Riksdagens protokoll 1972:114 Torsdagen den 9 november

ProtokollRiksdagens protokoll 1972:114

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:114

Torsdagen den 9 november

Kl. 19.30

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Förhandlingarna leddes tiU en början av fru andre vice talmannen.

§  1  Allmänpolitisk debatt (forts.)

Hert MAGNUSSON i Grebbestad (s):

Fru talman! Anledningen tiU att jag förta veckan anmälde mig till ett inlägg i denna debatt var den situation som mträffat i samband med att Facitkoncernen meddelat, att 2 800 anstäUda mäste friställas. Äv dessa har 450 sin sysselsättning i Strömstad. Orginal-Odhnerfabriken tillhör Facitkoncernen och tUlverkningen består av räknemaskiner. Original-Odhner är den största industrin i norra Bohuslän och helt naturligt är oron för framtiden stor.

Förhandlingar mellan Facit och Electrolux har inletts och överenskommelse har träffats om sammanläggning under fömtsättning att aktieägarna godkänner överenskommelsen. Nägon garanti för att de 2 800 som mäste lämna företaget i fortsättningen kan fä arbete inom Electrolux har icke lämnats, men troligt är att 250 anställda i Strömstad fär stanna kvar.

Arbetstillfällena i norra Bohuslän är fä. Konservindustrin har varslat om uppsägningar, och i Grebbestad upphör Abba-Fyrtornet med all verksamhet. Därmed bhr ett fyrtiotal anställda utan arbete. Nya arbetstiUfällen måste tUlföras den norra delen av Bohuslän, om inte utflyttningen av den yngre arbetskraften skaU bh sä stor att åldersfördelningen bhr ännu mer omöjlig än den är nu. För närvarande uppgår pensionärernas antal till 25 procent av befolkningen.

Propositionen 111, Hushållning med mark och vatten, kommer om nägon vecka att utskottsbehandlas. Mycket stort utrymme har i propositionen reserverats för att belysa Västkustens problem. De orörda kusterna i norra Bohuslän skall lämnas fria från påverkan av behandlad industri, Däremot föreligger inget hinder för miljövänlig industri att etablera sig inom området. Frän regeringens sida har bl. a. påpekats följande; "I den män riktlinjerna för hushåUningen med mark och vatten innebär restriktioner mot lokalisering av miljöstörande industri till vissa områden kan detta t. o. m. stärka motiven för ett regionalpohtiskt stöd tiU etablering av annan industri inom områdena.

Detta understrykes särskilt i propositionen, där det ocksä framhålls att huvuddelen av dessa områden ligger i regioner där lokaliseringsstöd hittills har ansetts kunna utgå."

Jag vill särskilt understryka att för de kommuner som enligt riksplanen kommer att få s. k. bevarandeområden mäste detta uttalande tillmätas den aUra största betydelse. Det är icke några vUdmarker eller

117

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

glesbygder det här är fråga om, utan det är bygder med aUa förutsättningar att utvecklas.

Jag vill gärna påpeka att de åtgärder som regeringen föreslagit i form av förhöjda statsbidrag till kommunerna för att utföra olika slag av anläggningsarbeten är mycket välkomna. I första hand kommer sysselsättning att kunna ordnas, och för kommunerna ges det möjligheter att igångsätta byggandet av bl. a. avloppsreningsverk, vattenanläggningar osv.

Sysselsättningen inom stenindustrin har under många år varit vikande. Konkurrensen frän utländska stenfirmor med tillgång till billig arbetskraft är besvärande. När det gäUer upphandhng för offentliga byggnader är det angeläget att alla vägar prövas för att de svenska stenarbetarna skaU fä sysselsättning. Jag har velat påtala dessa problem icke minst därför att när sysselsättningar är i fara hoppas sä mänga på att regering och riksdag ingriper och tar ansvaret för insatser som de enskilda och de privata företagen icke förmår att göra.

118

Hert STRINDBERG (m):

Fru talman! Det är ofrånkomligt att det i en debatt som denna blir en hel del upprepningar. Men det är en sak som faktiskt tål att upprepas och det är att all arbetslöshet är oacceptabel ur såväl sociala som ekonomiska synpunkter. Detta gäller i aUra högsta grad arbetslösheten bland de unga, som drabbas mycket hårt, dels genom sin ålder, vilket skapar speciella sociala problem, dels genom att de i stor utsträckning saknar försäkringsskydd. En tiUfällig arbetslöshet efter avslutad skolgång eller mUitärtjänst kan i början möjligen upplevas som en förlängd ledighet men — om arbetslösheten får vara en längre tid — som oförmåga från samhällets sida att klara deras situation. Under denna påtvingade sysslolöshet tillgriper alltför många av dessa ungdomar djupt olyckliga utvägar — om man skall kalla det utvägar. Genom snatteri och andra brott söker en del lösa bristen på pengar, och i gänget av kamrater i samma trista situation hamnar mänga dessutom i missbrak av säväl alkohol som narkotika. Jag beklagar djupt att unga människor råkar in i sådana förhållanden som på sikt kan åstadkomma skada och märka dessa ungdomar för livet.

I den i tisdags framlagda propositionen 125 redovisas en del åtgärder, som syftar tiU att minska arbetslösheten bl. a. bland våra ungdomar. Detta är i och för sig att hälsa med tUlfredstäUelse, och jag hoppas verkligen att ätgärderna skall leda till resultat, men låt oss — och detta är en vädjan tiU socialdemokraternas företrädare — vid sidan av de insatser som föreslagits ändå sätta in alla de generellt verkande medel som vi förfogar över för att sä snabbt som möjligt kunna ge sysselsättning åt alla.

Det har i olika sammanhang påpekats att skillnaden mellan den registrerade arbetslösheten och den verkhga är stor, och detta gäller inte minst ungdomsarbetslösheten. Det har flera orsaker. Ungdomarna kommer ofta direkt frän sin utbUdning, och i avsaknad av praktik finner många det i längden helt meningslöst att gå till arbetsförmedlingen. Där finns ju ändå ingenting att få. Fru talman! Detta bekräftas av en intervju med en arbetsförmedlare i en av eftermiddagstidningarna i dag. På frågan hur ungdomarna skall få jobb svarar hon: "För det första fär dom inte ge upp sä snabbt. Dom ringer pä fem tio jobb. När det inte går lägger dom

119

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

av. Dom orkar inte längre. Dom måste ringa på tjugo trettio jobb. Förr    Nr 114 eller senare går det."

Detta att ungdomarna saknar praktik är ett allvarligt problem, som särskUt mäste beaktas vid utformningen av vår framtida utbUdningspoli-tik. Mänga studerande ungdomar ingår i den dolda arbetslösheten. Trots goda teoretiska meriter, ofta ett flertal akademiska betyg, kan de inte fä något arbete. I stället för att dä registrera sig som arbetslösa fortsätter de sina universitetsstudier. De har ju då i aUa faU studielän att leva pä. Den lösningen är säväl ur den enskUdes som ur samhällets synpunkt en dyrbar lösning. Fru talman! Med hänvisning till interpeUationsdebatten tidigare i dag kan jag avstå ifrån att närmare belysa detta med statistiska siffror.

I kritiska lägen — och ur arbetsmarknadssynpunkt anser jag att vi har det för närvarande - mäste samhällsansvaret gä före partitaktiska spekulationer och bedömningar. Och detta samhällsansvar kräver av oss, oavsett vi representerar regeringsparti eller opposition, att vi inte fär lämna någon väg oprövad när det gäUer att avskaffa eller i varje fall minska dagens arbetslöshet. Vi har nu många tiotusentals människor som varit arbetslösa längre eller kortare tid. Bakom varje enskUt faU i arbetslöshetsstatistiken stär en individ, en människa, ofta en ung människa, för vilken arbetslösheten upplevs som en tragedi. Vi fär inte glömma bort det, när vi diskuterar dagens situation.

Lyssna på rörelsen, heter det. Ja, gärna det, men lät oss främst lyssna tiU individen, till den enskilde, som befinner sig i den långa kön av arbetssökande, som anser sig ha berättigade krav på arbete och berättigade krav på att ansvariga pohtiker gemensamt söker samla sig till lösningar for att så snabbt som möjligt fä bukt med arbetslösheten.

Jag har sysslat med politik ganska länge, och jag har därför stor respekt för de insatser som svensk socialdemokrati under årens lopp har gjort pä skilda områden, men jag är besviken på dagens socialdemokrati, som intar så negativ attityd tUl åtgärder, som man rimligtvis ändå mäste inse skulle bidra till en lösning av sysselsättningskrisen inom vårt näringsliv.

Utifrån såväl principiella som rent praktiska utgångspunkter vill jag hävda, att insatserna i första hand då mäste inriktas på att förbättra näringslivets lönsamhet och investeringsvilja. Den ekonomiska politiken och näringspolitiken mäste primärt inriktas pä att skapa nya arbetstillfällen och trygghet i arbetet. Det är inte att driva något ensidigt företagarintresse att hävda detta, för på denna punkt kan inte föreligga nägon som helst skiljaktighet mellan företagarintresset och de anställdas — för att inte tala om de arbetssökandes. Vi har alltid inom moderata samlingspartiet hävdat att tryggheten för löntagarna ligger i bärkraftiga företag, och utvecklingen har understrukit riktigheten i denna uppfattning.

Jag behöver, fru talman, inte gä in på de förslag som moderata samlingspartiet och regeringen redovisat för att lösa dagens situation på arbetsmarknaden. De har redan redovisats under debatten. Men jag kan inte underlåta att i korthet kommentera proposition nr 125 pä en punkt, nämligen när det gäller uttaget av ATP-avgift under 1973. Regeringen föreslår ett oförändrat avgiftsuttag pä 10,5 procent i stället för 10,75 procent. Förslaget är blygsamt med tanke på den snabba tillväxten av

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

120

ÄP-fonderna, men det är ändå ett tecken pä ett klokt omtänkande. I våras dristade jag mig att i konjunkturstimulerande syfte föreslå en minskning till 9 procent under 1973. I debatten här i kammaren fick jag dä av regeringspartiets företrädare höra att det inte fanns anledning att under löpande avgiftsperiod ändra pä av riksdagen faststäUda avgifter. Regeringsförslaget på den här punkten är inte något specieUt djärvt grepp, men ändå ett hälsotecken.

Lät mig i det här sammanhanget med anledning av finansministerns yttrande i går, att den uteblivna höjningen av ATP-avgiften beror på att regeringen avser att lägga nya avgifter pä näringslivet, säga till regeringen; Var försiktig när ni utnyttjar näringslivet som mjölkko! En ko som sinar ger inte mjölk ens om man sparkar på den.

Jag sade förut att jag är besviken på socialdemokratin, som nu är sä fastlåst i sina positioner när det gäller förslag av mera generell karaktär. Jag tror att den besvikelsen kommer att delas av många, om regeringen även denna gång inte bara drar ut pä behandhngen av oppositionens förslag utan även säger nej till dem. De arbetslösa väntar sig med all rätt att regeringen skall pröva alla tänkbara lösningar för att komma tUl rätta med arbetslösheten. Ätt vid sidan av de åtgärder som regeringen nu föreslagit ocksä exempelvis avstå från att höja löneskatten skuUe säkerligen mera långsiktigt få de positiva effekter, som vi alla hoppas på.

Hert AUGUSTSSON (s);

Fru talman! Tiderna förändras. För ett par timmar sedan hörde jag i samband med familjedebatten en moderat säga här i talarstolen, att förslaget att förkorta arbetstiden är utmärkt. Det var första gången, mäste jag tillstå, som jag hört något sådant ifrån det hållet. Men det var inte detta jag skuUe tala om nu.

En av våra rationaliseringsexperter i det här landet, Ulf af Trolle, har sagt att oavsett vilken regering vi har sä är vi nu i en situation där vi antingen måste gå över tUl hel statssocialism med fuUständigt reglerad produktion, eller gå tUlbaka till vad som gällde pä 1950-talet. Om påståendet görs för att döva samvetet med tanke pä alla människor som slås ut frän sin försörjning eller om det är ett medvetet provocerande uttalande vet jag inte, men det leder mig ändå att tänka på den roUfördelning som vi har i samhället och om inte tiden är mogen för en scenförändring.

Företagen rationaliserar bort människor av för dem naturliga företagsekonomiska skäl utan att veta var de avskedade skall få nägon ny anställning. Samhället mäste ta hand om de utslagna utan att veta om nägon ny anställning finns för dessa människor. Hela proceduren är pä något sätt omänsklig och ovärdig ett välfärdssamhälle som värt. Mänga av de utslagna har stora svårigheter att fä nägon ny anställning. Arbetsvär den måste många gånger gripa in, och av dem som arbetar på våra skyddade verkstäder har upp tUl 90 procent förat haft varaktigt yrkesarbete men av olika anledningar blivit utslagna.

Om vi inte bara lägger företagsekonomiska aspekter pä det hela utan även försöker göra en totalkalkyl, så kanske vi finner att vi håller på med något  som  inte bara är omänskligt utan i högsta grad oekonomiskt.

Exempelvis, om ett företag investerar och rationaliserar bort halva arbetsstyrkan, dä kan det vara en företagsekonomiskt sett lysande affär. Men om vi väger in vad det kostar att ta hand om de utslagna pä det ena eller andra sättet, så kanske det ekonomiskt sett är en dålig affär.

Den slutsats jag viU komma till är att vi mäste söka oss fram tUl en ordning där näringsliv och samhälle fungerar med mera samstämmiga värderingar och målsättningar. Vattentäta skott mellan stat och näringsliv måste nu brytas upp.

Finns det några förutsättningar för en sådan här tanke? EUer är marknadskrafternas dynamik och ensidigt företagsekonomiskt tänkande oskiljaktiga ledstjärnor för våra företagsledare?

En multinationeU företagsledare sade i en tidning följande: "Vinsten är enda beviset på att man lyckats. Om man bromsar marknadskrafterna begränsar man samtidigt dynamiken i företaget och samhället." Han fortsätter sedan och talar om hur liten makt ledarna för de mternatio-nella företagen egentligen har. "Den enda verkliga makt Unilever och andra multinationella företag har är makten att investera eller ej, att nyanlägga eUer fristäUa. Men den makten har vilken lokal företagare som helst."

Just det. Den makten har vilken företagare som helst. Frågan är bara hur vi skall lösa problemet, när den makten fär alltför negativa följder för de anställda och för samhäUet.

De borgerliga partierna har tyvärr bitit sig fast vid att ger vi bara lättnader ät företagen så går aUt av bara farten. Men jag tror inte på att de borgerligas bud på 2 eller eventueUt 5 miljarder tUl näringslivet löser den här problematiken. Utslagningsprocessen skulle ändå fortsätta lika hårdhänt för den enskilda människan, och detta har jag svårt att acceptera, när jag fortfarande vUl tro att människan i alla fall är det centrala i vårt politiska arbete.

Om vi menar allvar med talet om att utveckla vår demokrati, sä skall vi ta vara pä det aUt större intresse för vårt näringsliv som växer fram hos stora grapper i samhäUet vUka ser pä näringslivet inte bara företagsekonomiskt utan också samhällsekonomiskt och ur trygghetssynpunkt.

Därför måste samhället och anställda alltmer komma in i bilden. Jag tycker att statsministern utvecklade dessa synpunkter härvidlag ypperligt i går. Vi har här kommunernas intresse, och vi har framför allt de anställdas intresse, för vad som sker med våra företag. Detta intresse är helt annorlunda än det var för något tiotal är sedan. Ett företag betraktas inte längre enbart som en juridisk enhet, utan det gäller mer och mer anställda med familjer, som skall ha rätt att existera och känna trygghet i sitt jobb. Här räcker inte bara ensidiga företagsekonomiska värderingar.

Det är mot denna bakgrund som förslag kommer att läggas fram om större insyn, om mer medbestämmanderätt osv. Jag skuUe här vilja framföra ytterligare en tanke, som kanske chockerar. Vi har något som kallas kommunal förköpsrätt till mark. Varför skulle vi inte ocksä kunna ha något sådant som statlig förköpsrätt till företag? Jag tror nu inte att en statlig förköpsrätt till företag skulle användas över hövan, men den skulle vara ett led i arbetet att ge oss bättre insyn i vad som sker inom näringslivets ibland mycket mörklagda transaktioner. Vi har fått uppleva

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

111

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

111

så mycket av dramatik och omställningar i värt näringsliv att man kan ställa frågan: Vem eller vilka krafter styr den industriella utvecklingen här i landet?

Den nationella känslan är ju numer inte alldeles hundraprocentig hos våra kapitalägare, sä även i det här fallet kunde det vara bra att veta vad som sker, och framför aUt vad som håller på att ske. Kommunerna har här ett påtagligt intresse, enär förflyttning eller nedläggning av en industri kan ha en förödande inverkan på berörd kommun. Många exempel på det skulle kunna dras fram.

Fru talman! Jag har som synes ingen övertro pä en borgerlig lösning av problemet hur vårt samhälle och näringsliv skall gestaltas, trots att även arbetsgivarna har engagerat sig hårt för att åstadkomma regimskifte — till nytta för vem?

En borgerlig regering, som redan har skissats i pressen, är för de grupper av anställda som jag representerar inget ljust framtidsperspektiv. Oppositionens främsta företrädare har i den här debatten på intet sätt tagit mig ur denna tro.

Fru talman! Den fackliga och politiska arbetarrörelsen har hårt fått lära sig att gä genom vågorna av egen kraft, och jag tror det är säkrast att räkna med att det kommer att förbli pä det sättet.

Hert LÖFGREN (fp):

Fru talman! Regeringen har nu sent omsider lagt fram sin proposition med förslag tiU konjunkturstimulerande åtgärder. Vi hade hoppats att regeringens förslag skulle ha framlagts redan vid höstriksdagens början, och dröjsmålet framstår nu som så mycket mera svårförståeligt, dä man finner att propositionen dagtecknats den 20 oktober. Var det möjligen så, att man inom regeringen först ville veta vad oppositionen hade att komma med, innan man slutgUtigt bestämde sig för vad man skulle föreslå?

Många är kanske förvånade över att talesmän för näringslivet inte ger uttryck för en mera påtaglig tUlfredsstäUelse, när nu regeringen synes satsa sä mycket på näringslivet för att lätta pä det besvärande trycket och få ett ökat intresse för investeringar. De nu framlagda förslagen innebär ju 1 500 miljoner kronor mer i ökade satsningar - och det är mycket pengar - fömtom de åtgärder som tidigare vidtagits för att komma tiU rätta med problemen i samband med den ovanligt sega lågkonjunkturen. Varför är man dä inte mera positiv?

Enligt min uppfattning är det inte svårt att finna svaret på en sådan fråga. Inom stora delar av näringslivet råder en bristande tro på framtiden. För att skUdra situationen i samband med regeringens åtgärder i syfte att stimulera benägenheten att göra investeringar inom näringslivet har det inte saknats mer eller mindre fantasifulla liknelser. BUden av den törstiga hästen som inte viU dricka är väl en av de bästa.

Varför vill dä hästen inte dricka? Med andra ord: Varför denna bristande framtidstro, som håUer tUlbaka investeringsbenägenheten, som medför tveksamhet att nyanstäUa medarbetare, att satsa på nya produkter eller ge sig in på nya marknader? Om man bemödar sig att sätta sig in i de mindre och medelstora företagens aktuella situation, är det inte sä svårt att finna orsakerna.

Lönsamheten inom de flesta företag har nätt en oroväckande låg nivå. Ett högt kostnadsläge och den ytterligt besvärande konjunkturen har pressat ned möjligheten att genom självfinansiering satsa på framtiden. Ja, men nu går det ju sä lätt att låna till investeringar och nu ges ju betydande lättnader för den som vill ta chansen, kan man invända. Det är nog gott och väl. Men våra företagare känner ett ansvar för att investeringarna skall vara lönsamma även på längre sikt, annars kan man inte betala sina skulder och behålla sina anställda - långt mindre anställa nya medarbetare. Det går inte att avfärda denna faktor med att säga att våra företagare är benägna att kasta yxan i sjön.

TiU och med i konjunkturinstitutets nyligen avgivna rapport lägger man märke tUl ett uttalande som det kan vara befogat att beakta. Man säger där pä s. 147; "HärtiU kommer emellertid inflytande av förändringar av vad som går under namn av 'företagsklimat' och 'förtroende'-faktorer." Visserligen tillägger man att detta inflytande svårligen låter sig kvantifieras, men även med detta försiktiga tUlägg har ett fullt berättigat konstaterande gjorts.

Vad kan vi då i riksdagen göra och vad skulle regeringen kunna göra för att medverka tUl att framtidstron bland våra företag förbättras? Lät mig ge några exempel:

Undvik att göra arbetskraften dyrare än vad avtalsparterna avsett. Låt bli att nu höja löneskatten.

Ge våra företag — särskild de mindre och medelstora - en tillförsikt om att de makthavande inte kommer att ensidigt utnyttja kreditåtstramning när konjunkturen vänder uppåt. Företagen kommer aUtför väl ihåg den järnhärda kreditpohtiken under den föregående konjunkturuppgången, och det bör inte förvåna om man nu ser om sin likviditet i stället för att satsa mera riskvilligt kapital.

Undvik att göra län av pengar dyrare än nödvändigt. Särskilt den länga räntan kommer här i blickfältet.

Förbättra möjligheterna att varaktigt få krediter — särskilt för de mindre och medelstora företagen.

Ge även i övrigt de mindre och medelstora företagen i ohka avseenden det stöd som deras betydelse inom samhällsutvecklingen förtjänar.

Inom detta åtgärdsområde kan det bland annat pekas på följande;

Mera hjälp tiU företagareföreningarna, tUl produktutveckling, tiU marknadsföring — inte minst för exporten — och till vidareutbUdning av företagsledare.

Låt bli att göra tillvaron mer komplicerad an nödvändigt genom undvikande av onödigt byråkratiskt trassel med blanketter, redovisningar och svårhanterliga bestämmelser. Reklamskatten är ett exempel på hur byråkratiskt trassel försvårar för företagen.

Jag vill också nämna hur betydelsefullt det är att de tillämpningsföreskrifter beträffande statliga upphandlingar, som skall övervägas av Kungl. Maj:t, verkligen ger möjlighet för mindre och medelstora företag att vara med om leveranserna.

En annan betydelsefuU fråga är hur man skattemässigt skaU lösa de problem som uppstår dä företag skaU överlämnas till en yngre generation.

Från samhällets sida satsas nu på miljöförbättrande åtgärder inom

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

123

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AUmänpoUtisk debatt

industrin. Såvitt man kan bedöma innefattar emellertid inte heller de nu föreslagna, vidgade stödåtgärderna en möjlighet att fä hjälp tiU inre miljöförbättringar. Jag tänker bl. a. på åtgärder för att bekämpa buller genom kringbyggnad av maskiner och liknande angelägna förbättringar av Ijudabsorberande art inom arbetslokaler. Här borde det vara angeläget att tänka om.

I den allmänna företagsdebatten blir det lätt sä, att man från olika håU främst tänker pä de stora företagen, som genom sin särart har en viss given marknad. Visserligen uppstår ibland betydande problem av krisartad natur även i sådana företag, men dä får samhället gripa in. Med hänvisning till de ofta betydande vinstredovisningarna från stora företag är det för mänga ensidiga betraktare frestande att göra antagandet, att företagen i allmänhet har nära nog obegränsade möjligheter att bära nya kostnader.

Även om det förvisso förekommer fall där samhället ingriper för att rädda sysselsättningen vid mindre och medelstora företag, som inte klarar sig i påfrestningar av skilda slag, så är beståndet av de mindre och medelstora företagen en faktor i vår produktion som i det stora hela varit och är ovanligt härdig och i stånd att överleva kriser. En skälig lönsamhet och självfinansiering har varit hörnstenar i denna betydelsefulla del av samhällsuppbyggandet. Nu är det risk för en allvarlig försvagning av gmnden. Det måste vi från samhällets sida beakta och handla därefter.

Det kanske kan vara överflödigt att närmare belysa de mindre och medelstora företagens betydelse för vår samhällsekonomi och sysselsättning. Låt mig bara nämna att företag med upp till 100 anställda under den senaste tioårsperioden har svarat för nära 40 procent av den totala sysselsättningen och att av landets ca 200 000 företag omkring 140 000 har mindre än fem anställda. Detta bör nog vara en tankestäUare för dem som ensidigt häller fast vid selektiva åtgärder som stöd och stimulans vid konjunkturpåfrestningar.

En alltför ensidigt selektiv stödpolitik får en viss karaktär av brandkårsutryckning när det redan har börjat brinna. Det brukar sägas att en klok brandchef arbetar mest framgångsrikt genom åtgärder som förebygger brand. Det ligger mycket i denna liknelse, även när det gäller värt näringsliv och sysselsättningen.

Låt oss visa vår uppskattning av våra företagares insats. Visst förekommer det misslyckanden bland enskUda företagare, som tvingas friställa medarbetare. Fördenskull borde de kunna förskonas frän att löpa gatlopp i massmedia och stämplas som hjärtlösa individer. Ä andra sidan är det lika omdömeslöst att betrakta en framgångsrik företagare som utsugare och profitör. Vi mäste akta oss för att idealet för en företagare skulle bli en medelmåttigt framgångsrik person, som nätt och jämnt kan hålla rörelsen flytande.

Framgångsrika företagare kan ge stabila företag, tUl glädje för både anställda och samhället.

124

Hert BLOMKVIST (s);

Fru talman! Det är frestande att inledningsvis mycket kort kommentera de synpunkter som framförts av den senaste talaren. Jag hade först

tänkt att avstå, men jag tycker att det finns anledning att göra några kommentarer.

Herr Löfgren talade om att vi skall sätta värde på de insatser som småföretagarna gör. Jag kan personligen deklarera att jag har den största respekt för de insatser som småföretagarna har gjort och, hoppas jag, kommer att göra.

Jag kommer frän ett län, där den allra största delen av löntagarna är sysselsatta inom småföretag. Det finns ingen regering - det är väl alldeles uppenbart — som på något sätt skuUe vilja jaga dessa människor så som herr Löfgren viU ge intryck av att socialdemokraterna gör. Jag tror att det skulle vara ytterst värdefuUt, om vi i fortsättningen kunde undvika sådana misstänkliggöranden, trots att vi nu stär inför en valrörelse 1973, där det självfaUet finns ambitioner hos de borgerliga partierna att ta regeringsmakten — en ambition som skall finnas hos aUa partier, även de borgerliga. Just detta med förtroendeklyftan mellan näringslivet och den svenska arbetarrörelsen har av de talesmän frän de borgerliga partierna som ocksä är engagerade i vissa företagarföreningar givits sädana former, att man lätt kunnat få intrycket att det parti som jag representerar inte skulle vilja stödja småföretagens utveckling.

Beträffande löneskatten vill jag säga tUl herr Löfgren att jag länge varit fackligt engagerad, vilket naturligtvis givit mig en hel del kunskaper. Jag har suttit vid förhandlingsbord, där det dröjt flera dygn innan man kommit fram till resultat, ett resultat som vanligen har varit en kompromiss. När man lämnat detta förhandlingsbord har representanterna både från arbetstagarsidan och frän företagarsidan haft vetskap om att nästa gäng man gör upp ett avtal kommer en del av de företag som nu funnits med i bUden att saknas. Man har nämligen redan då kunnat utgå ifrån att det inte blir möjligt för dessa företag att bära de ökade kostnaderna.

Det är alltså inte bara den fackhga rörelsen som haft vetskap om detta utan även representanterna från företagarsidan. Varför har man dä slutit sådana avtal? Det har funnits flera skäl härtUl. Man har naturligtvis gjort det för det första för att få en uppgörelse och för det andra för att i nägon män kunna lyfta löneläget sä att de människor som arbetar inom dessa branscher skulle fä en tiUfredsstäUande levnadsstandard. Och jag har inte något är, när jag arbetat med detta, kunnat konstatera att de löneökningar som fallit ut under avtalsperioden har häUit sig inom ramen för den centrala uppgörelse som träffats, utan under pågående avtalsperiod har det skett en löneglidning på mellan 3 och 4 procent.

Mot bakgrund av denna erfarenhet har jag en känsla av att man vill på något sätt utnyttja detta med löneskatten och hävda att den är en kostnad som företagarna under inga förhållanden kan bära. Även om jag är fullt medveten om att varje procent som läggs på i ett visst kostnadsläge skapar problem anser jag att man inte skall driva diskussionen sä längt att man hävdar att detta nästan skulle betyda undergång för det svenska näringslivet. Så är inte faUet — det vet jag och det vet herr Löfgren också. Men samtidigt är det klart att man inte skall underlåta att understryka att löneskatten ändå kom tUl därför att vi ville åstadkomma någonting - i första hand för att verkhgen se till att de grupper som

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

125

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

126

behöver ha en skattelindring skall få det.

Jag skulle, fru talman, kunna ge några exempel till pä att det icke är så som herr Löfgren vUle göra gäUande, att vi inte har förståelse för de problem som småföretagen arbetar med. Herr Löfgren tog exempel pä att det saknades fömtsättningar för småföretagen att fä län. Ja, jag har en förteckning här på alla de möjligheter som småföretagarna kan utnyttja. Vi har exempelvis företagarföreningarna — det är ju en satsning från statsmakternas sida. På samma sätt är det när det gäller kapitalförsörjningen; det finns en rad olika lånefonder som staten har skapat för att ge småföretagarna möjlighet att förse sig med kapital. Och bara det att detta har genomförts tycker jag visar att socialdemokratin har ett stort intresse för småföretagarna och vill stödja dem i deras fortsatta utveckling.

Fru talman! Efter dessa korta kommentarer skall jag gä över till att hälla det anförande som jag ursprungligen tänkt häUa.

Jag viU allra först uttala uppfattningen, att tUl de störa sociala målsättningarna hör naturligtvis de regionala problemen. Genom den aktiva sysselsättningspohtiken har man pä ohka sätt sökt skaffa arbeten tiU människorna i stället för människor tiU arbetsplatserna. I detta mångskiftande arbete har även ingått en lokaliseringspolitik och beredskapsarbeten av ohka slag. Sådana strävanden har närmast syftat till att skapa sysselsättning där människorna finns. Det är även här fråga om ett stort trygghetsarbete som pågått under många är.

För att ytterligare förbättra människornas möjligheter att få sysselsättning ute i de olika delarna av landet har man sökt att pä olika områden understödja industrins utveckling. Riksdagen har dessutom för en tid sedan ansett det nödvändigt att sprida ut ohka slag av statlig verksamhet till en rad orter i landet.

Jag hörde i kväll att regeringen har bestämt sig för att flytta penninglotteriet till Visby, och jag har också hört en kommunalman från Visby uttala att det var just vad Gotland behövde för att skapa förnyad entusiasm för en utvidgning av sysselsättningsmöjligheterna i regionen. Det är alltså en fortsättning pä de beslut som riksdagen tidigare har fattat. Genom sådana insatser har regeringen och riksdagen ytterligare velat öka möjligheterna att skapa bärkraftiga regioner med en väl differentierad arbetsmarknad och en tUlräcklig social och kulturell service.

I det sammanhanget har det också alltid varit mycket väsentligt att försöka åstadkomma ett vidgat samarbete mellan samhälle och näringsliv. Detta gäller säväl lokalt som regionalt och pä riksnivå. Det har dock under en längre tid framstått som nödvändigt med en utökad planering och en förstärkt planhushållning av mera övergripande slag. Därför är det med stor tillfredsställelse som jag nu välkomnar regeringsförslaget om fysisk riksplanering och regional utveckling. Jag tycker det finns anledning att rikta ett tack tiU regeringen för det arbete som nu redovisats för riksdagen. Det lär inte finnas någon annan regering som lagt fram hknande förslag för sitt parlament.

Innan jag tar upp några regionalpohtiska frågor frän Skaraborgs län viU jag säga något om en väsentlig fråga, som nästan helt saknas i riksplanen. I  riksplanearbetet  har  man  ännu inte hunnit kartlägga  Vänerkustens

förutsättningar som havskust när det gäller industrilokaliseringar. Då skall vi komma ihåg att Vänern har karaktär av innanhav - när det gäller kommunikationer, tätorter, naturresurser och näringsliv - vUket gör området hkvärdigt med stora delar av havskusten. Vänern bör därför i dag kunna betraktas som en förlängning av Västkusten. 1 och med att TroUhätte kanal räddas utgör Vänerkusten ett utmärkt alternativ tiU Västkusten när det gäller industrUokalisering. HärtiU kommer att Vänern har väsentlig betydelse för den västsvenska regionen, kanske främst som sötvattentäkt och frUuftsområde. Jag vUl därför mycket starkt understryka behovet av en lösning pä planeringsproblemen runt Vänern.

Redan nu har glädjande nog berörda länsstyrelser runt Vänern tUlsatt en arbetsgrupp med uppgift att undersöka Vänerkustens lämplighet som lokaliseringsömräde. Planstudien kan sammanfattas i följande punkter:

1.    Vänern som recipient och vattentäkt

2.    Vänern som farled och hamn

3.    Näringsliv och sysselsättning längs Vänerkusten.

4.    Tätorter och service

5.     Natur- och kulturvård

6.     Fritidsbebyggelse

Det är glädjande att hela detta arbete genomförts i samarbete med departementet och planverket. TiUsammans med representanter för dessa viktiga organ arbetar här arbetsgruppen med ett för hela Vänerregionen betydelsefuUt utredningsarbete. Hittills har kanske berörda länsinvänare inte märkt sä mycket av detta betydelsefulla arbete, men jag är övertygad om att utredningsarbetet efter hand kommer att uppmärksammas aUtmer. De frågor arbetsgruppen arbetar med bhr nämligen allt viktigare för Vänerlänens invånare. Därför är det min förhoppning att departementschefen och hans medarbetare på aUa sätt kommer att understödja arbetsgruppens betydelsefuUa utredningsarbete.

Fru talman! De väsentliga nyckelorden för en tillfredsställande regionalpolitik är att skapa balans mellan skUda delar av vårt land. Vi vet alla att det i dag finns en irriterande ojämlikhet i människornas levnadsvihkor. Det kan vara att arbetslösheten är hög. Det kan vara att inkomsterna är för låga. Det kan vara att servicen inte är tUlräckligt utbyggd. Mot denna bakgrund krävs i första hand i framtiden en helhetssyn på regionalpolitiken. Syftet med den regionalpolitik som presenteras i proposition nr 111 är att människorna i de olika regionerna skall kunna erbjudas hkvärdiga sysselsättningsmöjligheter, liksom ocksä tUlgång tiU social, kommersiell och kultureU service i god miljö.

Jag har naturligtvis inget att erinra emot regeringsprogrammets förslag för att uppnå dessa mål. Jag vill dock i detta sammanhang framföra några synpunkter på det länspolitiska handlingsprogrammet för Skaraborgs län. De av länsstyrelsen uppdragna rikthnjerna för länets utveckhng framstår som ganska, väl avvägda. Länsstyrelsens prognos för befolkningsutvecklingen tUl 1980 har av departementschefen skurits ned från 276 000 till meUan 260 000 och 270 000 invånare, dvs. minskats med cirka 10 000. Jag har svårt att tro på en sådan kraftig nedjustering av länsstyrelsens planeringsnivå. HittiUs föreligger det ändå en ganska bra överensstämmelse mellan den verkliga befolkningsutvecklingen och den prognostise-

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

127

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

rade utvecklingen sedan 1967.

Denna positiva befolkningsökning har säkerligen ocksä kunnat bidra tUl en utjämning av obalanser beträffande sysselsättningsmöjligheterna i skUda kommuner i länet. Men fortfarande kvarstår de strukturella problemen. Enligt preliminära beräkningar har sysselsättningen inom jordbruket i Skaraborgs län minskat med 7 000—8 000 personer mellan 1965 och 1970 eller med cirka 1 500 personer per år, dvs. med ett efter svenska förhåUanden mycket bra och stort företag per år. Dessutom kan man räkna med att det blir en liknande utveckhng under 1970-talet. Prognoserna talar bl. a. om att 12 000 personer kommer att vara sysselsatta inom jord- och skogsbruk är 1980 mot något mer än det dubbla 1965.

I länsprogrammet räknar man med att den minskade sysselsättningen inom jordbruket fram tiU 1980 kommer att kompenseras genom beräknade 5 000 nya arbetstillfällen inom industri- och byggnadsverksamhet och med drygt 7 000 nya arbetstillfällen inom servicenäringarna. Det finns trots allt starka samband mellan invånarantalet i en region och positiva värden på inkomst, sysselsättning och servicenivå. Jag vill här ge några exempel på detta. Först och främst är medelinkomsten i Skaraborgs län lägre än genomsnittet för hela riket. Så var t. ex. medelinkomsten 1970 för riket 20 923 kronor och för Skaraborgs län 19 364 kronor. Endast tre län, Jämtlands, Gotlands och Kalmar län uppvisar ett lägre antal skattekronor per invånare än Skaraborgs län. För den kvinnliga arbetskraften ligger sysselsättningsgraden betydligt under rik.sgenomsnittet. Äv samtliga kvinnor är 29,8 procent yrkesverksamma i riket som helhet, medan siffran för Skaraborgs län är 27,3 procent. Skulle vi nå upp till samma sysselsättningsgrad som i riket i övrigt skulle det krävas drygt 3 000 fler arbetstUlfällen för kvinnor.

Mot denna bakgrund och med tanke pä att länet även i fortsättningen beräknas ligga utanför stödområdet kommer det att vara angeläget att länsstyrelsens regionalpolitiska målsättning i Länsprogram 70 blir föremål för statliga stödinsatser av olika slag, exempelvis genom utlokalisering av statlig verksamhet till Skövderegionen.

Jag vUl vidare framhåUa att även på sikt kommer med all säkerhet de agrara näringarna att inta en framträdande plats i länets näringsliv. I dag svarar länet för ca 10 procent av den samlade jordbmksproduktionen i riket, och andelen väntas öka under 1970-talet. Inför bl. a. en sädan utveckling har länsstyrelsen ansett det nödvändigt att bygga upp Vara kommun tUl ett regionalt centrum. Denna kommun har under en lång följd av år haft en mycket negativ befolkningsutveckhng. Det är därför nödvändigt att åtgärder vidtages för att differentiera näringslivet och öka sysselsättningen inom den industrieUa sektorn i denna kommun. En sädan nödvändig utveckling bör kunna understödjas genom samhälleliga insatser på olika områden. Därför bör staten nu medverka till att Vara utvecklas till ett regionalt centmm i en för landet och länet betydelsefuU region.

128

Hert LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Fru talman!  Herr Blomkvist kunde inte låta bli att

innan han gick

m på det han hade planerat att säga - ta upp något av vad jag sade i mitt anförande. Jag fick precis samma impuls att gå i polemik när jag lyssnade pä den talare som hade ordet före mig. Jag avstod emellertid eftersom jag ansåg att det inte var någon idé att bemöta de synpunkter hos denne talare som jag i och för sig hade invändningar mot.

Jag ansträngde mig att beskriva läget pä ett mycket måttfullt sätt men samtidigt ge en tydlig förklaring till att det inte funnits anledning att räkna med den investeringsbenägenhet som ni i ert parti kanske hade hoppats pä.

Det jag sade om förtroendekrisen framfördes pä ett som jag ansåg övertygande sätt. Man ger tyvärr en felaktig bUd av det ansvar som företagarna känner när man gör gäUande att de avskedar folk utan att det egentligen finns någon anledning härtiU.

Om herr Blomkvist hade lyssnat pä vad jag sade hade han funnit att jag inte kritiserade möjligheterna att låna. Jag sade att man borde skapa möjligheter att varaktigt låna pengar. Det är ett önskemål som jag tror kan vara väsentligt ocksä för herr Blomkvist.

Jag sade även att man bör låta bh att höja löneskatten. Herr Blomkvist menar att jag därmed ville göra gäUande att den beslutade höjningen skulle vara så fantastiskt betydelsefuU. Jag har inte sagt att höjningen av löneskatten är avgörande när det gäller företagens möjligheter att fortleva.

Herr Blomkvist redogjorde för sina rika erfarenheter av förhandlingar. Jag har också deltagit i avtalsförhandlingar i åtminstone 30 år, och även om jag tydligen inte har lika stora erfarenheter som herr Blomkvist på detta område tycker jag att vi ömsesidigt skaU försöka förstå varandra. Gör vi det tror jag att det skall gä väsentligt bättre i framtiden.

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle;

Fru talman! TiU det sista vill jag bara säga att de korta kommentarer jag inledningsvis gjorde tydligen ändå inte framfördes förgäves. De synpunkter som herr Löfgren nu sist anförde har jag ingen anledning att polemisera mot. Jag är övertygad om att det på 1970-talet mer än någonsin kommer att krävas ett förtroendefuUt samarbete mellan löntagarna, företagarna och samhället.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Jag är mycket tacksam för de senaste synpunkterna som herr Blomkvist här framfört. Men jag är ocksä av den uppfattningen att skall det bli ett sådant samarbete, mäste man frän ert partis sida och från ledande häll ge klara uttryck för att man tar avstånd från alla de glåpord och alla de tillvitelser som i olika avseenden fäUts gentemot företagare, som trots sina väsentliga ansträngningar inte har kunnat klarat sig undan nödvändigheten av att friställa medarbetare. Gör ni detta, så att företagarna känner att de har någon som häller dem om ryggen även uppifrån högsta ort, tror jag att de kan få ett förbättrat förtroende och samtidigt ocksä kan tro pä framtiden.

9 Riksdagens protokoU 1972. Nr 113-114

129

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

130

Herr BLOMKVIST (s) kort genmäle:

Fru talman! Det förefaller som vi ändå till slut skulle bli ganska eniga. Jag kan försäkra herr Löfgren att i den män jag kan hjälpa till, skall jag göra vad jag kan för att vi inte skall använda sädana uttryck som herr Löfgren har reagerat mot. Då utgår jag samtidigt frän att herr Löfgren vill medverka tiU att han och hans företrädare inte kommer att göra sådana utfall mot socialdemokratin som man ändå med beklagande har uppmärksammat under de senaste månaderna.

Hert SJÖNELL (c):

Fru talman! Som redan framhåUits av flera talare i denna debatt innebär regeringens nu framlagda konjunkturpaket delvis en omvändelse i fråga om tidigare deklarerad uppfattning. Omvändelsen som består i ett försiktigt beträdande av den genereUa konjunkturbekämpningens väg är emellertid uppenbarligen en omvändelse under galgen — den svåra arbetslöshetens tryck — och markerar sålunda inte något ideologiskt omtänkande.

Den socialistiska grundsynen finns uppenbarligen kvar, denna syn som under de senaste årens besvärhga sysselsättningskris demonstrerats så handgripligt i behandlingen av näringslivet. FUosofin är kort men lättbegriplig. Företagen skaU hållas kort lönsamhetmässigt, och genom deras sålunda ökade beroende av extern finansiering skaffar sig regeringen ökat inflytande över företagens investeringsriktning genom selektiva lockelser av olika slag. Att denna pohtik lett till att näringslivets, främst industrins, investeringsförmäga och/eller investeringslust blivit katastofalt låg och i skrämmande hög utsträckning helt utebhvit tycks inte bekymra. Några nämnvärda åtgärder syftande tiU aUmän lönsamhetsförbättring inom svenskt näringsliv syns inte till i regeringens konjunkturpaket och var väl heller inte att förvänta. Sin grundläggande inställning tiU näringslivets villkor släpper man inte.

Det är väl heUer inte att förvänta, att regeringen, främst herrar Palme och Sträng, nu skall beklaga de beskyllningar för ansvarslöshet, nonchalans och andra fula tillmålen som man överöste oppositionen med förra hösten i samma konjunktursituation. Det ekonomiska lättsinnet, nonchalansen etc. gällde då de förslag till generella åtgärder i syfte att minska arbetslösheten som oppositionen lade fram och som regeringen nu delvis accepterat, trots att generella åtgärder för 12 månader sedan fick alla dessa olycksbådande epitet.

Om det, fru talman, över huvud taget finns en vägledande maxim för regeringen tycks denna kunna koncentreras i den gamla sentensen: "När far super är det rätt."

Det finns alltså anledning att med tillfredsställelse konstatera att far, dvs. herr Sträng, den här gången bUdligt talat inte behöver supa ensam igen utan att det finns möjlighet för oppositionen att besvara åtminstone ett par av hans skålar. Det är sålunda ett steg i rätt riktning, när herr Sträng föreslär att AP-avgiften inte skall höjas ytterligare nästa är, som redan beslutats. Han påstår att den skärpning som härigenom uteblir betyder en lättnad för näringslivet med ca 200 miljoner kronor. Herr Sträng   underlåter   dock   att   tala   om   att   det  är  en   fördubbling  av

sysselsättningsavgiften, även kallad arbetsgivaravgift, som han samtidigt välsignar samma näringsliv med. Det blir en ytterhgare belastning på detta med ungefär det tiodubbla eller med drygt 2 000 miljoner kronor.

Om herr Sträng som uppenbarelse i sinnevärlden har en poetisk förebild, kan jag för min del återfinna den hos Runeberg i "Fänrik Ståls sägner". Där beskrivs en figur som i mänga sammanhang var svårt fmktad av både vänner och fiender, den ryske kosacköversten Kulneff. Om honom säger Runeberg att "han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ". Det förefaller som om något liknande skulle kunna sägas om vår svenske Kulneff, herr Sträng.

Jag påpekade nyss, fru talman, att regeringen, trots sin tillfälliga omvändelse under galgen, ingalunda lämnat sin grundläggande ideologi och dess konkreta uttryck i vad gäUer inställningen till näringslivet och dess viUkor. Ett påfaUande element i denna ideologi har alltid varit hkgiltigheten för sniåföretagarnas förhållanden och bristande intresse för att stimulera denna företagarkategori genom bl. a. just genereUa metoder. Det skall visst erkännas — och det gör jag gärna — att regeringen tagit och genomfört mänga initiativ, som framför allt varit inriktade på den mindre och den medelstora industrin. Men dessa åtgärder har nästan uteslutande varit inriktade på att hjälpa småföretagarna att hjälpligt klara de smällar som dessa företag fått av ekonomiska åtstramningsätgärder som regeringen satt in och vUkas verkningar hårdast, brutalast och i första hand träffat just småföretagarna. Jag behöver i detta sammanhang bara nämna den strypsnara som lades om halsen pä småföretagarna genom 1968-1970 års idiotstopp pä kreditmarknaden, kombinerat med en skyhög ränta.

När regeringen har ansett sig tvungen att sätta in åtstramningsåtgärder av olika slag har man aUtså bekymrat sig föga eUer intet om att sådana åtgärder hårdast slår just mot småföretagarna.

En paraUellitet i agerandet återfinns i regeringens handlande när man i StäUet sätter in stimulansåtgärder. Dä bekymrar man sig inte heller i någon nämnvärd män om småföretagarna. Regeringens nu aktuella förslag bär klart vittnesbörd härom. En i och för sig bra investeringsstimulans utgör förslaget om ett med 10 procent höjt investeringsavdrag för maskinbestäUningar och maskininköp under tiden fram tiU den 1 juh nästa är. På läng sikt kan detta uppenbarligen bidra tiU att öka sysselsättningen genom positiva följder av indirekt slag, men på kort sikt torde väl inköpta, högautomatiska maskiner, sannolikt i stor utsträckning importerade, knappast ge så förskräckligt många nya arbetstillfällen -omgående.

De företag som kan utnyttja detta skatteavdrag får emellertid en ökad ekonomisk styrka och konkurrenskraft, vUket självfallet är tillfredsställande och verkar positivt, som sagt, på läng sikt. Men vilken stimulans och ökad ekonomisk styrka av motsvarande slag viU regeringen ge de mänga svenska företag, som inte kan tillgodogöra sig skatteförmånen i fråga därför att de icke kan uppvisa några skattephktiga vinster eller bara obetydliga sådana? Den aUt övervägande mängden av våra småföretag, som ännu inte hämtat sig frän djupfrysningsåren 1968-1970, hör tUl denna grupp, och om dem bekymrar man sig som sagt föga, vare sig när

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

131

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

132

det gäller stimulanser eller när det gäUer att dämpa stötar. Och ändå har dessa företag en utomordentlig betydelse, icke minst i fråga om sysselsättningen. Det kan vara värt att påminna om att när det gäller industrin, så svarar de smä och medelstora företagen för bortåt 60 procent av den totala sysselsättningen och för ungefär samma andel av den totala industriproduktionen.

Det är, fru talman, aUdeles uppenbart, att om den investeringsstimulans som det nu höjda investeringsavdraget pä maskiner är avsett att vara skall fä effekt på sysselsättningen något sä när omgående, mäste en motsvarighet till dessa investeringsavdrag skapas för de många företag som icke kan tillgodogöra sig stimulansen i fråga till följd av dålig lönsamhet och uteblivna vinster eller därför att de är nystartade. En sådan motsvarighet kan ett investeringsbidrag vara, ett bidrag som utgår under samma tid som avdraget fär utnyttjas, dvs. fram till den 1 juli 1973, och som fastställs till sådan nivå att det som ekonomiskt bidrag motsvarar det höjda investeringsavdragets effekt.

Jag skall liksom i fjol återkomma med motion i denna riktning och hoppas uppriktigt på bättre förståelse för nödvändigheten att med en sådan metod stärka och stimulera de mindre företagens mäktiga, men ännu alltför latenta sysselsättningspotential och samtidigt ge dem litet rättvisa och jämlikhet. Avslaget på fjolårets motion var inget annat än den obotfärdiges förhinder.

En annan utomordentligt viktig betydelse som ett investeringsbidrag insatt i tid kan få är dess effekt pä nyetablering av företag. Ett av de mest oroande inslagen i den svenska ekonomin just nu, i själva verket det mest oroande, är den upphörande nyetableringen av företag. Den samhällsekonomi, som inte längre tillförs kontinuerlig förnyelse genom en cyklisk process utmärkt av att nya företag ständigt kommer tiU allteftersom gamla företag läggs ned eller fusioneras bort, är en sjuk ekonomi och hotas ganska snart av tvinsot. Speciellt viktigt är det att industrin kontinuerligt uppfräschas genom nya skott pä den gamla stammen.

Av naturliga skäl måste merparten av de nya skotten utgöras av småföretag startade av nägon entusiastisk människa med en idé. Alla våra storföretag och världskoncerner har detta enkla ursprung, och man behöver i sammanhanget bara påminna om sådana namn som Lars Magnus Ericsson - företaget mera känt under namnet L M Ericsson - de Laval, Sven Winquist, Gustaf Dalen m. fl.

Det är emellertid i dag utomordentligt kostsamt för en enskild person att starta ett företag, framför allt ett tillverkningsföretag, och alla ekonomiska tiUskott, framför aUt sädana som bidrar till att öka det i begynnelsen oftast alltför otillräckliga egna kapitalet är av stor betydelse. Ett investeringsbidrag av det slag jag nyss skisserat skulle med stor säkerhet verka så pass stimulerande att det för en människa i valet och kvalet att "bli sin egen" t. o. m. skulle kunna bli ett incitament till att verkligen sätta i gäng.

Jag skulle, fru talman, eftersom den avstannande företagsetableringen är ett framför allt på läng sikt så ytterst allvarligt problem, vilja uppehålla mig något ytterligare härvid. Skjuter inte trädet nya skott förtvinar det ganska snart. Detta är en allmängiltig sanning speciellt tillämplig pä det

ekonomiska livet. Vi borde aUtså vara överens om att med alla upptänkliga medel söka uppmuntra företagsetableringar. Men vilka människor är lämpligast, äger den största entusiasmen, viljan att övervinna alla hinder och har därtill den goda hälsa som krävs för att starta och utveckla ett litet företag? Dessa egenskaper återfinns i särskUt hög grad hos unga människor, och det är på ungdomen vi måste satsa, om det svenska företagarträdet på nytt skall kunna förmås att skjuta gröna skott.

Det kan i sammanhanget vara intressant med en hten tUlbakablick. Den period i värt lands historia, dä den största nyetableringen av företag ägde rum var under och omedelbart efter den stora arbetslöshetskrisen på 1930-talet.

Det var framför allt arbetslösa ungdomar, som med hjälp av släktingar och goda vänner startade smä tUlverkningsföretag runt om i landet i källare, i garage, ja, t. o. m. hemma i köket. Det var då huvuddelen av den svenska småindustrin uppstod, och här finns med företag vilkas produkter i dag är världsberömda och tUlför landet stora och värdefulla valutainkomster. De människor, oftast ungdomar, som startade och utvecklade dessa företag, hade mänga gånger en mycket blygsam utbildning, sällan mer än 6-årig folkskola. Men begåvning och entusiasm kompenserade bristen pä utbUdning till fromma för dem själva och för det svenska samhället.

Det är visserligen sant att det i dag inte går att starta en aldrig så hten industri bara genom att — som det ofta gick till på 1930-talet — sätta upp en maskin i en källare och börja tillverka ohka slags detaljer. I dag krävs det mera pengar och framför aUt mera utbUdning. Den tekniska utvecklingen har gått så hastigt, att tillverkningsprocesserna blivit betydligt mer komplicerade än tidigare, och dessutom ställer marknadsföringen helt andra krav än tidigare. Men dagens ungdom har fått och besitter helt andra och gedignare kunskaper än 1930-talets, och antalet begåvningar är säkerligen inte lägre. Men entusiasmen då, den egenskap som 1930-talets ungdom jämte begåvning kompenserade den bristande utbildningen med? Ja, nog besitter dagens ungdom samma rika mätt av entusiasm som forna dagars, när den finner en uppgift att rikta sin entusiasm emot.

Det gäller alltså att ge företagandet, uppgiften att "bli sin egen", så positiva förtecken att unga människor med entusiasm kan känna sig manade att satsa pä eget företagande.

Det finns många märkliga likheter mellan dagens situation och läget i början av 1930-talet. Vi kämpar mot besvärliga sysselsättningsbekymmer, strukturförändringar äger rum inom näringslivet och arbetslösheten drabbar särskUt hårt ungdomen. Den s. k. kohandeln betydde mycket för den svenska samhällskroppens förmåga att tillfriskna ekonomiskt pä 1930-talet, och jag tror att den framför allt hade stor betydelse psykologiskt, därför att tillförsikten, inte minst bland företagarna, vände äter.

Jag föreslär icke någon ny kohandel i dag, 40 år senare, av bl. a. det skälet att historien aldrig upprepar sig. Men jag vädjar tUl alla med inflytande och framtidsperspektiv, och inte minst till regeringen, att med alla medel och i aUa lägen söka väcka så många som möjligt av våra om

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AUmänpoUtisk debatt

133

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

sin framtida försörjning så ovissa ungdomar tiU intresse för det egna företagandet som lämplig utkomst. Ett beslut att verka i denna riktning betyder materiellt inrättandet av särskUda ekonomiska stimulanser till ungdomar som vill etablera sig som företagare i form av startbidrag och hknande, men även kompletterande kostnadsfri specialutbUdning m. m. Ideologiskt innebär förverkligandet av en sådan målsättning att det frän högsta håll görs fullt klart att den som driver ett företag är en hedervärd och även önskvärd person och att lönsamhet och vinst är faktorer och begrepp som ur det gemensamma samhäUsintressets synpunkt är minst hka väsentliga som t. ex. utdebitering och hälsovård.

Fra talman! Ungdomen och företagsamheten är två mäktiga välständs-faktorer värda att satsa mera på än det mesta annat.

134

Hert GÖRANSSON (s):

Fru talman! Det skulle naturligtvis varit mycket intressant att här ha en diskussion med herr Sjönell. För det första är det aUtid intressanta områden han rör sig kring och för det andra är han inne i kammaren. De andra tvä jag hade tänkt ta upp litet synpunkter med, herrar Helén och Fälldin, är tyvärr inte i kammaren, sä det blir en ensidig debatt jag fär föra med dem.

Men lät mig säga till herr SjöneU som en rephk, att vi inom socialdemokratiska partiet inte är motståndare till våra företagare. Vi försöker inte driva ut dem, utan vi är lika medvetna som herr Sjönell och aUa andra om att vi behöver vår industri inte bara i dag, utan även i framtiden, för att vi därmed skall kunna ge arbete och öka vårt välstånd. Det finns ingen tvekan om detta. Det här var en svartmålning som jag inte hört från centerpartiet förrän i dag. Jag har hört den frän andra partier, men inte från centern sä tydligt som just här.

Fru talman! Västmanland har på ett par punkter under denna aUmänpoUtiska debatt kommit i blickpunkten. Först citerade herr Helén Västmanlands Folkblad i skattefrågan, sedan var det herr Fälldin som ifrågasatte regeringens förslag tiU regionplaner och frågade: Vem är det som kan planera bäst för Västmanland - är det regeringen eller är det västmanlänningarna själva?

När det först gäller herr Helén och Västmanlands Folkblad vUl jag gratulera honom för att han läser vår lilla tidning. Men jag viU nog be herr Helén att när han i fortsättningen läser Västmanlands Folkblad skall han inte falla in i vanan att bara läsa rubrikerna, som vi gör i våra kvällstidningar. I Västmanlands Folkblad är rubriken bara en liten punkt i det vi viU ha sagt i hela artikeln. I artikeln försöker vi analysera, diskutera och informera allmänheten om vad det är vi håller pä med i det politiska arbetet och hur vi vill göra förändringar.

Om herr Helén hade läst fortsättningen av artikeln — och det tror jag han har gjort — skulle han ha sagt att med de svar som byggnadsarbetarna fick angående den skatteförändring, som sker vid nyår, var de nöjda. Jag är ganska säker pä att om de borgerliga partierna varit positiva" till en marginalskattesänkning när vi tog skattepropositionen i våras och därmed ocksä de borgerliga tidningarna varit med och fört ut informationen till människorna  i  det  här  landet  sä hade den rubriken i Västmanlands

Folkblad varit onödig. Då skulle människorna haft klart för sig att för vanliga arbetstagare innebär den skattereform vi nu fär en sänkning av skatten med 100 kronor i månaden, och det är en hel del pengar. Man kan också säga att det är mer än 2 000 kronor i ökad årsinkomst.

Herr Fälldin kom i sitt anförande i går in på Västmanland i det avsnitt som behandlade regionalpohtiken. Han sade ungefär att han tror att västmanlänningarna själva har lättare att avgöra hur befolkningskoncentrationen i de olika delarna av Västmanland skall se ut och hur befolkningen skall fördelas till andra orter och att regeringen och vi som sitter i våra bänkar i riksdagen egentligen inte vet mycket om detta. Efter vad jag kan förstå ville han därmed föra i bevis att det är regeringen som har planerat och gjort ett program för oss i Västmanland, när det i själva verket är tvärtom. Allt det material som ligger bakom denna stora lunta på 1 700 sidor är förslag och önskemål från västmanländska kommunalmän, landstingsmän, länsorgan osv.

Vid rundresor i kommunerna har vi träffat mänga kommunalmän — och det är ju trots aUt socialdemokratiska kommunalmän i ledningen i tio av de elva blocken i länet - och fått klart för oss deras reaktion på regeringens förslag, och den är positiv. Regeringen har förstått de problem som finns även i det högindustriahserade Västmanland och har pä punkt efter punkt följt de förslag till åtgärder som vi frän vårt parti fört fram.

Vi har alltså bara träffat positiva kommunalmän — socialdemokratiska naturligtvis - positiva landstingsmän, och t. o. m. vår landshövding har under de senaste dagarna klart uttalat att de planeringsramar och förslag tUl åtgärder som regeringen har lagt fram är så reahstiska och framsynta man kan begära.

Vad är det då som är centralt för oss i Västmanland och vad är det vi upplever som positivt i regeringens förslag? Det allra väsentligaste är hur man skall ordna det för den enskUda människan så att hon kan utnyttja de ohka, lät mig kalla det välfärdskomponenter, som vi i dagligt tal brukar benämna arbete, service, miljö, och hur vi skaU kunna göra detta tillgängligt för invånarna i värt län. Därför bygger, som jag sade, handlingsprogrammen på Västmanlands länsprogram, som har utarbetats av vår länsstyrelse i samarbete med kommunerna. Vi kan alltså påstå att programmet har kommunal och lokal förankring och bygger pä de lokala och regionala förutsättningar vi har.

Planeringsramarna för befolkningstillväxten görs tänjbara. Och varför det? Jo, det är naturligtvis för att medge skilda handhngsalternativ i länet.

Men programmet innehåller också en plan för hur vi skall utveckla den regionala strukturen. Vi har orter av ohka karaktär, alltifrån enindustri-orter som Hallstahammar, Surahammar och Skinnskatteberg, till orter med mycket mera differentierat näringsliv. Vi har på orter med en industri ingen möjlighet att skaffa ohka andra industrier för att åstadkomma en mera flexibel arbetsmarknad. Men vi i Västmanland tror att vi genom uppbyggande av goda kommunikationer och genom samarbete flera kommunblock emeUan skall kunna lösa dessa för den enskilda människan sä viktiga frågor, nämligen att kunna erbjuda ohka

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

135

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

slag av arbete, lätt eller tungt, sä att alla kan få ta del av välfärden.

Det tredje förslaget i handlingsprogrammet, som vi också ser positivt pä i Västmanland, är att det under den närmaste tioårsperioden skall tiUskapas ett stort antal nya arbeten och en utökad service för människorna. Det är sådant som vi hemma i länet kan önska oss. Men vi vet också att vi inte ensamma skulle kunna klara detta inom länet. Det är tack vare en slagkraftig regering, som är beredd att lagstifta om en utjämning via kommunalskatter och annat, som man kan förverkliga de önskemål som finns i Västmanland liksom säkerligen ocksä inom alla andra län i värt land.

Herr Fälldins tal om att planeringen bäst kan skötas av västmanlänningarna själva tycker jag i och för sig är riktigt. Men vi kan inte själva stå för verkställandet. Det är detta som framstår som ett beklagligt faktum när man läser förslagen i centerns program för åstadkommande av en bättre regional balans i vårt land. Man hittar där mängder med lösryckta citat, en del faktiskt hämtade direkt från den socialdemokratiska partikongressen i höstas. Men det är ett hopkok av stödåtgärder, synpunkter och krav utan att man på något enda område mer än beträffande befolkningstalen klart har uttalat hur genomförandet skaU ske, vem som skall betala osv. Ja, herr Fälldin, jag tror att det är genom ett samarbete mellan staten, länet, kommunerna och näringslivet som vi socialdemokratiska västmanlänningar även i framtiden skall bidra till att förverkliga målsättningen arbete, service och miljö åt människorna i Västmanland.

Lät mig bara tiU sist säga att vi mycket positivt upplever de ändrade stödbestämmelser som nu skaU kunna gälla för våra norra länsdelar i Sala-och Fagerstaregionen. Den skarpa avgränsningen mot Dalarna har ibland varit till förfång för oss i lokaliseringshänseende, men med de uppmjukningar som nu skett och som skall komma Sala-, Fagersta- och Hebyregionerna till del tror jag att vi fär möjligheter att klara den målsättning som jag tidigare har talat om.

136

Herr ÅSLING (c):

Fru talman! Dagens debatt kring de regionalpolitiska spörsmålen äger rum mot bakgrund av 1960-talets allvarliga misslyckanden inom samhällsplaneringen. Det karakteristiska för 1960-talets samhällsutveckling, som man ännu på väsentliga områden inte har frigjort sig frän, var att de politiska besluten grundades pä en rad föreställningar och prognoser utan inbördes sammanhållning och utan en total politisk utvärdering. Det måste vara ett för socialdemokratin närmast generande faktum att man ännu i dagens regionalpolitiska debatt inte har detta klart för sig. Om man analyserade samhäUsutvecklingen med större lyhördhet och någon ödmjukhet inför uppgiften, skulle man bättre förstå realiteterna bakom centerns riksplan och förstå att ute i verkligheten kan inte den kampanj om bristande trovärdighet, som man startat mot centerns riksplan och som herr Göransson nyss gav ett litet bidrag till, uppfattas som annat än den obotfärdiges förhinder. Vore det inte bättre att bygga vidare på den vilja till samförstånd kring planeringsmål och förutsättningar som dock i de flesta sammanhang präglat länsstyrelsernas arbete med Länsprogram

70? Regeringen ger nu intryck av att vara så fångad av de föreställningar och prognoser som präglat dess hittillsvarande pohtik att man med fog kan ifrågasätta viljan att bryta med den gamla fördomsfulla koncentrationspolitiken.

Den styrning av bostadsbyggandet som sker kan i det här sammanhanget vara en god illustration till vad jag vill säga. 1 Jämtlands län, värt nordligaste genuina inlandslän, har bostadsbyggandet under hela 1960-talet och hittills under 1970-talet varit en av de "smala sektorerna" i samhällsutvecklingen och begränsat de lokaliseringspolitiska åtgärdernas effekt. När man studerar utvecklingen under 1960-talet inom denna sektor, slår det en vilken anmärkningsvärd brist pä proportioner det är mellan bostadsbyggandet i Jämtlands län och genomsnittet för landet.

Den här snedvridningen har håUit i sig. I fiol t. ex. producerades i Jämtlands län 10,2 lägenheter per 1 000 invånare, medan riksgenomsnittet var 13,2 lägenheter per 1 000 invånare. I expansiva regioner som Stockholms län och Malmöhus län var motsvarande siffror 16,1 respektive 14,2. Det är väl möjligt att den ändrade situationen inom bostadssektorn redan i år förändrar dessa proportioner. Under alla förhållanden får man hoppas att det nya regionalpolitiska handlingsprogrammet skall innebära en radikal omprövning av styrningen av bostadsbyggandet. Det hittillsvarande systemet inom denna sektor har lika litet som koncentrationspolitiken i övrigt stöd hos medborgarna. Det är den slutsats man fär dra av den aktuella situationen på bostadsmarknaden.

Det intressanta i sammanhanget är emellertid vilka prognoser och föreställningar som legat till grund för t. ex. den nuvarande styrningen av bostadsbyggandet. Det är en fråga som vi mycket gärna skulle vilja ha svar på i Jämtlands län, där vi har en bestämd vilja till fortsatt utveckling och där vi har allmän politisk samling bakom t. ex. den befolkningsmålsättning som framförs i Länsprogram 70.

När man analyserar samhällsutvecklingen under 1960-talet, står det fullt klart att socialdemokratin inte har något emot koncentrationen i samhället. Det är uppenbart tvärtom en av hörnstenarna i den socialistiska ideologin — bara koncentrationen sker inom och till den offentliga sektorn. Med en tredjedel eller mer av landets totala resurser bakom ryggen — dvs. hela den offentliga sektorn — har regeringen inte tvekat att främja koncentrationen, något som vi nu böfiar skönja effekterna av på skilda sätt. Näringslivet har med regeringens goda minne uppmuntrats till expansion enligt dessa principer, och samhället har fått ta på sig minusposterna i kalkylen i form av samhällsinvesteringar och service. Även den enskilde har självfallet fått lämna sin tribut i form av allt längre restider till arbetet, försämrad boendemiljö och ökade kostnader.

Nu har alltså det hänt att reaktionen mot denna utveckling även kommit till kanslihusets kännedom, och på vårt bord ligger förslaget till regionalpolitiskt handlingsprogram. Innebär då detta den radikala omprövning av samhällets utveckling som centern länge förespråkat? Ja, i vissa avseenden är det ett lovvärt aktstycke, men i andra avseenden är programmet en besvikelse mot bakgrund av de erfarenheter man har ute i landet.

Stort   intresse   har   knutits   till   befolkningsramarna   i   regeringens

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

137

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

.Allmänpolitisk debatt

program liksom i centerns förslag. Detta är förklarligt, eftersom de uppställda befolkningsramarna får tas som uttryck för den politiska viljan och ambitionen. Regeringens befolkningsramar har ett intervall, som är förknippat med ett stort frågetecken. Osäkerheten blir inte mindre av den reservation som anförs i propositionen. Under åberopande av osäkerheten i planeringstalen framhåller nämligen departementschefen att "på skilda nivåer (bör) finnas en planeringsberedskap för att möta de problem som uppstår om utvecklingen tar andra vägar än talen visar".

Om utvecklingen tar andra vägar! Vem har ansvaret för utvecklingen om inte regeringen? Som uttryck för den politiska viljan och ambitionerna är detta ett mycket märkligt konstaterande.

Det är orealistiskt att, som centern, förorda en befolkningsökning med 100 000 människor i skogslänen, hävdar man nu från regeringens sida. Varför är det så? Är det mer realistiskt att denna befolkningsökning tillförs storstäderna? Har inte politikerna här att träffa ett val? I mitt län, Jämtlands län, upplevdes den befolkningsmålsättning som arbetades fram inom Länsprogram 70 som ett minimialternativ med hänsyn tiU möjligheterna att inom länet upprätthålla en rimlig samhällsservice.

Jag vill här till herr Göransson säga att det i Jämtlands län liksom tydligen i Västmanland rådde politisk enighet omkring Länsprogram 70, .«om hade stöd i allt väsentligt av länets kommunalmän. Men beträffande Jämtlands län har det märkliga hänt att regeringen i sin proposition har nonchalerat den målsättning som det fanns politisk enighet kring inom Jämtland. Och detta finner vi mycket anmärkningsvärt! Man frågar sig om den nedtrappning i ambitionsgrad jämfört med Länsprogram 70 som här skett skall köpas till priset av en härdare koncentration inom länet och om det är därför man frångått länsstyrelsens rekommendationer även beträffande regionala tillväxtcentra. Jag vill säga att regeringens alternativ härvidlag inte är ett rimligt och realistiskt eller - för att använda en i gårdagens debatt populär term — trovärdigt alternativ i Norrlands inland med dess stora avstånd och särskilda problem.

Självfallet är det nu betydelsefullt att det startar en konstruktiv debatt om hur de uppställda målsättningarna skall uppnås. Det finns därvid särskild anledning återkomma till de speciella förhållanden som råder i Norrlands inland, där befintliga resurser av skilda slag måste tillvaratagas bättre än hittills. Det kan gälla naturresurser såsom en god boende- och fritidsmiljö, och det kan gälla samhällsinvesteringar av skilda slag i skolor, i inlandsbanan osv. Det finns med andra ord ett omfattande fält för en konstruktiv debatt och egentligen litet utrymme för en konfrontationspolitik, som i sig själv inte löser några gamla problem, men väl skapar nya.

138

Hert HUGOSSON (s):

Fru talman! Någon har sagt att den svåraste motståndare vi politiker har att brottas med är den verklighet som vi lever i, och förvisso är detta sant. Inte minst upplever vi det i dag, dä vi på grund av strukturomvandling och en alltför långsam takt i konjunkturuppgången brottas med en arbetslöshetssituation som pä intet sätt är acceptabel.

Ä andra sidan fär man inte underlätta det för sig genom att beskriva

verkligheten falskt. Hur många år har vi inte fått höra talas om den kraftiga expansion som föreligger i våra storstadsområden och den överhettning som kännetecknar desamma! Förvisso var denna beskrivning riktig under 1950-talet och under den första hälften av 1960-talet. Men den som har analyserat utvecklingen i storstadsområdena frän mitten av 1960-talet finner att talet om den kraftiga expansionen i storstadsområdena är och förblir en myt.

När vi förra året i riksdagen diskuterade propositionen om lokalise-ringssamräd förde jag fram dessa synpunkter och hävdade att vi i framtiden inte kunde räkna med någon kraftig befolkningsökning och inte heller med en ökad efterfrågan från industrisidan på arbetskraft i storstadsområdena. Men i debatten reagerade man starkt frän centerpartiets sida och anklagade mig för att jag ville slå vakt om en fortsatt expansion i storstadsområdena. Det instrument som vi förra året skapade och kallade arbetsmarknadsstyrelsens delegation för lokaliseringssamråd fungerar inte som styrinstrument och kan saklöst försvinna; det har inte någon praktisk effekt eftersom det inte föreligger något som helst lokaliseringstryck pä storstadsområdena.

Såväl i sin riksplan som i den politiska debatten försöker centerpartiet fortfarande göra gällande att en överhettning föreligger i storstadsregionerna och att befolkningstillväxten fortfarande pågår. Det är, fru talman, en falsk beskrivning av verkligheten. Det är ocksä falskt när centerpartiets ledare i debatten i går försökte göra gällande att regeringen tidigare har understött industrilokalisering till storstadsområdena. Jag skulle vara tacksam om någon av de få centerpartister som just nu finns i kammaren kan ge mig ett enda exempel på ett enda företag som har lokaliserats till ett enda storstadsområde genom regeringens medverkan. Jag kan ge åtskilliga exempel pä företag vilkas expansion förlagts utanför storstadsområdena, företag som har utlokaliserats frän storstadsområdena. Man skall inte beskriva verkligheten falskt. Lät mig, fru talman, något beskriva den verklighet som vi har i storstäderna i dag. Jag skall börja med Stockholms kommun, vår huvudstad. Den har i är t. o. m. september månad haft en befolkningsminskning pä över 18 000 invånare. Det innebär ett utflyttningsöverskott på över 20 000 människor. För hela år 1972 kan man vänta sig att befolkningsminskningen i Stockholms kommun kommer att vara minst 20 000. Är det expansion, centerpartister?

För Stockholms län har befolkningstalet i stort sett varit oförändrat under året. Det innebär en kraftig utflyttning, då födelseöverskottet under senare år har legat mellan 7 500 och 8 000. I centerns riksplan säger man att man inte vill vara med om någon utflyttning från Stockholms län, i varje fall uppgav fru Söder det i går kväll. Man tillåter en befolkningsökning i Stockholms län pä 64 000 fram till 1980. Men om vi tänker oss att nuvarande utflyttning inte avstannar innebär den siffran att det trots allt måste bli en utflyttning av befolkningen från Stockholms län om man följer centerns riksplan. För ni skall väl ändå inte vara så centralistiska att ni avser att förbjuda människorna i Stockholms län att föda barn? Eftersom det normala födelseöverskottet under senare år har varit ca 8 000 blir det på en tioårsperiod en befolkningsökning på omkring 80 000.

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

139

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

140

Låt mig exemplifiera verkligheten från min egen region, Göteborgsområdet. Göteborgs kommun har hittills i är haft en foUcminskning på 7 600 människor, och för hela 1972 kan man räkna med en befolkningsreduktion på mellan 8 500 och 9 000 människor. För hela Storgöteborgsom-rädet har vi samma situation som i Stockholms län, dvs. oförändrade befolkningstal, vilket alltså med tanke pä födelseöverskottet innebär en flyttningsförlust pä mellan 4 500 och 5 000 människor detta är. Är Storgöteborg enligt centerpartiet fortfarande en överhettad region? Där har vi i dag 4 000 arbetslösa, vi har 3 000 tomma lägenheter och vi har gott om mark och lediga lokaler för industri och näringsliv. Vi har som sagt haft en kraftig utflyttning från regionen. Är det fortfarande expansion i det storstadsområdet? Jag vill sluta verklighetsbeskrivningen med den sista storstadsregionen, Malmö-Lundregionen. Under de tre första kvartalen i år har Malmö kommun förlorat 3 700 invånare, och totalt för året tyder prognoserna pä en befolkningsminskning pä 4 600 personer - alltså en flyttningsförlust på bortemot 6 000 människor. Stagnation kännetecknar Malmö-Lundregionen, som i år noterar en folkökning som helt svarar mot ett beräknat födelseöverskott på omkring 2 000. Inte heller för det minsta av de tre storstadsområdena kan man tala om vare sig expansion eller överhettning. "Nä", säger kanske någon, "de siffror Hugosson nu presenterar är ett resultat av den dämpade konjunktur vi befinner oss i." Men så är inte fallet, även om siffrorna för året kanske i nägon mån påverkas av näringslivets dämpade expansion.

Låt mig slå fast att den utveckling vi noterat under 1972 till stor del är strukturellt betingad. Jag skall belysa detta för centerpartisterna här med några siffror frän Göteborgsområdet. Under perioden 1960-1965 ökade antalet sysselsatta inom industrin i Göteborgsområdet med 14 000 personer, men under senare delen av 1960-talet, dvs. mellan 1965 och 1970, minskade antalet industrisysselsatta i Storgöteborg med 2 400. Bortsett från den tunga verkstadsindustrin har samtliga industrigrenar under senare hälften av 196b-talet minskat sitt behov av arbetskraft. Vi har fått ett relativt ensidigt sammansatt näringsliv, där 50 procent av verkstadsindustrin återfinnes i fyra företag, nämligen Volvo, SKF och de två varven. Götaverken och Eriksberg. Detta innebär enligt mitt förmenande en fara på sikt för Göteborgsområdet och har därtill lett till att sysselsättningsminskningen till övervägande del koncentrerats till branscher med hög andel kvinnlig personal. Äv minskningen av antalet arbetstillfällen inom industrin under 1966-1970 svarade kvinnorna för närmare 60 procent — eller i absoluta tal 1 400 personer — detta trots att kvinnorna endast utgjorde 20 procent av samtliga anställda inom industrin.

Jag skulle vilja påpeka för herr Äsling, som talar om koncentrationssträvandena under 1960-talet, att 75 procent av sysselsättningsökningen i Storgöteborg under senare hälften av 1960-talet föll på kommun och landsting. Det var med andra ord kommunerna och landstinget som sög upp människor för att vi skulle kunna bygga ut skolan, för att vi skulle kunna klara vården. Jag anser att människorna i storstadsområdena har rätt till kommunal och landstingskommunal service. Talet om en industrikoncentration  till storstadsområdena är en  falsk verklighetsbe-

skrivning som centerpartiet gör i den politiska debatten.

Jag har inte gått upp i talarstolen för att föra fram någon klagan frän storstadsområdena, även om de i dag har det synnerligen bekymmersamt, men jag tycker det är viktigt att man rensar bort de vanföreställningar som finns i den centerpartistiska debatten.

Vid den socialdemokratiska partikongressen uttalade partiordföranden

Palme i sitt hälsningstal bl. a. följande; " att det gäller att undvika

motsättning mellan stad och land,

att det bor människor i tätorterna också och att de flesta kommer att fortsätta att bo där,

att en förutsättning för välståndet är att de trots sämre boendemiljöer, dåliga arbetsmUjöer och bråkiga trafikapparater tappert kämpar vidare."

Sammanfattningsvis fortsatte Palme: "Om en nation skall kunna utvecklas får vi inte ställa stad och land mot varandra utan i en övergripande solidaritet gemensamt förbättra villkoren." Jag vill verkligen uppmana centerpartiet att begrunda detta yttrande.

Vi i storstadsregionerna förstår väl de problem och svårigheter som finns i andra delar av riket och vill medverka till att lösa desamma. Det mäste pä sikt till styrinstrument som skapar riktig lokalisering av sysselsättningsobjekt. Översysselsättning på någon ort är givetvis lika fel som undersysselsättning på nägon annan. Vi i storstadsregionerna anser emellertid att ensidigheten i vår sysselsättningsbild bör beaktas och bli föremål för ingripande på samma sätt som skall ske med planeringen i övrigt. Vi måste arbeta utifrån det begrepp om solidaritet som alltid varit socialdemokratins kännetecken. Problemlösningarna kommer vi gemensamt att finna, om förståelse och vilja finns. Målsättningen mäste vara att bryta marknadskrafternas fria spel och ersätta dem med planhushållning i dess bästa och vidaste bemärkelse.

Låt mig sedan något beröra den aktuella situation som Göteborgsområdet sysselsättningsmässigt befinner sig i. Vi har i dag bortemot 4 000 arbetslösa i Göteborgsområdet. För närvarande saknar I 500 byggnadsarbetare jobb, och om ett par månader är siffran säkert 2 000. Vid SKF har man anställningsstopp, och det innebär en reduktion av antalet arbetsplatser med bortemot 1 000 på ett år. Avskedanden för omkring 300 tjänstemän vid SKF:s Göteborgsfabrik har redan aviserats. Till dagens svåra situation kom för en vecka sedan det mycket bekymmersamma meddelandet om nedläggningen av Facitkoncernens Original-Odhnerfabrik i Göteborg, där sammanlagt 600 kommer att föriora jobbet i september nästa år, om man inte kan finna en lösning på dagens problem inom företaget.

Låt mig mot bakgrund av den redovisning över utvecklingen av industrisysselsättningen som jag lämnat slå fast att det är en synnerligen bekymmersam för att inte säga hopplös situation för de avskedade fiänstemännen -vid SKF och personalen vid Original-Odhner. Det finns inga jobb för dem att få i Göteborg. Äv de anställda vid Original-Odhner är 390 kollektivanställda och 210 fiänstemän. 60 procent är över 45 år, och 65 procent av kvinnorna är i 50-årsåldern. Fabriksledningen i Göteborg har varit synnerligen angelägen att bereda handikappad personal möjlighet till arbete, varför ett flertal äldre handikappade och

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

141

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

rullstolsbundna blir utan jobb, om man inte lyckas rädda Original-Odhner.

Jag har personligen, liksom de som nu är utan jobb eller som fått veta att deras jobb försvinner inom en snar framtid, reagerat mot talet om att det inte skulle vara så farligt att bli arbetslös i Göteborg. Som jag sade tidigare är det ingen skillnad om man är arbetslös i en storstad eller om man är det någon annanstans. För den det drabbar är det lika svårt.

Vem tror kammarens ledamöter att de arbetslösa byggnadsjobbarna i Göteborg vänder sig till, de uppsagda fiänstemännen vid SKF;s fabriker eller de anställda vid Original-Odhner? Inte är det till moderaterna, som tror att om man avstår frän att höja arbetsgivaravgiften, sä löser man alla problem. Och inte vänder man sig till foUcpartiet — åtminstone inte de som är anställda vid Original-Odhner. För övrigt har kommunstyrelsens ordförande, folkpartiets starke man i Göteborg, sagt att vi avser från kommunens ledning på intet sätt att ingripa i situationen.

Inte heller vänder man sig till centerpartiet, därför att centerpartiet vill ju dämpa expansionen i storstadsområdena, och där kan man inte förvänta att man får något stöd. Nej, det är tUl de socialdemokratiska kommunalpolitikerna i Göteborg, det är till de socialdemokratiska riksdagsmännen och det är till industriministern och regeringen man vänder sig, därför att det är endast genom att man får ett kraftfullt ingripande från regeringen, med speciella mot Göteborg styrda åtgärder, som man kan dämpa svårigheterna.

Låt mig till slut, herr talman, uttrycka den förhoppning som de anställda vid Original-Odhner hyser, nämligen att en lösning i fråga om företagets fortlevnad kan komma fram, och låt mig ocksä framföra byggjobbarnas krav på ytterligare åtgärder för att öka sysselsättningen inom byggnadsbranschen i Göteborgsområdet.

1 detta anförande, under vilket herr talmannen övertog ledningen av kammarens förhandlingar, instämde herrar Alf Pettersson i Malmö (s) och Bergqvist (s).

142

Hert ÅSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hugosson efterlyser exempel, som han säger, på ett enda företag som etablerat sig i eller lokaliserats till en storstad. Ja, herr Hugosson, jag vet inte i vilka företag alla de norrlänningar är sysselsatta som, med den flyttningspohtik som regeringen bedrivit under 1960-talet, flyttat till Göteborg. En stor del av de inflyttade är i vafie fall verksamma i industriföretag. Det är med andra ord kanske av mera intresse att se till den grad av expansion som den industriella och den administrativa verksamheten i storstäderna varit föremål för under 1960-talet. Detta är en följd av regeringens omflyttningspolitik, som gynnat denna expansion. Att denna utveckling har skapat problem i storstaden säväl som i glesbygden torde herr Hugosson inte kunna förneka. Den omständigheten att det i dag tyvärr står tomma bostäder i våra storstäder är bara ett belägg för att planeringen i detta avseende har varit felaktig.

Av speciellt intresse är dock inte storstäderna utan de regioner som storstäderna utgör en del av. Där sker en fortgående befolkningsökning,

och regeringens regionalpolitiska handlingsprogram förutsätter en fortsatt icke oväsentlig koncentration av människor till dessa expansiva regioner av vårt land. Detta leder till att servicenivån i vissa andra delar av landet kan komma i fara till följd av ett alltför lågt befolkningstal. Herr Hugossons starka engagemang i denna fråga är kanske befogat ur lokalpolitisk synpunkt, men om man ser den totalt, alltså med tanke på regionalpolitiken i stort, gäller det att skapa förutsättningar för en sä jämn fördelning av resurserna som möjligt. Därmed åstadkommer man förutsättningar för en så människovänlig miljö som möjligt både i storstäderna och i glesbygden, vilket är målsättningen för centerns riksplan.

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att det inte har flyttat några norrlänningar tiU storstadsområdena. Jag sade att det var fel och att det var en falsk verklighetsbeskrivning när man från centerns sida i går gjorde gällande att industriföretag har lokaliserats till storstadsregionerna som en följd av regeringens engagemang.

Jag skall gärna medge att planeringen kanske har varit dålig i Göteborg. Men låt mig dä slå fast att pä de senaste 14 åren har det i Göteborg varit borgerlig majoritet under 10 är. Därför fär väl herr Åsling vända sig till sina egna kamrater i den borgerliga flocken i detta fall.

Sedan vill jag fråga varför jag inte skulle engagera mig för de människor som i dag har det svårt i storstadsområdena. Varför skulle inte jag vara engagerad när det gäller att undvika att skapa motsättningar mellan land och stad? Det har jag väldigt svårt att förstå. Man kan naturligtvis inte frigöra sig frän bekymren pä hemmaplan, herr Åsling. Det kan inte jämtlänningarna heller. Men jag har försökt föra ett principiellt resonemang och säga att det är farligt att skapa motsättningar mellan människor i städerna och människor pä landsbygden.

Vad slutligen gäller lokaliseringen till storstadsområdena vill jag fråga: Hur är det med centern närstående organisationer i det fallet? Hur många av jordbrukets organisationer är lokaliserade till Stockholm? Och vart lokahserade man Böndernas hus i Skåne? Jag har för mig att det var till Malmö. Den koncentration till storstadsområdena som centerpartiet närstående organisationer har gjort kan inte pä något sätt jämställas med vad regeringen eventuellt kan ha medverkat till.

Herr ÄSLING (c) kort genmäle:

Herr talman! En följd av de regeringsdispositioner som herr Hugosson talar om är ju ändå den starka koncentrationen till de tre storstadsområdena under 1960-talet. Det kan väl inte herr Hugosson förneka? Den kraftiga folkomflyttning som då ägde rum har drabbat samhället i form av ökade anspråk på investeringar och samhällsservice m. m. och har — det är ett obestridligt faktum - gynnat en okontrollerad expansion i storstadsregionerna. De har ocksä skapat de planeringsproblem som vi i dag brottas med och som vi här borde diskutera sakligt i stället för att försöka skapa motsättningar mellan storstäder och landsbygd, som herr Hugosson med sitt inlägg förefaller sträva mot.

143

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

Här gäller det ju ändå att samlas omkring en översiktlig planering som innebär ett maximalt tillvaratagande av de resurser som finns i skilda delar av landet. De sysselsättningssvårigheter man för närvarande har, t. ex. i Göteborg, är beklaghga, men de är till en del följden av en felaktig samhällsplanering under 1960-talet.

Jag föreställer mig att herr Hugosson, när han betänker detta, måste erkänna att mot den bakgrunden är regeringens regionalpolitiska program inte mycket att yvas över. Där finns svagheter som jag här tidigare har pekat på och därmed tyvärr begränsade möjligheter att föra en kraftfull regionalpolitik.

Hert HUGOSSON (s) kort gemäle:

Herr talman! Befolkningsutvecklingen sammanhänger i mycket stor utsträckning med näringslivets behov av arbetskraft. Jag redovisade vad som har hänt pä industrisektorn under senare hälften av 1960-talet och konstaterade att i det närmaste 2 500 industrijobb har försvunnit i Storgöteborg. Enligt de siffror vi fick fram för några dagar sedan har i hela området 10 000 industriarbetsplatser försvunnit under en tioårsperiod. Men herr Åslings beskrivning stämmer in på det som kännetecknade 1950-talet.

Jag tycker inte att det är något fel att vi i Göteborgsområdet under senare delen av 1960-talet fick möjlighet att suga upp 75 procent av arbetstillskottet till den offentliga sektorn, till kommun och landsting, för att klara ett ökat vårdbehov. Jag tycker det är felaktigt när centerpartiet i sin agitation målar ut våra storstadsområden som ur miljösynpunkt och andra synpunkter farliga områden för människorna. Det är ett led i centerpartiets strävan att skapa motsättningar mellan storstadsområdena och den övriga delen av landet. Jag tycker att det är allvarligt att man gör det.

Jag vill fråga: Har herr Äsling räknat på hur många nya industrijobb som skapats i andra delar av landet genom att Volvo lagt en mycket stor del av sin expansion i småorter, bl. a. i Norrland, hur många industrijobb som skapats genom att SKF har lagt sin expansion till andra delar än Göteborgsområdet, för att nu ta några andra exempel?

Herr talmannen anmälde att herr Äsling anhållit att till protokollet få antecknat att han inte ägde rätt till ytterligare replik.

144

Hert KARLSSON i Malung (s):

Herr talman! Under den utdragna debatt som nu snart har pågått i två dagar har från åtskilliga håll anförts krav pä åtgärder mot arbetslösheten och mot regional obalans. Skall vi lyckas tillmötesgå kraven på samhällsåtgärder mäste vi ha ett starkt samhälle som kan medverka i styråtgärderna — den faktor som människor ställer sina förväntningar till bhr ofta samhället. Det krävs solidaritet för att skapa ökad jämlikhet såväl mellan enskilda människor som mellan ohka delar av landet. Det krävs åtgärder byggda pä realistiska krav och strävanden för att skapa mer likartade förhållanden för hela landet. Det har talats om att vi skulle behöva ett rundare Sverige, och det är en vällovlig sak att satsa på. Men

hur vi än försöker att åtgärda problemen så har vi kvar våra långa avstånd och våra många ytmässigt stora kommuner. Detta gäller inte bara i Norrland utan ocksä i Dalarna. Jag tycker det finns anledning att påminna om att Dalarna har områden som är glesbygdsområden med stora avstånd och alla de svårigheter som kännetecknar mänga Norrlandskommuner. Skall regionalpolitiska satsningar vara till verklig nytta måste de naturligtvis sättas in i de områden där de bäst behövs. De särskilda regionalpolitiska satsningar som gjorts inom det inre stödområdet är därför verkligt välkomna; de har ocksä gett resultat. De inre delarna av landet har haft de största svårigheterna och kräver därför de största insatserna.

Herr talman! Behov av vissa justeringar av det inre stödområdets gränser föreligger dock.

I Dalarna har Malungs och Vansbro kommuner stort behov av att föras tUl det inre stödområdet. Dessa kommuners geografiska läge och näringslivsmässiga struktur hoppas jag skall kvalificera dem att föras till det inre stödområdet. Nu förutsätter jag att det inte krävs några speciella åtgärder från riksdagen i denna fråga utan att kommande regionalpolitiska beslut och de bemyndiganden som Kungl. Maj:t redan fått av riksdagen möjliggör en sådan områdesändring genom ett senare beslut av Kungl. Maj:t.

De lokaliseringspolitiska satsningar som skett i Dalarna har varit stora och gett goda resultat, men ändå har vi fått vidkännas befolkningsminskningar tidigare är. Jag hoppas att den trenden nu skall brytas och att vi fär en befolkningsökning. Sker en sådan ändring, måste förtjänsten härav till stor del tillskrivas de lokaliseringspolitiska insatser som skett inte minst inom centralregionen och i Moraområdet. Nu behövs naturligtvis ytterligare satsningar även pä dessa områden. Men aUdeles särskilt finner jag satsningar nödvändiga i den norra och västra delen av länet för att där trygga invånarnas framtid. Jag vill ocksä påminna om behovet av åtgärder i norra delen av länet för att trygga transporterna. Det gäller både persontransporter och godstransporter, varvid även råvarutransporterna -jag avser då närmast skogstransporterna — bör beaktas. Sådana åtgärder är nödvändiga om man inte skall skapa svårigheter som medför ytterligare arbetslöshet.

Jag hoppas att stödåtgärder även i fortsättningen skall sättas in för att stödja utlokaliseringen från våra större befolkningscentra till de områden där näringslivet behöver en breddning. Därvid bör Dalarna ihågkommas. Min förhoppning är att denna framtida satsning skall visa sig vara till nytta för hela Dalarna. Det behövs i framtiden ett solidariskt stöd. Därvid måste samhället säkerligen medverka i resursskapandet för att alla delar av länet skall fä tillräckliga resurser för en tillfredsställande framtida utveckling.

Ett starkt samhälle och de anställdas insyn och medbestämmanderätt i företagen kommer säkerligen att skapa en bättre regional balans och större trygghet för människorna i olika delar av landet.

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

Fru JONÄNG (c):

Herr talman!   Med anledning av den tidigare debatten här vill jag

145

10 Riksdagens protokoU 1972. Nr 113-114

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

146

understryka att centerpartiets politik syftar just till att minska motsättningarna mellan stad och landsbygd, meUan de människor som bor i städerna och de som bor på landsbygden. Jag upplever det som vår styrka att vi kan gå ut med samma budskap till land och stad. Strömningarna har, inte minst under senare är, gått mot centern. Vi försöker se verkligheten och lyssna till människornas behov - både i stad och på landsbygd. Jag tycker nog att de strömningar vi ser talar sitt språk.

Herr talman! 1 centerpartiets program som antogs i mars 1970 står följande: "Arbete är grunden för försörjning och trygghet. Samhället skall garantera att principen om trygghet för individen till arbete och inkomst kan förverkligas. Rätten till arbete skall vara inskriven i grundlagen."

På den socialdemokratiska partikongressen sade enligt tidningsreferat statsrådet Alva Myrdal följande; "Vi kan aldrig acceptera tesen att endast somliga skall få och ha rätt till arbete, medan andra avspisas med kontant ersättning. Vi har höjt ambitionsnivån från full sysselsättning till allas rätt tiU arbete."

Det är glädjande att socialdemokraterna nu har kommit fram till en ambitionsnivå, som synes ligga nära centerpartiets.

Den första fömtsättningen för att vi skaU kunna komma till rätta med den stora och besvärande arbetslösheten i vårt land är att vi känner arbetslösheten i hela dess omfattning. Det gör vi inte i dag. Varken vi här i riksdagen eUer regeringen eUer arbetsmarknadsmyndigheterna vet och kan säga hur mänga människor som är utan arbete i dag. Ingen känner den dolda arbetslösheten. Hur kan vi över huvud taget tala om allas rätt till arbete, om vi inte strävar efter att först och främst få ett underlag som ger en faktisk bild av verkligheten?

Vi fär som bekant mätningar av arbetslösheten frän både AMS och statistiska centralbyrån, och skillnaderna mellan de olika resultaten är betydande beroende på att olika metoder används. LO:s utredningsavdelning bl. a. har kritiserat AMS statistik och har sagt att arbetslösheten vid något tillfälle kunde vara dubbelt så hög som den av AMS redovisade statistiken.

Mot denna bakgrund är det kanske inte underligt att de åtgärder som regeringen sätter in för att råda bot på arbetslösheten inte är tillräckliga.

En adekvat mätning av arbetslösheten behövs.

Riksdagen avslog förra veckan en motion om kartläggning av den dolda arbetslösheten. Den berör i stor utsträckning kvinnorna. Allt tal om jämställdhet mellan man och kvinna faller, tycker jag, platt till marken om vi inte först vidtar de grundläggande åtgärder som är nödvändiga för att förverkhga målsättningen allas rätt till arbete, alltså även kvinnornas rätt.

Den arbetslöshet vi har nu är en annan arbetslöshet än vi haft tidigare, en strukturarbetslöshet. Den stora frågan är: Hur kommer strukturarbetslösheten att utvecklas under det här årtiondet?

Skall den pågående utvecklingen fortsätta, där vi behöver ytterligare färre människor och ytterligare fler maskiner för att åstadkomma produktionsökning? Industrin redovisar ju en ökande produktion samtidigt  som   den   mänskliga  insatsen   minskar.  Mellan   1965   och   1970

minskade den mänskliga insatsen med ungefär 70 000 personer, vilket är mer än 10 procent av hela industriarbetarstyrkan. Inom skogsbruket exempelvis räknar man med en minskning av sysselsättningen med 6 procent per år enligt tidningsuppgifter. Domänverket redovisade i gär i pressen ett förslag tiU organisationsutveckhng, som innebär en kraftigt bantad organisation med vidgad produktion. Av 5 880 anställda 1971 -detta enligt tidningsuppgifter - minskas antalet anställda med nästan 2 000 fram tih 1980, vilket är nästan en tredjedel.

Många från industrin friställda har hitills kunnat placerats inom den offentliga sektorn, som har expanderat kraftigt. Man kan räkna med att bortåt en fjärdedel av landets alla arbetande är sysselsatta inom den offentliga sektorn.

Men hur ser läget ut för den sektorn framöver? Ja, det känner vi alla till. Vi har åtstramning i kommunerna, rationaliseringar inom förvaltningarna — socialvården t. ex. — och det talas om skattetak.

Den offentliga sektorn behöver byggas ut på servicesidan i framtiden - vi har bl. a. förskolans förverkligande, som kräver insatser -, men måste vi ändå inte pä den här sektorn framöver räkna med en motsvarande utveckling som inom industrin, kanske inte så kraftig, men likartad, nämhgen innebärande en ökad volym av arbete utfört av en minskande skara personal? Vården kan dock naturligtvis inte rationaliseras hur långt som helst. 1 varje fall kan vi inte räkna med att i samma utsträckning som hittills ytterligare bortrationahserade från industrin skall kunna beredas plats inom den offentliga sektorn.

Den tredje sektorn, servicesektorn, har en stor andel av den totala sysselsättningen. Kan inte ocksä den bh utsatt för samma utveckling — rationaliseringar, som innebär minskning av den mänskhga insatsen?

Som statsministern påpekade i debatten i går trodde man för några är sedan att brist på arbetskraft skulle bli det stora problemet under det här årtiondet, och 1970 års långtidsutredning sysslade ocksä med den tanken. Tänk om det är fel! Tänk om det i stället är så, att vi framöver kan fä stora och bestående svårigheter att sysselsätta alla människor i vårt land! Jag tror det är angeläget att alla berörda parter sätter sig ner och förutsättningslöst diskuterar utveckhng och målsättning för arbetslivet framöver med utgångspunkt i den utveckling vi i dag befinner oss i. Det är möjligt att vi måste tänka om, att vi måste ompröva våra värderingar, se på hur vi på bästa sätt skall kunna fördela våra resurser. Vi behöver en ny helhetssyn på politiken för arbetslivet och arbetsmarknaden.

Det finns många åtgärder som är tänkbara i en svår arbetslöshetssituation. I den proposition som kom i går har redovisats en hel del åtgärder som man är beredd att vidta. Arbetslösheten måste naturligtvis angripas på många sätt - genom en bättre ekonomisk politik, genom arbetsmarknadsåtgärder och genom utbildning. Jag skall därtill framställa ett förslag, eller kanske rättare sagt ställa ett krav. Det är ett krav som inte är nytt — det har framförts mänga gånger av centerpartiet - men nyheten med det är att det förs fram som en åtgärd mot arbetslöshet. Kravet är: Sank pensionsåldern från 67 tiU 65 är!

Jag lägger alltså nu inte i första hand sociala synpunkter eller jämlikhetssynpunkter på en sänkning av pensionsåldern frän 67 till 65 är

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

147

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

— där hänvisar jag till de synpunkter som mitt parti tidigare har fört fram i riksdagen och som givetvis fortfarande är grundläggande, men jag ser en sänkning av pensionsåldern som ett instrument i arbetslöshetssituationen.

En sänkning av pensionsåldern med två år innebär att i stort sett två årsgrupper förs ut ur produktionen. Hur många det kan röra sig om kan inte exakt sägas. Enligt statistiska centralbyrån hade vi i oktober i år 22 500 personer på 66 år och 32 000 personer pä 65 är som förvärvsarbetade. Det är sammanlagt ungefär 55 000. Hur stor del av dessa 55 000 arbetstillfällen som kan öppnas för nyrekrytering är naturligtvis svårt att säga. Även om 65 år fastläggs som pensionsålder, bör det enligt min mening finnas en viss rörlighet och individuell valfrihet till pensionering, vilket kan innebära någon minskning av de angivna talen.

Man åstadkommer mycket positivt med en sänkning av pensionsåldern. Man får mänga tiotusentals arbetstillfällen, man skapar bättre rättvisa och jämlikhet mellan människorna i vårt samhälle och man visar den uppskattning som man är skyldig de människor som lagt grunden till allt det goda vi har i värt samhälle i dag och dem som ändå aldrig helt fått kompensation för allt de tidigare fått försaka.

Ungdomsarbetslösheten är beklämmande stor, och vi har talat mycket om den i kammaren här i dag. Det säger allt om att vi alla upplever den som ett stort problem. Av åldersgrupperna visar det sig att 16-24-åring-arna redovisar den procentuellt sett klart största ökningen i arbetslöshetstalen, trots att utbudet från den gruppen minskade kraftigt. En sänkning av pensionsåldern skulle ha effekt också för ungdomsarbetslösheten. På många sektorer inom näringslivet har det varit en ringa naturlig avgång, och avgången har ofta inte alls stämt med de prognoser som gjorts. Skogsarbetarförbundet gjorde t. ex. en prognos över den naturliga avgången bland skogsarbetare, men den har visat sig inte hålla. Är det svårigheter och arbetslöshet på arbetsmarknaden, minskar naturligtvis avgången, eftersom det blir osäkert och otryggt med nya arbeten; man vet vad man har men inte vad man fär. Därigenom blir nya arbetstillfällen för ungdomen färre än de annars skuUe ha varit.

Ätt vara ung och arbetslös är naturligtvis plågsamt. Det skapar svära problem nu och för framtiden. Då jag emellertid under en interpellationsdebatt i våras med inrikesminister Holmqvist utvecklade synpunkter och önskemål på åtgärder mot ungdomsarbetslösheten, skall jag inte ytterligare ta upp tiden och här gå in på den frågan. Den har dessutom ingående diskuterats här i kammaren i dag.

Jag vill bara understryka en sak som är viktig, nämligen utbildningen. Man kanske kan förstå att det inte uppfattas som ett gott råd av de ungdomar som just avslutat sin utbildning och som framför allt vill ha arbete och fiäna pengar, men pä litet längre sikt är dock en utbildning A och O för ungdomens möjligheter i framtiden.

148

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle;

Herr talman! Med anspelning på det meningsutbyte som herr Äshng och jag hade sade fru Jonäng inledningsvis att man i centerpartiet ville minska motsättningarna mellan stad och land. Därför, sade hon, kan vi gå ut med samma budskap till alla människor, oavsett var de bor. Hon sade

också något med tanke på de vackra opinionssiffror hon tydligen läst någonting om. Men när man går ut med ett budskap, skall man beskriva verkligheten som den är. Jag försökte i mitt anförande göra gällande att det är en falsk verkUghetsbeskrivning som man ger, och det är också ett budskap.

Centerpartiet utmålar i agitationen ute i landet storstadsregionerna som undermåhga ur mUjösynpunkt. Det är ingen hejd på hur dåligt människoma har det i storstadsområdena.

Men hur mänga är det av de friställda göteborgarna, tror fru Jonäng, som vill lämna denna enhgt centerpartiet undermåliga miljö?

När det under 1950- och 1960-talen var stor bostadsbrist i storstadsområdena, hur ställde sig centerpartiet till människorna då? Ni ville dämpa bostadsbyggandet i storstäderna.

När vi från socialdemokratisk sida säger att vi måste tygla de fria marknadskrafterna för att fä en vettig sysselsättningslokalisering över hela landet, dä vill inte centerpartiet vara med.

När vi i storstadsregionerna i dag kräver åtgärder för att garantera sysselsättningen, dä visar man på lokalt häll, t. ex. frän den borgerliga majoriteten i Göteborg, inget intresse. Man säger i en aktuell situation, att man inte avser att ingripa.

Fru Jonäng, om man skall gå ut med ett budskap skall man beskriva verkligheten som den är. Lät mig ocksä uttrycka den förhoppningen att centerpartiet går ut med samma budskap till föreningsrörelsen.

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Herr BRÄNNSTRÖM (s):

Herr talman! Planeringen för skogslänen skall gmndas på en i stort sett oförändrad folkmängd fram till 1980. Sä uttryckte sig inrikesministern vid presentationen av det regionalpolitiska handlingsprogrammet som har förelagts riksdagen. Målsättningen kan, beroende pä vad man jämför med, anses både negativ och positiv. För en västerbottning som har erfarenheter av svårigheterna att behålla eller helst öka befolkningen i ett län - 1960-talet medförde ett flyttningsunderskott på drygt 19 000 människor — kan denna målsättning ändock betraktas som positiv. Skulle utvecklingen leda till ett uppnående av den övre planeringsgränsen med en god sysselsättningsnivä för alla, är detta sä mycket mera välkommet. Arbete åt alla är en utomordentligt hög målsättning. Trots detta och väl medveten om de svårigheter som måste övervinnas för att nå detta mål ställde sig den socialdemokratiska partikongressen bakom en sådan målformulering. Några av de verktyg som skulle användas i det arbetet var regionalpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och den fysiska riksplaneringen. Lät mig uttrycka den tillfredsställelse som jag anser finns hos stora grupper i vårt samhälle inför den klara målinriktning som vuxit fram i och med proposition 111.

Men ingenting är så bra att det ej kan göras bättre. Jag återkommer strax till detta.

Först vill jag bara spegla några reaktioner i Västerbotten som kanske kan vara värda att registrera och helst också reagera pä. Stekenjokkfrågan har fått sin positiva lösning, beslut om igångsättning kan förväntas sedan bedömning av offerter från LKAB och Boliden slutgiltigt prövats. Men

149

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

150

viktigare än själva gravdriften anser jag beslutet om att samhällsekonomiska och inte företagsekonomiska bedömningar skulle få vara avgörande för projektets genomförande. Knäsättande av denna princip mäste oftare än hittills kunna användas där det uppenbarligen för med sig positiva verkningar för både samhället och den enskilde. Låt samma princip hgga till gmnd för fortsatt drift av gruvor eller gruvfyndigheter som ägs av staten men bearbetas av annan part.

Lokaliseringspolitiken har betytt utomordentligt mycket för den industrieUa utvecklingen i länet. Industristrukturen i Skellefteå är på många sätt unik för Norrland och har stor betydelse längt utanför den egna regionen. TiUkomsten av lUC, industrieUt utvecklingscentrum, i Skellefteå kommer ytterligare att positivt påverka denna industris möjhgheter att hävda sig tekniskt i en allt hårdare konkurrens. Men detta är inte tillräckligt för att tillgodose det längsiktliga behovet av tekniskt kunnande. Beslutet 1970 om högre teknisk utbildning i Skellefteå måste snarast genomföras. För att innehåUet i den utbildningen skall få samma kvaliteter som på övriga högskoleorter måste forskningsresurser tillföras, förslagsvis inom områden som t. ex. finmekanik, elektronik och mätteknik.

Ändra betydelsefulla satsningar på den industriella sektorn i länet är beslutet om ett industricentrum i Lycksele och, i ett senare skede sedan erfarenhet vunnits, prövning av en liknande enhet i Vilhelmina. Dessa två orter är av utomordentligt stor betydelse för att en hög servicenivå skall bibehållas i Västerbottens inland. Klassningen som regionala centra understryker att denna uppfattning delas av regeringen. Samma värdering borde ha gjorts beträffande Storuman, som i sin del av länet som en länk mellan Tärna, Sorsele och Lycksele har en stor betydelse för kontakterna kommunerna emellan. Satsningen pä en ny industri i Storuman med ca 20 miljoner kronor och 100 anställda understryker det riktiga i en sådan värdering.

Men det finns också kvarstående problem.

Kvinnosysselsättningen är i Västerbotten lika väl som i de flesta skogslänen otillfredsställande. Upprepade krav har ställts på regeringen om åtgärder för att förändra denna situation. När nu regeringen kraftfullt medverkat till en industrietablering till tre orter i den del av länet som har de största svårigheterna, en satsning som ger ca 1 000 personer arbete, är det på sin plats att ge regeringen ett erkännande för denna insats.

Låt mig tUl sist beröra några frågor som har betydelse långt utanför länets gränser, frågor som direkt påverkar den regionala utveckhngen.

Fraktstödet har positivt förändrat industrins villkor i Norrland men kan behöva en översyn för att än bättre svara mot de varierande villkor som föreligger för olika företagstyper och produkter. På samma sätt som fraktstödet påverkar kostnaderna för produkter frän företag i norr, pä samma grunder bör en översyn av persontransportkostnaderna komma tiU stånd. Detta gäller såväl järnväg som flyg. En översyn av teletaxorna pågår, enligt uppgift med inriktning pä att först och främst minska kostnaderna för långväga samtal men också samtal tiU kommuncentra. Det är min förhoppning att dessa översyner av taxepolitiken skall leda till

snara och positiva resultat.

Sluthgen vill jag understryka betydelsen av den inriktning som näringspohtiken nu får, där målet är att människorna i de olika regionerna skall erbjudas likvärdiga sysselsättningsmöjligheter och en hkvärdig social, kommersiell och kulturell service samt en god miljö.

I detta anförande instämde fru Normark (s) och herr Nygren (s).

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmäripolitisk debatt

Fru THEORIN (s):

Herr talman! Antalet sysselsatta är trots konjunkturnedgången större än för några år sedan, framför aUt beroende av att kvinnorna gått ut och krävt sin rätt till arbete, men sysselsättningen var totalt sett oförändrad våren 1972 jämfört med våren 1971. Antalet deltidsanställda har ökat, men antalet heltidsanställda var lägre våren 1972 än ett år tidigare. Trots kraftiga stimulansåtgärder från samhällets sida kvarstår en betydande arbetslöshet, främst bland ungdom och kvinnor.

Hur ser det då ut för kvinnorna? Min avsikt är att här redogöra för hur arbetslösheten ser ut ur kvinnornas synvinkel, var kvinnorna finns i arbetsmarknadsutbildningen och i beredskapsarbeten, och jag skall därefter söka visa var det är angeläget att sätta in resurser pä kort och pä läng sikt.

Antalet till arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa kvinnor har ökat väsentligt de senaste åren. De siffror som jag här nämner är hämtade från arbetsmarknadsstyrelsens arbetsmarknadsstatistik och gäller endast de till arbetsförmedlingen anmälda arbetslösa. De kommer alltså inte från arbetskraftsundersökningen, som ger helt andra och väsentligt högre tal. Dessa bestyrks för övrigt också av LO-rapporten, som pekar på beräkningar av sysselsättningsbehov pä uppemot 200 000 arbetstillfällen för latent arbetslösa eller dolt arbetslösa utöver den registrerade arbetslösheten.

Det är allmänt bekant att arbetslösheten sjönk något under vårmånaderna men ökade i augusti och september, som visade drygt 6 300 fler arbetslösa än  motsvarande månad   1971.  Jämför man månaderna maj

1971    och maj 1972 finner man, att den vid arbetsförmedlingen anmälda
kvinnoarbetslösheten ökade med ca 5 600 från 14 853 till 20 446.
Kvinnoarbetslösheten utgjorde i juli månad 34 procent av de anmälda
arbetslösa. De som inte var arbetslöshetsförsäkrade utgjordes tiU väsent
ligt större del av kvinnor. Ser man på fördelningen inom näringsgrenar
finner man, att av de arbetslösa kvinnorna hade nära 88 procent i maj

1972 varit sysselsatta inom tUlverkning, varuhandel och offentlig
förvaltning. Ändelen kvinnor av samtliga arbetslösa var störst inom
yrkesområdet servicearbete, där 82 procent av de arbetslösa var kvinnor.

Cirka hälften av personerna i arbetsmarknadsutbildning är kvinnor, men när man närmare granskar fördelningen på olika utbildningsområden inom arbetsmarknadsutbildningen finner man, att kvinnorna utgör endast 17,4 procent inom utbildning för industri och 11 procent inom utbildning för tekniskt arbete. Däremot utgör de hela 82 procent inom utbildning för kontorsarbete och 94,6 procent inom utbildning för vårdarbete,  dvs.   traditionella  kvinnoområden  och därmed läglöneom-

151

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

152

råden. Fördelningen visar hur angeläget det är att få in kvinnorna i arbetsmarknadsutbildning för den traditionellt manliga arbetsmarknaden och att en sådan förändring måste stimuleras fram.

Hur ser det då ut bland beredskapsarbetena? Den 15 maj 1972 fanns det 39 514 sysselsatta i beredskapsarbete. Äv dessa utgjorde 7,8 procent eller drygt 3 000 kvinnor. Detta kan jämföras med förra höstens siffror, där knappt 900 kvinnor återfanns i de ca 20 000 beredskapsarbeten som då var i gång. Alldeles uppenbart är att samhället ännu inte hunnit vänja sig vid kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och att kvinnorna inte accepterar att betraktas som en arbetskraftsreserv utan liksom männen kräver samhällets insatser med beredskapsarbeten vid arbetslöshet.

I propositionen 125 signalerar regeringen åtgärder för den arbetslösa ungdomen, vilket naturligtvis är angeläget då ungdomsarbetslösheten oroar. Men självfallet måste också beredskapsarbeten med inriktning på att skapa sysselsättning för arbetslösa kvinnor igångsättas. Och tydhgt är att traditionellt manliga beredskapsarbeten som byggnads- och anläggningsarbeten inte är till fyllest. Servicesektorn är personalkrävande och skulle därför lämpa sig väl som sysselsättningsobjekt i en lågkonjunktur. I kommunernas planering av beredskapsarbeten bör kunna förberedas åtgärder inom värd- och servicesektorn, där det finns uttalade otillfredsställda behov samtidigt som vi har en hög arbetslöshet. Nya arbeten borde kunna organiseras och kombineras med utbildning inom den sociala hemhjälpen, inom fritidsverksamheten för barn och ungdom liksom ocksä inom barntillsynsomrädet, där uppgifterna skulle innefatta tillsyn av sjuka bam i hemmet och medhjälp i arbetet pä daghem och fritidshem.

Det är givetvis angeläget att de konjunkturpolitiska insatserna främjar en långsiktig utveckling mot de på politisk väg uppställda målen. Det är självfallet inte bara angeläget att industrin utnyttjar en lågkonjunktur för uppbyggnadsarbete. Även samhällets organ, stat och kommun, bör utnyttja en lågkonjunktur för uppbyggandet av den samhälleliga servicen. Primärkommunerna har numera en ekonomisk långtidsplanering som sträcker sig över fem år. Normalt visar den en successiv höjning av ambitionsnivån beträffande serviceutbyggnaden. Vid en konjunkturdämpning ser sig mänga kommuner tvingade att begränsa utgifterna, vilket drabbar delar av servicesektorn i olika grad. Det förefaller vara ett kortsynt tillvägagångssätt som kommunerna tvingas tillämpa. 1 stället borde det för samhället vara angeläget att använda konjunkturdämpningen till att stä väl rustat inför den konjunkturuppgång som förr eller senare kommer. När konjunkturen vänder uppåt igen, bhr trängseln om resurserna erfarenhetsmässigt hård.

Det borde enligt min mening vara möjligt att i en konjunkturdämpning dels tidigarelägga kommunala investeringar och ge statliga stimulansbidrag utöver vad som förekommer, normalt, dels också ge ekonomiskt stöd till driften av servicen pä ett sätt som är anpassat till varje kommuns långsiktiga ambitioner och resurser. Det finns anledning påpeka att ett investeringsstöd till kommunerna knappast får avsedd effekt om det inte kombineras med driftstöd, dä driftkostnaderna är särskilt kännbara för kommunerna  i ett visst konjunkturläge och innebär långsiktiga bind-

ningar vid en högre kostnadsnivå. Det torde vara möjligt att med statliga bidrag under perioder av konjunkturdämpning lyfta en kommuns servicenivå. Lyftningen kan göras olika hög och anpassas till det aktuella behovet av sysselsättningsstiniulans. När kommunens planerade servicenivå överensstämmer med den genom statsbidraget åstadkomna, upphör det statliga bidraget att utgå, och driftkostnaderna får därefter öka i den takt som kommunens egna resurser medger, varför nägon förändring av utbyggnadstrenden inte sker.

De här tankarna är jag inte ensam om. 1 LO-rapporten Ekonomiska utsikter påtalas att kommunernas åtstramning inför 1973 får slagsida åt den sysselsättningsintensiva service- och sociala sidan. Där sägs: "ArbetsmarknadspoUtiska sysselsättningsåtgärder med inriktning på den sociala sidan och serviceverksamheten kan utnyttjas för att överbrygga sysselsättningssituationen. Det fordras emellertid en sammankoppling med kommunernas egna rekryteringsätgärder i ett senare skede och framför allt en medveten regionalpolitisk inriktning av beredskapsarbeten av detta slag. Eftersom industrisysselsättningen inte kan beräknas öka sä väsentligt att det ökade arbetskraftsutbudet kan sugas upp, måste även den offentliga sektorn beredas visst utrymme för sysselsättningsökning. Kommuner och landsting kan beredas möjligheter till detta eftersom utrymme för särskilda sysselsättningsstimulerande åtgärder från statens sida alltjämt finns."

Olof Palme påpekade i går att det nu och i framtiden kommer att krävas betydande insatser för att öka kvinnornas sysselsättning. Den socialdemokratiska partikongressen har antagit en näringspolitisk rapport och jäinlikhetsgruppens andra rapport och ställt målet "arbete ät alla" som den centrala arbetsuppgiften framför sig. Arbete skall erbjudas inte bara dem som nu efterfrågar det, utan förhållandena skall ändras så att alla kan efterfråga arbete och därmed bli delaktiga i det egenvärde som tillgången till ett arbete ger. Det kan synas vara djärvt i det kärva arbetsmarknadsläge vi nu befinner oss i att anta ett sådant mål men, som Olof Palme sade i gär, "att ge upp ambitionen att ge t. ex. kvinnorna en likvärdig ställning i arbetslivet med hänsyn till dagens svårigheter skulle vara ett nederlag och betyda sämre välfärd för individen och för samhället".

Alldeles uppenbart är att ökningen av sysselsättningen i framtiden kommer att ske inom servicesektorn och att en fortsatt snabb utbyggnad av den offentliga sektorn blir nödvändig. Detta framgår bl. a. av en översikt från statistiska centralbyrån. Trender och prognoser - befolkning, utbildning och arbetsmarknad, som publicerades i september i år och vari redovisas en beräknad utveckling inom olika sektorer mellan 1970 och 1980. Den prognosen säger att vi inom tioårsperioden förlorar en kvarts miljon jobb inom industri, jord- och skogsbruk, samfärdsel och varuhandel. Prognosen pekar på en ökning inom privat service och offentliga tjänster med 317 000 nya jobb på tio år. En sädan ökning förutsätter en snabb ökning inom den offentliga sektorn. Man kan ifrågasätta om det kommer att ske med tanke på kommuners och landstings åtstramningar i dagsläget. Men även om en sädan ökning skulle ske med över 300 000 nya arbeten inom privat och offentlig service över

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

153

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

.Allmänpolitisk debatt

154

en tioårsperiod visar prognosen därmed endast på en total ökning av antalet jobb med 67 000 på tio år eUer 6 700 per år, något som inte kan motsvara kvinnornas krav på rätt till arbete.

Det socialdemokratiska kvinnoförbundets program understryker just det egna förvärvsarbetet som en förutsättning för ekonomiskt oberoende för kvinnan, och därmed en förutsättning för kvinnans frigörelse. Men kvinnoförbundet säger ocksä i sitt program att det skall vara möjhgt att förena arbete och familj. 1 de beräkningar som gjorts med hjälp av statistiska centralbyrån har man funnit att om arbetstiden för föräldrar med barn under elva år begränsas till sex timmar per dag och för övriga till sju timmar per dag skulle 22 procent fler människor, eller över 700 000 fler än nu, kunna förvärvsarbeta. Lösningen på problemet arbete åt alla kan kanske finnas där.

Fru Jonäng sade att samhället enligt centerns program skulle garantera arbete och att det skulle inskrivas i grundlagen. Ja, det är en mycket hög ambitionsnivå, och fru Jonäng tyckte att det var roligt att det socialdemokratiska partiet nu hade kunnat sälja sig till centern. Jag vet inte vem som var först och inte om jag kan acceptera att centerns program frän 1970 skulle vara mer långtgående än socialdemokraternas krav pä full sysselsättning, som funnits sedan 1930-talet. Men jag kan glädja fru Jonäng med att socialdemokraterna i Finland sedan mänga år har samma ambitionsnivå inskriven i sitt handlingsprogram, så man kan kanske däri läsa vem som hämtat kunskaper och intryck från vem.

Jag tror inte på fru Jonängs recept att sänka pensionsåldern med tvä är för att klara sysselsättningen. I ett akut sysselsättningsläge skulle man med fru Jonängs recept möjligen kunna åstadkomma kanske 50 000 fler arbetstillfällen. Men jag har försökt visa med min beskrivning att det inte är fråga om att klara sysselsättningen i ett akut läge om man menar något med att kräva rätt till arbete åt alla, och det menar alltså socialdemokraterna. Hur mycket som ligger i centerns målsättning vet jag inte, och jag vet inte vilken kraft centern vill sätta bakom orden om att samhället skall garantera arbete ät alla, för därtill krävs verkliga styrätgärder från samhällets sida. Hur skall man kunna nå målet garanterat arbete åt alla, som uppställts från centerns sida, när det kan röra sig om mellan 700 000 och 1 000 000 människor? Det är annoriunda än att klara ett akut konjunkturläge för ca 50 000 människor. Det gäller, fru Jonäng, inte att klara sysselsättningen i dag allenast, det gäller att skapa arbeten för framtiden!

Kvinnorna har kommit ut pä arbetsmarknaden för att stanna, och de kommer inte längre att acceptera att bli betraktade som en arbetskraftsreserv. Åtgärder från samhällets sida måste därför vidtas både på kort och på läng sikt. En medveten plan för hur sysselsättningen skall utvecklas i framtiden och för hur den skall fördelas över landet blir nödvändig. Vi mäste veta i vilka sektorer jobben skall finnas och efter vilken tidsplan de skall skapas inom den offentliga sektorn. Med utgångspunkt i en sädan plan kan vi ställa krav på näringspolitiska insatser när det gäller kapitalförsörjning, teknisk förnyelse, utbildningsinsatser m. m., som blir nödvändiga för att kunna förverkliga planen. Avstår man från en sådan plan, överiåter man på marknadskrafterna att bestämma vad som skall

ske - dä blir det kapitalavkastningen och lönsamheten som blir avgörande för vad som skall ske pä arbetsmarknaden, inte människornas behov av arbetstillfällen.

Fröken PEHRSSON (c);

Herr talman! Jag vill ägna några minuter åt trafiksäkerhetsfrågorna.

Det stora antalet olyckor pä våra vägar inger allmän oro. Olika åtgärder har vidtagits från myndigheternas sida för att begränsa antalet olyckor, men åtgärderna har inte varit tillräckliga. Under 1960-talet dödades ungefär 1 200 personer per är och 30 000 skadades. Enligt en annan uppgift omkom under de tre mörkaste månaderna förra året 300 personer och 4 000 skadades, en del så svårt att de mäste tillbringa resten av sitt liv i rullstol eller på sjukhus.

Förutom de rent mänskhga lidanden som trafikolyckorna åstadkommer har de samhällsekonomiskt stor betydelse. Olika beräkningar av produktionsförluster, sjukvårdskostnader, materieUa kostnader och administration visar pä en samhällsekonomisk förlust pä 2,5 miljarder kronor per år på gmnd av trafikolyckor. Belastningen på sjukvården är i dag mycket stor, och kostnaderna tenderar att öka. Därför mäste åtgärder sättas in för att begränsa utgifterna. Snabba och kraftfulla insatser är nödvändiga för att hindra svära olyckor på vägarna. Pä så sätt kan vi medverka till att minska sjukvårdskostnaderna.

Vägsektorn måste ägnas stor uppmärksamhet. Bättre vägar är av största betydelse för trafiksäkerheten. Tyvärr är en stor del av vägnätet hårt nedslitet, och medlen för underhåll och förbättring är obetydliga — även om jag är medveten om att kommunikationsministern gör sitt bästa för att fä fram medel till vägarna.

Jag kan nämna några siffror frän Älvsborgs län som belyser vägstandarden. Av riksvägarna hade år 1970 30 procent fullgod standard, 31 procent godtagbar standard och 39 procent icke godtagbar standard. Av genomgående länsvägar hade år 1970 25 procent fullgod standard - alltså bara en fiärdedel - 29 procent godtagbar standard och 46 procent -nära hälften av länsvägarna — icke godtagbar standard.

Med sä dåliga vägar förstår var och en att trafiksäkerheten inte alltid kan tillgodoses pä ett betryggande sätt. Även om situationen påverkas positivt genom de beredskapsarbeten som genomförs som vägarbeten räcker inte det. Ett förstärkt vägunderhåll är ytterligt angeläget. På de här dåliga vägarna färdas dagligen tusentals barn till och frän skolan. Enhgt min uppfattning behövs skärpta åtgärder för att öka säkerheten i samband med skolskjutsar.

Jag vill också nämna några andra faktorer som är viktiga i trafiksäkerhetshänseende.

Trafikundervisningen i skolan bör om möjligt få ännu större plats pä schemat, och undervisningen bör ges till alla barn och i alla åldrar. Smä barn bör i för- och lekskola ges undervisning i trafikkunskap.

Ökat forskningsanslag är ytterligt angeläget; det är en annan väg att arbeta förökad trafiksäkerhet. Samhällsekonomiskt kostar trafikolyckorna 75 öre per mil, men det statliga bidraget till trafiksäkerhetsforskning uppgår till 1 öre per mil. Vill man minska olyckorna mäste ökad satsning

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

155

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

på trafiksäkerhetsforskning ske.

Äv de under oktober månad omkomna var 15 cykel- eller mopedförare. Kunde vi fä fram fler cykel- och mopedbanor, gick det kanske att komma ifrån en del av de här olyckorna.

Gångtrafikanternas säkerhet bör också tillgodoses. Mänga olyckor sker på övergångsställen och i mörker. En tillfredsställande belysning vid övergångsställen och skyldighet för gångtrafikanter att bära reflexanordningar eller lykta borde kunna begränsa antalet olyckor av det härslaget.

Det finns andra trafikfaror på våra vägar. Jag tänker på de långa lastbilarna. Centerns kvinnoförbund uppvaktade i maj 1971 kommunikationsministern och framförde vissa krav, som man menade borde beaktas för att öka trafiksäkerheten. Bl. a. påpekade man att de långa lastbilarna kan utgöra en stor trafikfara, och man föreslog en begränsning i fråga om längd och vikt för stora lastfordon. Statsrådet var vid det tillfället inte vidare intresserad för de begränsningar som föreslogs, men i år, ett är senare, har han aviserat att åtgärder av det slag som förordades av vårt förbund kommer att aktualiseras.

En bidragande orsak till många trafikolyckor är direkta brott mot gällande trafiklagar. Hastighetsgränser mäste vi kanske ha även i framtiden, åtminstone i tätorter och på vissa farliga vägavsnitt, och har vi denna trafiklagstiftning som begränsar hastigheten, då är det nödvändigt med en intensifierad övervakning. En lag som inte efterlevs har knappt någon uppgift att fylla. Ökad trafikkontroll och övervakning tillsammans med intensifierad information och upplysning om trafik-faroma skulle enligt min mening ha stor betydelse för trafiksäkerheten på våra vägar.

En utbyggnad av den kollektiva trafiken så att den passar den enskilda människan vore dessutom önskvärd. Statistiken har visat att olycksrisken för kollektiva transportmedel är endast en tiondel av olycksrisken för de enskilda trafikmedlen.

Herr talman! Jag har den uppfattningen att trafiksäkerhetsfrågorna mäste ägnas mycket stor uppmärksamhet, och enligt riksdagens beslut i våras delas denna uppfattning av riksdagens ledamöter. Jag hoppas därför att detta intresse medverkar till att vi snarast får fram en samordnad satsning i syfte att åstadkomma en ökad trafiksäkerhet.

156

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! I höstens remissdebatt har som väntat huvudsakligen berörts de stora och allvariiga sysselsättningsproblemen och de ekonomiska aspekterna i samband därmed. Beträffande arbetsgivaravgiften och höjningen av densamma den 1 januari har i några anföranden också förts in löneskattens betungande verkningar på ideella organisationer och frikyrkliga samfund. Jag skall i remissdebattens slutskede inte ta upp arbetsgivaravgiftens inverkan på näringslivet - mänga talare har berört densamma — utan endast säga några ord om beskattningen av trossamfunden och invandrarkyrkorna.

1 går kväll ställde herr Helén till finansministern en fråga, som berörde detta område: Vad tänker regeringen göra för att kompensera de ideella organisationerna  med  hänsyn  till arbetsgivaravgiftens verkningar?  Och

herr Sträng svarade: Det får herr Helén svar på - vad regeringen tänker och vad det blir om det blir någonting - en tio dagar fram i januari, när statsverkspropositionen i vanlig ordning läggs fram.

Ett sådant svar var väl väntat av en finansminister - i synnerhet av en sä slagfärdig finansminister som herr Sträng. Ändå skulle jag vilja vädja tUl herr Sträng att än en gång fundera pä detta problem. Jag har förvisso en överväldigande majoritet bland frikyrkofolket och i de ideella organisationerna bakom mig, när jag framför en sådan vädjan.

Dessa trossamfund och organisationer bedriver, som säkert herr Sträng väl vet, en för hela värt land och inte minst dess ungdom synnerligen värdefull och gagnande verksamhet. Den är värd statsmakternas uppmuntran och inte, som man i dag tyvärr uppfattar det, något slags bestraffning.

Arbetsgivaravgiften infördes ju för att kompensera en skatteavlastning för det svenska näringslivet i samband med övergången från allmän värdeskatt till mervärdeskatt. De trossamfund som här nämnts kan bedriva sin verksamhet tack vare de medlemsavgifter och de friviUiga offer som inflyter. En pålaga som löneskatten kan inte kompenseras som i viss företagsverksamhet. Den fär tUl resultat antingen att verksamheten mäste inskränkas eller att de frivilliga offergåvorna mäste öka. Sveriges frikyrkoräd beräknar att den fyraprocentiga löneskatten på de fria trossamfunden jämte mervärdeskatten kommer att per år röra sig om ett belopp på 13 miljoner kronor. Vi har begärt en utredning om denna specialfråga och kräver att de fria trossamfunden och invandrarkyrkorna kompenseras för dessa avgifter respektive befrias frän desamma. Det är, herr talman, en rättvis sak att så sker.

Nr 114

Torsdagen den 9 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Med detta anförande, i vilket herrar Hyltander, Ekinge och Sellgren (samtliga fp) instämde, var överläggningen slutad.

§  2  Föredrogs  och  hänvisades  Kungl.   Maj:ts proposition  nr  125  till finansutskottet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren uppskjuta behandlingen av på föredragningslistan återstående ärenden till morgondagens sammanträde.

§  3 Kammaren åtskildes kl. 22.39.

In fidem

BERTIL BJÖRNSSON

/Solveig Gemert