Riksdagens protokoll 1972:92 Måndagen den 29 maj

ProtokollRiksdagens protokoll 1972:92

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:92

Måndagen den 29 maj

Kl. 19.30.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning tn. m.

Förhandlingarna leddes till en början av herr förste vice talmannen.

§  1  Försvarets fortsatta inriktning m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående försvarsutskottels betänkande nr

17.

Herr GÖRANSSON (s);

Herr talman! Alltsedan diskussionerna i 1970 års försvarsutredning står det klart för de socialdemokratiska riksdagsmännen att varje uppbromsning av försvarsutgiflerna i förhållande till tidigare försvarsbeslut måste få sina konsekvenser. Och sådana får naturligtvis även den försvarsutredning som nu ligger till grund för regeringens proposition nr 75.

I pressdebatten har cirkulerat sifferuppgifter om alltifrån ett par tusen människor upp till 12 000, 13 000, 14 000 människor, som skulle mista sin sysselsättning under de närmaste fem åren beroende på det nya försvarsbeslut, som vi i dag skall fatta. Jag skall fortsättningsvis, herr talman, uppehålla mig kring dessa sysselsättningsfrågor och försöka alt bedöma såväl propositionen som utskottsmajoritetens syn på dessa frågor. Men eftersom det tidigare i dag under debatten förekommit en hel del diskussion om nettoprisindex och dess uppbyggnad, vill jag med anledning därav säga några ord.

Om man först tittar på försvarets egna resurser, underhållsverkstäderna, så har under de senaste åren inom arméförbandens verkstäder vidtagits olika åtgärder för att möta de kostnadsfördyringar som successivt uppstår genom löne- och avtalsjusteringar men också genom omdisponering av tillgängliga medel. När vi diskuterar den nya försvarsplanering, som skall ligga till grund för de närmaste fem åren, är det helt naturiigt att också denna får sina konsekvenser. Det blir ett färre antal förband och man skall växla ned brigaderna, vilket kommer att innebära ett minskat behov av underhåll. Även det minskade antalet repetitionsövningar, utbildningstidens förkortning och färre modifieringar av äldre materiel kommer med all sannolikhet att medföra ganska stora förändringar för arméverkstäderna.

Förbandsverkstäderna inom armén måste givetvis anpassa sina resurser tUl de behov som krigsmakten i detta fall kommer att få. Hittills gjorda beräkningar visar att under de närmaste två åren kanske 600 å 700 människor kommer att bli berörda. Samma förhållande gäller i fråga om marinens förband och dessas verkstadsresurser. Där är det visserligen inte fråga om  700 människor utan  150, vUka kan komma i farozonen om

119

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. in.

120

propositionen går igenom.

Även om flygvapnet fåll ökade personalkostnader och andra kostnader, är situationen för detta kanske litet annoriunda än den är för armén och marinen. Man har flera heltidsanställda människor, eftersom fredsorganisationen inom flygvapnet är mera lik den organisation vi skall ha i händelse av ofred. Därför kan konsekvenserna för flygvapnet på kort sikt i vissa fall bedömas som allvarligare än för de andra båda försvarsgrenarna. Flygvapnet räknar med att man till nästa budgetår skall kunna lägga ned vissa floltiljverkstäder och ta bort ell par jaktdivisioner och Robot 68-organisationen. Dessutom räknar man med ell minskat flyglidsuttag på ca 10 000 timmar. Under senare lid har man också börjat laborera med alt förlänga gällande tillsyns- och översynsintervaller. Man har vidtagit och kommer atl vidtaga rationaliseringar i vad avser den fasta bemanningen vid STRIL-anläggningen.

Som alla förstår får delta också till följd att underhållsresurserna drastiskt skärs ned, kanske framför allt under de första budgetåren, dä det rör sig om 200 man 1972/73 respektive ytteriigare 250 1973/74. Dessutom kan det innebära att vid förenade fabriksverken ungefär 400 människor blir utan sysselsättning.

Herr talman, jag är övertygad om all även om alla vill ha trygghet i sin anställning, har personalen inom flyget, armén och marinen förståelse för att man måste anpassa resurserna till de behov som kunderna, i detta fall militären, har på detta område. Jag tror därför inte att inskränkningarna kommer som någon chock för de anställda. Det är väl bara en bekräftelse på att den försvarssyn vi har ådagalagt kommer alt få vissa konsekvenser.

Det som oroar - och jag vet att det oroar såväl ledning som anställda - är att en alltför snabb reducering av personalstyrkan kan få allvarliga följder, inte bara när det gäller sociala hänsyn till människorna, utan också med tanke på de mera kvalificerade vapensystemen. Vi har därför i försvarsutskottets betänkande nr 17 ägnat detta problem en del synpunkter, som jag här något vill relatera.

Man har ju inom försvaret möjligheter att disponera om från ett budgetår till ett annat — medel som skall användas för sysselsättnings-stimulerande åtgärder. Del sker som regel genom atl man lidigarelägger byggnadsarbeten eller inköper materiel tidigare än som är planerat för det militära försvaret. Myndigheterna har att beräkna ett visst belopp som skall stå till förfogande för dessa sysselsättningsstimulerande åtgärder.

Under det gångna budgetåret har man använt åtskilligt fler miljoner än planerat för sys.selsättningsstimulerande ändamål. Dessa pengar kommer under detta och kommande budgetår atl återbetalas.

Men såväl utskottet som regeringen har skrivit, att även i det kommande försvarsbeslutet medel måste avsättas för sådana åtgärder som jag här nämnt. För budgetåret 1972/73 är 150 miljoner kronor disponibla inom del militära försvaret och 8 miljoner inom civilförsvaret.

Jag är övertygad om att med denna form av beredskap, och naturiigtvis också genom andra åtgärder, så bör man kunna motverka att förändringar i efterfrågan på tjänster inom särskilt materiel- och underhällssektorn leder till alltför snabba förändringar av personalbehovet.

Inom utskottet räknar vi dock med att det måste ske en anpassning av resurserna för materielunderhåll till de riktlinjer som nu skall beslutas för det militära försvarets fortsatta organisation. De omställningar av produktionen för materielunderhåll m. m. som kan bli nödvändiga måste enligt utskottets mening ske på ett sådant sätt att man tillgodoser behovet av underhållsresurser på både kort och lång sikt, särskilt för materiel i avancerade vapensystem. Vi har också velat slå fast i utskoltet, att om trots allt minskningen av personalbehovet överstiger den naturliga avgången och pensioneringar, så måste man vidtaga åtgärder för att snabbare kunna anpassa behovet till efterfrågan.

En del av försvarets underhållsverkstäder sorterar numera inte direkt under försvarsdepartementet utan är anslutna till förenade fabriksverken och sorterar därmed under industridepartementet. Det är viktigt att den personalgrupp som sorterar under försvarsdepartementet och den som sorterar under industridepartementet - de utför alltså samma tjänster åt samma kund men har olika huvudmän — får likartad behandling för den händelse avskedanden måste komma till stånd.

Jag har med intresse följt den pressdebatt som förts på detta område och därvid kunnat konstalera att inrikes-, industri- och försvarsdepartementen är fullt införstådda med situationen och är beredda att eller redan har börjat vidta åtgärder för att klara av struktur- och sysselsättningsproblemen.

Med detta vill utskottet fördel första ha sagt att det finns möjligheter att i förskott använda 150 miljoner kronor av sysselsättningstimulerande medel. Vi vill betona att återbetalningen naturligtvis skall ske under de närmaste budgetåren men när konjunkturerna är sådana att man kan ta tillbaka förskottsbetalningen. Vi vill för det andra slå fast att dessa medel inte bara bör kunna utnyttjas för byggnation och materielanskaffning utan även för underhållsinsatser i syfte att slippa för stora svängningar i antalet anställda. För det tredje vill vi ha sagt att försvarets och de statliga verkstädernas personal bör få en likartad behandling, om omställningarna leder till uppsägning eller dylikt.

Men del är inte bara anställda inom försvaret som kommer att bli tvungna att i framtiden söka sig en annan sysselsättning. Försvarsindustrin i sin helhet inklusive underleverantörer har omkring 48 000 man anställda i olika delar av landet — i Linköping, i Bofors, i Malmö, i Karlskrona, i Växjö, osv. Vissa sektorer av försvarsindustrin drabbas naturligtvis hårdare än andra. I en del fall kan det inte undvikas att minskningen av antalet arbetstillfäUen inte helt kan uppvägas av den naturliga avgången genom pensionering eller andra åtgärder. Reduktionerna av antalet arbetstillfällen totalt sett under den kommande femårsperioden torde här bli av samma storleksordning som i fråga om de direkt anställda inom försvaret, dvs. verksamheten kommer att minska med omkring 2 500 arbetstillfällen. Detta om man enbart tar hänsyn till det svenska försvarets beställningar. I vilken mån möjligheterna att sälja materiel till andra länder kommer att öka i framtiden är omöjligt alt nu uttala sig om. Men enligt mitt sätt att se bör man kunna finna avsättning hos andra än det svenska försvaret när det gäller vissa defensiva försvarsmateriel.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

121

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. rn.

122

Verksamheten vid vår flygindustri SAAB kommer att minska, och en del anställda kommer säkert att bli berörda av det. Här kan dock orsakerna till förändringen vara andra än minskade beställningar från det svenska försvaret. Det ankommer inte på mig att gå in på frågan om dessa orsaker, men det är alltså inte bara svenska försvarets brist på ökade inköp som kan få sådana konsekvenser.

Problemen vid Bofors beror, enligt mitt sätt att se, bl. a. på den nedgång i sysselsättningen som har inträffat genom att stridsvagn S har slutlevererats. I samband med att denna stridsvagn byggdes utökade man personalen vid Bofors mycket kraftigt. När nu ingen annan produktion står att få vare sig för export eller för den civila marknaden, är det ganska naturligt att man får återgå till den normala produktionskapaciteten för försvarsmateriel vid Bofors. Som jag tidigare sade omfattar naturligtvis detta stora och för människorna allvarliga problem, men jag är övertygad om att den uppsikt man nu har på delta problem inom såväl inrikes- som industri- och försvarsdepartementen kommer att leda till att de drastiska avskedanden och annat som myndigheter och tidningar har talat om inte skall behöva ske, utan att antalet anställda skall kunna nedbringas i en takt som inte medför några sociala konsekvenser.

En annan fråga som varit uppe till mycken diskussion gäller vilken form av priskompensation som försvaret skall ha. Låt mig, herr talman, redogöra något för hur det har varit och kommer att bli enligt förslaget i den proposition som vi nu behandlar.

Prisregleringen av försvarsutgifterna grundades under åren 1959-1969 på ett särskilt försvarsindex. Från budgetåret 1969/70 har det dock skett en övergång till prisreglering med hjälp av neltoprisindex, NPI. För att trots indexändringen bevara det ekonomiska innehållet i bl. a. 1968 års försvarsbeslut kombinerades övergången med vissa ramjusteringar, som innebar att den beräknade genomsnittliga skillnaden under ett antal budgetår mellan tidigare prisregleringstal och NPI kompenserades genom en reservationsmedelsförbrukning för budgetåren 1969/70—1971/72 på inte mindre än 470 miljoner kronor.

Jag tror det finns anledning att här något beröra de överväganden som legat till grund för föreskriften att planeringen skall utgå från att priskompensation fortsättningsvis kommer att utgå enligt nettoprisindex.

Vid bestämmandet av den militära planeringsramen bedöms bl. a. den säkerhets- och försvarspolitiska situationen — det har väl dagens debatt klart visat. Man måste alltså ställa därav betingade krav på vårt försvar. Men en annan viktig faktor är naturiigtvis det samhällsekonomiska och statsfinansiella läget — hur stor del av de totala resurserna man anser kan avdelas till försvarsändamål. För att bedömningen av denna faktor inte skall bli oprecis och den genomförda avvägningen förändras under planeringsperioden, bör enligt min mening prisregleringen av den militära ramen ske efter en metod .som så nära som möjligt ansluter tUl den allmänna prisutvecklingen i samhäUet. Denna uppfattning har också kommit tiU uttryck i bl. a. propositionen 1 år 1969, där departementschefen säger att "konsumentprisindex har legat närmast till hands, eftersom denna index efter viss rensning används beträffande pris- och lönestegringsåtagandena   för   övriga   huvudtitlar.    Med   hänsyn   till  att

huvuddelen av de varor som ingår i försvarets konsumtion är undantagna
från indirekta skatter har det dock ansetts riktigare att i stället utnyttja
nettoprisindex---- ."

Genomförda undersökningar visar nämligen att det föreligger ett klart samband mellan metoden att prisreglera försvarsutgifterna och utformningen av prisklausulerna i de beställningskontrakt försvaret har med olika leverantörer. En prisreglering enligt nettoprisindex kan därför förväntas öka möjligheterna för de upphandlande myndigheterna att förhandla sig till kontraktsformer, som innebär kraftigare incitament för leverantören till produktivitetshöjande åtgärder och därmed på sikt också billigare tillverkning. Sådana kontraktsformer måste, enligt mitt sätt att se det, ha en viss inflationsdämpande effekt.

Det är emellertid fullt klart att en prisregleringsmetod, som är anpassad till den allmänna prisutvecklingen i samhället, inte är helt representativ för försvarsutgifternas prisutveckling. Om man väljer en sådan metod för att under planeringsperioden behålla gjord avvägning av försvarsutgifterna till samhällsekonomin, kan därför stadgan i försvarets interna planering förloras. Det är fördenskull nödvändigt att reserver planeras in för att möta en oförmånlig prisutveckling på området. För detta ändamål har för kommande budgetår avsatts 480 miljoner kronor för försvaret och 8,8 miljoner kronor för civilförsvaret.

Det har, herr talman, florerat olika uppgifter om hur mycket försvaret egentligen får i kompensation. Om jag inte missminner mig sade någon av dagens talare att man skall jämföra priserna under perioden 1960-1970 med den verkliga utvecklingen. I stället för de 100 procent försvaret då skulle ha haft i kompensation har enligt materielverkets utredning nettoprisindex givit kompensation för mellan 55 och 75 procent av prisrörelserna.

Materielverkets utredning har vägt samman ett index som avses spegla den genomsnittliga prisutvecklingen på försvarets materielanskaffning, sådan den tar sig uttryck i förändringarna i de prisindex som reglerar de större materielkontrakten, bl. a. med SAAB. Det så framtagna indexet har jämförts med det nettoprisindex som försvaret har att arbeta efter.

Jag vill emellertid påstå att detta är en missvisande jämförelse. Skälet härtill är främst att de produktivitetsvinster som tillverkarna naturligtvis gör under produktionens gång reducerar deras kostnader men inte kommer till uttryck i de prisförändringar som registreras i det material som materialverkets index är framtaget ur. Det är alltså helt godtyckligt att välja ut en viss del av försvarets förbrukning och sedan hävda, att man på detta område blir underkompenserad. Vi måste ha klart för oss att materielanskaffningen endast tar i anspråk en tredjedel av de samlade försvarsutgifterna.

Vid produktionen av försvarsmateriel inom industrin uppkommer, som jag tidigare sade, produktivitetsvinster. För försvaret bör därför användas en prisregleringsmetod, som ökar förutsättningarna för att dessa vinster inte hamnar i försvarsmaterielindustrin utan kommer försvaret och det allmänna till del. Samtidigt äger en produktivitetsstegring rum i försvarsmyndigheternas verksamhet. Man bör välja en metod för en prisreglering, som främjar en snabb sådan produktivitetstillväxt. Det gör

Nr 92

Måndagen den 29 maj-1972

Försvarets fortsatta inriktning m. rn.

123

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

man inte enligt mitt sätt att se genom att välja en metod som ger vad överbefälhavaren m. fl. brukar kalla "full" priskompensation — dvs. kompensation för prisförändringarna på just de produktionsfaktorer som utnyttjas.

Jag tror inte heller att det skulle vara möjligt att med bestämdhet uttala sig om ett index ger "full" priskompensation eller ej. Mot bakgrund av historiska serier på det här området tror jag dock man kan hävda atl en metod för priskompensation är mer generös, mer förmånlig än en annan metod, det kan vi väl alla vara överens om.

Men det kan naturiigtvis inte uteslutas att ett nettoprisindex på kort sikt ger något mindre gynnsam utdelning än t. ex. försvarsprisindex. Det var därför som man beslöt alt man skulle ha ett avlösningsbelopp under den kommande femårsperioden på 110 miljoner kronor. Det verkar emellertid som om oppositionen helt har glömt bort att dessa 110 miljoner i priskompensation redan är inräknade i den ram som både vi och de själva har förordat. Men man kan inte först lägga in vissa avlösningsbelopp inom ramen och därefter i debatten några månader senare hävda att, eftersom det inte blir full kompensation, skall regeringen på tilläggsstat begära ytterligare medel. Jag tror att de som satt med i försvarsulredningen har klart för sig att under de närmaste tre åren sker en påspädning med respektive 40, 40 och 30 miljoner kronor, alltså med sammanlagt 110 miljoner, och att det ligger inräknat i den ram som vi socialdemokrater förordar.

Försvaret är en stor sektor inom samhällsekonomin. Det tar i anspråk cirka 4,5 procent av de samlade resurserna i landet. Inom en så stor sektor som utnyttjar flera olika produktionsfaktorer — arbetskraft, maskiner och utrustning — måste del vara möjligt att låta produktionsfaktorer med en relativt sett långsammare prisutveckling, alltså maskiner och byggnader, i allt större utsträckning ersätta andra faktorer som har en snabb prisutveckling .såsom arbetskraft. Med relativ prisutveckling avses prisutvecklingen på vissa nyttigheter i förhållande till den genomsnittliga, allmänna prisutvecklingen.

Jag tror, herr talman, att denna form av nettoprisindex kan både vara och är en stimulans åt myndigheterna, den är som jag sade inflations-hämmande, och den gör att försvaret kan tillgodogöra sig de produktivitetsökningar som förekommer inom såväl krigsmaterielindustrin som inom försvarets egna anläggningar.

Låt mig till sist, herr talman, bara yrka bifall till försvarsutskottets hemställan i dess belänkande nr 17 år 1972.

124

Herr GERNANDT (c);

Herr talman! Jag avser att tala för de reservationer som berör civilförsvaret. Det är inte med avsikt att vilja debattera i frågan utan mera för att ge till känna några orsaker till reservationerna i det här ärendet.

Civilförsvarets organisation och verksamhet är inte så särskilt väl kända bland allmänheten. Det ligger frestande nära att säga att man kan få nästan samma uppfattning beträffande socialdemokraternas kännedom om civilförsvarets organisation och verksamhet, detta sagt mot bakgrunden av de förhållandevis hårda nedskärningarna av anslag, organisationens

personalomfattning och utbildning av manskap som propositionen föreslår.

Men den del av allmänheten, särskilt kvinnorna, som uppfattar civilförsvaret som ett angelägel befolkningsskydd förefaller ändå ha ett stort intresse för att detta befolkningsskydd skall fungera effektivt. Man tycks vara särskilt angelägen om att skyddsanordningar, som man själv kan komma att behöva utnyttja, skall finnas tillgängliga och fungera oklanderiigt. Hit räknas då larmanordningar, skyddsrum, skyddsmasker och olika hjälporganisationer. Med all respekt fördel militära försvaret -som enskilda ju inte kan påverka — är det dock de personliga skyddsanordningarna som inger den närmast upplevda trygghetskänslan för många medborgare. Delta gäller inte minst i händelse av krigshandlingar utanför vårt lands gränser.

Propositionens inriktning av civilförsvaret innebär - i förhållande lill civilförsvarsstyrelsens egen programplan — sämre möjligheter för statsmakterna att utåt hävda den svenska befolkningens motståndsförmåga i hot- och krissituationer. Detta gäller inte minst om man kan befara hot om användning av ABC-stridsmedel, trots de diskuterade avtalen.

Bristen på skyddsmasker — bl. a. andningsskydd för små barn - samt ett eventuellt sämre ABC-skydd i olika typer av skyddsrum och dessutom otillräckliga undsältningsresurser kan möjligen av en angripare komma att utnyttjas genom hot om insättande av just de stridsmedel mot vilka vår beredskap är sämst. Tröskeleffekten för ett hot riktat mot vårt land blir därigenom i viss mån nedsatt.

ProposUionens förslag innebär alltså en ganska kraftig nedskärning av tidigare verksamhet inom civilförsvaret. Utbildningen av personal samt anskaffningen av materiel och anläggningar måste starkt begränsas i förhållande tUl tidigare. Förutom en begränsning av krigsorganisationens numerär och därigenom av uthålligheten medför detta allvarliga konsekvenser främst för civUförsvarets beredskap. Befolkningsskyddet blir därigenom en svagare länk i det totalförsvar som snabbt skall kunna höja beredskapen och utveckla full styrka samt vara i vid mening uthålligt.

Att enligt propositionen begränsa organisationens omfattning tUl att motsvara nuvarande uppbyggnadsnivå innebär inte att man bara kan avbryta arbetet här. Det nuvarande uppbyggnadsläget, som motsvarar 85—90 procent av planerad organisation, uppvisar nämligen stora variationer på lokal nivå vad gäller både personal och materiel. Man kan alltså inte reducera organisationen genom att göra hall där man befinner sig i dag. Organisationen måste för respektive orter anpassas till den lokala hotsituationen, dvs. närheten till militära mål, belägenheten inom invasionsområden m. m.

UtbUdningsmässigt kvarstår därför ett omfattande uppbyggnadsbehov. Beträffande utbildningen av manskap bör framhållas att för närvarande 25—30 procent av manskapet inte utbildas, bl. a. av besparingsskäl. Dessa 25—30 procent har bedömts kunna utnyttjas utan utbildning medan de övriga 70-75 procenten måste ha utbildning för alt kunna klara sina uppgifter.

Nu säger departementschefen på s. 289 i propositionen - utan att fackmässigt ange tekniska skäl eller några speciella personalkategorier —

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

125

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

126

att 50 procent av manskapet inte skall utbUdas i fredstid. Det ankommer då naturligtvis på civilförsvarsstyrelsen att utreda var i organisationen som den bristen gör minsta skadan - om jag får uttrycka del så.

Civilförsvarspersonalen har vanligen speciella uppgifter, för vilka det krävs förmåga att hantera viss materiel, och för detta fordras särskild utbildning och helst även någon vana. Men inte ens de återkommande övningarna kan den outbildade personalen delta i, då den inte känner till vare sig materielen eller dess användning i organisationen. Det måste verkligen, herr talman, anses vara otillfredsställande, om man med en pliktlag, som ju civilförsvarslagen är, tar i anspråk enskilda medborgare för en krigsorganisation utan att ha givit dem tillfälle att i fredstid förbereda sig för sin krigsuppgift. De har inte sett materielen, de har inte sett någon av sina kamrater, och de vet inte hur deras tjänstgöring skall gå till. Det innebär aUtså ett mycket ogynnsamt förhållande att 50 procent av civilförsvarsmanskapel aldrig har varit inkallade över huvud taget.

Det förtjänar också att ha i åtanke att civilförsvaret skall mobilisera utan att ha någon slampersonal - för del har man ju inte. De mobiliserande skall ju mobilisera sig själva, enhgt civilförsvarets rutin. Man bör nog därför inte genom ett riksdagsbeslut låsa sig för den 50-procentiga utbUdningen utan i stäUet avvakta den organisationsform och det verkningssätt som civilförsvarets nya verksamhetsinriktning leder tiU.

Att fullfölja den påbörjade och pågående utbUdningsgången under de närmast följande åren uppges inte dra sä särskilt höga kostnader. Instruktörer och utbildningsanordningar för det ändamålet finns ju i organisationen. Eftersom utbUdningen i huvudsak är av allmänpraktisk karaktär, kan man nog med litet god vUja påstå att det är en meningsfylld och i viss mån samhällsnyttig utbUdning, även för fredsförhållanden, som civilförsvaret ger. Utbildningsprogrammet torde kunna inrymmas i den anslagsram som reservanterna företräder. Det gäller ju härvid en ganska, blygsam ökning av den ekonomiska ramen.

En annan utbildningsfråga är självskyddsutbildning av allmänheten. Härtill säger departementschefen i propositionen följande — jag läser på s. 25 i försvarsutskottets betänkande: "Likaså bör självskyddsutbUdning av allmänheten för att stärka det individuella skyddet fortgå som hittills fastän anpassad till den syn på framtida krigs karaktär som framgår av det föregående." Men civilförsvarsstyrelsen anser att pengarna enligt propositionen inte räcker till sådan utbUdning utan måste användas för annat ändamål. I stället skulle man då förlita sig på snabbutbildning genom massmedia, om situationen blir kritisk. Vi anser dock att självskyddsutbildning i nuvarande form bör ges resurser att kunna fortsätta.

På samma uppslag i försvarsutskottets betänkande kan läsas att försvarsutredningen har uttalat att det är osäkert om förvarning kan ges före flyganfall. Det är vidare enligt departementschefens mening ofrånkomligt att dra vissa konsekvenser av detta uttalande. Särskilt gäller det vissa delar av landet och under väsentliga delar av ett stridsföriopp. Det skulle då innebära att tUlgängliga skyddsrum kan behöva tas i anspråk, under längre tider än vad som hittills planerats och att skyddsrummen följaktligen bör vara utrustade för det ändamålet.

Men uttalandet ger också anledning att uppmärksamma de anordningar som finns för att på tidigt stadium upptäcka en angripares förehavanden, dvs. de förvarningsanordningar som står till buds. Man får väl anse att ju svagare försvarsresurserna är, desto effektivare bör förvarningssystemen vara. I avsikt att öka de förvarningsmöjligheter som kan erhållas genom försvarets radioanstalts verksamhet vill reservanterna i reservationen 14 öka anslaget tUl radioanstalten med det belopp på ca 5,7 miljoner kronor som anstalten själv ansett erforderligt. Bifallsyrkande till den reservationen är redan gjort.

Beträffande övrigt marksystem för luftbevakning och stridsledning måste ställas ett oavvisligt krav på dessa systems effektivitet. Med hänsyn till befolkningsskyddet gäller detta naturiigtvis oberoende av tUlgängliga flygplan- och robottyper. Inför den förhållandevis stora ekonomiska satsningen på flygplan JA 37 kan man undra om de knappa ekonomiska resurserna räcker tiU att även upprusta marksyslemen i motsvarande grad. På s. 247 i proposition 75 står det: "S t r i 1 s y s t e m e t s huvuduppgift är att tillgodose jaktförbandens behov av förvarning och ledning. Även luftvärnets och civUförsvarets förvarningsbehov är emellertid angelägna. Organisatoriska åtgärder och viss utbyggnad av presentations- och sambandssystemen bör därför övervägas i syfte att tillgodose dessa behov, även om detta inom en bestämd ekonomisk ram innebär att takten i planerad nyanskaffning av radarstationer måste sänkas."

Detta är ju anmärkningsvärt med tanke på att flygvapnet har det fulla expertansvaret för planeringen av ett balanserat luftförsvar, där marksystemet är av allra största betydelse.

Man skulle i den här situationen gärna vilja ha ett betryggande svar på följande viktiga fråga, men jag begär inte något svar nu. Marksystemet för luftbevakning och stridsledning utgör tUlsammans med flygplan och övriga vapenbärare ett integrerat system som måste totaloptimeras för att kunna ge dels ett slagkraftigt luftförsvar, dels en effektiv förvarning bl. a. till civilförsvaret, dels ock en respekterad neutralitetsvakt. Frågan är då: Kommer, med hänsyn till planerade investeringar på flygplanssidan, även marksidan att kunna moderniseras i den takt som en sådan totalopti-niering kräver? Jag begär alltså inte något konkret svar så här sent i debatten, men då frågestäUningen berör förvarningsmöjligheterna för civilförsvar och civilbefolkning förtjänar den att nämnas i detta sammanhang. Den är således ytterligare ett exempel på att det finns flera orsaker till de reservationer som berör civUförsvaret.

Till sist, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen 4 vid punkten 1, reservationen 7 vid punkten 4 och reservationen 15 vid punkten 36.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

Herr KARL BENGTSSON i Varberg (fp):

Herr talman! Även jag avser att tala om civUförsvaret. Civilförsvarsstyrelsen redovisar sina perspektiv- och programplaner som båda ingår i en av statsmakterna initierad försöksverksamhet, med ett nytt planeringssystem, i princip detsamma för krigsmakten som för civilförsvaret. Perspektivplanen är 15-årig och rullas vart fjärde år. 1 planen tas hänsyn tUl de totala samhällskostnaderna för civUförsvaret. En sådan plan är i

127

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

128

princip en skiss över alternativa möjligheter och mål och dess syfte främst att skapa en överblick över de långsiktiga konsekvenserna av olika beslut.

Programplanen, som endast redovisar kostnaderna för civUförsvaret inom försvarshuvudtiteln, är femårig och rullas årligen. 1 denna plan anges i anslutning till perspektivplanens skilda alternativ de mål som man önskar uppnå under femårsperioden och de åtgärder som man behöver vidta för att nå dessa mål.

Programplanen visar också kostnadsfördelningen under perioden mellan olika komponenter. Statsmakterna anger bl. a. de säkerhetspolitiska utgångspunkterna för det långsiktiga planeringsarbetet. Detta uttrycks i s. k. angreppsfaU, dvs. beskrivningar av tänkbara händelseutvecklingar eller krissituationer i vilka vårt civUförsvar skall kunna lösa sina uppgifter. Statsmakterna anger också olika ekonomiska ramar inom vilka del framtida civUförsvaret skall planeras.

Ungefär så här brukar civUförsvarets företrädare presentera sitt fögderi. Sålunda anges i planen hur vårt civUförsvar bör utvecklas och förändras för att kunna lösa sina uppgifter i slutet av 1970-talet. I vad mån civilförsvaret kan motsvara de krav som ställs blir givetvis beroende av de ekonomiska resurser som riksdagen ställer tUl dess förfogande.

I planen redovisas den styrka och beredskap som civilförsvaret kan nå inom tre olika anslagsramar - 118, 138 och 1 54 miljoner kronor per år. Kungl. Maj:t har särskUt angivit att de två första ramarna skulle redovisas. Civilförsvarsstyrelsen har funnit det angeläget att också ta fram den tredje ramen, den som når upp till 154 miljoner kronor per år. Det har ofta sagts att civilförsvaret bör få sådana resurser att det kan bidraga tUl att bevara freden och vid behov kan lösa sina klart humanitära uppgifter i kris- och krigssituationer.

I programplanen har nu för första gången statsmakterna ett med övriga försvarsintressen samordnat underlag för sin bedömning av resurserna. Delta visar att inte ens i den av civilförsvarsstyrelsen förordade ramen på 154 miljoner kronor per år kan alla angelägna civilförsvarsbehov tUlgodoses inom rimlig tid. Som exempel kan nämnas en stor eftersläpning i fråga om skyddsmasker till civUbefolkningen, som man även inom denna högre ram nödgas acceptera. Jag har, herr talman, men avsikt velat ta fram dessa av civilförsvarsstyrelsen offentligt framförda synpunkter. Civilförsvarets allmänna uppgifter har angetts i bl. a. propositionen 114 år 1959 och 108 år 1963. I den sistnämnda sägs att totalförsvaret "skall ge uttryck åt vårt folks vilja att bevara landets frihet och vår motståndskraft mot påtryckningar". Vidare sägs i propositionerna att civilförsvarets huvuduppgift är att skydda befolkning och egendom mot skador av fientliga anfall samt rädda överlevande vid sådana anfall. Målsättningen i perspektivplanen har formulerats på följande sätt; Civilförsvaret bör utgöra en gentemot det övriga totalförsvaret väl avvägd komponent.

Civilförsvaret bidrar härvid tUl totalförsvarets fredsbevarande funktion genom att stärka befolkningens motståndsförmåga och därmed stärka tilltron till vår föresats att göra motstånd mot angrepp och påtryckningar. I sina grunddrag är civUförsvaret en samhällsfunktion med klart humanitär inriktning.

Herr talman! Det kanske kan anses onödigt all delta sägs i en debatt som denna. Det är väl för de flesta självklar! all vårt civilförsvar har en humanitär inriktning avseende all skydda och rädda liv i en förvårl folk svår situation. Endast den som upplevt krigets fasor kan förslå alt rätt uppskatta ett välorganiserat, välutrustat och välövat civilförsvars insatser då krig och ofärd drar fram över landet.

Försvarsutredningen erinrar om att uppgifter och organisation för civilförsvaret i sina huvuddrag fastställdes under senare delen av 1950-lalel. Under 1960-talel har del skett ett långsiktigt och kontinuerligt skyddsrumsbyggande, kompletterat med en omfallande utrymnings-planläggning. Därjämte har en lednings- och undsällningsorganisalion utvecklats. Härigenom har skapats ell civilförsvar som inlernalionelll setl är av hög klass. Personligen kan jag helt instämma i denna bedömning. Genom den civilförsvarsplikt vi har här i landet har jag haft tillfälle konstatera detta vid flera tillfällen. Den relativt blygsamma del av kostnaderna för vårt lands totalförsvar som civilförsvaret har fåll lill sitt förfogande har jag kunnat konstatera varit väl använda och väl förvaltade medel. Dess planläggning för atl skyndsamt sätta in hjälp och undsäll-ningsåtgärder har ingett förtroende. Rent psykologiskt anser jag alt den tillförsikt som vårt lands befolkning kan få genom ell väl verkande civilförsvar är en mycket stor tillgång i en kris- eller krigssituation.

Jag delar reservanternas mening i reservationen 1 vid punkten 1, där man framhåller alt man "instämmer i departementschefens uttalande (prop. 1972:75 s. 110) atl till försvarsplaneringens viktigaste uppgifter hör alt skapa handlingsfrihet beträffande försvarets utformning i framtiden. 1 de låga ekonomiska ramar som nu har föreslagils för del militära försvaret och civilförsvaret blir emellertid handlingsfriheten starkt begränsad. Varken forsvarsutredningens majoritet eller deparlemenlschefen har kunnat ens något så när fullständigt ange konsekvenserna i olika avseenden. Detta gäller inte minst i fråga om den framlida handlingsfriheten." Man framhåller därefter det angelägna i atl del skyndsamt genomförs en analys härav, som snarast redovisas för riksdagen.

Jag delar också reservanternas mening i reservationen 4 vid punkten 1. De säger bl. a.: "Enligt utskottets mening bör planeringsramen bestämmas så atl civilförsvarets beredskap och uthållighet inte äventyras och så atl dess krigsorganisation även i fortsättningen kan verka effektivt omedelbart efter mobilisering." Planeringsramens betydelse för anskaffning av skyddsmasker påtalas också.

Den allmänna oro som väl kan sägas prägla mitt anförande visavi civilförsvarets villkor inför framtiden delas säkerligen av inånga både här i kammaren och utanför densamma. Även bland dem som i vanliga fall inte deltar särskilt engagerat i försvarsdebatten finns det många som värdesätter det mått av trygghet som civilförsvaret kan ge invånarna, om vårt land eller något näraliggande land blir utsatt för krigshandlingar. I det senare fallet blir det civilförsvarets uppgift att lindra de sekundära verkningarna för befolkningen i vårt land.

Slutligen, herr talman, vill jag framhålla att den kostnadsram som utskottets majoritet nu föreslår riksdagen måste anses klart otillräcklig. En  planering efter denna utgiftsram kan komma alt betyda en större

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsalla inriktning in. m.

129

5 Riksdagens vrotokoll 1972. Nr 91-92

Nr 92------------- reducering av organisationen än vad som anges i propositionen. Det
Måndagen den- föreligger stor risk för alt självskyddsutbildning av allmänheten måste
29 mai 197------ begränsas. Anskaffande av viss nödvändig materiel kommer måhända alt
-------------------- få anstå. Uthålligheten hos befolkningsskyddet kommer att begränsas.

Försvarets fortsatta  ,       .,,   ,       , ,                1     t   1      .».*••,.. u 1 1    1..   »►

-'                                Jag vill, herr talman, garna understryka att det ar ytterst beklagligt all

inriktning in. tn. ■,.,-,     .■ . ■     »j          ,        j 1        u , ■■    c-

*                            VI I det har landet inte anser oss ha rad att anslå de medel som behovs tor

att nå upp till den lägsta nivå som civilför.svaret har begärt att få. Det är

säkerligen   inte   bara   medlemmar  av  den  borgerliga  oppositionen  som

beklagar att befolkningsskyddet, som civilförsvaret svarar för, inte ens får

medel som tillgodoser dess lägsta ambitionsnivå.

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall till samtliga reservationer som är avgivna av de tre borgerliga partierna och som rör civilförsvaret.

Herr talman! Jag skulle också vilja ställa en fråga till herr Werner i Tyresö. Jag .ser honom inte i kammaren, mer måhända hör han mig ändå. Han avgav - om jag fattade honom rätt - något av en röslförklaring i fråga om hur del kommunistiska partiet skulle ställa sig i voteringen ifall dess egna förslag, som grundar sig på en stark reducering av kostnaderna för det militära försvaret, röstades ned. Jag har för säkerhets skull varit och lyssnat på arkivbandel hos stenograferna. Därav framgår att han säger alt kommunistiska partiet, om dess förslag röstas ned, inte kommer att vilja stödja något förslag som innebär militär upprustning. Den fråga jag ville ställa till herr Werner i Tyresö, om han nu hör mig, är; Hur kommer den kommunistiska riksdagsgruppen att handla visavi det något högre förslag som finns presenterat i en borgerlig reservation och som rör civilförsvaret? Man kan ju ändå, såvitt jag förstår, inte beteckna denna ökning till civilförsvaret som en militär upprustning. Jag skulle gärna vilja få ett besked på den punkten, om det är möjligt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s);

Herr talman! Inte är det någon trängsel i kammaren, men det har det ju inte varit på hela dagen. Just nu sitter här emellertid några som år intresserade och som har varit uppe och talat om det avsnitt av betänkandet som jag själv skulle vilja säga några ord om, nämligen civilförsvaret.

Herr Gernandt menade, att folk i allmänhet inte kände till civilförsvaret. I synnerhet var visst alla socialdemokrater ovetande därom, kvinnorna däremot visste någonting. Nu vet jag inte om egenskapen att vara kvinna tar över att vara socialdemokrat, så att man över huvud taget vågar yttra sig i frågan. Jag försöker.

Världsläget har vi hört om från de stora profeterna i morse. Vi vågar
väl inte ges oss in på del, men så mycket kan vi väl säga att det som
därvidlag har sagts är en grund för funderingar på att minska de höga
försvarsutgifterna. Om man inte skall väga sig på del nu, vet jag inte, när
man skall reducera kostnaderna, som ändå alla anser vara myckel höga.
Alla partier har ju ock.så dragit den slutsatsen, att del skall ske en
reduktion, även om man har hamnat på litet olika nivåer. Det är inte så
stor skillnad mellan de slutbelopp som man har gått in för beträffande
den närmaste femårsperioden, och ingen har ju ens kommit i närheten av
130                       ÖB ;s förslag.

Detta gäller även civilförsvaret. Herr Gernandt och herr Karl Bengtsson i Varberg tecknade en ganska dyster bild av det som nu skedde med civilförsvaret, men båda är ju något av experter. Herr Gernandt solidariserar sig hela tiden med civilförsvarsslyrelsen. När har någon chef för ett ämbetsverk fått alla sina önskemål uppfyllda? Om dessa chefer i sina petita framställer krav som de ansett ofrånkomliga för atl sköta sina ämbeten, så har de faktiskt aldrig fått gehör hos regeringen eller här i riksdagen. Herr Gernandt är nästan att betrakta som en generaldirektör, och därmed är han faktiskt inte så vittnesgill här.

Civilförsvaret skall man inte sammanblanda med civil motstånd, som människor ibland gör. Jag vill nog hålla med herr Gernandt om att det kan hända atl alla inte riktigt uppfattar alt del finns ett ämbetsverk för civilförsvaret och att en del av det totala försvaret heter civilförsvar. Det är inte bara humanitär inställning som får .somliga all arbeta med civilförsvar.

Herr Bengtsson citerade vad man i utskottsbetänkandel har sagt om civilförsvarets uppgifter - att del har en fredsbevarande funktion inom totalförsvaret, att det skall lindra skador om vi skulle komma i krig och att det bl. a. stärker befolkningens förmåga alt slå emot under angreppshot. Vi är överens om alt civilförsvaret har en myckel viktig funktion, inte bara som humanitär organisation, när olyckorna har kommit över oss, utan det har en starkt psykologisk betydelse för det militära försvaret också: Vetskapen om att de som är kvar i hemorten kan skyddas även i en konfliktsituation är betydelsefull.

Viktigt är atl komma ihåg att dagens beslut bara gäller ett år. Del kan omprövas nästa år — det blir då en ny programplan som vi tar ställning till. Man behöver inte dra så ödesmättade slutsatser av dagens beslut som herr Gernandt gjorde. Civilförsvaret har sannerligen haft en historia, där mycket motstridiga uppfattningar gjort sig gällande tidvis; ibland har civilförsvaret varit synnerligen impopulärt och i andra tider har krafterna samlats kring civilförsvarsuppgiflerna.

Under 1950- och 1960-talen skedde en kraftig uppbyggnad, men målsättningen för civilförsvaret, hur det skall verka, har ändrats. Inställningen har varit, att man måste kunna skydda sig även vid angrepp med kärnvapen; därför skulle skyddsrum av myckel påkostat slag byggas. Det var en inflammerad debatt om huruvida det över huvud laget var någon mening med att ha skyddsrum — vanliga normalskyddsrum ansågs inte ha någon funktion, på grund av att vi räknade med kärnvapenangrepp.

Det skedde emellertid en omsvängning. Huvudsaken blev att utrymma de stora städerna. Vi skulle t. ex. i Stockholm vid en stor bercdskapsul-rymning inte ha mer än 35 000 människor kvar. Endast de som nödvändigtvis måste finnas i viss produktion i Stockholm skulle vara kvar, och för övrigt skulle människorna vistas långt från de stora städerna. Skyddsrumsbyggandel blev av underordnad betydelse - och då skulle det bli träffsäkra befolkningsskyddsrum, som huvudsakligen skulle användas av dem som måste finnas kvar i staden för vissa arbetsuppgifter. Skyldigheten att uppföra skyddsrum försvann för 14 städer. Inte heller skulle skyddsnim byggas i familjebostäder av typen egnahem o. d.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

131

Nr 92------------- Man har nu kommit fram lill en ny uppfattning. Nu är förutsättningen
Måndagen den- ° civilförsvarssamordningarna atl del inte blir kärnvapenanfall, och
79 mai 1972---- utrymningarna skall då få en myckel begränsad omfattning. Även
-------------------- skyddsrum   i   bostadshusen   anses  kunna  göra   tjänst   mot   anfall   med

Försvarets fortsatta    ,   .,      ,,            ni, .ur     .,u                ijj                   h.

•'                            konventionella vapen.  Beslutet   bhr alt bygga skyddsrum igen, Ulrym-

inriktning m. in.        ,     , .         ...                      ,           nr, ■■..  •               1   -  „

*                            nmgstragorna   tar visserligen spela en  roll  i torlsallningen  också  men

kommer i andra hand.

Denna nya filosofi ställer ju nya krav - den ställer krav på resurser som man inte kan fä fram i en hast, nämligen för skyddsnimsbyggen. Utskottets bifall lill propositionen innehåller försäkran om att de kommuner, som har börjat planera byggande av skyddsrum, får möjligheter atl föra planerna i hamn inom ramen för anslaget på 1 1 8 miljoner kronor plus 18 miljoner av del 30-miljonerkronorsanslag, som ytterligare står lill förfogande under fem år, allt.så sammanlagt 136 miljoner kronor. I övrigt anser utskottet, atl man får skjuta på avgörandena och inte binda sig definitivt, till dess den sittande utredningen har blivit färdig med sill arbete, vilket inte lär ta så särskilt lång lid.

Den reservation som både herr Gernandt och herr Karl Bengtsson i Varberg yrkat bifall till innebär en påspädning på propositionen med 8 niiljoncr för del närmaste budgetåret. Frågan är vad dessa 8 miljoner skulle betyda för t. ex. skyddsrumsbyggandel och om de över huvud taget kan stimulera lill ökat skyddsrumsbyggande. Det är främst faslighetsägare och kommuner som har alt la ansvaret för skyddsrummen, och i dagens kärva läge kan man inte räkna med atl i en hast kunna uppfylla de krav, som den nya civilförsvarsdoktrinen uppställer.

Jag ser heller inte så dystert på civilförsvarsberedskapen som de föregående talarna har gjort,. Om det t. ex gäller ett angrepp på Stockholm finns ju utrymningsmöjlighelerna kvar. De är inte sämre i dag därför att vi nu har en ny målsättning, nämligen att bygga fler skyddsrum inne i staden. Vi har ju kvar de gamla utrymningsmöjlighelerna, som vi tidigare litade helt till. Och dessutom har vi nu i Stockholm ett utbyggt tunnelbanesystem, som visserligen inte utgör ett helt lillföriitligl skyddsrumsarrangemang men som säkerligen kan kompletteras, så alt vi får ett skyddsrumssystem som i framtiden kan betyda ganska mycket. Jag tycker således atl pessimismen inför försvarsbeslutet är en smula opåkallad.

I själva verket vill det synas som om civilförsvaret i framtiden får slora möjligheter och rent av prioriteras framför andra försvarsutgifter, när planerna har blivit klara. Man kommer då att lägga ner mer pengar på civilförsvaret än tidigare.

En annan utrustningsdetalj inom civilförsvaret som har spelat en roll i
diskussionen och även i reservationerna är gasmaskerna. Jag vill fråga herr
Gernandt, som väl känner lill detta bäst: I vilket land har man gasmasker
tUl hela befolkningen? Det är vad man nu kräver här. I utskottets
betänkandet står del att gaskrig enligt utskottet inte kan uteslutas. Nej,
självklart inte. Och därför tillstyrker utskoltet en fortsatt produktion på
en kvarts miljon gasmasker eller något mera varje år. Jag vet mycket väl
alt de inte helt och hållet är ett nytillskott, utan att de ersätter en del
'■'                           äldre materiel som inte kan användas. Del blir därför inte ett så stort

nettotillskott.   Men   utskottet säger vidare atl  om del uppstår ett akut      Nr 92
behov, så kan den produktion som nu är i gäng ökas ytterligare. Måndagen den

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

På detta svarar herr Gernandt säkerligen att nian kan inte med ett så -yg p.,gj 1979 hastigt påkommet beslut åstadkomma alt hela behovet av gasmasker tillfredsställes genast. Nej, men det kan man ju inte heller genom det förslag som reservanterna framför. Det går inte på en dag all ändra produktionen så alt den täcker hela behovet. Frågan är, om vi skulle bli så mycket bättre ställda om produktionen omedelbart hade kunnat fä fram gasmasker för hela folkel. Sedan skulle man uppleva att alla dessa gasmasker skulle behöva kasseras på en gång. Under alla förhållanden måste vi väl ha en fortlöpande produktion i framliden också, sä all gasmaskerna ersätts successivt varje är.

Det verkar i dag som om gasmaskfrågan hade blivit akut. Men inte förrän relativt sent har civilförsvarsslyrelsen haft klart för sig vilken typ av gasmask man skulle inrikta sig på, och därför har styrelsen ganska sent kunnat bestämma sig för en tillverkning. Jag vet inte om styrelsen har bestämt gasmasklypen för barn, men produktionen av sådana gasmasker har i alla fall inte kommit i gång. Situationen i dag är följaktligen att vi ligger i startgroparna, och då kan man väl inte räkna med all problemet skall vara löst om bara något eller några är.

Hur i all sin dar har del plötsligt kunnat bli så aktuellt atl varje individ skall ha gasmask? Vi godtar förutsättningen för planeringen av civilförsvaret, nämligen all vi inte skall behöva räkna med angrepp med kärnvapen. Räknar vi då med ett gaskrig? Utskottet vill inte utesluta det. Men reservanternas enorma iver att omedelbart täcka behovet av gasmasker tyder ju på all man anser alt gasmasker ganska snart skulle komma att behövas. 1 onödan skräms människor upp inför en fråga som tidigare inte ansetts böra aktualiseras. Varför skulle den vara så brännande just nu, när vi räknar med en avspänningstid och där t. o. m. frågan om kärnvapenangrepp kopplats bort?

Vi har enligt mitt förmenande för övrigt en bättre samling kring civilförsvarslanken i dag än vi haft tidigare. Planerna pä en långsiktig upprustning med skyddsrum och gasmasker och på ett fortsall utbyggande av ledningsfunktionen och organisationen håller på all realiseras. Vi vägar se fram emot en lid då civilförsvaret kommer atl bli kanske ännu bättre tillgodosett än det militära försvaret.

Jag har en mera optimistisk syn på det framtida civilförsvaret. Det är obefogat att ta lill så heta tonfall som inte minst civilförsvarsslyrelsen gjort vid nedprulningen av styrelsens pelilaskrivelse. Civilförsvaret är väl planerat och en utredning är ganska snart all vänta. Då kan också det som herr Gernandt var inne på diskuteras, nämligen en bättre utformning av skyddsrummen bl. a.

Med detta biträder jag utskoliels förslagom anslaget till civilförsvaret och yrkar avslag pä motionerna 1605 och 1606. vilka ligger till grund för reservationen 5.

Del liar väckts några andra motioner i speciella frågor, som har
avstyrkts av utskotiet. I motionen 1569 vill herr Westberg i Ljusdal alt
enskilda skall få möjlighet all själva anskaffa skyddsmasker. Delta
yrkande   har  utskoltet  gått  emot   bl. a.  därför att   kraven   pii siikeclicl      133

Nr 92                     därigenom skulle kunna försummas. Vi menar atl gasmaskproduklionen

Måndagen den      °     genom   civilförsvaret,   som   så   småningom   bör kunna   fä   en

29 mai 1972          tillverkning tillräcklig för all läcka hela behovet.

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

Fru Theorin har en motion som rör sig på ett stort fäll. Hon anser all civilförsvarsbehovcn skall tillgodoses bättre så alt vi får ett fullgott befolkningsskydd. Detta bör ske på del militära försvarels bekostnad.

Utskottet har samma mening som deparleiiientschefen atl man bör ha en kostnadsram för civilförsvaret och en för del militära försvaret, varför utskoltet avstyrker motionen.

Herr Strindberg begär i motionen 443 en utredning av kostnadsansvaret för verkskyddet, vilket del nu åligger företagarna att betala. Han hänvisar lill att man i framtiden kan få ell annat utnyttjande av verkskyddei. Detta skulle motivera all kostnaden för verkskyddet avlastades företagarna. Utskottet hävdar dock atl det är företagarnas sak att ordna verkskyddei och all kostnaderna skall betalas på sätt som nu sker. Utskottet har påpekat, all verkskydd i framliden inte kommer alt krävas för de industrier, som endast har 100 personer anställda, och alt tvingande plikt endast kommer all föreligga när de anställdas antal går upp lill 200. Därmed blir verkskyddei totalt sett billigare för förelagarna, även om de som drabbas av utgiften alltjämt har samma kostnader. Vi har sagt att det på längre sikt kan bli en annan bedömning och därmed har vi avstyrkt även herr Strindbergs motion.

Fru Nordmark har väckt en motion om upprustning av ödegårdar alt användas som ulrymningsbosläder. Med hänsyn till atl det i dag finns goll om ulrymningsbostäder har utskottet avstyrkt motionen men samtidigt sagt, alt uppslaget bör beaktas, om en annan situation skulle uppstå.

Jag skulle även vilja säga några ord om de frivilliga försvarsorganisationerna, särskilt dä civilförsvaret. Utskottets ordförande sade i sitt första anförande i morse, att de frivilliga försvarsorganisationerna gjort en rad uttalanden, i vilka de begärt ett starkt försvar och visat sä stor oro inför dagens beslut att de ifrågasatt om deras egna frivilliga insatser var meningsfulla. Rent ut sagt menade de, atl insatserna var meningslösa.

En sådan reaktion förstår jag inle. Har herr Petersson i Gäddvik bara uppfattat saken på det saltet eller har herr Petersson och hans meningsfränder spritt den föreställningen till frivilligorganisationer att det är meningslöst därför att man inte får igenom den budget man önskar? Det är moderaterna som säger delta - det parti som på fem år vill ge några miljarder mer lill försvaret.

Om det allmänna krymper sina insatser, skulle del för mig kännas än mer uppfordrande att göra frivilliga insatser. Så uppstod ursprungligen hela frivilligrörelsen. När det gavs för litet lill försvaret, ville man frivilligt göra en hel del. Jag hoppas all inom frivilligrörelsen den inställningen fortfarande finns och all inle herr Petersson i Gäddvik går omkring och slår ned modet på rörelsens medlemmar. De behövs och de gör en stor insats som man egentligen oftare än vad som är fallet borde prisa i riksilagen.

Herr  Petersson   i  (iäddvik  gav  också en liten släng av det .slag som
■"                           borgerliga  politiker ofta gör.  Jag tror del var den ärade vice talmannen

Virgin som också sade, atl nu talar ni på ett sätt men när ni är utanför     Nr 92

Måndagen den

det   här huset  har ni  en   negativ  inställning  till   försvaret.   Det  brukar

riktas till oss socialdemokrater. Jag är främmande för detta. Jag skulle     29 mai 1977

aldrig, som herr Petersson i Gäddvik tydligen gjort, gå ut och säga all del      —;;

är meningslöst att ni intresserar er för försvaret och att försvaret är sä    •

uruselt, utan i stället få folk alt tro på försvaret och ha respekt för det -     mnklning in. m.

för civilförsvaret, för de svenska frivilligorganisationerna och även fördel

militära   försvaret.   Beträffande   civilförsvaret   är   del   som   herr   Karl

Bengtsson sade så att vi står som ell föredöme för de flesta andra länder.

Del   gör  vi  faktiskt också när det gäller frivilligorganisalionerna.  Det

måste   vara   roligare   att skapa en  positiv anda för försvaret.  Jag kan

försäkra att när vi socialdemokrater är ute i våra organisationer, då får vi

försvara försvaret, och det gör vi också.

Vi kan inte bara racka ned på försvaret. Då skulle följderna bli svåra. Folk skulle bli ovilliga all betala så myckel för försvaret, om del är sa dåligt.

Att tala om försvarsbeslutet i dag i en så dov och dyster ton och därmed mena all vi i vårt land demonstrerar bristande försvarsvilja lyder på alt man inte känner samhället, att man inle vet om atl detta med 7 miljarder lill försvaret upprör de flesta människor. Om man går ut med en sådan dyster beskrivning av vad vi får förde 7 miljarderna, tycker jag man gör en samhällsfientlig insats och inte en försvarspolitisk insats. Vi socialdemokrater går ut och slår för försvarsutgiflerna. Vi har också kuraget all ta ul de skattemedel som behövs för all läcka utgifterna. Jag kan inle se annat än atl om man vill ha en god försvarsanda, så skall man också dels vilja betala för vad dessa anordningar kostar, dels gå ul och tala i en helt annan lon än de borgerliga representanterna här gjort. Det gäller både civilförsvaret och det militära försvaret. Del är myckel höga kostnader vi betalar och det skulle sannerligen inte vara möjligl att få människor alt betala så myckel mer än delta.

Man har återkommit lill atl socialdemokralerna får stöd för beslutet av kommuni.slernas röster. Om kommunisterna kommer all stödja det förslag som regeringen har lagt, kommer icke någon grupps politiska företrädare atl rygga för beloppet — de 7 miljarderna - moderaterna och mittenparlierna kommer ju billigt undan, men de vill åtminstone betala så myckel .som regeringen föreslär. Vill då ock.så kommunisterna understödja det, sä känns del bättre all kunna gå ut lill folk och säga: Åtminstone så här godtar vi alla budgeten.

Tänk er all socialdemokraterna skulle gå ihop med moderaterna och med någon liten röstövervikl få igenom ett betydligt högre anslag till försvaret. Del hade varit ell mycket dåligt grundat beslut. 1 sä fall skulle fiirelrädarna för hälften av landets befolkning ha ansett att de inte vill betala. Det är en lillfredsställelse om liehi folket, eller dess [Kililiska företrädare, är villiga all bära de försvarskoslnader som beslutas.

Med delta vill jag yrka bifall lill utskottets hemställan pä alla punkter.

Herr GERNANDT (c) kort genmäle;

Herr talman! Fru Eriksson i Slockliolni sade att jag var expert. Det är
jag inte. Jag är myckel intresserad av frågorna och har försökt siilta mig          1 .v

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

136

in i dem. Jag kan mycket väl fortsätta att debattera skyddsrum, skyddsmasker osv., men jag tycker inle att någon av oss tjänar någonting på att uppta tiden med att debattera den frågan. Jag tror att tanken bakom fru Erikssons resonemang all vi i vårt land i jämförelse med andra länder ligger mycket bra till när del gäller skyddsmasker är riklig; det är mycket möjligt alt del inte finns något annat land som har del så bra ställt med skyddsmasker som vi kan få, om vi gör upp ett hyggligt tillverkningsprogram. Just nu är det väl inle så värst bra ställt med del. -Jag vet alltså inle svaret på fru Erikssons fråg.i på denna punkt.

Fru Eriksson talade om atl jag solidariserar mig med generaldirektören - chefen för civUförsvarsstyrelsen. Det gör jag inte. Däremot solidariserar jag mig med de borgerliga reservanterna. Civilförsvarsstyrelsen har som bekant begärt 154 miljoner, medan reservanterna vill ge 138; där ligger vi alltså lägre än generaldirektören. Men jag vill också solidarisera mig med de människor som anser alt civilförsvaret omfattar den försvarstrygghets-fråga som ligger dem närmast, inte minst med de människor som skall göra tjänst inom civilförsvaret och kanske inte får den utbildning som de har rätt att vänta sig all få. Jag upprepar vad jag sade tidigare, nämligen att det verkligen måste anses vara otillfredsställande om man med en pliktlag - som ju civilförsvarslagen är - tar i anspråk enskilda medborgare för en krigsorganisation utan alt ha gett dem tillfälle att i fredslid förbereda sig för sin krigsuppgifl. Det är huvudsakligen på en sådan utbildning som i alla fall - det vet vi från verkskydd och annat — kan komma samhället till godo i fredslid som jag personligen tycker alt man skulle lägga de pengar som skulle kunna disponeras enligt reservanternas förslag.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm beskyller mig för att i mitt inledningsanförande ha sagt saker som jag inte känner igen. Jag undrar om inte fru Eriksson i sin iver att framställa mig som negaliv till de frivilliga försvarsorganisationerna lagt yttranden i min mun som i varje fall inte jag fällt i debatten och ingen annan från vårt parti heller. Vad jag sade om frivilligorganisalionerna var: "Vi har med rätta varit överens om all del har varit av stort värde att i runt tal en miljon svenskar i olika frivilligorganisalioner fortbildar sig för sina vikliga uppgifter inom vårt värnpliktsförsvar. Dessa organisationer och deras medlemmar har ock.så en avgörande betydelse när det gäller att vidmakthålla och stärka försvarsviljan hos vårt folk." Jag anförde sedan ett par citat ur de skrivelser som kommit oss i utskottet — även fru Eriksson, hoppas jag — lill hända. Man säger där atl om betingel.serna för försvaret blir sämre, ökar riskerna för atl man skall ifrågasätta om ens personliga insatser är meningsfullci och att delta tvivel kun medföra slora negativa återverkningar på den frivilliga befälsutbildningen med åtföljande .sänkning av förbandens kvalitet utöver den som följer av minskad värnpliktsutbildning och sämre utrustning. Det är i stort sett ell ordagrant citat ur en skrivelse som vi har fått.

Det andra citatet som jag återgav var även del hämtat från en skrivelse som vi i utskoltet  har fått: "luirsvaret  måste alllid utformas .så alt det

inger förtroende hos medborgarna och i omväriden. Finns inte ett sådant     Nr 92

förtroende i det egna landet, saknas underlag för försvarsviljan."     Måndagen den

Sedan tyckte jag att fru Eriksson i Stockholm undervärderade svenska         99 maj 1977

folkets försvarsvilja. Varifrån har fru Eriksson tagit upplysningarna om------------- ---

., 1     f II   .    1   1, = .• .  ■   ,-iu ill    Kl      ,1   ,   1.     Försvarets forisatta

att  Svenska  folkel   skulle vara  sa   negativt  inställt till all  ha ell  starkt •'

r- .*     .»   1    ij (■■•     " 4   Ii .      1-.1 o inriktning m. in.

lorsvar, ett goll skydd lor var neutrahtelspolilik?                                      "

Den undersökning som jag återgav och som hade stor samstämmighet med tidigare, liknande undersökningar visar att 46 procent av de tUlfrågade vill ha ett försvar av oförändrad styrka, 14 procent t. o. m. öka försvarets kostnader och bara 26 procent ville minska dem. Därav diai jag slutsatsen atl svenska folkel och glädjande nog även ungdomarnas flertal tydligen vill ha ett starkt totalförsvar till skydd för vår självbestämmanderätt. Jag hoppas att fru Eriksson också har tagit del av dessa undersökningar.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort genmäle;

Herr talman! Jag tycker atl man skall observera atl det kanske är första gången som just frivilligorganisalionerna har behandlats ulan reservation. När stämningen bland dem blir litet upprörd, finns del skäl att betona detta. Del är egendomligl att pessimismen har spritts inom civilförsvaret. Jag har själv varit med om uppvaktningar för ett slarkaie civilförsvar, och sådana har väl förekommit på andra håll också. Men inställningen all deras arbete skulle vara meningslöst efter budgelbeslulel i år förstår jag inle. På något sätt måste väl denna olust ha skapats. Jag misstänkte kanske orättvist herr Petersson i Gäddvik, men del finns andra bland dem som vill stödja del högsta.budgetförslaget som kan ha haft ell finger med i spelet. Det är en reaktion som inle borde uppstå ett år då del inle finns delade meningar om frivilligorganisalionerna.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m) kort genmäle;

Herr talman! Jag tror inte aUs att vare sig jag eller någon annan politiker behöver informera försvarsorganisationerna om värdet av atl ha ett starkt försvar. De som leder dessa organisationer och även medlemmarna är både försvarskunniga och försvarsintresserade. De skrivelser som vi har fått till utskottet anser jag vara ett uttryck för att de tänkl själva i det läge som vi slår inför.

Herr STRINDBERG (m):

Herr talman! Diskussionen har ju framskridit ganska långt, och trots att det i och för sig finns anledning alt kommentera rätt myckel av vad fru Eriksson tidigare sade, skall jag inte göra det i någon större utsträckning. Fru Eriksson ställde sig förvånad till den oro när det gäller civilförsvaret som kom fram i herrar Karl Bengtssons i Varberg och Gernandts anföranden. Jag delar helt den oron.

(Mvilförsvarets uppgifter är mycket stora och har utomordenlligl stor
betydelse för samhällets möjligheter att fungera vid ett eventuellt
krigsfall. Civilförsvaret måste liksom försvaret i övrigt snabbt kunna
mobiliseras för att kunna sättas in i ett eventuellt krigs allra första skede.
Men  hur blir det  med   möjligheterna därtill, om  propositionen  75  går          137

5" Riksdagens protokoll 1972. Nr 91-92

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

138

Igenom'.

I den lilla informationsskrift som Civilförsvarsförbundel tidigare i år hur gett ut finns följande uttalande av civilförsvarsstyrelsens chef generaldirektör Åke Sundelin: "Blir den låga ramen, 1 18 miljoner kronor per är, planeringsram för civilförsvaret, måste vi göra sådana nedskärningar atl vi praktiskt laget inle har någon handlingsfrihet kvar om vi skulle vilja ändra oss framåt 80-lalet och bygga upp en väl avvägd organisation igen.

Vi måste i så fall sänka beredskapen och minska den lokala organisationen väsentligt. Dessutom måste vi avstå från att i fred utbilda en stor del av manskapet i den sålunda reducerade organisationen."

Departementschefen liksom försvarsutskottet har en annan uppfattning när del gäller anslaget och föreslår den lägre kostnadsramen på 1 18 miljoner kronor. Civilförsvarsstyrelsen — det har framhållits här tidigare - ansåg dock att man inle ens inom ramen 138 miljoner kronor helt kan fullfölja målsättningen för civilförsvaret ulan räknade fram en egen ram på 154 miljoner kronor. Det synes mig ansvarslöst att på det sätt som utskotlsmajoriteten här handlar, utifrån en allmän optimism om utvecklingen i vår omvärid, radikalt försämra civilförsvarels möjligheter atl lösa sina uppgifter såsom de formulerades 1959 och underslröks i ell enigt stalsulskottsutlålande nr 85 år 1959 bl. a. med följande ord:

"Ulskotlel ansluter sig till vad departementschefen framhållit om civilförsvarets utomordentliga vikt för medborgarnas skydd i krig och för befolkningens motståndsvilja. Utskottet har härvid särskilt beaktat, att undersökningar såväl här hemma som utomlands otvetydigt visar, att ett väl förberett civilförsvar avsevärt kan begränsa föriusterna i människoliv även vid mycket svåra anfall. Otvivelaktigt är våra försvarsansträngningar i hög grad beroende av civilförsvarels möjligheter atl lösa sina uppgifter inom det totala försvaret. Det synes med hänsyn härtill ofrånkomligt, all civilförsvaret ges en ökad effektivitet."

Ja, herr talman, det var 1959 som ell enigt statsutskott kunde skriva på det sättel.

Utvecklingen i de krig som alltid syns pågå någonstans på vår jord har mig veterligt ytterligare understrukit, atl civilbefolkningen drabbas allt hårdare. Detta borde mana till större satsningar på civilförsvaret, på anskaffande av skyddsmasker, på byggande av skyddsrum etc. i stället för, som nu föreslås, begränsningar.

Herr Gustavsson i Eskilstuna och även fru Eriksson i Stockholm har antytt i sina anföranden att civilförsvarets behov kan tillgodoses genom framlida justeringar. Om jag vore övertygad om att sä kommer att ske, vore del värdefullt, men jag tar det inle såsom ett löfte utan endast såsom en antydan om alt de anser att man har varit alltför njugg.

Låt mig, herr talman, säga några ord om skyddsmaskerna som har varit sii diskuterade. I civilförsvarsstyrelsens skrift Varför-Därför konstateras:

"Anskaffningslakten blir beroende av den ekonomiska ramen. Med hänsyn lill materielcns livslängd och därav följande behov av omsättning måste man, om man över huvud taget skall kunna nå och bibehålla målet att ha skyddsmasker åt hela befolkningen, räkna med en medelinvestering per år på minst  15 miljoner kronor. Om samma mål skall uppnås inom

139

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

perspeklivplaneperioden — till  1987 - krävs en åriig investering på ca 20     Nr 92 miljoner kronor."

Fru Eriksson nämnde alt jag hade motionerat om verkskydden. Dessa, som enligt civilförsvarslagen skall finnas vid vissa förelag, utgör en viktig del av vårt civilförsvar. Kostnaderna för att anskaffa och underhålla materiel, som erfordras förverkskyddens verksamhet, samI kostnaderna för verkskyddspersonalens utbildning åligger förelagen. I motionen 443 år 1972 har jag tillsammans med några medmotionärer hemslälll om utredning angående verkskyddens framlida finansiering. Del är enligt mitt förmenande inte rimligt alt denna del av försvaret inle skall bekostas av staten på samma sätt som förevarel i övrigt.

Utskotiet avstyrker motionen och hänvisar till att denna fråga tidigare har behandlats av riksdagen, bl. a. 1964, och att andra lagulskollel då avstyrkte utredning med hänvisning till att det inte torde vara möjligt alt särskilja frågorna om verkskyddels finansiering och dess administration samt till att verkskyddet i stor utsträckning även måste vara ett företagarintresse. Försvarsutskottet finner i föreliggande belänkande all de av andra lagutskottet anförda skälen mot ändrat kostnadsansvar alltjämt är bärande. Jag skall av lidsskäl inte göra sä många kommentarer till delta. Men del som är ett företagarintresse i detta sammanhang är liksom i så många andra i lika hög grad ell samhällsintresse. Ett väl fungerande verkskydd är av stor betydelse för vår folkförsörjning, och jag skulle därför bättre ha förstått, om utskoltet avstyrkt motionen med hänvisning till svårigheten att inrymma även denna del av vårt totalförsvar inom de kostnadsramar som nu är aktuella.

Den förändringen föreslås emellertid i propositionen - delta nämndes ju också av fru Eriksson i Stockholm - och tillstyrks av utskottet, atl gränsen för skyldigheten atl hålla verkskydd ökar från för närvarande 100 anställda till 200. Resullalel av denna åtgärd blir atl organisationen minskas med ca 5 procent, men samtidigt uteblir den ökade satsning på det lokala civilförsvaret som ingick i civilförsvarsstyrelsens förslag. Regeringen skär här ner så väl verkskyddet som det statligt finansierade civilförsvaret. Delta egendomliga förfarande ligger helt i linje med försvarspropositionen i övrigt.

Jag skall inte gå in på utskottsbetänkandel i övrigt men kan inle underlåta alt göra några kommentarer till del vikliga beslut som i dag skall fallas. Åren efter andra världskriget, då erfarenheterna från kriget ännu var levande inom vårt folk, var försvarsfrågan på ett glädjande sätt höjd över partierna. Det rådde enighet bland de demokratiska partierna om nödvändigheten av ett starkt försvar som stöd för vår också i enighet beslutade utrikespolitiska linje. Tack vare den enigheten och på grund av att försvarsbesluten får konsekvenser på mycket lång sikt har vi i dag trots allt fortfarande ett försvar med förutsättning att klara dess också i enighet beslutade målsättning.

Det är min förhoppning, inte av omtanke om dagens makthavare, ulan med tanke på hela vårt folk, att socialdemokraternas optimism när det gäller den säkerhetspolitiska bedömningen nu för en gångs skull skall besannas. Historien borde åtminstone ha lärt socialdemokratin en del. Felbedömningar  har  gjorts  förr.   Det   kan   räcka   med   att exempelvis

Nr 92                     hänvisa   lill    1938.   Statsministern   påpekade   här   i  dag  all   moderata

Måndagen den      samlingspartiet står isolerat i försvarsfrågan. Herr talman! Det är möjligt

29 maj 1972          ''''  ''■''  " '     '"  heklagligt.  Vi  har hört  del  förr,  och vi har fåll

Försvarets fortsatta inriktning iii. m:

erkännanden i efterhand för atl vi vågade slå ensamma. Då gjordes inle jämförelsen om samarbetet med högerpartiet som en kvarnslen om halsen.

Låt mig ta ett enda exempel hur felbedömningar har gjorts, just 1938. Den 8 mars 1938 lämnade statsutskottet ifrån sig ell utlåtande nr 4. Del var Anders Råslock som då var statsulskollels ordförande. 1 det uiskoltsiillätanilel avstyrkte man samtliga högerns förslag om förstärkningar av försvaret med hänsyn till läget ute i världen. Det var alltså den 8 mars 1938. Den 16 mars 1938 begärde statsministern Per Albin Hansson ordet i andra kammaren och öppnade försvarsdebatten med att yrka äterremiss på högerförslagen lill slalsutskollel. Del hade hänl någonting under den gångna veckan, som visade hur snabbi säkerhelspoliliska bedömningar kan skifta — det var nämligen Tysklands intåg i Österrike. Man skall alltså inle vara alltför bergsäker, när man gör säkerhetspolitiska bedömningar.

Ell litet land som Sverige och med vår målsättning atl vara neutralt vid ell eventuellt krigsfall måste la på sig den försäkringspremie som ligger i kostnaderna för ett starkt försvar. Försvarsutgiflerna måste ses mot bakgrunden av den styrka försvaret måste ha för atl lösa sina uppgifter och får inle gång efter annan vara en budgetregulalor vid ansträngda slatsfinansiella lägen. Materiellt och personellt måste vi kunna utnyttja hela vår samlade värnkrafl, och del synes mig vara ett stort ansvar man lar på sig, om man inle i fredstid ger dem som en gång kanske kan tvingas atl göra en försvarsinsats - del gäller inom alla delar av vårt totalförsvar - en sådan utbildning och en sådan utrustning atl de har en rimlig chans all lösa såväl sina uppgifter som atl klara sig själva.

Med det anförda ber jag, herr talman, all få yrka bifall till de reservationer som upptar herrar Peterssons i Gäddvik och Ivar Virgins namn.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk):

Herr talman! I motionerna 1609 och 956 har föreslagils en rad åtgärder som berör de värnpliktigas förhållanden. Vi är medvetna om atl dessa har förbättrats under årens lopp, men ännu återstår enligt vår mening åtskilligt innan del kan sägas alt de värnpliktiga har en ställning som gör all de i rättsligt och ekonomiskt hänseende kan jämställas med människor i det civila livet. Vad gäller de värnpliktigas ekonomiska förhållande t. ex. är det uppenbart, att de förslag till förbättringar som framföres i utskottets belänkande är otillräckliga. Det behövs enligt vår mening en kraftig uppskrivning såväl av penningbidragen som av familjepenning och övriga ekonomiska bidrag till de värnpliktiga.

Utskottet framhåller; "Med ett försvar som bygger på allmän värnplikt är det naturligt att de värnpliktigas förmåner under tjänstgöringen tilldrar

sig   stort   intresse.   Som   riksdagen   tidigare   har uttalat----------------- är  del

angeläget alt de olika vämpliklsförmånerna sammantagna ger den
140                         värnpliktige   förutsättningar   att   fullgöra  tjänstgöringen  och  återgå   till

civilt arbete utan annan uppoffring än den som värnplikten som sådan innebär. Förmånerna bör då och då omprövas med hänsyn lill prisutvecklingen och den allmänna standardulvecklingen."

Klart är emellertid att de åtgärder som utskottet föreslår på intet sätt motsvarar målsättningen i utskottets skrivning. Penningbidragens höjning med 1 krona till 7 kronor är klart otillräcklig. Delsamma gäller förslagen beträffande familjebidraget.

Penningbidragens storlek har varit en fråga där det förelegal många motioner vid de s. k. värnpliktsriksdagarna. De flesta av kraven gick vid 1971 års värnpliktsriksdag ut på att dagersättningen borde höjas till minst 15 kronor. Motiveringen för kraven var i stort densamma som framförts i utskottets betänkande; man anser atl värnplikten inte skall behöva innebära en materiell standardsänkning utan alt de värnpliktiga bör ha en standard som motsvarar genomsnittet för åldersklassen. Dagersättningen räcker kanske inte lill mer än kaffe och tobak. För atl klara sin ekonomi tvingas inånga värnpliktiga att arbeta extra på sin frilid. Många måste la av tidigare sparkapilal eller låna av föräldrar och andra anhöriga. Sedan länge föreligger missnöje med den låga dagersättningen, framhålls det, och det utskott som svarade för betänkandet över motionerna föreslog att värnpliktskonferensen skulle uttala sill missnöje med att myndigheterna ej beaktat 1970 års värnpliklsriksdags beslut i bidragsfrågor. Vad gäller familjebidragen fanns ju nämligen samma missnöje.

1 vår motion 956 föreslås alt dagpenningen bör höjas från 6 till 20 kronor, att familjebidragskungörelsen ändras så all de värnpliktiga och deras familjer får en försörjning som under alla förhållanden minst motsvarar existensmiiiiniuiii eller den s. k. sociallönen. Vidare menar vi all det är orimligt att ensamslående värnpliktiga (icke familjeförsörjare) måste göra sig av med sin lägenhet bara för att de fullgör militärtjänsten. Många värnpliktiga har nämligen i dag egna lägenheter vid inryckningen trots att de är ensamstående. Som del nu ligger till blir de dock tvungna alt lämna ifrån sig lägenheten eller försöka hyra ul den i andra hund, vilket är förenat med slora svårigheter.

Vi anser också ull det är ett rättvisekrav ull de väinpliktiga i princip erhåller fria resor till och från hemorten. All detta är en fråga som uppfutlas som myckel angelägen av de värnpliktiga vittnar bl. u. de inånga molioneinu lill 1970 och 1971 års värnpliklsriksdagar om. Enburt vid 1970 urs vårnpliklsriksdug förekom det inte mindre än åttiotalet motioner just om den frågan.

Vad gäller de värnpliktigas ekonomiska förmuner suniiiiunlugel föreslås i motionen atl riksdagen ultalur sig för önskviirdlicteii av ult utredningen angående de vurnpliktigus ekononiisku föriiKiner uvgcr ilelbelunkunde och all förslag skyiulsuiiil förelägges riksdagen för ställningslugundc och att motionens synpunkler fiireluggs utredningen för beaktande.

Vuil gäller de vurnpliktigus riittsligu ställning, iliir krigsmukten i dagens läge sumtidigl är uiikluguiule, utulaiule, ulrcduntle och ilömuiidc myndighet, så ställde de vurnpliktiga vid 197 1 urs riksdag löljunde kruv. vilku vi bedömer som rällvisu: urreststruflet bi')i" uvskullus. iiiilituru chefer t'r;intus sin nuvurunde bestraffningsrätt och  rull ull uldclu lillrultuvisningar och

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning ni. m.

Nr 92                     att de militära chefernas bestraffningsrätt överförs till en disciplinnämnd,

Måndaeen den      vilkens beslut kan överklagas till civil domstol.  Del  har inte minst i

79 mai 1977          samband   med   dessa   värnpliktsriksdagar   redovisats   att   den   militära

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

bestraffningen kan variera från kompani till kompani och från befäl till befäl, vilket givetvis är otillfredsställande. Med hänsyn lill alt rättssäkerheten för den enskilde aldrig får ifrågasättas kan det därför inte anses vara lämpligt att enskilda militärer skall ha rätt alt utdöma straff för värnpliktiga. De militära strafformerna — och det kan säkert sägas också om straffgrunderna - är klart otidsenliga. I del militära tillämpas auktoritära åtgärder, och straff kan utfärdas för rena småförseelser. Speciellt vad del gäller arreststraffet är det tydligt att detta många gånger inte står i proportion till förseelsen.

När det gäller demokratiska rättigheter i övrigt måste betonas vikten av att de värnpliktiga på samma sätt som andra människor ges möjlighet att utöva politisk verksamhet. De värnpliktiga saknar i dag, enligt egna utsagor, rätten att på förbanden fritt diskutera politik, t. ex. vad del gäller försvarets mål.sättning. Deras möjligheter att sprida politiska skrifter, affischera, hålla möten osv. är starkt begränsade. De värnpliktiga har därmed starkt begränsade möjligheter att föra kamp' för sina intressen. Mötesfrihet, organisationsfrihet, yttrandefrihet och rätt att sprida alla sorters tryckta eller på annat sätt mångfaldigade alster i tryckfrihetsförordningens anda är vikliga beståndsdelar när del gäller krav på försvarels demokratisering.

Till sist, herr talman, vill jag bara säga några fä ord om yrkandet i vår motion nr 1609 om att värnpliktiga i vapenfri tjänst inle bör ha längre tjänstgöringstid än andra värnpliktiga. Utskoltet har till den frågan .sagt att det måste tillses att tiden för dessa inte blir så kort att det framstår som om den vapenfrie får en särskild förmån utöver atl hänsyn tas till hans övertygelse och samvete. Vi hävdar där en annan uppfattning. Vi menar att har en ansökan om vapenfri tjänst godkänts, så skall den sökande inle bestraffas genom en längre tjänstgöringslid. Detta har också underslrukils av de värnpliktiga själva i uttalanden från deras rik.sdagar. Vi förutsätter, som sagt, all de som söker vapenfri tjänst har goda skäl för sin vapenvägran, och då bör de inle bestraffas genom längre tjänstgöringstid.

Herr laliiian! Jag yrkar härmed bifall till motionen 1609, såvitt gäller punkterna 2 och 3 i belänkandet.

Till sist vill jag säga några ord med anledning av vad fru Eriksson i Stockholm yttrade 0111 atl polilikerna står bakom det beslut som kommer att fattas. Jag vet inte hur man för vår del lämpligast skall uttrycka den saken. Jag vill bara understryka all när del gäller försvarets inriktning har vi en helt annan uppfattning än den som kommer till ullryck i det sociuldemokrutisku förslugel. Om vi 1 andra hand kommer att stödja det, så beror detta uteslutande pä atl vi anser att det är ett förslag som i jämförelse med de borgerliga förslagen lägger minst bördor pa folkel. Men den ståndpunkten är vi givetvis beredda atl försvara.

142

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s);

Herr talman! Först vill jag säga till herr Strindberg, som citerade ett uttalande av statsutskottet från 1959 om befolkningsskyddet, alt vi då var i en helt annan situation. Bl. a. dominerade kärnvapendoktrinen på del internationella planet. Med andra ord, tanken om massiv vedergällning var den dominerande militära doktrinen. I dag har vi en annan syn pä de här frågorna, som innebär att man i stället inriktar sig på skydd mot konventionella vapen. Det är alltså mot den bakgrunden som statsutskottels uttalande skall ses.

Men vi måste naturiigtvis ha en beredskap — det säger också försvarsutskottet — om en förändring av den nuvarande doktrinen inträffar. Sedan kan det ju tilläggas, som fru Nancy Eriksson resonerade kring; För det första finns det väl inget land som har som målsättning alt hela befolkningen skall ha skyddsmasker i dagens situation. För det andra kan man för alt få litet balans i disku.ssionen lägga till frågan; Vilket annat land satsar .så myckel på befolkningsskydd och civilförsvar som Sverige gör?

Herr talman! Det var egentligen inle om dessa problem jag hade för avsikt att tala utan om försvarets fortsatta inriktning, framför allt när det gäller frågan om avvägningen mellan kvantitet och kvalitet inom försvaret.

För.svarsutredningen menar att vi i ett längre perspektiv bör prioritera ett större antal tekniskt mindre högtstående vapensystem frumför ett fåtal tekniskt mycket kvalificerade. Denna principiella uppfattning har sedan såväl försvarsministern som utskottets majoritet anslutit sig lill. Konsekvensen av bl. a. detta blir att fjärrslridsförhanden minskar i omfattning och att man är beredd ult gå ner något i prestunda om meningsfulla ekonomiska besparingar kan uppnås.

Detta har till en del också illustrerats av den debatt som förts tidigare i dug i denna kummure. Jag tror alt det är oerhört väsentligt alt betona denna princip, inte minst pä grund av snabbi stigande kostnader för kvalificerade vapensystem. I dag är vi ju i den situationen att myckel slora forskningsresurser läggs ner pä militär forskning, och exempelvis just nu har vi ult tu ställning till ell förslugsunslug för nästa budgelur på 395 miljoner kronor lör forskning och utveckling vuil avser flygvapen-förband.

Storleken uv resursinsatserna kan också illustreras på ell unnut sätt. I detta full kun mun tu flygplunel Viggen som utgångspunkt. Forskningen kring och utvecklingen uv delta vapensystem är det mest omfullunde projekt som Sverige någonsin genomfört i nugot summunhung. Sluträkningen enbart niir del gäller forskning och utveckling lär huiiinu på omkring 2,5 miljarder kronor.

Ett annut mått pä engugemungel får man när mun konslulerur ult omkring 12 000 människor får sitt levebröd genom ull jobbu i någon av de fubriker som tillverkar delar till Viggen. Ett tredje sätt ull mälu kostnaden för detta vapensystem är att beräkna totalkostnaden föi Viggens olika versioner när de är utljänude, dvs. inklusive underhäll och andru utgifter i anslutning till projektet. Någon har beräknat denna summa lill 27 miljarder kronor.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning in. in.

143

Nr 92                          Herr talman!   Även om de siffror som jag nämnt inte på något sätt gör

MnnHaopn Hen      anspråk  pä   någon  exakthet   — avvikelser och kanske slora sådana kun

79 inai 1977           förekommu — så illustrerur de ändå vilken enorm resursanspänning som

-------------------- krävs för ett så avancerat vapensystem som Viggen.

Forsvarets fortsatta  studier har nu påbörjats på ett flygplan - om det över huvud taget

inriktning in. in.        ,,   flygplan   -   som   eventuellt   skall   ersätta   Viggen,  del  s. k.

Flygplan 80. Eftersom .såväl utskottet som försvarsministern uttalat att Ijärrslridsförbanden skall ges en lägre prioritet, kan man utgå ifrån att inriktningen och utvecklingen blir annorlunda än när Viggenprojektet påbörjades. Detta är angeläget ur flera synpunkler. Jagskall beröra några av dem.

Ett land med begränsade tekniska forskningsresurser kan inte, när t. o. 111. stormakterna upplever problem i delta avseende, binda en stor del av sina resurser till ett sä resurskrävande länglidsprojekt som utveckling av ett nytt tungt attackflygplan skulle innebära. I stället bör den tekniska forskningen och utvecklingsarbetet i ökad utsträckning inriktas på andru, civila områden av väsentlig betydelse för samhället. Dessutom gör kostnadsutvecklingen att ett flygplan med Viggens komplexitet knappast blir ekonomiskt möjligt att utveckla i framtiden. 1 motionen 1607 lar mina medmotionärer och jag upp detta resonemang. Vi yrkar all planeringen för ett eventuellt framtida ulluckflygplun med hänsyn till kostnader och landets teknologiska forskningsresurser inriktas på ett flygplan med måttliga prestanda, dvs. inget tungt altackflygplan. Visserligen är motionen formellt avstyrkt, men utskottet har ullulat alt studierna är "inriktade pä olika alternativ som alla innebär inållliga prestanda i förhållande till den miljö i vilken verkan skall ske, varför motionärernas krav i detta avseende torde vara tillgodosett". Ulskotlel uttalar också den oro man känner för kostnadsutvecklingen och har bl. a. därför gett fjärrslridsförhanden en lägre prioritet. Eftersom utskottet konstaterar atl motionens krav är i sak tillgodosett och eftersom motionärerna således fåll gehör försitt krav av utskotlsmajoriteten finns det anledning att vara nöjd med skrivningen.

Men, herr tulniun, när man diskuterar högteknologin inom försvuret finns det anledning uti göru ylterllgure ell pur reflexioner. Den förslu gäller den långa lid för vilken man binder kostnader. Genom att binda stora utgifter lill avuncerude vupensyslem minskar mun handlingsfriheten vad det gäller kostnadsnivån för det militära försvaret. Det motverkar med undra ord den viktiga strävan att hålla försvarskostnadema nere, eftersom det många gånger rör sig om åtaganden som spänner över en lid på kanske 20 år.

1 ett läge som dugens där många tecken lular för ull en klar politisk
slubililel inträtt i Europu är del fel ult lusa försvurskoslnaderna förläng
tid frumåt genom utugundeh som myckel hårt binder utgifternu. 1 stället
bör mun eftersträva en sådan struktur på försvuret att detta relativt
snabbi kan anpassas till olika utvecklingstrender. Jag vill inte påstå ull vi
redun i dug hur förlorat denna valfrihet. Jug vill i stället med dellu
resoiiemung understryka furun av ull mislu dennu vulfrihet. Därför hälsar
jag också betoningen av lokalförsvarsförbanden å ena sidan och den lägre
144                         prioriteringen uv fjärrstridsförbunden a andra sidan med tillfredsställelse.

Den andra reflexionen gäller högteknologin kontra den allmänna värnplikten. Det .sägs ofta att det militära försvaret är hela folkets angelägenhet. Den allmänna värnplikten motiveras bl. a. just av en önskan att förankra försvaret hos folket. Men ett värnpliklsförsvar hur också undra mycket väsentligu värden. Det motverkar exempelvis ull de militära kruflernu kan spela en självständig politisk roll. På samma sätt bidrar del lill all inom försvaret utveckla normer och värderingar som på ett bättre sätt stämmer överens med del civila samhällets än vad sannolikt ett yrkesförsvar skulle göra.

Tankar kring folkels motslåndsvilja och medverkan inom totalförsvaret, sambandet mellan civilt och militärt liv, liksom motivation och sammanhållning kan utvecklas. Men det antydda visar på den betydelsefulla och kanske t. o. m. avgörande roll som den allmänna värnplikten spelar. Om man .sätter högteknologin mol en bred förankring av försvaret uppstår utan tvivel problem. Ett är rent ekonomiskt - vi har helt enkelt inte resurser för både ett genomgående högteknologiskt försvar och en allmän värnplikt. Dessutom är del praktiskt svårt att förena dessa båda principer, eftersom tekniken ställer kruv pä personulen som inte kan uppfyllas av de värnpliktiga. Dessa problem har ju också i annut summunhung berörts av överbefälhavaren då han studerat två olika försvarsstrukturer som benämnts A och B. A-strukturen bygger på tanken alt en ockupation av landet skall ta så lång tid som möjligt. Del leder till att exempelvis markförsvarel prioriteras. B-strukturen bygger på att angriparens förluster i initialskedet skall bli så stora som möjligt. Den principen leder till ult fjärrslridsförhanden prioriteras och lill avsteg från den ullmänna värnplikten eller till kategoriklyvning. Visserligen skall kanske dessa studier bara ses som exempel på avvägningen mellan kvalitet och kvantitet, men de ger ändå en fingervisning om vart det kun bära hän vid en inriktning mot högteknologin. Därför är det glädjande och värt att notera atl försvarsministern uttalat alt vi bör sträva efter ett uthålligt försvar framför inilialstyrka. Dessutom har försvarsministern i direktiven till den i dagarna tillsatta utredningen rörande värnpliklsulbildningen klart uttalat all förslagen frän utredningen ej får innefatta förslug lill åtgärder som leder till kategoriklyvning.

Herr talman! Detta är några uv de reflexioner som man hur anledning att göra när man står inför ett beslut av denna karaktär. Vi har diskuterat frågorna ingående i utskoltet och i andra sammanhang.

Jag vill med detta, herr talmun, instämma i tidigare frumställda yrkanden om bifall till utskottets majoritetsförslag på samtliga punkter.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets Jortsatta inriktning m. in.

Herr BJÖRCK i Nässjö (ni):

Herr la

Det försvarsbeslut som strax skull fattas har knappast

föregåtts av någon särskilt onifuttande och än mindre djuplodande offentlig debatt. Bland de slora lidningurnu är del i stort .sett endust i Svensku Dagbladet man hur kunnut finnu en verklig vilju alt initiera lill den breda debatt som .självfallet borde ha föregått det beslut vi i kväll skall fatta.

Jag har velat göra detta konstaterande därför att vi i Sverige skiljer oss frän  våra  grannländer,  särskilt  då  Norge, när det gäller alt öppet och

145.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

146

förutsättningslöst diskutera vår säkerhetspolitiska situation. Regeringen i vårt land har i stället strävat efter att ge allmänheten intrycket av att vi lever i en fredlig omgivning och att det i vår närhet inle finns makter som utgör ett potentiellt hot mot Sverige. Detta är emellertid enligt mitt sätt atl se felaktigt, och del är lättsinnigt alt på delta sätt försöka föra allmänheten bakom ljuset.

I .själva verket förhåller det sig sä att någon militär avspänning icke existerar i Europa. De rustningsbegränsningar som president Nixon och de ryska ledarna just nu kommit överens om berör sofistikerade interkontinentala vapen och påverkar knappast vår situation. Det gör däremot uppbyggnaden av de ryska Östersjö- och Ishavsflottorna.

Som alla intresserade känner till har Sovjet under de senaste femton åren gjort en satsning på sin marin som saknar motstycke. Dennu marina expansion har lett till att man i dag opererar runt om pä väridshuven — i Medelhavet, i Indisku oceanen, i Norra Ishavet och naturligtvis också i Östersjön.

Den ryska Östersjöflollan har fått imponerande dimensioner och överträffar vida vad NATO-statcrna har i området. Frågan är i vad mån denna ryska flotta är atl uppfatta som ett hot mot de nordiska länderna eller om den bara skall ses i ett globalt sammanhang. Om man ser närmare på sammansättningen av de ryska Ösler.sjö- och Ishavsmarinerna och deras övningsaktivileter klarnar bilden. Det visar sig då alt en kraftig sovjetisk satsning har skett under 1960-talet på lundstigningstonnage. Vidare har man återupprättat marininfanteriet som är avsett alt vura spjutspetsen vid en landstigning. Detta marininfanteri har fått en stark koncentration till Östersjöområdet. Stora lundsligningsövningar har skett de senaste åren, framför aUt i Norra Ishavet och i Östersjöområdet.

Inle minst på norsk sida har dessa landstigningsövningur uppiiiärksum-mats och uppfattats som direkt riktade mot Norge. De mänga ryska landstigningsövningarna pä den sovjetiska delen av Nordkalotten hur nämligen haft en speciell karaktär. Vid militära övningar brukar ju normalt de som försvarar det egna territoriet vara predestinerade alt "vinna" övningen och angriparna att, som i detta fall, kastas i havet. Vid de ryska övningurna pä Nordkalotten har det varit tvärtom. Där ur det angriparna som "vinner" och luiulstiger.

I det sammanhanget skall också noteras uti både den rysku hundels-flottan och fiskeflottan lill slora delar är konstruerade för all kunna deltaga i landstigningsoperationer. Det ryska flodlonnaget — .som i dug omfuttar över 1 000 enheter - är i hög grad lämpat för lundstigningsope-ralioner i Östersjöområdet.

Alt Nordkulotten och Östersjöulloppen är strulegiskt viktiga mål har länge varit oomtvislal. De oljefyndigheter som gjorts eller kun beriiknas göras utanför Norges kuster och i Östersjön gör vårt läge än mer utsatt.

I Norge har mun klart uttryckt sin oro över expansionen och inriktningen av den rysku murinen. 1 Sverige hur fä brytt sig om uti uppmärksamma detta. Man kan fråga sig varför. Del är nog bra ult efterslrävu godu förbindelser med Sovjetunionen, men dettu fur inte Icdu till att vi uvslår frun ull diskuleru vår egen säkerhetspolitiska siluution i klura och uppriktiga termer. Herr Palmes norske kollega - och partivän -

statsminister Trygve Bratteli har flerfaldiga gånger uttryckt bekymmer     Nr 92
inför  den snabbi växande  ryska  flottupprustningen.  Att  statsminister     Måndagen den
Palme  skulle våga  göra  något   sådant  får väl däremot  betraktas som     99 mai 1972
uteslutet.                                                                                       -7-----------------

Herr talman!   Jag har velat säga detta därför att regeringens försvars-    Försvarets fortsatta bud  utgått från att det råder lugn och avspänning i Europa. Man har     inriktning rn. m. därvidlag satt likhetstecken mellan politisk och militär avspänning. Det är uppenbarligen  en  felaktig slutsats.  Någon  militär avspänning har inte kunnat konstateras vad det beträffar konventionella militära stridskrafter, tvärtom.

Regeringens försvarsproposition innebär en kraftig nedskärning jäms över hela vår försvarsmakt. Den kommer att innebära att vi i en avspärrningssituation inte kommer att kunna klara av tillförseln av livsviktiga varor därför att vi mot slutet av 1970-lalel kommer att sakna konvojskydd. Vidare kommer hela landet inte att kunna försvaras. Då antalet brigader kommer att gå ned från 30 till högst 14 under de närmaste tio åren förslår var och en att talet om att försvara hela landet är struntprat. Det vore t. o. m. ansvarslöst att i en krigssituation försöka göra detta, då det i stället till varje pris kommer att gälla att kraftsamla för alt över huvud taget kunna överleva. Övre Norrland och Gotland blir då naturligen de områden som får lämnas i sticket. Detta rimmar väl med förutsättningarna om vi skulle tänka oss en rysk framstöt mot väster. Som jag tidigare konstaterat har Sovjetunionen i Östersjön liksom i Norra Ishavet ett betydande landstigningstonnage. Operationer på Nordkalotten liksom mot Gotland kan därför ske utan större .svårigheter, om vi inte har tillräckligt med motmedel.

Man kan alternativt också tänka sig att intresse föreligger för Östersjöulloppen. För atl behärska Öresund krävs att man behärskar Skåne. En ockupation av Skåne kommer i framtiden att kunna ske relativt lätt, då ju försvarspropositionen innebär att vi får en särskilt stark reduktion av pansartrupper - i praktiken kommer väl högst en pansardivision att bli kvar i Skåne. Något intresse att fortsätta norrut kommer förmodligen inte atl föreligga för en angripare, utan man kommer att stanna upp där Sniålandsskogarna tar vid. Där kommer då våra så omhuldade lokalförsvarsförband alt stå utan att ha tekniska möjligheter att ingripa medan striderna rasar i Skåne mellan angriparen och det fåtal brigader som vi har kvar.

Under tiden som delta sker kommer förmodligen bombningar att äga rum mot befolkningskoncentrationer som våra storsläder för ult "mjuka upp" oss och minska motständsviljan. Några effektiva motmedel mot detta kommer inte att finnas, då en stor del av det begränsade antal jaktflygplan som vi kommer att ha behövs vid striderna i Skåne, samtidigt som vi av ekonomiska skäl tvingats ta ur drift ell antal uv våra luft försvarsrobot förband.

Under detta skede kominer naturligtvis vår import att vara avskuren
och våra möjligheter atl skydda denna genom konvojering alt vara
utesluten, då vi saknar fartyg som skulle klara detta. Vi kan sedan räkna
med att angriparen ockuperar Skåne, Nordkalotten och kanske Gotland
och   behåller dessa  områden   .så   länge   den  aktuella konflikten  pågår.   147

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. in.

148

Befolkningen i dessa områden kommer att fä uppleva en ockupations fasor med politiskt förtryck, godtyckliga avrättningar, deportationer och allt annat som vi tidigare sett på mycket nära håll.

Låter detta som en framtidsvision utan täckning? Ja, säkert för de flesta, därför att mänga tycks förutsätta alt vi har ell försvar för nöjes skull som aldrig skall behöva ingripa. Man föredrar att inte tänka på vad .som kommer all hända om kriget kommer. .-Vit diskutera vem som kan tänkas angripa och hur han kommer alt uppträda är ju närmast tabubelagt i Sverige. Men ändå är en utveckling av det slag som jag här har skisserat den mest tänkbara för vårt vidkommande, och det är just på den situationen som en stor del av vår försvarsplanläggning är inriktad. Det vet försvarsminislern och försvarsdepartementet mycket väl, och det vore hyckleri att hävda något annat. Det räcker ju med ull se hur våra frcdstiila stridskrafter och befästningar är grupperade.

Låt mig för säkerhets skull slå fast alt jag .självfallet inle förordar atl vi skall låla bli att försvara Övre Norrland och Gotland. Jag har bara pekat på att det kommer att saknas tillräckliga resurser att göra detta i slutet av 1970-talet, om vi skall klara av försvaret av de områden av Sverige där den överväldigande majoriteten av befolkningen lever. Den politiska och militära ledningen kommer i en krissituation att tvingas priorileru.

Inle heller har jug påstått ult Sovjetunionen hyser lönisku planer på atl utan vidare kasta sig över värt lund. Men jag har pekat på alt utvecklingen av de enorma ryska marin- och amfibiestridskrafternu, avseddu atl operera i Östersjön och Norra ishuvet, är ett klart hot mot vår säkerhet och alt dessa stridskrafter tydligt är utrustude för ult säkra Östersjöulloppen och Nordkalotten.

Herr talman! Det försvarsbeslut som vi i dag skull fultu kommer ull leda till betydande nedskärningar uv vårt försvar under 1970-talel. Jug hur i en artikel i Svenska Dugbludet för några månader sedan med hjälp uv jämförelser visul likheterna med 1925 åis olycksaliga försvarsbeslut. Ingenting har framkommit som har jävat påståendet alt vi nu häller på ull upprepu samma misstag. Skillnaden gentemot 1925 är möjligtvis ilen ull det kommer att ta längre tid nu innan nedskärningarna slår igenom, men i fråga om omfattningen är det knappast något som skiljer.

Jag skall inte uppehålla mig vid nedskärningurna i krigsorganisutioncn - det hur andru talare frän mitt parti gjort — men jag kun inte undcrlutu att säga några ord om effekterna för fredsorganisationen. Utav våra 45 umiéfreilsförband kommer 15 ull drus in under tioårsperioden. Av urinens skolor kommer hälften ult försvinna. Sex å åtta flygflottiljer försvinner.

Detta kommer att fä stor betydelse för befolkningen i de uktuellu orterna. Det är emot den bakgrunden desto märkligare alt försvarsministern åkt lund och rike runt under våren och lovul oroude kommunalmän alt de kan känna sig lugna - deras förbund kommer inle ult beröras. Vi hur t. ex. i detta syfte liuft påhälsning uv herr försvursministern i Jönköpings län. Någonstuns måste väl rimligtvis ändå dessa nedskärningar slå igenom? Men det hur inte redovisats den här gungen, lill skillnud friin 1925. Vi fattar i dug ett försvursbeslul - del hur påpekats här flera gånger   - vars konsekvenser vi inte kun överblicka. l'örsvursminislern hur

inte g.jorl något för atl skingra ovissheten när det gäller förbandsindrag-     Nr 92

"'"g'""-                                                                                           Måndagen den

l-in annan sak som inle berörts särskilt myckel är den arbetslöshet som     ya rnai 1972

försvarsbeslutet leder till inom försvarsindustrin och hos dess underlevc-     —---

rantörer.  Då tiden är knapp skall jag inle gå in på detaljer utan bara     Försvarets fortsatta

konstatera  all  vi under de närmaste fem åren får räkna med omkring     inriktning m. rn.

10 000  friställningar  inom   försvarsindustrin,  vilket  skall  läggas  till  de

2 500 människor som skall rationaliseras bort inom det militära försvuret.

1 övrigt hänvisur jag lill den artikel i Svenska Dagbladet i lördags därjag

behandlade detta ämne. I den pekade jag på alt man kan utgå ifrån ull

AMS får rycka in lill slora kostnader för att garantera sysselsättningen på

de här orterna  -  men vad  var del då egentligen för mening med ett

försvarsbeslut  av del  här slaget, om kostnaderna i stället  får tas ut på

andra huvudtitlar?

Herr talman! Det försvarsbeslut som fattas i dag, det fallas inte lill följd av realiteter i vår omvärld. Talet om avspänning är mera en efterhandskonslruktion från regeringens sida. Anledningen till nedskärningarna är två. For det första gäller del all spara pengar då vår ekonomiska utveckling på senare år har varit dålig - framför allt beroende på regeringens egen ekonomiska politik. För del andra gäller det atl lugna vänsleropinionen inom det socialdemokratiska partiet som under Olof Palmes ledarskap växt sig starkare och börjat vädra morgonluft. I regeringen eller i försvarsutskottet har det inte funnits krafter med tUlräcklig tyngd för att sätta emot. Därför har det blivit som del har.

Säkert kommer utvecklingen i vår omgivning atl variera, och säkert kommer vi under 1970-talel att tvingas revidera dagens beslut. Kanske klarar vi omsvängningen i tid, kanske inle. 1 det ena fallet kommer det att kosta slora pengar atl reparera det som har rivits ned, i del andra fallet kommer inga pengar i världen att hjälpa.

Fru NORMARK (s):

Herr talman! Frågan om befolkningsskyddet har vidrörts tidigare i denna debatt; jag gör detta inlägg i anslutning till motionen 1 610.

När det gäller civilförsvarels fortsatta inriktning förutsätts en utbyggnad av skyddsrum för befolkningen. För bakgrunden till detta har Nancy Eriksson redogjort med energisk kunnighet. För att skydda befolkningen kan man också i vissa fall genomföra utrymningar till mindre utsatta områden.

Omfattande utrymningar kan dock enligt försvarsutredningen fä negativa konsekvenser för samhället. I sjätte stycket på s. 25 i utskottets betänkande slår följande: "Det kan emellertid vara nödvändigt att i vissa situationer vidta utrymningar. Planläggningen för utrymningen av tätorter och andra områden bör därför behållas." Detta är också departementschefens mening.

Enligt civilförsvarets nuvarande anvisningar för utrymning skall den
fredstida boendetätheten ökas med 200 procent. Fritidsbebyggelse avses
nyttjas för enskild inkvartering. I motion nr 161 O föreslås utnyttjande av
ödegårdar för utrymning.                                                                                    149

Nr 92                         Ätt kunna flytta till mindre utsatta områden torde även i fortsätt-

Måndagen den      ningen vara en betydande trygghetsfaktor. Att vid utrymning tränga ihop

29 mai 1972          många människor medför stora påfrestningar, som det finns möjlighet atl

—7---------------- undvika genom en spridning av boendet.

Forsvarets fortsatta   i.nga av oss har i klart minne krigsåret 1944, då befolkningen i norra

inriktningm. m.       pjniand   kom   till  oss för atl  få  skydd  tills kriget var över.  Då kom

ödegårdar  lill   användning.   Det   fanns inte så  inånga  atl tillgå, vilket

innebar stor trängsel, som skapade svåra samlevnadsproblem förutom de

övriga påfrestningar som våra grannar fick genomlida.

1 dag finns - och trots utflyttning kommer del all finnas — byar med bebodda gårdar, om än de flesta husen står tomma. De människor som är bofasta kan dock utgöra kärnan för mänsklig gemenskap under svåra förhållanden. Det är angelägel att ha tillgång till vedeldade reservbostäder, vilka inte är känsliga för strömavbrott när del gäller uppvärmning. Hur skall det vid längre elavbrott ordnas för dem som bor i enbart el-eller oljeuppvärmda bostadsområden?

Därför bör ödegårdar rustas upp och hållas i gott skick för ett utrymningsbehov vid krig och andru katastrofer. Avsikten är inle atl söka bevara varje ruckel. Det finns många övergivna hus med högt återstående bocndevärde. Fru Eriksson i Stockholm nämnde också detta. Hon ansåg alt vi har gott om utrymningsbostäder. Men om de inte underhålls, så förfaller de snabbt. Dessa bostäder bör i fredstid, för självkostnadspris, ställas till förfogande för dem som ej har tillgång lill fritidshus.

Det kan antas att det blir bättre trivsel i befintlig bymiljö än i nyelablerad, hopträngd fritidsbebyggelse. Atl ge möjlighet till rekreation är ock.så en beredskapsåtgärd. Många kommer inle, hur gärna de än önskar det, att kunna skaffa sig egna fritidshus. Vi får ha i minnet atl de som saknar egna fritidshus även är diskriminerade vid en enskild utrymning i krig.

Att ha en sådan beredskap som motionen syftar till innebär inte bortkastat kapital eftersom husen kommer lill användning även för annat ändamål. Om ödegårdarna på sätt som föreslagits i motionen tas till vara kan mycket av den hantverksskicklighet som finns ute i bygderna komma till sin rätt. En del människor som är arbetslösa, eller hotas av arbetslöshet, och som har svårt att gå ut på den allmänna arbetsmarknaden, skulle kunna beredas arbetstillfällen.

Del har talats om minskade arbetsmöjligheter här i dag. Herr talman! Det ena arbetstillfället för vår säkerhetspolitik är väl lika gott som det andra!

Enligt vad utskottet inhämtat har utryniningsplanerande myndigheter för närvarande inte problem "som hänger samman med tillgången på bostäder". Det är ju litet överraskande att man tackar nej till någonting som man får. I allmänhet vill man ha det man begärt och mera.

Utskotiet har därför inte funnit anledning att låla utreda de förslag
som framförts i motionen 1610. Men eftersom motionen fått ett positivt
omnämnande att beaktas för eventuellt framtida behov kommer jag i dag
inte att yrka bifall till densamma. Det finns dock anledning att
återkomma i detta angelägna ärende — att bevara goda reservbostäder
150                        som kan tjäna del dubbla syftet större trygghet för många människor i

krig och bättre rekreation för många människor i fredstid.

Herr talman! Vi har inte råd att låta dessa bostäder bara skatta ät förgängelsen.

Fru THEORIN (s);

Herr talman! 1 de ständigt stegrade rustningskostnaderna, som nu sväljer 1 000 miljarder kronor varje år, deltar även Sverige. Obevekligt fortsätter kostnaderna, som det synes, att automatiskt stiga för rent destruktiva ändamål. Militärer och hundratusentals tekniker världen över styr utvecklingen in i en ständigt stegrad kvalitetsjakt mot allt effektivare, allt bättre, alltmer fulländade vapensystem som slukar ofantliga summor. En teknikernas leksluga, en tävlan att överträffa varandra i produktutveckling pågår i de utvecklade länderna på vapensystemsidan. Trots SALT-föriiandlingar och överenskommelser mellan stormakterna om begränsningar av kvantiteten har de inte gjort några eftergifter för alt begränsa kvalitetsutvecklingen. Nya avancerade vapensystem kan fortsätta att framställas hos storniaktcrna.

Var och på vilket sätl kommer människorna och deras valda representanter in? Vilka möjligheter har vi atl reellt påverka utvecklingen? Kan vi tränga bakom siffrorna i budgeten och finna vad som verkligen döljer sig där? Har vi verklig möjligliel alt ingripa och stoppa utvecklingen? Frågorna är befogade.

För några år sedan ställde Alva Myrdal i ett radioprogram en fråga med anledning av en uppgift atl det kostade USA 150 000 att döda en s. k. viet cong. Hon ställde frågan vem som har tagit beslutet om all delta är vettigt använda medel eller om det är så att alla de små besluten som fattas på olika håll leder fram till, som det synes, opåverkbara beslut när allt förs samman. Denna fråga är relevant även när man granskar den tekniska utvecklingen och ett eventuellt kommande krig och dess konsekvenser, och jag skall återkomma till det senare.

Med de enorma rustningarna som bakgrund skall man se motionen 1613 av åtta socialdemokrater. Den innehåller krav på att studier skaU ske rörande omfördelning av försvarskostnaderna, att förutsättningslösa studier om civilmotstånd skall bedrivas och utbildning för hela befolkningen i sådant motstånd äga rum, att ett fullgott befolkningsskydd garanteras civilbefolkningen, för vilket kostnaderna skall tas ut inom det militära försvarels ram, samt att tekniskt avancerade lunga altackplan, s. k. flygplan 80, utesluts ur planeringen för det framtida försvaret.

Försvarspolitik i traditionell mening är, som säkerligen alla är ense om och som även försvarsministern tidigare i dag sade, endast ett av säkerhetspolitikens medel. Nöd och fattigdom för flertalet människor kan inte råda om en internationell rättsordning och en minskning av spänningen i världen skall kunna genomföras. Det är därför en grundläggande säkerhetspolitisk åtgärd med ett ökat utvecklingsbistånd från de rika nationernas sida. Vi satsar nu sex gånger mer för försvarsändamål än vad vi sammanlagt anvisat för utrikesdepartementet, inklusive alla utbetalningar till Förenta nationerna och lill utvecklingshjälp. Freds- och konfliktforskning har i förhållande till det militära försvaret ytterligt små summor.   Nedrustningsarbetet   i Geneve, som förtjänar allt stöd, drar

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

151

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

152

också del ytterligt små summor.

Del är ungelägel ull där förutsättningar finns - som i vårl land - ett positivt fredsarbete ges större tyngd för framliden än nu. Vi har därför i vår motion yrkat all vid de fortsatta studierna inom övrigt totalförsvar bör ingå uppgiften att undersöka hur en omfördelning av försvars-kostnaderna kan ske lill fördel för fredsforskning och konstruktivt nedrustnings- och fredsarbete och lill fördel för det ekonomiska och psykologiska försvaret. Utvecklade former för ekonomisk, psykologisk och politisk krigföring blir för framtiden än mer länkbara. Med hjälp av handelspolitik och diplomatiska påtryckningar i större eller mindre grad kommer, åtminstone vad det gäller industriländerna, starku nationer eller grupper uv nationer alt driva sin vilja igenom. Enligt vårl förmenande är del viktigt atl beredskap finns i väsentligt större utsträckning än i dag mot denna typ av krigföring. Utskottet anser att med de krav på balans i våra samlade försvarsinsatser som vi nu har finns det ingen anledning för riksdagen atl göra något ytteriigare uttalande och anser därför atl vår motion inte bör bifallas. Av vad jag tidigare anfört framgår att vi inte delar utskoliels uppfattning, och jag ber därför, herr talman, alt i denna del få yrka bifall lill motionen 1613.

1 ell annat yrkande kräver vi all studierna om civilt niotsländ bör ske förutsättningslöst och atl grundprincipen skull vara att hela civilbefolkningen utbildas. Studier om civilt motstånd har vid flera tillfällen diskuterats i riksdagen. Jag hänvisar kammarens ledamöter till protokollen från de tidigare debatterna, där argumenten för civilt motstånd återfinns. Försvarsministern har tidigare i vår också erinrat om statsmakternas positiva syn på civilt motstånd, vilket också har bestyrkts av att försvarsdepartementet stöder ett forskningsprojekt vid Uppsala universitet om icke-militära kampformer, i vilka studier man inte tar ställning för civilt motstånd som komplement eller som alternativ.

I propositionen och även i utskottets betänkande anförs atl studier om civilt motstånd bör göras. Utskottet anför atl fortsatta studier bl. a. torde kunna ge resultat av värde för det psykologiska försvaret men anser att såvitt man nu kan bedöma civilt motstånd i försvarsplaneringen endast kan komma i fråga som komplement till väpnat försvar. Utan att dra alltför stora växlar på utskottets betänkande noterar jag ändå med tacksamhet all en liten förändring har skett så till vida all man nu fört in orden "såvitt man nu kan bedöma". Motionärerna menar atl man i dag inle kan ta ställning till och bedöma omfattningen eller betydelsen av ett civilt motstånd, alldenstund man vet alltför litet om det som en genomtänkt och inlärd metod. Men vad vi eftersträvar är att ingen låsning nu får ske som utesluter civilt motstånd som ett alternativ för framliden.

Studierna om civilt motstånd bör därför vara förutsättningslösa och inle begränsade i sina arbetsuppgifter, och grundprincipen bör vara att hela civilbefolkningen utbildas. Med delta vill jag, herr talman, yrka bifall lill motionen i denna del.

Vi har i motionen ock.så tagit upp frågan om civilförsvaret och skyddet för civilbefolkningen, inte minst mot bakgrund av att de nya vapen .som i dag används framför allt riktar sig mot civilbefolkningen. Samtidigt med de allt snabbare tekniska förändringarna har en omkastning skett i

negativ riktning i den moraliska bedömningen av konflikter och regler för krigföring. Redan under det första väridskriget började strategerna bedöma civilbefolkningen som ell viktigt militärt mål. I det kriget var 5 procent av de dödade civila, i andra världskriget 48 procent och i Koreakriget 84 procent. Ingenting tyder på att denna utveckling i framtiden skulle gå i motsatt riktning.

Vi har i motionen förutsatt, att när riksdagen föreläggs förslag om utbyggt befolkningsskydd, så skall målsättningen vara ett fullgott och effektivt sådant. Den inställningen har också fru Eriksson i Stockholm instämt i. Och vi har sagt att det bör ske genom säkra skyddsrum och säkert skyddsmaterial till hela befolkningen och att kostnaderna för befolkning.sskyddet skall uttas inom det militära försvarets ram. För understrykande av vårt krav finns del kanske anledning påpeka att för femårsperioden beräknas ca 590 miljoner kronor för civilförsvaret och över 32 miljarder för försvaret i övrigt. Förhållandel är I till 50, och del är ett förhållande som inte står i rimlig proportion till de eventuella kon.sekvenserna för civilbefolkningen. Även i denna del yrkar jag bifall till motionen 1613.

Så till kravet om att i planeringen för det framtida försvaret tekniskt avancerade tunga altackplan utesluts. Vår bedömning är att i kostnadsutvecklingen av alltmer tekniska system finns det ingen möjlighet och heller ingen anledning för Sverige att hänga med. Vi bör anpassa vårt försvar efter den hotbild som vi räknar med och så att vårt oberoende och vår neutralitet värnas. Men även med den målsättningen tvingas vi alt göra ekonomiska avvägningar. Vår handlingsfrihet måste följaktligen bli begränsad också av våra ekonomiska förutsättningar. Därtill kommer självfallet grundmålsätlningen för del framtida försvaret, som både utredningen och propositionen framför.

Redan nu ger de diplomatiska och politiska kanalerna förvarningar om konfiikter, varför överraskningskrig i framliden måste anses otroliga, och dyra förvarningssystem och därmed följande enorma kostnadsstegringar för tekniska finesser borde kunna undvikas.

I och för sig borde Jaktviggen mot den bakgrunden och då den för övrigt drar mycket stora kostnader ha kunnat uteslutas. Genom att binda stora utgifter lill avancerade vapensystem minskas i samma mån vår handlingsfrihet vad gäller både omfattningen och inriktningen av värt militära försvar. Vitboken om Viggen bekräftar just delta. Där framgår det klart att Viggensystemet har starkt begränsat möjligheterna att förändra avvägningen mellan olika försvarsfunktioner redan nu. Atl över huvud taget överväga ett tungt tekniskt avancerat altackflygplan efter Viggen bör mot bakgrund av erfarenheterna med just Viggen enligt vårt förmenande vara uteslutet. Vem bland de riksdagsmän som var med 1952, då samma förstudier för Viggen pågick som nu för flygplan 80, och .så småningom ock.så var med och fattade beslut om Viggen -jag tror det första gången var år 1963 - kunde drömma om kostnadsutvecklingen fram lill i dag? Materielverket har redan fått 4,2 miljoner kronor och får troligen i dag rätt till ytterligare 2,7 miljoner för studier av förberedande karaktär av ett flygplan efter Viggen. Ulskotlel bedömer sådana studier vara av grundläggande betydelse för vår handlingsfrihet på sikt. Det är

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. rn.

153

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. rn.

154

naturiigtvis av intresse alt veta vilken reell handlingsfrihet för avvägningen mellan olika försvarsfunktioner ett beslut om tekniskt avancerade altackplan egentligen innebär. Enligt mitt förmenande är det angeläget atl generalerna får klara besked redan nu all i dessa studier skull uteslutas tekniskt avancerade lunga altackplan.

Jag är inle lika säker som Åke Gustavsson på vad som verkligen avses i utskottets betänkande, och jag skulle därför av försvarsministern vilja ha ell klarläggande. Då försvarsminislern inle är i salen, kommer jag ändå att ställa min fråga och hoppas alt han hör den och har möjlighet att komma in och ge ett svar. Kan man av skrivningen på s. 80 i utskottets betänkande, som lyder: "Enligt vad utskottet har inhämtat är ifrågavarande studier inriktade på olika alternativ som alla innebär måttliga prestanda i förhållande till den miljö i vilken verkan skall ske", dra den slutsatsen att tekniskt avancerade tunga altackplan är uteslutna ur dessa studier? Ett klarläggande på den punkten är för min del nödvändigt, och jag yrkar i avvaktan på försvarsministerns svar tills vidare bifall till kravet. Det kan vara av intresse för riksdagen atl samtidigt få veta hur många år förstudierna för det s. k. flygplan 80 har pågått inte minst mot bakgrund av vitboken om Viggen där man kan utläsa att förstudierna började 1852, att flygplan 37 första gången fanns i materielanslagen i statsverksproposilionen 1956 men att riksdagen först 1963 fattade beslut om Viggen.

Det finns anledning att i dag något fylligare teckna en verklighetsbild av den skrämmande utvecklingen mot nya vapen, riktade mot civilbefolkningen, och den totala omkastningen i den moraliska bedömningen av konflikter och reglei för krigföring. Detta finns t. o. m. stadfäst, exempelvis i instruktionen för USA:s flygvapen, Fundamenlals of Aerospace Weapons Systems, Manual U.S. Airforce, där det sägs; "Militära mål är varje person, föremål, idé, väsen eller område som väljs ut för ull förstöras eller göras obrukbart med vapen som kommer all minska eller tillinlelgöra fiendens vilja eller förmåga att bjuda motstånd."

Det elektroniska kriget är en verklighet för de indokinesiska folken i dag men en inle otrolig verklighet för oss i ell kommande krig. Jag berättar här ur en nyutkommen skrift, "Del elektroniska kriget", vars uppgifter är grundade pä bl. a. senatsförhör i USA. Skriften rekommenderas varmt för begrundan.

1 all tysthet har en revolution i krigsväsendets historia förberetts i Indokina. En krigels aulomalisering pågår. Vad som förut var taktik och strategi byggde på förulsätlningar som inte längre gäller, inle ens Mao Tse-lungs huvudprincip för gerillakrigföring. Del elektroniska kriget, ännu bara i sitt begynnelseskede, har utvecklat den idealiske soldalen som inle har några känslor och inget samvete. Han bara lyder order. Hans lojalitet är hundraprocentig, han klagar aldrig, blir varken särad eller förblöder, har inget behov av räddningshelikoptrar eller militärsjukhus eller bordeller. Han dricker inte whisky, blir inte narkoman, gör inte uppror mot sina officerare och skvallrar inle pä sina kamrater. Han avslöjar inga massakrer eller krigsförbrytelser. Han tiger och låter världssamvetet sova, för han är en robot, en sensor.

Vad är nu del? En sensor är ett uppläckningsinslrumenl, en liten låda

som släpps ned från flygplan och placeras i marken eller i träden, registrerar fordons och individers rörelser, skickar i väg sina budskap via ett reläflygplan i luften till en datacentral, som sedan ger order om attack till datastyrda flygplan, som - utan att piloten behöver röra vid spakarna — fäller sin bomblast i givet ögonblick på given plats.

Att skilja på fienden och kvinnor, barn eller djur är problem som visseriigen återstår att lösa.

De bomber som fälls är små s. k. anlipersonella bomber, dvs. huvudsakligen avsedda atl sära eller döda människor som exempelvis den lilla trampminan förklädd till hundlort eller löv, som inle dödar utan "bara" lemlästar, eller ananasbomben, som sprider flera hundra små slälkulor omkring .sig. Småkuber, skarpkanlade splitter, pilar med hullingar eller småkulor av plast eller glasfiber, som inte syns på röntgenfoto och är praktiskt taget omöjliga att finna i kroppen ingår i de knytnävstora bomberna.

Vad är det som sker? Jo, med eleklroniseringen skapas en ny krigspsykologi. Navigatörerna företar bombraider mot koordinaler, inte mol byar. Piloterna drar i spakar tusentals meter uppe i luften. De siktar inte på mänskliga silhuetter på 100 meters avstånd. Fototolkar ser bombkralrar och "fiendestrukturer", inle sönderskjutna barn eller napalmbombade mormödrar. En pilot avfyrar periodiskt sina salvor när två pip sammanfaller på hans datamaskin. Tanken på döda människor nedanför honom finns inte i hans medvetande.

Genom atl eliminera det mänskliga elementet ställs samvetsfaklorn i bakgrunden. Kontakten med fienden överläs av experter, specialutbildade s. k. mälanalytiker, för vilka kriget blir gröna blinkningar på ett bildrör eller utskrifter från en datamaskin. Om en obemannad helikopter får order frän en datamaskin, atl slå till mot en sensor som inte passeras av fiendetrupper, som datorn tror, ulan av barn och vattenbufflar, så betyder del bara all ett fel uppstått pä informationssidan men inte alt någon krigsförbrytelse har begåtts; man kan ju inte ställa en obemannad helikopter inför krigsrätt.

Men fler och alltmer tekniska metoder utstuderas i värmefolografier, radar, bildinten.sifiering, optiska medel, utdunstningsdetektion, kemisk detektion m. fl. metoder, som är närmast omöjliga för fienden alt upptäcka.

Det elektroniska kriget låter sig inle så lätt lokaliseras, vare sig för gerillasoldaten mol vilken det i dag är riktat som varken kan finna eller förinta det, eller för Penlagonkrilikern, som inte kan upptäcka del i budgeten. Del finns inte i någon post i budgetäskanden utan dess komponenter är spridda överallt. Det finns ingen central myndighet alt kritisera, och ingen vet exakt var det elektroniska slagfältet börjar eller slutar. Det finns också andra aspekter värda att nämnas. När USA stred med soldater och inte med ultramodern teknik i Indokina, var kriget av föga intresse för storindustrin. Nu går miljarderna till elektronindustrin som blivit alltmer engagerad i krigel. Miljoner forskare, tjänstemän och arbetare får sin utkomst lack vare detta och invänder därför knappast emot all kriget fortsätter.

Del   kanske   anförs  frän  någon  att  det   inte  synes  ha  varit   särskilt

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

155

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

156

framgångsrikt. Detta beror givetvis på hur mun räknar. Det elektroniska kriget har kunnat föras i Laos i flera år utan iiiarkstridskrafler och med ett minimum av amerikanska dödsoffer. Med hjälp av det elektroniska kriget har Nixon kunnat minska ner de amerikanska truppinsatserna, minska förlusterna i amerikanska liv med 9 5 procent och dra ned kostnaderna för kriget från 30 till 12 miljarder dollar om året.

Någon kanske menar att detta inte rör oss, utan endast är en krigföring i djungel eller ett gerillakrig. Av senatsförhören 1970 framgår emellertid klart att metoderna kan användas i nästan alla slags krig. Och på en direkt fråga om de kunde verkligt effektivt användas på ett europeiskt slagfält blev svaret ja.

I mars månad i år presenterade USA för sina NATO-allierade sina elektroniska vapen med förhoppning om alt de skulle skaffa sig sådana för sina egna ändamål. Flera av de system som unvänds vid Ho Chi Minh-leiien skulle enligt sunimu källa demonstreras i Västtyskland i slutet av maj.

Min fråga till försvarsminislern är: Föranleder dessa system och det elektroniska kriget någon förändring av den svenska försvarsplaneringen? Hur bedömer försvarsministern utvecklingen för det elektroniska kriget?

Såvitt jag kan bedöma reser sig problem av stora mått om man vill förbjuda dessa vapen. Kan sådana vapen över huvud taget förbjudas? De är i princip inga massförslörelsevapen .som kärnvapen. Kan sensorer som säger pip eller ger blinktecken på hundra mils avstånd förbjudas? Kan datamaskiner förbjudas? Eller obemannade flygplan? Det här är ett djävulskt system och svåridenlifierbart för krigföring, som har av teknikerna ställts i militärernas händer. Men det är nu mer än någonsin angeläget alt allmänhet, tekniker och vetenskapsmän vaknar upp och opponerar sig i lid. Det elektroniska kriget får inte smygas på oss på samma .sätt som det nu smygs pu det umerikanska folket.

Ekonomiska intressen styr till stor del rustningspolitiken, framför allt hos stormakterna. 1 rustningarnas följe får vi en allmän mililarisering av världen. Generalernas tidsålder synes vara inne. Riskerna för vår kulturs överievnad ligger kanske ändå frumför allt i ucceplerundet uv våldet som följer av krig och förekomsten av vapen. Det är inte sagt att den verkliga förlusten uv Vietnumkriget är mätbar i pengar eller människoliv. Svartabörsaffärer, mord, bordeller, knark och fullständig demoralisering av individerna är ohyggliga pris som kriget krävt.

Förenta nationerna antog vid generalförsamlingens möte i december 1971 en resolution om de ekonomiska och sociala följderna av kapprustningen och dess ytterst skadliga åteiverkningar på världsfreden och säkerheten. Församlingen ultalur sin oro över de vuxunde militära utgifterna, som innebär en tung börda för ulla folk, och sin övertygelse om nödvändigheten av ult effeklivu åtgärder vidtus som leder till allmän och fullständig nedrustning. Man säger vidare att en minskning av de militära utgifterna skulle främja don sociala och ekonomiska utvecklingen i alla länder och öka möjligheterna att anslå ytterligare tillgångar lill utvecklingsländernu. Mot dennu bukgrund är del än angelägnare alt privilegierade länder som Sverige med stabila samliällsförhällanden, stabil ekonomi  och godu kontakter med  omvärlden bidrur med konstruktivt

omrustningsurbete.

Det förslag vi i dag skall besluta om öppnar trots allt också möjligheter till nedtrappning av våra militärutgifter för framtiden, vilket jag noterar med tacksamhet. Ytterligare måttfulla steg borde enligt mitt förmenande kunna tas på sä sätt att riksdagen bifaller de krav vi framställt i motionen 1613.

Jag ber slutligen atl få yrka bifall lill motionen i dess helhet.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr GUSTAVSSON i Eskilstuna (s) kori genmäle:

Herr lalniun! Fru Theorins beskrivning uv krigs ohygglighet var väl dagens effektivaste plädering för ell avvärjningsförsvar. Del är ett sådant vi försöker bygga upp här i landet, med den inriktningen ult det inle skall hota någon men bidra lill atl hålla oss utanför krig, om del ondu skulle näriiiu sig våru kuster. Vi har också det syftet med vårt försvar all delar därav skall kunna ställas lill Förenlu nutionernas förfogande för atl hjälpa till all förhindra att öppet krig bryter ut i oroligare delar av världen.

Fru Theorin har jämfört försvarskostnadema med kostnaderna för en hel del andra nylligheter. Hon har talat om u-hjälpen. Det är rikligt, som hon säger, atl spänningar mellan rika och falliga länder kan vara en krigsrisk. Men jag värjer mig ändå ofta mol ett egoistiskt resonemang som motiv för u-hjälp, mot resonemanget alltså alt u-hjälpen är till för vår egen trygghet och säkerhel. Jug föredrar all motivera vår satsning på u-hjälp med att det är rätt och rikligt all hjälpa underutvecklade länder.

Det är rikligt att freds- och konfliktforskningen tar små belopp i anspråk. Men jag försäkrar atl knappast något annut syfte varit så lätt atl få gehör för när del gällt anslag. Jag kan som exempel nämna all SIPRI såvill jag vet aldrig fått sina anslagsäskunden nedprutade. Vi har varit beredda att ge vad som ansetts erforderligt. Så är del rimligt alt se också på det militära försvuret och undra försvarskomponenler. Vi skall salsa vad som behövs för atl de skall fyllu sin uppgift, inte ett öre mer, och detta utan jämförelse med andra samhällssektorer.

Fru Theorin berörde den teknisku utvecklingen och ställde oroligt frågun; Har polilikerna möjlighet att tränga in i alK detta och göra en egen bedömning? Jag tillhör dem som har försökt, och jag medger att det är svårt. Men vi bör alla hjälpa till, och det sker bäst genom atl vi inte stänger in oss på en begränsad sektor av försvarsdebullen ulan försöker följa det hela, gör våra bedömningar och lar ansvar efter bästa förstånd och förmåga.

Fru THEORIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om jag skall tolka inlägget av herr Gustavsson i Eskilstuna som negativt eller posilivt. Jag tecknade min bild av utvecklingen mot bakgrund av att jag önskar — det har jag framfört vid flera tillfällen i kammaren — en annan fördelning inom totalförsvaret men också en annan fördelning mellan försvarskoslnader och konstruktiva fredsåtgärder för atl undvika konflikter och skapa rättvisa i världen.

157

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

Det önskemålet är jag inte ensam om. Jag refererade Förenlu nutionernas och generalförsamlingens möte i december, där man antog en resolution där mun påtalade de ekonomiska och sociulu följdernu av kapprustningen och dess ytterst skudligu återverkningar för världsfreden. Förenta nationerna hur också ullulut sin oro över de växande militära utgifterna, som är en lung börda för alla folk. Man säger att en minskning av de militära utgifterna skulle främja den sociala och ekonomisku utvecklingen i ullu länder.

Jag vet inte om delta är att jämföra med undra sumhällsgrenur, som herr Bengt Gusluvsson sade, Förenlu nutionerna hur ullulut sin uppfattning om rustningarna så, och jag står helt bakom det uttalandet. Jag tror att det är nödvändigt alt man för upp försvarsdebatten på det planet att den rör hela världens fred och inte bara freden för Sveriges nation. Även om del anslag vi i dag kommer ull bevilju och inriktningen uv det förslag som vi här kommer ull ta ställning till ger oss möjlighet till nedlruppning framgent fortsätter vi trots ullt uti bidra till rustningarnas stegring.

Jag ur glad över del erkännunde som herr Bengt Gustavsson gav att del är svårt för politikerna att följa med i detaljerna i försvarsfrågorna. Såvitt jag har kunnat förstå — och jag hur ägnut mig åt försvursfrågorna i 20 år — är det inte särskilt mycket lättare all göra det utanför del här huset. Det är kanske därför som vi inle har den intensiva försvarsdeball hos allmänheten som vi önskar och som kanske skulle kunna föranleda ett starkare opinionstryck för en sänkning uv försvarskostnadema.

Herr GUSTAVSSON i Eskilstuna (s) kort genmäle:

Herr talman! Det ur ulldeles givet ell ungeläget önskemål uti något sä improduktivt som rustningar inte lur för stor del av världens resurser i anspråk. Jag sude i milt unförunde på fömiiddugen att jug är gunska övertygad om att önskemal om att tillgodose undru behov kommer uti vuru en press på mililärulgifternu i hela världen. Vi är kanske litet pretenliösu här i vårt lund. Vi kunske hur retat andru länder genom ull vilju ge oss själva rollen av ett föredöme, men jag hoppas att vi i detta avseende skull kunna vuru del just genom den styrning av försvursplune-ringen som vi har börjat införa,

I den planeringen och de studierna skall också civilmolståndslanken observeras. Man kunde vura så prugmulisk uti mun sude att det är betydelselöst om några ytterst tror atl civilmotstånd kan vara ett ullernaliv och undra, till vilka jag räknar mig, att det kan bli ett komplement. Del väsentligaste för fru Theorin bör väl vara att man bejakar alt civilmolständssludier får bedrivas. För mig skulle del vara en djup oärlighet, om jag påstod att jag trodde att civilmotstånd kan bli något unnat än ett — låt vara viktigt — komplement, när vi söker bygga upp ell avvärjningsförsvar.

158

Fru THEORIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glud ut ull herr Bengt Gusluvsson ägnude sä puss mängu ord ät civilmotslåndel. Jag hur själv i dag begränsat mitt inlägg om den suken, eftersom debutten om civilmotstånd hur förts vid fleru undra

tillfällen. Jug skull inte heller nu förlänga diskussionen.

Min utgångspunkt är all ell civilmotstånd och studier för ett sådant måste diskuteras förutsättningslöst. Att ta ställning till civilmotståndet som ett alternativ eller komplement kan vi kanske inte göra ännu på inånga år. Vi måste ha mera kunskap om del, och frumför ullt kunskup om del som en inlärd metod.

Än en gång vill jag pupeku för kammarens ledamöter utt kruven i motionen 1613 är mycket hovsamma och inte tar i anspråk några extra kostnader. Vi yrkar bara på en punkt — och del tycker jag atl utskottet på något sätt kunde ha ställt sig bakom - att i de fortsatta studierna bör ingå uppgiften atl undersöka hur en omfördelning av försvarskostnadema kan ske lill fördel för det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret, fredsforskningen, den konstruktiva nedrustningen och fredsarbetet. Jag tycker detta är krav som hela kammaren skulle kunna ställa sig bakom.

All det kan finnas olika uppfuttningur om huruvida vi på detta studium klart skall uttala att flygplan 80 skall uteslutas kan jag förstå, även om min uppfattning är att så skall ske. Jag vidhåller fortfarande mitt yrkande, då inle försvarsministern har kunnat ge mig svar på den fråga jag ställt.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Vårt lund har åtnjutit fred i mer än 150 år, och det har givetvis varit uv oskuttbart värde för oss. En fortsatt fredlig utveckling är också av grundläggande betydelse för vårt lands fortsatta framsteg. Det primära målet för vår säkerhetspolitik är därför all skapa bästa möjliga förutsättningar för vårt land att hålla sig utanför ett framtida krig. Det har många gånger framhållits att det varit den neulrulitclspolitik som vårt land har fört som har möjliggjort denna långa fred, och det torde vara en riktig bedömning.

Ar 1968 fastställde riksdagen en formulering av vår säkerhetspoliti.ska inålsältnjng så lydande: "Sveriges säkerhetspolitik, liksom andra länders, syftar till att bevara landets oberoende. Vårt säkerhetspolitiska mål bör därför vara att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och varje annat hänseende efter våra egna värderingar samt i samband därmed utåt verka för internationell avspänning och en fredlig utveckling." Jag har funnit skäl all framföra detta.

Självklart blir våra möjligheter att leva i fred större, om vår omvärld är fredlig. Att verka för fred är därför den bästa försvarspolitiken. Men våra möjligheter att påverka omvärlden i riktning mot internationell avspänning är begränsade. Sverige är ett litet land med begränsat politiskt inflytande. Men där tillfälle bjuds lill en insats för en slubil utveckling och en nedtoning uv hotande konflikter, är vi beredda att göra vad som på oss ankommer, och så har även skett.

Vårt land har spelat en aktiv roll i nedrustningsförhandlingarna, och vi har engagerat oss i kontrollåtgärder, där det har visat sig praktiskt. Vi har medverkat i fredsbevarande insatser i Korea, Gaza, Kongo och på Cypern.

159

Nr 92                     Vår säkerhetspolitik  är inriktad på neulrulilel i händelse uv krig och en

Måndagen den      därav betingad ulliunsfrihet under fredstid.

29 maj 1972              Ämlu sedan slutet av 1930-talet har de stora politiska partierna i vårt

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

land varit tämligen överens om utformningen av vår försvars- och säkerhetspolitik. Del är inte längre någon diskussion om vi skull ha ett försvar eller ej. Den övervägande delen utav landels befolkning är överens om att vi skall ha ell bra försvar. Diskussionen gäller hur mycket av den gemensamma kukun som skall avdelas lill försvaret.

Vid del senaste försvarsbeslutet år 1968 uppstod visserligen en viss oenighet, men del var en oenighet meru på ytun än på djupet. Del gällde anslagens storlek, där skillnudernu visserligen inte var oväsentliga, men del vur dock inte fråga om de slora huvudlinjerna i vår försvars- och säkerhetspolilik. Där är den politiska enigheten mellan de slora partierna bestående.

Del är självklart atl denna enighet har varil och är av myckel stort värde. Den vittnar om en fasthet och beslutsamhet utåt och den möjliggör en fast och långsiktig försvarsplanering. När 1968 års försvarsbeslut utformades sä skedde det mol bakgrunden av ull en politisk avspänning hude inträtt i Europa. Siluulionen är i stort sett densummu i dug.

Vill försvursulskoltets behandling uv propositionen 75 år 1972 har inle enighet kunnat uppnås, utom i fråga om grunderna för vår säkerhetspolitik och om totalförsvarets inriktning i stort.

Beträffande den ekonomiska planeringsnivån för den kommande femårsperioden har den socialdemokratiska utskottsmajoriteten tillstyrkt departementschefens och regeringens förslag om en ram på 32 miljarder 350 miljoner kronor. De borgerliga ledamöterna har inte funnit detta tillräckligt utan har reserverat sig för högre belopp. Utskotlsmajoriteten har emellertid ansett all det med hänsyn lill det slatsfinansiella läget är nödvändigt alt även med försvarsulgifterna visa en viss återhållsamhet.

Herr talman! De föregående talarna för utskottet har redogjort förde olika punkterna i betänkandet, varför det inle finns någon anledning att nu efter elva och en halv timmars debatt ytterligare upprepa det. Jag skall endast beträffande fru Theorins och fru Normarks motioner deklarera all utskottet enhälligt inte funnit anledning att tillstyrka motionerna.

Jug skall, herr talman, sluta med alt yrka bifall till försvarsutskottets förslag på samtliga punkter.

Herr ERICSON i Örebro (s);

Herr lalmun! I del slora militära utgiftspaketel på drygt 32 miljarder kronor för de närmaste fem åren finns det några ganska obetydliga anslagsposter som berör vårt lands förmåga att göra effektiva insatser i det internationella nedruslningsarbetet.

Sverige har under de senaste lio åren spelat en aktiv och internatio
nellt uppmärksammad roll vid nedruslningsförhandlingarna i Geneve och
vid FN:s nedrustningsdebalter i New York. Vår delegation har fört fram
förslag och .synpunkter som genom sin sakliga tyngd påverkal förhand-
160                        lingsarbelet och utformningen av de avtalstexter som på vissa områden

begränsat kapprustningen i världen. Inom gruppen ulliunsfria stater vid      Nr 92
Genévekonferensen   har  Sverige   intagit   en  särställning, därför all  var     \Af.„A i

delegation förfogul över högl kvulificerude experter som kunnut mutu sig      .       . iq-j-,

med stormuklenias velenskupligu rådgivure. Dennu vetenskupligu konipe-      ---

lens hur i huvudsuk hämluls frän försvurets forskningsunstult. Mun kun     Försvarets fortsatta suga ult   Sveriges positiva bidrag till det internalionella nedruslningsur-     inriktning m. m. betet till betydunde del varil en spin-off-effekl av vår internulionelll setl högtstående  försvarsforskning och dä  främst verksamheten under program el em en (en A-, B- och C-.skyddsteknik under delprogrummel FOA.

FOA:s ledning och försvursdepurlemenlet hur vurit ytterst ungelägna ull ge ull tänkbar hjälp lill nedruslningsdelegalionen. Dennu positiva inställning kommer säkerligen ull finnas också i frumliden, men mun måste tyvuir sätta frågetecken för FOA:s frumliilu förinugu alt stå till Ijänsl med kompetenta rådgivure i de frågor som kommer utt vuru centrala fördel inlernulionellu nedruslningsurbelet under 1970-tulel.

fknom ult mun inom FOA prioriterur ned den verksamhet som berör ABC-vupnen försvugur man också sina möjligheter ult bistå, den svensku nedrustningsdelegulionen. Den nyu progrumbudgeleringen innebär all försvursforskningen direkt vägs mol antlra krav på försvarsunslugen. De! blir en fråga om ull välju mellun fler kanoner alt sällu in mot länklu ungreppsfull eller forskning som eventuellt kun minsku krigsriskemu någon gäng i framliden. Nedruslningsurbelet syftur ju inte till försvui mo! ungrepp ulun hur som mål ull minska riskerna för ull inlernulionellu konflikter leder lill krig.

De mililäru plunerarnu resonerur förmodligen rulionelll från siiiu ulgångspunkler när de priorilerur ned forskningen kring kärnvapen och de kemisku och biologiska vapnen. Men del bör ju inle enburt vara de rem militära avvägningarna som skall slyra de pengar vi satsar pä vår yllie säkerhel.

De svenska insutsernu i det inlernulionellu nedruslningsurbelet är ju en del UV vår allmänna säkerhetspolilik och finns också med i den målsättning riksdagen fastslälK. Del vore därför högst olyckligt om nyu biKlgeteringsmetoder och nyu mililäislrutegiska avväganden lesulterude i en försvugud svensk insats vid nedruslningsförhundlingurna. Mun kun beräknu ult del under de nämiusle åren skulle behövas en knupp miljon kronor per år - ulöver vad som sulsus för renl mililäru ändumul — för utt upprätthålla en svensk grundkonipetens på detta område. Jag haren viss förståelse för all dessa kostnuder inle kan täckas inom de normulu budgetramurnu, eftersom de inte klurt kan motiveras med mililäru urgumenl. Men del bör rimligen finnas möjligheler ult läggu kostnaderna utanför, på del salt som mun gjort beträffande exempelvis del inlernalionelll uppmärksummude seismiska korset i Hagfors och den svenska FN-lruppen.

Det vore värdefullt om försvarsminislern, i något sammanhang, kunde
utlova åtgärder som lillförsäkrar oss fortsatt tillgång lill kvalificerad
vetenskaplig expertis inom ABC-området. Tas inga sådana initiativ,
kommer Sverige under de närmaste åren all förlora en slor del av sin
förmåga all lämna positiva bidrag lill del internalionellu nedrustnings-
arbetet.                                                                                                              161

6 RiksdaeensnrotokoU 197? Nr 01-92

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

Herr SVANSTRÖM (c):

Herr talman! Jag hör de glailu tillrop i kammaren när jag nu utan att varu unmäld på talarlistan gick upp i talarstolen. Som försvar kan jag möjligen anföra att de som var anmälda i förväg i mänga full använt väsentligt längre lid än vad de hade antecknat sig för.

Jug har under denna dagslånga debatt om försvarsfrågan kunnat konstatera ull en myckel liten del ägnats åt de värnpliktigas förhållunden. Jag beklugur del, eftersom ett vidhållande av värnpliklslanken i Sveriges försvar och av tanken på ett folkförsvar i hög grad förutsätter ett aktgivande på de speciella synpunkter som måste tillgodoses för atl mun skall få de värnplikligu med sig i olika sammanhang. Jag tar därför, herr talman, tillfället i akt att nu här anmäla att sådant intresse forlfaiande finns på olika håll i Sveriges riksdag. Sålunda har i motionen 1612 ett antal centerpartister tagit upp värnpliktsfrägorna och bl. a. begärt att mun skall höja den kontanta dugsersättningen till 10 kronor och ytterligare förbättra de sociala förmånerna, att demokratiseringssträvandena vidgas, alt lokaluppruslningen ytterligare påskyndas, atl staten medverkar till bildandet av en värnpliktsorganisation och alt värnplikts-riksdagen utrustas med ell permanent kansli. Desutom vill jag påpeka att det i annat sammanhang har framförts önskemål från vårt håll om helt fria resor för de värnpliktiga.

Beträffande de kontanta förmånerna säger utskottet, att man tillstyrker Kungl. Maj;ts förslag om 1 kronas höjning och alt utredning pågår om ytterligare förbättring av dessa förmåner. Jag vill uttala den förhoppningen all den särskilda utredningen verkligen skall komma fram till hur nödvändigt del är att här få till stånd en väsentlig och bestående förbättring.

När del gäller kasernuppruslningen säger utskottet att den nu sker i mycket hög tukt. Jag skulle vilja ställa frågan vad denna höga takl innebär. Del kunde vara intressant att få reda på hur snart en uppruslning av kasernerna till en någorlunda modern standard kan genomförus. Kommer det utt ta 10 eller 20 år?

Herr talman! Jag anser del i sakens nuvarande läge ogörligt att ställa några yrkanden, men jag har med detta korta anförande velat påpeka ult de värnpliktigas förmåner och behandling i olika sammanhang har avgörande betydelse för del svenska försvaret och för hela svenska folkels uppfattning av delta. Del kan lyckas vara en liten fråga när vi här i debutlen rört oss med belopp på miljoner och åter miljoner och med tekniskt avancerade vapensystem av det ena eller andra slaget. Men kvar står ändå, herr talman, att vi i botlen, även i detta del ruskigaste av hantverk, måste ha utrymme för mänskliga synpunkler, och därvid kommer utan tvivel behandlingen av de värnpliktiga in som en väsentlig faktor.

162

Herr PETERSSON i Gäddvik (m);

Herr talman! Eftersom herr Svanström inte har ställt något yrkande, skall jag fatta mig mycket kort. Som herr Svanström vet, finns det nu en utredning som sysslar med de värnpliktigas förmåner, och hela utskoltet

- även herr Svanströms partivänner - har yrkat avslag på den motion     Nr 92

som herr Svanström här har lalal för.                                            Måndagen den

29 maj 1972

Överiäggningen var härmed slutad.

Försvarets fortsatta
Punkten 1 (försvarets fortsatta inriktning) inriktning m. m.

Mom. A 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1613 av fru Theorin m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Theorin begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion;

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller  försvarsutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 1 mom. A 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1613 i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Theorin begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja -  276

Nej  -    31

Avstår —       6

Mom A 2 och B

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1609 av herr Hermansson m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Werner i Tyresö begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   försvarsutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 1 mom. C röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1609 i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Werner i Tyresö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -  297
Nej  -     14                                                                                                          163

Avstår —       3

Nr 92 Mom. D 1

Måndagen den          Propositioner   gavs   på   bifall   lill   dels   utskottets   hemställan,   dels

79 mai 1972          reservationen nr 2 av herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl. i motsvarande

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Gustafsson i Stenkyrka begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren  bifaller   försvarsutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 1 mom. D 1 röstar ja,

den det ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil reservalionen nr 2 av herr Gustafsson i

Stenkyrka m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Gustafsson i Stenkyrka begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -  201 Nej  -   113

Mom. D 2

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels det av herr Werner i Tyresö i anslutning till motionen nr 953 framställda yrkandet, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Werner i Tyresö begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   försvarsutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 1 mom. D 2 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit del av herr Werner i Tyresö i anslutning

till motionen nr 953 frumställda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Då herr Werner i Tyresö begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -  295

Nej  -     14

Avstår -       3

Mom. D 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservalionen nr 1 av herr Petersson i Gäddvik m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Petersson i Gäddvik begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition; 164

Den   som   vill   att   kammaren  bifaller   försvarsutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 1 mom. D 3 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Petersson i

Gäddvik m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Petersson i Gäddvik begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -   167

Nej  -   146

Avstår  -       1

Herr Helén (fp) anmälde alt han avsett alt rösta nej men av misstag nedtryckt ja-knappen.

Mom. D 4                                                           ,       .

Propositioner gavs på bifall lill 1 ;o) utskottets hemställan, 2:o) reservationen nr 2 av herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl. i motsvarande del samt 3:o) reservationen nr 3 av herr Petersson i Gäddvik och herr tredje vice talmannen Virgin, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Gustafsson i Stenkyrka begärde votering, upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 2;o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr Petersson i Gäddvik begärt votering beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes.följande voteringsproposition;

Den   som   vill atl  kammaren till kontraproposition  i huvudvoteringen angående försvarsutskottets hemställan i betänkandet nr 17 punkten 1 mom. D 4 antar reservationen nr 2 av herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl. i motsvarande del röstarja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren lill kontraproposition i nämnda votering antagit reservationen nr 3 av herr Petersson i Gäddvik och herr tredje vice talmannen Virgin.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ju-propositionen. Då herr Petersson i Gäddvik begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Dennu omröstning gav följande resultat;

Ja -   114

Nej  -    46'

Avslår  -   153

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning ni. in.

I  enlighet   härmed   blev   följande   voteringsproposilion   uppläst   och godkänd:

165

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. in.

Den   som   vill   att   kammaren  bifaller   försvarsutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 1  mom D 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Gustafsson i

Stenkyrka m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Gustafsson i Stenkyrka begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja  -  163 Nej  -   151

Mom. E I

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1613 av fru Theorin m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Theorin begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller  försvarsutskottets   hemställan  i

betänkandet nr 17 punkten 1 mom. E 1 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1613 i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Theorin begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -  280

Nej  -     29

Avstår —      4

Mom. E 2 och E 3 Utskottets hemställan bifölls.

Mom. E 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av herr Petersson i Gäddvik m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Petersson i Gäddvik begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion;

166

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller  försvarsutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 1 mom. E 4 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av herr Petersson i

Gäddvik m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Petersson i Gäddvik begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -   163

Nej  -   151

Avstår —       1

Mom. F

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. G 1

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1613 av fru Theorin m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Theorin begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller  försvarsutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten I mom. G 1 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1613 i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Theorin begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  - 278

Nej  -    31

Avstår -      4

Mom. G 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2 (ändrad grundutbildning m. m. för värnpliktiga)

Mom. A och B

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning in. m.

Mom. C

Propositioner gavs på bifull till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 1609 av herr Hermansson m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Kristinehamn begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller  försvarsutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 2 mom C röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1609 i motsvarande del.

167

Nr 92                         Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens

Måndagen den     ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Magnusson i Kristine-

29 mai 1972         hamn begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat.

--------------------    Denna omröstning gav följande resultat:

Försvarets fortsatta                                         j  _  290

inriktning m. m.                                               Hej  -    14

Avstår  —       2

Punkten 3 (förbättrade värnpliklsförmåner)

Mom. 1 -3

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels utskoliels hemställan med den ändring däri som föranleddes av bifull till motionen nr 1609 av herr Hermansson m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Kristinehamn begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   all   kammaren   bifaller   försvarsutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 3 mom. 4 röstarja,

den det ej vill rösiar nej.

Vinner nej har kammaren bifallil utskottels hemställan med den ändring

däri som föranledes av bifall lill motionen nr 1609 i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-proposilionen. Dä herr Magnusson i Kristine-hunin begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja  -   297

Nej   -     14

Avstår  —       3

Mom. 5

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4 (ramberäkningar för budgetåret 197 2/73 m. m.)

Mom. A I

Utskoliels hemställan bifölls.

Mom. A 2

Propositioner   gavs   på   bifall   till   dels   ut.skottets   hemställan,   dels

reservationen   nr  6  av herr  Petersson i Gäddvik  och herr tredje vice

talmannen   Virgin, och   förklarades  den   förra  propositionen   vara   med

övervägande ja besvarad. Sedan herr Petersson i Gäddvik begärt votering

'68                         upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den   som   vill   att   kammaren  bifaller  försvarsutskottels  hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 4 mom. A 2 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 6 av herr Petersson i

Gäddvik och herr tredje vice talmannen Virgin.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Petersson i Gäddvik begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -  264

Nej  -    39

Avstår  —     11

Mo.m. A 3

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Gustafsson i Stenkyrka begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller  försvarsutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 4 mom. A 3 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av herr Gustafsson i

Stenkyrka m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Gustafsson i Stenkyrka begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -   162

Nej  -   149

Avstår —       1

Mom. B 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B 2 och B 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 7 av herr Petersson i Gäddvik m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Petersson i Gäddvik begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

Den   som   vUl   att   kammaren  bifaller  försvarsutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 4 mom. B 2 och B 3 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 7 av herr Petersson i

Gäddvik m. fl.

169

6* Riksdagens protokoll 1972. Nr 91-92

Nr 92                         Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens

Måndagen den      ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Petersson i Gäddvik

29 mai 1972          begärde    rösträkning   verkställdes   votering   med   omröstningsapparat.

-------------------- Denna omröstning gav följande resultat;

Försvarets fortsatta ,    _  ..

inriktningm. m.                                                j.  _  jq

Mom. Cl

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. C 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Gustafsson i Stenkyrka begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren  bifaller  försvarsutskottets  hemställan  i

betänkandet nr 17 punkten 4 mom. C 2 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av herr Gustafsson i

Stenkyrka m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Gustafsson i Stenkyrka begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -   163 Nej  -   151

Mom. C 3, D och E Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5

Lades till handlingarna.

Punkterna 6-10

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 11

Lades till handlingarna.

Punkterna 12-15

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkterna 17-20
170                            Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 21

Lades till handlingarna.

Punkterna 22-24

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 25 (flygvapenförband: forskning och utveckling)

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemslällan, dels motionen nr 1613 av fru Theorin m, fl, i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan fru Theorin begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   försvarsutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 17 punkten 25 mom, 2 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 1613 1 motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då fru Theorin begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja -  278

Nej  -     28

Avstår -       7

Mom. 3 och 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 26-29

Kammaren biföll vad utskoltet i dessa punkter hemställt.

Punkten 30 (försvarets radioanstalt)

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 14 av herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Gustafsson i Stenkyrka begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Försvarets fortsatta inriktning m. m.

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller  försvarsutskottets  hemställan  i

betänkandet nr 17 punkten 30 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 14 av herr Gustafsson i

Stenkyrka m. fl.

171

Nr 92

Måndagen den 29-maj 1972

Ett program för civilt utnyttjande av krigsmaterielindustrin

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Gustafsson i Stenkyrka begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -   162

Nej   -   112

Avslår -     39

Punkterna 31 -34

Kammaren biföll vad utskoltet i dessa punkter hemställt.

Punkten 35

Lades till handlingarna.

Punkterna 36-45

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

§ 2 Ett program för civilt utnyttjande av krigsmaterielindustrin

Föredrogs näringsutskottets betänkande nr 43 i anledning av motion om ett program för civilt utnyttjande av krigsmaterielindustrin.

I detta betänkande behandlades motionen 1972:271 av herr Berndtson i Linköping m. fl. (vpk) vari hemställts att riksdagen skulle uttala sig för en skyndsam utredning angående utarbetandet av ett program för en omställning till civilt utnyttjande av de vid en nedskärning av krigsmate-rielproduklionen frigjorda resurserna och hos regeringen anhålla om ett sådant utredningsinitiativ.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1972:271.

Reservation hade avgivits av herr Hallgren (vpk), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1972:271 hos Kungl. Maj;t skulle anhålla att en utredning tillsattes med uppdrag att skyndsamt utarbeta ett program för civilt utnyttjande av de resurser som frigjordes vid en nedskärning av krigsmaterielproduktionen.

Till belänkandet hade fogats ett särskilt yttrande av fru Hambraeus

(c).

172

Herr BERNDTSON i Linköping (vpk):

Herr talman! Omfattningen av de militära utgifterna har debatterats i kammaren hela dagen i dag. Näringsutskottets betänkande nr 43 har nära anknytning lill den förda debatten, även om de frågor som här behandlas inte speciellt har del aktuella försvarsbeslutet som utgångspunkt.

I motionen nr 271 hav vi aktualiserat frågan om civilt utnyttjande av de  resurser som  i dag är bundna till militär produktion, och därmed

sysselsättningsfrågan för de anställda inom försvarsindustrin, vid en nedrustning.

Vi hävdar i motionen att frågan om civilt utnyttjande av de vid en nedrustning frigjorda resurserna har ägnats otillräcklig uppmärksamhet i vårt land. Detta har medfört atl tiotusentals anställda inom industrier med militär produktion ställer frågun, vilka sysselsättningsalternativ som finns vid en nedskärning av den militära verksamheten. Koncentrationen av denna produktion lill vissa orter, exempelvis Linköping och Karlskoga, gör den kommunala planeringen mycket osäker.

1 den skrift om syslem Viggen 37 som försvarsdepartementet nyligen utgivit framgår alt lusentals människor kominer att vara sysselsatta med Viggenprojektet. En avsevärd del av SAAB-Scanias produktion i Linköping gäller Viggen. Man måste fastslå atl del är orimligt att något som helst program för civilt utnytfiande av dessa och andra militärt bundna resurser inte finns. Det finns nämligen inget program.

Den slutsatsen kan man dra ur näringsutskotlets betänkande. Utskottet bygger i stor utsträckning sitt ställningstagande på det svar industriministern lämnade på en interpellation av herr Israelsson för en månad sedan. Detta svar, liksom utskottets betänkande, begränsar frågan till vilka följder det nu akluella försvarsbeslutet eventuellt kan få. Då kommer man fram till alt läget inte är särskilt allvarligt. Men är ordet nedrustning obekant för utskotlsmajoriteten? Det nu träffade beslutet kan inle betecknas som nedrustning, ulan möjligen som en minskad takt i upprustningen.

Ätt industridepartemenlet tillsammans med andra berörda departement följer utvecklingen och överväger vilka åtgärder som kan behöva vidtas för alt underlätta de omställningar som försvarsbeslutet kan medföra, som industriministern anförde och som nu utskoltet åberopar, får väl anses som en självklar uppgift, men det har föga med frågan om ett långsiktigt program all göra. Så länge ett sådant program saknas kun upprustningsivrurnu forlsälla alt använda urbetslöshetsholel som ett motiv för fortsatt miljardrullning till militära ändamål. I vissa framställningar får man nära nog en känsla av att kanoner och militärflygplan kan tillverkas som AMS-jobb!

I verkligheten bindes i dag enorma resurser i form av forskning, teknik, yrkesskicklig arbetskraft, byggnader, maskinpark och pengar för militära ändamål i stället för all satsas på angelägna uppgifter. Eller för alt uttrycka suken som FN-rupporten "Avruslningens ekonomisku och sociulu konsekvenser" gör: "Del finns .så mänga kruv som lävlur om en nyttig unvändning uv resurser frigjorda genom avrustning ull det verkliga problemet är uppställande av en prioritetsskala. De viktigusle av dessa krav skulle utan tvivel redan vara väsentligen tillgodosedda om det inle vore för kapprustningens skull."

1 en reservation till ulskoltsbelänkandet uv herr Hallgren påpekas att nuvarande planeringsberedskap är frugmenlurisk och kortsiktig och inte bygger pu någon översiktlig och genomtänkt prioritering av allernutivu produktslug. Dessu brister kännetecknar också utskoliels skrivning, som reducerar frågan lill ell återgivande av industriministerns ytlrunde. att förändringurnu i iiuluslribeslällningarnu borde kunna kompenseras genom

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Ftt program för i-ivili uliiyttja,:de av krigsmaterielindustrin

173

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Ett program för civilt utnyttjande av krigsmaterielindustrin

174

att berörda företag ökar sin civila produktion.

Visserligen vill man inte bortse från att vissa företag och orter kan komma att möta omställningsproblem. Men detta kan man mte med bästa vilja i världen beteckna som ett program för civUt utnyttjande av krigsmaterielindustrin, som vpk-motionen begärt. Visserligen är rustningsindustrin privatägd, och detta är givetvis ett otillfredsställande förhållande. Från vpk har vi också begärt förstatligande av krigsmaterielindustrin. Men man måste komma ihåg att vissa industrier väsentligen byggts upp kring statliga beställningar av mihlär natur. Det är inte ägnat att inge de anställda särskilt stor trygghet om man säger att del är dessa industriers sak att ordna civil produktion. Erfarenheterna är nog så bittra för de anställda i fråga om anställningstryggheten. Här kan privatkapitalet lätt rättfärdiga sina åtgärder med hänvisning till statsmakternas beslut. Ett program kan ju heller inte innebära att man endast söker fylla upp i den takt som mihtära beställningar upphör. Ett program måste ligga långt framme för att kunna ge anställda trygghet och möjliggöra kommunal planering. Det kan därtill utgöra ytterligare motiv för nedrustnmg i syfte att frigöra resurser för programmets förverkligande.

Insikten om atl något måste göras i detta avseende förefaller vara större på undra håll än i kanslihuset och inom näringsuiskoltet. I motionen har vi pekat på alt pressdebatten kring Viggenprojektet börjat uppmärksammu behovet av en mera långsiktig syn på dessa frågor.

I anslutning till försvursdepurtemeniets skrift om Viggen skrev tidningen Folkbladet Östgöten på ledande plats den 27 maj i år. alltså för ett pur dugar sedan:

"Vill vi ha handlingsfrihet nät det gäller att ordna flygförsvaiel i framtiden muste vi redun nu börju fundera på ullernaliv användning uv den arbetskraft och de produktionsanläggningar som i dug utnyttjas för Viggen. Om f\ra fem år är det för sent. Då tvingas vi starta ett nytt flygplunsprojekt bura för alt kluru sysselsättningen pu ritkontoren och i verkstudernu.

Det är bru att vi futt en vitbok om hur Viggenprojektet föddes och utvecklades. Men det hade varit bättre om regeringen givit oss en vitbok om hur Viggenprojektet en gång sku avvecklus. Den frågan är viktigare än de historiska uspekterna på Viggen."

Den fruaa vi i motionen uktuuliserut och som nuriiigsutskottet uvvisar kommer säkert inte alt försvinna med mindre än att något görs. Det kan förtjäna att nämnas att nyligen beslutade Linköpings kommunfullmiik-tige göru en framstulhiiiig hos statsmukternu om utarbetande av ett program för civil produktion vid föietug som i dug är inriktade på militär tillverkning.

I FN-rupporten "■.Avruslningens ekonomiska och sociulu konsekvenser" diskuteras övergängsproblemen frän militär till civil verksamhet, och rupporten fustslår:

"På kort sikt skulle övergångens smidighet till slor del bero pä regeringens förinugu att förutse de typer av problem som kunde uppstå och pu förberedelsernas lumplighei."

.'\ven om denna fornuilering gäller problemet i allmänhet så kan den ocksu  gälla   situutionen   i   vårt  lund.   Det vore  därför helt   rimligt  om

riksdagen - såsom förordas i motion 271 och i reservationen - hos regeringen begär en utredning med uppdrag att skyndsamt utarbeta ett program för civilt utnyttjande av de resurser som frigörs vid en nedskärning av krigsmaterielproduktionen.

Jag yrkar bifall till reservationen av herr Hallgren.

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Ett program för civilt utnyttjande av krigsmaterielindustrin

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag tror kammaren håller mig räkning för att jag inte håller något längre anförande här efter dagens långa debatt. Vad utskottet haft att ta ställning till är, som det sagts här, en motion om en utredning angående omställning till civil produktion av den nuvarande krigsindustrin.

Vad vi har haft att ta hänsyn lill i det sammanhanget är dels behandlingen av en liknande motion i fjol, dels ett interpellationssvar som lämnades av industriministern i år. Vi har haft det som bakgrund till våra resonemang.

Jag vill också gärna peka på vad som sagts i dagens försvarsdeball. Det har påpekats alt visserligen innebär minskningarna vissa bekymmer lokalt för en del industrier, men de är inte av den omfattningen att de har någon större inverkan. I utskottsbetänkandel pekar man också på industriministerns svar där han säger, all det i första hand torde vara de förelag som det här är fråga om - Bofors osv. - som får försöka ställa om till civil produktion. Deras forskningsutruslning är sådan all det borde vura mycket möjligt att göra det. Man pekar också på att industridepartementet följer den här frågan mycket noga tillsammans med andra departement just för att kunna se lill att omställningarna inte innebär att människor kastas ut i arbetslöshet, även om det skulle vara fråga om en mindre omfattning.

Man kan fästa uppmärksamheten på vad som skett med någonting som förut hette försvarets fabriksverk och som i dag heter förenade fabriksverken, där man i stor utsträckning har galt över till civil produktion. Delta bör vara möjligt alt klara, synnerligas! med den ringa omfattning som den nuvarande inskränkningen väl kommer utt fä, som man pekar på i utskottsbetänkandet. Det är ju inte fråga om - där kunske herr Bemdtson hade helt rätt — någon avrustning här i dag.

Sedan tar herr Berndtson upp ett vidare problem och säger att om man skall gå in för en verklig nedrustning och ställa om hela krigsproduktionen, då har man ett mycket stort problem. Jag är ense med honom på den punkten. Tyvärr, far vi väl säga, är den frågan inle aktuell i dag.

Industridepartementet har, när del gäller många branscher inom den svenska industrin, uppgifter som avser planeringen för produktionens inriktning framöver. Delta är endast en av de branscherna, och jag tror knappast att det är den mest aktuella.

Men här finns en hel del atl göra. Alla önskar, pa samma sätt som del kom   till  uttryck i herr Berndtsons anförande och även i del  särskilda

175

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Ett program för civilt utnyttjande av krigsmaterielindustrin

176

yllrandel, att vi kunde - som det sägs redan i Gamla testamentet -smida om våra svärd till plogbillar, men jag tror inte att det i den värld vi lever i är möjligt den närmaste tiden.

Det finns ting i motionen som är värda att uppmärksammus på längre sikt, men i det ukluella sammanhanget bör man inte övervärdera betydelsen härav. Jag tror att vi med den beredskap som finns i industridepartementet och försvarsdeparlemenlet bör kunna klara dessa frågor.

Herr talmun! Jag yrkar bifall lill utskottets förslag.

Herr BERNDTSON i Linköping (vpk):

Herr talmun! Herr Svanberg säger att vi i dag inte är framme vid en sådan nedrustning. Nej, tyvärr är vi inte det. Men bör man ändå inte redan nu se frågan om ett program för civil sysselsättning vid militärt betingade förelag som ett långsiktigt program? Bör inle ett sådant program ligga långt framme och inle bura så atl säga fylla på allteftersom mun minskar försvarsbeslällningarna?

Jag vill emellertid också peka på den aktuella situationen. 1 utskotts-betänkandet hänvisas lill industriministerns uttalande i interpellationssvaret, att mindre än en halv procent av de industrisysselsattu kan komma ull berörus uv de genom dugens beslut minskade beställningarna. Det verkar inte särskilt mycket. Om man däremot säger alt de berörda i stort setl är koncentrerade till ett begränsat antal företag och ett begränsat antal orter i landet, blir strux effekten en helt unnan. Om tusentals anställda i Linköping eller Bofors berörs, får verkningarna helt andra dimensioner. Del är väl alldeles uppenbart alt man just på dessa orter känner stark oro, eftersom man saknar de alternativa sysselsättningarna. Den av herr Svanberg uttalade önskan om nedrustning delas säkerligen av en myckel stor del av svenska folket, men det behövs naturligtvis också alternativa sysselsättningar för de människor som i dag gör sin insats i den militärt betingade produktionen.

Jag tror alltså all utskottet har bagatelliserat frågan när mun inte vill begära del långsiktiga program som motionärerna föreslagit.

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Det vure mig fiärran att vilja nonchalera de problem som uppstår i detta sammanhang. Jag har också sagt att det på enstaka orter kan bli besvärande problem. Men just på grund av att de är koncentrerade till ett fåtal orter bör man med den beredskap som regeringen har, bl. a. i industridepartementet och försvarsdepartementet, kunna förhindra ult människorna blir arbetslösa. Del är dessa människors intressen del gäller, och jag är överens med herr Berndtson om ult vi bör göra ullt för alt de inle skall råka ul för arbetslöshet på grund av dugens beslut. Men koncenlrutionen bör som sagt göra det ganska lätt att med nuvarande medel klara denna sak.

Vi bör alla arbeta för en avrustning pä lång sikt. Vid planeringen härför ingår givetvis åtgärder inom vår näringspolitik. Men detta har mycket litet att göra med dagens aktuella problem, och det är i huvudsak dessa vi sysslat med i utskoltet.

Herr BERNDTSON i Linköping (vpk):

Herr talman! Det är klart att redan en dämpning av taklen i de militära rustningarna skapar problem. Vi skall komma ihåg alt mänga av dessa industrier mer eller mindre växt fram kring den ökade satsningen på militär verksamhet här i landet. Del blir alltså effekter exempelvis av dagens beslut långt ulöver vad man direkt kan beräkna i siffror.

Sedan säger herr Svanberg att effekterna av dagens beslut inle är större än att man med nuvarande medel lätt kan lösa problemen. Men frågan står kvar: Vilket program har regeringen och statsmakterna för att lösa dessa begränsade problem? Jag saknar fortfarande besked om vad man konkret kan erbjuda de människor som haft sin verksamhet i militär produktion och som tvingas byta sysselsättning.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. m.

Herr SVANBERG (s);

Herr talman! Låt mig bara hänvisa till industriministerns uttalande alt man gör allt som är möjligt från industridepartementets sida för att följa denna fråga och att man är beredd att vidta åtgärder. Jag menar icke atl de människor del gäller, dvs. de anställda, skall råka ut för bekymmer, men med den observans som finns från industridepartementet anser jag alt man kan klara dagens problem. Vad som sedan sker på läng sikt, om vi går in för verklig avrustning, är ett helt annat problem.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Hallgren, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Berndtson i Linköping begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   näringsutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 43 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Hallgren.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Berndtson i Linköping begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -  282

Nej   -     13

Avstår —      4

§ 3 Överlastavgift, m. m.

Föredrogs trafikutskottets belänkande nr 13 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:81 med förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik, m.m. jämte motioner.

177

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, in. m.

Kungl. Maj:t hade i propositionen 1972:81 under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 24 mars 1972 föreslagit riksdagen all

dels anta

1)    förordning om ändring i förordningen (1922:260) om automobil-skatt,

2)    förordning om automobilskattetillägg,

dels avge yttrande över föredragande departementschefens förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

Beträffande  propositionens huvudsakliga innehåll anfördes följande:

"I propositionen behandlas olika åtgärder i syfte att motverka överträdelser av vissa vägtrafikbestämmelser, vilka åtgärder särskilt tar sikte på den tyngre lastbilstrafiken. Bl. a. föreslås införandet av en särskild avgift — automobilskattetillägg - som oberoende av straffansvaret tas ut av ägare till fordon som framförs med tyngre last än som är tilläten för fordonet eller vägen. Vidare förutsätts en skärpning av kraven på fordonsägare i fråga om åtgärder till förhindrande av förseelser mot bestämmelserna om fordonsförares arbets- och vilotid eller fordons belastning. Överträdelser av dessa bestämmelser eller av föreskrifter om högsta färdhastighet föreslås också bli direkt angivna som grund för återkallelse av trafiktillstånd enligt förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. (YTF).

I syfte atl stödja en från trafikpolitisk synpunkt och med hänsyn till trafiksäkerhelsintressena önskvärd utveckling av den yrkesmässiga lasl-bilsnäringen i företagsekonomiskt sunda och rationella former föreslås en utbyggnad av den lämplighetsprövning som sker vid meddelande av trafiktillstånd. Särskilda åtgärder avses vidtagna mot olaga yrkesmässig trafik.

Beträffande taxitrafiken redovisas dess roll i den kommunala trafikförsörjningen. I sammanhanget framläggs förslag som främjar en strukturanpassning av taxirörelsen och som ger kommunerna möjligheter att mera direkt påverka utformningen av taxilrafiken och att vid behov själva engagera sig i denna.

I fråga om busstrafiksektorn behandlas bl. a. problem som rör gränsdragningen mellan linjetrafik och annan busstrafik.

Förslag läggs fram om upphävande av bestämmelserna om maximitaxa i fråga om beställningstrafik med buss, godsbefordran och transportförmedling."

175

1 detta sammanhang hade behandlats

dels den under den allmänna motionstiden väckta motionen 1972:254 av herrar Johnsson i Blentarp (s) och Jönsson i Ariöv (s),

dels den likaledes under den allmänna motionstiden väckta motionen 1972:529 av herr Levin (fp),

dels motionen 1972:1665 av herr Dahlgren m. fl. (c, fp, ml vari hemställts att riksdagen 1. i princip skulle godta förslaget till förordning om automobilskattetillägg men besluta att i vad avsåg gods vars vikt inte

tillfredsställande kunde uppskattas ikraftträdandet uppsköts till dess att tUlförlitliga lastindikatorer fanns att tillgå, samt 2. uttalade att bärigheten på vägar med lägre bärighet än 10/16 lon borde utmärkas på lämpligt sätt,

dels motionen 1972:1666 av herr Lothigius m. fl. (m),

dels motionen 1972:1667 av herr Persson i Heden m. fl. (c) vari hemställts alt riksdagen 1. hos Kungl. Maj:t framhöll all utvidgningen av linjetrafikbegreppet borde begränsas till att omfatta endast s. k. vecko-slulstrafik med karaktär av linjetrafik, samt 2. som sin mening gav Kungl. Maj;t till känna vad som anförts i motionen om yrkesmässig trafik med personbil,

dels motionen 1972:1668 av herr Sellgren m. fl. (fp),

dels motionen 1972:1669 av herr Sundelin (s) vari hemställts atl riksdagen dels vid godkännande av principerna om automobilskattetillägg och återkallelse av trafiktillstånd för vissa förseelser framhöll svårigheterna att undvika oavsiktliga lastöverträdelser intill dess lastindikatorer utvecklats och tagits i bruk och därför dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll att vid utformningen av grunderna för uttagande av automobilskattetillägg hänsyn togs till angivna svårigheter och här förut gjorda yrkanden angående avgiftens omfattning, anknytning till fordon i stället för ägare och enhetligt avdrag för enkelaxel så att bestämmelserna såvitt möjligt kom att uppfattas som rättvisa och lämpliga, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhöll om förslag tili ny YTF, som innehöll enhetliga regler för all trafik för godsbefordran,

dels motionen 1972:1670 av herr Torwald (c),

dels motionen 1972:1676 av herr Eriksson i Arvika (fp) vari hemställts atl riksdagen beslutade alt ikraftträdandet av förordningen om automo-bilskattetUlägg i vad avsåg last av gods vars vikt inte tillfredsställande kunde uppskattas uppsköts lill dess tillförlitliga metoder att bedöma viklen utvecklats,

dels motionen 1972:1677 av herr Hallgren (vpk) vari föreslagits att riksdagen hos regeringen hemställde om en skyndsam prövning av erforderliga konkreta åtgärder i syfte att utveckla och vidga det statsägda trafikföretaget Svelast samt att jämväl frågan om förutsättningar för skapandet av kooperativt organiserade större företagsenheter samt övriga tänkbara åtgärder i syfte att främja omstruktureringen inom åkeribranschen prövades,

dels motionen 1972:1678 av herr Magnusson i Kristinehamn m. fl. (vpk),

dels motionen 1972:1679 av herr SeUgren m. ti. (fp, c).

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. in.

Utskottet hemställde alt riksdagen

1.    skulle avslå Kungl. Maj;is förslag till förordning om ändring i förordningen (1922:260) om automobilskatt,

2.    i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionen 1972:1665, i vad den avsåg förslag till förordning om automobilskattetillägg, och motionen 1972:1669 - i vad den avsåg principerna om automobilskattetillägg. återkallelse av trafiktillstånd förvissa förseelser och utformningen

179

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, ni. in.

av grunderna för uttagande av automobilskattetillägg - samt med avslag å motionerna 1972:1676 och 1972:1670 skulle anta av utskottet framlagt förslag till lag om överlastavgift, vilket lagförslag ersatte Kungl. Maj:ts förslag till förordning om automobilskattetillägg och innebar, att avgiften inte skulle karakteriseras som skatt eller tillägg till skatt utan som en särskild avgift för överlast,

3.    skulle anta av utskottet framlagt förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370), innebärande att avgift enligt lagen om överlastavgifl inte skulle vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen,

4.    skulle avslå motionen 1972:1665 i vad den avsåg utmärkning av bärigheten på vägar med lägre bärighet än 10/16 ton,

5.    skulle avslå motionen 1972:1669 i vad den inte behandlats under punkten 2 ovan,

6.    skulle avslå motionen 1972:1677,

7.    skulle avslå motionen 1972:1679,

8.    skulle avslå motionen 1972:1667 i vad den avsåg yrkesmässig trafik med personbil,

9.    skulle avslå motionen 1972:1666,

10.    skulle avslå motionen 1972:529,

11.    i anledning av motionen 1972:1667, i vad den avsåg veckoslutstrafik m. m., som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört om behovet av klarläggande av vissa problem som rörde yrkesmässig trafik med buss,

12.    skulle avslå motionen 1972:254,

13.    skulle avslå motionen 1972:1668,

14.    skulle avslå motionen 1972:1678,

15.    som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i övrigt anfört i anledning av departementschefens förslag till kungörelse om ändring i förordningen (1940:910) angående yrkesmässig automobiltrafik, m. m.

Reservationer hade avgivits

I. beträffande överträdelser som kunde ha sin grund i svårigheter atl exakt beräkna vikten av fordonets last tn. m. av herrar Gustafson i Göteborg (fp). Dahlgren (c), Lothigius (m), Persson i Heden (c), Sellgren (fp), Håkansson (c) och Komstedt (m), som ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionen 1972:1665 i vad den avsåg förslag till förordning om automobilskattetillägg, motionen 1972:1669 — i vad den avsåg principerna om automobilskattetillägg, återkallelse av trafiktillstånd för vissa förseelser och utformningen av grunderna för uttagande av automobilskattetillägg — och motionen 1972:1676 samt med avslag å motionen 1972:1670 skulle anta till detta betänkande fogat förslag till lag om överlastavgift med följande tillägg: "Överlastavgift må eftergivas då särskilda omständigheter föreligga".

180

2.  beträffande åtgärder i syfte att utveckla och vidga det statsägda trafikföretaget   Svelast   av  herr Magnusson  i  Kristinehamn (vpk), som

ansett att utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1972:1677 hos regeringen skulle anhålla att åtgärder skyndsamt övervägdes i syfte att utveckla det statsägda Svelast samt att frågan om förutsättningarna för skapandet av kooperativt organiserade större företagsenheter jämte andra åtgärder för att främja omstruktureringen inom åkeribranschen prövades.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. in.

Till belänkandet hade fogats ett särskilt yttrande beträffande införande av överlastavgift för s. k. dumpers-fordon av herr Komstedt (m).

Herr kommunikationsministern NORLING;

Herr talman! Det finns i propositionen 81 och i trafikutskottets betänkande nr 13 ett frågekomplex som rör busstrafiken. Närmare bestämt gäller det problemet om hur man skall dra gränsen mellan linjelrafik och beslällningslrafik vid olika slag av bussbefordran. 1 propositionen har jag, med utgångspunkt i några avgöranden i högsta domstolen den 30 december i fjol, tagil upp dels den s. k. veckoslutstrafiken, dels anslutningstrafiken till främst båt och flyg av del slag som förekommer t. ex. mellan Stockholm och Arlanda, mellan Lund och Malmö och mellan Stockholm och Norrtälje eller Kapellskär.

När det gäller all dra gränsen mellan linjetrafik och beställningstrafik måste man ta ställning till bl. a. vilken grad av regelbundenhet som krävs för alt det skall vara fråga om linjetrafik. För den s. k. veckoslulstrafiken är regelbundenhetsbegreppet det väsentliga problemet. Högsta domstolen hade att ta ställning till trafik som bedrivits med två dubbelturer i veckan och fann alt sådan trafik fick anses som regelbunden i den meningen, att den kräver tillstånd till linjetrafik. Därmed var emellertid inte avgjort hur man bör se på den renodlade veckoslutstrafiken, dvs. den trafik som utförs endast vid veckosluten och alltså med endast en dubbeltur i veckan.

Den fråga som jag ställde i propositionen gällde om det behövdes någon ändring eller något tillägg i yrkestrafikförordningen för atl undanröja en eventuell oklarhet på denna punkt. Jag fann emellertid att förarbetena till yrkestrafikförordningen gav klart besked om att regelbunden trafik, när det gäller personbefordran, skall anses föreligga om körningen vanligen äger rum på förut tillkännagivna eller eljest för allmänhelen kända lider minst en gång varje kalendervecka under en längre tid. Slutsatsen blev alltså atl veckoslutstrafiken enligt gällande bestämmelser i princip skall bedrivas enligt tillstånd till linjelrafik, och jag föreslog inte någon ändring i yrkestrafikförordningen på denna punkt.

Ett enhälligt trafikutskott har ställt sig bakom propositionen i denna del.

Del slår alldeles klart - och jag framhåller detta i propositionen - att en del av den långväga busstrafiken, främst veckoslutstrafiken, drivs med tillstånd till beställnmgstrafik men under former som innebär att den måste hänföras till linjetrafik. Dessa transporter utgör i vissa fall ett viktigt komplement till järnvägstrafiken och den reguljära busslinjetra-fiken, och den tillgodoser i sådana fall ett angeläget behov. De problem som uppkommer, när man vill få en riktig avvägning mellan veckosluts-

Nr 92                      trafiken  och  annan  mera  traditionell linjetrafik, är inte lätllösta, och

Måndagen den       vikten av att man får en riktig avvägning betonas i propositionen.

29 mai 1977               Frågan   har   också   ägnats   stor   uppmärksamhet   i   samband   med

-7----------------- utskottsbehandlingen.   Representanter  för  busslrafikutövarna  har haft

* ■' '                       tillfälle alt framföra sina synpunkter både till mig och till trafikutskottet.

Utskottet och kommunikationsdeparlemenlel har under behandlingen av propositionen haft upprepade kontakter för att alla olika aspekter skulle bli belysta och för att utskoltet vid sitt ställningslagande skulle ha helt klart hur regeringen såg på avvägningsproblematiken. Resultatet av denna seriösa ingående analys av problemen har blivit att trafikutskottet stäUl sig bakom uttalandena i propositionen, som innebär en avvägd, balanserad bedömning av olika konsumenters behov.

I och med detta borde det inte finnas något behov atl ta upp en debatt i kammaren om dessa problem. De senaste dagarna och senast i dag har del emellertid förekommit artiklar i en rad tidningar, där företrädare för vissa bussintressen framfört påståenden i stil med att regeringen skall stoppa de billiga veckoslutsresorna. Det kan inte vara någon tillfällighet att sådana artiklar kommer fram strax före det att utskottets betänkande skall behandlas i kammaren. Med hänsyn till vad som verkligen sägs i propositionen och i utskottets betänkande måste man ifrågasätta motiven bakom den aktion som satts i gång. Det kan inte vara konsumenternas intressen som man vill bevaka. Jag har emellertid med tillfredsställelse noterat att Svenska busstrafikförbundels företrädare enligt en tidningsuppgift tagit avstånd från de oriktiga och onyanserade påståenden som förts fram från en del håll. Man har från Svenska busstrafikförbundets sida nu, liksom tidigare, uttalat förståelse för att veckoslustrafiken måste saneras och att den reguljära linjetrafiken måste skyddas mot en osund konkurrens.

. Jag framhöll nyss att de som nu agerar i pressen inte är ute efter att skydda konsumenterna, och jag kan säga det, eftersom den röda tråden i propositionen och i trafikutskottets betänkande är just konsumentintresset. I propositionen betonar jag att veckoslutstrafiken i vissa fall utgör ett viktigt komplement till järnvägstrafiken och den mera reguljära busslinjetrafiken och atl den i sådana fall tUlgodoser ett angeläget behov. Förutom den vanliga, för den stora allmänheten avsedda trafiken nämner jag de transporter som ordnas för de värnpliktiga för deras resor till och från förläggningarna i samband med veckoslut och helger. Jag understryker emellertid också vikten av att man håller fast vid yrkestrafikför-ordningens krav på atl även denna kompletterande trafik skall drivas med tillstånd till linjetrafik, eftersom man i annat fall inte har möjlighet att i samband med tillståndsprövningen bedöma denna trafik med hänsyn till de samlade transportbehoven och linjetrafikresurserna inom berörda områden och till önskvärdheten att i möjlig mån åstadkomma samordning mellan olika kommunikationsnät. Med tillämpning av reglerna för linjetrafik uppnås dessutom en bättre regularitet och en större säkerhet för resenären.

Åtskilliga av de företag som driver kompletterande trafik av de slag

som jag nu beskrivit kan bedömas ha möjlighet atl utöva trafiken även i

182                        de former som krävs för linjetrafik. Enligt 12 § yrkestrafikförordningen

skall tillstånd lill linjelrafik, som kan komma alt konkurrera med annan linjetrafik eller järnvägstrafik, i första hand ges lill den som utövar den redan etablerade trafiken. Jag framhåller emellertid i propositionen -och detta är en uppmjukning jämfört med nuvarande praxis - att den i 12 § inskrivna förtursrätten inte får utgöra hinder mot atl man lämnar linjetrafiktillständ även till annat företag än det som redan nu driver linjetrafik med järnväg eller buss i samma relationer.

Del råder ingen tvekan om att bestämmelsen i 12 § yrkestrafikförordningen om viss förtur för etablerad linjetrafik fyller en viktig funktion särskilt i fråga om mera lokal trafik, där det kan saknas utrymme för flera, med varandra konkurrerande företag. För den mera långväga trafiken råder delvis andra betingelser. När det gäller förhållandet mellan den s. k. veckoslutstrafiken och de mera långväga persontransporterna med järnväg eller redan etablerad linjebuss är det i viss utsträckning fråga om konkurrens. Jag har emellertid här i dag och i propositionen avsiktligt valt att beteckna den långväga veckoslutstrafiken som en i vissa fall kompletterande trafik för atl ange alt de båda Irafikmedlen delvis kan vända sig lill olika trafikanlkategorier. Enligt 12 § yrkestrafikförordningen kan man frångå förtursrätten till nya tillstånd för etablerade företag, om förhållandena föranleder detta. Mina överväganden leder till att jag i propositionen förordar att man utnyttjar denna möjlighet för att tillgodose angelägna behov av kompletterande trafik på längre avstånd i sådana fall där utvecklingen visar, att trafikunderiaget ger utrymme för busslinjetrafik vid sidan av befintlig järnvägstrafik eller för busslinjetrafik genom fler än ett företag. Jag understryker emellertid också — och det vill jag särskilt betona - det angelägna i att avvägningen sker så att inte underlaget för järnvägstrafiken och den traditionella busslinjetrafiken — och då även den privata — rycks undan till men för den allmänhet som är i behov av sådan trafik. Det bör vara möjligt att göra avvägningen så, all olika trafikantkategoriers skilda behov av en tillfredsställande transportförsörjning till rimliga priser tillgodoses.

När vi nu diskuterar trafikanternas intressen, måste vi komma ihåg att det finns två olika trafikanlkategorier. Vi har å ena sidan de trafikanter som kan förlägga sina resor till veckosluten och som orkar med en mera tröttsam och tidsödande bussresa, som det i vissa fall kan vara fråga om. För dessa är veckoslulstrafiken med buss en bra resform. Det finns emellertid å andra sidan en mycket stor grupp som måste ha tillgång till en vanlig, traditionell linjelrafik under vardagarna. En ohämmad utveckling av veckoslutstrafiken med en prissättning som bygger på att större delen av kostnaderna betalas genom skolskjutsning och annan sådan verksamhet rycker undan grunden för den vanliga linjelrafiken. Vi vet alla att denna trafik brottas med svåra ekonomiska problem, och detta är bl a. en följd av all man inte kan konkurrera om den intensivare trafik som sker under bl. a. veckosluten. Följden har blivit, att den trafikant som reser under vardagarna måste betala ett onödigt högt pris.

Både regeringen och trafikutskottet har funnit det helt orimligt, alt man ensidigt skall gynna en trafikantkategori på bekostnad av en annan. Men, det vill jag kraftigt understryka, vi är inte ute efter att monopolisera veckoslulstrafiken. Den som accepterar en med hänsyn till bekvämlighet

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. in.

183

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. m.

184

och restid i vissa fall sämre resfL-rm. som dock är prisbilligare än t. ex. en tågresa, skall ha valfrihet. Det är bara fråga om att få en rimlig avvägning så att inte utvecklingen snedvrids på ett oacceptabelt sätt. Det är delta som regeringen och Irafikulskotlel eftersträvar, och det kan ske inom ramen för gällande bestämmelser utan all yrkestrafikförordningen behöver ändras.

Innan jag lämnar denna fråga vill jag också påpeka att en skärpt kontroll över veckoslutstrafiken behövs även av andra skäl. Man kan utgå från atl de restider och de priser som veckoslulslrafiken erbjuder i en del fall bygger på atl man åsidosätter gällande bestämmelser om förarens arbetstid och om högsta tillåtna färdhaslighet. Det måste även vara ett väsentligt trafiksäkerhelsinlresse alt man sätter stopp för sådana företeelser.

Jag skall härefter la upp den andra fråga om gränsdragningen mellan linjetrafik och beställningstrafik som behandlas i propositionen. Högsta domstolen fann alt sådan anslutningstrafik till bål eller flyg, som ingår endast som ett led i ett researrangemang med tyngdpunkten lagd på transport av annat slag, inte skulle anses som linjetrafik. Domstolen åberopar som skäl för sill ställningstagande, alt frågan var oklar och tillämpade därför principen "hellre fria än fälla".

Denna oklarhet undanröjs genom propositionens förslag till ändring av 4 § yrkestrafikförordningen. Ändringen avser endast personbefordran som ingår som ett led i en längre transport och har alltså inte någon betydelse för researrangemang av andrå slag. Bakgrunden till förslaget är den naturliga tankegången att linjetrafikens uppgift är inle endast atl befordra resenärerna från en plats till en annan ulan även atl ge trafikanterna den trafikservice som behövs för att få anslutning till ett annat transportmedel.

Detta förslag innebär inte någon försämring för resenärerna. Låt oss som exempel ta en transport från Stockholm till Arlanda för anslutning till ett charterflyg. I dag kan transporten utföras med tillstånd till beslällningslrafik. Resenären får betala ordinarie pris, vilket ger betydande överskott för researrangören. Detta åren följd av att busstransporten i sig är billig om man slipper räkna med tomma platser i bussen. Krävs i stället linjetrafiktillstånd, kommer överskottet trafikföretaget till godo och ger utrymme för en relativt sett lägre taxenivå.

En annan aspekt förtjänar också att tas fram. Det finns vissa sträckor där det i dag, på grund av ett dåligt trafikunderiag, är svårt att hålla en tillfredsställande trafikservice för allmänheten. Samtidigt finns på dessa sträckor en anslutningstrafik till båt, som drivs med tillstånd lill beställningstrafik och därmed inle står öppen för allmänheten. Genom propositionens förslag öppnas här en möjlighet att genom samordning av trafiken förbättra servicen pä ett sätt som måste te sig synnerligen angeläget.

Det har frän vissa håll yppats farhågor för atl linjetrafikkravet i vissa fall skulle kunna innebära en försämrad trafikservice för dem som behöver t. ex. en anslutningstrafik till charterresor med flyg. I detta avseende behöver man emellertid inte hysa någon oro. Kan den befintliga hnjetrafiken med hänsyn lill resvägar och avgångstider inte tillgodose de

behov som föreligger i fråga om anslutningstrafik, finns del regelmässigt     Nr 92 ulrymme för en utvidgning uv linjelrufiknätet. I prishänseende gärdet —     Måndnsen den som  jag   anfört  i  propositiimen   —  .självfallet  även   vid   utnyttjande  av      -g       . 107-)

linjelrafikförelag   ult   få   till  stånd   kombinerade   researrangemung,  som      —  

innebär väsentligu rubatter till den resande ullmänhelen. Överlästavgift,

I diskussionen om den nu aktuella propositionen har det, främst från '"" "'• resebyräliåll, gjorts gällande alt förslagen och ultulunilenu skulle kunnu få neguliva effekter i frågu 0111 sudunu kombinerude reseurrangeiiiung som omfattar - förutom en busslransport - även sighlseeing, måltider, övernattning och dylikt. Låt mig krufligl understryku, herr talman, ull sådanu arrangemang inte berörs i propositionen utan får bedömus med ledning uv nuvarande bestämmelser och praxis. Det skall medges ull hur föreligger viss oklurhet och utt en översyn bör ske. Arbetet med en helt ny författning om yrkesmässig trafik har emellertid redan jnibörjats inom departementet och kommer alt resultera i en promemoria som senare kommer atl remissbehandlas i sedvanlig ordning. Låt mig avslutningsvis understryka att problemaliken inte behandlas i propositionen, alt detta är helt avsiktligt och atl frågan tas upp i hela sin vidd i samband med den översyn av lagstiftningen om yrkesmässig trafik som redan påbörjats inom mitt departement.

Herr DAHLGREN (c):

Herr talman! Det föreliggande betänkandet frän trafikutskottet, vilket bygger på propositionen 81, är det besvärligaste ärende som jag hur vurit med om utt beliundlu i ett utskott under niinu år i riksdugen. I vissa delar har propositionen inle varit föremål för vare sig utredning eller remissförfurunde. Oklurhelernu har varit stora, uppvaktningarna inför utskottet många. Under utskoitsarbetets gång har det dessutom visat sig nödvändigt för utskottet att författa en helt ny lag i stället för den som propositionen föreslår.

När nu utskottets förslag föreligger på riksdagens bord, så är delta bättre än propositionen, men fortfarande är majoritelsförslaget behäftat med brister som gör att man kan beteckna det som tvivelaktigt med tanke på den enskilde medborgarens rättssituation. Utskottets borgerliga ledamöter hur därför reserverut sig för en skrivning som möjliggör en för ilen enskilde medborguren ur rättssäkerhetssynpunkt ucceptubel lugstift-ning. 1 betänkundets övriga delar har utskottet lyckats förbättru och klurläggu vud som sagts i propositionen i sådan grad all sumskrivning varil möjlig.

Vad kommunikationsministern har anfört här i kväll om bussarna och veckoslutstrafiken vill jug vitsorda. Jag vill dessutom direkt citera vud ulskotlel skriver pä den punkten: "Vidare vill utskotiet betona vikten av att formella ändringar i tillståndsgivningen inte får medföra att tcansport-försöfiningen försämras för den stora grupp veckoshitsresenärer, exempelvis värnpliktiga, som eljest ej skulle ha valt tågförbindelse även om veckoslutstrafik med buss ej funnits. Konsumenternas intresse av billiga resor bör i största möjliga utsträckning iukltas vid prövning enligt 12 § YTF."

Del är, herr talman, över huvud taget märkligt att massmedia sprider               185

Nr 92                     sådana uppgifter som de nu har gjort. Både propositionen och utskottets

Måndagen den      betänkande har varit offentliga, och den som läst dessa kan knappast dra

29 maj 1972          '' slutsatser som skribenter i vissa tidningar har gjort.

överlastavgift, in. m.

Jag övergår nu till att lämna en beskrivning av förslaget om en särskild överiastavgift för att därigenom motivera reservationen. Redan i betänkandet Lastbil och taxi slog ulreilningsinannen generaldirektör Severin fast atl den norska lagstiftningen, vilken inom parentes sagt bildar mönster för förslaget i propositionen, innebär ett mycket långt gående utkrävande av ett svårbedömt kostnadsansvar vid överlaster. Utredningen kunde inle rekommendera en sådan lösning, ulan menade alt överlast-problemet måste angripas där det uppstår, dvs. på lastningsplatsen. För att delta skall vara möjligt krävs ett väginstrumenl vid lastningen, exempelvis lastindikatorer på bilen. Sädana laslindikatorer är icke utvecklade för närvarande, och den överlastmarginal som departmenls-chefen föreslår kan i vissa fall visa sig otillräcklig vid svårbedömbara laster.

Trafikutskottet har remitterat propositionen lill skatteutskottet för att få en bedömning uv det uutomobilskattetillägg som föreslagits.

Skalleutskottets belänkande är av stort principiellt intresse. Skatteutskottet skriver; "Skatteutskottet anser att den avgift som föreslås i propositionen knappast i något avseende kan jämställas med övriga skalletillägg. Det skulle därför vara vilseledande att i förevarande fall använda benämningen automobilskattetillägg. Förutsättningen för att avgiften skall betraktas som ett skattetillägg är enligt utskottets mening ult avgiften står i viss bestänul relation lill del skattebelopp som undandragits eller kunnat undandras genom förfarandet. Vägtrafikbeskattningen bygger på en kombination av vikt och våglängd, och fordonsbeskallningen är än så länge helt kombinerad med en drivmedelsbeskattning, där skatteavvägningen bestämts med utgångspunkt i sanrtliga dessa faktorer. Det föreslagna automobilskattetilläggel kan i särskilda fall - som visas i en uv de med anledning av propositionen väckta motionerna - leda till att avgiften redan etter kort körning på väg, där medgivet axel-och boggilryck är lägre än bilens last, komma att utgå med belopp som i vissa fall motsvarar hälften av den årliga fordonsskatten för fordonet. Det är måhända erforderligt med så kraftiga sanktioner för att komma till rätta med överlastproblemen även om sådana åtgärder kan framstå som

obilliga vid oavsiktliga överträdelser.------------------------- Med  hänsyn till avgiftens

utformning anser utskottet inte att den bör karaktäriseras som en skatt eller ett tillägg till en skatt utan som en straffavgift."

Efter detta enhälliga yttrande från skalteulskoltet var det alldeles uppenbart att trafikutskottet var tvunget att avstyrka propositionen och lägga fram lörslug lill en ny lug i enlighet med skatteutskottels yttrande. Därmed hade också propositionen i dess innehåll och innebörd förändrats på ett sätt som icke kunde förutses under den motionstid som fanns när propositionen avlämnades. Avgiften har bl. a. genom denna åtgärd blivit betydligt större, och vad som här är intressant är naturligtvis om den föreslagna avgiften står i rimlig proportion till förseelsen. Låt mig då först konstatera att avgiftens storlek kan accepteras, om tillfredsställande garantier finns att avgiften endast tas ut i de fall där det är uppenbart att

186

försummelse föreligger.                                                                 Nr 92

Jag vill då erinra om att förseelsen, dvs. för stor last i förhållande lill     Mandaten den vägens tillåtna axel- och boggietryck, för närvarande dömes inför domstol     jq rnai 1972

-  så  avses skall vara  fallet även  i fortsättningen.  Den  nu  föreslagna     -r.---- ;  

avgiften för överlast skall oavsett domstolens fällande eller friande dom      Overiastavgijt,
alltid uttagas av länsstyrelsen och betalas av fordonsägaren. '''• ''

Det är i det här avseendet som meningarna är delade inom utskottet, närmast av den anledningen att lagen är skriven så atl del inte finns några dispensmöjligheter för länsstyrelsen, som är den myndighet som skall indriva denna avgift.

Jag skall för alt belysa orimlighelerna ange tre exempel där avgift kommer att tas ut.

I det första fallet gäller det transport av skogsprodukter. Alla med erfarenhet av sädana transporter vet hur olika vikten kan vara på dessa produkter, beroende på dels lorrhelsgraden, dels virkets växtplats eller växtslag. Björk väger exempelvis 200 kilogram per kubikmeter mer än tall. Är flera virkesslag sammanblandade är det alltså nära nog omöjligt att rätt uppskatta vikten per kubikmeter.

Låt oss nu i det här konstruerade fallet anta att såväl bilens ägare som dess chaufför verkligen har ansträngt sig för att få fram en vikt per volym, att man exempelvis på officiell våg har kontrollvägt ett antal laster och av erfarenhet från dessa vikter har bestämt att man kan lasta ett visst antal kubikmeter utan risk för överlast. Vid en poliskontroll visar det sig att överlast trots allt föreligger. Ägaren har då att lill länsstyrelsen betala in överlastavgiften, trots att han har visat vilja att lasta riktigt.

I ett andra exempel har även fraktats last av svårbedömd vikt. Vid kontroll visar det sig att bilen har den last den får ha utan att överlast föreligger, men genom förskjutning av lasten eller oavsiktlig snedlastning har man fått för stor tyngd på framaxeln. Även i det fallet skall avgift betalas in till länsstyrelsen.

I det tredje exemplet har chauffören såväl muntligt som skriftligt fått order om körväg, lasten är vägd och riktig. Färden är avsedd att företas på ett vägnät som tillåter 10/16 tons hjullryck, dvs. det högsta i landet tillåtna. Under färdvägen finner chauffören att han kan ta en annan väg som gör att han sparar mil och tid, och han tar denna mindre bäriga väg. Han ertappas, och ägaren får betala avgiften. Om det var en bil med släpvagn som får lasta 5 1 ton uppgår avgiften till inte mindre än 12 600 kronor.

I samtliga dessa fall är det ostridigt att avgift kommer atl las ut trots atl förhållandena har varit sådana att eftergift borde ha kunnat beviljas. Som lagen nu är utformad finns ingen eftergiftsinöjlighet för länsstyrelsen. Vi betraktar detta som stötande för rättskänslan.

Ännu mera stötande för rättskänslan är det om den som har brukat
fordonet har handlat i god tro, exempelvis använt en väg som av
myndighet tillfälligt nedsatts i bärighet utan alt detta har upplysts på
annat .sätt än genom en s, k, länskungörelse. Utskottet har vis,serligen sagt
alt vid sådana tillfällen skall vägen markeras, men om myndigheten har
felat och underiåtit att göra sådan markering kan jag inte finna att ägaren
kan undgå att betala avgiften. Länsstyrelsen har ingen dispensmöjlighet,       187

Nr 92                         I reservationen   I  föreslår vi ett tillägg till den nya lagen av följande

y.    1      j              lydelse; "Överlastavgift må eftergivas då särskilda omständigheter före-

90 nni 1Q77           liSS'i" M''-' en sådan formulering skulle mun lösa de problem som kan

-7;---------------- uppslå. Det är så mycket mera angeläget som avgiftens storlek, såvitt jag

Uveriastavgij ,        ., kunnat finna, är av sådan art atl del inle finns någon motsvarighet i

svensk rältspuföljd eller svenskt avgiftssystem.

Vi hur uccepteral avgiftens storlek trots att den nära nog hur fördubbluls eftersom ilen nu inte är avdragsgill som en omkoslnud i förvärvskällan. Men del krävs alt man får denna dispensregel, om vi inle skall försälta en slor och hederlig yrkesgrupp i en rättssituution som ännu ingu andru medborguie i det här lundel hur behövt riskera att hunina i. Vår svenska rättspraxis fordrur dellu. Jag beklagar atl utskottets majoritet nu beträder vägar som hitinlills hur varil helt främmande för svensk lagstiftning om struffpåföljder och uvgiflsullag. Jugyrkur, herr tulman, bifall till reservationen 1.

I detta anförande instämde herr Persson i Heden, fröken Pehrsson, herrar Fågelsbo, Gernandt, Torwald, Josefson i Arrie, Johansson i Växjö, Grebäck och Håkansson samt fru Olsson i Helsingborg (sunilliga c).

Herr SELLGREN (fp);

Herr lulman! Del är inle sällan som en slallig ulredning vållar debatt när den lägger fram sina förslug. Iblund skupur den även oro blund dem som berörs uv utredningen. Blund de mer konlroversiellu utredningar som vi har fult pu senure lid är utredningen ungående företugsslrukluren inom ilen yrkesmässiga väglrufiken, kullad Luslbil och luxi.

Pä fierlulet punkter mötte utredningen mycket sturk kritik frun remissinstunserna. Den proposition som sedermera lades fram och som nu ligger på riksdagens bord för beslut har heller inte följt utredningen, ulun presenterat förslag som gett möjlighet till nästan full enighet i utskottet.

Men i stället innehåller propositionen ett uvsnilt som inte alls berörts av utredningen, nämligen busstrafiken. Bukgrunden till det synes vuru de fyru domslut som fälldes i liögslu domstolen lör en tid sedun; det hur också bekräftuts här i kväll av kommunikutionsnunislern. Avsikten i propositionen är utt skupu klurliet i grunsdrugningen mellan linjelrafik och beslällningslrafik. Försluget berör dels den s. k. veckoslutstrafiken, dels unslulningslrufiken till färjor och till charlerflyg.

Vi är alla överens om all inte ullt ur välbeställt när det gäller busstrafiken i vårt lund. Del slugs bu.sstrufik som leder till sämre reguljär Irufikförsörjning och som vurit en följd uv osund konkurrens hur vi ingen anledning utt i förordningarnu ge irirymme ut. Ulskotlel unser för övrigt atl hela yrkestrafikförordningen borde bli föremål för en prövning och föreslår utt riksdagen ger Kungl. Maj;t detta till känna. Alt en sådan prövning kommer lill stånd hur vi också lått en bekräftelse på uv slutsrådet.

I uvvuktun pä den hur omprövningen får väl de parliellu förändringur

som vi i dug beliundlur ses som ell provisorium. Det ur vu.senlligl all vi

har   en   trafikförsörjning  som   fungerar   och   svarar   mot   olika   behov.

188                        Utskottet säger också "utt formellu ändringar i tillståndsgivningen inte får

medföra    ull    Iransporlföisörjningen    försämrus    för   den   slora   grupp Nr 92

veckoslulsresenärer. exempelvis värnplikligu, som ehesl ej skulle liu vuil        Måndagen den

tägförbindelse även om  veckoslutslrafik  med  buss ej  funnils".  Av en         29 mai 1972
ulredning som SJ ;s cenlralförvallning gjorl framgår all anlalel resande

med veckoslulsbuss under 1971 beräknas lill cirka en och en halv miljon. ' CVglJt,

Av dessa beräknar mun ull cu 60 procent inte skulle hu förelagil resan om

inte   billiga  busslörbindelser  funnils. Övriga 40 procent skulle ha tagit

tåget om det inte varit  billigare all  färdas med buss. Vad ulskotlel nu

säger   är   alltså   all   en   formell   ändring   av   lillsländsgivningen  inle   får

innebära  all Iransporlförsöijningen försämras för dessa resenärer varav

sålunda större delen inte skulle hu liuft råd all företa resan om inle den

billiga veckoslulslrafiken funnits.

1-öhdert av delta måste vid behandlingen av ansökningar om tillstånd bli alt om slora trafikantgrupper riskerar all fä försämrade resemöjlig-heler skall tillstånd beviljas. Om valet alltså står mellan all skydda en redan elablerad linje och alt ge slora trafikantgrupper möjligheter alt som följd av låga avgifter på veckoslulsbuss företa resor som annars inte skulle bli av, sä är del trafikanternas intressen som skall väga tyngst. Jag noterar med tillfredsställelse alt vår motion i sak har lätt hela utskoliels stöd. Den deklaration som statsrådet avgetl här i kväll är också myckel värdefull när del gäller ull stilla den oro som alldeles särskilt de senaste dagarna kommit till uttryck ute i landet.

Som den ulredning jag nyss åberopade visar så fyller veckoslutstrafiken en stor uppgift i den samlade transportapparaten. Framgången i detta avseende måsle indirekt ses som ett underbetyg åt SJ ;s sätt alt möta efterfrågan på billiga veckoslutsresor. Det råder inget tvivel om att SJ:s höjningar av biljettpriserna medverkat till en expansion av den mer eller mindre regelbundna veckoslulslrafiken. All SJ på de sträckor där tägförbindelse saknas mött denna utveckling med atl själva sätta in veckoslutsbussar som håller lägre taxor än den reguljära trafiken är det ingenting alt säga om, men all på sträckor som går parallellt med järnvägen sälta in SJ-bussar i stället för att konkurrera med priset på lägbiljellerna måsle innebära alt man så alt säga deltar i atl gräva sin egen grav.

Jag vill därför än en gång understryka alt de ändringar som nu görs inle får innebära att resemöjlighelerna för slora grupper försämras. Om den precisering som ulskotlel gjort - och som ytterligare förstärkts här i kväll av statsrådet - inte skulle räcku till för alt förhindra en försämring av Iransporlförsörjningen är det i första hand kontakter människor emellan som försämras. Då blir resultatet att åldriga föräldrar får färre besök av sina barn som flyttat långt bort för att få arbete, då blir resultatet att norrlänningar som måst flytta hemifrån för att klara sin försörjning förlorar möjligheterna atl återvända för välbehövlig rekreation, och då blir resultatet atl möjligheterna för ungdomar som studerar långt från hemorten att resa hem försämras. Att försöka överbrygga de negativa följderna av långa avstånd är ett viktigt inslag i bl. a. den regionala politiken. Del vi i dag beslutar får inte innebära ett avbrott i dessa strävanden.

Jag skall helt kort beträffande taxitrafiken uttala att de synpunkter                  189

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. m.

190

som framförs bl. a. i min motion nr 1679 och i herr Perssons i Heden motion har tillgodosetts. Vi anser del värdefullt atl vi kunnat enas inom utskotiet om atl tillstånd för kommuner att bilda laxibolag skall kunna komina i fråga endast undantagsvis. Grundläggande för bedömningen måsle hela liden vara alt man skall skapa en tillfredsställande transport-försörjning på det lokala planet. Men huvudfrågan i propositionen gäller åtgärder som tar sikte på den tyngre laslbilstrafiken.

Genom del trafikpolitiska beslut vi fick 1963 har utvecklingen inom transportnäringen varit ganska fri, även om inle tredje etappen formellt genomförts. Både det beslutet och de fortgående förändringar vi haft i fråga om näringslivets transportbehov har medfört en kraftig ökning av laslbilstrafiken. Det gäller på alla distanser, från lokaltrafik till fjärrtrafik.

Samtidigt med dessa förändringar har tyvärr även överträdelserna mol vissa vägtrafikbestämmelser ökat. För atl komma lill rätta med dessa överträdelser liksom andra överträdelser har departementschefen bl. a. föreslagit all ett särskilt automobilskattetillägg, som skall kallas avgift för överlast, skall införas och även de ekonomiska förhållandena skall prövas i samband med ansökan om trafiktillstånd. Vi har i utskottet lyckats nå enighet även beträffande dessa förslag så när som på en punkt som jag återkommer till strax - det är för övrigt den som herr Dahlgren berörde. Beträffande den ekonomiska prövningen gör utskottet ett klart uttalande atl prövningen inte får innebära en faktisk återgång till behovsprövning med nyetableringskontroll. Det är värt alt ånyo understryka detta. Kungl. Maj:t bör snarast utfärda erforderliga anvisningar till länsstyrelserna angående dessa lämplighetsprövningar, så att inte oklarhet skall råda om tillämpningen eller alt tillämpningen blir olika i olika län.

Jag vill också uttala min tillfredsställelse över att enhet kunnat nås om att överlaslavgiften skall knytas till del aktuella fordonet och inte som departementschefen föreslär direkt till ägaren.

De här överlastningsbestämmelserna har, som vi nyss hört, sin förebild i Norge, även om de modifierats något för att passa svenska förhållanden.

Det kan synas hårt alt tillämpa så kraftiga avgiftsregler för att komma till rätta med överbelastningen av fordon och vägar. För de tyngsta fordonsekipagen kan avgiften bli av storleken 10 000 kronor, och även om straffet - i realiteten är del ju fråga om ett straff - inte blir sä högl kan del ändå få betydande konsekvenser för den som drabbas. F"iän folkpartiets sida är vi emellertid positiva till att tillägget skall ha en sådan storleksordning att del avskräcker från överlastning. Risken för stora ekonomiska påföljder för överlast kommer sannolikt även att ha betydelse vid offertgivningen på transporttjänsler och därmed medverka till att sanera bort osund konkurrens.

Vi är alla medvetna om alt hur angelägen man än är att lill punkt och pricka vara laglydig, så kan omständigheter som man inte är herre över inträffa. I annan lagstiftning finns möjligheter att frias, när det klart framgår att överträdelsen är oavsiktlig. Men i den föreslagna lagen om Överiastavgift flnns ingen sådan "säkerhetsventil". Detta är en oroande brist i en ny lag. Jag har fått information om att i den norska lagen finns intagen en paragraf om att överlastavgiften kan eftergivas om särskilda omständigheter  föreligger.   Det är därför anmärkningsvärt att svenska

trafikutövare skall drabbas hårdare.                                             Nr 92

Måndagen den

Utöver de länkbara fall som anges i reservationen 1 och som herr Dahlgren  har redogjort för, kan andra oförutsedda situationer inträffa     jg      ■ 1077

som man i dag över huvud laget inle kan förutse men som är helt utanför     —--- -_

fordonsägarens kontroll. Det vore orättvist om han skulle fällas och stå     uveriastavgij ,
helt rättslös gentemot samhället. '' '

Det är därför angeläget att den nya lagen om överlastavgifl kompletteras med ett tillägg som föreslås i reservationen 1. Jag är samtidigt angelägen att slå fast att med ett dylikt tillägg avser jag inte all medverka till en sådan uppmjukning uv bestämmelserna atl de skulle kunna förlora sin effekt. Självfallet måste lagen tillämpas myckel strikt för alt man skall nå avsedd effekt när det gäller laglydnad. Jag tror ändå att erfarenheterna kommer att visa atl vad jag kallat en säkerhetsventil är nödvändig. Då är del också angeläget all en sådan finns redan från lagens ikraftträdande. Praxis får sedan visa hur ofta den kan komma alt tillämpas.

Jag ber med detta, herr talman, all få yrka bifall till reservationen 1.

I detta anförande instämde herrar Öhvall (fp) och Weslberg i Ljusdal (fp).

Herr KOMSTEDl (m);

Herr talman! Det är ganska naturligt att en socialistisk regerings ambition är atl socialisera samhället. Tillvägagångssätten kan då variera. Man kan göra del med atl klart deklarera att man har den ambitionen, eller man kan göra det mera smidigt och linda in sina avsikter så som man t. ex. gjort i propositionen 81. Den innehåller inte bara förslag på åtgärder för atl beivra lagöverträdelser bestående i överskridande av gällande bestämmelser för last och vägtryck utan också för att hålla efter dem som bedriver busstrafik på ett sätt som inte överensstämmer med bestämmelserna.

Ingen företrädare för trafiknäringen har den uppfattningen att man skall skydda och uppmuntra människor som överträder lagen. Tvärtom är man från yrkesorganisationerna mycket angelägen om att beivra lagöverträdelser av detta slag. Men vad det inte heller råder några delade meningar om är att man samtidigt måste skydda den laglydige medborgaren-yrkesutövaren som är verksam i trafiken. I trafikutskottels förevarande betänkande nr 13 förslås det emellertid häpnadsväckande nog en lagstiftning som skulle göra en kategori medborgare rättslös. Det skulle nämligen bli följden av utskottsmajoritetens förslag.

Det har varil branschorganisationernas ambition att komma till rätta
med överlasterna, och man kan väl också säga att de har lyckats med det,
när antalet fall av överlaster har sjunkit under de senare åren. Men
ansvarsfrågan måste lösas på annat sätt än vad man föreslagit i
propositionen och i utskottets betänkande i och med de ganska höga
överlastsavgifter som där förordas. Det stora problemet i det samman
hanget är de material som är svårbestämda ur viktsynpunkt och där man
är hänvisad till att göra volymberäkningar. Där är det mycket svårt att
fastställa   vikten.    Detta   gäller   t. ex.   för   skogsprodukter,   grus-   och    191

Nr 92                     schuklmassor saml jordbruksprodukler.

Måndagen den

I reservulionen  1  har vi sagt att man borde avvakta till dess vi har fått
29 mai"l977           tillförlitliga lustindikatorer, och sådana bör kunna framställas inom rimlig

—--------- ;------- tid. Vi bör därför vänta med atl anta det beslut som ulskollsmujorileten

*■' '                       nu förordar. Om en åkeriägare med beråtl mod överluslur ett fordon och

skickar i väg chauffören med lasset, och om han sedan blir stoppad av polisen som finner all han har överlast, sä är del helt naturligt att fordonsägaren-äkaren har hela skulden härför. Och om åkeriägaren och chauffören gemensaml träffar en överlaslöverenskommelse, som gagnar dem båda - ju, dä är det lika naturligt att ansvaret skall delas mellan dem. Om däremot ett fordon lumnur ukeriföretugel med den rikliga lasten, avsedd för 10/16 tons vägnät men chauffören av någon anledning, t. ex. för egen lids vinning, väljer en annan väg med exempel 8/12 lons bärighet, så åsamkar chauffören bilägaren en överiustuvgifl pu ca 10 000 kronor. Del kan inle vara rimligt att en chaufför kan bryta mot givna instruktioner och att en annan person, som sitter många mil därifrån, skall fä tu skulden för vad som skett, irols all han har givit riktiga inslruklioner.

Ulskotlel unser all man varil ganska generös, när utskoltet hur lillätil en övervikt pä 500 kg på framaxeln och I 000 kg på bukaxehi eller 1 500 kg på boggiaxeln. Men den generositeten är inle så slor när det gäller lösvikltransporler av myckel svårbestämda produkter. Inle heller när del gäller de praktiska verkningarna är man speciellt generös. Utskottet trycker nämligen mycket hårt på att man inte kan räkna samman vikten, utan den måste ligga till grund för varje axel för sig. Låt mig här exemplifiera med en gruslransporl. Grus är en mycket rörlig last, och vid en häftig inbromsning - chauffören kanske väjer för ell barn som springer över vägen - förskjuls lasten tillräckligt mycket för att man också skall överlruda gällande bestämmelser för framaxeltryck.

Ell annat exempel är de lastbilar som används lör alt distribuera styckegods i stad eller tättbebyggt samhälle eller kunske mellan ell par mindre orler på landsbygden. Vid dessa transporter måsle godset ofta lossas från baksidan av bilen. Delta medför emellertid att i och med att lossningen börjar så överskrids gällande framaxeltryck.

Utskottet visar å andra sidan en ganska generös inställning lill de mindre fordonen, som får denna extra förmån om 1 500 kg. Del innebär, om man drar ut konsekvenserna, atl ett fordon som lagligen lastar 9 ton skulle vara mindre lämpat atl ta en ytterligare last på 1 500 kg än ett fordon som från böfian hur en last av 1 000 kg och som även det skulle ta en överlast av I 500 kg. Det borde här finnas en sjunkande skala för dessa fordon, vilka dock är få till anlalel; de motsvarar ungefär 45 procent av hela vagnparken.

Man får i detta sammanhang inte heller glömma bestämmelserna i vägtrafikförordningen 54 §.

Jug skall visa två exempel på kammarens interna TV-skärm.

Min första bild föreställer ett styckegodsfordon med 24 meters längd.
Enligt det besiklningsinstrumenl, som utfärdats av Svensk bilprovning,
får detta fordon lasta ca 33 ton.
192                            Jag vill sedan  på TV-skärmen  visa en annan bild, föreställande ett

timmerekipage  av samma storleksordning. Från en tidigare trafiksäker-    Nr 92 hetsdebatt   i  kammaren   minns  vi  att   man  i en vpk-reservation, som     Måndagen den stöddes även av andra ledamöter av kammaren, förordade alt vi skulle     29 mai 1972

övergå till kortare och därmed mindre fordon på våra vägar. Låt oss anta     —-- ;   

att detta fordon som jag visar på bilden haft en längd av 17 meter och °-i '

inte 24 meter.  17 meter är faktiskt en ganska vanlig längd på fordon som

transporterar exempelvis grus. Denna minskning av fordonets längd, som

alltså innebär att man får detta trafiksäkrare fordon som här tidigare har

efterlysts i debatten, medför att man endast får lasta 21 ton, eftersom

nian måste  rätta sig efter vägtrafikförordningens 54 §, som utgår från

avståndet   mellan   fordonskombinalionens  första   och  sista axel.  Även

denna bestämmelse bör bli föremål för en revidering.

Enligt propositionen bör både medvetna och omedvetna överskridan-den av högsta tillåtna last medföra en indragning av trafiktillslåndet för vederbörande yrkesutövare. Det finns dock ett ganska stort antal firmabilar som kan göra sig skyldiga till motsvarande lagöverträdelser. 1 fråga om de firmabilarna finns det inle något motsvarande tillstånd att dra in, eftersom de ju inte har något trafiktillstånd för yrkesmässig trafik.

I mitt särskilda yttrande till utskottets betänkande har jag även pekat på överlastning av s. k. dumpersfordon. På kammarens TV-skärm visar jag nu en bild av en bil med en tolalvikt av 22 700 kg. För denna bil betalas i dag en fordonsskatt på 10 700 kronor. Dessutom utgår drivmedelsskatt med 46 öre per liter. Då fordonet förbrukar ungefär 5 liter drivmedel per mil, betyder det en skatt av ungefär 2:30 per mil utöver de 10 700 kronorna. Men ett dumpersfordon med en totalvikt av 29 700 kg betalar inte någon skatt alls. Dumpersfordon är nämligen inte belagda med fordonsskatt, och de körs med obeskattat bränsle, varför del inte heller blir någon drivmedelsskatt på dem. Dumpersfordon slipper också den särskilda avgift som nu föreslås. Detta innebär att man med ett dumpersfordon alldeles oberoende av bestämmelserna för övriga fordon kan trafikera praktiskt taget vilken väg som helst ulan atl behöva ta minsta hänsyn till vägens bärighet. Ett dumpersfordon kan ta en total last av 50 ton och inte behöva drabbas av dessa pålagor.

Jag har i det särskilda yttrandet skrivit atl jag hoppas att Kungl. Maj:t lill höstriksdagen framlägger förslag till åtgärder.

När det gäller bussbefordran har läget mycket ingående beskrivits av herrar Dahlgren och Sellgren. Jag anser att den delen av propositionen och betänkandet inte alls borde varit föremål för behandling. Den Severinska utredningen som ligger till grund för detta gäller endast lastbilar och taxi och berör icke buss. Trafiken med buss är fortfarande föremål för utredning, varför man inte borde behandlat detta förrän utredningen är klar. Det finns ingen bakgrundsutredning, ingen närings-eller branschorganisation har haft möjlighet all yttra sig. I stället för att göra den översyn av yrkestrafikförordningen som är begärd av riksdagen kommer man med detta.

I sin ambition att helt föra över trafiken till SJ glömmer man bort det viktigaste, nämligen människan-resenären. Veckoslutstrafiken drabbas mycket  hårt,  men   även  andra  researrangemang kommer i kläm.  Det

framgick   med   önskvärd   tydlighet  av  resebyråföretagens  uppvaktning      '93

7 Riksdagens protokoll 1972. Nr 91-92

Nr 92                     inför utskottet, där inle minst Reso uttalade sig kritiskt. Kan man åka

Måndagen den      mellan exempelvis Malmö och Göteborg för 30 kronor, bör man inle

''9 mai 1972          tvingas att åka tåg och betala  107 kronor. Kan man åka mellan Malmö

överlastavgift, m. m.

- och Stockholm i buss för 60 kronor, bör man inte tvingas att åka tåg för 190 kronor.

Utskottet talar om kategorin militärer. Det finns andra kategorier, som detta berör — pensionärer, skolungdom och studerande. Det är just de grupper som man inte minst från denna talarstol i riksdagen ofta vill måna så mycket om. Det är de människor som har den lilla portmonnän och som inte tål så mycket av sådana här avgifter. Oftast kan de inte företa resan, om del inte kan ske med det billigare alternativet.

Även andra resor kommer att drabbas, t. ex. de shoppingresor som bl. a. husmödrar företar mellan olika orter.

Herr talman! Bilismens roll och olika funktioner i samhället borde vi uppskatta och uppmuntra i en modern tid. Vi borde inte lagstifta i Sveriges riksdag med innebörd att det blir svårare för människor att utnyUja lastbilen och bussen. Del borde i stället göras lättare. Den jämlikhet som uppkommer genom att alla skall åka på samma sätl får inte köpas för friheten alt kunna välja det färdsätt som passar människor och deras plånbok bäst.

Herr talman! Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till reservationen 1.

Herr HALLGREN (vpk):

Herr talman! 1 propositionen 81 skisserasen trafikpolitisk målsättning med inriktning att ernå en sundare utveckling inom den yrkesmässiga landsvägstrafiken. Departementschefen säger bl. a.: "I denna målsättning ligger att skapa betingelser för en samhällsekonomiskt riktig utveckling av trafiksektorn." Vidare sägs; "Allmänt gäller att trafikpolitiken skall bedrivas med beaktande av samhällsplaneringen i stort. Stor hänsyn skall tas till de krav som trafiksäkerheten ställer."

Den målsättningen kan givetvis till stora delar accepteras. De föreslagna åtgärderna kan dock inte anses vara tillräckliga för att nå den målsättningen. Effekterna kan — välvilligt bedömda - medföra vissa förbättringar beträffande trafiksäkerheten genom att man föreslagit skärpt bestraffning av överträdelser av högsta tillåtna last m. m., och viss uppbromsning av nyetableringen kan bli följden av den föreslagna lagändringen beträffande etableringsrätten.

Den vitalaste frågan har nära nog helt förbigåtts med tystnad. För att komma i närheten av det mål som satts upp krävs enligt min mening en genomgripande omorganisation av åkerinäringens företagsformer. Förhållandet inom den yrkesmässiga lastbilstrafiken är i dag att ca 70 procent av företagen är s. k. enbilsåkerier och att 25 procent består av företag med mellan två och fem fordon. Detta förhållande är det stora hindret för en samhällsekonomiskt riktig och rationell drift. Del omöjliggör en effektiv samordning och planering av trafiken.

Behovet av antal fordon för att ge en godtagbar trafikservice är också

ytterst svårt att fastställa. För närvarande finns för många fordon och

194                       framför  allt  för många  små företag. Många av fordonen kan endast

utnyttjas delvis, och många står helt overksamma. Dessutom måste man tillgripa tillfälliga avregistreringar av fordon för att inle förlora för mycket pengar.

Jag har i motionen 1677 återgivit förhållandena i Göteborgsområdet under årets första månader. Därav framgår att den 15 februari var 20 procent av lastfordonen stillastående, 10 procent hade endast delvis sysselsättning och 76 fordon var tillfälligt avregistrerade. En dryg månad senare hade läget försämrats väsentligt. Då var 22 procent stillastående, och siffran för delvis utnyttjade fordon hade stigit till 20 procent. Antalet avregistrerade fordon hade ökat med 100 dvs. till 176. Dessa uppgifter kunde man läsa i en artikel i Göteborgs-Posten den 29 mars i år under rubriken: "Kris inom åkerierna, 400 anställda friställes." Artikeln var författad av Göteborgs och Bohus läns åkeriförening. 1 artikeln påtalades den överdimensionerade fordonsparken, osund konkurrens från småföretag och enbilsföretag. Föreningen hävdar att sådan konkurrens endast är möjlig för dem som inte har sin personal socialt försäkrad. Man påstår t. o. m. i artikeln att det förekommer skattefusk bland dessa småföretag.

Detta återspeglar bristen på ändamålsenlig organisalion och planering inom åkerirörelsen.

En vital fråga ur trafiksäkerhelssynpunkt är de yrkesutövande chaufförernas arbetsmiljö och övriga arbetsförhållanden. Den frågan har inte aUs berörts i vare sig utskottsbetänkandet eller propositionen. Enligt min mening är det en av de största frågorna. Där bör man satsa på att verkligen komma fram lagstiftningsvägen eller genom andra konkreta åtgärder från regering och riksdag som skapar betingelser för väsentligt bättre arbetsförhållanden än de nu rådande.

De förslag som ställts i motionen 1677 skulle till slora delar lösa dessa problem och skapa betydligt bättre förutsättningar för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö och framför allt möjliggöra bättre lönesättning, dvs. slopandet av ackordskörning och övergång till rena tidlöner.

Om vi tittar litet på hur lastbilschaufförerna i yrkesmässig trafik har det i dag, ser vi ingen grann syn precis. Vad säger de själva? Svar på de frågorna kan man endast få genom att ta kontakt med de berörda eller läsa i Transportarbetareförbundets kongressprolokoll eller andra handlingar, där behandlingen av trafikfrågorna återges. Jag har varit i tillfälle att göra bådadera. För att belysa förhållandena skall jag redovisa en undersökning som företagits av en åkerifackförening här i Stockholm. Denna undersökning som omfattar 48 åkeriföretag presenterades i en motion till Transportarbetareförbundets senaste kongress.

Av de 48 företagen hade 1 1 tillfredsställande omklädningsmm, matrum, toaletter och tvättställ, torkrum och duschrum — det är vad som krävs. Fyra företag hade otillfredsställande personalrum och i regel dåliga omklädningsrum och tvättrum. 33 företag saknade helt personalrum. Dessa företag var av storieksordningen 1-17 anställda.

Vidare redovisas i undersökningen att tre företag med tillsammans 28 anställda saknade personalrum och dessutom garage, vilket betyder att chaufförerna varje vinterdag tvingas att sätta sig i iskalla bilar, något som givetvis medför att chaufförerna ådrar sig åkommor av olika slag. Dessa

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. m.

195

Nr 92                     åkommor  bedöms  nästan   alllid   som   sjukdom   och  ersätts  i enlighet

Måndaeen den      härmed.   Sådana   åkommor,  som   leder   till   total   arbetsoförmåga   och

-)Q       • 1Q7-)      eventuell förtidspension, ger de drabbade sämre ekonomisk ersättning än

-7;---------------- som  skulle  utgå  om   åkommorna  betraktades  som  yrkessjukdom   eller

m. m.

uveilastavgijt,        olycksfall. Nu utgår endast vanlig sjukpenning eller förtidspension.

Av det redovisade materialet framgår att del i huvudsak är de mindre företagen som inte har förulsätlningar alt ge de anställda fullgoda arbetsförhållanden.

Skyldighet atl hålla tillfredsställande personalrum föreskrivs i arbetai-skyddskungörelsen, §§ 11-18. Motionärerna på Transports kongress krävde ull förbundsstyrelsen skulle verka för en skärpning av gällande bestämmelser. Förbundsstyrelsen sade i sitt ullålande över motionen atl det alltid är stora problem att få en tillfredsställande efterlevnad av kungörelsen i detta avseende i en bransch som består av mycket små företagsenheter. Vidare sades atl mycket arbete har nedlagts på atl genom förhandlingar söka lösa dessa frågor. Detta har dock inte givit något nämnvärt positivt resultat.

Man skulle kunna åberopa många uttalanden, som blottlägger missförhållanden som beror på företagsformerna inom den yrkesmässiga biltrafiken och vari man kräver en omstrukturering av denna bransch. Man trycker därvid speciellt på att enbilsåkerierna och andra mindre företag måste koncentreras till större enheter.

Jag vill i detta sammanhang säga atl jag inte på något sätl är motståndare till småföretag. Tvärtom anser jag alt småföretagsamhelen är mycket nyttig och betydelsefull för det svenska samhället. Men atl den inte passar inom åkerinäringen står helt klart. Det har jag fått erfara på alla kongresser inom Transport när dessa frågor behandlats; det har gått som en röd tråd genom debatterna att vi måste få en annan företagsstruktur inom denna näring.

Som exempel kan jag nämna alt både Svelast och OK tack vare sina förutsättningar, byggda på större företagsenheter, i slor utsträckning kunnat övergå från preslationslön till tidlön med förhållandevis rimliga löner, medan stora delar av de privata åkerierna, speciellt de mindre och enbilsåkarna, har varken ambitioner eller förutsättningar att slå in på samma väg. Det kan också konstateras all Svelast och OK inte har samma problem som övriga företag beträffande trafiköverträdelser.

Det är klart att andra missförhållanden inom åkerirörelsen så som den
nu fungerar kan anföras. Det kan t. ex. inle kännas särskilt tryggt för de
anställda när åkeriföretag, utan att informera de anställda på ett fullgott
sätt, avyttrar hela rörelsen - väl att märka med chaufförer - lill annat
företag inom branschen. I tidningen Transportarbetaren kan man läsa om
ett sådant förfarande under mbriken Lastbil med förare till salu. Där
återges en beskrivning på ett åkeri, som avyttrat samtliga lastbilar med
förare, dvs. 32 stycken. Chaufförerna tvingades, därest de ville behålla
sina arbeten, alt endera fiytta till en annan stad eller förlänga sin väg lill
arbetet med i vissa fall upp till 10 mil. Meddelandet kom som en chock
för de flesta av de anställda; de fick det per post. Endast fyra av de 32
berörda hade informerats muntligt och' då bara om atl transaktionen
96                          redan   var   ett   faktum.   Detta   och   mycket   annat   talar   för   att   en

omstrukturering och en helt annan styrning av äkerinäringen är nödvändig.

Flera remissinstanser har också förordat större och fastare företagsformer. I propositionen sägs att dessa bedömningar, att man tvångsvis skall styra utvecklingen mot företagskoncenlralion, inle har en allmän giltighet. Men även om inga "tvångsåtgärder" behöver tillgripas behövs i vart fall krafttag. Det är absolut nödvändigt och ofrånkomligt, om man över huvud taget skall kunna skapa förutsättningar för bättre arbetsförhållanden för dem som kör och därmed för en säkrare trafik.

Den föreslagna skärpningen av tillståndsgivningen för nyetablering är otillräcklig och kan inte lösa nu rådande missförhållanden. Även om man bromsar upp nyetableringen genom en effektivare kontroll och större krav, kvarstår faktum att 95 procent av åkerierna i dag består av företag som hur fem bilar eller färre. Del problemet löses inte genom den här bestämmelsen.

Åtgärder som förordats i motion 1677 är atl staten bör pröva lämpliga vägar för att utveckla och utvidga det statsägda Svelast och undersöka utvecklandet av kooperativa åkerier lill större enheter. De föreslagna åtgärderna skulle skapa förutsättningar för en bättre anpassning, planering och samordning av lastbilstrafiken med övriga transporlgrenar. De skulle också skapa förutsättningar för de anställda att ändra på nu rådande nrissförhållanden både när det gäller löneförmåner, arbetsmiljö och företagsdemokrati, som helt saknas, och när det gäller iakttagandet av trafiksäkerhetskraven.

Herr talman! Jag vill med vad jag nu har anfört och vad som anförts i motionen yrka bifall till reservationen 2.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift,

m. m.

Herr HUGOSSON (s):

Herr tulniun! Trafikutskottets betänkunde nr 13 behundlur Kungl. Muj:ts proposition 81, i vilken föreslås olika åtgärder som berör lastbil.s- och taxilrafiken samt även gränsdragningen mellan linjelrafik och beslällningslrafik inom busstrafiksektorn. Propositionen bygger huvudsakligen pä utredningen rörande företagsstrukturen inom den yrkesmässiga vägtrafiken - lastbil och taxi (SOU 1971 :34). Denna utredning, som vanligtvis brukar kallas den Severinska utredningen efter sin ordförande, blev föremål för en intensiv debatt, och åtskilliga kritiska röster gjorde sig gällande bland remissinstanserna. Det är därför med slor tillfredsställelse man kan notera atl berörda parter i stort sett ställt sig positiva till regeringens förslag och att enigheten i utskottet har varit stor även om ett par reservationer fogats till betänkandet.

1 propositionen konstaterar depurtementschefen beträffande förelugs-strukturen inom den yrkesmässiga luslbilsnäringen ull brunschen i ulllför stor utsträckning engagerar åkeriföretag, som saknar förulsältningur för en plunmässig och ekonomiskt sund drift av sin verksamhet. Därför föreslås i propositionen en utbyggnad av lämplighetsprövningen för den som söker tillstånd till yrkesmässig trafik.

Varje sökunde skall redovisa sin planläggning av verksamheten genom en verksumhetsbeskrivning. En budget för det förstu verksamhetsåret skull presenterus liksom en finunsieringsplan, som ett stöd för den seriöst

197

Nr 92                      arbetande åkerinäringen föreslås också ett särskilt straffansvar för dem

Måndagen den       "-" anlitar åkare som saknar föreskrivna tillstånd.

79 mai 1972               Utskottet ställer sig helt enigt  bakom  det framlagda förslaget och

—--------- ;------- Uttalar att förslaget är välmotiverat.

*•' '                            I   anslutning   till   denna   del   av   propositionen   har   vänsterpartiet

kommunisterna i en motion krävt och i reservationen 2 följt upp kravet på att det statsägda företaget Svelast genom lämpliga åtgärder skall utvecklas och utvidgas. I reservationen krävs vidare särskilda åtgärder för utvecklande av kooperativa företagsenheter.

Utskottet har avstyrkt vänsterpartiet kommunisternas krav på direkta åtgärder för att nå det syfte man uttalar sig för. Personligen hyser jag stor sympati för en vidareutveckling av det statsägda företaget Svelast liksom även för etablerande av kooperativa företagsformer inom åkeribranschen. Jag tror emellertid, bl. a. som en följd av vad som i propositionen föreslås om den framlida etableringskonlrollen, att de större företagsenheterna och därmed även Svelast kommer att utvecklas. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida erfordras därför inle, varför jag yrkar avslag på reservationen 2.

I propositionen 81 framläggs också förslag som berör företagsstrukturen inom taxinäringen. Yrkestrafikutredningen föreslår i sitt betänkande att nuvarande hinder för juridiska personer att bedriva taxiverksamhet .skall undanröjas och anser att systemet med personliga enbilstillstånd och förtur för äldste föraren ogynnsamt inverkar på taxinäringens rationaliseringsmöjligheter. Utredningen menar därför att lurordningsprincipen skall frångås, förslaget från utredningen kritiserades för dess tvångsmässiga metoder, och departementschefen har därför, även om han delar utredningens värderingar om nuvarande brister i fråga om taxinäringens förelagsstruktur, framlagt ett förslag, enligt vilket man genom samverkan mellan taxibranschen och samhället bör uppnå en för olika regioner lämplig företagsstruktur.

Liksom departementschefen anser ett enigt utskott att taxiverksanihe-ten måste anpassas till och samordnas med den kommunala trafikplaneringen. Kommunerna kan i en del fall vilja få lill stånd en fastare organisation av trafiken genom att ett bolag eller en ekonomisk förening bildas, som då blir tillståndshavare. Med ett sådant företag kan kommunen, om den finner det lämpligt, träffa avtal om uppläggningen av taxilrafiken.

Givetvis kan initiativet till en sådan bolagsbildning också tas från taxisidan. Missförstånd på denna punkt har uppenbarligen förekommit, men jag har den bestämda uppfattningen att efter de diskussioner vi hade i utskoltet med representanter för taxinäringen blev det missförståndet undanröjt.

Konmiunerna kan också i särskilda fall vilja driva trafiken genom ett eller flera av kommunen helägda bolag. Väsentligt att notera i detta sammanhang är då emellertid all lämpligheten och tillståndsprövningen i dylika fall skall föras upp till Kungl. Maj:t.

Genom regeringens förslag som alltså stöds av ett enhälligt utskott -jug  vill   understryka   del,   herr   talman   -   torde  man  stimulera  lill  en

198                        utveckling i samarbete med laxinäringen som leder fram mot en mera

tidsenlig organisation och uppnå en taxiservice som stämmer med intentionerna i den trafikplanering som förekommer i olika kommuner.

En annan viktig fråga som behandlas i föreliggande utskottsbetänkande och där utskottet i sin bedömning är enhälligt gäller gränsdragningen mellan linjetrafiken och beställningstrafiken inom busstrafiksektorn. Under senare år har som bekant en utveckling ägt rum, som lett fram till en personbefordran med buss som sker genom beställningstrafik men i realiteten är linjetrafik. Vad jag då avser är närmast den s. k. veckoslutstrafiken.

Varken departementschefen eller utskottet finner någon anledning att ändra på nuvarande bestämmelser när det gäller innebörden av kravet på regelbundenhet, vars uppfyllande är en av förutsättningarna för att linjetrafik skall an.ses föreligga. I såväl propositionen som utskottsbetänkandet slås alltså fast att regelbundenhet föreligger, om man kör på bestämda tider minst en gång varje kalendeivecka under en längre period. Äger trafik rum under dessa betingelser, är det alltså fråga om trafik som kräver linjetrafiklillstånd. Detta är, herr talman, endast ett konstaterande av vad som redan gäller enligt nuvarande bestämmelser.

Utskottet delar departementschefens uttalade uppfattning atl det är angeläget att den linjetrafik som behövs för en tillfredsställande transportförsörjning skyddas. Jag skall inte orda närmare om detta. Här har kommunikationsministern varit uppe och undanröjt de missförstånd som uppenbarligen föreligger. Jag noterar med stor tillfredsställelse att herr Dahlgren från centerpartiet klart och entydigt instämde i departementschefens uttalande. Och även om rätlinjigheten i herr Sellgrens och herr Komstedts uttalanden inte var så entydig och klar som i herr Dahlgrens fall, var väl ändå grundvalen för uttalandena från herr Sellgren och herr Komstedt att man häller fast vid den uppfattning som man hade i utskottet.

Herr Dahlgren har speciellt citerat vissa avsnitt i det enhälliga ulskoltsbelänkandet. Jag skall avstå från att göra det. Låt mig bara, eftersom herr Komstedt talar om de människor som har litet i portmonnän, framhålla att vi gör ett särskilt uttalande om veckoslutstrafiken för de värnpliktiga. Denna trafik är av olika skäl utomordentligt väsentlig för de värnpliktiga. För det första betyder dessa resor oerhört mycket för de värnpliktiga, då de därigenom får möjlighet att besöka sin hemort. För det andra är dessa veckoslutsbussar för de värnpliktiga av stor betydelse även ur trafiksäkerhetssynpunkt, ty därest icke denna möjlighet förelåg, skulle man sannolikt använda egna fordon. För det tredje skulle man också kunna anföra att försvaret även sparar pengar genom denna veckoslutstrafik, som gör det möjligt för många att besöka hemmet.

Jag skall emellertid inte orda ytterligare om veckoslutstrafiken. Genom ett särskilt tillägg till 4 § yrkestrafikförordningen kommer även anslutningstrafik till flygplatser och fäfielägen att regleras. Genom detta tillägg kan man pröva om sådan trafik, som ingår som ett led i ett större researrangemang, är att betrakta som linjetrafik. Utskottet anser emeUertid att det är angeläget att gränsdragningen mellan linjetrafik och beställningstrafik görs sä otvetydig, att tveksamhet om linjetrafiktillständ

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. m.

199

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, in. m.

200

krävs  för  viss trafik inte  behöver uppkomma hos  researrangörer och innehavare av busstrafik.

Utskottet anser att viss oklarhet föreligger i nuvarande bestämmelser och föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag genom vilka oklarheterna undanröjes, vilket inle minst för resebyråbranschen är ytterst angeläget. Vad utskottet kräver är alltså en snar prövning av dessa frågor. Departementschefen har redan här i kväll sagt att arbetet härmed påbörjats, och efter vederbörlig remissbehandling kommer förslag att framläggas för riksdagen om sådan ändring i yrkestrafikförordningen, att osäkerheten i bedömningen av om resor inom ramen för ett researrangemang är att betrakta som linjetrafik eller beställningstrafik kommer alt försvinna.

Den fråga som kommit att tilldra sig del största intresset och som utgjort den stora stötestenen vid utskottsbehandlingen är propositionens förslag till åtgärder mot vissa överträdelser av trafikbestämiiielserna. Det gäller överträdelser av bestämmelserna mot överlaster och av bestämmelserna om förarnas arbetstid. Dessa överträdelser har i dag stor omfattning och medför negativa effekter både genom att de snedvrider transportmarknaden och, vilket är minst lika allvarligt, åsidosätter trafiksäkerheten. Bestämmelserna om arbetsgivarens ansvar i fråga om fordonsförarnas arbetstid skärps, arbetsgivarna åläggs bl. a. att genom bättre planering minska riskerna för överträdelser.

I propositionen föreslås vidare, och ett enigt utskott ställer sig bakom dessa förslag, utt svåra eller upprepade överträdelser av vägtrafikförordningens regler om förares arbets- och vilotider, om maximilasl, om fordonshasligheter m. iii. skall kunna föranleda återkallelse av tillstånd lill yrkesmässig trafik. Det är således ur trafiksäkerhetssynpunkt utomordentligt viktiga åtgärder som ett enigt utskott ställer sig bakom och som riksdagen om en stund kommer att fatta beslut om.

1 fråga om överlasterna föreslås att en särskild avgift skall tas ut av fordonsägaren, när högsta tillåtna axeltryck, boggilryck eller bruttovikt överskrids. Det är fråga om en avgift som oavsett straffansvaret avser att motverka den enskilde fordonsägarens motiv att genom överträdelser av bestämmelserna göra företagsekonomiska vinster på samhällets och övriga trafikulövares bekostnad. Också bakom detta förslag ställer sig utskottet enigt, även om till just denna punkt en borgerlig reservation är fogad, som jag närmare skall kommentera. Innan jag gör det skall jag emellertid beröra frågan om automobilskattetillägg eller överlastavgifl, eftersom herr Dahlgren påstod alt det är en ny lag som trafikutskottet fått utarbeta, helt skild från det förslag som föreligger i proposition nr 8 1.

Den överlastavgift som trafikutskottet i princip har godtagit kallas i propositionen för automobilskattetillägg. Namnfrågan är det alltså som väckt en del uppmärksamhet, och den kan också vara värd några kommentarer.

Det finns i dag skattetillägg, nämligen i förordningen om förfarandet vid viss konsumlionsbeskattning, den s. k. förfarandeförordningen. Dessa skattetillägg eller, som de också kallas, särskilda avgifter är administrativt bestämda, oberoende av avsikt eller uppsåt och oberoende av eventuellt straffansvar. De tas ut, när en skattskyldig i deklaration eller liknande

handling lämnat oriktig uppgift, som lett till att han påförts för låg skall.      Nr 92

Om man nu jämför den här överlaslavgiflen med förfarandeförordningens      Måndagen den

skattetillägg, så  finner mun stora  likheter. Den enda skillnaden är all      79 niai 1977

skattetillägen i förfarandeförordningen bestäms till viss procent av den      —----- \  

undandragna   skatten,   medan   överlastavgiften   skall   utgå   med   vissu            *■  '

schublonmässigt bestämda belopp med hänsyn till överlastens storlek. Skillnaden är enligt min mening tämligen obetydlig. Om avgiften kallas automobilskattetillägg eller överlastavgifl torde inle ha någon betydelse för bedömningen av avgiftens karaktär eller för tillämpningen av avgiftssystemet.

Jag vill erinra om att även skattetilläggen i förfarandeförordningen betecknas som avgifter. Det kan emellertid finnas skäl för att reservera beteckningen skattetillägg för vissa slag av avgifter. Trafikutskottet har därför för sin del ingenting emot skatteulskoltets förslag att man döper om automobilskatletillägget till överlastavgift. Däremot tycker jag inte att skatteutskottets argumentering i andra avseenden är särskilt övertygande.

Jag skall efter detta övergå lill att behandla den fråga som tas upp i den borgerliga reservationen till trafikulskoltets betänkande. Vad man åsyftar i reservalionen är en uppmjukning i avgiftssystemet med hänsyn fill att det i vissa fall föreligger svårigheter att bedöma den exakta vikten av ett fordons last. De fall man nämner är bl. a. transporter av timmer och schaktmassor eller av gods för vilket godsavsändaren angivit en oriktig vikt. Genomgående är det fråga om fall där man ansett sig kunnna konstalera att överlasten beror på omständigheter som fordonsägaren inle kunnat hjälpa och inle känt till. Fordonsägaren har med andra ord inte kunnat hjälpa all överlast uppkommit.

Kan nu detta fortsätta in i avgiftssystemet? Vad del är fråga om är i själva verket fordonsägarens uppsåt eller avsikt, dvs. samma förhållande som är av betydelse vid bedömning av hans straffansvar. Det kan då vara belysande att se hur detta krav på avsikt för att straffansvar skall kunna utdömas fungerar i straffsanktionssystemet.

Straffsanktionssystemet har två stora svagheter. Den ena svagheten är att kunna bevisa fordonsägarens avsikt. Erfarenheterna visar att fordonsägaren i alla fall kommer ifrån straff med en hänvisning till att han Inte hade möjlighet att bedöma lastens vikt eller all chauffören frångått hans instruktioner att undvika överlast.

Den andra svagheten hänger samman med att domstolarna utdömer så låga straff att fordonsägarna tjänar mera på överlasterna än vad böterna kostar.

Dessa omständigheter har lett bl. a. till att polisen upplever det som i viss utsträckning meningslöst i dag att övervaka och rapportera överlaster. Det har därför skett en ändring av övervakningens inriktning mot andra beteenden i trafiken som det är mera meningsfullt att övervaka. Del är detta förhållande, herr Komstedt, och inte en bättre efterlevnad av belastningsbestämmelserna som lett till en nedgång i antalet rapporterade överträdelser.

Om man nu skulle koppla samman denna överiastavgift med frågan
om fordonsägarens avsikt missar man hela poängen med avgiftssystemet       201

7* Riksdagens protokoll 1972. Nr 91-92

Nr 92                     som  nämligen  bygger på idéen  alt man  kan  eliminera den vinst som

Måndagen den      fordonsägaren gör genom överlast alldeles oberoende av och om man kan

ig mai 1972           bevisa någon avsikt hos honom.

-T.--------- \------ ----- För  man   in   avsiklsfrågan   i   avgiftssystemet   får  man  dessutom  en

rastavgj ,              betydande   fördröjning   genom   atl   man   måste  göra   lika   omfattande

' '   ''                      utredningar som när det gäller straffansvaret. Snabbheten och automati-

ken försvinner med andra ord helt.

Såväl det norska systemet som varit förebilden som ett svenskt avgiftssystem skulle vara i del närmaste meningslösa om man för in uppsåt eller avsikt som krav för att avgift skall tas ut. Från trafikpolitisk synpunkt och med avseende på ägarens vinst av överlast är hans avsikt helt betydelselös.

Reservanterna har inte formellt föreslagit att kravet på avsikt skall skrivas in direkt i avgiftssystemet. 1 stället menar man att överlastavgifl skall få efterges när särskilda omständigheter föreligger. Men vad är det då för särskilda omständigheter man åsyftar? Ser vi på de exempel som reservanterna drar fram finner vi att det i dessa fall är fråga om fordonsägarens avsikt, och när denna kommer in i bilden blir som jag tidigare sagt hela systemet tämligen meningslöst. Man löper dessutom risken all nästan alla fordonsägare försöker utnyttja den här möjligheten att komma ifrån överlaslavgiften. En intensifierad övervakning kan mycket väl tänkas ge 1 O 000- 1 5 000 rapporterade fall på ett år. Om man på grund av invändningar från fordonsägarna skulle tvingas att ta upp avsiktsfrågan är det sannolikt att avgiftssystemet skulle bli administrativt ohanterligt.

De skäl som reservanterna lar upp som grund för sitt förslag vilar ytterst på ett slags rättssäkerhetssystem, och herr Dahlgren anförde det som huvudargument. Låt mig då först hänvisa till skattetilläggen i förfarandeförordningen som fungerar på samma sätt som överlastavgiften skall fungera enligt utskottets förslag, dvs. oberoende av avsikt och av straffansvar.

Enligt utskottets mening finns det inte någon som helst anledning att frångå möjligheten att från rättssäkerhetssynpunkt bedöma de olika slagen av avgifter på olika sätt. Den föreslagna överlastavgiften har likheter och beröringspunkter med flera andra icke straffrättsliga sanktioner och rättsverkningar, förutom med skattetilläggen enligt förfarandeförordningen också med exempelvis förverkande och skadestånd. Även inom straffrätten finns emellertid exempel på straff som utdöms oberoende av gärningsmannens avsikt. Denna typ av ansvar förekommer t. ex. i vissa fall gentemot företagare.

Jag kan inte finna att svårigheten att bedöma lastens vikt har någon betydelse från rättssäkerhetssynpunkt. I avgiftssystemet finns ju inbyggt betydande grundavdrag som man får göra innan det blir aktuellt att ta ut överlastavgift. För de allra största fordonen uppgår det avdrag som sålunda finns inbyggt i systemet till ca 15 procent, och för mindre fordon är det en betydligt större procentsats. Om dessa grundavdrag med hänsyn till lastens särskUda beskaffenhet skulle bedömas vara otillräckliga, kan man för säkerhels skull lasta litet i underkant. Det kostar visseriigen

202                        fordonsägaren något att inte alltid kunna fullt utnyttja lastkapaciteten.

överiastavgift. 111. in.

men en sådan konsekvens är ingenting unikt för systemet med överlasiav-     Nr 92 gifter. Överlasten är inte mindre farlig därför utt den är oavsiktlig, och      Måndagen den del är helt i linje med väglrafiklagsliflningen atl fordonsugurna tur på sig      -,g      : 197"' vissa kostnader i vägekonomins och trafiksäkerhetens intresse.

1 reservationen förekommer en del uttalanden som är näiniast miss\'isande och polemiska. Eftersom del inle har någon bel\delse för reservunternus yrkunde skull jag dock inle la upp tiden med alt beniölu dessa uttalanden.

En sakuppgift måste emellertid bemötas. Reservuniernu säger i sluiei av sin reservation atl man i del norska avgifiss>stemet har en föreskrift av liknande karaktär som den som de själva föreslår. Vad de syftar pu är en föreskrift i 9 § i den norska författningen om overlastgebyr. vilket innebär all vägdirektoralet i "saerlige tilfelle" kan medge befrielse från eller nedsättning av avgiften. Det finns emellertid inte någon som helst likhet mellan den norska bestämmelsen och den bestämmelse som reservanterna vill hu i del svenska systemet. Den norsku undantagsbestämmelsen har hittills tillämpats i tre fall. I ett fall medga\s befrielse från avgift därför att axeltrycksbegränsningen för den bro där förseelsen skedde var orikligt utmärkt. I ett annut fall medgavs befrielse därför all den dispensgivande myndigheten i dispenshandliiigen uppgivit fel axel-ocli boggilrycksbegränsning för den väg på vilken transporten ägde rum. I ell tredje full medguvs befrielse när dispens lämnats för överskridunde uv vägens axel- och boggilryck men överlast rapporterats därför att dispenshandling inte medförts vid transporten.

Rättelse av detta slag. som återfinns i 9 § i den norska författningen, finns det inget som helst behov av för svenskt vidkommande. De här förhållandena skall vederbörande länsstyrelse självmant beakta när frågu om påförunde av avgift uppkommer. Om sä ej sker, rättas det här till av vederbörande kammarrätt eller, om ärendet förs upp dit, av regeringsrätten. Här är det fråga om objektivt konslaterbara förhållanden, som utan vidare innebär att grund för påförande av överiastavgift inte föreligger. Ätt i sådana fall åberopa en bestämmelse om befrielse på grund av särskilda omständigheter skulle inte stå i överensstämmelse med svensk rätt.

Sammanfattningsvis vill jag konstalera att det inte finns några som helst skäl att införa en sådan undantagsbestämmelse som reservuniernu vill hu. 1 stället talar alla skäl emot sädana bestämmelser, eftersom de skulle rycka undan grunden för hela systemet. Jag skulle vilja säga atl den som ställer sig bakom den borgerliga resei-valionen i själva verket medvetet eller omedvetet ger uttryck för att han inte vill ha ett syslem med överlastavgifter och alltså inle heller vill göra ett verkningsfullt försök att komma till rätta med överlastproblematiken.

Med hänvisning till det anförda yrkar jag alltså avslag på reservationen 1 vid trafikutskottets betänkande och bifall till utskottets hemställan i motsvarande del.

Herr Komstedt började sitt inlägg med att tala om socialism. Eftersom utskottsbetänkandet i stort sett är enhälligt har herr Komstedt varit med om att skriva under detta socialistiska betänkande.

Herr Komstedt har också lill betänkandet fogat ett särskilt yttrande,                 203

Nr 92                     som jag något vill kommentera. Han lar i sill yttrande upp frågan om hur

Mnndaoen den      '"''" '" 'o'''"'''' f'" rätta med överlastning av s. k. dumperfordon. Dessa

29 mai 1972          dumperekipage är ett slags traktortåg. Svårigheten att tillämpa systemet

—-----------------      med  överlaslavgifter i  fråga  om  traktortåg är berörd  i propositionen.

Overlastavgijt,       Departementschefen   uttalar   emellertid   att   utvecklingen   i   fråga   om

tillämpningen av avgiftssystemet kommer att följas upp noga och att förslag beträffande traklortågen kommer atl läggas fram om det visar sig påkallat. Herr Komstedts synpunkter torde alltså i allt väsentligt vara beaktade.

Låt mig bara kommentera beskattningsfrågan när det gäller duniper-ekipagen; vi fick ju se ett sådant här på TV-skärmen. Herr Komstedt har den uppfattningen — och den är felaktig - att dessa fordon är fria från fordonsskall och får drivas med obeskattat bränsle. Delta är inte riktigt om man framför de här fordonen på allmän väg; i sådana fall blir de beskattningsbara.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta längre. Jag vill bara säga att del är beklagligt att herr Komstedt, som ändå är företagare och säljer lastbilar, inle har tagit reda på sakinnehållet i propositionen. Han har här i sitt första inlägg gett ullryck ål en okunnighet, som är av en natur som man inle hade vänlat sig av någon som ändå har suttit med och behandlat ärendet i utskottet.

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottels hemställan i alla delar.

Herr KOMSTEDT (m) kort genmäle;

Herr talman! Min okunnighet när det gäller bilarna skall vi kanske inte diskutera här utan snarare hos åkarna, herr Hugosson, det ligger närmare till hands.

Beträffande fordonsägarens ansvar sade jag i mitt första inlägg att den bättre efterlevnaden under de senaste åren hade betytt atl branschorganisationerna hade påtalat förhållandet för sina medlemmar. Nu vill herr Hugosson göra gällande att så inte är fallet utan att det är polisen som har brustit i sin uppmärksamhet. Då får herr Hugosson själv stå för att han anklagar polisen för detta. Men man har i alla fall den möjligheten att kolla när man vill, och den som inte önskar göra det får väl åläggas detta ansvar.

Jag vill ställa en fråga till herr Hugosson och herr Hallgren. Ni berömmer Svelast som det förelag som är bäst skickat all utföra de här transporterna. Vad är anledningen till att Svelast för några år sedan avvecklade ett visst antal fordon till sina chaufförer? VUken insats gjorde Svelast därvid?

Herr SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! 1 sin iver att fill varje pris försvara propositionen på alla punkter gör herr Hugosson sig skyldig till en rad överdrifter, som jag kanske inte hinner bemöta fullständigt i en kort replik.

Han säger att  vi med reservationen är ute för att medverka till en

uppmjukning av förordningen. Då har herr Hugosson inte lyssnat till vad

204                       jag har sagt. Jag har klart uttalat att vi accepterar överlastavgifterna som

överlastavgift, m. tn.

ett korrektiv mot olaga överlaster och att det är en anordning som kan      Nr 92 behövas  för  alt   motverka  överlaster.  Men även sådana  näringar som      Måndagen den äkerinäringen bör väl kunna få åtnjuta ett visst rättssäkerhelsskydd, eller     29 maj 1972 hur, herr Hugosson? Kan herr Hugosson garantera att man i sådana här sammanhang   aldrig   kommer  i   en   situation  då  överträdelsen  är  klart oavsiktlig?   Det   fordras  liksom   i  andra   lagsammanhang  en,  som  jag uttryckte det, säkerhetsventil för att kunna klara dessa saker.

Sedan påstår herr Hugosson att man alltid gör vinst på överlast. Del är långt ifrån säkert. Jag tar bara ett exempel som rinner mig i minnet just nu. Vid befraktning av exempelvis schaktmassor gör man inte upp priserna efter varje enskilt lass utan efter den kapacitet eller volym som vederbörande fordon har. Oberoende av förändringar i lastens vikt får man betalt efter ett enhetspris.

Herr Hugosson åberopar det norska systemet och säger att undantagsbestämmelsen tillämpas bara i alldeles specifika fall. Ja, men enligt vad jag har erfarit är undantagsbestämmelsen tillämplig även i andra fall än dem herr Hugosson nämnde. Praktiken har emellertid inle ännu lett fram till andra exempel, eftersom lagen bara varit i kraft sedan februari månad delta år.

Herr DAHLGREN (c) kort genmäle;

Herr talman! Herr Hugosson gjorde några påståenden här som knappast kan få slå oemotsagda.

Herr Hugosson menar att skillnaden är obetydlig mellan "automobilskattetillägg" och "lag om överlastavgifl". 1 det avseendet hänvisar jag kammarens ledamöter till vad skatteutskottet har anfört i sitt yttrande, s. 43 i trafikutskottets bet-änkande.

Vidare anser herr Hugosson att det är svårt att bevisa fordonsägarens avsikt. Jag vill bara säga att bevisbördan i det fallet ligger helt på fordonsägaren, inle på åklagaren eller domstol.

Böterna är för små - domstolsförfarandel fungerar för långsamt, säger herr Hugosson. Ja, jag vill inte göra någre bedömningar i det fallet; jag är inte kapabel lill det. Men herr Hugosson kunde ju tala med sin partivän herr justitieministern, om del är så att böterna är för små och alt domstolsväsendet inle fungerar.

Anmärkningsvärt är emellertid alt herr Hugosson lar Norge som modell och säger att dispensregeln tillämpas väldigt sällan. Eftersom man nu har tagit den här modellen från Norge borde man ha följt den även i detta fall. En sådan dispensregel för överiaster som finns i Norge har man inte i den svenska lagstiftningen. Och det är detta vi har reagerat mot. I Norge är det så att vägdirektoralet kan medge dispens eller eftergift för sådana här laster, något som vi hela tiden efterlyst.

Del är rikligt att man kan överklaga länsstyrelsens beslut i och för sig hos kammarrällen. Men jag har gjort mig underkunnig om atl del är ytterligt tveksamt om kammarrällen i ett sådant fall kan förändra länsstyrelsens beslut, när länsstyrelsen inle haft möjlighet atl ge dispens för avgiften. Vi tror alltså att den utvägen är obefintlig, och därför iöreslår vi detta tillägg om en dispensmöjlighet.

205

Nr 92                         Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

,,     j    ..     .,„           Herr talman!   Herr Komstedt sude i sitt första inlägg all beslutet om

Mandagen den                                                      ,                        

■>Q nvii IQ7"'        '"''"   ''"  lugstiftningen   borde  anstå  tills effeklivu lastindikalioner före-

--------------------     ligger. Men det har man inte föreslugil under utskottsbehandlingen, och

Overlastavgijt,       därför vur dettu ett egendomligt yltrunde. Herr Komstedt står ju bakom

'"■ '"•                     utskottets betänkande.

Jug gjorde mig inle ulls skyldig till något ungrepp på polisen. Jag konstuterude bura vad rikspolischefen hur sugt. att systemet är så krångligt utt det inte lönar sig att sätta in resurserna just pu detta avsnitt. Jag återkommer lill rättssäkerheten. Vill herr Dahlgren ge mig något exempel på en motsvarighet i svensk lagstiftning till detta att man äger rutt utt med 15 procent för de lyngstu fordonen och upp lill 100 procent för de mindre fordonen överlustu. ulun att man får betala överlustuv-gifteii. men kan bli bötfulld därför att man överskridit dessa gränser? Det finns ullisu i systemet gränser inbyggda som för de största fordonen uppgår till I 5 procent.

I tre län har mun studerul de överlaster som kommit lill polisens kunnedom. och icke i något fall kunde mun konstatera utt det gällde t. ex. överlusl på framaxeln, som spelat så stor roll i den här debatten.

Den dispensregel som finns i Norge ur inte jämförbar med vud som gäller i det svensku rättssystemet, därför alt de fall som kan bli föremål för dispens enligt del norsku systemet är sådana ult mun enligt svensk rättspruxis undå kommer utt fa dispens.

Herr KOMSTEDT im) kort genmäle:

Herr tulniun! Det kommer inom en gunsku snur framtid alt finnas tillfredsställunde lustindikutorer. Mun borde ha kunnat uvvaktu till dess. Sudun punik är det inte. herr Hugosson. Det måste vara bättre utt urbeta enligt principen att hellre fria en syndare un fälla hundra oskyldigu.

Sedan upprepar jug min fråga till herr Hugosson: Vud vur det som föranledde Svelust utt uvvecklu sinu fordon'

Herr DAHLGREN te) kort genmäle:

Herr tulniunl Herr Hugosson hur sagt utt man kun lusta mindre under dessa lörluillanden och han hur hänvisat till den stora marginal som finns. Jag vill säga att det ur inte fråga om att lasta mindre eller ult lusta upp till någon marginal, utan det är fråga om att ha rätt last på fordonet hela tiden. Det ur detta vi skull sträva efter, och det kun mun inte uppnå, eftersom det inte finns vågar på varje fordon. Därför har vi föreslugil dennu dispensmöjlighet.

Det muste vara så i det hur samhället alt även fordonsägare skull ha samma räitsskvdd som andru medborgare har. Det är det enda vi hur fordrat.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr  talmun!    Herr  Komstedts  resonemung är mycket besynnerligt.
Han upprepar ult vi skulle hu väntat med detta beslut till dess vi hade fult
lastiiulikutorer. Men varför har inte herr Komstedt krävt del i utskottet?
206                         Ni stär ju bukom det här förslaget.

Sedan vill jag som svar på herr Dahlgrens senaste inlägg säga, att jag tycker också det är riktigt atl varje fordon skall ha rätt last. Men till dess atl vi får lastindUcatorer pä samtliga fordon har det satts denna generösa gräns för att därigenom trygga den rättssäkerhet som herr Dahlgren är så orolig för.

Herr SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hugosson har det rätt besvärligt. Han frågar om det kan anges något exempel på att man får räkna bort en marginal för överlasten och sedan också har ett rättsskydd vid oavsiktliga överlaster. Ja, det är just den möjligheten man har i Norge. Fastän man där har en marginal på upptill 15 procent har man ändå möjlighet att få rättelse vid oavsiktliga överlaster. Och det är inte bara bundet till de specifika fal! som herr Hugosson här nämnt.

Efter vad jag har erfarit måsle det emellertid i lagen finnas en paragraf att åberopa för att man skall få rättelse på ett straff som man orätt.mätigt ådöniis. Finns inte denna paragraf i lagen, som jag kallar för säkerhels-ventil, så har man heller ingen möjlighet att få rättelse.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. tn.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! När kommunikationsministern behandlade denna fråga var han betydligt mjukare i röst och tonfall än herr Hugosson, och det föranleder mig all här göra några kommentarer och slå fast ett par synpunkter.

Det har sagts, och det kan sägas igen, att den proposition som koninuinikationsministern här framlagt inte är av den kvalitet som oppositionen i utskottet hade önskat. Jag tror inle heller att utskottets majoritet har varit helt tillfredsställd med den. Som jag pekat på har förslaget tolkats olika av riksdagens jurister och juristerna i departementet samt av departementschefen. Kommunikationsministern ville sålunda beteckna denna avgift som en skatt i stället för en särskild avgift för överlast. Här har man otvivelaktigt gjort en miss. Jag vill alltså påstå att utskottsbetänkandet är annorlunda än propositionen, här och i flera avseenden.

När det läggs fram ett förslag av denna art kan man begära att de som råkar ut för följderna av förslaget skall få en så god rättssäkerhet som möjligt. Det har man emellertid inte fått i detta förslag. Så länge det inte finns tillfredsställande lastindikatorer måste bestämmelserna vara generösa.

Här säger utskottets majoritet att de 15 procenten i tillåten överlast räcker. Nej, det gör det inte. Vi har t. ex. ingen garanti för att oavsiktliga överträdelser får en korrekt bedömning, och då är förslaget inle tillfredsställande. Det är det som varit orsaken till reservationen.

Hela utskottets förslag är en kompromiss, och jag vill starkt framhålla all för mig har del varit väsentligt att sä mycket som möjligt skydda den rörelsefrihet som trafikens utövare måste ha för att klara sin verksamhet, för att kunna utöva sin dagliga gärning som småföretagare eller som större företagare, klara sin utkomst, sin familj och sin verksamhet - och samtidigt göra samhällelig nytta. Jag anser atl trafikutskottets betänkan-

207

Nr 92                     de inte är bra - sett från våra utgångspunkter. Moderata samlingspartiet

Måndagen den      '" ' större rörelsefrihet för alla dessa företagare så alt dessa kan bedriva

79 maj 1977          5'" verksamhet, under ansvar mot samhället och till gagn för samhället.

överlastavgift, m. m.

- Om det hade blivit reservationer på varje punkt, skulle detta ha varit mycket sämre än den kompromiss som nu har åstadkommits. Det politiska ansvaret har för mig krävt en kompromiss hellre än ett beslut som skulle medföra större svårigheter för den verksamhet som vi här har talat om.

Detta är också trafikorganisationernas uppfattning. Herr Komstedt från vårt håll har i huvudsak talat om laslbilstrafiken. Vad gäller den yrkesmässiga trafiken med personbil vill jag understryka följande som står i trafikutskottets belänkande: "Även utskottet förutsätter att tillstånd för kommuner att bilda taxibolag endast undantagsvis skall komma i fråga. Av departementschefens yttrande framgår också att så avses bli fallet. I propositionen uttalar departementschefen sålunda att kommun i särskilda fall — med hänsyn till speciella krav i fråga om taxitrafikens utformning eller till svårigheten att få önskemålen tillgodosedda genom andra arrangemang - kan vilja driva trafiken inom sitt område." Sedan skriver utskottet, med anledning av yrkandet i min motion — att kommunala taxibolag endast bör få bUdas efter frivilliga överenskommelser mellan taxiägare och kommuner - att detta till väsentlig del är tUlgodosett. Det betyder att man endast i undantagsfaU och när det föreligger mycket starka skäl kan bilda sådana kommunala bolag, och då i huvudsak bara enligt frivUlig överenskommelse mellan taxiägare och kommuner. Varje kammarledamot kan under sin taxiresa härifrån i kväll genom ett samtal med föraren få klarhet om den djupa misstro man känner mot tvingande åtgärder i det här sammanhanget.

Vidare vill jag helt kort nämna busstrafiken. Del förslaget borde, tycker vi, inte ha kommit på riksdagens bord förrän förhållandena mera noggrant hade undersökts. Vi har gått med på en kompromiss också på del området för att säkra bussföretagens existens.

För det första är det alldeles uppenbart att en klarare grunsdrugning måste görus mellun vud som är att betrakta som linjelrafik och vud som inte är linjelrafik - del är ett krav från orgunisutionernu som utskottet nu föreslår i en skrivelse till Kungl. Maj;t. Detta är positivt, och detta har vi enats 0111.

För det undru är det väsentligt att konsumenternas intresse tillgodoses, så att de får sina resor till priser som passar dem eller som det är möjligt för dem alt betala. Detta måste också ligga i trafikförelagets intresse. Jag tolkar därför trafikutskottets uttalande och kommunikalionsminislems unförunde som en bekräftelse på alt så är förhållandet och att det skull varu pä det viset. Jug är överiygud om att herr Norlings ambitioner ål vud han hur framfört här i talarstolen. Det är angeläget alt inte bara lagförslaget utan också trafikutskottets kommentar kommer myndigheterna till del. liksom också herr Norlings unförunde i denna kammare. Skulle de praktiska besluten ute pä fältet inte slå i överensstämmelse med unilun i herr Norlings anförande här i kummuren, kommer tilltron till regeringen utt svikta även på detta område, och då kommer kammaren ull fä höra av oppositionen i denna fråga igen.

208

Herr SUNDELIN (s):                                                                        Nr 92

Måndagen den

Herr talman! Jag har i anslutning lill propositionen nr 81 till årets riksdag   avlämnat   en   motion,   vari  jag   tagit   upp   bl. a.   frågan   om      29 mai 1972

traktorlågens och därmed inbegripet dumpers särställning när det gäller       ..                    

utövandet  av  yrkesmässig  trafik,  eftersom   det  föreslagna automobil- tavgjt,

skattetillägget inle skall tillämpas på dessa fordon.

Jag har också uppmärksammat frågan om den förhöjda avgiftens verkan och föreslagit att den bör liksom i Norge knytas lill fordon för att därmed förhindra att flerbilsåkarna i det avseendet drabbas särskilt hårt.

Jag har också föreslagit att schablonavdraget 500 kg på framaxeln borde jämställas med schablonavdraget på övriga enaxlar och alltså höjas lill 1 000 kg, detta därför att man bättre skulle kunna klara den ytterst svåra uppgiften att placera lasten på bilen utan alt drabbas av rent oavsiktliga överträdelser.

Jag har också i motionen påvisat hur bestämmelserna kommer atl drabba laslbilstrafiken ojämnt. Den yrkesmässiga trafiken drabbas av indragning av trafiktillstånden om lastöverträdelserna blir tillräckligt svåra, men någon sådan följdverkan kan inte bli aktuell för den övriga laslbilstrafiken. Likaså kommer inte heller den föreslagna skärpta bestämmelsen angående ekonomisk lämplighetsprövning att omfatta sådan trafik, som för närvarande är undantagen yrkestrafikförordningens 2 §. Det är med utgångspunkt i detta jag föreslagit att ny yrkestrafik-förordning med enhetliga regler för all trafik för godsbefordran snarast skall komma till stånd.

Jag vill, herr talman, redan nu framhålla atl jag ser propositionens huvudsakliga innehåll vara lämpligt avvägt i det läge och med det material som ligger till grund för propositionen. Inga av de åtgärder jag föreslagit förrycker denna lämpliga avvägning.

Hur har då dessa frågor som jag tagit upp i motionen behandlats av utskottet? När det gäller traktorerna har utskottet anslutit sig lill departementschefen, som erinrar om att traktorerna inte är registrerade och att det därför kan leda till svårigheter att tillämpa de för övriga fordon föreslagna bestämmelserna. Utskottet anför liksom deparlemenlschefen: "Skulle den fortsatta utvecklingen visa att ett sädanl undanlag har ogynnsamma verkningar avses ställningstagandet skola omprövas, vilket även utskottet finner riktigt."

Motionen har alltså på denna punkt avstyrkts. Jag ifrågasätter, herr
talman, om inte både departementschefen och utskottet har tagit för lätt
på den här frågan. Med hänsyn till i propositionen angivna motiv för
avgiftens införande - jag nämner t. ex. trafiksäkerhet, trafikpolitisk
konkurrensneutralitet och vägekonomi - borde avgiften självklart utgå
vid överträdelser av belastningsbestämmelserna oavsett vilket motordrivet
fordon det gäller. Jag kan ha viss förståelse för svårigheterna all finna
lämpliga tillämpningsföreskrifter för icke registrerade fordon men anser
atl frågan måste fullföljas och hoppas att departementschefen omedel
bart - utan att avvakta några "ogynnsamma verkningar" undersöker och
vidtager suduna åtgärder atl de aktuella bestämmelserna kan bli tillämp
liga även på traktorer, och jug vill för tydlighetens skull ännu en gång
understryka ull med traktor avses även dumpers.                                             '9

Nr 92                         I motionen har jag också, som tidigare nämnts, föreslagit all den i

Måndagen den      propositionen  föreslagna avdragsviklen  på  500  kg  för framaxel skulle

-,Q „ j 197-)           höjas till 1 000 kg liksom för alla andra enkla axlar. Jag anser att det är

—--------- —-----     slora svårigheter alt så länge lastindikatorer saknas undvika oavsiktliga

/;;. in.

°-i '                        överskridanden   av axel- och  boggietryck  liksom  bnittovikten.  Det är

särskilt riskerna för fellastning inom lastutrymmet och förskjutning av lasten på bilen som kan åstadkomma all t. ex. framaxelns marginal på 500 kg inle är tillräcklig. Utskotiet har i betänkandet endast återgett vad departementschefen anfört i propositionen, utan att med en rad ägna frugun 0111 ouvsiktliga överlaster något intresse.

Jag vill också erinra om att många svårbedömbara godsslag finnes, och att det ingulundu är utan stora bekymmer för åkaren när han skall försöka sig på alt bedöma lotallasten. Det görs gällande i propositionen att avdragsmarginalen skulle röra sig om storleksordningen 15 procent. I vaije full skulle siffran vara den i Norge, varifrån systemet är hämtat. Del skull emellertid erinrus om utt i Norge har man inga bruttoviklsbestäm-iiielser, utan beräknar lustslorleken pä endast axel- och boggietryck. Det bör framhållas att om någon skulle räkna med att klara sig om han inte lastar mer än 15 procent överlast, blir han grundligt lurad, om det rör sig om större fordon. Det kan ju t, o, m, bli fallet för en åkare, som inte lastat mer än bilens tolalvikt, som är detsamma som den last han lagligen skulle ha rätt till om han vägde bilen i dess helhet och han da befunne sig på en väg med mot lasten svarande axeltryck. Om åkaren råkade få ett visst sådant lass förskjutet omkring 25 cm framåt skulle hun kunna få betala för överlast trots att hun inle hur haft möjligheter att avgöra det hela. Många fler exempel skulle kunnu anföras, men jag avslår från detta. Jag vill hänvisa lill vud herr Dahlgren anfört i det här avsnittet.

Jag har, herr talman, ett besiktningsinstrumeni från en boggielastbil med en totalvikt av 22 000 kg. en av de mest vanliga laslbilarna. Jag har med ingångspunkt från inslrumentet räknat ut utt uvJraget 500 kg på framaxeln motsvarar en överlast med 8,5 procent. Boggien med sina 1 500 kg avdrag motsvurur I 1 procent. I genomsnitt blir det omkring 9,8 procent överlast. Såvitt jag kan bedöma hade det inte varit någon som helst risk utt latu frumuxeln få summa uvdrug som övriga en-axlar. Det skulle inte heller, utifrån den allmänna försiktighet som lastbilsakarna iakttar när det gäller atl belasta den främre delen av bilen, vara någon risk att höja viktmarginalen. En höjning på sätt jag föreslagit skulle ända inte innebära att man nämnvärt överstiger den av skogsstyrelsen angivna femionprocentiga avvikelsen, som under många år varit giltig viktvaria-tion när det gäller transport av skogsprodukter.

Jag vill också, herr talman, framhålla att när del gäller effekten av en höjning av lastens storlek pa frumuxeln från 500 till 1 000 kg skulle den. när det gäller bilens teknisku styrka och trufiksäkerhet. komma i fråga i huvudsak endast på vägar med 10/16 tons axel- och boggietryck. Dessa vägar utgör i runt tal hälften uv vara vägar och är belagda och har som regel myckel god standard.

När man nu inte frän utskottets sida ansett sig kunna tillstyrka förändringen av avdragsviklen på framaxeln. borde utskottet ha kunnat ena sig om att föreslå sådana ändringar i bestämmelserna atl den som

110

överlastavgift, m. m.

oavsiktligen har råkat framföra bilen - själv eller genom annan - med      Nr 92 sudun  överlast   att   han   brutit   mot  lastningsbestämmelserna skulle  ha     Måndagen den möjligheler att  få eftergift  på överlastavgiften eller få frågan rättsligt      -,q .j .q-7-, prövad.

Jug har. herr tulniun. slor förståelse för umbilionen utt komma lill ruttu med de enligt propositionen alltför omfattande överlasterna men anser att man inte därför behöver tillgripa åtgärder som ställer den enskilde utanför möjligheten att få rättslig prövning av straffåtgärder över vilku han inte kunnat råda.

Herr tulmun! För den lastbilsägure. som har att frakta svårbedömbara godsslug. som t. ex. schaktmassor och grusmassor av olika slag. skogsprodukter och många undra viklosäkra godspartier, finns endast en utväg om hun skall vara helgarderad emot att behöva betala överlastavgifter, och det ur ull i betydunde utsträckning lustu mindre än vad bilen enligt instrumentet hur rätt utt lustu. Detta är en stor ekonomisk fråga inte bara för den enskilde åkaren utun även för samhället.

Utskotiet har förutsatt all de lokala trafikföreskrifterna skall ge möjligheter till dispenser för bl. a. oljetransporter när det gäller svårfram-komlighei på vägurnu. Jag vill. herr talman, understryka detta och uttalar den förhoppningen utt dispenser också skall kunna lämnas när del gäller iruilerlransporler av maskiner och dylikt, som till sin omfattning är begränsade och icke kan ske på unnat sätt.

Det är frestande att ta upp ett par av de frågor herr Hallgren var inne på. nämligen enbilsåkarens status i samhället och problemet med hela näringens utveckling. Det skulle varu lika intressant att tu vissu synpunkler i herr Hugossons anförande. Jag skull emellertid vid dennu tidpunkt pu natten avstå men hoppus ull vi far möjlighet utt diskutera dessa frågor vid något senare tillfälle.

Herr talmun! .Även om jag nu anser att motiveringarna till reservationen 1 borde ha fått en annan utformning, ber jug utt fa yrka bifall till denna reservation.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn Ivpk):

Herr tulniun! Jug är medveten om utt timmen är sen. Jag vill dock understryku alt trufikutskoltel självt inte väljer tidpunkten för behandlingen i kummaren uv sinu ärenden, och jag tycker nog utt vi utan moralisk indignation frun något hull kan få fortsätta var debatt här. Jag skall emellertid inte bli långrandig.

Jag vill understryka utt trufikuiskoitet vid behandlingen av de frågor som inryms i det här betänkandet blivit enigt i Jet meslu. Dettu får väl tillskrivus det fuktum all avsikten med de i propositionen framlagda förslagen - ult kommu till rätta med företagsstrukturen i åkeri- och laxinäringen. alt motverka överträdelser uv vuglrufikbesiämmelser i fråga om fordons belastning och uti klura upp problem i fråga om grunsdrag-iiingeii mellan linjetrufik och unnan busstrafik - har haft stöd uv trufikutskotlets ledamöter. Det är egentligen bara beträffande lösnmgar-na på problemen som meningarna delat sig pä några punkter.

För min del har jag avlämnat en reservution. som herr Hallgren talat för och yrkat bifall till. och jag skall inte orda vidare om den.

:ii

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, m. m.

212

En slor del av den diskussion som förekommit har rört sig om huruvida propositionens förslag till åtgärder för att komma åt överträdelser av bestämmelser om fordonens belastning kan vara rättvisa i de fall där godsets beskaffenhet är av den arten alt det är svårt för fordonsföraren att avgöra dess vikt. Jag har för min del förfäktat den åsikten att det viktigaste är alt eliminera, så långt det är möjligt, den överbelastning UV fordonen som har förekommit i mycket stor omfultning i förhållunde dels till fordonens bärighet, dels till vägens bärighet. Omfattningen av dessa överiaster belyses i någon mån av utt mun inom 1970 års långtidsutredning har uppskattat den totala godsmängd, som år 1968 transporterades såsom överlast med lastbil, till ca 110 miljoner ton — dvs. nära en femtedel av allt lastbilsgods transporterades som överlast detta år. Den uppgiften har jag hämtat ur utredningsbetänkandet Lastbil och taxi, som ligger lill grund för den regeringsproposition utskottet har behandlat.

För del första är det alldeles uppenbart atl ett sådant förhållande ur trafiksäkerhelssynpunkt är alldeles orimligt. Överlastningen av fordon kan medföra defekter på dessa och därigenom leda till olyckor. Anpassningen till trafikens rytm kan försvåras, fordonels köregenskaper kan påverkas och likaså kan dess bromsegenskaper försämras - för att nämna bara några av de saker som berörts i debatten. Del är alltså myckel som talar för alt överlastning utgör ell allvarligt trafiksäkerhets-problem och därför bör behandlas därefter.

För det andra har överlastning också allvarliga trafikekonomiska och sainliällsekononiiska konsekvenser som man måste komma lill rätta med. När det därför har talals om att det borde vara möjligt att finna vägar som skulle möjliggöra att hänsyn tas till eventuell oavsiktlighet vid överträdelser av den lillåtna lasten eller om atl uppskjuta lagens ikraftträdande till dess tillförlitliga lastindikatorer finns att tillgå har jag för min del velat ställa detta i relation till del ullvarliga problem som överlastning utgör. Det viktigaste är enligt min mening att vi får en lag som kan lösa de här problemen. De är uv en sädun kuraklär alt de måste lösas. Regeringspropositionen har ju också fått en utformning som borde ge möjligheter för fordonsägarna att undvika utt komma i konflikt med lagens bestämmelser.

Det har vidare framförts molionsledes och i trafikutskottets debatt utt den föreslagna avgiften för överlast borde anknytas till fordonet i stäUet för till fordon.sägaren. Förslaget om överiastavgift var utformat så alt om någon ytterligare en gång under ell år överträder lagen, utgår överlaslavgiften med ett med 50 procent förhöjt belopp. För en åkeriugure med flera bilar eller ett förelag som Svelast skulle detta, under förulsätlning all ansvaret är knutet till ägare, få konsekvenser som ekonomiskt vore mycket kännbara för denne och dessutom ur rättvisesynpunkt tvivelaktiga. En revidering av regeringens förslag pä den punkten har jag vid behandlingen haft sympati för, och utskottet har också enats om en sådan.

I samband med propositionens förslag angående yrkesmässig trafik med buss har jug och någru undra väckt en motion som krävde att länsstyrelserna vid fall uv uppenbur osund konkurrens gentemot reguljär

linjetrufik med busstrafikförelag, som bedriver beställningstrafik, skulle getts möjlighet att återkalla tillstånd. Bakgrunden lill motionen var - och är - det problem som berörs i propositionen, nämligen all personbefordran med buss i stor omfattning bedrivs utan tillstånd till linjetrafik men i former som konkurrerar med elablerad busslinjetrafik eller järnvägstrafik. Denna konkurrens får till följd alt förutsättningarna allvarligt försämras för den linjetrafik som behövs för tillgodoseende av kraven på en tillfredsställande transportförsörjning.

Under ärendets behandling har jag blivit övertygad om atl motionens krav bör kunnu tillgodoses genom den lagtext som finns och genom den förnyade granskning av trafiklillstånd som blir följden om riksdagen beslutar i enlighet med utskottets förslag. Jag skulle emellertid med några ord vilja belysa att de problem som propositionen och motionen pekat på verkligen är högst allvarliga. Helt nyligen har två tjänstemän vid statens järnvägars cenlralförvallning gjorl en undersökning av den s. k. veckoslulstrafiken med buss, som för närvarande pågår i en mängd relationer. Man menar att undersökningen gett vid handen all det florerar en mängd hämningslös och med hänsyn till regelbundenheten tveksamt laglig veckoslutstrafik, där arrangörerna helt ogenerat och öppet publicerar tidtabeller utan att inneha de linjetrafiklillstånd som enligt yrkestrafikförordningen krävs för denna verksamhet. I utredningen namnges över 50 företag — några av arrangörerna annonserar anonymt - som bedriver den här verksamheten. 1 några fall har researrangörerna ställts inför domstol och fällts för olaga trafik, men påföljden har varit så blygsam att den inle har haft någon avskräckande effekt.

Bussföretagen bedriver också sin verksamhet utan större ekonomiskt risktagande. Bussföretagen utnyttjar i stor utsträckning redan befintliga fasta anläggningar utan atl betala för det. Det gäller bl. a. motell, SJ:s väntsalar och bensinstationer. Metoden att använda andras investeringar är utbredd och vanligt förekommande. Om en lur inle skulle bli fullsatt, kan den ulan vidare ställas in. Resenärerna hänvisas då lill den reguljära trafiken, i de flesta fall järnvägen. SJ fungerar alltså här som reserv, men bussföretaget betalar - naturligtvis - inte SJ något för denna grundservice. Förhållandet är ju i stället att bussföretagen genom sin trafik — oftast varje fredag och söndag — drar undan lönsam trafik från SJ. Bussavgångstiderna ligger i många fall före lämplig SJ-förbindelse.

Det skulle kunna finnas åtskilligt mera att andra ur SJ ;s undersökning, och jag tror inte man kan komma förbi att vad som här påpekas är trafikpolitiska problem som måste observeras. Det är givet att den berörda busstrafiken ger många människor billiga resemöjligheter, och det skall naturligtvis inte i och för sig förmenas dem. Jag vill inte med detta ge sken av att på något sätl vara en överdrivet varm anhängare av SJ ;s taxepolitik. Det är uppenbart att där det finns utrymme både för reguljär trafik och för trafik av det här slaget bör den få finnas. Det är emellertid viktigt att den reguljära trafikens möjligheter inte försämras på grund av veckoslutstrafiken. Speciellt för landsbygdens människor är det säkert mest betydelsefullt att man har regelbunden trafik in till närmaste stad, lill länsstaden eller vad del kan vara fråga om. Atl få till stånd en sådan transportförsörjning måste klaras i första hand. Det är naturligtvis

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Överlastavgift, in. m.

213

Nr 92                    mycket  viktigt  all, där denna finns, den inte slås sönder på grund av

Måndagen den     osund konkurrens. Jag hoppas emellertid atl utskottets förslag kommer

29 rnai 197''         '"' ' möjligheler till en sanering av den här marknaden och vill därför

~.-----------------    yrka bifall till utskottets förslag på den punkten liksom till utskottets

"•  '                        förslag i övrigt med undantag för den del där jag avlämnat reseivation.

in. m.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemslällan, dels reservationen nr 1 av herr Gustafson i Göteborg m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Dahlgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaller   trafikutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 13 punkten 2 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 av herr Gustafson i

Göteborg m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Dahlgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -   154

Nej  -   148

Avstår -       1

Punkterna 3-5

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 6

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av herr Magnusson i Kristinehamn, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Hallgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   trafikutskottets   hemställan   i betänkandet nr 13 punkten 6 röstarja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herr Magnusson i
214                        Kristinehamn.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Hallgren begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja  -  291

Nej   -     11

Avstår -       1

Punkterna 7-15

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Prövning enligt miljöskyddslagen av väg- och flygplats-byggen m. m.

§  4 Föredrogs

Justitieutskottets betänkanden;

Nr 16 i anledning av propositionen 1972:98 med förslag till lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m, m, jämte motion

Nr  17  angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Jordbruksutskottets betänkanden;

Nr 36 i anledning av Kungl, Maj;ts proposition 197 2:38 med förslag till godkännande av ändringar i 1954 års internationella konvention till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja, m, m, jämte motioner

Nr 37 i anledning av Kungl, Maj;ts proposition 1972:71 angående godkännande av konvention om förhindrande av havsföroreningar genom dumpning från fartyg och luftfartyg

Nr 38 i anledning av motion om översyn av forsknings- och försöksverksamheten inom jordbruket i Norrland,

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§ 5 Prövning enligt miljöskyddslagen av väg- och flygplatsbyggen m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande nr 39 i anledning av motion om prövning enligt miljöskyddslagen av väg- och flygplatsbyggen m. m.

I detta betänkande behandlades motionen 1972:93 av herr Antby m. fl. (fp) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde förslag till komplettering av miljöskyddslagen av innebörd 1. att tillståndsplikt infördes beträffande vägar och flygplatser, 2. att minimireglerna för utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse omfattade krav på minst biologisk rening.

Utskottet hemställde att riksdagen lämnade motionen 1972:93 utan åtgärd.

215

Nr 92

Måndagen den 29 maj 1972

Prövning enligt miljöskyddslagen av väg- och flygplatsbyggen m. m.

Reservation hade avgivits av herrar Hansson i Skegrie (c), Hedin (m) och Jonasson (c), fru Anér (fp), herr Krönmark (m), fru Olsson i Helsingborg (c) samt herr Strömberg (fp), som ansett att utskotiet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1972:93 som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! De av kammarens värderade ledamöter som nu kommer atl sakna milt välskrivna, sakliga och intressanta i förväg utarbetade tal kan få ta del av det i morgon.

Herr Antby har skrivit en utmärkt motion. Reservanterna i utskottet har författat en bra reservation. De som läst dessa handlingar röstar säkert med reservationen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservalionen.

Herr MOSSBERGER (s);

Herr talman! Eftersom utskottets förslag har vunnit gehör bland de flesta ledamöterna i jordbruksutskottet, måste det ju vara ännu bällre. och därför ber jag med detla alt få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Hansson i Skegrie m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Strömberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren  bifaller jordbruksutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 39 röstarja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen av herr Hansson i Skegrie

m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Strömberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -   155

Nej  -   145

Avstår —       1

§ 6  Föredrogs

216

Jordbruksutskottets betänkanden:

Nr 40 i anledning av motioner om förbud mot import och försäljning av vissa djur och skinn, m. m.

Nr 41 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:89 med förslag till växtskyddslag jämte motion

Nr 42 i anledning av motion om höjning av äldre regleringsavgifter      Nr 92

enligt vattenlagen                                                                         Måndagen den

29 maj 1972
Näringsutskottets belänkande;                                                     ---------------

Nr 42 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

§  7 Kammaren åtskildes kl. 2.31.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert