Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:75

Måndagen den 8 maj

Kl, 11,00

§ 1 Justerades protokollen för den 27 och 28 aprU,

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. annonsering om penningplacering i utländsk bank

§ 2 Ang. annonsering om penningplacering i utländsk bank

Herr finansministern STRÄNG erhöU ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 12 januari framstäUda interpellation, nr 23, och anförde:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har frågat om jag avser all vidta speciella åtgärder för att hindra annonsering om penningplacering i utländsk bank på förmånUga vUlkor och i strid mol gällande valutaförordning.

Annonser av det slag som interpellationen avser föranledde riksbanken att år 1970 hemstäUa hos Svenska lidningsutgivareföreningen om initiativ för att hos medlemmarna framhålla alt annonsering av sådan art innebär uppmaning liU brott mot valulabestämmelserna, Della ledde till atl sådan annonsering för en tid effektivt hindrades. Är 1971 har nya former av annonsering beträffande penningplacering i utlandet dykt upp. Efter framställning från riksbanken tUl berörd tidning har också denna annonsering stoppats. För att hindra liknande annonsering i andra tidningar har riksbanken än en gång i brev den 2 febmari 1972 lill Tidningsulgivareföreningen hemstäUt om medverkan i form av rekommendation tUl medlemmarna all icke införa annonser om medelsplacering i utländsk bank ens om de förses med erinran om atl riksbankens tillstånd erfordras.

Jag vill också meddela alt, med anledning av att en mindre dansk bank annonserat i svensk dagspress om insättning i banken, bankinspektionen varit i kontakt med den danska tillsynsmyndigheten. Denna har därvid utlovat atl en redogörelse kommer atl begäras från den danska banken och att dennas uppmärksamhet kommer att riktas på de svenska valulabestämmelserna. Den danska lUlsynsmyndighelen avser därefter atl överväga vilka åtgärder som kommer atl vidtas.

Som framgår av det anförda har åtgärder i skUda avseenden vidtagits för alt söka förhindra ett upprepande av de missförhållanden som herr Börjesson påtalat. Några ytterligare åtgärder anser jag för närvarande inte påkallade.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag ber att få framföra ett tack för svaret på min interpellation. Jag tyckte svaret var bra.

För några år sedan, 1966, aktualiserade jag i en enkel fråga problemet med att en dansk bank i annonser i svensk press uppmanat läsare att

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. annonsering om penningplacering i utländsk bank

placera pengar i ifrågavarande bank. Myckel förmänliga villkor utlovades — bl. a. inget danskt skatteavdrag, hög ränta och full diskretion. Finansministern tog klart avstånd från detta slag av annonsering, emedan den innebar en uppmaning till en åtgärd som var lagstridig. Enligt gällande valutaförordning är det förbjudet för svensk medborgare att placera pengar i utländsk bank utan särskilt tillstånd från riksbanken. Vissa undantag från tillståndstvånget gäller i fråga om svenska studerande eller andra som tillfälligt uppehåller sig i utlandet.

Finansministern utgick i sitt svar 1966 från att annonseringen skulle upphöra i och med att de tidningar som infört annonser från banken i fråga informerats om bestämmelserna för en svensk valutaplacering. Annonseringen upphörde emellertid inte omedelbart. Sporadiskt införda annonser förekom. Först efter det att Tidningsulgivareföreningen i en cirkulärskrivelse till sina medlemmar av den 20 juni 1966 avrått medlemsföretagen från att ta in annonsen upphörde annonseringen. Nu har dock samma bank återkommit med sina annonser men med tillägget att tillstånd krävs från Sveriges riksbank för en dylik transaktion. Ett sådant tillstånd skulle dock för banken, som jag betraktar det, endast vara en formsak. Jag vill påpeka att denna upplysning lill läsekretsen är inte utskriven i särskilt markerad stil för att göra läsare uppmärksamma på förhållandet. Av allt att döma har banken gjort denna komplettering endast för att själv ha ryggen fri för sina metoder. Till yttermera visso kan nämnas atl banken i en tryckt skrift till dem som vill kontakta banken i anledning av annonsen meddelar bl. a.: "Vi yder Dem störst mulig diskretion, og for dem betyder del, att vi ikke giver oplysninger af nogen art till danske eller udenlandske myndigheder."

Man kan säkert utgå ifrån att många människor inte känner till gällande bestämmelser i valutaförordningen och ganska naturligt frestas av de utlovade mycket förmånliga villkor som den danska banken ger vid penningplacei-ing. Vidare anser jag det inte osannolikt att även andra utländska banker kan finna skäl till atl vända sig till svenska medborgare i liknande syfte.

Nu har dock, som framgår av interpellationssvaret, åtgärder vidtagits i syfte att komma till rätta med ifrågavarande missförhållande. Sålunda har riksbanken hemställt hos Svenska tidningsulgivareföreningen alt föreningen skall rekommendera sina medlemsförelag, tidningarna, att inte ta in annonser från utländska banker med uppmaning atl sätta in pengar i dessa. Sådan uppmaning kan innebära etl brott mot valutabestämmel-sei-na. Denna uppmaning ledde, som finansministern så riktigt framhåUit, till att sådan annonsering för en tid effektivt hindrades.

Tyvärr har del visat sig att nya former för annonsering beträffande penningplacering dykt upp under hösten 1971 och i början av innevarande år. Den bank sorn jag åsyftar har i sin annonsering tagit med i annonstexten atl särskUl tUlstånd fordras av riksbanken för penningplacering. Ett sådant tillstånd skulle emellertid för banken vara endast en formsak. Genom denna komplettering i annonseringen anser sig tydligen banken kunna undandra sig eventuellt ansvar för uppmaning till brott mot valutaförordningen. Jag noterar med tillfredsställelse atl riksbanken vidtagit förnyade åtgärder i syfte att komma åt dylik osund annonsering

och atl riksbankens skrivelse av den 2 februari 1972 lill Tidningsulgivareföreningen om dess medverkan i form av en rekommendation till medlemmarna att inte införa annonser om penningplacering i utländsk bank, inte ens om de förses med erinran om atl riksbankens tillstånd erfordras, skall av tidningarna efterföljas.

Jag noterar också all bankinspektionen varit i kontakt med den danska tillsynsmyndigheten och riktal dess uppmärksamhet pä de svenska valutabestämmelserna samt framhållit att åtgärder bör vidtas från berörda danska myndigheters sida för atl komma lill rätta med dylik annonsering. Det kan inte vara förenligt med en god rättspraxis atl en utländsk bank annonserar i svensk press inle bara med lockande erbjudanden om en god ränteinkomst utan också med löfte bl, a, att några upplysningar icke skaU lämnas om vederbörandes banktillgodohavande till några myndigheter. Det är därför jag vUl uttala min tillfredsställelse över att åtgärder har vidtagits för att förhindra dylika allvarliga missförhållanden.

Jag tackar än en gång för etl positivt svar.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. statliga bidrag till privata gymnasieskolor i Stockholm

§ 3 Ang, statliga bidrag till privata gymnasieskolor i Stockholm

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöll ordet för all besvara herr Wikströms (fp) den 21 januari framställda interpellation, nr 29, och anförde:

Herr talman! Herr Wikström har frågat mig om jag är beredd att även fortsättningsvis föreslå att statUga bidrag utgår till de privata gymnasieskolorna inom Stockholms kommun.

I propositionen 1969:1 (bil. 10 s. 237) erinrade min företrädare om all samhället påtagit sig ett i princip helt och fullt ansvar för skolväsendet i vårt land, oavsett utbildningsinriktning. Det samhäUeliga utbildningsväsendet byggs upp med sikte pä att kvantitativt och kvalitativt svara mot de anspråk som mom ramen för den utbUdningspoliliska allmänna målsättningen kan ställas från såväl de utbildningssökandes sida som, främst i vad gäller högre utbildningsstadier, arbetsmarknadens sida. Planeringen av utbildningsväsendet sker dessutom under beaktande av kravet pä hushållning med resurserna. Mot denna bakgrund synes, fortsatte departementschefen, statsbidrag lill en vid sidan av den samhälleliga utbildningsorganisationen etablerad enskild utbildning förutsätta särskilda motiv.

Uttalandel föranledde ej någon erinran från riksdagens sida (SU 1969:35, rskr 1969:103).

Sedan detta uttalande gjordes har en'kommunalisering ägt rum av tre privata skolenheter i Stockholm.

1 interpellationen erinras om det förslag som gymnasieplaneringskommittén i Stockholms kommun lagt fram om avveckling av kommunens bidrag till vissa privata skolor på del gymnasiala stadiet. Enligt vad jag erfarit har styrelserna för två av de privata skolorna nu hemställt

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. statliga bidrag till privata gymnasieskolor i Stockholm

om kommunalisering, Skoldirektionen kommer enligt uppgift inom kort atl behandla kommitténs förslag liksom de nämnda önskemålen om kommunalisering. Frågan om statsbidrag skall utgå lill vissa privata gymnasieskolor bör tas upp när större klarhet vunnits om frågans behandling i kommunen. Jag vill dock tillfoga att kommunen givetvis inte är skyldig atl ge kommunalt bidrag av den anledningen all statsbidrag utgår.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tackar för utbUdnmgsministerns svar och vill göra några korta reflexioner i anslutning till det,

I samband med de stora skolreformer som genomförts på 1960-lalel har också lill viss del privatskoleproblemen behandlats. Särskilt gäller det 1957 års skolberednings betänkande Grundskolan, Privatskolorna begärde att de enskUda läroverkens förbund skuUe få en särskild privatskoleutredning. Dåvarande ecklesiastikministern log emellertid upp privalskole-frågan så grundligt i grundskolepropositionen alt han ansåg en särskUd utredning obehövlig. Han angav då riktlinjer som kunde vara lill vägledning vid behandlingen av privatskolefrågoma i fortsättningen. Denna proposition blev sedan antagen av riksdagen, och man bör kunna anse vad som där slår som ännu gäUande riktlinjer för bl, a, behandlingen av privatskolorna ur statsbidragssynpunkt. Jag vUl gärna citera några rader:

"Den principiella delen av privalskolekomplexet kan uppdelas i fyra huvudfrågor, nämligen rätlen alt sända skolpUktiga barn lill annan undervisning än den av det allmänna tillhandahållna, rätten att få starta respektive driva enskUda skolor samt frågan huruvida och i vilken omfattning statsbidrag bör utgå till enskild undervisningsverksamhet,

------ Vad utredningen anfört i fråga om rätten att starta och driva

enskild undervisning finner jag i aUt väsentligt riktigt och väl ägnat som

grund för reglering av hithörande spörsmål, Jag förordar — i

överensstämmelse med skolberedningens rekommendation — atl statsmakterna iakttar en viss varsamhet och hänsyn, då man framdeles behandlar framställningar från dessa skolor om organisatoriska förändringar föranledda av reformer i det allmänna skolväsendet och i samband därmed prövar frågan om fortsalt statsbidrag. Redan utgående statsbidrag torde sålunda böra indragas endast om starka skäl därtill föreligger,"

I gymnasiepropositionen av 1964 anslöt sig departementschefen fill gymnasieulredningens mening att frågorna om rätt att starta, driva och utnyttja privata gymnasier i princip var lösta genom beslutet om grundskolan. Likaså ansåg departementschefen att slalsbidragsreglerna borde "i allt väsentligt tillämpas även i fortsättningen".

Nu anför UtbUdningsministern några rader ur slatsverkspropositionen 1969, Jag kan inte finna atl del uttalandet har någon annan innebörd än de två tidigare av riksdagen antagna uttalandena. Principiellt skulle alltså läget vara delsamma: Ingvar Carlsson delar Ragnar Edenmans och Olof Palmes uppfattning om det statUga stödet till privatskolorna.

Under tiden har av olika skäl en successiv aweckUng av privatgymnasierna i Stockholm skett. Wallin-Ählinska, Stockholms sam-

gymnasium och Lyceum har redan kommunaUserats, och en begäran i motsvarande riktning har framlagts av Ahlströmska skolan och Höglandsskolan. Kvar i Stockholms kommun finns då endast Franska skolan, Beskowska, Palmgrenska och Whillockska. Antalet skolor har nu reducerats så kraftigt atl man inte rimligen kan hävda att det finns skäl alt påskynda en fortsatt sådan avveckling. Tvärtom har det framgått av uttalanden inte bara från dessa skolors sida ulan även frän eleverna och deras föräldrar att man mycket värdesätter den möjlighet fill en annorlunda skolmiljö som privatgymnasierna erbjudit. Elevplatserna där har också i stor utsträckning utnyttjats av elever från kommuner utanför Stockholm,

Utbildningsministern säger i svaret alt statligt bidrag bör kunna utgå även om inte kommunalt bidrag utgår, och jag måste tolka det så att statsmakternas ställningstagande inte är helt beroende av ett eventuellt aweckUngsbeslut från Stockholms skoldirektions sida. Där överväger man för närvarande förslaget från gymnasieplaneringskommiltén. Frågorna om kommunalisering av Ahlströmska och Höglandsskolan liksom om de fyra återstående privatgymnasiernas ställning torde inle komma atl behandlas förrän i höst, TiU dess gäller aUtså från slatsmakternas sida utbUdningsministerns svar, som måste innebära atl han och därmed regeringen står fast vid de tidigare av statsmakterna givna riktlinjerna om statsbidrag till gymnasieskolorna.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. StatUga bidrag till privata gymnasieskolor i Stockholm

Hert STRINDBERG (m):

Herr talman! Det är inte mer än en månad sedan kammaren diskuterade frågan om de enskUda skolornas ställning. Av den diskussion som förs här i dag får man närmast en känsla av att detta i första hand är en ekonomisk fråga. Men frågan om privata skolor är i varje fall för oss i moderata samUngspartiet i första hand en principfråga. Vad det primärt gäller är ändå om föräldrarna skaU ha möjlighet att sända sina barn tUl skolor med andra huvudmän än samhäUet. Frågan är helt enkelt om vi skaU ha ett skolmonopoL Detta är för oss inom moderata samlingspartiet en mycket viktig principfråga.

Många föräldrar vUl i dag sända sina barn tiU andra skolor. Vi måste ställa oss förstående till att föräldrar emellanåt med oro ser på UtveckUngen inom skolan och att de önskar att de kunde sända sina barn till en skola där de vet att barnen fostras i samma anda som i hemmet. Det är naturligt att samhäUet tiUmötesgår ett sådant krav.

Det bör finnas valfrihet på oUka områden, och del gäUer inte minst inom skolan. Herr talman! Det är ju inte bara så att de privata skolorna tUlmötesgår en önskan från föräldrarna att kanske många gånger få en lugnare skolmUjö, utan de privata skolorna — det är ofta omvittnat - har utfört och utför fortfarande en betydande gärning på det pedagogiska området. De har många gånger varit föregångare. Det är med stort beklagande som vi i moderata samlingspartiet i dag konstaterar att svensk socialdemokrati har stäUt sig så oförstående tUl de enskilda skolornas ställning här i landet,

UtbUdningsministerns svar här i dag förändrar inte del intrycket, ty det gäller hela tiden tydUgen en ekonomisk bedömning. Tyvärr är

3* Riksdagensprotokoll 1972. Nr 74-75

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. avdragsrätt för kostnader för barntillsyn vid inkomstbeskattningen

förståelsen för enskUda skolor i vårt land i dag mycket ringa, inle bara inom socialdemokratin, utan den uppfattningen tycks breda ut sig inom alla partier. Men för oss inom moderata samlingspartiet är del självklart alt vi kommer att driva denna princip. Del är självklart alt föräldrarna skall ha rält att sätta barnen i en skolform som de själva vill ha, under förutsättning att dessa skolor uppfyller vissa bestämda krav.

Det gäller alltså inte bara att slå vakt om befintliga privatskolor, ulan det gäller ocksä att ha möjUghel att starta en ny skola och också att få statsbidrag och kommunalt bidrag om den skolan fyUer vissa formella krav som samhället stäUer på den.

Jag har, herr talman, velat göra detta tillägg för atl jag anser att detta är en mycket viktig principfråga.

Överläggningen var härmed slutad,

§ 4 Ang. avdragsrätt för kostnader för barntillsyn vid inkomstbeskattningen

Herr finansministern STRÄNG erhöU ordet för att besvara fru Kristenssons (m) den 16 febmari framställda interpellation, nr 61, och anförde:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat mig dels om jag vUl redogöra för orsakerna tUl att nödvändiga, verifierbara kostnader för barntillsyn från skattesynpunkt ej betraktas som andra nödvändiga, verifierbara kostnader, som uppstår i samband med inkomstens förvärvande, dels om jag är beredd medverka till att frågan om avdragsrätt för nödvändiga, verifierbara kostnader för barntUlsyn tas upp tUl behandling i den skatteutredning, som riksdagen nyligen hemställt om.

Vårt nya skattesystem bygger på principen att beskattningen så långt möjligt skaU vara oberoende av kön, civUstånd och barnförekomst hos inkomsttagaren. Kostnaderna för barn beaktas i stället genom kontanta barnbidrag, bosladstUlägg m. m. Närmast som ett undantag från huvudregeln tas emellertid viss hänsyn tiU den merkostnad som uppkommer i barnfamUjer där båda föräldrarna arbetar utom hemmet. Det sker genom förvärvsavdraget på högst 2 000 kronor.

Avdrag medges alltså redan nu för de av fru Kristensson åsyftade kostnaderna ehuru avdragsrälten är schabloniserad och beloppsmässigt begränsad. Kostnaderna för att håUa t, ex. hemhjälp för barntUlsyn har däremot betraktats som ett förhåUande som Ugger vid sidan av skattesystemet.

Fm KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag ber atl få tacka finansministern för svaret. Det var, tycker jag, Utet oengagerat och, om jag får säga det, kanske också litet elementärt. Jag hade faktiskt kännedom om att vi har etl förvärvsavdrag på maximalt 2 000 kronor som kan få utnytfias i vissa fall, för att ta elt exempel.

För det första hade jag frågat om jag kunde få en redogörelse för

orsakerna till att barntUlsynskoslnaderna inte är avdragsgilla. I del hänseendet har finansministern på det, som jag sade, litet elementära sättet klargjort varför så inte skuUe vara fallet enhgt hans mening. För det andra hade jag frågat om finansministern var beredd atl medverka lill att frågan om avdragsrälten skuUe kunna ses över i den nya skatteutredningen. På den frågan har jag inte fått något direkt svar, även om man indirekt kan utläsa atl finansministern är ointresserad härav och inte är beredd att medverka tUl det. Men något konkret svar har som sagt inle givits.

Det korta svaret avslöjar emellertid en sak, nämligen att Ni alltid har varit, är och kommer atl förbU ganska ointresserad av familjepoUlik, i synnerhet av barnfamiljernas skattesituation. Det kan man beklaga; det är ändå ganska viktigt hur barnfamiljerna i det här landet har del med sin ekonomi.

Finansministern säger i svaret att vårt nya skattesystem "bygger på principen att beskattningen så långt möjligt skaU vara oberoende av kön, civilstånd och barnförekomst hos inkomsttagaren". Ja, "så långt möjligt" står del aUtså, Vi har ju fortfarande ett hemmamakeavdrag, sä i viss utsträckning tar man hänsyn till civilståndet. Men vi har inte något barnavdrag i beskattningen, och förvärvsavdraget är som sagt maximerat tUl 2 000 kronor. Men min fråga tUl finansministern är: Skall skattesystemet bygga på skatt efter förmåga eUer inte? Påverkas inle en inkomsttagares skatteförmåga av om han har barn att dra försorg om? Barnbidrag utgår, det är riktigt, men det lar inte hänsyn tUl barntUlsyns-kostnaden som är den stora posten för småbarnsfamUjer, Det beaktas inle i vårt skattesystem.

Man kan väl säga att det finns två slags principer efter vUka ett rättvist skattesystem kan uppnås — den vertikala och den horisonleUa rättvisan. Den horisontella rättvisan har delvis blivit tillgodosedd genom att man i viss mån tar hänsyn till olika stora försörjningsbördor eUer genom all man har möjlighet att få göra avdrag för kostnaderna för intäkternas förvärvande eller bibehåUande, Del sista har lett tUl att man får göra avdrag för vissa omkostnader, t, ex, resor till och från arbetet, arbetskläder och fackUtteratur, Man får göra avdrag för den lilla kostnad man har för alt hyra bankfack, för att man skaU kunna förvara sina värdehandlingar på ett säkert sätt. Men man får inte göra avdrag för den omkostnad man har för att ha barnen i säkert förvar eUer ge dem en god tillsyn medan man förvärvsarbetar. Man får göra avdrag för räntorna på sin villa men inte för de kostnader som barntillsynen medför och som kallas levnadskostnader. Omkostnaderna för barntUlsyn är själva fömtsättningen för att man över hu-vud taget skall kunna arbeta, och de är inte avdragsgilla.

När det gäller båda dessa principer i beskattningen, den vertikala och den horisonleUa rättvisan, är det dåUgt ställt för barnfamiljerna. När de ökar sina inkomster drabbas de inte bara av inkomstbortfall genom marginalskatten utan de får också vikande bostadstillägg och höjda daghemsavgifter. Det nya skattesystemet fungerar ju dels på det sättet att marginaleffekterna i fråga om förmåner, skatter och avgifter medför att barnfamUjerna i ordinära inkomstlägen tvingas betala högre reella

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. avdragsrätt för kostnader för barntillsyn vid inkomstbeskattningen

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. avdragsrätt för kostnader för barntillsyn vid inkomstbeskattningen

marginalskatter än många skattebetalare i högre inkomstlägen får göra, dels på det sättet att en familj med många bam får behålla en mindre del av en inkomstökning än en famUj med ett eller inget bam.

Finansministern har för övrigt själv uppmanat kommunerna att höja sina daghemsavgifter, och detta skedde samtidigt som man minskade förvärvsavdragels maximibelopp från 3 000 lUl 2 000 kronor. När kommunerna sedan skaU bestämma den här avgiften utgår de från bmttoinkomsten, och det betyder att man här åstadkommer en dubbel progressivitel i beskattningen. Först minskar man inkomstskUlnaderna i beskattningen och sedan använder man trots detta skUlnaderna i bmttoinkomst som utgångspunkt när man skaU differentiera avgifterna tUl daghemmen.

Systemet fungerar så för barnfamiljerna att de som har möjlighet att få in sina barn på daghem får av samhäUet en i många fall mycket kraftig subventionering. Man räknar med att en daghemsplats kostar samhället mellan 11 000 och 16 000 kronor per år, och del accepteras. Men det accepteras inte att man får göra avdrag för den verkliga kostnad som man har för barntiUsyn i det egna hemmet, och det är kanske kännetecknande för regeringens syn på hur barnen skaU uppfostras — vad vet jag?

Får jag ta etl praktiskt exempel. Om man tänker sig att en person har några småbarn och dessutom driver en Uten rörelse, t. ex. en tobaksaffär, kan vederbörande göra på två sätt. Man kan själv sköta affären och anställa någon som ser tiU barnen. Då får man inte dra av kostnaden för barntillsynen. Men i stället kan man anstäUa någon som sköter rörelsen och själv vara hemma och sköta barnen. Då får man naturligtvis göra avdrag för den kostnad man har för den som man anställer i rörelsen. Ändå är den koslnadsmässiga skUlnaden ur individens synpunkt ingen.

Kostnaden för den här hemhjälpen, som enUgt vad finansministern upplyser om i sitt svar ligger vid sidan av skattesystemet, är ändå inte mer privat än att arbetsgivare får lov att betala arbetsgivaravgift tUl staten för den här lönen — utan att ens få göra avdrag för arbetsgivaravgiften, vUket andra arbetsgivare får göra.

Allt det här leder till en annan effekt, fömtom att bamtUlsynen blir dåligt ordnad i många faU, nämligen tUl alt lönen för barnvårdaren blir lägre än vad den skulle kunna bU ifall man, som en vanUg arbetsgivare, fick göra avdrag för lönen. Vi får på det viset ytterligare en låglönegrupp i vårt samhäUe som en direkt följd av ett felaktigt utformat skattesystem.

Jag skulle vilja tUlåta mig, herr talman, att sätta in den här frågan i ett något litet större sammanhang, även om det kommer att ta ett par minuter tUl.

När finansministern lade fram sin näst senaste skalteproposilion på riksdagens bord var ju syftet med denna att man skuUe försöka få ett skattesystem som inte motverkade kvinnornas möjligheter till förvärvsarbete. Men trots detta förefaller det mig som om finansministern fortfarande trodde att i de flesta famUjer med småbarn kunde man ordna barntillsynen på något sätt så att den inte kostade någonting — man kanske har en hemmavarande mamma, man kanske har en farmor eller en mormor eller någon annan som har möjligheter att utan någon som helst ersättning sköta om småbarnen på heltid. Men verkUgheten är inte sådan.

utan i dag får barnfamiljerna klara sin situation med ständiga provisorier. Det är ett vandrande meUan välvUliga grannfmar, underbelalda praktikanter och snäUa släktingar som rycker in då och då, och många barnfamiljer lever i en ständig oro och ängslan för hur deras barntillsyn skaU kunna ordnas.

Jag vågar påstå, herr talman, att den UI5 genomtänkta skattepolitiken när det gäller barnfamiljerna åren av orsakerna tUl att uppväxtmiljön för våra barn i dag är så dåUg. Jag påstår t. ex. att den ökande ungdomskriminaliteten är — i viss mån — en följd av att barnfamUjerna har del så besvärligt ekonomiskt i dag. De har aUtså inte möjligheter att se efter sina ungar på ett tillfredsstäUande sätt. Och varför stiger abortsiffrorna som de gör, om inte också därför att vi har ett barnovänligl klimat här i landet?

Man klagar också över att misshandelsfallen ökar. Det är klart att barnmisshandeln kan ha många orsaker — alkoholmissbmk, narkotikamissbruk och andra sådana saker. Men den kan också vara orsakad av att både mamman och pappan är övertrötta efter sitt yrkesarbete och efter sin oro för hur de skall kunna klara bamtiUsynen. De orkar helt enkelt inte med situationen i hemmet i den stressade mUjö som de tvingas leva i.

Med detta vUl jag alltså säga att det finns vidare aspekter på frågan om skattepolitik och barnfamiljer som jag tycker bör föras in i sammanhanget, och jag skuUe vUja stäUa några frågor tUl finansministern.

Anser herr Sträng att skattesystemet i viss utsträckning skaU ta hänsyn till skatt efter förmåga? Och om han anser det, skuUe jag vilja veta varför inte barntUlsynskoslnaderna, som är den absoluta förutsättningen för förvärvsarbete, tas med i beräkningen vid beskattningen.

Är det rimligt med en horisonteU utjämning mellan barnlösa och barnfamUjer till förmån för de bamlösa? Och är det en vettig skatte- och avgiftspolitik att barnfamiljer i vanliga inkomstlagen tvingas betala högre reella marginalskatter än många skattebetalare i högre inkomllägen?

Enligt min uppfattning borde det vara angeläget att frågan om barnfamUjernas skattesituation snarast blev föremål för en utredning. Men jag har noggrant läst finansministerns direktiv för den nu tUlsatta skatteutredningen, och jag har inte kunnat finna något enda ord om att man skall särskilt beakta barnfamiljernas situation. Jag skulle lill slut vilja fråga finansministern rakt på sak: Är det avsUcten att skatleutredningen skall kunna syssla med de här frågorna?

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. avdragsrätt för kostnader för barntillsyn vid inkomstbeskattningen

Herr finansministern STRÄNG;

Herr talman! Efter den myckel vittomspännande mndmålning om de skattepolitiska frågorna, som fm Kristensson gjorde i sitt svar, är det väl ganska förklarligt om jag inte ger mig in på aUt detta. Jag skulle naturligtvis som vanUgt vara frestad att kortigera henne på ett par punkter. Arbetskläder är inte avdragsgUla vid beskattningen annat än i speciella undantagsfall. Finansministern har inte uppmanat kommunerna att höja daghemsavgiftema. Det är tidningarna som säger att finansministern har gjort del. Men sådant är jag så van vid atl jag för länge sedan har ledsnat på att dementera det.

Sedan tyckte fru Kristensson att mitt svar var elementärt, och det kan

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. avdragsrätt för kostnader för barntUlsyn vid inkomstbeskattningen

man ju säga. Det var dessutom ganska hänsynsfullt. Jag tror emellerfid att fru Krislensson drar de alldeles rikliga slutledningarna av mitt svar, även om det inte var mera konkret — eller skall vi säga brutalt — utskrivet. Fru Kristensson har alldeles rätt när hon tolkar min uppfattning i den här frågan.

Slutligen kan jag säga atl jag inte alls är säker på alt det blir fiera som bjuder ut sig såsom hembiträden och barnjungfrur därför att deras arbetsgivare får en skatteförmån. Jag tror att det finns andra förklaringar tUl att det är svårt alt få hjälp i hemmen. Det är inte nu som del var förr i världen.

Allra sist vill jag säga att detta inte har tagits upp direkt i direktiven till skatteutredningen. Skulle man inom skatteutredningen vilja ta upp den här frågan och diskutera den, så tänker jag inle hindra del.

Fm KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag bad delvis herr talmannen om ursäkt för att jag gjorde den här rundmålningen. Men jag upplever situationen så att en negativ ekonomisk politik visavi barnfamiljerna får de konsekvenser som jag skisserat. Och jag trodde att finansministern också lill äventyrs kunde vara litet intresserad av andra problem än just de exakt matematiska skatteproblemen, atl han kunde vara intresserad av de mera mänskliga problem som också hänger ihop med skattesystemet.

Det var ju intressant atl få höra alt finansministern inle har uppmanat kommunerna att höja daghemsavgifterna. Men ur den enskildes synpunkt spelar det inte så förfärligt stor roll. Kommunerna har höjt daghemsavgiftema, och det fungerar ur barnfamiljernas synpunkt på det sätt som jag har angivit.

Att min slutledning var korrekt är ju synd! Jag hade hoppals alt skatleutredningen skulle ha kunnal med finansministerns goda minne verkligen göra en förutsättningslös utredning av barnfamiljernas ekonomiska situation. Nu säger finansministern att om utredningen vill så får den. Men del bmkar ju vara så alt del som finansministern inte vUl, det blir inte heller förverkligat, och del beklagar jag.

Detta med att bjuda ut sig som hembiträden låter en aning dubiöst, får jag säga, och det är kanske betecknande för del ringa inlresse som finansministern hyser för de här problemen. Jag har den uppfattningen atl del är angeläget ur familjernas egen synpunkt att de inte enbart skall vara hänvisade till den kollekliva barnavården, som dessutom inte kan byggas ut i en takt som på något sätt svarar mot efterfrågan och som ur samhällsekonomisk synpunkt för övrigt är slöseri. Jag trodde atl finansmuiistern möjligen kunde vara Utet intresserad av att famUjerna fick en valfrihet alt ordna sin barntUlsyn som de fann bäst och som de fann mest ändamålsenlig ur familjens och ur del enskUda barnels synpunkt. Och delta åstadkommes enbart genom ett system som möjliggör avdrag för de faktiska omkostnader som man har, oberoende av vilken tillsynsform man väljer. Men finansministem är inte i del här hänseendet intresserad av valfrihet, liksom inte heller i andra hänseenden. Jag beklagar verkligen detta med hänsyn tUl de många barnfamUjer som i dag finner sin situation ganska hopplös.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5 Ang. normerna för existensminimum

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för alt besvara fru Rydings (vpk) den 24 febmari framställda interpellation, nr 74, och anförde;

Herr talman! Fru Rydmg har frågat mig dels om jag är beredd medverka till alt anvisningar utfärdas i syfte atl uppnå en mera enhelUg tolkning beträffande begreppet existensminimum utöver vad som fastslagits i riksskatteverkets anvisningar för existensminimum för år 1972, dels om jag vill ta initiativ till sådana instruktioner som förhindrar löneavdrag på så stora belopp att existensminimum underskrids, dels om jag är vUlig medverka till att dyrorlsgrupperingen för existensminimum försvinner.

Riksdagen (LU 1971:19, rskr 1971:262) har hos Kungl. Maj :t anhåUit att bestämmelserna om existensminimum i uppbörds- och utsökningsför-fattningarna ses över i syfte atl få tUl stånd en samordning mellan skattemyndigheternas och utmätningsmännens beslut om existensminimum samt att möjligheterna atl la större hänsyn än hittills till de sociala aspekterna vid faststäUande av normalbeloppen för existensminimum undersöks i samband därmed. En sådan översyn skall enligt direktiven företas av den skatteutredning som tiUsatts i dagarna. Vid översynen torde utredningen komma att pröva behovet av bestämmelser och anvisningar i de hänseenden fru Ryding åsyftat.

Jag vill här nämna att vissa tekniska frågor rörande existensminimum för närvarande undersöks av riksskatteverket och exekutionsväsendets organisationsnämnd.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. normerna för existensminimum

Fm RYDING (vpk):

Herr talman! Först vill jag tacka finansministem för svaret på min interpellation.

Herr Sträng kommer säkerligen ihåg all det inte är första gången som vi debatterar existensminimum. Såväl 1970 som 1968 har jag genom interpellationer haft frågan uppe fill debatt i riksdagen, och nu, 1972, återkommer jag därför att det fortfarande enligt mitt sätt att se finns stora brister på detta område.

Finansministern säger i sitt svar att den nyUgen tiUsatla skatteutredningen också har fått direktiv att företa en översyn av bestämmelserna rörande existensminimum. Vad jag särskUt har fäst mig vid är att utredningen skaU undersöka möjUgheterna att ta större hänsyn till de sociala aspekterna vid faststäUande av normalbeloppen för existensminimum. Det är givetvis bra alltsammans, och det innebär ju indirekt också att finansministern anser att de nuvarande bestämmelserna fortfarande inte är tillfredsställande. Men det tar tid, och det måste man i och för sig acceptera.

Nu finns emeUertid redan av riksskatteverket utfärdade bestämmelser för normalbelopp för existensminimum 1972, som jag också har nämnt i min interpellation. De anvisningarna tUlämpas givetvis av myndigheterna, och det står i dem talat om en "generös tolkning". Det har emellertid visat sig att det ute i landet har varit mycket olika med denna generösa

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Om åtgärder för att motverka missbruket av T-sprit

tolkning. Jag hoppas därför att det efter översynen av skatleutredningen inte längre skall finnas någon möjlighet att tolka anvisningarna olika. Men jag skuUe vara mycket tacksam om finansministern redan i dag, och utan atl föregripa utredningen, vUle fästa uppmärksamheten på att redan den tolkning som nu har föreskrivits skaU vara generös. Med den tyngd som ett sådant uttalande från finansministem skuUe ha tror jag alt det vore ett steg i riktning mot en bättre behandUng av alla de människor som tvingas leva på existensminimum.

En annan sak som jag i detta sammanhang vill fråga finansministern om är: Finns det inte redan i dag någon möjlighet atl göra känt för vederbörande som verkställer löneavdragen att man aldrig får lov att dra av så stora belopp att existensminimum underskrids? Som det nu är fungerar systemet dåligt. Det uppstår trassel och tragedier, och det blir mycket spring tiU socialbyråerna osv,, därför att man inte automatiskt tar hänsyn till alt löntagaren åtminstone måste ha ut så mycket av sin lön att han eller hon inte behöver leva under existensminimum, Alla människor är tyvärr inte så upplysta eUer så företagsamma att de själva orkar med alt bråka om — eUer kanske jag skall använda ordet rätta till - sina löneavdrag. Jag anser att alla skaU ha rätt till existensminimum, ulan allt byråkratiskt krångel.

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! Om man i detta faU har rekommenderat de handläggande myndigheterna att tUlämpa en generös tolkning, så utgår jag från atl den rekommendationen kommer att följas. Det finns väl heller ingen som har någon annan uppfatlning än att den skaU följas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6 Om åtgärder för att motverka missbruket av T-sprit

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Hamrins (fp) den 19 april framställda interpellation, nr 123, tiU herr socialministern, och anförde:

Herr talman! Herr Hamrin har frågat socialministern vilka åtgärder han överväger för att motverka det ökade missbmket av T-sprit, Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Alltsedan T-spriten infördes år 1966 har närmast berörda myndigheter följt förbmkningen därav med största uppmärksamhet. Redan år 1968 genomfördes vissa skärpningar beträffande handeln med T-sprit som fick en dämpande effekt på missbmket. Viss ökning av missbruket har konstaterats enligt undersökningar under senare år. Detta har föranlett nya initiativ för att komma till rätta med problemet, bl, a, inom ramen för det nordiska samarbete som etablerats i frågan. Denna behandlades vid ett möte våren 1971 med företrädare för berörda myndigheter och alkoholbolagen i de nordiska ländema. Frågan har därefter tagits upp särskilt vid ett möte i Helsingfors i aprU i år, då företrädare för riksskatteverket och Vin- & Spritcentralen AB sammanträffade med representanter för det finska social- och hälsominisleriet och det finska

alkoholbolaget, Alko AB, Vid mötet beslöts atl de nämnda bolagen vart för sig skulle utarbeta en aktionsplan med sikte på att begränsa tUlgängUgheten av T-sprit i den allmänna handeln. Resultatet av detta initiativ bör avvaktas, innan ytterligare åtgärder övervägs.

Herr HAMRIN (fp);

Herr talman! När man inte är särskUt väl bevandrad i kanslihusels labyrinter ulan går efter sunt förnuft, så trampar man ibland lätt fel. Jag ställde min interpellation lill socialministern, därför alt missbruket av T-sprit enligt min mening är ett ganska stort socialt problem — vUket givetvis också alkoholmissbmket över huvud taget i vårt samhälle är.

Häromdagen läste jag i Social-Medicinsk Tidskrift, ett av de senare numren, en liten artikel, där man i förbigående säger följande: "Det är förresten typiskt för svensk alkoholpoUlik att den är riktad lUl finans-och inte socialministern. Det markerar riksdagens fiskaliska tänkesätt i en fråga som verkligen inte först och främst borde ha med pengar att göra,"

Det må därför vara mig förlåtet alt jag framställde frågan till socialministern. Jag lackar finansministern för svaret.

Det kanske också bör nämnas att enligt interpellationssvaret har ett sammanträffande ägt rum meUan representanter för bl, a, det finska social- och hälsominisleriet och riksskatteverket i Sverige, Jag föreställer mig att representanterna för det finska social- och hälsominisleriet kanske blev något överraskade över atl få diskutera denna fråga med representanter för riksskatteverket i Sverige, även om det kan hända alt de kände tUl förhållandena här något bätlre än vad jag gjorde.

Frågan är emellertid ställd på gmnd av det alltmer ökande missbmket av T-sprit, inte bara i Sverige, utan synbarligen också i vårt grannland Finland, En särskild utredning som har publicerat sina resultat för en tid sedan har tagit upp den här frågan, och resultaten är också redovisade i Social-Medicinsk Tidskrift, Utredningen har gjorts i Malmö, och man har där konstaterat att vi har kanske ungefär 4 000 kroniska alkoholister som använder T-sprit som bemsningsmedel i ganska stor utsträckning, Etl beklagligt drag är att antalet missbmkare ökar och framför allt att missbruket sprider sig ner till allt lägre åldrar. Av undersökningen framgår att 1968-1969 26 procent av dem som missbmkade T-sprit var födda 1930 eller senare, men 1970 hade denna åldersgrupp ökat till 41 procent, och under tidsperioden 1968—1971 steg andelen missbmkare födda efter 1940 från 0,8 procent till drygt 7 procent. Det finns alltså en tendens att T-spriten missbrukas alltmer även bland relativt unga.

Nu har vi en förbmkning av T-sprit som är hög. Detta är ganska självklart, eftersom T-sprit är en industriell produkt. Om man ser på omsättningen av teknisk sprit finner man atl sedan T-spriten kom till år 1967 håller sig förbrukningen mellan 12 och 17 miljoner Uter 50-pro-centig sprit. Del mesta går självfallet tUl industrin, men en del förbrukas i hushållen. Jag skulle kunna tänka mig att man där kan ersätta den spriten med andra medel och på det sättet göra T-spriten mindre lättillgänglig i den öppna handeln.

Missbruket av T-sprit är i varje fall ell allvarUgt problem både här och i Finland, Av den anledningen hälsar jag med tillfredsställelse finans-

Nr75

Måndagen den 8 maj 1972

Om åtgärder för att motverka missbruket av T-sprit

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. ätgärderför att komma tiU rätta med levnadskostnadsproblemen för vanliga inkomsttagare

ministerns svar att överläggningar är på gång och att åtgärder är att förvänta för att lösa dessa problem.

Min egen reflexion i detta sammanhang är att man bör göra särskilt hushållsspriten mera svårtillgänglig. Kanske tvingas man att införa en särskUd hushållssprit. Då bör man naturligtvis minska melanolhalten i den spriten. Träspriten i T-spriten är farlig för hälsan och kanske framför allt för ögonen. Eftersom T-spriten missbmkas, tycker jag all vi här i Sverige liksom man gör i Finland bör se tUl att minska de skaderisker som föreligger med den nuvarande T-spriten, Men självklart måste man då också vidta andra åtgärder för att missbmket inte skall öka än mera. Delta borde kunna ske genom lUlsättande av något ytterligare medel. Jag vet att den tillsats av bitrex som skedde för några år sedan inte hjälpte stort, men vetenskapen borde väl ändå kunna få fram ell ämne som i större utsträckning än hittills skuUe kunna minska förbrukningen av T-sprit,

Jag ser gärna, herr talman, att ett samarbete inleds med Finland, och jag accepterar det svar som finansministern lämnat om att ett sådant inletts. Jag kan dock inte riktigt acceptera att finansministern helt kort säger, atl resultatet av detta initiativ bör avvaktas innan ytterligare åtgärder övervägs. Man bör väl kunna skjuta på, och i varje fall bör man inte vänta alltför länge med att vidta åtgärder i detta faU,

Till sist återkommer jag än en gång till det jag började med. Jag hyser inle något misstroende till finansministerns sociala ambitioner, men jag skulle föreställa mig, att sådana här frågor skulle kunna få en mer handgriplig handläggning, om de sorterade under socialdepartementet. Jag satt tidigare och studerade föredragningslistan och fann att åtskilliga interpellationer riktats lill finansministern och atl de flesta med undanlag för min egen interpellation handlar om stora ting i samband med skattefrågor och annat,

I det nya riksskatteverket ingick den gamla kontroUstyrelsen, som tidigare skötte dessa ärenden, men det är väl ändå inte så säkert att den anordningen blev den bästa. Jag tror att en administrativ förändring härvidlag vore bra så att alkoholfrågoma - i varje fall då det gäller sådana saker som dem jag här påtalat - skulle kunna läggas under socialdepartementet. Del vore ett steg framåt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7 Ang, åtgärder för att komma till rätta med levnadskostnadsproblemen för vanliga inkomsttagare

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att besvara herr Burenstam Linders (m) den 29 februari framställda interpellation, nr 77, och anförde:

Herr talman! Herr Burenstam Linder har frågat mig om jag avser atl vidta några åtgärder för att komma till rätta med de problem som levnadskostnaderna, bl, a, Uvsmedelspriserna, utgör för den vanliga inkomstlagaren och särskUl för barnfamUjema,

Jag konstaterar att herr Burenslam Linder i interpellationen själv slagit fast all inkomstförstärkningarna tiU jordbmkarna enligt jordbmks-överenskommelsen och löneökningarna till de handelsanställda måsle få slå igenom och föranleda prisstegringar på livsmedel i konsumenlledet.

Vad särskilt barnfamiljerna beträffar, vUl jag erinra om den betydelsefulla famUjepolitiska reform som nyligen trätt i kraft genom förbättringen av bostadstilläggen från den I aprU 1972, Frågan om en ytterligare förstärkning av det familjepolitiska stödsystemet behandlas i elt belänkande som om några månader kommer att läggas fram av famUjepolitiska kommittén.

Vad herr Burenstam Linders fråga i övrigt beträffar, vUl jag konstatera

att strävandena att begränsa pris- och koslnadsstegringar - eller inflationen, som herr Burenslam Linder uttrycker det — ständigt framstår som en av de viktigaste uppgifterna för den ekonomiska politiken,

att skatterna betingas av nödvändigheten alt betala de utgifter som riksdagen fattar beslut om och atl skatterna därutöver har en väsentlig uppgift i stabiliserings- och fördelningspolitiken,

samt att någon speciell åtgärd som skulle göra det möjligt för vårt land att lösa ett problem, som inte heller mternationeUt har kunnat lösas, tyvärr inte finns att tillgripa.

Herr HAMRIN (fp);

Herr talman! I herr Burenstam Linders frånvaro ber jag alt få tacka finansministern försvaret på interpellationen.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Om ändrade bestämmelser om obduktion, m. m.

§ 8 Om ändrade bestämmelser om obduktion, m. m.

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för atl besvara herr Hamrins (fp) den 19 april framställda interpeUation, nr 124, och anförde:

Herr talman! Herr Hamrin har frågat mig dels hur stor andel av de personer som avlider som obduceras, dels vUka kostnader obduktionerna medför och om jag anser dessa kostnader värda att ta, dels om jag är beredd att medverka till alt skyldighet införs för vederbörande läkare att före obduktion underrätta de anhöriga tUl den avlidne därom.

Enligt uppgift obduceras — frånsett rättsmedicinska obduktioner — omkring en tredjedel av samtUga avlidna personer. Kostnaderna för obduktionerna är svåra all exakt ange. Enligt uppgift från Svenska landstingsförbundet bör man dock kunna räkna med alt en obduktion kostar i genomsnitt 250 kronor.

Enligt socialstyrelsen är obduktionerna nödvändiga i första hand för atl i tveksamma fall ge besked om dödsorsaken. Härigenom får läkaren också möjlighet atl kontroUera om den ställda diagnosen var riktig. De flesta obduktioner sker av denna anledning. Genom obduktioner kan man också få uppgifter om frekvensen av vissa sjukdomar och förändringar i sjukdomsmönstret. Även för vetenskapliga undersökningar kan obduktioner ha stor betydelse.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Om ändrade bestämmelser om obduktion, m. m.

EnUgt 23 § sjukvårdskungörelsen skaU överläkare se till att obduktion sker om någon dör på sjukhuset och dödsorsaken är okänd eller viktig upplysning om sjukdomens beskaffenhet kan vinnas. Om anhörig tiU den avlidne framfört önskemål om att obduktion inte skaU äga mm får den göras endast om dödsorsaken är okänd,

1 praxis torde bestämmelsen i regel ha tolkats efter ordalydelsen, dvs, att någon skyldighet från sjukhusets sida inte föreligger att underrätta anhöriga om planerad obduktion. Vissa sjukhus har dock en annan praxis, JO har i en framslällning fill Kungl, Maj:t hemställt om elt förtydligande av författningsbestämmelsen, varav borde framgå att läkarna är skyldiga alt i viss omfattning ta kontakt med de anhöriga före obduktion. Remissbehandlingen av JO:s framstäUning visar att del här gäller en komplicerad fråga. Det är därför angeläget alt ha bästa möjliga sakliga underlag för etl ställningstagande. En vetenskaplig undersökning, som kan väntas ge värdefulla upplysningar beträffande obduktionsfrågan, pågår för närvarande vid Serafimerlasarellet i Stockholm, Jag har ansett det vara av värde att avvakta resultaten av den undersökningen, innan slutlig StäUning tas tUl JO:s framstäUning,

Samma problem som vid obduktion föreligger också vid transplanta-tion av organ från avliden person. Frågan om ny eller ändrad lagstiftning om Iransplanlalion övervägs i departementet. Det är min avsUct att dessa frågor om möjligt skall lösas samtidigt.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Svaret på min interpellation var utförligt men ger ändå anledning tiU åtskilliga reflexioner. Jag tackar socialministern för svaret.

Låt mig först säga all del knappast för den stora allmänheten torde vara bekant alt obduktion företas i den utsträckning som vi gör här i Sverige, Man kan också fråga sig: Vad är anledningen tUl delta? Det tycks ha skett en markant ändring genom atl den I januari 1971 intyg om dödsorsaken, dvs, dödsbevis, infördes. Socialministern säger i interpeUationssvaret med åberopande av socialstyrelsen att cirka en tredjedel av alla avlidna obduceras. Jag skall inte bestrida siffran, eftersom jag inte kan molbevisa den, men elt stickprov på ett centrallasarett ger vid handen att, som man uttryckte sig, 99,9 procent obduceras. Detta har flera olika aspekter, och jag skaU först ta upp den humana.

Folk har en viss något skeptisk inställning tUl problemet, och det är då ganska egendomUgl att del inte finns några regler som klart säger hur läkarna skall förfara med underrättelser tUl de anhöriga. Som socialministern anfört i interpellationssvaret har JO varit inkopplad på denna fråga. Det visade sig alt JO och socialstyrelsen ingalunda var överens om hur gällande regler skulle tolkas; socialstyrelsen hemställde till Kungl, Maj:t, om jag minns rätt, atl man snarast skuUe se tUl att denna oklarhet undanröjdes.

Jag lycker för min del att socialstyrelsens inställning att det inte är så förskräckligt angeläget att underrätta någon anhörig är minst sagt dubiös. Det borde vid sådana här lillfäUen inle vara så svårt atl få lag på någon anhörig som kan få etl meddelande om alt obduktion skall företas; det kan kanske i vissa fall vara svårare, men för de svårare fallen kan man ha

undantagsregler. Del bör inte vara så — vilket har förekommit — alt de anhöriga genom t, ex, begravnmgsentreprenör får vela alt den avUdne har forslats tiU Stockholm för rättsmedicinsk obduktion eller lUl närmaste centrallasarett, som kanske ligger långt från hemorten, utan att samtidigt få besked om när den avlidne kommer att föras tUlbaka,

Jag anser att man går alltför nonchalant tUl väga i sådana här fall. Av interpellationssvaret förstår jag att socialministern tydligen är inne på samma tankar; det sista stycket i interpellationssvaret hade näppeligen kommit till om inte socialministern hade tänkt sig att det här behövs en ny eller ändrad lagstiftning. Enligt min mening är det alldeles nödvändigt att man ser över dessa frågor.

Samtidigt med de humana aspekterna kan man ta upp en annan fråga; Är det alldeles nödvändigt att obducera så gott som alla avlidna, och vad är anledningen lUl det? Om det inte är nödvändigt, bör ju inte redan förut skattetyngda kommuner och landsting betungas med de utgifter del här gäller; del var därför jag stäUde frågan om vilka kostnader obduktionerna medför. Svaret är att Landstingsförbundet säger att det är ungefär 250 kronor i obduktionskoslnad per avliden. Om vi håller oss till den siffra som socialstyrelsen anger — en tredjedel av aUa dödsfall — och som jag bestrider, till dess att jag får Utet säkrare siffror, är vi uppe i någonting på sex miljoner plus transportkostnaderna. De kan inte vara så små i de fall — nu bortser jag från rättsmedicinska obduktioner och håUer mig till de andra — där avståndet inte är alltför litet tiU etl närbeläget lasarett.

Del måste vara ganska starka skäl för att man tar till obduktion i så många fall. Vad säger då socialstyrelsen enligt interpeUationssvaret? Ja, dels skall obduktion ge besked om dödsorsaken, och det är ju ganska klart, dels kan obduktioner ha stor betydelse för vetenskapliga undersökningar. Det kan jag också förstå, men därmed är väl inte sagt alt så gott som alla avlidna behöver obduceras. Att dödsorsaken skall fastställas är ganska givet, och där har vi tydligen — jag åberopar än en gång den nya regeln om dödsbeviset — kommit in i en situation där läkarna inle vill la på sitt ansvar att utfärda dödsbevis, innan vederbörande är obducerad. Det hänger tydligen samman med den bristande kontinuiteten i vården, som jag i andra sammanhang åberopat och som patienterna själva önskar. Har vederbörande provinsialläkare eUer annan läkare inte vårdat den avlidne tidigare, sä vägrar han att utfärda dödsbevis, och då går fallet till obduktion.

Jag förestäUer mig att det är rikligt som socialministern säger i slutet av interpellationssvaret, att här finns anledning att se över den gällande lagstiftningen och se tUl att man får en bättre ordning i det här fallet. Jag hoppas att den översynen skall komma så snart som möjligt.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Om ändrade bestämmelser om obduktion, m. m.

Herr socialministern ASPLING:

Herr talman! Låt mig säga att den fråga vi diskuterar självklart, som herr Hamrin sade, har många aspekter.

Obduktionsfrekvensen varierar mycket mellan olika sjukhus. På mindre sjukhus utan egen patologavdelning är frekvensen låg. Högst är frekvensen på vissa större sjukhus. Av antalet avUdna obduceras ungefär

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Om ändrade bestämmelser om obduktion, m. m.

39 procent. Då skiljer jag ul de rättsmedicinska obduktionerna, som uppgår till ca 6 000,

Obduktionerna är - och del har jag framhållit i mitt svar — nödvändiga av flera skäl. Då dödsorsaken är okänd är det etl vitalt intresse såväl för samhäUet som för de anhöriga atl få veta varför dödsfallet inträffat. Genom obduktionen får läkaren också möjlighet kontrollera dels om den ställda diagnosen var riklig, dels effekten av en eventueU behandling. Genom obduktionerna får vi också veta frekvensen av vissa sjukdomar. För t, ex, cancerforskningen är sålunda obduktionerna av myckel stort värde.

Delta är naturligtvis en komplicerad fråga, herr Hamrin, Den undersökning rörande obduktioner som pågår på Serafimerlasarellet avser bl, a, att kartlägga det medicinska värdet av obduktioner, de anhörigas reaktion på underrättelse om tilltänkt obduktion samt hur underrättelserna påverkar obduktionsfrekvensen. Låt mig få upplysa om att undersökningen beräknas bli avslutad och redovisad senast under första halvåret 1973,

Undersökningen företas av en legitimerad läkare, Mona Britton, och sker under ledning av professor Gunnar Björck på Serafimerlasarellet, Det är naturligt atl vi på departementet är angelägna om atl få ta del av resultatet från denna seriösa undersökning som i detta sammanhang har ett vitalt intresse för eventuellt kommande åtgärder.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag är väl medveten om — och det kanske jag sade tidigare också — att den här frågan har ganska många aspekter. Jag tycker nog att den humana aspeklen är den viktigaste även om del gäUer ekonomiska frågor också.

När socialministern nu redogör för hur många som obduceras och även nämner siffran på hur många som rättsmedicinskt obduceras, kan del vara av intresse att påminna om vad den gamla medicinalstyrelsen, numera socialstyrelsen, år 1962 sade om den rättsmedicinska obducering-en. Jag citerar ur ett cirkulär den 31 oktober 1962:

"Det är ett känt förhåUande, att rätlsläkarorganisationen i riket på grund av bristen på rättsläkare icke förfogar över tUlräckUga resurser för att helt tillgodose behovet av rättsmedicinska undersökningar. Därför är det angeläget, att möjliga ralionaUseringar vidtagas, för att den tUlgängliga arbetskraften skall kunna utnyttjas på lämpligt sätt,

1 sådant syfte böra enligt medicinalstyrelsens mening åtskilliga av de obduktioner, som enligt nuvarande praxis utföras såsom rättsmedicinska obduktioner, i stället verkställas såsom fullständiga dödsintygsobduktio-ner,"

Jag citerar detta därför att det kanske också finns anledning att fundera över om alla fall som nu går till rättsmedicinsk obduktion verkligen behöver göra det. Jag stäUer mig mycket tveksam tUl detta, också av personlig erfarenhet. Man kommer då in på betydligt längre transportavstånd och svårigheter för både dem som skall klara obduktionen och för anförvanterna därhemma som skaU ordna saker och ting.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Ang, åtgärder för att förebygga onödigt lidande för ensamstående åldringar och sjuka

Herr socialministern ASPLING erhöll ordet för alt besvara herr Börjessons i Falköping (c) den 21 april framstäUda interpellation, nr 125, och anförde:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har frågat mig, om jag är beredd att medverka till att kommunerna i sina omsorger om invånarna uppmärksammar möjligheterna att med oUka medel engagera enskUda människor för den nödvändiga kontaktverksamhet som kan förebygga onödiga lidanden för ensamstående åldringar och sjuka.

Jag har tidigare vid årets riksdag haft tiUfäUe att diskutera samma problem i elt svar på en enkel fråga beträffande åtgärder för att hindra alt människor avlider i isolering. Jag framhöU då atl det år 1968 genom en ändring i socialhjälpslagen har slagils fast, att kommunerna har skyldighet alt skaffa sig kännedom om de enskilda människornas behov av omvårdnad och alt verka för att detta bUr tillgodosett. Socialstyrelsen har år 1969 meddelat råd och anvisningar om hur denna uppsökande verksamhet bör bedrivas. Kommunerna har prövat olika lösningar för att hjälpa ensamma och isolerade personer, och olika initiativ har tagits i detta syfte. Jag utgår från att såväl socialstyrelsen som de enskUda kommunerna i sin fortsatta verksamhet har sin uppmärksamhet riktad på dessa frågor och därvid på ohka sätt bl, a, försöker aktivera enskilda människor för en kontaktverksamhet med personer som i etl eller annat avseende behöver hjälp. Liksom i mitt tidigare svar beträffande dessa frågor vUl jag också understryka hur angelägel det är att de enskUda medborgarna inle slår sig till ro med myndigheternas åtgärder på det här området ulan atl var och en efter sin förmåga tar ansvar för att hjälpa till i ansträngningarna att bryta enskUda människors isolering och ensamhet.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. åtgärder för att förebygga onödigt lidande för ensamstående åldringar och sjuka

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Då herr Börjesson i Falköping är förhindrad atl ta emot svaret, har han bett mig att göra det, och jag ber alt få tacka socialministern för svaret,

"Ensam åldring hittades död i sin lägenhet" är en ofta förekommande tidningsrubrik. Trots den uppsökande verksamhet som de socialvårdande myndigheterna bedriver händer del alltför ofta att ensamma åldringar hittas döda i sina lägenheter. De kan ha legat döda i flera veckor innan grannar slagit larm. Det är ju bara några dagar sedan som del stod i tidningarna om en man som legat död i fem månader, och det var bara en tUlfällighet som gjorde att man då upptäckte honom. Det finns verkligen anledning att fråga sig hur den uppsökande verksamheten fungerar.

Det får självfaUet inte vara så atl en ensam åldring lämnas helt ulan tUlsyn. Vid hastig påkommen sjukdom uppstår problem för vederbörande att få kontakt med läkare. Saknar han möjligheter att nå telefon för att erhålla hjälp kan det dröja flera dagar innan hjälpen kommer — och då kan det vara för sent. Jag har träffat åtskUliga åldringar som uttryckt sin oro för vad som kan hända dem, om de hastigt insjuknar. De saknar anförvanter eller andra närstående. Det skuUe kännas tryggt, har de sagt

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. ätgärderför att förebygga onödigt lidande för ensamstående åldringar och sjuka

mig, om del fanns någon som dagligen ringde fill dem och hörde hur det slår tiU, Får man inget svar finns det anledning till personligt besök för att få reda på anledningen,

1 några enstaka kommuner tillämpas telefonjour för åldringar och den har visat sig fyUa en verkligt positiv uppgift. Den ensamme åldringen behöver inte känna sig isolerad och övergiven i sin lägenhet från omvärlden. Framför allt är man lacksam för kontakten i händelse av sjukdom. Telefonjour är en trygghetsfaktor av stora mått.

Enligt gäUande lag åligger del kommunens socialvårdande myndighet alt idka uppsökande verksamhet bland åldringar och handikappade, innefattande jämväl skyldighet att ha kontakt med dessa så att hjälp kan sättas in på kortaste möjliga lid.

Jag är medveten om de svårigheter som föreligger. Det kan hända atl den ensamme åldringen inte önskar någon kontakt med myndigheter vUket försvårar möjligheterna att nå honom. Jag är emellertid övertygad om alt flertalet ser positivt på en daglig telefonkontakt. För denna kontaktverksamhet krävs självfallet inte socialvårdsarbetare utan den kunde ombesörjas av exempelvis grannar tUl åldringar.

Och varför inte engagera någon organisation, t, ex. Röda korset, för denna uppgifl? Ge dem ett ekonomiskt bidrag och låt dem sköta telefontjänsten till kommunens åldringar och handikappade som är ensamboende. Det är fråga om en kommunal angelägenhet som skall lösas på primärkommunal nivå. Genom bidrag kan respektive organisation bygga ut en telefontjänst med frivUliga personer som svarar för olika distrikt inom kommunen. Därigenom kan man få en effektivt arbetande jourtjänsl lill för kommunen överkomliga kostnader,

Inle minst de uttalade önskemålen av ensamma åldringar om större trygghet och de tragiska händelser som ofta inträffat på grund av alt de gamla saknat tillsyn utgör enligt min uppfattning skäl nog för att en väl fungerande telefontjänst anordnas i primärkommunerna för atl betjäna ensamslående åldringar och handikappade.

Herr socialministern ÄSPLING:

Herr talman! 1 den diskussion som jag förde i denna kammare för inte sä länge sedan om dessa frägor hade jag anledning att också redovisa en rad olika åtgärder som dels företagits, dels förbereds. Jag har också gjort detta i mitt svar i dag tUl herr Börjesson i Falköping, men jag vill gärna på några punkter mera utförligt nämna konkreta åtgärder för att i största möjUga utsträckning kunna etablera kontakter.

Kommunerna har prövat olika lösningar för att bispringa ensamma och isolerade personer. I en del fall har kommunerna delats in i distrikt, och i vart och ett av dessa finns en särskUd kontaktperson anställd. Härigenom skapas också möjligheter tiU större personkännedom. En del kommuner har försökt tillgodose behovet av kontinuerlig kontakt genom att t. ex. inrätta olika former av telefonservice, som herr Johansson i Skärstad här nämnde. I ett särskilt meddelande, som sändes ut tUl samtliga socialnämnder under mars 1971, har socialstyrelsen beskrivit hur sådan telefonservice kan fungera. Jag vill fästa herr Johanssons i Skärstad uppmärksamhet på att januarinumret 1972 av socialstyrelsens tidskrift

Social-Nyll innehåller en beskrivning av hur en telefonservice fungerar i en del kommuner.

Aktiviteter har också utvecklats på andra områden. Utöver de praktiska förslag tUl ytterligare kontaktmöjligheter som jag här har nämnt kan jag också framhålla att socialstyrelsen nyligen har haft kontakt med tekniska högskolan beträffande vissa försök som där görs med signalanordningar, som kan göra det lättare för personer i akuta nödsituationer att få kontakt med sin omgivning. Postverket har också i samråd med glesbygdsutredningen, socialstyrelsen. Svenska kommunförbundet och vissa kommunstyrelser diskuterat möjligheterna att på försök låta lantbrevbärare göra hembesök hos pensionärer och sjuka i samband med brevbäringsturerna.

Herr Johansson i Skärstad uttalade önskvärdheten av att olika organisationer engagerar sig på detta område. Jag viU med anledning härav understryka alt så också har skett. Röda korset är engagerat på många håll och gör värdefulla insatser. Under 1971 hade socialstyrelsen överläggningar rned styrelsen för Pensionärernas riksorganisation. Då diskuterades bl. a. pensionärsföreningarnas möjUgheter att engagera sig och sina medlemmar i verksamheter som avser all bryta isoleringen för äldre ensamma människor. Från riksorganisationen uttalade man då etl positivt intresse för ett sådant engagemang.

Jag kan också omnämna för herr Johansson i Skärstad att jag för ett par månader sedan hade överläggningar med Pensionärernas riksorganisation om dessa åtgärder. Denna organisation har under våren gått ut med en enkät tUl sina föreningar för att fästa uppmärksamheten på dessa spörsmål, varvid man ställt en rad olika frågor för att få fram vissa fakta beträffande aktiviteterna ute i kommunerna. Jag skall inle, herr lalman, gå in på en mera detaljerad redovisning i vad gäUer svaren, men det visar sig av dessa alt riksorganisationen på många håll ute i kommunerna har en avsevärd aktivitet. Den har kontakter med socialnämnderna och på andra kommunala nivåer för atl utveckla och aktivisera denna verksamhet.

Jag har, herr talman, här något utförligare velat redovisa åtgärder som har vidtagits och som förbered es.

Herr lalman! Låt mig tUl sist understryka vad jag har framhållit i milt svar här i dag och även tidigare i debatten om dessa frågor, nämligen att del är angeläget att de enskilda medborgarna inte slår sig till ro med myndigheternas åtgärder på det här området utan att var och en efter sin förmåga tar ansvar för att så långt som möjligt hjälpa till i ansträngningarna att bryta andra människors isolering och ensamhet.

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Jag ber atl få tacka för det tUlägg som socialministern gjorde. Jag vill också lägga till en sak när del gäller organisationer som kan medverka till omvårdnaden om åldringar och ensamma människor. Präster och pastorer inom kyrka och frikyrka brukar kontinuerligt besöka gamla och sjuka människor. Socialministern kanske också kan länka på della vid den fortsatta planläggningen.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. ätgärderför att förebygga onödigt lidande för ensamstående åldringar och sjuka

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. åtgärder mot erosionen vid Löderups strandbad

§ 10 Ang. åtgärder mot erosionen vid Löderups strandbad

Herr jordbruksministern BENGTSSON erhöll ordet för atl besvara herr Larssons i Borrby (c) den 16 mars framställda interpellation, nr 96, och anförde:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby har frågat, dels vart länsslyrelseul-redningen beträffande åtgärder mot vatlenerosionen vid Löderups strandbad tagit vägen, dels vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att motverka denna erosion.

De åtgärder som föreslås i länsstyrelsens utredning torde vara lämpliga att ulföras som beredskapsarbete. Utredningen har därför av regeringen överlämnats tUl arbetsmarknadsstyrelsen.

Ystads kommun har i december 1971 kommit in med en ansökan till länsarbetsnämnden i Malmöhus län om att låta arbetena utföras som kommunall beredskapsarbete. Nämnden gör för närvarande en teknisk utredning i frågan och kommer därefter atl la ställning lill kommunens ansökan. Några ytterligare åtgärder från min sida anser jag i detta läge inle behövliga.

Herr LARSSON i Borrby (c):

Herr talman! Jag ber att få lacka jordbruksministern för detta svar. Löderups strandbad är en känd och myckel omtyckt badort på Österlen. Från Kåse huvud förbi Tyke å till Örnahusen består Skånes sydöstkust av ren vit sand - dels en 20-30 meter bred plage, dels i fortsättningen uppåt landet sandklitter med sin karakteristiska växtlighet.

Under de senaste 15 åren har emellertid havets eroderande verkan mer och mer urholkat och förfulat stranden just vid Löderup, vilket naturligtvis har oroat såväl bofast befolkning som sommargäster och olika myndigheter. Sålunda har delta område under den senaste I O-årsperioden besökts och studerats av en rad myndigheter. Riksdagens jordbruksutskott har tittat på området — med därmed följande av positivt intresse präglat utskottsutlåtande — likaså tre olika landshövdingar i spetsen för sina respektive länsstyrelser och länsarbetsnämnder, med följande utredningar och PM. Under tiden slår vågorna oförtrutet och obarmhärtigt mol klilterna. Sommarstugeägare försöker genom alt forsla dit sten och annat tungt material skydda sig mot havet. Resultatet av denna miljövård utgör en anblick som sanneriigen inte kan kallas estetiskt tilltalande.

Jag är därför myckel lacksam för alt statsrådet ganska resolut säger atl föreslagna åtgärder torde vara lämpliga atl utföras som beredskapsarbete, och jag vill uttrycka förhoppningen att så snart man har bestämt sig för en lämplig teknisk lösning åtgärder verkligen också kan komma i gång.

Herr jordbruksministern BENGTSSON:

Herr talman! Jag har inte mycket atl tillägga tUl herr Larssons i Borrby anförande mer än att orsaken till att del har tagit så pass lång lid innan man så atl säga bestämt sig i den riktningen alt man ämnar vidta åtgärder är att man har haft alt övervinna en utomordentligt stor tveksamhet, inte minst från företrädare för ekologin. Här är del ändå

fråga om en naturlig process som har förekommit och förekommer. Oftast vill man ju att naturens egna processer skall få pågå utan ingrepp från människohand, men nu har man aUtså kommit fram tiU all det finns anledning att ingripa här och sannolikt kan man få fram en teknisk lösning som är tillfredsställande. Kommunen har alltså förklarat sig villig att bära sin andel av beredskapsarbetet. Då ser jag för egen del inte några hinder utan arbetet kommer med stor sannolikhet att utföras i sinom lid. sorn beredskapsarbete.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Om lagstiftning mot matjordstäkt

Herr LARSSON i Borrby (c):

Herr talman! Jag vill gärna verifiera statsrådets uttalande att det inte är så självklart vilka tekniska lösningar som skall väljas. Det finns inget särskilt universalmedel. Beträffande frågan om all rubba balansen i naturen må påpekas alt del kan också enligt en del ekologer vara på det sättet att stranden här påverkas av sandsugning som man håller på med på andra ställen.

Jag ber bara atl få tacka för det tillägg som här gjorts av statsrådet.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 11 Om lagstiftning mot matjordstäkt

Herr jordbruksministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara fröken Andersons i Lerum (s) den 19 april framställda interpellation, nr 122, till herr civilministern, och anförde:

Herr talman! Fröken Anderson i Lemm har frågat civUministern om han är beredd att medverka lill en lagstiftning som gör det möjligt för myndigheterna att ingripa i fråga om s. k. matjordstäkt. Frågan har överiämnals till mig för besvarande.

När det gäller odlad jord som är eller kan bli lämpad för rationell jordbruksdrift eller som bör hållas i odlat skick för att underlätta jordbrukets rationalisering kan lantbruksnämnden enligt jordhävdslagen besluta att läkt av matjord inte får ske ulan nämndens tillstånd. Vidare kan länsstyrelsen förbjuda läkt av matjord utan länsstyrelsens tillstånd eller föreskriva villkor för sådan läkt om denna väsentligt skadar landskapsbilden.

Det finns alltså redan i dag lagstiftning som ger vissa möjligheter atl ingripa mol matjordstäkt. Lagstiftningen innebär emellertid inle något generellt tillståndstvång. För att komma till rätta med problemet har naturvårdskommittén fått i uppdrag atl utreda frågan om ell generellt tillståndstvång för mafiordstäkt.

Fröken ANDERSON i Lerum (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet för svaret på min interpellation.

I interpellationen har jag pekat på den förstörelse av åkerjord och annan värdefull mark som håller på alt ske genom s. k. jordtäkl. I samband härmed har jag anfört ett par exempel från min egen

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Om lagstiftning mot matjordstäkt

hemkommun. Jag är emellertid angelägen betona atl problemet i fråga inte är lokalt begränsat utan har en principiell räckvidd av stor betydelse.

Det kan inle vara rimligt alt i en tid, då vi mer och mer inser värdet av våra naturtillgångar, tillåta att stora markområden ödeläggs därför att del lönar sig alt föra bort och försälja mafiorden. Så sker i dag på många platser i vårt land, i synnerhet kring de större tätorterna. Del är upprörande för det allmänna rättsmedvetandet alt detta kan försiggå utan atl myndigheterna, annat än i rena undantagsfall, har möjligheter atl ingripa. Statsrådet pekar i sitt svar på alt lantbruksnämnderna kan ingripa när det gäller t. ex. jord som är lämpad för rationell jordbruksdrift eller som kan länkas underlätta jordbrukets rationalisering. Likaså påpekar statsrådet atl länsstyrelsen kan föreskriva vissa vUlkor om täktverksam-heten väsentligt skadar landskapsbUden. Jag är medveten om att dessa möjligheter finns. Men de täcker endast en mycket ringa del av den läktverksamhel sorn förekommer, och ingripandet kan i regel inte ske förrän skadan redan är etl faktum.

Naturvårdssektionen vid länsstyrelsen i Älvsborgs län säger i ett uttalande i .samband med de exempel jag anfört i min interpellation bl. a. följande: "Vi är uppriktigt bekymrade över de jordtäkter som nu sker mnlom i länet. Matjord har blivit en åtråvärd vara i en tid då bebyggelse i stor utsträckning sker på impediment, d. v. s. för växtlighet mer eller mindre slerU mark. Del råder ingen tvekan om alt naturvårdsinlressena blivit lidande av att lagen, som den ser ut i dag, inte har något direkl att säga om matjordsläkt."

Slutligen pekar statsrådet på all naturvårdskommittén har i uppdrag att utreda frågan om generellt tillståndstvång för matjordstäkt. Det är tacknämligt att denna utredning pågår. Men den fråga som inställer sig är ju: Hur länge kommer del att dröja innan denna utredning blir klar atl lägga förslag i frågan, och hur skall man i avvaktan på detta kunna hindra att ytterligare förstörelse av våra naturtUlgångar sker ulan att man med lagliga medel kan stoppa den? Jag förstår att något svar på dessa frågor kan jag inle få i dag. Men jag vill uttrycka den förhoppningen att jordbruksministern, som i sä många andra sammanhang har visat storl intresse för natur- och miljövårdsfrågor, vill medverka lill atl vi så snart som möjligt får lagliga medel atl snabbt och effektivt kunna ingripa mot de matjordstäkter som i dag hotar att förstöra oersättliga värden.

Herr jordbruksministern BENGTSSON:

Herr talman! Naturvårdskommittén kommer atl med stor skyndsamhet fullfölja sill uppdrag, eftersom det inte bara är denna fråga som behöver lösas snabbi för all vi skall komma till rätta med viktiga miljöpolitiska frågor.

Det är väl alldeles uppenbart alt vi såg litet fel på denna fråga när vi trodde alt det räckte med jordhävdslagen och de möjligheter som naturvårdslagen gav oss och att det inte skulle vara erforderligt med en speciellt bestämmelse för mafiord. Men det är alldeles uppenbart atl de inslmment som samhället har till sitt förfogande inte räcker; därför måste vi snarast få en lag med generellt förbud. I avvaktan på den kan man naturligtvis i ännu större utsträckning använda naturvårdslagen. Om

man gör naturreservat finns det ju föreskrifter om hur allmänheten får handskas med marken. Man kan då i vissa fall också förklara att matjord inte får tas eftersom landskapsbilden skuUe förfulas. Då måsle emellertid länsstyrelsen göra ett sådant förordnande på etl tidigt stadium, innan läktverksamhel påbörjas.

1 avvaktan på en generell lagstiftning kan man alltså i större utsträckning utnyttja de möjligheter som redan finns.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. skolornas storlek

Överläggningen var härmed slutad.

§12 Ang, skolornas storlek

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöU ordet för alt besvara herr Lövenborgs (vpk) den 1 februari framställda interpeUation, nr 35, och anförde;

Herr talman! Herr Lövenborg har frågat mig om jag anser att det finns skäl atl närmare pröva frågan om hur stora skolor som ur sociala och mänskUga aspekter kan vara lämpliga att bygga och om jag, därest så är fallet, ämnar medverka till att skyndsamt pröva frågan om utarbetande av rekommendationer lUl kommunerna i överensstämmelse med i interpellationen anförda synpunkter.

Jag vill erinra om all jag tidigare under denna session redovisat uppgifter om elevantalet i grundskolans högstadieenheter, I anslutning härtill påpekade jag också alt utredningen om skolans inre arbele sedan en tid tillbaka analyserar frågan om skolstorleken. För närvarande pågår en karlläggning av hittiUs gjorda och pågående undersökningar. Utredningen har också tagit initiativet tUl att inhämta kompletterande material. Frågan är således, som också framgår av utbildningsutskottets betänkande nr 2 år 1972, uppmärksammad av statsmakterna.

Det kan emellertid finnas skäl all i detta sammanhang göra vissa allmänna reflexioner om sambandet mellan skolans yttre organisation och skolenheternas storlek,

1 grundskolans låg- och mellanstadier har eleverna samma studieprogram. Denna uppbyggnad underlättar givelvis vidmakthållande av mindre skolenheter för låg- och mellanstadierna än för högstadiet och gymnasieskolan. Ä andra sidan bör man naturligtvis ocksä försöka undvika alt klasser och skolenheter får en ensidig social sammansättning.

1962 års grundskolereform innebar bl. a. väsentligt fler valalternativ på högstadiet än som hade funnits under försöksverksamheten med enhetsskola. Det krävdes relativt stora skolor för alt samtliga tUlvals-alternativ skuUe kunna erbjudas. Genomförandet av 1968 års beslut om revidering av högstadiets organisation skapar, som jag många gånger framhållit, bättre fömtsättningar att bevara högstadierna i de mer glest bebyggda delarna av landet. Begränsningen av antalet tUlvalsalternativ och slopandet av Unjedelningen innebär givetvis också generellt alt man behöver mindre skolenheter för att tillgodose elevernas valalternativ än vad man behövde enligt 1962 års läroplan.

Gymnasieskolan har av naturliga skäl en mer differentierad organisa-

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. skolornas storlek

tion än grundskolan. Skolformen innefattar drygt 20 linjer, varav 15 är uppdelade på sammanlagt inte mindre än 56'olika grenar, 1964 års riksdagsbeslut om planeringen av det gymnasiala stadiet - etl beslut som bekräftades av 1968 års riksdag - innebär bl, a, att man bör sträva efter att på vafie gymnasieskolort erbjuda flertalet studievägar inom gymnasieskolan. Varje skolenhet bör vidare erbjuda ett allsidigt val av studievägar. Man bör aUlså undvika atl organisera skolenheter med en ensidig inriktning mol ett enda område. Detta betyder dock inle all ide fall då mer än en gymnasieskolenhet finns i kommunen skolenheterna behöver vara identiska. Kravet på elevernas valfrihet liksom de olika syftena med integreringen av fackskola, gymnasium och yrkesskola tiU gymnasieskola påverkar av naturliga skäl bedömningen av skolenhetens storlek. Jag viU dock understryka atl slatsmakterna inte bundit sig för att i varje situation föra samman alla gymnasieskolans elever lill en enda anläggning. Detta är en fräga som väsentligen bör bedömas av de kommunala organen.

Jag vill avslutningsvis framhålla att del befintliga lokalbeståndel måste tas lill vara. De ändringar av grundskolans och del gymnasiala stadiets organisation som beslöts år 1968 kommer därför att få konsekvenser för lokalplaneringen under en ganska lång tid.

Herr LÖVENBORG (vpk):

Herr talman! Jag ber alt få tacka UtbUdningsministern för svaret på min interpellation, även om det enligt mitt förmenande inte gav några klara besked.

Sedan jag ställde min fråga har ju många månvarv förflutit, och debatten om skolornas storlek har också förekommit här i kammaren. UtbUdningsutskottet har ju berört frågan i sitt betänkande nr 2, och utbildningsministerns svar visar att man också från departementets sida ägnar den uppmärksamhet; det bör noteras.

Anledningen till att jag framställde den här interpeUationen var, vilket framgår av den, den mycket häftiga och inträngande debatt som vi fortfarande har om ell planerat gymnasieskolbygge i Luleå, där antalet elever har angivits bU närmare 3 000. Utbildningsutskottet har vid sin resa för några månader sedan mött den debatten under sill besök i min hemstad. Jag tror att det var en ganska nyttig konfrontation. Debatten i Luleå, som ju nu har pågått under ungefär tre kvartal, blev något av en väckarklocka och satte fart på diskussionen över hela landet. Detta är inte heUer en lokal fråga, ulan del har ett betydande principiellt inlresse.

Nu är del myckel troligt alt man i Luleå kommer atl söka sig fram lill ett nytl alternativ, sedan en kompakt och stridbar opinion har reagerat mot planema på att skapa denna väldiga människomyrslack. Jag har själv mycket svårt all förstå varför man i en stad i Sveriges lUl ytan största län, med stort svängrum, skaU bygga denna mammutskola. Det kan inle vara rimligt och det kan inte vara nödvändigt - det har också varit mina egna funderingar.

Men detta är som sagt ingen lokal fråga, utan samma diskussion upprepas på andra platser. Jag menar naturligtvis inle - och detsamma gäller säkerligen också andra som reagerar mot sådana här förfärligt stora

skolor - all det avgörande för undervisningens kvalitet och andan i en skola är storleken på undervisningsanstalten. Del finns så många andra faktorer som spelar in, men så mycket har i alla faU kommit fram under diskussionens lopp att det finns en rad negativa effekter av alltför stora skolenheter och att man måste fästa uppmärksamheten på tendensen att bygga sådana skolenheter. Den jättestora skola som ursprungligen, som jag nämnde, planerades i Luleå är elt exempel på ett tämligen tvivelaktigt resonerande.

Argumenten för byggandet av stora skolenheter när det gäller gymnasieskolan är framför allt två, och man kan ägna någon minut ål all granska de argumenten därför att det är samma debatt som pågår på annat håll.

Först och främst har del sagts atl man borde bygga denna stora skolenhet därför alt det är ekonomiskt mest fördelaktigt. Även om jag har den största förståelse för ambitionen alt spara på slantarna i etl trängt ekonomiskt läge, sä anser jag nog atl det argumentet inte får liUmätas någon avgörande betydelse. Det har, i den stad jag nu talar om, anförts att en stor skola ger betydande kostnadsbesparingar. Denna niammutskola skulle enligt planeringen kosta 40 miljoner kronor. Två skolenheter skuUe kosta 3—4 miljoner mer atl bygga. Tre skolenheter skulle säkert ytteriigare öka kostnaderna. Jag är inte byggexpert, men resonemanget förefaller ju riktigt. Del blir säkert dyrare alt bygga fler mindre skolor, men hur skall man i pengar kunna värdera ökad tendens till s. k. mobbning, psykologiska och känslomässiga konflikter av olika slag och ett främUngskap som många anser alt de här väldigt stora skolenheterna skapar?

I ett öppet brev har 40 anstäUda vid lärarhögskolan i Luleå uttryckt sin oro över planerna på att bygga denna stora skola. Del måste ju ändock vara människor som besitter en viss erfarenhet. De anför i sill brev bl. a. följande:

"Den argumentering som går ut på att storskolan skulle göra det lättare för elever med skUda studieriklningar att träffas och umgås är inle hållbar. AU erfarenhet tyder på atl den som lever bland många människor antingen isolerar sig helt eller söker sig till en liten och sluten krets för att fä en fast punkt i en skrämmande anonym och osäker tillvaro. Resultatet blir då, att många känner sig övergivet ensamma, medan andra bUdar grupper, som lätt kommer i motsättning till varandra.

Känslan av främlingskap bidrar lill atl öka neuroserna bland eleverna, sannolikt även bland lärarna. Skolk kommer att bli myckel vanligt som flyktmekanism, och mobbing och utfrysning av avvikande kamrater kan bli ett sätt atl avreagera sig. Ansvarslösheten ökar med anonymiteten. Med delta följer även en passiv inställning till arbetet."

Om detta är riktigt så är det ju fråga om olägenheter som ingalunda kan vägas upp genom kostnadsinbesparingar. Jag lycker nog alt kan man undvika ett enda fall av ungdomslragik, så är det väl använda pengar. Man måste ju länka på totalkalkylen.

Under den heta debatt som förts i Luleå men som har intresse för skoldebatten även i del övriga Sverige har det ju sagts att det är nödvändigt att bygga denna stora skolenhet för alt få en god integrering.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. skolornas storlek

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. skolornas storlek

Men när det gäller verklig integrering i den nya gymnasieskolan, kan del knappast handla om skolornas storlek. Del är rikligt att man skall försöka sudda ut stalustänkande, skUlnaden och motsättningen mellan andens och handens arbetare, om jag får uttrycka del så, och göra del redan på skolstadiet. Men denna riktiga strävan måsle man kunna tUlgodose utan de stora enheterna. Integration är ju framför allt en pedagogisk sak, om jag har förställ del rätt, och inte lika med all undervisningen måste samlas under ett enda tak.

Mycket talar för att detta med all bygga väldiga storskolor är ett mode, framför allt betingat av ekonomiska faktorer, som ändå kommer att överges därför atl så många mänskhga argument talar emot.

Jag har nog uppfattat det så atl man även inom skolöverstyrelsen är synnerligen tveksam. En av de experter som arbetat för skolöverstyrelsen i den här frågan är Du Rielz, som i vanUga fall är rektor i Göteborg, Där leder han etl litet rektorsområde med ca 700 elever. Men han har också andra erfarenheter. Han var tidigare studierektor i ett rektorsområde med 2 300 elever, I ett tidningsuttalande framhåller han bl, a, att en så stor skola som del exempelvis handlar om i Luleå måste vara kolossalt myckel i överkant. I en fabrik kan man kanske ha så mycket folk, men här handlar det om människors attityder och fostran, säger han. Och han fortsätter:

"Ser man på den forskning som gjorts hittills---- så är det ingen

tvekan. Forskningen är entydig: det är i princip bätlre med små institutioner än med stora. Eleverna utnyttjar inte den större skolans resurser. Den stora skolan leder till en viss passivitet, eleven känner sig inte som en del i koUektivet,

Del finns en stor amerikansk sociologisk forskning som publicerades 1964, Den största sociologiska undersökning av problemet som någonsin gjorts. Undersökningen kom fram till att små institutioner är alt föredra. En undersökning utförd i London kom till samma resullat. Den har inte publicerats i Sverige,

Min personliga uppfattning är alt vi generellt ska bygga så små skolor vi kan. Men hänsyn måste naturligtvis las liU elevernas möjligheterer lill fritt val inom skolan och också till de samhällsekonomiska kostnaderna. Skolorna måste vara så stora alt de ger eleverna fritt val — men vi måste ju också ha råd med dem.

Naturligtvis blir det dyrare att bygga små enheter. Men gör man en totalbedömning på längre sUct, så är del möjligt att de små skolorna blir Uka billiga - eller biUigare,"

Det kunde åberopas en rad argument, intervjuer, undersökningar osv. Jag skall inte göra det därför att det redan tidigare gjorts i den här kammaren. Men min sammantagna slutsats blir den, att det finns väldigt mycket som talar mol dessa stora skolbyggen.

Min interpellation framställdes sedan jag fått klart för mig att det inle finns någon som helst rekommendation från skolöverstyrelsens sida när det gäller den nya gymnasieskolans storlek utan alt man här helt överlåtit åt kommunerna atl handla efter eget huvud. Jag tyckte del var underligt med hänsyn tUl atl man har rekommendationer och bestämmelser på många andra områden när det gäller kommunerna.

Nu har jag med en viss tUlfredsställelse i utbildningsministerns svar noterat atl man arbetar med den här frågan. Jag tolkar också svaret så, att man inom departementet anser det angeläget att komma fram kanske inte tUl bestämmelser som ytterligare naggar den kommunala självstyrelsen i kanten men väl tUl klara rekommendationer. Det gäUer som sagt inte bara Luleå ulan också andra kommuner. Man måste ju skaffa sig en någorlunda bestämd uppfatlning att ställa mot den frestelse som onekUgen finns för kommunala planerare, nämligen frestelsen att försöka bygga så bUligl som möjligt och bortse från andra konsekvenser.

Avslutningsvis vUl jag säga atl ekonomi inle bara är byggkostnader och omedelbara kostnadskalkyler. Det är också fråga om vad det kostar samhället, om stora skolbyggen innebär alt fler elever måste tas om hand genom negativa effekter i jätteskolor. Frestelsen för kommunerna alt nästan till varje pris bygga bUligt kunde visserligen motverkas genom en ändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun, så alt staten övertog de väsentliga skolkostnaderna och därigenom lättade kommunernas börda - "men det är en annan historia", som Rudyard Kipling sade.

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr lalman! Jag behöver inte göra några utförligare kommentarer lUl herr Lövenborgs inlägg, men jag vUl understryka ett par saker.

För det första framgår del av mitt svar alt vi har givit utredningen om skolans inre arbele i uppdrag att speciellt se på frågan om skolornas storlek och man är där i gång med det praktiska arbetet. Av naturliga skäl kan vi givetvis inte snabbt göra om hela vårt bestånd av gymnasieskolor. Under relativt lång tid framöver kommer det att byggas sådana skolor, och i det sammanhanget kommer man alt ha nytta av det utvärderingsarbete som SIA-utredningen gör.

För det andra vill jag säga alt del naturligtvis inle bara är fråga om antalet elever när del gäller att klara de problem som herr Lövenborg här var inne på. Det är också i mycket stor utsträckning fråga om hur man ulformar skolorna. Jag har sett medelstora skolor, som från de utgångspunkterna inte har varit särskilt väl lämpade. De har givit intryck av atl vara en stor betongklump och en stor asfaltgård. Det är allt. Och del är inte någon särskilt bra skolmiljö, Å andra sidan har jag sett relativt stora skolor, där man inte haft det intrycket - och del tror jag inte heller elever och lärare har haft - alt man befunnit sig pä en särskilt stor skolenhet, ty de skolorna har planerats på ett ändamålsenligt och skickligt sätt.

Slutligen vUl jag bara understryka att del självfaUet inte för att klara integreringstanken i gymnasieskolan är nödvändigt med enheter på 2 500-3 000 elever.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. skolornas storlek

4 Riksdagens protokoll 1972. Nr 74-75

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. forskningen rörande massmediernas betydelse för människors beteenden och handlingsmönster

§ 13 Ang, forskningen rörande massmediernas betydelse för människors beteenden och handlingsmönster

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara herr Westbergs i Ljusdal (fp) den 15 februari framställda interpellation, nr 51, och anförde:

Herr lalman! Herr Weslberg i Ljusdal har frågat mig dels om jag vUl redogöra för omfattningen av den forskning som för närvarande bedrivs i vårt land i fråga om massmedias påverkan på människors beteenden och handlingsmönster och de resultat som forskningen har redovisat, dels vad jag vUl göra för alt åstadkomma en vidare forskning för alt därigenom om möjligt nå fram lill "vederhäftiga och av vetenskapen aUmänl accepterade forskningsresultat".

Massmedieforskningen bedrivs i Sverige vid universiteten och vissa högskolor samt vid en del andra institutioner, bl. a. Sveriges Radio och svenska filminstitutet.

Det är enligt min mening mycket angeläget alt en kontinuerlig forskning rörande massmediers påverkan på människors beteenden och handlingsmönster bedrivs. Inte minst viktigt är det all effekterna av det s. k. underhällningsväldet undersöks. Det ankommer som bekant på forskningsråden och berörda forskningsinstitutioner atl avgöra på vUka projekt som tiUdelade medel skaU satsas. Det är min förhoppning att de ökade resurser som på senare år ställts lill forskningens förfogande skall göra det möjligt atl utvidga även forskningen rörande massmediepåverkan. En vidgad forskning på området är emellertid inte bara en fråga om att anvisa ytterligare resurser. En rad metodproblem är förenade med forskningen rörande bl. a. massmediernas verkningar på lång sikt. Med hänsyn lill dessa av forskarna på området allmänt omvittnade svårigheter finner jag inte anledning att för närvarande vidta några speciella åtgärder för att vidga den åsyftade forskningen.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka UtbUdningsministern för svaret på min interpellation. Tyvärr måste jag dock säga att jag är något besviken över innehållet. Jag tänker då på uppgifterna om forskningens omfatlning och brislen på besked om huruvida forskningen lett till några resultat och atl mot den bakgrunden UtbUdningsministern ändå inte finner anledning att för närvarande vidla några speciella åtgärder för att vidga den åsyftade forskningen.

Jag vill dock understryka att det även finns positiva ting i svaret, såsom när UtbUdningsministern säger alt det enligt hans mening är angeläget — t. o. m. "mycket angeläget" - "att en kontinuerlig forskning rörande massmediers påverkan på människors beteenden och handlingsmönster bedrivs". Jag noterar givelvis det uttalandel med tiUfredsstäUelse,

Men så överlämnar statsrådet till "forskningsråden och berörda forskningsinstitutioner alt avgöra på vUka projekt som tilldelade medel skall satsas". Han hyser en förhoppning om att "de ökade resurser som på senare år ställts till forskningens förfogande skaU göra det möjligt att

utvidga även forskningen rörande massmediepåverkan". Ja, visst har vi rätt alt hoppas, men del räcker enligt min mening inte med dessa vaga förhoppningar. Om det är riktigt - och på den punkten delar jag utbildningsministerns uppfattning - att del är svårt att finna de rätta metoderna för den forskning det här gäUer, föreligger det enligt min mening desto större anledning att inrikta forskningen på att utveckla sådana metoder att vi får de instrument som behövs för att utföra den forskning som också statsrådet finner myckel angelägen.

Forskningsråden styr inte forskningen, och de skall inte heller göra det på annat sätt än genom alt tilldela medel till sådana forskningsuppgifter som de finner vettiga. De gallrar och prioriterar bland uppslag som kommer in från olika forskare. Frågan om den långsiktiga påverkan på beteenden och handlingsmönster måste la lång lid att utreda och är därför inte något särskilt lämpligt objekt för en enskUd forskare. Det är därför inte alls förvånande att vi fått vela så Utet om dessa ting. Här går det inle, herr statsråd, atl bara sitta och vänta på att forskningsråden skall få in uppslag från enskilda forskare.

1 detta fall måste det vara angeläget för slatsmakterna, och för oss alla, att få vela hur det förhåller sig med påverkansresultatet och att få problemställningarna allsidigt belysta. Om vi i det sammanhanget särskilt uppmärksammar TV:s roll bör vi tänka på all TV är elt monopolföretag och som sådant har ett särskilt ansvar för de resullat som programutbudet ger. Det finns därför skäl för atl beställa forskning på detta område, att initiera forskning. Det innebär inte styrning av forskningen -jag är givetvis angelägen om att framhålla detta - men det innebär att man ser till all problemställningarna görs tiU föremål för forskning.

Del är nu fyra år sedan jag först tog upp den här frågan i riksdagen, och nog hade jag tänkt och hoppats att i dag få veta något om de forskningsresultat som uppnåtts på detta område. Varje gång frågan varit uppe har det talats om forskning vid universitet och högskolor, om utredningar som sysslat med dessa frågor och om olika symposier som ägnat stort inlresse åt bl, a, metodfrågor. Därför trodde jag all del i dag skulle ha varit möjligt att redovisa något resultat.

Det kan finnas skäl att i del här sammanhanget påminna om att den forskning som bedrivs vid universitet och högskolor inte sysslar med päverkansproblemet ulan behandlar dessa frågor utifrån andra utgångspunkter. Därför tycker jag inte atl del är på något sätt tillfredsställande att utbildningsministern hänvisar tUl den forskning som där bedrivs.

Vad blev del för resten av Riksbankens jubUeumsfonds satsning för utarbetande av program för masskommunikationsforskning? Finns det något där all redovisa? Anledningen till all jag för tredje gången kommer tiUbaka tUl dessa frågor är givelvis alt jag tillmäter massmedias påverkan på människors beteenden och handlingsmönster mycket stor betydelse. Och här spelar filmen, särskilt TV-filmen, stor roll. Den rörliga bUden har stor genomslagskrafl, och när den därtill kommer in i vardagsrummet via TV-apparaten och når fram tiU de enskUda människorna, inte minst tUl barnen och de unga, blir effekten enligt min och många andras mening myckel stor. Många undersökningar visar all så är fallet.

Visserligen förnekar många all påverkan äger mm, och vad som bjuds i

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. forskningen rörande massmediernas bet\'delse för människors beteenden och handlingsmönster

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. forskningen rörande massmediernas betydelse för människors beteenden och handUngsmönster

100

radio, TV och i andra massmedia spelar därför enligt deras mening inte så stor roll. Meningarna är också delade i fräga om hur olika åldersgrupper påverkas av film och om hur påverkan genom film skiljer sig från påverkan av liknande slag i andra massmedia. Dock vet vi genom rapporter från t, ex. Europarådets kommitté angående filmens inflytande på ungdomsbrottsligheten att ungdomsundersökningarna i många länder antyder att massmedia verkligen har inflytande på barns och ungdomars värderingar och att man inte kan utgå från att detta inflytande är vad vi skulle kunna kalla gott. Det är också intressant atl ta del av de forskningsresultat som Bronfenbrenner hänvisar lUl i sin bok "Två barndomsvärldar", som bl, a, visar att barn som ser på televisionsprogram med starka våldsinslag blir mer aggressiva än andra barn,

Etl annat resultat av dessa undersökningar visar att det alltid är de svagaste som bUr värst utsatta; de bam vUkas familjer har minst alt erbjuda i fråga om kultureU stimulans lar mest intryck av massmedia. Vidare visar många studier otvetydigt atl barn som redan är i farozonen psykologiskt setl, barn som tenderar mot psykoser eller neuroser eller är utsatta för skadUga sociala inflytanden kan få dessa tendenser förstärkta av t, ex, våldsinslag i TV-program,

Enligt min och mångas mening är det tämligen väl dokumenterat att massmedia och då främst filmer - givetvis även TV - påverkar attityder och värderingar och alt det därför borde vara angeläget atl la hänsyn lUl detta vid programutformningen. Men tyvärr tycks det inte vara en allmän mening. För atl utröna hur det i verkligheten förhåller sig är det därför nödvändigt med ytterligare forskning och att denna kommer till stånd så snart som möjligt. Om denna påverkan är av betydelse — det är den enligt min mening - gäller det självfallet inte bara att undvika negativ påverkan utan än mera alt satsa på en positiv. Enligt mångas mening skulle t, ex en ordentlig satsning på god och allsidig barn-TV vara en viktig kultur-politisk åtgärd. Enligt Kerstin Elmhorn är en del av förklaringen lill att det görs så litet på det här området atl inte tUlräckligt många människor tror på TV:s roU som attityd- och normbildare. Och det visar ju hur angeläget del är att vi får fram forskningsresultat som vi kan bygga våra ställningstaganden på. Det kan vara värt att uppmärksamma atl just de människor som inte säger sig tro på TV;s roU i sammanhanget själva är väldigt ivriga atl få komma tUl tals i TV,

Det var inte utan anledning som förre radiochefen efterlyste "vederhäftiga och av vetenskapen aUmänl accepterade forskningsresultat". Svårigheterna vid programutformningen bottnade enligt hans mening i första hand i att vi har otiUräckliga kunskaper om hur individen påverkas av upplevelser genom TV, Forskningsresultat som visar att påverkan på attityder och beteenden är relativt stor måste givetvis, säger han, innebära ökat ansvar för dem som bestämmer över fUm och TV och även i andra massmedia. Televisionen är dock särskUt viktig därför att den når ul tUl de flesta svenska barn och den når tittare på snart sagt alla åldersstadier, även de aUra yngsta. Den som sett barn sitta timme efter timme fastklistrade vid TV-apparaten frågar sig onekUgen vad resultatet kommer att bli. Nog borde vi ha bättre kunskap om verkningarna på såväl kort som lång sikt. Enligt professor Helmuth SeUbach i BerUn skadas

många barn svårt av för mycket TV-littande, Han har själv behandlat ett antal barn, där grava störningar enligt hans mening berott på all barnen sett fel sorts program och fått en aUdeles felaktig syn på tillvaron.

Självfallet har föräldrarna ett stort ansvar när det gäller barnens TV-konsumlion, Barn tar skada av för mycket TV-littande, inte bara psykiskt utan även fysiskt - bristen på molion och överansträngning av seendet t, ex. Men vi vet alldeles för litet om riskerna, och föräldrarna har fåll veta alldeles för litet. Därför behövs det verkligen forskning på det här området,

Sveriges Radio-TV har här ell dubbelt ansvar: dels atl sortera bort program som är olämpliga, t, ex, sådana som innehåller våld och skräckmoment som biter sig fast i barnets sinnevärld, dels all undervisa föräldrarna om TV-littandets risker och viklen av att tittandet anpassas lUl barnens ålder och intelligensnivå. Föräldrarna måste ta ansvar för att ransonera tiden för TV-tittandel och även kontroUera vad som bjuds.

Men här låter vi år efter år gä under det atl vi ökar utbudet i TV och andra massmedia utan att sälta in nödig kraft på atl få fram allmänt godtagna forskningsresultat angående den verkan detta utbud har. Vilar då, enligt min mening, på oss ett mycket storl ansvar.

Jag vill därför fråga utbildningsministern ännu en gång: Finns del redan nu några forskningsresultat atl redovisa som kan betecknas som vederhäftiga, och är i så faU resultaten entydiga? Kan UtbUdningsministern ändå inle tänka sig en ökad insats från departementets sida i syfte alt få fram sådana forskningsresultat?

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. forskningen rörande massmediernas betydelse för människors beteenden och handlingsmönster

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! I morgon skaU, om planeringen håller, kammaren behandla UtbUdningsutskottets betänkande nr 22, där bl. a. frågan om massmedieforskningen tas upp med anledning av en motion som jag har väckt, för övrigt för tredje året i rad.

Eftersom kammaren förmodligen har något bättre tid i dag än i morgon ber jag få knyta några synpunkter till den här frågan nu och lovar att då avstå i morgon.

Hela frågan om massmedieforskning i vårt land är av ganska gammalt datum. Redan 1960 års radioutredning aktualiserade behovet av massmedieforskning, särskUt med inriktning på programforskning inom radions och televisionens område och föreslog en tvärvetenskapligt orienterad forskningstrategi. Det förslaget fick allmänt bifaU från remissinstanserna. Utredningen underströk behovet av etl kulturveten-skapligt inriktat studium av etermedierna vid sidan av samhällsvetenskap-Ug gmndforskning och den målinriktade forskning som bedrivs av Sveriges Radios avdelning för publik- och programforskning. Utredningen föreslog ett långsiktigt program enUgt vUket de nya forskningsuppgifterna skulle knytas tiU och få växa fram ur redan etablerade ämnesområden, vUka genom specieUa insatser från forskningsråden skuUe tUlföras medel för inrättande av exempelvis forskardocenturer med uppgift att initiera radio/TV-forskning,

Radioutredningens förslag om forskningsstimulerande åtgärder har — trots att nu mer än sju år gått - inte lett tUl några direkta åtgärder frän

101

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. forskningen rörande massmediernas betydelse för människors beteenden och handlingsmönster

lo:

statsmakternas sida. Det beror naturiigtvis på att herrar Edenman och Palme var komplett ointresserade av de här problemen. Jag hoppas all Ingvar Carlsson har större intresse, och jag tror faktiskt det är så.

Under de år som gått har behovet av massmedieforskning blivit alltmer påtagligt. Därför lät också fakultetsberedningen för humaniora och teologi för två år sedan utreda massmedieforskningen inom de humanistiska disciplinerna. Det framkom därvid att repertoaren över aktuella uppgifter är mycket rik och att viss forskning om radio och television bedrivs i mindre omfattning, som också statsrådet antyder i svaret. Det är vidare känt att del vid flera statsvetenskapliga institutioner bedrivs forskning kring den politiska opinionsbildningen i etermedierna.

Det finns alltså en böfian till just den typ av forskning som 1960 års radioutredning förordade. Som jag angivit i min motion finns del ett par skäl som talar lill förmån för ett snabbt insatt stöd för radio- och TV-forskning enligt radioutredningens intentioner.

För det första har massmedieundervisningen i läroplanerna för olika skolformer kontinuerligt stärkt sina positioner. Syftet är att hos eleverna grundlägga en förtrogenhet med det moderna samhällets kommunikationsformer, lära dem en kritisk hållning och bibringa dem det kulturhistoriska perspektiv och den förmåga till upplevelse och värdering som rnan .örutsätter i undervisning om litteratur, konst och musik. Eftersom huvuddelen av massmedieundervisningen lagts på ämnet svenska som det centrala kommunikationsämnet, upptar den nya svensklärarutbildningen obligatoriska moment i massmediekunskap och möjligheter till fördjupningskurser i massmedieforskning. Sådan undervisning måste för att bli meningsfull i framtiden bygga på direkt kontakt med forskning i firnktion.

Det andra skälet — som herr Westberg i Ljusdal här utvecklade — är radions och televisionens ställning i samhället, som ständigt ger anledning till debatt om allmän programpolitik, om enskilda program och om påverkningsfaktorer. Tyvärr saknas ofta ett tUlförlitligt debattunderlag i form av programanalyser, historiska perspektiv och jämförelsematerial som bygger på studier av utländsk radio- och TV-verksamhet. Det är en viktig uppgift att finna metoder för dokumentation och analys av det allt \-mnigar-e programstoffet i etermedierna.

Jag har två eller tre år i rad föreslagit att departementet skulle tillmötesgå de äskanden som framförts från Sveriges Radio om ett speciellt anslag för forskarservice. För närvarande kan inte Sveriges Radio ge någon som helst service till de forskare som vill ägna sig ål massmedieproblematiken. Det är inte ens möjligt att få utskrifter av program i tillfredsställande omfattning. I årets statsverksproposition redovisas över huvud taget inte det anslagsäskande på 185 000 kronor som Sveriges Radio har gjort, utan Sveriges Radio har i brev fått meddelande om att anslagsframstäUningen inte detta år upptagits i riksstaten. Del betyder atl Sveriges Radios arkiv inte heller i år kommer att kunna ge någon som helst service. Den första åtgärden borde vara att man beviljade dessa 185 000 kronor för att möjliggöra den service från Sveriges Radios sida som skulle innebära att vissa elementära former av forskningsuppgifter kunde genomföras.

Utbildningsutskottet har nu behandlat motionen och påpekat atl riksdagen i fjol gjorde elt tillkännagivande till Kungl. Maj:l, varvid framhölls att det är önskvärt att de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsråden, riksbankens jubUeumsfond och Sveriges Radio söker stimulera forskning rörande massmedia och i synnerhet radio och television. Vidare har därefter Nordiska rådet antagit en rekommendation om samnordisk massmedieforskning. Det hade för övrigt varit bra om detta hade redovisats i interpeUationssvaret. Nordiska rådet rekommenderar alltså regeringama i de nordiska länderna att tillsätta etl nordiskt samarbelsorgan med uppgifl alt samordna och effektivisera massmedieforskningen i Norden och ställa behövliga medel till förfogande fördetta samarbete. Rådet har ännu inte slutbehandlat denna rekommendation.

I år föreslår UtbUdningsutskottet på nytl riksdagen alt göra ett tillkännagivande lill Kungl. Maj:l. Vidare framhåller utskottet angelägenheten av att berörda forskningsråd och andra organ gemensamt arbetar fram ett handlingsprogram som underlag för bidragsgivningen till massmedieforskningen.

Om riksdagen i morgon bifaller utskottels förslag vill jag uttala den förhoppningen atl departementet dels försöker finna former för alt ge Sveriges Radio möjUgheter till forskarservice och dels lar initiativ till alt etl gemensamt handlingsprogram utarbetas. Den splittring vi har mellan riksbankens jubileumsfond, två av forskningsråden och Sveriges Radio gör alt, även om alla säger sig vara välvUligt inställda, del inle är någon som lar initiativ lill delta. Här finns det alltså plats för handlingskraft och initiativförmåga från departementets sida. Om man aUtsedan 1960 har försummat detta, är jag övertygad om att utbildningsministern nu vill gripa sig verket an.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. forskningen rörande massmediernas betydelse för människors beteenden och handlingsmönster

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! Jag vUl börja med att understryka vad vi beslöt under föregående års riksdag. Då sade utskottet atl del starkt ville "understryka betydelsen av en intensifierad forskning rörande massmedia. Stöd till sådan forskning kan lämnas i första hand av de humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningsråden samt av Riksbankens jubileumsfond," Nu har vi genom utskottets vice ordförande fått en förhandsinformation om atl belänkandet i år kommer all ha en något annoriunda utformning, en något mer preciserad skrivning med förslag till viss åtgärd, om jag förstod rätt. Vi kommer från departementets sida självfallet alt la upp denna fråga, om riksdagen fattar etl sådant beslut i morgon. Då får vi se vad vi kan göra i den riktning som utskottet föreslår. Det värdet som gjorde atl herr Westberg i Ljusdal kanske uppfattade slutet på mitt svar som negativt, nämligen att jag med den skrivning som riksdagen tog förra året inle har ansett det vara rikligt och lämpligt atl gå fram med någon form av specialdeslination.

Herr Wikström ställde en fråga om Sveriges Radio, Det är riktigt att Sveriges Radio har yrkat på elt skattefinansierat forskningsstöd. Vi är från regeringens sida väldigt tveksamma till att öka skattefinansieringen av Sveriges Radios verksamhet. Huvudprincipen bör enligt vår uppfatlning vara atl eventuellt nytiUkommande verksamhet skaU klaras via

103

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. forskningen rörande massmediernas betydelse för människors beteenden och handlingsmönster

licensfinansiering. Det är orsaken fill all vi har fatlat de beslut som vi hittills har gjort. Det är alltså inte en negativ instäUning lill forskningsservicen utan en principfråga från vår sida.

Låt mig också svara på herr Westbergs i Ljusdal fråga beträffande nu aktuella projekt. Enligt vad jag erfarit finansieras genom riksbanksfonden för närvarande tre projekt som är av intresse i detta sammanhang. De är emellertid inte så långt avancerade att jag kan ge någon redovisning av resultaten, men jag förutsätter att både herr Weslberg och jag så småningom får möjlighet att ta del av dessa projekt.

På herr Westbergs fråga om ökade msatser från utbildningsdepartementets sida kan jag svara alt vi självfallet hyser förhoppningen om att vi trots det besvärliga statsfinansiella läget skall kunna fortsätta att steg för steg höja forskningsanslagen och därmed skapa bätlre förutsättningar för forskning också av det här slaget. Hur hårt vi sedan skall gå in och styra forskningens inriktning är en svår fråga. Herr Weslberg och jag är säkert överens på den punkten, all det Ugger etl betydande värde i att ge forskarna stor frihet, men jag vUl gärna se utskottets betänkande och dess skrivning för att undersöka om del där föreligger något uppslag som kan tillfredsställa också herr Weslberg,

104

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag ber att få lacka statsrådet för det här kompletterande inlägget.

Uppgiften om att tre projekt är på gång är av intresse, likaså alt man är beredd att skapa ekonomiskt bättre förutsättningar för en fortsatt forskning,

SjälvfaUet är jag ense med utbildningsministern när han säger all vi inte skall styra forskarna. Vi skaU inte införa någon speciell styrning i sammanhanget, men vad jag har velat påtala är att här behövs en viss iniliering, en beställning frän statsmakternas sida. Jag kan inte förstå annat.

Jag har i mitt första inlägg försökt visa alt de här frågorna inle ligger väl tUl för en enskild forskare. Alt forska om massmediernas påverkan på lång sikt är ett arbete som sträcker sig över ell betydande antal år, och en enskUd forskare hesiterar inför att binda sig vid ett sådant projekt. Han vill ha något som kan ge honom underlag för en avhandling etc, och då ligger inte detta område väl till. Därför förslår jag forskama, om de inte utan vidare kommer med uppslag och beställningar och begär att få forska om delta. Jag tror alt det är nödvändigt att statsmakterna ingriper och att departementet tar initiativ tiU forskning på delta område, där vi har ell speciellt ansvar och därför måste vara angelägna om att få fram forskningsresultat, på vilka vi sedan kan bygga våra ställningstaganden. Jag efterlyser alltså sådana initiativ.

Överläggningen var härmed slutad.

§14 Ang. allsidigheten i TV-programmen

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöU ordet för alt besvara herr Johanssons i Skärstad (c) den 5 aprU framstäUda interpeUation, nr 104, och anförde:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad har frågat mig om jag anser att protesterna mot programmen i TV utgör ett tecken på att Sveriges Radio åsidosatt allsidigheten i programutbudet, och om jag anser att programutveckUngen i TV motiverar ändring av avtalet mellan staten och Sveriges Radio.

Del svenska systemet med en samhäUsägd radio och TV medför naturligtvis en intensiv bevakning av programutbudet från oUka intressegrupper och åsiktsriktningar. Såväl enskUda program som programutbudet i dess helhet utsätts ofta för en kritisk granskning, vilket får anses naturligt med hänsyn tiU de krav som man från oUka håll reser på Sveriges Radio. Atl programverksamheten kritiskt granskas och diskuteras från olika utgångspunkter och att det pågår en ständig dialog mellan allmänhet och radioföretag får vidare anses vara en gmndförutsättning för ett vitalt programutbud. En annan sak är den kritik mot Sveriges Radio som gäller påstådda övertramp mol gäUande regler för programverksamheten. Denna kritik får inte underskattas. Enligt min mening har det dock hittiUs inle framkommit något förslag tiU organisationsform för radio och TV som på elt bättre sätt än den nuvarande kan garantera självständigheten och oberoendet hos etl rundradioföretag i allmänhetens fiänsl.

Enligt avtalet meUan staten och Sveriges Radio angående mndradions programverksamhet gäller bl, a, att programverksamheten i sin helhet skall präglas av en skälig balans meUan oUka åsikter och intressen. Radionämnden övervakar att Sveriges Radio följer de riktlinjer för programverksamheten som fastsläUts genom avtalet. Om radionämndens verksamhet ger anledning härlUI skaU nämnden hos Kungl, Maj:t föreslå de åtgärder som den finner erforderliga.

Radionämnden har hittiUs inte föreslagit Kungl, Maj:t några sådana åtgärder, och för egen del har jag inte funnit anledning tiU något förnyat övervägande av gäUande riktUnjer för programverksamheten.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. allsidigheten i TV-programmen

Hert JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Jag ber att få lacka för svaret, och jag vUl något påminna om vad som hänt tidigare på detta område.

Det har ställts många enkla frågor och interpellationer i riksdagen under en följd av år. Skrivelser från enskUda och sammanslutningar har ofta kommit radio- och programcheferna tiU hända. Det har rört sig om hård kritik mot specieUa program men också om sympatiska påpekanden och vädjan om ändringar. Det har också rests krav för program som varit utestängda i programutbudet. Vad har hänt? Svaren har varit de vanliga, och de har varit liktydiga: man har svarat att man inte kan svara. En gång kunde den dåvarande kommunikationsministern Olof Palme ha svarat, men han svarade inte alls på min interpeUation, Det var 1967, då jag efter en skriftlig motivering ställde frågan: Är statsrådet beredd alt riiedverka 4 * Ä iksdagens protokoll 19 72. Nr 74- 75

105

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. allsidigheten i TV-programmen

106

lill alt den nya överenskommelsen mellan staten och Sveriges Radio angående rundradions programverksamhet utformas så atl ett upprepat framförande av anstölliga program i samhällets massmedia förhindras? Den gången kunde kommunikationsministern som sagt ha svarat, men han svarade inte alls.

Parallellt med — som väldigt många människor uppfattar det — försämrade och anstölliga program har kritiken bUvit alltmer utbredd. När vi fick två TV-kanaler var ett av motiven för detta att man skulle få möjligheter atl ytterligare differentiera programutbudet för att tillfredsställa olika smakriktningar. De två TV-kanalerna sattes i en konkurrenssituation gentemot varandra, vUket skulle ge större effektivitet och följsamhet när del gäller alt tillfredsställa olika intressegrupper bland tittarna. Kanalkonkurrensen synes ha fått den olyckUga konsekvensen att programutbudet i viss utsträckning koncentreras tUl de områden där de största tittarsiffrorna kunnat noteras, Allsidighelen i programutbudet håller därmed på att åsidosättas. Speciellt gäller detta på de mest attraktiva sändningstiderna.

Programutvecklingen i TV har uppfattats som synnerligen otillfredsställande av många människor. Vi upplever i dag en förtroendeklyfta mellan tittare och producenter, och många finner situationen så otillfredsställande alt aktioner har startals mot TV—programinriktningen. För närvarande är det många som har sagt upp sina TV-licenser,

Den främsta orsaken lill att situationen bedöms så aUvarligt är den mycket starka genomslagskraft som TV har när det gäller opinionsbUdning och påverkan av våra attityder. Anpassningen av TV-programmen efter tittarsiffror är ett typiskt utslag av kulturell låt-gå-polilik. Minoritetsgrupper kommer därmed i kläm med likriktning i attityder och åsikter som följd. Det är naturligt att människor reagerar mot della,

Lars Gyllensten påstår i en artikel i Dagens Nyheter alt det skulle råda ett konkurrensförhållande mellan radio och TV å ena sidan och pressen å andra sidan om publikens gunst och uppmärksamhet. Del kan man diskutera. Det är ju ingen konkurrens i vanlig mening. Jag skulle vilja se del så all om det hade funnits två företag, ett statsägt och ett fritt, hade det blivit en verklig konkurrens om Ucensbetalarna-tittarna, Och när Gyllensten påstår att det är konkurrens med pressen skulle jag vilja fråga: Vilken press är det? Är del morgonpressen, är del aftonpressen, är del porren eUer vad är det man skall konkurrera med?

Jag anser att del är just denna monopolställning som gör det möjligt för Sveriges Radio och TV att bli hela svenska folkets etermedia, då man inle behöver ta hänsyn till sådant som man måste beakta om det skulle vara en fri konkurrens. En balans i programutbudet som blir faststäUt och inle kan påverkas av tiUfäUiga vindar eller oansvariga producenter och som väl garanterar Ucensbetalaren ett rikt programutbud men förhindrar övertramp som skapar irritation, det är ju det som svenska folket eftersträvar.

Låt mig säga något om de många Ucensuppsägningar som förekommit den senaste liden. Man räknar med att nära 4 000 TV-ägare i dag sagt upp sina TV-licenser som en reaktion mot åtskUliga av de program som förekommer. Vi skall uppmärksamma del förhåUandet atl det inte är

fråga om någon kritik mot allt vad som förekommer. Det mesta av det som visas i Sveriges Radio—TV är uppskattat, men det är övertrampen och de lågt stående programmen som man reagerar emot och som del egentligen inte skulle finnas plats för i Sveriges Radio-TV, Det gäller inte minst de många svordomarna, som också förekommer rikligt i barnprogrammen. När jag i dag återigen hade anledning att länka på delta gjorde jag reflexionen: Jag tror atl del finns riksdagsmän som använder svordomar, men när de kommer upp i denna talarstol gör de inte det. Varför? Passar det inle alt använda svordomar i denna talarstol, tycker jag inte heller atl det passar i Sveriges Radio-TV och framför allt inte i barnprogrammen.

Den kampanj som har startals är en mycket spontan företeelse. Den kom upp som en lokal protest som väckte stor uppmärksamhet, och många önskade vara med. Men det har inte bedrivits någon påverkan eller propaganda utan det är en spontan reaktion. Kampanjen är inte heller enbart en kyrklig angelägenhet, utan den har fått många anhängare som förklarat att de inte på något vis är kristet engagerade.

Svenska alliansmissionen skickade i samband med sin årskonferens etl uttalande till styrelsen för Sveriges Radio, Det rör sig om ett samfund med 13 800 medlemmar i 341 församlingar samt med 18 400 medlemmar i barn- och ungdomsgrupper. Man framhåller i sitt uttalande bl, a, följande:

"Det är ovedersägligt, att del mångsyflande programutbudet i radio/TV besitter många värdefulla kvaliteter, som förtjänar uppskattning från publiken. Del är Ukaledes sant att programtiden i radio för gudstjänster och andra kristna inslag har relativt stor och generös utsträckning. Också i del avseendet finns det anledning att uttala uppskattning.

De allt talrikare inslagen av våld, sex och svordomar, som sedan någon lid återfunnits och återfinnes i utbudet, likaså framhävande och förhärligande av alkoholbmkel, orsakar dock hos oss liksom hos många andra grupper inom del svenska samhället en allvarlig oro inför de konsekvenser det torde medföra i fråga om nedbrytande av de värderingar som under århundraden varit avgörande för människors livssyn och livsgestaltning. Den markanta ökningen av brottsligheten och av de veneriska sjukdomarna är exempel på vart den tilltagande normlösheten leder. Inför den utvecklingen kan ingen i det svenska samhället ställa sig neutral eller likgiltig.

Om ett fortsatt programutbud av ovannämnda art skulle medföra atl många svenska medborgare nödgas frånsäga sig bruket av sina radio- och TV-apparaler, skulle delta vara ytterst beklagligt med tanke på vilket värdefullt instrument radio/TV är för kulturdistribulion och information,"

Det sägs i utbildningsministerns svar på min interpellation all det skall vara en dialog mellan producenter och konsumenter. Jag skulle vilja fråga: På vilket sätt har den dialogen utformats? Jag vet atl man på sistone har sammanträffat med folkrörelserna och med samfundsledarna. En dialog fömtsätter väl att man diskuterar vad det gäller och alt det händer någonting. När det gäller folkrörelserna skulle jag vilja anknyta till

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. allsidigheten i TV-programmen

107

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. allsidigheten i TV-programmen

108

det motionskrav som vi från vårt parti har framfört både förra året och i år, innebärande alt folkrörelserna skaU få medverka mer när det gäller att påverka programutbudet. När vi behandlade det förslaget förra året, sade herr Björk i Göteborg, som företrädde utskotlsmajoriteten, att han sympatiserade med idén alt folkrörelserna skuUe få ett större inflytande, men han fann svårigheter bl. a. däri att folkrörelserna har olika ideologiska uppfattningar. Detta är vi medvetna om, och jag tycker atl just detta tar död på den kritik som har riktats mot oss för alt vi skulle vilja ha etl ensidigt programutbud.

Vi är medvetna om att det finns oUka ideologiska uppfattningar, men vi anser alt detta skuUe berika radio- och TV-programmen. Det skulle ge balans, och jag vill understryka alt kyrka och frikyrka framträder i TV alldeles för litet med tanke på den stora procent av svenska folket som dessa institutioner representerar. Och kristna barnprogram finns ju inte aUs med i TV:s programutbud. Kyrka och frikyrka har en omfattande verksamhet, där väldigt många ungdomar är med. Den verksamheten uppfattas av samhället som positiv, eftersom den hjälper ungdomar att anpassa sig i samhället. Varför skaU inte den verksamheten belysas i program i radio och TV?

Utbildningsministem säger att kritiken inte får underskattas. Om nu den här uppsägningen av TV-licenser kommer att fortsätta, hur många TV-licenser måste sägas upp, hur kraftig måste reaktionen bli, för att det skall vidtas några åtgärder? 1 slutet av svaret säger utbildningsministern att radionämnden hiltills inte har föreslagit några sådana åtgärder. Jag vill då fråga: Skall det behöva gå så långt att radionämnden måste ingripa? Skall man inte kunna ta hänsyn tUl vad svenska folket önskar med avseende på programutbudet i svenska folkets etermedia?

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr lalman! Herr Sundman och jag har del tvivelaktiga nöjet att tUlhöra radionämnden. När man har deltagit i dess arbete ett antal år, har man ganska många synpunkter på de frågor som har aktualiserats i den här interpellationen. Det mesta av det man skulle vUja säga känner man sig väl i och för sig förhindrad atl framföra i offentligheten. Dock lycker jag att det kan finnas anledning alt ge några korta synpunkter innan jag kommer in på en bestämd fråga som UtbUdningsministern tar upp i sitt svar.

De erfarenheter som i varje faU jag har är att riktlinjerna för Sveriges Radios programverksamhet är bra. Det finns inte någon anledning, tycker jag, att kräva en revision av radiolagen eller av avtalet. De ger en fuUt tiUfredsstäUande gmnd för den kvalitetsgranskning som måste ske av programutbudet från Sveriges Radios sida, under förutsättning att man nu tUlämpar dem och att programulgivarna har det civilkurage som krävs för att markera att ett program som är under förberedelse eller som eventuellt skall sändas inte håller måttet.

Det är klart att man kan notera att antalet anmärkningar som radionämnden har riktat mot enskUda program påtagligt har ökat. Jag tror inte att det enbart går att förklara med den tUltagande observansen. Framför allt är det en erfarenhet som vi i radionämnden har gjort, och

det är alt anmälningarna ofta riktar sig mot ell enskUt program eller mot ett inslag i ett program men att vi vid granskningen, när vi ser programmet uppspelal, upplever att den egentUga brislen inte ligger i del som anmälaren har tagit upp utan mera i det faktum att kvaliteten på det program det gäUer inte är tillräckligt god. För all uttrycka del Utet bmtalt vill jag säga att aUdeles för många program är undermåliga rent allmänt, men när program anmäls tar anmälarna ofta fasta på något annat än det som egentligen är programmets brist.

Man kan fråga sig, och det är det som herr Johansson i Skärstad har gjorl: Kan man lita på Sveriges Radio? Finns det en förtroendeklyfta mellan människorna ute i landet och folket i Radiohuset? Det är väl alldeles uppenbart att det finns något av en förtroendeklyfta. Jag tycker mig ana det också i utbUdningsministerns interpellationssvar när han säger att man inte får underskatta den kritik som framförs. Jag tror att det är en helt riklig synpunkt.

Det är inte bara så att det är människor ute i landet som för fram enkla och ibland kanske Utet enfaldigt kritiska synpunkter, utan långt uppe bland mycket ansvarigt folk finns del en känsla av att man inte kan komma till tals med Sveriges Radio. Man saknar ett fomm för samråd mellan Sveriges Radio och aUmänheten. UtbUdningsministern kom in på delta, och det är den punkten jag tänker la upp.

UtbUdningsministern säger atl det pågår en ständig dialog mellan allmänhet och radioföretag och att det är en gmndförutsättning för vitalt programutbud. Tyvärr tror jag inte atl det är så. Den dialogen pågår visst inte ständigt, ulan del är ett samtal som är något ensidigt på del sättet att klagomålen i allmänhet besvaras med högaktningsfulla brev. Det är inte en dialog där båda parter tar och ger synpunkter och där det hela redovisas, helst inför offentligheten.

Det är delta som varit bakgmnden tiU att folkpartiet under många år — jag har särskUt drivit del kravet - fört fram förslag om inrättande av ett programråd. Utbildningsministern har i några sammanhang sagt atl det saknas konstruktiva förslag när det gäller att råda bot på dessa förhållanden mellan Sveriges Radio och kritikerna ute i landet. Jag kan hålla med om det men tycker att jag skuUe kunna få upprepa förslaget om programrådet och kanske ge ytterligare ett par allernativ utan att fördenskuU begära att utbildningsministern på stående fot skall reagera på del. Jag gör det snarast för att jag viU ha dokumenterat att det finns skilda former för ell sådant konstruktivt samråd.

Förslaget om inrättande av ett programråd väcktes ursprungligen av radioutredningen, och tanken var att man med en relativt Uten styrelse inom Sveriges Radio skulle ha ett programråd som skulle förmedla oUka meningsriktningars synpunkter och önskemål i fråga om programmens sammansättning och utformning. Rådet skuUe sammanträda tre fyra gånger om året. Radiochefen skuUe redogöra för programplanerna för den närmaste tiden. Rådet skuUe inte vara beslutande ulan endast rådgivande.

Kungl. Maj;t skuUe utse rådet men se till alt olika områden inom samhällslivet blev representerade: arbetsmarknaden, folkrörelser, musik, teater och film, religion, press, utbUdning och vetenskap osv.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. allsidigheten i TV-programmen

109

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. allsidigheten i TV-programmen

Man har mot delta invänt att det skulle finnas risk för att rådets uppgifter blandades samman med radionämndens. Det är mycket lätt att slå fast att radionämndens uppgifter även i framtiden bör inskränka sig till att gälla en eftergranskning medan programrådet i huvudsak skulle syssla med den kommande verksamheten. I ett sådant programråd skulle olika riktningar få framföra sina önskemål, och Sveriges Radio skulle tvingas argumentera försitt programutbud. Lämpligen skuUe della fomm vara öppet så att pressen kunde referera de förslag som framfördes där.

En annan modell skuUe vara atl man hade någon form av offentliga hearings, all Sveriges Radio med jämna mellanmm skulle inbjuda företrädare för folkrörelser och kyrka, fackUga organisationer och ungdomsförbund etc. till en dialog om programpolitiken och programutformningen. Lämpligen borde representanter för press och radio-TV vara närvarande.

En tredje modell skulle vara alt man helt enkelt med jämna mellanmm anordnade utvidgade styrelsesammanträden, som då naturligtvis inte kunde vara offentliga. Där skuUe man t. ex. kunna sammanfatta de synpunkter, klagomål och önskemål som förts fram, så att en kommuniké skulle kunna lämnas, dels genom Sveriges Radio i dess program och dels genom pressen, så att allmänheten får klart för sig vilka diskussioner som förts och vilka konkreta programförslag som väckts.

Jag vill upprepa att jag tror alt del finns andra modeller, men del är helt uppenbart att vi saknar ett fomm för denna ansvariga dialog mellan allmänheten och Sveriges Radio. Styrelsens sammanträden är och måste vara slutna. Här i riksdagen kan vi inle diskutera programpolitik annat än i den allmänna form som vi gör nu. Radionämnden har uppgiften att enbart efterhandsgranska. Men ett monopolförelag som Sveriges Radio måste hitta en form för en ansvarig dialog med den allmänhet som finansierar Sveriges Radios verksamhet.

Helst skulle jag ha sett all man från Sveriges Radios sida hade kommit så långt alt man sade: Vi vUl ta initiativ till elt sådant fomm. Sutte jagi radiostyrelsen skulle jag lycka att del vore fullständigt självklart alt i del läge som nu råder la ett sådant initiativ. Men del måsle naturligtvis vara slatsmakterna obetaget att föreslå Sveriges Radio atl använda sig av någon sådan form. Anebyaktionen och liknande protester är intressanta som symtom på att många är missnöjda med programverksamheten. Den enda slutsats jag har behov av att dra är alt det är angeläget att hitta ett forum där en ansvarig dialog verkUgen kan föras.

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! Efter herr Wikströms anförande tror jag att jag kan fatta mig mycket kort.

De traditionella frågorna leder inte lill särskilt intressanta debatter här i riksdagen av skäl som herr Johansson i Skärstad säkerligen är införstådd med. Jag kan självfallet som enskUd person eller som politiker lycka väldigt illa om programinslag i radio och TV, men jag är på grund av avtalet med Sveriges Radio förhindrad att reagera, att försöka få Sveriges Radio atl ändra sin programpoUtik, atl uttrycka etl missnöje över programmens utformning. Vi har slutit del avtalet därför atl vi anser att

legeringen inte skall ha sådana pätryckningsmöjligheter. Då är det naturligtvis omöjligt för mig att här i riksdagen diskutera frågor av den karaktären. Jag måste med nödvändighet inskränka mig till att redovisa de principer som gäller och uttala mig i allmänna ordalag. Men i bedömningen av de enskilda programmen kan jag inte tillmötesgå eventuella önskemål om en debatt eller elt omdöme.

Herr Wikström har ocksä uttalat att han anser att riktlinjerna är bra men att det brister i hur systemet i praktiken fungerar. Jag har noterat herr Wikströms förslag - en del framlagda tidigare, något, om jag uppfattade del rätt, innehåUande vissa nya uppslag. Jag tror all i och för sig både Sveriges Radio som företag och den stora allmänheten och folkrörelserna har intresse av att dialogen, som jag uttalade mig om, verkligen kan komma till stånd och bedrivas i vettiga former.

Herr talman! Jag tror inte att jag nu behöver debattera denna fråga ytterligare. De frågor som herr Wikström tog upp får vi kanske tillfälle att återkomma till i annat sammanhang.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. allsidigheten i TV-programmen

Herr JOHANSSON i Skärstad (c):

Herr talman! Jag vUl bara tillägga att utbildningsministern ändå måste vara medveten om alt situationen börjar bU besvärlig, när många TV-titlare anser att de inte kan inneha TV-apparaten ulan måste säga upp TV-licensen. Därmed kan de inte heller tillgodogöra sig allt del positiva i samband med TV. Och del är en mycket allvariig utveckling.

Min fråga var: Hur långt skall det gå innan den högsta myndigheten ingriper? Under alla förhållanden tar man för givet att utbildningsministern tänker på detta nästa gång avtalet skall förnyas - då har han i aUa fall möjUgheter att säga sin mening.

Herr UtbUdningsministern CARLSSON:

Herr talman! Under avtalsperioden har jag inte möjlighet att göra någonting av det slag som herr Johansson i Skärstad efterlyser. Då är det radiostyrelsen och radionämnden som man skaU vända sig till, och jag vore tacksam om herr Johansson hjälpte mig i den upplysningsverksamheten. Det är ju värdefullt för människor som är missnöjda atl de vet vem de skall vända sig till.

Sedan är det klart atl när vi nästa gång skall göra om avtalet har staten möjligheter atl återigen gå in och pröva orn man vill ha ändringar — men det är om cirka fem år, och därför kanske vi har tid på oss att föra den mera långsiktiga debatten. Jag utgick frän att herr Johansson i Skärstad var ute efter den nu akuta situationen, och då är det radiostyrelsen och radionämnden som jag måste hänvisa till.

Överläggningen var härmed slutad.

Ill

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. förtur för handikappad vid intagning till utbildningslinje

§ 15 Ang. förtur för handikappad vid intagning till utbildningslinje

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöU ordet för atl besvara herr Nilssons i Tvärålund (c) den 12 aprU framställda interpeUation, nr 116, och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund har frågat mig om jag är vUlig medverka till att handikappad ges viss förtur vid intagning till utbUdningslinje om det kan styrkas att den handikappade har ett klart behov av den aktuella utbildningen.

Interpellantens önskan synes vara att garantera förtur till handikappade vid uitagning till frivUlig utbUdning. Detta rymmer besvärliga bedömningsproblem. Jag har i propositionen 84 år 1972 angående gymnasieskolans kompetensvärde m. m. understrukit angelägenheten av att man i en urvalssituation i viss utsträckning kan ta särskild hänsyn till sökande med fysiska handikapp av olika slag. Ett sådant hänsynstagande kan t. ex. innebära att handikappad, vars skolresullat bedöms ligga under vad som varit möjligt utan handikapp, kan tas in inom ramen för den fria kvoten. Enligt min mening är det viktigt atl de olika intagningsmyndigheterna praktiskt handlar i denna anda.

Herr NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Statsrådet hänvisar tUl propositionen 84 i år, där det är omnämnt att del finns en viss möjlighet att ta de hänsyn som jag har frågat efter i interpellationen. Jag kan dock inte finna att det uttalande som statsrådet hänvisar lUl har en sådan styrka atl man kan förutsätta alt skälig hänsyn kan tas till handikappade i vad gäUer förtur vid intagning till frivillig utbUdning.

När jag läser proposilionen i övrigt och ser vad statsrådet har uttalat beträffande den fria kvoten och vad utredningen i det avseendet har sagt ställer jag mig frågande till om handikappade bör gå in i den fria kvoten.

Vårt samhälle har ju ganska många möjligheter alt ge handikappade chanser genom att del finns många olika arbetsplatser att välja på. Vi måste emellertid ge de handikappade tillfälle att komma in på dem. De många arbetsplatserna kan i sig reducera åtskilligt av handikappet genom tekniska hjälpmedel, genom utbUdning — inte minst — och genom arbetsvårdsmyndigheternas verksamhet att finna arbeten som motsvarar individens fömtsättningar. Det är en väldigt stor uppgifl för arbetsvärds-myndigheten att finna den bästa möjliga arbetsplatsen och leda in på områden där handikappade kan ulföra ett meningsfyUt arbete.

Jag kan inte finna att statsrådet har för avsikt alt låta kompetensutredningen särskUt utreda vUka möjligheter man kan ha på del här området och om del eventuellt är möjligt alt ha en särskild kvot för handikappade. Statsrådet pekar i sitt svar på att man i detta sammanhang har många besvärliga bedömningsproblem att ta hänsyn tUl. Utredningen och framför allt statsrådet anser att många av de här problemen kan bli särskilt svåra, om den fria kvoten bUr något av en uppsamlingsplats för personer som inte har en så att säga ordinarie utbildningsgång bakom sig.

Kompetensutredningen uttalar beträffande den fria kvoten att i stort sett skall samma meritvärdering som för andra grupper gälla, men den

skall vara obunden av fasta regler. Det skapas naturligtvis mycket stora problem med denna löslighet, som man ju inte kommer ifrån när del gäller personer som räknas tUl denna grupp.

På s, 111 i propositionen säger statsrådet: "AU erfarenhet talar också för atl bedömningen inom fri kvot blir mera kompUcerad ju flera sökandegrupper som skall bedömas där. Det är därför viktigt alt den fria kvoten inte blir en uppsamlingsplats för alltför många sökandegrupper. Även denna aspekt bör tas med i det fortsatta utredningsarbetet," Detta innebär väl alt den fortsatta utredningen om möjligt skall försöka krympa antalet kvotgmpper. Det kan naturligtvis finnas starka skäl för det, och del kan också finnas skäl emot atl man har en särskild grupp för handikappade, men man skuUe vad beträffar den gruppen komma undan många av de mycket svåra och grannlaga avvägningsfrågor som utlag-ningsnämnder och liknande organ måsle la stäUning fill.

Statsrådet uttalar i slutet av sitt svar att han hoppas alt "intagnings-myndigheterna praktiskt handlar i denna anda". Jag viU gäma instämma i det uttalandet, men man frågar sig hur och om detta skall kunna ske med den relativt vaga skrivning som finns i proposilionen. Det gäller ju här för uttagningsnämnder att sätta åt sidan personer som formellt har bättre meriter än en handikappad. Del är utomordentligt svårt att göra bedömningen att en person, om han inte hade handikappet, skuUe ha uppnått ett resultat, jämförbart med vad som uppnåtts av den konkurrent som blir åsidosatt. Man slipper denna mycket svåra värdering om man har en särskUd kvot. Jag hoppas att statsrådet överväger om inle kompelensutredningen borde få pröva en sådan anordning. Det ankommer ju särskUt på samhället att försöka finna former för hur handikappade människor skaU komma in i ett normall Uv, UtbUdningen måste räknas till de mera effektiva i del sammanhanget.

Vad kan då göras till dess att man kommit fram tUl en bättre ordning? Jag tror att det är nödvändigt att statsrådet gör ett ytterligare och mera substantieUt uttalande, eller att det kungörelsevägen görs uttalanden, som ger anledning för myndigheter, vUka har all bedöma sådana här frågor, att ta ståndpunkt så att del verkUgen bUr resullat trots de besvärligheter som måste finnas i det här avseendet.

Jag ber att få tacka för svaret men hoppas som sagt att statsrådet vill göra någon ytterligare insats i form av uttalande eller att man kan göra bättre preciseringar än jag faktiskt tycker alt interpellationssvaret och propositionen 1972:84 på den här punkten innehåller.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. förtur för handikappad vid intagning till utbildningslinje

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandUngar,

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund och jag är överens på åtminstone en punkt — att det här är ett mycket besvärligt problem. Till slut står man i den situationen att man skaU väga två individer mol varandra, av vilka den ena skall komma in i utbUdningen och inte den andra. Det är väldigt svåra avvägningar som regeringen praktiskt taget varje vecka måste träffa. De bUr specieUt svåra när den ena personen kan

113

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. förtur för handikappad vid intagning till ut-bildningslinje

114

åberopa något handikapp som förklaring lill att studieprestationen inte blivit så god som den under normala omständigheter skulle ha blivit.

Jag tror emellertid atl det vore fel atl inrätta en särskild kvot för handikappade — jag uppfattade del så att herr Nilsson i Tvärålund funderade på en sådan lösning. Jag tror inte det vore särskilt tillfredsställande för de handikappade själva, och dessutom skulle det naturligtvis vara väldigt besvärligt att genomföra med hänsyn till att det ändå är relativt sällan som vi har fall av del här slaget samt med hänsyn lill svårigheten att beräkna omfattningen och annat. Och jag ser inte i och för sig något mindre tUlfredsställande i att man går via den fria kvoten. Däremot är det naturligtvis så, som jag har påpekat i propositionen, att blir del alltför många grupper, alltför många faktorer som skall vägas in, så blir det ett väldigt besvärligt arbete med den fria kvoten. Det är della man skall undersöka i del fortsatta ulrednmgsarbetet, inle i kompetensutredningens regi utan på grundval av kompetensutredningen och riksdagsbeslut.

Detta innebär, om riksdagen antar kompetensutredningens förslag, atl man lar ett steg framåt för de handikappade. Jag förutsätter alt vi från departementets sida efter ell sådant riksdagsbeslut inte avvaktar det fortsatta utredningsarbetet utan tar kontakt med skolöverstyrelsen för att diskutera hur de i detta avseende något förbättrade möjligheterna för de handikappade i praktiken lämpligast skall organiseras.

Herr NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! Beskedet i slutet av statsrådet anförande — hans löfte atl ta kontakt med skolöverstyrelsen och andra myndigheter för att närmare klargöra på vUket sätt man skaU komma tUl resultat - är tillfredsställande. Jag har därmed nått ett syfte med min fråga. Jag hoppas att det skall leda till det resultat som vi tydligen båda är helt eniga om.

Statsrådet var betänksam inför att tillskapa en ytterligare kvot för handikappade. Jag är fortfarande kvar vid ståndpunkten att det skulle underlätta och vara en tillgång för inte minst arbelsvårdsmyndigheterna, om man hade en sådan kvot och i god tid kunde förbereda tekniska anordningar och anpassningar, så att en handikappad kunde komma in i utbildningen. Man skulle undgå den grannlaga bedömningen atl förskjuta en person som egentligen enligt meriterna kunde få plats i en utbUdning men som kommer på sidan.

Vi införde i en del fall kvoter för äldre personer med ulbildningshandi-kapp när gymnasieskolan genomfördes, för atl nämna ett exempel. Jag kan inte finna att det skulle vara något i och för sig olämpligt all ha en kvot för personer med fysiska handikapp. Min tanke är alltjämt atl kompetensutredningen borde få möjlighet atl överväga denna fråga. Jag hoppas att det blir så. Jag tyckte mig av statsrådets yttrande förstå atl han inte var helt övertygad om att det skulle vara fel. Man borde nog få pröva den här frågan från oUka utgångspunkter och även i samarbete och samråd med handikapporganisationerna själva och arbetsvärden, så att man får god kännedom om vad de som främst är inne i denna problemalik har att rekommendera.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 16 Ang, kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara fru Rydings (vpk) den 18 april framställda interpellation, nr 121, och anförde;

Herr talman! Fru Ryding har frågat mig vilken kultursyn som jag anser bör komma till uttryck i fråga om statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet.

Frågan har ställts mot bakgrund av de uttalanden som riksdagens revisorer gjort i en till Kungl. Maj:t den 7 april 1972 överlämnad skrivelse. Denna bygger på en av revisorerna utarbetad granskningspromemoria som remissbehandlats.

1 skrivelsen kritiserar revisorerna vissa delar av den verksamhet som bedrivs av Riksutställningar, nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet och Moderna museet. Revisorerna föreslår vissa åtgärder i syfte att ändra de berörda förhållandena.

Enligt min rnening är det angeläget att värna om det fria konstnärliga skapandet. Detta gäller naturligtvis också de statsunderstödda kulturinstitutionerna. Regeringen har vid flera tillfällen framhållit att den konstnärliga friheten inte får kfingskäras genom reglerande bestämmelser eller ekonomiska åtgärder, sedan väl de allmänna riktlinjerna för en verksamhets organisation dragits upp. Sålunda uttalade dåvarande utbildningsministern år 1969 att "den som ogillar konkreta inslag i kulturproduktionen bör naturligtvis kritisera den konstnärliga utformningen, avslöja felaktiga sakuppgifter, bekämpa de idéer och värderingar som väckt hans misshag. Det är demokratins väg. Men han bör inte kräva att samhället ingriper med sin övermakt eller, om han sitter i den positionen, själv företa ett sådant ingripande."

Regeringen står fast vid denna principiella syn på kulturpolitiken.

För atl värdera de senaste årens kulturpolitiska insatser och för att i övrigt på ett allsidigt sätt ge underlag för den fortsatta utvecklingen har under senare är flera statliga utredningar utfört ett omfattande arbete. De mest övergripande uppgifterna har kulturrådet, som behandlar frågor om kulturpolitikens mål, den lokala och regionala kulturorganisationen samt kulturstödets fördelning på olika ändamål. Dess huvudbetänkande väntas bli framlagt inom den närmaste tiden. 1965 års musei- och utställnings-sakkunniga befinner sig också i slutskedet av sitt arbete, som avser kulturminnesvärden samt musei- och utställningsverksamhet.

Inriktningen och utformningen av den framtida kulturpolitiken bör prövas på grundval av förslagen från de nämnda utredningarna.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Först vill jag tacka utbildningsministern för svaret på min interpellation.

Sedan interpellationen framställdes har dels statsminister Olof Palme, dels utbildningsminister Ingvar Carisson tagit ställning till riksdagens revisorers förslag i deras skrivelse av den 7 april i år. Statsminister Palme har klart sagt ifrån att han inte har ändrat åsikt om den konstnärliga

.15

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

friheten. Och den åsikten har han bl, a, redovisat i en artikel i Dagens Nyheter den 5 augusti 1969, en artikel som utformades tUl en principförklaring för den socialdemokratiska regeringen,

UtbUdningsminister Ingvar Carlsson har meddelat att riksdagsrevisorernas skrivelse inte kommer att föranleda någon som helst åtgärd från regeringens sida, 1 sill interpellationssvar i dag har statsrådet Ingvar Carlsson öppet här i riksdagen slagit fast alt regeringen vidhåller sin principieUa syn på kulturpolitiken, den syn som statsministern och dåvarande utbildningsministern formulerade år 1969, nämligen att del är angeläget atl värna om det fria konstnärliga skapandet, "Della gäller naturligtvis också de statsunderstödda kulturinstitutionerna", säger UtbUdningsministern, Därmed skuUe kanske egentligen de problem av mycket allvarlig art som jag har aktualiserat i min interpellation kunna anses besvarade, om inte riksdagsrevisorernas handlande på det djupaste oroat inle bara mig utan många människor här i landet. Detta har väl inte minst framgått av den senaste månadens pressdebatt.

Granskningspromemorian ger nämUgen uttryck för uppfattningen, att den omständigheten alt statliga medel utgår till viss verksamhet bör medföra fortlöpande statlig styrning av verksamheten. Detta är skrämmande, ty om en sådan uppfattning accepteras på opinionsbUdningens område, så kan den få verkligt allvarliga konsekvenser.

Herr talman! I ett demokratiskt samhäUe måste kultur betyda detsamma som en fri kultur. Och friheten kan inte bara innebära frihet tUl s, k, fri konkurrens, eftersom en sådan konkurrens i vår samhäUslyp -den kapitalistiska eUer, om man så vill kalla den, den biandekonomiska; del är samma sak — inte automatiskt är en konkurrens på lika villkor. För atl göra sig hörd i en fri kulturdebatt räcker del inle med atl bara få uttala sig; man måste också ha tillgång till de utlrycksmedier som är de effektivaste och mest verksamma. Och i vår tid är massmedierna av den arten att de inte kan manövreras av enskilda medborgare. De fordrar stora resurser i fråga om apparatur och därmed ekonomi.

Också för den enskUde konstutövaren gäller samma betingelser: Budskapet måste förmedlas, och den som har de största resurserna i del avseendet når längst. Inom alla konstnärliga utlrycksområden härskar i vårt samhälle, mer eller mindre hård, denna den kommersiella djungelns lag.

Men vi kan inle acceptera som demokratisk en konkurrens som betingas av tUlgången på dessa resurser, dvs, en konkurrens som gynnar den på dessa områden mest välutrustade och som innebär en rent kommersiell selektion och en styrning av kulturutbudet med den ekonomiska vinningen som riktmärke. De statliga kulturinstitutionerna har liksom övriga former av stafligt och kommunall stöd som första uppgift att motverka den sorls styrning som det kommersiella urvalet medför - dvs, att skapa möjligheter för en konkurrens på lika villkor, inbegripet alltså lika ekonomiska vUlkor. Och detta kan inte betyda annat än att man på aUa sätt måsle garantera kulturens frihet från varje form av yttre påtryckning och påverkan. Givelvis kan detta inte ske på annal sätt än att det statliga stödet till kulluren är totalt villkorslöst.

Herr lalman! Det var riksdagsrevisorernas kansli som försommaren

1971 utsände en promemoria, där skarp kritik riktades mot Riksutställningar, NUNSKI och Moderna museet. Denna promemoria har sedan remissbehandlats och utsatts för en nedgörande kritik från praktiskt laget alla svarande remissinstanser. Också i pressen har den skjutits sönder och samman. Vad gör då riksdagsrevisorerna, som inte är vilka som helst utan betrodda riksdagsledamöter, valda av riksdagen? Jo, man sväljer med huU och hår sitt kanslis promemoria utan atl på något som helst sätt beakta remissinstansernas svar, som man i stället betecknar som "missuppfattningar" och "vantolkningar". Dessutom säger revisorerna atl remissvaren "i långa stycken är så starkt affektbetonade att en fortsatt debatt knappast torde befordra intresset av att nå fram tiU en positiv lösning".

Alltså, på detta lätlfärdiga sätt avfärdar riksdagsrevisorerna en sakdebatt och klampar vidare genom att rikta en skrivelse tUl Kungl, Maj:t med sina egna lösningar utgående enbart från sitt eget "mossiga" synsätt. Och lösningen man presenterar för att råda bot på den "snedvridning" som den bedömda verksamheten sägs Uda av är att de tre nämnda institutionerna skaU understäUas styrelser med parlamentariskt inslag. Givetvis tUlägger man från revisorerna sida — för ordningens skull — atl del inte alls är fråga om någon censur eller likriktning.

Och dessutom, som statsrådet Ingvar Carlsson också säger i sitt svar: Flera statliga utredningar utför ett omfattande arbele för atl allsidigt ge underlag för den fortsatta utvecklingen inom kulturpolitiken. Han nämner i detta sammanhang både kulturrådet och MUS 65, Detta torde inte vara riksdagsrevisorerna helt obekant — i alla fall om de behagat läsa remissvaren. Både kulturtådet och MUS 65 avstyrker bestämt riksdagsrevisorernas promemoria, men till föga nytta. Revisorerna klampar som sagt bara vidare och föregriper ulredningamas resultat genom att komma fram med sina egna farliga reaktionära lösningar,

Per Olov Enquist har betecknat utlåtandet från riksdagsrevisorerna som "de senaste decenniernas allvarligaste hot mot den konstnärliga friheten", och Bo Lagercrantz fyUer på med att säga: "Den hårda domen är befogad - men revisorernas monumentala självporträtt är en tiUgång, Repressionen (undertryckandet) böfiar äntligen ta gripbar gestalt,"

Herr talman! Det är däri som jag ser den stora faran. Revisorernas yttrande avslöjar inte bara deras fossila konstsyn, ulan deras handlande kan få andra kullurpoUtiska effekter. Man har nu börjat med atl angripa utställningsverksamheten, men principerna gäUer givetvis alla statliga kulturinstitutioner, Smilloeffekterna är myckel stora. Riksdags-revisorerna har gjort en modellskrivelse, och vi kan komma att få uppleva motsvarande på region- och kommunalplan.

Det är därför av största betydelse att vi är vaksamma mot sådana bakålsträvande yttringar som i realiteten innebär att man skulle överlåta åt statsmakterna ansvaret för vad vi skall få se och lycka i olika faU, Förstår inte riksdagsrevisorerna att kritiken måste föras i en fri debatt?

För att återgå tiU statsrådet Ingvar Carlssons svar på min interpellation tar statsrådet där inte uttryckligen avstånd från riksdagsrevisorernas förslag utan hänvisar tUl principieUa uttalanden, allmänna riktlinjer och i sista hand pågående utredningar. Men eftersom en stor byråkratisk administrativ apparat som förfogar över vissa ekonomiska resurser, som

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

117

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

troligen kommer att föreslås av kulturrådet, i sig själv är ett potentiellt styrmedel, ett styrmedel som skulle kunna utnyttjas som censurorgan och på annat sätt för atl undertrycka besvärande åsiktsyttringar eller konstformer, kan man inte enligt milt sätt att se nöja sig med att ge de s, k, allmänna riktlinjerna en så vid och generös tolkning som möjligt, utan man måste skapa riktlinjer som inle bara möjliggör total frihet utan tvärtom ålägger de olika institutionerna en öppenhet som förhindrar varje form av adminislraliv styrning.

Får jag tolka statsrådet Ingvar Carlssons svar sä, att han ser till atl sådana garantier skapas i realiteten för all undvika varje form av missbruk av de administrativa och ekonomiska resurserna?

Får jag vidare tolka interpellationssvaret så all den vaksamhet sorn jag har talat om och som verkligen är nödvändig över hela fältet också är fullt klar för regeringen, vilket alliså skulle innebära en garanti för att regeringen inte endast står fast vid sin principiella syn på kulturpolitiken ulan också med alla medel kommer att motstå angrepp mot kulturpolitiken av den typ som de riksdagsvalda revisorerna har gjort?

Till slut, herr talman, en annan frågeställning. Bör inle riksdagsrevisorerna på något sätt ta lärdom av den präktiga bakläxa man har fått, inte bara genom statsrådet Ingvar Carlssons svar och statsminister Palmes deklaration utan ocksä genom det kompakta motståndet mol handlingssättet med den olyckliga och för kulturen farliga promemorian?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr lalman! Jag har ingen annan uppfattning än den som undervisningsministern här har gett ullryck för när det gäller kulturens frihet och angelägenheten av att invänta pågående utredningar i denna fråga. Men jag kanske ändå bör blanda mig i den här debatten, vilket jag faktiskt länkt göra redan innan jag hörde den salva som fru Ryding kom rned. Då ett angrepp mot riksdagens revisorers skrivelse nu kommer att inflyta i kammarens protokoll, vill jag i klarhetens inlresse något redogöra för vad denna skrivelse innehåller. Skrivelsen gäller viss med statsmedel bekostad ulslällningsverksamhet.

Jag vill här säga några ord om vad riksdagens revisorer har för uppgifter. Dessutom vill jag något redogöra för vad revisorerna efter sin granskning har föreslagit beträffande de institutioner som nämnts här i dag.

Riksdagens revisorer har enligt 72 § riksdagsordningen lill uppgift att granska statsverkels tUlstånd, styrelse och förvaltning. Siffergranskning hör inle längre tUl revisorernas uppgifter.

På anmälan utifrån, förmedlade genom revisorernas förre ordförande, Uemställdes till revisorerna att närmare följa vissa med statliga medel finansierade kulturinstitutioner. Det gällde här Riksutställningar, som lyder under MUS 65 som en försöksverksamhet. Moderna museet som är en avdelning under Nationalmuseum och nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet.

Vad som av anmälaren betecknades som stötande var bl. a. inslag av antisemitism och rasism i presentationen av svensk konst i utlandet. Denna presentation skedde genom tidskriften Puss i form av etl

specialnummer.

Såsom utmanande ansåg man också presentationen av utställningen Sköna stund, utsänd av Riksutställningar. Där framställdes alla partiledarna såsom krälande på en satyr - kapitalismens företrädare Wallenberg. Man ansåg det vidare vara utmanande att den svenska fackföreningsrörelsen betecknats som en institution för att förtrycka arbetare.

Lagslridigheten, som också har nämnts i interpellationen, bestod däri atl tjänslebrevsrätten användes för att lill svenska skolbarn skicka ut en vädjan om pengar till den amerikanska Svarta Panternrörelsen,

Eftersom en anmälan sålunda gjorts var det naturligt för riksdagens revisorer att granska det påtalade. Denna granskning var också motiverad ur en annan synpunkt, nämligen mot den bakgrunden att kulturinstitutionerna på en myckel kort tid har fäll mycket stora anslag. Vi hoppas naturligtvis att de skall få ännu större anslag i framtiden. Detta är en utveckling som följs med oerhört stort intresse av mänga. Är 1961 fick dessa institutioner totalt 80 miljoner kronor mol nu 370 miljoner kronor. Del är de statsanslag som totalt utgår lUl dessa kulluruppgifter, således inte bara de institutioner som det i dag är fråga om. Både regering och riksdag har under en följd av år hårt drivit frågan om ökat stöd ål produktion och distribution av konst och en demokratisering, så atl de många människorna, som inle själva tillhör de inkomstgrupper som kan skaffa sig konst, skall få tillgång till konst och kunna få njuta av den konst som produceras.

Riksdagens revisorer har haft att utgå från gällande instruktioner för de institutioner som det varit fråga om att granska. Vi har då funnit alt Nationalmuseum skaU främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen. Dess avdelning Moderna museet skall omfatta konst efter 1909. Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet skall inrikta sig på all presentera för utländsk publik nutida svensk konst, allt enligt kungabrevet. Riksutställningar slutligen skall anordna vandringsutställningar som omfattar konst samt kultur- och naturhistoriska föremål.

Revisorerna har haft att undersöka i vad mån verksamheten sammanfaller med instruktionerna. Där så inte skett har revisorerna framhållit, att då får man väl ta upp frågan antingen om nya riktlinjer för verksamheten i fråga eUer också måste verksamheten följa de riktlinjer som finns stipulerade.

1 intet fall har revisorerna föreskrivit hur dessa riktlinjer skall utformas. Det faller på Kungl. Maj:t att göra detta.

Däremot har revisorerna givit till känna, alt de icke kunnal godta den hållning som har funnits på något håll, nämligen atl museichefen skulle vara helt suverän att bestämma och atl, han själv skall tolka sin instruktion. Delta står ju dessutom i strid med UtveckUngen för övrigt i samhället.

Om en museichef, producent eller konstnär är antisemit eller nazist så kan vi självfallet inte lägga oss i detta. Vi har ingen möjlighet att hindra en sådan privat uppfattning, även om vi kanske beklagar det ibland. Men vi har reagerat emot att sådana privata uppfattningar skall få oinskränkt vägleda verksamheten i fråga om urval av konst, utformning av programblad och kataloger etc. Vi har bl. a. samma uppfattning som

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

119

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

120

ordföranden i Svenska institutet, ledamoten av denna kammare fru Inga Thorsson, när det gäUer av samhället bekostad konst som utställes i utlandet, att den bör återspegla de kulturella, humanistiska och demokratiska traditioner som av det stora flertalet i vårt land anses omistliga. En karikalyrlecknare med en politisk inställning, vars antisemitiska karaktär klart ådagalagts genom hans egna teckningar, representerar en åsiktsinriktning som är främmande för det svenska samhäUet och vars praktiska yttringar är kriminaliserade i svensk lag. Vi anser att sådana teckningar icke hör hemma i en utställningsverksamhet som skaU representera vårt land utomlands.

Enskilda konstnärer har som sagt frihet att vara antisemiter och rasisler, men ingenting kan hindra revisorerna att reagera mot det, Uksom så många andra har reagerat. Vi lycker det är stötande om della skall anses karakteristiskt för nutida svensk konstinriktning.

De förslag som framlagts av revisorerna är i korta ordalag följande:

1, Nämnda kulturinstitutioner får styrelser med parlamentariskt inslag och annan lekmannarepresenlalion. Tiden har tyvärr gått förbi de här institutionerna. Medan aUa statliga verk och offentliga verksamheter numera har lekmannastyrelser, lever de här institutionerna kvar enligt elt äldre mönster - de är avskärmade och dominerade av en expertledning. Del finns ju andra kulturinstitutioner, såsom Operan, Dramaten och en rad museer, som redan har styrelser där Kungl, Maj;t ofta har satt in en administratör från departementen och ibland en parlamentariker som ordförande. Vi menar nog att ett modernare synsätt bör göra sig gällande även i fråga om ledningen av kulturinslitutioner sådana som Nationalmuseum, Det är liksom den sista skansen som står emot ett mera allmänt och folkligt inflytande. Tiden är nog mogen för medinflytande i styrelsen även för de anställda inom sådana här institutioner och för samhällets företrädare i övrigt. Jag tror alt de flesta i det här landet anser den uppfattningen vara riktig att experterna bör få insyn och att en mera allmän representation i ledningen bör accepteras,

2, Man skall klargöra ansvarsfördelningen. Ligger ansvaret för en utställning på producenten, på administratören eller på en eventuell styrelse? Det är en fråga som har debatterats när det gäUer andra media — press och TV - som sprider information och idéer. Nu tycks det vara oklart vem som är ansvarig för en utsläUning som är anordnad av de statliga institutionerna. Remissvaren lämnar vittnesmål om skiftande uppfattningar därvidlag. Vi tycker att det bör klarläggas, och ingen kan väl anse atl det är oriktigt eUer oviktigt.

3, Man skaU klargöra vilken uppgift institutionerna har utöver vad den nuvarande instruktionen säger. Vi frågar, om temautsläUningar hör tiU del som dessa institutioner skall syssla med och - om de skall förekomma - vem som skall avgöra. Revisorerna hävdar att det i dag svårUgen kan utläsas ur instmktionema alt temautsläUningar ingår i uppgifterna. Vi begär att Kungl. Maj:l skaU klarlägga delta. Vi säger ingenting om humvida det bör förekomma temautsläUningar eller ej, men vi har den uppfattningen att uppläggningen — om det skall förekomma temautsläUningar - måste vara mera allsidig än vad som nu är fallet enligt vad vi har erfarit. Det är en uppfattning som bl. a. ABF har framfört

mycket starkt. Det blir Kungl. Maj:ts uppgifl sedan utredningarna är färdiga att ta ställning. Det är något nytl som har kommit in och som man svårligen kan gå förbi när man skisserar den framlida verksamheten.

4, Det skuUe vara bra om man hade en tillfredsställande dokumentation av utstäUningarnas innehåll. Detta är en mindre anmärkning. Jag förstår att del kan vara en resursfråga, och delta är nämnt bara i förbigående,

5, Man skall liksom för andra lokaler som lyder under staten — jag viU påminna om att vi har granskal de kungliga slottens domäner och granskal Djurgårdsförvaltningens hyresobjekt och sagt detsamma — ta ut hyra när man upplåter lokaler lUl utomstående, och man skall naturligtvis ha samma hyressättning för alla som hyr. Del vore underligt om vi skulle undanta just denna del av de statliga lokalerna från den regel som tUlämpas och som vi revisorer har hävdat myckel bestämt.

6, Användningen av tjänslebrevsrätten har tidigare påtalats i ett uppseendeväckande faU. Detta tycks vara klart utrett. Att missbruk inte bör förekomma anser vi självklart, och det har vi heUer inle skrivit så mycket om.

Revisorernas förslag har i en del stycken tillstyrkts av remissmyndigheterna. De har tillstyrkts av Svenska kommunförbundet och Konstfrämjandet när del gäller önskemål om en allsidigare styrelse eller en styrelse över huvud laget, I viss mån har de också tillstyrkts av Föreningen Konst i skolan. Riksförbundet för bildande konst samt av ordföranden i Svenska institutet. Att del förekommer en del avstyrkanden är självklart. Jag undrar om inte jag själv, om jag skulle skriva ett remissvar i ett ärende, skulle avstyrka med hänvisning till att del sitter utredningar som arbetar med dessa frågor, så att man icke viU yttra sig i förväg. All det sitter en utredning hindrar naturligtvis inle revisorerna från all granska en försöksverksamhet - i annat fall skulle vi säUan våga oss på någonting. Men det är förklarligt att vissa remissinstanser anser att man inte bör ta ställning förrän man får se aUa de förslag som kan komma i fråga.

Att en rad remissvar går emot revisorernas förslag är heller inte underligt. De som avstyrker representerar just de institutioner som har granskats: NUNSKI, MUS 65, kulturrådet. Moderna museet och Nationalmuseum, Det är för övrigt i mycket stor utsträckning samma personer som sitter i ledningen. Det är självklart att de avstyrker de förslag som nu föreligger. Det är heller inte någonting som vi blivit särskUt upprörda över.

De konkreta förslagen som vi kommit med är de förslag som jag här har nämnt i sex punkter. Vi har hemstäUt att Kungl, Maj :t skaU pröva dem - vilket jag förutsätter kommer att ske - tUlsammans med resultatet av pågående utredningar.

Jag vill tiU slut återge vad vi har skrivit, nämligen att varje tanke på censur eller styrning av det konstnärliga skapandet är utesluten.

Jag kommer inte att delta i den här diskussionen med dem som eventuellt tar lill orda efteråt eller med interpellanten. Eftersom den skrivelse som vi har framlämnat inte går till riksdagen har detta varit ett just sätt att redovisa vad den innehåller.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

121

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

122

Herr HALLGREN (vpk);

Herr lalman! Jag skall la upp frågan om fri konst ur en annan synvinkel. Det gäller en annan gren inom konsten, nämligen teatern.

Del blir allt vanligare att Sveriges Radio helt stoppar teaterpjäser och fUmer, som har samhällskritiskt innehåll, eller kräver att censur skall företas innan visning i TV kan komma i fråga. Producenten har då att välja mellan att klippa del mest kontroversiella eller att pjäsen eller fUrnen helt stoppas. Oftast åberopas kvalitetsskäl för dessa ingrepp.

Denna bannbulla har drabbat i första hand de fria teatergrupperna och andra fristående teater- och filmproducenter som haren annan grundsyn än de som företräder del etablerade samhället har. För att belysa detta vUl jag nämna några program som stoppals av TV 2:s ledning den senaste tiden.

Etl program av Peter Nesller - "Får de komma tillbaka?" - handlade om nynazismen i Västtyskland. Del innehöll kritik av den tyska socialdemokratin. Det stoppades av kvalitetsskäl.

"Alrnarna", ett program av Fria teatern, stoppades av samma skäl.

Ett program av Peter Curman, "Jo men visst finns del fängelser", var uppfört av Turlealern. Det var elt barnprogram, och det stoppades därför att det i slutscenen talades om en affärsman som placerat sina miljoner i utlandet. Del påpekades i programmet att det var helt lagligt. Affärsmannens namn nämndes inte, men antalet mUjoner stämde in på Victor Hasselblads penningplaceringar i utlandet. Enligt TV 2 :s ledning förelåg risk för åtal för förtal. Hasselblad skulle således kunna stämma Sveriges Radio därför alt man hade visat ett program och nämnt hans miljoner som smusslades undan på ett enligt gäUande lagar helt legalt sätt. TV-ledningen krävde att scenen skulle tas bort. Producenten böjde sig för detta och klippte bort det kontroversiella avsnittet.

KvaUtetsskäl angavs också när man stoppade Sara Lidmans pjäs "Marta Marta", som uppfördes av Västerbottensensemblen.

Filmligans och Boris Ersons dokumentära filmmaterial om almarna i Kungsträdgården stoppades av TV 2-ledningen av kvalitetsskäl. Filmen belönades sedan med Filminstitutets kvalitetspris. Först därefter visades den i TV 1.

Lars Westmans film "Kamrater, motståndaren är välorganiserad" har köpts av Sveriges Radio och skulle ingå i en serie dokumentärfilmer. I en av scenerna uppträder en av Sveriges Radios reportrar mindre hedersamt, och dessutom är fUmen kritisk mot LO. Med hänvisning till risk för åtal stoppades fUmen.

Det senaste faUet där TV 2-ledningen ingripit och krävt censur eller stoppande av en teaterpjäs gäller "Tjyveribolaget", som har spelats på 35 platser runt landet av Nationalteatern i Göteborg. Eftersom jag själv har setl pjäsen och anser mig kunna bedöma innehållet, skall jag också uppehålla mig litet vid den.

Skapandet av denna pjäs har skett i intimt samarbete med hamnar-belarna i Göteborg, och pjäsen återger förhållandena före och efter strejken i Göteborgs hamn 1969. Det har tagit gruppen nära etl års arbele med intervjuer bland hamnarbetare, besök på fackföreningsmöten, protokolläsning och genomgäng av Hamnarbelarefackföreningens historik

och Transportarbetareförbundels kongressprotokoll — dock har det huvudsakliga arbetet inriktats på samtal med hamnarbetare som är verksamma i Göteborgs hamn.

Nationalteaterns pjäs "Tjyveribolaget" återger på ett mästerligt och förfiänstfuUl sätt de förhållanden som hamnarbetarna arbetade under vid den lid då pjäsen gjordes. Tyvärr måste jag konstalera alt förhållandena inte har förändrats nämnvärt. Pjäsen tar upp arbetsmiljön, skyddsverksamheten och ackordsjäktet med kritisk skärpa. Man skildrar arbets-ledarnas dUemma alt stå mellan två eldar: å ena sidan arbelsköparnas krav att i första hand driva arbetet så effektivt som möjligt i akt och mening att skapa största möjliga profit och å andra sidan arbetarnas krav på tUlmötesgående. Pjäsen kritiserar starkt den förhandlingsordning som tiUärnpas här i landet. Men den kritiserar också toppförlrandlarnas agerande, den granskar kritiskt del samröre och den intimitet som förekommer mellan förhandlare och arbetsköpare. Den belyser hamnarbetarnas kamp för bätlre arbetsförhållanden och andra mera mänskliga lönesystem än ackordssystemet. Pjäsen belyser vidare betydelsen för arbetarna av § 32. Arbelsköparnas maktfullkomlighet kommer också i dagen på ett utomordentligt sätt. Det sägs också klart ut vilka grupper som är beredda att ställa upp som strejkbrytare; i del aktuella fallet studenter med vita mössor och Demokratisk aUians' märke på rockslaget.

Del är etl stycke teater som återger en bister verklighet ur arbetslivet för en grupp arbetare i värt samhälle. Det kan också sägas all efter varje föreställning har publiken fått diskutera innehållet och ge till känna sin värdering av pjäsen. Del har därvid inle vid något tiUfälle framförts synpunkter som ens kunnat tolkas som kritik eller på något sätt varit anmärkande, inle ens från ledande fackligt håll.

Den scen på tvä minuter som orsakade TV 2-ledningen att stoppa pjäsen har jag begärt atl få. Jag har också erhåUit den och skall nu återge den. 1 den anstölliga scenen återges i satirisk form elt sammanträffande i himlen mellan Stuvareförbundets direktör Nils Johansson, Transports förbundsordförande Hans Ericson och förbundsombudsman Gunnar Gustafsson. Den lyder på följande sätt:

"Gunnar Gustafsson: Jag har elt litet avtalsförslag här , . . Hans Ericson: AVLAT! Gunnar, här i himlen säger vi avlat - arbetsgivarens förlåtelse. Gunnar Gustafsson: Jag har etl avlatsförslag frän hamnarbetarna i Göteborg. Hans Ericson: Vad gäller del? Gunnar Gustavsson: Del gäller månadslön. Hans Ericson: Förkasta det! Gunnar Gustafsson: Nej, det går inte; dom vill rösta orn det. Hans Ericson: Dessa förtappade, förhatliga kommunister! . . . Men Gunnar, hur har du kunnat la det så här högt upp, på förhandlingsnivå? . . . Vill du mista dom räntefria län som du uppbär från förbundet? Eller vill du inle låna förbundets sommarstuga i fjällen mera?"

Vad teatergruppen här vUl ha fram är alt beslut fattas över huvudet på arbetarna utan alt de kan på något sätt påverka dessa. All det samarbete och den intimitet som förekommer kommer i dagen och inle accepteras av arbetarna vill man också visa fram på ell symboliskt sätt. Man viU dessutom ha fram det beroendeförhållande som kan uppstå genom förekomsten av lån från förbundet. I scenen nämns även överens-

Nr75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

123

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

124

kommelsen om den jordenruntresa som Transports ordförande och förbundsombudsman företar.

Delta program skuUe ha visats i TV 2 den 23 april i år och annonserades under rubriken "De fria teatergrupperna" med underrubrik: "Akta dej så du inte sticker dej på kroken". Programrubriken är hämtad från Nationalteaterns pjäs "Tjyveribolaget", som handlar om Göteborgs hamnarbetare. Avsnitt ur pjäsen ingår i programmet, vUket ingår i TV 2-serien om vUlkoren för vår kultur. Den här gången handlar det om de fria teatergrupperna, som kulturrådet tänkt föreslå ökat stöd till. På en ABF-konferens i Sunne diskuterar blivande teaterarrangörer de fria grupperna. Programmet stoppades av ledningen för TV 2, närmasl av Lars Ag, Jag skaU här citera Ägs motivering för att stoppa programmet, I Aftonbladet för den 24 april säger Lars Ag; Jag konsulterade våra jurister och fick beskedet att del förelåg risk för åtal. Det finns vissa sekvenser som kunde uppfattas som ärekränkande för namngivna personer.

Inslaget från "Tjyveribolaget" är omkring åtta minuter långt. Av dem ansågs två minuter vara ärekränkande. Beslutet om sändningsslopp föregicks av en hård strid mellan Lars Ag och producenten för programmet Lars Krantz, Krantz "erbjöds" av Ag atl klippa bort de två minuterna, men han vägrade. Då stoppades det halvtimmeslånga programmet,

1 Dagens Nyheter för den 6 maj har införts ett öppet brev av Svenska hamnarbelarförbundels avdelning 4 i Göteborg, där man från hamn-arbelarhäll på det bestämdaste protesterar mot denna censur. Avslutningsvis heter det: Vi hamnarbelare anser att pjäsen som helhet borde sänts i TV, Den ger en bUd av verkligheten såsom vi ser den, och vi anser alt vi har rätt atl visa hur vi upplever vår situation. Att de fackliga pamparna inle inser sitt handlande på samma sätt som vi gör, det är förklarligt, men att därför censurera programmet i TV anser vi vara åsiktsförtryck och ett hot mot yttrandefriheten.

Hamnarbetarna kräver vidare samma yttrandefrihet för Sveriges Radio-TV:s anställda som för övriga teater- och kulturarbetare, Karlstads kulturpolitiska förening har också protesterat mot ingripandet, och flera protester är atl vänta. Del måste med eftertryck sägas, att det inte är teatergrupperna och producenterna som censureras eller helt tystas. De teaterpjäser och filmer som jag här har nämnt är nästan uteslutande produkter som framskapats i intima kontakter med det arbetande folket i gruvorna, i hamnarna och på andra arbetsplatser. Det är folkets röst återgiven av producenterna.

Om detta förhåUande skall fortsätta och t. o, m, försämras, kan man inte tala om fritt konslutövande och än mindre tala om att man värnar om det fria konstnärliga skapandet. Den återgivna scenen ur pjäsen "Tjyveribolaget" visar verkligheten. Visst förkastades göteborgarnas avtalsförslag av förbundsledningen. Del kom aldrig att ligga till grund för förhandlingarna. Och visst förekommer det att fackföreningsfunktionärer har fått lån ur förbundskassan. Det är redan offentliggjort genom en mycket het debatt, som förekom på förbundels kongress 1965, där funktionärerna också namngavs. Pjäsen har stoppats för all den blottar sanningar, som är obehagliga för Stuvareförbundet och för Transport-

arbetareförbundet och dess högsta ledning. Sådant får inte sägas i TV. Det är anstötligt, och det föreligger risk för åtal.

För att ytterligare understryka äktheten av pjäsen och vad den har
återgivit vUl jag läsa upp ytterUgare ett citat. Det är ur en inervju med
direktör Magnäs i Stuvareförbundet och förbundsordföranden i Tran-
sporlarbetareförbundet. Intervjun var införd i Arbetar-Tidningen nr 85
1971. Efter det alt man nämnt en jordenmntresa säger direktör Magnäs
att "Stuvareförbundet samarbetat så bra med Transport i senaste
uppgörelsen att man ansåg det 'värdefuUt' att bjuda med Hasse Ericson
och Gunnar Gustafsson-- " •

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN lät nu klubban falla och yttrade: Jag ber att få erinra den ärade talaren om innehållet i 90 § regeringsformen enligt vUken enskUda medborgares och korporationers förhållanden icke må komma under kammarens överläggning och prövning i sådant sammanhang som det nu förevarande.

Talaren fortsatte:

Vidare säger förbundsordföranden i Transport: Vi har ju fått kritik för det Senaste avtalet, och man kan diskutera lämpligheten atl vi åkte tUlsammans med Stuvareförbundet, men de ansåg att vi behövde se hur man har det bl, a, med arbetarskydd och olycksfallsfrågor i andra hamnar.

Jag skuUe vilja stäUa följande frågor — de liUhör visserligen inte den här debatten, men jag tror atl UtbUdningsministern ändå har en mening om de anställdas förhållanden på Sveriges Radio: Anser utbildningsministern att ansläUningsförhåUandena för de anstäUda på Sveriges Radio är tiUfredsstäUande? Om så inte är fallet, har utbildningsministern för avsikt att vidta åtgärder som kan ändra på nu rådande missförhållanden så alt ingen utsätts för åsiktsförtryck eller censur?

Herr UtbUdningsministern CARLSSON: Herr talman! På fru Rydings fråga vUl jag svara följande. Den principiella uppfattning och inställning till kulturpolitiken som regeringen har gett uttryck åt tidigare har jag bekräftat i dag, och den Ugger fast. Statsministern har också gjort ett liknande uttalande med anledning av frågor i dagspressen. Den principiella uppfattningen kommer också att ligga fast i samband med behandlingen av kulturrådets betänkande.

Del som kommer att ske är alt vi inom några månader fär ett förslag. Det förslaget kommer säkerligen all väcka stor uppmärksamhet och diskussion i massmedia. Förslaget kommer alt remitteras så atl en rad olika organisationer, institutioner och grupper får tUlfälle att yttra sig. Jag skuUe tro att det bUr en av de största remissomgångar som någonsin genomförts. På grundval av denna aUmänna offentliga diskussion kommer regeringen att framlägga sitt förslag tUl riksdagen. Riksdagen får sedan vid den sedvanliga utskottsbehandlingen och debatten här i kammaren tiUfälle atl göra sitt ställningstagande.

Jag menar därför att vi har skapat utomordentligt goda förutsättningar

125

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

för all under full insyn och med möjligheter all framföra synpunkter från vitt skilda grupper lill slut genomföra sådana praktiska förslag som vi finner rikliga från principieUa utgångspunkter. Det gäller ju också att fä en sädan utformning av bl. a. organisationsfrågorna som är effektiv och leder tUl elt sådant arbete som både kulturarbetarna, konsumenterna och skattebetalarna tUlsammans kan vara tillfredsställda med.

I det avseendet tror jag inte del finns minsta anledning atl hysa nägon oro.

Herr Hallgren riktade egentligen en helt ny interpellation till mig, nämligen om Sveriges Radios verksamhet. Mol bakgrunden av bl. a. det inlägget vill jag ändå sätta in den här diskussionen i dess svenska kulturpoliliska sammanhang. Man kan nämligen lätt få intrycket att det råder ett fruktansvärt förtryck och etl ständigt undertryckande av yttrandefriheten. Jag vill ändå påslå att vi har ett kulturklimat i detta land som positivt skiljer sig från stora delar av världen. Vi utövar inle förtryck och ännu mindre förföljelse av enskilda författare för atl de råkar ha en viss uppfattning som inte överensstämmer med den sittande regeringens. Herr Hallgren liksom andra som kan vara missnöjda med ett program eller stoppandet av vissa program har möjlighet alt göra anmälan tiU radionämnden, som lar upp sådana ärenden till prövning i enlighet med avtalet meUan Sveriges Radio och staten.

Jag kan självfallet inle i dag gå in på en diskussion om dessa enskUda program, eftersom jag inte har sett dem och dessutom inte heller har rätt atl ulöva påtryckningar åt vare sig del ena eller det andra hållet. Jag har nyligen besvarat en interpellation av herr Johansson i Skärstad beträffande just denna fråga. Mitt råd tUl herr Hallgren bUr därför atl han vänder sig tiU radionämnden, som får pröva om det har skett något som inle överensstämmer med avtalet meUan Sveriges Radio och staten. Regeringen kan inte ingripa i detta fall, eftersom i värt land regeringen inte har möjlighet alt styra Sveriges Radios programutbud. Jag förutsätter all del inte heller är herr HaUgrens mening atl vi skall införa något sådant.

126

Herr SUNDMAN (c):

Herr talman! Normall bmkar jag uttrycka mig mycket kortfattat från den här platsen, och jag beklagar all jag den här gången blir något mera mångordig. Det hänger samman med att det rör sig om en ytterst viktig fråga.

Det finns ett påstående, en detalj, i riksdagens revisorers skrivelse av den 7 aprU tUl Kungl, Maj:t som jag finner nödvändigt alt kommentera -och korrigera,

1 skrivelsen berör revisorerna inledningsvis - av goda skäl mycket
kortfattat - de remissyttranden som inkommit på grund av den
granskningspromemoria som i juni förra året upprättades på revisorernas
kansli. Man konstaterar att i stort sett samtliga remissinstanser tar
avstånd från promemorians synpunkter och rekommendationer — affek
terat, som det sägs. Ett av de få undantagen skulle vara Svenska
kommunförbundet. Enligt revisorerna "ställer sig (kommunförbundet)
positivt tUl tankegångarna i granskningspromemorian och tillstyrker
förslaget om styrelser med förtroendemannainslag ",

Enligt revisorernas egen sammanfattning av promemorian förra året innehåller denna bl, a, följande fem tankegångar; Kritik riktas mol vissa utställningar på grund av deras "starka inriktning på propaganda för speciella grupper och åsikter". Man framhåller all de aktuella institutionerna är skyldiga atl följa av Kungl. Maj;t och riksdag angivna rUctlinjer och alt de alltså brustit i del hänseendet. Man menar all riktlinjerna har en alltför generell utformning och att detta utnyttjas på ett otUlbörligt sätt. Man uttrycker önskemål om en fastare administrativ styrning och en bättre dokumentation av utstäUningarnas innehåll.

Ställer sig nu Kommunförbundet, som revisorerna hävdar, i sitt remissvar positivt tUl dessa kritiska tankegångar? Inte alls!

Förbundsstyrelsen konstaterar i sitt remissyttrande inledningsvis alt "de grundläggande tankegångar som kommer till uttryck i granskningspromemorian beträffande den statliga utslällningsverksamheten har betydande principiellt intresse även på den kommunala sidan". Möjligen är det just denna formulering som tolkats på ett aUdeles specieUt sätt av revisorerna — någon annan kan del knappast vara.

Förbundets yttrande berör emellertid inte alls den kritik som i promemorian framförts mot ulslällningsverksamhetens innehåll eller de önskemål som framförts om en "fastare administrativ styrning av verksamheten" eller om behovet av stramare riktlinjer. Delta förbigås med en ganska ullrycksfuU tystnad - sedan man betonat dels alt de konstnärliga uttrycksformer som utövar samhälls- och personkritik med hjälp av överdrifter, karikatyr och satir utgör omistliga inslag i etl demokratiskt samhälle av vår typ, dels att stor konstnärlig frihet bör råda inom de statliga och kommunala kulturinstitutionerna.

Kommunförbundet övergår därefter till alt diskutera en angränsande frågeställning, en frågeställning som över huvud tagel inte berörts av riksdagens revisorer men som länge varit något av etl bekymmer inom den kommunala sektorn — hittills dock, såvitt jag vet, endast av teoretisk natur.

Och den frågeställningen gäller det straff- och skadeståndsrältsliga ansvaret för vad som exponeras eller äger rum på en utställning eller under en teaterföreställning eUer vid andra publika kulturevenemang. Yttrandefriheten, och därmed också den konstnärliga friheten, har ju vissa i lagen uppdragna gränser, om ock tämligen diffusa. Om dessa gränser överträds, kan straff- eller skadestånd utdömas. Frågan om vem ansvaret i så faU drabbar har våUat kommunerna tilltagande bekymmer. Detta hänger givetvis samman med att den konstnärUga verksamheten fått en alltmera provocerande och kontroversiell karaktär, samtidigt som de kommunala kulturinstitutionerna blivit de helt dominerande distributionskanalerna.

Jag skall inte fördjupa mig i detta intrikata problemkomplex. Det är min, liksom kulturrådets, förhoppning atl 1970 års massmedieulredning skall presentera en vettig lösning på dessa frågor, innan den skiljer sig frän sill uppdrag.

Med detta vill jag ha sagt att riksdagens revisorer har läst Kommunförbundets remissyttrande alltför hastigt och slarvigt, om de föreställer sig atl de där får stöd för sin kritik mot viss statlig utställningsverksamhet.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

127

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

128

I ett hänseende har emellertid revisorerna fattat Kommunförbundets yttrande rätt. Förbundet ställer sig bakom tanken all de aktueUa statliga institutionerna stäUs under ledning av styrelser med förtroendemannainslag - alltså mer eUer mindre parlamentariskt tUlsatta styrelser. Den tankegången är naturlig för Kommunförbundet och för kommunal-politUcer i allmänhet. De kommunala kulturinstitutionerna står ju regelmässigt under ledning av styrelser, som på ett eller annat sätt har parlamentariskt inslag.

Från konstnärs- och kulturarbetarhåU har del emellerfid rests invändningar. Man är rädd för att parlamentariker skall lägga sig i kulturlivet, man är rädd för att de politiskt förtroendevalda i kompromissens namn skall lägga en tung hand på den konstnärliga yttrandefriheten, verka utslätande, nivellerande, avlägsna gadd och sälla. De förtroendevalda anses stundom representera etl etablerat samhäUe, de värjer sig alltför energiskt mot den konst som ifrågasätter normer och värderingar i deras etablerade samhälle. Konstnärernas riksorganisations riksmöte 1972 formulerar det i ett uttalande så att parlamentariskt tUlsatta mämnder eUer styrelser "lägger munkavel på konstnärerna". Institutionernas verksamhet bör innehållsmässigt i stället helt fritt ledas av en institutionschef, tUlsatt för en kortare eUer längre tid. Detta är, menar man, en förutsättning för en fri och mångsidig konstnärlig och kulturell verksamhet.

Också Kommunförbundet eftersträvar etl så frill och mångsidigt kultur- och konstulbud som möjligt. Men man påpekar att de kommunala kulturinstitutionerna ofta har en inte eftersträvad, men faktiskt existerande lokal monopolställning. Risk finns därmed för ensidighet i verksamheten, om beslutsfunktionerna aUtför fast knyts tUl en person eUer tiU en Uten gmpp av tjänstemän, Samma risk finns givetvis inom centrala, statliga institutioner. Munkavlar kan finnas pä många håll.

Och denna risk för ensidighet kan enligt Kommunförbundet bäst mötas genom att ansvaret för institutionernas verksamhet ytterst läggs hos en styrelse med parlamentariskt inslag, där olika meningsriktningar och värderingar är representerade.

Frågan om vilken ordning som mest gynnar yttrandefriheten - i detta ords vidaste mening — är ännu inte slutdiskuterad. Goda skäl talar för såväl den ena som den andra lösningen.

Del finns åtskUligt i riksdagens revisorers skrivelse som kan tas tUl inläkt för alt man i de här sammanhangen helt bör satsa på tjänstemännen och akta sig för parlamentarikerna. Men revisorerna är ju utsedda att fullgöra andra betydelsefulla samhällsuppgifter och torde besitta föga rutin att bedöma och värdera de aktuella konstnärliga strömningarna. Ledamöterna i styrelsen för en samhälleUg kulturinstitution utses givetvis efter helt andra kvalifikationskriterier.

Kommunförbundets tanke är självfallet att institutionsstyrelserna i huvudsak skaU syssla med verksamhetens allmänna inriktning, verksamhetens omfattning, organisatoriska frågor, anslagsäskanden osv. Den rent praktiska verksamheten och dess innehåll är en angelägenhet i första hand för institutionschefen och hans medarbetare. Styrelsens frihet alt i konkreta fall göra egna bedömningar av verksamhetens innehåll och fatta

avgörande beslut måste — med Kommunförbundets formulering -begagnas med största sparsamhel.

Det rör sig här om besvärliga avvägningar. Ansvarsfördelningen inom de statliga kulturinstitutionerna analyseras ingående i kulturrådels kommande betänkande. Vi kan räkna med att den analysen kommer alt ge nytt material tUl diskussionen.

Avslutningsvis vill jag göra en mera allmän reflexion kring revisorernas skrivelse och de tankegångar och värderingar som kan skönjas bakom den,

1 sitt svar på fru Rydings interpellation har statsrådet Ingvar Carlsson understrukit, att regeringen står fast vid dåvarande utbildningsministern Olof Palmes deklaration år 1969 kring den konstnärliga friheten och samhällets kulturpoUtik, Något annat var självfallet inte att vänta. Del rör sig dock om en deklaration med sådant innehåU atl det är angeläget att den upprepas med inte aUtför långa mellanmm.

När promemorian från revisorernas kansli offentUggjordes i juni förra året väckte den, som redan påpekats, en häftig debatt. Praktiskt taget alla inlägg i pressen var starkt negativa mot promemorians innehåll och förslag. De remissyttranden som kom in var genomgående bestämt avvisande mot tankegångar och formuleringar i granskningspromemorian.

När nu riksdagens revisorer i sin skrivelse återkommer liU i stort setl samma funderingar och förslag, måste det ha skett efter ingående diskussion och överväganden. Skrivelsen är inget olycksfall i arbetet utan etl bestämt och genomtänkt stäUningstagande, Det är av det skälet den inte bör nonchaleras — trots Kungl, Maj:ts beslut att lägga den till handlingarna,

I bakgrunden ligger en besvärlig demokratisk konflikt. Ingen vettig människa i dag ifrågasätter i och för sig yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Det gör inte heUer riksdagens revisorer. Men revisorerna ifrågasätter alt vissa konstnärliga uttryck, som för dem framstår som misshagliga, frånstötande och som ensidig politisk propaganda, skaU bekostas med skattemedel. Och revisorerna står naturligtvis inte isolerade därvidlag — de har säkerligen en tämligen stark aUmän opinion bakom sig.

Den här konflikten är inte löst i och med Kungl, Maj:ts ställningstagande. Den kommer att ge sig tiU känna på nytt — i andra sammanhang och i andra beslutande församlingar.

Vårt konst- och kulturliv bUr undan för undan alltmer beroende av samhälleliga insatser, 1 år satsar samhäUet — staten, landstingen och primärkommunerna — totalt upp emot 900 miljoner eller 1 miljard kronor på den fria kultursektorn; den exakta summan är omöjlig, att räkna fram. Detta belopp kommer att stiga under kommande år — sannolikt i ganska snabb takt om den ekonomiska utvecklingen blir gynnsam.

Vi måste då räkna med ett ökat intresse från politikers och beslutsfattares sida för hur dessa medel utnyttjas, och man kan, utan att ha någon anmärkningsvärd spådomsförmåga, fömtse att man i ökande omfattning kommer att rikta anmärkningar mot kulturprodukternas innehåU och kräva en stramare styrning av kulturinstitutionernas verk-5 Riksdagens protokoll 1972. Nr 74-75

NtlS

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

129

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

samhet.

Vi kommer att finna — om jag nu skall ta fill en något högtidlig formulering - att yttrandefriheten och den konstnärliga friheten inte är en självklar rättighet utan en rättighet som ständigt måsle erövras på nytt. Konstnärerna — av aUa kategorier — har i aUa tider sett som sin uppgift att ifrågasätta det samhäUe i vUkel de lever, diskutera de rådande värderingarna och pröva nya värderingar. Det är inget nytt,

I etl samhäUe som vårt måsle man stödja och stimulera alla former av konstnärlig verksamhet — inte därför att man bör se med Uberalt överseende på konstnärliga krumsprång - utan därför att den konstnärliga friheten är en del av yttrandefriheten och därför att den kontroversiella, provocerande och ifrågasättande konsten är en nödvändighet för vår demokratis fortbestånd och utveckling.

130

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Det har föga uppmärksammats att en av riksdagens revisorer, herr Sven Gustafson i Göteborg, har reserverat sig mot den skrivelse som riksdagsrevisorerna har tillställt Kungl, Maj :t. Eftersom herr Gustafson inle har möjlighet att vara här i dag, ser jag det angeläget att tiU kammarens protokoU foga texten tUl den reservation som han avgivit;

"Jag har inte kunnat ansluta mig tUl den skrivelse som Riksdagens revisorer tillställt Kungl, Maj:t angående viss genom statsmedel bekostad utstäUningsverksamhet, då jag anser att flera formuleringar i skrivelsen kan ge ell intryck av att revisorerna skulle önska ett större inflytande från politiska instansers sida än vad jag från min principiella syn på konstens frihet anser vara motiverat.

Jag anser atl det bör råda stor konstnärlig frihet inom statliga kulturinstitutioner. Konsten har ofta inneburit kritik av det etablerade samhället. Denna kritik har skett i karikatyrens form, har haft starka satiriska inslag och innehållit överdrifter, 1 en tid som karaktäriserats av ett stort intresse för samhäUsfrågor är det ganska naturligt att konsten haft starka politiska inslag.

Att den konstnärliga frUieten inte innebär skyldighet för en statlig institution atl ge en utställning just den form som de deltagande konstnärerna önskar, framgår klart av det ställningstagande som Riksut-stäUningars ledning gjorde under förberedelserna för utställningen 'Förbud mot handikapp',- En konflikt uppstod mellan den arbetsgrupp som skulle göra utställningen och ledningen. Denna vägrade att acceptera det preliminära resultatet av arbetsgruppens verksamhet därför att den orsaksanalys som presenterades var otiUräcklig, förgrovad och ointressant. Den allvarligaste invändningen var dock att det preliminära utställningsmaterialet med sitt tydliga ideologiska hemvist försökte sätta en ideologisk hallstämpel även på strävandena att öka tUlgängUgheten i samhället för de handikappade. Ledningen för RUcsutstäUningar kunde inte under några omständigheter acceptera en sådan turnering av utstäUningens syfte och budskap.

Jag har anfört detta för att visa att det finns situationer då en institution, som anordnar med statsmedel finansierade utstäUningar, konstaterar att den inte kan engagera sig i en målmedveten och ensidig

politisk propagandakampanj. Jag kan instämma i uttalandet i revisorernas skrivelse att det finns en principiellt och praktiskt viktig skiUnad mellan att förmedla konst, irmefattande även politisk konst, å ena sidan och att driva propaganda för en viss poUtisk uppfattning å den andra sidan.

Att missgrepp skett i utstäUningsverksamheten är uppenbart. Jag vill instämma i vad ordföranden för Svenska Institutet säger i det särskilda yttrande, som är fogat tiU remisshandlingarna. Där sägs beträffande Puss-redaktionens deltagande i Ungdomsbiennålen i Paris 1969: 'En politisk karikatyrtecknare, med en politisk inställning vars antisemitiska karaktär klart ådagalagts genom hans egna teckningar, representerar därmed en åsiktsinriklning, vUket är främmande för det svenska samhäUet och vars praktiska yttringar kriminaliserats i svensk lag . , , Konst av detta slag kan självfallet spridas både inom och utom landet på vederbörandes eget initiativ och egen bekostnad; delta utgör självfallet inslag i den yttrandefrihet som är garanterad varje svensk medborgare, Atl av samhäUet finansierade organ underlättar detta genom s k arbelsbidrag eller genom alt ulstäUa sådana karikatyrteckningar eller genom att på utställning i utlandet distribuera nummer av den tidning som sprider dessa teckningar måste anses antingen som ett instämmande i den antisemitiska åskådning som tecknaren gör propaganda för genom sina arbeten eller som allvarlig omdömeslöshel, I båda alternativen har det ansvariga organet ådagalagt ett bristande ansvar i sin verksamhet,'

Revisorernas förslag om att institutionerna skuUe ställas under styrelser med parlamentariskt inslag får inte på något sätt tolkas som en önskan om poUtisk censur eller någon tro på att politiker skuUe vara speciellt lämpade all vara konstkritiker. Däremot kan säkerligen parlamentariker ha bidrag att ge lUl den diskussion som enligt vad Konstfrämjandet anför i sitt remissyttrande bör äga rum 'beträffande institutionens grundsyn och uppgifter i stort så att inle utställningspolitiken ensidigt bestäms med utgångspunkt från värderingar hos enstaka fiänstemän'. Det torde vara av denna anledning som Konstfrämjandet ställer sig bakom revisorernas förslag på denna punkl samtidigt som organisationen uttalar sig mot censur frän kulturinstitutionernas sida.

Enligt min uppfattning bör en statligt finansierad ulslällningsverksamhet kännetecknas av stor konstnärlig frihet, innefattande även kritik av det etablerade samhäUet, Den kan emeUertid inte låta sig utnytfias för ensidiga politiska propagandakampanjer och inte heller ge rum för en konst som utmärkes av råhet och antisemitiska inslag.

Om detta iakltages, kan s k temautsläUningar vara en lämplig form för utställningsverksamhet.

Av det föregående torde framgå att jag ansluter mig lill majoritetens förslag att särskilda styrelser med parlamentariskt inslag inrättas. Dessa styrelser bör arbeta från de aUmänna utgångspunkter som jag angivit i denna reservation,"

Jag vill bara tUlägga att jag ansluter mig till de liberala värderingar som herr Gustafson i Göteborg hävdar i denna reservation lUl riksdagsrevisorernas skrivelse.

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

131

Nr 75

Måndagen den 8 maj 1972

Ang. kultursynen i statsunderstödda kulturinstitutioners verksamhet

132

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag förstår mycket väl att ordföranden för riksdagsrevisorerna, fru Nancy Eriksson, verkligen hade ett behov av att försöka förklara sig. Trots att hon har avvikit från kammaren, vill jag anföra något med anledning av vad hon sade.

Fru Eriksson deklarerade i dag alt hon inte har någon annan uppfattning än den som statsrådet Ingvar Carlsson har redovisat i sill interpellationssvar till mig. Men det är väl synd att denna uppfattning kom så sent som i dag. Eller kan det kanske belyda all riksdagsrevisorernas ordförande tar avstånd från de förslag som tagits upp i den promemoria hon varit med om atl godkänna?

Givetvis har riksdagsrevisorerna rätt att utföra sitt arbete, men att lägga fram preciserade förslag som innebär atl man driver kursen hårt åt höger kan väl inte vara deras uppgift. Detta är något som man måste uppmärksamma och varna för. Något måste det väl betyda, åtminstone för den socialdemokratiska delen av riksdagsrevisorerna, att nästan den enda tidning som helt accepterat riksdagsrevisorernas promemoria med förslag är Svenska Dagbladet, Vidare bör det väl också säga riksdagsrevisorerna någonting att regeringen utan beaktande lagt deras skrivelse till handlingarna.

Sedan är jag glad över att statsrådet Ingvar Carlsson klart och bestämt deklarerade att vad som har sagts i svaret också kommer att ligga fast i samband med behandlingen av kulturrådets betänkande. Det anser jag vara positivt och bra liksom också att detta betänkande kommer ut till en verklig massdiskussion, så atl de viktiga förslag som där kommer atl framställas får en allmän offentlig belysning. Jag är helt tiUfredsstäUd med statsrådet Carlssons förklaring i detta avseende.

Överläggningen var härmed slutad.

§17 Föredrogs och hänvisades motionerna nr 1690 tiU skatteutskottet och nr 1691 till justitieutskottet.

§ 18 Föredrogs, men bordlades åter konstitutionsutskoltets betänkande nr 23, skatteutskottets betänkanden nr 18, 23, 25 och 26, försvarsutskottets belänkande nr 13, socialförsäkringsutskoltels belänkande nr 22, socialutskottets betänkanden nr 14-17, kulturutskottets betänkanden nr 15-17, utbildningsutskottets betänkanden nr 22-24, jordbruksutskottels betänkanden nr 20 och 23-25, inrikesulskottets betänkande nr 9 samt civUutskottets betänkanden nr 26 och 27,

§ 19 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen nr 135,

§ 20 Anmäldes och bordlades Kungl, Maj:ts proposition nr 97 med förslag tiU lag om närvarorätt vid sammanträde med kommunal eller landstingskommunal nämnd,

§ 21 Anmäldes och bordlades konstitutionsutskottels betänkande nr 26 i anledning av granskning av statsrådens ämbetsutövning och regeringsärendenas handläggning.

§ 22 Anmäldes och bordlades följande motioner: Nr 75

Nr 1692 av herrar Andersson i Knäred och Ullsten Måndagen den

Nr 1693 av hen Hermansson m. fl. 8 mai 1972

Nr 1694 av herr Lindkvist m. fl. ---------------

Nr 1695 av herr Lundberg

avlämnade i anledning av Kungl, Maj:ts proposition nr 94 med förslag till

lag om ändring i lagen (1971:418) om dels fortsatt gUtighet av lagen

(1942:429) om hyresreglering m, m, dels ändring i samma lag

Nr 1696 av herrar Fälldin och Helén

Nr 1697 av herr Hermansson m. fl. avlämnade i anledning av Kungl, Maj:ts proposition nr 95 med förslag liU förordning om ändring i förordningen (1947:576) om statUg inkomstskatt, m, m.

§ 23 Meddelande ang, enkel fråga

Meddelades att följande enkla fråga denna dag framställts, nämligen av

Nr 292 Herr Hörberg (fp) till herr finansministern angående beskattningen av fosterlega:

Är statsrådet beredd att genom ett positivt uttalande stödja den uppfattning, som kom tUl enigt uttryck vid ett opinionsmöte med landets fosterföräldrar den 7 maj och som innebär, alt taxeringsnämnderna för inkomståret 1971 och tUls vidare bör följa hittUls tillämpad praxis beträffande fosterbarnsersältningens behandUng ur skattesynpunkt intUl dess fosterbarnsutredningen framlagt sitt betänkande och riksdagen får tUlfälle att ta ställning därtUl?

§ 24 Kammaren åtskildes kl, 15,25,

In fidem

SUNE K, JOHANSSON

/Solveig Gemert