Riksdagens protokoll 1972:67 Onsdagen den 26 april

ProtokollRiksdagens protokoll 1972:67

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:67

Onsdagen den 26 april

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes tUl en början av herr förste vice talmannen.

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

§  1 Anslag till trafiksäkerhet, m. m. (forts.)

Fortsattes överläggningen angående trafikutskottets betänkande nr 7.

Herr POLSTAM (c):

Herr talman! 1 trafikutskottets betänkande nr 7 behandlas bl, a, fyra trafUcsäkerhetsmotioner, som jag och några medmotionärer har väckt under den fria motionstiden i år, Alla har behandlats mycket välvUligt av utskottet, men det har ändå resulterat i yrkande om avslag.

När det gäller tre av dem skall jag avstå från yrkande, eftersom det i varje fall enligt utskottet inom trafiksäkerhetsverket pågår en total översyn av bestämmelserna om belysningsanordningar på fordon m, m.

Jag vill ändå säga ett par ord om det blå utryckningsljuset, om vilket utskottet säger att det redan är föremål för internationell uppmärksamhet och att det inom departementet och trafiksäkerhetsverkel övervägs "vissa härmed sammanhängande spörsmål", vad det nu kan betyda.

Jag vUl tolka det välvUligt och tro att frågan kommer att följas upp och utredas eller bU föremål för internationell omprövning. Är det på det viset finns det knappast någon anledning för mig att ställa något yrkande här, och jag hoppas att vi inom en inte alltför avlägsen framtid får höra något om hur detta arbete fortskrider.

Jag var själv med om beslutet år 1969 och röstade för införandet av, som jag då trodde, det internationeUt erkända blå utryckningsljuset. Jag trodde ocksä att det var vetenskapligt bevisat att det blå ljuset var bättre än det fasta röda och det blinkande gula eller orangefärgade ljuset. Sedermera fick jag veta att vetenskapsmännen som forskat på detta område inte rekommenderat det blå ljuset av flera orsaker. Vidare framkom att det strängt taget bara är ett antal europeiska stater — dock inte alla - som har blått utryckningsljus.

Hur det blå utryckningsljuset från början kom till i Tyskland är det väl knappast någon som vet. Förmodligen var det för att ljuset syntes mindre bra från luften som det infördes i Tyskland och därefter i de stater som ockuperades av tyskarna under andra världskriget. Sedan spreds detta vidare så att många länder i Europa nu har blått utryckningsljus, I övriga delar av världen är utryckningsljuset vanligen rött.

Alt jag tog upp denna fråga i år berodde på att jag själv under mörker och regn blir mycket starkt bländad av ett utryckningsfordon med blått klippljus, 1 dagsljus syns nämligen det blå ljuset dåligt, och för att kompensera detta ökas ljusstyrkan så att ljuset blir klart bländande under mörker, och då kanske speciellt när det är regn och dimma.

125

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

126

Jag skall inte försöka alt vetenskapligt bevisa detta, det måste göras av forskarna, men jag kan nämna atl en av vetenskapsmännen så sent som i december 1971 bl, a, skrev att ett varningsljus bör ha hög intensitet men inte vara bländande. Ljuset skall ha hög subjektiv färgmättnad för alt uppmärksammas och uppfattas skUt frän övriga IjuskäUor i trafiken. För en och samma glödlampa med blått respektive rött filter gäller för det första atl det blå ljuset har lägre luminans eUer ljushet men ger ökad bländningsrisk i mörker, för det andra att det blå ljuset har väsentligt mindre färgmättnad. Det uppmärksammas därför sämre med tillblandning av vitt ljus. För det tredje minskar förmågan att uppfatta luminansen hos del blå ljuset i betydande grad med stigande ålder hos förarna.

Av det här kort anförda, herr talman, och mycket annat vetenskapligt underlag framgår med aU tydUghet att frågan om utryckningsfordonens optiska signaler behöver ses över, och jag hoppas att allt tUlgängligt vetenskapligt material genomgås. Givetvis bör den här frågan lösas internationellt och inte enbart i vårt land,

I molionen 1220 har jag tUlsammans med medmotionärer hemställt att riksdagen måtte besluta om en höjning med 500 000 kronor av stödet till Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, NTF, för nästa budgetår. Vi menar att statens stöd borde utgå med 2,7 miljoner kronor i stället för 2,2 mUjoner, som utgått för de båda senaste budgetåren. Trafikutskottets majoritet har inte tillstyrkt höjningen, men framhåller ändå den omfattande och betydelsefulla verksamhet som bedrivs av NTF och anser att anslagshöjningen är väl motiverad. Trots detta är utskotts-majoriteten inte beredd att stödja den här uppräkningen av anslaget — och ändå borde ett utgivande av dessa pengar betala sig både för samhället och för enskilda.

Jag finner det mycket beklagligt att utskottsmajoriteten inte kunnat se mer positivt på denna fråga. Jag haren känsla av att utskottsmajoriteten, trots den positiva skrivningen, inte är tillräckUgt orienterad om NTF;s omfattande arbele. Det borde stå klart att NTF numera centralt och genom länsförbunden för trafiksäkerhet, som är NTF:s medlemmar och som tillkommit på NTF:s initiativ, utför ett trafiksäkerhetsarbete som vi helt enkelt inte kan vara utan.

NTF och länsförbunden utgör en viktig del av den organisation som behövs för att nå ut med information lUl de enskilda individerna i samhället. Länsförbundens verksamhet har ökat i snabbt tempo under de senare åren, och samtidigt därmed ställs också ökade krav på NTF som deras huvudman. Jag skulle vilja fråga hur trafikolycksfallsstatistiken hade sett ut utan den här verksamheten. — Det är kanske lätt att säga atl statistiken hade sett likadan ul, men det kan ändå ingen bevisa.

Jag vill också framhålla all trafiksäkerhetsverket konstaterat att de kampanjer som verket bedriver inte skulle få tillräckligt stor bredd utan länsförbundens omfattande stöd. En stor del av fältarbetet för nu pågående säkerhetsbälteskampanj utförs av länsförbunden, och herr Lindahl anförde i debatten i eftermiddags att det är en av de största kampanjerna på det här området som vi haft. Den kampanjen genomförs i stor utsträckning med frivillig arbetskraft, men den kostar ändå pengar.

Jag har erfarit all NTF, som till största delen finansierar länsförbun-

dens verksamhet, inle med nu till buds stående medel kan öka sitt stöd       Nr 67

till länsförbunden. Dessa behöver verkligen ett väsentUgl ökat bidrag, och   Onsdagen den

jag anser att bl, a, delta är ell tungt vägande skäl för alt öka statens            95 april 1972

bidrag tUl NTF,                                                                                           .----------

Jag vill i det här sammanhanget gärna peka pä NTF:s verksamhet Anslag till trafik-

säkerhet m m
genom   Barnens  trafikklubb   —  en  mycket  uppmärksammad   form  av     ,    •    .

trafiksäkerhelsinformation. De 150 000 engagerade familjerna skulle kunna vara ännu fler om NTF hade medel att ytterligare öka ackvisition-en. Enligt vad jag har inhämtat tvingas NTF för närvarande alt Ugga lågt då tUlgängliga medel inle räcker fill för att öka utgifterna för klubben. Det är atl märka alt medlemmarna själva bidrar med avgifter — 15 kronor för varje tvåårsperiod, eller 30 kronor för fyra år. Del är givet att under senare år ökade kostnader för distribution, framstäUning av klubbmaterial m,m, slår igenom kraftigt när det gäller att driva en tiU antalet medlemmar så omfattande organisation som Barnens trafikklubb. Jag anser det givet att den här verksamheten bör utvecklas ytterligare, och det är verkligen beklagligt all NTF inte kan få ökade statsmedel för den. Vi måste helt enkelt satsa något när det gäller trafiksäkerhelsutbUdningen av barnen, och vi måsle göra allt vi kan för att utbilda barnen och för atl hjälpa föräldrarna alt förmedla trafikkunskaper tUl sina små. Borde inle vi ansvariga i riksdagen nu ta vara på de möjligheter tUl ökad trafiksäkerhet som ligger i den här positiva utvecklingen av Barnens trafikklubb! Enbart kostnaden för den här delen av NTF:s verksamhet var förra året 1,9 miljoner kronor minus de 700 000 kronorna i avgifter. Det innebär en nettokostnad av 1,2 miljoner av de 2,2 mUjoner som totalt anslogs lill NTF,

En annan stor sektor av NTF:s verksamhet är forlbUdningen av bUförare och andra slag av trafikanter, NTF har under de senaste tvä åren prövat olika vägar för att vidga denna verksamhet och har också lyckats få ökad anslutning lill kursverksamheten. Inte minst gäller detta mopedkurserna, som på flera håll i landet kommit i gång i stor omfattning. Fortbildningsverksamheten måste få stor bredd, och det skulle den ha möjlighet alt fä om NTF, som i detta sammanhang arbetar tillsammans med andra berörda organisationer, kunde ges bättre resurser.

Herr talman! Det är kanske tur för oss ansvariga politiker att vi inte med statistik kan bevisa resultatet av allt trafiksäkerhetsarbete. Hur mycket tjänar vi för varje person som genom adekvat information och fortbildning undgår att dödas eller skadas i trafiken? Och hur många är det som på grund av bl, a, det här arbetet inte hamnar på våra sjukhus och vårdinrättningar, minskar produktionen eller belastar socialförsäkringarna? Kunde de frågoma bara lUl en del besvaras, skulle vi säkert vara beredda att satsa mera än vad som yrkas i motionen 1220. De 500 000 kronor som yrkas utöver stalsverkspropositionens förslag är avsedda för att NTF skall ges möjlighet all i fortsättningen bedriva sin verksamhet i minst oförändrad omfattning och erhålla kompensation för kostnadsökningarna, som på samma sätt som för andra har drabbat även NTF. 1 det sammanhanget bör vi särskilt komma ihåg Barnens trafikklubb — eller skall vi inte?

Herr talman!  Jag ber med delta att få yrka bifall till reservationen 3                 127

vid trafikutskottets betänkande nr 7.

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

128

Herr PERSSON i Heden (c);

Herr talman! Trafiksäkerhetsfrågornas beaktande i akt och mening att nedbringa antalet trafikolyckor är frågor som sannerligen måste prioriteras.

Trafikolyckorna har blivit en folksjukdom. Under 1960-talet har i genomsnitt 1 200 personer omkommit i trafikolyckor varje år. Antalet skadade uppgår till ca 30 000 personer per år. Del är ett skrämmande siffermaterial. Tyvärr är detta inte hela bUden av trafikolycksfallen. Många trafikolyckor bhr inte polisutredda och därmed inte registrerade, varför antalet trafikolyckor är större än vad som angives i statistiken.

Trafikoffren representerar elt samlat mänskligt lidande och tragedier som inte kan mätas med ekonomiska mått. Därtill kommer de samhällsekonomiska förlusterna — eUer kostnaderna; beroende på hur man vill uttrycka sig — som trafikolyckorna belastar samhällsekonomin med, i form av läkare, sjukhus, polis- och rättsväsende etc, inte heller att förglömma produktionsförluster för samhället och den enskilde. En säker beräkning kan knappast åstadkommas, men siffran 2,5 miljarder kronor har i vissa sammanhang nämnts. Jag tror att kostnaderna snarare överskrider än understiger della belopp.

Det är sålunda helt klart att en ökad aktivitet för atl söka nedbringa antalet trafikolyckor är en nödvändig åtgärd, inte minst med tanke på den snabba utveckUng som äger rum på trafikområdet. Under något mer än en tioårsperiod har antalet bUar fördubblats här i landet. Helt naturligt är själva trafikmUjön en viktig faktor för trafiksäkerheten. Vägnätet i landet är mångenslädes i ett sådant skick atl detta vägnät är orsak till trafikolyckor. Huvudparten av rikets vägar — den beräknas tiU ca 80 procent — har tillkommit för mer än 25 år sedan, och de vägarna kan således självfallet inte vara byggda för dagens trafikbehov. Många trafikfarliga vägdelar finns alltjämt kvar utefter de större trafiklederna. Här fordras sålunda verkligt radikala tag i fråga om vägombyggnads-planer, om inte vägnätet i detta land skall bli helt omodernt och nedslitet. I en gemensam motion av centerpartiet och folkpartiet liksom en annan centermotion har det hemställts om åtgärder för att minska antalet trafikolyckor. Målsättningen är ett nedbringande av trafikolyckornas antal med 50 procent. Det gäller att medels ett samordnat program i fråga om målsättning, resurser, metoder och tidsplan samt genom en intensifierad trafiksäkerhetspropaganda åstadkomma den förändring som omnämnes i motionerna.

Nu bör man i sanningens intresse erkänna att vissa åtgärder i trafiksäkerhelsfrämjande syfte har vidtagits; inrättande av trafiksäkerhetsverkel, transportforskningsdelegationen, statens väg- och trafikinstitut, planeringsnämnden vid trafiksäkerhetsverkel med uppgift att samordna en mängd frågekomplex såsom bebyggelseplanering, väghållning, fordonskontroU och flera andra uppgifter. Man bör heller inte glömma NTF:s verksamhet, där särskilt dess upplysningsverksamhet bland barn och skolungdom bör omnämnas. Dessa åtgärder har som också tidigare i dag här sagts gjort att trafikolyckorna dess bättre inte har ökat under de senaste åren i samma takt som antalet bilar har ökat. Men trots dessa aktiviteter  och  gjorda  insatser är,  som  jag  inledningsvis  omnämnde.

trafikolyckorna i sin omfattning verkligt skrämmande. Nu gäller det etl intensifierat arbete mol trafikolyckorna som påtalas i omnämnda motion 1195,

Jag vill i likhet med vad som gjorts här tidigare i dag uttrycka min glädje över att trafikutskottet — visserligen efter flera och långa överläggningar - lyckats komma fram till etl enigt betänkande i fråga om vad som beröres i de föreUggande motionerna. Från centerpartiet har del alltid framhållits betydelsen av att enighet uppnås i dylika frågor för att uppnå bästa möjliga praktiska resultat. Detta har också i det här sammanhanget åstadkommits. Jag vUl uttrycka min tillfredsställelse över detta.

Trafiksäkerhetsverket har aviserat ett långt gående förslag till åtgärder i form av ett handlingsprogram, som skall framläggas under våren 1972, Det är alt hoppas alt så också blir fallet. Jag fömtsätter också atl detta program kommer alt framläggas utan dröjsmål.

Trafikutskottet har enhälligt uttalat att det aviserade handlingsprogrammet efter erforderligt remissbehandlande skall bli föremål för beredning av en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp innan Kungl, Maj;t framlägger förslag till riksdagen. Detta överensstämmer också i sin helhet med omnämnda motion 1195, i vUken det uttalas önskemål om en arbetsgrupp med parlamentarisk representation. Jag har ingen anledning att tro annal än att Kungl, Maj:t och statsrådet så fort det finns möjligheter handlägger dessa önskemål. Trafiksäkerhetsfrågorna är nämligen för hela vårt folk en av de mest angelägna, och här får sålunda inget lämnas ål slumpen,

TUI sist, herr talman! I en centerpartimotion 1179 hemställs om en allmän översyn av vUlkoren för återkaUande av körkort. Det framhålles i denna motion att uppmärksamheten bör koncentreras på de verkligt trafikfarliga förseelserna, med andra ord att man bortskiljer de tillfälliga missödena. Jag tror det är nödvändigt med en dyUk översyn. Ett säkerställande av att personutredningen blir så fuUständig som möjligt är en nödvändighet.

De nuvarande reglerna för körkortsälerkallelser dateras från 1958. Självfallet har problemen förändrats sedan dess. Rätten och behovet att inneha körkort är numera allmännelig, och många människor är helt beroende av körkort för sin utkomst. Nu pågår det dock en sådan prövning som det hemställs om i motionen och därför torde det vara riktigt att avvakta resultatet av denna prövning. Det är dock att hoppas att denna prövning inte pågår för länge så att förslag snarast föreligger.

I en annan centermotion, 1214, har hemställts alt riksdagen uttalar sig för att epileptiker efter en anfaUsfri period av två år skall kunna ges tUlstånd att inneha körkort. Detta system tillämpas bl. a. i våra grannländer Norge och Danmark.

Nu är emellertid denna fråga under behandling inom socialstyrelsen. Del finns därför ingen anledning att nu ställa något yrkande utan det är att förvänta att frågan om epileptikernas möjligheter atl erhålla körkort snarast måtte vara löst. Det kan inte vara rimligt att oUka bestämmelser härvidlag skall gälla i de nordiska länderna. Jag förutsätter dessutom alt socialstyrelsen som handlägger denna fråga med skyndsamhet behandlar

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

129

5 Riksdagens protokoll 1972. Nr 66-67

Nr 67                    problemet.

Onsdagen den          " talman! Med det sagda ber jag att få yrka bifall tUl trafikutskot-

26 anril 1972           hemställan   på   alla   punkter   och   vUl   än   en   gång   uttala   min

--------------------   tUlfredsställelse över att trafikutskottet är enhälligt på aUa vitala punkter.

Anslag till trafik
säkerhet, m. m.         i detta anförande instämde herrar Håkansson (c) och Torwald (c).

Fru ÄSBRINK (s):

Herr talman! 1 trafikutskottets betänkande nr 7 möter oss vardagsU-vets problem — dagligen nära oss alla. De flesta av oss vet vad det vUl säga att försöka köra om ett lastbUståg, att möta fordon med bländande eller OtUlfredsställande belysning och att möta mörkklädda fotgängare utan reflexer. Vi träffar aUa på de flesta av de problem som möter oss i den rika motionsfloden. Titt och tätt är det fråga om hastighetsbegränsningar, säkerhetsbälten, skyddshjälmar och en fråga som den som tas upp i min motion nr 362, nämligen faran av att placera småbarn i framsätel.

Mot bakgrunden av det stora intresse denna mängd av motioner vittnar om ter det sig onekUgen en smula egenartat att motionerna efter — man frestas säga — traditioneUt mönster har buntats ihop och avslås på löpande band. Ett av skälen till en sådan här massavrättning, i detta fall under mycket älskvärda former och med en hel del lovord, kan naturligtvis tänkas vara att förslagen inte anses genomförbara. Så kan dock knappast vara fallet eftersom en del av de i motionerna framlagda förslagen anknyter tUl lagstiftning i andra länder. Man får väl ändå anta att det finns vissa hållbara skäl, prövade och godtagna, när ett land upphöjer dem tUl lag och att de frågorna därför också kan ha ett intresse för vårt lands lagstiftning. Det kan också finnas ett annat skäl, nämligen att förslagen redan har inarbetats eUer i varje faU uppmärksammats i pågående utredningar, som väntas bli framlagda mycket snart. Men även om så är fallet kan man fråga sig, herr talman, om inte utskottet - och det gäller också behandlingen av motioner i andra utskott — kunde använda sig av en mera positiv metod vid behandlingen av motionerna.

Varför inte åtminstone uppmuntra motionärerna med att deras motioner överiämnas tUl respektive verk och utredningar i stället för att, som nu sker, i någon mån omyndigförklara dem som vågar komma och eventueUt — ännu värre — återkomma med förslag. Motionerna borde ju ändå kunna utgöra ett slags idébank där — i det här fallet — väg- och trafikmyndigheter kunde öppet hämta elt material.

Det är en klen tröst men dock en tröst för motionärer att förslagen kan dyka upp mera anonymt i en rad utredningar, trots att motionen har avslagils. Det vore mera sympatiskt om man öppet visade att man kan tänka sig att motionärerna, som ändå representerar ett genomsnitt av svenska folkets vanliga, dagliga erfarenheter, kunde ha något att komma med och att man därför överlämnar frågorna och motionerna till beaktande.

Jag har inte, herr talman, något yrkande. Jag har bara önskat anlägga

några  principiella  synpunkter på behandUngen av riksdagsmotioner, i

detta   fall   motionerna   i   Irafiksäkerhetsfrågor,   samtidigt   som jag ju

130                        självfaUet   i   Ukhet   med   övriga  motionärer hoppas  att   innebörden  i

motionerna snarast kommer att i praktiken beaktas.

Herr STRINDBERG (m):

Herr talman! Trafikutskottets belänkande nr 7 innehåller verkligen, såsom redan påpekats, nägot av en masslakt på motioner. Avrättningarna sker efter en till synes mycket summarisk rättegång, 1 varje fall avfärdas motionsyrkandena så kortfattat att man vid läsningen av betänkandet ibland blir både bekymrad och förvånad.

Det gäller exempelvis behandlingen av motionen 260, vari herr Söderström och jag begärt att statens Irafiksäkerhetsverk skall åläggas att göra en översyn av bestämmelserna rörande bromsanordningar på motorfordon och släpvagn som kopplas tUl bU, I betänkandet redovisas motionen på tre rader, och därefter konstaterar utskottet på ytterligare en rad: "Då enligt vad utskottet erfarit viss översyn av berörda föreskrifter pågår inom verket avstyrks motionen i fråga,"

Det är, herr talman, i och för sig utomordentUgt värdefuUt med kortfattande skrivningar, men det är givetvis även av visst värde om man vid läsningen av betänkandet får klart för sig hur utskottet ser på ärendet i fråga. Jag kan naturligtvis stäUa en enkel fråga tiU kommunikationsministern om läget i detta ärende, men jag kunde ha besparat kammaren detta, om jag hade fått litet mera information i betänkandet.

Jag har inte för avsikt att stäUa något yrkande utan viU med detta inlägg endast påpeka att det ur Irafiksäkerhelssynpunkt är synneriigen angelägel att den översyn av berörda bestämmelser, som enligt utskotts-skrivningen pågår, snabbt resulterar i nya bestämmelser. Den lag som nu finns tycks ha kommit tUl utan tanke på om bestämmelserna kan efterlevas, och omfattande dispenser måste därför lämnas. Säkerheten på våra vägar måste förbättras, och de i motionen framförda kraven bygger på en önskan att genom klart formulerade bestämmelser undvika person-och materielskador, Mofionen berör alltså en fråga av något större vUct än den som utskottet synes ha tiUmätt den.

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

Herr PETTERSSON i Lund (s);

Herr talman! Just nu pågår en kampanj i radio och TV och andra massmedia som syftar till att få svenskama att ta på säkerhetsbältet när de använder bilen. Det är den senaste i raden av kampanjer med samma syfte. Vi önskar alla att kampanjen når största möjliga framgång, men tidigare erfarenheter säger oss tyvärr, att när den sista bingobrickan har lagts åt sidan kommer allt i stort sett atl återgå tUl del gamla, dvs, 20-30 procent av bUislerna använder bUbältet och resten låter bli. Jag tillhör dem i riksdagen som i stället arbetar för att fä fram en lagstiftning om obligatorisk användning av säkerhetsbälten. Jag tror det är på tiden alt vi ser fakta i ögonen och säger oss atl för att få tUl stånd en allmän bUbältesanvändning måste lagstiftning tUlgripas.

Tyvärr måste vi nu konstatera att vi inte haft några framgångar hos trafikutskottet i våra ansträngningar. Detta är så mycket mer beklagligt som alla tycks vara överens om att ingen annan trafiksäkerhetsåtgärd än en aUmän bilbältesanvändning skuUe ge snabba resultat när det gäller atl drastiskt reducera trafikdöden och trafikskadoma. Entydiga undersökningar visar nämUgen att åriigen cirka 400 av 650 trafikdödade bilister skulle ha räddats om de använt säkerhetsbältet. Därutöver skulle vi ha

131

Nr 67

Onsdagen den 26aprU 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

klarat 4 000 mer eller mindre svårt skadade varje år. Detta är siffror som borde stämma även den mest inbitne frivUlighetsanhängare lill eftertanke, och man tycker kanske att det är konstigt atl trafikutskottet inte har tagit nägot som helst intryck av de undersökningsresultat som professor Voigt och andra har kommit fram till på det här området.

Ett av de argument som ibland mönstras mot lagstiftningslinjen har varit att den egna döden och de egna trafikskadorna må vara den resandes, dvs. bUistens, ensak. Till del skall då sägas att dessa självförväl-lade trafikskador orsakar samhäUet mycket stora kostnader. Det är operationer och sjukvård, rehabilitering och tUlsyn, invalidpensioner och handikappstöd i olika former, produktionsbortfall osv. Det finns beräkningar på allt del här som lyder på kostnader på över 1 miljard kronor varje år. Även om vi skulle bortse från allt det lidande som dessa siffror representerar, så kan vi alltså konstatera att det inte heller ur ekonomisk synpunkt är likgiltigt för samhället och övriga medborgare, om bilister dödas eller skadas i trafiken.

Debatten för eller emot lagstiftning om användning av bilbälten har tidigare möjligen lidit av den svagheten all vi inte har haft någon praktisk erfarenhet av en lagstiftningslinje. Men nu har vi fått uppgifter från Australien, som ju är ett land som ganska mycket liknar Sverige i fråga om standardnivå och levnadsvanor. Dessa uppgifter tyder på mycket goda erfarenheter av en tvingande lagstiftning, när del gäUer såväl laglydnad som nedskärning av antalet döda och skadade i trafiken. Jag hade hoppats alt trafikutskottet i sitt betänkande nr 7 skulle ha tagit upp de positiva erfarenheterna av de första lagstiftningsåtgärderna på det här området. Tyvärr har utskottet inle velat göra della, vilket är alt beklaga.

Efter att ha redovisat en del planer som trafiksäkerhetsverkel har när det gäller att förbättra bUbältena, säger utskottet till slut att motionärernas syften därmed i väsentliga avseenden får anses tillgodosedda. Till det vill jag bara säga som motionär att jag inte kan instämma i en sådan slutsats. Den centrala frågan är huruvida trafikutskottet vUl vara med om alt sätta stopp för etl myckel stort antal onödiga dödsfall och personskador i trafiken. Detta kan endast ske genom en lagstiftning om obligatorisk bilbältesanvändning. Det tror jag de flesta har klart för sig. Det har inte trafikutskottet velat gå med på, och därmed kan inte heller motionärernas syfte i något som helst väsentligt avseende anses vara tillgodosett.

132

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Trafiksäkerheten har, mot bakgrund av de många offer som vår starkt ökade trafik kräver, kommit atl ägnas skärpt uppmärksamhet. Allt som kan göras för att nedbringa olyckornas antal har undan för undan kommit att bli föremål för åtgärder och detta är givetvis tillfredsställande. Statens trafiksäkerhetsverk har också utsänt en rekommendation om en allmän översyn av trafikmiljöerna och förekommande trafikregleringar, allt givetvis i avsikt att nedbringa antalet olyckor i trafiken. I enlighet med nämnda rekommendation har många på verkligt aUvar lagt ner ett arbete för atl försöka åstadkomma större trafiksäkerhet. Vi har i anslutning härtill i motionen  195 krävt sådant tillägg till

vägtrafikförordningens bestämmelser att större hänsyn skaU lagas liU lokala myndigheters synpunkter då det gäller att fastställa hastigheten inom tätbebyggt område, någonting som vi menar är ytterst betydelsefullt. Molionen har emellertid avstyrkts av utskottet.

Det vi i motionen som exempel pekar på är bostadsområden där bostadshusen inplaceras i större grön- och parkområden och där det befintliga gatunätet endast består av relativt smala gator. Gatorna är inte heller någon form av genomfartsvägar utan endast avsedda atl kunna färdas på in till fastigheterna eller till inom området befintliga garage. Galorna i fråga ansluter oftast endast på ett eUer elt par ställen tUl kommunens befintliga gatunät. Att inom sådana områden få en nedsättning av hastigheten till betydligt lägre än 50 km i timmen förefaller mig välmotiverat, allra helst som vi vet att i bostadsområden som planeras enligt dessa normer lekplatserna ligger instoppade litet varstans. Barnen är de som man främst får inrikta sig pä att skydda i trafiken. Men vi vet också att barnen under sin lek lätt glömmer bort att se sig för, och även i dessa skyddade områden händer därför olyckor. När man nu från fastighetsägarnas och hyresgästernas sida önskar nedsättning av hastigheten för motorfordon i dessa områden, och när den lokala polismyndigheten och trafiknämnden delar uppfattningen, då tycker jag det är fel att ett par tjänstemän på en länsstyrelse skaU kunna avfärda det hela.

Utskottet förutsätter att länsstyrelsen inhämtar upplysningar i ärendet innan den fattar beslut. Ja, det gör länsstyrelsen, men när man sedan inte tar någon notis om dem som har lokalkännedomen, är det ju inle mycket glädje med att höra de lokala instanserna. Jag har exempel på detta. Och vi kan ju också under sådana förhåUanden säga ål Irafiksäkerhelsverket att det är ganska onödigt med vädjande till lokala instanser att se över trafikmUjöerna, Det tjänar uppenbarligen ingenting tUl,

Herr talman! Jag har uppmärksammat att utskottet i anslutning till en annan motion som behandlas i detta betänkande har sagt att vi kan vänta en sänkning av hastighetsgränserna för vissa vägar och gator i radhusområden och s, k, angöringsgator. Jag hoppas givelvis att de av oss påtalade förhållandena inom vissa andra typer av bostadsområden härvid också kommer att beröras och få sin lösning. Jag hoppas också att kommunikationsministern uppmärksammar frågan och medverkar till att en lösning kommer till stånd. De lokala trafiknämnderna och den lokala polisen känner förhållandena bäst och deras uppfatlning bör därför tillmätas större betydelse än vad som för närvarande är fallet. Del gagnar bäst trafiksäkerheten.

Herr talman! Jag avstår i dag från att ställa något yrkande, men jag kan försäkra att om uigen ändring sker kommer jag på nytt att aktualisera frågan.

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

FruTHUNVALL(s);

Herr talman! Det stora antal motioner med olika detaljförslag i syfte att öka trafik,säkerheten som vi i dag har alt behandla är ett bevis på det stora intresset för dessa frågor och ett uttryck för önskan att minska olycksfallsriskerna i trafiken. Ätt utskottet har tagit allvariigt på problemet   kan jag  inte  förneka,  när jag  läser  det  betänkande  som

133

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

134

föreligger.

Då jag på gmnd av annat utskoUsarbete inte haft möjlighet att slutgiltigt följa behandlingen av trafiksäkerhetsfrågorna i utskottet ber jag att på några konkreta punkter få säga några ord i anledning av det föreliggande betänkandet. Jag ber dock först att få instämma i vad herr Bengtsson i Landskrona nyss sade om barnens säkerhet och de lokala trafikkommitléernas uttalanden i dessa frågor.

Motioner om obligatorisk reflexanordning för gångtrafikant återkommer år från år. Även om jag vanligtvis har den uppfattningen att man bör lugna sig något mellan motionerandet anser jag det ständiga upprepandet av detta krav angeläget som en påtryckning för att föra frågan framåt, I anledning av tidigare motioner tUlsattes en arbetsgrupp 1968 för att utreda möjligheterna att föreskriva obligatorisk användning av reflexanordning. Tyvärr kom den arbetsgruppen fram tUl slutsatsen att man inte i någon författning borde införa skyldighet att använda reflexer. Motionärernas antal ökar ändå år från år, och det bevisar som jag ser det att frågan måste tas under omprövning såväl av Nordisk vägtrafikkommitté som av andra berörda myndigheter.

Vad utskottet säger i sitt betänkande i denna fråga, nämligen att utskottet förutsätter "att berörda frågor kommer att prövas i hela sin vidd i samband med att ställning tas till kommitténs slutgiltiga förslag", gör det möjligt för mig att i dag ansluta mig till utskottet, eftersom denna fråga har blivit en angelägenhet som bör lösas gemensamt för hela Norden. 1 väntan på en snar omprövning av frågan vill jag i likhet med utskottet understryka vikten av att propagandaverksamheten bedrivs med all kraft. Under den ljusa sommaren, som nu kommer, måste vi lokalt och centralt förbereda de kampanjer, t, ex, för utdelning av reflexmaterial, som måste vara genomförda innan höstmörkret är här igen.

Den andra viktiga punkt som jag vill ta upp gäller fordonslängden, som herr Magnusson i Kristinehamn har talat mera utföriigt om. Jag har tidigare motionerat i den frågan, senast år 1970. Den prövning som då beslutades är ännu inte avslutad. Men med anledning av att utskottet nu bedömer frågan pä samma sätt som tidigare, nämligen all det inte finns tiUräckliga skäl för ett bifall till yrkandet om sänkning av maximilängden på fordon till 18 m, finner jag att jag behöver ta up den här frågan i dag. Herr Gustafson i Göteborg tog upp fortsättningen av utskotlsbetänkandet, men jag finner denna mening vara vägledande för bl. a. kommittén. Jag avser att stödja herr Magnussons reservation, som jag finner väl motiverad, och vill på det sättet markera hur angelägen jag bedömer att den här frågan är.

Jag skulle också vilja säga någonting om bilbälten och deras användning, även om flera talare tidigare tagit upp den saken och även framhåUit den intensiva kampanj som pågår den här veckan. Det är min förhoppning att den kraftiga satsning som nu görs ute i landet med hjälp av frivUliga för att öka det svenska folkets intresse och ansvar i fråga om användningen av bilbälten verkligen skall ge resultat. Vi har inga trafiksäkerhetsåtgärder som ger hundraprocentig effekt och säkerhet, men de exempel som anförs vid invändningar mot användandet av bilbälten utgör ändå undantag. Jag skall inte närmare gä in pä kampanjen

utan vill bara instämma i vad herr Lindahl sade. Herr Pettersson i Lund tog också upp kampanjen. Jag viU hoppas på ett bättre resultat än vad herr Pettersson befarade men håller med honom om att vi annars måste lagstifta, TiUsammans med reflexanordning för gångtrafikanter utgör, enligt min mening, bUbältens användning en god och förebyggande livförsäkring i biltrafiken.

Några motionärer har tagit upp frågan om återfående av körkort som förlorats på grund av sjukdom, och jag har tidigare i år på en liknande fråga fått det svaret av kommunikationsministern atl trafikmålskommittén beräknas lägga fram förslag i vår, varvid även de här frågorna kommer att tas upp. Jag vill därför ansluta mig till utskottets uttalande i ärendet.

Herr talman! Även om det finns ytterligare punkter i betänkandet som skulle vara intressanta att kommentera skaU jag inte göra det i det här skedet av debatten utan inskränker mig tUl att yrka bifall till trafikutskottets hemstäUan i dess betänkande nr 7 på alla punkter utom beträffande fordonslängden, där jag kommer att stödja reservationen 5,

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag ber om överseende om jag förlänger denna debatt med ett kortare inlägg. Det är nämligen så att jag tillsammans med herr Gustavsson i Alvesta har väckt motionen 64, som behandlas i föreliggande utskottsbetänkande,

1 motionen har vi hemställt om att den aviserade hastighetsbegränsningen för motorcyklar inte må genomföras och att särskilt körkort för motorcyklar införs. Utskottet har i en kort skrivning avfärdat motionen genom att förklara att det inte finns skäl som talar för ett bifall tUl motionärernas önskemål och att molionen därför inte skaU föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets ordförande, herr Gustafson i Göteborg, har dock i dagens debatt anfört alt att de vid trafikutskottets betänkande nr 7 fogade motionerna troligen kommer att prövas i hela sin vidd i samband med att StäUning las till trafiksäkerhetsverkels slutgUtiga förslag, varför jag förväntar mig atl vad som anförts i vår motion skall bU föremål för seriös prövning, trots att motionen som sådan är avslagen.

Jag vill kraftigt understryka angelägenheten av att åtgärder vidtas i syfte att söka nedbringa antalet trafikolyckor på våra vägar. Man har anledning att känna oro över det stora antalet trafikolyckor. Man kan knappast öppna en nyhetstidning utan att mötas av stora mbriker om den ena trafikolyckan efter den andra på våra landsvägar.

Olika åtgärder har satts in i syfte att nedbringa antalet olyckor, bl, a, hastighetsbegränsning. Dock kan det konstateras alt hastighetsbegränsningens fulla effekt inte har kunnat uppnås på grund av att ett stort antal motorförare inle respekterar hastighetsgränserna. En bättre trafikövervakning vore önskvärd. Den skulle säkert bidra tUl att trafikanterna respekterade hastighetsbestämmelserna, och därmed skulle säkeriigen många olyckor undvikas,

I vår motion har vi pekat bl, a, på det höga antalet motorcykelolyckor som särskilt anrriärkningsvärt. År 1969 omkom i motorcykelolyckor 52

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

135

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

personer, 1970 var det 53 och år 1971 ett 60-tal, Antalet motorcyklar uppgick den 1 januari 1971 till 41 000, och antalet är i stark ökning på grund av det alltmer ökade intresset för motorcykelkörning bland ungdomen.

För att man skall få ned antalet motorcykelolyckor har olika åtgärder satts in, och ytterligare åtgärder kommer såvitt jag förstår att sättas in. Det är bara bra om obligatorisk skyddshjälm föreskrivs för både förare och passagerare. Det är också bra om en bättre motorcykelutbildning införes med bl, a, praktisk landsvägskörning och leknikprov. Det skulle säkert bidra till att nedbringa antalet olyckor,

1 vad däremot gäller elt införande - om det nu är fråga om ett sådant införande — av en hastighetsbegränsning till 70 km i timmen genom ett tekniskt ingrepp i motorn har man all anledning att ifrågasätta huruvida en sådan åtgärd skulle ha åsyftad verkan från Irafiksäkerhelssynpunkt, Följden skulle enligt min mening bli alt den oskyddade trafikantgruppen motorcyklisler inte kunde följa med i trafikrytmen utan ständigt skulle bli föremål för omkörningar och därmed utgöra en allvarlig trafikfara.

Enligt nuvarande ordning äger den som innehar körkort för personbU också rätt att framföra motorcykel. Detta är absolut inte tillfredsställande. Färdigheten att köra bU ger inte de kunskaper som krävs för ell trafiksäkert framförande av motorcykel. Enligt min mening bör särskilt körkort införas för motorcykel. Härigenom skulle motorcykelföraren få de kunskaper som krävs för att han bättre skall kunna behärska sin trafiksituation och därmed medverka till att skapa en tryggare trafik.

Herr talman! Jag har inget särskilt yrkande. Ett enhälligt utskott har avstyrkt motionen, så jag finner det föga meningsfullt alt yrka bifall till densamma. Men jag har ändå med det sagda velat ge min mening till känna.

136

Herr TAUBE (fp):

Herr talman! Låt mig först och främst säga att det var med synnerligen stort intresse jag här i kammaren före middagspausen hörde på vad herr Lindahl sade. Vi har nog alla då och då gripits av nägot slags defaitism, när vi genom massmedia tagit del av hur många offer som trafiken skördar och efter varie veckoslut, framför allt efter de större helgerna, konstaterat hur listan över dödade och skadade ökat, ibland kraftigt och ibland, lyckligtvis, med mindre antal.

Under min korta lid i trafikutskottet har jag lärt mig att allt icke är så enkelt som man ibland tror, Etl av de svåraste och samtidigt allvarligaste områdena är onekligen behandlingen av trafiksäkerhelsfrågorna. Jag gläder mig, liksom vår ordförande herr Gustafson i Göteborg och - det är jag säker på - alla andra i utskottet, åt den ärliga vilja som man mött i utskottet, denna vilja till samförståndslösningar inom detta fält som ju i själva verket helt enkelt gäller liv eller död.

Att arbetet inom trafiksäkerhelsområdet lönar sig, del har vi fått bevis på. Herr Lindahl har påpekat detta tidigare. Var någonstans skulle vi i dag ha varit om inte så många goda krafter medverkat för att söka minska trafikolyckorna?

Om framtiden är det förvisso svårt att uttala sig — det har herr Lindahl

rätt i — men nog kan alla som hängivet arbetat och arbetar inom delta fält känna en viss om ock liten tillfredsställelse. Må nu alla dessa personer uppmuntras i sitt fortsatta arbete! "Det lönar sig att arbeta" — inom detta fält.

Det har glädjande nog lyckats för utskottet att bli betydligt mer enigt än förra året. Vi i utskottet hyser all respekt för det arbete som ordföranden och vice ordföranden tiUsammans med sekreteraren uträttat för att få enighet. Jag tänker i detta sammanhang främst på behandlingen av motionen 1195 av herrar Helén och Fälldin beträffande hemställan om en arbetsgmpp med parlamentarisk representation. Ulan överdrift kan man säga att denna motion vunnit utskottets gehör. Det var i år en helt annan stämning än förta året. Arbetet med motioner, såväl partimolioner som enskilda, lönar sig faktiskt ibland — även om det tar tid. Det skulle jag vilja säga till min "gamla" vördade lärare, Eva Äsbrink, som var uppe i talarstolen för en stund sedan.

Herr talman! Även om jag till allra största delen kan instämma i vad herr Gustafson i Göteborg sade, tillåter jag mig att helt kort beröra en motion och en reservation,

1 molionen 1181 av herr Carlström m, fl, pekas på behovet av en långsiktig plan för belysning såväl vid övergångsstäUen för fotgängare som av skylten som markerar övergångsstäUel i fråga — detta naturligtvis för att bilisterna, speciellt under vinterhalvåret, skall observera övergångsstället i tid. Visserligen skriver utskottet välviUigt, men vi motionärer anser att belysningen av själva skylten eUer eventuellt en självlysande skylt är minst lika viktig som, ja, viktigare än övrig belysning vid övergångsstället.

Utskottet har inle alls berört frågan om skyltbelysningen. Jag utgår från att det är ett litet förbiseende. Jag erkänner att jag inte observerade delta vid utskottsbehandlingen, och det är därför jag med dessa få ord vUle peka på denna enligt min mening mycket väsentliga sak.

Så till reservationen 5 av herr Magnusson i Kristinehamn,

Herr Magnusson sade i sitt anförande atl han av stämningen i utskottet fått den uppfattningen att utskottsledamölerna i stort hade samma mening som den han uttrycker i reservationen. Ja, herr Magnusson, det stämmer, åtminstone beträffande mig. Jag hoppas att vi snarl kommer fram till en övergång tUl 18 meter som högsta längd för landsvägsfordon, I dagsläget tycker jag emellertid alt det är ännu viktigare alt dispensgiv-ningen blir betydligt mera restriktiv. Då vi nu — tyvärr, vUl jag säga — tillåter en längd på 24 meter, så må detta i alla fall räcka. De gäUande bestämmelserna om en maximUängd på 24 meter har varit i kraft i fyra år. Det finns inte längre anledning att bevUja dispens över 24 meter då det gäller delbart gods, t, ex, vid transport av bUar, spannmål etc.

Varje dispensgivning snedvrider också konkurrensförhåUandet, Jag tänker i detta fall främst på transporterna av bilchassier från Olofslröm lUl Göteborg, Dispensgivningen, som tillät en maximilängd på 28 meter, torde ha medverkat tUl att SJ inte kunde konkurrera, Atl avtal nu har träffats mellan SJ och Volvo är i och för sig glädjande, men troligen hade detta avtal kunnat skrivas tidigare, om dispens inte hade givits. Jag har här bara velat peka på detta faU; förvisso finns det fler. Restriktivitet vid dispensgivningen måste eftersträvas.

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

137

5* Riksdagens protokoll 1972. Nr 66-67

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

Jag har, herr Magnusson i Kristinehamn, denna gång med tvekan gått på utskottets linje. Trafikutskottet har under hänvisning tUl att frågan prövas av Kungl, Maj:t ansett att resultatet av denna prövning bör avvaktas, och utskottet har därför avstyrkt motionen. Det är denna trafikutskottets åsikt, att utredning pågår, som jag delar; i sak har jag precis samma uppfattning som herr Magnusson,

Jag har viss praktisk erfarenhet av dessa frågor, eftersom jag under elva år har varit med om att ta emot spannmål. För varje år — från 1961 tiU 1971 - har billängderna ökal, vUkel haft till följd all riskerna blivit större och alt det faktiskt också har blivit betydligt besvärligare för dem som har arbetat på dessa bUar, Spannmålssäsongerna har blivit värre och värre, och bilarna har blivit större och större — och därmed trafikriskerna.

Jag avvaktar nu med mycket stort intresse utredningen och hoppas att den blir klar tUl 1973 års riksdag. Blir den inle det, fömtsätter jag att trafikutskottet går från ord till handling. Att vi alltid, vilken fordonslängd vi än fastnar för, måste ha dispensgivning för visst odelbart gods är vi väl alla överens om. För det delbara godset tror och hoppas jag att Kungl, Maj:ts prövning ger lill resullat att maximilängden fastställes lill 18 meter och att detta sker snart.

138

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för alt kommentera några av de anföranden som motionärerna har håUil i denna debatt.

Vissa motionärer har klagat över att motionerna har fått en kortfattad behandling i trafikutskottets betänkande. De tycks befara att detta lyder på en slarvig behandling av motionerna i utskottet. Så har förvisso inte varit fallet. Jag kan tala om för kammaren att utskottet kallade upp trafiksäkerhetsverkels generaldirektör Lars Skiöld till utskottet, och vi hade en mycket ingående föredragning och diskussion om trafiksäkerhetsfrågornas läge för närvarande. Men man kan väl också på några få rader säga ganska myckel.

Herr Strindberg har tillsammans med herr Söderström motionerat om att statens trafiksäkerhetsverk skulle åläggas att göra en översyn av bestämmelserna rörande bromsanordningar på motorfordon och släpvagn som kopplas till bil. Och vad säger nu utskottet på de få rader som ägnas häråt? Jo, utskottet säger atl denna översyn pågår. Därmed har ju motionärernas yrkande tUl 100 procent tillgodoselts, och då finns det ju i och för sig inte något behov av att skriva några längre utläggningar om detta. Det är ett besked som jag tycker att motionärerna skaU vara till freds med.

Herr Bengtsson i Landskrona talade om hastighetsbestämmelserna inom tätorterna och påtalade atl länsstyrelserna vid vissa tillfällen vägrat kommunala myndigheter att sätta lägre hastighetsgränser än 50 km/tim inom tättbebyggt område. Jag har möjlighet att ge herr Bengtsson i Landskrona ett glädjande besked. Sådana här beslut från länsstyrelsernas sida har överklagats hos Kungl. Maj:t, och i remissyttrandet till Kungl. Maj:t har trafiksäkerhetsverket förklarat sig komma att tiU länsstyrelserna lämna nya anvisningar för beslut om hastighetsbegränsningar i tätorter.

På vissa gator och vägar i radhusområden och s, k, angöringsgator kommer hastighetsgränsen 30 km/tim att föreslås, Kungl, Maj;t har också under senaste tiden vid prövning av några besvärsärenden beslutat om hastighetsgränser på 30 km/tim i fall som här avses.

Herr Bengtssons motion var förvisso mycket beaktansvärd, och det här får väl herr Bengtsson la som etl bifall i sak till molionen.

Fru Thunvall citerade trafikutskottets betänkande i fråga om högsta fordonslängden pä lastfordon och sade att jag, när jag tog upp den här saken, inte hade gjort ett fullständigt referat av vad som hade uttalats. Jag tycker därför det kan vara angeläget att jag lämnar ett mera utförligt referat.

Det var så atl när molionen om maximUängd väcktes 1970 gällde den ändring av vägtrafikförordnmgen så att maximUängden för fordon eller fordonskombinalion skulle faststäUas till 18 meter. Det var alltså etl direkl krav på en ändring av vägtrafikförordningen. Då uttalade lagutskottet att del inte förelåg tUlräckUga skäl för etl bifaU tUl yrkandet om en sänkning av maximigränsen; utskottet kunde alltså inte bifalla kravet att omedelbart införa denna maximigräns. Men — och det är det viktiga — utskottet ansåg utvecklingen vara oroande, och även om bestämmelsen hade varit i kraft endast kort tid menade utskottet att frågan borde bli föremål för förnyad bedömning med hänsyn både till trafiksäkerhetsrisken och till de ekonomiska konsekvenserna. Man begärde alltså en prövning hos Kungl. Maj:t. Såvitt jag förstår är det också i reservationen av herr Magnusson i Kristinehamn fråga om att riksdagen skaU göra ett uttalande om att en ny maximigräns bör införas, men den innebär inte något krav på att detta skaU ske omedelbart. Man måste väl här räkna med övergångstider osv. Jag tror aUtså inte att man kan tolka mitt referat som fru Thunvall gjorde. Det står mycket riktigt i betänkandet att del inte förelåg tUlräckUga skäl för ett bifaU, men det avser situationen 1970, då man inte ansåg atl man omedelbart kunde ändra gränsen.

Bl. a. herr Pettersson i Lund har tagit upp frågan om bUbältena. Han sade all det var någon som hade förklarat att det är den resandes ensak om han förolyckas eller tar skada om han inte har bilbältet på sig. Jag är säker på att i varje fall inte någon ledamot av trafikutskottet har anfört sådana synpunkter. Vi tar utomordentligt allvariigt på denna fråga. Vore vi övertygade om atl en lagstiftning omedelbart skulle kunna rädda hundratals människoliv, skulle vi givetvis genast rekommendera en sådan.

Det finns dock vissa argument mot en tvingande lagstiftning just nu, och elt av de argumenten är helt enkelt att vi saknar möjligheter lill en effektiv övervakning av en sådan lagstiftning. Vi har inte velat bryta ut denna fråga ur det utredningssammanhang i vilket den nu finns. Jag vill dock fästa uppmärksamheten på vad utskottet säger, att frågan om lagstiftning beträffande obUgatorisk användning av bUbällen för närvarande övervägs av trafiksäkerhetsverket.

Nu pågår bilbälteskampanjen denna vecka, och jag viU livligt instämma med dem som har gett sin uppskattning ål alla som medverkar i den. Jag är förvissad om alt kampanjen också kommer att ge positivt resultat. Men kanske får vi den bästa effekten när vi så småningom kommer fram till ett syslem med bilbälten som verkar automatiskt, så att man när man

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

139

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

stiger in i bilen också stiger in i ett bUbälte, Man har kommit ganska långt hos t, ex, Volvo med sådana försök.

Vi ser mycket allvarligt på denna fråga, och när nu de olika alternativa förslagen redan i vår kommer fram från trafiksäkerhetsverket, måsle självfallet frågan om lagstiftning när det gäUer bilbälten ha en mycket hög prioritet.

Fru Äsbrink sade alt behandlingen av motionerna hade inneburit etl försök att omyndigförklara motionärerna. Det skuUe vi aldrig våga oss på. Vi anser tvärtom att de motioner som har väckts är utomordentligt värdefulla. Anledningen till att vi inte tillstyrker dem är den som jag nämnde i milt första anförande. Vi skall i en parlamentarisk arbetsgrupp få en prövning av åtgärder för trafiksäkerheten. Det är klart att man inte kan genomföra alla åtgärder på en enda gång, utan gmppen måste göra en angelägenhetsgradering och en tidsplanering. Då tycker vi att det är rimligt att denna angelägenhetsgradering och tidsplanering får göras i ett sammanhang, då man kan väga de ohka åtgärderna mot varandra och fastställa den ordning i vilken de skaU genomföras för att på det sättet få en maximal effekt av åtgärderna.

Om det nu hade varit så att man uppskjutit detta tUl en avlägsen framtid hade jag förstått motionärerna, som tycker att man inte kan vänta. Men när nu trafiksäkerhetsverket lovat atl komma med förslag i vår och detta förslag sedan skall remissbehandlas och sedan bli föremål för en grundlig översyn, har vi tyckt att det kan vara lämpligt att arbetsgruppen får pröva allt detta i ett sammanhang, och det gäller också det som herr Börjesson i Falköping nyss sade.

140

HerrKOMSTEDT(m):

Herr talman! Jag ber kammarens ärade ledamöter om ursäkt alt jag tar några minuter i anspråk, men när man lyssnat på den här debatten får man onekligen det intrycket att det är den tunga trafiken som är boven och att det är den som är orsak till att vi inte har tUlräckligt stor säkerhet i trafiken. Man hänvisar till procenttal, där olyckorna i procent räknat är betydligt större än relationstalet när det gäller antal vagnar på vägarna.

Nu är det onekligen så att statistik ibland inte är helt sanningsenlig. Lät mig ta ett exempel, som kanske ger en bild av hur man kan föra statistik.

En personvagn kör på ett stillastående lastfordon, glider över vägen, kolliderar med ett annat mötande tungt fordon. Nästa dag beskriver man del hela så att i den svåra olyckan var två tunga fordon inblandade. Då gör man naturligtvis reflexionen vem som egentligen var vållande och vem som skall tillskrivas den största skulden till olyckan - och om man inle helt skall förbjuda de tunga fordonen på vägarna.

Åtminstone de två svenska tillverkarna av tunga fordon har en mycket stor ambition atl göra trafiksäkra fordon. Bromsar är en mycket viktig faktor när det gäller trafiksäkerheten, och jag vill göra gällande att man mänga gånger kan stanna ett stort fordon betydligt lättare än de på vägarna rullande personvagnarna.

Del görs gällande att utskottet utan skälig hänsyn har slaktat undan motionerna, men det beror kanske på atl det väckts motioner i riksdagen

som innehåUer yrkanden om införande av bestämmelser som det redan faltals beslut om; del har t, ex, väckts en motion om underkörnings-skydd, om vilket redan beslut var fattat, FordonstUlverkarna kan också ta intryck av de synpunkter som framförs i riksdagen ulan att vi skaU behöva lagstifta, Volvo inför t, ex, fr, o, m, 1973 års modeller brand-släckare på alla sina lastbilar - från de lätta till de tyngsta vagnarna. Det är naturligtvis en följd av de intryck man fått av den debatt som förts och de olyckor som inträffat, där det kan göras gällande att skadorna kanske hade lindrats om det hade funnits en brandsläckare.

Vidare tas fordonslängden upp, och 24-metersfordonen framhålls som mycket trafikfarliga. Ett 18 meter långt fordon är kanske mindre farligt än ett som är 24 meter, men samtidigt förhåller det sig så atl vi inte vUl ha ett allt större antal fordon på vägarna. Av de transporter som i dag utförs på väg kan en mycket ringa del överföras tiU järnväg, och analyserna visar att vägtransporterna kommer att öka under 1970-talet, En minskning av fordonslängden till 18 meter innebär således också att det måsle bli fler fordon på vägarna. Det finns många trafikanter som säkerligen upplever långa fordon som besvärande - bl, a, har vi de långa bussarna som trafikerar exempelvis sträckan Arlanda—Stockholm, Man har emellertid satt in de bussarna för att få ett bättre utnyttjande av kollektivtrafiken och på det sättet få elt mindre antal privatbUar på vägarna. Nu måste vi i Sveriges lagstiftande församling förklara hur vi vUl ha det; Vill vi ha kortare fordon och fler fordon? VUl vi ha koUektivtrafik eller bara personbUslrafik?

När det gäller l8-metersgränsen har herr Clarkson redan redovisat att vi i vårt parti mycket klart hävdar alt vi inte vill gå ned till en gräns vid 18 meter, utan att vi önskar bibehålla 24-metersgränsen i nuvarande skede.

Vidare har herr Clarkson kritiserat trafiksäkerhetsverket; vår partimotion talar om atl vi vill överföra vissa medel till NTF för den upplysande verksamheten och även till polisen. Vi anser nämligen atl polisen har en större uppgift än trafiksäkerhetsverket när det gäller att bedriva trafiksäkerhetsarbete på vägarna.

Den motion som herr Strindberg har pläderat för från denna talarstol är ett typiskt exempel på områden där man kan gå lUl attack mot trafiksäkerhetsverket. Det har nämligen införts en bestämmelse om en bromsregulalor, som har motsatt effekt mot den avsedda och som gör de stora tunga fordonen livsfarliga. Det har också visat sig alt man, speciellt i hall väglag, får låsning på framvagnen och glider i gropen - del är inte så man har tänkt sig trafiksäkerhetsverkets uppgift; åtminstone förtjänar verket inte då alt benämnas trafiksäkerhetsverket.

Herr talman! Jag ber att få instämma i herr Clarksons yrkande om bifall till reservationerna 1 b, 2, 3 och 4.

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk);

Herr talman! Hert Komstedt betvivlade värdet av atl skära ned fordonslängden till 18 meter. Till det vUl jag bara säga att man redan när man behandlade frågan år 1967 i den utredning som föregick propositionen var mycket tveksam beträffande en fordonslängd av 24 meter. Det

141

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

visade sig sedan atl också ett stort antal remissinstanser talade för en fordonslängd av 18 meter. Det förhöll sig väl närmast så, atl de som vUle ha 24 meter — och även längre fordon — var sådana organisationer som representerade näringslivet och dess intressen.

Nu vill jag naturligtvis inte pådyvla herr Komstedt att han skuUe vara företrädare enbart för den ståndpunkten - han kanske snarare ger uttryck för sina yrkesintressen - men jag tror ändå att den övervägande opinionen upplever de långa bilarna såsom en stark osäkerhetsfaktor på vägarna. Man skulle säkert acceptera att man fick ett större antal bilar om man bara fick färre långa bUar, Detta gav jag också uttryck för när jag här citerade en del ur intervjuer som har gjorts i Bilismen och samhället. Som ett pikant inslag där kan nämnas att vid den presskonferens som avhölls i samband med att denna rapport presenterades av Svenska vägföreningen utfrågaren, redaktör Herbert Söderström, sade att han för sin del upplevde det som mycket obehagligt att köra förbi sådana långa fordon.

Jag har en känsla av att dessa långa fordon upplevs som en stor osäkerhetsfaktor på vägarna och att det finns en stämning för att man bör skära ner fordonslängden. Att sedan också ekonomiska intressen kommer in i bUden är alldeles givet, men det är en helt annan sak - det är ju inte trafiksäkerhetssynpunkterna som kommer fram då.

142

Herr PETTERSSON i Lund (s);

Herr talman! Bara helt kort, eftersom tiden börjar bli långt framskriden.

Låt mig säga att det gläder mig alt höra av utskottets talesman herr Gustafson i Göteborg att man i utskottet har tagit allvarligt på frågan om frivillighet eller lagstiftning när det gäller användningen av bUbälten. Det framgår nämUgen inte alls av utskottets skrivning över molionen 1218 att så har varit faUet — redovisningen är mycket summarisk.

Herr Gustafson i Göteborg sade vidare att om man inom utskottet hade varit övertygad om att en lagstiftning om obligatorisk användning av bilbälten hade varit det rätta, skuUe man också ha föreslagit en sådan. Jag tror atl överläggningarna möjligen kan ha lidit av en viss brist på information, som hade varit väsentlig i det sammanhanget.

Jag vet inte om professor Nelson — professor i straffrätt vid Uppsala universitet - har citerats tidigare här i dag. Jag kan bara säga att han var en av dem som var med om att inom trafiksäkerhetsverket tidigare avvisa lagstiftning om obligatorisk användning av säkerhetsbälten. Han har nu varit i AustraUen och sett på erfarenheterna där, och jag vUl helt kort redovisa hans ändrade uppfattning. Han säger så här i en rapport från februari i år om sina erfarenheter:

"Jag har tidigare varit skeptisk mot införande av obligatorisk användning av bUbälten. Besöket i Australien har kommit mig att ändra uppfattning på flera punkter:

1)    Det är inte nödvändigt att vänta på den långsamma förbättringen av frivUlig användning.

2)    Det är möjhgt att föreskriva obligatorisk användning också i städerna.

3)    Del finns icke anledning atl undantaga stora grupper av trafikanter

från skyldigheten alt bära bUbälte.

4)     Resultaten av lagstiflrungen har varit snabba och gynnsamma.

5)     Vådliga bieffekter av lagstiftningen, t. ex. ökat risklagande eller hänsynslöshet mot andra trafikantgrupper, har icke kunnat iakttagas. Tvärtom gör alla gällande, alt lagstiftningen bidragit till att hos alla trafikanlgmpper, och särskUt inom den bilburna persontrafiken, inskärpa försiktighet och ansvarsmedvelenhet,"

Så säger alltså en tidigare mycket inflytelserik motståndare tUl lagstiftning om obligatorisk bilbältesanvändning. Han har nu svängt, och det är min förhoppning att de synpunkter som han fortsättningsvis skall kunna redovisa av sina erfarenheter skall positivt påverka såväl trafiksäkerhetsverket som trafikutskottet när dessa frågor på nytt kommer upp igen.

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Anslag till trafiksäkerhet, m. m.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp) kort genmäle;

Herr talman! Vi har gjort en ganska fullständig redovisning av den gång som ärendet om bilbälten har haft och pekat på atl Kungl. Maj:t för ungefär etl år sedan uppdrog ål trafiksäkerhetsverkel att utreda frågan, hur det den 14 januari lades fram en PM om detta och att man i detta arbele från verkets sida samarbetat med bil- och bältesindustrin, rikspolisstyrelsen, statens provningsanslall, statens väg- och trafikinstitut samt Motororganisationernas samarbelsdelegation. Vidare redovisar vi att man inom trafiksäkerhetsverkel för närvarande håUer på att överväga obligatorisk användning av bUbälten.

Mitt uttalande gick ul på att utskottet för dagen icke anser atl man bör införa en lagstiftning, medan dessa överväganden pågår. Som jag sade förut vill jag understryka, att när trafiksäkerhelsfrågorna skaU prövas redan i år, måsle denna fråga ha en mycket hög angelägenhelsgrad.

Herr TAUBE (fp):

Herr lalman! Nej, herr Komstedt, vi lycker inle att den tunga trafiken är någon bov i dramat. Vi erkänner, och jag vet det myckel väl, alt den svenska bUinduslrin gör mycket för att öka säkerheten. Men att man har bromsar pä lastbilen som gör att den stannar fortare — t. o. m, fortare än ett litet fordon — betyder inte så oerhört mycket om man ligger bakom en bil på 24 meter eller en dispensbil på 28 meter eUer kanske en dubbeldispensbU på 32 meter. Vi enkla bUförare ser med fasa på en omkörning av dessa, framför aUt på vintrarna, då vi inte ser vägmarkeringen och inte vet om del är förbjudet eller inte att köra om.

Om vi nu teoretiskt tänker oss att aUa bilar i Sverige skulle vara precis 24 meter och vi skulle minska ned dem till 18 meter, skulle trafiken öka med 25 procent. Men så mycket blir det ju inte. Jag accepterar mycket hellre en ökad trafik av lastbilar med 10-15 procent men med lagom avstånd mellan långtradarna. Jag måste säga att långtradarna i Sverige i regel håller hyfsade avstånd. Då har man en rimlig chans att köra om. Del är emellertid de där stora sakerna på 24, 28 och 32 meter, som jag icke lycker om, hur trafiksäkra de i och för sig än är.

143

Nr 67                                                                                        Herr KOMSTEDT (m):

Onsdagen den    '■ talman!   Det är inte dispensfordon vi diskuterar — det är helt

26 april 1972 tillfälliga. När 24-metersregeln infördes, kunde man av nationalekonomis-

-------- ;---------- ka skäl inle skrota ned den bUpark som var längre än 24 meter. Den

Anslag till trafik- dispensen är ju helt tillfällig. Jag lycker inte att vi behöver diskutera den,
säkerhet, m. m.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkten 1

Propositioner gavs på bifaU tiU 1 :o) utskottets hemstäUan, 2:o) reservationen nr I a av herr Magnusson i Kristinehamn samt 3:o) reservationen nr I b av herrar Lothigius och Clarkson, och förklarades den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Clarkson begärde votering, upptogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vilka den under 3,o) angivna förklarades ha flertalets mening för sig. Sedan herr Magnusson i Kristinehamn begärt votering beträffande kontrapropositionen upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den  som  vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen

angående trafikutskottets hemställan i betänkandet nr 7 punkten 1 antar

reservationen nr 1 b av herrar Lothigius och Clarkson röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner   nej  har  kammaren  till kontraproposition  i  nämnda  votering

antagit reservationen nr 1 a av herr Magnusson i Kristinehamn,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Magnusson i Kristinehamn begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -    42

Nej  -     18

Avstår -  239

1 enlighet härmed blev följande voteringsproposition uppläst och godkänd:

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaller   trafikutskottets   hemstäUan   i

betänkandet nr 7 punkten 1 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 1 b av herrar Lothigius

och Clarkson,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Clarkson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja - 264
144                                                                  Nej  -    35

Avstår -       2

Nr 67

Punkten 2

Onsdagen den 26 aprU 1972

Propositioner gavs på bifall tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av herrar Lothigius och Clarkson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Clarkson  begärt votering upplästes och godkändes följande voterings-     Anslag till trafik-

proposition:

säkerhet, m. m.

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   trafikutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 2 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 2 av herrar Lothigius

och Clarkson,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

Punkten 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 4 av herrar Lothigius och Clarkson, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Clarkson begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   alt   kammaren   bifaUer   trafikutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 4 av herrar Lothigius

och Clarkson,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Clarkson begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 264

Nej  -    36

Avstår —       1

Punkterna 5-9

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

Punkten 10

Mom. a

Propositioner gavs på bifall lill dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 5 av herr Magnusson i Kristinehamn, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Kristinehamn begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

145

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Tillverkning av silvermynt på tio kronor

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaller   trafikutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 7 punkten 10 mom. a röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr 5 av herr Magnusson i

Kristinehamn,

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Magnusson i Kristinehamn begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 266

Nej  -    23

Avstår —    13

Mom. b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11-28

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt,

§ 2 Föredrogs trafikutskottets betänkande nr 8 i anledning av Kungl, Maj:ts proposition 1972:51 angående inrättande av en nämnd för planering av flyglrafikledarskolan i Sturup, m, m.

Utskottets hemställan biföUs,

§ 3 Tillveiknuig av silvermynt på tio kronor

146

Föredrogs finansutskottets betänkande nr 17 i anledning av Kungl, Maj,ts proposition 1972:63 med förslag till lag om tillverkning av silvermynt på tio kronor jämte motion om tillverkning av ett jubileumsmynt.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag skall be att få säga några ord i anslutning tUl finansutskottets betänkande nr 17 och utskottets hemställan om tUlverkning av silvermynt på tio kronor. Låt mig börja med ett citat:

"Liksom kålsoppan inle skall innehålla för myckel fläsk ty då bliver hon osund skaU ej heller mynt innehålla för mycket silver ty då löper det ur riket,"

I sammandrag lyder på detta sätt Gustav Vasas anvisning till myntskrivaren i Åbo, Året var 1557,

Drygt 400 år senare är vi nu på väg att tUlverka etl mynt, som skaU innehålla 83 procent silver, dvs. med ungefär samma finvikt som förekom i de högre valörerna av Gustav Vasas mynt, såsom 2 mark eller 16 öre. Låt mig också säga att man från denna konungs tid och in på 1800-talet hade ett internationellt betalningsmedel, som under denna långa period höll närmast konstant finvikt för att kunna gälla över gränserna i hela Europa — det var riksdalern.

Avsikten med den höga sUverhalten i det föreslagna myntet är att söka framställa ett vackert mynt, vilket är lättare att göra med användning av silver, särskUt vid högre silverhalt, men även att göra myntet attraktivt för samlare och andra intresserade i utlandet. Såsom vi motionärer framhållit väcker jubileumsmynt stort intresse utomlands, och dessa mynt ger ofta sitt land en god PR, I Finland har exempelvis jubileumsmynt i silver i valören 10 mark utgivits under de två sistförflutna åren, medan utgivningen i Sverige varit betydligt sällsyntare. Under de senaste 34 åren har endast fem jubileumsmynt utgivits. Det stora intresset för mynt numera borde föranleda en ökad tillverkning i framliden. Tillverkning och utgivning av sådana mynt ger statsverket en ekonomisk behållning, vilket också framhållits i utskottsbetänkandet.

Beträffande den blivande tillverkningen är jag angelägen att framhålla att de brister som framkommit vid tUlverkningen av 1972 års femkrona inte upprepas. Den fina konstnärliga förebilden tiU den nya femkrona som nu är ute i cirkulation har inle helt kunnat efterföljas på grund av myntämnenas alltför knappa diameter. Myntämnet är den runda opräglade metallbrickan. Metallmassan har inte räckt tiU för att fylla ut myntens periferi, och den otUlräckUga storleken har vid präglingen förorsakat rörelser i metallen som kraftigt slitit stamparna. Redan efter 100 000 exemplar saknar mynten den avsedda reliefen. Myntverket bör vara uppmärksamt på detta, så att en upprepning nu inte kommer till stånd.

Herr talman! Vi kommer nu att få etl nytt mynt med högre silverhall än vad som förekommit på många år och för första gången i valören tio kronor. Jag kan inte länka mig elt bättre tUlfälle att ge ut detta praktmynt än på Hans Majestät Konungens 90-årsdag,

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Tillverkning av silvermynt på tio kronor

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr FRANZÉN (s):

Herr talman! Motionären, herr Andersson i Örebro, har inte ställt nägot särskilt yrkande, vilket är ganska naturligt, eftersom Kungl. Maj :t sedan motionen väcktes i början av januari månad i propositionen 63 helt har tillgodosett motionärernas intentioner.

Jag kan inte uttala mig om herr Anderssons i Örebro påpekande att de nypräglade femkronorsmynt som nu kommit ut inte är helt felfria, men jag betvivlar inte att så kan vara fallet. Jag delar självfaUet herr Anderssons i Örebro uppfattning alt det eller de nya jubileumsmynt som kommer atl präglas framöver skall vara felfria, särskilt som det, såsom också herr Andersson i Örebro sagt, är fråga om mynt vilka i regel kommer atl hamna hos samlare, I vart fall kommer de atl bevaras av de människor som köper dem. Jag är övertygad om att myntverket ser till atl de jubUeumsmynt som kommer alt präglas framöver blir av myckel god kvalitet.

Jag yrkar med delta, herr talman, bifall till finansutskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

147

Nr 67

Onsdagen den ,26 april 1972

Fortsatt valutareglering

§ 4 Föredrogs finansutskottets betänkande nr 18 i anledning av Kungl, Maj;ts proposition 1972:43 med förslag till lag med särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning, m, m.

Utskottels hemstäUan bifölls.

§ 5 Fortsatt valutareglering

Föredrogs finansutskottets betänkande nr 19 i anledning av Kungl, Maj;ts proposition 1972:42 angående fortsatt valutareglering jämte motioner,

Kungl, Maj;t hade i proposilionen 1972:42 under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 mars 1972

1,                               begärt riksdagens samtycke tiU att Kungl, Maj:l med stöd av 1 §
tredje stycket valutalagen förordnade, att vad som föreskrivits i 2 § första
stycket I, 2 och 4-7, 5 § I och 3 samt 9 § samma lag skulle äga fortsatt
tillämpning under tiden den I juli 1972-den 30 juni 1973,

2.                               velat inhämta riksdagens yttrande över ett inom finans
departementet upprättat förslag tUl kungörelse om fortsatt giltighet av
valutaförordningen (1959:264),

Innebörden av vad som föreslagits i propositionen var att riksdagens samtycke begärdes till förordnande om fortsatt valutareglering för tiden den 1 juh 1972—den 30 juni 1973 med samma omfattning som den nu gällande valutaregleringen,

I detta sammanhang behandlades

dels den i anledning av propositionen väckta motionen 1972:1559 av herr Löfgren m, fl, (fp) vari yrkats alt riksdagen skulle hemstäUa till Kungl. Maj:t om en översyn av valulalagstiftningen i syfte att, när faktiska möjligheter förelåg, uppnå en UberaUsering av densamma,

dels följande vid riksdagens början väckta motioner, nämligen 1972:294 av herr Bohman m. fl. (m) vari, såvitt nu var i fråga, yrkats att   riksdagen   hos   Kungl.   Maj:t   hemställde   att   Kungl.  Maj:t  skulle förelägga riksdagen förslag om en avveckling av valutaregleringen samt

1972:820 av herr Sjönell (c) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj;t skulle anhålla om en översyn av valularegleringen i syfte alt underlätta terminshandeln med valutor i enlighet med vad som anförts i motionen.

148

Utskottet hemstäUde

1.    att riksdagen samtyckte till att Kungl. Maj:t förordnade om fortsatt valutareglering i enlighet med vad som förordats i propositionen 1972:42,

2.    att riksdagen beträffande det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse som sin mening gav Kungl. Maj:t fill känna vad utskottet

såvitt nu var i

anfört,

3. att riksdagen skuUe avslå motionerna   1972:294, fråga, 1972:820 och 1972:1559.

Reservation hade avgivits av herrar Löfgren (fp). Burenstam Linder (m), Äsling (c), Wirtén (fp), Fågelsbo (c) och Bmndin (m), som ansett att utskottet under 3 bort hemstäUa

att riksdagen i anledning av motionerna 1972:294, såvitt nu var i fråga, 1972:820 och 1972:1559 hos Kungl. Maj:t skulle anhåUa om en översyn av valutalagstiftningen i syfte att, om faktiska möjligheter fanns, uppnå en UberaUsering av densamma.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Inom finansutskottet är vi eniga om atl tillstyrka propositionens förslag om fortsatt valutareglering under ytterligare ett år. Enigheten gäller utskottets hemstäUan under punkterna 1 och 2. I punkten 3 hemställer utskottets majorilet om avslag på tre motioner, varav en väckts under den allmänna motionstiden och de båda andra i anledning av propositionen 42. Här är vi alltså inle överens, ulan en reservation har fogats till betänkandet.

I stället för att hålla ett långt anförande skall jag bara citera några rader ur reservationen: "Ätt utskottet i nuvarande läge tillstyrker proposilionen innebär inte något ställningstagande tUl förmån för ett bibehållande av den nuvarande valularegleringen på längre sikt. Så snart tillfälle åter yppar sig är del angeläget att ånyo liberalisera den svenska valutapolitiken. Härigenom skuUe svenska företags konkurrensförmåga på internationeUa marknader förstärkas. Därmed förbättras möjligheterna alt hålla en hög och jämn sysselsättning." Vi reservanter har också anfört några synpunkter beträffande terminsbetalningar: "Utskottet noterar att överläggningar mellan riksbanken och Bankföreningen pågår om en utvidgning av möjligheterna lill terminsaffärer i valutor. Del bör understrykas att det med nuvarande oroliga förhållanden på valutamarknaden är betydelsefullt att förbättrade villkor i dessa avseenden skapas."

För att förbereda en framtida liberalisering av den svenska valulalagstiftningen bör en översyn av densamma påbörjas redan nu.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag att få yrka bifall till den reservation som jag avgivit tillsammans med fem andra ledamöter i utskottet.

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Fortsatt valutareglering

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Efter det föredömligt korta anförande som herr Löfgren hållit skall jag också försöka alt inte utnyttja den tillmätta tiden på fem minuter.

Den reservation som är fogad till finansutskottets betänkande nr 19 är mycket försiktigt hållen, såväl i motiveringen som i klämmen, och jag tycker att den försiktighet som reservanterna ådagalägger är klädsam. Del är ju en myckel viktig ekonomisk fråga för vårt land som del här gäller.

Jag skulle också kunna citera det avsnitt ur reservationen som herr Löfgren åberopade, där del sägs all del ställningstagande som nu sker

149

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Fortsatt valutareglering

inte innebär att man för framtiden har accepterat bibehållandet av den nuvarande valutaregleringen. Del är ju inle fråga om det heller, utan vad del gäller är att förlänga den med ett år från den 1 juli 1972 t. o. m. den 30 juni 1973. Nästa år fär riksdagen på nytt ta ställning lill frågan och pröva humvida man då skall behålla valutaregleringen i nuvarande omfattning eUer om del finns möjligheter till en uppmjukning. Såvitt jag kan förstå är det ingen som önskar att man onödigtvis skall ha en strängare valutareglering än vad som behövs vid ohka tidpunkter.

Men det finns kanske ändå skäl alt erinra om att vi 1969 hade en mycket kraftig åderlåtning av valutareserven. De åtgärder som då fick vidtas för att återstäUa balansen var ju ganska långtgående och utgjorde en ganska besk medicin. Man fick återstäUa balansen i våra ulrikesbetal-ningar kanske tUl priset av en minskad sysselsättning i landet.

Samtidigt som vi nu glädjande nog kan konstatera att vår valutareserv uppgår till ca 6 miljarder, får vi inte glömma bort all stora risker fortfarande föreligger för nya valutapåfrestningar. Oron på valutamarknaden är på intet sätt avvärjd. Det känner vi alla till. Den kris som under fjolåret seglade upp i fråga om det internationella betalningssystemet är ju etl observandum för att man inte skall gå för drastiskt till väga.

Som utskottet framhåller i betänkandet är valutaregleringen fortlöpande föremål för anpassning efter de ändrade förhållanden som kan uppstå. Det är inte fråga om en fastlåsning i de här sammanhangen. Som utskottet har påpekat genomfördes i april i flol och i februari i år betydande lättnader i fråga om tillståndsgivningen för återköp av svenska värdepapper från utlandet och vidgade möjligheter för svenska emigranter atl föra ul valuta ur landet.

Enligt vad jag har inhämtat räknar man med atl den liberalisering som skedde i febmari i år kommer att innebära ett valulautflöde ur landet på ca 100 miljoner kronor. Det är alltså ändå ganska betydande lättnader som har skett på det här området.

I övrigt har OECD godkänt en fortsatt tillämpning av de svenska undanlagsbestämmelserna vid den granskning som organisationen har gjorl beträffande kvarstående svenska valutarestriktioner.

Med hänsyn till de här omständigheterna och del förhållandet alt den nu aktuella förlängningen av valutaregleringen, som jag tidigare sade, är begränsad till elt år fram i tiden har inte finansutskottet funnit det motiverat att vidta den översyn av valulalagstiftningen som reservanterna yrkar på.

Jag yrkar följaktligen, herr talman, bifall lUl utskottets förslag på samtliga punkter.

150

Herr LÖFGREN (fp):

Herr lalman! Endast några ord. Som herr Jansson har sagt yrkar vi reservanter inle på att man nu skall vidta ändringar, men vi tycker alt det kunde vara angeläget att man påbörjar en översyn av valulalagstiftningen. Del är en hel del krångliga bestämmelser som del tar tid att komma lill rätta med, och därför skulle det enligt vår uppfattning inte skada att man påbörjade en översyn för att vara någorlunda beredd, när den dagen kommer att man kan lätta på dessa bestämmelser.

Herr JANSSON (s):

Herr talman! Det kan väl Ugga någonting i vad herr Löfgren säger. Men nu är det ju så att Sverige inle är ensamt om att ha undantagsbestämmelser på det här området.

Av OECD:s 20 medlemsländer har inle mindre än 16 stycken sådana undantagsbestämmelser. För Sveriges del uppgår antalet undantag till 17, varav 2 är föranledda av andra skäl än bestämmelser i valutaregleringen. Om man gör ett plock bland medlemsländerna i OECD finner man att AustraUen har gjort 13 undantag från de här bestämmelserna, Danmark 16, Finland 18, Irland 17, Italien 14, Norge 20, Portugal 28, Spanien 21 och Storbritannien 16.

Det är aUtså inte på det sättet alt Sverige skuUe vara ensamt i de här sammanhangen, utan vi har sällskap med andra länder som har velat skydda sina valutor på motsvarande sätt genom undantagsbestämmelser. Vidare finns det betydande industriländer som inte har gjort några åtaganden alls i de här sammanhangen. Canada exempelvis har inle gjort det och inte heller Grekland, Turkiet och Island.

Detta är således inle bara en svensk angelägenhet, utan man får rimligtvis hoppas atl, om vi skall följa bestämmelserna strängare och ha färre undantag, även andra länder inom OECD har en ambition att göra på samma sätt.

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Fortsatt valutareglering

Överläggnmgen var härmed slutad.

Punkterna 1 och 2

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemstäUt.

Punkten 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Löfgren m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Löfgren begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaller   finansutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 19 punkten 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Löfgren m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Löfgren begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -  158

Nej  -   139

Avstår —       3

151

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

A v drag för ökade levnadskostnader m. m.

§ 6 Föredrogs finansutskottets betänkande nr 20 i anledning av Kungl. Maj;ts proposition 1972:32 angående vissa organisations- och anslagsfrågor inom finansdepartementets verksamhetsområde såvitt propositionen hänvisats till finansutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7 Avdrag för ökade levnadskostnader m. m.

Föredrogs skatteutskottets betänkande nr 19 i anledning av motioner angående avdrag för ökade levnadskostnader m. m.

I detta betänkande behandlades

mofionen 1972:299 av herr Boo m. fl. (c) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om utredning och förslag till ändrade bestämmelser beträffande avdrag vid beskattningen för förhöjda levnadskostnader på annan ort och resekostnader i enlighet med vad som anförts i motionen,

motionen 1972:408 av herr Björk i Gävle m. fl. (c) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj;t skulle anhålla om förslag att kontrolluppgiftsskyldighet ej skulle föreligga för de arbetsgivare som betalade traktamente med högst de av riksskattenämnden förordade normalbeloppen, samt att uppgiftsskyldighel skulle föreligga för alla arbetsgivare som betalade högre belopp än vad som nämnts,

mofionen 1972:852 av herr Larsson i Umeå m. fl. (fp) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde förslag till ändrade regler i fräga om avdrag vid inkomstbeskattningen för ökade levnadskostnader då skaltskyldig tvingats ta arbete på annan ort än där han var bosatt samt

motionen 1972:855 av herr Lindström m. fl, (s).

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå

1,    motionen 1972:299,

2,    motionen 1972:408, i den män den inte kunde anses besvarad genom vad utskottet i betänkandet anfört,

3,    motionen 1972:852,

4,    motionen 1972:855,

152

Reservation hade avgivits av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), Larsson i Umeå (fp), Sundkvist (c), Levin (fp). Björk i Gävle (c) och Söderström (m), som ansett att utskottet under 1 och 3 bort hemställa,

att riksdagen med bifaU fill mofionerna 1972:299 och 1972:852 i skrivelse till Kungl, Maj:t begärde utredning och förslag till ändrade regler i fråga om avdrag för ökade levnadskostnader i sådana fall, dä skattskyldig hade arbete på annan ort än där han var bosatt.

Hert LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Reservanterna när del gäller det här utskotlsbetänkandet anser att en översyn av reglerna för avdragsrält vid dubbel bosättning bör ske. De nu gällande bestämmelserna är från 1963, och det har sedan dess ägt rum så stora förändringar i samhäUet att dessa bestämmelser bUvit föråldrade. Urbaniseringen och omflyttningen av arbetskraften har starkt ökal under de senaste åren, och det är vanligt alt av brist på sysselsättning endast korta anställningar kan erhållas. Vi vel att del har skett så myckel inom näringslivet — dels genom rationalisering, dels genom nedläggning av företag - alt människor, trots arbeten som tidigare många gånger räknats som mycket säkra, plötsligt slår inför situationen alt de måste söka sig lUl andra orter för sin utkomst.

Även om gällande regler i viss mån kan medge avdragsrält vid beskattning på grund av att den skatlskyldige varit tvingad lill dubbel bosättning, för familjen på en ort och för sig själv på en annan, är bestämmelserna så utformade atl det är synnerligen svårt atl få dra av de extra kostnader som vederbörande haft tUl följd av den dubbla bosättningen, som många tvingas tiU för att få sin utkomst.

Det kan dessutom vara ett samhällsintresse atl den gamla bostadsorten behålles, då man därigenom vinner den fördelen att ulflyttningskom-muner inte minskar sitt befolkningstal och att den kommun där arbete ges inte tvingas till investeringar utan de samhällsinvesteringar som redan gjorts i den skattskyldiges hemkommun kan utnyttjas. Det skattebortfall som kan uppstå för det allmänna kommer att kompenseras av besparingar lill följd av att de investeringar inte behöver göras som omflyttning av familjer medför.

För den enskilda människan gäUer del betydligt mer än skattelindringen. All ges de ekonomiska förutsättningarna för alt kunna bo kvar i en invand miljö är betydelsefullt, och för många människor betraktas del kanske som en stor olycka alt vara tvungna lämna en invand miljö, att tvingas flytta liU etl annat ställe. Men de tvingas till detta, och man kan förstå att de i det längsta vill bo kvar i sin miljö och kanske pendla tiU den nya arbetsplatsen som ofta befinner sig på rätt långt avstånd, varför det måste bli dubbel bosättning.

Kan inle avdrag beviljas för kostnaderna vid en sådan dubbel bosättning bortfaller för aUt för många valmöjligheten härvidlag. De tvingas helt enkelt all flytta, och det kan ju inte vara förenligt med en human syn på arbetstagarna och deras förhållanden.

Herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den reservation som är fogad vid utskottets betänkande.

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

A vdrag för ökade levnadskostnader m. m.

Herr BOO (c):

Herr talman! Frågan om rättvisare och liberalare regler för avdrag beträffande kostnader för intäkternas förvärvande vid arbete å annan ort än hemorten har i riksdagen varit föremål för diskussioner under många år, och problemet blir större och större för varje år. Den socialdemokratiska majoriteten har låst sig i en snäv och konservativ uppfattning i denna fråga.

Statsrådet Palme fick under 1970 års valrörelse i radions väktarpro-

153

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Avdrag för ökade levnadskostnader m. m.

gram en fråga i denna sak, och han lovade då att han skulle aktualisera förändringar fill, som vi väl hoppades, det bättre. Men ingenting har hänt. Det var tydligen inte ett svar som förpliktigade lUl kommande insatser.

Den som inte kan få arbete på hemorten måste i första hand söka sig tUl de stora regionerna i landet och tvingas då också att senast efter två år flytta dit, om han inte skaU få alltför orimliga kostnader till följd av dubbel bosättning. Det måste vara rikligt med ändrade regler och rimUgt avdrag vid beskattningen för just dessa fördyrade levnadskostnader också sedan den nu maximala tiden, två år, har gått.

De undantag som man ofta hänvisar tiU i diskussionerna tUlmäts inte nämnvärd betydelse vare sig i laxeringsarbetet eller i skattedomstolarna. Detta har icke minst bekräftats i mitt län genom det utslag som de s, k, pendlarna i Rättvik nu har fått; de har vägrats avdrag för både resor och ökade levnadskostnader på grund av sitt arbete i Stockholmsregionen, Del måste vara orimligt i vårt alltmer rörUga samhäUe att inte skattereglerna anpassas tUl de nya förutsättningarna. Kravet på skattereglerna bör enligt mitt sätt alt se vara att de skall verka rättvist, att de på sitt sätt skall vara neutrala, att de skaU vara enhetliga och alt de skaU kunna tillämpas så enhetligt som det över huvud taget går.

Vi vet aUa hur det är att bryta upp från en invand miljö, och vi vet också vilka konsekvenser det blir i den bygd som man lämnar och som inte har kunnat erbjuda sysselsättning och utkomst. Det krävs även stora samhälleliga insatser för familjen i den nya ort som man tvingas flytta lill; det har nämnts belopp på 300 000 kronor, kanske mera. Vi är överens om att näringslivets intressen skall vägas mot samhällets intressen. Lika självklart tycker jag det är att skattelagstiftningen på det här aktualiserade området anpassas till detta synsätt. Ett rimligt avdrag vid beskattningen för kostnader för s, k. pendlare måste framstå som elt angeläget rättvisekrav i del moderna samhället. Vi skuUe också därmed vinna den valfrihet som måste vara ett riktmärke i allt vårt arbete.

Med detta, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

154

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Skatteutskottets betänkande nr 19 behandlar fyra motioner, varav två har resulterat i en tUl betänkandet fogad reservation. Dessa båda motioner avser frågan om rätten lill avdrag vid inkomst-laxeringen för ökade levnadskostnader i samband med s. k. dubbel bosättning.

Denna fråga är ingalunda ny utan har behandlats av riksdagen under en följd av år. Reservanterna har nu redovisat sina uppfattningar utan att något nytt i sak har kunnat tillföras debatten, och jag tror inte alt jag heller har så stora möjligheter att redovisa några nya infallsvinklar på den här skattefrågan.

Vi har skilda uppfattningar. Enligt utskotlsmajoritetens mening lämnar de nuvarande bestämmelserna möjlighet alt medge avdrag då verkliga skäl härför föreligger. Man kan uttrycka del så att avdragsrätt föreligger om det finns tvingande skäl tiU det dubbla boendet. Om däremot den skattskyldige av privata skäl föredrar att bo på två håU så anses inte merkostnaderna avdragsgilla.

Såsom tvingande skäl, vilka kan motivera avdragsrält, anges alt den andra maken av förvärvsarbete är bunden tiU den ort där familjen är bosatt, att det inte går att skaffa familjebostad på den ort där den skatlskyldige arbetar, eller också att det föreligger någon jämförlig omständighet som gör att det icke skäligen kan ifrågasättas att familjen skaU avflytta tUl den skattskyldiges arbetsort.

Motivet för att bevilja avdrag för ökade levnadskostnader vid dubbel bosättning är alltså att den dubbla bosättningen är absolut nödvändig för intäkternas förvärvande. Om det däremot går att bosätta sig på den ort där man har sitt arbete men vederbörande föredrar atl bo kvar på sin gamla hemort, så är detta den skattskyldiges ensak.

Nu vill motionärerna och även reservanterna ha liberalare regler och menar tydligen atl det skaU föreligga möjligheter för den skattskyldige att välja bostadsort samt att den merkostnad som uppstår därigenom skall gottgöras genom avdrag vid beskattningen. En sådan uppfattning strider mot den princip som vi tidigare har tillämpat, atl det är den skattskyldiges ensak vilka privata levnadskostnader han skaffar sig. De är nämUgen inte avdragsgUla,

Det är naturligtvis riktigt som här har sagts av herr Larsson i Umeå och herr Boo att den snabba strukturomvandlingen medför att allt fler människor tvingas bryta upp från hemorten och söka sig arbete på annan ort. Men jag tycker att man gör sig skyldig till en förenkling av den här problematiken, när man utgår från all del är en fördel om människorna stannar kvar i hemorten och även utgår från all hemorten är belägen i glesbygden.

Som framhålls i utskotlsbetänkandet är ju ell av målen för lokaliseringspolitiken att genom ökade arbetstillfällen skapa bärkraftiga kommuner i lokaliseringsområdena, och denna politik, som grundar sig på såväl samhällsekonomiska som allmänt sociala skäl, förutsätter ofta omflyttning av både arbetstagare och deras familjer. Det gäller ju för oss att skapa ett underlag för den sociala servicen osv. Man kan alltså inte anse för givet atl del från allmän synpunkt är mest lämpligt atl den som tar anställning på annan ort också bor kvar i sin gamla hemort.

Förelagsnedläggningar och inskränkningar inom näringslivet inträffar ju inte så sällan på industriorterna - del är oftast där det händer. Vi har därigenom fått en omfattande pendUng mellan tätorter, och frågan är om det är en så särdeles rationell ordning, som vi skall uppmuntra genom skatteavdrag, att man pendlar mellan olika tätorter. Någon måste ju också betala de skattelättnader som föreslås i motionerna och i reservationen.

Utskottet har inte kunnat biträda dessa förslag, och jag ber att få yrka bifaU till utskottets hemställan.

Jag kanske i sammanhanget också skall nämna att del i utskotlsbetänkandet behandlas ytterligare två motioner. Den ena är motionen av herr Björk i Gävle m. fl. angående traklamentsersättning. Utskottet delar motionärernas uppfattning atl ett missbruk uppenbarligen har ägt mm genom att högre traktamentsbelopp än vad det statliga resereglementet medger utbetalats av vissa kommuner och atl delta måste stävjas. Nu vel vi   att   såväl   Kungl.   Maj:t   som   Svenska   kommunförbundet   har   sin

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Avdrag för ökade levnadskostnader m. m.

155

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

A vdrag för ökade levnadskostnader m. m.

uppmärksamhet riktad på problemet, och det finns förhoppningar om atl det skall gå att lösa.

Däremot har utskottet inte kunnat biträda den motion som reser kravet om skatteavdrag för ökade levnadskostnader i samband med dubbelljänslgöring. Även om syftet med motionen är gott — man vill underlätta rekryteringen av studieledare - menar utskollel atl dessa problem får angripas på annat sätt än genom skattelagstiftningen.

Med det anförda ber jag aUtså att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BOO (c):

Herr talman! Bara ett par ord.

Herr Carlstein säger att om det föreligger tvingande skäl, så medges rätt till avdrag för fördyrade levnadskostnader även efter de två åren. Jag upprepar dock, att den möjligheten används mycket restriktivt. Jag har tidigare här i riksdagen berättat om fall då vederbörande varit sjuk, men då avdrag ändå inle medgivits. Det kan anföras många sådana faU i verkligheten.

Jag tror att vi måste få en ny syn på dessa frågor. Självfallet skaU avdrag inte medges, om del inle föreligger några fördyrade kostnader. Även efter dessa två år som skall vara grunden för om avdrag skall medges eller inle måste del aUlid ligga kostnader i botten. Denna valfrihet, eller denna nya syn måste vi säkerligen så småningom acceptera.

Vidare är det utomordentligt viktigt för en bygd att ha en befolkningsram. Personligen hoppas jag att den regionalpoUtiska diskussion vi för och den målsättning som vi så småningom skall fastlägga just skall ha befolkningsramarna som underlag för servicen och verksamheten i en bygd. Och då, herr Carlstein, är det väsentligt att människorna är bosatta där. Därför måste vi också se till att vi så långt del går följer upp denna befolkningspoliliska målsättning med utkomstmöjligheter i hemorten.

Jag menar, herr talman, att en reformering i den riktning som motionen syftar tiU är en angelägen och rättvis sak och någonting som måste komma.

[56

Herr CARLSTEIN (s);

Herr talman! Herr Boo säger att han kan anföra många exempel på en snäv tillämpning av de bestämmelser det här gäller. Ja, men det finns säkerligen också många exempel på generösa tillämpningar. Och jag är inle alldeles övertygad om atl inle möjligheterna i många fall har utnyttjats litet väl mycket. Det är nog anledning att tillämpa dessa bestämmelser strikt, och jag tycker det är riktigt att försöka hålla igen på förmånerna i skattelagstiftningen.

Sedan sade herr Boo all vi skall försöka upprätthålla befolkningsramarna i glesbygderna, och det tycker jag också all vi skall göra. Men jag tror inte att vi kommer ifrån svårigheterna den vägen. Problemen får nog angripas på annat sätt. Det gäller bl. a. att försöka skapa arbetstillfällen och därigenom behålla folket på en ort; vi skall inle lösa problemen genom att människorna åker omkring och skaffar sig vissa förmåner med skattelagstiftningens hjälp.

Dessutom har dessa skatteavdrag den olägenheten atl värdet av dem

blir beroende på var man ligger i inkomsthänseende. Även av det skälet är de en mindre tilltalande lösning av det problem vi här rör oss med.

Herr BOO (c):

Herr lalman! Nej, herr Carlstein, man skaffar sig inte här förmåner genom skattelagstiftningen, utan man kan inle utnyttja de förmåner man borde ha.

Jag vill .självfallet understryka värdet av att man skaffar sysselsättning åt människorna i alla bygder ute i landet, och vi skall göra vår insats för att ge innehåll ål den målsättningen.

Slutligen är det så att den som lever i en bygd där många har vägrats avdrag upplever detta på elt alldeles särskilt sätt. Jag rekommenderar herr Carlstein att ta kontakt med sin partivän redaktören för Dala-Demokraten. Han har under många år drivit den bestämda linjen att det måste ske en reformering av lagstiftningen på delta område i den riktning som vi har angivit i molionen.

Nr 67

Onsdagen den 26aprU 1972

Avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinster, m. m.

Överläggningen var härmed slutad.

Punkterna I och 3

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Magnusson i Borås m, fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Larsson i Umeå begärt votering upplästes och godkändes följande voterings-proposition:

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaller   skatteutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 19 punkterna 1 och 3 röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Magnusson i Borås

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Larsson i Umeå begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -  155 Nej  -   147

Punkterna 2 och 4

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

§ 8 Avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinster, m.m.

Föredrogs skaiteutskottets belänkande nr 20 i anledning av motioner om avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinsler, m, m.

157

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinster, m. m.

1 detta betänkande behandlades

motionen 1972:300 av herr Bmndin m.fl, (m) vari hemställts att riksdagen hos Kungl, Maj:t skulle anhäUa att den år 1970 fiUsatta företagsskatteberedningen fick i uppdrag att utreda frågan om en avveckling av dubbelbeskattningen av svenska aktiebolags och svenska ekonomiska föreningars vinster efter de riktlinjer som framförts i motionen samt

motionen 1972:308 av herr Söderström m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen hos Kungl, Maj:t skulle anhåUa att förslag om indexreglering av ingångsvärde m. m. vid beräkning av utskiflningsskatl snarast förelades riksdagen.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå

1,    mofionen 1972:300,

2,    motionen 1972:308,

Reservation hade avgivits av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m), som ansett alt utskottet bort hemstäUa,

att rUcsdagen i anledning av motionerna 1972:300 och 1972:308 i skrivelse tUl Kungl, Maj:t begärde att företagsskatteberedningen (Fi 1970:77) fick i uppdrag att med förtur lägga fram förslag om

1,    avveckUng av dubbelbeskattningen av aktiebolags och ekonomiska föreningars vinster

2,    indexreglering av ingångsvärde m. m, vid beräkning av utskiftnings-skatt enligt de riktlinjer som framförts i motionema.

158

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! 1 den allmänna debatten är de flesta angelägna att tala om att näringslivet bör ha liUgång lUl ett riskviUigl kapital. Den vanligaste vägen att tillföra företagen detta är genom län. Det blir nämligen biUigare än en aktieteckning. På det lånade kapitalet behöver man bara erlägga vanlig ränta. Utdelningen på aktiekapitalet måste däremot betalas av redan beskattade pengar. Först skall bolaget betala 50 å 60 procents skatt - utom i de fall där Annell-lagen kan tiUämpas, då avdrag med 5 procent får göras. Sedan får även den som erhåUer utdelningen betala skatt, och då 60 å 70 procents inkomstskatt numera är det vanUgasle återstår därefter inte mycket av vinsten. Det blir på grund av denna dubbelbeskattning mycket dyrt för företagen att ordna sin kapitalförsörjning via aktieteckning.

Inte minst för de anställda är det av stor betydelse att man skapar stabila företag som i större utsträckning än nu har tiUgång tUl aktiekapital. Det är därför som vi funnit anledning att även i år väcka denna motion,

I betänkandet behandlas även en motion som syftar tUl införande av indexreglering vid beräkning av utskiftningsskatlen vid aktiebolags Ukvidation, Det innebär i korthet att man tar hänsyn till att det kanske är många år — i en del fall årtionden - sedan aktiekapitalet betalades in.

Det är naturligtvis i sådana fall helt orimligt att göra en vanlig avräkning utan något som helst hänsynstagande lill den penningvärdeförsämring som skett under denna långa tid. Det måste därför vara rimligt atl man försöker skapa ett syslem för indexreglering.

Herr lalman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall tiU reservationen.

Herr BRANDT (s):

Herr lalman! Då dessa frågor ingår i förelagsskatteberedningens utredningsuppdrag och då vi under många år har diskuterat dem inskränker jag mig till alt yrka bifall liU utskottets hemställan.

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Avveckling av dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinster, m. m.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall tUl dels utskottets hemställan, dels reservationen av herrar Magnusson i Borås och Söderström, och förklarades den förta propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Magnusson i Borås begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   skatteutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 20 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen av herrar Magnusson i

Borås och Söderström.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Magnusson i Borås begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 258

Nej - 36

Avstår — 2

§ 9 Föredrogs skatteutskottets betänkande nr 24 i anledning av Kungl, Maj;ts proposition 1972:32 angående vissa organisations- och anslagsfrågor inom finansdepartementets verksamhetsområde såvitt propositionen hänvisats till skatteutskottet.

Utskottets hemställan bifölls,

§ 10 Föredrogs justitieutskottets betänkande nr 7 i anledning av Kungl, Maj:ls i propositionen 1972:1 gjorda framstäUningar om anslag för budgetåret 1972/73 till domstolarna m, m. jämte motioner.

Punkterna 1-5

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

159

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Anslag till tingsrätterna

Punkten 6

Anslag till tingsrätterna

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen om punkten 6 må jämväl omfatta punkterna 7 och 8.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Först vill jag som motionär i frågan om medborgarvitt-nen vid polisförhör uttala min tUlfredsstäUelse över utskottets enhäUiga beslut, där man förutsätter att Kungl. Maj:t inom kort skall pröva frågan om sådana medborgarviltnen. Utskottels beslut är en kompromiss, men det innebär all motionärernas syfte i väsentlig grad har lUlgodosetts.

Sedan vill jag säga några ord om anslagen till de allmänna underrätternas - tingsrätternas — verksamhet. Någon motion föreligger inte i denna fråga, och jag ämnar inle heller framstäUa något yrkande om avvikelse från utskottets hemställan. Men jag vill ändå i korthet påpeka den ökande eftersläpningen i rättsskipningen i tingsrätterna med alla de olägenheter denna för med sig. Av statsverkspropositionen, bilaga 4, s. 49, framgår atl tingsrätternas målbalans stadigt har ökat under de senaste åren. Det är främst fråga om brottmål av olika slag, äktenskapsmål och aUmänna tvistemål. Utvecklingen innebär att de mål som inte behandlas med särskUd förtur, såsom mål mot häktade, kan bU liggande månad efter månad i väntan på all domstolen skall få tid att ta upp dem till avgörande. Man kan kanske föreställa sig vad detta innebär för den som går och väntar på domstolens avgörande om en brottslig handUng skaU leda lill fängelsestraff eller inle eller för föräldrar, som tvistar om vem som skall la hand om barnen efter en skUsmässa, eller för den som skadats i en olycka och väntar dom på skadestånd.

Jag förstår alt det ansträngda stalsfinansiella läget gör restriktivilel nödvändig även på detta område av statens verksamhet. Men jag vädjar lill justitieministern atl noga undersöka möjligheterna att under det kommande budgetåret ställa extra personalresurser till domstolarnas förfogande och att vid nästa budgetbehandling söka få lill stånd en påtaglig förstärkning av underrättsorganisationen.

Herr talman! Jag har inget annal yrkande än om bifall lUl utskottets
hemställan.                                  j

I

Med detta anförande, i vilket herr Wiklund i Stockholm (fp) instämde, var överiäggningen slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 7-12

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemställt.

160

§  11 Högsta domstolens kansli, m. m.

Föredrogs justitieutskottets betänkande nr 9 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:21 med förslag tUl lag om ändring i rättegångsbalken, m. m. (ang. högsta domstolens kansli, m. m.).

Genom en den 4 febmari  1972 dagtecknad proposition,   1972:21, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att dels antaga förslag till

1)    lag om ändring i rättegångsbalken,

2)    lag om ändring i lagen (1955:261) om avstängning av domare,

3)    lag om ändring i lagen (1957:132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eUer krigsfara m. m.,

4)    lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472),

dels   bemyndiga   Kungl,   Maj:t   att  vid   högsta  domstolen   inrätta  en ordinarie tjänst för kanslichef med beteckningen r.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåU anfördes följande: "1 propositionen föreslås att nedre justitierevisionen skall upphöra som en självständig myndighet och att dess föredragande- och kansliorganisation skall inordnas i högsta domstolen (HD), HD:s ordförande skaU enligt propositionen vara den samlade organisationens chef. Under honom skall kansliet förestås av en kanslichef. De bestämmelser om HD som bör finnas i annan lag än gmndlag förs samman i 3 kap. rättegångsbalken, 1 stor utsträckning lämnas emellertid åt HD sjäW att meddela bestämmelser om domstolens organisation och verksamhet,"

I detta betänkande behandlades

motionen 1972:1498 av herr Ernulf m. fl, (fp) vari hemställts att riksdagen vid behandUngen av propositionen 1972:21 beslutade om de ändringar i 3 kap, 4 § i förslaget tUl lag om ändring i rättegångsbalken, innebärande att ordförande och avdelningsordförande i högsta domstolen skuUe förordnas för sin tjänstetid samt

motionen 1972:1499 av herr Winberg m. fl, (m) vari hemställts

A,  att riksdagen skulle anta det vid propositionen fogade förslaget tUl
lag om ändring i rättegångsbalken med den ändringen att dels 3 kap, 4 §
skulle erhåUa i motionen angiven lydelse, dels i 3 kap, skulle införas en
ny paragraf, 9 §, av i motionen angiven lydelse, innebärande dels att
närmare bestämmelser om högsta domstolens kansli samt om revisions
sekreterarnas och andra tjänstemäns befattning med beredningen av mål
skuUe meddelas av Kungl. Maj:t, dels att ordförande och avdelnings
ordförande i högsta domstolen skulle förordnas för tjänstetiden,

B,  att riksdagen uttalade att tjänsterna som revisionssekreterare skulle
vara ordinarie.

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Högsta domstolens kansli, m. m.

Utskottet hemstäUde

A, att   riksdagen   beträffande   tiden   för   förordnande   som   högsta

Riksdagens protokoll 1972. Nr 66-67

161

Nr67                      domstolens ordförande, m.m., med avslag på motionen 1972:1498 och

Onsdagen den       motionen   1972:1499 i denna del, skuUe anta 3 kap, 4 § i det genom

''6 aorU 1972         propositionen  1972:21   framlagda förslaget  tUl lag om ändring i rätte-

-------------------- gångsbalken.

Högsta domstolens   g   g riksdagen med avslag på motionen  1972:1499, såvitt gällde

kansli, m. m.          bemyndigande för Kungl. Maj.t att utfärda vissa bestämmelser, skulle

anta förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken i övrigt,

C.                                   att riksdagen skulle'anta förslagen tUI

1)    lagom ändring! lagen (1955:261) om avstängning av domare,

2)    lag om ändring i lagen (1957:132) med särskUda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eUer krigsfara m.m.,

3)    lag om ändring i militära rättegångslagen (1948:472),

D.                               att riksdagen bemyndigade Kungl. Maj.-t att vid högsta domstolen
inrätta en ordinarie tjänst för kanslichef med beteckningen r,

E.                               att riksdagen beträffande anstäUningsformen för revisions
sekreterarna skuUe avslå motionen 1972:1499 i denna del.

Reservationer hade avgivits

1,                               av fm Kristensson (m) samt herrar Dockered (c). Westberg i
Ljusdal (fp), Johansson i Växjö (c), Petersson i Röstånga (fp), Wijkman
(m) och Norrby i Gunnarskog (c), vUka ansett att utskottet under A
bort hemställa,

att riksdagen beträffande tiden för förordnande som högsta domstolens ordförande, m, m. — med förklaring att det genom propositionen 1972:21 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken icke kunnat i oförändrat skick antas — i anledning av Kungl, Maj:ts förslag och motionerna 1972:1498 och 1972:1499, den sistnämnda såvitt nu var i fråga, skulle anta 3 kap, 4 § i nämnda förslag med i reservationen angiven lydelse, innebärande att högsta domstolens ordförande och annan ordförande på avdelning i högsta domstolen skulle förordnas för tjänstetiden,

2.                               av fm Kristensson (m) samt hertar Dockered (c). Westberg i
Ljusdal (fp), Johansson i Växjö (c), Petersson i Röstånga (fp), Wijkman
(m) och Nortby i Gunnarskog (c), vilka ansett att utskottet under E bort
hemställa,

att riksdagen med bifall tUl motionen 1972:1499 såvitt nu var i fråga gav Kungl, Maj;t till känna vad reservanterna anfört beträffande anställningsformen för revisionssekreterare.

Herr WINBERG (m):

Herr talman! I propositionen 2 1 föreslås att nedre justitierevisionen skall upphöra som en självständig myndighet och att dess föredragande och kansliorganisation skall inordnas i högsta domstolen. Detta är väl en förändring som man kan hälsa med tiUfredsstäUelse, eftersom den betyder att en nu kanske något föråldrad organisationsform kommer att moderniseras.

Får jag, herr talman, helt kort säga några ord om de frågor som
162                        behandlas i utskottets hemställan under punkterna A, B och E, dvs, de

frågor som tas upp i motionen 1499.

1 vad först gäller liden för förordnande som högsta domstolens ordförande så finns i 1946 års lag om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring det stadgandet att etl av juslitieråden skall för sin tjänstetid utses alt vara högsta domstolens ordförande. Stadgandet tiUkom - i vad gäller all förordnandet skulle ske för tjänstetiden — på riksdagens initiativ för att markera vikten av att högsta domstolens ordförande skulle, som man sade, "inta en ledande och självständig ställning såväl inåt som utåt". Motsvarande skulle i allt väsentligt gälla också de särskilda avdelningsordförandena. Nu upptar inte propositionen någon bestämmelse om all dessa förordnanden i framliden skall ske för tjänstetiden, och därav följer att de kan komma att meddelas tUls vidare eller för viss annan tid än vederbörandes tjänstetid.

Den ändringen anser vi motionärer — och här har vi fått stöd av reservanterna i utskottet - alt det saknas motiv för. Också lagrådet har ifrågasatt lämpligheten atl la bort bestämmelsen om förordnande för tjänstetiden. Vad är del då som gör att man från olika håll vill behålla bestämmelsen?

Jo, det är behovet av att värna om den ledande och självständiga ställning som högsta domstolens ordförande, vilket också departementschefen säger i propositionen, skall inta. Det är otvivelaktigt så, all om man tar bort bestämmelsen om förordnande för tjänstetiden, så innebär det en förändring i förhållande till gällande rätt som, såvitt jag förstår, kan komma alt betyda alt ordförandens självständighet både inåt och utåt, och kanske särskilt i förhållande tiU den styrande maklen, .minskar.

Det justitieräd som förordnas till ordförande kan för sina åtgärder som domare i högsta domstolen inte släUas till svars på annat sätt än 101 och 103 §§ regeringsformen stadgar, men han kan för sina åtgärder som ordförande i högsta domstolen - under förutsättning att han är förordnad tills vidare - entledigas från uppdraget som ordförande. Det är mycket sannolikt att ett sådant förfarande skulle uppfattas så, alt den styrande maklen ger en reprimand för att vederbörande justitieräd i sin egenskap av ordförande kanske har varit ur den styrande maklens synpunkt obekväm eller visat alltför stor självständighet.

Om man vill låta högsta domstolens ordförande behåUa den ställning han fick genom 1946 års beslut, bör den här bestämmelsen behållas, och eftersom 1946 års lag nu upphör bör stadgandet föras över till rättegångsbalken.

Vad jag här sagt gäller i tillämpliga delar också avdelningsordförandena.

Den andra frågan, herr talman, är upptagen under punkten E i utskottets hemställan och gäller anställningsformen för revisionssekreterarna, som ju är föredragande i högsta domstolen. För närvarande finns det 35 revisionssekreterartjänsler. Av dem är 27 ordinarie och 8 extra.

Nu föreslår departementschefen att antalet tjänster skall sättas till 34 och att tjänsterna för revisionssekreterare och övrig personal i högsta domstolens kansli skall inrättas som extraordinarie eller extra. Motionärer och reservanter anser inte att tillräckliga motiv har förebragts för en ändring av revisionssekreterarnas anställningsform. Revisionssekreterarnas

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Högsta domstolens kansli, m. m.

163

6* Riksdagensprotokoll 1972. Nr 66-67

Nr 67

Onsdagen den 26 aprU 1972

Högsta domstolens kansli, rn. m.

arbetsuppgifter kan i rätt stor utsträckning jämställas med rena domar-uppgifter, och det råder väl enighet om alt domarljänster i princip skall vara ordinariesatta. Också rekryteringsskäl talar för all man behåller fiänsterna som ordinarie. Den översyn som skall ske av domarrekryteringen och domarulbildningen kommer måhända att beröra också revisionssekreterartjänsterna, och det är ytteriigare elt skäl att nu inte göra någon ändring beträffande dem.

Herr talman! Med det anförda yrkar jag bifaU tiU de två reservationer av fru Kristensson m, fl,, som är fogade till justitieutskottets betänkande nr 9,

Men låt mig också, herr lalman, få beröra en tredje fråga, som tas upp i motionen 1499 och som behandlas under B i hemställan. Den gäller om man i rättegångsbalken borde behålla elt stadgande som motsvarar det som nu finns om nedre justitierevisionen, att Kungl, Maj:t skulle meddela närmare bestämmelserom högsta domstolens kansli, Elt enigt utskott har avvisat detta, och jag skall därför inle ställa något yrkande på den här punkten. Man jag vill säga all jag har den meningen, inte minst mol bakgrund av stadgandet i 17 § 2 stycket regeringsformen beträffande högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring, all det i klarhetens namn varit önskvärt och logiskt, atl man i rättegångsbalken angav atl andra frågor än de som avses med del stadgande i regeringsformen som jag nyss nämnde, dvs, bland annat sådana frågor som gäller högsta domstolens kansli och revisionssekreterarnas arbete, äger Kungl, Maj;t meddela bestämmelser om. Jag tycker därför all det hade varit bättre om propositionen fått behålla det i lagrådsremissen upptagna stadgandet i den här delen, måhända med det ändrade innehåll som lagrådet alternativt föreslog och som vi har tagit upp i molionen.

Jag har, som sagt, herr talman, inget yrkande i den här delen.

164

Herr JOHANSSON i Växjö (c);

Herr talman! I stort sett är vi överens om propositionen 21, Här föreslås att nedre justitierevisionen skall upphöra som självständig myndighet och att dess föredragande och kansliorganisation skaU inordnas i högsta domstolen, vars ordförande skall vara den samlade organisationens chef.

Nedre justitierevisionen har som utskottet säger väl fyllt sin uppgift som berednings- och expeditionsorgan men vi finner i likhet med departementschefen alt del nuvarande systemet, där högsta domstolens kansli är knutet till en frän domstolen i princip fristående myndighet, ur praktisk synpunkt är mindre lämpligt. Som vi hört har herr Winberg som domare också den uppfattningen.

Ätt Konungen skall förordna ordförande i domstolen liksom på avdelningarna är vi fullt överens om. De olika meningarna gäller om dessa chefskap skall fastläggas för vederbörandes tjänstetid eller ej. Jag lycker nästan att det är genant atl inte utskottet kom överens på denna punkt. Jag finner denna del av ulskoltsbetänkandet vara principiellt nog så viktig.

År 1946 uttalade som herr Winberg ocksä sade första lagutskottet och rUcsdagen mycket bestämt alt ordföranden i högsta domstolen kommer

att intaga en ledande och självständig ställning såväl inåt som utåt. Man var då överens om alt med detta som underlag bör ordförande utses för sin tjänstetid såsom ledamot av domstolen.

Riksdagens uppfattning 1946 bör väl i dag vara relevant för den högsta befattningen i den högsta domstolen. Lagrådet har också den uppfattningen och går i sin bedömning tUlbaka till 1946 års beslut, och jag citerar där följande: "Den ledande och självständiga ställning både inåt och utåt, som av riksdagen avsetts, skulle emellertid onekligen rubbas med en ordning som innebär att ordföranden skulle mol sin vilja av Kungl. Maj:t kunna entledigas från uppdraget som ordförande. Skulle det remitterade förslaget genomföras blir ordföranden i de båda högsta instanserna, HD och regeringsrätten, de enda chefsdomare i landet, vilkas chefsställning inte är fastlagd för tjänstetiden. Lagrådet ifrågasätter lämpligheten härav ur allmän synpunkt."

Utskottet borde enligt min mening ha kunnat vara enigt om de här principerna. Reservanternas skrivning överensstämmer med lagrådels uppfattning. Utskottsmajoriteten åberopar bl. a. ställningstagandet förra året tiU den förvallningsreform som riksdagen beslutade om, vilken innebär alt motsvarande bestämmelser om tid för förordnande som ordförande saknas beträffande ordförande och avdelningsordförande i regeringsrätten. Nu visar det sig att de nyligen givna förordnandena för ordförande och avdelningsordförande i regeringsrätten likväl har meddelats för tjänstetid. Man får hoppas att så kommer all ske även med tjänsterna vad beträffar HD, om nu inte reservanterna här får gehör hos riksdagen.

Jag ber, herr lalman, att få yrka bifaU till reservationen under punkten A.

I en reservation under punkten E föreslår vi atl revisionssekreterartjänsterna skall inrättas som ordinarie tjänster. Revisionssekreterarnas arbetsuppgifter är, som det står i reservationen, i stor utsträckning att jämställa med rena domargöromål. Någon ändring härvidlag förutskickas inte heller i propositionen. Detta bör enligt reservanterna föranleda att dessa tjänster liksom för närvarande inrättas som ordinarie.

Därmed yrkar jag också, herr lalman, bifall till reservationen under punkten E.

Nr 67

Onsdagen den 26aprn 1972

Högsta domstolens kansli, m. m.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag kan i allt väsentligt instämma i vad herrar Winberg och Johansson i Växjö har anfört och skall därför fatta mig kort.

De flesta är väl överens om att vi bör ha en självständig domarkår som är oberoende också gentemot regeringen. Reservationen I vUl understryka detta i lagtexten även när det gäller förordnande inom HD alt vara domstolens ordförande eller ordförande på avdelning. Jag yrkar därför, herr talman, bifall till reservationen I,

1 reservationen 2 föreslås att någon ändring inte nu görs beträffande revisionssekreterarna, föredragandena i HD, i fråga om deras ordinarieställning, eftersom en statlig utredning väntas komma att behandla frågan om revisionssekreterarnas ställning i domarkarriären och därmed också frågan om tjänsterna bör vara ordinarie eller inle. Jag vill inskjuta att

165

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Högsta domstolens kansli, m. m.

rekryteringen till dessa tjänster är mycket viktig. Del är också klart att rekryteringen underlättas om man kan erbjuda en ordinarie tjänst i stället för en extraordinarie eller extra. Alt nu la bort ordinarieställningen skulle dessutom vara att föregripa utredningens ställningstagande på denna punkl. Vi brukar ju i riksdagen försöka undvika att på detta sätt föregripa utredningarnas arbete. Jag yrkar därför, herr lalman, bifall också till reservationen 2.

Den tredje punkt som herr Winberg tog upp och som han har motionerat om, nämligen atl man uttryckligen i lagtexten borde nämna att Kungl. Maj:l kan meddela vissa föreskrifter som gäller justitiere-visionens arbete men inte HD:s planläggning av sitt eget arbete, tycker jag nog på sätt och vis har goda skäl för sig. Det vore en bättre lösning. Däremot ansåg jag inte frågan vara av den betydelse atl jag borde reservera mig.

166

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Herr Johansson i Växjö sade tidigare, när han pläderade för de reservationer som är fogade till justitieutskottets betänkande nr 9, att utskottet i stort sett är enigt, och jag vUl helt instämma med honom i detta. Däremot har herr Johansson litet fel när han talar om att vi principiellt inte är överens. Det är snarare så att den utskottsmajorilet för vilken jag talar mera ser på det rent logiska sammanhanget när del gäller dessa frågor.

Riksdagen tog i fjol ställning till en ny förvaltningsrättsreform. Av motionerna och utskotlsbetänkandet i delta mycket omfattande ärende framgår alt när del gäller regeringsrätten ingen enda motion, inget enda yttrande eller betänkande rörde sig om humvida regeringsrättens ordförande skulle vara vald på tjänstetid eller inte. Riksdagen tog då utan diskussion förslaget om att regeringsrättens ordförande skulle vara vald men icke utsedd på tjänstetid.

Vi finner del ganska logiskt att man när det gäller högsta domstolen i proposilionen vill jämställa del beslut som riksdagen tog i fjol med det beslut vi är beredda atl fatta i dag. Jag tror atl man starkt skaU understryka vad som slår i proposilionen, nämligen att ordförandens ledande ställning är så självklar att den icke behöver lagfästas. En utnämning för fiänstetid behöver alltså icke lagfästas. I det avseendet ber jag att få yrka bifall lill utskottsmajoriletens förslag i justitieutskottets betänkande nr 9.

Detsamma gäller de avdelningsordförande som tagits med i reservation 1. Liksom när det gäller ordföranden är delta helt i linje med del beslut som vi fattade i fjol. Man kan tillägga att eftersom högsta domstolen nu själv skall avgöra hur den skall inrätta och organisera sitt arbele kan det ur rent praktiska synpunkter vara olämpligt att avdelningsordförandena utses för fiänstetid. Jag ber alltså att även på denna punkt få yrka bifall till justitieutskottets betänkande nr 9.

När det slutligen gäller revisionssekreterarna vill jag bara understryka att dessa tjänster i viss mån intar en särställning, eftersom innehavarna inte utövar någon dömande verksamhet i egentlig bemärkelse. De har som huvuduppgift  att   föredra   mål   eller  ärenden   inför högsta domstolen.

Tjänstgöring som revisionssekreterare ingår också numera som ett led i     Nr 67

den allmänna domarkarriären. 1 vad mån den även i fortsättningen skaU     Onsdaeen den

ingå   som   elt   led   i  den  allmänna  domarkarriären  blir beroende  på     26 anril 1972

lösningen av de större frågorna om hur jurist- och domarutbildningen och---------

rekryteringen av domare bör ordnas i framtiden. Atl justitieministern i nogsta domstolens dagarna har bemyndigats att tUlkaUa sakkunniga för ett utredningsarbete kansli, m. m. på delta område utgör enligt utskottets mening ett starkt skäl mot ordinariesättning av revisionssekrelerartjänsten i den nya organisationen. Även där kan man peka på paralleUiteten med regeringsrätten. Motsvarande tjänster inom regeringsrätten som föredragande är icke ordinarie tjänster.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att till aUa delar få yrka bifall tUl justitieutskottets betänkande nr 9.

Herr WINBERG (m);

Herr talman! Om det i en lag finns en bestämmelse, en formulering, som tillkommit för elt visst angivet ändamål men den bestämmelsen sedan avskaffas, måste det rimligen också innebära att del sker en förändring med del ändamål för vUket bestämmelsen en gång infördes. Om riksdagen år 1946 sade, atl förordnandet av högsta domstolens ordförande för tjänstetiden var erforderligt för dennes självständiga ställning och riksdagen sedan år 1972 avskaffar bestämmelsen om tjänstelidsförord-nandet men säger att detta inte kan rubba hans självständiga stäUning, har naturligtvis uttalandet som sådant sitt värde. Jag lUlåter mig emellertid ändå hålla för troUgt att de som i framtiden läser och jämför dessa två beslut inte kan komma lill något annat resultat än att den ledande och självständiga ställning högsta domstolens ordförande fick genom 1946 års beslut har minskat i betydelse genom 1972 års beslut.

Fröken Maltson argumenterade egentligen bara genom atl jämföra med regeringsrätten, men jag tycker inte att den jämförelsen har så stor betydelse. Om vi på andra grunder kommer fram lill alt det är lämpligt all behålla de stadganden, som diskussionen nu gäller, men sådana inle finns i motsvarande författningar för regeringsrätten, får man väl i så fall överväga alt ändra bestämmelserna för regeringsrätten. Det har ju också lagrådet pekat på i sitt yttrande.

Beträffande argumentet att det är ovisst hur många avdelningar som högsta domstolen i framtiden kommer att vara uppdelad på och att del därför vore olämpligt att förordna avdelningsordförandena för tjänstetiden vill jag säga, all man väl ändå på viss sikt framöver kan se hur antalet mål utvecklar sig. Behovet av att göra en nedskärning av antalet avdelningar är ju inte något som kommer över en natt.

Herr ERNULF (fp):

Herr lalman! Del är riktigt, som fröken Mattson anförde, att vi förra
året vid behandlingen av regeringsrättens organisation inte införde någon
regel om att förordnande skulle meddelas för återstående tjänstetid när
det gällde ordförandeskapet i regeringsrätten och ordförandeskap på
avdelning av regeringsrätten. Jag betraktar detta som ett förbiseende, som
ett misstag vid behandlingen av det omfattande lagstiflningskomplex som      167

Nr 67

Onsdagen den        ' 26 april 1972

Högsta domstolens kansli, m. m.

vi då granskade. Men om man har gjort etl misstag en gång, är det ju inle logiskt nödvändigt att upprepa samma misstag. Del kan också tänkas att man nästa gång man behandlar en liknande fråga undviker att göra misstaget och i stället, som reservanterna förordar, vid lämpligt tillfälle rättar liU frågan beträffande regeringsrätten.

Herr JOHANSSON i Växjö (c);

Herr lalman! Min medreservant och motionären Winberg har ju hållit så klargörande anföranden alt det kan vara onödigt att göra några tillägg. Det är emellertid elt ganska iögonenfallande förhållande att den ordning som riksdagen införde enligt det beslut som antogs i fjol beträffande ordföranden för regeringsrätten har ändrats tUl att avse förordnande för tjänstetiden. Man fann alltså inom kanslihuset att detta var riktigt, och då är del lika berättigat att så skaU gälla för högsta domstolen.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! 1 varje fall har chefen för justitiedepartementet utgått från att del icke skett något förbiseende i ett beslut av riksdagen, så att man nästa är skuUe få lov att återkomma i frågan för att rätta till förbiseendet. Man har helt konsekvent följt det beslut vi fattade i fjol när det gällde regeringsrätten och har för högsta domstolen velat skapa samma modell. Det är ett mycket starkt stöd för proposilionen, och jag vill med anledning därav bara understryka mitt yrkande om bifall till utskottets hemställan i dess betänkande nr 9.

Vad som skett beträffande förordnandet på fiänstetid av ordföranden i regeringsrätten är bara ett understrykande av alt denna fråga icke behöver lagfästas. En sådan åtgärd kan ändå vidtagas, och jag vill tUlägga att vikten av en ledande ställning för ordföranden i högsta domstolen självfallet bör understrykas men all en sådan kan uppnås i fullt tillräcklig grad genom själva funktionen som ordförande.

Jag ber återigen alt få yrka bifall till utskottsmajoritetens hemställan i dess betänkande nr 9.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Tyvärr kan jag inte helt instämma i den mycket uppskattande och mycket optimistiska uppfattningen om riksdagens ofelbarhet som fröken Maltson tillskriver justitieministern.

Överläggningen var härmed slutad.

168

Punkten A

Propositioner gavs på bifall till dels utskollets hemställan, dels reservationen nr I av fru Kristensson m, fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Winberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion:

Den   som   vill   att   kammaren   bifaUer  justitieutskottets   hemställan   i

betänkandet nr 9 punkten A röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen nr I av fm Kristensson

m.fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Winberg begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -   158 Nej  -  143

Punkterna B-D

Kammaren biföll vad utskottet i dessa punkter hemstäUt,

Punkten E

Propositioner gavs på bifall tiU dels utskottets hemställan, dels reservationen nr 2 av fru Krislensson m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Winberg begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den   som   vUl   att   kammaren   bifaUer justitieutskottets  hemställan   i

betänkandet nr 9 punkten E röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen nr 2 av fm Kristensson

m, fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Winberg begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja -   158 Nej  -   143

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren uppskjuta behandlingen av återstående ärenden på föredragningsUstan till morgondagens sammanträde.

Nr 67

Onsdagen den 26 april 1972

Högsta domstolens kansli, m. m.

§ 12 Meddelande ang, enkel fråga

Meddelades att följande enkla fråga denna dag framstäUts, nämligen av

Nr  184 Herr Äsling (c) fill herr utbildningsministern angående försöksverksamheten med förskola i glesbygd:

Är statsrådet beredd medverka tUl alt den med framgång bedrivna

försöksverksamheten med förskoleverksamhet i glesbygd utökas lill

att innefatta ytterligare glesbygdskommuner?

169

Nr 67                §   13 Kammaren åtskUdes kl, 22.36,

Onsdagen den

26 april 1972-- '" '*™
-------------- BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert

170