Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:83

Fredagen den 19 maj

Kl, 10.00

§ 1 Justerades protokollet för den 1 O innevarande månad.

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. vuxenutbUdning för tidigare specialklasselever och särskoleelever

§ 2 Ang. vuxenutbildning för tidigare specialklasselever och särskoleelever

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet för alt besvara lierr Sirönibergs (fp) den 4 april framställda interpellation, nr 102, lill herr utbildningsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Strömberg har frågat chefen för utbildningsdepartementet vilka åtgärder han vidtagit för atl tillgodose f, d. special-klasselevers och f. d, särskoleelevers behov av för dem särskilt anpassad vuxenutbildning. Enligt fastställd ärendefördelning ankommer det på mig atl besvara frågan.

Målet för de senaste årens vuxenutbildningsreformer har varit att nå dem som har en kort och bristfällig utbildning. Inom såväl sludiecirkelverksamheten sorn den kommunala vuxenutbildningen har därför speciella åtgärder vidtagits för att tillgodose de utbildningsmässigt eftersatta grupperna, till vilka torde kunna hänföras f. d. specialklasselever och f. d. särskoleelever.

För vissa psykiskt utvecklingsslör-da vuxna finns undervisning i olika former. Sludiecirkelverksamheten torde vara den vanligaste formen för undervisning av denna grupp vuxna. Studiecirkel kan anordnas såväl utom som inom inrättningar för utvecklingsstörda. Vid etl flertal folkhögskolor förekommer kurser för psykiskt utvecklingsstörda. Vidare bedrivs i vissa fall särskild undervisning för sådana vuxna utvecklingsstörda som inte kan delta i annan utbildning och som bedöms vara i stort behov av pedagogisk stimulans.

Inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna anordnas arbetsprövning, arbetsträning och utbildning av svårplacerade. Arbets-pr-övningen skall genom praktiska arbetsprov kartlägga den handikappades intressen, anlagsinriktning, fysiska och psykiska arbetsförmåga samt arbetsmotivation m. m. Arbetsträningen skall ge en systematisk upplräning av den handikappades fysiska och psykiska arbetskapacitet. Utbildningen av svårplacerade, vilken sker vid av skolöverstyrelsen anordnade anpassningskurser, syftar till alt underlätta för kursdeltagarna att självständigt klara sig både i arbete och på fritid. I anpassningsundervisningen ingår bl. a. social träning, teoretisk och praktisk yrkesträning och förberedande yrkesutbildning.

Är 1971 (propositionen 4 år 1971, ulbildningsutskottels betänkande nr 13 är 1971, riksdagens skrivelse nr 25 år 1971) fattade riksdagen beslut om all specieUa bestämmelser skulle gälla för alt underlätta för hörselskadade, synskadade, rörelsehindrade och psykiskt sjuka alt ge-

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. vuxenutbildning för tid/gare specialklasselever och särskoleelever

nomföra studier i kommunal vuxenutbUdning. Bestämmelser har senare meddelats i kungörelsen (197 1:424) om kommunal och statlig vuxenutbildning. Vidare utreder skolöverstyrelsen frågan hur man skall anordna särskild undervisning för sådana elever som önskar studera inom den kommunala vuxenutbildningen men som på grund av handikapp, långvarig sjukdom eller liknande omständigheter ej kan delta i vanlig undervisning.

Sedan höstlerrninen 1970 bedriver skolöverstyrelsen en försöksverksamhet för vuxna psykiskt utvecklingsstörda. Försöksverksamheten syftar till alt ge underlag för väl avvägda program och lämplig organisation för untlervisningen av vuxna psykiskt utvecklingsstörda. Som en central uppgift gäller att finna undervisningsformer för dem som inte kan erbjudas pedagogisk stimulans i någon av de redan etablerade formerna. Försöksverksamheten avser dels nya former, dels en samordning och systematisering av det totala utbudet.

Kommittén för radio och TV i utbildningen (TRU) och kommittén för försöksverksamhet med vuxenutbildning (lÖVUX) genomför också försöksverksamhet i syfte att underlätta för handikappade att delta i vuxenutbildning.

Herr STRÖMBERG (fp):

Till statsrådet .Moberg ber jag atl få framföra ett tack för svaret på min interpellation.

1 en motion till 1970 års riksdag tog jag upp frågan om vuxenutbildning för dels elever som lämnat den obligatoriska skolan från någon specialklass, dels de elever som fått sin undervisning i särskolan.

Redan nu vill jag för att undvika missförstånd säga att jag varken i motionen eller nu diskuterar de elever som gått i specialklass pä grund av t. ex. syn- eller hörselskada. Problemställningen är där ganska annorlunda.

Motionen skickades på remiss till SÖ som understödde förslagen. I svaret slår bl. a.: "SÖ vill därför starkt understödja motionärernas hemställan om förslag rörande vuxenutbildning för f. d. elever i den obligatoriska skolans spccialklasser och i särskolan och vill ocksä medverka till att ytterligare stödåtgärder kommer till stånd inom folkbildningsarbetet och i den kommunala vuxenutbildningen."

Utskottet underströk kraftigt önskvärdheten av atl man på lämpligt sätt tillgodosåg dessa elevers behov av för dem särskilt anpassad vuxenundervisning.

Mot denna bakgrund tycker jag att myndigheterna under de två åren som gått gjort ganska litet för att hjälpa ifrågavarande elever. 1 propositionen 37 år 1971, som statsrådet nu hänvisar till, talas om de handikappade som en viktig grupp men knappast om de grupper jag här berör.

Elever som tidigare gäll i specialklass eller särskola har svårt att komma in i vår nuvarande vuxenutbildning. Elever från särskolan är dessutom i princip utestängda genom gällande behörighetskrav. Vissa möjligheter till vuxenutbildning finns genom studiecirklar, folkhögskolekurser, anpassningskurser m. rn.

De ungdomar som lämnat skolan från en specialklass eller från särskolan har i allmänhet ett betydligt sämre utgångsläge än andra. Dessutom blir gärna utbiklningsklyftan alltmer besvärande i ett snabbi föränderligt samhälle.

Den nuvarande vuxenutbildningen anknyter i regel till förkunskaper och använder en studietakt, som är främmande för dessa ungdomar. Resultatet blir atl man drar sig för att söka sig till vuxenutbildningen. Dessutom är dessa elever vana vid en mer individuell undervisning än den vuxenutbildningen norriialt medger.

Det finns i vuxenutbildningen en ideologisk bakgrund - och jag vill tacksamt notera att statsrådet i sitt svar anknöt till denna - som säger att en av de viktigaste frågorna är hur man skall nå dem som har kort eller bristfällig utbildning. De ungdomar som jag talar orn tillhör verkligen dem som har en sådan bakgrund alt de bör prioriteras.

Med rätta kan man fråga sig: Varför har departementet och SÖ inte inom den kommunala vuxenutbildningens ram i större omfattning ordnat

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. vuxenutbildning för tidigare specialklasselever och särskoleelever

.-xtra insats här är dessutom

utbildning för dessa ungdomar?

motiverad av både pedagogiska skäl och rättviseskäl.

När det gäller de elever som gått i specialklasser i grundskolan har primärkornrnunerna ansvaret både för untlervisningen i grundskolan och för vuxenutbildningen. Lör särskoleeleverna ligger ansvaret för den grundläggande utbildningen på onisorgsstyrelserna. Något motsvarande ansvar för ornsorgsstyrelserna i fråga om vuxenutbildningen föreligger såvitt jag vet ej.

När det gäller att nå ifrågavarande ungdomar är det synnerligen angeläget att den uppsökande verksamheten fungerar. Lämpligaste organ för detta borde vara det sonr haft ansvaret för den grundläggande utbildningen.

l-',nlrgt rnin uppfattning borde del vara möjligt all ge ifrågavarande ungdomar ett betydligt större utbildrringsutbird. Sarrrlidigt bör vi sträva efter att undvika den nuvarande splittringen pä flera huvrrdrnän, ulan klart avgränsade ansvarsområden. Mot denna bakgrund och i klart medvetande om det positiva som låg i statsrådet Mobergs svar vill jag ställa två frågor till statsrådet Moberg.

1. Är statsrådet beredd ta initiativ till åtgärder för alt underlätta för f. d. elever i specialklasser att få lämplig undervisning inom den kommunala vuxenutbildningens ram?

2. Vill statsrådet medverka till sådan ändring av nuvarande regler atl orn.sorgsstyrelserna fär ansvar för vuxenutbildning av f. d. elever i särskolan?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Med hänsyn till herr Strömbergs uppLiggning av koiirrnenlaren till mitt svar ångrar jag något att jag inte irlvecklade litet rner ilet som slår i andra stycket av svaret, där jag ger en allmän beskrivning av målsättningen för vuxenutbildningsreformerna. Låt rnig komplettera vad jag där säger rned några konkreta upplysningar som bakgrund till det svar jag skall försöka ge på de nya frågor herr Strömberg ställde.

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. vuxenutbildning för tidigare specialklasselever och särskoleelever

Lör del första vill jag peka pä att folkbildningsorganisationerna -bl. a. för ,att underlätta för den typ av personer sorn herr Strömberg åsyftar, när han talar om specialklasselever som inte är att betrakta som hörsel- eller synskadade - har fått speciellt stora resurser till de prioriterade cirklar som ger ungefär samma irtbildning sonr grundskolans högstadium i de centrala ämnena svenska, matematik, samhällskunskap och engelska. Riksdagen har nyligen beslutat att statsbidragen till dessa prioriterade cirklar för nästa år skall höjas till hela 45 kronor, vilkel innebär atl rnan på några år rner än fördubblat bidragen tUl de cirklarna.

För det andra vill jag erinra om att sedan ett par år utgår speciella bidrag till s. k. stödundervisning i den kommunala vuxenutbildningen, bidrag som utgör 25 procent av statsbidraget för kurser på grundskolenivå i den kommunala vuxenutbildningen och som är särskilt avsedda att underlätta starten i den kommunala vuxenutbUdningen för personer som har ett sämre irtgängsläge. Till den kategorin kan rnan räkna de ungdomar som herr Strömberg avser rned beteckningen specialklasselever sorn inte har de närnnda fysiska handikappen.

Lör det tredje vill jag påpeka att man, för att nå dessa människor och erbjuda dem den service som den kommunala vuxenutbildningen innebär, sedan ett år tillbaka också givit ett särskilt bidrag till uppsökande verksamhet. Det beloppet utgår med 2 procenl på den utbetalda lönesumman.

Lör det fjärde pågår inom den kommunala vuxenutbildningen en rad pedagogiska försök som syftar till att bättre än nu få med de personer som visat sig ha speciella svårigheter att följa med i den hittills i ganska hög grad (raditionellt givna undervisningen. 1 Stockholm t. ex. pågår försök att i större omfattning än vad sorn är vanligt ersätta klassundervisningen rned seminarieundervisningsformen.

Slutligen vill jag nämna de mera långsiktiga åtgärder som vidtas inom ramen för del pedagogiska utvecklingsarbetet. Riksdagen har i årets beslut särskilt poängterat önskvärdheten av insatser pä detta område för vuxenutbildningens del. Med hänsyn till riksdagens och regeringens intentioner i fråga om vuxenutbildningens inriktning räknar jag med atl den långsiktiga pedagogiska verksamheten i hög grad skall bedrivas just med tanke på de människor herr Strömberg åsyftar.

Herr talman! Därmed har jag gjorl ett försök att något komplettera mitt svar med avseende på den kategori av människor som herr Strömbergs kommentar i första hand gällde. Men låt mig göra ett principiellt tillägg i sammanhanget, herr Strömberg, och det är följande, I denna verksamhet, liksom i all verksamhet för ungdomens del, är det särskilt angeläget att rnan om möjligt får med dessa personer i den normala verksamheten, orn vi skall använda det uttrycket. Att placera en pojke eller flicka i specialklass, vilket i skolan skett med dessa ungdomar, är en nödfallsåtgärd som man tillgriper först sedan det visat sig att barnen inte klarar undervisningen i den vanliga klassen tillsammans med kamraterna. När dessa specialklasselever är vuxna och skall slussas in i den kommunala vuxenutbildningen, i folkbildningsverksamheten, är det angeläget att i första hand om möjligt få dem rned i de vanliga cirklarna, i de vanliga klasserna, så att de inte liksom i sin ungdom även som vuxna

blir behandlade som särfall. Del vill vi under alla omständigheter söka undvika.

Därför är det inte någon primär strävan att söka åstadkomma speciella insatser för denna typ av personer, som alltså inte är gravt handikappade i något avseende, vare sig fysiskt eller psykiskt, men som haft en allmänt dålig förutsättning alt klara sig under skoltiden och ofla då också senare i livet. Man vill försöka om möjligt få dem med iden vanliga vuxenutbildningen. Mitt svar på herr Strömbergs första fråga blir därför all vår strävan fortsättningsvis icke är - detta är icke heller innebörden av riksdagens uttalande 1970 - att göra speciella insatser i någon större omfattning just för dessa personer. Man inriktar alla insatserna på vuxenutbildningens område på ett sådant sätt att de i första hand kommer de personer till godo som har den sämsta utbildningen och den sämsta sociala standarden. Bland de människorna finns i vafie fall flertalet av den kategori människor som herr Strömberg huvudsakligen talade om i sin kommentar.

Den andra frågan om huruvida jag skulle vara beredd att när det gäller de psykiskt utvecklingsstörda vuxna verka för alt omsorgsstyrelserna skulle få ansvaret för deras vuxenutbildning, så är det en fråga som jag måste vidarebefordra lill socialministern. Den frågan ligger nämligen inom hans ansvarsområde.

Jag vill dock påpeka, herr Strömberg, att när det i rriitt svar i näst sista stycket talas om skolöverstyrelsens försöksverksamhet sedan 1970, så ligger huvudansvaret för den försöksverksamheten när del gäller dess organiserande ute på fältet på ornsorgsstyrelserna. Jag förmodar att socialministern på den frågan skulle ha svarat ungefär att den försöksverksamhet som pågår sedan två år tillbaka skall utvärderas, och då blir det i sinom tid tillfälle att ta upp till prövning den speciella fråga som herr Strömberg riktade till mig.

Jag lovar, herr talman, att vidarebefordra frågan till socialministern.

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. vuxenutbildning för tidigare specialklasselever och särskoleelever

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för de konimentarer och de synpunkter som statsrådet Moberg lämnade i fråga om den konkreta situationen och de olika slags verksamhet som statsrådet beskrev. Jag vill uttrycka min Lrppskatlning och säga att jag delar de allmänna synpunkter som statsrådet i den senare delen av sitt anförande lade på frågan om vuxenutbildningen för berörda elever.

Men jag vill betona en sak - och jag gör det med mångårig både lärar-och skolledarerfarenhet bakom mig - sorn egentligen är den verkligt svåra knuten. Det är inte bara att säga att dessa elever skall in i den vanliga vuxenutbildningen. Det är ett mål, men det krävs insatser för att få dessa ungdomar dit. Del ligger i allmänhet en ganska besvärlig situation bakom deras placering en gång i specialklass i grundskolan eller i särskolan. Den situationen måste samhället på alla sätl anstränga sig för atl reda upp. Ungdomarna har fått en något annorlunda utbildning, och man kan inte vänta sig att dessa elever utan vidare skall kunna anpassa sig till den normala vuxenulbildningen.

I en molion 1970 redovisade jag efter särskilt tillstånd en undersök-

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. vuxenutbildning för tidigare specialklasselever och särskoleelever

ning som gjorts på detta område, den stora uppföljningsundersökningen i Malmö av professor Husen. Det torde vara den mest omfattande undersökning på detta område som gjorts i världen - åtminstone var den det då. Där visas klart att dessa elever har en betydande svårighet när de skall böfia med vuxenutbildningen. Det är ,svårt att få dem att själva ta initiativet.

Därför måste vi försöka hjälpa dem över denna tröskel. Det är detta sorn jag tror är det stora problemet, och därför menar jag att ett större ansvar härför borde läggas pä den kommunala vuxenutbildningen. Då anknyter man till det obligatoriska skolväsendet, som tidigare i grundskolan har haft kontakt med dessa elever. Där skall man då försöka att dels leta reda på dessa ungdomar, dels under de första åren lägga upp undervisningen med hänsyn till den situation som just dessa elever befinner sig i. De har i många avseenden haft en helt annan undervisningssituation än de flesta andra elever. Dessutom har deras undervisningssituation varit i högsta grad individuell. Därför måste man mer än i normala fall försöka att individuellt lotsa dem igenom den första svära tiden.

Tyvärr har många av dessa elever enligt den undersökning jag nämnde upplevt den första tiden i vanlig vuxenutbildning som utomordentligt besvärande. De som kommit över de första svårigheterna och kunnat klara av en eller ett par terminer - ofta tack vare en utomordentligt tung extra arbetsinsats och extra energi - har i allmänhet lyckats bra.

Jag har pekat på behovet av uppsökande verksamhet och på att dessa elever är vana vid en något annorlunda utbildning med lärare .sorn lägger upp undervisningen på annat sätt än rnan kanske normalt gör i den kommunala vuxenutbildningen. Jag tror därför att man i större utsträckning borde försöka utnyttja de speciallärare som finns i grundskolan. De kan denna metodik, de är vana vid den. När vi böfiade den kommunala vuxenulbildningen använde vi lärarna från grundskolan och den gymnasiala skolan, och nu kan vi på samma sätt också söka använda speciallärarna. Men det är svårt i dag, det vet jag, att skaffa lämpliga lärare, för just här har vi en bristsituation.

De pedagogiska metoderna och undervisningsmaterielen är kanske inte heller riktigt vad man är van vid. Just när det gäller de svagpresterande eleverna har vi en mycket svår situation i fråga om undervisningsmateriel, och den beror bl. a. på att den här materielen produceras i sä liten upplaga att den egentligen inte blir lönande för förlagen. Här borde rnan kanske på ett eller annat sätt söka atl på längre sikt sätta in stödåtgärder. Vidare är det betygssystem som vi har inom den kommunala vuxenutbildningen ett besvärligt hinder.

Jag tror att det finns slora möjligheter att hjälpa de här eleverna ytterligare. Jag är utomordentligt tacksam för den positiva och får jag säga mänskliga ton och den förståelse som fanns i statsrådets anförande här. Det gläder rnig alldeles speciellt att SÖ nu enligt svaret har etl uppdrag frän departementet att ordentligt penetrera det här problemet. Jag vill vädja till statsrådet att försöka få fram litet mer konkreta regler, förordningar eller paragrafer som vi kan använda för atl driva på kommunerna på det här angelägna området.

Jag tror också att det i dag finns åtskillig erfarenhet samlad på det här fältet. För några dagar sedan tog jag del av ett dokument som orde mig både nedstämd och glad. Riksförbundet för utvecklingsstörda bam, FUB, har niiniligen tillsatt en speciell kommitté som har arbetat med problemet med vidareutbildning för de svagpresterande, och jag fick tillfälle att läsa dess redovisning. Del är en ambitiös, saklig och omfattande utredning, där både föräldrar-målsmän och lärare har varil med. Den visar att del finns betydande svårigheter, men den visar också atl, som statsrådet har påpekat, mycket är gjorl.

Får jag sluta, herr talman, med den personliga lilla deklarationen att jag tror atl statsrådet har betydligt större uppgifter än den här i departementet, uppgifter som är viktigare, lyngre, ekonomiskt besvärligare osv., men jag vågar ändå säga att just de små människorna som det här rör sig om är en grupp som politiker av alla kategorier har elt alldeles speciellt ansvar för. Jag tackar än en gång för svaret ocU hoppas atl vi skall kunna kornma litet längre på det här området.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Om utflyttning av den svenska fiskegränsen inom Östersjöområdet

§ 3 Om utflyttning av den svenska fiskegränsen inom Östersjöområdet

Herr jordbruksministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Hedins (rn) den 3 mars framställda interpellation, nr 82, och anförde:

Herr talman! Herr Hedin har frågat mig om jag är beredd all medverka till en snar utflyttning av den svenska flskegränsen inom Östersjöområdet till 12 nautiska mil liksom på Västkusten.

Enligt den fiskerikonvention som dagtecknats i London den 9 mars 1964 och som efter riksdagens godkännande ratificerats av Sverige får dellagande stater inrätta särskilda fiskezoner som sträcker sig ut till 12 sjömU från kusten. Sverige har med stöd av konventionen inrättat fiskezon vid Västkusten. Konventionen omfatlar emellertid inte Östersjön, vilket överensstämmer med önskemål som framfördes av svenska fiskerinäringens representanler. Av kuststaterna vid Östersjön är Sverige, Danmark, Polen och Lörbundsrepubliken Tyskland anslutna till konventionen. En utvidgning av konventionens tillämpningsområde förutsätter medgivande av samtliga till konventionen anslutna stater, av vUka tio saknar kust vid Östersjön.

Östersjöfisket har hittills bedrivits utan någon mer omfattande reglering. Enda undantaget utgör en överenskommelse till skydd för laxen som träffades 1962 niellan Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken Tyskland och till vilken Polen senare anslutit sig. Fisket i Östersjön har emellertid numera nått en sådan omfattning att det måste göras till föremål för en allmän reglering, som tillförsäkrar strandstaterna en hög avkastning på lång sikt. Denna åsikt torde delas av slrandstaterna, och frän polsk sida har man nyligen föreslagit att en konvention skall ingås i detta syfte. Från svensk sida ser vi positivt på det polska initiativet. I * Riksdagens protokoU 1972. Nr 83-84

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Om utflyttning av den svenska fiskegränsen inom Östersjöområdet

Även om en sådan multilateral reglering till skydd för fiskbestånden i Östersjön enligt rnin uppfattning är den mest angelägna åtgärden, utesluter den inte en utflyttning av den svenska fiskegränsen i Östersjön. I överensstämmelse med vad Sverige i andra sammanhang konsekvent hävdat på del internationella planet bör en sådan åtgärd dock inte vidtagas ensidigt. Samförstånd med de berörda staterna måste eftersträvas, innan en utflyttning beslutas. De kommande diskussionerna om regleringen av Östersjöfisket kan erbjuda ett lämpligt tillfälle att ta upp fiskezonslrågan.

Avslutningsvis vill jag bara tillägga atl frågan i vilka havsområden kuststaten har ensamrätt till fisket kommer att behandlas vid den havsrättskonferens som enligt beslut av Lörenta nationernas generalförsamling skall hållas nästa år.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern för svaret på min interpellaiion, vilkel jag bedömer som i princip positivt.

Det är i dag, till skillnad mot den tid dä Londonkonventionen förbereddes, ett mycket starkt intresse bland yrkesfiskarna i Östersjön att få till slånd ett utökat territoriellt skydd för sitt fiske. Under senare år — och inte minst i år - har vi upplevt ett avsevärt ökat fiske utanför och nära intill den svenska kusten från andra länders fiskeflottor. Genom den mycket kraftiga insatsen av stora och moderna fiskebåtar, som ofta har fiskat under lördag-söndag då svenska fiskare inte är ute, har efterföljande svenska fiskeförsök givit mycket dåligt resultat. Det myckel intensiva fisket har t. o. m. givit anledning lill uttalanden från ansvarigt håll om atl det är fara för direkl utfiskning av strömmingsbeståndet i Östersjön i likhet med den utfiskning som redan tidigare har skett av sillen i Nordsjön och i Atlanten. Den överfiskning som där har förekommit -och del fiskeslopp som har beslutals av den nordostatlantiska fiskerikom-missionen för viss lid av året - torde för övrigt vara den direkta anledningen till den kraftigt ökade fiskeinsatsen i Östersjön.

Mot denna bakgrund är det ett angeläget och mycket starkt önskemål från yrkesfiskarna atl sä snart som möjligt få till stånd en utflyttning av fiskegränsen till 12 sjömil. En sädan utflyttning kan naturligtvis ske inom ramen för Londonkonventionen genom en utökning av dess tillämpningsområde. Men utflyttning kan också ske vid sidan av den konventionen. Polen har ganska nyligen flyttat ut sin fiskegräns till 12 sjömil utan all anknyta lill Londonkonventionen. Sovjet hävdar som bekant minst motsvarande sjöterritorium sedan länge. Det föreligger därför inget hinder för Sverige att besluta om en sådan utflyttning som Polen har gjort. Som jag ser det kan del inte heller betraktas .som en ensidig åtgärd från Sveriges sida.

Jag skulle vilja poängtera atl en utflyttning till 12 sjömil motsvarar den allmänna uppfattningen i världen i dag om ett minimum i fråga om fiskegräns, vilket däremot inte är fallet med den utflyttning till 50 sjömil som man har beslutat sig för i Island och som bl. a. Sverige med rätta har protesterat emot. Det är naturligtvis inte heller fallet med den utflyttning till 200 sjömil som man har beslutat i vissa stater i Sydamerika och som

nran förbereder i andra stater där och dessutom i Afrika.

Alt 12 sjömil allmänt accepteras framgår bl. a. av Londonkonventionen och av hur frågan behandlades vid en havsrättskonferens i Geneve 1960 av samma karaktär som den som nu förbereds. Där sökte man få elt beslut om en allmän utflyttning till 12 sjömil, men den frågan föll. Del saknades en enda röst för att man skulle få den kvalificerade majoritet på två tredjedelar som behövdes för att driva frägan igenom. Men den föll inte på grund av att man tyckte atl 12 sjömil var för mycket, utan tvärtom - det var stater som inte ville binda sig vid en så liten utflyttning som 12 sjömil som motarbetade förslaget, vilket alltså ledde till alt frågan vid det tillfället föll. Mol den bakgrunden kan rimligtvis inte någol land på sakliga grunder rnotsätla sig en svensk utflyttning av fiskegränsen till 12 sjömU,

Så några ord om den havsrättskonferens som FN har beslutat skall hållas 1973 i New York och som statsrådet avslutningsvis tog upp. Många tror att del inte kommer att bli möjligt atl hålla konferensen 1973 utan tidigast 1974, Förarbetena för konferensen går ut på just att flytta ut sjögränsen norrnalt till 12 sjömil, men under alla förhållanden kommer det nog att ta ganska lång tid innan man kan få några resultat av konferensen, när den än kommer lill stånd.

Jordbruksministern ger i sitt svar etl väldigl intressant besked om förslaget från Polen om att vi skall få någon form av konvention för Östersjön, Tanken är inle ny. Jag tog förra året själv initiativ till att vi skulle samla representanter för Östersjöstaterna lill en konferens, och vi har kommit mycket långl med förberedelserna, som nu Sveriges fiskares riksförbund står bakom. Vi skall liålla konferensen i juni Uär i riksdagshuset, men där kan vi inte komma längre än till rekoinniendatio-ner till de olika länderna. Detta är i och för sig mycket värdefullt - det finns dock inga möjligheter att direkt åstadkomma resultat.

Jag har vid olika tillfällen sagt att det här skall bli en första kontakt, som sedan skall fullföljas och syfta till att man når fram till organisato-fiskt samband av något slag, kanske på samma sätt som i Nordostallan-tiska kommissionen, så att man sä småningom med bindande verkan kan fatta beslut. Det kan man än sä länge inte. Vägen dit kan vara ganska lång - för närvarande föreligger ju bl. a. diplomatiska hinder för att uppnå delta.

Jag anser ändå liksom jordbruksministern atl del är en väldigt angelägen uppgifl atl uppnå en mullilateral reglering till skydd för ■ fiskbestånden i Östersjön. Jag kommer för min del alt göra allt vad jag kan för att medverka till en sådan. Men jag menar all en utflyttning av flskegränsen i dagsläget är den avgjort viktigaste frågan, bl. a. därför att det såvitt jag förstår kommer att ta ganska lång lid att ro konventionen i hamn och dessutom därför alt en sådan konvention troligen ändå inte löser de speciella problem som man skulle klara genom att flytta ut fiskegränsen.

Jag hoppas alltså att jordbruksministern begagnar första möjliga tUlfälle atl ta upp frågan med berörda stater och diskutera särskUda överenskommelser — i första hand då med Danmark, där vi har speciella ömsesidiga problem - samt att han gör det på motsvarande sätt som

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Om utflyttning av den svenska fiske-gränsen inom Östersjöområdet

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Om utfiyttning av den svenska fiskegränsen inom Östersjöområdet

skedde vid 1964 års utflyttning på Västkusten. Efter rnin mening bör sådana kontakter kunna tas informellt och efter hand. Om diskussionen i anledning av det polska förslaget är den lämpliga utgångspunkten beror ju i hög grad på när den diskussionen kan komma till stånd. Kanske kan det erbjudas tillfällen långt tidigare än så.

Jag delar också jordbruksministerns mening att man bör eftersträva samförstånd ined de berörda staterna. Under alla förhållanden bör man liksom Polen naturligtvis underrätta dem om en sådan här åtgärd och inbjuda länderna till förhandlingar om ömsesidiga överenskommelser, där det kan vara aktuellt.

Det är redan nära ett år sedan Sveriges fiskares riksförbund begärde en utflyttning av fiskegränsen i Östersjön. Yrkesfiskarna i Östersjön efterlyser resultat, och de efterlyser skyndsamt resultat. Jag hoppas att jordbruksministern medverkar till atl frågan blir löst så snart som del över huvud laget är möjligt, och jag tackar än en gång för svaret.

Herr jordbruksministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag delar herr Hedins uppfattning atl det finns mycket starka skäl för en utflyttning av frskegränsen, bl. a. det skälet att yrkesfiskarena nu är för en sådan åtgärd, till skillnad mot vad de var 1964. Herr Hedins beskrivning av fiskesrluationen i Östersjön var också helt korrekt.

Vi kan också försöka få lill stånd överenskommelser om fiskevården och regleringen av fisket i Östersjön. Båda de frågorna får anses vara mycket vikliga. Där kan vi ocksä räkna med ganska stor förståelse från alla strandstater, eftersom det ju är ett gemensamt intresse att vi har ett fiskbestånd i Östersjön. Utflyttningen av den svenska fiskegränsen är givetvis i huvudsak elt svenskt intresse.

Jag vet att fiskarenas yrkesorganisationer i Östersjöstaterna skall hålla en konferens, i juni månad, och den betraktar jag som mycket betydelsefull. Där skall man ta upp gemensamma problem, och jag vill därför vädja till herr Hedin att på den konferensen framföra de problem som svenska yrkesfiskare har och deras numera myckel starka önskan att flytta ut fiskegränsen till 12 nautiska mil. Om fiskarenas organisationer i Östersjöstaterna är positivt inställda lill den frågan, så underlättar det regeringens möjligheter att flytta fiskegränsen. Jag tror med andra ord att det skall vara möjligt att nå etl gott resullat, om fiskarenas organisationer och staten samverkar i del fallet. Naturligtvis kan jag inte ange tidpunkten när en sådan utflyttning av gränsen kan komma till stånd, men vi skall inte försitta något tillfälle atl lösa denna fråga.

När jag i mitt svar nämnde havsrättskonferensen var det inte som nägot motiv för att uppskjuta åtgärderna på detta område, ulan det var bara för att erinra om att fiskegränserna är ett problem inte bara i Östersjön ulan i hela världen. På många håll är problemen i det fallet oerhört mycket större än de problem vi har. En konferens om reglering av fiskegränserna och om strandstalernas rätt till fiske är naturiigtvis oerhört värdefull, och jag tror också att den är nödvändig med hänsyn till hur fisket bedrivs och är organiserat. Därför skall vi försöka att så snart som möjligt nå resullat i det avseendet.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag lackar också för detta kompletterande svar och är självfallet beredd att på allt sätt medverka och sanrarbeta för alt uppnå resullat på denna punkl.

Under den konferens som vi skall hälla i juni blir det naturligtvis möjligt dtt ta informella kontakter med dem som där kommer att företräda respektive stater, men til syvende og sidst är utflyttningen av fiskegränsen naturligtvis en fråga som staten måste ordna. Därför hoppas jag att jordbruksministern passar på att ta upp den frågan, när han träffar representanter för andra tänder på samma nivå sorn han själv, ty del ärju i första hand de som kommer att få besluta om den.

På den nämnda konferensen kommer vi kanske att träffa överenskommelser om fiskevårdande åtgärder, men förmodligen blir det ändå inte något omedelbart praktiskt resultat, därför att fiskarna i de olika länderna väl kommer att säga: Vi vill gärna genomföra detta, rnen förutsättningen är atl också de andra staterna blir rned.

Sannolikt kommer det därför att dröja en viss tid, innan vi kan nå några resultat. För all komma lill snabba resultat fordras att vi först har något slags konvention, så att vi på grundval av den direkt kan besluta orn olika åtgärder Där är vi inte i dag, och vägen dit kanske tyvärr är ganska lång. Men vi hoppas atl med gerrrensarnma ansträngningar kunna korrrma dithän så snart sorn det över huvud tagel är möjligt.

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. dispens frän skyldigheten att anUta den kommunala renhållningsorganisationen

överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang, dispens från skyldigheten att anlita den kommunala renhäll-ningsorganisationen

Herr jordbruksministern BENGLSSON erhöll ordet för att besvara herr Anderssons i Nybro (c) den 12 april framställda interpellation, nr 1 15, till herr civilministern, och anförde:

Herr talman! Herr Andersson i Nybro har frågat chefen för civildepartementet om han vill rrredverka fill att länsstyrelsernas dispensrätt utvidgas så att den som själv har goda möjligheter alt ta onr hand avfall på etl irr miljösynpunkt tillfredsställande sätt inle i onödan behöver anlita den kommunala rcnhållningsorganisationen. Interpellationen har överlämnats till rnig för besvarande.

Enligt kommunala renhållningslagen fär länsstyrelsen på ansökan av kommunen medge undantag från det kommunala renhållningsmonopolel. 1 motiven till denna bestämmelse uttalade jag att såtlan dispens kan avse avfall från viss bebyggelse, t. ex. lanlgårtlar, i den rrrän avfallet kan tas om hand på ett tillfredsställande sätt. Någon åtgärd i det hänseende sorn interpellanten avser behövs inte från min sida.

Herr ANDERSSON i Nybro (c):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation. Jag är tveksam om hur svaret skall tolkas. Jag undrar orn statsrådet anser att dispenser bör beviljas i de fall dä den enskilde själv är beredd att ta ansvar

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. dispens från skyldigheten att anlita den kommunala renhållnings-organisationen

för omhändertagandet även av hushållsavfall. Är detta statsr-ådets uppfattning, är jag helt nöjd med svaret.

Skälen till min interpellation är främst två, nämligen fördel första att vissa kommuner tycks tolka lagstiftningen sä, att inga totaldispenser kan beviljas. Jag avser fall då den enskilde själv tar ansvaret för alt avfallet omhändertas på ett ur miljösynpirnkt helt tillfredsställande sätt. Fördel andra finns det uppgifter - inhämtade bl. a. genom riksdagens upplysningstjänst - om att vissa länsstyrelser försöker förmå kommunerna att inte begära totaldispens. Av dessa skäl anser jag det värdefullt atl få klarlagt hur statsrådet ser på tillämpningen av lagstiftningen.

För att inga missförstånd skall uppstå vill jag understryka att obligatorisk kommunal hämtning av hushållsavfall självfallet bör gälla för s. k. hälsovårdstätorter. Dispenser i dessa områden skulle troligen innebära allvarliga risker för miljöförstöring, och sådana risker kan vi inte ta. Men enligt min uppfattning är problemet inte detsamma i glesbygderna. I många fall har inte befolkningen där vare sig behov eller ens råd att köpa högförädlade varor i dyrbara förpackningar. Många har också möjlighet att på ett lämpligt sätt ta hand om avfallet. Fortfarande förekommer t. ex. vedeldning i ganska stor utsträckning i glesbygderna. Därför utgör avfallet ofta inget problem för människorna där, i varje fall inte på samrna sätt sorn i tätorterna. I dessa fall vore det enligt min uppfattning olyckligt om lagstiftningen skulle tolkas på ett sådant sätt att den enskilde inte skulle ha rätt att omhänderta hushållsavfallet.

Ur miljösynpunkt är det också tveksamt om man till varje pris skall samla ihop allt avfall till centrala soptippar. Det finns flera skrämmande exempel på kommunala soptippar som vållat mycket allvarliga miljöproblem. 1 flera fall medför det s. k. pressvattnet från täckningstipparna svår förorening av vattnet i närheten. Detta starkt förorenade vatten har på flera håll orsakat svåra sjukdomar hos de djur som kommit i kontakt med vattnet. I dag är det för många kommuner etl stort problem all hitta ur miljösynpunkt lämpliga platser för sina soptippar. Jag menar alltså att en .sammandragning av avfall till en central soptipp inte i alla lägen är det ur miljösynpunkt bästa alternativet. I glesbygden har man, såvitt jag kan förstå, på de flesta håll klarat avfallsproblemet hittills på ett hell tillfredsställande sätl i enskild regi.

Därmed menar jag inte att lagstiftningen i stort skall förändras, men av dessa skäl anser jag att kommunerna bör följa den tolkning av lagstiftningen som Kommunförbundet redovisat i en PM som utsändes i böfian av 1971. 1 denna PM slås fast atl lagstiftningen inte avser att tvinga den enskilde tUl att avlämna avfall för kommunal avhämtning i glesbygderna. Självfallet gäller detta endast i de fall där den enskilde är beredd att ta ansvaret för omhändertagandet av hushållsavfall och annat avfall. Den enskilde måste självklart också följa bestämmelserna i naturvårdslagen och i hälsovårdsstadgan, som förbjuder all nedskräpning såväl på enskild mark som i naturen i övrigt.

Jag vill därför slutligen ställa följande fråga: Delar herr statsrådet Kommunförbundets tolkning av lagstiftningen i detta avseende, dvs. att den enskilde får ta ansvaret för avfallet under fömtsättning att det sker i överensstämmelse med naturvårdslagen?

Herr jordbruksministern BENGTSSON:

Herr talman! Vi har genom renhållningslagen gett kommunerna skyldighet atl klara renhållningen. Denna lag har alltså riksdagen stiftat. Kommunerna måste då skaffa sig en organisation för att sköta denna angelägenhet.

Men genom lagen har också öppnats en möjlighet för kommunerna att begära dispens för visst område eller för viss enskild person. Kommunerna själva måste begära den dispensen. Det skulle vara rätt orimligt om kommunen helt plötsligt fick veta att någon högre myndighet hade lämnat dispens åt en mängd människor eller åt stora områden. Det kan inte vara rimligt, utan kommunen måste få handlägga detta.

De enskilda personer som bor i glesbygdsområden eller som har jordbruk har möjlighet att diskutera dessa frågor rned kommunen. Om kommunen finner att en dispens är rimlig utan att det rubbar organisationen och att vederbörande pä ett riktigt sätl själv kan omhänderta sitt avfall, föreställer jag mig alt kommunerna kommer att söka dispens. Kommunens styresmän är i storl sett av samma kaliber som vi här i riksdagen, och de har väl ungefär samma goda omdöme. Har vi beslutat alt ge kommunerna denna lagliga skyldighet, får vi väl låta dem med eget förnuft och av egen kraft klara upp organisationen.

Del kan inte vara så atl en enskild person skall få dispens bara för att han tycker atl del är för dyrt atl ansluta sig till den allmänna renhållningen. Ett avgörande motiv måste vara att kommunen hell enkelt inle kan klara renhållningen. Ett annat motiv är alt vederbörande själv på ett rimligt sätl kan omhänderta avfallet och att inte organisationen rubbas därigenom.

I framliden kommer förmodligen dispenserna att bli ganska fä därför alt kommunerna bygger upp en så stor organisation. Vad jag talar om är alltså hushållsavfallet. Ingen kommun kommer väl t. ex. på idén att köra omkring och plocka upp gödsel från jordbruk, utan sådant får jordbrukaren själv skilja sig kvitt på sina ägor. Hushållsavfallet på lantgårdar ärju många gånger inte annorlunda än hushållsavfallet inne i städerna, och därför kan det vara rimligt att även jordbruk och lanlgårtlar ingår i organisationen.

Renhållningslagen stiftades för atl rnan skulle kunna hämta avfallet vid källan, dvs, hushållen, och slippa ha det liggande omkring i markerna. Den dispensmöjlighet som står öppen anser jag rimlig. Jag utgår från att kommunalmännen på ett riktigt sätl kommer att använda sig av den för vissa områden.

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. dispens frän skyldigheten att anlita den kommunala renhållnings-organisationen

Herr ANDERSSON i Nybro (c):

Herr talman! Jag tar fasta på vad jordbruksministern sade om atl dispens bör ges i de fall där den enskilde kan omhänderta avfallet. Det uppfattar jag såsom en positiv inställning från jordbruksministerns sida.

Jag vill bara tillägga i denna diskussion att vi bör ha klart för oss att många människor i glesbygderna hittills har tagit ansvar för avfallet på ett från miljösynpunkt helt tillfredsställande sätt. Därför anser jag att samhället med tillförsikt kan fortsätta med att ge detta förtroende åt dem sorn anser sig kunna lösa ävfallsproblemet på egen hand. I de fall

Nr 83

Fredagen den 19 maj 1972

Ang. dispens från skyldigheten att anUta den kommunala renhållningsorganisationen

någon skulle bryta mot nedskräpningsförbudet har ju samhället skaffat sig - detta med all rätt; det erkänner jag gärna - en kraftigt skärpt lagstiftning att stödja sig på. Jag är ganska övertygad om att risken för förseelser mot denna lagstiftning är utomordentligt liten beträffande dem sorn bor i glesbygderna. Jag vill därför tolka jordbruksministerns svar så att kommunerna skall vara generösa med dispensgivningen i dessa fall.

Herr jordbruksministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag gör inget uttalande om hur kommunerna skall bete sig, utan jag utgår från att kommunerna söker dispens för enskilda, om det kan anses rimligt och om vederbörande själv kan ta hand om sitt avfall på ett från miljösynpunkt riktigt sätt. Men vi kan inte acceptera atl så många enskilda dispenser ges alt själva organisationen i kommunen rubbas. Det har man hela tiden att avväga.

Jag är rätt övertygad om att många enskilda kommer att anse att de själva skulle kunna klara detta på etl rimligt sätt, men det är inte alltid säkert att kommunen anser det. Framför allt kan inte kommunen begära hur många dispenser som helst. Kommunerna får alltså visa den hänsyn som kan vara erforderlig i de enskilda fallen. Jag vill inte göra någol uttalande som ålägger kommunerna någonting. De har atl följa den lag som riksdagen enhälligt har stiftat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Föredrogs och hänvisades motionerna nr 1702-1704 till konstitutionsutskottet.

§ 6 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen

Nr 223 Herr Carlström (fp) till herr justitieministern angående omplacering av polispersonal:

Hur länge anser statsrådet att "utlåning" av polismän mellan två polisdistrikt - med hänsyn till stora rese- och traktamentskostnader -lämpligen bör fortgå innan omplacering av personal sker?

Nr 224 Herr Strömberg (fp) till herr jordbruksministern om åtgärder mot exploatering av outbyggda forsar och älvsträckor:

Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att förhindra exploatering av återstående outbyggda forsar och älvsträckor?

§ 7 På hemställan av herr talmannen beslöt kammaren kl, 10.59 att ajournera sina förhandlingar till kl. 15.00, då de till dagens bordläggning anmälda utskottsbetänkandena väntades föreligga.

§ 8 Då förhandlingarna kl 15.00 återupptogs, anmäldes och bordlades Nr 83

Fredagen den

19 maj 1972

Konstitutionsutskottets betänkanden:

Nr 29 i anledning av dels propositionen 1972:59 angående anslag till produklionsbidrag och samdistributionsrabatt för dagstidningar, dels propositionen 1972:1 angående anslag under finansdepartementet till pressens lånefond, dels motioner

Nr 30 i anledning av propositionen 1972:66 med förslag lill grundlagsändringar rn. m., avseende ersättare för riksdagsledamöterna, samt följdmotioner

Finansutskottets betänkande:

Nr 24 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Skatteutskottets betänkande:

Nr 29 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:58 med förslag till förordning om skatt på annonser och reklam, m. m. jämte motioner

Justitieutskottets betänkanden:

Nr 12 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:4 med förslag till rättshjälpslag m. m. jämte motioner

Nr 15 i anledning av Kungl. Maj;ts proposition 1972:96 med förslag fill lag om ändring i brottsbalken jämte mofioner

Lagutskottets betänkanden:

Nr 15 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:88 med förslag till lag om ändring i lagen (1887:42 s. 1) angående handelsregister, firma och prokura

Nr 16 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:91 med förslag till lag om ändring i narnnlagen (1963:52 1)

Utrikesutskottets betänkanden:

Nr 9 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter på tilläggsstat 111 till riksstaten för budgetåret 1971/72 i vad avser utrikesdepartementets verksamhetsområde

Nr 10 i anledning av motioner om internationella åtgärder på miljövårdens område

Nr 1 1 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Försvarsutskottets betänkande:

Nr 16 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Socialförsäkringsutskottets betänkande;

Nr 26 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

Kulturutskottets belänkande:

Nr 18 i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen 1972:1 gjorda
framställningar om anslag för budgetåret 1972/73 till konst, litteratur,
musik, teater m, m,, jämte motioner 17

Nr 83 Utbildningsutskottets betänkande:

Fredaeen den ' ' anledning av motion angående professurerna i oral kirurgi

19 maj 1972

-------------------- Jordbruksutskottets betänkanden:

Nr 33 i anledning av Kungl, Maj:ts proposition 1972:62 med förslag till lag om ändring i lagen (1938:274) om rätt fill jakt jämte motioner

Nr 34 i anledning av Kungl, Maj:ts proposition 1972:79 angående reglering av priserna pä jordbruksprodukter, m, m. jämte motioner

Nr 35 i anledning av motion om statsbidrag till Emåns vattendragsförbund för landskapsvårdande åtgärder

Näringsutskottets betänkande:

Nr 29 i anledning av propositionen 1972:69 nied förslag till lag om understödsföreningar jämte motion

Inrikesutskoltets betänkanden:

Nr 12 i anledning av propositionen 1972:64 angående statligt stöd för tidsbegriinsad fortsatt drift vid nedläggningshotade företag jämte motioner

Nr 13 i anledning av propositionen 1972:82 om vissa pensionsfrågor, m, rn. jämte motion

Nr 14 angående uppskov med behandlingen av vissa ärenden

§ 9 Anmäldes och bordlades följande motioner:

Nr 1705 av herr fioo w./7. avlämnad i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 97 med förslag till lag om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller landstingskommunal nämnd

Nr 1706 av herrar Ernulf och Polstam avlämnad i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 98 rned förslag lill lag om intenationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom, m.m.

§ 10 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att även följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen av

Nr 225 Herr Hermansson (vpk) till herr utrikesministern angående 'Lyska demokratiska republikens medlemskap i Världshälsoorganisationen:

Vilka slutsatser anser utrikesministern att Sverige bör dra av Världshälsoorganisationens beslut angående Tyska demokratiska republikens medlemskap i denna organisation?

Nr 226 Herr Lorentzon (vpk) till herr handelsministern angående Nr 83

svenska utlandsföretags marknadsföring: Fredagen den

Hur bedömer statsrådet för sin del uppgifter i pressen om att jg - jgy2

svenska utlandsföretag även använder mulor som medel i marknads---------

föringen och ger dessa uppgifter anledning till någon åtgärd från statsrådets sidal

§ 11 Kammaren åtskildes kl. 15.01.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert