Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1971:54

Onsdagen den 31 mars

Kl. 10.00

Utrikes- och handelspolitisk debatt

§ 1 Justerades protokollet för den 23 innevarande månad.

§ 2 Utrikes- och handelspoUtisk debatt

Herr talmannen lämnade ordel Ull herr utrikesminisiern NILSSON, som framförde det i Kungl. Maj.ts skrivelse nr 96 avsedda meddelandet rörande Sveriges utrikespolitik, sä lydande:

Herr lalman! I den inlernationella bilden av konflikter och spänningar inlär förhällandet mellan supermakterna alltjämt en central plals. Delta förhällande präglas av en ömsesidig misstro och osäkerhel om motpartens avsikter. Vardera sidan synes hysa en ökad fruktan för all den andra strävar att förändra de globala styrkeförhållandena. Samtidigt förefaller bäde Förenta staterna och Sovjetunionen angelägna om alt förebygga en direkt konfronlalion med militära maktmedel.

Enligt både Washingtons och Moskvas bedömning utgör Mellersta Östern den del av världen, där risken för en sammanstötning mellan supermakterna framstår som särskilt allvarlig. Supermakterna söker därför påverka de staler i områdel, som stär dem nära, att visa tUlräcklig moderation för alt en lösning av de mångåriga konfliklfrägorna skall visa sig möjlig. Den senasie tidens utveckling har medfört vissa framsleg i denna riklning. Elt fakiiski eldupphör råder alltjämt ulmed Suezkanalen. FN:s generalsekreterares representant, ambassadör Jarring, fortsätter att spela en central roll i ansträngningarna alt genomföra säkerhetsrådets resolution frän november 1967.

Huvudparterna i konflikten har förklarat sig godta resolutionen, men svära motsättningar råder rörande sätlel för dess genomförande. Frän arabländernas sida kräver man i första hand total utrymning av ockuperade områden. Förenade arabrepubliken har som svar pä en hänvändelse frän ambassadör Jarring i princip åtagit sig all ingå elt fredsavtal med Israel. Pä israelisk sida understryker man nödvändigheten av en uppgörelse som tillförsäkrar landel säkra och erkända gränser. Härtill kommer bl. a. ocksä svårigheterna att lösa det invecklade och tragiska palestinska flyklingproblemet.

Förenia siaiernas och Sovjelunionens intressen berörs också av utvecklingen i Indokina. I försia hand har dock den senaste lidens händelser ökal farhågorna för skärpla molsällningar mellan USA och Kina. Förenta slalerna spelar den mesl aktiva rollen i detta skeende. De lämnar inle endast en omfattande mililär och ekonomisk hjälp lill sina bundsförvanter ulan sätter därutöver in betydande egna flyg- och markslridskrafler. Visserligen har de amerikanska slridskrafterna i Sydvielnam numerärt reducerats som ett led i den s. k. vietnamiseringspoli-

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspoUtisk debatt

liken. Men malerielinsalserna är allljäml ulomordenlligi slora och sUidshandlingarna har under amerikansk medverkan vidgals till nya områden. Formellt har man därvid bl. a. hänvisat till tidigare kränkningar av Cambodjas och Laos' neutralitet. I praktiken har invasionerna av dessa länder utomordentligt olyckliga följder. De drar in alll fler människor i krigels lidanden och försvårar en lösning av konfliklen. Spridningen av kriget är en ny påminnelse om hur stormakters intressen kan åsidosätta smä slalers inlegrilel.

Saigonregeringen holade för nägon lid sedan med invasion även av nordvieinamesiskl område. Särskill oroande var all den amerikanska regeringen inle log avsländ från dessa ultalanden. President Nixon förklarade visserligen all amerikanska markslridskrafler inle skulle insaltas mot Nordvietnam, men han uteslöt inle uttryckligen flygstöd till sydvieinamesiska operalioner norrut. En sädan ylleriigare upptrappning av kriget skulle beröra de tvä kommunistiska stormakternas vitala intressen.

Sovjetunionen och Kina har hittills levererat vapen och annan materiel lill USA:s motståndare men ej engagerat egna stridskrafter. För Kina kan etl direkl hot mot Nordvietnam aklualisera elt aklivi ingripande i konfliklen. Det vore farligt att som propaganda avfärda de varningar i denna riklning som ulgäll frän Peking. Saigonlmppernas molgängar i Laos kan göra perspektivet mindre akluelll men samiidigi minska genomförbarhelen av vietnamiseringspoliliken. En politisk lösning av konflikten i Indokina har länge framställ som den enda möjliga. Men del är svärl alt se, hur nägra framsleg i riktning mol en sädan lösning skall kunna göras, medan stridsaktiviteten trappas upp.

Samtidigt som supermakterna bevakar varandra i konfliktladdade delar av världen prover de möjlighelerna all ömsesidigt begränsa sina rustningar. Huvudintresset knytes därvid till de s. k. SALT-förhandlingarna om begränsningar av de strategiska kärnvapensystemen. Ännu efter 1 1/2 år lycks inga egentliga framsleg ha åstadkommits i dessa förhandlingar. Nya lyper av kärnvapensystem tillkommer och de existerande görs än mer effektiva. Man tycks främst diskutera en kvantitativ begränsning av s. k. strategiska kärnvapenbärare, dvs. huvudsakligen inierkonlinenlala robotar och antirobolar. Effekten därav kan emellerlid bli all rustningarna än mer än hittills inriktas på en kvalitativ utveckling av redan befintliga kärnvapen med ökad uppruslning som följd.

En sådan ulveckling skulle försväras genom etl förbud mol underior-diska kärnvapenprov. Vi har framförl krav pä etl dylikt förbud. Det vore en rimlig motprestation frånkärnvapenstalernas sida, sedan andra staler undertecknat fördraget mol spridning av kärnvapen. Även i frägan om ell förbud mol ulprovning, tillverkning och lagring av såväl biologiska som kemiska vapen försöker vi fä fram kompromissförslag för all bryla del låsla lägel.

Silualionen på nedruslningsområdel ger inle anledning lill opUmism. Nedrustningskonferensen i Geneve har att i hösl avlägga räkenskap inför FN för resullalen av lio ärs arbeie. Om inle supermaklerna vill medverka tUl att överenskommelse träffas under nu pågående Genévesession om dessa av FN prioriterade nedrustningsätgärder, kommer besvikelse här-

över all prägla FN-deballen i höst.

Supermaklerna gjorde en mycket begränsad eftergift genom det avtal om förbud mol vissa mililära inslallalioner pä havsbollnen, som ell drygl sextiotal stater, däribland Sverige, undertecknade i februari i år. En proposition med förslag om dess ratifikation kommer i dagarna att tillställas riksdagen.

Medan förhällandet mellan Förenta staterna och Sovjetunionen inle undergått någon förbättring under senare tid, har ulvecklingen i Europa under det gångna året varit mer hoppingivande.

Avspänningssträvandena har kommit till synes i en rad olika sammanhang. I förra årets utrikesdebatt uttalade regeringen sitt stöd för den nya västtyska regeringens försök att normalisera förhällandet lill Östeuropa. Vi betonade att dess kurs vittnade om politisk handlingskraft och klarl verklighetssinne. Det finns skäl att upprepa detla i dag. Del gångna årel har medfört två händelser av ulomordenllig belydelse för Europa, nämligen undertecknandet av fördragen mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Sovjetunionen respektive Polen. Härigenom har en väg anvisats bort från en kvarlssekelläng fasllåsning av del europeiska läget. Denna väg kan leda fram till avspänning och samarbele mellan Europas länder.

1 Moskvaavlalet den 12 augusli 1970 mellan Sovjetunionen och Förbundsrepubliken förpliktar sig parterna alt respektera de europeiska staternas territoriella integritet. Dessutom avstår man frän territoriella anspråk och belraklar Europas nuvarande gränser, inklusive Oder-Neisse-linjen och gränsen mellan de båda tyska staterna, som okränkbara.

1 Warszawaavtalel den 7 december 1970 fastställer Förbundsrepubliken och Polen Oder-Neisselinjen som Polens västgräns. Därmed har Förbundsrepubliken direkl avståll frän alla anspråk pä områden, som fram till 1945 var tyska och i dag är polska.

Genom en ratificering av de båda fördragen avlägsnas ell fariigl Ivisleämne i Europas mill.

Del Iredje elemenlel i den västlyska regeringens avspänningspolitik är de direkla konlakterna med Tyska demokraliska republiken. Under del senaste ärel har möten ägl rum mellan de båda siaiernas regeringschefer. Motsättningarna är emellerlid stora. Ösllyskland kräver etl fördrag pä folkrätlslig grundval. Förbundskansler Brandl lalar om Ivä slaler som tillhör samma nalion. Förhållandena dem emellan måsle enligl honom vara av speciell nalur.

Förbundsrepubliken har deklarerat all en överenskommelse i Berlin frågan är en förulsällning för alt förbundsdagen i Bonn skall ratificera avtalen med Sovjetunionen och Polen. Därmed är vi inne på ell fjärde element i avspänningspoliliken i Europa, nämligen förhandlingarna om Berlin mellan de tre västallierade och Sovjetunionen.

Dessa förhandlingar är uppenbarligen mycket invecklade. Huvudpro-blemel är att förena Tyska demokratiska republikens och Sovjelunionens uppfattning all Västberlin är en speciell polilisk enhel med Förbundsrepublikens krav pä all Västberlins särskilda relationer med Bonn måsle säkerslällas.

Vi hoppas självfaUet, att den positiva utvecklingen i Tysklandsfrågan

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

skall forlsalla. För egen del måsle vi undvika att göra någol som kan negalivl påverka dessa slrävanden efler avspänning.

I frägan om inkallandel av en europeisk säkerhelskonferens har bilaterala kontakter forlsalt under det gångna ärel. Svenska regeringen siöder planerna pä en sädan konferens, förulsatl alt den kan antas ge några väsentliga resullal. Delta förutsätter i sin lur alt den föregälls av noggranna förberedelser med deltagande av alla slaler, som har belydelse för Europas säkerhei, inklusive USA och Canada.

NATO-slaterna ställde sig vid ell möte i maj 1970 i Rom välvilliga Ull konferenslanken, under förulsällning all man kunde noiera framsleg i de olika konlakterna med öst. Vid ell nytt möle i december i Bryssel krävde man i anslutning lill Moskvaavialels undertecknande därutöver resullal i överiäggningarna om Berlin. Warszawapaklslalerna å sin sida hävdar, alt förulsällningar redan föreligger för inkallandel av en konferens.

Del är osäkert, om en konferens kan komma lill stånd i är. Frägan är i sisla hand beroende av förhållandel mellan Förenta slalerna och Sovjetunionen. En uppgörelse rörande Berlin skulle öppna vägen för en ratificering av de tyska fördragen och sannolikt även för en europeisk säkerhetskonferens. Det är därför av största vikl all Berlinproblemet så snarl som möjligl fär en tUlfredsställande lösning.

Sveriges utrikespolitiska målsättningar kommer till uitryck i våra strävanden på det nordiska planel, del europeiska planel och FN-planel.

Regeringen har nyligen till riksdagen avlätit proposition om revision av 1962 ärs nordiska samarbelsöverenskommelse, del s. k. Helsingfors-avtalel. Den väsentligaste nyheten häri är tillkomsten av ell nordiskt ministerråd med behörighel för hela samarbelsområdet. Med hänsyn till den omfattning och belydelse som det nordiska samarbelel fäll har behov framkommit av en samarbetsorganisation genom vilken frågor som berör ohka områden kan behandlas pä regeringsplanet i en fasiare form än hittills. Överenskommelsen om ministerrådet kan sedan kompletteras med avtal för olika specialområden. Ell sådant avtal för kulturområdet har redan undertecknats och kommer all föreläggas riksdagen för godkännande under vårsessionen. Frägan om en nordisk iransporlöver-enskommelse, varom del föreligger en rekommendation frän Nordiska rädel, kommer all akiualiseras inom en nära framlid. Genom sädana avtal räknar vi med ännu bällre förulsällningar för del nordiska samarbelel.

På del europeiska planel tilldrar sig frågan om Sveriges förbindelser med den gemensamma marknaden särskill intresse. En redogörelse härför kommer all lämnas av handelsminislern.

Vår förhoppning har alltid varit alt Förenta nationerna skall bli en i verklig mening universell sammanslutning och därigenom fä större lyngd och bättre möjligheter att fylla sina uppgifter. I höslas uppnåddes för försia gängen majoritet i generalförsamlingen för all regeringen i Peking änlligen skall få inta Kinas plats i FN. Vi hoppas all Folkrepubliken Kina snarasl skall beredas lillfälle alt della i FN-arbelel. Försl dä kan FN bli ell forum för meningsfulla diskussioner om fred och säkerhei i Asien. FN:s roll som fredsfaklor skulle ocksä slärkas om förhandlingarna i Tysklandsfrägan leder Ull att det tyska folkel blir förelräll i världsorganisalionen.

Sverige har nu blivii medlem i FN:s särskilda kolonialkommillé. Della medlemskap ålägger oss ell särskilt ansvar, när det gäller deballer och beslut i frågor som berör södra Afrika. Här är positionerna låsta på ett sätt som kan inge känslor av vanmakt. De afrikanska statschefernas förhandlingsinvil genom 1969 ärs Lusakamanifesl har trots säkerhels-rådets alll starkare varningar inle fält någol gensvar hos de styrande i Preloria, Salisbury och Lissabon. Della har försvårat tillkomsten i FN av resolutioner om vilka en stor majorilel medlemsstater skulle kunna enas. FN;s agerande i södra Afrika mäsle sikla lill all utan att avvika frän de principer som stadgan och folkrätten uppdrar söka hjälpa de förlryckla befolkningsmajoritelerna. Samiidigi gäller det all visa minoriletsregimer-na hur isolerade de stär, när de framhärdar i en politik som direkt kolliderar med grundläggande krav på mänskliga rättigheter.

FN;s 25:e generalförsamling bekräftade lyngdpunklsförskjulningen i organisalionens roll frän den egenlliga poliliska sfären till det växande anial områden, där den snabba utvecklingen inom vetenskap, leknik och kommunikalioner skapal nya möjligheler och nya problem. Det gäller att lillse all fruklerna av den nya lekniken kommer alla lill godo pä lika villkor. Vi måste undvika en ulveckling där ett fätal stater i kraft av sin tekniska och ekonomiska potential tillskansar sig en monopolställning och härigenom försätter de övriga i en ny form av kolonialt beroende med växande klyftor som följd. Varje stal mäste ges möjlighet alt själv spela en roll i frågor som blir av alltmer avgörande betydelse för alla, oavsett utvecklingsgrad. Sverige har konsekveni hävdat, all della mäl kan uppnås genom ökad internationalisering av verksamhelen pä dessa områden. Del är angeläget all nu siärka EN:s roll för elt samfällt utnyttjande av den nya teknikens möjligheler. Som exempel på områden för sådan samverkan kan nämnas utnyttjandet av direktsändande kommunikationssatelliter, användandel av kärnexplosioner för fredligl bruk saml lillgodogörandet av havsbottnens rikedomar.

Sverige är värdland för 1972 ärs FN-konferens om den mänskliga miljön. Vi hoppas all konferensen skall komma fram lill åigärder mol miljöförstöringen. Syftet är också all urskilja och inbördes prioriiera de uppgifler pä miljöomrädel som det är mest angeläget att lösa genom inlernationella insatser samt att dra upp riktlinjer för hur delta arbete skall bedrivas.

Sverige vill bidra till all stärka och utveckla den internationella rättsordningen. Alla internationella problem kan naturligtvis inle lösas genom att man uppställer lagregler. Pä mänga viktiga områden är emellertid existensen av entydiga rättsliga regler för umgänget mellan slaler och folk ägnad alt minska riskerna för molsällningar och all underlälla lösningen av uppkomna tvister. Särskill för små slaler, som inle kan förlila sig pä ekonomisk eller mililär slyrka, är del av vikl att detta umgänge grundas pä gemensamma regler, att rätlssysleniel utvecklas och respekteras.

Det har ibland hävdats att de folkrällsliga reglerna utvecklals under starkt inflylande av de dominerande västliga slalerna och inte lagit lUlbörlig hänsyn till de nya staternas iniressen. Nägol har del väl legal i denna kriiik. Stora och vikliga delar av den centrala folkrätten har dock

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

numera kodifierats och samtidigt moderniserats under medverkan av alla FN:s medlemsslaler. Vi har sålunda fåll moderna regelkomplex rörande havsräll, rymdräll, diplomatiska och konsulära förbindelser och -nyligen - traklalrätten. Efterkrigstidens arbete pä att utveckla internationella normer rörande mänskliga rättigheter har gett betydande vinningar på ell område som lidigare hänförts till kategorien inre angelägenheter.

Sverige har genom åren sökl bidra till del tidskrävande inlernationella arbelel pä rältsomrädel. Vid FN;s 25-ärsjubileum anlogs enhälligl en deklaralion, som bl. a. syflar lill all ulveckla och precisera vissa regler i FN-sladgan om förbud mol våld och inlervenlion. Vi hyser inle någon överlro pä deklaralioner som skydd mol våld. Men man bör inle underskalla den inverkan på staternas beleende som gemensamt utarbetade normer kan fä även när del gäller våldsanvändning. Delta gäller ocksä de normer som syftar till att i möjligaste mån humanisera krigföringen. En översyn och komplettering av reglerna pä detla område kommer inom korl all påbörias. Ingen föreställer sig att dessa regler kan göra krig "humana" eller alt reglerna alltid respekteras. Men deras praktiska belydelse skall inte underskallas. Vi kommer, som jag förut sade, all aktivt della i FN:s och Internationella Röda kors-kommitténs anslrängningar alt effektivisera och modernisera reglerna pä detta område. Modern krigföring har visat behovet av nya regler, främst för alt ge ökal skydd äl civUbefolkningen.

Värl konsekvenla slöd äl ulveckling och förslärkande av den iniernaiionella rättsordningen förpliktar oss all själva efterleva denna ordning. Enligl allmänt accepterade folkrättsliga regler är vi exempelvis förpliktade att tillse alt officiella representanter för främmande stater här i landel behandlas med tillbörlig aktning och alt angrepp mol deras person, frihel och värdighet förhindras. Vi har vidare särskild skyldighel att skydda utländska beskickningar och konsulat mol kränkningar. Utländska representanter utgör en kommunikationskanal niellan sina regeringar och värdlandets regering. Alla länder är överens om alt sådana kanaler är prakliska och mäsle skyddas, sä länge man alls vill tala med varandra. Kränkande handlingar mot utländska representationer är ovärdiga värl land med dess rällslradilioner och demokraliska ideal.

Under senare lid har kränkningarna mol utländska officiella representanter i vissa fall stegrats lill allvariiga våldshandlingar. Även smärre grupper av utländska medborgare har deliagil i sädana akiioner mol officiella representanter för de länder, varifrån de själva kommit. Regeringen kommer inle att tolerera sädana lagbrott. Liksom myndigheterna gör aUt som står i deras makt att skydda utländska officiella representanter och organ mol övergrepp, kommer våldshandlingar mol dem att beivras enligl svensk lag.

Herr lalman! Den svenska ulrikespolitikens mål är all Ijäna både våra egna och omvärldens grundläggande iniressen inom ramen för våra moraliska och rättsliga förpliktelser. Regeringens förhoppning är att riksdagen liksom hillills skall ge silt slöd åt de huvudprinciper, som är vägledande för svensk utrikespolitik.

Härefter framförde herr handelsminislern FELDT del i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 96 avsedda meddelandet rörande Sveriges handelspolitik, sä lydande:

Herr talman! Sveriges traditioneUa frihandelspolitik saml hänsyn lill för vär ekonomi grundläggande fakla gör att värt intresse är storl för alt aktivt della i internationelll ekonomiskl samarbete i syfle alt riva ner tullar och andra handelshinder.

Utrikeshandeln är av avgörande betydelse för våra möjligheter alt driva en framgångsrik politik med målen fuU sysselsättning och snabb ekonomisk tillväxt. Exporten uppgick förra årel till omkring 35 miljarder kronor. Del motsvarar omkring 20 procent av vär bmltonationalprodukl. Nära hälflen av det som svensk induslri producerar säljs utomlands. Vi har 2 procent av världshandeln medan vär andel av världens befolkning endasl uppgår till 2 promille.

Målet för vår handelspolitik är en väridsomfatlande avveckling av tullar och andra handelshinder — en frihandel som omfattar inle bara Västeuropa utan hela den industrialiserade delen av världen och u-länderna. Vikliga framsteg mot en global frihandel har ocksä gjorls under 1960-talet. Del vikligasie är de tullsänkningar som man kom överens om under den s. k. Kennedyronden.

Under slutet av 1950-talel splittrades Västeuropa handelspolitiskt i två block, EEC och EFTA. Under 1960-lalet gjordes i tvä omgångar försök all nå fram lill en västeuropeisk stormarknad. Sverige deltog i båda dessa försök. De blev emeUerlid fruktlösa. Vi är nu inne i etl skede då denna tanke måhända kan förverkligas.

Vi ser slrävandena mol ökad frihandel i Västeuropa som ell steg pä vägen mol mera världsomfattande frihandelslösningar. De europeiska länderna har varit och är i princip eniga om detta långsiktiga mäl för handelspolitiken.

Regeringen har vid sammanträde med utrikesnämnden den 18 mars i är redovisat sill slällningslagande lill frågan om neutralitetens förenlighet med ett svenski medlemskap i EEC, Som underlag för nämndens överläggningar överlämnade regeringen en promemoria, I min fortsatta framstäUning följer jag i huvudsak denna promemoria.

Den 10 november 1970 inledde Sverige överläggningar med de Europeiska Gemenskaperna. Vi angav då all vi eftersträvade all della i utvidgningen av EEC genom nära, omfallande och varaktiga ekonomiska förbindelser under hänsynslagande lill neutraliteten. Regeringen säg med lillförsikl på möjligheterna att nå en uppgörelse som bygger pä lika rättigheter och skyldigheter för båda parter.

I deklarationen förklarade sig Sverige berell alt delta i tullunionen för industri- och jordbruksvaror och den gemensamma jordbrukspolitiken. Sverige utllalade även sin villighet att förhandla om sädana ekonomiska och sociala åtgärder som kommer att anses erforderUga för alt den gemensamma marknadens fördelar Ull fullo skall realiseras.

En svensk medverkan i Gemenskapernas utvidgning måsle ske "med hänsyn Ull de krav pä nationell handlingsfrihel som neutralitetspolitiken släller", Deklaraiionen angav ivå områden för EEC-samarbetet där konflikl kunde uppstå med våra krav pä nationell handlingsfrihet. Det

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

1* Riksdagens protokoU 1971. Nr 54-55

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ena var etl utrikespoliliskl samarbele av den lyp soin EEC-slalerna beslulal all inleda i enlighei med Davignonrapporlen, del andra var planerna pä all tiUskapa en ekonomisk och monetär union pä basis av Wernerrapporten.

Sverige lämnade frägan om anslutningsformen öppen, dvs. ingen anslulningsform uteslöts pä förhand.

Öppningsmölel den 10 november 1970 följdes av den försia fasen av sonderande samlal mellan Sverige och kommissionen. Samtalen inleddes med elt ömsesidigt ulbyle av sakUga informationer, avsedda all skapa elt mer preciserat underlag för själva förhandlingarna.

Den andra fasen av de sonderande samtalen med kommissionen inleddes den 8 mars 1971 och pågick fem dagar. Under dessa samlal blev del lillfälle lill en samlad genomgäng av de upplysningar som lämnals från ömse sidor.

Samlalen med kommissionen har förls ulan bindningar från nägon sida.

Samlalen har förls med slor öppenhel och gell del informativa ulbyle som den svenska regeringen avsåg.

Regeringen har under denna lid hafl konlakl med andra regeringar inom EEC och EFTA. Kontakterna har under de senaste månaderna intensifierats.

När den svenska deklarationen överlämnades den 10 november 1970 hade Gemenskapernas ministerråd ännu inle lagil slällning lill rapporten från Wernerkommittén. Det skedde vid sammanträde den 8—9 februari i är.

Ministerrådets ställningstagande har inle formen av ett beslut ulan av en resolulion — en polilisk viljeyttring frän rådet som inle finns nämnd i Romfördraget. Ett beslut är rättsligt bindande för dem del riklar sig till. En resolution kan inte sägas ha denna juridiska bindning men måste likväl anses vara politiskt och moraliskt bindande för de berörda staterna.

Enligt resolutionen skall Gemenskaperna byggas ut till en ekonomisk och monetär union. Detta skall ske under en tid av lio är. För den första etappen och för de åtgärder som under denna skall vidtagas föreligger bindande beslul.

Minislerrädets ställningslagande har sålunda skapat klarhet på några väsenlliga punkler. Målet är fixeral, lidtabellen angiven men inte definiiivl beslutad, och ell juridiskt bindande beslut föreligger för genomförandel av den första etappen.

EEC-regeringarna har nu vid olika tillfällen, bl. a. genom Haag-beslutet den 1—2 december 1969 och ministerrådsmölet den 8-9 februari 1971, bekräftat sin beslutsamhet all förverkliga planerna på en ekonomisk och monetär union. Den svenska regeringen ulgår vid sin bedömning av frågan om anslulningsformen för Sveriges del frän dessa ställningstaganden frän EEC-regeringarnas sida.

Vi har anledning alt se med tillfredsställelse på en utvidgning av ekonomiskt-poUliskl samarbele i Europa. Sverige har sedan läng tid bl. a. inom OECD strävat efler ett sådanl samarbele. Vad gäller samarbetet inom EEC på delta område synes de inslag i samarbelel, som siklar mot fördjupade ekonomiskt-poliliska konsultationer pä del slabiliseringspoli-

tiska omrädei, ocksä ligga i linje med våra strävanden.

Tillskapandet av en ekonomisk och monetär union innebär dock elt ekonomiskt-poliliskl samarbete, som är längl mer bindande och begränsar de dellagande ländernas handlingsfrihel härdare än de slag av motsvarande samarbete som vi hittills varit beredda att delta i.

En av de frågor, som ministerrådet inle lagit ställning lill vid behandlingen av Wernerplanen, är institutionerna för samarbelel och de former varunder unionens gemensamma politik skall bedrivas. Enligt resolulionen skall rädel före försia etappens utgång besluta om den instilulionella ulformningen av del forlsalla samarbelel. Resolulionen anger olika möjligheler för hur della beslul skall fallas men antyder inle i vilken riktning det kan komma att gå.

Vissa ultalanden har sedermera gjorts lill förmän för all alla beslul skall fallas av minislerrädel och kräva enhällighet, dvs. veloräll skall finnas för de dellagande staterna.

Eör etl litel och neutralt land kan reglerna om beslulsfallandel inle lUlmälas avgörande vikl vid elt ställningslagande till ekonomisk integration med tillskapandet av en union som slutmål. Möjligheterna all utnyttja vetorätten måste antas i praktiken bli högst begränsade i de fall del neutrala landel slär ensaml.

Den svenska regeringen är ocksä främsl för tanken all anslula sig lill ell samarbele dä tveksamhet redan i utgångsläget föreligger om möjligheterna att kunna della fulll ut. Vi bör anslula oss till internationelll samarbete endasl i sådana fall dä vi är förvissade om att själva kunna bidra positivt till detta arbetes utveckling och helt acceplerar samarbelels syfle och mäl. Del kan inle vara riktigt att gä in i arbelel på den ekonomiska och monetära unionen under förutsättningen all vi skall begränsa värl deltagande genom all falla lillbaka pä vetorätten. Etl sådant handlande skuUe inte skapa respekl för vårt land som samarbetspartner.

Sveriges deltagande i ell ekonomiskt samarbete, som leder fram till en ekonomisk och monetär union, reser neulralilelspoliliska problem. En inskränkning av vär handlingsfrihet inom den ekonomiska politiken i den omfattning som kan förutses bli följden av den ekonomiska unionens uppbyggnad och genomförande minskar möjlighelerna att fullfölja neutralitetspolitiken.

Av särskUt intresse ur svensk synpunkt är självfallet samarbetet på utrikespolitikens område mellan EEC-länderna.

Davignonkommiltén framlade i maj 1970 en rapport Ull EEC-ländernas utrikesministrar om hur man skulle nä framsteg i fräga om del poliliska enandet i perspektivet av de Europeiska Gemenskapernas utvidgning. Rapporten förslog etl syslem för konsultationer och samverkan inom utrikespolitikens område. Den godkändes av EEC;s utrikesministrar den 27 oktober 1970.

Formellt är de ulrikespoliliska konsultationerna frislående från EEC:s institutioner. Det adminislrativa organet är inle kommissionen utan i stället respektive länders utrikesdepartement. Men sambandet med EEC-samarbetet är ändock uppenbart. Det är beslulal och organiseral av EEC4änderna.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Davignonrapporlen underslryker "del samband som råder mellan all tillhöra de Europeiska Gemenskaperna och all della i de föranslallningar som bör leda UU all framsleg förverkligas i fräga om del poliliska enandet". Vidare fastslås all de länder som söker medlemskap skall ansluta sig till Davignonrapporlen när de blivit medlemmar av Gemenskapen. Vid de konlakler med EEC-regeringarna som förekommil har faslhelen i della samband klarl bekräflats. Del är uppenbarl all man belraklar Davignonsamarbelel som elt vikligt led i förverkligandet av Romfördragets politiska målsättningar, vilkas accept uppställts som en förutsättning för medlemskap.

Den slutsats som alltså mäste dras är all svenski medlemskap i EEC skuUe leda lill utrikespolitiskt samarbele i Davignonplanens syfle och form. Därmed blir frågan om svenskt medlemskap i Gemenskaperna beroende av i vilken omfattning utrikespolitiskt samarbete enligt Davig-nonplanen är förenligt med neutralitetspolitiken.

Samarbelel syflar lill en harmonisering av ulrikespolitiken. Del skall enligl överenskommelse mellan EEC-ländernas regeringar främja "en avstämning av deras inställning i olika frågor" samt "gemensamma åigärder när detla uppfattas som möjligl och önskvärt". Det poliliska samarbelel skaU inriktas så att "det ögonblick kommer närmare då Europa skall kunna lala med en enda stämma". Man syflar lill "alt i allas ögon manifestera att Europa har en politisk kallelse". Arrangemanget är tänkt enbart som etl första steg mot ell än närmare samarbele i framtiden.

Regeringarna skall enligt Davignonplanen samräda om alla vikliga ulrikespoliliska frågor. Medlemsstaterna skall kunna föreslå alla frågor de önskar till konsultation. Bland dessa har nämnts förhållandet mellan öst och väst, Försvarspoliliska frågor är inle ullryckligen undantagna, Regeringsullalanden ger tvärtom vid handen all sådana frågor kan bli föremål för behandling.

Del utrikespolitiska samarbetet är inle enbarl av rulinkaraklär och oberoende av utvecklingen i omvärlden. Dess karaktär och intensitet görs direkl beroende av om spänningarna och oron i världen ökar. I krislägen skall del ulrikespoliliska samarbelel Irappas upp. Om läget är allvarligt kan slals- respekiive regeringscheferna mölas i slällei för uUikesminislrar-na. I händelse av allvarlig kris skall exlraordinära samråd organiseras mellan medlemsstaternas regeringar.

Den svenska neutraliletspolitiken syflar lill alt hälla oss utanför ell eventueUt framlida krig. Den riänar också till all vidmaklhålla stabilile-len och lugnel i norra Europa och utgör därigenom etl bidrag lill freden i hela Europa. Detla är en bedömning som delas av länderna i säväl öst som väst. En grundläggande linje i vår neulraUlelspolitik är att våra ställningstaganden uiformas frilt och efler värt eget självständiga bedömande, I akuta situalioner av spänning är det särskilt angeläget alt vi inle inger omvärlden föreställningar att vårl uppträdande är beroende av konsultationer med en viss krels av slaler.

De länder som lagit initiativ tiU del ulrikespoliliska samarbetet i Davignonplanens form är alla medlemmar av NATO, De länder som sökt medlemskap är aUa - med undantag för Irland - också medlemmar av

denna mililärallians. Det utrikespolitiska samarbele som syftar till att siärka ländernas solidariiei, harmonisera deras synpunkler och avslämma deras inställning kommer alllsä alt domineras av länder som ingår i en militärallians.

Vi respekterar andra länders säkerhetspolitiska lösningar. Men våra egna nationeUa säkerhetspolitiska iniressen kräver alt vi håller fasl vid neutralitetspolitiken. Elt utrikespolitiskt samarbete i Davignonplanens form kan inte förenas med neulralitelspolilikens krav. Medlemskap i EEC förutsäller dellagande i delta samarbele och accepterande av de politiska målsättningar som ligger bakom.

Elt svenski deltagande i en ekonomisk och monetär union, som innebär ett uppgivande pä belydelsefulla områden av nalionell beslutanderätt, kan inle förenas med en svensk neulralilelspolitik.

Därför har regeringen kommit lill sluisatsen all etl medlemskap inte är en realistisk möjlighel för Sveriges del. Enligl vår mening är del av vikl all klarhet härom skapas. Våra förberedelser för förhandlingarna kan koncentreras lill de väsenlliga sakfrågorna.

Del nu redovisade ställningstagandet innebär inte alt den prakliska uppläggningen av värl förhandlingsarbete påverkas. De sonderande samlalen med kommissionen kommer all slutföras före sommaren. Kommissionen vänlas sedan avge sin rappori rörande de icke medlemskapssökande länderna lill minislerrädel nägon gäng under sommaren. Del egenlliga förhandlingsskedel för Sveriges del kommer sålunda försl lill höslen. Lägel är delsamma för övriga icke medlemskapssökande länder som nu befinner sig i nägon form av kontaki med EEC. Även de länder som söker medlemskap i EEC, med undanlag av Storbritannien, befinner sig i ungefär samma siiualion när del gäller de för dem viktiga förhandlingsomrädena. Alll lyder på alt ulvecklingen av EEC:s förhandlingar med Slorbrilannien kommer all bestämma tidtabellen för förhandlingarna med alla övriga länder.

Utgångspunkten för våra förhandlingar är alltjämt, säsom angavs i vär deklaration den 10 november, vår slrävan all med Gemenskaperna uppnä nära, omfattande och varaktiga ekonomiska förbindelser under hänsynslagande lill neulraliteten. Vi har bl. a. förklarat oss beredda delta i en tullunion omfallande både induslri- och jordbruksvaror.

Vår inställning är grundad på intresset att delta i ett brett sakligt samarbete med frihandeln som bas. Frihandeln tjänar till all främja exporten och därmed den ekonomiska tillväxttakten och sysselsäilningen i värl land. Vi inser ocksä betydelsen av att åtgärder vidtas så att den utvidgade västeuropeiska varumarknaden fungerar effektivt och ger deltagarna största möjliga utbyte av samhandeln. Vi får vara beredda alt i detla syfle la pä oss beslämda förpliktelser. Vi har etl uppenbart intresse av all reglerna för frihandeln och del ytterligare samarbele som kan komma i fråga Ugger nära de lösningar som uppnås av de andra nordiska länderna och över huvud möjliggör ett fortsättande och en ulbyggnad av det nordiska samarbetet.

Formen för samarbetet mellan Sverige och Gemenskaperna får bli ell särskUt avtal, vari parternas rättigheter och skyldigheter klarl anges. Härom skall förhandlas. Eflersom Sverige inle kommer alt ingå i EEC;s

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

ministerråd eller kommissionen får man organisaloriskl söka särskilda samarbelsformer som svarar mol omfallningen och karaktären av våra förpUklelser, Även för ell sådanl samarbelsavlal gäller all det materiella innehållet och formen för samarbelel måsle vara förenligt med de krav som neutraliletspolitiken släller och som angavs i deklarationen den 10 november 1970.

Vi efterslrävar, nu som lidigare, en bred samling av opinionen kring den svenska poliliken i marknadsfrågorna.

Hen ANTONSSON (c):

Herr lalman! Regeringsdeklarationen klargör all del världspolitiska lägel, nu som alltid, präglas av ell myckel kompliceral mönsier och framför alll all de konventionella krishärdar som vi under de senaste åren vant oss vid forlfarande består. Del är väl rikligt, som antytts i regeringsdeklarationen, att lägel i Mellersta Östern tidvis har ljusnat. Supermaklerna Sovjet och USA jämle England och Frankrike slär nu i nära kontaki med varandra för alt försöka fä Ull stånd en mera varaktig fred mellan Israel och arabstaterna. 1 Indokina fortsätter däremol, som också framhålls i deklarationen, del förödande krig som har krävl sä enorma offer i människoliv. Lägel i Öst- och Västpakistan har ju under de senaste dagarna undergått en mycket snabb förändring, och jag håller inle för otroligt att den förändringen kan komma alt allvarligt påverka del internationella lägel.

Jag betraktar del som myckel värdefullt all i Europa Västtyskland genom sin östpolitik har lyckals inleda ell nytt skede i europeisk politik, ett nytt skede med vilja till samförstånd och samarbele mellan stater med olika samhällssystem. Vi har länge väntat på della, och jag delar regeringsdeklarationens positiva inställning Ull denna fråga.

Slutligen har, säsom framhålls i del andra avsnillel av regeringsdeklara-lionen, del som handelsminislern föredrog, den europeiska integralionen återigen kommit in i elt aklivi skede, och delta har lett lill en pånyttfödelse av 1950-talels och 1960-talets federalistiska tongångarom ett poliliskl enal Europa. Vi har ju ocksä i värt land berörts av detla förhällande pä elt sätt som gör all jag vill markera att vaksamheten kring vär neulralilelspoliliska linje ytterligare har aklualiserals och mäsle hällas levande, FörhåUandet mellan de tvä supermakterna har väl i viss män försämrats, men trots della kan man väl ändå som något positivt noiera att SALT-förhandlingarna och nedrustningskonferensen inom FN forlsäller. Spänningen mellan de båda supermakternas intressen i Mellersta Östern hargjort all den arabisk-israeliska konfliklen är ännu mer explosiv i dag. Dess bällre synes man dock inte ha uppgetl hoppet om all man skall kunna lösa denna konfUkt pä polilisk väg och inle med vapen. Stormakternas slöd ål FN-medlaren Gunnar Jarring och hans hittillsvarande arbete talar för delta. Del är klart, herr lalman, alt slormaklerna inle direkl kan diktera villkoren för fred i Mellanöstern, men de kan öva slarka påtryckningar. Del är emellerlid inle alls säkerl all de direkl berörda parterna kommer all handla pä del säll som slormaklerna önskar, utan del finns en beiydande risk för alt de handlar på det sätt som de tror bäst gagnar deras egen sak men som inte överensstämmer

med det allmänna inlressel av fred, som slormaklerna lydligen hai.

Trols den klyfta som i dag synes skilja parterna ål, borde en kompromiss vara möjlig. Jag tycker att Egypten visat en vilja lill en fredlig lösning nu, som varit mindre påtaglig tidigare. Men för att fred skall kunna uppnäs fordras givelvis all ocksä Israel visar god vilja. Del skulle vara djupt olyckligt om Israel genom all hålla fasl vid en gäng intagna poliliska sländpunkler och positioner skulle spela bort möjligheten lill fred, en möjlighet som vi i alla fall ser avteckna sig för närvarande.

Den optimism som vi väl alla hyste beträffande kriget i Indokina i samband med all presidenl Nixon aviserade lillbakadragning av de amerikanska styrkorna har väl vänts i en djup pessimism. Invasionerna i Cambodja och Laos har belyll en upplrappning och utvidgning av kriget. De officiella deklaralioner som avgells frän amerikanskt och sydvietna-mesiskt håU om dessa invasioner kan inte undanskymma del faktum alt alla inblandade parter begått aggressionshandlingar mot Cambodja och mot Laos pä ell sätt som vi måsle slarkl fördöma.

Små och falliga länders och nalioners begränsade möjligheler alt försvara sig ger inget land rätt all med någon som helsl motivering begå aggressionshandlingar mot dessa mer eller mindre värnlösa länder. Speciellt invasionen i Laos innebär allvarliga risker för en ylleriigare ulvidgning av kriget sedan vi nu kan konstalera all Sydvielnam och Förenta staterna inle uppnåll de mäl de slälll upp och som invasionen avsäg.

Del förljänar väl att framhållas all Förenia staterna inle ensamma är ansvariga för den farliga siiualion som uppstått, men delta kan inle hindra all USA som den ojämförligt slörsla av de krigförande parterna på etl särskUl säll måsle besinna silt speciella ansvar för situationen i Indokina. Om inle kriget skaU ytterligare vidgas i omfallning krävs det all de amerikanska trupperna snarast möjligt dras tillbaka och alt det skapas sådana förhållanden alt de indokinesiska folken själva kan besluta om sin framlid ulan inblandning utifrån.

I del sammanhangei finns del anledning all myckel krafligl fördöma användningen av biologiska och kemiska slridsmedel som enligl samstämmiga uppgifter från flera håll Förenta staterna gjort sig skyldiga Ull. Effekterna av dessa slridsmedel — det vel vi redan trots all forskningen ännu pågår - begränsas inte liU den generation som nu lever, ulan användningen av dessa stridsmedel kan komma all fä oöverskådliga konsekvenser på kommande generationers människor och deras möjligheter till mänskligl liv. Ingen makt, stor eller liten, kan försvara insalser av biologiska slridsmedel; deras ohyggliga effeki bör vara en varning och samtidigt en uppmaning att intensifiera våra anslrängningar att inom nedrustningsarbelet snarast få fram ett allmänt gällande förbud mol dessa vapen.

Herr lalman! Jag och hela mill parli belraklar det som myckel betydelsefullt att man nu kan konima fram Ull en mer realistisk bedömning av hur vi skall fullfölja våra slrävanden att della i del ekonomiska samarbelel i Västeuropa. Del är nu klargjorl att svenski medlemskap i EEC inte är förenligt med vår neulralilelspolitik.

Samlalen i Bryssel och vad som har hänl kring Davignonrapporlen och Wernerplanen har givil besked om delta. Jag tycker för min del att det

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

beskedet är mycket entydigt. Samiidigi måsle man ju vara öppen för del faklum att vårl lands handelsutbyte med alla andra länder är av mycket stor betydelse. Cirka 40 proceni av industriproduktionen säljs i dag lill utlandet. Del leder fram lill den myckel nalurliga och enkla konklusionen alt en fri handel över nationsgränserna är etl livsintresse, inle minsl för elt litel men höginduslrialiseral land säsom värl.

Centerpartiet har sländigl slutit upp kring strävandena att frigöra handeln och vidga det ekonomiska samarbetet bäde i vår egen världsdel och i världen som helhet. Vi fäster myckel stor vikt vid de möjligheter som kan finnas lill ytterligare handelsfrihet på GATT-avtalets och Kennedyrondens väg. Jag har för min del ofla haft anledning all i utrikesdebatterna betona detta. Men naturligtvis är det som en försia åtgärd av primärt inlresse all medverka Ull ell ökal ekonomiskl samarbete i Västeuropa,

Ungefär 70 procent av vår exporl gär till EEC- och EFTA-länderna. Vi önskar en utvidgning av handeln med dessa länder. Vi kan väl konstatera alt när vi samtidigt önskar en utvidgad handel med öslslalerna och u4änderna är dessa tvä handelspartners ingel alternativ för oss, helt enkell därför alt värl näringsliv inte har den ulformningen. Vi mäste väl hålla i minnet att vär handel har ökat under 1960-lalet, särskilt inom EFTA och framför allt med våra nordiska grannländer. Jag tror att tullaweckUngen inom EFTA:s ram mellan Nordens länder har betytt ganska mycket och i viss män har motsvarat vad man skulle ha åstadkommit genom det s. k. Nordek-avtalet just på handelns område.

Vi strävar väl aUa efter all försöka förbättra vär standard. Dä är del nödvändigt att vårt näringsliv får möjligheter att konkurrera pä likvärdiga villkor med näringsUvet i Västeuropa i övrigt. Dä nu medlemskap i EEC är omöjligt pä grund av vår neulralilelspolitik, är del angeläget all vi snarasl inriktar oss pä alt genom en annan anslulningsform uppnå, som det heter i regeringsdeklarationen, "nära, omfattande och varaktiga ekonomiska förbindelser med EEC". Då klarhet nu har vunnits pä denna punkt, aUtså när det gäller neutralitetspolitikens oförenlighet med ett fuUl medlemskap, måsle vi snabbi gripa oss an problemet i den nya situationen.

Herr lalman! Jag lilläler mig all göra nägra reflexioner kring Romfördraget. Jag skall inte bli aUtför långrandig på denna punkt. Vi kan väl konstatera all när Romfördraget upprättades i millen av 1950-talel förenades där flera olika strävanden. Det fanns vid denna tid ett omedelbart behov av all få borl de handelsbarriärer som man hade byggl upp under, som jag hoppas, det sista världskriget - jag poängterar detla medvetet. Det fanns även önskemål om all åsiadkomma en liberalisering av handel och produktion som gick längre än så.

Del är bl. a. mot den bakgrunden som man skall se de långtgående reglerna i Romfördraget om fria kapitalrörelser, om fri etableringsrätt, om en fri arbetsmarknad osv. Romfördragel var väl emellertid också ell uttryck för olika poUtiska ambitioner. Allmänt hyste man förhoppning om alt etl samarbele av della slag skulle överbrygga gamla och myckel djuplgående motsättningar i vår världsdel. Jag vill gärna säga att i den nya liden måsle man väl betrakta de närmanden som har skett mellan

Västtyskland och Frankrike, tvä staler som hislorien igenom har ställ mol varandra pä slagfältet, säsom en trygghetsfaktor i hela vär del av Västeuropa.

För många utgjorde emeUertid EEC ocksä drömmen om ell Förenat Europa som skulle kunna skaffa sig en maktposition mellan öst och väst. Dessa drömmar förenades i mycket hög grad med strävan alt bygga en förbundsstal, dvs. en federalistisk stat på överstatlig grund. Alla dessa slrävanden har gjort sig gällande under hela EEC:s lillvaro; del får vi inle glömma bort, även om vi vel att de har gjort sig gällande med olika styrka i olika skeden.

Del första uppbyggnadsskedet präglades i hög grad av de politiker som stod som författare lill Romfördragel, och EEC fick under denna tid myckel slarka inslag av politiska och federalistiska tankar. Särskilt framgick detta i den s. k. Bonndeklarationen 1961, där EEC:s stals-och regeringschefer bl, a. kom överens om all - jag citerar ordagrant — "sinsemellan avslämma sin politik och komma fram lill en gemensam uppfallning för all befordra Europas poliliska enande och därmed stärka den atlanliska alliansen".

När vårl land 1961 begärde all få uppta förhandlingar om samarbete med Gemenskapen var del — ålminslone för den allra slörsla delen av den svenska opinionen — inle tal om att söka medlemskap ulan om all försöka finna en lösligare anslutningsform. Den form som vi dä ansåg vara lämplig var associeringsformen, vUket också kom lill uttryck i del brev som regeringen den gången avlät.

När jag är inne på dessa något hisloriska aspekter måste jag väl tillägga alt det i mitien på 1960-lalel inträffade klara förändringar inom EEC. EEC:s inre arbete inriklades i högre grad än lidigare på alt fullfölja målsättningarna nästan enbart pä det ekonomiska områdel. Än viktigare var emellerlid den skärpla hållning mot överstatliga inslag i Gemenskapen som general de GauUe intog och Frankrikes delvis ändrade ulrikespo-Uliska kurs, Alllsä kom det poliliska inslagel under en lid i EEC;s ulvecklingsskede något i bakgrunden.

Frågan var om detla skulle medföra en definitiv nyorientering när del gällde ulvecklingen för EEC:s framlid. När Sverige i omedelbar anslutning till Englands förnyade ansökan om medlemskap på nytt begärde överläggningar med EEC är 1967 hölls, såsom alla vel, frägan om anslutningsformen öppen just av den anledning somjag här har sökt korl skissera, nämligen därför all del hade skell en viss förändring i EEC bort frän de poliliska syftena. Följaktligen ansåg man ganska allmänt alt elt svenski medlemskap låg inom möjligheternas ram.

Ovissheten om EEC;s framlid minskade väl inte med general de GauUes brådstörtade uppbrott från den politiska arenan. Det stod dock på etl tidigt siadium klarl alt det vid denna lid fanns ell växande intresse för ulvidgning av EEC, samtidigt som man strävade efter att mjuka upp de poliliska bindningarna. Därmed skapades underlaget för de förhandlingar om medlemskap respektive anslutning i annan form som nu pågår mellan EEC och en rad länder.

Även i detta skede rådde det stor enighet i vårl land om alt alltjämt hålla samarbelsformen helt öppen i awaklan på att situationen skulle

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

klarna, även om vi väl Utet lill mans hade delade meningar om huruvida del var möjligl eUer icke möjligl all uppnä fulll medlemskap.

Under del senasie ärel har del — och del har sagls frän denna lalarslol ålskUliga gånger vid del här lägel - blivii mindre och mindre sannoliki all Sverige skulle kunna uppnå medlemskap i EEC med bevarad neutraUtetspolitik, De deklarationer som gjordes vid det mycket betydelsefulla regeringschefsmötel i Haag i december 1969 tydde på all del renl poUUska inslagel på nylt kunde få och fick en mera framträdande plats i EEC-samarbetet, Vid Haagmölel överenskoms att låta uularbeta en plan om ell stegvis upprättande av en ekonomisk och monetär union vilket handelsministern var inne pä i sin regeringsdeklaration, och utrikesministrarna fick uppdraget att lägga fram en plan för hur del poliliska samrbetel mellan EEC-länderna skulle formas.

Dessa beslällningar frän Haagmölel har ju fullföljls genom Werner-rapporten respekiive Davignonplanen, Del är väl hell naturligt all denna UtveckUng förde med sig en ökad skepsis frän mycket stora delar av del svenska folkel om möjligheten Ull svenskt medlemskap. Frän centerns sida gav vi vid upprepade tillfällen uttryck ät denna skepsis. Jag kan erinra om all centerledaren Gunnar Hedlund gjorde detta t. ex. vid vårt partis riksstämma i juni 1970.

Del var också mot den bakgrunden som jag för min del i juU 1970 i ell par anföranden framhöU att vi redan borde inrikta oss pä alt vi med stor sannolikhet måste söka oss fram Ull en annan anslutningsform än medlemskap. Vi borde enligl min mening ha en handelsberedskap, där vi skulle vara beredda all pröva möjligheten av en EEC-anslutning i form av etl nordiskt frihandelsblock.

Åtskilliga ultalanden frän EEC-häll bekräftade att vi sannolikt inte kunde räkna med fullt medlemskap i den nya situationen. Jag kan erinra om att den i EEC-kretsar myckel välkände belgaren Paul Henri Spaak i ell inlervjuutlalande i Svenska Dagbladel den 2 seplember 1970 sade: "De länder som nu klappar på EEC.s portar mäste accepiera icke bara Romfördragels uttryckliga paragrafer utan ocksä tanken på etl politiskt enat Västeuropa som är EEC:s mål."

Det finns många andra auktoritativa uttalanden. Jag skall bara nämna tvä ytterligare för alt belägga den nya politiska orienteringen, och jag vill gärna hänvisa lill den nye presidenten i EEC-kommissionen italienaren Malfalli. Han har gjort elt uttalande i en svensk tidskrift, jag tror del var Veckans Affärer, där han sade all EEC mäsle ha en gemensam utrikes-och försvarspolitik, samtidigt som EEC blir världens mäktigaste handelsblock.

Den västtyske förbundskanslern Willy Brandl, som känner nordiska och svenska förhållanden mycket väl, skrev i en bok: "Villkoret är att de slaler som söker inträde förklarar sig dela den gemensamma uppfattningen om Västeuropas politiska enande som grund för fördraget."

Detta är alltså uttalanden från år 1970. Nog var det väl självklarl att en UtveckUng i den riktningen icke skulle möjliggöra svenski medlemskap med bevarad neulralilelspolitik.

När Sverige den 10 november inledde samtalen i Bryssel var Davignonplanen och Wernenapporten kända. I Davignonplanen utsägs

all EEC-länderna skall öka silt politiska samarbele och "i en första etapp skapa möjUgheler att harmonisera sina synpunkler i fräga om interna-lioneU poliiik" — lägg märke lill uttrycket internationell politik. Det skulle alltså bli fråga om regelbundna konsultationer pä del ulrikespoliliska och mililärpoliliska området. Jag vet all det har sagls all man inte där skuUe ulesluta frågor som gällde relalionerna mellan ösl och väsl.

Wernerplanen gäller ulformningen av den ekonomiska union som skulle följa sedan den första fasen i EEC:s ulveckling, dvs. tullunionen, är förverkligad. Om Wernerplanen fullföljs i sin helhet — man har lagit en första etapp — leder den till en mycket stark centralisering på federalistisk grund av den ekonomiska politiken och av näringspolitiken. Del är fråga om en långtgående överstatlighet som jag bedömer hell omöjliggör svenski medlemskap med bevarad neutralitet. Vi måste, även om vi är etl litet land, med vår vilja att öka vär standard och bevara vär självständighet, också ha självständiga möjligheler all forma vårl näringsliv så all vi kan upprällhälla neutralilelspoliliken.

Della var känl den 10 november 1970 dä samlalen i Bryssel inleddes. Men då hade ännu inle någon sländpunkl lagils lill Davignon- och Wernerplanerna. Silualionen bedömdes av regeringen och de poliliska parlierna fortfarande sä all del fanns en viss sannolikhet för svenski medlemskap med neutralitetsförbehäUen, Man poängterade att sannolikheten hade minskat, men man ville ändå inte ulesluta den. Det är läli alt kontroUera all den allmänna debatien fördes pä della säll i pressen.

När del nu har sagls i debatten — icke ännu i detta hus, men vi kommer väl all fä höra del sä småningom, i varie fall i pressdeballen -all ingenling har förändrals meUan den 10 november 1970 och den 18 mars 1971, då regeringsbeskedel kom, så menar jag att del är en felaktig argumentering. Del som har hänl är ju all ulvecklingen har gell klart besked om all svenski medlemskap i EEC är uteslutet. EEC har i och med anlagandel av Wernerplanen och Davignonrapporlen förändrals till sin struktur. Man är lillbaka lill de första årens mer politiskt orienterade tankegångar.

Vi vet alltså att EEC-ländernas utrikesministrar nu kommer all hålla regelbundna mölen om ulrikespolitiken och den allmänna säkerhelspoliliken. Del är mölen som redan har börjal. Vad Wernerplanen belräffar har man hilliUs, som jag antytt, fatlat etl beslul om ell inledande skede. Även om delta inledande skede inte är sä starkt markerat belyder det all delta inledande program leder lill betydande bindningar för de enskilda länderna. Wernerplanens målsättning är klar och otvetydig, nämligen att inom en tioårsperiod förverkliga en ekonomisk och monetär union.

Vi har alltså fäll klara besked frän EEC. Jag kan ytterligare citera den hoUändske utrikesministern Joseph Luns. Han har vid tvä lillfällen, första gången i december 1970 och nu i mars 1971, i ullalanden framhållii all Sverige bör söka associering med EEC. Han har lillagl all vi då slipper ifrån det poliliska samarbete som Sverige inle kan vara med om. Den hoUändske ministern Sicco Mansholt, som är vicepresident i EEC, har för kort lid sedan uttalat all Sverige inle kan bli medlem av EEC utan all gå med på medlemskapels alla förpliktelser. Men, har han sagl, de neutrala länderna kan ha induslriella handelsöverenskommelser med EEC.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Sonderingarna i Bryssel och i de övriga EEC-huvudsläderna har ocksä gett klara besked. Vi har t.ex. fäll veta alt vi som medlem mäste vara med i de utrikespolitiska konferenserna, enligl Davignonplanen,

Bedömningarna är, säsom jag upplever del, lika pä båda sidor om del bord som man sliter vid i Bryssel, alltså mellan Sverige och EEC, där samtalen har förts. Vi kan inle fä fulll medlemskap med bibehållen neutralitel. All dä forlsalla som om ingenling hänl vore enligl min mening en lätsaslek, som hindrar våra strävanden till en realistisk och tillfredsställande lösning.

Vi bör alllsä nu snarasl inrälia oss efler del nya ulgängslägel, Alll annal är enligt min mening bara all förspilla dyrbar lid.

Jag har för min del - men del är möjligt all del beror pä den insiällning jag har lill EEC - gell utiryck för tanken pä ell nära handelssamarbele men varil myckel rädd för de poliliska bindningarna. Frän den ulgångspunklen har jag mycket svårt all förslå all vissa politiker ställer sig kriiiska lill del nödvändiga besked som kom frän regeringen den 18 mars. Jag tänker inte vara försvarsadvokat för regeringen, men jag menar all del beskedel var nödvändigi, så all vi snarasl kan slarla från del nya ulgängslägel när del kommer Ull realförhandlingar.

Nu säger man all del var olämpligl av slatsminisler Palme att lämna beskedet inför etl socialdemokraliski möle i Slockholm, och del kan i och för sig vara en riktig kriiik, men jag vill tillägga all del knappasl är nägon idé all prägla det förhållandel med sä slora bokstäver all det vikliga sakläget kommer bort. Man säger all värl förhandlingsläge skulle ha försämrals genom att beskedel har givils nu. Jag kan inte förslå del. Rimligtvis borde det vara tvärtom.

På sina häU lycks man tro att opposition det är all klandra regeringen för all den inle kan trolla bort reella fakla. Jag tror inle alt regeringschefen Olof Palme kan vare sig trolla med knäna eller trolla bort reella fakla i detla sammanhang. Nej, del finns väsentligare ting för oppositionspartierna att inrikta sig på, och det är del som vi ofta har lalal om, nämligen att det är oppositionens uppgift att slå ned pä bristerna och felen i regeringspolitiken.

Jag har funnii del anmärkningsvärt alt man från vissa häll fortfarande viU hävda alt det skulle vara möjligl med ell svenskt medlemskap - efter allt vi har fäll vela om utvecklingens egen gäng. Det är en ohållbar argumentering, när vi har fält besked i klartext. En sädan argumentering kan inte öka tUltron till vär neulralilelspoliUk, Och vi vel ju alla alt vår neutralitetspolitik icke bygger på något statsrättsligt förhållande, utan det är just liUlron till den bland övriga stater i vär omvärld som är del väsenlliga.

Jag hoppas alllsä alt vi slipper en debatl av den här karaktären som jag antyder. Vi kan - jag upprepar del ännu en gång - upprällhälla en trovärdig neutraUtetspoUtik om den är konsekvent. Vår neutralitetspolitik har vunnit respekt i internationella sammanhang som en stabili-seringsfaklor i Nordvästeuropa, och mycket lalar för alt den kommer att tUlmätas ökad vikt när man nu pä olika häll söker nya vägar för fred och avspänning i vår världsdel. Del är väsentligt alt detla värde inte spolieras.

All länken pä medlemskap i EEC nu avskrivils för vårl vidkommande innebär icke, enligt mitl säll all se, all förhandlingsposilionerna flyttals tiUbaka, Del innebär all vi avslår frän den "elablerade" samarbelsformen, nämligen medlemskapet, helt enkelt därför att denna form icke passar oss, 1 stället bör vi söka oss fram till ell särskill avtal, där parternas räiligheler och skyldigheler - jag belönar del - specificeras. Och den ordningen menar jag att vi inte kommer all förlora pä.

Vi förenas väl alla som löntagare och företagare, som konsumenter och producenter kring intresset att det svenska näringslivet får tillgång till EEC:s slora marknad och att vi kan ulnyllja de ulvecklingsmöjligheler, som elt vidgal internationellt samarbete ger i fråga om bl. a. forskning, produklulveckling, patentregler och Uka lagregler.

Men det är ocksä ett för hela folkel gemensamt intresse att vi kan håUa fasl vid neutraliletspolitiken. Dessa intressen kan inte förenas inom ramen för ell medlemskap — del vel vi nu, och jag understryker det ytterligare än en gång. Men de bör kunna förenas inom ramen för etl särskilt avtal i annan form.

Om det avtalet kallas tullunion, frihandelsomräde eller räll och slätt handelsavtal spelar väl mindre roll. Del är för del första det materiella innehållel, för det andra — och lika viktigt — våra framtida politiska bindningar lill EEC som är det avgörande.

Jag tror för min del inte all vår förhandlingsposilion är svag. Värt land erbjuder olvivelakligl en både intressant och givande marknad för länderna på kontinenten. Jag tror också all man i dessa länder anser all del är av siorl värde, och det ligger även i deras inlresse, all Sverige kan bli kvar vid sin Iradilionella ulrikespoliliska linje.

För vårl eget vidkommande gäller del naturligtvis vid de förhandlingar som nu kommer all slä vakt om de neutralilelförbehäll, som har funnits med i bilden hela liden. Del skadar väl inte all upprepa dem. De är följande:

1) rätt all i kritiska situationer säga upp avtalet - en sak som jag inte har troll pä därför alt det inte finns nägon ullrädesklausul i Romlrakla-ten,

2) möjligheter att upprätthälla en tillfredsställande försörjningsberedskap när del gäller matvaror, oljor och andra Uvsviktiga förnödenheter och

3) rätt all uppehålla och om del är möjligt utvidga handeln med Iredje land.

Jag tror också all vi borde kunna vara överens om all det kan behövas vissa äterförsäkringar för att trygga en forlsall välfärdsuiveckling efler del mönster som vi hållit pä att bygga upp under årtionden här i vårt land. Den standardhöjning och de vinsler i övrigt, som vi kan uppnä genom ell utvidgat ekonomiskt samarbele med andra länder, mäste komma alla till del. Men då fordras alt vi har handlingsfrihet i den ekonomiska politiken och möjligheler att slyra marknadens krafler genom bl. a. en akliv lokaliserings- och regionalpolilik.

Man kan fråga sig hur del särskUda samarbeisavialel skall uiformas för att bäst gagna båda parternas iniressen. Del är väl ingen som i dag är beredd alt ge svar på detla, eflersom del är dels många principer, dels

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

mänga detaljer som man behöver ta hänsyn lill. Men det är skäl i all slryka under all det är angelägel all båda parlerna får en likvärdig bestämmanderätt över samarbelsavlalels ulformning.

Del är särskUl vikligl i fräga om jordbrukspolitiken. Jag har sett att handelsminister Feldl har understrukit della vid skilda lillfällen, och del har även förelrädarna för jordbruksorganisationerna gjort. Men det gäller naturligtvis ocksä näringspolitiken i övrigl, forskningen, utvecklingsarbetet osv.

Jag upplever — jag tror alt jag har sagt det förut frän denna talarstol -personligen strömningarna både i värt land och i de flesta andra naiioner så alt man strävar efler all bevara den naiionella suveräniteten men all man vill förena denna slrävan med en önskan all öka konlaklerna pä snarl sagl alla områden meUan folken. Denna slrävan kan icke belraklas som en trångsynt nationalism, om den är förenad med ökad förståelse för elt mellanfolkligt utbyte. Jag upplever den ocksä som en önskan bland folken all slä vakl om demokraliska värden.

I de förhandUngar som pägär spelar nalurliglvis England en nyckelroll, och vi vel all parlerna i dessa förhandlingar i dag slär ganska längl frän varandra. Del gäller bl. a, den viktiga frägan om finansieringen av EEC:s budget, dvs, i realiteten dess jordbrukspolitik. Vi vet ocksä att opinionen i England är splittrad. Situationen är i viss mån densamma för de andra medlemskapssökande länderna. Därför kan del komma all ske myckel snabba kastningar i positionerna pä det här omrädei, kastningar som kräver uppmärksamhel pä förhandlingssiluationen i siorl. Inle minsl gäller del all se lill alt det som byggls upp genom t. ex. EFTA inte gär förlorat.

Vad jag nu sagl gäller naturligtvis i högsta grad om det nordiska samarbelel. Norden har i vikliga avseenden kommii längre än EEC. Delvis inom EFTA:s ram har Norden bl. a. pä del industriella omrädei utvecklats lill en i myckel viktiga avseenden enhetlig marknad. Det har sagls - och det finns anledning att slryka under del - all det är etl eftersträvansvärt mäl för svenskt näringsliv att fä borl tullmurarna mol EEC men etl livsvillkor alt vi fär behälla tullfriheten i Norden.

Ur aUmän nordisk synpunkt - jag hade lillfälle att framföra del i Nordiska rådet — förefaller del mig önskvärt att vi fär etl så Ukformigl samarbele som möjligl med EEC. Samiidigi vet vi ju att de olika länderna i Norden förhandlar med EEC vart och etl utifrån sina utgångspunkter. Men en gemensam nordisk ekonomisk organisation är väl alUjäml aktuell och kan bli det även i framtiden. Framliden får utvisa om det går all komma fram liU någon form av enhellighel mellan Nordens slaler i samarbelel med EEC, 1. ex. i form av etl frihandelsomräde som är anknutet till EEC. Jag är övertygad om all man i EEC-länderna inle har svärl alt förslå all det nordiska samarbetet är och förblir en viktig stabiliseringsfaktor i Nordeuropa.

Den nordiska sammanhållningen har också rent poliliska aspekler. Jag har sä ofla jag har kunnai velal undersiryka all Finlands posilion kräver en särskild hänsyn, och jag vUl också i dag slå fasl all Finland är en omisllig del av den nordiska gemenskapen. Därför är del en angelägenhel för alla Nordens slaler all Finland får framtida möjligheter alt bevara sin

belydelsefulla posilion med goda relationer åt både ösl och väsl.

Herr talman! Etl utbyggt samarbele på alla områden mellan världens länder är förvisso elt stort och eftersträvansvärt mål. Men vi fär akta oss all tro att detla mäl alllid gagnas bäsl genom uppdelning i block - antingen de nu har ekonomiskl eUer mililärpoliliskl syfle eller har båda syftena samtidigt.

Vi har, som jag har belönat, etl starkt intresse av att fä till stånd närmare ekonomiskt samarbele med länderna i Västeuropa, men vi måste dä också alltid ha klarl för oss all i en krympande värld blir vi alla mer beroende av varandra, och därför mäsle slulmälel vara en ökad samverkan mellan alla länder.

Inte minst i de vikliga handelsrelalionerna med utvecklingsländerna är en allmän successiv avveckling av handelshindren mera positiv än en uppdelning av världen i handelsblock. Men vägen lill del mälel gär enligl min mening, herr lalman, icke ranl Väsleuropa, utan den gär genom Västeuropa,

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

Hen HELÉN (fp):

Herr lalman! Del är i hög grad förstäeligl, om de sex staler som tillsammans bildat och byggl upp de Europeiska Gemenskaperna ser med en viss slollhel pä sill verk. Deras angelägna syfte är som den svenske staisminislern häromdagen ullryckle del all förhindra alt krigels kalaslrof upprepas. Deras samarbele har också slarkl bidragil lill en hög ekonomisk utvecklingstakt och ell siigande välslånd inle bara inom de sex länderna ulan ocksä i mänga andra länder, däribland Sverige. Arbeislösheten, som tidigare var en allmänl utbredd plåga på den västeuropeiska kontinenten har steg för steg pressals tillbaka. Med undanlag främsl för Syditalien har arbetslösheten i EEC under senare hälften av 1960-talet som helhet varil låg, dvs. ungefär av samma omfallning som i Sverige.

De ökade ekonomiska resurserna har ocksä gjort del möjligt för EEC-länderna all bygga ul den sociala Irygghelen för sina medborgare. Även om man i dessa avseenden ännu inle kommit lika långt som vi — Sverige är ju aUtjämt elt rikare land - kan del vara värl all noiera, att den andel som EEC-länderna avsätter av sin bruttonationalprodukt för sociala ändamäl är av ungefär samma storleksordning som i Sverige. Räknat i bruttonationalprodukt per invånare har också en utjämning ägt rum meUan EEC-länderna på sä sätt all ökningen varit särskill påtaglig i de relativt selt ekonomiskt fattigare länderna inom EEC.

Framgångarna i strävandena efler del gemensamma bästa har också inom EEC bidragil till all kullkasta en del gamla fördomar om den s. k. nalionalkaraktären hos folken i andra länder och skapat en ny psykologisk beredskap för en fortsatt utbyggnad och intensifiering av samarbelel. Detta är ett av de avgörande skälen Ull att en samverkan med EEC inte bara bör diskuleras och bedömas med utgångspunkt frän Romfördragel, de övriga fördragen och de ca 4 000 förordningar och kungörelser som i dag utgör den Europeiska Gemenskapens rättsgrund. EEC-samarbetet har präglats av en inneboende dynamik som - Irols molgängar och kriser -fört vidare mol en fördjupad integration. Del mesla lalar för all denna

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

utveckling kommer all fortsätta. Därmed är emellertid inle sagl all inslagel av överslallighel med nödvändighet också skulle komma att öka slarkl. Mig förefaller del väl så Iroligl, all del inom ell utvidgat EEC främst kommer att resas nya krav på elt krafligt intensifierat rnellanstal-Ugl samarbete. De anspråk på samordning som i ell sådant samarbete kan komma alt slällas på de deltagande staterna blir inte nödvändigtvis mindre därigenom.

Huvudfrågan i dag gäller emellertid, om de fyra slaler som med Storbritannien i spetsen sökl medlemskap skall lyckas alt komma med i EEC, Senast i höst borde vi väl kunna veta hur det kommer all gå med den saken. Om dessa länder skulle komma med i EEC, är det för Sverige en fråga av största vikt att nå en sådan överenskommelse med den utvidgade Gemenskapen, alt frihandeln inom EFTA och resultatet av det ekonomisk-poUtiska samarbetet inom Norden inte förloras. Omfattningen av Sveriges handel och övriga förbindelser med EEC skiljer sig frän de övriga EFTA-länders som söker EEC-anknytning utan medlemskap. Därför skulle ocksä ell begränsal avtal — t, ex, av del slag som Finland och Schweiz uttryckt intresse för - inte vara tillräckligt för Sveriges del.

Vi har därför aU anledning att ta fasta pä EEC-ländernas klarl uttalade avsikt att söka finna tUlfredsställande lösningar även för länder som Sverige, Men vi bör inle heller bortse från, all saker och ling kan se annorlunda ut och ges olika innebörd från Stockholms och från Bryssels horisonter. Medan ett utvidgat EEC skulle kunna klara sig ganska hyggligt utan Sverige skuUe sysselsättningen, den ekonomiska tillväxten och den tekniska och kulturella ulvecklingen i vårt land påverkas menligt om våra relalioner med Gemenskapen skulle frysas fast på en alllför låg nivå.

Genom att framhåUa vårt växande beroende av det övriga Väsleuropa har jag också velal markera hur befängt jag tycker del är när man, som ibland sker, söker framsiälla frägan om en svensk anslulning lill EEC som ett val mellan nationellt oberoende och ekonomiska fördelar. Nägol absolul nationellt oberoende har naturligtvis aldrig existerat. I alla Uder har det nationella skeendet, ulvecklingen i andra länder och våra relationer med dem sall gränser för bäde vär utrikespolitiska och vär inrikespolitiska handlingsfrihel. Vad som skell under liden efler del andra världskrigel är, all den lekniska, ekonomiska och poliliska utvecklingen påskyndat den process som fört länderna i Väsleuropa mot etl ökat inbördes beroende. Vär växande handel med Väsleuropa och de svenska förelagens Ulllagande inlernalionalisering är bara nägra — om också vikliga och påtagliga — utiryck för denna fortgående process.

En utgångspunkt för samarbetet mellan De sex har varil insikten om all de nationella styrmedlen är otUlräckliga när del gäller att lägga en fast ekonomisk grund för en politik som syflar till ell ökat allmänl välstånd. Även om vi i de nordiska länderna och de nuvarande EEC-staterna i vissa avseenden har skilda värderingar om vad som är de vikligasie sociala målen är del ändå pälagligl hur lika de problem är som man brollas med i alla de demokraliska väsleuropeiska länderna. Jag illustrerade den iakttagelsen utförligt i Nordiska rådet utan all bli molsagd.

Samarbetet inom EEC utvecklar sig över allt fler områden. Vi kommer att påverkas. Kommer vi också att kunna påverka? Erfarenhelerna av det

arbeie som hillills bedrivits inom EEC har klart visal att även ell mindre medlemsland har mycket all säga lill om. Varken Belgien eller Nederländerna - ja, inle ens Luxemburg — har behövt spela någon undanskymd roll i EEC-samarbelet. De av kammarens ledamöter som deltog i Nordiska rådets resa lill Benelux i förra veckan fick mänga exempel pä alt även små länder har kunnat väl tillvarata sina nationella iniressen inom den Europeiska Gemenskapen. Vilka möjligheter en icke-medlems-slal har kan vi däremot inle veta.

Regeringen har nu efter de överläggningar som pä min begäran ägde rum i ulrikesnämnden den 18 mars samma dag förklarat all svenski medlemskap i EEC inle längre bör eflerslrävas. Del skedde med hänvisning främsl lill del samarbele som EEC-slalerna inlett pä grundval av de s. k. Davignon- och Wernerrapporterna. Regeringens uppfattning var att svensk medverkan i delta samarbele inle gick all kombinera med elt fullföljande av den svenska neutralilelspoliliken - den neutralitetspolitik som vi, del vill jag slryka under, frän folkpariiel omfallar lika tveklöst som socialdemokratin. Regeringen anförde att de sonderingar som gjorts hos vissa EEC-slalers regeringar gett vid handen all etl svenski dellagande i Davignon- och Wernersamarbelel var en förulsällning för alt samtliga EEC4änder skulle kunna medge Sverige medlemskap. Regeringens konstaterande var ett nyll momeni i deballen.

Jag hade redan då vid flera lillfällen påpekal, all en utvidgning av EEC-samarbelel pä del säll Davignon- och Wernerrapporlerna ger uitryck för kunde — med hänsyn till det oeftergivliga kravet pä en forlsatl svensk neulralilet — försvåra förulsällningarna för oss all uppnä fulll medlemskap. Uppenbarligen fann sig den svenska regeringen efler sina sonderingar och efler fördjupade siudier av de Ivå rapporlerna inte längre kunna utgå frän, att den genom förhandlingar skulle kunna uppnå de neutralitetspoliliskl betingade undantag, som hela tiden varit förutsättningen för medlemskap. Sonderingarna hade gett vid handen att misslyckandet i delta avseende, som regeringen säg del, redan var ett fullbordat faklum.

Förhandlingarna i Bryssel får nu ske frän en något ändrad utgångspunkl. 1 detta läge krävs energiska insalser frän förhandlarnas sida med ell massivt stöd frän regeringen och den allmänna opinionen i Sverige, om vi skall kunna uppnä nära, omfallande och varaktiga förbindelser med EEC - alltså det som är vårt officiellt fastslagna mäl för arbetet.

Från regeringshäll lycks man ibland vilja göra gällande att del förhållandel alt oppositionen nu utgär frän del faktiska läge som skapats skulle innebära all regeringen över huvud tagel inte får kriliseras för sill säll alt hillills sköta EEC-frågan, Del kan hända alt en och annan anser all del är ofinl av opposilionen all krilisera regeringens säll all skola sina uppgifler. Vi tillhör inle dem. Vi har t. ex, kriliseral regeringen för att man inle i tid genom en brell upplagd upplysningskampanj byggt upp en stark förhandlingsplatlform. Grupper inom och ulanför del socialdemokraliska parliel har ropat ul krav på totalt nej till EEC, och de har fått häria näslan ostört. Nu gäller alt alternativet medlemskap för Sveriges del är avfört. Vi har konslaleral delta som elt politiskt faktum, och dagens debatl måste främsl gälla framliden.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Det kan inte nog understrykas all EEC-frågans belydelse för Sveriges del inle har minskat genom att alternativet medlemskap nu förts äl sidan som en form fören svensk anslutning. Regeringens besked har ju inle föri frågan om de nära, varakliga och omfallande förbindelserna närmare en lösning för Sveriges del.

Flera gånger har vi föri fram kravet pä en omfallande, konkrel upplysningsverksamhel frän samhällels sida. Det kravel har i går offentligt upprepats av herr Hedlund, Kan vi nu räkna med att regeringen lar sig samman och utnyttjar även de slora löntagarorganisationernas intresse av att fä vara med och bredda denna information?

Om regeringen energiskt anstränger sig att uppnå vad man säger sig vilja nå, nära, omfattande och varaktiga ekonomiska förbindelser med EEC, innefattar del ju en svensk medverkan i tullunionen och den gemensamma jordbruksmarknaden. Del kan räkna med ett forlsall slöd från folkpartiet.

Men även om jag menar all della är ell mäl som inle borde vara omöjligt att nä för skickliga förhandlare, som herrar Åström, Ryding och Backlund, förutsattes det ju all de har regeringen helt och fullt bakom sig, I del sammanhangei skulle jag vilja la upp ett uttalande av utrikesministern från förra måndagen, som har väckt gensagor frän bl. a. fackligt tjänstemannahåll. Jag utgår frän alt vad utrikesministern ville framhålla var att vär begäran om en tullunion skulle möta svårigheter frän EEC-häll och att man fick vara beredd pä att EEC skulle ställa villkor som vi inle kunde acceptera. Jag skulle sälta värde pä om utrikesministern här inför riksdagen ville bekräfla alt det enligt hans uppfattning inte är nägol motiv för all nu Irappa ner våra ambitioner utan all del tvärtom ger oss anledning alt driva våra synpunkter med krafl.

Man kan då inle i upplysningsarbetet inom Sverige bara uppehålla sig vid de delar av förhandlingskomplexet som hillills varil i förgrunden, t. ex. arbetsmarknadsfrågor, regionalpolitik, etableringsrätt och kapitalrörelser. Vi mäsle också trycka på vad som är särskill nödvändigi all uppnå, utöver det grundläggande alt inte slängas ulanför tullmuren. Jag skulle vilja sammanfatta del i fem punkler.

För del försia: Lika möjligheter för de svenska företagen att konkurrera om den offentliga upphandlingen. Med lanke på de verkligt stora belopp del här rör sig om vore det en betydande nackdel för det svenska näringslivel, om del skulle förhindras alt konkurrera pä lika vUlkor om dessa offeniliga beslällningar.

För del andra; Etableringsrätten. För all konkurrensjämlikhel skall råda mäste svenska förelagare ha möjlighel all pä samma villkor som gäller förelagare inom EEC starta tillverkning och försäljning inom EEC-området.

För det Iredje: Rätten till upplåning på lika villkor inom Gemenskapen. Skall svenska förelag kunna lillvaraia de möjligheter som stormarknaden öppnar, behöver de ocksä ha tillgäng lill EEC-ländernas kapitalmarknad. Del gäller inle minsl de mindre och medelstora företagen, som vi ju inle själva har kunnai förse med tUlräckliga löpande krediter. För dem är en snabb ulbyggnad den försia föruisältningen för all de skaU kunna klara sig inom slormarknaden.

En fjärde punkl gäller anslutningen till Gemenskapens patent-, konkurrens- och kartellagstiftning. Vi vel all en utvidgad Europamarknad kommer all omfatta ca 260 miljoner människor. För de svenska företag som för sin framtid och ulveckling är beroende av den marknaden är del väsentligt all vela att de pä den här punklen kan räkna med samma behandling pä EEC-marknaden om de är placerade i Sverige som om de ligger inom Gemenskapen. Annars Ivingas ju fram en ulbyggnad av svenska företag ulanför Sveriges gränser.

Min femle och sista punkl gäller det teknologiska samarbetet, standardiseringen och utbytet av sådana informationer som är avgörande för industripolitikens utformning. Det här är frågor som upplevs som väsentliga inom hela näringslivet, av bäde förelagare och löntagare.

Regeringen har, enUgt min mening, hilUlls inle ansträngt sig tillräckligt för att ens hålla arbeismarknadens och näringslivels organisalioner väl informerade om de olika leden i den svenska EEC-politiken. Den rådgivande kommittén i integrationsfrågor, som lillkommil på regeringens eget iniUativ, fick först i eflerhand ta del av regeringens beslul all ulesluta medlemskap från de tänkbara anslulningsformerna. Delsamma höll ju pä all drabba ulrikesnämnden, vUket var desto allvarligare, eflersom gmndlagen fakiiski föreskriver all utrikesnämnden skall före regeringens avgörande höras - inte bara meddelas - i viktigare ulrikespoliliska frågor.

Ansvarel för all de föreslående förhandlingarna med EEC förs lill ell för Sverige lyckligt slul vUar främsl på regeringen. Mellan parlierna bör resonemang föras om bästa sättet all positivt informera inåt och utåt om de svenska önskemålen. Dokumentet frän den 18 mars var mera inriktat på vad vi inte ville ha än vad vi bemödade oss om all nå. Är del klokl alt låla del bU värt sista brev UU EEC?

Del vore än mer beklagligi om en forlsalt urholkning av den svenska förhandlingsposilionen skulle ske, t. ex. pä grund av okloka och oförsik-liga ullalanden av ledande förelrädare för regeringspartiet. Regeringen bör i EEC-sammanhang visa större tilltro till sin förmåga att påverka verklighelen.

Jag vUl undersiryka den vikt som vi i folkpartiet fäsler vid all de lösningar som uppnäs för Sveriges del kommer alt ligga nära de övriga nordiska ländernas. Om del inle sker, kan nägra av grundstenarna i del nordiska samarbetet hell enkell gå förlorade. Då måste man bemöda sig om alt så posilivi som möjligl utnyttja de nordiska regeringskontaklerna. Från i sommar har vi ju här i Norden vårl eget ministerråd med arbetsuppgifter över nationsgränserna. Nordiska rådets senasie möle i Köpenhamn har gell della ministerråd etl direkt mandat att agera både inom ramen för det nordiska ekonomiska samarbetet i sig och i förhållande lill de förändringar som har med utvidgningen av Europamarknaden att göra. Den ministerkommitté, som hittiUs hafl i uppgifl alt bevaka samordningen av våra förhandlingspositioner, har väl knappast uträttat någonling alls. Det nya ministerrådet mäsle givelvis la all hänsyn lUl all de oUka länderna har sina olika förhandlingspositioner - del har Nordiska rådet särskilt struket under - men har ändå fält etl direkt mandal genom samma rådsrekommendalion. Del vore beklagligt om det

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

inle utnyttjades.

Innan denna rekommendation kunde antas med överväldigande majorilel var spännvidden i ståndpunkter ganska avsevärd. Vi hade ä ena sidan den dåvarande norske sialsminisiern Borlen, slödd av den svenska regeringen och hela Finlands delegation, som ville ge minislerrädel sä liten kompelens som möjligl i samband med förhandlingarna om ulvidg-ningen av EEC. På andra sidan siod den danska regeringen, slödd av de danska och norska socialdemokralerna. Herrar Kragh och Bralleli lade under själva rädsmölel etl yrkande som gick längt ulöver del mällfulla förslag Bertil Ohlin och nägra danska och flnländska rädsmedlemmar hade väckt i syfte att fä ministerrådets ställning preciserad. Sedan dess har herr Bralleli som bekant blivit norsk statsminister.

Eflersom jag råkade få uppgiften att sammanjämka de skilda meningarna till vad som sedan blev Nordiska rådets beslul kände jag mig ha särskild räll all fräga den svenska regeringen om den avser all lojalt följa rädels rekommendalion, som den svenska delegalionen röstade för. Herr Palme länker väl inle hänvisa Ull sädana lälsaskonsultalioner som han företog under en nattlig flygtur till Oslo sedan den svenska regeringen de facto hade ändrat den svenska förhandlingsposilionen inför forlsalla resonemang i Bryssel. Min fräga gäller hur ni avser all utnyttja minislerrädel som samarbetsorgan, när del nu inle blir någonling av den lidigare sä omtalade parallellilelen mellan våra samlal med EEC och med Norges och Danmarks förhandlingar. Hur länker alllsä den svenska regeringen bevaka del nordiska gemenskapsintresset i det här lägel?

Frän folkpariiel finner vi del bäde tilltalande och sakligt berättigat all den svenska regeringen i ord och handling lar hänsyn lUl Finlands önskemål om en EEC-anknytning som är förenlig med dess form av neulraUlelspoUUk. Vi har för vär del inbjudil de fyra liberala parlier i Norden som vi har särskUt nära förbindelser med till ell möle i Göleborg om Ivå veckor, med bl. a. den danske staisminislern som deltagare. Del är värl lilla försök all ge ett bidrag till att stärka de nordiska samarbetssträ-vandena i det nuvarande ömtåliga lägel.

Finlands alll aklivare roll i del internationella samarbelel som förmedlare mellan Ösl och Väsl är — det vill jag undersiryka, herr talman — etl glädjande inslag i en på mänga punkler dyster världssitualion. All Helsingfors är platsen för en stor del av förhandlingarna om begränsningen av de strategiska vapnen, de s. k. SALT-förhandlingarna, all en framstående finländsk diplomat nu förs fram som en av kandidaterna till poslen som FN:s generalsekreterare och alt Finland kan bli forum för en europeisk säkerhetskonferens vittnar om framgångsrik finländsk diplomati.

Om en sådan säkerhelskonferens, med dellagande av USA och Canada som en av förutsätlningarna, över huvud laget kan bli av är naturligtvis alltjämt osäkert. Det är ännu osäkrare om den kan bli meningsfull, men del är skäl all påminna om all 1. o. m. den konservalive briltiske utrikesminisiern nyligen påpekade all en sädan överläggning, inle minsl genom de neulrala staternas medverkan, skulle kunna mildra de konfrontationer mellan öst och väsl som pägålt så många år.

Hell avgörande blir ju ändå om Berlinförhandlingarna mellan Sovjel,

Frankrike, England och USA och överläggningarna om mera delaljerade Berlinfrågor mellan Västtyskland och Östtyskland kan leda Ull resultat, när väl den sovjetiska partikongress är över som har legal som en sorls spärrkloss på vägen. Dessa Berlinförhandlingar är ju i sin tur avgörande för om regeringen Brandt-Scheel skall kunna föra fram Polenfördragel och Moskvaavlalet Ull ratificering i Bonn.

Alla spekulationer om att USA inte vill se en sädan ratificering och all Frankrike skulle beklaga om en avspänning i Europa kommer lill stånd som inle är en direkl följd av fransk diplomati tycks vid en närmare granskning bli just - spekulationer. Hur myckel man än i Paris, London och Washington anser sig ha skäl att varna alla som ser för ljusblått på Sovjets vilja lill verklig avspänning är del lyckligtvis ingen stormakt som lycks önska en återgång lill del kalla krigels meloder och lägen.

Men en europeisk säkerhelskonferens kan väl heller inte hållas ulan all maklbalansen på hela världsscenen blir dess inramning. Avspänningen i Europa är ju delvis resulialet av att krishärdar som de i Indokina, Pakislan, Främre Orienten, södra Afrika och Lalinamerika inle i nägon större utsträckning har lillälils påverka relationerna mellan Europas länder. De krishärdarna är naturiiglvis i sig fruktansvärt allvarliga, och all jag inte utförligare berör dem här i dag belyder pä ingel säll att jag underskattar detla fruktansvärda allvar. — Kanske vill jag bara i förbigående tillfoga alt jag i motsats lill min förelrädare i talarstolen, herr Antonsson, inle anser mig skickad alt ge staten Israel poliliska råd i dess myckel svåra läge.

Även om dessa krishärdar nu kan hällas ulanför dagordningen på den tänkta konferensen och även om en säkerhelskonferens föregälls av alla de delaljerade förberedelser som syftar lill att göra den framgångsrik genom att hälla andra konfUklämnen borla, så kan ju en enda kris som blossar upp på annal håll i världen samiidigi med konferensen göra alt den förvandlas lill en oförutsedd världspolitisk konfronlalion. Del fordras alllsä utomordentligt mänga gynnsamma samverkande omständigheter för att den sedan mer än fem är omtalade europeiska säkerhetskonferensen skall kunna säkert bidra till att inte bara åstadkomma den sedan mer än 25 är fördröjda freden efler andra världskriget ulan också förstärka den bräckliga fred som i praktiken arbetats fram.

Visst angår oss händelserna i Europa mera påtagligt än vad som sker i mer avlägsna delar av världen, även om den svenska regeringen kanske ibland vill blunda litet för del. Men elt försök lill gradering av hur nära olika konflikter berör oss blir lill sisl ganska meningslöst. I dagens krympta värld är del svårl all peka ul den ena eller andra krisen och säga alt den saknar allmänt inlernaUonelll inlresse. Vi behöver inle hemfalla äl någon nationell beskäflighel för att konstatera all världens affärer angår oss, även när del som händer, händer långt frän våra gränser. Vi har under eflerkrigsliden sell hur rader av avlägsna och inlerna eller mellanstatliga konflikter kommii all utlösa stormaktspoliliska motsättningar med allvarliga konsekvenser för möjUgheterna tUl fred och avspänning.

Därför mäsle vi av säkerhetspolitiska och ibland även av

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

samhällsekonomiska skäl intressera oss också för världen ulanför vär egen världsdel. Men del finns ocksä ell annal och lika starkt skäl för ell internationelll engagemang. Man kan kalla det för elt värderingsmässigl eller ideologiskt skäl. Men vi fär inle glömma borl att det är del som gör all vår neulralilet inte behöver döma oss till passivitet.

Här hemma betraktar vi polilisk frihet, personlig integritet och varje människas rält lill en dräglig materiell standard som värden som vi kompromisslöst slär vakt om och betraktar som självklara mål i värl samhällsbyggande. Men vi fär inte se della som exklusiva privilegier för del svenska folkel. De lillhör de allmänmänskliga rälUgheterna,

Visst tvingas vi all accepiera alt förhållandena i andra delar av världen är annorlunda än våra egna. Vi kan inle fordra all våra krav pä en ulvecklad demokrati skall kunna uppfyllas i de delar av världen där analfabetism är vanligare än läskunnighet och där den ekonomiska utvecklingen ännu inle har kommii ens i närhelen av det stadium där vi själva befann oss när tankar om massornas räll Ull medbestämmande började förkunnas i värt land. Lika Ulel konlakl med verklighelen skulle vi visa, om vi av u-ländernas politiker och samhällsekonomiska planerare som viUkor för dellagande i forlsall ulvecklingsarbete skulle kräva att de mäste kunna lösa de fördelningsproblem som alltjämt tillhör den poliliska metoddiskussionens huvudfrågor här hemma hos oss.

Men vad vi mäste kräva är en klar målsättning. Poliliskl förtryck kan aldrig frän våra liberala utgångspunkter accepleras som en metod i del poliliska arbelet. Lika litet kan vi acceptera elt nonchalerande av kravel all alll samhällsbyggande mäsle ulgä frän den enskildes anspråk pä en rätlvis del av jordens resurser.

Ändå kan vi i dag se hur dessa grundläggande värderingar öppet åsidosätts, förhånas eller negligeras, mesl öppet kanske i den sydafrikanska regimens rasåtskiUnadspolilik.

För lio dagar sedan upplevde vi den elfte årsdagen av massakern i Sharpeville. Del var där den vila minorilelsregimens polis brutalt sköt ner elt 70-tal fredliga demonstranter och allvarligt skadade många fler. Vad dessa människor demonstrerade för var hell enkelt rätten all slippa bära pass i sitt eget land. Den händelsen väckte etl berättigat uppseende runt om i världen. Sydafrikakommilléer bildades, protester antogs, indignationen var våldsam.

I dag talar inte sä mänga sä myckel om Sydafrika. Ändå är aparlheidsyslemel i dag minst lika grymt raffmerat som för elva år sedan. Därtill kommer all den sydafrikanska republiken ylleriigare har stärkt sin ekonomi och sitt försvar. Pliktskyldiga fördömanden i Förenta nationerna har ackompanjerats av vapenleveranser och fortsalt ekonomiskt samarbele frän de västliga stormakternas sida.

För lio är sedan blåste en förändringens vind över den afrikanska kontinenten. Det ena efler det andra av de europeiska kolonialområdena fick sin självsländighel och är i dag aktiva och respekterade medlemmar i de fria nationernas samfund. Men de vila minoritetsregimerna i Sydafrika och Rhodesia förskansade sig bakom sin apartheid och sin mUitära övermakt, I dag har de upprättat etl intimt poliliskl och militärt samarbele med Portugal och kolonierna Angola och Mozambique.

Vi har sett hur smä länder i Sydafrikas omedelbara närhet som nu blivit självständiga får sin handlingsfrihel starkt begränsad i den sydafrikanska regimens skugga.

Vår slulsals av della bör vara alt göra det vi kan för att stärka de fria afrikanska staterna i ekonomiskl hänseende. Del har ocksä från regeringens sida sagts vara det mest konstruktiva bidrag vi kan ge i kampen mol rasälskillnaden. En del har giorts, väsentligt mer borde kunna göras, t.ex, när det gäller all öka vårl bislånd till Zambia och Botswana men också när det gäller alt humanitärt stödja de motståndsrörelser som arbetar i Angola, Mozambique och Guinea Bissau,

.Även på det rent poliliska omrädei finns utrymme för svensk aklivilel. Det finns nog medlemmar i det afroasiatiska blocket i FN som med viss besvikelse betraktat den passiva svenska hållningen när det gäller de koloniala frågorna. Vi har väntat pä andras resolutionsförslag och — när de kommit - i regel Ivingals säga nej, oftast i form av en nedlagd röst, därför alt de har varit sä ensidigt utformade.

Fr. o. m, i är är Sverige medlem av FN:s kolonialkommitté. Del ger oss nya möjligheter och etl särskill ansvar alt driva krav på konstruktiva insalser för alt siödja de afrikanska folk som kämpar för sin frihel och som föri den kampen i förhoppning om hjälp frän de slora och smä länderna i väsl de hörl lala om frihel ocksä som egei ideal.

Zambias president Kenneth Kaunda sade i en intervju för en lid sedan: "Tanken är avskyvärd, men jag kan se inle bara en rasislisk explosion framför mig ulan också en ideologisk. Och jag fruktar all del lill slul kommer att bli en kamp där västmakterna kommer att kämpa på rasislernas sida i Sydafrika mot det svarta folkel under samma förevändning som i Vielnam, att del är mol kommunismen man värier sig." Del vore fruktansvärt om han hade rätt.

Paralleller mellan världspolitikens konflikter, är naturligtvis alllid vanskliga all göra. De kan passa in i vissa ideologiska mönsier, men inte alllid lika väl i verklighelen. Men del kanske ändå gär all göra ell par jämförelser mellan södra Afrika och Indokina. I båda områdena handlar del om folk som ännu väntar på sitt nationella oberoende, i båda fallen är det stormakternas agerande som betyder mest för den riktning som händelseutvecklingen kommer all ta.

1 förra årels utrikesdebatt om Vietnam konstaterade jag att vilken moiiveringen för del amerikanska engagemanget än mä ha varit kunde man då bara konsialera alt resultatet blivit ell misslyckande och att en snabb amerikansk reträtt var den enda utväg som stod lill buds.

Sedan dess har kriget utvidgats, först lill Cambodja och sedan lill Laos. Avsikten med dessa operalioner sägs ha varit att stoppa den nordvietnamesiska infiltrationen och skapa bällre förutsättningar för den s. k. vietnamiseringen och för forlsalla hemsändningar av amerikanska Irupper, Nu har det slörsla parliel i USA, demokraterna, öppet underkänt den tankegängen.

Vad krigsledningen inte heller den här gängen gjorde klarl för sig var alt del inle finns nägon mililär lösning på problemen i Vielnam och övriga Indokina. Alla främmande Irupper, alliså inle enbart de amerikanska, mäste dra sig lillbaka, Laos och Cambodjas neulralilet

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

måste respekteras av alla parter.

Vad vi tills vidare kan hoppas är all den mörka lid för deniokralierna som -USA:s och andra västmakters engagemang i Indokina inneburit nägon gäng skall fä etl slut, alt de krafter i Amerika som vill demonstrera sill lands storhet pä andra områden än krigets snarl skall fä sin chans.

Men det finns som jag sade också andra förhållanden som engagerar oss; vi behöver inle söka oss Ull de afrikanska, asiatiska och amerikanska kontinenterna. Vi har dem på närmare håll. Vi kan glädja oss äl försöken lill avspänning mellan de båda tyska staterna och mellan Öst- och Väsleuropa över huvud tagel. Vi kan hoppas alt de ökade konlakler som den avspänningen kan leda Ull pä sikl skall kunna stärka de krafter i Östeuropa som ännu inte resignerat inför del kommunisliska förlryckel. Dä gäller del alt inte slappna i kritiken av det politiska system i vilket detta förtryck är en ofrånkomlig del. De baltiska folkens tragiska öde fär inle glömmas. Vi har sell försöken lill revolter mol den syslemaliska brislen pä poUtisk frihet i Tjeckoslovakien och hur dessa försök brulall slagits ner av den sovjetiska övermaklen. Polens arbetare har tvingat sina makthavare till eftergifter. Hur stora deras offer var fär vi inte vela. Vi bevittnar med avsky ell annal inslag i den sovjeliska maktulövningen: anlisemilismen, somju förekommer även i Polen.

Judarna i Sovjel har inle bara berövals de demokraliska rättigheter vi anser självklara. De rättigheterna har ingen i Sovjet, Men judarna utsätts dessutom för den sorls diskriminering som Iradilionelll hör anlisemilismen lill: slängda synagogor, förbud att undervisa och trycka tidningar på del judiska språkel, irols all andra nationella minoriieler har dessa räiligheler. Man skrämmer och holar judar med poliliska rättegångar, försvagar deras kulturliv, driver kampanjer mot dem i tidningar och böcker.

Några säger att del här är "anlisionism", en del av propagandan mol Israel och en del av konfliklen i Mellersla Öslern. Alldeles borlsell frän all den propaganda mot Israel som pågår i Sovjel är motbjudande och försvårar en fredlig lösning är del inle sant att den antijudiska kampanjen "enbarl" är anlisionism, Sältel alt spela pä stämningar och fördomar av samma slag som utnyUjades i 1930- och 1940-talels Nazilyskland är alldeles för påtagligt, tonfall och generaliseringar om judarnas egenskaper alllför lika dem vi mötte under Europas mörkaste år i delta sekel.

Antisemitismen är en vidskepelse som alla samvetsbundna demokrater i alla länder mäsle la avsländ frän och aklivi motverka. Tre miljoner judar i Sovjet måste känna att de har omvärldens stöd.

Herr talman! Brott mot de mänskliga rättigheterna måste angå oss varhelst i väriden del sker - i form av judeförföljelser i Sovjet eller skandalrältegängar mot oppositionsmän i Spanien, pä del sätt de dagligen demonstreras av mililärjuntan i Grekland eller när de tar sig utiryck i förföljelser av indianer och oppositionella av olika folkgrupper i Brasilien.

Del kan vara bekväml all dra sig undan med hänvisning lill all Sverige är elt litel land med Ulel inflylande över världshändelserna. Ibland hillar vi andra ursäkter för brislen pä engagemang; all vi försl skall sopa renl för vår egen dörr eller att vi inte kan rikta vår kriiik österut utan att i samma ögonblick rikta den ål väster eller vice versa.

Naturligtvis skall vi inte glömma bort att vi är en liten stat med egna iniressen all bevaka i ell spel där del är de slora som bestämmer, och vi fär inle glömma alt vi själva inle är felfria.

Tidpunkt och ordval i del diplomaliska samarbelel är belydelsefulla. Vad årets ulrikesdeklaration säger om vär plikt att skydda och respektera de utländska ambassaderna och representanterna är, sett ur del perspektivet, kanske ännu betydelsefullare än fjolårels improviserade ord om lymlar,

Mol bakgrunden av vad jag nyss sade om all vi själva inle är felfria kan vi gott kosta pä oss litet inre ödmjukhet i själva sättet för vårt ulrikespoUliska agerande, Men vi får inte läla oss skrämmas lill lystnad. Det är en oacceptabel lanke alt vi av omsorg om vissa handelsförbindelser eller för all fä en klapp pä axeln av någon utrikesminister i elt storl land skulle underlåta att säga vår mening i frågor som djupt engagerar slora delar av svenska folkel. Vi har räll all bevaka våra iniressen, men vi har också skyldighel att försvara de värden som vi tror pä.

Hen BOHMAN (m):

Herr lalman! Regeringens plötsliga "kovändning" i EEC-frågan har åtminstone hafl del goda med sig alt Sveriges Europapolitik har fåll sin givna plals i riksdagens utrikesdebatt. Europapolitiken får för vårt lands vidkommande inle enbarl vara begränsad lill frägan om vad vär UlrikespoUliska handlingsfrihet medger eller inle medger - den har en klart positiv betydelse längt därutöver,

Läl mig emeUertid, herr lalman, innan jag utvecklar den tankegången, inskjuta nägra kriiiska synpunkler pä regeringens säll alt handlägga och inför riksdagen redovisa ulrikespoliliska frågor,

1 många utrikespolitiska debatter har företrädare för säväl regeringsbänken som opposiiionssidan belygal del värdefulla och önskvärda i all hälla utrikes- och säkerhetspolitiken ulanför de partipoUtiska motsättningarna.

I deklaralioner tiU omvärlden har man ocksä genomgående brukat förfäkta den gemensamma grundsyn som omfattats av i varie fall de demokratiska parlierna. "Neulralilelstradilionen är sä starkt förankrad i vår historia och i folkopinionen att varje försök alt frångå den skulle möta etl överväldigande motstånd", framhöll utrikesminister Torsten Nilsson för några år sedan. Men jusl den omständigheten all grundsynen är sä allmänt omfattad har ibland frestat lill parlipolitiska misslänkliggöranden. Det har framställ säsom opportunt och tacksamt att i vissa inrikespolitiska lägen ifrågasätta meningsmolsländarnas neulralilelspoliliska renlärighet. Man har så all säga försökt spela över bollen pä den andres planhalva, och en inledd sakdebatt har förvandlats lill en diskussion om utrikespolitisk trovärdighet. I längden kan en sädan debalteknik inle gagna värl land. Den kan ge anledning lill missförsländ, inle bara inom landel ulan ocksä i den omvärld vars tilltro till vårt konsekventa ulrikespoUliska handlande med rätta anses betydelsefull.

Den cenirala instansen för utrikespolitiska överläggningar är vid sidan av riksdagen utrikesnämnden. Den lillkom 1921 och firar i år 50-ärsjubi-leum. Det var framför alll socialdemokraterna som verkade för nämndens

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

2 Riksdagens protokoU 1971. Nr 54-55

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

tillkomst. De ansåg att värl land behövde en mer öppen utrikespolitik och diplomati än den som tidigare hade utövats. Även oppositionspartierna borde fä, menade man, tillfälle all göra sina röster hörda och fä inflytande pä besluten.

Regeringsformens bestämmelser om att rådplägning bör i alla ulrikes-ärenden av slörre vikl äga rum före avgörandet korresponderar med dessa önskemål, Ordel "bör" hänför sig uleslulande lill den omständigheten all rådplägning inle alllid kan hinnas med dä del gäller ärenden av synnerligen brådskande beskaffenhet. Nämnden har alllsä, med den här angivna begränsningen, en rält all bli hörd i vikliga ärenden, Begreppel "rådplägning" anlyder överläggningar i sak. Regeringsformen ulgär alllsä ifrän all regeringen skall falla sill beslul efter ärendets behandling inför nämnden och under intryck av de meningar som framförs där. Herr Helén var inne pä den frägan, om jag inle hörde fel.

I varie fall lidigare torde utrikesnämnden ha fungerat i överensstämmelse med delta. Efter hand tycks emellertid den socialdemokraliska regeringen ha lagil alll mindre hänsyn lill regeringsformens regler och länken bakom dem. Del mesl upprörande exemplel på nonchalans mol riksdagen har vär minorilelsregering visal just i dessa dagar. Försl fick svenska folket och riksdagens ledamöter i TV höra alt regeringen redan hade beslutat alt inte längre förhandla med EEC om svenskt medlemskap. Statsministern skulle ha för avsikt att kungöra beslutet i ell lal inför Stockholms arbetarkommun. Vid direkta hänvändelser till statsministern avböjde denne all dementera uppgifterna. Det hade varil lätt all göra del, om de hade varil felaktiga.

Den indiskretion som Sveriges Radio förmedlade lill svenska folkel hade emellertid den fördelen med sig alt den framtvingade utrikesnämn-dens sammankallande, och blott därigenom förhindrades att elt för värt lands ekonomi och slällning i Europa avgörande beslut delgavs riksdagen och svenska folkel genom elt slalsminislerlal pä etl internt parlipoliliskl möle.

Men beslutet i denna fräga var ett fullbordat faklum redan vid uUikesnämndens sammanträde. Regeringen har, sägs del uttryckligen i den handelspolitiska deklarationen, redovisal silt ställningstagande inför nämndens sammanträde. Det förfaringssätt som regeringen har velat lillämpa vittnar om hur ett längl maktinnehav kan avtrubba respekten för demokratiska spelregler och för stadganden i vär konstitution. Jag tycker att del finns anledning för riksdagen all proleslera mol all riksdagens medinfiyiande pä della sätt sätts ur spel.

Herr talman! Jag inledde detta anförande med att konstalera all Europadeballen i värl land i hög grad har begränsals lill en diskussion om de ekonomiska fördelar eller nackdelar som skulle kunna bli en följd av Sveriges anknylning i en eller annan form lill den Europeiska Gemenskapen. Jag länker inte i försia hand pä den bedrövliga och ovederhäfliga EEC-fienlliga propagandan som bedrivs i Aflonbladel och pä andra häll hos kfml och vpk på den yttersta vänsterkanten. Även i mera vederhäftiga debatter överväger benägenheten all bedöma varie företeelse i EEC och varje nylt drag i dess utveckling ur en snäv och kortsynt nalionalegoistisk synvinkel.

Regeringens handelspolitiska deklaralion präglas av samma grundsyn. Den är negaliv. Den saknar en klar politisk vilja all förulsällningslösl och i positiv anda pröva möjligheterna till intimast möjliga anslulning. I de fall dä Iveksamhet kan anses föreUgga belräffande den framlida ulvecklingen - och del kan del på många punkler - är tolkningen och slutsatserna i regel negativa. Varje krilisk läsare måste bibringas den uppfallningen all regeringen koncenirerar sitt intresse pä all frammana svårigheter och hinder.

Av ell folk som i varje fall ger sig sken av alt vara sä utrikespolitiskt upplysl som del svenska borde man kunna förvänta sig all EEC;s mäl och slrävanden någon gång bedömdes från europeisk synpunki mot bakgrunden av del faklum att Sverige är ett land i del demokratiska Europa och att del som är Ull gagn för Europa rimligtvis också måste vara lill fördel för Sverige. Även här hade herr Helén synpunkler som jag kan ansluta mig lill,

I sin deklaralion i Bryssel den 10 november gjorde regeringen - del skall gärna medges - vissa ansatser att anlägga ell vidare europeiskt synsätt pä EEC, Det lycks lyvärr ha stannat därvid, I deklarationen ullryckle regeringen en förhoppning om all förhandlingarna med EEC skulle "leda till en uppgörelse som tillfredsställer båda parternas väsenlliga intressen och pä sä sätt bidrar lill samarbetet för fred, framsteg och stöne enighet meUan de europeiska folken". Regeringen lalade realistiskt och erkännsamt om vad Gemenskapen har ulrältal för freden och samarbetet och konstaterade att "en anda av försoning häller på all växa fram mellan de europeiska folken".

Sä läl det alllsä när regeringen framträdde inför europeiskt forum i Bryssel. Men för hemmaplansdeballen lycks sådana här, läl mig kalla dem europeiska tankegångar vara bannlysta. Här hemma lycks del av olika skäl vara lämpligare all anlägga elt slags grodperspektiv pä de europeiska samarbetssträvandena, elt perspektiv anpassat efler dem som, för all fullborda liknelsen, kväker mesl och värsl.

Del finns skäl att nu, dä den nya enkammarriksdagen första gängen debatterar Europasamarbelel, påminna om att EEC mäste bedömas med utgångspunkt frän vad de tre Gemenskaperna betyder och kan komma alt betyda för ulvecklingen i hela Europa och därmed direkt och indirekl ocksä för värl land.

Läl mig dä påminna om del ofta fördolda faklum — del ofla glömda faklum - att den första av de tre Gemenskaperna, kol- och slålunionen, grundades med den klart uttalade avsikten att göra ell framtida krig mellan Frankrike och Tyskland "inte bara otänkbart ulan också praktiskt omöjligl", för att använda Robert Schumans egna ord.

Det mälel har nu uppnåtts, Frankrike och Västtyskland är genom kol-och stålgemenskapen och genom EEC så sammanflätade all elt krig meUan dem nu kan sägas vara otänkbart och praktiskt omöjligt. Därmed har ett av de spänningsförhållanden eliminerals som var en slarkl bidragande orsak lill både försia och andra världskrigel, och det kommer även oss till godo. Kol- och stålgemenskapen och EEC verkar i alla europeiska länders intresse, alllsä även Sveriges,

Men lät mig gå vidare!

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspoUtisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

EEC har under senare år börjat föra en målmedveten ekonomisk MedelhavspoUtik, Speciella arrangemang eller avtal har Iräffats eller är föremål för behandling med länderna runl Medelhavet med del klart uttalade syftet alt öka handelsutbytet och del induslriella samarbetet. Del gäller Spanien, Jugoslavien, Grekland, Turkiel, Libanon, Israel, Egypten, Cypern, Malla, Tunisien, Algeriet och Marocko, De enda Medelhavsländer som ännu inte har dragits in i eller är i färd med all dras in i detta ekonomiska samarbete med EEC som kärna är Syrien och Libyen, Men myckel tyder pä all de kommer med, de ocksä.

De flesta av dessa länder kämpar med ekonomiska svårigheter. De är falliga och industriellt efterblivna. Mellan flera av dem råder historiskt betingade motsättningar. Deras ekonomiska standard skall nu höjas med EEC:s hjälp. Delta förväntas så småningom få till följd att även de poUtiska, nationella motsällningarna kan tonas ner. Del finns exempel härpå, EEC har verksamt bidragit lUl att de forna arvfienderna Italien och Jugoslavien försonats. OfficieUt bekräftades della genom den italienske presidentens besök i Jugoslavien höslen 1969 och presidenl Titos återbesök i Italien i dagarna.

Del är inte bara i fräga om försoningen mellan Frankrike och Tyskland, inle bara genom sin MedelhavspoUtik som EEC spelar en viktig roll som en fredsfrämjande och stabiliserande fakior i den europeiska UtveckUngen. Del gäller också avspänningen mellan Ösl- och Västeuropa, elt faktum som vi har alllför lätt alt glömma borl här hemma.

Det är ännu för lidigl att ultala sig om huruvida de här slrävandena kommer alt leda till mera märkbara resullal inom de närmasle åren. Just nu ser det ut som om WUly Brandts östpolitik hade kört fast på svårigheterna att fä Sovjetunionen och Östtyskland att gå med pä en rimlig lösning av Berlinfrägan.

I remissdebatten i januari påminde jag om att förhandlingarna om tiUfarlen lill Berlin, om förbindelserna mellan människorna i de två stadshalvorna och om Berlins status som del av Västtyskland hittills varit hell resullatlösa. Vid inle mindre än etl dussin sammanträden under del gångna året, påminde jag om, hade de fyra stormakterna sökt nä en lösning utan resullal, Irols all en uppmjukning i Berlinfrägan uttryckligen gjorls UU förulsällning för västtysk ratificering av Sovjetavlalet och avtalet med Polen. Jag hänvisade ocksä till de kriiiska ulrikespoliliska bedömare som gjort gällande, att avspänningen i Europa bara var skenbar, att den var ett utiryck för en ny taktik frän Sovjetunionens sida, påverkad av det ideologiska och mililära hotel från Kina, de svårlösliga ekonomiska problem, med vUka östblockets staler brottas och vilka helt enkell tvingat fram behov av ekonomiskt samarbele med västsidan. Bakom avspänningsålgärderna skulle också kunna ligga långsikliga slrävanden frän östsidan all isolera Förenta staterna, all minska NATO--sammanhållningen och alt ge Sovjel slörre rörelsefrihet på andra fronter.

De här bedömarna har dä särskilt pekat pä den pågående uppladdningen i Mellanöstern och den sovjetiska uppbyggnaden av nya baser kring Medelhavet, Globalt selt, menar dessa människor, skulle alllsä motsättningarna bestå eUer lill och med vara hårdare nu än lidigare, även om en lokal uppmjukning tycktes kunna registreras på del europeiska

avsnillel.

Del är, herr talman, naturligtvis svårl alt dra säkra slutsatser av de här moisägelsefyllda bedömningarna, och det är ocksä för tidigt. Men pessimismen dominerar mer i dag än den gjorde i januari. Sä längl kan man emellertid forlfarande slräcka sig som lill all ge förbundskansler Willy Brandl del erkännandet att han tagit aktningsvärda iniliaiiv lill en normalisering av förhällandet mellan tyskarna och deras forna fiender i Östeuropa. De avtal som i höslas undertecknades mellan Västtyskland, Sovjetunionen och Polen och de förhandlingar som i dagarna har böriat mellan Västtyskland och Tjeckoslovakien borde skapa vissa förutsättningar för avspänning och ekonomiskt samarbele.

Om man vägar slräcka sig så långt som dagens utrikespolitiska regeringsdeklaration och rubricera den här nya kursen som vittnande om "klarl verklighetssinne", kan nalurliglvis vara föremål för delade meningar och är del i varje fall i Västtyskland. Ralificeringen är som sagl ännu inle ell faktum, något som föranledde härd kritik frän den sovjetiske partisekreteraren Brezjnevs sida sä senl som i går. Sä länge de här frågorna inle funnii sin lösning lär den i regeringsdeklarationen apostroferade säkerhelskonferensen inle heller kunna komma lill sländ.

Nå, vad spelar nu EEC för roll i den här händelseutvecklingen?

Det är i egenskap av medlem av EEC som Västtyskland fått en sä stark och bred förankring i Väsleuropa, fått en sådan pondus all det kunnat förhandla som jämbördig part med Sovjetunionen och de östeuropeiska kommunistländerna. Talesmän för den socialdemokratiska västlyska regeringen har gäng pä gäng betonat, all det finns ell direkl samband mellan ä ena sidan Bonnregeringens möjligheler alt föra en försonlig östpolitik, å andra sidan det faklum alt Västtyskland är fast sammansvetsat, inle minsl genom EEC, med de väsleuropeiska demokratierna.

Möjligheterna till en verklig avspänning pä sikt i Europa måste — som jag också framhöll i årels remissdebatt - ses mol bakgrunden av de dominerande utvecklingstendenserna i västra och östra Europa, 1 väst flätas länderna samman i etl allt intimare samarbete. Del tar sig bl. a, utiryck dels i fördjupningen av Gemenskapen mellan EEC-ländernas medlemmar, dels i strävanden att utvidga Gemenskapen genom att nya väsleuropeiska länder ingår som medlemmar och andra inleder ell närmare samarbete i andra former med EEC, I ösl domineras ulvecklingen av såväl Sovjetunionens som de östeuropeiska kommunistländernas växande svårigheter att bemästra de problem som skapas genom jordbrukels mekanisering och nödvändighelen att finna sysselsättning i effektivt arbetande industriförelag för den härigenom överflödiga arbetskraften. Bristen pä kapital, bristen på teknik, industrieU kapacilel och lämpliga administratörer samt framför allt de olägenheter som den tungrodda och hårt centraldirigerade ekonomin orsakar försvårar i hög grad den nödvändiga industrialiseringsprocessen i Östeuropa.

Dessa skifiande tendenser i ulvecklingen på olika håU har emellerlid en gemensam nämnare i strävandena pä ömse sidor alt stärka ekonomin och höja folkens levnadsstandard. 1 utvecklingens riklning ligger elt omfallande ekonomiskt samarbete inom hela Europa. Behovel härav utgör en av orsakerna till all säväl Sovjetunionen som de ösleuropeiska

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

kommunistländerna visar sig aUlmer angelägna alt normalisera förhållandet lill Väsllyskland, Processen har redan inletts som vi vel. Jag kan peka på del säUsamma förhållandel att del mesl privatkapiialisliska av alla europeiska slorföretag - Fiatverken — redan försett Jugoslavien med, som del heter, en jugoslavisk folkbil, Samma förelag är nu i färd med all hjälpa lill all skapa en rysk folkbil. Den nye polske kommunislledaren Gierek har lovat de missnöjda massorna i Polen all de skall fä en polsk folkbil, varvid han av alll all döma räknar med hjälp frän nägon eller några av de slora västtyska bilfabrikanterna.

Del här är bara detaljer i del slora skeendet, men de är belysande. Bilismen i östländerna, för all ta bara det exemplet, kan inte förverkligas ulan de europeiska västländernas hjälp.

Men Moskva belraklar forlfarande EEC med misslro, Ell genom EEC förslärkl Europa slår i strid med Sovjets utrikespolitiska slrävanden. Varken Sovjetunionen eller andra kommunistländer har med undantag av Jugoslavien ackrediterat ambassader hos EEC-myndighelerna i Bryssel, Men del finns skäl att fräga sig om inle inställningen tiU EEC kommer alt ändras redan under de närmaste åren,

I det ekonomiska samarbele mellan ösl och väst i Europa, som de västlyska avtalen med Moskva och Warszawa och snarl kanske också med Prag och Budapest banar väg för, är Västtyskland lills vidare förhand-Ungspari för östländerna. Men Västtyskland är en del av EEC. Om nägra är kommer den västlyska handelspolitiken att uiformas gemensamt med de övriga EEC-länderna. EEC blir dä automatiskt den stora västliga parlen i det öst-västliga ekonomiska samarbete som nu avtecknar sig vid horisonten.

Även om del kan la lid innan den pä status quo-politik inriktade lunga sovjetiska diplomalin ändrar ståndpunkt — ibland har del trots aUl gäll förvånande snabbi - kan det myckel väl länkas alt såväl ryssarna som östeuropéerna i övrigl snarl finner det lättare all ha med EEC än med enbarl Väsllyskland alt göra. Länderna i ösl har som sagl ännu inga ambassader ackredilerade hos EEC, men del är ingen hemlighel alt deras Brysselambassader har börjal att bygga ut särskilda EEC-avdelningar. Vid en given lidpunkl kan dessa lätt göras till självständiga missioner, ackredilerade hos EEC-myndighelerna.

Herr talman! Jag sammanfattar: EEC har spelat en avgörande roll för försoningen mellan Frankrike och Tyskland. EEC börjar spela en belydelsefull roU för en höjning av Medelhavsländernas ekonomiska standard och därmed ocksä för en utjämning av lidigare motsättningar dem emeUan. EEC kan komma att spela en slor roll i slrävandena all normalisera förhållandel mellan öst och väst i Europa, Alll detla bör man ha klarl för sig om man vill ha en riklig bild av EEC. Del är inle minst betydelsefullt för vårt land, som med sitt utsatta läge mellan de två ideologiskt och miUlärpoliliskl skilda blocken har ell slarkl inlresse av alla slrävanden som kan bidra lill alt stabilisera freden i Europa, Någon gäng borde även Sverige kunna betrakta EEC icke blott som en organisalion som skulle kunna förorsaka oss vissa ekonomiska fördelar eller nackdelar utan även som etl väsentligt led i de europeiska och därmed också de internationella avspänningsslrävandena. Men härav

äterfinns i siorl sell inlel i regeringens passivl slätstrukna Europadeklara-lion.

Bakom iniegralionsarbelet i Europa ligger en slrävan all hävda Europas ekonomiska iniressen geniemol den amerikanska slormarknaden i väsl och den sovjetryska i ösl. Europa framstod en gäng som elt allernaliv lill godtagandet av "amerikansk kapitalism" eller "sovjetisk diktatur". 1 elt längre perspekliv kommer även in i bilden den nya ekonomiska stormakt, som nu växer fram i Stillahavsområdel, nämligen Japan,

Att de smä länderna i EEC förefaller mer inlresserade av etl länglgäende integrationsarbete än de slora beror alllsä inle enbarl på dyrköpla poliliska erfarenheier om oförmågan all hävda nationella intressen vid konfUkter mellan de stora, utan också på att de insett nödvändigheten all samarbela, all gemensamt utnyttja de ekonomiska resurserna för att möta utmaningen frän Amerika, Sovjetunionen och Japan, Ju större framgång de europeiska enhetsslrävandena när, desto stöne blir på lång sikt förutsättningarna för etl ekonomiskt oberoende och neutralt Europa mellan giganterna i väsl och öst. Att efler måttet av förmäga medverka i sädana strävanden borde framstå som nalurligl för värt land. Vi har alltså alll inlresse av alt inom de gränser vär utrikespolitik utstakar ge vårl aktiva stöd ål denna mälsällning pä samma säll som Danmark och Norge,

Alt undersiryka della innebär självfallei inle - och del är kanske säkrast, herr talman, att framhålla det - att vårt land under åberopande av det långsiktiga värdet av del gemensamma europeiska inlegralionsarbe-tel skall förändra sin utrikespolitik. Men det föreligger i dag ett klart behov all gentemot alla de högtalande aklivislgrupper, som gör gällande att Europasamarbelel står i strid med svenska iniressen, hävda alt molsalsen är faUet. En bättre förståelse härför skulle gagna deballen. Och värl land. Opinionsbildningen här hemma och del säll på vilkel den avspeglas är icke utan belydelse för dem ulanför våra gränser, som skall förhandla med oss om "de nära, omfallande och varaktiga förbindelser" med Europa, som även regeringen allljäml säger sig eflerslräva.

Inle minsl vanställd är den UlvUliga och okunniga, politiskt betingade argumentation, som gör gäUande att Europagemenskapen är "ell direktörernas och kapitalisternas redskap", inrättat för all gagna internationella finansintressen på löntagarnas bekostnad. Den ekonomiska ulvecklingen som EEC syflar lill motiveras Ivärlom av krav på en snabbare välståndsökning för de europeiska folken, vilka som bekant — precis som vårt - främsl består av löntagare. De senasie årens snabba höjningar av de europeiska reaUönerna beror UU slor del just på EEC-samarbetet,

Insikten härom har, som väl kammarens ledamöier borde känna till, lett lill att de fackliga organisationerna i Väsleuropa ställt sig alltmer positiva tUl EEC-samarbetet. Den fria fackföreningsinlernalionalen, FFI med 1 2 miljoner medlemmar — bland dem svenska LO och TCO — är socialdemokratisk. Den kommunistiska fackliga världsfederationen -FVF - har 5 miljoner medlemmar. De av den katolska kyrkan ursprungligen grundade fackföreningarna, som lUlhör Ärbelarnas världs-federation - AVF - har 2,3 miljoner medlemmar. Av dessa organisa-

Nr54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

lioner har de socialdemokratiska och kristliga hela tiden varit klart positiva till EEC. De frän början negativa kommunistiska organisationerna har nu börjat vackla. Den italienska kommunisldominerade organisalionen med sina 3,5 miljoner människor och de franska kommunisternas fackförbund häller på att tänka om. Del franska förbundel har i dag Ivå ledande män i EEC:s viktiga ekonomiska och sociala kommitté.

Det fackliga intresset beror nalurliglvis pä behovel av medinflytande vid den internationalisering av den industriella produktionen som oavbrutet pägär i aUa stater, Sverige inte undantaget. Löntagarorganisationerna måste kunna bevaka sina medlemmars intressen vid evenluella arbetskonflikter, något som framför allt den norske LO-chefen Tor Aspegren — själv överlygad anhängare av norskt medlemskap i EEC — brukat åberopa som motiv för etl utvecklat samarbele över gränserna.

Herr talman! Det parti jag företräder har slarkl kritiserat regeringen för dess åtgärd att pä grund av sina egna inrikespolitiska svårigheler bryla den förhandlingsordning den själv förordat gentemot inle bara EEC -staterna utan även andra anslulningssökande slaler. Vi hävdar, alt förklaringen frän Sveriges sida i nuvarande förhandlingsläge, att Sverige inte längre önskar medlemskap i EEC, är ägnad att skada bäde vårt lands och Europas iniressen. De övriga borgerliga parlierna tycks ha godtagit regeringens handlande. Om jag bortser från kommunisterna, som av andra bevekelsegrunder vill gä längre i sin negativa attityd till del demokratiska Europa, stär moderata samlingspartiet alllsä ensaml i oppositionsställning i den här frägan.

Vi är självfallet klarl medveina om alt frestelsen kan vara slark, i varie fall inom regeringspartiet, alt söka göra debatien om regeringens handlingssätt till en fråga om Sveriges neutralitet. Det kommer inte att lyckas, eftersom moderala samlingspartiet i sak inte intar nägon annan slåndpunkt än den regeringen själv drivit sedan 1967, nämligen att formerna för svensk anslulning icke kan avgöras, förrän realförhandlingar ägt rum i Bryssel och frägan om Storbritanniens, Norges, Danmarks och Irlands anslutning förls fram till ett avgörande.

Regeringen har nu formellt grundat sitt ändrade ställningstagande på all vår utrikespolitiska handlingsfrihet lill följd av EEC;s beslut rörande Davignon- och Wernerrapporterna skulle så klart begränsas, att en oberoende neulraUlelspoUUk inle längre skulle kunna upprätthållas. Beslutet rörande Davignonrapporten förelåg som bekant innan regeringen avgav sin framstäUning den 10 november 1970 och Wemerrapporten har sedan dess berövats del mesta av sin ursprungUga substans. Då regeringen det oaktat plötsligt funnit, att medlemskap i EEC vore oförenligt med vår alliansfria poUlik borde - menar regeringen - ett klarläggande frän svensk sida ske så snabbt som möjligt och förhandlingarna i Bryssel inriktas på andra med Sveriges intressen förenliga anslutningsformer.

Herr talman! Jag skall - även om det vore freslande — inle här nagelfara regeringens analys av vad som förekommit sedan den 10 november, inte heller de långtgående slutsatser som den anser sig kunna dra av händelseutvecklingen. Jag begränsar mig UU några allmänna iakttagelser.

Det är för det första utomordentligt vanskligt att dra säkra slutsatser

om den långsiktiga innebörden av det begränsade, friviUiga samarbete, som EEC:s beslutande organ hittills lagit slällning till på grundval av de berörda rapporlerna. Tolkningen av vad som skell och vilken bundenhet som detta kan komma all innebära på sikt är föremål för delade meningar — även bland EEC-staterna. Lägel i dag är över huvud laget ovisst. Än osäkrare är bedömningen av hur samarbelel i forlsätlningen kan komma att utvecklas.

Del gäller — framhöll den franske presidenten vid en presskonferens helt nyUgen — all göra framsleg i verkligheten och inle med fraser. Del är bälle, sade han, att beslutsamt genomföra den första, den hell frivilliga, etappen i det ekonomiska och monetära samarbelel än alt utväxla teoretiska anföranden om vad som kommer att inträffa - kanske, om alll gär bra — frän och med 1980, Och president Pompidou strök starkt under, all de slutliga besluten i Europasamarbelel endast kunde fattas "enhälligt". Ingen kunde alltså tvingas vara med.

För det andra: Internationellt samarbete är, som jag tror vi alla vet, mer än någol annal bekransal med dekorationer, visioner och ofta till inlel förpliktande uttalanden och önskemål. Det gäller inle minst i fräga om Europasamarbelel, som avser människor och naiioner, vilka mol bakgrunden av gångna århundradens konfUkter och problem kräver etl starkare, enigare och bältre Europa. Del är därför desto mer väsentUgt all våra analyser av vad som sker och kommer att ske baseras på fakta och icke — för alt cilera Pompidou - på fraser och all våra slulsalser icke fär påverkas av förutfattade farhågor eller önsketänkande.

För del Iredje; Om man i de hillillsvarande besluten vUl vara negaliv och se avgörande hinder för en oberoende svensk utrikespolitik, låler del sig nalurliglvis göra — del skall jag gärna erkänna, Gär man till verkel från en mera positiv utgångspunkt, blir emellerlid slulsatserna andra. Del är framför allt därför som reella förhandlingar rörande behövliga och möjliga undantag frän Davignon- och Wernerrapporternas evenluella förpUklelser och Romfördragels beslämmelser är sä betydelsefuUa. Och det är därför som regeringens steg all ulan några som helst överläggningar utesluta svenskt medlemskap är sä anmärkningsvärt.

Moderata samlingspartiet har aldrig gjort gällande alt svenskt medlemskap i EEC är ulan vidare förenligt med vår alliansfria politik. Vi har däremot sagt all klarläggande av om delta är möjligt måste bli beroende av realförhandlingar och all sädana bäst skulle kunna komma lill slånd efler en ansökan frän svensk sida om medlemskap men med utrikespolitiskt betingade förbehåll. Vad som nu inlräffal bekräftar att den av oss tidigare förordade proceduren hade varil den riktiga. Vi hade dä inle behövt råka i den situationen att utan föregående realförhandlingar ulesluta medlemskap.

Regeringens ålgärd är inle ägnad alt befästa förtroendet för vårt UlrikespoUliska handlande. Det kan inle vara ägnat att stärka förhandlingspositionen att byta sländpunkl innan den procedur genomförts som regeringen själv päfordrat. Och inle gör regeringens representanter saken bättre med all nu träda upp och inför häpna lyssnare förklara att de redan 1967 inle räknade med medlemskap som en möjlig anslutningsform, i strid med vad regeringen dä själv deklarerade. Alt dessutom

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och Iwn-delspolitisk debatt

2* Riksdagens protokoU 1971. Nr 54-55

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

tilltron lUl vårl lands ekonomi och till de slabUa arbetsmarknadsförhäl-landena fåll sig en ordentlig knäck under det senasie ärel bidrar inle heUer lill all förstärka värt förhandlingsläge. Än bräckligare blir del genom brislen på fasl underlag för en bedömning av andra möjliga anslulningsformer, ägnade att - som del heler i deklarationen — åsiadkomma så "nära, varakliga och omfattande förbindelser" med EEC som möjligt. Bland annat saknas erforderligt material som belyser vilka konkrela olägenheter för värt näringsliv och därmed också för värl folkhushåU i dess helhet som kan uppkomma vid olika slags anslutningsalternativ.

Etl ytterligare starkt skäl för en avvaktande hållning utgör självfallet den omständigheten all Storbritanniens och våra skandinaviska grannars ansökningar ännu inte slutbehandlats. Det är allljäml inle alls uteslutet att den av dessa länder eftersträvade integrationen inte kommer Ull stånd och att EFTA-samarbetet därigenom fortsätter i stort sett i hillillsvarande former. En avvaktande hållning frän Sveriges sida skulle i sä fall ha förebyggt del misstroende, de missförsländ och de olägenheter i övrigl som Sveriges plölsliga drastiska äigärd nu kan ha föranlell. För det nordiska samarbelel måsle det här plölsliga avhoppet frän lidigare förhandlingslinjer utgöra en påfrestning. Del är alldeles oundvikligt, vad man än säger.

All den svenska helomvändningen vidare, herr lalman, inle kan vara ägnad att slimulera den svenska induslrins invesleringsbenägenhet pä hemmamarknaden är uppenbarl. Under årets tre försia månader torde kunna konstaleras att intresset alt göra nya industriella salsningar längt ifrän motsvarade de av finansminislern i årets finansplan redovisade förväntningarna. För de företag som i väntan pä framsteg nere i Bryssel förhållit sig avvaktande i valet meUan investeringar här hemma och invesieringar inom den Gemensamma marknaden måste regeringens ändrade förhandlingspolitik självfallei öka inlressel för utlandsinvesteringar.

Herr lalman! Jag vidhåller att del vid ett försök att analysera regeringens bevekelsegrunder inle är möjligl att urskilja några andra motiv än dess inrikespolitiskt grundade farhågor för att den europafienl-liga opinionen skulle kunna ytterligare försvaga en redan förul svag regerings ställning. Den negativa opinion som lagit sig ullryck i ett flertal motioner till de i dagarna avhållna socialdemokratiska distriktsmötena runt om i landet har uppenbarligen ansetts vara så slark att regeringen funnit sig tvingad att sä snabbi som möjligt pacificera dét värsta motståndet. Genom att öppet offra alternativet medlemskap har regeringen sä alt säga köpt sig intern handlingsfrihet att lättare förhandla om andra, politiskt mindre belastande anslutningsformer. Priset för hand-Ungsfriheten kan emellertid visa sig vara alltför högt. Ytterst är del fråga om Sveriges ekonomi och konkurrenskraft och den fuUa sysselsättningen.

Men, hen lalman, vi stär nu inför ett fullbordat faktum. Europastaterna är underrättade om Sveriges ställningstagande. Medlemskap är under rådande förhållanden för vårt vidkommande i dag uteslutet. Vi kan kritisera regeringens handlande, som jag gör här. Vi kan uttrycka värl beklagande över frånvaron av konsekvens, över dåligt handlag, bristande

målmedvetenhet och brislande vilja. Men vi kan just nu inte ändra själva sakförhåUandet. Den ekonomiska och politiska utvecklingen gär vidare. Förhållandena kan snabbi förändras. Del är därför väsentligt att Sverige inle gör långtgående, för framtiden bindande uttalanden eller utfästelser som låser handlingsfriheten i de nya lägen som kan uppkomma.

Vad vi därutöver kan göra är all inskärpa regeringens ansvar för att de nu förestående förhandlingarna bedrivs pä sådant sätt all vi får en anslutning som gör det möjligt för oss all effeklivl delta i Europasamarbetet och påverka Europasamarbelel i former som ligger medlemskapets sä nära som möjligt. Den vidtagna åtgärden får med andra ord icke bli del första stegel i en successiv nedirappning av värl lands lidigare och sä senl som den 10 november förra ärel redovisade inlresse för Europa, Del finns tyvärr redan ullalanden frän regeringssidan som skulle kunna tolkas på sådant sätt. Det är allvarligt. Varje sådanl regeringsullalande kommer alt utnyttjas av de målmedvetna aklivislgrupper som drivna av andra bevekelsegrunder än svenska intressen är inriktade pä all slälla vårl land utanför del höginduslrialiserade Väsleuropa, som vi lillhör ekonomiskl, historiskt, kulturellt och ideologiskt och i vilkel vårt land är - för att på nylt cilera utrikesminister Torslen Nilsson - fasl förankrat i den "västerländska demokratins idéer". Herr Helén var inne på den här saken, och jag hoppas all vi kan få ell uttalande frän utrikesministern huruvida våra slutsatser om innebörden av regeringens uttalanden är alltför pessimistiska.

Den bristande förståelsen i vida kretsar för vårt lands Europatillhörighet beror självfallet ocksä pä regeringspartiels i varje fall tidvis näslan obefintliga intresse all informera om Europagemenskapen och om värl beroende därav. Värt slarka internationella engagemang har under senare är sä koncentrerats pä missförhållanden i avlägset belägna länder att de konstruktiva slrävandena att överbrygga europeiska motsättningar och stärka vär gamla världsdels ekonomi och oberoende skjulils i bakgrunden. Det finns därför skäl all anslula sig Ull herr Hedlunds i går framförda önskemål om en vidgad informationsverksamhet pä delta område. Herr Helén uttalade också etl positivt inlresse för saken. Opinionen mäsle upplysas. Svenska folkel mäste fä veta vad del är fråga om. Att del - komprimerat - angår del egna jobbet. Gemensamma insalser frän de politiska partiernas sida, frän olika fackliga rörelsers sida, frän folkrörelsernas sida är i dag därför mer angelägna än någonsin för alt sprida kunskap om den händelseutveckling del här är fräga om.

Del fanns en tid, herr talman, dä Sveriges UUhörighel till den väsleuropeiska kullurkrelsen var ett naturligt element i den svenska regeringens förestäUningsvärld. Del var i börian av 1950-lalel, då den svenska regeringen föreslog att dåvarande OEEC i en deklaralion skulle ge uitryck ät bl. a. följande starkt engagerande tankegångar. Jag citerar del svenska förslaget: "Regeringarna är i detla läge medvetna om sitt gemensamma ansvar för all en politik uiformas, som förenar de europeiska folken tiU försvar för den livsform och del andliga och kulturella arv, som gör dessa folk lill medlemmar av etl särskilt nationernas samfund inom ramen av de vidare kretsar som den västliga världen och Förenta nationerna utgör. De är beslutna att genomföra en

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

politik, som leder till säkerhet, stabilitet, rättvisa och ekonomiskl framåtskridande och som kommer all återställa och siärka Iron på framtiden. De skall gemensaml ulveckla de verktyg för de samfällda insatserna, som de äger i de internationella organisalioner inom vUka

Europas enhel finner alll påtagligare utiryck.-- I förlröslan om

Europas framlid och de europeiska nationernas förmäga att övervinna de nuvarande svårigheierna och föra vidare den utveckling mol slyrka, StabUitet och enhet, som inleddes med del europeiska återuppbyggnads-programmet, ha signalärmakterna till 1947 års konvention" - alltså om OEEC - "angående europeiskt ekonomiskt samarbete beslutit att i samarbete uiforma en politik i enlighet med de i denna resolulion angivna principerna."

Del var då det. Vad har hänt sedan 1951? Vi har fått en ny statsminister, en ny utrikesminister och en ny handelsminister. De visioner som skisserades i 1951 års svenska förslag har inle mycket gemensaml med den socialdemokraliska verkligheten i 1971 ärs regeringsdeklaration.

Och den verkligheten, herr lalman, bestämmer i hög grad vår ekonomi under kommande är och därmed ocksä våra möjligheler att fullfölja en fortsall välståndsskapande politik. Skall vi Ivingas slälla oss vid sidan av den snabba ekonomiska och allmänna ulvecklingen i Europa eller skall vi kunna ge vårl bidrag och få vär andel av den? Vi har i dag säkra siffror som belyser vad del hillillsvarande iniegralionsarbelet belyll för Europa och hur del förskjulil tidigare handelsmönster. De siffrorna klarlägger sambandel meUan handelsulvecklingen ä ena sidan och marknadsblockens luUdiskrimineringar och preferenser ä den andra. Internhandeln har ökat inom bäde EEC och EFTA. Men Sverige har redan gjort mycket slora förluster på EEC, sä slora alt vinsterna på EFTA inle har kunnai kompensera oss. Och nu stär vi inför ett läge där EFTA eventuellt kan brytas sönder och delar därav komma all uppgå i EEC. Och vi slär där ulan någon som helsl vetskap om vad som kan komma i stället för värt vidkommande. Därom har vi inte fört några förhandlingar - vi svävar i okunnighet om vad som kommer alt inlräffa.

Herr talman! Regeringens ulrikespoliliska deklaralion - den som ulrikesminisiern föredrog — avslutas med en förhoppning om all riksdagen liksom hittills "skaU ge sill slöd ål de huvudprinciper som är vägledande för svensk politik" — svensk utrikespolitik underförsiåii, antar jag. Del skall inte bestridas all vissa formuleringar i deklarationen kunde ha varit något annorlunda utformade och all vissa avsnill framför alll rörande vär egen världsdel kunde ha varil mer ulföriiga; våra egna säkerhetspolitiska problem förbigås näslan hell. I stort sett kan jag ändå ansluta mig till vad som uttalas i deklarationen. 1 molsals alllsä till vad som gäUer den handelspolitiska motsvarigheten är moderata samlingspartiet berell all siödja den utrikespolitiska deklarationen.

Hen HERMANSSON i Stockholm (vpk):

Herr lalman! Tvä målsättningar är vägledande för vänsterpartiet kommunislerna när del gäller de internationella frågorna;

1. Den inlernationella solidariteten med alla dem som i olika länder verkar för nationellt oberoende, för fred, demokrati och socialism.

SoUdariteten gäller i dag främst de förtryckta folkens kamp för frigörelse. Segrar i deras frihetskamp främjar strävandena för fred och sociala framsleg i alla länder.

2. Värnet av det svenska folkels nationella oberoende, av vär rätt all själva avgöra egna angelägenheter. Därför har vi alltid slagit vakt om den alliansfria poliliken. Därför bekämpar vi del utländska storkapitalets försök all slå under sig svenska förelag och naiurtillgängar.

1 dagens situation belyder dessa målsättningar bl. a. följande konkrela ställningstaganden;

Stöd åt de indokinesiska folkens kamp. USA mäsle ul ur Indokina. Sverige bör erkänna den provisoriska revolutionära regeringen i Sydvietnam och helt bryta med Saigon. Direkl och ökal slöd bör ges lill Nordvietnam och till revolutionsregeringen i Sydvielnam, till Laos patriotiska front och Ull FUNK i Cambodja.

Direkl och ökat stöd lill befrielserörelserna i Afrika, bl. a. lill frihetskampen i de av Portugal ockuperade områdena.

Diplomatiskt erkännande av Nordkorea och Tyska demokraliska repubUken.

Det nuvarande mönstret för den internationella handeln, som så påtagligt privUegierat de rika länderna, mäste förändras. Handelsförbindelserna måsle i stället ordnas så all de gynnar de industriellt outvecklade länderna.

Sverige bör inte i nägon form anslula sig Ull EEC och alltså heller inte, som regeringen vill, delta i utvidgningen av de Europeiska Gemenskaperna genom omfattande, nära och varaktiga ekonomiska förbindelser till dem.

Det finns ingen motsättning mellan internationalismen, det fria samarbetet meUan folken, och värnet av den nationella självständigheten, förutsättningen för della fria samarbete. Tvärtom betingar de båda slrävandena varandra. Della kan man inle prata borl med allmänna resonemang om all del inte finns nägol absolul nationellt oberoende, som hen Helén här försökle. Den nationella självbestämmanderätten är en del av de demokratiska fri- och rättigheterna. Det svenska folkel har rätt all välja lill riksdagen, som i sin lur bestämmer regeringens sammansällning. Om rällen att falla beslul om politiken, stifta lagar och utfärda förordningar överförs frän Sveriges riksdag och regering till EEC:s överstatliga organ, dä reduceras därmed ocksä det svenska folkets rättigheter lUl förmän för EEC-byråkralin och dess uppdragsgivare i den väsleuropeiska storfinansen. En sädan överföring ligger varken i del svenska folkets eller i någol annal folks inlresse.

Del finns typer av samverkan mellan etl begränsat antal stater eller meUan vissa internationella intressegrupper som slår i motsättning bäde tUl en verklig internationalism och UU folkens självbestämmanderätt. Man kan peka pä de inlernationella trusterna och karteUerna som är bildade för att effektivisera och skärpa utplundringen av folken. Lika Utet som kapitalistiska monopol inom ett land kan accepteras, lika litet kan de internationeUa kapitalistiska monopolen godlas eller underslödjas. Den "samverkan" de ullrycker slär i strid med folkens intressen,

EEC är därför inte en inkörspori till internationellt samarbele och

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

arbetsfördelning. Den är i stället en återvändsgränd vars beträdande hämmar lösningen av de europeiska säkerhetsproblemen, binder den fackliga rörelsen genom storföretagens ökade möjligheter att manipulera med arbetskraft och kapital i olika länder samt underminerar demokralin genom all ylleriigare avlägsna delar av beslulsmakten från de folkvalda inslanserna.

Sveriges folk har ingel inlresse av att EEC och liknande lyper av organisationer blir starkare. Det är bra alt regeringen änlligen sagt ut vad som måste ha varil klart redan när EEC bildades, nämligen att medlemskap i denna organisalion icke gär att förena med en politik för svensk självständighet och för neutraUtet, Men regeringen har inte ändrat sin grundinställning till EEC, nämligen all Sverige skall delta i utvidgningen av EEC och göra della pä en rad vikliga områden. Regeringen arbelar fortfarande för en långtgående anslutning av värt land Ull EEC. Della grundläggande förhällande får inle döljas av den taktiska förändring regeringen gjort under tryck av del växande motståndet mot en svensk EEC-anslutning, ett motstånd som kommer lill uitryck även inom regeringspartiei,

Regeringen har, del framgår även av handelsministerns deklaralion här i kammaren, inle en realistisk uppfallning om vad EEC egenlligen är och om organisalionens målsättning. Man talar - som statsminister Palme gjorde i riksdagens remissdebatt och även i lalel inför Stockholms Arbetarekommun den 18 mars — om EEC som etl slags institution för frihandel och motiverar Sveriges anslutning med arbetarrörelsens gamla kamp mol proleklionism och mot svälltullar. Delta är ju en fullkomligt falsk analogi. Om Fabian Månsson, som var en av de främsla i kampen mol svälllullarna, hade levat i dag, skulle han säkerligen mycket energiskt ha bekämpat,EEC, bl, a, därföratt denna organisalion innebär motsatsen Ull frihandel.

EEC innebär ju att etl antal rika länder sluter sig samman kringgärdade av en luUmur gentemot alla andra länder. Nu vill regeringen och de borgerliga partierna alt även Sverige skall krypa bakom denna tullmur, vilket kommer alt innebära beiydande tullhöjningar på vissa importvaror. Om del blir några effekter över huvud tagel av lullunioner, sä är det ju att handeln mellan deltagarländerna ökar bäde absolut och relativt. Den andra sidan är all handeln med utanförstående länder i varie fall relativt minskar. Deltagande i en sädan tullunion, kan ålminslone inte motiveras med frihandelsargumenl.

Också pä en annan punkl driver regeringen enligt vår mening en falsk argumenlaiion. Herr Palme påstod i de bägge tal jag nämnt att de som är motståndare till att Sverige deltar i arbelet på EEC:s utvidgning skulle ge "uttryck för en kortsynt nationalism och isolalionism". Jag vel inle om regeringen har märkt att detta är precis vad Industriförbundet och moderata samlingspartiet säger om stora kretsar inom socialdemokratin — ja, i dag använde herr Bohman delta omdöme om hela regeringen. I varje fall kan päsläendet inle var särskUl genomtänkt och precist eflersom det användes för alt slå mot motståndarna både i ett läge när regeringen forlfarande höll öppet för fulll medlemskap och när den inte längre gör detta. Påsiåendei är, vem som än använder det, en floskel. Del är ingen

människa som framträtt i EEC-debatten i värt land och hävdal all svenska företag bör upphöra att driva handel med företag i EEC-länderna. Vad som hävdats — och det är ocksä vår ståndpunkt — är all Sverige med slalerna inom Västeuropeiska gemensamma marknaden inle bör ingå andra lyper av överenskommelser än vi har med andra slaler, dvs. överenskommelser som är vanliga mellan suveräna och självsländiga staler.

Herr Bohman försökle här alldeles nyss göra gäUande all de ilalienska och franska kommunislerna skulle ha ändrat sin kritiska inställning till EEC. Det var ju iniressani att höra om de nya auktoriteter som moderata samlingspartiets ledare skaffat sig. Men jag mäsle göra herr Bohman besviken. De ilalienska och franska kommunisterna har hela tiden krävt platser i EEC-församlingen och andra organ helt enkelt för att bättre kunna följa vad som händer inom EEC och - del viktigaste — för all även inom EEC fullfölja agitationen mot denna organisation och dess syften.

Frägan om Sveriges relalioner Ull EEC har under den senaste liden ägnats slor uppmärksamhet i den offentliga debatien och präglar även denna ulrikesdeball. Detla är riktigt därför all en anslutning av Sverige till EEC skulle, särskUt om den blev långtgående, pä ell grundläggande sätt förändra svenska folkets lagliga rättigheter. Vi skulle snart finna alt beslutanderätten i viktiga frågor inte längre fanns kvar i Sverige ulan överlämnats lill organ och myndigheier i utlandet. Motståndet mot en svensk EEC-anslulning mäsle därför ylleriigare ulvidgas, och delta gäller även efler regeringsdeklarationen.

De som argumenterar för en anslutning lill EEC - det har vi hörl i dag - anför i huvudsak handelspolitiska argumeni. Men om man studerar den internationella handelspolitiken så mäste man verkligen säga att del finns betydligt mera trängande problem än att söka plocka in ylleriigare elt par rika kapitaUstiska landar innanför EEC:s tullmurar. Den avgörande frägan mäste i stället pä handelspolitikens område vara att söka fä lill sländ en aUmän snabb ökning av världshandeln. Framför allt mäsle man söka omforma mönstret i den internationella handeln, sä all för det första de falliga länderna — u-länderna eller vad man vill kaUa dem - fär en gynnad stäUning, medan de nu har en missgynnad, och för det andra handeln mellan kapitalistiska länder och socialistiska länder — ösl-väst-handeln, som den brukar kallas - som nu är onormalt lilen snabbi kan ökas. Åt dessa bägge frågor är del väsentligt all ocksä Sverige ägnar avgörande insatser. Att lösa dessa slora problem pä ell positivt sätt är av oändligt mycket större belydelse både ur allmän inlernalionell synpunki och med hänsyn till Sveriges nationella intressen än varie tänkbar lösning av den s. k. EEC-frågan.

De frågor som har all göra med Sveriges poliiik gentemot u-länderna skall fä en särskild behandling av riksdagen i morgon, och därför skall jag här inle vidare argumentera omkring dem. Jag skall heller inte utförligt la upp frägan om erkännande av slaler och regeringar, vilka staten Sverige nu låtsas som om de inte existerar. Denna fråga kommer att behandlas i deballen av en annan ledamot i vpk-gruppen. Jag skall här bara framhålla del synnerligen anmärkningsvärda i att utrikesministern i sin deklaration

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

inle med ell enda ord berör det onormala förhällandet, all Sverige ännu icke efter sä många är officieUt erkänn! Demokratiska republiken Korea och Tyska demokraliska republiken. Del svenska lägel i VM i bordlennis kan, häromdagen med stor framgång, spela mot Nordkorea, men det svenska utrikesdepartementet har ingen representation i delta land, TDR är ett av våra grannländer, men staten Sverige erkänner icke dess existens. Delta är all blunda för fakla, och det motverkar dessulom slrävandena mot avspänning och normalisering i Centraleuropa.

Ocksä på en annan punkl är del mesl anmärkningsvärda i deklarationen vad som inte sägs. Förenta staterna bedriver sedan etl antal år ett utrotningskrig mol folken i Indokina. Med eld och bomber, med napalm och gifter dödar och lemläslar man människorna, fördärvar och förinlar man samhäUen och nalur i försök all bevara imperialismens maktomräde. Offren för della angreppskrig kan räknas i miljoner, de materiella skadorna är omöjliga att överblicka. Nyligen har tiotusentals sydviel-nameser drivits att invadera grannlandet Laos. USA har svarat för anfallsplanerna, flygbombardemangen och transporterna. Sydvietnams folk har tvingats svara för kanonfödan. Denna cyniska politik kallas som bekant "vietnamisering" av kriget, dvs, herrefolket låter andra blöda för sina intressen. Säväl i Förenta slalerna som i Sydvietnam har invasionen i Laos framkallat härd kriiik. I bägge länderna har offrandet av Uolusenlals människor karakteriserats som ett led i spelet inför de inrikespolitiska val som förestår.

I slällei för all klarl och beslämi fördöma Förenta staternas aggression i Indokina säger utrikesministern i sin deklaralion; "Förenia slalerna spelar den mest aktiva rollen i detla skeende." Den satsen kan, herr lalman, bli klassisk i framlida läroböcker när del gäller alt ge exempel på vad som kallas eufemismer, dvs. förmildrande omskrivningar. EnUgl vår mening finns ingen anledning all göra sädana omskrivningar, det är tvärtom oriktigt och skadligt att söka skyla över del fruktansvärda som sker och ansvarel för del. När löjlnant Calley befinnes skyldig lill krigsförbrytelser i Song My, så är det befogat att erinra om att del finns tusentals Song My i Indokina och all ansvarel för krigsförbrytelserna ligger säväl hos dem som utför morden som hos dem som givil orderna, I sista hand är det Förenta staternas regering som bär ansvarel. Det är mot den som indignationen bör riktas, inle mol dem i värt land och annorstädes som vill ullrycka denna berätligade indignation.

Herr lalman! Som ulrikesminisiern säger i deklarationen är det utmärkt och nödvändigt med etl internationelll rättssystem, och särskill de små staterna har all anledning att befordra ansträngningarna för att umgänget mellan staterna skall grundas pä gemensamma regler. Men desto nödvändigare är del dä all bestämt säga ifrän när sädana regler kränks. Det befordrar inte respekten för den internationella rällen, när en ledande stormakt i åratal kan bedriva anfalls- och utrotningskrig utan att Förenta nationerna som organisation lar avstånd.

Jag vUl understryka och instämma i vad som sägs i deklaraiionen om förhoppnuigen alt Folkrepubliken Kina och de båda tyska staterna får möjlighel att snarast inta sina platser i Förenta nationerna.

1 lidigare utrikesdebatter har jag flera gånger kriiiserat att handeln

mellan Sverige och Grekland slarkl ökals under åren efter den fascistiska juntans makterövring. Nu vill Exportföreningen ytterUgare ulveckla samarbelel med junlan genom alt inbjuda en officiell handelsdelegalion hit. Jag kan ullrycka milt partis och min egen åsikt om den saken genom alt inslämma med den socialdemokraliska dislriklskonferens som i etl uttalande säger att denna inbjudan "är etl hän mol de demokraliska kraflerna inom och uiom Grekland".

All människor skall ha Uka räiligheler oberoende av ras och ursprung belraklas som någol grundläggande för den mänskliga samlevnaden. Vi vel all denna grundsals lyvärr kränkes i en rad länder. Del finns slaler som bygger sill ekonomiska och sociala syslem pä rasförlryck och där rasfrågan därför har blivii ell momeni i den sociala kampen. Del finns andra slaler där en rasislisk agitation periodiskt blommar upp och UlnyUjas för beslämda ändamål. Diskriminering av raser och rasförtryck är Uka avskyvärt var del än förekommer och mäste alllid energiskt fördömas och bekämpas.

1 sin deklaralion berörde utrikesministern inle de tragiska händelser som jusl nu utspelas i Öslpakislan. De uppgifler som lämnas via olika nyhetsbyråer är ofullständiga och kan vara led i parternas propaganda. Huvudlinjerna i de händelserna förefaller emellerlid klara. Befolkningen i Öslpakislan kräver etl slörre mått av oberoende, dess frihetskamp slås ned i en blodig massaker av centralregeringens Irupper, Anhängarna av elt frill Bengalen anklagar centralregeringen för folkmord. Jag vill ställa två frågor till utrikesministern: Kan ulrikesminisiern ge ytterligare upplysningar om de pågående striderna i Öslpakislan på grundval av för honom tUlgängliga informationer? Överväger regeringen initiativ för alt föra upp denna sak i Förenta nationerna?

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr utrikesministern NILSSON:

Hen lalman! I detla mill anförande kommer jag huvudsakligen alt uppehålla mig vid de avsnill av opposilionens inlägg som berör den allmänpolitiska delen av regeringens ulrikesdeklaration. Jag vill emellertid pä en punkl lämna etl svar, eftersom man där har direkl frågat mig om min inställning. Del gäller del anförande jag höll för nägon lid sedan och där jag har blivit refererad på olika säll.

Herr Helén har anslutit sig till regeringens linje, men i motsats till herr Anlonsson har han lydligen gjort del med neddragna mungipor. Jag tyckte all detla var särskilt anmärkningsvärt i hans tal i dag.

När del gäller den direkta fråga som ställdes lill mig vUl jag säga att vad jag i själva verket sade vid det möte som hölls i Stockholm var:

"Men genom beslutet all utmönstra medlemskapet som en länkbar anslulningsform för svensk del utesluter vi därmed inte samarbele med EEC. Liksom hittills mäste ju även i framtiden vär handel med EEC-staterna vara omfattande. Vi skall dä förhandlingsvägen undersöka vilken anknytningsform som bäsl passar oss."

Jag fortsatte: "Vi har förklarat oss beredda delta i en tullunion för induslri- och jordbruksvaror och i den gemensamma jordbrukspolitiken. En sädan lösning kunde ge de svenska lönlagarna beiydande fördelar. Men etl förslag om tullunion kan kanske möla molkrav som vi inle kan

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

accepiera, 1 sä fall får vi pröva ytterligare andra lösningar som kan tillgodose våra väsentliga ekonomiska behov. Huvudsaken är inte hur man betecknar en lösning utan hur vi kan få Ull stånd en uppgörelse som gör det möjligl för oss alt trygga neutraUteten och fortsätta vår solidaritelspolitik inom landel och gentemot u-länderna."

Var del någol fel i vad jag sade i det avseendet? Anser man verkligen på opposilionshåll - jag bortser dä frän herr Antonsson — att tullunionen ulan vidare är öppen för oss? Är man verkligen sä oskyldigl rödkindad all man belraklar del som uleslutel all etl nära ekonomiskl samarbele kan ställa oss inför besvärliga politiska problem? Här har man ofla lalal om behovel av en öppen diskussion och sagl att man skall lämna upplysning till svenska folkel. Skall vi dä inle medverka till all svenska folkel fär se verklighelen i vitögat? Skall vi i stället knyla en bindel framför ögonen?

Egenlligen förstår jag inle vad man menat när man har kriliseral mill uttalande. Antingen ulgär man ifrån alt vi inle skall slällas inför nägra besvärliga krav frän vär motpart, och det tycker jag är all underskalla den motpart vi skall förhandla med. EUer ocksä har man uppfallningen all vi skall accepiera alla krav, även de som är besvärliga. Vi skulle med andra ord i det förhandlingsskede som stundar kasta in handduken före matchen. Jag mäste säga all del är ell säll all förhandla som i varie fall inte jag kan anslula mig lill.

Jag lyssnade med inlresse till i försia hand herr Bohmans anförande här. Herr Bohman var irriterad över att vi i vissa sammanhang måhända hade ifrågasatt hans päUllighel när del gällde den svenska neulralilets-poliliken, och han ansåg att del var regeringens fel all sä hade skett. Han utgick från all del inle skulle vara ultalanden som han och andra som lillhör del moderala partiet hade gjort som föranlett att vi har begärl klarhet frän hans sida. Jag mäsle säga att om man inte ibland har fält dålig smak i munnen när man har lyssnat på hen Bohman, så kan det vara en smaksak — det medger jag. Men när jag lyssnade pä hans anförande i dag fick jag intrycket alt del kan vara pä sin plals alt slä fast vissa enkla fakta beträffande den neutralitetspolitik som Sverige skall föra; sä som han argumenterade i dag fick jag intrycket att han betraktade EEC som en maktpolitisk faktor i framtiden. Och om EEC är en maktpolitisk faktor pä del sätt som han beskrev del, så belraktar jag det som hell uleslutel all vi skulle kunna accepiera medlemskap.

Det primära mälel för Sveriges ulrikespolilik är alt skapa de bäsla möjliga förutsätlningarna för oss all hälla oss ulanför etl framlida krig. Bevarandet av freden är den bästa vägen att skydda värt lands frihet, oberoende och välstånd. Vid sidan av denna grundläggande mälsällning är övriga syflen sekundära — hur vikliga de i sig själva än kan vara.

En sädan poliiik, herr Bohman, släller redan i fredslid vissa krav. Även om de folkrällsliga kraven endast gäller i krigstid mäsle vi redan under fred iaklla vissa ling. Den slal som önskar vara neulral i krig mäsle uppträda pä elt sätt som skapar tilltro lill den proklamerade avsikien. Om detta trodde jag att vi alla var överens.

Denna poUlik, herr lalman, innebär att Sverige inte kan ingå nägra poliliska eller mililära engagemang som i händelse av krig mellan

slormaklerna aulomaliskl skulle placera oss pä den ena sidan i kraflmäl-ningen. Del är en självklarhel. Den innebär emellerlid också alt vi i fredslid följer en sädan handlingslinje all vär vilja all i händelse av krig värna vår oavhängighel och neulralilet inte frän något häll kan ifrågasättas. 1 alla andra avseenden är vi beredda till etl vidsträckt inlemalionelll samarbele, säsom del har visals genom vårakliva medverkan i FN, i FN:s fackorgan, i OEEC, OECD, Europarådet och GATT.

Herr lalman! Jag har själv tidigare ullryckl del pä följande säll:

"En väsentlig förulsällning för all neutralilelspoliliken skall kunna hålla när den sätts pä prov är givelvis all omvärlden har förlroende för den neulrala statens vilja all orubbligt hålla fast vid den valda ulrikespoliliska linjen. All bygga upp och värda della förlroende är för del neutrala landet var dags möda och omsorg. Utrikespolilikens ulformning fär inle skapa vare sig misslro hos den ena stormakten eller förväntningar hos den andra. Man mäste kunna lita på den politik vi valt. I detta hänseende syflar alllsä vår ulrikespolilik lill all vinna och bibehålla slormaklernas förlroende."

Jag vel inle all della lidigare har blivit utsatt för nägon gensaga, inle ens frän opposilionens sida.

När vi nu beslutsamt vill fortsätta neutralitetspolitiken sker del i vårl eget nationella intresse, en sak som herr Anlonsson påpekade och som jag väl kan instämma i. Men vi anser ocksä att vi därigenom bidrar till lugnet och stabiliteten i norra Europa. Vi är inle heller ensamma om all tro, att del poliliska mönstret i vär del av världen, varav den svenska politiken är en viktig del, bör bevaras i fredens och avspänningens inlresse.

För all Sverige skall kunna lämna sill bidrag lill en lugn ulveckling krävs tvä ling.

För del försia mäsle den poliliska och sociala inre stabiliteten bibehållas. Endasl del land kan i längden känna sig säkert vars medborgare anser landel värl all försvaras. Målsättningen är korl sagt: snabb ekonomisk ulveckling, full sysselsänning och social jämlikhel.

För del andra krävs - och om della har alla varil ense — ell slarkl militärt försvar till slöd för vär självsländiga utrikespolitik. Genom egna anslrängningar har vi byggt upp ell sådanl som för närvarande kosiar över 6 miljarder kronor. Del innebär ungefär 4 proceni av nationalinkomsten. Endasl Förenta staterna, Israel och Sovjetunionen avsätter mer per capita för militära ändamål än vad vi gör.

Vi vill därigenom göra förmågan att värna vär neutralitet trovärdig. Del är ju föga nylta med all omvärlden lilar pä all ell land har de ärligaste avsikter alt hälla sig utanför ell krig, om förmågan all göra del kan ifrågasällas. Men omvänt har förmägan inlel större värde, om en krigförande betvivlar avsikien all värna neulralileten. Elt sådanl tvivel kan rent av göra förmågan lill en belaslning. En krigförande kan säga sig all vederbörande slal visserligen har resurser alt värna sin neutralitet men all den inte kan vänlas i ell givel läge motsätta sig en kränkning från motsidan ulan rent av ställa sina resurser lill dess förfogande.

Del är della, herr lalman, som gör all del är sä ytterligt vikligl alt vi när del gäller värl handlande i fred inte skapar en sådan misslro. Del är därför som tilltron till den politik som vi för har sä oerhörl slort värde,

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

alldenslund den, med det starka försvar som vi har, om vi inte följer denna linje kan utgöra en belaslning för vär neutraUtetspolitik.

Herr Bohman sökte här genom ett citat frän 1950-talel göra gällande att vi vid den tidpunkten mera bestämt anslöt oss till vad han kallade den västerländska kulturkretsen än vad som sker i dag. Men sedan den tiden har vi fåll en ny statsminister, en ny utrikesminister och en ny handelsminisler, och herr Bohman försökle ge sken av alt vi när del gäller den västerländska kulturkretsen i dag skulle ha en annan ståndpunkt än den vi hade tidigare.

Dä vill jag bara slä fasl för herr Bohman — ty del mäsle jag väl säga, all del är elt säll all misstänkliggöra den svenska regeringen och den svenska utrikespolitiken som jag lycker är förbluffande — all nägra rättsligt grundade krav på ideologisk neulralilet kan aldrig resas. Del har vi sländigl hävdal. Intel hindrar en neulral slal från all hysa och visa sympatier för den ena sidan i en konflikt, för all la ell exempel. Inle heller slär del i slrid mol neulrall upplrädande all ge bisiänd av humanilär nalur till en krigförande.

För övrigl tycker jag verkligen all del inle behöver sägas all den svenska neutralilelen inle är präglad av en ideologisk neulralism. Demokraliska väsleriändska ideal stär levande för del svenska folkel. Vi läler inle vår ulrikespoliliska hållning påverkas av ängsliga bemödanden att finna kompromisser mellan exempelvis demokrati och diktatur. Ibland får jag höra att vär politik är egoistisk och att Sverige för all försvara sina demokraliska ideal borde sluta sig samman med andra staler i delta syfle. Del fanns liksom en underlon i herr Bohmans anförande i den riktningen, inte minst när han beskrev EEC, som jag tyckte, säsom elt maktpolitiskt block i världen.

Men ell litet land som värt, herr lalman, kan inle förväntas gå ulöver vad som erfordras för all skydda sina egna intressen, om det därmed inte skadar annat lands intressen. Med värl begränsade politiska och militära inflylande kan vi inle utgöra en faktor i den globala maklbalansen. Vi anser all vi gör vär plikt lill skydd för demokralin genom att upprätthälla en inre politisk stabilitet, genom all söka minska friktionerna mellan stormakterna i vär del av Europa och genom alt upprätthålla ell starkt försvar och därigenom hindra uppkomsten av elt militärt vakuum i vär del av världen. Därmed lycker jag all jag bör ha klariagl även för herr Bohman all vi förvisso när del gäller de väsleriändska demokratiska värdena inle ell ögonblick tvekar pä rösten.

Också pä ell annal område lyssnade jag med en viss förvåning lill herr Bohman, Del var när han beskrev Willy Brandls och den väsllyska regeringens öslpolilik. När vi har gell vårl slöd lill och ullryckl vär uppskallning av denna öslpolilik har vi gjort det med utgångspunkt i händelseutvecklingen i Europa. Jag vägar hålla fast vid deklarationens påstående all Willy Brandt med klart verklighetssinne har drivit denna politik. Jag vel emellerlid alt man i andra kretsar inom Väsllyskland har en annan uppfattning och att man där gör gällande all han skulle ha uppgetl värden som ur västtysk synvinkel kan anses vara betänkliga.

Jag vel att herr Bohman kämpar för all skapa en egen polilisk profil och all han gör alll - det har vi för resien sell också i dag - för all

moderaterna skall skilja sig från andra partier. Del må vara hänt; jag lycker alt det på sill säll kanske har silt värde all man fär klarl för sig alt del finns en politisk grupp i detta land som har en helt annan syn exempelvis pä utvecklingen mellan öst och väsl i Europa än vad regeringen har. Del flnns vissa attribut som gjort alt män har gätt lill eftervärlden - vi har Diogenes med lyktan, vi har Alexander den store med den gordiska knulen och vi har Columbus med ägget. Och nu har vi herr Bohman med profilen. Men all profilen när det gäller det utrikespolitiska skeendet i Europa skulle ha skulpterats av Franz Josef Strauss är för mig en överraskning, och jag är inte säker pä all del i del långa loppet kan gagna vare sig moderalerna eUer herr Bohman att inla en sädan ståndpunkt. - Nog sagt om herr Bohman och hans uppfattning beträffande Brandts östpoUtik! Vi står i alla händelser fast vid de synpunkler som har kommit lill ullryck i deklaraiionen.

Bara ell par ord om herr Helén! Han kom in pä de koloniala frågorna och ullryckle sin missräkning över all vi när det gäller dessa ling inte hade varil lillräckligl aktiva inom Förenta nationerna. Ja, det är inte sä enkelt som herr Helén föresläller sig. Del har lagts fram resolutionsförslag av de sydafrikanska slalerna som vi inle har ansetl oss kunna rösta för, och därom har väl ocksä hen Helén varit ense med oss. Nu säger han att vi kunde lägga fram egna resolutionsförslag. Men alla vet att om vi hade framlagt sädana resolutionsförslag hade del av de sydafrikanska staterna betraktats som en förolämpning. Detla har gjort all vi har försöki bearbeta och sä omforma deras resolutionsförslag all de kunde bli anlagbara för oss med ulgångspunkl från Förenia nationernas stadgar. Del är väl inte uleslutel all vi kan komma med egna förslag, men om del kan leda därhän all dessa kommer all misstolkas, sä alt vi kommer i motsalssläUning lill de ulvecklingsländer som represenlerar Lalinamerika och södra Afrika, Ivingas vi i varie fall all iaktla viss älerhällsamhel. Del är möjligl att vi i och med värt medlemskap i den koloniala kommillén efler resonemang med represenianier för ulvecklingsländerna i denna kommilié' kan uppnä bällre resullal, som står i överensstämmelse med våra önskemål all isolera de regimer som i södra Afrika represenlerar en raspolitik, som är oss djupt förhatlig, I sä fall är vi beredda all i del avseendel vara aklivi verkande.

Herr Helén var ocksä inne pä händelseförloppet i Indokina och sade därvid nägra ting, vilka jag i och för sig kan inslämma i. När del gäller händelseulvecklingen i Indokina vill jag emellerlid påpeka, att det är en senl påkommen omvändelse frän folkpartiets sida. Jag behöver inte erinra om de diskussioner som vi pä sin lid hade med den förre folkpartiledaren i det avseendel. Jag har en känsla av all herr Helén kanske lagil lärdom av dessa diskussioner. Men jag lycker ändå alt del kan ha ell vissl värde all slä fasl vad regeringen lidigare sagl belräffande poliliken i Indokina.

Jag vill då erinra om förra årets ulrikesdeball, som ägde rum den 29 april. Del var strax före invasionen i Cambodja. Jag hade då lillfälle all diskutera läget i Indokina med den dåvarande moderalledaren, som jag utgick ifrån representerade de moderatas ständpunkler i varje fall i del hänseendet. Han hävdade att Förenta staterna slagit in på en avspännings-poUtik i Vielnam, Han syflade dä pä den s, k. "vietnamiseringspoliliken".

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Han sade då bl, a,: "Pä delta säll har Amerikas Förenta staler visal sitt UlrikespoUliska ansvar för en ulveckling i världen i riktning mol fred och frihet."

1 min replik sade jag att jag ställde mig synnerUgen skeptisk lill delta uttalande. Jag menade att "vietnamiseringen" syftade lill en militär och inle Ull en politisk lösning av konfliklen. Jag underströk all enligl min åsikt ökade riskerna nu för en förlängning av kriget i Vielnam. Därför kunde jag inle ansluta mig till hans bedömning av händelseulvecklingen. Tyvärr fick jag rätt. Jag fick aUlför räll.

Nästa dag, den 30 april, tillkännagav president Nixon den amerikanska och sydvieinamesiska invasionen i Cambodja.

I deballen diskuterade vi ocksä statskuppen i Cambodja mol prins Sihanouk, Moderalledaren hävdade, att kuppen fört en ny, mera västorienterad regering lill makten, som kunde förväntas ge neulralilels-begreppel en striktare tolkning än vad som var fallel under Sihanouks lid.

Ja, som alla i dag kan se är della idel förlista ständpunkler med hänsyn tagen till händelseutvecklingen senare. Jag tillät mig också att betvivla denna bedömning. Världspressen har ju lämnal skakande rapporler om massakrer pä vietnameser och kambodjaner av vietnamesiskt ursprung. Jag frågade därför om det inte i stället var så alt den nya regeringens kurs i Cambodja riskerade all öppna, som jag ullryckle det, blodbadets dammluckor över andra delar av Indokina än Vielnam, Tyvärr visade del sig all även denna fräga var berättigad.

Herr talman! Del gångna årel har visal alt det verkliga hotet mol Cambodjas självsländighel kommit inle sä myckel från Nordvietnam som frän den amerikanska vietnamiseringspoliliken. I dag bränner och plundrar sydvieinamesiska styrkor i Cambodja, Del förr av kriget relativt skonade landel är nu elt land i brand. Bombningar av hillills aldrig skådat slag drabbar den kambodjanska landsbygden, och städer och samhällen utplånas på samma systematiska och effektiva sätt som på sin lid skedde i Nordvietnam, Jag vägar dessulom säga att en korrupt militäriunla i Phnom Penh slrider mera internt om amerikanska dollar än mot en fiende som tUl övervägande delen beslår av landels egen befolkning. Den härskande klicken representerar i själva verket etl dödsmärkt syslem, söndertrasat av våld och vald.

Mot bakgrunden av vad som nu händer och i anledning av vad moderatledaren sade under vär förra ulrikespoliliska debatl freslas man all säga att prins Sihanouk kanske förde en skicklig ulrikespolilik. Genom en balansgång som var avpassad efter de maktpolitiska förhållandena i Sydostasien lyckades han hälla sitt land ulanför kriget och bibehålla freden och självständigheten.

Vietnamiseringspoliliken har inte, som moderatledaren gjorde gällande, inneburit någon nedirappning av kriget. Tvärtom har den inneburit en upplrappning och utvidgning av krigföringen Ull hela Indokina,

Förra årel vid den här liden lalade man om Vielnamkonflikten. I dag lalar man om IndokinakonfUkten. Efler invasionen i Cambodja följde de återupptagna bombningarna av Nordvietnam och sedan invasionen i Laos. Ja, de senaste dagarnas händelser gör all man kan lala om en grym och kostbar mililär turism utövad av Saigonlrupperna som säkerligen inle har

ökal de lurislandes anseende i Laos,

Vad som håller på all ske i Sydoslasien - invasionerna i Cambodja och Laos saml de älerupplagna bombningarna av Nordvietnam — karakteriserar jag som en logisk följd av en felaktig politik. Man baserar sin poliiik pä föreslällningen all om försörjningslederna mellan Nord- och Sydvielnam avskäres blir det lugn i Sydvielnam. Man misslyckades med all förstöra basorganisationen i Cambodja, Därför måste man nu skära av leden högre upp. Samtidigt försiör man kommunikationslederna i Nordvietnam genom bombningar och flygaltacker, Della är ett kortsiktigt militärt länkande som inle lar hänsyn lill den poliliska verkligheten, Självklarl är att man lyckas förstöra en del förråd och baspunkter genom dyUka operalioner, men del är inle på någol sätt krigsavgörande, Ivärlom, den amerikanska krigsmaskinens framfart har slarkl de indokinesiska folkens enighel i kampen emot den utländska inblandningen.

I förra ärels regeringsdeklaration sade vi att ulvecklingen syntes leda till en polarisering av de poliliska kraflerna i Indokina. I dag kan vi konstalera all del är precis vad som har inlräffal. Frontställningarna har avgränsats och fördjupats mer än någonsin lidigare, Pä ena sidan finns USÄ:s väldiga militärapparat med sydvietnamesiska, kambodjanska och laoliska regeringsarméer, som är ulrustade och belalda av amerikanerna, och pä andra sidan finns nordvielnamesiska, laoliska, kambodjanska och sydvieinamesiska folkarméer som sedan februari i är för första gången opererar under etl gemensaml mililärkommando, Poliliken har lell lill en samordning inte bara av del poliliska molsiändel ulan också av del mililära molsiändel och har sålunda hafl ungefär molsall effeki mol vad mililärerna med sill speciella tänkande utgått ifrån.

Så nägra ord lill herr Hermansson i Slockholm, Han nämnde att vi motverkade — om jag skulle fatta honom räll — avspänningspoliliken mellan ösl och väst i Europa därför all vi inle erkänner Tyska demokraliska republiken. Gör vi det, herr Hermansson? Hur förhäller del sig för närvarande dä man verkligen genom den väsllyska regeringens handlande har manövreral in i ett läge, där det finns möjligheler ati få Ull slånd en avspänning pä längre sikl? Vi vel att Brandl hemma i sill eget land har alt räkna med en myckel härd opposition gentemot sin öslpolilik. Vi vet att hans motståndare kommer att ulnyltja varje sleg, som las i och ulanför den federala republiken, som ammunilion emol Brandts öslpolilik. Jag är övertygad om all om en socialdemokralisk regering i Sverige skulle vidta den äigärd som herr Hermansson nu talar om, skulle del användas av Franz Josef Strauss och hans anhängare genlemot regeringen Willy Brandt,

Har vi skäl all ge den opposition som riklar sig mot östpolitiken ett sådant handtag i nuvarande stund? Jag anser att vi icke har del. Allra helsl som ulvecklingen lell därhän alt vi nu kommii äiskilliga sleg närmare, som jag hoppas, den tidpunkl när del kan ske en uppgörelse angående förhällandet mellan Öst- och Västtyskland och en ratifikation av avtalen meUan Sovjetunionen och Polen ä ena sidan och Väsllyskland å andra sidan. Della kan i sin tur öppna vägen för all del tyska folkel också skall bli representerat i Förenta nationerna - då frägan om ett erkännande renl aulomaliskl löses. Framhärdar verkligen herr Hermans-

Nr54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

son i all vi skulle förfara på ell sätt som innebär all vi siärker de krafler som försöker molverka avspänningspolitiken mellan öst och väsl?

Herr Hermansson kom ocksä in pä läget i Pakislan och ställde direkta frågor till mig. Dess värre förhåller det sig sä all med del inbördeskrig som pägär har vi myckel små möjligheter att kontrollera vad som inträffar i Öslpakislan, Della är en inre angelägenhel i försia hand, mäsle man säga, även om nalurliglvis där kan ulföras dåd som vi har all anledning att med uppmärksamhet följa och som också utifrån våra synpunkter mäste vara förkastliga. Men vi är inte ensamma om att iaktta älerhällsamhel pä grund av all vi inle känner lill hur förhållandena ulvecklar sig i Öslpakislan, Jag kan säga herr Hermansson att det finns staler på belydligl mindre avsländ därifrån än Sverige, som ocksä är yllerligt älerhållsamma när det gäller händelseulvecklingen i Pakislan, Jag kan nämna Kina, som hittills inte med elt ord har sagl någonling belräffande händelseulvecklingen där, och dä skall vi ändå vela all Kina bör ha ganska slora möjligheler all la reda pä vad som sker alldenslund della land befinner sig på - om jag får ullrycka det så - relativt vänskaplig fot med regimen i Pakislan,

Men jag kan försäkra herr Hermansson att vi med myckel slor uppmärksamhel kommer alt följa händelseutvecklingen och att vi också när vi får vela mera och, har fäll en bällre överblick över läget skall slä till tjänst med de upplysningar som han uttryckt önskemål om.

Herr Hermansson ironiserade vidare över en formulering i ulrikesdeklarationen. Vi har där sagl all USA är den mesl aktiva av slormaklerna när del gäUer all bistå de på olika sidor kämpande i Sydostasien. Han lycker att det är någonting som borde gå till skolböckerna i framliden därför all del efler vad jag kunde förslå enligl hans förmenande är etl myckel banall påpekande.

Är det det, herr Hermansson? Kan man förneka att USA är mesl aklivi när del gäller att bistå sina bundsförvanter i Sydoslasien? Eller viU herr Hermansson göra gällande all exempelvis Sovjetunionen och Folkrepubliken Kina skulle vara helt inaktiva när det gäller konflikten i Sydostasien? Jag lycker alt del för honom som kommunist skulle vara en svår anklagelse emot Sovjetunionen och Kina, Ty del skulle innebära alt etl förnekande av alt dessa slaler skulle hjälpa Nordvietnam och de på samma sida kämpande slyrkorna.

Förnekar herr Hermansson del? Om han inte förnekar det, måste han väl ändå erkänna all vår beskrivning är riklig när vi säger att amerikanerna är mest aktiva därför att de inte bara hjälper med materiel och förnödenheter - som Sovjetunionen och Kina gör - ulan ocksä aklivi sätter in sina egna flyg- och markslridskrafler. Är del så galet att regeringen har päpekal delta i sin deklaration?

Slutligen gjorde herr Hermansson gällande att vi har gett en konstig beskrivning av läget och att vi inle i den här deklaraiionen har sagl tillräckligt bestämt ifrän Ull framför allt den stormakt som dellar mesl aktivt i striderna i Sydostasien, Ja, herr Hermansson ställde en fräga till mig för nägon lid sedan när del gällde aktionen i Laos, och jag förklarade att vi frän regeringens sida brännmärkte en sådan aktion. Efter vad jag kunde förstå tyckte herr Hermansson i varje fall för fjorton dagar eller tre

veckor sedan all delta var tillräckligt.

Belräffande den kemiska och biologiska krigföringen, som herr Anlonsson var inne pä och som herr Helén snuddade vid, villjag säga all vi kommer - och del har jag för resien utlovat i en replik med anledning av ett interpeUationssvar för någon tid sedan - all vara aktiva när det gäller all verkligen uppnä resullal för att påverka den moderna krigföringen, som framför alll gär ul över civilbefolkningen.

Den svenska regeringen är fulll medveten om all besprutning frän luften med växlförslöringsmedel har en väldig omfattning och att del ges alll fler bevis för de ohyggliga konsekvenserna härav — missfall, fosterskador, missbildningar och längsikliga, kanske ohjälpliga skador pä slora naturområden. Denna krigföringsform med sina - jag vill ullrycka del sä — anonyma slryphänder har väckl indignalion över hela världen, inle minsl i USA, och del är hög lid all den upphör.

EnUgt 1925 ärs GenéveprotokoU är kemiska och biologiska stridsmedel förbjudna i krig. Jag skall erkänna alt USA ännu inle har anslutit sig lill protokollet, men de regler som prolokollet innehåller anses numera gälla för alla staler, oberoende av om de har anslutit sig. Den uppfattningen förefaller också USA självl ha. Pä officiellt amerikanskt håll har man försöki hävda alt protokollets förbud inte skulle läcka lärgaser och växlförslöringsmedel. Del är en uppfattning som sannerligen inle delas av mänga. FN:s generalförsamling antog på hösten 1969, med Sverige som drivande kraft, en resolulion som klarl ullryckle uppfattningen all förbudet i GenéveprotokoUet gällde även dessa medel. 80 stater röstade för resolutionen. Bara USA, Australieii och Portugal röstade emol. Av de slaler som avstod vid omröstningen framförde bara ell fälal nägra tvivel om tolkningen.

Vi anser oss därför ha fog för vär uppfattning all USA:s användning av förslörelsemedel i Indokina är en folkrällsstridig form av krigföring. Vi kommer också all med denna ulgångspunkl la upp frägan vid den Rödakorskonferens som skall håUas om en tid i Geneve. Vi säger: De ohyggliga konsekvenserna av de handlingar som utspelas börjar undan för undan slä klara. Om man inle låtit hejda sig av reglerna, borde man åtminstone rygga inför anblicken av vad man har ästadkommil.

Den svenska regeringen svävar således inle heller på den punklen på mälel.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr HELEN (fp) kort genmäle;

Herr lalman! Jag tror att jag för en gångs skull inle behöver la nägon match mot klockan. Det är bara tvä punkler i utrikesministerns inlägg som jag vUl kommentera.

Det ena är hans resonemang om arbetet i FN:s kolonialulskolt. Jag håller helt med ulrikesminisiern om att det är en komplicerad sits där, med de anspråk som den afro-asiatiska gruppen har haft på nära nog ensamräll all framlägga resoluUonsförslag,

Mill inlryck är - folkpariiel har ändå besall slolen i fjärde ulskoltei under hela 1960-lalet och där fält inblick i förhållandena - all vid vissa tidpunkter har man inte ställt sig avvisande om Sverige velat delta i och

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

följa ularbelandel av sädana resolutionsförslag. Men del viktiga i utrikesministerns konstaterande är att vi i och med att vi träder in i kolonialkommillén får bättre möjligheler all ocksä la egna initiativ i kampen mot den förnedrande raspolitik som i vissa situalioner 1. o. m. är en fara för världens fred och säkerhei.

1 den andra punkl där jag korl vill kommentera ulrikesminislerns svar gav han efler liiel kringelikrokar den kommenlaren till sitt ullalande av den 22 mars att det skall lolkas som att man frän svensk sida när det nu gäller all förverkliga de uppsatta förhandlingsmålen i Bryssel, nämligen all nä nära, varakliga och omfattande ekonomiska förbindelser, inte tänker kasla in handduken innan förhandlingarna har böriai ulan all del är därför man efterslrävar en tullunion.

Jag häller med utrikesminisiern om all det fär man inle gratis. Del kommer att kräva mycken förhandlingsskicklighel. Men vi har skickliga förhandlare. Därför är del vikligl all vi nu fäll detla konslalerande från ulrikesminisiern. Om del råkade ges med mer nerdragna mungipor än jag någonsin kan preslera så spelar del ingen roll. Del länker jag inle la någon debatl om.

Herr BOHMAN (m) korl genmäle:

Hen lalman! Ulrikesminisiern rällade lill del missförstånd som kunde ha föranletls av hans egna uttalanden. Och del missförståndet är ju föranlett av följande händelseutveckling, 1 november förklarade regeringen all medlemskap i EEC var länkbart. Den 18 mars förklarade man all nu gick del inle med medlemskap; nu skulle det vara tullunion. Och fyra dagar senare gjorde ulrikesminisiern ell ullalande som lydde pä att inle ens en tullunion kunde komma i fråga. Men nu har vi alltså fått det klarlagt att avsikten inte var den som man fruktat, och det är bara bra.

När ulrikesminisiern sedan kom in pä neutralilelspoliliken och mill anförande som anknöt härtill, använde ulrikesminisiern del gamla vanliga sällel nämligen alt höja rösten i brist pä argumeni. Ulrikesminisiern gjorde gäUande all han fick dålig smak i munnen när han lyssnade Ull mig. Bilden hade väl varil egentligare om han hade sagl alt han fick dälig smak i munnen när han själv lalade. Del sällel all föra debali är rält meningslöst. Del är inle ägnal att rälla till eventuella missförstånd.

Sedan fick vi en repetitionskurs i vad svensk neulraUlelspoUUk egenlligen är. Även den var skäligen onödig, eflersom vi är överens pä denna punkt. Vad hela mill anförande var uppbyggt på var en kritik av regeringens handlingssätl, alt man lagil ståndpunkt för tidigt och innan man visste vilka undanlag vi skulle kunna åsiadkomma.

Den andra punkl där jag riklade kriiik mot regeringens handlande var alt jag menar all regeringen inle bedrivil effekliv informaiion. Den har inle bidragil till all skapa allmän förståelse i Sverige för de syflen och del arbeie som bedrivs nere i EEC.

Vi fick av herr Bohmans anförande klarl för oss all EEC var en maktpoUtisk faktor, sade utrikesministern. Ja, vad är en maktpolitisk fakior? Ingen kan väl beslrida att EEC i dag är en ekonomisk

maktfaktor. Men det hell avgörande är att EEC syflar UU alt genom ekonomiskl samarbete riva murarna i hela Europa, Jag påvisade de ansatser man gjori nere i Medelhavsomrädel. Jag ulialade en förhoppning om all EEC:s arbeie ocksä skulle bära frukl genom all närma även Östeuropa och Väsleuropa lill varandra. Jag återgav regeringens egei förslag lill OEEC från 1951 för att visa att man den gången i varie fall hade slörre förståelse för tanken pä ell över gränserna enat Europa. Jag syflar här både pä ösl och väsl. Men utrikesministern tar lydligen avstånd från uttalandel. Vad var det som var stötande däri? Del syftade inte alls enbart på en gemensam kullursyn. Del troligen av Dag Hammarskjöld och Östen Undén på den tiden formulerade förslaget syftade i stället till etl enande av denna gamla slilna världsdel.

Sedan kritiserar utrikesministern mig för att jag skulle ha en avvikande syn på förhållandet mellan öst och väst, 1 vilket hänseende då? Jag sade uttryckligen att jag ansäg att del var värdefulla insalser som Willy Brandl gjort för all närma ösl och väsl, men jag sade också ifrån alt del finns de som har delade meningar om hur långl man egentligen kan komma på den vägen.Kan man göra gällande all Willy Brandls politik vittnar om verklighetssinne? Jag erinrade om att del pä den punklen råder delade menmgar. Och de delade meningarna är inle, herr utrikesminister, begränsade efler parliUnjerna - de finns pä mänga häll i Europa. Jag drog fram detta utan att redovisa en egen ståndpunkt, bara för att visa hur svärl del är att vara tvärsäker rörande etl händelseförlopp som är sä svåröverskådligt som den tyska östpohliken.

Så säger utrikesminisiern: Herr Bohman vUl skaffa sig en profil; herr Bohman vill gä till eftervärlden som "mannen med profil". Ja, jag föredrar det. Och jag tror inle att Torsten Nilsson skulle vilja gä till eftervärlden som "Torslen Nilsson ulan profil". Äv de allernaliven föredrar jag del första, det skall jag öppel erkänna.

Sedan åberopade utrikesministern en debatt föna året med min företrädare i ämbetet som skulle ha gjort gällande all den neutralitelspolitik som komme att bedrivas i Cambodja var bällre än den som bedrevs tidigare. Jag har kontrollerat vad vederbörande sade. Han gjorde inte ell så preciserat uttalande. Han uttryckte slark tveksamhet. Han sade: "VUka konsekvenser för framtiden dessa förändringar av lägel i Sydostasien kommer alt medföra är del i dag svårl all sia om. Det förefaller emellertid sannolikt, att oron kommer att bestå Ull dess en reell lösning har uppnåtts i den centrala konfliklen — i Vietnamkriget."

Man kan naturiiglvis diskulera orsaken Ull vad som hände i Cambodja. Var det neutralitetspolitiken som misslyckades eller vad hände? Del är vanskligl all säga. Men vad händelseförloppel visar är all man skall vara försiktig när man leker med neutralitetspolitik. Pä den punkten kan utrikesminisiern och jag, trots olika äsikler i andra hänseenden, ändå Ull sisl enas.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

Herr ANTONSSON (c) korl genmäle:

Herr lalman! Jag har för min del upplevl deballen hillills i dag sä all de Ire största partierna slår varandra myckel nära i bedömningen av säväl del allmänna utrikespolitiska lägel som EEC-frågan.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Utrikesministern lyfte visserligen upp herr Bohman pä en piedestal av samma höjd som den på vUken vi placerar Alexander den store med knuten och Columbus med ägget, och herr Bohman har nyss förklarat all han inte har någol emot att gä lill eftervärlden med en profil. Den väsenlliga skUlnaden är väl ändå att Alexander den store lyckades lösa den "gordonska" knulen, men efter all ha lyssnat på herr Bohmans anförande är jag inle alls säker pä all han är kapabel all för Sveriges vidkommande lösa den "gordonska" knulen när del gäller EEC, Jag Iror därför inte all ulrikesminisiern behöver vara så rädd för herr Bohman, Alexander den store löste den "gordonska" knulen med sill svärdshugg, om jag minns rält, och även om herr Bohman är kapten i reserven tror jag inte alt han har de rätta talangerna.

Det är sanl all jag i milt anförande inle kriliserade ulrikesminisiern för hans anförande i Slockholm där han ullryckle vissa länkar om lullunionen. Anledningen lill all jag inte gjorde del var alt jag lyckle all ulrikesminisiern i slort selt hade räll i sin bedömning, och dä fanns del ingen anledning alt krilisera. Jag sade lidigare i dag all vi från värl håll anser all man skall krilisera regeringen när man tycker all den har fel och inle Ivärlom. Det kanske behövs en informationskampanj, och jag noterar med tUlfredsslällelse all herr Helén anslöt sig lill herr Hedlunds lanke pä en brett upplagd informationskampanj. Jag har för min del flera gånger sagt all vi i förhällande lill andra länder har en myckel lorflig EEC-debatt här i landet, och jag vill därför rikta en allvarlig vädjan lill regeringen att skapa de materiella, ekonomiska förutsältningarna för de politiska partierna, för folkrörelserna, för pressen att här kunna driva en saklig och upplysande kampanj. Herr Hedlund sade i går all en informationskampanj under mottot Samverkan med EEC är vad vårt land behöver, och jag noterar med lillfredsslällelse alt såväl herr Helén som herr Bohman har anslutit sig lill della.

Jag vUl konkludera, herr talman, med all säga all i nuläget framslår det som väsentligast, ätminsione för mig, ati vi sä snarl som möjligl får ell konkrel program för della omtalade nära, omfattande och varakliga samarbele med EEC, Beskedel den 18 mars om det nya utgångsläget gör del möjligl all vi redan nu inriktar oss pä prakliskl förhandlingsarbele, och del är belydelsefulli alt det finns — som jag redan har poängterat — en slor enighel bakom denna uppfallning: socialdemokratin, centern och även, som framgick av herr Heléns anförande, folkpartiet.

Slutligen, hen talman, viU jag gärna, eflersom jag i mitl inledningsanförande starkt fördömde användningen av biologiska och kemiska stridsmedel, nu till sist notera med tillfredsställelse att utrikesministern sade att man avser all vara så aktiv pä della område som det är möjligl för ell liiet land.

Hen HERMANSSON i Stockholm (vpk) kort genmäle: Herr lalman! Med hänsyn till vad herr Antonsson tidigare har sagt i EEC-frågan skaU det bli hemskt spännande att se honom gä ul tUlsammans med herr Helén i en gemensam upplysningskampanj om samverkan med EEC. Vi är emellertid inle beredda att delta i den, del kan jag försäkra.

Del är tre punkter jag vill anföra lUI ulrikesminislerns inlägg. Han gav här en framslällning av neutralilelspoliliken som jag pä mänga punkter kan instämma i, men del mäste ändå vara på det visel all vär neulralilel inle kan vara beroende av inre förhållanden i olika block eller länder, utan Sverige mäste följa en fast neutralitetspolitisk linje oberoende av inre förhåUanden i andra länder. Delta ullryckle också det socialdemokratiska partiel i sin valhandbok i den senasie valrörelsen, där man underströk att Sveriges ulrikespolilik är dess egen och inte influeras av andra länder eller grupper i andra länder.

Där kommer jag tiU min andra punkl. Jag lycker all utrikesministerns argumentation, när han vände mot ell erkännande av TDR var en smula egendomligt, för där hänvisade han just till reaktionen hos grupper i andra länder, medan del lidigare faslslagils all Sveriges neulralilelspolitik skall vara beroende av vär egen bedömning.

Jag delar heller inte hans värdering av effekterna av etl erkännande av TDR. Ett erkännande av Tyska demokratiska republiken är, om Brandt vill ha en normalisering — och del förutsätter jag — ell slöd Ull denna politik och elt slag mol de reaktionära grupper i Västtyskland som inle vill låtsas om Tyska demokratiska republiken.

Utrikesminisiern säger alt ett erkännande skulle försvåra förhandlingarna och avspänningspoliliken, men jag anser alt mycket i stället talar för molsalsen. Etl erkännande skulle siärka de krafler som vill avspänning och normala förbindelser. De som är motståndare liU avspänning, som vUl gränsjusleringar, de är också motståndare till etl erkännande av TDR, Ätt inle erkänna TDR är alltså etl slöd till de krafter som bekämpar Brandts politik. Är det delta som Torslen Nilsson vill med regeringens nuvarande hållning?

Den tredje punklen gäller vad som i regeringsdeklarationen sades om Vietnamkriget. Därvidlag hänvisade utrikesminisiern Ull vad han sade till mig i ell svar om invasionen i Laos för några veckor sedan. Jag skulle ha varit betydligt mera tUlfredsställd om han i deklarationen frän regeringen hade upprepat det svarel, där man brännmärkte den amerikanska invasionen. Men nu gör man inle del i deklarationen, man lalar allmänt om all USA är den av slormaklerna som är mesl aktiv när del gäller att bistå de kämpande. Jag kallade inte della uttalande för banalt. Jag sade all del var en eufemism, en förmildrande och förskönande omskrivning, därför alt regeringen inskränker sig lUl detla i deklarationen.

Nu är det nämligen sä all USA inle endasl siöder vissa krafler i Sydvietnam, utan del är USA som är den drivande i kriget mot Indokinas folk. Det var del jag vUle framhålla med min anmärkning.

Jag lycker inte all ulrikesminislerns replik gör saken bättre. Han Ukställer ännu mera angriparen med slaler som genom sina leveranser hjälper den angripne att försvara sig. Här mäsle ju göras en klar skillnad. Av regeringen måste man begära att den bestämt skall fördöma USA.s anfallskrig och kräva all USA skall ul ur Indokina. Och del var i den andan som jag gjorde min anmärkning lill regeringsdeklarationen.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

Herr ulrikesminisiern NILSSON:

Herr lalman! Man har gjort gällande alt vad jag sade för nägon tid

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

sedan beträffande möjlighelerna av att vi skulle kunna ställas inför molkrav frän vär motpart under förhandlingarna i Bryssel — all della var ell missförsländ. Ja, var del egenlligen ell missförsländ? Jag har ell inlryck av all man från folkpartiets och moderaternas sida inle i och för sig missförstår ulan all det är - efter vad jag kan finna — en medveten misstolkning. Del är en misstolkning som härledes ur del missnöje man känner över regeringens handlande när vi efler mögel övervägande kom lill sluisatsen all vi i vårt eget lands intresse, med lanke pä Irovärdighelen av vår neulralilelspoliUk, inle kunde accepiera medlemskap.

Det är dä jag säger alt del begärs all vi skall gå ul med en upplysningsverksamhel om värl förhällande lill Gemenskaperna i Europa. När jag säger detla och samiidigi gör ell i och för sig nalurligl påpekande, lar man omedelbarl detla Ull intäkt fören misstolkning och säger att jag förorsakat elt missförstånd saml att jag borde ha uttryckt mig klarare. Vad är det för någonting i vad jag har sagl som innebär oklarhel? Den frågan är berättigad.

Herr Bohman kom sedan in på frägan om neutraliletspolitiken och vad han hade sagl belräffande den västerländska kullurkrelsen. Han kan väl inle komma ifrån all han därvid ändock satte in etl motsatsförhållande mellan vad regeringen sade pä 1950-lalel och vad den gör nu. I anslutning lill della påpekade han alt vi har fåll en ny slatsminisler, en ny utrikesminister och en ny handelsminister. Menade han ingenling när han sade detta i sill försia anförande? Men han kunde inle dölja reträllen i sill senare anförande.

Del förhöll sig på samma säll när det gäller hans inställning Ull den väsllyska regeringens östpoUtik. Vad gjorde han i sill första anförande? Jo, han framkallade en allmän bild av all den väsllyska regeringen gjort eftergifter. Den hade inle fått någonling i ulbyle, och underlonen var att regeringen gjort sig skyldig tUl en överdrift, när den gav lUl känna sin uppskattning av Västtysklands östpolitik. Men i sill andra anförande sade han alt han inte hade ullalal en egen sländpunkl. Jaså —ja, del kallar jag verkligen för reträtt. Han står vid vad han har sagl, men han säger inle var han står.

Del är för resten en ståndpunkt som i vanliga fall brukar intas av folkpariiel men som plötsligen herr Bohman nu har tillägnat sig. Jag förslår alt han med utgångspunkt i sin mililära sakkunskap har gjort vad som på mililärspråk heter en framgångsrik tillbakaryckning. Det var en så påtaglig glidning mellan dessa båda anföranden, all jag blev egenlligen nägol överraskad av del.

Vad sedan belräffar profilen så är det kanske inle mycket att orda om. Min avsikt var inte alt sälta Ukhetstecken — det kan jag försäkra herr Anlonsson — mellan Alexander den store och herr Bohman, De var förvisso båda militärer, men jag vill inte, när det gäller den mililära och kanske inte heller när det gäller den politiska strategin, sätta likhetstecken mellan dem.

Jag kan emellertid i och för sig förslå delta med profilen. Jag har ingenting emol alt vi, som jag sade i mill förra anförande, får ell politiskt parli som har en utpräglad profil när del gäller in- och utrikespolitiken. Del är myckel bällre alt man har etl sådant parti och vet vilka dess

uppfallningar är än all ha diffusa sländpunktstaganden pä skilda fäll som folkpariiel ofta gör sig skyldigt lill. Del gör slridslinjerna klarare, och man kan dra en klar vallendelare mellan den politik som regeringen för och den som moderalerna säger sig förelräda.

Det är alltså inte delta det gäller. Men vad jag i fråga om östpolitiken var litet förvånad över var i själva verkel att herr Bohman skulle låla sin profil somjag förul sa skulpteras av Franz Josef Strauss.

När del sedan gäller herr Hermansson och hans uppfattning beträffande erkännande av DDR, så säger han all det skulle vara ett slag mot de reaktionära grupper som finns i Västtyskland och annorstädes, om Sverige nu erkände Östtyskland. Ja, men skulle vi inte i del avseendel hellre kunna lita på den bedömning som exempelvis WUly Brandl har än den som herr Hermansson har? Den väsllyska regeringen mäste vara klar all den vad det poliliskl parlamenlariska slyrkeförhällandel belräffar har en lämligen ulsall posilion.

Vi vel all om vi skulle företa en handling som herr Hermansson förordar, så skulle del ivärlom bli ell handlag äl de reaklionära grupperna. Jag vill inle all man i och för sig skall la hänsyn lill inre förhållanden i det ena eller andra landet. När jag lalade om inre förhållanden beträffande neulraliletspolitiken, sä gällde det inre förhållanden här hemma. Jag påpekade all vi mäste ha en slabil ulveckling, all vi mäste kämpa för jämlikhel och all vi mäsle sociall göra befolkningen tillfredsslälld i vårl eget land - det är en av förulsällningarna för all medborgarna skall ha en vilja all försvara landel. Men jag kan ju inte komma ifrän ett sakförhållande, när jag bestämmer mill ulrikespoliliska handlande. Om del förhäller sig så all vi genom vårl handlingssäll undergräver de krafler som svarar för den avspänningspolilik vi önskar föra - och som herr Hermansson i Slockholm ocksä har deklareral all han vill ha - är del då en riklig politik? Enligt mill förmenande skulle vi dä i själva verkel motarbeta de slrävanden som vi gör oss lill lolk för.

Behöver vi verkligen sedan, herr Hermansson, efler mill lidigare anförande, tvista om regeringens inställning Ull huruvida Indokinakonflikten frän politisk synpunkt är riktig eller inte? Jag skulle helt vilja undvika att närmare ingå på frägan. Jag vill ocksä fatta mig korl. Jag förslår all herr Helén silier och noggranl räknar de minuler jag här använder för min replik. Och dä vill jag göra gällande, all vad vi gjorde i deklarationen var ingenling annal än alt vi beskrev elt sakförhållande. Och förhällandet är ju det — vilkel vi har sagl i deklarationen - att Förenta staterna sätter in flyg och markslridskrafler direkl i de pågående striderna, medan vi har konstaterat alt de som hjälper den molsatla sidan bara bislär med materiel och förnödenheter. Är denna beskrivning felaktig? Det är en objektiv beskrivning. Och jag tycker att detta ökar styrkan i uttalandel om händelseulvecklingen i Indokina,

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr HELEN (fp) kort genmäle;

Herr lalman! Utrikesministern borde väl vara tacksam för att jag gav honom en möjlighet all här rälla lill ell missförsländ som uppkommil av ullalandet den 22 mars. Jag refererade tUl del ullalande som chefen för den slörsla induslritjänslemannaorganisalionen i landel gjorde. Han är en

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

erfaren förhandlare, och han sade all del är märkligi all man frän regeringens sida forlsäller alt urholka den förhandlingsposition som vi till äventyrs kan ha i förhällandet till EEC. Nu gav jag utrikesminisiern en chans all lägga det missförståndet lUl rätta, och jag tolkade också utrikesminisiern sä gynnsamt som man över huvud taget kunde. Jag fäste mig vid del ullryck som ulrikesminisiern använde, alt man inte skall kasla in handduken i förväg, och jag nolerade del som ell lillfredsslällande besked. Och man mäste väl ändå vara bra sur, om man efler det gär upp och försöker att få till stånd en strid!

Vi frän folkpariiel söker inle strid när del gäller för Sverige sä Uvsviktiga frågor som löntagarnas trygghet och förelagens fortsatta utveckling. Vi avslår frän del, därför alt vi tror att detla för kommande generationer kommer all vara en angelägen fräga. Del är nästan liiet barnsligt att i della ögonblick försöka mucka gräl mol herr Bohman och använda termer som reservkapten och Uknande, Del är billigl all göra del, herr ulrikesminisler. Låt oss försöka la fasta på del väsenlliga, alt här finns en förhandlingsposilion all ulgä frän, som del är angelägel att de svenska partierna så längl möjligl stär enade omkring.

Jag hoppas att detla var ell uitryck för tillfällig surhet som vi kunnat konstalera inte är betecknande för utrikesministerns hållning i dessa frågor.

Herr BOHMAN (m) korl genmäle;

Herr lalman! Herr Helén har naturligtvis rätt. Inte har vi från oppositionssidan någon anledning att i denna viktiga fråga gä runt och försöka misstolka regeringen. Om man uttalar sig tillräckligt lydligl, uppkommer del inga missförstånd, herr utrikesminister! Del uttalande som del här gäller var otydligl, men nu är det klarlagt.

Det finns inget motsatsförhållande här, gjorde utrikesministern gällande, mellan de uttalanden som gjordes 1951 och de som gjorts nu. Jo, det finns del faktiskt. Sä klara uttalanden och en sä klar bekännelse lill tron på ett enal Europa som regeringen gjorde 1951 genom Dag Hammarskjöld och Östen Undén gör man inte i dag, och del tycker jag är beklagligt.

Vem är del som har "glidit", om vi nu skall använda vad som brukar vara utrikesministerns favoritultryck? Ja, inte är det jag som glider i min tro på vad elt enal Europa — och då menar jag enat i ordets rikliga bemärkelse, etl Europa där motsällningarna tonats ned - belyder för allas vår framlid, för Sveriges framlid. Jag skall inte en gång till läsa upp — det tar bara tid — vad jag sade om öst-väst, om Berlin och om Willy Brandt, Del räcker med att hänvisa dem som har följl debatien alt läsa innanUU i protokollet. Då får de klart för sig om jag har gjort mig skyldig liU en reträtt eller inte och alt utrikesministerns anklagelser för reträtt och glidning är felakliga. På den punklen fär läsaren full klarhei.

Sedan lill Johannes Anlonsson! Bildspråk är naturligtvis besvärligt och farligt. Jag skall därför inte jämföra Johannes Antonsson med Alexander den store eller med nägon annan historisk personlighet. Dä herr Antonsson talar om "gordonknutar" påminner jag mig all herr Antonsson en gång i liden har varit i Khartum, Men jag tror inte att det

där fanns några knutar av det slag som herr Äntonsson kunde lösa med Johannes-hugg,

Herr HERMANSSON i Slockholm (vpk) korl genmäle:

Herr talman! Utrikesministern ställde frägan; SkaU vi inle hellre Ula pä herr Brandls bedömning av effeklerna av ell erkännande av TDR än pä herr Hermanssons?

Regeringen skall nalurliglvis lila på sill egei omdöme, och del är den som skall avgöra saken lillsammans med Sveriges riksdag. All lita pä herr Brandts omdöme måste ju vara fel. Del kan inte vara WUly Brandl som skaU bestämma svensk utrikespolitik, Willy Brandl som är statsminister i elt blockbundel land. Del kan jurinle vara rikligt. Det blir ingen verklig neutraliletspolilik om man väljer sådana principer, herr utrikesminister! Den saken skall bestämmas av riksdag och regering. Men vad jag ville hävda och vad jag upprepar är att jag anser all regeringen gör en felaktig bedömning av effeklerna av elt erkännande av TDR för närvarande. Jag tror all ell erkännande skulle siärka de krafler som viU avspänning och skulle vara etl slag mol de reaktionära krafler som motarbetar avspänningen. VI fär dä diskulera vad som är den sannolika effeklen av etl sådant erkännande. Det är alltså på den punklen våra meningar är delade.

Vad del slutligen gäller dispyten om karakteristiken av Indokinakrigel och vad som står i regeringens deklaralion vUl jag säga alt jag anser det icke vara en objektiv beskrivning när man begränsar sig pä del sätt som regeringen och ulrikesminisiern gjort i sin deklaralion. För alt göra en objektiv beskrivning mäste man nämligen också myckel bestämt fastslå: det är USA som är angriparen i Indokina, del är USA som för kriget mol Indokinas folk, Gör man inle del tillägget, dä har man icke gjort en objektiv beskrivning.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Hen ANTONSSON (c) kort genmäle;

Herr lalman! Jag viU gärna ha sagl att jag inte har nägon åslundan all polimisera mot herr Bohman, men det var ett par avsnitt i herr Bohmans första anförande som för mig var en smula överraskande.

Herr Bohman sade all i en situation där vi inle längre ansöker om fulll medlemskap är della förhällande ägnal alt skada inte bara vårl land utan också del europeiska intresset, om jag uppfallade honom rält. Skall man verkligen behöva säga delta när auktoritativa uttalanden från EEC-häll klart ger vid handen all vi inte kan fä fullt medlemskap med bibehållen neutralitet? Om jag hade haft tid skulle jag ha kunnat citera hur många sådana som helst; vi har l.ex. utrikesminister Luns, som vi lalade om i förmiddags, och vi har Sicco Mansholt som rekommenderar associering. Vi har fält klarl för oss all vi måsle della i Davignonsamarbelel. UlrikespoUliska konsultationer etc. Vi har Haagmölel och Bonndeklarationen, om vi vUl gå längre tUlbaka i tiden.

Vad beträffar del ekonomiska samarbetet, herr Bohman, har jag inte uppfattat det så, alt del är någon slörre skUlnad meUan fuUl .Ticdlemskap och etl specialavlal, om vi kan komma så längl som vi önskar i det fallet. Herr Bohman sade ocksä all den ekonomiska och politiska — jag lade märke lill att han sade och politiska - ulvecklingen gär vidare och alt del

3 Riksdagens protokoU 1971. Nr 54-55

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

kan komma alt förändra vär posilion. Del var också etl av de yttranden av herr Bohman som gav mig anledning alt fundera över vad han egenlligen syflade på.

Och lill slul, herr talman: Herr Bohman leker med tanken pä det som kallas LUla Europa, en i och för sig vacker och idealistisk bild, dvs. ett oberoende och neutralt Västeuropa mellan de två giganterna i ösl och väsl — sä uttryckte sig herr Bohman — och anser att det skulle bidra lill avspänningen i världen. Tänk — jag tror icke elt dugg på detla! Märk väl att Lilla Europas aUra flesla stater är anslutna till den, som del heler. Atlantiska aUiansen, och jag tror då att man skaU vara bra blåögd för att hoppas alt delta skulle medverka till avspänningen, i synnerhet som vi nu har Davignonrapporten som pekar i rakt molsall riktning.

Hen utrikesminisiern NILSSON:

Herr lalman! Bara några få ord.

Vad beträffar herr Hermansson vill jag understryka att det är klarl alt vi bestämmer vårl handlande efler vårt eget omdöme. Men när vi skall bedöma en viss situation i värt eget land, i Europa eller i världen i övrigl, så måsle vi la hänsyn lill de faklorer som vårt handlande kan påverkas av. Då har herr Hermansson kommit fram lill att etl erkännande av Östtyskland enligt hans omdöme skulle vara riktigt, medan jag vet att ell erkännande av Östtyskland i närvarande situation enligt mitl omdöme är felaktigt.

TiU herr Bohman vill jag bara säga alt jag med den största tUlfredsslällelse lyssnat tUl hans hänvisning Ull prolokollet när det gäller vad han har sagt och vilka slutsatser man skall dra av det. Jag kan bara instämma i önskemålet alt vi skall läsa protokollet, och kanske vid något tillfälle herr Bohman och jag kan läsa det tiUsammans,

För hen Helén vill jag påpeka all jag aldrig nämnde ordel "reservkapten" beträffande herr Bohman. Jag talade om hans miUtära erfarenhet. Om man skulle resonera som herr Antonsson skulle det innebära att jag t. o. m. satte likhetstecken meUan den mililära erfarenhet som Alexander den store hade och herr Bohmans, Men det gjorde jag inle heller. Jag viU emellertid tiU herr Bohmans förmän säga, alt min erfarenhet av honom som debattör är att han verkligen kan bita ifrån sig själv, varför herr Helén i och för sig inle behöver ila honom lill hjälp.

TUl slut fru talman! När det gäller det historiska missförståndet om Khartum vUl jag inte blanda mig i den debaiten.

Under della anförande övertog fru andre vice lalmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr handelsminislern FELDT:

Fru lalman! När del gäller den del av den här debatien som skall syssla med Sveriges handelspolitik kunde man tänka sig att den framför allt borde klarlägga två ling: del ena huruvida det råder fortsatt enighet om den del av vår utrikes- och handelspoUtik som gäller förhällandel Ull EEC och del andra som vi nu kan dra upp riktlinjerna för, del fortsatta

förhandlingsarbetet.

När det gäller den första frägan är det inle myckel jag har att byta ord med hen Anlonsson om. Han ansluler sig helt lill regeringens bedömning. Men det finns etl par krumelurer i marginalen. Den ena är hans beskrivning av sina egna insatser för information och enighet i EEC-frågan, Jag kan dock läla den passera. Nu uppträder herr Anlonsson såsom en vice partiledare med del ansvar som anstår en sådan.

Men den andra krumeluren förljänar en kommentar, nämligen herr Anlonssons försök att bevisa att centerpartiet, framför allt företrätt av honom själv, redan under sommaren 1970 visade en helt enastående klarsynthel beträffande Sveriges möjlighel att nå medlemskap i EEC. Man skulle redan då ha skådat in i framliden och sell hur Davignon- och Wernersyslemen växte upp såsom oöverstigUga hinder. Jag vill bara påminna herr Antonsson om all hans partiledare så senl som i partUedardebatten i september forlfarande höll fasl vid linjen att Sverige skuUe ansöka om förhandlingar som gällde medlemskap. Det var försl när herr Hedlund hade utsatts för regeringens pedagogik som han accepterade tanken all vi skuUe lämna vär ansökan öppen, vilkel även skedde i november.

Jag lyssnade med stort inlresse till herr Helén, eflersom vi alla nu upplevl och pä olika salt deltagit i hans plågor och vända inför hotet att behöva la ställning i EEC-frågan. Men jag tyckte mig kunna konstalera alt det purgatorium som han har genomlidit under de senasie veckorna nu har givit ell visst resultat. Nu acceplerar herr Helén, säger han, det som ett politiskt faklum alt Sverige inte kan få fullt medlemskap i EEC. Jag tolkar delta så att herr Helén delar regeringens och centerpartiets bedömning att det är utvecklingen inom EEC, dvs. framför allt Davignon-och Wernenapporterna, som har gjort att medlemskap inte längre är en praktisk möjlighet för Sverige.

Dä är del bara elt klarläggande som behövs för att vi helt skall kunna föra undan den frägan ul ur diskussionen: Varför behöver herr Helén kalla della poliliska faklum för ell misslyckande i våra förhandlingar, om del hell och håUet beror pä utvecklingen inom EEC? Varför säger hen Helén Utet längre fram att regeringen har urholkat vår förhandlingsposition? Är inle della hell onödiga tvetydigheler, som pä nytt bibehåller den där behagliga känslan av all herr Helén mumlar och inle här vägar tala ur skägget? Del vore angelägel och intressanl med elt klarläggande.

Utrikesminisiern har redan hafl en diskussion med herr Bohman om hans tolkning av neutralitetspolitiken och läget i Europa saml situationen mellan ösl och väst. Jag skulle vilja komplettera den analysen av herr Bohmans anförande när det gäller hans beskrivning av EEC:s ulrikespolilik och Sveriges plats i det sammanhangei.

Herr Bohman gör en beskrivning av de utrikespolitiska ambitionerna ooch visionerna inom EEC, som han i slora stycken finner sympatiska, tilltalande och förenliga med de flesta länders iniressen. Del är honom obelagel att göra del. Han kommer sedan liU den punkl dä han drar sluisatsen av detla och säger: Ju slörre framgång de europeiska enhetsslrävandena får, desto slörre blir på läng sikl förutsältningarna för ett ekonomiskt och oberoende neutralt Europa mellan giganterna i öst

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

och väst. Del är fortfarande all right, om han hade stoppat där, men han traskar pä och säger omedelbart efteråt: Att efler maltet av förmägan medverka i sådana strävanden torde framstå som naturligt för vårl land. Vi har alllsä allt inlresse av all inom de gränser vår utrikespolitik utstakar ge värl aktiva stöd ål denna målsättning på samma sätt som Danmark och Norge gör.

Nu kan herr Bohman kanske säga att det möjligen är pä läng sikl som vi kan ansluta oss lill detta och aktivt medverka pä samma säll som Atlanlpaktsländerna Danmark och Norge, Men del är för värl ställningslagande i dag, herr Bohman, och för våra förhandlingar och beslut under det kommande halvåret, som ni utnyltjar visionen av Västeuropa som ett nyll maktblock som vi skall ansluta oss till.

Jag har dragit sluisatsen att vad som här beskrivs är en ny UtrikespoUtik — jag kan inle uppfatta den sä, all den skulle ha särskilt myckel att göra med den neutralitetspolitik vi hittills bedrivit och som vi tänker bedriva i forlsältningen.

En tolkning som jag gör av herr Bohmans uppfattning tycker jag styrks av den bäde lättsinniga och nonchalanta beskrivning som herr Bohman lämnar när del gäller EEC:s planer pä samarbete pä det UlrikespoUliska och ekonomiska områdel och ell neutralt lands möjligheter alt della i della. Herr Bohman kräver reella förhandlingar. Del var del vi skulle ha krävl innan vi fattade några beslut. Förhandlingar om vad? Jo, om behövliga och möjliga undantag frän de eventuella förpUklelser som vi kunde fä i Davignon- och Wernersamarbelel. Men kom ihäg att vi redan har konslaleral all vi inte kan acceptera Davignonsamarbelel bilvis eller partiellt. Vi kan över huvud laget inle delta i etl utrikespolitiskt samarbete av del slag som EEC nu har inlett. Om delta var vi ense för fem, sex månader sedan, när regeringsdeklarationen av den 10 november utformades, I den slår del otvetydigt och klart, att i ett sådant samarbete kan vi inle della.

Nu försöker herr Bohman beskriva del som om vi skulle förhandla oss lill någon sorts partiell delaktighet i delta samarbete.

Herr Bohman har gjort ell stort nummer av att regeringen har glidit, all regeringen har ändrat ståndpunkt. Del är dä högst befogat alt skicka en lilen fräga tiUbaka: Vad har hänl med moderala samlingspartiet sedan den 10 november utom alt del har bytt partiledare med - tydligen -egna personliga poliliska ambitioner?

Jag tycker ocksä all herr Bohmans handlag med svensk utrikespolitik ställs i en viss belysning av hans påstående att vårt beslul att deklarera all ell svenskt medlemskap inle längre är en praktisk möjlighel skulle ha skapat päfreslningar för del nordiska samarbetet. Vad bygger herr Bohman delta påstående på? Såvitt jag vet har ingen annan politiker i någol annal nordiskt land talat om påfrestningar för del nordiska samarbetet. Den enda påfrestningen för det samarbelel tycks vara herr Bohman själv, om han fortsätter med ullalanden av del slaget.

Jag märker att herr Hermansson i Slockholm fortfarande har stora svårigheter att placera in sig i det spektrum av attityder och äsikler som har utformats kring EEC-frågan. Han slrider forlfarande mot en svensk anslutning liU EEC — det är dock en väderkvarn i dag, eflersom vi redan

har konstaterat att det inte blir fråga om nägon svensk anslulning. Han går längre i sill senasie anförande och säger, om jag har tolkat honom rätt, all vi inle heller skall ha nägol handelsavtal. Han säger att vi inle skall krypa bakom EEC;s tullmur.

Däremot förklarar han att han är upprörd över att slatsministern och även andra har konslaleral all de som hell säger nej tUl varje form av samarbele ger uttryck för en isolalionism. Del gör inle vänsterpartiet kommunislerna, säger herr Hermansson. Vad är del då de vill? Jo, del framgår äntUgen här i anförandet, nämligen att del Sverige skall arbeia för är all med staterna inom den västeuropeiska gemensamma marknaden ingå samma typer av överenskommelser som vi har med andra slaler, dvs. överenskommelser som är vanliga mellan suveräna och självständiga staler. Jag har svårl alt tro all man kan ullrycka del mera menlöst och mera diffust vad det här är fråga om. Del mäsle ju bli ell avtal under alla förhållanden, och del är ell avtal mellan suveräna stater som vi kommer att sluta med den uppläggning som förhandUngarna har. Herr Hermansson kunde kanske besvära sig med alt tala om vilkel innehåll del avtal skall ha som han kräver att vi skaU skaffa oss.

Fru lalman! När del gäller den andra delen av debaiten, nämligen riktUnjerna för hur del forlsalla förhandlingsarbetet skall bedrivas, har både herr Helén och herr Bohman tyckt sig se all den deklaration som lästes upp i dag är ett passivt dokument ulan ullryck för vilja all nä nägra resullal, och man är myckel bekymrad för del.

Vi säger däri alt allt det vi i deklarationen av den 10 november uppställde som mäl för våra förhandlingar forlfarande gäller. Vi beskrev ocksä i denna deklaralion i november innehållel i etl sådant samarbete. Jag skall dock repelera detla, eftersom det i diskussionen med utrikesministern visade sig alt utrymmei för medvetna eller omedvetna missförstånd fortfarande tycks vara stort.

Del primära svenska intresset i det här sammanhanget är - det har vi sagt mänga gånger — att få tullfrihet i all samhandel med etl utvidgat EEC. Del gäUer både induslri- och jordbruksprodukter. Vi har med all önskvärd krafl slrukil under belydelsen av ökad frihandel, inle bara för exportens ulveckling ulan ocksä för all vi skall få en av konstlade handelshinder ostörd struklurulveckling i vårl lands näringsliv.

Men vi har också sagl alt vårl intresse inte begränsas lill tullfrihel. Vi inser ocksä betydelsen av all Sverige kan la en aktiv del i utvecklingen av det ekonomiska samarbetet i Europa pä mänga andra områden. Del gäller exempelvis indusUiellt och teknologiskt samarbele — del nämnde herr Helén — arbelel pä alt undanröja andra än lullmässiga hinder för del fria utbytet av varor. Det gäller ambitionen alt skapa fri konkurrens och väl fungerande marknader i Europa, Där ingår i diskussioner kring arbetsmarknad, kapitalrörelser och elablering, slrävan till en bällre samordning av konjunkturer och ekonomisk politik i Europa, Vi är posilivi instäUda tUl denna utveckling. Vi vUl la akliv del i arbelet för den, men del skall ske inom ramen för en bevarad nationell handelsfrihet och en fast och konsekvent neulralilelspolitik.

1 de här avseendena är del ingenting som har ändrats. Regeringen har giorl den bedömningen alt den lösning av del lullpoliliska samarbelel

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

som bäst kan tjäna som underlag för den breda samarbelslösning vi efterslrävar är en tullunion meUan Sverige och EEC. Till della - dvs. all gä in i en luUunion med EEC genom etl särskill avtal — förklarar vi oss beredda i regeringsdeklarationen frän november. Inte heller i det avseendel har någonting ändrats.

Men jag vill göra mina meddeballörer och kammarens ledamöter medveina om att varje lösning har sina komplikationer. En luUunion är inte bara tullfrihet i samhandel. Den innebär ocksä alt den som är med i en säda union skall harmonisera sina tullar mol Iredje land. I del här fallet innebär harmoniseringen ganska naturUgt alt del blir Sverige som fär anpassa sina yllre tullar till EEC. Frän svensk synpunki har en sädan anpassning ingel självständigt intresse. Vi har ingen anledning all driva just del intresset. Det belyder vissa lullhöjningar pä en del områden med negativa konsekvenser för produktionskostnaderna i våra förelag. Men med elt undanlag — oljan — är dessa konsekvenser inle värre än alt vi kan bära dem, och dessutom motverkas de av tullsänkningar pä importen frän EEC.

Sedan är del en annan sak. I den tullunion som EEC har byggl upp skall medlemmarna i princip driva en gemensam lull- och handelspolilik utåt. Ännu har man inte helt realiserat det här, men man eftersträvar del.

När vi deklarerade vär beredskap all gå in i en tullunion med EEC betydde det också alt vi är beredda all anslula oss UU den handelspoUtik som EEC kan komma att bedriva i framliden. Vi kan göra del desto lältare som EEC:s aUmänna inställning till ulvidgad frihandel och forlsall lullavtrappning på världslig basis slär mycket nära de principer och strävanden som Sverige stött och stöder.

Men vi måsle göra en reservation mol den gemensamma handelspolitiken, och det är ingen ny reservalion. Den gjordes redan i 1962 års ansökan om förhandlingar med EEC om en associering. Bakgrunden är helt enkell all handels- och tullpolilik kan användas i utrikespolitiska syflen eUer åtminstone ges en utrikespolitisk udd som led i något slag av ekonomisk krigföring. Därför mäsle vi förbehålla oss rällen att bedöma framtida handelspolitiska åigärder, som EEC kan komma att vidta mot tredje land, ur neutraUtelspolilisk synpunkt. Del kan också belyda att vi avstår från svenskt deltagande i sådana åtgärder eller avtal som enligt vär egen bedömning strider mot neutraUlelspoliliken. Jag bedömer det inle som särskUl sannolikt att sädana här förbehåll någonsin kommer all behöva aktualiseras, men vi måste ändå ställa kravel att ha rällen till förbehåU.

Det vi i dag inte vet är om vär förhandlingspart gär med på alt ge oss en sädan särstäUning i luUunionen. Den frägan kan vi inte fä svar på förrän vi har gått in i förhandlingar. Därför är del i dag omöjligt alt påstå alt etl avtal om en tullunion med full visshet kan uppnås. Våra förhandUngar kan naturligtvis stöta pä svårigheter av det slag somjag nyss nämnde eller ocksä pä andra svårigheler som vi i dag inte känner till. Men om svårigheter uppstår kommer det inte att bero på att den svenska regeringen i något slag av trUskhel konstruerar nya svårigheter eUer sädana som inte finns.

Jag tror man bör observera en sak: Förväxla inte trosvissheten när det

gäller prognoser angående förhandlingarnas resultat med beslutsamheten att med faslhel och konsekvens försöka driva förhandlingarna till framgång. I sak kan vi alllsä ta en harmonisering och förpliktelse i en omfattning som svarar mot en tullunion. Del är del väsentliga. Skulle samma mål, när det gäUer frihandeln, faslhelen och varaktigheten i samarbelel kunna nås också i andra lösningar så ser vi inget skäl alt nu på förhand avskriva dem.

Del har väckts frågor och ställts förslag som gäller vår informationsverksamhet. Det är framför alll tvä Ung som regeringen har kritiserats för. Herr Bohman, och jag tror också herr Helén, var för del försia inne på att de okunniga och iUvUliga krafterna har fått häria ostört. För det andra har det pästålls att vi har haft en myckel dälig kontaki med arbeismarknadens och näringslivels organisationer. TiU herr Helén, som framför aUl har intresserat sig för våra kontakter med näringslivels och arbeismarknadens organisalioner, vUl jag säga all vi har två fora för sådana kontakter som gäller både näringslivel och arbetsmarknaden. Det är handelspolitiska rädel och rådgivande kommiltén för integrationsfrågor. Vi har med dem haft relativt täta överläggningar, öppna och livliga diskussioner. När det gäller jordbruk och fiske finns det regelbundna kontakter meUan jordbruksdepartementet och företrädare för jordbrukels, trädgårdsnäringens och fiskels organisationer. Jag vet inte vilken organisation del är som känner sig ha för Utet kontakter med regeringen. Herr Helén är välkommen alt upplysa om vem som stäUer större krav pä konlakl och information. De organisationer vi har kontakt med i dessa former har i varje fall, sävill jag förslär, förklarat sig nöjda.

När det gäller vär informationsverksamhet skaU jag inte trötta kammaren med att räkna upp det malerial som vi nu alltsedan EEC-frågan över huvud taget blev aktuell sänt ul och på olika sätt ställt tUl den aUmänna debattens förfogande. Del har varit etl riugolal pubUkationer, och ytterligare ell antal kommer denna vär. Problemet är inte bristen på material och på information - det är inte det som herrarna beklagar — utan vad ni kräver är ett annat slags information. Del är en information som stämmer överens med vad ni tror eller hillills har trott i denna fråga. Det kommer fram när bäde herr Helén och herr Bohman bekymrar sig över de här kraflerna som fritt fär härja inom socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen. Jag tycker inte ni skall slösa era krafler pä att länka pä det. Det är en fräga som vi kan lösa själva.

Som läget nu har blivit så freslas vi att tro att om del är någon som har misslyckats med sin interna information och att tygla sina egna okunniga och illvilliga krafter sä är det hen Helén, som inte vågar tala ul av rädsla för den splittrade opinionen i sill parli, och herr Bohman, som tvingas slä de mest vidunderliga saltomortaler med svensk utrikespolitik i sin rädsla för de krafter inom näringslivel som ingenting har lärt och ingenting har glömt när det gäUer denna fräga.

Det är också på det sättet som vi mäsle bedöma detta ganska märkliga förslag alt staten skulle med skattemedel bekosta en kampanj som skulle

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

föras under mollol "samverkan med EEC". Del mäsle rimliglvis belyda att vi skall utforma en propagandakampanj i ell givel syfle — med inriklning pä all prägla in bestämda värderingar och uppfattningar hos människorna. Jag lycker det är en fantastisk idé. Vi kommer sä småningom att få en debatt här i riksdagen, där ålminslone tvä av de partier som är eniga om del här förslaget, kommer all med ohygglig krafl värna om opinionsbildningens frihet.

Skulle del betyda all della bidrag - jag tror nägon nämnde pressen också — bara skulle lämnas Ull lidningar och organisalioner som är villiga att "stödja" tanken pä en samverkan med EEC? Skulle vi sorlera borl Aflonbladel t. ex. och säga att tidningen inte fyller kraven när det gäller information?

Nej, jag tror ni gör klokl i att skrinlägga della förslag och i stället använda de resurser som ni har inom era egna organisationer och parlier för att driva den fria opinionsbildning och åstadkomma del självsländiga underlag för debatten som denna fräga bäst är betjänt av.

Herr HELEN (fp) kort genmäle;

Fru lalman! Handelsminislern viUe här måla bilden av att det skulle ha lagil mig väldigt lång lid att för folkpartiets räkning komma fram Ull att vi först i dag konstaterar alt del är ell poliliskl faktum att svenskt medlemskap i EEC inte längre kan förvärvas. Nej, herr Feldt, redan i utrikesnämnden sade jag att vi utgär från del poliliska faktum som nu föreligger, att det inte är möjligt att vinna svenski medlemskap.

Jag tycker del är Utet överraskande att herr Feldt, liksom utrikesministern, försöker konstruera motsättningar om dagsläget i politiken i stället för all vara angelägen om - som man säger i de formella deklarationerna — att samla en sä bred opinion som möjligl bakom den svenska förhandlingslinjen. Herr Feldl har ju här i sill anförande pä etl som jag tycker skickligt sätt redovisal tullunionens möjligheler och svårigheter. Han har gjort del i nära anknylning tUl 1962 ärs förhandlingsuppläggning. Vi är ju också alla medveina om att tullunionen inle köpes utan uppoffringar, att det kommer all kosta både förhandlingsskicklighel och uppoffringar för att nä det målet. Men det är väl rimligt att man, eftersom detta tydligen är regeringens mål, konstaterar att tullunionens alla fördelar inle kan vinnas annal än just inom en tullunion och att vi därför - med lanke pä alt regeringen dock har backat elt sleg från sin egen ursprungliga uppläggning - är angelägna om alt regeringen med kraft skaU engagera sig i förhandlingarna i Bryssel och i den inåt Sverige riktade upplysningsverksamheten, syftande UU all klargöra vari denna förhandlingsposilion beslår.

Herr Feldt ironiserar över den lyp av informaiion som vi önskar och menar alt den skulle vara nägol slags munkorg pä den fria opinionsbildningen osv. Nej, det är del verkligen inte fråga om. Men vad vi önskar är att man skulle samla alla de organisalioner som man har kontaki med inom arbetsmarknaden och näringslivet saml de politiska partierna tUl en stöne konferens för att där klarlägga mera i detalj än vad som kan ske i en sädan här riksdagsdebatt förhandlingsposilionens fördelar och nackdelar, möjligheter och innebörd och all frän den ulgångspunklen varje

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

organisalion sedan själv i traditionella former skulle kunna driva sin Nr 54 upplysningsverksamhet.

Vi har verkligen inte slörre svårigheter än ni i denna fråga. Jag tror snarare alt inom folkpariiel opinionen är mera samlad än inom socialdemokratin när det gäller inställningen Ull EEC.

Hen Feldl gjorde ell bra inlägg den 25 maj i fjol i en arlikel i Aflonbladel om EEC och vår frihel, där han jusl sade att det var angeläget att öppna samtal — i motsats Ull SSU, som dä redan hade dömt ul vissa delar av förhandlingspositionen. Hen Feldl polemiserade mot det och har i den här artikeln formuleringar som anger hur en sädan upplysande informaiion lämpligen kan läggas upp.

Vår förhoppning är aUtsä att regeringen beaklar detta från samtliga tre oppositionspartier uttryckta önskemål och alt regeringen nu lar iniUativ för att sprida kännedomen om den svenska förhandlingspositionen, icke för all därmed lägga munkorg på någon ulan för att ge alla de människor, som önskar konkret upplysning om vad regeringen egentligen eftersträvar för Sverige, argument och fakta för att möla den Ulvilliga debatt som förs i denna fråga. Den förs i regel inte inom det socialdemokraUska partiet utan ulanför detla, av vänstergrupper som med slagord, banderoller och grovt tillyxade argument försöker att misstänkliggöra ävzn den nuvarande positionen. Det mäste ju vara i regeringens eget inlresse att en bred allmänhet har kännedom om dessa argumeni och kan bemöla det alltför känslomässiga lalel om aUa EEC:s vidunderligheler.

Jag tog vidare upp en annan fräga, som bäde ulrikesminisiern och handelsministern gäll förbi, nämligen hur man betraktar del mandat som nordiska ministerrådet har fält genom Nordiska rådets rekommendalion och som - om jag minns rätt — samtUga svenska ledamöter i Nordiska rådet röstade för. Det är angeläget att få veta om ni verkligen tänker utnyttja delta ministenåd dels för alt fortsätta arbelet på täta nordiska kontakter för vidgat ekonomiskt samarbete i Norden, dels för det gemenskapsintresse som ligger i alt hålla kontakt under själva förhandlingarna.

Jag hoppas all handelsminislern vill se på dessa frågor i en konstruktiv anda och inle skall försöka att skapa konstlade molsällningar. Ni kan rimligen inle vara betjänta av della när ni skall möla förhandlarna i Bryssel. Där är det väl ändå en styrka att ni inte framstår som beroende av en kommunistisk eller halvkommunislisk opinion i Sverige, utan att ni har en bred svensk opinion bakom er, som ni ju i flera sammanhang redan har åberopat.

Herr BOHMAN (m) korl genmäle:

Fru talman! Handelsrrunistern hoppade in i utrikesministerns galosch-er och ville - Uksom han göra gäUande att jag här har presenterat en helt ny - underförstått för vårl land farlig - utrikespoUtik, då jag har redovisat vad som håller på att ske i Europa och de förhoppningar som knyts till denna utveckling. Men jag lämnade den redovisningen bl. a. för all molverka de yrkesmässiga högtalare som här i Sverige gör gällande att händelseulvecklingen i Europa är direkt skadlig för vårt land. Jag vågar påstå motsatsen.

3* Riksdagens protokoU 1971. Nr 54-55

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Jag vågar påstå att utvecklingen är till fördel för bäde Europa och svenska intressen och ocksä att vi bör, efter mättet av vär förmåga, medverka inom — lyssna nu, handelsministern! - de gränser som vär UtrikespoUtik stakar ul.

Jag framhöll i anslutning lill delta för säkerhets skull all förståelsen för och insikten om vad del är fråga om nere i Europa inle fär leda Ull all vi förändrar vär utrikespoUtik. Klarare kan man knappast uttala sig, och det mäste väl vittna om argumentnöd när det trots dessa lydliga och beslämda reservationer görs gällande att jag här har presenterat en hell ny svensk ulrikespolilik.

Var står vi, fra talman? Jo, moderata samlingspartiet har samma uppfattning som den svenska regeringen och de poliliska parlierna hade år 1967, när vi gemensamt formulerade den öppna ansökan. Vi har samma uppfattning som statsministern hävdade under rundresorna lill de europeiska huvudstäderna förra året. Vi har samma uppfattning som regeringen hade den 10 november, när den svenska deklaraiionen avgavs. Vi har samma uppfattning, slutUgen, som Arne Geijer hade i varje fall före den 1 8 mars. Och den uppfattningen innebär alt även medlemskap kan bli föremål för prövning för Sveriges vidkommande. Vi utesluter alllsä inte medlemskap men slutlig ställning UU om mecilemskap kan vinnas eUer inte skall tas försl efter det alt realförhandlingar har ägt rum.

VUket slag av realförhandlingar åsyftar herr Bohman? frågade handelsministern för en stund sedan. Ja, samma slags realförhandlingar som regeringen har påyrkat och som regeringen har talat om bl.a. i den UlrikespoUliska deklarationen den 29 aprU förra året: "Försl i ljuset av realförhandlingar är det enligt regeringens mening möjligl alt avgöra formerna för en svensk anslutning till Gemenskaperna."

Vidare har jag den uppfattningen, som ocksä har varil gemensam, all vi inte skaU ta definitiv ställning förrän förhandlingarna mellan EEC och de andra anslutningssökande länderna - Storbritannien, Norge, Danmark och Irland - har förls fram UU etl slutskede, så att vi vet vad som kommer all hända.

Del är alllsä inle vi som har glidit, utan del är regeringen som har gUdit - om det nu kan kallas att glida, när man åker kana.

Herr ANTONSSON (c) kort genmäle:

Fru lalman! Jag har exakt samma uppfattning som herrar Helén och Bohman om behovet av en - jag tillåter mig säga det — bred, folklig och objektiv informationskampanj om det materiella och ideella innehållet i EEC. Därför blev jag en smula besviken, när handelsminislern awisade denna tanke. Jag kan inte förslå att regeringen skall slå passiv när det gäller en objektiv information. Regeringen mäsle väl ändå ha ell ansvar och ett inlresse för hur den breda opinionen informeras i denna för vårt land och dess framlid kanske viktigaste fräga.

Sedan blev jag en smula undrande när herr Feldt i början av sitt anförande angrep mig därför att jag för min del aldrig har trott pä fullt medlemskap och sagl att vi behöver ha en handlingsberedskap även i ett tidigt skede för eventuellt andra anslutningsformer. Jag vill poängtera alt

jag i alla sammanhang myckel starkt har betonat att Sverige som industriland bör ha myckel nära konlakler med de västeuropeiska kontinenlalmakterna. Vi har klara ekonomiska intressen av delta. Man behöver bara titta pä vad tullarna årligen kostar oss - över en miljard kronor.

Jag har aldrig för min del trott att vi med våra tre neutralitelsförbehäll haft en chans att komma in som fullvärdiga medlemmar. Jag bara tar det första och viktigaste, aUlsä rällen alt utträda. Tror handelsministern verkligen alt EEC-staterna är trakterade av ett land som pä förhand säger all det vill ha rält att promenera ut och in hur det behagar, i varje fall all gä ul, när man vet all Gemenskapen har hafl så slora svårigheter alt hälla samman kring dessa ting?

En handlingsberedskap för andra alternativ har jag pläderat för, men del har inle varil opportunt att göra det. Jag har mött en mycket öppnare debatt i della sammanhang i andra länder, i de nordiska länderna, och jag har sagl all jag för min del gärna ville ha en så nära anslutningsform som möjligl mellan Nordens staler, trots all jag vet att vi förhandlar från olika utgångspunkter och all våra anslulningsformer kan bli olika. Men vär strävan borde ligga äl det hållel.

Jag har ju häcklats mycket för denna ståndpunkt, men jag har inle lagil del sä hårt. Jag vill säga alt jag har känl mig i gott sällskap på senaste liden. 1 remissdebatten sleg förutvarande handelsminislern Lange upp och sade all han för sin del aldrig trott på fullt medlemskap. Herr Geijer har sagt delsamma i dagarna. Jag vUl inte klandra dem för det, men de har haft en annan ansvarsställning än jag, och eftersom herr Langes uppfattning tydligen inle väckt nägon gensaga i regeringen har jag rätt alt fräga: Har det varit ett spel där man inte menat aUvar, när nu förutvarande handelsminislern träder fram och säger att han för sin del aldrig trott pä fulll medlemskap? Skillnaden, herr Feldl, mellan oss två är, tyckerjag, att herr Feldl tror inle nu pä fullt medlemskap medan jag har hafl den åsikten i 1 O-talet år.

Beträffande handelsministerns påstående att herr Hedlund avstod från tanken på fullt medlemskap först sedan han blivit utsatt för regeringens pedagogiska bearbetning vUl jag säga all jag tror att del är att överskatta regeringens pedagogiska belydelse visavi herr Hedlund i della fall. Jag tror inle alt herr Feldl har hafl mycket att lära herr Hedlund om EEC, och kanske inle om något annat heller för resten.

Skall vi kritisera varandra för all vi i stort selt har samma uppfattning om EEC, dä får vi försöka andra turneringar, men det bäsla är väl ändå i dagslägel att vi hjälps äl med det vi är ense om. Det blir bäsla resultatet sä, och del finns mycket annat som vi kan ha delade meningar om. I dag slär vi, sävill jag förstår, hell pä samma ståndpunkt när del gäller anslulningsformen.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Hen HERMANSSON i Slockholm (vpk) kort genmäle:

Fru talman! De borgerliga partierna lalar här mycket varmt om att

engagera statsapparaten i en propagandakampanj för EEC. Det är

egentligen rält fantastiskt. Jag vet all en majoritet av svenska folket är

motståndare tUl EEC-anslulning. Men ligger de borgerliga partierna

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

verkligen sä illa lUI med sin agitation för EEC alt de mäste begära hjälp av staten? Dä är läget faktiskt bällre ule bland allmänhelen än vad Ull och med jag trott.

Handelsministern säger sig ha svårigheter att placera vänsterpartiet kommunislerna i EEC-diskussionen. Del kanske, herr Feldl, beror pä att vi slär fast vid en bestämd sländpunkl, medan regeringen svängt lite hil och dil, ibland sagt sig icke utesluta fulll medlemskap och sedan sagl att fullt medlemskap är uteslutet osv. Vi har hela tiden förklarat oss vara kriiiska mol varie form för svensk anslulning till EEC. Till anslulning räknar jag då icke bara medlemskap ulan även associering och en tullunion. Kampen mot svensk anslutning tUl EEC är alltså ingen kamp mo': väderkvarnar, ty jag får väl inle lolka herr Feldts yttrande i del avseendet sä all regeringen avskrivit ocksä associering och tullunion frän dagordningen?

Vad vi kan tänka oss är en typ av handelsavtal - kalla det gärna ett preferensavlal. Men alla vet all del är ulomordentligt svårt att i detalj beskriva hur detta skall kunna se ut; det måsle fastställas genom förhandlingar. Det finns många olika typer av sädana handelsavtal mellan EEC och olika länder, och endasl diskussionen kan visa vad man konkrel kan komma fram till. Man kan säga vad man inte vill vara med om, och del är vikligt, men del är svårare all exakl specificera den lyp av avtal som är möjlig. Del kan ju inte heller regeringen göra i dag, att döma av herr Feldts yttrande.

Handelsminislern ansåg att det ullalande som jag gjorde i mitt inledningsanförande var menlöst. Jag sade där att vi med EEC inte bör ingå andra typer av överenskommelser än vi har med övriga staler, dvs. överenskommelser som är vanliga mellan suveräna och självsländiga slaler. Men delta är ju sakens kärna; vad diskussionen frän vår sida hela liden har gälll är att Sverige inle till EEC får överlåta någon del av sin handlingsfrihel, sin suveränitet. Vär kritik mot etl EEC-engagemang har hela liden gäUl denna grundläggande fräga.

Det är ju vad del handlar om; EEC är, som vi vet, inle bara en tullunion utan ocksä en ekonomisk gemenskap som i försia hand syflar lill att garantera kapitalet full rörelsefrihet inom EEC-området. Del förutsätter i sin lur att de enskilda ländernas möjligheler att konlrollera ul- och inflödet av kapital bryls ned och att de enskilda länderna förpliktar sig all ge hela EEC-omrädels företag och kapitalägare samma rätt all etablera sig, förvärva aktier och annan egendom som de inhemska kapitalisterna har. Den gemensamma kapitalmarknaden förutsätter ocksä en gemensam arbetsmarknad, ly del lär vara väldigi svårt att hindra arbetare och andra löntagare att flytta dit kapitalet vUl.

Kapitalels fria röriighel inom EEC kräver alltså omedelbart vissa inskränkningar även i den poliliska nationella självbestämmanderätten. Men den får också indirekta följdverkningar i detta avseende. Del är på den punkten som vi har satt in vär kritik. En diskussion belräffande suveränilelsfrågan är alllsä i hög grad berättigad när man skall diskutera Sveriges relalioner Ull EEC.

Handelsministern säger nu att regeringen söker nära samarbete med EEC. Man har ocksä använt termen långtgående samarbete. Man vUl ha

ell aktivt samarbete, sade handelsministern här om jag uppfattade rätt. Men ell länglgäende aklivi, ekonomiskt samarbete med ell ekonomiskl och poliliskl block kan myckel lält leda UU alt man inle längre kan föra en fulll självsländig politik. Man blir bunden av del samarbele som man bedriver med della poliliska och ekonomiska block. Det kan alllsä strida mot neutralitetspolitiken Och även former för en tullunion och andra överenskommelser kan fä en sådan utformning all neulraUlelspolilikens grundvalar rycks undan - hell enkell därför alt självständigheten inle finns kvar ograverad.

När del gäller argumenten för en tullunion anförde handelsminislern att en sädan innebär höjda tullar utåt på framför alll vissa råvaror, men han tröstade oss med att del blev en tuUsänkning gentemot EEC--länderna, och det där kunde väl jämna ul sig. Men vi vet varifrån vi köper råvaror — det är bl. a. frän u-länderna. Var finns hänsynen Ull u-länderna i handelsministerns resonemang?

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr LANGE (s) korl genmäle:

Fru lalman! Jag blev nyss åberopad av herr Anlonsson i hans anförande; han slällde sig en smula frågande lill att jag i remissdebatten hade uttalat att jag aldrig trott all vi skulle få elt medlemskap. Jag sade redan i remissdebatten alt detla framgick av alla de prolokoll som finns från 1967, när vi hade ingivit en öppen ansökan.

Jag vUl tiUägga all skälen för att vi den gängen höll formen för anslutning UU EEC öppen var tvä. För del första föreföll vägen till en association redan stängd, och för det andra fanns det en medveten strävan frän regeringens sida alt försöka fä en sä bred uppslutning som möjligl kring utgångspunkterna för de kontakter med EEC, som vi i det läget kanske kunde räkna med.

Den sislnämnda önskan uppfylldes aldrig i verklighelen. Redan då vidhöU högern klarl ståndpunkten alt vi ullryckligen borde säga all vi i första hand vUle förhandla om ell medlemskap. Folkpariiel hade för sin del en ståndpunkt som jag inte fann avvika mycket frän den som högern företrädde. Det har ju bekräftats i dag av herr Bohmans tal att han aUtjämt vidhåller denna uppfallning, och jag häller honom räkning för hans konsekvens. Men han maler sig ocksä ur den gemensamma uppslutning, som ändå majoriteten av de demokratiska parlierna glädjande nog har visal kring den handlingslinje för handläggningen av EEC-frågan som regeringen nu följt.

Hen handelsminislern FELDT:

Fru talman! Herr Helén tog inte chansen att försöka skapa litet klarhet om folkpartiets grundläggande uppfattning när det gäller Sveriges förhållande till medlemskapet i EEC. Nu återvänder han UU ell uttalande som jag trodde att han helsl skulle ha velat glömma vid del här laget -nämligen vad han sade i ulrikesnämnden — och päsiär alt del är det som vi skall la fasta på. Men svårigheten med det både för herr Helén och, inte minst, för herr Hedlund och en del andra var ju all vad det helt koncentrerade sig pä var att del politiska faklum som förelåg var regeringens stäUningstagande. Herr Helén kunde dä inte förmå sig att

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

placera orsaken där den verkligen låg, nämligen i de faktiska händelser som har utspelat sig i Europa: beslut och resolutioner tagna av EEC;s regeringar.

Det enkla faklum är bara all vi vUle få klart för oss alt folkpartiet inser att de avgörande svårigheterna för oss ligger i den verklighet som skapas av EEC-ländernas politik och inle i några förmenta glidningar i den svenska regeringens inställning. Del var delta vi ville klara upp, men det är faktiskt typiskt att vi inle kommer UU någon klarhet om det.

Däremol fick jag klarhet på en annan punkl, nämligen vad herr Helén avsåg när han anslöt sig lill tanken på någol slags informationskampanj. Det var helt enkelt den där slora konferensen igen, där vi skall samla aUa och envar och tala med varandra. All right, om del bara gäller storleken pä församlingarna som skaU träffas och diskutera EEC-frågan, sä har vi flera organ som redan motsvarar rätt högt ställda krav i fråga om anlalel ledamöter som skaU ingå.

Vad beträffar den interna deballen inom socialdemokratin har jag redan sagt att den spelar en långt mindre bekymmersam roU för regeringen än vad den gör i opposilionens fantasi. Om hen Helén och jag skaU diskutera våra ungdomsförbund och deras agerande, så är jag inte säker på alt den deballen bUr sä lustbetonad för herr Helén. SSU;s inställning har varil klar. De har sagl all de vill ha förbindelser och fri handel med EEC. De anser att formen skall vara elt handelsavtal. De har bestämt sig pä grunder som man kan diskutera, men det har aldrig varit fråga om att vända ryggen mol Europa eller mot del här samarbetet.

Jag kan besvara frägan beträffande det nordiska ministerrådet och dess funktion, som hen Helén ställde, med att påminna honom om vad som stod alldeles klart när detta råds uppgifter bestämdes i Köpenhamn. Vad det än kunde vara, så kunde det inte vara ett beredningsorgan för de nordiska ländernas EEC-förhandlingar. Delta stod alldeles klart som ett resultat av den debatten, och jag begriper inle varför herr Helén stäUer frågan nu. Han var ju, som han med ganska stor stolthet påpekar, den som rodde ihop den överenskommelse om arbetsuppgifterna vUken man sä småningom kom fram lill i Köpenhamn.

Herr Bohman återkommer lill den här formen som han tycker är så bra. Vi kan medverka i vad som helsl, säger herr Bohman, bara det sker inom ramen för vår ulrikespolilik. Vad är det för nonsens? Om del finns ett maktblock och vi skaU gå in i det och säger alt del gör vi inom ramen för vär utrikespolitik, dä beror det pä hur tänjbar den ramen är. Min tolkning av herr Bohman - och det är en allvarlig tolkning — är att ramen för vår utrikespolitik, när herr Bohman får härja med den, börjar anta karaktären av papier-maché och ingenling annal.

Del är i detta sammanhang som det blir sä lustigt när vi fär höra att moderata samlingspartiet hade samma uppfattning i maj 1970 som i november 1970 tiU medlemskapet. AU right, det må vara. Men i november 1970 konstaterade vi alt ett neutralt land som Sverige inle kunde delta i ett utrikespoUtiskt samarbele av det slag som EEC-länderna hade beslutat sig för. Jag mäste ålerkomma UU frågan: Delade herr Bohman vär uppfattning då? Varför sade Ni ingenling om den saken? Den hållning Ni intar nu, att vi skulle kunna förhandla oss UU ett partiellt

deltagande i ett utrikespolitiskt samarbete, är alldeles ny, den har aldrig förekommil i våra diskussioner. Och den är, fär jag konsialera, inte bara orealistisk ulan orimlig, om neutraliletspolitiken skall ha samma innehåll som vi hillills har varil eniga om all den skall ha.

Därför råder jag herr Bohman att dra lillbaka idéen om att realförhandlingar skall kunna ge oss möjligheter att delta i utrikespolitiskt samarbete med nio tio NATO-länder.

När det gäUer vad regeringen sade i april 1970 om slutligt beslul och slällningslagande lill realförhandhngar har vi gång på gäng förklarat, all dä förelåg inle beslutet om del utrikespolitiska samarbetet, inte heller StäUningstagandet i fråga om den ekonomisk- monilära unionen. Det är ju del som hell har förändrat lägel. Men här slår hen Bohman i själva verket kvar på samma ståndpunkt som herr Helén och vUl inte erkänna att dessa ling har inlräffal och i grunden ändrat förutsältningarna för svenskt medlemskap i EEC.

Jag förslär all herr Anlonsson inle vill ha någon ny diskussion om sill alternativ i EEC-frågan. Han blev så pass tilltufsad vid de skärmytslingar han hade med statsministern här i kammaren för nägon lid sedan, så jag begriper all han nu vUl låla sitt allernaliv dö en slilla död. Och, som sagt, centerpartiels instäUning har vi inget tvivel om.

TUI slut viU jag Ull herr Hermansson säga.att om han har tolkat det så att ett avtal mellan Sverige och EEC om elt lullpoliliskt samarbele i form av en tullunion är delsamma som en svensk anslulning till EEC, så måsle han gå hem och läsa på igen om hur inlernationella relalioner utformas. Om hela hans kampanj bygger pä all vi inte skall överlåta suveränitet och nalionell handlingsfrihel till överstatliga organ, som vi inle påverkar, då har han faktiskt, som jag sade, jagat en väderkvarn; den situationen existerar inle.

Är del della han menar med alt vär suveränitet kan påverkas av den grad och den utsträckning i vUken vi har fria kapitalrörelser, då är del bara att säga att del lillhör frågorna för våra förhandlingar. Vi vet inle ännu vUka krav som kommer alt ställas på oss när det gäller en gemensam kapitalmarknad med EEC. Den utgångspunkt vi har är att vi inte kommer all tillåta sädana ingrepp i vår ekonomiska politik att denna suveränitet försvinner. Det är elt enkell och ganska klarl stäUningstagande.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr ÄNTONSSON (c) kort genmäle:

Fru lalman! Jag önskar för min del minst av allt alt den här debatten skaU utmynna i en gnelig träta mellan företrädare för centerpartiet och regeringspartiet eller någol annal parli. Men jag har etl behov av alt säga lill handelsministern, alt jag känner mig inle aUs så där tilltufsad som han tycktes tro, därför att jag har bedömt del sä, alt utvecklingen har kommit närmare de funderingar jag personligen sedan länge har hafl. Jag har emellertid inte stått och bröstat mig här i talarstolen över att jag har fått rätt på något sätt — jag nämnde det inte ens i mitt inledningsanförande.

Jag har å min sida inte kriliseral regeringen för alt den har ändrat slåndpunkt frän den 10 november till den 18 mars. Det villjag inte göra. Det är alldeles riktigt att det har inlräffal saker — Davignonrapporten och

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Wernerplanen har lagls fram - men vi kan å andra sidan inte komma ifrän all vi hade klara ullalanden av myckel framstående EEC-politiker av vUka det framgick all de politiska och ekonomiska bindningarna i EEC läg fast i ett tidigare skede.

Jag har inte velat ta upp detta här i dag och skall inte spetsa Ull debatten. Jag tycker vi kan utbyta tankar i denna viktiga fräga med respekt för varandras åsikter.

Herr HELEN (fp) kort genmäle:

Fru lalman! Med anledning av herr Langes inlägg vill jag påminna honom om att folkpartiet och centerpartiet hade identiskt samma ståndpunkt 1967; den hade resonerats fram i gemensamma överläggningar.

Till handelsministern vUl jag säga: Vad kan det vara för fel i all söka förankra regeringens egen uppfattning om den faktiska förhandlingspositionen hos en sä bred svensk opinion som möjligl genom att ge denna opinion argumenten för och emol de oUka lösningarna och syfta lill att därmed åstadkomma etl större kunnande, elt breddat kunnande, sä att inte de som går fram med svepande fördömanden och enkla nedklass-ningar av vad en EEC-anknytning kan innebära skall ha frill spelrum?

Den aUmänhel som följer den här debatien måsle väl ändå fråga sig; Vad är syftet med regeringens uppläggning? Är del hell enkell sä, alt man bara säger sig vilja ha en bred samling men är besviken när man får den, att det är gnolande och gnetande som regeringen vill lämna kvar som etl intryck för att framstå som hell opåverkad av andra sländpunkler?

Jag hoppas alt det är en missupfatlning och att del ätminsione skall komma fram i stalsminislerns inlägg, innan TV-ulsändningen hinner slula, alt regeringen önskar denna breda samling och att man inte kräver all opposilionsparlierna skaU svära pä något slags ofelbarhetsdogm, att delta all man kommer fram Ull samma ståndpunkt såsom etl politiskt faklum inle innebär att vi över huvud taget inte skulle kunna kritisera det sätt på vUket detla har hänl, all vi hell enkell inle fär lala om, all regeringen har gelt upp sin egen tidigare förhandlingslinje.

Läl oss alltså konstatera all här finns ännu en chans för regeringen alt ge svenska folket inlryck av all man menar allvar med sin uppfattning, all det är en bred samling som man önskar bakom den svenska opinionen. Det skulle för mottagandet ule i Europa av de svenska dokument, som ytterligare kommer all behövas, säkerligen vara Ull glädje.

En dansk parlamentariker påpekade helt stillsamt för mig under Nordiska rådets möte att herr Feldl råkar ha en betydande likhel med fältherren Napoleon, vUken som bekant kämpade vid Waterloo inte aUlför långt från Bryssel. Jag hoppas all del är herr Feldts önskemål alt han inte skaU behöva slä med handen innanför kavajen som en Napoleon vid Waterloo, ulan all del slutliga resultatet skall vara all det är en framgångsrik svensk handelsminister 1971 som har genomförl etl jobb, där han har en bred opinion bakom sig som önskar honom framgång.

Hen HERMANSSON i Slockholm (vpk) kort genmäle:

Fru lalman! Sedan säväl Alexander som Napoleon har åkallats i denna debatt är del naturligtvis litel besvärligt att här gä upp i replik, men jag lar i alla faU chansen.

Herr Feldt sade att luUunion inle innebär anslulning tUl EEC. Ja, det är en fräga om ord. Och det beror också pä hur luUunionen uiformas, om vi skall kaUa den anslutning eller inte. Sä den där bedömningen fär vi nog vänla litet med, tUl dess vi ser vilken typ av tullunion regeringen vill ha.

Läs pä! sade herr Feldl ocksä. Ja, jag läste del tal som herr Feldl höll i Bryssel den 10 november 1970 och som kallas för Sveriges avsiklsdeklara-lion. Dä sade herr Feldl så här: "Vi delar gemenskapernas uppfallning säsom den uttryckts i Romfördraget all en omfallande samverkan är nödvändig för att de fulla fördelarna av den gemensamma marknaden skaU kunna realiseras. Sålunda erfordras åtgärder för att uppnä ökad rörelsefrihet för arbetstagare, Ijänsler och kapital jämte samverkan inom socialpoUliken och den ekonomiska poliliken."

Naturligtvis är det litet runt sagt, men det anlyder i alla fall väsentligt mer än vad som kan hänföras lUl bara en överenskommelse om tullar. Här lalas del om ökad rörelsefrihet för kapitalel, och vilka följder det för med sig bör vi nog vara pa del klara med.

Nu försäkrar herr Feldl all vi inle skall överlåla nägra befogenheter lill EEC-organen, och jag lar den deklarationen pä fulll allvar och är lacksam för den. Men dä hoppas jag ocksä all herr Feldl i sin lur och hela hans riksdagsgrupp siöder vår moiion som snart kommer upp lill behandling. Vi kräver i den molionen att den s, k, EEC-paragrafen las bort. Den paragrafen infördes i grundlagen för några år sedan, och den innebär all regeringens, riksdagens eUer annal statligt organs grundlagsenliga beslutanderätt i begränsad omfattning får överlåtas pä mellanfolklig organisalion för fredligl samarbete lill vUken riket är eller skall bli anslutet. Jag hoppas all ni dä rösiar med oss, när vi kräver all den paragrafen skall las borl. Den infördes uleslulande med hänvisning lill att vi vUle ha så intima förbindelser som möjligt med EEC,

Sedan vill jag bara beklaga, fru talman, alt vi när det gäller handelspolitiken har uppehållit oss uteslutande vid EEC-debatten och inle kommii in på de synnerligen viktiga frågorna om hela mönstret för handelspolitiken i världen och om u-ländernas slora handelsproblem saml nödvändighelen av alt ulveckla ösl-västhandeln.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

Herr BOHMAN (m) korl genmäle:

Fru talman! Jag föreställer mig all kammarens ledamöier nu lycker all meningsutbytet om vad jag kan ha sagt och menat böriar bli en aning tjatigt. En sädan här diskussion underlättas och stimuleras verkligen inle av om den ene talaren påstår att den andre pratar nonsens, och jag länker inle fortsätta diskussionen med Kjell-Olof Feldl pä den punklen.

Däremot vUl jag bestämt bestrida del som herr Feldl i varie fall indirekl antydde, nämligen alt Sverige inte skulle ha ändrat ståndpunkt dä del gäller själva förfaringssättet, sedan deklarationen avgavs i november. Jag har den deklarationen framför mig. Där hänvisas till 1967 års brev och till del förfaringssätt som angavs i det brevet. Där

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

understryks all förhandlingarna mellan oss och EEC-länderna skall ske parallelll med de andra inträdessökande länderna. Däri uttryckes en förhoppning om all både förhandlingar och uppgörelser skall leda lill ett samtidigt resultat. Däri framhålles ocksä all Sverige tänker avgöra vilken anslulningsform som vi anser vara den lämpliga sedan realförhandlingar har slutförts. Jag konstaterar äter, all några realförhandlingar över huvud tagel inle har ägl rum.

Herr handelsminislern FELDT:

Fru lalman! Herr Anlonsson vill inte krilisera regeringen, säger han, för att vi har ändrat sländpunkl mellan den 10 november och den 18 mars. Ja, fattas bara annat; det är ju vad centerpartiet har gjort ocksä. För herr Antonsson, som vUl all vi skall ha respekl för andras åsikter, vill väl att jag skall ha respekl för den äsikl som centerparliledaren sade sig ha den 10 november i fjol, och den har han icke i dag.

Herr Helén frågade varför jag är sä emol objektiv informaiion, argumeni för och emot. Det är jag inte alls. Men jag vUl ha en funktionsuppdelning mellan dem som släller malerial Ull förfogande och dem som skall bedriva kampanjer. Jag menar ati slatens uppgifl - och den försöker vi i all blygsamhel uppfylla sä goll del går och vi kan inom handelsdepartementet - är att fortlöpande ställa Ull debattörernas förfogande det malerial som finns, nämligen fakla och dokument i del här mälel. Att föra ul argumenteringen för och emol ar däremol, menar jag, en uppgifl för de poliliska partierna, för bildningsorganisalionerna, för fackföreningsrörelsen, för dem som över huvud tagel brukar della i den politiska deballen och samhällsdebatten i del här landel. Är del sä svårl jusl för en liberal person som herr Helén alt begripa all del är myckel vikligt att vi håller isär de båda funktionerna?

(Herr Helén (fp); Jag har gjort samma uppdelning.)

Sedan börjar nog herr Helén alt förtvivla inle bara om den här debaiten utan om hela samlingen kring EEC-poliliken. Opposilionen fär inte kritisera, säger han, att regeringen gett upp sin tidigare förhandlings-Unje. När vi då anklagar oppositionen för detla, så brisier samlingen.

Förslår inte herr Helén att det vi vill all herr Helén skall tala om är att ocksä herr Helén har gell upp sin lidigare förhandlingslinje, all Ni verkligen avsvär Er i den meningen att Ni säger att utvecklingen ute i Europa är sädan att medlemskap inle är möjligl i stället för att säga att del är regeringen som har förorsakat detla, sä att Ni senare kan tvä Era händer i någon länkbar situation inför Era uppdragsgivare åt olika håll och säga; Jag var verkligen inle med om delta, och så all Ni inle skall få den liberala pressen över Er. Del finns forlfarande många folkparti-tidningar som slipar knivarna för den länga natten som skall komma när folkpariiel officiellt sluter upp bakom regeringens politik. För del är del Ni inle vågar för Er egen press - läs Dagens Nyheter! Varie dag pågår denna mycket bristfäUigt dolda kampanj, som i realiteten riktar sig mol folkpartiet.

Herr Helén slulade med alt höja debattnivån upp lill Napoleon. Jag

lackar för det. Jag har aldrig varit nägon beundrare av Napoleon, mäsle jag säga, men jag förstår alt del är mera de yttre än de inre egenskaperna som herr Helén har fascinerats av hos både Napoleon och mig. Jag kan också lacka för lyckönskan. Jag vill bara konstatera att den breda samlingen skulle just gälla del framlida handlandet, de framgängsUnjer vi vill ha i förhandlingarna. Pä den punkten tror jag all denna debatt har fört oss väsentliga steg framåt, och del är jag glad över. Men jag tycker forlfarande all del hade varil skönare om också den senasie månadens upplevelser hade kunnai klaras ul, så all vi inle efteråt kan komma lillbaka och upptäcka att folkpariiel forlfarande hade elt litet eget stickspår all åka pä.

Till sisl vUl jag bara säga herr Hermansson all den här EEC-paragrafen verkligen inle har ell dugg att göra med de förhandlingar som nu pågår om Sveriges förhållande UU Gemensamma marknaden. Del avtal som vi skall slula med EEC kommer att i dess helhet underställas den svenska riksdagen, och den här paragrafen, eller den här möjligheten, skall absolul inte UlnyUjas för detta. Del är väl därför helt poänglöst all dra in den i den stora frågan som gäller under vilka förhållanden vi skall ordna Sveriges relalioner till EEC inom ramen för bäde bevarad nalionell handlingsfrihet och suveränitet och neutralitetspolitik.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Fru andre vice lalmannen anmälde all herr Helén anhållit all lill protokollet få antecknat all han inle ägde rätt lill ytterligare replik.

Herr statsministern PALME:

Fru lalman! Sä utförligt har regeringspolitiken belysts av utrikesministern och handelsministern, all jag kan fatta mig kort och först bara klara ul några oklarheter för all sedan kanske säga några sammanfattande ord.

Om den aUmänpolitiska delen av debaiten skall jag inle yttra mig alls. Herr Helén sade vissa kloka ling om att man inle skulle läla skrämma sig lill tystnad och om de fatliga folkens räll liU frigörelse. Det var nästan precis delsamma som jag sade för en del år sedan. Dä antyddes i den näst största folkparlitidningen att jag var något av en landsförrädare. Då anklagades jag av den dåvarande folkpartiledaren för all liksom äventyra nalionens intressen, och då krävde den dåvarande moderalledaren alt jag skuUe avgå.

Nu är del näslan som om ni läser högl ur mina gamla lal. 1 och för sig borde jag vara glad, men jag upplever del inte som särskilt trovärdigt. Jag hoppas all ni nägon gång när ni sitter i era konklaver — nu när del är alldeles riskfritt alt säga sådana ling om de fattiga folken - skäms litel över ert partitaktiska snoende i dessa frågor.

Men lål mig i stället ta upp EEC-frågan!

Herr Helén beskyllde mig för all göra lälsaskonsultalioner i Oslo, Ja, men inle menar väl herr Helén alt jag skulle åka lill Oslo och konsultera den norska regeringen om den svenska neutralitetspolitikens innebörd! Det har del inte varit fråga om. Däremot informerade jag den utförligt om vårt länkande och diskuterade ell möjligl framlida samarbete i förhandlingarna. Jag kan försäkra herr Hele'n alt varken Trygve Bralleli,

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Andreas Cappelen eller Per Kleppe - eller vUka det nu var - upplevde delta som någol låtsassamlal.

När del gäller grundfrågan vill jag säga en sak — kanske mer i förbigående — lill herr Helén och sedan, mera allvarUgl, till herr Bohman.

Här har vi försöki i ell par veckor - och ulrikesminisiern och handelsminislern har försöki i dag — all ur herr Helén fä fram vad som är folkpartiets egentliga uppfallning och om folkpariiel har någon egen sländpunkl när del gäller möjligheten all förena neulraliteten och etl svenskt medlemskap i EEC. Varie gång faUer herr Helén lillbaka till della: "Ja, men det är ju elt poliliskl faklum all regeringen lagit sländpunkl," Han har dä möjlighel all säga - del är en variant - all det beror på regeringens handläggning att vi inte kan bli medlemmar. En annan variant är att det beror pä utveckUngen i EEC.

Vi har nu i flera veckor försökt att få fram ett klart ståndpunktstagande från herr Helén, men vi har hittiUs misslyckats. Det är synd.

Herr Helén säger: Nu vill vi ha samling och vi vUl vara bakom regeringen. Ja, men vi vill ha en samling i klarhet! Nu fär jag ändå inkassera det som en positiv sak all herr Helén och hans parti ändå siöder regeringens linje. Men jag mäsle ju konstatera all i ell läge dä del behövdes litet av besluiförhei i sländpunktslagandel har herr Helén framställ som något av en vingelmåns. Det är etl politiskt faklum. Men del är i och för sig också ell poliliskl faklum all han nu lill sist tycks slula upp bakom regeringen, och del får vi ta som någonting positivt.

Beträffande herr Bohman är det mera allvarligt. Där mäste jag ocksä försöka fä fram ell slåndpunklslagande. Herr Bohman säger: "Vi kan forlfarande länka oss ell svenski medlemskap i EEC, Ingenling har ändrats sedan maj eller den 10 november i fjol." Herr Bohman lalade 1. o. m. om mina uttalanden ute i Europa, denna gång utan alt trassla in sig i mina s. k. guvernanter. Del är i alla fall etl framsleg. Då måsle jag slälla en myckel precis fräga lill herr Bohman.

Enligl Davignonrapporlen vill man ha etl utrikespolitiskt samarbele mellan sex, kanske nio, lio NATO-stater. Detta samarbele syftar till att utforma gemensamma ständpunkler i utrikespolitiken. Del stär klart att medlemsländer i EEC bör della i detla utrikespolitiska samarbele. Om delta samarbele uttalade sig presidenl Nixon i sin senasie stora utrikespolitiska rappori lill kongressen, den 25 februari 1971, sä här:

"1 november inledde Gemenskapens utrikesministrar formella poliliska konsultationer som skaU äga rum varje halvår i syfle att utforma gemensamma ständpunkler. Till slul kanske vi skall se elt enda organ, som ulformar Västeuropas politik på aUa områden inklusive ulrikespolilik och försvar. Vi"- alllsä den amerikanska regeringen — "välkomnar della, eftersom vi anser all västeuropeiska och amerikanska intressen när del gäUer försvar och ulrikespolilik sammanfaller."

Delta är alltså den amerikanska regeringens tolkning av det utrikespolitiska samarbelel enligl Davignonrapporlen. Den skiljer sig ju inle nämnvärl frän den tolkning som man i Bryssel och i medlemsländerna har givil ullryck för. 1 detta samarbete skulle vi säsom medlemmar fä delta.

Min precisa fråga lill herr Bohman lyder: Anser herr Bohman all vi med bevarad neutralitetspolitik kan della i ell ulrikespoliliskl samarbete

med lio Allantpaklsslaler i syfle all uiforma gemensamma sländpunkler när del gäller ulrikespolilik och måhända försvar?

För all kunna bibehålla sin linje om etl möjligl svenskt medlemskap mäsle herr Bohman kunna förutsätta etl ja som svar på denna fräga. I samma ögonblick som regeringen fick klarhet i della problem förslod vi alt svenskt medlemskap var otänkbart. Här har alllsä herr Bohman en annan utrikespolitisk bedömning av neutralitetens innebörd. Men dä måsle han ju redovisa bedömningen och ge svar pä min fräga, och - herr Bohman - del är en ganska viktig fräga.

Till sisl, herr talman: della är ingen skendeball. Den gäller ju för vår del cenirala frågor. Den gäller möjligheten att fortsätta en fast och konsekveni neulraUlelspoUUk. Där har vi inle råd all sväva pä mälel. Den gäller möjlighelerna all i samarbele med EEC fortsätta en frihandelspolitik. 1 fråga om denna positiva linje har vi heller inte råd all sväva på mälel. De är båda cenirala livsfrågor för del svenska samhällel. Vi eftersträvar - och vi tycker att vi har nätt ell ganska långt stycke pä väg

- all samla en bred svensk opinion kring en politik med denna uppläggning. Vi kommer inle att förtrollas i denna slrävan, men det kan ju inte vara sä, all vi av denna vilja kan lolerera vilka oklarheter som helsl frän dem som i en del sammanhang säger sig dela regeringens uppfallning

- dä skapar vi osäkerhel bäde hos våra samarbetspartner och hos det

ja! Men man skall ha klart för sig vad man

svenska folkel. Bred samling är enig om.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspoUtisk debatt

Fru andre vice lalmannen tillkännagav all anslag utfärdats om sammanträdets fortsättande kl. 19.30.

Herr BOHMAN (m) korl genmäle;

Fru talman! Herr Palme är en mästare på historieskrivning — på falsk historieskrivning.

Herr Palme sade all dä herr Palme för några är sedan hade lalal om all han inle ville bli tvingad lill tystnad dä han lalade om social frigörelse och falliga folk, dä krävde moderalerna hans avgång.

Skäms verkligen inte statsministern alt göra en sä fruktansvärt förenklad beskrivning av det händelseförlopp som ledde fram lill det krav som framfördes den gängen? Och all göra ett sådant påstående med det patos som Olof Palme vid lämpliga tUlfällen kan mana fram!

Ingen "skendebait" skall det vara fräga om, sade stalsministern något senare. Var gär gränsen mellan politiskt spex och allvar? Vi lalar allvar här i riksdagen. Man får inte upplräda pä del säll herr Palme gjorde. Förlåt mig all jag använder min räll all framföra en sä allvarlig kriiik mol statsministern!

Sedan slällde statsministern en preciserad fråga lill mig, som jag skall besvara — om statsministern behagar lyssna. Mitl svar på den preciserade frågan är: Del i dag tillgängliga materialet och de fattade EEC-beslulen ger inte tillräckligt säkerl underlag för att, innan realförhandlingar ägt rum, utesluta svenskt medlemskap.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Herr HELEN (fp) kort genmäle:

Fru talman! Jag vill slå fasl - för Iredje gängen här - all jag för folkpartiets räkning i ulrikesnämnden konstaterade alt svenskt medlemskap i EEC nu ej längre var möjligt och att detta var ett politiskt faktum.

Men vad socialdemokraterna försöker avkräva oss här är all vi skall svära pä en ofelbarhetsdogm och att vi i och med alt vi konstaterar detla poliliska faktum skaU avsvärja oss all rätt att krilisera regeringen för dess sätt all lägga upp förhandlingarna och vika av frän sin egen förhandlingslinje såsom regeringen har gjori.

Man vUl tydligen - del framgick försl av herr Feldis senasie inlägg -ha ell alibi, för den händelse regeringen skulle misslyckas, all regeringen har gjort alll vad den över huvud tagel har kunnai för all uppnä förhandlingsmälen. Vi kan inle skriva under den ofelbarhetsdogmen, vi kan inle skriva pä elt sådant alibi. Vi ulgår frän all regeringen gör del bäsla möjliga i en svår situation. Vi är ense om att förhandlingsposilionen innehåller många komplicerade omständigheler, men det kan inte få betyda alt vi nu skulle säga; Regeringen är ofelbar.

Del är etl småskuret säll all lägga upp debatten som regeringen här har valt.

Vi vUl ha enighel bakom förhandlingspositionen i denna fråga, därför att det är viktigt för kommande svenska generationer, både löntagare och förelagare, om vi lyckas alt nä de nära, omfallande och varakliga förbindelser med EEC som är förutsättningen för en forlsatl svensk välståndsutveckling.

Men del är inle säkert all vi när dil. Herr Feldl skrev ju själv den 25 maj i fjol; "Det kan visa sig, om vi inle lyckas, att vär formella handlingsfrihel dä inle motsvaras av nägon reell frihet hell enkelt därför all vi saknar ekonomiskl utrymme att handla,"

Del är en sädan situation som vi vUl undvika, och dä tror vi alt det vore angeläget att regeringen utnyttjade det här tillfället till alt slä fasl del posiliva som Sverige är ule efler alt nä genom dessa förhandlingar, men som ni alltid gömmer undan i slulel av edra deklaralioner sedan ni hasplat ur er en rad okvädingord mol opposilionen. Del kan uttryckas sä som statsminister Palme gjorde i sill lal den 1 8 mars förra veckan, dä han sade all del är fräga om all prakliskl medverka till alt skapa en bällre framlid för Europa.

Men varför skall vi alltid behöva pressa er fram lill dessa ställningstaganden när det gäller en debatl som denna i riksdagen? Kan ni inle inse att det är betydelsefullt för bäde hur Sveriges ärende las emol ule i Europa och hur den svenska allmänheten reagerar inför ert handlande att ni verkligen nägon gäng klarl säger ut vad ni positivt vill nå i stället för all gnola och misstänkliggöra.

Del är inte värdigl den svenske stalsministern att upplräda pä del sättet i debatten.

Herr sialsminisiern PALME;

Fru talman! TUl herr Bohman först! Hans upprördhet förvånar mig. Är del inle sanl att hen Holmberg på alla möjliga olika ställen under våren 1968 krävde min avgång? Är del inte sanl alt också herr Bohman gjorde det, även om del var litet mera tvehågset. Enligl tillgänglig politisk

litteratur om händelserna pä Hotel Savoy i Malmö avrådde herr Bohman därför all det var taktiskt oklokt. Del är faklum. Min avgång krävdes på grand av de stäUningstaganden jag givil uttryck för i Vielnamfrågan. Det är ocksä ell faktum.

1 dagens perspekliv framstår inle det jag då sade om kriget i Indokina som särskill märkligt. Det är ungefär vad ni själva säger i dag. Men dä i elt oerhört upptrappat internationelll läge kunde det medföra vissa risker, och dä kom dessa våldsamma angrepp inte minsl frän herr Bohmans partis sida med bl. a. kravet på min avgång. Det är bara ett konstaterande. Del är en något falsk indignation som herr Bohman spelar upp i dag. Den kan bara förklaras av att minnet av detta måtte vara obehagligt för den nuvarande moderalledningen.

Herr Bohman säger alt det ännu inle finns tUlräckligt med fakta för att vi skaU kunna säga om vi kan bli medlemmar i EEC eller inle. Del belyder aUtså alt herr Bohman anser alt Davignonrapporten och de krav denna släller pä medlemmarna icke är faklum. Om man på andra punkler känner sig osäker, så lät oss nu bortse från dem. Jag häller mig vid min förnyade fräga enbart lUl Davignonrapporlen och frågar: Anser herr Bohman etl utrikespolitiskt samarbele med tio Atlanlspaklsslaler i syfle all uiforma gemensamma sländpunkler i utrikespolitiken vara förenligt med neulralileten?

TUl herr Helén! Vi har inte alls krävt att regeringen skulle betraktas som ofelbar. Vi har sagt följande: Genom de fakla som ligger på bordel har vi kommii fram lill all etl svenskt medlemskap i EEC icke är en realistisk möjlighet. Precis samma ståndpunkt har centerpartiet kommit fram lill. Centerpartiet har varil oerhörl angeläget om att understryka att partiet inte kommii fram till denna ståndpunkt på grund av regeringen utan därför all man hafl samma material som regeringen lUl sill förfogande. Parliel har kommii fram lill detla ståndpunklslagande av egen krafl. Del är etl klarl och rejält besked. Hela vår övning, som nu upprör herr Helén, ger mig anledning att fråga; Kan inle folkpartiet säga detsamma? Om del är obehagligt för er alt säga alt ni tycker som regeringen, kan ni dä inle säga all ni tycker som centern — dä gär det kanske lättare att svälja. 1 stället säger ni; Vi kan inte bli medlemmar, och det beror på de politiska fakta som regeringen genom sitt agerande har skapat. Det är bara denna enkla sak debatien gäller.

Det skulle vara en oerhörd framgång om debatten i dag här kunde ge ell klarl besked frän folkpartiets sida. Del är inget Ulasinnal frän oss. Om del som jag har kaUal för elt vinglande kunde leda fram lill en enkel och rak sländpunkl av den lyp som centerpartiet har presterat vore del en slyrka för oss i Bryssel och inför den svenska opinionen. Det behöver inle herr Helén aUs bli arg för.

Jag vUl lill sist säga all vi inle alls behöver pressas till positiva uttalanden om Europa. Vi har aldrig sagt någol ont om det samarbete som växt fram mellan EEC-staterna. Nödvändighelen av alt närma Frankrike och Tyskland lill varandra - alt alltså icke isolera Tyskland -förklaras av hela Europas fruktansvärda historia. Jag respekterar della samarbele. Jag respekterar de ekonomiska framsteg dessa länder har gjort. Vi har all anledning att posilivi medverka lill alt genom dellagande

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspoUtisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

i del ekonomiska samarbelel vara med om att forma Europas framlid. Det är del som våra förhandlingar i Bryssel går ul på. Just därför är jag angelägen om klarhet och samling.

Eflersom hen Helén och herr Bohman ocksä har ytterligare en replik - och sedan kommer jag all svara dem - vUl jag på del varmaste uppmana dem all ge mig chansen alt göra min allra sisla replik Ull något av sisla satsen i Beelhovens 9;e symfoni.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Fru talman! Del är sanl att moderala samlingspartiet krävde dåvarande statsrådet Palmes avgång. Men det är inte sanl all delta berodde på all herr Palme hade talat om social frigörelse och fattiga folk. Vi krävde herr Palmes avgång därför all herr Palme som förelrädare för Sveriges regering hade deliagil i en offentUg demonstration mot ett mol oss vänUgl sinnat land tUlsammans med en officiell representant för en stal som befann sig i krig med det landet. Del var därför vi framförde värl krav. Del finns ingen anledning alt förenkla historieskrivningen pä del häpnadsväckande sätt som herr Palme gjorde.

Pä den andra frägan har jag givit statsminister Olof Palme ell tydligt svar. Del behöver inte utvecklas. Jag länker inte heller göra det, även om herr Palme själv är missnöjd med svarel. Det är fulll lydligl och beskriver fuUständigt klart var vi står.

Herr HELEN (fp) kort genmäle:

Fra lalman! Statsminister Erlander konstaterade en gång i en stor debatt för lio år sedan när del rådde enighet meUan parlierna, all om den här debaiten fortsätter länge lUl är vi snart oeniga om all vi är eniga. Del är ungefär den uppläggning som statsminister Palme nu lycks vilja följa. Han vUl diktera innehållet i min sista repUk för att själv sedan kunna kommenlera den vid en lidpunkl dä jag inle längre har nägon replik.

Statsministern vel myckel väl att folkpartiels uppfattning är all fulll medlemskap för Sverige i EEC nu ej längre är möjligt, och del är frän denna utgångspunkt vi har alt handla. En regering som är angelägen om all kunna siödja sig på en bred opinion borde inrikia diskussionen på framtiden, söka samla medborgarna och söka samla de parlier som är beredda all stödja en sädan sländpunkl till en konstruktiv insals för någonling som kommande generaiioner har räll att avkräva oss räkenskap för.

Om statsministern kan använda sina sisla minuter här lill alt konstatera all del viktiga är om vi lyckas alt skapa Irygghei för löntagare och företagare i Sverige för en fortsalt välståndsutveckling, dä har deballen varil värdefuU, annars inte.

Herr statsministern PALME;

Fru lalman! TUl herr Bohman försl — lyvärr: del var inte alls sant rent faktamässigl historiskt all när en demonstration skedde här utanför pä Sergels torg så krävde högerpartiet alt jag skulle avgå. Det gjorde man inte alls. Det dröjde ända tills den amerikanske ambassadören kallades

hem. Då krävde högerpartiet all jag skulle avgå. Jag anför della bara som ett enkelt konslalerande igen.

Del gäUde ju inte heller renl formella synpunkter pä dellagande eller inle dellagande i en demonstration. Jag behöver inle upprepa - dess bällre — alla de synpunkter som högerledningen då framförde om all ell svenskt ställningslagande i Vielnamkonflikten hade skadat neutraliletspolitiken. Jag behöver inle upprepa del därför all numera ansluler sig de flesta till min uppfallning — näslan även moderala samlingspartiet.

TUI herr Bohman vill jag vidare säga alt jag ställde den preciserade frägan, om medlemskap i elt ulrikespoliliskl samarbele mellan lio NATO-stater kunde förenas med neutraliletspolitiken. Jag har inte fåll någol svar pä den frägan. Jag bara konstaterar det. Men i della konstaterande ligger ju all moderaternas position i dagens debatt är starkt undergrävd även i de egna ögonen.

Till herr Helén slutligen: det lönar sig att diskulera. Nu sade herr Helén - det var bland del allra sisla i hans replik - all ett fullt medlemskap i EEC enligt folkpartiets uppfallning icke är möjligl. 1 flerlalel av sina ullalanden hillills har herr Helén sagl att till följd av regeringens agerande är ell medlemskap i EEC icke möjligl. Della om regeringens agerande bortföll i hans sista replik.

Del vUl jag tolka sä välvilligt som möjligt och säga att folkpartiet har alldeles oavsett regeringens agerande vid ell studium av dokument och fakla kommii fram till all ell svenskt medlemskap i EEC icke är möjligt. Jag hoppas den tolkningen kommer att slä sig, ty i så fall har vi ju uppnåll nägon väsentligt i dagens debatl, nämligen att tre partier — de största partierna i riksdagen — genom självständigt bedömande och självständigt länkande kommii lUl samma slulsals när del gäller möjlighelerna lUl ell svenskt medlemskap i EEC. Då betecknar jag dagens debatl som en slor framgång i positiv mening.

På grundval av denna framgång skall vi i nära konlakl med partierna, med organisationerna och med allmänhelen i Sverige, med alla de medborgare som med rälla känner sig berörda, fortsätta all uiforma en praktisk handlingslinje i EEC-förhandlingarna och försöka göra vad som på oss ankommer för att Sverige skall kunna medverka i del ekonomiska samarbelel i Europa på ell sätt, som slär i överensstämmelse med våra gamla frihandelslraditioner.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspoUtisk debatt

Fru andre vice talmannen anmälde alt herrar Bohman och Helén anhållit all lill protokollet få anlecknal att de inle ägde räll lill ytterligare repliker.

Herr försle vice talmannen BENGTSON (c);

Fru lalman! Dagens utrikespolitiska debatl skulle möjligen kunna ge intrycket att del föreligger slor oenighel om svensk utrikespolitik. Jag tror dock alt den som närmare kommer alt analysera innehållet i protokoUet från debaiten knappasl kommer att bedöma saken på del sättet. Jag är optimist i så måtto all jag anser att det i slort föreligger enighet i svensk utrikespolitik. Det är ju också så ätt den svenska UtrikespoUtiken under en läng följd av är har präglats av stor enighel, och

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

jag hoppas att så kommer alt bli fallel även i fortsättningen.

Dét strikta fasthållandet vid den alliansfria poliliken, som syftar till neutralitet under krig och som det har talals mycket om i dag, har skapal både förståelse och respekt hos andra länder och den har ocksä skapat förutsättningar för alt en sä dominerande del av svenska folkel kunnat anslula sig UU den ulrikespolilik som utformats av riksdag och regering.

Det är en ytterst känslig fråga alt agera inom utrikespolitikens fält. Det gäUer inle endast värt lands relationer Ull andra länder i världen ulan det gäUer ocksä alt föra en sådan utrikespolitik att den inte åstadkommer hårda motsättningar inom del egna landel. Om man genomdriver beslut i UlrikespoUliska frågor med knappa majoriteter kan man inle gentemot andra länder lala om att enigheten är slor beträffande landets utrikespolitik. Därför är det inom detta område mer än nägol annal nödvändigt att på allt sätt samräda och samarbeta för att nå fram till för flertalet medborgare acceptabla lösningar.

Regeringen har formell möjlighel all själv fatta beslul, i varie faU i vissa utrikespolitiska frågor, och sedan bara delge oppositionspartierna och folket vad som beslutats, men jag tror inte alt en sådan linje är lUlrådlig, eftersom den lätt kan skapa motsättningar som kunde ha undvikits genom samråd före beslutels fattande. Jag har därför inledningsvis önskat slarkl understryka alt ulrikespoUliska beslul icke endasl är en fräga om all uppnå en kanske knapp majoritet för ett beslut ulan att verkligen handla sä att man forlfarande kan tala om den kända svenska enigheten omkring svensk neutralitetspolitik.

Av stor betydelse är givetvis ocksä hur andra länder bedömer vär UtrikespoUtik. Det är ju lätt all leka pä egen gärd och ge alla de förklaringar som passar oss i situationer som kanske inte alls är sä självklara. Vi kan emellertid inte fränkänna andra länder rätten att bedöma hur Sverige har handlat i olika utrikespolitiska situationer. Vi kan inle ens påstå med säkerhei att deras bedömning är fel och vär egen är rält. Jag tror det är klokt all, även om vi fattar självsländiga beslut, lyssna lill vad våra grannländer och övriga neutrala länder fäller för omdömen om vär utrikespolitik. Jag är beredd att möla påståendet att detta är en anpassningspolitik, men jag vill då erinra om det gamla goda ordet att den som råd lyder är vis.

Inom vissa områden av utrikespolitiken finns klart uppdragna riktUnjer att följa. Förenta nationerna har utarbetat och beslutat om en rad konventioner, av vilka Sverige anslutit sig till flertalet, som ger besked om vad som kan anses som ell riktmärke för länderna pä vår jord. Ocksä FN:s stadga ger på vissa punkter besked om vad som bör gäUa bäde i del mellanfolkliga samarbetet och för individens rätt. Konventionen om de mänskliga rättigheterna är otvivelaktigt den mest betydelsefuUa därför alt den i sig innefattar mänga av de beslämmelser som finns i vissa specialkonventioner. Sverige har skrivil under denna konvention men ännu inle ratificerat den. Ulan anmärkning - jag vet att mycket arbete erfordras innan man kan ratificera en sådan konvention - vore jag tacksam om utrikesministern kunde upplysa om när Sverige beräknas kunna ratificera konventionen om de mänskliga rättigheterna.

I konventionen om de mänskliga rätligheterna deklareras i första

paragrafen varje lands rält Ull självstyrelse. Del är elt oavvisligt krav all varje land skall utan inblandning från andra länder självt fä bestämma om sina angelägenheter. Del kan t. ex. under inga omständigheter accepteras att Förenta staterna behäUer permanent inflytande i Indokina eller att Sovjetunionen bestämmer över Tjeckoslovakien eller andra av de socialistiska länderna. Brezjnevdoklrinen, som Sovjetunionens partichef upprepade i sitt senasie slora lal, slär i skarp motsatsställning lill deklarationen om ländernas självstyrelse. Det finns ingen möjlighet att förena denna doktrin med konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Likaså är del under inga omständigheter försvarbart att upprätthålla kolonier. Det är främst Portugal som fortfarande underkuvar stora områden i Afrika i ett kolonialvälde. Det har inte sagts något om detta i dagens utrikesdebatt, men jag tycker alt det bör betonas. Förre handelsministern har vid många tillfäUen förklarat all vi i EFTA-sammanhang inte kan slippa ifrån samarbetet med Portugal, men nog mäsle jag säga att det känns ytterst obehagligt att t. o. m. under 1970-talet behöva driva handelspoUtik i samarbete med en makt som inte bara har kolonier utan också trots Förenta nationernas uppmaningar förklarat sig skola fortsätta med kolonialpolitiken.

Jag viU nämna ytterligare en av de betydelsefulla konventioner som FN antagit, nämligen raskonventionen. Rasdiskriminering kan under inga omständigheter accepteras, och Sverige bör vid alla tillfäUen reagera mot rasdiskriminalion. Hur t. ex. del sydafrikanska problemet skall lösas är svårl alt säga, men det får inte leda Ull diskrimination i något avseende.

Med della har jag, fra talman, visat på några av de riktlinjer som är självfallna, men jag anser ändå alt det bör erinras om vad som måste gäUa i svensk utrikespolitik.

Det världspolitiska läget uppvisar en rad motstridande tendenser, något som för övrigt är mycket vanligt. Det kan inte sägas att relationerna mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen är goda, men man fortsätter i varje fall sina tidigare påböriade överläggningar om brännande politiska problem. De s. k. SALT-förhandlingarna med syfte att sätta en spärr för fortsalt kärnvapenuppruslning fortgår.

Inom ramen för FN:s nedrustningskonferens i Geneve diskuterar de båda supermakternas delegater lillsammans med övriga länders representanter frågorna om definitivt stopp för alla kärnvapenprov, även de underjordiska, och förbud mol användande av biologiska och kemiska stridsmedel. Det har i dagens debatt sagts en del, av bl. a. utrikesministern och Johannes Anlonsson, om dessa stridsmedel. Jag vill inte päslä att del råder okunnighet, men det har varit en stor ytlighet i debatten om dem. Det är en väsentlig skiUnad meUan bakteriologiska stridsmedel och kemiska stridsmedel, och jag vUl säga alt frägan om bakteriologiska stridsmedel egentligen saknar aktualitet. Möjligen kan den dyka upp igen, men den har inte någon omedelbar aktuaUtet. Vad jag vel har ingen använt bakteriologiska stridsmedel, och jag betvivlar att sådana kommer tUl användning. President Nixon förklarade i ett tal den 25 november 1969 att USA inte kommer alt använda eller lagra bakteriologiska stridsmedel, och den brittiske delegaten vid nedrustningskonferensen, lord Chalfont, sade i ett anförande inför konferensen den 7 april 19/0;

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

"Vi har aldrig haft några bakteriologiska vapen, vi har inga nu och vi har inte för avsikt all anskaffa några." Liknande deklaralioner har avgivils av Canada. Vidare har Sovjetunionen - i går trorjag att del var — accepterat att man skaU kunna behandla frågan om kemiska stridsmedel för sig och ställer inle längre krav pä all den skall las upp samtidigt rned frågan om bakteriologiska stridsmedel. Del bereder vägen sä att vi kanske kan fä en överenskommelse om de kemiska stridsmedlen som kan komplettera GenéveprotokoUen från 1925.

TUlsammans med England och Frankrike slår USA och Sovjetunionen i kontakt med varandra rörande slrävandena all få lill slånd en varaktig fred i Mellersla Östern. De fyra makterna har också- i fråga om Västberlins framlida politiska status nätt fram till regelrätta förhandlingar, sedan ett långdraget inledande skede med ulbyle av åsikter nu avslutats.

I Mellersla Öslern har vapnen tigit "flera månader, men del belyder tyvän inle alt en fredlig lösning ligger inom räckhåll i denna konflikl som förefaller vara den svåraste av aUa all lösa. Hur omöjlig silualionen ler sig och hur svårlöst konfliklen än må vara, måsle dock parterna inse att nägon lösning, med eftergifter frän båda parter, måste komma Ull sländ. Det är inle endasl de fyra stormakterna som nu engagerat sig i frägan som fordrar att någonting göres, utan jag tror ocksä att en världsopinion starkt manar parlerna att träffa en varaktig överenskommelse. Kommer en sådan lill slånd är jag överlygad om att ell stort antal länder i världen också är vUliga att materiellt bidraga till att lösa t. ex. den svåra flyktingfrågan.

I Indokina som figurerat sä mycket i dagens debatt fortsätter och sprider sig det krig, som vållat enorma offer i människoliv, oerhörd förstörelse av materiella värden och ingrepp i naturen, om vilkas verkningar i framtiden mgen vet någol med säkerhet men som kan bli katastrofala för hela Indokina. Jag tänker pä de kemiska slridsmedel som används där. Diskussionen i Geneve har ju ingående berört de eventuella undantagen — huruvida de s. k. herbiciderna, växlbekämpningsmedlen, och tårgasen skall tas med. Jag skall inle närmare gä in pä den frägan.

I Europa har — säsom nämnls i dag — Västtysklands förbundskansler Willy Brandt genom sin östpoUtik sökl inleda ell nytt skede i europeisk politik, kännetecknat inle av misstänksamhet och allmänt negativa attityder ulan av vilja lill förståelse och samarbete mellan staler med olika samhäUssystem. De västeuropeiska slalerna har i mera allmänna ordalag givil sin anslutning till Brandts svära försök, men helhjärtat slöd har han hittills inle fält från någon annan stat än Frankrike. USA däremot synes under sin nuvarande regim närmast vara böjt att sätta käppar i hjulet för Brandls politik.

Förekomsten av motstridiga tendenser i världspolitiken är givetvis, som jag päpekal lidigare, ingenling vare sig nytt eller märkvärdigt. 1 det spel om makt och inflylande som konstituerar denna, mäsle motsättningar samt intresse- och åsiklskollisioner ständigt inlräffa, men att tendenserna just för närvarande framträder så tydligt kan tUl inte ringa del tUlskrivas det faktum, att den starkaste supermakten. Förenta staterna, sell sig Ivungen all ompröva sin ulrikespolilik i vissa viktiga

hänseenden och ännu inte kunnat staka ut nägon mera definiliv kurs för den. Meningarna bryter sig som bekant inom både kongressen och den aUmänna opinionen om såväl mål som medel för utrikespolitiken.

I etl avseende som inte berörts så mycket i dagens debatt förefaUer del som om USA skulle vara berett lill en viss förändring i sitt lidigare ställningslagande, och del är i fräga om relalionerna tUl Kommunislkina. Del gäUer främst Pekingkinas representation i FN. Denna fråga har varit högaktuell ända sedan 1950 då den försia omrösiningen skedde. Vid det UllfäUel var del endast 16 länder som röstade för all Pekingkina skulle vara representerat i FN och 33 som röstade emol. Därefler har del skell slora förskjutningar, främsl därför alt en rad nya medlemsländer tUlkommit, och 1965 vägde röstetalen jämnt med 47 mol 47. 1970 var första gången som röstningen vägde över för Pekingkinas representation. Röstsiffrorna blev 51 mot 49. Del är dock att observera att församlingen med 66 röster mol 52 beslöl alt frägan fordrar tvä tredjedels majoritet för avgörande. Del mäste dock vara självfallet att om USA acceplerar Pekingkinas representation i FN så kommer också en rad andra länder alt göra det. Det vore onekligen ett slort framsleg om Kommunislkina blev representerat i FN även om man inle kan hoppas pä att del skulle bli särskUt lätt all samarbela med en sådan medlemsstat.

Skulle denna lösning komma tUl sländ borde dock Formosa bU särskild medlem i FN. Formosa har dock en befolkning på 14 miljoner människor och måste betraktas som så skilt frän fastlands-Kina att det borde kunna bestå som etl eget land och ocksä bli medlem i FN. Alt Kommunistkina hittills inte kunnat bli medlem i FN utgör en reflex av det förhåUandet att Pekingregeringen fram lUl 1969 endasl erkänts av 45 stater medan 66 staten erkänner Formosaregeringen som Kinas lagliga regering. Även på den punklen kommer säkerligen slora förändringar att ske om Pekingkina blir representerat i FN.

Alll talar nu ocksä för att bäde Väst- och Östtyskland borde kunna bli medlemmar i FN och alt Sverige borde erkänna Östtyskland. Sä myckel har förändrats bara sedan förra ärels utrikesdebatt alt ett erkännande borde kunna ske. Det är från helt olika utgångspunkter som herr Hermansson i Stockholm och jag bedömer detta problem, del vUl jag betona.

Jag har i regeringsdeklarationen funnit en mening som tyder på att ell erkännande av Östtyskland kommer. Där stär: "FN:s roll som fredsfaktor skuUe också slärkas om förhandlingarna i Tysklandsfrågan leder lill all del tyska folket blir företrätt i världsorganisationen." Jag vel inte rikligt vad del egentligen skaU innebära — det är inte vidare utvecklat - men jag hoppas all vi skaU komma fram Ull elt resullal sä snarl som möjligt, så att både Väsl- och Ösllyskland blir representerade i FN och Sverige kan erkänna Östtyskland. Det är möjligt att det blir vid ungefär samma tidpunkt.

Den västtyska regeringen Brandts djärva försök tUl nyorientering i europeisk poUlik har i initialskedet krönts med betydande framgång. S. k. ickevåldsavtal har ingåtts med Sovjetunionen och Polen, och förhandlingar med andra öststater i samma syfte förbereds. Avtalen utgår frän att de gränser och maktförhållanden som uppstod i Europa genom

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

det andra världskriget skall bli bestående och inle ändras genom våld. Gränserna skall enligl fördragstexterna bli "oantastliga", vilket skall tolkas så, alt ändringar genom fredliga medel skaU kunna ske.

En återförening av Väsl- och Östtyskland någon gäng i framtiden skuUe aUtså inle strida mot ickevåldsavlalen, men ålerföreningsfrågan saknar varje aktualitet i praktisk politik. Genom avtalen har Västtyskland erkänt den faktiska existensen av en andra tysk slal, Östtyskland. Däremot anser sig den västtyska regeringen inte kunna folkrättsligt erkänna sin östra granne, eftersom ett sådant erkännande skulle belyda att älerföreningstanken juridiskt sett skulle definitivt begravas. En stor del av den västtyska opinionen skulle aldrig kunna förmås acceptera en sådan skUsmässoförklaring — det har redan nämnls i dagens debatt — dä de båda staterna bebos av människor med samma språk och samma etniska härstamning.

Regeringen Brandts östpoUtik får bedömas som del hittUls mest löftesrika försöket all lägga grunden till en verkligl fredlig samexistens mellan de båda maktblock som kluvit vär världsdel. Del finns emellertid aU anledning att betona ordet försök. WUly Brandt har själv förklarat alt den försoningspolitik gentemot Östeuropa, som han inlett, mäsle bli en sak på mycket lång sikt. Bättre än många andra statsmän torde han ocksä inse vUka hinder denna politik måste övervinna. Inom hans eget land kritiserar den parlamenlariska opposilionen, det kristligl-demokratiska partiet och dess bajerska filialparli, hårt östpolitiken. De insisterar på att Västtyskland uttryckligen borde fullfölja sina strävanden alt uppnä Tysklands återförening inom ramen för en nationell enhelsslat och avvisar Brandts teori om tvä tyska stater inom en nalion som oförenlig med kravet på självbestämmanderätt för alla tyskar.

Avtalen med Sovjetunionen och Polen är undertecknade, men ännu inle ratificerade. Brandt vel och har själv sagt, alt ett vUlkor för att förbundsdagen skall ratificera dem är, all östpolitiken kan uppvisa konkreta resullat. Förhandlingarna kommer all visa, om Sovjetunionen verkligen önskar få till stånd en djupgående avspänning och inte bara en mera tiUfällig förbättring av del politiska klimatet i Europa.

Det är lyvärr inom många områden i världen som befolkningen utsätts för lidanden av olika slag. Just nu riktas våra blickar mot Pakistan. Nyheterna från området är motstridande, men det kan avgöras att liv gått tiU spiUo och alt befolkningen får utstå lidanden av olika slag. Det är vår slarka förhoppning all konflikten, med hänsynslagande Ull vad som finns föreskrivet i konventionerna och prolokollet om de mänskliga rätligheterna, skaU kunna få en lösning som tUlgodoser berörda intressen.

Del alll överskuggande problemet, som ocksä har dominerat dagens debatt, ärjust nu givetvis EEC;s ulformning och framtid, och det berör ju i hög grad värl land.

Efler andra världskrigels slul fick idén om Europas poliliska enande ett rätt starkt grepp om opinionen i skilda länder. För mänga hägrade visionen av en union mellan de västeuropeiska slalerna, ell slags Europas förenta stater. Verklighelen korrigerade visserligen snabbi denna drömbild, men strävandena all åstadkomma europeisk enhel gick vidare på olika vägar. MoUven för det var dels all man vUle förhindra alt Europa

skulle komma all slitas sönder av nya krig, dels att man vUle ekonomiskl och militärt stärka Västeuropa, sä att det skulle kunna stå emol det poliliska tryck, som man antog all Sovjetunionen skulle komma alt ulöva. Elt starkare Europa, med vUken term man då av naturliga skäl mäsle förstå Västeuropa, skulle ocksä kunna hävda sig bällre, inle bara mol Sovjetunionen utan också mot Förenta slalerna.

Vi känner ju tUl händelseförloppel dä tanken pä elt västeuropeiskt handelsomräde spolierades, hur EEC bildades och EFTA bildades. Efter del att EEC-avtalet undertecknats den 25 mars 1957 aktualiserades frägan om Sveriges ställning tUl EEC starkt i början av 1960-talel. Jag skaU inte gä in pä nägon historieskrivning dä jag anser all mycket av det är passé. Men det kan kanske erinras om - för klarhetens skull, eftersom del inte har givils konkrela besked — alt centerledaren Gunnar Hedlund i juni månad 1961 höll etl lal där han angav centerns reserverade slällning Ull en anslulning UU EEC. Elt par månader senare höll Erlander silt tal, del s. k. MelaUlalel, där han ulan alt säga del direkt dock anslöt sig lUl de tankegångar som Hedlund framförl två månader tidigare. Del kan ha silt stora inlresse att också studera del tal som Arne Geijer höll vid samma konferens men någon dag lidigare än dåvarande statsministern.

Under 1962 förekom häftiga debatter i riksdagen, där jag själv också deltog, och slutresultatet blev som bekant all Sverige begärde associering till EEC. Denna begäran blev aldrig besvarad av EEC. 1967 inlämnade Sverige en ansökan med anslutningsformen öppen under bevarande av svensk neutralitet. Inte heller denna ansökan besvarades av EEC, men den omnämndes dock i en rapport.

Först delta år har samlal kunnai inledas. Hela EEC-frågan är i dessa punkter passerad och det finns inte anledning att ta upp kammarens tid med att spilla många ord på detla. Vi har kommii fram tUl ståndpunkten att full anslutning för Sveriges del inte är möjlig. De metoder som Sverige använt för att komma fram lUl denna ståndpunkt anser jag harvaril helt rikliga.

Nu i dag kommer en rad av talare och betygar hur kloka de har varil och att de egentligen aldrig har ansett att vi skulle ansluta oss till EEC. Jag skall inte sälla mig UU dem som gör sådana uttalanden, men jag kan t. ex. citera vad den franske premiärministern Chaban-Delmas sade i ell tal inför nationalförsamlingen den 26 juni 1969 beträffande marknadsfrågan; "Man mäste se tUl att en brittisk anslutning icke tunnar ul den europeiska idén." När en eventueU brittisk anslutning skulle tunna ut den europeiska idén, hur myckel mer skulle den då inte tunnas ul, om länder sådana som Sverige och en del andra komme med! Redan del var ju elt besked som gjorde att man måsle ställa sig rätt skeptisk.

Jag har tyckt att vi skulle gå den väg vi har gått. Vi har gått sä långl att vi har haft sonderingar med parterna i EEC, vi har fått Davignon- och Wernerrapporlerna, och därmed har vi fäll större klarhet. Jag lycker inte att vi skulle ha avbrutit överläggningarna tidigare, jag anser inte heller att vi skuUe ha forlsatl längre. Det kan råda delade meningar — herr Bohman har t. ex. framfört tanken att vi skuUe gå tUl direkta förhandlingar — och det har jag ingenting att anmärka mol, men centerns uppfattning är alt vi har drivit en politik som har varit lämplig. Situationen är just sädan att

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspoUtisk debatt

man bör bedriva undersökningar på della sätt.

Vi måste alllsä komma fram tUl klarhet, och det har vi gjort nu. Vi har tagit ståndpunkt. Del är den riktiga vägen att man noga undersöker förhållandena. Under dessa sonderingar har vi kommii fram lill att det fulla medlemskapet inte är möjligt på grund av vår neutralitetspolitik. Där stär vi nu, och nu kan vi frän klarare ständpunkler diskulera frägan om i vUken form vi skall samarbeta med EEC. Det stär i varie fall för mig helt klarl att vi bör försöka fä samarbetsformer med EEC. EEC4änderna plus de som nu söker medlemskap representerar 70 procent av Sveriges handel, och dä förstår man hur oerhört stor belydelse det har för svensk levnadsslandard att vi inte av alltför oförmånliga viUkor slänges ute från hela denna handel.

Den svenska EEC-diskussionen har präglats av åtskUlig förvirring, och del borde därför vara etl allmänt önskemål — som har nämnts här - all den skall föras på ell verklighetsunderlag. Då ju EEC-frågan är av sä utomordentligt väsentlig belydelse för vårl land, borde varie medborgare, säsom har nämnts i debaiten flera gånger i dag, genom utförlig information ges fakta för egen bedömning av vilka för- och nackdelar en svensk anknytnmg tUl EEC för med sig och vilka följderna bUr om Sverige helt kommer att stå ulanför reglerade relationer lill den gemensamma marknaden.

De för beslut i EEC-frågan ansvariga polilikerna kan inle komma förbi att, som jag nämnde lidigare, 70 proceni av vår exporl går lill EEC-länderna och de länder som nu ansöker om medlemskap. Varken öststaterna eller u-länderna erbjuder något alternativ till denna inriklning av vår utrikeshandel, men en utvidgad handel med dessa är givetvis önskvärd och pågår för övrigt.

Att bedriva handel med de sociaUstiska diktaturstaterna är besvärligt, eftersom handeln inle upparbetas under marknadsmässiga villkor ulan är en följd av politiska beslut. Under perioden 1959—1969 ökade vi vår handel med hela Östeuropa från fyra UU fem procent. Ett av huvudskälen till att dessa länder inte kan hävda sig pä världsmarknaden synes enligl min uppfattning vara all det poliliska syslem de tiUämpar, dvs. den kommunisliska diktaturen, inte är produklionseffeklivl. I jämförelse med fria länder som har biandekonomiska eller fria ekonomiska system har del reaklionära kommunistiska systemei ingen möjlighel alt hävda sig. Vi köper och säljer gäma till dessa länder, men de kan inle vare sig i kvalitets- eUer prishänseende hävda sig med de fria länderna.

Vill vi hälla fast vid målsättningen att kontinueriigi söka förbättra vär ekonomiska standard, är det nödvändigi all värl näringsliv kan konkurrera på likvärdiga vUlkor med andra länder inom den gemensamma marknaden och deltaga i det forsknings- och utvecklingsarbete som äger ram inom denna. Ett annat faktum är det samarbete som nu äger rum mellan de nordiska länderna, inte bara i fråga om det kommersiella och industrieUa utbytet utan också i fråga om sociala och kulturella förhållanden. De nordiska ländernas ekonomier är sä sammanflätade med varandra och kulturklimatet så Ukartat att det måste vara elt gemensamt intresse för samtliga nordiska länder att bevara dessa förhållanden intakta. Den kanske mest avgörande faktorn är vår aUiansfria politik. Vi

anser att vi bäsl bidrar till lugn och stabilitet i norra Europa och bäst tjänar fredens sak genom att fortsätta vär neutralitetspolitik, stödd pä ell efter våra resurser starkt försvar.

Man kan ulgä frän alt den ekonomiska integrationen i Europa kommer all fortsätta under 1970-lalet, vilkel givelvis påverkar det poliliska samarbelel. Ovissheten om EEC:s kommande utveckling gör del naturligtvis svärl för oss all bedöma vUken form av anknylning som är lämpligast för Sverige och som kan lillgodose våra önskemål. Vi vUl dock säga, som del också har framhållits i en förklaring, att de förhandlingar och diskussioner som nu inletts skall vara etl led i uppbyggandet av ell fredligl, fritt, starkt och mot omvärlden öppet och generöst Europa, sammansatt av slaler som trots sina olika nationella särdrag strävar efler en allt slörre enighel under hänsynstagande Ull allas väsentliga intressen.

Under en läng följd av år har det i svensk utrikespolitik funnits elt ledmotiv, och det har varil alt handla så all vi kan bevara vär neulralilel. Elt led i denna slrävan är all bedriva en alliansfri politik. Ell annal är all bedriva en sådan utrikespolitik all andra länder verkligen tror på vär fasla vilja all bli neulrala. På delta område gäller det verkligen för regeringen alt väl övertänka silt talande och handlande. Vi vet att det finns smä exlremistgrupper i värl land som ofla säger sig representera både arbetare, bönder och sluderande men som i själva verkel inle represenlerar mer än sig själva. Mill råd lill regeringen är: Lyssna till de djupa arbelar- och bondeleden ocksä i ulrikespoliliska frågor. Den lysllåtne arbetaren bakom maskinen betyder oändligt mycket mera än de som vid alla tidpunkter inle hindras av arbete ulan kan ägna sig äl demonstrationer i stället.

Etl ytterligare led i vär slrävan efler neutralitet är att upprätthålla etl försvar som verkligen underslryker att vi ämnar försvara oss. Jag säger det när jag ser försvarsministern närvarande här, ulan nägon som helsl anmärkning. Riksdagen formulerade 1963 del svenska psykologiska försvarets uppgifl till "all vidmakthålla en fasl försvarsvilja och mol-sländsanda". Med della menas inle all det är del beslående, nu existerande samhällel som skall försvaras utan all i alla lägen, i former som vi själva väljer, trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser utveckla värt samhälle efler våra egna värderingar. När del inom vissa smågrupper bedrives en målmedveten agitation mot del svenska försvarel, sä bör man observera all agilalionen riklas mot elt försvar som svenska folkel i demokralisk ordning har beslulal om - man har beslulat om lolalförsvarets mäl och medel och man har angivil motiven för della beslul.

Jag vill, fru lalman, slula med all säga alt en demokrali inle bör vara så slätslmken alt den tolererar sabotage mol vår slrävan efter neutralitel. Den dominerande delen av svenska folkel har en fasl vilja att behälla värt land fritt och oberoende.

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspoUtisk debatt

Statsrådet fru MYRDAL:

Fru talman! Jag hoppas verkligen att den debatt som förls här i dag inte skall bli föremål för den sorls nymodiga akademiska avhandlingar som maler de behandlade frågornas vikl efler del antal minuler som har

4 Riksdagens protokoU 1971. Nr 54-55

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspolitisk debatt

beskärts dem. Då skulle ju framför alll nedrustningsslrävandena le sig inliU nollgränsen obetydliga. Vi kanske i stället kan vara överens om den tolkningen, alt den sorlens mekaniska mätmetod bara kan ange graden av hur kontroversiella de olika frågorna är. Så väljer åtminstone jag att tolka instäUningen i den svenska riksdagen Ull nedrustningsfrågorna, nämligen all alla parlier är ense om att vi skall oförtrötlligl verka för internationella överenskommelser om ned- och avruslning och att ocksä de specieUa förslag som den svenska delegationen i FN och Geneve tid efter annan stäUer har etl gediget stöd frän hela den svenska politiska opinionen.

Ett inpass i herr förste vice talmannens anförande ger mig anledning att ta lUI orda för all försöka ge elt kort svar på den fräga som många utan tvivel slälll sig; Har den svenska regeringen någol all ändra i sin regeringsdeklaration efter den sovjetiske partichefens s. k. slora utspel i går vid partikongressen i Moskva och det betydligt mindre ryska utspelet i Geneve, också i går?

Först vUl jag i förbigående ge herr Bengtson rätt i all del ofla finns en viss sammanblandning i terminologin när man talar om kemiska och biologiska slridsmedel. Men fakla är ju ganska krångliga, så det är ursäktligt. Toxiner t. ex. är kemiska stridsmedel, men de härrör ur biologiska substanser. Vidare har de kemiska stridsmedlen ofla, för att inle säga alllid, biologiska verkningar. Något sä tUl synes oskyldigt som växtförstörelsemedel har, när de sätts in massivt, en oerhörd förstörelseverkan, som har demonstrerats i Vietnams djungler och pä dess risfäll. Det innebär att dessa medel t. o. m. skuUe kunna användas för alt hungra ul hela befolkningar, om de sätts in mol deras skördar. Så nog har bäggedera biologiska verkningar; bäde B- och C-vapnen är lerrorvapen. Bäggedera mäste förbjudas.

Nu har det egentligen inte hänt någonting som föranleder ändring i regeringens deklaralion i nedrustningsavsnillet, men kanske vore ett förtydligande önskvärt. Del heter i regeringsdeklarationen; "Nedrustningskonferensen i Geneve har att i höst avlägga räkenskap inför FN för resultaten av tio års arbete." Och så fortsatte vi; "Om inte supermaklerna vUl medverka till att överenskommelse Iräffas under nu pågående Genévesession om dessa av FN prioriterade nedmstningsätgärder, kommer besvikelse häröver att prägla FN-deballen i hösl." Med de prioriterade nedrustningsätgärderna avsägs dä del fullständiga provsioppel och ett fullständigt avskaffande av såväl biologiska som kemiska stridsmedel.

Det faktum att supermakterna nu genom Sovjetunionens eftergifts-politik närmar sig varandra pä en minimilinje om avskaffande av bara de biologiska stridsmedlen är — milt sagl — snopet för oss, majoriteten av FN-slater, som har satsat sä hårt och så pass fullständigt har arbelat ul de sakliga arrangemangen för överenskommelse på en maximiUnje. Herr Äntonsson påminde om, och herr Hermansson i Stockholm och herr Helén berörde också den saken, all vi måsle fördöma inle minsl den krigföring med kemiska medel som USA har gjort sig skyldigt till i Vietnam. Skulle man undanta jusl dem frän ett förbud? Herr Antonsson framhöll särskUl, att ingen makt, slor eller lilen, kan försvara användningen av dessa vapen. Därigenom fick vi en uppmuntran all fortsätta

våra ansträngningar i nedrustningskonferensen för att nä ett fullständigt förbud mot tUlverkning av båda dessa stridsmedel, alltså inle endasl de biologiska, och varefter förefintliga lager skall förslöras.

Utrikesminisiern underströk ocksä alt vi kommer alt fortsätta alt vara så aktiva som etl litel land förmår för alt uppnå elt resullal och begränsa den sortens krigföring, som ju gär ut över civilbefolkningen. Han påminde även om hur Sverige har varit drivande krafl bakom 1 969 ärs fördömande resolution i FN om användning av några som helsl kemiska eller biologiska slridsmedel.

Vi mäsle alltså fortsätta på den maximala linjen. Vi kan inte vika oss för att vara snälla och artiga, även om tvä supermakter nu vUl förleda oss all avstå frän denna vär aktiva nedrustningspolitik.

All vi häller pä all förbudel mäsle vara lolall beror inle pä nägon abstrakt perfektionism. Faktum är, all om man nu bara begränsar avtalet Ull elt förbud mol lillverkning av de biologiska slridsmedlen, så innebär del all man förbjuder den del av dessa slridsmedel som ur militär synpunki är de minsl användbara, dvs. de som är mycket litet värda och kanske renl av farliga även för angriparen.

I det uttalande som herr försle vice lalmannen här återgav av presidenl Nixon förklarade denne all USA unUaterall och ulan vUlkor skulle avskaffa sina B-vapen, och han motiverade det jusl med all de är inle särskUl användbara. Men C-vapnen skulle behövas, sade han. Det var till dem man ville lila även i den osannolika situationen all man anfölls med B-vapen. Då skulle vedergällning ske inte med samma vapen ulan jusl med de kemiska stridsmedlen, alllsä de slridsmedel som ligger närmasl före kärnvapnen på upptrappningsstegen. Nervgaserna, de verkliga skräckvapnen, är de som vi mäsle vara mest angelägna om att eliminera frän arsenalerna, men även de mildare kemiska vapnen är som sagl farliga och har bevisat sin förskräckande verkningskraft i Vielnam.

Mol denna bakgrand är det självklart att en överenskommelse i Geneve — om den kommer till sländ — om all bara avslä frän de vapen som knappasl har nägon användning - de biologiska - inle är tillräcklig för all stilla besvikelsen i FN. Därför skulle vi kanske ha tillagt tre ord i regeringsdeklarationen för ati göra den fulll tydlig. Vi skulle ha sagt; Om inle supermaklerna vUl medverka lill all överenskommelse Iräffas under nu pågående Genévesession om dessa av FN priorilerade eller andra långtgående nedruslningsälgärder, kommer besvikelse häröver att prägla FN-deballen i hösl.

Därmed kommer jag lill en sisla randanteckning, nämligen, all den kriiik som kommer all riklas mol den nuvarande förhandlingsordningen i Geneve i höst inle bara har som bakgrund all resullalen har varil OtUlräckliga, ulan ocksä beror på all FN självl just nu lever i väntan på Kina. Jag tror all jusl delta faklum lill stor del också ligger bakom partichefen Brezjnevs ullalanden i går; hela strukluren för samarbele på nedruslningsområdel mäsle modifieras för alt göra Kinas medverkan möjlig. Och när Brezjnev dä slällde förslag, som vi har sell i lelegram, om all man skuUe försöka uppnå en kärnvapennedruslning genom all få till stånd en stormaktskonferens mellan samtliga fem kärnvapenstaler och att man ocksä skulle ge en kraflig slöl framål för det allmänna nedruslnings-

Nr54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utiikes- och handelspoUtisk debatt

Nr 54

Onsdagen den 31 mars 1971

Utrikes- och handelspolitisk debatt

arbelet genom alt inkalla en världskonferens om nedrustning, så är det tecken som tyder i riktning mol någol slags framlida förändring av förhandlingsmaskineriet. Vi från svenska regeringens sida behöver inle uttala oss om dessa förslag nu, men ett är tydligt och klarl, och del är att även stormakterna börjar förslå allvaret i situationen, när sä litet hillills har åstadkommits i fräga om nedrustning och sä gigantiskt mycket i fräga om upprustning.

100

På förslag av fru andre vice lalmannen beslöts att den fortsatta överläggningen skulle uppskjutas lUI kl. 19.30.

§ 3 Interpellation nr 97 ang. antalet suppleanter för kommunfullmäklige

Ordet lämnades på begäran lill

Hen ENLUND (fp), som yttrade:

Fru lalman! I samband med den nya kommunindelningens genomförande gjordes vissa ändringar i kommunaUagen med bl. a. den innebörden all kommunen gavs möjlighel besluta, att suppleanter skall utses för kommunfullmäklige. Denna möjlighel, som utnyttjats av mänga kommuner, är värdefull, bl. a. därför att tillfälligt förfall eller ledighet inle leder Ull ändrade styrkeförhållanden mellan parlierna. Det är ocksä värdefullt all flera personer blir knutna till del kommunala arbetet.

När de nya kommunerna — i regel genom beslut i sammanläggningsdelegerade - tog ställning till frägan, huruvida suppleanter skulle utses, förutsattes all antalet suppleanler endast skulle bli något högre än hälflen av antalet kommunfullmäklige.

I den män partierna använder flera valsedelslyper ger emellertid vallagens nuvarande beslämmelser lUl resullal all bäde anlalel grupper av suppleanter och det totala antalel suppleanler inom varje parli ökar. Della leder i vissa fall lill hell orimliga resultat. Som exempel kan nämnas att i en och annan kommun suppleanterna blivit mer än dubbelt så mänga som de ordinarie kommunfullmäktige eller t. o. m, att nio suppleanter utsetts för en enda kommunfullmäktig. Därvid uppstår också hell orimliga proportioner i fräga om suppleanternas fördelning pä de olika parlierna. En annan olägenhet är den rent adminislraliva belaslning som uppkommer, bl. a. när kungörelserna om kommunfullmäktiges sammanträden skall utsändas.

1 deparlemenlschefens kommenlarer tiU Kungl. Maj;ls proposition nr 129 år 1969 om här berörda bestämmelser anföres bl. a., all remissinstanserna understrukit viklen av "att beslämmelserna om suppleanler uiformas sä att antalel suppleanler inte blir ohanterligt slort". TUl denna uppfattning anslöt sig även departementschefen. Han anförde vidare all "erfarenheterna från lillämpningen får visa om bestämmelserna sedermera behöver omprövas".

Med hänvisning lill del anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att lill hen civilminislern få slälla följande frågor:

1. Har herr slalsrådel uppmärksammal, alt vallagens nuvarande Nr 54 beslämmelser leder lill att ell orimligt storl antal suppleanler för Onsdagen den kommunfullmäklige kommii att utses i vissa kommuner? ,, „_ iqti

2. Kommer åigärder all vidtagas så all de i interpellalionen påtalade----------- --------

ölägenheterna kan undvikas vid nästa kommunfullmäkligeval?

Denna anhållan bordlades.

§ 4 Anmäldes och bordlades följande moiioner;

Nr 1 275 av herr Björk i Göleborg

Nr 1 276 av herrar Johansson i Växjö och Gustavsson i Alvesta

Nr 1277 av herrar Svanström och Dahlgren avlämnade i anledning av Kungl, Maj;ls proposition nr 27 angående stöd tUl dagspressen

Nr 1278 av herrar Sjönell och Fälldin avlämnad i anledning av Kungl. Maj ;ts proposition nr 29 angående omlokaUsering av viss statUg verksamhet

Nr 1 279 av herr Larsson i Umeå m. fl. avlämnad i anledning av Kungl, Maj1:s proposition nr 51 med förslag tUl rennäringslag, m.m.

Nr 1280 av herr Stjernström m. fl. avlämnad i anledning av Kungl. Maj;ts proposition nr 56 angående förbättrad samhäUsinformation

§ 5 Kammaren ålskildes kl. 17.03.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

/Solveig Gemert