upp oljan inom 10—15 sekunder.

4. Motorolja hälldes i ett kärl med vatten. Barken sög upp oljan på något längre tid än vid experiment 3. En tunn film kvarstannade på vattenytan.

5. Svavelsyra hälldes i en skål. Barken absorberade helt svavelsyran inom 15 sekunder.

6. Metanol hälldes i en skål. Barken absorberade all metanol inom nägra sekunder.

7. Trikloretylen hälldes i en skål. Barken absorberade vätskan pä lika

kort tid som enligt experiment 6. ■ Nr 134

8. Flytande fenol hälldes i en skål. Barken absorberade helt fenolen Torsdaeen den efter något längre tid än som krävdes för metanol. j5 november 1973

9. Tjockolja hälldes i ett kärl med vatten. Barken uppsög helt ---------

tjockoljan efter att vätskan och barken ältats.

10. Tjockolja hälldes ut på betonggolv. Efter 10 sekunder hade barken absorberat oljan och allt kunde sopas upp.

11. Motorolja — som flyter snabbare än tjockolja — hälldes ut pä betonggolv. Barken uppsög snabbt all olja.

12. En burk färg hälldes ut på betonggolv. Barken absorberade snabbt färgen. Sedan absorption skett var det möjligt att gå på barklagret utan att fä färg på skorna. '

13. Samma experiment gjordes med annat absorptionsmedel (absol). Färgen flöt delvis igenom. Det var inte möjligt att gå torrskodd på absollagret.

14. Bark som absorberat olja antändes med blåslampa. Efter 30 sekunder hade ingen brand uppstått utan endast glöd. Då blåslampan togs bort slocknade glöden inom 2 sekunder. Barken visade sig dä endast ha glött ytligt.

De här beskrivna experimenten visar uppenbart att barken äger en rad intressanta egenskaper och fördelar. Resultaten antyder också att barken kan visa sig användbar för andra ändamål än de här beskrivna — så t, ex, vid filtrering av rökgaser o, d. Särskilt intressant är barkens förmåga att absorbera flytande fenol — detta mot bakgrund av de uppmärksammade, allvarliga fenololyckorna. Varje dygn körs nu fenoltransporter i tankbilar genom landets stora tätorter utan att egentlig beredskap mot olyckor finns.

Med hänsyn till den ofta otillfredsställande beredskapen mot olyckor och de bristfälhga medel som nu används, särskilt vid oljebekämpning tiU sjöss, vUl jag ställa följande frågor till herr jordbruksministern;

1. Vad har sedan herr Lorentzons interpellation 1967 skett då det gällt att uppmärksamma och testa barkens egenskaper och användbarhet vid kemiska olyckor?

2. Är det statsrådets mening att dispergeringsmedel alltjämt bör användas vid oljebekämpning till sjöss eller avser statsrådet att här introducera nya regler?

3. Är statsrådet beredd att mot bakgrund av de i interpellationen nämnda experimenten i statlig regi utföra sädana fältexperiment att barkens till synes effektiva möjligheter som bekämpningsmedel blir till fullo klariagda?

Denna anhållan bordlades.

Nr 134 § 17 Interpellation nr 156 om en sammanslagning av kustbevakning och

Torsdagen den sjöpolis

15 november 1973

-------------------- Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (m), som yttrade;

Herr talman! Övervakningen i våra skärgårdar och i övrigt på svenskt territorialvatten sker i dag av tvä ohka organisationer, dels tullverkets kustbevakning med ca 400 man och dels sjöpohsen med ca 100. Båda organisationerna har tUl sitt förfogande snabbgående motorbåtar och kustbevakningen därtiU större bevakningsfartyg - tulljagare — och olika specialfartyg, t. ex. för oljebekämpning.

Inom följande områden fuUgör kustbevakningen och sjöpolisen i praktiken samma arbetsuppgifter; räddningstjänst, sjötrafikövervakning, jakt- och fisketiUsyn, skyddsområdestiUsyn inklusive tiUsyn av landstig-ningsförbud för fågelskydd, viss militär tiUsyn, efterspaning av stulna båtar och för annat brott misstänkta personer, behandling av brott mot vattenföroreningslagen. Härutöver åligger det kustbevakningen att utföra följande arbetsuppgifter: tuUkontroU, smuggelbekämpning, oljebekämpning tUl sjöss och efter kustfarvatten, övervakning av kontinentalsockeln, hydrografiska mätningar ät SMHI samt övervakning av territorialgränsen i samarbete med kustförsvaret.

I framtiden torde ytterligare uppgifter tiUkomma när t. ex. fiskegränsen utflyttas och när konventioner för fisket i Östersjön och Bälten träder i kraft och gemensam tillsyn på internationellt vatten skall etableras. Den tilltänkta Östersjökonventionen för att förebygga föroreningar, vilken väntas bli antagen i Helsingfors våren 1974, kan också innebära utökade kontroUfunktioner för kustbevakningen.

Personalen vid kustbevakningen har jämlikt varusmugglingslagen befogenheter att inleda förundersökning, gripa misstänkta, göra beslag, utföra husrannsakan, företa kroppsvisitation och utreda brott som stadgar upp till tio års fängelse (narkotikasmuggling). Däremot har personalen egendomhgt nog inte samma befogenheter i andra polisiära arbetsuppgifter som handläggs av kustbevakningen. Vid tullskolan får personalen en god utbUdning som gör den fullt kompetent att bl. a. använda tvångsmedel i samband med smugglingsbekämpning. Denna utbildning ger självfallet också förutsättningar för motsvarande kompetens vid övervakning av specialförfattningar. I vart faU torde en eventueUt erforderlig komplettering i utbildningen vara mycket lätt att åstadkomma.

Att tulltjänstemannens utbildning med lätthet kan kompletteras för att ge full kompetens för vanhg polismanstjänst framgår bl. a. av det förhållandet att i slutet av 1950-talet ca 100 tulltjänstemän i gränsbevakningen mot Norge överfördes till polisen efter en kort omskolning under några månader.

Förekomsten av två nästan identiskt hka bevakningsorganisationer
utmed våra kuster skapar stora problem och innebär bl. a. betydande
slöseri med statsmedel. Samarbete meUan de båda organisationerna är
etablerad - i vart faU teoretiskt. I vaqe kustdistrikt finns t. ex. en
särskild sambandsman. Bevakningsbåtarna har också teoretiskt möjlighet
'" att hålla kontakt med varandra och undvika dubbelarbete. Men i

praktiken   fungerar   det   tyvärr   inte   bra.   Alltför   ofta   arbetar   båda     Nr 134
organisationerna med samma uppgift utan att veta om varandra. Detta    Torsdagen den
förhållande har tid efter annan uppmärksammats av skärgårdsborna som     15 november 1973
ställer sig undrande tiU hur sådant kan förekomma.

Enda möjligheten att åstadkomma en varaktig förbättring torde vara att kustbevakningen och sjöpohsen utgör en enda organisation under samma huvudman. Härigenom skuUe också personalen kunna utnyttjas effektivt även under perioder då bevakningen vid kusten kräver mindre insats än normalt eUer på grund av väderlekshinder är helt omöjliggjord. I USA handhas aU bevakning utanför kusten av en enda organisation "Coast Guard". Personalen fungerar här alltså som pohs på sjön, som utöver vanhga polisuppgifter jämväl klarar t. ex. sjöräddning, sanering av oljeutsläpp m. m. För Sveriges del torde det av flera skäl - inte minst effektivitets- och besparingsskäl - vara lämphgt med en motsvarande organisation. En självständig organisation direkt under ett departement, vars personal är utrustad med fuUständiga poUsiära befogenheter skulle kunna tänkas. Man kan också tänka sig att organisationen sorterar under ett statligt verk och i sä faU enligt min mening lämphgen under rikspoUsstyrelsen.

Den vUctiga frågan bör göras tiU föremål för en skyndsam utredning. Endast i någon mån torde frågan tangeras av den av kommunikationsministern tillkallade särskUda utredningen om översyn av sjöräddningens organisation. Då kustbevakningen sorterar under tuUverket, som i sin tur hänförs till finansdepartementet, förefaller det vara mest naturligt att finansmmistern tar initiativet till en utredning av frågan. Härför talar också att icke oväsentliga besparingar av statens utgifter torde stå att vinna, samtidigt som effektiviteten i kustbevakningen bör kunna öka.

Med stöd av vad jag anfört hemställer jag om kammarens tUlstånd att till herr finansministern fä stäUa följande fråga;

ViU finansministern ta initiativ till utredning syftande tiU en sammanslagning av kustbevakning och sjöpohs för att därmed öka effektiviteten, samtidigt som icke oväsentliga besparingar i statsbudgeten kan åstadkommas?

Denna anhållan bordlades.

§ 18 Interpellation ru- 157 om en utredning rörande yrkesfiskets skatte-och avgiftsfrågor

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr HEDIN (m), som yttrade:

Herr talman! Yrkesfiskarnas problem i vårt land är betydande, deras situation är bekymmersam. För tUlfäUet är svårigheterna mest akuta för Västkustens fiskare. Under senare år och inte minst i höst har fiskebåtar i stor omfattning sålts tiU utlandet. Under åren 1965-1971 såldes sålunda inte mindre än 144 fiskebåtar, de flesta stora och modernt utrustade. I hela Bohuslän finns i dag bara ca 60 ståltrålare mot 146 år 1968.

Att vara yrkesfiskare är ett ovanhgt hårt yrke. Fiskelyckan varierar 71

Nr 134 från fiskeresa tiU fiskeresa, från är till är. Yrket är farligt. Havet kan

Torsdagen den hastigt förändras från stiltje tiU rykande storm. Olyckshändelser där

15 november 1973 ytterst hvet står på spel är inte ovanhga.

-------------------- Antalet yrkesfiskare har kraftigt minskat. Antalet heltidssysselsatta i

saltsjöfisket har sjunkit från ca 16 000 är 1945 tiU knappt 5 200 är 1970 och binäringsfiskarna från ca 9 000 till ca 1 800. Trenden torde under de aUra senaste åren utvisa en ytterligare starkt ökad avtappning.

Många tröttnar på det härda hvet på sjön, ofta längt borta frän hem, famUj och bekvämligheter. En starkt bidragande orsak är dålig ekonomi tiU följd av otillräckliga fångster och priser och framför allt stora och kraftigt ökade omkostnader. Inte minst påverkas situationen av skatter och avgifter, t. ex. den ökande arbetsgivaravgiften som måste betalas av fiskaren såsom egenavgift, oavsett om han är ägare tiU båten eller ej. Denna avgift, som nu är 4 procent och kommer att höjas tiU 7,3 procent, utgör utanpå ATP-avgift och avgifter tiU sjukförsäkring, yrkesskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring en härd och orättvis pålaga, som t. ex. för en fiskare med 25 000 kronors årsinkomst kommer att innebära en extra skattebelastning med 1 825 kronor.

Situationen för yrkesfiskarna är i många andra länder betydligt gynnsammare, och flera länders fiskeflottor byggs alltfort ut i stället för att som i Sverige minska år för år. Som ett exempel kan nämnas att Färöarna i Norge har bestäUt 25 nya moderna fisketrålare för drygt 100 miljoner norska kronor.

I Norge har yrkesfiskarnas antal också minskat, men man anser allmänt det vara ett starkt önskemål att så längt möjligt behålla ett omfattande norskt fiske, bl. a. av lokaliseringspolitiska skäl. Därför har man i många avseenden skapat gynnsamma vUlkor för yrkesfiskaren, t. ex. i fråga om lån för båtar och redskap och när det gäller skatteförhällanden. I jämförelse med svenska bestämmelser befinner sig den norska koUegan i ett avsevärt gynnsammare läge. Man får t. ex. göra ett särskilt avdrag vid beskattningen på för närvarande 14 procent av nettoinkomsten, dock högst 4 000 kronor. Norges fiskarlag föreslår nu en höjning tiU 20 procent respektive 8 000 kronor. Man får vidare avsätta medel enhgt vissa regler tUl en "driftregleringsfond" för utiämning av inkomsterna mellan olika år.

Frän statsmakternas sida har vid olika tUlfällen framhållits att det är önskvärt att vi behåller en livskraftig fiskerinäring. Utan tvivel har denna näringsgren en stor betydelse för vär livsmedelsförsörjning, och därtill har fiskeflottan och skärgårdsbefolkningen en stor uppgift för vårt kustförsvar. Regeringen borde därför vidtaga snara och kraftfulla åtgärder för att stoppa den nuvarande trenden mot allt färre yrkesfiskare. En just nu akut fråga som kräver stark bevakning från regeringens sida är fiskegränsfrägan. Vi måste tiUförsäkra våra fiskare hävdvunnen rätt till fiskeplatser utanför andra länders nuvarande territorialgräns. En utflyttning till 50 eller kanske t. o. m. 200 sjömU utan sådant undantag blir annars helt katastrofal för a Västkustfiskare.

Fiskerinäringsutredningen överväger olika förslag som kan underlätta fiskets bekymmer och har redan framlagt nägra delbetänkanden. Utred-

72 ningen har emellertid enhgt uppgift ej att behandla frågan i hela dess

vidd. Den skaU nämhgen ej beröra skattefrågor och hknande spörsmål. Då Nr 134

dessa frågor, som jag belyst, är av den aUra största betydelse för Torsdagen den

lönsamheten inom näringen, bör enligt min mening utredningen erhålla 25 november 1973

tilläggsdirektiv. Bl. a. bör särskilda skatteavdrag, avsättning till skatteut-----------

jämningsfond och befrielse från arbetsgivaravgift beröras.

Med stöd av vad jag anfört hemställer jag om kammarens tiUstånd att tiU herr finansministern fä ställa följande fräga:

VUl herr finansministern taga initiativ tiU att frägan om yrkesfiskets skatte- och avgiftsfrågor snarast utredes, förslagsvis genom tilläggsdirektiv tUl fiskerinäringsutredningen?

Denna anhäUan bordlades.

§ 19 Interpellation nr 158 om ökad variation i hastighetsbegränsningarna

Ordet lämnades på begäran tiU

Herr STÄLHAMMAR (fp), som yttrade:

Herr talman! De erfarenheter som nu förehgger, sedan systemet med bashastigheten 70 km/tim och varierande hastigheter av 90 och 110 km/tim infördes, visar entydigt på hastighetsbegränsningarnas trafiksäker-hetshöjande effekt. Medelhastigheten har genomgående sänkts, vUket innebär lugnare trafiktempo och därmed mindre risker för olycksfall.

Men samtidigt med denna positiva utveckling har en ökande nonchalans mot hastighetsbestämmelserna kunnat iakttagas under senare år. Hastighetsangivelser, som av bilföraren inte bedöms som gmndade på en reell risk, har ofta lämnats utan avseende och den genomsnittliga hastigheten legat avsevärt högre än vad som varit tillätet. En fortlöpande nonchalans mot trafiksäkerhetsbestämmelser inom detta område är naturhgtvis allvarlig, eftersom den inte bara leder tiU att de positiva effekterna av hastighetsbegränsningen går förlorade, utan att motsvarande nonchalans lätt kan överföras tiU andra regler som avser trafikmiljö och trafiksäkerhet. Från många häU omvittnas sålunda en ökande tendens hos bihster att i gatukorsningar köra mot rött ljus samt nonchalerande av stoppskyltar.

Det är därför angeläget att de positiva effekter som hastighetsbegränsningarna har medfört i fräga om minskat antal trafikolyckor följs upp genom att systemet med hastighetsangivelser ständigt utvecklas, så att det också förankras i bilisternas uppfattning om risk kontra hastighet.

Här finns många vägar att gå. Ett system med varierande hastigheter med avseende på tid på dygn, årstid, veckodag etc. bör således kunna prövas och troligen också ge ett gott resultat. TrafUcolycksfaUsriskerna är naturligtvis inte desamma pä en 70-kilometersväg en regnig, hal fredagskväll med tät trafik som en klar, torr, solig måndagsmorgon utan större trafikintensitet.

På samma sätt borde genereUa awikelser från allmängiltiga hastighets
bestämmelser, 70—90 km/tim, kunna göras i samband med semester
början, semesterslut, storhelger etc. De tekniska svårigheter som kan '-

6 Riksdagens protokoll 1973. Nr 134-135

Nr 134------------ förehgga med avseende pä möjligheten till information bör med
Torsdaeen den nuvarande massmediateknik inte var olösliga och framför allt inte
15 november 1973 förhindra ett seriöst prövande av nya möjhgheter, för att bättre förankra
-------------------- hastighetsbegränsningarna i det allmänna rättsmedvetandet hos trafikan
terna.

Utifrån samma utgångspunkter bör det också vara möjligt att pröva ett system med rekommenderade bashastigheter som alternativ till hastighetsbegränsningar där enbart maxhastigheten anges.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens tiUstånd att till herr kommunikationsministern få ställa följande fråga;

Är kommunikationsministern beredd att, med utgångspunkt från de erfarenheter som nu föreligger av hastighetsbegränsningarnas trafiksäkerhetsfrämjande effekt samt tendenser tUl överträdelse av hastighetsbestämmelserna, vidareutveckla systemet med hastighetsangivelser, så att det fortlöpande ökar trafiksäkerheten samtidigt som det förankras i trafUcanternas rättsmedvetande?

Denna anhåUan bordlades.

§ 20 Interpellation nr 159 om åtgärder mot monopoliseruig inom näringslivet

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIRTÉN (fp), som yttrade;

Herr talman! Under 1960-talet har koncentrationstendenserna i svensk ekonomi varit påtagliga. När riksdagen i våras tog upp frågan konstaterade näringsutskottet "att det svenska näringshvet till väsentliga delar är styrt från ett fätal beslutscentra. Denna styrning liksom planeringen sker under anpassning till en internationell marknadsstruktur med mycket starka oligopolistiska inslag. Koncentrationstendenserna har förstärkts under senare år. Samtidigt som de redan etablerade storkoncernerna vuxit absolut och relativt har koncentrationsprocessen tillförts nya inslag, bl. a. i form av de bankkontroUerade investment- och finansieringsbolagens verksamhet."

Detta uttalande har stöd i det material som tagits fram av bl. a. koncentrationsutredningen och statens pris- och karteUnämnd (SPK). Av SPK:s undersökningar framgår t. ex. att en tredjedel av undersökta varugrupper, 512 stycken, vilket motsvarar 76 procent av all tillverkning i landet, år 1970 dominerades av ett företag eUer en kartell. I tre varugrupper av fyra förelåg detta är enföretags-, fätals- och/eller karteUdominans. Det största företagets andel av produktionen i de 512 varugrupperna var genomsnittligt 42 procent. Denna andel har stadigt stigit sedan 1963 liksom andelen för de fyra största företagen. Är 1970 uppgick denna genomsnittligt till 72 procent. 1970 svarade de åtta största företagen för minst 70 procent av produktionen i 451 av 512 varugrupper.

Om man tar hänsyn till importen förändras bilden något. Men
74 huvudintrycket kvarstår: många varugrupper domineras helt av ett eller

ett fåtal företag. Detta sammanhänger, med tvä faktorer; dels är många Nr 134 storproducenter också en viktig importör, dels förehgger många gånger Torsdagen den mte fömtsättningar för unportkonkurrens beroende på t. ex. stora 15 november 1973

transportkostnader. Det gäller bl. a. de mest uppmärksammade fätals- ---------

dominansfaUen under de senaste åren: kvarnindustrin, bryggeriindustrin, konstgödningsindustrin och cementindustrin. Inom dem är förutsättningarna för importkonkurrens begränsade.

Mot denna bakgrand är det enligt min mening nödvändigt att i högre grad än hittills uppmärksamma konkurrensfrågorna och att samhället skärper sin hållning tiU de framväxande monopolen.

En effektiv pris- och konkurrensövervakning, en poUtik som skapar en stark och utveckUngskraftig sektor av mindre och medelstora företag och åtgärder för att stimulera uppkomsten av nya företag inom fåtalsdomi-nerade branscher är viktiga led i en aktiv konkurrenspolitik. Men de senaste årens erfarenhet visar att det inte räcker. Också konkurrenslagstiftningen måste skärpas. Den måste inriktas på att förhindra uppkomsten av monopolföretag, främst pä importskyddade marknader, och också ge möjhghet att bryta upp redan existerande monopol. Att det föreligger behov av en sådan skärpning av lagstiftningen visar den s. k. cementfusionen. Hittills har emeUertid kravet på skärpt konkurrenslagstiftning awisats av riksdagsmajoriteten.

Med hänvisning tUl det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att tiU herr industrimmistern få framställa följande fråga;

Är regeringen beredd att föra en mer aktiv konkurrenspohtik, bl. a. genom att skärpa konkurrenslagstiftningen, så att uppkomsten av monopolföretag kan förhindras och existerande monopol brytas upp?

Denna anhållan bordlades.

§ 21 Anmäldes och bordlades motionerna

Nr 2114 av fru Jonäng och herr Björk i Gävle

Nr 2115 av herr Westberg i Ljusdal avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:169 angående vissa domarriänster

Nr 2116 av herr Winberg m. fl. avlämnad i anledning av skrivelse 1973:18 frän riksdagens förvaltningsstyrelse med förslag tUl vissa ändringar i ersättningsstadgan för riksdagens ledamöter

§ 22 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor denna dag framstäUts, nämligen

Nr 300 Herr Karl Bengtsson i Varberg (fp) till herr handelsministern om

utnyttiande av torvtillgångarna för energiändamål: 75

Nr 134 VUka åtgärder avser regeringen att vidta för att de stora svenska

Torsdaeen den tillgångarna av torv skall utnyttias för energiändamål?

15 november 1973

Nr 301 Herr Henmark (fp) till herr justitieministern angående efterlevnaden av förbudet mot skyltning med pornografisk bild:

Anser statsrådet att efterlevnaden av brottsbalken 16:11 rörande skyltning eller annat förfarande med pornografisk bild är tUlfredsställande?

Nr 302 Herr Takman (vpk) till fru statsrådet Leijon angående tillämpningen av bestämmelserna om avvisning av utlänningar;

Anser statsrådet att gällande bestämmelser och praxis i fräga om avvisning av utlänningar möjliggör en betryggande prövning av alla omständigheter sä att politiska flyktingar inte riskerar bli behandlade som "icke önskvärda" personer?

Nr 303 Herr Jadestig (s) till herr kommunikationsministern om utsträckt tid för upprättande av trafikförsörjningsplaner m, m,:

Kan statsrådet medverka tiU att kommunerna erhåller ytterligare

tid för upprättande av trafikförsörjningsplaner för behandling av

ansökningar om bussbidrag enligt SFS 1973:639?

Nr 304 Herr Stålhammar tUl herr kommunikationsministern om ökad trafiksäkerhet för skolbarn;

VUka åtgärder är kommunikationsmmistern beredd att vidta för att

förbättra trafiksäkerheten utanför skolor och i samband med barns

färd till och från skolan?

Nr 305 Fru Swartz (fp) till herr socialministern angående det ekonomiska läget för föräldrar till handikappade barn:

Är statsrådet beredd att vidtaga åtgärder som förhindrar att föräldrar till handikappade barn genom nya bestämmelser om vårdnadsbidrag efter den I januari 1974 kan komma i ett sämre ekonomiskt läge än tidigare?

§ 23 Kammaren åtskUdes kl, 16,10,

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert