Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1973:124

Torsdagen den 1 november

Kl, 14,00

§ 1 Justerades protokollet för den 24 oktober,

§ 2 Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan;

TiU riksdagens kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet frän riksdagsarbetet från den 5 november t, O. m. den 26 november för deltagande i FN;s generalförsamhngs ordinarie möte i New York. Stockholm den 31 oktober 1973 Arne Geijer

Kammaren biföU denna ansökan.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om åtgärder mot inflationens återverkningar på sparande i bank

§ 3 Om åtgärder mot inflationens återverkningar på sparande i bank

Herr finansministern STRÄNG erhöU ordet för att besvara herr Wirmarks (fp) i kammarens protokoll för den 23 oktober intagna fråga, nr 268, och anförde:

Herr talman! Herr Wirmark har frågat vUka åtgärder jag avser att vidta för att motverka inflationens negativa återverkningar på vUlkoren för sparande i de traditionella former som bankväsendet är inriktat pä.

Jag föreställer mig att herr Wirmark med sin fråga tänker på det avdrag som tiU visst belopp medges vid taxeringen för ränteinkomster frän sparande. Såväl detta avdrag som andra typer av avdrag kommer att prövas av 1972 års skatteutredning. Jag finner uite anledning att föregripa utredningens arbete på denna punkt. Jag vill också tillägga, att med den omfattning hushåUssparandet för närvarande har, torde några extra stimulansåtgärder inte tiUhöra de mest angelägna samhäUsekonomiska frågorna, hur värdefullt i och för sig ett högt hushäUssparande än är.

Herr WIRMARK (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern för svaret men hade hoppats att finansministern skulle ha givit småspararna ett mer positivt besked.

Det är inte så länge sedan man i tidningarna kunde läsa att en professor hade räknat ut att spararna på vaqe insatt hundralapp förlorar 4 kronor per år. Jag vet att det inte är hela sanningen, men faktum är ändå att inflationen med stark orättvisa drabbar just småspararna. AUa vet ju att med dagens sjunkande penningvärde är sparande på bankkonto ingen särskilt god affär. Medan bankräntan under 1960-talet genomsnittligt nätt och jämnt höU undan för prisstegringarna har efter 1970 de

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om åtgärder mot inflationens återverkningar på sparande i bank

senare klart överstigit bankräntan. Realvärdet av småspararnas besparingar har aUtså sjunkit. Samtidigt har inflationen ökat skattetrycket och beskurit ökningen av de reala inkomsterna.

Jag har tidigare i den här kammaren tagit exemplet med en pensionär som hade ett sparkapital på 25 000 kronor innestående den I januari 1970. Om man antar att det sparandet fick stå kvar ograverat under tre är tUl högsta ränta, hade vid slutet av 1972 realkapitalet minskat med 465 kronor. Om marginalskatten var 40 procent, vUket är lågt räknat, uppgick skatten efter avdragen tiU sammanlagt I 600 kronor under dessa tre år. Trygghetskapitalet för pensionären — och det är här ändå fräga om en rättvisa för de små i samhället — hade alltså urholkats med över 2 000 kronor. Det enda rimhga vore naturligtvis att detta sparande blev inflationsskyddat.

Finansmmistern förmodar i sitt svar att jag tänker pä skatteavdraget. Det har jag också gjort. Det har ju varit oförändrat sedan 1961: 400 kronor för ensamstående och 800 kronor för makar.

Jag förstår inte varför finansministern är så blygsam att han inte vägar uttala någon mening om vUka ytterligare åtgärder som behövs för att motverka inflationens skadeverkningar pä sparandet. Herr Sträng brukar ju inte vara rädd för att uttala sig, och det hade varit bättre - tycker jag — om herr Sträng med sin sedvanliga myndighet här hade givit skatteutredningen en anvisning om färdriktningen. Det kan väl inte bero på att finansmmistern inte vill göra någonting åt problemet?

I slutet säger finansministern också att det här inte tillhör de mest angelägna frågorna. Låt mig bara säga: Sparandet måste också bedömas mot hela samhäUets kapitalförsörjningsbehov på längre sikt, och vi vet att det behovet kommer att tillväxa relativt snabbt.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Det kanske kan verka litet överraskande för frågeställaren om jag säger att hushåUssparandet i dag inte tillhör de frän samhällsekonomisk synpunkt mest angelägna problemen, detta på grund av den förbluffande utveckling av hushåUssparandet som vi kan avläsa från 1969-1970 och fram till 1973 och som representerar mer än en fördubbling. Det är klart att vi litet till mans, bäde herr Wirmark och undertecknad, kan fråga oss vad som ligger bakom detta. Möjligen kan det vara nägot av ett orosfenomen, ett behov av att ha en slant tUl trygghet vid kommande påfrestningar, och att det spelar en större roll än den rent affärsmässiga avkastningen av kapitalet.

Problemet om att hejda inflationen kan vi mte ta upp i den här debatten - det är vad vi sysselsätter oss med varje dag. Att ge en högre avkastning på sparkapitalet är också svårt. Det drar med sig motsvarande högre ränta på utlåningen.

När man sedan kommer tillbaka tiU vUka åtgärder man skall vidta för att främja sparandet är man inne på skattepohtiken. Det har väl hänt att jag har givit ett och annat tlUäggsdnektiv - ett sådant har aktuahserats för nägra veckor sedan — men jag viU inte gärna komma med alltför mänga tilläggsdirektiv till den sittande utredningen. Den har emellertid full frihet att själv ta upp dessa frågor inom skattepolitikens område.

Herr WIRMARK (fp);

Herr talman! Det var inte bara sä att finansministern i sitt svar var blygsam nog att inte uttala någon åsikt om ytterligare åtgärder, utan finansministern lade också till att detta inte kunde ses som en särskilt angelägen fråga. Det var snarast en pekpinne i negativ riktning åt utredningen.

Lät mig bara säga att dessa beräkningar om sparandet är ganska lösliga; det vet säkert finansministern lika väl som jag. Sparkvoten räknas fram som en restpost och utgångsvärdena är inte särskUt säkra, så man får hantera dessa siffror med en viss försiktighet. Viktigare är emeUertid frågan: Skall man verkligen ge hushällsspararna ett ansvar för konjunkturpolitiken?

Sven G. Svensson i Svenska sparbanksföreningen sade nyhgen — och jag tycker att han har rätt; "Det är statsmakternas uppgift att svara för konjunkturpolitiken. Hushällen har att svara för sin ekonomi pä det sätt som deras resurser och trygghetskrav medger. Hushällen kan inte med sina små eller obefintliga reserver åläggas konjunkturansvar. En sådan tanke är befängd."

Om man instämmer i detta, måste kravet på att inflationens återverkningar inte får vara allvarliga för sparandet gälla även i en sädan konjunktursituation som den vi har i dag. Jag skulle alltså önska att finansministern tog tillfället i akt att rätta till intrycket att finans-mmisterns uttalande här snarast var att se som en negativ pekpinne tUl utredningen.

Herr finansmmistern STRÄNG;

Herr talman! Jag kan ge frägestäUaren, herr Wirmark, rätt i att förutsättningarna för beräkningen av hushållssparandet i nationalekonomiska termer är tämhgen osäkra. Men om de är hka osäkra vaqe gång man gör dessa avstämningar är ändå utvecklingen ett ganska viktigt uttryck för en trend och en tendens, och den visar aUdeles ovedersägUgt att folk sparar mera nu än vad man gjort under de senaste tio åren. Om jag skall ha litet till övers för den nationalekonomiska vetenskapen och dess anspråk på att utnyttia kapacitetsutrymmet så har bl. a, den utvecklingen varit en, kanske väsentlig, orsak tUl det stimulanspaket som regeringen lagt fram för riksdagen vid höstsessionens början,'

Vi skall inte tvista om detta. Så långt ärjag överens med herr Whmark att sparandet i absoluta termer inte är nägon verifierad sanning, men trendmässigt och utvecklingsmässigt är det intressant att följa. När jag säger att det därför i dagsläget inte har den stora samhällsekonomiska betydelsen som det hade tidigare, dä vi var nere i hälften av detta hushäUssparande, är det inga specieUa vare sig positiva eller negativa anvisningar tUl utredningen. Den har att bedöma hela komplexet om beskattningen av de fysiska personerna, och eftersom den är sammansatt av representanter för hela fältet utgår jag ifrån att ingenting blir bortglömt i de övervägandena.

Herr WIRMARK (fp):

Herr talman! Det är ju viktigt inte bara hur man bedömer sparandet i dag utan också hur man bedömer att det kommer att utvecklas på sikt.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om åtgärder mot inflationens återverkningar på sparande i bank

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. I8-årsgränsen vid utskänkning och utminutering av öl

Jag har redan sagt att man måste också bedöma detta mot samhällets kapitalförsöqningsbehov och påpeka att den samlade kreditefterfrägan - bortsett från korta temporära variationer — sannohkt kommer att tiUväxa relativt snabbt, i synnerhet efter det AP-fonden när sitt tillväxttak 1977.

Låt mig tUlägga att om finansministern - som han gör - förmodar att sparandet i dag tiU en del beror pä den höga arbetslösheten och oron pä arbetsmarknaden och om finansministern tror att vi går mot en förbättrad arbetslöshetssituation — det brukar han ju inte dölja — borde han väl dra slutsatsen att det finns vissa risker för en nedgång av sparandet framöver. Därför borde ytterligare sparfrämjande åtgärder nu förberedas och igångsättas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang. 18-årsgränsen vid utskänkning och utminutering av öl

Herr finansministern STRÄNG erhöU ordet för att besvara herr Westbergs i Ljusdal (fp) i kammarens protokoll för den 26 oktober intagna fräga, nr 276, och anförde;

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag vill redovisa erfarenheterna, såvitt gäUer mellanölet, av 1972 års beslut om en 18-årsgräns för utskänkning och utminutering av öl,

Riksskatteverket vände sig i böqan av detta år till nykterhetsnämnderna i 118 kommuner och till landets samtliga polisdistrikt med en förfrågan för att bl, a, få en bedömning av effekterna av åldersgränsen 18 år för inköp av mellanöl. Av verkets sammanställning av svaren framgår, att mer än hälften ansåg att 18-årsgränsen haft en viss positiv effekt och att inga eller endast smärre anmärkningar kunde anföras på efterlevnaden av åldersgränsen. Drygt en fjärdedel ansåg att åldersgränsen varit utan effekt i vad avser missbruket och ungefär lika många ansåg att efterlevnaden av åldersgränsen varit mindre tillfredsställande eller i några fall dålig.

Jag vUl tillägga att en särskild arbetsgrupp med företrädare för riksskatteverket och berörda organisationer tillsatts med uppgift bl, a, att verka för att 18-årsgränsen respekteras.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Först tack för svaret.

Det är inte första gången som finansministern och jag talas vid om mellanölet, och jag behöver därför inte nu motivera varför jag är så angelägen att följa vad som sker pä detta område, Enhgt min mening var införandet av mellanölet och sättet på vilket det tUlhandahåUes ett stort och allvarligt misstag. Finansministern har i egenskap av förslagsställare hävdat en motsatt uppfattning men ändå i handling medgivit att det utgör en fara för vår ungdom genom att föreslå en lagstadgad 18-årsgräns för rätt till inköp av mellanöl.

Om denna gräns kunnat hällas hade det givetvis varit en väsentlig

åtgärd. Nu framgår det av svaret att erfarenheterna av tUlämpningen är minst sagt blandade. Mer än hälften av dem som tillfrågats anser att åldersgränsen varit utan effekt i vad avser missbruket, och det tycker jag är allvarligt. Säkert har det också varit svårt att statistiskt belägga de svar som givits. Jag tror att många varit i samma situation som nykterhets-värdsförvaltningen i Stockholm när den skriver: Nämndens ställningstagande till mellanölsmissbrukets utbredning inom kommunen har ej kunnat baseras på några statistiskt tillförlitliga uppgifter. Man talar i sammanhanget om stickprov.

Uppgifter som kommit från annat håU, bl, a, frän Ungdomens nykterhetsförbund, vittnar om att det är mycket lätt för minderåriga att köpa mellanöl i affärer och att få in mellanöl pä pubar. Det var inte heller många som trodde att det skulle vara möjligt att fä 18-årsgränsen att fungera, när vi i maj förra året diskuterade förslaget i riksdagen. Utskottets talesman, herr Wärnberg, betecknade förslaget som ett slag i luften. Finansministern däremot hävdade vid det tillfället, att den omständigheten att man bygger upp 18-årsgränsen med en lagstiftning kommer att innebära en skärpt kontroU från affärsinnehavarens sida. Man bryter ju inte mot den här gränsen ostraffat, sade finansministern. Man kan befara att man har sålt sitt mellanöl för sista gången, om man håUer på och säljer öl till ungdomar under 18 är. Mot den bakgrunden vUl jag ställa två följdfrågor:

1, Är finansministern nöjd med resultatet av den lagstiftning det här
gäller?

2, Har några åtgärder vidtagits, och i sä faU vilka, för att få
18-årsgränsen att fungera mer effektivt?

Jag hälsar naturligtvis med tUlfredsställelse att man nu tUlsatt en arbetsgrapp som skall syssla med den sistnämnda frågan, men har det skett något under den tid som gått?

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. 18-årsgränsen vid utskänkning och utminutering av öl

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag kan understryka vad frågeställaren sade, nämligen att det inte är första gängen vi diskuterar dessa frågor. Men för dagen är väl läget helt enkelt det att denna frågeställning avverkades av skatteutskottet under den sistlidna veckan och här i kammaren under den gångna onsdagen, I skatteutskottets betänkande nr 45, som riksdagen behandlade i går, anförs detsamma som det jag har återgivit i mitt svar till herr Westberg i Ljusdal,

Utskottets funderingar bl, a, i anledning av motioner om 18-årsgränsen resulterade i en enhällig skrivning. Utskottet framhöll att man är underrättad om att den alkoholpohtiska utredningen räknar med att kunna lägga fram sitt betänkande under första kvartalet 1974 och att en proposition i anledning härav följaktligen bör kunna ligga pä riksdagens bord under hösten 1974. Utskottet förordar därför att detta spörsmål inte tas upp till omprövning i nu förevarande sammanhang utan får anstå tUls en proposition har avlämnats på grundval av alkoholpohtiska utredningens överväganden. Avslutningsvis anförs att utskottet i avvaktan på APU;s förslag inte kan tillstyrka motionerna i vad avser förbud mot försäljning av mellanöl i Uvsmedelshandeln, motionen om särskilda

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. 18-årsgränsen vid utskänkning och utminutering av öl

åtgärder mot mellanölsmissbruket eller motionen angående kontroll av l8-ärsgränsen.

Det var alltså ett enigt utskott som stod bakom detta betänkande och en enig kammare som i gär följde utskottets förslag.

Under dessa förhållanden är det inte rimligt att jag lägger ut texten om min privata uppfattning i frägan. Utskottet har studerat den just med anledning av en motion med samma innehåll som frågeställarens spörsmål i dag. Utskottet har i samband härmed sagt att vi skall vänta på utredningens förslag och inte skaU bry oss om att anlägga några synpunkter på denna fråga, och det har godtagits av riksdagen. Jag kunde naturligtvis vara tiUmötesgående, om jag ville ta upp en mera allmän alkoholpolitisk debatt, men eftersom jag tycker att utskottets betänkande var klokt utformat i den aktuella situationen avstår jag från detta.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp);

Herr talman! Finansmmistern säger att vi avverkade denna fräga i går. Det gjorde vi visst inte, herr finansminister. Vad det nu gäller är frågan om hur gäUande lagstiftning tillämpas. Jag vUl klart säga ifrån att jag inte är ute efter att komma åt affärsinnehavare och krögare. Däremot vill jag veta hur man pä statligt häll fuUgör de kontrolluppgifter man har sig ålagda.

. Jag ställde tvä frågor tiU finansministern. Den ena var: Är finansministern nöjd med resultatet av lagstiftningen? Den andra var: Har några åtgärder vidtagits, och i så fall vilka, för att få l8-ärsgränsen att fungera mer effektivt? Det är väsentliga frågor, och jag tror att det väger ganska tungt vad finansministern säger; även hans privata funderingar kan ha sitt värde. Därför skulle jag uppskatta om jag fick svar pä de här frågorna. Jag tror att det är många som är intresserade av att fä veta hur finansministern bedömer situationen.

Vi får inte skjuta över det här på utredningen och mena att den kommer snart. Det hoppas jag också att den gör, men den kommer inte i morgon, den kommer att dröja ganska läng tid. I diskussionen i gär kom det fram funderingar om att man var aUtför optimistisk i utskottet, när man trodde pä en proposition sä här snart. Hur det förhåUer sig på den punkten har jag ingen uppfattning om, men att vi ändå får vänta en tid är klart. Hur skall det vara till dess?

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Jag skuUe kunna vara så tillmötesgående mot herr Westberg i Ljusdal att jag ger det enda möjliga svaret — vUket vem som helst skulle kunna ge: Har man en lagstiftning — i det här faUet introducerad, om jag minns rätt, den I juh 1972 - och den icke efterföljs, då är det otiUfredsstäUande. Den saken är klar vilken lagstiftning det vara må, och följaktligen även här.

Om straffansvaret är tiUräckligt eller om man har uraktlåtit att utmäta straffansvaret kan jag för dagen inte säga någonting om. Däremot — och det har jag sagt i mitt första besked till herr Westberg — sysslar man ju med problemet fortsättningsvis inom den administration som har hand om den här frägan. Det får vi nöja oss med.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att fä tacka finansministern för kompletteringarna, som jag bedömer såsom värdefuUa i det här sammanhanget. Jag tror att det är viktigt att arbetsgruppen fungerar och försöker åstadkomma resultat. Det här är ju en fråga av mycket stor betydelse för inte minst vår ungdom.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om ökade resurser för undersökning av uranfyndigheterna i Arjeplog

§ 5 Om ökade resurser för undersökning av uranfyndigheterna i Arjeplog

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Öhvalls (fp) i kammarens protokoU för den 16 oktober intagna fråga, nr 245, och anförde:

Herr talman! Herr ÖhvaU har frågat mig om jag avser att föreslå att ökade resurser ställs tUl Sveriges geologiska undersöknings förfogande för undersökning av uranfyndigheterna i Arjeplog.

De uppslag som SGU påträffat vid sin prospektering efter uran i trakten av Arjeplog bedöms av SGU som lovande från geologisk synpunkt. Ett omfattande arbete återstår dock innan något bestämt kan sägas om fyndigheternas storlek och brytvärdighet.

SGU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1974/75 begärt medel för bl. a. fortsatt prospektering. Frågan prövas för närvarande i budgetarbetet, varför jag nu inte är beredd att närmare ange lämplig omfattning av denna verksamhet.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Under några år har vi fått ta del av ganska positiva rapporter om uranfyndigheter i Norrbottens inland, men Sveriges geologiska undersökning har uppenbarligen inte tiUräckliga resurser för att inom rimhg tidrymd få fram resultat av undersökningarna,

SGU har för innevarande budgetår erhållit ett reservationsanslag på 21,9 mUjoner för prospektering. Härav får 6,4 miljoner användas för själva uranprospekteringen. Det är 2,6 miljoner mindre än vad SGU begärde i sina petita,

I anslagsframstäUningen för 1974/75 har nu SGU begärt att delanslaget för uranprospekteringen skaU ökas med 3,1 miljoner tUl 9,5 miljoner. Skälet, säger man, är att man behöver mera pengar för borrningen. Borrningsarbetena är för närvarande koncentrerade tUl tre omräden i Arjeplogs kommun. Där har man funnit, som man ibland har sagt, världens bästa uran. Men bristande resurser är enligt dessa rapporter också främsta hindret i arbetet.

Vi måste fråga oss om det behöver vara sä här. Befolkningen i Arjeplog behöver jobb, och man väntar med stor spänning på att få besked. Man viU veta vad man kan förvänta sig av dessa mineraltUlgångar — det är något av en ödesfräga för Arjeplogs kommun och för många enskilda människor. Ovissheten inför framtiden kan uppenbarligen skingras genom

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. gruvdriften i Adakfälten

att SGU ges tUlräckliga resurser, så att man kan fastställa de lovande fyndens omfattning och värde.

Jag tackar för svaret, men det var tyvärr inte särskUt upplysande.

Överläggningen var härmed slutad,

§ 6 Ang. gruvdriften i Adakfälten

Herr industriministern JOHANSSON erhöU ordet för att besvara herr Nygrens (s) i kammarens protokoll för den 16 oktober intagna fråga, nr 247, och anförde:

Herr talman! Herr Nygren har frågat mig hur jag bedömer möjligheterna på sikt till fortsatt gruvdrift i Adakfälten och om några alternativa lösningar planeras av sysselsättningsproblemen i detta område.

Jag vill först redogöra något för gruvdriften i detta område.

Driften vid Adakgruvorna, som ligger i Mala socken, började år 1940. Gruvorna är sedan början av 1960-talet utbyggda till en produktion av ca 250 000 ton råmalm per år och ger en kopparmängd av ca 3 600 ton. Enligt avtal mellan staten och Bohden AB skaU bolaget ombesörja malmbrytning, anriknmg, transport och därtill hörande arbeten i gruvorna. All personal, för närvarande omkring 165 personer, är anstäUd hos bolaget.

Det är sedan länge känt att malmtillgängen i stort i dessa gruvor är begränsad. Emellertid utför sedan flera år både Sveriges geologiska undersökning och Bohden AB synnerligen intensiva undersökningar för att hitta ytterligare malmer i berörda delar av Västerbotten, Adakomrä-det torde höra tUl de mest genomprospekterade delarna av landet. Vissa undersökningar och borrningar pågår alltjämt och marginella malmtillskott har påträffats, vUka möjligen kan medföra någon tids förlängning av driften, 1 stort sett mäste dock förhoppningarna om att hitta ytterligare malmer i Adakområdet bedömas som ganska små och driften sannohkt upphöra med utgången av är 1976 i enlighet med de preliminära avvecklingsplanerna. Även om nägon tids förlängning därefter kan bh aktuell mäste svaret pä herr Nygrens fräga bh att förutsättningarna på sikt för fortsatt gruvdrift i Adak är små.

Av de anstäUda har 60 personer uppnätt 50 års ålder. En stor del av dessa är nu bosatta i Adak, många i egnahem, och en flyttning eller en anställning som innebär omfattande resor, eventuellt i form av veckopendling, skulle självfallet få betydande personliga konsekvenser för dem. Även om Bohden AB förklarat sig berett att erbjuda anställning åt samtliga anställda är det därför angeläget att undersöka om nya sysselsättningsmöjligheter kan skapas i området.

Genom att aweckhngen av gruvdriften förbereds i så god tid som nu är fallet är förutsättningarna för planering av nya arbetstillfällen gynnsammare än vad som är vanligt vid industrinedläggningar.

Jag avser att under hösten i samråd med chefen för inrikesdepartementet föranstalta om överläggningar med Boliden AB, representanter för de anställda samt berörda statliga och kommunala myndigheter för att diskutera hithörande frågor.

Herr NYGREN (s):

Herr talman! Det är ingen överdrift att säga att kommerskollegiums s, k, awecklingsplan för Adakgruvorna, som presenterades för en tid sedan, åstadkom en dyster stämning i bygden. Ovissheten har varit och är alltjämt det allvarligaste inslaget i bUden, Det finns risk för att det blir så även en tid framöver. Hoppet i utredningen om att pågående undersökningar efter nya malmfyndigheter skuUe leda till en fortsatt verksamhet i Adak blandades med hotet om stopp för gravdrift någon gång vid årsskiftet 1976-1977,

Det är mänga människor som berörs. Den 1 januari i är var 164 anställda i de tre nedläggningshotade gruvorna; 40-50 procent av dem var i åldrarna över 50 är. Ett stopp för gruvdriften i Lindskiölds-, Brännmyran- och Adakgruvorna innebär kanske också nedläggning av gruvsamhäUet, där det i dag bor ca 150 människor i ståndardmässigt goda bostäder.

Det är mycket glädjande att statsrådet sä kraftfullt har engagerat sig för att försöka i god tid klara ut den problematik som väntar människorna i Adak- och Malåbygden. Vad man framför aUt önskar är naturligtvis att gruvverksamheten i Adak skall kunna fortsätta även något år efter 1976. Men det är viktigt att sökandet efter nya malmfyndigheter bedrivs med största skyndsamhet, så att besked kan ges så fort som möjligt.

Viktigt är också att ansträngningarna att skaffa annan sysselsättning tUl Adak- och Malåbygden drivs med stor kraft. I dag finns det drygt 100 anmälda arbetssökande vid arbetsförmedlingen i Mala. Åtgärder måste till för att nedbringa det antalet och för att möta risken för ett gravstopp om nägra år i Adak. Det är vidare viktigt, för att inte den unga arbetskraften snabbt skall söka sig från gravarbetet i Adak, att klara besked kan ges så snabbt som möjligt om möjligheterna för människorna i Adak att få nägon form av ersättningssysselsättning.

Jag hoppas att de överläggningar som enhgt statsrådets besked nu skall äga rum leder tUl ett för de berörda i Adakbygden positivt resultat.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. övervakning av arbetare via intern television

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Ang. övervakning av arbetare via intern television

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöU ordet för att besvara herr Hagbergs (vpk) i kammarens protokoll för den 25 oktober intagna fråga, nr 273, och anförde:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat om regeringen uppmärksammat att arbetare utsätts för övervakning via intern television på sina arbetsplatser och vUka åtgärder regeringen ämnar vidta.

Frågor av detta slag bör lösas i första hand genom förhandhngar mellan arbetsgivaren och berörda arbetstagarorganisationer. Det är också den inställning som arbetstagarorganisationerna har.

6 Riksdagens protokoU 1973. Nr 122-126

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. övervakning av arbetare via intem television

Herr HAGBERG (vpk):

Herr talman! Jag tackar för att jag fått svar pä frägan.

Jag har ställt min fräga därför att den speglar på vUket sätt man kan utnyttja teknikens landvinningar för ett pä arbetarna mycket upprörande sätt. Vi har ju datatekniken i färskt minne, och vi vet hur man än i dag kan utnyttia den mot arbetarna.

Det måste ju betraktas som upprörande när företag använder intern television för att bevaka arbetare. Man anför ohka svepskäl för att kunna göra det — man säger att det är för att stölder inte skall kunna ske. Men i samma ögonblick som man använder denna intemtelevision bevakar man ju också arbetarna.

Vi har kunnat läsa om ett fall i tidningarna helt nyligen. Det gäUde en stormarknad här utanför Stockholm, där personalen på lagret blev övervakad via intern television. Enligt tidningsuppgifterna skulle t, o, m, nägon ha slutat på grund av denna förnedrande behandhng.

Men det finns fler exempel på hur man använder tekniken sä att arbetarna kommer i kläm. Jag vet att i hamnen i Göteborg tUlämpar man sädan här bevakning, som man säger för att ha kontroU över trafiken. Men det är ju ingen av arbetarna som tror pä det. Man bevakar arbetarna hka mycket som man övervakar fordonen.

Vi skall också komma Uiåg att teknikens landvinningar blir en bumerang mot arbetarna, när man t, ex, i en affär installerar anläggningar för intern TV-övervakning för att förhindra stölder, sedan man först har lagt upp ett affärssystem som inbjuder till stölder. Dä bevakar man ju också den i många faU helt oskyldiga personalen. Jag har själv pä min arbetsplats upplevt hur man använt filmkameror av mycket avancerat slag för att bevaka arbetarna, när man stod i begrepp att införa ett ackord. Detta är en tendens som inte kan fä fortsätta. Den som har sett Charlie Chaplins film Moderna tider, frän 1930-talet, erinrar sig säkert att förhållandena där mycket liknar vad vi i dag ser i verkligheten. Det är så som vi nu använder den nya tekniken.

På många ställen har man emellertid lyckats hejda denna utveckling på den moderna televisionens område, och det har varit möjligt tack vare att arbetarna varit vakna och har gått tUl storms mot systemet. Men tendensen att utnyttja intern television för övervakning är Ulavarslande, Och eftersom arbetsköparna som bekant fortfarande har kvar § 32 och arbetarna inte kan strejka, så mäste någonting göras. Kan den lokala fackföreningen få vetorätt i sådana här frågor? Man skuUe ju kunna tänka sig att statsmakterna trädde in och gav fackföreningarna sädana möjligheter. Inrikesministern har emellertid inte velat gå in pä den saken i sitt svar.

De sneda maktförhållandena på arbetsplatserna gör att arbetarna sannerligen inte får någon hjälp i sådana här frågor. De lämnas åt sitt öde att aUtjämt drabbas av övervakning genom intern television. Jag konstaterar nämhgen att det svar som inrikesministern givit i dag är ett försvar för systemet. Det kommer att fortsätta. Vad inrikesministern sagt nu under sin sista vecka som inrikesminister innebär att arbetarna inte får den hjälp av statsmakterna som de skulle behöva i detta fall.

Herr inrikesmmistern HOLMQVIST:

Herr talman! Låt mig säga att vi gärna vUl främja en utveckhng där de anställda får ökat inflytande över förhållandena på arbetsplatsen, och som herr Hagberg vet görs det åtskilliga ansträngningar för att vi skaU fä en sädan utveckling,

I ett aktuellt faU som herr Hagberg måhända också observerat, har det förekommit att man övervakat arbetsplatsen med television, och där har vi varit i kontakt med det berörda fackförbundet, Pä fackförbundet har man då sagt, att man gärna vUl ta itu med de frågorna, men att man föredrar att göra det förhandlingsvägen. Med hänsyn tUl de mångskiftande olägenheter som kan råda i arbetslivet, och som det finns anledning att reagera mot, är jag också övertygad om att det ofta är bäst att problemen löses förhandlingsvägen.

Herr HAGBERG (vpk);

Herr talman! Jag misstänker att t, ex, de hamnarbetare som nu är utsatta för intern televisionsövervakning gäma skuUe vilja ha hjälp att slippa den övervakningen, SkuUe man dä inte från statsmakternas sida kunna förhindra att tekniken används på ett så upprörande sätt mot arbetarna? Man har ju försökt att göra det i någon, män dä det gäUer datatekniken, och här har vi precis samma problematik. Att försöka lösa dessa problem genom förhandlingar måste väl i aUa faU vara att gUda ifrån hela problematiken, när vi vet hur arbetsmarknaden är uppbyggd, Arbetsköparna har ju § 32, och arbetarna får inte strejka. Gör de det, sä åker de inför arbetsdomstolen. Denna snedvridning av arbetsförhåUandena gör ju att det blir inga reella förhandlingar. Om en arbetsköpare vill montera in televisionsanläggningar för övervakning, sä gör han det. Och det är i det läget som man verkligen skulle önska att en arbetarregering ställer sig upp och säger ifrån att här skall vi hjälpa tUl och försöka skapa regler som gör att sådana här företeelser inte kan förekomma i fortsättningen.

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hagberg vet mycket väl — jag upprepar det — att det pägår utredningar som just syftar till att genom lagstiftning bereda de anställda ökat inflytande över förhållandena på arbetsplatsen. Att ta fram en alldeles specieU händelse som förekommit och försöka genom omedelbar lagstiftning vidta åtgärder som tar bort en viss typ av otrygghet tror jag inte pä. Och man har samma uppfattning på fackligt håll. Där föredrar man att försöka lösa dessa problem förhandhngsvägen.

Herr HAGBERG (vpk):

Herr talman! Jag får då tolka inrikesministern så, att den utredning han talar om skaU ta upp den här frågan. Då kanske jag får stäUa frågan så här: Är det inrikesministerns mening att den här utredningen kan komma med sådana förslag att sådana här företeelser upphör?

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. övervakning av arbetare via intern television

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Det är självklart att utredningen enligt sina direktiv har

Nr 124 möjligheter att ta upp alla frågor som gäller förhäUandena pä arbets-

Torsdagen den platser.

1 november 1973

-------------------- Överläggningen var härmed slutad.

Om ökat skydd mot

dmnkning i

swimmingpool § g Om ökat skydd mot drunkning i swimmingpool

Herr civilministern LUNDKVIST erhöU ordet för att besvara herr Möllers (fp) i kammarens protokoll för den 16 oktober intagna fräga, nr 240, och anförde;

Herr talman! Herr Möller har frågat mig om jag är beredd att utvidga bestämmelserna om skydd mot drunkning i swimmingpool till att gälla även pooler uppförda före den 1 juli 1973 samt att föranstalta om effektivare kontroU av bestämmelsernas efterlevnad.

Nuvarande byggnadslagstiftning vUar på huvudprincipen att nytillkommande byggnadsföreskrifter inte ges tillbakaverkande kraft. Den ganska vittsyftande frågan om avsteg från en sådan princip bör göras i särskUda fall övervägs för närvarande inom bygglagutredningen. Där övervägs också med denna fråga sammanhängande spörsmål om effektive-ring av kontrollen av byggnadsbestämmelsernas efterlevnad. Bygglagutredningens arbete beräknas vara avslutat omikring årsskiftet 1974—1975.

Herr MÖLLER (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, som emeUertid inte ger någon vägledning för de närmaste åren framöver beträffande det avgörande problemet, nämUgen om man pä denna punkt vill eller inte vill skapa ett bamvänligare samhäUe.

Det finns ungefär 10 000 pooler här i landet. Antalet ökar med ungefär I 000 per år. Vi hade en debatt om den här saken 1971. Bestämmelserna att pooler som byggs efter den 1 juh 1973 skaU ha ett skydd i form av staket eUer skyddsnät är bra. Men för barnen är drunkningsrisken lika stor om poolen är byggd före detta datum som om den är byggd senare. Då detta gäller en så pass elementär rättighet — nämUgen rätten till liv för de svagaste i samhäUet, barnen — tycker jag inte att man borde följa principen att vara restriktiv med tillbakaverkande lagstiftning. Man borde redan när de första swimmingpoolerna byggdes här i landet ha sett tiU att de nuvarande bestämmelserna varit i kraft. 1 Norge gäller bestämmelser om 1,5 meter höga staket med läsbar grind för alla bassänger, som där i lagstiftningen inordnats under samma beteckning som brunnar.

Vi har haft många fall här i landet där barn drunknat, senast ett i juni i år. Det sprider sig en skräck i ett område, när en eller ett par simbassänger installeras, för föräldrar kan inte i varje ögonblick passa sina barn, hur mycket de än försöker. I fjol var det fyra barn som råkade ut för drunkningstillbud i swimmingpool. En tvåårig flicka omkom i juli. Två treåringar drogs i oktober upp livlösa men räddades i sista ögonblicket. Vanliga brunnar skall det här i landet finnas lock på när de inte används. Men den stora "brunn" som en bassäng utgör och som

dessutom lockar barn behöver inte ha något skydd om den är byggd före den I juh 1973!

Vårt samhälle vill ju kalla sig barnvänhgt — i den mycket omtalade proposition som framlades på höstriksdagens första dag syftade flera förslag tUl att åstadkomma ett bamvänligare samhälle. Jag skulle vilja fräga statsrådet om det inte är ett avsteg frän principen om ett barnvänhgt samhälle — sedan kan det finnas andra, motverkande principer — att inte ha ett skydd för barnen vid äldre swimmingpooler.

Till sist vill jag i fråga om efterlevnaden av bestämmelserna säga att det här inte gäUer frågan om byggnadsnämnden bör eUer inte bör kontroUera om fönstren kommit fel i jämförelse med ritningen av ett hus eller liknande detaljer. Vad det gäller är att se till att nya pooler verkligen får det livsviktiga skydd som skaU finnas. Man anser sig mte ha sådana resurser att en besiktning i efterhand vanligen sker. Eftersom vi tydligen måste vänta ungefär två och ett halvt år på en ny lagstiftning tills den kunnat träda i kraft och få fuU effekt, vill jag dock fråga om inte statsrådet redan i dag kan säga om han vill prioritera en efterkontroll av varje ny swimmingpool.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om ökat skydd mot dmnkning i swimmingpool

Herr civilmmistern LUNDKVIST:

Herr talman! Det är självklart att de bestämmelser vi har fått när det gäller barnsäkerhet skall efterlevas och kontroUeras av byggnadsnämnderna — i den män de har det här uppdraget. Det är också riktigt att vi inte har den kontroll som vi i och för sig skuUe önska och att det finns anledning att diskutera inte bara när det gäller swimmingpooler utan kanske också när det gäller andra omräden om vi inte skulle ha en tiUbakaverkande kraft hos vissa av de bestämmelser som finns i byggnadsstadgan och de beslut som vi kommer att fatta framöver när det gäller bestämmelser av denna karaktär. Men jag ser ingen snabbare väg att få ordning pä de här problemen än att låta bygglagutredningen — som sysslar med dessa frågor just nu — slutföra sitt arbete och framlägga sina förslag.

Herr MÖLLER (fp):

Herr talman! Jag tackar för de orden om kontroU av efterlevnaden. Varje understrykande i en sådan här situation av att lagarna verkligen måste kontrolleras i fråga om efterlevnad är värdefullt. Just på detta område är det knappast någon kontroU alls i efterhand, och det är därför som t. o. m. de nya regler som antogs och som skulle gäUa pooler som uppförs efter den 1 juh i år ibland har blivit ett slag i luften.

Vad vi riskerar med dessa pooler som hela tiden ökar i antal, om man inte kontrollerar ens de nya, är situationer liknande dem i USA. Där drunknade 1965 enligt statistiken 230 personer i privata bassänger. Vi har hittills bara ett par fall per är, men det är allvarligt nog.

Marianne Kärre har sagt i annat sammanhang att "hela samhället är med barn". Det är just detta som är fallet i de villaområden och kring de lantställen där swimmingpooler finns. Vi kan helt enkelt inte godta att en mindre extrautgift i förhållande tiU vad en swimmingpool kostar inte bUr föreskriven — och då också för gamla pooler. Vi kan inte nöja oss med att

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om tillgodoseende av handikappönskemål vid ombyggnad av lokaler för allmänheten

en lyxkonsumtion fritt fär bedrivas — och det är lyxkonsumtion i det här faUet — enligt regler som offrar tryggheten för utomstående barn och föräldrar.

Detta är ett led i att ge barnen deras mest elementära rätt, och därför bör statsråd - i den män de har privata åsikter som de kan vidarebefordra tUl partikamrater och andra — försöka få utredningen att föreslå det enda riktiga i ett humant samhälle, nämligen lock på varje pool när den inte används.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Om tillgodoseende av handikappönskemål vid ombyggnad av lokaler för allmänheten

Herr civUministern LUNDKVIST erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) i kammarens protokoll för den 19 oktober intagna fråga, nr 264, och anförde:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har frågat mig om jag vill medverka till införande av bestämmelser i gällande byggnadsstadga i syfte att tUlgodose de handikappades berättigade önskemål om att lokaler för aUmänheten vid ombyggnad och omändring blir anpassade för de handikappade.

Sedan är 1966 stäUs i byggnadsstadgan krav på att vissa byggnader skall vara utformade så att de blir tillgängliga för och kan nyttjas av handikappade personer,

I likhet med andra föreskrifter om byggnads utformning tillämpas detta krav även vid ombyggnad och vissa andra ingrepp i befintliga byggnader. Därvid gällde tidigare att föreskrifterna skulle tillämpas fullt ut på byggnaden i dess helhet, således även på de delar som inte var föremål för ombyggnad,

I syfte att främja upprustningen av den äldre bebyggelsen ändrades emellertid byggnadsstadgan i somras så att vid ombyggnad gällande bestämmelser om byggnads utformning skall tillämpas bara på de delar av byggnaden som berörs av ändringsarbetet och endast i den omfattning som behövs för att dessa delar skall uppfylla skäliga anspråk på säkerhet, god hygien och trevnad, I föreskrifter, råd och anvisningar av statens planverk belyses i vilken utsträckning krav på handikappvänlig utformning av de delar av byggnad som är föremål för ombyggnad skäligen kan ställas.

Jag är helt ense med herr Börjesson om angelägenheten av att lokaler för allmänheten som inte fått en handikappvänlig utformning snarast möjligt anpassas tUl moderna krav i dessa hänseenden, I vad män de i planverkets föreskrifter upptagna kraven kan skärpas för att bättre tillgodose detta syfte övervägs av planverket i samband med pågående översyn av de nu gällande provisoriska bestämmelserna.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag skall be att fä tacka för svaret pä min enkla fråga.

Anledningen till min fräga är att det inte sällan förekommer att vid

ombyggnad av offentliga aUmänna lokaler hänsyn ej tas tUl att dessa lokaler bör utformas på ett handikappriktigt sätt.

Det är sannerligen ingen liten grupp som det här är fråga om — inte mindre än 800 000 människor i värt land, dvs, ca 10 procent av landets befolkning, är mer eller mindre rörelsehindrade. Någon direkt skyldighet för byggnadsnämnd eller annan att i samband med planerad ny- eller ombyggnad av allmänna lokaler ge handikapporganisationerna tillfälle att granska planerna och ritningarna föreligger ej. Det bör dock naturligtvis vara vederbörande myndigheters intresse och ambition att se till att inom rimliga gränser tillmötesgå de handikappades önskemål, med andra ord se till att ifrågavarande byggnad bUr anpassad så, att handikappade personer utan svårighet kan ta lokalerna i besittning.

Jag tar fasta på vad statsrådet säger i sitt svar: "I vad mån de i planverkets föreskrifter upptagna kraven kan skärpas för att bättre tiUgodose detta syfte", dvs, de rörelsehindrades behov "övervägs av planverket i samband med pågående översyn av de nu gällande provisoriska bestämmelserna," Jag hoppas att det bhr ett bättre sakernas tillstånd. Det har förekommit och förekommer demonstrationer utanför offentliga lokaler av handikappade därför att de pä grund av sitt handikapp inte har möjlighet att ta dessa lokaler i besittning. Sä får det inte vara, och jag är övertygad om att statsrådet har samma uppfattning som jag i denna sak. Det gäller att se tiU att vi skapar ett handikappinrik-tat samhälle.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om tillgodoseende av handikappönskemäl vid ombyggnad av lokaler för allmänheten

Herr civUmmistern LUNDKVIST:

Herr talman! Bara en liten kommentar i anledning av att herr Börjesson också tog upp frågan om de handikappades möjligheter att öva inflytande på utformnmgen av miljön i det här sammanhanget.

Jag har fått en framställning från Handikappförbundens centralkommitté, vari just dessa förhåUanden påpekas. Man önskar få någon form av besvärsrätt. Detta är ju en fråga som i vidare mening berör medborgarinflytandet i sådana sammanhang, och även på den punkten har bygglagutredningen i uppdrag att se över våra byggbestämmelser för att komma fram med förslag om pä vilket sätt möjhgheterna skall kunna stärkas för ohka grupper i samhället att påverka utformningen av vär miljö.

Jag har handlagt framställningen på så sätt att jag överlämnat den till bygglagutredningen att beaktas i utredningens arbete.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Lät mig få tacka statsrådet för kompletteringen av svaret. Jag noterar med tillfredsställelse att statsrådet har överlämnat frågan till bygglagutredningen.

Många gånger är det värdefullt om de lokala myndigheterna — som byggnadsnämnden eller annan myndighet — tar kontakt med handikapporganisationen pä orten före omändringen av en allmän lokal. Jag vet att detta förekommer, men jag vet också faU där sådana kontakter icke tas,

I de kommuner där det finns handikappråd tycker jag det är helt naturligt att kontakt bör tas och att detta råd då får möjlighet att

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om åtgärder för att effektivisera kampen mot narkotikasmugglingen

framföra sina önskemål. Kan vi nå dithän att vi fär ett sådant obligatoriskt remissorgan blir jag mycket glad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 10 Om åtgärder för att effektivisera kampen mot narkotikasmugglingen

Herr justitieministern GEIJER erhöll ordet för att besvara herr Jadestigs (s) i kammarens protokoll för den 23 oktober intagna fråga, nr 269, och anförde;

Herr talman! Herr Jadestig har frågat mig vilka åtgärder som enligt regeringens uppfattning är möjliga för att ytterligare effektivisera kampen mot narkotikasmugglingen.

Så gott som all den narkotika som Ulegalt förbrukas inom landet är insmugglad. En av huvuduppgifterna för den svenska narkotikapohsen är därför att i samarbete med bl, a, tullen och med andra länders polis bekämpa den yrkesmässiga distributionen tUl Sverige, Genom samarbete med pohsen i HoUand och Tyskland har t, ex, smugglingen av kapslar med fenmetralin tUl Sverige kunnat hejdas. Som ett resultat av samarbete med italiensk pohs har denna under sommaren 1973 beslagtagit ett mycket stort parti amfetamin som varit avsett för den svenska iUegala marknaden. Fler exempel finns.

Jag vill också erinra om att spaning och utredning rörande grova narkotikabrott enligt brottskommissionens förslag, som godtogs av riksdagen, hör till de brott som skall prioriteras.

Enligt uppgift har Interpol i stort kartlagt smuggelvägarna för narkotikan. Det internationeUa samarbetet bör enhgt min mening ytterligare kunna förstärkas, I detta syfte har Sverige sedan länge utvecklat stor internationeU aktivitet,

I det sammanhanget diskuteras också möjligheterna att förstärka Interpol, som skaU samordna insatser mot bl, a, detta slags brottslighet. Den insmuggling av narkotika med flygplan som upptäcktes för en tid sedan och som nu utreds av bl, a, polisen kan aktualisera en översyn av gällande regler för luftbevakning över Sverige. Överläggningar härom har upptagits mellan rikspoUsstyrelsen, luftfartsverket och försvarsstaben. Det bereder å andra sidan stora svårigheter att åstadkomma en övervakning som helt omöjliggör nedsläpp från flygplan. Det nämnda fallet är dock ett gott exempel på hur ett brott av det här svårupptäckta slaget kan klaras upp dels med allmänhetens hjälp, dels genom ett gott intemationeUt samarbete.

Herr JADESTIG (s):

Herr talman! Jag ber att fä tacka statsrådet för svaret.

Knarkhandeln skyr inga medel och använder alltmer raffinerade

metoder för att få fram narkotika och därmed dra in aUt fler människor i

sin snara, med stort lidande och socialt elände som följd. Det har också

visat sig under senare tid att de människor som handlar med narkotika tar

allt större risker för att föra in varan i landet. Det beror naturligtvis bara på en sak — att knarkhandeln ger dem stora inkomster.

En av anledningarna tUl min fräga var just avslöjandet för några veckor sedan som visade att en ung famUj hjälpte till med att fä fram ett nytt sätt att smuggla in narkotika i förhyrda flygplan. Enligt de tidningsnotiser som ligger till grund för min fräga visar polisutredningen att man kan följa inflygningarna till Sverige men att planen sedan flygs på lägre höjd och därmed lätt kan avvika från kursen utan att luftövervakningen, alltså radarn, reagerar. Sedan kan man från luften släppa ned narkotikalasten. En av de följdfrågor som jag hade tänkt ställa rörde just vilka åtgärder man kan vidta för att åstadkomma en förbättring. Svaret har jag redan fått genom att justitiemmistern meddelar att överläggningar äger ram mellan rikspolisstyrelsen, luftfartsverket och försvarsstaben. Det är jag väldigt tacksam för.

Jag hade också tänkt följa upp frägan om Interpols möjligheter att verka pä detta område och höra mig för om utsikterna för att vi frän svensk sida skall kunna medverka tiU att Interpol får ökade personella och materiella resurser att sätta in mot narkotikasmugglingen. Även i det fallet har jag redan fått besked i svaret — sådana överläggningar förekommer.

Jag har faktiskt, herr statsråd, bara en fråga kvar av dem jag hade tänkt ställa: Finns det nägon form av kontroU som man kan utöva i samband med uthyrning av flygplan som regelbundet används för främst transporter utomlands?

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. användningen av vid husrannsakan åtkommet material

överläggningen var härmed slutad.

§ 11 Ang. användningen av vid husrannsakan åtkommet material

Herr justititeministern GEIJER erhöU ordet för att i ett sammanhang besvara dels herrar Hernelius' (m) och Ählmarks (fp) i kammarens protokoll för den 24 oktober intagna frågor, nr 271 respektive 272, dels herr Svenssons i Malmö (vpk) i kammarens protokoll för den 25 oktober intagna fråga, nr 274, och anförde:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat mig om jag vUl medverka till en översyn av reglerna för husrannsakan och beslag pä tidningsredaktioner. Vidare har herr Hernelius frågat mig om jag anser att i lagstiftning och enligt föreskrifter finns tillräckliga garantier för att vid husrannsakan -hos periodisk skrift eUer eljest — åtkommet material inte kommer till användning utöver vad som åsyftats med husrannsakan i fråga. Slutligen har herr Svensson frågat mig var enligt gällande rätt gränsen går för de ingripanden och beslag av material som polis eller annan myndighet kan företa gentemot tidningsredaktioner och tidningsmedarbetare.

Eftersom frågorna har nära samband med varandra, besvarar jag dem i ett sammanhang.

Enligt gällande lagstiftning kan åklagar- och polismyndigheter under vissa bestämda förutsättningar ingripa med ohka slag av s. k, straffproces-suella tvångsmedel i samband med utredning om brott. Hit hör bl, a.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. användningen av vid husrannsakan åtkommet material

beslag och husrannsakan. Generella bestämmelser om beslag och husrannsakan finns i rättegångsbalken. Dessa bestämmelser är tillämpliga också när ett ingripande blir aktuellt exempelvis pä en tidningsredaktion eller en nyhetsbyrå. Det finns med andra ord inte nägra särskilda regler vare sig i tryckfrihetsförordningen eller i rättegångsbalken som rör användningen av de straffprocessuella tvångsmedlen beslag och husrannsakan i sådana faU.

I rättegångsbalken anges under vUka förutsättningar beslag och husrannsakan får äga rum. I det avseendet gäller den självklara förutsättningen att misstanke om brott skaU föreligga. I fråga om husrannsakan ställs krav pä misstanke att det förövats brott som kan följas av fängelse. Beslag och husrannsakan skall beslutas av den som leder polisundersökningen eller av åklagaren eller rätten. TiU skydd för enskUdas intressen finns ingående regler om proceduren vid beslag och husrannsakan. Vidare ges regler om tidsfrister inom vUka åtal skaU väckas efter beslag. Det ges också särskilda skyddsregler när fräga är om beslag av vissa slag av föremål, bl. a. brev, telegram och andra enskilda handlingar. Jag vUl också nämna att det finns särskilda restriktioner i fråga om möjligheterna att företa husrannsakan hos annan än den som är misstänkt för det brott som föranleder ätgärden.

Det är inte möjligt att inom ramen för svaret på en enkel fråga i detalj redogöra för rättegångsbalkens regler om beslag och husrannsakan. Ällmänt sett kan regleringen i sin nuvarande utformning sägas representera en avvägning mellan å ena sidan behovet av vissa tvångsmedel för att säkerställa en tUlförlitlig brottsutredning och ä andra sidan det minst lika angelägna intresset att skydda enskildas integritet och rättssäkerhet.

Som jag nämnde inledningsvis är bestämmelserna i rättegångsbalken om beslag och husrannsakan tUlämpliga också när det bhr aktuellt att tUlgripa sådana åtgärder på tidningsredaktioner, nyhetsbyråer, bUdbyråer, tryckerier, bokförlag eller liknande. Självfallet kan man emellertid inte bortse frän att det i sädana faU uppkommer särskUda problem med hänsyn tiU nödvändigheten att upprätthålla skyddet för de tryckfrihetsrättsliga intressena. Av särskild betydelse är uppenbarligen att det grundlagfästa anonymitetsskyddet för författare av och uppgiftslämnare till tryckta skrifter inte träds för nära, I det hänseendet ger gällande lagstiftning åtskUliga garantier. Det fär också förutsättas att polis- och åklagarmyndigheterna vid ingripanden av det här slaget iakttar särskUd varsamhet.

En SärskUd garanti för värnet av de tryckfrihetsrättsliga intressena ligger i de sekretessbestämmelser som är tUlämpUga här, Handhngar som anträffas och tiUvaratas vid husrannsakan och bhr föremål för beslag utgör sådant förundersökningsmaterial som enhgt 10 § sekretesslagen skaU hållas hemhgt, I den mån materialet vid en närmare granskning visar sig inte vara av intresse för brottsutredningen skall beslaget givetvis hävas och materialet återställas. Även annat material skall återställas så snart beslaget har blivit hävt. Tjänsteman som tar befattning med förundersökningsmaterial är underkastad tystnadsplikt.

Det nu sagda utesluter inte att det kan finnas utrymme för ändringar i gällande bestämmelser om processuella tvångsmedel i syfte att ytterligare

stärka skyddet för massmedias informationskäUor, En förberedande utredning rörande den frägan pägår inom justitiedepartementet.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag tackar justitieministern för svaret och noterar med tillfredsställelse att syftet med frägan är uppnått: justitieministern meddelar att en förberedande utredning pägår inom departementet i syfte att stärka skyddet för massmedias informationskällor.

Jag tror det är mycket välbetänkt. Ett beslag på en tidning är en mycket allvarlig sak och internationellt sett relativt okänt i demokratierna. Naturligtvis skaU det finnas möjlighet tiU beslag även på en tidning. Om t, ex, en knarkförsäljare skulle nästla sig in på en tidningsredaktion, kan han ju därmed inte begära att bli fri från husrannsakan eller annan efterspaning. Den saken är självklar,

Å andra sidan är en husrannsakan pä en tidning en alldeles särskild företeelse med tanke på det anonymitetsskydd som tryckfrihetsförordningen ger meddelare, ett skydd som kan raseras vid en husrannsakan och som också kan avskräcka meddelare tiU tidningar. En meddelare till en tidning kan icke vara säker på att det icke är just hans meddelande — även om det inte gäller brott eller rikets säkerhet - som kan hamna i en av de stora svarta säckarna och sedan granskas av främmande ögon, visserligen under tystnadsphkt men i aUa fall.

De förslag som pressens organisationer framförde i en skrivelse i går i denna del förefaller mig ytterst välbetänkta. De innebar i stort sett att det skulle vara prövning av överrätt innan husrannsakan kom till stånd och vidare att särskilt kvahficerad personal skulle medverka vid sådan i fråga om tidning.

Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten på vad som stär i JO:s ämbetsberättelse 1959, s, 91, rörande vittnesmål; "Grunderna för TF talar emeUertid med styrka för att anonymitetsskyddet ägnas erforderligt beaktande där straffskydd icke direkt finnes stadgat, t, ex, när i andra mål än tryckfrihetsmål nämnda intresse kolliderar med utredningsintresset,"

Jag tror att detta material är nog för att motivera den utredning justitieministern nu har meddelat skall igångsättas.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Den här debatten kan inte i och för sig gälla IB-affären och razzian på Folket i Bild/Kulturfront, De frågorna får vi ta ställning till i andra sammanhang. Självfallet vill jag inte alls nu försöka bedöma rimUgheten i de beslag som har gjorts pä FiB/Kulturfront, Det målet skall ju prövas av domstol. Här gäller det värnet om tryckfriheten, och dä är det två principer som koUiderar med varandra.

Den ena gäller Sveriges nationeUa säkerhet. Spioneri mot vårt försvar måste bekämpas och avslöjas. Tidningar och journalister kan inte stå över lagen. Då skulle ju en spion kunna starta en liten tidning och bedriva sin verksamhet frän dess redaktion. Jag påstår inte att det har skett i det aktuella fallet. Det skall ju prövas på rättslig väg. Men det skulle kunna ske, och våra lagar mäste naturligtvis gardera sig mot en sådan möjlighet.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. användningen av vid husrannsakan åtkommet material

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. användningen av vid husrannsakan åtkommet material

Husrannsakan och beslag på tidning kan därför inte helt och häUet förbjudas i t, ex, tryckfrihetsförordningen,

Ä andra sidan mäste lagarna ha en sådan utformning att de sä långt möjhgt skyddar oss, tidningar och tryckfriheten från missbruk. Riskerna här är uppenbara. En åklagare kan vara osäker om brottsrubriceringen men väljer "spioneri" därför att han då vet att han har rätt att gå in på en tidningsredaktion och lägga beslag på arkivet där. Jag säger alltså inte att det har skett i det aktuella fallet, men risken finns där i princip.

Vid en husrannsakan kan man lätt ta med sig arkiv som inte aUs har med spionerifrägan att göra utan gäller helt andra områden med namn pä uppgiftslämnare. Det anonymitetsskydd, som är en hörnsten i vår tryckfrihetsförordning, skulle pä så sätt genom en omväg kunna rivas upp. Antag att det var en av de fyra stora dagstidningarna i Stockholm som hade publicerat artiklar hknande FiB/Kulturfronts, Antag att man gjort husrannsakan på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet eller Expressen eller Aftonbladet och tagit stora delar av arkiven med sig. Det skulle ha varit ett hot mot massor av människor som inte haft det ringaste med spioneri att göra,

1 går sände Pressens samarbetsnämnd en skrivelse till regeringen. Den pekade pä de här och andra luckor i de lagar som gäller skyddet för pressens källor. Gemensamt har nu Pubhcistklubben, Svenska journalistförbundet och Svenska tidningsutgivareföreningen fört fram konkreta uppslag om hur svagheterna skaU kunna rättas. De kräver en utredning som lägger fram förslag.

Jag vill ansluta mig till kravet att en statlig utredning tar upp de problem som gäller anonymitetsskyddet i vär tryckfrihetsrätt. Om det sker genom massmedieutredningen, sä bör pressens organisationer knytas fastare till den utredningen eller höras i detalj av den. Om man, som justitieministern antyder i sitt svar som jag tackar för, gör utredningen inom departementet måste samma krav ställas på kontakt med Publicistklubben, Journalistförbundet och Tidningsutgivareföreningen, Är regeringen beredd att se till att detta arbete sker i nära samverkan med pressens organisationer för att fördjupa skyddet för tryckfriheten här i Sverige?

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag fär tacka för svaret.

Frågeställningen gäller den principieUa synen på åtgärder av det slag som i ett visst aktueUt fall har använts av myndigheterna. Beslag skall, såvitt jag förstår, enligt lag bara avse sådant som har skähgt samband med bevisfrägan i målet. Man frågar dä: Vad har exempelvis skisser till kommande artiklar i helt andra ämnen än det aktueUa målet med saken att skaffa? Uppenbart ingenting. Vad har en Palestinagrupps medlemsregister med saken att skaffa? De misstänkta i det aktueUa fallet hade inte infiltrerat i rörelsen. Det var tvärtom informationsbyrån som hade infiltrerat, och en viss agents existens i det aktuella registret har inte med åtalsfrågan mot de misstänkta att göra. Registret kan inte och kunde inte ge nägra upplysningar för utredningen i det stycket. Tillgreppet av registret måste under sädana omständigheter ha andra syften.

Frågan om de anhållnas skuld måste avgöras främst med hänsyn till vad som stär i pubhcerade tidningar och broschyrer. Vad finns det för skäligt samband mellan den bedömningen och en viss bUdbyrås hela bildarkiv, ett helt föreningsregister eller ovidkommande brev och artiklar? Från den s, k, Spiegelaffären i Västtyskland vet vi att massbeslag genomfördes med den uppenbara avsikten att sabotera tidningens utgivning, något som i det fallet temporärt också lyckades, VUket annat syfte har man när man i lådor och säckar bär bort en mängd i stort sett ovidkommande material?

Enligt rättegångsbalken skall protokoll över det beslagtagna upprättas. Det måste givetvis upprättas på platsen. Annars har det ur rättssäkerhetssynpunkt ingen mening, Nägot protokoll har i det nu aktuella fallet icke upprättats på platsen. Någon kopia därav har icke tillstäUts tidningen eller de misstänkta. Varför skedde inte det? Är underlåtenhet av detta slag i enlighet med lagen?

Man behöver inte lida av nägon överdriven misstänksamhet, om man anar att motivet för aktionen i faUet FiB/Kulturfront var att skada tidningens utgivning. Det enda motivet för att ta bort ett medlemsregister måste vara att överföra dessa uppgifter tiU det IB-register som inte är bundet av samma restriktioner som numera gäUer för den civila säkerhetstjänstens registrering. Har jag rätt eller fel, herr justitieminister, om jag säger att den hlla detaljen är den första triumfen som har inregistrerats för regeringens nya terroristlag? Man gör just det som vpk varnade för: med Svarta september som förevändning vill man komma ät hela Palestinarörelsen,

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. användningen av vid husrannsakan åtkommet material

Herr justitieministern GEIJER;

Herr talman! Det vore väl egentligen en överflödsgärning att säga att regeringen i det här landet enligt våra bestämmelser icke kan ingripa i ett aktueUt fall som enligt gällande lag handläggs av åklagare och domstol. Därav följer också att jag inte kan göra något uttalande huruvida det var nödvändigt med den husundersökning i det aktuella fall som berörts här eller om formerna under vilka denna undersökning skett har varit inom ramen för gällande bestämmelser. Det får utredas pä annat sätt,

TUl herr Ahlmark vUl jag bara säga att det är för tidigt att svara pä frågan om i vilka former den förberedande utredning som regeringen har tagit itu med skall ske. Men i vUken form utredningen än kommer att ske skall vi givetvis ta hänsyn till de synpunkter som har framförts i den omnämnda skrivelsen frän Pressens samarbetsnämnd.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag gläder mig ät det som justitieministern sade nu sist, att man skall ta hänsyn till och beakta de synpunkter som framförts i Pressens samarbetsnämnds skrivelse i gär. Där tog man ju upp flera svagheter i dagens lagstiftning.

Förbudet att röja meddelare är begränsat på ett något oklart sätt. Här kan bestämmelserna bli förtydligade.

Förbudet att efterforska uppgiftslämnare är inte alls generellt i dagens lagar, men det finns skäl att vidga det i jämförelse med nuläget.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. användningen av vid husrannsakan åtkommet material

PUkten att vittna kan ibland komma i konflikt med bestämmelsen om skydd för anonymiteten för källor för pressen. Här finns många förslag redan framlagda, och de måste väldigt noga övervägas nu för att stärka anonymitetsskyddet,

7 kap, 3 § tryckfrihetsförordningen, som infördes i mitten av 1960-talet och som tycks kunna gälla s, k, indirekt spionage, blev inte sedan tiUräckligt belyst eller diskuterad när paragrafen beslutades.

När det gäller husrannsakan på redaktion föreslär Pressens samarbetsnämnd att sådan bara skaU få ske på begäran av riksåklagaren efter beslut av överrätt och enbart företas av pohser i högre tjänsteställning, som naturligtvis skall föra protokoU på platsen. Jag skulle vilja lägga tUl att man kan tänka sig en särskild medborgarnämnd som inkallas när man gjort beslag på en tidning för att kontrollera att man inte söker igenom arkiv eller delar av arkiv som inte alls har med spionerifrågan att göra.

Det finns alltså en rad problem och åtskilliga förslag. De kommer att beröra både grundlag och annan lag. De har aktualiserats under de senaste veckorna. Det gläder mig att regeringen, om jag uppfattat herr Geijer rätt, avser att i lämpliga former snabbt utreda denna fråga i nära samverkan med pressens organisationer.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag förstår att justitieministern inte kan gå in på det praktiska fallet. Men lät mig dock stäUa vissa frågor av principiell natur en gång till.

För det första: Är det rätt uppfattat att vid beslag enligt rättegångsbalken protokoll skall upprättas över det beslagtagna materialet? Är det rätt uppfattat att detta protokoU bör upprättas på platsen? Är det riktigt att de misstänkta bör — och i synnerhet om de begär det - fä kopia av detta protokoll? Är det fel när det jag nu berört icke sker?

För det andra: Är det rätt uppfattat att rättegångsbalkens bestämmelser om beslag inte får användas för att beslagta material i en så vidsträckt omfattning att man får med massor av material som icke är relevant för målet eUer för bedömningen av misstanken eUer för utredningen?

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Rättegångsbalken talar om att det skaU upprättas protokoU i samband med beslag, I fråga om hur detta skall gå tUl har det väl varit något olika praxis. Det kan naturligtvis ibland föreligga svårigheter att upprätta ett protokoU direkt på platsen, men det material som medförs blir ju föremål för noggrann genomgäng hos polisen och i varje fall senast då upprättas ett protokoU,

Omfattningen av vad som skaU tas med är naturligtvis en fråga som är oerhört svår att praktiskt avgöra. Jag tror inte man här kan tänka sig alltför restriktiva bestämmelser. Det kan ju inte vara någon så stor olycka om de som gör själva beslaget på platsen råkar få med något htet för mycket som icke är av intresse, för det skall ju så snart sig göra låter återställas till vederbörande. Man får ändå ha klart för sig att vi inte kan lägga så stark restriktivitet på pohs- och åklagarmyndigheterna när det gäller att efterforska och uppdaga brott att genomförandet av en

undersökning skulle förhindras.

Det är här fräga om en oerhört svär avvägning, men jag uppfattar det sä att det ibland kan vara bättre att man tar med sig några papper för mycket än nägra papper för litet. Här finns ju tystnadsphkt och kontroll, och skyldighet föreligger att så snart som möjligt återstäUa allt sådant som inte är av intresse för brottsutredningen.

Herr AHLMARK (fp);

Herr talman! Det gäller självfallet en svår awägning. Jag häller helt med justitieministern om det. Men det kan också uppstå problem om man tar med sig ett antal papper för mycket,. Det kan ju tänkas att polisen fär med handlingar som kommer att visa t, ex, vilka uppgiftslämnare inom polisen som en viss tidning har. Då har man undanröjt anonymitetsskyddet på en sektor av den offentliga verksamheten. Bl. a. därför tycker jag att mycket starka skäl talar för sådana ytterligare garantier för rättssäkerheten på denna punkt som Pressens samarbetsnämnd har föreslagit.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. användningen av vid husrannsakan åtkommet material

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag talar som ni förstår inte alls om de fall där man händelsevis råkar få med sig några få handlingar utöver dem som är relevanta i målet. Vad jag talar om är i stället de fall där man missbrukar rättegångsbalken därhän att den övervägande delen av det material som beslagtas icke rör målet men ger myndigheterna och polisen starka möjligheter tUl insyn i helt andra delar av en tidnings eller en privatpersons verksamhet och privatliv än sådana som har ens den minsta relevans i målet. Nog borde det väl i rättssäkerhetens intresse vara rimligt att kräva att, om det är en alldeles extrem tidsbrist, en första grovsortering av materialet skall ske på platsen. Det skall väl inte behöva gä tUl så att man rakar material ur skrivbordslådor och frän skrivbord ner i säckar och lådor. En första grovsortering bör göras pä platsen, för att stärka rättssäkerheten och även för att kunna upprätta ett första protokoll på platsen. Över de protokoll som upprättas i efterhand har ju den misstänkte ingen som helst insyn eller kontroll. Han kan ju faktiskt inte avgöra om de protokollen är riktiga.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! 1 skrivelsen från Pressens samarbetsnämnd har tagits upp frägan att högre polisbefäl skulle vara närvarande vid själva beslaget. Jag vill inte ta någon som helst ställning tUl det, men bakom detta förslag hgger just tanken att det skulle vara möjligt att vid själva beslaget göra en sådan grovsortering som herr Svensson i Malmö syftar till. Men det kan kanske ibland vara svårigheter att få personal till detta. Man fär ändå se det så att husrannsakan inte är slut när de poliser som skickats ut för att göra beslaget lämnar den lokal där husrannsakan genomförs utan fortsätter även medan de gör en första och kanske en andra sortering av vilka papper som är av betydelse.

Naturligtvis skall, som jag sade i mitt svar, polisen i sådana här situationer iaktta stor varsamhet. Fortfarande utan att ta nägon som helst

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. användningen av vid husrannsakan åtkommet material

ställning till det aktuella faUet vill jag ändå lämna den uppgiften, som har framgått av upplysningar jag har fått, att beslaget icke avsåg hela tidningsredaktionen utan endast den arbetsplats som tUlhörde en av de misstänkta. Detta är bara en ren upplysning. 1 och för sig hade ju polisen haft möjligheter att låta sin husrannsakan avse hela lokalen, vilket tydligen inte skett i detta fall.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag måste bara tUl sist göra den kommentaren att jag finner det vara alltför betecknande att justitieministern diskuterar denna fräga mestadels med hänsyn till vad som är lämpligt och praktiskt frän polisens synpunkt, inte med hänsyn till vad som är riktigt ur rättssäkerhetssynpunkt för den som är misstänkt och drabbad av beslaget. Frän dennes synpunkt är ju den viktiga delen av husrannsakan den som genomförs i hemmet eller på arbetsplatsen när vederbörande är närvarande och har möjlighet att kontrollera om protokollet över det beslagtagna också överensstämmer med det som verkligen har medtagits. Det är för att öka rättssäkerheten på denna punkt som jag menar att man inte bör ha en tolkning av rättegångsbalken som möjliggör åtgärder av det slag som uppenbarhgen förekommit i det aktueUa fall vilket utgör bakgrunden tUl denna debatt.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! I sitt senaste inlägg sade justitieministern klart ut att man kunde ha gått genom hela arbetsplatsen, dvs. hela redaktionen. Dä är ju fallet som jag drog upp — antag att de här artiklarna hade publicerats i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen eller Aftonbladet — rätt belysande. Man skulle alltså ha haft möjlighet att göra en mycket omfattande husrannsakan pä deras redaktioner och fä massor av material som inte alls hade hört till spionerifrågan. Det visar, jag understryker det, behovet av reformer av lagstiftningen pä det här området.

Herr justitieministern GEIJER:

Herr talman! Jag vUl bara till herr Svensson i Malmö säga att det väl inte så mycket är polisens intresse som stär emot dens som har ett anonymitetsskydd, utan det är i själva verket två viktiga samhällsintressen som står emot varandra. Allas vårt intresse av att brott blir utredda och att den som har begått brott ställs inför domstol står emot det lika väsentliga intresset av att skydda anonymiteten. Vi skall alltså inte här mot varandra ställa polisens intresse och anonymitetsskyddet, utan vi skall ställa samhällsintresset av att upptäcka brott emot ett annat viktigt samhällsintresse.

Herr HERNELIUS (m);

Herr talman! Jag känner bara ett behov av att understryka att min fråga i likhet med herr Ählmarks gällde enbart principen. Naturligtvis har vi i justitieministerns konstaterande att en utredning är på väg i departementet fått bekräftelse pä att gällande lagstiftning och föreskrifter på denna punkt icke är tillräckliga.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk);

Herr talman! Det finns ju inte bara ett samhällsintresse av att utreda om ett brott har blivit begånget. Det finns faktiskt också ett annat samhällsintresse, nämligen det att den för brott misstänkte och anklagade skall fä tUlfälle att försvara sig pä samma vUlkor som gäller för hans oftast mäktigare motpart.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

§ 12 Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

Herr kommunikationsministern NORLING erhöU ordet för att i ett sammanhang besvara

dels herr Schötts (m) i kammarens protokoll för den 16 oktober intagna fråga, nr 241,

dels herr Norrbys i Äkersberga (fp) i kammarens protokoll för den 17 oktober intagna fråga, nr 252,

dels herr Rosqvists (s) i kammarens protokoll för den 16 oktober intagna fräga, nr 244, och

dels herr Israelssons (vpk) i kammarens protokoll för den 19 oktober intagna fråga, nr 258, och anförde:

Herr talman! Herr Schött har frågat mig, om jag i anledning av fartygsolyckan norr om Öland vill lämna en redogörelse för kontrollen av bemanning och kondition hos utländska fartyg som trafikerar svenska hamnar.

Herr Norrby i Äkersberga har frågat mig, om jag anser att nuvarande bestämmelser om beredskap mot skador vid transport tUl sjöss av giftigt och annat farligt gods är tillfredsställande.

Herr Rosqvist har frågat mig, om jag avser att föranstalta om mera skärpta bestämmelser för transporter till sjöss av s. k. fariiga laster.

Herr Israelsson har frågat mig, om jag anser att även beställaren av transport av farligt gods, gifter m. m. skall åläggas ansvar för val av sådant transportmedel och för tUlförlitligheten ur trygghetssynpunkt hos mottagaren av transportuppdraget, att största möjliga säkerhet uppnås vid dylika transporter.

Jag besvarar frågorna i ett sammanhang.

När det gäUer de säkerhetsföreskrifter som finns och de åtgärder som kan vidtas för att möjliggöra säkra sjötransporter av farligt gods, vill jag till en början understryka att en grundläggande princip är att vaqe sjöfartsnation har ansvaret för säkerheten pä den tillhöriga fartyg. Denna princip återspeglas i gällande internationella konventioner på sä sätt att det land vars hamnar ett fartyg besöker skall godta de certifikat som behörig företrädare för fartygets hemland utfärdat till bevis om fartygets sjövärdighet. Först om grandad anledning finns till antagande att certifikaten inte korrekt återger fartygets säkerhetsstandard skall värdlandet göra en mer ingående kontroll av fartyget än vad som fordras för att enbart kontrollera fartygets handlingar. Konventionerna ålägger även de fördragsslutande länderna att upprätthålla en organisation för effektiv

7 Riksdagens protokoU 1973. Nr 122-126

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

säkerhetsövervakning av de egna fartygen.

När det gäller fartygs kondition, utrustning och bemanning finns den grandläggande regleringen i 1965 ärs lag om säkerheten på fartyg och i tillämpningskungörelsen till denna lag. Författningarna är i sina huvuddrag tUlämpliga även på utländska fartyg som befinner sig inom Sveriges sjöterritorium. Fartygs resa kan förbjudas om det finns skälig anledning anta att vissa allvarhga brister förekommer, t. ex. att fartyget inte är sjövärdigt för resa i avsedd fart eller att det i väsentliga avseenden har brister i fräga om skyddet mot ohälsa och olycksfall eller att det inte är betryggande bemannat. Kraven pä sjövärdighet m. m. framgår närmare av lagen och dess följdförfattningar.

I fråga om transporter av farligt.gods med fartyg finns föreskrifter i ett flertal inhemska författningar och internationella överenskommelser. För den internationella sjöfartens del häri anslutning till 1960 ärs konvention om säkerheten för människoliv till sjöss utarbetats särskilda bestämmelser om transport av farligt gods, vUka i september 1965 antogs av den mellanstatliga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO). I vad gäller klassificering och märkning av det farliga godset bygger dessa bestämmelser på rekommendationer som utarbetats av en av FN:s ekonomiska och sociala råd tUlsatt expertkommitté. De av IMCO antagna bestämmelserna liksom ett antal internationella rekommendationer om bl. a. bulktransporter av farligt gods har genom beslut av sjöfartsverket införlivats i det svenska regelsystemet.

Äv den inhemska regleringen vUl jag också nämna 1973 års lag om hälso- och mUjöfarhga varor och därtill anslutande kungörelse. Bestämmelserna i dessa författningar gäUer all hantering och även transport av hälso- och miljöfarlig vara.

I fråga om farliga fartygslaster gäller även vissa andra författningar som främst är givna i miljöskyddssyfte. Jag avser här lagen om åtgärder mot vattenförorening frän fartyg, med anslutande kungörelse och tiUämpningsföreskrifter av sjöfartsverket. Lagen tillämpas om olja eller annat skadligt kommer ut frän fartyg eller det skäligen kan befaras att sä sker. Lagen ger sjöfartsverket och, i vissa lägen, tullverket vittgående möjligheter att inskrida för att hindra föroreningar. I detta sammanhang kan också nämnas föreskrifter från är 1971 om skyldighet för befälhavare pä tankfartyg att anlita lots vid gång i vissa svenska farvatten, när fartyget har en minsta angiven bruttodräktighet och transporterar vissa farliga oljeprodukter. Vid transporter inom i huvudsak allt svenskt inre vatten av vissa allmänfarliga laster i bulk föreligger nämnda skyldighet oberoende av fartygets storlek.

Säkerheten i nu berörda avseenden främjas också av en effektiv tUlsynsverksamhet. Sjöfartsverket har under senare år tilldelats ökade resurser för att förstärka sina insatser på området. Samma är förhållandet med tullverkets kustbevakningsorganisation. Jag vill nämna att tillsynen av fartygen sker genom sjöfartsinspektionen hos sjöfartsverket och vad avser skyddet mot ohälsa och olycksfall även genom yrkesinspektionen. Genom att dessa två myndigheter samverkar får de utländska fartygen ofta besök av svensk tUlsynsmyndighet. Det bör strykas under att just förhållandena i fråga om farligt gods omfattas av båda myndigheternas

tillsyn.

Jag anser det inte vara påkallat att för närvarande föreslå några ändringar i den svenska säkerhets- och skyddslagstiftning som jag redogjort för. Författningarna har tillkommit under de senaste åren och erbjuder — generellt sett — goda möjligheter för myndigheterna att ingripa snabbt och effektivt. Att utvecklingen trots detta följs med skärpt uppmärksamhet är emellertid givet.

Av min redogörelse framgår att sjösäkerhetsfrågorna — särskilt då det gäller transporter av farligt gods - i hög grad är en internationell angelägenhet. Sverige tar aktivt del i den verksamhet som bedrivs i dessa frågor inom internationella organ och sammanslutningar.

Denna internationella anknytning är en av de aspekter som man måste beakta när man ställer frågan om ett särskilt ansvar bör läggas på beställaren av transporter av farligt gods. Problemet ligger framför allt i att kunna göra ett ansvar gällande mot ett utländskt företag för att godset blir märkt och att det blir transporterat på det från trygghetssynpunkt bästa sättet.

Det lämpligaste sättet att i ansvarskedjan foga in den som överlämnar farligt gods till transport är enligt min mening att ålägga honom en skyldighet att deklarera den vara han avlämnar och att på ett entydigt sätt märka förpackningar o. d. Att ålägga honom generellt ansvar för val av transportmedel och transportör skulle däremot leda för långt i ansvarshänseende utan att någon motsvarande nytta skulle kunna påräknas. Även systematiskt skulle en sädan lösning bereda problem. Transporten utgör endast ett led i en lång hanteringskedja och frågan om ansvarsfördelningen mellan alla dem som deltar i hanteringen måste prövas i ett sammanhang.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

Herr SCHÖTT (m);

Herr talman! Först ber jag att få tacka kommunikationsministern för svaret pä min fräga.

Bakgrunden till frågan var det kromsyralastade tyska motorfartyget Viggo Hinrichsens förlisning norr om Öland den 29 september. Det var en olycka som tilldrog sig den allra största uppmärksamhet i hela värt land men säkerligen främst i Kalmar län, där det nära hotet mot fiske och badvatten upplevdes mycket starkt. Åter fick vi alla en påminnelse om hur miljöhotande vissa fartygstransporter är och hur angeläget det måste vara att vidtaga alla tänkbara åtgärder för att begränsa riskerna vid dem till ett minimum.

I fallet Viggo Hinrichsen konstaterades att befälhavaren på ett flagrant sätt åsidosatt gällande bestämmelser om bemanning av fartyget, vilket synes ha varit en av orsakerna till att fartyget i det rådande hårda vädret kom i ett akut nödläge, som så småningom ledde till förlisningen.

Som framgår av statsrådets svar är sjöfartsinspektionen tUlsynsmyndighet i vad gäller lagen om säkerheten på fartyg. Äv vissa uttalanden i samband med förlisningen norr om Öland synes emellertid framgå att sjöfartsinspektionen har för små personalresurser för att effektivt övervaka föreskrifterna om bl. a. bemanningen pä fartyg.

Det är naturligt att man under sådana förhållanden bör utnyttia de

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

personalresurser som finns på annat häll och som möjligen kan disponeras i det här övervakningsarbetet. Tanken går då givetvis närmast till tullverkets personal, som kommer ombord pä fartyg från utrikes ort för visitation och tullklarering sä snart fartyget anlöper en hamn.

Jämhkt gällande lag är bl. a. tullmyndighet pliktig att lämna tillsynsmyndighet erforderligt biträde. Enligt vad jag erfarit har sådant biträde emellertid hittills lämnats endast då tUlsynsmyndigheten i visst fall sä begärt. Dessutom upplyses att tullpersonalens befogenheter i sädana fall är oklara.

För att effektivisera övervakningen av gällande lag om säkerheten på fartyg borde tullverket i författning åläggas att utöva tUlsyn av lagen i sådana delar som ej fordrar mer ingående kunskaper om fartygskonstruktion etc. Givetvis måste tullpersonalen då samtidigt utrustas med för uppdraget erforderliga befogenheter. Föreskrifter härom borde kunna ges en hknande konstruktion som den i vattenföroreningslagen och vattenföroreningskungörelsen, vilken omnämnts i svaret.

Statsrådet meddelar att han inte anser det vara påkallat att för närvarande föreslå några ändringar i nu gällande lagstiftning. Herr talman! Detta föranleder mig, som delvis har en annan uppfattning, att under åberopande av vad jag här relaterat vädja till statsrådet att snarast ta initiativ till sådan komplettering av gällande bestämmelser att samhällets samlade resurser — bl. a. tullverkets — kommer att effektivt utnyttias när det gäller tillsyn av lagen om säkerheten på fartyg.

Än en gång ber jag att fä tacka statsrådet för svaret pä min fråga.

100

Herr NORRBY i Äkersberga (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret på min fräga.

Det var ju ett utförligt svar, men som jag ser det innehåller svaret ingenting nytt. Det konstaterar att allt är bra, och svaret på min fråga, om nuvarande bestämmelser om beredskap mot skador vid transport till sjöss av olika sorter av farligt gods är tillfredsställande, är alltså ja enligt statsrådets uppfattning.

Det är Östersjön som vi närmast tänker pä här, och det är ju ett särskilt känsligt vattenområde. De risker som uppstår vid föroreningar känner vi till. De senaste exemplen är tumörer eller pest eller vad det nu handlar om på fisk — strömming — enligt rapporterna.

I det speciella fall som är utgångspunkten för denna diskussion är vad vi närmast tänker på naturligtvis samhäUets räddningstiänst. Den utredning som lade fram sitt betänkande i maj 1971 har efter en mycket långsam behandhng nu resulterat i en lagrådsremiss. I utredningsbetänkandet sägs mycket litet om kemikaher tUl sjöss. I lagrådsremissen sägs nägot mera, nämligen att tullverket bör få ett väsentligt ökat ansvar för åtgärder också mot löskomna kemikalier och andra miljöfarliga varor. Tidigare har tullverket som bekant haft ansvaret när det gäller olja. Däremot sägs det ingenting i lagrädsremissen om när pengarna skall anslås. Förmodligen blir det nästa budgetär, och det betyder i sä fall ytterligare nästan ett år med bristande resurser.

Den åtgärd man i första hand tänker pä när det gäller de förebyggande

insatserna i sådana här fall är vidgad lotsplikt. Bestämmelser efterievs naturligtvis mycket effektivare av befälhavare och redare, om de vet att svensk myndighetsperson automatiskt kommer ombord. Den vidgade lotsplikten skulle förmodligen, om den hade tUlämpats i det aktuella fallet, kunnat leda tUl att fartygets resa avbrutits och katastrofen sålunda undvikits.

Som jag ser det är det alldeles uppenbart att de tUlsynsresurser vi nu har är för små, och lotspersonal ombord i ett fartyg skulle där i betydande utsträckning utgöra ett komplement.

Det som intresserar mig mest i statsrådets svarar formuleringen: "Jag anser det inte vara påkallat att för närvarande föreslå några ändringar i den svenska säkerhets- och skyddslagstiftning som jag redogjort för." Statsrådet Norling var med vid konseljen den 5 oktober, när förslaget i anledning av räddningstiänstutredningens betänkande skickades ut som lagrädsremiss, och jag vill nu ställa frågan: Anser kommunikationsministern det förslaget opåkallat? Detta är ju en direkt konsekvens av det svar som jag har fått pä min fråga.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret. Även min fråga var föranledd av olyckan med det västtyska fartyget Viggo Hinrichsen.

Visst finns det bestämmelser, både svenska och internationella, som gäller för fartyg med farlig last destinerat till svensk hamn, men vi vet hurudan efterlevnaden av de bestämmelserna är. Den är inte hundraprocentig. Dessutom kan kontrollen inte bh fullständig under nuvarande förhållanden och med nuvarande praxis. Obligatorisk förhandsanmälan från lastmottagarens ombud skulle kunna vara ett sätt att få kontrollen mera effektiv, men i så fall kommer den i efterhand, när lasten redan är i Sverige, och dä har de eventuella riskerna redan förevarit. Nej, dä skall kontrollen göras vid avgången frän utländsk ort. Kan vi fä sådana bestämmelser, t. ex. en internationell konvention med tillräcklig uppslutning, så är mycket vunnet. Men att komma dithän tar tid!

I fallet Viggo Hinrichsen var fartyget mycket gammalt. Det byggdes 1937, det var litet, omodernt och tillkommet vid en tid då den eventuella däckslasten bestod av trä, koks eller siUtunnor, och om man tappade sådan last i havet innebar det i varje fall ingen miljöfara. Även om ett äldre fartyg vid besiktningen kan hamna i högsta klassen kvarstår som ett faktum att haverier mest drabbar äldre fartyg. Ålder och förshtning gör att riskerna ökar. Ett haveri behöver inte betyda totalförlisning, men det kan innebära att förd last på olika sätt kommer ut och sprids i havet. Det kan gälla bäde olja och kemikalier, de senare i såväl fast som flytande form. Stora och oöverskådliga skador pä vatten, fiske och stränder kan då bli följden.

Kommunikationsministern säger att utvecklingen följs med skärpt uppmärksamhet. Det är bra. Men anser kommunikationsministern att det vore värt att pröva kvahtetskravet på fartyg med utgångspunkt från deras ålder, innan man tillåter att de nyttias i svenskt farvatten för transporter av s. k. farliga laster? När det gäller transport av olja finns det dessutom en internationell konvention om skadeståndsansvar och en fond för

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

101

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

ersättning för sädana skador som kan uppstå vid eventuellt oljeutsläpp. Fartyg med last över en viss kvantitet måste ha försäkring med anknytning till den fonden för att få angöra eller lämna hamn.

Kommer det förslag med motsvarande krav för fartyg som fraktar kemiska laster?

Herr ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret.

Det här förevarande transportproblemet har i fyra enkla frågor vinklats från olika utgångspunkter. I min fråga tar jag upp beställarens ansvar.

Beställarens ansvar — som i nuläget inte alls är för handen — är något som man omedelbart kommer att tänka på när en olycka händer med en farlig last. I det aktuella fallet kom såväl Sveriges Radio som pressen i sina kommentarer in pä frågan, om inte beställaren borde ha ett ansvar för transport av farlig last för hans räkning.

Med nuvarande reglering på området kan beställaren lägga allt ansvar på betraktaren. Detta förhållande skulle kanske kunna accepteras om alla betraktare var seriösa, men så är tyvärr inte fallet. Leverantörer och mottagare kan efter gottfinnande välja betraktare och härvid göra ekonomiska vinster genom att välja småbefraktare som inte fyller gällande säkerhetskrav. Fartygen är då i sämre skick, är i regel underbemannade och har ofta också okvalificerad besättning. Händer det en olycka med det farliga godset under transporten och är fartyget oförsäkrat och kaptenen kanske samtidigt redare och saknar utmätningsbara tillgångar, kommer de kostnader som följer av olyckan att få bestridas av det allmänna, vilket kanske kommer att bh fallet nu. Detta sakförhållande måste betraktas som klart otillfredsställande.

Om en svensk beställare av fariigt gods på något sätt ålades ansvar för transporten av det farliga godset borde detta rimUgen leda till att seriösa betraktare anlitades för sådana transporter. Det borde också automatiskt leda till att täckande försäkringar alltid tecknades för dyhka farliga transporter. Stor betydelse har också att endast godkänt emballage används för inneslutning av de farliga ämnena. Vid sjötransporter borde det dä ligga i beställarens intresse att emballaget är av sådan beskaffenhet att godset även tål att hamna i vattnet utan att varan själv eller vattnet kommer till skada.

Det skulle vara intressant att få veta, om kommunikationsministern är beredd att medverka tUl att beställaren av farligt gods åläggs transportansvar av innebörd att endast seriösa betraktare fär anlitas.

102

Herr kommunikationsministern NORLING;

Herr talman! Jag skall försöka att på grund av den korta tid jag har till förfogande så kortfattat som möjligt svara på de frågor som jag har fått.

TUl herr Schött viU jag säga att den beklagliga olycka som inträffade vid Öland trots allt kan sägas ha visat att vår beredskap inte är sä dålig som man ibland kan tro. Herr Schött talade om tullverkets medverkan pä ett mera effektivt sätt. Det är då angeläget att så här i efterhand säga — även om utredningen om olyckan fortfarande pågår och vi inte skall

kommentera den i detalj — att vi, eftersom vi har en sådan beredskap som vi ändå har, vid det här olycksstäUet kunde sätta i gäng en effektiv skadebekämpningsorganisation med enheter frän bl. a. tullverket, marinen, sjöfartsverket. Vidare anlitades bärgningsbolag som snabbt och effektivt kunde bärga fartyget genom att lyfta upp det med last och allt. Resultatet blev också att skadeverkningarna trots svårighetsgraden kunde elimineras.

TUl herr Norrby i Äkersberga vUl jag säga att jag bestrider att jag är nöjd med sakernas tillstånd. Det är inte alls på det sättet. Vi kommer aldrig att kunna sätta in alla de åtgärder vi skulle vilja sätta in i sädana här sammanhang. I fräga om det internationella samarbetet viU jag säga att det sedan drygt en månad tillbaka pågår en stor, vidlyftig och omfattande konferens i London, en konferens som har till uppgift att göra förhållandena ännu bättre när det gäller de säkerhetsfrågor vi här talar om. Och såvitt jag vet kommer konferensen att lägga fram mänga radikala och viktiga förslag. Bl. a. har det nått mig att man vid konferensen, som skall avslutas i morgon, kommer att lägga fram förslag om att Östersjön skall behandlas som ett specialområde, där totalförbud skall råda mot utsläpp frän tankfartyg och andra fartyg över 400 bruttoton. Enhgt förslaget kommer man att föreskriva skyldighet att uppföra mottagningsanordningar i hamnar osv. Jag vill bara ha nämnt detta för att vi skall vara klara över att vi har längt kvar innan vi har uttömt de internationella samarbetsresurserna i dessa frågor.

Sedan vill jag slutligen säga tUl herr Israelsson att man naturligtvis kan fråga sig hur det skulle gä till att genomföra ett beställaransvar. Det skuUe kunna inträffa att varje företag här i landet — stort eller litet — som gör en transportbeställning skulle behöva skaffa personal och resurser för att övervaka att största möjliga säkerhet uppnåddes vid transporten. Det är ändå ibland fråga om små bestäUare!

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning att det gjordes en mycket förnämlig och imponerande insats vid norra Öland, inte minst från tullverkets sida, men mitt inlägg gick ut på att man borde utnyttja tullverkets resurser mer än vad som nu sker. Jag vet att det finns stort intresse från tullverkets sida därvidlag, men man anser att man inte har tillräckliga befogenheter.

Min fräga har tillkommit dels med hänsyn till säkerhetsaspekten, dels därför att jag tycker att samhäUets resurser skall utnyttias på ett effektivt och ekonomiskt sätt. Jag har i annat sammanhang beklagat att det brister i samarbetet mellan tullverket och polisen. Här tycker jag mig ha funnit att det brister i samarbetet mellan tullverket och sjöfartsverket. Jag vore tacksam om statsrådet -ville medverka tUl att tullverkets resurser blir bättre utnyttiade.

Herr NORRBY i Äkersberga (fp);

Herr talman! Kommunikationsministern säger nu att han inte är nöjd med rådande förhållanden, och det innebär att han mer eller mindre tar tillbaka det han sade i frågesvaret — att han inte anser det vara påkallat

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

103

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

att för närvarande föreslå några ändringar i den svenska säkerhets- och skyddslagstiftningen. Han nämner också den pågående konferensen i London. Den kommer med största sannolikhet att leda tiU och motivera förslag om ändringar i den svenska säkerhets- och skyddslagstiftningen på det här området.

Jag vill också passa på, herr talman, att ge en eloge för det sätt pä vilket direktiven till den svenska delegationen vid Londonkonferensen har utformats. Det är alldeles uppenbart att det är de svenska insatserna som leder tUl ett, såvitt man kan bedöma, för Östersjön utomordentUgt värdefullt resultat.

Som jag ser det är det i en sådan här fråga miljöpolitiska värderingar som skall dominera. Den ekologiska grundsyn som folkpartiet tillämpar leder till att även transportpolitiken skall bedömas utifrån miljösynpunkter. Vi kan inte awakta internationella överenskommelser. Vi måste själva göra saker och ting. Vi kan mte, som när det gäller den internationella överenskommelsen beträffande transporter av farhgt gods på väg, vänta 16 är efter det att överenskommelsen ursprungligen träffades innan någon svensk lagstiftning kommer tUl stånd. Det är nödvändigt att aktivt arbeta med en utveckling av nationella regler och också med en samordning av bestämmelserna för olika transportslag. Det som är intressant härvidlag är att den aktuella lagrådsremissen beträffande samhällets räddningstiänst antyder förstärkta resurser för kustbevakningen. I det sammanhanget ansåg inte kommunikationsministern att det var opåkallat att lägga fram förslag till förstärkta åtgärder. Jag noterar med tillfredsställelse att civilministern inom kort kommer att lägga fram en proposition som löser många av de problem som kommunikationsministern inte anser det vara påkallat att för närvarande föreslå nägra lösningar på.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag vUl också understryka att bärgningen av detta fartyg skedde på ett mycket effektivt och bra sätt. De som klarade av det hela utförde ett mycket gott arbete och visade gott sjömanskap. Sjöfartsverket fattade beslutet och sjöfartsverket tog initiativet. Sjöfartsverket hade också personal inkopplad pä detta område. Det talas mycket om tullverket, men tullverkets insatser pä detta område var väl mera av det vokabulära slaget.

Min frågeställning gällde äldre fartyg. I bärgningsarbetet var ett av problemen just att fartyget var gammalt. Man var rädd för att det skulle knäckas eller att det inte skulle hålla vid upplyftningen. Det tycker jag ännu mer understryker den fråga jag ställde till herr kommunikationsministern. Äldre fartyg löper man betydligt större risker med, i vilket hänseende det än vara månde.

104

Herr ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Kommunikationsministern nämnde i sitt svar att det var många beställare och att det därför skulle bh komplicerat, om man gick in och krävde ansvar av beställaren för transporterna. Jag medger att det kan vara på det sättet, men jag vill samtidigt inte gå med på att det skulle

vara ett avgörande hinder mot att gå in med ett sådant krav. Man skulle kunna formulera det så, att det endast rörde sig om transporter av viss volym. Om vi ser på volymen av de transporter av farligt gods som företas, kommer vi ganska snabbt fram tUl att den helt övervägande delen av det transporterade farliga godset hänför sig till ett fåtal stora beställare, och om de täcktes in skulle problemet med en gång bli mycket mindre. Jag tror inte att man kan använda det skälet som en avgörande invändning mot att beställaren skuUe ha ett ansvar.

Jag säger samma sak som herr Rosqvist, att det väsentliga i det här fallet är att det kommer in seriösa betraktare med helt sjövärdiga fartyg och inte dessa betraktare med gamla och underbemannade fartyg — det är ju det som är problemet. Kan man komma åt dem är mycket vunnet.

Det har talats om Östersjön. Det är naturligtvis av den allra största betydelse att kunna förhindra att sädana händelser över huvud taget fortsättningsvis inträffar i Östersjön.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Herr Rosqvists och senare också herr Israelssons krav på kvahtetskontroll av båtar är naturligtvis en viktig aspekt på frågan, men jag utgår ändå från att där har fartygsinspektionen sin givna uppgift redan nu. Det bör därför finnas goda möjligheter — och det har det funnits och finns även i framtiden — att den delen av frågeställningen skall vara täckt.

Jag tror inte att herr Norrby i Äkersberga och jag behöver ha några delade meningar om de svenska säkerhets- och skyddslagstiftningsfrågorna. Vi har samma rätt som andra länder har att besluta om egna säkerhets- och skyddslagar — den kan vi driva och besluta om till en viss yttre gräns. Men på detta område, som är så internationellt, måste vi hela tiden ha i våra tankar att internationella överenskommelser mäste översättas tUl nationella, I mitt svar har jag ansett att de nuvarande svenska säkerhets- och skyddslagstiftningsreglerna ligger vid gränsen för vad som kan begäras av oss utan att vi alltför mycket kommer i kollision med internationella regler. Vi känner tUl den konferens som för tillfället pågår i London, Där fär det väl sä småningom bli en samskrivning mellan de nationella och de internationeUa reglerna. Sedan tror jag inte alls att det skall föreligga någon risk för kollision längre.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Det gäller just fartygsinspektörernas möjligheter att kontrollera fartygen. Jag vet att de kan göra en kontroll när fartygen ligger i hamn. Dä kanske allting fungerar, men min erfarenhet av praktiskt arbete på det här området inom sjöfartsverket, också som lots har gett mig den kunskapen att många av dessa fartyg inte alltid fungerar som de borde. Huvudmaskineriet fungerar plötsligt inte, styrmaskinen ger babord i stället för styrbord eUer tvärtom, hjälpmototer, pumpar, förhalningsspel, ankarspel osv. gär inte att hta pä, det är alltid någonting som inte fungerar eller som gär sönder. Just vid provningen som en fartygsinspektör företar i hamn eller på ett varv kanske allt fungerar, men om det tiU sjöss khckar bara en gång på hundra är det ändå en gång för mycket. Ju äldre och ju mer förshtet ett fartyg är, desto mera ofta

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

105

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. sjötransport av miljöfarligt gods, m. m.

förekommande är missöden och olyckstUlbud. Jag tror att aUa lotsar och hamnlotsar som tiänstgör vid kuster och hamnar i vårt land kan vitsorda att de dagligen råkar ut för äventyr med dessa äldre fartyg, beroende pä att saker och ting plötsligt havererar.

Herr NORRBY i Äkersberga (fp):

Herr talman! Statsrådet Norling sade att internationella överenskommelser skall översättas till svenska förhållanden. Låt mig uttrycka den förhoppningen att de internationella överenskommelser som i dagarna har träffats i London kan översättas tUl svenska litet snabbare än då man behövde sju år för att översätta ADR-bestämmelserna.

Herr ISRAELSSON (vpk);

Herr talman! Jag skall bara säga ytterligare några ord om emballaget — jag var inne pä den frägan tidigare — för att understryka hur viktigt det är. IMCO har ju bestämmelser om hur emballaget skall se ut.

Jag vill nämna en erfarenhet som jag gjort i mitt eget arbete när jag handskats med gifter. För några är sedan tog jag hand om ett s. k. plåtfat pä 100 liter. Det rörde sig om ett så farligt gift att jag för säkerhets skull var iförd gasmask när jag ställde det till rätta, öppnade det osv. Det uppstod en läcka på emballaget sä att gift började rinna ut. Jag vill inte tänka på vad som skulle ha kunnat hända om detta hade inträffat hos SJ eller, ännu värre, i något slutet rum, såsom i ett fartyg. Därför tror jag att det är av allra största betydelse att dessa bestämmelser följs.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Jag tillåter mig utgå ifrån att statsrådets svar nyss inte utesluter att statsrådet är beredd att låta se över bestämmelserna. Även om de skulle vara till fyllest är det fräga om tillämpningen av dem. Jag vUl erinra om vad som står i 7 § i lagen om säkerheten pä fartyg:

"Polismyndighet, tullmyndighet och lotsmyndighet äro pliktiga att lämna tillsynsmyndighet erforderligt biträde."

De som skaU hjälpa tillsynsmyndigheten borde inte behöva vara ombedda i varje särskilt fall utan ha ett generellt åhggande att, om de upptäcker något som inte är tillfredsställande, anmäla detta. Det är en mycket enkel tiUäggsbestämmelse som här ifrågasätts, och jag hoppas att statsrådet vill medverka tUl att en sådan kommer till stånd.

106

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Låt mig avslutningsvis slå fast vad jag har sagt i mitt svar att sjösäkerhetsfrågorna, särskUt när det gäller transporter av farligt gods, i hög grad är en intemationell angelägenhet men naturligtvis hela tiden med nationeU aspekt. Sverige tar aktiv del i den verksamhet som bedrivs inom internationella organ och sammanslutningar, och vi skaU försöka fortsätta att vara i främsta ledet även framgent när det gäller dessa viktiga ting.

Till herr Israelsson, som jag pä grund av tidsbrist tyvärr inte hann svara i min förra replik, vill jag säga att man kan fräga sig om man uppnår sä stora effekter med en utvidgning av ansvaret pä det sätt som herr

Israelsson nämner. Det är ju ändå oftast transportören som har de största     Nr 124
möjligheterna att påverka transportens utformning. Innan vi fått en     Torsdagen den
internationell lösning pä det problemet ärjag inte beredd att gå längre.        j november 1973

Överläggningen var härmed slutad.

§13 Ang. den projekterade vägen Kiruna—Narvik

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Nilssons i Agnas (m) i kammarens protokoll för den 19 oktober intagna fråga, nr 263, och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnas har frågat mig om jag anser att den projekterade vägen Kiruna-Narvik skall läggas med den nu föreslagna sträckningen, om den skall utföras.

Allmänt gäller att för byggande av väg skall upprättas arbetsplan. Enligt väglagen skall vid utarbetande av arbetsplanen samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken.

Enligt vad jag inhämtat har vägverket i samband med projekteringsarbetet för Kirana—Narviksvägen nyligen berett kommun, fastighetsägare och andra berörda tUlfälle att framföra sina synpunkter vid sammanträden på platsen, dvs. vid s. k. markägarsammanträden i enlighet med vägkungörelsens 27 §.

Innan bl. a. vägverket slutligt bedömt ärendet, anser jag mig inte böra anlägga några synpunkter pä frägan om vägens närmare sträckning.

Ang. den'projek-terade vägen Kimna-Narvik

Herr NILSSON i Agnas (m):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret.

Givetvis känner jag i stora drag till reglerna enligt väglagen, och givetvis förstår jag att statsrådet Norling inte i dagens läge närmare kan yttra sig om vägens sträckning, men jag har velat rikta fler ögon pä vad som sker och jag har velat förvissa mig om att statsrådet verkligen fått veta hur vägens sträckning nu är skisserad.

Herr Norling säger i svaret att berörda personer av olika kategorier beretts tillfälle att framföra sina synpunkter på platsen. Jag har emellertid inte blivit kallad och inte heller andra berörda. Det här är ju marker som människor i hela Sverige är intresserade av. Naturligtvis förstår jag att alla inte kan kallas i vanlig mening till det här sammanträdet, men man har sagt på mänga häll att mycket sker i smyg på ett mystiskt sätt. Vi är mänga som är berörda. Sedan 30 år har jag haft tillfälle att vistas en del i de här trakterna, först som mUitär och sedan som intresserad turist, och jag har bhvit mycket hänförd av skönheten i Abisko nationalpark och hela Torneträskområdet. Vi är i detta fall många berörda markägare, givetvis för mänga för att kunna kallas till ett sammanträde. Men här är ett tillfälle jag fått att försöka kasta htet ljus över den här frågan.

Om nu vägen skall dras fram, var skall den dä läggas? Enligt

107

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Ang. den projekterade vägen Kiruna-Narvik

projekteringen skall den — det har statsrådet säkert reda pä - läggas mellan Torneträsk och den befintliga järnvägen från Kiruna tUl Narvik, alltså på sluttningen nedanför. Frägan är om detta är vettigt. Det mäste vara ett minimikrav att om den här vägen dras fram - mot mängas invändningar och även mot mina - bör den läggas i anslutning till järnvägen, helst straxt söder om den. Då blir skadorna minst. Skall vägen byggas nere på sluttningen måste man lägga upp jordbarriärer, som man visst kallar för lavinavbärare eller någonting sådant fint. Det blir höga jordvallar som pä ett markant sätt kommer att förändra landskapet. Det är det som är upprörande. Om det inte finns nägon möjlighet att awärja detta vägbygge, tror jag att man måste försöka lägga vägen alldeles intUl järnvägen. Då skulle det vara bra att ha vägen där om järnvägen av någon anledning sattes ur funktion.

Jag begär inte att herr Norling skall yttra sig i frågan om här har skett någonting i smyg, men jag vUl gärna framföra att många anser att överläggningarna och projekteringarna skett i tysthet. Statsministern sade redan 1970 att vägen skulle byggas, alltså långt innan projekteringen påbörjats.

Jag hoppas att statsrådet Norling, som jag har stort förtroende för, tittar på den här frägan sä fort som möjligt.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Vad som sades i april 1970 var väl att vägen skulle projekteras. Då gav regeringen vägverket i uppdrag att efter samråd med norska vägmyndigheter upprätta en arbetsplan för en vägförbindelse mellan Kiruna och Narvik. Det gjorde vägverket. Under försommaren 1970 igångsattes såväl organisations- och tidsplanering av arbetet som det direkta projekteringsarbetet. Arbetet har bedrivits med sikte på att en förberedande arbetsplan skall kunna vara klar i slutet av detta år. Arbetsplanen kommer då att bli föremål för fastställelseprövning i enlighet med väglagstiftningen på samma sätt som sker med alla andra vägbyggnadsobjekt. Därför tror jag att vi helt kan glömma de funderingar som förts fram om att här skulle ha skett någonting i smyg.

Såsom jag meddelade i ett interpellationssvar för ett par är sedan kommer riksdagen dessutom att underställas frågan om det inträng i Abisko nationalpark som kan bli aktuellt i det här sammanhanget. Herr Nilsson i Agnas och andra, som gärna för mig fär betrakta sig som markägare, fär då tillfälle att här i riksdagen framföra sin uppfattning om det eventuella intrånget.

108

Herr NILSSON i Ägnas (m):

Herr talman! Herr Norlings beskrivning av den här frågans handläggning från 1970 och framåt stämmer överens med de uppgifter jag själv har fått. Man kan naturligtvis ha svårt att bedöma vad som har skett alltför tyst, i hemlighet eller inte, men det har meddelats mig att redan till våren skall någonting hända, och det framgår också nu.

Det är många människor som är "markägare" och som inte har uppfattat vad som sker. Jag lastar på intet vis kommunikationsministern för det. Men eftersom jag råkar sitta i riksdagen ville jag göra ett litet

försök att som "markägare" rikta uppmärksamheten pä denna fråga. Det är riktigt att jag kan få möjlighet att yttra mig längre fram, om ärendet kommer upp i kammaren. Men jag har en känsla av att det dä kan vara för sent och att jag därför redan i dag bör försöka sätta en liten käpp i hjulet.

Jag tackar än en gäng för svaret.

Nr 124

Torsdagen, den 1 november 1973

Ang. priserna på järn vägsbilje t ter

Överläggningen var härmed slutad.

§ 14 Ang. priserna på järnvägsbiljetter

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Fågelsbos (c) i kammarens protokoll för den 23 oktober intagna fråga, nr 270, och anförde;

Herr talman! Herr Fågelsbo har frågat mig om det för statens järnvägar ur resultatsynpunkt och för utvecklingen av resandefrekvensen samt för bevarande av ett intakt järnvägsnät är en försvarlig åtgärd att åter höja priserna på järnvägsbiljetter.

Jag vill erinra om att någon höjning av SJ:s persontaxa för järnväg ej skett sedan oktober 1971. Den av statens järnvägar är 1972 begärda höjningen medgavs inte. Nu har regeringen medgett att statens järnvägar frän den 1 januari 1974 får höja ifrågavarande avgifter med 7 procent mot begärda 9 — 12 procent. Höjningen motiveras bl. a. av de höjda olje-och bensinpriserna.

Det kan konstateras att SJ;s bUjettpriser — genom att en höjning ej skedde i fjol och genom att höjningen nästa år begränsats på angivet sätt

— stigit väsentligt mindre än priserna inom t. ex. busstrafiken.

Herr FÅGELSBO (c):

Herr talman! Jag skall be att få tacka kommunikationsministern för att jag har fått min fråga besvarad, men jag måste nog säga till statsrådet Norling att svaret var något magert.

Det är faktiskt nu jämnt en månad sedan statens järnvägar gjorde en framställning om att få höja sina taxor. Samma dag hade en tidning bett kommunikationsministern ge en kommentar till denna framställning. Den kommentaren löd: Jag är emot all prishöjning. En taxehöjning skulle fä negativt genomslag pä efterfrågan på SJ:s resor.

När jag läste detta tänkte jag att det var en mycket förnuftig kommentar. Jag delade helt den åsikten och har den fortfarande.

Jag fick delvis svar på min fråga när regeringen i fredags meddelade att man hade tillmötesgått SJ :s framställning att få höja priserna, visserligen

— som statsrådet Norling sade i svaret - inte sä mycket som SJ begärt.

Det sägs också i svaret att det inte har skett någon prishöjning sedan 1971 vad SJ beträffar. Nej, det är riktigt. Men sedan 1960 har faktiskt prishöjningar på SJ;s biljettpriser när det gäller personbefordran förekommit inte mindre än tolv gånger.

Det har också sagts mig att resandefrekvensen har undergått en negativ utveckling vid dessa idehga prishöjningar, och jag tror att det blir samma

109

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om utredning angående de homosexuellas problem

sak nu — om det inte blir bensinransonering.

Man skulle faktiskt i stället vilja se en mera attraktiv politik, och jag vill fråga herr statsrådet om det ingår i direktiven för 1972 ärs trafikpolitiska utredning att pröva möjligheterna att sänka priserna. Om sådana direktiv nu inte finns, är då statsrådet beredd att ge tilläggsdirektiv av den innebörden? Vi har ju sett vad prishöjningarna har fört med sig, och andra åtgärder måste vidtas vad SJ :s politik beträffar.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag vill göra den korta kommentaren att även statens järnvägar mäste ha en ekonomi.

Sedan kan man alltid diskutera hur man skall behandla SJ:s ekonomi i ett större sammanhang. Uppgiften att SJ höjt sina biljettpriser si eller sä många gånger är säkert riktig. Det fattas bara tyvärr vaqe gång detta påstående fälls en kompletterande uppgift, nämligen att andra transportmedel hela tiden också har höjt sina priser i takt med SJ. Åtminstone har det skett lika många gånger. Enda skillnaden är egentligen att SJ höjt mindre totalt sett än de andra transportmedlen. Jag vill erinra om att man inte har höjt taxorna vid SJ sedan i oktober 1971, när vi får en höjning den 1 januari. Om vi utgår ifrån att vi under alla förhållanden inte får någon höjning under det närmaste året, 1974, kan vi konstatera att vi under drygt tre år inte har haft mer än en höjning, begränsad till 7 procent. Det lär vara svårt för .herr Fågelsbo eller någon annan att hitta något annat transportmedel inom landet med motsvarande gynnsamma prissituation, åtminstone under den här treårsperioden.

Den trafikpolitiska utredningen frän oktober i fjol har fått i uppdrag — uttryckt med nägra få ord — att se om man kan förbättra SJ:s konkurrenssituation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 15 Om utredning angående de homosexuellas problem

IIO

Herr statsrådet LIDBOM erhöU ordet för att besvara herr Svenssons i Malmö (vpk) i kammarens protokoll för den 23 oktober intagna fråga, nr 267, och anförde:

Herr Svensson i Malmö har frågat mig vilka initiativ regeringen har tagit eller ämnar vidta med anledning av riksdagens uttalande från i våras, enligt vUket riksdagen "utgår från att i lämpligt sammanhang de homosexuellas problem blir föremål för närmare utredning".

De homosexuella ställs inför problem på många områden av samhällslivet. Det kan i de mest skilda sammanhang visa sig angeläget att ta särskild hänsyn till deras situation, men det är enligt min mening inte möjligt att utreda alla problem i ett sammanhang, I stället bör vart och ett av problemen behandlas och finna sin lösning inom ramen för olika pågående eller tilltänkta utrednmgar.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Jag får tacka för svaret.

Lagutskottet förklarade i våras att homosexuell samlevnad var för samhäUet fullt acceptabel. Det var första gängen ett svenskt statsorgan officiellt bröt mot en tusenårig fördom. Det kan erinras om att så sent som pä 1950-talet i press och bland allmänheten förekom en synnerligen osmaklig hets mot homosexueUa, En viss omsvängning har skett i attityderna, men diskrimmeringen av de ca 200 000 homosexuella här i landet kvarstår i grundläggande stycken. Den har heller inte visats samma uppmärksamhet som diskriminering mot minoritetsgrupper av annat slag. Paragrafen om hets mot folkgrupp, för att ta ett exempel, skyddar etniska och religiösa grupper men inte de homosexuella.

Det gäller nu att bringa statens praktiska handlande i överensstämmelse med riksdagens uttalande. Diskrimineringen i det praktiska hvet av de homosexuella är betydande och har ofta en försåtlig form, I medicinska handböcker och officiella sjukdomsklassifikationer inrangerar man homosexualitet exempelvis under samhngsrubriker som "mentala rubbningar" eller "psykopatier", något som inte bara är kränkande utan också saknar allt stöd i modern vetenskap. Inom krigsmakten och från våra alltmer beryktade säkerhetsorgan utmålas homosexuella som potentiella säkerhetsrisker. Inom sjöfarten söker man direkt awisa homosexuella och betraktar dem som oroselement, detta i trots av att Svenska sjöfolksförbundet gett uttryck för en tolerant och klok instäUning i frägan. Även skolöverstyrelsen har givit uttryck för en ovetenskaplig syn på homosexualitet och gentemot folk inom läraryrket som är homosexuella. Att ungdomen just via skola och värnpliktstjänstgöring konfronteras med en felaktig och förvriden inställning till homosexualitet är uppenbart ägnat att förstärka och permanenta sociala fördomar.

Tyvärr måste jag säga att herr Lidbom, som med sedvanhg korthuggenhet och älskvärdhet svarar på frågor i riksdagen, här gav ett svar som knappast kan sägas vara ett fullföljande av riksdagens intentioner i denna fräga. Att spalta upp frågan och dela upp den på en mängd ohka områden och utredningar är inte alls det som riksdagen har bestämt. Utskottets formulering pekar enligt min mening klart pä att vad riksdagen avsett är någon form av samlad översyn av de homosexuellas situation och förslag till åtgärder för en bestående förbättring av den situationen.

Jag kan nämna att i Nederländerna har en sädan samlad översyn gjorts och lett till viktiga resultat. Det som holländarna kan göra och göra bra och göra före Sverige — varför kan inte herr Lidbom göra det?

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om utredning angående de homosexuellas problem

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt varför herr Svensson i Malmö söker sak med mig, I grunden kanske vi har precis samma inställning till de homosexueUa, Mycket av det som herr Svensson talade om här är en fräga om upplysning och, när det gäller skolorna, undervisning. Annat är kanske en fråga om brister i samhällsorganisation och lagstiftning. Sinsemellan är det mycket olika ting det är fråga om. Det görs en hel del på ohka områden, och mer fär vi hoppas kommer att kunna göras. Redan nu har vi upplysning om homosexualiteten som en del i skolornas

111

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om utredning angående de homosexuellas problem

sexualundervisning. Fler förslag pä den punkten kommer att läggas fram inom kort av utredningen rörande sexual- och samlevnadsfrågor i undervisnings- och upplysningsarbetet. Jag hoppas det skall komma nägot gott ut av det.

Vi har en utredning som handlar om skillnader som måhända är omotiverade i brottsbalken mellan homosexueUa könsförbindelser och heterosexuella könsförbindelser i vissa statsrättsliga sammanhang. Den frägan är alltså föremål för utredning av sexualbrottsutredningen under ordförandeskap av hovrättspresidenten KjeUin, Vi har de familjerättsliga problemen, som naturligtvis kommer att tas om hand pä sitt häll också. Det är alltså en rad praktiska frågor.

Jag tror inte att man när det gäller helt olika ting skuUe vinna på att ha en samlad utredning som skall försöka fånga in alla de praktiska och andra problem som de homosexuella i olika sammanhang kan möta, utan man får ta var sak i sitt naturliga sammanhang.

Jag kan inte se att detta på något sätt strider mot det uttalande som gjordes av riksdagen i våras och som väl både herr Svensson och jag gärna instämmer i.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Om jag, som herr Lidbom säger, söker sak med honom, är det naturligtvis inte pä de punkter där vi dess bättre är ense, utan det är med anledning av att jag vet att vi på en del punkter inte är ense. Jag tror heller inte att herr Lidbom på nägra punkter delar den syn som företräds av de homosexuella själva och de önskemål de har. Det är därför jag tar upp denna fråga nu.

Herr Lidbom nämner t, ex, att ett avsnitt där detta kommer att beaktas är det fortsatta arbetet med de familjerättsliga problemen. Då skulle jag vilja fråga: Kommer herr Lidbom i det sammanhanget i framtiden, när det utredningsarbetet blir klart och föranleder konkreta förslag från regeringens sida, att företräda en annan uppfattning om de homosexuellas möjligheter till legalt likaberättigande med andra samlevnadsformer än den som han företrädde i riksdagen i våras och som inte visade nägon högre grad av positiv inställning tUl de homosexuella?

Till sist en annan fräga. Vi har ju den hoUändska Speijerrapporten som väl är den hittills bästa sammanfattningen i Europa av de homosexuellas situation och problem och den diskriminering av dem som förekommer. Är det enhgt statsrådet Lidboms mening rimligt att i det fortsatta, och som jag hoppas betydligt intensivare och mer enhetligt bedrivna arbetet för att förbättra de homosexuellas rättsliga situation i ohka avseenden, lägga Speijerrapportens slutsatser och grundsatser till underlag?

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag har inte här i riksdagen eller någon annanstans någonsin intagit en negativ eller oförstående attityd till de homosexuellas problem. När det gäller rättsliga aspekter pä samlevnadsproblemen har jag inte det minsta emot att dessa problem i något lämpligt sammanhang utreds. Det enda jag har sagt tidigare, och det vidhåller jag ännu, är att vi har en kommitté som skall syssla med de vanliga äktenskapen och deras

bekymmer. Det är en kommitté som har det nog sä besvärligt och som nu ger sig på att försöka lösa de ekonomiska förhållandena mellan makar efter litet modernare principer än som tidigare gäUt. Den skaU ta upp arvsrättsfrägor och en hel del andra problem. Det skulle, tror jag, inte vara särskilt lämpligt att på den kommittén lägga också diverse samlevnadsproblem som rör de homosexuella men som har ganska ringa samband med utredningens egna huvuduppgifter.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk):

Herr talman! Om nu famUjepoUtiska utredningen inte skall ta hand om de problem som vi diskuterade i våras, får jag dä fråga; När och i vilket sammanhang avser i så fall statsrådet Lidbom att aktuahsera frågan om den rättsliga likställdheten mellan homosexuell samlevnad och annan samlevnad? Avser han över huvud taget att aktualisera den frägan?

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Den lämpliga utredningsmetodiken kan jag mte för dagen yttra mig om på den här punkten. Jag tror att man först Utet bättre får kartlägga vilka rättsliga samlevnadsproblem det är fråga om.

Nr 124

Torsdagen den I november 1973

Om åtgärder med anledning av de ökade fraktkostnaderna för olja

Överläggningen var härmed slutad.

§ 16 Om åtgärder med anledning av de ökade fraktkostnaderna för olja

Herr handelsministern FELDT erhöll ordet för att besvara herr Claesons (vpk) i kammarens protokoll för den 17 oktober intagna fräga, nr 250, och anförde:

Herr talman! Herr Claesonhar frågat mig, om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av de mycket kraftiga ökningarna av fraktkostnaderna för olja med hänsyn till fraktkostnadernas stora andel i höjningen av oljepriserna och dess konsekvenser för bl, a, boendekostnaderna.

Effekter pä de inhemska priserna som härrör från internationella prishöjningar på råolja och transporter kan vi naturligtvis inte undgå. Men dessa höjningar bör inte bli större än vad som är motiverat av de internationella prishöjningarna. Av det skälet beslöt regeringen den 19 oktober med stöd av den allmänna prisregleringslagen, att oljebolag som avser att höja priset pä olja skall anmäla detta till statens pris- och kartellnämnd minst en månad i förväg. Vid anmälan skall också anges skälen för prishöjningen. Genom anmälningsplikten skapas rådrum för diskussioner med oljebolagen, och pris- och karteUnämnden ges möjlighet till insyn i oljebolagens prispolitik.

Herr CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag ber att fä tacka för handelsministerns svar på min enkla fråga. Sedan jag den L6 oktober ställde den har det som bekant hänt en hel del på det här området.

Bakgrunden till min fråga är naturligtvis den stora höjningen av oljepriserna, som bl, a, har lett till stora ökningar av boendekostnaderna,

8 Riksdagens protokoU 1973. Nr 122-126

113

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om åtgärder med anledning av de ökade fraktkostnaderna för olja

Höjningen av värmekostnaderna för en vanlig bostadslägenhet kan för närvarande beräknas tUl mellan 25 och 35 kronor per månad eller mellan 300 och 400 kronor per är. Till det kommer sedan andra hyreshöjningar frän den I januari 1974,

En ytterligare stegring av dessa mycket höga boendekostnader leder ju tUl så betydande problem och skatteverkningar för hushållen att man mäste använda de möjligheter som finns för att håUa också bränslekostnaderna nere. Från olika oljebolag som är verksamma i vårt land, och även i den svenska pressen, har det nyligen lämnats uppgifterom att upp till 50 procent av prishöjningarna pä olja beror på ökade fraktkostnader. Sålunda har det från oljebolagens sida hävdats att ändringarna i fraktkostnaderna i dagens läge har haft ungefär samma betydelse som oljeländernas egna prishöjningar på olja.

Mot bakgrunden av de beskrivningarna har jag funnit det angeläget att fråga handelsministern om han avser att vidta nägra åtgärder. Handelsministern har nu redovisat en åtgärd som jag naturligtvis hälsar med tiUfredsställelse, Det är bara att hoppas att de överläggningar som kommer tUl stånd med oljebolagen också leder tUl sådana resultat att det blir fräga om lägre bränslepriser. En av de frågor som aktualiseras i samband med detta problem skulle väl därmed kunna anses besvarad.

En annan fråga gäller möjligheterna att minska skatten pä eldningsolja för att därigenom hindra att prishöjningarna fär slä igenom för fullt. En tredje möjlighet synes vara att utnyttja en del av de beredskapslager av olja som finns och som inköpts till mycket lägre priser än de nuvarande.

Jag vet inte om handelsministern är beredd att för sin del besvara eUer göra några kommentarer till de två sista frågorna, om lägre skatt och om utnyttjande av beredskapslager, men det vore intressant om handelsministern ville säga nägra ord även om detta.

Herr handelsministern FELDT:

Herr talman! Den sista frågan kan jag ge ett svar på, nämligen huruvida vi skulle kunna överväga att sälja ut av våra beredskapslager pä den svenska marknaden och därmed förhoppningsvis motverka prishöjningar. Jag anser det vara uteslutet att våra beredskapslager används pä det sättet. För det första är de lagren.avsedda för en helt annan situation, som bygger pä krislägen med politisk bakgrund, krig och krigsfara. För det andra skulle vi, om vi gjorde på det sättet, mycket snabbt kunna hamna i den situationen att lagren icke existerade den dag vi verkligen behövde dem. Vi överväger andra lagringsaktioner som skall kunna hjälpa oss när det gäller kriser av den här typen, som alltså uppstår i fredstid, och riksdagen kommer att få förslag om den saken.

Med anledning av den första frågan, som gäUde skatten på eldningsolja, vill jag bara påmuina herr Claeson om att den skatten är låg. Den svarar i dag för mmdre än 10 procent av detaljistpriset pä eldningsolja.

114

Herr CLAESON (vpk):

Herr talman! Jag ställde frågan om man inte skulle kunna tänka sig att utnyttja en del av beredskapslagren, och det var mot bakgrunden av att man har inköpt oljan till väsentligt mycket lägre priser - kanske halva de

priser som i dag gäller. Dessutom består en del av dessa beredskapslager av oljor som så att säga blir omodernare ju längre de lagras. De kommer för framtiden svårligen att kunna användas i de oljeuppvärmningsanläggningar som vi har. Det skulle därför också ur den synpunkten kunna vara motiverat att utnyttja beredskapslagren. Men jag begär inte att handelsministern i och för sig skall kunna gå in-pä de här problemen. Jag har bara velat aktualisera dem.

Det är riktigt att skatten pä eldningsolja är förhållandevis läg; jag känner tUl det. Men även en Uten reducering av bränslepriserna, exempelvis i form av att man slopade skatten pä eldningsolja, skulle vara välkommen för bostadskonsumenterna-hyresbetalarna i den situation som vi nu befinner oss i. Det finns nämligen, som jag ser det och som man har kunnat utläsa av pressen under de senaste dagarna, risk för att den här utvecklingen dä det gäller bränslepriserna kommer att fortsätta, bl, a, beroende på att redarna medvetet går över tUl att ta mer av korttidsfrakter, som lönar sig betydhgt bättre än de längtidsavtal om frakter som de tidigare har haft. Jag menar att vaqe litet steg i riktning mot att hålla priserna nere skulle hälsas med tillfredsställelse av konsumenterna.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om återupptagande av utbildningen för vapenfria värnpliktiga vid SJ-skolan i Ängelholm

Herr handelsministern FELDT:

Herr talman! Trots herr Claesons ringa anspråk på svar pä sina funderingar kanske jag skall säga beträffande beredskapslagringen, att det kanske inte är sä knepigt ändå att sälja ut den olja som vi har i våra lager och som har köpts till lägre priser. Den måste ju omedelbart återanskaffas och då tiU mycket högre priser, så det svenska folkhushållet mäste ändå betala för den olja vi skall ha i lager. Och med anledning av herr Claesons farhågor för att våra lagrade oljor bhr omoderna kan jag förklara för honom att de byts ut kontinuerhgt så att vi har en fullgod beredskap.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 17 Om återupptagande av utbildningen för vapenfria värnpliktiga vid SJ-skolan i Ängelholm

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Lindkvists (s) den 17 oktober framstäUda interpellation, nr 129, och anförde:

Herr talman! Herr Lindkvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att utbildningen av vapenfria tiänstepliktiga vid SJ-skolan i Ängelholm skall återupptas och när ett sådant återupptagande lämpligen kan ske.

Vapenfria tjänstepliktiga tiänstgör vid åtskilliga statliga och kommunala myndigheter. Det ankommer pä arbetsmarknadsstyrelsen att på lämpligt sätt fördela de vapenfria på olika tiänstgöringsalternativ. De myndigheter som förklarar sig beredda att ta emot vapenfria och som tilldelas sådana skall - som interpeUantén anger — betala vederlag till statsverket motsvarande värdet av de vapenfrias arbete. Staten kan i

115

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om åtempptagande av utbildningen för vapenfria värnpliktiga vid SJ-skolan i Ängelholm

•16

gengäld ge bidrag tUl myndigheternas kostnader för att utbilda vapenfria. Under en följd av år och senast under budgetåret 1972/73 har statens järnvägar mottagit vapenfria tiänstephktiga. För tiden därefter har det hittUls inte visat sig möjligt att nå en uppgörelse mellan arbetsmarknadsstyrelsen och statens järnvägar om de ekonomiska betingelserna för de vapenfrias tiänstgöring vid SJ, Det är min förhoppning, att det ett kommande år skall visa sig möjhgt att återuppta utbildningen av vapenfria tiänstepliktiga vid statens järnvägar.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Först ett tack för svaret på min interpellation. Svaret stryker under den redogörelse för sakläget som jag tog upp i interpellationen den 16 oktober. Under innevarande budgetär utbildas inga vapenfria tiänstepliktiga vid SJ-skolan i Ängelholm. Därmed är ett hundratal vapenfria ungdomar utestängda frän denna utbUdningsform. Detta sker i ett tidsläge då resurserna att placera de vapenfria i meningsfyllda sysselsättningar är hårt ansträngda. Anledning finns verkligen att beklaga det inträffade.

Det har "hittUls inte visat sig möjligt att nå en uppgörelse mellan arbetsmarknadsstyrelsen och statens järnvägar om de ekonomiska betingelserna för de vapenfrias tjänstgöring vid SJ". Så sammanfattar statsrådet Holmqvist orsakerna till att SJ-skolan i Ängelholm inte utbildar vapenfria detta budgetär. Men det kräver vissa förtydUganden. Vi vet att SJ inte vill betala den miljon kronor som utbUdningen kostar. Därför har SJ begärt dessa medel från AMS, som disponerar medel t. o. m. den 30 juni 1973. Arbetsmarknadsstyrelsen har emellertid inte kunnat ge ett sådant anslag eftersom SJ inte heller ansett sig kunna tillgripa kvittningsförfarandet, dvs. att kostnaderna skall kunna kvittas mot de arbetsinsatser som de vapenfria kommer att utföra åt SJ. Därmed har hela frågan blockerats. I enlighet med statens järnvägars önskemål har därför inte vapenfria tiänstepliktiga inkallats tUl utbUdning på SJ-skolan i Ängelholm detta budgetår.

Detta är sakläget. Om inte kostnaderna för utbUdningen betalas från nägon annans kassa, genomför inte heller SJ någon utbildning. Nu förhåller det sig emellertid sä att det är Kungl. Maj:t som förfogar över de medel som avsatts för ersättning i vissa fall av utbUdningskostnader, Denna rätt har Kungl, Maj:t sedan den I juh 1973, Det intressanta är därför vad regeringen har för planer i detta ärende. Chefen för kommunikationsdepartementet uppmärksammade denna fråga i bUaga 8 till den statsverksproposition som regeringen presenterade vid 1973 ärs riksdag. Där hänvisade statsrådet Norling i ersättningsfrågan till särskilda förhandlingar mellan arbetsmarknadsstyrelsen och statens järnvägar. Det var dessa kontakter som sedermera inte ledde till annat resultat än att SJ-skolan i Ängelholm inte i nuläget utbUdar några vapenfria tiänstepliktiga.

För egen del uttalar nu statsrådet Holmqvist, för att äter knyta an till interpellationssvaret, en förhoppning "att det ett kommande år skall visa sig möjligt att återuppta utbildningen av vapenfria tiänstepliktiga vid statens järnvägar". Jag får verkhgen hoppas att ett sådant "kommande

år" blir 1974, Det är bra om statsrådet Holmqvist vUl göra ett förtydligande pä den punkten, SkuUe ett fortsatt gräl om vem som skaU betala utbildningskostnaderna vid SJ-skolan i Ängelholm visavi de vapenfrias utbildning pågå även nästa är riskerar vi att denna procedur mellan statliga myndigheter återverkar negativt även på andra statliga och kommunala institutioner som har vapenfria i sin tjänst. Det gäller därför för regeringen att fixa till en lösning pä kostnadsproblemet sä att vi kan upprätthålla de höga ambitioner om de vapenfrias sysselsättning som underströks både när vapenfrilagen antogs 1966 och när riksdagen 1973 skrev tiU Kungl, Maj:t med hemställan om en utredning i ärendet, Pä den punkten får inte den fortsatta handläggningen av detta ärende ge något utrymme för tvekan.

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om åtempptagande av utbildningen för vapenfria värnpliktiga vid SJ-skolan i Ängelholm

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Låt mig först konstatera att det är väldigt värdefullt om utbildningen av de vapenfria kan ske på ett sådant sätt och att de kan placeras in på sådana uppgifter att det för samhäUet blir ett gott resultat av UtbUdningen, Det är självfallet ett intresse att uppgifterna blir så meningsfyllda som möjligt för dem som skall genomgå utbUdning och som skall tjänstgöra inom de ohka samhällsområden som det här rör sig om.

Jag kan nämna att det är ett 15-tal myndigheter och kommuner som hjälper till med att ge de vapenfria utbUdning och även drar nytta av dem i deras fortsatta tjänstgöring. Den aUra största delen av de vapenfria går tiU luftfartsverket. Där kan de under en ganska lång period yänstgöra som en effektiv brandberedskap som är nödvändig vid våra flygfält. En stor del går till riksantikvarieämbetet och sysselsätts med kulturuppgifter av olika slag. En annan grupp utgör de som gär till statens vattenfallsverk

- det har rört sig om 100-120 om året, SJ har också, som jag sagt i
mitt svar, under en lång följd av år varit med och utbUdat vapenfria. Det
rörde sig om ett 60-tal under budgetåret 1972/73; dessa 60 är knappt 10
procent av alla som under det året utbUdades,

Jag vill gärna säga att jag delar den uppfattningen som herr Lindkvist har, att det vore angeläget att man sä snart som möjligt fick tUl stånd en fortsatt utbildning vid SJ, Jag har svårt att föreställa mig att det som har varit möjligt att tiUämpa under en lång följd av år plötsligt inte skulle kunna finna en motivering. Men samtidigt förstår jag ju att arbetsmarknadsverket inte gärna vill gå in när det gäller ett område — låt mig säga SJ

— och där träffa en uppgörelse som ter sig mycket oförmånlig i
jämförelse med vad som gäller på andra sektorer.

Jag har velat göra detta förtydhgande för att visa att det inte är avgörande för denna utbildning att en del av den meddelas vid SJ, Man kan klara sig utan den delen. Men jag menar att det bör vara ett samhällsintresse att utnyttja SJ:s möjligheter i det fallet, framför allt med hänsyn till den beredskap som statens järnvägar naturUgtvis pä lång sikt mäste hälla och som jag förstår på ett mycket tillfredsställande sätt har kunnat upprätthåUas genom den utbUdning som meddelats vid SJ under senare år.

Slutligen vill jag tillägga att den förändring som nu inträffat, att

117

Nr 124

Torsdagen den 1 november 1973

Om åtempptagande av utbildningen för vapenfria vämpliktiga vid SJ-skolan i Ängelholm

Kungl, Maj:t skall fatta beslut, är en ändring i form men knappast i sak. Det är arbetsmarknadsstyrelsen som har att göra bedömningen, och styrelsen har anmält till Kungl, Maj;t att det föreligger ett betydande medelsbehov om man skall kunna träffa uppgörelse, AMS har därför inte velat träffa sådan uppgörelse. Det föreligger aUtså här inte nägon skillnad i sak men väl i form i de förhållanden som gällt tidigare och vad som gällt det senaste budgetåret.

Överläggningen var härmed slutad,

§ 18 Föredrogs och hänvisades Kungl, Maj:ts proposition nr 174 tiU utbildningsutskottet.

§19 Föredrogs och hänvisades motionerna nr 2074 och 2075 tiU försvarsutskottet samt nr 2076 och 2077 tiU trafikutskottet,

§ 20 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen nr 141.

§ 21 Interpellation nr 142 om förbud mot användning av asbest

118

Ordet lämnades pä begäran till

Herr OLSSON i Stockholm (vpk), som yttrade;

Herr talman! Det visades i motionen 480 år 1972 av herr Takman m. fl. (vpk) att ett förbud mot användningen av asbest var välmotiverat från hälsosynpunkt. Framför allt drabbas vissa utsatta arbetargrupper av svära lungsjukdomar (asbestos, lungsäckstumörer) genom inandningen av asbestdamm. Men i motionen refererades också stora undersökningar som visat att asbestdamm förekommer i luften i storstäderna och utgör en hälsofara även för folk i allmänhet. Socialutskottet konstaterade i betänkande nr 40 år 1972 att remissyttrande och det vetenskapliga materialet helt klart visade "att framför allt hanteringen av asbest i ohka arbetsprocesser utgör en betydande hälsofara" men yrkade ändå avslag pä motionen, vUket också blev riksdagens beslut vid behandhngen av motionen den 12 december 1972,

Det bör nämnas att Svenska byggnadsarbetareförbundet sedan åtskilliga år yrkat på förbud mot användning av asbest och asbestmaterial i byggnadsindustrin,

Sedan debatten i kammaren har nya undersökningar om asbestdammets skadeverkningar pubhcerats i den medicinska pressen eller refererats i dagspressen, 1 en intervju i Dagens Nyheter den 29 oktober med en isolerare, som hann bh 47 år uinan de första lungskadorna upptäcktes, heter det: "Nu för tiden gär det fortare. Nu är arbetstempo och arbetsmetoder på många sätt brutalare. Nu används asbest mycket mera än förr. Nu kan man bli märkt för livet redan i 30-ärsåldern, Men före årets slut ska asbestsprutning vara helt förbjuden på byggen. Det lovar arbetarskyddsstyrelsen,"

Bland de utsatta arbetargrupperna är man dock skeptisk mot sådana

löften och särskilt mot löftet om snara åtgärder. Det är mer än 70 år Nr 124 sedan en läkare i London, doktor Montague Murray, visade vilken Torsdagen den betydande risk det är för liv och hälsa för de arbetare som inandas j november 1973

asbestdamm i sitt yrkesarbete. Men trots att vpk-motionen 1972 -

refererade denna och mänga senare vetenskapliga undersökningar påstod arbetarskyddsstyrelsen i sitt remissyttrande — som jag här citerar efter utskottets betänkande — "att på vetenskapens nuvarande ståndpunkt finns inte tillräckhga kunskaper om asbestens tumörframkaUande egenskaper för att man med fuU säkerhet skaU kunna faststäUa hur omfattande förekomsten är av tumörsjukdomar som betingas av exposition för asbest" och att "även i fråga om verkningsmekanismen för asbestens olika sjukdomsframkallande effekter är de nuvarande kunskaperna ofullständiga".

Med hänvisning till det anförda hemställer jag om kammarens tillstånd att till herr socialmmistern få ställa följande fråga:

Är regeringen beredd att med stöd av den av vårriksdagen antagna lagen om hälso- och mUjöfarliga varor meddela förbud mot användningen av asbest och asbestmaterial?

Denna anhållan bordlades.

§ 22 Interpellation nr 143 ang. den projekterade vägen Kiruna—Narvik

Ordet lämnades pä begäran till

Herr NILSSON i Agnas (m), som yttrade:

Herr talman! Abisko nationalpark och Torneträskområdet hotas i dessa dagar genom den projektering av en bilväg meUan Kiruna och Narvik som pägår. Under de senaste åren har flera bilvägar byggts i de lapska fjällen. Den senaste går genom Stora Sjöfallets nationalpark. Skälet till denna vägutbyggnad har varit att göra den säregna naturen tillgänglig för fler människor. Att dessa ingrepp också medfört förödande konsekvenser för ett av Nordens fä kvarvarande ekosystem har det inte tagits tillräcklig hänsyn tUl.

Den aktuella vägen Ku-una-Narvik motiveras bl. a. med att den skulle ge Kirunaborna större rekreationsmöjligheter och underlätta förbindelserna västerut. Det skulle således inte räcka med malmbanan till Narvik vUken har ett radband av stationer tillgängliga för personbefordran.

Den internationella expertisen har i flera fall vädjat om att man skall
rädda Abisko- och Torneträskområdet från det hotande vägprojektet.
FN:s mUjövårdskonferens i Stockholm 1972 rekommenderade att
Abiskotrakten skall ingå som ett av tio referensomräden ingående i ett
glest nät av mätstationer över hela världen. Skälet till att Abiskotrakten
skulle ingå i detta system är att trakten Ugger längt från alla föroreningar,
vUket är nödvändigt för att man skaU kunna registrera långsiktiga
förändringar i miljön. Vidare har Vetenskapsakademien byggt en ny
forskningsstation vid Abisko. Avkastningen av forskningen vid denna
station skuUe givetvis minska avsevärt om den aktuella motorvägen med
åtföljande exploatering kom till stånd. I 19

Nr 124 Också en nordisk arbetsgrupp för skydd av naturtyper av gemensamt

Torsdagen den nordiskt intresse har i en första rapport till miljövårdsmyndigheterna

1 november 1973 f-&f med Torneälvens dalgångar och biflöden. Torneträsk och Abisko.

-------------------- Det råder sålunda total samstämmighet om betydelsen av att dessa

områden räddas, dvs. hålls intakta och oförstörda. Anmärkningsvärt är därför att naturvårdsverket varit så undfallande när det gäUer detta projekt. Man tycks på ett tidigt stadium ha accepterat vägbygget trots den starka kritik som funnits. Verket har inte ens drivit frågan dithän att vägen åtminstone mäste dras i anslutning till den järnväg som i dag finns. Denna dragning skulle medföra avsevärt mindre skador. Det borde också ha legat i naturvärdsverkets intresse, med hänsyn tUl dess primära naturvårdande uppgifter, att peka på de möjligheter som finns att genom utbyggnad av malmbanan skapa bättre personkommunikation för Kiruna västerut. Att betrakta en naturförstörande ny landsväg som det enda alternativet kan knappast anses vara objektivt med hänsyn tiU de mänga intressen som berörs av ett sådant projekt.

Under hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr jordbruksmhiistern få ställa följande frågor:

1. Vilken syn har statsrådet pä den internationella expertisens betänkligheter mot byggandet av vägen Kiruna-Narvik?

2. Anser statsrådet att vägbygget är så nödvändigt för Kirunabornas rekreationsbehov att inte en användning av malmbanan, eventuellt i utbyggt skick, kan vara ett fullgott alternativ?

Denna anhållan bordlades.

§ 23 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj :ts propositioner

Nr 156 med förslag tUl lag om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag

Nr 163 med förslag till ändring i förordningen (1968:430) om mervärdeskatt, m. m.

Nr 164 angående godkännande av ytterligare tilläggsprotokoll meUan Sverige samt Storbritannien och Nordirland rörande ändring i det i London den 28 juli 1960 undertecknade avtalet för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter, i dess ändrade lydelse enligt det protokoll som undertecknats i London den 25 mars 1966 och det tilläggsprotokoll som undertecknats i London den 27 juni 1968

Nr 168 med förslag till lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag, m. m.

Nr 171 angående ny organisation för televerket

Nr 176 angående godkännande av tUläggsavtal tiU avtalet den 27 oktober 1953 meUan Sverige och Danmark för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter å kvarlåtenskap

§ 24 Anmäldes och bordlades följande motioner: Nr 2078 av herrar Enskog och Tobé

Nr 2079 av herrar Stridsman och Johansson i Holmgården
120 Nr 2080avherr/{fce/-/eWr m,/7,

avlämnade i anledning av Kungl, Maj;ts proposition 1973:135 angående Nr 124

vissa organisationsfrågor rörande armén Torsdagen den

Nr 2081 av herr Bohman m.fl.

Nr 2082 av herr Fälldin m. fl.

Nr 2083 av herr Helén m. fl.

Nr 2084 av herr Petersson i Röstånga m. fl. avlämnade i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:146 angående godkännande av överenskommelse mellan Sverige och Danmark om dels fasta förbindelser över Öresund, dels flygtrafikledningstjänst m. m. med anledning av tUlkomsten av en dansk flygplats på Saltholm, m. m.

Nr 2085 av herr Bohman m. fl.

Nr 2086 av herr Fiskesjö

Nr 2087 av herr Fälldin m. fl.

Nr 2088 av herr Romanus

Nr 20%9 av herr Romanus m. fl.

Nr 2090 av herr Westberg i Ljusdal avlämnadei anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:165 med förslag tUl vissa ekonomisk-politiska åtgärder

1 november 1973

§ 25 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor framstäUts, nämUgen

den 31 oktober av

Nr 279 Herr Nordstrandh (m) tUl herr statsrådet Moberg om en utredning rörande den framtida forskarutbildningen:

Har statsrådet för avsikt att föranstalta om en aUsidig utredning av forskarutbUdningens inriktning och framtida dimensionering?

Nr 280 Fröken Hörlén (fp) tUl herr kommunikationsministern angående

ansvaret för bekämpande av skador vid oljeutsläpp i Vänem:

VUka åtgärder vill kommunikationsministem vidtaga för att större klarhet skall vinnas i fråga om ansvarsfördelningen mellan tullverk och länsstyrelse vid bekämpande av skador i samband med oljeutsläpp i Vänern?

Nr 281 Fra Nilsson i Sunne (s) tiU herr inrikesministern angående huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten;

När avser statsrådet att lägga fram något regeringsförslag om huvudmannaskapet för den skyddade verksamheten?

den 1 november av

Nr 282 Herr Henmark (fp) tiU herr socialministern om ytterligare

åtgärder mot sniffning; 121

9 Riksdagens protokoU 1973. Nr 122-126

Nr 124 Avser statsrådet med anledning av de larmrapporter som nyligen

Torsdaeen den pubhcerats vidtaga ytterhgare åtgärder för att förhindra eller minska

1 november 1973 sniffning?

Nr 283 Herr Hovhammar (m) tiU herr finansministern om förslag tiU riksdagen angående lättnader i familjeföretagens arvs- och förmögenhetsbeskattning;

När kan det förslag väntas som aviserades till våren 1972 angående lättnader i famUjeföretagens arvs- och förmögenhetsbeskattning?

Nr 284 Fru Nordlander (vpk) tiU herr socialministem om en snabbare behandhng av abortfaU;

Har statsrådet observerat det anmärkningsvärt stora antalet sena

aborter och vUka åtgärder bör enhgt statsrådets mening vidtas för att

uppnå en snabbare behandling av abortfall?

Nr 285 Herr Nordgren (m) tdl herr socialministern om tillgäng tUl cancermedicinen Iscador:

ViU statsrådet medverka tUl att de cancersjuka här i landet fär tUlgång tUl cancermedicinen Iscador?

§ 26 Kammaren åtskUdes kl, 16.49,

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert

Riksdagens protokoll 1973:124 Torsdagen den 1 november

Riksdagens protokoll 1973:124