Riksdagens protokoll 1972:145 Fredagen den 15 december

ProtokollRiksdagens protokoll 1972:145

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:145

Fredagen den 15 december

Kl. 19.30

Förhandlingarna leddes till en början av herr tredje vice talmannen.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

§ 1  Regional utveckling och hushållning med mark och vatten (forts.)

Fortsattes överläggningen angående inrikesutskottets betänkande nr 28 och civUutskottets betänkande nr 35.

Herr CLAESON (vpk);

Herr talraan! Både tidigare och föreliggande förslag till region- och planpolitik går i aUt väsentligt ut på att tUlfredsställa näringsUvets och storföretagens lokaliseringskrav. Det borde i stället vara så att invånarnas intressen och uttalade önskeraål, inte företagens intressen, skaU styra planeringen i alla forraer.

Den raUjö som omger oss forraas av människor, raen den formar också människorna, och det finns därför ingen miljö, som vi kan underlåta att ställa krav på. Detta innebär krav på avgörande inflytande över planeringen från alla dem sora skall bo och arbeta i vårt land.

Människornas rättmätiga krav på att bo kvar i sina egna landsändar måste tillgodoses genom en allsidig utveckUng av aUa regioner. Vi kräver därför från vänsterpartiet kommunisternas sida fuU och differentierad sysselsättning utan avfolkning i alla regioner. Men det förutsätter statliga investeringar i de svagare regionerna och samhällelig kontroll över och styrning av företagsetableringen.

Sarahället raåste genora en helt ny och förstärkt riksplanering och regionalpolitik skaffa sig möjlighet att styra företagslokalisering och markanvändning och kontrollera markens användning genom att exerapelvis tillåta tätbebyggelse enbart på sarahällsägd raark. Planeringen måste inriktas på klart uttalade jämlikhetsinriktade, sociala, medicinska och sarahällsekonoraiska raål såsom minskad boendesegregation, lägre boendekostnader och förbättring av raänniskans fysiska och psykiska hälsa.

Storstadstillväxten innebär stora påfrestningar på invånarnas hälsa, många har inte önskat flytta till storstaden utan tvingats därtill av omständigheterna, anpassningssvårigheter är därför mycket vanliga. Det får emellertid inte innebära att man ser problemet med storstäderna och storstadsregionerna så förenklat att man tror man kan klara problemet genom att hindra folk från att flytta dit eUer tvinga dem att flytta därifrån. Det löser naturiigtvis inte människornas problem.

Herr talman! Några ord ora Storstockholmsregionen och problemet med arbetsplatser och näringsstruktur. Stockholmsregionens näringsliv har en sammansättning som avviker från landets i övrigt. Tillverkningsin-

157

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

158

dustrin är starkt underrepresenterad i regionen, medan förvaltning, tjänster och dylika branscher är överrepresenterade.

Stockholm håller på att förvandlas till en renodlad förvaltningskommun. De utflyttningar av industrin som redan har skett har haft uppenbara negativa sociala konsekvenser, bl. a. genom att medverka tUl segregation och till arbetslöshet för byggnadsarbetare och andra löntagargrupper. En sådan snedvridning av arbetsmarknaden rainskar individens valfrihet.

Vänsterpartiet kommunisterna kräver en allsidig och balanserad arbetsmarknad i Stockholmsregionen och i hela landet. En utveckUng i riktning mot en snabbare minskning av andelen industrisysselsatta i Stockholmsregionen jämfört med landet i övrigt måste aktivt motverkas. Nyetablering av förvaltning och administrativa verksamheter till regionen kan avvisas genom etableringskonstroU.

Om inte den nuvarande utveckUngen i Stockholm snabbt förändras måste man snart gå till Vasaparken vid Torsgatan och se på den staty som finns där och som heter "Arbetaren" för att få se en industriarbetare i Stockholm.

Vpk har i motionen 1819 anvisat principer och förslag tUl ny region-och plan politik och föreslår där i sammanfattningens punkt 9 "ett särskUt uppbyggnadsprogram för att lösa storstädernas bristproblem, plan- och mUjösituation och för att råda bot på deras strukturella sysselsättningsproblera och arbetslöshet".

Låt mig så, herr talman, uppehålla mig med några ord vid de reservationer till civUutskottets betänkande som jag står för, och jag vill på en gäng yrka bifall till dessa. Som framgår av betänkandet stöder jag utskottets förslag då det gäller punkten nr 24 beträffande de södra huvudälvarna, med den utökning av skrivningen sora gjorts i form av en reservation. Beträffande denna reservation, nr 15 b, vill jag emellertid göra ett tilläggsyrkande tiU texten i reservationen med ytterligare en mening för att förtydliga denna och försvåra eventueUa försök att gå emot den starka opinion som finns raot utbyggnaden av Mellanljusnan.

Jag vill, herr talman, i det sammanhanget läsa upp det uttalande som aktionsgruppen Rädda Ljusnan nyligen har antagit. Det lyder som följer:

"De partier och politiker som i uttalanden lovat stödja oss i kampen att rädda den älvsträcka i Ljusnan som av civUdepartementet klassats som riksintresse att bevara för det rörliga friluftsUvet och kulturrainnesvården, hjälper oss bäst genom att stödja civilutskottets förslag om en retroaktiv lagändring. Detta innebär att MeUanljusnan prövas demokratiskt, varvid Sehlstedtska utredningen får en reell funktion även för Mellanljusnan. Vid tidpunkten för antagandet av delbetänkandet av den nya vattenlagen visste inte riksdagen att fyra kraftverk planerades i en av de sista kvarvarande älvsträckorna i Ljusnan. Låt Ljusnanmålet dömas efter den lag som nu råder och inte efter den sora inte längre gäller."

Det är undertecknat Aktionsgruppen Rädda Ljusnan.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen 15 b vid civilutskottets betänkande nr 35, med följande tillägg;

"Utskottet förutsätter att den starka opinion som finns mot en utbyggnad av outbyggda älvar och älvsträckor liksom outbyggda kall- och

biflöden kommer att beaktas och att eventuella tillstånd till utbyggnad underställes Kungl. Maj:t och riksdagen för avgörande."

Både C.-H. Hermansson och statsminister Palrae har ju för övrigt tidigare i debatten klargjort att det är på detta sätt raan bör rösta då punkten 24 i civilutskottets heraställan skall behandlas, ora man vill stödja den från flera håll åberopade starka opinionen raot fortsatta utbyggnader, modell Ljusnan.

TUl sist; Det föreligger tUl civUutskottets betänkande en borgeriig reservation nr 17 gäUande huvudmannaskapet för planeringen på länsnivå, en reservation sora i stort sett kan tyckas sararaanfalla med vpk:s förslag och synpunkter på de frågor som där berörs. Jag har fått åtskUliga frågor om varför jag inte stödjer den gemensamma borgerliga reservationen på denna punkt.

Låt mig därför helt kort säga: Den sora vill verklig folkmakt över planeringen har skäl att kämpa lika hårt mot landstingsbyråkratin som raot länsstyrelsebyråkratin. Det är åtrainstone den erfarenhet sora striden ora Storstockholras regionplan gett oss. Om några år blir det strid ora länsförvaltningens framtida utformning. Då koramer sannolikt förslag ora sammansmältning av statlig och sekundärkomraunal länsförvaltning. Då gäller det att verkUgen bevaka den breda folkopinionens intresse mot byråkratin. Det är det vi bör sikta på.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckUng och hushåUning med mark och vatten

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Den debatt vi förde i natt om expropriationslagstiftningen borde rätteUgen ha samraanförts med denna debatt om fysisk riksplanering, raen av speciella skäl skUdes de åt i år, de var förenade förra året.

Det här är ett snällt avsnitt, där de sora representerar oppositionen är raycket vänliga att uragås raed. Det gör att det blir litet svårare att hantera raaterialet. Det var mycket lätt att hantera materialet i natt därför att då förekora bland de borgerliga en inbördes träta, som var rätt lustig att avnjuta. Det får vi inte vara med ora i dag. Dels har moderaterna fått en annan talesman, dels har de andra två företrädarna för de borgerliga partierna en sakkunskap, sora nästan avpolitiserar deras inlägg. Vår ärade ordförande i civilutskottet har dessutom stor älskvärdhet, tolerans och mjukt handlag, vilket har satt sin prägel på utskottsbetänkandet.

De sora har följt diskussionen i dessa frågor, sora har läst artiklar, tal och de raotioner sora har väckts i riksdagen och som nu ser civilutskottets betänkande, bUr naturligtvis förbluffade, men förklaringen ligger - såvitt jag har förstått genom de iakttagelser jag har gjort - till stor del i vår ärade ordförandes förmåga att därapa upprörda känslor. Det bottnar också i hans egna värderingar, sora han själv förklarar beror på lång erfarenhet och därav vunnen kunnighet.

De värderingar han hyser i raarkfrågor är såvitt jag kan bedöma på många områden helt lika dem jag själv har. Vi har rent ideologiskt skilda hem, men när vi sänker oss från de högre rymderna och komraer ner på raarken hamnar vi rätt nära varandra, låt vara inte i alla avseenden. Det är ju oftast tvärtom raed andra raotståndare; när de koramer på marken

159

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

160

bränns det, och de flyger i luften och exploderar.

TUl civilutskottets betänkande raed en heraställan i 58 punkter har det lagts inte raindre än 32 reservationer. Man skulle därför kunna tro att det råder oenighet om snart sagt allting som varit föremål för behandUng, men det är inte en rättvisande bild. Det beror framför allt på att en del av reservationerna bara är tekniska följdreservationer — det gäller särskilt moderaternas - och på att en del kan anses som uppföljning av principståndpunkter — det gäller specieUt kommunisternas.

Om jag får göra en värdering, så skulle jag också vilja påstå att en del av reservationerna egentligen inte innebär något annat än utskottets yttrande — man har bara velat betona en sak speciellt och på ett annat sätt och kanske velat få en motion mer i centrum. I det här sammanhanget vill jag också peka på att utskottet ofta hemställer att motioner läranas utan åtgärd och inte att de skaU avslås. Det i sin tur återspeglar att raotionärerna har blivit tillgodosedda - de är nästan samstämmiga med Kungl. Maj:t och har så gott som yrkat bifall rill propositionen, fastän i något annan utformning.

Sammimfattningsvis är bilden sådan att klart avvikande kritik kommer bara från vänsterpartiet kommunisterna och från moderaterna. Vpk tycks godta förslaget i väsentliga delar, raen anser att frågan i stort inte tacklats från riktiga utgångspunkter. Det sägs i motionen 1819 att tanken på en fysisk riksplan är riktig och att lagändringarna i stort sett är ett angeläget instrument. I fråga om riktlinjernas innehåll säger man sig ha allvarliga invändningar. När sedan invändningarna skall konkretiseras blir det, sora jag ser det, trots allt inte kvar så mycket av den hårda kritiken. Det tycks tyda på att vi skulle vara överens om greppet så länge det gäller det nuvarande ekonomiska systeraet. Vill vi ha ett annat ekonomiskt beslutssystem - för att tala i avkönade termer — så blir självfallet också förutsättningarna för planeringen ändrade. Som jag ser det är den diskussionen inte något som knyts särskUt tUl den fysiska planeringen. Jag nöjer mig med att i det här sararaanhanget hänvisa till den debatt sora förts från partiledarnivå och nedåt.

Den andra kritiken, den från moderaterna, har ett alldeles motsatt innehåll. Huvudtemat är att man ansluter sig till tanken på en sarahällets planeringsbefogenhet - och detta är ju ett framsteg i och för sig — men samtidigt säger raan att den rätten måste köpas från enskilda markägare tiU marknadspris. Ä ena sidan ansluter sig moderaterna till det sammanfattande principprogram som statsministern signerat, å andra sidan säger man i ett särskilt yttrande att partiets hållning är oförändrat fast -underförstått förmodligen till skillnad raot centern och folkpartiet, sora tycks ha fått, jag höU på att säga en vänstervridning, i varje fall en vridning åt det hållet. Det upplevde vi alldeles klart i går, då vår ärade utskottskollega herr Wennerfors iklädde sig en Sven Duva-attityd och försvarade de sista skansarna i det gamla samhället, som han sade.

Utskottets ordförande kallade tidpunkten för debatten för spöktimmen, och visst var det något spöklikt över det hela när vi fick ett första smakprov på konseljen i den av oppositionen så eftertraktade regeringen, som de skulle bilda om de hade möjlighet därtill.

I dag har vi fått uppleva den andra konseljdagen och följdriktigt också

med en helt annan sammansättning i konsteUationerna både raellan partierna och kanske även också inom partierna. Det har också sitt Ulla intresse att notera det.

Utskottets ordförande tog upp reservationen 6, som gäUer inriktningen av raUjöinsatserna, och jag skaU mycket enkelt bara uppläsa vad vi haver i denna fråga skrivit i utskottets betänkande. Det lyder; "I den nyssnämnda motionen 1972:1813 tas vidare upp frågan om inriktningen i stort av raUjöinsatserna och anförs att de största insatserna måste göras där människorna befinner sig. Detta torde vara så invändningsfritt att ett särskilt understrykande inte behövs. Härav får dock inte dras den slutsatsen att glesbygds- och vUdmarksområdenas miljövård skall eftersättas."

Det finns på s. 14 i utskottets betänkande, och jag tycker det kan vara svar nog på den frågan. Herr Grebäck tog också upp en annan fråga som gäller norra Bohuslän, också i mina trakter kallad Hogdalsfrågan. Frågan om hur man skall behandla norra Bohuslän berörs i reservationen 12. På ett sätt koraraer den här frågan kanske inte riktigt i rätt sammanhang, då den tas upp som en fråga i den fysiska planeringen. Hur det än är så Ugger i den frågan de regionalpolitiska bedömningar som närmast faUer under inrikesutskottet. De fysiska riktlinjerna är dock preciserade i samråd med inrikesministern. Det är också svårt att få klart för sig vad reservanterna egentUgen vill. De vUl uppenbarligen ta tUl vara ett djuphamnsläge för något inte raUjöstörande ändamål - vUket preciseras inte. Utskottet uttrycker sig klart, tycker jag: Ingen miljöstörande industri skall finnas i området, och raöjUgheterna stängs inte i det här sararaanhanget för annan industri — det är alldeles klart - om den läggs så att den inte strider mot den obrutna kustens princip och mot bevarandeintressena.

Frågan om strukturplaneringen inom dessa gränser måste avgöras i ett annat sararaanhang. Det kan knappast vara riksdagens uppgift att binda generalplaneringen i detalj. Vi bör komma ihåg att vi ännu inte vet om kommunens slutliga inställning i generalplanefrågan strider mot de principer som utskottet anslutit sig tUl. Reservationen är väl mera ett uttryck för att man inte riktigt vet på vUket ben man skaU stå. Det förhållandet att moderaterna hakat på den här reservationen ger misstankar om att den skulle kunna tolkas som ett inlägg för den fria etableringsrätten utan hänsyn till planprinciperna.

En annan fråga som har väckt stort intresse redan på partUedarstadiet så att säga är den som öppet och tydligt kan betecknas som Ljusnanfrågan. Jag vUl bara nämna att jag innan denna debatt började kände mycket stor oro i kroppen för att uttala mig när det gäller den reservation i frågan som är avgiven vid den punkt det här gäller. Skälet härför är att jag hyser mycket stor respekt för de lagar och regler sora gäUer för riksdagsarbetets bedrivande. Jag kände en viss oro inför raöjUgheterna att bli nedklubbad av herr talraannen, ora jag exempelvis citerade vad som finns anfört i motionen i detta ärende; det skulle vara betänkligt att göra det med hänsyn tUl vad som står i regeringsformen. Men nu är det många sora har plurasat i Ljusnan, och då får väl kanske också jag lov att vara raed och ställa mig på stranden vid den.

Jag skall inte ge mig in i någon beskrivning av ärendet i stort, det har

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckUng och hushållning med mark och vatten

161

11 Riksdagens protokoll 1972. Nr 144-145

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

162

redan sagts mycket i frågan. Men när motionen behandlades i utskottet, blev det en ganska egendomlig slutprodukt. Vi är tydligen alla överens om — i varje fall att säga det - att det är fel enligt regeringsformen att riksdagen lägger sig i en fråga som Ugger under domstols prövning, en fråga där staten inte själv är part. Detta ansåg vi vara felaktigt, och det står ju även uttryckt i reservationen.

Det finns också andra ståndpunkter i denna fråga som vi är eniga om. Det är ju en av civilministern och av utskottet godtagen ståndpunkt att den allmiinna utgångspunkten bör vara att huvudälvar och källflöden som i dag är opåverkade av vattenkraftsutbyggnad skall bevaras opåverkade. Men civUministern och även utskottsmajoriteten har ansett att det är klokt att pröva frågan om utbyggnad av älvarna i ett sammanhang och att alltså avvakta den utredning som nu tillsatts för att pröva älvarnas situation.

Det var klart att vi inte vUle stäUa oss bakom motionens yrkande och dess innehåU som ju skulle kunna tangera frågan om att bryta raot regeringsformen. Oppositionspartierna var ivriga att här hitta någonting som de kunde flagga med — vindia med, höll jag på att säga - i denna debatt. Och de har ju nu fått fram någonting som jag tycker är raycket egendoraligt. Här finns alltså ett inslag där man bestämt uttalar sig ora att älvarna inte skaU utbyggas något mer alls fraraöver. Eftersom det här gäller en fråga som ligger under domstols prövning, kan det ifrågasättas, om man verkUgen bör komma med och plädera för ett sådant yrkande. Men det har ju redan skett, och då är det bara att fortsätta i den trallen.

Vid den diskussion som uppstod för att komma fram till en enig bedömrUng i frågan väcktes tanken på att man skulle föreslå Kungl. Maj;t att lägga fram ett förslag om ändring i övergångsbestämmelserna till den nya vattenlagen som skulle möjliggöra för Kungl. Maj:t att pröva frågan sedan domstolen tagit stäUning med utgångspunkt i de lagar sora den har att tolka och döma efter. Då skulle frågan kunna prövas efter de regler som numera gäUer för utbyggnad av våra älvar. Vi tyckte att detta var en riktig hantering av frågan. Då skulle det bU möjligt att få en sakUg prövning utifrån dagens värderingar av behovet av kraftutbyggnad, av behovet av mUjövård och allt detta. Vi skulle därmed inte ta ställning i själva sakfrågan — det vill jag klart poängtera. Detta är inte något besked ora vad sora skaU hända raed den del av Vindelälven sora nu är föreraål för domstols prövning, men det finns möjUgheter till en slutlig värdering utifrån de allraänna förutsättningar som man vill skall gälla. Vi tyckte alltså att det var en god tanke som här väckts, men den passade självfaUet inte i slutomgången, ty då hade oppositionen inte kunnat flagga i frågan.

Vi får här alltså ett utskottsbetänkande sora utmynnar i att man dels inte skall lägga sig i en fråga som domstol har att pröva, dels inte skall kräva en ändring av övergångsbestämraelserna, eftersora det skulle innebära en ändring av lagen med retroaktiv verkan vilket inte skulle vara bra. Vidare finns hela detta avsnitt som innebär att man inte skall göra någonting i fråga om utbyggnaden av älvarna.

Vi har i den fortsatta debatten här upplevt ytterligare någonting egendomUgt. Herr Tobé antydde att vi skuUe kunna använda några av de knep och konster som är möjUga och med nu gällande lagstiftning eller

den lagstiftning, som kan bli en följd av det beslut som här kommer att fattas, handla i enighet med den ena delen av reservanternas önskan, nämUgen den som avser bevarandet av Ljusnan fri från utbyggnad. Det är alltså en klart uttalad viljeyttring, men en oklar, outtalad och osäker metod hur denna viljeyttring skaU kunna genomföras. Vattendorastolen skaU aUtså sitta och fatta beslut efter gäUande lagar, och så skaU man ha någonting som man inte vet vad det är och vUken väg man skall gå på och någonting som man inte heUer vet slutresultatet av. Man skaU aUtså ligga här i bakvattnet och korrigera det som domstolen i enUghet med gällande lagar prövar.

Jag tycker att utskottsmajoritetens förslag är renhårigt. Det uttrycker precis vad det är fråga om. Vi är medvetna om att det kan gäUa en retroaktiv tUlärapning av andra processregler. Varje gång vi gör detta bör vi vara på det klara med att det är betänkUgt. Men i detta faU är det inte så betänkligt av de speciella skäl som föreligger i detta sammanhang både i sakfrågan och på annat sätt.

Reservanterna förväntar sig emeUertid tydUgen någonting helt annat. Det som herr Tobé säger betyder nämligen att underlaget för reservationen egentligen innebär en retroaktiv förändring av de materiella förutsättningarna för domstolens prövning. Detta lär väl bland jurister vara ännu betänkligare. Det förvånar mig mycket att det läggs fram någonting som är tänkbart och möjligt att göra utan att liksom i detalj klara ut vad dessa knep och konster innebär. Även om detta kan nämnas vid sitt rätta namn, tycker jag att förfarandet borde ha klargjorts redan från början när reservationen skrevs så att det är uppenbart för riksdagens ledamöter vUken ställning de tar i frågan, ora de verkligen skulle vilja följa reservationen.

Jag borde kanske försöka avstå från att använda raina 30 minuter. Jag ber därför om överseende om jag inte går in på aUa de reservationer som finns knutna tiU betänkandet och som jag från början hade tänkt ta upp. En del talare har kortat av sina anföranden och andra har talat längre tid än de anmält sig för. Jag skaU försöka komma i den bättre kategorin genom att förkorta mitt anförande.

Vad beträffar kommunisternas reservationspaket har jag redan berört de allmänna synpunkterna. Jag har också sagt att de flesta detaljreservationerna inte markerar någon särskilt avvikande profil.

Reservationen 4 talar för prioritering av ett teknologiskt utvecklingsprogram. Vad som där sägs är i långa stycken sådana allmänt välvilliga och svepande formuleringar som nästan vUket parti som helst kan ställa sig bakora, raen i andra delar är det prograramatiska uttalanden som inte innebär något annat än en profilmarkering. Området är viktigt, raen som voteringsobjekt är reservationen inte särskilt givande.

Reservationen 5 b har också två sidor. Dels innehåller den en notering av vpk:s ställningstagande tUl de regionalpoUtiska frågorna, dels innehåller den kritik av riktlinjerna för lokalisering av viss industri. Kritiken följs dock inte upp av några alternativa förslag och är därför inte möjhg att diskutera på ett fruktbärande sätt.

Jag skulle kanske också kunna säga någonting om reservationerna 8 b och 9 b, raen jag skall avstå från det. Jag tror att den motivering som

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

163

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

utskottet har anfört i sitt betänkande är tUlräckligt klarläggande på de punkterna.

Reservationerna 16 och 17, som centerpartister, folkpartister och moderater har slagit sig samman om, gäUer parlamentarisk insyn och länsderaokrati. Det är tydligen också ett spel för spelets egen skuU. Här är att notera att de borgerliga reservanterna röstar eraot utskottets önskan om en sammanfattning av planeringsläget efter den första etappen. Det är den enda åtgärd som verkligen garanterar förankring i riksdagen. Det är möjligt att detta är ett olycksfall i arbetet och att det i så faU kanske enkelt kan korrigeras genom att vi underrättas om det. Jag är förvånad över att de borgerliga inte har ställt sig bakom det önskemålet.

Det bör också strykas under vad utskottet sagt i fråga om den fysiska planeringen på länsnivå, nämligen att ett landstingsengageraang där skulle minska det primärkommunala beslutsområdet. Herr Hermansson sade i partUedardebatten rätt bra saker i det avseendet, och jag tycker inte att det finns anledning för mig att ytterligare koraraentera detta.

Jag kan försäkra — om någon bryr sig om det - att länsberedningen arbetar så snabbt som raöjligt och att debatter av den typ sora nu förs i de här frågorna inte fyUer någon annan funktion än att hålla positionerna, och det kan inte fräraja de diskussioner sora vi egentligen borde föra i dessa viktiga frågor.

Herr talman! Jag hade tänkt gå in på frågor om ersättning enligt övergångiireglerna och andra ersättningsfrågor, men jag tror att det, om inte annat, är god debattekonorai att jag avstår och ger plats för statsrådet på de punkterna. Jag föreställer mig att debatten både tidsmässigt och kvaUtetsmässigt vinner på att jag avstår från det och att vi får lyssna på vad statsrådet kan ha att säga på de punkterna.

Med dessa ord yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

164

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman säger att vi måste reservera oss i frågan om älvarna för att ha någonting att flagga med. Jag tycker att vi har varit ganska återhållsarama, men ändå har det blivit 32 reservationer och fem särskilda yttranden, och det är väl i raesta laget. Nu har detta tekniska orsaker — det är väl i stor utsträckning fråga om dubbleringar — men mer än halva antalet är nog direkta reservationer. Jag tror därför inte att vi hade behövt reservera oss för att ha någonting att flagga med.

Herr Bergman talar om att vi vUl lägga oss i en dorastols prövning. Samma historia var uppe i fråga om Vindelälven - herr Bergman råkade här säga Vindelälven ett par tre gånger för mycket i sitt anförande, raen vi förstod vad han raenade. Vår vän och kamrat Gösta Skoglund försökte en sen natt när andra karamaren behandlade Vindelälven göra gällande att vi ville lägga oss i domstolens prövning. Men där var läget ett helt annat. Eiet var staten sora var ägare och exploatör, så staten kunde underlåtfi att exploatera. Detta har också uppraärksararaats i civilutskottets skrivning den här gången.

När jag säger att raan bör följa en del regler raenar jag att vi i det beslut vi skall fatta om riksplanen måste följa riktlinjerna. Jag kaUade det knep och konster, men det är alltså fråga om lagar och regler. Jag har gett

anvisning om det, och ingen har sagt att det inte skuUe gå.

Herr Bergman säger att utskottsraajoriteten skrivit ett renhårigt betänkande. Ja, det är renhårigt på det sättet att det - som herr Bergman sagt - är tUl intet förpUktande: vi vill inte lägga oss i vattendomstolens prövning, vi har inte på något sätt lovat att Ljusnan skall räddas. Det är renhårigt att säga det, och det skaU de personer ha reda på som tror att utskottsmajoritetens skrivning är den bästa skrivningen ur det projekts synpunkt som vi nu diskuterar.

Jag har ännu inte fått svar från någon på regeringsbänken på min fråga om inte raeningen är att de riktlinjer som fastläggs genora riksdagens beslut också skall fuUföljas på oUka sätt.

Sedan är det väl frågan huruvida det var ett olycksfall i arbetet att vi inte ville vara raed om informationen. I punkt 3 i vår motion hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en årlig information om riksplanearbetets fortgång, och i vår reservation oranärans denna punkt — kravet på årlig information finns alltså med i den raotion som vi åberopar i reservationen.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning /ned mark och vatten

Fröken LJUNGBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bergman sade att moderaterna av någon sorts dunkla raotiv hade hakat på den reservation som gäUer mark för industri vid Idefjorden. Det är rätt att vi hakat på — det är fel att det skulle ha skett av dunkla motiv.

Om vi tycker att någonting är riktigt anser vi att vi kan säga det i anslutning tiU vad andra kamrater sagt — vi är inte så oroliga för det som herr Bergraan tycks vara.

Det är tre skäl tiU att vi hakat på denna reservation;

För det första finns det ingen princip sora inte kan raedge undantag, ora en prövning ger vid handen att det är riktigt.

För det andra är det ett faktum att Strömstadsområdets situation är prekär och måste uppmärksararaas.

För det tredje är djuphamnen en så värdefull tiUgång att den måste få en ändamålsenlig användning.

Herr CLAESON (vpk) kort genraäle;

Herr talman! Det herr Bergman sade om att vänsterpartiet kommunisterna kunde ansluta sig till planen så länge vi har den nuvarande ekonomin är helt felaktigt. För var och en som läst vår motion måste det framstå klart att vi inte kan acceptera planen i dess nuvarande utforrarung, inte ens med beaktande av den nuvarande blandekoraorain.

När det gäller vattendomstolen och dess behörighet och andra möjligheter att komma fram till vad vi i stort sett tycks vara överens om, nämUgen ett förbud mot utbyggnad, har jag i utskottet anslutit mig tiU en skrivning och till en anvisning ora en retroaktiv lagstiftning därför att jag tycker att det är rejälare och riktigare att skriva på det sätt som utskottsmajoriteten gjort.

Herr GREBÄCK (c) kort genmäle:

Herr talman!  Herr Bergraan tog upp reservationen om Idefjorden, och

165

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

jag kan därvidlag instämraa i de synpunkter som fröken Ljungberg nyss anförde. Men herr Bergman gav reservanterna ett, som jag tycker, bra råd, nämUgen att när raan hade en fråga som han inte kunde klara upp, så skulle man vända sig till den som var mer sakkunnig. Av den anledningen har jag i det här fallet tiU civUministern stäUt en fråga som jag med stort intresse avvaktar ett svar på.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle;

Herr talman! Eftersom jag inte tror att jag berikar debatten genora att yttra mig om allt som här sagts och eftersom herr Grebäck tydligen skall få svar från någon annan, skall jag ta upp en enda fråga, nämligen det som herr Tobi5 sade om Ljusnan. Jag utgår från att stenograferna rättar min felaktiga beteckning om jag blandade samraan Vindelälven och Ljusnan, men det klaras väl i protokollet så småningora.

Alla har tydUgen den föreställningen att om ärendet går tUl vattendomstol, blir det en utbyggnad. Mot den bakgrunden skall man se att vi andra vill att frågan om en utbyggnad av denna bit bör prövas enligt de regler vi i dag tillämpar på sådana här frågor, alltså att vattendomstolsärenden skall kunna prövas av regeringen i ett större sammanhang. Därför är det fel att säga att vårt förslag är tiU ingenting förpUktande, som herr Tobé uttryckte sig. Tvärtom ger det en rejäl chans till prövning av själva sakfrågan-

166

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle;

Herr talman! Herr Bergman framhåUer att deras förslag innebär en rejäl chans tUl prövning. Men det säger ingenting om resultatet av en sådan prövning. Vårt förslag är att riksdagen skaU uttala sig för att dessa älvar inte skall utbyggas. Då är saken klar.

Herr civUramistern LUNDKVIST:

Herr talman! Får jag börja med att uttala rain tillfredsställelse med den enighet om behovet av en fysisk riksplanering, en mera långsiktig hushållning med mark och vatten, som såväl remissyttrandena över civildepartementets rapport som utskottsbetänkandet över propositionen redovisar. Insikten om att våra naturresurser är begränsade tillgångar som för all framtid är av avgörande betydelse för folkets levnadsvillkor och den intensiva raUjödebatt vi haft under senare år har banat väg för denna enighet.

Jag skall kvittera Utet grand av den vänlighet som från denna talarstol kommit förberedelsearbetet och inte minst mina medarbetare i sammanhanget till del med att uttala min respekt för det arbete som utförts av utskottet. Jag är medveten om att det har varit en hård tid för utskottet, men både debatten och talarlistan vittnar ändå om att här har skapats fram ett underlag för en mycket ingående debatt.

Låt mig också, medan jag är kvar på vänligheterna, säga att jag när det gäller nanmet Hushållning med mark och vatten gärna skall ge herr Tobé rätt i hans antagande att utskottets värderade ordförande har en mte så hten andel i den benämningen.

Beträffande   den   parlamentariska   förankringen   av   detta   arbete   i

fortsättningen är det som vi ser det från regeringen självklart att detta arbete skall ha en parlamentarisk förankring. Här anvisar utskottsmajoriteten, tycker jag, i sitt betänkande den väg som man mycket väl kan gå.

Statsrainistern har tidigare i denna debatt utförligt redovisat social-deraokratins principiella inställning tUl sarahäUets ansvar för raUjöfrå-gorna och angelägenheten av en saraordning raellan fysisk och ekonoraisk planering, ra arkhushållning och regionalpolitik. Angelägenheten av denna samordning har understrukits i debatten. Det ger mig anledning att först bemöta den kritik sora riktats raot förberedelsearbetet av civildepartementets avsnitt i propositionen.

Detta förberedelsearbete har kritiserats i två avseenden, dels för att det med avseende på rapporten HushåUning med mark och vatten har bedrivits i kanslihuset och inte i en parlamentarisk utredning, dels för att reraisstiden mellan rapporten och propositionen har ansetts vara i knappaste laget. Jag har i anslutning till besvarande av interpeUationer haft tiUfälle att bemöta den kritiken. Jag kan därför nu nöja mig med att erinra om att det just gällt att finna sådana former för denna nya typ av översiktlig planering att en nödvändig saraordning kan ske med den riksplanering på andra områden som det ankommer på regeringen att redovisa förslag till riksdagen om. Det är skälet tiU att förberedelsearbetet för rapporten bedrivits i kanslihuset i nära samverkan mellan i första hand de departement sora i sin verksamhet har att svara för sådana sektorer   i   samhällslivet   som   berörs   av   den  fysiska riksplaneringen.

I alla led under förberedelsearbetes gång, inklusive remisshandlingen, har fraraförts önskeraål ora raera tid för forsknings- och utredningsarbete och raera tid för bedöraningar, innan raan övergick tUl aktiva planeringsåtgärder. Vi har i de sammanhangen haft att väga å ena sidan kravet att redan nu kunna fatta mer välunderbyggda beslut och raöta konkurrerande anspråk på våra naturresurser raed en bättre planering och å andra sidan kravet att ha mera tid på oss att om raöjligt uppnå ökad precision i arbetet.

Regeringen har prioriterat kravet på oraedelbara aktiva insatser från sarahällets sida till skydd för vår miljö och av remissinstanserna fått ett betydande stöd för denna sin bedömning. Genom att skjuta bevarandeintressena i förgrunden och genom att skapa raöjligheter att hindra att vi nu tar i anspråk naturresurser sora det på längre sikt kan råda tveksarahet ora hur vi bör utnyttja ökar vi vår handlingsfrihet inför fraratiden och därraed våra raöjligheter att bättre utnyttja de kunskaper och erfarenheter som vi kan förvärva i den fortsatta fysiska riksplaneringen.

Det har varit och kommer att vara en strävan från socialdemokratins sida att bredda debatten i dessa frågor. Genora att fortlöpande publicera raaterial från förberedelsearbetet och genom en omfattande informationsverksamhet i samband raed publicerandet av rapporten i deceraber raånad i fjol har vi från civildepartraentets sida sökt medverka härtill.

Det är naturligtvis helt felaktigt när raan på sina håU försökt skapa föreställningen att de beslut som riksdagen nu går att fatta skulle innebära en avslutning på debatten i dessa frågor. Om riksdagen följer utskottets betänkande i anledning av propositionen kommer tvärtom den fortsatta debatten i dessa frågor att bli mera meningsfuU. Låt mig i några punkter slå fast varför.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

167

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vat ten

168

SamhäUet koramer att ha helt andra möjligheter än tidigare att påverka vår hushåUning med mark och vatten i enlighet raed medborgarnas önskemål.

SamhäUet får ökade möjligheter att skydda värdefull natur. Kuster, älvdalar och fjäUregioner kan oraedelbart bU föreraål för särskUd omsorg i planeringen.

Samhället får bättre möjUgheter att bestämraa var tung miljöstörande industri får placeras, varvid förutom miljösynpunkterna också regionalpoUtiska hänsyn tUlgodoses.

SamhäUet får bättre möjligheter att trygga tillräckliga områden vid kusten och i fjällen för rekreation och frUuftsliv.

Vi får de organisatoriska förutsättningarna för att kunna fullfölja långsiktig hushåUning med mark och vatten över hela landet, samordnad med en regionalpolitik som syftar tiU att trygga sysselsättning och service.

Vi får möjligheter att effektivare än för närvarande förhindra att enskUda markägare gör sig oförtjänta vinster på markvärdestegring och raarkspekulation.

Det är med dessa nya möjligheter till vårt förfogande sora vi kan fortsätta den aktiva miljödebatt som vi glädjande nog haft i vårt land under det senaste decenniet — den aktiva raUjödebatt som tveklöst har sin stora andel i den breda samling kring huvudlinjerna i regeringens proposition som utskottsbetänkandet är ett uttryck för.

Hur vi hushållar med mark och vatten blir av avgörande betydelse för i vUken miljö vi och våra efterkoraraande skall leva. Socialdemokratins uppfattnUig, att mark- och miljöfrågor inte får styras av enskUt vinst- och spekulationsintresse, har fått ett brett stöd i remissopinionen. De stora löntagarorganisationerna, folkrörelserna och Kommunförbundet har gett sin helhjärtade anslutning tUl socialdemokratins strävan att genom planering och lagstiftning sätta alla människors rätt till en god Uvsrailjö i förgrunden för det politiska handlandet.

Det var ju också för att kunna stärka möjligheterna härtill som regeringen redan i samband med att rapporten över förberedelsearbetet för den fysiska riksplaneringen publicerades i fjol höstas föreslog förstärkt lagstiftning för att motverka risken för att rapporten som sådan skulle kunna bli en orienteringskarta för markspekulanter.

Redan då formerade sig moderata samlingspartiet till strid mot den socialdemokratiska grundsynen i dessa frågor. Moderatledaren fraraförde som sin uppfattning i riksdagsdebatten: "Vem som kommer att förfoga över marktillgångarna, om det blir den som har mest betalt eller den som har mmst betalt, behöver vi inte debattera. Finns det en begränsad tillgång på mark som står tUl förfogande för bebyggelse kommer alltid prismekanismen in i bilden," MarknadshushåUningens principer rätt igenom utan någon hänsyn tUl effekterna för de raånga raänniskornas möjligheter att göra sina anspråk gäUande, utan några nya åtgärder till skydd för allas rätt till en god miljö.

Moderaterna sade sålunda nej till de åtgärder som regeringen då föreslog till en aktivare miljöpoUtik från samhällets sida när det gäUer hushåUningen med våra naturresurser. Herr Bohmans budskap innebar i

klartext, att den som har råd skall i fri konkurrens om marken ha raöjlighet att kapa åt sig de bästa bitarna och därraed den bästa miljön. Den som inte har ekonoraiska raöjligheter att konkurrerera om de goda lägena skulle bli hänvisad tUl andra områden.

Centerpartiet och folkpartiet anslöt sig principieUt tUl regeringens målsättning tUl markhushållningen men viUe ha mera utredning, framför allt innan de tog ställning tiU utskottsinitiativet från socialdemokraterna med avseende på glesbebyggelsefrågorna i fysisk riksplanering, i vilket man uttalade sig för att också glesbebyggelse borde få bU föremål för någon bedöraning från sarahällets sida.

En i det närraaste enhäUig reraissopinion har anslutit sig till tankegångarna i det socialderaokratiska utskottsinitiativet. Propositionen ansluter sig till de av riksdagen på denna punkt antagna riktlinjerna. Centern och folkpartiet har inte återkommit med några ytterUgare utredningskrav. Utskottet konstaterar att riktlinjerna numera är aUmänt omfattade. Till behovet av planmässiga överväganden även vid utnyttjande av raark för glesbebyggelse ansluter sig sålunda också i dag raoderata samUngspartiet. Det är glädjande att kunna konstatera, att denna enighet numera råder om en så viktig förutsättning för vår aktiva miljöpoUtik.

När det gäller ersättningsfrågorna går en klar frontlinje mellan moderata samUngspartiet å ena sidan och de övriga partierna å den andra. Moderata sarahngspartiet viU bevara nuvarande ordning — inga nya åtgärder från samhällets sida för att motverka riskerna, för raarkspekulation eller för att oförtjänt raarkvärdestegring skaU hamna i fickorna på enskilda raarkägare. Moderata samlingspartiets instäUning blottlägges på ett, som jag ser det, utoraordentligt sätt i utskottets betänkande, när raan konstaterar att denna inställning skuUe innebära en fördelnmgspoUtiskt inte godtagbar förmögenhetsöverföring av en sådan storleksordning, att syftet med reformen skuUe helt omintetgöras, något som utskottet tar kraftigt avstånd från. Ersättningar skulle dessutom genora sin anknytning tUl förväntningsvärden och därraed skapade karaktär av genereU vinstgaranti vid markspekulation strida mot allmän rättsuppfattning, anser utskottet. Den salvan i utskottets betänkande från de övriga partiernas sida mot raoderata saralingspartiet är välbefogad.

Jag förstår emellertid om centerpartiet i sina ställningstaganden i dessa frågor har haft en del bekymraer. Man har å ena sidan behovet av att styrka sina mUjöpolitiska arabitioner och å andra sidan den hänsyn raan av politisk-taktiska skäl anser sig nödsakad att ta till de raarkägarintressen som så renodlat kommit till uttryck bl. a. i Lantbrukarnas riksförbunds remissyttrande när det gäller lagstiftningen i anslutning till den fysiska riksplaneringen. Lantbrukarnas riksförbund ansåg för sitt vidkomraande att lagstiftningsförslaget från civildepartementet i för hög grad gynnade samhällsintresset på bekostnad av markägarna. Man anslöt sig i ersättningsfrågorna närraast till de synpunkter, sora komrait tiU uttryck i moderata samlingspartiets inställning.

Centerpartiets försök att under en övergångsperiod garantera vissa nuvarande markägare och deras arvingar en rätt till ersättning för förväntningsvärden upp till 150 000 kronor får väl ses mot den bakgrunden. Det gäller att minska risken för att en eller annan markägare

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

169

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

170

skall gå över tiU moderata samlingspartiet.

Herr FäUdin talade i förmiddags om småbrukaren som skulle kunna förväntas sälja en eller annan tomt för glesbebyggelse och att det var honom som man från centerpartiets sida viUe ge ett handtag raed den här föreslagna övergångsbestämmelsen. Men är det småbrukarens raöjligheter att under en övergångstid få ersättning för förlorad glesbebyggelserätt som centern slår vakt om raed dessa tankegångar?

Centern vill ju anknyta ersättningsregeln tiU taxeringsvärdet. Det kan låta bestickande, att har samhället taxerat och tar ut skatt på ett förväntningsvärde skall samhället ersätta markägaren om detta värde faUer bort genom samhällets åtgärder. Men detta hjälper ju inte sraåbmkaren i glesbygden sora skulle ha raöjlighet att avyttra en eller annan tomt. Inom centern vet man naturligtvis att den sortens glesbebyggelseförväntningar normalt inte påverkar taxeringsvärdet. Det skulle sannerligen vara intressant att få veta hur den småbrukaren ser ut som skulle kunna få ut 150 000 kronor i ersättning för förlusten av glesbebyggelserätter. Herr Fälldin påstod att raarkexploatörer skulle tjäna på regeringens övergångsbestämmelser. Är det någon som hört talas om en stor markexploatör sora har varit ute efter att bygga glest, att sora herr Fälldin uttryckte saken dra frara vatten och vägar vilket han skulle ha större raöjligheter att göra än småbrukaren, för att kunna bygga glest. Jag tror vi kan vara överens om att några markexploatörer inte gör så dåliga affärer.

Centerns påstående att våra övergångsbestämraelser gynnar raarkexploatörer är sålunda felaktigt, vilket också utskottet säger. Nej, vad centern i stäUet vUl göra är att betala ut ersättning för förlorad rätt till tätbebyggelse, vilket även herr Grebäck raedgav.

Man var i fjol med ora att acceptera att vi för att motverka risken för markspekulation skulle utvidga tätbebyggelsebegreppet till sådana områden där tätbebyggelse kunde förväntas uppstå. Man var alltså med ora att i sådana oraråden acceptera att ersättningar inte skulle utgå tUl raarkägare bara för att de raåste avstå från att bebygga sin raark pä ett ur mUjösynpunkt olärapligt sätt. Nu vill raan uppenbarligen under trycket av opinionen från bl. a. Lantbrukarnas riksförbund ändra sig tiU förmån för markägarna — i varje fall tUl förmån för de på fastigheten mantalsskrivna ägarna och deras arvingar. Man tror sig kunna utestänga markspekulanter från dessa ersättningar genom att tala om på fastigheten mantalsskrivna ägare. Kan då inte en raarkspekulant vara raantalsskriven på fastigheten? Blir raarkspekulation så mycket smakligare ora den utförs genora en på fastigheten mantalsskriven person?

Detta sätt att börja ersätta spekulativa förväntningsvärden i de, när det gäller efterfrågan på raark, mest utsatta områdena kan inte såvitt jag förstår vara till gagn ens för jordbruket, som just i sådana områden får svårigheter på grund av för höga raarkpriser.

Genom de åtgärder vi gemensamt vidtog i fjol skapade vi ett bättre skydd mot markspekulation i sådana oraråden. Låt oss inte året efter börja tumma på detta skydd. Genom det förslag som man här tänker sig så öppnar man ju faktiskt möjligheten även för markexploatörer att få del av denna typ av ersättning.

Dessutom tror jag lika litet som utskottet att det är praktiskt möjligt att konstruera och tillämpa sådana regler sora reservanterna föreslår. Jag delar också utskottets inställning att det från allraänna utgångspunkter inte är acceptabelt att i den raarkpolitiska lagstiftningen införa en princip som innebär, att konstaterandet av förväntningsvärden i taxeringar skuUe berättiga fastighetsägarna till kompensation av allraänna raedel ora förväntningarna inte infrias. Varthän skulle den principen leda oss ora den omsattes på andra områden i samhäUet? Har man från centerpartiets sida över huvud taget funderat över vilka konsekvenser den här regeln skuUe få för kommunerna — om regeln över huvud taget skulle kunna konstrueras och tUlämpas? När komraunerna skall till att planera i de här orarådena vet de ju praktiskt taget inte vUka ersättningsanspråk de kan komma att ställas inför.

Jag har talat om centern i det här sammanhanget — jag är väl raedveten om att denna reservation är undertecknad också av folkpartiet. Folkpartiet intog för sitt vidkommande en glädjande klar instäUning i dessa frågor i sin partimotion. Man konstaterade i denna del att det var principiellt riktigt att värden på grund av förväntningar ora ändrad markanvändning inte skuUe ersättas. Det slogs fast mycket ordentligt. Man instämde i huvudprinciperna att ersättning för intrång inte bör utgå för förväntningsvärden. Men så inträffar naturligtvis vad vi är vana vid när det gäller de inbördes förhållandena meUan de borgerliga partierna. När inte centerpartiet anser sig kunna släppa moderata samlingspartiet helt ur sikte i dessa frågor så raåste naturligtvis folkpartiet hålla ett öga på centerpartiet enligt principen faller en så faller alla - åtminstone en Uten bit.

Nåja, socialdemokratin får tydligen dra lasset för en rak Unje i dessa frågor, för så effektiva åtgärder som möjligt mot risker för markspekulation och en oförtjänt raarkvärdestegring. Vi gör det gärna i raedvetandet ora den betydelsefulla roll som en riktig lösning av dessa frågor spelar för våra möjligheter att trygga alla medborgares rätt till en god miljö. Vi gör det i enlighet raed vår uppfattning att raark- och miljöfrågor inte får vara objekt för spekulation och enskilt vinstintresse. Vi gör det i medvetande om det starka stöd vi har för denna inställning i remissyttranden från de stora löntagarorganisationerna, från folkrörelserna, från komraunförbun-den, från naturskyddsintressena.

Markägarna skall ha sin rätt att få ersättning för det intrång sora genora sarahällets planering görs i den pågående markanvändningen. Den markägare som under gällande lagstiftning vidtagit dispositioner för att utnyttja marken på ett sätt som en komraande raera aktiv planering från samhällets sida av hänsyn till miljön vill förhindra skaU vidare genom övergångsbestämmelser ha rätt att få en ersättning som ger honom skälig kompensation för gjorda åtaganden. Men förväntningsvärden av annan karaktär som direkt och indirekt medverkar till att driva fastighetsvärdena i höjden och stiraulera spekulation i mark skall enligt socialdemokratins mening inte ersättas.

Vi vill bryta raed den ordning sora hitintills gällt på markhushållningens område och som möjliggjort för enskUda raarkägare att ganska ofta   berika   sig   på   den   utveckling  som   medborgarna   samfällt   har

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushålUnng med mark och vatten

111

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

172

raedverkat till. Det skulle kunna anföras åtskilliga exerapel på hur enskilda markägare genom en sådan markvärdestegring tillskansat sig betydande förmögenheter medan samhällets övriga medborgare fått betala priset härför genom ökade boendekostnader eUer genom en hårdare exploatering av marken raed en sämre boendemiljö som konsekvens.

I den kommunistiska huvudreservationen utvecklas ett resonemang som jag också vUl säga ett par ord om. Koramunisterna talar om att riksplaneringen är ett anpassningsinstruraent och att den siktar på beslut i efterhand, när utvecklingen i stort redan är bestämd av privatkapitalet. Detta är ju en vrångbild. Den fysiska riksplaneringen är i själva verket uttryck för en helt annan syn på samhäUets roU när det gäller markhushåUningen.

Vad de föreslagna planriktlinjerna syftar till är att — tvärtemot vad som sägs i den kommunistiska reservationen - kunna bestämraa markhushåUningen i grova drag genom förhandsbeslut av statsmakterna. Riktlinjerna är inte heltäckande, det kan vi alla konstatera. Men detta är just en effekt av att vi har velat vara ute i god tid och ge statsraakterna raöjlighet att ange riktlinjer i förväg åtrainstone i sådana delar av landet där vi har anledning att under de närmaste åren räkna med särskilt omfattande anspråk från skilda intressens sida att få disponera mark och vatten.

Arbetet skall fortsätta och vi ämnar, ora riksdagens beslut går i den riktningen som utskottsbehandlingen ger anledning förmoda, ta fram underlag för riktlinjer också i fråga om återstående delar av landet så snart det är möjligt. Kommunisterna resonerar som om vi redan i dag förfogade över ett fullständigt beslutsunderlag och fullständiga kunskaper ora exempelvis de ekologiska sammanhangen. Det gör vi ju inte.

Om vi inte skuUe vara beredda att gå stegvis fram, sora vi från regeringens sida har valt att göra, utan i stäUet siktade på den heltäckande planering som kommunistreservationen åsyftar, då skulle resultatet bli precis det som kommunisterna säger sig tycka så Ula om, nämligen att planeringen fördröjs och komraer i efterhand. Vi har bedörat det så att vi måste handla nu. Det är därför regeringen trots kritik för ofuUständighe-ter i kunskapsunderlaget och för korta remisstider har ansett det så angeläget att komma till beslut i riksdagen skyndsamt.

I en kommunistisk reservation tar man också upp frågan om Västkusten och finner, att denna i propositionen skulle vara starkt prioriterad när det gäller lokalisering av miljöstörande industri. Detta stämraer inte med vad som uttalats i propositionen. Där utvecklas ett resonemang, som går i helt raotsatt riktning, nämligen att lokaliserings-önskemål som riktas mot Västkusten skall bedömas utomordentUgt restriktivt. Till yttermera visso frarahålls det i propositionen, att de regionalpolitiska och railjöpolitiska bedömningarna leder till samma slutsats i detta stycke.

Utöver de synpunkter som utskottsmajoritetens talesmän anfört mot reservationerna vill jag bara tillägga att raan i några av dem i förhållande till skrivningen i propositionen slår in öppna dörrar. Som exempel vill jag peka på den reservation i vilken man understryker vikten av att prövning

av glesbebyggelse skall ske i sådana former att den inte bUr betungande för den sökande. Detsamma gäller den reservation som talar om angelägenheten av att kunna reservera industriraark vid Idefjorden. Det finns ingen invändning i propositionen raot den tanken, såvida inte reservanterna syftar på raUjöstörande industrier.

Låt mig i detta sammanhang säga som svar på herr Grebäcks fråga hur regeringen skall ge ytterligare direktiv till länsstyrelsen: Direktiven till länsstyrelsen komraer att avse hur planeringen skall bedrivas, inte planeringens innehåll. 1 det senare avseendet gäller de riktlinjer sora riksdagen antar, sådana de tolkas i första hand av länsstyrelse och kommun i samråd. Det är bara om länsstyrelse och komraun redovisar en uppfattning om planeringsriktUnjerna, som skiljer sig från riksdagsbeslutet, som regeringen måste gå in med direktiv för kommunens planläggning i anslutning till de riktUnjer som riksdagen har uttalat sig för i sararaanhanget.

Låt raig också i detta sararaanhang än en gång få understryka, att hinder i vissa områden för raUjöstörande industrier inte är detsamma sora hinder för all industriell utveckling i sådana områden. Här som i andra sammanhang kopplar markhushållning och regionalpolitik tiU varandra, i målsättningen att trygga såväl tUlgång på arbetskraft som rätten till en god livsmUjö för människorna i alla delar av landet.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Herr BOHMAN (m) kort genmäle;

Herr talman! Moderaterna sade nej till regeringens förslag ora aktivare hushållning med raark och vatten, sade statsrådet Lundkvist. Det är inte sant. Det är ju rent nonsens att komma med ett sådant påstående. Har regeringen och statsrådet själv en så svag ställning i den här frågan att ni skall behöva använda sådana totalt felaktiga argument? Känner ni er verkligen så svaga? Vore det inte bättre att försöka stå med fötterna på jorden och argumentera mot den ståndpunkt sora vi verkligen har intagit? Och vilken är det?

Jo, vi har hela tiden sagt ja till nya riktlinjer för hushållningen raed mark och vatten. Vi raenar att det är nödvändigt att göra analyser och överväganden och dra upp riktUnjer sora vi tidigare saknat för utnyttjandet av vårt lands tillgångar. Regeringens sätt att behandla Ritsem- och Kaitumfrågan visar ora något att det behövs planmässighet då det gäUer att tillvarata landets resurser. Vem var det som syndade den gången? Var det inte herr Lundkvist och hans meningsfränder?

Men vad vi har sagt nej till är att raan skall utnyttja behovet av nya riktlinjer för denna hushållning tUl att flytta frara sina socialiseringspålar på det sätt sora regeringen har velat göra. Vi har accepterat en viss planering av glesbebyggelsen. Men vi har ansett att man inte behöver gå så långt i planeringshänseende som regeringen velat göra. Vi har ansett att den har varit för radikal. På många håll behöver man inte ett så omständligt planeringsförfarande som regeringen föreslagit. Det blir dyrt, det kräver en byråkrati, det leder till tidsutdräkt. Redan nu har JO vid upprepade tiUfäUen ingripit och klagat över den långsamma behandUng som ägnas byggnadslovsärenden. Det vet säkert statsrådet.

Vad vi inte accepterat är att man skall vägra ersättning åt markägare

173

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

som förlorar den rätt de hittills har haft att bebygga sin mark. Den debatt som statsrådet Lundkvist och jag hade förra hösten rörde framför allt avvägningen mellan fritidsbebyggelse och det rörliga frUuftslivet. Statsrådet är nu betydligt mer generös raot glesbebyggelse än då och har tydligen tänkt om. Den gången prioriterade statsrådet helt det rörliga friluftslivet och fritidsbebyggelse i byar. Det har skett ett omtänkande och det är svenska folket enbart tacksamt för. Den otroligt negativa syn som statsrådet Lundkvist den gången presenterade har modifierats, och det är vi också tacksamraa för.

Vi har i dag - det skall vi inte glömma bort - under den socialdemokratiska regeringen regler om hur ersättning skall ges, då intrång leder tUl att marken bara kan användas på ett sätt som står i uppenbart missförhållande tUl dess tidigare värde. Varför skall den regeln inte kunna vara kvar även i fortsättningen? Vad har den regeln för inverkan på möjUgheterna att bedriva en förnuftig planering? Ingen som helst!

Ora två raarkägare har sina marker alldeles bredvid varandra, så kan de nya reglerna leda till att den ena får använda marken som han vUl, medan den andra inte får använda marken som han vill. En av dem förlorar egendom, och en av dem får behålla sin egendom och utnyttja den. Det är ett slags lotteri om rättssäkerhet som inte hör ihop med den hittillsvarande rättsordningen. Man skall bedriva lotteri på det här sättet mellan oUka markägare. Människorna skall behandlas hka, oavsett om de är markägare eller inte. Och när vi då kräver att man skall slå vakt om rättssäkerheten bUr det i herr Lundkvists tappning att slå vakt om markspekulationen! Det är fel. De som drabbas är enskilda människor, väldigt mycket småfolk, småbrukare och andra raarkägare. Deras markägande har inte med markspekulation att göra. Markspekulationen skall vi nog kunna komma åt, och vi är helt inställda på att hjälpa till ora det skulle behövas ytterligare åtgärder för att angripa markspekulationen som sådan.

Sedan tog statsrådet upp frågan om markpriserna och de ökade boendekostnader, som ett fritt utnyttjande av marken skulle leda till. Men vem är den stora markspekulanten? Är det inte staten själv? Kommer statsrådet ihåg hur det gick tUl när staten sålde Järvafältet? Staten ville ha 300 railjoner kronor för fältet. Koramunerna i Storstockholm gjorde gällande att det ortspris som då var förhärskande, 3 kronor per kvadratraeter, skulle betalas, dvs. 120 railjoner kronor. Så småningom tvingade staten igenom ett pris på 240 miljoner kronor, ett avsevärt högre pris än det som då var gängse. Det ledde tUl att Järvafältet måste exploateras mycket hårdare än vad som annars hade varit nödvändigt. Det ledde tUl den dåliga bostadsmiljö på Järvafältet som människorna i dag kritiserar. Det ledde också till att lägenheterna inte efterfrågas, att lägenheterna står tomma och att staten måste gå in och subventionera de tomma lägenheterna. Detta är resultatet av statlig markpoUtik!

174

Herr GREBÄCK (c) kort genmäle:

Herr talman! Frågan om en justering av bestäraraelserna om övergångsersättningarna tycks vara en hetare potatis än jag trodde från början.

Statsrådet Lundkvist säger själv på s. 342 i propositionen att syftet är "att fånga upp de fall där glesbebyggelserätten eller raöjligheten att i annat hänseende ändra markanvändningen har haft en reell innebörd för fastighetsägaren och inte endast utgjort ett förväntningsvärde om vars berättigande några säkra slutsatser inte kan dras".

Jag har inte gjort någon invändning så långt, men jag ifrågasätter däremot — och det tycks också civUministern ha gjort — om vägbygge, brunnsgrävning etc. är de enda säkra tecknen i skyn på att förväntningen varit reell. En reell förväntning är enligt övergångsbestämmelsernas utgångspunkt någonting som det skuUe kunna anses obUligt, enligt rUcsdagsraajoriteten i fjol, att inte ersätta. I raitt huvudanförande frågade jag om civUministern åtminstone vUle se över möjligheterna att knyta an tUl fastighetstaxeringen på något sätt.

Jag frågar nu, och jag skulle vUja ha ett ja eller nej som svar: Tycker civUministern att hans avgränsning av ersättningsrätten verkligen leder tUl hans eget syfte? Svarar han ja på den frågan innebär det alltså att han raed lugnt saravete kan ta ut skatt på ett taxeringsvärde som inbegriper förväntningar, men att han inte är vUlig att använda taxeringsvärdet ens för att avgränsa en grupp som skaU ha rätt att få sin sak prövad — och prövad i vanlig ordning. Ora det skuUe bli så att inte alla får ersättning skulle ett sådant tllvägagångssätt ändå ha den fördelen raed sig att man mte känner sig dömd utan att ha fått ett tUlfälle att försvara sig. Det borde, som jag ser det, vara värdefullt att på den här vägen för första gången få in någonting som knyter an tUl fördelningspolitiska målsättningar, som jag en gång trodde att vi var överens om. Försök bevisa att statsministern hade rätt när han i förmiddags sade tUl herr Bohman: "Men sraåfolket har inte någon anledning att oroa sig till följd av den nya lagstiftningen - det är de stora raarkspekulanterna som har det."

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genraäle:

Herr talraan! Jag hinner tyvärr bara ställa en fråga tUl statsrådet Lundkvist - den sora gäller industrikoncentrationen.

I bilaga 2 s. 164 och 165 säger herr Lundkvist: "Även jag finner rapportens" - dvs. rapporten om hushållning med mark och vatten -

"förslag till riktlinjer för de högexploaterade kusterna väl avvägda. —          

Beträffande de övriga kusterna ansluter jag mig        tUl de riktlinjer

sora föreslås i rapporten- ."

Vad säger då rapporten? Ora vi går tUl s. 14 i bUaga 2 finner vi att den säger så här:

"Industrier raed utsläpp tUl vatten av syreförbrukande organisk
substans eller stora fosforutsläpp synes förraånligast att lokalisera tUl
västkusten.----

Lokalisering tUl västkusten torde vara att föredra vid samtidiga utsläpp
av närsalter, syreförbrukande substans och små raängder försurande
ämnen, eUer av tungmetaller eller andra biologiskt anrikningsbara
giftämnen---- .

Stora utsläpp av försurande äranen från anläggningar som saratidigt kräver oljetUlförsel lokaliseras lämpligast tUl ostkusten i varje fall ora nädvändig oljeförsörjning kan ske via rörtransporter. Är detta ej raöjligt

175

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

är en förläggning tUl Västkusten möjligen att föredra. Förekomraer dessutora stora utsläpp av närsalter och/eller syreförbrukande organisk substans torde Västkustlokalisering vara att föredra."

Såvitt jag förstår betyder rapporten som statsrådet ansluter sig tiU att Västkustlokalisering i de flesta fall är att föredra. Hur stämmer det med den regionalpolitiska syn som man i bUaga I påstår sig företräda? Det stäraraer inte alls. Det måste betyda en avsevärd koncentration tUl sydvästra Sverige av tung industri.

Herr TOBE (fp) kort genmäle;

Herr talman! Statsrådet Lundkvist sade att vi skall ha en fortsatt debatt i riksdagen om dessa frågor. Detta kommer väl då att innebära att vi sora nu bereds tUlfäUe att avge yttranden över riktlinjerna. Vi skall godkänna riktlinjerna för organisationen och sederraera skall vi också få inforraati(m, antingen årligen som vi föreslår i vår motion eller också på det sätt som majoriteten uttalat sig för.

Jag vet inte om uttalandet om att vi skall beredas tUlfälle att yttra oss skall tolkas så att vi får yttra oss över riktlinjerna men att vi inte får hitta på några egna riktlinjer. Jag utgår från att vi har frihet att framlägga egna förslag, men jag kan inte språkbruket riktigt - det kanske man skuUe kunna få en förklaring på.

Sedan anförde statsrådet att det har riktats kritUc mot att utredningen hållits inora kanslihusets väggar osv. Jag har också tidigare anfört sådan kritUc. När det gäller den tekniska delen har jag numera avstått från att göra det och sagt att vi kan godtaga tUlvägagångssättet. Det är den bristande parlamentariska insynen framför allt när det gällt att genom lagstiftning förankra riksplaneavgöranden i den deraokratiska beslutsprocessen som vi har riktat anmärkningar mot. Den kritik som jag tidigare i interpellationsdebatter frarafört raot den tekniska delen viU jag inte upprepa.

Däreraot vUl jag understryka detta raed parlaraentariska närander. Vi tycker att riksdagen är ett olärapligt organ för att vara detalj planerare, även ora det är i riksplanesaramanhang. Riktlinjer skall riksdagen uttala sig ora, men att hålla på med Ljusnan, Idefjorden osv. passar inte in i systeraet. Därför kunde man ersätta riksdagen med något annat — en raindre riksdag eller ett särskilt utskott. Vi har föreställt oss att man skuUe kunna utforraa en parlaraentarisk nämnd av samraa typ sora andra rådgivande organ sora finns i kanslihuset. Men riksdagen skall inte ersättas av något korporativt organ där parlamentarikerna inte har säte. Det skall vara en demokratisk insyn. Det ligger naturligtvis en risk häri — raan kan bli gisslan för vad regeringen beslutar i frågor där raan kanske inte har varit tUlräckligt uppmärksara osv. Men vi tar den risken när vi nu föreslår ett parlaraentariskt organ. Vi föreställer oss att det så sraåningom skall kunna bli ett resultat sora passar bra.

176

Herr civUministern LUNDKVISIT:

Herr talman! Herr Bohman hörde kanske inte riktigt upp när jag sade att raoderata samUngspartiet inte vUle vara med om några åtgärder för att försöka stärka sarahällets raöjligheter att styra raarkhushållningen, när vi

diskuterade dessa frågor i fjol. Man yrkade ju då avslag på hela den proposition som vi lade fram vid detta tUlfälle. Det var så jag uttryckte mig i mitt inledningsanförande, och dessutom konstaterade jag att trots den iver med vUken herr Bohman engagerade sig i debatten i fjol mot att man över huvud taget skuUe ge sig på att på något sätt reglera glesbebyggelse har så småningom förnuftigare krafter inom moderata samUngspartiet intagit en annan position, och det gör att vi i dag är ense på den punkten att vi behöver den här typen av översiktliga bedömningar Och möjligheter för samhället att också ha sm mening om hur och var vi skall bygga i glesbygd.

Sedan konstaterade jag också att moderata samlingspartiet inte är berett att göra någonting i samband med de ersättningsfrågor som vi nu diskuterar, utan vUl behålla hela den ordning som för närvarande gäller. Även det konstaterandet torde vara riktigt. Här skiljer sig ju herr Bohman och moderata samUngspartiet så helt ut från de övriga partierna att jag inte finner det mödan lönt att vi håller på och träter om det. Vi kommer aldrig att kunna bli överens om de här tingen, och jag föreställer mig att frontställningarna är utomordentligt väl klarlagda genom den debatt om expropriationslagsttftningen som fördes här i natt mellan statsrådet Lidbom och företrädare för moderata samlingspartiet och genom partUedardebatten på förmiddagen.

Men så sade herr Bohman; "Vi skall gärna vara med om att vidta åtgärder mot markspekulation, om det skulle behövas sådana åtgärder." Det vittnar ju om hur liten uppmärksamhet moderata samlingspartiet har ägnat de här probleraen under de år som gått.

Herr Bohman sade också att jag hade blivit mera generös nu än jag var i fjol när det gäUde möjligheten att bygga fritidshus mera glest, om jag får använda det uttrycket. Han vUle tUlvita mig att i fjol bara ha kunnat tänka mig rörligt frUuftsliv och fritidsbyar. Det är en helt felaktig föreställning som herr Bohman försöker inge kammaren. Redan i fjol hade jag den instäUning som jag har redovisat i propositionen, nämUgen att man naturligtvis skaU pröva olika möjligheter och dessutom försöka möjliggöra fritidsbebyggelse i anslutning exempelvis tUl nuvarande jordbruksegendomar.

Herr Grebäck menade att det där med övergångsbestämmelserna var en hetare potatis än han från början kunde tro. Det är helt rUctigt, herr Grebäck. Om vi skall börja tumma på det skydd, som vi i fjol geraensarat försökte skapa för att motverka riskerna för markspekulation i områden som vi upplever som tryckområden, och i det sammanhanget införa principer som frångicks redan 1947, när man gjorde den bygglagstift-ningen, då är det i varje fall för oss en utomordentligt het potatis.

När det gäller den i motionen från centerpartiet beskrivna regeln för hur man via taxeringarna skulle komma fram tUl vilka som skulle kunna få ersättning måste jag säga följande. För det första vidhåller jag att jag inte vet hur man skaU göra för att skilja dessa ting åt i taxeringsvärdena. För det andra innebär detta att man ger sig in på principen att om visst värde lagts fast i taxeringsvärdet, så skaU det alltid realiseras med hjälp av bidrag från samhällets sida. För det tredje är detta en som jag ser det utomordentligt vårdslös ordning tUl skUlnad från den regel som vi har

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

111

12 Riksdagens protokoll 1972. Nr 144-145

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

försökt skapa och som jag tycker är klar i förhållande till den centerpartiet pläderar för.

Jörn Svensson har, sora jag uppfattar honora nu, helt missförstått det här med liktlinjer. Såsom han skUdrar detta underlag som rapporten redovisar så håller han inte isär en redovisning av faktiska förhållanden och de riktlinjer som propositionen sedan ger för själva planeringen. Det är alldeles riktigt att raan i rapporten redovisar de olika faktorer som kan tala för lokalisering av olika typer av raUjöstörande industri vid den ena eller andra kusten eller i inlandet. Det är också riktigt att dessa faktorer kan så att säga gå på tvärs emot varandra. De tvingar oss då till en bedömning hur vi skaU planera för att åstadkomma bästa möjliga avvägning. Det är då vi får riktlinjerna, och det är de riktUnjerna som är presenterade i propositionen och som när det gäller Västkusten innehåller vad jag sade i mitt inledningsanförande.

TUl sist vUl jag tUl herr Tobé beträffande den parlamentariska förankringen säga för rain del att vi inte alls skall ersätta riksdagen. Jag tycker att frågor om rUctlinjerna för denna verksamhet angår riksdagen i allra högsta grad. Ordningen blir ju nu den att de riktlinjer som riksdagen uttalar sig för skaU diskuteras på länsnivå mellan stat och kommun — staten företrädd av länsstyrelse, och prövas på den lokala planeringen. Vi får tUlbaka detta ärende tUl regeringen och koramer att redovisa det på nytt för riksdagen med de raöjligheter sora alltid finns i riksdagen att raotionera ora ändringar i riktlinjerna. Jag tycker att det är fel att försöka ersätta riksdagen raed någonting annat i detta sararaanhang.

178

Herr BOHMAN (ra) kort genmäle:

Herr talraan! All right, jag skaU inte fortsätta att träta raed herr Lundkvist längre om vad han sagt eller inte sagt. Jag skaU nöja mig med att ta ett praktiskt exerapel som belyser de nya reglerna, och jag skall hämta det från ett område där risken för konflikt mellan markägarna och det allmännas intresse är särskUt påtaglig. Det gäller ett område där alltså statsrådet Lundkvist raed större rätt än på andra håll - jag väljer alltså någonting sora är bra för Er — skulle kunna ställa krav på både planering och inskränkning i bebyggelserätten. Jag tar exemplet från Stockholms skärgård, sora jag känner bättre, vågar jag påstå, än de flesta här i kammaren.

Tag ett hemraan i mellanskärgården som i ett par generationer har varit i samma famUjs ägo. De flesta av barnen arbetar i staden, och en av famUjemedlemraarna driver fortfarande gården och fisket. Det är alltså fråga ora en typisk gles skärgårdsbebyggelse, insprängd bland klipphällar och lövdungar. När farailjen för de anhöriga i staden vill bygga ett eller två hus tUl på marken, infogade i naturen med den känsla för landskapet som skärgårdsbonden alltid har visat, då säger myndigheterna nej. Marken skaU stå tUl förfogande för det rörliga frUuftslivet, stränderna för båtfolket, och någon fast bebyggelse skall över huvud taget inte få komma i fråga.

Jag vänder mig inte mot tanken på att man öppnar öar och raark för fritidsfolk. En mera planmässig skärgårdspolitik, där oraråden från början har avsatts för det rörliga frUuftslivets intressen, har vi moderater krävt

snart i tio år. Men om man hindrar fiskarbonden att för sina anhörigas räkning bygga tUl faraUjeheramanet eller bygga några hus och i stället upplåter marken för ett stort antal fräraraande raänniskors avkoppling och rekreation — vUket kan vara raotiverat, det erkänner jag - så tycker vi i alla fall att rättviseskäl talar för att bonden skall få ersättning för den rätt sora han förlorar.

Det är säkerligen inte pengarna sora han är ute efter — det är rätten att bygga och bo. Men genom en ersättningsrätt markerar i alla fall det svenska samhället att det är ett rättssamhälle och att det är berett att betala bonden, att kompensera honora för de uppoffringar sora han gör för att många andra människor skaU få fri tUlgång tUl hans mark.

Regeringens förslag står — och jag tycker att det här exemplet belyser detta — i strid med aUt jämlikhetstänkande och alla rättviseskäl.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Herr GREBÄCK (c) kort genraäle:

Herr talraan! Statsrådet Lundkvist sade att han visste inte hur han skuUe bära sig åt för att tUlärapa de förfaranderegler sora vi föreslår i taxeringssaramanhanget. Men det tror jag inte att statsrådet skall bekymra sig så förfärligt mycket om, utan överlämna med fuUt förtroende detta åt domstolarna, så klarar de nog upp det.

Det är inte svårt att vara generös när det är andra sora får betala — det är värre att vara det när det går ut över en själv. Jag har raärkt i många sådana här sararaanhang, där samhället är intressent i konflikt med de enskUda, att de som företräder samhäUet ofta är alldeles ovärdigt generösa när det gäUer att ställa krav på att de enskilda skall upplåta värden som de har räknat med är deras och som man faktiskt tar ifrån dem.

Jag tycker att de krav som man ställer här är ganska rimliga. Det gäller ett övergångsskede och det gäller en kategori av människor som sannerligen inte lever — åtminstone i regel — i sådana omständigheter att de inte behöver de slantar som fastigheterna kan ge dem. Jag skulle kunna nämna många exempel på vUka konsekvenser detta kommer att få för många fiskarbönder och småbönder ute i skärgärdsregionen, där det genomförts, men tiden raedger det inte.

Herr talman! Det här var den avdelning där statsrådet vänder taggarna utåt. Jag skuUe också vUja återfalla på den avdelning där han var vänlig och gav uttryck för ett tack tUl civUutskottet för det arbete vi har utfört. Vi vUl kvittera det; vi är naturligtvis trots allt glada över att vi fått vara med ora att behandla den här utoraordentligt intressanta propositionen Hushållning med mark och vatten.

Herr SVENSSON i Malmö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Vad är det som jag kan ha missförstått, herr statsrådet Lundkvist?

I rapportmaterialet — redovisat på s. 14 i bilaga 2 — tas ju mycket klart ställning, pä föregivet mUjöpolitiska grunder, för Västkustlokalisering och väsentligen mot ostkustlokalisering och inlandslokalisering. På s. 165 ansluter sig departementschefen i sitt uttalande tUl rapportens förslag tiU riktlinjer.

179

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Längre fram säger visserligen statsrådet Lundkvist också att man skall försöka fördela så raycket som möjligt av den här väldiga ansamlingen tUl Västkusten, som tenderar att uppkomma, på andra delar av landet, för annars stämmer det inte med de regionalpolitiska målen. Det är i och för sig ett riktigt påpekande. Men statsrådet säger också att lokalisering av miljöstörande anläggningar tUl Västkusten bör medges bara om starka mUjöpolitiska skäl talar för en lokalisering dit.

Det är emellertid just det som rapporten anför som skäl för att förlägga dem tUl Västkusten. Och varför gör man det? Jo, därför att man förutsätter att man icke skall lägga de starka krav på rening på storindustrm som är nödvändiga för att man skall få den situationen att man slipper förlägga dessa industrier tUl Västkusten och i stället placerar dera på ostkusten och i inlandet. Och eftersom det ingenstans i rapporten står talat om skärpta krav eller att sådana är önskvärda blir följden av det kombinerade tänkande som finns i departementschefens yttrande och i rapporten en mycket starkt markerad koncentration av tung industri tUl sydvästra Sverige.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talraan! Jag använde felaktigt uttrycket ersätta riksdagen, men det står inte i motionen och inte heller i vår reservation. Vad vi vUl ha är emellertid en parlamentarisk förankring. Det har vi utformat där.

Jag kanske kan ta en liknelse med ämbetsverken och länsstyrelserna. På båda ställena har man lekmannastyrelser. En riksplanering är något som står över ämbetsverken och departementen. Den är egentligen någonting som borde lyda under statsministern, och då har man inte den möjligheten. Men det finns naturligtvis andra raöjligheter att hitta på något lämpUgt sätt att ersätta den insyn sora borde finnas i det fallet.

Slutligen tackar jag för vad statsrådet Lundkvist sade, nämligen att man har rätt att motionera om riktUnjer. Då kan man tydligen också ta initiativ, och man ges inte bara tUlfälle att yttra sig över de kommande riktlinjerna. Vi skall försöka utnyttja den möjligheten i fortsättningen att motionera på lämphgt sätt.

180

Herr civUministern LUNDKVIST;

Herr talman! Herr Svensson i Malraö missförstår fortfarande det material som han här har studerat. Därför upprepar jag än en gång att först har det gjorts studier och inventeringar av under vilka olika förutsättningar industrin kan tänkas bli lokaliserad tUl våra kuster. Men det är mga riktlinjer. Det är en redovisning av de problem som man kan möta från mUjösynpunkt, om man lokaliserar vid öst- respektive vid Västkusten.

Därefter har vi att göra avvägningar mellan problemen och att bestämma oss för var vi från miljösynpunkter över huvud taget kan tänka oss att släppa frara denna typ av industri. Där har vi också saraordnat våra bedömningar med regionalpolitiska överväganden, och det har lett fram tUl de målsättningar som är redovisade i propositionen. Jag hoppas att herr Svensson nu, när jag än en gång har understmkit det, förstår att det är detta som är regeringens inställning i denna fråga.

Men sedan är det inte så att de områden som nu anvisas som tänkbara för denna typ av industri skall få bli speciella lortområden i den meningen att s. k. raUjöstörande industri skaU kunna lokaliseras dit utan att behöva vara rädd för att möta de krav sora vi generellt sett uppställer mot sådan industri från mUjövårdssynpunkter. Jag vågar också säga att ambitionerna i det faUet här i landet är höga och att vi i fortsättningen också noga kommer att bevaka vUka tekniska och andra förutsättningar som föreligger för att denna typ av industri skall kunna uppfylla kraven i det avseendet.

Jag vUl också tUlägga att vi har varit särskilt vaksamraa när det gäller dessa områden. Vi uppmärksammar genom en särskUd utredning de problem som kan vara förknippade med just dessa områden, både under byggnadstiden och tiden därefter. Även i sådana områden skall raänniskorna ha rätt att leva i en så god railjö sora raöjligt.

Sedan har vi då skärgården, herr Bohman. Vi är väl medvetna om alla de problem som vi måste kunna lösa på ett bättre sätt än hittiUs när det gäller skärgården och dess befolkning. Jag tycker det är direkt fel, om man menar att vi skall lösa försörjningsproblemen för folket i skärgården genora att ge den rätt att i nuvarande läge avstycka tomter och den vägen få en slant för att kunna leva bättre. Resultatet av en sådan ordning blir bara att vi tUl sist privatiserar skärgården, och då har komraande generationer sannerligen ingenting att leva av. Jag är å andra sidan övertygad om att den översiktsplanering som vi nu pläderar för skall göra det lättare för oss att låta enstaka hus komraa tUl stånd i områden, där vi hittUls, med det något kantiga verktyg vi har haft — tätbebyggelsedefinitionen - har fått säga nej, därför att vi har fått tUlämpa den så att säga mera principiellt än praktiskt. Får vi i förväg överallt en översiktsplanering, som gör det lättare för kommunalmännen att bedöma var inte bara glesbebyggelse i dess tekniska bemärkelse kan komma i fråga, utan också var enstaka hus kan komma i fråga i oraråden som vi i dag skulle vara benägna att betrakta som tättbebyggda, så löser vi säkerligen en hel del av de problem som herr Bohman redovisade som skärgårdens problera. Över huvud taget kommer vi - det kan jag försäkra — i fortsättningen att ägna skärgården speciell uppmärksamhet när det gäller samhällsplanering av den här typen; vi är medvetna om de problem som föreligger i detta sararaanhang.

TiU sist några ord tUl herr Grebäck, som jag har lärt känna som en progressiv ledamot av riksdagen när det gäller raarkfrågor. Jag tror herr Grebäck förstår raig ora jag säger att vi från vårt partis sida var utoraordentligt till freds med att vi i fjol kunde vara så ense som vi var när det gäUde att konstatera behovet av en annan tätbebyggelsedefinition, behovet att utsträcka det begreppet med de konsekvenser när det gäller ersättningsrätter av olika slag som vi aUa då var väl medvetna om. Jag har uttryckt min förståelse för att det sedan i fjol har hänt saker och ting. Vi har bl. a. haft en remissbehandling av lagstiftningsproraeraorian som skapat vissa problem för centern i sammanhanget; jag hänvisade tidigare tUl Lantbrukarnas rUcsförbunds remissyttrande. Men jag tror ändå att herr Grebäck och jag innerst inne och i princip är överens om att vi skall vara försiktiga när det gäller att tumma på åtgärder som vi i enighet har

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

181

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vat ten

vidtagit för att motverka riskerna för att vi i tryckområden skall få en markvärdestegring. Herr Grebäck vet lika väl som jag att det inte har bara gynnsamma effekter ens för jordbruket. Den pågående markvärdestegringen är i vissa områden ett bekymmer för jordbruket; visserligen kan enstaka jordbrukare kamma hem en hacka på den, men de sora skall fortsätta ai:t jordbruka har betydande bekymmer av markvärdestegringen. Det bUr besvärligare och besvärligare att driva ett jordbruk i bygder där markvärdena går i höjden. Inte minst av det skälet hoppas jag att vi kan enas om att vara utomordentligt försiktiga och om att vi verkligen skall fortsätta med den aktiva markpolitik som jag har föreställt mig att herr Grebäck innerst inne är en stark anhängare av.

Herr tredje vice talmannen anmälde att herrar Svensson i Malmö, Grebäck och Bohraan anhåUit att till protokoUet få antecknat att de inte ägde rätt tUl ytterligare repliker.

182

Herr statsrådet LIDBOM;

Herr talraan! Sent i går kväll — någon sade att det var i spöktimmen — äntrade jag den här talarstolen och höU en lång utläggning. Den har i dag uppkallat herr Bohman och en del andra tUl protest och till temperamentsfulla och indignerade angrepp.

Nåväl, har herr Bohraan raanat frara spöket är det väl bäst att jag åter äntrar talarstolen och tar upp en del av resonemangen med honom.

Mitt anförande i går handlade om marklagstiftningen och dess betydelse för bostadsbyggande och naturvård. Jag kom också in på ideologiska skUjelinjer meUan partierna när det gäller sättet att se på äganderätt tUl mark.

Herr Bohman är naturligtvis inte främst indignerad över mitt anförande utan över den lagstiftning som vi i dag diskuterar. Han säger att det är en lagstiftning, som bryter raed rättssamhällets grundläggande principer, och över huvud taget en lagstiftning som inför ett stort eleraent av rättsotrygghet i vårt sarahälle. Den bryter sönder något av grundvalarna för det gamla svenska rättssamhället.

Den princip framför aUa andra som vi, enligt herr Bohman, tycks bryta mot genom den här lagstiftningen är kravet på att raan skall behandla aUa lUca — i detta sararaanhang att aUa markägare skall behandlas lika. Om en markägare får bygga på sin raark, skall andra också få göra det eller i annat fall få kompensation i någon form.

Rätt raånga gånger har jag haft tUlfälle att lyssna tUl herr Bohmans och moderaternas markpolitiska idéer, och jag har fattat att detta med likabehandUng är något mycket centralt för er. Det kan då vara på tiden att vi äntligen försöker komma tUl tals och resonera i sak för att se om vi möjligen kan vara överens någon bit och konstatera var meningarna sedan bryter sig. Det kan vara rätt fruktbart att börja raed att undersöka ora man är överens om någonting.

Jag tycker mig ha kunnat konstatera att vi ändå är överens om vissa ting. SamhäUet måste ha vissa befogenheter. Vi måste ha kommuner som kan planeia bostadsmUjöer och fritidsoraråden, och vi raåste ha kommuner och länsstyrelser som kan värna om mark- och naturtUlgångar, skydda

kuster och hålla dessa öppna osv. Vi måste ha en lagstiftning som skyddar grusåsar, så att vi undviker grustag som river upp de vackraste landskapen. Vi raåste ha en lagstiftning ora vattnet, så att älvar kan bevaras och så att inte vem som helst sora äger fallhöjd kan anlägga ett kraftverk.

Detta är eleraenta sora jag tror att vi är totalt överens ora, herr Bohman och jag. Men det betyder tUl en början i så fall att vi där behandlar raarkägare olika. Den ene får bygga, den andre får inte bygga.

Var koraraer då likabehandlingen in? Jo, säger herr Bohraan, då får vi åstadkomma rättvisa på det sättet att vi ger ersättning tUl den som inte får bygga. Det låter ju väldigt bestickande. Men det betyder i så fall ganska raycket av ersättningar, skaU jag säga. Tänk t. ex. på det fallet att vi skall bygga ut en ny tätort med centmmbebyggelse, bostadsbebyggelse, parker och grönområden. De raarkägare, som inte får bygga centrumbebyggelse eller bostadshus utan har raark som delvis blU grönområden, de skall då ha ersättning och sättas i samma goda ställning sora ora de hade fått bygga höghus på sin raark i stället — i likhetens naran, förraodar jag. Det är i varje fall konsekvensen av ett sådant resoneraang.

Ora den ene som har en markbit vid kusten får bygga en soraraarstuga där, då skall den andre sora har en raarkbit vid kusten också få bygga en soraraarstuga eller - om förbud utfärdas — erhålla ersättning, så att han blir ekonomiskt sett lika väl stäUd som ora han fått bygga stugan.

Jag kan fortsätta uppräkningen. Det är naturligtvis likadant raed grusåsen, om man vUl vara konsekvent. Får man inte sprätta upp grusåsen, skall man ha ersättning. Det är otUlständigt att den ene får anlägga grustag men inte den andre. Den som får förbud på sig skall försättas i samraa goda ekonomiska position som om han hade fått öppna grustag.

Jag kan övergå tUl älvarna och vattenfallen. En del företag sora äger fallhöjder får bygga kraftverk. Den sora inte får bygga kraftverk skall då tydligen ha ersättning, så att han blir ekonomiskt lika väl ställd som om han hade fått anlägga kraftverk. Vitsen med likabehandlingen via ersättningar är att man skall betala full ersättning, som herr Bohman brukar uttrycka det. Den som får ersättning skall korama i Uka god StäUning ekonomiskt sett sora ora han i stället hade fått bygga på det sätt han själv önskat.

Det är rätt intressant att konfrontera dessa teorier och deras konsekvenser redan raed dagens lagstiftning, herr Bohman. Enligt 1947 års byggnadslag kan kommunerna faktiskt bestäraraa var tätbebyggelse får komma tUl stånd. Den som inte får bygga på sin mark har inte rätt tUl ersättning härför. Skall vi riva upp 1947 års byggnadslag?

Vattenlagen har ett aktningsvärt datura. Den tUlkora 1918. Den sora inte får arUägga ett kraftverk får inte ersättning härför. Skall man riva upp denna lag och bygga på den motsatta principen för att få fram den likabehandling sora herr Bohraan efterlyser? Man raåste verkligen undra, när raan läser i aktstyckena.

I pressraeddelandet från raoderaternas raarklagsgrupp, sora jag om-närande i går, står just att man beklagar att dåvarande högern under 1950-och   1960-talen  och  senare  hälften av  1940-talet inte var tiUräckligt

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

183

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

184

vaksam mot den smygsocialisering som berövade markägarna deras ersättningsrättigheter. Man nämner uttryckligen byggnadslagen såsom exerapel och drar i förbifarten också frara strandlagen och naturvårdslagen.

Även herr Wennerfors talade i går utförligt om smygsociaUsering. Han skulle prestera bevis. De bevisen blev helt enkelt en historik över marklagstiftningen, där han räknade upp praktiskt taget alla marklagar som har antagits sedan andra världskriget. Han startade med 1945. Alla marklagar var tydligen exempel på smygsocialisering. Är herr Bohman så konsekvent i sitt krav på likabehandling att han vill riva upp 1947 års byggnadslag, 1964 års naturvårdslag, osv.? Det skulle vara rätt intressant att få en precisering. Man kan ana att han är ute efter någonting åt det hållet, men det skadar inte om vi får besked av honom själv.

Vad skulle det då leda tUl om man hade den ordning som herr Bohman efterlyser? Jo, det skulle leda tUl att en fruktansvärd massa ersättningar måste betalas tUl olika typer av markägare. Vem skall betala dem? Det måste naturligtvis skattebetalarna finansiera — stat och kommun. Det kommer inte att röra sig om små summor i praktiken. Men det betyder om vi talar klartext att för att åstadkomma rättvisa mellan olika markägare - en rättvisa som består i att när den ene får bygga men inte den andre skall det betalas ut pengar - så måste skattebetalarna för att undvika avundsjuka meUan olika markägare subventionera de besvikna markägarna. Det är den praktiska innebörden av de teorier som herr Bohman med sådan frenesi förfäktar.

När herr Bohman polemiserar raot oss i raarklagstiftningsfrågor, försöker han frammana bilden av att vi är ute i ogjort väder, att det inte fmns några problem och att det ligger något slags avundsjuka mot de rika markägarna bakom aUting. Det är vår ovUja mot de - enligt herr Bohman - fåtaliga markspekulanterna och de stora vinsterna på markaffärer som är drivkraften för hela vår lagstiftning. Men så förhåller det sig faktiskt mte. Markprisstegringen är förvisso, herr Bohman, ett ont, därför att skyhöga markpriser i sista hand måste betalas av skattebetalare, hyresgäster, vUlaköpare och för aU del sommarstugeköpare. Det är dock inte detta som är det väsentliga - trots att markprisstegringen på sina håll och på vissa typer av mark har varit ganska våldsam under de senaste årtiondena — utan det väsentliga är att prisstegringen på mark mer eller mindre sätter våra lagar ur kraft, eller den riskerar i varje fall att göra det, om man i lagarna har sådana ersättningsregler som herr Bohman önskar sig.

Hur kan det ligga till med detta? Se t. ex. först på byggnadslagen! Det är meningen att komraunerna skall ha rätt att planera och bestämma var det får byggas och var det inte får byggas. För detta behövs instmment -lagar och tUlgång tUl mark. Stiger markpriserna blir det dyrt för komraunerna själva att köpa raark, och i den mån de använder sig av möjligheten att utfärda byggnadsförbud blir det också synnerligen dyrbart. Det kan bli ekonomiskt oöverkomligt.

Undersöker vi i stäUet naturvårdslagen och de möjligheter vi där har skaffat oss att förbjuda t. ex. bebyggelse som är olämplig på en kust för att hålla den kusten öppen och tUlgänglig för alla som vUl ha bad och

rekreation, är det samma sak där: stiger priserna våldsamt på grund av hård konkurrens om marken blir det dyrare och dyrare för länsstyrelserna, dvs. staten och skattebetalarna, att åstadkomma sådana förbud.

Det är ingen skUlnad om man i stället som exempel tar grusåsar eller någonting annat som naturvårdslagen skyddar.

Jag skaU visserUgen inte upprepa gårdagens anförande, men ett par exempel är ändå värda att granska något litet. Som exempel på vad det kostar länsstyrelserna att värna om naturen i aUas vårt intresse nämnde jag Ägnö på Erstaviks fideikommiss. På en liten ö vUl man hålla naturen öppen för att alla skall kunna komma dit för att bada och ströva omkring. På större delen av denna ö utfärdades byggnadsförbud. Expropriationsdomstolen säger att staten skall betala 2 450 000 kronor för att vidmakthåUa det förbudet! Då är att märka att man inte berövat markägaren hans mark, utan han skulle dels få behåUa sin mark, dels få 2 450 000 kronor för att han inte fick bygga sommarstugor på den och sälja. Nu pågår för all del fortfarande process om detta, varför det är möjligt att siffran 2 450 000 kronor när alla processer är slutförda inte blir slutgUtig. Det reserverar jag mig för. Detta exempel visar dock vilka groteska summor pengar det kan handla om, och får markprisstegringen fortsätta blir det bara värre och värre. Vi behöver en lagstiftning som håller markvärdestegringar borta, och vi behöver ersättningsregler som är rimliga.

Jag nämnde på tal om grusåsar Sundbyholmsåsen. Vi har ganska gott om grusåsar och vackra landskap av den typen i det här landet. Men när vi skulle skydda en bit av Sundbyholmsåsen och hindra markägaren från att öppna grustag där, måste staten gå in och köpa. Det kostade 1 miljon kronor för mark som betingade några få tusenlappar ett par decennier tidigare. Detta säger väl också någonting ora vilka blockeringar av myndigheternas handlingsmöjligheter, dvs. av lagarna, som generösa ersättningsregler kan medföra.

Säger inte det senaste exemplet herr Bohman någonting? Sedan naturvärdslagen trädde i kraft den 1 januari 1965 har 10 000 människor och företag ansökt om tUlstånd att fä ta upp grustag. Länsstyrelsen har orkat håUa emot i ett 80-tal fall. Det är klart att många tUlstånd naturligtvis under alla förhåUanden skulle ha bevUjats därför att vi behöver grus, men det råder inget tvivel om - därvidlag har naturvårdsverket samma uppfattning som jag — att man har varit tvungen att släppa fram massor av markägare därför att raan inte har haft råd att köpa ut dem och betala dem de ersättningar sora ett förbud skulle ha dragit raed sig-

Nu kan herr Bohman invända: Ja, men dessa ersättningsregler beträffande grustag finns ju i dag och det finns inget förslag ännu att ändra dem. Det är inte den saken vi diskuterar. Men jag säger detta för att ge ett exempel på problematiken. För övrigt har jag lovat att vi skall anstränga oss allt vad vi orkar för att redan i vår komma med en lagstiftning som bättrar förhåUandena på den punkten.

TUl sist en annan sak innan jag slutar.

Herr Bohman talar gärna om att äganderätt inte bara är något bra, trevligt och glädjande för den enskUda människan, utan den utgör också

Nr 145

Fredagen den 15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

185

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

186

den bästa garanti för trygghet och självständighet som individen kan få, och den är en av grundvalarna för vår deraokrati. Detta frarahålles också i er partiraotion i riksplaneärendet.

Vi tar först detta med tryggheten! Det är klart att det är trevligt att ha en sommarstuga eller en vUla. Om man har en sådan, vUl raan naturligtvis vara trygg i sin besittning, och jag kan också förstå att det ger en känsla av trygghet att själv äga ett hus. Men det är väl lite överdrivet att säga, att det är den bästa garantin sora finns - det finns rätt många människor, som inte har vUlor och sommarstugor och vUkas trygghet vi bekymrar oss för, människor som känner sig sora både trygga och självständiga individer.

Låt oss lämna det där med trygghet och ta den andra aspekten. Jag blev rätt fundersam när jag i morse hörde herr Bohman nämna att äganderätten tUl mark skulle vara något slags grundval för demokrati. Vad är det för ett sammelsurium? Vad är det för konstig tanke som döljer sig bakom detta? Jag förstår väl att raan kan anställa raånga, långa och lärda betraktelser över ämnet äganderätt och demokrati. Det kan ske i alla möjliga riktningar. Man kan tala om äganderätten i allmänhet och företagens ställning i samhället och deras makt och inflytande kontra de demokratiska organen. Men när det gäller äganderätt tiU mark måste frågas vad det har med vår deraokrati över huvud taget att göra?

Jag måste erkänna att sedan jag hörde detta i morse, har jag under dagens lopp funderat grundligt, om jag kunde hitta på något slags rimlig förklaring. Jag hittade ingenting som gick i herr Bohmans riktning, raen jag hittade åtminstone en annan anknytningspunkt. Det finns ett samband mellan markägande och deraokrati: Ora man har sådana regler kring äganderätten, en sådan lagstiftning som herr Bohman vUl ha och som tillåter att markpriserna rusar i höjden hur som helst, leder det, sora vi sett, till att det blir svårare att genomföra de demokratiska beslut sora fattats i koraraunema och i riksdagen. Att förverkliga den koraraunala demokratins beslut när det gäller byggnadsplaner och att förverkliga riksdagsinlentioner när det gäller att skydda våra kuster, det är naturligtvis svårare, om man ger äganderätten en så orimligt stark ställning som herr Bohman önskar. Därför måste det aUtid vara en balans mellan raarkägarens och sarahällets intressen. Det raåste vara en balans som man inte gör en gång för alla utan som får anpassas till sin tids sociala, ekonomiska och övriga förhållanden.

Vi är självfallet inte några fiender tUl privat äganderätt tUl mark - det hade jag anledning att utveckla utförUgt i går. Den politik vi för inte minst på marklagstiftningens område går ju ut på att man skall ge tUlfäUe åt så många människor som möjligt att skaffa sig en bit av den svenska marken. Om vi håller markpriserna nere med hjälp bl. a. av lagstiftningen, så blir det litet fler som får råd att köpa sig en markbit för en soraraarstuga eller för en perraanentbostad. Detta är utoraordentligt värdefullt. Om vi håller markpriserna nere, blir det naturligtvis också lättare för den sora vUl ägna sig åt jordbruk att komma över raark till ett riraligt pris. Det är bra. Låter vi priserna på jordbruksraarken springa i väg på sådant sätt, sora skulle bli följden av herr Bohraans lagstiftning, ja, då blir på raånga håll i landet marken alldeles för dyrbar för att det skall bli

möjligt att använda den tUl något som är så pass begränsat räntabelt som jordbruk. Titta Ute på förhåUandena i Skåne vid Öresundskusten och på den prisutveckling som är där, kan herr Bohman se litet av de faror som eventuellt kan hota.

Herr talman! Detta om detta. Mest nyfiken är jag faktiskt att få höra om jag på någon punkt i min tolkning har missuppfattat herr Bohmans utläggning av principen att man i marklagstiftningen skall behandla alla ägare av mark lika.

Herr BOHMAN (ra) kort genmäle:

Herr talman! Jag beskyUde i morse herr Lidbom för att vara politisk teknokrat, och det omdömet var inte bara negativt. Bakom det låg också en viss uppskattning av herr Lidboms obestridliga juridisk-tekniska skicklighet. Den föreläsning på nära en halv timme som vi har hört här nu och sora jag skaU besvara på högst sex minuter vittnar om stor skicklighet att tala, mindre skicklighet att begränsa sig och ge en motståndare tiUfälle tUl ett ordentligt bemötande. Det kan väl herr Lidbom vara överens med mig om.

Herr Lidboms anförande spände över hela fältet, ett ganska besvärligt fält att plöja. Först prisbUdningen på mark. Har det ingen funktion att fylla att markpriserna varierar så att den mer eftersökta och värdefulla marken har ett högre pris än den mindre värdefulla? Hur tror herr Lidbom annars att man skulle kunna åstadkorama en gradering av markanvändningen efter angelägenhetsgrad inom näringslivet och för olika funktioner? Hur kommer det sig, tror herr Lidbom, att Stockholms stads mark i Stockholms city är den dyraste som finns? VUken tar ut de högsta hyrorna i Stockholm om inte Stockholras stad själv i de hus man har uppfört kring Sergels torg. Känner herr Lidbom över huvud taget inte tUl hur koramunerna är markprisledare? Det är verkligen ingen återhållsam prispolitik som kommunerna bedriver, det trodde jag att herr Lidbom kände tUl. Vera har satt priset på raarken i Skärholmen om inte Stockholms koramun.

Man kan inte ge rättvisa, säger herr Lidbom, därför att det blir för dyrt. Är det ett resonemang som man skall behöva höra från en juridiskt utbUdad departementschef i den socialdemokratiska regeringen? Om man skaU ge rättvisa skall raan göra det utan att ta hänsyn tUl kostnaden. Man kan inte sätta ett pris på rättvisan eller en övre gräns för den. Hur hänger det i annat fall ihop med er jämlikhetspolitik? Står markägarna utanför jämlUchetsresonemanget? Järalikhet innebär väl att alla raänniskor skaU behandlas lika, alla ges lika förutsättningar. Jag utgick från det, men på den punkten har jag tydligen misstagit mig.

Så boUar herr Lidbora raed pengar som om det var något syndigt i och för sig. Pengarna syftar ju tUl att utjämna olikheter. SkaU vi gå tiUbaka tUl naturahushållningens tidevarv och betala med potatisar och morötter. Är det något fel på att ta bort ojämnheter och olikheter eraellan skUda individer raed hjälp av pengar? Er järalikhetspolitUc syftar ju tUl att jämna ut olikheter genom ekonoraisk utjäraning, alltså med pengar?

Herr Lidbom frågade mig om jag vUle upphäva byggnadslagen och -naturvårdslagen. Nej, det vUl jag inte, även om det finns skönhetsfläckar i

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

187

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

dessa lagar. Det är dessa lagar jag har utgått ifrån, när jag har kritiserat regeringens förslag. Vad man än må tycka om den rättsbUdning som dessa lagar innebär, utgör de rättsgrunder som vi lever efter, som människorna i det här samhället har anpassat sig efter. Det är mot den bakgrunden som raänniskorna skall Ukabehandlas. Det är vad jag har krävt. Det är den rättsordning vi har i samhället, och det är den som herr Lidbom och hans vänner vUl bryta ned och ersätta med någonting annat.

Det finns flera hundra tusen markägare i vårt land som utgår från att de har rätt att bygga sin mark glest. Så hoppar regermgen in och lägger fram en jproposition som över en natt vill upphäva den rätten. Men vi skall inte bara upphäva den rätten, säger man, utan vi skall också upphäva rätten tUl ersättning när vi behandlar olika människor inom denna stora ram på olika sätt. Detta anser jag står i strid med de rättsprinciper som hittUls har gällt. Den uppfattningen står jag fast vid.

Sen kan man säga sora Er rättschef i Dagens Nyheter för en tid sedan, att vi accepterar ju en ny rättsprincip genom att vi stiftar en ny i rUcsdagen. Ja, det gör vi, men just i det ögonblicket bryter vi mot de rättsgrundsatser som hittUls har gällt i detta samhälle. Lagstiftning och rättskipning bygger på att tUlämpningen skall vara enhetlig, lika fall skall behandlas lika. Varenda människa som ställts inför rätta räknar med detta; likhet inför lagen. Varför skall inte markägare behandlas Uka? Och vad är det fråga om här? Jo, det är fråga om att ta ifrån en viss markägare en rätt som han har, därför att samhället anser att det är så angeläget att det skall förfoga över den mark som den enskUde annars skulle förfoga över. Är det då inte riktigt och rimligt och rättvist och jämlikt att samhället - om det är så viktigt att det lägger beslag på marken — betalar för den? Marken har ju tydligen ett värde för samhället som är så stort att vi inte vUl låta den enskUde ha det värdet kvar. Då skall vi väl betala honom för det! Jag har utgått från det. Min raoderata rättsuppfattning bygger på sådana principer. Jag beklagar att den kvalificerade juristen i Kungl. Maj :ts regering inte har sarama grundsyn.

Sedan kan det vara svårt att tUlämpa sådana principer i alla fall. Jag har aldrig krävt att aUa raänniskor sora har fallhöjd — heter det så, herr specialisten — skall ha generell rätt att bygga ut vattenfall om det kommer i konflikt med andra intressen. Jag har inte begärt att alla skall få gräva upp grus på ett sätt som är störande eller mUjöskadligt. Här kommer awägningsproblem in i bilden. Men vi har en lagstiftning som skaU förebygga skador av grustäkter, eller hur? Vi utarbetar täktplaner och aUt möjligt annat som syftar tUl att återställa landskapet, att bota skadorna. Alla de skrämmande exemplen som finns utmed vägen tiU Arlanda måste förekommas. Det är en hyfsad och bra lagstiftning. Men grus behöver vi. Vi behöver grus bl. a. för att bygga sådana här skrämmande hus som finns här utanför och på andra ställen inom den stad vars mUjö Stockholms kommun har präglat. Men behöver vi grus får vi också betala för det, oavsett vem som äger det.

Herr talraan, det är inte järalikt att ge mig sex minuter för att slåss med statsrådet Lidboms 25 minuter.

188

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Jag beklagar, herr Bohraan, denna ojämlikhet som herr Bohman sist påpekade. Den rår jag inte för. Jag kan icke ändra kammarens debattregler, men för att vi skall bli mer jämspelta skall jag den här gången fatta mig utomordentligt kort.

Det är intressant att lyssna på herr Bohraan. Han är raissnöjd med att vi inte viU ge olika markägare rättvisa därför att det är för dyrt att betala. Herr Bohman säger att i det ögonbUck vi överger den gamla fina principen att vi skall behandla aUa lika, då bryter vi raed någonting väsentligt i rättssamhället. Men herr Bohraan raåste ha sovit ganska länge - och i så fall även under de juridiska studierna. Den här fina rättsprincipen den har vi brutit med långt innan herr Bohman och jag var födda. Sedan seklets begynnelse har man slagit fast att den som äger fallhöjden vid en älv han har inte någon ovUlkorlig rätt att bygga ett kraftverk. Får han nej så får han inte ett öre i ersättning.

Det är ju onekligen olika behandling. Den ene har en fallhöjd och får bygga ett kraftverk, och den andre har en faUhöjd och får inte bygga ett kraftverk. Men den siste får ingen ersättning i alla faU. Då behandlas de aUtså olika, och det har vi för länge sedan godtagit i rättsordningen.

Om vi skall göra sådana där skUlnader mellan olika raarkägare så beror det på att vi får väga olika intressen raot varandra. Den viktigaste avvägningen är inte den mellan oUka kategorier av markägare eller oUka individer såsom markägare. Det viktigaste är avvägningen mellan samhällets intressen i vissa speciella hänseenden och den rörelsefrihet sora raan vill ge markägaren. Den föreställningen, att ora vi gör någonting sora begränsar markägarens förfoganderätt skall vi betala, den utgår ju också från den egendomliga tanken att markäganderätten är någonting heligt sora raan helst inte får röra vid, och ora raan nu får röra vid den skaU raan i varje fall betala. Får vederbörande inte göra världens raest lukrativa affär genora att sprätta upp en grusås, ja då skall han få lUca raycket betalt sora om han hade fått sprätta upp grusåsen och sälja gruset på export till Tyskland, eller vad han nu skulle göra med det. Vad är detta för konstig föreställning? Vi har aldrig haft ett sådant äganderättsbegrepp, och det försökte jag utveckla litet i går. Herr Bohmans rättviseuppfattning har i själva verket saknat förankring i svensk lagstiftning under praktiskt taget hela 1900-talet. I går frågade jag hur långt ni vUl vända tillbaka. Vill ni riva upp 1947 års byggnadslag? I dag får jag fråga om ni vill riva upp 1918 års vattenlag. Skall vi leta oss ännu längre tillbaka för att korama till rätta med det här?

Sedan säger herr Bohman indignerat: Inte kan man låta bli att betala bara därför att det blir för dyrt! Vad är det för rättvisa och vad är det för jurist som kan uttala sig på det sättet?

Men förstår inte herr Bohman att sådant resonemang lockar fram motfrågan: Om det blir så oriraligt dyrt — och markpriserna har ju stigit våldsamt - att vårt lands skattebetalare inte orkar med att järate allt annat sora de skall kosta på sig också skydda våra kuster, fjällvärldar, älvar och annat sådant, därför att markägarna vill ha så orimligt mycket betalt, hur skall man göra då? Skall man verkligen följa herr Bohraans rättviseideologi och  säga  att  man aldrig kan beröva  en individ hans

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

189

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

ekonomiska rätt tUl ersättning, om raan på något sätt begränsar hans förfoganderätt över raark? Då får hellre sarahället kapitulera, vilka samhällsintressen som än raåste uppoffras - det är ju det som det är fråga ora.

Har vi inte råd att skydda de 10—15 procent av våra kuster sora fortfarande är obebyggda, eUer en rimlig del därav, därför att det kostar för mycket att betala strandägarna för detta, får vi - eftersom rättvisan är helig och okränkbar, herr Bohman — avstå från att skydda våra kuster. Då blir konsekvensen att alltihop får växa igen — med herr Bohraans äganderättsfUosofi.

Herr BOHMAN (ra) kort genraäle:

Herr talraan! Låt raig än en gång — jag tror att det är fjärde gången i dag — konstatera att vad herr Lidbom nu gör är att polemisera mot den lagstiftnnig som socialdemokraterna själva har sanktionerat. Herr Lidbora gör ju ingenting annat än kritiserar de lagregler sora är gällande rätt i dag. Har dessa ersättningsregler under den tid de varit gällande varit så befängda, att det finns motiv att säga att de i fortsättningen koraraer att få så orimliga konsekvenser att hela den svenska kusten skulle blottläggas för en ohejdad expansion? Det är ju rent nonsens att påstå något sådant.

Gå nu inte tUlbaka tUl det förflutna, tiU 1918 och därefter, utan låt oss begränsa oss tiU en diskussion från dagens förutsättningar, dvs. från den lagstiftning som nu är gällande rätt.

Herr Lidbora är överlägsen mot mig sora jurist och säger, att jag raåste ha sovit under mina juridiska studier. Jag vet att det är fel att göra så, men låt mig ändå hänvisa tiU vår förutvarande riksdagskollega, lagmannen Erik Alexanderson, en mycket mer kvaUficerad jurist än jag. Han har samraa uppfattning om den fråga vi nu debatterar sora jag har. Låt raig hänvisa tUl honom, ty hur skaU jag annars kunna dokumentera mina juridiska kunskaper mot den överlägsna sakkunskap som herr Lidbom vill göra gällande att han besitter när vi i dag för denna debatt?

Jag har aldrig talat ora att man skall få använda raark på ett ohäraraat sätt. Markens användning kan vara skadlig på många sätt, och den kan vara farlig — det finns alla möjliga begränsningar i markanvändningen, som vi kan vara tvungna att tUlgripa. SjälvfaUet kan en ohejdad markanvändning inte tolereras, om viktiga samhällsintressen därmed skadas.

Men vad är det för fråga vi diskuterar i dag? Jo, det är ora en viss markägare skall behöva uppoffra sin raarkrätt för att ett stort antal människor skall få vistas på hans mark utan att betala för det. Jag påstår att detta är orättvist och orättmätigt. Skall dessa andra människor få vistas på hans mark, så köp då marken av honom! Det tycker jag är rimUgt. Då får herrar Carl Lidbom och Svante Lundkvist och raånga andra springa orakring på den så raycket ni vill. Det vore logiskt, rättvist och jämlikt - men låt inte markägaren få tolerera ett sådant intrång i sin markrätt utan att ni betalar för den.

190

Herr statsrådet LIDBOM;

Herr talman!   Till att börja raed vill jag säga till herr Bohraan att jag

inte tycker ora att diskutera i terraerna rätt och fel när det gäller lagstiftning. Vi har något olika värderingar och åsikter, och vi komraer från våra olika utgångspunkter frara tUl något skilda resultat. Jag tycker inte att de konsekvenser sora följer av herr Bohraans åsikter är tiUtalande, och det är det jag säger. Jag säger inte att de är fel — har raan den inställningen att den enskUdes äganderätt till mark är det heligaste av allt här i världen, är det som herr Bohman säger konsekvent och rätt. Jag har andra värderingar och komraer därför till andra resultat.

Jag har aldrig beskyllt herr Bohman för att påstå att vi skall avskaffa all lagstiftning som begränsar markägarnas förfoganderätt. Jag sade tvärtom att så långt som att det måste finnas begränsningar är vi överens. Men herr Bohman vUl åstadkoraraa den här rättvisan mellan olika markägare genom ersättningsregler. Och då säger herr Bohraan: Ja, det vill jag, även ora det blir dyrt, rättvisans pris är aldrig högt nog. Och för övrigt poleraiserar jag, säger herr Bohraan, raot den lagstiftning som socialdemokraterna själva har genorafört: Varför angriper ni nu den lagstiftningen så hårt? Var den så dålig, det är ju en ganska färsk lagstiftning?

Nåväl, låt oss ta denna ganska färska lagstiftning som utgångspunkt. Det finns rätt naturliga förklaringar till att ersättningsreglerna blev sora de blev — förutora den förklaringen, herr Bohraan, att vi på 1950- och 1960-talen inte satt med majoritet i bägge kamrarna hela tiden. Det var inte lätt att göra något annat därför att opinionen inte var medveten om problemen och därför att probleraen inte hade vuxit sig så stora sora de är i dag.

Jag skall inte gå igenora Uela fältet raen tar ett av exeraplen, gruset, igen. På 1950-talet kunde raan säga att ora raan förbjuder en raarkägare att ta upp ett grustag för att det skulle förfula landskapsbilden, då skaU han ha ersättning för det. Det fanns inte så mycket grustag, och priset på grus var inte så högt. I dag är vi i ett annat läge. I dag är det t. o. m aktuellt att exportera grus, och i dag kostar den grusås jag nämnde i mitt exerapel 1 miljon kronor, samraa grusås sora för ett antal år sedan kostade ca 5 000 kronor. Det säger något ora vad som har hänt.

Det är alltså inte det att lagstiftningen när den infördes var dålig i första hand. Det var den inte, utan saken är den att utvecklingen har gått förbi lagstiftningen. Som jag tidigare försökte förklara håller raarkprisstegringen och raarkspekulationen och aUt detta på att spränga sönder de lagar sora vi en gång antog och sora i och för sig var ganska bra. Därför måste vi koraraa tiU rätta raed raarkprisstegringen genom ny lagstiftning, och vi raåste också skaffa oss andra nya instruraent för att behärska utvecklingen ocU se till att sarahäUet kan tillgodose våra geraensarama intressen.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Herr tredje vice talmannen anmälde att herr Bohraan anhållit att tUl protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Herr STRIDSMÄN (c):

Herr talman! När vårriksdagen behandlade inrikesutskottets betänkande nr 7, så hade vi för centerns del avstått från att under den allmänna

191

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

192

motionstiden väcka partimotioner beträffande regionalpolitikens raålin-riktning. Det gjorde vi i avvaktan på propositionen om regional målsättning, som vi nu behandlar i karamaren.

Frågor om den regionala strukturen behandlades även då. Jag hänsyftar till vår raotion där vi begärde ett uttalande av riksdagen att ortstypen storstadsalternativ avförs från ortsklassificeringen och att klassificeringssystemet inriktas på att ge de nya storkommunerna ett differentierat näringsUv som kan utgöra grunden för en stabiliserad befolkningsmässig och ekonoraisk utveckling i komraunerna, något som var en utgångspunkt för 1962 års kommunblocksreform.

Vi blev ensamma från centern i våras om den här uppfattningen. Nu i dag — ett halvt år senare - har regeringen, inrikesutskottet och, som jag hoppas att det också blir, hela riksdagen tagit avstånd från de s. k. storstadsalternativen. Jag noterar detta med tUlfredsställelse. Däremot har varken regeringen eller utskottsmajoriteten visat någon vilja att hålla fast vid innebörden av 1962 års komraunblocksreform. Jag beklagar detta.

Ingen kan förneka i den här kararaaren att den av regeringen föreslagna ortsklassificeringen innebärande uppdelning av orter i primära centra, regionala centra och koraraunala centra är ett avsteg från riksdagsbeslutet 1962 när kommunblocksreforraen togs. Ortsklassificeringen har skapat oro i olika delar av landet. De kommuner eUer kommunblock som nu har svårt med befolkningsutveckling och sysselsättning blir givetvis inte uppmuntrade av regeringen, som placerar dessa längst ned på ortsskalan. De känner sig övergivna. De känner på sig att de fått en stärapel som betyder nedklassning. Omkring 3 500 människor i Jokkmokks koraraun har raed naranunderskrift krävt att riksdagen — om det blir i morgon eller på tisdag vet jag inte — säger nej till ortspriorfteringen. Det är ett exempel på människornas mycket befogade oro. Låt mig därför fä citera en kort raening av det öppna brev som tiUsänts oss riksdagsledaraöter från Jokkraokk. Den lyder: "Vi är, mycket milt uttryckt, allvarligt oroade över de konsekvenser ortsklassificeringen kan få för landet som helhet, socialt, ekonoraiskt och railjömässigt."

Dessutom har vi Norrbottensledamöter samt representanter för inrikesutskottet fått den här frågan ytterligare utvecklad vid en uppvaktning från Jokkraokk. Därför ställer jag frågan till utskottets majoritet: Varför - och jag säger det än en gång — varför driva frara ett sådant ortssystem sora skapar denna olust, denna osäkerhet, denna otrygghet för inlandets befolkning?

Statsrainistern uttalar i sitt "gula häfte" att "regionalpolitiken måste vidareutvecklas till en välfärdspolitik för alla delar av landet". Och han fortsätter: "Hela samhällsverksamheten måste engageras i strävandena att åstadkomraa större jämlikhet mellan raänniskorna i olika regioner i fråga ora både sysselsättning och service." Jag måste säga att uttalandet saknar trovärdighet mot bakgrunden av att regeringen med ortsklassificeringen skapar motsatsförhållanden mellan orter. Utskottsmajoriteten är tyvärr inne på samma linje. Man vill genom centrala beslut koncentrera insatserna till de största tätorterna. Vi är alla intresserade av att skapa en mer differentierad  arbetsmarknad. Där finns ingen skillnad mellan oss

reservanter och utskottsraajoriteten. Men jag vUl säga: Inte löser raan den viktiga frågan ora ökade sysselsättningsraöjligheter för kvinnor i mindre orter och regioner med att centralt låsa fast att främst de som bor i priraära centra skall få en arbetsmarknad som bjuder på valfrihet.

En sådan raålsättning kan inte vi från centern skriva under. Den skapar inte större järalikhet raeUan människorna i olika orter och regioner i fråga om sysselsättning. Vår uppfattning är att ramar och riktlinjer för resurstilldelning och utveckling bör fastställas av riksdagen. Men inom dessa ramar bör sedan den regionala utvecklingsplaneringen handhas av länskoraraunala organ. De många motionerna med ändringsyrkanden tUl propositionens föreslagna ortsstruktur bekräftar den otrygghet som har uppstått i de orter som placerats längst ned på skalan — Jokkraokk är inte den enda ort sora hyser oro. Sedan har vi de orter sora känner sig nedklassade eftersom de mycket väl uppfyller kvalifikationerna för en högre ortsbeteckning enligt regeringens uppstäUda krav. Jag skall ta två exerapel - det räcker.

Fru Åsbrink har i raotionen 1781 yrkat att Skara bör klassificeras sora regionalt centrura. Motionären pekar på att Skara är stiftsstad, att länsbostadsnämnden är förlagd till orten och att man har ett länsmu-seura. Dessutora finns där en hel del viktiga inrättningar för jordbruket såsora lantbruksnämnden, hushåUningssäUskapet, statens frökontroUan-stalt ra. fl. 1 propositionen betecknas Skara sora korarauncentrum. Jag håller helt raed fru Åsbrink ora att Skara genora de många dit förlagda institutionerna raer än väl uppfyller kravet att bli klassificerat sora regionalt centrum.

Herr Westberg i Hofors har i motionen 1801 pekat på att Hofors har en industri med ca 4 000 anställda. Motionären vUI ha en breddning av näringslivet, en mer differentierad arbetsmarknad. I propositionen betecknas Hofors som korarauncentrum. Herr Westberg vUl att Hofors skall klassificeras som regionalt centrura. Jag vUl understryka att herr Westberg har en mycket befogad raotion. En intressant upplysning läranas i motionen. Kommunen har en fraraställning liggande hos skolöverstyrelsen om deltagande i försöksverksamhet med s. k. saraordnad gyranasieutbildning. Men nu, när regeringen har föreslagit att Hofors skall klassificeras som kommuncentrura, befarar raotionären en negativ handläggning av ärendet. Jag har full förståelse för herr Westbergs farhågor.

Just det här kravet från herr Westberg på en raer differentierad arbetsraarknad och bättre service i hans herakomraun - jag tänker då särskilt på kvinnornas sysselsättningsraöjligheter - ger oss inora centern rätt i vår uppfattning att det måste vara fel att centralt i riksdagen låsa fast att orter som t. ex. Hofors skall stå sist i kön för att erhålla en differentierad sysselsättning och bättre service. Mest resurser skall ges primära centra. Det är inte med den metoden man skapar större jämlikhet raellan olika orter. Det raåste vara orternas funktion och behov av insatser som skall vara vägledande.

Om Skara med sina raånga länsinstitutioner hade tillhört ett annat län, hade koraraunen kanske haft turen att bli betecknad som primärt centrum. Exemplen raed Skara och Hofors ger ju en bUd av att det här

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

193

13 Riksdagens protokoll 1972. Nr 144-145

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

194

raed ortsklassificeringen mest liknar en lotteridragning; en del orter har dragit vinstlotter, men de flesta har fått niflotter. Jag måste säga att någon större lekstuga finns inte än det här att vi i riksdagen skall hålla på att centraldUigera hur de olUca orternas funktion skall se ut i fraratiden. I centern har vi sedan en lång tid hävdat att den regionala utvecklingsplaneringen är en uppgift för länskommunala organ. Vi står fast vid den ståndpunkten. Jag vet också att folkpartiet och raoderata sarahngspartiet tidigare deklarerat sararaa uppfattning. Jag hoppas att bägge partierna fortfarande står vid sarama ståndpunkt. Har man den uppfattningen kvar, ja, då raåste raan också erkänna att avskaffar man just samhällsplanermgen på länsplanet, då finns det knappast längre raotiv för att hålla fast vid länsdemokratitanken.

I avvaktan på länsberedningens arbete har vi i reservationen 5 uttalat att länsstyrelserna bör fä genoraföra nästa länsplanering raed större självständighet än vad sora gällt den tidigare.

Jag vill bara med några få ord beröra frågan om statlig servicegaranti. Jag tULhör utskottsmajoriteten på den här punkten. Om riksdagen beslutar om en ortsklassificering, så blir behovet av statlig servicegaranti än större för de raindre orterna belägna t. ex. i Norrlands inland. De får helt enkelt svårt att överleva. Herr talman! Jag yrkar därför bifall tUl utskottets heraställan under punkten 6 i inrikesutskottets betänkande.

Flera raotionärer har tagit upp storstadsprobleraatiken. Herr NUsson i Tvärålund har på ett utraärkt sätt redovisat hur vi i centern vill förbättra railjön i storstäderna. Fröken Eliasson koraraer senare i debatten också att behandla storstadsfrågor. Jag vUl därför begränsa raig till att något komraentera vår reservation nr 9. Vi har i reservationen en annan motivering än raajoriteten i inrikesutskottet när det gäUer att koraraa fram tUl den för oss geraensarama slutsatsen, att storstadsraotionerna inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Sora det har sagts tidigare i dag har utskottsraajoriteten för Stockholras del förordat en befolkningstillväxt under 1970-talet ora ca 200 000 invånare, och därraed har också det högre befolkningstalet i propositionen, 1 675 000 invånare, överskridits.

Vad innebär nu det här utskottsuttalandet? Jo, utskottsraajoriteten har med sin skrivning förordat en högre ambitionsnivå än regeringen. Det innebär att Stockholm under 1970-talet skall växa rainst lika raycket sora under 1960-talet.

Ora tiUväxten nu för Stockholras del skall bli lika hög som under 1960-talet, så får raan nog räkna med att såväl Göteborgs- som Malraöregionen får sararaa befolkningstUlväxt. Man skuUe därraed i de bägge regionerna uppnå det högre befolkningstalet i propositionen, 790 000 invånare. Det innebär att det inte blir så raycket folk över för tillväxt i det övriga landet. Får raan genora ortsklassificeringen dessutom inom länen flyttningsrörelser, i första hand till de s. k. priraära centra, då fortsätter avfolkningspolitiken oförrainskat även under 1970-talet.

Det sagda raå räcka sora förklaring till att vi centerrepresentanter inte kunnat biträda raajoriteten i utskottet på den här punkten.

1 motioner från centern, folkpartiet och raoderata saralingspartiet har jordbruks- och skogsbrukspolitiska frågor berörts. Utskottsraajoriteten, som jag tillhör också i detta fall, har funnit det vara angeläget att för

Kungl. Maj:t ge tUl känna vad utskottet uttalat i dessa frågor. Jag viU i det här sammanhanget understryka utskottets betoning av att skogsvårdsproblemen i Norrbottens län särskilt bör beaktas.

Herr talraan! Jag ber att fä yrka bifall tUl inrikesutskottets heraställan under punkten 40. I övrigt ber jag att få yrka bifall till de reservationer sora av oss centerrepresentanter fogats tUl utskottets betänkande.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Utskottets behandling av den motion jag väckt har varit tillraötesgående så till vida att utskottet bifallit fraraställningen att klassa Skellefteå sora priraärt centrura. Klassningen innebär visserligen inte i och för sig någon direkt fördel ora raan enbart ser på benäraningen, raen jag förutsätter att i utskottets ställningstagande även inryms uppfattningen att Skellefteå fullt ut skall få de stiraulanser sora erfordras för att Skellefteåregionen skall utvecklas så att den verkligen komraer att fungera som primärt centrum för denna del av Västerbottens län.

Kravet i motionen att Storuraan skulle klassas sora regionalt centrura har utskottet inte tiUraötesgått, men däreraot har utskottet gjort en sådan skrivning att den innebär en beställning att det inora Storuman skall göras de satsningar sora erfordras för att koramunen skall kunna fullgöra sin uppgift som regionalt centrum, även om raan i naranet för klassningen inte klart utsagt detta. Vad gäUer begäran i min motion att man skall klassa Dorotea och Bjurholm som koraraunala centra har utskottet uttalat att de sekundära centra i kommunerna avses kunna ge i princip samma service som korarauncentra. Både Dorotea och Bjurholra uppfattar utskottet som sådana sekundära centra i den storkommun där orterna komraer att ingå. Utskottet synes därför i princip ha gett Dorotea och Bjurholra sararaa betydelse sora ora de klassats som kommunala centra, och då raan i sak raedgett dessa kommuners betydelse så borde det ha varit naturligt och rimUgt att man även satte det rätta namnet när det gäller klassificeringen för respektive orter. 1 praktiken har raan dock tillfört båda kommunerna rangen av kommunala centra med de krav som raan ställer på orter raed denna benäraning och de satsningar sora raåste göras på sådana orter.

För övrigt synes raan beträffande klassningen av orter ha följt i stort sett de förslag sora länsstyrelserna framlagt. Det är bra att det äntligen lämnats ett besked, särskilt för de orter sora ligger inom stödorarådet, att de nu fått en viss garanti att de koraraer att bli bestående och utgöra serviceorter för sitt oraland. Den ovisshet sora funnits i alltför många år ora hur fraratiden skulle bli har lamslagit dessa orter alltför mycket. Ovissheten har dessutora raedverkat tUl en rädsla för att göra investeringar, och genom det förhållande sora rått har avfolkningen fått ske ohämmat i alltför lång tid.

Den uppfattning som framförts, att man inte nu skall fastställa de orter sora är avsedda att få sin fraratid garanterad, skulle innebära en fortsatt ovisshet och kan knappast gagna den befolkning sora viU bo kvar i fraraför allt glesbygdskoraraunerna och där göra sin insats och skapa underlag för sin försörjning. Från folkpartiets sida har vi sedan lång tid påpekat att den ovisshet och  otrygghet som rått varit tiU skada och

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

195

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

196

nackdel för den berörda befolkningen. Då dessutom de utpekade orterna inte tillkommit slurapraässigt utan är en produkt av den bedömning sora skett inorn respektive län, varvid länens koramuner haft möjligheter att påverka det förslag sora legat tUl grund för propositionen, har förslagen en stor folklig förankring, och har de tUlkorarait i demokratisk ordning. Koramunerna tillfrågades innan länsstyrelsen gjort upp sina förslag, och med den sakkunskap som finns ute i koraraunema, saramanvävd med önskemålen ora fraratiden, har raan fått en garanti för att det varit väl underbyggda förslag sora korarait frara. I länsstyrelserna har de politiskt valda representanterna haft ett avgörande inflytande, och jag finner det underligt att raan ibland synes ha en mening på hemmaplan och en annan här i riksdagen om hur det skall vara. En del avvikelser har dock gjorts från de förslag som länsstyrelserna lagt frara. Jag anser detta raindre välbetänkt, och det fordras nog att man i efterhand rättar tUl de fel som man helt säkert har gjort.

Men enbart att klassa orter och ge dera ett visst naran skapar i och för sig ingen försörjning åt befolkningen. Det fordras raedvetna kraftiga satsningar för att ge arbete åt folk liksom för att skapa underlaget för befolkningstalen som raan strävar att upprätthålla och sora är nödvändiga för bibehåUandet av den service människorna har rätt att begära oavsett var de bor i landet. Det är meningslöst med aldrig så vackra eller Uöga befolkningstal om man inte skapar den grundläggande förutsättningen, nämligen människornas försörjning och trygghet. De åtgärder som man i första hand behöver vidta är att trygga sysselsättningen inom berörda områden vilket endast nås genom att näringslivet får den stimulans som erfordras, så att nödiga satsningar görs. Strävan bör vara att hindra utflyttningen, raen detta är helt beroende på hur raan lyckas raed lokaliseringen av företag. Här behövs målraedvetna insatser, då det endast är det som kan häva den utflyttning som under det senaste decenniet skett från framför allt Norrlandslänen. Det är inte siffror som befolkningen behöver eUer några drömmar om framtida storhet utan jobb sora kan ge försörjning för de människor sora vUl stanna kvar i sin hembygd.

Den ortsklassificering som gjorts och som är en grund för stabUa serviceorter på skilda nivåer hälsar jag raed tillfredsställelse. Detta betyder att ora de resurser sora fordras snarast insattes får man även inora glesbygdslänen ett alternativ till de orter och landsdelar sora expanderat alltför snabbt de senaste årtiondena. Den expansionen har i stor utsträckning skett på glesbygdslänens bekostnad och medverkat till att befolkningstalen där rainskat.

Herr Stridsraan redogjorde för sin uppfattning i de här frågorna. Jag kan tyvärr inte dela hans åsikter i vad det gäller klassificering av orter. Det kan inte vara någon lösning att inte säga någonting — det är en flykt undan verkligheten. Det går inte heller att påstå att man dirigerar vUka orter sora skall ha en viss ställning för fraratiden. Nej, raan fastslår att de orter sora redan nu finns skall få behålla den funktion som de faktiskt har i dag, och det är den garantin sora jag tycker är så värdefull, för där har det rått ovisshet. Det hjälper inte befolkningen om man låter den fortsätta att leva i ovisshet — det är den största skada sora kan ske.

Bristen respektive tillgången på arbete och ett differentierat näringsliv

hksom den ovisshet för fraratiden sora rått har enligt rain uppfattning varit den frärasta orsaken till de befolkningsoraflyttningar sora skett och sora raånga gånger varit direkt olönsamraa ur sarahäUets synpunkt. Den ständiga undersysselsättnirigen inom stödområdet har blivit en belastning för samhället, och den befintliga tillgången av arbetskraft har dåligt kunnat utnyttjas. Man får Uoppas att det nu verkligen finns en vilja och strävan att rätta tiU förhåUandena, och målsättningen bör vara att rätta till det som tidigare varit skevt.

Från folkpartiets sida har vi i partimotionen klart utsagt vad som i första hand bör göras, och av de olika punkter som partiet framfört skulle jag personligen som frärasta punkt vilja sätta: Bort raed löneskatten inom det inre stödområdet! Det vore en god stimulans som skulle bli verksara och som skuUe stiraulera företagsaraheten och ge jobb åt den undersysselsatta befolkningen.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Herr OSKARSON (m);

Herr talman! Låt mig först få instämraa i de anföranden sora rain utskottskamrat herr Nordgren i eftermiddags höU i anslutning tUl inrikesutskottets betänkande nr 28, och låt mig samtidigt få yrka bifall till de reservationer tUl vUka mitt namn är knutet samt i övrigt bifall till inrikesutskottets heraställan.

Jag skulle under de minuter som tUlmätts mig vilja ägna raig åt ett par av de regionalpolitiska områden som behandlas i propositionen 111, bilaga 1, och även i inrikesutskottets betänkande med inriktning på de åtgärdspropositioner som är aviserade tUl vårriksdagen.

En förutsättning för en lyckad regionalpolitik är ett företagsvänligt kliraat i hela landet. Konstgjord andning är tUl för att under en krissituation klara patienten över den akuta oförmågan att av egen kraft tillföra livsfunktionerna tUlräckligt med syre. Vi har i dag en konstgjord andning i vad gäller sysselsättningen. Ingen torde kunna förneka det. En första åtgärd måste följaktligen bU att skapa en sådan railjö för näringslivet att detta kan fortleva och utvecklas av egen kraft. Riktlinjerna för regionalpolitiken måste också vara att åstadkomma den mest ändamålsenliga användningen av landets tillgängliga resurser och att sätta in åtgärderna där de bäst behövs.

I propositionen framhåller departementschefen att näringslivets utveckling är av avgörande betydelse för välståndsutvecklingen. Det är fullt riktigt. Men låt raig fortsätta. För att välståndsutveckligen skall vara verklig för landet i dess helhet raåste också näringslivet ha en inneboende egen styrka och växtkraft. Detta måste gälla genereUt och därför är det livsviktigt även från regionalpolitisk synpunkt att vi får fart på sysselsättningen och på den ekonomiska tillväxten.

Det regionalpolitiska stödet bör sättas in där det bäst behövs, oberoende av var inom landet sådant behov uppträder. Flera remissinstanser har i sina remissvar diskuterat stödområdets gränser, och förslag har framställts att slopa gränsen för allmänna stödorarådet. De raotiv som anförts för att slopa denna gräns har varit att behov av stödinsatser finns på ett flertal platser inom vårt land utanför allmänna stödområdet. I en motion där jag anfört liknande synpunkter har jag inte gått så långt att

197

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

198

jag direkt har velat föreslå ett slopande av stödorarådet, raen jag har herastäUt att riksdagen uttalar sig för att lokaliseringsstöd skall kunna ges tiU företag utanför det allraänna stödorarådet, där starka behov av sådant stöd förefinns. Vi har näraligen inora vårt land flera platser som väl uppfyUer kriterierna för de regionalpoUtiska insatser som kan komraa företag inom stödområdet tiU del. Sådana områden finns även inom i övrigt expansiva regioner i vårt land.

Utskottet skriver i anslutning tUl denna heraställan följande: "Gällande bestämraelser medger att punktinsatser görs i orter utanför stödorarådet, när avsevärda svårigheter förutses eller har uppkorarait tUl följd av industrinedläggningar eller när särskUda skäl talar för att ett oraråde raed ensidigt näringsliv eller isolerat läge bör tUlföras ytterligare industri." Därefter erinrar utskottet om att 25 procent av stödet lokaliserats till orter och regioner utanför stödorarådet. Det är riktigt. Men låt raig här tiUägga att då har det som regel gällt att lösa akuta sysselsättningsproblem.

Vad jag syftar tUl är att även stöd raed långsiktig inriktning bör kunna kanaliseras tUl orter och platser sora har behov av lokaliseringsstöd, oberoende av var inora landet de är belägna. Detta har jag också sagt tidigare. Vi skulle då koraraa ifrån de gränsproblera sora vi nu har i anslutning till allraänna stödorarådets avgränsning. Fördelningen av lokaliseringsstödet — åtminstone en del därav - borde också kunna decentraliseras tUl regionala instanser, som torde vara de som bäst kan göra avvägningar och bedömningar i det enskilda fallet.

Organisatoriskt torde frågan kunna lösas på olika sätt, t. ex. genora samverkan mellan länsorgan och företagarföreningar och genora att länet sora sådant tiUdelas en viss ram för lokaliseringspolitiska insatser samt att den regionala myndigheten tUlsararaans med och i samverkan raed övriga regionala organ får en viss kvot att förfoga över - helt naturligt skulle jag vilja tillägga — med en central reservpost för insatser på riksnivå. "Länen är olika utformade", yttrade inrikesministern här i kammaren för en stund sedan. Jag instämraer helt i detta, och jag hoppas att inrikesrainistern vidhåller detta sitt yttrande och kommer ihåg det, när bestäraraelserna för lokaliseringsstöd och lokaliseringsbidrag skall utforraas i 1973 års proposition.

Jag vill beröra ett annat område. I samband med beslut vid förra årets riksdag om utlokalisering av statliga verk riktades stark kritik på raånga områden mot att propositionen inte varit tillräckligt underbyggd och inte tagit tillräcklig hänsyn tUl möjligheterna att utlokalisera delar av verk och att saraordna centrala funktioner raed regionala. Ora utgångspunkten för regionalpolitiken är att åstadkoraraa den raest ändamålsenliga användningen av landets resurser, borde det vara självklart att statsmakterna söker fastställa problem och kostnader i saraband med olika decentraliseringsalternativ. Enligt länsberedningens direktiv har denna att undersöka "lämplig decentralisering inom den statliga förvaltningen" och vidare "uppgiftsfördelningen inora den statliga sektorn raellan centrala och regionala organ".

Varför inte låta denna utredning arbeta frara förslag i enlighet med sina  direktiv  för  att  på  så  sätt  få ett verkligt  underlag för fortsatt

utlokalisering av statlig verksamhet? Men i stället envisas man med att hålla fast vid en andra utlokaliseringsetapp, allt enligt propositionen, och beslut ora denna utlokalisering skall fattas vid 1973 års riksdag. Jag skulle vilja säga att om den propositionen inte blir bättre förberedd än den förra, komraer vi att tvingas att fatta beslut på samma svaga grund sora vi gjorde förra året. Ora det är mycket brådskande, som det av för mig obegripliga anledningar tycks vara, kunde man begära att länsberedningen — vars uppgifter jag tidigare har citerat — i etapper utarbetade underlag för beslut om decentralisering av arbetsuppgifter och beslutsfunktioner från centrala verk till regional och lokal nivå.

Detta är också vad utskottet anser i sitt betänkande, näraligen att riksdagen redan nu bör uttala sig för en orafördelning av beslutsfunktioner från central till regional eller lokal nivå. Och utskottet anser också att den önskade omfördelningen bör kunna uppnås genom t. ex. beslutsdele-gering inom den statliga förvaltningen eUer överförande av arbetsuppgifter från statliga till regionala organ.

På denna punkt finns det en reservation från de socialderaokratiska ledaraöterna, näraligen reservationen 12. Vad är det då sora skiljer utskott och reservanter åt?

Herr talraan! Reservanterna utgår ifrån, ora jag förstår dem rätt, att den aviserade propositionen om ytterligare utlokalisering av statlig verksamhet skall utan invändningar godtas i sin helhet, när den komraer att framläggas för nästa års riksdag. Men i övrigt finner jag faktiskt stor samstämmighet. Reservanterna erinrar näraligen också ora att länsberedningen har de uppgifter sora fraragår av de direktiv jag här tidigare gjort vissa citat ur. Skulle vi då inte kunna vara överens ora att avvakta denna utrednings undersökning och förslag till fördelning av arbetsuppgifter mellan stat och komraun och uppgiftsfördelningen mellan centrala och regionala organ?

Vi skulle då få ett betydligt bättre underlag för beslut ora decentralisering av statlig förvaltning än vad vi hade vid förra årets beslut. Vad jag alltså skulle vilja, herr statsråd, är att man inväntade förslag från länsberedningen om hur arbetsfördelningen lämpligen bör ske meUan regionala och centrala organ, innan propositionen ora ytterligare utlokaliseringar av statliga verk föreläggs riksdagen.

Herr talraan! Till slut bara några ord om det särskilda yttrande nr 1 som är fogat tiU inrikesutskottets betänkande.

Den regionala struktur som propositionen föreslår är, som här tidigare sagts vid flera tillfällen, en produkt av länsstyrelsernas förslag i Länsprogram 70. I moderata samlingspartiets raotion frarahålles att de> föreslagna årgärderna skall ses sora ett delförslag i ett större handlings-raönster. Den ortsstruktur sora föreslås i propositionen betraktar vi icke sora någonting för alla tider givet. Sora vi tiUsararaans raed folkpartiet framhållit i detta särskUda yttrande skall de erfarenheter som finns av den nu föreslagna ortsstrukturen beaktas i den fortsatta planeringen inom länen. Förändringar i den föreslagna planen skall ske i takt med utvecklingen. Någon bindning för fraratiden godtar vi alltså inte. Ortsstrukturen är föränderlig i förhållande tUl utvecklingen inora näringsliv och  andra  samhällsoraråden  inom   regionen eller på orten.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

199

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

200

Ortsklassificeringen skall vara en vägledning för regionalpolitiska insatser men får icke behandlas sora en regel att absolut arbeta efter inom vare sig närings- eUer lokaliseringspolitik. Ortsstrukturen skall betraktas som ett ruUande regionalpolitiskt handUngsprograra.

Inrikesrainistern yttrade också för en stund sedan i debatten i fråga om ortsstrukturen: Vi har nu en plan att utgå ifrån, när förändringar skall ske efter hand sora utvecklingen inora arbetsmarknad, service, miljö m. ra. går framåt inom varje oraråde och på varje plats.

Denna inrikesrainisterns syn på ortsstrukturen och utvecklingen överensstämmer både med vad vi i moderata samlingspartiet framfört i vår motion nr 1806 och med vad sora framhålles i det särskUda yttrandet nr I. Vad jag här viU framföra som önskeraål är att detta också verkligen blir normgivande för framtiden.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! I debatten under förmiddagen förekora Västernorrland och Ådalen vid flera tillfällen. Statsrainistern liksora herr Fälldin refererade tUl rådande förhållanden i dessa områden. Detta kan ju ha sin enkla förklaring i det faktum att sysselsättningsförhållandena där för närvarande är de svåraste i landet. Ådalen är numera ett rent klassiskt exerapel på hur utvecklingen kan gå då storkapitalet helt får dorainera och då såväl statliga sora komraunala rayndigheter låter företagen ha fria händer att uppträda efter eget val.

Västernorrland tillhör skogslänen och lider under sararaa svårigheter sora är rådande i saratliga skogslän då det gäller sysselsättningen. Det är bara ännu värre i Västernorrland. Där Uar man nattsvarta prognoser för arbetsmarknaden - de många företagsnedläggningarna har satt sina spår.

Det senaste meddelandet om företagsnedläggning kom under onsdagen då Svenska cellulosa AB meddelade att KramforsfabrUcen, som sysselsätter orakring 400 personer, komraer att helt upphöra med sin verksamhet inom de närmaste åren. Det är samma koncern som under senare tid lagt ner tre massafabriker, tre sågverk och en fiberplattfabrik. Två andra skogsbolag i sararaa oraråde har lagt ned var sin raassafabrik. I 000 arbetstiUfällen i Ådalen försvann på så sätt under en raycket kort tid.

När dåvarande inrikesministern Rune Johansson år 1966 — ora inte mitt minne sviker mig — besökte Kramfors och vid ett sammanträffande med såviil kommunfolk som representanter för pressen raeddelade, att nu kommer inom den närmaste tiden företag att nedläggas i Ådalen som betyder att 1 000 personer förlorar arbetet, var detta givetvis en för befolkningen mycket beklaglig nyhet. Men representanten för Krarafors stad kvitterade genom att yttra ungefär följande: Vi har haft svårigheter förr i Ådalen. Vi koramer att klara dem även denna gång.

Men hur klarades uppgiften? Ja, de mindre industrier som kommit till Kramfors genom statliga subventioner till privat industri har ju inte alls kunnat tillräckligt svara för ny sysselsättning i stäUet för den som förlorats. Ungdomen har i stor utsträckning flyttat söderut. Kramfors är numera raed bland de korarauner som toppar listan då det gäller pensionärer.

Företagsnedläggningarna i Kramfors och Ådalen är inte slut. Den aviserade företagsnedläggningen av den av skogsägarna ägda NCB-fabriken i Sandviken står väl också på dagordningen.

Frågan om sysselsättningen i Ådalen och Västernorrland har jag haft tiUfälle att aktualisera åtskilliga gånger i riksdagen. Arbetslösheten och sysselsättningssvårigheterna på grund av företagsnedläggningar har varit omfattande under mänga år. Ådalen är området som såväl Gud sora regeringen glömde. Storkapitalet trivdes där så länge de stora profiterna ströraraade till, raen sedan skuddade man stoftet av fötterna, tydligen med den meningen att här koraraer i fortsättningen inte att växa någonting.

Såväl i Kramfors som i det aktueUa landstinget och i riksdagen har socialderaokraterna haft det s. k. politiska ansvaret under omkring 40 år. Jag skall i tysthet förbigå vad sora kunde hända i landstinget under 1960-talet, då sysselsättningsfrågorna aktualiserades av kommunisterna i den församlingen.

Att statsrainister Palrae och herr FäUdin under förraiddagens debatt tycktes vara oense då det gällde ansvaret för sysselsättningen i Ådalen fann jag litet underligt. Under tidigare år har ju SAP och centern i dessa frågor varit helt ense. Om inte detta stämraer vill även jag Uksom statsministern hänvisa till herr Ivar Högström, som skaU ha ordet efter raig ora en stund.

Det talas ora att SCA, alltså Svenska cellulosa AB, skall svara för ersättningsindustrier. Bl. a. fackföreningsfolk har framstäUt saken så. Dylika ersättningsindustrier av modell SCA är man inte särskUt glad åt i Ådalen, eftersora erfarenheten är bister i det avseendet. Inte heller är skyddade verkstäder eller beredskapsarbeten någon lyckad lösning. Vad folket vUl ha är raeningsfull sysselsättning och varaktiga arbeten.

Tillåt mig, herr talman, att få läsa upp ett telegram som kom för några timmar sedan C.-H. Hermansson från folk i Ådalen som tydligen hört riksdagsdebatten i massmedierna. Telegrararaet har följande lydelse:

"Poängtera att för Norrland skall skapas varaktiga arbeten så att unga faraiUer kan bli bofasta och få känna trygghet. Det här häftandet med AMS och tillfälliga jobb ger ingen varaktig trygghet."

Detta är ett uttryck från folkdjupet. Ledande politiker söker dock att dämpa missnöjet och berättar i alla sammanhang att man tror på Ådalen. Man tror på Västernorrland. Man tror på skogen som basindustri i Norrland. Man har tagit som sin livsuppgift, tycks det, att i stället för att understödja folkets krav på meningsfuU sysselsättning skapa en hoppfullhet, som i grunden raåste bli en falsk hoppfullhet, ty undan för undan förvärras sysselsättningsläget. Flera exerapel skuUe kunna anföras.

Denna hoppfullhet, denna strävan att skapa optiraisra i ett område av landet sora så hårt drabbats av arbetslöshet och undersysselsättning och som sedan raånga år tiUbaka fått åse hur ungdomen på grund av brist på arbete och utkomst tvingats att flytta söderut har tagit sig raånga och skilda uttryck. Ett av de senaste, som jag skulle vilja demonstrera genom att visa upp ett tidningsuppslag, är ett reportage i den socialderaokratiska tidningen Nya Norrland för ett par veckor sedan, närmare bestämt den 30 november. Det är en omfattande intervju med länets hövding. Det

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

201

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

202

framgår här att det är "Uppåt för länet" och "Nu skall vi marknadsföra Västernorrland". Landshövdingen säger följande till länets invånare: "Jag tror på en framtid för detta län. Jag är nog optimistisk att räkna med en uppåtgående trend inora en nära framtid. Kontaktverksamheten mellan länsorganen och näringsliv har intensifierats. Vi kan våga tala ora ett lagarbete där länsorgan, näringsliv och kommuner numera är engagerade."

Och vad är det för uppgifter som står på dagordningen? Jo, det är följande: "( första hand har det gällt och gäller även fraradeles att bistå komraunerna då det gäller markplanering för industriändamål samt att projektera och iordningställa industriområdena." Och vidare; "Vi utreder och planerar på fritids- och turistområdet. Vidare arbetas på det utbildningssidan med yrkesutbUdningen och", fortsätter landshövdingen, "blir nästa arbetsuppgift för länsorganen och koramunerna att utarbeta policy och plan för en bredare marknadsföring av länet. Dessutom har ett samarbete i utvecklingsarbetet inletts över länsgränserna. Det är ", slutar landshövdingen, "aktivitet på alla fronter."

Det kan vara en nödvändig optiraisra då sysselsättningsläget är så raörkt som det är i Västernorrland och Ådalen. Det är givet att stämningen stiger några grader hos läsekretsen då den får vetskap om aU den aktivitet som nuraera utvecklas av länsorganen. Man ställer sig dock frågan: Vad gjordes tidigare? Vidare kanske man frågar sig om det varit bristen på industrimark som hindrat utbyggnaden och gjort att de raånga industrierna har lagts ned och om det varit sararaa orsak sora hindrat nyetableringar av företag. Eller om yrkesutbildningen inte varit tillräcklig utan ungdomen därför tvingas flytta söderut eller i dag gå arbetslös.

Var någonstans skall Västernorrlands län marknadsföras? Tänker man gå utanför landets gränser - är det Afrika, Araerika eller Australien raan tänker på? Arbetslösheten är ju nuraera ett faktum också i andra delar av landet, och även där råder det brist på företag. Var skall företagareföreningen lyckas "ragga" nya företag till Västernorrland?

Det är många frågor som inställer sig i detta sammanhang.

Jag skulle vilja fortsätta med ytterligare några citat ur intervjun med landshövdingen, då den samtidigt sora den andas optiraisra och hoppfullhet ändå åskådliggör den fundersarahet sora kan inställa sig vid läsningen av den nu aktuella propositionen.

I fråga ora denna proposition, som kamraaren nu diskuterar, säger landshövdingen följande: "Vi har tryckt hårt på behovet av lägre transportkostnader på de långa avstånden, att trafikpoUtiken borde utnyttjas i regionalpolitiskt syfte. I propositionen finns inte sarama starka uttalande för koraraunikationernas betydelse för regionalpoUtiken. Många utredningar är dock i arbete och jag hoppas raan där skall korama fram till att lägre taxor för långväga person- och godstransporter är regionalpolitiskt riktigt."

1 fråga om den enligt tidningen viktiga industrisidan säger landshövdingen: "Tre konkreta förslag, som vi redovisade i länsplan 70, har tagits upp positivt i propositionen. För att utveckla och förstärka den regionala industriservi(;en avser chefen för industridepartementet att våren 1973 lägga fram ett förslag ora förstärkning av statens stöd till företagarför-

eningens rådgivning till de raindre och raedelstora företagen. Vidare föreslås att lokaliseringsstödet även får avse konsultföretag och partihandel av regional betydelse. Vidare - och kanske det viktigaste - koraraer nästa år förslag om höjt lokaliseringsstöd till det inre stödområdet. Där anser jag att det är raotiverat med större statliga insatser eftersora det enskilda risktagandet vid utbyggnad i allraänhet är större i inlandet."

Denna intervju, som jag alltså citerat vissa brottstycken ur, andas hoppfullhet till koraraande utredningar och rådgivning och tUl att en bättre service skall ordna förhållandena i Västernorrlands län och Ådalen. Men längre vågade inte ens vederbörande landshövding sträcka sig. Det väsentliga saknas. Det gäller de nya industrierna, de som skall skapa de nya arbetstillfällen sora beUövs i länet, om detta inte skall bU ett fattiglän. Men dessa uppgifter och dessa nya tag saknas ju också i propositionen.

Denna omfattande tidningsartikel har ett bestärat raål att fylla, nämligen att inge befolkningen i dessa bygder optimism och tro på fraratiden - tro att allt koraraer att ordna sig till slut. Nu är det uppåt för länet. Nu skaU Västernorrland raarknadsföras.

Det är inte första gången denna idé lanseras i Norrland, att söka skapa optiraisra hos folket i ett raycket beträngt sysselsättningsläge. Det gäller att få folk att glömma den grå vardagen raed arbetslöshet, företagsnedläggningar, den skyddade och halvskyddade sysselsättningen, beredskapsarbeten, sora alltför raånga uppfattar som en raeningslös tillvaro. Vad folket vUl ha i dessa bygder är ett raeningsfuUt arbete. Men då tUlvaron för raänniskorna inte är den angenäraaste, då oron och ängslan för fraratiden är som störst, då perspektiven är sora raörkast, då gäller det att skapa optimism. Då gäller det att få folk att tro: Nu är det uppåt för länet. Nu skall Västernorrland marknadsföras.

Herr talman! Under det gamla romarrikets nedgångstid och inför dess fall bjöds folket bröd och skådespel. I Sverige snart 2 000 år senare tillämpas inte helt metoderna från romarriket, för brödet är exerapelvis inte gratis - det skall gudarna veta. Men för den allt större del av folket som slås ut ur den ordinarie produktionsapparaten ordnas brödet genom hel- och halvskyddad sysselsättning eller genom beredskapsarbeten, där vägar skall byggas och där arbetet många gånger kan bestå av att knacka is och skotta snö.

TUl dessa olika slag av arbeten förs de utslagna, de som inte är tjänliga i den verkliga produktionsapparaten. Det är detta slag av bröd som stora delar av det svenska folket serveras.

Och skådespelet svarar denna riksdag för med en regeringsproposition och ett uppträdande, vars främsta uppgift är att söva folket. De verkUga greppen för att skapa arbete och trygghet, för att avlägsna ängslan och oron för nuet och fraratiden saknas helt i propositionen. Men också andra skådespel bjuds. Tidningsartiklar som den ur vilken jag nyss citerade kan fylla samma syfte. I Västernorrland är sysselsättningssvårigheterna störst, raen där duger inte vilka skådespel som helst. Där fär på vissa platser exerapelvis Fria Proteatern inte framträda raed koraraunalt stöd, därför att denna teatergrupp visar skådespel, sora är sarahällskri-tiska och söker föra folkets talan, skådespel sora inte fyller uppgiften att

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

203

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

204

söva folket. Här råder ju en omfattande arbetslöshet, och SAP har suttit i den koraraunala ledningen under raånga decennier.

Sora alla vet har vänsterpartiet koraraunisterna yrkat avslag på föreliggande proposition till de delar sora inrikesutskottet haft att behandla. Utskottet är av en annan mening.

Herr talman! Jag yrkar bifall tiU reservationen 2 vid inrikesutskottets betänkande nr 28, till vilken mitt namn är knutet.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talraan! Efter herr Stridsraans anförande tror jag det är angeläget att fastslå vissa väsentliga punkter. Det är ytterst väsentligt att det regionala handlingsprograraraet grundas på ett nära och gott saraarbete mellan olika regioner, raellan stad och land och mellan människor i skUda delar av detta land. Det vore raycket olyckligt ora programmet skulle användas till att spela ut olika landsdelar raot varandra. Då tror jag inte vi har möjlighet att förverkliga det. Jag skaU litet längre fram återkoraraa tiU herr Stridsraans anförande.

Det kommer utan tvivel att krävas mycket stora resurser i sarahällets hand ora målsättningen arbete, en god service och en god miljö åt alla människor i olika landsdelar skall kunna klaras. Optimismen, herr Lorentzon, är ingen dålig lokaliseringsfaktor. Tappar vi viljan, lusten och framtidstron, då kommer vi ingen vart — inte ens i vårt arbete med att försöka skapa en bättre regional balans.

Den föreliggande propositionen slår fast att varje region och varje län har sina problem, och det har utskottet blivit underkunnigt ora, bl. a under ledamöternas raånga resor runt om i landet. Man konstaterar också att problemen utan tvivel är raest markanta i de s. k skogslänen, och därför är utskottet enigt om att det aUmänna stödområdet bör behållas och att huvuddelen av insatserna bör göras där. Jag hälsar med mycket stor tUlfredsställelse den enighet som på den punkten har uppnåtts under utskottsarbetet.

Mot den här bakgrunden är det helt naturligt att dagens debatt i raycket stor utsträckning har rört sig om frågor sora har ställts i probleraområdena och vad sora bör göras där.

Propositionen gör en inträngande analys av probleraatiken, inte bara i probleraområdena utan även i andra delar av landet. Man påvisar hur beslut i enskilda företag skapat en regional obalans som inte kan tolereras, därför att den saknar socialt innehåll, drabbar den enskilda människan och hotar hennes trygghet i tUlvaron. Någon motsvarande samhällsanalys söker vi förgäves efter i centerns riksplan.

Man har verkligen gjort det lätt för sig i den 28-sidiga broschyr som man här presenterat som något slags alternativ till regeringsförslaget. Från centerns sida går raan ut och frilansar bland valraanskåren och skyller allt på regeringen för att vinna röster. Jag har många gånger undrat över varför raan är så rädd från centerns sida att tala ora de marknadskrafter som bevisligen är den frärasta orsaken till den obalans vi har i olika regioner i det här landet. Är det raöjligen därför att centern närstående organisationer också har deltagit i den här centralisertngsprocessen?

Ja, det är regionalpolitiken sora skall försöka sopa igen spåren efter

raarknadskrafternas frarafart. Det har sedan 1965 i stödorarådet skapats ca 10 000 nya arbeten via lokaliseringspolitiken och givetvis raånga tusen fler nya jobb via andra åtgärder på arbetsmarknadspolitikens område. Men detta är inte tUlräckligt - främst på grund av bristen på lokaliseringsbara företag i det här landet. När vi studerar dagens situation så vet vi i de s. k. skogslänen att avgången ifrån skog och jord av arbetskraft koramer att fortsätta även under 1970-talet. Vi vet vidare att vi har fått ett födelseunderskott i vissa av skogslänen, att vi har en konstant hög arbetslöshet och att vi har en mycket utpräglad undersysselsättning. Vi vet också en annan sak, näraligen att visionärerna inora bonderörelsen förbereder ytterligare fusioner inora sitt oraråde.

Allt detta säger oss, att vi även under den återstående delen av 1970-talet koraraer att raöta svårUeter när det gäller att sysselsätta människorna inora det här orarådet. Mot bakgrunden av detta är regeringens befolkningsraraar ora en oförändrad folkraängd i skogslänen fram tiU 1980 utan tvivel en hög målsättning. Det är det därför att det kommer att fordras många tusen nya jobb för att fylla de här ramarna och det är det därför att vi vet, att när företagen i stödorarådet bygger ut och anställer nytt folk, så betyder inte detta att länet får en ökning av sin befolkning utan det betyder i regel att man anstäUer folk - arbetslösa, undersysselsatta - på den ort där företaget befinner sig eller i dess närraaste omgivning. Så kan man nog håUa på ganska länge med nyetableringar och företagsutbyggnader utan att detta får något direkt genoraslag i förra av folkökningar inora länen. Det måste ju vara den primära uppgiften att försöka avskaffa undersysselsättningen, att minska arbetslösheten för de människor som redan är bosatta inom skogslänen. Ändå går centerpartiet ut raed ett löfte ora en befolkningsökning i skogslänen på ca 100 000 raänniskor frara tUl 1980. Det är en vacker tanke från centerns sida, men den saknar definitiv kontakt raed den bistra verkligheten. Det är väl ändå det raUdaste oradörae som man kan fälla ora centerlöftet och om centerns befolkningsramar i detta fall.

Det har diskuterats mycket om befolkningsramar, och därför går jag inte in i någon närmare karakteristik på denna punkt.

Ja, herr Oskarson, som framhållits tidigare i debatten är det fråga om en rullande planering, där man i fraratiden naturligtvis kommer att ompröva ortssystera och vidta justeringar i de förslag som riksdagen nu skall anta.

Vi raenar vidare att ora vi skall lyckas förverkliga målsättningen, raåste vi bygga upp ett systera med allsidiga arbetsmarknader av olika typ inora varje län, inte minst — och det är viktigt - med tanke på den utbildning som vi i dag ger de svenska ungdomarna. De skall inte i så stor utsträckning behöva söka sig till storstäderna för att få ett jobb när de har skaffat sig en kvaUficerad utbildning.

Ungdomar  som   utbildat  sig  till  ingenjörer,  läkare, advokater osv.

konstaterar när de kommer hem tUI sitt Ulla samhälle, att det där inte

I finns någon efterfrågan på personer med sådan utbildning. De måste i

regel söka sig till storstäderna för att få ett jobb. Det är för att motverka

sådan långväga flyttning sora vi vUl försöka bygga upp systeraet raed

arbetsmarknader av olika slag, och dessa ortssystem måste givetvis knytas

samman.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

205

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckUng och hushållning med mark och vat ten

206

Det bör väl också sägas i detta sararaanhang — och det framhåller även utskottet - att det i de nybildade och till ytan ofta stora komraunerna kan vara nödvändigt att upprätta s. k. koraraundelscentra. Uppgiften att bestäraraa var man skall ha stödjepunkter inom korarauner bör eraellertid ankoraraa på de komraunala planerarna. Även dessa orter koraraer att få stöd via glesbygdsmedel — kanske det t. o. ra. kan bli fråga om lokaliseringsstöd.

Herr Stridsman tog upp ett resonemang där han såvitt jag uppfattade dömde ut hela ortsklassificeringen och på ett otäckt sätt spelade ut olika orter mof varandra — primära centra raot regionala centra och tvärtom. Jag skulle kunna nöja mig med att råda honora till att ta ett saratal ora detta raed raittenbröderna i folkpartiet, kanske raed herr Larsson i Uraeå, sora strax efter herr Stridsraans inlägg uttalade sin tillfredsställelse över ortsklassificeringen.

Dessutom har ju exempelvis några centerpartister motionerat om att Skellefteå skulle bli priraärt centrum, och jag frågar hur herr Stridsman ställer sig tiU den riksdagsmotionen. VUl centerpartiet motsätta sig att Skellefteå upphöjs till primärt centrum, eller blir det bättre om landstingen får göra ortsklassificeringen, som centerpartiet önskar? Även om landstingen skulle utföra denna uppgift, måste raan ju diskutera frågan om att prioritera olika orter inora länen.

Jag skaU inte gå in på följetongen, som togs upp av en talare, om löneskatten och ora ett företagsvänligare klimat. Jag har en känsla av att detta har diskuterats tidigare i riksdagen, och talarlistan är lång. Därför går jag förbi detta spörsraål.

Sararaa sak vUl jag säga tUl herr Oskarson sora var inne på utlokaliseringen av statliga verk. Vi får väl ta ställning till den frågan när propositionen koramer nästa år. Jag måste säga att det skall bli väldigt spännande att se om moderata samlingspartiet orkar stå emot den opinion som utan tvivel finns, speciellt i Stockholrasorarådet, mot att etapp 2 av utlokaliseringen skall förverkligas. Men vi får väl vänta och se då propositionen koramer.

När det gäller herr Lorentzon och telegrararaet från Ådalen där raan kräver varaktiga arbeten i Norrland vUl jag bara säga att det är just den saken sora vi skall förverkliga i det prograra sora riksdagen nu diskuterar och sora herr Lorentzon har reserverat sig eraot.

Propositionen bygger på länsprogrammen, och centerpartiet har under dagen varit invecklat i en diskussion sora jag har litet svårt att begripa. Först säger raan i sin raotion att man tar avstånd från länsprograraraen därför att dessa är dokuraent för en fortsatt centralisering. Å andra sidan kräver man att länsprogrammen skall genomföras tUl punkt och pricka. Man får väl bestämma sig för vilken linje man vill följa i denna diskussion.

Det måste väl ändå ske en sammanvägning av länsprogrammen på regeringsnivå, och inom länsstyrelserna får man helt naturligt finna sig i justeringar, prutningar och ändringar i de olika länsprogramraen. Samhällsresurserna sätter obevekligen vissa gränser för vad vi kan kosta på oss även i fråga om regionalpolitik. Därför är det, milt uttryckt, naivt av centern att ta upp enskilda exempel på länsprogram och ställa frågan: Varför har inte regeringen på varje enskild punkt tillgodosett de krav sora

komraer från länen i dessa länsprograra? Jag tycker att propositionen tar vederbörlig hänsyn till vad sora sagts i länsprogrammen, och jag förstår att det har varit svårigheter att väga ihop alla de olika propåerna från skilda delar av landet.

Jag har varit ute både i glesbygder och i tätorter och försökt testa centerns riksplan mot regeringens proposition. Det har varit intressanta diskussioner. Jag har träffat komraunalraän, faekföreningsfolk och andra människor på dessa möten. Man har ganska enstämmigt sagt att nu har centerpartiet i alla fall definitivt tappat kontakten raed verkligheten. Man har inte tagit centerprogrammet på allvar. Det kan jag intyga från de många möten jag varit ute på. Och det är på sätt och vis tur, därför att skulle raan ta prograraraet på allvar och inrätta sarahällsbyggandet efter raålsättningarna i centerns riksplan, skulle vi utan tvivel få felinvesteringar och en kapitalförstöring sora vi kanske aldrig tidigare har upplevt i någon region i landet.

Det är helt naturligt att man har haft vissa kritiska synpunkter på detaljer i regeringsförslaget också, men rent allmänt har raan sagt så här: Detta är ett realistiskt förslag som ligger i linje raed den verklighet vi lever i, och detta förslag är vi beredda att ställa oss bakom och arbeta vidare för.

Herr talman, jag skaU sluta med att anföra att det jag här sagt har en viss anknytning tUl i första hand centerreservationerna 3, 4 och 5 vid inrUcesutskottets betänkande nr 28 — vilka jag yrkar avslag på. Jag yrkar bifall tUl de socialdemokratiska reservationerna 7, 12, 13 och 19 i utskottsbetänkandet. I övrigt yrkar jag bifall tUl utskottets heraställan.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Under detta anförande övertog herr talraannen ledningen av kararaarens förhandlingar.

Herr OSKARSON (ra) kort genraäle:

Herr talman! Visst håller jag raed herr NUsson i Östersund då han säger att vi skall ta ställning till propositionen angående utlokalisering när den läggs frara för vårriksdagen. Det är vi alldeles säkert överens om, och vi är också överens ora att vi skall pröva den raycket noggrant. Å andra sådan är väl inte herr Nilsson i Östersund helt okunnig om den kritik som dock förra året riktades mot utlokaliseringen - och fraraför allt mot det sätt på vilket den hade förberetts.

Jag ville säga med mitt inlägg att vi — när vi nu har en länsberedning, sora sysslar med arbetsfördelningen mellan stat och kommun och mellan centrala och regionala organ — skulle kunna invänta dess utredning och dess förslag för att få ett bättre underlag. Jag sade också att jag tyckte att vi hade ungefär samma syn på det här problemet. Och det stöder jag på vad som är anfört i reservationen 12 - den reservation som herr Nilsson skrivit under. I reservationen heter det:

"I anslutning tUl de i raotionerna fraraställda yrkandena i decentraliseringsfrågorna vUl utskottet tillägga att det redan ankoraraer på länsberedningen att överväga uppgiftsfördelningen raeUan centrala och regionala statliga organ och ta ställning tUl principiella frågor rörande läraplig decentralisering inora den statliga förvaltningen inklusive fördelningen av

207

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

arbetsuppgifter meUan stat och koramun."

Jag trodde helt enkelt att den här beskrivningen hade tiUkomrait därför att man avsåg att inhämta någonting från denna beredning. Är det så att raan inte avser det vet jag inte varför det avsnittet finns med i reservationen. Min tankegång var alltså att man här skulle vänta på förslag från länsberedningen - och be länsberedningen att lägga frara förslag, gärna i etapper — för att få ett bättre underlag för beslut i utlokaliserings-f rågan.

208

Herr STRIDSMAN (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att herr NUsson i Östersund har varit ute på möten. Och det är nog alldeles riktigt, sora han relaterar, att de som är med på de möten han besöker uppskattar regeringspropositionen mer än vår riksplan. Därom är vi eniga. Jag tror också att jag har varit lika mycket ute på möten som herr Nilsson i Östersund, och jag har fått motsatt uppfattning — att vår riksplan är betydligt överlägsen regeringens proposition. Men låt oss inte tvista om den saken; där är vi rätt jämställda.

Men skall vi tala om vad folk har för intryck av t. ex. ortsklassificeringen kan jag bara åberopa den uppvaktning sora gjordes här — frärast hos oss sora är länsrepresentanter från Norrbotten men också hos representanter för inrikesutskottet. 1 en enda komraun i vårt land hade man samlat in 3 500 namnunderskrifter för att visa att människorna vUl ta avstånd från ortsklassificeringen. Jag tycker det säger litet raer än det sora herr NUsson relaterar från sina raöten. Genora att jag anfört detta blir det litet mer balans i debatten och inte en så ensidig spegling av tyckandet. En massa koramuner har också yttrat sig mot ortsklassificeringen - jag skall inte citera deras yttranden, men jag har dem här om det behövs.

Herr Nilsson i Östersund förde ett annat intressant resonemang. Han sade att centern föreslår en större satsning i skogslänen, och det är riktigt. Men så tillade han att detta är verklighetsfräramande. Jag kan tala om för herr Nilsson i Östersund att centerns riksplan för skogslänen — de fera Norrlandslänen, Kopparbergs län och Värralands län — stäramer rätt väl överens raed länsstyrelsernas målsättning. Beträffande Järatlands län stämmer den också mycket väl. Och herr NUsson har ju själv varit med om att skriva under på det raål sora har satts för Järatland. Tala nu om i kammaren, herr Nilsson, vad det är för skillnad mellan att ha en mening i länsstyrelsen i Östersund ora hur mycket folk sora behövs för att klara servicen och att här i kararaaren ta ställning till dessa frågor!

Låt raig beträffande raarknadskrafterna hänvisa till s. 55 i inrikesutskottets betänkande, där det redogörs för åtgärdspaketet i vår raotion. Herr Mattsson i Skee kommer att gå närmare in på det. Vi har pekat på behovet av ytterligare sysselsättningstillfällen i skogslänen. Utskottet delar vår uppfattning och säger att det är bra att centern har tagit upp förslaget om statliga företag. Utskottet understryker alltså angelägenheten av detta initiativ.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle;

Herr talraan! Jag har, herr Stridsraan, ingen absolut respekt för namninsaralingar — sora bekant kan de tillkoraraa på olika sätt. Jag tror inte att raan skall ta dera till intäkt för att ortsklassificeringen skulle vara ett felaktigt instrument i regionalpolitiken.

Jag viU fråga herr Stridsman: Vad har centerpartiet för alternativ tiU de arbetsmarknader som vi viU bygga upp? Man vill väl ändå satsa på den nuvarande ortsstrukturen, och då koraraer raan att få väldigt svaga arbetsmarknader, sora inte står rycken för suget från storstadsorarådena. Jag tror att jag utan vidare kan säga att om centern fick gehör för sin filosofi när det gäller att bygga upp orter i länen skulle det bli en ännu starkare utflyttning från de drabbade länen till storstäderna.

Jag står för raitt yttrande att centerpartiet saknar markkontakt. Man skall inte anföra som bevis enskilda län där man har kommit i närheten av länsprograraraens och regeringsförslagets befolkningsraraar - även en blind höna kan ju hitta ett korn. Vad jag vände raig raot var att raan lovar de sju skogslänen en befolkningsökning på 100 000 personer frara tUl 1980 utan att presentera några andra medel än vad sora finns i propositionen. Det är helt enkelt oraöjligt att få den tillströmningen av människor, ora raan saratidigt vill klara den undersysselsättning och den arbetslöshet sora redan finns där uppe. Man måste ju ändå klara sysselsättningen för de människor som bor där innan man börjar tala om att flytta tiotusentals människor till dessa drabbade oraråden.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckUng och hushållning med mark och vatten

Herr LORENTZON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund knöt an till raitt tal ora att optiraisra och hoppfullhet sora används i sararaanhang där det gäller att därapa opinionen icke kan tjäna folkets syfte. Jag är anhängare av opitimismen sora princip - det är ju självklart att raan raåste vara. Men optiraisraen i Järatlands län, herr Nilsson, har tagit sig sådana uttryck att ni från 1965 till 1970 enligt arbetskraftsundersökningen har förlorat 6 653 förvärvsarbetande. I raitt eget län är förlusten under sararaa fem år 9 965.

När företag efter företag läggs ned, när människor är oroliga för sin sysselsättning och raan i tidningspress och andra raassmedier talar om hoppfullhet — allt ordnar sig, var bara lugna, vi skall se till det här, vi litar på den och den, allting kommer att reda upp sig tUl slut - då används optiraisraen i avsikt att därapa folkets krav på sysselsättning och en tryggad fraratid, och det tjänar inte folkets syften.

Jag skulle kunna lärana en hel rad exerapel på hur det har gått till i Norrland, t. ex. i Ådalen. SCA har haft stor nytta av optiraisraen när raan har lagt ned sina företag. Man har sagt: Nu skall vi bygga ett nytt pappersbruk, vi väntar bara något år. Så blir det inte pappersbruk. Nu skickar vi dit geologer, säger raan, nu skall vi titta efter huruvida vi inte kan planera fabriken på ett annat raarkoraråde. Och så komraer hoppfullheten och optimismen tillbaka. Det går två år, raen det blir inget pappersbruk. Sedan gör raan nya förordningar, och så skriver tidningarna: Nu komraer det nya pappersbruket! Så kan raan hålla på i sex år, och till slut   blir  det  inget  pappersbruk  alls.   Under  den tiden har Kramfors

209

14 Riksdagens protokoll 1972. Nr 144-145

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

koraraun investerat ett hundratal railjoner i samhälleliga institutioner.

Det är sarahället som förlorar på denna hoppfullhet. Då, raenar jag, tjänar optiraisraen inte folkets syften.

Herr STRIDSMAN (c) kort genraäle;

Herr talraan! Vi kanske inte skall tvista om det här med namnunderskrifter, men när herr NUsson i Östersund drog upp ett resoneraang ora hur iUa raan tycker om centerns riksplan och hur bra man tycker ora regeringens proposition beträffande ortsklassificeringen ansåg jag att det fanns anledning att i alla fall visa på någonting konkret. Då visade jag just på de här 3 500 sora raed sina namnunderskrifter tog helt avstånd från ortsklassificeringen. Nog om detta.

Sedan vUl jag fråga herr NUsson i Östersund än en gång: Hur är det, står herr Nilsson fast vid vad han sagt i länsstyrelsen i Järatlands län? Där har herr Nilsson sagt att raan behöver ett befolkningstal på ca 139 000 för att klara minimiservicen i de olika delarna av det stora länet. Men när han komraer hit till riksdagen går det plötsligt bra att sänka arabitionsgra-den med 10 000-15 000 invånare. Det är klart att är raan i Stockholm är det långt till Jämtland, raen är man i Järatland och skall ta ställning till frågorna, då är raan också närraare probleraen. Där har vi ett av våra motiv för att slopa ortsstrukturerna och låta de människor sora bor i respektive regioner få vara raed och bestäraraa och se hur orten och länet fungerar.

Det här raed SkeUefteå var ett gott exerapel sora herr NUsson i Östersund tog frara. Herr Gustafsson i Byske skall ta upp den frågan, raen låt raig säga att så länge Skellefteå var klassificerat sora regionalt centrura tyckte raan sig där inte ha någon fraratid. Allting var raörkt. Men så fort vi i utskottet enhälligt hade gått in för att lyfta upp Skellefteå tUl primärt centrum ansåg man sig ha en ljus framtid. Varför ta till sädana medel centralt att man på en ort den ena stunden känner sig stå på ruinens brant och den andra stunden menar sig kunna se ljust på framtiden?

Det är just detta system sora vi från centern vUl gå eraot. Det kan inte vara praktisk politik att vi här i riksdagen skall sitta och bestärama de olika orternas funktion.

210

Herr NILSSON i Östersund (s) kort genmäle;

Herr talman! Jag konstaterar att centerns resonemang är lika oklart i fråga om ortklassificeringen sora det har varit på en hel rad andra punkter i detta utskottsbetänkande. Vi har använt åtskillig tid inom utskottet för att få klara besked men icke lyckats få sådana. Jag tycker att det här resoneraanget sora herr Stridsraan för också pårainner ora det dunkelt tänkta och det dunkelt sagda.

Sedan har jag givetvis redovisat rain inställning på heraraaplan när det gäller länsstyrelsen ocU Länsprogram 70. Det är ju ändå på det sättet, herr Stridsman, i alla sammanhang att man icke får allt vad man önskar om man sätter raålet högt. Det skulle vara oriraligt ora varje krav i samtliga länsprograra skulle genoraföras. Vi raåste få en saramanvägning av dessa program, eftersora de ekonomiska resurserna sätter bestärada gränser. Vi lever inte i ett land som består av 24 eller 25 delstater där vi

handlar suveränt, utan vi måste överlåta sararaanvägningen åt regeringen. Och jag raåste säga att vi är nöjda raed det arbete sora gjorts.

Så bara några ord om optiraisra. Jag närande detta därför att man ofta möter en mycket djup pessimisra, specieUt från de borgerliga partierna, när det gäller lokaliseringsarbetet på det lokala planet. Jag vill hävda att det är tUl skada för detta jobb. Man bör visa optimism. Man bör lita på sig själv, då tror jag att man har förutsättningar att lyckas bättre.

Beträffande Jämtlands län, herr Lorentzon, är vi optiraistiska efter de mycket kraftfulla satsningar sora regeringen har gjort på länet och speciellt på dess priraära centrum, Östersund.

Herr talmannen anraälde att herr Stridsman anhåUit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

Herr ANDERSSON i Knäred (c):

Herr talman! Debatten har nu pågått i tretton timmar, och än är endast en fjärdedel av talarlistan avverkad. Det vittnar i och för sig om ett UtomordentUgt intresse för dessa mycket stora frågor. Men att vi skall behandla denna riksdags och flera riksdagars i särklass största frågekora-plex i det allra yttersta slutskedet av riksdagen, det vittnar, måste jag säga, om en raycket dålig planering. Det gäller inte planeringen från riksdagens och utskottens sida. Utskotten, och speciellt deras sekretariat, har lagt ned ett utomordentligt arbete. Men jag riktar den kritiken mot planeringen i Kungl. Maj:ts kansli.

Det borde väl varit möjligt att presentera dessa förslag, som man i alla fall har arbetat med i flera år, vid höstriksdagens början så att de kunnat behandlas ännu raera grundligt i utskotten. Det är ju saker av allra största intresse, sora vi allesammans som arbetat i utskotten har varit synnerligen intresserade av. Men arbetet har fått forceras på ett sätt som knappast är önskvärt. Så blir det till sist en behandling alldeles i slutskedet av riksdagen - raycket talar väl för att vi får gå in i julveckan och fortsätta behandlingen. Och jag måste säga att när det som här gäller planeringsfrågor borde det inte vara något orimligt krav att regeringen skulle ha planerat sitt eget arbete så att materialet kunnat överlämnas till riksdagen och utskotten i tid.

Låt raig sedan gå över på frågorna på planeringen för mark och vatten. Det är frågor om — som här har sagts vid flera tillfällen — våra knappa resurser av naturtillgångar. I och för sig måste vi väl ändå konstatera att på de här områdena är vårt land mera gynnat än de flesta andra länder i fråga om resurser. Vi är ju ett till arealen stort land och befolkningen är liten.

Gör raan en enkel beräkning av hur raycket raark sora egentligen finns till varje svensk medborgare, så finner man att det inte precis är några föraktliga arealer. Man kommer frara till att det är drygt 50 000 kvadratmeter eller, i gammalt mått mätt, drygt 10 tunnland för var och en, och tiU varje normalfarailj blir det en areal på 30 tunnland. Det är klart att en stor del av denna areal inte är tillgänglig i vanlig raening. Den regionala obalansen gör ju att det blir ett hårt tryck på vissa områden. I andra, mycket stora områden finns det utomordentligt gott om högklas-

Nrl45

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

212

sig raark för olika ändamål.

I och för sig borde ju bekymren i vårt land jämfört med bekymren på många andra håll vara relativt lätta att tUlfredsställa. Det borde inte vara så oraöjligt att finna lösningar där raan även i ett starkt industrialiserat samhälle ändå kan bemästra raycket av det sora tekniken åstadkoraraer i form av föroreningar, buller osv. Vi får hoppas att tekniken i fraratiden raera skall kunna användas till förbättringar även på den miljömässiga sidan än till så pass mycket förstörelse sora den har åstadkorarait under år sora gått.

Jag tänkte egentligen bara göra några reflexioner i anslutning tUl vad sora står under rubriken "Medel att åstadkomma en lämplig glesbebyggelseutveckling" på s. 34 i civilutskottets betänkande. Vi i utskottet har funnit att Kungl. Maj:ts förslag förefaller vara i stort sett tillfredsställande. Vi har gjort vissa skrivningar sora vi raenar skulle ytterligare förstärka propositionsskrivningen, och vi har besvarat motioner på ett sätt sora enligt vår uppfattning skulle ytterligare klara ut vad sora bör gälla. Jag tror det är mycket väsentligt att understryka detta, och jag hälsar med tillfredsställelse vissa förklaringar sora statsrådet Lundkvist har läranat här tidigare under debatten när det gäller glesbebyggelseraöjligheterna.

De lagar och stadgor sora skall reglera förhåUandena på det här området är ju utformade på det sättet att väldigt raycket till sist koraraer att hänga på uttolkarna av dessa lagar och stadgor. Många har tyvärr tolkat det beslut som fattades förra året som en raycket hård begränsning av raöjUgheterna tUl glesbebyggelse. Jag avser då inte ersättningen för förlorad rätt till glesbebyggelse utan själva raöjligheten att över huvud taget bygga glest, oavsett ora det gäller fritidsUus eller årsbostäder. Jag vUl eraellertid understryka att så sora utskottet och jag har tolkat skrivningarna i propositionen är detta inte avsikten. Givetvis är det också raycket väsentligt att den bebyggelsen inte stannar upp i avvaktan på översiktsplaner o. d. Det är viktigt dels därför att det finns ett så stort intresse att skaffa sig sådana stugor, dels och inte rainst därför att det är raycket väsentligt att vi så långt som möjligt utnyttjar aUa sysselsättningsobjekt.

Sedan skall jag också göra några reflexioner kring ersättningsfrågorna, närmast därför att de togs upp raed sådan skärpa av de båda statsråden sora har deltagit i denna debatt. I och för sig kan jag i någon raän förstå de raycket hårda angreppen raot uppfattningarna i raoderata saralingspartiet, raen det förvånade raig ganska mycket att statsrådet Lundkvist så hårt kritiserade de försök som vi i centern och reservationsvis också från folkpartiets sida gjort för att finna möjligheter att fä ersättning i sådana fall där det synes uppenbart obilligt att ersättningen inte utgår, ora det allraänna genora avstyckningsbeslut fråntar någon obestridliga värden sora t. o. m. fastställts taxeringsmässigt.

När regeringens talesmän här betonade att det inte har något intresse för svenskt jordbruk att markvärdena i vissa områden i landet stiger till raycket höga nivåer, så ansluter jag mig helt tUl den synpunkten. Det är uppenbart att höga markvärden kan intressera bara ett fåtal. Men det kan ju också bli fråga om att beröva en raindre jordbrukare värdet på hans egendora.   Låt   raig   sora   exempel   ta   att   vi  har  en  liten  gård   sora

jordbrukets rationaliseringsrayndigheter har klassificerat som en gård sora inte skaU bestå sora jordbruk. Den är då utestängd från alla raöjligheter tUl lån och bidrag, som en jordbruksegendom som skall bestå kan få del av. Ora då den gröna eUer skall vi säga den röda handen lägger sig över denna gård vid planeringen, innebär det att det inte går att avstycka någon tomt. Det intrång som det allmänna gör är kanske inte större än att marken i fortsättningen kan användas på samma sätt sora hittills. Detta hindras eraellertid av bestäraraelser och kungörelser från andra myndigheter. I själva verket innebär ju en vägran att inlösa egendomen att värdet är borta. Om avstyckning för glesbebyggelse på vissa områden av fastigheten förbjuds under det att detta tUlåts på andra områden, är naturligtvis problemen annorlunda. Det är inte detta vi syftar på i motionsyrkandena och i vår reservation, utan just den situation som jag här beskrev och som utan tvivel komraer att uppstå på åtskilliga håll.

Det är uppenbart — och jag är angelägen om att understryka detta — att mycket beror på dels hur tUlämpningsföreskrifterna utforraas, dels hur den fortsatta planeringen bedrivs då raan reserverar stora saraman-hängande områden för det s. k. rörliga friluftslivet och gör ingrepp i raöjUgheterna att förfoga över marken dock inte i sådan omfattning att man enligt lagen blir skyldig att lösa in fastigheten.

I det senare replikskiftet verkade statsrådet Lundkvist något försiktigare i sina uttalanden, och jag vUl gärna uttrycka den förhoppningen att det på detta område skaU bU raöjligt att komma fram till lösningar som frarastår sora rimliga för båda parter. Det är ju här fråga om ett fortsatt utveckhngsarbete, och det bhr väl fråga ora ett fortsatt lagstiftningsarbete. Men det blir fraraför allt fråga ora en fortsatt tillärapning av de lagar sora vi nu skall anta. Det är utan tvivel raycket väsentligt att det skapas bästa möjliga förhållanden mellan den bofasta befolkningen, alltså markägarna, och dem som skall utöva det rörliga friluftslivet.

Ifrån centerns sida viU vi alldeles bestämt försäkra att vi inte har något behov av att slå vakt om raarkspekulanter. Men raan bör inte stämpla varje markägare som eventuellt anser att det är rimligt att fä någon ersättning för det intrång sora görs på raarken såsora raarkspekulant. Jag anser att man bör vara rätt försiktig över huvud taget med att använda uttrycket "markspekulant".

Jag vill vidare säga att det är uppenbart att det i vissa fall förekommer att markpriserna inverkar på den höga hyresnivån. Jag tror jag vågar säga att raarkkostnaderna utgör en mindre del av de saralade kostnaderna för bostäderna än någonsin tidigare. Men regeringen är naturligtvis djupt bekyrarad över den hårda kritik som riktas mot regering, riksdag och andra instanser för de höga bostadskostnaderna. Det frarastår då för regeringen sora enklast att skylla på raarkkostnaderna — dera sora därvid kommer i kläm har regeringen ett svagt intresse för.

Jag vill än en gång understryka att jag hoppas att det skaU gå att i bästa möjliga samförstånd lösa i varje fall en raycket väsentlig del av de utoraordentligt viktiga frågor som rör dispositionen av våra raarktill-gångar.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

213

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

214

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få ta upp två frågor sora inte har någonting raed varandra att göra, men genom att ta upp dem samtidigt hoppas jag att kunna ge mitt anförande den regionala balans som vi alla i dag är så ense om att åstadkomma. Jag skall tala om Storstockholra och Mellanljusnan.

Hur klart är sarabandet raellan storstädernas kraftiga expansion och avfolkningsprobleraen i andra delar av landet? Att döraa av i varje fall en del av dsn regionalpoUtiska debatten är sambandet ganska givet; suget från storstadsorarådena - framför allt Stockholmsregionen — är avfolkningsproblemets andra sida. Men sä enkel är inte bilden.

Vi kan ta 1970 som åskådningsexempel. Då var det inte raindre än 740 000 människor i det här landet som flyttade, vilket i andel av totalbefolkningen inom parentes sagt innebär samraa rörUghet sora vi hade på 1930-talet. Av dera sora flyttade det året bytte 35 procent uppehållsort inora sararaa koraraun - det har ni sett i propositionen. 26 procent flyttade över kommungränserna men höll sig inom samma län. 11 procent flyttade till något angränsande län, och bara 1/4 flyttade till avlägsna län. Resten — ca 4 procent — var emigration.

Suraman av dessa siffror blir att av de här 740 000 människorna som bytte hemort 1970 var det bara 14 000, alltså ca 2 procent, som flyttade från ett län tiU ett annat. Av dessa 14 000 var det ungefär 1/3 som flyttade ifrån andra delar av landet till Stockholms län. Av denna 1/3 var det bara något raer än hälften sora kora från de s. k. skogslänen. Med andra ord: Av den totala omflyttningen svarar Stockholmsregionens flyttningsvinst det här året genteraot de egentliga avfolkningsorarådena för mindre än en procent.

Det är riktigt att Stockholmsregionen under 1960-talet stått för en ganska stor del av folkökningen i landet. Men den folkökningen beror rill mycket mindre del än man föreställer sig på flyttning till Stockholm från andra delar av landet utan i stor och stigande omfattning på ett högt födelsetal i Stockholm och på en i varje fall under 1960-talet hög invandring från utlandet.

Jag kan fortsätta med exerapel frän 1970. Av de 22 000 raänniskor sora Stockholms län ökade sin befolkning med detta år kom 17 000 via födelsenetto och invandring från utlandet.

Jag har inte närant dessa siffror för att bevisa att det är fel att säga att Stockholm under de senaste decennierna haft en stark befolkningstillväxt. Det gäller ju storstäderna över huvud taget. Jag har inte heller velat ifrågasätta att det är en riktig och viktig del i den regionalpolitiska målsättningen att dämpa storstadstiUväxten, om den nu efter den nedgång i expansionstakten som vi förraärkt under de senaste ett och ett halvt åren skulle koraraa i gång igen. Jag har bara velat sätta in folkökningen i Stockholrasorarådet i sitt riktiga sararaanhang och visa hur felaktig den beskrivning är sora försöker göra gällande att ökningen i Stockholmsområdet i huvudsak sker på bekostnad av avfolkningslänen.

Jag sade att vi måste vara beredda att därapa storstadstillväxten, om den skjuter fart igen. Alla tror vi väl att lågkonjunkturen så sraåningom skaU vända i en högkonjunktur - en uppgång i varje fall. Men det är långt-

ifrån säkert, såvitt jag kan förstå, att vi därför automatiskt får en ny och snabb befolkningstillväxt i storstadsorarådena. Under 1971 skedde en mindre utflyttning från Stockholras län, och fram till september i år hade länet en flyttningsförlust på närmare 8 000 personer. Den totala folkökningen när året är slut kommer möjligen att bli lägre än länets födelsenetto.

Denna utveckling innebär ett. brant avsteg från tidigare utveckling, men tendensen är inte alldeles ny. Den har faktiskt funnits, om än inte så väldigt märkbar, under hela 1960-talet. Åren 1960-1965 hade vi tidvis en mycket stor utländsk invandring, ett högt födelsetal och en ganska stor inflyttning från övriga delar av landet. Åren 1966-1970 var bilden delvis en annan. Invandringen utifrån var extremt hög, i varje fall under vissa av åren, men födelsetalet och inflyttningen från övriga Sverige gick ned.

Vad som komraer att hända under 1970-talet bUr naturUgtvis delvis beroende på hur många av de regionalpolitiska paroller, som vi skall besluta ora efter denna debatt, som kommer att omsättas i praktisk handUng. Men väldigt mycket komraer också att hänga på vad sora händer med invandringen. Om den vet vi faktiskt inte särskilt mycket. Den kan vi inte heller påverka i särskild stor utsträckning. Den beror i mycket hög grad på faktorer som vi inte bestämmer, inte minst givetvis av den internationella konjunkturen både i de länder invandrarna komraer ifrån och i de länder, frarnför allt i Västeuropa, sora så att säga konkurrerar med Sverige om dessa invandrare.

Det är högst osannolikt och inte alls troligt att Stockholrasregionen koraraer att öka raed de 200 000 raänniskor som raan har hotat med i denna debatt. Det vore direkt oansvarigt, såvitt jag kan förstå, att såsom grund för den kommunala planeringen utgå från den låga tillväxttakt sora vi hade under det extreraa lågkonjunkturåret 1941. Men det är precis vad man skulle tvingas göra, ora raan accepterade den målsättning som förts fram pä sina håll att i Stockholm bara tillåta en folkökning som motsvarar länets födelsenetto. Det kan raan inte göra utan att det i så fall får konsekvenser för de sociala och ekonomiska villkoren för människorna i detta oraråde.

Menar raan något allvar raed detta, raåste man t. ex. rekommendera en drastisk nedskärning av bostadsbyggandet samt en ganska drastisk uppbrorasning av trafikbyggandet och av sjukvården. Man raåste förraod-Ugen sätta in den etableringskontroll som har diskuterats ganska mycket. Följderna av dessa åtgärder blir en återgång till den bostadsbrist vi känner alltför väl igen från tidigare år. Det komraer att innebära en särare trafikmiljö för de människor sora bor här. Det koramer att innebära nya vårdköer och en fortsatt snedvridning av den arbetsraarknad som redan i dag i detta oraråde kännetecknas av att raan har en alltför stor och växande andel av förvaltningstjänster och en väldigt Uten och minskande andel arbetstillfällen i den egentliga industrin.

Herr talman! Jag skulle därefter vilja övergå till det andra ämnet -Mellanljusnan och dess samband med riksplaneringen. Det mest centrala i riksplaneringen är att bevara särskilt värdefulla naturområden. Tillväxtkrav, rationaliseringar och befolkningsflyttningar tar ju inte autoraatiskt

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

215

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

216

någon hänsyn till miljön och till människornas berättigade krav på oraråden där raan kan uppleva skönhetsvärden och orörd natur, där raan kan tillbringa sin fritid utan att störas av buller och föroreningar.

Vi har haft en stark betoning på den ekonomiska tillväxten i det här landet, och vi har haft det med rätta. Den har varit förutsättningen för vårt välstånd. Levnadsstandarden har ökat, raen vi har också fått betala ett pris för den snabba ekonomiska och tekniska utvecklingen; ett pris i form av miljöförstöring och exploatering av värdefulla naturområden, ökad stress och nya sociala problera.

Men denna raotsättning raellan tillväxt och railjö behöver självfallet inte vara total. Genom en raålraedveten social styrning av raarknadsekonorain är det möjUgt att undvika åtskilliga av de negativa verkningar på miljön som skulle uppstå i en helt fri ekonomi. För detta krävs en klar viljeinriktning och en raålraedveten satsning på railjöpolitiken. Finns den viljan kan riksplaneringen bU ett raycket värdefullt medel.

I huvudsak tycker vi väl att regeringsförslaget speglar en sådan vilja, men på vissa oraråden andas det tveksamhet. De föreslagna skyddsområdena bör, menar vi, betraktas sora minimikrav. Inventerings- och utredningsarbetet måste gå vidare och leda fram till att ytterUgare värdefulla naturområden längs kusterna i fjällvärlden och i inlandet kan skyddas. De ekologiska principerna raåste vidareutvecklas, all tänkbar hänsyn måste tas till de risker från ekologisk synpunkt som yppas när det gäller t. ex. rillåtUgheten av utsläpp av föroreningar. Det går inte att nöja sig med vad civilministern säger i propositionen, att hänsynstaganden till ekologiska faktorer bara kan bli begränsade. De ekologiska principerna måste bU, menar vi, ett övergripande raål, där den ekonomiska poUtiken måste föras inom de ramar som våra kunskaper om ekologins lagar tUlåter.

Tveksamheten i inriktningen kanske är mest framträdande när det gäller den fortsatta utbyggnaden av våra älvar. Vi är alla överens om att Vindelälven, Piteälv och Torne älv skall sparas. Men det är inte tillräckligt. Vi har nu nått så långt att endast några få älv- och sjösystem är outbyggda, och nu måste vi vara beredda att sätta en gräns. Det uttrycker vi på det viset att hittills orörda älv- och sjösystera raåste skyddas raot utbyggnad. Det innebär att vi inte kan acceptera en utbyggnad av KaUx älv eller en utbyggnad av oexploaterade källflöden och biflöden och längre saramanhängande outbyggda delar av i övrigt utbyggda älvar.

Mellanljusnan är just ett sådant fall, sora faller inom den senare kategorin, alltså en älv där raan i och för sig redan byggt ut men där det finns ett långt samraanhängande orört oraråde raellan två sådana utbyggnadsområden.

Vi anser att den här principen bör slås fast som en riktUnje för det fortsatta riksplanearbetet på samma sätt som det slås fast att kraftigt nedsmutsande industrier inte skall tillåtas i vissa kustområden. RUcsplaneringen ger metoder och raöjligheter att skydda de här orarådena, t. ex. genom att komraunerna kan upprätta generalplaner för de områden som berörs av tänkta kraftverksutbyggnader. Vår reservation innebär alltså ett klart ställningstagande i fråga om just den typen av utbyggnader. Den

innebär, om raan som en planeringsriktlinje antar att de här älvarna skall lämnas orörda, att riksdagen anger en målsättning sora regeringen då givetvis raåste följa upp och som i de konkreta fall vi diskuterar innebär att Mellanljusnan och Västerdalälven och andra aktuella älvar kan skyddas.

Utskottsmajoriteten berör märkligt nog inte detta viktiga oraråde. Man tar egentUgen inte alls upp sakfrågan - frågan om att etablera sådana planeringsriktUnjer. Det enda man har att säga är att regeringen skall ges raöjlighet att pröva vattenraål sora påbörjats på basis av den garala vattenlagen. Det är såvitt vi kan förstå en rent forraell historia. Utskottsraajoriteten lovar ingenting, vare sig ora Ljusnan eller om andra värdefulla älv- och sjösystem. Ätt ställa den av utskottet föreslagna lagändringen mot vår reservation, som innebär ett ställningstagande i sakfrågan, verkar också på sitt sätt ganska ologiskt. Om det nu är en uträkning eller ett olycksfall det kan ju diskuteras, men kvar står att utskottsraajoriteten faktiskt inte tar någon ställning i den sakfråga, som engagerat så många raänniskor. Vi som har lyssnat till den här debatten i dag har funnit att det gör raan heller inte där, trots att tre prorainenta representanter för regeringen varit uppe under dagen och även diskuterat Ljusnan, har raan inte kunnat belägga det raed fel som framför allt Erik Tobé har utvecklat, nämligen att ora man fattar ett beslut om att målsättningen att skydda de oexploaterade älv- och sjösystemen skall vara planeringsgmnd för riksplaneringen, så tar det över eventuella beslut i annan riktning från vattendomstolen. Erik Tobé har visat detta, bl. a. genom att hänvisa till vad sora står i den proposition som togs i anslutning tUl expropriationslagen förra året.

Det finns raycket starka arguraent för ett ställningstagande ora stopp för utbyggnad av orörda älv- och sjösystera och mycket starka arguraent också i de här konkreta fallen. Vattenkraftbyggnadsepoken Uder mot sitt slut. Det är de flesta numera överens om. Visst går det att bygga ut ytterUgare också där lönsamheten, om man ser det rent företagsekonomiskt, är ganska Uten eller inte finns alls. Det går att bygga ut det lilla vi har, men man kan fråga sig om det verkligen är nödvändigt. Pä den frågan verkar svaret kunna vara ett entydigt nej. Vattenkraften har uppenbarligen spelat ut sin dorainerande roll sora central källa för energitillskott. Det har fraragätt av uppgifter att de fyra kärnkraftsaggregat som nu är i gång eller under byggnad kommer att kunna producera Uka mycket ström under två dagar som Mellanljusnan och de kraftverk som nu planeras skulle kunna prestera under ett helt år. De fyra planerade kraftverken i Mellanljusnan beräknas få en effekt av 115 MW. Den totala disponibla elkraften i våra kraftverk beräknas 1975 vara 20 000 MW och 1990 ca 48 000. Det visar ändå ganska klart hur betydelselös den här utbyggnaden är ur kraftförsörjningssynpunkt. Ser raan till de andra outbyggda älv- och sjösystera, sora vi vill inbegripa i vår planeringsrikt-Unje, så är det sarama sak där. Tillskottet skulle där bU ytterst marginellt, nästan mer eller mindre negUgeabelt.

Lönsamheten är också tvivelaktig, även om man bortser frän de railjövården som är svåra att uttrycka i kronor. De aktuella utbyggnaderna i Kalix älv skulle kräva extra statsbidrag för att ge normal förräntning,

15 Riksdagens protokoll 1972. Nr 144-145

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckUng och hushållning med mark och vatten

217

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

och detsararaa gäller saratliga de projekt sora redovisas till Vattenfalls utredning ora 1970-talets vattenkraftsutbyggnad i Norrland. Utbyggnaden av Västerdalälven, som skulle göras i enskild regi, skulle också enUgt Vattenfalls tidigare utredningar bU klart olönsamma.

Man förlorar också ganska mycket på att göra dessa utbyggnader. De betyder raycket för forskningen och för friluftsliv, de betyder mycket för fiske och rekreation och de betyder mycket för de människor, som upplever de älvdalar det är fråga ora som omistliga värden.

Riksplanering är att se långsiktigt. I ett långsiktigt perspektiv bUr som jag just har utvecklat krafttillskottet från de orörda älv- och sjösystemen raycket obetydligt. Vad det handlar ora är att fastställa riktUnjer för det fortsatta utnyttjandet av mark och vatten, inte bara att justera lagar och bygga upp planeringsformer. I fraratiden komraer värderingen av orörd natur att öka ytterUgare. Det är också alla raer eller raindre överens ora nu. Då menar vi att vi inte kan ta på oss ansvaret att framstå som de snikna materialister, vilka för all framtid spolierar våra sista fria vatten.

Riksdagen har nu att välja raellan två slags beslut i denna fråga. Det ena är utskottsraajoritetens förslag, sora gäller en procedurfråga om hur Mellanljusnanfallet och andra sådana här utbyggnadsfall, som är under prövning av någon vattendomstol, skall handläggas, och det andra är reservationen, som innebär ett klart och entydigt nej till exploatering av våra kvar/arande ännu orörda älv- och sjösystem. För min del, herr talraan, är det valet raycket lätt, och jag ber att få yrka bifall till reservationen nr 1 5 vid civilutskottets betänkande nr 35.

218

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talraan! Jag hade inte i detta anförande avsett att speciellt behandla frågan ora Ådalen, utan i stället en fråga sora både civilutskottet och inrikesutskottet haft att handlägga i anslutning till arbetet med propositionen.

Men eftersom herr Lorentzon i sitt anförande tog upp situationen i Ådalen på det sätt som han gjorde finner jag det nödvändigt att något komraentera det. Jag har sagt det tidigare i riksdagen och vill gärna understryka det, att utan statens medverkan hade situationen i Ådalen, liksora i en rad andra områden i vårt land som har drabbats av industrinedläggningar, tett sig oändligt raycket mörkare för framtiden än den i dag gör. Jag tillåter mig — och jag är inte ensara ora det - att hysa den bestämda uppfattningen att Ådalen trots allt kan leva vidare. Det är ingen sora har sagt att de insatser sora har gjorts har varit tillräckliga -det är alla medvetna om. Men det är också alldeles uppenbart att flera av de företag sora har lagts ned eller varit i färd att läggas ned under senare år har kunnat rädda sin sysselsättning genom statens raedverkan. Det bör också uppmärksammas att genom denna raedverkan i förra av lokalise-ringspolirik har näringslivet i betydande grad förändrats i denna bygd. Man har i dag inte enbart skogsindustri. Metall- och verkstadsindustri har en helt annan ställning än tidigare.

Den nedläggning i det aktuella fallet sora skall ske ora några år har varit väl känd. Både inora inrikes- och industrideparteraentet har raan därför   varit   i   full   färd   med   att  vidtaga   åtgärder  för  att  raöta  de

konsekvenser denna nedläggning koraraer att få. Det bör också sägas att den här nedläggningen har raeddelats under helt andra forraer än ridigare och i så god tid att det finns förutsättningar för sarahället och företaget i fråga att raedverka till att de människor sora berörs får raöjUgheter till annan sysselsättning på orten den dag det blir aktuellt att lägga ned industrin. Det är något av sararaa bedöraning här som när den senaste Stekenjokksutredningen redovisades, dvs. en rent samhällsekonomisk bedömning.

Så skall jag, herr talman, övergå till det jag hade för avsikt att säga. Det är raed den allra största tillfredsställelse jag hälsar det förslag sora nu ligger på riksdagens bord. Man får, som statsrainistern sade, en reell raöjlighet att påverka beslutsprocessen. Tidigare har sarahället ofta kommit in för sent för att påverka beslutsprocessen. Det har i allra högsta grad gällt den tunga industrin och därmed också den raest railjöpåver-kande. Jag skall mot den bakgrunden i detta inlägg ta upp den industrigren som dominerar i Norrland, näraligen skogsindustrin och dess fortsatta utbyggnad. Det finns ur den totala sarahällsekonorains synpunkt anledning att närraare granska och få belyst den utveckling sora synes vara på gång inora denna industribransch. En påtaglig trend är att man i Norrland — som av naturUga skäl domineras av skogsindustrin — nu upplever hur den ena efter den andra av de gamla enheterna läggs ner. Det gäller framför allt de gamla raassafabrikerna. Saratidigt pågår och planeras betydande utbyggnader i raellersta och södra Sverige. För raassa-och papperstillverkning innebär företagens utbyggnadsplaner i det närraaste en tredubbling av produktionen frara till 1980. En av förklaringarna till denna planerade utveckling är den snabbare tillväxten och därmed den större avverkningsökningen i södra Sverige. En annan är att miljökraven på flera av enheterna utefter Norrlandskusten av företagen bedöms sora för kostnadskrävande och av den anledningen inte längre lönsamma. Det är alldeles uppenbart att en sådan utveckling måste inge oro i skogslänen där raan - i varje fall enligt min bedömning — under lång tid ändå får räkna med skogsnäringen som basnäring. Skogsnäringen har i de län det här gäller långt större betydelse för sysselsättningen än vad den har i exempelvis södra Sverige. Det har därför börjat höjas röster för att samhället måste gripa in och styra skogsindustrins expansion i fortsättningen. Bl. a. har tidningen Sia i en artikel för en tid sedan anfört att man bör bromsa utbyggnaden i södra Sverige. I den artikeln anfördes bl. a. att "det är ett vitalt samhällsintresse med tanke på sysselsättningen i Norrland att den befintliga skogsindustrin där tillförsäkras inte bara nuvarande, utan också en ökning av virkestillförseln från överskotts-oraråden i södra Sverige så att viss expansion kan tillåtas".

Det här underströks för övrigt i går i ett uttalande av Pappersindustriarbetarförbundets ordförande Roine Carlsson, där han ger uttryck för sararaa raening. Han säger att det för sysselsättningen i skogsindustrin i Norrland är väsentUgt att raan ger ökade resurser, eftersora denna industri spelar en större roll där än i södra Sverige.

Ätt detta är både nödvändigt och fullt möjligt framgår av att Mo & Dorasjö för sin stora och nybyggda sulfatfabrik i Husura i dag havsbogserar   en   fjärdedel   av   sin   råvaruförbrukning   från   Småland,

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

219

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

220

Mälardalen och Upplandskusten. Det rör sig om 250 000 m av den totala årsförbrukningen som utgör 1 miljon m'. Det kan också i detta sararaanhang påpekas, att av den totala årsförbrukningen i denna industri så havsbogseras två tredjedelar. Utöver bogseringen från södra Sverige så sker även bogsering från både Finland och Ryssland. Företaget bedöraer att havsbogsering är kostnadsraässigt möjlig från hela ostkusten.

Till detta bör också fogas vad som sades i den rapport som i förra raånaden överläranades till industrirainistern av statens och skogsnäringarnas saraarbetsgrupp. Man erinrar ora att även Norrland har raöjhgheter till en överavverkning av skog. Detta skulle verksarat bidraga till, säger raan i rapporten, att dämpa takten i avflyttningen från de rena skogsbygderna. Lägger man till detta vad länsstyrelserna i Norrlandslänen anfört i sina remissyttranden över den fysiska riksplanen om behovet av ett utvidgat statUgt stöd för en intensifierad skogsvård, så bör råvaruförsörjningen för en utökad skogsindustrien verksamhet vara möjUg i Norrland - synpunkter som också delas i propositionen av inrikesrainistern.

En annan och raycket viktig tillgång är den arbetskraft som i dag finns i den norrländska skogsindustrin. Det är en arbetskraft som genom generationer skaffat sig ett kunnande och en erfarenhet av denna processindustri som raåste vara av det allra största värde för dess framtida utveckling. Det finns således tUlgång tiU en väl utbUdad arbetskraft, och då bör det också vara raöjligt att skaffa frara den erforderliga råvaran.

Till detta kommer ytterUgare en viktig synpunkt. Det är i dag uppenbara svårigheter när det gäller att utlokalisera ytterUgare industriell verksamhet från storstadsområdena till Norrland. Detta gäller i synnerhet Stockholrasorarådet, sora nu inte anser sig tåla ytterhgare avtappningar i fråga ora industriell verksamhet. Låt oss därför också ur denna synpunkt se på frågan om råvaruförsörjningen till den norrländska skogsindustrin.

Det finns vidare anledning att erinra om civUrainisterns klara uttalande i propositionen ora lokaliseringsprinciperna. Det heter där: "Lokalise-ringsplatserna skall helst ha god tillgång på de natur- och transportförutsättningar som behandlade industrityper kan behöva. LokaUserings-platserna skall så långt raöjUgt Ugga i anslutning till oraråden som redan är påverkade av behandlade typer av industri, och nya lokaUseringsplatser skall helt undvikas i områden som är särskilt värdefulla frän rekreations-och naturvårdssynpunkter," Denna raening har också civilutskottet ställt sig helt bakora.

Man kan, herr talraan, peka på flera nu aktuella utbyggnadsplaner i södra och raellersta Sverige, sora står i direkt konfUkt raed detta av mig citerade uttalande i propositionen. Det bör också uppmärksararaas att skogsföretagen i södra och raellersta Sverige i medvetande om en kommande skärpning av samhällets miljöpolitik på ett tidigt stadiura har försökt inteckna de i raotsats till i Norrland raycket knappa vattentillgångarna i södra Sverige för att över huvud taget ha en möjlighet att expandera i framtiden.

Låt raig också få anföra ytterUgare en synpunkt på de railjökrav sora ställs på en del äldre anläggningar längs Norrlandskusten. Med all respekt för behovet av åtgärder på detta oraråde vill jag säga att raan inte kan

driva dessa frågor på ett sådant sätt, att sysselsättningen i känsUga oraråden hotas. De av oss som lever och verkar i dessa oraråden, där det luktat sulfit och sulfat i raånga årtionden, föredrar nog den doften fraraför stillastående hjul. Det brukar sägas att när det luktar från raassafabrikerna, så luktar det pengar och därraed sysselsättning.

Slutsatsen av dessa raina funderingar blir således, att samhället i högre grad än ridigare måste få ett avgörande inflytande på skogsindustrins fortsatta utbyggnad. Och eftersom desssa industrUnvesteringar är mycket kapitalkrävande, bör exerapelvis Investeringsbanken vid sin prövning av långivning till nya utbyggnader även ta raed dessa regionalpolitiska bedömningar. Men det förutsätter också att skogsägarna, både enskilda och företag, ser på dessa frågor ur ett vidare perspektiv än enbart den egna regionens. För att vi skall kunna åstadkoraraa en bättre regional balans i vårt avlånga land, som det ofta talas så vackert om, krävs det nämligen en övergripande solidaritet mellan olika delar av landet. Jag vill därför till sist, herr talraan, starkt understryka uttalandena från både arbetsmarknadsstyrelsen och LO i remissyttrandena över den fysiska riksplanen, att när det gäller Norrland och dess kustland måste i framtiden de ekonoraiska bedöraningarna ligga till grund för övervägandena vid val av industrins lokaliseringsplats. Det är en raening sora helt delats av civilministern och som även utskottet enhälligt anslutit sig till.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

I detta anförande instärade herrar Jonsson i Husum (s) och Olsson Timrå (s).

Herr MATTSSON i Skee (c):

Herr talraan! Mitt inlägg i denna debatt koramer att behandla både civilutskottets och inrikesutskottets betänkanden i detta ärende. Jag skall börja med civilutskottets betänkande. Vad jag där vill ta upp är naturUgt nog den av mig tillsamraans raed herr Mattsson i Lane-Herrestad väckta raotionen ora ett industrioraråde vid Idefjorden.

Norra Bohuslän har ju i flera sararaanhang varit aktuellt i riksdagsdebatterna under den senaste tiden dels pä grund av de speciella svårigheter sora raan nu haft, dels på grund av den sedan lång tid tillbaka vikande befolkningsutvecklingen som också raedfört sysselsättningsproblera. Det har funnits intressenter sora velat utnyttja de naturtillgångar sora finns i den norra delen av Bohuslän alldeles intill gränsen rill Norge. Dessa intressenter har velat utnyttja de speciella tillgångar som där finns i form av haranar, raark och recipienter.

I den planeringsverksarahet sora har bedrivits för inhäratande av bakgrundsmaterialet rill den fysiska riksplaneringen har man emellerrid lanserat principen om de obrutna kustema, innebärande att ett par tre värdefulla oraråden i landet skall bevaras från exploatering, och därraed har det uppstått en intressekollision beträffande den aktuella kuststräckan. Den efterfrågan på att utnyttja naturtillgångar som vi hade i detta område väckte självfallet en förhoppning om att den negativa utveckling vi hade haft under mycket lång tid skulle kunna förbytas i en positiv utveckling. Nu har civilministern i propositionen ändrat uttrycken. Jämför man den deklaration som gjordes när beslutet om att öppna

221

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushålliting med mark och vatten

222

ett industriområde vid Brofjorden fattades - då talades det nämUgen om att spara kustbandet från Lysekil till Strörastad - så har raan nu i propositionen gjort en annan geografisk beskrivning: raan talar fortfarande om samma södra gräns, men det område som i första hand skall avsättas för naturvård och friluftsUv skall sträcka sig upp till norska gränsen. Moriveringen är att man inte vill öppna nya industriområden, och man hänvisar till att de norska intressena har sagt sig vilja ha en annan förläggning av kraftverket.

Detta är en flathet från de svenska myndigheterna gentemot de norska rayndigheternas intressen, eftersom de norska myndigheterna knappast har vidtaigit några åtgärder alls för att kompensera oss. De har alldeles nyss börjat raed lagstiftningsåtgärder för att över huvud taget komma tUl rätta med de föroreningar som har skett i detta område och som har förstört mycket av även svenska värden för frUutslivets och naturvårdens räkning.

Den senaste veckan har i västsvensk press funnits två artiklar, den ena om ett raffinaderi och den andra om ett atomkraftverk. Bägge komraer att ligga inora den ring sora jag har åskådliggjort på den karta sora är bifogad den raotion jag inledningsvis närande.

När det gäller dessa tre områden som jag speciellt har närant har raan en klar geografisk avgränsning. Om riksdagen antar ett beslut av den innebörden har man en kraftig styrning på planeringen inora koramunen, och det innebär att området i första hand skall planeras för fritid och naturvård. Även ora man har avfärdat diskussionen ora s. k. raUjöstörande industrier — de sora finns i den speciella grupp som skall ha särskilt tillstånd för etablering - vill jag se det så att även annan industriell verksamhet sora inte föranleder några immissioner i luft eller vatten kan vara störande, ora man lägger den i ett område som exklusivt har ansetts böra reserveras för naturvårdens och friluftslivets räkning.

Vi har velat ha en större planeringsfrihet i det utvecklingsarbete som skall göras i den här gränsregionen. Den Ugger i anslutning till ett mycket expansivt industriområde. Vi måste räkna raed att koraraunen blir en av dem som får arbeta med fastställd generalplan. Det bör då vara möjligt att reservera en del av den norra delen av kommunen för industrieU verksamhet.

Området uppfyller faktiskt också de tre lokaliseringsförutsättningar som närans i propositionen och som utskottet citerar på s. 18 i sitt betänkande. Inom både landstinget och länsstyrelsen och i den politiska debatten i länet och lokalt har alla partier uttryckt intresse för att tyngre industriell verksamhet lokaliseras till den norra länsdelen. Tyvärr raåste jag konstatera att bara två partier har fört upp detta i civilutskottet. Jag ber att få yrka bifall till reservationen 12 av herr Grebäck ra. fl.

Sedan skulle jag vilja säga några ord i anslutning till inrikesutskottets betänkande. Hur centern ser på den regionalpolitiska målsättningen, ortsstrukturen, befolkningsramarna har tidigare under debatten utvecklats av partiledningen och av centerpartiets övriga ledamöter i inrikesutskottet. Jag skall bara gå in på några av de åtgärder vi vill sätta in för att nå de regionalpoUtiska raålen, raen innan dess vill jag göra några koramentarer till den debatt som förevarit tidigare i dag. Vi ser det sora helt

nödvändigt att raan har en klart uttalad regionalpolitisk raålsättning. Det är nödvändigt därför att företag och organisationer av olUca slag, sora fattar beslut ora investeringar och lokaliseringar, raåste veta att från sarahällets sida finns en klart uttalad raålsättning att ett område skall fortleva och expandera. Annars komraer koncentrationen, sora vi har upplevt den under de senaste decennierna, att rulla vidare av bara farten, och även sådant sora inte skulle behöva förläggas till stockningsområdena placeras där för säkerhets skull.

Det är också helt nödvändigt att den regionalpolitiska målsättning man bestäraraer sig för följs upp raed den offentUga sektorns investeringar i vad vi brukar kalla infrastruktur: komraunikationer, bostadsbyggande osv. Ora vi skall få möjligheter att nå det raål vi sätter upp för vår regionalpoUtik för att få balans är det nödvändigt raed en positiv raedverkan från näringsUvet vid dess beslut ora investeringar.

Jag har haft ett intryck av att raan resonerat ungefär sora så, att det förhållandet att vi har pläderat för en starkare satsning på de områden som i dag framför allt Uder brist på sysselsättning, och som Uder av befolkningsutflyttningen, skulle betyda att vi inte hade anspråk på att näringslivet skall vara rationellt och effektivt. Man tycks vidare resonera så att effektiviteten skulle vara större i storstadsorarådena och i de större samhällena. Det kan knappast vara ett riktigt påstående. Tvärtora finns det mänga och strålande exerapel på effektiva och rationellt bedrivna industriella verksaraheter även ute på rena landsbygden. Varje företag, varje organisation har planer på vilka åtgärder de skall vidtaga, vilken raålsättning de vill försöka nå upp till, och de försöker bedöraa sin situation i förhållande till konkurrenter osv.

I dag har vi sora medborgare i det här landet en stor gemensara egendora i den offtenliga sektorns investeringar: vägar, skolor, social- och hälsovård osv. Därför tycker jag att det är ganska fantastiskt att raan i en debatt 1972 kan, sora en järaförelse och sora en kritik raot centerns förslag, ta upp den situation sora rådde i det här landet på 1800-talet, då raan hade överskott på folk. Det har gjorts både i dag och under reraissdebatten. Man har frågat: Vad skulle ha inträffat ora vi skulle ha tillämpat raetoden raed befolkningsramar då? 1 dag är det väl tvärtom — med hänvisning just till att vi har en offentlig sektor av en helt annan omfattning än man hade för ett hundratal år sedan — nödvändigt att utnyttja dessa resurser. Vi kan knappast ha råd att i snabb takt skrota samhällskapital och i sararaa snabba takt försöka bygga upp raotsvarande nya kapital på annat ställe. Förordar raan en fortsatt koncentration till storstäder och primära centra måste man också ta ansvaret för den yttersta konsekvensen av den politiken, nämligen att stora delar av landet koraraer att töraraas på folk.

Det har korarait frara av debatten i dag och av utskottsbetänkandet att skillnaden i uppfattning i stor utsträckning består i att centern har en högre raålsättning än propositionen — till vilken, utöver socialdemokraterna, folkpartister och moderater har anslutit sig. Centerns raålsättning är högre fraraför allt när det gäller skogslänen.

När debatten komrait in på vilka åtgärder som skall vidtagas för att raan skall nå det uppsatta raålet finner raan att det är en svaghet att vi

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckUng och hushållning med mark och vatten

223

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

224

inte har åtgärdsförslagen färdiga. Propositionen hänvisar på åtskilliga ställen till förslag sora skall läggas frara under vårriksdagen - dels naturligtvis från inrUcesdeparteraentet, dels från ett antal andra departeraent, som behandlar frågor av betydelse för den regionalpohtiska utvecklingen. Jag skall bara ta upp några av de åtgärder som vi har föreslagit i vår raotion och sora det inte råder enighet ora i utskottet. Jag vill nämna att på raånga av de punkter sora Uar diskuterats har skrivningarna blivit sådana att vi inte ansett det nödvändigt att föra frara våra ståndpunkter i reservationer.

En av de frågor där vi reserverat oss är användningen av skatteinstruraentet sora ett regionalpoUtiskt raedel. Inrikesutskottet har sett på industrier som lokaliserats till olika delar av landet, framför allt inora stödområdet, och har därvid funnit att företag som har lokaUserats med hjälp av investeringsfonder och hknande har blivit till stor glädje för respektive bygder. De har haft möjUghet att bygga upp reserver för investeringar, de har produkten färdig, de har marknadsorganisationen klar och de har haft raöjUghet att koraplettera sysselsättningen i de orter de korarait tiU. Orterna har haft tillgång tUl arbetskraft och en sarahällsorganisation som inte varit fullt utnyttjad. Vi har funnit det angeläget att på nytt fraraföra att vi anser att skatteinstrumentet bör användas i regionalpolitiskt syfte. Den socialdemokratiska utskottsraajoriteten har raed hänvisning till tidigare riksdagsbeslut avvisat det kravet. Vi har därför fogat reservationen 10 vid utskottsbetänkandet.

Av delvis sarama karaktär är reservationen 11, där vi har menat att även speciellt kreditmarknadsutryrarae bör tas i anspråk för att raedverka i det regionalpolitiska arbetet.

Av liknande karaktär är också reservationen 15 beträffande användande av generella raedel inora lokaliseringspolitiken, t. ex. varierande AP-avgift och utjäranande avgifter eller taxor.

Beträffande vissa synpunkter sora vi har fört frara har det blivit raajoritetsskrivningar i inrikesutskottet. Det gäller t. ex. frågan om utlokalisering av statUg verksamhet. Där konstaterar vi att utöver den etapp sora är beslutad raen ännu inte fått arbetsraarknadspolitisk effekt, eftersom den inte helt har hunnit genomföras, och den etapp sora planeras, är det angeläget att nytillkommande verksarahet alltid prövas raed hänsyn till raöjligheten av utlokalisering. Även raöjligheten att överföra arbetsuppgifter från statlig nivå tUl länsnivå bör prövas.

Vi ansluter oss till propositionens resonemang om nödvändigheten av att även fortsättningsvis ha en gränsdragning för stödorarådena. Utskottet preciserar detta med en karta och en geografisk uppräkning sora något avviker från propositionens förslag, I sin uppräkning av vilka områden det gäller nämner propositionen inte de oraråden sora ligger i Götaland; där närans bara stödorarådena i Norrland och Svealand, Utskottets skrivning och den karta sora bifogats visar klart vilka gränser sora gäller för det inre och det allmänna stödområdet.

Vi har funnit anledning att också reservera oss beträffande lokaliseringsstödets orafattning och kompensation för speciella kostnader — det är reservationen 16. Vidare har vi fogat reservationen 17 vid betänkandet. Den   handlar om  förbättring och utbyggnad av koraraunikationerna i

enUghet med vårt krav på ett decentrahserat samhälle.

För fullständighetens skull viU jag också nämna reservationen 20, i vUken vi har givit tUl känna våra synpunkter på transportstödet och stödet till trafiken på Gotland.

Slutligen vUl jag understryka ett par saker som jag tycker är bra i propositionen i avsnittet angående åtgärderna. På några ställen talas om nödvändigheten av att statlig och landstingskommunal verksarahet medverkar i den regionalpolitiska inriktning som rUcsdagen kommer att fastlägga. Problemet har tidigare berörts under dagen. Jag tror det är väldigt angeläget att denna instäUning genomsyrar de statliga ämbetsverken och att man också på lokal nivå, i landstingssaramanhang, tar hänsyn tUl regionalpolitiska önskemål.

Jag vill också understryka vad som sägs i propositionen ora bostadsplaneringen. Det har ju varit föremål för stark kritik från vår sida att man haft systemet med garanterade ramar för de oraråden sora har varit klart expansiva och i behov av ett stort bostadsbyggande. Man talar nu i propositionen ora att systemet inte fungerat raeningsfullt och att raan räknar med en annan fördelningsform för framtiden, och att tUl detta skall man återkoraraa i proposirion I 973.

Herr talraan! Jag vill sluta raed att yrka bifaU tiU reservationerna 3, 4, 5, 9, 10, 11, 15, 16, 17 och 20 vid inrikesutskottets betänkande.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

HerrCARLSTRÖM (fp):

Herr talraan! Jag har i raotionen nr 1808 yrkat att Sölvesborg och Olofströra i Blekinge län ges beteckningen regionala centra i stället för den i propositionen föreslagna beteckningen koraraunala centra.

Eftersora inrikesutskottet vid sin behandUng av motionen beslutat avstyrka densamraa ser jag raig nödsakad ta några rainuter av kararaarens tid i anspråk för att försöka övertyga ora oriktigheten i ifrågavarande beslut. Utskottet kan ursäkta sig raed att raan yrkat avslag på alla de gentemot propositionen föreslagna ändringarna på ett undantag när, nämUgen Skellefteås upphöjelse tUl prunärt centrum, och raan har inte velat, eller pä grund av tidsbrist inte kunnat, gä i detaljgranskning av förefintliga motioner.

Utskottet säger klart ifrån att man uppfattat propositionen så, att den är i stort baserad på länsstyrelsernas förslag, varför man knappast haft anledning frångå propositionens etikett på de oUka orterna. Det må vara hur som helst med detta, men när det gäller Blekinge stämraer det inte alls. Länsstyrelsen har i sitt yttrande sagt att hela länet kan betraktas sora ett storstadsalternativ, detta raed tanke på att arealen i länet knappast är större än Storstockholmsområdet. Länet har näst efter storstadslänen den största befolkningstätheten i landet med 52 invånare per kvadratkilometer och komraer enligt beräkningarna i Länsplanering 1967 att år 1980 ha 168 400 invånare. Är 1970 var invånarantalet ca 154000. Av befolkningen var omkring 140 000 bosatta i det stadslandskap som utbildats längs länets riks- och länsvägar. Det är således inte så märkvärdigt att länsstyrelsen ansett hela länet vara ett storstadsalternativ.

1 propositionen har angivits exempel på vilka funktioner och serviceinrättningar som bör finnas i de ohka orterna med hänsyn till den

225

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

226

klassificering som gjorts i propositionen. Jag kan vitsorda att både Sölvesborg och Olofströra väl fyller de krav som uppställts för regionala centra.

Således har Sölvesborg en kraftigt expanderande varvsindustri, vars anställda rekryteras både från Blekinge och från Skåne. Det finns en hamn över vilken AB Volvo Olofströmsverken årligen tar in ca 110 000 ton plåt. Nyraölla AB på Skånesidan har genom tillbyggnad i höst ökat sin produktion av pappersmassa till 250 000 ton per år. Papyrus AB har nyligen startat sin fabrik i Nyraölla för 70 000 ton papper per år. Produkterna går över Sölvesborg. AB Iföverken i Bromölla, också beläget i Skåne, tar in ca 30 000 ton leror årligen, och oljor tar man in över hamnen i en myckenhet av ca 100 000 ton. Detta var något om varvet och hamnen. Givetvis finns det många andra industrier och serviceinrättningar av skilda slag: varuhus, apotek, banker, systembolag, advokatkontor, tingsrätt, lagerhus m. ra.

I bilag! I tUl Regionalpolitiskt handUngsprograra, proposition 111, sägs att en orafattande inflyttning skett i Sölvesborg under åren 1968-1970 och att sysselsättningsutvecklingen har varit positiv under perioden 1964—1969, detta trots att yrkesverksarahetsgraden för gifta kvinnor är låg. Beträffande inkorastnivän sägs det i handlingarna att den för Sölvesborg har en hög placering bland föreslagna kommuncentra.

Så koramer jag över till Olofströra. Olofströra är en av de snabbast expanderande industriorterna i landet. AB Volvo-Olofströrasverken sätter sin prägel på sarahället, och det företaget har beträffande arbetskraften ett influensoraråde på ca 5 mU. Nämnas må att företaget är en av Kristianstad läns största arbetsgivare. Enligt bilaga 1 till Regionala handungsprogrammet, proposition 111, hör Olofströra till de 25 procent av landets kommunblock sora hade den mest positiva folkmängdsutvecklingen under 1960-talet. Olofström har enligt samma källa den yngsta befolkningen bland kommuncentra, och ca 60 procent av totala antalet sysselsatta finns inom industrin. Jag är emellertid tveksam om riktigheten i de nämnda handlingarna beträffande påståendet att Olofström helt saknar fjärrförbindelser med tåg. Man har tydligen gått händelserna Utet i förväg och räknat raed att järnvägen Sölvesborg-Olofström-Älrahult skulle vara nedlagd när propositionen offentliggjordes, men så är det inte. Vi har fortfarande järnväg till Älmhult och därraed förbindelse med stambanan.

Jag nämnde att jag anser att även Olofström fyller de av departementschefen uppställda kraven för s. k. regionalt centrum. Jag vill gärna exempUfiera detta mitt påstående. Influensområdet beträffande arbetskraften har jag redan närant. Jag vill bara koraplettera med påpekandet att omfattande pendling förekoraraer även från delar av Kronobergs län. Av serviceinrättningarna i Olofströra vill jag närana fyra banker, flera varuhus, systembolag, hotell, apotek, tlerläkarstation, vårdcentrum, advokatkontor och inom fritidssektorn idrottsplatser, sirahall, ishockeyhall, skidbackar, tennisbanor, för att ta några exerapel.

Utskottet har i sin raotivering för avslag på raotionen angivit att Olofströra och Sölvesborg ligger nära Karlsharan, som är ett regionalt centrum, och  Kristianstad, som är ett s. k. primärt centrum. Man har

angivit att avståndet rill Karishamn är allenast 3 mil. Det är riktigt. Men det kan knappast tas som intäkt för ett avslag när man samtidigt accepterat att Hässleholra och Kristianstad betecknats som priraära centra trots att avståndet mellan de städerna är allenast 3 mil. För övrigt är det 3 rail även mellan Karlshamn och Ronneby, respektive raellan Ronneby och Karlskrona. Jag kan förstå att utskottet haft svårt att finna en bärande raotivering för ett avslag på motionen, och den man stannat för är icke relevant.

Jag förutsätter att jag med de näranda exemplen lyckats bevisa riktigheten i mitt påstående att såväl Sölvesborg som Olofströra borde ha betecknats sora regionala centra.

Jag förstår också att det är hopplöst att kämpa raot ett enigt utskottsbetänkande, men därest inrikesministern ville ägna tid åt att sätta sig in i denna för berörda områden så viktiga delfråga, är jag övertygad om att ändring kommer till stånd. Vågar jag hoppas på att så sker? I annat fall måste jag nog återkomma till saken i annat sararaanhang, ty det kan inte vara rättvist att klassificera orterna på sätt sora skett. Det kan snarare verka depriraerande för befolkningen i de berörda orterna att de åsatts felaktig etUcett.

Jag har, herr talraan, inget yrkande men när en förhoppning om att inrikesministern, innan slutgiltigt besked utgår till länsstyrelsen och övriga myndigheter, omprövar beteckningen koraraunala centra för Sölvesborg och Olofströra och ger orterna den beteckning de rätteligen bör ha, näraligen regionala centra.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Herr STRINDBERG (ra):

Herr talman! Det har redan ordats ganska raycket i den här debatten, och jag skall därför begränsa raitt anförande. Jag vill dock göra några rent principiella koramentarer till handläggningen av detta viktiga ärende.

Den kritik sora jag avser att framföra riktar sig inte mot arbetet i utskotten, där såväl ledaraöter som sekretariat gjort en imponerande insats för att söka klara den alltför stora arbetsbelastning sora snabbe-hanclUngen av detta ärende inneburit. Nej, min kritik riktar sig mot regeringen, som så sent under höstriksdagen framlägger en proposition av den omfattning och betydelse sora proposition 1 1 1 har. Ett sådant förfaringssätt innebär en nonchalans mot riksdagens ledamöter, främst då inom oppositionen. Vi har berättigade krav på att fä rimlig tid till vårt förfogande för att kunna sätta oss in i oss förelagda ärenden. Det gäller såväl tid för studium av propositioner som erforderlig tid för att bedriva ett väl underbyggt utskottsarbete. Den tiden har tyvärr inte stått oss till buds i detta sammanhang.

Det torde, herr talman, vid det här laget vara en offentlig hemUghet att vissa utskott på grund av tidsnöd tvingas sammanträda under pågående plenum. Det har skett under olika former såväl i år som under föregående år. Oavsett om utskott samraanträtt raed s. k. inforraella överläggningar eller om det skett mera formellt, så har dessa utskott på grund av sin stora arbetsbelastning ej kunnat följa riksdagsstadgans 26 § enligt vilken utskott ej får sararaanträda under pågående kararaarplenum.

Detta kan ju inte vara riktigt. Det är ju dessutom så att vi riksdagsmän

227

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

har ett visst intresse för politik och därför gärna vill följa viktiga överläggningar i kamraaren. Att en riksdagsman har politiska intressen utöver de frågor sora för tillfället är aktuella i utskotten torde av de flesta uppfattas sora ganska naturUgt och även önskvärt. Allt utskottsarbete måste därför bedrivas raed beaktande av detta, men det förutsätter att regeringen lägger sina propositioner i så god tid att utskotten bereds möjlighet att klara sitt arbete utan åsidosättande av riksdagsstadgans 26 §. Det kan för övrigt starkt ifrågasättas om beslut fattade av utskott under pågående plenum i karamaren tiUkomrait i laga ordning.

Jag tillät raig i förra veckan att i utskottet reagera mot att arbetet fortsattes trots att en viktig debatt började i kammaren. Under åberopande av nämnda paragraf i riksdagsstadgan tillät jag raig lärana utskottet. Det var från rain sida ett understrykande av raoderata saralingspartiets krav på ett uppskov raed detta ärendes behandling till vårriksdagen och framför allt ett bestämt avståndstagande från en arbetsordning sora innebär att riksdagen i år liksora tidigare får en anhopning av stora och betydelsefulla ärenden under höstriksdagens sista tid. De långa debatter sora exempelvis denna vecka pågått och pågår här i karamaren har ju observerats i pressen, och från raånga håll har raan med en viss - och förvisso välbefogad - förundran sett på det arbete som sker i detta hus, där vi på en vecka avverkat ett flertal mycket stora och betydelsefulla frågor.

Att jag i kamraaren tar upp denna fråga beror på att jag tycker att det parti, som i så många sammanhang talar ora medinflytande, borde lägga sig vinn om att ge riksdagens ledamöter möjlighet till ett medinflytande på riksdagsfrågornas behandUng — ett raedinflytande som kan baseras på genomtänkta ställningstaganden och inte en snabbehandling av såväl propositioner sora motioner. Detta bör dessutom ske utan att någon skall tvingas bryta mot gällande regler för riksdagsarbetet. Denna princip måste gälla alla frågor - stora som små. Brott mot en sådan princip blir naturUgtvis alldeles speciellt betänkligt när det gäller att på alltför kort tid tvingas till ställningstaganden i stora frågor som är av avgörande betydelse för den fraratida sarahällsutvecklingen. Situationen kan knappast heller upplevas som tillfredsställande av alla de ledaraöter av denna kammare som har sina namn under det 50-tal motioner som exempelvis inrikesutskottet haft att behandla. De måste riraligtvis anse sig ha berättigade krav på att alla förslag skall hinna övervägas Uka noggrant oavsett ora de läggs på våren eller under höstriksdagens slutskede. Med detta vill jag inte ha sagt att utskottet inte lagt sig vinn ora att göra ett bra arbete, men nog hade det varit värdefullt med längre tid till förfogande.

Herr talman! Kamraaren arbetar nu under tidspress, raen jag har ändå ansett det nödvändigt att fraraföra dessa synpunkter då de intimt hänger samman rned riksdagens arbetsformer. Arbetssituationen i riksdagen under denna sista vecka visar med all önskvärd tydlighet att moderata samlingspartiets krav på uppskov raed behandlingen av propositionen I I 1 är mycket starkt underbyggt. Jag ber därför att få yrka bifall i första hand till det uppskovsyrkande som är framfört i reservationen 1 vid inrikesutskottets betänkande nr 28.

YtterUgare ett par komraentarer - mycket korta, herr talraan!

Ett område sora har livligt diskuterats i saraband med propositionen 111 - och där det tycks råda en ganska stor förvirring - är frågan om de befolkningsraraar som skall gälla i framtiden, närraast då 1980. Vi rör oss här verkligen pä ett område där det är nödvändigt att det blir klart utsagt att det gäller prognoser och ytterst osäkra sådana. I moderata samhngspartiets partimotion 1806 står det formulerat på föUande sätt: "Befolkningsraraar och befolkningstal kan vara lämpliga att ha som riktmärke för handlandet, men de för inte i och för sig närmare de regionalpolitiska raålen." Detta är en reahstisk bedöraning.

Vi är väl alla raedvetna ora att den bedöraningen delas av de flesta, dock inte av centerpartiet som gör en stor sak av befolkningstalen år 1980. Jag har ju ingenting emot centerns målsättning som sådan, men jag betraktar de av centerpartiet preciserade befolkningstalen som önsketänkande, ungefär som när våra barn så här veckan före jul gör en oreaUstisk bedömning av föräldrarnas ekonomiska situation och komraer raed oreaUstiska önskeUstor. Man raåste ju ändå ställa sig frågan: Hur skall vi kunna klara probleraet raed att inte bara vända eller sätta stopp för den negativa befolkningsutvecklingen i skogslänen utan t. o. ra 1980 — alltså om åtta år — ha åstadkommit en befolkningsökning på i runt tal 100 000 raänniskor i dessa oraråden? Målsättningen som sådan vill jag sora sagt ställa mig bakom, raen jag anser inte att det är en reaUstisk politik. Personligen vill jag gärna Ua de politiska raedlen för att nå målet mera konkret fixerat innan jag kan ansluta raig till en sådan politik, den må sedan vara aldrig så gångbar i den politiska verksamheten utanför detta hus.

De uppsatta befolkningstalen får som sagt betraktas sora riktraärken, och dessa riktraärken skall ligga inom riraliga gränser. Genora en näringsvänlig poUtik och generellt verkande åtgärder i korabination raed speciella stödåtgärder inora fraraför allt skogslänen måste vi försöka nå de uppsatta målen och inrikta vår planering och utbyggnad av sarahällets service på ohka oraråden på sådant sätt att ingen del av landet fär känna sig eftersatt eller bortglörad.

Det har här uttryckts förvåning — jag tror det var herr Stridsman som gjorde det — över att vi accepterar ortsklassificeringen, och därför kan det vara angeläget att ytterUgare understryka att vi inom moderata saralingspartiet inte ser ortsklassificeringen sora något en gång för alla definitivt. Det får inte bli någon fastlåsning utan tvärtom en fortlöpande anpassning till samhällsutvecklingen.

Vid samhälleliga satsningar raåste dessutora alltid beaktas de raindre orternas och glesbygdernas berättigade krav på sysselsättningstillfällen och närhet till god sarahällsservice.

Herr talraan! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till de reservationer vid inrikesutskottets betänkande nr 28 som har undertecknats av moderata samlingspartiets representanter i utskottet herrar Nordgren och Oskarson.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

Herr JOHANSSON i Sirarisharan (s):

Herr talraan!   1 detta mitt inlägg skall jag med hänsyn till den sena

229

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

230

tidpunkten begränsa raig till att beröra den del i utskottets betänkande sora upptar kommunikationerna och reservationerna i anslutning därtill.

Komraunikations- och transportsektorn utgör viktiga medel och förutsättningar för att nå de regionalpolitiska målen. Genora en väl utvecklad trafikplanering skapas förutsättningar att få till stånd den nödvändiga saraordningen mellan trafikpolitiska åtgärder och den lokaliseringspoUtiska målsättningen. Detta har också fraragätt av de debatter vi har haft här i rUcsdagen. Vi har under denna riksdagsperiod i överläggningar vid flera tUlfällen fått dessa frågor belysta. Jag finner därför ingen anledning att nu i raitt inlägg ta upp någon arguraentering, utan jag hänvisar tUl vad sora anförts i debatterna och tUl de beslut som fattats.

Mot bakgrund av den betydelse sora koraraunikationerna har är det helt naturUgt att en rad utredningar och statUga insatser på transportområdet sker i nära kontakt med sarahällsplaneringen i stort, särskilt då med beaktande av de regionalpolitiska, arbetsmarknadspolitiska och näringspoUtiska målen. En av de utredningar som har nära samband med regionalpohtiken är den regionala trafikplanering, som rillsattes 1970 och sora har till uppgift att utarbeta riktUnjer för alla trafikförsörjnings-planer. Med utgångspunkt från erfarenheterna i de två försökslän där det har bedrivits försöksverksarahet har det uppdragits åt länsstyrelserna att i en första etapp göra en inventering och kartläggning av trafikbehoven och av de trafikalstrande faktorerna inora länet.

Den andra etappen är tidsbestämd till 1974. Då skall länsstyrelserna avlämna förslag tUl en trafikförsörjningsplan för länet utifrån de förutsättningar och behov sora länet har. Planeringen förutsätts bli samordnad raed koraraunala trafUcplaneringsarbeten. Målsättningen är en tiUfredsstäUande transportförsörjning tUl lägsta raöjliga kostnad. Utredningen omfattar samtliga sektorer inora kommunikationerna. I detta ingår även vägplaneringen, flyg, hamnar och järnväg.

Den nyUgen tillsatta utredningen raed uppdrag att utreda olika trafikpolitiska frågor har i sina direktiv bl. a. fått till uppgift att utveckla förslag till handlingsnormer och överväga åtgärder sora på ett verksamt sätt kan bidraga tUl en samhällsekonomiskt riktig utveckling av transportsektorn. Utredningen skall även pröva frågorna från bl. a. regionalpolitiska aspekter. Bussbidragsutredningen har avlämnat sitt förslag under hösten, och i propositionen aviseras ett förslag till vårriksdagen.

Jag övergår därefter till att i all korthet beröra de fyra reservationer, nr 17, 18, 19 och 20, sora är fogade till utskottets betänkande.

Reservationen nr 17 beträffande inriktningen på trafikpolitiken är undertecknad av centerpartiets ledamöter i utskottet. Reservanterna anser att trafikpolitiken skall inriktas på ett decentrahserat samhälle och att kommunikationerna snabbt bör upprustas i områden där trafikförsörjningen är otillfredsställande. Reservanterna uttalar vidare att stödet till trafikväsendet bör baseras på samhällsekonomiska bedöraningar.

Inora utskottsraajoriteten anser vi att den inriktning trafikpolitiken har och det utredningsarbete sora pågår fyller de krav som reservanterna ställer. Det är inte heller raöjligt att utifrån så allraänna formuleringar

som reservanterna anför göra konkreta ställningstaganden i denna fråga.

Reservationen nr 18 beträffande tilläggsdirektiv till den trafikpolitiska utredningen är avlämnad av folkpartiet och raoderata saralingspartiet. Med hänvisning till vad jag tidigare anfört i rain inledning ora pågående utredningar vilka omfattar hela transportområdet vill jag framhålla att vi i utskottsraajoriteten inte finner det raotiverat raed några tilläggsdirektiv till den åberopade utredningen. Reservanternas krav är redan tillgodosedda på denna punkt.

Reservationen nr 19 beträffande utveckUng av vägnät och järnvägsnät särat taxefrågor vid järnvägstrafik är undertecknad av oss socialderaokrater i utskottet. 1 denna fråga har vi i reservationen hänvisat till redovisning av pågående och planerat utredningsarbete. För övrigt vill jag fästa uppmärksamheten på att riksdagen så sent som den 29 november i år i samband med trafikutskottets betänkande nr 18 behandlat och tagit ställning till denna fråga i dess helhet. Utskottsraajoritetens skrivning på denna punkt är delar av reservationen nr 1 i näranda utskottsbetänkande. Jag finner därför ingen anledning att för rain del här anföra något ytterUgare i denna fråga.

Reservationen nr 20 angående det regionalpolitiska transportstödet och transportstödet till Gotland är undertecknad av de borgerliga ledaraöterna i utskottet. I reservationen anföres att det finns goda skäl att på olika punkter införa generösare regler för transportstödet. Vi i utskottsmajoriteten bedömer transportstödet sora en värdefull förstärkning av de tidigare regionalpoUtiska medlen men finner raed hänsyn till att försöksperioden utlöper raed innevarande budgetår och att proposition i frågan är aviserad till 1973 års vårriksdag särat att utvärdering av erfarenheten av försöksperioden för närvarande pågår i koraraunikationsdeparteraentet, att bättre underlag för bedömning av frågan föreligger, när proposition avlämnats.

Vad beträffar transportstödet till Gotland vill jag erinra ora att riksdagen tidigare i år har avslagit raotionsyrkanden i samraa syfte, näraligen i saraband raed behandlingen av trafikutskottets betänkande nr 5.

Herr talman! Med det anförda ber jag att få yrka bifall till reservationerna 7, 12, 13 och 19 vid inrikesutskottets betänkande samt i övrigt till utskottets hemställan.

Nr 145

Fredagen den

15 december 1972

Regional utveckling och hushållning med mark och vatten

På förslag av herr talraannen beslöt kararaaren uppskjuta den fortsatta överläggningen till raorgondagens sararaanträde.

§ 2 Anmäldes och bordlades skatteutskottets betänkande nr 68 angående uppskov med behandlingen av visst ärende.

§  3 Kamraaren åtskUdes kl. 1.05.

In fidera

BENGT TÖRNELL

/Solveig Gemert