Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:31

Onsdagen den 1 mars

Kl, 10,00

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

§ 1 Justerades protokollet för den 22 februari,

§ 2 Föredrogs och hänvisades Kungl, Maj ;ts propositioner

nr 18 till försvarsutskottet,

nr 22, såvitt avsåg förslag tUl lag om skattefrihet vid premiering av sparande, till skatteutskottet och i övrigt till finansutskottet samt

nr 74 till försvarsutskottet,

§ 3 Föredrogs och hänvisades till finansutskottet

styrelsens för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond berättelse över stiftelsens verksamhet och förvaltning under år 1971,

riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning av riksbankens tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1971 samt

riksdagens revisorers berättelse över verkställd granskning av riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning under budgetåret 1970/71,

§ 4 Föredrogs och hänvisades motionerna nr 1485 och 1486 till jordbruksutskottet,

§ 5 Föredrogs, men bordlades åter jordbmksutskottets betänkande nr 4, § 6 Föredrogs och bifölls interpellationsframställningen nr 77,

§ 7 Finansdebatt

Föredrogs finansutskottets betänkande nr 1 i anledning av Kungl, Maj:ts i propositionen 1972:1 framlagda finansplan för budgetåret 1972/73 jämte motioner,

I propositionen 1972:1, bilaga 1, hade Kungl, Maj :t under åberopande av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 januari 1972 såvitt nu var i fråga föreslagit riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken och för statsregleringen som förordats i statsrådsprotokollet,

I detta sammanhang hade utskottet behandlat

motionen 1972:294 av herr Bohman m, fl, (m) vari, såvitt nu var i fråga, hemställts

1, att riksdagen godkände de i motionen angivna riktlinjerna förden ekonomiska poHtiken,

2, att riksdagen i princip till ledning för utskottens utgiftsprövning uttulude sig för att större restriktivitet borde iakttagas, än vad finansplanen förutsatte, i syfte att begränsa det statliga upplåningsbehovet, samt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

3, att riksdagen hos Kungl, Maj:t hemställde att Kungl, Maj:t översåg systemet med emissionskontroll samt i övrigt metoderna för styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt syfte,

motionen 1972:400 av herrar Gadd (s) och Arne Pettersson i Malmö (s) vari hemställts att riksdagen hos Kungl, Maj:t begärde att frågan om en samordning av den offentliga sektorns uppköpsverksamhet utreddes, varvid även möjligheten att i statlig regi bUda en inköpspool övervägdes för att nå en stabUisering av sysselsättnings- och prisnivån i landet.

motionen 1972:402 av herr Hermansson m, fl, (vpk) vari hemställts att riksdagen vid behandling av proposition nr 1, bUaga 1, finansplanen, beslutade att som sin mening uttala vad som i motionen anförts beträffande den ekonomiska politiken,

motionen 1972:404 av herrar Levin (fp) och Karl Bengtsson i Varberg (fp) vari hemställts att riksdagen beslutade ge Kungl, Maj:t till känna det i motionen anförda beträffande de mindre företagens behandling vid kreditåtstramningar,

motionen 1972:405 av herr Sjönell m, fl, (c, fp) vari, med hänvisning till motiveringen i motion 1972:580, hemställts att riksdagen hos Kungl, Maj:t skulle anhålla om förslag till sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning, att företag med mindre än 500 anställda tillförsäkrades återlån enligt gällande bestämmelser utan begränsning av kreditrestriktioner,

motionen 1972:812 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) vari, såvitt nu var i fråga, hemställts att riksdagen vid behandlingen av Kungl, Maj:ts proposition nr 1, bUaga 1, finansplanen, beslutade

1, att som sin mening uttala att full sysselsättning, fortsatt hög tillväxttakt, jämnare inkomstfördelning, stabilisering av prisnivån samt regional balans skulle vara övergripande mål för den ekonomiska politiken,

2, att hos Kungl, Maj:t anhåUa om utredning om lagerförändringarnas verkningar på konjunkturförloppet i enlighet med vad som anförts i motionen, samt

3, att som sin mening uttala vad som i övrigt anförts i motionen beträffande riktlinjerna för den ekonomiska poHtiken,

motionen 1972:813 av herrar Fälldm (c) och Helén (fp) vari, såvitt nu var i fråga, med hänvisning till motiveringen i motion 1972:812, hemställts att riksdagen beslutade, att hos Kungl, Maj:t

1, anhålla om inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd med företrädare för regering och riksdag, arbetsmarknadens parter och näringslivets organisationer samt ekonomisk expertis med uppgift att belysa de samhällsekonomiska problemen samt att förbereda stabiliseringspolitiska konferenser, i enlighet med vad som anförts i motionen, samt

2, anhålla att en stabUiseringspolitisk konferens sammankallades med representanter för regering och riksdag, organisationerna på arbetsmarknaden och övriga berörda parter i enlighet med vad som anförts i nämnda motion,

motionen 1972:814 av herr Olof Johansson i Stockholm (c) vari hemställts

att riksdagen för sin del skulle antaga regional balans och full sysselsättning enligt i motionen angivna definitioner samt jämnare inkomstfördelning som målsättning för den ekonomiska politiken under 1972 utöver den målformulering som angetts i finansplanen, samt

att riksdagen hos Kungl, Maj:t skulle anhålla om utvärdering och kartläggning av den ekonomiska politikens verkningar under 1971 och 1972, samt

motionen 1972:815 av fru Jonäng (c) vari hemställts att riksdagen vid sin behandhng av 1972 års finansplan skulle besluta, att regional balans skulle ingå i de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

Utskottet hemställde

1, beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för statsregleringen att riksdagen

a) skulle avslå motionen 1972:294 såvitt nu var i fråga,

b) skulle avslå motionen 1972:402,

c) skulle avslå motionen 1972:812 såvitt nu var i fråga,

d) med godkännande av vad i statsrådsprotokollet förordats som sin
mening gav Kungl, Maj:t till känna vad utskottet anfört,

2, beträffande uttalande till ledning för utskottens utgiftsprövning om större restriktivitet än vad finansplanen förutsatte att riksdagen skulle avslå motionen 1972:294 såvitt nu var i fråga,

3, beträffande särskUt uttalande om den ekonomiska politikens mål att riksdagen

a) skulle avslå motionen 1972:812 såvitt nu var i fråga,

b) skulle avslå motionen 1972:814 såvitt nu var i fråga,

c) skulle avslå motionen 1972:815,

4, beträffande inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd samt sammankallande av en stabUiseringspolitisk konferens att riksdagen skulle avslå motionen 1972:813 såvitt nu var i fråga,

5, beträffande utvärdering och kartläggning av den ekonomiska politikens verkningar under 1971 och 1972 att riksdagen skulle avslå motionen 1972:814 såvitt nu var i fråga,

6, beträffande en översyn av systemet med emissionskontroll och i övrigt metoderna för styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt syfte att riksdagen skulle avslå motionen 1972:294 såvitt nu var i fråga,

7, beträffande de mindre företagens ställning vid en allmän kreditåtstramning att riksdagen skulle avslå motionen 1972:404,

8, beträffande återlån från allmänna pensionsfonden utan begränsning av kreditrestriktioner att riksdagen skulle avslå motionen 1972:405,

9, beträffande utredning om lagerförändringarnas verkningar på kon-junkturförloppet att riksdagen skulle avslå motionen 1972:812 såvitt nu var i fråga.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

2* Riksdagens protokoll 1972. Nr 30-32

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

10, beträffande utredning om en samordning av den offentliga sektorns uppköpsverksamhet samt bUdande av en statlig inköpspool för att nå en stabilisering av sysselsättnings- och prisnivån att riksdagen som sin mening gav Kungl, Maj:t till känna vad utskottet anfört i anledning av motionen 1972:400,

Reservation hade avgivits av herrar Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c). Burenstam Linder (m), Äsling (c), Wirtén (fp), Fågelsbo (c) och Brundin (m), som ansett att utskottet bort hemställa,

1, beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och för statsregleringen att riksdagen

a) i anledning av Kungl, Maj:ts förslag och motionerna 1972:294 och 1972:812, båda såvitt nu var i fråga, som sin mening gav Kungl, Maj:t till känna vad reservanterna anfört,

b) skulle avslå motionen 1972:402,

2, beträffande uttalande till ledning för utskottens utgiftsprövning om större restriktivitet än vad finansplanen förutsatte att riksdagen i anledning av motionen 1972:294 såvitt nu var i fråga som sin mening uttalade vad reservanterna anfört,

3, beträffande särskilt uttalande om den ekonomiska politikens mål att riksdagen med bifall tiH motionerna 1972:812 och 1972:814, båda såvitt nu var i fråga, samt motionen 1972:815 som sin mening uttalade att full sysselsättning, fortsatt hög tillväxttakt, balans i utrikesbetalning-arna, jämnare inkomstfördelning, stabUisering av prisnivån samt regional balans skulle vara övergripande mål för den ekonomiska politiken,

4, beträffande inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd samt sammankallande av en stabiliseringspoHtisk konferens att riksdagen med bifall tUl motionen 1972 ;813 såvitt nu var i fråga

a) hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om inrättande av ett ekonomiskt-socialt råd i enlighet med vad reservanterna anfört,

b) hos Kungl, Maj:t skulle anhålla att en stabUiseringspoUtisk konferens sammankalludes med representanter för regering och riksdag, organisationerna på arbetsmarknaden och övriga berörda parter i enlighet med vad reservanterna anfört,

5, beträffande utvärdering och kartläggning av den ekonomiska politikens verkningar under 1971 och 1972 att riksdagen i anledning av motionen 1972:814 såvitt nu var i fråga som sin mening gav Kungl, Maj:t till känna vad reservanterna anfört,

6, beträffande en översyn av systemet med emissionskontroll och i övrigt metoderna för styrning av kreditmarknaden i konjunkturpolitiskt syfte att riksdagen i anledning av motionen 1972:294 såvitt nu var i fråga som sin mening gav Kungl, Maj:t till känna vad reservanterna anfört,

7, beträffande de mindre företagens ställning vid en aUmän kreditåtstramning att riksdagen i anledning av motionen 1972:404 som sin mening gav Kungl, Maj:t till känna vad reservanterna anfört,

8, beträffande återlån från allmänna pensionsfonden utan begränsning av kreditrestriktioner att riksdagen i anledning av motionen 1972:405 som sin mening uttalade att mindre och medelstora företag skulle tillförsäkras rätt till återlån från allmänna pensionsfonden utan begräns-

ningar av allmänna kreditrestriktioner i enlighet med vad reservanterna anfört,

9, beträffande utredning om lagerförändringarnas verkningar på kon
junkturförloppet att riksdagen med bifall till motionen 1972:812 såvitt
nu var i fråga hos Kungl, Maj;t skulle anhålla om utredning om
lagerförändringarnas verkningar på konjunkturförloppet i enlighet med
vad reservanterna anfört,

10, beträffande utredning om en samordning av den offentliga
sektorns uppköpsverksamhet samt bildande av en statlig inköpspool för
att nå en stabUisering av sysselsättnings- och prisnivån att riksdagen skuHe
avslå motionen 1972:400,

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr KRISTIANSSON i Harplinge (c):

Herr talman! Det finns ett gammalt ordspråk som säger att man skall glömma den snö som föH i fjol. Omsatt tiH politiskt språk skulle det väl närmast lyda att man inte på nytt skall ta upp gammalt gräl, framför allt inte när det gäller den framåtsyftande politiken, som det väl närmast är fråga om i den debatt som vi i dag skall föra här i kammaren. Det utskottsbetänkande som vi har att behandla och som Hgger tiH grund för den här debatten är föranlett av finansplanen för budgetåret 1972/73 och de däri angivna riktlinjerna förden ekonomiska politiken jämte motioner i anledning därav.

Detta till trots, herr talman, kan jag med hänsyn till kontinuiteten i det ekonomisk-poHtiska handlandet inte underlåta att inledningsvis gä tUlbaka tUl höstriksdagens behandling av hithörande frågor och diskussionerna kring dessa. Utgångsläget för såväl regering som opposition och politiker över huvud taget måste ju alltid vara tidigare ståndpunkter och stäHningstaganden, Man kan inte heller lösryckt diskutera ett kommande budgetår utan hänsynstagande tUl förhållanden under det år som vi alltjämt har en bra bit kvar av.

När riksdagen i december förra året diskuterade arbetslöshetssituationen och sysselsättningsfrågorna hade vi från oppositionen en annan syn på behovet av åtgärder. Det gällde både arten och graden av sådana där regeringssidan förmenade att vi var ute med överbud, t, o, m, oansvariga sådana. Naturligtvis kan det sägas vara för tidigt med en slutgiltig bedömning av ståndpunkterna. Noteras bör dock att trots de utomordentligt goda fömtsättningar som funnits denna vinter för exempelvis byggnadsarbete och anläggningsarbete, som ju är tunga poster i dessa sammanhang, har vi ända fram tUl febmari månad bara noterat en avsaktning i ökningen av de mycket höga arbetslöshetssiffrorna, I finansplanen uttrycker man detta förnöjsamt med orden: "Under årets sista månader synes en viss successiv stabilisering ha inträtt,"

Herr talman! Sammanfattningsvis om den hittUls förda politiken: Vad som således skett och synes ske ger ingen anledning för oppositionen att ens i efterhand ändra sin bedömning.

När det gäller den ekonomiska utvecklingen i Sverige för kommande budgetär markerar finansministern det starka beroendet av omvärlden, som gradvis vuxit fram under efterkrigstiden. Han ser också en från omvärlden isolerad utveckling under en längre tid såsom omöjlig för

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

någon nation. Mot denna bakgrund är finansministern i sin konjunkturbedömning långt mera osäker än om han själv hade gjort konjunkturen. Med den kännedom han har om ovissheten i den internationella konjunkturen har han ju också flyttat tidpunkten för konjunkturuppsvinget, som under förra året åtskUliga gånger syntes - som han bmkade uttrycka sig - bakom hörnet, tUl det sista kvartalet 1972,

Vi reservanter delar finansministerns osäkerhet och uttalar därtill, att det underlag för konjunkturbedömningen som presenteras i finansplanen inte ger tUlräcklig gmnd för förväntningar om ett konjunkturomslag inom den närmaste tiden. Inte heller ett studium av industri- och näringslivssektorn, vilken är den helt avgörande för den ekonomiska UtveckHngen, i konjunkturinstitutets senaste rapport ger något större hopp om en snar ljusning. Reservanternas uppfattning är således, herr talman, att utvecklingen under den närmaste tiden måste följas med mycket stor uppmärksamhet och vaksamhet och att det ingalunda är uteslutet att ytterhgare stimulansåtgärder kan bli nödvändiga.

Herr talman! Även om det helt naturligt i vårt land finns utomordentHgt stora möjligheter att med ekonomiskt engagemang från samhällets sida skapa arbetstUlfällen och därmed en utjämning av en konjunktursvacka, fömtsatt att åtgärderna kommer i tid, har man ingen anledning att därmed slå sig till ro. Det finns fullgod anledning att också analysera orsakssammanhangen bakom den nuvarande konjunkturdämpningen för att därmed konstatera vad som är beroende av de internationella effekterna, som företrädare för regeringspartiet så gärna talar om när konjunkturen i vårt land är svag, eller vad som är beroende av vår egen politik, vårt handlande eUer vår brist på handlande. Jag håller inte för uteslutet att vi denna gång genom egna åtgärder väl hade förberett konjunkturnedgången.

Det finns i anknytning härtill också mycket starka skäl att närmare skärskåda vad som verkligen sker inom den egentliga näringslivssektom beträffande investeringar och nyskapande. Trots finansministerns försäkringar att allt är välbestäHt här, är det inte uteslutet att den verkligt produktiva sektorn ligger för lågt. Detta gäller inte minst med tanke på den starka stmkturförändring som skett och aUtjämt sker och som kräver stora investeringar, I finansplanen anförs visserligen att det sektorsvis mest expansiva inslaget utgörs av näringslivets investeringar. Sammantaget väntas dessa öka med 10 procent under 1972, Att märka är dock att den verkligt betydelsefulla delen därav, nämhgen industrisektorn, beräknas öka med endast 3,5 procent, vUket är en låg siffra. Att totalsiffran förbättras genom ökat byggande av vamhus, bensinstationer och liknande objekt är naturiigtvis bra för sysselsättningen, men det är inte riktigt lika betydelsefuHt för näringslivets framtida produktionskraft och konkurrensförmåga.

Jag vill inte förringa värdet av de åtgärder som riksdagen beslutat för att stimulera näringslivsinvesteringarna. Men frågan är om dessa är tUlräckliga, Den frågan kan inte avgöras genom angivande av några kvantitativa mått på åtgärderna som sådana. Det avgörande är ju åtgärdernas effekt, och här spelar naturligtvis det ekonomiska klimatet för näringslivet också en stor roH, Är klimatet kärvt, får man antingen

ändra khmatet eller ta tUl starkare åtgärder.

Jag tror, herr talman, att det finns anledning att i ännu högre grad än hittiHs uppmärksamma vad som verkligen sker inom denna i dubbel bemärkelse produktiva sektor. Visserligen kommer denna sektor inte, såvitt man kan se av framtidsprognoserna, att vara sysselsättningsexpansiv i samma grad som exempelvis den offentliga sektorn, men den spelar ju en annan och helt avgörande roll såsom bärare av värt ekonomiska välstånd och framåtskridande. Och ju mindre del denna sektor bhr av det totala, desto angelägnare är det att den kan fungera effektivt och rationeUt, Här är det naturligtvis i första hand frågan om det ekonomiska klimatet, men också det psykologiska klimatet har en betydelse som inte får underskattas.

Herr talman! Om man således efter studium av finansplanens olUca delavsnitt kan, låt vara med vissa frågetecken, skymta en ljusning i konjunkturen och i fråga om sysselsättningen så finns det, inte minst mot bakgrund av vad jag tidigare anfört beträffande näringslivssektorn, anledning att studera både orsakssammanhang och inriktning bakom och i den sysselsättningsprognos som redovisas i finansplanen - ja, kanske också att fundera något över behållnmgen eller slutresultatet av densamma.

Vad gäller orsakssammanhangen så är den stora och alldeles avgörande komponenten i den redovisade sysselsättningsprognosen arbetstidsförkortningen, som med hela 3,5 procentenheter förbättrar ett resultat som annars skulle ha slutat på ett minus med något mer än 1 procent. Naturligtvis är det bra med kortare arbetstid och mer fritid, och jag tror att människoma uppskattar detta, men det är ju ingenting man kan konsumera eller lägga som utfyUnad i en skral hushållsbudget. Konjunkturmässigt passade naturligtvis arbetstidsförkortningen denna gång väl i tiden, men den förbättrar varken den enskildes eller samhällets ekonomi.

Vad gäller inriktningen i den här åberopade sysselsättningsprognosen så är att notera en minskad sysselsättning trots arbetstidsförkortningen inom det egentliga varuproducerande näringslivet, medan ökningen är stark inom offentlig sektor, samhällsservice och tjänstesidan, aUtså i huvudsak inom de områden som vi som medborgare skall betala genom skatter eller avgiftsbeläggning, vilka självfallet kommer att pressas ännu hårdare.

Ätt slutresultatet härav blir knapert för den enskilde medborgaren i kamp med höjda skatter och prishöjningar är ju inte märkvärdigt. Att det blir besvärligt också för finansministern, som nu konstaterat att han kört huvudet i skattetaket, bör heller inte förvåna. Det är bara en logisk följd av politiken.

Jag viH, herr talman, med anknytning tiH det sagda här göra några kommentarer kring finansministerns resonemang, såväl i finansplanen som på senare tid i offentliga framträdanden, om skattetak och kommunal utgiftsexpansion. Finansministern har på senare tid i sina offentliga framträdanden, pretentiöst i överkant, t, o, m, för att vara herr Sträng, sökt framstå för svenska folket som det egentliga värnet mot höjda skatter, samtidigt som han undervisar medborgarna om vilken bov i detta skattedrama som kommunerna egentligen är.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Såväl agerandet som påståendet beträffande kommunerna är anmärkningsvärt. Den finansminister som i rak följd lagt fram sin sjuttonde budget har rimhgen haft en sådan nyckelställning i skattesammanhang att han borde agera mera diskret i rollen som värn mot skattehöjningar. Tvärtom har han ju rekord som skattehöjare. Jag delar finansministerns uppfattning att vi nu ligger mycket nära det möjligas gräns för skatteuttag, och det tror jag inte att man behöver tala om för svenska folket, ty det är alla fullt medvetna om, Människoma kläms i dag inte bara av höjda priser utan också av skatter. Bakom detta ligger en ekonomisk-politisk beslutsprocess och en utveckling som naturligtvis alla partier har ansvar för men självfaUet i första hand regeringspartiet.

Vad gäller kommunemas utgiftsexpansion finns ingenting att invända mot den beskrivning av utvecklingen som finansministern gjort. Den är sannolikt i allt väsentligt riktig, I sanningens intresse bör emellertid sägas, vUket vi också anfört i reservationen tiH utskottsbetänkandet, att riksdagen under den här angivna tiden lagt uppgift efter uppgift på kommunerna som dessa haft att förverkliga. De råd och anvisningar som därtUl meddelats av statliga myndigheter har ju inte precis gjort det lättare att förverkliga dessa saker billigt, ViUkoren för statsbidrag har ofta varit så utformade att kommunerna varit tvingade till investeringar även om man i och för sig skulle kunnat klara uppgiften i alla fall. Jag kan här exemplifiera med förhållandet på barndaghemsområdet, där vi år efter år från centerns sida motionerat om ändring utan framgång. Det så sent som i december 1971 fattade beslutet om kompensation tiU kommunerna för bostadsbidragen är tvingande i samma riktning.

Slutligen och inte minst: den av socialdemokraterna genomdrivna kommunsammanslagningen har sannerligen inte gjort det vare sig effektivare eller biUigare, Ökade investeringskrav i framför allt förvaltningsbyggnader, fördyrad administration, ökade reseavstånd etc, har i stället ökat kostnaderna. För fuUständighetens skull borde finansministern också gjort en redovisning härav och en jämförelse mellan kostnaderna i de nya stora kommunerna och de tidigare mindre.

Sammanfattningsvis, herr talman, viU jag säga att vad jag har anfört beträffande synpunkterna på den ekonomiska politiken, konjunktur-utveckHngen, näringsHvets situation och betydelse samt den offentliga sektorn har tagits upp i den trepartireservation som fogats till utskottsbetänkandet och där en politik efter dessa riktlinjer närmare utvecklats och konkretiserats. Det har således inte varit möjligt att nå enighet inom finansutskottet vad gäller grundsynen på och inriktningen av den ekonomiska politiken. Framför allt gäller detta beträffande frågekomplexet kring näringslivets expansion och utveckling, där inte minst kapitalfrågorna spelar en avgörande roll, Motionsledes har yrkanden ställts om bättre förhållanden härvidlag, framför allt för de små och medelstora företagen. Tyvärr har emellertid den socialdemokratiska majoriteten i utskottet yrkat avslag på dessa förslag. Också på andra väsentliga punkter går meningarna isär.

Däremot synes bedömningen vara enahanda när det gäller det ekonomiska lägets allvar, när det gäller oron för framtiden härvidlag, ovissheten med hänsyn till den intemationeUa utvecklingen, som vi är

starkt beroende av, marknadsfrågornas lösning etc. I och för sig är detta naturligt. Den oro man här känner delas av aUa partigmpperingar, liksom den delas av både företagare och anställda, som i gmnden ändå måste ha åtminstone ett övergripande gemensamt intresse här. Mot denna bakgmnd är det anmärkningsvärt att den socialdemokratiska utskottsmajoriteten icke kunnat bifalla förslaget i center-folkpartimotionen om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd med uppgift att belysa de samhällsekonomiska problemen samt att förbereda stabUiseringspolitiska konferenser, ett råd där man just skuHe kunnat ta upp en diskussion kring gemensamma problem och intressen. Detta är ett gammalt centerkrav som har fått förnyad aktuahtet inte minst med tanke på den långt utdragna och kompHcerade avtalsrörelse som vi nu har bakom oss, där sannoHkt åtskiUiga missförstånd skulle kunnat vara avklarade genom kontakter och förhandsdiskussioner. Reservanterna anser att ett ekonomisk-socialt råd bör inrättas snarast och att stabiliseringspolitiska konferenser av det slag som vi angivit bör komma tiH stånd.

Herr tahnan! Jag vill med det anförda slutligen yrka bifall tUl den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen med hemstäHan angiven i 10 punkter.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Då finansutskottet haft att ta ställning till en så betydelsefull fråga som finansplanen för det kommande bedgetåret och alla de bedömningar som sammanhänger härmed är det väl ganska förklarligt att företrädarna för regeringspartiet och de i utskottet representerade oppositionspartierna har givit uttryck för olika uppfattningar vid utformningen av utskottets betänkande. De berörda oppositionspartierna har genom partimotioner och yrkanden däri framfört sin syn på regeringens bedömningar och förslag, och dessutom har enskUda motioner väckts i samma syfte.

Låt mig, herr talman, uttala min tillfredsställelse över att det genom insatser från de berörda oppositionspartiernas företrädare varit möjligt att komma fram tUl ett ställningstagande som utmynnat i en till alla delar gemensam reservation. Att utskottets majoritetsutlåtande nu motsvaras av en sammanhållen reservation utan sönderstyckning av fjolårets modell ger enHgt min uppfattning en större överskådlighet för den som skall ta del av utskottsbetänkandet.

Det skulle finnas anledning att i denna finansdebatt göra mycket omfattande analyser. Ämnet rymmer utan tvivel så ofantligt mänga aspekter, och det ekonomiska läget i vårt land är så allvarligt att det kunde finnas fog för ett längre anförande. Som representant för folkpartiet i finansutskottet skall jag dock i stort sett begränsa mig till att anföra några synpunkter i anledning av utskottets betänkande och då särskUt i anslutning till vår reservation och de yrkanden som denna ger anledning till. Jag kan göra denna begränsning så mycket mer som jag vet att ämnet i ett senare skede av debatten allsidigt kommer att belysas genom ett inlägg av folkpartiets ledare Gunnar Helén.

Den aktuella finansplanen och budgetförslagen avser tiden juH 1972-juni 1973. Men för att göra bedömningar beträffande denna

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

kommande tidsperiod är det nödvändigt att redogöra för de förhållanden som härvid är av särskUd betydelse. Vi redovisar dem i vår reservation.

Det nuvarande konjunkturläget är aUt annat än ljust. Att så är fallet har förvisso mer än en orsak. Vi undantar inte inverkan av förhållanden i omvärlden, men vi har befogad anledning att klandra den svenska regeringen för bristande förmåga och intresse att i tid vidta de åtgärder som utvecklingen krävt. Regeringen bär genom sin ekonomiska politik, sina felbedömningar och sin bristande handlingskraft ett väsentligt ansvar för att vi fått en så betydande arbetslöshet och samtidigt en aUtmer kännbar prisstegring. Att den breda massan nu aHt högljuddare böriar protestera mot prisstegringarna, i synnerhet på maten, är ingenting att förvåna sig över.

Det är helt motiverat att vi i vår reservation påminner om hur vi från folkpartiet, centerpartiet och moderata samlingspartiet i flera motioner tiH 1971 års riksdag påtalat riskerna för en underskattning av avmatt-ningstendenserna i den svenska ekonomin. Redan i de motioner som lämnades i anslutning till statsverkspropositionen i januari 1971 förordades en mer expansiv ekonomisk politik än vad som då förutsattes i finansplanen. Kraven på en mer expansiv politik och generellt verkande stimulansåtgärder upprepades sedan vid flera olUca tillfällen under 1971.

Utvecklingen under 1971 och den hittills gångna delen av 1972 har klart bekräftat att en sådan politik som vi förordade skulle ha varit riktig. Den ekonomiska utveckHngen blev under 1971 mycket svag, och tUlväxten stannade vid knappt en halv procent. Arbetsmarknaden kännetecknades av ett successivt försämrat sysselsättningsläge med höga arbetslöshetssiffror.

Den aktuella konjunktursituationen i Sverige kännetecknas av den fortsatta höga arbetslösheten och en låg aktivitet i hela ekonomin. Vi har i reservationen redovisat omfattningen av arbetslösheten enligt såväl statistiska centralbyråns beräkningar som arbetsmarknadsstyrelsens statistik. Jag skall inte här upprepa alla de redovisade siffrorna, men även om uppgifterna från arbetsmarknadsstyrelsen utvisar någon minskning i febmari i år har vi mer än 20 000 fler arbetslösa nu än vid tidpunkten för förra årets högsta siffra. Det finns också anledning bemärka att inslaget av kvinnor bland dem som saknar arbete är betydande numera, liksom även inslaget av yngre årgångar och av de s. k. tjänstemannagrupperna.

Det nuvarande läget på arbetsmarknaden och den ekonomiska utvecklingen i allmänhet tyder på att de åtgärder som vidtogs under hösten 1971 inte var tUlräckliga. Ytteriigare, genereHt verkande åtgärder borde ha satts in. Det har då och då framkommit antydningar om att vi skulle ha ändrat uppfattning i fråga om våra i oktober 1971 framlagda förslag om genereUa åtgärder för att ge näringslivet stunulans och öka en sviktande efterfrågan. Det har vi alltså inte. Men förslagen framfördes med krav på ett snabbt beslut och ett snabbt ikraftträdande. Regeringen får bära ansvaret för att åtgärderna inte då insattes. Hade så skett, skulle arbetslöshetsstatistiken ha sett väsentligt annorlunda ut och tUlförsikten i näringslivet ha varit större med högre investeringsaktivitet.

Att nu upprepa våra i oktober 1971 framförda förslag skulle innebära att åtgärdema skulle kunna börja verka först vid en tidpunkt då de enligt

förutsättningarna beräknats kunna avvecklas. Några säkra tecken på en snabb återhämtning i ekonomin kan man inte se för närvarande. Det finns därför alltjämt ett visst utrymme för att vidta konjunkturstimule-rande åtgärder under innevarande budgetår, men sådana åtgärder måste vara snabbt verkande och av sådan art att de också snabbt kan avlyftas, om så skulle behövas.

För att bedöma utvecklingen inom den svenska ekonomin under budgetåret 1972/73 vore det angeläget att ha säkrare grunder än vad som nu står till buds. Det underlag som finansplanen redovisar för konjunkturbedömningen ger enligt vår uppfattning inte tillräckligt skäl för ett antagande att ett omslag i konjunkturerna kan förväntas inom den närmaste tiden. Den internationella konjunktumtvecklingen, av vilken svensk ekonomi är starkt beroende, inrymmer både positiva och negativa inslag. Stora förväntningar om en valutastabUitet uppstod sedan det kunnat träffas en internationeU valutauppgörelse i december 1971, men det återstår många olösta problem innan en verklig stabilitet kan skapas.

KonjunktumtveckHngen i vårt land företer en mycket splittrad bUd, och vi anser det välbetänkt att dröja med försök till mera bestämda bedömningar av utvecklingen under budgetåret 1972/73 tiH den tidpunkt då kompletteringspropositionen avlämnas. Detta innebär också att vi intar en mera avvaktande hållning till angivande av tidpunkten för en kommande konjunktumppgång än vad utskottsmajoriteten har gjort. Kravet på en skärpt konjunkturberedskap är för oss angeläget och måste innefatta en beredvilHghet att sätta in ytterligare stimulansåtgärder.

Då vi anser att en skärpt konjunkturberedskap är angelägen vill vi också betona att denna måste inbegripa möjligheter att strama åt i den ekonomiska politiken, om anledning härtiU uppstår. Vi får inte göra om misstagen från 1960-talet, då det fördes en expansiv politik så länge att en uppåtgående konjunktur därigenom övergick i en överhettad situation. Detta var enligt vår bedömning en väsentlig orsak till att den hårda kreditpolitiken under 1970 måste tiUgripas.

Skulle en stark konjunktumppgång växa fram, är det naturligt att under nästa budgetår restriktiviteten i finanspolitiken ökas. Om detta skall vara möjligt måste stor vaksamhet iakttas vid utskottens utgiftsgranskning. Annars uppstår lätt risk för att allvarliga kreditrestriktioner måste tillgripas. Vid tidigare stränga kreditrestriktioner drabbades de mindre och medelstora företagen särskUt hårt, och det ledde både till företagsnedläggningar och tUl utebliven investering.

När en påtaglig konjunkturförbättring inträder, ger sig risken för prisstegringar tiU känna. Därför måste den konjunkturpolitiska beredskapen också innefatta nödvändiga åtgärder för att begränsa prisstegringarna. Det förvånar många att vi har stora prisstegringar redan under en lågkonjunktur.

Vad gäUer målen för den ekonomiska politiken under 1972 kan vi med tillfredsställelse konstatera att det råder betydande enighet i största allmänhet. I motionen 1972:812 av herrar Fälldin och Helén hemställs att riksdagen skall "som sin mening uttala att full sysselsättning, fortsatt hög tillväxttakt, jämnare inkomstfördelning, stabiHsering av prisnivån samt regional balans skall vara övergripande mål för den ekonomiska

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

politiken". I motionstexten har dessutom balans i utrikesbetalningama angetts vara ett övergripande mål för den ekonomiska poHtiken under 1972. Yrkanden i motionerna 814 och 815 kan också inrymmas inom yrkandena i den gemensamma motionen av herrar Fälldin och Helén. 1 likhet med motionärerna finner vi det anmärkningsvärt att finansministern i årets finansplan inte betonat kravet på regional balans trots att det föreligger tendenser tUl en ny skärpning av de regionala skUInaderna på arbetsmarknaden.

Jag viU åberopa vad vi i reservationen anfört beträffande nödvändigheten av en jämn och hög investeringstakt. Tyvärr måste vi konstatera att näringslivets investeringar inte nått den omfattning som man skulle önska. Vi har därför gjort det uttalandet att investeringarna inom näringslivet måste ytteriigare prioriteras. Det gäller att stå väl mstad inför en kommande konjunktumppgång.

Då man söker anledningar tUl att investeringarna inte nått den önskade omfattningen, finns det skäl att peka på några tänkbara orsaker härtill. Vid en svag efterfrågan är det förklarligt om företagare tvekar. En ekonomisk politik som stimulerat efterfrågan hade säkerligen också stimulerat viHan att investera. Ovissheten i fråga om EEC-förhandlingama är en annan hämmande faktor för mänga. Jag vill dessutom starkt betona den inverkan i fråga om investeringsbenägenhet som den ofta negativa instäUningen till företagarnas problem åstadkommer. Den har inte sällan tagit sig sådana uttryck att många företagare frågar sig varför inte regeringen tar avstånd från i vaqe faU de mest stötande formerna.

Att vi under 1971 kunnat notera en påtaglig förbättring av utrikes-balansen är ingen garanti för att denna förbättring blir varaktig. Vår exportindustri behöver ytterligare slagkraft, och den del av hemmamarknadsindustrin som arbetar under utländsk konkurrens måste förstärkas för att vi även i framtiden skall kunna räkna med ett gynnsamt utfall i betalningsbalansen.

Jag finner det angeläget att peka på vad vi anfört beträffande stmkturomvandlingen inom vårt näringsliv. Den kommer att skapa en arbetslöshet, helt oberoende av konjunkturläget i övrigt, och inom vissa områden göra oss mer beroende av import. Dessa problem kräver all uppmärksamhet.

För att vinna tid lämnar jag ät andra att belysa vad vi sagt om den offentliga sektorns utgiftsexpansion inom såväl den statliga som den kommunala delen. Av samma skäl kan jag avstå från att kommentera vad vi anfört i anledning av motionen 1972:814.

En fråga som jag tUlmäter mycket stor betydelse är förslagen i folkpartiets och centerpartiets gemensamma motion 1972:813 om inrättande av ett ekonomisk-socialt råd samt anordnande av stabiliseringspolitiska konferenser för samråd kring de samhällsekonomiska problemen. Vi har tidigare framfört samma förslag och upprepar dem nu, eftersom vi tror mycket på värdet av dem. Det är av stor vikt att förberedelser snarast görs för att förverkliga dessa uppslag. Överläggningar måste komma tiU stånd i mycket god tid före en kommande avtalsrörelse. Detta skulle ge de berörda parterna en nödvändig distans tiH de mera avtalstekniskt och taktiskt betingade åtgärderna under själva

avtalsförhandUngarna. Jag har verkligen svårt att förstå anledningen till att regeringspartiet tvekar att pröva den form av brett samråd som kunde skapas härigenom.

Inom kreditpolitikens område behandlas i vår reservation tre olika motioner. Med anledning av motionen 1972:294 av herr Bohman m. fl. beträffande systemet med emissionskontroU anför vi att det finns anledning att göra en viss översyn av det nuvarande systemet. I motionen 1972:404 av herrar Levin och Karl Bengtsson i Varberg och motionen 1972:405 av herr SjöneU m. fl. aktuaHseras frågor av betydelse för de mindre och medelstora företagens kreditförsörjning. Motionerna har väckts särskUt med anledning av de erfarenheter som företrädare för denna typ av företag har haft under tider då en åtstramning i lånepolitiken varit kännbar. Det gäller här dels att ägna större uppmärksamhet åt de mindre företagens lånemöjligheter i tider av kreditåtstramning, dels att tiUförsäkra företag med mindre än 500 anställda återlån från AP-fondema genom sådan ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning att återlån kan erhållas enligt gällande bestämmelser men utan begränsning av kreditrestriktioner.

Utskottets majoritet föreslår avslag på dessa motioner, men vi reservanter tillstyrker motionerna.

I motionen 1972:812 av herrar Fälldin och Helén upptas också problemet med de snabba förändringarna i lagerinvesteringarna. Vid såväl den senaste konjunktumppgången 1969 som nedgången 1971 har det funnits ett nära samband med förändringar i lagren. Av dessa och vissa andra redovisade skäl föreslår vi reservanter att motionärernas yrkande att riksdagen hos Kungl. Maj:t skaH anhålla om utredning beträffande lagerförändringarnas verkningar på konjunkturförloppet godkänns.

I en motion av herrar Gadd och Arne Pettersson i Mahnö, 1972:400, begärs en utredning i fråga om en samordning av den offentliga sektoms uppköpsverksamhet m, m, I vår reservation har vi ganska utförligt motiverat vårt ställningstagande, som innebär avslag på motionens yrkande.

För fullständighetens skull bör jag kanske nämna att vi också yrkar avslag på motionen 1972:402 av herr Hermansson m, fl.

Herr talman! Efter vad jag här anfört ber jag att få yrka bifall till samtliga punkter i reservationen av mig själv m, fl.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr BURENSTAM LINDER (m):

Herr talman! Konjunkturläget är fortfarande skralt. Det hade varit bättre om man på ett tidigt stadium i höstas hade genomfört de olika förslag som lades fram från oppositionssidan. Jag tycker att vi nu klart kan se att det vilar ett stort ansvar på regeringen för att den inte på ett tidigt stadium i höstas tog fasta på de förslag vi lade fram.

Men även med regeringens politik blir det väl förr eller senare en uppgång. När den kommer är svårt att veta. Såväl finansutskottets majoritet som dess muioritet uttrycker sig med en viss försiktighet på den punkten, men det är ändå rimligt att räkna med att det någon gång under nästa budgetår kommer att bli en svängning uppåt.

Men om också sysselsättningsläget skulle komma att förbättras

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

kvarstår ändå en del allvarliga svårigheter. Regeringen har under senare år skött den ekonomiska politiken iUa, och därför kommer det att kvarstå allvarHga svårigheter även om sysselsättningsläget förbättras. När vi bedömer situationen i vårt land för närvarande gör vi det mot bakgmnden av vetskapen att vi här har fått en relativt sämre situation än man fått i andra länder. Om vi ser på prisstegringstakten kan vi konstatera att vi i genomsnitt har snabbare prisstegringar i vårt land än i andra länder. Ser vi på den ekonomiska tiUväxten finner vi att vi har en genomsnittligt långsammare resursutveckling än i andra länder. Och om vi ser på sysselsättningsläget, finner vi att det under senare år blivit sä att vi inte skiljer oss fördelaktigt från andra länder ens på den punkten. Det har alltså under de senaste fem åren skett en försämring i värt läge i förhållande till genomsnittet i andra länder.

Det är något tokigt med en politik som lett fram tiH detta ogynnsamma läge, Socialdemokratema har gjort många bra saker; det förtjänar understrykas för att ge beröm där det behövs. Men på senare år är det någonting inom den ekonomiska poHtiken som har gått allvarligt på sned. Bland de svårigheter som jag tror kommer att göra sig gällande ganska kraftigt under nästa uppgångsfas är de som kommer att återfinnas på utrikeshandelssidan. Under den gångna perioden av stor arbetslöshet och nedgång i aktiviteten har vi sluppit undan handelsbalansproblem och problem på valutasidan. Jag tror emellertid att vi kommer att få tillbaka svårigheterna där, och det länder socialdemokraterna i finansutskottet tiU heder att man starkare än i finansplanen har understmkit att denna risk föreHgger,

Vidare tror jag att vi på valutasidan - alltså när det gäller dollar och kronor och över huvud taget alla kapitalrörelser — kommer att få känna av en fortsatt oro. Av finansplanen och av en del skriverier och uttalanden från regeringssidan har det förefalHt som om varenda instabUitet hade undanröjts, men jag tror man kommer att märka — vi har för övrigt redan märkt det — att de förhoppningarna har varit alldeles för optimistiska. Det är ytterligare en risk när vi bedömer den framtida utvecklingen i vår ekonomi.

Mera näraliggande än detta med valutor och utrikeshandel är dock den fråga som så intensivt har kommit att diskuteras under de senaste dagarna, nämligen matpriserna. Vad skall man göra åt den frågan? Ja, jag hörde i Tidningskrönikan i morse en rapport från en socialdemokratisk tidning, där man förklarade att matpriserna inte är något dåligt exempel att ta som utgångspunkt för att resonera om de ekonomiska svårigheter vi har att brottas med. De olika avvägningar man här måste göra är ett lärorikt exempel på hur det ekonomiska maskineriet fungerar och vUka svårigheter vi har. Därför tänkte jag ta just den handfasta frågan: "Vad skall vi göra åt matpriserna?" som utgångspunkt för min diskussion av det betänkande från finansutskottet som vi i dag skall behandla.

Fru Norman och många med henne som de senaste dagarna givit frågan om matpriserna publicitet har sagt att de inte menar att det är bönderna som roffat åt sig mer än vad de borde ha. Det är helt riktigt, Jordbmkarbefolkningen har snarare under senare år fått ett försämrat läge. Hade det inte varit på det sättet, så skulle vi för övrigt inte heUer

haft den allvarliga nedläggning av jordbmk som vi fått under senare år.

De som har talat om matpriserna har också sagt att man inte heller inom handeln har skott sig, och det är också riktigt. Handeln har inte någon hög lönsamhet; vi kan t, ex, se i tidningarna att Konsum skär ned återbäringen för föregående år, helt enkelt beroende på att det ekonomiska resultatet varit så dåhgt. Eftersom det alltså inte finns några enkla och iögonenfallande förklaringar och man inte heller kan göra några enkla påpekanden om hur man skulle gå tiU väga för att klara matpriserna, säger man: "Då får vi överlämna det här problemet tUl politikerna," Och det är också riktigt; det är vår skyldighet att försöka ge svar på sådana frågor. Men eftersom man inte vid första ögonkastet kan finna några enkla och självklara lösningar, kan man inte heUer i en enda enkel mening ange hur vi skall gå tUl väga, utan man får föra ett resonemang.

Det finns dock ett svar på frågan, vad man skall göra åt matprisema och åt hela det skeende som ligger bakom den våldsamma uppgången av priserna där och på andra håll. Det finns ett svar — åtminstone anser vi inom moderata samlingspartiet att vi har ett svar. Vi anser att det i den gemensamma borgerliga reservationen tiU finansutskottets betänkande finns ett svar, och vi anser vidare att vi i det avseendet skiljer oss från herr Sträng, När socialdemokraterna talar förefaller det nämligen som om det enda de hade att säga var att "samhället", dvs, staten, måste bh starkare. Det är ungefär så konkret de för närvarande kan uttrycka sig. Jag tror inte att det är ett bra svar till svenska folket när man säger att vad som behövs för att klara läget är att ge herr Palme mera makt - inte ens att ge herr Sträng mera makt. Jag tror t, o, m, att det är ett dåligt svar. Vad som behövs är snarare att man inriktar sig på att ge de enskilda människoma mera medbestämmanderätt när det gäller deras angelägenheter. Det är svar av den typen som vi har att ge.

Först och främst tror jag att det behövs en politik som satsar mera på ekonomisk tillväxt än den som vi haft under senare år gjort. Ekonomisk tiUväxt löser, som vi vet, alls icke automatiskt aUa problem. Men ekonomisk tillväxt ger möjhgheter. Den ger möjligheter att göra hushållskassan större än den för närvarande är, och det är ju det som behövs för att de enskUda människoma skall få lättare att klara sin hushållsbudget, Socialdemokratema har under senare år försuttit bra mycket av de möjHgheterna, Om vi här i landet haft samma tillväxttakt som man haft i jämförbara länder, hade vår nationalinkomst i dag varit många miljarder högre, och dessa miljarder hade kunnat användas till både det ena och det andra; bl, a, hade man just kunnat se tUl att hushållskassorna varit större. Genom att regeringen på olika sätt missat de möjligheter som här finns, har regeringspolitiken i själva verket blivit mycket reformfientlig. Jag tror alls inte socialdemokraterna saknar en önskan att genomföra reformer, men deras politik har lett tUl en brist på möjhgheter att förverkliga dessa reformer. Det är därför som det är riktigt att säga att socialdemokratisk politik faktiskt på senare år kommit att bh starkt reformfientlig.

Vad kan man då göra för att här i landet få en bättre resursutveckling som ger utrymme för mera reformer? Ja, vi kan inte göra någon lång

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

granskning av det - jag skaH ju bara tala i några minuter tiH, Men det behövs en bättre näringspolitik, mera inriktad på utveckling än aweck-Hng, Vi kan inte omskola oss till välstånd och i så hög grad som den nuvarande socialdemokratiska näringspolitiken innebär förlita oss på sådana åtgärder. Omskolningen är viktig, men vi kan inte satsa bara på dessa avvecklingar, utan det fordras i stäHet utveckling.

Det behövs en regionpoHtik som verkar med kraftfulla åtgärder och mindre med det plotter som för närvarande i så hög grad kännetecknar regionpolitiken. Det fordras också, såsom vi säger i den borgerliga reservationen, att man klart uttalar att en kraftfull regionpolitik är ett av de stora samhäHsekonomiska målen. En åtgärd som jag anser att man bör se till att få ekonomiskt utrymme för är att ta bort arbetsgivaravgiften i stödområdena.

Mer allmänt sett behöver vi, såsom de båda föregående talarna framhålHt, större investeringar inom näringslivet som helhet. Det behövs också ett bättre utbildningsväsen - det är någonting mycket viktigt för de ekonomiska framstegen.

Men, herr finansminister, vad som definitivt inte behövs är det som den socialdemokratiska minoriteten tillsammans med kommunisterna så småningom antagligen kommer att rösta igenom, nämligen idén om en s, k, inköpspool för att motverka konjunktursvängningarna. Socialdemokraterna har under den senaste konjunkturnedgången visat sig vara mycket skickHga när det gäller att undvika att använda de vedertagna medlen för att utjämna de ekonomiska svängningarna. Varför skall ni då överanstränga er för att hitta på galna sätt att försöka åstadkomma en ekonomisk uppgång? Jag hoppas verkligen att ni skrinlägger förslaget om en inköpspool som, såvitt vi i finansutskottet kunnat förstå, skuHe innebära att staten började köpa kylskåp och klänningar och lade upp dem i ett lagerhus för att, när tillfälle bjöds, sälja ut dessa varor. Jag tror att det kommer att bli den mest byråkratiska och dyrbara ekonomiska politik som kan tänkas, och det vore mycket intressant att så småningom få höra herr Ekström förklara hur det här skulle gå till. Eller är det bara en hövHghet mot era motionärer att ni velat föra denna underliga tanke vidare till den stackars finansministern?

En vUctig sak är alltså att se tUl att man har en resursskapande politik, så att hushållskassan blir större och vi får större möjligheter att köpa; då känns prisstegringarna mindre hårt än de för närvarande gör.

Men sedan gäller det naturligtvis också att försöka minska själva prisstegringarna, I rättvisa mot finansministern tror jag att man bör säga att det är mycket svårt att bli helt kvitt prisstegringarna. Men jag tror att prisstegringarna i det här landet skulle kunna vara mindre snabba än de för närvarande är.

Hur skall det gå till att åstadkomma detta? Om en person eller ett företag har en idé om hur man med hjälp av någon maskin, någon ny metod eUer någonting annat skulle kunna sänka tiUverkningskostnaderna, skall det vara rimligt lätt för den personen eller det företaget att få låna pengar och kunna göra en investering. Den socialdemokratiska kreditpolitiken har varit mycket ryckig. En av anledningarna till att matpriserna stigit är att handelns kostnader har stigit mycket kraftigt; man har så att

säga tvingats skicka vidare i priserna de mycket stora löneökningarna inom handeln. Om vi inte, herrar Ekström och Sträng, vid ett par tUlfällen hade haft investeringsavgifter på byggandet inom handeln, tror ni då inte att det hade varit lättare i dag för dessa verksamheter att klara kostnadsökningarna utan att skicka dem vidare i prisökningar? Det tror jag. Jag tror att även ni tror det, men jag tror också att ni inte kommer att vilja säga det. Det måste vara på det sättet, att om handeln haft större möjligheter att på ett bUHgt sätt sköta sina investeringar, hade matpriserna i dag stigit mindre snabbt än vad de nu gör.

Det är mot denna bakgrund som vi i vår reservation i ett par motionsyrkanden framställer krav som syftar till att åstadkomma en bättre och rimligare fungerande kreditmarknad. Man bör se över systemet med emissionskontroU och man bör göra det enklare med s, k, återlån från AP-fonderna,

Jag tror att det är mycket betydelsefullt att vi för närvarande noga överväger det som jag nu har sagt - för att inte räka i det läget när nästa konjunktumppgång kommer att då den mest enorma åtstramning av kreditpolitiken måste tillgripas. På det sättet skulle ni på nytt knäcka de investeringsönskningar som finns i näringslivet, som ni har gjort i ett antal omgångar hittills och som är en viktig förklaring till de svårigheter vi för närvarande upplever.

Hur skaH det gå tiU att sHppa att på det viset knäcka önskemålen om att bygga ut och att sänka kostnaderna inom näringslivet? - Det måste gå tUl på det viset att stat och kommun inte lägger beslag på så mycket pengar för egen del att det inte bhr någonting över för dem som vill låna. Det fordras, Htet mer invecklat uttryckt, en rimligare finanspolitik än den som vanligen bedrivs. Vi måste redan nu vara väl medvetna om den risksituation man kan hamna i om man inte i tid inser just detta. Det är därför som vi i en av punkterna i vår reservation till betänkandet framhåller att det redan nu fordras den aUra största vaksamhet och att man vid en uppgång måste tänka sig en stramare finanspolitik än den som vanligen bedrivs.

När man talar om finanspoHtik kommer man in på skatter. Det tredje sättet att se till att hushällspengarna räcker bättre är att ordna så att inte de inkomster folk har i så hög grad som nu försvinner i skatt. Då skulle det faktiskt bli litet mer pengar kvar i hushållskassan än det blir för närvarande.

När vi talar om skatter vUl jag nämna att en möjlighet vore att sänka mervärdeskatten pä Hvsmedel, Många har föreslagit det, och det finns fördelar med en sådan åtgärd. Men det finns naturhgtvis också nackdelar. Det vore krångligt att ha ohka momssatser på olika varor, och det bleve Htet invecklat att avgöra om chokladkex är mat eller inte. Vidare är det tveksamt om man skall ha det på det viset att man plockar bort mervärdeskatten på oxfilé men har den kvar eller t, o, m, höjer den på t. ex. arbetskläder. Sådana nackdelar gör att jag för min del har anledning att uttrycka tveksamhet inför den typen av förslag - även om det finns fördelar med förslagen. Anledningen tUl att jag anser mig kunna uttrycka tveksamhet när det gäller att sänka mervärdeskatten på Hvsmedel är att det finns en mycket enklare metod att sänka skatterna

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

och åstadkomma det man bör åstadkomma. Det är, herr Sträng och herr Ekström, att sänka skatten på inkomst, för om man sänker den blir det mer pengar kvar i hushållskassan och lättare att köpa. Jag skulle vilja föreslå att man gjorde det. Nu är det i stället så att vi befinner oss i ett skede av skattehöjningar. Här talas om att det inte är några skattehöjningar - det kanske herr Sträng kommer att säga sä småningom i debatten - men vi vet att kommunerna höjer sina skatter, tiH stor del beroende på de stora bördor som regeringen lägger på dem. Vi vet också att inflationen för upp de vanliga inkomsttagarna i högre skatteklasser, där de kommer att drabbas hårdare. Trots att detta officiellt går under beteckningen "ett år utan skattehöjningar" är det ett år med ganska kraftiga skattehöjningar, och det är mycket aUvarligt.

Vi behöver verkligen sänka de direkta skattesatserna, och inte höja dem. Det behöver vi göra inte bara därför att det skall bli mer pengar kvar i hushållskassan utan också därför att de höga skattesatser vi har för närvarande utgör ett utomordentligt allvarligt hot mot vår ekonomis sätt att fungera. Och jag är mycket förvånad över, herr Ekström, att finansutskottets majoritet inte uttrycker någon medvetenhet om det i diskussioner i ohka sammanhang. Man kan ändå se på den genomsnittliga inkomsttagarens situation. Låt oss säga att han hade 30 000 kronor i inkomst, att han fick en löneökning med 10 procent och att priserna stiger med 5 procent. Den prishöjningen kostar honom ungefär 1 000 kronor i fördyringar, och kvar står då 2 000. Men inkomsthöjningen på 3 000 kronor drabbas av skatt, och inte bara det, utan en del av den går också åt genom att bostadstiUäggen minskar, och i en del faH kanske genom att barndaghemsavgifterna ökar. Det finns också en del andra avgifter som beror på inkomstens storlek och som justeras upp, om inkomsten ändras.

Sätter man sig ner och räknar igenom den genomsnittliga inkomsttagarens situation, finner man att av löneökningen på 3 000 kronor försvinner upp emot 2 500 på det av mig angivna sättet. Sedan har priserna stigit med 1 000 kronor. Totalt blir det alltså 3 500 kronor, men löneökningen var bara 3 000. Det innebär att löntagaren trots en så kraftig löneökning som 10 procent får mindre pengar kvar. Det innebär att fler och fler människor blir mer och mer beroende av olika bidrag som stat och kommun betalar ut. Därigenom har de höga skatterna kommit att bli ett socialt problem och inte bara ett ekonomiskt.

Vi anser att det är absolut nödvändigt att ha ett skattesystem som gör att det lönar sig att arbeta, men för närvarande är det inte svårt att konstmera fall där det faktiskt lönar sig att sjukskriva sig i stället. Har man ett system som medför att det lönar sig att sjukskriva sig, även om man inte skulle vara speciellt sjuk, får man så småningom ocksä en sjuk ekonomi. Det kommer då inte att finnas några pengar kvar att betala ut i aHa de bidrag, som det i många faU är verkligt angeläget att ha pengar till. Eftersom den värld vi lever i är en hård värld för många människor, så fordras det ett socialt medvetande för att den inte skall bli hårdare än nödvändigt. För att inte, utvecklingen skall gå över styr, herr finansminister, så att vi inte får några pengar kvar för dessa angelägna syften, måste vi driva en sådan ekonomisk politik att det lönar sig att arbeta.

Därför skall man sänka skatterna! Det är emellertid lätt att säga, menar en del, men svårt att göra. Jag tror dock att det finns goda möjligheter. Det förekommer ett omfattande offentligt slöseri - tidningsrubrikerna talar för sig själva — och kostnadsjakten inom det offentliga är mindre utpräglad än inom verksamheter där man själv måste betala för sig. Också kommunalskatterna skulle kunna bli rimligare, om inte staten lade så stora bördor på kommunerna.

Förra året slogs jag här för en reservation som gick ut på att man skulle se igenom de olika råd och anvisningar av mycket dyrbart slag som ämbetsverken skickat ut tUl kommunerna och som på många håll kräver en sådan lyxstandard att kommunerna har svårt att genomföra projekten utan att tvingas till skattehöjningar. Jag var då ensam om att försvara denna uppfattning, men tiU min utomordentliga glädje läser jag i årets finansplan att herr Sträng har blivit så klok att han nu tänker göra detta alldeles av sig själv, trots att riksdagen alltså förra året röstade emot att man skuUe förfara så. - Herr Ekström rynkar pannan, men jag har bättre minne än herr Ekström på denna punkt.

Också på skolpoHtiken skulle man kunna spara pengar, om den drevs på ett rimligare sätt. Som det för närvarande är blir en skola knappast färdig förrän man måste börja ändra om i väggar och annat därför att skolplanerna har ändrats av utbUdningsministern. Sådant kostar mycket pengar. BostadspoHtiken är också mycket dyr. Genom hyresregleringarna har byggkostnaderna rusat i höjden. Det har företagits omfattande rivningar, och bUHgare bostäder har på det sättet försvunnit. Och byggkostnaderna kommer att fortsätta att stiga samtidigt som det blir synnerligen svårt att hitta skattepengar till att subventionera bostäderna på det sätt som vi hittiHs har gjort med bostadstUlägg och på en lång rad andra sätt. Jag undrar om vi inte är på väg in i något slag av kris på detta område — en uppfattning som jag finner att också HSB:s tidning Att bo ger uttryck för i en ganska amper ledare.

På bostadspolitikens område finns både det ena och det andra sättet att spara pengar. Vi subventionerar hyrorna på många sätt: vi håller nere hyrorna, så att de är lägre än de höga byggkostnader som hyresregleringen medfört. Detta kräver mycket stora skattepengar.

Nu föreslår en del människor att vi skall göra på motsvarande sätt också med matprisema. I och för sig kan det vara mycket lockande att på det viset sänka matprisema — det finns en hel del som talar för det — men jag tror att man i så fall bör gå tiH väga med den allra yttersta försiktighet, eftersom en ytterligare höjning av skatterna för att kunna sänka matprisema lätt leder in i svårigheter.

Det finns andra sätt att spara pengar, herr finansminister. Man kan t. ex. vara lite mindre lättvindig när det gäHer statlig företagsamhet.

Om man ägnade sig åt en bättre sparsamhet med skattepengar, tror jag att man skuHe få utrymme för en viss sänkning av skatteskalorna. Om man sedan år efter år fortsatte med att inte låta utgifterna öka lika snabbt som inkomsterna faktiskt gör för staten genom den ekonomiska tUlväxten, skuHe man årligen kunna sänka skatteskalorna, och det är detta vi vUl. Det har en mycket gynnsam effekt på vår ekonomi. Om man tänker sig att en kommun skuHe våga sig på att höja skalan för den

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

kommunala skatten tUl 35 kronor, tror jag att den ekonomiska UtveckHngen i denna kommun skulle bli så skmttig, att den skulle få mindre pengar att röra sig med än den hade med en lägre skattesats. Det är en sanning som gäller inte bara för en kommun utan den gäUer för landet som helhet, även om socialdemokraterna har glömt bort den. Det är en anledning tiU att er politik har blivit reformfientlig.

Herr talman! Det finns mycket man kan göra för att förbättra det ekonomiska läget. Man kan helt konkret hantera det svåra läge som råder för mänga av landets husmödrar, och jag tycker att det är skräp att ni visar så litet av initiativ. Jag tycker att det är illa, herr Ekström, att det i ert betänkande finns så ringa medvetenhet om de svårigheter som de genomsnittliga inkomsttagarna faktiskt har. Jag har här försökt att Htet resonera om vad man skuUe kunna göra för att hantera dessa svårigheter. Lika ledsen som jag är över er lättvindighet på det området, Hka glad är jag över att de tre borgerliga partierna i en gemensam reservation visat att det här finns ett alternativ till den socialdemokratiska politiken. De borgerhga partierna har vid olika tUlfällen under förra året lagt fram gemensamma yttranden i den centrala frågan om hur den ekonomiska politiken skaU skötas. Det är mycket bra, därför att det behövs att väljarna kan se att här finns ett funktionsdugligt alternativ till socialdemokratin.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den reservation jag talat för och de tio punkter som angivits i denna.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Det är inte särskilt mycket substans vare sig i finansutskottets betänkande eUer i de borgerliga partiernas gemensamma reservation. Där finns ingen tillfredsställande analys av orsakerna tiU den stora arbetslösheten och till de kraftiga stegringarna av priser och hyror. Där finns inga förslag som visar vad man praktiskt skall göra för att bekämpa arbetslösheten och prisstegringarna.

Det förefaller heller inte att finnas någon större skiUnad i åsikter mellan de socialdemokratiska och borgerliga ledamöterna i finansutskottet. En resenär från utlandet, som är obekant med färgen på regeringen i Sverige och med majoritetsförhållandena i finansutskottet, skulle inte genom att läsa de bägge texter som här föreligger med någon säkerhet kunna säga vilken text som skrivits av socialdemokrater och vUken som skrivits av borgerliga. Dessa partier får väl själva avgöra för vilket parti detta är minst smickrande. Enda skUlnaden är egentligen att den socialdemokratiska halvan av utskottet vUl avslå ett par ointressanta borgerliga motioner och att den borgeriiga halvan vUl avslå en lika ointressant socialdemokratisk motion.

Men alla vet att det inte saknas problem i Sverige och att det inte saknas problem för människoma. Det finns en stor arbetslöshet, priserna stiger kraftigt, och detta drabbar hårt aHa löntagarfamiljer men särskilt barnfamiljerna och låginkomstgrupperna. Det är bra att detta nu sent omsider trängt fram till och med tiU moderata samlingspartiet. Hyrorna har också stigit kraftigt. Skattebördan känns mycket tung för gmpper som inte har något överflöd på livets nödtorft.

Men vilket svar ger de socialdemokratiska och borgerliga partierna alla     Nr 31
människor för vilka varje dag är en hård strid för att få inkomsterna att     Onsdaeen den
räcka   tUl   det   nödvändigaste?    Vilket   perspektiv   ger   de   alla   dessa      ,     jQ,y2

människor? Jag bortser nu från det parlamentariska och tekniska språket---------

i propositioner och utskottsbetänkanden. Jag försöker att se till , Pmansdebatt innehållet i vad som sägs. Men där finns ingenting konkret och påtagHgt. Det är allmänna uttalanden i stU med att "full sysselsättning, fortsatt hög tiUväxttakt, balans i utrikesbetalningama, jämnare inkomstfördelning, StabiHsering av prisnivån samt regional balans skall vara övergripande mål för den ekonomiska poHtiken". Men vad ger sådana uttalanden människoma när verkligheten är den rakt motsatta? Arbetslöshet, låg tUlväxt-takt, ojämn inkomstfördelning, stigande priser och fortsatt utarmning av stora regioner genom avflyttningen är det kännetecknande. Nu råkade det vara de borgerliga partiernas förslag tUl målsättning som jag läste upp. Men dessa partier anvisar — trots sin s. k. oppositionsställning — inga som helst andra medel än den socialdemokratiska regeringen för att lösa människornas problem. Ty ingen inbillar sig väl att inrättandet av ett ekonomisk-socialt rad och sammankallandet av en stabUiseringspolitisk konferens skulle ge ett enda nytt arbetstillfälle eller betyda ett enda öres prissänkning på mjölken eller köttet.

De borgerliga partierna saknar helt konkreta förslag tiU åtgärder som skuHe kunna hjälpa de arbetande människorna. Det är inte många månader sedan de var beredda att omedelbart överta regeringsmakten, men nu vUl de ingenting annat än regeringen Palme. Tror man att prisstegringarna skulle kännas mindre om herrar Fälldin och Bohman i stället genomförde dem?

Det har talats och skrivits mycket om betydelsen av att tre partier har kommit fram tUl gemensamma ståndpunkter i den ekonomiska politiken, och jag kan hålla med om att det är intressant att konstatera, att centerpartiet och moderata samlingspartiet har gemensamma krav och värderingar i gmndläggande frågor. Men eftersom skillnaden gentemot regeringspartiet är så minimal kunde man väl i den borgerliga pressen ha noterat den ännu större framgång som består i att fyra partier tycks ha samma plattform för den ekonomiska politiken.

För att inte vara orättvis måste jag här göra reservation på en punkt. De borgerliga partierna är inte lika säkra som socialdemokraterna på att det blir ett konjunkturomslag i år. De menar att man kan ha en bestämd uppfattning på den punkten först fram i maj månad. Vad som skiljer den borgerliga från den socialdemokratiska ståndpunkten är alltså litet mindre bestämdhet och något mindre tilltro tUl kapitalismens s, k, läkande krafter.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att man måste ställa följande omedelbara uppgifter i centmm för den ekonomiska politiken:

1, Arbetslösheten måste effektivt bekämpas med målsättningen att infria löftena om full sysselsättning,

2, Priserna måste sänkas framför allt på viktiga livsmedel,

3, Hyror och andra bostadskostnader måste ner särskilt i de nybyggda lägenheterna.

Det är dessa krav som en växande del av det svenska folket anser "

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

måste genomföras. Det är en bankmttförklaring av det nuvarande ekonomiska systemet att det inte kan bemästra vare sig arbetslösheten eller inflationen. Det är ett utomordentligt farligt läge för regeringen när den låter tiden gå utan att vidta effektiva åtgärder för att minska , arbetslösheten och för att stoppa prisstegringarna. De som poHtiskt tjänar på denna låt-gä-poHtik är de borgerliga krafterna, som demagogiskt utnyttjar situationen. Vi har ju nyss hört herr Burenstam Linder här klaga över det ekonomiska system som när honom, I det sammanhanget måste jag naturligtvis ge min komphmang tiH docenten i nationalekonomi som upptäckt att man får betala mindre i skatt om inkomstskatten minskas. Jag hoppas herr Sträng noterade det uppslaget.

Herr talman! Man måste ta mycket aUvarligt på det nuvarande läget och de aktueHa problemen för många människor. Det är säkert inte bara vi som tycker att regeringen tar för lätt på dessa frågor, att den underskattar de arbetande människornas svårigheter, att den nonchalerar de opinionsyttringar som förekommer. Det finns ett slags istadighet i regeringens inställning, som gör att den vägrar att ta upp nya lösningar tiU aUvarlig diskussion.

Statistiska centralbyråns senaste räkning redovisar 136 000 helt arbetslösa. Särskilt hög är ungdomsarbetslösheten - 46 000 arbetslösa är under 24 år, vilket motsvarar 7 procent av arbetskraften i dessa åldrar, TiH dessa siffror bmkar sägas att arbetslösheten dock ökat mindre meHan december och januari detta årsskifte än vid förra årsskiftet eUer att de av regeringen vidtagna åtgärderna - som det heter - ännu inte slagit igenom. Antalet anmälda arbetslösa vid arbetsförmedlingarna visar t, o, m, en viss mindre nedgång meHan januari och febmari, men denna uppvägs av den ökning som samtidigt skett av dem som är i beredskapsjobb eller i AMS-skolning,

Ett faktum är alltså att det inte skett någon omsvängning till det bättre i syselsättningsläget. Detta tvingas också finansutskottet konstatera. Arbetslösheten har nu legat på en hög nivå under snart ett helt år. Om regeringens åtgärder hade varit effektiva och tiUräckliga, borde de för länge sedan ha gett resultat. De arbetslösa skaH inte månad efter månad behöva vänta på ett meningsfullt arbete.

Regeringen har hänvisat till att den vidtagit mera omfattande åtgärder än någon gång tidigare i kampen mot arbetslösheten, I runt tal 100 000 människor finns i arbetsmarknadsutbUdning, i beredskapsarbeten, i skyddad sysselsättning eller i arkivarbete. Denna stora gmpp kan alltså heller inte få arbete inom det privata kapitalistiska näringslivet.

Härtill kom enUgt den senaste räkningen ytterligare 104 000 personer som av arbetsmarknadsskäl kunde få arbete endast på deltid. Ännu en stor gmpp omfattande 126 000 personer är de s, k, latent arbetssökande, personer som skuHe ha sökt arbete om de ansett att något sådant stått att få på den ort där de bor. Enligt experter på arbetsmarknadsfrågor måste man emeHertid räkna ytterhgare en gmpp omfattande 50 000—100 000 människor till vad de benämner "arbetskraftspotentialen". Det är gmpper som i dag inte ingår i den s, k, arbetskraften och som inte är förhindrade att arbeta av vårduppgifter, studier, sjukdom eller liknande.

Den sammanlagda undersysselsättningen är alltså mycket stor och

uppgår tUl över en halv miljon. Det är människor som skulle vUja ut i arbete eller ha arbete i fuHare mening än de nu har.

När arbetslösheten diskuteras måste det göras klart att orsakerna tiU att så många människor inte kan beredas arbete är flera. Man kan uttrycka det så att det finns oHka typer av arbetslöshet som beror på ohka ekonomiska och sociala processer. När man söker efter åtgärder mot arbetslösheten måste dessa därför också vara av olika slag - på kort sikt, på längre sikt osv. Man får i varje fall inte nöja sig med att titta på förändringar i de tal som arbetsförmedlingarna publicerar och ropa hurra den månad dessa siffror på aUvar börjar sjunka. Den typen av arbetslöshet är bara en del av problemet.

Det finns olUca sätt att teoretiskt och principiellt se pä frågan om arbetslösheten. Man kan ha samma syn som en tidigare folkpartiledare och hävda att det nuvarande ekonomiska systemet fungerar bäst med en betydande arbetslöshet. Man kan försöka inbiUa sig själv och andra att full sysselsättning kan åstadkommas inom det kapitalistiska produktionssättets ramar. Bägge dessa betraktelsesätt måste utdömas som felaktiga.

Ett tredje betraktelsesätt, som vi anser vara riktigt, är att arbetslösheten beror på bestämda ekonomiska och sociala lagbundenheter som hör samman med det kapitalistiska produktionssättet och att rätten tUl arbete därför fullt ut kan förverkligas endast genom kamp som avskaffar kapitaHsmens ekonomiska system och bygger sociaHsm,

Men en sådan insikt får naturligtvis inte innebära passivitet inför den nuvarande arbetslösheten. Rätten till arbete, kravet på full sysselsättning måste hävdas gentemot ekonomiska och politiska krafter som godtar massarbetslöshet eUer t, o, m, utnyttjar den för angrepp på arbetarnas löner. En ny samhällsbyggnad skapas endast genom människornas medvetna insatser och genom att man slåss för rättfärdiga krav. Bland dem är rätten tUl arbete ett av de främsta.

Den nuvarande stora arbetslösheten kan inte förklaras enbart som ett konjunkturfenomen, som skapats av den akuta ekonomiska krisen. Den är också en produkt av kapitalkoncentrationen och den alltmer framträdande snedlokaUseringen av näringslivet, som medfört att Sverige fått avfolkade och överbefolkade områden. Den sammanhänger vidare med monopolkapitalets företagspolitik, som i syfte att öka utsugningen ersatt arbetare med maskiner utan att motsvarande tUlskott i nya arbetstUlfällen skapats. En hänsynslös utslagning ur produktionen drabbar framför aHt medelålders och äldre arbetstagare, som kastas ut ur produktionsprocessen under krisperioder och sedan inte har några chanser att komma tUlbaka, Arbetslösheten har under 1960-talet blivit större för varje konjunkturcykel. Den industrieUa reservarmé av permanent arbetslösa som Marx talade om redan på 1800-talet är en verklighet i det nutida svenska samhället. Med arbetsvärd och skyddad sysselsättning söker man skyla dess existens, men det är ett faktum som inte ens det privata näringslivets mest hängivna försvarare kan förneka, att detta privatkapitalistiska näringsliv blivit oförmöget att tillgodogöra sig alla sina medborgares arbetsinsatser.

Det krav de arbetslösa har rätt att ställa på stat och kommun är att dessa finansierar arbeten på olika samhällsnyttiga områden i all den

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

utsträckning som krävs för att effektivt nedbringa arbetslösheten. De områden vi främst tänker på är miljövård, utbyggnad av daghem och annan service, insatser inom vårdsektorn, ökad trafiksäkerhet och ökad yrkesutbildning. Den arbetslöshet som sammanhänger med den växande regionala obalansen måste bekämpas genom anläggande av statligt ägda basindustrier, finansierade med medel ur AP-fonderna, Alla de som nu kan få endast deltidsarbete eUer hör till de latent arbetssökande, dvs, inte kan få lämpligt arbete på sin ort, måste beredas full sysselsättning genom en långsiktig planering av näringslivets utbyggnad och förändringar. Målsättningen måste vara att göra slut på arbetslösheten. Någon lägre målsättning kan icke godtas.

Det andra stora problemet för lönarbetarna och deras familjer är, som aUa vet, den oavbmtna och kraftiga stegringen av priser och hyror. Jag skall främst uppehålla mig vid stegringen av livsmedelspriserna, UtveckHngen av priserna är bekant för alla och inte minst för dem som svarar för hushållens inköp. På två år har priserna på livsmedel stigit med i mnt tal 20 procent. Enbart under förra året steg de med över 10 procent, I januari i år har de stigit med ytterligare 2,5 procent. Livsmedelsposten väger tyngst i hushållsbudgeten för bamfamiHerna och låginkomstgmpperna. Höjningar av matprisema belastar hårdast dessa gmpper.

Den ökade belastningen känns nu så hårt att följden blivit spontana köpstrejker, demonstrationer och massmöten. Det är bra att man demonstrerar och uttrycker sina åsikter. Endast genom rörelsen bland folket kan förändringar framtvingas. Krav som vänsterpartiet kommunisterna länge varit ensamt om att föra fram fär nu en mycket stark anslutning. Priskontroll och prisstopp, men därtiH också direkt sänkning av matpriserna genom slopande av mervärdeskatten och genom övergång tUl en lågprisHnje i jordbrukspolitiken, är de krav som ställs. Värt parti anser dessa krav berättigade och riktiga.

När det gäller frågan om prisstopp har riksdagen senare i dag tiH behandling en motion från den kommunistiska gruppen, som kräver att lagen om allmän prisreglering skyndsarht skaU sättas i kraft med priserna av den 31 december 1971 som stoppriser. Kravet om slopande av mervärdeskatten på livsmedel har också ställts i en kommunistisk partimotion, och den kommer upp senare under riksdagen. Förslag om en lågprislinje vid prissättningen av jordbmksprodukter har vår grupp fört fram vid flera tillfällen. Vi gjorde det i en riksdagsmotion år 1967, som emellertid de övriga partierna sade nej tUl. Vi återkom med frågan i fjol, men då fick vi också nej till svar. Det har alltså funnits flera tillfällen då riksdagen kunnat uttala sig för en lågprisHnje, men de övriga partierna har som sagt inte velat vara med om det. 1 det sammanhanget viU jag tUlägga att det är ett falskt påstående som några ledamöter av regeringen gjort inför offentligheten de senaste dagarna, när de hävdat att riksdagen enhälligt skulle ha godkänt de nuvarande priserna på jordbmksprodukter. Vi kommunister reserverade oss.

Nu framträder både tidningar och politiker och försöker göra gällande att det inte går att göra någonting åt de höga matpriserna. Dessa skall fortsätta att stiga - det är tydligen meningen — och redan i dag rusar priserna på nytt uppåt pä viktiga livsmedel.

Jag skall bemöta några av de argument som anförs, men först en allmän reflexion. Det är märkligt att det enhgt vissa partier inte går att göra någonting över huvud taget när det gäller en fråga som har så stor betydelse för familjer och enskUda som priserna på mat. Hörde man någonsin från samma partier att det var stört omöjligt att göra något, när storbolag och banker begär skattelättnader eller direkta bidrag? Nej, Skandinavbankens och Enskilda bankens aktieägare kan man ge några hundra miljoner på ett bräde, men använda motsvarande belopp för att sänka mjölkpriserna, det viU man inte göra. Om vi ställer den frågan, försöker man hitta på tusen skäl tiU att det är omöjligt.

Vad är det nu man säger gentemot dem som kräver en sänkning av matpriserna? Jo, exempelvis att det finns många låglöneanställda i produktion och distribution av livsmedel. Det stämmer, men jag har inte hört någon husmor som krävt att dessa inte skall få skäliga löneförbättringar. Dessa låglöneanställda köper själva livsmedel och skulle fä stor glädje av sänkta priser.

Man säger också att frågan om en lågprislinje bara är en teknisk fråga och att maten ju hur som helst måste betalas. Det spelar ingen roll, säger man, om det sker genom höga priser över disken eller om en del betalas via skattesedlarna. Jo, det gör det visst, eftersom vi fortfarande trots de borgerligas ansträngningar har ett progressivt system för inkomstbeskattningen. Övergäng tUl lågprislinje gynnar låginkomsttagare.

Vidare sägs om kravet att momsen skall bort från maten att det för det första inte går att tekniskt genomföra, att det för det andra inte går att täcka minskningen i skatteinkomster. Men ett faktum är att en rad länder har lägre mervärdeskatt eUer annan omsättningsskatt på livsmedel än på andra varor, och kan de klara det borde Sverige också kunna göra det. Vad gäller skattebortfallet så har vårt parti anvisat möjliga skattehöjningar som tiHsammans ger 2,5 miljarder kronor. TUlsammans med en både nödvändig och realistisk nedskärning av de höga militämt-gifterna ger detta statskassan vad ett totalt avskaffande av momsen pä matvaror kostar.

Men om man av någon anledning inte anser det möjligt att göra en så stor förändring, varför slår regeringen dövörat till för varje åtgärd? Höj exempelvis den statliga bolagsskatten från nuvarande 40 tiU 50 procent. Det har den ju varit tidigare. Det ger 360 miljoner. Begränsa avdragsrätten för skuldräntor tiU ett sammanlagt skuldbelopp på högst 125 000 kronor. Det ger statskassan 600 miljoner kronor.

Slopa det nuvarande taket för folkpensionsavgiften, så att denna utgår med fem procent hela vägen. Det ger 925 miljoner. Ni kan väl ändå inte påstå att det är fullständigt omöjligt att genomföra något av dessa förslag? Men det skuUe ge pengar att ta bort momsen i varje fall på några viktiga baslivsmedel — mjölk, bröd, grönsaker, fisk, kött. Varje åtgärd i denna riktning skulle vara en hjälp till barnfamiljerna. Regeringen måste ta mera allvarligt pä den här frägan och inte avvisa möjliga lösningar av falsk prestige eller av andra skäl.

Man hänvisar vidare till att aHa varor stigit i pris och att det alltså handlar om en allmän inflation. Javisst, men gör det problemen lättare för barnfamiljerna och låginkomsttagarna? Minskar det kritiken mot det

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

nuvarande ekonomiska systemet och de politiska och andra krafter som upprätthåller det? Tvärtom. Men matpriserna är otvivelaktigt den tyngsta och nödvändigaste posten och samtidigt den som ökat mest de senaste åren.

Slutligen anförs också som något slags skäl mot en sänkning av matpriserna att en sådan skuUe vara tUl fördel för alla. Det är ett konstigt argument. Om man speciellt vUl hjälpa barnfamiljerna är det bättre att göra det bidragsvägen, säger olika regeringsrepresentanter. Och så hänvisar de tUl den förbättring av bostadsbidragen som rUcsdagen beslutade i höstas. Men den förbättringen, de pengarna, kan väl inte räcka tiU aUt på samma sätt som femöringen i barnvisan? Det var ju bostadsbidrag det handlade om, och pengarna behövdes mer än väl till det ändamålet på gmnd av de höjda hyrorna. De pengarna kan ju inte också betala fördyringen av maten. Någon förbättring av barnbidragen har famUjema inte sett tiU, och det var heller aldrig meningen att de skulle fungera som priskompensation tUl familjens mat. Nu finns det emellertid många fler än barnfamiljerna som drabbas hårt av de höjda matprisema. Att avskaffa momsen på maten är den bästa och redigaste åtgärden.

Herr talman! Det finns många problem att beröra vid en allmän diskussion om den ekonomiska politiken. Jag skall mycket kortfattat ta upp ytterligare två. Finansutskottet är betydligt mera återhållsamt än regeringen när det gäller att värdera decemberbeslutet om valutorna, och det bör man hålla utskottet räkning för. När handelsministern kom hem efter uppskrivningen av kronan gentemot den amerikanska dollarn lät det i tidningarna närmast som om han hemfört en stor seger. I själva verket handlade det om en kapitulation för USA-imperiaHsmens krav. Valutakrisen är på intet sätt löst. Dess grundläggande orsaker består. Finansutskottet har rätt när det säger att man inte kan bortse från riskerna för förnyade valutakriser av samma typ som under de senaste åren. Så kommer det att vara så länge USA-dollarn tUlåts dominera det internationella kapitalistiska valutasystemet. Lösningen är en frigörelse från dollarns välde.

En annan fråga, där jag däremot inte kan instämma med finansutskottets skrivning, gäller dess understrykande av huvudtanken i regeringens finansplan att stat och kommun nästa budgetår skall begränsa sina "anspråk" — som man säger — och inte lägga beslag på "en oproportionerlig del av tUlgängligt sparande och tUlgänglig kapitalmarknad". Motiveringen är att det privata näringslivets tUlgång tUl kapitalmarknaden i stället måste breddas. Vi har sagt att detta är ett nyckelställe i finansplanen därför att det avslöjar den gmndläggande ideologi som är finansministerns och hela regeringens. Man satsar pä det kapitalistiska s. k. privata näringslivet, på dess utveckling och därmed även på de lagbundenheter som gäller för den kapitalistiska utvecklingen. Finansplanens utmärkande drag är en anpassning tiU det privata näringslivet och dess intressen. I stäHet för längsiktig planering får Sverige också i fortsättningen en kortsiktig konjunkturpolitik. I stället för att söka planera den ekonomiska utveckHngen sätter regeringen aUa kort på en möjlig förbättring av den intemationeUa kapitalistiska konjunkturen.

Vänsterpartiet kommunisterna anser att det behövs en ny politik som

garanterar allas rätt tUl arbete, som garanterar full och effektiv sysselsättning åt varje län utan avfolkning, som säkrar höjd levnadsstandard och jämnare fördelning. Det är en annan politik än den regeringen för, därför också en annan politik än de borgerliga partierna vill ha. Därför yrkar jag, herr talman, under punkt 1 i finansutskottets betänkande nr 1 bifall tiU motionen 402, där vänsterpartiet kommunisternas synpunkter utförligt har utvecklats.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr EKSTRÖM (s);

Herr talman! Jag instämmer helt med herr Hermansson när han drar i tvivelsmål värdet av ett ekonomisk-socialt råd och sammunkullande av en stabiHseringspoHtisk konferens. Det är frågor som har förts fram mänga gånger, och vi har från socialdemokratiskt håll varje gång sagt att vi inte tror att vi därmed kan lösa de problem som vi brottas med i samhället.

Däremot har jag inte så lätt att instämma med herr Hermansson när han säger att den politik som nu hur förts inte har lett till resultat i fråga om sysselsättningen. Det är aUdeles uppenbart att de åtgärder som har satts in har lett till påtagliga resultat. Vi ropar inte hurra för att arbetslöshetssiffrorna har gått ned - men vi säger att de åtgärder som sattes in redan innan riksdagen fattade sinu beslut i höstus nu börjar verka. Arbetslösheten är inte bara konjunkturbetonad; det är också en stmkturomdaning som pågår, och den ställer stora krav pä samhället.

Herr Hermansson önskade åtgärder inom miljövård, yrkesutbildning och mycket annat. Det är just förslag om sådana insatser som regeringen har framfört och som den socialdemokratiska riksdagsgruppen ställer sig bakom. Så sent som i förra veckan ökades anslagen just för miljövärdande åtgärder.

Jag skaU inte ta upp någon längre debatt med herr Hermansson om de höga livsmedelspriserna — jag återkommer litet senare, när jag kommenterar vad de övriga talarna har anfört. Herr Hermansson hade emellertid vissa förslag till hur vi skulle kunna kompensera det inkomstbortfall som skulle uppstå om vi tog bort momsen på livsmedel. Bl, a, talade han om avdragsrätten för gäldräntor, Hans förslag innebar rätt att dra av räntor för skuldbelopp på upp till 125 000 kronor. Det finns en sektor av samhällslivet som jug sysslar ganska mycket med, och det är bostadspolitiken. Hur skulle det, herr Hermansson, gå med aUa flerfamiljshus om vi skulle säga att räntor på skuldbelopp över 125 000 kronor inte får dras av? Givetvis skulle ett så brutalt ingrepp ge utslag i hyreskostnaderna.

Det är riktigt att bostadstilläggen till barnfamiljerna har höjts avsevärt. I januari månad utgick ett bostadstiUägg som vur tre gånger så stort som tillägget i december i fjol. Vidure höjs nu tilläggen fr. o. m. den 1 april. Men, herr Hermansson, bostadstilläggen är ju för närvarande inte knutna speciellt till bostaden; man kan få bostadstillägg även om ens bostad inte håller en viss standard, tillägget är till viss del generellt. Vi har alltså gått ifrån den gamla principen, som vi hade tidigare för familjebostadsbidragen, att knyta bostadstiUägget helt tUl bostaden. Om vi avsevärt höjer bostadstilläggen kan alltså familjerna i viss män kompenseras för utgifter på andra områden.

Det är inte sä länge sedan vi här i kammaren hade en mycket ingående

3 Riksdagens protokoll 1972. Nr 30-32

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

debatt om ekonomi, konjunkturer och sysselsättning. Jag tänker då närmast på den debatt som hölls den 7 och 8 december i fjol. Vad var det då som skilde oss åt? Pä den ena sidan stod socialdemokraterna. Vi godkände de åtgärder som regeringen föreslog och alla de åtgärder som hade vidtagits innan höstriksdagen samlades den 14 oktober. Ä andra sidan stod de borgerliga partierna, som — jag vill säga klokt nog! — accepterade socialdemokratins åtgärder, men mindre klokt ovanpå dessa ville lägga andra åtgärder, nämligen att vi tillfälHgt skulle ta bort arbetsgivaravgiften och minska momsen. Det var om det vi voterade den 8 december.

Så kommer statsverkspropositionen den 11 januari 1972, alltså endast en månad efteråt, och då ställer massmedia den frågan till oppositionens företrädare: Kommer ni nu tUlbaka med era förslag från december månad som ni voterade om i riksdagen? — Nej, säger man, det gör vi inte.

Det ställningstagandet skulle möjligen kunna förklaras med att det — som många har sagt - skulle bli administrativa bekymmer, men jag tror att den egentliga orsaken var att man hade funnit att de här åtgärderna verkligen skulle ha varit farliga; de skulle ha varit tändstickor att leka med som skulle ha kunnat sätta i gång en ordentlig inflationsbrasa. Nu säger herr Löfgren i dag att man inte har ändrat uppfattning, och då undrar jag: Varför kom ni inte tUlbaka den här gången med samma förslag?

Herr Kristiansson i HarpHnge viUe inte ta upp något gammalt gräl om den snö som föll i fjol, och så är han glad över att det har varit så litet snö i vinter; någonting sådant sade herr Kristiansson också förra gången. Vi tillskriver oss inte äran av det från socialdemokratiskt håll! Den här vintern har ju varit gynnsam, men det, herr Kristiansson, är inte förklaringen till att vi nu börjar se resultat: inte minst inom byggnadsverksamheten men också pä många andra områden är det nu en uppgång.

Herr Kristiansson viU inte förringa värdet av de åtgärder som har satts in efter riksdagsmajoritetens beslut, och det vore väl dumt att göra det, herr Kristiansson, eftersom ni ställde er bakom dem. Men ni ville också ha andra åtgärder, som vi betvivlade värdet av i allra högsta grad.

Jag skall inte ge mig in på herr Kristianssons betygsättning när det gällde finansministern och höga skatter. Men nog vur det betecknande att herr Kristiansson knappt hade talat till punkt i den frågan förrän han sade att kommunerna mäste fä bättre bidrag till barndaghem och bostadstiUägg och en rad andra saker. Ja, det är så ni uppträder. Ni anmärker på det höga skatteläget på den statliga sidan, men ni ropar ständigt på ökade bidrag till kommunerna. Den här gången kom just de synpunkterna uHdeles intill varandra på ett mycket klart och avslöjande sätt.

Finansutskottets vice ordförande, herr Löfgren, var glad över utt mun nu kunde presentera en sammanhållen reservation. Jag skall ge honom rätt på en punkt: han tänkte väl på att fjolårets reservation var mycket svår att läsa. Om herr Löfgren är glad över att det är en sammanhållen reservation där man har fått med också moderaterna, kan jag möjligen förstå även det, men jag är litet tveksam om den glädjen kan vara beständig. Om herr Löfgren är glad på den punkten mäste jag senare i

mitt anförande få återkomma till frägan om på vilka punkter man instämmer i de tankegångar som finns i moderaternas stora motion. Det är sannerligen intressanta synpunkter som där anförs.

Herr Löfgren talade om arbetslösheten bland kvinnor. Visst finns den, men jag skall återkomma ocksä i den frågan för att visa hur många fler kvinnor som i dag är ute i förvärvsarbete än t. o. m. vid den förra högkonjunkturen.

Herr Löfgren ansåg det anmärkningsvärt att vi under en lågkonjunktur får uppleva prisstegringar. Men det är väl inte så underligt, herr Löfgren. Vi har ju haft en avtalsrörelse där vi — trodde jag — var överens om den solidariska lönepolitiken. Inte minst innebär föregående års avtalsuppgörelse att vi höjt lönerna och förbättrat villkoren för låginkomsttagarna — det är vi överens om. Då kan ett sådant "fenomen" uppdyka, herr Löfgren, att vi får prisstegringar också under en lågkonjunktur.

Jag delar herr Löfgrens mening på en väsenthg punkt. Om vi befinner oss i en tid av uppåtgående konjunktur, vUket vi gör, är det nödvändigt att man ganska tidigt ser tUl att man kan frigöra resurser för exportproduktionen och den med importen konkurrerande hemmamarknadsproduktionen, så att man inte redan i ett begynnelseskede av konjunkturuppgången får störningar när det gäller den externa balansen. Jag delar alltså den meningen, men jag är ganska förvånad över att ni i motionen 812 från mittenpartierna, där ni har räknat upp de övergripande målen, har helt glömt bort just den externa balansen. Det var mycket intressant, och vi har velat påpeka det från utskottsmajoritetens sida.

Herr Burenstam Linder brukar jag lyssna på med stor uppmärksamhet, och jag gör det å dragande kall och ämbetets vägnar. Jug har märkt att sedan vi flyttade in i det här huset har herr Burenstam Linder varje gång i sina anföranden inledningsvis sagt att socialdemokraterna har gjort mänga bra saker. Men sedan riktar han blickarna mot framtiden, och då målar han allting i svarta färger. Jag är glad över det här erkännandet som herr Burenstam Linder tydligen anser sig böra upprepa varje gång. Men skall vi sedan se på de synpunkter som herr Burenstam Linder nu har aktuella, har jag allt en hel del funderingar.

Jag delar uppfattningen att det är nödvändigt att vi fär en ökad ekonomisk tillväxttakt — det är alldeles klart att vi skall ha det. Men det är också klart att vi därmed kan skapa förutsättningar för ett starkare samhälle och få möjligheter att gripa in på olika områden. Då säger herr Burenstam Linder att om vi kunde öka bmttonationalprodukten med så och så många miljarder, skulle samhället ha så och så många miljarder mer att röra sig med. Ja, det är just detta "om". En annan näringspolitik skulle hokus pokus medföra ökning av bmttonationalprodukten och därmed även samhällets inkomster. När det gäller att bedöma dessa frågor går herr Burenstam Linder sä långt att han säger att socialdemokraterna nu - inte tidigare — skulle bedriva en starkt reformfientlig politik. Jag har svårt att förstå hur man verkligen kan göra ett sådant påstående.

Jag skall inte närmare motivera utskottets ställningstagande när det gäller motionen om att bringa Kungl. Maj:t till känna frågan om en inköpspool; det kommer man från motionärens häU senare att beröra. Men det är alldeles klart att utskottet har ansett det värdefullt att Kungl.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Maj:t har med detta i bedömningen när man tar ställning till några andra utredningar som vi väntar. Den här tankegången är ju inte alldeles ny — det hur vi redovisat i utskottet.

Det är inte så, herr Burenstam Linder, att vi från socialdemokratiskt håll satsar på avveckling i stället för pä utveckling. Men vi mäste bedriva - och bedriver - en politik som innebär att vi kan ta hand om människor, omskola dem och sätta in dem i nya näringar och pä nya jobb, när det visar sig att vi har en strukturomdaning i samhället.

När det gäller sänkt moms på Hvsmedel tyckte jag att herr Burenstam Linder, när han försökte väga fördelar och nackdelar, hade så starka argument i fråga om nackdelarna att jag inte behöver ytterligare understryka något på den punkten. Den tveksamhet som herr Burenstam Linder uttalade är väl betingad av vissa skäl i dessa oroliga tider, men argumenten för att man måste tänka sig för flera gånger på den här punkten är verkligen starka.

Det har ju bhvit så populärt i de yttersta av dessa dagar att tala om en lågprislinje när det gäller livsmedel. Det låter naturligtvis väldigt bra hos demonstranter och många andra människor att tala om en lågprislinje, men att sedan sätta sig in i vad den innebär och försöka förklara detta blir strax litet svårare. Även härvidlag anfördes argumentet att en starkare ekonomisk tillväxt skulle kunna klara problemen. Ja, men det gäller just om man kan nå en starkare ekonomisk tillväxt.

Jag skall inte kommentera herr Burenstam Linders synpunkter på vad det innebär om man sänker skatten. Herr Burenstam Linder frågar varför vi inom finansutskottets majoritet inte tagit upp skattefrågorna den här gången. Men det är väl ganska naturligt att vi inte har gjort det, eftersom en riksdagsmajoritet, bestående av de borgerliga partierna med hjälp av kommunisterna, den 8 december förra året beslöt att hos Kungl. Maj:t begära en allsidig och fömtsättningslös utredning om skatterna. Och för att få herr Hermanssons parti med er hade Ni ju dessutom tagit in ett krav att utredningen särskUt skulle beröra förmögenhetsskatterna också. Då är det väl gunsku naturligt att inte vi i finansutskottet nu, några månuder efteråt, ger oss in pä skattefrågorna. - Jag vet inte vilket svur herr finansministern konimer att ge, och om hun trots denna begärun från riksdagen kommer att vidta åtgärder. Det är inte min suk utt bedöma.

Sedan rynkade jag faktiskt pannan, herr Burenstam Linder, när det gällde direktiv frän staten att öka standarden ute i kommunerna pä byggen och mycket annat, och mitt minne är väsentligt bättre pä den punkten än herr Burenstam Linders. Om herr Burenstam Linder inte fick något gehör för detta i fjol, så berodde det nämligen på att regeringen den 13 november 1970 i en kungörelse förordnade om begränsning av statliga myndigheters rätt att utfärda kostnadshöjande anvisningar. Det var dä naturiigtvis inte sä nödvändigt att 1971 ta upp frågan, när den redan hade observerats av regeringen.

Herr talman! En av de faktorer som vi måste ta med vid bedömningen av hur finanspolitiken och kreditpolitiken och över huvud taget den ekonomiska politiken skall avvägas under budgetåret 1972/73 är självfallet sysselsättningsfrågorna. Arbetslösheten är hög, och jug upprepur; Den är aUdeles för hög. Och återhämtningen har väl gått nägot långsammare

än vad vi tidigare räknade med. Men skall man göra sig en bild av vilka insatser, åtgärder och stimulanser som kan vara försvarliga mäste man dels komma ihåg att det budgetår som vi nu diskuterar sträcker sig 16 månader framåt i tiden, dels undgå att påverkas av sådana säsongmässiga utslag i sysselsättningen som vi pä kort sikt har svårt att påverka, dels ock tu hänsyn tUl rörelseinriktningen i den nuvurunde utvecklingen. Att i ett sådunt vidare perspektiv snegla pä enstaka siffror är kanske nägot som man ändå inte skull göra.

Vad vi i finansutskottets majoritetsgrupp har velat peka pä är att vi faktiskt sedan i fjol höst kan konstatera, som jag har sagt, en förbättring av sysselsättningsläget, om vi tar hänsyn till säsongvariationerna. Det gäller såväl den registrerade arbetslösheten som antalet lediga platser och på senare tid också antalet varsel om nedläggning. Som jag sagt ser det ut som om vi nu har passerat vågdalen. Det beror på de åtgärder som hur vidtagits när det gäller byggnads- och anläggningsarbeten och när det gäller byggnadsindustrin, träindustrin och snickeriindustrin. Allt detta fär spridningseffekter ut i näringslivet.

Arbetslösheten bland kassamedlemmarna har hittills i år varit lägre än vad den var 1968 och lika låg som 1969; det betyder att den i februari var 2,6 procent. Och detta förklaras till någon del av att vi nu har fått flera kassor med relativt låga arbetslöshetstal. Det ger ocksä en helt annan bild än den domedagsstämning som oppositionen fortfarande vill mana fram med enorma arbetslöshetsköer.

I reservationen tUl finansutskottets betänkande gör man verkligen aktningsvärda försök att blanda ihop förmedlingssiffror och arbetskraftssiffror och därigenom få situationen att framstå som synnerligen ogynnsam. Jag säger inte att siffrorna är felaktiga, men det är verkligen ett exempel på skicklig skrivkonst att kunna frumstullu situutionen såsom skett. De kummurledamöter som inte har haft tillfälle att läsa finansutskottets betänkande vUl jag uppmana att göra det. Läs vad som stär överst pä s. 24, sä skall ni se hur man kan framställa siffror på ett sätt som gagnar ett visst syfte.

Om man ser tiU helheten kan det konstateras att vi nu har kunnat vända pä utvecklingen. Vi skall också lägga märke till — och där kommer jag in på vad herr Löfgren talade om, nämligen kvinnoarbetslösheten — att vi i januari visserligen hade 21 000 fler arbetslösu kvinnor, men samtidigt hade vi 77 000 fler kvinnor ute på arbetsmarknaden, jämfört med januari 1970, då den senaste högkonjunkturen närmade sig sin kulmen. Det betyder att mer än 50 000 fler kvinnor nu är sysselsatta än vid förra högkonjunkturens topp. Det relativa arbetskraftstalet för kvinnor var i januari 53,3 procent mot 51,2 procent tvä är tidigare. Jag vill fråga: Var finns de jämförbara länder, där mer än hälften uv alla kvinnor i arbetsför ålder kan beredas arbete ute pä arbetsmarknaden? Jag tror inte att det finns nägra sädana länder.

Med detta har jag inte på något sätt velat förringa arbetslösheten. Den skall bekämpas med alla till buds stående medel. Men vi får inte förblindas av vad som har passerat - eller vad man tror har passerat - när viktiga beslut om framtiden skall futtus. Vud som är viktigt är att volymen av pågående byggnudsurbeten nu är avsevärt större än för ett år

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31 sedan och att vi har satt i gång mänga arbeten det senaste året. Jag

Onsdaeen den föreställer mig att ledamoten av finansutskottet och tillika ordföranden i

1 mars 1972 Byggnadsarbetareförbundet Knut Johansson efter mig kommer att

Finansdebatt

- kommentera detta.

Jag vill ställa frågan: Vad vUl nu oppositionen? Samma fråga fanns också som mbrik på ett program som sändes i TV på kvällen den 26 januari i år. Först trodde jag att rubriksättaren hade farit vilse, eftersom rubriken var en fråga. Den allmänna motionstiden hade gått ut en timme tidigare, och då tyckte jag att mbriken i stället borde förklara: Detta viU oppositionen! 'Men det var alltså framställt som en fräga. Och när jag hude sett och hört pä det programmet under en timme kvarstod i varie fall för mig frågetecknet. Och många nya hade tillkommit. Sällan har sä inånga reservationer staplats på vurundra. Och samma reservationer har nu kommit tillbaka i finansutskottets betänkande.

De borgerliga gör det verkligen lätt för sig. I de borgerliga motionerna varnar man givetvis för den höga arbetslösheten, som man säger kan bli ännu värre, och motionärerna kräver hög handlingsberedskap. I den gemensamma borgerliga reservationen sammanfattar man argumentationslinjen i betänkandet så, att man vill inta en mera avvaktande hållning till när ett konjunkturuppsving kommer samt att kravet på skärpt konjunkturberedskap måste innefatta beredvillighet att sätta in ytterligare stimulansåtgärder. Men i samma andedrag uttrycker reservanterna den meningen att konjunkturberedskapen måste innefatta möjligheter att genomföra en åtstramning av den ekonomiska politiken, om detta blir nödvändigt. Det preciseras strax efteråt till att restriktiviteten i finanspolitiken måste ökas, om ett starkt konjunktumppsving växer fram. Stor vaksamhet måste iakttas vid utskottens utgiftsgranskning, heter det, om restriktiviteten skall kunna ökas. Med detta anser sig utskottsreservanterna, samtliga borgerliga ledamöter, ha besvarat den moderata partimotionen om att riksdagen i princip tUl ledning för riksdagens utgiftsprövning skall uttala sig för större restriktivitet än vad finansplanen fömtsätter.

Jag hoppas att kammarens ledamöter förlåter mig om jag i klarhetens intresse och för att vi skaU kunna fatta beslut som vi vet innebörden av frågar: Vad betyder det här? Betyder det att de borgerliga ledamöterna stöder moderatkravet på en hårdare utgiftsprövning än vad finansplanen förutsätter, dvs. en nedbantning av det kalkylerade budgetunderskottet, eUer betyder det att moderatrepresentanterna i utskottet frånträder sitt förslag? Några ytterligare alternativ finns inte. Vi bör fä ett svar på dessa frågor här och nu, i dag.

Låt mig tillfoga att man när man ville ha dessa frågor besvarade inte fick någon ledning vare sig av utfrågningen i TV eller av partimotionerna. Folkpartiet och centerpartiet har som vanligt ytterligare utgiftskrav utöver statsverkspropositionens, och några påtagliga besparingar tycks inte finnas.

Ja, kammarledamöter, sä här gär det tiU; så här många oklara punkter kvarstår när man på den borgerliga kanten försöker skriva sig samman.

Förslagsställarna när det gäller den stramare finanspolitiken, dvs.
'O moderaterna, har i sin partimotion angivit inte mer än två betydande

besparingar. Man vill spara genom att minska bostadsbyggandet med 10 000 lägenheter. Det skulle innebära en besparing på 250 miljoner. Jag förmodar att centerpartiet och folkpartiet inte vill stödja det förslaget. Och för resten — och det är det intressanta - kan det ur totalbudgetsyn-punkt kvitta, eftersom, vilket de flesta som sysslar med bostadspolitik vet, en sådan här åtgärd inte fär budgeteffekt under det aktuella budgetåret.

Det andra moderatförslaget är att inga medel skall anvisas till markförvärvslånefonden. Den s. k. besparingen väger emellertid ur besparingssynpunkt lätt mot moderaternas skattesänkningsförslag. Totalt sett innebär partiförslaget från moderaterna ett ökat budgetunderskott.

De borgerliga i utskottet har följt principen att en borgerlig motion är en bra motion och tiUstyrker dem eller viU ge Kungl. Maj:t till känna sina synpunkter på dem. På några punkter har detta lett till underliga resultat.

I en enskild borgerlig motion krävs sålunda en utvärdering och kartläggning av den ekonomiska politikens verkningar under 1971 och 1972. Den som gjort sig mödan att tänka igenom saken har förstås funnit att det är precis det vi just nu sysslar med. Finansutskottet och riksdagen tar ställning tiU den kartläggning och utvärdering av den ekonomiska politiken under år 1971 och den prognos för 1972 som i första hand konjunkturinstitutet har gjort. Utskottets borgerhga ledamöter skriver att de vill ha en noggrann och vetenskaplig utvärdering. De tycker tydligen inte att konjunkturinstitutets analyser och bedömningar är vare sig noggranna eller vetenskapliga. Jag tycker att de borgerliga ledamöterna skall precisera den här kritiken när vi nästa gång har konjunkturinstitutets chef, Börje Kragh, hos oss i utskottet. Det har ju funnits gott om tiHfällen till det redan. Att den vetenskapliga forskningen skall följa verkningarna av den ekonomiska politiken är självklart. Det kan vi verkHgen inte vara oense om.

Den borgeriiga gruppen i utskottet har också som tidigare har anförts sett sig nödsakad att stäUa sig bakom en motion av två folkpartister som vill ha en "proportionell" effektuering av kreditåtstramningarna så att de inte drabbar de mindre och medelstora företagen hårdast. Utskottet påpekar att kreditöverenskommelserna alls inte effektueras proportionellt utan att det görs - och bör göras, tycker vi - vissa nödvändiga undantag med särskild hänsyn till de mindre och medelstora företagens större beroende av rörelsekrediter i bankerna. Det är utmärkt att reservanterna i utskottet nu medger detta och att man vidare konstaterar att det är bankerna som bör lastas och att staten vidtar en rad åtgärder för att motverka dessa tendenser. Sådana erkännanden tror jag inte att regeringens kreditpolitik fått någon gång tidigare av de borgerliga. Det är utmärkt att man viU ge Kungl. Maj;t detta till känna. Det är dessutom ett senkommet erkännande av hur nödvändigt det är med stutliga styrelserepresentanter i de stora bankernas styrelser. Vi hoppas att de borgerliga politiker som är statliga representanter i affärsbankernas styrelser inte sitter och tiger nästa gång sådana här viktiga ting kommer upp tiH avgörande, utan att man påfordrar en diskussion om saken i styrelsen.

För att ytterligare uppehålla mig vid kreditpolitiken är det intressant att notera att centerpartiets representanter i utskottet i den slutliga

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

voteringen stödde moderatmotionen om att avskaffa emissionskontrollen - det skedde visserligen under aUehandu krumelurer, men de gav ändå det förslaget sitt stöd. Jug rekommenderur kammarens ledamöter även den delen av reservationen tUl läsning.

Jug skulle, herr talman, vUja fräga: Var står centerpartiet? Moderaterna har i år föredömligt tidigt väckt en stor partimotion, nr 294. Jag viU ge min komplimang för detta nya grepp. Ett fint omslag fick den också så småningom! Men när det gäller innehållet är jag mera betänksam — för att inte sägu åtskiUigt betänksum. Det ur högerns gamla 1930-tals och 1940-talsfilosofi som dummats av och presenterats i en ny förpackning. Innehållet är åtskilligt mörkblåare än omslaget.

Redan på första textsidan påstås att den offentliga sektorn utgör 48,9 procent av Sveriges bruttonationalprodukt. Det är allt ett mycket tvivelaktigt påstående. På s. 190 i finansplanen står det: "För 1971 kan den offentliga sektorn enligt här använd definition beräknas ha tagit i anspråk ca 29 % av bruttonationalproduktens resurser. Inkluderas offentlig affärsverksamhet enligt de definUioner som används i nationalräkenskaperna stiger denna andel till 3 1 %."

Litet längre ned heter det:

"Schematiskt kan man säga att inemot 60 % av det offentligas inkomster används för att direkt efterfråga reala tillgångar och att ungefär 1/3 av inkomsterna återförs till de privata sektorerna genom olika former av inkomstöverföringar."

Men det mest häpnadsväckande är förstås själva grundsynen i motionen - det är denna riksdagen nu har att ta ställning till, det är den som moderaterna vill skall prägla den ekonomiska politiken och politiken över huvud taget. En stillsam fräga, pä det sätt som jag brukar ställa sådana frågor till centerpartister och folkpartister i utskottet; Har ni läst motionen? Ja, det bör ni ha gjort, eftersom ni tagit ställning till den i utskottet. Instämmer ni i dess grundsyn? Ja, det gör ni genom ert ställningstagande i utskottet. Även om det vur litet delade meningar inom centergruppen när vi voterade om själva motionen, röstade emellertid folkpartiets och majoriteten av centerpartiets representanter för de i motionen angivna riktlinjerna för den ekonomisku politiken. De riktlinjerna inkluderar en allmän övergång till privutisering av hushållningen och avgiftssystem i stället för solidariskt betalningsansvar på samhälls-viktiga områden. De riktlinjerna baseras bl. a. på en analys av sumhälls-byggandet och samhällsutvecklingen som det väl ändå mäste vara mycket genant för andra än moderaterna att ställa sig bakom.

"Det är knappast möjligt att på något område visa på en utveckling, där den enskildes beslutsutrymme har vidgats som ett resultat av den socialdemokratiska politiken."

Ja, sä stär det i motionen 294. Det rimmar mycket dåligt med det beröm som herr Burenstam Linder inledningsvis gav oss. Men, kammarledamöter, det är utifrån en sådan här uppfattning som de borgerliga reservanterna i utskottet - moderater, folkpartister och centerpartister -nu vill utforma den sociala och ekonomiska politiken. Och ändå finns det folk, ja t. o. m. tidigare högerledare, som tycker att de politiska skiljelinjerna är svaga. Det finns nog plats för en liten fräga till: Var står centerpartiet?

Herr talman! Jag har en känsla av att jag har använt den tid - kanske litet mer - som var utsatt för mitt anförande. Jag får väl tillfälle att återkomma, och jag viU med det som jag har anfört yrka bifall till finansutskottets hemställan i dess betänkande nr 1.

Herr KRISTIANSSON i Harplinge (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag noterade under utskottsordförandens anförande att han, sedan han hade talat mycket ingående om osäkerheten i bedömningarna i en tid som ligger långt fram i tiden, ironiserade över vad som var skrivet i reservationen. Vad som stär där kan tolkas sä här: i ett visst läge mäste vi göra på ett sätt, i ett annat läge mäste vi göra på ett annat sätt — alltså en beredskap för den händelse konjunkturen ligger lågt och för den händelse konjunkturen går upp.

Jag kan inte underlåta att svara herr Ekström med en jämförelse mellan vad som kan hända i vår hektiska ekonomi och vad som händer i den hektiska trafiken, som vi alla är ute i. När vi går över en gata möts vi av risker och ovisshet. Kommer vi tiU en stor korsning där det finns refuger lyser det rött eller grönt. Är det rött ljus är det tvärstopp, är det grönt ljust är det klart framåt. Så långt börjar det bU klart för svenska folket också i politiken. Är det emellertid så att vi kommer till en obevakad övergång ser vi oss om åt båda hållen, och jag tror nog att det är riktigt att vi gör så. Detta gäller också i politiken.

Sedan noterade jag också utskottsordförandens goda minne. Vi talade om det goda vädret i december, och det vur inte utan mening som jag nämnde det ocksä i dag. Givetvis har det betytt oerhört mycket, men lät oss lämna det och gå till frågan: Hade de åtgärder som föreslogs i höstas behövts? Pä den frågan svarade jag i mitt anförande att jag anser att sä var fallet. Vi har inte haft den nedgång i arbetslöshetssiffrorna - det sade ocksä herr Ekström — som man hade trott sig få. Tydligen hade åtgärder av det slag som vi förordade i december månad - och som vi för övrigt förordade i oktober månad - varit befogade.

Sedan är det helt naturligt att vi, när vi sade att dessa åtgärder skulle sättas in tidigt i höstas, inte kommer igen och föreslår dem nu ocksä — med risk för att de skulle få verkan först i en tid dä det ändå normalt brukar vuru en bättre sysselsättning och då vi egentligen menade att de skulle upphöra.

Jag noterade också att herr Ekström fullständigt hade missförstått mig beträffande mitt resonemang om kommunerna. Jag begärde inte fler bidrag; jag sade bara att bidragen hade varit utformade på det sättet att kommunerna var tvingade till investeringar för uppgifter som de skulle ha kunnat klara på ett billigare sätt.

Min repliktid är tyvärr nästan ute. Jag vill därför bara avslutningsvis beröra en fråga som herr Ekström gång på gäng återkom tUl, nämligen: Var stär centerpartiet? Vi kan naturiigtvis ställa sådana frågor till varandru partierna emellan - vi blir kanske inte klokare för det - men det viktigaste är ändå att svenska folket förstår var centern står, och sä synesju vara fallet.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

3* Riksdagens protokoll 1972. Nr 30-32

Nr 31 Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Onsdagen den '' talman! Vad vUl oppositionen? frågade herr Ekström. Ja, vad vill

1 mars 1972 Ekström? Jag hörde inte något konkret recept på hur man skall

—------------------ hantera de ekonomiska svårigheterna. Jag gjorde mitt i anförandet det

förmodandet, att socialdemokraterna för närvarande mest har en sak att säga, nämhgen att samhället, dvs. staten, måste bli starkare och större. Det var faktiskt det enda konkreta som herr Ekström hade med också i sitt inlägg; i övrigt fanns det inget förslag om hur man borde hantera de allvarliga problem som oppositionsföreträdare har tagit upp. Jag tog upp en del brännande skattefrågor och det handfasta problemet om hur man skall handskas med de stigande matpriserna, men det fanns inget svar pä detta i herr Ekströms mycket länga anförande.

Herr Ekström sade att moderaternas krav pä en mera restriktiv finanspolitik hade på något sätt försvunnit i den gemensamma reservationen. Vårt resonemang är, att om det blir en markerad konjunkturuppgång — vilket vi hoppas — behövs det verkligen en mera restriktiv finanspolitik. Det har faktiskt ocksä ni själva antytt i er egen skrivning; något krav som vi har framfört pä den punkten har alltså inte försvunnit. Vad beträffar skattesänkning, herr Ekström, angav jag ett antal olika områden där utrymme skulle kunna skapas för en sådan absolut nödvändig förändring — eftersom de genomsnittliga inkomsttagarna i det här landet för närvarande befinner sig i ett skatteläge som är ohållbart. Jag tror att det finns en hel del offentligt slöseri pä olika områden, vidare tror jag att man kan göra en hel del åt skolpolitiken för att få den mindre dyrbar, och jag angav också ett antal andra exempel.

När det gäller råd och anvisningar till kommunerna som ämbetsverken skickar ut - något som har blivit mycket dyrbart för kommunerna — påstår herr Ekström att han hade rätt, men det har inte herr Ekström. I november 1970 kom herr Sträng med den i och för sig riktiga idén, att nya råd och anvisningar skulle underställas regeringen. Vad vi dä föreslog — vad jag sade t. ex. — var: Varför inte titta igenom de redan existerande råden och anvisningarna för att se efter vad man skulle kunna sparu på den punkten? Denna begäran avstyrkte emellertid finansutskottet, och riksdagen avslog den. Nu står det i finansplanen att herr Sträng på hösten 197 1 hade slagit sig ned tillsammans med Kommunförbundet för att titta igenom de existerande råden och anvisningarna, och det tycker jag var bra. Herr Ekström bör erkänna att han hade fel på den punkten.

Hur stor den offentliga sektorn är, herr Ekström, beror på hur man mäter den. Det mått som vi har angivit — och som herr Ekström tyckte var så konstigt — är ett i vetenskapligt kvalificerade sammanhang riktigt mått. Det finns t. ex. använt i den här skriften, som herr Ekström själv har delat ut till finansutskottets ledamöter. Vi får väl tillfälle att tala vidare om detta när vi får mera tid än jag har i en kort replik.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Man börjar lära känna herr Ekström litet mera när man får delta i ett par debatter med honom.

Jag trodde inte att herr Ekström hade så svårt att läsa innantill att han
74 skulle behöva fräga oss vad vi egentHgen menar. Behöver jag tala om för

herr Ekström att moderaterna har avstått från sitt krav på en strängare restriktivitet, eftersom vi har skrivit oss samman utan att detta krav åtempprepas?

Sedan viU jag säga, att det väl måste vara ren bluff från herr Ekströms sida, om han vill påstå att vi har skrivit under på allt vad moderaterna har framfört i sin motion. Vi har i vårt yrkande i utskottet tydligt och klart sagt att vi, med bifall till våra motioner och i anledning av denna moderatmotion och med vad vi har anfört i själva utskottsskrivningen, yrkat si och så. Nog måste väl herr Ekström förstå att detta är ett klart ställningstagande, som han inte behöver misstänkliggöra oss för! Men nu förstår jag varför herr Ekström i reciten tydhgen var angelägen om att ta in en hel mängd annat av moderaternas förslag än det som vi hade anledning att behandla i utskottet. Jag ställde frågan varför det skulle vara med där, och då svarade herr Ekström under hand: Ja, men det skall vi ju inte aHs behandla i utskottet, utan där bhr det bara de saker som motsvaras av de klämmar som vi skall ha. Nu har vi fått klarhet i att man tydhgen vUle försöka fä fast oss pä något sätt.

Sedan frågar herr Ekström när jag säger att vi inte har ändrat oss beträffande förslagen: Varför har ni då inte upprepat dem? Ja, det har jag förklarat i mitt förra anförande.

Herr Ekström säger att vi framförde förslagen i december. Nej, det gjorde vi inte. Vi framförde dem i oktober. Det var ni som hindrade att det kunde bli en sådan behandling i utskotten att de åtgärder vi föreslog skuUe verka så snabbt att de hade kunnat tillämpas redan i början av november månad. Jag har också förklarat varför vi nu inte upprepar dem. Regeringen får helt enkelt ta ansvaret för att det vi då ville åstadkomma och även hade kunnat åstadkomma nu inte kan uppnås på grund av att ni vägrade gä med på detta.

Herr Ekström säger att vi glömt att tala om den yttre balansen. Läs då på s. 5 i motionen 812 där det stär talat om "balans i utrikesbetalningama". Vi har också i utskottet redovisat hur vi åberopat både motionstext och klämmar.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle;

Herr talman! Regeringens åtgärder mot arbetslösheten har lett till vissa resultat, säger herr Ekström. Det vore också skräp, om så inte alls hade varit fallet. Men det är ett faktum som herr Ekström inte kommer ifrån att regeringen under det gångna året misslyckats att uppfylla de mål som bmkar ställas upp för den ekonomiska politiken. Till dem hör ju fuH sysselsättning och en rimlig prisstabUitet. Men vad har 1971 kännetecknats av och vad kommer troligen 1972 att kännetecknas av? Jo, av stor arbetslöshet och samtidigt stora prisstegringar. Det finns inga tecken som visar att regeringen skulle vara i färd med att klara av dessa båda stora problem.

Herr Ekström ogillade de förslag vi hade ställt, genom vilka man kunde sänka livsmedelspriserna. Det visste jag förut, men jag tyckte inte att hans argumentering var saklig. Om man skulle sätta en övre gräns för det avdrag som får göras för räntor i deklarationen till att avse ett skuldbelopp pä 125 000 kronor, skulle det inte ha den inverkan på

Nr 31

Onsdagenden 1 mars 1972

Finansdebatt

hyrorna i flerfamUjsfastigheter som han påstod, eftersom hyrorna fastställs på annat sätt. Däremot skulle det inverka för den som äger en lyxvilla och som har ett skuldbelopp på t. ex. 200 000 kronor. Men sådana viUaägare ömmar vi verkligen inte för. Vi tycker att de skall betala en större skatt än de för närvarande gör.

BostadstUläggen hjälper upp de höga matpriserna, sade herr Ekström. Jag tycker att det är en vidunderlig argumentation. Bostadstilläggen förbättrades därför att hyrorna hade ökat. Jag erinrar mig nu att det var en rad framstående socialdemokrater här i riksdagen som ville att dessa bostadstiUägg skulle betalas direkt tiU fastighetsägama. Ja, i sä fall kunde möjligen höjningen av dem hjälpa till så att fastighetsägarna fick det litet lättare att klara maten, men det kunde absolut inte hjälpa den stora massan av barnfamiljer.

Jag tycker fortfarande att regeringen tar för lätt på kravet på en sänkning av livsmedelspriserna. Man behandlar olika gmpper i samhället olika pä ett felaktigt sätt. Det finns ett aktuellt exempel. Vi har nyss på bänkarna fått propositionen 20, som föreslår en förändring i förordningen om särskUt investeringsavdrag för bolag. Denna proposition har tillkommit som ett bestäUningsarbete av Sveriges redareförening. De extra investeringsavdragen främjar kapitalets profiter, men de var inte så formulerade att samtliga kapitalägare inom samtliga branscher kunde tUlgodogöra sig merprofitema genom avdragen. Därav Redareföreningens beställning, som snabbt effektuerades av finansministern.

När en allt kraftigare folkrörelse kräver sänkta priser och bort med momsen, så negligerar man fullständigt dessa krav, trots att människor ställer upp i massmanifestationer. Men när Redareföreningen skriver brev och viU ha sänkta skatter, då kommer det snabbt en proposition på riksdagens bord.

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kristiansson i Harplinge försökte pä olika sätt förklara sina tidigare påståenden och sude att svenska folket uppfattar tydligen vad som är centerns politik. Jag skulle vilja rada herr Kristiansson att inte ta sä allvarligt på vad olika opinionsinstitut kommer fram till. Det är inte alldeles säkert att en opinionsundersökning utgör ett bevis på att man har förstått var centerpartiet stär i dag.

Herr Burenstam Linder sade att jag höll ett mycket långt anförande och det gjorde jag kanske, men jag tror att herr Burenstuni Linders var ännu längre utun att jag fick klart för mig hur en annan ekonomisk politik skulle se ut. 1 mitt anförande talade jag just om nödvändigheten av att i tider då konjunkturen gär uppåt se till att exportproduktionen och den med importen konkurrerande hemmaproduktionen fär resurser pä ett tidigt studium. Ännurs kun det uppstå externa balansrubbningur. Jag inser till fullo att de grundläggunde möjligheterna för oss i sumhället att ha en stark offentlig sektor är ett näringsliv som har styrka.

Tala sedan inte så ofta, herr Burenstam Linder, om det offentliga slöseriet! Det är många människor anställda i den offentliga sektorn som i dug var och en pä sin arbetsplats brottas med de problem som finns. Gång pä gång får de frän ert häll höra att de inte har nägot

kostnadsansvar för det arbete de bedriver. Såduna beskyllningur riktus till sjuksköterskor, hemvärdurinnor och mångu undru människor i den offentligu sektorn. Sluta upp med dessa beskyllningar om ett offentligt slöseri!

Finansutskottets vice ordförande herr Löfgren blev upprörd över mitt påstående att ni på borgerligt håll inte direkt har sagt var ni står beträffande moderatmotionen 294. Han förstår nu, säger han, varför jag vill utt reciten skulle innehållu ett referut av moderatmotionen pä det sätt som den gör. Det är inte något märkvärdigt med den reciten. Det som stär i den är just vud vi här behundlar.

Det vur, herr Löfgren, den 8 december 1971 som vi voterude i kammuren. Då ansåg ni fortfarande att det skulle finnas möjligheter att genomföra de generella åtgärderna. Men den 11 januari i år var det tydligen inte längre höjden av politisk visdom att föra fram dessa förslag.

Herr KRISTIANSSON i Harplinge (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ekström försökte klara sig ur den här diskussionen genom att säga att det inte är säkert att väljarna, eller i detta fall de tillfrågade vid SIFO-undersökningen, begrep vad de talade om. Den nedvärderingen får naturligtvis stå för herr Ekströms egen räkning. Det är möjligt utt de inte begrep centerns progrum, men det kan också vara sä att de begriper de andra partiernas program ännu mindre.

Jag återkommer till den frågun och vill mycket kort säga till herr Ekström: Läs reservationen — plocka inte bara ut valda uttryck och avsnitt precis som en viss potentat läser Bibeln! Det är vad jag vill rekommendera. Då kommer det att framstå för Er vilken politik vi vill bedriva.

Herr Ekström ironiserade ocksä över vår voteringsomgäng i utskottet. Men sättet att votera bestämsju av den socialdemokratiska majoriteten i utskottet, och på oppositionssidan har vi inte annat än att följa de bestämmelser som ni dikterar.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! För att det inte skall råda något som helst missförstånd mellan mig och herr Ekström vill jag rätta ett litet tekniskt fel som jag gjorde i mitt förra anförande. Jug sade att vi i reservationens kläm hade skrivit både "med bifall till" och "i anledning av" motionerna. Det står "i anledning av" pä alla punkter. Skillnaden är att det i reservationens text stär att vi tillstyrker motionernu direkt i den mån vi gör det. I det undra fallet, som var den springande punkten, hade vi faktiskt en helt annan skrivning.

Jag kun inte förstå utt herr Ekström på något sätt behöver vara tveksam beträffande vårt ställningstagande.

Herr Ekström har sagt en del beträffande kreditfrågorna, men det finns ingen möjlighet för mig att på den korta minut som återstår ta upp ett ytterligare bemötande. Jag vill buru sägu att de mindre och niedelstora företagen mycket väl vet att de har kommit i kläm när det gäller kreditrestriktioner. Därför finns inte stor anledning att hållu på utt ge beskrivningur av olika slug som skulle visa detta. Företagen vet att det

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

faktiskt förhåller sig pä det sättet.

Vidare tror jag att herr Ekström inte alltid vill förstå vad vi menar, och då är det inte heller så lätt att göra det. Detta kunske hänger summan med den inställning sociuldemokraterna har till oss i oppositionen.

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle;

Herr talman! Ja, herr Ekström, att det på sina håU finns en viss lättvindighet med pengar, som vi kan kalla offentligt slöseri, är väl dumt att förneka. Vi läser ibland ganska omfattande tidningsrubriker härom, och jag tror att man skaU vara på det klara med att det förd rus ett bättre kostnadsmed vetande.

Nu skall inte heller herr Ekström försöka slinka undan med att göra gällande att min kritik skulle innebära att sjuksköterskor och andra anställda inom den offentliga sektorn skulle vara slarviga på något sätt. Det har jag faktiskt aldrig sagt. Det är snarare pä det viset att det här fordras vissa signaler, t. ex. att finansutskottets ordförande uttalar att det finns risker för offentligt slöseri och att det gäller att man uppifrån utformar ett sådant system att man undviker detta.

Men vi skall inte överdriva detta med offentligt slöseri. Jug nämnde det som en punkt bland andra punkter som måste observeras för utt vi sä småningom skall kunnu komma till rätta med det helt orimliga skattesystem som vi har. Det tror jag är nödvändigt att vi inriktar oss pä. Det nuvarande skattesystemet tillsummans med en del andra ekonomiskpolitiska åtgärder från regeringens sida har inneburit att den ekonomiska politiken kommit att bli reformfientlig. Jag upprepar detta: Jag anklagar alls icke socialdemokrutin för utt lida någon brist på reformönskningar — det vore fullständigt vansinnigt att uttala en sädan anklagelse - men ni driver för närvarande en ekonomisk politik som innebär att era möjligheter att genomföra reformer försväras. Det är det jag menar, när jag säger att ni driver en reform fientlig politik.

Låt mig i det summunhunget nämnu att jag häromdugen luste en liten urtikel i Nerikes Ällehunda om Örebro, som troligen har en av de högsta kommunalskatterna i landet. Där drar det starka samhället tydligen in på exempelvis skolmaten i sä hög grad att det blir ramaskrin i debatten. Det visar litet vilku svårigheter som uppstått. Det är bra att erkänna dem.

När det gäller råd och unvisningar, som vi hude ett litet meningsutbyte om, skall vi inte i en sådan här debatt stå och gnälla pä varandra för att någon inte erkänner när hun har fel. Men nog hade väl herr Ekström fel på den punkten? Var det inte så?

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr tulmun! Det är några frågor som med nödvändighet inställer sig när man läser finansplanen och finansutskottets betänkande och hör socialdemokratins talesmän i den här debatten, och jag vill uttrycka de frågorna på följande sätt.

Varför söker inte socialdemokrutin dra några lärdomar av den utveckling som lett fram till den ekonomiska krisen och den storu urbetslösheten? Varför söker ni inte dra några slutsatser av den poUtik som lett fram till de stora prisstegringarna? Erfarenheten har ju tydligt

visat att full sysselsättning inte kan garanteras i ett samhälle där storfinansen hur den ekonomiska makten. Inflationen och prisstegringarna har sin yttersta källa i det ekonomiska systemet och i monopolens dommerande ställning.

Nu hoppas regeringspartiet pä en uppgång ur den ekonomiska krisen genom en ny högkonjunktur, och det är möjligt att dessa förhoppningar så småningom infrias. Men då böriar man på nytt samma kretslopp som det senaste året hur lett frum tiU den stora arbetslösheten. I stället för att utnyttja den väntade uppgången för en långsiktig planering låter regeringspartiet det privata kapitalistiska näringslivet bestämma grundvalen för den fortsatta utvecklingen.

Följderna av denna anpassning är uppenbara. Avfolkningen av skogslänen kommer i gäng igen, storstadsområdena kommer att fortsätta att växa med samma negativa konsekvenser för befolkningen som hittUls, det blir ingen planmässig utbyggnad av näringslivet, någon mobilisering kommer inte att ske av de stora inhemska reserver uv arbetskraft som har kartlagts bl. a. av låginkomstutredningen, och den nödvändiga förändringen av maktförhällundena inotn företagen låter vänta pä sig.

Är man inom socialdemokratin verkligen tillfredsställd med utt upprepa den felaktiga och ofullständiga politik som lett fram till de nuvarande svåra problemen för människorna?

Herr talman! Jag tror att det, om man inte tar allvariigare på dessa problem, är risk för att den politiken i stället kommer att upprepas under ledning av de borgeriiga partierna.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr EKSTRÖM (s) kort genmäle;

Herr talman! Herr Burenstam Linder envisus med utt fortfurunde tala om den där kungörelsen. Jag har refererat innehållet i denna kungörelse, som innebar att statliga myndigheters rätt att utfärda kostnadshöjande anvisningar begränsades. Herr Burenstam Linder menar att det ocksä borde hu tugits ett initiativ till att tidigare utfärdade råd och anvisningar skulle ses över. Jag menar att detta även sker varie är, inte minst genom att finansdepartementet uppmanar myndigheter och verk att innan de lämnar in sina petita försöka åstadkomma en begränsning. Så skedde även i fjol. Totalt ökade petitafrumställningurna med 10 miljarder kronor, men detta begränsades till 7 miljarder kronor i statsverkspropositionen.

Herr Kristiansson i Harplinge säger att de som tUlhör minoriteten inte bestämmer voteringsordningen i finansutskottet. Jag vet inte om detta skulle vara en kritik mot den voteringsordning som vi har. Jug nämnde i förbigående att det vid ställningstugandet till motionen 294 — alltså den motion med det fina blå omslaget vilken visades upp av moderuterna -framkom viss tveksumhet bland centerpartisterna i ett inledande skede. Denna tveksumhet hur ni i folkpurtiet och i centerpartiet behållit hela tiden. Det är också därför som finansutskottets vice ordförande blir så upprörd när jag frågar; Vud är det ni tar avstånd frän i moderaternas motion? Ni säger bara att ni / anledning av motionen vill ge Kungl. Maj;t till känna vad ni har anfört. Vad ni egentligen uvser kommer efter denna debatt fortfarande att framstå säsom oklart.

Varken herr Kristiansson i Harplinge eller herr Löfgren har från denna

Nr 31 talarstol försvarut politiken beträffunde den offentliga sektorn. Det är

Onsdagen den grumligheten i deras inställning som jag vill påtala mot bukgrunden uv

1 mars 1972 ''®" moderaterna väckta motionen, som har så stora likheter med det

Finansdebatt

- som anfördes av högern under 1930- och 1940-tulen. Ni hur nu haft tre

möjligheter att stiga upp och säga att ni försvarar den offentliga sektorn,

men det överlämnar ni till oss socialdemokrater. Från er två kun man inte

räkna med någon som helst hjälp i detta full.

Herr Burenstam Linder! Visst har vi ett kostnadsmedvetande inom den offentliga sektorn, och hela det arbete som pågår med programbud-getering syftar ju till att få till stånd ett ännu starkare kostnadsmedvetande. Men vad jag reagerar mot är att Ni ständigt och jämt skall hacka på den offentliga sektorn och helt förbiser alla de människor som är verksammu inom denna och som givetvis måste känna sig illa berörda av den kritik som de oavbrutet utsätts för från Ert håll.

Herr talmun! Jag föreställer mig att diskussionsomgången mellan finansutskottets ledumöter med dettu är avslutad och att debatten nu kommer att fortsätta med övriga tulare.

Herr talmannen anmälde utt herrar Löfgren och Kristiansson i Harplinge anhållit utt till protokollet få antecknat att de inte ägde rätt till ytterligare repliker.

Herr FÄLLDIN (c):

Herr talman! Allteftersom tiden gått hur det framstått allt klarare, att den sorts åtgärder för att komma till rätta med arbetslösheten som regeringen och riksdagsmajoriteten drev igenom i höstas inte har gett det åsyftade resultatet, dvs. inte varit tillräckliga. Ökningen av arbetslösheten har visserligen nu av allt att döma kulminerat. Men uppbromsningen har skett på en mycket hög nivå. Under förra lågkonjunkturen — 1967/68 — då vi ju hade något av en rekordarbetslöshet, nådde arbetslöshetssiffrorna som högst upp tiU ca 65 000. I vinter har vi haft 80 000-85 000 registrerade arbetslösa. Läget är i verkligheten ännu ogynnsammare, om man tar med i bilden att vi nu i vinter haft ett mycket större untul sysselsatta genom arbetsmarknadsutbildning och direkta sysselsättningsskapande åtgärder genom samhällets försorg än vi hade 1967/68. 1 januari i år hade närmare 110 000 personer sin försörining genom arbete uv det sluget.

Som jug framhållit i flera olika sammanhang här i kammaren kan
slutsatsen av detta bara vara en; hur stor den arbetsmarknadspolitiska
apparaten än blir, är den inte tillräcklig för att bemästra sysselsättnings
problem av den omfattning som vi har haft under de senaste konjunktur
svackorna. Det leder oss tUl att inse att.kampen mot arbetslösheten mäste
föras på flera fronter samtidigt. Vi mäste genom en aktiv näringspolitik
skapa arbetstrygghet och konkurrenskraft i våra företag på lång sikt. När
konjunkturen viker måste vi vara beredda att sätta in generella
sysselsättningsstimulerunde åtgärder för utt göra företagen uthålligare, då
det gäller att hålla kvar den arbetskraft som de för tillfället har svårt att
sysselsätta. Det är en självklarhet. För dem som ändå blir utan arbete
80 måste dessa åtgärder kompletteras med direkta arbetsmarknadspolitiska

insatser som kan ge tillfällig eller mer varaktig sysselsättning.

Jag tror att man i långa stycken kun göru en jämförelse med förhållundena inom hälso- och sjukvården. Vi är överens om att det inte räcker med att vi bygger upp en förnämlig sjukhus- och läkarorgunisation. Minst lika viktigt är det att förebygga sjukdom och olycksfall genom olika slag av friskvård, hälsovård, ett fullgott arbetarskydd osv. Den synen mäste vi ocksä försöka lägga oss till med när det gäller att kommu till rättu med den sumhällssjukdom som urbetslösheten utgör. Liksom pä hälso- och sjukvårdsområdet blir det ocksä bäde svärure och kostsammare för samhället att lösa sin uppgift när skudun väl är skedd, dvs. i det här fullet när uppsägningurna väl är ett faktum

Vad som skilt regering och opposition under det senaste årets diskussion om urbetslösheten har främst varit just behovet av förebyggande åtgärder. Centerns och övriga oppositionspartiers förslag i höstas var i hög grad inriktade pä utt förebyggu arbetslöshet. Ett tillfälligt borttugunde av arbetsgivuruvgiften skulle exempelvis gett företagen större möjligheter att hälla uppe sysselsättningen under vintern, och pressen pä den arbetsmarknadspolitiska apparaten skulle då inte blivit så stor som den nu fuktiskt är.

Det progrum för att möta arbetslösheten som oppositionspartierna lade fram i höstas skulle också ha skapat utrymme inom det skattetak vi nu hur för finanspolitiska åtgärder när det kommer en omsvängning i konjunkturen.

Majoriteten i finansutskottet antyder nu utt penningpolitisku åtgärder kun bli uktuella så snart man kan iukttu det minsta tecken pä en sädan omsvängning. Alldeles oberoende av vilken uppfattning mun hur om när en uppgång i konjunkturen kan komma, antyder det som utskottet skriver på den punkten att finansministern och riksbanken lätt kan råka i ett dilemma så snart konjunkturen vänder uppåt igen.

Det finns ett skäl att frågu; Har finansministern för sin del någon utarbetad finanspolitisk beredskap och, i så full, vilku är huvuddragen i denna politik? Eller är det sä, som utskottsmajoriteten antyder, att åtgärderna blir av enbart penningpolitisk karaktär — dvs. räntehöjningar och kreditrestriktioner med risk för konsekvenser för näringslivet av summa slag som vid den förra högkonjunkturen?

Vi är nu inne i en situution, där det med hänsyn till urbetslösheten skulle behövu sättus in ytteriigure en del stimulunsåtgurder samtidigt som man mäste vuru restriktiv med att binda sig för utgifter eller undra finunspolitiska åtgärder, som kun göra att man råkar i svårigheter längre frum. Stimulansätgärdernu mäste med undru ord vara sådana att de kan böria verka omedelbart och utt de kan avlyftas vid behov. Vårt krav på ytteriigare medel till vägarbeten under innevurunde budgetår hur riksdugen redun uvslugit. Vi har bara att konstatera och beklaga det. Detta förslug var enligt vår mening konjunkturpolitiskt väl motiverat, och behovet av upprustning av vägurna omvittnas av ullu.

Enligt min mening skulle det också vara motiverat att nu ytterligure sänka räntan. Den diskontosänkning med en hel procent som genomfördes i Västtyskland häromdagen kun tus som ett tecken pä utt den internutionellu räntenivån fortfarande sjunker. De möjligheter som det

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

ger till sänkning här hemma borde vi utnyttja, inte minst när det gäller den länga räntan. Skillnuden mellun den längu räntan och diskontot har knappast varit större än den är just nu. Det har i sin tur bidragit till att bromsa investeringurna.

Däremot fär — som jag framhöll redan i den allmänpolitiska debatten i januari - möjligheterna utt ungripu den nuvurunde konjunkturarbetslös-heten med mer generellt verkande finanspolitiska medel nu anses försuttna. Regeringens och riksdagsmajoritetens blankt avvisande hållning när det gällt att använda sig av sådana medel är enligt min uppfattning en huvudorsak till att mun lyckats sä dåligt med att hållu urbetslösheten i vinter i schack. Men med ett beslut om sådana åtgärder nu skulle vi riskeru en påspädning just när vi kanske närmar oss ett allmänt uppsving. Vud beträffur nästa budgetår, dvs. det som slutarvid halvårsskiftet 1973, finns det av skäl som jag redan anfört och som både majoriteten och minoriteten i finansutskottet utvecklat meru ingående i stället uniedning utt i dagsläget försöka hålla tillbaka utgifterna och det totala budgetunderskottet.

Men arbetslösheten är inte bara en konjunkturföreteelse. Inte ens när den ekonomiska aktiviteten är som intensivast tycks vi kunna undgå en betydunde struktururbetslöshet. Mycket tyder dessutom på att vi under de närmaste åren mäste bereda oss på en ännu snabbare strukturomvandling och en ännu högre strukturarbetslöshet än den vi hittills haft. En sådan utveckHng utgör inte bura ett hot mot den fulla sysselsättningen utun också mot jämlikhetspolitiken. Det innebär att de förbättringar som vissa grupper uppnår får dyrt betalus uv undra. Särskilt bland de äldre slås mångu ut frän den ordinurie arbetsmarknaden. Andra fär tu urbete med sämre lön.

Den situution som nu råder på arbetsmarknaden med mycket stor arbetslöshet bland de äldre och omfattande friställningar och nedläggningar av företag oberoende uv konjunktursituutionen är enligt min mening ett klurt uttryck för en feluktig strukturpolitik. Ingen vill stoppa strukturomvandlingen. Den innebär att vi kan tu till vara de tekniska framstegen samt möjligheterna till specialisering och arbetsfördelning. Men de vinster som vi på det sättet uppnår går snubbt förlorude, om vi inte kan hålla utvecklingen i balans. Och det är fullt klart att en sådan balans saknas, när vi har en stor och bestående strukturarbetslöshet.

Till de bestående problemen i den svenska ekonomin hör ocksä svårigheterna att upprätthålla baluns i utrikesuffärernu. Finunsutskottet understryker i sitt betänkunde uttulandet i finansplanen, att det inte finns anledning utt tro utt de senuste tvä årens förbuttringur i betulnings-balansen skall bestå utun vidare. Vad beträffar förhållandena under 1972 tror utskottet t. o. m. att prognoserna i finansplanen kan komma att visa sig vara för optimistiska.

Hur storu påfrestningarna blir under det närmaste året hänger givetvis i hög grad samman med hur konjunkturen utvecklas. Men sä mycket är klart, att vi liksom tidigare mäste inrikta oss på att betala ett växande underskott i fråga om tjänster och transfereringar med ett i genomsnitt allt större överskott i varuutbytet. Den uppgiften klurur vi inte utan en ytteriigare förstärkning uv den industriellu slagkraften när det gäller såväl

den utpräglade exportindustrin som hemmamarknadsindustrin.

Den avgörande faktorn bäde för att komma till rätta med strukturarbetslösheten och för att fä till stånd en varaktig förbättring i utrikesaffärerna är, som har framhållits många gånger tidigare, industriinvesteringarna. Och i det avseendet har målsättningarna under de senaste åren inte uppnåtts. Den prognos för 1972 som finansministern gör i finansplanen visar på en uppgång med bara 3,5 procent. Med nuvarande problem for ögonen måste detta betraktas som helt otillfredsställande. Det framgår inte minst vid en jämförelse med långtidsutredningen, där en investeringsuppgång på 6 å 7 procent angetts som ett nödvändigt villkor för att bl. a. inom rimlig tid kunna uppnå balans i utrikesbetulningurnu.

Det lär inte gä att komma ifrån att mycket av misslyckandena när det gäller investeringspolitiken kan skyllas på brister i den ekonomiska politiken och i näringspolitiken. Jag hoppas att man nu på regeringssidan på ett annat sätt än tidigare värdesätter ett ömsesidigt och förtroendefullt samarbete mellan samhällets olika organ och näringslivets parter. Därvidlag spelar de anställda en viktig roll. Deras erfarenhet när det gäller arbetsmUjö och företagsdemokratiska frågor måste tas till vara i överläggningar om framtidsplaneringen.

Jag tror också att man nu har en mera öppen blick för vud en jämn kapitaltillförsel till företagen betyder, vilken roll de mindre och medelstora företagen spelar osv. Men det gäller också att forma samhällets åtgärder tUl ett näringspolitiskt handlingsprogram. Avsaknaden av ett sådant tror jag är en av de viktigaste anledningarna till att näringspolitiken hittills inte blivit någonting helt utan enbart någonting styckevis och delt. Vid utformningen av ett sådant progrum är det viktigt att miljöfaktorerna beaktas. Särskilt gäller det i frågor om arbetsmiljön. Det gäller att anpassa maskiner, lokaler osv. till människans förutsättningar. Ätt mäta produktionsresultat utan att beakta de sakerna ger ingen rättvisande bild av utvecklingen.

En viktig målsättning mäste också vara att fördela investeringarna i näringsliv, bostäder och samhällsservice så att man åstadkommer en regional utjämning. Centrulisering går inte ihop med vare sig strävan till jämlikhet eller försöken utt uppnå full sysselsättning.

I det sammanhanget mäste jug återkomma till den fråga jug ställde till statsministern under den allmänpolitiska debatten angående målformuleringen för den ekonomiska politiken. När finansministern i fjol hade tagit med regional balans som ett uttryckligt mål för den ekonomiska politiken hälsade vi det med tillfredsställelse. Desto större blev därför besvikelsen när detta mål inte längre fanns med i årets finansplan. Jag har i det längsta hoppats att det var ett olycksfall i arbetet. Vi inbjöd i den gemensamma mittenmotionen utskottet att skriva in regional balans som ett centralt mål för den ekonomiska politiken, men vi erfar nu att socialdemokraterna i utskottet avstyrker detta. Får jag fräga finansministern; Vilket är motivet för att mönstra ut detta viktiga mål för den ekonomiska politiken ur målformuleringen?

Har denna åtgärd något samband med den promemoria om ortsklassificering som nu är ute på remiss? När regeringen föreslog utt kommun-summunläggningsreformen skulle bli tvingande framhöll man som ett

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

motiv att vurie nybildud kommun skulle bli en näringsgeogrufisk enhet. Om vi får tro promemorian, så hur mun tänkt om i den frågun också — det är ju långt ifrån alla kommunblockscentra som anges som utvecklingsbura i den promemoriun.

Vi hur en purtimotion om ortsklussificeringen, och vi fär väl ta en ytterligare debatt på den punkten när motionen behandlas. Men det slog mig att de här sakerna möjligen kan ha ett samband, och därför ville jag komplettera frägun pä det vis som jug hur gjort.

Ett uttryck för den hittills fördu centraliseringspolitiken är utt staten med skattemedel subventionerar de företag som etablerar sig eller utvidgar verksamheten i de överhettude områdena. Jug avser då utt sumhället har tagit på sig en mycket stor del av de kostnader som rekrytering av arbetskraft i sådana fall drar med sig. Det innebär att företagen i sina kulkyler kan bortse ifrån den kostnad som det innebär att skaffa fram arbetskraft i de områden, där det samhällsekonomiskt sett är dyrast att etablera ny verksamhet. Den ordningen motverkar självfallet mycket starkt den strävan till utlokalisering som riksdagen och statsmakterna i undra sammunhang hur gett uttryck för. Därför bör mun enligt min mening allvarligt överväga att låta företagen bära dessa kostnader. Det tror jug är en bra metod att påverka företagen att överväga undra områden för sin etablering.

Då mun genomför en sådun ordning skull det givetvis inte innebära att den enskilde som mäste flytta skall vuru beroende uv det företug hun söker sig til! när det gäller utt få ut sin flyttningsersättning. För ersättningen till den enskilde måste självfullet samhället liksom hittills stå som garant på samma sätt som sumhället guranterar att den som blir sjuk, den som är berättigad till pension osv. alltid får ut de fastställda förmånerna. Men betalningsansvaret kan och skull enligt min mening då läggas på företagen, som behöver dennu interlokula förmedling för att fä sin arbetskruft.

Med nuvarande produktionstillväxt och skattetryck blir givetvis utrymmet för att bygga ut den offentliga servicen och genomföra nya sociala reformer ytterst begränsat. Vi vet också att de löpande driftkostnaderna i den offentliga verksamheten stiger mycket snabbt på grund av bl. a. ökade personulkostnader.

Finansministern har i årets finansplan mycket starkt understrukit behovet av att kommunerna unpussur sinu investeringar till en meru realistisk nivå. Mot det finns ingenting att invända. När det gäller ansvaret för kommunernus ekonomi kommer mun emellertid samtidigt inte ifrån det förhållandet att omkring fyra femtedelar uv den kommunula verksamheten uvser kostnuder för uppgifter som stuten påfört kommunernu. Statens bidrag till finansieringen av dessu utgifter utgör emellertid inte mer än ungefär 25 procent. Dettu förhållunde mellun verksumhets-ansvar och ekonomiskt unsvar är knuppust rimligt. Finunsministern hur nu äntligen tillsatt den av riksdugen begärda utredningen om kommunernas ekonomi och om kostnadsfördelningen mellun stat och kommun. Men jug måste säga att förhoppningarna pä dennu utredning inte kan ställas alltför högt, då de direktiv som flnunsministern gett utredningen sätter mycket snäva gränser i mångu avseenden.

Jämsides med en omprövning av kostnadsansvaret mellan stat och kommun mäste man givetvis pä bägge häll försöka spara och försöka öka effektiviteten och pä sä sätt frigöra resurser för nya ändamål. Vilka anspråk som t. ex. kommunerna får ta pä sig hänger ju i stor utsträckning ihop med hur man planerar samhällsutbyggnaden i stort. Bättre balans i detta avseende mellan olika regioner skulle otvivelaktigt innebära en lättnad för inte minst kommunernas ekonomi utan att det skulle innebära nägra försämringar för de enskUda människorna. På summu sätt kan man säga att det är kostnaden för befolkningsomflyttningen och för en alltför långt driven centraliseringspolitik som nu i stor utsträckning medverkar till att driva upp skattesatserna i inflyttningskommunernu. Inte minst här i Stockholmsområdet är det förhällandet mycket påtugligt.

Till de mest brännande ekonomiska problemen just nu hör också de snabba prishöjningarna. I någon mån kommer prisimpulserna utifrån, men frumför ullt är det höjdu produktionskostnuder här hemma som nu slår igenom i höjda priser. De kraftigt höjdu kommunulskutternu ökar svårigheterna, särskilt för dem som har låga inkomster. Eftersom de flesta samtidigt har sina löner bundna genom avtal för lång tid framåt och löneglidningen i nuvarande arbetsmarknadsläge helt naturligt inte är särskilt stor, blir prishöjningarna genomgående mycket kännbara.

Höjningarna har inte minst gällt matpriserna. Det ökar bördan frumför allt för låginkomstgrupper och barnfamiljer. Anledningen till dessa höjningar känner vi till. Jordbrukarna har erhållit vissa prisförbättringar, till en del som kompensation för inflationen. Ändra låginkomsttagare — inom livsmedelsindustrin, transportledet och handeln - har genom löneförhandlingarna och i överensstämmelse med välfärds- och jäinlik-hetsmålsättningen fått större löneökningar än vanligt. Detta mäste leda till höjda matpriser.

Det är därför naturligt att tanken pä ett slopande av mervärdeskatten på livsmedel har kommit upp till debatt. En sådan åtgärd skulle emellertid - förutom att den är förenad med tekniska komplikationer — medföru ett inkomstbortfull för staten pä omkring 4 miljarder kronor. Det finns knappast några realistiska möjligheter att kompensera detta bortfall med inkomster frän annat häll.

En möjlighet är utt differentiera mervärdeskatten. Skattesatsen skulle alltså kunna sänkas för livsmedlen eller för vissa slag av livsmedel. Eventuellt kunde då skatten höjas på vuror som unses mera umbärliga. Men väljer man den möjligheten kvarstår ju de tekniska svårigheterna.

I förstu hund bör andra vägar sökas för utt eliminera mervärdeskattens prishöjande effekter på livsmedlen. Det finns då den möjligheten utt ställa budgetmedel till förfogande för ändamålet, en möjlighet som vi för övrigt i nägot full redun använder oss av. Det finge i förstu hand bli fräga om att välja ut några viktiga vamslug - det kun vara mjölk, mjöl, kött, fläsk, fisk eller ägg - och subventioneru dessu viu stutsbudgelen. Väljer mun den vägen och tar ett steg i sänder kan mun med begränsude belopp nå god effekt på några få men viktiga inslag i husnianskosten.

Det är värt att notera att vilken metod man än använder - om man tur bort momsen, om man differentierar momsen eller om man har en successiv övergäng till en lågprislinje - innebär det inte en enda ny krona

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

till jordbrukarna eller till andra som arbetar i denna kedja. Jag tänker på livsmedelsindustrins arbetare, på transportarbetare och pä dem som är anställda i handeln, I samtliga fall blir effekten den att man ur konsumenternas synpunkt tar bort hela eller delar av den prishöjande effekt som mervärdeskatten innebär.

Vi har inte låst oss i den här frågan. Dessa tankar är utvecklade i vår partimotion som vi lämnade vid riksdagens början.

När det gäller att kompensera barnfamiljerna kan man naturligtvis också gå fram på andra vägar. En möjlighet som ligger nära till hands är att man höjer barnbidragen. Redan en så begränsad reform som den som centern och folkpartiet föreslagit till årets riksdug, nämligen en indexreglering av burnbidrugen, skuHe i detta sammanhang avsevärt lätta på barnfamiljernas ekonomisku börda.

Under detta anförande övertog herr tredje vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HELEN (fp);

Herr talman! Jag skall om en stund komma in pä de dagsaktuella frågor som herr Fälldin slutade med. Men jug skulle gärna som ett led i ett ekonomiskt resonemang vilja visa, varför sä mänga hushåll har blivit så extremt känsliga för varje ny börda och därför reagerar som nu sker inför matprishöjningarna.

Det är faktiskt nödvändigt att påminna om att verkningarna av lågkonjunkturen fortfarande är mycket kännbara. Det finns vissa ljusglimtar, t. ex. rapporter om ökad konsumtionsvilja och en enligt AMS:s senaste beräkningar något minskad arbetslöshet i februari. Men fortfarande ligger arbetslösheten cirka 21 000 över siffrorna för motsvarande tidpunkt i fjol, och om man analyserar siffrorna finner man en hel rad oroande drag. Dit hör att arbetslösheten i storstäderna, främst här i Stockholm, ligger pä en pruktiskt tuget oförändrat hög nivä. Dit hör vidare den stora ungdomsarbetslösheten, med allt vad den för med sig av sociala risker. Enligt urbetsmarknudsstyrelsens undersökningar frän 1971 tenderar även arbetslösheten bland ungdom att bli mer långvarig.

Till de oroande inslagen hör vidare det fortfarande mycket låga antalet lediga platser; det var 24 800 i februari i år mot 33 266 vid samma tid i fjol och för två är sedan så högt som 56 573. Vi vet också att det vid sidan av de officiella siffrorna finns åtskilliga oregistrerade som inte kan få jobb. Dessutom hur vi 50 000 i arbetsmarknadsutbildning och 35 000 i beredskapsarbeten.

Bakgrunden till detta är naturiigtvis konjunkturen. Det har sagts tidigare men förtjänar att upprepas; Regeringen rår inte för den internationella konjunkturnedgången. Däremot rår regeringen i högsta grud för de hemmalugude verkningarnu uv den. 1 valrörelsen 1970 förklurude sociuldemokraterna utt prisstegringur och balansproblem i ekonomin inte skull bekumpus med urbetslöshet — det sattes t. o. m. pä valaffischer och angavs i annonser — men detta var precis vud som skedde under 1971; nuturligtvis mot er vilju, men det är ändå ullvurligt. Det funns en dogmatisk ovilja att ge ekonomin en ordentlig stimulans, och den

ledde bl. a. till förhalningar av oppositionens förslag och så småningom tiH ett blankt nej.

Enligt beräkningar som presenterades vid Nationalekonomiska föreningens januaridebatt, som finansministern säkert lyssnade till, skulle ett snabbt genomförande av oppositionens förslag i höstas ha lett tUl en påtaglig förbättring av arbetsmurknudsläget. Som mått på arbetsmarknadsläget har man för de beräkningarna utnyttjat antalet lediga platser minskat med antalet registrerade arbetslösa. Dä visar det sig att arbetsmarknadsläget skulle ha förbättrats för ca 23 000 personer. Det är verkligen inte likgiltigt om över 20 000 av dem som nu är arbetslösa hade haft stadigt jobb eller inte.

Men problemen beror inte enbart pä lågkonjunkturen. Bakom de kurvor över sysselsättningen som på kort sikt går upp eller ner finns långsiktiga utvecklingslinjer. Ett par talare har redan varit inne pä den saken. Det finns de som säger att "utvecklingen går inte att hejda, vi mäste räkna med varaktig arbetslöshet". Naturligtvis finns det all anledning att se upp för en ny sorts fatalism, som kan leda till att man accepterar många av de svåraste bristerna i dagens samhälle och buru försöker göra något åt de mer akuta svårigheterna. Men i sak är det klart att mångu löntagure känner en varaktig otrygghet i sina jobb just genom en allt snabbare stmkturomvandling. Det var också herr Ekström tidigare inne på. Under senare hälften av 1960-talet och fram till i dag har den genomsnittliga urbetslösheten — och det är det som är så allvarligt - visat en klart stigande tendens. Inte bara de tillfälliga utan ocksä de varaktiga arbetslöshetsriskerna sprids till nya grupper, inte minst till tjänstemän och kanske frumför allt äldre tjänstemän, som vid friställningar upplever mycket stora svårigheter att få ett nytt jobb. Man kan säga att för varie år stiger untulet människor som bokstuvligen slås ut frän arbetsmarknaden och döms till långvarig arbetslöshet.

Jag läste i gär att LO:s andre ordförande så sent som i söndugs inför Kommunal 8:uns studiekonferens i Kungälv hade sagt så här; "Dä riskerar vi att för framtiden skapa en arbetsmarknad som består av A-lag och ett B-lag, där det sistnämnda utgörs uv en grupp utslagna som inte har någon möjlighet att pä nytt komma in i det normala arbetslivet."

Ingenting vore värre än om man accepterade detta som nägot man omöjligen kunde rätta till.

Nu vet vi ju ocksä hur viktig själva grundtanken i den förda näringspolitiken har varit, att man skaU driva på förändringar. I dennu grundtanke ligger liksom hela kraften i samhällsutvecklingen. Dåliga företag skull slås ut. De som urbetur dur skall sugas upp av nya effektiva och utvecklingsbara företag. Så har det också fungerat i mångu fall. Men det ullvurliga är utt utbyggnuden av nya arbetstillfällen inte har kunnat ske i samma takt som de gamla lagts ner.

Det har under senare år blivit alltmer accepterat att vi måste fä ett slut pä mUjöslöseriet — detta accepteras nu av praktiskt tuget alla som deltar i debatten - och att det behövs en ny avvägning mellan produktionslivets krav och miljön, i ordets vidaste mening. På samma sätt börjar det bli alltmer uppenbart att vi mäste tänka på effekten av de krav och förväntningar som den förda näringspolitiken ställer på människorna.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

arbetare lika väl som tjänstemän. Detta gäller alla de människor som har svårigheter att hänga med i upptrissade effektivitetskrav.

Det är de ständiga kraven pä anpassning, effektivisering och omflyttning som har fått så mänga människor att känna sig otillräckliga, osäkra och stressade. Liksom den fysiska miljön inte tål vilku påfrestningar som helst mäste vi ocksä här söka oss fram till en mjukare och mänskligare rytm i förändringarna. Samhällets samlade välfärd, även den som mäts i kronor och ören, hänger — mer än som brukar erkännas — ihop med det mänskliga klimutet i arbetslivet liksom på andra häll. Det är någonting inte buru för samhället utun också för företagsledningarnu utt tänka pä.

Den socialdemokratiska näringspolitiken har haft sina goda inslag, men detta grundläggande mål — att skapa trygga jobb — har man inte klarat av. Betydande delar av svenskt näringsliv är faktiskt i ett ganska svårt läge. Utlandskonkurrensen ökar - det vet vi. Investeringarna för framtiden har i flera år legat alldeles för lågt; herr Fälldin guv exempel på det. Lönsumheten hur sjunkit till en internutionellt sett ganska låg nivå. Även om likviditeten på åtskilliga häll under de senaste månaderna på nytt byggts upp, har den grundläggande soliditeten i mångu företag försämrats. Många löntugure vet numeru uv dyster erfarenhet utt olönsumma företag också är otrygga företag.

Det är klurt utt läget växlur frän brunsch till bransch. Men det vore ett misstag att tro att svårigheterna är begränsade till de rena problem-branscherna, TEKO, sko, läder och glas. De finns också inom vud som hittills hur betruktuts som ryggraden i det svensku näringslivet, verkstadsindustrin. Här har rationuliseringstukten varit mycket hård. Tiden 1966—1971 nära nog tredubblades antalet avskedade inom den svenska verkstadsindustrin, jämfört med den tidigare femårsperioden. Det har inneburit en viss förstärkning av konkurrenskraft och ökad produktivitet om man ser det helt rutionellt, men utbyggnaden av nya arbetstillfällen har legat för lågt, och lönsamheten har utvecklats dåligt.

Värst utsatta är faktiskt de mindre och medelstora företagen. Genom att de ofta har otillräcklig tillgång till eget kapital hårde i svängningarna drubbuts hårt av brister i statens ekonomiska politik, t. ex. de hårda kreditrestriktionerna för ett par är sedan. Det är därför som investeringarna har varit otillfredsställande och förra året t. o. m. sjönk för mindre och medelstora företug. Det är mångu företag som hade kunnat leva kvar och utvecklas som nu hur tvingats slå igen. Dettu är verkligen olyckligt, eftersom de mindre och medelstoru företagen är en så viktig del av vår svensku ekonomi och sysselsätter så mångu människor som trivs med sinu jobb. Dessu företag betyder mycket eller borde åtminstone betyda mycket för det nyskapande som är nödvändigt för att ett näringsliv skall kunna utvecklus. Tidigare var det i stor utsträckning så utt storföretagen kunde utvecklus ur de mindre eller tillgodogöra sig de nyheter och uppfinningar som kom därifrån.

Det här kan mun inte kommendera frum en ändring på. En liberul biandekonomi kan i varje full uldrig bli en kommundoekonomi. Stuten behöver oliku slags styrmedel som kan unpussu den ekonomiska utvecklingen i stort efter vissa politiskt bestämda mål, t. ex. en bättre miljö. En alltmer komplicerad ekonomi och alltmer umbitiösu socialu mål kräver

nuturiigtvis också oliku slugs selektiva stödinsatser - det häller jag med regeringstalesmannen om. Men om målet är en decentruliserad ekonomi där besluten i företagens direkta verksamhet futtus uv människor som urbetur i företugen, som står problemen sä näru som möjligt, då mäste löntagarnas rätt till medbestämmande klart erkännas också i lagstiftningens form.

För att en sådun ekonomi skull fungera — för utt mun verkligen skall få ut all effekt ur denna — krävs en vilja frän statsmakterna att stimulera företagsamheten genom själva det ekonomiska klimat i vilket den urbetur och på det sättet tryggu arbetet för de anställdu. Tyvärr saknas en hel del av den framtidstro och den vilja utt sutsa som då är en uv förutsättningarna. Man kun inte kommu ifrån utt regeringen här har sitt unsvar.

Själva ovissheten om vilku mål som ytterst gäller för den sociuldemo-kratisku näringspolitiken och vilku medel man tänker utnyttja har nu i flera år varit en negativ faktor. Alltför länge har den socialdemokratiska näringspolitiken koncentrerats till de stutligu företugen, och mun hur måst ägnu sig åt oliku slags utryckningar i akuta lägen. Sådana är nödvändiga, men de räcker inte. Näringspolitikens första och mest grundläggande uppgift måste vara att förebygga arbetslöshet och att rent allmänt stärka näringslivets stabilitet och konkurrensförmågu. Det är då baru företug med en rimlig lönsumhet och med tillgäng till riskvilligt kupitul som kan göru de satsningar för framtiden som behövs om Sverige skull kluru sin ekonomi under 1970-tulet. Därför skull den stutligu näringspolitiken inte bura omfatta problembrunscher, utan helu näringslivet; den mäste vura offensiv och stimulera näringslivets framtidstro. Den mäste medvetet tu sikte på att undunröja flaskhalsar i ekonomin, och dit hör då arbetsmarknadspolitiken som måste sikta till utt förebygga urbetslöshet.

Vi hur i en större motion velat peka på att det är nödvändigt utt förbättru arbetsförmedlingarna. Därigenom kan man minska arbetslös-hetstidernu och göru det lätture för människornu att få det jobb de vill ha. En bättre arbetsförmedling som kan passa Uiop arbetstillfällen och arbetssökande är fuktiskt en spurbössu för samhället. Arbetsförmedlingurna mäste fä resurser utt överblicka arbetsmarknaden i undra delar av landet. Det fungerar, som vi vet, tyvärr alltjämt dåligt. Detta är ett av de viktiga TCO-förslag som folkpurtiet ställt sig bakom.

Vårt progrum bygger ocksä pä en systemutisk sutsning pä de mindre och medelstoru företagen, bl. a. genom att öka tillgängen till riskvilligt kapital, nägot som dessa företugure är helt beroende uv, med en större tonvikt pä de generella stimulansätgärdernu inom regionulpolitiken. Dit hör en lägre arbetsgivaravgift inom stödområdet. Dit hör en bättre samordning mellan trafik- och regionalpolitiken, sä utt inte SJ genom sinu nedläggningar motverkar vad andra statliga organ genom lokaliserings-politiska insutser försöker bygga upp. Dit hör förslag om stimulans till företagssparande, som löntagarna fär andel i efter principen: rikare företag inte i och för sig för att just företagare skall bli rikare utan för att bäde de anställda och företagarna skall bli tryggare.

Det uvgörande för en sådan här mer offensiv näringspolitik är utt mun klurur konjunkturpolitiken genom större förutseende och beslutsamhet i

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

tid. Regeringen hur i fleru år fört en politik som varit i otakt med konjunkturläget. En rad ekonomiska experter hur päpekut detta — finansministern vet om det, men han vUl inte erkänna det unnat än i stillu stunder. Resultuten hur blivit omväxlande inflation, vulutuprobleni oci arbetslöshet sumt under senure år arbetslöshet och inflation samtidigt.

Svårigheterna utt skupu buluns i ekonomin är uppenbaru, och jug erinrar pä nytt om den internationella påverkan. Men vad regeringen har underskuttut är både de långsiktigu och de kortsiktigu furorna med en snabb prisstegring. När motåtgärderna då satts in har det ofta varit för sent med följd att de slagit igenom först i nästu konjunkturfus. Om vi kommer i en växande otakt varie gäng konjunkturcykeln vänder, blir skadeverkningarna större. På samma sätt som regeringen dröjde i det längsta med motåtgärder mot den växunde arbetslösheten, finns det nu risk att man upprepar misstagen inför det nya läget. När konjunkturen vänder och det blir nyu högtryck i ekonomin får motåtgärdernu inte vura den typ av brutulu kreditåtstrumningar som vi fick 1970. Det har återigen viftats med detta, och det skrämmer många, eftersom man därigenom bryter ned kraften i den sä nödvändiga investeringsuppgången. Det vore välgörande om regeringen i dug kunde säga ifrån utt man denna gäng tänker försöku undviku en så drustisk ätstrumning. Annars är det risk för att en del företag gör sig överiikvida, helt enkelt för att gardera sig, och därmed underiåter att investera i tid. Och jug riktar där kritiken inte bara mot regeringen utun även mot mångu företag som helt enkelt investerar i fel fus av konjunkturcykeln.

En suk som vi kan göru på det allmänna planet för att få större utrymme är att nu sänka räntan. När Västtyskland har sänkt sitt diskonto så lågt som till 3 procent borde också Sverige kunna sänka räntan. Nu finns det murknadsniässigu utrymmet, och det skulle hjälpa riksbunken och stutsmakterna i övrigt i ett senare konjunkturläge. Då har man större utrymme.

De mindre och medelstora företagen måste dessutom fä det stöd för sin kapitalförsörining som socialdemokraterna i teorin har ställt i utsikt men så illa lyckats genomföra. Här behövs en jättesatsning för att man skall kunna stimulera deras exportansträngningar. Jag tycker att man skulle kunna finna en ny öppning härvidlug i vud statsministern sude i Helsingfors, och jug hoppus att han hude finunsministerns sanktion för det. Även näringspolitiken skall nu komma med i det nordiska samarbetet. Det finns alltså inom Norden en rad lokalt anknutna mindre företug som helt enkelt inte framgångsrikt kan få ut sina produkter på marknademu utunför Norden. Inom ramen för det nya progrum som mun skull arbeta fram och lovat att redovisa i sina första delar redan i sommar och i hela sin vidd redan vid nästa möte med Nordiska rådet borde det vara möjligt att här etablera en buffertfond för de nordiska länderna på några hundra mUjoner kronor.

Men då måste man samtidigt enas om att de mindre och medelstoru företagen, när en sådan fond går in som garant för försäljning av varor, får en något frikostigare kreditbedömning än vud som hittills vurit fullet. Nu är bestämmelserna i regel så snävt hållna att man sällan får tillgodoräkna sig vuruluger och kundfordringar i skälig utsträckning. Om

dessa finge bilda underlag för den kredit som företagen unses värdiga skulle företagen i hög grad kunnu öka sin egen förmåga. Finansieringen skulle naturligtvis, sedan en sädan statlig buffertfond har trätt in som garant, ske pä vanligt sätt i någon nordisk bank. Jug tycker utt den försöksverksumhet som svenska staten redan bedriver i TEKO- och glasindustrierna skulle kunna ge underiag för hur man bygger upp en sådan exportfrämjande verksamhet just inom den mindre och medelstora industrin.

Men för att man på längre sikt skall kunna skapa en bättre balans i hela samhällsekonomin måste statens ekonomiska ramplanering utvecklas. Vi har mänga gånger tjatat om det, och finansministern tycks ha svårt att förstå vad vi egentHgen menar - vi får mest ointresserade axelryckningar som svar. Men med en skrift som kom strax före jul har vi nu visat vilken teknik vi menar att man skall använda, och jag hoppas att finansministern har tagit del av den. ImprovisationspoHtik leder bara till ekonomisk överansträngning, och osäkerhet om regeringens mer långsiktiga planer smittar av sig på företag och kommuner. Det är endast en systematisk planering av statens långsiktiga åtaganden som kan sätta en broms på det snabbt stigande skattetrycket och driva fram hos oss alla underlaget för verkliga prioriteringar och därmed bättre offentlig hushållning och sparsamhet i det allmänna.

Tyvärr har skattefrågorna inte kunnat arbetas fram som underlag för den här debatten eftersom socialdemokraterna på nytt har valt att göra taktikröstningur i utskotten. Jag utgår självfallet ifrån att vi i dag ändå får resonera om de frågorna, eftersom de har ett mycket intimt samband med ekonomin över huvud taget och enligt min mening just bildar underlaget för den extrema känslighet som många hushåll visar gentemot de stigande matpriserna.

Det är många som frågar sig om det lönar sig utt arbeta. Lönar det sig utt arbeta mer, frågar andra, just inför den situation dä exempelvis hustrun vill bestämma sig för att också ta ett yrkesarbete utanför hemmet. I tidningar och TV finner vi nästan dagligen exempel där människor har räknat fram sin situation och visar i siffror utt ökad arbetsinsats lönas litet eller att inget blir över. Vi har själva fått ta del uv beräkningar som gjorts av sparbankernas budgetrådgivning och som visar att en ökad arbetsinsats i vissa helt vunliga fall t. o. m. innebär att man fär mindre över — fall där rådet från experterna alltså skulle bli; försök inte att förbättra er situation själva genom att arbeta mer.

Det är självfallet orimligt att ha en sådan ordning.

Exemplen visar också en annan sak, nämligen att det för tiotusentals människor i Sverige i dag knappast gär att nämnvärt öka levnadsstandarden genom extrainsatser, genom att höja sin inkomst. Marginalskatten går upp till 60 procent redan vid en familjeinkomst strax över 30 000 kronor per år. Bostadstilläggen minskar och faller bort när inkomsten ökar. Och i de flesta kommuner är numera daghemstaxorna sä konstruerade utt avgifterna snabbt ökar med inkomsten. Med inflationen förs man dessutom upp i högre skatteklasser, där marginalskatten slår hårdare, även om löneökningen buru är kompensation för redan inträffade prisstegringar och inte alls hur höjt den verkliga inkomsten.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Säg nu inte utt det buru är någru privilegierude grupper som drabbas av det här! Det är vanliga löntagare i vanliga inkomstlägen. Marginal- och tröskeleffekter slår nu så hårt för familjer med mellan t. ex. 25 000 och 40 000 kronor i årsinkomst utt vi har hamnat i en situation som är dramatiskt förändrad i jämförelse med vad den var för nägra år sedun, då finunsministern gjorde sina beräkningar till underlaget för 1970 års skattereform. Genom skatter, bidrag och avgifter har marginaleffekterna kraftigt skärpts under de senaste åren. Därför är det mänga människor -inte minst de som är anslutna till TCO och LO - som pä folkpartiets möten och säkert även på de andra partiernas möten ute i landet ställer sig upp och kräver: Ni måste säga ifrån att det skall löna sig att arbeta! Säg ifrån att de nuvarande marginaleffekterna är orimliga!

Det är inte alls, herr finansminister, skuttekverulunter som nu reser kruvet på väsentligu reformer för att lätta marginaleffekterna, utan det är människor som mycket väl förstår utt ett välfärdssumhälle med högt uppsatta mål — som det svenska - kräver höga skatter. De inser utt sumlude lättnuder av det totala skattetrycket inte gär att utlova under de närmaste åren, eftersom ulla vet hur svårt det är att få stopp på t. ex. kommunalskatternas ökning.

Men vad de här rösterna säger är dettu: Det mäste vuru fel, dä själva systemen för skatter, bidrug och uvgifterärsä uppbyggda att tiotusentals människor praktiskt tuget inte kan öka sin standard genom utt höju sin lön. Ekonomiska stimulanser är — det borde vi kunnu vuru överens om -viktigu för frumstegstukten; det brukar i vurie full sociuldemokruterna hållu med om. Men vurför skull i så fall den principen sättas ur spel för exempelvis burnfumiljer i mellangrupperna? Skulle inte de behöva ekonomiska stimulanser för att göra extrainsatser? Skall inte de ha möjlighet utt höja sin stundard? Barnfamiljerna glömdes helt enkelt bort i skattereformen 1970; det är den enkla sanningen, och därför växer oavbrutet kravet pä en samlad familjepolitisk reform.

Nu skall man inte dölja - och jug tänker inte heller försöku göru det — att det är svårt att på en gäng, med ett beslut, upphäva de orättvisor som har kommit till. Inte inom något parti kun man slå sig försitt bröst och säga; Vi har röstat emot ullu de beslut som hur skupat det här läget. Men nu gäller det framtiden och det gäller att vända utvecklingen åt rätt håll. Det är därför vi nu mäste ta ett steg i rätt riktning för att göra det mera lönande att arbeta. Indexreglering av skatteskalorna är första steget. Det förhindrur den automatiska skärpning av murginulskutternu som inflationen leder till. Vi måste vidure se över den samlade effekten av reglerna för bostadstilläggen och daghenisavgifterna. Borås kommun har blivit mycket uppmärksummud för sitt system med fustu daghemsavgifter - ett belopp för ensamstående föräldrar, ett högre belopp för familjer med bäde man och hustru men utan ökning av avgiften när inkomsten stiger i de här känsliga skikten. Det finns goda skäl för fler kommuner att pröva en övergäng till den modellen. Den skatteutredning som jag utgår från att finansministern i dag kommer att tala om att han tänker tillsätta bör ta upp de här frågorna - och med förtur, sä utt riksdagen snabbt kan fatta beslut som gör det mera lönande för dessa hårt trängda familjer att arbeta.

Jag hoppas verkligen att jag inte skall behöva höra att jämlikheten skulle krävu att de våldsumma marginaleffekterna skall finnas kvar. Tolkar man jämlikheten sä, att det inte bör löna sig att arbeta, då har man riktat ett ideologiskt grundskott mot hela jämlikhetstanken, och det var väl ändå inte meningen. Tvärtom finns det nu oändligt mänga människor för vilka just jämlikheten kommer i kläm med nästan hundraprocentiga marginaleffekter. Den största jämlikhetsfrågan och den största gruppen som det därvid är frågan om är kvinnorna. Det är fortfarande nödvändigt utt krävu rättvisa åt kvinnorna. De måste få en reell valfrihet mellan arbete i hemmet och yrkesarbete utanför hemmet. Vi har sedan årutui från liberult håll angripit de fördomar som diskriminerat kvinnorna i utbildningen och ute pä arbetsplatserna. Vi har ständigt fäst uppmärksamheten på skatteregler och bidragskonstruktioner som har bevurut ett förlegut könsrollsmönster. Nu ser man i mussor uv familjer landet runt hur man i praktiken allvarligt försvårar just för kvinnorna utt gå ut i förvärvslivet genom utt skutter, bidrag och avgifter är sä uppbyggda att det mesta av den nya inkomsten försvinner. Det bedrövliga är ju att man i helt vanliga inkomstlägen tunnar ut det fina med införandet uv den särbeskattning som vi slogs för och drev igenom och som verkligen var ett steg mot rättvisa för kvinnorna.

Jag skulle än en gäng vilja säga till regeringen: förväxla inte den här kritiken med de röster som säger att ingenting skulle ha blivit bättre i samhället under socialdemokraternas regeringsinnehav! Det är mängder av beslut under de gångna åren, i regel fattade under stor enighet här i riksdagen, som har ökat trygghet och valfrihet för den stora majoriteten av svenska folket. Steg för steg har sumhället blivit mänskligare genom sociala reformer av olika slag, och ullu som har deltagit i det reformarbetet har rätt att vara stolta över det. Vi hur ofta från vår socialliberala syn arbetat mot tvehägsna grupper för förändringar i opinionen just för att livet skulle bli drägligare för tidigare eftersatta människor. Och den debatten måste föras än i dug.

Kritiken mot de radikalt skärpta marginaleffekterna förnekar alltså inte alls det samhällsbygge där alla partier har gjort sina insatser. Men stora löntagargrupper förnekar i dag rättvisan i de samlade marginal- och tröskeleffekter som gör det svårt eller omöjligt för dem att höja sin levnadsstandard genom utt öka sin lön. De grupperna skall vi ta intryck av. Jag vet att finansministern hittills inte gärna lyssnat till det här talet. För två år sedan utelämnade ju herr Sträng marginalskattetubellerna ur det stora skattepaketet; vi vill inte ha debatten på det området, sade finansministern den gången. Vid ett annat tillfälle påstod herr Sträng utt folk inte intresserur sig för marginalskatterna. Men det är ju detsamma som att säga att folk inte intresserar sig för löneökningar. Det stämmer väl inte med finansministerns erfarenhet.

Men även om finunsministern inte skulle vilju diskutera det här i dag, tror jag att debatten ändå kommer, och den kommer att skärpas. Löntagarna själva konimer att se till att så blir fallet. Deras krav och deras kritik är en kraftfull dementi på regeringens tro att marginaleffekter inte skulle intresseru människor.

Det som nu har gjort att diskussionen om de stigande matpriserna

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

kommer igen med sådan styrka är att en lång rud hushåll just genom de murginaleffekter jag försökt att beskriva bHvit som jag nyss sade extremt känsliga för varje ny börda. Mänga barnfamiljer tycks vara fångade i en fälla, där de ä ena sidan har svårt att öka sin verkliga inkomst, å andra sidan upplever att maten blir allt dyrare.

Hos många tror jag att det finns en stor bitterhet över vad de med rätta uppfattar som svikna sociuldemokrutiska vallöften. Många kommer säkert ihåg socialdemokraternas slogan i vulet 1966; "gott — men det måste bli billigare". Det var den här trevliga grabben som su detta, men bakom honom stod hela det mäktiga socialdemokratiska partiet och valapparaten. Man utlovade orealistiska prissänkningar, och det är det människor reagerar mot. Så får det inte gä till.

Ändra igen erinrar sig utfästelser om en samlad familjepolitisk reform, som ännu inte har kommit. En tredje kategori tänker pä de yviga skattesänkningslöftena i 1970 års valrörelse. Inget av det här har till fullo infriats.

Nu tycker jag utt det är glädjande att många av de ivrigaste och mest förargade demonstranterna inser att udden i debatten om matpriserna inte skall riktas mot de jordbrukare som hur producerut den mjölk, det smör och den ost, som tillsammans blivit 13 procent dyrare på ett år, det kött som har gått upp med 11 procent och de rotfrukter och grönsaker, som stigit med 23 procent. Inte heller riktar de sig mot de relativt lågavlönade arbetarna i livsmedelsindustrin och handeln. De är tydligen medvetna om att riksdagen enigt står bakom den nuvarande jordbrukspolitiken, bl. a. detta att jordbrukarnas inkomster skall hålla jämna steg med andra jämförbara yrkesgruppers.

Men den svaga punkten i det nu tillämpade systemet för att fastställa livsmedelspriserna är ju att det förutsätter ett nägot sä när stabilt penningvärde. Rusar inflationen i väg som den gjort under senare år blir det — pä grund av själva sättet att räkna fram livsmedelspriserna, där även det allmänna konsumentprisindex är med och skruvar upp de slutliga detaljhandelspriserna - svåru konsekvenser just i fråga om maten.

Nu tror jag att de flesta har fått klart för sig efter den senaste veckans debatt att dyrtiden inte generellt kan bekämpas med subventioner. Dessa måste betalas av skattebetalarna, och gör man omläggningar i jordbrukspolitiken mäste man ocksä väga in hur det slår på skattesidan. Trots dessa erinringar hur inte vi politiker rätt att bara visa ifrån oss detta problem. Människor som protesterur och visur på allvariiga svårigheter för sin egen suk har rätt att bli tagna på allvar och få sin sak ordentligt prövad. När vi dessutom vet att en del uv busvurornu i hushållet fördyrus just i dug och även den 1 juli är det ungeläget att en sådan prövning kommer snurt.

Eftersom regeringspartiet ensamt bär ansvuret för den ekonomiska politiken kunde ju vi från oppositionen säga att det här fär regeringen klara av. Vi tvär våru händer. Men det kan vi inte göra. Om man redan före sommaren, med tanke på de prishöjningar som aviserats till den 1 juli, skull kunna finna användbara och genomförbara metoder att dämpa ytterligare prishöjningar pä de viktigaste livsmedlen borde partierna försöka resonera sig summun. Det är självfallet regeringens sak att bestämma om den vill ta ledningen för sådana samtal eller ej. Vill den inte det får vi se vad riksdagen själv kan göra.

Herr BOHMAN (m);

Herr tulman! Det finns - framhöll statsminister Olof Palme inför Nordiska rådet i Helsingfors - "i det moderna högproduktiva samhället drag som av människor upplevs som ett hot, en växande otrygghet, en fara". Risken är — framhöll han vidare — "att problemen av människorna upplevs som så stora, att de grips av samma känsla av vanmakt, samma känsla av att styras av anonyma krafter i ett ekonomiskt system, som de inte kan överblicka, än mindre kontrollera, som präglade stämningarna under massarbetslöshetens och massfattigdomens tid. Och de svaga drabbas hårdast".

I riksdagens allmänpolitiska debatt i börian av förra månaden gav jag uttryck för tankegångar - i andra ord och med en annan syftning - som ocksä de utgick frän den enskUda människans känsla av oro, osäkerhet och vanmakt inför krafter utanför hans eller hennes räckvidd.

När den enskilde i dag — sade jag bl. a. — betraktar sina möjligheter att förändra sin tillvaro som obefintliga, när han märker att nya uppoffringar och nya arbetsinsatser inte ger honom det utbyte han räknat med, känner han sig vanmäktig. I den mänskliga naturen ligger en nedärvd strävan efter utveckling, att nå uppställda mål, att förverkliga sig själv, att inte morgondagen skall bli dagen exakt lik, att knyta förhoppningar, inte bara till tipsresultat och lotterivinster och till slumpartade avgöranden, utan att kunna målmedvetet arbeta vidare för sin och sin familjs bättre framtid.

Ute på arbetsplatserna, framför allt i de små och medelstora företagen, har känslan av trygghet upphört. Under de många goda åren levde de anställda i säkerhet och räknade med att få vara kvar i sitt arbete så länge de önskade. I dag är osäkerheten inför framtiden förhärskande. Känslan av otrygghet och oro dominerar. Osäkerhetens linjer skär tvärsigenom hela samhället — i tät- och glesbygderna, bland företagare och anställda, över generationsgränserna, bland gamla och unga.

Här finns alltså synbarligen i dag, herr talman, på båda sidor om skiljelinjen mellan mitt parti och herr Palmes en överensstämmande uppfattning om stämningsläge och reaktioner i vårt samhälle. Socialdemokraterna är alltså medvetna om att det folkhem de själva påstår sig ha skapat, vurs ekonomi, miljö och utveckling de styrt under sinu mångu år av maktutövning inte fungerar som det bör fungera. Och fortfarande räknar sig socialdemokraterna i regel ensamma till godo de obestridliga vinningar som gjorts i mänga hänseenden, även om i det helt övervägande antalet full reformpolitisku åtgärder genomförts i fullständig enighet. Och fortfarande sägs missförhållandena och de mänga olösta problemen helt bero på faktorer utanför regeringsmaktens kontroll och ansvarsområde. Det är verkligheten som inte låtit sig bemästras ens av de mest kompetenta socialdemokratiska samhällsförbättrarna.

Socialdemokraterna gör nu gällande att det är vårt lands biandekonomi — det kapitalistiska samhället brukar det heta inte bara hos herr Hermansson — och den tekniska utvecklingens svårbemästrade krafter som utgör de yttersta orsakerna till människornas otrygghet och främlingskap. Vi påstår att det är den socialdemokratiska oförmågan att pä rätt sätt använda det fria systemets krafter, som vi i dag avläser i

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31 människornas reaktioner. Vad vi angriper är socialdemokruternus oför-

Onsdacen den mäga att utnyttja verklighetens möjligheter. Verkligheten är inte vår

1 mars 1972 fiende. Vi mäste kunna umgås med verkligheten. Vi kritiserar social-

Finansdebatt

- demokraterna för derus försök att skupu en skenvärld och att i

diskussioner om dagens konkreta problem, dagens konkreta svårigheter,

antingen förflytta sig tillbaka till det förflutnas s. k. ofärdsår eller hänge

sig åt framtidens visioner.

För oss, säger landets statsminister, är socialismen en frihetsrörelse. Nej, herr talmun, så upplever inte vi sociulismen. Om innebörden av begreppet frihet kan naturligtvis råda delade meningar. Men sä mycket vet vi i varie fall, att ju mer socialismen konkretiseras och omsattes i praktiskt politiskt hundlunde, desto svårare brukar det bli att förena kravet pä "frihet från nöd" med personlig valfrihet. Debatten mellan oss och socialdemokraterna om frihets- och trygghetsbegreppens praktiska politiska innebörd kommer förvisso att fullföljas. Jag hälsar det med den allra största tillfredsställelse, inte minst därför att vår gemensamma samhällsekonomi — och därmed de enskilda människornas privatekonomi — befinner sig vid nägot som skulle kunna kallas ett vägskäl. Och vulet uv fortsutt färdriktning kommer att bli avgörande inte bara för de enskilda människornas trygghet utan ocksä för deras oberoende, självständighet och demokratiska rörelsefrihet.

Skälet till att jag, herr talman, har inlett den andra ronden av årets
finansdebutt med dessa ideologiskt färgade tankegångar är naturiigtvis att
det samhällsekonomiska läget just nu — bedömt mot bakgrund av
finansplanens, nutionulbudgetens och långtidsutredningens prognoser -
enligt min mening inte kan leda till andra slutsatser än att en
genomgripunde omläggning av den hittillsvarande politiken är ofrån
komlig. Man kan ju nu t. o. m. i ledure i Aftonbludet finnu bekännelser
om alt den socialdemokratiska skatteprogressiviteten skapat svårigheter
för människorna i normala inkomstlägen och bekräftelse på barnfamiljer
nas stora bekymmer, på utt människans konkreta problem, dvs. den egna
ekonomin, inte kan döljas med krav på inflytunde och makt över
kupitulet. Aftonbludets ledure utmynnur i konstaterandet utt om inte det
socialdemokratiska partiet "kan lägga fram trovärdiga förslag till lösning
ar av frågor som gäller skatterna, matpriserna och hyrorna och om inte
partiet därtill kan visa att man systematiskt minskar arbetslösheten, då
lär det bli dags att överlämna makten". Och Aftonbladet slutar med ord
som kunde varu hämtude från mina många envetet upprepade anklagelser
mot regeringspurtiets företrädare här i kammaren, utt det inte är med
attacker mot de borgeriiga partierna "för att de gynnar höginkomst
tagare" - känner herr Sträng igen det? - "kapitalägare" - känner herr
Sträng igen det också! - "och arbetsgivare, eller att ankluga dem för att
vara enade eller splittrude" — känner dumerna och herrurnu igen det! -
som dugens svårigheter löses. Det är "den egna politikens bärkraft som
det kommer un på". Det är just den bristande bärkraften i den
socialdemokratiska ekonomiska politiken, bristen på en målmedveten
realistisk ekonomisk politik, som vi moderuter år efter år hur kritiserut.
Vi har ju, herr tulmun, sedan länge varnat för följderna av en politik
° som lett till en snabbare och längre gående ansvällning av den statliga och

kommunala sektorn, en utveckling som successivt har minskat människornas möjligheter att råda över sin egendom och sina egna inkomster och som har lett till att både tillväxttakten i ekonomin och uppbyggandet av resurser för framtiden successivt har krympt. Ätt resultatet av denna politik inte kunnat avläsas tidigare än vad som nu har skett kan ha sin förklaring i finansministerns optimistiska deklaration i årets finansplan, nämhgen att vår nation har "tillräckligt med kunskap, yrkesskicklighet, arbetsvilja och tro på framtiden".

Och, herr talman, kunskapen, yrkesskickligheten och arbetsviljan har vi kvar. Vad som verkligen är diskutabelt är hur regeringspartiet har utnyttjat dessa egenskaper och om man har stimulerat dem tillräckligt mycket, till gagn för medborgarna och samhället. Egenskaperna finns där. Däremot brister det i framtidstron på alltför många håll, framför allt hos människor, som går och bär pä nya idéer och nya initiativ och som inte vill något hellre än att sätta dem i verket för att skapa välstånd ät sig och sina unställdu — att skapa sysselsättning.

Herr Helén gjorde i början av sitt anförande en analys av dessa stämningar och av orsakerna tUl dem, som jag tycker var utomordentligt god, och jag kan i allt väsentligt instämma i den bild som han tecknade av den näringspolitiska situationen i dagens samhälle.

Och, herr talman, motsvarande stämningar finns faktiskt i nästan alla läger i vårt samhälle, ett samhälle med hög materiell standard, ett samhälle längt ifrån den nöd och fattigdom som socialdemokraterna i sina jämförelser helst söker sig tillbaka till. Det är kontrasten mellan förhoppningarna och vardagens reuliteter, mellan arbetsinsatserna och vad man får ut av dem, mellan växande anspråk och otillräckliga resurser. Demonstrationerna mot stigande livsmedelspriser, bojkottaktionerna mot mjölk, kött och ost vittnar om trycket på den enskildes ekonomi och den tröstlöshet som många upplever i sina strävanden att få det bättre. Prisstegringarna och skattehöjningarna har skapat en känsla hos alltför många i vårt samhälle att det inte längre lönar sig att arbeta.

I gårdagens morgoneko förklarade statsminister Olof Palme att husmödrarnas reaktioner var i och för sig förklarliga. 1 en modern demokrati fär vi — menade han — räkna med sådant även i fortsättningen. Om detta uttalande skall betraktas som ett uttryck för politisk självtillräcklighet eller för enbart resignation, vore det utomordentligt allvarligt. De spontana reaktionerna från människorna i landet med Europas högsta levnadsstandard borde i stället föranleda en självprövning på regeringsnivå. Mun borde fråga sig om den hittillsvarande politiken verkligen varit den trygghetspolitik regeringen brukar tala om.

Då herr Palme viftade bort husmödrarnas protester sökte han skapa intryck av att de riktades mot en enig riksdag. Ja, i så måtto är uttalandet riktigt, att alla demokratiska partier vUl upprätthålla det svenska jordbrukets kapacitet och ge jordbrukarna sin del av välståndsutvecklingen. Men går man längre och vill skapa ett intryck hos allmänheten att en enig riksdug står bakom den ekonomiska politik som ytterst bär ansvaret för dagens problem, då är uttalandena klart vilseledande. Bara då det gäller skatterna — lät mig påminna om det, herr talman — var vi det enda parti som gick emot den s. k. skattereform vars praktiska resultat

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

4 Riksdagens protokoll 1972. Nr 30-32

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

människorna i dag reagerar emot.

Vi kan naturligtvis diskutera om livsmedelsprisernas problematik bör lösas med sänkt moms på vissa livsmedel, borttagen moms på livsmedel eller genom statliga subventioner på olika jordbruksprodukter. Men inget av de alternativ som diskuteras angriper problemets kärna. De rör bara symtomen av en socialdemokratisk ekonomisk politik, vars inflationis-tiska konsekvenser och ständiga skattestegringar lämnat för litet pengar kvar, framför allt åt barnfamiljerna i medelinkomstskiktet — pengar som de behöver för att klara sina löpande utgifter.

Vi har under det senaste året brukat tala om de "nyfuttigu": famUjerna med barn, familjer boende i de nya bostadsområdena, familjer som trots en nominellt acceptabel årsinkomst måste lyfta sociala bidrag för att klara sina hyreskostnader på den snart helt socialiserade bostadsmarknaden. Nu upplever vi de demonstrerande husmödrarna. Också de är ett uttryck för den nyfattigdom som i växande grad kommit att prägla dagens Sverige. Det är alltså fråga om människor som arbetat sig upp till en hygglig standard, med TV och kanske t. o. m. egen bU, och som fortsätter att arbeta och extraknäcka för att klara den standard de nått upp till, men vilka nu pä grund av de socialdemokratiska marginalskatterna och prisstegringspolitiken finner det nästan omöjligt att bibehålla sin standard.

Det är inte bönderna husmödrarna demonstrerar emot. Det är den socialdemokratiska politiken, som inte bara förhindrar den av alla eftersträvade standardhöjningen utan ocksä i många fall lett till direkta standardsänkningar, framför allt för bamfamiHerna. Bakom utvecklingen ligger självfallet den samhällsekonomiska automatiken: stigande skatter och ökande löner leder till höjda priser på alla de områden där högre produktivitet och ökad produktion inte kan kompensera kostnadsökningarna.

Och inte blir det bättre för framtiden, om socialdemokraternas hittillsvarande politik fullföljes. Ett försök att analysera 1970-talet - det som ligger framför oss - med utgångspunkt i den verklighet som socialdemokraterna själva skildrur i årets finunsplan gör inte bilden ljusare.

Mellan 1960 och 1965 lyckades vårt land, bl. a. genom tidigare gjorda investeringar och en hög självfinansiering i näringslivet, öka produktionen med i genomsnitt nära 5,5 procent om året. För femårsperioden därefter, 1965-1970, blev ökningstakten knappt 4 procent. Och under 1970 och 1971 blev motsvarande siffra ungefär 2 procent, dvs. bara hälften av den vi hade under 1960-talets sista femårsperiod. Bakom varie procentenhet döljer sig i dag en förlust för samhället på nära 2 miljarder kronor. Under de senaste åren har vi alltså gått miste om någonting sådant som 6 miljarder kronor, pengar som skulle hu kunnat användas för skattesänkningar eller viktiga reformer, till stöd för barnfamiljer och andra grupper som har det besvärligt.

Men lät oss utgå ifrån att vi kan upprätthålla en tillväxt i vår ekonomi under 1970-talet på 3,5 procent; det är vud man räknar med i år. Och låt oss utgå ifrån att pengarnu inte kommer utt förlora mer än 4 procent om året i värde, vilket är ungefär hälften av penningvärdeförsämringen under

de tvä senaste åren. Vi skulle dä 1980 fä en bruttonationalprodukt pä omkring 350 mUjarder kronor eller i 1971 års priser ungefär 250 mUjarder kronor. I år är motsvarande summa 181 miljarder. Ökningen av våra reala resurser under 1970-talet skuHe alltså fram till 1980 uppgå till 36 procent. Och det låter ju inte aUs Ula.

Men om man grubblar över hur de tUlgångar som vi då förfogar över kommer att fördelas mellan staten, kommunerna, investeringar i näringslivet och privat konsumtion, så bhr slutresultatet för den enskilde inte lika tillfredsställande. Statens och kommunens konsumtion och investeringar skulle år 1980 med dagens utvecklingstrend - den kan ju ändras, men med dagens utvecklingstrend — uppgå till ungefär 46 procent, en siffra som bör jämföras med de 32 procent vi hade 1971. Om jag utgår ifrån att de privata investeringarna bara ökar med samma siffra som den beräknade tillväxten, dvs. 3,5 procent, vilket är helt otillräckligt, och om jag utgår ifrån att vi fortfarande måste bygga bostäder, vilket vi måste göra, då kommer för privat konsumtion 1980 att stå till förfogande i stort sett samma belopp som i dag. Under dessa tio år skulle alltså dagens utveckling leda till att de enskilda människorna trots fortsatt slit inte fick det bättre än vad de har i dag.

Lönen för den genomsnittlige heltidsarbetande löntagaren kommer att ha stigit från något över 30 000 kronor i dag till omkring 60 000 kronor, ett nominellt ytterst högt belopp. Det innebär en löneökning med ungefär 8 procent om året. Av sin lön betalar den här löntagaren i dag ungefär 10 000 kronor i skaU. 1980 betalar han 35 000 kronor i skatt. I dag har han 20 000 kronor kvur att leva för, 1980 kommer han att ha 25 000 kronor att leva på. Förhällandet mellan olika typer av skatter kan naturligtvis vara ett annat än i dag. Detta förändrar dock inte slutresultatet. Samtidigt har priserna - med den mycket försiktiga kalkyl jag gjort - under tiden stigit med drygt 40 procent. Även om jag vågar räkna med en väsentlig höjning av de sociala bidragen - skall vi säga med en tredubbling - kommer 1980-talets genomsnittsfamUj alltså inte att ha mera pengar över än i dag. Detta är således realiteterna bakom det som brukar kallas för "den ljusnande framtid".

Det samhälle, herr talman, som, om ingen ändring kommer till stånd, avtecknar sig mot 1980-talets horisont är, påstår jag i varje fall, ett samhälle med reducerade valmöjligheter för de enskilda, ett samhälle i vilket ungefär 70 procent av tillgångarna kanaliseras genom myndigheter av olika slag, med andra ord ett samhälle i vilket - för att citera statsministern — "det bästa sättet att lösa problemen är utt öka bidragen".

Jag har redan åtskilliga gånger strukit under — och det görs ocksä i vår stora partimotion till årets riksdag, den som herr Ekström sä urgt kritiserar - att svensk samhällsekonomi och samhället som sådant befinner sig vid en skiljeväg. En framräkning av dagens tendenser - jag utgår ju buru från dem — pekur på ett meru byråkratiserat samhälle än det vi redan har i dag, ett samhälle mera styrt av kontrollerande och udministrerunde överhetspersoner än det vi har i dag.

Enligt statsministern skuUe vi vara på väg in i ett friare samhälle. Jag har en definitivt motsatt uppfattning, herr talman. Det samhälle vi är pä

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

100

väg in i blir ofriare än det vi har i dag, och det kommer att ge de enskUda människorna mindre möjligheter att förverkliga sig själva och sina önskemål, att själva påverka sin miljö och sin framtid.

Det finns enligt min uppfattning inget annat alternativ till den här utvecklingen än att försöka begränsa den offentliga sektorns tillväxt. I det konstaterandet - det är bäst att sägu det än en gäng, jag har sugt det sä mänga gånger förut — ligger ingen underskattning, intet underkännande av den offentliga sektorns stora betydelse. Här är det bara fråga om en annan avvägning, en avvägning mellan dessa olika sektorer, en avvägning som är nödvändig för att garantera tillväxt, trygghet och utveckling.

Värt krav innebär alltså inte nägot brott mot de solidaritetens principer, pä vilka vi — i regel gemensamt — byggt upp vår reformpolitik. Reformerna måste tvärtom göras mera värdebeständiga än vad de i verkligheten visat sig vara. Strukturförändringar och teknisk utveckling, kraven att bevara våra miljövärden, strävandena efter bättre arbetsmiljöer, en aktiv regionpolitik och nya behov av undru gemensamma insatser kommer — det vet vi — att ställa ytterligare anspråk pä sumhället. Men om de skull kunna tillgodoses, om vi skall kunnu motsvura de förväntningar som morgondagen kommer att ställa på samhället, då måste vi kunna bygga upp nya resurser tillsammans. Vi måste alltså öka tillväxttakten. Vi mäste bygga upp en samhällsekonomi som är så sund och så stabil att skatte- och inflationsspiralen inte behöver snurra med den accelerationstakt som den hittills haft. Vi måste ocksä ha förmåga att angelägenhetspröva den offentliga sektorns hittills gjorda åtaganden. Politik kräver vilja; den kräver också kraft utt bedömu vad som är nödvändigt och ofrånkomligt och att decentralisera uppdrag både regionalt och funktionellt frän kollektiv till individer. En sådan utveckling förutsätter förmåga att spara och strävan att göru den statliga och kommunala sektorn sä effektiv och rationell som möjligt.

Herr talman! Dessa framtidsprognoser - eller skräckskildringar, kommer kanske herr Sträng att sägu — är meningslösu. Delvis ligger det någonting i den kritik som jug nu förutsätter skull framföras, därför att prognoserna i sä måtto är statiska att de utgår från att oliku krafter inte kommer att gripa in i händelseförloppet för att ställa till rätta dä trenden pekar alltför tokigt. Men den hittillsvarande politiska verkligheten, den som vi lever i, talar tydligt om för oss hur trögrörlig en prestigebunden regering är och hur utomordentligt vanskligt det är att förmå en sädan regering att tänka om, att göra nya prioriteringar och värderingar. Det vittnar vurie debutt här i kammaren om, varie försök i utskotten att få mujoriteten att vura med på förslug från oppositionens sidu. Man är låst i det förflutna. Och ändå borde de realiteter som redovisas i årets finansplan ha en sädan genomslagskraft att regeringen tog sig samman och försökte åstadkomma ett omtänkunde. Lika väl som de dagsaktuella svårigheterna utgör resultatet av det förflutna decenniets misstag, med lika stor sannolikhet blir morgondagens problem följden av dagens försummelser.

Och dagens siffror talar sitt tydliga språk. Statsutgifternas ökning under innevarande är motsvurur ungefär 70 procent uv bruttonationalproduktens ökning. Ökningen av den offentliga sektorns utgifter kommer

att uppgå till 98 procent uv produktionsökningen. Och det uUmännus inkomster kommer att öka mer än hela bruttonationalproduktens ökning. Samtidigt kommer hushållens inkomster efter skatt att stiga långsammare än priserna. Och ullt dettu inträffar under ett år då stutsmakterna - om mun skull tro finunsplanen — älugt sig stark restriktivitet.

Statsutgifternas ökning föregående budgetär — 7 000 miljoner kronor eller 13,4 procent — täcker nya åtaganden för inte ens en enda procent. Hela finansplanen utgör, menar jag, en slående bekräftelse pä de utgiftsautomatikens problem som utgör grunden för den kalkyl jag här hur vägut redovisu. För gruden uv pessimism dä mun bedömer frumtiden är det, herr tulman, också väsentligt att ta hänsyn till att 1970 års kraftiga inflation och vår nuvarande rekordhöga arbetslöshet sammanhänger med den otillräckliga investeringsutvecklingen. I sin tur beror denna på att tillräckligt stora resurser inte har ställts tUl näringslivets förfogande och också pä det misstroende som regeringspolitiken har skupat inom företagsamheten. Det finns alltså ett direkt samband mellan den offentliga sektorns expansion och den minskning som ägt rum av de privata investeringarnas andel av våra samlade resurser. Det förhällandet minskar inte buru våru möjligheter utt höja välståndet utan begränsar ocksä den konjunkturpolitiska handlingsfrihet som vårt land är sä starkt beroende av i ett konkurrensläge, som ökat värt internationella beroende. Vänder konjunkturen — vilket vi alla hoppas att den skall göra — når näringslivet snubbt, ulltför snubbt, sitt kapacitetstak med försämrad handelsbalans och minskad valutareserv som följd. Jag tycker det finns uniedning utt hälla i minnet att valutareservens storiek relativt sett i dag är mindre än vad den vur 1968.

Vilku konjunkturpolitisku instrument stär till regeringens förfogande, när de inflationistiska krafterna fär ny styrka och prisstegringarna blir värre än vad de redun är? Höjd räntu, kreditrestriktioner, höjdu löneskutter, höjd moms, tobuksskutt, skatt på alkohol och bensin. Det är den ursenal ur vilken regeringen brukar hämta sina vapen. Ätt kreditrestriktioner slår direkt mot önskvärdu investeringar, det fick vi ulltför drustisku besked om under 1970. Att räntan är ett trubbigt vapen i en värld karakteriserad av ett fritt varuutbyte, det vet vi ocksä. Att höjda löneskutter försämrar konkurrensläget och sysselsuttningsmöjligheternu i näringslivet torde numera inte vara obekant för någon. Motståndet mot de prisstegringar som höjda mervärdeskatter utlöser är också uppenbart i dug.

Det är inte minst mot denna de politiska och ekonomisku realiteternas bakgrund som jag har tecknat den här bilden av 1970-talets utveckling och UV de konsekvenser som den utvecklingen måste komma att få för de enskilda konsumenterna, för deras köpkraft och valfrihet. Och det är de här konsumenterna, det är de här väHarna som kommer att framtvinga det omtänkande som regeringen själv är så obenägen till.

Redan nu drar majoriteten av dagens inkomsttagare - det vågar jag påstå - den slutsutsen av sina egna dyrköpta erfarenheter att löneökningurna helt konsumeras av skatter och prishöjningar. "Skattesverige knäcker oss", stod det på löpsedeln till det senaste numret av tidningen

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

101

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Se. "Det blev inget kvar av jättelyftet till de statsanställda", sades det i ett reportage i tidningen Statsanställd. Och till statsministern ställdes frågan; "Kan Du lova samma jättelyft till de statsanställda med bättre resultat nästa gång?" Frågan blev obesvarad.

Mellan valen viftur regeringen bort protester och demonstrationer mot prisstegrings- och skattestegringspolitiken. Men år 1973 hur väljurnu möjlighet att säga sin mening och dra konkreta slutsatser uv den egna vardagens verklighet. Då kan de ge uttryck för sin uppfattning om de framtidsperspektiv som den hittillsvarande politiken tecknar för dem. Herr talman! Det är min övertygelse att det kommer att leda tUl att den skiss av 1970-talet som jug här har gjort inte skall behöva realiserus. Väljarna kommer nämUgen att tvinga fram en annan politik än den som hittills bedrivits i värt land.

102

Herr finansministern STRÄNG:

Herr talman! När vi så här tätt på given konimer tillbaka till våra ekonomiska debatter — vi hade en i slutet av fjolåret, vi hade en i remissdebatten i januari och kommer nu med den tredje debatten — är det klart att konfekten är litet svår att variera. När jag snällt och beskedligt har suttit i bänken och avlyssnat framför allt oppositions-talarna hur jag emellertid funnit den skillnaden i uppläggningen att skräckmålningarna — här använder jag herr Bohmans uttryck — hur framstått som mera bastanta denna gång än någonsin tidigare. Det har varit, för utt tala med dramatikern Eugene 0'Neill, en lång dags färd mot natt, där natten inte har haft någonting av morgongryning utan varit svartare än den någonsin tidigare har beskrivits. Det har varit domedagsprofetior, ibland med inslag av resignation och desperation och demagogi, genom en ganska ensidig redovisning av allvarliga ekonomiska problem. Detta har för mig varit det bestående intrycket i dag, även om herr Bohman i sitt inlägg, när tungan rakade slinta, var beredd utt erkännu att trots allt detta är det här landet det land som har den högsta ekonomiska standarden i Europa.

Jug sade att det är lätt att göra sig skyldig till upprepningar när debutten kommer tillbaka så här tätt på given. Jug skall försöka undvika det, men jug brukur ju hu en benägenhet utt redovisu de sifferfakta som går att redovisa. Jag skall göra det mycket kort och i en kompletterande form. Naturligtvis skulle jag vilja säga någonting om det ständigt lika allvarliga problemet, dvs. den arbetslöshet som vi har dragits med under 1971 och anser vara för hög.

Men när jag har lyssnat på inläggen har jag funnit att redovisningen varit ofullständig från oppositionens sida. En fullständig redovisning i den här frägan mäste ske med hänsynstagande bl. a. till den säsongjustering av siffrorna som rätteligen bör vidtas. Dä ger siffrorna vid handen att det var vid månadsskiftet oktober/november som konjunkturen vände i fråga om sysselsättningen på arbetsmarknaden. Därefter har vi haft sjunkande siffror för arbetslösheten månad efter månad. Jag erkänner villigt utt det inte vurit med så dramatiska inslag, men tendensen är klar och otvetydig.

På samma sätt är det i fråga om tillgången på lediga och obesatta platser. Även härvidlag låg vändpunkten just vid månadsskiftet oktober/

november. Sedan har, med den säsongkorrigering som man rättvisligen skall iaktta, de lediga och obesatta platserna ökat i antal månad efter månad t. o. m, den senaste redovisningen i febmari.

Det är också en annan korrigering som jag har behov att göra när man talar om arbetslösheten - utan att i nägot avseende underskatta den arbetslöshet vi har. Det var framför allt ensidigheten i herr Fälldins redovisning jag fäste mig vid. Han säger att sä och sä är siffrorna, utan utt med ett ord beröru hur samtidigt utbudet av arbetskraft harvarit pä den svenska arbetsmarknaden. Det är ett känt och siffermässigt dokumenterat faktum att under 1971, när vi hade förhållandevis större arbetslöshet än under 1970, hade vi som regel flera människor i arbete pä den svenska arbetsmarknaden än ett år tidigare, dä vi redovisade tre lediga platser pä varje arbetslös och då hela den offentliga politiska diskussionen dominerades av bristen pä arbetskraft. Man får följaktligen se urbetslöshetsfrågan och sysselsättningsfrågan från denna dubbla utgångspunkt. Vi har nu mött ett mycket starkt utbud av en arbetskraft som tidigare inte ansåg sig vuru disponibel för svensk arbetsmarknad. Självfallet tar det en tid innan vi kommer till rätta med det här övergångsfenomenet. Under den tiden kommer vi att få avläsu, om man gör jämförelser med tidigare år, en förhållandevis större arbetslöshet. Den omständigheten att vi blir mer och mer ambitiösa i vår uppsökande verksamhet för att verkligen ta fram dem som är disponibla för arbete, kartlägga dem, animera och stimulera dem utt stå till arbetsmarknadens förfogande, fär naturiigtvis samtidigt en viss inverkan på dessu siffermässiga jämförelser.

Om man som herr Hermansson säger att det egentligen är 500 000 människor som är utan urbete så ur det, som jug ser det, en mycket teoretisk utgångspunkt för diskussionen. Man kan naturligtvis säga att vi statistiskt kunde ta fram en halv miljon människor som skulle kunna utföra ett arbete. Men det kan ju inte ske frän dag till annan. Det aren stor, väsentlig grupp av dessa som man behöver göra särskilda ansträng-ningur för, om man över huvud taget skall kunna räkna med att placera in dem på arbetsmarknaden. Dessutom tarvas det en väldig omlokalisering och omstrukturering av näringslivet för att få arbetsplatserna att passa just för dem som här är intresserade av att få ett arbete.

Vidare kun det väl också hända att när man med statistiska — som jag tror ganska oangripliga - metoder kommer fram till sä här höga siffror, bygger man pä antugunden som har litet dåligt med verkligheten att göra. Jug har tidigare, när jag kritiserat AK-undersökningarna, omnämnt de här breven jag ibland får frän gamla damer på 74 år som berättar att de fyra gånger under det senaste året har blivit attackerade av centralbyrån och tillfrågade om de hade nägot arbete föregående vecka eller ville ha nägot arbete föregående vecka och som är nägot förvånade över denna intensiva bevakning av dem. Men de hur tagits ut enligt den samplingsmetod som statistikerna använder sig av. Om man då arbetar med 17 000 som representerar ett material där man har tvä årgångar av skolbarn och sju årgångar av folkpensionärer, så är det klurt att avsikten egentligen inte är att få en vederhäftig bedömning av hur många som är arbetslösa, utan avsikten är utt få en vederhäftig bedömning av hur sysselsättningsläget ter sig. Och det är en väsentlig skillnad mellun dessa båda utgångspunkter.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

103

Nr 31 Därför tror jug att vi har egentligen ingenting annat att rätta oss efter

Onsdaeen den " ' beräkningar som arbetsmarknadsverket gör regelmässigt en gång i

1 mars 1972 månaden. Gör man dessa beräkningar med de säsongkorrigeringar som jag

Finansdebatt

- anser att man också skull göra, kommer man faktiskt fram till att vi hade

vändningen i oktober-november månad i fjol, och det gär långsamt mot

en bättre ordning.

Jag nämnde att jag vill göra en liten komplettering till den ekonomiska debatt som vi har fört tidigare, och utifrån den utgångspunkten är det väl riktigt att understryka att vår utrikeshandel gick bättre under fjolåret än vad man kanske räknade med. Ett överskott på ca 2 000 miljoner i handelsbalansen och ett överskott pä 785 miljoner i bytesbalansen är av utomordentligt värde.

En förstärkning av valutareserven, så att vi börjar pä att ta tillbaka allt vad vi förlorade under de här hektiska åren 1969 och 1970, är ocksä en trygghetsskapande garanti för framtiden. Det har ju sagts tidigare i debatten — jag tror det var herr Bohman som sade det — att fortfarande är vår valutareserv klen, och jag skall gärnu för min egen del göra den bekännelsen, att jag skulle som finansminister leva tryggare om valutareserven vore starkare. Det kan naturligtvis också sägas utt i det längre perspektivet har vi inga garantier för att den gynnsamma utvecklingen i fråga om utrikeshandeln fortsätter. Naturligtvis hur vi inte det, men jag tycker att konsekvensen bjuder, om man har de uppfattningarna, att man också stämmer av de andra avsnitten av sin politiska propaganda, så att de går ihop med denna varsamhet om valutareserven och om handelsbalansen som mun säger sig eftersträva.

Beträffande svenska folkets inkomster under 1971 har tidigare härifrån statsrådsbänken och ifrån min sida redovisats en kollektiv inkomstökning på ca 9 procent. I dag, en månad senare, när siffrorna är litet mera tillförlitliga visar det sig, att den kollektiva inkomstökningen under fjolåret låg på 10 procent. Det är ocksä ungefär den medelsiffra som vi kunnat räkna oss till godo under 1960-talet.

Priserna, som nu stär i centrum för den politiska debatten, steg under fjolåret med 4,3 procent, momsen borträknad. Därvid vill jag korrigera herr Burenstam Linder som i sitt inlägg försökte göra gällande att vi här i vårt land hade något av en rekordmässig prisstegring, om mun gör internationella jämförelser. Det är inte på det sättet. Jag menar nämligen att man bör räkna bort effekten av momshöjningen, eftersom vurie krona UV den gick tillbaka till svenska folket i form uv skuttesänkningar förde lägre betalda eller i ökade sociula bidrag. Där var det följaktligen bara en transferering mellan två former av beskattning; vad man tog in på den ena sidan gav man ut på den undru. Detta bör rätteligen hållas ifrån en bedömning om prisstegringens effekt under fjolåret.

Nej, prisstegringen var 4,3 procent, och den kan ses mot stegringarna i de länder som jag här hastigt räknar upp:

Belgien 5,6 %

Danmark 5,7 %

Finland 8,7 %

Frankrike 6,0 %

'04 Italien 4,7%

Nederländerna

Norge

Schweiz

Storbritannien

Västtyskland

Österrike

Canada

Japan

Förenta staterna

8,6%

4,9%

6,6%

9,0%

5,8%

4,9 %

5,0%

6,0%

3,4%

I denna lista är det alltså bara en nation som hade lägre prisstegring än vi under fjolåret. Jag har varit litet omständlig när jag redovisat detta, men jag tycker inte att rena ovederhäftigheter skall få läsas in i kammarprotokoHet hur ogenerat som helst.

Sedan kanske jag också vägar göra en prisprognos för 1972. Vad vi i det sammanhanget har sagt i statsverkspropositionen, nämligen att prisstegringen kan beräknas tUl 4 procent, är ett antagande som det egentligen inte finns någon anledning att revidera. Inte heller föreligger det någon anledning att revidera investeringsantagandet. För industrin låg investeringsökningen under fjolåret på 5 procent och beräknas stiga med 3,5 procent under 1972. Den totala investeringstakten beräknas till 7 procent, och om jag tar näringslivet exklusivt och där räknar in handeln, så kommer jag upp till 9,5 procent under 1972. Det har hittills inte framkommit någonting som ger mig anledning att revidera de siffror som redovisats. Detsamma gäller den beräknade ökningen av bostadsbyggandet med 3 procent. Den igångsättning som vi nu kan avläsa under första delen av 1972 är så pass mycket livligare än under motsvarande del av

1971 att den antagna ökningen med 3 procent också borde kunna
realiseras. På samma sätt förhåller det sig med den aUmänna tillväxten på
3,5 procent.

Nu kan man ju fråga om inte detta är för optimistiskt. Av industrins egna åtgärder att döma skulle jag vUja svara nej på den frågan. Och vad man här kan avläsa är industrins benägenhet att låna pengar, att vUja utnyttja möjligheterna att rusta upp sina kapitaltillgångar för en ökad investering i det förändrade konjunkturperspektiv som man väl räknar med. I annat fall finns det knappast anledning att dra pä sig pengar med höga låneräntor, om man inte har några möjligheteratt placera dem med vinst.

Den allmänna kreditmarknaden expanderade under 1971 - det är också en överraskande siffra - med 6 000 mUjoner kronor. Nu höll vi den marknaden verkligt hårt under 1970, men 6 000 miljoner är ändå en mycket kraftig expansion pä kreditmarknaden. Under januari månad

1972 har kreditmarknaden expanderat med ytterligare 2 miljarder. Under
den tolvmånadersperiod som slutar med januari månad 1972 hårde långa
krediterna till industrin expanderat med ungefär 3 miljarder, drygt 1 800
mUjoner genom obligationslän och ungefär 1 200 miljoner genom
Sveriges Investeringsbank och företaget Industrikredit. Såväl banker som

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

105

4* Riksdagens protokoll 1972. Nr 30-32

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

106

företag - det är jag vUlig att erkänna - är i dag likvida, mer likvida än tidigare. Det vittnar väl om att man är beredd att satsa dä den tiden kommer. Detta har i nägot inlägg förklarats med att man blev sä skrämd av den tidigare kreditåtstramningen att man nu laddar upp den egnu likviditeten. Även om det skulle liggu nägot i detta, är det en dålig företagsekonom som bara med det motivet försöker bygga upp företagets egen likviditet.

Då kan man fråga sig: Kommer då den tiden då man har anledning att räkna med att dessa pengar skall gå ät till investeringar och utbyggnader? Ja, utvecklingen i väriden har inte heller förändrats på den mänud som gått sedan vi sist diskuterade de här frågorna. Jag skall inte ta tiden i anspråk med att göra något slags nationsuppräkning; jag har gjort det för mig själv och inte kunnat dra några andra slutsatser än den jag tidigare redovisat här i kammaren.

Valutauppgörelsen är ett faktum. Jag vill minnas att någon —jug tror det var herr Hermansson — i sitt inlägg gjorde gällande att den blev en missräkning. Jag vill inte betrakta det sä — det är uppenbariigen fel utt se det pä det sättet. Vi hade en ganska bastant oro i fråga om nationernas valutor och kurspariteterna innan uppgörelsen träffades den 18 december i Washington. Det mesta av den oron har lagt sig, även om det i dag finns några nationer - jag besökte en sädan i förra veckan — där man fortfarande pä grund av sin utomordentliga exportkraft har en valuta som måhända även i det nya läget framstår som stark i överkant. Men jag har sagt mig att det tar några månader innan de nya pariteterna så att säga sätter sig, och därför får man inte som en företrädare för den svenska industrin gjorde i Paris i förra veckan, fälla bilan över valutaöverenskommelsen. Den var ett steg i riktning mot en stabilisering, och det var det enda som kunde göras i den situationen.

När vi tidigare har diskuterat frågorna om framtiden har vi gjort det utifrån de diametralt skilda ståndpunkter som regeringspartiet och oppositionen företrätt. Det har för regeringspartiet varit utmärkande att vi velat sätta in insatserna där vi ansett att de bäst behövs, medan oppositionens linje har karakteriserats av att man velat åstadkomma en allmän påspädning, bäde tUl konsumtionen i form av sänkt moms och till företagen i form av sänkt arbetsgivuruvgift. Den uppladdning likviditets-mässigt som skett inom företagen och som jag här har nämnt menar jug är den starkaste verifikationen för att det skulle ha varit ett slag i luften utt sänka arbetsgivaravgiften — ett hårt eller löst slag, vilket man vill, men ändå bara ett slag i luften. Den bättre likviditeten har ännu inte omsatts i någru nya investeringar, i någru nyu arbeten. Det kommer längre fram när konjunkturen går upp, och dä var det ju meningen att lättnaden i arbetsgivaravgiften skulle dras in.

Jag läste i Veckans affärer, som ju är en pigg tidning och som gär ut och intervjuar folk, om hur bl. a. konsumtionsutvecklingen har tett sig under de senaste månaderna.

Man hälsar först pä i NK-Turitz och finner att försäljningen ökade där under januari månad med 7 procent. En rundringning till detta företags

varuhus och kedjeföretag, spridda över hela Sverige, visar en försäljningsökning på 10—20 procent under januari i är jämfört med samma månad i fjol.

Man gär till Domus i Göteborg och får följande besked: "Främst är det dyrbara kapitalvaror av typen färg-TV som säljer bra igen. På livsmedel kan vi notera ett ökat intresse för dyrare produkter av typen delikatesser och halvfabrikat."

Man går vidare till konfektionsbranschen och talar med ett par företag som heter Hennes- och Mauritz-kedjorna och får beskedet: "Januari i är

var betydligt bättre än fjolåret.-- Köplusten är utan tvekan på väg

tillbaka. Vi hade Över huvud taget en fin höst och julförsäljningen 1971 var bättre un 1970. På kapitalvarusidan är färg-TV fortfarande den stora artikeln, som dessutom fick ett ökat uppsving under januari inför sändningarna från OS i Sapporo."

Sedan går man till en radio- och TV-firma som heter Radio/TV-Finans AB och där fär man beskedet: "I dag är färg-TV-apparaterna pruktiskt taget slutsålda i detaljhandeln."

Man vänder sig till Åhléns i city och fär veta att försäljningen i januari i är totalt ligger "12—15 procent över januari förra året och tendensen för februari är ännu bättre. Den ökade köplusten är spridd över hela sortimentet, med en viss övervikt för mer kapitalkrävande produkter."

Mun går till Svenska Philips försäljnings AB och fär beskedet: "Våra leveranser av vitvaror till butik ökade 200 procent i januari i år jämfört med samma månad i fjol."

Vidare vänder man sig till Asea-Skandia och fär följande svur; "Den goda försäljningen fortsatte under januari i är och pekar alldeles tydligt pä ett förbättrat konjunkturiäge."

Ikea ökar sin möbelförsäljning med 20—25 procent.

Jag stod i denna bänk för ungefär en månad sedan och berättade att man under december månad hade sålt 30 000 personbilar mot normalt 20 000 under samma månad och sade nog vid det tillfället, vilket en ambitiös riksdagsledamot som kontrollerar protokollet säkert kan finna, att det förmodligen bUr en reaktion efteråt, men jag bedrog mig pä den punkten. Bilförsäljningarna ökade under januari med 22 procent i förhällande till försäljningarna under januari i fjol.

Sedan talar man med dem som säHer turistresor. Man hälsar på någon som heter Lennart Pellvik i Vingresor. Han svarade: "Nej, vi har inte känt UV den svaga konsumtionen. Förra året hade vi vår bästa försäljning på mänga är. I januari i är har vi en 45-procentig ökning av antalet passagerare jämfört med summu mänud 1971. För hela vintersäsongen, som böriade i oktober, ligger ökningen pä 50 procent. Vi märker dock en viss återhållsamhet: folk har på sistone intresserat sig mer än tidigare för resor i mellan- och lågprisskiktet. Men oavsett detta har vi under vintersäsongen också haft kolossal framgång för våra litet mer dyrbara och exotiska resor till Gambia och Ceylon."

Herr talman! Jag tyckte att det var intressant att referera det här, närmast utifrån den utgångspunkten utt de senuste dugurnas demonstrationer — som jag inte nonchalerar i något som helst avseende - och de inlägg som nu gjorts från kammarens talarstol kanske skulle ha kunnat ge

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

107

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

108

vid handen att vi allesammans levde i någonting av det fattigaste av samhällen med uppenbara problem för födan för dagen. Det kan finnas, och finns säkert, inslag av detta i vårt samhälle — allting är säkerligen inte färdigt - men det är felaktigt att ta det som utgångspunkt för något slags allmän modell av hur svenska folket lever.

Det är här inte fråga om någon hjärtlöshet från min sida, även om jag är beredd på att en och annan av oppositionens företrädare, och måhända även dess tidningar, har ett behov av att presentera mitt uttalande på det sättet. Det är ett försök att sätta kyrkan mitt i byn, att tala om humdant det är. Ingen av oss är betjänt av att ta på dessa frågor från radikalt felaktiga utgångspunkter.

Jag går sedan över till några kommentarer till de inlägg som har gjorts här i dag. Herr Burenstam Linder, vår docerande docent i den här kammaren, tog upp frågan om de svåra prisstegringarna. Jag har redan bemött det han sade. Det är fel och litet genant för en som har varit vetenskapsman att presentera sina ståndpunkter sä här dåligt underbyggda. Jag har tidigare sett exempel på en viss degeneration när vetenskapsmän blir politiker, men jag tycker att det går litet för fort när det gäller herr Burenstam Linder.

Hur skall vi komma till rätta, frågar herr Burenstam Linder, med matpriserna? Den slutsats han kom fram tUl var väl egentligen att samhället skall ha mindre att säga tUl om. Ja, men det var faktiskt inte vad de husmödrar begärde som kom upp till statsministern och jordbruksministern och reagerade mot höga matpriser. De ville att samhället skulle hjälpu dem till rätta i det här förhållandet.

Vidare säger herr Burenstam Linder: En högre tUlväxttakt löser problemen. Nu skämdes inte 1960-talet för sig. Då hade vi ett decennium med den högsta tillväxttakt som vi har upplevt. 1970-talet vet vi ingenting om ännu; vi har bara ett är bakom oss, och om det året kan man säga att det var alldeles speciellt.

Vad vi emellertid vet är — jag är ledsen, herr talman, över att behöva repetera det - att alla seriösa internationella jämförelser när det gäller tillväxttakten ger det resultatet att vi här i Sverige i fräga om bruttonationalprodukten, dvs. vad vi har att fördela mellan medborgarna i vårt land, är bland de främsta i världen om vi slår ut bmttonationalprodukten per capita. Förenta staterna ligger i statistiken före oss och vi ligger som nummer två bland de här 14 OECD-länderna.

När det gäller de investeringar som skall lägga grunden för välståndet i framtiden ligger Sverige — om vi fortfarande håller oss till den internationella statistiken - som nummer ett med Canada och Förenta staternu pä en delad andraplats. Och om vi ser på den privata konsumtionen ligger Sverige — trots den skattebörda vars olägenheter oppositionens företrädare här vältaligt och med betydande överdrifter har redovisat — som nummer två. Det är Förenta staterna som kan ge sina medborgare ett par tusen kronor mer per år i privat konsumtion — utslaget per capita — än vi kan göra och gör här i vårt land. "Kan ge" sade jag, men jag har tidigare sagt att fördelningen däröver är sämre än fördelningen här hemma — och det ligger mycket i om jag säger att Sverige rent allmänt intar en ledande ställning även i detta avseende.

En annan reflexion som jag gjorde när jag hörde herr Burenstam Linder — och inte bara herr Burenstam Linder, utan detsamma framkom även i inläggen längre fram — var att vad svenska folket i dag kräver är i första hand en sänkning av skattebördan, som enligt talarnas uppfattning nu är orimligt tung. Att skatten är hög vet vi. Jag har tidigare sagt att vi även därvidlag internationeUt sett intar en ledande position. Men trots detta blir det mera kvar till personlig konsumtion här än i andra länder, på grund av att vi ligger i toppen när det gäUer vad vi har att fördela.

Vad som emellertid är problemet hela tiden är att sköta avvägningen så, att man inte kommer in i en ny obalans i affärerna med omvärlden. Samtidigt som högerns talare bestämt kräver en direkt skattesänkning som måste betyda en ökad underbalansering av budgeten är man frän högerns sida på det klara med risken för att en ny underbalans i våra affärer med omvärlden kan bh aktuell i framtiden. Det där går ju inte ihop, om man gör anspråk på att vara logisk i sin argumentering, även om det politiskt naturligtvis kan låta bra — såvida det inte kommer upp någon förarglig finansminister och gör sina kompletteringar till inläggen.

Vi måste spara på våra offentliga utgifter — det var temat i de båda högertalarnus inlägg. Sumtidigt stär emellertid de båda högertalarna också med sina namnunderskrifter för de partimotioner med alternativ till regeringens budget som sammanställda visar att man är beredd att öka pä utgifterna i statens budget med en kvarts miljard för innevarande budgetär och räknat per helår med ytteriigare ett hundratal miljoner. Även där har man en motsättning. Men den här, för auditoriet i och för sig trevliga deklarationen att det offentliga måste spara och att staten måste vara försiktig har ingen motsvarighet i herramas aktivitet som oppositionspolitiker, när ni signerar era motioner. Samma överbud — eller värre — framkommer från folkpartiets sida med 630 miHoner kronor innevarande år och sett på helår med över 800 miljoner kronor. Samma överbud ligger också i centerpartiets förslag med 350 miljoner för innevarande är och 770 miljoner på helår, och naturligtvis gäller detta även kommunisterna, vilkas överbud uppgår till ungefär två och en halv miljard för innevarande budgetär.

Priserna rusar upp — ta följaktligen bort momsen på maten, säger man. Här har herr Hermansson för all del formellt en gärd när han ställer det kravet. Han säger: Låt försvaret och bolagen betala! Lät arven och förmögenheterna betala! Det är bara den omständigheten i vägen att herr Hermansson är sä förtvivlat ensam om den betalningsrekommendationen. Det är ingen som tar herr Hermansson på allvar. I den mån vi kommer att diskutera försvarskostnader för framtiden kommer regeringspartiet att representera en sådan linje att vi har att räkna med överbud från den borgerliga oppositionen. Men regeringspartiets linje kommer ändå att innebära att vi tar ansvaret för att håUa ett efter våra förhållanden starkt neutralitetsförsvar. Det ansvaret vUl inte herr Hermansson ta, men på den punkten är han som sagt i minoritet. Han kan således rent teoretiskt och verbalt ha täckning för sina förslag långa vägar, men de hör ju inte i något enda avseende till verklighetens värld.

Nu vill herr Hermansson hu ett annat samhällssystem. Det kommer han tillbaka till i sina ideologiska betraktelser varie gång han talar i de

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

109

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

110

stora debatterna. Ja, om man nu skall leka med den tanken, går det väl knappast att genomföra herr Hermanssons samhällssystem med annat än rent utomparlamentariska metoder. Det finns en som har gjort det, den parlumenturiska vägen. Det var Adolf Hitler som skaffade sig makten pä parlamentarisk väg sedan han först — om han hade mutat eller drogat van der Lubbe vill jag inte avgöra — satt eld på riksdagshuset och skapat en stämning som gav nazisterna makten och där naturligtvis herr Hermanssons partivänner utpekades som faran för allt lugn i samhället. Detta gjorde att det tyska foUcet pä parlamentarisk väg införde det nazistiska styre som sedermera höll pä att föra världen till undergängens brant.

Historien visar pä revolutionära omkastningar som konvulsioner efter världskrig, historien visar ibland pä sädana omkastningar som ett uttryck för desperation hos en svulten, förslavad och förtryckt befolkning. Men ingen av dessa situationer kan bilda utgångspunkt för en realistisk bedömning av hur politiken skall utformas i vårt land och i våra dagar.

De här förutsättningarna av revolution och brodermord hur vi tugit avstånd frän inom svensk socialdemokrati. Vi vill göra det här samhället, som svensk arbetarrörelse har lett under 40 år, gradvis bättre och buttre. Sedan må herr Hermansson välja att kalla det ett kapitalistiskt samhälle, ett storfinansens samhälle eller vUka okvädinsord hun nu än kun hitta pä, om det nu ger honom någonting av själens tröst när han opererar från kammarens talarstol.

Jag skall ägna ytterligare en liten stund åt herr Hermansson. Herr Hermansson tog i förbigående upp frågan om en kommande proposition som finansministern har signerat och som innebär att det 20-procentiga avdrag, som industrin nu fär göra för investeringarna får gälla även för sådana kapitalvaror som inte blir färdigställda förrän 1975; i det nya förslaget är tiden alltså utsträckt ett år.

Herr Hermansson betraktar detta som ett fullföljande av Sveriges redareförenings beställning. Jag kan vara så ärlig att jag säger att frägan har aktualiserats av Sveriges redareförening, men när vi bedömde saken, fann vi det vara rimligt att gå tUl mötes. Det var fräga om ett seriebygge av stora fartyg vid ett av våra största varv. Den beställningen kunde läggas i Sverige — den kunde läggus i undra länder. Det var fräga om sä pass stora fartyg, att de rimhgtvis inte kunde färdigställas tiU 1974, utun vurven behövde något år därutöver. För mig gällde frägun utt garantera arbete för sä och så mänga tusen unställdu i den svensku vurvsindustrin och inte att fungera som nägot slags expedit till Sveriges redareförening.

Jag vill sedan, herr talman, gä över tUl herr Fälldin. Han vill hu ett tillfälligt borttagande av arbetsgivaravgiften. Jag har redan inledningsvis berört den frågan och — tror jag - också förklarat varför ett borttagande skulle ha varit helt meningslöst. När jag tillät mig relatera utvecklingen pä handelns område vur det naturligtvis också med den baktanken att ert undru förslag av generell natur, dvs. en allmän sänkning uv momsen, skulle hu vurit helt meningslös i en situation där försäljningsprognoserna ger det utslag som jag läste in till kummurens protokoll.

Herr Fälldin frågade om finansministern har någon beredskap för den kommande högkonjunktur som man kan ha olika uppfattningar om när den kommer men som herr Fälldin ändå menar rimligtvis bör komma. På

den punkten har herr Fälldin rätt. Ja, vi har ju marginalerna i den reserv UV urbetskraft som vi för närvarande inte har sysselsatt och naturligtvis i den reserv av arbetskraft som sysselsattes på grund av de injektioner i form av kredit- och kapitalstimulanser som regeringen hur satt in under det senaste halvåret. Det är en ganska god reserv. Om vi därtill kun räkna med att vi också har ett fortsatt utbud som är starkare än tidigare, av skäl som jag har berört och därför inte behöver upprepa, tycker jag nog att reserverna är ganska goda.

När man sedan tar upp frågan om en eventuell räntesänkning i dagsläget och i första hand efterlyser en sänkning av den långa räntan, sä kan det naturiigtvis vara intressant att se litet grand pä hur ränteläget ter sig i väriden för närvarande. Man har talat så mycket om att tyskarna sänkte diskontot med 1 procent till 3 procent. Det betyder inte att de har lägre långa kupitulräntor än vad vi har i Sverige. De har förmodligen inte heller lägre korta räntor än vi har, eftersom de har en distans mellan sina korta pengar och diskontot som är längre än motsvarande distans hos oss. De nuvarande diskontolägenu visar att Sverige har 5 procent, Danmark 7 procent, Finland 7,75 procent, Belgien 4,5 procent, Frankrike 6 procent, Italien 4,5 procent, Nederländerna 4,5 procent, Storbritannien 5 procent och Västtyskland som sagt 3 procent. Men jag har en känsla av att Västtyskland har ett direkt behov av att stimulera sin ekonomi på ett alldeles särskilt sätt just nu, och då ligger diskontosänkningen nära i blickpunkten.

Man kun fråga sig om vi har samma behov av utt stimulera ekonomin nu i mars månad. Jag är inte alldeles övertygad om det. Jag har mött en ganska intressant företeelse när vi behandlat framställningar från industrins sida om lössläppande av investeringsfonder för framför allt byggnader. Åtskilliga länsarbetsnämnder är tveksamma och menar att vi nog inte vågar släppa mer just nu, därför att det föreligger risk för vissa överansträngningar till sommaren pä grund av att vissa specialarbetare nu är tagna i anspråk i så stor utsträckning. Man fär följaktligen i dagsläget -det vur det jug ville sägu - behundla stimulansåtgärderna med försiktighet. Vi har inget intresse av att ställa till det sä att vi hamnar i det läge som nägra tulare har varit rädda för, nämligen att de återställande åtgärderna tvingus att bli för brutala och för besvärande för dem som konfronteras med dessa.

När herr Fälldin kräver återhållsamhet med statsutgifterna, kraftigare ökning av industriinvesteringarna, ett handlingsprogram för näringspolitiken använder han dessa allmänna ord som låter rätt bra men som det är svårt utt få något innehåll i. Skull stuten även svara för den planerade näringspolitik som jag tycker jag har fått ett uttryck för önskvärdheten UV i en del tulures inlägg i dag? Det är ju möjligt utt man pä den borgerliga kanten fär litet svårare att bli ense på den punkten, svårare än när det gällde att skriva den gemensamma reservationen till finansutskottets betänkande, där den avgörande strategiska punkten i gemenskapen låg i utt ni för dagen inte var beredda att säga någonting utan ville skjuta pä det till fram i maj månad. Svårare ting kan ni ställas inför utt bli enigu om, det försäkrur jag er. Den här gången lyckades ni bli eniga om en tämligen bunul formulering.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Varför, säger herr Fälldin med av indignation skälvande stämma — i den mån han kan skälva på stämman av indignation, men han gjorde ett litet försök — finns det inte med någonting om önskvärdheten av den regionala balansen i statsverkspropositionen innevarande år? Varför fick vi inte det inskrivet i finansutskottets betänkande?

Där har ju utskottet klart och tydligt på s. 16 och 17 talat om vad det är fråga om: "Den formulering av riktpunkten för den ekonomiska politiken under år 1972 som återfinns i årets finansplan torde knappast ha tUl syfte att förändra innebörden i den allmänna redovisning av den ekonomiska politikens centrala mål som Kungl. Maj:t förelade riksdagen i fjolårets finansplan och som ett enhälligt finansutskott och riksdagen biträdde." Det finns ingen anledning att hälla på att upprepa det, när det en gäng är bestämt och fixerat. "Ett riksdagens särskUda uttalande om den ekonomiska politikens mål och om att regional balans utgör ett sådant mål är mot denna bakgrund obehövligt", säger finansutskottets majoritet. Det är den riktiga slutsatsen och därmed också svaret tUl herr Fälldin.

När herr Fälldin sedan frågar om det är någonting med ortsklassificeringen som förändrat det hela, vill jag svara att det finns en promemoria om ortsklassificering, upprättad av en ämbetsmannagrupp utan något politiskt ställningstagande. Den är ingenting annat än ett försök att redovisa var samhället bör göra sina satsningar för att kunna bygga upp en bestående verksamhet med den service, den industri, den aktivitet, den skolutbildning och annat som är erforderiigt för ett modernt samhälleligt liv.

75 procent av kommunemas utgifter och uppgifter dikteras av det här huset, säger herr Fälldin. Naturligtvis - jag tror att jag glömde bort att säga det tidigare — har centerpartiet sitt ansvar för detta. Ni har uldrig vägrat att vara med på förslagen. Ni säger sedan att det rimligtvis bör vara mera pengar tUl kommunerna, men som vanligt har vi aldrig hört någon rekommendation om varifrån pengarna skaU tas.

När sedan herr Fälldin kommer över till priserna håller jag honom räkning för vad han säger inledningsvis. Han avvisar slopandet av moms på livsmedel, och det tycker jag är ett framsteg. Men sedan börjar han fumla med orden och säger att man kanske skulle kunna lösa detta litet "partiellt", ställa budgetmedel tUl förfogande, subventionera mjölk, subventionera kött, subventionera fläsk. Väljer man den vägen, säger herr Fälldin som den försiktige politiker han är och skall vara när han representerar centerpartiet, så skuUe man kunna tänka sig att gå till väga bit för bit och stegvis. Men herr Fälldin har naturligtvis inte bestämt sig.

Detta är en intressant fråga, och den har ett mycket starkt sammanhang med hela den jordbmkspolitik som riksdagen praktiskt taget enhälligt ställde sig bakom år 1967. Då prövades och diskuterades frågan om man skuUe ta en lågprislinje eller om man skulle bygga vidare på den politik som vi f. n. har. Man kom då fram tUl att lågprislinjen hade så många konsekvenser att man inte ville acceptera den. Regeringsförslaget gick i stället på den andra linjen, och riksdagen - även centerpartiet - ställde sig klart och enhälligt bakom detta. På de premisserna förs sedan förhandhngarna.

Det nu gällande av riksdagen sanktionerade avtalet mellan regeringen och jordbmkarnas ekonomiska organisationer löper fram till den 1 juli 1974, och det bygger på den jordbrukspolitik som denna riksdag har antagit. Lägg märke tiH att den förhandlande parten, dvs. jordbrukarnas fackliga organisation, än så länge inte anmält att den vUl riva upp något avtal på denna punkt! Centerpartiet känner väl sig måhända inte på summa sätt ansvarigt för avtalet som Lantbruksförbundet och RLF, som det hette på den tiden, eller den nuvarande sammanslagna organisationen gör. Centerpartiet känner sig kanhända som poHtiskt parti friare, men det bör ändå självfallet anse sig bundet av det riksdagsbeslut som gäller till dess att avtalstiden går ut.

Det var en hård förhandUng som vi hade med jordbrukarna, och den löstes i sista omgången på statsrådsplanet med jordbrukarnas ledning under en mycket dramatisk natt. Jag minns det ganska väl. Jordbrukarna hade gått ut med högre krav på priser men accepterade i uppgörelsens intresse så småningom en kompromiss, som sedermera godtogs i riksdagen.

Avtalet gäHer alltså tUl den 1 juH 1974. Diskussionen huruvida man skall tillämpa lågprislinje i strid med ett träffat avtal kan rimligtvis inte tas upp säsom ett resultat av en husmödrademonstration. Avtalet gäller så länge det gäller. Det vore intressant att höra om herr Fälldin har någon annan uppfattning på denna punkt. Sedan står det naturligtvis var och en fritt att sätta sig ner och fundera över om vi, när detta avtal någon gäng 1974 skall avlösas av ett nytt, skall fortsätta att tUlämpa den princip som vi hitintills har varit överens om eller om vi skaH ha någon annan princip. Jag förmenar ingen rätten att föra denna debatt, men den skall föras vid sin rätta tidpunkt. Härvidlag är respekten för avtalet en alldeles avgörande omständighet.

Jag hörde händelsevis herr Fälldin i ett framträdande i Sveriges TV i går kväll, där han framförde sitt - som jag förstår att han tycker -politiskt gängbara argument att man kanske skulle kunna överväga att omedelbart sänka priserna och låta betala detta via budgeten, dvs. en lågprislinje. Man skuHe kanske kunna betala det — så föU herr Fälldins ord i gär — genom att satsa på den framtida tillväxten. Ja, den där framtida tillväxten är sannerligen ingenting som i dag står till disposition utan vidare. Den framtida tillväxten är intecknad genom intensiva krav på skattesänkning, på bättre stöd till kommunerna, på bättre stöd till barnfamUjerna, från herr Fälldins sida på en sänkning av pensionsåldern till 65 år och frän andra partier på högre försvarskostnader samt naturligtvis i form av intensiva krav i kommande lönehöjningar.

Att en ansvarig politiker och partiledare kan sitta inför svenska folket och säga att man skall kunna betala detta via budgeten och finansiera det genom den framtida tUlväxten är för mig helt oförklarligt. Det vittnar ju om ett sangviniskt lättsinne som trotsar alla beskrivningar. Skall man ta det här på budgeten, då skall man vara beredd att ta det ögonblickligen och betala vad det kostar.

Och hur skall vi betala det, ärade kammariedamöter, i dagens läge? Skall vi höja skatten? Ingen vill väl på allvar göra gällande att vi bör kraftigare underbalansera budgeten för den period som böriar den 1 juli i

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

114

år och som slutar den 30 juni nästa år, en period under vilken upplåningen enligt vad jag i dag vet kommer att uppgå till 3,5 miljarder kronor — det kan bli meru. Det finns väl ingen som i det här konjunkturperspektivet kun hävda att vi sorglöst bör låna mera pengar och lägga ytteriigare någon miljard till den kreditexpansion som jag har redovisat.

Om man inte är beredd att ta den konsekvensen, är man då beredd utt gå husmödrurnu till mötes genom att omedelbart höja skatterna? Naturligtvis är inte herr Fälldin det. Är man beredd att avstå från en stundurdförbättring till folkpensionärernu som riksdagen har fattat beslut om? Naturligtvis inte. Är man beredd att göra några andra utfästelser på utgiftssidan - det mä gälla försvar, utbildning, pensioner eller någon unnan av de tunga posterna? Nuturligtvis är mun inte det. Och det var ju inte heller herr Fälldins avsikt. Eftersom de här husmödrurnu — med all respekt för derus vetande — ju inte riktigt kan ha klart för sig hur den ekonomisk-politiska situutionen i ulla sinu detuHer och komplikationer ser ut, så tyckte väl herr Fälldin utt om hun yttrude sig som hun gjorde, kun det ju händu att de lägger sinu röster pä centerpartiet i nästa val. Och då är ju alla medel tillåtna!

Vad herr Fälldin sade är ägnat att vilseleda och inge falska förhoppningar. Om kuraget inte räcker till för att säga sanningen, då är det bättre att tänka först och prata sedan, även om tänkandet skulle resultera i att man inte säger någonting alls.

Jag vill också säga något med anledning av herr Heléns inlägg. Regeringen slog dövörat till för oppositionens förslag, sade herr Helén. Enligt hans mening hade vi kunnat fä ut 23 000 av de arbetslösa i arbete, om vi hade gjort som oppositionen tyckte. Herr Helén hänvisade till någon nationalekonom, som lär ha uppträtt i min debatt pä Nationalekonomiska föreningen i år. Jag kan inte riktigt erinra mig det där. Det är möjligt utt nägot har fullit bort ur mitt minne, men att vederbörande, om han nu sagt det som herr Helén åberopade, skulle vara ett sådant kronvittne utt yttrandet skall tas som en sanningsenlig redogörelse för vad resultatet skulle hu blivit, bestrider jag på det bestämdaste. Jag har ju tidigare i mitt inlägg försökt verifiera utt de åtgärder som oppositionen föreslog, bäde konsumtionsstimulansen och sänkningen uv den ullmänna arbetsgivuruvgiften, hade varit meningslösa och olämpliga i det här läget och säkerligen inte givit en enda arbetslös ett enda dagsverke mer.

Sedun tog herr Helén upp strukturomvundlingens problem och tulade om att vi lever i en tid av upptrissade krav och stress. Han efteriyste en miljö med meru mänsklig rytm. Och det är väl riktigt, om herr Helén säger detta och vänder sig till företagen. Hun har ingen anledning att vändu sig till regeringen pä den punkten. Det är företagen som bestämmer takten och rytmen, och det är ju möjligt — jag bestrider det inte — utt vi skulle hu mera hurmoni i tillvaron, om det gick litet lugnare. Men iblund fär man ändå ge företugen det erkännunde som de hur rättighet utt få. Är de pressade uv en internutionell konkurrens som är utomordentligt härd, ur de pressude av utt debet och kredit skull gå ihop, så tycks det beklagligtvis nog också vara så att mun får finna sig i en arbetstakt som gradvis stiger eller i varie fall blir mera pressande, fastän jag hoppas att vi

även i fortsättningen skall kunna bulunseru de ökade påfrestningarna med kortare arbetsvecka och mera fritid. Jag säger detta speciellt därför att jag under en vecka har besökt ett främmande land och där haft möjligheter att se pä den stora industrieUa kapacitet som det landet har och den höga arbetstakt som man där onekligen har. Även vi är inne i det utvecklingsschemat, och vi får väl försöka hänga med. Det väsentliga är att vi gör det bästa möjliga av situationen och på något sätt söker skapa balans gentemot påfrestningarna.

Men man kan väl inte säga att all denna utveckling är av ondo. Den har ju fört med sig - som herr Bohman säger — att vårt lilla land har Europas högsta standard. Hur skulle det ha sett ut, om vi hude huft 200 000 lantarbetare som hade gått efter hästarna och plogen eller gått med lien i rågåkern, som var vanUgt när jag böriude som jordbruksarbetare? Ja, det fanns väl för all del en och annan gammalmodig självbindare eller självavläggare, det sista var mera vanligt. Jag säger detta med hänsyn till herr talmannens sakkunskap på området. Hur skulle det ha sett ut här i landet om våra skogsarbetare fortfarande skulle ha gått med yxan, timmersägen och burkspaden och arbetat under samma förhållanden som gällde pä 1930-och 1940-talet?

När man talar om den lugnare rytmen på den tiden, glömmer man bort fattigdomen och allt annut som följde med det fysiskt hårdu arbetet, som slet ut människorna vid tidig ålder. En 50-åring var förbrukad när jag var ung, vilket han ju inte är i dag.

Det finns plus och minus. Det är rimligt att man redovisar bådu faktorernu när mun bedömer problemet. Vi skulle ullesummans vura fattigare. Vi skulle släpu efter utbildningsmässigt, kulturellt och i alla andra avseenden. Vi skulle ha haft en långt mindre fritid. Det var inte tal om någon semester när arbetet gick i den lät mig säga lugnare takten och vi hade det mera harmoniska samhället, som det ibland brukur hetu.

Är det inte liku bru utt konstuteru utvecklingen sådun som den är och inriktu sig på att göru det bastu möjligu uv den faktiska situationen men också erkänna vad utvecklingen har gett människorna och nationen i form av större frihet ekonomiskt, utbildningsmässigt, kulturellt och i andra avseenden.

När herr Helén kom in på sitt ullmännu mässande om utt vad som saknas hos företagen i dag är framtidstro vi skull hu en mera företagsvänlig politik, en politik som är offensiv och stimulerande, sade herr Helén - då är det bara ett upprepande av denna oändliga rad uv honnörsord, som ständigt gör sig sä bra frän talarstolarna. Men pä vilken punkt menar herr Helén att vi i Sverige inte skulle föra en näringspolitik som är lika framstegsvänlig som den man för i nägot annut lund — detta gäller både skattepolitiken, forskningspolitiken och utvecklingen över huvud tuget?

Utvecklingen och konkurrensen, herr tulmun, kommer utt tvinga fram ständiga förändringar. Vi kommer ständigt att ställas inför övergängs-problem. Vi söker lösa dessa övergångsproblem, men ingen skull tro utt det är sä enkelt att mun kun stoppu utvecklingen och säga utt det skull vara slut på strukturomvandlingen, det skall vara slut pä den situutionen att vissa områden och företag får bita i gräset medan andra företag får

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

115

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

116

växa sig starkare. När vi är inplacerade i den internationella ekonomin, är det en ofrånkomlig lug för oss utt inställa oss därefter. Det får vi acceptera. Det svenska folket vill inte heller acceptera något annat. Man har ständiga anspråk att standarden för varje år skall bli allt bättre, att man skall få ökade ekonomiska möjligheter och den större frihet som en bättre ekonomi ger.

Så övergår jag till herr Helén. Av tidsskäl kan jag inte här kommentera allt vad herr Helén tog upp. Jag vUl bara ta upp vad han avslutningsvis sade om att vi måste ha en bättre ramplanering. Denna ramplanering lanserades frän folkpartiets sida för ungefär 15-20 är sedan. Man har hela tiden fört detta tal i aUmänna ordalag. När vi från regeringens sida försöker planera möts vi ofta — mest från herr Bohmans sida men ibland även från herr Heléns sida — av den invändningen att vi skisserar upp ett samhälle av hårda och frihetsförkvävande regleringar. Man kan inte ropa på en hårdare planering och samtidigt kritisera att den planeringen binder upp vårt handlande för framtiden i enlighet med vad som skisserats.

Ja, naturiigtvis skulle också kravet på skattesänkningar komma upp i debatten i dag. Även om finansutskottet har avstått från att i detta sammanhang ta upp skattefrågorna skall jag självfallet inte neka herr Bohman och herr Helén glädjen utt i sina inlägg ta upp även de synpunkterna.

Herr Helén sade att de nuvarande marginaleffekterna är omöjliga i längden. Jag tror utt det, hur otäckt det än kan låta, är en korrekt bedömning att här säga ifrån att det inte är möjligt att göra nägra nämnvärda förändringar genom att fingra på marginaleffekterna i skattebördan. Det skulle kosta oss 3 miljarder kronor att i de inkomstlägen det här är fråga om förändra en marginalskatt som nu tar 630 kronor på de sista intjänta 1 000 kronorna dithän att man nöjde sig med att ta bara 600 kronor i stället. Jag är inte övertygad om att det utan vidare är att föredra att låta skattebetalaren göra denna vinst på 30 kronor pä den sista tusenlappen, om man jämför med den sociala utvecklingspolitik på olika områden som vi kan driva med dessa pengar och som resulterar i åtgärder som kommer alla människor i samhället till godo.

Kravet växer på en familjepolitisk reform, säger herr Helén, samtidigt som han kräver skattesänkningar. Det är ju ett från hans sida ständigt återkommande tema. Jag skaU därför här gå förbi den saken.

Allra sist, herr talman, kräver väl artigheten att jag försöker direkt kommentera en del av vad herr Bohman sade i sitt inlägg.

Känslan av trygghet har upphört, säger herr Bohman, människoma känner maktlöshet inför utvecklingen, det gär bakåt ekonomiskt på grund av skattebelastningen, etc. Ja, alla begriper att det här är fråga om enorma överdrifter. I den mån detta är uttryck för en bestämd ideologi måste jag säga att det är en katastrofernas ideologi. Varför skulle katastroferna just nu bli så aktuella, när herr Bohman och hans förfäder inom det, som det heter, slitstarku högerpartiet har dragits med oss i fyra decennier? Nej, detta är bara ett försök att skrämma med ord och ingenting annat.

Vad som gjorde herr Bohmans inlägg speciellt intressant var att han

för en gångs skull kunde citera Aftonbladet och dess ledare. Sedan man från herr Bohmans sida formligen kräkts över Aftonbladet i alla år, tycker man tydligen nu att Aftonbladet är nägot som kan citeras när det gäller herr Bohmans tolkning av frihetsdogmen. Jag är övertygad om att om herr Bohman läser Aftonbladet dag för dag så kommer han säkert att finna, att Aftonbladets rekommendationer för att uppnå denna frihet är helt annorlunda än de framgångslinjer som herr Bohman skulle kunna acceptera.

Herr Bohman drar sedan upp perspektivet för 1970-talet och räknar med en ökning av vår standard på 3,5 procent per år. Jag kan väl acceptera den siffran och skall här hålla mig till samma exempel. Herr Bohman säger att vi blir reellt 35 procent rikare under det tiotal år vi har framför oss. Sedan kommer herr Bohman fram till att på grund av skatter och ansvällning av den offentliga sektorn så händer egentligen ingenting alls. Det blir bara sämre år efter år.

Det där är herr Bohmans uppfattning som jag ständigt försöker bryta upp för att fä herr Bohman att förstå, att stat och kommun i vårt demokratiska samhälle inte är någonting som står vid sidan om den enskUda människan. Om man i koUektiv demokratisk mening beslutar sig för en satsning via kollektivet till de enskUda människornas bästa, så är det demokratins spelregler, och det får man finna sig i, herr Bohman. Det är ju inte på det sättet att man öser ut pengarna någon annanstans. I en ständig utveckling är det ju ett behov av en offentlig sektor — det mä vara sjukvård, det må vara undervisning, det må vara kultur, det mä vara mycket annat, som kräver sitt. Därför kommer man alltid till att detta är en fråga om hur vi vill välja våra favörer. Hur stor del av de favörer jag tar emot skall jag ha från min individuella förtjänst och hur mycket skall jag ha från kollektivet? Den frågan kan man ställa. Personligen har jag gjort mig till tolk för att jag tror, att vi kommit i ett läge där denna relation är ganska maximal och optimal. Vid fortsatt tillväxt kan följaktligen relationerna bibehållas men inte nämnvärt förändras.

Avkastningen från det offentliga gär ut till den enskilde. Allt går till den enskUde — det må vara rättsordningens upprätthällande, det må vara polisens förstärkning med ytteriigare 700 man som herr Bohman vUl ha och som kostar pengar och tas från det belopp som den enskilde i annat fall skulle ha för egen räkning. Det skall vara pengar tUl det försvar som herr Bohman kommer att anse skall ha mera pengar än jag anser att det skall ha. Detta angriper också det personliga belopp som den enskilde har till sitt förfogande. Hela tiden är det ju fråga om bedömningar: Vad skall kollektivet ge till människan och vad skall människan för egen del disponera över? Jag har sagt ungefär hur jag ser på det hela. Jag menar att problemet bör redovisas sä här och inte i denna snöpta form som herr Bohman redovisade, nämligen att allt vad kollektivet har ligger vid sidan om den enskilda människan och hennes behov.

När sedan herr Bohman kommer tUlbaka till husmödrarnas protester så är det frestande att erinra herr Bohman om, att det engelska högerpartiet gjorde sin valseger på att skicka ut sina agitatorer och propugandister till livsmedelsbutikerna för att intervjua husmödrarna. Man drev envist Hnjen: Stiger inte priserna för mycket? Är inte

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

117

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

livsmedlen för dyra? Får ni inte för litet kvar för egen räkning? Man gav denna ensidiga redovisning och ingenting annat. Man gjorde det i förhoppningen att det politiskt skulle ge det resultat man önskade. Dä fick den korrekta redovisningen stryka pä foten.

Det engelska torypurtiet fick som de vUle. Man kom in i regeringen, och man gick in med stora deklarationer— ungefär summu deklarationer som vi hur uppbyggts med frän talarstolen här i dag från herr Bohmans sida. Det var hur den enskilde skulle klara upp problemen, hur den enskilde skulle klara även näringspolitiken och hur samhället skulle hälla fingrarna borta. Det var precis den gamla psalmen som vi hört så mänga gånger. I England fick man tUlfälle att prova politiken. Resultatet blev att England under fjolåret hade den högsta prisstegringen i Europa och den lägsta produktionstillväxten i Europa. Man har konfronterats med ideliga strejker och konflikter på arbetsmarknaden. De skulle lägga ned varvet uppe i Newcastle därför att det inte bar sig. Under det sista av dessa veckor håller man på att rekonstruera varvet Newcastle med statsmedel. Mun kan inte ta konsekvensen av att 8 000 å 10 000 varvsarbeture råkar befinna sig där utan att ha något arbete. Det är skillnuden mellan teorierna som man framför i talarstolen och vulbroschyremu och den härdu och praktiska verklighet som varie regering konfronterus med.

När jug nu varnar herr Bohman frän att fortsätta med detta tal sä är det inte precis därför att jug tror utt hun hur sä stora möjligheter att konfronteras med de praktiska problemen. Men just detta engelska exempel ger rätt mycket som herr Bohmun bör tänka på i fortsättningen.

Ja, herr talman, litet mer än den timme som var mig tillåten har jag tagit i anspråk. Kammuren har varit vänlig tidigare och tolererat detta, och kammaren har varit vänlig i dag också och tolererat det utan nägra ostentutivu demonstrutioner. Jug är emellertid färdig med vud jag skulle ha sagt i denna första omgång. Jag har velat korrigera en del av ovederhäftigheterna. Jag har förut velat se de viktiga politiska problem som debatterus frän den rätta utkikspunkten och ge problemen den bedömning de bör ha, nämligen att uUt inte är ensidigt. Mun bör se ett problem i hela dess vidd och dra slutsatserna därefter.

Herr tredje vice talmannen tillkännagav att anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

118

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle:

Herr talman! Det är mänga saker i finansministerns anförande som jag gärna skulle vilja kommentera, men tidsreglerna gör att jag fär begränsu mig.

Fär jug böria med utt sägu utt finunsministern säkeriigen är rätt ensam om utt ha märkt en omsvängning i sysselsättningsläget sedan månadsskiftet oktober-november. Ätt det vurit ett ökat utbud är i långa stycken ett resultat av formliga kampanjer som arbetsmurknudsstyrelsen vidtog för att få ut kvinnorna pä urbetsmurknuden. Dennu strävun underströks ju genom den skuttereform som genomfördes. Människorna svarar pä dessu politiska beslut och börjar frågu efter arbete. Att sedan ta detta som intäkt för växande arbetslöshetstal det tycker jug inte är riktigt

korrekt. Finansministerns tal om en högre ambitionsnivå kommer i varje fall inte till uttryck när han granskar just arbetslöshetssiffrorna.

Beträffande talet om den regionala balansen hänvisar finansministern till vud som sägs i betänkandet. Det är verkligen inget klurhetens uktstycke i den frågan. Här talar mun om utt uteslutandet av regional balans i årets finansplan "torde knappast ha till syfte att förändra

innebörden i----- " osv. Om mun nu vur sä övertygud om regeringens

och finunsministerns uvsikt och med tanke pä de kontakter som finns med kanslihuset och kontukternu inom partiet borde man haft en möjlighet att åtminstone skriva rakt på sak att "det har inte till syfte". Men det vågade inte den socialdemokratiska majoriteten göra, utan man

skriver förhoppningsvis att det "torde knappast ha till syfte ". Men

om det nu är sä att detta fortfarande gäller, vad är det som hindrar att man låter detta komma tiU formligt uttryck genom att ha med det i uppräkningen i målformuleringen? Ändra saker som mun har bestämt sig för återkommer ju år efter är. Varför skull mun mönstra ut just denna del?

I diskussionen om livsmedelspriserna har jag sugt förut och jug upprepur det än en gång att jag uldrig har beskyllt regeringen för någon tvekan inför att stå fast vid ingånget avtal med jordbmket. Vi har ifrån vår sida aldrig satt i fräga utt man skulle ändra på detta avtal. Jag gav också i mitt förra anförande klart uttryck åt att det inte är något ingrepp i jordbruksavtalet, om man nu skulle vidta en sådan åtgärd som vi här talar om, vare sig detta sker direkt genom att man inriktar sig på mervärdeskatten eller man gär den andra vägen. Det är denna inställning som ligger bakom att jordbrukets organisationer inte agerar i denna fräga. Det angår dem helt enkelt inte hur saken löses. Vilken väg man här än väljer, så innebär det inte ett enda öre mer till jordbrukarna. Vilken metod man än använder här, så är det uteslutande en fråga om att sänka priset för konsumenterna, att kompensera dem för mervärdeskatten.

Det här är ingen diskussion som vi har tagit upp denna vecka. Jag sude i mitt huvudunförande att de här tankegångurnu redovisudes i en purtimotion frän vårt häll till årets riksdag. Jag sade ocksä att vi har inte bundit oss i frägun. Sedun uppträder nu finansministern här och vänder sig mot mig med indignation, när jag stillsamt anvisar här, liksom jug gjort tidigare, att om man väljer den här metoden som vi kallar lågprislinjen, kun mun vidta åtgärderna pö om pö. Man kan då i olika omgångar ta så mycket som man orkar med, man kan inrikta sig pä något eller några livsmedel som hur stor betydelse i husmunskosten.

Även när jag talar om möjligheten att utnyttja tillväxten av våra resurser möter jag samma irritation frän finansministerns och regeringens sida. Ni vill tydligen ha monopol pä att själva avgöra hur de ökade resurser som skapus genom tillväxten i vår ekonomi skull användas. Vurje gång det kommer ett förslug ifrån oppositionens sida om en åtgärd som skulle kunnu vidtas, säger man från regeringens sida stopp, därför utt tillväxten redan är intecknad. Utvecklingen själv brukur ju korrigeru det där.

Finunsministern guv mig rådet att tänka mig för innun jug talar. Själv tycker jag att jag talur stillsumt. Är det erfarenheterna frän utformningen

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

119

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

120

av Kram forsmanifestet som ger finansministern anledning att ge mig den rekommendationen?

Under detta anförande övertog fru andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HELEN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Finansministern startade med att säga att han skulle ställa kyrkan mitt i byn och korrigera en rad ovederhäftigheter. Jag tycker då att det var ganska märkligt att herr Sträng sedan kunde påstå att varje krona av momsen går tillbaka till medborgarna. Statens hantering skulle alltså inte kosta ett enda öre. Det är ett exempel bland flera.

Ett annat exempel är ju herr Strängs uttalande att oppositionens förslag i höstas inte skulle ha gett ett enda dagsverke mer. Det är klart att man kan diskutera ' detaljerna i den beräkning som har gjorts av en dugande nationalekonom, verksam inom konjunkturinstitutet. Det var alls ingen löst utkastad siffra jag nämnde. Den byggde på en ingående undersökning. Man kan självklart inte med säkerhet säga att det just skulle ha blivit 23 000 nya arbetstUlfällen - det kanske skulle ha blivit 22 000 eller 24 000. Men finansministern kan inte begära att han skall bli trodd, när han säger, att oppositionens förslag inte skulle ha gett en enda arbetare ett enda dagsverke mera. Vad herr Sträng kommer med i sin beskrivning av arbetslöshetssituationen är en skönmålning av verkligheten som inte stämmer. Det är bortförklaringar i så stor utsträckning att herr Sträng nästan lät som en svensk olympialedare som kommit hem från Sapporo. Jag trodde att finansministerns Japanresa skulle ha lärt honom någonting annat.

Var och en som lyssnade tUl finansministerns skildring av ett folk som tydligen skuUe ha fickorna fuUa med pengar och msar och köper bilar och TV-apparater måste ju fråga sig: VUket land talar han egentligen om? Hur är det beställt med en finansminister som jämför siffrorna i januari 1972 just med siffrorna i januari 1971, den månad då det var en klar avmattning efter den köprush inför momshöjningen vid årsskiftet som föranleddes av att så många förlade sina köp före det årsskiftet? Det är ingen tvekan om att herr Strängs försök att bortförklara de faktiska verkningarna av arbetslösheten surrar falskt i öronen på dem som inte har fått ett jobb eller är rädda för att förlora det jobb de har.

Sedan vUl jag beröra det stora avsnitt i finansministerns anförande, där han gjorde gällande att jag inte på något sätt skulle hålla socialdemokratin räkning för de förbättringar i det svenska samhället som har skett sedan 1930-talet. Men det var ju just det jag försökte säga. Jag förklarade att här har inte minst socialdemokratin gjort mycket för att samhället skulle bli mänskligare. Jag sade att vi alla som har varit med och arbetat på detta har rätt att vara stolta över det. Men detta erkännande kan ju inte troHa bort det faktum att finansministern här ger en beskrivning som visar att han blundar för att så många människor ser att han misslyckats med sin ekonomiska poHtik under de senaste åren. Det finns alldeles för många vittnen på det för att det skulle löna sig att

försöka framställa verkligheten sådan. Det är alla de människor som måste vända på varie slant och som lever i en känsla av otrygghet i sitt arbete eHer inte har något arbete alls.

Jag tyckte emellertid att vi fick tvä besked av finansministern, ett klart och ett som jag ännu så länge bedömer som oklart. Det klara beskedet gällde tyvärr marginaleffekterna. Om dem säger finansministern häpnadsväckande nog, att några nämnvärda förändringar på marginaleffekterna inte skuUe vara möjliga. Menar verkligen herr Sträng, att vi skuUe slå oss tiH ro med den samlade effekten av skatter och bortfallna bidrag, som sätter burnfumUjerna i en så svår situation? Vad skulle vi då med en skatteutredning till, för finansministern tänker väl ändå tillsätta den skatteutredning som riksdagen har beställt? Nej, är det verkligen sä Ula fär vi försöka klara oss utan herr Sträng.

Det andra beskedet som jag ännu så länge bedömer som mera oklart gäller matpriserna. Det långa resonemanget på den punkten innebar ju huvudsakligen ett onyanserat skäll på herr Fälldin. Men inte ett ord kostade finansministern pä sig om det jag sade, nämligen att vi borde inom ramen för gällande avtal kunna resonera om vad vi kan göra för att dämpa ytterligare prisstegringar. Skall jag fatta det så att ni inte vill resonera? Skull jag fatta det så att ni tänker göra någonting själva? Eller skall jag fatta det så att ni inte tänker göra någonting alls åt de ytterligare stigande matpriserna?

Jag skall skänka några minuter av min repliktid åt finansministern, så att han får tid utt svuru på frågan.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Fru talman! Kollegerna här i kammaren har säkert fäst sig vid att i snart sagt varie debatt som vi hur fört hur under de senuste åren hur antingen statsministern eller finansministern försökt köra mig i halsen jämförelser med utvecklingen i England. Det är nägot slags hatkärlek till det engelska torypartiet och det engelska torypartiets förmenta misslyckanden som tydligen har fångat både stats- och finansministern. Men det finns, herr finansminister, bmtna vallöften även här hemma. Jag kan nämna vallöftet frän 1967 om den billigare smörgåsen och frän 1970 om att två tredjedelar av svenska folket skulle få lägre skatt.

De engelska exemplen ger mycket som herr Bohman borde tänka på, sade finansministern. Därför skall jag för en gångs skull acceptera finansministerns jämförelser och liksom han citera från England. Citatet ger en något annan bild av det "svarta" parti som tories sägs utgöra. Det är hämtat ur en artikel skriven av Anthony Lewis i New York Times, som verkligen inte kan betraktas som politisk part i målet. Han skrev för några veckor sedan följande:

"För sju år sedan, när jag första gången såg underhuset i arbete, var en ny labourregering under Wilson Storbritanniens hopp. Den förkroppsligade längtan i landet efter en förnyelse i landet, efter ett slut på den långsamma, fadda tillbakagången, efter börian på ett friskt nationellt äventyr, en Elisabethiansk anda, anpussad efter en vetenskaplig tidsålder."

Det var väl vackert? Men sedan fortsätter han:

121

Nr 31 Hur cyniskt verkar det inte nu att erinra om dessa drömmar. De har

Onsdagen den förvandlats tiU damm. Labourpartiet har inte längre några drömmar och

1 mars 1972 ingen synlig politik i de stora frågor Storbritannien står inför. I stället för

—------------------ djärya visioner om framtiden har det nu en sur fixering vid det förgångna.

tinansaeoa t - tittade ner på labours första bänk på torsdagskvällen, så fanns

de där, dessa sura män, männen som är rädda för förändringar.

Det gär alltså att dra paraUeller på olika håll i den politiska världen, herr statsminister, förlåt mig, finansminister, menar jag nuturiigtvis -men jag har inget emot förändringen. Den bild - jag instämmer med herr Helén — som finansministern tecknade alldeles nyss av människornas situation i Sverige var klart missvisande. Man fick en känsla av att här var butikerna fyllda av köpstarka lyckliga människor, som egentligen bara hade ett problem att lösa, nämligen; Hur skaU vi göra av med våra pengar på möbler och bUar och lyxmat av ohka slag?

Ja, det finns givetvis motsägelser i vårt land, självklart finns det sådana här kontraster. Men till den svenska bilden hör framför allt de "nyfattiga" som jag har talat om, de som inte kan klaru sina hyror utan bidrag, och de husmödrar som reagerar mot de stigande priserna. När vi har siffror som visar att människor som ligger i inkomstläget mellan 30 000 och 45 000 kronor och har barn i dag inte kan höja sin levnadsstandard hur mycket de än jobbar, hur mycket de än sliter, sä borde väl detta säga oss mera än bilderna från de fyllda butikerna. 1 värsta fall får de människor jag tänker på en sämre standard, hur de än arbetar och sliter. Detta är bUden av hur en stor del av det arbetande svenska folket har det i sin vardag.

När jag citerar Aftonbladet gör jag det långt ifrån med någon sympati. Men när Aftonbladet för en enda gångs skull tecknar en något sä när riktig bild av den situation som människor upplever, då tycker jag att jag har rätt att med visst välbehag återge även Aftonbladet. Vi bmkar tala om syndare som sig omvänder. Jag tror att det är herr Strängs favorituttryck. Inte vet jag hur länge Aftonbladets omvändelse varur. Kanske bara över en dag. Det är möjligt att chefredaktören var bortrest och att det var en annan som skrev ledaren, men det är ändå betydelsefullt att t. o. m. Aftonbladet kan ge en bild av situationen i dag sådan som den upplevs av majoriteten av löntagarna. Så känner de det, så upplever de det!

Då säger finunsministern att vi har det ändå så gott ställt och att löntagarna i Sverige även efter skatt får mer över än i andra länder. Jag tror vi låg tvåa i den tabell som finunsministern hänvisade till. Om jag inte är fel underrättad — statistik är verkligen farligt, det vet vi båda två - har inkomsttagarna i Sverige i skiktet mellan 25 000 och 50 000 kronor de lägsta disponibla inkomsterna efter direkt skatt vid en jämförelse med Norge, Västtyskland, England, Schweiz och Förenta staternu. Jag hur då inte tugit hänsyn till oliku sociala bidrag och inte heller tUl den indirekta skatten. Men efter direkt skatt befinner sig alltså de svenska inkomsttagarna i en sämre situation än flertalet andra.

Det gläder mig att finansministern inte ifrågasatta siffrorna i min

framtidskalkyl. Jag tycker att det är värdefullt. Det är ocksä värdefullt

122 att finansministern förklarade att vi nu befinner oss vid den "maximala

och optimala" gränsen, eller vad det var finansministern sade. Vi kan Nr 31

aUtså inte gå längre än vi hittiUs gjort i vår avvägning mellan vad Onsdagen den

kollektivet fordrar och vad de enskilda vUl ha kvar. När de enskilda j jfj [972

Finansdebatt

bedömer sin ekonomiska situation i dag är jag övertygad om att de säger

sig att utvecklingen måste bromsas. Därför kommer de kalkyler som jag

redovisade - och som finansministern aHtså inte har ifrågasatt - inte att

kunna förverkligas. De enskilda löntagarna och väljarna kommer att se till

att regeringen inte får möjlighet att förverkliga den framtidsprognos

dagens utveckling pekar fram emot.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Fm talman! Finansministern citerade långa stycken ur Veckans Affärer om den ökade köplusten i affärerna. Jag tror att han också skulle besöka en konsumaffär och höra vad husmödrarna säger om de höjda matpriserna. Det är kanske ett viktigare vittnesbörd för ett socialdemokratiskt parti.

Vi tror att det är nödvändigt att statsmakterna verkligen gör någonting för att förbättra läget för barnfamiljerna, för låginkomsttagarna, för majoriteten av löntagarna som drubbus hårt av stigande priser och hyror. Man måste göra något för att förbättru derus levnadsstundard — det är vad det handlar om. Det har sagts att det bara kan ske genom en större tillväxt av produktionen. Men hur länge skall de som hårt drabbats av prisstegringarna vänta på den? Det har också sagts att en unnan möjlig metod är en allmän skärpning av skattetrycket. Men just höjningen av mervärdeskatten, som borgerliga och socialdemokrater var överens om att genomföra i fjol, är en av de viktigaste orsakerna bakom prisstegringen också när det gäller maten.

Den höjda levnadsstandarden för de arbetande människoma mäste åstadkommas genom en rättvisare fördelning av produktionsresultat och tiUgångar i samhället. Det är också innebörden i våra förslag. Vänsterpartiet kommunisterna kräver ett borttagande av momsen på livsmedel och vill täcka skattebortfallet genom höjda skatter på kapital, bolagsvinster m. m. samt genom minskade militärutgifter. Fär vi inte omedelbart bort momsen på aU mat, skulle vi och familjerna här i landet med tillfredsställelse hälsa ett slopande av momsen på viktiga basfödoämnen, ju fler dess bättre. Dettta är den bästa och redigaste vägen att gä.

Vi anser att man nu skall utreda en övergång till lågprislinje för jordbruksprodukter, som vårt parti krävde 1967 och 1971. Men vi är inte anhängare av en övergång till lågprislinje som genomförs pä det sättet att majoriteten av famUjerna med höjda skatter fär betala lika mycket som de får i sänkning av livsmedelspriserna, dvs. så att förändringen inte alls förbättrar deras levnadsstandard. Man kan ocksä tänka sig en kombination av nedsättning av momsen och lågprislinjen. Det avgörande blir då kombinationen.

Dessutom bör barnfamiHernas ställning förbättras genom ett ökat
famihestöd. Men det fär inte ges som en kompensation för pris- och
hyresstegringar; det skall innebära en verklig förbättring av bam-
familjernas ställning och standard. Det var meningen när barnbidragen
infördes och det måste vi hälla fast vid. 123

Nr 31 Det viktiga är att det nu görs någonting som förbättrar läget för

Onsdaeen den barnfamiljerna, för låginkomsttagarna, för majoriteten av löntagarna. Vi

1 mars 1972 anser att den metod som snabbast ger resultat är att slopa moms på

Finansdebatt

- maten, men vi är för vår del beredda att utan fördomar diskutera varie annat förslag som syftar tiU samma mål. Man måste emellertid ha klart för sig att det handlar om en fördelningsfråga och att i denna olika klassintressen står emot varandra. Vårt parti stöder varje åtgärd som leder till en förbättring av barnfamiljernas, pensionärernas och lönearbetarnas läge.

Herr Sträng tog upp den siffra för arbetslösheten som jag hade nämnt - jag sade att det finns en undersysselsättning på en halv miHon - och ville ifrågasätta riktigheten av de s. k. AK-undersökningarna. Han hänvisade tiU brev som han hade erhålHt från gamla damer. Jag tror inte att ett par brev från gamla damer är vad statistikerna kallar statistiskt relevant material. Jag vill i stället citera ett uttalande av den kände arbetsmarknadsforskaren Rudolf Meidner i Folket i Bild/Kulturfront, som också är en pigg och bra tidning liksom Veckans Affärer, men den kanske har ett nägot annat innehåll. Han säger om de bägge undersökningsmetoder som finns: "Båda speglar väl konjunkturförändringarna. Men AK-undersökningurnus siffror över antalet arbetslösa (i november 120 000) ger ett bättre mått på nivån, enligt min uppfattning. AK-under-sökningarnas totalsiffror är tillförlitliga, och undersökningarna genomförs på ett betryggande vetenskupligt sätt," Det säger ulltså en uv värt lands främsta forskare på det här området.

Herr Sträng tog också upp de ökade subventioner till redarna som regeringen vill ge och menade att de var nödvändiga för att säkra sysselsättningen. Ja, jag vet att detta är regeringens huvudlinje. Man skall höja bolagens profiter och därigenom söka påskynda en högkonjunktur. Den teoretiska bakgrunden till denna linje har nu herr Sträng också gett i sitt anförande. "Kapitalism" och "storfinans" är okvädinsord enligt hans omdöme och tydligen opassande att använda. "Ett annat samhällssystem" är helt olämpligt. Hör det, ni socialdemokrater som fortfarande anser att ni är socialister!

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle;

Fm talman! I mitt anförande gjorde jag gällande att under de senaste fem åren har det relativt sett blivit en .sämre utveckling här i Sverige än i jämförbara länder. Det gäller prisstegringstakten, det gäller sysselsättningsläget och det gäller utvecklingstakten. Det är ett helt riktigt påstående, herr finansminister, och det är ett påstående som alls icke bara jag har gjort utan också många andra och som man med enkel statistik kun läsa sig tUl. Ändå stiger herr Sträng upp och förklarar myndigt att jag har farit med ovederhäftigheter.

Vad gjorde herr Sträng då? Jo, han läste upp hur prisutvecklingen har
varit under 1971 i Sverige jämfört med andra länder. Men jag har talat
om hur det harvarit i genomsnitt under de senaste fem åren. Läs på s. 28
i den preliminära nationalbudgeten — där stär alla siffrorna - och
konstatera att det inte är jag som far med ovederhäftigheter utan herr
1 24 Sträng som felanvänder statistik!

För att få det litet bättre för sig själv räknar herr Sträng dessutom bort momsen från den svenska prisökningen under 1971. Man kan ju diskutera om man skaU göra det. Men hur är det, har herr Sträng när det gäller prisökningen i andra länder, som Ni jämförde den svenska prisökningen med, också räknat bort mervärdeskattehöjningar? Andra länder höjer också indirekta skatter ibland, även om det kanske inte blir lika kraftigt som här i landet.

Hur gjorde herr Sträng sedan, då han påstod att jag for med ovederhäftigheter när det gäUde tUlväxttakten? Dä tog han inte 1971, för det hade varit ett förskräckligt dåligt år att jämföra med, utan då tog han hela 1960-talet i stället. Jag upprepar att jag talade om en utveckling som har försämrats relativt sett under de senaste fem åren, och även här är min observation helt riktig. Det är konstigt att herr Sträng viU fä andra att framstå som ovederhäftiga genom att ena gången jämföra med bara ett visst år och andra gången jämföra med ett helt decennium. Det är inte en riktig metod.

Jag talade en del om det skatteraseri som råder här i landet, herr Sträng; jag vet inte om det var det som gjorde att herr Sträng började tala om docerande docenter och om att vetenskapsmän höll på att degenereras här i kammaren osv. Mig stör det inte ett dugg att höra sådant från finansministern, men jag tror inte att det förbättrar politikers anseende när man slänger den typen av kommentarer omkring sig.

Herr Sträng sade att det skulle kosta 3 miljarder att på något sätt sänka marginalskatterna. Jag menar, herr Sträng, att det kommer att kosta mycket mer än 3 miljarder att hålla pä med det skattesystem som vi för närvarande har. Det kommer att visa sig betydligt dyrare därför att den ekonomiska utvecklingen i landet inte kommer att tåla det, och det är mot den bakgmnden som jag vägar göra gällande att er politik i praktiken är reformfientlig - inte era önskemål men er politik.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr finunsministern STRÄNG;

Fru tulman! Eftersom jag tog så god tid på mig för mitt första inlägg skall jag klara av det här mycket kvickt.

Jag uttryckte mig ofullständigt pä en punkt när jag sade att en justering av marginalskattesatserna med 3 procent i de här intressanta inkomsdägena kostar 3 miljarder. Man kan inte göra en sädan sänkning utan att ocksä ta med de lägre betalda än dessa som befinner sig i 30 000-kronorsklassen. Därför låg bakom mitt inlägg att man självfallet skuUe tillgodose dem på motsvarande sätt.

Vidare kan man icke finansiera en sådan skattesänkning med mindre än att man får ta ut pengama på momsen, och då aktualiseras i vanlig ordning frågan om vissa sociala kompensationer.

Men slutsatsen av det hela blir ändå, som jag sade i mitt första inlägg, att vill man vinna den lilla förbättringen med tre enheter pä marginalskatten i de här intressanta inkomstlägena, dä är det någonting som i det skattepolitiska sammanhanget kostar sådana belopp som 3 miljarder. Det är en intressant redovisning, sedd från den synpunkten att många tror att man genom att justera marginalskatterna skull kunna åstadkomma avgörande förändringar i skattelindrande syfte. Tyvärr är inte läget så bra.

125

Nr 31 Herr Fälldin gjorde i sitt andra inlägg en deklaration, och som en

Onsdagen den hederlig kari skall han väl tas på orden. Han sade att han aldrig har

1 mars 1972 ifrågasatt att ändra jordbmksavtalet. Då viU jag göra herr Fälldin

Finansdebatt

- uppmärksam på att jordbruksavtalet har sin speciella konstmktion. Det

är konstmerat med en mittenprislinje, med en undre prisgräns och en

övre prisgräns och med möjligheter till marknadsanpassningar av priserna

— marknadsanpassningar som slår i jordbmkarledet mellan dessa båda
prisgränser. Om man inbUlar sig att man skall kunna föra in en lågprislinje

- eller en del av en lågprislinje - i jordbmksavtalet, så är det fysiskt
omöjligt. Det är någonting som är så fjärran från hela avtalets
konstruktion att man skulle få lov att riva upp avtalet och göra ett annat
avtal.

Om inte herr Fälldin menar att man skall riva upp ett träffat avtal, då är aUtså diskussionen för tidigt väckt och dä är det andra bevekelse-gmnder bakom. Det var det jag vUle ha sagt. Vill man föra den här diskussionen, så kan man göra det när man är framme vid det nuvarande avtalets utlöpningstid, dvs. juli månad 1974.

Jag blev litet överraskad över herr Heléns utvecklade känsla för proportioner när han tror att det är en poäng då han säger; "Här påstår nu finansministern att varie krona går tillbaka till medborgarna. Han tänker ju inte på de administrativa kostnaderna för att sköta det hela." Den här operationen vi gjorde gäUde 4 500 miljoner, som togs ut via indirekt beskattning och som sedan tiU sista kronan fördelades på direkta skattesänkningar, bidrag till kommunerna och sociala stödåtgärder. Att det kostar några kronor att administrera det hela är alldeles uppenbart, men den kostnaden är en nuUitet i jämförelse med det totala belopp, 4,5 mUjarder, som det här är fräga om.

Sedan var herr Helén angelägen om att understryka att vad han hade sagt var en honnör och ett erkännande till socialdemokratin för dess arbete och dess medverkan i samhällsomdaningen under de här fyra decennierna. Jag tyckte att detta kom bort i rätt hög grad under det första inlägget, men det var ju bra att det sades klarare och mera pregnant i det andra inlägget.

Mitt svar till herr Helén är detsamma som till herr Fälldin: Det finns inte möjligheter att göra några förändringar genom något slags lågprislinje inom nuvarande jordbmksavtal. Man skulle få bryta upp ett avtal som parterna har varit ense om och som riksdagen har godtagit.

SlutHgen vill jag säga tiH herr Bohman att när jag talar om England sä
beror det inte pä vare sig någon hatkärlek eller något speciellt behov att
slå herr Bohman i huvudet med det engelska i och för sig ganska tragiska
exempel, som vi alla avläser för närvarande. Det är helt enkelt dikterat av
att England är det enda praktiska exemplet på vart det bär hän, när man
omsätter den politik i verkligheten som inte bara premiärminister Heath
utan även herr Bohman troget gör sig till talesman för. Det är den enda
jämförelsen vi har. Och då herr Bohmun tur sig friheten att kritisera
regeringens politik, med denna katastrofteori som han presenterar och
alla de olyckor som har kommit över det arma svenska folket på grund av
regeringens politik, så må det ju vara mig tillätet att ge ett exempel från
'26 det land som praktiserar herr Bohmans politik, och det är sannerligen

inte efterföljansvärt.

När jag citerar Veckans Affärer är det naturligtvis inte för att därmed göra gällande att svenska folket utan undantag i snabb takt lägger sig ombord med färgtelevision och nya privatbilar och reser till Gambia och tUl Ceylon. Men jag anförde det här såsom ett uttryck för den konsumtionsökning som har ägt mm utan de generella stimulanser som . oppositionen var så angelägen om att slå på ytterligare.

Då säger herr Bohman: Men vi har så många nyfattiga. Mitt svar är att det är ju dem vi skall hjälpa - det är regeringens selektiva linje att hjälpa dem. Men man hjälper dem inte med de här generella åtgärderna. Och vad jag säger nu riktar sig även till herr Hermansson: Man behöver inte göra maten bilHgare för dem som reser tUl Gambia och Ceylon, för att ta det som ett exempel. Även om det råkar stå i Veckans Affärer, som herr Hermansson tydligen ogillar, finns det ingen anledning att tvivla pä uppgiften om dessa resor.

Det är här fråga om skattepengar som man sannerligen får vrida och vända på för att använda på bästa sätt för dem som behöver hjälp. Herr Hermansson har då hamnat pä linjen, att han skall göra lindringar för dem som behöver och dem som inte behöver, för de rika och för de fattiga — det spelar ingen roll. Jag begriper inte hur herr Hermansson som representant för det kommunistiska partiet har hamnat på denna generella linje — i princip densamma som de borgerliga oppositionsledarna har hamnat på.

Sedan är det rUctigt, herr Bohman, att jag inte tror att mun under 1970-talet kan göra nämnvärda förändringar i relationerna mellan vad människan skall ha för egen del och vad hon skall ha från kollektivet. Men om vi båda två utgår från att detta 1970-tal karakteriseras av en fortgående tiUväxt, så bhr det ju mer för kollektivet och mer för den enskilde, även om relationerna är oförändrade.

När det sedan gäller AK-undersökningarna, så nonchalerar jag dem inte. Men när man envisas med att ha ett materiul som representerar två årgångar av skolbarn och sju årgångar av folkpensionärer och låter detta representativa material pä 17 000 människor multipliceras pä hela befolkningen, det vill säga 4,5 miljoner arbetsföra, så är inte detta ett riktigt adekvat uttryck för vad vi menar med arbetslöshet. Då vi talar om arbetslösa avser vi folk som har slutat skolan och inte hunnit bli folkpensionärer. Det tycker jag är ett riktigare sätt att redovisa arbetslösheten. Men AK-undersökningarna är riktiga om man vUl redovisa sysselsättningen i samhället, vilket jag också underströk i mitt tidigare inlägg.

Jag vidhåller att när herr Hermansson viU stämpla det här samhäUet som vi lever i såsom ett samhäUe där det signifikativa är kapitalism och storfinans, då är herr Hermansson ute på andra vägar än dem som leder till en korrekt redovisning av vad det här samhället innebär. Det här samhället har regerats av svensk arbetarklass i fyra decennier. Det gamla Fattigsverige har nu blivit ett helt annat samhälle. Vi har en fackföreningsrörelse som under fyra decennier har vuxit sig så stark och slagkraftig att den del av produktionskakan som tas ut den vägen är en något så när rimlig och fair del av produktionen. Att gä ut och påstå att

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

127

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

ett samhälle, där arbetarrörelsen har präglat utvecklingen politiskt från socialdemokratins sida och fackligt från svensk fackföreningsrörelses sida, är ett samhälle som styrs av kapitalister och storfinans, är att göra våld på sanningen. Det är helt enkelt en osanning man då sprider.

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle;

Fru talman! I grund och botten är jag förvånad över finansministerns sätt att föra denna diskussion om livsmedelspriserna och försöka göra gällande att vi här i riksdagen på politisk väg icke skulle ha möjligheter att påverka konsumenternas livsmedelspriser, därför att det finns ett avtal mellan staten och jordbruket. Det mäste vara en orimlig ståndpunkt. Förlängningen av det resonemanget skulle då vara, att om man under löptiden gjorde något ät den indirekta beskattningen i övrigt, sä vore man förhindrad att göra någonting på Uvsmedelssektorn. Om man är bunden åt. ena hållet, så bör man ju rimligen varu bunden av samma avtal också åt det andra hållet. Men så vill ju inte finansministern resonera.

Visst känner jag till att själva avtalskonstmktionen är uppbyggd så att man arbetar med övre och undre prisgränser och att vi har ett skydd mot den s. k. världsmarknaden när det gäller varor som så utt säga flyter omkring där. Men det lär inte vara möjligt att med framgång hävda att hela systemet sätts ur spel om man använder en speciell metod för att justera priset för konsumenterna i syfte att eliminera mervärdeskattens verkningar.

Får jag fråga: Vad är det för specialregler inbyggda i jordbmksavtalet beträffande lammköttet? Där finns det ju ett statligt tUlskott på ett par kronor, och även där har vi en övre och en undre prisgräns. Inte innebär det några komplikationer i det fallet!

Nej, herr finansminister, här är det inte fråga om något annat än att så långt man orkar sänka konsumentpriset, helt eller delvis ta bort momsen pä vissa livsmedel. Och det är inte en diskussion som vi har tagit upp denna vecka. Jag vill hänvisa till att vi i början av årets riksdag väckte en motion, där de tre olika metoderna är redovisade. Jag har också flera gånger sagt att vi inte har bundit oss för någon speciell metod. Och jag opponerar mig mot att vi politiker på detta viktiga avsnitt skulle vara låsta i fråga om prisutvecklingen, därför att det finns ett avtal med jordbruket. När det gäller den skatt pä livsmedel som är prishöjande, har vi utt pä politisk väg se efter huruvida den till alla delar skall ligga kvar. Det är det som är problemet.

128

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Jag vill ägna mina tre minuter åt de två besked som jag här fått av finansministern. Det första var klart redan i förra mndan och är nu om möjligt ännu klurare; det blir med den nuvarande socialdemokratiska regeringen inga förbättringar i marginaleffekterna vid beskattningen. Tvärtom kommer dessa effekter att skärpas genom att herr Sträng nu liksom tidigare säger nej tUl indexreglering av skatten. Det betyder alltså utt infludonen skull få fortsätta att slumpartat höja skatten.

Det andra besked vi har fått här gäller matpriserna. Det var litet oklart

i förra omgången — nu förefaller även det vara helt klart: Det finns, säger herr Sträng, ingen möjlighet att vidta några förändringar av matpriserna ens inom ramen för gällande avtal. Jag upprepar detta: Socialdemokratin tänker inte göra någonting för att dämpa ytterligare prisstegringar på maten. Om verkligheten, frestas man säga, inte stämmer med de socialdemokratiska ritningarna, desto värre för verkligheten, enligt herr Strängs sätt att resonera. Ät matpriserna görs ingenting.

Eftersom det är regeringens starke man som säger det här får man väl utgå från att sista ordet nu är sagt. I så fall, fm talman, kan det hända att finansministern Gunnar Sträng den 1 mars kl. 16.16 startade ett politiskt förlopp som han inte själv ser slutet på.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Fru talman! Än en gång åter tUl Storbritannien. Finansministern påstår att han åberopat Storbritannien eftersom det är det enda praktiska exemplet på hur det skulle gå om moderata samlingspartiet skulle omsätta sin politik i verkligheten. Jag bestrider alldeles bestämt, herr finansminister, att man kan dra några slutsatser för vårt vidkommande av det konservativa partiet i England och dess politik. England var i så nedkört läge när det konservativa partiet kom till makten att det inte är möjligt att dra några sådana paralleller. Över huvud taget skall man vara utomordentligt försiktig när man gör jämförelser med utländska förhållanden. Jag har inte påstått att socialdemokraterna här i Sverige skulle arbeta efter labours mönster och kommer inte heller att göra det.

Låt därför bli att dra paralleller! Men gör finansministern det och vill lägga över något ansvar på oss för vad det konservativa partiet i England uträttar, då får ni också finna er i att jag hänvisar till den syn pä labours agerande som finns pä många håll. Då fär ni bära den tunga börda som labour har att bära.

Mera intressant för debatten här hemma i Sverige, fru talman, är det indirekta erkännande inför 1970-talet som finansministern gjorde när han förklarade att hun efter den utveckHng som hittills ägt mm inte trodde att det skulle bli någon nämnvärd förskjutning mellan den enskilda och den offentliga sektorn. Med den fortgående tillväxt i den svenska ekonomin som finansministern såsom obotlig optimist, som det bmkar heta, räknade med skulle var och en av dessa båda sektorer få tillräckligt mycket. Låt mig ännu en gång liksom Staffan Burenstam Linder påminna om hur tUlväxttakten i svensk ekonomi successivt har sjunkit från första hälften av 1960-talet dä den var 5,5 procent tiH andra hälften av 1960-talet då den var 4 procent, därefter tiU 2 procent och sedan till 0,3 procent.

Vi hoppas ju alla att det vänder. Vi har all anledning att räkna med att det skall börja vända redan i år, men om det inte gör det och om tillväxttakten inte blir tUlräckligt hög, hur beter sig regeringen då med de ökande kraven på transfereringar och annat, hur klarar man dä fördelningsproblematiken? Tvingas man då inte, herr finansminister, att göra en ny avvägning för att garantera den enskUda sektorn, dvs. de enskilda människorna, tillräckligt mycket pengar? Om den offentliga sektorn bara skulle öka lika snabbt som bmttonationalprodukten, då

129

5 Riksdagens protokoll 1972. Nr 30-32

Nr 31 stiger ändå behovet av skatter i högre grad än bmttonationalprodukten

Onsdaeen den "' hänsyn till den lägre produktivitet som finns pä den offentliga sidan.

1 mars 1972 j"* detta som vi kan avläsa i det senaste årets bokföring, den som

-------------------- är redovisad i finansplanen.

rinansaeöatt yj gj emellertid är glädjande är finansministerns erkännande av

tUlväxttaktens centrala betydelse - det är inte alltid vi får höra det erkännandet från regeringsbänken. Och det är också glädjande — om jag får tolka finansministern mycket optimistiskt — att han också medger, att den offentliga sektorn inte längre kan öka på det sätt den hittUls har gjort pä bekostnad av de enskilda människornas konsumtionsmöjligheter.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Fru talman! Om det är osanning att det finns kapitalister och storfinans i Sverige tycker jag att herr Sträng snarast skall avsätta koncentrationsutredningen, som ju också sprider dessa villoläror. Om det vidare är så att det är fel att försöka hålla nere matpriserna och hyrorna, därför att det gynnar både fattig och rik, bör ju finansministern fortsätta på den väg som han nu har kört ett antal år, nämligen att se till att matpriser och hyror höjs så mycket som möjligt. Det måste vara logiken i hans resonemang.

Jag tror inte det resonemanget går hem bland allmänheten. Jag tror att där finns en insikt om att matpriserna, de höga priserna på det som behövs för livets nödtorft, framför allt tynger de familjer som har barn och som har låga inkomster — och det är de familjerna som vi framför allt viU och måste hjälpa.

Jag har här uppgifter som sammanstäHts av riksdagens upplysningstjänst om uttaget av omsättningsskatt och mervärdeskatt i de s. k. OECD-länderna. Listan upptar 21 stater. Av dessa har inte mindre än 14, dvs. två stater av tre, lägre skattesatser eller ingen omsättningsskatt alls på vissa viktiga livsmedel eller på alla livsmedel. Återstående sju stater förefaller inte att ha några sädana undantag. Kan finansministern förklara för oss varför det som är möjligt att göra i andra länder skuUe vara alldeles omöjligt att tekniskt klara i Sverige? Det är ju det motargumentet man bmkar få när man ställer kravet på att avskaffa momsen på mat.

Vårt parti har föreslagit att man i stället skulle ta in pengar genom att höja exempelvis den statliga bolagsskatten från 40 till 50 procent. Är det omöjligt? Är de svenska aktiebolagen mycket hårt skuttetyngda jämförda med bolagen i andra jämförbara stater? Det förefaller inte så. Räknat i procent av den s. k. bmttonationalprodukten hur skatterna på bolagen i Sverige undan för undan kraftigt minskats. Är 1955 utgjorde de 3,4 procent, år 1969 bara 1,5 procent. Samtidigt hade både den direkta beskattningen av enskUda och den indirekta beskattningen kraftigt ökat.

Är 1955 var det tre stater som enligt OECD:s statistik hade högre bolagsskatt än Sverige räknat på detta sätt. Är 1969 var det nio stater som hade högre bolagsskatt än Sverige och bara en som hade lägre. Inte tyder sådana uppgifter på att det skulle vara omöjligt att skärpa bolagsbeskattningen hos oss.

130

Herr finansministern STRÄNG:

Fru talman! För att böria med herr Hermansson viH jag framhålla, att det inte blir några pengar att tala om om man inbUlar sig att man skall använda bolagsskatten såsom en finansieringskälla som skall ersätta de 4 mUjarder som faller bort när man slopar momsen på livsmedel. Jag vet ocksä att det finns en och annan nation som har gjort ett undantag för livsmedel i fråga om momsen. Frankrike är en sådan nation, men jag tror inte att Frankrike kommer att fortsätta med unduntaget särdeles mycket längre, eftersom det sker en anpassning tUl ett gemensamt mönster när det gäller skattepolitiken inom den Gemensamma marknaden, och det mönstret innehåller inte några undantag för livsmedel.

TUl herr Fälldin, som kom upp i talarstolen och försökte se förvånad ut, vUl jag säga följande. Den här debatten om livsmedelspriserna som vi för i dag har ju baserats på om man skall ha en lågprislinje eHer en högprislinje eller om man försiktigtvis skall ha en partiell lågprislinje att börja med, vilket herr Fälldin har givit en och annan antydan om att han kan tänka sig. Detta går icke att förena med det gällande jordbruksavtalet. Jag kan ta ett exempel. Den svenska bonden får 55 kronor för en säck brödspannmål, och världsmarknadspriset ligger mellan 30 och 35 kronor. Väljer man en lågprislinje skall bonden ha ungefär 35 kronor, och sedan skall han subventioneras för mellanskillnaden. Jag nämner det bara som ett exempel.

Lågprislinjen innebär alltså att jordbmkarna blU subventionerade. Då säger herr Fälldin: Men man kan tänka sig att i stället subventionera konsumenterna. - Ja visst kan man det, men det är en helt annan fråga. Man kan höja barnbidragen, så får konsumenterna en kompensation, man kan höja bostadsbidragen, eller man skulle kunna införa något slags behovsprövad livsmedelssubvention tUl varje konsument. Skall det betalas med nya skattehöjningar?

Vad de där husmödrarna var ute efter var lägre livsmedelspriser när de är ute i butiken och handlar — och om det skall kunna genomföras mäste bonden subventioneras av statskassan. Detta är innebörden i den sä kallade lågprislinjen. — Det trodde jag faktiskt att herr Fälldin också var på det klara med.

Jag skaU inte ge mig in på spörsmålet om lammkött, för jag vet att herr Fälldin av vissa speciella skäl är mer sakkunnig på det än jag, och jag tror att det är en liten detalj i frågan om de principiella avgörandena när man diskuterar om man skall hålla en lågprislinje eller en högprislinje inom jordbmkspolitiken.

Jag blev inte klok pä vad herr Helén ville, och avsikten var kanske inte heller att han skulle ha nägot svar.

Till herr Bohman vill jag bara säga att jag visst är medveten om vilken tillväxttakt vi har haft under 1960-talet — den var en halv procent lägre under de sista fem åren än under de första fem åren. Hurdan den blir på 1970-talet vet vi ingenting om. Herr Bohman har gjort ett antagande att den skall bli 3,5 procent och jag har sagt, försiktig som jag är: All right, det kun stå för min räkning också. Då säger herr Bohman: Men, det var väl ändå bra att vi fick ett erkännande från finansministern om nödvändigheten av att ha en ekonomisk tiUväxt. Ja, herr Bohman, så

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

131

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

mänga gånger har vi talat ekonomi och så många gånger har jag talat om ekonomisk tUlväxt att uttalandet att detta skulle vara något speciellt nytt för dagen och något slags erkännande från min sida helt fär skrivas pä den politiska retorikens konto — den retorik som herr Bohman i sina bästa ögonblick kan leva upp tUl!

132

Herr HENNINGSSON (s);

Fru talman! Det har talats mycket om konjunktur, bäde här i dag och många gånger tidigare, men det kan faktiskt vara intressant att nägot uppehålla sig vid frågan: Hur uppstår en konjunkturförändring? Jag vill göra den kommentaren att oppositionens företrädare har gjort det mycket lätt för sig genom att enständigt förklara att den rådande konjunkturen helt är en följd av regeringens politik.

Fru talman! Så enkelt är det inte. En konjunkturförändring kan naturligtvis uppstå av ekonomiska orsaker, men man får inte blunda för de psykologiska aspekterna eUer, mer rakt uttryckt, för de stämningar som kan skapas med en intensiv propaganda. Ur den synpunkten kan vi inte bortse frän 1970 års valrörelse.

Redan i mars 1970 höll professor Erik Dahmén ett föredrag som blev mycket uppmärksammat; jag vill inte säga refererat, för det blev det inte. Det blev tvärtom återgivet mycket grovt förvanskat. I pressen angavs att professor Dahmén uttalat att den svenska kronan stod inför nödvändigheten av en snar devalvering. Detta återgavs i artiklar både på och utanför tidningarnas ledarsidor med en väl spelad upprördhet över vilka faror som nu hotade det svenska näringslivet. Väl att märka hade professor Dahmén inte sagt att vi stod inför hotet av en devalvering. Han ställde frågan om en devalvering var nödvändig och besvarade den själv med ett klart och entydigt nej. Men hans uttalande återgavs inte så, utan man menade att han sagt utt vi stod inför behovet av att snabbt genomföra en kraftig devulvering.

Däremot talade professor Dahmén om något som han kallade en förtroendekris mellan regeringen och näringslivets företrädare, och han anmärkte helt riktigt att det kunde vara förödande för värt lands utveckling om inte denna förtroendekris snabbt kunde hävas. Var det någon tidning eller nägot uttalande från oppositionens sida som dä försökte att minska motsättningarnu? Nej, det kan man absolut inte påstå. Vi befann oss i begynnelsen av 1970 års valrörelse, som oppositionen begagnade till att underblåsa dessa stämningar som inte hade något egentligt verklighetsunderlag utan var helt politiskt betingade. Man utvecklade samtidigt verkliga ödesteorier för värt näringsliv, om vi inte skapade möjligheter tiH en direkt anslutning till EEC.

Jag vill fråga oppositionen; Vad väntar man sig av en sådan intensiv propaganda? Ja, det är inte svårt att räkna ut, och det man förutsåg hände ocksä.

Stora delar av den svenska industrin samt alla led inom grosshandeln ökade sina lager av såväl råvaror som färdiga produkter i en omfattning som aldrig tidigare. Nära nog allt tillgängligt lagemtrymme togs i anspråk för denna import. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt som man tidigare givit starka uttryck för missnöje med att kapital inte stod till

förfogande för vad man kallade nödvändiga investeringar. Varifrån kom kapitalet för importen?

Denna hamstring av varor av olika slag kunde naturligtvis inte pågå utan att märkas på den svenska handelsbalansen, och oppositionen var heller inte sen att påpeka att våra valutareserver blev onormalt tömda. Finansministern svarade att han inte såg med någon större oro på detta problem, då han helt riktigt menade att kapitalutflödet berodde på en pågående lagerökning i mycket högre grad än på en ökad komsumtion inom landet. Då hånades han för denna, som man sade, obegripliga optimism, och man menade att detta var ytterligare ett bevis för finansministerns bristande kompetens.

Det har för övrigt gått igen i alla de valrörelser jag kan minnas, att under valår är finunsministern inkompetent, ouvsett om han råkar heta Wigforss, Sköld eller Sträng. Under mellanperioder kan man ibland få höra talas om den kloke finansministern, men det är bara mellan valen.

En annan person, professor Erik Lundberg, kom också in på förtroendekrisen. Han menade att strävan tiU ökad jämlikhet var en orimlighet i ett samhäHe som vårt just nu och att det var denna strävan som omöjliggjort en normal utveckling av landets näringsliv. Om oppositionen delar den uppfattningen kan vi aldrig räkna med ett normalt utvecklande näringsliv i värt land, eftersom vi aldrig kommer att upphöra att resa kruvet på ökud jämlikhet oavsett vilka gmpper i samhället som innehar regeringsmakten.

Det är inte lätt att vara oppositionen till lags i detta avseende. Ibland hånas vi socialdemokrater för att vi inte lyckats lösa uppgiften att utiämna inkomstklyftorna mellan olika gmpper. Man hänvisar till låginkomstutredningen och menar sig där ha fått bevis för vårt misslyckande. När vi då gör ytterligare ansträngningar för att nå längre på den vägen påstås detta leda till stagnation inom näringshvet.

Men egendomligt nog hör man aldrig att oppositionens eget agerande skulle ha någon som helst betydelse för näringslivets utveckling eller att den borgerliga propagandan skuHe ha någon som helst styrande effekt — det tror man tydligen inte på. Eller är propagandan medveten? Hude man för avsikt att skapa arbetslöshet? Den propaganda som fördes under hela 1970, som fortsatte under 1971 och som nu pågår under 1972 måste få den effekten. När man uttalar tvivel om den svenska kronans värde måste detta verka hämmande på den eller dem som önskar förädla utländska råvaror för inhemsk konsumtion, och när exportindustrin möts av påståenden, att det svenska näringslivet blir förlamat om vi inte får hel anslutning till EEC, verkar det hämmande på investeringsvilja' och nyetablering inom denna sektor av näringslivet — det behöver man inte vara i tvivelsmål om.

När man dessutom presenterat arbetsmarknadssituationen i så ogynnsamma siffror som möjligt med dagliga tidningars och massmedias hjälp, kan resultatet bara bli ett; man kan med propagandans hjälp, om de medel som stär tiU förfogande har stor omfattning, skapa precis den stämning man viU ha. Det bevisades klart och entydigt av Hitler-regimen. Bevis för detta saknas inte heller i andra diktaturstater, men det är fördenskull inte omöjligt att även i en demokrati som vår skapa en sädan stämning.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

133

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

134

Vi har ett utmärkt bevis för detta i det starkt ökade hushållssparande som förekom här under förra året, trots att man fick vara nöjd med 1970 års lön tiU 1971 års priser. Den retroaktiva lönen utbetalades endast tUl en del under hösten 1971 och resten in på detta år. LUcväl var hushållssparandet större än någonsin tidigare. Detta kan endast förklaras som ett resultat av den osäkerhet som delvis skapades av avtalsrörelsen som sädan men också av den propaganda som drevs om våra framtida möjligheter tUl näringslivets fortsatta utveckling, som i propagandan helt har fömtskickats som negativ.

Den minskade efterfrågan på tjänster och varor under 1971 är således mera beroende av en minskad köplust än av en minskad köpkraft. Det klart skönjbara är att i och med 1970 års valrörelse har det så att säga varit "inne" att i alla slag av nyhetsmedia söka upp och beskriva allt som kan betraktas som något negativt. Fortsätter vi i den stilen, kan vi förlama nära nog vUket näringsliv som helst. Det varnade för övrigt också professor Dahmén för redan i sitt föredrag i mars 1970. Men den delen av hans föredrag hade tydligen ingen av oppositionens talesmän lyssnat pä.

Det var dock inte endast den poHtiska oppositionen som svartmålade vår framtid. Även s. k. opolitiska organisationer som Industriförbundet och andra företagarorganisationer deltog med liv och lust i dessa svartmålningar.

Jag frågar återigen: Vud väntar man sig av en sådan propaganda? Begriper man inte vad det är för utsäde man ger sitt eget lands näringsliv? Man kan inte tro på sin egen propaganda, om man inte samtidigt tror att denna skall ge ett resultat. Eller tror man inte på sina egna ord? Väntar man verkligen att landets företagare skaU förstå att detta som nu säges i valtider fär uppfattas som den propaganda det är? De skall inte rätta sig efter den. De skall bara ha denna tro medan de röstar. Men det är väl inte enbart löntagarna som blir lidande av den minskade sysselsättningen. Även företagarvärlden blir i ett längre perspektiv försatt i ett starkt försämrat konkurrensläge mot vår omvärld, om investeringar, utökningar och rationuliseringar upphör under en viss tid.

Fru talman! Jag har tagit upp dessa problem i den ekonomiska debatten därför att jag anser dem vara de allvarligaste vi har att lösa för att pä nytt få hjulen att snurra. För mig förefaller det som om man inom oppositionen inte ägnade en tanke åt dessa problem. Jag förväntar mig naturligtvis inte att någon företrädare för nägot oppositionsparti skall erkänna att det ligger något i vad som här sagts. Men det sagda kan kanske väcka en liten tanke åt det hållet, även om den inte uttalas. Med en lämplig travestering: Låt oss återgå till näringarna! Sluta med vargalåten!

Fru talman! Varför fyUdes lagren under 1970 i sådan omfattning? Jo, naturligtvis i rädsla för att det låg sanning i påståendet att vårt land stod inför en snar devalvering. Helt klart är varie företrädare för handel eller industri angelägen om att importera sina varor medan kronan ännu har sin fulla köpkraft. Företrädare för ohka näringar förklarade själva att man emotsåg betydande rävamprishöjningar på världsmarknaden. Den verkHga orsaken - rädsla för devalvering - ville man naturligtvis inte nämna. Det var klart samma orsak tiU den starka efterfrågan på

hemmamarknaden under 1970. Alla som ägde tillgängligt kapital försåg sig med varor som man kanske hade planerat att skaffa sig senare. En bidragande orsak var också den höjda mervärdeskatten från nyåret 1971.

Att sedan köplusten inte mobiliserades med samma styrka i fortsättningen är fullt naturligt med tanke på vad som förekommit och vad som fortfarande förekommer, nämhgen en intensiv propaganda om näringslivets omöjliga framtid såvida vi inte får fullt medlemskap i EEC. I dessa avseenden måste jag dela på oppositionspartierna. Centern har med fullständig klarhet sagt att man instämmer i regeringens uppfattning beträffande anslutningen tiU EEC. Folkpartiet har avgivit en deklaration med i huvudsak samma innehåll, medan däremot moderaterna genom herr Bohman bestämt hävdar, att vi mäste ha fuH anslutning om det svenska näringslivet skaH kunna göra sig gällande på Europamarknaden. Man har rätt förmoda att detta skuggspel har sin roll i den s. k. profileringen. Någon nytta kan det inte åstadkomma, men väl motsatsen.

Oavsett propagandan föreligger verkliga svårigheter att i dag upprätthälla full sysselsättning. Inget industriland, stort eller litet, kan undvika påverkan av de ständigt pågående stmkturförändringarna inom industrin. Påtagligt gör sig dessa gällande inom den grafiska industrin. Varslet vid Esselte är en typisk produkt av dessa strävanden. Samma sak påverkar även Facit AB i Åtvidaberg beträffande räknemaskinerna. Där kom, förmodar jag, den utländska övergången tiU elektroniska maskiner som en överraskning nära nog samtidigt som man i Åtvidaberg nyinvesterat och utvidgat sin mekaniska produktion i betydande omfattning.

Liknande förändringar har skett och sker dagligen inom många grenar av vår produktion. Det finns absolut ingen anledning att beklaga att så sker. Dessa förändringar utgör nämligen bakgmnden till den höjda bruttonationalprodukt som vi alla önskar och som i sin tur utgör underlaget för att kunna höja vår levnadsstandard. Sådana förändringar får därför betraktas som normala i ett expanderande näringsliv.

Men frågan återstår: Vad finns det för reell anledning att försöka skylla dessa av stmkturförändringar föranledda personalinskränkningar pä regeringen i ett land där det enskUda näringslivet behärskar 95 procent av landets produktion? Eller menar man att det var regeringens skyldighet att tala om för den grafiska industrin att förändringar var att vänta? Eller menar man att regeringen skulle ha ingripit och förhindrat direktör Ericsson i Facit AB att nyinvestera med motiveringen att förändringar i denna industris produktion var att vänta? Nej, naturligtvis inte. Man väntur inte sädana ingripanden. Man skulle inte heller frän näringslivets sida ha accepterat sädana ingripanden. Dessa två exempel kan mångfaldigas inom det starkt differentierade näringsliv som kännetecknar svensk industri.

Men var sak har tvä sidor. Den propaganda som kommit till användning har nått sitt syfte, ett syfte som var väntat. Men den har också uppnätt ett annat syfte som inte var vare sig väntat eller önskat av oppositionen. Om näringslivets utveckling fortsätter att stagnera så att full sysselsättnuig inte kan upprätthällas reses obönhörligt kraven att staten ingriper för att skapa vidgad produktion. I en sådan situation må oppositionen vara medveten om att det inte längre går att skrämma med

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

135

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

det s. k. socialiseringsspöket. Nej, den borgerliga propagandan om sysselsättningen har skapat ett mycket brett underlag bland väljarna för ett statligt ingripande, om det behövs. Förr eller senare måste sådan förståelse komma. Men inte tror jag att det var borgerlighetens avsikt att påskynda den. Som jag tidigare sagt: Var sak har två sidor.

Fru talman! Det har tydligen blivit populärt under senare tid att blanda in något lyriskt i riksdagsdebatterna. Förmodligen är det de gamla grekerna eller, som de ocksä kallas, heUenerna som har varit inspirationskällan. Jag vill därför läsa upp en dikt, egentligen en säng, som har åtskilligt att säga oss just nu. Titeln lyder "Till lags ät aUa kan ingen vara" och dikten lyder i sin helhet som följer:

Till lags åt alla kan ingen vara, om världen kring man än skulle fara. Och därför lugnt kan Du saken ta, vad tycke folk om Dig än må ha.

Ty hur man brygger och hur man bakar, finns alltid någon som det ej smakar. Och finns blott en som ger tUl ett rop, strax gör detsamma den hela hop.

Det finns så mången som blott vill klandra, och döma aUt och blott le åt andra. Och brister finna de runt omkring, men göra själva platt ingenting.

Och bmtna kvistar det finns i skogen, och mull det hänger alltid vid plogen. Så bhr ock slutet på allt till sist, att varje människa har skuld och brist.

Så kunna trygga vår väg vi vandra, se på oss själva och ej pä andra. Men hjälpa nästan det är dock bäst, och göra vad som oss höves mest.

136

Fru talman! Sängen finns i tryck i en bok med titeln "Sånger för skola och hem" utgiven av folkskollärare Julius Hammarlund. Boken är tryckt 1911. Jag har inte gjort om sången i något avseende, inte stuvat om raderna eller på annat sätt förvanskat innehållet. Författaren är en dansk eller norrman vid namn Aasen. Om det är en kvinna eller en man som döHer sig bakom namnet vet jag inte. Jag finner däremot att det var en klok person som väl kände människorna i sin omvärld.

Jag har nu angivit ursprunget klart, så att något tvivel om författarskapet inte skall föreligga.

Jag skuHe önska att oppositionen lärde sig den här sängen. Om vi fick en kvartett av partiledare att utföra den, är jag övertygad om att den mycket snart skulle hamna högst upp på tio-i-topp-listan. Svenskt

näringsliv skulle ha nytta av om oppositionen någon gång rättade sig efter det innehåll som här har presenterats.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Jag är förvånad över min bänkkamrat och hans sätt att framställa svensk företagsamhet. Hans anförande var av sådan art att det egentligen knappast borde finnas anledning till ett bemötande. Det var ganska lågt märke pä kvaHteten.

Jag vill bara fråga herr Henningsson: Tror herr Henningsson verkligen att svenska företagare driver en propaganda för att förstora svårigheterna? Vad har man för nytta av det?

Vad sedan gäller de besvärligheter som uppstått på grund av lagerökningen är väl inte herr Henningsson helt främmande för att det finns en stor mängd företagare som haft mycket betydande ekonomisku bekymmer på grund av att deras lagerutveckling blivit sådan att deras ekonomiska grundval rubbats mer eller mindre. Men vad beror det på? Ja, inte har det berott på att man skyndat sig att köpa utländska råvaror därför att man varit rädd för en devalvering av kronan. Nej, företagarna har snarare varit så omtänksamma om sina anställda att de fortsatt att producera varor mycket längre än vad de egentligan skulle ha gjort med hänsyn till möjligheterna att försälja dessa. På det sättet har det uppstått en lagerökning, sanneriigen inte bara i form av råvaror utan ocksä i form av färdigprodukter, som det harvarit svårt att sälja.

Fru talman! Jag är ledsen om jag behöver betitla herr Henningssons anförande som ett typiskt exempel på den ovilja och den oförståelse som från visst håll - inte minst från socialdemokrater — visas mot vårt lands företagare för att skapa en misstämning och en bristande tro på framtiden. Bakgrunden härtill är att vårt lands socialdemokrater ofta inte har förståelse för de verkliga förhållundena.

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle;

Fru talman! Jag kan förstå att herr Löfgren blir indignerad, men det blir jag också när jag tar del av de aktstycken av t. ex. professor Dahmén som utgivits. Det kan väl inte förnekas, herr Löfgren, att hans uttalande gjordes om i oerhört stor omfattning. Varför gjorde man det? Det var inte företagarna utan det var de politiska partierna som gjorde det.

Ätt dettu i sin tur fär inverkan på företagsamhetens lust att nyinvestera kan herr Löfgren inte heller förneka. Det hela fungerar så. Människornas sätt att reagera styres i mänga situationer i mycket större utsträckning av psykologiska faktorer än av ekonomiska. Herr Löfgren kan inte heller förneka att det uppstod en mycket stark lagerökning inom hela det svenska näringslivet under 1970 liksom att det framfördes många historier om det svenska näringslivet, som verkade skrämmande för företagsamheten.

Låt oss bara se på vad som yttrades av t. ex. professor Dahmén i dennes anförande och hur detta sedan återgavs. Då fattar kanske herr Löfgren vad jag menar med mitt uttalande att man får vara försiktig med den propaganda man utsår. Den propaganda man sprider ger nämligen resultat, och då skall man också vara beredd att ta ansvaret för den.

137

5* Riksdagens protokoll 1972. Nr 30-32

Nr 31 Det stär i professor Dahméns unförunde bl. u. följande: "Redan den

Onsdaeen den omständigheten att en hel del människor, bl. a. inom småföretagarkret-

1 mars 1972 "' känner sina verksamhetsmöjligheter hotade räcker naturligtvis för att

Finansdebatt

framkalla sådana psykologiska reaktioner och dessa reaktioner är utan tvivel starka i dag."

Professor Erik Lundberg är inne pä summa tema. Det unförs på s. 15 av summu referut som det där professor Dahméns anförande är återgivet följande; "Forceringen som sädan väcker oro och Fan målas på väggen redan inför i realiteten ganska oförargliga, ju, kanske rent av bra reformförslag, bl. a. just därför att de serveras på galet sätt - i den mån det inte bara är en doft som man låter strömma ut genom springorna i den stängda köksdörr, bakom vilken de nya anrättningarna lagas. Undra på att detta utnyttjas av meningsmotståndare till att skärra upp en

opinion

Det finns mycket mer som jag skulle kunna anföra som bevis för den propaganda som föres, herr Löfgren, men tiden tillåter inte att jag gör det.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle;

Fru tulmun! Om herr Henningsson verkligen hade kontakt med vårt lands företagare, skulle han fä klara belägg för att det som han nu berättut är sagor mot bukgrunden uv de bekymmer de har och den omsorg som de verkligen har velat visa. Om det uppstår en lagerökning på grund UV en mycket försvagad efterfrågan, kan herr Henningsson inte genom att läsa upp någru referut av anförunden ledu i bevis att detta skulle vara följden av en snedvriden propaganda. Ätt som herr Henningsson göra jämförelser med vud propaganda kun åstudkommu i en diktuturstat som Hitlertyskland är helt tokigt. Vi lever dock i ett samhälle med en fri press och med fri propaganda.

Jag vill enträget vädja till herr Henningsson; Försök att visu förståelse för vårt lunds företugure! Dä tror jug utt det kan bli ett annut resultat. Men skall vi fortsätta på den inslagna vägen, är det stor risk för utt de människor tröttnur som skull skapa framgången i värt land, de som verkligen skall se till att nya idéer kommer till användning. Dä kunske vi får tu itu med sakernu efter helt andra linjer.

Herr HENNINGSSON (s) kort genmäle;

Fru talman! Herr Löfgren kan väl ändå inte förneka att man nu i tre års tid pumpat ut uppfuttningen att vårt lands näringsliv är lamslaget, om vi inte fär en fullständig anslutning till EEC. Jag vill inte säga att det är företagarna som sädana som i högre grad driver dennu uppfattning, men nog är herr Löfgren medveten om att den har drivits. Uppfattningen som lanserades om att vi stod inför devalvering kan väl herr Löfgren heller inte förneka. Och det gär inte att förneka utt de människor som näs av sädan propaganda påverkas av den sä att den styrderas handlande.

Jag har inte talat om någon likhet mellan Hitlerregimen och det

svensku sumhällsskicket, men jug hur sagt att det bevisades under

Hitlerregimen att mun kan nå mycket längt med propaganda. Det går

138 inte utt förneku, herr Löfgren, att mycket av det svenska näringslivet

styrs av den propaganda som påbörjades i vårt politiska liv under 1970 års valrörelse. Därför finns det ingen anledning att sätta upp ett sä förvånat ansikte när propagandan ger resultat.

Fru andre vice talmannen anmälde utt herr Löfgren anhållit att till protokollet fä untecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Herr WERNER i Tyresö (vpk);

Fru talmun! Lika väl som det förra året fanns anledning att karakterisera 1971 års finansplan som ett första steg enligt den s. k. långtidsutredningens slutsatser om den framtida ekonomiska utvecklingen, kan årets finansplan karakteriseras som ett andra steg i denna utveckling.

I tidskriften Fackföreningsrörelsen ansågs att långtidsutredningen
"baseras pä en förlegad borgerligt influerad syn på samhällsekonomins
funktionssätt". Och tidningen fortsatte sin karakteristik: "Om långtids
utredningens betraktelsesätt blev vägledande för den ekonomiska poli
tiken ------ skulle vi i fortsättningen fä en utveckling, där materiell

välfärd, uttryckt i 'prylar', prioriteras, samtidigt som människor alltmer skoningslöst stöts ut från arbetslivet och avfolkningsbygderna fär allt svårare att överleva."

Tidningen hävdade vidare att en anledning tUl den "skevhet och ofullständighet" som präglade långtidsutredningen naturiigtvis var att "utredurnu haft till uppdrag att göru en 'opolitisk' expertutredning av frågor som aldrig kan bli annat än klart politiska. En annan är ", sade tidningen, "att långtidsutredningen egentligen inte är en långtidsutredning utan ett antal pä varandra staplade nationalbudgeter."

Här staplar nu finansministern sin andra nationalbudget inom långtidsutredningens ram i stället för att söka inleda en politik som utarbetas utifrån klara välfärds- och fördelningspoHtiska utgångspunkter - en ekonomisk politik som måste underordnas långsiktigu politisku mål, en politik som förutsätter kamp mot profit- och spekulationsintressenu.

I tvä storu utredningar hur det svenska klassamhällets polarisering avslöjuts. Bäde låginkomstutredningen och koncentrationsutredningen har bekräftat denna. Men under högkonjunkturen för den s. k. Saltsjö-badsandan, framför allt under 1940- och 1950-talen, var det i stort sett bara kommunisterna som tulade om klasskamp, klassamhälle och storfinans. I dag står dessa begrepp i centrum för den aUmänna debatten därför att klasskampen har förts upp till ytan. Klassamhället har avslöjats som orsak till ökade inkomst- och förmögenhetsklyftor, alltmer omänskliga arbetsförhållunden, spridningen uv kommersialiseringen och profitjaktens gift, den allmänna miljöförstöringen. Därför är det angeläget att ta initiutiv för att bryta denna utveckling och inleda en politik utifrån de utgångspunkter jag nyss nämnde. Men en budget som årets innebär pruktiskt taget reformstopp. Av en budget på över 59 miljarder kronor satsar man endast 400 miljoner till nya åtaganden; det motsvarar inte mer än 0,7 procent av den totala budgeten. Det är inte några särskilt "nya djärvu mål" man presenterar.

Regeringen motiverur dettu reformstopp med utt man räknar med att

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

139

Nr31

Onsdagen den 1 mars 1972 .

Finansdebatt

140

den ekonomiska utvecklingen i Sverige under första delen av 1972 skall bli uppåtriktad till följd bl. a. av den förda ekonomiska politiken. Man säger: "Efter hand förutses expansionen byggas pä den förväntade internationella konjunkturuppgången, vUken kan beräknas få en mera markerad effekt under första delen av 1973." Mot denna bakgrund anser regeringen att finanspolitiken måste stramas ät i förhällande till innevarande budgetår. Därför iakttas en betydande återhållsamhet på utgiftssidan i statsbudgeten. Upplåningsbehovet begränsas till ca 3,3 miljarder kronor att jämföra med de 4,3 miljarder kronor som innevarande års saldo beräknas uppgå tUl.

Huvudtanken i finansplanen är att stat och kommun skall begränsa sina "anspråk" och inte lägga beslag på "en oproportionerlig del av tillgängligt sparande och tillgänglig kapitalmarknad". Denna målsättning för budgeturbetet säger man utifrån regeringens utgångspunkter vara "logisk och befogad med hänsyn till att industrins tUlgång till kapitalmarknaden i folkhushållets intresse måste breddas".

Dessa ord i finansplanen avslöjar egentligen hela den grundläggande ideologi som är finansministerns och hela regeringens. Man inte bara anpassar sin politik till det kapitalistiska näringslivets rörelser, utan man satsar på dess utveckling och därmed på de lagbundenheter som gäller för den kapitalistiska utvecklingen. I stället för långsiktig planering bedriver Sverige också i fortsättningen kortsiktig konjunkturpolitik. Det är en politik som kommer att stärka kapitalägarna och ytterligare öka storfinansens profiter och maktställning.

I finansplanen drar man inga lärdomar av den utveckling som lett fram till den ekonomiska krisen och den stora arbetslösheten, inte heller av den felaktiga politik — sett även utifrån regeringens angivna målsättningar — som fördes under en stor del av 1971. Ingen diskussion förekommer om orsakerna till det egendomliga förhällandet att viktiga avsnitt av den offentliga sektorn - särskUt de kommunala investeringarna och byggnadsinvesteringarna — minskade sin verksamhet under den ekonomiska krisen, vilket ledde tUl att denna försvårades. De kommunala investeringarna minskade med 11 procent och även den kommunala konsumtionen gick tillbaka. Bostadsinvesteringarnu minskade med nära 6 procent. Pä bägge dessa områden har tUlbakagängen ett klart samband med stutens politik. I nationalbudgeten sägs om denna utveckling:

"En följd härav har blivit att den offentliga sektorns kalkylerade medverkan pä samhällsekonomin blivit klart negativ trots de åtgärder som sedermera vidtagits från statens sida. I stället fören mera begränsad negativ effekt vid måttlig tillväxt av den totala produktionen framträder i själva verket en något starkare negativ effekt och detta vid stagnation för den totala produktionen."

I klartext betyder detta att den offentliga sektorns samlade politik under 1971 försvårade den ekonomiska krisen och ökade arbetslösheten.

I stället för att planera den ekonomiska utvecklingen sätter regeringen sin tilltro till en möjlig förbättring av den internationella kapitalistiska konjunkturen. 1 stället för att för en längsiktig planläggning utnyttja den uppgång som den väntar ur den ekonomiska krisen låter regeringen det privata näringslivet bestämma grundvalen för den fortsatta utvecklingen.

De privata företagen beviljas en rad olika subventioner, skattelättnader och rena gåvor, om de investerar och ökar sin produktion, oavsett om investeringen och den framställda produkten behövs eller inte. Det kvalitativa innehållet i den produktion som uppmuntras tycks inte intressera regeringen, än mindre andra värden än en ökning av bruttonationalprodukten till varie pris.

Följderna av denna poHtik blir utt avfolkningen av skogslänen kommer att fortsätta. Någon mobUisering kommer inte att ske av de stora reserver av arbetskraft som kartlagts av låginkomstutredningen. Storstadsområdena kommer att växa med summa för befolkningen negativa resultat som hittills. Någon grundläggande förbättring sker inte av miljöpolitiken. Det blir ingen planmässig utbyggnad av det svenska näringslivet. Den nödvändiga förändringen av maktförhållandena inom företagen uteblir-i varje fall tills vidare. Det reformstopp som årets finansplan utmynnar i kommer att fortsätta under hela 1970-talet.

Det behövs en ny politik som bryter denna utveckling. Vänsterpartiet kommunisterna har ett klart alternativ till den eftergifts- och samarbets-politik som kännetecknar regeringens linje när det gäller den ekonomiska politiken. Både här i riksdagen och i andra sammanhang har vi krävt en närings- och lokaliseringspolitik som i en långsiktig plan och med statlig styrning i samarbete med kommunerna och representanter för de anställda skapar garantier för arbete ät alla i varie län utan avflyttning. Man kan inte acceptera att hundratusentuls människor är arbetslösu, undersysselsatta eller engagerade i en icke meningsfull verksamhet, som upplevs som kränkande.

Konkret hur vi föreslagit utt de anställdas pengur i AP-fonderna användes till att skapa statliga basindustrier framför allt i de områden som präglas av avflyttning och arbetslöshet. Vi har föreslagit statliga basindustrier i Malmfälten - exempelvis förädlingsindustrier som bygger på länets egen produktion av järn-och stålprodukter, men också maskin-och verkstadsindustri av format. Vi har ställt krav om att man skall fullfölja och vidareutveckla NJA:s utbyggnad. Uppräkningen kunde fortsätta.

Kravet på en plunmässig expansion av den statliga företagsamheten ingår som ett led i att främja de aktuellu behoven av arbete och utkomst i avfolkningslänen. Men vi döljer självfullet inte de långtgående syftena, som är att storfinansens ekonomiska maktställning mäste brytas och samhällets och löntagarnas öka i motsvarande grad.

Under förra året pressades den privata konsumtionen ned — stora gmpper fick sänkt reallön och standardsänkning. Livsmedelspriserna steg med 11,5 procent, kläder och skor med 10 procent, hyrorna med över 5 procent. En väsentlig del av denna prisstegring berodde pä höjningen uv mervärdeskatten.

Låt mig i sammanhanget stanna en liten stund vid hyresutvecklingen och bostadspolitiken. Hyrorna hur under de senaste 15 åren stigit med inte mindre än 118 procent. Det är betydligt mer än den genomsnittliga prisnivån, vilket i och för sig har förutsatts från regeringens sida, bl. a. uttalat så sent som 1966 i samband med att man diskuterade de ändrade villkoren för bostadsbyggandet. Det är en ringa tröst för dem som fär

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

141

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

142

betulu de högu hyrorna. Då utgick man ifrån att bostadskostnudernu skulle stigu förhällundevis mer än levnudskostnudernu i ullmänhet. Dennu hyres- och bostudspolitik har skupat svåra sociala missförhållanden som snabbt mäste ändras. Det är inte särskUt förvånande utt vi i dag fär uppleva utt hyresgästerna gär till kamp under nya former, exempelvis hyresstrejk, som protest mot de skyhöga hyrorna i nyproduktionen. Det bör å andra sidan i dug vuru uppenbart att man i längden inte kan kluru problemen med de högu hyrorna i nyproduktionen med socialpolitik, utun att mun i stället måste ungripa det nuvarande spekulutionsmuski-neriet och återgå tUl en socialt inriktud bostudspolitik, där målsättningen måste vara att en rymlig hälsobostad till rimligt pris skall vuru en grundläggande rättighet för alla människor.

Vi har från vårt håll sedan länge krävt utt bostadsbyggandet totulfinunsieras genom en statlig bostadsbank, som tillhandahäller kapital till läg och fast ränta och pä så vis väsentligen bidrar tUl utt förbilliga bostadsbyggandet, vidare utt markspekulationen stoppas och utt den tunga byggnadsmaterialindustrin överföres i allmän ägo. Genom sädana åtgärder skulle fömtsättningar skapas för att få slut på det orimliga förhällandet att trots trångboddhet massor av lägenheter står tomma, framför allt i tätorterna. Det skulle också påverka byggnadsarbetarnas sysselsättningssituation i gynnsam riktning.

Byggarbetslösheten kan inte på sikt lösas med de trots allt begränsade åtgärder som regeringen hittills har tvingats vidta. Den arbetslöshet som byggnadsarbetarna tvingas ut i även den här vintern visar att de åtgärder som vidtagits för att skapa sysselsättning kommit för sent - detta fast regeringen genom uppvaktningar av olika slag på ett mycket tidigt stadium uppmärksammades på de problem som man väntade skulle uppkomma och som nu är verklighet för tusentals arbetslösa byggnadsarbetare.

Prisstegringarna under 1971 har drivit tillbuku levnudsstandarden för en stor del av svenska folket. Den utvecklingen kan förväntas fortsätta och tycks accelerera, även om en betydande del av prisstegringarna 1971 haft sin orsak i höjningen uv mervärdeskatten. Den preliminära nationalbudgeten för 1972 räknar med utt prisöknjngurnu i är skall begränsas till 4 procent. Denna siffra torde snarare vara en from önskan eller komma att utgöra resultatet av statistisk sköndrapering. Vi vet att man redan från industrin och handeln har talat om en "orkan av prisstegringar", sedan det urholkade prisstoppet helt har hävts. Buru under januari har man räknat med prisstegringar upp emot 3 procent, och mun förväntar ytterligare höjningar nu i mars. Åtgärder mot prisstegringarna är därför nödvändiga, framför allt när det gäller livsmedelspriserna, som dels redovisar den största ökningen, dels är den tunga posten för familjer med låga och genomsnittliga inkomster.

Ett verksamt bidrag till utt höju köpkraften för den breda allmänheten som värt parti redan i den senaste valrörelsen och alltsedan dess som bekant har fört kampanj kring är kravet att slopa momsen pä livsmedel. Momsen innebär ju att för varje hundralapp som går till inköp av livsmedel mäste ytterligare 17:65 kronor betalas i skatt. Det är helt klart att ett slopande av dennu moms skulle innebära en verklig lättnad för

befolkningen och i synnerhet för låginkomsttagarna och barnfamiljerna.

Vi vet, och ni vet, att vårt partis krav i momsfrägan hur vunnit ullt större genklung. Men vurie gång frågan hur uktuuliserats i riksdagen -senast i dag — har regeringen med finansministern i spetsen ställt sig helt avvisande. Man hänvisar tUl kostnadssidan och påstår att det är omöjligt utt finunsiera skuttebortfullet. Sumtidigt vet mun mycket väl utt vårt förslug är väl underbyggt och utt vi klurt anvisat varde drygt 4 miljarder skall tas som ett bortfall av momsintäkternu på livsmedel betyder. Vi hur föreslugit utt mun hårdare skull beskuttu bolagen, förmögenheterna och de stora arven, begränsu uvdrugen för skuldräntor osv. sumt skära ner militärutgifterna med 2 miljarder. Då täcks bortfallet mer än väl. Det faktum att finansministern anser förslagen oreulistisku är nuturligtvis inte ett tillräckligt argument mot dem. Jag minns att finansministern och socialdemokruternu under helu den förru vulrörelsen hävdude utt vårt förslag att införa prisstopp var orealistiskt; det skrevs länga broschyrer om detta. Det vur oreulistiskt ända tUl nägra dagar före valdagen, då det blev högsta politiska visdom och de socialdemokratiska kvinnorna uppvaktade herr Sträng med blommor. Jag tror jag kan garantera en ny uppvaktning med ännu större blomsterbuketter om momsen på livsmedel tas bort. Men vänta inte för länge!

Kampen mot mervärdeskutten är framför allt en kamp mot de ekonomiska orättvisorna. Matmomsen drabbar i förstu hund dem som hur de lägstu inkomsterna, låglönegrupperna, burnfumiljernu och pensionärerna - alla dem som mäste betala större delen av sin inkomst till livsförnödenheter och hyra.

Den inkomstfördelande effekten genom slopande uv mervärdeskatten pä livsmedel är betydelsefull eftersom livsmedelskostnadernu är uv särskild vikt för låginkomsttagare, men också med hänsyn till utt förslaget förutsätter hårdare beskattning av mera bärkraftiga grupper i samhället. En omfördelning från beskattning uv livsförnödenheter till beskuttning uv grupper med större skattekraft skulle innebära ett betydelsefullt steg mot en rättvisare beskuttning och även utgöra ett påtagbart inslag i en ofta uttalad jämlikhetspolitik.

Kravet på slopad moms på livsmedel har fått stor anslutning; bl. u. undertecknude över 160 000 personer en petition i frägun. En rud fuckliga organisationer har ocksä i uttalanden ställt samma krav. Häromdagen demonstrerade 6 000 personer i Stockholm för dessu krav.

Konsekvenserna uv en beskattning av livsförnödenheterna frumgår särskilt tydligt i den pågående prisstegringsvågen. På varie krona i prishöjning läggs mervärdeskatten som en extra börda. Förru årets jordbruksuppgörelse har beräknats medföru utt konsumenternu utöver de direktu prishöjningurna fått betala ca 50 miljoner i mervärdeskatt. Som en följd bl. u. uv prisstoppets upphävande har en kraftig prisstegring redan inträtt i är, och pä livsmedelsområdet har de flesta varor stigit i pris, i vissu full med upp till 10 procent. I stället för att förhindra denna prisutveckling innebär nuvurunde beskuttningsform utt staten ytteriigare belastar konsumenterna genom utt mervärdeskatt också uttas på själva prisstegringarna.

När vänsterpartiet kommunisterna ånyo upprepar kravet pä slopande

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

143

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

av mervärdeskatt på livsmedel, gör vi detta utifrån att vi ej kan godta de skäl som anfördes för avslag på våra motioner förra året. Men vi finner också att prisutvecklingen ytterligare starkt markerat nödvändigheten av att lätta bördorna för låginkomsttagarna genom en omfördelning av skatten. Att befria livsförnödenheterna från beskattning och hårdare beskatta undru områden är därvid enligt vår meningen betydelsefull och frum kom Hg väg.

Våra förslag när det gäller att fä ned priserna på maten är alltså: Slopa momsen pä maten, inför prisstopp med priserna som gällde vid årsskiftet som stoppgräns, förbered övergäng till lågprislinje för jordbruksprodukter! Dessa tre åtgärder skuHe på ett verksamt sätt pressa priserna på maten och vara i överensstämmelse med vad en mycket snabbt växande opinion kräver.

Till frågan om våra förslag är realistiska vill jag säga: Det beror ju helt på vilken politik man vill föra. Är man för att hårdare beskatta bolag, arv och stora förmögenheter och minska militärutgifterna, då är våra krav realistiska. Är man däremot för att fortsätta beskattningen av livsförnödenheter som hårdast drabbar låginkomsttagare, barnfamiljer och pensionärer, då är förslagen orealistiska. Men de som företräder en sådan skattepolitik bör i så fall försöka förklara det rättvisa i den skuttepolitiken.

144

Herr SVANBERG (s):

Fm talman! Debutten rörunde finansutskottets betänkande om det budget- och finanspolitiska läget på kort sikt har nu pågått i åtskilliga timmar. Jug suknur all anledning att närmare kommentera det som har sagts i den debatten. Vad jag dock tycker är underligt är att så få av talarna har sysslat med problemen om vår näringspolitik och vår ekonomiska politik, sett på litet längre sikt. Dagens konjunktursituation kommer att förändras i rask takt, men vara bekymmer kommer därför inte att lösas lika snabbt. Den hastiga strukturomvandlingen i vårt näringsliv, som åstadkommer rationaliseringar, sammanslagningar och företagsnedläggelser, skapar stora och ökande problem inom vårt näringsliv. Människor slås ut och hamnar i arbetslöshetsköer, och nya företag som kan suga upp den överblivna arbetskraften växer inte fram lika snubbt som de andra läggs ned. Samtidigt finns det' en ökande tendens att inte ge de litet äldre friställda anställning i nya företag, utun de får gå urbetslösa och överlämnas till de samhälleliga hjälpåtgärderna, medan företagen skriker efter import av arbetskraft, av ung arbetskraft.

För att klara av våra ekonomiska och andra problem krävs en ökning av vår industriproduktion. Detta är nödvändigt såväl för den fulla sysselsättningens politik som för att klara vår betalningsbalans och andra därmed sammanhängande problem. För att åstadkomma en snabb ökning av industriproduktionen krävs starkt förenklat två ting: arbetskraft och kapital. Bägge dessa ting måste till för en snabb ökning av produktionen. Vi tycks alla i stort sett vara överens om att under de närmaste åren prioritera industriinvesteringarna inom den ekonomiska politiken. Men därmed är ju inte hela problemet ur världen. Det riskvilliga kapitalet, som industrin behöver, kan inte ersättas enbart med lånemedel. För borgerligt

tänkande är ju då endast större självfinansiering, dvs. större företagsvinster, acceptabel. Nu är förhållandena sådana, att det är det offentliga sparandet som dominerar, och någon större ändring i det hänseendet är väl inte att frukta. Särskilt AP-fonderna representerar betydande kapitalresurser. LO:s förslag om att en del av AP-fondernas medel skall få användas för köp av aktier är därför mycket intressant.

Ätt delar av AP-fondernas medel skulle kunna gä in som riskkapital i vår industri borde vara att hälsa med glädje av alla. Så tycks dock inte vara fallet på visst borgerligt häll, där man tydligen motsätter sig detta. Att de anställdas pengar gär in i företagen som riskkapital innebär naturligtvis att de anställda tar ansvar i företagen, men det innebär ocksä att de vill ha motsvarande inflytande och bestämmanderätt. Det är tydligen detta inflytande man är rädd för bland vissa borgerliga. Tror man verkligen att man så mycket längre skall kunna hålla ena parten i näringslivet, dvs. de anställda som satsar sitt arbete och sitt kunnande, utanför varie inflytande i företagen och förbehålla detta enbart för den undra parten, kapituläguren? Jug tror att vi i vårt land är mogna för att söka vägar tUl förverkligande av en ekonomisk demokrati i näringslivet, en ekonomisk demokrati som möjliggör att den anställde och hans insats och ansvarstagande belönas med samma inflytande som i dag förbehålls dem som äger det kapital som arbetar i industrin. Att hålla större delen av vårt folk i ett slags ekonomiskt omyndighetstillstånd kan inte vara en rimlig framtidsplanering. Som inledning till ett första försök att skapa en fungerande ekonomisk demokrati är LO:s förslag att hälsa med tillfredsställelse.

Just nu råder en stor arbetslöshet i vårt land, men de flesta ekonomiska experter tycks vara övertygade om att framtidens problem inte är arbetslöshet utan brist på arbetskraft. Därför talas mycket om "import" av utländsk arbetskraft, om nu ett sådant uttryck kan tillåtas. Ändock visar tillgängliga siffror att vi har 100 000, ja kanske 200 000 personer i vårt land som är undersysselsatta även under en högkonjunktur. Dessa "överflödiga" är dels äldre, ofta då folk endast i 50-årsåldern, som industrin inte vill anställa pä nytt när de har blivit arbetslösa, dels personer som av någon anledning kallas för handikappade. Vi talar om att anpassa individen till arbetsplatsen och arbetsuppgifterna genom omskolning och liknande. Det är ett uttryck som ofta används. Vore det inte betydligt vettigare att anpussa arbetsuppgifterna och arbetsplatserna till individen? Det borde i varje fall vara lätture. Det borde också vara både mänskligare och vettigare. Vår industri liksom hela vårt samhälle måste lära om på den punkten. Att utnyttja de arbetskraftsresurser som finns i värt samhälle och samtidigt göra livet meningsfullt för en stor grupp människor måste vara en mycket angelägen sak.

Därutöver finns det en stor grupp människor som inte har möjlighet att få ett urbete, som de så gärna önskar, därför att de råkar bo på fel ställe och på fel ort sett ur industrins synpunkt. I stödområdet och även på vissa platser i övrigt gär trots samhällets ansträngningar många arbetslösa, därför att den regionala utvecklingen är alltför ojämn i vårt land. Att flytta sysselsättningstillfällen finner industrin vara besvärligt. Att flytta människor anser man vara enklare. Ansvaret för en vettig

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

145

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt.

regionalpolitik överiåter man helt ät sumhället. Är inte detta bara ett unnut utslug uv samma cyniskt tanklösa betraktelsesätt som lett till talet om att anpassa människan tUl muskinen, när det endu rimligu borde vura motsutsen. Lät oss hoppus på en snur omvändelse pä dessu punkter!

Mångu kvinnor suknur också förvärvsarbete, antingen därför att även de råkar bo på fel platser eller därför att barntillsynen inte är ordnad. Detta är ocksä brister som kan och bör uvhjälpus snarust.

Ibland när pessimisterna talar om vår framtid fär mun höru att det allru ullvariigaste för vårt lands framtid ändå är utt ungdomen flyr industrin. Våra ungdomar är så bortklemade och ömskinnade att de inte vill gå till industrin. De vill inte ta industriarbete. Hellre går de arbetslösa, sägs det. Är nu detta verkligen en riktig beskrivning? Ja, helt fel är den väl inte, men det förekommer väldigt storu överdrifter. Men varför ställer man inte frågan: Varför vill inte ungdomarna gå till industrin? Det kan man ju göru i stället för utt bara kvirra och uttala förkastelsedomar. Arbetsmiljön på många håll inom vår industri är i dug sådun, att de unställdu kun sägus vara garanterade yrkesskador efter några års anställning: hörselskudor, skudor genom kemiska preparat, förstörda ryggar, reumatiska åkommor och mycket annat. Är det så underligt utt ungdomurnu drar sig för att gä in pä sådunu urbetsplatser? Skall industrin kunna dra till sig ungdomen, så måste en upprustning av arbetsmiljön ske på mänga håll. Och om detta skall kunna komma till stånd tror jag att den enda utvägen är att de anställda ges ett avgörande inflytande på utformningen uv den egna arbetsplatsen och den egnu arbetsmiljön. Det mäste ändå vuru något fundamentalt fel, om de unställdu år efter år på sin arbetsplats skall behöva uppleva olidliga förhållanden som de saknar inflytandet för att kunna ändra på eller ens inverka det minsta pä. Är det inte fel pä fördelningen av inflytande och bestämmanderätt mellan kapital och arbetstagare, när sådant kan ske? Återigen skymtar här frägan om en fungerande ekonomisk demokrati. Skall vårt näringslivs framtida utveckling bli lyckosam och framgångsrik, så mäste dessa problem lösas. Äv samhället krävs en bättre planering, en bättre styrning av de gemensamma resurserna, till gagn för hela folket. Men gär utvecklingen i dag snabbt, så utt vi ibland hur svårt att hinna med, sä torde framtiden bjuda pä än snabbare utveckling. Det gäller därför från samhällets, industrins, de anställdas och inte minst frän politikernas sida att klart se detta och i dagens arbete också se framtidens krav. Lät oss inte bara drunkna i dagens bekymmer utan bygga vidare för en framtid, som kan bjuda på stora utvecklingsmöjligheter men som, det är jug helt övertygad om, kommer att bjuda på allt större krav på en fullmyndig ställning för alla människor, alla arbetstagare, en framtid med en bättre fungerande demokrati, därför att även den ekonomiska demokratin förverkligas.

Jag tror att dettu är uv mycket fundumental betydelse för hela värt näringslivs utveckling framöver.

146

Herr ÅSLING (c);

Fm talrnan! 1 den debatt som ägde mm för en stund sedan mellan finansministern och herr Fälldin fick man en bekräftelse pä att det var länge sedan finansministern sysslade med jordbruksfrågor. Exemplet med

spannmälsregleringen som han anförde var nämligen verkligen illa valt och föga representativt för diskussionen om livsmedelspriserna. Diskussionen om en lågprislinje gäller ju möjligheten att helt eller delvis kompensera konsumenternu för mervärdeskatten på vissa livsmedel. Det gäller då livsmedel som bedöms vara av särskild betydelse för t. ex. barnfamiljerna. Jag mäste dra den anmärkningsvärda slutsatsen av den här debatten att regeringen tydligen inte vill föra en konstruktiv diskussion om livsmedelspriserna.

Finansplanen som vi här skall ägna en diskussion och anulys har verkligen fått sin prägel av den osäkerhet som föreligger beträffunde konjunkturbedömningen, och det är en osäkerhet som i ganska stor utsträckning satt sin prägel på dagens diskussion. Att den alltjämt kvardröjande osäkerheten beträffunde den internutionellu valutasituationen och problemen pä arbetsmarknaden tillsammans med "stugflu-tionen" mäste påverku finansplanen är ställt utom allt tvivel. Den omständigheten att vi nu befinner oss i ett skede med lägre tillväxt av nationalprodukten än pä 20 år skapar naturligtvis också osäkerhet beträffande de framtida utvecklingslinjerna. Det verkligt anmärkningsvärda i det här sammanhanget är emellertid att denna osäkerhet sätter sin prägel även pä finunsplanen i övrigt. Den saknar nämligen perspektiv och försök till analys av utvecklingen. Finunsplanen speglar på detta sätt något av den resignation som egentligen är mycket oroande med hänsyn till konjunkturutvecklingen. Finunsministerns långa inlägg tidigare i dag kan inte pä något sätt förta detta allmänna intryck.

Det är symtomatiskt att fastän föregående finansplan angav den regionala balansen som ett av de övergripande målen för den ekonomiska politiken, glider årets finunsplan förbi denna målangivelse och dröjer bara perifert vid den regionala utveckHngen, trots att konjunkturutvecklingen regionalt nu är av särskilt intresse. Finansministerns förklaring till detta är heller inte övertygande. När man har med andra övergripande mål är det en naturlig fråga varför inte också den om regional balans finns med i årets finansplan.

Även om sysselsättningspolitiken till sin karaktär är regional föreligger det ännu storu brister när det gäller utt avpassa konjunkturpolitiken i stort till den regionala utvecklingen. Genom att finslipa och utveckla de regionalpolitiska medlen skulle man sannolikt väsentligt kunna minska trycket på samhällsekonomin inför en konjunkturuppgång. Vad som borde vara en självklar slutsats av konjunkturutvecklingen och erfarenheterna från 1960-talet glider alltså finansministern här förbi. Om regionalpolitiken i stället hade bedrivits med en klar målsättning och målmedvetenhet och som en integrerad del av samhällsutvecklingen hade man sluppit mycket av den beklagliga diskussionen omkring utflyttningen UV slutlig verksamhet från Stockholm. Utflyttningen måste fullföljas — det är ingen tvekan om det. Men med bättre planering hude den kunnat genomföras under mindre vända bland annat frän dem som nu torgför nägot uv ett ställföreträdunde lidunde i den här frägun.

Ansvaret för koncentrationen av människor och näringsliv kan regeringen inte komma ifrån genom att kritisera enskilda företag eller enskilda grupper. Från vår sida är det fullständigt klart att kravet på

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

147

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

148

utflyttning av enskild och statlig verksamhet frän Stockholm, dvs. kravet på ett decentraliserat samhälle, är ofrånkomligt och grundläggande. Men regeringen hur unsvuret för utt situutionen är som den är. Regeringspolitiken bestämmer det klimat i vilket näringslivet och orgunisationernu urbetur. Det är staten, dvs. regering och riksdag, som drar upp de yttre ramurnu för näringslivet. Det skorrar falskt när man nu kritiserar enskilda grupper eller företag för att de inte snabbt nog flyttar ut, när man samtidigt har det självklara kravet pä näringslivet att det skull anpassa sig till de förutsättningar som sumhället unger.

Det är en purudox utt sumtidigt som den offentligu sektorn tillväxer, försvåras konjunkturberedskapen. Trögheten, åtminstone den institutionellt betingade, begränsar den finunspolitisku rörelsefriheten. Problemet berörs i finunsplunen bl. u. genom konstaterandet att en fortsutt kommunul expunsion av samma storlek som under senare delen av 1960-talet i det långa loppet är oförenlig med kravet på en balanserad utveckling. Problemets konsekvenser antyds ocksä, när mun frumhäller att ett större uppläningsbehov än 3,3 miljarder kronor för budgetåret 1972/73 skulle ställa sä stora krav på skärpning av kreditpolitiken att den skulle komma att ledu till betydunde svårigheter för finunsieringen av t. ex. exportindustrin och uv bostudsbyggundet. Den fråga som anmäler sig i sammanhanget är: Vilka empiriska rön ligger till grund för en underbalansering med just 3,3 miljarder? Vi fick under dagens debutt indirekt bekräftelse på utt dennu nivå är gunska grovt tillyxad. Finansministern vur inte särskilt exukt i sin angivelse. Han sade att upplåningsbehovet skulle bli kanske 3,5 miljarder men sannolikt större. Detta bekräftar den enkla sanningen att finansministern naturligtvis prutat vud han vågat och hoppus att samhällsekonomin skull tålu dennu underbulunsering. Det är en förhoppning som vi verkligen har anledning att dela. Men det är ett svaghetstecken att man inte när det gäller den offentliga sektorn också tar upp en närmare diskussion i finunsplanen och en granskning av den sektor som regeringen har ett direkt unsvur för.

I den s. k. ideologisku debutten säger ibland regeringen när tUlväxten inom den offentliga sektorn kommer pä tal utt man vill hu ett sturkt samhälle. Dettu ifrägusätter inte heller vi frän centerns sidu. Vi vill också hu ett sturkt sumhälle. Men ett sturkt sumhälle är inte synonymt med ett sumhälle där den offentligu sektorns tillväxt sker slumpartat och illa planerat. Ett sturkt sumhälle har inte med volymen utan med kvaliteten på de insuttu åtgärdernu och derus effekt utt göru. Pä områden där centern satt in sin kritik mot regeringspolitiken har vi ofta krävt starkure och mera målmedvetna samhällsinsatser. Det gäller t. ex. regionalpolitiken.

1960-talet användes till regionalpolitiska experiment och improvisationer. Genom utt subventionera industrins rekrytering av arbetskruft skapade man växande problem i avfolkningsbygder och ökade kostnader för kommunerna men ocksä för staten för att upprätthålla en nödvändig samhällsservice i dessu bygder. Att ge med enu hunden och tu med den undra innebär nuturiigtvis utt den offentligu sektorn växer. Men resultutet sett ur den enskildu människuns synpunkt vittnar inte om något starkt sumhälle. Denna utveckling hur inte gett individen den ökude frihet som

också enligt vår uppfattning skall vara ett starkt samhälles målsättning.

Vi närmar oss nu raskt tidpunkten när hela regionalpolitiken och därmed sysselsättningspolitiken måste omprövas frän grunden. Den offentliga sektorns tillväxt kräver en målsättningsdebatt pä bred bas. Det finns t. ex. ett klart samband mellan graden av decentralisering i samhället och möjligheten att hälla den offentliga sektorns tUlväxt under kontroll. En systematisk delegering genom decentralisering ger bättre ansvarsfördelning i den offentligu förvaltningen och ökade möjligheter till kontroll av kostnader och effektivitet. En decentralisering av samhällsfunktionerna underlättar också en förenkling av de administrativa rutinerna och minskar de självgenererande inslag i förvaltningen som ibland benämnes automatiska utgiftsstegringar.

Den offentliga sektorns statiska karaktär, eller opåverkbarhet, har gett finanspolitiken slagsida och försvårat konjunkturpolitiken. Risken är uppenbur, och den antyds ocksä i finansplanen, att man måste kompensera det bristande utrymmet inom finanspolitiken genom extrema åtgärder inom kreditpolitiken när konjunkturuppgången kommer. Detta kräver gott handlag. Vi hur i friskt minne hur regeringen, trots avmattning av konjunkturen mot slutet av 1970 och stagnutionstenden-serna i böriun uv fjolåret, alltför länge höll kvar den strama kreditpolitiken, vilket väl är en av förklaringarna tUl att avmattningen under resten av 1971 kom att få en mycket påtaglig karaktär. Det finns ocksä en benägenhet utt låta restriktiva åtgärder i vurie full till en del dröja kvur. Bankernas kussukvotsregler t. ex. tillämpas alltjämt. Vi har kvar en i förhållunde till konjunkturläget onödigt hög räntu, speciellt när det gäller långa krediter, för att ta ett annat exempel. Eftersom man på detta sätt måste vidta nya åtgärder från en högre nivå löper man risken av en viss upptrappning i samhällets åtgärder. Det innebär att greppet hårdnar och att konjunktursvängningarna kan bli våldsammare. Detta är oroande och får bl. a. den effekten att näringsgrenar och företagarkategorier rent institutionellt kommer till korta när det gäller försörjningen med krediter. Tvära kast och drastiska åtgärder försvårar även t. ex. regionalpolitiken. Mycket tyder också pä att en fortgående koncentration inom bankväsendet förstärker dessa tendenser.

I det hårda konkurrensklimat som präglar och skall präglu svensk blundekonomi måste ett självklurt riktmärke vura utt sumhällsätgärder inte diskriminerar näringsgrenar eller företagsgrupper. En härd kreditpolitik, en likaledes hård styrning av kupitalströmmarna och en fortgående koncentration inom bankväsendet främjar inte en positiv utveckling i dettu avseende. Här måste självfaUet också näringslivet och dess organisationer själva besinna sitt storu ansvar.

Det finns ocksä andra sektorer där näringslivet hur ett avgörande och eget unsvar för det klimat i vilket det vill verka. Jug vill uppriktigt beklaga att förhandlingarnu om de anställdas representation i företagens styrelser har avbrutits. Jag vill göra det inte minst med anledning av vad herr Svanberg nyss sade. Det kommer dock säkerligen inte att erbjuda några svårigheter här i kammaren att genomföra en lagstiftning i frågan. En utvecklad företagsdemokrati är tyvärr en sorgligt försummad och illa beaktad faktor i arbetslivet. Väl fungerande företagsnämnder, anställda i

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

149

Nr 31

Onsdagen den 1 mars 1972

Finansdebatt

företagens styrelser är yttre tecken pä försök att aktivt engagera de anställda i företagens verksamhet.

Detta är väsentliga inslag i en levande företagsdemokrati, men kanske av största betydelse därför att arbetsmihöfrägorna nu måste prioriteras. Det är naturligt, framför allt uv hänsyn till de anställda, men det är ocksä en fråga om vårt näringslivs konkurrenskraft. Med den höga teknologiska stundard vårt näringsliv besitter är det orounde att urbetsmiljöfrågorna så länge försummats och att teknologins konsekvenser för den enskilde arbetstagaren inte bättre beaktats. Jag tror därför att anställda från verkstadsgolvet har en stor mission att fylla i företagens styrelserum inte rninst när det gäller att väcka till insikt om utt urbetsmiljöfrågorna gäller människors fysiska och psykiska hälsa och därmed också i hög grad vårt näringslivs långsiktiga konkurrensförmåga.

Fru talman! Innan jug slutar mitt inlägg här vill jag något ta upp den diskussion som tidigare har förekommit beträffande den skrivning som utskottsminoriteten har gjort i frågan om finansplanen. Utskottets värderade herr ordförande betonade att han var kritisk mot att reservanterna i finansutskottet tillstyrkt en motion om utvärdering och kartläggning av den ekonomiska politikens verkningar under 1971 och 1972. Han föreföll mena att den utvärderingen framgår av den preliminära nationalbudgeten och finansplanen.

För det första är emellertid den preliminära nationalbudgeten knappast en utvärdering av de ekonomisk-politiska medel som kommit tiH användning, utan snarare en beskrivning av den ekonomiska verkligheten jämte bedömningar av framtiden med ledning av vissa prognoser. 1 och för sig kun mun sägu att verkligheten är ett betyg nog för den ekonomiska politiken, men det är naturligtvis viktigt att analysera komponenterna i den ekonomiska politiken och se efter vad de betytt vid den tidpunkt då de kommit till användning. Inte minst dagens debatt visar att det är angeläget att pä denna punkt få fastslaget vad som verkligen har hänt i ett konjunkturförlopp. Först ur en sådun analys kan man få erfarenheter av misstag som begåtts och för framtiden undviku effekter som inte är önskude.

För det andra, fru talman, kun nuturligtvis inte finunsplanen ge något objektivt omdöme om de vidtagna ekonomisk-politiska åtgärderna. Den bedömningen och analysen mäste göras av personer som inte själva är bundna av dessa åtgärders förverkligunde.

150

På förslag av fru andre vice talmannen beslöt kammaren uppskjuta den fortsatta överläggningen till kl. 19.30.

§ 8 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj:ts proposition nr 14 med förslag till lag om ändring i skollagen (1962:319), m. m.

§ 9 Meddelande ang. enkla frågor Nr 31

Onsdagen den Meddelades att följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen , mars 1972

Nr 103 Herr Wikström (fp) tUl herr socialministern angående de vårdpolitiska konsekvenserna av den ökade abortfrekvensen:

VUka är de värdpolitiska konsekvenserna av den kraftigt stegrade abortfrekvens som generaldirektören i socialstyrelsen dragit uppmärksamheten till?

Nr 104 Herr Nelander (fp) till herr utbildningsministern angående religionsundervisningen i grundskolan;

VUka åtgärder avser statsrådet att vidta för att religionsundervisningen i grundskolan skall få den tid som föreskrivs i läroplanen?

§ 10 Kammaren åtskUdes kl, 17,48,

In fidem

SUNE K.JOHANSSON

/Solveig Gemert