Riksdagens protokoll 1972:112 Onsdagen den 8 november

ProtokollRiksdagens protokoll 1972:112

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1972:112

Onsdagen den 8 november

KL 19.30

Förhandhngarna leddes till en början av herr tredje vice talmannen.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

§ 1  Allmänpolitisk debatt (forts.)

Herr finansministern STRÄNG:

Hcrt talman! Efter att ha avlyssnat den här ekonomiska debatten i drygt åtta timmar skall jag glädja herr talmannen och kammarens ledamöter med att deklarera att jag låter mitt som vanligt välskrivna anförande och min redovisning ligga kvar i portföljen och i stället inskränker mig till att försöka göra några reflexioner kring och kommentarer tiU i första hand den partiledardebatt som vi har avlyssnat här i dag.

Jag har inte kunnat uraktlåta att både i debatten och i pressen lägga märke till hur undertecknad i all sin ringhet ständigt skildras som den evige optimisten. 1 själva verket har jag inte så mycket emot det. Den egenskapen har väl varit mera drivkraft i samhällsarbetet än den motsatta egenskapen, dvs. pessimismen. Den tycker jag mig finna pä så mänga häll även i den politiska församlingen att den sannerligen behöver balanseras med ett inslag av htet frisk optimism.

Nu är det möjhgt att mina värderade pohtiska motståndare är mera pessimistiska på grund av det partipolitiska nitet än vad som i själva verket är erforderligt. Man gör den reflexionen när man följer den dagsaktuella ekonomiska debatten och upplyses om att vi under senare hälften av 1950-talet och under praktiskt taget hela 1960-talet hade en pä sitt sätt ganska tillfredsställande och ibland, säger man, lysande ekonomisk utveckling i det här landet.

Undertecknad som under den här tiden har haft det angenäma uppdraget att frän statsrädsbänken redovisa och försvara den förda ekonomiska politiken, oavsett det har varit mot herr Ohhn, herr Wedén, herr Hjalmarson, herr Heckscher eller herr Holmberg, kan erinra om att det sannerligen inte har funnits mycket tUl övers för några optimistiska tongångar från oppositionens sida om den förda ekonomiska politiken. Jag uteslöt med avsikt herr Hedlund som var betydligt försiktigare i sin kritik. Han hade ju dessutom under sex till sju är pä 1950-talet ett medansvar för det hela.

Jag erinrar mig framför allt debatterna i den gamla andra kammaren dä det inte var ovanUgt att regeringen anklagades för att ha fört nationen på något slags Golgatavandring - inte bara det svenska folket utan även näringslivet och företagen - under inflationens och den ekonomiska överansträngningens förbannelse.

Nu upplever vi hur sakkunskapen i olika nationalekonomiska experters   skepnad   talar   om   den   lyckligen   gångna   tiden   på   1950-   och

119

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

120

1960-talen. Bland annat har ju en, som statsministern uttryckte det, popprofessor apostroferats när han ifrågasatt en återgång till 1950-talets politik som ett alternativ inför framtiden. Jag tror jag vågar säga, herr talman, att de som kommer att debattera de här frågorna — jag vill inte säga fram pä 1980-talet utan inskränker mig till att säga i mitten eller i slutet av 1970-talet — förmodligen har en annan och mera balanserad bedömning även av de första åren på 1970-talet än den som i oppositionens argumentering är gängse och populär just nu.

Det är arbetslösheten som har stått i förgrunden för debatten och dominerar denna. Vi är på regeringssidan angelägna om att denna debatt hålls levande. Vi vinner på att föra den debatten från mänskliga utgångspunkter och frän behovet av att göra insatserna. Men vi vinner ocksä pä att föra den frän sä realistiska utgångspunkter som möjligt. Det förekommer ju ofta en sifferexercis och en sifferstatistik i detta sammanhang som gör att svenska folket väl känner sig htet förvirrat inför denna debatt. Jag skaU inte ägna mig åt något sådant. Det har ju tidigare i dagens debatt förts en diskussion på denna punkt. Men man kanske ändå borde återföra frågan i dess rätta läge.

Låt mig dä konstatera att sä längt vi kan tro på de framräknade siffrorna, som bhr föremål för revisioner i efterhand — vi har ju inget annat att hälla oss till - så är läget inom den organiserade arbetarklassen något bättre denna höst än för ett år sedan. Oktoberrapporten frän AKU-undersökningarna visar också ett bättre läge än vad som förelåg i oktober för ett år sedan.

Jag är emellertid angelägen om att säga att jag alltid är beredd att ha vissa reservationer till ett material som bygger på ett intervjuklientel av 17 000 personer, vilket sedan multipliceras upp till att gälla för hela den ifrågavarande populationen på htet över 3,9 miljoner människor. Den aktueUa siffran över arbetslösheten har emellertid i den offentliga debatten spelat en väldig roll, och den har förekommit även här i dag. Jag vill därför bara i någon mån korrigera ett av inläggen. Den senaste siffran visar nämligen att vi har en högre sysselsättning än vad vi hade för ett år sedan och att arbetslösheten i oktober månad är lägre än vad den var för ett år sedan.

Hur det än må vara i detta avseende kommer vi aldrig fram tiU den exakta sanningen. Jag har velat säga detta — självfaUet utan att nonchalera aUvaret i sysselsättningsläget - eftersom ju aUa frågor skaU redovisas så kortekt som möjligt.

Det har kanske framkommit under debatten att vi fortfarande har ett speciellt problem när det gäller sysselsättningen, nämhgen att en tredjedel av våra företag för närvarande saknar yrkesutbildad arbetskraft. Det är ju en gammal känd regel att ett tillgodoseende av företagens behov av yrkesutbildad arbetskraft i sm tur initierar möjligheter att anställa ytterligare, icke yrkesutbildad arbetskraft. Den flaskhals som den yrkesutbUdade arbetskraften utgör är en strategisk faktor i hela vår sysselsättningspohtik. Detta innebär att omskolningen, den praktiska yrkesutbildningen och jag vägar också säga befrämjandet av rörligheten pä arbetsmarknaden bhr sådan som vi i den praktiska arbetsmarknadspo-htiska verksamheten fär lov att hålla ögonen öppna för som ett av medlen

att komma till rätta med de sysselsättningsbesvärligheter vi har i dag.

Härutöver krävs självfallet de speciella åtgärderna för ungdomsarbetslöshetens bekämpande och för de kvinnor som nu anmäler sig på arbetsmarknaden. Regeringens förslag är ju bl. a. ett uttryck för att vi har ögonen öppna för dessa senare synpunkter.

Vilka vägar har man då att gä fram på när man skall attackera samhällsekonomin och försöka rätta till det som behöver rättas tUl? Dagens debatt har ju gällt de båda alternativa linjer som i den populära diskussionen har rubricerats som den selektiva linjen och den generella linjen. I stället för de selektiva skulle man kanske kunna säga de mera planmässigt riktade åtgärderna och i stället för de s. k. generella de icke planmässigt riktade utan rent automatiska verkningar som man har förhoppningar om skulle ge det riktiga resultatet. Nu är det, som man har påpekat, på det sättet att alldeles renodlade är självfallet inte de här båda alternativen. Det avgörande är var man lägger huvudvikten, och regeringen har lagt huvudvUcten vid - låt mig använda uttrycket - det selektiva alternativet.

Om hert Helén tar fram statsministerns interpeUationssvar, så får han ett bestyrkande härav. Därför var jag något förvånad - jag tror inte att jag hörde fel - när jag avlyssnade hur herr Helén gjorde gällande att det förslag som nu redovisas är någonting av en frontförändring i politiken från regeringens sida. Vad som mycket lapidariskt och snabbt redovisas i interpellationssvaret ger ju vid handen att vi har arbetat med investeringsfonderna selektivt, att vi har arbetat med förstärkningar på bostadsbyggandets område och att vi har arbetat med förstärkningar i fråga om beredskapsarbeten, i fråga om hjälp till kommunerna och till industriernas mUjövårdsanläggningar samt med utbildningsstöd — framför aUt till ungdomar — av ett par skilda typer. Vidare har vi velat rasta upp nedslitna fastigheter, och vi har arbetat med och ämnar arbeta med en förstärkt förmedlingsverksamhet.

Vad som är nytt i det här förslaget är ju att vi förlänger tiUämpnings-tiden för investeringsfonderna. Det 20-procentiga skatteavdraget för maskininvesteringar höjs, men det förändrar inte principen selektivt insatt stöd. Vi fyller på med 10-procentigt avdrag för byggnadsinvesteringar - det har kanske karaktären av mera generellt inslag, men det kan ju bara användas av dem som har ett förtjänstläge som möjliggör avdraget, och det har fortfarande karaktären av en selektiv insats. Vi förlänger energiskattens hberalisering. Vi talar om att undersöka möjligheterna att förstärka exportkreditgivningen. Vi säger att vi bibehåller ATP-avgiften som den är för närvarande; och i övrigt är det ingenting annat än ett fullföljande av den pohtik som är introducerad.

När herr Helén tar det till intäkt för att nu har regeringen kommit på bättre tankar, så mäste det väl antingen bero pä en slarvig läsning av svaret eller ett behov av att kamouflera sin dagsattityd. Med undantag för kravet på att arbetsgivaravgiftens höjning skaU annulleras har han ju egentligen inte något annat att komma med än ett understödjande av regeringens synpunkter.

Vid debatten här i kammaren den 30 maj i år om ekonomin — den debatten har också berörts tidigare här i dag - var skatterna den allt

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

121

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

[11

dominerande frågan. Jag avstår från att kommentera detta - jag har inget behov av att göra det - men det fördes under vårriksdagens sista dagar en debatt också om konjunkturpohtiken. Jag brukar i allmänhet mte ha så mycket tUl övers för oppositionens reservationer till utskottsbetänkandena, men jag skaU citera den reservation som moderaterna, centerpartisterna och folkpartisterna avgav till finansutskottets betänkande nr 25, vilket handlar om den ekonomiska politiken. Jag gör det med hänsyn till den tidigare under dagen förda debatten. Det är riktigt att reservanterna inledningsvis säger "att den konjunkturbedömning, som görs i den reviderade finansplanen, är för optimistisk beträffande den närmaste framtiden".

Men sedan vill reservanterna ha ett htet försvar för vad de tidigare, föregående höst, bundit sig för. Det som oppositionen framförde för ett halvt är sedan var nog riktigt, sade reservanterna i maj månad, nämligen att man skulle ta bort löneskatten och sänka mervärdeskatten. Det var riktigt vid denna tidpunkt, sade man. Följaktligen var det inte riktigt — det måste vara den logiska konsekvensen - när man kom fram tih maj månad.

Vidare anför reservanterna att man bör håUa en hög arbetsmarknads-pohtisk beredskap. Där underströk reservanterna vad utskottet anförde i sitt betänkande, och utskottet underströk vad regeringen sade i sin proposition. Det rådde alltså enighet över hela linjen.

Man underströk vidare i den här reservationen hur nödvändigt det är att man ser till att bättra på tiUgången av yrkesutbildad arbetskraft för att lätta upp den brist som förehgger på det området.

Vidare anför reservanterna:

"När det gäller finanspolitiken innebär det i statsverkspropositionen framlagda budgetförslaget en viss förskjutning i åtstramande riktning i förhällande tUl innevarande budgetår" — dvs. det nu förflutna budgetåret. "Detta mäste enligt utskottets uppfattning anses vara en riktig åtgärd. Det är angeläget, att staten inte genom en lika stor upplåning som under innevarande är försvårar för näringsUvet att förstärka sina finansiella resurser eller utestänger kommunerna frän de i överenskommelsen med regeringen utlovade ökade länemöjligheterna."

Därefter fortsätter man;

"När ett konjunkturuppsving väl kommer tUl stånd kommer de
problem, som hänger samman med en alltför snabb pris-och kostnadsut
veckling på nytt att öka.--- Utskottet vill instämma i det som sägs i

motionen------ om att valutaproblemen inte kan anses övervunna.

Möjligheterna att det redan under innevarande år, när den ekonomiska aktiviteten fortfarande är låg, uppstår ett underskott i bytesbalansen inger oro."

Jag har citerat det här, herr talman, därför att jag tillät mig att under gårdagen, i ett framträdande i televisionen, säga att oppositionens uppfattningar och regeringens uppfattningar om konjunkturperspektivet var mycket samstämmiga så sent som den 30 maj i år. Och regeringens bedömningar byggde på den expertis regeringen hade tUl sitt förfogande, dvs. konjunkturinstitutet och de övriga ekonomiska experter som är samlade i finansministerns ekonomiska planeringsräd.

Man säger vidare i det här betänkandet, som är intressant ur många synpunkter, att man bör hälla igen på den kommunala aktiviteten. Man bör spara i fråga om statsutgifterna. Man bör göra klart för sig att även kommunerna är tvingade att spara.

Detta anfördes således så sent som i maj i år. Det var ett utlåtande som var klart återhållande, och allt det motiverades av att man bedömde konjunkturutvecklingen så att dessa yttranden var riktiga vid det tiUfäUet.

Nu kan man naturligtvis bli lurad på utvecklingen, och jag kan väl säga här, i det allmänna samförståndets intresse, att både regeringen och oppositionen delvis har blivit lurade pä utveckhngen. Den konjunkturuppgång som vi alla förväntade kom inte så snabbt som vi trodde vid vårriksdagens avslutning, men det innebär att regeringen har bevakat utvecklingen under den gångna tiden medan riksdagen varit hemförlovad.

Vi hade fram tiU augusti månad en relativt gynnsam utveckling i fråga om arbetsmarknadssiffrorna, och det är ju den första signalen på efterfrågan och anspänningen i konjunkturen. När de i augusti gick ät fel håll fattade regeringen omedelbart, i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen, vissa stimulansbeslut. De följdes upp ytterligare under september månad och de konfirmeras nu i en mer fullständig omfattning i den kompletteringsproposition som vi avlämnar tiU riksdagen.

Då kan man ställa sig frågan: Hur bedömer man nu konjukturutveck-lingen? Är man även denna gång för optimistisk, är man för pessimistisk eller kommer man något så när rätt? Ja, det är ju egentligen bara framtiden som kan ge svar på det? Vi har att göra bedömningar efter den förmåga vi har — ibland är den bristfällig — och efter de informationer som vi kan få av utveckhngen pä olika ekonomiska strategiska områden i den inhemska ekonomin och utomlands.

Ibland är det intressant att läsa vad andra instanser tror om utveckUngen. Här har i dag under den tidigare debatten citerats en ekonomisk rapport från Landsorganisationen, och för fullständighetens skull bör jag väl dä citera den ekonomiska höstrapport som Industriförbundet har publicerat, för första gängen i mera vetenskaplig form. Där säger man följande;

"Sysselsättningssituationen kräver stimulansåtgärder på arbetsmarknaden även under vintern 1972/73." Det är bl. a. vad vi nu effektuerar och begär riksdagens godkännande av. "Allteftersom industrins aktivitet ökar under våren och arbetskraftsefterfrågan stiger kan emellertid dessa åtgärder kontinuerligt avvecklas." Man är således ganska bestämd på den punkten. De kan avvecklas under våren. "Den successiva konjunkturuppgången erfodrar att den expansiva ekonomiska pohtiken upphör frän och med 1973." Enligt Industriförbundet borde man följaktigen säga halt när det gäller expansiv ekonomisk pohtik, om jag skaU läsa ordagrant, frän den 1 januari 1973. Vi har inte vägat vara så fräna i vår politik, men det är intressant att avläsa det. Och sä säger man: "Detta särskilt som man i god tid måste gardera sig mot möjligheten av ett eventuellt häftigt konjunkturförlopp. Bytesbalanshänsynen och de långsiktiga tillväxtkraven gör det rimligt att restriktiva åtgärder i första hand inriktas mot offentlig efterfrågan och privat konsumtion."

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

123

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

124

1 detta läge anser nu oppositionen att man skall avstå från att sätta beslutet om arbetsgivaravgiftens höjning i kraft. Jag har inte kunnat undgå att å ämbetets vägnar följa den pubhcistiska debatten på detta område. Jag skuUe vilja accentuera det hela och kanske överdriva något när jag säger: Menar ni verkligen att riksdagsbeslutet om den 2-procentiga arbetgivaravgiften kommer att knäcka företagen? Är den - det kan man tro när man hör era omdömen — orsaken till dagens arbetslöshet? I ordningens intresse bör man ju slå fast att den ännu inte har trätt i kraft. Det dröjer i runt tal fyra månader innan den första skatteleveransen i fråga om denna förhöjda arbetsgivaravgift skall äga rum. Men har den skrämsel som oppositionen och motståndarna lyckats uppamma gjort att den redan nu sprider sina verkningar i näringslivet? Ja, det kan ju tänkas, även om jag betvivlar det. Jag har nämligen den mycket bestämda uppfattningen att den här debatten har fått aUdeles för stora dimensioner.

Företagen är i dag hkvida, inte bara genom att de försett sig länemässigt via likvida banker och bankerna i sin tur har bhvit hkvida genom en mycket liberal riksbankspoUtik, utan företagen är också likvida genom bättre vinster. Dessa vinstförbättringar torde under 1972 hgga 10—12 procent över — jag tar nu grova medeltal - vad vinstläget var 1971.

Då kan man säga: "Ja, men Sträng vet ju ingenting om 1973, när den här arbetsgivaravgiften träder i kraft." Och det är sant som det är sagt. Vi vet ingenting om det. Men jag skuUe ändå väga gissa att det ur vinstsynpunkt knappast torde bh sämre. Jag har sett en enda prognos för 1973. Den har gjorts av en av våra aUra största affärsbanker, och den slutar pä ett ganska avsevärt bättre vinstläge 1973 än 1972. Försiktig som jag är avstår jag från att nämna några siffror. Det räcker med att här redovisa själva tendensen.

Och varför skuUe inte situationen vara bättre 1973? Konjunkturinstitutet visar i sin höstrapport — jag utgår ifrån att den ligger som korrektur på riksdagsledamöternas bord — en ökning av industriproduktionen på 5,5 procent nästa är. Man redovisar en troUg ökning av exporten med 9 procent i volym och 5 procent i pris, dvs. en värdemässig ökning för svensk export pä 14 procent. Orderingången till den svenska industrin är för fiärde kvartalet 1972 i klart uppgående. Tredje kvartalet har varit htet mediokert, men fiärde kvartalet visar en klar förändring tiU det bättre.

Det har också varit en hel del prisstegringar, som man med ett visst detektivarbete i de ekonomiska tidskrifterna sä småningom kan ta fram. Nu sker alla de här prisjusteringarna under mycket diskreta former och i regel utan all publicitet. Varför vet jag inte; jag anar det, men jag inskränker mig till att säga detta.

Jag skulle kunna fråga hur många av riksdagens ledamöter det är som har reda på att verkstadsindustrin har höjt sina exportpriser under första halvåret i år med 9 procent i förhållande tUl första halvåret i fjol — och verkstadsindustrin har ju under hela första halvåret 1972 betraktats såsom en tämligen medelmåttig verksamhetsgren, sett ur konjunkturuppgångens synpunkt.

Vi   vet   att   våra   massaproducenter   i   dagarna   har  genomfört   en

prisstegring på sin försäljning ut till Europa, en prisstegring som ändå är så pass stor att den betalar praktiskt taget hela arbetskostnaden i fabriken för att ta fram massan från rundvirket i vedgärden.

Nu är jag medveten om att en och annan säger; "Sträng talar ju för de stora företagen, och de klarar sig alltid. Men tänk pä de små! " Ja, i regel är det väl de stora företagen som har mycket folk och de små företagen som har litet folk. Den förhöjda arbetsgivaravgiften är ju relaterad direkt tUl antalet anställda. Från de utgångspunkterna bör man, menar jag, betrakta problemet. Jag har i ett offentligt anförande försökt göra en enkel beräkning. Jag sade att om det är ett företag som sysselsätter tio man och ger var och en 30 000 kronor, så har det en århg lönekostnad pä 300 000 kronor. 2 procent på det är 6 000 kronor. Eftersom den här avgiften är avdragsgill i taxeringen är nettot 3 000 kronor. Nu var det fråga om tio man, och därför är det 300 kronor per man. Det betyder således exakt 25 kronor per månad och anställd. Man kan naturligtvis säga; "Lägg pä den ena pinnen efter den andra, och tih slut har du knäckt kamelens rygg." Men om vi vet vad 25 kronor pä en månad innebär i dag, så tycker jag knappast att den kostnadsbelastningen riktigt harmonierar med aUa de skräckskUdringar man här ruUar upp. Man fär betala de där 25 kronorna om man anlitar en hantverkare på den svenska landsbygden en timme. Det är ju detta det är fråga om. Även om jag inte nonchalerar den här kostnaden, så är det alldeles orimhgt att göra den till någonting tiU vilket företagens vara eller icke vara så att säga fixeras.

Nu SkaU den här arbetsgivaravgiften, som det har sagts tidigare, finansiera skattesänkningen. Jag tar det som en absolut framgång i den politiska debatten att i varje fall herrar FäUdin och Helén numera är med pä skattesänkningen som sådan, dvs. att det är rimUgt och riktigt att svenska folket i gemen frän den 1 januari 1973 får tillbaka en tusenlapp på sin skatt per år. Det är möjligt att även herr Bohman är med pä det, och i så faU skulle vi ju ha den politiska enigheten pä den punkten.

Men det intressanta är ju att när man frän oppositionens sida säger att man på den här punkten nu är beredd att ansluta sig till regeringen, sä kommer man aldrig ifrån frågan hur man skall finansiera skattesänkningen. Då tror man att man har nått lösningen genom att säga att där kan finansministern öka pä det statliga budgetunderskottet eller med andra ord, som det här har sagts i dag, låna till skattesänkningen. Man kan föra resonemanget, menar herr Helén, att med modern budgetfilosofi behöver man inte hålla så hårt pä de gamla normerna. Man kan låna tiU skattesänkning som man kan låna tiU annat, och det hela gäller bara en bedömning: Vad tål det dagsaktuella läget i fråga om likviditetspåspäd-ning?

Nu uppstår först en fråga: Hur skall man låna de där pengarna? Jag har en benägenhet att vilja tänka vidare när jag hör sådana här djärva förslag. Skall man ta pengarna på den långa kapitalmarknaden, så kan jag hänvisa till vad de borgerliga reservanterna sade i finansutskottets betänkande nr 25 i maj månad i är; Det betyder att man gör intrång på den kapitalmarknad som behövs för industriell utbyggnad och för kommunal upplåning. Och framför allt — där är jag nog ett sanningsvittne - kan jag aldrig undvika att ställas inför kravet från industrins sida på garantier för

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

125

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

126

att få låna på svensk kapitalmarknad mer än vad man lånar nu och få de garantierna mera beständigt för framtiden.

Slutsatsen av det, herr talman, är att några 2-2,5 miljarder extra, som staten skulle ta hand om på den svenska kapitalmarknaden, finns inte om man är beredd att ta ansvaret för den finansiering som industri och kommuner nödvändigtvis mäste ta ur det sparandet. Dä kvarstår naturligtvis inget annat än att den här upplåningen för att finansiera skattesänkningen, som skulle formera budgetunderskottet mellan 2 och 2,5 miljarder, mäste tas i banksystemet.

Har oppositionen egentligen tänkt pä det? Har herr Fälldin tänkt igenom vad det skulle innebära? Staten går till bankerna och lånar för statens utgiftspohtik. Efter några dagar är de pengarna tillbaka i bankerna igen och skapar underlag för en likviditetsuppladdning. Staten fortsätter att låna, och sedan går mljangsen vidare. Då har man spätt pä en banklikviditet som gör det hela omöjligt att behärska när man kommer in i ett annat konjunkturläge — med sug efter arbetskraft och efter reala resurser.

Nu har vi visserligen en del hållhakar pä bankerna. Vi har ju både likviditetskvoter och kassakvoter, vi tillämpar straffräntor vid refinansie-ringen i riksbanken, och vi kan hitta på andra ting också. Men är man så djärv som oppositionen är och rekommenderar den likviditetsuppladdning som jag logiskt kommit fram tiU att oppositionen rekommenderar, då förslår inte de nuvarande reglerna för att behärska en anspänning i en uppåtgående konjunktur. Då blir det förmodligen fråga om att skärpa både Ukviditetskvoter och kassakvoter och straffräntor och vad det nu än kan vara fråga om. Och vad man är ängslig för ute i näringslivet, det är ju repetitioner av den hårda kreditpohtik som vi upplevde under 1970.

Tränger man in i det här problemet finner man alltså att oppositionen mte har anvisat några lösningar. Vi måste finansiera skattesänkningen med arbetsgivaravgiften, om vi vill ha en skattesänkning.

Sedan är det ju ändå en väsentlig skiUnad - jag säger det till herr Helén: Man kan låna till en viss gräns för att klara de akuta finansiella behoven när det gäller att finansiera beredskapsarbeten och sätta in pengar för arbetslöshetens bekämpande. I en annan konjunktur försvinner den utgiften automatiskt. Men lånar man till skattesänkningen försvinner ju inte den situationen i ett konjunkturomslag, såvida man inte är beredd att vid det tillfället gä ut och höja skatten och ta in pengarna den vägen.

Jag tror inte att man från er sida är beredd att dra den konsekvensen, och därför har man denna avgörande skillnad, om man kostar på sig diskussionen om att visst kan man låna tämUgen obegränsat i en sädan här tid. Det är ändå fråga om vad man lånar tiU - om det är tUl utgifter som försvinner i en annan konjunktur eller om det är till utgifter som permanentas även i en annan konjunktur.

All ekonomisk politik, herr talman, måste ju planeras för växlingar i läget, och all ekonomisk pohtik måste ändå som bakomliggande rättesnöre ha en klar blick för de strategiska faktorerna i en samhällets hushållning som ligger i begreppen handelsbalans och bytesbalans. Vi fär ett överskott i vår bytesbalans på ca 400 miljoner som det prognostiseras

för år 1972 - allt enhgt konjunkturinstitutet - och det är ett år med en relativt försiktig konsumtionsefterfrägan från privatpersonernas sida. Låt mig säga att vi kommer att fä en ökning av den privata konsumtionen som ligger mellan 2 och 3 procent eller något sådant under 1972. Det mesta talar väl för att konsumtionsökningen blir högre under 1973. Vid sidan om lönehöjningarna innebär ju de skattearrangemang som görs — skillnaden mellan den överskjutande skatten och kvarskatten och därutöver den skattesänkning som startar från början av nästkommande år — att vi får mellan 4 och 5 miljarder mer i konsumenternas händer. Och även om svenska folket under de senaste åren har haft en benägenhet att höja sitt hushällssparande, sä är det alldeles givet att denna påduschning kommer att innebära ett ökat efterfrågesug från konsumtionssidan, som naturhgtvis slår igenom även på importsidan - kanske därutöver ocksä i den formen att vi får en mindre volym att exportera. Det får sina verkningar på bytesbalansen, och det har under ett svagt konsumtionsår med nöd och näppe gått ihop när det gäller våra affärer med omvärlden. Konjunkturinstitutet redovisar i en hel serie utvecklingen under 1960-talet, och tyvärr är det så - som vi många gånger har konstaterat - att vi haft en benägenhet att leva över våra tillgångar i det fallet.

Nu har vi emellertid en valutareserv på 7 miljarder kronor, och det är jag tacksam för. I absolut mening tror jag det är den största valutareserv vi har haft någon gäng. Men herr Bohman brukar av och till i sina offentliga föredrag påminna om att valutareserven rätteligen bör redovisas i importmänader, och det ligger ganska mycket i det påståendet. Och med dagens utrikeshandel pä bortåt 44 000 miljoner kronor har vi med detta sätt att mäta en valutareserv som täcker två månaders import. Och då är den egentligen inte högre än den var under 1950- och 1960-talen.

När jag understryker detta är det naturligtvis därför att man inte kan uraktlåta att dra slutsatser av vad som hänt i andra länder i vår omgivning. Här har tidigare i dag talats om Englands kroniska valutasvä-righeter och de kroniska ekonomiska kriser som sprungit fram ur dem. Men vi har också sett exempel på närmare håll. I Danmark har man sålunda på grund av valutaläget tvingats tih att köra över aUa sina högtidliga utfästelser om frihandel och införa importregleringar. Eller vi kan se på vårt broderland i öster. Under den tid som jag har varit finansminister har man där tvingats till ett par devalveringar, betingade av att man inte klarat av sina valutaproblem med omvärlden.

Nu har vi också en upplåning för innevarande budgetår. Den är hög. Den rör sig om 6 1/2 miljarder. 1 kompletteringspropositionen har jag sagt att den upplåningen kan accepteras i dagens konjunkturläge, men den är näppeligen acceptabel som ett permanent inslag i vår budgetpolitik. Och eftersom jag utgår ifrån att oppositionen kommer att följa regeringen i de förslag vi lagt om de mera riktade insatserna för att komma tiU rätta med arbetslösheten, så mäste den upplåningen förstärkas med ytterligare ett par miljarder, om man inte vill betala för den skattesänkning som vi nu tycks vara eniga om.

Sedan, herr talman, är jag frestad att också säga något om återbärings-skatten. Det skulle kunna bli en lång och intressant utläggning, men jag

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

127

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

128

har fått en enkel fråga om den saken, och enligt de nya reglerna får man dä begränsa sina inlägg till tre, två och en minut, och det har ju sina svårigheter. Därför skall jag nu tjuvstarta litet.

Finansministern har många gånger anklagats för att han har suttit och tvångsbeskattat och tvångslånat drygt 2 mUjarder av svenska folket. Men vi gör upp skattetabellerna så att de skall passa medborgarna frän den utgångspunkten att de skall slippa kvarskatt med eventuella kvarskatte-räntor, och dä har man inget annat att gä efter än att relatera skatteuttaget till vederbörandes inkomster. Men när han sedan skriver sin deklaration, kommer också extrainkomster, kapitalinkomster och olika slag av avdrag in. Det förändrar utgångsläget, och det slutar med att vederbörande i regel får en överskjutande skatt, om han har sett tUl att göra de avdrag som tabellerna föreskriver. Jag har fattat kritiken sä att man önskar ändring av skattetabellerna på det sättet att den överskjutande skatten passade ihop precis med kvarskatten. Men det är ju ohka personer som fär tillbaka skatt och som betalar kvarskatt, och utifrån de utgångspunkterna skulle en sådan clearing bh htet underlig. Med den förklaring jag nu avgav går det heller aldrig att träffa rätt. Dessutom fick jag faktiskt när jag tittade närmare pä detta ett besked som var rätt övertaskande för mig själv. Den s. k. fyUnadsbetalningen, som varje svensk medborgare har möjlighet att göra genom att den 30 aprU sätta in pengar pä ett speciellt konto för att den vägen vara garanterad att slippa kvarskatt, ökar varje är och motsvarar under sisthdna år inte mindre än 2 mUjarder kronor, dvs. i det närmaste lika mycket som skillnaden mellan den överskjutande skatten och kvarskatten. Man kan fråga: Vadan denna viUighet att betala in pengar den 30 april? Svaret är helt enkelt att vi för närvarande arbetar med en så favoriserad ränta på den här skatten — 7 procent under 8 månader motsvarar ungefär 11 — 12 procents årsränta. Det fimis faktiskt folk som har räknat ut att det här är en profitabel placering. Jag har velat påpeka detta för att om möjligt i någon mån stävja diskussionen om hur Sträng tvängsbeskattar och tvängslånar av svenska folket alldeles i onödan.

Om jag ser pä den kommunala ekonomiska situationen i dag, tycker jag den ser relativt förtröstansfull ut. Det var oro bland kommunerna innan de fick klart för sig hur deras kompensation för skattereformen skulle te sig. Det har förts förhandlingar mellan finansdepartementet och kommunförbunden i höst, och jag tror att kommunförbunden gick ur den förhandhngen relativt tillfredsställda. Jag tvekar inte att säga att i medeltal kan kommunerna tillgodoräkna sig en ökning i skatteunderlaget med ca 8 procent. Det är ungefär vad som har varit medeltalet under de år pä 1960-talet som har betraktats som år med stark kommunal expansion och aktivitet, och till yttermera visso har det träffats en överenskommelse mellan finansministern, riksbankschefen och de kapi-talemitterande instituten, som innebär att kommunerna får en möjlighet att låna en halv miljard extra utöver den upplåning som de normalt har haft under de senaste tvä åren. Därför tror jag att den kommunala aktiviteten kommer att i stort sett ha samma omfattning som vi är vana vid.

Jag vill säga några ord om industrins roll i nuet och i framtiden. Det

avgörande är inte om man har så och sä många sysselsatta i industrin även om det har sitt intresse ur sysselsättningssynpunkt, utan det avgörande är om man har en produktionskapacitet i den svenska industrin, en volymökning som ger den möjhghet att betala en ständigt stigande import och dessutom klara det som jag har understrukit här sä viktiga bytesbalansproblemet. För detta krävs det naturligtvis investeringar som är satsningar på framtiden. Vi har velat tillgodose detta i den tiUäggspro-position som här föreläggs.

Det kommer vidare att krävas forskning och utveckling. Jag har talat med åtskiUiga industrudkare som säger att visst har de hkviditet men de är tveksamma om vad de skall börja med, de skulle behöva forska mera och få några nya uppslag. Regeringen har sagt sig att det ligger så pass mycket i detta att regeringen här återkommer med ett permanent inslag i positiv riktning när det gäller möjligheterna för industrin att ekonomiskt fullgöra den forskning och det utveckhngsarbete som vi anser vara erforderliga. Vi accepterar också den vinst som industrin gör. Det har sagts i debatten — jag tror att det var herr Hermansson som gjorde det -att nackdelen med det förslaget som regeringen framlagt är att man kan befara att industrins vinster ytterhgare markeras. Jag har sagt många gånger tidigare att det avgörande är hur man använder dessa vinster. Det viktigaste är att varje krona är ute och arbetar och ger sysselsättning, och jag förhtar mig pä att vi har så pass arbetsdugliga fackliga organisationer, att det finns säkerhet för att de anställda fär ut sin rimliga del av det som betraktas som vinst.

Herr talman! Det där var reflexionerna, och jag vUl nu göra ett par små kommentarer till de inlägg som gjorts i dag.

Jag vill börja med en liten kommentar tUl herr Fälldins inlägg. Herr Fälldin hade ett behov av att understryka att han när det gäller EEC-avtalet stär fast vid att han inte kan tänka sig nägon annan form av samarbete än den som är förenlig med den fulla och oinskränkta neutraliteten. Vi är självfaUet inte överraskade pä den punkten; det har varit centerpartiets hnje i alla år, och det skaU väl hälla också i fortsättningen. Jag tror att det pä sätt och vis vore bra 6m herr Bohman här bekräftade att även han har samma uppfattning; det skuUe vara av ett visst värde för den samlade samstämmigheten. Vi går nu in i ett samarbete enligt EEC-avtalet, och det bör — som jag tror statsministern sade — vara en ytteriigare poäng när det gäller optimismen för den svenska industrin och dess framtid.

Frågan om ATP-avgifterna har också berörts. Det är inte så överraskande att regeringen stannat för att de 10,5 procent som vi nu tar ut bör ligga stilla under det är som är kvar på perioden. Socialministern har på sitt bord liggande ett förslag om en obligatorisk tandvårdsförsäkring och ett förslag om en utbyggnad av sjukförsäkringen. Han har också ett förslag om en utbyggnad av familjepolitiken och ett förslag om en förbättrad arbetslöshetsförsäkring eUer - som jag skulle vilja kaUa det sysselsättningsförsäkring. Alla dessa förslag har inslag av arbetsgivaravgiftsfinansiering. Det står praktiskt taget enhälliga kommittéer bakom aUa dessa förslag. De pohtiska partiernas representanter har följakthgen, om jag fattat det rätt - jag reserverar mig beträffande någon punkt, men

9 Riksdagens protokoU 1972. Nr 111-112

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

129

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

130

i stort sett är det sä — varit införstådda med att man får anlita en fortsatt arbetsgivarfinansiering för att kunna realisera dessa sociala reformer. Då är det väl inte sä överraskande att regeringen säger sig, att när vi nu skaU ta StäUning till dessa förslag och bedöma hur mycket vi kan ta ut av företagen i form av ytterligare arbetsgivaravgifter, sä är det riktigt att man gör ett stånd stUl i fråga om ATP-avgifterna. Det är den enkla förklaringen; några andra funderingar hgger inte bakom detta.

Jag viU sedan säga några ord om herr FäUdins funderingar beträffande räntepolitiken. Ur företagarsynpunkt vore det naturligtvis önskvärt att sänka räntan på de långa lånen; investeringskalkylerna bhr under sådana förhållanden fördelaktigare. Vi bör emellertid bedöma ränteläget med hänsyn till den ränta vi har på långa län runt om i världen. Den svenska kapitalmarknadsräntan är inte hög i förhållande till den kapitalmarknadsränta som lånegivare utanför våra gränser betingar sig för län på 12, 15 eller 20 år. Jag har åtminstone bhvit livhgt övertygad om att när svensk industri är ute för att skaffa sig lån, är det den egna kapitalmarknaden som den i första hand är angelägen om att få anhta. Det befriar ocksä industrin frän vissa eventuella kursrisker, som den i annat faU fär lägga in i sin bedömning, när den skall hämta länen utanför landet.

Vi kan nu mte nämnvärt skilja oss frän den omgivande världens kapitalmarknadsränta. En för stor diskrepans innebär att vi har svårigheter att behåUa pengarna här hemma i Sverige. Det begriper naturligtvis även herr Fälldin.

Sedan gör herr FäUdm sig skyldig tiU en felaktig slutsats, när han sä starkt talar om att den höga räntan driver upp hyreskostnaden i höjden. Det är riktigt, när jag talar om själva byggnadskrediten, men den byggnadskredit som gäller under normalt ett års tid skall ju sedermera slås ut på husets livslängd och spelar väl inte så stor roll i fråga om hyressättningen, vilket naturligtvis inteckningsräntan gör.

För närvarande bygger vi enligt paritetslånesystemet. Det betyder att i den nya bostadsbebyggelsen är hyran fixerad efter en kapitalkostnad på 5,1 procent, dvs. basannuiteten. Det ligger ingenting av amortering i detta, eller, rättare sagt, både amortering och ränta är fixerade till 5,1 procent.

Detta innebär i klartext, ärade kammarledamöter, att vi i dag har ungefär, mycket diskret, en subventionering av kapitalkostnaden i nybebyggelsen med ungefär 30 procent genom paritetslånesystemet. Om man bygger under lånetaket — och lånetaket är satt med hänsyn till att en rationell byggare skall kunna bygga under lånetaket — spelar inte dagens kapitalmarknadsränta någon roU för hyran i nybebyggelsen. Det är ett missförstånd som i alltför mänga sammanhang förs fram och tyvärr förs fram av många som jag räknar med skall vara sakkunniga pä området.

För att tala rått är det finansministern, som genom särskilda räntefria och amorteringsfria län betalar skillnaden mellan dagens inteckningsränta pä 7,25 eller 7,4 procent och den kapitalkostnad pä 5,1 procent som konstituerar dagens hyresläge. Svårare är det inte.

Detta kan vara ett problem när det hela skall betalas tillbaka någon gång i framtiden enhgt paritetslänesystemets regler. Här har ocksä inrikesministern tillsatt en kommitté, som har den utomordentligt svåra

uppgiften framför sig att se hur problemet sä småningom skaU lösas.

Jag viU också säga ett par ord till herr Helén. Hans inlägg var väldigt spännande och späckat med boxningstermer. Där förekom både knock out och clinch. Det var inte utan att man kände htet grand av sin ungdoms livslust återuppväckt inför detta boxningsspråk. Men ur det hela kom kanske inte sä särdeles mycket. Det var en rekommendation tiU en mera lättsinnig finanspohtik. Vad jag har sagt hitintiUs ger mig rätt att göra den konklusionen. Det var ett filosoferande om att det finns folk som viU acceptera arbetslöshet av rädsla för inflation.

Jag har, hert Helén, en broschyr som ligger hemma på kansliet. Författare är en f. d. foUcpartUedare. Han har lagt ut texten i den riktningen. Herr Hermansson berörde det i sitt inlägg. Jag vill bara korrigera herr Hermansson på en punkt. Det var inte tre utan fem procents arbetslöshet, som i denna vetenskapliga utläggning ansågs vara lämplig, om man skuUe fä en broms pä en inflation, som i annat fall vore ofrånkomhg. Jag skall inte anklaga honom för det - vi har en fri debatt här i landet, och en vetenskapsman kan göra vilka utläggningar som helst. 1 rättvisans intresse skaU också sägas att han ärligen sade ifrån att man bör ta vara på dem som är arbetslösa och som får sä att säga offra sin sysselsättning för att man skall kunna hålla inflationen i schack. Jag tycker emellertid att hert Helén med hänsyn till den bakgrund som jag här berörde borde vara htet försiktigare när han svävar ut i den filosofin.

Herr Helén avslutade sitt inlägg med att apostrofera nio punkter. Så har det alltid varit; aUa folkpartiledare har slutat sina inlägg i ekonomiska debatter med ett visst antal punkter. Antalet har varierat mellan sju och nio, men där ungefär ligger uppteckningen.

Hert Helén sade i en klatschig formulering att närheten till marknaden är viktigare än närheten tiU kanslihuset. Hert Bohman har i andra sammanhang — det är möjligt att tungan slant på honom här i dag också — fört in begreppet mygling och myglingsekonomi. — Ruskade herr Bohman på huvudet, är det så mycket bättre, men vi är vana vid att höra det uttrycket från herr Bohman, sä vi skulle inte ha varit övcrtaskade om det varit med även den här gången.

Jag tror att vi har kommit in i ett läge där ett företag inte längre är sig selv nok i den utsträckning som herrarna föreställer sig. Det kommer alltid att finnas behov av att söka anknytning till samhällets administration i bekymmersamma lägen, därför att hela tidsutvecklingen talar för detta. Förr i världen kunde man konkurrera med priser och kvaliteter. Det är svårare i dag; nu fär man konkurtcra med mänga andra metoder. Kredit är en av de metoderna, och konkurrensen förs i ett samarbete mellan företag och statsadministration runt om i världen. När en stor industri, som sysselsätter tusentals människor, konstaterar att den inte kan fortsätta driften längre, kan man ju inte inrikta sig på den hjärtlöshetens verkhghet som säger att staten inte skall ha någonting med detta att göra. Helst skall staten naturhgtvis ha så mycket med det att göra, att staten inte behöver rycka in som hjälpgumma utan har möjlighet att i ett tidigare skede vara med och orientera sig om vad som händer.

Ingvar Svanberg har talat före mig, och jag utgår ifrån att han har presenterat de här näringspolitiska idéerna. Pä den punkten behöver jag

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

131

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

132

inte upprepa vad han sade - han har säkerhgen fört argumentationen med aU den brio och sakkunskap som är erforderlig.

Men tro inte att det kommer tUlbaka någon sorts vattentäta skott mellan näringsliv och stat och samhälle. Antingen vi har en socialdemokratisk regering eller en borgerlig regering kommer man att fä leva med ett sådant samarbete, och det är bara dumheter att kalla det för myglingsekonomi. Jag tycker herr Bohman borde hälla sig litet för god för att föra vidare en sådan beskyllning.

Det härskar missmod och oro bland företagare och bland vanliga människor, säger herr Bohman, och åberopar den moderna författargenerationen: "Människovintern är här." Han talade vidare om "den stämning som har värkt fram under de senaste åren", och så fick vi en provkarta pä aUt vad vi har drabbats av: felaktig uppfostran, folkkyrkan och Konungariket Sverige skakar, familj och äktenskap är inte längre vad de har varit. Människan behöver en fast grund att stå på - det var väl slutsatsen av herr Bohmans predikan.

Ja, herr Bohman. Det kanske kan vara litet av en moderats nostalgi i det där. Men låt oss stanna vid det. Vi kommer ju aldrig tillbaka till den gamla tiden. Vi får väl acceptera den tidsutveckling som är pä gott och på ont. Jag erkänner gärna att den bättre teoretiska och allmänna bildning som vi ger ungdomarna i dag gör livet mera komplicerat än vad det var tidigare när folk var helt upptagna av att få matbiten för dagen och av att inte frysa sönder under vintrarna i dåhga kåkar. Dä fanns det inget intresse, ingen ork och ingen möjlighet att intressera sig för några samhäUsproblem. Nu har vi kommit in i den utvecklingen och får acceptera den på gott och ont.

Herr Bohman riktade sig mot massmedia, emot en pubhcitet som han i vissa avseenden ansåg gick på sned. Jag kan väl hålla med honom om att vi allesammans ibland retar oss över TV-program och publicitet som vi anser har gått på sned. Men då får vi väl ingripa mot just de programmen och mot just den publiciteten och inte ifrågasätta något annat, större och vidare ingrepp i försök att vrida klockan tillbaka. Hcrt Bohman fär väl hjälpa till med att försöka fostra dem som i publicistisk och massmediaframträdande trampar över gränsen. Jag har efter fattig förmåga försökt det och jag kommer att fortsätta med att försöka. Om vi allesammans är energiska på den punkten, är det väl klart att just snedsprången kan rättas tUl. Men det är ju en detalj. Det viktiga är att vi skall ha en fri och öppen debatt och att vi får räkna med att det växer upp en generation som har andra värderingar och vill tala om dessa värderingar på ett annat sätt än vad som förr var vanligt.

När herr Bohman talar om konjunkturen, säger han relativt generöst: Det är ju inte farligt att satsa hårt nu. Det finns ju så mänga sätt att dämpa konjunkturen om det behövs. Ja, det finns väl egentligen bara tvä vägar att dämpa en konjunktur som har gått ur spår. Den ena är att gä till det här huset och föreslå en skattehöjning som torkar upp den köpkraft som är för stor. Herr Bohman kommer nog inte att höra till de entusiaster som tar emot en proposition i den utformningen. Den andra metoden är att riksbanken tar pä sig de hårda handskarna och agerar ungefär efter de metoder och med de medel som riksbanken har att agera

efter; det väcker inte heller någon entusiasm.

Jag har väl med mitt enkla förstånd kommit fram till att det alltid är svårt att göra korrigeringarna om man har kommit på sned. Därför får man alltid i den ekonomiska politiken försöka göra sädana anpassningar att i varje fall de svåra korrigeringarna helst kan undvikas.

Allra sist, herr talman, vill jag vända mig till herr Hermansson. Regeringen går för långt, säger herr Hermansson, i tillmötesgående mot företagen. Ja, nu är ju de medgivanden som gjorts tidsbegränsade. Motiveringen är helt enkelt den att vi viU ha i gång en drive på investeringssidan och på maskinbestäUnigssidan. Däremot är regeringens annonsering om ett handtag tUl forskning och utveckling av mera permanent karaktär. Vi lever i samhället sådant detta ser ut och sedan kan herr Hermansson hälla sig med sin ideologi och sin filosofi, men viU man ha ett resultat sysselsättningsmässigt, så får man utgå ifrån samhället såsom det ser ut i dag.

Lindringarna pä avskrivningssidan kan ha en betydelse. Jag tror att herr Hermansson sade att vi inte skall övervärdera dem. Det är möjligt att han har lite rätt i detta, men de är ändå sä pass lockande att vi har utgått ifrån att de skaU ge ett visst resultat. Vi har ju tidigare under en socialdemokratisk regi och under en finansminister som betraktades som några streck mera radikal än den nuvarande haft fullt fria avskrivningar och ansett att de också hade sin motivering och var befogade.

Herr talman! Detta var ungefär vad jag viUe säga. Herr talmannen var vänlig och avdelade 45 minuter till mig. Jag har saboterat tiden Utet grand. Jag lovar att inte återkomma inom de närmaste dagarna.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! "Vi kommer aldrig tillbaka till den gamla tiden", sade finansministern. Nej, men till tiden 26 år tUlbaka anser sig herr Sträng ha behov av att gå och - jag vet inte för vilken gång i ordningen - rabbla upp ett förvanskat citat av Bertil Ohlin. Jag har med mina sex minuter inte tid att för femtioelfte gången lägga tiU rätta vad herr Sträng här sagt men när man hör herr Sträng dra detta, undrar man om inte finansministern börjar gä litet i barndom.

Vad det nu gäller är situationen 1971 — 1972. Den bild som oppositionen ger sägs vara för mörk. Ja, ändå skulle inte pengarna räcka till att stimulera bort arbetslöshet - det hela går alltså inte ihop. Finansministern underlåter helt att redovisa vad vi förlorar genom utebliven tillväxt. Om vi bara hade nätt upp till genomsnittet för OECD-Iändema under dessa år, skulle vi, som jag tidigare i dag visade, haft ytterligare 13 miljarder kronor att röra oss med i folkhushållet, varav stat och kommuner skulle haft över 6 miljarder. Nu är alltså situationen den att vi på 24 månader har tappat mer än ett helt års tiUväxt. För t. ex. kommuner och landsting betyder detta att de förlorar över en miljard kronor. Det är ett föriorat år för dem, och det är ett förlorat år också för mänga arbetslösa och för många företag.

Vi har under de senaste åren hört finansministern stå i sin bänk och berätta hur bra det står till, hur förutseende regeringen har varit och hur kraftfullt den har agerat. Men det har inte stämt sedan, det har inte gått

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

133

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

134

som finansministern har lovat. När han nu i dag dämpar denna ton av förträfflighet litet grand, är han så rörande angelägen om att påstå att vi skulle haft samma bedömning som han. Våren 1971 sades det att konjunkturuppgången skulle komma i slutet av är 1971. Detta trodde vi aldrig, och det blev inte heller så. Det blev en kraftigt ökad arbetslöshet och fortsatt lågkonjunktur. Hösten 1971 sade finansministern nej tiU oppositionens förslag om att fä fart pä en stagnerande ekonomi och öka sysselsättningen. Då stod konjunkturuppgången runt hörnet, sade man. Nu, ett år senare, har det inte gått mer uppåt än att regeringen mäste föreslå stimulansåtgärder av samma storleksordning som vi dä gjorde.

Den 30 maj i år skulle vi ha haft samma mening som regeringen. I den reservation som kammaren hade tih behandling den dagen stod att den reviderade finansplanens konjunkturbedömning var alltför optimistisk beträffande den närmaste framtiden. Vi hade alltså inte samma syn heUer denna dag.

Det är nu fråga om vad som skaU hända. "Fördubbhngen av löneskatten kan betraktas som en försiktig broms mot överslag i ekonomin" sade finansministern i maj i år. De flesta är väl nu pä det klara med hur tokigt det är att fördubbla skatten pä arbete mitt i vintern. SkuUe detta verka redan nu, frågar finansministern. Ja, industrin planerar ju faktiskt Utet mera energiskt och långsiktigt än finansministern. Löneskatten slår därför redan i förväg. Den sprider faktiskt sina verkningar i näringslivet redan nu. Visst finns det många företag som är likvida och som klarar sina kalkyler bra för 1973. Men finansministern glömmer ju de företag som har små marginaler och som faktiskt stupar även pä grund av en sådan här belastning.

Det kommer vidare nya spådomar. Finansministern åberopar konjunkturinstitutets höstrapport och säger att det kan bh en kraftig uppgång 1973. Ja, det kanske det kan bli i industriproduktionen. Men konjunkturinstitutet räknar sannerligen inte med någon uppgång i sysselsättningen utan säger att nägon avgörande förändring av arbetsmarknadsläget är i genomsnitt ej att förvänta 1973. Totalt sett torde arbetsmarknadsläget 1973 inte undergå några större förändringar. Till det som konjunkturinstitutet påpekar kommer ju att kommunernas neddragning slår igenom först nästa är. Sä förhåller det sig med enigheten i bedömningen just nu.

Vad har ni då att komma med, frägar finansministern. Ni har tydhgen ingenting annat att komma med än att försöka riva upp beslutet om löneskatten, säger finansministern. Jag kan upprepa några av mina exempel från i förmiddags. Det var kravet pä ett inflationsskydd, sä att inte skattesystemet smyghöjer skatten. Det var kravet pä ändrade regler för bostadsbidrag och enhethga daghemstaxor, så att marginaleffekterna inte skall bli outhärdliga för barnfamiljer i vanhga inkomstlägen. Beträffande möjligheten att stimulera industrin ställer vi samma krav i dag som tidigare, att investeringsavdraget inte bara skall gälla maskiner och utrustning utan ocksä byggnader. Ni röstade ned det kravet i våras och har först nu accepterat det. Det är väl en frontförändring i verklighetssinnets intresse.

TiU sist vill jag ställa en konkret fråga till finansministern. Statsministern åberopade tidigare i dag uttalanden som han hade gjort i våras.

och skatteutskottet yttrade sig ocksä så, att om det visade sig nödvändigt skulle man minska verkningarna av den höjda arbetsgivaravgiften - för företag och organisationer. Vad tänker regeringen göra för de ideella organisationerna och trossamfunden för att ersätta dem för de miljoner som de skall punga ut med i fördubblad löneskatt fr. o. m. den 1 januari 1973? De kan ju inte höja priserna på några varor. Om nu företagen får den här kompensationen, skall då inte ocksä vi få någon ersättning, måste de fråga sig.

Under detta anförande övertog fru andre vice talmannen ledningen av kammarens förhandhngar.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle;

Fru talman! Finansminister Sträng började med att tala om de undersökningar som gjordes i våras och underlåter att redovisa konjunkturbedömningar som sträcker sig över nägon längre tid. Det har herr Helén redan kommenterat.

I utgångsläget inför det budgetår som började den 1 juli i är sade vi att det inte var att rekommendera en större upplåning än den som regeringen föreslog. Beträffande konjunkturbedömningen påtalade vi det som hert Helén nu har åberopat, 1 samma reservation pä s. 29 sade vi ocksä att "mycket tyder därför på att ökningen i efterfrågan pä arbetskraft inte heller under resten av året eller under nästa vinter blir tillfredsställande". Det var denna vår bedömning som gjorde att vi ansåg det helt felaktigt att dä besluta om att införa den pålaga som löneskatten innebär, att besluta om att den skulle träda i kraft mitt i denna vinter, som vi redan dä sade skulle komma att bh besvärande ur sysselsättningssynpunkt.

Nu säger finansminister Sträng: Tror oppositionen verkligen att löneskattens fördubbUng kommer att knäcka företagen? Fär jag ställa en motfråga: Är det vad som skall ske innan finansministern mser olägenheten av att införa en fördubblad löneskatt? Statsministern sade ändå tämUgen öppet, att just därför att Ni införde löneskatten mäste företagen kompenseras med sådana här åtgärder nu. Äv det uttalandet har man rätt att dra slutsatsen, att om den fördubblade löneskatten inte hade införts så hade man sparat mycket pengar, de pengar som nu behövs för att kompensera företagen.

Finansministern säger att de små företagen har så fä anställda att den fördubblade löneskatten inte kan ha nägon större betydelse för dem. Får jag påminna om vad jag sade tidigare i dag, att de små och medelstora företagen sysselsätter mer än hälften av de anställda inom industrin. Andelen är dessutom ännu högre inom servicesektorerna.

Finansministern börjar sedan att räkna och säger, att löneskattehöjningen uppgår till 6 000 kronor för företaget i hans exempel men att hälften härav går bort, eftersom löneskatten är avdragsgiU. Han kommer dä fram till att effekten bhr futtiga 25 kronor i månaden per anställd. Men det intressanta, tycker jag, är att finansministern när han ser detta problem ur företagarens synpunkt håller fram nettot. Han räknar alltså med att företagen redovisar vinst och kan utnytfia löneskattehöjningen som   ett   avdrag,   varför   det   bhr   fråga   om   smä   belopp.   Men   när

135

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

finansministern kommer hit och talar om bortfallet av statsinkomster tar finansministern ingen hänsyn tUl att löneskattehöjningen är avdragsgiU för företagen.

Vi brukar följa den tumregeln att 1 procent motsvarar 1 miljard kronor för ett helt budgetår. 2 procent skulle på ett helt budgetår ge 2 mUjarder. Men därifrån skaU vi räkna bort de pengar som bara går runt, eftersom det i de 2 miljarderna hgger en löneskattehöjning för de statligt anställda. Därifrån skall vi för att få samma beräkningsgrund som den som finansministern nyss använde, när han försökte negligera problemet ur företagarnas synpunkt, räkna bort den kompensation som kommuner och landsting mäste ha och ytterligare det som finansministern inte får in i inkomstskatt. Får jag fråga: Varför använder inte finansministern samma sätt att räkna både när han betraktar frågan ur företagens synpunkt och när han betraktar den ur statsbudgetens synpunkt?

Vidare återkommer finansministern tUl den tanken att man lånar till en skattesänkning. Hur pass öronmärkta pengar häUer sig finansministern egentligen med? Jag säger ju att vi från början utgick från att vi inte vUle försvaga budgeten ytterligare. Vi ville inte vara med om att lägga denna börda på företagsamheten, eftersom vi insåg att det skulle fä följdverkningar. Vi biträdde inte detta förslag utan röstade emot det.

Finansministern har varit tvungen att låna för att klara sysselsättningen. Finansministern har själv i sin proposition anmält att han måste låna mera än vad han i går begärde. Ja, herr finansminister, det är samma sak om regeringen lånar eller om oppositionen gör det. Om den ena parten lånar tiU skattelättnad, måste rimligtvis samma resonemang också gäUa den andra parten. Hela denna diskussion är meningslös.

136

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Fru talman! Får jag först komplimentera finansministern för den trevliga ton som finansministern har infört i debatten och det övertygande sätt på vUket finansministern som vanligt argumenterar i sådana här frågor. Jag hoppas att finansministern inte förlorar något anseende inom regeringskretsen för att jag berömmer honom just nu. Men finansministern argumenterar trots aUt från sina egna utgångspunkter, och det finns därför i aUra högsta grad anledning att fullfölja denna debatt - jag hoppas det blir i samma tonläge.

När oppositionspartierna förra hösten lade fram sina expansiva, generellt verkande förslag om en tillfäUig sänkning av mervärdeskatten och ett borttagande av arbetsgivaravgiften var syftet att åstadkomma en effektiv stimulanseffekt pä ekonomin för att påverka investeringarna, lönsamheten och konsumtionen. När finansministern mot detta ställer upp de mer eller mindre selektiva åtgärderna - de riktade ätgärderna -bortser finansministern frän att sädana åtgärder inte fär en generell stimulanseffekt. De kan påverka vissa företag — företag som går med vinst, företag som är etablerade, företag som har det bra — att göra vissa insatser. Det är klart att det ocksä kan åstadkommas sysselsättningseffekt med mUjöinvesteringar och när kommunerna investerar, men man får inte den snabba uppdragning av hela samhällsekonomin som man fär med generella åtgärder, och det trodde jag att finansminister Gunnar Sträng i

dag skulle ha kunnat medge.

Det har gjorts gällande att vi varit fruktansvärt inkonsekventa. Det talades för en stund sedan om oppositionens stimulanspaket, som "föddes i november och dog i januari". Det var ju inte precis på det sättet att det självdog i januari, utan det slogs ihjäl av riksdagsmajoriteten -kommunisterna och socialdemokraterna — redan i december.

Nå, varför väckte dä inte oppositionspartierna ett nytt förslag av samma innebörd? Det är ju rätt tröstlöst att med en månads uppehåll väcka precis samma förslag. Vi var dessutom klart medvetna om att skulle vi ha väckt precis samma förslag i januari månad, så skulle de förslagen inte ha behandlats här i riksdagen förrän nägon gång mot slutet av våren, då läget kanske var betydhgt mera svåröverskådligt. Vi hade regeringens förslag genomförda. Det var i det läget bättre att se hur utvecklingen förlöpte under våren.

Jag medger — och det har ju också Thorbjöm Fälldin gjort - att vi hade en något mera positiv konjunkturbedömning i maj månad. Men vi ändrade inte vår grundsyn, att det gällde att på olika sätt angripa arbetslöshetens aUvarliga problem. Och det kom någonting tUl i maj, som finansministern glömde att tala om, när han drog paralleller, nämligen det förslag till löneskatt som vi på oppositionssidan gick bestämt emot. Det förändrade ju hela situationen. Dessutom vill jag påminna finansministern om vad vi krävde i maj månad, vilket visar att vår konjunkturbedömning tydligen skilde sig bra mycket mera frän regeringens än vad finansministern gjorde gällande.

Vi krävde att regeringen skulle hälla en hög beredskap och föreslå riksdagen åtgärder ägnade att öka sysselsättningen. Vi begärde förslag från regeringens sida ägnade att öka företagens lönsamhet - det är samma sak som vi har krävt senare — för att fä i gäng ökade investeringar. Vi begärde besparingsutredning och stimulans av det personliga sparandet, och vi begärde på det näringspolitiska planet åtgärder för att underlätta de enskilda företagens verksamhet och planering. Allt detta — och jag har nu ändå bara tagit några av förslagen - föreslogs i detta samma syfte, att öka intresset hos företagen för att investera och att anställa folk.

Finansministern bagatelliserar löneskatten och säger att den inte har trätt i kraft än. Man får i alla faU inte bortse ifrån att i det psykologiska khmat där vi befinner oss och när det gäller att dra i gång hjulen och göra investeringar spelar det precis hka stor roll att få ett beslut i maj om en löneskatt från januari som att löneskatten redan har kommit i tillämpning. Företagen gör ju sina lönsamhetsbedömningar på lång sikt - det går inte att genomföra en investering så fort - och då måste de ta hänsyn tiU de beslut som riksdagen har fattat. Det hoppas jag att finansministern är beredd att i varje faU nu medge. Skall man citera Industriförbundets "mera vetenskapligt upplagda höstrapport", tror jag finansministern sade, så kan man ju ta med det avsnitt där det varnades just för löneskattens konsekvenser.

Industriförbundet hade en konferens för en tid sedan, där företrädare för ett stort antal företag berättade om sina bekymmer. Jag tror att finansministern kallade de förslag som föddes på den konferensen för

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

137

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

barnsligheter eller någonting sådant. Men det är rätt intressant att ta del av de brev som ett stort antal företagare, vilka inte kunde komma på konferensen, hade skrivit tUl Industriförbundets kansli. De breven finns nu tUlgängliga, de är utgivna av trycket. Ett genomgående drag i alla dessa brev är den stora oron för löneskattens konsekvenser. I flertalet av dem talas ocksä om att företagen på grund av beslutet om löneskatten ser sig tvingade att inskränka arbetskraftens storlek, att de inte kan nyanstäUa på det sätt som de skulle vilja göra och att de också måste dröja med sina investeringar.

Ja, fru talman, sex minuter är kort tid.

138

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Fru talman! För ett och ett halvt är sedan sade sig regeringen ha en hel arsenal av instrument för att klara sysselsättningen om det behövs. Herr Sträng kommer säkert ihåg uttalandet. Nu säger han att alla har felbedömt konjunkturutvecklingen, och han hänvisar till debatten här den 30 maj. Det är uteslutande för fullständighetens skull som jag nämner att jag också då, liksom nu, hade en reahstisk syn och framhöll att regeringen liksom de borgerliga partierna underskattade den ekonomiska krisens aUvar och djup och att vi måste räkna med en stigande arbetslöshet.

Den nya propositionen om konjunkturstimulerande åtgärder innebär tyvärr ingen mer realistisk analys av krisläget och arbetslösheten än tidigare. Finansministern väntar hela tiden konjunkturförbättringen runt hörnet, precis som han gjort de båda senaste åren. Arbetslösheten söker han framställa huvudsakligen som en följd av det ökade utbudet av arbetskraft. Sysselsättningen har ökat, sägs det, men inte tillräckligt mycket för att ge arbete åt alla de kvinnor, män och ungdomar som plötsligt sökt sig ut på arbetsmarknaden. Problemet framstäUs som om det bara handlade om att regeringens åtgärder inte räckt till, därför att särskUt de gifta kvinnorna nu söker sig jobb ute i förvärvslivet. Sanningen är ju en annan.

Finansministern sade här att han gör alla reservationer mot arbets-kraftsundersökrungarnas siffror, men det hade varit bra om han dä hade gjort det också i propositionen, gentemot de siffror han där shter på. Det stämmer nämhgen inte att sysselsättningen ökat t. ex. vid en jämförelse mellan tredje kvartalet 1970 och tredje kvartalet 1972. Det handlar väsentligen om en ökning av deltidsarbetande, medan antalet heltidsarbetande minskat. Och de flesta som har deltidsarbete har det av arbetsmarknadspoUtiska skäl - därför att det inte finns heltidsarbete att fä. Tar man dessutom hänsyn till dem som har AMS-arbete blir siffrorna för den sysselsättning det privata näringslivet orkar med mycket nedslående.

Det har som bekant skett en stark utslagning av äldre och handikappade ur det vanliga produktionslivet under 1960-talet. Det har bildats en arbetslöshetsarmé av kroniskt arbetslösa. Antalet sökande till arbetsvärd och olika former av skyddad sysselsättning har starkt tUlväxt. De olika grupperna av handikappade har en mycket svår situation, och vad som för närvarande görs för dessa grupper är helt otillfredsställande. Vi kan

mte acceptera att stora grupper av människor, de av olika orsaker utslagna, för alltid ställs i en diskriminerad situation. Vi har ställt krav, och jag upprepar det här, pä en lagstiftning som förhindrar utslagningen pä arbetsmarknaden, dvs. ger alla anställda anställningsrätt och anställningstrygghet. Vidare måste rätten till arbete säkras för aUa, även för grupperna av handikappade osv. Dessa grupper skall ha samma rättigheter som andra.

Det finns också andra former av långsiktig kronisk arbetslöshet i samhället. De mänga gifta kvinnorna som vill komma ut i förvärvsarbete men inte lyckas med detta; de som bor i avfolknings- och glesbygder, där sysselsättningstiUfällena tryter, osv. Även om det blir en uppgång i industrikonjunkturen nästa är löser denna inte pä långt när arbetslöshetsproblemet. Vi har svårigheterna med den kroniska arbetslösheten, som jag har berört. Vidare rationahserar företagen, driver upp hetsen och minskar den arbetsstyrka de behöver. Ökad produktion betyder därför inte ökad sysselsättning.

De skattesubventioner och de gåvor som regeringen nu viU ge företagen betyder inte några garantier för ökad sysselsättning, men vi vet att de är bidrag tUl ännu större klyftor när det gäller fördelningen av inkomster och förmögenheter. Staten tar ut skatter på löntagarnas mat och ger pengar till storbolagen. Staten tar av löntagarnas pengar, som skulle in i ÄP-fonderna, och låter bolagen nyttja dem. Det kan inte vara en riktig politik.

Vad kan man dä göra? Värt parti har pekat på tre konkreta åtgärder: räntesänkning, ökad satsning på aUmännyttiga arbeten, anläggning av statsägda industrier med avgörande inflytande för löntagarna och finansierade med medel ur ÄP-fonderna. Nyanläggningar och investeringar är det dåligt med inom industrin. Sparandet finns tiU stor del i ÄP-fonderna. Mäste inte ocksä finansministern erkänna, att dessa två ekonomiska fakta måste sättas ihop?

Slutsatsen borde bara kunna bli den rekommendation som jag har givit om nyanläggning av industrier med medel ur ÄP-fonderna för att långsiktigt lösa de stora sysselsättningsproblem som finns i detta land.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Finansministern gjorde en mycket intressant deklaration när han närmast skapade en doktrin av skillnaden mellan generella och selektiva åtgärder. Selektiva åtgärder kan man planera, sade herr Sträng — underförstått att generella åtgärder kan man inte planera. Detta var verkligen intressant. Generella åtgärder är alltså felaktiga därför att herr Sträng inte kan dirigera tillräckligt mycket i det sammanhanget. Men planering mäste ju alltid innebära att man vidtar både generella och selektiva åtgärder; det är endast i undantagssituationer som man inte behöver tillgripa båda slagen. Vid planering skall man alltså väga ihop olika åtgärder.

Det intressanta är nu att en hel del av kritiken mot värt förslag att inte höja löneskatten riktar in sig pä att det är en generell åtgärd. Men herr Sträng föreslär att ATP-avgiften inte skall höjas. Det är en generell åtgärd. Det finns alltså inte någon sådan skillnad mellan våra förslag som herr

139

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

Sträng viU göra gällande. Hela den debatt som Ni har fört om att det är fel att vidta generella åtgärder har lidit skeppsbrott.

Från folkpartiets sida förordar vi verkligen en ekonomisk planering. Om hert Sträng hade hört pä mitt anförande i eftermiddag skulle han ha märkt att det var ett enda krav pä en bättre ekonomisk planering. En regering måste t. ex. bekväma sig tiU att inför riksdagen presentera femärsplaner beträffande den ekonomiska framtidsutvecklingen. Men herr Sträng tror att planering måste innebära dirigering, och det är det galna i herr Strängs resonemang. Man planerar för ekonomins ramar för att undvika detaljdirigering. Man planerar på lång sikt för att slippa att i aU hast improvisera drastiska och onödigt härda åtgärder. Det är planeringens finess. Men här går alltså en verklig skiljelinje mellan herr Strängs socialism och den politik som folkpartiet företräder.

Sedan har herr Sträng talat om finanspolitik. Herr Strängs rörliga finanspolitik består i att skatten rör sig uppåt. Vi vill ha en som kan röra sig även nedåt. Det var därför vi förra hösten föreslog att momsen skulle sänkas. Sänkningen skulle gälla tills konjunkturen vände upp igen, och då skulle momsen återgå till sin gamla nivå. Men herr Sträng vägrade, och nu har han slagit huvudet i skattetaket.

Herr Sträng lånar 6 miljarder detta budgetår. Det innefattar hans skattelättnad för industrin och också en del av den allmänna skattesänk-nmgen. Med herr Strängs terminologi skulle man nu kunna säga att herr Sträng viU betala skattesänkningen med straffskatt på arbete i en tid då man bör skapa nya jobb. Man kan alltså med herr Strängs terminologi säga att han finansierar en del av sin skattesänkning med arbetslöshet. Det är herr Strängs doktrin.

140

Herr ANTONSSON (c) kort genmäle:

Fru talman! Det var ju en mycket gemytlig och ganska dämpad finansminister som agerade här i kväll, och personligen är jag glad över detta — jag skall inte göra någonting för att höja debattemperaturen. Jag är glad över det därför att jag kan försäkra finansministern att mänga inom mitt parti och mänga inom socialdemokratin inte riktigt har känt igen hert Sträng i sommar, när herr Sträng tydligen har haft som något slags specialuppdrag att attackera centerpartiet. Jag tror inte heller att herr Sträng har känt sig särskilt väl hemma i den rollen. Därför är vi nu glada att kunna känna igen vår gemytlige finansminister.

Jag vill på de här korta minuterna ändå ta upp några problem som jag tycker är allvarliga och som jag gärna vill höra finansministerns synpunkter på.

Tvivelsutan har vi en stagnation i vår ekonomi som i sin tur har lett till en stagnation i värt reformarbete både pä det statliga och pä det kommunala planet. Det är mycket bekymmersamt, vilket inte minst vi kommunal- och landstingspolitiker får känna av. Men dessutom, herr Sträng, har vi det som jag tycker är en unik situation: vi har samtidigt en hög arbetslöshet och en kraftig prisstegring. Jag skuhe gäma vilja att herr Sträng förklarade litet av orsakssammanhanget; jag skall lyssna.

Sedan frågar herr Sträng: "Kommer den fördubblade arbetsgivaravgiften att knäcka företagen?" Herr Fälldin har varit inne på detta. Det är

möjligt att den inte knäcker företagen. Man går tUl gränsen av vad man tål i några fall, och jag tror att några kommer att knäckas. Men det allvarliga, hert finansminister, är ju att de investeringar man nu gör inom företagsamheten såvitt jag kan bedöma är vad jag vill kalla överlevandeinvesteringar för att friställa arbetskraft genom rationalisering. Det är inte investeringar som skapar nya jobb, men det är ju sådana vi behöver i det här läget. Dessutom drabbar denna löneskatt — eUer vad man vill kalla den — just de arbetskraftsintensiva företagen och de mindre och medelstora, som dock svarar för ungefär 50 procent av sysselsättningen här i landet.

På tal om att låna skulle jag vilja säga att enligt min uppfattning är det bättre att underbalansera budgeten, är det bättre att låna för att få i gäng den ekonomiska aktiviteten än att ha både de mänskliga tragedier och de stora kostnader som det innebär att ha människor gående arbetslösa. Och vi vet att vi får det även denna vinter.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Hen BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Fru talman! Också jag kände mig intresserad av herr Strängs fråga om vi verkligen trodde här i kammaren att den ökade löneskatten skulle knäcka företag. Mitt svar är ungefär detsamma som det jag hörde herr Äntonsson komma med, nämligen att den sannolikt kommer att knäcka en del företag. Tror verkligen inte herr Sträng själv att det finns företag som kommer att knaka ihop pä grund av denna ökade belastning?

Dessutom kommer den här löneskatten att knäcka en del företagsplaner på att nyanställa. Den verkan har säkert redan gjort sig gällande, och det är nog en anledning tiU att sysselsättningsutvecklingen har varit ogynnsammare än man skulle ha velat hoppas.

Herr Sträng har nog också svaret pä frågan, att det är en del företag som skulle komma att knäckas av de här metoderna, och det är väl motivet till att han har en lista på ohka bidrag som skall betalas till företag för att de skall hålla näsan över vattnet. Jag undrar om det verkligen kan vara en bra politik. Det är litet som det har blivit för de enskilda människoma, de nyfattiga som det talas om, som trots att de betalar väldigt höga skatter icke kan klara sin personliga ekonomi. Det går naturligtvis att med höga skatter knäcka folk och företag, och jag undrar om inte socialdemokratisk politik under de senare åren tyvärr har haft en del sådana verkningar.

Höjningen av löneskatten är också intressant när det gäller regionalpolitiken. Jag tror faktiskt, herr Sträng, att det vore en utmärkt åtgärd att slopa löneskatten helt och hållet som ett generellt medel för att ge uppmuntran till sysselsättning i de stödområden där man har bekymmer just med sysselsättningen.

Dä säger herr Sträng: "Det här vore ju en generell åtgärd. Det kan jag inte vara med om. Den är inte planmässig." Men är det verkligen riktigt att de selektiva åtgärderna är så planmässiga? Jag tror att om man gör mänga försök med selektiva åtgärder, kommer man tUl slut att handla punktvis på grundval av ganska dålig information. Man gör planer, men planmässighet kan vara mycket dålig om det är dålig information som planerna bygger på. Vi kan nog se en hel del exempel på det. Jag tror att

141

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

punktinsatser, herr Sträng, ofta snedvrider konkurrensförutsättningarna, sä att man stöder en och gör det svårare för en annan, och nettoresultatet kanske inte är så gynnsamt. Det är speciellt allvarligt med tanke på den mindre och medelstora företagsamhetens situation, och den är särskilt viktig om vi skall ha ett decentraliserat näringsliv i regionalpolitiken. Det blir svårt att klara småföretagens problem med aUa byråkratiska punktinsatser. Man har, som jag sade tidigare, icke tid att prata med alla småföretagare, och därför lyfter man hellre på telefonluren för att ringa tiU storföretag. Det är en dålig utveckhng, tror jag.

142

Herr finansministern STRÄNG:

Fru talman! Det här intressanta citatet — om att man rent vetenskapligt behöver en viss arbetslöshet för att bromsa inflationen -var det inte jag som förde in i debatten, det var herr Helén som gjorde inlägget.

(Hert HELÉN: Nej!)

Jo, jag gjorde anteckningar efter herr Heléns första inlägg, där detta kom fram, och jag hade följaktigen anledning att göra den här påminnelsen. I övrigt har jag inget behov av det.

Sedan talar herr Helén om det förlorade året. Man kan ju diskutera detta htet närmare. Den internationella statistiken ger vid handen att vi är praktiskt taget den enda nationen i Europa där man kan hänvisa till att det har varit en investeringsökning för industrin under den internationella lågkonjunktur som alla nationer har genomlevat. Att man har haft en BNP-ökning i de europeiska nationerna beror pä att man har haft en efterfrågan från den privata konsumtionens sida och att man har haft ett förhållandevis högt bostadsbyggande och en expansion av de offentliga investeringarna. Hos oss upplevde vi den situationen att det svenska folket dubblade sitt hushållssparande, och vi fick en alldeles oförutsedd minskning i den privata konsumtionen. Vi har haft ett bostadsbyggande som har legat så avgjort före alla andra europeiska nationers att vi har kommit upp till en viss mättnadsgräns för tillfället — jag tror att det kommer att ändra på sig. Denna mättnadsgräns har vi känt av, och när det gäller expansionen pä den offentliga sektorn har i varje fall inte de borgerliga oppositionsledarna haft så särdeles mycket till övers för att skynda på den ytterligare här hemma i vårt land. I den borgerliga reservationen till utskottsbetänkandet nr 25 från i våras, som behandlar den ekonomiska politiken, finns det också en varning för den här expansionen på den offentliga sidan.

Det finns följaktligen förklaringsgrunder till diskrepansen i utvecklingen av BNP när det gäller Sverige och de andra europeiska länderna, och den internationella statistiken bör man alltså inte dra alltför snabba slutsatser av.

Sedan förs det fram i diskussionen här att den omständigheten att arbetsgivaravgiften nu höjs med 2 procent vid årsskiftet redan har påverkat företagen i deras planering. Det är möjligt att det har gjort det, inte pä sakliga grunder utan snarare på grund av den överdimensionerade debatt som har förts om arbetsgivaravgiften. De här 2 procenten för industrin 1973 är väl ungefär hälften av den löneglidning som industrin

kommer få registrera under 1973, även om man registrerar den i efterhand. Jag är inte alldeles säker på att industrin har planerat för den löneglidningen. Förmodligen har den inte gjort det, lika litet som man planerar för t. ex. en reguljär lönehöjning vid varje avtalsrörelse. Man vet över huvud taget inte vad den kommer att innebära. Man planerar efter hur orderböckerna ser ut, hur orderingången är och hur prisutveckhngen är för de varor man har att sälja. I mitt första litet länga inlägg var jag angelägen om att understyka den positiva orderingången under fiärde kvartalet. Jag gav några exempel på den internationella prisutvecklingen, som vi har dragit nytta av för vår exportproduktion och naturligtvis känt av vid vår import. Den är en av förklaringarna till att vi även under en lågkonjuktur, så länge vi är en nation som har en så rik handel med omvärlden, fär känna pä prisgenomslag i den egna prisutvecklingen, även om vi har en del arbetslösa.

Det där med planeringen i förväg tror jag mig ha förklarat med detta. Och sedan vill jag till herr Helén säga att den frontförändring som herr Helén gjorde gällande att regeringspartiet hade företagit - något som jag bemötte — gällde inte den här specieUa selektiva detaljen, att industrin skall få ett investeringsavdrag pä sina byggnadsinvesteringar, utan herr Helén ville väl göra gällande, när han kommenterade statsministerns interpellationssvar, att det var en frontförändring i fråga om själva huvudlinjen i politiken. Det var detta jag bemötte i mitt första inlägg.

Herr Helén ställde en direkt fråga: Vad tänker regeringen göra för att kompensera de ideella organisationerna med hänsyn tiU arbetsgivaravgiftens verkningar? Det fär herr Helén svar på — vad regeringen tänker och vad det blir, om det bhr någonting - en tio dagar fram i januari, när statsverkspropositionen i vanlig ordning läggs fram.

SA någon kommentar även till herr Fälldin.

Herr Fälldin ställde litet retoriskt frågan: Skall företagen knäckas? Jag tog upp den frågan helt enkelt därför att den alldeles orimligt överdimensionerade debatten har kunnat ge läsaren intrycket att arbetsgivaravgiften skall knäcka företagen. Jag försökte förklara att sä är naturligtvis inte fallet. Varje sådan procent spelar precis lika stor roll som varje löneökningsprocent, och vad man har att förvänta nästa är är lönehöjningar och löneglidningar. Löneglidningen kan bli mindre, om det är en dämpad konjunktur — den blir erfarenhetsmässigt så mycket större, om det är en uppåtgående konjunktur. Jag skulle tro att löneglidningen blir mera markerad 1973, men jag tror inte att det kommer att knäcka några företag.

Sedan är det ju hela frågan om arbetsgivaravgiften som jag gång på gång återkom till: Hur skall den här skattesänkningen finansieras? Vi vill genomföra skattesänkningen. Vi ställde ut det löftet till svenska folket. Ni vill från talarstolarna vara med och sänka skatten, men när ni ställdes inför frågan, då sade ni nej så sent som i våras. Nu har ni börjat orientera er mot att vara med på skattesänkningen, men ni anser att den skall betalas med en ökad upplåning på drygt 2 miljarder — kanske upp mot 2,4 miljarder. Jag vänder mig mot detta därför att det är ett permanent inkomstbortfall för statskassan som är så pass stort att vi inte orkar med detta ovanpå de utgifter som vi behöver göra för att pä ett anständigt sätt

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

143

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

144

klara upp sysselsättningsproblemet.

Jag redovisade i mitt första inlägg för herr Fälldin och andra, som jag tyckte behövde den informationen, vad en sådan här upplåning i banksystemet kommer att leda till. Och jag är frestad att fråga: Står herr Fälldin fast vid, även efter den lilla lektionen, att det är lämpligt att finansiera en permanent utgift genom att just nu ovanpå de utgifter, som vi måste ta för sysselsättningspolitiken, ytterligare i banksystemet låna drygt 2 miljarder, med den likviditetsuppladdning i detta konjunkturperspektiv som det innebär?

Herr Fälldin kan svara på den frågan och säga: Jag tror att det är riktig penningpolitik. Och all right, han får stå för det. Han kommer inte att fä några sakkunniga med på den ståndpunkten - det kan jag försäkra honom. Är det däremot sä att han säger att detta är en galen penningpolitik, sä kommer han över på min linje. Då mäste han finansiera skattesänkningen med den metod som vi har föreslagit eller ocksä får han ta konsekvensen, som han gjorde i våras, och säga: Det skall inte vara någon skattesänkning. Dä är linjerna klarare i debatten.

Sedan tog herr Bohman upp frågan om selektiv eller generell stimulans. Men som jag sade i mitt huvudanförande är gränslinjerna inte så klara och uppenbara; frågan är vUken huvudriktning man vill använda sig av. Och regeringen använder den selektiva politiken som sin huvudlinje, medan oppositionen däremot har valt den andra linjen. Jag kan förklara det så, att med regeringens linje fär företagen ut sin stimulans om de gör sin investering, om de beställer sin maskin och om det blir arbete pä verkstaden, om de utför byggnationen och det blir arbete på arbetsplatsen — alltså vi har garanti för att varje krona skapar sysselsättning. Men med oppositionens s. k. generella stimulans har man inga sådana garantier. Jag kan vara så tillmötesgående att jag säger att det är möjligt att en och annan maskin blir köpt eller ett och annat bygge igångsatt, men jag vet att det blir påfyllda bankkonton för företagare som redan är likvida. Och det är det slöseriet som jag anser vara en felaktig Unje just nu.

Regeringen skall ha en beredskap. Det har vi sagt, och det står vi för. Och att den beredskapen kan aktiviseras visar händelserna under den gångna eftersommaren och hösten.

Fru talman! Det är två frågor av allvarlig art, som jag gick förbi i mitt första inlägg, och den ena av dem kom tillbaka i herr Bohmans andra inlägg, om jag minns rätt. Det var övertron pä att konferenserna skulle ge så mycket. Stabiliseringskonferensen är ett av huvudinslagen i konjunkturpolitiken frän folkpartiets sida. Ett framsteg vill jag där inregistrera. Herr Helén har nu kommit fram till att det ändå skulle finnas lite större möjligheter om oppositionens partipolitiker höll sig borta. Men inte ens med den intellektuella upprensningen — om jag sä får säga — i en sådan stabiliseringskonferens tror jag att det skulle ge något resultat. Intressemotsättningarna är nämligen för markerade. Vi har många erfarenheter av det. Före den senaste avtalsrörelsen bad jag t. ex. alla de organisationer som är inflätade i förhandlingsarbetet att komma till en överläggning med planeringsrådet för att diskutera möjligheterna till ett gemensamt, överspännande utspel i förhandlingarna. Men av de kallade organisatio-

nerna var det bara en som skickade sin förgrundsfigur, de andra vill jag minnas skickade någon av sina tjänstemän. Och det var ju en verifikation på hur man i de organisationerna bedömde möjligheterna att komma fram den vägen.

Jag har tidigare sagt, att går man objuden till, så går man otackad därifrån. Det saknas fömtsättningar för att en sådan konferens skall ge någonting. Om vi slår oss ned vid bordet med representanter för Arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, lantbrukarnas ekonomiska och fackliga organisationer, de fyra statsfiänarorganisationerna. Landsorganisationen och tjänstemännens organisationer, sä får vi en aUmän diskussion där ingen har något behov av att släppa till sig. Allt förhandlingsarbete har givit åtminstone mig den erfarenheten att man under normala förhåUanden inte släpper till sig innan man är tvingad att göra det - och det brukar ta en ganska lång och pinlig tid innan man kommit i det läget. Men det har funnits undantag, t. ex. när kriget bröt ut 1939. Då fick vi mobilisera allt vad vi hade för att försvara det här landets frihet, och då sjönk aUa andra intressefrågor undan. Då gick det att träffa en överenskommelse om partiell kompensation för prisfördyring; jag satt själv med i Landsorganisationens ledning på den tiden och medverkade vid en sädan uppgörelse. Men det skall vara exceptionella förhållanden som skall möjhggöra det, och sädana föreligger inte i dag.

En besparingskonferens har ungefär samma möjlighet att ge utbyte som en stabiliseringskonferens, dvs. plus minus noll. Vi kommer att om tvä månader lägga en statsverksproposition på riksdagens bord. Den kommer att omfatta tiden 1 juli 1973-30 juni 1974. Vi skall försöka utarbeta den utifrån ett normalt konjunkturperspektiv och försöka se till att den präglas av den återhållsamhet som i ett sådant konjunkturperspektiv är av nöden. Men jag blir inte alls överraskad om vi pä samma sätt som hittills får uppleva en rad överbud från oppositionens sida innan detta har genomförts i riksdagen. Framför allt är jag rädd för det nästa år, när vi har det allmänna politiska valet så direkt framför oss pä ögats näthinna.

Jag vill allra sist säga ett par ord till herr Hermansson även om det väl inte var hans mening att uttala sig nedlåtande om AMS-arbetena. De är hka goda som andra arbeten, och vi har lagt oss vinn om att också göra dem produktiva i samma utsträckning som andra arbeten. Är det statskommunala beredskapsarbeten eller vägarbeten eller byggnadsarbeten i AMS :s regi går de efter marknadens regler, och jag vågar nog säga att det inte finns anledning att göra någon skillnad i värderingen och värdeomdömet om dessa arbeten kontra andra.

Det låter väldigt bra att säga: Varför nyanlägger man inte en rad nya industrier och ser till att staten genom sädana initiativ skapar produktion och arbete? Men det finns alltid en återhållande faktor. Jag tror inte att svenska folket accepterar att man nyanlägger en rad industrier med den enkla motiveringen att de skall ge folk arbete. Svenska folket kommer att göra anspråk pä att dessa nya industrier i den marknadshushållning som vi har skall kunna producera en vara som kan marknadsföras och säljas med täckning för kostnaderna och helst ocksä ge något rudiment av vinst, eftersom man alltid vill bygga ut industrierna. Om man ställer de kraven 10 Riksdagens protokoU 1972. Nr 111-112

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

145

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

är det svårare att finna objekt och att genomföra dessa i praktiken än det är att ställa sig upp och säga: Lät oss ta ÄTP-pengarna och bara sätta i gång det hela!

Vi har lärt oss åtskilligt på det här området, och jag tror inte jag säger för mycket om jag omvittnar svårigheten att pä dessa premisser öppna nya industrier. Det utesluter självfallet inte en aktivitet pä den statliga fronten, och merparten av den aktivitet som präglar norra delen av Sverige är ju en aktivitet inom de statsägda industrierna, det må vara järnverket, gruvorna eller skogsindustrierna. Men vi kan inte ta upp några nya gruvor med någon nämnvärd utsikt till framgång, möjligen med undantag för Stekenjokk så småningom, om det går att få folk dit, vilket vi hoppas. Men det har omvittnats att det i dag inte går att fä folk till gruvorna i Grängesberg därför att människor och framför allt den yngre arbetskraften drar sig för jobb som har den här karaktären.

Vi kan inte bygga ut vår manufaktureringsindustri på det skogliga området uppe i norra Sverige helt enkelt på grund av råvarans begränsning. Den utbyggnaden ligger i södra och mellersta Sverige, Där har inte staten nämnvärda mängder av råvaran, och den kooperativa bonderörelsen bygger där med friska krafter för att förädla den råvara som bönderna har. Man skulle länge kunna lägga ut texten om detta problem, men jag lovade ju att inte så mycket mera sabotera tidsberäkningarna.

Fru talman! Med detta anser jag mig ha besvarat de frågor som ställts. Vad partiledarnas sekundanter anfört har de fått svar pä i mitt första inlägg och genom de svar till partiledarna som jag gett i mitt andra inlägg.

146

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Jag fattar herr Strängs inledande ord sä, att han nu inser att det var olämpligt att han attackerade Bertil Ohlin, som inte längre tillhör riksdagen, för ett 26 är gammalt lösryckt och vantolkat citat. Men herr Sträng hade faktiskt läst fel i sina papper - det stod säkerligen "Hermansson" i anteckningarna, för det var han som förde in detta i debatten,

I den viktigare sakfrågan vill jag konstatera att finansministern inte vill ge något löfte om att de ideella organisationerna och trossamfunden skall fä kompensation för fördubbhngen av löneskatten. Det är alltså inte säkert att de fär det; det är verkligen ganska allvarligt, om vi skall tolka finansministern på det sättet.

När det gäller företagens påfyllda bankkonton är det naturligtvis ur samhällets synvinkel inte bra att man underlåter att göra effektiva framtidsinriktade nyinvesteringar utan håller på pengarna. Men herr Sträng har ju sig själv att skylla. Det är minnena av de järnhärda kreditrestriktionerna under den förra högkonjunkturen som gör att man anser sig behöva denna överlikviditet. Säg ut här i dag: Vi kommer inte att upprepa de misstagen! Då kanske en del av investeringarna kommer fram.

När det till sist gäller stabUiseringskonferensen bortser jag från elakheten att det skulle vara en intellektuell kapacitetshöjning om vi från oppositionen inte var med — den spelar ju ingen roll i sammanhanget.

Men det herr Sträng skildrade var ju ingen stabUiseringskonferens, utan det var en bjudning litet så där med armbågen och i vardagslag. Här skulle det vara fråga om att regeringen lämnar besked till arbetsmarknadens organisationer att man tänker anstränga sig för att undvika en penningvärdeförsämring under en kommande avtalsperiod och därmed göra det möjligt för löntagarorganisationerna att avstå från att begära kompensation för väntade penningvärdeförsämringar. Tänk om ni redan i inbjudan till en sädan konferens ville tala om att ni tänker deklarera er syn pä hur man skall undvika livsmedelsprisernas orimliga stegring, att ni vill skapa inflationsskydd i skattesystemet och kanske rent av att ni tar er samman och säger att fördubblingen av löneskatten uteblir. Skulle ni inte få deltagare i en sädan konferens? Jo, det skulle ni i allra högsta grad fä, eftersom en rad uttalanden visar att löntagarna nu vill ha reallöneökningar. Herr Sträng skulle inte gå otackad ifrån en sådan överläggning. Men med den här politiken är risken att herr Sträng fär gå otackad ifrån den 16 september 1973. Det vore väl synd, för jag hade trott att vi skulle få en stor och hejdundrande fest för en uppskattad finansminister den dag han går frivilligt.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Herr FÄLLDIN (c) kort genmäle;

Fru talman! Jag fick inget svar på frågan varför finansministern räknar brutto för statsverket men netto för företagen när han diskuterar löneskatten.

Får jag understryka det herr Antonsson sade, nämligen att ingenting är värre än arbetslösheten. Det medför personliga bekymmer men ocksä kostnader för hela samhället - för kommuner, landsting och stat - att mänga människor är arbetslösa. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att finansministern så litet talat om en av de stora anledningarna till att upplåningsbehovet ökar. Riksrevisionsverket har i sina beräkningar skrivit ned det belopp som man väntar skall komma in i form av skatt på inkomst och förmögenhet frän 20,6 till 19,2 miljarder. Det är ju ett uttryck för arbetslösheten. Men jag kan också beskriva det annorlunda.

Jag hoppas att vi kan bli överens utan att gräva ned oss i sifferserier om arbetslösheten. Som vi vet rymmer de nämligen htet osäkerhet. Statsministern gav i förmiddags ett eget exempel frän Sollefteå. Det finns alltså en dold arbetslöshet vid sidan av dessa serier, en arbetslöshet som kommer fram när arbetstillfällen erbjuds. Men vi kan vara överens om att vi borde ha 100 000 flera människor i arbete. Vi har en gemensam strävan att sä snart som möjligt få fram dessa 100 000 nya jobb.

De som i dag går arbetslösa och är arbetslöshetsförsäkrade får ersättning. Jag säger 40 kronor per dag, så har jag inte tagit till för mycket. Det måste de ju ha. När det är hög påfrestning på kassorna är statsbidraget högt. Det gör det egentligen inte bättre att det är arbetstagarna själva som får betala. De som är utförsäkrade måste fä ersättning genom kontantstöd. Kommunerna fär i vissa fall träda in, när försäkringsstödet inte räcker till.

Det är den ena sidan. Pä den andra sidan har vi vad stat, kommun och landsting förlorar genom att de arbetslösa inte deltar i arbete och betalar skatt. Jag tar väl inte till för mycket om jag anger föriusten till 30 kronor

147

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

per dag såsom ett genomsnitt. 100 000 X 70 kronor = 7 miljoner kronor per dag. Med detta belopp skulle situationen förbättras, om vi kunde nå en högre sysselsättningsgrad. Är det något fel, finansministern, att i det läget låna pengar om man tror att de åtgärder man därigenom kan åstadkomma är ett sätt att snabbare nå den bättre situation som jag har beskrivit? Vi tror att det är den rätta vägen, för den ger inkomster uthåUigt och pä sikt.

148

Herr BOHMAN (m) kort gemäle:

Fru talman! Det finns bra mycket mera att säga till finansminister Gunnar Sträng om de två förlorade år som kostat det svenska folkhushåUet bortåt 10 miljarder kronor, om löneglidningens betydelse och om storleken av budgetunderskottet. Men jag skall nöja mig med att påstå att finansministern har fel, när han anför att ingen expert - som finansministern sade — delar vår syn pä vad man i dag kan kosta på sig i budgetunderskott för att klara arbetslösheten. Flera experter delar vår uppfattning. Om finansministern inte hade varit i Ryssland vid Bankföreningens möte, skulle finansministern ha hört Erik Lundberg utvecklat sina teser pä ett rätt övertygande sätt. Finansministern brukar ju ha respekt för Erik Lundberg.

TUl sist. När jag talade om den nya otryggheten gjorde finansministern för en stund sedan gällande, att det var ett uttryck för nostalgi och att vi har behov av en fast grund att stå pä. Ja, det har vi kanske. Men att vi inte vill acceptera tidsutvecklingen är fel. Visst vill vi acceptera den. Finansministern påstår att vi vill vrida klockan bakåt. Nej, det vill vi inte. Vi vill vrida klockan framåt.

Vi ser fram mot en annan typ av skattesystem, som gör att det blir lönande för människor att arbeta. Det är det inte i dag. Vi ser också fram mot en annan bostadspolitik, som kan råda bot på de eländiga bostadsmiljöer vi har och vilka förstör ungdomen och familjerna som bor där. Vi ser fram mot en regering, som med verklig kraft angriper brottsligheten, som är villig att ta itu med problemen inom svensk företagsamhet och som kan få bort det misstroende och den förtroendekris som faktiskt råder där.

Detta är bara några exempel på vad man kan åstadkomma för att vända den nya otryggheten i en ny typ av trygghet.

Vi fär inte förkväva den fria och öppna debatten, sade finansministern. Nej, självfallet inte. Det är inte alls fråga om detta. Finansministern har alldeles rätt i sitt påstående att den nya generationen har andra värderingar, att den är öppnare och friare. Jag har själv fem ungar, sä jag är många gånger offer för den nya generationens sätt att resonera, och det mår jag bra av, skall jag tala om för finansminister Gunnar Sträng.

Men vad den nya generationen måste lära sig, och vad den säkert är vUlig att lära sig, är att ingen samhällsgemenskap är möjlig i något samhälle utan hänsyn till andra människor. Ingen samhällsgemenskap är möjlig utan några slags värderingar, byggda pä hänsynstagande. Det är detta som är sä väsentligt att samlas kring och att göra någonting ät. I dag är   det   verkligen   dåligt   ställt   i   den   hänseendet;   därvidlag  har  inte

familjerna kunnat klara sina problem på grund av olika omständigheter, skolan har inte kunnat klara dem, och samhället har inte kunnat klara dem.

Hert HERMANSSON (vpk) kort genmäle:

Fru talman! Jag tar gärna på mig ansvaret för att i debatten ha fört in professor Ohhns gamla uttalande om 5 procents arbetslöshet. Jag anförde det för att visa den förskjutning som har skett i inställningen till kravet på full sysselsättning, och i det sammanhanget tyckte jag att citatet var fullt relevant.

Däremot har jag inte - som finansministern hävdade — sagt att AMS-arbeten inte är lika goda som andra jobb. Det var raka motsatsen jag sade. Jag pekade pä diskrimineringen av de människor som är hänvisade till arbetsvärden och till den skyddade sysselsättningen, människor som har låga löner och arbetar under mycket svåra förhållanden, och ställde kravet att även de handikappade skaU ha samma rättigheter till en riktig behandling som andra människor i samhället.

Men det avgörande som vi diskuterar är ju hur man skall skapa den fulla sysselsättningen. Vi tror inte på vägen med skattesubventioner till de privata företagen. Jag vill hänvisa till att vi inte är ensamma om den inställningen. Landsorganisationens dagliga kvällstidning i Stockholm skriver i dag så här om det oförändrade uttaget för AP-fonderna som regeringen vill ha: "Det innebär att löntagarna tar 230 milj. kr. av sina innestående fordringar - det är ju så AP-avgifterna mäste ses - och ger dem till kapitalet.

Om regeringen verkligen tror att detta kommer att stimulera sysselsättningen sä är det ett misstag. Pengarna blir i stället en direkt förstärkning för kapitalägarna. Det måste vara en fröjd att helt oväntat få pengar i stället för att behöva betala." - Så långt Aftonbladet.

Nya industrier, finansierade med AP-medel — det låter bra, sade finansministern, men svårigheten är hur man skall få till stånd en produktion som är säljbar. Ja, det är givet att det är ett problem. Men menar finansministern att det inte skall ske nägon anläggning av nya industrier i det här landet, att vi inte skall ha en fortsatt utveckling av produktionen? Och om vi räknar med att det skall ske en sädan utveckling, är det dä inte bättre att det kollektiva - samhället, löntagarna - tar ansvaret och inflytandet över utvecklingen av produktionen än att överiäta det tUl de privata kapitalägarna, som ju är alternativet?

Vi förespråkar den kollektiva linjen, och därför vill vi att man skall använda pengar ur AP-fonderna just för anläggning av nya industrier. Det är givet att vi inte kan öppna sä många gruvor, men petrokemi, träkemi, elektronik och verkstadsprodukter är några av de områden som vi har anvisat, och vi tror att det är en reahstisk väg, som man blir nödsakad att beträda.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Jag har begärt ordet för genmäle därför att herr Sträng försöker intala sina åhörare att oppositionen har föreslagit ett permanent stort budgetunderskott.

149

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

150

Det är givetvis en ren fantasi. Herr Sträng målar ju precis som han tycker är trevligt ur debattsynpunkt. Vi har föreslagit en rad konjunkturstimulerande åtgärder som skall gälla under vissa korta tider — och just enbart under vissa tider - för att förhindra att konjunkturen blir för het. Vi har dessutom förklarat att när konjunkturen riskerar att bli alltför het, bör man sätta in snabba åtgärder. Till skillnad från herr Sträng tror vi nämligen att man bör försöka fä bukt med för stora svängningar i konjunkturen pä ett tidigt stadium och inte, såsom herr Sträng gjort till ovana, komma för sent.

Herr Sträng väntar sig väl inte att vi permanent skall ha lågkonjunktur med låga statsinkomster. Flera människor i arbete ger i och för sig större statsinkomster. Flera lönsamma företag ger också större statsinkomster. Redan genom detta minskar upplåningsbehovet. Detta kan man inte med någon framgång förneka, inte ens om man heter Gunnar Sträng.

Herr finansministern STRÄNG:

Fru talman! Det här skall bli utomordentligt koncentrerat.

Med minnena från den järnhärda kreditransoneringen är det inte sä överraskande om företagarna ser om sina bankkonton, säger herr Helén. Jag har heller inte bestridit detta. Men jag tycker inte att det finns någon anledning att de bättrar på denna goda likviditet utan att det ger några arbetsmarknadsmässiga effekter. Det är detta som är skiUnaden mellan de båda huvudlinjer som vi var och en efter vår idé rekommenderar.

Sedan frågar herr Helén om finansministern kan lämna besked om huruvida vi slipper en upprepning av dessa järnhårda kreditrestriktioner. Det här är saker som man inte kan lämna besked om. Det enda jag kan säga är att jag hoppas att vi inte skaU behöva ta i lika hårt som skedde 1970. Men jag befarar att sådana risker föreligger, om man ovanpå det underskott, som vi tvingas att ta med hänsyn till sysselsättningspolitiken, lägger ytterligare bortåt två och en halv miljard i form av en upplåning i banksystemet för att finansiera en permanent skattesänkning. Då tror jag att man är illa ute och dä är det risker på färde.

Herr FäUdin frågar om det är något fel att låna pengar — ungefär så enkelt uttryckte sig herr FäUdin. Ja, ibland är det fel. Bland annat är det fel att låna pengar för en skattesänkning, som vi hoppas skall ha permanent karaktär och inte efterträdas av nya skattehöjningar vid första bästa konjunkturomslag.

TUl herr Bohman vUl jag säga att jag självfallet lyssnar på Erik Lundberg med stort intresse varje gång han uppträder muntligen och även skriftligen - jag brukar försöka hinna med att också läsa honom. Han är från många synpunkter stimulerande. Han är en värdefull ledamot av finansministerns planeringsråd.

Men jag vill göra en liten observation. När Erik Lundberg har hållit ett bländande intressant inlägg, som många gånger har skiftat från dag till annan eller i varje fall från månad till annan, brakar han titta mig i ögonen och säga: "Det här kan jag säga därför att jag står helt utan allt politiskt ansvar." Man får följaktligen ta dessa inlägg — hur stimulerande de än är - med någon liten nypa salt.

Till herr Hermansson viU jag säga att jag inte skall ta upp någon

diskussion om fastläggandet av det nuvarande AP-uttaget. Herr Hermansson citerar Aftonbladet, men det är väl fel av skribenten där att påstå att man ger företagen pengar. Det gör man ju inte. Man tar av dem lika mycket som man tar för närvarande, men man undviker att ta mera pengar av dem - rent tillfälligt - därför att det ligger, som jag sade i mitt första inlägg, en lång rad sociala reformer som förutskickas mer eller mindre partiellt eUer delvis bli finansierade av ökade arbetsgivaravgifter. Vi har på regeringssidan funnit att det är någonting av en rationell hantering att man innan man bestämmer sig för detta utgår ifrån ett oförändrat läge.

Hittar staten objekt, som gör det möjligt att inom marknadsekonomins ram bygga anläggningar som gör rätt för sig, är det klart att vi kommer att utnyttja denna möjlighet. Vad jag vänder mig emot är att det är så lätt att gä upp i en talarstol och anvisa denna lösning: "Sätt i gång och bygg en rad industrier," samtidigt som man ger människorna uppfattningen att det bara är fråga om en viljeakt och en beslutsakt och ingenting annat och att alla dessa industrier skall ge god sysselsättning - det är ju förutsättningen. De skall ge hyggliga och permanenta löner, och de skall vara utvecklingsbara, i den marknadsekonomi det här gäller.

För att det inte skall bli alltför många svikna förväntningar är det riktigt att göra de erinringar som jag gjorde i mitt tidigare inlägg.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

Fru SÖDER (c):

Fru talman! Den framtida regionalpolitiken och därmed sammanhängande frågor har hög aktualitet. Utformningen kommer ju — förutom här i dag - att debatteras i kammaren senare i höst med anledning av proposition nr 111. Jag vill dock ta tillfället i akt och något beröra utvecklingen i den region som jag själv representerar — Stockholmsregionen - frågor som gäUer även de övriga storstadsregionerna kring Malmö och Göteborg.

Den starka befolkningstillväxten i dessa regioner — specieUt under 1960-talet men även tidigare -, vUken har skett på bekostnad av utvecklingen i andra delar av landet, har skapat problem ur miljösynpunkt i socialt hänseende och i fråga om sysselsättningens fördelning i landet. Det fordras nu kraftfulla åtgärder för att kunna bemästra dessa problem. Koncentrations- och stordriftspolitikens nackdelar framstår i dag allt tydligare i storstäderna. Vi har fått många bristfälliga miljöer, dålig lokalisering av arbetsplatser i förhällande till bostäderna och trafikproblem som är svåra att lösa. Många människor har svårt att utnyttja sin fritid för rekreation, eftersom avstånden till fritidsområdena är stora.

Det här är några av de problem som vi i dag har i storstadsområdena.

Jag vill dock inte på något sätt förneka att en storstad genom sitt rika utbyte av aktiviteter har mänga positiva sidor som är attraktiva för människorna. Men vi mäste konstatera att samtidigt som denna utveckling har fortgått har grunden för en fullgod service ryckts undan i andra delar av landet - i avfolkningsbygderna - där gjorda investeringar i form av t. ex. skolor och andra serviceanläggningar står outnyttjade därför att befolkningsunderlaget sviktar.

151

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

152

Riksdagen uttalade sig 1969 för en dämpning av storstadstUlväxten. Vid behandlingen samma år av förslaget till regionplan för Stockholmsregionen stod centern ensam för denna åsikt som alltså hade uttryckts av riksdagen. Samstämmigheten mellan riksdagens uttalande och de övriga partiernas företrädare i regionen var ytterst dålig. Alla partier i denna region utom centern var helt fångade av tanken på en fortsatt mycket kraftig befolkningsutveckling, och den ljusa framtid som man utgick ifrån skulle vara förknippad med denna. Man hade ingen tanke på konsekvenserna för de övriga delarna av landet. Och man var heller inte varse de negativa konsekvenserna för den egna regionen.

Jag tror uppriktigt sagt att man på detta sätt ansåg sig tillvarata de människors intressen som bodde och bor i den här regionen. Jag vill inte förneka att det var en god avsikt i denna expansionsfilosofi. I dag vet vi att den i långa stycken har fått en motsatt effekt. Men vi kan också konstatera att en tUlnyktring har skett i den här frågan. De övriga partierna har väsentligt närmat sig centern. Centerns ståndpunkt är att det i denna region inte skall planeras för en större andel av Sveriges befolkning än nu, dvs. ca 18 procent. Befolkningstillväxten skall om möjligt fördelas över landet i nuvarande propotioner, dvs. förutsättningar och resurser skall anpassas efter denna befolkningsfördelning.

Man kan faktiskt i långa stycken skönja samma anslutning till centerns politik i den regionalpolitiska propositionen 111. Därför är det ytterligt förvånande när statsministern i dag påstår att det finns partier - han nämner inga namn, men man kan ha sina misstankar — som vill skapa motsatsförhållanden mellan befolkningen i storstäderna och pä landsbygden — framför allt avfolkningsbygderna. Han talar t. o. m. om partier som betraktar storstadsborna som förtappade människor. Jag har mycket svårt att förstå att det över huvud taget finns någon som kan ha den uppfattningen.

Vi som sysslar med politik måste ju i alla sammanhang se som vår väsentliga uppgift att tillgodose alla människors berättigade krav oavsett var de bor i landet, och det finns inga andra klassens människor. Centerns krav på en dämpad storstadstUlväxt ger möjligheter till en bättre planering i storstäderna, en planering som tar hänsyn till människans fysiska och psykiska förmåga. En så avvägd planering minskar påfrestningen pä kommunernas ekonomi i dessa regioner, och den gör det lättare att tillgodose berättigade servicekrav. Med en långsiktig planering kan man undvika kategoribyggande och segregation i boendet. Man kan ta hänsyn till väsentliga miljökrav som man i dag av tidsnöd inte alltid har haft möjlighet till. Över huvud taget får man tid att vid planeringen på ett helt annat sätt ta hänsyn till de sociala, psykiska och medicinska faktorer som vi i dag vet spelar sä stor roll för människans välbefinnande.

Genom en dämpad storstadstillväxt tillvaratar vi bäst de människors intressen som bor i dessa regioner. Vi gör det möjligt för dem att genom en vettig planering bibehålla och förbättra den miljö som de kallar sin hembygd och som de kanske lever i större delen av sitt liv. Det bästa med denna politik är att vi samtidigt tillvaratar även de människors intressen som bor i andra delar av landet. Detta är solidaritetspolitik. Med centerns decentraliseringspolitik   minskas   eventuella   spänningar   och   motsats-

förhållanden mellan olika delar av landet. Vi gör det genom att föra en konsekvent politik, samma pohtik oavsett var vi bor och verkar.

För Storstockholmsregionen — liksom för andra — återstår dock många inom regionala frågor att klara av. Det är frågor som skall lösas, hoppas vi, enligt centerns modell av de regionala organen sedan ramarna har angivits av riksdag och regering. Exempel på sädana problem är befolkningsminskningen i den del av Stockholms län som utgörs av Stockholms kommun. Denna befolkningsminskning är en följd av en kraftig arbetsplatslokalisering och kontorisering i innerstaden. Vi mäste här sträva efter en lokahsering av arbetstillfällen inom regionen så nära bostadsområdena som möjligt, bl. a. för att minska reseavstånden. Vi måste upphöra att betrakta hela regionen som en enda arbetsmarknad, vilken ger orimliga reseavstånd för många människor. Även inom den här regionen finns delar med stor undersysselsättning. Som exempel kan nämnas Norrtäljeområdet. Vi har inom centern uppfattningen att det är betydelsefullt för alla regioner att ha en differentierad arbetsmarknad.

Vi har därför inte något intresse av att tillverkningsindustrin flyttar frän Stockholmsregionen och att antalet anställda där minskar. Vi häller däremot fast vid riksdagens beslut om utlokaliseringsetapp 2. Men den skall naturligtvis genomföras med tillbörlig hänsyn till berörd personal och dess möjligheter att flytta med. Det är dock viktigt att slå fast att denna utlokalisering — såväl som den nu pågående — inte har något med decentraliserat beslutsfattande att göra. Fru talman! Det är enbart fråga om en reducering av arbetsplatserna inom byråkratin i Stockholmsområdet och ett tillskott därav till orter, som saknar eller har dåligt med hknande sysselsättning. Jag hoppas att vi snart skall kunna införa ett decentralistiskt beslutsfattande med ökade befogenheter för regionala och kommunala organ, som leder till en minskning av administrationen i denna del av landet. Beslut och handläggning skall flyttas så nära de berörda människorna som möjligt. Det ökar den enskildes inflytande på samhällsutvecklingen.

Arbete är och skall vara något betydelsefullt i varje människas tillvaro. Många av de arbetslösa och de som står inför hotet av friställning upplever i dag att rätten till arbete inte finns för dem. Detta skapar stor oro förutom alla de problem som är förknippade med denna situation. Under den långa tid som vi har upplevt en för värt land stor arbetslöshet har det speciellt varit kvinnor, ungdomar och äldre som drabbats.

De gifta kvinnornas förvärvsintensitet varierar starkt mellan olika regioner. Ju mer differentierad arbetsmarknaden är, desto fier kvinnor yrkesarbetar utanför hemmet. Studerar man de ohka länens förslag till länsprogram i detta avseende, framstår skillnaderna klart dels mellan länen, dels mellan kommuner i samma län, beroende just på arbetsmarknadens utformning. De arbetslöshetssiffror som vi har i dag för kvinnor säger dock inte hela sanningen. Mänga anmäler sig inte till arbetsförmedlingen därför att de vet att utsikterna nästan är obefintliga att kunna få ett yrkesarbete på hemorten. Länsprogrammen talar också om en mycket stor dold arbetslöshet, och det är beklagansvärt att inte en kartläggning av denna arbetslöshet kan komma till stånd, i varje fall inte inom den närmaste tiden, eftersom riksdagens majoritet avslog ett sådant

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

153

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

154

förslag förra veckan. Jag viU dock konstatera att vi i dag har flera kvinnor sysselsatta på arbetsmarknaden än tidigare, trots att situationen i övrigt är sä svår. Det är glädjande att kvinnorna i så hög grad har kunnat få en ökad sysselsättning. Men ännu återstår rätt mycket att göra.

De flesta kvinnor är sysselsatta i typiska läglöneyrken, och deras möjligheter att få andra jobb är i dag begränsade. Det mäste krafttag till på många områden för att komma till rätta med detta.

Som jag tidigare nämnt finns det i dag stora grupper bland kvinnorna som vill in pä arbetsmarknaden. Inte minst har särbeskattningssystemet bidragit till detta. Det är byggt på den riktiga principen att varje vuxen individ skall vara ekonomiskt fristående och oberoende. Utbildningsexpansionen bland både vuxna och unga har starkt ökat förväntningarna pä sysselsättning efter utbildningens slut. 1 allt högre grad tar man inom familjen också hänsyn till kvinnans möjlighet till förvärvsarbete utanför hemmet, vid val av t. ex. bostadsort. Detta har bl. a. påpekats i länsprogrammet från Värmlands län, ett län med låg förvärvsintensitet bland kvinnorna. Man pekar där också pä de svårigheter för kvinnor i förvärvslivet som hänger samman med en odifferentierad arbetsmarknad.

Med den målsättning som vi har i centerns riksplan, med en differentierad arbetsmarknad i varje region, skulle vi kunna, när den förverkligas, ge ökade möjligheter för kvinnor och män att välja yrkesarbete, dvs. valfrihet ät alla. Kvinnor och män mäste jämställas som resurser på arbetsmarknaden. Både kvinnor och män måste få chansen att uppleva arbetet som en positiv del i tillvaron och inte bara som en födkrok. Det är ganska skrämmande när man i Socialdemokratiska kvinnoförbundets familjepolitiska program påstår att de icke-socialistiska partierna har den uppfattningen att ett yrkesarbete bara är en födkrok utan egenvärde. Jag vill bestämt för centerns del tillbakavisa ett sådant påstående, och jag vill referera till anföranden som jag har hållit tidigare i riksdagen där jag starkt har betonat arbetets positiva värde för individen.

För att kunna förverkliga målsättningen om arbete för alla mäste tillkomsten av nya arbetsplatser stimuleras, vilket centerns företrädare tidigare har påtalat. Jag skall därför inte närmare utveckla detta. Dessutom är det nödvändigt att göra en kraftig satsning på bättre arbetsrhiljöer, och vi måste utveckla företagsdemokratin, sä att varje arbetstagare har möjlighet att påverka sin egen situation på arbetsplatsen. Det är viktigt att i de här sammanhangen understryka att det är alla de arbetandes insatser, oavsett var man arbetar, som tillsammans möjliggör vår välfärd.

Det är inte bara arbete utanför hemmet som skall värderas. Många, framför allt kvinnor, gör i dag stora värdinsatser i hemmet, vilka hittills inte tillräckligt värderats av samhället, vare sig när det gäller sociala förmåner eller direkt ekonomisk ersättning. Detta arbete måste jämställas med yrkesarbete utanför hemmet. Speciellt under småbarnstiden mäste det finnas möjligheter för mor eller far att välja mellan yrkesarbete och vård av egna barn. Det är därför vi bl. a. föreslagit vårdnadsbidrag och ÄTP-år för vård av egna barn i hemmet.

Fru talman! Det är betydelsefullt för att inte säga nödvändigt att vi snabbt vidtar åtgärder för att åstadkomma jämställdhet mellan könen på

arbetsplatsen och att föräldrar oavsett kön får tid att vara föräldrar och ha valfrihet meUan yrkesarbete och vård av egna barn i hemmet.

Om jag skall hålla min utsatta tid, sä medges det inte att jag utvecklar synpunkter pä just de här problemen. Fru Olsson i Hölö kommer under den fortsatta debatten, förmodligen i morgon, att lägga fram centerns syn på vilka familjepolitiska åtgärder som är nödvändiga att vidta för att nä de mål som jag här har ställt upp.

Jag viU, fru talman, till sist något beröra de förslag som regeringen i går kom med tiU temporära åtgärder för att avhjälpa de akuta arbetslöshetsproblemen. Jag hälsar de åtgärder som där föreslagits med tillfredsställelse just när det gäller att hjälpa kvinnor, ungdomar och äldre till en bättre situation pä arbetsmarknaden. Det är bara att hoppas att de här åtgärderna snabbt skall leda till varaktiga anställningar och att dessa grupper ges en plats på arbetsmarknaden som resurs och inte som reserv. För ungdomarna är det oerhört viktigt att komma bort frän sysslolösheten, vilken kan få följder för hela deras framtid. Den kombination med utbildning som vissa åtgärder innebär är också betydelsefull ur utbildningspolitisk synpunkt. Behovet av praktisk erfarenhet är stort hos mänga teoretiskt utbildade som i dag går utan sysselsättning. Andra arbetslösa saknar helt utbildning. Det samarbete med företagen som här föresläs kan ge värdefulla erfarenheter för utbildningsväsendet som helhet, där kravet pä balans mellan teoretiskt och praktiskt arbete växer sig allt starkare.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AUmänpoUtisk debatt

Herr WIRMARK (fp):

Fru talman! I aU korthet vill jag beröra några frågor av internationell karaktär, där även Sveriges inställning har betydelse.

Alla kände vi väl förhoppningarna öka när ryktena om en fredsuppgörelse i Vietnam under hösten tog fart, en uppgörelse som sedan publicerades av Hanoi. Den officiella amerikanska reaktionen tydde på att ett mycket stort steg framåt tagits mot en uppgörelse. Det vore orimligt, nu när ståndpunkterna kommit varandra så nära, om inte dessa förhandlingar bragtes till sitt logiska slut, till ett avtal som säkrar freden och garanterar återuppbyggnaden i hela Vietnam och som ger Sydvietnams befolkning möjlighet att i fria val bestämma sitt lands öde och framtid. Om den amerikanska regeringen nu förhalar ett fredsavtal tar den på sig ett ohyggligt ansvar. Ty, fru talman, det är olidligt att tänka sig att de desperata bombningarna och förstörelsen av både människor och natur får fortgå. Vi vet att USA:s krigföring i Indokina inte bara strider mot det i 1925 års Genéveprotokoll uttalade förbudet mot biologiska och kemiska stridsmedel utan också inrymmer massbombningar av en art som förstör hela landskap för lång tid framöver. Från svenskt håll bör vi inte förtröttas att stödja strävandena till en uppgörelse hksom också att i framtiden intensifiera arbetet för att få tUl stånd förbud mot terror- och zonbombningar och skapa respekt för redan existerande förbudsregler. Om detta föreligger det en vid enighet i vårt land såsom framgick av vårriksdagens behandling av dessa frågor.

Fru talman! Sverige har redan givit humanitärt bistånd till Vietnam. Våra  möjligheter att utvidga den hjälpen  —  utan att  tumma pä den

155

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

156

definition vi tidigare gjort av humanitärt bistånd - har nu ökat genom den överenskommelse som Sverige träffade i augusti med Nordvietnam. Den innebär att vi tar i anspråk den reserv som under budgetåren 1970/71 och 1971/72 byggdes upp för att efter krigsslutet användas för äteruppbyggnadsinsatser. Våra ansträngningar att öka det humanitära biståndet bör givetvis gälla hela Vietnam, alltså även Sydvietnam, i den män man kan finna lämpliga kanaler - t. ex. de buddistiska organisationerna. Då reserverna nu på detta sätt tas i anspråk får vi ocksä bereda oss pä att under åren framöver öka den totala hjälpen till Vietnam, när — som vi hoppas - ett fredsavtal ger oss möjlighet att gä in i återuppbyggnadsarbetet.

Vietnam är givetvis inte det enda område där det finns stora behov av bistånd och återuppbyggnad. Låt mig speciellt nämna Bangladesh, där Sverige har förbundit sig att göra väsentliga insatser. Även här gäller det att ta till vara alla de möjligheter som finns både att snabbt få fram katastrofbistånd och att förbereda insatser för en mer långsiktig återuppbyggnad.

Redan de två exempel jag har givit visar att vi under åren framöver mäste mycket högt prioritera vårt internationella bistånd.

Europafrågorna kommer vi att debattera vid ett senare tillfälle under hösten i samband med behandlingen av det frihandelsavtal som Sverige fär med EEC. Jag skall därför inte nu ta upp en debatt om huruvida detta är ett bra eller dåligt avtal utan bara konstatera att det kommer att ställa svenskt näringsliv inför betydande omställningskrav och inför svårigheter som i det långa loppet kan komma att visa sig ytterst besvärande. Det nu slutna avtalet är inte tiUräckligt och inrymmer flera osäkerhetsmoment. Därför blir det angeläget att söka vidareutveckla det för att uppnå det mål som de demokratiska partierna i Sverige varit eniga om: nära, omfattande och varaktiga förbindelser med EEC.

Naturligtvis har den politik EEC följer gentemot den övriga delen av världen, t. ex. USA, Östeuropa och u-länderna, stort intresse för oss. Vid toppmötet i Paris den 19 och 20 oktober nådde man inte så längt i att klargöra EEC:s inställning i dessa frågor, som en del av medlemsländerna hade önskat. Men regeringscheferna angav vissa riktlinjer, som är hoppingivande. Man underströk sitt intresse av att deltaga i vidare förhandlingar, t. ex. inom GATT, om att främja den internationella handeln. Man underströk sin vilja att föra en avspännings- och fredsbe-tonad politik, baserad på ömsesidighet, visavi Östeuropa och att skapa ett utvidgat ekonomiskt och humanitärt samarbete mellan folken i Väst- och Östeuropa, och man förklarade sig villig att förbättra de generella preferensavtalen med u-länderna liksom att träffa andra avtal, som kan hjälpa till att öka och stabilisera u-ländernas export till EEC. Det finns alltså god anledning att hoppas pä en utveckling inom dessa områden, som väl överensstämmer med den viljeinriktning Sverige bör uppvisa.

1 fråga om relationerna till Östeuropa hänvisade statscheferna ocksä till den planerade alleuropeiska säkerhetskonferensen. Här försiggår, som vi vet, ett intensivt förberedelsearbete, och redan den 22 november inleds förberedande samtal i Helsingfors på ambassadörsnivå, där en av de viktigaste uppgifterna  blir att försöka fastställa en dagordning. Det är

givetvis vanskligt att förutsäga vilket resultat konferensen kommer att fä — det beror i hög grad på förberedelsernas kvalitet och pä om man kan komma till rätta med de motsättningar som finns.

Den synpunkt jag skulle vilja understryka är att vi mäste inse, att vägen mot ett på allmänt erkända avtal uppbyggt säkerhetssystem i Europa är lång och att målet inte kan uppnås utan att parterna visar en ömsesidig respekt för skilda politiska och sociala system och erkänner existerande gränser. Naturligtvis finns här ett dilemma för alla demokrater. Vi vill inte acceptera det förtryck som råder i Östeuropa, t. ex. den sovjetiska ockupationen av de baltiska staterna. Även dessa länders folk har rätt till självbestämmande, och de grupper i Östeuropa som motarbetar förtrycket kan här uppleva ställningstaganden frän de icke kommunistiska staternas sida som ett svek och som en bristande solidaritet. Vi har därför ett ansvar att frän svensk sida säga ut att den bästa grunden för fred bara kan skapas om förtrycket upphör. Vi bör därför stödja kraven pä att människor och idéer bör få röra sig fritt över alla gränser och att dessa frågor också hör hemma vid konferensen. Det bör vara möjligt att kräva detta samtidigt som man eftersträvar sädana överenskommelser med de östeuropeiska regeringarna, som bidrar till ökad avspänning i Europa. Ty fortsatt fred på längre sikt kan givetvis också innebära förbättringar för dem som är förtryckta.

Fred i Europa är också en avgörande faktor för att få i gäng dialoger och förtroendefulla kontakter på andra samhällsområden. Jag tänker här speciellt på möjligheterna att främja öst-västhandeln och öka det vetenskapliga och kulturella utbytet. På båda dessa områden har Sverige ett intresse av att kontakterna starkes, vare sig det sker vid säkerhetskonferensen eller i annat sammanhang. Från värt häll har vi vid flera tillfällen strukit under vilken betydande roll det vetenskapliga och kulturella samarbetet spelar och hur nödvändigt det är att vi frän svensk sida ger det samarbetet den stadga och kontinuitet och de resurser som erfordras.

Med anledning av en motion från liberalt håll hade också riksdagen i våras att ta ställning till åtgärder för att främja Sveriges handel med de östeuropeiska länderna. Säkerhetskonferensen ger oss nu anledning att ytterligare se över om vi från svensk sida gjort tillräckligt för att skapa förutsättningar för en ökad handel, eftersom den frågan kommer upp vid konferensen. En målsättning borde vara att fördubbla vår östhandel -frän nuvarande 4 — 5 procent till låt oss säga 10 procent. Men det kan inte ske utan målmedvetna ansträngningar. Och det gäller här att inte i onödan förlora vare sig tid eller marknader.

Låt mig bara peka pä ett problem, och det gäller kreditsvärigheterna för svenska företag. När vi var några liberala motionärer som krävde att man skulle undersöka förutsättningarna att med speciella kreditätgärder underlätta för svenska företag att konkurrera pä de östeuropeiska marknaderna på lika villkor med företag från andra exportländer, ville näringsutskottet i våras tona ner dessa problem. Utskottet uttalade t. o. m. att kreditproblemen inte torde "vara specifika för handeln med de östeuropeiska länderna". Av pressuppgifter ser det ut som om finansminister Sträng under sin resa till Sovjet nu kommit underfund med  att just önskemålen om  krediter är ett av de stora problemen i

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmäiipolitisk debatt

157

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

158

östhandeln. Det var ett glädjande tecken på att man inom regeringspartiet sent omsider tycks förstå allvaret i situationen.

Jag hoppas därför att jag tolkar statsministern korrekt, när jag förutsätter att de särskilda åtgärder som han förebådar "för att öka företagens möjhgheter att i speciella fall lämna exportkredit" bl. a. avser företag som är verksamma i Östeuropa. Just kreditfrägorna spelar ju en växande roll som konkurrensmedel i östhandeln, och därför är det angeläget att åtgärder nu snabbt vidtas.

Slutligen, herr talman, vill jag beröra en fråga som har speciell aktualitet i dag, ty just i natt går den tidsfrist ut som general Amin i Uganda satt för huvudparten av den asiatiska befolkningen som måste lämna landet. Det rör sig om kanske 40 000 människor. De kvarvarande av de utvisade asiaterna väntar militärläger, hot om förföljelse och våld och, minst sagt, en osäker framtid.

För två veckor sedan hade jag tillfälle att diskutera det här problemet med statsministern i riksdagen. Statsministern bekräftade då att det löfte han gav premiärminister Heath vid sitt besök i London innebar att vi skulle rekrytera dessa flyktingar bland de Ugandaasiater som kommit till England. Jag kan inte underlåta att konstatera att det är förvånande hur lätt även en statsminister, som lägger vikt vid att vara progressiv och internationeUt medveten, faller in i det gamla mönstret att göra upp europeiska kolleger emellan i frågor som främst berör andra kontinenter och folk.

Själv krävde jag att Sverige skulle inrikta sin hjälp på den mest betryckta gruppen bland de asiater som är berörda av den tragedi som nu utspelas i Uganda, nämligen de statslösa. Jag hävdade också att Sverige borde förklara sig berett att ta emot ett större antal än de 200—300 som Palme lovade Heath.

Man kan med skäl fråga sig varför vår hjälp just skulle gå till de flyktingar som Storbritannien redan tagit emot och som har ett löfte om permanent bosättning. Det rimliga är ju i stället att vår solidaritet riktar sig till de mest nödställda - de som inte i dag vet vart de skall ta vägen, de som inte fått något löfte om permanent bosättning, de statslösa i transitlägren i Österrike eller Italien eller de som eventuellt blir kvar i Uganda.

Olof Palme förklarade den 26 oktober att enligt de uppgifter han fått skulle de statslösa redan ha "erhållit möjlighet till en fristad antingen genom s. k. transit eller genom permanent bosättning". Men i kväll har lämnats ett pressmeddelande i vilket regeringen dementerar Palmes påstående. Regeringen har nämligen glädjande nog beslutat i dag när Ugandatragedin går mot sin klimax, att höja det antal flyktingar vi tar emot till 500, däribland 300 statslösa.

Herr talman! Jag är glad att regeringen inför FN;s och flyktingkommissariens upprepade vädjanden tänkt om i den här frågan. Det är synd att det skedde så sent, men vi får hoppas att detta repareras genom att de nu beslutade åtgärderna vidtas skyndsamt, så att de berörda statslösa slipper att först uppleva en nedbrytande, längre tids lägervistelse.

Under detta anförande övertog herr talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Den stora händelsen i dag är ju knappast denna debatt — jag hoppas att de framstående premiäraktörer som agerat förut under dagen här i denna sal förlåter mig om jag säger det — utan vad som har hänt i Washington och Förenta staterna.

Det här är ju inte platsen för en analys av de orsakssammanhang som lett till att en president har omvalts med den största majoritet som lär ha förekommit på 100 år. Må det bara vara tillåtet att göra två små reflexioner. Den ena är att amerikanska folket tydligen har haft större tillit till Nixons möjligheter att ordna fred i Vietnam än till hans medtävlares. Den andra är att hans medtävlare uppenbarligen — och det är förståeligt, för han blev trängd redan i starten genom Eagletonaffären — fann sig föranlåten att driva sin kampanj ungefär så att Nixon utmålades som det onda, medan han själv, McGovern, var det goda. Allt ont kombinerades med den nuvarande presidenten, och allt gott skulle kombineras med den kommande, som han trodde. Ätt måla så i svart och vitt lönar sig inte i amerikansk politik och det skulle, tror jag, ännu mindre löna sig i svensk politik. Detta var väl ett av de fel som McGovern begick.

Man får väl också säga att denna målning i svart och vitt av personer i Amerika icke varit helt okänd i svensk opinionsbUdning under de senaste månaderna. Kanske är det rent av en och annan politiker inom eller utom regeringen och med eller utan marsch, som i dag har anledning till en smula eftertanke om omdömen som är fällda rörande personer i spetsen för denna stora republik. Men, herr talman, det är ju inte det som vi skall syssla med här, utan det intressanta - och det skall jag i största korthet säga något om — är väl vad detta val kan få för inverkan pä svenska förhållanden och svenska intressen. Svensk utrikespolitik är dock till för Sverige och för oss själva. Då bör man ha i minnet att läget i Europa och världen i övrigt karakteriseras av vad som brukar kallas ett maktduopol, en bipolär balans. Mänga anser att den kommer att utvecklas till en multipolär balans; där är vi i varje fall inte ännu, och det kanske dröjer någon tid. Men denna balans kräver ju att det finns två ungefär lika mäktiga partners, att det finns tvä minst lika mäktiga kraftfält som står mot varandra - annars blir det ju ingen balans. Och pä samma sätt som balansen kräver det, så kräver vår neutralitetspolitik att det finns några att vara neutral emellan. Vår alliansfrihet kräver det ocksä. Och det är alldeles uppenbart att om t. ex. utgången av valet i Förenta staterna — jag talar rent teoretiskt — skulle ha blivit den, att amerikanerna fann sig föranlåtna att ta tillbaka sina trupper från Europa, så hade vårt eget strategiska läge undergått en betydande förändring.

McGovern betecknades av mänga som en förespråkare för denna linje, och han yrkade ju ocksä i åtskilliga av sina tal pä en nära nog total reduktion av de amerikanska styrkorna i Europa. Man fär kanske inte döma av detta - det kan hända att han, om han blivit vald, hade slagit in på en annan politik. Nixon har icke velat  förorda liknande drastiska

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AUmänpoUtisk debatt

159

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

160

åtgärder. Hans isolationism — det finns en sådan inte minst i ekonomiska sammanhang — är kanske något mera realistisk än hans medtävlares. Men man vet inte hur han nu kommer att bete sig; man vet inte om han kan stå emot påtryckningar frän grupper inom hans parti eller i hans närhet som kanske söker blåsa liv i isolationismen och söker få honom att i Europa vidta reduktioner motsvarande dem som är vidtagna på andra håll i världen. Det är möjligt — framtiden fär utvisa det.

Naturligtvis finns ocksä andra risker för oss — det är svensk politik vi talar om - och en av dessa risker är att den tendens till bipolära överenskommelser som kunde noteras i Moskva i våras kommer att förstärkas. Sådana överenskommelser har ju en viss benägenhet att beröra och ibland gä ut över personer som inte är företrädda vid konferensbordet i fråga. Det finns historiska exempel på detta; jag behöver icke nämna dessa vid namn. Det ryktas redan från Washington att en serie samtal som utgör fortsättning pä de s. k. fredssamtalen med Moskva och med Peking kommer att igångsättas. Man fär hoppas att det kommer något gott ut av det, men det är klart att vi också har anledning till vaksamhet och uppmärksamhet när det gäller vad som därvid sker.

Den föregående ärade talaren berörde den europeiska säkerhetskonferensen. Denna skall ju börja om några veckor med ett preludium i Helsingfors på ambassadörsnivå, och föredragningslistan, som ju icke är oomstridd — snarare tvärtom — upptar hitintills i sitt preliminära skick en rad viktiga frågor. Den svenska regeringen bör nog ges det erkännandet, att den har förberett sig för denna säkerhetskonferens på ett, såvitt jag förstår, föredömligt sätt. Den har i olika studiegrupper organiserat dessa förberedelser. Om det inför preludierna i Helsingfors må vara tillätet att uttrycka en förhoppning — herr Wirmark uttryckte en nyligen — sä är det att Sverige kanske skall vara mindre intresserat av att spela en medlarroll, en ufiämnande roll mellan öst och väst, och i stället söka inta en position som innebär ett fullt och helt bevakande av de svenska intressena i sammanhanget, som är ganska många.

När jag nu ändå har givit en blomma åt regeringen kan jag gärna ge en till, som gäller tillsättandet i somras av en utredning rörande möjligheterna att utveckla och förbättra reglerna för internationella humanitära rättigheter och lagar i samband med väpnade konflikter. Det tror jag var ett gott initiativ, och det har också väckt vederbörlig uppmärksamhet. Om jag skall ge uttryck för en liten reservation i sammanhanget är det närmast den, att jag har svårt att förstå varför deklarationer om sådana interna svenska åtgöranden på internationell mark alltid skall förses med en "skrytvals" som i detta fall föreföll mig ganska motbjudande och som säkert inte hade nägon effekt. Av barmhärtighetsskäl skall jag inte exemplifiera mitt påstående genom att läsa ur den presskommuniké som utsändes i samband med att nämnda utredning tillsattes. Åtgärden kunde väl verka i och för sig, utan att den behövde ge upphov till deklamationer om den svenska regeringens fast etablerade humaniiära och lagliga tradition i utrikesfrågor.

Därmed skall jag lämna utrikesdepartementet - på ett undantag när. Och nu kommer jag verkligen till en detalj i de här sammanhangen, men jag vill ändå nämna den. Jag syftar på de planer som föreligger - och som

har bekräftats av ifrågavarande departement — att överföra handelsavdelningen vid UD tiU handelsdepartementet, en s. k. de facto-integrering. Motsvarande planer fanns för några år sedan men gick i stöpet; om jag är rätt informerad skedde det efter en beredning som leddes av förutvarande statsministern. Jag tror att viktigt i sammanhanget var att man ansåg att det förelåg hinder rent författningsmässigt. Men författningarna har icke ändrats sedan dess. Därför skulle jag tro att samma hinder som bedömdes föreligga för några år sedan föreligger ocksä nu. Ätt det finns ett § 5-förordnande i sammanhanget skall jag här inte närmare gå in på. Det har enUgt min menmg ingen betydelse.

När man hyser dessa planer tror jag emeUertid att man förbiser det faktum att utrikesdepartementet inte bara är ett departement utan också ett ämbetsverk och att instruktions- och ordergivning där mäste betraktas pä annat sätt än i vanliga departement. Hur blir det med instruktionerna? Skall handelsdepartementets tjänstemän i fortsättningen ge duektiv ät de UD-anställda etc? Jag tror det finns många frågor som där behöver lösas. Man skall heller inte i sammanhanget glömma att tänka på personalens synpunkter. De tycks hittUls ha nonchalerats helt. Det är ett färskt exempel pä företagsdemokrati i verkligheten, när regeringen själv agerar.

Låt mig härefter övergå tiU ett annat departement och till den enligt min mening mest misslyckade lagstiftning som förekommit pä länge här i landet, nämligen den av regeringen är 1970 införda, dä man skulle utvidga yttrande- och tryckfriheten genom att bl. a. ta bort tukt- och sedlighetsbegreppet i lagstiftningen. Att jag tar upp den saken nu beror delvis på att finansminister Sträng så att säga inspirerade mig tiU det, då han sade att om det är något som ni tycker är fel, så säg ifrån det. Jag skall nu säga ifrån. Men jag är ocksä något inspirerad av ett svar på en fråga av herr Hyltander i förta veckan. Det var justitieminister Geijer som lämnade det svaret. Motiven för den ändrade lagstiftningen har varit de bästa. Man har menat att allt skuUe vara tiUåtet, sä till vida som en medborgare skulle ha full frihet att välja vad han viUe och ingen skulle lägga hinder i vägen för hans val. Om han ville välja något som tidigare ansetts som tukt- och sedlighetssårande, så skuUe ingen hindra honom från det. En kommitté som hade gjort förarbetena hade inte gått sä långt. Den hade uppdragit vissa gränser, men dessa lämnade justitieministern därhän. Han förhtade sig pä krafternas fria spel; och lagstiftningen blev därefter. Det saknades inte varnande röster. I en reservation i konstitutionsutskottet hette det rörande vad man befarade skulle inträffa: "I fråga om föreställning på enskilt område skulle det bh straffritt att mot betalning för publik arrangera samlag, förevisning av sexuella perversiteter eller våldsscener av sadistisk karaktär. T. o. m. föreställningar av denna art, speciellt arrangerade för ungdomar, skulle bli straffria. Samlag på offentlig plats, i parker och pä gator, skuUe ej bh föremål för ingripande annat än som förargelseväckande beteende. I TV skulle varje slag av föreställning, även pornografisk, bli utan straff, om förestäUningens karaktär i förväg tillkännagivits."

Det lät illa när det sades och skrevs 1970. 1972 kan vi konstatera att framtidsvisionen var tilltagen i underkant. Det har blivit mycket, mycket

11 Riksdagens protokoU 1972. Nr 111-112

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

161

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

162

värre, än vad reservanterna då kunde förestäUa sig. Jag skaU inte ingå på någon bevisföring utan hänvisar bara tiU annonser av olika slag som står införda i dagstidningarna.

Dock hade även lagrådet varnat och uttalat sig på följande sätt:

"Om straffbarheten begränsas pä sätt här föreslagits torde det icke vara otänkbart att vissa varietér och andra nöjesföretag kommer att i kommersiellt syfte anordna förevisningar av grova sexuella perversiteter, grova våldshandlingar o. d. Av uppenbara skäl torde detta få anses vara frän allmän ordningssynpunkt otiUfredsstäUande. Det bör därför övervägas om icke i allmänna ordningsstadgan, förslagsvis i 21 §, bör införas ett förbud riktat mot att vid offenthga tUlstäUningar förekommer framställningar, som visar utpräglat förråande sexuéUa eller sadistiska beteenden."

Departementschefen avböjde detta och sade; "Jag kan därför inte biträda lagrådets förslag om en särskild reglering genom allmänna ordningsstadgan. Skulle utvecklingen efter ett upphävande av straffbestämmelsen om sårande av tukt och sedlighet visa att lagrådets farhågor besannas, kan frågan emeUertid tas upp till förnyad prövning,"

Den fråga som jag nu skulle vilja stäUa till de frånvarande på stadsrådsbänkarna är om inte tiden nu är inne att ta upp lagrådstanken och om inte något egenthgen borde göras för att få slut på denna trafik, som faktiskt ger ett mycket beklagligt rykte åt Stockholm internationellt sett.

Herr Geijer sade i förra veckan att socialstyrelsen funderar på denna fråga men att ärendet ännu inte är avgjort. Beträffande annonseringen viUe han att pressen pä frivillighetens väg skuUe göra något åt den. Han sade också att regeringen följer det hela med uppmärksamhet och erinrade om möjligheten att införa förbud mot sådana annonser genom ändring av grundlagen etc.

Men hur vore det, herr justitieminister, om man i stället för att koncentrera sig på annonserna koncentrerade sig på själva källan för annonserna, nämhgen förestäUningarna som sådana. Det finns olika möjligheter. Man kan införa ett tukt- och sedlighetsbegrepp igen. Praxis kommer säkert att se till att det inte blir frågan om att vrida klockan tillbaka, för att citera ett finansministerord nyss. Det finns också den möjlighet som här anvisas, nämligen att införa en bestämmelse i ordningsstadgan. Det väsenthga är att något bhr gjort, att inte krafternas fria spel här fär fortsätta med därav följande tragedier för många och inte minst svagare personer. Jag hänvisar i det sammanhanget till vad herr Hyltander exemplifierade i förra veckan.

Efter denna kritik av justitieministern skall jag också ge honom ett vänligt ord. År 1962 väcktes en motion i dåvarande första och andra kammaren om att avkriminalisera fylleriet. En utredning tillsattes, och 1968 var den färdig med sitt förslag. Nu har justitieministern lovat att något skall hända tiU nästa år. Det har inte gått fort, men även sniglar rör ju pä sig och något skall tydhgen nu hända i varje fall. Man kanske bör vara tacksam över att tidsutdräkten för denna fråga inte blir lika lång som den blev för riksdagens krav på ersättning till personer som skadats genom brott, vilket krav ju framfördes i decennier innan det föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Det skall stor självövervinnelse till för att inte stryka sig i en situation som denna dä kammaren är tom på folk och debatten har varat länge. Men det skall dessutom nästan övermänskliga krafter till för att bli sittande här inne — åtminstone om man har sin plats i någon av de bänkar där man har denna matta framför sig. Jag vill påtala detta som ett allvarligt hälsovådhgt förhållande här i kammaren, och det är inte någon överdrift när jag säger det. Det gick väl an i slutet av förra sessionen när den var smutsig, men nu är det alldeles förskräckligt. Jag vet dock att det inte stär i vanliga ledamöters makt att vinna beaktande för sädana synpunkter.

Lät mig sä övergå till det jag egentligen skulle säga.

Den här debatten har mest handlat om sysselsättningen. Men oppositionens ledare herr Fälldin kom i alla fall i morse med några grönbetesnummer som skulle ge htet mer allsidighet åt centerns oppositionsledande roU. Nu har herr Hernelius varit ute på mycket mer vida vatten, varför det viU till starka nummer när man kommer upp i talarstolen sä här långt fram pä dagen.

Men det herr Fälldin sade i morse var bara det värt att observera när man vill fä en karakteristik av centerns oppositionsledarroll. Han pläderade för tvä ting, en plädering som man — åtminstone om man har min höga ålder - måste le ät. Han talade om hur engagerad man är inom centern när det gäller den fackliga verksamheten. När man som jag har i hvligt minne att lantbrukarna - huvudgruppen bland bondeförbundets väljare - var de sista som tillät sina anställda att organisera sig, när man upplevde hur statarna vräktes därför att de stred för sin föreningsrätt som de inte kunde fä och när man vet under vUka omständigheter de vägrades mänskliga arbetsförhåUanden, sä häpnar man över att centern nu så där fast säger sig stä på de fackhgt organiserades sida. Jag erinrar också om hur det var med lantarbetarnas hustrur, som inte förrän 1937 fick ett eget avtal. Dessförinnan hade de skyldighet att mjölka, bl. a. De var alltså ännu mer åsidosatta än männen. Men nu företräder centern som sagt väldigt framåt uppfattningar.

I varje debatt säger centerpartisterna vidare att de varit pionjärer när det gällt miljövårdsfrågorna. Herr Fälldin var upprörd över miljöförstöringen, som regeringen inte skulle ha observerat förrän sent men som centern väl hade observerat. Men vad fick vi för varningstecken på att naturen höll pä att förgiftas? Jo, det var fåglar som föll ned döda på vägarna och i dikesrenarna, därför att de hade ätit betat utsäde som jordbrukarna använt för att fä ett bättre skördeutfall. Det visade sig även hos djur och människor förgiftningstecken som orsakades av de bekämpningsmedel som jordbrukarna ocksä använde för att fä en bättre avkastning. Och några av de allvarligaste förgiftningarna av vattendragen berodde på utsläppen frän skogsindustrierna. Där var ju centerns förre partiledare särskilt engagerad och spelade en kanske inte helt hedrande roll när det gällde utsläppen frän hans fabriker; han orsakade, som vi vet, allvarlig miljöförstöring.

Därför är det konstigt att centerpartisterna kan vara så fiockhudade att de ideligen - trots att de alltid stridit för markägarintressena och

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

163

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AUmänpoUtisk debatt

164

ägarin tressena över huvud taget - låtsas vara pionjärer när det gällt att försvara naturen mot markägarna, oftast.

Men till dagens ämne mer. Det skulle vara oriktigt att låta höstens remissdebatt om sysselsättningen passera utan att den fick avspegla något av en diskussion som på ett alldeles särskilt intensivt sätt aktualiserats av det socialdemokratiska kvinnoförbundets program "Familjen i framtiden". Programmet var som ett hårt tramp pä borgerliga tår. Säkerligen kommer det att omnämnas, även om man här inte har sagt sä mycket om det. Vi hörde ett felaktigt citat från fru Söder nyss, men det var väl bara bra att hon fick tillfälle att säga att hon inte hade den uppfattningen om arbetet att det bara var en pina utan ansåg att det var en rättighet i sig själv som var värd att ha.

Jag är övertygad om att när vi kommer fram till valet åberopar man sig på det socialdemokratiska familjeprogrammet som ett hot mot de hemmaarbetande och som ett familjefientligt program. Särskilt när man kommer ut i buskagen får man nog höra ganska märkhga ting och ännu värre felcitat än det fru Söder här gjorde.

Varför blev det ett sådant motstånd från de borgerliga mot detta program? De har ju ändå sä väldigt länge viftat med en kvinnovänlighet och låtsats vara med i en kamp för kvinnans självständighet. Jo, problemet — kvinnans ställning i familjen och i samhällsekonomin — vinklades från en ny sida genom att man utgick ifrån att varje människa bör ha lika rätt till förvärvsarbete oavsett om man är man eller kvinna, gift eller ogift, förälder eUer barnlös.

Statsminister Palme uttryckte i morse mycket bra innebörden i vårt program. Han sade att grundvalen för kvinnans självständighet mäste ligga på arbetsmarknaden.

Det blev mänga upprörda mbriker i den borgeriiga tidningspressen över detta program. Man sade att hemmafrun var förlorad, att valfriheten för kvinnorna kastas över bord och att programmet innebar ett förbud mot hemmafruar. En del ondgjorde sig över att man inte skulle få ha städhjälp längre osv. Men vad står i programmet?

Först vill jag säga att det är ett ideologiskt färgat program, som syftar mot ett socialistiskt samhälle såsom slutmål och som förordar en socialdemokratisk reformpolitik som framgångsmetod. Vi tar alltså bestämt avstånd frän den revolutionsromantik som under några är verkar att ha varit väldigt omhuldad i kvinnofrågor, även i borgerliga tidningar.

1 inledningen säger vi att vi vill skapa ett samhälle utan sociala och ekonomiska klyftor, att vi inte för någon kvinnolinje, skild från männens politiska kamp, och att vi har en gemensam jämlikhetsideologi, när vi vill arbeta fram en jämlikhet för kvinnorna. Därmed är väl sagt att vi inte väntar att kvinnans ställning skall kunna förändras bara genom attityd-påverkan, utan vi beräknar att mycket viktiga ekonomiska genomgripande reformer behövs för att vi skall nå den likställighet som vi vill godkänna.

Vi har fyra grundsatser i vårt program, och de är formulerade på följande sätt:

"1. Alla vuxna människor skaU ha möjlighet att självständigt utvecklas i enlighet med sina intressen och önskemål och i solidaritet med andra människor.

2.    Alla vuxna människor skall vara ekonomiskt oberoende av anhöriga.

3.    SamhäUet skall stä neutralt i förhåUande till människornas val av samlevnadsform."

Det var någonting som herr Burenstam Linder inte tyckte i dag. Han hade mycket att invända pä den punkten.

"4. Barnens sociala, intellektuella och kulturella utveckling skall vara oberoende av föräldrarnas ekonomiska förhållanden."

Detta program är inte formulerat och genomdiskuterat av den grupp som herr Bohman var så rädd för och som han såg som upphov till en del oro i tiden, nämligen "barlejon och kafésnillen" — var han nu fick detta uttryck ifrån - som hade normlöshet i sitt agerande, Nej, det är faktiskt formulerat av några hemmafruar - några med barn, några med förvärvsarbete och barn - och för övrigt har det fått full anslutning från det socialdemokratiska kvinnoförbundet och har ocksä helt vunnit gehör i det socialdemokratiska partiet; vi vågar påstå att det är partiets familjeprogram.

I dag nämnde statsministern mycket imponerande siffror på tillskottet av kvinnlig arbetskraft, som ständigt har strömmat till under de senaste åren. Arbetslöshetssiffran, sade han, som oroar och som egentligen ligger till grund för dagens remissdebatt, är inte uttryck för att man har minskat antalet anställda i produktionen, utan den är faktiskt ett uttryck för att så många fler har strömmat till - så mänga fler anmäler sin arbetskraft, så mänga fler vill göra någonting. Det måste ju vara ett glädjande tecken att så många fler vill arbeta för att höja landets produktion och därmed öka välståndet.

Det glädjande är också att man nu räknar in även dem som inte tidigare har varit ute i förvärvsarbetet. Där tillkommer alla dessa hemarbetande kvinnor. Jag hörde pä fru Söder att hon tyckte det var alldeles utmärkt, och hon sade också att många fler hemmakvinnor än de som nu söker arbete skulle söka sig arbete om de trodde att det funnes nägon chans att fä det. Vi är tydligen överens pä den punkten, att det finns ett nästan hundraprocentigt intresse bland kvinnorna att fä tillgång till förvärvsarbete.

Kanske man rent av, om det blir så som vi har skisserat i vårt program, att ytterligare 700 000 människor — dvs. alla kvinnor - kommer ut i produktionen, skulle fä möjlighet att förkorta arbetstiden för alla och i synnerhet förkorta arbetstiden för föräldrar, så att de fick mera tid med sina barn och kunde dela hemarbetet och få mera tid för varandra i hemmet. Vi hoppas det; det är kanske ingen utopi, såsom några har betecknat det.

Ett uttryck i programmet som särskilt har väckt irritation är att vi förkastar valfriheten for kvinnorna - valfriheten att välja mellan hemarbete och förvärvsarbete. Kvinnoförbundets ordförande Lisa Mattson spetsade till frågan när hon sade att vi kastar valfriheten över bord. Vad är det för valfrihet vi har? Det finns ingen, om man kräver att alternativen för förvärvsarbete och hemarbete skall vara likvärdiga i fråga om självständighet och ekonomisk standard. Den som har en aldrig så tung arbetsbörda i hemmet har ändå icke någon som helst ekonomisk

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

165

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AUmänpoUtisk debatt

166

självständighet på grund av sitt eget arbete. Hon har ingen lön, hon har inga av alla de förmåner som i dag är knutna till aUt förvärvsarbete. Hon har alltså ingen semester, ingen tjänstepension, ingen existensvärdig moderskapsförsäkring, ingen olycksfaUsförsäkring, ingen grupplivförsäkring osv. Den sociala trygghet som hon har har hon på grund av sin mans - och gäller det mannen kan det vara på grund av hustruns -välvilja och på grund av hans arbetsinsats. Och så tillhandahåller samhället htet nödhjälp i form av folkpension och litet socialvård, om hon skulle behöva det.

Vi instämmer verkligen i vad herr Bohman sade i dag om att det egna arbetets trygghet är bättre än den trygghet samhället har att svara för. Vi vill ge detta tillämpning pä både män och kvinnor, alltså även pä de hemarbetande kvinnorna. Om också herr Bohman gör det är det ett mycket glädjande stöd för vårt kvinnoprogram och för det sätt att gä fram på som vi planerar.

Visst har det gjorts försök att plåstra på de hemarbetandes sociala trygghet, men ingen kan väl påstå att det finns verkliga utsikter att göra t. ex. hemmafruförsäkringen likvärdig med en sjukförsäkring för förvärvsarbetande eller att ge hemmafrun en pension som stär i paritet med en förvärvsarbetandes.

Fru Söder sade att man krävt ATP-poäng. Jag vill säga fru Söder att jag lär vara den första som i riksdagen och på annat sätt tog upp frågan om att den som har vårdnaden om barn borde få tiUgodoräkna sig ATP-poäng. Men ingen har sagt att dessa poäng skuUe innebära att man hade rätt till en tjänstepension, utan de skulle endast vara en förstärkning av de år som man kunde tjäna in pä förvärvsarbete före eller efter den tid man hade vårdnaden om bam. Det är först pä detta förvärvsarbete som man skulle kunna grunda en pension, varpå man skulle kunna lägga till ett par poäng för vårdnaden av barn. Ingen har framfört något annat förslag, och vi kan alltså inte säga att vare sig kraven på ATP-poäng eller kraven på en liten förhöjning av sjukförsäkringen för hemmafruar utgör någonting som säger att vi likställer hemarbete med förvärvsarbete.

Det förslag om värdnadslön som här nämndes är inte nytt. Det hade vi med i vårt kvinnoprogram från 1964. Som Lisa Mattson sade har vi måst kasta möjligheten till valfrihet över bord, eftersom vi inte sett några framgångsmöjligheter att fä en verkhg likställighet. Inte ens de djärvaste har tänkt att man under barnavärdande år skulle ha en sä stor värdnadslön, att det gav samma ekonomiska ersättning som om man hade gått ut i förvärvsarbete. Ingen har kommit med ett sådant förslag. Även om man skulle kunna tänka sig detta bara för några år under vårdnadstiden, skulle det komma att kosta oerhörda pengar. När förslaget har diskuterats bland annat i familjepolitiska kommittén, har det förkastats eftersom man ansett sig kunna nå bättre möjligheter för kvinnorna och bättre omvårdnad av barnen genom att lägga pengarna till familjerna pä annat sätt.

Det finns alltså inte något likvärdigt alternativ till förvärvsarbetet i fråga om trygghet och ekonomisk ersättning. När man här talar om vissa förbättrade förmåner för de hemarbetande är det ett skenalternativ. Vi godkänner inte denna nedvärdering av kvinnorna i värdnadsarbetet. Vi

godtar det helt enkelt inte som en lösning. Liksom statsminister Palme säger vi att ekonomisk självständighet och oberoende ligger på arbetsmarknadssidan; för de hemarbetande kvinnornas del fär man ha tillgängen till förvärvsarbete så gen som möjlig för att de skall få en likställighet.

Vårt likställighetsresonemang har emellertid konsekvent drivit oss dithän att vi säger: Innan vi har erbjudit kvinnorna en möjlighet till förvärvsarbete, innan vi givit aUa mödrar eller fäder möjlighet att få sina barn väl omhändertagna bör vi icke skippa de förmåner som i dag finns av typen änkepension eller hustrutillägg. De får vara kvar. Vi har ocksä sagt att de andra förmåner, som vi i dag har pä ett så blygsamt sätt för de hemarbetande, bör förbättras. Men vi säger att ersättning vid sjukdom eller vid barnsbörd, pension, vid yrkesskador och arbetslöshet bör tillskapas på annan grund än att vara kopplad till mannens lön. Den bör vara kopplad till kvinnans egen arbetsinsats såsom vårdare.

Arbete ät alla, likställighet i omsorgen om aUa barn är de principer vi hävdar i värt familjeprogram och som har verkat sä främmande för en del pä det borgerliga hållet. Men om vi nu vill att det skall anskaffas arbete, har vi aldrig tänkt oss att man så att säga skall öronmärka kvinnorna med nägon länsbokstav och säga att det endast är där de skall ha arbete som det föresvävar centerpartiet. Vi har nog tänkt att det här måste bli en rörlighet pä arbetsmarknaden och full frihet att söka sig till olika möjligheter för sin försörjning.

Men jag kan försäkra att det program vi har lagt fram inte ger uttryck för någon normlöshet utan snarare ger uttryck för mycket höga normer och för en omsorg om barnen och om de hemarbetandes självständighet och likställdhet.

I dag kom en av de yngre moderaterna - kanske en av de främsta här i kammaren - nämligen herr Burenstam Linder med en hel del påståenden som ;kunde tydas så att han inte var intresserad av att ge de ogifta - och det gällde i hög grad kvinnorna — samma ställning som de gifta. Jag vet att han har skrivit en artikel i Svenska Dagbladet för ganska länge sedan om detta. Han hade en betraktelse över som han sade vad regeringens skatte- och bidragssystem innebar. Han sade att det utgjorde en premiering av dem som inte gifte sig. Han tyckte inte om självständigheten — den irriterade honom. Han tyckte att systemet motverkade äktenskapet. Jag vet inte riktigt vad som rörde sig inom honom. Det föreföll mig, som om han ville angripa särbeskattningen och önskade en sambeskattning. Han var missräknad över att bidrags- och skattesystemet - som det nu var utformat - inte utgjorde det tryck på unga människor som han ville ha för att fä dem att gifta sig. Vi vet ju att man även i de bästa familjer i moderatkretsar numera lever i synd ganska ordentligt efter gammal uppfattning. Herr Burenstam Linder frågade flera gånger som en sökande ande och tittade sig omkring i salen om någon skulle kunna säga vad detta berodde på. Men han utgick i sina resonemang från att detta berodde på att både gifta och ogifta fick del av de förmåner som var förknippade med vårt bidrags- och skattesystem.

Jag uppfattade det ocksä som om han inte tyckte om det bostadsstöd som nu lämnas barnfamiljer i lägre inkomstgrupper. Detta stöd lämnas väl

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

167

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

168

även till ogifta med barn. Men det var någonting som irriterade herr Burenstam Linder även på denna punkt.

Han tyckte självklart inte om den skattelättnad som genomförts för ensamstående med barn. Han ville speciellt markera att beskattningen borde vara sådan att den blev tUl fördel för dem som var gifta. Faktum är i alla fall att ett gift par där endast ena maken har inkomst har en extra skatteförmän, nämligen ett avdrag på 1 800 kronor. Om båda makarna har egna inkomster, har de också mycket goda förmåner. Jag har läst den Usta som herr Burenstam Linder en gäng redogjort för. Det finns inte nägon genomgående tendens att favorisera de ogifta eller en familj där en man och kvinna lever tillsammans utan att vara gifta. Bidrags- och skattesystemet kan nämligen verka mera fördelaktigt för de gifta i det ena faUet och mera fördelaktigt för de ogifta i det andra fallet, men det är inte här fråga om nägon genomgående tendens. Uppenbarligen ville dock herr Burenstam Linder driva den linjen att man genom bidrags- och skattesystemet borde försöka rädda äktenskapet.

Vid brist pä daghemsplatser har man hittills haft som praxis att den ensamstående med barn har fått företräde. Ingen vägar väl heller påstå att denna praxis är felaktig, I så faU kan man ju väcka en motion. Jag tror det är knappt två år sedan vi senast hade borgerliga motioner i vilka man absolut krävde en utredning om de ensamståendes missgynnade ställning. Motionerna har kommit igen år efter år. 1 dag säger man att de ensamstående är alltför gynnade. Jag tycker det är smätterier och har svårt att se att det är något annat än en allmän vilsenhet inför utvecklingen som gör att man resonerar så. Hur kan en framstående ekonom som herr Burenstam Linder försöka göra detta till en stor sak? Han sade att han skulle komma igen i kammaren och "ta en helafton i frågan". Det är dock märkligt att han i samma mening som han talade om att regeringens skatte- och bidragspohtik missgynnade äktenskapet gick in pä ett moraliserande om hur bedrövligt tillständet för närvarande var med ett ökat antal narkomaner. Fler aborter och kriminalitetens olyckor som bredde ut sig. Skulle det också vara en följd av regeringens skatte-och bidragspolitik? Det vore intressant att fä höra om herr Burenstam Linder står för det. Om inte annat så fär vi väl "klämma" honom nästa gång han uppträder i den här frågan. Jag misstänker att det kanske gick htet av gammal vana när han tog upp dessa ting tillsammans. Frågan är om man inte kan misstänka att det är vanhg moderatpropaganda när man först har hört herr Bohman och sedan herr Burenstam Linder resonera om dessa ekonomiska orättvisor, som man säger, och sätta dem i samband med det moraliska förfall som de ser omkring sig. Jag är rädd för att det är så.

Med utgångspunkt i det socialdemokratiska familjepolitiska programmet och de principer som vi där hävdar vUl jag säga att det är med tillfredsställelse vi noterar de åtgärder som nu har föreslagits av regeringen för att öka arbetstUlfäUena, för att stimulera bl. a. till värdutbildning och fä fler ungdomar ut i arbete. Vi ser dem som ett plus och åtgärder i rätt riktning som väl överensstämmer med vår uppfattning om hur ett framtida samhäUe skaU se ut, hur familjen bäst skyddas.

Fru SÖDER (c) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm säger att jag har gjort mig skyldig tiU ett felcitat. Jag citerade inte utan refererade den här kommitténs lilla skrift om ett familjepolitiskt program. Men jag skall citera ur den nu, så fär andra döma om jag gjorde mig skyldig till en överdrift eller inte. Det stär nämligen: "I borgerliga kretsar formuleras målsättningarna för arbetslivet utifrån övertygelsen att förvärvsarbete är något negativt; att människan kan förmås tUl arbete endast med hjälp av piska eller morot. Vi tar avstånd frän denna människosyn som är djupt reaktionär och människofientlig."

Det jag sade var verkligen mycket välvilligt i förhållande till det citat jag nu har läst upp. Jag tar verkligen själv — och det gör centern ocksä — avstånd från den syn som här har pådyvlats andra partier och som jag är övertygad om inte har någon förankring i verkligheten.

För övrigt avstod jag i mitt förra anförande från att gå in pä vårt famUjepolitiska program och det program som värt kvinnoförbund har framlagt i form av en skrift som heter Barnvänligt arbetshv, därför att jag vet att den frågan kommer att debatteras i morgon av företrädare för de olika partierna.

Jag vet dock — det vill jag begagna tillfället att framhålla - att det i långa stycken råder en stor samstämmighet mellan Socialdemokratiska kvinnoförbundets förslag och det förslag som Centems Kvinnoförbund har lagt fram. Men det finns naturligtvis också avgörande skillnader, som jag inte har tid att utveckla här i någon större omfattning. Jag vill bara nämna en, som fru Eriksson i Stockholm ägnade stor uppmärksamhet, nämUgen frågan om valfriheten. Jag stryker livligt under att det i dag inte finns någon större valfrihet för kvinnorna att gå ut i förvärvsarbete, men jag hävdar bestämt att vi inte får ge upp valfrihetsprincipen. Det är inte vi som skall bedöma hur människor gör sina val. Vi skall ge dem förutsättningar att kunna välja. Sedan är det individen själv - far eller mor; vi vill arbeta för att de skaU vara jämställda — som skall avgöra om man skall välja yrkesarbete framför att vårda de egna barnen. Det är dit vi vill nå med de åtgärder som vi kommer att ytterligare utveckla i konkret form under diskussionen i morgon.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort genmäle:

Herr talman! Man kan misstänka det mesta när det från moderat håll antyds att ingående av äktenskap eller inte är beroende av huruvida det utgår en skattereduktion eller ett litet bidrag. Under sädana förhållanden är det inte märkligt om man tror att även frågan om arbetet bedömes på detta lättvindiga sätt.

Men beträffande valfriheten, fru Söder, har vi inte - och det står inte i någons makt — föreskrivet för människor hur de skall göra. Men vi säger att det är ett hyckleri att påstå att det finns valfrihet när det ena sättet att arbeta ger ekonomisk trygghet och självständighet medan det andra inte ger en motsvarande ekonomisk trygghet. Man kan för all del säga att de hemmaarbetande skaU ha rätt till sådan trygghet, men vad vi vill säga är att om vi skaU tala om valfrihet, bör det verkligen vara fråga om en valfrihet mellan olika alternativ, som ger självständighet och ett ekono-

169

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

170

miskt utbyte motsvarande vad som utgår för arbetsinsatser på olika håU i förvärvslivet. Vi vUl nämligen inte ifrågasätta att arbetsinsatserna är sä skilda i värden. Vi tror att arbetsinsatsen i form av värd av barn i hemmet kan vara precis lika mycket värd som en arbetsinsats utanför hemmet, och vi hävdar att det då ocksä vore skäligt att garantera samma ekonomiska uppskattning för bägge slagen av insatser.

Vi har inte sett något sådant förslag. Jag refererade de förslag som kommit. Vi godkänner inte dessa och anser inte att man kan slå sig till ro med dem. Vi skall försöka förbättra dem, men vi tror inte att detta är utvägen. Vi menar att kvinnorna bör ha en säkerhet i sitt förvärvsarbete, så att de fär viss ersättning även om de gör uppehåll i detta för att utföra en insats i hemmet. Det tror vi är bättre än att kvinnorna först skall arbeta i hemmet utan någon trygghet och sedan skaU hoppa in någon gäng i förvärvsarbete när det verkar lämpligt, ofta pä mycket ofördelaktiga villkor. Likställigheten meUan kvinnor i hemmet och utanför hemmet, som båda är arbetande, tUlgodoses icke genom de förslag som framlagts, och det är därför vi säger att vi vill ha en bättre grund för likställigheten.

Fru SÖDER (c) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte förstå logiken i detta resonemang. Först talar fru Eriksson i Stockholm om att man bör värdera yrkesarbete utanför hemmet och i hemmet hka. Men i nästa ögonblick är hon färdig att ge upp tanken på att verkligen skapa likställighet också i trygghetsavseende och i ekonomiskt avseende. Jag är medveten om att detta mål är mycket högt satt, men vi menar att man inte får ge upp strävandena att nå det och bara gå in för det andra alternativet, som enligt ert program är att kvinnan först skaU gå ut i förvärvshvet och att man sedan törhända skall skapa valfrihet för henne. Den vägen vill inte vi gå.

Det fanns en annan punkt i fru Erikssons förra anförande som jag skuUe vilja kommentera. Hon sade att vi i vår riksplan vill öronmärka kvinnornas arbetsplatser. Det är inte alls så värt förslag fungerar. Vi vill skapa en differentierad arbetsmarknad i alla regioner, så att människorna fär valfrihet även i fråga om bostadsort. Vi har aldrig trott att rörligheten hos arbetskraften skulle upphöra. Vi vill bara att det skall finnas möjlighet att välja, både inom regionen och mellan regionerna. 1 dag är det dåligt beställt med den valfriheten.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort genmäle:

Herr talman! Man skaU vara bra anspråkslös, fru Söder, om man anser att man har skapat ett alternativ genom att år efter är slänga in en motion som ingen tar på allvar, nämligen den om att värdnadsbidragen skall kunna ersätta vad en kvinna i förvärvsarbete utanför hemmet får. Vi anser att man skaU ha betydligt större anspråk på ersättningarna åt kvinnorna i hemmet, men efter de långa och fruktlösa försök som vi själva har gjort - där vi ibland har fått ett litet halvhjärtat instämmande från det borgerliga håUet - tror vi inte att det lyckas. Därför säger vi; Ge kvinnorna rätt till arbete och en förankring i de sociala förmåner som är knutna   till   arbetet!    Innan   det   lyckats   vill   vi   genomföra   sädana

förbättringar som t. ex. centern i mera blygsam skala har föreslagit de senaste åren. Vi nöjer oss icke med de blygsamma förslagen, utan vi vill sä snart som möjligt förbättra förmånerna, men vi tror inte pä att samhället rår med det.

Jag nämnde en verklig vårdnadslön — ingen har trott att vi kan komma ut med en sädan. Vad är det för nytta med avslagna motioner och fina resonemang?

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Herr talmannen anmälde att fru Söder anhållit att till protokollet fä antecknat att hon inte ägde rätt tUl ytterligare replik.

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c):

Herr talman! Ett genomgående tema i dagens debatt är ju svårigheterna med sysselsättningen. Vilka är orsakerna till att vi har sä stor arbetslöshet, och vUka åtgärder skall man vidta för att fä bort denna arbetslöshet? Jag vill säga att detta problem inte har uppkommit helt hastigt, utan enligt min uppfattning är det en under mänga år tillämpad felaktig politik och en dålig planläggning som nu leder till den arbetslöshet och de svära ekonomiska problem som värt land kämpar med.

Regeringen har inte förmätt åstadkomma en sädan fördelning av våra tUlgångar att tillräckhga investeringar kunnat göras, och därmed har vi hamnat i sysselsättningssvärigheter. Har vi en bruttonationalprodukt -om jag inte räknar in export och import, som ungefär balanseras just nu — pä 180 miljarder kronor, så är det klart att den måste fördelas pä ett sådant sätt att det görs nödvändiga investeringar. Detta har regeringen inte lyckats med. Det går inte att lösa sysselsättningsproblemen på läng sikt enbart med opportunistiska punktåtgärder. Herr Sträng talar om selektiva och genereUa åtgärder, och nog kan det väl tillgripas selektiva åtgärder, men ofta har regeringens åtgärder i det fallet varit temporära och insatta vid felaktiga tidpunkter. De har också många gånger varit opportunistiska, och därmed hårde inte fått den effekt de skulle ha haft.

Regeringens politik har lett till högre arbetslöshetstal än nägon gång under efterkrigstiden vid denna tid på året. Det är speciellt äldre arbetskraft, kvinnor och icke yrkesutbUdade ungdomar som har det värst. När man studerar arbetslöshetssiffrorna mäste man också observera hur många som är sysselsatta med omskolning och med arbetsvårdande åtgärder och inte bara de direkta arbetslöshetssiffrorna - inte därför att dessa grupper är sysslolösa utan därför att de har en sysselsättning som inte ger trygghet eller bestående arbete i framtiden. Den som arbetar pä ett beredskapsarbete kan ju inte gärna känna sig nöjd och säga sig att han är trygg och säker. Han måste ju alltid söka sig någonting annat.

Slår man samman siffrorna för arbetslösa, beredskapsarbetande, de människor som omskolas och som har sin försörjning med hjälp av arbetsvärdsåtgärder, sä finner man att under september var det ca 150 000 personer som inte hade reguljärt arbete. Siffran är så hög att den borde oroa i synnerhet alla politiker men också alla andra. Vafie arbetslös är något mycket allvarligt för värt land, och det är ofta en katastrof för den enskilde att ha hamnat i arbetslösheten.

171

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

172

Men de som inte tycks ha oroat sig värst mycket är regeringsmedlemmarna. När riksdagen började den 17 oktober hade man inte orkat med att fä fram några förslag till åtgärder för att lindra arbetslösheten, utan man mäste vänta ytterligare tre veckor, och vi fick propositionen i går. Det var verkligen en ovanligt semestertrött regering.

Utöver de åtgärder som kommer att beslutas för att lätta pä arbetslöshetsproblemet just nu borde man pä allvar ta itu med sysselsättningsproblemen pä längre sikt. Det är helt riktigt att man pä allt sätt skall försöka minska arbetslösheten ocksä på kort sikt, men det är ansvarslöst att — som regeringspartiet gör - skjuta frågan om sysselsättningen på längre sikt åt sidan. Tar man den frågan på allvar finner man att det är vårt näringslivs konkurrensförmåga och expansion som är nyckeln till beredande av sysselsättning ät alla. Det går inte att bara vidtaga statliga åtgärder pä kort sikt - och det går ännu mindre att lita till statliga företag. Ingenting av det kommer att lösa arbetslöshetsproblemen.

Som alltid återkommer man även i dagens debatt till investeringsverksamheten i värt land. Under hela 1960-talet var de framtidsproduktiva investeringarna mycket svaga, såsom ofta med skärpa påtalats från centerns sida. IndustrUnvesteringarna ökade i Sverige endast med 15 procent under 1960-talet mot 50 procent i t. ex. Italien och Frankrike och 100 procent i Förenta staterna. Den svaga investeringsutvecklingen har fortsatt ocksä under de första åren av 1970-talet. 1970 ökade industriinvesteringarna med ca 5 procent och 1971 med 3 procent. Den investeringsökningen är sä pass liten att den knappast fyller igen det som rationaliseras bort; det räcker inte för att bereda arbete åt den arbetskraft som permitterats på grund av att företagen får rationellare maskiner. 1 år förefaller det som om öknmgen skulle stanna vid 2 procent. När finansministern har talat om den svaga investeringsutvecklingen — när vi gäng på gäng påpekat detta från centerns sida — har han alltid tröstat sig med att bostadsinvesteringarna och kommunernas investeringar har ökat. Det är alldeles utmärkt. Jag vill också att vi skall bygga bostäder; jag vill att vi skall klara ut kommunernas problem, men det är bara att observera att den sortens investeringar i regel bara skapar sysselsättning för en kort tid och inte för framtiden. Det blir ingen export av att man bygger nya och bra bostäder. Det kan mycket väl hända att de som bor i dem kommer att fä större arbetskapacitet pä grund av trivsel och annat -därför att de bor i en modern bostad — men det blir inte fråga om någon större ökning av produktionen genom att man fått dessa nya bostäder.

Investeringsfrägan har just nu åtminstone tre mycket aktuella komponenter, som jag vUl nämna. Vi mäste investera för en bättre miljö - det har det sent omsider bhvit enighet om —, vi måste investera för att rationalisera, och vi mäste investera för att expandera.

Rationaliseringsinvesteringar bör rimligen leda till att det blir färre sysselsatta — en modern maskin mäste verka pä ett sådant sätt att man kan spara in arbetskraft, och dä blir det färre som kommer att arbeta — men de är nödvändiga för att vi skall kunna hävda oss i konkurrensen med andra länder. Det är ingenting att göra ät det! Den genom rationaliseringen  minskade sysselsättningen mäste  kompenseras genom

expansionsinvesteringar, som måste svara för sysselsättningen ät kommande arbetssökande. Och därvidlag vill jag inte fränkänna storindustrin dess stora betydelse; visst kan den bidraga tUl expanderande sysselsättning, men vi skall också komma ihåg småföretagens stora betydelse i det fallet. Företag som har startat i mycket blygsam skala har i väldigt mänga fall utvecklats tUl rätt avsevärda storföretag - för att inte tala om andra småföretag, som stär för en mycket stor del av den svenska produktionen. Inte minst inom det län jag representerar finns många småföretag; var och en kan resa ned till Gislaved, Änderstorp, Gnosjö osv. och se hur det är i småföretagen där nere, hur många som är sysselsatta där och hur väl de företagen kan hävda sig i konkurrens ocksä med storindustrin.

Det är alltså den svaga investeringsutvecklingen som till största delen orsakar dagens arbetslöshet - och där har regeringen sin dryga skuld genom att den inte kunnat planera på ett sådant sätt att investeringarna ökat i tillräcklig omfattning för att ge sysselsättning ät alla.

I det program som nu har föreslagits finns mänga bra punkter. Men om man ser på programmet ur den aspekt som jag har talat om — att bygga för framtiden så att svenskt näringsliv kommer att expandera och ge mera sysselsättning - finner man att det problemet tas upp i ytterst få punkter. Man kan möjligen säga att det berörs i förslagen om ett generellt extra skatteavdrag och ett ökat direkt stöd till industrins forsknings- och utvecklingsarbete. Sädana förslag siktar pä framtiden liksom förslaget att man skall lämna exportkrediter i speciella fall. I övrigt är det fråga om åtgärder för stunden som inte innebär en ökande sysselsättning.

När finansminister Sträng i sitt anförande behandlade kreditfrägorna ställde jag mig ganska undrande. Det är inte mer än ett eller ett par är sedan som finansministern sade att staten skall låna sä litet som möjligt för att ge företagen bättre kreditmöjligheter. I dag har finansministern argumenterat tvärtemot detta och sagt att det inte är lämpligt att företagen fär låna alltför mycket. Över huvud taget måste det vara fel att underbalansera en budget i en högkonjunktur, men det har finansministern gjort under mycket läng tid.

Finansministern ansåg att företagen fär bättre likviditet om de fär bättre lånemöjligheter. Vi hoppas väl att de ocksä skulle använda en del av pengarna till investeringar, kanske alltsammans. I så fall när vi det syfte som vi önskar nå, dvs. att skapa större sysselsättning.

Det är för övrigt egendomligt att finansministern i ena ögonblicket säger att 2 procent i löneskatt inte är så farhgt, det påverkar inte företagens ekonomi, men i nästa ögonblick säger att den där kvartsprocenten pä ATP-avgifterna fär god effekt. Hur kan man fä det att gå ihop? Kan det verkligen harmoniera?

Sedan hade vi den här diskussionen om att låna till skattesänkningar. Först viU regeringen sänka skatten, men man vet inte om man har pengar härtill - man kunde ju tämligen säkert räkna ut att det inte gick att få igenom den höjda momsen. Då kastade man helt hastigt över till att i enlighet med en kommunistisk motion i stället höja löneskatten. Därvid gjorde man ett av de sämsta drag man kunde göra, för då försvårade man för det näringsliv som skall bära upp sysselsättningen. Som herr FäUdin

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

173

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

174

har framhållit tidigare i debatten i dag har vi lika stor anledning att påstå att socialdemokraterna vUl låna pengar tUl att sänka skatten som de har att påstå att vi vill göra det.

Slutligen, herr talman, har två socialdemokrater i mycket svepande ordalag kritiserat centern. Hert Svanberg kritiserade, utan att egentligen bevisa någonting, centerns regionalpolitik, talade om att centerns program är ett pekoral osv. Det innehåller inga fasta punkter, sade herr Svanberg. Men tidigare hade statsministern sagt att punkterna i programmet var alltför hårda och fastlåsta. Hade ni inte kunnat koordinera edra uttalanden? Vem har rätt, herr Palme eller socialdemokraternas gruppledare i kammaren?

Dessutom gjorde sig herr Svanberg skyldig tiU en felaktig historieskrivning — han kände sig ju i sin partifanatism så väldigt trampad pä tårna när centern påstod att den vid något tUlfälle hade tagit en del initiativ. Han talade om lokaliseringspolitiken i slutet pä 1950-talet. 1 själva verket började centern redan 1944 ta upp den frågan.

Herr Svanberg talade vidare om ideologiska problem, och jag viU i det sammanhanget bara säga att socialismen i sig själv är centrahstisk. Hur skulle den egentligen fungera om den inte vore det? Skall man ha socialism i något län i värt land och inte i de andra länen? Nu är det ju bevars sä att socialdemokraterna inte alltför mycket har bundit sig vid sitt program i det fallet, men skulle det genomföras fick vi en centrahstisk politik.

Herr Svanberg tycker tydligen att socialdemokraternas ideologi är mycket fast och bra. Men observera då hur socialiseringspunkten i partiets program har förändrats! Förr stod det direkt: "1 samhällets ägo överföres", och så räknade man upp banker och en del andra saker. Numera står det att "i aU den utsträckning som det är nödvändigt för att nä en effektiv produktion" skall man överföra osv. Det är en väsentlig förändring.

Slutligen till vad fru Eriksson i Stockholm sade. Det är bra märkligt att när man skall argumentera fär man gå 30, 40 kanske 50 år tillbaka i tiden för att fä något hugg på centerpartiet - och fär det inte ändå. Lantarbetarna skulle vara de sista som organiserade sig. De fanns på de stora jordbruken och tillhörde inte värt parti utan en helt annan grupp. Men när lantarbetstidslagen skulle antas 1936 var det vårt parti som hjälpte till att få den igenom, för socialdemokraterna hade inte majoritet den gängen.

Jag förstår att det är en stor besvikelse att så mänga av Landsorganisationens medlemmar är centerpartister och att det är sä mycket som sammanfaller i LO:s program och i centerns, t. ex. i fråga om räntepolitik, sänkt pensionsålder, u-hjälp och en rad sådana frågor. Där hävdar Landsorganisationen och centerpartiet ungefär samma uppfattningar.

Jag tycker att fru Eriksson skulle tala tyst om mUjöpohtik. Hon som är känd för att hon som utskottets talesman bekämpade den motion som 1962 var inledningen till hela miljöpolitiken. Hon har all anledning att ångra vad hon sade vid det tillfället och skulle nog inte tala om det nu.

I vad gäller miljön i övrigt sä var det redan 1951 som vi hade den första

motionen från centern om vattenvården. Det gick trögt för den dåvarande socialdemokratiska regeringen i början av 1951 att tillsätta den begärda utredningen, och senare blev det centerpartisten Hjalmar NUson i Spånstad som kom att tUlsätta den.

Jag tycker att så pass framstående socialdemokrater skulle kunna undvika att i sä svepande ordalag kritisera centern. SkaU vi fästa någon vikt vid det, får man allt konkretisera och bevisa det man säger.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

Herr WERNER i Malmö (m):

Herr talman! Jag skall inte använda mig av fru Erikssons i Stockholm metod att angripa en ledamot som i denna sena timma, förklarligt nog, inte befinner sig i kammaren. Fru Eriksson har också gått, men jag tror att jag genom riksdagstrycket, herr talman, å Staffan Burenstam Linders vägnar kan få invitera fru Eriksson tiU den s. k. helafton som han har låtit annonsera, dä han skall ta upp familjepolitiken. Nog om det.

Jag viU använda mina minuter tiU att rikta uppmärksamheten på ett par utveckhngsländer som i särskilt hög grad är föremål för debatt i samband med det svenska biståndet, och jag tänker dä på Bangladesh och Vietnam.

Biståndet till Bangladesh är tvivelsutan välmotiverat. Landet uppvisar just de kriterier som riksdagen uppställt som villkor för bistånd. Trots de svära hdanden som landet genomgått för knappt ett år sedan — naturkatastrofer och inbördeskrig — kan det i dag uppvisa politisk stabilitet, och man har ingen anledning att räkna med snara, nya inre omvälvningar, som vissa tidningar gjort gällande.

Äran av detta måste tiU stor del tillskrivas regeringschefen schejk Mujibur Rahman. Hans grundmurade ställning i hart när alla läger är uppenbar för envar som på ort och ställe tar del av läget. Den bottnar inte i att regeringschefen har nägon exceptionell konstitutionell maktställning, men väl däri att Rahman är en personlighet av ovanlig resning och kraft. Han är därtill en klart demokratiskt sinnad pohtisk ledare.

Parlamentet har i dagarna antagit en ny konstitution. Det kan kanske vara av intresse att veta att man vid utarbetandet av denna konstitution tagit lärdom av vår svenska grundlagberedning. Detta omvittnades med skärpa vid samtal med utrikesministern i Dacca, Abdus Samad.

Återuppbyggnaden i landet har framskridit i rask takt. Broar och kommunikationsleder har i stor utsträckning reparerats. Humanitära biståndsorgan i samverkan med regeringen håller som bäst på med att återuppbygga de krigshärjade provinserna, främst genom s. k. Com-munity Development, innefattande bostadsbyggande, vattenförsörjning och jordbruksprojekt. Man har också ett program för skolning och hälsovård. Detta gäller de många bengaler som under .criget flydde ur landet tiU Indien och som sedan har återvänt. Det var ju ungefär 10 miljoner som vandrade fram och tillbaka över gränsen.

Jag har särskilt tagit del av verksamheten vid Rangpur-Dinajpur Rehabilitation Service, RDRS, som arbetar i de båda norra provinserna och är ett biståndsorgan som helt finansieras av Lutherska världsförbundet, vari den svenska Lutherhjälpen ingår som stor bidragsgivare.

RDRS har ett hundratal avlönade infödda biståndsarbetare. Det är väl

175

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

176

utvalt folk — byggnadssnickare, jordbrukare och folk med viss ingenjörsutbildning. Den administrative chefen för arbetet, ingenjör Jon Westborg, framhåller emellertid att dessa arbetare i brist pä medel bara kan utnyttjas till 45 procent. Men man mäste ha dem aUa i tjänst för att kunna bygga upp denna del av infrastrukturen som behövs i de krigshärjade provinserna. Det betyder att denna organisation skuhe kunna vidga sin verksamhet till det dubbla om man bara hade medel. Detta skulle kunna ske utan att man behövde utbygga administrationsapparaten.

När vi nu anslagit höga belopp, 105 miljoner av statsmedel, tiU bistånd i Bangladesh, borde det vara klok biståndspolitik att transferera pengar tiU hjälporganisationer av det slag jag här har nämnt. Det har man ju redan gjort. Under det gångna budgetåret har t. ex. Lutherhjälpen erhållit 1,9 miljoner kronor. Men det var just i det svåra katastrofläget under Östpakistankrisen och när naturkatastroferna inträffade. Sedan dess har man fått en anhållan om 0,9 miljoner kronor, och det ärendet har bordlagts.

Vietnam är ett mera kontroversiellt mottagarland. Ett stort humanitärt bistånd är man beredd att ge tiU Nordvietnam, medan man hittills överfört blygsamma belopp via Internationella röda korset till humanitärt arbete i Sydviétnam. Vi ger alltså redan bistånd till Sydvietnam, men som sagt ett rätt blygsamt sådant. Jag vill erinra om att det finns mängder av krigsflyktingar och andra krigsoffer ocksä i Sydvietnam. Jag har rest frän läger tiU läger; och de erbjuder den vanhga fruktansvärda anblicken av lidande — hungriga, tysta människor, barn som inte leker, människor utan hopp, detta som man möter i de flesta på det sättet krigsdrabbade länder.

Dessa människor är naturligtvis inte hjälpta i nuläget av att man skäller pä USA och på trupperna i landet eller vädrar sina aggressioner mot den krigströtta regimen i Sydvietnam. Det är helt klart att ett fredsavtal meUan de inblandade parterna mäste komma till stånd om den nya dagen skall randas. Men redan nu finns det ju all anledning att göra en humanitär insats bland alla de många tusen människorna i flyktinglägren. Det kan ett neutralt och humanitärt land som värt göra med gott samvete. Regeringen i Saigon ger de humanitära organisationerna full frihet att verka i de mänga flyktinglägren, och man gör själv också vad man kan. SärskUt har jag fått inblick i det arbete som organisationen Joint Relief Committee utför och som också den svenska Lutherhjälpen stöder. Det är ett intressant biståndsorgan som så till vida representerar en ekumenik över religionsgränserna att i den organisationen arbetar kristna kyrkor och buddistiska organisationer sida vid sida. Den organisatoriske chefen är romersk katohk och generalsekreteraren är buddist, och deras arbete stöds alltså av Lutherpengar. Det är ett ganska gott exempel pä fin ekumenik, och den kristna kyrkan har ju inte monopol pä ambitionerna att hjälpa socialt. Det måste vara en kristen plikt att samverka med alla som vill dra åt samma håll, och här gör man en väsentlig social insats för de mänga olyckliga människorna i Sydvietnam.

Fär jag sedan till sist ocksä, herr talman - för att hälla riksdagens

samvete levande - erinra om löftet att uppnå det s. k. enprocentsmålet budgetåret 1974/75. Vi minns nog med vilket patos vi en gång tog beslutet, ackompanjerat av högtidliga deklarationer att detta var ett uttryck för att vi vUle "visa solidaritet med svältande folk" - förvisso överord, men sä sades det. Nu vet vi att både finansministern, Arne Geijer och några tiU hesiterar för det löftet. Och visst kan det fresta på att komma ut med dessa pengar, med tanke pä det kärva finansiella läge som vi försatt oss i. Men det vore beklämmande om riksdagen skulle behöva sänka den utlovade anslagsökningen till nödhdande folk för att t. ex. få råd att höja anslaget till de pohtiska partierna med 12,75 miljoner, varom det kom en proposition i går, för att nu bara ta ett exempel på anslagsökningar som gäller oss själva och som knappast kan prioriteras framför hjälpen till nödlidande foUc.

Det finns i vårt land bland kyrkornas folk en stark opinion för att riksdagen inte skall svika sina löften — och detta gäller människor av vilka många redan har underkastat sig en motsvarande frivillig beskattning tiU förmån för u-länder.

I slutet av förta månaden höll Lutherska världsförbundets svenska sektion sitt riksmöte med delegater som representerade samtUga stift, biskopsmötet och alla kyrkhga centrala organ. Där antog man en resolution med vädjan till riksdagsledamöterna att stä fast vid givna löften och att uppnå etappmålet 1 procent av bruttonationalprodukten 1974/75. En sådan bred kyrklig vädjan bör väl kunna ge t. o. m. en finansminister litet råg i ryggen.

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

I detta anförande instämde herr Komstedt (m).

Hert HANSSON i Skegrie (c):

Herr talman! När debattens vågor i höstas gick som högst och kritiken var som värst kring den väntade goda skörden kunde man nästan få den uppfattningen att näst krig och pest och massarbetslöshet var en god skörd det värsta som kunde drabba värt land. Nu har det meddelats i dag att skörden inte blir så stor, och jag förmodar att det har väckt en viss glädje hos somliga, i varje fall i regeringskretsen. Speciellt vår jordbruksminister har ju varit förtvivlad över den stora skörden och sagt att konsumenterna drabbas mycket hårt av de exportförluster som den för med sig.

Det är riktigt att de förmalningsavgifter som kvarnarna betalar slår igenom på det färdiga brödet. Men vi bör akta oss för att överdriva den avgiftens betydelse för priset på bröd. När man från regeringshäU anger förmalningsavgiftens belastning som exportstöd och utgår frän ett pris till jordbrukarna på genomsnitthgt 50 öre per kilo och ett exportpris på 20 öre, och när man redan nu talar om en förlust på 250 miljoner kronor, sä handskas man synneriigen värdslöst med uppgifterna. Hittills torde icke ett enda kilo vete ha inköpts för 50 öre kilot, och frågan är om det har sålts något för ett sä lågt pris som 20 öre.

I de delar av landet där man drabbats svårt av liggsäd - och det var i mycket stora områden — har jordbrukarna fått avsevärt lägre priser än vad man rört sig med pä regeringshäll. Man har inte ens nått upp till de

12 Riksdagens protokoU 1972. Nr 111-112

111

Nr 112

Onsdagen den 8 nov.ember 1972

AllmänpoUtisk debatt

178

priser som skulle vara ingångspriser nu på hösten.

Äv en undersökning om livsmedlens andel av våra utgifter, utförd av Jordbrukets utredningsinstitut i mars 1971, framkom att priset pä ett långfranska som väger 400 gram då var 1:64. Därav utgjorde jordbrukarens andel för råvaran plus förmalningsavgiften endast 37 öre, eller 22,6 procent av konsumentpriset. Sedan var 15 procent av priset momsskatt och inte mindre än 62,4 procent hänförde sig till förädling och distribution.

Äv priset på ett wienerbröd gick 15 procent till skatt och endast 7,5 procent tUl råvaran men hela 77,5 procent tiU förädhng och distribution. Därför vore det rimligare att rikta uppmärksamheten mot momsbeskattningen och mellanledskostnaderna, som tillsammans tar 77,4 procent av långfranskans pris och 92,5 procent av wienerbrödets, än att rikta kritiken mot råvaruandelen.

Om man vidare utgår frän att vetet i april 1973 kommer att kosta 49 kronor per deciton i inlösningspris och förmalningsavgiften då liksom nu är 39:25, så blir sistnämnda avgiftsbelastning på brödpriset avsevärt mindre än 15-procentiga momsskatten. Men om det har det inte sagts någonting. Där tiger man som muren.

Det långfranska som väger 400 gram och som i fjol kostade 1 ;64 är i dag uppe i ett pris pä 2:01, dvs. ett brödpris på 5 kronor per kilo. Det är en prishöjning på ungefär 90 öre per kilo. Under den tiden har inlösningspriset till jordbrukarna fallit med 3 öre per kilo, och förmalningsavgiften har stigit med 11 öre, dvs. rävarans pris i brödet har under samma tid stigit med netto 8 öre. Men brödpriset steg under samma tid med 90 öre. Det hade varit lämpligt att nämna det också i samband med talet om konsumenternas belastning.

I debatten om den goda skördens konsekvenser och framför allt då det har gällt att framhålla exportförlusten för överskottet tycks man helt ha glömt bort att jordbrukaren betalar skatt tUl stat och kommun för det inkomsttillskott som skörden har gett, och det bör väl räknas in på plussidan; alldeles särskilt gäller detta för det skördetillskott som beror på gynnsamma väderleksbetingelser, där omkostnaderna för jordbrukaren har varit synnerligen obetydliga - ännu har inte finansministern tänkt ut nägon form av skatt på solsken och regn. Men om man räknar in de skattebelopp som jag nämnde blir den s. k. belastningen på samhäUet avsevärt reducerad. DärtUl kommer att den del av inkomsttillskottet som en god skörd ger jordbrukarna till stor del omsätts i form av investeringar i maskiner, byggnader eller varor och på det sättet ger sysselsättning för andra människor och avsättning av deras produkter, vilket väl bör noteras som ganska positivt i dagsläget. Det gamla talesättet att "om bonden har pengar har alla pengar" har nog inte helt mist sitt innehåll.

Man måste naturligtvis skilja på överskott och överskott. Den del av överskottet som beror pä speciellt gynnsamma växtbetingelser är en ren tUlgång för samhället, och den delen utgör det här året inte mindre än ca 35 procent av överskottet. Den del däremot som beror på ökad areal kan naturligtvis bedömas på ett annat sätt, och där har kritikerna frän regeringspartiet litet fastare mark under föttema, dock ingalunda alldeles hållbart   underlag.   Den   nya  jordbrukspolitiken   av   anno   1967   kan

nämhgen inte lämnas helt utanför vid den bedömningen. Genom en signalerad snäv inställning till mjölkproduktionen och en därav föranledd prispolitik nedslaktades en mängd mjölkkobesättningar de närmaste åren efter 1967, och därvid lösgjordes tidigare betesvallar, grönfoderarealer etc, vilka i stället besåddes med spannmål. Pä samma gång försvann de arealer på vilka man hade odlat utsäde till dessa fodergrödor, och även de blev spannmålsarealer i stället. Man påbjöd också en forcerad sammanläggning av mindre egendomar till större, vilket har kommit att betyda minskad djurhåUning per arealenhet.

De oerhört uppdrivna byggnadskostnaderna har medfört att nya stallar tiU den ökade arealen i allmänhet inte har kunnat byggas. I stället har ytterligare areal lösgjorts för spannmålsodling pä de tUlköpta egendomarna. Enhgt 1967 års beslut nedskärs ocksä sockerbetsodlingen med IO 000 hektar. Det betyder en motsvarande ökning av spannmålsarealen. Det fanns ju dä krafter inom regeringspartiet som ville nära nog slopa svensk sockerbetsodling, trots att vi torde ha Europas rationellaste produktion på det området. Det är att hoppas att vi så snart det finns möjligheter härtUl avsevärt ökar denna odling. Men vid nedskärningen av odlingen 1967 nedlades vissa fabriker, och det blir kanske problem med förädlingen av en ökad odling. Det är i så fall följden av en kortsynt pohtik.

På grand av bristande exportmöjligheter har odlingen av konservärter minskat, och några tusenfal hektar har i stället blivit spannmålsodlingar. Fröodlingen har minskat pä grund av ogynnsamma ekonomiska betingelser. Det är nu att hoppas att den nyligen tillsatta jordbruksutredningen med förtur prövar möjligheterna till alternativa odlingar och att förslaget härom framläggs utan att resultatet av utredningsarbetet i övrigt avvaktas.

Jag nödgas tyvärr vända mig mot vår ärade jordbruksminister, trots att han inte är närvarande i kammaren - men han har ju möjligheter att läsa protokoUet. Jag förvånade mig väldigt över ett uttalande som han enligt ett tidningsreferat skulle ha gjort någon gång i somras. Han skulle ha gjort en jämförelse mellan jordbmkets överskottsproduktion och en eventuell överproduktion av cyklar. Han hade tydligen ansett att detta var jämförbart. Staten hjälper ju inte tUl att avsätta ett överskott av cyklar, skuhe jordbruksministern ha sagt.

Jag hade faktiskt svårt att hälla mig för skratt när jag läste detta. Om nu jordbruksministern verkligen har uttalat sig sä, mäste det vara ett utslag av hans högt uppskattade skämtlynne. Men, för all del, så längt har han naturligtvis rätt att det inte finns något världsmarknadspris pä cyklar, lika lite som på skrivmaskiner, rakapparater etc. Vi har ocksä den mycket väsentliga skiUnaden att överblivna partier av cyklar, maskiner etc. utan svårighet kan lagras och säljas när efterfrågan uppstår året därpå eller senare. Men den möjligheten finns inte när det gäller överskott av jordbruksprodukter. Inom jordbruket kan man inte pä förhand bestämma storleken av sm produktion, något som man kan göra när det gäller cyklar. Jordbrukaren bereder sin jord så gott han kan, ger den växtnäringsämnen i den omfattning som behövs för en riktig utveckling av växterna. Men sedan är det andra krafter som bestämmer vad resultatet skall bli. Endast då det gäUer animaheproduktion kan jordbru-

Nrll2

Onsdagen den 8 november 1972

AllmänpoUtisk debatt

179

Nr 112

Onsdagen den 8 november 1972

Allmänpolitisk debatt

karen något bättre styra produktionen. Men här har också statsmakterna en betydande skuld till att överskott uppstår genom att man uppmuntrar massproduktion i de sä kallade djurfabrikerna. Detta betyder bl. a., att de ordinarie jordbrukarna får erlägga höga slaktdjursavgifter för att hjälpa ut överskottsproduktionen från t. ex. svinfabrikerna. Nägon kritUc mot denna överproduktion bör man därför inte komma med från regeringshäU eller frän regeringspartiet. Men det har egendomligt nog förekommit i alla faU.

Jordbruksministerns rekommendation mot överskottsproduktionen har varit att vi bör ytterligare forcera nedläggningen av åkermark. Dock skulle detta inte drabba Norrlands jordbruk, hette det i Röbäcksdalen i somras. Detta var givetvis ett trösterikt budskap för Norrlandsjordbrukarna, men det var tyvärr föga realistiskt. Det är nog ofrånkomligt att en forcerad nedläggning av nu odlad åkermark kommer att hårt drabba Norrlands och inte minst det sydsvenska höglandets jordbruk. Men kanske kritiken mot överskottet innerst inne syftar till att skaffa argument för en sänkning av försörjningsgraden. Ja, därom kan man tro vad man vill.

TUl sist en sak tUl. En bidragande orsak tiU den goda skörd som vi har fått är den utomordentliga yrkesskicklighet som präglar det svenska jordbrukets utövare. Vid de resor som jordbruksutskottet har företagit under senare år i öst, i väst och i de flesta europeiska länder har vi inte någonstans funnit att denna yrkesduglighet överträffats. Jag tror ingen som varit med på dessa resor vägar motsäga mig.

Med endast ungefär 4,5 procent av de yrkesverksamma i värt land producerar det svenska jordbruket vårt behov av såväl brödsäd som annan spannmål och dessutom ett överskott. Det finns länder där 30 procent av de yrkesverksamma arbetar i jordbruket, men där resultatet är ett katastrofalt underskott.

180

Kammaren beslöt uppskjuta den fortsatta överläggningen samt behandlingen av på föredragningslistan upptagna ärenden till morgondagens sammanträde.

§ 2 Herr talmannen meddelade att pä föredragningslistan för morgondagens sammanträde skuUe Kungl. Maj:ts proposition nr 125 uppföras närmast före tvä gånger bordlagda ärenden samt socialförsäkringsutskottets betänkande nr 35 sättas närmast före konstitutionsutskottets betänkande nr 34.

§  3 Kammaren åtskildes kl. 0.12.

In fidem BENGT LAMBE

/Solveig Gemert