Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:33

Torsdagen den 2 mars

Kl. 10.00

§ 1 Justerades protokollet för den 23 februari.

§ 2 Ang. innebörden av visst uttalande i den svensk-sovjetiska kommunikén vid utrikesministerns besök i Moskva

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. innebörden av visst uttalande i den svensk-sovjetiska kommunikén vid utrikesministerns besök i Moskva

Herr utrikesministern WICKMAN erhöll ordet för att besvara herr Ahlmarks (fp) i kammarens protokoll för den 23 februari intagna fråga, nr 86, och anförde:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat om jag anser att "ickeinblandning i andra staters inre angelägenheter" kan anföras som exempel på att "de svenska och sovjetiska uppfattningarna i en rad viktiga internationella frågor sammanfaUer eller ligger nära varandra", som det står i den gemensamma svensk-sovjetiska kommunikén vid mitt besök i Moskva nyligen.

I den kommuniké som herr Ahlmark åberopar understryks betydelsen av samarbete mellan staterna, oberoende av deras sociala system, för stärkande av internationell fred och säkerhet. Detta är ett exempel på frågor, i vilka de svenska och sovjetiska uppfattningama sammanfaller. I kommunikén framhålls vidare att detta samarbete måste grundas pä en rad principer, däribland icke-inblandning, som bl. a. kommer till uttryck i Förenta nationernas stadga. Det är därför naturligt för stater som är medlemmar av FN att hänvisa tUl en sådan princip.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! När Tjeckoslovakien ockuperades för tre och ett halvt är sedan slog alla demokratiska politiker i Sverige bl. a. fast; Detta är en upprörande inblandning i en annan stats inre angelägenheter. Regeringen förklarade: "Detta har skett i strid med alla försäkringar om icke-inblandning i andra länders inre angelägenheter." Utrikesministern sade då i ett tal: "Med djup bestörtning har vi bevittnat hur Sovjetunionens ledare kort därefter trampar denna folkrättsregel under fötterna."

Ockupationen av Tjeckoslovakien pågår än i dag. Vi vet att regimen i Prag är helt beroende av de sovjetiska stridskrafterna. Vi har sett hur man med rysk hjälp systematiskt rensat ut de reformkommunister som ledde liberaliseringen för fyra år sedan.

1 det läget skriver den svenske utrikesministern under en kommuniké, som i första meningen förklarar att "de svenska och sovjetiska uppfattningarna i en rad viktiga frågor sammanfaUer eller ligger nära varandra". Det kan vara riktigt - tUls vi kommer tUl exemplen i nästa mening. För där räknar man upp det man tydligen är överens om, däribland "icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter".

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. innebörden av visst uttalande i den svensk-sovjetiska kommunikén vid utrikesministerns besök i Moskva

Det intryck som de båda första meningarna i kommunikén ger är därför att principen om icke-inblandning är en sådan där de svenska och sovjetiska uppfattningarna sammanfaUer. Herr Wickman bestrider inte nu en sådan tolkning. Jag tackar honom för svaret. Men vore det riktigt skulle antingen de sovjetiska ledarna nu ha avskrivit Bresjnevdoktrinen, som just innebär en rätt för Sovjet att ingripa mot andra kommunistländer, eller också har Sverige godtagit ockupationen av Tjeckoslovakien. Ingen av de tolkningarna är riktig. Sovjet vidhåller sitt grepp om Tjeckoslovakien, och Sverige vidhåller sin kritik mot ockupationen.

Kommunikén är därför ett ovanligt motbjudande uttryck för diplomatiskt hyckleri. Man låtsas att man är överens om en fundamental regel för samarbete mellan olika länder, medan alla inser att man egentligen mte alls är enig.

Jag begär inte att man uttryckligen skulle ha slagit fast att våra länder har olika mening på den här punkten. Jag är för utvidgat samarbete med Sovjetunionen på olika plan. Vår neutraUtetspolitik stärks av hyggliga relationer med stormakter med oHka poHtiska system. Och en viss typ av ansträngd artighet är en nödvändighet, också när man kommer in på kontroversiella frågor.

Men, herr talman, den här kommunikén har gått för långt. Den försöker släta över en grundläggande åsiktsskUlnad mellan Sverige och Sovjetunionen. Det måste kännas hårt för t. ex. flyktingar från Östeuropa här i landet att läsa de båda meningarna i kommunikén.

Herr Wickman, var detta hyckleri verkligen nödvändigt?

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Om man läser den kommuniké som utfärdades efter överläggningarna mellan mig och herr Gromyko i Moskva, finner man att den inleds med en alhuän deklaration att vi hade funnit att våra synpunkter på många internationella frågor sammanföll eller låg nära varandra. Kommunikén innehåller en rad exempel på sädana frågor. Jag kan här erinra om en del av dem.

Vi är bl. a. överens om nödvändigheten av att aktivt utnyttja föreliggande möjhgheter för ytterhgare avspänning i Europa, att åstadkomma allmän och fullständig nedmstning, att uppnå förbud mot kärnvapenprov underjorden och mot kemiska vapen, att stärka Förenta nationernas roH som världsorganisation för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Självfallet kommer vi också in på de bUaterala förbindelserna. Det är naturhgt och i sista hand det väsentligaste i en sådan här bilateral kommuniké, men jag skall i varje fall inte i denna replik gå in på detta.

Det som har chockerat herr Ahlmark är att till de frågor där våra uppfattningar sammanfaller också hör anslutning till principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. För en Hten nation som Sverige är denna princip viktig. Det är i vårt intresse ocksä att få till stånd deklarationer av denna typ. Det är därför den omnämns i denna kommuniké.

Men då säger herr Ahlmark: Ja, men detta är ju ett utpräglat svenskt-sovjetiskt diplomatiskt hyckleri. Herr Ahlmark kan inte vara

okunnig om att dessa FN:s principer om icke-inblandning Hgger tiU gmnd för det förberedelsearbete som nu pågår för en europeisk säkerhetskonferens. De principerna upprepas i de dagordningsförslag som kommer bäde från Warzawapaktsstaterna och från NATO:s ministerråd. De återkommer också — och det är kanske ännu viktigare — i de bilaterala kommunikéer som är det sedvanliga resultatet av sovjetiska regeringsbesök i utlandet.

Exakt samma formulering, herr Ahlmark, som förekommer i den svensk-sovjetiska kommunikéen förekommer också i den dansk-sovjetiska och i den norsk-sovjetiska kommunUcén liksom i den kommuniké som utfärdades av president Pompidou och Bresjnev i Paris. Den svenska kommunikén innebär därför icke några sensationer, och jag tycker i och för sig att detta är värdefuUt. En kommuniké utfärdad efter ett svenskt ministerbesök i Moskva skaU helst icke innehålla nägra sensationer. Däremot, herr Ahlmark, skuHe det ha varit en stor sensation om dessa deklarationer inte hade upprepats i den svensk-sovjetiska kommunikén.

Jag vet inte vad herr Ahlmark med sitt angrepp på denna punkt är ute efter. Jag har mycket svårt att se det som ett seriöst inlägg i diskussionen vare sig om den europeiska säkerheten i allmänhet eller om den allvarliga frägan om våra relationer med Sovjetunionen. Måltavlan för herr Ahlmarks angrepp är icke bara den svenske utrikesministern utan den är, som framgår av vad jag anfört, också utrikesministrarna i Norge, Danmark och flera andra länder.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. innebörden av visst uttalande i den svensk-sovjetiska kommunikén vid utrikesministerns besök i Moskva

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt, som herr Wickman säger, att man i denna kommuniké redovisar flera konkreta saker som man är överens om. Vad jag tagit upp är en punkt där vi uppenbarligen inte är eniga, nämligen principen om icke-inblandning i annan stats inre angelägenhet. Den tolkar vi ju helt ohka. Bresjnevdoktrinen innebär något helt annat än det som Sverige ständigt slagit fast, också i officiella uttalanden. Men ändå är det meningen att man skall tolka denna kommuniké sä, att vi är överens om principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter.

Herr Wickman säger att anledningen tUl att det var så viktigt att ta med den här meningen är, att det är bra att få Sovjetunionen att skriva under på denna princip. Jag vet inte hur stort värde det har att Sovjetunionen i en svensk-sovjetisk kommuniké skriver under på en princip man inte häller på. Ett par månader före inmarschen i Tjeckoslovakien skrev man under en precis ilikudun formulering i deklarutionen från Kosygin och Erlander när Kosygin var i Sverige. Tror herr Wickman att det utgjorde någon hämmande faktor på de ryska soldaterna i Prag? Tvärtom sade ju den svenska regeringen efter ockupationen att Sovjetunionen nu helt struntade i detta uttalande och denna princip. Skall vi nu fortsätta att vara illusionister i den sämre skolan och skriva att vi är överens, när alla vet att vi inte är det?

Jag tycker att det är ett sätt att undvika sakdebatt genom att hänvisa till att det eventuellt funnits liknande uttalanden i kommunikéer från andra länder. Jag har inte möjlighet att ställa andra utrikesministrar till svars för eventuellt hycklande uttalanden från deras sida. Jag har

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. kostnaden för bevis om inlämnande av deklaration

möjlighet att diskutera med herr Wickman.

Vad som hänt är följande. Ett land, Sverige, anser uppriktigt att ingen nation har rätt att blanda sig i ett annat lands inre angelägenheter genom att mUitärt angripa det och ockupera det. Ett annat land, Sovjetunionen, anser sig uttryckligt ha den rätten i halva Europa, när utvecklingen i ett kommunistland tar sig former som Sovjetunionen inte gillar. De båda ländernas utrikesministrar har nu gemensamt slagit fast att man står fast vid principen om "icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter". De tycker helt olika men skriver helt lika. Jag upprepar: Det är ett ovanligt motbjudande uttryck för diplomutiskt hyckleri.

Herr utrikesministern WICKMAN:

Herr talman! Jag undrar om herr Ahlmark är medveten om vad som ligger i hans anklagelse för diplomatiskt hyckleri i den här frågan. Anklagelsen innebär, om det finns något seriöst i den — vUket det är anledning att betvivla, dess värre - ett underkännande av hela den förhandlingsprocess som vi nu är mitt uppe i när det gäller den europeiska säkerhetskonferensen. Jag upprepar frågan som jag inte fick svar på i herr Ahlmarks förra inlägg: Är det verkligen herr Ahlmarks mening att jag i Moskva, när förslag framstäUdes om att upprepa deklarationen om nödvändigheten av utt undvika icke-inblandning, skulle — i motsats tUl min norske och min danske kollega - ha sagt till den sovjetiske utrikesmmistern att den principen vägrar vi att skriva under tillsammans med Sovjetunionen? Om herr Ahlmark ställer sig frågan pä det allvarliga sättet, så tror jag att han måste inse mycket klart vilket svaret är. Man driver icke utrikespolitik, herr Ahlmark, på samma sätt som herr Ahlmark gör från riksdagens talarstol.

Herr Ahlmark har själv redovisat att det inte råder nägon tvekan beträffande den svenska regeringens tolkning av principen om icke-inblandning, och på den punkten har jag ingen invändning. Den är känd i Moskva lika väl som i Washington. Vi ger uttryck för vår tolkning och för värt understrykande av nödvändigheten att respektera denna princip vid alla de tillfällen när vi upplever att den kränks. Det gäller i fräga om Tjeckoslovakien och Ungern, och det gäller — fastän herr Ahlmark aldrig tular om det — också Indokina.

Herr talmannen anmälde att herr Ahlmark anhållit att tiH protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare anförande i denna debatt.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3 Ang. kostnaden för bevis om inlämnande av deklaration

Herr finansministern STRÄNG erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Westbergs i Ljusdal (fp), dels herr Karl Bengtssons i Varberg (fp) i kammarens protokoll för den 16 februari intagna frågor, nr 69 respektive 71, och anförde:

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag anser det vara tillfredsställande att avgift tas ut av den som avlämnar sin deklaration och begär inlämningsbevis. Herr Karl Bengtsson i Varberg har ställt samma frågu.

Vi har sedan länge en ordnmg som innebär, att statliga myndigheter genom avgifter täcker sina kostnader för utfärdade expeditioner. Jag finner inget anmärkningsvärt i att detta gäller även när någon begär s. k. diariebevis beträffande inlämnad självdeklaration.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ång. kostnaden för bevis om inlämnande av deklaration

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp);

Herr talman! Jag fär på egna och herr Kari Bengtssons i Varberg vägnar framföra ett tack till finansministern för svaret på våra frågor, men jag kan givetvis inte uttrycka nägon tacksamhet för innehållet i svaret, som jag finner negativt.

Finansministern anser det inte anmärkningsvärt att man måste betala för att få ett inlämningsbevis. EnHgt min mening är detta en mycket ovanlig ordning. Jag tror inte att någon annan än staten skulle kunna komma pä en sådan idé som att man skall betala för att få ett inlämningsbevis. Om man inte lämnar in sin deklaration i tid, kan man åläggas betala en straffavgift pä 300 kronor, och det innebär före skatt ungefär 750 kronor, ett betydande belopp. Det måste i detta nya läge vara ett intresse för deklaranten att verkligen få ett bevis för att han fullgjort sin skyldighet. I annat fall är han ju fullständigt rättslös. Om hans deklaration skulle råka kommu på sidun av någon anledning står hun helt rättslös inför kravet på straffavgift, när han inte kan förete ett bevis för att han inlämnat deklaration.

Det finns såvitt jag förstår inget annat sätt att få ett sådant bevis än att han erhåller ett inlämningsbevis från den lokulu skattemyndigheten. Men för att få detta bevis, som han oundgängligen behöver, skall hun betula 10 kronor.

Jag finner det alldeles orimligt, herr finansminister, att det skall behöva vara på det sättet. Ätt jämföra detta med andra expeditionsä-hgganden som våra statliga myndigheter har, tycker jag inte håller. Detta är nägot alldeles speciellt, och jag tycker att man ocksä skulle behandla det annorlunda, sä att den skattskyldige slipper betala denna avgift för att fä inlämningsbevis.

Jag skulle gärnu vilja vädja tUl finansministern att ompröva sin ståndpunkt i denna fråga.

Herr finansministern STRÄNG;

Herr talman! Jag tycker att herr Westberg i Ljusdal tog till en hel del överord i sitt svur. Den utgift hun tulur om är 10 kronor och inte någru 300. Betalar man 10 kronor får man från den lokala skattemyndigheten, alternativt länsstyrelsen, ett bevis för att man inlämnat sin deklaration. Efter ett speciellt beslut frän Kungl. Maj:ts sida den 28 januari i år gäller 10-kronorsavgiften även för den som viU ha verifikationer på att han inlämnat ett flertal deklarationer, under fömtsättning att hun förtecknut ett antal deklarationer på en särskild lista.

Ingen kun sägu utt det är någon orimlig avgift. Man unlitar en offentlig

1* Riksdagens protokoll 1972. Nr 33-34

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. kostnaden för bevis om inlämnande av deklaration

myndighet vars anställda påläggs en extra arbetsuppgift för att utfärda dessa diariebevis, och dä tycker jag som jag sagt i svaret att det är rimligt att mun betalar för det. Förseningsavgiften som herr Westberg anför i denna fråga är ingenting som förändrat situationen eftersom det även tidigare, innan förseningsavgiften fanns, var belagt med böter att inte inlämna sin deklaration i vanlig ordning.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp);

Herr talman! Det var ingalunda några överord frän min sida. Jag talade om den straffavgift som man får erlägga om man inte lämnar in deklarutionen i tid, och den är, herr finansminister, 300 kronor, vilket alltså motsvarar en intjänt lön på ca 750 kronor. Vi kommer ändå inte ifrån att här skett en väsentlig skärpning, även om det ocksä tidigare funnits möjligheter att utdöma böter. I det läget vill deklaranten ha ett inlämningsbevis, men för att fä det måste han betala 10 kronor.

Nu säger finansministern; Ja, ja, men om man lämnar in mänga deklarationer, så kostur det ändå bara 10 kronor. Vad hjälper det den enskilde deklarunten som har en enda deklaration! Betyder detta att finansministern menar att man skall samla ihop deklarationerna för en hel fastighet eller en hel by och lämna in dem gemensamt för att pä så sätt undgå den där tian? Kan det vara rimligt att lägga upp problemet på det sättet?

Jag tycker att man bör få lämna in sin egen deklaration och få ett bevis för att man lämnat den utan att behöva betala för detta bevis. Ett system av det slag som det här är fråga om tUlämpas inte i något annat sammanhang, herr finansminister. Vi får våra inlämningsbevis pä posten utan kostnad. Vi får dem i alla andra sammanhang. Vi får kvitto i affärerna utan kostnad. Men just när man skall klara upp sina förhållanden med staten skall man betala för att få ett kvitto. Är det rimligt? Det tycker inte jag.

Herr finansministern STRÄNG;

Herr talman! Herr Westberg i Ljusdal envisas med att tala om 300 kronor. Avgiften är ju 10 kronor och inte 300 kronor. Vill man vara garanterad att inte behöva betala 300 kronor i böter erlägger man 10 kronor för ett diariebevis. Följaktligen är kostnaden 10 kronor. Det bör även herr Westberg i Ljusdal kunnu begripa.

Sedan kun mun inte utan vidare göra jämförelser med posten. Den tar sina inkomster pä andra vägur och har funnit det förenligt med sin service gentemot kunderna att lämna kvitto pä andra avsnitt utun speciella avgifter. Lokala skattemyndigheter och länsstyrelser är inga affärsdrivande verk som tar in några specifika inkomster. Men belastar mun deras personal med extra arbete — och det är ju dettu som det är fräga om — är det rimligt att man betalur den här tiun.

Det är inte ulls ovunligt utt en person svarar för inlämningen av fleru deklurutioner. Jag har för egen del lämnat in deklarationer för sex personer innevurunde år. Om man är väldigt rädd om pengarna och vill spara den här tian eller dela upp den på tio personer sä att det blir 1 krona per skaft, har herr Westberg säkerligen organisationstalang nog för att klara av det.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4 Ang. förvaringen av stridsvagnar

Herr försvarsministern ANDERSSON erhöH ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) i kammarens protokoll för den 25 februari intagna fråga, nr 99, och anförde;

Herr talman! Herr Böriesson i Falköping har frågat mig om jag är medveten om att det förekommer att stridsvagnar stär förvarade under bar himmel utan tillsyn pä grund av att det vid övningsfältet inte finns garage för dem och vUka åtgärder jag avser att vidta för att uppnå säkrare förvaringssätt.

Jag är medveten om vad herr Börjesson avser. Stridsvagnar transporteras ofta i början av en arbetsvecka till övningsområdet, och för att spara arbetstid och transportkostnader fär vagnarna stå kvar där under veckan. Under den tid då övningur inte pågår är vugnurna lästa och aHa vapenfunktioner blockerade.

Stridsvagnar som är uppställda pä detta sätt ingår i de bevakningsobjekt som skall avpatruUeras uv kasernvakt eller motsvarande vakt-styrka. Särskilda sambandsanordningar har på vissa ställen byggts ut för att underlätta sådan patrullering.

Enligt min uppfattning finns ingen anledning att vidta nägra ytterligare åtgärder för att uppnå säkrare förvaringssätt. Kostnaderna för att bygga garage motsvaras inte av den ökade säkerhet som detta skuUe kunna innebära.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. förvaringen av stridsvagnar

Herr BÖRJESSON i Falköping (c);

Herr talman! Jag ber att fä tacka för svaret.

Min fråga föranleddes av att jag vid flera tUlfällen från allmänheten har gjorts uppmärksam på att stridsvagnar står ute på övningsfälten utan nägon tillsyn. Det har sagts att en stridsvagn bör kunna tåla bäde vind, regn och kyla och de påfrestningar som den kan utsättas för ute på fälten. Men enligt min uppfuttning ökus hällburheten och livslängden om stridsvagnen förvarus i garage, och det är en dålig hushållning med de stora kapitalinvesteringar som det här är fråga om att stridsvagnar under lång tid står oskyddade på övningsfälten.

Jag vUl uttala min tillfredsställelse över att man enligt tidningsuppgifter har löst garugefrägun för de stridsvagnar utanför Skövde som närmast föranledde min fråga till försvarsministern. Äv försvarsministerns svur framgår emellertid att det även på andra håll förekommer att stridsvagnar står ute utan tillsyn, visserligen låsta men dock utan tUlsyn under bar himmel. Jag tycker för min del - jag anlägger rent praktiska synpunkter — att det bör vara säkrare att låta dem stå i garage, lät vara enkla sådana, än att låta dem stå ute pä fälten. Jag tänker i detta sammanhang på riskerna för sabotage. Vidare bör man ta hänsyn till den tjänstgörande militärpersonalen. Det är väl bra mycket trevligare för den att kunna hämta stridsvagnarna i ett garage än ute på ett fält.

Jag ber än en gång att få tacka för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om flyttning av LKAB.s huvudkontor till Norrbotten

§ 5 Om flyttning av LKAB:s huvudkontor till Norrbotten

Herr industriministern JOHANSSON erhöll ordet för att besvara herr Lövenborgs (vpk) i kammarens protokoll för den 15 februari intagna fråga, nr 68, och anförde;

Herr talman! Herr Lövenborg har frågat mig om jug inför riksdugen vill redovisu vilku åtgärder som hittills vidtugits med anledning av riksdagens beslut att rekommendera flyttning av LKÄB;s huvudkontor till Norrbotten.

Kungl. Maj:t överlämnade den 18 juni 1971 riksdagens skrivelse 1971:195 med anledning av näringsutskottets betänkande 1971:20 angående förläggningen av LKAB:s huvudkontor till Statsföretag AB för att av bolaget beaktas vid övervägandena rörande den framtida lokaliseringen av kontoret.

Inom LKAB pågår bedömningar av konsekvenserna av olika organisationsalternativ. Bedömningarna görs mot bakgrunden av dels överväganden om diversifiering av LKÄB;s verksamhet, dels frägan om den administrativa och orgunisutorisku samordningen av all mineralexploatering. Vidare pågår en utredning inom industridepartementet om den lämpligaste organisationen för prospektering och förvaltning av statens gruvegendom.

Jug räknur med att utredningen inom departementet och organisu-tionsbedömningarnu inom LKAB under innevarande år skaU ge underlag bl. a. för en bedömning av frågan om den framtida lokaliseringen av bolagets huvudkontor.

Herr LÖVENBORG (vpk);

Herr talman! Jag ber att få tacka industriministern för svaret. Bakgrunden till att jag ställde frågan är den att jag och andra har kontaktats av gruvarbetare som har ansett det angeläget att man forskade en smula i det här sammanhanget. De tycks själva ha försökt göra det men utan större framgång. Deras intryck har varit att LKAB-styrelsen mycket motvilligt har hundlugt riksdagens rekommendation om flyttning av LKAB-kontoret. Industriministerns svur skingrude en del uv derus misstankar pä den punkten.

Frägan om LKAB-kontorets flyttning är inte nägot som speciellt angår gruvarbeturnu, men de är extru intresserude. En sådan flyttning var ju ett framträdande krav under den stora gruvarbetarstrejken, och för folket i Norrbotten hur det ulltid förefallit tämligen egendomligt att det statliga LKAB, som har huvuddelen av sin verksamhet förlagd till Norrbotten, skall ha sitt huvudkontor i Stockholm.

Bukgrunden till min fråga är alltså den tystnad som har vilat överdel helu efter riksdugens rekommendation men också utt jag har läst en intervju med styrelsens ordförande, Per Äsbrink, där denne framhöll att man bara hade snuddat vid saken men inte gjort någonting särskilt, som han uttryckte det. Det visar ju inte på någon större entusiasm. Det är därför med tillfredsställelse jag ber att fä tacka för industriministerns svar.

Överläggningen var härmed slutud.

§ 6 Ang. forskningen rörande industrinedläggningarna i Värmland och Dalarna

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Erikssons i Arvika (fp) i kummarens protokoll för den 24 februari intagnu frågu, nr 93, och anförde:

Herr talmun! Herr Eriksson i Arvika har frågat mig om jag är beredd att försäkra utt den pågående forskningen ungående verkningarna av industrinedläggningarna i Värmland och Dalarna kan fullföljas.

Är 1967 ställde arbetsmarknadsstyrelsen ca 800 000 kronor till förfogande för en undersökning i PA-rådets regi rörunde verkningarna av vissa industrinedläggningar i Värmland och Dalarna. Mellan styrelsen och PA-rådet rådde full enighet om kostnadsramen för undersökningen. Undersökningsarbetet har hittills endast resulterat i en diskussions-promemoriu och nägra korta statistiska sammanställningar. En redogörelse för förhållandena ett är efter de i undersökningen ingående nedläggningarna har utlovats inom den närmaste tiden. Först när dennu föreligger unser sig urbetsmurknudsstyrelsen kunna ta ställning till frågan om undersökningsarbetets fortsuttu bedrivande.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. forskningen rörande industrinedläggningarna i Värmland och Dalarna

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr tulmun! Skälet till utt jug hur tugit upp dettu problem är att många har ställt sig frägan hur man kan starta ett forskningsprojekt av den här typen — ett forskningsprojekt som mun trodde mycket på, som mun väntade skulle ha stort värde när det gäller industrinedläggningur i fortsättningen och som mun sutsude rätt mycket pengar pä - för att sedun just i slutskedet riskera att det inte genomförs pä gmnd av medelsbrist.

Jag mäste säga att detta påminner i viss mån om en gammal farbror i min burndom, som övertuludes att gå till läkare. När han kom därifrån och berättade vad läkaren tog betult och hur mycket det kostade att fä ett recept utskrivet - han var väldigt ledsen över dessa kostnader - så sade nägon: "Men sedan fick du väl extrautgifter för medicin?" - "Nej," sade farbrorn, "den köpte jag aldrig ut, det blev tillräckligt dyrt ändå." Det som alltså skulle ge resultat av läkarbesöket fullföljde han aldrig.

Nägot liknande gäller det här. Man har givit ett uppdrag till en forskargrupp, och de summor man har ställt till förfogande ter sig mycket stora för en lekman. Men i slutskedet backar man ur. Man är mycket näru att få frum ett resultut men riskerar alltså att inte fä det pä grund UV medelsbrist.

Jag skall inte gä in pä detaljerna, för jug kan dem inte. Jug har dock en känsla av att det i inrikesministerns svar finns en underton av besvUcelse över att resultatet inte har blivit vad hun väntat. Generaldirektör BertU Olsson har ju i klartext sagt ifrän att han är besviken över resultatet. De synpunkterna kan jag inte bemöta, men jag tycker utt det för.en lekman, för bygdens folk och för de anställda, som väntar sig mycket uv den här utredningen, är beklagligt om den skull uvbrytus nu.

I sistu meningen uv inrikesministerns svar sägs utt man skall återkomma, och jag vUl fråga om jag får tolka det så att man ändå håller den

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. forskningen rörande industrinedläggningarna i Värmland och Dalarna

här forskningen levande och att det finns ett hopp om att den skall slutföras. Det är ju ändå ett mycket värdefullt material som man räknade med att fä fram, och jag tycker som sagt att det är beklagligt om man avbryter arbetet just i slutskedet.

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talmun! Herr Erikssons i Arvika jämförelse med läkarbesöket och medicinen passar väl inte riktigt in här. Det rör sig tills vidare bara om diagnostiken; längre har vi inte kommit, utan det gäller att klarlägga tillståndet.

Det ligger så till att av dessa 800 000 kronor som ställts till förfogande har hittills 416 000 kronor förbrukats. Jag har förstått det sä att man från arbetsmarknadsstyrelsens sida velat fä ett bättre besked om det som hittills gjorts innan man tar ställning till hur det skall bli i fortsättningen. Det råder alltså inte brist på medel, utan det är bara fråga om i vilken takt denna undersökning skall redovisas och hur man skall bedöma resultatet.

Beslutet om undersökningen fattades av arbetsmarknadsstyrelsen sä tidigt som 1967. Vi hade inte vid den tidpunkten särskilda medel anvisade för forskningsverksamhet; de kom först 1968. Frågan huruvida denna undersökning skulle göras eller ej har alltså inte varit föremål för nägot ställningstagande från departementschefens sidu. Det vur på arbetsmarknadsstyrelsens initiativ som undersökningen påbörjades, och jag har inte anledning att i det här skedet tro unnat än utt urbetsmarknadsstyrelsen fullföljer verksamheten och övervakar den pä ett riktigt sätt.

Herr ERIKSSON i Arvika (fp):

Herr talman! Min bild med läkarbesöket och medicinen passar alldeles utmärkt. Syftet med den här undersökningen var ju att få fram ett material som skulle vara till nytta när det gäller förfaringssättet vid andra industrinedläggningar — vilken medicin som då skulle användas. Det var som sagt själva syftet med utredningen, och det tror jag att arbetsmarknadsstyrelsen, som ändå satsade så pass friskt pä den, är beredd att verifiera.

Mun skulle göru fem oliku undersökningar. En skulle göras strax efter det att det definitiva varslet hade gått ut. Dessutom skulle man göra undersökningar tre månader, ett år, två är och tre är efter nedläggningen. Man har gjort alla undersökningar utom den sista och man har inte sammanstäUt materialet, och jag tycker att det är halvt bortkastade pengar om man inte kan ge det här sista tillskottet för att få denna värdefulla utredning slutförd.

Herr inrikesministern HOLMQVIST;

Herr tulman! Vi hur ju inte medicinsk sakkunskap någon av oss, sä vi kanske inte skall fortsätta den tvisten — det är väl en tvist om ord.

Jag tycker att det närmust verkur som om mun häller på att klarlägga ett förlopp och en utveckling som man vill ha bättre kunskap om. Men jag tycker pä samma gäng att det är väldigt angeläget att vi hushällar med

pengar. Det är ett mycket stort belopp som är anslaget, och jag finner det helt i sin ordning att arbetsmarknadsstyrelsen — även om det kallas forskning - behandlar detta ärende så som vi eHest brukar göra; vi vill se resultat av det hela. När det är så stora belopp finner jag det för min del helt naturligt att man övervakar hur utredningsarbetet sker.

Och som sagt var: Det finns ju inte anledning i dag att dra den slutsatsen att det här undersökningsarbetet skall läggas ner.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. produktionsbegränsningar inom pappers- och massaindustrin .

§ 7 Ang. produktionsbegränsningar inom pappers- och massaindustrin

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Lorentzons (vpk) i kammarens protokoll för den 24 februari intagna fråga, nr 95, och anförde;

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat mig om jag anser de inom pappers- och mussuindustrin vidtagna och signalerade produktionsbegränsningarna vara oundvikliga och acceptabla samt överensstämma med regeringens uttalade målsättning att klara full sysselsättning.

I vUka former produktionsbegränsningar bör genomföras inom in-dustriföretug eller industribransch som drabbas av tillfälliga avsättningssvårigheter bör avgöras i samråd mellan företagsledningen och de unställdu. För att överbrygga sädana svårigheter kan t. ex. lägre produk-tionstakt eller sysselsättning med reparations- och underhållsarbeten e. d. frän de anställdas synpunkt framstå som bättre alternativ än permittering av en del av personalen. Produktionsbegränsningar som inte leder till permitteringar behöver inte strida mot regeringens mål för sysselsättningspolitiken.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern för svaret på min fråga.

Jag fär dock den uppfuttningen att inrikesministern söker glida förbi frågeställningen jag avser, vilket framgår av frågan, de mycket underliga och — vill jag tUlägga — upprörunde förhållanden som är rådande inom en viss gren av det svenska näringslivet. Det gäller pappers- och massaindustrin, där det gäng efter annan införs produktionsbegränsningar och även regelrätta produktionsstopp och där en dyrbar maskinpark skall stå stiUu och urbetare permitteras.

Den fulla sysselsättningen vur kanske ändå den väsentligaste och mest avgörande målsättning som skisserades i arbetarrörelsens efterkrigsprogram är 1944. I inledningen till punkten 1 stär följande att läsa;

"Hela folket i arbete är första målet för vår ekonomiska politik. Penningväsen och offentliga finanser, prispolitik och lönepolitik, enskild och offentlig företagsamhet - allt skall riäna till att bereda full sysselsättning åt arbetskraft och materiella produktionsmedel."

Ungefär samtidigt uppställdes parollen "Folkets väl går före storfinansens", som blev hela den svenska arbetarrörelsens paroll. Det var en utmärkt och politiskt riktig paroll som också kommunisterna anslöt sig

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. produktionsbegränsningar inom pappers- och massaindustrin

till. Jag ifrågasätter inte SäP:s uppriktiga önskan att förverkliga de mål som arbetarrörelsens efterkrigsprogram skisserade, att bereda full sysselsättning åt såväl arbetskraft som materiella produktionsmedel. I dag, snart 30 år senare, finns det dock anledning till allvarlig eftertanke. Jag avser inte den över hela landet numera rätt kraftiga arbetslösheten och inte heller prisstegringarna, utan jag avser faktiskt vad som händer inom pappers- och massaindustrin. Det beräknas inom denna produktionsgren bli ett driftstopp på mellan åtta och nio veckor, då dyrbara maskinanläggningar skall stå helt stilla och då det också är företagens mening att permittera de anställda arbeturnu under viss tid. Företag inom denna brunsch har faktiskt under vintern redan genomfört något som kallas för tvängssemester.

Till saken hör också att bakom de dominerande företagen inom svensk pappers- och massaindustri ligger mäktiga bankintressen. Vissa av dessa företag kan dessutom räknas till de s. k. multinationella företagen, dä de har både förgreningar och dotterföretag utomlands. Bakom produktionsbegränsningarna Hgger, det tror jag att man tryggt kan påstå, en kartellöverenskommelse, även om de företag det här gäller inte viU erkänna detta. Mun förklarar att det bärande skälet för produktionsinskränkningarna och driftstoppen är att hålla priserna uppe. Det gäller alltså högsta möjliga profiter. Om arbetarna blir arbetslösa är av underordnad betydelse. Om en dyrbar maskinpark stär stilla är också uv underordnad betydelse. Även om investeringarna i vissa fall har skett med samhällets pengar, så är detta underordnat den heliga profiten.

Måste inte dessa produktionsbegränsningar och dessa driftstopp inom massaindustrin stoppas? Och är det inte på det sättet utt sumhället i detta fall måste skuffu styrningsmedel? Under senare tid har det ju varit mycket populärt att tala om att samhället mäste skaffa sig sådana styrningsmedel i det svenska näringslivet. Vore det inte pä sin plats att samhället gjorde det när det gäller svensk pappers- och massaindustri?

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Lorentzon tar här upp frågeställningar som kanske hade passat bättre inom ramen för en interpellation. De är inte så lämpliga i samband med en enkel fråga.

Helt kort vill jag dock säga att även herr Lorentzon ju är medveten om att vi lever i en omvärld som vi är beroende av. Vi kan inte själva bestämma efterfrågan ute i världen. Och för den industri som är baserad på våra skogsprodukter gäller att den i hög grad är beroende av efterfrågan ute i väriden. Detta gör ocksä att det inte är vi själva som bestämmer kapacitetsutnyttjandet inom industrin.

Vi har i vinter försökt att gå industrin till mötes i ansträngningarna att bereda sä god sysselsättning som möjligt. Utbildningsstödet och det särskilda stödet för uppbyggande av lager är åtgärder som givetvis i sista hand har syftat till att förbättra de anställdas situation och undvika permitteringar. Men vi har ännu inte kommit dithän - och det lär dröja länge ännu, herr Lorentzon - att vi helt kan garantera att de totala produktionsresurserna alltid utnyttjas optimalt.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talmun! Ju, herr inrikesminister, det kan vi ju i och för sig vara överens om, men här är det fråga om att företagen helt enkelt stoppar driften och inte utnyttjar en modern maskinpark, som samhället självt har varit med om utt investeru pengar i.

Inrikesministern sade utt det inte är vi själva som bestämmer efterfrågan på utlandsmarknaden, och det är givetvis alldeles riktigt. Det är heller ingen nyhet med produktionsbegränsningar. Men varför skall dessa företag inom pappers- och massaindustrin ha fria händer utt etublera sä som nu sker? Man för ju sinsemellan öppna strider när det gäller etableringen av industrier. Vore det inte i sådana fall på sin plats med etableringskontroll, när vi vet hur förhållandena kommer att bli? Vi har ju erfarenhet frän tidigare är, och i år är förhållandena ännu mer exceptionella. Det har t. ex. berättats för mig att man direkt avskedar folk vid Strömsnäsbruks pappers- och massafabriker. Det räcker inte med tvängssemester och driftstoppa åtta nio veckor, undea vilken tid arbetarna är permitterude, utan det förs också förhandlingar mellan Pappersindustriarbetareförbundet och arbetsköparna om att arbetarna dä skall ta ut den arbetstidsförkortning de har rätt till, så att arbetsköparna slipper billigare undan. Hur det kommer att gå vet ingen. Kanske Pappersindustriarbetareförbundet även i det här fullet kommer utt ucceptera vud arbetsköparnu säger.

Här finns en annan underlig omständighet som också gäller eftergifterna för pappers- och massaindustrin och storfinansen i det avseendet. Det är inte så länge sedan Pappersindustriarbetareförbundet gick till AMS och begärde att få hundra nya arbetare. AMS annonserade och fick inte ett enda napp, för att citera vederbörande tjänsteman i AMS. Vad gjorde man i stället? Jo, då begärde Pappersindustriarbetareförbundet utt få importera arbetskraft. Statliga myndigheter ställde sig till förfogande, och vi fick hit finsk och jugoslavisk arbetskraft, som nu utbUdas på pappersskolan i Markaryd.

Nog måste det finnas någon planläggning inom denna industri. Mun visste ju dä att man inom nägra månader skulle införa detta stopp.

Jag vill slutu med utt citera vad som sägs i nr 4 av "Fackföreningsrörelsen": "Det är tecken på usel personulplunering när mun rekryterar invandrare till företag som bara efter några månuder permitterar dem. Så fär man inte behandla folk - oavsett om det är fräga om svenskar eller invandrare."

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. produktionsbegränsningar inom pappers- och massaindustrin

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr tulmun! Jag har naturligtvis inga möjligheter att ta ansvar för vurje företag och varje bedömning som görs när det gäller frägan hur arbetstiden skall organiserus för utt mötu en sådun här situution. Det vill jag avstå från. Jag litar på att den fuckliga orgunisution som finns — som hur duktigt folk till sinu företrädure och som också representerar en betydande del av de anställda - har resurser utt se till att de medel vi nu ställt till förfogande för att industrin lättare skall kunna upprätthålla sysselsättningen blir utnyttjade på ett riktigt sätt. Jag tänker på möjligheterna att producera på lager eller att temporärt ordna en

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om närmare bestämmelser för snöskotertrafiken

utbildning i stället för att låta arbetstagarna råka ut för urbetslöshet. Det är detta jag anser vara det väsentligu, och riksdugen har enhälligt fattut de beslut som möjliggör detta. Men uppföljningen i varie enskilt ärende får ankomma på andra.

Jag viU upprepa att åtgärder av det slag jag har nämnt inte behöver stå i strid med våra långsiktiga strävanden att åstadkomma full sysselsättning i vårt land.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 8 Om närmare bestämmelser för snöskotertrafiken

Herr jordbruksministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Burenstam Linders (m) i kammarens protokoll för den 15 februari intagna frågu, nr 67, och unförde:

Herr talman! Herr Burenstam Linder har frågat om jag kan ange dels vilka förslag som bl, a, i miljövårdens intresse kommer att framläggas om närmare bestämmelser för den ökande snöskotertrafiken, dels när dessa kommer att presenteras.

Proposition med förslag till reglering av trafiken med snöskoter kommer att föreläggas årets riksdag. Jag är för dagen inte beredd att närmure redogöru för de förslag som propositionen kommer att innehålla.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Herr Burenstam Linder är förhindrad att ta emot statsrådets svar, och jug hur i stället åtagit mig att göra det, Jug ber utt fä tacka herr Bengtsson för svaret, som ju är positivt. Jag vill dock göra några kommentarer.

Herr Bengtsson säger i dag - och det noterar jag med tillfredsställelse — att han avser att framlägga ett förslug för årets riksdag. Herr Bengtsson sade i en debatt den 30 april 1969 att han då avsåg att lägga fram förslag i ärendet till nästa års riksdag, alltså till 1970 års. Det har därför om man utgår frän herr Bengtssons dåvarande uppgift uppstått en tvåårig fördröjning med lösningen av ett angeläget problem. Vi har i dag drygt 20 000 snöskotrar i landet, och främst i de norra delarna av landet är detta ett verkligt problem. På grund av regeringens inaktivitet har man exempelvis i Kiruna kommun, där det i dag finns ungefär 3 000 snöskotrar, tvingats att i den lokala ordningsstadgan reglera trafiken med snöskotrar, trots att man inte har nägot reellt lagrum att falla tillbaka på. Det visar att problemet är angeläget, och jag tyder svaret så, att även herr statsrådet anser det vara angeläget.

Herr Bengtsson säger utt hun inte är beredd utt närmare redogöra för vad den aviserade propositionen kommer utt innehålla. Jag skulle i ulla fall vilju fråga om herr Bengtsson inte rent principiellt kan ge ett besked: Avser statsrådet att förelägga riksdagen ett förslag som kommer utt i princip förbjudu snöskotertrafiken i vildniurksomrädena, givetvis med undantag för den nyttotrafik som exempelvis de renskötande samerna är beroende av? Jag tror utt den svenska opinionen redan i dag skulle vuru

mycket intresserad av att från herr statsrådet få ett besked som gär i vae fall sä pass längt.

Herr jordbruksministern BENGTSSON;

Herr talman! Jag tror nog att herr Krönmark får vara snäll och lugna sig till dess jag presenterat propositionen - det är ju brukligt. Som underlag för propositionen Hgger förslaget från rennäringssakkunniga som har utrett frägan. Det är just de förhållanden herr Krönmark berörde som skall regleras i den kommande författningen.

Den andra lilla bemärkningen jag vill göra är att det inte är av nöd som kommunala myndigheter utfärdar lokala föreskrifter. Det är enligt min mening en skyldighet för kommuner, där det förekommer snöskotertrafik, att utfärda föreskrifter. Kiruna stads lokala föreskrifter är aUtså helt i sin ordning. De har inte tillkommit i strid mot nägon lagstiftning. Kommunen har full rättighet att utfärda sådana föreskrifter och enligt min mening också skyldighet.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Herr Bengtsson och jag är fullständigt överens om att Kimna kommun kunnat utfärda dessa föreskrifter utan att komma i strid med någon lag; regeringen har inte förmått lägga fram något förslag till lag, och om det inte finns någon lag, kan man ju inte komma i konflikt med den.

Jag vill emellertid säga att vi kan vara mycket tacksamma för att vi har en rätt vidsträckt kommunal kompetens så att i varie fall vissa kommuner som angriper problemet när regeringen, trots att ett förslag utlovats redan till 1970, ännu 1972 inte har lagt fram något förslag.

Jag konstaterar att herr Bengtsson kommer att lägga fram ett förslag men att han i dag inte är beredd att redogöra för det. Jag motser förslaget med intresse.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om utredning rörande möjligheterna att begränsa prishöjningarna på livsmedel

§ 9 Om utredning rörande möjlighetema att begränsa prishöjningarna på livsmedel

Herr jordbmksministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Gustafsons i Göteborg (fp) i kammarens protokoll för den 23 februari intagna fråga, nr 85, och anförde:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg har frågat mig vilka åtgärder regeringen ämnar vidta med anledning av framställningen från Samarbetsorganet i jordbruksfrågor för enskild handel och industri om att en expertgmpp snarast tillsättes med uppdrag att i första hand skyndsamt utreda möjligheterna att begränsa de förestående kraftiga prisökningarna på livsmedel,

1971 års riksdag ställde sig bakom den nu löpande treåriga jordbmksöverenskommelsen. Riksdagens beslut innebar att jordbmket beräknades tillföras vissa angivna belopp genom justeringar av mittpriser.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om utredning rörande möjligheterna att begränsa prishöjningarna pä livsmedel

prisgränser och gränsskydd per den 1 juli under åren 1971 —1973, Vidare innebar beslutet att ytterligare justeringar skulle ske halvårsvis tUl följd av utvecklingen av den allmänna prisnivån. Riksdagen har således godtagit att dessa prisökningar får ske.

Jag vill erinra om att Kungl, Maj:t har uppdragit åt pris- och kartellnämnden att upprätthålla en utvidgad och intensifierad prisövervakning. Syftet är att vidmakthålla en hög handlingsberedskap, som möjliggör ett snabbt ingripande om tendenser tUl en inflationistisk prisutveckling skulle uppstå. Näringslivets samtliga huvudorganisationer har liksom Kooperativa förbundet utfäst sig att verka för att medlemmarna iakttar största möjliga återhållsamhet i prissättningen.

Regeringen unser att det inte finns något behov av en expertgmpp av den typ som omnämns i frågan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag vill tacka jordbmksministern för svuret. Det kunde ha gjorts mycket kortare - svaret kunde ha blivit nej. Regeringen säger nej tiU Samarbetsorganets förslag om att man skaU tUlsätta en expertgmpp som i första hand skulle försöka utreda möjligheterna att begränsa de förestående kraftiga prisökningarna på livsmedel, och jordbmksministern kryper då bakom riksdagens beslut — nu senast av 1971,

Det är emellertid två saker som jag vill påpeka i summanhanget. För det första fungerar det nya jordbruksprissystemet ganska hyggligt om vi inte har en inflationistisk utveckling; men vi hur haft inflation och därför hur mutpriserna - på grund uv den automatik som finns inbyggd i systemet - ökat mycket kraftigt. För denna inflation bär regeringen unsvuret.

För det andra var riksdagen i stort sett enig när 1967 års beslut om jordbmkspolitiken fattades. Men det var en suk som riksdugen inte var enig om, nämligen de löften om stora prissänkningar på livsmedel som det socialdemokratiska partiet gick ut med i valrörelsen strax innan det beslutet fattades. - Vi minns grabben som sade att mjök och smörgås är gott, men det mäste bli billigare. Man korsade över mjölkkartonger och visade att det skulle bli så och sä mycket billigare. - Det socialdemokratiska partiet är ensamt ansvarigt för dessa vallöften.

När man nu ser hur resultatet blir står man från regeringens sida alldeles handfallen och hänvisar bara tiH ett beslut; regeringspartiet tar inte hänsyn till de omständigheter som tillkommit under tiden. Får jag fråga jordbruksministern: Är det för mycket begärt att man i en sak, som väckt sä stor uppmärksamhet och som är så väsentlig för de svenska hushållen som denna, sätter sig ned och försöker se om det finns möjligheter att göra någonting utöver den självklara prisövervakning som jordbruksministern hänvisar till?

Herr jordbmksministern BENGTSSON;

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg anser att jag kunde ha nöjt mig med att svara nej på hans fråga. Det är klart att jag kunde ha gjort, men det ligger mycket litet pedagogik i det svaret när man umgås med herr Gustafson i Göteborg.

Får jag börja med att säga att jag under dessa dagar har upplevt en löslighet i ryggen som jag trodde var helt omöjlig. Här har den borgerliga oppositionen i riksdagen - folkpartiet, centerpartiet och moderatema -tUlsammans med oss träffat ett treårigt avtal, där det klart angivits vilka prisstegringar detta skulle föra med sig. Herr Gustufson i Göteborg bland andra mäste ha haft effekten av det avtal han var med om att anta fullständigt klar för sig. Vi avvisade - och det gjorde herr Gustafson i Göteborg också — tanken på ett lågprissystem; riksdagen avvisade t. o. m,, vid den uppgörelse som vi träffade i fjol, förslaget om att utreda den frågan. Det är klart ungivet i propositionen, som riksdugen enhälligt antog, vilka priser jordbrukurna skall få; och man behöver inte ha gått i skolan mer än ett är för att kunna räkna ut vilken effekt som följer pä den s. k. inflationsregeln. Här har inte skett någon högre prisstegring än den som förutsatts i statsverkspropositionen — och den är mindre än den som herr Gustafson i Göteborg hade förutsett. Man kan alltså räkna ut de här prisstegringarna själv.

När resultatet av det beslut vi har fattat kommer ut till allmänheten -som blir litet irriterad — springer man och gömmer sig och säger: Blir det sådana här prisstegringar! Jag tycker att detta vittnar om rätt dåliga karlatag. Har vi träffat en uppgörelse som ger jordbmkarna vad de skall ha, har vi haft en lönerörelse som ger de handelsanställda och de anställda i livsmedelsindustrin vad de är berättigade till, och det leder till prisstegringar, får vi vara beredda att ta de stegringarna - och det vill i varje fall regeringspartiet göra. Vi vUl ta konsekvenserna av en låglönepolitik och en uppgörelse med jordbmkarna, men vi har sagt: Om priserna blir ännu högre klipper vi till, och där har vi en hög beredskap. Fär jag bara erinra om, herr Gustafson i Göteborg, det enhälliga beslut vi fattade förra året. Om man följer den uppgörelsen kommer man fram tiU de prLser som vi upplever i dag - och som alltså är ett resultat av den överenskommelsen.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om utredning rörande möjligheterna att begränsa prishöjningarna på livsmedel

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp);

Herr talman! Jordbmksministern talade om karlatag. Jag har inte någon känsla av att regeringen tar några karlatag inför den situation som vi nu har. Ett faktum är att vi har fått prisstegringar som är större än vad man hade kunnat vänta. De är en följd av inflationen. Ett faktum är också att regeringen gick ut inför valet 1966 och lovade stora prissänkningar. I stället fick vi kraftiga prishöjningar. Vad gör en regering i ett sådant läge, om den vill visa karlatag? Jo, den resonerar väl sä här; Om vi inte kan hälla vårt löfte att sänka priserna, måste vi väl i all rimlighets namn åtminstone sätta oss ner och se efter om vi kan förhindra de förestående stora prishöjningarna.

I går sade finansminister Sträng nej till herr Heléns förslag om att partierna i alla fall skulle sätta sig ner och diskutera saken. I gär sade herr Palme i TV att det är klart utt regeringen kun diskuteru, om det kommer nägra förslag, och i sista omgången sade hun; Det är klart att vi har en uppgift att, om vi inte kan sänka matprisema, ändå försöka begränsa de prishöjningur som kommer. Ju, just det! Det är det vi vill försöka göra.

Varför, herr Bengtsson, i detta läge inte tillsätta den expertgmpp som

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om utredning rörande möjligheterna att begränsa prishöjningarna på livsmedel

vi har begärt? Är det verkligen för mycket begärt? Är jordbruksministern så okänslig för hur den politik som ni för har drabbat de svensku hushållen?

Herr jordbruksministern BENGTSSON;

Herr talman! Jag är inte alls okänslig för den politik vi för och resultatet av den; jag förstår mycket väl att konsumenterna kan tycka att priserna är höga. Men man skall inte göra det sä lätt för sig som herr Gustafson i Göteborg här gör.

Han säger: Vad vi vill är att förhindra de kraftiga prisstegringarna som nu kommer. Han har emellertid inte med ett enda ord anvisat vilka vägar man skall gä. Han har varit med om de beslut som ger jordbmkarna kompensation, och han har inte vågat stå upp och säga att de som arbetar inom Hvsmedelsindustrin har för mycket betalt eller att de som arbetar inom handel eller transportnäring har för mycket betalt. Detta leder dä till prisstegringar som alla måste vara medvetna om, och de prisstegringarna måste betalas av någon. EnHgt det system som vi enhälligt har antagit - även herr Gustafson i Göteborg var med - bhr det konsumenterna som får betala dessa löneökningar i höjda priser och inte genom skatter över budgeten. Vi får, när nästa uppgörelse skaU träffas med jordbmket, diskutera om vi skall modifiera den Hnjen ytterligare.

Jag tycker verkligen man borde vara så pass mycket karl att man vågade stå för resultaten av den politik man är med om i stället för att med några vidlyftiga resonemang försöka komma ifrån det faktum, att här fördes en lång förhandling med jordbrukarna, där de begärde mycket mer än de fick. Det fanns här i kammaren de som då tyckte att vi hade varit snåla mot jordbmkarna. Den slutliga uppgörelsen leder till de nuvarande priserna. Dem kan man inte trolla bort, utan man måste redovisa dem för allmänheten. Det är det, herr Gustafson i Göteborg, som menas med karlatag; man redovisar att resultatet av den uppgörelse vi har träffat med jordbrukarna och att resultatet av avtalsförhandlingarna, som har gett låglönegmpperna mer betalt, leder till de här prisstegringarna.

Detta är vi beredda att försvara, men blir det högre prisstegringar, då klipper vi till med ett prisstopp.

Överläggningen var härmed avslutad.

§ 10 Om åtgärder för att hålla nere konsumentpriserna på livsmedel

Herr jordbruksministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Israelssons (vpk) i kammarens protokoll för den 25 febmari intagna fråga, nr 98, och anförde:

Herr talman! Herr Israelsson har frågat mig om regeringen ur beredd att skyndsamt uppta frågan tiU prövning om en övergång till lågprislinje i syfte att hälla nere konsumentpriserna på Hvsmedel.

De riktlinjer för den nuvarande jordbrukspolitiken som riksdagen fastställde år 1967 innebar bl. a. att ett högprissystem för jordbmksprodukter tiUs vidare skuUe behållas. Dåvarande departementschefen underströk dock angelägenheten av att frägan om möjligheterna att övergå tiU en lågprislinje efter en tid ånyo prövades. Jag vill också erinra om att högprislinjen i viss utsträckning modifieras genom att införselavgiftsmedel används i syfte att sänka priserna.

1971 års riksdag beslutade om prisregleringen pä jordbmkets produkter för budgetåren 1971/72-1973/74. Regeringen har inte tagit ställning till de principer som skall tUlämpas för prissättningen efter denna period.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om åtgärder för att hälla nere konsumentpriserna på livsmedel

Herr ISRAELSSON (vpk):

Herr talman! Jag tackar jordbmksministern för svaret pä min fråga.

Som jag kunde ha anledning att förvänta mig var svaret negativt. Jag vUl för min del utgå ifrån som rimligt att en familj med vanliga inkomster skall kunna försörja sig när det gäller de mest grundläggande behoven utan socialbidrag. Mat är ett av flera grundläggande ting som vi alla måste ha för att kunna leva. Är det då inte rimligt att vi aUa solidariskt håller en prisnivå på livsmedel, som gör att en näringsriktig kost blir tUlgänglig för alla?

Jag är av den meningen att jordbruksavtalet gentemot jordbrukarna inte skall brytas, men det måste vara likgUtigt för jordbmkaren, om han får sina förbättringar via priserna eller via subventioner. I det nuvarande systemet finns redan nu inslag av subventioner, t. ex. stödet till jordbruket i Norrland. SkuUe inte regeringen kunna gå in med sådana subventioner, som i första hand hindrar fortsatta prisstegringar på livsmedel under jordbmksavtalets kvarvarande löptid?

Jag vill ställa två följdfrågor tUl jordbmksministern: Finner Ni det helt omöjligt att gä in med subventioner för att eliminera fortsatta prisstegringar på livsmedel under jordbmksavtalets kvarvarande löptid? Anser Ni det omöjligt att ta ut de härför erforderliga medlen av dem, som enligt finansministern visat prov pä en sä markant köpkraft under senare tid?

Herr jordbmksministern BENGTSSON:

Herr talman! Som jag har framhållit kan det inte bli aktuellt att under löpande avtalsperiod förändra det prissystem som riksdagen enhälligt har antagit.

Jag vill fästa uppmärksamheten pä en omständighet som har ett stort intresse i det här sammanhanget. När vi förra gängen diskuterade frågan om vilket prissystem vi skulle ha, var det många som menade att man skulle gå ifrån vårt nuvarande system och gå på den s. k. lågprislinjen. Men man accepterade av många skäl det nuvarande systemet. Man menade att vi ändå i det här landet genom hela vår socialpolitik gjort det möjligt för köpsvaga gmpper att betala Uvmedel — jag tänker på pensionärer och andra gmpper som genom vår socialpolitik kan få ökad köpkraft.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om åtgärder för att hålla nere konsumentpriserna på livsmedel

Att här stå och säga att vi i detta land borde kunna ha det sä att man utan socialbidrag skall kunna köpa livsmedel och annat man oundgängligen behöver, är enligt min mening ett lättsinnigt resonemang. I vår politik ingår som ett stort inslag att vi för över köpkraft till köpsvaga gmpper, och detta kan man gott kalla socialbidrag, eftersom det har med socialpolitiken att göra. Folkpensioneringen, barnbidragen och allt detta har tillkommit just för att ge familjerna möjligheter att efterfråga produkter.

För dagen ser jag ingen annan möjlighet än att vi stär för de avtal vi har träffat. Om vi i vår hand har mer pengur är jag ändå inte säker på att det är en riktig metod att sänka priserna på vissa varor. Den enligt min mening bästa metoden är att pumpa ut dessa pengar just till de grupper som är köpsvaga och pä det sättet öka deras köpkraft. Det är en bättre metod än att sä att säga genomgående subventionera livsmedel.

Herr ISRAELSSON (vpk);

Herr talman! Jag vill erinra om att vänsterpartiet kommunisterna redan är 1967 i en motion krävde ett lågprissystem för livsmedel. Men vi skulle inte bara kunnu motverka prishöjningur utan också få en ordentlig sänkning av livsmedelspriserna om momsen på livsmedel, som vänsterpartiet kommunisterna har föreslagit, togs bort.

Det har upprepade gånger sagts från regeringshåll att detta inte gär därför att det i dagsläget skulle minska statsinkomsterna med kanske över 4 miljarder kronor. Jag bestrider inte att det kan förhälla sig så, men jag bestrider att det skulle leda tUl totala skattehöjningar.

Vi har i motionen 54 till årets riksdag påvisat till vilka områden skattetrycket skuUe överflyttas. Innebörden av värt förslag är bara en omfördelning av skatt till låginkomsttagarnas fördel på bekostnad av dem som har större bärkraft och, som det ocksä omtalats, har större köpkraft.

Flera andra länder i Västeuropa tillämpar ett system med differentierad moms med ett lägre uttag på Hvsviktiga varor som t. ex. livsmedel. Kan dessa länder klara administrationen av ett sådant system bör ocksä vi kunna göra det.

Även om frågoma om lågprislinje pä livsmedel och borttagande av momsen pä livsmedlen inte bifalls nu, så kommer de med säkerhet tillbaka med förnyad styrka. Kravet att livets nödtorft prismässigt skall vara tillgängligt för alla har en bred och kommer att fä en ullt bredare förankring hos folket.

Herr jordbruksministern BENGTSSON;

Herr talman! Vi diskuterade ju i går sä ingående frågan om momsens roll och betydelse att jag inte nu skall fördjupa mig sä mycket i ämnet utan bara säga följande.

Det är riktigt att man på sina häll i världen har differentierad moms och att man så att säga har haft vissa sociala funderingar när man har fastställt momsen. Men det gäller att komma ihåg att anledningen till att vi har tagit ut enhetlig moms och senast höjde den vur uteslutunde för att kunna använda pengurna tUl social ufiämning, för att kunna ge ökad

köpkraft åt dem som bäst behövde det. Vi tar ut moms på alla livsmedel och de pengar detta har inbringat har vi delat ut i form av förhöjda folkpensioner, höjda bambidrag och bättre familjebostadsbidrag. Det är en bättre metod än att ha en varierunde moms.

Överiäggningen vur härmed slutad.

På förslug UV herr talmannen beslöt kammaren att återstående på dagens föredragningslista upptagna frågor skulle besvaras efter behandlingen av pä föredragningslistan upptagna utskottsbetänkanden.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Åndrade regler för valbarhet till fastighetsnämnd och byggnadsnämnd

§ 11 Föredrogs och hänvisades Kungl. Maj:ts proposition nr 14 till utbildningsutskottet.

§ 12 Ändrade reer för valbarhet till fastighetsnämnd och byggnadsnämnd

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande nr 5 i anledning av motion angående ändrade regler för valbarhet till fastighetsnämnd och byggnadsnämnd.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Den motion som föranlett detta betänkajide är ju en gammal kär bekant. Den har avslagits är efter år trots att riksdagens justitieombudsman i sin ämbetsberättelse år 1966 och civilministern som svar pä en enkel fråga år 1967 sumt konstitutionsutskottet under en följd UV år hur fördömt det system som florerur ute i våru kommuner, dvs. utt personer som har ekonomiska intressen i byggnadsverksamheten sitter som ledamöter i byggnadsnämnder och fastighetsnämnder. Nu har ullu dessa tre auktoriteter slagit sig till ro i den fulsku föreställningen att detta system inte förekommer särskilt rikligt. Men det är som sagt en falsk föreställning.

Förra året hade jag statistik med mig som jag fått frän riksdagens upplysningstjänst och som visade att det i sä gott som alla kommuner här i landet sitter människor med ekonomiska intressen i de ärenden som behandlas i de nämnder där de har förtroendeuppdrag. I den stad som jag bäst känner till är det aUdeles särskilt illa. Där ser det ut som om man valde människor just pä gmnd av att de har sädana intressen. Det är ju precis motsatsen till vad bl. a. riksdagens justitieombudsman uppmanat tUl.

Man kan säga att denna motion — och det är tillfredsställande - har bHvit bifallen, dock icke genom konstitutionsutskottet utan genom den nya förvaltningslag som vi fått fr. o. m. den 1 januari 1972 och som medfört att jävsreglerna blivit ytterligt stränga. Det borde innebära, och jag hoppas att det skaU komma att innebära, att byggfolket i dessa nämnder måste tåga ut. Det heter förtroendemän, och om förtroendet kan sättas i fräga eller rubbas, bör dessa förtroendemän avgå. Det har glädjande nog också förekommit i vissa kommuner. Jag kan som exempel

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Åndrade regler för valbarhet till fastighetsnämnd och byggnadsnämnd

nämna Landskrona och Örebro, där byggnadsnämndens ordförande med anledning av den nya förvaltningslagen har lämnat sina uppdrag. Det är ytterst glädjande och manar till efterföljd. Eftersom riksdagen antagit denna nya förvaltningslag, borde åtminstone de riksdagsmän som är kommunalt engagerade — och det är många — se till att riian efterlever den nya lagen, dess anda och mening, och sanerar i dessa nämnder.

Det skall väl ändå vara så, herr talman, att förtroendemännen skall ha intresse för de frågor som behandlas, icke i de frågor som behandlas. Det är en viktig distinktion som bör hållas i helgd.

Konstitutionsutskottet åberopar vid sitt avstyrkande av motionen just den nya förvaltningslagen. Det har jag ingenting att invända emot — jag tycker det är helt riktigt. Därför har jag heUer inget annat yrkande än vad utskottet föreslagit.

Herr LARSSON i Luttra (c):

Herr talman! Eftersom herr Sjöholm inte ställde något yrkande om bifall till motionen, kan jag fattu mig mycket kort.

Detta med förvaltningslagen borde motionären egentligen ha observerat, innan han väckte sin motion, men herr Sjöholm har ju motioner över ett mycket brett register, och man får väl ha förståelse för att han inte observerat detta.

Denna motion har varit uppe under tre år tidigare. Den avvisades då av riksdagen. Anledningen var att utskottet och riksdagen menade att handlingsfriheten för kommunerna vid val av förtroendemän är ett viktigt led i den kommunala självstyrelsen, som man inte utan starka skäl bör göra några inskränkningar i. Givetvis har partigrupperna här ett stort ansvar. Nu har man utöver dessa skäl sagt att det i år finns ännu mindre anledning att gå motionären till mötes, eftersom vi har förvaltningslagen och enligt den andra jävsregler gäller än de som finns i kommunallagen.

Dessa strängare jävsregler skall — som också utskottet erinrar om — tUlämpas pä den specialreglerade förvaltningen, och dit hör byggnadsnämnden. Däremot hör fastighetsnämnden, i den män det finns sädan i kommunerna, inte till specialförvaltningen. Där gäller kommunallagens jävsregler. Jag har emellertid mycket svårt att föreställa mig hur man skulle kunna föreskriva särskilda valbarhetsbestämmelser just för denna nämnd, som hör till den oreglerade kommunala förvaltningen. Jag yrkar bifaU tUl utskottets förslag.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talmun! Jug kun håUa med herr Larsson i Luttra om att min motion kanske var onödig i är, eftersom det kommit en ny förvaltningslag. Jag finner det dock ytterligt tillfredsställande att utskottet avslagit motionen just med åberopande av denna nya förvaltningslag. Detta kommer jag och många andra, som vill ha en sanering pä detta område, att kunna åberopa och använda som tillhygge i den debatt som troligen och tyvärr kommer att bli nödvändig i en del kommuner.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Tillåt mig bara uttrycka den förhoppningen att de nya

bestämmelserna också kommer att beaktus inom kommunalförvultning-arna vid valen och eHest. Som herr Sjöholm påpekar har detta skett i några fall men jag är övertygad om att det i många faU inte varit så.

Sedan vill jag bara göra den reflexionen att det när konstitutionsutskottet tidigare avstyrkt motionerna i denna fräga icke har varit fråga om ett avstyrkande i egentlig mening utan att det har skett under hänvisning till justitieombudsmannens uttalande, som dock i praktiken tyvärr icke har beaktats.

Överiäggningen vur härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13 Genomförandet av kommunblocksrefomien

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande nr 6 i anledning av motion angående genomförandet av kommunblocksreformen.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! I maj 1969 fattade riksdagen beslutet att kommunblocksreformen skulle vara slutförd i januari 1974. Beslutet var inte enhälligt. Hela oppositionen i utskottet anförde i en gemensam reservation avvikande mening, och beslutet fattades efter voteringar i båda kamrarna i riksdagen på Helgeandsholmen.

Jag vill påminna om att det i det beslut som riksdagen 1962 fattade om en översyn av rikets indelning i primärkommuner ingick att en framtida sammanläggning skuUe ske frivilligt och i den takt som kommunerna själva bestämde. Det har senare visat sig att socialdemokraterna inte har motsvarat detta löfte om frivillighet utan att de alltmer gått ifrån detta. Man kan t. o. m. säga att de numera talar mera maktspråk än annat slags språk i detta sammanhang och att det mer och mer blir fråga om en tvångslag. Vi i moderata samlingspartiet och centerpartiet går emot denna ordning, och även folkpartiet stöder vår friviUiglinje.

När jag i januari väckte motionen 804 i detta ärende gjorde jag det av tvä skäl: dels för att föreslå att tidpunkten för reformens slutförande skuUe utsträckas till utgången av 1976, dels för att motionen skulle utgöra en påminnelse om de möjligheter som står regeringen till buds att i särskilda fall medge att sammanläggning inte alls behöver komma tiU stånd eller att sammanläggningen kunde träda i kraft vid en tidpunkt även efter årsskiftet 1973/74.

Utskottet hemstäUer nu att motionen avslås, men man gör det faktiskt med en hovsam hänvisning tiH möjligheterna till en mjukare behandling. TiU beslutet har ledamötema i moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet fogat ett särskUt yttrande, som ger utskottets gemensamma uttalande mera tyngd och som är ett uttryck för en allvarligt menad uppfattning. Jag vill citera följande ur det särskUda yttrandet: "Vi vUl emellertid understryka, att det är angeläget att föreliggande

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Genomförandet av kommunblocksreformen

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Genomförandet av kommunblocksreformen

dispensmöjligheter utnyttjas generöst."

Herr talman! Med detta har jag fått tillfälle att murkera en önskan frän många kommunalmän runt om i lundet som fortfurunde — och kanske ännu mer i dag — beklagar det beslut som riksdagen fattade 1969. Och så hoppas jag, herr talman, att berörda personer i kanslihuset tar del av den opinionsyttring som riksdagen gör i dag beträffande kommunsammanläggningarna.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s);

Herr talman! Det särskilda yttrande som har fogats till utskottets betänkunde befruktar jag som en del av denna frågas historia. När ärendet behandlades 1969, fanns det, som nyss erinrats om, delade meningar. De borgerliga motsatte sig regeringens förslag. Jag uppfattar nu det särskilda yttrandet på det sättet att mun 1972 vill markera att man 1969 infogen annan ståndpunkt än majoriteten inom utskottet.

Emellertid har alla inom konstitutionsutskottet kommit tUl samma slutsats. Ett enigt utskott avstyrker herr Wennerfors' motion. Bakom detta ligger det förhållandet att planeringen nu förts så långt att det är helt omöjligt att avbryta den. Verksamheten i de kommuner som inte gått samman med andra är inriktad pä en sammanläggning den I januari 1974.

Eftersom herr Wennerfors fäste uppmärksumheten på de möjligheter tUl undantag som finns, viU jag helt enkelt citera vad utskottet anförde 1969: "De skäl, som i propositionen utvecklats för vissa avsteg frän frivillighetsprincipen, är enligt utskottets mening övertygande. Vid sin bedömning av förslaget har utskottet fäst avseende vid att detta innefattar vissa undantagsbestämmelser. För det första skall länsstyrel-sema kunna föreslå, att en sammanläggning skall helt utgå ur indelningsplanen, om det kan allvarligt ifrågasättas om den bör genomföras ens 1974. För det andra skall regeringen även utan sådant förslag frän länsstyrelsens sida kunna, om speciella omständigheter föreligger, underiäta att förordna om indelningsändring ens till årsskiftet 1973/74. Dessa undantagsregler kan enligt utskottets mening innebära ett lämpligt mätt av uppmjukning uv den i princip gällande sluttidpunkten för kommunindelningsreformens genomförande."

För min del vill jag tillfoga utt jug fortfurunde betraktar detta, som utskottet uttalade 1969, som det lämpliga mättet av uppmjukning.

Frän dessa utgångpunkter verkar det något egendomligt, när herr Wennerfors säger att man mer och mer börjar tala maktspråk. Beslutet fattades 1969, och mig veteriigt har det inte fattats nägra beslut sedan dess i det här ärendet, utan man är i kommunerna inriktad pä att genomföra det. Det är också tveksamt, om man här skall tala om dispensmöjligheter. Här har ställts upp vissa villkor, under vilka en sammanläggning kan uppskjutas. Det talas om speciella omständigheter. Jag tror att det är klokt, om vi i fortsättningen använder detta uttryck, därför att dä vet vi vad det ligger i det.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifaU till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Luttra (c):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan har redan erinrat om att i sakfrågan föreligger här ett enhälligt utskottsbetänkande. Men tiU detta har fogats ett särskilt yttrande som redogör för frågans bakgrund. Däri erinras om att en stor minoritet i riksdagen motsatte sig tvängslagstift-ningen. Man befarade att övergängen frän ett frivilligt system till ett tvängssystem skulle skapa onödiga svårigheter, mindre hänsyn skulle tas till de olika kommunernas synpunkter i skilda avseenden osv.

Man kan nu säga att det inte saknas negativa erfarenheter inom de nya kommunema på vissa håll. Svårigheterna kan givetvis bli större inom de kommuner som nu återstår. Vi vet att det finns ett antal som bestämt motsätter sig en sammanläggning eller vUl att den skull ske på annat sätt. Man får inte heller bortse från att det kan finnas goda skäl för deras ståndpunkter i vissa fall.

Herr Wennerfors' motion går ut på att den beslutade kommunindelningen skall vara genomförd senast vid utgången av år 1976 i stället för vid utgången av år 1973 som riksdagsbeslutet avser. Det återstår nu ett och ett halvt år tUls indelningen i huvudsak skall varu genomförd. I de stora flertalet block är utredningarna inför sammanläggningarna genomförda eller pågår.

Det finns ett antal block där förhållandena är särskilt kompHcerade. I samband med riksdagsbeslutet 1969 företogs en viss uppmjukning som innebar, att regeringen har möjlighet att i särskilda fall medge att sammanläggningen inte alls skull kommu till stånd eller att den skall träda i kraft först vid en senare tidpunkt. Ett bifall till motionen skulle i själva verket inte medföra nägra nya möjligheter, om regeringen utnyttjar de möjhgheter som den redan har.

Jag har inget annat yrkande, herr talman, än om bifall till utskottets hemställan.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Genomförandet av kommunblocksreformen

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s) kort genmäle;

Herr talman! Herr Larsson i Luttra använde ett uttryck som överraskade mig. Det var visserligen försiktigt formulerat, men man kunde av det fä det intrycket att de sammanläggningar som ägt mm var något äventyrliga. Herr Larsson i Luttra förklarade att det inte saknas negativa erfarenheter av sammanläggningarna. Självklart kan man ta fram en och annan sådan erfarenhet, men jag tror att herr Larsson i Luttra delar min uppfattning att det gått förvånansvärt bra med dessa kommunsummunläggningar, och jag tror att det kan vara nyttigt att även detta säges från denna talarstol.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle;

Herr talman! Det har gått förvånansvärt bra, säger herr Johansson i Trollhättan, och efter mitt anförande undrade han: Varför talade herr Wennerfors om maktspråk? Han säger att man i kommunerna är inställd pä att sammanlägga och att man är i gång med förberedelsearbetet. Ja, herr Johansson i Trollhättan, orsaken till att jag talar om maktspråk är att jag känner tUl litet hur många kommunalmän ser på denna sak, och jag är övertygad om att herr Johansson i Trollhättan själv är rätt

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Genotriförandet av kommunblocksreformen

medveten om detta och dessutom medveten om att orsaken till att det inte hörs mera från dessa kommunalmän är att man helt enkelt gett upp inför maktutövandet.

Herr NORRBY i Äkersberga (fp):

Herr talman! Det finns anledning understryka det som herr Larsson i Luttra påpekude, nämligen att det är mycket sannoHkt att det är de besvärligaste sammanläggningarna som nu återstår. Det som även riksdagsmajoriteten betonade 1969 om dispensmöjligheterna är alltså någonting som verkligen mäste bH en realitet. De verkligt svåra fallen kanske vi aHtså har framför oss. Det finns tecken som tyder på detta.

När vi tittar pä erfarenheterna av sammanläggningarna kan vi konstatera att de enskilda människoma — alltså inte bara kommunalpoli-tUterna utan de enskUda människorna - inte alltid upplever utvecklingen som positiv. Inkörningssvårigheterna är betydande. När exempelvis Stockholms läns tidigare minsta kommun, Blidö, med omkring 800 invånare sammanlades med de övriga kommunerna i Norrtäljeblocket tiU en kommun med nära 40 000 invånare inträffade någonting som de enskUda människorna upplevde som en väsentlig förändring i den kommunala självstyrelsens funktion. Avståndet mellan den enskUda människan och förtroendemännen ökade kraftigt. De beslut som genomförs i den stora kommunen bhr med naturnödvändighet standardiserade, de bUr generella lösningar som gäller hela storkommunen. Detta upplever man som i många faU negativa förändringar, och det gäUer pä mänga häll i landet. Detta är naturhgtvis i viss utsträckning inkörningssvårigheter men de upplevs ändå som väsentliga av de enskilda människorna.

Kommunindelningsreformen borde ha kombinerats med särskilda åtgärder för att vidmakthålla och utveckla den kommunala demokratin. Jag vill peka på en lång rad förslag tUl åtgärder som av olika skäl har skjutits framåt i tiden eUer som helt har avvisats: kommundelsråd, rådgivande kommunala folkomröstningar, spridning av de kommunala förtroendeuppdragen, ökad öppenhet i den kommunala verksamheten, bättre information till aUmänheten och förtroendemännen, bättre arbetsmöjligheter för förtroendemän och partiorganisutioner. Ju, det är några av de förslag som vi har aktualiserat frän folkpartihäll och fortfarande driver. Vi anser det nödvändigt att man kombinerar kommunsammanläggningarna med positiva åtgärder för att förstärka den kommunala demokratin. Det råder ingen tvekan om att i vissa hänseenden försvagas den kommunala demokratin, åtminstone temporärt, i samband med kommunsammanläggningarna.

Det gäller att slå vakt om den kommunala självstyrelsen och dess förankring hos de enskilda människoma, och detta i ett läge när övertygelsen rent generellt om stordriftsfördelarna i samhället alltmer undergrävs av praktiska erfarenheter. Detta gäUer alltså generellt, men det kan också få sin tUlämpning inom den kommunulu sektorn. Vi skall ha klart för oss att det är administrativt lättare att slå ihop kommuner än att dela upp alltför stora kommuner i mindre kommuner, även om den senare lösningen sannolikt skulle kunna vara ett verksamt bidrag för att

fördjupa och förstärka den kommunala demokratin. De alltför stora kommunema, de som i mänga faU finns sedan tidigare, uppvisar mycket speciella problem när det gäller den kommunala självstyrelsens funktion — problem som man inte hittar i de mindre och medelstora kommunerna. Men, som sagt, det är lättare att slå ihop än att dela upp. Det gör att man måste iaktta stor försiktighet så att man inte gör något som sedan inte kan ändras tillbaka, om det visar sig vara felaktigt. Det gäller alltså att kombinera reformer av detta slag med åtgärder som kompenserar de negativa effekter som väl ingen förnekar.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemstäUan bifölls.

§ 14 Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

Föredrogs konstitutionsutskottets betänkande nr 7 i anledning av motion om kartläggning av det politiska mångsyssleriet.

1 detta betänkande behandlades motionen 1972:49 av herr Ahlmark (fp), vari yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj;t hemställde om att en kompletterande kartläggning, sammanstäUning och analys gjordes av mångsyssleriets omfattning och verkningar i svensk politik.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1972:49.

Reservation hade avgivits av herrar Ahlmark (fp) och Norrby i Äkersberga (fp), vUka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1972:49 hos Kungl. Maj;t skulle anhålla om att en kompletterande kartläggning, sammanställning och analys gjordes av mångsyssleriets omfattning och verkningar i svensk politik.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! En del politiker älskar att missuppfatta vad kritiken mot mångsyssleriet gär ut pä. De tar inte upp de sukskäl som unförs. De karikerar motståndarna. Och de finner att det mesta är bra som det är.

Lät mig slå fast vad folkpartiets arbete mot det politiska mångsyssleriet inte handlar om. Det innebär inte att allting är bra i den liberala rörelsen, att vi saknar mångsysslare. Tvärtom är problemet med människor som tar på sig eller lastas pä för många uppdrag ett problem för alla partier. Den politiker som vUl göra gällande att hans eller hennes parti redan har löst problemet är en hycklare. Vi känner alla till fall där för mycket makt har koncentrerats på för få personer.

Vårt arbete i riksdagen mot mångsyssleriet betyder inte heller att vi vill lagstifta mot mångsysslare. Tvärtom har vi gång pä gäng sagt ifrän att en kartläggning och analys av de frågeställningar vi fört fram skulle underlätta för partierna att själva bättra sig. Den skulle sätta press på

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det poU tiska mångsyssleriet

politikerna frän allmänheten. Det gär inte att ändra partierna genom nägon sorts lag, som blir tekniskt svårhanterlig och principiellt ytterst betänklig. Men problemet måste diskuteras och belysas bättre än i dag.

Kampen mot mångsyssleriet betyder inte heller att vi förnekar att en viss typ av önskvärd samordning kan leda till att åtskUliga uppdrag hamnar hos en och samma person. Vi har tvärtom sugt ifrän, att det vore av värde att fä reda pä hur mycket av mångsyssleriet som är just praktisk samordning och hur mycket som är en onödig maktkoncentration. Ingen av de undersökningar som mun hittills hänvisut till i utskottet tur upp sådana frågeställningar.

Vad folkpartiets linje innebär har vi gäng pä gång förklarat i motioner, reservationer och inlägg i kammaren. Mångsyssleri betyder ofta skadlig maktkoncentration. Det betyder att människor — som skulle kunna sköta ett politiskt uppdrag i stat, landsting och kommun — inte får den chansen därför att andra lägger beslag på alltför många uppdrag. Mångsyssleriet försvårur ocksä för mångsysslaren själv att effektivt sköta sina uppdrag. Han eller hon tvingas hasta frän sammanträde till sammanträde. Han får inte tillräckligt med tid att ställa följdfrågor, överblicka, ta kontakter och tänka efter. Mångsysslaren är ofta ett hot mot det politiska livets vitalitet.

I min modon nr 49 i år har jag preciserat en del problem som inte blir belysta genom några undersökningar.

Hur fördelar politiker sin tid mellan olika uppdrag?

Hur mycket hinner de följa med i fucklitteratur och debuttlitteratur på de områden där de är med och beslutar?

Vad gör partierna självu för utt sprida uppdragen?

Hur mycket tid har mångsysslaren att hålla kontakt med väljarna som han skall företräda?

Går utvecklingen mot mer eller mindre av mångsyssleri?

Svaren på de frågorna har vi inte i dag. Folkpartiet begär därför att en kompletterande kartläggning, sammanställning och analys görs om mångsyssleriets omfattning och verkningar i svensk politik för att få svar på de frågor som jag här helt kort har refererat.

Mot det säger utskottet utt de statsvetenskapliga institutionerna kommer att behandla de här sakerna i sitt forskningsarbete. Det har vi inga som helst garantier för. Det man hittills har gjort har inte gett svar på särskilt mänga intressanta frågor om mångsyssleriet. Och liksom riksdagen tidigare har beställt utredningar, t. ex. om hur nomineringsarbetet går till i partierna, utan att därför kräva lagstiftning kan vi ocksä nu beställa en utredning om mångsyssleriet utan att det betyder att vi längre fram skall lagstifta mot det.

I år är konstitutionsutskottets majoritet utföriigare än förra året. Man säger att mångsyssleriet är en "praktisk avvägningsfråga". Ja, visst är det ofta det. Men ocksä praktiska avvägningsfrågor kan belysas med kartläggningar och analyser. Och ingen skall inbilla mig att inte principerna om maktspridning och breddning av inflytandet påverkar de praktiska avvägningar som utskottet talar om.

Utskottet säger också att det bör "ankomma pä de politiska partierna att göra de bedömningar som erfordras i sammanhanget". Ja visst — det

håller vi reservanter med om. Men frågan är om partierna skall fatta de besluten utan en ökad insyn. Jag tycker att partierna mer än nu bör ställas tUl svars för sitt sätt att fördela de politiska uppdragen.

Det kan bH en del som bhr tilltufsade i debatten när sädana undersökningar kommer. Det vore alls ingen olycka om så skedde. Jag tror att mycket av den känsla av avstånd meUan väljare och valda som finns i vårt samhäUe i dag beror på att för få människor har fått politiska förtroendeuppdrag. Och det problemet har skärpts, inte minst efter kommunsammanslagningarna, som Sören Norrby visade i den förra diskussionen. Kontaktytan ut mot människorna är mindre än den borde vara, och vi politiker bör ha modet att erkänna det.

Jag yrkar bifall till folkpartiets reservation.

Herr LARSSON i Luttra (c):

Herr talman! Herr Ahlmark är kritisk mot mångsyssleriet inom den politiska verksamheten, och han är säkert ute i ett angeläget och vällovligt ärende. Vad gäller sakfrågan är det i första hand väljarna, dvs. partigrupperna, som skall se tiU att inte för många uppgifter lägges på en person. Men att göra någon inskränkning i partigmppernas fria rätt att nominera den som man bedömer vara bäst för uppgiften vill självfallet ingen vara med om. Nu gäller inte motionen detta; motionen och reservationen går ut på att en kompletterande kartläggning, sammanställning och analys av mångsyssleriets omfattning och verkningar i svensk politik skall ske.

Utskottet har pekat på att åtskUligt material tiU belysning av frågan redan finns. Ytterligare undersökningar av intresse i sammanhanget pågår. Utskottet har också den uppfattningen att de i motionen aktualiserude frågeställningarna fortlöpande kommer att behandlas inom ramen för de olika statsvetenskapliga institutionernas forskningsarbete. Nägot initiativ från riksdagens sida behövs alltså inte för att tiUmötesgå motionärernas önskemål.

I sitt anförande här har herr Ahlmark sagt att de nu pågående undersökningarna inte klarlägger vad som är samordning — och som alltså kan fylla ett visst nyttigt syfte — och vad som är maktkoncentration. I den mån detta inte sker fär det väl anses vara en angelägen uppgift för de politiska partierna och för pressen att bekämpa de oarter som finns på detta område.

Med detta, herr talman, ber jag fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

Herr STEN ANDERSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den fråga som behandlas i konstitutionsutskottets betänkande nr 7 diskuterades i riksdagen sä sent som den 17 november i fjol. Motionären då var densamme som nu. Motionskravet var då detsamma som nu. Argumenteringen då var i stort sett densamma som nu. Utskottet avstyrkte då som nu motionskravet, och riksdagen biföU för mindre än fyra månader sedan med stor majoritet utskottets avslagsyrkande.

Det kan därför kanske synas som en överloppsgärning att nu upprepa fjolårets debatt. Och, herr talman, de allt oftare upprepade debatterna i

2 Riksdagens protokoll 1972. Nr 33-34

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det poHtiska mångsyssleriet

samma ämne, utan att sakläget ändrats, tUl följd av det växande antalet motionsföHetonger från oppositionens sida, kommer snart att försätta också den riksdagsman som bara har ett enda uppdrag i samma predikament som en del mångsysslare hamnat i, nämligen att tiden inte räcker tiH för att hålla kontakt med väljarna, följa facklitteraturen, sätta sig in i framtidsfrågorna osv. Det finns faktiskt, herr talman, de i den här kammaren som menar att dessa risker för riksdagsmännen avsevärt skulle minska om riksdagen kunde övertala folkpartiet att göra herr Ahlmark till mångsysslare.

Jag skall nu bara upprepa utskottets huvudmotiveringar för avslag, nämligen att forskning redan pågår och framför aUt — det är det viktiga — att även utan den forskningen vet partierna tillräckhgt mycket nu för att kunna handla. Partierna, som nominerar folk tiU de olika uppdragen, bär ju ansvaret för att uppdragen sprids och att mångsyssleriets avigsidor motarbetas.

Så långt är antagHgen motionären och jag överens. Men jag tycker uppriktigt sagt att motionären i dag liksom tidigare har redovisat en ensidig syn på problemet mångsyssleri. Han utgår hela tiden ifrån att riskerna - dvs. dålig kontakt osv. — växer med antalet uppdrag, att det finns något slags fast matematiskt samband. Vi som jobbar praktiskt med de här problemen vet emellertid att han då bortser från att de här svårigheterna - den dåliga kontakten osv. - ofta uppstår just därför att poHtikern har för få uppdrag, för få kontaktytor. Ibland är det alltså önskvärt att flera uppdrag läggs på samma person.

Jag skall anföra ett enda exempel. Ta ledamötema i skoldirektionen i Stockholm - och det gäller sannolikt ledamöterna i skolstyrelser mnt om i landet. De har ett viktigt, ett maktpåliggande och mycket tidskrävande uppdrag, och det kunde räcka med det, tycker man, om man inte tänker längre än så. Men ändå åtar de sig ofta att sitta med i de olUca företagsnämnderna. Varför? Är det av oförstånd eller kanske av maktlystnad? Nej, naturhgtvis inte, utan därför att de anställda kräver — och har rätt att kräva — att arbetsgivarpartens representanter i företagsnämnderna har makt och myndighet, kan besluta i enlighet med sm uppfattning, för det ökar de anställdas inflytande.

Det är som vi ser det nödvändigt att ledamöterna i skoldirektionen får en chans att fortlöpande följa och ta del av skolans inre arbete. Det kan inte ske bättre än genom att de sätter sig som ledamöter i de särskilda styrelser som finns för de olika skolorna, och det ger ett eller flera uppdrag tiU.

Ett liknande resonemang kan föras i fråga om många uppdrag, både kommunala och andra. Det är ibland önskvärt med uppdragskombinationer just för att man skall få tillfälle att sätta sig in i komplicerade frågor och för att man skall klara kontakten med väljama.

Herr Ahlmark har tidigare, då vi diskuterat den här frägan, nämnt ett par exempel på mångsysslare, ett par varnande exempel. Av nägon outgmndHg anledning har det båda gångerna slumpat sig så, att det är en socialdemokrat med många uppdrag som nämnts. Någon har för all del, herr talman, misstänkt att det låg en politisk tanke bakom det urvalet, men den misstanken delar inte jag. Intressantare att få belyst är den

ensidiga matematiska synen som herr Ahlmark redovisar i sina exempel. Han räknade under debatten här i november upp 61 uppdrag som innehades av en person och utropade sedan indignerat: Det är orimhat att ha 61 uppdrag av detta slag!

"Av detta slag", sade han — som om uppdragen vore av samma slag! Han sade ingenting om att en del av uppdragen krävde både mycket tid och mycket arbete och att andra just inte krävde nägon tid alls och inte heller något arbete. Äv de 61 angivna uppdragen var några — och inte så få — ordförandeskap i s. k. pappersbolag. Detta kräver det arbete och den tid som det tar att skriva sitt namn på ett papper — det vet alla som sysslur med sådant. Av detta slags uppdrag kan man ha några tusen utan att fördenskull vara särskilt arbetstyngd.

Jag skaU nu inte falla för frestelsen - även om det ligger nära till hands — att med utgångspunkt i herr Ahlmarks exempel diskutera önskvärdheten av de uppdragskombinationer som ledde tUl anhopningen av uppdrag på den person herr Ahlmark anförde som ett avskräckande exempel. Jag nöjer mig med att konstatera att både han och den socialdemokrat herr Ahlmark nämnde i 1970 års debatt skötte vaqe uppdrag de hade föredömligt och utan att för den sakens skull förlora kontakten vare sig med väljarna eller med framtidsfrågorna.

Därmed har jag också sagt att det antal uppdrag som man utan större risk kan lägga pä en person inte bara varierar med uppdragens art och innehåll utan ocksä med olika individers kvaliteter och kvalifikutioner. Men för att undvika missförstånd och eventuella vantolkningar vUl jag betona att mångsyssleriet naturligtvis kan innebära sådana risker och medföra de aUvarliga olägenheter som motionären påtalar. Och då är det partierna som bär det främsta ansvaret för att riskerna undanröjs och uppdragen sprids.

Detta är ett problem som vi inom det socialdemokratiska partiet diskuterar inför praktiskt taget varje nominering, och vi tycker att vi har kommit ett stycke på väg. Låt mig på nytt ta ett exempel från Stockholm. En undersökning som gjordes 1970 visar att det då fanns 5 136 kommunulu uppdrag. Av dem innehades 2 449 av socialdemokrater. Och uppdragen var fördelade på 2 048 personer, dvs. i genomsnitt 1,2 uppdrag per person. De socialdemokratiska fullmäktigeledamöterna hade 2,4 uppdrag i genomsnitt per person, och de socialdemokratiska ledmöter i nämnder och styrelser som inte samtidigt var fullmäktigeledamöter hade 1,1 uppdrag per person.

Det är som sagt partierna som bär ansvaret. Jag påstår inte att det parti jag tillhör har undanröjt det mångsyssleri som innebär olägenheter och att vi har löst dessa problem en gång för alla. Nej, detta är något som vi ständigt har uppmärksamheten på. Men jag tycker ändå att vi ganska hyggligt har burit vår del av ansvaret för att problemen löses.

Som alla vet har herr Ahlmark tagit upp dessa frågor två gånger tidigare i riksdagen, och båda gångerna har han av utskottets talesman uppmanats att redovisa pä vad sätt folkpartiet bär sin del av ansvaret. Någon sädan redovisning fick vi inte höra nu, men jag utgår från att den kommer i något av de många följande inlägg som jag förutsätter att herr Ahlmark kommer att göra. Men svara då också på en annan fråga, herr

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

Ahlmark. Den socialdemokrat som herr Ahlmark nämnde som ett avskräckande exempel när denna fråga diskuterades i riksdagen förra gången har avgått från sina uppdrag och ersatts med en folkpartist, som har övertagit de flesta av de kommunala uppdragen och som dessutom har ett ansenligt antal andra uppdrag. Av skäl som jag tidigare nämnt utgår jag för min del från att denna uppdragsanhopning är väl motiverad, men herr Ahlmark har tidigare med emfas utslungat sin förkastelsedom över att så mänga uppdrag samlats pä en hand, då de innehades av en socialdemokrat. Berätta nu för riksdagen, herr Ahlmark — den kommer säkert att lyssna spänt - vad herr Ahlmark och folkpartiet har gjort för att undanröja vad herr Ahlmark i november kullude en orimlig och i dug en skudlig unhopning av uppdrag! Det är bra, sade herr Ahlmark, om partierna och politikerna ställs tiU svars. Herr Ahlmark är nu ställd till svars. Svara då, herr Ahlmark!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall tiU utskottets avslagsyrkande.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag försökte i mitt förra anförande visa att det här är ett allmänt demokratiskt problem, som finns i alla partier. Mångsyssleriet är en oerhört viktig fråga för alla partigmpper, i kommuner och landsting och i riksdagen. Vi skall försöka sprida uppdragen till många människor. Om man ökar kontaktytan ut till människorna, så breddar man makten och ansvaret. Dä ökar man också insynen i politiken. Jag sade ocksä klart ifrån - jag började t. o. m. med det, så att inte ens Sten Andersson borde kunna missuppfatta mig — att jag inte tror att allting är felfritt i den Hberala rörelsen. Detta är ett problem för alla partier.

I debatten i november tog jag upp ett fall, förre finansborgarrådet i Stockholm, som hade 61 olika uppdrag. Ett antal av dem var naturligtvis inte uppdrag som tog mycket tid, men andra tog väldigt mycket tid. Det vet Sten Andersson mycket väl. Det finns en hel rad av dessa uppdrag — medlem av AP-fondens styrelse, medlem av 1968 års kapitalmarknadsutredning, medlem av lokaliseringsberedningen och en del andra uppdrag — som tar tid och bör ta tid.

Det är klart att det är bra om partierna kan se till att de mest arbetstyngda politikerna sprider sina uppdrag. Det är just den idé jag driver i folkpartiet och som jag driver här i riksdagen. Jag tror att folkpartiet hunnit rätt längt på den vägen. Jag vet inte precis vilken person det är som Sten Andersson syftar på. Men jag kan försäkra honom att skulle vi räkna samman hans uppdrag och se hur mycket tid de tar, så inte skulle det bli samma imponerande kvantitet som när det gällde den person jag talade om för knappt fyra månader sedan.

Nu säger Sten Andersson, med rätta, att antalet uppdrag inte säger aUt. Nej, just det. Men det är egentligen bara antalet uppdrag som de utredningar utskottet hänvisar till har lyckats skaffa fram. Vad folkpartiet begär är en kartläggning och en analys av vilken typ av uppdragssamordning som är önskvärd och nödvändig och vilken som innebär en onödig maktkoncentration. Men det är ju vi som viU gå längre, medan ni viH stanna vid de, ganska få, utredningar som redan har gjorts.

Sten Andersson säger att vi haft två debatter tidigare i riksdagen om

mångsyssleriet, en 1970 och en 1971. Han tycker inte vi skaU fortsätta att debattera det. Antag att vi i folkpartiet under lät oss säga de senaste 15 åren hade resonerat på det viset i författningsfrågor och närdet gällt viktiga problem om demokratins fördjupning i Sverige! Då hade vi i dag inte haft det här huset och den här enkammaren. Det var just genom att folkpartiet är efter år, vid flera tiUfällen vid varje riksdag, tog upp t. ex. enkammarkravet och drev kravet på direktvald riksdag, vald i sin helhet i ett och samma tUlfälle, som vi lyckades driva herr Anderssons konservativa parti tiU att acceptera författningsreformen.

Det finns en hel rad förslag i vårt närdemokratiska program - om kommundelsråd, om spridning av makt på oHka sätt, om ökad insyn i utskottens arbete, om att fler människor skall få mera att säga tiU om när det gäller den kommunala politiken och insyn i t. ex. kommunala bolag — som vi kommer att ta upp år efter år tUls reformema har genomförts. Varför gör vi det? Jo, därför att vi tycker att reformerna är utomordentligt viktiga. Enda sättet att få Sten Andersson att acceptera dem är att bilda opinion för dem. Enda sättet att bilda opinion för dem är att dra fram dagens nackdelar och visa att våra reformförslag skulle kunna bättra en del. Vi kommer att fortsätta även om herr Andersson reagerar litet surt.

Med sin statistik från Stockholm - som jag naturligtvis inte kan kontrollera omedelbart — antydde Sten Andersson, fastän han kom med en liten reservation efteråt, att det mesta är bra i hans parti. I förra debatten sade den socialdemokratiske företrädaren att praktiskt taget allt var bra i hans parti. Efter den debatten kom det två repliker i den socialdemokratiska pressen. Jag skall gärna citera dem för herr Andersson i Stockholm. Värmlands Folkblad skrev den 18 november förra året: "Under debatten förklarade socialdemokraten Georg Pettersson i Visby, att han inte funnit påtagliga mångsyssleriproblem i sitt eget parti. Han kanske inte haft tid att leta efter dem."

Dala-Demokraten skrev samma dag så här: "Ju flera uppdrag han (mångsysslaren) har dess mera i händerna på administratörerna och teknikerna blir han. Mycket är bagatellfrågor, kan det sägas. Men en hel

rad bagatellfrågor bildar snart en linje. De förtroendevalda själva

begär ett misstag om de av partinit och ideologiska skäl inte säger ifrän sig uppdrag. Om de har ambitionen att sköta dem aUa sliter de bara ut sig utan att kunna uträtta så mycket de vill. Är de nöjda är det fel. Självbelåtna politiker utgör en fara."

Jag uppfattar delvis Sten Anderssons tonfall som en förbättring av debattklimatet på den punkten. Vi är, hoppas jag, överens om att det här är ett problem i alla partier. Därför bör ocksä en kompletterande kartläggning och analys, som folkpartiet begär i sin reservation, företas. Den skulle kunna bli en press på purtiernu att ytterligare skärpa sig, den skulle kunna stimulera debatten om hur vi skall bredda makten och ansvaret i det svenska samhäUet.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

Herr STEN ANDERSSON i Stockholm (s);

Herr talman! Jag delar herr Ahlmarks uppfattning att självgoda politiker är en fara för demokratin. Jag viU inte alls - och det vill heUer

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

ingen annan här i kammaren - förmena herr Ahlmark rätten att motionera, även om syftet är lika genomskinligt propagandistiskt som nu. Men det blir - och det är bara ett konstaterande - mycket betungande såväl för utskottsarbetet som för arbetet här i kammaren att samma motioner ständigt kommer igen. Jag tror att vi i konstitutionsutskottet i år bara har gamla motioner med samma yrkanden och samma argumentering och motiv. Detta tar tid, tid som utskottsledamöterna och riksdagsledamöterna skuUe kunna använda för att hålla kontakt med väljama, läsa facklitteratur och sätta sig in i framtidsproblematiken.

Jag tror att herr Ahlmark är uHvurligt upptagen med de här problemen. Men han ser förfärligt ensidigt på dem. Herr Ahlmark säger att han inte vet vUken person jag åsyftar med mitt exempel. Men, herr Ahlmark, vem som är fastighetsborgarråd i Stockholm borde vara känt för herr Ahlmark. Jag vill inte nämna namn, därför att jag tycker att det är ojust då vederbörande inte kan gå i svaromål. TiU den insikten har också herr Ahlmark så småningom kommit.

Herr talman! Egentligen är det kanske onödigt att förlänga den här debatten ytterligare. Alla i kammaren, på ett undantag när, märkte att herr Ahlmark gled undan. Han gav oss inget besked. Och det kan ju inte vara hans blygsamhet som hindrade honom från att tala om vad han gjort för att komma till rätta med de farligheter och de orimligheter som han i november — aUtså för mindre än fyra månader sedan — stod här och ondgjorde sig över och som han försökte övertyga även oss om att de förelåg.

Herr Ahlmark beskyUde i debatten i fjol riksdagen för att vara konservativ dä den inte biföll motionskravet på forskning. Men att begära forskning är i och för sig inte särskilt radikalt. Rudikult är däremot att handla, att göra sitt för att förändra en verklighet man anser vara vrång.

Herr Ahlmark säger att han kommer igen. Och det är jag säker på att han gör - för att citera den förutvarande statsministern — med en drucken papegojas envishet. Då tycker jug att herr Ahlmark skall ta tUlfället i akt och berätta för kammaren vad hun och folkpartiet gjort för att undanröja den fara för demokratin som han påtalade från denna talarstol för fyra månader sedan. Men dä gällde det en socialdemokrat.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu böriar Sten Andersson komma in i sin vanliga jargong. Han talar om "en drucken papegojas envishet" och sådant, och det verkar som om han känner sig mer hemma med den terminologin. Men jag fortsätter ändå att diskutera seriöst om sakproblemen.

Det är alldeles klart att den person som herr Andersson tydligen syftade pä inte alls har så många uppdrag som den politiker jag diskuterade förra året. Jag vet att han själv är angelägen om att iaktta en rejäl begränsning av de onödiga politiska uppdrag som en person i hans stäUning annars lätt kan samla på sig.

Nu säger Sten Andersson att det är betungande för utskott och kammare att vi i folkpartiet gång på gång tar upp frågoma om ökad närdemokrati. Ja, vad har vi diskuterat i konstitutionsutskottet redan under de här veckorna? Vi har tagit upp en ökad länsdemokrati, hur

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

människorna i de olika regionerna i större utsträckning skaH kunna få Nr 33 vara med och planera sitt samhälle. Vi har diskuterat kommundelsråd, som innebär att folk skaH få säga sitt om hur den egna kommundelen skall byggas ut. Vi har resonerat om kommunala folkomröstningar, som skaH ge människorna chans att säga sitt i omstridda frågor. Vi har diskuterat bättre insyn i kommunala bolag och kommer senare tiU frågorna om ökad offentlighet i utredningsväsendet och ökad offentlighet i utskottsväsendet.

Menar herr Andersson att vi i folkpartiet skuUe lägga av att driva de idéerna därför att ni med er majoritet har röstat ned de förslagen vid en tidigare riksdag? Menar ni att vi skuHe driva vårt program för ökad närdemokrati en gång och sedan, när Sten Andersson & Co röstat ned det, lägga av? Jag kan försäkra herr Sten Andersson att vi liberaler kommer att fortsätta - här i riksdagen och ute bland människoma - att arbeta för reformer som kan fördjupa demokratin och bilda opinion, tUl dess de reformerna har genomförts.

Herr Andersson kan säga att vi visar en "drucken papegojas envishet". Visst är vi envisa: vi ser de här frågorna i ett ideologiskt perspektiv. Att sprida uppdrag, makt och ansvar är viktigt för att fördjupa demokratin. Det skaU vi fortsätta att göra. Vi lovar att återkomma i de frågorna.

Herr STEN ANDERSSON i Stockholm (s)kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig förnekat att de frågor som vi nu år efter år har diskuterat i konstitutionsutskottet är mycket viktiga. Vad jag har sagt är att det är samma frågor vi diskuterar gång efter annan, utan sakläget har förändrats — och trots att det i de flesta frågorna pågår utredningar. Folkpurtiet och motionärerna vet att behandhngen till dess utredningarna är kluru bHr densamma. Man vill ha ett propagandatillfälle och riksdagen till propagandaplattform.

Jag tycker inte att herr Ahlmark var särskilt övertygande den här gången heller. Han har nu kommit underfund med vilken person det gäller, och han säger att uppdragsanhopningen har minskat frän 61 till nägot obestämt mindre antal. Nu säger det ingenting, om man inte väger de olika uppdragen mot varandra, tittar efter vUken tid de tar och vUket arbete som krävs för att sköta dem, om man inte ser till samordningsbehov osv. Jag påpekade redan tidigare att det antal uppdrag som man utan risk kan lägga pä en person i hög grad är beroende på olika individers kvaliteter och kvalifikationer. Om man tar det i befruktande tycker jug utt det är en ganska hygglig avvägning folkpartiet har gjort då man minskat antalet uppdrag från 61 till ett 40-tal — eller vad det nu är. Det har man dock gjort utan att därmed minska de risker herr Ahlmark påtalade; man har kanske inte heller ökat dem.

Det är herr Ahlmark som anser att uppdragsanhopningen i det av honom valda exemplet utgör en risk för demokratin. Berätta; Vad gör herr Ahlmark för att undanröja denna fara? — Ingenting, och det är inte radikalt.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har redan svarat på den frågan. Vi gör framför allt

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

två saker. För det första begränsar vi inom vårt eget parti antalet uppdrag för dem som har ledande och andra politiska befattningar — inklusive den person som herr Sten Andersson har nämnt. För det andra bildar vi en allmän opinion ute i samhället mot mångsyssleri — inklusive riksdagen -och det kommer vi att fortsätta göra. Det är svaren på de frågor som herr Andersson upprepar gång på gäng.

Men det som verkligen intresserar mig, som en principiell fråga om hur riksdagen skall arbeta, är att Sten Andersson gång på gång kommer tillbaka och säger; Det är fel av folkpartiet att motionera när ett yrkande har avslagits vid en tidigare riksdag.

Om vi tycker att det är oerhört vUctigt med kommundelsråd för att öka människornas inflytunde över sin kommundels utbyggnud, vägar, transporter, skolplacering osv. — skuHe vi då lägga ned vår talan efter det att vår motion avslagits för första gången? Skulle vi återkomma en gång vart femte är eller sä?

Om vi menar att kommunala folkomröstningar vore ett bra medel att fördjupa den kommunala demokratin, skall vi då, sedan socialdemokraterna begagnat sin röstmajoritet här i kammuren — inte så mycket sinu urgument, för det har de inga - lägga ner vår opinionsbUd-ning för kommunala folkomröstningar? Vi driver år efter år kruvet på offentligu utskottsutfrägningar. När jag böriade motionera om det vur det bara ett par ledamöter i hela riksdugen som stod bukom det kravet. Nu är det minst två uv purtierna som gör det.

Skall vi lägga ner opinionsbildningen under ett antal är därför att Sten Andersson inte vill syssla med de frågorna i utskottet och här i kammaren? Jag kan försäkra herr Andersson att vi inte uppfattar arbetet pä fördjupad demokrati riktigt pä det viset. SkaU vi få herr Anderssons parti att acceptera de reformer som man avslår är efter är, dä måste vi ocksä bUda opinion är efter är. Vi kommer att fortsätta att bilda opinion.

Herr STEN ANDERSSON i Stockholm (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Ahlmark antydde motsatsen vill jag bara säga att jag i mitt arbete både som riksdagsman och inom partiet är mycket upptagen av hur man skall kunna fördjupa och bredda demokratin. Jag är oerhört intresserad av de problem och även de förslag som folkpartiet har tagit upp. Visst skall vi diskutera dem, och det har vi ocksä gjort gång efter annan. Jag förmenar inte alls herr Ahlmark och hans parti - för att använda samma uttryckssätt som han gör - att komma igen med de här motionerna. Motionera på bara, även om ni vet svaren.

Vad jag har sagt är att det tar förfärligt mycket tid i anspråk att vi diskuterar samma sak och för fram samma argument gång efter annan. Vi har inte fått utredningsresultatet men tvingas ändå till diskussioner. Det tar tid - tid som vi skulle kunna använda till bättre kontakt med väljarna, till att läsa facklitteratur, till att sätta oss in i framtidsfrågorna. Det är bara dettu jag har sagt.

Jag vet att herr Ahlmark till hösten kommer tillbaka, och dä skall vi ta upp samma debatt igen. Men redovisa då också - som jag har gjort för mitt parti - vad det är som sker praktiskt på detta område inom

folkpartiet! Berätta gärna mer i detalj, eftersom herr Ahlmark har valt exemplet, vad som händer med de uppdrag som det folkpartistiska fastighetsborgurrädet övertog frän en socialdemokrat och som var så förfärligt betungande och farliga för demokratin. Herr Ahlmark är ställd till svars. Svara — om inte nu, sä dä!

HerrLUNDBERGs):

Herr tulmun! Jag hur en känslu uv att frågun om hur demokratin skall kunna fördjupas hur förbigåtts. Jag kan i regel inte instämma med herr Ahlmark. Jag vill inte heller instämma i vad han säger om riksdagen och förändringarna här, inte heller i vad han säger om kommundelsråd eller folkomröstningar m. m. eftersom jag där har en helt annan mening än han. Men själva den sakfråga som herr Ahlmark har tagit upp är en för demokratin viktig fråga.

En gång hade tjänstemännen i det här landet sådana arbets- och löneförhållanden att de kunde upprätthäUa mänga befattningar som gav dem lön. De gick från det ena ämbetsverket till det andra för att visu sig. Men de hunn aldrig med att utföra nägot praktiskt urbete. Det är självklart att det inom alla partier i dag finns ett mångsyssleri som vi inte har möjligheter att bemästra förrän vi får det kartlagt. Jag gär här inte in pä person, eftersom problemet finns överallt.

Jag har varit med i folkrörelserna under 45 år och har även deltagit i åtskilligt politiskt arbete. Det är ett faktum att arbetet inom landsting, kommun och riksdag numera är annorlunda och mer krävande än förr. Trots detta kan inget parti svära sig fritt ifrän att de viktigaste uppdragen koncentreras till ett mycket litet antal människor, vilka därigenom innehar en makt som är orimlig med hänsyn till deras bristande möjligheter att följa frågorna.

Om man i en kommun har 40 eller 50 uppdrag och desslikes sädana tunga uppdrag som kräver heltidsanställning, finns det inte någon människa som ensam kan fullgöra dem alla på ett riktigt sätt. Meningen med folkvalda ombud var ju att vi skulle komma bort från de förhållanden, som vi hade under äldre tider i hundratals är, nämligen att ett fätal tjänste-och ämbetsmän hade beslutanderätt men samtidigt ingen tid och inga möjligheter att komma i kontakt med allmänheten.

Jag tyckte inte om vår partisekreterares anförande. Han mäste ju kunna till ullu dessa problem. Det är självklart, att alla partisekreterare måste veta hur det ligger till i det pruktisku arbetet. Ätt ta frum en statistik som visar utt medeltalet uppdrag är 1,2 är ju rena dumheten. Där ingår kanske dessutom en del suppleanter i hästuttagningsnämnden, som det brukade heta förr i tiden.

Vi måste fördela de viktiga uppdragen i samhället på ett annat sätt, därför att allmänheten i dag har rätt att kunna kommu i kontukt med de förtroendevalda. Man skall kunna resonera med dem, få hjälp av dem. Jag har i Stockholm i mänga fall kunnat konstatera att ingen har tid med en enskUd människa, fastän man i ett samhälle och i en demokrati skall ta hänsyn just till människorna.

Därför tycker jag att Kungl. Maj;t bör göra en genomgång av fördelningen av olika uppdrag. Samtidigt borde Kungl. Maj:t se till att

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

2* Riksdagens protokoll 1972. Nr 33-34

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Kartläggning av det politiska mångsyssleriet

man fördelar det hela så, att inte alla viktiga uppdrag läggs på en och samma person som aldrig hinner fullgöra dem, därför att han mäste springa från sammanträde till sammanträde. Dä hinner de förtroendevalda aldrig träffa vare sig valmanskår eUer andra människor, som behöver hjälp, och man kan dä aldrig fullfölja ett ärende pä det sätt man önskar. Därför tycker jag verkligen att partierna kunde enas om att försöka komma tUl rätta med det här problemet samt att Kungl. Maj;t skulle kunna vara dem behjälpHg med en riktig kartläggning.

Det är ju ur demokratisk synpunkt ytterligt viktigt i hela vårt samhäUsarbete att människoma kan komma till tals med sina representanter både i riksdagen och i andra organ. Denna fräga behöver verkligen ägnas mer uppmärksamhet.

Vi måste verkHgen lösa detta problem så att inte det avstånd som i dag faktiskt finns mellan folk och valmanskår resulterar i att folkets missnöje växer och tiU slut bhr en formlig klyfta. Ur demokratisk synpunkt är det en mycket viktig frågu. Vi skall akta oss för att råka ut för samma sjukdom som fanns här i samhället en gång i tiden, då tjänstemännen löpte mellan olika ämbetsverk där de bara hade tid att visa sig men inte hann med att göra något ordentligt arbete. Både utskottet och riksdagen i sin helhet borde tänka pä den risk som här finns, även om vi själva är inblandade. Det fordras en viss självrannsakan av oss alla. Vi vet väl överlag hur svårt det många gånger kan vara för en vanlig människa att träffa de förtroendevalda som är lika upptagna som heltidsanställda tjänste- och ämbetsmän. Det är verkligen ett allvarligt problem.

Under detta anförande övertog fm andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr DÄHLEN(fp);

Fru talman! Jag hade inte tänkt delta i den här debatten, men det var ett par inslag i herr Anderssons i Stockholm anförande som gör att jag tur tUl orda.

Det gär inte att komma ifrän att herr Andersson vur mycket missnöjd med att folkpartiet år efter år återkommer med vissa krav. Han tyckte att det talades för mycket i de här frågorna, även om han möjligen vänligt nog kunde tillåta att vi återkom med dem. Jag noterar att herr Andersson inte nöjde sig med att konstitutionsutskottets vice ordförande förde majoritetens talan. Hittills har herr Andersson själv hållit fyra anföranden i det här ärendet som han tycker att det talas för mycket i. Men det har han ju rättighet att göra.

Men det var även ett principiellt ifrågasättunde åtminstone i hans första anförande av det riktiga i att ett oppositionsparti återkommer med krav som en majoritet har avslagit. Jag tycker det är märkligt att han ifrågasätter det. Skulle liberalerna i börian av detta sekel ha upphört med att kräva allmän och lika rösträtt? Skulle Hjalmar Branting, som ju första gången valdes in på en liberal lista,/när han kommit in i riksdagen omedelbart ha slutat att kämpa för den allmänna rösträtten därför att det fanns konservativt folk då också som inte ville genomföra reformen? Nej, det tycker herr Andersson naturiigtvis skulle vara en orimlig tanke.

Själv hade jag nöjet att skriva vår första motion om enkammarriksdag i början av 1950-talet. Det fanns en stabU konservativ majoritet som var emot motionen. Vi fick återkomma innan författningsutredningen tillsattes och även efteråt. Det är ju helt orimHgt att man i riksdagen — folkrepresentationen — skulle avstå från att framföra krav om framför aUt demokratins arbetsformer i det här landet. Jag kan försäkra herr Andersson att trots att herr Andersson är missnöjd och tycker att det talas för mycket kommer vi att ta fram dessa saker. Demokratin behöver ständigt förbättras och förnyas. Och var är platsen att diskutera dessa saker om inte i Sveriges riksdag? Herr Andersson får förlåta, vi återkommer så mycket vi vUl!

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Vidgning av den statliga lönegarantin vid konkurs

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall tiU dels utskottets hemställan, dels reservationen av herrar Ahlmark och Norrby i Äkersberga, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Ahlmark begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som viU att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i

betänkandet nr 7 röstar ja,

den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herrar Ahlmark och

Norrby i Äkersberga.

Vid omröstnmg genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Ahlmark begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 244

Nej - 43

Avstår — 1 1

§ 15 Föredrogs skatteutskottets betänkande nr 2 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:9 med förslag till lag med särskilda bestämmelser om insättning pä skogskonto.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16 Vidgning av den statliga lönegarantin vid konkurs

Föredrogs lagutskottets betänkande nr 3 i anledning av motioner om vidgning av den statliga lönegarantin vid konkurs.

Herr LEVIN (fp):

Fru talman! Motionen 317, signerad av mig och herr Anneräs, syftar till beslut om en utredning av möjligheterna att utvidga den s. k.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Vidgning av den statliga lönegarantin vid konkurs

lönegarantin vid konkurs tiU att omfatta även underleverantörers fordringar till den del de är hänförliga till utlägg för lön åt anställda, dvs. införande av en ny förmånsrätt, något som man i och för sig skall vara mycket försiktig med.

Förslaget emanerar frän SHIO;s remissyttrande, med anledning av vUket departementschefen på sin tid sade, att en utvidgning av den statliga garantin ej kunde ske utan den utredning som vi nu begär. I sitt utlåtande nr 79 konstaterude första lagutskottet 1970, utt utskottet delade uppfattningen att visst fog kunde finnas för önskemålet om skydd också UV såduna underleverantörers fordringar som nu är i fråga. Emellertid ansåg första lagutskottet att underlag, som man uttryckte sig, knappast förelåg för att begära den utredning som vore erforderlig för frågans bedömning.

Vid 1971 års riksdag framhöll lugutskottet utt det inte fanns anledning att frångå första lagutskottets ståndpunkt, som alltså innebar dels att kravet nog kunde vara berättigat, dels att underlag för en begäran om utredning saknades.

Efter en fyllig redogörelse för gällande rätt och frågans tidigare behandling, som upptar sex sidor, anmäler utskottet nu pä generöst räknat tre rader att ingen omständighet inträffat, som ger anledning till ett frängående av förra årets negativa ståndpunkt, och yrkar förty avslag på motionen.

Jag ber, fru talman, å motionärernas vägnar att — i skuggan av alla de stora och nya tankar som presenterats tidigare under dagens debatt — helt ödmjukt få uttrycka en respektfull beundran för den fantasi, logik och konsekvens som utmärker lagutskottets betänkande nr 3.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Fru talman! Det är naturligtvis inte sä att ett utskotts uvstyrkande av en motion i och för sig leder till samma ställningstagande av utskottet, om ett motionsyrkande av samma innehall ställs året därpå och kanske ett följande år. Nägon blind automatik av det slaget förekommer inte heller i detta ärende, där motionsyrkande om utredning rörande viss utvidgning av den statliga lönegarantin ställts tre år i rad, först dä lönegarantilagen behandlades av riksdagen 1970, därefter förra året och sedan nu i år. Det var 1970, som herr Levin erinrade om, första lagutskottet och förra året och i år lagutskottet som avstyrkt motionsyrkandena.

Jag vill till herr Levin säga utt mun i detta sammanhang kanske bör erinra sig att — som lagutskottet gjorde redan förra året — lönegarantilagen varit i kraft bara en kortare tid och att erfarenheterna av dess tillämpning därför är relativt begränsade. Det är dock en omständighet som bör tUlmätas viss betydelse.

Lagutskottet har givetvis även i år sökt så objektivt som möjligt bedöma den här frägan, även om denna bedömning sedan redovisats i korta ordalag. Liksom tidigare första lagutskottet och riksdagen och för övrigt även departementschefen är lagutskottet inte främmande för att det kan finnas behov uv en utvidgning av lönegarantin vid konkurs till att omfatta även underentreprenör och hans anställda såvitt avser vad dessa

tillfört konkursboet genom arbete.

Liksom första lagutskottet 1970 har lagutskottet förra året och i år aUtså inte varit likgiltigt för den här frägan utan bejakat att visst fog kan finnas för lönegarantins utvidgning enligt motionärernas önskan.

Ä undra sidan, fru talman, medför en sädan utvidgning ökade kostnader. Dessutom - och det kanske är det viktigaste - kompliceras frågan av rättstekniska skäl, eftersom lönegarantin anknutits till förmånsrättslagens bestämmelser. Lönegarantin omfattar nu löne- och pensionsfordringar som enligt förmånsrättslagen har förmånsrätt i en konkurs. Sädan förmänsrätt finns inte för närvarande för t. ex. löner till anstäHda hos underleverantörer.

Någon omständighet har inte framkommit, anser vi därför, som väger upp dessa motiv och som kan förmå utskottet att inta en annan ståndpunkt än förra året.

Jag yrkar bifull till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 17 Föredrogs

lagutskottets betänkande nr 4 i anledning av motion angående besvärsrätten i mål om utmätning och

försvarsutskottets betänkande nr 1 med anledning av motioner om värnpliktsförmäner.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa betänkanden hemställt.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Tjänstgöring i internationellt biståndsarbete som alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst

§ 18 Tjänstgöring i internationellt biståndsarbete som alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst

Föredrogs försvarsutskottets betänkande nr 2 med anledning av motion om tjänstgöring i internationellt biståndsarbete som alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst.

I detta betänkande behandlades motionen 1972:185 av herr Wikström m. fl. (fp), vari yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställde om förslag angående tjänstgöring i internationeUt biståndsarbete som alternativ tUl värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1972:185.

Herr WIKSTRÖM (fp);

Fru talman! Jag vill förbereda kammarens ledamöter på att jag i anslutning till detta betänkande från försvarsutskottet kommer att ställa ett yrkande, nämligen att riksdagen i anledning av motion 185 hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag angående tjänstgöring i internationellt

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Tjänstgöring i internationellt biståndsarbete som alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst

biståndsarbete som alternativ tUl värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst.

Det är tredje året i rad som denna fråga aktualiseras i riksdagen. Kravet att tjänstgöring i internationeUt biståndsarbete - för dem som efter prövning befinnes lämpliga och inom av statsmakterna fastställda kvotramar — skaU kunna vara alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst är ett gammalt önskemål från folkrörelsehåll, främst mänga ungdomsorganisationer. Liknande system finns på många häU i Europa. Försvarsutskottet vill dock inte acceptera detta och anför i är liksom i fjol att utvecklingsländerna enbart skuHe efterfråga kvalificerad biståndspersonal med god skolunderbyggnad och lång yrkeserfarenhet.

Det är förvisso riktigt att sädan kvalificerad biständspersonal efterfrågas i utvecklingsländerna, men det finns också behov av en mellan-kategori av arbetare. Jag har själv sett många sädana i aktivt arbete, t. ex. som brunnsborrare i Indien eHer bUmekaniker i Zaire. Det är här inte fråga om experter av den typ SIDA brukar sända ut utan snarare om fredskärsarbetare, och vi vet att det finns stort behov av sädana i en rad utvecklingsländer. Varför skall ett system som är möjligt i andra länder i Europa vara otänkbart i Sverige?

Utskottet anför också att man bör avvakta erfarenheterna av den nya biständs- och katastrofutbildningen och dess effekter i olika avseenden, innan man på allvar prövar den tanke som förs fram i motionen. Tyvärr fick den utredning som låg bakom den nu aktuella bistånds- och katastrofutbildningen enligt sina direktiv inte behandla den fråga som motionen aktualiserar, men en av experterna i utredningen förordade i en reservation ett system av det slag som vi motionärer nu har rekommenderat. Många remissinstanser understödde tanken liksom en rad tidningar.

Den avgörande frågan är naturligtvis huruvida man kan tänka sig att acceptera ett undantag frän kravet pä värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst i Sverige för tjänstgöring i internationellt biståndsarbete. Även om utskottet inte anför någon principiell grundsyn, förmodar jag att det är detta som ytterst ligger bakom avstyrkandet. Det är då bara att notera att motionärerna och säkert mänga andra riksdagsledamöter med dem på denna punkt har en avvikande uppfattning.

Vi tror att de krav som förs fram i motionen kommer utt växa sig starkare. Det vore dock klokt att redan nu hos regeringen hemställa om en snabbutredning av dessa frågor och ett förslag till en kommande riksdag.

Jag ber att få yrka bifall till mitt yrkande och skulle sätta värde på om det sedan lästes upp i sin helhet inför voteringen. Jag hade trott att det skulle ha delats ut i kammaren, men hoppas nu att hela klämmen skall läsas upp i anslutning till den votering som jag kommer att begära, fru talman.

I detta anförande instämde herrar Gustafson i Göteborg, Jonsson i Alingsås och Wirmark (samtliga fp).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Fru talman! Jag skulle vilja helt kort beröra ett av argumenten mot u-lundstjänst som ulternativ till värnpliktstjänstgöring respektive vapenfritjänst som anfördes av försvarsutskottet förra året - det åberopas av utskottet även i år — och berördes aHdeles nyss av herr Wikström.

U-länderna efterfrågar, säger man, bara kvalificerad biståndspersonal med god skolunderbyggnad och lång yrkeserfarenhet. Sådana meriter har inte ungdom i värnpliktsåldern hunnit skaffa sig.

Men, fm talman, samma problem har "man lyckats lösa för de värnpliktiga som får den i år realiserade bistånds- och katastrofutbUd-ningen enligt 1970 års beslut. Har en till sådan utbUdning antagen värnpliktig inte erforderliga yrkeskunskaper inom ett visst område, får hun först den inledande utbildningen på tre månader, men sedan får han möjlighet att under viss tid skaffa sig yrkeskunskaper innan han genomgår den allmänna och längre bistånds- och katastrofutbildningen. Han får alltså uppskov med fortsättningen av bistånds- och katastrofutbildningen.

Ett liknande uppskovsförfarande skulle kunna tillämpas i fråga om sökande till alternativtjänstgöring i u-land, om sådan tjänstgöring principiellt accepterades av riksdagen. Vi pekade på uppskov som en given utväg till det här föreliggande problemets lösning i vår motion förra året.

Nog är det väl en god sak och ett rimligt krav att ge möjlighet till meningsfulla insatser i ett u-land för dem som inte finner det meningsfullt med värnpliktstjänstgöring liksom för dem som är vapenfria och vill göra en mera meningsfull insats än den civUa tjänst som nu ålägges dem.

Enligt min och mina medmotionärers mening är det alltså en god sak som utskottet åter här avvisat.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Tjänstgöring i internationellt biståndsarbete som alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Fru talman! Som herrar Wikström och Wiklund i Stockholm erinrat om är detta en fråga där det finns bestämt delade meningar som inte heller följer partigränserna.

Herr Wikström påminde om att detta är tredje året i rad som denna fråga är uppe. Det är ocksä den tredje debatten på femton månader som riksdagen har just i vad gäller frägan om utredning rörande tjänstgöring i internationellt biståndsarbete som alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst.

Bäde i är och i fjol har ett enhälligt försvarsutskott yrkat avslag på det ställda utredningskravet.

Herr Wiklund i Stockholm påpekar att det finns vissa möjligheter med den nu föreslagna utbildningen att få kommu igen sedan man skaffat sig en viss utbildning. Det är ett av skälen till att vi i detta betänkande skrivit att enligt vår mening bör erfarenheterna från denna kvalificerade utbildning avvuktus innan den nu begärda utredningen verkställs. Även den nyu utbildningen sker inom ramen för värnpliktstjänstgöringen och den vapenfria tjänsten och utgör grund för krigsplacering inom total-försvuret. Det är en ordning som utskottet vill hålla fast vid. Vi vill inte för närvarande revidera värnpliktssystemet. Att det är otänkbart i Sverige

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Tjänstgöriitg i internationellt biståndsarbete som alternativ till värnpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst

att godta tjänstgöring i internationellt utvecklingssamarbete som alternativ till värnplikt när det förekommer i en rad andra europeiska länder beror just på att det inte ryms inom ramarna för det nuvarande värnpliktssystemet.

Målet för denna utbildning är att skapa en reserv för rekrytering av personal för utvecklingssamarbete och katastrofhjälp, och vi vet i dag inte hur stor efterfrågan blir i de tänkta mottagarländerna på dem som genomgått den beslutade utbUdningen.

1 fjol använde vi mycket tid för att sätta oss in i dessa frågor. Vi hade ocksä föredragningar frän SIDA. Det var särskUt från det hållet som man framhöll att den biständspersonal som mottagarländerna framför allt eftertraktade var personal med god skolunderbyggnad och läng yrkeserfarenhet.

Jag vill bara kort och gott konstatera att ett enhälligt utskott uttalat att det anser utt de skäl som låg till grund för förra årets beslut alltjämt är bärande och att erfarenheterna av den nya utbildningen och dess effekter i olika avseenden bör avvaktas.

Jag yrkar bifaU till utskottets hemställan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp);

Fru talman! Jag vill bara be om en precisering av herr Petersson i Gäddvik på en enda punkt. Han säger att man bör avvakta erfarenheterna av bistånds- och„ katastrofutbildningen innan man tar ställning till utredningsyrkandet om u-landstjänst som alternativ till värnpliktstjänstgöring. Detta uttalande tycks mig innebära att utskottet positivt övervägt denna fråga och att möjligheten att detta skall acceptera motionsyrkandet längre fram inte är utesluten. Det skulle vara av stort intresse" att höra om herr Petersson i Gäddvik vill bekräfta att sä är fallet.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m);

Fru talman! Min mening är att vi skall avvakta erfarenheterna av den nya utbildningen och se vilken efterfrågan det blir på den personal som får dennu utbildning innun vi tillsätter en utredning.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels ett av herr Wikström under överläggningen framställt yrkande i anslutning till motionen nr 185, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wikström begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vUl att kammaren bifaller försvarsutskottets hemställan i betänkandet nr 2 röstur ja, den det ei vUl röstar nej.

Vinner nej har kummuren bifaUit ett av herr Wikström under överläggningen framställt yrkande.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens

ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wikström begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 232

Nej - 42

Avstår — 22

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Information rörande vapenfri tiänst

§ 19 Information rörande vapenfri tjänst

Föredrogs försvarsutskottets betänkande nr 3 med anledning av motion om informution rörunde vapenfri tjänst.

Fru ÄSBRINK (s):

Fru talman! Man talar i våra dagar med mycket stor iver om behovet av aUsidig information i vårt samhälle. Konsumentinformation är med rätta ett värdeord just nu. Det må förlåtas mig om jag mot den bakgrunden har svårt att förstå försvarsutskottets misstänksamhet mot värdet av en ökad information till dem som ansöker om vapenfri tjänst, en information som skulle tjäna till att såvitt möjligt undvika onödig irritation i en redan känslig situation.

Det av utskottet omnämnda meddelandet till vupenfrinämndens utredare, som har utsänts i februari 1971, utgör enburt en ensidig informution, en informution som buru riktur sig till den enu purten. Trots ullt vet därför fortfarande inte den sökande parten om sina rättigheter, eftersom han inte kan läsa sig till dem ens om han går till den tryckta handledningen för utredningsmän. Han är alltså beroende av att utredningsmannen följer alla för den sökande okända anvisningar -ett för vårt demokratiska samhälle enligt min mening otillfredsställande förhållande.

Det ter sig för mig obegripligt att mun skull avvisa en sä enkel sak som att exempelvis genom ett tryckt blad upplysa den sökande i och med att han fär kallelse till ett samtal - ett blad som skulle innehålla gängen av utredningen, den sökandes rätt att ta del av den skriftliga redovisningen jämte besvärshänvisning.

Motioner är ju, fru tulmun, i hög grud till för att avslås — det lär man sig snart. Men frågan är om motiveringen till ett avslag får vara hur konstlad som helst. Utskottet skriver att en anvisning om besvärsrätt "under pågående utredning torde kunna uppfattas som en antydan om att utredaren emotser ett för sökanden negativt beslut uv nämnden". Denna formulering framstår för mig som ett bevis för en slående brist pä verkliga sakskäl. Varför - kun mun frågu sig när mun söker paralleller -har i så fall den som ägnar sig åt hemförsäljning skyldighet att upplysa den tilltänkte kunden om förekomsten uv en ängervecku?

Det måste verku rent förödunde, om man drar ut konsekvenserna av utskottets sätt att argumentera.

Fru talman! Alla känner vi till styrkan i ett enhälligt utskott, varför det tyvärr är utsiktslöst att ställa ett annat yrkande. Det enda hoppfulla i denna situation är uppgiften att man har böriat arbeta på en ny upplaga

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Information rörande vapenfri tjänst

av den tryckta handledningen. I bästa fall sätter denna diskussion några spär i den nya upplagan sä att man tillgodoser ett legitimt behov av god konsumentupplysning också på detta område. Än står oss hoppet åter.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Fru talman! Låt mig först säga till fru Äsbrink att utskottet delar den meningen utt den sökande till vapenfri dänst skall bli informerad om skyldigheter och rättigheter beträffande sådan tjänst och även om utredningens gång.

Vi har ocksä under utskottsbehandlingen undersökt dessa frågor, och vi kom faktiskt frum till utt fru Asbrinks motion i varje fall till en del byggde på att hon inte själv var fullt informerad om vilku upplysningur utredurnu hur att ge dem som sökt vupenfri tjänst. Fru Äsbrink kände nämligen inte till att det i februari förru året har kommit ett tillägg, där mun just tular om den här kommuniceringen.

Sedan tror jag för min del att det kan vara en fördel om man i den nya handledningen tar in — och även överlämnar till dem som söker vapenfri tiänst - en uppställning över gängen av dessa ärenden. Men vi i utskottet sade oss, att om det är sä att man speciellt pekar på besvärshänvisningen, så kan det ge intrycket att utredaren har den uppfattningen, att den sökande inte kommer att få gehör i vapenfrinämnden. Om den däremot ingår som en bland många upplysningar tror jag inte att det har den verkan.

Med det sagda vill jug yrku bifull till utskottets förslag, och jag vill också lugna fru Äsbrink och kammaren med att när vi behandlade detta ärende för några månader sedan hade vi att stödja oss pä en alldeles ny JO-utredning som gällde den här utredningsorganisationen. Både JO och utskottet fann att det inte var anledning att ifrågasätta vare sig organisationen eller förfarandet för utredningen.

Fru ÄSBRINK (s);

Fru talman! Det är alltid ett bekvämt sätt att beskylla en motionär för att inte känna till saker och ting, men jag finner efter utskottsordförandens inlägg att det faktum kvarstår, att det icke föreligger skyldighet att överlämna något skriftligt muteriul till den sökunde.

Ätt den sökande icke på förhand känner till sin rätt - det är det jag vill komma åt. Jug vet utt det direkt har skett - låt oss säga att det beror pä den mänskliga faktorn — att en sökande icke har upplysts om sin rättighet. Jag vill bara ha en bekräftad dubbel kommunikation, en ömsesidig informution, så att den sökande, även ifall utredningsmannen skulle glömma att upplysa om det eller av olika skäl inte lämnar denna upplysning och översänder utredningen, skall veta att bevaka sin rätt.

Så enkelt är det — det kanske är för enkelt för att man skall vidta en förändring. Men det är ju dennu kommunicering som skull guranteras genom att man helt enkelt överlämnar en skriftlig redovisning, som lätt kan fogas till kallelsebrevet när det gäller samtalet.

Jug betruktur det inte som nägot argument när utskottet säger att detta skulle verka negativt. Då är det ju många säkerhetsåtgärder i vårt

samhälle som vi aldrig skulle kunna vidta därför att de skulle vittna om någon sorts förutfattad mening att det skall gå galet. Det är en argumentering som jag inte kan acceptera.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Fru talman! Vad det gäller detta med kommunikation, så är det ju föreskrivet att utredningsmannen skaU upplysa om detta. Om utredningsmannen glömmer av det - det är första gången jag hör talas om något sådant — känner ju vapenfrinämnden till bestämmelserna och ser till att det blir kommunicering innan nämnden behandlar ärendet.

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan biföUs.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Företagsdemokratin inom krigsmakten, m. m.

§ 20 Företagsdemokratin inom krigsmakten, m. m.

Föredrogs försvarsutskottets betänkande nr 4 med anledning av motion angående företagsdemokratin inom krigsmakten, m. m.

I detta betänkande behandlades motionen 1972:956 av herr Måbrink (vpk) och fru Ryding (vpk) vari föreslagits, såvitt nu var i fråga, att riksdagen dels uttalade sig för ändrade direktiv för den försöksverksamhet "Fördjupad företagsdemokrati och ökat medinflytande" som i överbefälhavarens regi skulle igångsättas, innebärande att de i motionen upptagna synpunkterna om de demokratiska rättigheterna tillgodosågs, dels uttalade sig för att ansvaret för försöksverksamheten överfördes från mUitärer och tjänstemän tiU de folkvalda politikerna.

Utskottet hemställde

att riksdagen

1, skulle avslå motionen 1972:956 såvitt avsäg yrkande att riksdagen uttalade sig för ändrade direktiv för den försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati och ökat medinflytande som skulle igångsättas i överbefälhavarens regi, m, m,,

2, skulle avslå motionen 1972:956 såvitt avsåg yrkande angående ansvaret för försöksverksamheten.

Herr MÅBRINK (vpk);

Fru talman! Jag vill först påpeka att vår motion enbart gäller de värnpliktigas demokratiska rättigheter. Den berör således inte övrig personal inom krigsmakten.

Utskottet säger i sitt betänkande att det inte kan dela motionärernas kritik mot krigsmakten och deras syn på medinflytande för värnpliktiga.

De nuvarande förhållandena på de militära förbanden är sädana att de värnpliktiga är berövade de demokratiska rättigheter som de har utanför kaserngrindarna, i det civila livet. Jag menar då yttrande-, mötes- och organisationsfrihet. Samtidigt är det just dessa demokratiska rättigheter som de värnpliktiga skall försvara.

Lät mig nämna några exempel pä hur det nu går till. Det första exemplet gäller val av kompaniassistent. Denne skall enligt vad jag förstår

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Företagsdemokratin inom krigsmakten, m. m.

vara de värnpliktigas förtroendeman. Systemet fungerar sä att de värnpliktiga fär välja den kompaniassistent som de anser sig ha förtroende för, och därefter tar kompanichefen ut de tre som har fått de bästa röstresultaten. Bland dessa tre utser kompanichefen sedan denne assistent. Men detta tillvägagångssätt har i ett flertal fall resulterat i att den av de tre som fått det minsta röstetalet har blivit utsedd.

Det finns också undra exempel på hur ledande befäl i kraft av sin auktoritära rätt har beskurit de värnpliktigas möjligheter att göra sig hörda. På grund av att allt fler värnpliktiga hur protesterat mot denna totala brist på demokrati har ÖB nu fått i uppdrag att förbereda en försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati. 1 de meddelade direktiven sägs, att för de värnpliktiga skall denna försöksverksamhet innebära en begränsning på grund av tjänstgöringstiden, men de skall också genom ökat medinflytande få bättre möjligheter till bl. a. insikt i och förståelse för försvarets funktion och dess krav på den enskilde.

Detta skall åstadkommas på följande sätt. På ett tiotal förband skull en försöksverksumhet igångsättas. Kompaniassistenter skall utses pä samma odemokratiska sätt som nu. Pä de förband där försöksverksamheten skall bedrivas fär de värnpliktiga utse en kompaninämnd, men ordförandeskapet skall innehas av kompanichefen, som ocksä skall ha rätt att avskeda ledamöter i nämnden, som uttalar sig negativt om försvaret.

1971 års värnpliktsriksdag fattade följande beslut i medinflytande-frågan: "Som princip skall representanterna till nämnder och kongresser väljas direkt av de värnpliktiga, vilkas talan de skall föra. Ordföranden" — alltså ordföranden i konipaninämnden — "utses genom val i kompaninämnden. Kompaniassistenten väljs av de värnpliktiga vid kompaniet i samband med val av kompuniets representunter vid förbandsnämnden. Nyval kan ske om 1/5 av kompaniets värnpliktiga sä begär."

Den av 1971 års värnpliktsriksdag tillsatta arbetsgrupp som fick i uppdrug att yttra sig över det av ÖB planerade experimentet med ökat medinflytande säger följande: "ÖB:s försöksverksamhet innebär i jämförelse med dagens medinflytandeverksamhet ute på förbanden ingen som helst förbättring — tvärtom.

Pä ca en tredjedel av förbunden finns redan kompuninämnder. Val av kompaniassistent och förbandsledamot i försöksverksamheten innebär ett steg tillbaka och ett uvståndstugande från den representativa demokratin."

Om försöksverksamheten över huvud taget skall få ett meningsfullt innehåll bör följande åtgärder vidtas:

1. De grundläggande demokratiska rättigheterna, dvs. mötes-, organisations- och yttrandefrihet, införs.

2. Försöksverksamhet skull bedrivas vid samtliga förband.

3. Valen skall ske så att de värnpliktigas uttalade vilja också blir gällande.

Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till motionen 956.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Fru talman! Jag vill uppriktigt säga att det inte alls förvånar mig att herr Måbrink är kritisk till försvarsutskottets betänkande med anledning av motion 956. Om man har den uppfattningen att krigsmaktens ledning, eUer "generalerna" som det heter i motionen, på alla sätt motarbetar de värnpliktigas krav på ökad bestämmanderätt och införandet av de demokratiska rättigheterna innanför kaserngrindarna, dä mäste man vara missnöjd med utskottets yttrande. Vi i utskottet skriver också klart ut att vi inte delar motionärernas uppfattning.

Under förra årets riksdag hade vi till behandling en rad motioner som gällde just medinflytande för värnpliktiga. Vi ägnade i utskottet mycket tid till att sätta oss in i dessa frågor, och vi var även då eniga om vårt betänkande, som riksdagen också följde i sitt beslut. I betänkandet nr 19 1971 uttalade vi vårt gillande av den försöksverksamhet som krigsmaktens ledning avsäg att bedriva för att utröna hur en fördjupad företagsdemokrati inom försvaret fungerar. Det är klart att denna försöksverksamhet kommer att beröra just de frågor som herr Måbrink tar upp, t. ex. bestämmelsen om val av kompaniassistenter m. m.; den bestämmelsen konimer att prövas under denna försöksverksamhet. Vi ansåg också i utskottet att resultatet av dessa försök bör avvaktas innan man beslutar om mera genomgripande förändringur.

Det är ofrånkomligt att svensk säkerhetspolitik kräver uppoffringar av landets folk. Vi gör dessa uppoffringar för utt säkra vår frihet och vår fred. Det får ocksä vår manliga ungdom känna av, eftersom värt försvar är grundat pä allmän värnplikt och värnpliktsutbildning. Det är en utbildning som inte ens i fred kan jämställas med en verksamhet som bygger på ett anställningsförfarande. Inom utskottet är vi medvetna om detta, men också om att man inom det militära försvaret gör storu ansträngningar för att få till stånd bättre former för sumurbete och umgänge mellan olika personalkategorier.

Fru talman! Jug yrkar bifull till utskottets betänkunde.

Herr MÅBRINK (vpk):

Fru talman! Jag anser inte utt Sveriges säkerhetspolitik hur nägot med frägun om de demokrutisku rättigheterna för de värnpliktiga att göra. Det kan inte utgöra någon som helst fara för säkerhetspolitiken om de värnpliktiga fär utöva de grundläggande demokratiska rättigheternu. Det är ju den rätten mun nu fråntur dem. Sä länge mun gör det unser jag bestämt att, som vi säger i motionen, generaler osv. motarbetar strävandenu att fä till stånd bättre förhållanden inom militärförbanden.

Herr Petersson i Gäddvik sade att just de saker jag tagit upp kommer att beaktas i försöksverksamheten. Nej, det är ju det som inte kommer att ske. Herr Petersson i Gäddvik nämnde bl. a. valet av kompaniassistenter. Där kommer mun enligt de direktiv som finns och som jag förmodar att herr Petersson i Gäddvik har läst alt i stället genomföra en klar försämring. I fortsättningen är det konipaninämnden som skall utse assistenten. Nu skall alltså inte de värnpliktiga på kompanierna ens få vara med och välja kompuniassistenter.

Jag vill också påpeka att den arbetsgrupp som 1971 års värnplikts-

Nr33

Torsdagen den 2 mars 1972

Företagsdemokratin inom krigsmakten, m. m.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Företagsdemokratin inom krigsmakten, m. m.

riksdag tillsatte helt, på punkt efter punkt, har tagit avstånd från ÖB:s förslag.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Fru talman! Enligt min mening har svensk säkerhetspolitik en mycket hög grad av samband med allmän värnplikt och värnpliktstjänstgöring. Jag är därför helt övertygad om att det är angeläget att eftersträva att den värnpliktiga ungdomen i möjligaste mån trivs med sin värnpliktstjänstgöring. Men man kommer aldrig ifrån att en sådan tjänstgöring måste ha ett visst tvång över sig.

Jag tror att utskottet i fjol när vi granskade dessa frågor, liksom i år när det gäller denna motion, kom till en riktig slutsats, nämligen att vi ville avvakta resultaten av den pågående försöksverksamheten innan vi begärde genomgripande förändringar i fräga om de värnpliktigas med-infiytande.

Herr MÅBRINK (vpk);

Fru talman! Jag tycker att det är en reaktionär uppfattning som herr Petersson i Gäddvik gör sig till talesman för. Jag tror inte att man skapar förståelse för det svenska försvaret enligt ert sätt att resonera, genom en auktoritär ledning, varigenom de värnpliktiga påtvingas disciplin. Det har ocksä visat sig att man på förbanden alltmer opponerar sig mot just denna auktoritära styrning.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels motionen nr 956 i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Måbrink begärt votering upplästes och godkändes föHande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaller försvarsutskottets hemställan i

betänkandet nr 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit motionen nr 956 i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Måbrink begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 275

Nej - 11

Avstår — 5

§ 21 En parlamentarisk utredning angående näringspolitiken

Föredrogs näringsutskottets betänkunde nr 3 i anledning av motion om en parlamentarisk utredning angående näringspolitiken.

I detta betänkande behandlades motionen 1972:1315 av herr Fälldin m. fl. (c), vari hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla om skyndsamt tillsättande uv en purlamentarisk arbetsgrupp för utarbetande av grunder och handlingslinjer för en aktiv näringspolitik enligt motionens syfte.

Utskottet hemställde att riksdugen skulle avslå motionen 1972:1315.

Reservution hude avgivits av herrar Börjesson i Glömminge och Sjönell samt fru Hambraeus (samtliga c), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionen 1972:1315 hos Kungl. Muj:t skulle anhålla om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk utredning med uppdrag att utarbeta grunder och handlingslinjer för en aktiv näringspolitik i enlighet med vad reservanterna anfört.

Herr SJÖNELL (c):

Fru talman! De vanliga människornas och företagens situation i dagens svenska samhälle domineras av tvä hotfulla ting: arbetslöshet och prisstegringar. Bådu dessa företeelser ingriper bmtalt och smärtsamt i de enskilda människornas liv, vare sig det är fråga om ensamstående, familjer eller företag, och bägge företeelserna är till stor del avhängiga av vilken politik som förs - eller snarare vilken brist på politik som föreligger.

Det verksammaste medlet mot såväl urbetslöshet som prisstegringur är en ökad och bättre produktion. En höjning av produktionen skapar fler arbetstillfällen både genom direkta och indirekta effekter, och produktionsstegringar betyder även ökad vurutillgång - nägot som verkar i prispressande riktning och alltså motverkar inflationen. Det är sålunda en angelägenhet av högsta kluss utt vi alldeles omgående lyckas åstadkomma en produktionsökning - och därtill en väsentlig sädan.

En förutsättning härför är — därom torde alla vara ense — att näringslivet hur möjlighet och vilju uti effektivt utnytUu tillgängliga resurser. Till resurserna bör då inte bara räknas de yttre resurserna, sådana som råvaror, maskiner, ändamålsenliga lokaler, kapital och krediter, utan även vad jag vill kalla de inre resurserna — energi, uppfinningsrikedom och yrkesskicklighet inom näringslivet på alla nivåer - samt sist, men inte minst, basförutsättningen för det hela, som jag i brist pä bättre benämning vill kallu framtidstro.

Det ur således inte så få ting — vurt och ett uv ytterstu betydelse — som mäste finnus och verku på en gång för att näringslivet skall fä önskvärd effektivitet. Annorlunda uttryckt måste så godu förutsättningur som möjligt skupas för de enskildu människornus och företugens arbete. Politiken måste varu konsekvent och kontinuerligt förutsättnings-skapande, och ett av dess viktigaste instrument måste bli en aktiv och genomtänkt näringspolitik. Behovet av en sådun politik frumstår i stark relief vid en blick bäde pä utvecklingen under 1960-talet och pä den senaste tidens sysselsättningssituution. Under 1960-tulet ökude industriinvesteringurna — hävstången för näringslivets fortsatta expansion - i

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

betydligt mindre grad än vad som hade fordrats för att vårt land skulle ha kunnat hålla sina konkurrensmöjligheter intakta. Under åren 1961-1968 steg industriinvesteringarna med blott 1,3 procent per är och under åren därefter, 1969-1971, blev uppgången cirka 5 procent om året. De båda senaste långtidsutredningarna har angivit den nödvändiga minimiupp-gängen till 7 respektive 6,5 procent per år.

Jag vill påstå att den alltför långsamma kapacitetstillväxten från 1960-talets början fått till följd att vårt näringsliv förlorut sin tätposition i den internationella konkurrensen. Jag vill också påstå att en sturkt bidragunde orsak härtill liksom till dagens arbetslöshet och oroande prishöjningar är regeringens och socialdemokratins oförmåga att frum-skapu en genomtänkt näringspolitik och konsekvent tillämpu den.

Till årets riksdag har centerpartiet i motionen 1315 hemställt "att riksdagen hos Kungl. Maj;t anhåller om skyndsamt tillsättande av en parlamentarisk arbetsgrupp för utarbetande av grunder och handlingslinjer för en aktiv näringspolitik enligt motionens syfte".

Bakgrunden till denna motion är insikten om och centerns övertygelse att ett högt utvecklat industriland som vårt, med en mängd sumhällsakti-viteter så intimt integrerade, inte kan klara produktions- och sysselsättningsproblemen och en rad med dessa sammanhängande större och mindre frågor utan en klart definierad näringspolitik, uttryckt i ett handlingsprogram.

Utöver vad jag anfört skall jag ange några skäl för den trängande nödvändigheten av att ha ett övergripande näringspolitiskt handlingsprogram. — Den utförligare argumenteringen finns i den nämnda partimotionen, till vilken jag hänvisar.

Vi önskar oss själva och våra efterkommande framåtskridande och välfärd. Med välfärd menur jug då dettu begrepp i dess viduste betydelse — alltså inte bara det som kan mätas i kalla bruttonationalproduktsiffror, utan även vad därutöver fordras av arbetstrivsel och andra immateriella värden som tillsammans med materiellt välstånd kan göra den enskilda människans liv meningsfyllt. En avgörande förutsättning för både framåtskridande och välfärd är, som jag tidigare framhållit, ett effektivt näringsliv, vars effektivitet befrämjas om samhället följer en genomtänkt näringspolitik. Näringslivets effektivitetsutveckling får emellertid inte bli hur vildvuxen som helst, utan näringslivets verksamhet och tillväxt mäste underordnas samhällets välfärds- och jämlikhetspolitik. Detta innebär inte utt näringslivet härigenom skulle få minskat ansvar för utvecklingen utunför dess domäner. Tvärtom har näringslivet ett samhällsansvar, som numera pä mänga häll upplevs som bäde påtagligt och tungt, men inom näringslivet känner man sig i dag — och dettu gäller framför ullt de mindre företugen - bäde orolig inför det tyngre sumhällsansvaret och vilsen inför framtiden, som upplevs såsom osäker och konturlös. En klart utstakud näringspolitik, presenterud inom ett hundlingsprograms fasta rum, skulle utan tvivel undanröja åtskilligt av näringslivets nuvarande vilsenhet inför framtiden och bland andra positiva ting skapa mera av "hoppfull håg och fantasi". Investeringsviljan till fromma.

Enligt centerns uppfattning är ett decentraliserat samhälle förutsättningen för ett lyckligt sumhälle, ett välfärdssamhälle. Ett decentraliserat

samhälle kan inte skapas och utvecklas utan en aktiv regionalpolitik, och en gynnsam regional utveckling är i mycket hög grad beroende av livskraftiga småföretag, bl. a. som underleverantörer. VUken plats inom samhällsrumen skull regionulpolitiken få och vilken skall de mindre företagen fä? Endast ett konkret näringspolitiskt handlingsprogram kan ge svar på dessa utomordentligt viktiga frågor. Detsamma gäller om så viktiga element i vårt samhälle och dess utveckling som t. ex. kreditför-sörining, skuttepolitik, information och insyn, konkurrens- och konsumentpolitik, utbildningspolitik, kroppsarbetarens situation, arbetsmarknadspolitik, mUjöpolitik, regionalpolitik och företagsdemokrati. Alla dessa aktiviteter måste jämte många undru skildu beständsdelur i det storu samhällskonglomeratet samordnas och sammanvägas till ett av våra viktigaste politiska instrument när det gäller att kanalisera allas våra skilda krufter i riktning mot största möjliga välfärd. Detta instrument heter aktiv näringspolitik.

Fru tulmun! De mindre företagen spelar en stor roll bl. a. för att upprätthålla den regionalpolitisku bulansen. Det gäller alltså utt inplucera dessa företag pä rätt sätt bäde i det samhällsekonomiska och i det näringspolitiska sammanhanget. Småföretagen får alltså inte behandlas så illa som den socialdemokratiska regeringen gjort under de senaste åren, dä bristen på generella stimulanser i samhällsekonomin fått ersättas av punktinsatser, som i form av bl. a. kreditrestriktioner allvarligt hotat de mindre företagens existens och utvecklingsmöjligheter. Oförmågan hos den socialdemokratiska regeringen att använda och avväga generella respektive selektiva konjukturstimulanser bottnar ytterst i oförmågan att skapa en plunmässig näringspolitik. Detta negativa förhållande förstärker ytterligare centerns kruv på ett näringspolitiskt handlingsprogram.

För att de mindre företugen på ett rättvist sätt skull få möjligheter utt utveckla sina goda förutsättningar, för att inte bara företagen utan även tusen sinom tusen löntagare skall undgå att stampas ut ur produktivt liv till följd av tidens våldsamma strukturförändringar, och för att näringsliv och samhälle över huvud taget skall kunna erbjudas en harmonisk utveckling krävs två grundläggande ting; samarbete och förtroende.

I den män nägon konsekvent näringspolitik tillämpats pä socialdemokratiskt håll har dennu utmärkts uv ett närmast negativt intresse för samarbetstanken. Det hur inom näringslivet och längt utanför detta skapat ett skadligt misstroende mot regeringen och onödiga motsättningar. En följd UV dettu förhållunde som regeringen icke gjort nägot för utt undunröju har blivit att på många häll spritts och odlats en föreställning om att löntagare och företugure måste vara politiska motståndare till varandra. Det är därför en av den aktiva näringspolitikens angelägnaste uppgifter att undanröja sådana falska och skadliga föreställningar.

I vår motion 1315 sägs det: "En aktiv näringspolitik måste som en grundlinje ha en klart uttalad samarbetsinställning. Detta gäller såväl samarbetet mellan samhället och näringslivet som samarbetet inom näringslivet. Med det sistnämnda avser vi dels ett organiserat samarbete mellan företag, dels en utvecklad demokrati pä arbetsplatsen." Det finns skäl att pä det starkaste understryka dessa grundsatser, fru talman.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

Utskottsmajoriteten vill alltså icke godta centerns åsikter om nödvändigheten av ett övergripande näringspolitiskt handlingsprogram utun avstyrker på ett både sterilt och korthugget sätt våra förslag härutinnan. Lät mig då säga att den motivering man angett för avslaget på motionen är logiskt omöjlig. Det skulle enligt utskottsbetänkandet vuru oreulistiskt med ett näringspolitiskt hundlingsprogrum för sumhället, därför att det skulle vara ett alltför omfattande arbetsfält för en parlamentarisk utredning. Däremot skulle det vara en lämplig uppgift för de olika partierna, säger man, att formulera övergripande näringspolitiska program. Kan t. ex. näringsutskottets ordförande, herr Svanberg, som sitter i kammaren, förklara den bristande logiken i utskottsniajoritetens urgumentering?

Nuturiigtvis är det, som framhålls i motionen, en svär uppgift att forma övergripande grunder och handlingslinjer för näringspolitiken. Det är fråga om samlade åtgärder över strängt taget hela det politiska fältet. En sädan samordning är nödvändig. Ju svårare uppgiften är, desto angelägnare är det att ta itu med den. Ju mer näringspolitiken måste omfatta, desto., större brist är det att den inte samordnats i ett handlingsprogram. Det kan man inte komma ifrån. Nu säger man alltså i utskottsbetänkandet, att denna omfattande uppgift inte kan klaras av en parlamentarisk kommitté — men den kan klaras av partierna vart för sig. Varför skulle det vara svårare för en parlamentarisk kommitté än för partierna? Det är ju samma sorts människor det gäller. Uppgiften kan rimligtvis inte vara mera omfattande och vidsträckt för alla partier tillsammans än för varie parti för sig. Det är ju summu uppgift.

Mun kun kunske säga, att statsminister Palme pä sistone krånglat till det hela för dem som här skall försvara utskottsmajoriteten. Han gjorde ju ett s. k. utspel vid Nordiska rådets session i Helsingfors förra veckan, dä han krävde ett nordiskt handlingsprogram i fråga om näringspolitik, regionalpolitik och miljöpolitik. Detta omtalades i stora mbriker. Men hur skulle nian kunna skupa ett nordiskt handlingsprogram för näringspolitik, om man inte här hemma vill varu med om utt hu ett svenskt? Det går helt enkelt inte ihop.

Denna fråga berördes här i riksdagen redan förra veckan i samband med diskussionen om ett jämlikhetspolitiskt handlingsprogram. Då var herr Nilsson i Östersund socialdemokratins talesman, och han uttalade sig på ett sätt, som alls inte stämmer med vad man nu har sagt i näringsutskottet. Enligt näringsutskottets betänkande är ett näringspolitiskt handlingsprogram en alltför omfattande uppgift. Men herr Nilsson i Östersund sade precis tvärtom, nämligen utt hun mycket väl förstod utt det vur praktiskt möjligt att göra en översyn när det gällde näringspolitiken, ty då höll man sig "inom en gunsku begränsud rum" — och till "frågor som hör summun på ett nära och intimt sätt". Det är så sant som det är sagt.

Man bör härav kunna dra slutsatsen, att herr Nilsson i Östersund nu lovat rösta med reservationen. Och detsummu bör ju gälla stutsminister Pulme — efter det som hun förehude sig vid Nordiska rådets session i Helsingfors.

Iblund hur mun sagt, att det skulle vara omöjligt för de politiska

partierna att komma överens om en helhetssyn på näringspolitiken. Något är tidigare har man t. o. m. tugit in detta i själva utskottsbetänkandet. Jag tar upp detta redan nu, eftersom det kun tänkas, att herr Svanberg om en stund tänker i samma banor.

Naturligtvis är det ingen hemlighet att partierna är oense om åtskilligt i näringspolitiken. Men näringspolitiken intar härvidlag inte nägon särställning. Vi har här i riksdagen tidigare antagit handlingsprogram eller riktlinjer för t. ex. bostadspolitiken, lokuHseringspoHtiken, arbetsmarknadspolitiken och jordbrukspolitiken. Motsättningarnu i t. ex. lokuHseringspoHtiken och jordbrukspolitiken hur förvisso inte vurit mindre än vud de är i näringspolitiken i stort. Det finns alltså ingen anledning att säga att det frän den utgångspunkten skulle vara svårare att skapa ett handlingsprogram för näringspolitiken.

I inrikesdepartementets huvudtitel hur ånyo utlovats, att regeringen till hösten skall lägga fram förslag till "ett regionalpolitiskt handlingsprogram för hela landet". Jag är helt övertygad om utt det här finns liku storu meningsskiljaktigheter mellan partierna som i fråga om näringspolitiken i stort. I den mån samförstånd inte kun nås får nuturligtvis mujoritetslinjen gälla, mer eller mindre påverkad av minoriteten. Avvikande meningur får fruniföras i reservationer. Därmed får vi också en bättre konkretiserad helhetsdebatt. Detta gäller om ett regionalpolitiskt hundlingsprogrum, som vi skull ta ställning till i höst, men naturligtvis också i fräga om ett näringspolitiskt handlingsprogram. Det är lika bråttom med detta. Men här tycks regeringen tyvärr helt hu tupput greppet.

Jag ber, fru talman, att få yrka bifall till reservationen.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspoUtiken

I detta anförande instämde herrar Persson i Heden (c) och Böriesson i Glömminge (c).

Herr SVANBERG (s):

Fru talmun! Detta är ju ingen ny motion, utan det är fjärde året i följd som i stort sett samma yrkande ställs frän centerhäll. Bäde 1969, 1970, 1971 och nu 1972 framförs samma krav om en utredning för att utarbeta handhngslinjer för en aktiv näringspolitik. Samtliga gånger hittills har dessa motioner avslagits med endust centern som reservanter.

Jag tycker att ingen kunde bättre än herr Sjönell bevisa hur hopplös den uppgift är som hun vill ålägga en utredning. Han böriar sitt anförande med att säga att arbetslöshet, prisstegringar osv. beror på vilken politik som förs. Han menur att vi skall tillsätta en utredning som skall tala om vilken politik som bör föras i dettu lund. Är inte det något som strider mot hela det demokrutisku system som vi har, där vi framför våra olika meningar i partierna? Herr Sjönell vill t. o. m. utreda energi, uppfinningsrikedom och framtidstro. Han går sedun ut i ett våldsumt angrepp mot socialdemokratin och säger att den inte har gjort det och inte det. Nu skull alltså, enligt honom, den socialdemokratiska regeringen tillsättu en utredning för att tala om hur den politik som förts med ulla dess fel i stället borde ha varit. Det är väl ändå att vara litet naiv att föreställa sig att det skull gä till pä det viset.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

På första sidan i motionen står det att näringslivet måste "vara i huvudsak privat eller kooperativt och bygga på ett fritt konsumtionsval och en sammanvägning av de krafter, som konkurrens och samverkan utgör". Litet längre ned på samma sida kommer man med en betygsättning och säger att regeringens näringspolitik har dominerats av en strävan till ökning uv det statliga företugundet. Här går man ut i en som jag tycker helt riktig politisk diskussion - jag vill inte på något sätt värdera centerns åsikter. Men vad man sedan begär är att detta skall sammanvägas i en objektiv utredning. Man plockar fram en hel mängd saker som man vill ha utredda. Herr Sjönell räknade upp de flesta av dem. Bland annat nämnde han statliga företag. Jag skulle aldrig kunna föreställa mig att den som har utsett sig själv till de statliga företagens främste kritiker i kammuren, herr Burenstam Linder, och jag tillsammans skulle sätta oss ned och utarbeta en policy för den statliga företugsumheten. Jag uppskattar utt herr Burenstam Linder aldrig har försökt locka mig i den fällan att vi tillsammans skulle utarbeta ett näringspolitiskt program. Det är komplett omöjligt. Det är tydligen också alla övriga purtier emot.

Herr Sjönell säger vidure, att för en klur näringspolitik måste det och det vara värdefullt. Ja, enligt centers mening måste den viktigaste beståndsdelen vara det och det. Självklart skall centern ha ett näringspolitiskt program där mun framför sinu åsikter. Men utt begära att en utredning skall sätta sig ned och försöka klara ut objektiva sanningar tror jag är alldeles galet.

Här sägs ocksä att det verkligen behövs en parlamentarisk utredning, och man framhåller att vi har kommit sams i andra frågor. Herr Sjönell hänvisar till att vi hur ett gemensamt handlingsprogram för lokaliserings-politiken, arbetsmarknadspolitiken, jordbrukspolitiken och mycket annat. Det lustiga är utt både arbetsmarknadspolitiken och regionalpolitiken tas med blund de ämnen som behöver bli föremål för en gemensum utredning och ett gemensamt program. Herr Sjönell talade sä mycket om att det var bristande logik hos utskottet. Jag undrur hur det ur med herr Sjönells logik i summanhanget.

Så frågar herr Sjönell; Varför är det svårare för en utredning att klara detta än för partier? Helt enkelt därför att partiernas program mäste bygga pä politiska värderingar, som varie parti stär för. Man kan inte ha en sammanvägning, där man fär nägot slags moderat-kommunistisk-center-folkpartistisk-socialdemokratisk politik. Hur skulle den se ut? Det är rent nonsens att tro att detta går att sammunvuga. Ett demokratiskt sumhälle formas alltid i kamp mellan olika åsiktsriktningar. För centern måste det vara lika värdefullt som för andra att själv skapa ett handlingsprogram för sin näringspolitik, för sin syn pä näringspolitiken.

Jag vill peka pä att en hel mussu utredningar sysslar med just de suker som herr Sjönell tur upp. I utskottsbetänkundet nämns t. ex. kupital-marknadsutredningen, företagsskatteberedningen. utbildningsutredningen, lokaliseringsutredningen och delegationen för de mindre och medelstora företugen. Vidare kan nämnas långtidsutredningen och samarbetsutredningen. Vi har också inom industridepartementet i gång ett flertal branschutredningar. Allt dettu finns redan, och den vanliga gången är väl i en demokrati utt regeringen utreder oliku saker via olika

utredningsorgan. Utredningarna går i regel på remiss, sä småningom lägger regeringen ett förslag och riksdagen har att besluta. Där har de politiska purtiernu att agera utifrån sina olika värderingar; man vill godta förslagen, man vUl inte göra det. Man mäste göra bedömningarna utifrån politiska värderingar, som helt enkelt inte bygger på annat än att sä anser vi. Detta är själva demokratins väsen.

Till herr Sjönell skulle jag vilja säga: Vi inom socialdemokratin har ett näringspolitiskt program. Herr Sjönell sade att vad som verkligen fattades var en aktiv näringspolitik. Ju, "Aktiv näringspolitik" är ett progrum som sociuldemokrutin för sin del antog 1967. Vi håller just nu på att komplettera det med vissa aktuella suker. Det är vad vi anser bör göras i dettu summunhung. Vi har våra värderingar. Om det är så omöjligt för centern att själv ha några egna värderingar och om partiet är sä väldigt illu ute att det inte kan få till ett eget näringspolitiskt program, går det ju att låna något av de tidigare socialdemokratiska som i stort sett är genomförda. Ni kan ju överta efterkrigsprogrammet, som i stort sett är förverkligat. Det skulle gå ihop med detta något suddiga resonemang.

Sedan har herr SjöneU bekymmer för att statsministern varit i Helsingfors och föreslagit ett nordiskt handlingsprogram för närings- och lokaliseringspolitiken. Dä menade herr Sjönell att statsministern måste röstu med centern i dag. Jag tror knappast att han har nägon anledning till det. Vud statsministern föreslår är att man skall undersöka pä vilka områden man kan fä gemensumma projekt och gemensamma saker att syssla med i de nordiska länderna. Jag tror att det är en helt annan suk än en politiskt lika bedömning över hela Norden. I och för sig kanske det kunde finnas en väg. Vi har socialdemokratiska regeringar i alla de nordiska länderna just nu, och det kanske vore möjligt för dem att enas. Jag tror att det skulle varu mycket enklare än för centern och socialdemokraterna att enas.

Herr Nilsson i Östersund kan nog svara för sig själv. Han har inte heller bundit sig för att gå med pä detta något dimmiga resonemung.

Med dettu vill jag sluta och inte förlänga diskussionen. Det kan ligga någonting i att centern nu för fjärde året försöker med denna motion utun utt få något annat parti med sig. Är inte det ett belägg så gott som nägot annat för att alla de andra partierna upplever näringspolitiken som en mycket väsentlig del av det som är partiernas program och åsikter? Det är ingenting som vi sitter och förhandlar om i ett utredningssammanhang. Varie parti måste ha en syn på näringspolitiken. Har man inte det, är mun bara ute för att prata litet allmänt om populära ting och svänga sig med vissa populära ord utan att ha nägon substans i sitt näringspolitiska tänkande.

Fru tulmun! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

Herr SJÖNELL (c);

Fru talman! Herr Svanberg slutade med att säga att vi pä centerhäll saknar substans i vårt politisku tänkande när vi lagt fram förslag om näringspolitiskt handlingsprogram. Det var ju älskvärt sagt, och jag skall kvittera älskvärdheten med att sägu att jag i rätt stor utsträckning saknar substans i näringsutskottsordförundens försvur för majoritetens ställnings-

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

tagande i detta ärende. Det vur en mängd ord men bra Htet av saklig debutt och reellu argument.

När herr Svanberg skall återge vad jag sade i mitt första anförande gör han som en viss potentat när denne citerar Bibeln. Det är egentligen gunsku häpnudsväckande att mun kun komma sä längt ut i geografin som herr Svanberg gör när han påstår att jag har sagt, att den sociuldemokrutiska regeringen skull tillsätta en utredning med uppgift att fastlägga vilken politik som skall föras i vårt lund, och att denna politik skall ledu till mindre arbetslöshet och mindre prisstegringar.

Vad jag sade, herr Svanberg - och det är en helt annan sak —, var att om man hade haft ett klart uttänkt och konsekvent genomförd näringspolitik under 1960-talet och under de senuste åren, skulle säkerligen prisstegringspressen och även arbetslösheten ha varit mindre. Det är alltså en helt annan sak. Vi anser att avsaknaden av en näringspolitik och av fasta grepp på näringspolitikens område har en stor del av skulden till dagens situation.

Herr Svanberg sade vidare att det är omöjligt att tillsammans skrivu ett näringspolitiskt progrum när mun hur att urbetu med så pass många olika grundläggande värderingar, som representeras av de politiska purtierna. Jag mäste i detta sammanhang återkomma till herr Palme. Det är beklagligt, herr Svanberg, men det är faktiskt sä att herr Palme har sugt att man skall utarbeta ett gemensamt nordiskt handlingsprogram just för näringspolitiken. Hur skall det gä till? De luftiga invändningar som herr Svanberg gjorde kan inte omintetgöra att herr Pulme verkligen menude nägot med sitt program. Jag förmodar i varje full utt hun gjorde det och att han verkligen vill ha ett program, som innebär en färdig produkt. I debatten härom skall dä inte baru, som här i Sverige, varu involverade fyra eller möjligen fem utan ett tiotal partier. Herr Palme tror likafullt att ett sådant program skall kunna åstadkommus. Om detta är möjligt pä det nordiska planet, lär det kunna klaras även här. Herr Svanberg skulle kunske kunnu tulu med herr Pulme om saken, så blir det måhända lättare.

Herr Svunberg säger vidure utt regionulpolitiken bura är en del av näringspolitiken och att mun därför inte kan lägga fram ett övergripande näringspolitiskt program. Ja, men om man nu har kunnat komma fram till gemensamma uppfattningar och satsningur på en rud områden, som regionalpolitik, arbetsmarknadspolitik osv., skall det dä vara så omöjligt att avstämma dessa uppfattningar och att sedan summunställa dem i ett övergripande program? Jug fattur inte logiken i dettu.

Herr Svunberg säger att man mäste byggu på politisku värderingar och att dettu med nödvändighet måste leda till att det blir omöjligt att urbetu summan sinu ståndpunkter. Ja, men har man inte varje gång man gått till verket för att fä till stånd gemensummu progrum huft olika politisku värderingur, exempelvis på urbetsniarknadspolitikens, lokaliseringspolitikens och regionalpolitikens områden, dvs. de områden vi har räknat upp i motionen och beträffande vilka mun inte hur bestritt att vi har en gemensam politik? Det har väl vurie gäng förelegut skildu politiska värderingar, men man har ändå kunnat enas. Det borde med litet god vilju vura möjligt även i dettu summunhung.

Det sudes vidare att socialdemokruternu har ett näringspolitiskt

program. Det är det som vi tycker att ni inte har, och vi hur efterlyst ett sådant program. Man uppträdde under mycket stora åthävor och tyckte det var oerhört märkvärdigt när man på den socialdemokratiska kongressen 1968 talade om att näringspolitiken - observera den socialdemokratiska näringspolitiken — skulle komma att dominera 1970-talets poHtik. Utvecklingen kan enligt min uppfattning ungefär liknas vid berget som födde en rätta. Det har hittills ur allt detta i större skala endast framsprungit två ting, nämligen Investeringsbanken - i och för sig en bra sak, vars grundidé vi anslöt oss till — och Statsföretag AB, som måhända i somligt kan görus bättre än vad det nu är. Som slutmonument över en genomtänkt och konsekvent näringspolitik tycker jug dock utt resultatet är ganska magert.

Herr Svanberg sade avslutningsvis att vi i centern är illa ute därför att vi inte kan åstadkomma ett eget näringspolitiskt program. 1 detta sammanhang är väl ändå näringsutskottets ordförande ute med de vunligu krumsprången på demugogins bakgårdar. Jag kan inte fatta uttalandet pä annat sätt. Vi har nämligen ett väl utarbetat näringspolitiskt program. Vi har lagt fram det i en omfattande partimotion och vi hur föreslugit utt detta program skall läggas till grund för en parlamentarisk utredning, som skall komma fram till gemensamma värderingar och ett övergripande program.

Detta är vad vi har och har gjort. Vi är inte alls illa ute, och vi tänker inte pä något sätt försöku planka av det socialdemokratiska programmet. Men vi tror utt man kan avstämma de olika åsikterna och få frum ett gemensamt program, vilket jag anser vara mycket viktigt.

Så vill jag än en gång fråga herr Svanberg; Hur skall herr Palmes förslag realiseras? Skall det bli ett gemensamt näringspolitiskt program för Norden? Eller är det bara fräga om ett luftigt resonemang för att markera intresse för nägot slags gemensamt nordiskt uppträdande?

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

Herr SVANBERG (s);

Fru talman! Egentligen kan det vara onödigt utt bemötu herr Sjönell. Hun fortsutte ju bura att röra om i samma grytu som i det förstu unförundet. Suker och ting blir inte bättre av att upprepas.

Herr Sjönell påstod att jag läser betänkandet som en viss potentat läser Bibeln. Jag citerade ganska ordagrant vad herr Sjönell sade om att man ville göra det och man ville göra det. Och centern får ha vilka program den vill. Det är inte min sak att säga någonting om dettu. Men om det hade funnits ett klurt utarbetat progrum, sä hude det varit bättre, sade herr Sjönell. Socialdemokratin har ett klart utarbetat näringspolitiskt program. Herr Sjönells värdering av det må stå för hans räkning. Jag tycker att det är betydligt bättre än vad herr Sjönell vill medge att det är.

Jug återkommer på nytt till det jug försökte tulu om för herr Sjönell; Här är det fräga om ett politiskt arbete och politiska värderingar. Det tycks hun hu väldigt svårt utt futta. Om den socialdemokratiska regeringen fört en så förtvivlat hopplös politik som herr Sjönell påstår -svenska folket tycker inte alltid det - så finns del ju i vår demokrati en möjlighet att rådu bot för detta. Herr Sjönell fär som oppositionsman se till att mun byter regering. Herr Sjönell får urbeta för utt fä en regering

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

som tillämpar det program centern påstår sig ha och som han nu föreslär att alla partier i riksdagen skall enas om att göra till föremål för en utredning.

Herr Sjönell ställer saker och ting pä huvudet. Är partierna oense om fundamentala ting, så är det herr Sjönells uppgift att verka för att det blir en annan regeringspolitik. Men jag tror att det blir väldigt svårt utt sumlu svensku folket kring den näringspolitik som herr Sjönell påstår att centern hur.

Så har herr Sjönell rekommenderat mig att tala med statsministern. Herr Sjönell borde nog hu lyssnat litet bättre till vad statsministern sade i Helsingfors. Jag sade dessutom att det kanske t. o. m. var enklare att få till stånd ett gemensamt nordiskt program. I första hand gäller det nämligen för industriministrarna att utarbeta ett förslag, och det råkar vara socialdemokratiska industriministrar i alla de nordiska länderna nu. Det borde vara betydligt enklare för dem att komma sams än för en socialdemokratisk regering att kommu sums med herr Sjönell eller eventuellt hela centern i det här sammanhanget.

Jag finner det alltså helt klart att herr Sjönell har full rätt att köra med sitt program och anse att det är alldeles utomordentligt och att jag har liku stor rätt att tycka att det inte är utomordentligt utan tvärtom väldigt dåligt. Framför allt skulle vi inom socialdemokratin inte vilja överta det. Vi barett mycket bättre själva.

Herr SJÖNELL (c):

Fru talman! Det finns ingen anledning att spilla tid pä att analysera konsten att citera. Vi kan ju gä till protokollet när detta blivit utskrivet och se vem som har citerat vad och på vilket sätt.

Jag hävdar att socialdemokratin saknar ett väl genomtänkt näringspolitiskt program. Man har presenterat ett sådant under stora åthävor, men konkret har det givit väldigt litet. Enligt vud jug hur mig bekant har socialdemokraterna tillsatt en ny kommitté — jag tror t. o. m. utt herr Svunberg ingår i den — för utt uturbetu ett nytt näringspolitiskt progrum, buru fyru år efter 1968 års partikongress. Den omständigheten visur väl att man är gunska osäker på hur man skall ha det pä näringspolitikens område. Lycka till, herr Svanberg, med det arbetet! Det finns mycken visdom för den vetgirige att hänitu i centerns partimotion som vi debatterar nu.

Det kan anmärkas att sociuldemokrutin på en punkt följt en konsekvent linje när det gäller näringspolitiken, och det är utt mun förutom inruttundet uv Investeringsbanken och Statsföretag AB hur satsat mycket ensidigt på de 5 procent av näringslivet som utgörs av statliga företag. Man har överdimensionerat de samhälleliga sutsningurnu på den sektorn men underlåtit att satsa på och vitalisera den privata och kooperativa delen av näringslivet som ändå svarar för 95 procent av detta. Detta är enligt centerns uppfattning också en felaktig näringspolitisk satsning som man snarast mäste rättu till.

Fru tulmun! Efter denna debatt liksom efter tidigure debatter i samma ärende har jag kommit fram till en slutsats som jag beklagar. Anledningen till att man inte vill vara med om att försöka få fram ett näringspolitiskt

handlingsprogram kan helt enkelt inte vara någon annan än att regeringen och regeringspartiet inte kan komma fram till någon näringspolitik som stämmer med vårt näringsliv i vår s. k. biandekonomi. Det är en ulldeles för svår uppgift för herr Svanberg att förklara det, och han stämmer ju inte ens med sig själv i sina repliker.

Vi har som jag framhållit beslutat om övergripande riktlinjer och handlingsprogram tidigare här i riksdagen. Vi skall behandla ett regionalpolitiskt handlingsprogram till hösten, och det är, fru talman, mycket angeläget, men nuturligtvis är det lika angeläget med ett näringspolitiskt handlingsprogram, ja angelägnare, om man tar hänsyn till utt det gäller ett större politiskt fält som måste samordnas.

Det är inte märkvärdigare med motsättningarna i näringspolitiken än t. ex. i regionalpolitiken. Det kan inte vara svårare för regeringen och partierna att göra ett programarbete tillsammans än att sitta och göra det var och en pä egen hand. Kan vi här i riksdagen tillsammans fatta beslut om t. ex. ett regionalpolitiskt handlingsprogram, då mäste vi naturligtvis ocksä kunna göra detsamma i fråga om ett näringspolitiskt handUngs-program. Det är en självklarhet att de politiska partierna själva måste forma sina övergripande program. Purtiprogrummen har ju den karaktären. Det gäller inte minst i fråga om näringslivet.

Centern har ett särskilt näringspolitiskt handlingsprogram från 1966 års riksstämma, och vi har en särskild kommitté som arbetar med det. Det är ytterligare en självklarhet att samhället måste forma handlingsprogrammen pä gmndval av de olika partiernas program. Det gäller näringspolitiken lika väl som annan politik. Men regeringen och socialdemokraterna tycks inte kunna varu med om ett näringspolitiskt programarbete.

Förklaringen är såvitt jag förstår att socialdemokraterna inte kan prestera en näringspolitik som passar för blundekonomins näringsliv. Det beskedet fär man också frän det programarbete som pågår inom regeringspartiet men som aldrig tycks komma fram till resultat. Man vill tydligen pä en och samma gäng försöka förena biandekonomi och socialism. Det är praktiskt omöjligt. Men det innebär tyvärr ocksä att vårt näringslivs samtliga möjligheter inte kan tas till vara på bästa sätt.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

Herr SVANBERG (s);

Fm talman! I sak finns det egentligen inte nägot nytt utt bemöta, men jag vill gärna ge herr Sjönell en upplysning, eftersom han tycks vara okunnig även på det området. Han säger att socialdemokratin har ett näringspolitiskt program, men nu håller mun på och skuffur sig ett nytt endust fyru år efteråt trots att man inte har gjort något åt det man har. Jug råkar kunna det programmet ganska bra. Jag satt med i den utredning som lade fram förslaget 1967.

Vad man nu håller pä med — och det borde herr Sjönell ha läst sig till i tidningarna - är att man skisserar vissa konkreta mål för de tvä tre närmaste åren, ett handlingsprogram för en valperiod med utgångspunkt i samma ideologi som finns i det näringspolitiska programmet. Jag råkar vetu det, eftersom jag är ordförande i den utredningen.

Det var detta som herr Sjönell kanske behövde lära sig.

3 Riksdagens protokoll 1972. Nr 33-34

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

Vidare säger han att socialdemokraterna inte kan lägga fram ett näringspolitiskt program, de kan inte vara med om ett program för en biandekonomi. Men samtidigt föreslår han att vi skull göra ett sådant program tillsammans. Det skulle innebära att socialdemokratin lät centern genomföra detta fina program som vi inte själva kan genomföra. Det mäste väl finnas någon logik i detta, herr Sjönell. Försök att använda det demokratiska samhällets möjligheter att driva politisk propaganda och försök inte blanda bort begreppen genom att den ena sekunden angripa socialdemokraterna för att de varken kan eller vill någonting och nästa sekund fordra att de skall vara med och genomföra ett program som herr SjöneU skall stå för!

Sedan säger herr Sjönell att vi har ju ett program för lokaliseringspolitiken eller regionalpoHtiken. I den senaste lokaliseringsutredningen satt centerns nuvarande ordförande och jag med som sakkunniga. Vi var inte överens på alla punkter — på flera punkter har vi särskUda yttranden som visar att vi var oense. Man kom aUtså fram tUl en minimienighet. Och sä säger herr Sjönell: Varför kan vi då inte ta näringspolitiken som innefattar allt? Och så räknar han upp praktiskt taget allting i samhäUslivet t. o. m. skolutbildningen plus alla ekonomiska frågor. Och här skall vi då göra ett gemensamt program. Säger inte det hur barockt det hela är? Vi är inte överens i grunden om hur det här samhället skall se ut. Vi är inte överens om hur näringslivet skall drivas. Varför skall inte våra olika uppfattningar kämpa mot varandra i riksdagen?

Jag säger återigen till herr SjöneU: Är det så toppenomöjligt för centern att köra sitt program, så låna någon annans! Att hålla på och tjata om det på detta sätt är fullständigt meningslöst.

Herr SJÖNELL (c):

Fru talman! Herr Svanbergs agerande och argumenterande i denna debatt har på ett eklatant sätt understrukit riktigheten av vad jag sade i mitt förra inlägg, nämligen att det är en ideologisk skiHelinje mellan centern och socialdemokratin. Det är ideologiska skäl som gör att man inte kan vara med på det övergripande näringspolitiska program som vi har föreslagit. Den enkla omständigheten att herr Svanberg liksom tidigare vägrar att vara med i detta arbete visar ju att han inte bekänner sig till biandekonomin och alltså inte kan förena sin doktrinära socialistiska uppfattning med biandekonomins krav. Jag tycker att det tillräckligt tydligt vittnar om hur saker och ting ligger till på det ideologiska fältet. Det är den avgörande slutsats vi kan dra av denna debatt.

Herr SVANBERG (s):

Fm talman! Jag kan inte förstå annat än att herr Sjönell är helt yr nu efter aUa sina saltomortaler. Vad han viUe ha sagt med det senaste inlägget fattar jag helt enkelt inte. Han påstår att mina yttranden visar att det skuUe vara alldeles omöjligt att ha med socialdemokraterna, eller i varje fall mig, i ett programarbete som skulle gäUa att behålla en biandekonomi. Men varför skall herr Sjönell vara så förtvivlat angelägen att få med oss? Varför kan inte centern, som är så väldigt intresserad av

biandekonomin, göra ett eget program och slåss för det för att få svenska folket att rösta för det och få en centerregering, dä aUt detta goda skaU tUlfaUa oss? Jag tror att herr Sjönell har väldigt svårt att få någon vettig människa att tro på den där argumentationen. Det är inte på det sättet man skapar ett näringspoUtiskt handhngsprogram.

Men det finns en annan fråga som jag skulle vilja stäUa till herr Sjönell. Han har tvä gånger under den här diskussionen sagt att den socialdemokratiska regeringen satsar aHdeles för mycket på den 5-procentiga sektor av näringslivet som är statlig. Jag tycker att herr Sjönell och hans partivänner skall gå ut till de anställda i LKAB, NJA osv. och fråga dem: Tycker ni inte att det är aUdeles på tok att regeringen satsar så förfärligt mycket på de statliga företagen? Jag anser inte att man satsar för mycket på dem i något sammanhang.

Herr Sjönells argumentering är verkligen underligt uppkonstmerad. Å ena sidan angriper han socialdemokratin för att vad den gör är vansinnigt. Å andra sidan säger han: Kom med oss i ett programarbete! SnäUa herr Sjönell, vi inom socialdemokratin kommer aldrig att överlåta åt centern att göra ett näringspoUtiskt program som vi skulle ansluta oss tUl; herr Sjönell förklarar ju själv att socialdemokratin är oförmögen att bidra till det arbetet. Den logiken är sådan att herr Sjönell snarast möjligt bör sluta med argumentationen.

Herr SJÖNELL (c):

Fru talman! Med hänsyn till herr Svanbergs läge i den här debatten förstår jag att han gärna vUl att jag skall sluta att argumentera; det är dock en from förhoppning.

När det gäller socialdemokratins näringspolitiska agerande har jag sagt bl. a. att man har snedbalanserat samhällsresursernas insättande på näringslivets befrämjande genom att alltför mycket satsa på den statliga delen av näringslivet. Man har satsat på de 5 procenten statliga företag men i stor utsträckning lämnat de 95 procenten privat och kooperativ företagsamhet utanför. Vi har inte från centerns sida förnekat att det är bra att satsa på statliga företag. Det ingår i vår ideologi att även statlig företagsamhet behövs. Jag tror att Statsföretag AB, som jag sade tidigare, kan göras effektivare i olika avseenden, men att jag fäller den anmärkningen betyder ju inte att jag har förnekat att statliga företag har en roll att spela.

Är det sä svårt, hert Svanberg, att fatta det enkla resonemanget att om man har resurser att satsa dels på statliga företag, som representerar 5 procent, dels pä privata och kooperativa företag, som representerar 95 procent, och satsar inte alla men större delen av resurserna på de 5 procenten, så bHr det en snedbelastning? Ett sådant handlande kan inte förklaras logiskt eller sakligt, men det kan möjligen förklaras ideologiskt. Den enda slutsats jag kan dra av den här debatten är nämligen att den socialdemokratiska synen på näringshvet inte går att förena med biandekonomin. Det är därför som herr Svanberg med så våldsamma demagogiska raUarsvingar kastar tiUbaka förslaget om att vi skall gå tUlsammans och försöka skapa ett näringspoUtiskt handlingsprogram. Det går inte med den ideologiska utgångspunkt som herr Svanberg har.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

En parlamentarisk utredning ang. näringspolitiken

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Skattemotsvarigheten för postbanken

och det är bara att konstatera det. Den här debatten har väl varit nyttig så till vida som vi har fått den saken klar för oss.

Herr SVANBERG (s);

Fru talman! Herr SjöneU hade den fömnderliga utläggningen utt jug skulle ha Velat att debatten tog slut därför att jag hade svårt att klara den — han var så överlägsen och hade så logiska slutledningar. Snälla herr Sjönell! Det finns ett fint uttryck som jag tror härstammar från de gamla grekerna: Den gudarna vill förgöra, den slår de med blindhet. — Vakna upp och se, herr Sjönell, hur det står till i debatten!

Överläggningen vur härmed slutad.

Propositioner gavs pä bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Börjesson i Glömminge m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Sjönell begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition;

Den som vill att kammaren bifaller näringsutskottets hemställan i

betänkandet nr 3 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Böriesson i

Glömminge m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter hu röstut för ja-propositionen. Dä herr Sjönell begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följunde resultut:

Ja - 228

Nej - 68

Avstår - 5

§ 22 Skattemotsvarigheten för postbanken

Föredrogs näringsutskottets betänkunde nr 4 i uniedning uv motion om skuttemotsvurigheten för postbunken.

I dettu betänkunde behundludes motionen 1972:371 av herr Brundin m. fl. (m), vari hemställts att riksdagen skulle besluta

1. att vid beräknande av postbankens skattemotsvarighet hänsyn även togs till kommunal utdebitering,

2. att en utredning tillsattes med uppgift att föreslå ett system för ersättning till kommunerna för utebliven skatteintäkt.

Utskottet hemställde att riksdagen skulle avslå motionen 1972:371.

Reservation hade avgivits av herrar Regnéll (m), Böriesson i Glömminge (c), Andersson i Örebro (fp), Ericsson i Åtvidaberg (fp), Sjönell (c) och Hovhammur (m) samt fru Hambraeus (c), vUka ansett att utskottet bort hemställa.

att riksdugen i uniedning uv motionen 1972:371 som sin mening guv     Nr 33
Kungl. Muj:t till känna vad reservunternu unfört rörunde skuttemotsvurig-    Torsdagen den
heten för postbanken.                                                                  2 mars 1972

Herr REGNÉLL (m):

Fru talman! På ärendehstan i dag har redan vid ett par tillfällen dykt upp gamla bekantingar, nägot som pä sina häll har väckt en viss irritation. Också frägan om skattemotsvarigheten för postbanken är en gammal bekanting. Att den kommer igen får ursäktas med att den allteftersom åren går får större angelägenhet. Jag skaU försöka visa det.

Motionskravet har hittills avvisats med motivet att skattemotsvarigheten kan beräknas få praktisk betydelse först efter 1974. När detta sades i 1969 års debatt kunde tidsfristen låta betryggande. Men åren går fort. Nu, 1972, har rådrummet krympt väsenthgt — det är faktiskt tid att ta itu med ärendet.

Också av ett annat skäl har motionsyrkandet blivit angelägnare. Vi vet att fysiska personer vid den statliga beskattningen har förlorat den avdragsrätt som de tidigare hade för den kommunalskatt som de erlagt. 1 direktiven för företagsskatteberedningen har finansministern uttalat att avdragsrätten bör avskaffas också för juridiska personer. Kommunalskatten bUr dä dubbelt kännbar och bristen på konkurrenslikställighet blir ännu mera besvärande, när man å ena sidan har företag som i vanlig ordning betalar kommunalskatt och å andra sidan företag som slipper att göra detta.

Fm talman! I fråga om det principiella erkänner utskottsmajoriteten utan förbehåH att de regler som gäller för postbanken inte helt motsvarar kravet på konkurrenslikstäUighet. När jag då anser mig kunna hävda att praktiska omständigheter, tidens gång och kommunalskattens allt större betydelse har gjort en rättställning angelägnare än den var förut, kan jag inte se annat än att ett bifall till motionen är välmotiverat.

Jag ber, fru talmun, att få yrka bifuH till reservationen.

Skattemotsvarigheten för postbanken

Herr RASK (s):

Fru talman! Får jag bara säga att varken motionärer eller reservanter — och inte heller herr RegnéU i sitt anförande nyss - har kommit med någonting egentligt nytt, åtminstone inte sä mycket att det kan motivera ett annat ställningstagande än det som riksdagen stannade för 1969 och därefter har stannat för vid två påföljande tillfäUen.

Jag säger också — vilket sades redan vid riksdagsbehandlingen 1969 -att fram tiU 1975, alltså under en femårsperiod, har postbanken så stora avskrivningsbehov att nägon egentlig vinst inte kan redovisas. Det är därför som jag i dag upprepur vad jag sagt tidigure när detta ärende behandlats, att frågan om konkurrenslikställighet mellan postbanken och övriga kreditinstitut för tillfället saknar praktisk betydelse. Utskottet har också i år erhållit uppgifter som helt bestyrker detta uttulunde.

Jag viU också understryka vad utskottet skriver i sitt betänkande, nämhgen att två utredningar sysslar med frågor som kan innebära förändringar i sådan riktning att de konkurrensfördelar, som motionärer och reservanter tycker att postbanken kan komma att få, helt elimineras.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ytterligare anslag till vatten- och luftvärdande åtgärder inom industrin

De två utredningarna är, som utskottet redovisar, den Wärnbergska företagsbeskattningsutredningen och den Sjönanderska samarbetsdelega-tionen, som överväger formerna för ett närmare samarbete mellan postbanken och Sveriges kreditbank. Utskottsmajoriteten anser sålunda, att även om år 1975 nu närmar sig kan man i alla fall ge sig till tåls.

Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall tiU näringsutskottets hemstäUan i förevarande betänkande nr 4.

Överläggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs pä bifaU till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Regnéll m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Regnéll begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vill att kammaren bifaUer näringsutskottets hemställan i

betänkandet nr 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen av herr Regnéll m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr RegnéU begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

Ja - 150

Nej - 141

Avstår — 5

§ 23 Föredrogs näringsutskottets betänkande nr 5 i anledning uv motion om auktorisation av kreditupplysningsföretag.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24 Ytterligare anslag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

Föredrogs jordbruksutskottets betänkande nr 4 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:7 angående ytterligare anslag tUl vatten- och luftvärdande åtgärder inom industrin jämte motioner.

Kungl. Maj;t hade i propositionen 1972:7 under åberopande av utdrag av statsrädsprotokoUet över jordbmksärenden för den 21 januari 1972 föreslagit riksdagen att tUl Bidrag tUl vatten- och luftvärdande åtgärder inom industrin på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1971/72 anvisa ett reservationsanslag av 200 miljoner kronor.

Enligt propositionen avsågs ifrågavarande medel stå till förfogande för tillfäUigt höjda bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat

dels motionen 1972:1475 av herrar Eriksson i Ulfsbyn (c) och Andersson i BUlingsfors (s),

dels motionen 1972:1476 av herrar Hermansson m.fl. (vpk), vari hemställts att rUcsdagen i skrivelse till regeringen begärde skyndsam plan för och igångsättning av utbyggnad av statliga och kommunala miljövårds-urbeten sumt utt riksdagen skulle avslå Kungl. Maj:ts proposition 1972:7,

dels motionen 1972:1477 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp), vari hemstäUts att riksdagen vid behandling av propositionen 1972:7 skuUe besluta att tUl Bidrag tiH vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1971/72 anvisa ett reservationsanslag av 350 000 000 kronor,

dels motionen 1972:1478 av herr Åsling (c), vari hemställts att riksdagen vid behandlingen uv Kungl. Maj:ts proposition 1972:7 beslutade utt till Bidrag till vatten- och luftvärdande åtgärder inom industrin på tUläggsstat II tiU riksstaten för budgetåret 1971/72 anvisa ett i förhällande tiU Kungl. Maj;ts förslag med 100 000 000 kronor förhöjt reservationsanslag av 300 000 000 kronor.

dels motionen 1972:1479 av herrar Sellgren (fp) och Larsson i Umeå (fp), vari hemställts att riksdagen tUl Bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom mdustrin på tUläggsstat II tUl riksstaten för budgetåret 1971/72 anvisade ett i förhållande tiH Kungl. Maj:ts förslag med 100 miljoner kronor förhöjt reservationsanslag av 300 miljoner kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen

1. med bifaU till Kungl. Maj:ts förslag i propositionen 1972:7 och med avslag på motionen 1972:1476 och, såvitt nu var i fråga, motionerna 1972:1477, 1972:1478 och 1972:1479 tUl Bidrag tUl vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin på tilläggsstat II tUl riksstaten för budgetåret 1971/72 anvisade ett reservationsanslag av 200 000 000 kronor,

2. lämnade motionen 1972:1475 utan åtgärd,

3. i anlednmg av motionerna 1972:1477, 1972:1478 och 1972:1479, samtliga motioner såvitt i övrigt var i fråga, som sin mening gav Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande eventuell ytterligare medelsanvisning för ifrågavarande ändamål.

Reservation hade avgivits av herr Takman (vpk), som ansett att utskottet bort hemstäUa,

att riksdagen med bifall till motionen 1972:1476 skulle dels avslå Kungl, Maj;ts proposition 1972:7 samt motionerna 1972:1475, 1972:1477, 1972:1478 och 1972:1479, dels i skrivelse tUl Kungl, Maj;t begära en skyndsam plan för och igångsättning av utbyggnad av statliga och kommunala miljövårdsarbeten.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ytterligare anslag till vatten- och luftvärdande åtgärder inom industrin

Herr TAKMAN (vpk):

Fru talman! Den kommunistiska gmppen har i en motion yrkat avslag pä regeringens förslag om ytterligare 200 miHoner kronor till vatten- och luftvårdsåtgärder inom industrin. Både i motionen och i min reservation tUl jordbmksutskottets betänkande finns det utförHga motiveringar. Jag skall därför nöja mig med att helt kort redovisa våra skäl och yrka bifaU tUl reservationen.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ytterligare anslag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

När mUjöskyddslagen trädde i kraft den 1 juH 1969 förutsågs att många äldre industrier skulle fä svårigheter att snabbt vidta alla de vatten-och luftvårdande åtgärder som den nya lagen krävde. Samtidigt med att lagen trädde i kraft anslogs därför medel till bidrag till sädana åtgärder. Bidraget skulle utgå med 25 procent av kostnaderna. Det totala bidraget sattes till 250 miljoner kronor, fördelade med 50 miljoner kronor per år under en femårsperiod. Det var alltså frågan om en engängssatsning. Stödet begränsades tUl fem år för att den äldre industrin snabbt skulle vidta de nödvändiga saneringsåtgärderna.

Bidragets höjning till 75 procent beslutades av höstriksdagen 1971, Regeringen ville då kombinera två saker som båda i och för sig är positiva. Man ville på en gång förbättra sysselsättningsläget och förmå industrin att snabbt msta upp sin luft- och vattenvård. Men det var arbetslösheten och åtgärderna mot den som var det primära. Bidragets höjning tiU 75 procent var en del av det paket av konjunkturstimulerande åtgärder som regeringen lade fram.

Grundprincipen bakom vår mihöskyddslagstiftning är som bekant att störningar skall förebyggas och att s, k, onödiga störningar inte bör tolereras, Industriema måste ta in de nödvändiga miljövårdsåtgärderna i sina kalkyler. Vi anser — och detta har vi uttryckt både i motionen och och i reservationen — att den som bedriver industriell verksamhet som medför skador för den omgivande miljön är skyldig att svara för vad det kostar att eliminera de skador som redan skett och sker och riskema för skador. Undantag från denna princip bör medges endast när det gäller sädana mindre företug som saknur ekonomisku möjligheter utt genomföra nödvändiga miljöskyddsåtgärder. De bör kunna få bidrag ur de anslag som redan anvisats, I vissa andra fall kan det vara motiverat med statliga lån.

Åtgärder mot arbetslösheten kan mycket väl kombineras med andra miljövårdsåtgärder än dem som regeringen föreslagit, Pä det kommunala och det statliga planet finns utomordentligt mycket kvar att göra innan man kan påstå att luft- och vattenvårdsproblemen är nöjaktigt lösta. Vi begär en skyndsam plan för och igångsättning av statliga och kommunala mUjövårdsarbeten,

Om det alltså är sysselsättningen som är det viktigaste just nu — och vi anser verkligen att den är utomordentHgt viktig — så skulle vårt förslag ge dubbelt så stor effekt som regeringens. Vi skulle kunna använda de 200 miljonerna som extra bidrag tUl kommunerna och gärna ge 100 procents bidrag till konstmktionen av t, ex, reningsverk i kommuner, som är hårt pressade av stor arbetslöshet och höga kommunalskatter. Man skulle sumtidigt ålägga industrierna att genomföra de miljövärdsåtgärder, som de nu föreslås få höga bidrag till men som de självfallet borde ha skyldighet att genomföra snabbt utan några bidrag.

Erfarenheterna hittills tyder på att det är storfinansens företag som kapar åt sig de stora bidragen. Grängesbergskoncernen har fått mer än 14 miljoner kronor, Boliden mellan 8 och 9 miljoner. Cellulosabolaget och Stora Kopparberg nära 8 miljoner vardera, Sandvikens Jernverk 5 miljoner osv. Bidragen har inte just gått tiU företagare som lever i misär. De har i stor utsträckning gått tiH företag som sedan många år gjort väldiga profiter på att förstöra miljön och som nu också skaH göra

profiter på att vidta självklara åtgärder mot sin miljöskadliga verksamhet.

Det här är kort sagt en väldig jultomteoperation tUl förmån för sådana kretsar som verkligen inte varit bortkomna och buskablyga i ekonomiska sammanhang. Det är fråga om ytterligare en inkomstöverflyttning från folket till storfinansen.

Vi anser att dessa kretsar skaH läras att ta hänsyn tUl miljön på bekostnad av sina profiter och inte på skattebetalarnas bekostnad. De som har profiterat på miljöförstöringen behöver ingen ytterligare belöning.

Vi kräver, som jag sade, snabbt en plan för utbyggnad av statliga och kommunala mUjövårdsåtgärder. Jag yrkar alltså avslag på utskottets hemställan och bifall tiU reservationen.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ytterligare anslag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

Herr SELLGREN (fp):

Fru talman! När riksdagen i höstas beslöt att i konjunkturstimulerande syfte bl. a. satsa på vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin, mottogs det mycket positivt inom näringslivet. Industrins gensvar på riksdagens och regeringens satsning har varit mycket stort, och det bör kunna ses som en mätare pä industrins vUlighet att medverka tiU en förbättring av miljön. ÅtskUHga industrier har byggts upp under en tid då miljöfrågorna inte var uppmärksammade i tiUräcklig omfattning. Det är därför uppenbart att det för sådana företag innebär större ekonomiska insatser att eliminera föroreningarna än för industrier som planeras och byggs i dag. När det gäller att ta igen den eftersläpningen utan att helt förändra företagens lönsamhet har det statliga stödet och dess storlek i flera fall haft avgörande betydelse.

Intresset för och behovet av sådana här åtgärder framgår bäst av den närmast enorma anhopningen av ansökningar om bidrag som kommit in tiU naturvårdsverket efter riksdagens beslut om höjning av bidraget till högst 75 procent i stället för tidigare gällande 25 procent. Järn- och stålindustrier med ferrolegeringsverk samt pappers- och cellulosaindustrin tUlhör den gmpp som har det största behovet av luft- och vattenvårdande förbättringar. Dessa industrier står också för mer än hälften av inlämnade ansökningar. Det är uppenbart att dessa industrier, Hksom övriga sökande, sökt statligt bidrag för att skapa tillfällen till sysselsättning under rådande lågkonjunktur, inte minst med tanke på att bidraget kan utgå med 75 procent. Den statliga insatsen utgjorde kanske för de flesta fömtsättningen för att över huvud taget kunna genomföra önskade förbättringar.

Det måste då betecknas som ytterst förvånande att regeringen i proposition nr 7 i är föreslår ett så lågt belopp, att bidragsprocenten i praktiken skulle sänkas tUl 25 procent. Bortsett från den olyckliga spännvidden mellan givna utgångspunkter och verkligheten kan man med säkerhet slå fast att det i praktiken skuUe innebära att ett stort antal planerade projekt skulle skjutas på framtiden — och därmed skulle man förlora den väntade effekten såväl inom arbetsmarknaden som inom miljövärden.

Det var i det läget som jag och min medmotionär herr Larsson i Umeå ansåg det nödvändigt att hemställa hos riksdagen att det föreslagna

3 * Riksdagens protokoll 1972. Nr 33-34

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ytterligare anslag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

beloppet skulle höjas med 100 miljoner kronor tUl 300 miljoner kronor. Det var ett mycket rimligt krav, eftersom naturvårdsverkets bidrag, med hänsyn tiU mängden av ansökningar, i de flesta fall ändå skulle stanna vid 50 procent.

Jordbruksutskottet har inte funnit det osannolikt att de av oss framförda synpunkterna om behovet av en höjning av beloppet skulle vara riktiga. Men i stället för att hemstäUa om bifall tiU motionen - som jag hade ansett riktigt — har utskottet uttalat den förhoppningen att Kungl. Maj:t skall framlägga förslag om ytterligare medelsanvisning på tiUäggsstat om det skulle visa sig erforderligt. Regeringen har ocksä under föregående vecka tillkännagivit sin avsikt att höja anslaget med 100 mUjoner kronor.

Jag vill därför, fm talman, bara uttala min tillfredsställelse med utvecklingen efter det att vår motion avlämnades. Jag vill konstatera att vi motionärer verkligen var ute i angeläget ärende när vi vid vår granskning av propositionen nr 7 fann att regeringen varit för njugg i sin bedömning och att risk förelåg för att snålheten skulle bedra visheten.

Fru talman! Med det anförda har jag endast velat fästa kammarens uppmärksamhet på att vår motion i princip är bifallen och att medelsanvisningen enligt dagens beslut i riksdagen kommer att ligga på lägre nivå än de medelsanvisningar som regeringen avser att göra.

Herr HANSSON i Skegrie (c):

Ärade talman! Herr Sellgrens anförande ger mig inte anledning att göra någon kommentar.

Däremot vill jag säga tiU herr Takman att det är mycket möjligt att han har rätt när han anför att en stor del av de berörda företagen mycket väl har råd att själva kosta på de aktuella åtgärdema — och det är nog riktigt att de förr eller senare kan komma att tvingas göra det. Man skall emellertid se den här åtgärden ur beredskapssynpunkt och som en konjunkturstimulerande insats; då bhr bilden litet annorlunda.

Det är ofrånkomligt att ett realiserande av de här investeringarna kommer att betyda en ökad sysselsättning - och därmed ocksä medföra en minskning av arbetslöshetsriskerna. Det ökade beloppet blir en stimulans som sätts in just i det psykologiskt riktiga ögonblicket — som vi nog har nu. Skulle de här åtgärderna dämmas upp för närvarande, men ändå behöva genomföras, är det möjligt att de skulle komma att realiseras vid en tidpunkt när vi har ett bättre sysselsättningsläge och de inte riktigt passar in i bilden. Därför bör alltså Kungl. Maj;ts förslag i den här propositionen bifallas nu.

Eftersom jag ser vår värderade jordbmksminister i kammaren viU jag uttala en stilla förhoppning om att samma generositet som nu har visats mot industrin sä småningom också skall komma att visas mot jordbruket. HittUls har man här i riksdagen sagt nej till varie krona till jordbmket i samma syfte. Men, det är en sak som kommer senare, när vi skall behandla huvudtiteln, och den skall inte behandlas i dag. I dag gäller det den här föreliggande propositionen och utskottets betänkande nr 4, till vUket jag ber att få yrka bifaU.

Herr TAKMAN (vpk):

Fm talman! Jag skall inte polemisera särskUt mycket mot herr Hansson i Skegrie, men han påpekade vad jag sade tidigare, nämligen att det i första hand här är fråga om konjunkturstimulerande åtgärder. Jag menar - och det sade jag också klart ifrån - att konjunkturstimulansen skulle bU identiskt densamma om dessa 200 miljoner gick tUl kommunerna för nödvändiga mUjövårdsåtgärder. Dessutom - och jag tyckte mig förstå att herr Hansson i Skegrie inte var oense med mig om detta — skulle man kunna tvinga industriema, speciellt de industrier som skyltar i de här sammanhangen, att vidta nödvändiga mUjövårdsåtgärder utan att vi ger dem 200 miHoner kronor. Om man fick till stånd mUjövårdsåtgärder för de 200 mUjonerna på det kommunala planet och motsvarande på det industriella planet, skulle det bli en dubbel konjunkturstimulans och dessutom en dubbelt så snabb miljösanering som vad regeringen och tyvärr ocksä jordbmksutskottets majoritet syftar tiU.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ytterligare anslag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin

Herr jordbmksministern BENGTSSON:

Fru talman! Jag skall inte göra debatten alltför läng utan skaH bara göra två små påpekanden med anledning av herr Takmans inlägg.

Först säger han att det hade varit bättre om de 200 miljonerna hade anvisats åt kommunerna för miHövärdsändamål. Då vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att kommunerna under den här perioden får så mycket pengar de behöver tUl miljövårdsändamål. De får bygga hur många kommunala reningsverk som de över huvud taget orkar med; riksdagen har inte fastställt något tak för anslaget, och de bygger alltså allt de kan bygga.

Det andra påpekandet är att vår principiella inställning är att man, när man startar ett nytt företag i vårt land, i kostnadskalkylerna skall inräkna alla kostnader för de miljövårdsanordningar som samhällets lagstiftning föreskriver. Det är alldeles riktigt; det skull inte bli tal om subventioner. Men eftersom miljöskyddslagen gäller för aUa de gamla företag som tillkommit längt innan man visste vad miljövård var, har vi menat att man under en övergångstid med statligt bidrag bör kunna få fram de mihövårdsåtgärder som behövs. Normalt ger vi i princip 25 procents statsbidrag. Här såg vi nu en chans att i stället för att minska arbetsgivaravgifterna och sänka momsen - dvs. vidta generella åtgärder -göra en selektiv insats som skulle ge effektiv sysselsättning under en kort tid samtidigt som värdefulla mUjövårdsåtgärder kunde vidtas. Det visar sig nu att vissa ledamöter vill ha ännu mer pengar, och vi skall frän regeringen återkomma till riksdagen för att få godkännande för ytterligare några miHoner till det ändamålet.

Fru talmun! Principen är således att nybyggda företag i framtiden själva skall bekosta sina miljövårdsanordningar, men när vi håller pä att sanera upp i det här landet kan det under en övergångstid behövas vissa statsbidrag. Under en kort tid då vi har arbetslöshet är ökade statsbidrag ett effektivt medel: det ger både sysselsättning och snabba miljövårdsåtgärder.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. tidpunkten för framläggande av förslag till ny vallag

Herr TAKMAN (vpk):

Fru talman! Jag kan inte omedelbart få fram de uppgifter som behövs om kommunerna, men jag gjorde en genomgång förra året av några av de tjocka böcker som går under beteckningen Länsprogram 1970 från de olika länen, och där framgick att man var beredd att uppföra en mängd reningsverk och andra miljövärdsanläggningar, som aUtså nu saknas.

Vad det beror pä att man inte där använder de pengar som tydligen finns vågar jag inte yttra mig om. Vad vi har reagerat emot i det här fallet är att man flyttar över pengar för nödvändiga miHövårdsåtgärder tUl företag som verkligen inte har ont om pengar. Vi anser att det är stötande och felaktigt. Det kanske var bra att jordbmksministern påpekade att sådant inte skaU få förekomma i framtiden — finns det prejudikat på sådana bidrag, blir det svårt att avveckla dem. Jag kommer väl i fortsättningen att plocka fram dagens protokoH och citera detta yttrande av jordbmksministern, att sådant inte kommer att försiggå i framtiden.

Överiäggningen var härmed slutad.

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemställan, dels reservationen av herr Takman, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ju besvarad. Sedan herr Takman begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den som vUl att kammaren bifaller jordbmksutskottets hemställan i

betänkandet nr 4 röstar ja,

den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservationen av herr Takman.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

§ 25 Ang. tidpunkten för framläggande av förslag till ny vallag

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordet för att besvara herr Molins (fp) i kammarens protokoll för den 23 febmari intagna fråga, nr 90, till herr justitieministern, och anförde;

Fru talman! Herr Molin har frågat justitieministern när han avser att förelägga riksdagen förslag tUl ny vallag avseende 1973 års val.

1965 års valtekniska utredning har som bekant i ett betänkande föreslagit att vid de allmänna valen skall utnyttjas maskinella hjälpmedel vid både röstning.och sammanräkning. Utredningsförslaget, som avlämnades under hösten 1971, innehöll inte någon lagtext. Lagtexten lades i stället fram i en promemoria som utarbetades inom justitiedepartementet på grundval av utredningens förslag. Utredningens betänkande och promemorian remissbehandlades samtidigt.

Sedan remissbehandhngen har avslutats pågår beredning i ärendet inom justitiedepartementet. Jag vill i sammanhanget erinra om att utredningen om den kommunala demokratin och kommunallagsutred-

ningen har lagt fram förslag till ändrade regler om utseende av suppleanter för kommunfullmäktige. Detta förslag är under beredning inom civildepartementet i samråd med justitiedepartementet. Ett förslag från kommunalvalskommittén om bl. a. nytt valsätt vid de kommunala valen skall däremot enHgt vad regeringen nyligen har beslutat efter överläggningar med ledarna för de övriga partierna i riksdagen bli föremål för viss ytterligare utredning och därför inte läggas till grund för åtgärder tUl 1973 års val.

I enlighet med vad som fömtsattes redan i direktiven till valtekniska utredningen har såväl den föreslagna valapparaturen - dvs. s. k. valboxar och kassetter — som övriga delar av det maskinella förfarandet prövats i realistiska former. Bl. a. har maskineUt förfarande använts vid de under febmari månad i år förbandsvis genomförda valen tiU 1972 års värnpliktskonferens.

När erfarenheterna från valen tUl värnpHktskonferensen har ställts samman kommer med utgångspunkt i dem och övrigt tillgängligt material ställning att tas till frågan om valmetodiken.

Även om den maskineUa tekniken bedöms inte kunna komma tUl användning vid 1973 års aUmänna val, finns behov av vissa ändringar i vallagstiftningen angående bl. a. poströstningsförfarandet. Proposition i ämnet kommer att läggas fram senast under höstriksdagen 1972. Det är avsikten att frågan om ändrade regler för utseende av suppleanter för kommunfullmäktige samtidigt skall anmälas för riksdagen.

Herr MOLIN (fp):

Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet Lidbom för svaret på min enkla fråga.

Det innehöll ett par viktiga upplysningar, nämligen för det första att det av kommunalvalskommittén föreslagna valsystemet med spärr och utjämningsmandat inte kommer att gäUa vid valet 1973, för det andra att erfarenheterna från användandet av valboxar och kassetter i värnpliktsvalet kommer att avgöra huruvida det bHr ett maskinellt förfarande eUer inte vid 1973 års val. Det lutar väl åt att det inte bHr något sådant, och det tror jag vore bra.

Det enda i statsrådets svar som inte är helt tillfredsställande är frågan om tidpunkten för propositionen. Statsrådet säger att den kommer senast under höstriksdagen 1972. Vi hade ju en särskild vallag för det gemensamma valet 1970, som delvis ersatte lagen om val tiU riksdagen och den kommunala vallagen. Jag föreställer mig att man fär gå till väga på samma sätt tUl 1973 års val.

Även om vi nu har fått ett par viktiga upplysningar som är verkligt betydelsefulla för dem som ute i landet skall planera inför valet 1973, viU jag ändå understryka behovet av ett relativt snabbt beslut i riksdagen när det gäller förfarandet. Det gäller bl. a. frågan om suppleanter i kommunfullmäktige, som statsrådet nämnde i sitt svar, och det gäller frägan om regler för valkretsindelningen vid kommunala val. Jag viU uttrycka förhoppningen att "senast under höstriksdagen 1972" i realiteten skaU kunna bli under denna vårsession. Både för de kommunala valnämnderna som skall planera valkrets- och valdistriktsindelningen

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ång. tidpunkten för framläggande av förslag till ny vallag

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. principerna beträffande riksdagens hörande vid vissa författningsändringar

inför 1973 års val och för partierna som skall förbereda sina nomineringar vore det nyttigt att få en proposition redan under vårsessionen.

Herr statsrådet LIDBOM:

Fm talman! Jag är fullkomligt medveten om angelägenheten av att framlägga ett förslag tiU den lagstiftning som är nödvändig inför 1973 års val så tidigt som möjHgt, Men vi måste rimligen först avvakta resultatet av prowalet med hjälp av den maskinella tekniken och på ett seriöst sätt pröva vad man får fram av hela detta nya tekniska system innan vi tar en definitiv ställning. Det har väl nägot fördröjt propositionen.

Finner vi att det inte går att genomföra 1973 års val med denna maskinella teknUc - och ett och annat tyder ju på det - kommer vi att bedriva propositionsarbetet så fort det någonsin går med de ändringar i vallagstiftningen som vi då bedömer som nödvändiga.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 26 Ang. principerna beträffande riksdagens hörande vid vissa författningsändringar

Herr statsrådet LIDBOM erhöll ordet för att besvara fm Kristenssons (m) i kammarens protokoll för den 23 februari intagna fråga, nr 92, tUl herr justitieministern, och anförde:

Fru talman! Fru Kristensson har frågat justitieministern om han vill redogöra för principerna beträffande riksdagens hörande i frågor om t, ex, ändring i polis- och åklagarinstruktioner, där formell skyldighet att höra riksdagen inte föreligger men lämplighetsskäl kan tala härför.

Enligt regeringsformen kan Kungl, Maj:t utan riksdagens medverkan besluta om författningar som ligger inom vad som kallas Kungl, Maj:ts ekonomiska och administrativa lagstiftning. Inom det området faller bl, a, författningar av den art som tas upp i fm Kristenssons fråga, I vissa fall kan Kungl, Maj:t vara bunden av riksdagens beslut i en anslagsfråga, I andra fall kan lämplighetsskäl tala för att riksdagens mening inhämtas. Det senare gäller t, ex, då författning rör en fråga i vilken riksdagen tidigare har uttalat sig eUer nar Kungl, Maj;t i något avseende vill avvika från av riksdagen fastställda gmnder för viss offentlig verksamhet.

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Lidbom för svaret. Egentligen har jag inte fått nägot besked på min fråga om vilka principer man tillämpar då man gör dessa lämplighetsawägningar. Men jag skall inte öda någon tid på det utan endast tala om att min fräga föranleddes av den mformation som vi fick för någon vecka sedan om att justitieministern nu bestämt sig för att ändra polisinstmktionen så att

butUcssnatterier inte skulle leda tiU någon rapport, under förutsättning att tillgreppet inte översteg 20 kronor.

Det är, herr talman, enhgt min mening anmärkningsvärt att riksdagen inte har hörts i ett ärende av så stor principiell vikt och i en fråga som riksdagen dessutom ägnat stort intresse. Jag vill erinra herr statsrådet om att snatteribrott varit föremål för en parlamentarisk utredning och att man hört remissinstansema i ärendet. För egen del har jag som självklart utgått ifrån att justitieutskottet hade att emotse en proposition i ärendet och att riksdagen skuUe behandla frågan. Det är möjligt att herr statsrådet handlat formellt helt korrekt - det viU jag inte bestrida - men i sak är det anmärknmgsvärt, eftersom lagar stiftas av regering och riksdag. Dä får det anses otillfredsställande att justitieministern ensidigt utan att höra riksdagen vidtar en åtgärd som de facto urholkar bestämmelsen i brottsbalken 8: 2 om snatteribrott.

Vidare vill jag, herr talman, säga att riksdagen tidigare varit positiv till ett förenklat förfarande vid handläggningen av vissa ordningsförseelser. Det har dock hela tiden stått klart att man måste avväga effektivitetsintresset mot kravet på att upprätthåUa respekten för lagstiftningen. Det kan vara en svår avvägning. Jag menar att det hade varit rimligt att den avvägningen fått göras av riksdagen i sista hand. Nu blir det polisen som får göra vissa stäHningstaganden till svåra avvägningsfrågor, för det är kanske inte aUtid så enkelt att dra gränsen meUan snatteri och stöld.

Jag hade inte tänkt att gå in i någon sakdebatt utan avsåg att hålla mig till det principieUa, men lät mig ändå ställa ett par frågor: Finns det någon garanti för att man får en särskUd bedömning av personer som begått upprepade förseelser, när någon registrering inte förutsetts ske av den gärning som omfattas av rapporteftergiften? Och hur tänker man sig att informationen om detta skall ske? Den information som hittills skett via TV har faktiskt lett tiU en missuppfattning hos allmänheten — i varie fall hos många ungdomar - att nu är det fritt fram att gå in i snabbköpen och stjäla, bara man håller sig under 20 kronor. Det är ju ändå inte meningen.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Fru Kristensson är litet missnöjd med att det svar hon nyss fick av mig var intetsägande. Pä den punkten tror jag vi kan mötas. Jag har en viss förståelse för den reflexionen. Fru Kristensson har frågat efter principema för den lämpHghetsbedömning som regeringen gör. När det gäller en lämplighetsbedömning ligger det i sakens natur att man inte tar sikte pä varie enskilt faU och att man inte föHer nägra pä förhand fastlagda principer.

Vad fru Kristensson i själva verket hade på hjärtat var emellertid att få diskutera ett högst konkret beslut, nämligen beslutet att genomföra vissa ändringur i äklagarinstruktionen och polisinstmktionen med sikte på handläggandet av en del bagateUmål. Låt mig säga ett par ting om detta.

Den ändring som vi nyss gjort i äklagarinstruktionen innebär att fler åklagare än för närvarande får behörighet att besluta om åtalsunderlåtelse och att utfärda strafföreläggande för vissa förmögenhetsbrott. Det har vi gjort för att dessa mål skall kunna handläggas snabbare. Ändringen i

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. principerna beträffande riksdagens hörande vid vissa författningsändringar

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. principerna beträffande riksdagens hörande vid vissa författningsändringar

polisinstruktionen innebär en utvidgning av möjligheterna att meddela rapporteftergift för bagatellbrott. Fömtsättningarna är desamma som enligt den tidigare gällande lydelsen av paragrafen, dvs. att brottet skaU vara obetydligt och att en erinran skaU bedömas vara en skälig reaktion.

När det senast skedde en ändring i denna paragraf, 1969, skedde det utan riksdagens hörande. Nu Hksom 1969 är syftet med ändringen huvudsakligen processekonomiskt. Det måste vara en awägningsuppgift för regeringen att bedöma hur man skaU använda de resurser som riksdagen ställer tiU förfogande för brottsbekämpning. Därmed ligger det naturligtvis i regeringens skön att göra en disposition, som innebär att man avlastar en del arbete på bagateller och koncentrerar det framför allt på den aUvarligare brottsligheten. Det arbete som polisen tidigare har fått lägga ned på snatterier och en hel del andra småbrott har varit så omfattande att det knappast torde ha stått i någon rimlig proportion till vad den fått ut av detta.

Jag skulle sammanfattningsvis vilja säga att det måste ligga inom Kungl. Maj:ts lagstiftningsmakt att t. ex. genom instruktionsändringar se tiU att de resurser man har tillgängliga används så effektivt som möjligt inom de ramar som lagen anger och som följer av riksdagens anslagsbeslut. När det gäller möjligheterna att beivra brott måste man försöka använda resurserna för att i första hand klara den mest allvarliga brottsligheten. Det är det som har varit vägledande för de ändringar som nyligen har gjorts i polis- och åklagarinstmktionerna, och de har skett i samma ordning som tidigare.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag levde i den föreställningen att departementschefen ändå föHde vissa principer när det gällde en så viktig fråga som i vilka fall riksdagen skaU höras i sådana här lämplighetsfrågor. Så tycks emellertid inte vara fallet.

Jag delar statsrådets uppfattning att en snabb handläggning skaU eftersträvas, och jag har också förståelse för att man i vissa fall kan vidta rationahseringsåtgärder för att det skall vara möjligt att komma till rätta med den grövre brottsligheten. Men jag viU opponera mig mot att man under knapphetens kalla sdärna och inför det faktum att, som vi kan konstatera, brottsligheten stiger på ett oroväckande sätt måste tUlgripa metoder som gör att människor i vårt land kan få den uppfattningen att småstölder inte har så stor betydelse. Bortsett från sakfrågan menar jag därför att det centrala nu är att få ut en adekvat information till aUmänheten, så att den icke kan leva kvar i den felaktiga uppfattning som man på många håH har, att det nu är tillåtet att gå in och stjäla i affärerna bara man inte stjäl för mer än 20 kronor.

Till slut vidhåller jag fortfarande min uppfattning att denna fråga hade bort underställas riksdagen. Jag vill inte säga att riksdagen hade varit negativ, men jag anser att frågan är principieUt så väsentlig att det hade varit naturligt att efterhöra riksdagens uppfattning.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag kan först bara upprepa att ändringama i polisinstmktionen Hgger inom ramen för det i lagen föreskrivna området för vad som får utfärdas instruktionsvägen.

Om man vidare i realiteten via instmktioner helt hade avskaffat straffen för vissa brott, t. ex. hade utfärdat instmktionsändringar som innebar att snatterier i framtiden över huvud taget inte skall beivras, kunde jag väl ha ansett att fm Kristensson hade haft fog för sin fråga, om man inte skall gå den raka vägen och låta riksdagen ta ställning. Detsamma kan gälla om man viU gå rapporteftergiftsvägen.

Men nu är det inte så utan man har utfärdat instmktionsändringar som innebär en begränsning av poHsens sysslande med vissa typer av bagatellbrott. Det gäller bl. a. butikssnatterierna. Men det har inte genereHt uttalats att t. ex. butikssnatterier eller bedrägliga beteenden inte i framtiden skall beivras eller något Hknande. Det är de ringare fallen av t. ex. butikssnatterier, där omständigheterna i vae särskUt fall är bagateUartade, som kommer att beröras av de nya reglerna.

Kungl. Maj:t har också samtidigt som instmktionerna utfärdats utsänt ett cirkulär tiU polismyndigheterna om rapporteftergift vid snatteribrott, där man närmare uppehåHit sig vid förutsättningarna härför. Där inskärps bl. a. att brottet i det enskUda fallet skall framstå som obetydligt och att det inte får föreligga några omständigheter som bör leda till mera ingripande åtgärder. I så faU kan en erinran vara motiverad. Det är med hänsyn tiU denna uppläggning vi ser detta som en fråga om hushållning med polisresurserna i syfte att få en koncentration av dessa till den aUvarligare brottsligheten och en begränsning av deras handläggning av bagateUbrotten.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om skärpta bestämmelser för transporter till sjöss av kemiska laster

Överläggningen var härmed slutad.

§ 27 Om skärpta bestämmelser för transporter till sjöss av kemiska laster

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Rosqvists (s) i kammarens protokoll för den 10 febmari intagna fräga, nr 60, och anförde:

Herr talman! Herr Rosqvist har frågat mig, om jag anser det befogat efter explosionsolyckan på tankfartyget Sintus med mera skärpta bestämmelser för transporter till sjöss av kemiska laster och med obligatorisk information om sådana lasters handhavande tUl ansvarig personal.

Innan pågående undersökningar är klara vill jag inte närmare kommentera den aktuella olyckan. Jag anser det emellertid vara på sin plats med en redogörelse för de säkerhetsföreskrifter och andra åtgärder som vidtas för att möjliggöra säkra sjötransporter av farligt gods och då specieUt kemikalier.

Den gmndläggande regleringen för all säkerhet ombord återfinns i 1965 års lag om säkerheten på fartyg med åtföHande tUlämpningskun-

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om skärpta bestämmelser för transporter till sjöss av kemiska laster

görelse. Med stöd av denna lagstiftning meddelar sjöfartsverket de närmare föreskrifter och anvisningar som kan anses behövliga på olika områden, vilka sammantaget går under benämningen säkerhetsreglementet.

Sjöfartsverket har efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen således meddelat anvisningar om skydd mot olycksfall och ohälsa ombord, vari även hantering av farligt gods behandlas.

1 fråga om sjötransporter har MellanstatHga rådgivande sjöfartsorganisationen (IMCO) utarbetat föreskrifter. Dessa anger hur fartyg, som transporterar farligt gods, skaU vara konstruerade och utrustade och hur fartyg och laster skaU hanteras. Bl. a. har tvä koder utarbetats med specieUa säkerhetsanvisningar för transport av kemikalier i bulk. Den första, som är en interimsrekommendation för befintliga fartyg, sattes i kraft genom sjöfartsverkets kungörelse den 12 juni 1970 om transport tUl sjöss av flytande kemikalier i bulk. Den andra koden, kallad kemikalie-bulkkoden, antogs av IMCO:s generalförsamling den 12 oktober 1971. Sjöfartsverket har för avsikt att sätta den i kraft i Sverige den dag IMCO rekommenderat, dvs. den 12 april 1972. De detaHföreskrifter som behövs för tillämpningen utarbetas av sjöfartsverket i nära samråd med norska sjöfartsdirektoratet.

I sammanhanget vUl jag också nämna, att den intemationeUa redarorganisationen (ICS) utarbetat operativa säkerhetsanvisningar för transport av kemikalier i bulk, som tillämpas av svenska redare.

Jag vill även hänvisa till den sedan juli 1971 verksamma sjöfartens tankfartygsoperativa kommitté (STOK) med representanter för redare, ombordanställda och sjöfartsverket, som tagit initiativ till fortbUdnings-kurser för personal sysselsatt med petroleum- och kemikalietransporter. Den första petroleumkursen anordnades vid Malmö sjöbefälsskola i november-december 1971. Den första kemikaliekursen kommer att äga rum i Kalmar i april i år.

Säkerheten i här berörda avseende främjas även av en effektiv tillsynsverksamhet. Sjöfartsinspektionen har under senare är tilldelats ökade resurser för att förstärka sina insatser pä området. Sjöfartsinspektionen och yrkesinspektionen kommer även att öka sina insatser i skyddet mot olycksfall över huvud ombord på fartyg. Detta sker i direkt samverkan med berörda arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer.

Av den lämnade redovisningen torde framgå, att omfattande åtgärder redan i dag sätts in för att så långt som möjligt undvika olyckor. Av vad jag sagt framgår även, att ytterligare insatser - såväl vad gäller säkerhetsföreskrifter som tillsyn, utbildning och information - kommer att vidtas för att garantera säkrast möjliga transporter av farligt gods till sjöss.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern för svaret på frågan. Av det utförliga svaret framgår att tillsynsmyndigheten sjöfartsverket infört bestämmelser som på olika sätt ålägger rederierna att hålla fartygen utrustade på sådant sätt att olyckor skall förebyggas. Det framgår ocksä att ett visst samarbete sker mellan redare, ombordanställda

och sjöfartsverket för att främja detta syfte. Sjöfartsverket utövar också tillsynsverksamheten, dvs. övervakar att utfärdade bestämmelser åtlydes.

I det faU som jag har tagit upp, explosionen pä M/T Sintus, har enligt vad utredningen visar last av kemikalier i bulk förekommit utan att utfärdade bestämmelser följts. Fartyget hade fört en last av metanol utan att det erhållit klass härför.

Det finns föreskrifter angående transport av olika flytande kemikalier. Metanol finns ej upptaget i dessa föreskrifter, men enligt gällande bestämmelser skall i sådant fall, dvs. vid transport av kemikalier som ej finns med i bestämmelserna, särskilt tillstånd inhämtas hos sjöfartsverket. Så har ej skett. På förekommen anledning häri fartygets tillsynsbok den 24 augusti 1971 införts att fartyget inte fick föra sådan last som metanol.

Den 4 januari 1972 inträffade en explosion i samband med rengöring efter en metanollast. Explosionen orsakade en ung sjömans död och ytterligare två personer fick aUvarliga skador. Lasten hade intagits i utländsk hamn - i det här fallet i TaUinn i Sovjet. Här kan inte svensk fartygsinspektion kontrollera vad fartyg lastar och hur det lastas. Besättningen känner inte till vad som fraktas — i det här fallet en flytande kemisk produkt - med ett fartyg som med hänsyn tiH sin säkerhetsutrustning och beskaffenhet i övrigt ej var klassat för detta och ej heller hade tUlstånd därtiU.

Är statsrådet villig medverka till att sådana regler införes att besättningen på lämpligt sätt informeras - i varie särskilt fall — om de kemiska laster som ett fartyg med hänsyn till sin beskaffenhet och utrustning får föra och dessutom erhåller sådan trovärdig uppgift angående den produkt som skall lastas att det kan avgöras om den verkligen får tas ombord?

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om skärpta bestämmelser för transporter till sjöss av kemiska laster

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! TUl svar på den direkta frågan av herr Rosqvist vill jag säga att redarens allmänna skyldighet enligt säkerhetslagstiftningen att tUlse att ombordanställd får kännedom om de särskilda risker för ohälsa och olycksfall, som är förbundna med arbete av visst slag på fartyget, har beträffande transport av farliga laster reglerats närmare i sjöfartsverkets anvisningar från juni 1971 om skydd mot olycksfaU och ohälsa. Där sägs bL a.;

"På fartyg som transporterar hälsofariiga ämnen skall särskilt meddelande därom finnas uppsatt pä anslagstavla för besättningens kännedom. Meddelandet skaU ange vilka försiktighetsåtgärder som ombordanställd skall vidta för att ej utsättas för hälsorisker och de symptom som erhålles vid förgiftning. Meddelandet skall vidare ange ämnets brandfarlighet, brandbekämpnings- och saneringsåtgärder och kortfattade anvisningar för säkra arbetsmetoder samt andra upplysningar som kan vara av värde. Meddelandet bör utformas som ett iögonenfallande varningsanslag med farosymboler enligt IMCO:s kod om transport till sjöss av farligt gods och med svart och gul kantmarkering

(s. k. skyddsmärkning).--- Finns personal bland besättningen som ej

är läskunnig i svenska, norska eller danska språket skall meddelandet även vara avfattat på engelska".

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om åtgärder med anledning av avstängning av vissa glesbygdsvägar

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Det är tydligt att det finns bestämmelser, och de kanske finns åtkomhga för besättningen. Men besättningen vet inte vUken sorts last fartyget får föra, och man vet heUer inte med säkerhet vilken last som tas ombord. Det var så det gick till på M/T Sintus. Det är för att förebygga att sådant upprepas som jag ställer min fråga.

Jag är medveten om att de allra flesta redare är ansvarsmedvetna. I det faH som jag har relaterat kan man inte säga att vederbörande varit direkt ansvarsmedveten, och det har medfört en mycket allvarlig olycka.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 28 Om åtgärder med anledning av avstängning av vissa glesbygdsvägar

Herr kommunikationsministern Noriing erhöU ordet för att besvara herr Öhvalls (fp) i kammarens protokoll för den 10 februari intagna fråga, nr 64, och anförde:

Herr talman! Herr Öhvall har frågat mig om jag avser att vidta särskilda åtgärder med anledning av de svårigheter som drabbar befolkningen i Norrbottens inland, när vägverkets aviserade avstängning av vissa glesbygdsvägar träder i kraft.

Frågan torde närmast avse statens vägverks beslut om att dra in vissa vägar eller vägdelar i Norrbottens län. Åtgärden innebär att dessa undantas från allmänt vägunderhåU men inte att de avstängs.

Låt mig först konstatera, att bestämmelserna i väglagstiftningen är sådana att om länsstyrelsen och vägverket har skilda uppfattningar i fråga om indragning av väg skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning. I de beslut som vägverket fattat beträffande indragning av väg i de av herr Öhvall avsedda faUen, har vägverk och länsstyrelse varit överens om indragningarna. I två fall har besvär anförts över vägverkets beslut. Remissbehandling pågår, och innan ställning tagits är jag självfallet inte beredd att göra några uttalanden.

Som bekant kan länsstyrelsen ge statsbidrag tiU enskild väghållning. Statsbidrag utgår om vägen är utfart för en bebyggelse och är av betydande längd eller om vägens drift är synnerligen betungande för väghållaren. Regeringen har i årets statsverksproposition föreslagit att anslaget Bidrag till drift av enskilda vägar skall ökas med drygt 5 miljoner kronor tiU 60 miHoner kronor.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret på min fråga.

Kommunikationsministern säger att i två faU har besvär anförts mot beslutet om att vägar skulle undantas från allmänt vägunderhåll. Beträffande detta är inte kommunikationsministern beredd att nu säga någonting, och det kan jag förstå.

För att undvika missförstånd vill jag deklarera att bakom min fråga inte ligger någon anklagelse mot den regionala vägmyndigheten i

Norrbotten, när den har ansett sig tvingad att undanta vägar från Nr 33 underhåll. Det gäller nio vägar på sammanlagt ungefär tre mil, LUcnande Torsdagen den åtgärder pågår på mänga håll i Norrlands inland. När anslagen är knappa 2 mars 1972

blir det ofta glesbygdsbefolkningen som kommer i kläm, PlogbUen--------

de malmbanan

kommer inte längre i vanUg ordning, och de såriga vägarna under våren "' ' .
och försommaren lämnas utan åtgärd, politik beträffan-

Att sörja för en god vägstandard i glesbygden är i högsta grad en fråga om social och ekonomisk utjämning. Glesbygdsbefolkningen har enligt en utredning som gjorts vid Umeå universitet en klar uppfattning när det gäller vägfrågorna. Av de tillfrågade säger inte mindre än 40 procent att vägfrågan för dem är väsentligast av allt, I den fortsatta planeringen måste större vikt läggas vid de regionalpolitiska aspekterna. En förutsättning för att de regionalpolitiska insatsema skall ge en önskad effekt är givetvis att man kan upprätthålla vägar och servicestandard på ett tUlfredsställande sätt. För närvarande pågår en regional trafikplanering, och det borde vara helt uteslutet att lägga ner trafikleder och anslutningsvägar, innan man kan ÖverbHcka vad den trafikplaneringen kommer fram tiU,

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag vill bara göra den korta kommentaren till vad herr Öhvall sade att möjligheterna att bo kvar i glesbygden med hänsyn till de statsbidrag som ofta utgår inte är direkt kopplade tUl tiUgängen på allmän väg. Vi måste komma ihåg att flertalet av de boende i glesbygderna redan i dag normalt bor längs enskUda vägar som de får använda sig av - och för vilka man ofta får statsbidrag — innan de kommer ut på det allmänna vägnätet.

Herr ÖHVALL (fp);

Herr talman! Det är alldeles riktigt att vägarna ju blir överförda till enskilt underhåll där man kan fä statsbidrag. Men enligt vägverkets framställningar fanns inte mindre än 400 sådana här ärenden som vilade på gmnd av att det inte fanns medel. Vid utgången av 1971 uppgick den totala eftersläpningen av ärenden till inte mindre än 600 enligt vägverkets beräkningar. Det är alltså ansökningshandlingar som ligger utan att åtgärdas. Det är klart att detta är mycket tråkigt för den befolkning som drabbas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 29 Ang. SJ:s fraktpolitik beträffande malmbanan

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Öhvalls (fp) i kammarens protokoll för den 15 februari intagna fråga, nr 66, till herr inrikesministern, och anförde;

Herr talman! Herr Öhvall har frågat chefen för inrikesdepartementet
om han avser att undersöka huruvida statens järnvägars fraktpolitik på
malmbanan är förenlig med regionalpolitiska strävanden. Frågan har
överlämnats till mig för besvarande. 85

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om reservering för sjukhus m. fl. institutioner av enkla och lättfattliga telefonnummer

Enligt uppgift är fraktavtalsförhandlingarna inte slutförda. Jag anser mig under sådana förhållanden inte böra göra några uttalanden.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern för svaret på min fråga, även om jag inte denna gång heller fick det svar jag hade önskat mig. Frågan stäUdes den 14 febmari, och jag riktade den till inrikesministern. Anledning därtUI var att jag ansåg att det här gäUde en prisfråga som borde bli föremål för en undersökning,

SJ vill höja frakterna för den malm som fraktas på malmbanan från Vitåfors i Malmberget tiU järnverket i Luleå, Man vill höja ersättningen för 1972 med 2 miHoner kronor och för 1973 med ytterligare 3 miHoner kronor — alltså en höjning på 40 ä 50 procent på två år,

NJA protesterar och anser att järnverket redan nu har världens dyraste malmfrakter. Om vi sätter index för den egna frakten till 100, blir resultatet att man i USA ligger på mellan 46 och 67, i Canada på 63 och i Australien på 57, Om NJA skulle acceptera SJ:s nya krav skulle index stiga till 123 första året, Per tonkilometer räknat får NJA betala 8,3 öre, medan man i andra länder betalar mellan 3,2 och 4,6 öre.

På malmbanan fraktas också exportmalm för LKAB:s räkning, I detta fall gäller dock ett annat fraktavtal. Skäligheten i detta avtal har också ofta ifrågasatts. Det är kanske inte så underligt eftersom SJ ju har monopolställning när det gäller malmtransporterna.

Enligt min mening måste det vara något galet med prissättningen på malmtransportema, när NJA på allvar överväger att frakta malm frän Lappland ner till kusten med lastbUar, Frågan är värd att undersökas. Regeringen borde göra det.

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Herr Öhvall nämnde först att han hade ställt sin fråga redan den 14 februari. Det är helt riktigt. Jag har fått frågan för besvarande, eftersom den ligger inom mitt verksamhetsområde. Att den inte besvarats förrän i dag, beror på att jag haft kammarens tillstånd att på grund av utlandsresor fä besvara frägan först i dag.

1 sakfrågan vill jag inte säga ett dugg mer än som sagts i svaret. Jag uttrycker baru min förvåning över att herr ÖhvaU tycks tro att herr Öhvall och jag i den svenska riksdagen kan föra fraktavtalsförhandlingar som berör Norrbottens järnverk och statens järnvägar. Jag hoppas att herr ÖhvaU är ensam om uppfattningen att det är den rätta platsen att föra fraktavtalsförhandlingar pä.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 30 Om reservering för sjukhus m. fl. institutioner av enkla och lättfattliga telefonnummer

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Börjessons i Falköping (c) i kammarens protokoll för den 17 februari intagna fräga, nr 74, och anförde;

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har frågat mig om jag är beredd medverka till att enkla och lättfattHga telefonnummer reserveras för sjukhus och andra institutioner med viktiga samhällsfunktioner samt att dessa telefonnummer bereds särskUd plats i respektive telefonkataloger.

Televerket tar i all rimlig utsträckning hänsyn till de av herr Böriesson aktualiserade frågoma.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret på min fråga - det var kort men jag tycker att det innehöll vad jag önskat i fråga om svar.

Jag vill gärna kommentera anledningen tUl att jag väckte min fråga.

För den stora allmänheten skulle det vara av stor betydelse om man kunde underlätta kontakterna med institutioner såsom sjukhus etc. som har samhällsviktiga funktioner att fylla genom att för dessa inrättningar reservera enhetliga telefonnummer över hela landet med undantag för riktnummer. För vanliga medborgare innebär det i mänga fall svårigheter att få tag i respektive nummer speciellt om man vistas utanför hemorten. Telefonkatalogema kan ofta innehålla hänvisningar vid ett telefonnummer som i synnerhet vid brådskande tillfällen fördröjer och komplicerar möjligheterna till kontakt med rätt avdelning eller person pä den institution man söker. SpecieHa svårigheter uppstår då man på hemorten önskar snabb kontakt med en institution ute i landet, eftersom man i regel har tUlgång tiU endast hemortens telefonkatalog.

Enligt uppgifter som jag inhämtat skuUe inte oöverstigliga tekniska hinder föreligga för att genomföra enhetliga telefonnummer för t. ex. sjukhus, jourhavande läkare, brandkår och polis med undantag för riktnumret som gäller för vederbörande ort. Med den allt större betydelse telefonen fått som ett snabbt kommunikationsmedel borde enligt min mening de tekniska möjligheterna utnytdas så att människoma på enklast tänkbara sätt kan använda dessa snabba kontaktmöjligheter i brådskande fall. Enhetliga nummer, säsom exempelvis 90 000, kunde förbehållas samhällsnyttiga serviceorgan av olika slag och reserveras särskild plats i telefonkatalogerna. På denna plats bör samtliga institutioners namn och nummer stå för att medborgarna lätt skall få tUlgång till respektive telefonnummer. På större orter där det t. ex. förekommer flera sjukhus kan lämpligen de två sista siffroma varieras. För den stora allmänheten skulle enhetliga telefonnummer betyda sä stora lättnader i kontaktmöjligheterna att frågan bör följas med allra största uppmärksamhet.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om reservering för sjukhus m. fl. institutioner av enkla och lättfattliga telefonnummer

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag var mycket kortfattad i mitt svar, framför allt beroende pä att jag inte riktigt kunde inse vad det fanns för problem i herr Börjessons fråga. Jag vet litet mera nu.

Jug nämnde redan i mitt svar att televerket i all rimlig utsträckning tar hänsyn till önskemålen från samhällsviktiga institutioner när det gäller telefonnummer och redigering av telefonkatalogen osv. Detta har enligt min uppfuttning lett till utt det inte är nägra större svårigheter att få reda på aktuella telefonnummer.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ång. säkerhetsåtgärderna vid transport av värdepost

Det kan också tilläggas att det i samband med de senaste årens kommunsammanläggningar, som i vissa fall lett till mycket stora kommuner som sträcker sig över flera olika riktnummerområden, har uppstått svårigheter med att olika organ inom en kommun finns i olika delar av telefonkatalogen. Liksom andra organ har emellertid kommunerna möjlighet att få hänvisningar i telefonkatalogen. Möjligheterna att ytterligare förbättra informationen i katalogen kommer att utredas av televerket i samband med en planerad översyn av bestämmelserna för själva katalogföringen.

Herr Börjesson nämnde telefonnumret 90 000. Jag tycker att det är väsentligt, ty det är ett telefonnummer som går till televerkets SOS-centraler. Denna SOS-tjänst som inrättades i mitten på 1950-talet efter riksdagsbeslut innebär ju att en människa i nöd aUtid kan slå numret 90 000 var än i landet han eUer hon befinner sig. Genom telefonnumret 90 000 kommer man i kontakt med poHs, med ambulans, med brandkår, med jourhavande läkare, med sjöräddning, med jourhavande tandläkare och jourhavande präst m. fl. Det kostar aldrig mer än avgiften för en samtalsmarkering, och om man till äventyrs skulle vara tvungen att ringa ett sådant samtal från en telefonkiosk med den vanliga tremilsapparaten behöver man inte ens betala för ett sådant samtal.

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka för den komplettering av sitt svar som kommunikationsministern har lämnat. Jag viU också vitsorda det värdefulla i att vi har numret 90 000 att tUlgå i brådskande fall. Men det bör gälla i brådskande fall och inte användas i tid och otid.

När jag här talar om svårigheter, menar jag att det är angeläget att man gör det ännu lättare för den telefonerande allmänheten att kunna slå i telefonkatalogen. Hade man i telefonkatalogerna en särskild sida som just var reserverad för samhäUsnyttig service, säsom sjukhus, brandkär, polis etc, tror jag att det skulle vara av mycket stort värde för allmänheten.

Jag tolkar svaret, både det första och det kompletterande svaret, så att man på televerket följer den här frågan med allra största uppmärksamhet, och jag är tacksam för det.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 31 Ang. säkerhetsåtgärderna vid transport av värdepost

Herr kommunikutionsministern NORLING erhöll ordet för utt besvuru herr Börjessons i Fulköping (c) i kammarens protokoll för den 17 februari intagna fråga, nr 75, och anförde;

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping har frågat mig vilka åtgärder som vidtagits för att trygga säkerheten för transport av värdepost.

Jag besvarade den 16 november 1971 i kammaren en enkel fråga av herr Börjesson om säkerheten vid värdetransporter. I det sammanhanget redogjorde jag för en rad åtgärder som vidtagits av postverket för att förbättra säkerheten. Som exempel pä vidtagna åtgärder nämnde jag ökat

antal transporter med poHsbevakning eUer dubbelbemanning, ökad användning av kommunikationsradio samt körning på dagtid i allt större utsträckning.

Sedan jag lämnade mitt förra svar till herr Böriesson har postverket vidtagit ytterligare säkerhetsförbättrande åtgärder framför allt genom transport av värdepost på dagtid i ännu större utsträckning. Ytterligare åtgärder förbereds på grundval av en omfattande kartläggning av hela den postala transportapparaten.

Överläggningar pågår vidare mellan postverket och rikspolisstyrelsen bl. a. om möjligheten till utökad polisbevakning vid värdetransporter.

Jag nämnde i mitt förra svar till herr Börjesson att en viktig fråga i det här sammanhanget är att undersöka möjligheterna att genom vissu arrangemang nedbringu såväl untalet värdetransporter som storleken av de transporterade beloppen. I detta syfte har i början av året - efter initiutiv UV postverket - en expertgrupp bilduts med företrädare för riksbunken, rikspolisstyrelsen och postverket.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. säkerhetsåtgärderna vid transport av värdepost

Herr BÖRJESSON i Falköping (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka även för detta svar. Det är riktigt att det, som kommunikationsministern sade här, var så sent som för nägra månader sedan som vi här i riksdagen diskuterade frågan om större säkerhet vid transporter av värdepost. Det skedde i anledning av en uppmärksammad rånkupp i Halland.

Kommunikationsministern framhöll vid den frågestunden att det inte är möjligt att skapa ett säkerhetssystem som kunde anses vara fulländat, dettu på gmnd av de höga kostnader det skulle medföra. Det rör sig dock om 2 miljoner transporter av detta slag per år och i genomsnitt 7 000 per dag.

Jug anser att dessa siffror belyser nödvändigheten av att man ser till att de här transporterna sker på ett mera betryggande sätt än vad som av allt att döma nu är fallet.

Helt nyligen inträffade återigen en kupp, och det rörde sig också denna gäng om mycket pengar. Beträffande detta fall finns det verkligen anledning att ifrågasätta lämpligheten av utt postverket använder bUtransporter utan bevakning vid trunsport uv större värdepost. Hade man vidtagit en sådan åtgärd som nämns i svaret, nämligen att man skall se till att de större värdetransporterna skall föHas med bemanning, så hade inte denna tråkiga händelse inträffat.

Jag nämnde i diskussionen i höstas att en postbefordran med järnväg vore med all säkerhet att föredraga. Där järnvägsförbindelser finns, borde enligt min mening värdepost transporteras med järnväg. Med all säkerhet skuUe järnvägstransporterna utgöra den säkraste metoden och också kännas tryggare för den som ansvarar för transporten. Vid en kupp är det inte bara så att pengar kan gå förlorade utan dessutom kan enskUda människor utsättas för stora risker. Under aUa förhållanden måste alla möjligheter till bättre säkerhetsbestämmelser noga övervägas. Det som inträffut bör utgöra tillräckligt motiv för ökade ansträngningar i detta syfte.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. upprätthållandet av färjförbindelser

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Jag viU bara göra den korta kommentaren, att varie ändring i en mycket stor och dyrbar transportapparat som den posten har medför ett stort arbete, och man gör inga stora ändringar över en natt. Trots detta har i aUa faH postverket på den korta tid som gått sedan jag förra gången svarade herr Börjesson här i kammaren gjort väsentHga ändringar i transporten av värdepost. Postverket har också gjort en översyn av säkerhetsinstmktionerna tiU personalen om uppträdandet i olika situationer.

Jag vet inte vad herr Börjesson avsåg med det lUla exempel som han snuddade vid. Det kunde inte gärna vara nägot annat han tänkte på än det nyHgen inträffade fallet med den chaufför som försvann. Att man i det fallet slog larm så sent, berodde inte på brister i säkerhetssystemet utan får skyUas på den mänskliga faktorn.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 32 Ang. upprätthållandet av färjföitindelser

Herr kommunikationsministern NORLING erhöH ordet för att besvara herr Glimnérs (c) i kammarens protokoll för den 22 febmari intagna fråga, nr 8 1, och anförde:

Herr talman! Herr Glimnér har frågat mig om jag viH medverka tUl att de orter som är beroende av färiförbindelser inte får försämrade förbindelser på grund av arbetstidsförkortningen för färjpersonalen.

Trafiken vid färilederna bör vara turlistereglerad. Vid de flesta och framför aUt de större färjlederna är detta sedan länge fallet.

Enligt den från årsskiftet gällande vägkungörelsen, som ersätter den tidigare vägstadgan, skaU länsstyrelse — och inte som hittills väghållare, dvs, i dessa fall vägförvaltning — fastställa turHstorna, I samband därmed prövas turlistorna med hänsyn till aktueUa trafikbehov. Även personalens tjänstgöringsförhållanden beaktas. Bl, a, är arbetstidsförkortningen här av betydelse,

I flertalet fall innebär de nya turlistoma endast smärre förändringar och förskjutningar som knappast innebär försämrade färjförbindelser,

I en del fall — det gäUer särskUt mindre färjleder - skulle en fortsatt oreglerad färitrafik eUer en oförändrad turhsta till följd av arbetstidsförkortningen ställa krav på en betydande personalökning. Oförändrad färitrafik respektive turlista vid samtliga färileder bedöms enligt vägverket kunna leda tiU en utökning av färipersonalen med omkring 50 man vilket innebär en årlig kostnadsökning av ca 3 miljoner kronor. Till detta kommer att det kan bli nödvändigt att förse en del av denna personal med tjänstebostäder.

Vid ca ett tiotal mindre färileder finns det enhgt uppgift anledning att överväga om trafikbehovet är så stort att det motiverar färjtrafik nattetid. Man måste då emeUertid inte enbart ta hänsyn tUl trafikens omfattning utan även tUl de lokala ortsförhållandena, förekomsten av trafikanter med skiftarbete, turlistor för bussHnjer etc. Rimliga omfartsmöjligheter är också av betydelse.

För brådskande transporter såsom vid sjukdomsfall finns den vid vägverket inrättade beredskapstjänsten. Det innebär att man dygnet mnt per telefon kan komma i kontakt med ansvarig arbetsledare, som i sin tur kan larma den personal som kör färjan.

Genom att det numera ankommer på länsstyrelsen att faststäUa turlista bör möjligheterna för en mera allsidig avvägning mellan de olika intressen som betingar färjtrafikens omfattning ha förbättrats.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. upprätthållandet av färjförbindelser

Herr GLIMNÉR (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret på min fråga, men trots svarets utförlighet har det ändock inte kunnat skingra mina bekymmer för den försämring som man kan förvänta.

Bakgrunden till min fråga är ett länsstyrelseförslag om inskränkning av trafiken med ett antal färjor inom vårt län. Som exempel kan anges fyra fall, där färieleden t. ex. stängs kl. 22 mot tidigare kl. 23, där nättrafiken kommer att upphöra, där passningstjänsten kommer att upphöra och där färjeleden kommer att stängas mellan kl. 12 och 17.

TUl detta förslag är fogat en PM, där man konstaterar att den nya arbetstidslagen trädde i kraft den 1 januari 1972 och att i samband därmed ett avtal träffats om nya arbetstider för färivakterna.

I denna PM slår man, herr talman, fast att "antalet färivakter får enligt givna direktiv icke ökas". Detta är ett konkret exempel på vad herr Dahlgren efterlyste i förra veckans debatt med statsrådet här i kammaren, då han fråga om det gjorts något uttalande om att servicenivån ytterligare skulle minskas, en fråga som statsrådet då lämnade obesvarad. Jag får tolka svaret här i dag av statsrådet så att servicenivån på detta område kommer att minska.

Jag vill, herr talman, stäUa en följdfråga till herr statsrådet, eftersom dessa inskränkningar av färietrafiken har underställts berörda kommuner. Av gårdagens press kunde jag konstatera hurusom skolstyrelsen i Norrköping i sitt yttrande angående färietrafiken över Bräviken har hemställt om en utökad färietrafik i stället för en försämring. Jag skuUe då vilja fräga statsrådet beträffande det förslag om den försämrade servicen vid färiorna som nu gått ut på remiss till kommunerna: Om det är så att kommunen motsätter sig denna försämring, kommer man att vidta andra åtgärder och behålla turtätheten eller är detta remissförfarande endast en formsak? Kommer man inte under sådana förhållanden att ta någon hänsyn tUl kommunernas yttranden?

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Vi utfärdar inga anvisningar från Kungl. Maj:t om försämrad service, utan vi konstaterar att i detta fall som i andra fall och på andra områden har huvudmännen för verksamheten nu fått klart för sig att det skall bli en arbetstidsförkortning. Man mäste då se över sina arrangemang, och ta hänsyn till de nya förhållanden man har att arbeta under. Det är ingenting specifikt för denna verksamhet, utan det gäUer överallt i samhället. Om man då, som jag sade i mitt svar, finner att det i nägot fall kan vara möjligt att i samråd och med hänsynstagande till de lokala ortsförhållandena, förekomsten av trafikanter med skiftarbete.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om åtgärder för att minska belastningen på landsvägsnätet

turiistor för busslinjer etc. vidta en eller annan inskränkning i verksamheten för utt täcka de kostnader som arbetstidsförkortningen medför, sä kan väl dettu ändock inte betecknas som ett medvetet besked om att servicen frän ett visst datum skall försämras.

Herr Glimnér frågade hur det är med överklugningsrätten. Självfallet gäller ocksä i fräga om dessa beslut att om en kommun inte anser länsstyrelsens beslut beträffande turlistor för färjetrafiken vara riktigt avvägt kun kommunen genom att anföra besvär få beslutet prövat av regeringen. Dennu besvärsmöjlighet föreligger också för statens vägverk, om vägverket anser att den fastställda turlistan medför onormalt höga kostnader för färiedriften, jämfört med de förbättrade trafikförhållanden på andra häll i länet som man skulle kunna åstadkomma med dessa medel.

Herr GLIMNÉR (c);

Herr talman! Jag tackar statsrådet för detta inlägg. Att det finns en överklagningsrätt är inte precis någon nyhet. Om besvär en gång kommer att anföras hoppas jag att de kommer att behandlas välvilligt.

Jag kan dock inte komma ifrån uppfattningen att man i vissa orter står inför försämringar som drabbar människorna ute i periferin, de som har långa avstånd och som är beroende av dessa förbindelser vare sig de skull till jobbet eller till serviceorten, vare sig det är fräga om transporter för skolskjutsur eller sjukresor eller vud det vura må. De inskränkningur som är aviserade kommer att innebäru försämringur för dessa människor.

Överläggningen vur härmed slutud.

§ 33 Om åtgärder för att minska belastningen på landsvägsnätet

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för utt besvara herr Lövenborgs (vpk) i kammarens protokoll för den 22 februari intagna fräga, nr 82, och anförde;

Herr talman! Herr Lövenborg har frågat mig om jug unser att de statliga företagen bör rekommenderas utt i sin trafikplanering utgå från utt landsvägsnätet — särskilt när det gäller speciellt tung trufik - i minstu möjliga utsträckning belastas och att SJ:s taxepolitik liksom andra åtgärder utformas för utt befrämju dettu syfte.

De stutliga företugen har samma strävan som andra företag att genomföra sina transporter på ett effektivt sätt till så lågu kostnader som möjligt. Det innebär att man för godstransporter väHer järnväg när transportens art är sådan att järnvägen är det för företaget bästa transportalternativet och att man väHer lastbil när denna är det bästa alternativet. Ofta kan en kombination av järnväg och lastbil vura mest gynnsam och ge de lägsta transportkostnaderna.

Gällande bestämmelser möjliggör för SJ att sluta särskilda fraktavtal med sina kunder. SJ äger därvid medge .sådana nedsättningar i förhällande till tuxun som bedöms förenligu med företugets ekonomiska intresse. Denna möjlighet gäller självfallet i fräga om såväl statliga som enskilda kunder.

Herr LÖVENBORG (vpk);

Herr talman! Jag ber att få tacka för svuret, men jag vill inte påstå att jag tycker det är särskUt tillfredsställande. Det ger ingen antydan om en bättre styrning och samordning för att gagna samhället i dess helhet när det gäller trafikpolitiken och de statliga företagens hundlunde.

Anledningen till min frågu är inte bura det problem som tidigare har berörts här, naniUgen fraktavtalet mellan NJA och SJ, denna rosenrasande diskussion. Det är som bekant så, vilket tidigure hur framförts här, att SJ hur krävt att fraktpriserna pä malmtransportema till NJA skall höjas med 20 procent pä fjolårets tonpris. Det är en sten på bördan, och NJA har inte funnit uniedning att acceptera dessa priser. Mun har sagt nej. Inför öppen ridå hur en mycket infekterad diskussion förts. Eftersom NJA bygger ut och kommer att förbruka ännu mera malm i framtiden kommer fraktkostnaden att öka drastiskt under kommande år, så mycket är väl klart.

Allt detta har gjort att det mellun ledningarna för tvä statsföretug hur öppnats en diskussion av sådan karaktär att man nästan måste nypa sig i armen för att övertyga sig om att man är riktigt vaken.

Från SJ:s sida har det talats om den dåliga lönsamheten, om att det hela måste gå ihop, om att man har ränteutgifter på malmbanan osv., och därför måste mun höja priserna. Och då talar man ändock om malmtrafiken, som — det vet varie norrbottning — har gett staten, liksom ocksä SJ, sä oerhörda vinster under åren.

NJA har svarat med att infordra offert från lustbilsföretug för att överväga malmtransport pä landsväg eller i andra hand att köpa malm från utlandet. Den friheten tycker jag att man mäste lägga sig i en smula.

Detta är en helt absurd diskussion. Var och en begriper ju att nägot sä stolligt egentligen inte kan inträffa som att man börjar frakta malmen på landsvägarna med lastbil. Men diskussionen återspeglar det anarkistiska tillstånd som råder inte buru pä det trafikpolitiska fältet utan ocksä när det gäller relationerna och samordningen mellan stutsföretugen. Man får ju bevittna hur tvä statsföretag etablerar ett privat inbördeskrig och sätter käppar i hjulen för varandra.

Och det var orsaken till min fråga. Visar inte den diskussion som jag har hänvisat till hur angeläget det är med en annan trafikpolitik, som inte baru kräver kostnudstäckning in ubsurdum för SJ, och hur nödvändigt det är med en bättre sumordning mellun de stutliga aktiviteterna för att styra trafiken i förnuftig riktning?

Herr kommunikationsministern NORLING;

Herr tulmun! Jug vill till herr Lövenborg liksom tidigure till herr Öhvull sägu att vi har rätt att uttulu oss om det mestu i det hur huset men utt vi knappast bör ta oss rätten, vare sig nu eller framgent, utt diskutera fraktavtalsförhandlingar mellan statens järnvägar och Norrbottens järnverk eller förhundlingur mellun två purter i nägot annat sammanhang.

Jag vill dessutom erinra om den regionulu trufikplanering som nu skall genomföras i landets samtliga län. Inom parentes sagt ligger Norrbottens län, som är ett försökslän, ett är före med den planeringen. Genom de trafikplaner som skull upprättus och som i princip omfattur ullu trunsportgrenur kommer vi att få ett underlag som bättre än hittills gör

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om åtgärder för att minska belastningen på landsvägsnätet

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om åtgärder för att minska belastningen på landsvägsnätet

det möjligt att bedöma den rimliga arbetsfördelningen mellan olika transportmedel. I den planeringen kommer att belysas den roll som olika transportmedel, med hänsyn till bl. a. transportstrukturen i stort inom regionen och respektive transportmedels förutsättningar, kan spela när det gäller att på ett ändamålsenligt och ekonomiskt godtagbart sätt tillgodose olika slag av transportbehov.

Lät mig sedun allra sist säga — bortsett från alla andra synpunkter pä den här verksamheten och de förhandhngar som just nu förs bl. a. uppe i Norrbotten - att jug i princip anser att malmtransporter eller tunga transporter av annat slag icke lämpHgen bör ske på landsväg.

Herr LÖVENBORG (vpk);

Herr talman! Det sista i herr Norlings undra anförande var egentligen det mest positiva. Jag har inte umgåtts med Ulusionen att vi här och nu skulle kunna lösa frågan om fraktavtalet mellan SJ och NJA, men jag hade väntat mig att herr Noriing litet mer skulle betona vikten av en bättre samordning mellan de ohka statsföretagen.

Vi som är positivt instäUda till stutsdrift — vUket ju vi kommunister är — ställer också kravet att statsföretagen skall gå före med gott exempel. I stället handlar man nu sä, att statsdriften ofta diskrediteras. Det är detta som är allvarligt.

Jug utgår alltså ifrån att frågan om malmtransporterna från malmfälten till NJA kommer att lösas — inte på det sättet att vi fär en öde och tyst bana medan NJA köper malmen frän USA eUer Liberia eller så att vi norrbottningar trängs ut från landsvägarna av fullastade malmbilar i full karriär. Så kan det naturligtvis inte bh, men diskussionen är onödig och förvirrande och stärker inte statsdriftens anseende.

När det gäller att komma fram tUl en bättre trafikplanering och en bättre trafikpolitik över huvud taget menar jag att statsföretagen bör komma med i bilden på ett annat och bestämdare sätt. Man bör gä före med gott exempel, och jag anser att samhället ocksä mäste ta sig rätten att påverka de stora statliga företagens trufikplanering och befrämja den genom en förnuftig trafikpolitik.

Jag tänkte inte bara på kubbningen mellan SJ och NJA och det senare företagets hot om att gä ut pä landsvägarna med malmtrafiken. Med i bUden finns ocksä ASSI som i en ny trafikplan, vilken presenterades i fjol, förberedde indragning av hamnen i Karlsborg i Norrbotten och landsvägs-körning av produktionen. I det fallet var det ju bara en vaken folkopinion som tvingade ASSLs ledning att åtminstone synbart revidera de mest utvecklade planerna. Men den frågan hänger ännu i luften, eftersom ASSI kräver upprustning av hamnen i Karisborg och det är ovisst vem som skall betala. Där finns också ett hot om att man kommer att ytterligare belasta ett redan hårt belastat vägnät.

Till den frägan fär vi väl återkomma eftersom jug har interpellerat, men jag tar också detta som ett exempel på hur olika statsföretags ledningar opererar utan samordning och utun hänsyn till varundru och till önskemålet om en förnuftigare trafikpoHtik. Det är därför som jag tycker att det finns all anledning till nägon form av rekommendation som de statliga företagen, inklusive SJ, har att ta hänsyn till.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 34 Om bibehållande av oförändrade jämvägskommunikationer i Skaraborgs län

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Hylländers (fp) i kammarens protokoll för den 23 februari intagna fråga, nr 88, och anförde:

Herr talman! Herr Hyltander har frågat mig om jag vill medverka tUl att järnvägskommunikationerna inom Skaraborgs län inte kommer att försämras, vUket synes vara fallet om förslaget till ny värtidtabell 1972 genomföres.

SJ har rätt att själv bestämma trafikomfattningen på järnvägsnätet. I samband med tidtabellskiften ser SJ regelmässigt över förbindelserna i syfte att anpassa dessa till trafikefterfrågan. I den mån större tidtabellförändringar blir aktueHa, föregås dessa normalt av samråd med länsstyrelsen, som i sin tur inhämtar yttranden från berörda kommuner och andra intressenter.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om bibehållande av oförändrade järnvägskommunikationer i Skaraborgs län

Herr HYLTANDER (fp);

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret, även om det kanske påminner något om de svar som bmkar ges när det gäller radioprogram och liknande.

De planerade indragningarna omfattar persontåg-rälsbuss på sträckan Töreboda-Skövde-Falköping, tågnummer 2101, 2105, 2111, 2113 och Falköping-Skövde-Töreboda, tågnummer 2104, 2110, 2112, 2114, 2116 och 2118. Det är tre turer i vardera riktningen måndag-fredag, två lördagsturer i ena riktningen och en lördag—söndagstur i andra riktningen.

I likhet med vad som framhållits från Skövde kommun i skrivelse till SJ:s generaldirektör den 8 februari 1972 och tidigare den 24 november 1971, vill jag fästa uppmärksamheten på ett skoltåg från Töreboda kl. 7.00 med ankomst till Skövde 7.38, som har drygt 100 skolelever och dessutom i genomsnitt ytterligare ett tjugotal passagerare. Med ett sådant underiag förefaller det underligt om man kan få ett sådant tåg olönsamt. I så fall torde det vara fel på grunderna för lönsamhetsberäkningarna. Det har nämhgen föreslagits att det tåget skall indragas.

Det förefaller orimligt om man på den järnväg, västra stambanan, som det här gäller och som tillhör våra mest lönsamma, belastar viss trafik på delsträckor med totala kostnadsdelar under det att man inte låter vinsterna för den totala driften även fördelas på respektive handel. Räknar mun på det sättet bidrar man verkligen till att få snurr på den onda cirkeln: ifrågasatt lönsamhet - indragning - sämre lönsamhet -mera indragningar — olönsamhet - och kanske till sist nedläggning.

Jag tror att det finns en annan väg att gå och att man med anpassning och service kan bidra till lönsamhet även när det gäller regionaltrafik -den som vi diskuterar i dag. Därmed är inte sagt att man mte kan få företa ändringar som kan innebära slopande av en eller annan förbindelse. Men för att ge trafikanterna möjlighet att nå den mer snabba och genomgående trafiken kan det inte vara rationellt att nästan sopa rent i fråga om den regionala trafiken - det måste få negativa effekter på

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om bibehållande av oförändrade järnvägskommunikationer i Skaraborgs län

anknytningarna och även pä lönsamheten pä den snabbare trafiken.

När färdvägen — järnvägen — i detta fall redan finns kan det rimligen inte vara mycket dyrare att föra fram en buss pä järnväg än pä lundsväg. Det måste vara något fel i det rationella hundhavandet. 1 vissa fall räknar man med att järnvägstrafiken på linjen Töreboda-Skövde-Falköping skall ersättas med landsvägsbussar. Låt mig dä påpeka att tätorterna ligger utefter järnvägen, och det synes mest följdriktigt att behålla trafiken på järnvägen.

Sä en speciell kommunikationsfråga. Tidigare hade man en förbindelse från länet — frän Skövde - som på morgonen anslöt till expresståget Värmlänningen i Hallsberg. Den medgav att man kunde vara i Stockholm kl. 10 med avresa summa dag. Tar man hänsyn till anslutningssynpunkten när det gäller lönsamheten torde denna förbindelse inte vara olönsam på sikt, och jag frågar kommunikationsministern om han vill medverka till utt dennu förbindelse återkommer.

Och för att återgå till skrivelsen frän Skövde kommun frågar jag; Anser kommunikutionsministern utt det är lämpligt utt avvakta länsstyrelsens förslag till den regionulu trafikplaneringen innan så stora ingrepp med nedläggningar i tidtabellen görs som aviserats för 1972?

Herr kommunikutionsministern NORLING:

Herr tulmun! Det är ju ulldeles ogörligt, som säkerligen herr Hyltunder också förstår, för mig att gå in i en diskussion om en enstaka förbindelse. Jag tänker pä det sista herr Hyltander tog upp, som jag fattude rörde nägon unslutning till Stockholm från Skövderegionen. Jag ber herr Hyltander om överseende för att jag inte kan gå in på en sådan detaljfråga vid detta tillfälle.

Den andra frägan skulle kunna göras bäde till en principfråga och till en sakfråga, och vi får väl hålla oss någonstans mitt emellan, eftersom vår tid inte räcker till för utt diskutera frägan ur båda synpunkterna. Det är riktigt som herr Hyltander har refererat, att man planerar utt fr. o. m. tidtabellsskiftet dra in tre tägpar mellan Töreboda och Skövde och tvä tåg mellan Skövde och Falköping — detta enligt vad jag underrättats om.

Ett genomförande av det här förslaget skulle naturligtvis innebära att trafikunderlaget minskar pä järnvägen men breddus för det redun dominerande person trafik före taget pä sträckan Töreboda—Skövde, nämligen AB Linjebu.ss, som — om ulltsä försluget blir verklighet - skulle kommu att köru ytterligare nägra bussturer i stället på nämndu sträckor. För SJ :s del skulle, enligt uppgifter som jag inhämtat, tidtabellsändringen innebära en anpassning av tågtrafiken, sä att den bättre motsvarade trafikunderlaget.

Detta är själva sakfrågan. Sedan kan jag tilläggu - jag vet inte om det exakt stämmer pä vartenda exempel som herr Hyltander räknade upp, men det gäller i princip — utt det väsentligu vid en tidtabellsändring uv det här slaget skull väl inte alltid vara vilket transportmedel som kommer till användning, utun det väsentliga skall väl ändå i princip vuru utt en tillfredsställunde kollektiv trufikförsörining säkerställs för människorna.

Nuturligtvis innebär det en viss nuckdel — jag erkänner gärnu det — utt bussarna iblund har nägot längre restid än tågen, men ändringen frän tåg

till buss kan i en del full också innebära att man kommer närmare serviceanläggningar, närmare bostadsområden osv. med bussen. Jag gör ingen exemplifiering i det här specifika fallet utan talar fortfarande i princip. Vidare blir det naturligtvis en kompensation genom utt man på detta vis kan anpassa trafiken bättre.

Jag menar alltså att man inte sä generellt som herr Hyltander, såvitt jag förstod, ville göra kan säga att nu skall vi behälla allt vid det gamla när det gäller järnvägstrafiken under överskådlig tid, åtminstone tills trafikplaneringen är färdig. Det skulle innebära att man fick ett statiskt förhållande som inte skuUe vara nyttigt för någon part.

Herr HYLTANDER (fp);

Herr talman! Det är skada att vi inte har mera tid pä oss att föra denna diskussion.

Jag framhöll i mitt tidigare inlägg att vad som här sagts inte fär innebära att man inte får göra några förändringar. Den anpassning mellan buss och tåg som kommunikationsministern talar om kan i vissa fall vara befogad och kunske ocksä rutionell. Jag håller med om det. Men i detta speciella fall hävdar jag att den knappast är det. Som jag sade finns nämhgen bebyggelsen utefter banan, och tätorterna ligger därför placerade så att tågtrafiken är den mest rationella. Även om man ibland skulle önska att komforten vore bättre pä SJ:s rälsbussar är det ändå ganska stor standardskillnad mellan att åka rälsbuss och att företa resan med landsvägsbuss; rälsbussen är mer komfortabel. Speciellt gäller detta skollaget, och det var därför som jag nämnde det i mitt exempel.

Vad sedan gäller förbindelsen med Värmlänningen frän mitten av länet, alltså frän Skövdetrakten, skuUe jag vara tacksam om kommunikationsministern ville lägga den saken pä minnet. Med de kanaler som han ändå hur med SJ kanske han kan påpeka där att den förbindelsen bör återupptas och att den måhända på läng sikt kan bli lönsam. Man kan nämUgen aldrig räkna med att en nyinsatt förbindelse, eller en förbindelse som har varit borta en tid och sedan kommer tUlbaka, omedelbart slår igenom i människors medvetande. Man mäste ha en viss inkörningstid, innan man når ett fullt utnyttjande av förbindelsen. Människor måste lära sig att den finns.

Jag anser det vura olyckligt, speciellt med det underlug som finns på västra stambanan, att göra ingrepp som medför uppenbara försämringar. Det var därför som jag — kanske litet provocerande, jag medger det — i likhet med Skövde kommun ställde frägan, om inte kommunikationsministern ville medverka till att man bibehöll trafiken till dess att länsstyrelsen hude uvgivit sitt regionulu trufikpluneringsförslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om bibehållande av oförändrade järnvägskommunikationer i Skaraborgs län

4 Riksdagens protokoll 1972. Nr 33-34

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. statsbidragen till kommunala vägar och gator i Stockholm, Göteborg och Malmö

§ 35 Ang. statsbidragen till kommunala vägar och gator i Stockholm, Göteborg och Malmö

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att besvara herr Werners i Malmö (m) i kammarens protokoll för den 23 februari intagna fråga, nr 91, och anförde;

Herr talman! Herr Werner i Malmö har frågat mig om orsakerna till de stora skUlnadernu i statsbidragens nivå och stegringstakt då det gäller byggandet av kommunala vägar och gator i ä ena sidan Stockholm och Göteborg — som är relativt gynnude i detta avseende — och å andra sidan Mulmö, som får en påfallande mycket mindre tilldelning.

Statsbidrag till byggande av sådana allmänna vägar och gator som är nödvändiga för den allmänna samfärdseln och för vUka kommuner är väghållare utgår enligt gällande bestämmelser i mån av tillgäng på medel och enligt fastställd fördelningsplan. Fördelningsplanen fastställs av vägverket på grundval av uppgifter från kommunerna samt efter länsstyrelsernas hörunde, TUl grund för fördelningsplanen läggs en angelägenhetsgradering av de olika byggnadsföretagen.

Nu gäUande fördelningsplan omfattar de fem åren 1970—1974, och den skall under året revideras. Den nya planen kommer att omfatta åren 1973-1977.

Kungl. Maj:t lämnar närmare direktiv till vägverket för upprättande av bäde flerärsplaner - som avser den statliga väghållningen — och fördelningsplan. Direktiven för innevarande års revidering av planen förbereds för närvarande inom kommunikationsdepartementet.

Vad gäller den påtalade skillnuden i beräknad medelstilldelning mellan Malmö respektive Stockholm och Göteborg i nuvarande fördelningsplan har jag inhämtat från vägverket bl. a. att planeringsarbetet för vissa angelägna väg- och gatuobjekt i Malmö inte hade framskridit sä längt vid tidpunkten för planens upprättande att de kunde tas in i början av planen. Vägverket uppger även att det för närvarande råder tveksamhet huruvida de för är 1972 i fördelningsplanen för Malmö reserverade medlen till fullo kommer att kunnu utnyttjas på grund av planeringsläget.

Herr WERNER i Malmö (m);

Herr talman! Tack för svaret, herr kommunikationsminister!

Malmö har, som framgår av det diagram jag visar på kammarens TV-skärm, under 1960-talet fått en ringa tilldelning av statsmedel för gatubyggande, bara mellan 5 och 8 miHoner kronor årligen. Det är bara tiondelen av vad Göteborg och Stockholm haft. Det har inte skett någon ökning att tala om, utan anslaget har legat helt stilla. Det framgår ocksä av diagrammet att det inte blir stort bättre under den kommande femårsperioden för Malmös del, medan anslagen för Göteborgs och Stockholms del är avsevärt generösare.

Nu meddelade kommunikationsministern att planen skall revideras för de här fem första åren, och det noterar jag med stor tillfredsställelse. Jag hoppas då att kommunikationsministern skall kunna medverka till en avsevärd uppräkning av anslaget till Malmö. I direktiven till vägverket

anförs att man skall ta hänsyn tUl trafikpolitisk angelägenhetsgrad och samhällsekonomisk lönsamhet, och det är svårt att hävda att angelägenhetsgraden när det gäller Malmö inte skulle vara likvärdig den i Göteborg och Stockholm.

Vidare anför man att trafiksäkerhetsfrågan bör prioriteras. Här kan framhållas att statistiska centralbyrån har påvisat att vi 1968 hade 248 svåra trafikolyckor i Malmö, medan man hade 140, alltså bara hälften, i Göteborg och 345 i Stockholm. I Malmö har man, räknat procentuellt pä befolkningen, aUtså ett mycket svårare läge på den sektorn också än i de övriga städerna.

I svaret framhålls att planeringsarbetet inte hade framskridit och att man därför inte kunde ta in alla objekt. Men för den här perioden hade man ändå kostnadsberäknat en utbyggnad i Malmö till 243 miljoner kronor och fick bara 43. Nog kunde man konsumera det. Vad avser utbyggnaden 1972 har mun frän Malmö anfört att den s. k. inre Ringvägen päbörias i år och utt mun från kommunen mäste förskottera 2 mUjoner för att kunna komma i gäng. Jag är därför mycket tveksam till slutet av statsrådets svar.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. statsbidragen till kommunala vägar och gator i Stockholm, Göteborg och Malmö

Herr kommunUtationsministern NORLING:

Herr talman! Jag vill bara göra ett par korta konstateranden med anledning av vud herr Werner i Malmö nu sude. Han nämnde i slutet av sitt inlägg att man i Malmö hade tänkt sig att bygga för ca 240 miljoner kronor. Äv det hade man dä fått drygt 40 miljoner. Om jag är riktigt underrättad var det just som jag sade i slutet av mitt svar att för de arbeten som penningmässigt låg utanför de drygt 40 miHoner man fick var inte planeringen klar. Man kan, menar jag, inte med någon större framgång hävda att man skuUe ha kunnat göra av med sä mycket mera pengar, om man fortfarande inte är säker på om man skall kunna göra av med de pengar som nu är reserverade för regionens del.

Bara ytterligare en liten kommentar som får tas för vad den är värd; I Malmöområdet har man inte - i motsats tUl en del andra storstadsområden — nägra stora, penningkrävande investeringar i broar över älvar och liknande. Jag nämner det därför att jämförelsen blir riktig först när man tar med det i beräkningen.

Herr WERNER i Malmö (m);

Herr talman! Uppgifterna frän vägverket får väl stå för vad de är värda. Men när det gäller det aktuella läget är det i varje fall sä att inre Ringvägen har påbörjats på den mycket viktiga delen mellan Stockholmsvägen och TreUeborgsvägen för genomgångstrafiken norr—söder, och den är synnerligen angelägen. Vi har förvisso inga broar och sådant att bygga, men Malmö är en stad som expanderar kraftigt, och vi har en genomströmning av turister till och från kontinenten. Jag tycker att olycksfallsstatistiken är ett skrämmande allvarligt kriterium på att man försummat genomfartsleder, och det beror på dennu njugga tilldelning. Jag förutsätter att kommunikationsministern vill medverka till att den reviderade planen tillgodoser Malmös behov på ett helt annat sätt än de gamla planerna.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. uppehållande av statlig busstrafik

Herr kommunikationsministern NORLING;

Herr talman! Jag delar herr Werners i Malmö uppfattning sä till vida att när vi nu skall revidera flerårsplanerna för de närmaste fem åren, 1973-1977, kommer Malmöregionen att prövas lika förutsättningslöst som alla andra regioner.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 36 Ang. uppehållande av statlig busstrafik

100

Herr kommunikationsministern NORLING erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels herr Hamrins (fp) i kammarens protokoll för den 24 februari intagna fråga, nr 94, dels herr Anderssons i Nybro (c) i kammarens protokoll för den 25 februari intagna fråga, nr 97, och anförde;

Herr talman! Herr Andersson i Nybro har frågat mig om jag vill vidta omedelbara åtgärder i syfte att förhindra en aktuell nedläggning av ett flertal av SJ:s busslinjer — pä Öland, i Småland och Blekinge — och som hårdast skulle drabba glesbygdsområden som i dug hotus av att helt förlora möjligheter till allmänna kommunikationer.

Herr Hamrin har frågat mig vad jag anser om SJ;s krav på kommunala subventioner för uppehållande av statlig busstrafik i glesbygdskommunerna.

Jag avser att besvara frågorna i ett sammanhang.

För SJ;s busstrafik gäller, liksom för affärsbanenätet, att verksamheten skall ge kostnadstäckning. 1 den mån detta inte är möjligt kan SJ på samma villkor som privata och kommunala trafikföretag få statsbidrag för driften.

Kommunal bidragsgivning till olönsum busslinjetrafik förekommer sedan flera är vid sidan av den statliga bidragsgivningen. Den omfattar såväl privata och kommunala som statliga trafikföretag. Kommunerna har befogenhet att lämna sådana bidrag inom ramen för den kommunala kompetensen enligt 3 § kommunallagen. Den samverkan mellun stat och kommun i fräga om det ekonomiska ansvaret för olönsam trafikförsörjning som efter hand utvecklats har i mänga fall lett till bäde billiga och rationella trafiklösningar.

Att av principiella skäl utestänga SJ eller andra statliga trafikföretag från möjligheten att med kommunal bidrugsgivning ombesörju sädan trufik som kommunernu självu vill behålla eller anordna skulle kunnu få den effekten att trafikförsöriningen blev svagare och mindre ändamålsenligt anordnad.

Eftersom kommunerna själva kan avväga bidragens storlek mot den önskude trafikens omfattning och kostnaderna härför sumt träffa de överenskommelser som man finner påkallade, har kommunerna möjlighet att praktiskt påverka trafikens utformning med hänsyn till kommunens bästa. Det ter sig därför rimligt att SJ — liksom privata och kommunala trafikföretag — kan begära och mottaga kommunala bidrag för olönsam busstrafik.

I sammanhanget vUl jag erinra om att i fräga om busslinjetrafik, som med hänsyn till linjesträckningen och trafikförhållandena i övrigt har en regionul karaktär genom att i icke oväsentlig utsträckning tillgodose behov UV persontransporter mellan centralorter i olika kommunblock, Kungl. Maj:t nyligen föreskrivit, att SJ skall iakttaga återhållsamhet i fråga om begränsning av trafiken som påtugligt försämrar resemöjlighe-ternu mellan sådana orter.

Detta beslut avser de mera regionalt betonade busslinjer, som det finns anledning att överväga i samband med det fortsatta arbetet på den hela landet omfattande regionala trafikplaneringen. Den mera lokalt betonade trafiken berörs således inte av beslutet.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. uppehållande av statlig busstrafik

Herr ANDERSSON i Nybro (c);

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för svaret. Med min fråga har jag velat göra statsrådet uppmärksam på att Öland och stora delar av bl. a. Kalmar län just nu hotas av att bh helt utan möjligheter till kollektiva kommunikationer. Detta kan inträffa inom en mycket nära framtid, därför utt SJ uvser att lägga ned flera busslinjer. Denna nedläggning skulle hårdast drabba de äldre, de billösa, ungdomen och låginkomsttagarna, främst i glesbygdsområdena. En drastisk indragning av dessa busslinjer skulle göra det omöjligt för många människor att utnyttja den del av servicen som de endast kan fä i länets residensstad.

Jag vill också göra statsrådet uppmärksam på att representanter för staten och för SJ vid åtskUliga tillfällen utlovat en fullgod ersättningstrafik med anledning uv alla de järnvägsnedläggningar som drabbat dessa bygder. Nu upplever människorna — och det gör de med all rätt — i fräga om dessa utfästelser allvarliga löftesbrott. Enligt min mening skulle en nedläggning av de här aktuella busslinjerna stå i strid med det uttalande som fjolårets riksdag gjorde om att alla regioner skall ha en god trafikservice.

Såvitt jag kan förstå har den trafikpolitiska delegationen till uppgift att lägga fram förslag till väsentligt förbättrad trafikservice för glesbygdsregionerna. Samma ambitionsnivå har säkert länsplanerarna, som skall utforma förslag tiU den framtida trafiken i länen. Jag skuUe också tro att glesbygdsutredningen kommer att uppmärksamma busslinjernas stora betydelse för glesbygderna.

När alltså riksdagen och mänga undra starka krafter arbetar för att göra det bättre för glesbygdsregionerna skulle det framstå som en oklok handling om man tog bort de sista möjligheterna för människorna att utnyttja kollektiva kommunikationer.

Med anledning av svaret vill jag ställa följande fråga: Anser statsrådet att det finns särskilda skäl för att förhindra att dessu bygder blir helt ställdu utun kollektivu kommunikutioner?

Herr HAMRIN (fp):

Herr talmun! Jag förmodar att kommunikationsministern följer med även landsortspressen. Rubriker om problem av det här slaget som på bilden ovanför oss syns ganska ofta, framför allt nere i sydöstra Sverige, nu för tiden.

101

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ång. uppehållande av statlig busstrafik

Jag frågade vad statsrådet ansåg om kommunala subventioner för uppehållande av statlig busstrafik i glesbygden. Den frägan är litet ironiskt formulerad — avsikten var att den skulle vara det. Jag är väl medveten om att kommunerna har möjligheter att satsa på busslinjerna, herr statsråd. Statsrådet säger i svaret att det är "rimhgt", men jag frågar mig: Är det rimhgt att under pågående utredning om glesbygdsfrågorna, under pågående utredning om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun, under pågående arbete med Länsplan 1970 - för att ta nägra exempel - klampa in som en elefant i en porslinsbutik med dessa dUctat, inte frän SJ utan från kommunikationsministern, som skall ta ansvaret i det här sammanhanget?

Bara för något halvår sedan resonerade vi om Gotland, som då stod i förgrunden. Jag vill inte påstå att vi kom överens. Jag vill inte heller påstå att jag riktigt förstår den lilla snutt om Gotland som finns i den gula boken om regional trafikplanering - det är snarast nägot av fikonspråk över Gotlandssnutten - men om avsikten med det skrivna är att man skall vänta litet med den kommunala planeringen, i avvaktan på den regionala, tycker jag att kommunikationsministern skall fundera på att utsträcka detta att gäUa även andra delar av landet.

Som exempel kan jag nämna Mörbylänga, en kommun på Öland som är vad vi politiskt brukar kalla en glesbygdskommun. Där har skett en nedläggning av en stor industri och det har från kommunens sida ansetts som ett starkt krav att SJ skall upprätthäUa de förbindelser som pendlarnu behöver för att skuffa sig ett annat jobb.

102

Herr kommunikationsministern NORLING:

Herr talman! Förra gången diskuterade herr Hamrin och jag, om jag minns rätt, under interpellationens form. Nu diskuterar vi i den enkla frågans form, och dessutom skall herr Andersson i Nybro vara med och dela på tiden. Så vi får väl hjälpas ät att klara åtminstone tidsbegränsningarna oss tre emellan; vi befinner oss i tidsnöd alla tre.

Herr Andersson i Nybro frågade mig, om jug unser att det finns skäl att i princip försöka åstadkomma en sä längt som möjligt tillfredsställande transportförsörjning för alla landets innebyggare. Lät mig kort och gott säga att svaret är ja.

Herr Hamrin kom in igen på vår förra debatt om kommunala bidrag kontra statligt hot om att ta ut bidrag uv kommunerna för trafik med SJ-bussar eller annan statlig trafikverksamhet. Herr Hamrin undrade om det kan vara riktigt att statsmakterna medan glesbygdsutredningen och andra utredningar pågår klampar in - eller hur uttrycket nu föll — och begär bidrag till sådan trafik. Kan det vara riktigt utt medan dessa åtgärder fortsätter avbryta en process som har pågått i ett antal år, undrade herr Hamrin.

Kommunerna har gått med pä överenskommelser med SJ och andra statliga transportföretag om att ge bidrag. Herr Hamrin menar att staten här skulle ha gjort något nytt inhopp. Nej, herr Hamrin, det är inte alls någonting nytt att kommunerna lämnar bidrag till busstrufik i SJ;s regi.

Sedan vill jag, om det finns några sekunder kvar, herr talman, också säga nägra ord tiU herr Hamrin som svar på det han sade om ett

"fikonspråk om Gotlandssnutten" i den bok om regional trafikplanering som han höll upp. Man mä för all del ha överseende med det mestu, när vi nu har urbetut hårt under en vecku här i huset, men om det är fikonspråk om någon Gotlandssnutt att Kungl. Maj:t för några månader sedan beslutade att statens järnvägar skall åläggas att fram tUl den 1 juli 1973 upprätthälla sin nuvarande busstrufik på Gotlund fastän den går med hundratusentals kronor i underskott under denna tid, då åtar jag mig inte att tillgodose herr Hamrins begäran.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ång. uppehållande av statlig busstrafik

Herr ANDERSSON i Nybro (c);

Herr talman! Om jag har tolkat statsrådet Norlings svar i dag och tidigare uttalanden riktigt skall stor restriktivitet iakttas med nedläggningar av såväl järnvägs- som busslinjer. Jag hälsar denna instäUning med stor tillfredsställelse.

Tyvärr råder det emellertid ute i landet — främst mellan kommunerna och SJ - oenighet om hur detta uttalande skall tolkas. SJ :s representanter vill läggu ner de s. k. olönsumma lokulu linjerna. Enligt min mening hävdar kommunernas företrädare - och det gör de med all rätt - att det stora flertalet av busslinjerna har regional betydelse. Framför allt gäller detta de linjer som ger människorna möjlighet att ta sig till länets olika servicefunktioner i form av t. ex. sjukhus eller landstingets och länsstyrelsens förvaltning. Det torde också gälla de busslinjer som ersatt tidigare nedlagda järnvägslinjer.

Jag menar alltså att det, så länge vi saknar helt klara riktlinjer för hur den lokala regionala trafiken skall ordnas, vore helt fel att lägga ned den nuvarande busstrafiken eller att övervältra dess kostnuder på skuttetyng-du kommuner. Låt oss uvvukta det utredningsarbete som pågår och låt oss därefter mera konkret presentera förslag till hur trafikservicen bör ordnas för glesbygdsregionerna!

Bl. a. av dessa skäl bör statsrådet ge SJ klara direktiv samt resurser för utt upprätthållu busstrafiken i nuvarande omfattning.

Herr HAMRIN (fp):

Herr talman! Jag skall ge kommunikationsministern rätt i en sak: detta borde inte ha varit en enkel fråga. Men vi fär väl tillfälle att återkomma, eftersom en interpellation i ämnet är ställd och väl så småningom kommer att besvaras. Jag avsåg mte att samordna den här diskussionen med den interpellationen; jag vet anledningen till att den inte besvaras i dag och jag respekterar skälet därtill.

Låt mig säga att det är rimligt att avbrytu en sådan här process i det läge vi nu hur i vissa glesbygdskommuner. Detta säger jag utan vidare. Om man t. ex. har Mörbylångas situation med nedläggning av bl. a. Grönhögens stora industri och med kolossala svårigheter att klara sin ekonomi och samtidigt får ett krav på halsen att upprätthålla rådande förbindelser på landsvägen — järnvägen lades ned för länge sedan och därom är ingenting att säga — dä blir man nog mer än bekymrad.

Avsikten är väl ändå inte att varie centralt ämbetsverk, som har någonting med den regionala planeringen och lokaliseringspolitiken att göra, skall föra sin egen politik i sädana här frågor, inte heller att SJ,

103

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ång. uppehållande av statlig busstrafik

alldeles oavsett vUken framtid man tänker sig för glesbygdskommuner och andra regionala områden, skall föra sin egen politik. Här mäste en samordning ske med de utredningar som jag nämnde.

Till sist, herr kommunUcationsminister! Hade kommunerna i samband med inrikesministerns kommunreform vetat att den så väsentligt skulle inverka pä omfattningen av deras kommunikationer och de utgifter som de har för kommunikationer, kanske resultatet inte blivit det som det till sist blir 1 januari 1974 och som jag för min del inte motsatt mig, därför att jag tror att reformen var rimlig och riktig. Men det får inte vara sä att den reformen avgör huruvida en busslinje är regional eUer lokal, huruvida den skall betalas av staten eller av kommunerna. Dä kommer vi för mänga kommuner fram till felaktiga och orättvisa resultat.

Herr kommunUtationsministern NORLING:

Herr talman! Till herr Andersson i Nybro finns väl inte mer att tillägga än att det är en gemensam uppgift för oss att inom ramen för våra resurser och med blicken riktad framåt pä det som vi hoppas goda resultatet av den regionala trafikplaneringen och med hänsyn tagen till alla de initiativ, som kan komma från trafikpolitiska delegationen, från detta hus naturligtvis och frän andra, åstadkomma någonting som gär att försvara inför alla de människor, som av en eller annan anledning inte tänker använda individuella färdmedel i frumtiden.

Till herr Hamrin vill jag säga att självklart skall inte SJ lika litet som nägot annat ämbetsverk driva en egen trafikpolitik i detta land. Den skall styras av riksdagen. Det är riksdagen som skall ge SJ och andra statliga verk grunddirektiven till deras verksamhet. SJ skall av naturliga skäl inte ha nägra egna grundläggande uppfattningar om trafikpolitiken. Men sedan kan man inte komma ifrån, herr Hamrin, att för det praktiska hanterandet av denna svära materia finns inte den så att sägu färdiga lösningen - herr Hamrin har heller inte påstått det - utan man måste frän fall till fall vara beredd pä kompromisser även i de här frågorna.

Jag vill upprepa att den lokala trafikförsörjningen och planeringen av denna framstår ändå primärt som en uppgift för kommunerna - jag säger detta mot bakgrunden av vad herr Hamrin här sade, att man inte så där enkelt kan göra en gränsdragning mellan regional och kommunal trafik. Vad jag menar med kommunernas primäransvar för den lokala trafiklösningen utesluter inte alls statliga stödinsatser. Som bekant finns det också redan statliga stödinsatser, t. ex. i form av bussbidragen. Jag tror inte det är någonting jag behöver tala om för herr Hamrin. Vi har också extra skatteutjämningsbidrag som i detta sammanhang kan utgå som stöd till särskUt skattesvaga kommuner, kanske speciellt i glesbygdsområden.

Man kan kanske inte åstadkomma den där hundraprocentigt lyckade trafiklösningen, som väl alla skuUe önska, men vi kan ändå bidra till att i ett svårt läge hjälpa den enskUda människan att .förflytta sig mellan de orter dit hon behöver komma.

Överläggningen var härmed slutad.

104

§ 37 Om ökat anslag för bevarande av byggnadsminnen

Herr utbUdningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara herr Karl Bengtssons i Varberg (fp) i kammarens protokoll för den 10 februari intagna fråga, nr 61, och anförde;

Herr talman! Herr Karl Bengtsson i Varberg har frågat mig om jag är beredd medverka till att medel ställs till förfogande så att riksantikvarieämbetet bättre än nu bhr i stånd att tillämpa lagen om byggnadsminnen och att värdefuUu kulturminnen därigenom kan bevaras.

Ur det årligen återkommande anslaget Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum; Värd och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefuUa byggnader utgår bidrag till bl. a. värd, undersökning och iståndsättning av byggnader som skyddas enligt lagen om byggnadsminnen. I årets stutsverksproposition föreslås detta anslag höjt med 27 000 kronor tiU 701 000 kronor.

Stöd till kulturminnesvården utgår dessutom sedan ett par år tillbaka ur behållningen från de särskUda konstlotterierna. Efter prövning av ärenden som ingivits av riksantikvarieämbetet har Kungl. Maj:t under budgetåret 1969/70 fördelut 1244 000 kronor och under budgetåret 1970/71 865 000 kronor som bidrug för kulturminnesvård, avseende bl. a. sådana byggnader som är byggnadsminnen. Av den redovisning över beviljade bidrug ur dessu lotterimedel som finns intagen i riksdagsberättelsen framgår omfattningen av det stöd som kommit kulturminnesvården till del.

Jag kommer även för 1972 att föreslå Kungl. Maj.t att anvisa bidrag ur behållningen från de särskilda konstlotterierna för att tillgodose behoven på kulturminnesvårdsomrädet.

Jag vill slutligen erinra om att de statliga insatserna pä kulturminnesvårdsomrädet övervägs av 1965 års musei- och utställningssakkunniga, som enligt uppgift väntas under innevarande år avge förslag i ämnet.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om ökat anslag för bevarande av byggnad sm in nen

Herr KÄRL BENGTSSON i Varberg (fp);

Herr talman! Jag ber att få tacka för svaret, som jag tycker går i rätt riktning.

När jag framställt denna fråga till herr utbildningsministern beror det på att jag funnit riksantikvariens möjligheter att skyndsamt ingripa för att rädda kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer mycket begränsade och ibland alldeles obefintliga. Om den lag vi nu har skulle kunna tillämpas i praktiken, måste riksantikvarieämbetet fä betydligt mycket mer pengar till sitt förfogande.

I några fall under senare tid har, såvitt jag vet, riksantikvarien på grund av uvsaknud på medel tvingats tillåta rivning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader, t. o. m. byggnad dokumenterat härrörande sig från 1600-talet. I det avsedda fallet var det fråga om s. k. brandkårsutryckning. Det kun alltså fortfurunde bli fräga om räddningsaktioner, där inventeringen av kulturhistoriskt värdefulla byggnader inte har varit utförd tillfredsställande - den s. k. K-märkningen. K-märkningen är ju till för att sådana här olyckor inte skall inträffa. Jag medger gärna att det förefaller orimligt att staten i varie uppkommen situation av detta slag skall satsa stora

105

4 * Riksdagens protokoll 1972. Nr 33-34

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om ökat anslag för bevarande av byggnadsminnen

belopp för att förhindra ödeläggelse av kulturhistoriska värden — även om de kan anses som omistliga.

En sista utväg, som riksantikvarien unser sig böra försöka, är att vädja till kommunala institutioner eller enskilda utt träda in med de belopp som behövs för utt ett bevarande skall lyckas. Det förefuller orimligt att redan mycket skattetyngda kommuner plötsligt skulle ha möjlighet att frigöra pengar för räddningsaktioner av dettu slag. Men ofta blir deras oförmåga att ingripa kunuliserande för det missnöje som naturligt uppstår, då man t. ex. 1972 river intakta byggnader frän 1600-talet.

När man upplever att det här med K-märkningen inte fungerar, i varje fall inte överallt, så undrar man vad som skulle kunna göras ytterligare.

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! I rättvisans namn skall kunske till den uppräkning jug gjorde i mUt svur ocksä läggus de insatser som arbetsmurknudsstyrelsen gör på kulturminnesvårdsområdet. För budgetåret 1970/71 uppgick beloppet till inte mindre än 24,1 miljoner kronor, och dessa insutser har naturligtvis betytt väldigt mycket.

Jag förstår nu vad herr Kari Bengtsson särskilt är ute efter. Och då skall jag gärna erkänna att särskUda medel hittills inte unvisuts för den ersättning som kan utgå till ägare av .sådan byggnad som riksantikvarieämbetet förklarat som byggnadsminne. Man har räknat med att tUls vidare kunna tillmötesgå uppkomna behov av denna art genom anslag av bl. a. donationsmedel som står till ämbetets förfogande, främst genom den s. k. Lawskifonden.

Efter vad jag inhämtat kommer riksantikvarieämbetet inom kort att i skrivelse till utbildnuigsdepartementet aktualisera frågan om bestridande av kostnader för den typ av ersättning som herr Bengtsson här efteriyst och aktualiserat.

Herr KARL BENGTSSON i Varberg (fp);

Herr tulmun! Svaret har blivit ännu mer positivt.

Jag tror mig veta att det är respektive länsstyrelse som med hjälp av landsantikvarierna skall ta ansvaret för K-märkningen. I kommunerna är det väl byggnadsnämnderna som tillsammans med stadsarkitekterna skall se till att mun i nya stadsplaner tar hänsyn till befintliga kulturhistoriska byggnader eller mUjöer. Jag vill nu avslutningsvis fråga: Är den lokala byggnadsnämnden enligt nuvarande ordning skyldig underställa riksantikvariens lokala ombud ändringar i gällande stadsplaner eller vid tillkomsten av nya planer? Om så inte är fallet vore måhända detta ytterligare en säkerhetsåtgärd som kunde vidtagas, innan länsstyrelserna slutgiltigt fastställer eller godkänner förslag till ändring av stadsplaner eller förslag till nya stadsplaner.

Herr utbUdningsministern CARLSSON:

Herr talman! Jag är inte expert på denna del av lagstiftningen och vill inte oförberedd svara på den frågan, men saken kan självfallet klurus upp genom en informell kontukt sedermera.

106

Överläggningen vur härmed slutad.

§ 38 Ang. de nya bestämmelserna för antagning till bibliotekarieutbildning

Herr utbUdningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara herr Källstads (fp) i kammarens protokoll för den 22 febmari intagna fräga, nr 83, och anförde:

Herr talman! Herr Källstad har frågat mig när de nyu bestämmelserna för untugning till bibliotekurieutbildning kommer att föreligga.

Organisationskommittén för bibliotekarieutbUdning avgav sitt förslug till antagningsbestämmelser den 1 februari 1972. Jag räknar med att beslut om antugningsbestämmelserna skall kunnu futtas inom de närmaste veckorna.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. de nya bestämmelserna för antagning till bibliotekarieutbildning

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill tacka utbildningsministern för svaret på min enkla fråga.

Bibliotekshögskolan i Borås skall sturtu den 1 juli i år. Den är dimensionerad för 360 studerande, och enligt beräkningarna skall vid höstterminen i år 120 studerande tas in i den tvååriga utbUdningen. Vi har tidigare fått veta att utbildningsministern den 16 april förra året bemyndigades tillkalla den organisationskommitté som han omnämnt i svaret till mig. Den 10 oktober förra året ingav denna kommitté framställning om anslag till bibliotekshögskolan. Vi fick nu veta att den 1 februari i år har organisationskommitténs arbetsgrupp för intagningsbestämmelser inlämnat förslag till Kungl. Maj;t.

Vi är nu framme vid den 2 mars och det är därför mycket viktigt att beslut fattas snabbt i denna fråga, sä att det blir klart vilka intagningsbestämmelser som gäller och vilka meriter som kommer att fordras för studerande vid bibliotekshögskolun. De som funderur på att söka dit vet ännu inte vilka kraven på meriter är. Det är också viktigt att informationen om utbildningen vid bibliotekshögskolan kommer ut så snabbt som möjligt.

Det svar jag nu fått betyder väl utt detta skall ske i slutet på mars. Det är då inte särskUt lång tid kvar tUl dess att intagningen skall vara klar och studierna böriar i höst. Jag anser därför att det är ytterst väsentligt att snabba åtgärder sättes in.

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talmun! Jag kun glädja herr Källstad med att vi, sä snart denna debatt om enkla frågor och interpellationer är avslutad, kommer att fortsätta värt arbete med dessa bestämmelser. Arbetet pågår alltså med största skyndsumhet.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr tulman! Jag tackar för detta besked, som ytterligare bekräftar att man är i färd med att snabbt komma till klarhet på denna punkt för att kunnu ge de studerunde de uppgifter de behöver. Om utgången av ansökningstiden, som jug hört sugas, sätts till den 20 juni, är det verkligen bråttom.

107

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. effekten på arbetslösheten bland ungdom av extra intagning i gymnasieskolan vårterminen 1972

108

§ 39 Ang. effekten på arbetslösheten bland ungdom av extra intagning i gymnasieskolan vårterminen 1972

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöH ordet för utt besvura fröken Hörléns (fp) i kammarens protokoll för den 23 februari intagna fräga, nr 89, och anförde;

Herr tulman! Fröken Hörién har frågat mig vilka erfarenheter som gjorts av den extra intagningen som skett i gymnasieskolan vårterminen 1972 med tanke pä den avsedda effekten att motverka arbetslösheten bland ungdom.

Ett vUctigt led i regeringens strävun utt hälla nere ungdomsarbetslösheten har varit att öka antalet elevplatser på direkt yrkesinriktade studievägar om högst ett år i gymnasieskolan. Under årets tvä första månader har ca 110 nya kurser tillkommit, vilket motsvarar i mnt tal 2 000 elevplatser. I vissa fall kan givetvis elever från en tidigare inrättad studieväg hu övergått till de nya kurserna.

Fröken HÖRLÉN (fp);

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret pä min fråga, vilket ju innebar att 2 000 utbUdningsplatser skulle ha ställts till förfogande för nya elever genom skolöverstyrelsens satsning. Frågan är emellertid om det verkUgen är den arbetslösa ungdomen som utnyttjat dessa möjligheter.

Bakgrunden till frågan är de erfarenheter som gjorts i mitt henilän. 1 höstas erbjöds skolstyrelserna att hos skolöverstyrelsen anhålla om extra vårintagning av elever pä vissa linjer inom gymnasieskolan. Tanken var att man på det sättet skulle kunna bereda meningsfull sysselsättning och utbildning åt arbetslös ungdom, en tanke som i och för sig vur god och riktig. Det blev emellertid inte så stor uppslutning kring den, kanhända av det skälet att man förutsåg de komplikationer för skolan i övrigt ett sådant intugningsförfurunde skulle dru med sig.

Enligt den ordning som gäller i skolun står kurser av detta slag öppna även för elever, som redan är gymnasieelever. Så hård som konkurrensen om platserna på värdlinjen var i höstas, kunde mun lätt misstänku, utt en ny intugning till nyåret skulle locku de elever som i höstas inte fick pluts pä värdlinje men togs in på annan linje i gymnasieskolan Så blev ocksä mycket riktigt fullet.

I en stad i mitt henilän inträffade att av de 16 elever som intogs pä vårdlinjen 1972 inte mindre än 14 kom från annan linje på gymnasieskolan i samma stad och I från utbildning pä annan ort. Ingen av de intagna eleverna hörde till kutegorin urbefslösu. Elevuntalet hade ulltsä inte ökat, och den marknadspolitiska effekten var liku med noll. Det är möjligt utt dessa elever får en utbildning som ligger meru i linje med deras personliga läggning, men kostnaden för utt driva ytterligare en kurs med samma elevantal fär nog räknus i sexsiffriga tal.

Man frågar sig givetvis om detta kun unses vura den lämpligaste formen att använda allmänna medel. De klasser som levererade elevmaterialet till nyintagningen drivs nu med reducerat elevantal. Hade i stället hela intagningen till värdlinjen skett i höstas, hade inte denna överföring av

elever skett och skolans kapacitet hade kunnat utnyttjas bättre. Det hade i sin tur inneburit att skolan kunnat ge utbUdning åt fleru elever.

Därför skulle jag nu vUja fråga utbUdningsministern om avsikten är att intagning till vårdlinjen skall ske såväl höst som vår även nästa är.

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talmun! Det föreligger ingu delade meningur mellun fröken Hörién och mig om syftet härvidlag. När vi gör en sutsning på skoluns område för att motverka arbetslösheten bland ungdomen, så är det nuturligtvis en mmskud urbetslöshet vi är ute efter och inte att lösa andra problem på skolans område, vUket i och för sig vore önskvärt.

Pä vårdlinjen skuUe vi emellertid, alldeles oberoende av den extra satsningen, hu haft både höst- och vårintugning, och därför tror jag utt vi ändå inte hude undkommit de här komplikationerna. I fräga om önskvärdheten av att nedbringa antalet övergångar råder som sagt inga motsättningar.

Jag föreställer mig att inför en liknande situation i framtiden får vi bedöma pä vad sätt de olägenheter skall reduceras som vi nu bara har kunnat konstatera genom det här årets erfarenheter.

Fröken HÖRLÉN (fp):

Herr talman! Jag är tucksum för de ytterligure upplysningar som lämnades och vill uttrycka den förhoppningen att man, om det nu blir intagning såväl höst som vår även nästu är, bereder möjlighet till nägon form uv kvotering, sä utt intagning finge ske endast under förutsättning att t. ex. minst hälften av eleverna tas in av arbetsmarknadspolitiska skäl. Det bör i varie fall inte bU en hundraprocentig överflyttning frän andra linjer till den nya intagningsklassen.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 40 Ang. den regionala fördelningen av radio- och TV-programproduktionen

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ång. den regionala fördelningen av radio- och TV-programproduktionen

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara herr Nilssons i Tvärålund (c) i kammarens protokoll för den 25 februari intagna fräga, nr 96, och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Tvärålund har frågat mig om regionalpolitisk jämlikhet för Norrland — vilken målsättning bl. u. uppställdes av statsminister Erlander den 27 upril 1969 - är vägledande för utredningen om utlokalisering uv TRU och den regionula fördelningen av radio- och TV-progrumproduktion i ullmänhet.

Vägledunde för den uv riksdugen begärdu ytterligare utredningen om utlokalisering av TRU-kommittén är naturligtvis vad inrikesutskottet anfört i sitt av riksdagen godkända betänkande (InU 1971:15) i frågun. Utskottet hur angivit både regionulpolitiska och undra utgångspunkter.

Fördelningen av Sveriges Radios progrumresurser pä regionul och central nivå bestäms av företagets ledning inom ramen för de av statsmakterna fastställda riktlinjerna för programverksamheten. Riks-

109

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. den regionala fördelningen av radio- och TV-programproduktionen

dagen uttalade år 1966 att på längre sikt en fjärdedel uv programproduktionen borde ske regionalt. För TV:s del kommer detta mål att uppnås nästa budgetär. Statsmakterna har inte närmare angivit hur resurserna för regionul progrumproduktion skall fördelas mellan de olika distrikten.

Herr NILSSON i Tvärålund (c):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet för svaret. Knappast på något område är den regionala obalansen så uppenbar som inom radio-och TV-progrumproduktionen. Mellun 1 och 2 procent av denna sker i Norrland. Inom dettu område, som omfuttar ca 50 procent uv Sveriges yta, finns 14 procent av befolkningen, och man får väl förutsätta att ungefär 14 procent av licensmedlen inbetalas frän Norrland. Jag hoppas utt statsrådet anser att det här är fräga om orimlig obalans. Vore det inte lämpligt, herr statsråd, att Norrlandsdistrikten tillsammans åtminstone producerade ungefär lika mycket som Mulmö ensamt? Det skulle betyda ungefär en tredubbUng.

Nu uttalar stutsrådet i svaret utt stutsmakterna inte har närmare angivit hur resurserna för regional programproduktion skall fördelas mellan de olika distrikten. Jag förutsätter att riksdagen, när beslutet fattades om den regionala produktionen, avsåg att denna skulle fördelas någorlunda rättvist över landet. Jag förutsätter att riksdagen har tänkt sig detta, och jug hoppas att statsrådet ocksä är av den meningen. Sveriges Radio-TV stär nu inför en ytterligare utbyggnad. Balansen norr-söder syns inte förändras med detta, och det tycker jag inte är rimligt.

Man frestas nu till uppfattningen att med den inriktning som Sveriges Radios utbyggnud hur, kommer Norrland att under överskådlig tid vara en eftersatt del av vårt lund vad gäller radio- och TV-produktion. Mycket prominenta personer, bl. a. förre statsministern, har många gånger uttalat att som en självklar följd av jämlikhetssträvandena "Norrlandslänen skall bestå som en med andra regioner fullt likvärdig del av svenska nationen i framtiden".

Inrikesutskottet har som statsrådet Carlsson påpekar i svaret uttalat, att lokaliseringspolitiska synpunkter mera bör beuktus vid en framtida utlokalisering av statlig verksamhet. Om TRU-frågan får en för Norrland mera positiv lösning, skulle obalansen bli mindre, och jag hoppas att statsrådet vill medverka till det genom att beakta riksdagens uttulunde på denna punkt. Om TRU kommer tUl Umeå, får TV-produktionen mycket större resurser.

110

Herr utbUdningsministern CARLSSON:

Herr talman! När det gäller TRU måste vi självfallet avvakta det utredningsarbete som riksdagen beställt. Det vore naturligtvis helt orimligt av mig att vid en frågestund ta ställning för det enu eller det andra alternativet. Vad gäller Sveriges Radios verksamhet vill jag ändå något nyansera bUden. Av distriktens andel i ljudradions och TV:s riksprogram svarar Norrlandsdistrikten för 17—18 procent, och av de regionala Ijudrudioprogrammen produceras inte mindre än en tredjedel i Norrland. Där hur Luleådistriktet den störstu sändningstiden. Jag viU också nämna att 1969 års radioutredning enligt vad jag erfarit ägnar frågan om en utbyggd lokal och regional radio stort utrymme.

Herr NILSSON i Tvärålund (c);

Herr talman! Jag är helt medveten om att statsrådet mäste avvakta den pågående utredningen. Min fråga gällde huruvida statsrådet var inställd pä att bättre beakta de regionalpoUtiska synpunkterna än vad statsrådet Sträng på sin tid gjorde när han lade fram förslaget i strid med den tidigare utredningens förslag att TRU skulle placeras i Umeå.

TRU var den enda punkt där riksdugen ändrade propositionen om utlokalisering av statliga verk. Det säger väl en del om betydelsen av att denna fråga nu verkligen beaktas ur lokuliseringspolitiska synpunkter.

Vad gäller programproduktionen i TV har jug fått upplysning om utt Göteborg producerur 153 timmur och Mulmö likaså 153 timmar medan hela Norrland svarar för 54 timmar samt att Umeå har 11 timmar, Sundsvall 18 och Luleå 24 produktionstimmar. Den ökning som skett fördelar sig med ungefär lika stort antal timmar på Göteborg och Malmö och Norrland i dess helhet. Norrland har ett par tre timmar mera.

Den regionala obalansen förändras således inte genom den fortsatta utbyggnaden och det var därför jag helst ville ha ett uttalande frän statsrådet om att såväl statsrådet som Sveriges Radio strävar efter att söka åvägabringa ett bättre sukernus tillstånd.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN:s miljövårdskonferens

Överläggningen var härmed slutad.

§ 41 Ang. deltagandet i FN:s miljövärdskonferens

Herr utrikesministern WICKMAN erhöll ordet för utt i ett summan-häng besvuru dels herr Måbrinks (vpk), dels herr Hanssons i Skegrie (c) den 11 junuuri frumställda interpellationer, nr 10 respektive 14, till herr jordbruksministern, och anförde:

Herr talman! Herr Måbrink har frågat jordbruksministern om de svenska röstnedläggningarna vid FN:s generalförsamling i samband med omröstningarna rörande utfärdande av inbjudningar till FN-konferensen, vilka påverkar frågan om bl. a. DDR;s och Demokratiska republiken Vietnams deltagande i den stundande miljökonferensen, står i överensstämmelse med intresset av en allsidig representation och ett framgångsrikt genomförande av miljökonferensen. Han frågar vidare om en omprövning bör ske beträffande de svenska representanternas ställningstagande vid WHO-mötet i maj månad detta är till frägan om DDR:s medlemskap i denna organisation, varigenom DDR kan inbjudas att pä likaberättigad grund delta i miljövårdsmötet.

Herr Hansson i Skegrie har frågat jordbmksministern vilka möjligheter den svenska regeringen har att medverka till att alla stater, som förklurur sig villigu att deltaga i miljökonferensen i Stockholm innevarande år, ges en likaberättigud ställning.

Herr Måbrinks och herr Hunssons interpellutioner har överlämnats till mig för besvarande. Jag hemställer att fä besvaru dessa interpellationer i ett sammunhung.

Många miljöproblem är av global kuruktär och mäste lösus i bred internutionell sumverkun. Det är en allmän uppfattning, som givetvis

111

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN:s miljövårdskonferens

112

också omfattas av den svenska regeringen, att man i det internationella samarbetet om mUjöproblemen bör eftersträva en så stor uppslutning som möjligt.

Svenska regeringen har under förberedelsearbetet för FN;s miljökonferens i olika sammanhang uttalat sig för att universalitetsprincipen borde tillämpas vid beslut om deltagande i konferensen.

FN:s generalförsamling fattade den 20 december 1971 ett beslut i inbjudningsfrägan. Beslutet innebär att stater som är medlemmar i FN, nägot av FN;s fackorgan eller det internationella atomenergiorganet (lAEA) skall inbjudas till konferensen. Denna inbjudningsformel, som FN brukar tillämpa, innebär att varken Tyska demokratiska republiken eller Demokratiska republiken Vietnam inbjuds. Förbundsrepubliken Tyskland, som är medlem i samtliga FN;s fackorgan, inbjuds däremot.

Vid inbjudningsfrågans behandling i FN framfördes från östsidan förslaget att alla intresserade stater skulle inbjudas deltaga i konferensen. Sverige har brukat rösta mot förslag av denna innebörd. Skälet är att inbjudan till vad man kallar alla stater skulle ålägga generulsekreteruren utt avgöra vud som är en stat, dvs. att ta ställning i en politisk fråga som inte FN;s högsta organ, generalförsamlingen eller säkerhetsrådet, kommit till rätta med. Det är alltså omsorgen om FN, som motiverar den svensku ståndpunkten.

För utt möjliggöra enighet om formerna för ett östtyskt deltagande i konferensen har konsultationer pågått mellun berördu parter. Från östsidan hävdas därvid att de båda tyska staternu bör deltu på jämställd fot. Man hänvisar till att DDR är en suverän stut som inte får diskriminerus. Mun understryker också att miljöfrågorna angår alla stater i Hka män. Västsidans ståndpunkt är att likaberättigat östtyskt deltagande skulle innebära en ensidig uppvärdering av Östtysklands internationella status, vilket man inte vill åstadkomma i nuvarande läge. Västsidan hänvisar vidare till utt miljökonferensen är en FN-konferens och att, eftersom Östtyskland ej är medlem i FN eller något av dess fackorgan eUer lAEA, det inte är onaturligt att Östtysklunds ställning skiHer sig frän övriga deltugures.

De under är 1971 påböriude informella konsultationerna mellan berörda parter, syftande till att i första hand nä enighet om formerna för Östtysklands deltagande, fortgår alltjämt. Sverige deltar aktivt i försöken att finna en samförständslösning, medan vi inte velat medverka tUl att frågan löses genom majoritetsbeslut.

Detta är bakgrunden till att Sverige under behandlingen av resolutionen rörande mUjökonferensen under höstens generalförsamling lade ner sin röst vid samtliga säromröstningar om den paragraf som reglerade inbjudningarna till konferensen. Sedan ett majoritetsbeslut i frägan likväl untugits, förklurude den svenske deleguten att detta beslut inte fick tolkas som att dörren var slutligt stängd för ytterligare deltagare.

Att man inte under behandlingen i generulförsumlingen lyckudes nå enighet om formerna för Östtysklunds deltugunde innebär inte utt diskussionen i saken avslutats. Vi kommer utt utnyttja ullu möjligheter utt bidra till en lösning uv frägun.

Som herr Måbrink unfört i sin interpellation skulle Östtyskland, om

det vid mötet i maj invaldes i Världshälsoorganisationen, WHO, komma att inbjudas till miljökonferensen. På herr Måbrinks fråga om Sveriges ställningstugunde till östtyskt medlemskup i WHO vill jag svara att beträffande medlemskap i FN;s fackorgan gäller att vi röstar för inval endast av stater som vi redan erkänner. Har vi inte erkänt den inträdessökande, lägger vi ner vår röst. Vi överväger ingen ändring av denna ståndpunkt.

Herr MÅBRINK (vpk);

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret pä mm interpellation.

Som bekant finns inga gränser för industriavgaser och inte heller för giftutsläpp i hav och floder. Det är ju ocksä pä detta sätt man bedömer mUjövårdssituationen inför den stundande miljövärdskonferensen i FN:s regi. Det handlar alltså om problem som endust kun lösus i internutionell sumverkun.

Men problemet är för Europus del huruvida Tyska demokratiska republiken skall ställas utunför - med en uppenbur risk för utt övriga sociulistisku länder uteblir och konferensens värde därmed reducerus i sådun uvsevärd grud utt ett reellt misslyckunde blir ett fuktum.

Nu säger mun att visst får TDR vara med, men inte på likaberättigad basis i förhållande till övriga länder. TDR skulle fä yttranderätt men däremot inte rösträtt. Den fräckhet och totala brist pä sinne för realiteter som därmed läggs i dagen är häpnadsväckande. Man kun fråga sig hur de stater som nu kommit med dettu förslag själva skulle reagera, om de blev utsatta för samma behandling.

Vur finns de förnuftsmässiga skälen för utt drivu en dylik diskrimineringslinje mot ett land med 18 miljoner invänure, ett lund som intur plutsen som en av världens tio största industristuter? Tyska demokrutisku republiken är som bekant en uv Östersjöns strundägure. Vi känner också till hur nödvändigt det är utt ullu stater kring Östersjön gör allt för att rädda dess katastrofalt nedsmutsade vatten.

Nu är det tydligen inte längre aktuellt med en miljövärdskonferens som skull hu till uppgift utt komma till rätta med nedsmutsning av luft och vatten. Det är nu företrädure för det kalla kriget som till varie pris skall förhindra en framgångsrik miljövårdskonferens. Man kan konstatera att det här ocksä handlar om en politisk förorening mellan suveräna stater som det sannerligen är på tiden att fä ett slut pä.

Dagens Nyheters New York-korrespondent, Sven Åhmun, skriver i tidningens tisdagsnummer att USA startar kampanj mot TDR. I slutet av december förra året kunde vi läsa om förbundskansler Willy Brandts besök hos president Nixon i Florida. Dä skrev man att frågan om hur långt Bonn vid sina förhandlingar med TDR kan gå när det gäller erkännande av regimen i Östtyskland skulle diskuteras. DN;s tisdagskorrespondens ger besked om i vilken riktning samtalen hade gått. Mitt omdöme i interpellationen, att denna linje är ett uttryck för det kalla krigets fortsättande, hur bekräftats.

Men vad som intresserar oss i vårt land, med tanke på den så ofta deklarerade svensku neutralitetslinjen, är uppenburligen frågan om vilken

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i F''N:s miljövårdskonferens

113

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN:s miljövårdskonferens

114

hållning Sverige bör inta. Jag anser att den svenska regeringen är medansvarig för den uppkomna situationen. Som utrikesministern säger i mterpellationssvuret behöver inte ett lund vura medlem i FN för att deltaga som likaberättigad part i miljövårdskonferensen. Det räcker med att ett land är medlem i något av FN;s fackorgan,

I maj månad förra året behandlades frågan om TDR:s inval i Världshälsoorganisationen. Sverige hade vid den tidpunkten kunnat bidraga till att inom denna organisation bryta den orimliga hållningen att man pä formella grunder utestänger TDR frän medlemskap och deltagande i Världshälsoorganisationens arbete. Det är möjligt att ett positivt svenskt ställningstagande den gängen inte hade givit resultat, men på sikt hade det bidragit till att förändra den intagna negativa positionen.

Som svar på en av mina frågor i interpellationen, gällande Sveriges ställningstagande vid kommande session med WHO om TDR:s medlemskap, fortsätter utrikesministern med samma negativa och orimliga ståndpunkt som vid tidigare tillfällen. Han säger att Sverige inte röstar för ett land som vi inte erkänt. Jag vill fråga: Är inte samarbetet i hälsovårdsfrågor mellan olika länder mera betydelsefullt än att man låter en stelbent diplomati gå i första hand?

Utrikesministerns svar på denna fråga om Sveriges bidrag till TDR;s inval i Världshälsoorganisationen genom att röstu för ett sådunt inval, måste jug tolku så utt Sverige inte är allvarligt intresseråt av utt TDR kommer med i miljövårdskonferensen som likuberättigud part. Jag har en känslu UV utt utrikesministerns svar på denna fråga inte har stöd i den svenska opinionen, och jag ifrägusätter om det ens hur stöd i det sociuldemokrutiska purtiet. Däremot kan naturligtvis Willy Brandt i Västtyskland och vissa andra politiker där känna sig nöjda.

Man säger i vissa kretsar att TDR utövar politisk utpressning när det gäller deltagande i miljövärdskonferensen, alltså att TDR skulle ställa kruv pä ett folkrättsligt erkännande. Om jag inte har läst fel i den flora av material som den senuste tiden kommit om miljövårdskonferensen och TDR, sä har TDR uttryckligen sagt att landet inte betraktar ett deltugunde som ett erkännande uv TDR, Om nägon i detta fall bedriver utpressningspolitik sä är det Förbundsrepubliken och USA, Enligt dem skall alla tänkbara överenskommelser först ha slutits mellan TDR och Förbundsrepubliken innan TDR kan delta i en konferens om miljön.

Utrikesministern säger vidare i sitt svar: "Ätt man inte under behandlingen i generulförsumlingen lyckudes nå enighet om formerna för Östtysklands deltagande innebär inte utt diskussionen i saken avslutats. Vi kommer att utnyttja alla möjligheter att bidra till en lösning av frågan,"

Efter vad jag kan förstå finns enbart två lösningar för att Tyska demokratiska republiken skall kunna deltaga i miljövårdskonferensen pä likaberättigad basis. Det är för det förstu TDR:s invul i FN och för det andra TDR;s medlemskap i nägot av FN;s fackorgan. Såvitt jag förstår är för Sveriges del båda dessu ulternativ i nuvarande läge uteslutna, Jug vill dä utt utrikesministern klarare uttalar sig om vilka andra alternativ som finns för att möjligggöra TDR;s deltugunde som likaberättigad part i miljövårdskonferensen.

1 min interpellation aktualiserade jag ocksä frågan om att till miljövårdskonferensen uppnå ett deltagande från undru likuledes utestängda länder. Det gäller Nordkorea, Nordvietnam och Sydvietnams provisoriska revolutionära regering. Jag vill fråga: Hur bedömer utrikesministern deras deltugunde i miljövårdskonferensen?

I TT-nyheternu i dug pä morgonen meddelades att Finlands regering överväger sitt deltagande i miljövärdskonferensen pä grund av det läge som uppstått — jag vet inte om det är en korrekt uppgift. Detta kan jag förstå, eftersom Finland hela tiden har tillämpat en strikt neutralitetspolitik i Tysklandsfrågan, vilket man inte kan säga utt Sverige hur gjort.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN:s miljövårdskonferens

Herr HANSSON i Skegrie (c);

Herr talman! Jug skall be att få tacka utrikesministern för svaret.

Jag tycker utt det trots allt konimer fram en positiv underton i svaret, som jug gärna vUl tolka så, att den svenska regeringen helst ser att i varie full Östtysklund får bli likuberättigud deltagare i konferensen. Det är, som jag ser det, något av en nyckelfrågu att sä blir fullet, Jug hur kanske i det avseendet tolkat svaret litet unnorlunda än jag förstod utt herr Måbrink hade gjort. Men jag noterar med tacksamhet att informella konsultationer i det här syftet fortgår och att Sverige aktivt deltar i försöken att finna en samförständslösning, som det heter i svaret. Och uttulundet i svuret att vi frän vår sida kommer att utnyttja ulla möjligheter utt bidru till en lösning UV frågun hälsar jug också med tillfredsställelse.

Men jag förstår mycket väl att här spelar in en hel rad omständigheter som väl inte brukar förefinnas i andra sammanhang. Det finns nämligen — tyvärr - andra intressen också vid sidan om de miljövärdande. Det är ekonomisku intressen, det är politisku intressen och det kun vuru militära intressen, och ibland tycks det som om dessu intressen är de sturkaste. Ett exempel är, anser jag, att man vägrar vissa stater — främst DDR, dvs. Östtysklund — likuberättigande vid konferensen, såvitt jag begriper av rent poHtiska skäl. Här har alltså politiken fått förtursrätten, och intresset för miljöaspekterna har fått stå tillbaka.

Vid en debatt i kammaren under fjolåret uttalade jag en farhåga för att denna konferens lätt kan bli någonting uv en ordfyrverkeriets uppvisnings- och galaföreställning, där den ena mer eller mindre världsberömda forskuren och miljövännen efter den andra beskärmar sig över den förstörelse som vi åstadkommer och de faror som vi möter, om inte snabba och effektiva åtgärder vidtas av alla länder. Protokoll kommer att fyllas med ord och åter ord. Men vud händer därefter, sedun konferensen hur uvslutats? Ja, man får innerligt hoppas att det inte stannar vid de vuckru orden.

Det finns frumstående forskure och vetenskupsmän i Östtyskland just pä det område som konferensen gäller, som skulle kunna tillföra den samlade kunskapen betydande värden. Men de politiska betraktelsesätten har — som jag sade tidigare — vurit sturkust, och de andra intressena har fått vika undan. Om nu uv denna anledning - alltså att DDR inte kommer med som likaberättigad deltagare - även Sovjetunionen och andra öststater uteblir, uppstår det en lucka i detta globala miHövårds-urbete som måste djupt beklugus.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN.s miljövårdskonferens

I Sovjetunionen finns det inte bara mycket framstående forskare pä detta område, utan där finns också ett betydunde intresse och en sturk önskan hos dessa vetenskapsmän att fä delta i miljövårdskonferensen. Vid det besök som jordbruksutskottet gjorde i Sovjetunionen i höstus kunde vi konstuteru dettu starka intresse. Vetenskapsmännen sade direkt till oss att de hoppades kunna fä delta i konferensen som likaberättigad stat. Ja, frägan är om inte intresset på det hållet är minst liku stort som i vissu av de länder som nu kommer att delta i konferensen.

Om miljövårdskonferensen inte blir vad jag fruktar att den kan bli, nämligen som jag sude en ord fyrverkeriets miljöfest, sä bör den ledu till världsomfuttunde pruktisku åtgärder och resultat, där alla länder bör deltu och göra positiva insatser - men de skall också göru de uppoffringur av ekonomisk politisk natur som kan bh nödvändiga. Jag tror det är för optimistiskt utt inbilla sig att Sovjetunionen, DDR eller undru stuter, som inte hur medverkut med likaberättigat inflytunde i konferensen, därefter beredvilligt och entusiustiskt skall följa konferensens eventuella rekommendationer. Och dä kan vi fä en lucka i det internationella miljövårdsarbetet, som kanske spolierar ett effektivt resultat av konferensen.

Liksom herr Måbrink tidigure vill jag frumhållu utt för vårt lund är ett uteblivande från konferensen av en rad Östersjöstater synnerligen beklagligt, eftersom vi måste handla snubbt och effektivt om vi tillsammans skall kunnu förhindru en ytterligare förstöring av Östersjön.

Till sist vill jug sägu, att jämfört med de globala faror som här kan hota är de politiska motiven för att förhindra vissa länders medverkan i konferensen pä lika villkor rena småsakerna.

116

Herr utrikesministern WICKMAN;

Herr talmun! I sak har jag inte mycket att tUlägga utöver vad jag framhöll i mitt ganska utförliga interpellationssvar, men lät mig ändå med uniedning uv herrar Måbrinks och Hunssons i Skegrie unföranden nägot utveckla ett pur av derus synpunkter, som jug tycker är väsentligu i sammanhunget.

Jag tycker man gör det alltför lätt för sig, om man diskuterar och bedömer parternas ugerande i denna suk uteslutunde som en fräga om deras intresse för eller brist pä intresse för miljövård. Man måste betrakta den pågående diskussionen - jag säger avsiktligt den pågående diskussionen — om formerna för östtysk medverkan i miljövärdskonferensen pä annat sätt. Diskussionen blir nämligen fullständigt obegriplig, om den inte ses mot bakgrund av det centrala politisku skeende som för närvurande äger rum i Europa.

1 fråga om formerna för Östtysklunds deltagande bestämmes hållningen på båda sidor av de tvä ländergruppernas — östs och västs -omedelbara och vitalu intressen i den pågående avspänningsprocessen, och i dennu avspänningsprocess spelar Tysklandsfrågans lösning en avgörande roll. Vad vi nu står inför är nämligen avslutningen av det andra världskriget. Om man inte ser parternas ugerande mot den bakgrunden, sä är agerandet inte bara obegripligt utan man kommer också att ledas helt fel i analysen uv deras hundlunde.

Jag menur — det frumgår ocksä uv mitt svar - att det icke är Sveriges

uppgift att värdera den enu eller den andra sidans argument i denna fräga. Det är icke vår uppgift inför miljövärdskonferensen att uppträda som ombud för den ena eller den andra av dessa tvä parter. Vår uppgift som värdland för konferensen, som initiativtagare till konferensen och som i hög grad aktiva intressenter i lösningen av de frågor som det är konferensens uppgift att pröva är att göra allt vi kan och ställa våra tjänster till förfogande för att uppnå en samförständslösning.

Det är nämligen, herr Måbrink och herr Hansson i Skegrie, enbart en samförständslösning som kommer att kunna göra Östtysklands deltagande i konferensen möjligt. Ni vet båda tvä att sädana diskussioner pågår. Jag vill inte med någon bestämdhet förutskicka resultatet av de överläggningarna. Jug vill i varje fall bestämt tu uvstånd frän tunken utt nu, i dettu läge, ge uttryck för någon definitiv pessimism. För de purter som här ur engagerade är tiden för uppnåendet av kompromissen ännu ingalunda ute.

Herr Måbrink nämnde vad Sverige kan göra Det vi gör är att vi deltar, så aktivt som det är möjligt för ett land i vår position, i de pågående sonderingarna åt båda hållen. Jag vill bestämt varna för tron att ett ensidigt erkännunde i dugsläget av DDR från svensk sida på något sätt skulle underlätta de diskussioner som pågår. Det skulle inte alls underlätta ett östtyskt deltagande i konferensen. Detsamma gäller om vi skulle rösta för östtyskt deltagande i Världshälsoorganisationen. På den här frägan svarade jug i mitt interpellutionssvar: Vi följer en viss princip och har gjort det vid ullu tidigure tillfällen — inte buru när det gäller Östtyskland utan ocksä när det gäller frågan om undra stuters medlemskap i FN:s fackorgan - nämligen att vi röstar för inval av de medlemsansökunde stuternu under förutsättning utt vi redun hur erkänt dem. Att vi skulle avvika från en princip för att en sädan avvikelse i det enskilda fallet enligt vår uppfattning skulle få en viss effekt — i detta fall på mUjövårdskonferensen — finner jug vuru en både orimlig och furlig politik ur vår egen synpunkt. Dessutom skulle den som jug sude vuru helt ineffektiv. En ändrad inställning till röstningsfrågan när det gäller Världshälsoorganisationen, herr Måbrink, skulle icke bestämmas av miljövårdskonferensen, utun det kun endast ske under förutsättning att vi ändrar vår politik i frägun om erkännundet uv Östtysklund.

Ätt jug i mitt svar inte tog upp frägun om Nordkoreus och Nordvietnams deltagande i mUjövårdskonferensen hade en rent praktisk orsak, nämligen att det är DDR;s medverkan som är föremål för diskussion. I fallet DDR finns ett aktivt intresse att delta. Nägot sådant hur mig veterligen inte demonstrerats frän vare sig Nordkoreu eller Nordvietnam. Frågan har därför icke heller varit föremål för nägon diskussion. Dettu är anledningen till att jug inte heller tog upp frägan här.

Jag är också angelägen att användu det här tillfället att dementera en radiouppgift som herr Måbrink refererade, nämligen att den finska regeringen skulle vara i färd med utt ompröva sitt deltagande i miljövårdskonferensen. Det är en uppgift som, efter kontroller som verkställts, visat sig vara feluktig. Det är en spekulation som uppstått på grundval av en rätt liten fjäder, nämligen en diskussion som ägde rum i den nationellu miljövårdskommittén, där frägun togs upp uv en ledumot

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN.s miljövårdskonferens

117

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN.s miljövårdskonferens

av kommittén. Jug vill inte förutskicka vilket slutgiltigt beslut den finska regeringen kommer fram till, men det är viktigt att understryka utt det i varje fall ännu inte har övervägts nägon sådun slutsats från den finska regeringens sida.

Detta är en FN-konferens, och det är självklart utt Sverige som värdlund för konferensen och som FN-medlem kommer utt följu FN;s beslut i frågun. Vi kommer ändu frum till konferensens summunträde här i Stockholm utt lämnu ullu våra bidrug och utt prövu ulla möjligheter som står oss till buds, underförstått dä givetvis alla möjligheter som vi bedömer kan ha någon positiv effekt för att möjliggöra en samförständslösning rörande formerna för även östtyskt deltagande i konferensen.

Herr MÅBRINK (vpk):

Herr talman! Utrikesministern säger att det inte är vår uppgift att värdera de bådu tyska staternas olika argument, men det är ju just det Sverige har gjort. Sverige har hela tiden tagit hänsyn tiU de argument som kommit från västtyskt håll, exempelvis att man inte skall störa de förhandlingar som pågår. Hela tiden är det de argumenten som man från svensk sida flitigt använt sig av i debatten, och därmed har man tagit ställning för den ena sidans argument. Mun hur exempelvis erkänt den ena halvan medan man däremot inte erkänt den andra. Det är så saken ligger tUl när det gäller Sveriges agerande i denna fråga.

Jag återkommer till Världshälsoorganisationen. Även där rider tydligen utrikesministern och den svenska regeringen på en helt ohållbar princip, nämligen att därför att vi inte har erkänt den östtyska staten kan vi inte heller rösta för Östtysklands inval i ett av FN:s fackorgan. Detta är ganska häpnadsväckande eftersom man dä, som jag sade tidigare, sätter en sådan orimhg princip före det värdefulla som Hgger i att gemensamt lösa t. ex. den hälsofråga som gäller de olika länderna. Detta kommer aUtsä i andra hand samtidigt som man envetet biter sig fast vid principer.

Herr HANSSON i Skegrie (c):

Herr talman! Jag var ett tag under utrikesministerns tul senust litet tveksam om huruvida jag inte hade feltolkat pä sä sätt att jag tolkat uttulundena i svaret alltför välvilligt. Men i slutet av sitt tal kom utrikesministern i alla fall med litet mera positiva tongångur.

Jag har emellertid den bestämda uppfattningen, som jag ocksä velat försöka göra gällande, att när det gäller de här globala miljöintressena får och bör de inte politiserus. Jag tror att de strävunden som nu finns för utt nå ett samförstånd mellan Västtyskland och Östtyskland ingalunda kommer att främjas om den ena parten känner sig diskriminerad. Det kan i stället hända att om mun åtminstone på det här området - där alla stater bör, som jag sade, se bort från ekonomiska, politiska och mUitära intressen — kunde bortse ifrän de politiska intressen som kan finnas i de här staterna, skulle det bidra till ett samförstånd, vilket vi ju alla hoppas skall kunna uppnås så småningom. Men just därför att de här miHöfrågoma mäste ses ur internationell synpunkt och icke ur lokul synpunkt är det beklagligt om man inte kan finna en form sä att alla stater kan vura med. Jag har den uppfattningen att vi ur global synpunkt

på miljöförstöringens område kan vålla varandra — och för övrigt hela världsbefolkningen — så stora skador utt jug tror att ett krig, även med moderna förstörelsevapen, knappast kan bli värre; och det är mot den bakgmnden som jag menar att vi ur internationell synpunkt inte har råd att riskera att det uppstår luckor i det arbete som jag hoppas att denna konferens är tillkommen för. Jag vill inte tro att den är tillkommen bara för att bli, som jag sade, en ord fyrverkeriets tillställning, utan jag hoppas att det bakom initiativet tiU konferensen ligger en verklig vilja att det skall hända någonting internationellt — och med den utgångspunkten kan vi inte undvara så stora områden som öststaterna i det här fallet representerar.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN.s miljövårdskonferens

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! I den interpellation som jordbmksministern om en stund skall besvara finns också en fråga från min sida som berör precis de spörsmål som är uppe till behandling i denna interpellationsdebatt.

Jag vUl därför gärna säga att vi väl aUa delar uppfattningen att det är viktigt att deltagandet i miHövårdskonferensen blir så fullständigt och brett som det någonsin är möjligt och att även Tyska demokratiska republiken kan komma med. Det är naturligtvis angeläget att den svenska regeringen också i fortsättningen lägger ned stora ansträngningar på att bidra till att så verkligen kan ske. Jag vill ändå deklarera att jag tror att det är lika viktigt att vi inte hastigt och lustigt överger de principer som har varit vägledande för de svenska ställningstagandena i FN.

Jag kan aUtså för min del deklarera ätt jag är tUlfredsställd med det svar som utrikesministern har gett. '

Överläggningen var härmed slutad.

§ 42 Ang. deltagandet i FN:s miljövårdskonferens

Herr jordbruksministern BENGTSSON erhöll ordet för att besvara herr Wikströms (fp) den 1 1 januari framställda interpellution, nr 16, och unförde;

Herr tulman! Herr Wikström har bett mig redogöra för läget i vad gäller inbjudningarna till miljövårdskonferensen i Stockholm i är avseende dels officiella regeringsdelegationer, dels icke-statligu orgunisutioner. Herr Wikström hur vidure frågat om relationen mellun de sidourrange-mang som ordnas i anslutning till konferensen och de officiella sessionerna under konferensen.

Såsom framgått av utrikesministems interpellationssvar tiU herr Hansson i Skegrie och herr Måbrink är konferensen om den mänskliga miljön en FN-konferens. Sverige är värdland, men i övrigt är FN ansvarigt för konferensen. Detta innebär att det är FN som har ansvaret för inbjudningarna. Beslut i inbjudningsfrågan fattades den 20 december förra året av FN;s generalförsamling. I detta beslut anmodas FN:s generalsekreterare att inbjuda medlemmar av FN eller FN:s fackorgan och Internationella atomenergiorganet att delta i konferensen. Denna

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN.s miljövårdskonferens

formel för inbjudan innefattar Förbundsrepubliken Tyskland men inte Tyska demokratiska republiken.

När det gäller de icke-statliga organisationerna har generalförsamlingen beslutat anmoda FN:s generulsekreterure utt inbjudu såduna organisationer att representeras av observatörer vid konferensen. Sädan inbjudan kan utgå till dels internationella icke-stutliga organisationer som den 31 augusti 1971 hade konsultativ status hos FN:s ekonomiska och sociala råd eller som då var upptagna på en av rådet förd särskild förteckning, dels vissa andra icke-statliga organisationer av internationell karaktär.

Konferensens procedurregler, som godkänts av generalförsamlingen och som måste antas av konferensen, föreskriver utt inbjudna internationellu, icke-stutliga organisationer får möjlighet att enligt ett särskilt förfarande göra muntliga inlägg i frågor som faller inom ramen för deras verksamhet.

FN:s konferenssekretariat har i mitten av februari sänt ut inbjudan tiU regeringar samt kommer inom kort att inbjuda vissa mellanstatliga och icke-statliga orgunisutioner att delta i konferensen.

I vad gäller de sidoarrangemang som anordnas i samband med konferensen vill jag nämna föHande. FN-konferensen hålls pä regeringsnivå med deltagande av inbjudna stater och vissu observutörer. Andra organisationer, grupper och enskilda kan inte delta i konferensen men väl följa den frän de åskådarplatser som i begränsud omfuttning finns i Folkets hus, nyu riksdagshuset och gamla riksdagshuset. För att sä mänga intresserade som möjligt skull kunna föHa förhandlingarna har Svenska nationalkommittén hyrt Stadsteatern. Där kan sammanlagt 1 000 personer följa plenardebatterna i Folkets hus via intern television. Vidare kommer Sverigehuset att inrymmu ett informationscentrum, där bl. a. miljövärdsfilmer visas, information om konferensen ges och material lämnas ut till intresserade.

För de icke-statliga orgunisutioner, grupper och enskildu m. fl. som önskur deltu pä ett mer aktivt sätt har Nationulkommittén hyrt lämplig lokul för ett miljöforum. Dettu forum arrangeras av Svenska FN-förbun-det och Sveriges Ungdomsorganisationers landsråd. Nationalkommitténs roll inskränker sig till att ställa lokaler m. m. till förfogande, medan programinnehåll, uppläggning etc. beslutas av nyssnämnda organisationer i samråd med såväl nationella som internationella organisationer. Även om detta miljöforum är ett helt fristående arrangemang kommer kontakt med konferensen att uppehållas genom bl. a. informationsutbyte om verksumheten sumt distribution av FN-dokumentation från konferensen m. m.

120

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber utt få tacka jordbruksministern för svaret och för redogörelsen.

Jug skulle tro utt det ur ganska mänga som har litet svårt utt hänga med i ullu de uktiviteter som planeras inom ramen för miljövårdskonferensen och i anslutning till den. Detta var ett av skälen tUl att jag framställde interpellationen. Ett annat skäl var att det gick rykten om att den svenska regeringen var relativt ointresserad av det deltagande som har planerats från de s. k. non-governmental organizations. Jag har tolkat

svaret som en dementi på dessa rykten och sä, att den svenska regeringen verkligen har ett aktivt intresse för att bereda möjlighet för dessa organisationer att vara med både i konferensen och i de sidoarrangemang som kommer att anordnas.

Jag har några frågor i anslutning tUl detta. Det talas i svaret om inbjudan från konferenssekretariatet och att denna skuUe komma i mitten av febmuri. Har inbjudningarnu gått ut, eUer väntar vi fortfarande på att de skall utsändas? Frågan huruvida inbjudan har utgått till de stora internationella huvudorganisationer, som man vet under ulla förhåUanden kommer att vara med, är därvidlag mindre intressant än frägun huruvida en rud specialorganisationer kommer att inbjudas. Detta är ju i och för sig ingenting som den svenska regeringen kan påverka, men det är klart att det är av stort intresse för medlemmarna i dessa organisationers svenska avdelningar och rörelser att få ett besked på denna punkt.

Det miljöforum som skall anordnas vid sidan av konferensen skaU tydligen inte, som det har sagts, hålla till i Tennishallen, utan på Konstfack och i Filmhuset. EnUgt tidningsuppgifter skulle flyttningen bero på att man viUe komma närmare ABF-huset, där ett annat forum skall anordnas — jag skaU strax återkomma till detta.

Bara ett par ord om det miljöfomm som skall ledas av Svenska FN-förbundet och Sveriges Ungdomsorganisationers landsråd.

Det är viktigt att de organisationer som deltar i detta mihöforum inte bemöts med armbågen utan verkHgen tas emot generöst. Detta innebär framför allt krav på att resurser ställs till förfogande för dessa organisationer så att de kan genomföra detta ganska svåröverskådliga arrangemang på ett så bra sätt som möjligt. Jag tycker att detta är angeläget också därför att det finns stora risker - eller om man så viU stora chanser — att detta miHöfomm bUr centmm för en mera fräsch och okonventionell miljödebatt än FN-konferensen själv. I varje fall kan man våga den gissningen att press, radio och TV kommer att vara väl så intresserade av det som händer där som uv det som sker i den officiella konferensen. I och för sig tycker jag att detta är riktigt. Det är naturligtvis mänga som är rädda för att en konferens där regeringarna är direkt representerade kommer att bli mera försiktig än ett forum där fristående forskare och miHögrupper och andra kan komma direkt till tals. Då är det viktigt att man visar, att man med generositet och tolerans är beredd att lyssna på deras synpunkter.

Det har förekommit tidningsuppgifter om aktiviteter i ABF-huset under arbetsnamnet Folkets forum. Jag skulle gärna vilja höra om jordbruksministern har några kommentarer till det arrangemanget och dess relation tUl själva miljökonferensen. I tidningsnotisen är en rad organisationer uppräknade som deltagare, bland dem organisationer som är knutna tUl flera av de partier som finns företrädda i riksdagen. Man undrar om det är nägot slags begynnande rivalitet mellan Folkets forum och det miHöfomm som den svenska regeringen skall stödja i Konstfack och Filmhuset. Det vore synd om så skuUe bli faUet.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN.s miljövårdskonferens

121

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. deltagandet i FN.s miljövårdskonferens

Herr jordbruksministern BENGTSSON:

Herr talman! På frågan om inbjudningama har utgått vill jag svara att regeringarna nu har fått inbjudan frän FN att utse sina delegationer. Ännu har inte de s. k. non-governmental organizations fått sina inbjudningar. Men man har inom FN-sekretariatet klart för sig efter vUka grunder man skall välja ut organisationerna. Herr WUcström vet ju att vi i världen har ett otal organisationer. Hur det än är med Stockholms möjhgheter - Folkets hus och de båda riksdagshusen - så finns det fysiska gränser för hur mycket människor lokalerna kan rymma. I första hand är det en FN-konferens, varför man främst måste se till att FN:s medlemsstater får plats med sina delegationer. Men det kommer en hel rad av s. k. non-governmental organizations hit för konferenser.

När det sedan gäUer Miljöfomm kan jag säga, att vi ursprungligen tänkt oss erbjuda dem Tennisstadion. Det passade dock inte rUctigt,och då fanns det möjligheter att få just Konstfack och Filmhuset för ändamålet. Regeringen och Nationalkommittén sade då att det inte spelade någon roU och att de fick hålla tUl var de vUle. Vi kommer att stödja dem och har redan givit dem löfte att få aUa de pengar de anser sig behöva för att kunna klara arrangemangen. Det har sörjts för utt de ekonomiskt kun genomföra sina konferenser. Men vi har mycket kraftigt velat murkera, att regeringen och Nationulkommittén inte vill påverka utformningen.

De grupper som avser utt ha en egen miHökonferens i ABF-huset viU inte, såvitt jug förstår, vuru med i Miljöforum. Eftersom regeringen betulur till dennu konferens, utgår de ifrån utt det här bara är etablerade och köpta deltagare. Jag kan inte finna någon annan förklaring härtill. Men även där pågår en rörelse, och jag har nog en känsla av att när vi kommer närmare den aktuella tidpunkten, kommer säkerligen en del av de organisationer, som avser att delta i ABF-huset, att i stället gå till Miljöfomm, där det aUtså finns stora möjligheter att fritt och "fräscht" som herr WUcström sade diskutera miHövårdsproblem.

Det kan säkert inträffa att vissa diskussioner i Konstfack och FUmhuset fångar massmedias intresse. Det är ingenting att vara ledsen över, snarare tvärtom. Man får ju hela tiden hu klart för sig att FN;s miHövårdskonferens mäste vara ett seriöst arbetande forum som skall leda fram till någonting. Det är inte meningen att det varje dag skaU vara sensationer som lockar massmedia, utan man skall försöka arbeta sig fram mot dokument som kan ligga till gmnd för ett effektivt framtida internationellt miljövårdssamarbete.

122

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jordbmksministem och jag har inte några delade meningar. Eftersom det är så begränsade fysiska utrymmen för själva konferensen är naturligtvis urvalet av de icke-statliga organisationer som deltar en känslig fråga. Jag tror det är viktigt att man ordentligt klargör för den svenska allmänheten att urvalet icke görs av den svenska regeringen eller Nationalkommittén samt att de klagomål som kan infinna sig beträffunde urvalet får riktus tUl New York och inte tiU Stockholm.

Jag tycker också det är viktigt att det sägs ifrån, att de organisationer som nu planerar ett s. k. Folkets forum är välkomna även till MiHöfomm. Jag ser att socialdemokratiska studentklubben och Stockholms centerungdom är med om att planera Folkets forum. Såvitt jag förstår är också de välkomna att vara med i MiHöfomm. Det finns all anledning att stödja detta arrangemang som syftar tUl att ge en sidobelysning åt de intressanta frågor som miHövårdskonferensen skall syssla med.

Överläggningen var härmed slutad.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om behandling vid FN.s miljövårdskonferens av frågor rörande användningen av vissa stridsmedel m m.

§ 43 Om behandling vid FN:s miljövårdskonferens av frågor rörande användningen av vissa stridsmedel m. m.

Herr jordbruksministern BENGTSSON erhöll ordet för att i ett sammanhang besvara dels fru Dahls (s) den 11 januari framställda interpellation, nr 3, till herr utrikesministern, dels herr Takmans (vpk) den 12 januari framställda interpellation, nr 22, tUl herr utrikesministern, och anförde:

Herr talman! Fm Dahl har frågat utrikesministern om regeringen avser att ta initiativ tiU att frågan om de krigföringsmetoder, som genom bombningar samt mekaniska, kemiska och biologiska stridsmedel hotar den mänskliga miHön, tas upp tiU behandling vid FN:s miljövärdskonferens.

Herr Takman har frågat utrikesministern om regeringen kommer att ta initiativ tUl att frågan om USA:s systematiska förstörelse av miljön i Indokina tas upp tiU behandling vid FN:s miljövårdskonferens i Stockholm i år.

Interpellationerna — vUka överlämnats dU mig för besvarande — besvaras i ett sammanhang.

Dagordningen för FN-konferensen om den mänskliga miHön har utarbetats av den särskilda kommitté som tillsatts av FN:s generalförsamling för att bistå konferensens generalsekreterare i förberedelsearbetet inför konferensen. I kommittén ingår företrädare för regeringarna i 27 av FN:s medlemsstater, däribland Sverige. Dagordningen tar upp sex ohka problemområden, nämligen bebyggelsemiHön, utbyte av kunskap och information, naturresursemas utnytdande, utveckling och miljö, miHö-föroreningar samt organisation av det internationella mihöarbetet efter konferensen. Dämtöver upptar dagordningen förslag tiU deklaration om den mänskliga miHön. Dagordningen antogs av generalförsamlingen den 20 december 1971.

De i interpeUationerna avsedda frågorna kommer att kunna tas upp vid behandlingen av miljödeklarationen. I deklarationen som utarbetats av en mellanstatlig arbetsgmpp har nämligen på svenskt initiativ införts ett avsnitt om användning av massförstörelsevapen. I detta avsnitt uttalas att människan och den mänskliga miHön måste förskonas från de allvarliga följder som kan uppkomma genom prov med eller användning av massförstörelsevapen.

Den svenska regeringen har alltså — i den utsträckning den fastställda

123

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om behandling vid FN.s miljövårdskonferens av frågor rörande användningen av vissa stridsmedel m. m.

124

dagordningen medger — tagit upp frågan om användningen av biologiska och kemiska stridsmedel samt massförstörelsevapen.

Fru DAHL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka jordbruksministern för svaret. Det är med stor tiUfredsställelse som jag kan konstatera att frågan om miHömordskriget efter initiativ av den svenska regeringen verkligen kommer att behandlas på miHövårdskonferensen. Det innebär att ett stort steg framåt har tagits i dessa frågor, och jag vill än en gång tacka för det svar som vi har fått. Att så kommer att ske ser jag i mycket också som ett resultat av det arbete i detta syfte som har utförts av Vietnamrörelsen i Sverige liksom av Stockholmskonferenserna om Vietnam och av Internationella komissionen för undersökning av USA:s krigsförbrytelser i Indokina. Det är på det sättet som världens uppmärksamhet har riktats på dessa frågor.

Den 19 augusti 1971 uppvaktade Svenska kommittén för Vietnam utrikesminister Wickman och krävde att svenska regeringen skulle ta initiativ till att mUjövårdskonferensen behandlar frågorna om de krigföringsmetoder som genom massförstörelse med hjälp av bombning, mekaniska, biologiska och kemiska stridsmedel hotar den mänskliga miljön. Aktionen från vår sida för att förmå miHövårdskonferensen att diskutera dessa frågor har fortsatt hela vintern. Interpellationerna är naturligtvis också ett led i det arbetet. Vietnamkommitténs förre ordförande Gunnar Myrdal har också aktualiserat frågan inom den svenska nationalkommittén, senast vid generalsekreterare Morris Strongs besök i Sverige nyligen. Jag kan försäkra att vi kommer att fortsätta att på olika sätt verka för att dessa frågor på allvar uppmärksammas i samband med miHövårdskonferensen. Vi tror inte att miHövårdssträvan-dena kan få och inte heller att de förtjänar förtroende, om de inte förenas med kamp mot miHömordskriget. Om konferensen skulle vägra att behandla dessa frågor eller välja att behandla dem summariskt och ytligt, tror jug utt reaktionen i framför ullt den tredje världen med rätta skulle bli mycket sturk. Den skulle bli det främst uv följunde skäl.

MiHömordskriget, sådant det bedrives i Indokina och i Portugals kolonier, innebär en mycket mera total förstörelse av den mänskliga miHön och ett mycket allvarligare hot mot människans möjligheter att överleva än nägot annat känt miljöhot. Dessa effekter är dessutom avsedda. Det är inte sekundära eller förbisedda biverkningar. Syftet med kriget är att skada och förgifta eUer döda allt levande, att förstöra samhällsorganisationen, produktionsapparaten, all bebyggelse, all växtlighet och naturen själv. Pä det sättet innebär miHömordskriget en utmaning och ett hån mot alla de ansträngningar som de fattiga och förtryckta folken gör för att förbättra sin situation. Låt oss i det sammanhanget inte glömma bort att de krigföringsmetoder som nu håller på att utvecklas i Indokina och i Portugals kolonier runt om i tredje världen uppfattas som ett hot och en varning från förtryckarnas sida, ett hot om att om andra länder och befrielserörelser pä aUvar försöker fä i gång en självständig utveckling - en utveckling oberoende frän stormakterna och de forna kolonialmakterna — kommer de att drabbas av samma sorts krig.

Jag har besökt både Indokina och en av Portugals kolonier, Guinea Bissau. Där har jag kunnat se vUka verkningar kriget haft pä människorna och pä naturen. Jag har mött skolbarn som varit med om att deras skola blivit anfallen. Jag har sett risfält och fruktodhngar fullständigt förstörda och sönderpepprade av bomber. Jag har mött bönder som varit med om att först arbeta tungt en hel odlingssäsong på risfälten - ett arbete som ofta måste utföras på natten därför att ingen gär säker på dagen — som sedan fått se hela sin skörd förstörd, sönderbombad och uppbränd. Bombningarna är alltid särskUt intensiva under skördeperioden. Deras bitterhet och vrede är fruktansvärd, men de fortsätter ändå ständigt att reparera skadorna och plantera nya grödor.

Vi har ett mycket stort ansvar mot dessa människor när det gäUer att uppmärksamma ocksä den sorts mUjöhot som de ständigt utsätts för. Jag har sett barnen i Guinea Bissau, som lider av svår akut proteinbrist därför att portugisema systematiskt skjuter ut all boskap och pä sä sätt berövar dem både mjölken och köttet. Mödrarna kan inte amma dem, eftersom också de är drabbade av proteinbrist.

Jag har hört sjukvårdspersonal berätta om hur svårt det är att bota napalmskadade och bombskadade människor när de inte kan fä fullvärdig kost. Vi har alla i TV sett de fruktansvärda skador som de antipersonella bomberna, napalm och giftbesprutningarna orsakar. 1 tidningen Vietnam Courier nr 38 av den 31 januari 1972 finns det en liten notis om situationen i Laos. Det heter där; Den 17, 21, 22 och 23 december 1971 spred amerikanska flygplan giftiga kemikalier över Muong Kahm-provin-sen. 80 procent av befolkningen i distriktet skadades, varav ett femtiotal gamla, kvinnor och barn med dödlig utgång, och risfält och fmktträdgår-dur blev svårt förstörda.

Den senuste tiden, under samma period som president Nixon hållit hycklande fredstal och i Kina hälsats som "den som kommer med fred och goda skördar", har detta krig kraftigt intensifierats. Den rapport från Laos som jag nyss läste upp är bara ett av många exempel. Bombarmadan har den senaste veckan fördubblats, och de bombningar som nu pågår i hela Indokina är de kraftigaste pä fyra är. Bl. a. bombas de områden i Sydvietnum där man samtidigt genomför de största tvångsförflyttningar-na i hela Indokinakrigets historia.

Den sorts krigföring som vi nu diskuterur och dess konsekvenser kan lätt undervärderas, eftersom det i sä stor utsträckning rör sig om s. k. konventionella stridsmedel. Men det behövs inte särskilt mycket för att bomba en bondby på Laosslätten sönder och samman. Ändå är det på det sättet att de bombmassor som fälls över dessa folk är de mest intensiva som något folk någonsin varit utsatt för. Vi måste i tid reagera för miljömordskriget och avvärja det fruktansvärda hot mot mänsklighetens framtid som det innebär.

Denna kamp skall naturiigtvis föras i många sammunhang - i FN, i diskussionerna om folkrättens och krigskonventionemas utformning, i nedrustningsförhandlingarna och pä annat sätt. Den svenska regeringen har redan tagit initiativet till en modernisering av folkrätten och krigskonventionerna, så att de verkligen skall vara tillämpliga och verkningsfulla i den sorts krig som nu pågår. Jag utgår från att detta

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om behandling vid FN.s miljövårds-konferens av frågor rörande användningen av vissa stridsmedel m. m.

125

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om behandling vid FN.s miljövårdskonferens av frågor rörande användningen av vissa stridsmedel m. m.

arbete fortsätter och att vi i annat sammanhang kommer att få en redovisning för vad som hänt under det senaste året på det området.

Det är, herr talman, absolut nödvändigt att också miljövårdskonferensen diskuterar denna fråga, och det mäste ske ingående och sakligt. Det finns redan nu en omfattande dokumentation som visar effektema på den mänskligu miHön och de genetiska skador som detta krig orsakar. Det finns många forskare som sysslar med dessa frågor och som säkert gärna ställer sin sakkunskap till förfogande. En förutsättning för att konferensen skall kunna ägna dessa frågor den uppmärksamhet som de förtjänar är emeUertid att sådant material ocksä samlas in till konferensen och diskuteras där. Det framgår inte om så kommer att ske av jordbmksmi-nisterns svar, som i alla andra avseenden var mycket positivt. Därför vUl jag ställa ett par kompletterande frågor:

På vilket sätt kommer deklarationen om den mänskliga miljön att förberedas? Kommer det att ske genom utskotts- och kommittéarbete under själva konferensen? Kommer dessa frågor att kunna diskuteras under några andra mbriker i utskottsarbete eUer på annat sätt under konferensen? Har vetenskapliga och dokumentära rapporter om miHömordskriget förberetts, och är den svenska regeringen beredd att verka för att en sådan materialinsamling och vetenskaplig bearbetning kommer att äga rum? Den svenska regeringen har, när det gäller liknande frågor, i nedmstningssammanhang och folkrättsdiskussionerna gjort stora och värdefulla pionjärinsatser, och jag tycker att det också vore naturligt om man ville göra det på det här området.

126

Herr TAKMAN (vpk):

Herr talman! Jag viU oreserverat ansluta mig tUl Birgitta Dahls tack till jordbruksministern för det klarläggande besked som vi har fått. Jag vill samtidigt också säga att jag helt delar de uppfattningar som Birgitta Dahl har gjort sig till tolk för i sitt utmärkta inlägg.

När jag föredrog min interpellation den 1 2 januari angav jag i korthet skälen. Ingen internationell miHövårdsfråga är allvarligare och mera akut än USÄ;s systematiska förstörelse av miHön i Indokina. Till mer än 80 procent - oftast mer än 90 procent enligt de utredningar jag har sett -riktur sig urtilleriungreppen och bombningurna mot områden och inte mot speciella mål. De är föHaktligen i huvudsak riktade mot civilbefolkningen.

Den sekundära förstörelsen är kvantitativt och kvalitativt sä allmän och så genomgripande att inget land tidigare genomgått något liknande, men delvis är det fråga om en planmässig primär förstörelse med giftiga kemikalier, med gigantiska jordskrapor osv. Också största delen av den artilleri- och flygburna ammunitionen har förstås samma syfte som de kemiska vupnen och jordskraporna. Syftet är att utrota människor, djur och växter, förstöra det dagliga livet och förstöra livsbetingelserna över huvud taget för folket i landet.

Till dettu kommer en hos oss förbisedd del av krigsföringen. Man sprider ut hundratusentals minor från luften, och dessa kommer naturligtvis att göra livet ytterligt farligt för de överievande under många år i framtiden. Vi har här i Stockholm på krigsförbrytelsekommissionens första session fått demonstrerat för oss s. k. lövminor, som ser ut som löv

och som sprids i enorm mängd i djungelområdena. De dödar i regel inte, men barn och vuxna som trampar på dem får benen avslitna. Sådana minor kommer att ligga kvar för oöverskådlig framtid och utgöra en ständig fara överallt för deii överlevande befolkningen.

En ny term, ekocid, dvs. mlHömord — i analogi med det folkrättsliga begreppet genocid, som betyder folkmord — har blivit allt vanligare för att beteckna denna nya förbrytelse. Det är fråga om en förstörelse i ohygglig skala av ett lands ekosystem och av betingelserna för växt-, djur-och människoliv i fortsättningen.

Jag kanske ocksä bör anknyta till vad Birgitta Dahl sade om den tredje världen. Det krig som nu förs mot Sydvietnam, som förs i Laos sedan många år och som förs ocksä i Cambodju kan bara föras av ett överlägset flyg, som inte möter raketvapen eller ett överallt närvarande luftvärns-artiUeri. B 52:orna, som fäUer sina bomber från 10 000 meters höjd, är utomordentligt lätta att bekämpa med robotvapen, men sådana tunga vapen saknas i de här delarna av Indokina. Man saknar dem också i de portugisiska kolonier där folket nu söker befria sig. Därför kan kriget föras med kemiska och andra medel i den skala som har skett i Indokina och som nu sker, om än i mindre skala, också i Afrika. Det skulle ha tett sig mycket märkligt om FN:s internationella miHövårdskonferens skulle ha förbigått detta som äger mm i Indokina sedan många år och som hela världen nu känner till. Nu blir det inte så. Jordbmksministern har här upplyst om att den svenska regeringen tagit initiativ tiU att föra denna typ av krigföring upp på konferensens dagordning. Jag skulle ha önskat att svaret varit något tydligare, något mera preciserat, men jag förutsätter att andra regeringar också kommer att agera eUer redan har agerat på samma sätt som den svenska och att konferensen i klartext kommer att uttala sig om och mot mlHömordet i Indokina. Det är inte bara fråga om miHömord; det är också fråga om folkmord.

På s. 54 i "Sveriges nationalrapport till Förenta nationerna rörande den mänskliga miljön" står att de svenska förslagen till konferensen har utformats sä att de kan vara utgångspunkter för konventioner eller rekommendationer. Jag kanske bör påminna om att jag tUlsammans med ett antal partikamrater väckte motionen 197 1:336 där kravet ställdes att Sveriges regering skulle ta initiativ till en internationell konvention som förbjuder ekocid, dvs. mUjömord. Motionen fick en positiv behandling i ett hänseende i utrikesutskottet i det man upprepade den klara tolkning som svenska regeringen gjort av GenéveprotokoUet av 1925, men i övrigt hade man av någon anledning inte uppfattat att miljömord är en ny företeelse, något som tidigare inte har förekommit och som kräver en ny konvention.

Vi har i år återkommit med samma krav i motionen 1972:947. Jag hoppus livligt att den svenska regeringens representanter utnyttjar detta tUlfälle att föra frum ett sådant krav inför ett sakkunnigt internationellt fomm.

Det officiella Sverige har sedan många är utvecklat en meriterande verksamhet, bl. a. för att fastställa en strikt tolkning, en tolkning utan kryphål, av 1925 års Genéveprotokoll mot kemisk och biologisk krigföring. Birgitta Dahl var inne på detta tema, och jag instämmer helt

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om behandling vid FN.s miljövårdskonferens av frågor rörande användningen av vissa stridsmedel m. m.

127

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Om behandling vid FN.s miljövårdskonferens av frågor rörande användningen av vissa stridsmedel m. m.

128

och hållet i vad hon har sagt. Men också det icke-officiella progressiva Sverige hur iblund spelat en mycket betydelsefull roll. Väridsfredsrådets Stockholmsappell mot kärnvapen 1950 blev förmodligen ett avgörande dokument för att förhindra ett kärnvapenkrig. RusseUtribunalen 1967, Stockholmskonferenserna om Indokina från 1967, den internationella kommissionen för undersökning av USÄ:s förbrytelser i Indokina — detta är organisationer och händelser som betytt oerhört mycket i sak och som även betytt mycket för att ge världens folk speciella förväntningar inför sommarens FN-konferens i Stockholm. Om den nu bhr av och blir universell!

Herr jordbmksministern BENGTSSON;

Herr talman! Eftersom vi inte har några som helst delade meningar i den viktiga sakfråga vi diskuterar, skall jag bara försöka besvara de frågor som ställts till mig. Men jag kanske först ändå viU framhålla att FN.s miHövårdskonferens är en konferens som skaU pågå i högst 14 dagar, att man har en mycket diger dagordning och att man självfallet inte löser aUa de problem som här tas upp.

På frägan om det finns några mbriker på dagordningen, utöver deklarationen, där man kan ta upp frågan om massförstörelsevapen etc. måste jag svara att det är rätt svårt att få in den under någon av de sex huvudmbrikerna. Men jag är övertygad om att man kan ta upp denna fråga när man kommer tUl punkten om miljöföroreningar, ty det är ju i utomordentligt hög grad fråga om mUjöföroreningar. På svensk sida har vi dock menat att denna fråga hör hemma i deklarationen. Deklarationen har, som jag sade, förberetts av en mellanstatlig gmpp. Deklarationsförslaget kommer att i vanlig ordning behandlas av konferensen. Det är naturligtvis i det sammanhanget som man får ta upp denna fråga.

Jag kanske skall göra klart hur konferensen skall arbeta. Det skall pågå en generaldebatt i Folkets hus, där regeringarnas företrädare gör deklarationer, inlägg om miHövården. Där föreställer jag mig att många staters företrädare kommer att ta upp bl. a. denna utomordentligt viktiga fråga. För det är alldeles klart att användningen av gifter, växtförstörings-medel och biologiska stridsmedel är en miUöförstöring av gigantiska mätt, och dettu måste man ta upp i generaldebatten.

Men jag vill nog att man skaU ha klart för sig att FN-konferensen har så många andra frågor pä sin dagordning att mun inte kan vänta sig att denna fråga löses. Den kommer dock att aktualiseras. Vi har ändå ett organ i vilket denna fräga naturligt hör hemma. Vi skall naturligtvis inom FN :s ram med all kraft fortsätta det arbete vi har påböriat.

Där har jag alltså svarat på en av fru Dahls frågor, nämligen hur det är med materialinsamlandet för att kunna föra en diskussion i denna fråga. När vi aktualiserat frågan i FN och i FN:s underorgan har det inte varit någon brist på material. Det finns ett rätt rikhgt material insamlat både från Sverige och från andra länder.

Svaret på frågan har jug alltså redun lämnat: Vi skaU i den män det är möjHgt för oss ta upp även denna fråga vid konferensen i samband med behandlingen av den deklaration som vi hoppas få igenom med den formulering som Sverige har föreslagit.

Fru DAHL (s):

Herr talman! Efter de svar på mina kompletterande frågor som jag nu har fått och som jag tackar för utgår jag från att den svenska regeringen även under konferensen, t. ex. i sina deklarationer, kommer att ta upp dessa frågor för att verka för att det svenska förslaget tUl deklaration skaH antas. Det tycker jag är en värdefuU upplysning. Det är också bra att vi har fått höra att man kommer att fortsätta arbetet i andra sammanhang.

Självklart väntar jag mig inte att man skaU kunna lösa alla dessa problem under konferensen, men det är viktigt att de aktualiseras på allvar - det är viktigt också för konferensens anseende. Naturligtvis måste vi också se till att inte bara det som man omedelbart förstår innebär en systematisk miljöförstöring, alltså biologiska och kemiska stridsmedel som redan är förbjudna, tas upp; man mäste också peka på vUka våldsamma effekter som kan nås genom en systematisk användning av en rad stridsmedel som vi betraktar som mindre farliga än vad.de faktiskt har utvecklats tUl att bli i dag.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ång. det i studiemedelssystemets jämförelsemetod ingående ränteavdraget

Överläggningen var härmed slutad.

§ 44 Ang. det i studiemedelssystemets jämförelsemetod ingående ränteavdraget

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet för att besvara herr Molins (fp) den 16 febmari framställda interpellation, nr 63, till herr utbildningsministern, och anförde:

Herr talman! Herr Molin har frågat chefen för utbildningsdepartementet, om han är beredd att föreslå en sådan sänkning av den i studiemedelssystemets jämförelsemetod ingående räntan att den bättre motsvarar den faktiska marginalskatten än för närvarande. EnHgt fastställd ärendefördelning ankommer det på mig att besvara interpellationen.

Den av herr MoHn aktuuHserade frågan behandlas av 1968 års studiemedelsutredning varför det ej är lämpligt att nu ta ställning tiU en sådan förändring av återbetalningsreglerna för studiemedel.

Herr MOLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Moberg för det snabba svaret på min interpellation. Det är naturligtvis tillfredställande att studiemedelsutredningen nu genom ett beslut i febmari 1972 har bestämt sig för att'ta upp detta onekligen intrikata problem. Man kanske kunde ha tänkt sig att statsrådet kunde ha en mening om humvida någon förändring borde komma till stånd i vad gäller räntans storlek i jämförelsemetoden utan att behöva avvakta utredningen.

Jag skall, herr talman, göra en liten kommentar. Den är betingad av ett tidningsuttalande som statsrådet Moberg har gjort och som jag fick ögonen på häromdagen. Statsrådet säger där: Äterbetalningsreglerna i studiemedelssystemet har liknats vid ett lotteri där man alltid drar en

129

5 Riksdagens protokoll 1972. Nr 33-34

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ång. det i studiemedelssystemets jämförelsemetod ingående ränteavdraget

vinst. Jag undrar om de studerande, som lät sig lockas till universiteten och högskolorna vid mitten av 1960-talet med löften om framtida ekonomisk trygghet både under studietiden och därefter, tycker att de har dragit nägon vinstlott. Om man gjorde en undersökning skulle nog flertalet säga att de har dragit en nitlott.

Det nya studiemedelssystemet, som ju var en följd av en utredning som i sin tur var en följd av en serie av påtryckningar frän olika häll, syftade tUl att ersätta det gamla, förhatliga systemet med garantilän och de i och för sig rätt ålderdomliga bestämmelserna om naturastipendier. Från socialdemokratiskt häll hade man gått fram med fältropet studielön. Man menade att det var orimligt att studenterna för sitt uppehälle skulle vara beroende av kreditgivningen från bankerna. De skulle i stället tiUförsäkras sin levnadsstandard genom en direkt ersättning från staten under studietiden.

Hur har det nu blivit? Hur har det nya systemet slagit i praktiken? Jo, vi har fått ett i allt väsentligt lånefinansierat system, där låneandelen befinner sig i stigande, och de här lånemedlen har bhvit praktiskt taget lika dyra som vanliga banklån. Den främsta orsaken tUl det är att räntan i realiteten har kostat mera genom att man ju inte har någon avdragsrätt vid beskattningen för ränta på studiemedlen utan i stället enligt jämförelsemetoden ett ränteavdrag från den s. k. normalräntan som uppgår till 40 procent. Det innebär aUtså att man får betala 60 procent av sin ränta. Motiveringen för de här 40 procenten var att avdraget skulle motsvara den lättnad som andra låntagare får genom att kunna dra av sin ränta i samband med beskattningen, och då har man beräknat marginalskatten tiU 40 procent. Men vem har 40 procent i marginalskatt i dag? Flertalet löntagare har en högre marginalskatt, och för de här aktuella gmpperna med lång studietid, som ju inkomstmässigt ligger över genomsnittet, är marginalskatten väsentligt högre.

De som har studerut enligt det här studiemedelssystemet får ulltsä amortera i fast penningvärde och kan inte, som andra låntagare, dra fördel av inflationen. De får heller inte, som andra låntagare, dra av räntekostnaderna vid beskattningen utan får ett avdrag pä räntan som bara är 40 procent. Dessutom är situationen den att de har svårt att finna en adekvat sysselsättning, men det är inte studiemedelssystemets fel.

Jag tror ändå, herr Moberg, att det inte är så värst många av dem som började akademiska studier under 1960-talet som har dragit några vinstlotter i det här studiemedelssystemet. När man nu ser hur det har slagit borde samhäUet kunna ge litet rättvisa också ät den här gruppen. Jag hoppas att man skall tänka om och lägga fram ett förslag som eliminerar den här orättvisan och som fastställer en räntesats vilken motsvarar vad en låntagare faktiskt får betala i ränta efter den skatteminskning som man fär av avdragsrätten i vanliga fall när man betalar ränta.

130

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag tror att herr Molin har förståelse för att jag inte är beredd att i dag uttala någon mer definitiv mening, när nu utredningen prövar frågan. Låt mig ändå göra ett par kommentarer tUl dels vad som

står i själva interpellationen på en punkt, dels vad herr MoHn här nu sade.

En formulering i interpeUationen är något missvisande. Det står där på tal om det s, k, återbetalningstaket att det "för närvarande ligger vid drygt 17 500 kronor, vilket betyder att låntagare med denna årsinkomst eller lägre är befriade från återbetalningsskyldighet". Den meningen tror jag flertalet läsare missförstår. De 17 500 kronorna är inte årsinkomst i vedertagen mening utan beskattningsbar inkomst för personer som inte har någon försöriningsplikt. En ogift person har med andra ord, om man tar hänsyn till grundavdragets storlek och till en traditionell skUlnad mellan faktisk inkomst och taxerad inkomst, den här rätten upp till 22 000—23 000 kronors inkomst. Är han eller hon dessutom försörj-ningspliktig mot barn under tio år, kan man lägga till ytterligare 7 000 kronor, och taket ligger då vid ca 30 000 kronor. Detta sagt buru för utt den som läser själva interpellationen inte skaU tolka herr Molins formulering på den här punkten felaktigt.

Så nägra ord om det som herr Molins interpellation gäUde och som han nu resonerade litet kring. Jag skall vilHgt erkänna att de förändringar som ägt mm på den ekonomiska politikens område sedan systemet infördes har haft en negativ konsekvens i det här avseendet. Men även på den punkten vill jag göra ett litet förtydligande. Herr MoHn är försiktig i interpeUationen när det gäUer själva slutsatsen; han drar den så att säga mellan raderna.

När vi införde systemet var skUlnaden mellan utlåningsräntan och normalräntan ungefär 0,75 procent. Utlåningsräntan var 5,75 och normalräntan var 5 procent, I dag är den skiUnaden väsentligt större. Utlåningsräntan är enligt de senaste noteringar jag har uppgift om 8,75 procent och normalräntan 6,75 procent. Denna ökade skillnad innebär, ceteris paribus, en gynnsam utveckling för dem som tar avdragsgilla lån.

Men jag skaU inte förneka att detta inte till fullo uppväger den av herr Molin påpekade höjningen av marginalskatten för de gmpper det här gäller. Därför skall frågan nu prövas — vid sidan om andra frågor — av studiemedelsutredningen. Det rör sig tUl slut här om rätt mycket pengar för skattebetalama, om man gör en förändring — det måste vägas in, när förslaget en gång kommer, vid den prövning som skall göras av regering och riksdag.

Med anledning av det tidningscitat herr Molin anförde vill jag säga, att jag citerade ett tidigare uttalande om lotteriet där man alltid drar vinst — det gällde situationen den gången. Det gäller för ganska stora grupper än i dag, därför att det alternativ som både de som tog studiemedel under 1960-talet och de som tar det i dag har, det är i många avseenden ofördelaktigare än studiemedlen.

Det är ju inte bara de av herr Molin nu berörda reglerna som gäller. Jag vUl peka på en sak som i och för sig är väsenthg. Tar man banklån får man i varje fall betala ränta omedelbart, och det är för en studerande ofördelaktigt i speciellt hög grad, I studiemedelssystemet är man befriad från detta tiU ett antal år efter examens avläggande.

Men jag vill sluta med att säga, att i mitt svar Hgger ett erkännande om att det finns anledning att bl, a, pröva bestämmelserna på den här punkten på nytt.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. det i studiemedelssystemets jämförelsemetod ingående ränteavdraget

131

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. vidareutbildningen av sjuksköterskor

Herr MOLIN (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för de senaste kommentarerna.

Statsrådet påpekar aUtså här att sedan detta system infördes har det tUlkommit faktorer som lett tiU negativa konsekvenser för de personer som har gått in i studiemedelssystemet, och däri ligger ju dä att det finns anledning till en omprövning. Och om statsrådet inte vill i detaU tala om i vUken riktning den omprövningen skaU gå — det förstår jag att han inte vUl göra — sä hoppas jag att han har möjlighet att se till att omprövningen sker snabbt.

Får jag sedan i fråga om jämförelsen med banklån säga, att det är klart att jag inte har velat hävda att banklån är gynnsammare än studiemedel. Sanningen är väl den att studiemedlen är en Hten aning gynnsammare än banklån. Men när det här systemet infördes föreställde man sig väl att det skuUe innebära en väsentlig fördel jämfört med konventioneUa banklån.

När det gäller äterbetalningstaket vill jag säga, att om det är så att årsinkomsten före skatt kan gä upp till 23 000 kronor utan att man det året behöver betala av — jag kan inte omedelbart kontrollera det — visar det ju ytterligure att det finns praktiskt taget ingen person som omfattas av studiemedelssystemet som har en sä läg marginalskatt som 40 procent.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 45 Ang. vidareutbildningen av sjuksköterskor

132

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara fru andre vice talmannen Nettelbrandts (fp) den 1 februari framställda interpellation, nr 38, och anförde:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har frågat mig, vilka åtgärder jag vidtagit för att säkerställa vidareutbildningen av sjuksköterskor.

Jag vill först erinra om att - vUket jag nyligen redovisat för riksdagen i anledning av en enkel fråga av fru Berglund — medel begärts i årets statsverksproposition för anordnande av särskild utbUdning av vissa vårdyrkeslärare i syfte att bredda dessa lärares undervisningsområden. Läroplan för den föreslagna fortbildningen utarbetas nu inom skolöverstyrelsen.

I den år 1969 gjorda planeringen för vidareutbildningen hade man beräknat behovet av intagningsplatser till ca 2 100. Socialstyrelsen har i en promemoria från september 1970 redovisat högre tal, nämligen ca 2 500. Innan dimensioneringen för innevarande läsår fastställdes, gjorde skolöverstyrelsen en förfrågan hos sjukvårdshuvudmännen om möjligheterna att åstadkomma den av socialstyrelsen önskade utökningen. Det visade sig emellertid inte möjligt att nå detta resultat. Antalet medgivna intagningsplatser utgör innevurunde år 2 325, fördelade på 155 klasser. Enligt vad jag erfarit har skolöverstyrelsen inför läsåret 1972/73 ånyo fäst huvudmännens uppmärksamhet på angelägenheten av en utökad UtbUdning.

Nu befinthg utbildningskapacitet ligger således över de ursprungliga planerna även om den inte ännu fuHt motsvarar de reviderade

beräkningarna.   Bl. a. i syfte att förverkliga dessa senare framkomna    Nr 33
önskemål har medel begärts i statsverkspropositionen för anordnande av    Torsdagen den
särskild utbildning av vissa vårdyrkeslärare.                                2 mars 1972

Fru andre vice talmannen NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr utbUdningsministern för svaret på min interpellation. Samtidigt måste jag emellertid tillstå, att jag skulle ha lagt in mera känsla i mitt tack, om det hade varit mera av svar på den fräga som jag ställt. Min fråga har nämhgen endast delvis besvarats - och knappt det. Med några i och för sig värdefulla upplysningar är dimridåer lagda över ett mycket väsentligt och aktuellt problem, som jag har pekat pä.

Vad jag berört i min interpellation är att vidareutbildningen av sjuksköterskor sedan hösten 1970 har kommit in i ett allvarligt läge på gmnd av svårigheten att få läkare att medverka. De åtgärder som UtbUdningsministern pekar pä berör ju inte det akuta problemet och innebär inte heller någon lösning på längre sikt.

När statsrådet talar om en breddning av vårdyrkeslärarnas undervisningsområden och om utbildning av vårdyrkeslärare, så rör ju det huvudsakligen gymnasieskolan. Var skall man bredda? Är det en breddning inom gymnasieskolan som skolöverstyrelsen talar om i sin skrivelse, eller skall man gå längre med breddningen? Och var skall yrkeslärarna egentligen verka? Är det fråga om gmndutbildning, eller avser statsrådet ocksä en motsvarande breddning för vidareutbUdning? Det finns väl inte täckning för det senare i skolöverstyrelsens skrivelse. Tvärtom säger skolöverstyrelsen att läkarmedverkun i undervisningen inom vissu områden är ofrånkomlig. Och till de områdena hör just - och undantagslöst — vidareutbUdningen för sjuksköterskor. Det är det som denna fråga gäller.

I svaret hänvisas tUl statsverkspropositionens post för anordnande av särskUd utbUdning av vissa vårdyrkeslärare i syfte att bredda dessa lärares undervisningsområden. Men det förslaget är ju ämnesmässigt mycket begränsat. Den utbildningen avser endast anatomi, fysiologi och medicinsk mikrobiologi. Förslaget upptar däremot inte det stora ämnet sjukdomslära, som är aktuellt både för gymnasieskolan och för grund-och vidareutbildningen. Där ämnar väl SÖ komma igen i en senare etapp. En omedelbar utbyggnad av övriga ämnen bör sålunda planeras. Men sädana åtgärder kan betraktas som en avlastning av läkarnas undervisningsuppgifter i gymnasieskolan och i grundutbUdningen av sjuksköterskor till förmån for insatser i andra delar av vårdyrkesutbildningen.

På dessa punkter har jag uppfattat att det föreligger stor enighet mellan departementschef, myndigheter och olika fackliga organisationer. Jag har inte heller personligen nägon invändning att göra. Vi kanske därför kan lämna den mera okontroversiella frägan och i stäUet uppehålla oss vid det som här är kärnproblemet. Men låt mig först skjuta in en liten fråga. UtbUdningsministern hänvisar i svaret till att det i statsverkspropositionen har begärts medel för utbildning av vissa vårdyrkeslärare. När SÖ lade fram sitt förslag talade mun om påbyggnadskurser. I statsverkspropositionen däremot är det fråga om fortbildning. Är det avsiktligt att

Ang. vidareutbildningen av sjuksköterskor

133

5 • Riksdagens protokoll 1972. Nr 33-34

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. vidareutbildningen av sjuksköterskor

134

terminologin skiftar? Eller med andra ord: Betyder det någonting? Är det i något hänseende någon skUlnad mellan propositionens fortbildning och skolöverstyrelsens påbyggnadskurser? Jag tror att det hos berörda finns ett stort intresse att få statsrådets klarläggande på den punkten.

Sedan några andra frågor.

Anser statsrådet att skolöverstyrelsens uttalande att läkarens medverkan är nödvändig i vidareutbUdningen är riktigt? Eller avser statsrådet att åstadkomma en uppmjukning även där? Om man nu anser att vad SÖ säger om läkarnas medverkan är riktigt, hur löser man dä den frågan? Det är ju själva "pointen" i min interpeUation. VUka åtgärder har statsrådet vidtagit för att säkerställa vidareutbUdningen?

Vi vet att många utbUdningar ännu inte kommit i gång. Eleverna har bara fått resa hem igen. EHer också har man dragit sig fram med olyckliga provisorielösningar. I en del fall, där undervisningen inte blivit inställd, har den ägt rum efter kl. 19 eller före kl. 7 pä morgonen. Anser statsrådet att det är en lycklig anordning?

De sjuksköterskor som fått sin utbUdning under åren 1967—1971 är 7 254, men av dessa har bara 2 383 fått vidareutbildningen. Enligt den förändrade utbUdningsorganisation som riksdagen beslutade för några är sedan är denna vidareutbildning inte någonting som man kan ha eller mista, som det kan vara egalt om man skaffar sig eller ej, utan det är någonting som i aUmänhet är oundgängligen nödvändigt för att kunna klara det ansvarsfulla arbetet. Det var alltså avsikten att man skulle ha också den.

Jag vet att det finns mänga, mänga sjuksköterskor som upplever det som djupt otillfredställande att de fär ha ansvaret för uppgifter som de faktiskt inte har fått kompetensen att sköta. Att det sedan är mänskligt liv det handlar om i deras arbete gör ju inte det ansvaret lättare att bära.

Jag tycker det är orätt mot en ansvarsmedveten yrkeskär att lämna den utan den nödvändiga utmstningen. Genom rationaliseringsåtgärder av ohka slag har också sjukvårdsstrukturen förändrats, så att de i allmänhet inte som tidigare fär arbeta tillsammans med eller under ledning av nägon kvalificerad kollega.

Vad tror statsrådet patienterna säger om de blir medvetna om att sjukvärden på det här sättet blir kvalitativt försämrad? Är de upplysta om att de i stor utsträckning är utlämnade tUl sädana som ännu inte fått nödvändiga kvalifikationer för sina uppgifter?

När statsrådet i svaret talar om utökningen av vidareutbildningen heter det att det emellertid inte visat sig möjligt att nå det åsyftade resultatet. Jag frågar varför. Varför kunde man inte nå det? Vad var det som fattades? Och vad har man gjort åt det? Var det just på läkarmedverkan som det strandade? Och skall man fortsätta att ha en utbildning, som betraktas som oundgängligen nödvändig, baserad pä extraknäck från en i tiden redan mycket pressad kär, nämligen läkarna? Tänk om ingen läkare alls vill extruknäcka! Det är ingen ovanlig inställning när människor nu har böriat tänka på både vad fritiden är värd och vad marginalskatter är. för någonting. Kommer då hela utbildningen att klappa ihop? Är det, herr statsråd, verkHgen vettigt att ha utbUdningen på ett sä här viktigt område så lösligt gmndad?

Det vore, herr talman, av stort värde om utbildningsministern nu ville komma in på ämnet och beröra just dessa centrala frågor.

Herr utbildningsministern CARLSSON;

Herr talman! Jag anser att det första svar som är lämnat tUl fru Nettelbrandt i allra högsta grad berör den frågu som fru Nettelbrandt har ställt. Men jag skall gärna återkomma i min replik och ytterligare utveckla detta svar.

Fru Nettelbrandt frågar bl. a. om det är rimligt att man förHtar sig på att läkare som det här gäller skall extraknäcka. Det är en fråga som naturligtvis kan diskuteras. Vi har ju sedan länge valt ett system där läkarna har spelat en viktig roll i denna del av utbUdningen. Vad samhället då kanske förväntar sig är att om en yrkesgrupp vill upphöra med detta slag av insatser, skall man ge samhället en rimlig chans tUl omställning. Fru Nettelbrandt och jag är nämligen säkert överens om att om vi skall låta en annan yrkesgrupp överta dessa uppgifter, är det rimligt att ge denna grupp en chans till adekvat utbildning. I detta avseende var vi tydligen alldeles överens.

Jag beklagar alltså i och för sig att läkarna inte har ansett sig kunna delta i denna utbildning på det sätt som de tidigare har gjort, men det är rimhgen inte något som departementet kan lastas för.

Som orsak tUl att de inte vUl delta i denna värdyrkesutbildning pä det sätt som tidigare skett har angetts att det nya avtalet om reglerad arbetstid skulle hindra dem från att åta sig undervisning under skoltid. Vidare avvaktas avtalsförhandlingar som för närvarande pågår angående läkamas arvoden.

Den andra punkten jag skuUe vilja kommentera är påståendet om att detta bara skulle gälla gymnasieskolan. Jag vill understryka att det även rör sjuksköterskeskoloma.

Fru Nettelbrandt frågade också om det rådde nägon skUlnad mellan vad skolöverstyrelsen har talat om, nämligen påbyggnadsutbildning, och det uttryck som vi har använt, nämligen fortbildning. Av praktiska skäl har vi frän departementet lagt utbUdningen under fortbildningsanslaget.

Till slut skulle jag, herr talman, rent allmänt viHa understryka att skolöverstyrelsen för att en avlastning av undervisningsuppgifter från läkarna till lärare i vårdyrken skaU kunna ske anordnar en viss fortbildning av sådana lärare. Den 6 oktober förra året lades fram förslag till ämnesmässig påbyggnadsutbildning för vissa lärare inom vårdområdet, som jag nyss påpekade. Påbyggnadsutbildningen enligt skolöverstyrelsens förslag skulle i första hand omfatta ämnena anatomi, fysiologi och medicinsk mikrobiologi. Senare planeras Hknande påbyggnadsutbildning även i bl. a. farmakologi och kUnisk kemi. Med anledning därav har Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition tillstyrkt att fortbildning för ifrågavarande lärare anordnas under budgetåret 1972/73 inom områdena anatomi, fysiologi och mikrobiologi. Denna utbUdning kommer att kosta sammanlagt 900 000 kronor. Det är klart att det kan sägas att utbildningen är begränsad, och fru Nettelbrandts anspråk, såvitt jag förstår, ligger högre än vi för närvarande kanske kan klara av. Men jag vill ändå hävda att samhället i den situationen som vi har hamnat i gjort en

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. vidareutbildningen av sjuksköterskor

135

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. vidareutbildningen av sjuksköterskor

136

rimlig insats. När det skall ske sådana här förändringar, tycker jag att vi har rätt att ställa anspråk på att man får en viss övergångstid.

Fru andre vice talmannen NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Utbildningsministern säger att svaret i aUra högsta grad berör de frågor som jag har ställt. Ja, jag viU naturhgtvis medge att det berör dem på det sättet att det dock är fråga om sjukvården, och således är svaret inte helt vid sidan om ämnet. Jag måste samtidigt säga att utbildningsministern i den här repUken upprepade just en utläggning kring de frågor som det inte handlar om; men jag tycker att det är rätt väsentligt att vi gör en klar boskillnad mellan den vidareutbildning av sjuksköterskor som de är tvungna att få för att klara sitt arbete och den grundutbUdning av dem som är en helt annan sak.

Jag är alldeles säker på att statsrådet noga har studerat just den här skrivelsen från SÖ som jag har med mig. Där finns upptagna just de olika nivåer på utbUdning som det är fråga om, och såvitt jag harkunnat hitta finns ingenting skrivet om att den breddning över de andra lärarkategorier som statsrådet nu talar om rör just nivå 3 - nivå 3 är bl. a. vidareutbUdningen för sjuksköterskor och sjukskötare. Det är inte det skrivelsen gäller.

Statsrådet säger att man måste ge samhället en rimlig chans. Ja, det är alldeles självklart, men om man nu har haft den här utbildningen ordnad genom medverkan av personer som varit intresserade för den och de inte längre vill ställa upp - och inte har några skyldigheter att göra det -måste man väl ändå konstmktivt tänka i nya banor: Hur skaU man få till stånd en lösning som i aUa faU klarar den här frågan?

Jag undrar om statsrådet vill ge mig svar på frågan om det är riktigt uppfattat av mig - jag är i varie faU inte ensam om att ha uppfattat det hela på det sättet - att den här breddningen, som uppnås genom att man på lärarpersonal med sjuksköterskeutbUdning i botten lägger över nya uppgifter som läkarna tidigare hade, rör just gymnasieskolan och gmndutbildningen, men att för vidareutbUdningen kravet står kvar att det skall vara läkares medverkan. Jag tror att det vore värdefullt om statsrådet mycket kort och koncist besvarade frågan: Är det ostridigt mellan oss att det för vidareutbildningens del fortfarande krävs och skall krävas läkares medverkan? — Vi kanske då kunde koncentrera oss till just den frägan, för den blir inte på minsta sätt löst genom att man exempelvis i gymnasieskolan avlastar läkarna genom att bredda undervis-nmgen för den övriga lärarpersonalens del.

Hur herr statsrådet inte tänkt sig möjligheten att mun skulle kunna ha särskilda tjänster för den här typen av utbildning? Om läkarna nu inte vill ta något extrajobb — och såvitt jag förstår har de inte skyldigheter till det —, är det inte då anledning att tänka i nya banor för att lösa problemet? Jag tycker att det är alldeles självklart att samhället skall ha den rimliga chans som stutsrådet talade om. Men om nu samhället skall ha denna chans och om man skaH avvakta den tid som behövs för att lösa dessa frågor skaH man väl inte, som herr statsrådet här gör, vifta bort problemet, utan man skall väl i stället börja fundera på vad man skall göra åt det. Jag tycker att det vore värdefullt att få några synpunkter från statsrådet på just den punkten.

Herr utbUdningsministern CARLSSON:

Herr talman! Jag räknar med att vi skall kunna utnyttja läkarna i utbUdningen i fortsättningen, men jag har förstått att vi när det gäller en del av utbildningsuppgifterna förmodligen får ompröva den organisation vi hittiUs har använt oss av. Det kan möjligen medföra att man på de områden där man inte hur en negutiv inställning tUl en medverkun kan använda dem, t. o. m. i något större utsträckning än tidigare.

Vi är i utbildningsdepartementet inställda på att vi mäste skapa en annan organisation för utbildningsuppgifterna än den vi har i dag. Jag tror vi mäste realistiskt inse detta och därmed försöka fä fram nya kategorier av lärare som är beredda att äta sig dessa undervisningsuppgifter. Om det skaU organiseras i form av särskilda tjänster och vilka dänster det i så fall kan bli fråga om kan jag efter så här kort tid självfallet inte ta ställning tiU i dag, men viHeinriktningen har jag velat meddela här.

Till slut, herr talman, vill jag nog ändå bestrida att vi har viftat bort problemet. Det är ju så, att skolöverstyrelsen har kommit in med en framställnmg. Den framställningen har blivit vederbörligen behandlad i departementet, och i stor utsträckning har de framställda önskemålen blivit uppfyllda.

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Ang. vidareutbildningen av sjuksköterskor

Fru andre vice talmannen NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för att vi nu börjar komma in på mera konkreta ting. Jag tycker det var värdefullt att få åtminstone det uttalandet, att man här måste skapa en annan organisation än den vi har i dag, och jag tycker det vore värdefullt att något få ta del av de tankegångar som jag förstår finns utvecklade inom departementet på den punkten. Det fanns ingenting i den riktningen i det interpellationssvar som jag här hade att utgå ifrån.

Sedan säger utbUdningsministern att han utgår från att vi skall kunna utnyttja läkarna i fortsättningen. Jag viU nog understryka att detta, "att vi skall kunna utnyttja" inte är detsamma som ett uttalande av statsrådet att han är av samma mening som skolöverstyrelsen i skrivelsen, att det för vissa kategorier — och just den typ av utbildning som jag har berört — är nödvändigt med läkurnus medverkun. Då är det inte bara fråga om hur problemet skall kunna lösas, utan då blir det en deklaration att man på denna punkt inte skall göra någon förändring, och då måste frågan lösas på ett eller annat sätt.

Statsrådet sade här tidigare att man inte har kommit överens vid de förhandhngar som har ägt mm. Dem ämnar jag självfallet inte på nägot sätt gå in på. Men har man vid de förhandlingarna haft ett organisationsunderlag att utgå från? Såvitt jag förstod av statsrådets senaste inlägg var tankegångarna kring dennu nya organisation som kunde bli nödvändig mycket outvecklade; i varje fall ville inte stutsrådet i dag beröra någonting av dem.

Jag tror, herr talman, att det är nödvändigt att utgå från som en realitet att man inom denna gmpp, liksom i de flesta andra grupper i samhället, har blivit medveten om vad tiden är värd och vad nominella löneökningar är värda och att detta påverkar människor i deras handlande. Om regeringen blundar för sådana realistiska ting, tror jag inte

137

Nr 33 att man inom rimlig tid kan förvänta sig de nya lösningar som kanske

Torsdagen den måste tUl för att i en sådan situation klara de här frågorna.

2 mars 1972

Överläggningen var härmed slutad.

§ 46 Interpellation nr 78 om prissänkning på flyglinjema till Gotland

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka (c), som yttrade:

Herr talman! Planeringen av åtgärder på det trafikpolitiska området måste ske i nära kontakt med samhällsplaneringen i stort och samordnas med lokaliserings- och regionalpolitiken. I dessa sammanhang kommer säkerligen flyget att få en allt större betydelse. SärskUt gäller detta på de långa sträckoma men också speciellt för Gotland. Det vore motiverat att Gotlands befolkning, som saknar alternativa resemöjligheter i form av järnvägs- eUer landsvägsförbindelser för sina förbindelser med övriga delar av landet, komme i åtnjutande av tjänster frän ett folkflyg varmed alla skulle ha ekonomiska möjligheter att resa. Prispolitiken kommer därmed i blickfältet.

Sedan Linjeflyg AB hos luftfartsverket gjort framställning om höjning av flygtaxorna med genomsnittligt 12 procent har luftfartsverket lämnat sitt medgivande härtUl så tUl vida att i stäUet för en procentangiven höjning varje flygsträcka prismässigt fick höjas med 12 kronor, dock med undantag för vissa s. k. lokala korta sträckor, där höjningen begränsades tUl 5 kronor. Här angivna höjningar avser enkelresepriser och trädde i kraft den 7 febmari.

Genom luftfartsverkets omkonstruktion av Linjeflygs förslag till prishöjningar har vissa flygsträckor drabbats härdare än andra. Taxorna, Hksom de statliga avgifterna, är redan tidigare utformade så att kUometerpriset sjunker med stigande avstånd. Den nu genomförda prishöjningen innebär en ytterligare markering av denna prisstruktur. Ur regionalpolitisk synpunkt, med speciell tanke på Norrland, bör det inte riktas anmärkningar emot denna princip, men dess tillämpning får givetvis inte samtidigt bli tUl nackdel för en sädan region som Gotland, vilken brottas med i stort sett samma problem som Norrlandslänen. Detta är emellertid vad som nu inträffar.

Taxesättningen för Gotlands del per kilometer räknat var redan förut bland de högsta i landet. TUl detta bidrar konstruktionen av de statliga avgifterna, som genomsnittligt uppgår tUl ca 16 procent av biljettpriserna men för VisbyHnjema uppgår tUl mer än 20 procent.

Visbylinjerna drabbas nu särskUt hårt genom en ytterligare höjning av
priserna, varierande mellan 12 och 26 procent. En av anledningarna till
att de senaste prishöjningarna slår så hårt är att 12-kronorshöjningen lagts
ovanpå det rabatterade priset. Andelen rabatterade resor på Visbylinjerna
är osedvanligt högt - ca 60 procent av antalet försålda biHetter, Detta är
i sin tur beroende av att avsaknaden av alternativa resemöjligheter skapar
ett behov som konstituerar ett bredare underlag av resenärer än i andra
138 delar av landet.

Under 1971 uppgick det totala antalet ankommande och avresande passagerare på Visby flygplats tiU 228 218, vilket utgör en väsentlig del av Linjeflygs totala passagerarbefordran, som för hela riket uppgick tiU ca 800 000 resenärer. Detta styrker vikten av att inte flygets utveckling hämmas för Gotlands del genom en olycklig prispolitik, I stället för ökade pålagor av olika slag måste vägar sökas för att främja Gotlands utveckHng, om inte en ny utflyttningsvåg skall drabba regionen med obotliga skador som följd.

Den nedsättning av passageraravgifterna pä färjelinjema som möjliggjorts genom riksdagens beslut om transportstöd till Gotland kan beräknas medföra en reduktion av dessa tUl Gotlands förmån med ca 1 mUjon kronor. Denna summa skall jämföras med den fördyring av flygpriserna som nu inträffar och som kan uppskattas till ca 2,5 miHoner kronor.

Mot bakgmnd av det anförda anhåller jag om kammarens tiUstånd att till herr kommunikationsministern fä ställa följande frågor:

Är statsrådet beredd medverka tUl åtgärder i kostnadssänkande syfte för flygtrafiken till och från Gotland?

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder för omprövning av Linjeflygs nya taxesättning på VisbyHnjema?

Nr 33

Torsdagen den 2 mars 1972

Denna anhållan bordlades.

§ 47 Interpellation nr 79 ang, informationen om kemiska preparat i industriproduktionen

Ordet lämnades på begäran till

Herr BENGTSSON i Göteborg (c), som yttrade:

Herr talman! Den tekniska utvecklingen ställer aUt större krav på komplicerade hjälpmedel för att få de olika funktionerna i produktionsapparaten att fungera. Detta gäller inte minst olika kemiska preparat, som med alltmer komplicerad sammansättning nu används inom näringslivet. Olika former av allergier, eksem m, m, förekommer. De har i mänga fall sitt ursprung i den kemiska substans, som människoma -ovetande om dess konsekvenser — kommer i kontakt med. Olika ämnen som i sig inte är farliga kan i kombination med andra ämnen få skadeverkande effekt.

Någon tiUfredsstäUande deklaration av vad som ingår i de ämnen som används i industriproduktionen finns för närvarande inte. Inte heller redovisas pä ett nöjaktigt sätt de skadeeffekter som kan uppkomma vid användning. För företagen visar det sig vara mycket svårt att få fram riktiga upplysningar från tiUverkarna av preparaten, då dessa anser sig ha ett behov av att skydda sina varor gentemot konkurrentema. Svårigheten att få fram relevant information har i mänga, mänga fall sin orsak i kommersiella intressen.

Den rådande situationen är otillfredsställande ur arbetsmiHö- och arbetsskyddssynpunkt. För den anställde är det en stor otrygghetsfaktor och hälsorisk att inte ha information om de ämnen som används i

139

Nr 33------------- arbetsprocessen. Företagen har ingen möjlighet att bemästra de problem
Torsdagen den "-" uppkommer då man inte har information om det exakta innehållet,
2 mars 1972---- måste därför anses vara viktigt att dessa förhållanden regleras,
-------------------- --- Med hänvisning till det anförda anhåUer jag om kammarens tiUstånd

att tiU herr sociulministem få ställa följande fråga;

Är statsrådet beredd vidta åtgärder för att få tUl stånd en

tiUfredsställande deklaration av det kemiska innehållet i de preparat som

används i industriproduktionen?

Denna unhållan bordlades.

§ 48 Interpellation nr 80 om åtgärder för att förhindra oskäliga hyreshöjningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade;

Herr talman! RUcsdagen beslutade under 1971 att förlänga hyresregleringslagens giltighetstid. Emellertid beslutades samtidigt ändringar i lagen, varigenom bl, a, det direkta besittningsskyddet för lokaler efter den 30 september 1972 bortfaUer, Detta förhållande har medfört att redan nu förberedelser vidtagits bland fastighetsägarna för att möjliggöra hyreshöjningar för sådana lokaler. Dessa hyreshöjningar kan med ledning av hittills vunna erfarenheter komma att röra sig om betydande belopp. De farhågor, som jag uttalade i samband med ärendets behandling i riksdagen, har visat sig ingalunda vara överdrivna. Sålunda har det i fråga om lokaler i exempelvis Stockholms centrala områden rört sig om hyreshöjningar på uppemot 400 ä 500 procent, vilka visserligen är föremål för underhandlingar, men där hyresgästerna på grund av sin ställrung praktiskt taget ställs utan valmöjlighet. De begärda hyreshöjningarna är av sådan storleksordning att de synes tangera ockergränsen. Jag utgår ifrån att dessa förhållanden bör vara för herr justitieministern i stort sett kända och även i viss mån föremål för ohka prövning och överväganden.

Dä de redan utgående hyrorna generellt sett torde täcka driftkostnaden och skälig förräntning av det kapital som nedlagts i fastigheterna skulle en ohämmad hyreshöjning av den storleksordning som man nu har gmndad anledning utt räkna med medföra oförtjänta kapitalvinster för fastighetsägarna till synnerligen betydande belopp. Detta kan icke vara - rimligt. Hyresgästerna mister besittningsskyddet för sina lokaler. Härtill kommer att många mindre hantverkare och affärsidkare får vidkännas hyreshöjningar, som i sin tur kommer att resultera i prishöjningar och sämre betjäning för de kunder som dessa hantverkare och affärsidkare skall betjäna.

Inom handeln har man väl i viss mån kunnat förutse de kostnadshöj
ningar som måste bU en följd av att besittningsskyddet för affärslokalerna
slopats, vartUl ju kommer att affärstidslagen även den inneburit
kostnadsökningar. Oron över prishöjningama i den delen måste därför
140 anses ganska märklig, eftersom dessa prishöjningar ju bara är en följd av

ekonomiska faktorer som aUa måste vara medvetna om. Nr 33

Med hänvisning tiU det anförda hemställer jag om kammarens tUlstånd Torsdagen den
att till herr justitieministern få framställa följande frågor: 2 mars 1972

Överväger eller förbereder herr justitieministern och regeringen ---

åtgärder som utan tidsutdräkt kan insättas för att ånyo införa besittningsskydd gäUande lokaler, alltså åtgärder som kan stoppa de oskäliga hyreshöjningar som är aktuella på detta område och som i vissa fall kan betecknas som ocker?

Överväger regeringen att de oförtjänta kapitalvinster, som kan uppstå genom hyreshöjningar för lokaler i en del fall på omkring 400 procent samt om besittningsskydd ej införes, skall tillfalla spekulanterna eller tillföras samhället för att t, ex, utnytdas i nyproduktion?

Överväger man åtgärder för att genom ett lagligt ingrepp hindra oberättigade hyreshöjningar på lokaler redan när dessa höjningar förberedes? När kan i sä fall dessa åtgärder sättas i praktisk funktion? Kan man påräkna ett omedelbart prisstopp på detta område?

Denna anhållan bordlades.

§ 49 Interpellation nr 81 om åtgärder för att förhindra osund konkurrens vid framtida företagsetablering i de nordiska länderna

Ordet lämnades på begäran till

Herr SJÖNELL (c), som yttrade;

Herr tulman! Såvitt nu kan bedömas kommer de nordiska länderna att välja sinsemeUan olika samarbetsformer med den europeiska ekonomiska gemenskapen, EEC. Detta torde inte behöva innebära att Norden kommer att förlora sin karaktär av en i viss mån summanhåUen ekonomisk enhet. Förutsättningarna för en fortsatt utveckling av den nordiska samhandeln bör kunna ytterligare utvecklas. ÅtskiUigt talar för att den integration inom industri och handel, som gjort sig gällande mte minst under det senaste årtiondet, kommer att fortsätta. Takten i utvecklingen blir dock beroende av bl. a. politiska beslut. De förslag om vidgat nordiskt samarbete inom näringspolitiken, lokaHseringspolitiken och mihöpolitiken, som den svenska regeringen iade fram vid Nordiska rådets session i Helsingfors nyligen kan dana som exempel på åtgärder som kan medverka tiU en sädan utveckling.

Det ekonomiska samarbetet i Norden syftar ytterst tUl att ta tUl vara de nordiska ländernas samlade resurser på ett bättre sätt. Detta förutsätter bl. a. att företagsetableringar kan ske på i stort sett likvärdiga vUlkor i alla de nordiska ländemu.

Som framgått av pressen har ett stort antal svenska företag under
senare tid fått erbjudande om att flytta sin verksamhet till annat nordiskt
land eUer att etablera ny verksamhet där. Som argument för att förmå
företagen att flytta har bl. a. anförts Danmarks och Norges möjligheter
att bli medlemmar i EEC. Erbjudandena har emellertid samtidigt varit
förenade med löften om ekonomisk hjälp vid etableringen i form av t. ex.
billig tomtmark, lån eller kontanta investeringsbidrag. 141

Nr 33 Även om de lämnade erbjudandena hittills inte torde ha avsatt några

T H CTpn den märkbara resultat kan de enligt min mening sägas stå i strid med de

,, 1972 strävanden, som är grundläggande för det ekonomiska samarbetet i

———------------- Norden. En osund korUcurrens om företagsetableringarna kan lätt leda tUl

att den arbetsfördelning och specialisering som utgör ett viktigt led i integrationen delvis går förlorad. Det säger sig självt att åtgärder av detta slag även kan få menliga verkningar på konkurrensförhällandena och på sysselsättningen på berörda orter.

Det är därför enligt min mening angeläget att såvitt möjligt hindra att en osund konkurrens uppstår om företagsetableringarna i Norden. De värvningskampunjer som hittUls förekommit torde genomgående ha haft lokalt urspmng. Verksamheten kan emeUertid ändå leda tiH avsevärd skada för det samlade nordiska näringslivet om den får större omfattning. Med hänvisning till vad som har anförts i interpellationen hemställer jag om kammarens tiUstånd att tUl herr statsministern få ställa följande fråga;

Avser regeringen att vidta några åtgärder för att undvika en osund konkurrens, buserud på ländemas skilda relationer tiU EEC, om förläggningen av nya företag i Norden?

Denna anhållan bordlades.

§ 50 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:ts proposition nr 21 med förslag till lag om ändring i rättegångsbulken, m. m.

§ 51 Anmäldes och bordlades motionen nr 1487 av herr Ernulf i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 5 med förslag till skadeståndslag m. m.

§ 52 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen av

Nr 105 Herr Nilsson i Agnas (m) tUl herr socialministern om åtgärder med anledning av det ökade antalet abortansökningar:

Avser herr statsrådet att vidtaga några åtgärder med uniedning av den lavinartade ökningen av abortansökningar?

Nr 106 Fröken Eliasson (c) tUl herr utbildningsministern angående studievalet i grundskolan och gymnasieskolan:

Vilku åtgärder är statsrådet beredd att vidtaga i syfte att häva den

könsbundna snedfördelningen vad gäller studievalet i gmndskolan och

gymnasieskolan?

Nr 107 Herr Äsling (c) till herr finansministern angående den särskilda
142 vägavgiften vid transporter i Norge;

Är stutsrådet beredd redovisa vilka åtgärder som företagits och som     Nr 33
kan komma utt bli uktuellu med uniedning av att svenska transportörer    Torsdagen den
belastas med särskUd vägavgift vid transporter i Norge?             2 mars 1972

Nr 108 Herr Jonasson (c) tUl herr socialministern angående det ekonomiska skyddet för njurdonatorer:

Anser statsrådet att det ekonomiska skyddet är tUlfredsställande för njurdonatorer i samband med förundersökningen och i samband med själva transplantationen och avser statsrådet om så inte är fallet att ta initiativ tUl ändrade ersättningsregler?

§ 53 Kammaren åtskUdes kl. 19.08.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert