Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:28

Torsdagen den 24 februari

Kl, 14,00

Förhandlingarna leddes av herr tredje vice talmannen,

§ 1 Justerades protokollet för den 16 innevarande månad.

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Om ökade bidrag till bilar åt handikappade

§ 2 Om ökade bidrag till bilar åt handikappade

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Karlssons i Huskvarna (s) i kammarens protokoll för den 16 febmari intagna fräga, nr 72, och anförde;

Herr talman! Herr Karlsson i Huskvarna har frågat mig om jag har för avsikt utt i tilläggsproposition till årets riksdag begäru mera medel till urbetsmarknadsstyrelsen för att nedbringa den balans som föreligger beträffande bidragen till bilur för handikappade personer.

Arbetsmarknadsstyrelsen har gjort en framställning om ytterligare medel till beredskapsarbete m, m, som även uvser det i frägun ungivna ändamålet. Ärendet bereds för närvarande i inrikesdepartementet.

Herr KARLSSON i Huskvarna (s):

Herr talman! Jag ber att få tucku inrikesministern för svaret, Jug var medveten om att han så här tidigt på våren inte skulle kunna ge nägot exakt besked om att han konimer utt begära ökade medel just till detta ändamål. Jag vill dock understryka vikten uv utt man får ett tilläggsanslag till detta område därför utt bilen betyder onekligen väldigt mycket för de handikuppude, för att de skall kunna fullgöra ett arbete.

Det är stor balans nu hos arbetsmarknadsstyrelsen pä dettu fält. Därför är det angeläget att man fär ökade medel till sitt förfogande för att minska den balansen. Det är alldeles uppenbart att det finns en mängd handikappade som behöver byta bil. Jag tror den nämnda balansen främst gäller detta behov och i mindre utsträckning nyanskaffning av bilar. När vederbörande haft bilen ett antal är och har kört den hårt blir den givetvis sliten och behöver bytus.

Jag har velat använda frågeinstitutet för att i varie fall försöka utöva en viss påtryckning pä inrikesdepartementet, och jag hoppas att man när inrikesministern så småningom lägger fram tilläggspropositionen rörande beredskupsarbeten m. m, också skull kunna påräkna medel till detta område, som det är angeläget att försöka få mera medel till.

Än en gång, tack för svaret.

Överläggningen var härmed slutad.

123

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. information om rätten till arbetslöshetsförsäkring i erkända arbetslöshetskassor

§ 3 Ang, information om rätten till arbetslöshetsförsäkring i erkända arbetslöshetskassor

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Enlunds (fp) i kummurens protokoll för den 18 febmuri intagna fråga, nr 80, till hen socialministern, och anförde:

Herr talman! Herr Enlund har frågat chefen för socialdepartementet, om han anser att löntagarna på ett tillfredsställande sätt blir informerade om att rätten till arbetslöshetsförsäkring i erkända arbetslöshetskassor är oberoende av medlemskap i motsvurunde fackorganisation och, om så ej är fallet, om han äninur tu initiutiv i syfte utt förbättra informationen, Frägun hur överlämnuts till mig för besvurunde.

Information om arbetslöshetsförsäkringen liksom om undru arbets-murknadspolitiska förmåner lämnas bl. u. genom urbetsmurknadsverket, i första hand av arbetsförmedlingarnu, 1 handboken för arbetsförmedlare framhålls utt de erkändu urbetslöshetskassornu är öppnu för var och en som mot lön arbetar inom en kassas verksamhetsområde, dvs, även för den som inte är fackligt organiserad, 1 övrigt ges information genom de organ som administrerar verksamheten, ulltså arbetslöshetskassorna. Arbetsmarknadsstyrelsen informerar i sin egenskap av tillsynsmyndighet kassorna om gällande regler bl. a. beträffande rätten till medlemskap i kassorna.

Informationsverksamheten bör enligt min mening även framdeles ske på dessa vägar. Det är härvid självklart att korrekta upplysningar om rätten till medlemskap måste lämnas.

124

Herr ENLUND (fp);

Herr tulman! Jag ber att få tacka herr statsrådet för svaret pä min fräga. Bakgrunden till den är pressuppgifterna om att var tredje arbetstagare eller i runt tul en miljon i dag skulle stå utanför arbetslöshetsförsäkringen. Att en sådan situation är ganska ohållbar tror jug vi ulla kun vura överens om. Problemet blir särskilt brännande i tider dä risken för arbetslöshet ökar.

Det kan finnas mångu fuktorer som medverkar till att så många urbetstugure stär utunför de erkändu arbetslöshetskassorna, men avsikten med min fräga var att fä en uv dessu fuktorer belyst, nämligen frägun om informutionen om de bestämmelser som gäller för medlemskup i de erkändu urbetslöshetskussorna.

I statsverkspropositionen meddelas att av arbetslöshetskassornas samlade inkomster budgetåret 1971/72 på drygt 450 miljoner kronor beräknas 315 miljoner utgöru statsbidrug, 105 miljoner medlemsavgifter och resten, 3 1 miljoner, utgöra räntor pä kassornas fonder.

Dessa siffror om arbetslöshetsförsäkringens finunsiering ger enligt min mening tillriickliga skäl för den uppfattningen att även staten har ansvar för att arbetstagarna fär en lättillgänglig och korrekt information orn möjligheterna att teckna arbetslöshetsförsäkring.

1 den s. k. socialkatalogen, som distribuerades till alla svenska hushåll för ett par år sedan, är uppgifterna om villkoren för medlemskap ytterst knapphändigu, för att inte säga obefintliga. I den nya upplaga som jag

förmodar snart skall komma hoppas jag därför att en komplettering i detta avseende kommer att ske.

Jag hude hoppats att i samband med svaret pä min fråga få ett löfte om detta. Det var också anledningen till att jag ställde min fråga till chefen för socialdepartementet - socialkatalogen distribueras nämligen från detta departement. Nu har jag inte fått nägot bestämt löfte pä denna punkt och inte heller något besked om att man på andra vägar skall försöka förbättra informationen.

Jag noterar ändå med tillfredsstäUelse slutmeningen i herr statsrådets svar, där hun hänvisar till de informationsvägar som nu finns. Han säger att det är självklart att korrekta upplysningar om rätten till medlemskap måste lämnas. Jag är emellertid inte helt till freds med förhållandena, eftersom jag vet att så många har svårigheter att få denna information. Med anledning av statsrådets hänvisning till arbetsförniedlarnas roll i sammanhanget vill jag säga, att man redan när man kommer till arbetsförmedlingen är arbetslös. Man bör då långt dessförinnan ha denna trygghetsfaktor ordnad.

Jag tackar än en gäng för svaret på min enkla fräga.

Nr 28

Torsdagen den 24 febmari 1972

Ang. information om rätten till arbetslöshetsförsäkring i erkända arbetslöshetskassor

Herr inrikesministern HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan göra den kompletterande kommentaren att man naturligtvis kan ställa anspråk på att socialkatulogen skulle vara fylligare i oliku avseenden. Det skulle emellertid beträffande praktiskt taget alla uppgifter i denna katalog ha funnits anledning utt ge vidare informution. Jag tror inte att man kan säga att detta område har blivit snävare beskrivet än andra. Det gäller att med fä ord sägu så mycket som möjligt — utt sägn allt är ju knappast möjligt.

Jag vill också för undvikande av missförstånd säga att en förutsättning för att man skall få bidrag ur kassan är att man verkligen har haft förvärvsarbete pä det område som den avser. Dessutom finns det regler om att man skall ha arbetat en viss tid innan man förvärvar rätten att fä ut någon ersättning. Jag har mycket svårt uti föreställu mig utt det ute pä urbetsmarknuden finns nägot större antal människor som skulle vara okunniga om möjligheten att gä in som medlem i arbetslöshetskassan.

Självfallet skall mun göru ullt för att sprida information, men det finns nog inte anledning att tro att man med en kampanj skulle kunna åstadkomma någon nämnvärd förändring. Det finns faktiskt en del personer som avstår från utt lösu sin trygghetsfrägu pä detta sätt. Försäkringsskyddet är ju förenat med en liten avgift, och människor kan ibland redovisa betänkligheter också av andra skäl. Jag har haft tillfälle att arbeta i ett fackförbund under något tiotal år, och jag fick dä kunskap om de förhållunden som gäller för en urbctslöshetskassa och om dess möjligheter att rekrytera medlenimur. I stort sett torde det vara sä att de områden som har svag anslutning till arbetslöshetskassorna också har en klen facklig rekrytering. Det finns etl samband mellun dessa förhållanden. Den som är intresserad av ett fackligt medlemskap är ocksä inställd på att lösa sina trygghetsfrägor. Jag tror inte att det är bristande informution som är huvudorsaken till att en del stär utanför arbetslös-helsförsäkringen.

125

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Om förlängd försöksverksamhet med nya samarbetsformer vid socialhögskolorna

Herr ENLUND (fp);

Herr talman! Jug har under de senaste dagarna försökt sätta mig in i vilka möjligheter som finns att få information pä det här området. Jag har sett efter vad det står i socialkatalogen, och statsrådet medger att informationen där kunde vara fylligare på denna punkt liksom på åtskilliga undra. Där står bara: "Det ekonomiska skyddet vid arbetslöshet ordnas för de flesta förvärvsarbetande genom den erkända arbetslöshetskassan där man är medlem. Arbetslöshetskassor finns inom de fackliga organisationerna."

Det finns väl ändå en risk för att den som står utanför den fackliga organisationen lägger den här upplysningen ifrån sig med en suck.

1 en skrift som heter Vår trygghet och som är utgiven av Rådet för social information, där bl. a. LO och TCO är representerade, kan man läsa följande; "Arbetslöshetskassorna är med några undantag organiserade som rikskassor för samtliga anställda inom ett visst yrkesområde. De har tillkommit på initiutiv av fackliga organisationer, som i allmänhet i sina förbundsstudgar föreskrivit, att medlemmarnu skall tillhöra den för facket bildade arbetslöshetskassan."

Där sägs alltså att fackföreningsmedlemmarna i regel skall tillhöra arbetslöshetskassun. Men den grupp som av en eller annan anledning står utanför fackorganisalionen fär inte heller där någon upplysning om hur han skall bete sig, och det är en lättillgänglig och korrekt information även till den gruppen som jag tycker är viktig.

Överläggningen var härmed slutad.

126

§ 4 Om föriängd försöksverksamhet med nya samarbetsformer vid socialhögskolorna

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet för att besvara herr Stålhammars (fp) i kammarens protokoll för den 17 febmari intagna fråga, nr 76, och anförde:

Herr talman! Herr Stälhammar har frågat mig om jag är beredd att förlänga försöksverksamheten med nya samarbetsformer vid socialhögskolorna ytterligare ett är.

Försöksverksamhet med nya samarbetsformer vid socialhögskolorna skall enligt hittills fattade beslut pågå t. o. m. utgången av detta budgetår. Nämnden för socionomutbildning hur i uppdrag att komma in med de förslag som föranleds av erfurenheterna uv försöksverksumhelen. Jag är beredd att i positiv anda pröva en eventuell framställning frän nämnden om förlängning av försöksperioden.

Herr STÄLHAMMAR (fp);

Herr talman! Jag ber att få tacka stutsrådet för svuret. Jug tolkar det verkligen såsom positivt. Jug föreställer mig alltså att den sista meningen, där det sägs att statsrådet är beredd att i positiv anda pröva en eventuell framställning om förlängning av försöksperioden, innebär att det blir en sådan förlängning.

Läget är nämligen det att det inte har ägt rum någon egentlig försöksverksamhet med de här varierande samarbelsformerna inom socialhögskolorna, och dä kun man ju inte heller utvärdera dem. När socialhögskolorna skulle starta försöksverksamheten fick de inte några gemensamma modeller för hur verksamheten skulle gå till, så som man fick för övrigt inom UKÄ-omrädet. Därför har mycket arbete lagts ned vid olika socialhögskolor för att finna lämpliga modeller. Det kun väl sägus utt det ställe där man hur lyckuts ullra bäst är Umeå. För övrigt har det alltså mera varit fräga om utredningsarbete än om pruktisk prövning av olika modeller.

Emellertid är man nu pä väg mot att hitta praktiska modeller för hur samarbetet skall bedrivas, och i det läget hade det verkligen varit duml att försöka begära in utvärdering av någonting som ännu inte ägt rum och stoppa någonting som skulle kunnu bli användbara former för samarbete mellan lärare, annan personal och elever vid socialhögskolorna.

Jag tackar alltså för svaret och föreställer mig att det blir en föriängning av försöksverksamheten.

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. bokhandelns distribution av läromedel och biblioteksböcker

Överläggningen var härmed slutad.

§ S Ang. bokhandelns distribution av läromedel och biblioteksböcker

Herr utbildningsministern CARLSSON erhöll ordet för att besvara herr Ullstens (fp) i kummarens protokoll för den 11 januari intagna fräga, nr 8, och anförde:

Herr talman! Herr Ullsten hur frågat mig om regeringen överväger åtgärder i syfte att undvika den kris för svensk bokhandel som skulle inträffa ifall bokhandeln fråntogs sin nuvarande uppgift att svara för distribution av läromedel och biblioteksböcker.

Sedan en tid övervägs enligt vad jag erfarit inom Svenska kommunförbundet och Bibliotekstjänst nya former för distribution av böcker till skolor och bibliotek.

Jag finner del naturligt utt kommunernu försöker utforma bokdistri butionen sä rutionellt som möjligt. Del förefuller mig emellertid vura omöjligt all för närvarande bedöma om de nu aktuella åtgärderna behöver leda till en kris för bokhandeln. Jag utgår frän att de enskilda kommunerna vid sin bedömning av t. ex. inköpsförmånerna vid anskaffning av böcker även beaktar eventuella effekter för den lokala bokhandeln.

Förutom de förändringar som här berörts påverkas bokdistributionen av en rad andra faktorer. Enligt sina direktiv skall 1968 års litteralurul-redning behandla härmed sammanhängande frågor. 1 vad män särskilda samhällsätgärder behövs på området kan bedömas först när denna utredning lagt fram det material som behövs för en allsidig prövning av frågan.

127

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. bokhandelns distribution av läromedel och biblioteksböcker

Herr ULLSTEN (fp):

Herr tulman! Jug tackar utbildningsministern för svaret pä min fräga. Nu är det förstas sä alt man inte bara överväger att ändra inköpsförfarandet; det finns redan - såvitt jag känner iiU - ett avtal mellan Kommunförbundet och skolförlagen. Det innebär utt kommunerna i fortsättningen kan gä förbi bokhandeln och köpa sina biblioteksböcker och sina skolböcker direkt från förlagen, vilket i sin tur innebär utt mångu boklådor förlorar sin största kund. För mänga av dem innebär detta en risk att de måste slå igen. De som frumför allt kommer utt drabbas är de små boklådorna. För många av dessa svurur kommunförsäljningen för den övervägande delen av omsättningen och för en gunska vikfig del uv intäkternu. De här små boklådorna finns i regel i de små tätorterna som genom denna åtgärd riskerar att fä sin närservicc ytteriigare försämrud. Därför är dettu ett regionalpolitiskt problem.

Men det är ocksä ett kulturpolitiskt problem. Mångu av våra förlag dras med ekonomiska svårigheter. Författare har svårt att få sina verk tryckta. Särskilt svårt är det för den kvalificerade litteraturen. Detta är givetvis främst en kostnudsfråga — böckerna är för dyra. Men situationen blir ju inte bättre av att man dessutom minskar antalet försäljningsställen.

Den tanke som finns bakom Kommunförbundets uppgörelse med bokförlagen är väl att man vill minsku kommunernas utgifter för läromedel, och det är i och för sig ett lovvärt försök, eftersom skolboksutgifterna nästan fyrdubblats i somliga kommuner under de senaste tio åren. Men för det första verkar det som om Kommunförbundet räknar med högst orealistiska vinster genom att självt tu över de distributionsuppgifter som bokhundeln har i dag, och för det andra är det inte i distributionsledet som fördyringen ligger. Den har i stället väsentligen att göra med högre pedagogiska ambitioner, med dyrare utstyrsel på böckerna, med större krav pä individualiserat material, med höga initialkostnader för nya böcker etc. Här skulle kommunerna, såvitt man begriper, även med bokhandeln kvar i bilden effektivare än hittills kunna utnyttja sin monopolställning som skolboksköpare för att förhandla med förlagen om teknisk kvalitet, om produktutveckling, om maximipriser på vissa typer av böcker etc.

Det har man emellertid inte gjort. I stället har man valt en väg som kan komma att innebära ett dråpslug mot bokhundeln. Det är en åtgärd som går stick i stäv emot de regionalpolitiska målsättningar som vi är överens om, och den går även stick i stäv emot, eller i varje motverkar den, de syften för vilka lilteraturutredningen tillsatts.

Utbildningsministern säger att han hoppas att kommunerna tar hänsyn till bokhandelns situation, när man bedömer upphundlingsfrågor. Det är bra att hun riktar den maningen till kommunerna. Men sedan säger han också att vi skall avvakta och se vad litteraturutredningen kan komma fram till. Risken är buru utt nedläggningen av boklådor blir ett faktum redan innan litteraturutredningen hinner komma med nägot förslag och regeringen hinner lägga fram någon proposition i anledning av detta.

128

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr talman! Först en liten korrigering med anledning av herr Ullstens anförande. Något avtal har inte slutits mellan förlagen och Kommunförbundet. Efter kontakter har förtagen kommit fram till en branschprislistu som ger kommunerna samma ställning som bokhandlurna. Böckerna får alltså nettopriser som gäller alla köpare. Det är naturligtvis svårt att yttru sig med säkerhet om i vilken grud de små bokhundlarna blir drabbade. Vissa antydningar går nog ändå att få fram.

När det gäller bibliotekslitteraturen fick bokhandeln 1970 2,5 miljoner kronor i ersättning för sambindningsdistributionen. Denna summa fördelades dock myckel ojämnt. 93 stora A-boklådor svarar för två tredjedelar av omsättningen, och de fick samma andel av ersättningen. Till de återstående 350 bokhandlurna gick endast 0,8 miljoner kronor eller ca 2 300 kronor per bokhandel. Ersättning gick alltså i huvudsak till stora och endast i undantagsfall till nedläggningshotade boklådor. Samma tendens har vi också när det gäller skolboksdistributionen, men där kan man kanske inte med riktigt samma säkerhet yttra sig om effekten.

Jag vill emellertid peka pä ytterligare ett förhållande som visar att vi' bör akta oss för att göra tvärsäkra påståenden om en snabb bokhandelsdöd pä mindre orter - herr Ullsten talade ju om alt det skulle bli ett dråpslag mot bokhandeln. Av en enkät som Kommunförbundet gjort framgår bl. a. att stora boklådor i Stockholm offererade läroböcker till hela landet och ofta konkurrerade med den lokula bokhandeln. En av de större bokhundlarna i Stockholm levererade vid tidpunkten dä enkäten gjordes läroböcker till bl. a. Värmland och Dalsland. Effekten kanske alltså inte är riktigt så stor som man kan tro vid en ytlig stutislisk bedömning.

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

A tig. bokhandelns distribution av läromedel och biblioteksböcker

Herr ULLSTEN (fp):

Herr tulman! Jag vet inte hur avtalet skall karakteriseras, men faktum är att kommunerna nu har möjlighet att med vissa rabatter köpa böcker direkt frän förlagen, vilket de inte hude tidigare. Det leder naturligen till att i varie fall de kommuner som tror pä Kommunförbundets beräkningar av hur mycket billigare detta skall bli kan komma att utnyttja den inköpskällan i stället för utt som hittills gå via bokhandeln på orten.

De siffror som utbildningsministern redovisade kan jug inte närmare beröra, eftersom jag inte känner till hur de är uträknade. Där utbildningsministern lämnude exukta siffror handlade def ju bara om biblioteksböckerna, och de utgör en mycket liten del uv den försäljning som det här handlar om. Den avgörande delen är skolboksförsäljningen.

Såvitt jag kan begripa uv de hundlingur som jag tagit del av från opartiskt håll utgör skolboksförsäljningen en väldigt stor del av den totala omslutningen för främst den mindre bokhandeln, som i regel finns i den mindre tätorten i landsorten. Man räknar med - Erik Höök gör det t. ex. i en artikel i Dugens Nyheter — att om dennu storu klump i de smä bokhundlurnas verksamhet försvinner, då försvinner också det som utgör ryggraden i dessa bokhandlares verksamhet. Detta leder sannolikt till utt mångu UV dem — det kanske rör sig om en tredjedel uv samtliga bokhandlare i hela landet - måste lägga ned sin verksamhet därför att det

129

5 Riksdagens protokoll 1972. Nr 26-29

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Aitg. betydelsen av åtgärder i syfte att motverka kvalitetsförsämring av varor

som bUr kvar, dvs. den svårsålda mer kvalificerade Htteraturen, inte räcker som underlag för en vinstgivande verksamhet.

Det är här som det kulturpolitiska problemet finns. Vi har en litteraturutredning som jobbar med att försöka finna sådana former för stöd åt bokutgivningen att man undviker statlig dirigering. Bland de former man överväger finns även sädana som förutsätter att det finns en bokhandel kvar. Risken är nu att om kommunerna lockas av Kommunförbundets som jag bedömer det helt felaktigu kalkyler kommer det i storu delar av landet inte att finnas någon bokhandel kvar, när litteraturutredningen sä småningom lägger fram förslag till permanenta stödåtgärder. Därför hoppus jag verkligen — även om det hoppet bygger på ett ganska klent underlag — utt den lilla maning som finns i utbildningsministerns svur skall leda till att kommunerna tills vidare fortsätter att köpa sina böcker viu bokhundeln.

Herr utbildningsministern CARLSSON:

Herr tulmun! Det föreligger ingu delude meningar mellan herr Ullsten och mig om värdet av att i också de glest befolkade områdena ha tillgång till bokhandel på rimligt avstånd. Det som har aktualiserat frågan är den ökade frihet att välja inköpskälla som ges den enskilda kommunen i fortsättningen. Jug är emellertid övertygud om att den inte innebär ett dråpslag mot bokhandeln, och jag vill belägga det med en siffermässig uppgift; Endust ca 10 procent av bokhandelns totala bruttovinst kan härledas från tidigare uv mig nämndu typ uv kommunul försäljning.

Jag har förtroende för kommunalmännen i det här avseendet. Jag tror att de som sitter ute i kommunerna och känner till den konkreta situationen för den enskilda bokhandeln kommer att övcrvägu vad den ena eller andra inköpsvägen får för effekt. Kommunalmännen känner utan tvivel ett kulturpolitiskt ansvar i den här frågan.

Jag läste herr Ullstens artikel i det här ämnet i en av kvällstidningarna i dag. Hans enu önskemål, nämligen utt vi skull vädja till kommunalmännen att kännu detta ansvar, har jag väl härmed uppfyllt. När det gäller det andra, utt vi skulle gå in med ett provisoriskt stöd till bokhandeln, tror jag att herr Ullsten häller med mig om att det inte vore särskilt bra taktik att i det här läget gä ut och vifta med ett stöd. Kommunalpolitikerna är ju också människor, och känner de att buru de driver en härd linje sä tur stuten över ett ansvar, dä kanske det inte blir så bra för den enskilda bokhandeln. På den punkten vill jag inte utlova något provisorium, utan här får vi se vad utredningen långsiktigt föreslär och om det kan leda till nägra åtgärder.

Överläggningen var härmed slutud.

§ 6 Ang. betydelsen av åtgärder i syfte att motverka kvalitetsförsämring av varor

130

Herr handelsministern FELDT erhöll ordet för att besvaru herr Lorentzons (vpk) i kammarens protokoll för den 17 februari intagna fråga, nr 77, och anförde;

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat mig vilken vikt jag tillmäter åtgärder i syfte att motverka kvalitetsförsämring av varor, exempelvis genom vidgad skyldighet för varudeklaration, som en indirekt åtgärd i prisbekämpande syfte och huruvida jug överväger något initiativ i denna riktning.

Inom kort avlämnas till riksdagen en proposition om riktlinjer och organisation för samhällets konsumentpolitik, 1 denna proposition kommer de frågor, som herr Lorentzon berör, att redovisas. Jag vill nu endast erinra om utt jug nyligen tillkallat en sakkunnig för att utreda bl. u. frågan om obligatorisk varudeklaration i vissa fall.

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. betydelsen av åtgärder i syfte att motverka kvalitetsförsämring av varor

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka handelsministern för svaret på min fråga, i synnerhet som det den här gängen var mycket positivt. Men jag vill ocksä säga några ord om varför denna fråga ställdes.

För att nå de största möjliga profiterna söker kapitalisterna nu som alltid att hålla lönerna nere. Nya maskiner och arbetsmetoder gör att arbetarna psykiskt och fysiskt pressas ner. Producera eller försvinn frän arbetsplatsen — det gäller den heliga profiten. Genom monopol och kartellavtal bestämmer man i stor utsträckning själv varupriserna. Det är arbetarna och konsumenterna som fär sitta emellan.

Pä senare är har man ocksä sett kvulitetsförsämringar som en möjlighet att ytteriigare berika sig. De arbetande och konsumenterna fär återigen sitta emellan. 1 mitt inlägg i remissdebatten den 4 november förra året anförde jag en rad exempel pä hur det kan förhålla sig pä det här området.

Jag tog mig friheten att illustrera detta med att nämna priset pä ett par barnskor som i affären där de köpts kostat 40 kronor och dur det med hänsyn till kvaliteten var fråga om rena prisuppskörtningen. Skornas livslängd vur kort, endast några veckor. Om man räknade årskostnaderna för dylika barnskor skulle det kosta 480 kronor att hälla burnet med såduna skor i denna låglönefamilj.

1 detta liksom i många undra full konimer konsumentupplysningen i form UV varudeklarationer in i bilden som en mycket aktuell fråga. Vad som gäller barnskor gäller också barnkläder och en hel rud andra varor som arbetarna och folket behöver.

Nu förhåller det sig ju så, i vurie full hittills, att VDN-deklaration är frivillig. Det föreligger ulltså ingen skyldighet att vurudeklarera förbrukningsartiklar som skor, kläder, hygieniska artiklar eller annat. Vad beträffar skor ur det ju endust ett fåtul skofubrikunter hur i landet som varudeklarerar sinu produkter. Varudeklurationen gäller inte för importerade skor. Inte heller gäller skyldighet för importören att märka de importerade varorna med beteckning import.

Vud beträffur vurudeklarutionsnämndens verksumhet har den tenderat att under senare tid minska i omfattning, när behovet måste öka. En förklaring till detta anses av experter vara de inträffade företagsfusionerna.

Det är självklart att en effektiv informution om varan i köpögonblicket är ett väsentligt konsumentkrav. Jug är fullt medveten om utt det

131

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. arbetsmarknadsstyrelsens anslag till bostads-förläggitingsverk-samhet

inom det här samhällets ekonomiska ramar inte går att göra något underverk, men jag förutsätter att orden om riktlinjer och organisation gäller frågan om det nya konsumentverket som utredningen har föreslagit. Jag är också mycket tacksam för att denne sakkunnige som skall tiHsättas skall utreda frågan om obhgatorisk varudeklaration, och jag tackar igen för det positiva svaret.

Överiäggningen var härmed slutad.

§ 7 Ang. arbetsmarknadsstyrelsens anslag till bostadsförläggningsverksamhet

Herr inrikesministern HOLMQVIST erhöll ordet för att besvara herr Fågelsbos (c) den 1 febmari framställda interpellation, nr 36, och anförde:

Herr talman! Herr Fågelsbo hur frågat mig vilka regler och instruktioner som gäller vid uppförande av bostäder för i beredskapsarbeten sysselsatta deltagare i arbetsmarknadsutbildning och överflyttad arbetskraft samt vilka åtgärder som behöver vidtagas för att en upprepning inte skall ske av ett visst projekt i Tidaholni, för vilket den planerade byggkostnaden enligt uppgift mångdubblats.

Arbetsmarknadsstyrelsen disponerar medel under särskilt anslag för att anskaffa bostäder för personer som är sysselsatta i beredskapsarbeten och för deltagare i urbctsmarknudsutbildning och överflyttud arbetskraft samt för anskaffande och uppförande av familjebostäder ät zigenare.

I huvudsak gäller det här förluggningsbyggnader som styrelsen säljer eller hyr ut till kommuner och industrier till självkostnadspris. I viss utsträckning kan emellertid styrelsen ocksä i egen regi uppföra och hyra ut förläggningsbyggnuder och provisoriska familjebostäder. Enligt gällande regler kan detta ske för att övergångsvis bereda husrum åt urbetstugure, som för nyanställning flyttar till ort med utpräglad brist pä arbetskraft och inte kan fä bostad pä annat sätt. Hyra skall därvid betalas med beaktande av gällande hyrespriser på orten.

Tillämpningen av gällande bestämmelser om dispositionen av medel för förläggningsbyggnuder m. m. hur, såvitt jug vet, hittills förunlett tveksamhet bara i ett fall. Med anledning av de uppgifter som har förekommit i pressen hur en undersökning av omständigheterna i detta fall päböriats inom inrikesdepartementet. Vidare är fallet, enligt vad jug under hand har inhämtat, för närvarande föremål för prövning av riksdagens revisorer. 1 avvaktan på resultatet av dessa undersökningar är jag inte beredd utt tu ställning till frågan om gällande regler för urbetsmarknudsstyrelsens förläggningsverksamhet behöver ändras eller kompletteras.

132

Herr FÄGELSBO (c);

Herr talmun! Jag ber utt till inrikesminister Holmqvist få framföra ett tack för svuret.

Riksdugen ställer till arbetsmarknadsstyrelsens förfogande stora be-

lopp varie år för personer som råkar ut för arbetslöshet eller som inte kunnat finnu sysselsättning. Dä så stora resurser ställs till förfogande för att lösa sysselsättningsfrågor, måste också en genomtänkt plan finnas och kontroll ägu rum.

I min interpellution hur jag exemplifierut med ett konkret fall som borde vara ett undantag - en villa som byggts med ÄMS;s medverkan och som kommit att betecknas som Sveriges dyraste villa. I svaret sägs bl. a.: "Arbetsmarknadsstyrelsen disponerar medel under särskilt unslag för att anskaffa bostäder för personer som är sysselsatta i beredskapsarbeten och för deltagare i arbetsmarknadsutbildning och överfiyttud arbetskraft samt för anskuffunde och uppförande av familjebostäder ät zigenare." Intet uv allt detta passar in på det konkreta fallet och inte heller uppgiften om utt det i huvudsuk gäller "föriuggningsbyggnader som styrelsen säljer eller hyr ut till kommuner och industrier till självkostnadspris". Och inte kun det väl rymmus under begreppet "provisoriska familjebostäder" som inrikesministern nämnde i svaret.

Statsrådet Holmqvist säger utt hun känner till buru ett fall där det rått tveksamhet om åtgärder av dennu art. Det måste dä vuru det full som jug här åsyftar - det är jag helt övertygud om. Men, herr Holmqvist, kan ett villabygge för flera hundra tusen kronor inordnas under begreppet "förtäggningsbyggnuder"? Hör inte förläggningsbyggnuder hemmu under urbetsvårdsverksam heten?

Finns det inga spärrar eller kontrollorgan, så att kostnader av denna storleksordning inte uppkommer? När man genomfört den undersökning inom inrikesdepartementet och den prövning uv riksdugens revisorer som det talas om i svuret, har vi då möjlighet att - eftersom alltså även inrikesdepartementet förklarats vara inkopplat - helt få denna fräga redovisad och klurlugd här i riksdugen? Även AMS-verksamheten måste bedrivas med den kostnadskontroll man har i annan offentlig verksamhet. Och jug vill slutligen fråga: Har man, herr inrikesminister, samma kontroll på AMS-verksamheten som när det gäller annan statlig verksamhet?

Nr 28

Torsdagen den 24 febmari 1972

Ang. arbetsmark-nadsstyrelsens anslag till bostads-förläggningsverksamhet

Herr inrikesministern HOLMQVIST;

Herr tulmun! Om nu det full som herr Fågelsbo åsyftar tydligen är föremål för riksdugens uppmärksamhet och jag för min del ocksä har begärt att bli orienterad om det av arbetsmarknadsstyrelsen, sä kommer vi ju att få en belysning av det. Både herr Fågelsbo och jag känner ju väl till att riksdagens revisorer har resurser och möjligheter i övrigt att belysa frägan på ett allsidigt sätt, och sedan revisorerna bildat sig en uppfattning om på vilket sätt de vill redovisa ärendet får vi möjligheter att så småningom återkomma till det.

Det är för tidigt för mig utt i dag säga om jug kun ställu i utsikt att lämna en redogörelse till riksdagen. Det är inte säkert att det skall ske i den ordningen, sedan revisorerna nu tugit sig an saken. Men jag har för egen del ansett det vara angeläget att få förhållundena belysta.

Och jag vill ändå göru herr Fågelsbo uppmärksam på att hur vi än stiftar lagar och hur vi än skriver kungörelser, så kan man i praktisk tillämpning ute i livet ställas i situationer som är så egenartade, att det kan vara mycket svart för dem som har att handlägga uppgifterna att

133

Nr 28

Torsdagen den 24 febmari 1972

Ang. objektivitetskravet i prästutbildningen

träffa det riktiga valet. Det kan vara lätt, sedan helu processen så utt säga är slutförd, att ha en mening om det. Men för den enskilde tjänstemannen, som självfallet inte känner till ullu de omständigheter som sedan kan tillkomma, kun det vura mycket svårt att ta ställning på ett tidigt studium. Det är en suk som måste beuktus. Och därför kan man heller aldrig av enstaka ärenden, hur märkliga de än kun te sig, få någon uppfuttning om hur verket sköter denna verksamhet. Tvärtom tror jag man kan säga, att när förhållandena uppmärksammas så sällan som fallet är, så måste det vara ett uttryck för att "hälsan tiger still", att man i det stora hela hur uniedning räkna med att verket hundlägger dessu frågor med mycket stor noggrunnhet och följer gällunde instruktioner.

Detta är vud jug har anledning säga i dag. Om jug skulle komma till en annan uppfattning senare, så ger väl det anledning för oss utt undru instruktionerna.

Överläggningen var härmed slutad.

134

§ 8 Ang. objekdvitetskravet i prästutbildningen

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet för att besvara fru Asbrinks (s) den 2 febmari framställda interpellation, nr 39, och anförde:

Herr talman! Fru Äsbrink har frågat mig dels om det är rimligt att en UV staten bekostad prästutbildning medvetet läggs upp enligt "konfessionella" linjer, då samma utbildning vid statens universitet är underkastad ett ovillkorligt objektivitetskrav, dels vilken av de olika strömningarna inom den svenska statskyrkan som inom prästutbildningen bör upphöjas till norm, dels ock om det enligt min mening är riktigt att staten, som för den med statliga medel bekostade ordinarie prästutbildningen uppehåUer bestämda krav på en objektiv undervisning inom den teologiska fakulteten, bekostar en prästutbildning som förklaras vara befriad från detta objektivitetskrav och i stället kunna ges i valda delar konfessionell karaktär.

Ärbetsmarknadspolitiskt motiveras den i interpellationen avsedda utbildningen av att vi här har ett yrkesområde med uttalad brist på utbildad arbetskraft, samtidigt som det finns arbetssökande, vilka genom denna utbildning kan beredas varaktig sysselsättning. De förutsättningar som allmänt gäller för den s, k, bristyrkesutbildningen inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen är alltså för handen i detta fall, Interpellan-ten synes inte heller ha någon unnan uppfattning.

Vad beträffar utbildningens innehåll vill jag påpeka att man från arbetsmarknadsstyrelsens sida har förutsatt utt det krav på objektiv undervisning som gäller för den ordinarie prästutbildningen skull gälla även för den av arbetsmurknad.sverket unordnade utbildningen. Föregen del ser jag detta objektivitetskrav som en självklarhet. Därmed hur jag ocksä besvarat interpellantens övriga frågor.

Jag fömtsätter att universitetskanslersämbetet, som har i uppdrag utt komma in med förslag ungående den religionsvetenskupliga utbildningens mål och orgunisution, fär del uv erfurenheterna av den nu bedrivna verksamheten.

Fru ÄSBRINK (s):

Herr tulmun! Jug ber utt få tacka statsrådet Moberg för svaret pä min interpellation.

Att arbetslösa ukudemiker på sätt som nu skett genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg får möjlighet att slussas in på ett uppenbart bristområde i vårt land kan man i dagens läge inte ha någon invändning emot. Där är vi alla ense.

Det gläder mig också att höra att statsrådet otvetydigt och tveklöst bekräftur, att för den utbildning som unordnas genom arbetsmarknadsstyrelsen och som för närvarunde ur förlagd till Lekmannaskolan i Sigtuna skall samma krav på objektivitet uppställas som för den ordinarie prästutbildningen vid våra universitet. Stutsrådet Moberg säger att man frän arbetsmarknadsstyrelsens sida "har förutsatt" att samma objektivitetskrav skall gälla även för dennu nya form av prästutbildning.

Frågan blir då, om man har övertygat sig om att också den andra parten är införstådd med detta. 1 en seriös intervju, vars fukta icke pä nägot sätt har dementerats, framhölls strax efter kursstarten från den teologiska ledningens sida att man var ytterst tillfredsställd över att det nu var den svenska kyrkan själv som för första gången fick anordna en prästutbildning. Man framhöll också utt däri låg en möjlighet att ge delar av undervisningen - och därvid nämndes speciellt dogmatiken och liturgiken - en konfessionell prägel, eftersom man nu icke - det utsädes direkt - behövde ta hänsyn till de krav på en objektiv undervisning som gäller för universiteten. Man framhöll därvid också värdet av att kursen är förlagd till en internatskola där intrycken blir mer koncentrerade och verkningsfulla.

Men, herr talman och herr statsråd, det är nu en gäng så här i väriden att teori och praktik ofta är två vitt skilda ting! Jag kan bara uttala den livliga förhoppningen att det inte är så, att arbetsmarknadsstyrelsen svarar för teorin om den självklara objektiviteten, medan den nya kursen och dess ledning står för en praktik där man åsidosätter objektivitetskraven.

På grund av detta tidigare omnämnda uttalande var det som jag ställde min andra fräga, därför att jag ville påminna om att vi inom den svenska kyrkan uv i dag har en rad olika strömningar, frän högkyrklighet till lägkyrklighet, laestadiansk fromhet, schartauanism och många, många undra, som alla förtjänar att respekteras. Just därför är det av vikt att den teologiska utbildningen skolar till objektivitet - det är av ett utomordentligt värde.

Statsrådet hänvisar slutligen till att universitetskanslersämbetet självfallet bör få del uv erfurenheterna av dennu kurs, men jag skulle tro att det i det summanhanget säkerligen förhåller sig så, utt utan en på denna punkt — alltså beträffande frägan om konfessionella inslag - ytterligt skärpt uppmärksamhet, sä skärpt att man rent av tvingas läsa mellan raderna, är det ofantligt svårt att komma de i intervjun nämndu konfessionellu inslugen på spåren.

Den UV universitetskunslersämbetet tillsuttu utredningen om den religionsvetenskupligu utbildningens mål och orgunisution har ju överlämnat sitt betänkande, dagtecknut den 20 december 1971. Det heter där

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. objektivitetskravet i prästutbildningen

135

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. betydelsen av ämnena psykologi och pedagogik i lärarn tbtidningen

bl, u, pä s, 8: "Att den religionsvetenskupliga utbildningen och den därmed summunhängande forskningen bör vura fri från konfessionell styrning blir en självklar konsekvens uv vad som anförts om utbildningens innehåll, de olika ändamål utbildningen skall tjäna samt utbildningens ställning som en del av utbildningssystemet i dess heUiet,"

Vidare heter det längre fram i utredningen, just på tal om dogmatiken — alltså ett av de ämnen som för Sigtunakursen utpekades som särskilt lämpligu för konfessionella inslag - att här "blir uppgiften att utan konfessionell styrning på grundval av tillgängliga erfarenheter från historien och nuet och i en kritisk dialog med traditionen studera och anulyseru den kristna trosåskådningens aktuella uttrycksformer".

Vad universitetskanslersämbetet kommer att välja eller vruku i utredningens förslag kan mun naturligtvis diskutera, men jag är fullkomligt säker på att det som konimer utt stå fast av de av utredningen framförda kraven är utt man kräver objektiv och kritisk analys utan konfessionell styrning.

Jag vill slutligen uttala förhoppningen att insynen i Lekmannaskolans kurs är uv den urt utt den förhindrur vurie försök att i en undervisning, betald icke av svensku kyrkun utun uv arbetsmarknadsstyrelsen, införa inslag som stär i strid med gällande regler för motsvarande prästutbildning vid våra universitet.

Herr stutsrådet MOBERG;

Herr tulman! Med anledning av fru Asbrinks kommentar till mitt svar vill jag bara kort markera utt jug förutsätter att kursledningen begrundar och beaktar vad jag sagt i mitt svar.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 9 Ang. betydelsen av ämnena psykologi och pedagogik i lärarutbildningen

136

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet för att besvara fm Asbrinks (s) den 2 februari framställda interpellation, nr 40, till herr utbildningsministern, och anförde:

Herr tulmun! Fru Äsbrink hur frågat chefen för utbildningsdepartementet om han unser dels att den blivande läraren för ulla svenska skolformer erhåller tillräcklig insikt i psykologi samt tillfredsställande träning i iakttagelse och människokunskap över huvud under sin utbildning för att kunna på bästa möjliga sätt hjälpa sina elever med deras problem och tillvarataga deras möjligheter, dels att nägot kunde vinnas därest någon tids praktiktjänst inom kurativ verksamhet krävdes i och för betyg över fullbordad lärurutbildnning, dels utt vid utfärdande av betyg över avslutad lärarutbildning ytterligare vikt borde läggas vid det pedagogiska, psykologiska handlaget, dels ock att erfarenheten bekräftar lämpligheten av att i nuvarande tjänstgöringsbetyg för lärare ingenting framgår angående lärares sätt att handha elever. Enligt fastställd ärendefördelning ankommer det på mig att besvara interpellationen.

Riksdagen fattude är 1967 beslut om en betydande reformering av klass- och ämneslärarutbildningen. I de mål och riktlinjer för lärarutbildningen som fastställdes av Kungl. Maj;t år 1970 framhålls bl. a. att "vae studerande skall förvärva sädana insikter i psykologi, särskilt personlighets- och utvecklingspsykologi som bidrar till att skapa förståelse för

eleverna och för deras skilda förutsättningar för skolarbetet att

utveckla de studerundes människointresse, människokännedom och samarbetsförmåga är angelägna uppgifter i all läramtbildning". Detta övergripande mål återspeglas också i de reviderade studiepluner för de aktuella utbildningarna som skolöverstyrelsen nyligen gett ut. Överstyrelsen kommer inom kort utt läggu fram förslag till ändrad organisation av praktikterminen i klass- och ämneslärarutbildningen. Fru Asbrinks båda första frågor bör kunna aktualiseras i ett sådant sammanhang. Jag vill i dettu summunhang hänvisa till vad jug uttulat i stutsverkspropositionen om värdet av urbetslivserfurenhet för dem som söker sig till lärarutbildning.

Vid betygsättningen av lärarskickligheten utgör vad interpellanten kallar det pedagogiska, psykologiska handlaget en väsentlig del av underlaget. Inom skolöverstyrelsen pågår nu ocksä ett utredningsarbete om betygen i lärarutbildningen. Överstyrelsen tillsatte hösten 1970 en arbetsgrupp med uppgift att utreda behovet av betyg i lärarutbildningen, betygsättningens utformning, funktion och effekter samt utt läggu fram erforderliga förslag. Arbetsgruppen kartlägger bl. a. de kriterier som ligger ;ill grund då betyg sätts i lärarskicklighet. Fru Asbrinks tredje fräga konimer således utt kunnu belysus i detta sammanhang.

Beträffande den sista frågan vill jag erinra om att reglerna om vitsord i tjänstgöringsbetyg sedan den 1 januari 1970 är desamma för alla kategorier lärure inom skolväsendet. Lärare erhåller betyg över sitt sätt att fullgöra sin tjänst. Endast tvä vitsord förekommer, nämligen Gott och Mindre gott. För lärare i läroämnen gällde tidigare att betyg sattes rörande lärares nit, skicklighet, sätt att behandla läriungarna samt förmägu att bland läriungarna upprätthålla ordning. Betyg sattes enligt en femgradig skalu.

Lång erfarenhet visade emellertid att det i praktiken inte gick att pä ett meningsfullt sätt använda sig av ett så differentierat betygssystem när det gäller lärares tjänstgöring. Endast i sällsynta undantagsfall användes annat än det högsta vitsordet. Redun unvändning uv näst högsta vitsord uppfuttudes som en prickning. På grundval av erfarenheter som gjorts i fråga om tjänstgöringsbetyg för folkskollärare, där tidigare det enklare systemet användes, genomförde skolöverstyrelsen den nämndu förändringen från den 1 junuuri 1970. Ändringen vidtogs efter samråd med bl. a. personalorganisationerna. Enligt vad överstyrelsen under hand meddelat har inga negativa erfarenheter gjorts av den vidtagna ändringen.

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. betydelsen av ämnena psykologi och pedagogik i lärarutbildningen

Fru ÄSBRINK (s);

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet Moberg för svaret på mina många frågor. Jag är glad åt den positiva tonen i helu svaret. Det är utföriigt dessutom och visar att det rör sig om frågor som man arbetar intensivt med i skolöverstyrelsen.

137

5* Riksdagens protokoll 1972. Nr 26-29

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. betydelsen av ämitena psykologi och pedagogik i lärarutbildningen

138

Jag tror i alla fall vi ur ense .mi att det finns en rad svårlösta problem just nu. Jag för min del har ett mycket starkt intryck av att i skolans värld problemet är koncentrerat till de personliga relationerna inom skolan. Det är därför jag ser utbildningen i psykologi av den blivande läraren som ett så ytterst viktigt inslag i skolarbetet. I vår tid satsar vi så utomordentligt stora anslag till skolan, vi uppbådur personella resurser och en rad utredningar igångsätts, allt för att förbättra förhållandena i skolorna, där problemen växer med mobbing, ensamhet och kolossulfor-mat — vilket sista jag för min del tror är ett av de psykologiskt belastande fenomenen i vår tid.

Beträffande lärares utbildning i psykologi tycker de flesta lärare, när de kommer ut, att de inte hur fått tillräckligt. Detta har jag hört även uv de unga som nu gär sina praktikterminer. De tycker fortfarande att de inte lärt sig nog av psykologi, om hur man handskas med människor.

Det är att hoppas att de nya principerna skall slå igenom, sä att det blir en tillfredsställande utbildning. Men orden är sä vackra och så stora att mun nästun blir ängslig för hur de i pruktiken skall förverkligas. Det vore bättre att inte sikta fullt så högt som till denna utomordentliga mognad i skolan, när vi vet att vi hur så svårt med genomförandet.

Kunske ligger något av problemet i att lärare och elever delvis är skygga för varandru. Jag diskuterade dessa problem med en europeisk forskare som har sysslat med skolväsendet i Amerika. Denna forskare har nu kommit till Sverige för att undersöka och utvärdera svenskt skolväsen och framhöll som något av det ytterst positiva i amerikanskt skolväsen att lärarna sä mycket deltog med eleverna i deras fritidssysselsättningar. De umgicks med dem helt enkelt.

Jag tror att om det finns en bristande kontakt mellan lärare och elever i våra skolor så beror det ofta pä den beryktade svenska blygheten.

Jug vill inte beskylla - vilket man ibland fär höra att allmänheten gör — lärarna för att vara likgiltiga för eleverna. Men de kan liksom inte hundskus med dem, och dä drar de sig tillbaka. Då kan det bli säsom en artikel i en veckotidning just nu skildrur. En kurator säger;

"Det är inte i första hand psykologer och kuratorer som ska ge eleven samtalsterapi för dä har ju redan nägot gått på tok. Elever vill prata med sin klassföreståndare eller någon ämneslärare om sina studier. Eller bara prutu. Det kan hända att pratstunden med läraren är det enda samtal ett barn har om dagen! Hemma blir det inte sä mycket sagt. Men eftersom klassrum är avskaffade och det inte längre finns någon pluts där elever kommer i självklar, nära kontakt med varandra och med lärarna så kan det gå veckor utan att en elev samtalar med en enda människa! Går omkring som en öde ö!" Det är naturiigtvis ett extremt fall, men situationen kan vara sådan. Jag undrar om vi inte skuttar för mycket åt effektiviteten, med moduler och allt som driver lärarna från den enu platsen till den andra. De har aldrig tid att stanna upp och spraka med en elev. Rasterna i den gamla formen var inte sä tokiga som tillfälle till själavårdande samtal för bådu partema. En lärure kunde komma underfund med en elev och en elev kanske ocksä kunde få en bättre kontakt med läruren.

Minu frågor om betygen för lärurna gäller just hur mun skall pejla

lärurens intresse för människor — för det är ju det viktiguste av allt, sedan klarar han hela undervisningen — om man inte i utbildningen skulle ägna sig litet mer ät pedagogisk själavård för lärarna. Det kanske låter teologiskt, men själavård behöver vi alla i olika sammanhang. Lärarna behöver själva få hjälp till en personlig mognad i förhållande till eleverna. Där tror jug vi fortfarande missar nägot. Utbildningen är bara inriktad pä relationen från lärare till elev, men den skulle behövu värda lärurperson-ligheten ocksä.

Vi fär hoppas att det blir en bättring pä den punkten. Varför skulle man inte kunna använda t. ex. en pedagogdag till ett sådant personlig-hetsvårdunde ändamål för lärurna själva, inte alltid bara mata dem med mängder av kurser för den nya skolan och nya undervisningsformer och tala om hur de skall göra för att bli effektiva? Ta pä en pedagogdag upp lärarnas problem och lat dem få tala och diskutera med varandra direkt och öppet! Uppmuntra lärarnu litet mer! De råkar oftu i bläsväder. Skolan är ställd under en debatt, där man ständigt fär höra att det är lärarnas fel om allt inte är som det skall varu. Ge lärurnu en personlighetsdaning så att de står rycken för attackerna! Det är många lärure som inte orkar med det i vår tid. Vårda också lärurens personlighet från SÖ:s och från utbildningsdepurtementets sidu och ge honom en psykologisk utbildning som är till hjälp för honom själv, så att man inte behöver använda det gamla talesättet om skomakarens hustru och smedens märr och lägga till "skolornas lärare" - underförstått att de inte får del i den psykologiska vården vid våru skolor eller fär någon omvårdnud överhuvud taget.

Betygen är det alltid fariigt utt tala om. Det har inte framförts några klagomål, säger statsrådet Moberg. Det är möjligt, men jug är inte säker på utt det är riktigt att vi inte skull vetu hur en lärure är skickad att handskas med eleverna. De där två graderna rymmer ju ett enormt brett område. Kunskapen är ovärderlig, men det psykologiska handlaget är oumbärligt fören lärure.

Med det nuvurunde grova betygssystemet blir lärarna kanske i stället beroende uv underhandsupplysningar. Det måste ju bli väldigt mänga elever som faller inom samma betygsram. Lämnas sådana upplysningar herrar emellan, kullas det väl utt konstatera fakta. Är det kvinnor som frågar varandra, kallus det ju i regel för skvuller. Jag vet inte vilken beteckning man föredrar.

Frågan är emellertid om en lärare eller vilken människa som helst i vårt land — detta har ju också diskuterats i samband med elevbetygen — är mera betjänt av ett personligt omdöme som inte kan kontrolleras än av ett mera differentierat betyg. Jag vill litet grand invända mot statsrådet Mobergs påstående att man inte skulle ha använt annat än de högsta vitsorden i detta sammanhang. Då borde man ju snarare ha skickat ut en anmaning till rektorerna att användu ett mera differentierat betygssystem — man älskar ju statistiska betygsfördelningar! Man behöver ju fördenskull inte gä in för en sådan strikt fastställd skala som gäller för elevernas betyg. Jag har erfarenhet av att man i ganska hög grad har utnyttjut de olika vitsorden vid bedömningen uv en lärure.

Man talar om mobbningen både mot lärare och mellan elever. Vi

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. betydelsen av ämnena psykologi och pedagogik i läraixitbildningeii

139

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. betydelsen av ämnena psykologi och pedagogik i läramtbildningen

behöver lärure som hur en egen inre trygghet. Det är den första psykologiska fostran som behövs av en lärare för att han skall kunna förstå eleverna. Vi behöver också lärare som har tid att studera sina elever. Man kun nämligen lära sig mycket genom utt iukttu dem, om mun inte är ulltför upptagen uv att jagu mellun moduler på oliku håll. En ökad psykologisk mognad, mindre skolor och mindre jäkt mellan moduler tror jag skulle betyda att de personliga relationerna inom skolvärlden blev oändligt mycket bättre till gagn för skolun och för hela vårt samhälle.

140

Herr statsrådet MOBERG;

Herr tulman! Mycket av det som fru Äsbrink nu har sagt rörande de svåraste problemen i skolan har jag ingen anledning att invända mot. Det stämmer väl med den allmänna bild som vi både inom departementet och inom skolöverstyrelsen har av var svårigheterna sitter. Jug vill bura erinra om att nu av det skälet en mycket omfattande och djuplodande utredning, den s. k. SlÄ-utredningen, arbetar på en mycket bred front för att än en gång gå igenom problemen och försöka få fram nya metoder och ytterligare möjligheter att göra relationerna mellun elever, lärare och skolledning bättre än vad de för närvarande mångu gånger är.

Att lärarutbildningen i dettu sammanhang är väsentlig är vi ocksä överens om. Men låt mig ändå göra det tillägget, fru Äsbrink, att det kanske är väl så viktigt utt den fortbildning som i oliku former bedrivs för alla lärare i högre grad än hittills inriktas på problem av den karaktär som vi nu diskuterar. Jag har under tHlämpligt unslag i årets statsverksproposition ocksä markerat att en del av fortbildningen i dug kunske i något för stor utsträckning ägnus ät detaljer inom ämnena och mindre åt de stora problem som förekommer i samspelet mellan elver och lärare.

Icke desto mindre vill jag hävda att den svensku skolan pä fortbildning UV sinu lärure satsar mycket storu belopp. Vi har nu förslag om att närmure 40 miljoner kronor nästa är skall satsas på lärares fortbildning och hur därvid markerat att just problem av den typ som fru Äsbrink tar upp i interpellationen bör ges en större tyngd i fortbildningsarbctet.

Från lärarhåll påstås det ofta att det brukar heta att det är lärurens fel när det uppkommer problem. Lät mig säga att det är nägot av en mytbildning. Jug anser att påståendet är orättvist. Varken Ingvar Carlsson eller jag upplever saken sä, när vi är ute och diskuterar, utt de personer vi diskuterur med i förstu hand skjuter på lärarna. Vi försöker ständigt klargöra den enormt svära situation som mänga lärare, särskilt pä högstadiet, kommer i när de ställs inför problem som samhället såsom sådant har skapat. Självklart är läruren inte skuld till problemen utun i stället den som skall försöka reda upp svårigheterna.

Det som fru Äsbrink särskilt trycker pä, både i interpellationen och i inlägget, är en satsning inom lärurulbildningen pä moment uv psykolo-gisk-pedugogisk nutur. Som jug untydde i svaret, tror jag utt man kan räkna med att detta kommer att beaktas i det väntade förslaget frän skolöverstyrelsen. I senaste numret av Lärartidningen finns ett referat av vad den arbetsgrupp som sysslur med dettu inom SÖ hur kommit frum till när det gäller uti förändra lärarutbildningen, särskilt på ämneslärarsidan. Om skolöverstyrelsen vidarebefordrar det förslaget till departementet, så

tror jag att det kommer att leda till en större satsning än hittills på träning i de moment som fru Äsbrink särskilt talat om.

Emellertid bör vi ha klart för oss utt möjligheternu trots ullt är relutivt begränsude utt den vägen lösu skoluns svåru problem. Psykologin och pedugogiken hur inte så mänga metoder att anvisa ännu. Men ökude unsträngningur bör givetvis görus. Och om vi fär ett förslug frän skolöverstyrelsen sä tror jug, som sugt, utt depurtementet gunska snart kommer att på den punkten villfara önskemålen.

Vad slutligen beträffur betygen är jag kunske inte av samma uppfattning som fru Äsbrink. Jug tror inte utt det skulle liggu något positivt i utt differentieru betygssystemet när det gäller den här delen av betygsättningen mer än hittills. Jug stöder mig pä en promemoria, som översänts från skolöverstyrelsen till departementet som underlag för besvarandet uv interpellutionen. Enligt dennu PM är erfurenheternu inte särskilt gynnsummu av den tidigare starkt differentierade betygsskulun. Det är skrivet med sådun bestämdhet utt jug utgår ifrån att det är riktigt. Och min egen erfarenhet, både som utbildare och tidigare statistiker, säger mig utt när det gäller utt mäta något så svärmätbart som lärarlämplighet och lärarskicklighet, förbättrar man inte systemet genom att försöka utt inbilla sig själv och lärurkandiduterna att man kan gradera dem mer än vad man i självu verket kan. Så pä den punkten — men det är väl den endu — skiljer sig min uppfuttning från fru Asbrinks.

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. betydelsen av ämnena psykologi och pedagogik i läramtbildningen

Fru ÄSBRINK (s);

Herr tulmun! Jag tackar statsrådet Moberg för vänligheten att ytteriigare belysa svuret.

Vi får hoppus att SIA-utredningen kommer med en rad fruktbara uppslag, och jug hoppas ocksä att det blir ett vidsträckt remissförfarande, där man kunske skickur ut remissen till lät oss sägu helt vunliga skolor. Låt vunligt skolfolk, som går i det dagliga arbetet, yttru sig! Det uppkommer lätt ett expertvälde, och det kunske är märkburt - i vurie full för den som är verksam inom det här området — att det finns ett överflöd på expertis inom skolan för näivarunde. Det är tacknämligt att man ägnar uppmärksamhet ät fortbildningen. Jug delur helt uppfuttningen utt man kanske ägnar sig för mycket ät detaljer. Det är tyvärr en relutivt vanlig upplevelse utt mun hör lärure säga att det inte är till mycken nytta att delta i denna fortbildning. Men jag tror att den inbördes gemenskapen, kollegialiteten och sammanhållningen är av ovärderlig betydelse - utt lärure fur finnu varundru, diskuteru sinu problem i all enkelhet och utan experter som - vilket jag varit med om — när de skull tulu till oss i psykologi böriar med utt sägu; "Jug hur med flit förenklut mitt tulesätt, så utt jag hoppas att ni skall kunna följa med." Det är inte en särskilt lyckad upptakt till en pedugogdag.

Vad beträffur psykologi och pedugogik och anmärkningen att mun inte hur sä mänga metoder, så för de dock till en skolad självkännedom, vilket väl är det väsentliga i en lärargärning.

Jag hoppas att det buru är överkänslighet hos lärurnu när vi tycker utt mun oftu vill fä det därhän att det är lururnas fel. Men nog får vi, om vi ganskur massmedia, mänga gånger den uppfattningen att man på förhund

141

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

Ang. betydelsen av äntnena psykologi och pedagogik i läramtbildningen

tar ställning mot läraren och anser att det är han som har missat. 1 varie full ur det ulltid eleven som blir fotograferad om det händer något intermezzo.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s);

Herr talman! Jug tycker att det låter utomordentligt bra när statsrådet Moberg talur om hur viktigt det är att tu hänsyn till den förmågu som en lärare kun hu när det gäller utt nå elever och förstå dem. Jag bura beklagur utt man vid urvalet av elever till lärarhögskolan har en helt annan uppfattning. Man anser det ganska likgiltigt med ett omdöme som vittnar om att en blivande lärure är utomordentligt väl skickud och intresserad att ta hand om mycket svära elever, sädana elever som samhället i övrigt gärnu skuffur undan och inte vill ha att göra med. Men däremot är man vid lärarhögskolan mycket intresserad av betyg och detaljer i vurie ämne.

Jag hoppas pä en omvändelse hos statsrådet Moberg, och jag hoppas på en liknande omvändelse hos skolöverstyrelsen. Som det är i dag finns det ingen förståelse för det värde som ligger i att en lärure förstår sig på eleverna.

142

Herr stutsrådet MOBERG;

Herr tulmun! Jug vill hälla med fru Eriksson i Stockholm om utt urvalsförfurundet vid lururhögskolornu, som tyvärr har fått en allt större vikt genom utt antalet sökande sä snabbt ökar jämfört med untulet plutser, lämnur mycket övrigt utt önska.

Lät mig bara nämna hur problemutiken ligger till.

Vi har ända sedan 1967 försökt att uv den förnämnsta pedugogisk-psykologiska expertisen i detta land få fram metoder som skulle möjliggöra för oss vid intagning till lärurhögskolornu utt i varie full mycket bestämt uvräda dem som på förhand skulle kunna bedömas vara olämpliga som lärare. Vi har efterlyst ett s. k. lärurlämplighetstcst. Men ännu fem är efter det utt vi guv uppdraget har våra pedagoger och psykologer inte kunnat konstruera ett test som vi och de kan anse vuru tillfredsställunde. Dettu är det dilemmu i vilket vi befinner oss. Men något är gjort, och mun tur, fru Eriksson, en viss hänsyn ~ om än fortfurunde alltför liten — till insatser av den typ som Ni nämner.

Det pågår — det antyddes i mitt svar till fru Äsbrink — ett arbete pä att göra intagningsbestämmelserna, bl. a. till lärarhögskolorna, annorlunda och som jug ser det rimligare än de nuvarande. Tyvärr torde det komma att dröja ännu ett par tre är innan vi kan räkna med att ha ett tillräckligt fast undertag för att kunna genomföra en förändring. I god tid kommer den frågan emellertid dä att anmälas till riksdagen.

Överiäggningen vur härmed slutud.

§ 10 Föredrogs och bifölls interpellutionsframställningarna nr 72 och 73.

§ 11 Interpellation nr 74 ang. normerna för existensminimum

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr tulman! Frågan om normerna för existensminimum har flera gånger varit förmäl för diskussion i riksdagen, och kritik har famförts mot gällunde normalbelopp liksom mot dyrortsgrupperingen för dessa.

Riksskatteverkets anvisningar gällande normulbeloppet för existensminimum förär 1972 - daterade den 18 november 1971 - skall tjäna till ledning vid bestämmande uv existensminimum. Av dessu frumgår bl. a. att en gift man, vurs hustru är hemmu och där familjen har två minderåriga burn och bor på en pluts som ligger inom ortsgrupp 5, skull hu ett normulbelopp för existensminimum uv 12 600 + I 380 -I- 1 380 kronor, dvs. summunlugt 15 360 kronor per är. I detta normalbelopp beräknas bostaden ingå med 2 280 kronor per år (ett rum och kök med uppvärmning), dock med ett tillägg för ytterligure ett rum, eftersom mun som normalbostud i detta fall fören familj på fyra personer räknar med två rum och kök. Med den faktiska hyresutgiften avses hyran efter avdrag av bostadsbidrag.

Jämför man detta belopp för existensminimum med det sociulbidrugs-system som införts i Stockholm finner mun, utt socialbidragen för denna familj uppgår till 9 300 + 4 680 kronor, dvs. summa 13 980 kronor per år, vartill (dessutom skall läggas den faktiska hyreskostnaden.

En sådan jämförelse visar, att normalbeloppen för existensminimum ligger mycket lågt. Då denna fräga senast var uppe i riksdagen under våren 1970 skrev emellertid bevillningsutskottet (1970:31) bl. u. följunde;

"De av CFU fastställda normulbeloppen för existensminimum är avsedda att tjäna till ledning vid bestämmunde uv existensminimum i det enskildu fullet. De lokala skattemyndigheterna har således i praktiken möjlighet att med beaktande av nämndens anvisningar rörande avvikelse från normulbeloppen fastställda ett existensminimibelopp, som är högre än normalbeloppet men som likväl inte får överstiga summan uv gällunde ortsuvdrug och maximibelopp för avdrag för väsentligen nedsatt skatte-förmågu. Vid införsel är utmätningsmannen över huvud taget inte bunden av de av CFU fastställda normalbeloppen utan hur vidsträckta befogenheter att i varie särskilt fall pröva hur stort belopp som skall förbehållas gäldenären. Enligt utskottets mening synes därför det uv motionärernu aktualiserade problemet i regel kunna lösas inom ramen för gällunde lugstiftning genom en generös tolkning uv begreppet existensminimum, där sociula och undru förhällunden motiverur detta."

1 praktiken hur det emellertid visat sig att denna "generösa tolkning" vurit mycket vurierande i olika delur uv lundet, och enligt min mening borde myndigheternu därför buttre än hittills på ett mera konkret sätt fastställa ocksä normer för denna "generösa tolkning".

Gällande praxis visar dessutom utt t. ex. restskuttcavdrug och unnan införsel i lön görs utun utt de rekommenderade normerna för existensminimum beaktas, såvida icke vederbörande löntagare själv uttryckligen begär att få behälla åtminstone existensminimum. Det är alltså löntagaren

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

143

Nr 28

Torsdagen den 24 februari 1972

själv som alltid måste ta initiativet och begära att normerna för existensminimum mätte beaktas.

Normalbeloppen för existensminimum är grupperade i dyrort 4 och 5. Vi hur tidigare hävdat att dä existensminimum har ett väsentligt sumbund med skuttebestämmelserna, eftersom det gäller att fastställa en undre gräns, alltså det minimum som måste garanterasen människa för att hon efter skatteuttag och införsel skall kunna livnära sig, är det brist på logik att existensminimum dyrortsgrupperus. Lägger mun härtill att sociala reformer är utformade enhetligt för hela landet blir bristen på konsekvens ännu större.

Med hänvisning till vad jag här anfört hemställer jag om kammarens tillstånd att till herr finansministern få ställa följande frågor;

1. Är statsrådet beredd medverka till att unvisningar utfärdas i syfte utt uppnå en mera enhetlig tolkning beträffande begreppet existensminimum utöver vud som fastslagits i riksskatteverkets anvisningar för existensminimum förär 1972?

2. Vill stutsrådet tu initiutiv till sädana instruktioner som förhindrar löneavdrag på så stora belopp att existensminimum underskrides?

3. Är statsrådet villig medverka till att dyrortsgrupperingen för existensminimum försvinner?

Denna anhållan bordlades.

§ 12 Interpellation nr 75 ang. verksamheten med företagsdemokrati i statliga företag

144

Ordet lämnades på begäran till

Fru MARKLUND (vpk), som yttrade:

Herr tulman! Kravet pä ett verkligt inflytunde för de anställda pä arbetsplatserna hur förts frum med särskild skärpa under senare år. Det hur gällt möjligheten utt påverka företagets produktionsinriktning liksom dess orgunisution, och det hur gällt förhållandena på den egna urbetsplut-sen.

Inflytunde förutsätter makt, och därför hur den hittills fördu kumpen för företugsdemokruti kommit utt inriktus pä att öka lönarbetarnas makt i förhällande till urbetsköparnas. I det syftet hur stor aktivitet utveckluts för utt undanröja fortfarande gällande klasslagstiftning pä urbetslivets område. Kruven om uvskuffande av 32 § i Arbetsgivareföreningens stadgar är ett exempel. Förslagen om en utformning av urbetarskydds-lugen så utt skyddskommittéerna får full beslutanderätt över arbetarskyddet och reella möjligheter att utforma urbetsmiljön är ett unnat.

Löntagarnas krav pä företagsdemokrati har mötts med olika förslag och åtgärder. Styrelserepresentution har föreslugits som en väg utt öka arbetarnas insyn i företagen. I statliga bolag har försöksverksamhet med företagsdemokrati bedrivits. Just ett av de senare - det stutsägdu LKAB - har i dugurna gett en illustration till hur otillräckliga hittills genomförda åtgärder är. Det samverkansystem som man där praktiserat har inte på långt när motsvarat de förhoppningar man från arbetarnas

sida ställde då systemet infördes. På ett område där inga tidigare erfarenheter finns utt tillgå är det självklart att det kan krävas en tid uv försök och att ändringar av systemen kan visa sig erforderliga. Men mot bukgrunden uv hur man bl. u. från industridepurtementets sida bedömde situationen vid LKAB innun sumverkunsystemet böriade tillämpas ter det sig ändå förvånande att resultatet nu blivit att den centrale sumrädsom-budsmunnen slutat sin anställning med följunde motivering;

"Det som uvgjort att jag har slutat vid LKAB är företagsledningens agerande. Jag trodde utt ledningen ville jobbu för samverkun efter strejken - men i dug hur vi en djup klyfta mellan allt det fina som sagts och verkligheten."

Förhållundena inom LKAB hur vid ett flertul tillfällen ställts i rumpljuset. Inte minst skedde detta naturligtvis under konflikten vid malmfälten årsskiftet 1969-1970. Men också diskussionen kring bolagets beryktade 31 teser och händelserna i sambund med publiceringen uv den s. k. Duhlströmsku undersökningen har riktut uppmärksumheten pä bristernu i detta avseende inom LKAB. Undersökningen syftade till utt kurtläggu förutsättningarnu för ökut inflytunde för de unställdu vid företaget.

I ett svar i undra kammaren den 20 februari 1969 pä frågor som
främst rörde tillämpningen av de 3 1 teserna ansåg dåvarande industrimi
nistern Krister Wickman att "--- LKAB hör till de svenska företag

som faktiskt gjort mest när det gällt utt engagera de anställda i frågor som rör företaget". Den aktuelle samrädsombudsmannen bedömer det också så att LKAB "möjligtvis kommit längre än de flesta andra företag". Men han ser det som en klen tröst att undru företug har det ännu sämre ställt när det gäller företagsdemokratin.

Kritiken mot det nu gällande sumverkunsystemet kommer också från gruvarbeturnus fackliga organisation, som arbetar med förslug till ändringar av detta system. Men aldrig så genomgripande ändringar kun inte ledu till någon avgörande förbättring om inte grundinställningen frän företagsledning och ytterst Statsföretag AB blir den som så mänga gånger uttalats, nämligen utt vidgu löntagarnas inflytande på ullu plun, även då det gäller arbetsförhållanden, investeringsbeslut, ekonomisk planering osv.

Med hänvisning till det anförda ber jug om kummurens tillstånd utt till herr industriministern fä ställa följunde fråga;

Har herr industriministern uppmärksammat de i interpellationen påtalade förhållandena, och föranleder det i så fall herr industriministern att föranstalta om en översyn uv verksamheten med företagsdemokrati i statliga företug?

Nr 28

Torsdagen den 24 febmari 1972

Denna anhållan bordlades.

§ 13 Anmäldes och bordlades Kungl. Maj;ts proposition nr 20 med förslag till förordning om ändring i förordningen (1971:50) om särskilt investeringsavdrag vid taxering till statlig inkomstskatt.

145

Nr 28 § 14 Meddelande ang. enkla frågor

Torsdagen den

"74 februari 1972 Meddelades att följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen

------------------- av

Nr 93 Herr Eriksson i Arvika (fp) till herr inrikesministern angående forskningen rörande industrinedläggningarna i Värmland och Dalarna:

Är statsrådet beredd att tillförsäkra att den pågående forskningen

angående verkningarna av industrinedläggningama i Värmland och

Dalarna kan fullföljas?

Nr 94 Herr Hamrin (fp) till herr kommunikationsministern angående kommunala subventioner för uppehållande uv statlig busstrafik;

Vad anser kommunikationsministern om statens järnvägurs krav på

kommunala subventioner för uppehållande av statlig busstrufik i

glesbygdskommunernu?

Nr 95 Herr Lorentzon (vpk) till herr inrikesministern angående produktionsbegränsningar inom pappers- och massaindustrin;

Anser statsrådet de inom pappers- och massaindustrin vidtagna och signalerade produktionsbegränsningarna vara oundvikliga och acceptabla samt överensstämma med regeringens uttulude målsättning att klaru full sysselsättning?

§ 15 Kammaren åtskildes kl. 15.23.

In fidem

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemer