Riksdagens protokoll 1973:102 Måndagen den 28 maj

ProtokollRiksdagens protokoll 1973:102

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1973:102

Måndagen den 28 maj

Kl. 19.30

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

Förhandlingarna leddes till en början av herr tredje vice talmannen.

§  1  Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m, (forts,)

Fortsattes överläggningen angående inrikesutskottets betänkande nr 7,

Herr MÖLLER (fp):

Herr talman! Jag skall säga några ord om sysselsättningsläget i Göteborgsregionen, Situationen där understryker hur viktigt det är att man i regionalpolitiken tar hänsyn tUl vissa straktureUa frågor,

I mitten av 1960-talet kom en aUvarlig omsvängning. Landshövding Erik Huss har visat att under 1960-talets senare hälft ökade antalet sysselsatta i Göteborg med 6 000 personer men den offentliga sektorn ökade med 14 000, De i näringslivet anställda minskade alltså; en nettominskning av de tidigare sysselsatta som var så stor som 8 000 på bara fem år.

Vissa ljusglimtar finns på sistone. Men vi får inte glömma några omständigheter som långsiktigt verkar negativt. För det första; Genom Danmarks inträde i EG kommer i några fall företagsetablering och företagsutvidgning att gå Göteborgsregionen förbi. För det andra: Vissa företagsledningar flyttar ut från Göteborg, främst till Stockholmsområdet. Huvudkontoren läggs alltså på annat häll. Det betyder dels att arbetsplatser förloras, inte minst av den typ kvinnorna hittills mest efterfrågat, dels att beslutsfattandet blir mera avlägset och att därför det "automatiska" intresset för sådana fortsatta etableringar, som beror på ägarens och företagsledningens bostadsort, minskar för Göteborgs del.

För det tredje: MUjöfrågorna tUlmäts med rätta ökad vikt. Ohejdad expansion kan inte tUlåtas. Men Göteborgs konkurrenskraft har tidigare mte främst legat hos den mer mUjövänliga, lättare industrin utan hos sädana industrier där hamnen och övriga kommunikationer betytt mycket, vilket som bekant mest gäller den tunga industrin. Den lätta industrin kan ofta läggas ungefär var som helst och genom sitt höga löneläge har varje storstad en nackdel i fräga om sädan industri.

Dessa tre för Göteborg negativa längsiktstendenser som jag här personligen angett är ännu relativt svaga. Men de är dock entydiga och kan få kraftigare verkan på längre sikt. Därför gäller det att motverka bl. a. varje liten tendens tUl den s. k. Norrköpingssjuka som kännetecknas av att företagsledningar flyttar ut och lättare industri hastigt minskar.

Herr talman! Göteborg och Göteborgsregionen har stora fördelar att erbjuda men dessa möjligheter fordrar ett gott handlag i rikspolitiken för att bli rätt tillvaratagna.

Den höga arbetslöshet som råder i landet och i många regioner är

129

9 Riksdagens protokoll 1973. Nr 101-102

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

något av det aUvarligaste pä länge — för ungdomarna, för de äldre och inte minst för kvinnorna. Nu när bl. a. gifta kvinnor alltmer söker sig ut pä arbetsmarknaden möts de dels av den svåra arbetslösheten - som alltid drabbar de nytiUträdande hårdast, därför att de inte har några aktuella yrkesmeriter att visa upp — och dels möts de i bl. a. Göteborg av en näringsstruktur som är oförmånlig.

Jag vUl betona att läget i O-län i övrigt uppvisar betydande sysselsättningsproblem som fordrar stöd och åtgärder, framför allt i den norra länsdelen.

I motion 848 har Sven Gustafson tiUsammans med folkpartiets övriga fem riksdagsmän från Göteborg anknutit till ett viktigt utlåtande från Göteborgs stadskontor. I det redovisas att "utmärkande för Göteborg är att förvärvsfrekvensen för kvinnor är lägre än i Stockholm, Malmö och riket". Jag visar här på TV-skärmen siffrorna över förvärvsfrekvensen hos kvinnor i de tre städerna; Stockholm 59,9 procent, Malmö 56,7 och Göteborg endast 52,3 procent. Skillnaden uppgår alltså tUl 7 procentenheter i förhällande tUl Stockholm och 4 enheter i förhällande till Malmö.

Vad innebär dessa tal mer konkret för de enskUda människorna och famUjema? Jo, de betyder att om förvärvsintensiteten för kvinnorna i Göteborg hade kunnat vara lika hög som i Malmö, då skulle det i Göteborg ha funnits arbete åt 10 000 fler kvinnor!

1 Göteborgs stadskontors arbetsmarknadsrapport för december 1972 framhälles: "Antalet arbetslösa kvinnor är därmed det högsta som förekommit i december under den senaste tioårsperioden." Detta ställer i blixtbelysning vikten av ett mer mångsidigt näringsliv.

De senaste siffrorna som kommit avser maj 1973 och poängterar för oss nägot mycket allvarligt vid en jämförelse med siffrorna för precis ett år sedan. Trots en början till konjunkturförbättring i landet uppvisar Göteborgs kommun men Lerum — det är detta område som denna färska statistik gäller — ingen minskning av antalet anmälda arbetslösa kvinnor utan t. o. m. en viss ökning, nämligen frän 1215 till 1 243. Problemet är långsiktigt och svårartat. Detta visar för övrigt också den avstämning av 1970 års långtidsutredning, som finns i bU. 3 s. 63 till den reviderade finansplan som vi fick för några veckor sedan. Utskottet hänvisar till redovisningen där, nämligen att man för Göteborg och Malmö A-region räknar med en minskning av antalet sysselsatta i tillverkningsindustrin med 5 procent mellan åren 1970 och 1975 samt med ytterligare 5 procent mellanåren 1975 och 1977.

Herr talman! Jag ber i övrigt att få understryka synpunkterna om ett balanserat näringsliv, som framförs i motion 848 av herr Sven Gustafson m. fl. I den begär vi att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller, att behovet att tillföra Göteborgsregionen lättare industri och serviceverksamhet för att motverka strukturarbetslöshet beaktas i den allmänna regionalpolitikens strävan att skapa näringspolitisk balans i alla delar av landet.

1 detta anförande instämde herr Gustafson i Göteborg (fp).

130

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Det var med stort intresse man emotsåg Kungl. Maj;ts proposition nr 50, angående medlen i den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten. De förslag som läggs fram innebär en konkretisering av de olika åtgärder som samhället skaU vidta för att uppfylla målen i det regionalpolitiska handlingsprogram som riksdagen pä regeringens förslag fattade beslut om i fjol höstas.

Särskilt för oss, som haft tillfälle att ute i de olika länsstyrelserna syssla med dessa frågor under arbetet med Länsprogram 70, vars resultat ligger tUl grund för beslut i regering och riksdag, har det varit av specieUt intresse att ta del av de konkreta förslag som regeringen nu lägger fram tUl stöd för en förbättrad regional balans. Det principuttalande som riksdagen gjorde vid dessa frågors behandhng förra hösten innebar sammanfattningsvis; "Regionalpolitiken bör syfta till en sådan geografisk spridning av de tillgängliga resurserna att människorna i de ohka regionerna kan erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och en hkvärdig tiUgång tUl social, kommersiell och kulturell service samt god mUjö." Av utskottets skrivning framgår vidare; "Inom de olika regionerna bör resurserna koncentreras i den utsträckning det är nödvändigt för att skapa sä differentierade arbetsmarknader och sådan servicekvalitet som motsvarar medborgarnas önskemål och behov."

Det råder ingen tvekan om att detta är en synnerhgen avancerad målsättning, vars uppfyllande kommer att kräva betydande samhällsinsatser. Samtidigt skall vi vara medvetna om att detta har kommit att skapa stora förväntningar bland människorna ute i de olika regionerna. Förväntningarna kan naturligtvis inte infrias pä en gäng, utan det är ett arbete som ger resultat på längre sikt.

Nu görs det betydande satsningar på detta område. Det regionalpolitiska stödet föreslås i propositionen utbyggt tUl att omfatta 2,5 miljarder kronor under en femårsperiod. Av detta belopp faller 450 miljoner kronor pä lokaliseringsbidrag och avskrivningslän och 325 miljoner kronor på utbildningsstöd, sysselsättningsstödet får 150 mUjoner kronor och 1550 mUjoner kronor ställs tUl förfogande för lokaliseringslän.

Tar man del av de konkreta förslag som ställs i propositionen finner man att det huvudsakligen är inom stödområdet som de ökade satsningarna sker. Nu är det väl ganska naturligt att resurserna i första hand sätts in i stödområdet och i de delar av landet där behovet av förbättrad sysselsättning och service är störst. Att man i första hand skaU satsa tiUgängliga resurser i dessa områden är vi ju alla eniga om. En uppsplittring av resurserna på alltför mänga områden skulle naturligtvis inte få den sammanlagda effekt som det här kan bli fråga om.

Ä andra sidan får inte regionalpolitiken i vårt land enbart bli en angelägenhet för regioner och orter inom stödområdet. Efter det mycket omfattande arbete som genomförts ute i länen i övrigt — där man arbetat fram prognoser och målsättningar för den regionala utvecklingen, där genom riksdagsbeslut utpekats primära, regionala och kommunala centra i varje län, där man uppställt vissa prognoser för befolkningsramar o. d. — förväntar man sig naturhgtvis att vissa åtgärder skall vidtas som gör det möjligt att uppnå de regionalpolitiska mål som uppställts även för dessa

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

131

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

regioner och som regering och riksdag har stäUt sig bakom.

I motionerna 224 och 1691, som behandlas i inrikesutskottets betänkande nr 7, har vi med några lokala exempel försökt påvisa nödvändigheten av att satsningar i vissa faU görs även i regioner utanför stödområdet. Motionerna har nu inte mötts av någon större entusiasm i inrikesutskottet, och jag skall inte ta kammarens dyrbara tid i anspråk för att fördjupa mig i den argumentation som vi har i motionerna. Vi får väl tUlfäUe att återkomma i andra sammanhang.

Beträffande den samhälleliga kontroUen och insynen i de företag som har erhållit lokaliseringsstöd kan man hälsa med tiUfredsstäUelse att en viss skärpning kommit tUl stånd härvidlag och att en särskUd expertgrupp har inrättats inom inrikesdepartementet som fått i uppdrag att pä central nivå följa upp och bevaka verksamheten i de företag som erhållit statligt lokaliseringsstöd. Jag tror nämligen att det är alldeles nödvändigt att samhället skaffar sig sä goda instrament som möjligt för att se tUl att det stöd som ges tUl privata företag i dessa sammanhang verkligen får den sysselsättnings- och regionalpolitiska effekt som är avsedd. Tyvärr har vi kunnat konstatera att mindre seriösa företag understundom inte har motsvarat förväntningarna i det avseendet.

Personligen tror jag dessutom att det ligger mycket i den propå som häromdagen framfördes från Träindustriarbetareförbundets styrelse, nämligen att de anställda i de företag det här gäUer bör få möjlighet att vara med och kontrollera och få insyn i hur lokaliseringsmedlen används samt att fungera som remissinstans dä frågor om lokaliseringsstöd inom olika branscher skall avgöras. Det råder väl inget tvivel om att det är de anställda i ett företag som näst företagsledningen själv har den bästa uppfattningen om hur företaget som sådant fungerar. En ökad samhälls-och löntagarinsyn i stödföretagen tror jag blir en nödvändighet för framtiden.

Jag hälsar alltså det nu aktuella regeringsförslaget med tiUfredsstäUelse och hoppas att konkreta förslag, där sädana visar sig nödvändiga, beträffande övriga regioner i landet pä regionalpolitikens område så småningom också skall utkristalliseras. Jag har följaktligen inget annat yrkande än bifall tUl utskottets hemställan.

Slutligen, herr talman, hoppas jag att det fätal av kammarens ärade ledamöter som är närvarande har observerat att jag på denna "hembygdens dag" - den andra på en vecka här i riksdagen — inte har nämnt mitt hemlän vid namn, än mindre riktat något angrepp mot mina borgerliga kolleger pä länsbänken.

132

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (c);

Herr talman! Herr Paul Jansson ansåg att detta skall vara någon sorts "hembygdens dag". 1 och för sig ligger det inte något nedsättande i det. Vi skall mmnas att det är delarna som utgör helheten, och därför är det helt naturligt att de olika regionerna får komma tUl tals.

I motionen 849, avlämnad av herr NUsson i Visby och undertecknad, yrkas att Gotland då det gäller regionalpolitiska åtgärder tillföres inre stödområdet. Som motiveringar anförs bl. a. Gotlands från kommunikationssynpunkt oförmånliga läge, näringslivets ensidiga sammansättning

med stora strukturomvandlingsproblem, den höga arbetslösheten, den oförmånliga befolkningsutvecklingen och befolkningens ålderssammansättning, det höga kostnadsläget, inkomstförhållandena, som tyvärr är de sämsta i riket, och det höga skattetrycket.

Starka motiveringar finns alltså enligt vår mening att föra Gotland tUl inre stödområdet. Man kan säga att på Gotland, liksom i flera andra delar av landet, råder ständig lågkonjuntur. Vi har därför inga förväntningar för Gotlands vidkommande på fördelar av den nu annalkande högkonjunkturen. I stället fruktar vi att det kommer att uppstå enn sug från Gotland av arbetskraft. Vi behöver motsatsen — vi behöver ett sug till Gotland av kapital och arbetstillfällen. Enligt föreliggande förslag från finansutskottet kommer skatteutjämningen nu att bli bättre för Gotlands del. Men, herr talman, detta är medicin tUl den sjuke som är nödvändig i dagsläget. Vad vi behöver är också en hälsokost i form av ett expansivt näringsliv.

Inrikesutskottet har inte ansett sig kunna tillstyrka vår motion. Vi beklagar detta — inte minst på grund av att snar hjälp ofta är dubbel hjälp. Vi tolkar emeUertid inrikesutskottets ställningstagande så att man anser att Gotlands problem bör vara möjliga att lösa utan att ta tUl sä långtgående åtgärder som att föra Gotland tUl inre stödområdet. Vi hoppas att utskottet får rätt på den punkten. Om sä inte skulle bli fallet, får vi väl återkomma med vår framställning. Personligen tror jag att inre stödområdets åtgärdspaket, med bl. a. generösa lokaliseringsbidrag, sysselsättningsstöd och försök med industricentra, tillämpade på gotländska förhållanden under en övergångstid, skulle hjälpa Gotland upp ur vågdalen, för att använda en språkbild som kan vara adekvat för denna havsomslutna region.

Utskottet har emeUertid gjort en s. k. välviUig skrivning och menaratt Gotland bör ses på samma sätt som gränsområdena till inre stödområdet. Därmed bör enligt utskottets mening gäUa en generös tUlämpning vid utgivande av lokaliseringsstöd. Detta uttalande kan komma att få stor betydelse för Gotland, och vi är givetvis tacksamma för det.

I reservationen 10 förordas att det även pä försök bör vara möjligt att pröva införande av sysselsättningsstöd för Gotlands del.

Herr talman! Jag yrkar bifall tUl reservationen 10. Jag anser det vara meningslöst att yrka bifaU till herr NUssons i Visby och min motion.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Betydelsen av regionalpolitiska insatser i skilda delar av landet har under den länga debatten belysts av flera talare. Från folkpartiet har vi deklarerat vår positiva inställning tUl regionalpolitiken och framhållit nödvändigheten av att särskilda åtgärder sätts in för att komma till rätta med den obalans som från sysselsättningssynpunkt råder inom landets olika regioner. Jag kan där hänvisa tiU vad tidigare talare från folkpartiet anfört i denna debatt om vår allmänna syn på regionalpohtikens utformning och viU inskränka mig till att beröra ett par motioner, som behandlats i detta utskottsbetänkande och som berör mitt eget län, Kopparbergs län. Det är ganska naturligt att man i en regionalpolitisk debatt ägnar sig åt det län som man känner bäst till.

133

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpohtiska stödverksamheten m. m.

134

Låt mig först säga att Kopparbergs län under 1960-talet utsatts för hårda påfrestningar genom den betydande utflyttningen. Å andra sidan kan framhållas att de lokaliseringspolitiska åtgärder som satts in har bidragit till en avmattning under de senaste åren i denna utflyttningsvåg. Statistiken visar att en avsevärd mängd nya arbetstUlfäUen tiUkommit genom dessa åtgärder.

Men arbetsmarknaden på vissa orter är fortfarande ensidig, och i vissa regioner råder en undersysselsättning. Ett mer differentierat näringsliv framstår därför som ett klart önskemål. I all synnerhet gäller detta glesbygden, som är stor i Kopparbergs län. Att större delen av länet sedan fjolårets beslut i riksdagen ligger inom det aUmänna stödområdet är därför en fördel, då det öppnar möjligheter för ytterligare regionalpolitiska insatser.

Även efter den utvidgning som fjolårets riksdag beslöt befinner sig dock fortfarande Ludvika och Smedjebackens kommuner utanför området. I flerpartimotionen 844 år 1973 - folkpartiet, centern och moderaterna står bakom den — har återigen yrkats att en ändring här borde komma tUl stånd så att länet i sin helhet tillhörde stödområdet. Jag vill bara beklaga att inrikesutskottet inte funnit skäl tillstyrka denna motion. Utskottet hänvisar tUl det ställningstagande som riksdagen i fjol gjorde, när denna region lämnades utanför pä grund av att tillräckliga skäl inte ansågs föreligga för en ändring.

Visserligen skriver nu utskottet att Ludvikaregionen utgör ett sådant gränsområde till det allmänna stödområdet, där särskUd hänsyn skall tas vid prövning av regionalpolitiskt stöd. Men låt mig säga att möjligheterna tUl ett mera differentierat näringsliv, som i denna region vore önskvärt, skuUe öka om också denna region införlivades med det allmänna stödområdet, så att länet därmed i sin helhet tillhörde området. Även om det inte heller nu går att åstadkomma en ändring, så innebär det inte att vi därmed lämnar frågan, utan det blir väl anledning att återkomma ett annat år.

När det gäller inre stödområdet har vi i motionen 1746 är 1973 — också den frän folkpartiet, centern och moderaterna — yrkat att Malungs och Vansbro kommuner skulle tUläggas det inre stödområdet. Motiveringen är bl. a. att övriga delar av Mora A-regionen, dit Malung hör, redan befinner sig innanför den gränsen. Samma sysselsättningsproblem råder emellertid i Malung som i övriga delar av regionen, och samma sak kan sägas om Vansbro kommun. Det är därför högst angeläget att de speciella sysselsättningsbefrämjande åtgärder, som kommer det inre stödområdet tUl del, genom en ändring av inre stödområdets gräns kunde vidtas också i dessa kommuner.

Nu kan man kanske uppfatta inrikesutskottets skrivning i dess betänkande som en anvisning om att en ändring i denna riktning bör vidtas, när regeringen går att besluta om den framtida gränsdragningen. Det har ytterligare understrukits i reservationen 10, där man samtidigt med hänvisning tiU att också norra Värmland bör komma in i inre stödområdet utgår från att stödområdet skaU vara en sammanhängande enhet. Med vad departementschefen har anfört torde detta tillgodose önskemålen beträffande Malungs och Vansbro kommuner. Dessa önske-

mål har starkt framhållits även från kommunalt håU samt av länsstyrelsen i Länsplan 70. Inrikesministern har i debatten i dag sagt att regeringen kommer att pröva var gränsen skall gä i Kopparbergs län. Jag vill dä uttrycka den förhoppningen att frågan därigenom skall fä en positiv lösning.

Låt mig också framhålla att det är nödvändigt att en servicegaranti kommer tUl stånd för de mindre orterna i glesbygden. Det är viktigt inte bara för befolkningen där utan också för att man därigenom kan ge möjligheter till en fortsatt utveckling inom dessa orter.

Jag vill sedan säga några ord om motionen 1526, där jag tUlsammans med herr Turesson hemställt om prövning av frågan om att kunna förlägga ett industriellt centram i Moraregionen. Som vi framhåller i motionen, har denna region i hög grad berörts av stmkturförändringarna. Vissa delar av regionen, som geografiskt omfattar hälften av länets yta, har under 1960-talet och ända in på 1970-talet hårt drabbats av befolkningsminskning. Det har bl. a. sin grund i bristen pä arbetstUlfäUen, och det är därför nödvändigt att här sätta in särskilda sysselsättnings-befrämjande åtgärder. Den industriella utvecklingen i norra och västra Dalarna behöver ytterligare förstärkas.

I propositionen föreslås nu att försöksverksamhet skall bedrivas genom förläggande av industriella centra tUl Strömsund och Lycksele. I motionen har vi föreslagit att man borde pröva förläggandet av liknande verksamhet till Mora eller lät mig säga Mora-Orsaområdet, då de båda kommimerna utgör en i många avseenden gemensam arbetsmarknad. Ett industriellt centrum där skulle ha betydelse även för den övriga delen av planeringsregionen genom de positiva följdverkningar som en ökad industriell verksamhet skuUe fä.

I den här frågan skriver utskottet att om erfarenheterna från den försöksverksamhet som man etablerar i de nyssnämnda kommunerna blir positiva, finns det anledning räkna med att ytterligare industricentra kommer tUl stånd. I reservation 13 framhälles att överväganden om den fortsatta utbyggnaden av verksamheten bör inriktas pä i denna och andra liknande motioner föreslagna orter. I det avseendet kan Mora eller Mora-Orsaomrädet ha möjligheter att svara mot de förutsättningar som bör vara för handen när det gäller att bygga upp industriella centra inom det inre stödområdet.

Herr talman! Jag har i den här frågan inget annat yrkande än bifall tiU reservation 13 och de övriga reservationer där representanter för folkpartiet förekommer.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

Herr KARLSSON i Malung (s):

Herr talman! Under några år har jag fört en kamp för att åstadkomma ett bra regionalpolitiskt förhållande i norra och västra Dalarna genom att framhålla betydelsen av att även dessa bygder får del av samhällets regionalpolitiska stödåtgärder i hela dess vidd. Västra och norra Dalarna har jag vid flera tillfällen tidigare ansett ha samma bekymmer som kommunerna i Norrlands inland har, kommuner där en strukturförändring skett i samband med att jord- och skogsbruk undergått genomgripande förändringar, varigenom mänga tidigare arbetstUlfäUen gått förlorade.

135

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. rn.

136

Riksdagen kommer i dag att fatta beslut som innebär en utvidgning av det inre stödområdet tiU att omfatta norra Värmland, och då utskottet utgår frän, som man uttrycker det, "att stödområdet skall vara en sammanhängande enhet synes vad departementschefen anfört tillgodose önskemålen i motionerna" — och sä räknar man upp ett antal motioner, däribland nr 1672, där jag står som första namn.

Den här skrivningen tolkar jag som ett tiUstyrkande av motionen och att Malung och Vansbro kommuner skall föras till det inre stödområdet. De två Västerdalskommunerna behöver allt det regionalpolitiska stöd de kan få för att näringsliv, service och kommunerna i sin helhet skaU utvecklas positivt. Jag tror att dagens beslut kommer att betyda mycket för detta.

Jag förutsätter att, när Kungl. Maj;t får fullmakten att utöka det inre stödområdet, hela Västerdalarna, alltså både Malung och Vansbro kommuner skaU fä följas åt. Jag har svårt att förstå skillnaden mellan vad utskottsmajoriteten säger och vad reservanterna skriver i reservationen. SkiUnaden är väl att reservanterna nämner Malung och Vansbro vid namn medan utskottsmajoriteten för sin del talar om att det inre stödområdet bör vara sammanhängande. Eftersom norra Värmland, dvs. Torsby kommun, uttryckligen skall föras tUl det inre stödområdet måste också Västerdalarna, dvs. Malung och Vansbro, föras dit om det skall vara sam manhängande.

För mig finns det i dag anledning att uttrycka glädje när riksdagen snart kommer att fatta beslut, ett beslut som innebär att Malung och Vansbro förs tiU det inre stödområdet. Det kommer säkert, vilket jag tidigare anfört, att vara gynnsamt för framtida utveckling i kommunerna.

Låt mig slutligen, herr talman, säga några ord om behovet av att Lud-vika planeringsregion, dvs. Ludvika och Smedjebackens kommuner, förs till det allmänna stödområdet. I motionen 522 av herr Fredriksson och herr Mellqvist avser man naturligtvis Ludvika planeringsregion och inte Ludvika kommun som det står, felaktigt efter vad jag kan förstå, i att-satsen. Detta som ett påpekande till vad herr Boo sade här före middagspausen. Om utvecklingen i hela Dalarna skall vara positiv är det angeläget att hela länet förs tUl stödområdet. Nu står endast Ludvikas och Smedjebackens kommuner utanför. Dessa måste föras till allmänna stödområdet, och det bör ske nu och som konsekvens av det blir hela Kopparbergs län med i stödområdet. Även om Ludvika och Smedjebacken för närvarande inte har alltför stora problem har där tidigare varit en stor befolkningsuttunning, som bör beaktas när man skall bedöma behovet av att föra dem tUl det allmänna stödområdet. Befolkningsminskningen har, som sagt, varit stor i många är och mänga arbetstUlfäUen har försvunnit. Om de förs tiU allmänna stödområdet skulle det absolut vara en utveckling tiU det bättre. För min del har jag med det sagda velat påpeka betydelsen av att Ludvika och Smedjebacken förs till det allmänna stödområdet, vilket då alltså innebär att hela länet hamnar inom det.

Herr ÅSLING (c);

Herr talman! Debatten i dag har i mycket blivit ett eko av debatten i december i fjol i anslutning tiU riksdagens beslut om ett regionalpolitiskt

handlingsprogram. Den har Ulustrerat att alternativet tUl regeringens och socialdemokratins accepterande av en fortsatt koncentration av sysselsättning och boende alltjämt är centerns riksplan. Det beklagliga i den här debatten ligger framför allt i den ensidiga målformulering som socialdemokratins företrädare gör sig skyldiga tUl. Bundna av målformuleringen framhärdar de i uppfattningen att det inte är realistiskt att ge skogslänen deras andel av befolkningstiUväxten och därmed förenade ökade samhällsresurser.

Den fräga man stäUer sig, efter att ha lyssnat till debatten i dag, är hur man på detta sätt skaU kunna skapa den framtidstro och den utvecklings-vUja som man i skogslänen så väl behöver som en kraft för utvecklingen. I Jämtlands län var det en enig länsstyrelse som slöt upp bakom det äskande om resurser som tog sig uttryck i målsättningen 144 000 invånare. Detta karakteriserades som en minimimålsättning, vUken riksdagsmajoriteten tyvärr i sitt beslut i december sänkte med mellan 9 000 och 19 000 invånare.

Den fråga man ställer sig är hur regeringspartiets lokala företrädare skall kunna skapa tiUtro till en sädan politik. Man har alltså först gått med på en lokal målsättning och sedan nödgats backa ut från den och acceptera en långt lägre ambitionsgrad. Borde inte regeringspartiet ändå ha sökt hävda en målformiUering, som givit ett bättre underlag för den lokala och regionala viljan till att bryta en utvecklingstrend?

Avdelning 38 av Byggnadsarbetareförbundet i Östersund beräknar att bostadsbyggandet i Jämtlands län skall skäras ned med 50 procent och att 700 byggnadsarbetare måste få andra byggnadsjobb inom ett och ett halvt är, på en marknad där det redan finns ca 500 byggnadsarbetare arbetslösa. Detta är tUl en del en konsekvens av att målsättningen sänks för detta skogslän. Andra exempel på den ändrade befolkningsmålsättningens konsekvenser skuUe kunna åberopas.

Den utveckling som vi kunnat notera i detta skogslän under de två senaste åren har emellertid varit positiv. Lågkonjunkturåren 1971 och 1972 noterade Jämtlands län en glädjande befolkningsökning efter en förödande folkavtappning under hela 1960-talet. Även när det gäller antalet industrisysselsatta har Jämtlands län och därvid främst Östersunds kommun haft en gynnsammare utveckling än den som gäller för landet som helhet under de senaste två åren. Jag måste emellertid för min del bekänna att jag hyser en djup oro för att detta kan bli en parentes — må vara en positiv sådan — i utvecklingen. Slaget om det norrländska inlandets framtid är nämligen långt ifrån vunnit. Lågkonjunturen 1971 — 1972 innebar en allmän uppbromsning av tendensen till befolkningskoncentration, men nu står vi inför en om man ser till exportnäringarnas utveckling intensiv högkonjuntur igen, och vi kan redan märka suget på arbetsmarknaden från den syd- och mellansvenska industrin.

I detta läge står skogslänen sämre rustade än de borde som en följd av den förändrade regionalpolitiska målsättningen och den minskade ambitionsgraden i detta avseende. Det är i konjunturlägen som det vi nu står inför som satsningen på industricentra i inlandet skulle kunna visa sig särskilt betydelsefuU.

När exportindustrier i  Syd-  och  Mellansverige när kapacitetstaket

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

137

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten in. m.

uppstäUer sig den frågan — som jag vet redan är aktuell på sina häll: Hur ökar man ut kapaciteten? Alternativen är nyrekrytering av folk till och utbyggnad av befintliga anläggningar eller upprättande av filialföretag, där det finns arbetskraftsöverskott och kanske också industrUokaler lediga. Mot denna bakgrund framstår satsningen pä industricentra enligt propositionen som enligt mitt sätt att se överdrivet försiktig, och det är därför som herr Stjernström och jag föreslagit ytterligare industricentra bl. a. i Järpen och Sveg.

Frågan om utvecklingen i Nortlands inland är också en fråga om det psykologiska klimatet, dvs. tilltron till utvecklingsmöjligheter och förutsättningar. Det är, som jag nämnde tidigare när det gällde målformuleringarna, en väsentlig omständighet att ta med i beräkningen. Mot den bakgrunden är departementschefens och utskottsmajoritetens ställningstagande tUl lokaliseringen av industricenterstiftelsen minst sagt underligt. SkaU denna stiftelse administrera och utveckla industricentra som skall främja utvecklingen i inlandet, borde man gä före och visa tilltro till den miljö man skall främja genom att dit även lokalisera själva stiftelsens administration. Det är anmärkningsvärt att även utskottsmajoriteten i det sammanhanget gått förbi Östersund, som har alla förutsättningar som lokaliseringsort, inklusive den att vara ett centrum för Norrlands inland. Jag har under debatten i dag förgäves lyssnat till herr NUsson i Östersund för att fä en förklaring till utskottsmajoritetens ställningstagande i det här specieUa avseendet.

Till bristerna i såväl propositionen som utskottsmajoritetens betänkande hör även att man inte är beredd att jämställa turistnäringen med andra, stödberättigade näringsgrenar. Turistnäringen spelar en avgörande roll för sysselsättning och för upprätthällande av samhällsfunktionerna i de glesbygder där alternativa sysselsättningsmöjligheter är synnerligen begränsade och när någon industriell expansion i sin egentliga bemärkelse normalt inte är att vänta. Det hade alltså ur regionalpolitisk synpunkt varit väl motiverat att införa ett sysselsättningsstöd för turistnäringen liksom för industrin i inre stödområdet: Jag behöver här bara hänvisa till vad turistnäringen betyder för sysselsättning och boende i västra Häriedalen och i Jämtland.

Jag mäste tyvärr, herr talman, konstatera att inrikesutskottets majoritet försuttit chansen att rätta tUl de anmärkningsvärda brister propositionen innehåUer när det gäller att främja utvecklingen i Norrlands inland.

13?

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp);

Herr talman! Lät mig först med några ord beröra den historieskrivning som inrikesministern här har gett. Han säger att när det gäller lokaliseringspolitiken har folkpartiet kommit in i bilden pä ett sent stadium - följt efter socialdemokraterna och centern, menar han. Jag ber därför att få hänvisa till en motion frän 1958, före den tidpunkt då utredningen tillsattes. Det var en stor partimotion, som hade följande kläm:

"Med stöd av det ovan anförda hemställes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära

139

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten in. m.

a)     en   sammanstäUning   av   väsentliga   fakta   rörande   landsbygdens     Nr 102 näringsliv;

b)    en översyn av de lagar som berör landsbygdens vitala problem, varvid hansyn bör tagas tiU de synpunkter som framförts i denna motion;

c)     framläggande av de förslag tUl åtgärder som med hänsyn till de nya förhållandena bör ingå som led i en positiv landsbygdspolitik." - Landsbygdspolitik var den beteckning man pä den tiden hade på lokaliseringspolitiken.

Jag tycker att det efter detta skall bli svårt för inrikesministern att återigen komma med den missvisande historieskrivning som jag så mänga gånger fått lyssna tUl.

Herr talman! När vi i december drog upp riktlinjer för regionalutveck-Img och hushåUning med mark och vatten hade jag anledning konstatera att vi har ganska gott om visioner, när det gäller att komma till rätta med den obalans i samhäUsutvecklingen som vi alla upplever som olycklig, men att vi har brist pä tillräckligt effektiva åtgärder, som ökar tUlväxtmöjligheterna och ger nya sysselsättningstiUfäUen, speciellt i de i detta avseende utsatta områdena i vårt land. Det är väldigt långt kvar till den målsättning som statsministern vid det tillfället var talesman för, när han uttryckte det så att det bör vara en ambition, för det första att alla vuxna personer i arbetsför ålder sä långt det över huvud taget är möjligt skaU kunna få tillgäng till yrkesarbete i hemorten eller inom rimligt avstånd från den, för det andra att medborgarna i gemen skall komma i åtnjutande av en god samhäUsservice och för det tredje att de sarntidigt skaU ha möjlighet att leva i en positiv yttre miljö.

Det är en bra målsättning, men jag fruktar att många upplever avståndet mellan vision och verklighet som väldigt långt, när de ser på sin egen situation. Jag tänker på alla dessa som går arbetslösa, pä alla dem som mäste ryckas upp ur sin groningsgrund och flytta kanske till helt andra förhållanden i fräga om bäde arbetssituation, bostad och mUjö än vad de tidigare vuxit in i, dvs. pä de många som får finna sig i helt andra förutsättningar och förhållanden än dem som angavs i den målsättning jag nyss citerade.

Ätt vad jag här sagt är en erfarenhet för många norrlänningar är vi alla medvetna om, men jag medger givetvis att även människor från andra delar av landet upplever detsamma.

Situationen påkallar krafttag för att rätta tUl och förbättra situationen för de många som här är berörda. Och då inställer sig osökt frågan: Är det vi här nu kommer att besluta lösningen pä problemen, och går förslagen tUlräckligt långt för att ge avsedd effekt? Jag vet inte om någon här vågar påstå att sä är faUet. Men ändå säger vi inte nej. Vi upplever att det är viktiga steg pä vägen mot bättre förhållanden, men vi vet också att vad vi framför allt behöver är ett nytänkande på samtliga nivåer i samhäUsapparaten, ett tänkande och ett handlande som tar hänsyn till samtliga faktorer i samhäUsbilden och inte bara tUl den lilla sektor som man själv blivit satt att förvalta. Inrikesutskottets ordförande pekade på ett viktigt område när han berörde den indragning av poststationer som går som en präriebrand över landet. Själv lever jag i en bygd där tingsrätten är i farozonen. Tidigare har domänverket tagit ifrån oss sitt regionkontor,

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

140

och SJ inskränker sina sysselsättningsmöjligheter mer och mer, för att nämna några exempel.

Herr talman! Vi mäste enligt min mening lära oss att mera se till helheten än tUl den egna hlla biten, om vi skall komma tiU rätta med de problem som vi här diskuterar. Gör vi inte det, så kommer det att bh ytterst allvarliga konsekvenser.

Sedan är det givetvis också angeläget att vi prövar nya grepp, t. ex. i stil med vad landshövding Hagnell här tidigare pläderade för. Jag delar hans mening att man pä det regionala planet bör få större möjligheter att handla i situationer där det är nödvändigt att ta ställning snabbt. För att detta skaU kunna ske bör man också ha insikt om vilka ekonomiska medel som stär till förfogande på det regionala planet.

Egentligen, herr talman, begärde jag plats på talarlistan för att säga några ord om det län som jag företräder - det län som så ofta tyvärr kommer på mellanhand när något initiativ tas från statsmakternas sida. Man glömmer sä lätt att även vårt län är en helhet och att det tillhör Norrland och de skogslän som kämpar med stora svårigheter i en tid då strukturomvandhngen särskUt drabbar jord- och skogsbruk. I motion nr 863 har jag utförligt redogjort för länets situation i fråga om befolkningsutveckling och sysselsättningssvärigheter och framhäUit behovet av extra insatser för att Gävleborgs län bl. a. skaU nå den målsättning med bibehåUet befolkningstal fram till 1980 som riksdagen fastställt. Jag har också i motionen föreslagit en rad åtgärder som jag anser är nödvändiga för att vända utvecklingen i en mer gynnsam riktning, bl. a. att Gästrikland skall tUlföras stödområdet. Delningen av länet såväl i det här fallet som så ofta eljest — jag skall inte räkna upp alla de exempel som är möjliga att anföra — är olycklig och motverkar en framgångsrik utveckling för länet som helhet.

Utskottet säger sig ha förståelse för att utvecklingen inom Gävleborgs län under den gångna delen av 1970-talet kan vara ägnad att inge oro och tUlägger att den södra delen, dvs. Gästrikland, visserligen inte tillhör det aUmänna stödområdet men ingår i den gränszon där en smidig tUlämpning av bestämmelserna om lokaliseringsstöd har förutsatts. Jag vill understryka det som utskottet här säger — det är bra att det sägs, men det är inte nog. Kravet på Gästriklands inlemmande i stödområdet kvarstår; jag skall dock för dagen inte ställa något särskilt yrkande.

Jag skall inte heller trötta kammaren med någon utförligare redogörelse för de ytterligare åtgärder som jag funnit påkallade när det gäller värt län. Men jag kan ändå inte underlåta att framhåUa nödvändigheten av att Ljusdal får del av de ökade sysselsättningsmöjligheter som vårt ställningstagande i dag skall ge. Det är alldeles nödvändigt att så sker. Ljusdal är en strategiskt viktig ort i nordvästra delen av länet men en ort som drabbats särskilt hårt av den mycket stora avgången från jord- och skogsbruk. Jag har pekat på möjligheten att dit förlägga ett industricentrum; även andra åtgärder är givetvis möjliga. Det är viktigt att någon åtgärd kommer till stånd som ger möjlighet till en gynnsam utveckling i den delen av länet, att det sker snart och att ätgärden blir av sådan storleksordning att utvecklingen verkligen vänds åt rätt håU.

Med detta har jag inte alls velat ta tiUbaka något av det jag i övrigt

tagit upp i min motion, men tidsbegränsningen gör att jag nu går förbi det. Det blir säkert anledning att återkomma.

Slutligen vUl jag, herr talman, utan att vidare argumentera — jag tycker att det har skett i tillräcklig omfattning - yrka bifall till reservationerna 4,7,8,9, II, 12, 15, 16 och 19.

Herr STRINDBERG (m):

Herr talman! Debatten har nu fortskridit så långt att jag skall begränsa mig till att i korthet kommentera de särskilda yttrandena nr 4 och 5 vid inrikesutskottets betänkande nr 7.

I det särskUda yttrandet nr 4 erinrar utskottets borgerliga ledamöter om att riksdagen redan tidigare i år fattat beslut beträffande den partimotion som moderata samlingspartiet väckt med bl. a. krav pä att väg- och trafikpolitiken i sin helhet bör inordnas i de regionalpolitiska strävandena och att trafikpolitiska utredningen genom tiUäggsdirektiv skall ta upp dessa frågor. Riksdagens majoritet ställde sig avvisande till förslagen - liksom den gjorde det förra året, när vi då framställde samma yrkande. Jag beklagar denna negativa inställning. Alla måste väl ändå vara på det klara med den betydande och ytterst besvärande eftersläpning som råder både när det gäUer vägbyggandet och när det gäUer vägunderhållet. Om vi inte kommer tUl rätta med de problemen, som är mest utpräglade i Svaga regioner, och om vi inte fär en lösning av kommunikationsfrågorna på så sätt att såväl de enskildas som samhäUets och näringslivets behov och önskningar beaktas — ja, då är jag rädd att vi kommer att misslyckas med våra regionalpolitiska satsningar. Regionalpolitiken får inte liksom så mycket annat bli ett lappverk. Det behövs en annan helhetssyn på de här frågorna, där majoriteten bör tänka om som den gjort när den äntligen nu insett exempelvis vad bevarandet av glesbygdsskolorna betyder för utvecklingen av en bygd.

Det andra yttrandet som jag vill ta upp berör utformningen av den framtida skogspolitiken. De borgerliga ledamöterna i utskottet under-Stryker med all rätt att de förslag som den skogspolitiska utredningen framlagt är oacceptabla ur regionalpolitiska synpunkter. De är oacceptabla även ur andra synpunkter, då majoritetsförslaget är rent socialistiskt utformat. Nu är visserligen den utredningen lagd pä is, men det är angeläget, när nya utredningar kommer på detta område, att de kommer snart och att skogspolitiken dä sätts in i sitt regionalpohtiska sammanhang.

Inrikesutskottet instämde förra året enigt i moderata samlingspartiets krav om tUläggsdirektiv till den sittande jordbruksutredningen i syfte att få tUl stånd ett utökat regionalpolitiskt jordbruksstöd. Bakom det kravet ligger en strävan att fä jordbruket att leva vidare även i svaga regioner och att få en regionalpolitisk satsning pä bredden, varigenom bl. a. en jämnare befolkningsstruktur bör kunna uppnås.

Ett utvidgat skogs- och jordbruksstöd och ett särskilt skogsvårdsprogram skulle — som vi från moderata samlingspartiet har understrukit många gånger - leda till inte bara positiva regionalpolitiska effekter utan även till en förbättrad landskapsvärd och ökad sysselsättning.

Jag lyssnade med intresse tiU den debatt som fördes här tidigare i dag

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

141

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

och konstaterade att herr Nordgren vid två tUlfäUen bl. a. ställde den direkta frågan tUl inrikesministern om jordbrukspolitiska utredningen har erhållit av riksdagen begärt tilläggsdirektiv angående ett utökat regionalpolitiskt jordbruksstöd. Statsrådet Holmqvist svarade bägge gångerna med en mycket talande tystnad, av vilken jag har dragit den slutsatsen att några tUläggsdirektiv ännu inte meddelats. Det är anmärkningsvärt, om så inte skett, och jag vill därför ställa frågan så här: När kommer jordbruksutredningen att få av riksdagen begärda tiUäggsdirektiv? När kan vi förvänta oss att regeringen kommer med kompletterande utredningar på skogspolitikens och skogsvärdens område.

Det är ytterst angeläget att någonting sker, och att det sker snabbt, ty regionalpolitiken gagnas inte minst av insatser för dem som är sysselsatta inom exempelvis jord- och skogsbruket. Men då skall insatserna vara realistiska, inte socialistiska.

Herr inrikesministem HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skaU omedelbart svara på den framställda frågan; det var ett förbiseende att jag inte gav svaret tidigare.

De motioner som väckts i denna fråga samt utskottets betänkande har av jordbruksministern överlämnats tUl jordbruksutredningen, och utredningen har på vanligt sätt anmodats att i sitt arbete beakta de synpunkter som framförts och att penetrera frågan utifrån de utgångspunkterna.

Herr STRINDBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är ytterst tacksam för att statsrådet lämnat kammarens ledamöter detta besked, eftersom det har rått oklarhet om denna sak. Jag tycker att det är en så betydelsefull fråga att kammaren faktiskt hade rätt att fä ett klart besked pä den punkten.

142

Fra NORMARK (s);

Herr talman! Motionen 1692, som behandlas i detta utskottsbetänkande, gäller uppföljnings- och bevakningsfrägorna.

För åtta år sedan, när lokaliseringspolitiken i den mening vi i dag diskuterar tog sin början, kom inte någon regional bevakning och uppföljning till stånd. Det är otillfredsställande att företag, som staten har satsat avsevärda pengar i, ibland har kunnat nedläggas, ibland försäljas utan att anslagsgivande myndighet varit underrättad härom. Informationen tiU de anstäUda har heller inte varit tillfredsställande.

Möjligheten att genom lokaliseringspolitiken få nya arbetstillfällen mottogs med glädje av människorna i stödområdena. Det var glädjande att se den Investeringsvilja och optimism som kännetecknade företagen, när de redovisade planerad sysselsättningsökning för att erhålla lokaliseringslän eller bidrag eUer båda delarna. Att det i de flesta län inte har blivit sä stor faktisk ökning av sysselsättningen som angivits i planerna kan inte tas som intäkt för att lokaliseringspolitiken har varit fel. Det är svårt att avgöra, om sysselsättningen beräknades högt av företagen för att de eventuellt lättare skulle erhålla lån eller bidrag, eUer om de kalkylerade fel. En del företag byggde ut för snabbt och saknade kapital till driften - i en del faU uppkom avsättningssvårigheter. Hade en bättre

uppföljning genomförts redan från börian med bättre insyn i företagen, borde en del felinvesteringar och förluster ha kunnat undvikas, 1 motionen nämns ett fall i Värmland där ett företag nyligen försattes i konkurs på grand av avsättningssvårigheter. En kvartalsredovisning beträffande lönsamheten för de företag, i vUka samhället satsat pengar, anser vi motionärer vara ett berättigat krav.

Utskottet  anför;  "Vad   motionärerna  syftar  tiU  kan uppnås inom

ramen för nuvarande ordning- , Lån kan t, ex, beviljas pä vUlkor att

korttidsbokslut upprättas. Föreskrifter kan meddelas om att stödet skaU återbetalas om det inte används pä ett sätt som är avsett," Det kan alltså ställas vissa viUkor, men frågan är om det verkligen görs konsekvent, I sä fall är motionen i den delen tUlgodosedd,

Lokaliseringspolitiken betyder mycket för stödområdet. Det finns mänga duktiga företagare som därigenom kunnat bygga ut sin rörelse, I motionen behandlas ett annat problem i samband med detta, I mänga fall har län och bidrag beviljats tUl s, k, familjeföretag, som därmed kunnat bygga ut sin verksamhet. Det har gått bra. Efter en tid har företaget sålts tUl ett storföretag, ibland med multinationella intressen. Avsevärda summor har på detta sätt slussats över till företag som det inte funnits motiv att ge lokaliseringsstöd.

När det gäUer multinationella företag biföll riksdagen förra veckan propositionen 72 med förslag om ändring i 1916 års inskränkningslag om förvärv av bl, a, aktier i vissa bolag. Denna lag är också tiUämplig när det gäller lokahseringsföretag.

Det borde finnas viss återbetalningsskyldighet av lokaliseringsmedel då ett företag går bra och säljs med vinst. Det har visat sig svårt att få reda pä hur mänga företag i vårt land som sålts sedan de byggts ut med lokaliseringsmedel. Upplysningstjänsten gick bet på den uppgiften; det krävdes alltför omfattande undersökningar på alla länsstyrelser för att få fram sådana siffror. Därför kan jag i dag bara nämna ett par exempel frän mitt eget län, och även där var det svårt att få fram exakta uppgifter om hur mänga företag som sålts och till vem. Förhållandena är troligen likartade i andra län. Försäljningssummorna är tydligen förborgade, likaså de förmåner exempelvis i form pensionsförsäkringar som säljare kan ha erhållit.

Ett företag erhöU 4 859 000 och såldes till Promotion, Ägaren till ett annat företag förklarade frankt enligt tidningsuppgifter för en tid sedan med anledning av nägot som kallades SAF-dagen: "När jag träffar affärsvänner utomlands låtsas jag att jag inte vet vem Olof Palme är," Vid samma tillfäUe yttrade han: "Sä snart man säger att företaget är lönsamt

så blir det vUda strejker- , Därför är jag nu mera återhållsam med att

tala om att vi får en vinst dä och dä." Detta företag har fått 23 510 000 kronor i lokaliseringsmedel och är nu sålt till Incentive.

Ibland är det svårt att få veta vem köparen är. Sålunda har ett företag sålts tUl en köpare, som bara omnämns som "stockholmare". Det kan väl inte vara tillfredsställande.

Det var bara några exempel på hur svårt det är att fä insyn när företagen försäljs.

Herr talman!  Den expertgrupp som införts i inrikesdepartementet bör

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

143

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

ha intresse av en uppföljning även av de lönsamma företagens göranden och låtanden och av vad som händer vid försäljning.

Jag finner det meningslöst att mot ett enhälligt utskott yrka bifall till vår motion men vUl med det anförda framhålla att motionen inte är helt tUlgodosedd och förbehålla mig rätten att återkomma i detta ärende.

1 detta anförande instämde herrar Göransson (s) och Brännström (s).

144

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c):

Herr talman! Den debatt som förts här i dag och de beslut som senare kommer att fattas kommer att få en avgörande betydelse för samhäUsutvecklingen under lång tid framöver. Det är i detta sammanhang fråga om hur människorna i framtiden skall kunna fä en av de grundläggande rättigheterna tillgodosedd, nämligen rätten tUl arbete. Det är vidare fråga om hur den miljö skall formas där människorna skall utföra sitt arbete. Det är fråga om hur den mUjö skall formas där de skaU fä sin bostad och hur de skall få möjlighet att uppleva en meningsfylld fritid. En annan fråga av utomordentlig betydelse är den sociala. Hur skall vi kunna förebygga sociala problem för de enskilda människorna? Det här är frågor som är väsentliga i samhällsutformningen och väsentliga för de enskilda människorna, frågor som jag anser i alltför liten grad har observerats av dem som har varit och är fängna i en stark övertro pä det centraliserade samhället. Visserligen nämns de här frågorna ibland, men när det gäUer att fatta beslut som tar sikte på att förebygga uppkomsten av sociala problem glöms de ofta bort.

När vi i dag diskuterar regionalpolitiken finner jag det i hög grad motiverat att beröra det decentraliserade samhällets betydelse ur social synpunkt. Är det någon som vUl bestrida att det decentraliserade samhället ger bättre miljöer, ger större möjligheter för människorna att anpassa sig? Det decentraliserade samhället är därigenom i sig självt förebyggande i fråga om sociala problem, brottslighet osv. Detta är något som vi under många år har framhållit i olika riksdagsmotioner från centerns sida. Även andra människor, inte minst de som aktivt arbetar inom social- och kriminalvård, har med kraft vänt sig mot en stark befolkningskoncentration till ett fåtal orter i landet. Det har framhållits att följden av en sådan koncentration är sociala störningar i form av isolering, främlingskap, otrygghet och rädsla.

Det har sagts att vi riskerar att storstadsregionerna, om nuvarande utveckling tillåts fortgå, i än högre grad blir centra för avancerade missbruksformer, psykiska störningar, asocialitet och våld och kommer att producera socialt utslagna människor, patienter tUl mental- och kriminalvård. Detta är synpunkter som för några år sedan framfördes från kriminalvårdens regionala företagsnämnd i östra kriminalvårdsregionen i samband med att den yttrade sig över regionplanen för Stockholmsområdet.

Det finns risk för att de försök vi gör att genom ökade resurser och förbättrade metoder åstadkomma en meningsfullare och bättre social-och kriminalvård, inte minst en förebyggande sådan, får en mycket liten effekt   om   vi   inte   i   vår   planering   av  samhäUet,  av   människornas

livsmUjöer, utgår från människans fysiska och psykiska förutsättningar. För tre år sedan fördes en debatt i tvåkammarriksdagen i anledning av en interpellation frän dåvarande centerledaren Gunnar Hedlund. Den gäUde en plan för åtgärder mot den ökade brottsligheten. Statsminister Palme anförde i den debatten att det kan finnas ett samband mellan brottsutvecklingen och den allmänna tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Befolkningsomflyttningarna och den snabba tillväxten av storstäderna, det hårda arbetstempot och rationaliseringar i företag och på arbetsplatser är några av de faktorer som utsätter människor för en allt hårdare press, anförde statsministern. Många är på grund av brister i sin ekonomiska och sociala situation inte rustade att möta den pressen. För den som stötts ut ur produktionslivet och ur samhäUsgemenskapen kan vägen tUl brottslighet vara kort. Det är inte välfärden som skapar brottslighet, utan snarare är det så, att strukturförändringarna i samhället riskerar att driva fram en ökad brottslighet därför att välfärden inte har nätt tillräckligt många och därför att det finns brister i den sociala tryggheten som vi ännu inte kunnat avhjälpa. Statsminister Palme hänvisade sedan till makarna Russeils bok, där dessa pekar på två skäl tUl våld som dominerar, vare sig man ser historiskt på problemen eller undersöker olika djursamhällen. Det ena gäUer bristande föda — det utlöser våld - och det andra är en överdriven trängsel; ett sammanträngande av djursamhällen eller människosamhäUen. Det framhåUs att det finns ett direkt samband mellan dessa faktorer och våld. Statsminister Palme kom så fram tUl följande: "Jag tror att i den långsiktiga samhäUsutvecklingen som både herr Hedlund och jag åtminstone tiU någon del kommer att fä uppleva är regionalpolitik — förutom alla andra skäl som kan åberopas tUl stöd för den — också ett av medlen för att förhindra en ökad kriminalitet i det moderna samhället."

Nu finns det tillfälle att med regionalpolitiska medel förverkliga vad som ges uttryck för i andra sammanhang. Det går bra att hänvisa tUl regionalpolitik när man diskuterar andra åtgärder, men när det gäller att fatta beslut och effektuera den verkar det som om intresset inte vore lika stort. Dä är det ganska tyst om dessa väsentliga frågor — alltså frågan om regionalpolitikens utomordentliga betydelse för att bereda möjlighet att komma till rätta med de sociala frågorna och den ökade brottsligheten och därmed att ge denna en effektivt brottsförebyggande inriktning.

Vi mäste skapa ett samhäUe med god miljö, ett samhälle som ger förutsättningar för trivsel och gemenskap och som inte genom att byggas pä kortsiktiga ekonomiska kalkyler stäUer överkrav på individen. Centerns krav på bättre regional balans, både mellan regionerna och inom dessa, och med arbetsplatser och bostäder över hela landet, är av utomordentlig vikt i arbetet med att förebygga uppkomsten av sociala störningar och brottslighet. Den glädjande folkvandringen som applåderades på 1960-talet och finansministerns små rännilar är båda uttryck för att man helt har bortsett från sambandet mellan samhällets koncentration, sociala problem och en ökad brottslighet. Trots dessa klara samband mellan en stark koncentration och de sociala problemen är det förunderligt hur litet dessa frågestäUningar beaktas när vi skaO ta stäUning tiU  konkreta  handlingslinjer  som  minskar  koncentrationstendenserna.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

145

10 Riksdagens protokoU 1973. Nr 101-102

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

Hur har vi det exempelvis pä bostadssidan? 1 vilken utsträckning har dessa viktiga frågor beaktats när det under 1960-talet har byggts mastodontområden i sten och betong? Undersökningar visar hur exempelvis ungdomen vill ha sin bostadsfråga ordnad. Dessa önskemål avfärdas ofta med att de är romantiska drömmare, främmande för verkligheten. Hur vore det om man i samhällsplaneringen lyssnade mera pä de enskilda människorna? Varför inte låta människorna i större utsträckning fä vara med och utforma sin egen boendeform, sin egen livsmiljö? Har inte den enskilde individen större möjligheter att avgöra vilken boendeform och vilken boplats som bäst passar för att uppnå bästa möjliga trivsel än den möjlighet att avgöra detta som man har exempelvis inom kanslUiusets väggar? Ungdomens reaktion är i mycket en reaktion mot det starkt centraliserade samhället, även om centrahsterna inte i dag vUl erkänna det. Jag tycker att inrikesministem här i dag i en replik tUl centerledaren gav klart uttryck för detta dä herr Fälldin såsom ett exempel tagit frågan om bostadsbyggandet i sin egen hembygd. Herr Holmqvist sade dä att han inte var imponerad av det exempel som herr Fälldin tog.

Ja, det är klart att viU man inte sätta sig in i hur den enskUda människan själv upplever sin situation då kan man naturligtvis säga på det sättet. Jag vill hävda att de mänskliga kontakterna har en avgörande betydelse såväl för barnens möjligheter att växa upp till harmoniska människor som för den vuxnes psykiska balans och välbefinnande. Möjligheterna tiU kontakt och gemenskap med andra människor har inte som man kanske kunde tro ökat i det centraliserade samhäUet. Befolkningsomflyttningen, de nya bostadsmUjöernas utformning och andra faktorer har i stället skapat rotlöshet och ensamhet för mänga människor. Ideologin att samhället skall klara aUt har också resulterat i att människor i högre grad slutat att dä det behövs ge varandra en hjälpande hand. Attityderna tUl medmänniskorna har i det urbaniserade samhället förändrats pä ett sätt som är negativt både för individen och för samhället.

I socialstyrelsens redovisning av erfarenheter frän narkomanvårdsom-rädet pekar man bl. a. på den bristande mänskliga kontakten som är orsak till att många unga dras in i narkotikamissbruk. En rad av behandlarna underströk att missbrukarnas "isolering" och "relationslös-het", deras "utanförstående" måste ses mot bakgrund av att de under sin uppväxt och senare utsatts för en läng rad svåra besvikelser i sina kontakter med andra människor, något som grundlagt en djup misstro med starka garderingar mot nära relationer tiU andra.

Den långsiktiga psykologiska behandlingens primära uppgift skulle därför vara att försöka bryta denna misstro genom att erbjuda missbrukaren en långvarig, trygg och emotioneUt betydelsefull kontakt.

Detta är ytterligare en erfarenhet som visar pä nödvändigheten av att vi i samhäUsplaneringen utgår från individens behov. Det decentraliserade samhället, de mindre enheterna ökar möjligheterna att upprätthålla de mänskliga relationer och den gemenskap som är en nödvändighet för oss alla.

146

Fm THUNVALL (s):

Herr talman! Den målimiktning av värt regionalpolitiska handlingsprogram som herr Nilsson i Östersund angav i sitt anförande tidigare i dag vUl jag gärna instämma i och skall därför inte upprepa nägot av det han sade. Jag vill också instämma i det anförande som fru Normark nyss höll och som berörde en annan sida av lokaliseringsproblematiken.

Herr talman! Jag vill i detta skede av debatten bara på några punkter understryka vad utskottet sagt, då det har betydelse för det län och särskilt den region jag representerar. Jag skall därför inte gä in på vad den föregående talaren här anförde.

Ljusdalsregionen är vidsträckt och rymmer flera utpräglade glesbygdsområden. Genom utskottsbetänkandets olika förslag, vUka liksom propositionen är grundade på glesbygdsutredningens betänkande, kan möjligheterna tUl sysselsättning i dessa områden komma att ökas tack vare de stödformer som redovisas. Ur 1972 års beslut återger utskottet: "Om människornas anspråk pä sysselsättning och service pä rimligt avstånd från bostadsorten inte kan tillgodoses i något fall, skall strävan vara att flyttning skall ske inom den region som den enskilde känner naturligt samband med." Utskottet understryker därmed föregående års beslut och jag finner detta vara en angelägen princip och strävan.

Man hör ibland sägas att vissa förespråkare för Ljusdalsregionen och dess problem ger lyssnaren en så negativ bUd av bygden att det kan avskräcka dem som eventuellt tänkt sig lokalisering dit.

Herr talman! Ett ensidigt näringsliv som nu är hårt rationaliserat, nämligen skogsbruket, har varit huvudorsaken tUl den stora utflyttning som drabbat regionen, eftersom människorna tvingats söka arbete på annan ort. Många blir pendlare som det talats om tidigare i dag - bl. a. därför att man hoppas på en utveckling som åter skall ge dem sysselsättning på hemorten. Givetvis kan stark utflyttning sä småningom få återverkan pä den statliga och regionala service som är beroende av befolkningssiffrorna och även öka de kommunala kostnaderna för de människor som alltjämt har möjlighet eller som väljer att stanna på hemorten. Det- är för att stoppa denna trend, vilken kan ge negativa effekter, som det är angeläget att tillförsäkra regionen sådana sysselsättningsobjekt att allt flera får möjligheter tUl arbetstillfällen inom hemorten och den egna regionen.

De yttre föratsättningama för en lokalisering borde vara ljusa och förmånliga för Ljusdalsregionen, t. ex, beträffande läge och närhet till större centra, såväl norrut som söderut. Jag för min del anser att Ljusdalsregionen borde vara en mycket attraktiv lokaliserings- och turistort och Önskar vederlägga uppfattningar i eventuellt annan riktning.

Jag kan fördenskull inte förneka att utvecklingen varit ogynnsam och, som utskottet också framhåller, kan vara ägnad att inge oro — av skäl som jag nyss nämnt — samt motivera särskilda åtgärder, Pä s, 23 i betänkandet säger utskottet bl, a,; "Det är regionalpohtikens uppgift att främja att den eftersträvade industrieUa tillväxten kanaliseras till orter och regioner som behöver en förstärkning av sysselsättningstillfällena. Det är mot den bakgrunden man bör se propositionens förslag."

Herr talman!   Det är just mot den bakgrunden jag hksom tidigare

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

147

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

148

hävdar att det är angeläget och absolut nödvändigt att bl. a. en basindustri kanaliseras tUl Ljusdalsregionen för att få en nödvändig förstärkning av sysselsättningstUlfäUena.

När det gäUer Gävleborgs län anser utskottet, att den förstärkning av lokahseringsstödet som nu har föreslagits bör bli till fördel för länet. Inte minst, säger utskottet, gäUer detta om Ljusdal, som ligger inom inre stödområdet, för vilket stödinsatserna föreslås bli väsentligt förstärkta. Även om södra delen av länet inte tillhör det allmänna stödområdet, men ingår i en gränszon, förutses en smidig tUlämpning av bestämmelserna om lokaliseringsstöd.

Med ledning av utskottets skrivning på s. 48 angående tiUkomsten av eventuellt ytterligare industricentra, när orter inom det inre stödområdet förutsätts bli aktuella, förväntar jag också att Ljusdal då kan komma i fräga — även om något direkt yrkande på den punkten inte ens reservationsvis har framförts inom utskottet.

Medveten om att regeringen har uppmärksamheten riktad på Gävleborgs län och på Ljusdalsregionen och dess sysselsättningsproblem — inte minst efter de krav pä sysselsättningsobjekt som framförts från värt häll — har jag önskat understryka utskottets positiva skrivning tUl förmän för Gävleborgs län och Ljusdalsregionen. Det är för mig angeläget att det inte får stanna enbart vid en skrivning utan snarast ger ett konkret resultat.

Herr talman! Jag har inte nägot yrkande utan tillstyrker utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Holmgården (c):

Herr talman! Den proposition som nu är föremål för debatt får väl betecknas som ett svar på de regionalpolitiska program som vi frän de ohka länsstyrelserna lämnade för ett och ett halvt år sedan.

I egenskap av länsstyrelseledamot är det ganska intressant att studera statsrådets svar i propositionen. Det regionalpolitiska programmet från mitt hemlän ansåg vi vara utomordentligt ambitiöst. Det låg ett mycket stort allvar bakom dess avlämnande. Vid presentationen av programmet sade landshövdingen att han och länsstyrelsen ansåg att vi i Norrbotten hade en nådatid på fem är och att avsevärda insatser mäste göras under den tiden för att inte en landsdelskatastrof skulle inträffa.

Jag vill för all del inte säga att ingenting har hänt — det skulle vara i högsta grad felaktigt. Det har gjorts investeringar i Norrbottens järnverk, ASSI, tekniska högskolan osv. Vissa andra positiva åtgärder har vidtagits, som vi är glada över. De medför troligtvis att landsdelskatastrofen kan begränsas och inte kommer att beröra de centrala delarna av länet — Luleäbygden och dess närmaste omgivning.

Men vi har någonting som vi kallar den östra länsdelen - området norr om Luleå och Tornedalen. Det är tanken på det området som är främsta anledningen till att jag har tagit tUl orda i den här debatten. Det har för oss under lång tid varit ett utomordentligt stort bekymmer. År 1950 fanns i det området 44 000 människor; för närvarande bor där ca 32 000 människor. Då räknar jag inte med Kalixområdet utan enbart Tornedalen. Det har följaktligen skett en minskning sedan 1950 med inte mindre än 28 å 29 procent. Det har varit utomordentligt svårt att komma

fram tiU någon lösning av problemen i den östra länsdelen i Norrbotten, och jag måste ärligen erkänna att jag inte heller hade väntat mig att man i denna proposition skulle kunna ge någon fuUständig anvisning om hur problemen skall lösas.

Det har tidigare i dag i denna församling pratats om hembygdstoner, och någon kanske menar att också jag slår an sädana tongångar när jag tar upp denna fråga. De kommuner jag talar om upptar emeUertid ett område som är av åtminstone samma storleksordning som de medelstora länen i Mellansverige, De är också värt ansikte mot våra östra grannländer — det enda landfasta området vid gränsen mot öster. Frågan om utvecklingen i den östra länsdelen av Norrbotten är därför inte obetydlig och inte enbart en länsfråga.

Vi är i länet mycket bekymrade över utvecklingen. Vi hade nog väntat att den här propositionen skulle innehålla någon anvisning om en nådatid. Visst har vi storarbetsplatserna, som man har pratat om tidigare i dag, i Övertorneå, Överkalix och Pajala. De storarbetsplatserna är naturligtvis inte oväsentliga — de är av betydelse för framför allt dem som börjar närma sig pensionsåldern och inte gärna kan flytta därifrån. Men de ger inte någon trygghet ät de unga människor som vi måste räkna med skaU stanna kvar här uppe, om östra länsdelen. Tornedalen, skaU kunna leva vidare. Det gär inte att tänka sig att den delen av vårt land skaU bestå bara man hyser omsorg om dem som är nära pensionsåldern. Därmed viU jag naturligtvis inte pä nägot sätt underkänna omsorgen om dessa - de är väl värda den. Men vad som är väsentligt är att någonting måste åstadkommas, några arbetstiUfäUen måste skapas, för att de unga människorna skaU kunna känna en viss tiUförsikt inför framtiden.

Jag har vågat mig på att i en enkel motion ta upp det problemet och försökt finna former för en förändring som möjhgen skuUe kunna ge den yngre generationen en viss tiUtro tUl framtiden där uppe. Dessa storarbetsplatser skuUe enligt mitt förslag ombildas till företag i bolagsform inom Statsföretagskoncernen. Därmed skuUe en industrieU utveckling i östra Norrbotten främjas. Jag skaU gärna erkänna att jag inte väntat mig bifall tUl den här motionen, för jag tror att problemet är rätt stort. Men jag har tagit upp frågan i debatten för att verkligen understryka att man frän regeringssidan mäste med större allvar än hitintills beakta problemet.

Man kan kanske då hänvisa till den enskilda företagsamheten och hoppas att den skall komma in här. Den faller man ju sä gärna tillbaka pä och hänvisar till i sådana här debatter. Tyvärr är situationen den i östra Norrbotten att det praktiskt taget inte finns några enskUda företag där. Man kan följaktligen inte hoppas alltför mycket på en insats frän den sidan. Med hänsyn till de utomordentligt stora värden och rika tillgångar som staten tagit just frän Norrbotten har vi all anledning och rätt att kräva att staten gör en ordentlig insats för att också trygga och bevara sysselsättningen i Norrbottens östra länsdel.

Jag har pekat pä lämpligheten av att man t. ex. i Överkahx förlägger en förädlingsindustri, baserad pä NJA:s stål- och plåttillverkning. Varför skulle detta vara omöjligt? Det finns kanske någon som menar att vi dä kan fä samma svårigheter och problem som man haft vid Norrbottens

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

149

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

150

järnverk. Jag är väl medveten om de problemen och vad de har kostat, men jag dristar mig tiU att säga att det trots allt har varit en billig insats för att ge de där anställda människorna arbete. 1 annat fall hade man varit tvungen att ta hand om de människorna och skaffa dem arbete pä annat sätt. Det skulle säkerligen ha kostat minst lika mycket.

Låt mig tillägga att Norrbottens järnverk säkerligen skulle ha kommit på fötter tidigare, om där hade funnits en driftledning som varit mer lämpad för sin uppgift. Dess bättre har man numera fått en sädan, och av aUt att döma tycks det gå ganska snabbt i rätt riktning; det är vi utomordentligt glada över. Jag är övertygad om att med en kunnig driftledning skulle sådana här "avläggare" till Norrbottens järnverk eller andra mindre industrier i östra länsdelen kunna fä en rimlig ekonomi. Följaktligen efterlyser jag från statsrådets sida en mer aktiv insats för att om möjligt åstadkomma någonting i den här länsdelen, som är så utomordentligt väsentlig inte bara för värt län utan för hela värt land.

Låt mig också nämna att vi har ett grannland som rätt ofta sägs ha sämre resurser än vi själva. Det är intressant att konstatera att i det grannlandet, pä andra sidan Torne älv, pägår det i dag en industrieU utveckling som minsann saknar motsvarighet på den svenska sidan. Det finns väl ingenting som säger att inte vi också skuUe kunna ordna rned en utveckling.

Jag vill i korthet ta upp ytterligare en liten detalj, som jag faktiskt pä fullt aUvar väntat skulle komma med i propositionen. Det gäller förverkligandet av det skogsbruksprogram som vi frän länsstyrelsen har anvisat vägar för, ett skogsbruksprogram som verksamt skulle bidraga tiU att skapa råvaror till våra anläggningar, ge åtskilliga arbetstiUfällen och dessutom arbetstUlfäUen för en rätt rimlig kostnad. Jag stäUer faktiskt frågan till statsrådet; Av vilken anledning har man inte kommit med det programmet i samband med denna proposition, och kan det väntas inom en snar framtid?

Det är inte särskilt intressant att gång efter annan i ett sådant här ärende fä höra, att avsikten är att ett program skall komma dä och då. Sist jag pratade med statsrådet i denna fråga, var det skogsbrukspolitiska utredningen som var flaskhalsen. Dä skulle den avvaktas. Nu har den både kommit och förkastats. 1 det läget borde man rimligen inte behöva vänta på den.

Låt mig tUlägga att det här är fråga om en åtgärd som måste komina snabbt, annars kommer den för sent. Man har ingen anledning att vidta åtgärden, när det bara finns ett ålderdomshem kvar i denna bygd. Det måste finnas unga människor kvar i bygden när insatsen görs, annars är det inte särskUt mycket värt.

Jag skulle, herr talman, kunna sluta med detta, men mänga frågor har förekommit i denna debatt i dag. Det har inte bara varit lokaliseringspolitiska frågor utan även i rätt hög grad frågor som mera kan betecknas såsom inslag i en politisk valdebatt. Den yrkeskår jag tillhör minns att man för några år sedan skällde på bönderna inför valet. Sedan visade det sig att detta inte var särskUt givande. Därför har man i år tagit tiU åtgärden att skäUa pä böndernas föreningsrörelse. Nu tror man att man skaU  vinna   mera  på  den  åtgärden.  T. o. m.   den lilla och oansenliga

föreningsrörelse som finns inom jordbruket i Norrbotten har uppmärksammats i dagens riksdagsdebatt.

Jag vet inte om herr Fagerlund är inne i kammaren, men han har enligt uppgift ställt frågan, om det ändå inte var en centralisering som skedde inom föreningsrörelsen i Norrbotten när man beslöt om en fusion. Jag skaU inte ta läng tid i anspråk för att förklara den saken. Låt mig bara understryka att den fusion som skaU göras i vårt i jordbrukssammanhang liUa län är tiU för att motverka en centralisering till ett föreningsområde, som skulle ha spänt från ätskiUiga mU norr om Pajala ned tiU Bollnäs. Vi har inte funnit detta vara lämpligt. Därför ansåg vi att vi skulle hålla vår föreningsrörelse inom länet och där slå samman de olika branscherna tiU ett så pass starkt företag som det över huvud taget gär att få i Norrbotten. Det har i denna debatt betecknats som en form av centralisering. På vilket sätt har jag svårt att begripa. Men avsikten är väl inte heller att någon skall begripa någonting av sådana saker. Herr Fagerlund tog förstås fram denna fräga precis i samma akt och mening som den tas fram i i annat sammanhang.

Det mä, herr talman, ändå tillåtas mig att säga några ord om skallet på föreningsrörelsen. Det pratas om den centralisering som där sker. Finns det någon rörelse eller något organ som är så decentraliserat som jordbrukets föreningsrörelse? Praktiskt taget varie dag gär föreningsrörelsens bUar och transporter till vartenda aktivt jordbruk ute i byarna för att ge jordbrukama den service de mäste ha för att kunna föra sitt yrke vidare.

På det sättet bedriver jordbrukets föreningsrörelser sin verksamhet. Det kunde kanske vara rimligt med en jämförelse med Konsum, som ju står vissa herrar rätt nära. Hur har de betett sig när det gäller medlemsservicen? Jo, de har dragit in alla butiker och har kvar några stora varuhus på centrala platser. Det är den formen av centralisering som de tUlämpar.

Sedan säger man: Det är inte detta vi pratade om, utan vi pratade om centraliseringen av föreningsrörelsens anläggningar och fabriker. Ja, det skuUe väl vara underligt i det samhälle som vi nu lever i, där centraliseringen har gått så långt som den har gjort, om inte föreningsrörelsens arbetsplatser också måste följa den centralisering som har skett i övrigt. Det skulle väl inte vara särskUt rimligt, om vi hade kvar våra anläggningar och våra fabriker på platser som människorna har flyttat jfrän. Det skulle knappast vara lämpligt.

Dä säger man att det är helt riktigt — det är bara inte förenligt med centerns resonemang och centerns uppträdande i den här frågan. Det är fullständigt fel. Vi har från centerns sida aldrig begärt att man skall bygga en massafabrik där det inte finns någon trävara. Vi har aldrig begärt att man skall bygga ett sockerbruk i Norrbotten osv. Vi har varit realistiska nog att säga att vad vi krävt är att man skall flytta ut tillverkningen även eller annan vara som kan tiUverkas på de platser där människorna finns, vilket är den främsta förutsättningen för att en tUlverkning skall kunna ske.

Det skulle vara mycket att säga om den här saken, men när man i sin jakt efter föreningsrörelsen t. o. m. mäste dra in i resonemanget den lilla

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

151

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

152

åtgärd som vi har vidtagit i värt län för att om möjligt undvika en centralisering, då står det klart vad som är avsikten, och det var detta jag vUle komma fram tUl.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! I motsats tiU den föregående talaren, som väl trodde att detta var någon form av aUmänpohtisk debatt, skulle jag vilja säga några ord i anslutning tiU det ärende som föreligger till behandling.

Det är med tUlfredsställelse jag noterar att den lokahseringspohtik som har bedrivits under senare år har givit sä goda resultat. Inte minst i den landsända som jag företräder har vi mänga exempel på vad denna politik har betytt i form av nya arbetstillfällen. Det är också vär varmaste förhoppning att den nya politik som nu kommer också i fortsättningen skaU kunna ge den stimulans som är en förutsättning för att vi skall kunna ännu vidare bygga ut det näringsliv som skaU ge oss större sysselsättning i olika avseenden. Det här är en liten sammanfattning av hur vi ser pä den politik som förts och de förhoppningar vi har på den politik som kommer i anslutning till den proposition som utskottet har behandlat och som nu riksdagen har att ta ställning till.

En fråga som skymtat i debatten och som har förts fram av talare från min egen länsdel gäller Vansbro och Malungs kommuners anslutning till det inre stödområdet, något som vi utgår ifrån kommer att bli verklighet. Vi hoppas och tror att den skrivning som utskottet har gjort innebär att dessa tvä kommuner kommer att anslutas tiU det inre stödområdet. Jag utgår också ifrån att det är departementschefens mening att så kommer att ske.

Slutligen har herr Fredriksson från Grängesberg och jag tagit oss friheten att väcka en motion, nr 522. Där har smugit sig in ett tiyckfel. Det talas om Ludvika kommunblock, det skall självfallet vara Ludvika planeringsregion, som förutom Ludvika omfattar Smedjebackens kommunblock. Vi hade hoppats att denna planeringsregion, den bit som är kvar av hela länet, också skulle föras till det allmänna stödområdet. Vi har inte fått någon som helst förståelse för den synpunkten. Utskottet skriver i sitt avslagsyrkande att den kommande femårsperioden nu skall få ge klara besked om det föreligger behov av att föra även denna del av Kopparbergs län tiU det allmänna stödområdet. Vi trodde väl att erfarenheterna redan nu var så omfattande att det var klart för ett ställningstagande. Men det var inte utskottets uppfattning. Vi har inget annat att göra än att ge oss till tåls under den kommande perioden för att se om utvecklingen kommer att ge stöd för de synpunkter som vi i denna motion har framfört. Men det är alltid sä i riksdagsarbetet att har ett utskotts ställningstagande blivit enhälligt på en punkt är det självfallet mycket svårt att rubba riksdagen från denna uppfattnmg. Därför har jag i detta sammanhang inget särskilt yrkande men uttalar den förhoppnmgen att den nya femårsperioden skall ge möjlighet att noga penetrera och undersöka förutsättningarna för att Ludvika planeringsområde skall kunna anslutas tiU allmänna stödområdet.

Herr BJÖRK i Gävle (c):

Herr talman! Jag har begärt ordet närmast föranledd av inrikesutskottets skrivning angående de motioner som berör Gävleborgs län och framför allt frågorna om Gästriklands införlivande i det allmänna stödområdet.

Vi har diskuterat denna fräga vid ett flertal tillfällen i riksdagen och i är har vi också kommit så långt att det föreligger motioner från centern, folkpartiet, moderaterna samt socialdemokraterna, vilket vi från centern ser som en stor framgång. Vi är dock nägot besvikna över den njugghet som inrikesutskottet tycks ha inför Gävleborgs problem och framför allt inför de problem man har i Gästrikland. Senast föregående vecka diskuterade vi litet grand om de problem man har i den här länsdelen och jag skall därför inte gå in pä dem nu.

Man har också talat om att ansökningar om lokaliseringsmedel bör behandlas välvilligt samt talat om att Gästrikland och liknande områden skall behandlas som en grå zon. Jag anser att det är helt otillräckligt att endast ha en sådan skrivning. Det är uppenbart att det finns ett starkt behov av ett bättre differentierat näringsliv i Hofors, Ockelbo, Sandviken och Gävle. Dessutom beklagar jag att riksdagen häromdagen gick emot förslaget om förläggning av domstolsverket till Sandviken. Jag tror att det skulle ha varit en lokalisering som för Sandvikens del varit mycket värdefull. Vi har också i de här trakterna, framför allt I Gävleregionen, en mycket betydande ungdomsarbetslöshet.

Det är också med en viss oro man ser framtiden an när man tar del av den negativa befolkningsprognos som riksdagsmajoriteten antagit för Gävleborgs län. Riksdagsmajoriteten har satt upp en befolkningsram på 290 000-300 000 personer mot centerns krav på 310 000 personer år 1980. Detta innebär att statsmakterna samt de partier som står bakom denna målsättning anser att Gävleborg bör stagnera och stå stUl i sin utveckling och endast arbeta för att behälla sitt nuvarande befolkningstal. Sarntidigt innebär den här centrala klassificeringen som riksdagen antagit att det blir en ökad koncentration av befolkningen till vissa utvalda orter i länet. Det innebär dä utan tvivel att befolkningen kommer att dras till de centrala delarna, framför allt i de kommuner som är utvalda. Detta kommer otvivelaktigt att medföra en väldig utarmning av de mindre orterna i de nya kommunerna.

Man blir kanske också litet fundersam när man hör de diskussioner som förs ute i bygderna om A-regionernas framtid och som börjar bli alltmer Intensiva. Man fär nämligen en stark känsla av att socialdemokraterna nu är Inställda på att genomföra en ny kommunsammanläggning. Det vore värdefullt om inrikesministern nu ville ge klart besked om huruvida man redan är inne i ytterhgare en sammanläggningsomgång.

Det beslut som riksdagen fattade före jul om den centrala ortsklassificeringen är vidare att beklaga, eftersom det t. ex. för Hofors i Gävleborgs län har fått negativa verkningar. Det hade varit bättre att låta länet självt få göra sina prioriteringar. I ett sådant läge tror jag inte att Hofors hade klassificerats på det sätt som nu har skett. Vi hade i Gävleborgs län hoppats att vi i år skulle kunna få till stånd en uppslutning kring kravet på att föra Gästrikland tUl aUmänna stödområdet. Desto mer förvissade

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

153

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

om möjligheterna härtill blev vi när vi såg att länets ledamot Hans Nordgren i inrikesutskottet hade motionerat i anslutning till propositionen. Jag har dock förgäves letat efter någon reservation eller nägot särskUt yttrande fr-än herr Nordgren.

Vi har sagt i centermotionen att man i första hand bör föra hela Gästrikland tUl stödområdet. Om man inte kan nå enighet om det anser vi dock att åtminstone Hofors och Ockelbo borde föras dit.

Jag noterar också fru Thunvalls inlägg. Hon nämnde ingenting om de befolkningsramar som vi har fått oss tilldelade för Gävleborgs län. Det är en ganska talande tystnad, som innebär att socialdemokraterna i Gävleborgs län accepterar en fortsatt ökning av Stockholmsbefolkningen samtidigt med nära nog stagnation för Gävleborgs läns befolkning.

Jag skulle vUja ta upp en fråga som nära anknyter tUl det som Filip Johansson i Holmgården tog upp, nämligen skallet mot kooperationen. Jag råkar vara en av de 50 000 anställda inom bondekooperationen, och jag tycker att det är beklagligt att vi skall användas som slagträn i den politiska debatten. Vi har nog fått en stark känsla av att socialdemokraterna missunnar oss våra löner och anställningsförhållanden.

Fm THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Björk i Gävle sade att jag Inte hade talat om befolkningsramama. Som jag ser det är inte ramarna det väsentliga. De är ändå bara siffror. Det väsentliga är en aktiv politik som främjar utvecklingen i det egna länet, och en sådan vill jag gärna verka för.

Herr NORDGREN (m) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Björk I Gävle studerar vad vi har skrivit i inrikesutskottets betänkande nr 7 angående gränsområdena skulle herr Björk förstå — i varje fall om han varit med i riksdagsarbetet en längre tid - att det är fördelaktigt för saken att man får en positiv skrivning, om man inte kan nå enighet eller i varje fall nägot så när stor uppslutning kring en reservation. Det förelåg Inte i detta fall då det gällde Gävleborgs län. Dä är det enhgt min mening bättre, herr Björk, för Gävleborgs län att man har en positiv skrivning även för det område som ligger utanför gränsen för det inre stödområdet.

154

Herr BJÖRK i Gävle (c) kort genmäle:

Herr talman! Till fru Thunvall vill jag bara säga att jag tycker att det är anmärkningsvärt att vi fått de befolkningsramar som uppsatts för värt län. Det är en följd av att man vill öka befolkningen i storstadsregionerna. Med de befolkningsplaner man nu har antagit innebär det praktiskt taget stagnation för värt läns utveckling. Det är en uppenbar minskning av de krav som angavs i länsplanen, där man angav ca 310 000 Invånare. Jag tycker att man som länsrepresentant borde söka föra fram sitt läns krav och fullfölja de intentioner som länsstyrelsen tidigare haft.

Till herr Nordgren vill jag säga att om han är nöjd med utskottets skrivning, hade det nästan varit lika bra att inte motionera alls. Herr Nordgrens motion lämnades ju i anslutning till den proposition sorn nu behandlas.

Herr NORDGREN (m) kort genmäle:

Herr talman! Ett positivt utskottsbetänkande är bättre än en avslagen reservation för Gävleborgs län.

Fra JONÄNG (c):

Herr talman! Jag har vid upprepade tillfällen här i kammaren genom motioner och interpellationer fört fram frågor om åtgärder av olika slag för att söka komma till rätta med sysselsättningen, eller rättare sagt arbetslösheten, i Gävleborgs län. Jag skaU inte här upprepa de svårigheter vi har i länet och den oro som man har känt; vi talade litet grand om det förra veckan. Jag skall koncentrera mig pä en fräga, nämligen frågan om ett industricentrum i Ljusdal, som framförts i motionen 521 av centerledamöterna pä Gävleborgsbänken.

Innan dess vill jag emellertid redovisa en uppgift om folkmängdsförändringarna i länet, där den definitiva siffran nu föreligger. Den visar ett negativt flyttningsnetto på 673 personer, vilket är ungefär 100 personer fler än jag tidigare har angivit här i kammaren. Födelseöverskottet visar för länet som helhet mycket oroande siffror, inte minst i Hälsingland. Den bäde relativt och absolut sett största minskningen sedan 1960 svarar Ljusdal för med 17 procent av befolkningen, medan Ockelbo kommun minskade med 16,3 procent. Det är bl. a. till de här två kommunerna som inrikesutskottet säger nej - nej tUl att Ockelbo skall hänföras till det aUmänna stödområdet och nej till ett industricentrum i Ljusdal.

1 motionen 521 föreslås alltså att försök med industricentrum snarast skall påbörjas i Ljusdalsomrädet. Det är beklagligt att vi fått så litet gehör för den tanken i inrikesutskottet. Det antyds att Ljusdal skulle kunna komma i fråga någon gång i en mer eller mindre oviss framtid. De arbetsmarknadsproblem som ett industricentrum skulle motverka finns emellertid nu och det är nu vi skulle behöva detta Industricentrum. Arbetslösheten är hög i Hälsingland, och erfarenheterna tyder tyvärr på att också under bättre konjunkturer än de vi upplevt under de senaste åren måste många människor gå utan arbete. Det krävs givetvis flera olika slag av åtgärder för att man skall komma till rätta med de här problemen. Uppförande av industricentrum är ett led i strävandena att skapa sysselsättningstillfällen i Hälsingland. Ett IndustricentrTim skulle ju både direkt och indirekt ge människor sysselsättning.

Frågan har diskuterats i en rad instanser i länet. Jag vill erinra om att länsstyrelsen, landstingets förvaltningsutskott. Ljusdals kommun och handelskammaren har stött och verkat för tanken pä att ett industricentrum skulle uppföras i Ljusdal. Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhöll i sitt yttrande över industricentrautredningens betänkande att det erfordr-as speciella lokaliseringspolitiska insatser utöver de stödformer som för närvarande används för att Ljusdal i framtiden skall kunna svara för den regioncentrumser'vice som är nödvändig i nordöstra delen av Hälsingland. Jag vUl för min del instämma i och understryka de synpunkterna. Som länsstyrelsen också framhåller gäller det att balansera den avgång av arbetstillfällen som skett inom framför allt jord- och skogsbruket. Jag vill dessutom erinra om den förestående indragningen av domsagan   i   Ljusdal,   varigenom   både   viktig   service   och   ett   antal

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

155

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

156

arbetstillfällen försvinner.

Med den behandling som motionen fått i utskottet torde man inte med framgång kunna yrka bifall till den. Men i valet mellan utskottsmajoritetens uppfattning och reservanternas uppfattning anser jag mig böra rösta på majoriteten, då reservanterna anser att Vilhelmina och Kahx i första hand bör komma i fråga och Ljusdal m. fl. andra orter därefter. Det är en prioritering som majoriteten tydligen inte gör. Därför kommer jag alltså för min del att inte rösta för reservationen 13 utan för utskottets förslag i den delen.

Inte minst efter den behandling som inrikesutskottets talesmän här i dag har gett de aktuella motionerna från länet kommer jag att undersöka möjligheterna att inbjuda inrikesutskottet tUl Gävleborgs län för att på ort och ställe i de berörda kommunerna sätta sig in i deras problem och naturligtvis också dä ta del av det positiva som finns, däribland naturen.

Eftersom Inrikesministern är i kammaren vUl jag passa pä att ställa en fräga. Anser inrikesministern att det löfte om industrilokalisering till Söderhamn som regeringen gett är infriat i och med att L M Ericsson i Söderhamn bygger ut sin verksamhet för ytterhgare sysselsättning?

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta i den här debatten. Talarlistan är ju väldigt läng, och många skall komma till tals här, framför allt de som har suttit i utskottet eller på annat sätt berörts av frågan. Jag begärde ordet därför att herr Johansson i Holmgården gav en ganska ensidig bild av förhållandena i Norrbotten.

Till en början erkände han att det har gjorts mycket för Norrbotten när det gäller de statliga investeringarna i NJA, ASSI, LKAB och tekniska högskolan. Han glömde bort SGU och även luftfartsverkets meteorologiska avdelning som skulle förläggas till Luleå. Men sedan övergick han till förhållandena framför allt i östra Norrbotten, Det är klart att det är ett besvärligt område — det har ju statsmakterna väl erinrats orn mänga gånger tidigare. På 1950-talet gjordes en speciell utredning, den s, k, Tornedalsutredningen, Det var ett av de första ärenden jag mötte här i riksdagen, och det togs på stort allvar. Bankoutskottet gjorde en resa genom detta område. Propositionen gick ut på att man skulle vidta speciella stödåtgärder för östra Norrbotten. Under tio år skulle I 10 miljoner kronor ställas till företagsamhetens och jordbrukets förfogande, och de pengarna har också utgått under dessa år.

Sedan gammalt har vi ASSLs sågverk på Seskarö. Vi har varit oroliga för det, men det är ju topputrustat. Nu skall man bygga en bro över till Seskarö, och därmed kan vi väl säga att detta sågverk är säkrat. Det är en av de större arbetsplatserna I östra Norrbotten.

Är 1970 fick vi de industriella beredskapsarbetena som har varit i verksamhet med olika framgång. Nu har centerpartisterna i Norrbotten krävt att Statsföretag skulle driva dem. Det tror jag vore en rätt farlig linje. Statsför-etag har ju åliggandet att sköta sina företag sä att de ger vinst så fort som möjligt. Jag tror Inte att vi på de industriella beredskapsarbeten man där har kan ställa så höga krav, när vi vet att de har länga frakter, ovan arbetskraft och mycket annat som gör att det blir

svårigheter. Men jag tror inte att det betyder sä mycket vem sorn driver dessa arbeten; huvudsaken är att de kommer tUl stånd.

Herr Johansson i Holmgården sade också att man i Överkalix skulle kunna låta NJA stå för produktionen. Det är just vad som nu sker. NJA gör mellanväggar till fartyg och stär för beställningarna. Det är en mycket stor sak. Jag tror att det beträffande Överkalix finns en väldig optimism. Ett exempel pä det är att man i denna lilla kyrkby bygger 26 egnahem och 48 lägenheter i tlerfamiljshus. Det vittnar om nägot om tro på framtiden i Överkalix.

När det sedan gäller Haparanda, för att ta ett annat område, vet jag hur industriminister Rune Johansson fick slåss här för att få lägga denna skidfabrik i Haparanda. Det var många i denna kammare som tyckte att det var överflödigt, trots att det visades kalkyler på att man skulle fä en ökad export osv. Nu var man ändå i stånd att bygga denna skidfabrik. Seminariet i Haparanda har man förvandlat till en folkhögskola för finländare.

Beträffande det fredsförband vars förläggning man diskuterat under många är har nu försvarsministern sagt att det skall förläggas till Arvidsjaur, Det finns säkerligen många i denna kammare som kommer att motarbeta detta.

Det är således inte alltid så lätt för regeringen att säga att det skall göras så och så. Och det är framför allt de som säger att vi skall föra en decentraliserande politik som ställer de stora kraven på regeringen och vill att den skaU komma med uppslagen. Men om man menar allvar med att det skall vara en decentralisering mäste väl också uppslagen komma utifrån bygderna — det och det vill vi göra. Nu menar man att regeringen skall komma med förslag i olika hänseenden här. Det är ju en centralisering av beslutanderätten som man då vill ha.

Regeringen har mycket på sina axlar, och aUt skall ju inte klaras via regionalpolitiken. Vi har ju också nägot som heter näringspolitik, där man så att säga måste upprätthålla det ordinarie näringslivet. Allt skall inte ske genom statens medverkan.

Den liiir propositionen innehåller mycket som är av betydelse för Norrbotten, När det gäller det speciella glesbygdsanslaget är det framför allt företagarföreningarna som får en chans att visa vad de går för och om de vill ge speciellt stöd åt denna verksamhet.

Herr Johansson i Holmgärden tog också upp vad som görs på den finska sidan. Vi är väl medvetna om att det görs mycket på den sidan -man gör väl vad man kan för att klara problemen. Men jag är alldeles övertygad om att problemen där är flerdubbelt större än på den svenska sidan. Vi skall inte framställa saken som om den svenska regeringen skulle vara mera böjd för att inte beakta svårigheterna i Norrbotten, Jag tror inte att vi vinner sä mycket genom att stå här i kammaren och ensidigt hävda att vi har inte fått någonting, medan den och den har fått stöd. Regeringen har ju att tillgodose kraven över hela fältet och kan alltså inte ensidigt besluta att det är just den ändan av landet eller den bygden som skall ha stöd, utan regeringen får se till helheten.

Herr talman! Jag hoppas att propositionen skall utgöra grunden för en fortsatt regionalpolitik och att den också skall ge resultat ute i bygderna.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

157

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten rn. m.

så att regionalpohtiken tillsammans med näringspohtiken kan bilda underlag för en utökad verksamhet till gagn inte bara för de anställda utan för hela samhället. Därmed yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Holmgården (c) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju intressant att höra att herr Dahlberg är helt nöjd med vad som har åstadkommits. Jag försökte också i mitt inlägg tidigare vara så positiv som det över huvud taget var möjligt, och jag hänvisade till de åtgärder som har vidtagits under de senaste åren. Ätt jag mte räknade upp varenda detalj berodde pä att jag faktiskt inte trodde att det skulle vara nödvändigt. Jag pekade på de väsentliga insatserna.

Men när det gäUer Tornedalen är jag absolut inte nöjd med den utvecklirrg som skett, och jag mäste säga att herr Dahlberg är den absolut förste jag har träffat som är tillfredsställd med den utvecklingen. Jag har aldrig träffat någon förut som är tillfredsställd med utvecklingen i Tornedalen, som ju bl, a, kännetecknas av en befolkningsniinskning på nästan 30 procent under senare år - aUtså under den tid som herr Dahlberg här låtit passera revy. Är det en utveckling som har varit tUlfredsställande?

Jag har också erkänt att det är stora svårigheter, men jag har påvisat att det måste finnas åtgärder som bör kunna vidtas och som kan ge människoma i området en meningsfuU sysselsättning och en tilltro till framtiden. Herr Dahlberg vet mer än väl för vilka AMS:s storarbetsplatser är avsedda. Den grupp människor som jag talade om — de yngre - har ingen större möjlighet att komma in på dessa arbetsplatser efter vad jag kan Jörstå,

Sedan säger herr Dahlberg att det har varit strid här i kammaren om skidfabiiken i Haparanda, Jag har aldrig varit med om någon sådan strid, men det är möjligt att herr Dahlberg haft en strid av det slaget. Jag vet att saken har diskuterats inom arbetsmarknadsstyrelsen och att vår repi'esen-tant där har gjort vad han kunnat för att få till stånd den lilla anläggningen. Men att det skulle vara någonting som vi kan vara tillfredsställda med vill jag bestämt förneka. Och även den som med stort nit försvarar regeringens åtgärder bör väl i rimlighetens namn ha anledning att se pä den utveckling som förekommit under en läng följd av år och som, om den får fortsätta, kommer att innebära att vi inte längre har några unga människor kvar i vår landsända. Det är väl inte en utveckling som vi kan vara nöjda med!

158

Herr DAHLBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att jag är nöjd med förhållandena i Tornedalen, men jag har velat lämna en något mera nyanserad bild av situationen där. Och det har ju ändå vidtagits en hel del åtgärder där uppe, bl, a, har det tillsatts en speciell statlig utredning för den landsändan. Som en följd av den utredningens arbete har det också gjor-ts en hel del, bl, a, på jordbrukets område, under det senaste årtiondet.

Jag har inte här velat försvara regeringen, men jag har velat lämna en bild som mera överensstämmer med verkligheten än den som herr Johansson I Holmgården målade upp.

Herr JOHANSSON i Holmgården (c) kort genmäle: Herr talman! Ätt ha en statlig utredning som inte åstadkommer mer än vad Tornedalsutredningen gjort är det väl inget större värde med!

Herr DAHLBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Faktum är ju ändå att det har anslagits 11 miljoner under tio är, aUtså 1 10 miljoner. Man kan naturligtvis tycka att det är ett litet belopp, men det är i varje fall mer än vad andra älvdalar har fått.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Bara några fä ord. Andra talare har här redogjort för folkpartiets syn på regionalpolitiken, och därför kan jag gå förbi den saken nu. Men på en punkt är jag inte nöjd vare sig med utskottets skrivning eUer med reservationen 13, som handlar om uppförande av industricentra på vissa orter.

Reservationen bygger pä motionen 1745, där jag stär som första namn och där vi hemställer "att riksdagen hos Kungl, Maj:t begär att förslag om uppförande av industricentrumanläggning i Kalix framlägges till årets riksdag". Både utskottsmajoriteten och reservanterna menar att vi skall invänta utfallet av den satsning som görs i Strömsund och Lycksele, innan vi går vidare. Jag anser att den attityden är onödigt försiktig. Det behövs jobb i östra Norrbotten, det har vi hört omvittnas i denna debatt. Men nu säger utskottet att man trots detta bör invänta första etappen av den verksamhet som skall bedrivas, och det tycker jag är en föga progressiv attityd. Som jag redan sagt behövs det jobb, och risktagandet är mycket måttligt. Tidigare erfarenheter av liknande anläggningar ger vid handen att attraktiva lokaler betyder en hel del, när företag skaU lokalisera sig. Skulle mot förmodan nylokaUsering till en sädan industricentrumanläggning inte ske i den omfattning som man tänkt sig i initialskedet, så finns det alldeles säkert mera lokalbetonad verksamhet som kan inrymmas i lokalerna. Jag finner således att risktagandet är så ringa att man utan dröjsmål kan skrida till verket med en sådan anläggning i Kalix,

Herr talman!  Jag ber att fä yrka bifall till motionen 1745,

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herr Nilsson i Tvärålund m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten I röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr I av herr Nilsson i

Tvärålund m. fl.

159

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr NUsson i Tvärålund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 221

Nej  -    68

Avstår —     16

Punkten 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av herr Lorentzon, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Kristinehamn begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Lorentzon.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Magnusson i Kristinehamn begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja  -  289 Nej  -     16

Punkterna 3 och 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, dels utskottets hemställan med den ändring i motiveringen som föreslagits i reservationen nr 3 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkterna 3 och 4 med godkännande av utskottets

motivering röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit utskottets hemställan med den ändring i

motiveringen  som  föreslagits  i  reservationen  nr  3  av  herr  Nilsson i

Tvärålund m. fl.

160

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nilsson i Tvärålund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -  236

Nej  -    67

Avstår —       I

Punkterna 5-10 Nr 102

Kammaren biföU vad utskottet i dessa punkter hemställt. \a'  A„r.     a

                                                                                                      Mandagen den

28 maj 1973

Punkten 11

Propositioner  gavs   på   bifaU   tUl   dels   utskottets   hemställan,  dels    - regional-reservationen nr 4 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den    Politiska stödverk-förra   propositionen   vara   med   övervägande  ja besvarad.  Sedan  herr    samneten m. m. Nordgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition :

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaUer   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 11 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nordgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -  157 Nej -  148

Punkten 12

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Lorentzon, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Kristinehamn begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   viU   att   kammaren   bifaUer   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 12 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen nr 5 av herr Lorentzon.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Magnusson i Kristinehamn begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 289 Nej -    16

Punkterna 13-15

Kammaren biföU vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 16

Propositioner gavs pä bifaU tiU dels utskottets hemställan, dels
reservationen nr 6 av herr NUsson i Tvärålund m. fl., och förklarades den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr NUsson   161

11 Riksdagens protokoU 1973. Nr 101-102

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   viU   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 16 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht reservationen nr 6 av herr NUsson i

Tvärålund m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr NUsson i Tvärålund begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 236 Nej -    69

Punkterna 17-23

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

162

Punkten 24

Propositioner gavs pä bifaU till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 7 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Eriksson i Arvika begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemstäUan   i

betänkandet nr 7 punkten 24 röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen nr 7 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Eriksson i Arvika begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -   158 Nej  -   146

Punkten 25

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 8 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nordgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 25 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen nr 8 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Nordgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -   157 Nej  -   148

Punkterna 26 och 27

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemstäUt.

Punkten 28

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 9 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Eriksson i Arvika begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 28 röstar ja,

den det ej viU röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen nr 9 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Eriksson i Arvika begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -  193 Nej  -  112

Punkten 29

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemstäUan, dels reservationen nr 10 av herr Eriksson i Arvika m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   viU   att   kammaren   bifaUer   inrikesutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 29 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen nr 10 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Nilsson i Tvärålund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja -  154 Nej -  151

163

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

Punkten 30

Propositioner gavs på bifaU tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 11 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Eriksson i Arvika begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   viU   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 30 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht reservationen nr 11 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Eriksson i Arvika begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -   160 Nej -   145

Punkten 31

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 12 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Eriksson i Arvika begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 31 röstar ja,

den det ej viU röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht reservationen nr 12 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Eriksson i Arvika begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 192 Nej  -  113

Punkterna 32-39

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 40

164

Motionen nr  1745

Propositioner gavs på bifall tUl dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1745 av herr ÖhvaU m.fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkten   i   övrigt

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 13 av herr Eriksson i Arvika m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   viU   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 40 i övrigt röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht reservationen nr 13 av herr Eriksson i

Arvika m, fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nilsson i Tvärålund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -  161

Nej -  143

Avstår —       I

Punkten 41

Propositioner gavs pä bifaU tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 14 av herr Nordgren m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Oskarson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemstäUan   i

betänkandet nr 7 punkten 41 röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 14 av herr Nordgren

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Oskarson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 231

Nej  -    60

Avstår —     14

Punkten 42

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 15 av herr Eriksson i Arvika m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Eriksson i Arvika begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

165

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpolitiska stödverksamheten m. m.

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaUer   inrikesutskottets   hemstäUan   i

betänkandet nr 7 punkten 42 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 15 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Eriksson i Arvika begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -  157 Nej  -  148

Punkten 43

Propositioner gavs pä bifall tilL dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 16 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 43 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifalht reservationen nr 16 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Nilsson i Tvärålund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -   158 Nej  -   147

Punkterna 44-48

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 49

Propositioner gavs på bifaU tiU dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 17 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr NUsson i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

166

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 49 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen nr 17 av herr Nilsson i

Tvärålund m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nilsson i Tvärålund begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 236 Nej -    69

Punkterna 50-55

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemstäUt,

Punkten 56

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 18 av herr NUsson i Tvärålund m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vUl  att   kammaren   bifaller  inrikesutskottets  hemställan  i

betänkandet nr 7 punkten 56 röstar ja,

den det ej viU röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen nr 18 av herr Nilsson i

Tvärålund m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nilsson i Tvärålund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 236 Nej -    68

Punkten 57

Propositioner gavs pä bifaU tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 19 av herr Eriksson i Arvika m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Eriksson i Arvika begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den   som   viU   att   kammaren   bifaller   inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 57 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 19 av herr Eriksson i

Arvika m. fl.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Den regionalpoUtiska stödverksamheten m. m.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Eriksson i Arvika begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -  157 Nej  -  148

167

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteu tjämnings-systemet för kommunerna m. m.

Punkten 58

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 20 av herr Nilsson i Tvärålund m, fl,, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Nilsson i Tvärålund begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller  inrikesutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 58 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 20 av herr Nilsson i

Tvärålund m, fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Nilsson i Tvärålund begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 236 Nej  -    68

§ 2 Skatteutjämningssystemet för kommunerna m, m.

Föredrogs finansutskottets betänkande nr 23 i anledning av propositionen 1973:44 angående ändringar i skatteutjämningssystemet för kommunerna m, m, jämte motioner.

Sedan Kungl, Maj;t i propositionen 1973:1, bilaga 9, punkt D2 i utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 januari 1973, beräknat medel tiU Skatteutjämningsbidrag tUl kommunerna m, m, hade Kungl, Maj:t i propositionen 1973:44, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 9 mars 1973, föreslagit riksdagen att

1,    anta vid propositionen fogat förslag till lag om skatteutjämningsbidrag,

2,    tiU Skatteutjämningsbidrag tiU kommunerna m. m. för budgetåret 1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 330 000 000 kronor.

168

Beträffande det huvudsakliga innehållet i propositionen 1973:44 anfördes följande:

"I propositionen läggs fram förslag om ändringar i skatteutjämningssystemet. Bidragen till primärkommuner och landsting ökar med 370 miljoner kronor för år 1974 i förhållande tUl nuvarande system. Förslaget innebär således en betydande ökning av bidragsgivningen från staten tUl kommunerna.

Liksom i det gällande skatteutjämningssystemet garanteras primärkommuner och landsting viss skattekraft, som relateras tiU medelskattekraften i landet och varierar i huvudsak med den geografiska belägen-

heten. I stället för de nuvarande tre skattekraftsområdena föreslås fem skattekraftsklasser med en garanterad skattekraft pä 95, 100, 110, 120 resp. 130 % av medelskattekraften.

Det bidrag som f. n. utgår tUl primärkommuner med högre utdebitering än medelutdebiteringen föreslås avskaffat. Likaså föreslås att reduceringsregeln, som innebär att skatteutjämningsbidragen reduceras för kommuner med låg utdebitering, slopas. Särskilda regler införs för att förbättra bidragen tiU avfolkningskommuner och s. k. sommarstugu-kommuner. När det gäller landstingen föreslås att den s. k. garantiregeln, som innebär att landstingskommunerna garanteras minst samma tillskjutna skatteunderlag som år 1965, slopas.

De kyrkliga kommunerna föreslås i fortsättningen få samma skatteutjämningsbidrag i kronor räknat som är 1973 med en ärlig femprocentig uppräkning av föregående års bidragsbelopp.

Möjligheterna för kommunerna att få extra skatteutjämningsbidrag föresläs öka väsentligt.

Gotland och vissa delar av Norrland får de kraftigaste förbättringarna. Totalt beräknas skatteutjämningsbidragen för år 1974 öka för Gotland med 251 kronor per invånare, för.Jämtlands län med 154 kronor och för Västerbottens län med 138 kronor per invånare.

På sikt får vissa kommuner vidkännas bidragsminskningar. Generösa övergångsregler föreslås emellertid. Ingen kommun får sänkt ordinarie skatteutjämningsbidrag är 1974. Därefter avtrappas övergångsbidragen under en femårsperiod.

De nu föreslagna ändringarna i skatteutjämningssystemet, som avses träda i kraft den I januari 1974, är provisoriska i awaktan på en aviserad översyn i anslutning tUl att resultaten från den kommunalekonomiska utredningens arbete förehgger."

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.

I detta sammanhang hade behandlats följande i anledning av propositionen 1973:44 väckta motioner;

1973:1739 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen skuUe besluta att de kyrkliga kommuner som hade beskattningsrätt skulle få skatteutjämningsbidrag enligt samma principer som gällde förde borgerliga primärkommunerna,

1973:1751 av herr NUsson i Tvärålund m. fl. (c, fp, m) vari hemstäUts att riksdagen beslutade att Nordmalings och Robertsfors kommunblock garanterades en skattekraft på 120 % av medelskattekraften i riket,

1973:1752 av herr Taube m. fl. (fp, c, m) vari hemställts att riksdagen skulle uttala, att extra skatteutjämningsbidrag borde kunna utgå med högst 5 procentenheter av medelskattekraften till kommuner som hade en från kommunalekonomisk synpunkt ogynnsam åldersstruktur.

1973:1780 av herr Nygren (s) vari hemställts att riksdagen skulle beakta vad i motionen anförts i fräga om extra skatteutjämningsbidrag till Robertsfors och Nordmalings kommuner.

169

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteu tjämnings-sys temet för kommunerna m. m.

1973:1812 av herr Ekinge m. fl. (fp) vari hemställts att riksdagen med ändring av i propositionen 1973:44 föreslagen skatteutjämning skulle besluta att Gotlands kommun erhöU en skatteutjämningsgaranti på 120 % av medelskattekraften,

1973:1813 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemstäUts att riksdagen beslutade

1.    att skattekraftsgarantin för borgerliga primärkommuner skulle vara 100, 105, 115, 125 resp. 135 % i de fem föreslagna skattekraftsklasserna,

2.    att skatteutjämningsbidraget för församlingar skuUe beräknas enligt samma grunder som för borgerliga primärkommuner,

3.    att till Skatteutjämningsbidrag tUl kommunerna m. m. för budgetåret 1973/74 anvisa ett i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag med 225 000 000 kronor förhöjt förslagsanslag av 2 555 000 000 kronor.

1973:1814 av herrar Gustafsson i Byske (c) och Jonsson i Mora (fp) vari hemställts att riksdagen som sin mening uttalade att Gotlands kommun garanterades en skattekraft pä 120% av medelskattekraften i riket,

1973:1815 av herrar Gustafsson i Stenkyrka (c) och Nilsson i Visby (s) vari hemställts att riksdagen skuUe besluta att Gotlands kommun uppflyttades från i propositionen föreslagna 110% tiU 120% i vad det gällde skatteutjämningsbidrag,

1973:1816 av herrar Gustafsson i Säffle (c) och Eriksson i Ulfsbyn (c) vari hemställts att riksdagen beslutade att skattekraftsgarantin för kommunerna Säffle, Åmål och FUipstad skulle vara 100 %,

1973:1817 av herr Högström m.fl. (s) vari hemställts att riksdagen skulle beakta vad i motionen anförts i fräga om extra skatteutjämningsbidrag till vissa kommuner i framför allt Västernorrlands och Gävleborgs län,

1973:1818 av herrar Jonsson i Mora (fp) och Boo (c) vari hemställts att riksdagen skulle besluta att Vansbro kommun i Kopparbergs län inplacerades i skattekraftsklass 3,

1973:1819 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c, s, fp, m) vari hemställts att riksdagen beslutade att för kyrkokommunerna skulle gäUa samma regler som för de borgerliga primärkommunerna vid beräknmg av skatteutjämningsbidrag,

1973:1820 av herr Magnusson i Tanum m. fl. (s).

170

1973:1821 av herrar Nordberg (s) och Wictorsson (s) vari hemställts att riksdagen som sin mening uttalade att extra skatteutjämningsbidrag borde kunna komma i fråga även i anledning av sädana kommunalekonomiska snedbelastningar som oförutsett kunde uppträda i snabbt växande kommuner.

1973:1822 av herr Schött m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen skuUe besluta att i vad det gällde Gotlands kommun denna uppflyttades från i propositionen föreslagna 110% tiU 120% i vad det gällde skatteutjämningsbidrag,

1973:1823 av herr Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställts att riksdagen skulle besluta av motionären föreslagna ändringar av § 6 i lagen om skatteutjämningsbidrag, innebärande bl. a. att ett skatteunderlag som motsvarade 120 % av medelskattekraften skulle tiUförsäkras Ljusdal och ett motsvarande 110 % tiUförsäkras Ockelbo och Hofors samt

1973:1824 av herr Åberg m.fl. (fp, c, m, vpk) vari hemställts att riksdagen vid behandlingen av föreliggande förslag tiU lag om skatteutjämningsbidrag skuUe företa den ändringen att Öckerö kommun tiUförsäkrades ett skatteunderlag motsvarande 110% av medelskattekraften.

Utskottet hemstäUde

1.    beträffande kommun tUlförsäkrat skatteunderlag att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1973:1812, 1814, 1815, 1822 och 1824 samt med avslag på motionerna 1973:1751, 1816, 1818, 1823 och 1813 moment 1 skuUe anta av utskottet föreslagen lydelse av 6 § lagen om skatteutjämningsbidrag, innebärande dels att ett skatteunderlag som motsvarade 115 % av medelskattekraften skulle tillförsäkras Gotland, dels att ett motsvarande 100% skuUe tUlförsäkras Öckerö och dels att förevarande paragraf skuUe justeras med hänsyn tiU de kommunsammanslagningar som beslutats sedan propositionen utarbetats,

2.    beträffande skatteutjämningsbidrag tiU församling, pastorat och annan kyrkhg samfällighet att riksdagen med bifaU till Kungl. Maj;ts förslag och med avslag på motionerna 1973:1739, 1819 och 1813 moment 2 skulle anta det vid propositionen 1973:44 fogade förslaget till lag om skatteutjämningsbidrag såvitt avsåg lydelsen av 3 §,

3.    beträffande extra skatteutjämningsbidrag att riksdagen som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna 1973:1752, 1780, 1817 och 1821,

4.    beträffande förslaget i övrigt tiU lag om skatteutjämningsbidrag att riksdagen skuUe anta det vid propositionen 1973:44 fogade förslaget tiU lag om skatteutjämningsbidrag såvitt avsåg lydelsen av 1, 2, 4, 5 och 7—17 §§ samt ikraftträdandebestämmelserna,

5.    beträffande utredning rörande kompensation till kommuner med stor fritidsbebyggelse att riksdagen skulle avslå motionen 1973:1820,

6.    beträffande medelsanvisningen att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionen 1973:1813 moment 3 tiU Skatteutjämningsbidrag tiU kommunerna m. m. för budgetåret 1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisade ett förslagsanslag av 2 335 000 000 kronor.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande kommun tiUförsäkrat skatteunderlag av herrar Kris-

171

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.

tiansson  i  Harplinge  (c)  och  Gustafsson  i Byske (c) som ansett att utskottet under I bort hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1973:1751, 1812, 1814, 1815, 1816, 1818, 1822, 1823 och 1824 samt med bifall tiU motionen 1973:1813 moment 1 skulle anta av reservantema föreslagen lydelse av 6 § lagen om skatteutjämningsbidrag, innebärande att skattekraftsgarantin för borgerliga primärkommuner skulle vara 100, 105, 115, 125 respektive 135 % i de fem föreslagna skattekraftsklasserna.

172

2)  beträffande skatteutjämningsbidrag till församling, pastorat och
annan kyrklig samfäUighet av herrar Löfgren (fp), Kristiansson i
Harplinge (c). Burenstam Linder (m), Möller (fp) och Gustafsson i Byske
(c) som ansett att utskottet under 2 och 4 bort hemställa,

2. att riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts förslag och med bifaU tiU motionerna 1973:1739, 1819 och 1813 moment 2 skulle anta av reservanterna föreslagen lydelse av 2-4 och 7-10 §§ samt tillägg tiU 6 § lagen om skatteutjämningsbidrag, innebärande i huvudsak att kyrkliga kommuner, som hade beskattningsrätt, skulle fä skatteutjämningsbidrag enligt samma principer som gällde för de borgerliga primärkommunerna,

4. beträffande förslaget tiU lag om skatteutjämningsbidrag i övrigt att riksdagen skulle anta det vid propositionen 1973:44 fogade förslaget tiU lag om skatteutjämningsbidrag såvitt avsäg lydelsen av I, 5 och 11-17§§,

3)      beträffande medelsanvisningen av

a)     herrar Kristiansson i Harplinge (c) och Gustafsson i Byske (c) som

-   vid bifall till reservationen nr I  — ansett att utskottet under 6 bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1973:1813 moment 3 till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret 1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisade ett förslagsanslag av 2 550 000 000 kronor,

b)     herrar Kristiansson i Harplinge (c) och Gustafsson i Byske (c) som

— vid bifall till såväl reservationen nr I  som 2 — ansett att utskottet
under 6 bort hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1973:1813 moment 3 till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret 1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisade ett förslagsanslag av 2 585 000 000 kronor,

c)  herrar Löfgren (fp), Kristiansson i Harphnge (c). Burenstam Linder
(m), Möller (fp), Bmndin (m) och Gustafsson i Byske (c) som — vid bifall
till reservationen nr 2 - ansett att utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj;ts förslag och motionen 1973:1813 moment 3 samt vad reservanterna anfört till Skatteutjämningsbidrag tiU kommunerna m. m. för budgetåret 1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisade ett förslagsanslag av 2 355 000 000 kronor.

Herr ÅSLING (c):

Herr talman! Frågan om ändringar i skatteutjämningssystemet för kommunerna, som vi nu har att behandla, har ett vidare perspektiv än blott och bart den kommunala ekonomin. Från centerpartiets synpunkt avspeglar frågans behandling ett grundläggande ställningstagande till hur man skall se på den offentliga sektorns utveckling. Den offentliga sektorns expansion får självfallet inte vara något självändamål. Vi har i andra sammanhang krävt kraftfuUa åtgärder för att se över kostnadsutvecklingen och för att främja största möjliga sparsamhet och effektivitet i den offentliga hushållningen.

Samtidigt mäste man emellertid betona att den offenthga sektorn i ett land med den utvecklingsgrad som Sverige representerar spelar en växande roll pä en rad områden. När det gäUer t. ex. sysselsättnings- och regionalpolitik finns det t. o. m. fog att hävda att den offenthga sektorn spelar en nyckelroll. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att den reviderade finansplan vi går att diskutera om en vecka tar så relativt lätt på den offentliga sektorns ansvar för sysselsättningen som sker. Den frågan finns det anledning att återvända till i debatten då.

TiU de karakteristiska särdragen för den svenska lågkonjunkturen 1971/72 hör dock att uppbromsningen i den offentliga konsumtionen framför allt bidrog till att konjunkturnedgången blev så svårartad. I de här avseendena är det framför allt primärkommunerna som spelar den avgörande rollen. Finansministerns överenskommelse med kommunerna om ett skattetak är ena sidan av detta problem. Den andra sidan är de följder denna uppgörelse hksom kommunernas allmänna Ukviditetssituation och möjligheterna tUl kommunal upplåning fick för konjunkturförloppet.

Jag skulle vUja hävda den hypotesen att en snabbt växande offentlig sektor, som ju är huvudtrenden i detta land genom hela 1960-talet, förutsätter från konjunkturpolitisk synpunkt att en väsentligt ökad del av ansvaret för framför allt den regionalt betingade sysselsättningsutvecklingen läggs på kommunerna. Om vi inte bättre än hittUls lyckas spela på den inbyggda flexibUitet inom den offentliga sektorn som ligger i den primärkommunala verksamheten, kommer vi att få allt större svårigheter att bedriva en aktiv konjunkturpohtik och att kombinera den med det övergripande målet, bättre regional balans.

Den principiella syn på kommunernas roll inom den offentliga hushållningen som präglar centerns partimotion i denna fråga förutsätter en fortsatt utjämning av de kommunala skattesatserna. En förstärkning av den kommunala servicenivån skapar de ökade förutsättningar som krävs för att fullfölja de regionalpolitiska strävandena. En förbättring av den kommunala skatteutjämningen måste därför enligt vår uppfattning ingå som en viktig beståndsdel i den fortsatta utbyggnaden av det regionalpolitiska stödet. 1 den successivt förändrade balansen mot en mer decentraliserad offentlig sektor ingår alltså en successivt förändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun som en väsentlig del.

När man går att bedöma skatteutjämningsbidragens betydelse för kommunerna bör erinras om att denna typ av grundbidrag under senare år trots allt blivit av relativt sett minskad betydelse för kommunerna.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.

173

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Ska tteu tjäm nings-systemet för kommunerna m. m.

174

Kommunförbundets yttrande över skatteutjämningsrevisionens betänkande Reformerad skatteutjämning åberopar också att statsbidragens andel av primärkommunernas inkomster under senare är successivt sjunkit. De betydande kostnadsökningar för den kommunala verksamheten som höjningarna av arbetsgivaravgiften och mervärdeskatten inneburit har dessutom medfört att dessa avgifter och skatter för kommunerna lär uppgå tUl ett belopp, som i det närmaste motsvarar det som nu utgår för skatteutjämning. Detta kan vara intressant att notera, även om det då samtidigt kan anmärkas att i skatteutjämningssystemet ligger en avsevärd utjämnande effekt till förmän specieUt för glesbygdskommunerna.

Ur alla synpunkter förefaUer det emellertid angeläget och befogat att den statliga bidragsgivningen tUl kommunerna, i likhet med vad Kommunförbundet i sitt yttrande mycket eftertryckligt hävdar, har karaktären av ett grund bidrag av den typ som skatteutjämningssystemet representerar. Eftersom enigheten torde vara ganska utbredd om detta, finns det anledning att utan att a-wakta den kommunalekonomiska utredningens arbete, som för övrigt kan väntas ta avsevärd tid, förbättra det grundbidragssystem som står kommunerna till buds.

I centerns partimotion och i reservationen nr 1 till finansutskottets betänkande hävdar därför centern att en förstärkning av skatteutjämningssystemet bör ske på så sätt att alla primärkommuner tiUförsäkras en skattekraft som svarar mot medelskattekraften för riket som helhet. Kommuner i den lägsta skattekraftsklassen bör alltså tiUförsäkras en skattekraft som svarar mot 100 procent av medelskattekraften i landet. En motsvarande höjning i förhåUande tUl förslaget i propositionen bör också ske för övriga klasser. Den generellt höjda skattekraftsgarantin, som vi på detta sätt hävdar, innebär också att motionsvis framförda krav på höjd skatteersättning tUl enskilda kommuner kan tillgodoses. Det gäller i första hand Gotlands och Öckerö kommuner, där en rad motionskrav — bl. a. i motionerna 1814 och 1815 — på detta sätt kan tillgodoses, liksom vissa andra kommuner enhgt bl. a. motionerna 1751, 1816 och 1818.

För de kyrkliga församlingarna föresläs i propositionen att bidragen i-fortsättningen schablonmässigt skall beräknas på 1973 års förhållanden med en viss procentueU årlig uppräkning. Departementschefen har uppenbart grundat sitt ställningstagande på att förhållandet kyrka—stat skulle komma att ändras. Med hänsyn till att denna fråga nu förefaller skjuten på framtiden bör det enligt centerns uppfattning vara befogat att samma regler tillämpas för församUngar som för primärkommuner.

Kostnaderna för centerns förslag beräknas första halvåret 1974 bli något över 200 mUjoner kronor eUer 440 mUjoner kronor för hela 1974. Med hänsyn tUl primärkommunernas nyckelroU för sysselsättningen och för den regionalpolitiska utvecklingen är detta ingen avskräckande kostnad. Det finns dessutom fog för att hävda att detta inte egentligen är nya utgiftsåtaganden för den offentliga sektorn utan en omfördelning av kostnadsansvaret mellan stat och kommun och en utveckling mot mera decentraliserad offentlig ekonomi. Utskottsmajoriteten säger i sitt betänkande att man inte kan dela denna uppfattning och att ökade statliga bidrag leder till en expansion av kommunernas utgifter utan någon motsvarande minskning av de statliga utgiftsätagandena. Det är egentligen

ett ganska märkligt konstaterande som speglar misstro mot kommunernas roU i samhäUsekonomin och en antikverad inställning till den offentliga sektorns roll i konjunkturpolitiken och för sysselsättningen. Jag trodde att den tillhörde en förgången tid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till de vid finansutskottets betänkande nr 23 fogade reservationerna nr I och 2 och i tillämplig del nr 3.

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr LÖFGREN (fp);

Herr talman! I finansutskottets betänkande nr 23 lämnas en ingående redogörelse för det hittiUs gällande systemet för skatteutjämningsbidrag till kommunerna, skatteutjämningsrevisionens förslag tiU ändrat system och det förslag som, efter remissbehandlingen, framlagts av Kungl. Maj:t i propositionen 44.

Att detta betänkande upptas till riksdagens avgörande i samband med övriga regionalpolitiska frågor framhäver tydligt skatteutjämningsbidragens betydelse regionalpolitiskt. De nya reglerna innebär också ett ytterUgare steg på vägen mot regional utjämning och ökad jämhkhet mellan invånarna i olika kommuner.

Utskottet har ägnat stor uppmärksamhet ät detta ärende. Det är bäde förklarligt och naturligt att mänga kommuner anmält missnöje men det är också glädjande att de tankegångar som ligger till grund för de nya principerna i många avseenden accepteras som förbättringar. Jag avstår frän att mera detaljerat redovisa de olika grunddragen. Men jag vill gärna påpeka att det nu gäUer ett provisorium i awaktan pä resultatet från den arbetande kommunalekonomiska utredningen, som kan väntas ge en väsentlig information om kommunernas ekonomiska förhållanden och därmed också ge ett bättre underlag för utarbetande av ett reviderat skatteutjämningssystem.

Inför utskottet har många kommuner gjort uppvaktningar varvid värdefullt material och ofta tungt vägande skäl för beaktande av de olika kommunernas speciella problem har framförts. 1 särskUda motioner har dessa framstäUningar blivit ytterligare belysta. Jag vill gärna betyga att jag med stort intresse tagit del av de synpunkter som framförts vid de olika uppvaktningarna och i motionerna beträffande uppflyttningar tUl högre skattekraftsklass. Dä det inte desto mindre -visat sig nödvändigt att i de flesta faU följa propositionens förslag har det varit dels av ekonomiska skäl men dels också för att undvika att nya gränsfaU skapas, som skulle uppfattas som ytterligare orättvisa.

I viss utsträckning kan framställningar i övrigt beaktas inom ramen för möjligheterna att erhålla extra skatteutjämningsbidrag, vilket vi också velat framhäva.

1 särklass har framställningarna från Öckerö och Gotland ansetts stå. Båda dessa kommuner saknar fast landförbindelse och förhållandena även i övrigt har övertygat oss om att en uppflyttning i högre skattekraftsklass är befogad och bör kunna ske utan att några motsvarande gränsfall skapas. Beträffande Öckerö kommun har i motionen 1824 av herr Åberg

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.

175

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteu tjämnings-systemet för kommunerna m. m.

176

m. fl. föreslagits att denna kommun skaU tiUförsäkras ett skatteunderlag motsvarande 110 procent av medelskattekraften i stället för 95 procent som propositionen angett. Vad gäller Gotland har bl. a. från folkpartiet i motionen 1812 av herr Ekinge m. fl. föreslagits att kommunen skall erhålla en skatteutjämningsgaranti på 120 procent i stället för 110 procent. Jag är glad över att det blev möjligt att uppnå ett resultat i form av en kompromiss som innebär 100 procent för Öckerö och 115 procent för Gotland.

Då det nu uppnåtts fuU enighet inom utskottet beträffande kommunerna Öckerö och Gotland vUl jag i övrigt endast hänvisa till vad som anförts i betänkandet.

1 fråga om de kyrkliga kommunerna har vi inom folkpartiet anslutit oss till motionsyrkanden om att samma bidragsregler skall gälla för dessa som för de borgerliga primärkommunerna. I reservationen 2 har skälen för detta ställningstagande ingående redovisats.

Däremot har vi inte kunnat ansluta oss tUl den generella ökning av skatteutjämningsbidragen med fem procentenheter i var och en av de fem föreslagna skattekraftsklasserna, som framförts av centerpartiet. En sädan höjning skulle innebära en ökning av statens utgifter med ca 430 mUjoner kronor för helt budgetär. Jag upprepar också vad jag tidigare anfört om det nuvarande förslagets karaktär av provisorium.

Med vad jag här anfört ber jag att få ansluta mig tUl utskottets förslag utom vad gäUer principen om bidrag till församhng, pastorat och annan kyrklig samfäUighet. 1 denna del yrkar jag bifaU tUl reservationen 2.

Beträffande medelsanvisningen yrkar jag - om riksdagen bifaller reservationen 2 - också bifaU till reservationen 3 c.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Efter herr Löfgrens anförande kan jag inskränka mitt inlägg tiU ett instämmande i vad herr Löfgren sade. Jag vill dessutom bara anföra att moderata samlingspartiet genom reservationen 2 tillsammans med folkpartiet och centerpartiet har markerat sin uppfattning att skatteutjämningsbidrag bör beräknas för kyrkliga kommuner efter samma regler som för borgerliga kommuner.

Jag yrkar bifaU till reservationen 2.

Herr EKSTRÖM (s):

Herr talman! När jag lyssnade på herr Åsling fick jag faktiskt det intrycket att han vUle inge kammarens ledamöter den uppfattningen att det inte skett någon förbättring av kommunernas skatteutjämningsbidrag. Propositionen innebär ändå en ökning av anslaget med 370 miljoner kronor. Det är ett avsevärt belopp. Vi har tidigare i dag när vi behandlade inrikesutskottets betänkande rörande den regionalpolitiska stödverksamheten haft att göra med belopp, som för en femårsperiod innebär 2,5 miljarder, för vage är alltså ungefär 500 miljoner. De faktiskt utgående skatteutjämningsbidragen för innevarande år uppgår till 2 046 miljoner kronor, men departementschefen räknar med att bidragen 1974 skall utgå med tillsammans 2 570 miljoner kronor. Detta bör noteras. Herr Åsling känner säkerligen till en kommun i Jämtland som heter Hammer-dal, där utdebiteringen i dag skulle vara 54 kronor 76 öre därest inte kommunalt skatteutjämningsbidrag utgick.

Frågan om skatteutjämningsbidrag eUer, som det tidigare hette, skattelindring tUl kommunerna har under flera år ständigt varit aktuell. Jag skall inte göra någon längre historik. Jag skall bara erinra om att det beslut som 1965 års riksdag fattade har varit grundförutsättningen för den kraftiga utbyggnad av den kommunala verksamheten som därefter ägt mm. En sådan utbyggnad skulle inte ha varit möjlig om inte de sämre lottade kommunerna fått hjälp av staten. Det var alltså ett viktigt beslut som 1965 års riksdag fattade. Det gällde dä dels anslag enligt tidigare bestämmelser om bidrag tUl skattetyngda kommuner, dels skatteersättningar i anledning av 1957 och 1961 års ortsavdragsreformer. Som en nyhet tillkom skatteutjämningsbidraget i form av ett förslagsanslag på 465 miljoner kronor. Beloppet beräknas alltså nu för 1974 utgå med nära 2 600 miljoner kronor!

De grunder för den kommunala skatteutjämningen som då fastställdes har i sina huvuddrag varit tillfredsställande. Men vid ärendets avgörande 1965 förelåg bl. a. ett motionspar frän socialdemokratiskt häll, i vilket föreslogs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa, att riksdagen senast är 1970 bereddes tillfälle att ompröva bl. a. reglerna för sambandet mellan utdebiteringsgräns och medelutdebitering. Motionärerna framhöll att det var svårt att överblicka de närmare konsekvenserna av sambandet mellan den rörliga utdebiteringsgränsen och medelutdebiteringen. Riksdagen fattade också beslut i enlighet med motionärernas förslag.

År 1970 tillsattes en utredning, benämnd skatteutjämningsrevisionen. Den avlämnade i fjol sitt betänkande. Utredningen utförde ett ambitiöst arbete, men en omfattande remissomgång visade att det på flera punkter fanns en viss tveksamhet mot utredningens förslag. Det gällde inte minst den individuella prövning som skuUe ske av de enskilda landstingens och primärkommunernas kostnadslägen.

1 propositionen har nu framlagts ett förslag till ändringar vilket grundar sig på utredningen. Sålunda tas ersättning på grund av hög utdebitering bort. Det stämmer med den uppfattning som framfördes i den socialdemokratiska motionen är 1965. Skattekraftsomrädena, som nu är tre, har ökats till fem skattekraftsklasser, vilket bör jämföras med de nio klasser som utredningen föreslog. Jag skall, herr talman, inte närmare gå in på detaljer; de framgår dels av propositionen, dels av finansutskottets betänkande.

Flera remissinstanser har pekat pä sambandet med pågående utredningsarbete inom länsberedningen och kommunalekonomiska utredningen och tillstyrkte revisionens förslag som ett provisorium i awaktan på resultatet av dessa utredningar.

Det var med en viss överraskning som vi i finansutskottet tog del av centerpartiets partimotion, där man i varje skattekraftsklass har ökat med 5 procent. Och det var nog inte bara vi socialdemokrater som blev överraskade av den motionen, utan jag tror att den blev detsamma för de andra partiernas representanter. För vad innebär det förslag som-centerpartiet här har framlagt? Jo, att det för helår räknat blir en ökning med ungefär en halv miljard. Jag kan i den här frågan liksom i så många andra inte finna att centerpartiet på något som helst sätt visat hur man

12 Riksdagens protokoU 1973. Nr 101-102

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteu tjäm nings-sys temet för kommunerna m. m.

Ill

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämnings-sys temet för kommunerna m. m.

178

skall täcka den där halva miljarden.

Nu säger herr Åsling att det behövs en påspädning på den offentliga sektorn och att det skulle innebära misstro gentemot kommunerna, om man inte ökar på skatteutjämningsbidraget på det här sättet. Nej, herr Åsling, det är inte någon misstro, utan det är den gamla, vanliga, goda regeln att den som gör utgifter även bör se till att han skaffar inkomstema. Eftersom jag är sysselsatt i den kommunalekonomiska utredningen mäste jag säga, att den väg som centerpartiet här visar skulle vara mycket enkel att gä för kommunalekonomiska utredningen. Men varför bara ge en halv mUjard mera än vad propositionen innehåller? Varför inte ge ytterligare 3 mUjarder eller mera och sedan överlåta ät finansministern att skaffa fram pengarna? Vad händer då med den kommunala självstyrelsen?

Nej, sä här enkelt är det naturligtvis inte. Vi är helt medvetna om att kommunerna utgör en mycket betydelsefull del av den offentliga sektorn, men att en part skaffar pengarna och en annan part förbrukar dem är ingen häUbar lösning på problemet. Och det är ingen misstro om vi säger att vi för närvarande inte kan gå längre, eftersom det här är ett provisorium.

Vi får säUan några förslag frän centerpartiet om finansieringen. Däremot vUl man minska — det vet vi förat — arbetsgivaravgiften och ta bort den i vissa delar av landet. Man viU alltså sänka statens inkomster, men är beredd att pä det här sättet öka utgifterna.

När det gäller den reservation som är fogad till utskottsbetänkandet angående de kyrkliga kommunerna är det inte så, att vi i finansutskottets majoritet har ansett att de kyrkliga kommunerna nu inte skall placeras i samma skattekraftsklasser som de borgerliga kommunerna med hänsyn till kyrka-stat-beredningen. Nej, anledningen är att de kyrkhga kommunerna inte har det så Ula stäUt ekonomiskt som man vill låta påskina. Det innebär ju ändå, om man följer folkpartiets och moderaternas förslag, ett påslag med 40 ä 50 miljoner kronor, och om man följer centerpartiet 70 ä 80 miljoner kronor per är. Det skulle enligt folkparti-och moderatreservationen betyda en ökning med 50 procent av nuvarande bidragsnivå. Vi anser att det inte föreligger skäl till detta.

Sedan är jag liksom utskottets vice ordförande glad över att vi lyckades komma överens om att höja såväl Gotland som Öckerö i skattekraftsklass. Vi har också kunnat enas om att föreslå riksdagen att avslå andra motioner som förts fram i fråga om uppflyttning av enskUda kommuner tUl högre skattekraftsklass. Bara de motionerna skulle ha inneburit, därest de bifallits, 46 mUjoner kronor i utgiftsökning för staten. Och det är väl inte alldeles säkert att just de kommunerna som nu har haft motionärer som förespråkare är mest i behov av en uppflyttning i skattekraftsklass. Det kanske finns andra kommuner, som inte har haft några motionärer och som i sä fall kanske borde ha kommit i åtanke. Vi måste givetvis, när vi räknar med skattekraftsklasser, komma i gränsområden, och därför hälsar jag nu med tillfredsställelse att vi har kommit överens på den här punkten.

Finansministern har i propositionen framhållit att extra skattekraftsbidrag skall kunna utgå i större omfattning än tidigare. Finansutskottet har

i likhet med departementschefen ansett att några speciella kriterier härför inte bör uppställas utan att det liksom hittills bör ske en prövning från faU tUl faU. Vi har dä beträffande fyra motioner velat ge Kungl. Maj:t vår uppfattning tUl känna.

Herr talman! Jag har ingenting ytterhgare att just nu anföra, utan jag vUl yrka bifall tUl finansutskottets hemställan på samtiiga punkter.

Herr ÅSLING (c) kort genmäle;

Herr talman! Jag har självfaUet ingenting att invända mot min värderade utskottsordförandes karakteristik av skatteutjämningsbidragets betydelse i den kommunala ekonomin, och jag vUl gärna också vitsorda att det är ett väsentligt steg i rätt riktning som propositionen tar. Det är bara det att det i nuvarande läge och ur centerpartiets synpunkt är ett för kort steg.

Det är ju uppenbart — och det visar den debatt vi har lyssnat tUl här tidigare i dag — att kommunernas roU i regionalpohtiken kommer att öka. Det är också så, som jag sade i mitt tidigare anförande, att kommunernas roU som decentrahserade förvaltare av den offentliga sektorns utvecklingsmöjligheter spelar en avgörande roll. Jag tror att man ur den synpunkten måste vara beredd att i ökad omfattning decentrahse-ra också den offentliga sektorns expansion, och det gör man självfaUet genom kommunerna.

Herr Ekström säger att ökningen utgiftsmässigt bhr — och han tar tUl med prutmän - en halv mUjard. För det budgetår vi närmast har att diskutera rör det sig om 220—225 mUjoner kronor. Det är en väsentlig ökning, det skaU erkännas, men det lastar även av staten bördor när det gäUer sysselsättning och regionalpolitik. Här kan man självfallet inte utan vidare ange en nettoeffekt för statsbudgeten av värt förslag. Uppenbart är emellertid — och det finns stöd för det antagandet i den reviderade finansplanen och i långtidsutredningens framskrivning — att det inom den offentliga sektorn föreligger ledig kapacitet för expansion. Den bör inte minst i nuvarande sysselsättningsläge enligt vår uppfattning tas tUl vara, och för detta måste kommunerna ha ökade resurser tUl sitt förfogande.

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag viU ånyo erinra herr Äsling om att vad riksdagen nu går att fatta beslut om är ett provisorium som skall gälla intill dess att vi har ett bättre underlag när det gäUer de enskUda kommunernas kostnadsläge.

Jag tog inte tUl, som herr Åsling uttryckte det, utan jag räknar givetvis på vad förslaget i reservationen kommer att ha för årseffekt. Om det förslag som majoriteten går fram med kostar 2 miljarder 335 mUjoner kronor, så kostar ju - med påslaget även för de kyrkliga kommunerna — centerpartiets förslag 250 miljoner för halvår, och det måste bli en halv mUjard för helår.

Det är ändå sä man mäste räkna. Ty herr Äsling menar väl inte att systemet skulle upphöra i och med det närmaste budgetårets utgång? Det är klart att därest förslaget skulle gå igenom måste man fortsätta med detta system även för i första hand andra halvåret 1974.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteu tjämnings-systemet för kommunerna m. m.

179

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.

Herr ÄSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan vitsorda att också centerns förslag självfallet är ett provisorium i a-waktan på kommunalekonomiska utredningens förslag. Det är ett förslag att växa i. Vi har inte sett det sista utvecklingsstadiet i detta avseende.

Men det väsentliga är att vi på den kommunala sidan har outnyttjade resurser som inte minst i det konjunkturläge vi nu befinner oss i är av ett speciellt intresse bl. a. på grund av sin regionala spridning. Kommunerna representerar en utvecklingsresurs när det gäUer den regionala sysselsättningen. Det mäste självfaUet tas med i bilden, när man bedömer den här frågan. Det är ur den synpunkten liksom ur principiell synpunkt, dä det gäller att decentralisera den offentliga sektorns expansion, som vårt förslag bör bedömas.

Jag efterlyser herr Ekströms omdöme om nettoeffekten. Kan man frän socialdemokratisk sida tvärsäkert säga att nettoeffekten ur samhällssynpunkt av en satsning pä den kommunala ekonomin blir en belastning på statsbudgeten med 220 eller 440 mUjoner? Sannolikt kan man inte säga det, därför att här har vi bl. a. också multiplikatoreffekter att räkna med när det gäUer sysselsättning och skatteunderlag. Vad sluteffekten blir i detta avseende kan herr Ekström och jag bara gissa. Vi vet dock att inom den kommunala sektorn finns ett ledigt expansionsutrymme som vi mäste ta tUl vara om vi menar aUvar med vår sysselsättningsfrämjande politik och vår strävan mot bättre regional blans.

180

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att varken herr Äsling eller jag kan ge oss in på några funderingar beträffande nettoeffekten. Men vad vi inte behöver gissa om är att ett bifaU till centerpartiets reservation skulle skapa detta hål i statsregleringen för det kommande budgetåret. Det står fullständigt klart.

Om vi ser pä den reviderade nationalbudgeten skall vi finna att kommunernas totala inkomster enligt den uppgår tUl 52 miljarder kronor. Man tar in i skatter 28 mUjarder kronor, man fär bidrag från staten med 13 mUjarder och 11 mUjarder är övriga inkomster. Dä ser jag nog saken sä att i den mån vi vill fä bättre sysselsättningseffekter ute i kommunerna och vUl vara någorlunda säkra på att satsningarna skall leda till detta, måste staten gå in på annat sätt än genom ett generellt skatteutiämningsbidrag av den här arten.

Jag är väl medveten om att kommunalekonomiska utredningen enligt sina direktiv har att undersöka i vad mån den kommunala beskattningsrätten skaU vara kvar och om man kan göra en samordning av landstingens och primärkommunernas beskattningsrätt, men jag vill varna herr Äsling och centerpartiet för att tro - som jag sade i mitt första anförande - att det är så enkelt att staten skall gå ut med generella skatteutjämningsbidrag tUl kommunerna och att kommunerna sedan skall fatta besluten. Detta är ingen misstro gentemot kommunerna, herr Åsling. Långt därifrån. Jag står verkligen på kommunernas sida. Men jag är inte säker på att vi just nu som ett provisorium skulle vinna sä särskilt mycket i sysselsättningseffekter, om vi skulle följa centerpartiets som jag tycker i ekonomiskt hänseende litet lättsinniga förslag.

Herr tredje vice talmannen anmälde att herr Åsling anhållit att tiU protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Herr GUSTAFSSON i Säffle (c):

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition nr 44 läggs förslag fram om ändringar i skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m. Skatteutjämningssystemet för kommunerna tar sikte på att utjämna sådana olikheter i den kommunala utdebiteringen och i den kommunala servicen som betingas av kostnadsskillnader mellan olika landsdelar och kommuntyper.

Kostnaderna för den kommunala verksamheten påverkas bl. a. av befolkningsutvecklingen, befolkningens ålderssammansättning, geografiska avstånd, strukturen i näringslivet och möjligheterna att få förvärvsarbete. I dessa avseenden föreligger fortfarande stora skillnader mellan olika kommuner. Sammanläggningarna tUl större enheter har därvid inte inneburit någon avgörande förändring. Även i framtiden kommer därför den kommunala skatteutjämningen att ha stor betydelse i jämhkhetspolitiskt avseende. Målet bör vara att ytterhgare utjämna skattesatserna och den kommunala servicen. Även om nuvarande skatteutjämningssystem bidragit tUl en angelägen utjämning av skillnaderna mellan olika kommuner i fräga om utdebitering och standard, har dock systemet enligt skatteutjämningsrevisionens mening haft betydande brister, bl. a. den grova och onyanserade indelningen i skattekraftsomräden. Jag hälsar därför med tiUfredsstäUelse att Kungl. Maj.t föreslagit ändringar när det gäller skatteutjämningssystemet för kommunerna.

Skatteutjämningsrevisionen framhåller när det gäller kostnadsläget för kommunerna att detta av gammal erfarenhet visar sig stiga från söder till norr och från kust tUl inland. Man framhåller att kostnadsläget är högre än normalt i vissa delar av södra och mellersta Sverige. Även om kostnadsläget sålunda visat sig högt inom vissa delar av södra och mellersta Sverige, understryker revisionen att såvitt gäUer den primärkommunala verksamheten kostnadsläget och övriga förutsättningar för kommunerna inte är jämförliga med Norrland och de delar av Svealand som hör till stödområdet.

Mot bakgrunden härav är det förvånande att inte samtliga kommuner inom stödområdet erhållit lägst 100 procent i skattekraftsgaranti. När det gäller Värmland och norra Dalsland tycker jag att den geografiska stmkturen, åldersfördelningen och förhäUandena i övrigt borde ha motiverat att landsdelen i högre grad än som skett jämförs med de fyra nordligaste länen.

För Värmlands del gäUer att vi inte har kunnat hålla jämna steg med riket i övrigt, vare sig i fråga om skattekraft eller skatteunderlag. Genomsnittliga skattekraften i Värmlands län understeg 1965 rikets med 12:65 kronor. 1972 hade skillnaden ökat tUl 17:16 kronor. Det säger sig självt att den nu föreslagna skatteunderlagsgarantin för Värmlands län på 100 procent inte är tUlräcklig.

I propositionen har Åmåls, Säffles och Fihpstads kommuner föreslagits erhålla 95 procent i skattekraftsgaranti, trots att intilliggande kommuner inom stödområdet erhåller 100 procent. Trots utredningens

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteu tjämnings-systemet för kommunerna m. m.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteu tjämnings-systemet för kommunerna m. m.

182

kraftiga betoning av de uppräknade faktorernas betydelse för kommunernas kostnadsläge, förefaUer de i alltför liten grad ha beaktats, då varje kommun i propositionen föreslagits en garanterad procent av rikets medelskattekraft. Om man studerar de kartbilder som redovisas, förefaller det som om det geografiska läget i hög grad fått avgöra tUldelad procentsats. De tidigare skattekraftsomrädena, som kritiken varit mycket häftig emot, förefaUer dessutom i stor usträckning ha bUdat utgångspunkt för propositionens förslag.

Den kommunala skatteutjämningen har självfallet stor betydelse för den regionala utvecklingen. Företagens val av etableringsort påverkas både av kommimernas möjligheter att erbjuda en aUsidig service och av den kommunala utdebiteringen. En fortsatt utjämning beträffande skattesatserna och den kommunala servicenivån ökar förutsättningarna att fuUfölja de regionalpolitiska strävandena. En förstärkning av den kommunala skatteutjämningen måste därför enligt min uppfattning ingå som en viktig beståndsdel i den fortsatta utbyggnaden av det regionalpolitiska stödet.

Fömtsättningen för att människorna i de olika kommunerna skall få likvärdiga möjligheter tUl sysselsättning, service, god miljö och levnadsstandard är därför att skatteutjämningen åtminstone på längre sikt skaU ge samma standard tUl samma pris, vUket också revisionen framhåller.

Mot bakgrund härav samt av att kommunerna Säffle, Åmål och Filipstad tillhör aUmänna stödområdet anser jag att det är självklart att även dessa kommuner erhåller samma skattekraftsgaranti som intUliggan-de kommuner inom stödområdet. Detta har också framförts i motionen 1816.

När det gäUer FUipstads kommun kan man konstatera att denna under senare delen av 1970-talet haft en mycket ogynnsam befolkningsutveckling, trots en relativt hög tätortsgrad. Omfattande industrinedläggelser under de senaste åren är en viktig förklaring härtill. Det finns alltså starka skäl för att Filipstads kommun bör ges minst 100 procents skattekraftsgaranti.

Säffle kommun har för närvarande en negativ befolkningsutveckling; dessutom finns det betydande glesbygdsområden. Det är därför viktigt att kommunen kan erbjuda en god kommunal service, som gör den intressant, inte minst ur etableringssynpunkt. Det är därför angeläget att Säffle kommun också erhåUer 100 procent.

Utskottet framhäUer i sin skrivning: "Självfallet finns det kommuner, vUkas situation i mycket erinrar om kommuner som föreslås placerade i närmast högre skattekraftsklass. I flera av motionerna har påtalats sådana likheter meUan kommuner som placerats i olika skattekraftsklasser. Att undvika gränsfaU i ett system av detta slag är omöjligt. Motsvarande problem har riksdagen upprepade gånger behandlat i samband med fastställande av de lokahseringspolitiska stödområdena. En uppflyttning av enskilda kommuner tUl högre skattekraftsklass skulle emellertid skapa nya gränsfall, där motsvarande motiv skuUe kunna anföras frän andra kommuner."

Jag instämmer i utskottets uttalande att det skulle skapas nya gränsfall, men jag tycker att man ändå borde ha följt gränsen för det allmänna

stödområdet; så stora skUlnader från kommun tUl kommun kan det ändå inte vara att det motiverar att ett mindre antal kommuner får lägre procentsats, när de ändå tidigare har bedömts behöva ligga innanför det aUmänna stödområdet. Här borde man aUtsä ha varit konsekvent och låtit samtliga kommuner innanför det aUmänna stödområdet erhålla lägst 100 procent i skattekraftsgaranti. Den här reformen är emeUertid provisorisk. Jag hoppas att de nu nämnda kommunerna, kommuner som ligger innanför stödområdet, när nästa förslag framläggs skall komma i en bättre skattekraftsklass.

Herr   talman!    Med   det   anförda   ber jag  att   få  yrka  bifaU   tUl reservationen 1 i finansutskottets betänkande nr 23.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.

I detta anförande instämde herrar Eriksson i Ulfsbyn (c) och Jonasson (c).

Herr TAUBE (fp):

Herr talman! Då skatteutjämningsrevisionen den 8 juni 1972 avlämnade sitt betänkande blev jag verkligen betänksam. Då remissvaren strömmade in visade sig också att betänksamheten var mycket utbredd. Det är därför synnerligen tUlfredsstäUande att vi nu vet att vi inte går att fatta något definitivt beslut. Det understryks också mycket klart i propositionen att de förändringar som föreslås skall gälla som ett provisorium i awaktan på resultatet av den kommunalekonomiska utredningen.

Departementschefen ställer sig tveksam till möjligheterna att basera systemet för skattekraftsgarantin på en individuell bedömning kommun för kommun. Jag kan gå med på att det för skatteutjämningsrevisionen var svårt att företa en något så när rättvisande individuell bedömning. Det har visat sig bl. a. genom att den "buntat ihop" hela landsdelar utan någon differentiering inom respektive landsdel.

Jag är emeUertid övertygad om att det öppnar sig helt andra möjligheter för den kommunalekonomiska utredningen. Även om skatteutjämningsrevisionen inte lyckats klarlägga de för systemets uppbyggnad avgörande faktorerna har den dock gett mänga impulser till att pröva olika vägar för att skapa ett skatteutjämningssystem som bättre garanterar rättvisa mellan människor i olika delar av landet. Detta i förening med att kommunsammanslagningarna med några få undantag slutförts vid stundande årsskifte gör att man har aU anledning att utgå från att vi inte skall behöva dras med detta provisorium som vi i natt beslutar oss för under någon längre tid. Nästa system bör baseras på en individuell bedömning kommun för kommun. Vi har inte så mänga kommuner kvar här i landet.

Men vi måste räkna med att det nuvarande systemet med dess brister kommer att gäUa i åtminstone fem är. Inte minst av denna anledning är det av stor vikt att systemet med extra skatteutjämningsbidrag finns kvar och att det nu även har byggts ut. Att några specieUa kriterier för extra bidrag inte angivits är förståeligt. Vi har emeUertid i motionen 1752 pekat på en synnerligen viktig faktor för en kommuns ekonomi, nämUgen åldersstrukturen. Det är ett faktum att en kommuns åldersstmktur på ett

183

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteu tjämnings-systemet för kommunerna m. m.

184

mycket avgörande sätt påverkar kommunens kostnadsläge. En stor andel pensionärer och/eller en stor andel barn och ungdomar i en kommun medför automatiskt stora merkostnader i jämförelse med kostnaderna i en kommun med en normal åldersfördelning. Det bör framhållas att i en normal primärkommun över 50 procent av utdebiteringsbehovet direkt kan hänföras till åtgärder för barn, ungdom och pensionärer.

Med det ofullständiga system vi nu kommer att besluta oss för har, som jag tidigare påpekat, individueUa hänsyn tUl kommun för kommun icke kunnat tas. Det extra skatteutjämningsbidraget bör därför bl. a. tUldelas kommuner med särskilt oförmånlig åldersstruktur. För att nu inte någon skaU fä den uppfattningen att jag, som sä mänga andra här i dag, bara tänker på min egen hemkommun vill jag upplysningsvis påpeka att Kristianstad inte har någon oförmånlig åldersstruktur - endast en aning sämre än riksgenomsnittet. Nej, kommuner med oförmånlig åldersfördelning finns definivt inte bara i Skåne utan i hela landet. Jag skall nöja mig med ett litet axplock: Norrtälje, Ydre, Tingsryd, Högsby, Laholm, Orast, Tjörn, Herrljunga, Töreboda, Sunne, Askersund, Nora och Hedemora. AUa dessa kommuner har en åldersfördelning som negativt avviker från riksgenomsnittet med mellan ca 6 och ca 10 procent. Alla är dock placerade i skattegarantiklass 95.

Bland Skånekommunerna kan man nämna Hörby, Sjöbo, Höör och Skurup i M län samt Tomelilla, Simrishamn och Bästad i L län, aUa med negativ avvikelse vad beträffar åldersfördelningen med minst 5 procent men dock samtliga placerade i skattekraftsklass 95.

Det är enligt min mening absolut nödvändigt att hänsyn tiU åldersfördelningen tas vid det definitiva systemet. Jag utgår från att den kommunalekonomiska utredningen verkligen kommer att beakta detta mycket vitala problem.

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag mäste erkänna att herr Taubes m. fl. motion nr 1752 var litet förbryllande för finansutskottet, därför att, även om herr Taube nu räknar upp kommuner i olika län, det ändå var betecknande för motionen att herr Taube vUle att extra skatteutjämningsbidrag skulle kunna utgå med högst 5 procentenheter i just skattekraftsklassen 95 och då med hänsyn till åldersstrukturen i den klassen. Varför herr Taube inte ville väga in just samma faktor, nämligen åldersstrukturen, i de andra skattekraftsklasserna undandrar.sig min bedömning.

Vi anser i utskottet att faktorn åldersstrukturen i en kommun redan finns i systemet och att det därför skulle vara orimligt att ta hänsyn till denna faktor ytterligare en gång. Vi har velat ge Kungl. Maj:t till känna våra synpunkter, och vi anför att även här bör granskning ske från faU tUl faU.

Jag vUl i det sammanhanget säga att vi också har haft en motion, nr 1820 av herr Magnusson i Tanum m. fl., vari man tar upp sommarstugebebyggelse. Skatteutskottet har tidigare avstyrkt motionsyrkande om en utredning och hänvisat tUl den kommunalekonomiska utredningen i det här fallet. Det är utredningens avsikt att i sitt arbete också ge sig in på dessa problem.

Sedan finns det några andra motionsyrkanden, där vi också vUl ge Kungl. Maj:t tUl känna våra synpunkter. Det gäller kommuner som för närvarande har skatteersättning pä grund av hög utdebitering enligt herr Högströms m. fl. motion. Den faktorn försvinner nu. Vi anser att utvecklingen med uppmärksamhet bör följas. Vidare gäUer det kommuner som expanderar mycket snabbt, där det också kan uppstå problem. 1 dessa fall har vi velat ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Jag viU ytteriigare, herr talman, understryka att utskottet helt delar departementschefens mening om att några speciella kriterier för extra bidrag inte skall uppstäUas, utan att all prövning när det gäller extra skatteutjämningsbidrag skaU göras från fall tUl faU.

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteu tjämnings-systemet för kommunerna m. m.

Herr TAUBE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Att vi inte skaU uppstäUa några särskilda kriterier för extra bidrag häller jag med om; det är fullt all right.

Andemeningen i motionen är att vi ansåg att de kommuner som har en mycket dålig åldersstruktur skuUe kunna lyftas upp tiU högst samma nivå som medeltalet kommuner i Sverige, och därför kom vi upp till 100 procent.

Herr Ekström har delvis rätt beträffande åldersstrukturen. Naturligtvis väger man in den redan vid beräkningen av den lägre skattekraften; detta är fullständigt riktigt. Men med tanke på hur dyrt det är räcker inte detta, och därför är jag tacksam för den behandhng motionen har fått. Ett av kriterierna vid extra skatteutjämningsbidrag måste, enligt vad jag kan förstå, vara åldersstrakturen.

Jag fär nöja mig med detta.

Herr NILSSON i Visby (s);

Herr talman! Finansutskottets betänkande nr 23 behandlar frågan om ändringar i skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m. Gotlands kommun har i detta betänkande behandlats på ett positivt sätt, vilket är glädjande.

I motionen 1815, som väckts av de gotländska representanterna i denna kammare, har vi försökt beskriva för Gotlands kommun rådande förhållanden. Vi pekar på vårt geografiska läge, som bl. a. begränsar våra möjligheter till interkommunal samverkan pä sådana verksamhetsområden som kräver ett stort befolkningsunderlag men som ändå måste bedrivas, och som exempel nämner vi här sjukvärden och utbildningsverksamheten.

Vi nämner också Gotlands näringsliv, som domineras av jordbmket. Ca 23 procent av befolkningen är sysselsatt inom denna näringsgren, en andel som skaU jämföras med 8 procent för riket.

När det gäller befolkningens sammansättning i åldersgrupper visar det sig att Gotland har en förhållandevis stor del äldre och barn, vilket gör att de självförsöriande grupperna är mindre representerade. 1 detta sammanhang bör man också beakta att medelinkomsten under år 1970 var nära 4 000 kronor lägre pä Gotland än i riket i övrigt, och gapet mellan riksgenomsnittet och Gotlands inkomsttagare vidgas fortlöpande.

185

Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.

Med det låga inkomstunderlaget följer låg skattekraft. Nivån på den kommunala utdebiteringen skaU enligt propositionen i fortsättningen inte ligga tUl grund för skatteutjämningen, men låt mig för att antyda Gotlands ekonomiska svårigheter nämna att vår utdebitering förär 1972 överstiger riksgenomsnittet med 4:29 per skattekrona. Slutligen anför vi i motionen, att Gotland vid den kommunsammanläggning, som beslutades 1970, placerades i ett speciellt skattekraftsområde med 92 procents utjämning, detta med hänsyn bl. a. tUl att även landstingsfunktionerna övertogs av primärkommunen.

Vi anser det vara möjligt att även i fortsättningen tUlämpa principen med Gotlands kommun placerad i en speciell skatteklass och att därvid skatteutjämningsrevisionens förslag om en utjämning med 115 procent kan tillämpas.

Finansutskottet har vid sin behandhng av denna motion kommit fram tUl att Gotlands situation i flera hänseenden är unik. Man pekar på sådana faktorer som avståndet till fastlandet, transportkostnaderna, näringslivets straktur, befolkningsutveckhngen och den låga inkomstnivån. Här kan också tilläggas att Gotland av naturen är väl avgränsat — ett län, ett stift och en landstingsfri kommun.

Mot den bakgrunden är den slutsats som utskottet kommer fram tiU väl motiverad, nämligen att Gotland på samma sätt som nu placeras i en särklass i skatteutjämningssammanhang. Ett enhälligt utskott förordar i likhet med skatteutjämningsrevisionens förslag, vilket också anförts som en möjlighet i motionen 1815, att Gotland garanteras en skattekraft av 115 procent.

Som gotlänning och motionär finner jag det glädjande att finansutskottet uppfattar Gotlands besvärliga situation och att utskottet visat denna positiva vilja att medverka till en sådan ändring att öbefolkningen kan bh delaktig av en samhäUsservice tiU sådana kostnader, som redan kommit andra delar av vårt land till del. Jag upplever det som ett praktiskt bevis pä solidaritet.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifaU till finansutskottets hemstäUan i dess betänkande nr 23.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 1 av herrar Kristiansson i Harplinge och Gustafsson i Byske, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Gustafsson i Byske begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

186

Den   som   viU   att   kammaren   bifaUer   finansutskottets  hemstäUan   i betänkandet nr 23 punkten 1 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herrar Kristiansson i Harplinge och Gustafsson i Byske.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens     Nr 102

Måndagen den 28 maj 1973

Skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.

ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Gustafsson i Byske begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja -  228

Nej  -    64

Avstår  —       2

Punkterna 2 och 4

Propositioner gavs på bifaU till dels utskottets hemstäUan, dels reservationen nr 2 av herr Löfgren m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Löfgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   viU   att   kammaren   bifaUer   finansutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 23 punkterna 2 och 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Löfgren m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Löfgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja  -  151

Nej  -  141

Avstår -      2

Punkterna 3, 5 och 6

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

På förslag av herr tredje vice talmannen beslöt kammaren uppskjuta behandlingen av återstående på dagens föredragningslista upptagna ärende till morgondagens sammanträde.

§ 3 Herr tredje vice talmannen meddelade att på föredragningslistan för morgondagens sammanträde skuUe inrikesutskottets betänkande nr 23 samt socialförsäkringsutskottets betänkanden nr 22 och 23 i nu angiven ordning uppföras närmast efter trafikutskottets betänkande nr 14.

§ 4 Anmäldes och bordlades lagutskottets betänkanden:

nr 20 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:32 med förslag

till lag om ändring i giftermälsbalken m. m., jämte motioner och

nr 21  i anledning av i Kungl. Maj:ts proposition 1973:23 framlagt

förslag till lag om ändring i jordabalken (följdändringar till lagen om

ogifta samboendes gemensamma bostad) jämte motion.

§  5 Kammaren åtskUdes kl. 23,26,

In fidem

SUNE K, JOHANSSON

/Solveig Gemert