Riksdagens protokoll 1971:35 Onsdagen den 3 mars

ProtokollRiksdagens protokoll 1971:35

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1971:35

Onsdagen den 3 mars

Kl. 19.30

1971 Finansdebatt

Förhandlingarna leddes tUl en början av herr tredje vice talmannen.

§  1  Finansdebatt (forts.)

Hen ÅSLING (c):

Herr talman! Det kan sägas vara betecknande för den ekonomiska situationen här i landet att det utlåtande, som finansutskottet begår sin premiär med, är föga dramatiskt och att det har tUlkommit utan större födslovåndor.

Finansminister Sträng fann sig föranlåten före middagspausen att teckna en flyhänt, expressionistisk bild av situationen och hävda att reservanterna närmat sig regeringen. I själva verket förhäller det sig tvärtom. I t. ex. synen på näringsUvets finansiering, kapitalförstärkning utifrån etc, har i stället regeringen närmat sig oppositionen.

Det råder med andra ord i det närmaste fullständig enighet om de dominerande målen för den ekonomiska poUtiken. Men den akuta situationen gör det nödvändigt — det har debatten i kammaren tidigare i dag visat — att starkare än som skett i finansplanen betona vikten av den samhäUsekonomiska balansen och dess konsekvenser för framtiden. Utan den grunden kan inte heller övriga mål, såsom full sysselsättning, hög tUlväxttakt, jämnare inkomstfördelning och bättre regional balans, förverkUgas.

Den regionala balansen tillhör de mål som klarare än hittUls måste prioriteras i fortsättningen, eftersom den tUlsammans med stabiUteten i samhällsekonomin tiUhör de grundläggande förutsättningarna för en fortsatt positiv utveckUng. Det är ett markant drag i bilden av vårt land — det är t. o. m. berättigat att tala om en skönhetsfläck i välfärdssamhället — att de så länge omhuldade målen fuU sysselsättning, hög tUlväxttakt och jämn inkomstfördelning i många glesbygder alltjämt betraktas som en hägring. Det är också ett generande faktum att så många av allt att döma inte varit medvetna om detta, även bland ansvariga politiker, förrän massmedia plötsligt också upptäcker en värld bortom Norrtull.

Situationen i Blåsjön, som har nämnts här tidigare i dag, är sä tUl vida ingen isolerad företeelse. Men reaktionen där, som finansministern karakteriserade som desperat, måste ses mot bakgrunden av vad som i höstas uppfattades som klara löften om sysselsättmng i den bygden.

Även om finansministern enligt finansplanen, liksom utskottsmajoriteten numera, bekänner sig tUl målsättningen om bättre regional balans tycks man ha svårt att ta konsekvenserna av det ställningstagandet i vissa avseenden. Det är en av de huvudinvändningar mot regeringens ekonomiska poUtik som måste göras.

119

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

120

Man säger nej lUl genereUa lättnader i penningpolitiken. En sänkning av vår höga räntenivå är dock sedan länge motiverad. Den höga räntan pressar företag och enskUda hårt, och som konjunkturpoUtiskt vapen står det sedan länge klart att den slår blint, I regioner med läg ekonomisk aktivitet känns den höga räntan särskUt lung, medan den i expansiva regioner, särskUt i tider av överhettning, inte har nägon dämpande effekt att tala om. På samma sätt förhäller det sig beträffande vissa näringsgrenar. Expansiva näringar hämmas inte, medan företag i mindre expansiva näringar dignar under bördan.

Del framstår i della sammanhang som i hög grad märkligt att speciella företeelser på kreditmarknaden med en räntehöjande effekt så länge har tolererats av ansvariga samhällsinstanser. Jag tänker här på bankernas s, k. speciaUnlåning tUl avsevärt högre ränta än den officiellt gällande inlåningsräntan. Företeelsen, som väl nu dess bättre får anses vara på retur, har avsevärt bidragit tiU att snedvrida kreditmarknaden, eftersom den haft en grå marknads alla karakteristiska drag. Konsekvensen har varit att storplacerare — framför allt företag men även kommuner — med samhällsorganens goda minne har kunnat utnyttja sin ställning på marknaden och erhålUt favörer, som bankerna så långt som möjligt sedan har sökt kompensera sig för hos redan hårt pressade kreditkunder.

Chocken efter 1969 ärs valutakris sitter i och styr uppenbart handlandet. Detta bidrar tiU att man övervärderar penningpoUtiken och undervärderar de progressiva inslagen i samhällsekonomin. Det är förklarUgt - och dagens debatt har också fått sin prägel därav — men det är inte i längden försvarUgt. Vapenarsenalen börjar ocksä bli tämUgen antik. En genereUt restriktiv penningpoUtik ställer ur denna synpunkt mycket slora krav på känsligt handlag och fantasi när det gäller att vidtaga selektiva åtgärder.

1 detta avseende är alltså den nuvarande politiken något av en besvikelse med hänsyn tUl önskvärdheten av att prioritera en bättre regional balans. Det kan medges att det erbjuder vissa svårigheter att konstruera en regionalt differentierad kreditpoUtik, men det är angeläget att med skUda medel öka tillgången pä kapital i regioner utan överhettning och i näringar med motsvarande problem. Del borde exempelvis vara möjligt att underlätta för lantbruket, de mindre och medelstora företagen och de mindre kommunerna att via hypoteksinsti-tut, banker och speciaUnstitut få en ökad andel av ÄP-fondernas kreditutbud.

ÄP-fondernas dominerande position på kreditmarknaden kommer under de närmaste åren att markeras ytterligare. Långtidsutredningen räknar med att 40 procent av det totala utbudet på kreditmarknaden år 1975 skall komma från AP-fonderna. De sedan många år resta kraven pä en översyn av AP-fondernas funktion på kreditmarknaden bUr i takt med fondernas tillväxt alltmer berättigade. Samtidigt som det kollektiva sparandet ökat har hushällssparandet gått tillbaka. Medan det genomsnittUga hushållssparandet under 1960-talets första år låg på 8,5 procent av disponibla inkomster hade sparbenägenheten år 1969 sjunkit tUl 5,6 procent. I och med att transfereringar i form av pensioner och andra utbetalningar från skUda samhällsorgan ökar sjunker av aUt att döma också sparbenägenheten.

Det råder inget tvivel om att sparandet dock intar en central roll i den ekonomiska politiken och att hushällssparandets funktion borde ha uppmärksammats bättre. Långtidsutredningens antagande att sparbenägenheten under åren fram tUl 1975 skuUe öka, så att det inte skulle uppstå någon skillnad meUan konsumtionsefterfrågan och det antagna tUlgängliga konsumtionsutrymmet är intressant, men realismen i prognosen är svårbedömbar. I varje faU förefaller det otänkbart att klara denna målsättning utan särskilda sparstimulerande åtgärder.

Förutom de rent stabiUseringspoUtiska motiven för målmedvetna insatser på delta område finns också de kreditpolitiska. Anspråken på kreditinstituten kommer att öka, eftersom investeringarna i näringsUvet nu och sannoUkt under överskådUg tid måste prioriteras. SamhäUsekonomiskt är det ett föga tiUtalande alternativ att kommunerna genom kommunalskattehöjningar eUminerar ett tUlgängUgt utrymme för ökat hushållssparande.

Det torde nämligen vara ett ofrånkomUgt faktum att den nya linje, som glädjande nog markeras i finansplanen och som innebär en medveten satsning på näringslivet, också kräver åtgärder, som verkligen ställer kapital till förfogande. Reglerna om Ukviditetskvoter gäller ju ännu inom bankväsendet, vUket innebär att 30 procent av eventueU inlåningsökning fortfarande skaU placeras i kassamedel eller i obligationer. Om prioriteringen av industriinvesteringarna skaU få avsedd effekt förutsätler det alltså en mycket gynnsam inlåningsutveckling i bankväsendet. Om inte, vUken finansieringsväg kan statsmakterna då anvisa?

En betydelsefull och svårbemästrad faktor i vår betalningsbalans är det s. k. tjänstenettot. Finansministern berör frågan i finansplanen, och även om det inte saknas ambition från hans sida att söka en lösning i frågan, förefaUer det närmast som om han kapitulerar i brist på en anfaUsplan.

En av de främsta negativa faktorerna i utfallet av tjänstenettot är kostnaderna för våra utlandsresor. Vär längtan efter sol och värme bidrar alltså i växande utsträckning tUl problemen med betalningsbalansen. Även om man kan diskutera restriktiva åtgärder av typen särskUd avgift pä utlandsresor — vUket dock ur flera synpunkter kan ifrågasättas — aktualiserar detta fenomen i första hand kostnadsutvecklingen i värt eget land.

Marssolen i vår svenska fjällvärld både värmer och skänker vederkvickelse, men ändå har svensk turistnäring svårt att hävda sig i konkurrensen med andra länders turistnäring. Orsaken är av alll att döma vårt allmänt höga kostnadsläge men även dyra persontransporter och lill en del också underutvecklade kommunikationer. Svensk turistnäring befinner sig till följd av dessa förhållanden för närvarande i en svår situation, och det är redan av denna anledning angeläget att näringens problem och position i samhället bUr föremål för en ingående kartläggning och översyn. Det negativa tjänstenettot Ulustrerar hur angeläget det är att vårt näringsUvs konkurrenskraft inte äventyras och att omsorgerna om näringslivet också innefattar typiska herrimamarknadsnäringar.

Lantbrukets situation kan också sägas Ulustrera utvecklingen och är kanske av ett särskUt intresse i det sammanhang som jag nu diskuterar med hänsyn tUl näringens grundläggande roll för den regionala balansen.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

121

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

Det förefaUer som om man aUtför länge på socialdemokratiskt häll trott all aweckUng av småbruk — i Sverige försvinner mer än 10 000 gärdar per år som självständiga brukningsenheler — skuUe lösa lantbrukets inkomstproblem. Verkligheten har ju varit annorlunda, och jag tror att det nu börjar stå klart i vida kretsar. OECD har i en rapport hävdat att småjordbrukens försvinnande i Europa endast har marginella effekter på inkomstbUdningen. Jag noterade för övrigt som en bekräftelse på detta faklum finansministerns erkännande av den höga produktiviteten i svenski lantbruk. OECD;s slutsats är att utöver prispoUtik behövs en effektiv rationalisering inom jordbruket, och den slutsatsen har vi ju sedan länge dragit här i Sverige,

Men rationaUseringspoUtiken inom den här näringen försvåras i dag av kostnadsutvecklingen, inte minst då av de höga räntorna. Inflationen drabbar särskUt hårt lantbruksnäringen, som på grund av den produktionsbegränsning riksdagen beslutat inte har andra näringars möjUghet att "expandera bort" problemen. Det hela har lett till att rationaliseringsaktiviteterna, nyinvesteringarna, nu är ytterst begränsade. Ovissheten och längrolningen i de aktuella prisförhandlingarna är en annan negativ faktor, värd att notera i det här sammanhanget.

Herr talman! Finansplanen markerar en vändpunkt i den ekonomiska poUtiken, har det sagts, bl. a. från kammarens talarstol tidigare i dag. Den markerar en vändpunkt genom en klarare betoning av produktionens roU och näringsUvets behov. Det är gott och väl, men det får inte leda till en ensidig prioritering av expansiva sektorer i samhället, vUken i sin tur motverkar strävandena för en bättre regional balans och utvecklingen inom icke prioriterade sektorer av näringslivel.

122

Herr MÖLLER i Göteborg (fp);

Herr talman! Finansministern är alltför optimistisk i sin finansplan och i uttalandena kring den. Han är förmodligen för optimistisk när det gäller konjunkturläget, han är del också ur samhällsekonomisk synpunkt i sitt antagande om löneökningarnas storlek, och han är med all sannoUkhet för optimistisk beträffande upp-puffningen av industriinvesteringarna.

När det gäller konjunkturerna viU jag fatta mig kort. Finansministern har hoppals pä att konjunkturavmattningen skall hävas under andra halvåret. När sialsverkspropositionen presenterades, poängterade herr Sträng att den amerikanska konjunkturen förmodades vända under andra halvåret. Men detta har inle den verkan pä svensk konjunktur som man gärna föreställer sig. Det är sä att den amerikanska konjunkturen inte på ett kraftigi sätt påverkar oss direkt, och dess indirekta verkan sker först med stor eftersläpning.

Utvecklingen i de europeiska länderna är vida viktigare på kortare sikt. Där har vi nu en konjunkturavmattning, inte minst i Västtyskland. Det är främst genom sin verkan via europeiska länder som den amerikanska konjunkturen indirekt påverkar oss. En sådan effekt på indirekt väg tar tid för att nå oss. En eventuellt förbättrad amerikansk konjunktur till hösten är alltså inte det "Sesam, öppna dig" för svensk del, som finansministern i januari gärna vUle få oss att tro.

För att gå över liU lönesumman sä antar herr Sträng i finansplanen alt den skaU öka med 9 procent i år och med 6 procent nästa år. Konjunkturinstitutet har för sin del räknat med 10 procent respektive 7 procent, aUlså 1 procentenhet mer för vart och etl av de två åren. Någon motivering för nedskärningen ger hen Sträng inte, och konjunkturinstitutet för sin del har inte reviderat sin uppfattning. Jag kan förstå att finansministern gärna vUl räkna med en siffra som inte förstärker löneförväntningarna hos organisationerna utan i stället dämpar dem, men dä bUr ocksä finansplanen i denna viktiga del — konsumtionen är ju den största posten när det gäller resursanvändningen i samhället — med all sannoUkhet aUlför optimistisk.

Finansministern är också aUtför optimistisk om industrUnvesteringarna. De förmodas öka med 12 procent för delta år. Vi har i folkpartiet en mer försiktig bedömning. Som skäl för detta kan man anföra för det första att en konjunkturavmattning inte är särskUt inspirerande lUl stora investeringar, och vi är dessutom inte heller så säkra på att avmattningen blir så svag och övergående som finansministern förmodar. För det andra är ju kreditätstramningen fortfarande hård, och det påverkar också investeringarna. För det tredje är likviditeten i företagen i stort sett ansträngd, så att ett mycket starkt krediltillskott skuUe behövas. För det fjärde kan man betona att prisstoppets vara eller icke vara är en extra osäkerhet, Uksom hela avtalsrörelsen. Av dessa skäl bUr det troUgen inte en så stark invesleringsökning som finansministern räknar med.

Vid föredragningarna i finansutskottet framgick att man i departementet hade räknat upp konjunkturinstitutets antagande om en ökning av investeringarna med 7 procent tUl dessa 12 procent, och detta av två skäl; för det första för att man väntade en minskning av kreditåtstramningen och för det andra för att det nu föreslagna invesleringsavdraget hade tiUkommit. Men det framgick också inför utskottet en viktig sak, nämligen alt konjunkturinstitutet redan hade räknat med att kreditätstramningen något skuUe dämpas. Från dess sida antog man nu en ökning av dessa invesieringar på ingalunda 12 procent utan mellan 7 och 12 procent, troligen ungefär mitt emeUan, som man formulerade sig.

Det är givet att t. ex. någon enda procents avvikelse Ugger inom den felmarginal som man måste räkna med. Men inom den osäkerhet som finns är den IroUgaste nivån för investeringsökningen klart lägre än den som finansminislern räknar med av de skäl som jag nyss nämnde.

Detta är allvarUgt i och för sig, en investeringsökning behövs av tillväxtskäl. Men det är extra allvarligt just nu, eftersom finansplanens totalgrepp på vår valutasituation är just delta, att vi genom en ökning av investeringarna skaU höja produktionen, produktiviteten och exporten, sä att vi med tiden kommer ur våra betalningsbalansbekymmer. En svagare investeringsökning bUr med andra ord ett hot mot själva den strategi som regeringen valt för den ekonomiska politiken.

Vi har velat varna ordentUgt på denna punkt. Och i stabiliserande syfte har vi föreslagit en snabbare lättnad i kreditåtstramningen och ett frisläpp av investeringsfonderna utanför storstadsregionerna, såsom fram går av reservationen.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

123

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

124

Det är också viktigt med en stark investeringsökning och en exportökning med hänsyn till u-hjälpen, så att det av riksdagen satta målet — att vi skaU ha en procent av bruttonationalprodukten för u-hjälp 1974/75 — lättare näs, I reservationen understryks att detta mäl är förenUgt med vår utrikesbalans. Denna bör förbättras genom ökad export.

I årets finansplan finns som jag nämnde ett nytt grepp. Herr Sträng förordar upplåning i utlandet. Långtidsutredningen är för sin del inne på samma Unje och skisserar jämvikt i de löpande utrikesbetalningarna år 1973 eller alternativt 1975. Fram tUl dess skall vi aUtsä genom utländsk upplåning skapa utrymme för en betydande investeringsökning och exportökning. Dessa ansträngningar medför bäde direkt och indirekt en ökning av importen. För att valutareserven då inte skaU minska i oroväckande grad fordras under en övergångstid utländsk upplåning.

Detta är ett riktigt grepp. Om ett land som Sverige har fått en hög kostnadsnivå — och Sverige har i sanning fält uppleva en ovanligt kraftig inflation de senaste åren — uppstår lätt en besvärande valutaavtappning. Då är en av vägarna att beträda att man inriktar sig på ökad produktivitet, inte minst i exportsektorn och i den imporlkonkurrerande sektorn av näringslivet.

Men detta förbättrar ju konkurrensläget gentemot utlandet bara om produktivitetsförbättringarna där inte är Uka stora som de förbättringar som vi får i Sverige.

Varför kan vi dä förmoda att vi får ovanligt starka produktivitetsökningar i Sverige, som förbättrar vårt internationeUa konkurrensläge? Jo, därför att vi i Sverige torde ha ovanligt många väntande investeringsprojekt med ovanligt hög avkastning — helt enkelt därför att de senaste årens kreditätstramning och en ränta som slagit höjdhoppsrekord har hålUt nere industrUnvesteringarna pä en ovanUgt låg nivå. Industrins maskininvesteringar ökade i fasta priser med 35 procent under den första hälften av 1960-talet men bara med 25 proceni under den andra hälften av 1960-talet. Och hela den privata bruttoinvesteringens ökning var drygt 30 procent under åren 1960—1965 men bara 8 procent under åren 1965-1970.

Därför är det i nuläget ett riktigt grepp att tolerera utländsk upplåning. Men bakom den nödvändigheten ligger förslås etl misslyckande, som finansministern nu tvingas erkänna. Den ekonomiska politiken de gångna åren har givit oss en alldeles för kraftig inflation och en alldeles för hård kreditåtstramning gentemot investeringarna och därför tvångsmässigt försatt oss i detta läge med utländsk upplåning.

Som en följd av valutaproblemen har vi ocksä fått en minskad självständighet när det gäUer den ekonomiska poUtiken. Som en röd tråd genom statsverkspropositionen, finansplanen och de senaste månadernas uttalanden från finansministern och andra regeringsmedlemmar går en betoning av begränsningarna i vår handlingsfrihet.

Det är rätt, den är synnerUgen begränsad. Det är angeläget att slå fast att vår ekonomiska handUngsfrihet var mindre beskuren för 10-15 år sedan. Det är inflationspoUtiken under lång tid, särskilt kraftig de senaste åren, som höjt vårt kostnadsläge för mycket. Denna politik har lett till

den hårda kreditåtstramningen och till alltför låga investeringar sett ur elt längtidsperspektiv.

Herr talman! Låt mig stanna vid just inflationsproblemet. De gångna årens inflation — med i genomsnitt 4 procent per år under två årtionden — har med andra ord försatt oss i elt läge där värt manövreringsutrymme minskat. KreditpoUtiken i fjol blev tyvärr mycket hård, eftersom finansminislern inte var villig all överlägga med oppositionen om ett gemensamt ansvar för en skärpt finanspoUtik. Om kreditpoUtiken hade lättals — utan en finanspolitisk åtstramning — skulle efterfrågan ha släppts loss och våra priser kommit helt ur proportion med utlandets. Att kredilåtstramningen blev så hård och slog ut så många företag och friställde så många anställda, berodde alltså på den inflation vi haft, och på finansministerns ovUja mot gemensamma finanspoUtiska lösningar för att lätta trycket på kreditmarknaden. Detta är sorgUgt och den poUtik som fört oss dithän bör skarpt kritiseras.

Det ger oss ocksä lärdomar inför framtiden: en större prisstabUitet och en kraftig valutareserv — dessa två sä ofta attackerade och förlöjligade mäl — är väslentUga. T. o, m. den doktrinära, stela räntepoUtiken pä 1950-talet, som var så inflationsdrivande, har sina verkningar än i dag eftersom den höjde kostnadsnivån i landet vid den tiden.

Slutsatsen är tydUg och borde vara ett memento för regeringen: En ansvarsfyUd ekonomisk politik som på längre sikt skaU tUlse alt etl land undviker att gUda in i ett ohållbart läge måste ta hänsyn till ekonomiska reaUteter och vara lagom restriktiv även åratal innan en allvarUg balansrubbning, såsom den nuvarande, kan skönjas.

Värt alternativ i folkpartiet, som framkommer i motion 565, innebär en bättre planering med rambudget, arbetskraftsbudget och oUka politiska prioriteringar inom ramen för en alternativ planering. Däri ingår bl. a. också ett ekonomiskt socialt råd och stabiliseringspolitiska konferenser — i god tid före avtalsrörelserna.

Den inflationen som jag har talat om har också sin betydelse för lönerörelserna. Att vi har och kommer att ha ett sä hårt och oroande klimat i löneförhandlingarna i år beror tUl stor del pä kombinationen av tvä ting, nämUgen de ovanUgt kraftiga prisstegringarna nyligen och den nu något vikande konjunkturen. Ä ena sidan gör den starka inflation som vi har haft att folk — vare sig vi önskar det eller ej — gärna vUl åtminstone kompensera sig för de ökade levnadskostnaderna. Å andra sidan medför konjunkturavmattningen att de privala arbetsgivarna inte anser sig kunna ge myckel stora löneökningar. EnskUda personer på arbetstagarsidan bygger aUtså psykologiskt sina krav i stor utsträckning på det som har hänt - den kraftiga inflationen — och kräver mycket i kompensation, medan arbetsgivarsidan måste utgå från den framtida konjunktursituation som företagen kommer att få leva i. Detta är den rävsax som föreligger.

Nu kan regeringen och socialdemokratin säga att det är otur att avtalsrörelsen kommit just vid en konjunkturavmattning. Hade vi haft en konjunkturtopp även i är, hade det varit lättare att från företagshäll helt möta de kompensationskrav m. m. som ställs. Men det är faktiskt så, att ibland har vi stigande konjunkturer, ibland vikande. Precis när avtalsrörelsen skall inträffa kan vi inte styra. Därför är det, även av della skäl att

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

125

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

undvika en svårartad oro på arbetsmarknaden, nödvändigt att över lag vara mån om att inflationstakten hålles nere. Då minskar ju kravet på kompensation för prisstegringar.

Att lönesituationen bUr så svär i är beror pä elt par andra, speciella ting ocksä. För det första har den yttre balansbrislen gjort att slaten såsom arbelsgivare vUl vara försiktig med lönehöjningar, som givetvis skuUe öka konsumtion och import, vilket vi inte gärna ser av valutaskäl. För det andra påverkar prisstoppet oss så, att företagarna inte vet hur stor del av kostnadsökningar de får ta ut i framliden, och därför blir de mer återhållsamma, medan konsumenterna för sin del fruktar framtida prishöjningar och i förväg gärna vUl kompensera sig något för dem. För det tredje, som en extra svårighet för avtalsrörelsen, har vi genom kombinationen av inflation och skatteprogressivitet fått ett läge, där man så långt ner som i inkomstskikt på 20 000-35 000 kronor bara får en Uten del kvar av troliga löneökningar sedan skatteprogressivitelen och därlUl den beräknade inflationens verkan på skatterna har tagit sitt. Delta har Bertil OhUn klargjort i den utmärkta lilla skriften "Sträng, inflationen och skatten". Vi i folkpartiet har föreslagit en indexreglering av skatteskalorna, så att skatten inte automatiskt ökar med inflationen för människor med oförändrad realinkomst. Det skulle minska behovet och önskan att i förväg kompensera sig kraftigt för eventuella prisstegringar.

Tidigare i dag sade herr Sträng att detta var ett jippo — ett ord som vi skaU komma Uiåg, Likadant var det i fråga om vårt sätt i folkpartiet att driva kravet på närdemokrati, detta för den enskUde medborgaren så vikliga krav när det gäUer att fä påverka sina egna förhållanden, sin egen rruljö. Jag tror alt det är samma felslut, inte bara sakligt utan även ur taktisk synpunkt, som man gör om man pä detta sätt stämplar ett krav som i dag är så djupt upplevt av mänga människor, nämligen att inflationen ensam inte skaU medföra att de reeUt får betala större summor i skatt.

På alla dessa sätt har alltså kombinationen av kraftig inflation, vikande konjunktur, yttre balansbrisl, osäkerhet om prisstoppet och avvisande av förslaget om indexreglerade skatteskalor gjort grundvalarna för avtalsrörelsen sämre än de varit på årtionden. Finansministern och regeringen kan sannerligen konstatera beskt slutfacit av decenniers inflationspoUtik. Och ett beskt slutfacit av sin ovUja att i tid lyssna pä oppositionen och av sin önskan att vilja vara sig själv nog.

I  detta anförande inslämde herrar Taube, Hörberg, Romanus och Henmark (samtUga fp).

126

Herr KNUT JOHANSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Under debatten tidigare i dag har av naturliga skäl arbetsmarknadssituationen och det rådande strejkläget berörts. Det var framför allt herrar Hedlund och Bohman som i sina inlägg gav mig anledning att inledningsvis ta upp dessa frågor.

Först och främst vUl jag säga att parternas nuvarande frihet och rätt att vidta stridsåtgärder är en betydelsefuU princip, som det finns anledning att slå vakt om. Jag vUl gärna tillägga att det är lika angeläget

att vi bevarar vårt förUkningssystem. Medlarnas suveränitet får inte naggas i kanten vare sig av parterna själva eller genom samhäUsingripande,

Att som herr Hedlund antydde införa skiljedomsförfarande är enligt min uppfattning inte aktuellt i nuläget. Däremot kan det naturligtvis bli nödvändigi för samhället alt ingripa för all förmå parterna att följa speheglerna. Att som skett i årets avtalsrörelse stridsålgärder vidtas under pågående förhandlingar, under kommissions medverkan, är en nyhet som strider mot spelreglerna. Att man säger nej tiU en kommissions hemställan om att avbryta stridsåtgärderna i avvaktan pä kommissionens medlingsarbele är förvånansvärt. En inställning av detta slag kan i längden leda tiU att arbetsmarknadsparterna inte får behåUa den frihet och suveränitet som de har i dag. Ingen part har mig veteriigt tidigare sagt nej tUl en sädan hemställan, och det inlräffade är ocksä förvånansvärt, dä del hell slrider mot gäUande spelregler, som vederbörande i olika sammanhang så flitigt hänvisar lill.

Om statsmakterna i en sådan situation, i syfte att eliminera stridsätgär-dernas verkningar mot tredje man och mot samhället i dess helhet, skulle tvingas vidta åtgärder för att återföra de nejsägande parterna tiU ordningen, så förefaUer det vara ett tUlvägagängssätl som är värt alt mycket noga överväga.

Herr Bohman sade bl. a. att konfUkten var poUtiskt styrd. Jag skulle vUja uttrycka saken sä, att även om del enUgt min uppfattning inte är någon politisk styrning råder det inget tvivel om att det är ett mycket starkt poUtiskt inslag i konflikten sä tUl vida att man i den pågående avtalsrörelsen försöker eUminera verkningarna av åtgärder som vidtagits av riksdagen. Det kallar jag ett politiskt moment i avtalsrörelsen som också tUlhör nyheterna för året.

Vidare sade herr Bohman att han var tveksam huruvida 1965 ärs beslut skulle ha fattats, om man haft en tanke pä vad som nu händer. Och det Ugger väl mycket i det, i varje fall med hänsyn tUl den form som beslutet fick. Jag antager att när uppgörelsen en gång är klar över hela fältet och man sålunda har årets stridshandlingar bakom sig, så finns det starka skäl för att mycket noga och förutsättningslöst ompröva 1965 ärs beslut. Inte så alt den strejkrätt som då infördes skulle slopas — men jag tror det är anledning att mot bakgrund av lärdomarna från denna konfUkt se tUl att såväl tredje man som samhäUet bUr garderade mot åtgärder av del slag som vi i dag upplever. Det var säkerligen ingen som deltog i behandUng och beslut 1965 som i sin vUdaste fantasi kunde tänka sig någonting Uknande.

Lät mig, herr talman, efter detta gå över till finansutskottets föreUggande betänkande.

Utgångspunkterna för den ekonomiska poUtiken är enligt min uppfattning helt klara. Vi har ett intresse av att bygga upp den utlandskonkurrerande industrins produktionskapacitet och förbättra balansen i vår utrikeshandel. Och vad är det då att ta hänsyn tiU?

För del första kan vi vänta oss en dämpad konjunktur, men i Ukhet med vad som varit förhällandet under de senaste fem åren bUr konjunkturbUden spUttrad med avseende pä de oUka branscherna. Denna splittring fär helt naturUgt regionala effekter.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

127

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

128

För del andra råder ännu viss osäkerhet om hur stark den inträffade konjunklurdämpningen blir, och detta ställer slora krav på den ekonomiska poUtiken — det gäUer såväl dess innehåll som dess skötsel. Dels krävs en välplanerad konjunkturberedskap för att man snabbt skall kunna sätta in riktiga åtgärder i den aktuella situationen, dels krävs stark återhåUsamhet med genereUa ekonomiska åtgärder med hänsyn tUl betalningsbalansen och den känsUga valutareserven. Dessulom krävs att tyngdpunkten i konjunkturpolitiken läggs på selektiva ekonomiska ätgärder, så att vi fär just den styrning av de ekonomiska och poUtiska insatserna som är nödvändig. Detta är ofrånkomUgt för att ■vi dels skaU kunna klara arbetsmarknadsproblemen, särskUt den regionala sysselsättningen, dels samtidigt stimulera den utlandskonkurrerande industrins invesieringar.

Vad är det då som de borgerUga har anfört gentemot denna skissartat angivna bakgrund? Jo, man tävlar inbördes om att lägga fram förslag lUl åtgärder, som innebär generella ekonomiska lättnader, aUtså de åtgärder som mycket ingående har redovisats i dagens debatl lidigare.

Vad belräffar den mera kortsiktiga konjunkturpoliliken och de åtgärder som riksdagen nu har att ta slällning tiU vUl jag understryka innebörden av utskottets uttalande om konjunkturberedskapen. Denna beredskap beror helt naturligt på osäkerheten om konjunkturdämpningen under innevarande år, dess varaktighet och effekter på branscher och regioner.

Jag vUl ocksä starkt betona att den prioritering vi nu gör av industrins investeringar — ■vUken prioritering vi är helt ense om och som innebär att utrymme skapas för dessa investeringar — inte är ovUlkorUg. Om den nämligen inte leder till önskad investeringsutveckling blir vi givetvis tvingade att överge den s. k. morotspoUtiken. Vi måste ställa mycket starka krav på motprestationer från näringsUvets sida. Om det skapade utrymmei inte utnyttjas för industrUnvesteringar, sä måste det disponeras för andra angelägna uppgifter, och sådana finns det gott om. Vi kan självfaUet inle acceptera ett minskat resursutnyttjande och ökade sysselsättningsproblem pä arbetsmarknaden. Eller, för att knyta an till herr Strängs resonemang tidigare i dag, som han kallade för det bondska språket: Om inte hästen viU dricka och man inte kan tvinga honom till del, sä bör andra törstande få komma lill vattnet. Och sädana finns det en uppsjö av.

Reservanterna i finansutskottet hävdar visserUgen att åtgärderna för att stimulera industrins investeringar vidtagits för sent, men det stämmer inte med deras egen argumentation i motionen 562 i vad gäller ränte- och kreditpolitiken samt valutareserven. I själva verket berodde kapacitetsproblemen 1970 på att industrin underlät att ta tUlfället och utrymmet i akt att investera under åren 1967 och 1968, då den ekonomiska poUtiken beredde goda sådana möjUgheter. Det dröjer som bekant några år innan investeringarna får full kapacitetseffekt. Detta har också långtidsutredningen bekräftat.

Reservanternas klagan över den förda kreditpoUtiken och den förment dåliga självfinansieringen kan däremot till väsentUg del återföras på företagens kortsiktiga tänkande när det gäller investeringsplanering. De

oUkheter som på senare år varit rådande i fräga om företagens självfinansieringsmöjligheter beror sålunda på den splittrade vinstutveck-Ungen, som i sin tur har ett visst samband med huruvida företagen varit förutseende nog att investera under lågkonjunkturen 1966—1968. Reservanterna tror lydligen alt investeringsvUjan även denna gång skall sjunka med konjunkluren, trots alt industrin ligger med fyllda orderböcker.

Man kan inte samtidigt sitta pä två stolar såsom reservanterna försöker göra genom att förorda bäde långsiktiga generella lättnader för företagen och en avvaktande stramhet med ränte- och kreditpolitiken. Invänder reservanterna mot detta att lättnaderna balanseras av en stramare finanspoUtik, då motsäger de sig själva; dels kräver konjunklurbered-skapen en avvaktande och stram hållning i finanspoUtiken lika väl som i ränte- och kreditpoUtiken, dels vet vi inte i dag hur stram budgeten blir när avtalsrörelsen en gång är över. Det innebär att regering och riksdag noga måste följa den ekonomiska ulvecklingen och stå beredda med starkare selektiva styrmedel, om de av riksdagen beslutade åtgärderna skuUe visa sig inte få avsedd effekt pä sysselsättning och industrieU utbyggnad.

Jag tror att vi under läng tid framöver kommer att ha behov av en utbyggd konjunklurberedskap parallellt med att de långsiktiga aspekterna fär ökad tyngd i den ekonomiska politiken. Jag anser nämUgen alt en framgångsrik konjunkturpoUtik är starkt beroende av en aktiv och ingripande strukturekonomisk poUtik eUer, om man så vUl, näringspolitik. EnUgt min mening måste dels finanspoUtiken harmoniera med penning- och kreditpoUtiken, dels arbetsmarknadspolitiken reformeras. Jag skaU inte alltför mycket gå in på detta men vill avslutningsvis säga ett par ord om de åtgärder som kan vara nödvändiga att vidta.

Näringspolitiska rådet bör byggas ut med branschråd. Det finns då möjlighet att få ett bättre beslutsunderlag för erforderliga utredningar och för den långsiktiga ekonomiska poUtiken, Detta är visserligen frågor som vi återkommer tUl i samband med behandlingen av kompletteringspropositionen, men de utgör även en central del i dagens finansdebatt. Jag har velat nämna detta och återkommer sålunda tUl dessa frågor vid behandlingen av kompletteringspropositionen.

TUl sist vUl jag säga att jag, i motsats tUl utskottsminoriteten, anser att det är nödvändigt att behålla ett fast grepp om den ekonomiska UtveckUngen, Reservanternas recept, som innebär att man förordar de ekonomiska krafternas fria spel, leder inte fram tUl målet för den ekonomiska poUtiken; fuU sysselsättning, fortsatt hög tillväxttakt, jämnare inkomstfördelning och bättre regional balans.

Herr talman! Det är mot bakgranden av här anförda synpunkter som jag ber att få yrka bifall tUl utskottets hemställan.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle:

Herr talman! I polemik mot herr Bohman, som inte är närvarande i kammaren, sade herr Knut Johansson i Stockholm att han inte i sin vUdaste fantasi hade kunnat tänka sig någonting Uknande de stridsåtgärder som nu har vidtagits på arbetsmarknaden. En anmärkningsvärd sak som hänt .r att regeringen föresatt sig att en betydande grupp i samhället

129

5 Riksdagens protokoU 1971. Nr 33-35

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

trots ekonomisk tUlväxt skaU ha sänkta inkomster. Jag föreställer mig att många som var med om att fatta beslutet 1965 inte i sin vildaste fantasi hade den idén.

Sedan sade herr Johansson att nu har vi ekonomiska resurser och nu skaU det investeras; företagen bör sätta i gång. Jag vet inte hur man resonerar inom företagen, men jag föreställer mig att man också där tycker att det är bra med en jämn investeringsutveckling. Men det måste, som herr Sträng mycket kraftigt underströk i ett anförande i dag, löna sig att investera; annars gör man inga investeringar vare sig man är en kooperativ, en enskUd eller nägon annan företagare.

Det är, herr Johansson, en uppgift för den ekonomiska poUtiken att se tiU alt det bUr lönande att investera. Anledningen tiU att vi har en ekonomisk politik här i landet är att vi skaU kunna uriämna sådana här svängningar. Man kan bara inte luta sig tUlbaka och säga, att nu är det lågkonjunktur och nu skall det investeras även om det inte är lockande. Det är också därför som herr Sträng föreslagit det 10-procentiga avdraget för investeringskostnader. Det behöver bU mer lockande att investera, och det är regeringens och de ekonomisk-poUtiska instansernas uppgift att se tUl att det med hjälp av de oUka ekonomisk-poUtiska instrumenten blir en uppgång.

Att det 1967 inte blev precis så som hen Johansson anser att det borde ha bUvil, kan bero på att det då drevs mycket aggressiva resonemang om att kapitalskatterna borde höjas; många blev oroliga för att det egentUgen inte skulle löna sig att göra någonting. Att dessa resonemang var mycket aggressiva bevisas av att hen Sträng så småningom inle vågade följa sin egen utrednings majoritet. Det kan möjUgen förklara vad som hände 1967.

Herr Johansson gjorde vidare vissa uttalanden som skulle ha krävt ett tydUgare språk; Om inte morotsprincipen fungerade så skulle man — även om det, herr Johansson, egentligen inte sträckts fram nägra morötter — överge delta system. Vad menar egentligen herr Johansson med det? SkaU det vidtas långtgående sociaUseringar för att staten själv direkt skall kunna bestämma vUka investeringar som skall göras? EUer om man vUl frångå linjen med ökade investeringar, hur skaU det då bU med vår bytesbalans, herr Johansson? Fordras del inte investeringar inom industrin?

130

Herr KNUT JOHANSSON i Stockholm (s) kort genmäle: Herr talman! I den del av mitt anförande, som gällde den aktuella strejksituationen och förhållandena på arbetsmarknaden, kommenterade jag inte innehäUet i parternas yrkande på annat sätt än att jag sade, att ett poUtiskt moment förekommer i den mån man syftar till att eUminera verkningarna av vad som beslutats av riksdagen. Sedan har varje part frihet att ställa de krav man vUl. Min huvudinvändning gällde formerna för förhandlingarna och det sätt på vUket man har gätt till väga.

Herr Burenstam Linder frågade vad jag menade med morotsprincipen och om det inte är avsikten att det skulle löna sig för företagen att investera. Självfallet skall det löna sig att investera. Det har heller inte varit avsikten att sociaUseringsåtgärder skaU diskuteras, om företagen inte

utnyttjar denna prioritering. Jag var inne på betydligt enklare ting, nämligen att ett företag skall ge besked om alt det inte har för avsikt att utnyttja investeringsmöjUgheterna. Man kan då använda resurserna på andra områden, där del finns behov och intresse för att utnyttja dem.

Jag tycker att det är en rimlig begäran mot bakgrund av vad som hände 1967 och 1968, dä vi hade exakt samma prioriteringssituation, men dä en slor del av de berörda företagen inle utnyttjade investeringsmöjligheterna. Arbetslöshet uppstod därför att investeringsmöjligheterna inte utnyttjades och därför att man på de områden där de skulle ha kunnat utnyttjas med hänsyn till denna prioritering inte kunde få det kapital som behövdes.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

Herr BURENSTAM LINDER (m) kort genmäle;

Herr talman! Herr Knut Johansson i Stockholm säger att man inom industrin skall ge besked om man inte tänker utnyttja de investeringsmöjligheter som herr Johansson anser finns. Om man inte tänker utnyttja dessa möjligheter skall resurserna användas pä andra områden.

Ja, det låter bra, men det finns en hållhake. Herr Slräng säger ju att det "ultimativa" kravet är att återställa jämvikten i bytesbalansen. Då undrar jag, herr Johansson, hur det går med den om man inte utnyttjar dessa resurser just för industrUnvesteringar? Får man det besked som herr Johansson vUl ha och det sedan skulle visa sig inte vara tUlräckUgt långtgående, dvs. att man inte skulle fä göra sä stora investeringar som man önskade, tycker' jag att den riktiga slutsatsen, om vi skall kunna klara svårigheten att sälja tiU utlandet Uka mycket som vi köper därifrån, vore att vi genom att frisläppa investeringsfonderna eUer andra åtgärder gör det mera lockande för dem som skall bygga ut industrin att verkUgen genomföra en sådan utbyggnad.

Herr KNUT JOHANSSON i Stockholm (s) kort genmäle: Herr talman! Innebär detta, herr Burenstam Linder, att man skall vidta åtgärder för att ålägga företag att utnyttja den förmånsrätt de har fått beträffande investeringar, så har jag inte gätt så längt. Jag har varil blygsam nog alt säga, alt om ell förelag inte viU bygga, även om det skulle få konsekvenser för bytesbalansen, är det rimUgt att man pä andra sektorer där man är fuUt beredd att utnyttja kapitalet fär den möjligheten. Det är en blygsam begäran att näringsUvets representanter ger besked om de tänker utnyttja investeringsmöjligheterna eller har för avsikt att inte ta pengarna i anspråk.

Herr tredje vice talmannen anmälde att herr Burenstam Linder anhålUt att tUl protokoUet få antecknat att han inte ägde rätt tUl ytterligare repUk.

Herr BJÖRK i Göteborg (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lars Werner har kort före middagspausen riktat en direkt fråga tUl mig som jag helt nyUgen blev underrättad om. Jag finner hans fräga principiellt intressant och skall gärna försöka att svara på den. Den gäUde hur jag ser på Aftonbladets vägran att införa en annons frän

131

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

det kommunistiska partiet med vissa uppgifter om partiets instäUning till den aktuella SACO-konflikten.

Bakgrunden tUl hans fräga är att jag har väckt en motion vari jag diskuterar behovet av något slags regler för s. k. åsiktsannonsering, nämUgen i de fall där ansvarige utgivaren för en tidning vägrar all införa annonser som uttrycker åsikter som utgivaren själv ogUlar.

1 motionen har jag utvecklat att detta problem blir särskUt tUlspetsat på orter och i områden där en tidning erövrat en faktisk monopolställning och på så sätt kan undertrycka den fria debatten i hög grad.

Aftonbladet har ju ingalunda en sådan monopolställning pä Stockholms tidningsmarknad. Frågan är alltså inte fullt relevant. Likafullt förefaUer det mig — utifrån de informationer jag har inhämtat och med reservation för att dessa informationer kan vara ofuUsländiga — som om Aftonbladets ansvarige utgivare i detta specieUa fall gjort en felbedömning. Jag kan gott förstå att kommunistiska partiet känt sig besvärat av sitt ställningstagande i konfUktens inledning och haft behov av att i efterhand komma med offentUga förklaringar och tUlrättalägganden. Aftonbladets vägran att införa denna annons finner jag så mycket mer förvänande som tidningen pä sin insändaravdelning bmkar ge generöst utrymme ät kommunistisk gratispropaganda.

Herr WERNER i Tyresö (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett mycket intressant svar som herr Björk i Göteborg gav. Det blir väl tUlfäUe att diskutera denna fräga när motionen skall behandlas. Jag vUl nu bara säga till herr Björk i anledning av den senare delen av hans anförande, där han talar om att vi inom vpk skulle ha känt oss besvärade av att komma i efterhand, att vi inte gjorde det, eftersom händelsen inträffade två dagar efler det att konfUkten hade brutit ut.

132

Herr NORDSTRANDH (m);

Herr talman! I utskottsmajoritetens uttalande i finansutskottets betänkande finns några tankar och påståenden med bakomliggande sländpunktstaganden och värderingar som inte kan fä stå oemotsagda.

Minoritetens reservation har visserUgen hyfsat avsnittet dels genom strykning, dels genom omformulering och därigenom tagit avstånd från de underUggande insinuationerna, men jag kan ändå inte underlåta att peka på vad där stär och hur detta kan — och säkerligen ocksä avses skola — läsas. De citerade orden får tUlika bUda utgångspunkten för nägra mera aUmänna kommentarer också tUl herr Knut Johanssons i Stockholm uppfattning om spelreglerna vid en konfUkt.

Det heter: "Vissa löntagargrupper utgår vid formulerandet av sina lönekrav från 'lön efter skatt' och ser främst tUl sina privala konsumtionsmöjligheter men känner mindre ansvar för den gemensamma konsumtionen. EnUgt utskottets mening skärper företeelser av detta slag ytterUgare kraven på finanspolitiken i dagens Sverige."

Vad är det för "vissa löntagargrupper" som avses och som här skall brännmärkas? Det är visserligen så, för att börja med det första påståendet, att en löntagarorganisation i den direkta offentUga argumen-

lalionen för sina löneökningsframslällningar resonerat om lön efter skatt för att få fram vilken ringa reallöneförbättring det rör sig om. Men detta offentUga redovisande, som väl får sägas präglas av öppen hederUghet, är en sak. En annan sak är det interna resonemang som föregår det offentliga formulerandet av lönekrav. Säg mig den löntagarorganisation som då det gäller att lägga eller ta bud inte arbetar med eller tar hänsyn tUl begreppel lön efter skatt. Begreppel och realiteten lön efter skatt — man må lycka iUa om det eUer ej — har kommit med den nuvarande högskattepoUtiken, och det stannar så länge högskattepoUtiken existerar. Det kommer vi aldrig ifrän hur mycket mänga än försöker blunda eller slå dövörat tUl. För övrigt förs det resonemanget ocksä i andra länder än Sverige,

Alla resonerar likadant oavsett vilken löntagarorganisation de tUlhör, oavsett vUket löneläge de ligger i och oavsett om de rabriceras med de missvisande beteckningarna arbetare eller tjänstemän. Skulle verkligen ledningen och förhandlarna för nägon löntagarorganisation vara okunniga om detta sakernas tillstånd eUer om de känner tUl det vid beräkningarna av sina lönekrav strunta i den räkneoperation som de vet att varje medlem i organisationen själv ideUgen gör? Så Ula fungerar inte sambandet och kommunikationen mellan medlemmar och ledning, även om sambandet stundtals kan vara svagt.

Bedrövligt är det andra påståendet i utskottsmajoritetens skrivning, nämligen det alt vissa löntagargrupper främst ser tUl sina privata konsumtionsmöjUgheter men — här kommer höjdpunkten — känner mindre ansvar för den gemensamma konsumtionen. Utskottets talesman uttryckte i förmiddags sin förvåning över och sitt beklagande av att utskottsmajoriteten tagit bort denna passus ur sitt uttalande. Det är enligt milt förmenande tvärtom hedersamt att man gjort sä.

VUka grupper omfatias av den här karakteristiken avsedd att stäUa vissa medborgare vid något slags skampåle? Vem är det som anklagas för så uppenbart bristande samhäUssolidaritet? Av textsammanhanget att döma tycks utskottet avse samma grupper som formulerar sina lönekrav utgående frän begreppet lön efter skatt. Räknar man med lön efter skatt känner man alltså — del bUr den logiska slutsatsen av vad där står — mindre ansvar för den gemensamma konsumtionen. Och vUka är de där löntagargrupperna, som inte det minsta ser till sin privata konsumtion utan endast är uppfyUda av ansvar för den gemensamma konsumtionen, hur myckel den senare än stiger och den förra minskar?

Nej, herr talman, hela resonemanget är inte bara insinuant utan desslikes falskt. Det har inte någon förankring i den verklighet som vi lever i. Det borde inte ha varit med i ett seriöst resonemang om finanspolitiken, eftersom det inte tjänar något annat syfte än att vara underlag för misstänkUggörande av och agitation mot medborgargrupper i detta land som man drar sig för att klart utpeka men som man dock av oUka skäl gärna vUl komma åt. Man kan inte värja sig för misstanken att regeringen också genom sina talesmän i finansutskottet Uksom söker en polarisering av samhäUsdebatten genom att spela ut vissa grapper mot varandra i syfte att undangömma det faktum att det är regeringen och regeringspoUtiken - såväl på den ekonomiska som på skattepolitikens

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

133

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

134

områden — som åstadkommit den inflammation på löneanspråkens område som vi nu lider under.

VUl man läsa utskottsmajoritelens uttalande välvUUgt, kan man möjligen finna det vara en illavarslande antydan till löntagarorganisationerna om hur de kommer att bU behandlade i avtalsrörelsen. Det heter ju i utskottets fortsatta skrivning att företeelser av detta slag ytterUgare skärper kraven på finanspolitiken i dagens Sverige,

TUl det skall sägas att avtalsrörelserna traditionellt varit arbetsmarknadsorganisationernas egen angelägenhet, vilkel finansministern också säger i årets finansplan; och han menade det säkerUgen då. Nu i den aktueUa svåra konfUklsituationen håller han fortfarande — det antecknas med tUlfredsstäUelse — fast vid denna ståndpunkt, sägande att ett poUtiskt ingripande endast får vara en sista utväg och att erfarenheterna av dagens läge inte utan vidare fär tas till intäkt för en begränsning av den värdefuUa fria förhandUngsrätten för offentliganstäUda.

Jag kan däremot inte dela herr Johanssons i Stockholm uppfattning om spelreglernas funktion i pågående konflikt, Uka Utet som hans anklagelser mot den ena parten. Man kan förhandla och har också gjort det lidigare under fortsatta stridsåtgärder. Det är i och för sig inget förkastUgt i det.

Denna förmån att som part ha medbestämmanderätt i lönesättningen, som de offentliganstäUda har sedan år 1966, måste självfallet - det vUl jag gärna understryka — förenas med samhällsansvar. Jag vet för min del ingen löntagarorganisation som inte känner sig ha ett ansvar för samhället. En organisation ulan ansvarskänsla för samhället skulle för övrigl inte kunna existera.

Åter och åter igen får i dessa dagar löntagarnas företrädare — jag är själv en sådan — höra orden om ansvar för samhället upprepas. Detsamma sägs i finansplanen, men så tUlägger finansministern: "1971 kommer att bU ett är då intresseorganisationerna som de växt fram i vår fria demokrali släUs på hårda prov. De bör kunna klara det pä eget ansvar och i överensstämmelse med vad folkhushållet i dagsläget ger ramen för."

Ja, de anställdas organisationer bär sannerligen ansvar i dessa dagar och del gäUer aUa utan undantag. Ansvaret gäUer samhället, men det får å andra sidan inte förglömmas alt ansvaret ocksä gäller organisationernas medlemmar. Det är en aspekt som inte alltid kommer med i bilden. Svårigheten är att tUl fullo identifiera ansvaret för medlemmarnas intressen med det samhällsansvar som egentligen tUl sitt innehåll, tyvärr övervägande, bestäms av finansministern och regeringen och som reproduceras av finansutskottets majoritet. Det torde vara obestridligt att statens och kommunernas tjänstemän under de senaste två åren klart har legat efter i löneutvecklingen - jag talar aUtså om utveckUngen i relation tUl andra gmpper. Dessa tjänstemän tUlhör inte den del av arbetsmarknaden, t, ex. exportindustrin, som finansplanen vill prioritera.

Den aktueUa stabiliseringspoUtiken skaU uppenbarUgen i icke ringa omfattning föras på de offentliga riänstemännens bekostnad. Konflikten, herr talman, uppstår när de i samhäUets tjänst anställda med maktspråk skall tvingas foga sig under ett samhällsansvar som de icke uppfattar på exakt samma sätt som regeringen. Man viU fråga: Med vad rätt kan nägon

karakterisera dem, som inte delar regeringens bedömningar av i vUket löneläge samhällsansvaret börjar och slutar, såsom seende främst tUl sina privata och mindre tUl gemensamma konsumtionsmöjligheter? Svarel är mycket enkelt och entydigt; med ingen rätt. Dessutom blir effeklerna negativa. Helt onödiga förtroendeklyftor skapas och risken för förödande motsättningar endast ökar på ett allvarUgt och iögonfaUande sätt.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

Hen SVENSSON i Malmö (vpk);

Herr talman! Finansplanen har betecknats som "en utpräglat kapita-Ustisk budget". Man kan uttrycka det ännu tydligare. Det är en klasskampsbudget. En klasskampsbudget, som signalerar kamp mot den stora löntagarmajoritetens intressen och kamp för kapitalägarna, spekulanterna och penningutlånarna.

Regeringen och dess borgerliga kritiker arbetar här utifrån en gemensam grundsyn. I flera timmar har nu debattörerna från de två stora politiska blocken hyUat valutan, hyllat den siffermässiga tillväxten, den ensidiga exportekonomin och betonat att privatkapitalets väl ocksä är nationens väl. Folkmajoriteten har skymtat förbi i egenskap av "arbetskraftsresurser" eller som spekulationsföremäl för Uka cyniska som välbetalda poUtikers och funktionärers skenpropaganda om jämUkhet och valfrihet.

Allt detta speglas i text och statistik både i finansplanen och i de borgerliga reservationerna. De lönarbetande betraktas med den borgerliga nationalekonomins glasögon som en fara, som en härd för orimUga krav, som äventyrare av stabiUteten. Men kapitalet, vars investeringar och lagerspekulationer orsakat prisstegringarna och rubbningarna, detta kapital skaU belönas med ytterligare stimulans. De lönarbetande, som inte varit de drivande bakom prishöjningen, skaU häUas tUlbaka. Det skaU byggas färre bostäder åt dem. Investeringarna i den redan underförsörjda kommunala servicen skall håUas igen. Kapitalel skall fram. Folkmajoriteten uppmanas att ge plats. Den kommenderas tUl discipUn. Den beordras svälja kommande prishöjningar i köpcentra. Den lUlräds häUa tyst i barndaghemsköerna. Det talas om en utjämning uppåt. I verkligheten är de flesta politiker rörande eniga om att slå nedåt. Däri ligger klasskampsbudgetens kärna.

Och varför förs egentUgen avlalskampanjen i sitt nuvarande dramatiska skede på stats- och kommunalsektorn? Varför hetsar man mol vissa av de anställdas organisationer? Varför sprider man det förstuckna hotet om att ta ifrån alla statsanställda — observera: alla statsanställda — den enda verkUga frUiet en lönarbetande har, nämligen friheten att undanhålla arbetsköparen sin arbetskraft?

Är det därför att man ogUlar de högavlönade? Visst inte. Statens lönesättning har tvärtom kännetecknats av att ständigt nya höglönebe-fattningar inrättats. Den tendensen fanns långt innan organisationer som SACO över huvud taget existerade. Någon fysisk riksplanering har regeringen och dess byråkrati inte producerat. Men generaldirektörer och C-löneplanstjänster har man desto mer energiskt producerat. På min egen arbetsplats har man i flera etapper höjt chefstjänsten de senaste åren med inte mindre än sju lönegrader. Men de mer blygsamt betalda aktuarierna

135

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

136

och amanuenserna har bUvit utan uppflyttning. Och det har tiUkommit nya låglönebefattningar pä kontorssidan under den tidigare minimigränsen. Jag har själv kritiserat detta. Men dä svarade det fackliga ombudet att avtalsverket hellre höjer ett fåtal chefer än förbättrar de breda gruppernas ställning rejält. Och del är sant, verkligheten visar det. Staten uppmuntrar sedan länge den överbetalning, de specialförmäner och de många raffinerade former för parasitism som frodas i byråkratins övre skikt.

Men vad var då skälet tUl att staten slog tUl med en lockout som drabbade hundratusentals elever, studenter, vuxenstuderande? Var det omsorg om jämUkheten? Nej. Man kunde mycket väl ha gett ell bud, som i stort hade tUlgodosett kraven från de hårt pressade socialarbetarna, som fär ta hand om subkulturerna i belongslummen och fattigdomen i avfolkningsdistrikten. Man hade kunnat ge de 600 ergoterapeuterna, som vårdar de rörelsehindrade och som har en lön på samma nivå som genomsnittsarbetaren i industrin, ett hyggUgt lyft. Hade man tiUmötes-gått de mer blygsamt betalda SACO- och SR-grupperna skulle det utan vidare, räknat på dessa organisationers totala lönesumma, ha kunnat rymmas t. o. m. inom den ram finansplanen anger som maximum. Femtusenkronorsgossarna hade man ju i stort sett sedan kunnat strunta i

— de har inget poUtiskt stöd, annat än på sin höjd hos sig själva.

Varför provocerade då staten med sin stora lockout? Varför förhalar man förhandUngarna på hela avtalsområdet, så att de lönarbetandes kompensation för redan inträffade prishöjningar skall fördröjas?

Är det av omsorg om de lågavlönade? Knappast. Ju längre uppgörelsen förhalas, desto mer slår momshöjningen igenom, desto längre får de lågavlönade gå och kvittera ut förra årets dåliga löner. Och de som arbetar i statUg eller kommunal förvaltning vet att man svårligen hittar någon som är hänsynslösare mot sina lågavlönade än stat och kommuner. Var hittar man det cyniska utnyttjandet av obetald arbetskraft hos elever och praktikanter? Inom stals- och kommunalsektorn. Var ges direktiv att aUa arbetsuppgifter systematiskt skaU delegeras nedåt, så att de utförs av bUUgaste möjliga arbetskraft och sä att man höjer kraven på arbetets kvaUtet utan att därför öka lönen? Jo, det finner man i statsförvaltningen.

Och var skapas det är från är nya extrema låglöneyrken? Var lillämpar man det systemet att besparingar i medlen för kontorsfolk i A 9 används för att i stället rekrytera extrafolk i de eländiga lönegraderna 3 och 5? Och var gör man detta samtidigt med att man stäUer samma krav på dessa uselt avlönade kvinnor som på bättre avlönat kontorsfolk? Det gör man i statsförvaltningen. Var experimenterar man med att klyva läraryrket i två

—  lärare och lärarassistenter — och sedan till den senare kategorin
rekrytera limavlönade kvinnor till en lönesats som inte står i någon rimlig
proportion tUl de prestationer man kräver? När man i Malmö började
med denna verksamhet 1967 betalade man 8 kronor 95 öre. AUt detta
sker på den offentUga sektorn.

Och var tUlsätter man genom årets statsverksproposition 47 nya chefstjänster utan motsvarande förstärkning av kontorssidan? Jo, vid planeringsavdelningarna i länsstyrelserna.  Utan  särskUd kompensation

skaU de dåligt betalda kontoristerna vräkas på handlingar och PM från ytterligare 47 chefspersoner.

Och vem är det som nu lagt ett bud liU de breda skikten av StatsanstäUda, enligt vUket mellan- och höglöneskiktels höjningar representerar en avsevärt större höjning räknat pä totala lönesumman än låglöneförbältringarna? Det gör statens avtalsverk och den statliga medlingskommissionen.

På min egen arbetsplats har lönespridningen mellan chefen och den sämst betalda kontorsflickan ökat med inte mindre än tio lönegrader sedan 1965 — etl snyggt exempel pä den statUga jämUkhetspoUlikens verkUghetsanknytning. Jag skaU inte ställa frägan vem som satt kommunalrådslönerna. Den frågan vore väl alltför pinsam även i denna församUng av professioneUa cyniker.

Vem har tUlskapat hela den Ula betalda kåren av beredskapsarbetare och arkivarbetare? Vem har skapat den ökade arbetslösheten? Vem har bragt upp antalel människor som måste söka sig tUl arbetsvärden från 16 000 år 1950 tiU 31 000 är 1960 och 86 000 år 1969? Det har staten och kapitalet i skön förening — kapitalet som inte känns vid de här människorna och staten som håller dem gående på vUlkor vida sämre än det reguljära produktionsUvets.

Del är inte jämlikheten och de lågavlönade som är föremål för statens omsorg. Finansplanen visar med kalla siffror att det är kapitalet. Därför är staten så hysterisk och slår så hårt nu i avtalskampens första skede. Slaten är inte i första hand ute efter SACO och SR. Åtgärderna har i verkligheten en annan adressat. De riktar sig mot de breda skikten inom LO och TCO. De är en varning åt dem. Får inte ergoterapeuterna något, kan inte heller industriarbetaren i gemen räkna på mUd behandUng. Tar inte socialarbetarna hem några förbättringar, ser det Ula ut också för byggnadsarbetarna. Det är vad det verkligen gäller. Där finns det en intressegemenskap meUan finansplanens författare, statens avtalsverk och Svenska arbetsgivareföreningen.

Det finns en historisk tendens i kapitaUsmen som kallas lagen om den sjunkande profitkvoten. Den består i att profiten riskerar sjunka i förhällande tiU den ständigt större kapitalstocken. För att motverka och upphäva den tendensen vUl kapitalet öka utsugningen, hålla tiUbaka lönerna, la hem mer på priser och räntor liksom pä spekulation och naturförstörelse. Alt hjälpa kapitalet i denna specieUa form av kompensationslänkande — det är finansplanens proklamerade mäl.

Men behandlingen av finansplanen här i riksdagen är mycket av formsak och skådespel. Den verkUga behandUngen kommer senare i vår. Den kommer att äga rum ute på arbetsplatserna. Det är att hoppas att de lönarbetande genomskådar att staten och arbetsköparna är ute efter att slå ner deras rättmätiga krav. Det är också att hoppas att de skall mobUisera tillräckUg kraft för att ordentUgt revidera finansplanens prydliga och kapitalvänliga sifferkolumner.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

Fru THORSSON (s);

Herr talman!   Det skulle i och för sig vara frestande att, som en del talare   före   mig   har  gjort,   med   utgångspunkt i den  finansplan  för

137

5 * Riksdagens protokoU 1971. Nr 33- 35

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

138

budgetåret 1971/72 som vi nu diskuterar göra en tankeutflykt lill några mera långsiktiga perspektiv på den svenska samhällsekonomin eller, som jag skuUe föredra att kalla det, de ekonomiska faktorernas roU i samhällsutvecklingen. Det vore frestande, liksom ocksä i och för sig motiverat, eftersom den s. k, utvecklingen driver oss med ökande snabbhet i en riktning som man fortfarande kaUar framåt, och det gör att vi lätt kan överrumplas av krafter som i varje fall mänga av oss inte vill ge möjlighel alt bU de som styr samhäUsutveckUngen.

När det t. ex. i finansplanen påpekas att det i nuvarande läge är nödvändigi alt begränsa ökningen i konsumtionen, bäde den privata och den offentUga, finns det anledning att tUl detta knyta några funderingar om UtveckUngen pä litel längre sikt av den privata konsumtionen i ett av jordens rikaste länder. Sådana funderingar, herr talman, kunde hämta argumeni i vad vi numera vet om att de rika länderna lever längt över sina egna tUlgängar. Detta gäUer länder som Förenta staterna, men det gäUer också ett land som Sverige. Vi förbrukar med 0,2 procent av jordens befolkning 1,1 proceni av dess tUlgångar, Funderingarna kunde leda tUl etl större eller mindre frågetecken efter den allmänt accepterade tesen att den svenska nationalkakan måste göras snabbt och ständigt allt större.

Det kunde mot bakgrunden av vär ökade medvetenhet om att vi tUlhÖr en snabbt sammankrympande värld leda till motsvarande medvetenhet om att det finns omkring 150 nationalkakor pä denna jord, som inle aUesammans kan bara fortsätta att växa, ty då sprängs gränserna för vär Ullvaro.

Det är i själva verket så att förutsättningen för att de rika länderna skall kunna fortsätta att bli alll rikare är att de fattiga länderna förbUr fattigare. Detta skulle kunna motivera frågan om inte de rikaste länderna borde vara de som börjar att krympa anspråken på den gemensamma världskakan. Följdfrågan skulle då snabbt inställa sig, om man inte i ett rikt land med sociala ambitioner ånyo borde i främsta hand inrikta sig pä att skära upp kakan litet annorlunda i stället för att enbart låta den växa på andras bekostnad. Det skulle innebära att anspråkskrympningen måste börja pä loppen. Och i denna tid av snabbi ökad medvetenhet om att vär produktionsprocess och vår vardagstUlvaro — allt det som tillsammans utgör vår nationalkaka — inte aUtid är särskill Uvsvänligt utformade, ofta kanske rakt tvärtom, skulle det kunna leda tUl nästa fråga; den om man inte borde rikta huvudintresset mot kakans sammansättning, om den inte tUl dels borde vara annorlunda, om inte en del ingredienser i degen borde plockas bort som skadliga för vår hälsa och andra läggas tiU som bevisUgen nyttigare.

Så kunde man t. ex. fråga med anledning av bl. a. en debattartikel i en av våra morgontidningar för en tid sedan, där författaren redovisade en prognostabell frän centrala driftledningen för vårt energibehov under 1970-talet, en tabeU som utvisade en tredubbling av energikonsumtionen på tio år för sektorn enskUda hushåU och handel; Varför det? Vem har bestämt det? Är det i överensstämmelse med svenska folkets vilja att den kanske mest allsidigt miljöfarliga produktion vi har, nämUgen produktionen av energi, skaU, styrd av en anonym hand, bara fortsätta att rusa i höjden oavsett konsekvenserna?

Dessa, Uksom en lång rad andra frågor, skulle kunna hopsummeras i själva grundfrågan; Vad för sorts samhälle vill vi leva i, vart vill vi styra samhäUsutveckUngen, vUka värderingar vUl vi ha som grund för vårt samhäUsarbete? Den frågan måste stäUas mot bakgrunden av att vi utgör en Uten privUegierad del av en världsekonomi, för vUken också en försörjningsbalans en gång måste upprättas.

Men, herr lalman, riksdagen får som bekant och som framhålUts här tidigare i dag med aU sannoUkhet ett direkt tillfäUe att på djupet penetrera denna i bokstavlig bemärkelse Uvsviktiga problematik senare i vår, i samband med redovisningen av långtidsutredningens betänkande, och del lär dä finnas möjUghet att trampa några av svensk ekonomisk debatts heUga kor på tårna. Eller eftersom jag har äran att ocksä arbeta i jordbruksutskottet kanske jag skulle säga: klövarna.

För dagen skall jag därför endast säga nägra ord i anknytning tUl finansplanen och den lidsperiod den avser, alltså budgetåret 1971/72, och därvid enbart ta upp två begränsade men viktiga aspekter av våra relationer med u-länderna, nämUgen biståndsgivningen och de handelspo-Utiska förbindelserna.

För del försia saknar jag belräffande bisländsanslagen anledning att — liksom de borgerUga reservanterna, herr Möller i Göteborg har ju varit talesman för dem här i kväll, — extrapolera fram tUl budgetåret 1974/75 förenUgheten av de ökande biståndsmedlen tUl u-länderna med ansträngningarna att förbättra betalningsbalansen. Riksdagen har faltal sitt beslut 1968 om en successiv utbyggnad av biståndsmedlen fram tUl en procent av bruttonationalprodukten budgetåret 1974/75, Vad vi i dag i denna finansdebalt har att fastslå är att anslagen i den budget riksdagen nu behandlar Ugger i Unje bäde med riksdagens fattade principbeslut 1968 och med de aktueUa ansträngningarna att förbättra betalningsbalansen. Jag kan härvidlag bara hänvisa till utskottets skrivning på denna punkt.

För det andra är mitt ärende att uttrycka ett önskemål om en redovisning i finansplanen av principieUa aspekter på den ekonomiska situationen i och våra handelsförbindelser med en omvärld utanför OECD-länderna. Jag gör det i klar medvetenhet om att det är förändringar i OECD-ländernas ekonomiska situation som genom inriktningen av våra handelsförbindelser f. n. främst påverkar vår egen samhäUsekonomi. Men det är samhäUsekonomin i länderna utanför OECD-området — jag länker här naturligtvis pä u-länderna vUka med 70 procent av jordens befolkning svarar för endast något över 10 procent av vår import och export — som vi i någon mån skuUe kunna påverka i positiv riktning, bl, a. genom utformningen av vår handelspoUtik,

I själva finansplanen finns i är i redovisningen av det internationella ekonomiska läget ingenting om u-ländernas ekonomi, i den preliminära nalionalbudgeiens avsnitt om det internationella lägel 1970 endast en mening om u-ländernas handelspoUtiska situation och i dess resonemang om utsikterna för 1971 ingenting. Nu förhåUer det sig så, att den Förenta nationernas utveckUngsstrategi för 1970-talet som Sverige varit med om att utarbeta och godkänna under hösten 1970, innehåller betydelsefulla uttalanden och åtaganden i fråga om de rika ländernas handelspolitiska förbindelser med u-länderna. En del av dessa åtaganden förutsätter aktiva

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

139

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

överväganden av eventuella åtgärder redan under 1971, något som i tiden överensstämmer med förberedelserna för tredje sessionen av UNCTAD, FNs konferens för handel och utveckUng, våren 1972 i Geneve,

Sålunda har i-länderna i utvecklingsstrategins paragraf 32 åtagit sig att snarast under 1971 följa upp beslutet i UNCTAD :s styrelse i oktober 1970 om införande av en genereU, icke-diskriminerande och icke-reciprok preferensbehandUng av utvecklingsländernas export tUl i-landsmarknaderna. Andra ekonomiska och handelspoUtiska problem i u-länderna, för vUka i-länderna har förbundit sig att söka verka för en lösning, om möjligt före slutet av år 1972, är t.ex. frägan om en diversifiering av ekonomin för att vidga produktionen och öka exporten, inte minst av halvfabrikat och färdigvaror, frägan om hur man i i-länderna skall kunna planmässigt genomföra en anpassning av sina egna industrier och sin egen arbetskraft tUl en situation där färdigvaror och halvfabrikat importeras i större utsträckning frän u-länderna, frågan om bistånd liU u-länderna för att möjliggöra en effektivare marknadsföring av deras produkter på i-landsmarknaderna.

De flesta av dessa åtaganden fär en större och icke en mindre betydelse mot bakgrunden av det faktum att ett växande antal i-länder, inbegripet vårt eget land, är i färd med att förbättra skyddet av sin hemmamarknad och sin inhemska konsumtion mot en rad miljöfarUga produkter eUer miljöfarUga beståndsdelar och tillsatser i produkter. Vi måste finna en handUngsUnje, som gör det möjUgt alt förena intresset att skydda svenska konsumenter mot mUjöfarliga produkter med det Uka angelägna intresset att i vårt lUla hörn av världen främja den viktigaste uppgiften i fråga om utveckUngen av u-ländernas ekonomi; förbättringen av deras handelsförbindelser med den rika världen.

Jag anser det därför viktigt att betona, herr talman, att följderna för den svenska samhäUsekonomin av att vi effektivt och konsekvent följer upp vad vi verkat för både inom UNCTAD och inom ramen för arbetet på andra utvecklingsårtiondets strategi, med sikte på att tidigt under 1970-talet nå vissa bestämda resultat, för att främja den samhällsekonomiska utveckUngen i u-länderna — det är en fräga som har sin plats i en debatt kring de aUmänna riktUnjerna för den ekonomiska poUtiken i Sverige,

140

Herr förste vice talmannen BENGTSON (c);

Herr talman! Det finns många svåra uppgifter att lösa i svensk politik. En av de svåraste torde vara att få människorna att acceptera en välståndsutveckUng som harmonierar med den reella produktionsutveck-Ungen. Det finns en stark benägenhet att leva mer eUer mindre i förskott. Det är lättförståeUgt och ingenting att klandra, att människorna har ambitioner och krav som medför större eller mindre ekonomiska konsekvenser. Men vad vi än önskar och begär så återfaller det alltid på den kaUa reaUteten att vi själva måste producera allt vad vi anser önskvärt för vårt uppehälle och värt välbefinnande. Vi känner tämUgen väl till naturresurserna och produktionsresurserna i vårt land och därför kan vi inte vänta att produktionsutvecklingen tar några oväntade skutt uppåt. Vi kan, om inte regeringen missköter sig alltför mycket, räkna med en

produktionsökning som rör sig mellan tre och fem, möjligen sex procent per är. Eftersom en procents ökning av bruttonationalprodukten betyder ca I 700 mUjoner kronor är det oerhört betydelsefullt att aUt göres för att öka vär produktion. Detta är det ena huvudämnet som våra ekonomiska debatter aUtid rör sig om.

Det andra huvudämnet är fördelningsproblemet meUan människorna i värl land. Det är hell orealistiskt att tro att en höjd produktion automatiskt leder lUl en rättvis fördelning och en högre levnadsstandard för alla. Det måste säkerligen bäde fackliga och poUtiska ätgärder tUl för all få tUl sländ en rättvis fördelning av de tUlgångar som vi gemensamt har producerat.

Vad jag nu sagt möter knappast opposition frän någon utom möjUgen frän kommunislerna som ju företräder den mest gammalmodiga, konservativa och oreaUstiska av alla ideologiska uppfattningar, I det yrkande som vänsterpartiet kommunisternas ledare herr Hermansson i Stockholm lagt fram sägs det; "Det är en utpräglat kapitalistisk budget som framlägges i finansplanen." På ett annat stäUe säger man; "Att söka stimulera konjunkturen genom att ge industrin mer pengar och pressa konsumtion och löner är en konservativ och felaktig poUtik." Kritiken fortsätter: "Den politik som tecknas i finansplanen kommer att ytterligare öka storfinansens profiter och maktställning." Är det detta som vänsterpartiet kommunisterna skall rösta för senare, om man vUl klara det socialdemokraliska förslaget till finansplanen, eller skall man gå andra vägar så att socialdemokrater i en förberedande votering eventuellt skall rösta på annal sätt och stödja ett förslag som uttalar en så våldsam kritik av den egna finansplanen? Det lovar att bli en intressant votering senare i kväU när vi har slutbehandlat ärendet.

Det är självfaUet att med de medel som nu finns står de poUtiska idériktningarna inte maktlösa då det gäller att påverka den ekonomiska utvecklingen i elt land, även om det alltid mäste betonas att det primära

—         som jag lidigare påvisat — givetvis är näringslivets alla aktiviteter. Dessa
är ju det väsentliga i välståndsutvecklingen.

När vi har diskuterat vilka åtgärder som skall vidtagas har man från flera häU — bl, a. finansministern och herr Knut Johansson i Stockholm

—         vänt sig rätt aUmänt mot generellt verkande åtgärder. Men om vi nu har
infört restriktioner av en viss höjd och anser att de skall mUdras, hur har
de tUlkommit? Jo, de har tUlkommit genom genereUa åtgärder. Ränte
höjningarna kan inte göras selektiva. En räntehöjning är en generell
åtgärd, och skall man genomföra en räntesänkning bUr också den
generell. Man kan alltså inte vända sig mot genereUa ätgärder vid alla
tUlfällen, även om vi givetvis inte bestrider att även selektiva åtgärder
många gånger kan vidtagas.

Herr Knut Johansson i Stockholm gjorde gällande att vi menar att det är de fria krafternas spel som skall få bestämma. Nej, vi har inte förordat någon sorts manchesterUberaUsm, utan vi har tvärtom klandrat regeringen för alt den planering den har bedrivit inte har varit tUlfredsställande.

Utöver vad som nu kan göras genom åtgärder på kreditmarknaden, tUlståndsgivningar, ätgärder för att främja exporten o. d. kommer åtgärder pä budgetsidan. Budgeten har nu en sädan storlek att den måste

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

141

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

142

spela en stor roU i de ekonomiska sammanhangen. I budgeten 1962/63 var inkomslerna 20 958 miljoner och utgifterna 20 631 mUjoner kronor vUket medförde att totalbudgeten visade ett överskott pä 327 mUjoner kronor. Men det var det sista året fram tUl nu som den visade ett överskott. Därefter har de ständiga underskotten varit större eller mindre, högst 1969/70, dä underbalanseringen uppgick tiU 3 817 mUjoner kronor, I den nya beräkningen för det år som löper nu, 1970/71, uppgår underskottet lUl 1 258 mUjoner kronor.

Statens utgifter har i absoluta tal under en tioårsperiod stigit från ca 22 miljarder tiU 52 miljarder kronor. Det borde med den expansionen ha varit möjUgl för regeringen att inom denna ram planera så, alt den under denna tUl största delen högkonjunkturbetonade tid kunnat häUa en bättre balanserad budget. När man framför sädana argument smiter emellertid regeringen aUtid undan med motfrågan; "Ni hade ju motionsrätt. Varför föreslog ni inte en stramare budget?" Herr Hedlund har redan behandlat den saken tidigare i dag, men jag vill också uttryckligen fastslå att det är regeringens enkla skyldighet — när den nu har regeringsansvaret — att dra upp gmndlinjerna för budgeten på ett sådant sätt att man inte hamnar i jättestora budgetunderskott, som verkligen inte kan justeras under den korta motionstiden på 14 dagar efter det att budgetförslaget lagts fram.

Vi kunde ju inte förutsäga budgetens expansion under 1960-talel, men dä man ser att den har varit ungefär 30 mUjarder kronor, tycker man att regeringen inom denna rätt vida ram skulle ha kunnat åstadkomma en betydligt bättre planering än den gjorde under den tid som har gått.

Om nu regeringen verkUgen vUle ta några råd av de andra partierna, skuUe man heller inte vara så självgod att man betecknade alla avvikande förslag antingen som överbud — i regel — eller kanske vid något tUlfälle som underbud. Gör man det, är det inte mycket mening med att diskutera, utan då får vi konstatera, som en tänkare har sagt, att med den som från början vet att han har rätt skall man inle diskutera.

Budgetunderskottet har ju för staten medfört ett stort upplånings-behov, som givelvis minskat näringslivets möjligheter till krediter. Här har vi en av de centrala punklerna i regeringens misslyckade politik. Under 1960-talet, dvs. frän den 31 december 1960 tiU den 31 december 1970, steg statsskulden från 22 770 miljoner tUl 36 155 miljoner. Jag har inte anfört detta för att beklaga mig över statsskulden eUer uttalat någon rädsla med anledning av den utan för att visa på de stora summor som staten har tagit i anspråk på lånemarknaden och som följaktligen minskat näringslivels möjligheler att låna. Finansministern har flera gånger framstäUt fromma önskemål alt staten skaU göra mindre upplåning för att ge större möjUgheter för näringslivet att låna, men det har oflast stannat vid fromma önskemål.

Det har varit likadant med en mängd uttalade önskemål om investeringsökningarna. De har varit svaga under 1960-talet och inte på långt när jämförbara med ökningarna i en del andra länder. IndustrUnvesteringarna i Sverige ökade under 1960-talet inte med mer än 15 procent mot för t. ex. Frankrike och Italien 50 procent och Förenta staterna 100 proceni. När finansministern talar om 1960-talet, som hade blivit berömt

på oUka håll, får han nog göra det på ett betydligt mer nyanserat sätt. Med de svaga industrUnvesteringar som vi hade under hela 1960-lalet lades inte grunden för någon särskUt god utveckling.

Trots den ogynnsamma utvecklingen har regeringen egentUgen ingenting gjort förrän nu, när man i en kommande proposition tänker föreslå ett särskUt investeringsavdrag på 10 procent för att stimulera företagen att öka sina investeringar i maskiner och inventarier under 1971. Jag vill gärna fråga nägon företrädare för regeringen: Är det det enda ni har att föreslå, eUer vad ämnar ni föreslå för övrigt?

Finansministern var så optimistisk att han trodde på 15 procents ökning av industrUnvesteringarna under förra året — det blev ungefär hälften. Nu räknar finansministern, som påpekats tidigare, med en uppgång av investeringarna under 1971 med 12 proceni jämfört med konjunkturinstitutets mödosamt hopplockade bedömningar, som stannar vid 7 procent. Ett av regeringens största misstag är alt man inle bedrivit en sådan politik att industrins investeringar och även andra av näringslivets investeringar kunnat öka för att därmed lägga grunden till ökad produktion och bättre konkurrensförmåga i förhällande tUl andra länder. Nästa års budget visar visserligen bara elt underskoll på 206 miljoner, men tar man hänsyn tUl sedvanliga felbedömningar och tUl höjda statstjänarlöner så kommer säkerUgen budgetunderskottet att bli oroande stort med nya upplåningsbehov, som tar undan krediter vUka skulle kunna användas tUl produktiva investeringar.

Räntefrågan spelar givetvis en stor roll i samband med investeringarna, och den har behandlats här tidigare i kväll. I princip anser jag att socialdemokraterna har en felaktig inställning tUl räntefrägorna. Ända fram tUl mitten av 1950-talet höll socialdemokraterna fast vid lägränte-Unjen men hoppade sedan över till den linje som den dåvarande högern bedrev och sedan dess har man konsekvent hålUt sig lUl högräntelinjen. Jag tror att åtskilUga, betydUgt modemare nationalekonomer än dem socialdemokraterna stöder sitt resonemang på inte alls har den uppfattningen om ränteeffekten som man nu har inom regeringspartiet. Genom att diskontot under länga tidsperioder varit fastlåst har räntan inte fått den effekt som varit önskvärd. Ibland har högräntan motiverats med att den skulle vara investeringshämmande vid etl visst lillfälle. Jag tror att det är en helt felaktig bedömning. Investeringar som redan är planerade stoppas inte och hindras inte av ett höjt diskonto, i synnerhet inle då den planerade investeringen avser maskiner eUer byggnader, vUkas användningstid sträcker sig långt framåt. Och flertalet ansluter sig dock till tanken att räntan skaU vara rörlig.

Jag vill se det förelag, den kommun eller den person som just står inför att företa ett byggande eller att investera i maskiner som säger att nu steg räntan med en halv eUer en procent, så hela den här anläggningen fär inhiberas. Räntan har inte den effekten pä sä korl sikt. Däremot kan den ha effekt på längre sikt, och har den det kommer man in i konjunkturlägen som man inte kan förutspå och fär kanske en helt annan effekt än man egentUgen vUle. Därför är räntevapnet inle särskilt smidigt. Vad som i stället ofta händer är att ett höjt diskonto driver pä inflationen genom sin prishöjande effekt.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

143

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

144

Myckel allvarligt är också att ett högt diskonto kan verka rationaUse-ringshämmande. Detta har t, ex. påpekats av Terborgh, som ger den vara som egentUgen borde ersättas benämningen konserveraren och den nya vara som borde inköpas benämningen frestaren; det gäUer exempelvis maskiner. Är anskaffningskostnaden och räntekostnaden mycket höga är del risk för att den s, k. konserveraren — dvs. den gamla maskinen — får stå kvar, då den ju gör en visserUgen inte god men någorlunda acceptabel tjänst. En alltför hög ränta kan förhindra inköpet av t. ex. en ny maskin fastän denna skuUe utföra ett mycket rationeUare arbete.

När höjningen förra gången skedde till de nuvarande 7 procenten, som är det högsta ränteläge vi någonsin haft, motiverades höjningen helt med andra länders högre diskonton, vilka skulle medföra ell valutautflöde ur vårt land. Sedan dess har, såsom påpekats tidigare, diskontot sänkts i ett flertal länder, och valutainflödet tUl vårl land har pågätt under någon lid. Vissa uppgifter om räntorna har lämnats här, och jag skall något utförligare redogöra för diskontot i nägra Sverige närstående länder.

Diskontot är i Norge 4,5, i Danmark 8 - det enda land av dem jag kommer att nämna som har högre diskonto än Sverige —, Finland 6, Belgien 6,5, Frankrike 6,5, Italien 5,5, Nederländerna 6, Schweiz 3 3/4, Storbritannien 7, Västtyskland 6 och USA 4 3/4 procent. Av de länder som vi huvudsakUgen bedriver handel med är det alltså endast Danmark — ett enda land — som har högre diskonto än vi, och så är det Storbritannien som har samma diskonto som vi. Jag är väl medveten om obligationsräntornas och andra räntors betydelse, men det är anmärkningsvärt alt Sverige ligger nära nog i topp när det gäUer diskontots höjd.

När vi diskuterat detta i dag har bl. a. finansminislern försöki bagatelUsera del höga diskontot och bara åberopat de långa krediterna på obligationsmarknaden. Det är ju rätt märkligt att dä man höjer räntan framhäver man starkt den goda effekt detta skaU ha i just den situationen, men nu, då man närmast skulle stå inför en sänkning, bagatelliserar man diskonlofrågan och menar alt den inle har någon större betydelse, utan att det är obligationsmarknaden som har den största betydelsen.

Motiveringen för den senaste diskontohöjningen i Sverige har således tUl största delen bortfalUt, men ändå har ingenting skett på ränteområdet. Det tjänar ingenting tUl att hänvisa tUl att jag själv är bankofull-mäktig och skuUe kunna vara med och besluta om detta. Det är ju välbekant att av fuUmäktiges sju ledamöter är fyra socialdemokrater, och det bUr således socialdemokratisk poUtik även i fråga om högräntan. Detta bör nogsaml noteras, tycker jag, av t. ex. Hyresgästföreningen och Landsorganisationen som vid oUka tillfällen har krävt räntesänkning. Landsorganisationens ordförande gjorde det före jul, och det har gjorts vid andra tUlfällen också. Att man kan befara en viss konjunkturavmattning torde vara obestridUgt och bestyrkes t. ex. av den överenskommelse som riksbanken träffade med bankerna om vissa lättnader på kreditom-rådel. En naturUg konsekvens hade varit att man också sänkt diskontot. Även pä arbetsmarknaden har effekten av konjunkturdämprungen gjort sig gällande. Antalet arbetslöshetsanmälda var i mitten av februari i år 59 700 mot 51 200 vid samma tid förra året. Antalet människor som

genomgick arbetsmarknadsutbUdning var ca 54 100 mot 40 600 vid samma tid förra året. De med beredskapsarbeten sysselsatta var 18 600 mot 16 600 förra året. Antalet sysselsatta vid skyddad verksamhet var i mitten av februari 12 300 mol 10 500 förra året. Slutligen var antalet arkivarbetare 9 200 mot 7 400 förra året. Ungefär 20 000 fler människor är aUtså nu föremål för arbetsstimulerande ätgärder än vid samma tidpunkt förra året. ParalleUt härmed har antalet obesatta platser vid arbetsförmedUngarna minskat. Denna försämring av arbetsmarknadsläget jämfört med 1970 är desto mer anmärkningsvärd om man tänker på den mUda vintern, och detta bestyrker väl att vi nu är inne i en konjunkturavmattning.

Omkring 140 000 människor är aUlså sysselsatta pä annat sätt än dUekt på den normala arbeismarknaden. Omskolningsverksamheten borde bli föremål för en översyn. Det kan inte vara stor mening i att flera gånger omskola en person från det ena yrket tiU det andra. Sådana åtgärder är ju ett uttryck för att en del betraktar omskolningar som en förtjänstkäUa i och för sig, inte som en förberedelse för att komma in i reguljärt arbete. Hur mänga sådana fall som finns — jag hoppas att de utgör undantag — är svårt att säga, men uppmärksamheten bör riktas mot sådana företeelser.

I samband med arbetsmarknadens problem måste man starkt framhålla det berättigade trygghelskrav som en anställd bör ha. Det är inte trygghet den känner som går arbetslös, sysselsattes i beredskapsarbeten eUer går under omskolning. Otryggheten sammanhänger otvivelaktigt med den oro som finns inom företagsområdet. Jag vUl erinra om att antalet konkurser under 1970 ökade med drygt 30 procent, dvs. från 2 838 år 1969 tUl preUminärt 3 750 är 1970. Antalet varsel om driftsinskränkningar har här tidigare angivits; de uppgick tUl 638 mot 320 under är 1969. Antalet anställda som berörts av detta varsel var 21 028 mot 10 921 år 1969, Del är inle underligt alt aUa de människor som på något sätt berörs av dessa varsel känner stor otrygghet. Detta gäller i synnerhet den äldre arbetskraften. Ätt få ett nytt arbete efter 50 års ålder - ja, t, o. m. mycket tidigare — är i dag svårt, och mänga är de som fär tUlbringa sina sista år av det arbetsföra livet med diverse arbeten för att klara sig fram tUl den höga pensionsålder som våra socialdemokrater fortfarande håller fast vid, d. v. s. 67 är. Det är i sanning en föga avundsvärd tUlvaro att efter ett strävsamt liv fä känna av att det inte finns någon plats de sista åren på arbetsmarknaden. Del är lättförståeligt att en man i sextioärsåldern som arbetat hela sitt liv i etl yrke inle vid denna höga ålder kan ha så stort intresse för att bli omskolad tUl något annat. Något har gjorts för den äldre arbetskraften, men inte på långt när tUlräckUgt. Centerns krav på sänkt pensionsålder, allmän arbetslöshetsförsäkring och frUiet från ATP-avgifter efter femtiofem års ålder framstår bland annal som synnerligen berättigade, och det är i varje fall något som i viss män skulle kunna skapa en bättre situation för den äldre arbetskraften. Om också inte de åtgärderna löser hela problemet skulle de i varje fall medverka i väsentUg grad.

Kreditmarknadens problem och investeringarna har givetvis ett nära samband med i vilken utsträckning vår nationalprodukt användes för

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

145

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

146

konsumtion och hur mycket som på olika sätt avsattes till investeringar. Detta har jag redan tidigare framhålUt i mitt anförande. Jag nämnde också den benägenhet som alltid förefinns tUl ökad konsumtion och problemet med att dirigera över en slörre del tiU investeringar. Socialdemokralerna har alltid haft en benägenhet att försöka lösa alla problem genom dirigering och kontroll, men det finns en möjUghet att decimera konsumtionen, nämligen genom att stimulera till ett ökat personligt sparande. Jag vet att problemet om sparstimulerande åtgärder är svårbemästrat, men det finns dock vissa ätgärder som visat sig vara ganska effektiva, t. ex. del skattefria avdraget på 800 kronor för makar och 400 kronor för enskilda. Det har säkerligen haft god verkan utan att medföra alltför stora olägenheter, och jag hoppas all riksdagen i är bifaller det förslag till höjning som senare kommer att behandlas. Någon form av konto som liknar skogskontona borde också införas för enskUda personer. Vi har tidigare haft motion om det. Om man begränsar beloppet för ett sådant konto skulle det säkerUgen inte medföra några större nackdelar men renl aUmänt uppmuntra till sparande.

I början av mitt anförande nämnde jag något om fördelningsproblemen i vårt land. Del är ju bara att konstatera att socialdemokratin inte lyckats göra mycket för att åstadkomma en rättvisare fördelning, 1 snart fyrtio år har socialdemokraterna varit i regeringsställning, men skUlanderna meUan dem som har det bättre ställt och låglönegrupperna har bara blivit större. Vad som kommer alt bli resultatet av den nu pågående konfUkten vet vi ännu inte, men det förefaller knappast som om den skulle verka i utjämnande syfte. Jag skall inte beröra konflikten, men den ger onekUgen anledning till vissa reflexioner som inger oro för framtiden. Hur skall det bli när alla yrkesgrupper är fast organiserade och i besittning av avsevärda strejkkassor? Vårl samhälle blir mer och mer komplicerat. De olika arbetsuppgifterna är så invävda och beroende av varandra att man inle kan upphöra med arbetet inom en sektion utan att det på ell avgörande sätt berör en rad andra områden. Det blir inte bara de båda parterna i en arbetskonflikt som beröres, utan det blir ofta tredje man som mesl får känna av följderna ulan att egentligen ha något att göra med konfliktanledningarna.

Rätlen lUl strejk skall inte förmenas nägon och detta står för övrigt i konventionen om de mänskliga rättigheterna. Men det finns åtskUliga problem som redan har uppkommit, som säkerUgen kommer att accentueras i framtiden och som borde bli föremål för överläggningar utan partipolitiska spekulationer. Jag vUl fräga regeringen: Har man för avsikt att längre fram då det råder lugn på arbeismarknaden ta upp ett resonemang om vad som kan göras för att utan att rikta sig mot någon grupp åsiadkomma en lösning av vissa av de problem som uppkommer i samband med en arbetskonfUkt? Vi har ju dock en fackföreningsrörelse i vårl land, som är värd aUt beröm för sin verksamhet — säkerligen ett exempel bland världens alla fackföreningsrörelser — och den är säkert också beredd att diskutera om det finns en möjlighet att finna former vid konflikter som inte onödigtvis orsakar besvärligheter, ja i vissa fall rent av katastrofer, för individ och samhälle.

Vi har från centern och folkpartiet under läng tid föreslagit att samråd

skuUe ske, men socialdemokratin har varit sig själv nog och inte önskat diskutera annat än när deras egna beslut redan har fatlals. Skall man nä resullal måste man sätta in mera långsiktiga åtgärder för att göra stabUiseringspoUtiken effektiv. Det behövs överläggningar på en bredare bas än det nuvarande planeringsrådet, och därför har vi föreslagit ett ekonomiskt-socialt råd med företrädare för regeringen, de poUtiska partierna, arbetsmarknadens parter, näringsUvets organisationer och ekonomisk expertis.

Felet med regeringens ekonomiska poUtik har varil att den inte planerats på rätt sätt eUer inte planerats alls. Ibland har den varit som en man som går framåt i nästan ogenomträngUg dimma — man har famlat sig fram och inte haft riktigt reda på vUken kurs man skulle ta.

Det gäUer att effektivt utnyttja de resurser vårt land har, det gäller att planera på längre sikt, det gäller att åstadkomma en rättvisare fördelning. Det har varit och är centerns mäl för den ekonomiska politiken.

Därmed, herr talman, viU jag sluta mitt anförande. Jag instämmer i yrkandena om bifaU tUl reservationen tUl finansutskottets betänkande nr 1.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

I detta anförande instämde herr Gernandt (c).

Hen ARNE PETTERSSON i Malmö (s);

Herr talman! Jag har under den här och några tidigare debatter efter valrörelsen tUlätit mig att göra jämförelser mellan vad som sägs i valrörelser och vad som sägs och görs i riksdagen. Och när det gällt frägan om jämUkhet utfaller de inte precis tUl riksdagens fördel. Jag tror att alla vi som Utet frejdigt tar till orda och berättar om vad vi vUl har anledning att besinna detta. Det gäUer inte bara regeringen och regeringspartiet, när det börjar bU tal om alt utkräva ansvar på denna punkt. Det är väldigt farUgt att inge människor förhoppningar, och obestridUgen har alla partier lyckats att inge människor förhoppningar om att här skall tämUgen snabbt ske en förändring inte minst när det gäUer att åstadkomma en ökad ekonomisk jämlikhet. Det reses i dag krav på poUtikerna, i vart fall på de poUtiker man tror på och på politiker som träffar de människor som tUlhör den sämre lottade halvan. Det är här som de pågående konfUklerna, vUka varit föremål för diskussion i dag, bUr intressanta. Man kan nämligen se konfUklerna dels — några har gjort del — som ett tecken pä oro och inslabUitel, men dels också som ett prov pä poUtisk vUja, Det är någonting som inte enbart regeringen bör besinna, utan jag tror att det är ännu nödvändigare att i vart fall de i oppositionen som har deltagit i skapandet av förväntningarna också besinnar sitt ansvar. Det är ett prov på den poUtiska vUjan sä tUl vida att vi nu inte bara har ett material över inkomstutvecklingen i stort, etl material som vi tidigare inte förfogat över, utan vi har ocksä ett alldeles färskt material över inkomstutveckUngen under senare år, från 1966 tUl 1969.

Det är mot bakgrunden av den konfUkt som pågår ett mycket intressant material. De som nu har hastat ut i konfUkt tillhör nämligen den grupp som under denna fyraårsperiod har kapat ät sig de bästa bitarna och som haft den gynnsammaste inkomstutvecklingen — hur man

147

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

148

än försöker räkna.

De som haft del sämst är kroppsarbetarna. Dessa har haft en mycket dåUg inkomstutveckUng, För de äldre kroppsarbetarna har de senaste åren inte ens inneburit en jämvikt i nominallön, utan de har, under denna period dä andra lyckats få förbättringar, tvingats att ta en direkl lönesänkning.

Nu tror jag inte så förfärligt myckel på möjUgheterna att genom lönerörelserna åstadkomma stora förändringar mot en löne- och inkomstutjämning. Jag är snarare pessimist på den punkten. Det hindrar självfallet inte att man skaU utnyttja de fackliga medel som finns, men dessa medel skall också politiskt utnyttjas så, att avtalsuppgörelserna som resultat fär någonting som svarar emot det vi lovar i valrörelsen. Detta gör det rätt naturUgt att staten och kommunerna, där det är politikerna som bestämmer, måste gä före och visa vägen. Det skedde vid förra avtalsuppgörelsen som hade en klar läglöneprofU. Och det är precis detsamma som utvecklas nu i den pågående avtalsrörelsen på den samhälleUga sidan.

Då säger herr Bohman; Det har gått politik i det här. Javisst har det gätt politik i det här! Det är ju poUtik — renodlad poUtik! Jag skall gä så långt att jag säger, att nu upplever människorna händelserna på avtalsfältet som någonting som engagerar och som är Uka viktigt som den strid vi hade om ATP. Ett sådant engagemang föreligger för ögonblicket, och del är nu liksom då ett poUtiskt engagemang på facklig grund.

Herr Bohman sade; KonfUkten skapar bitterhet. Jag förstod honom sä, att det gäUde bitterhet bland dem som är engagerade i konfUkten. Men jag tror att del skapas en ännu slörre bitterhet hos dem som inte har samma möjUgheter, inte samma soUda ekonomiska bakgrund och inle samma trygghet att efter konfUkten fä tUlbaka sina jobb. De är medveina om att de är eUer kan bli denna konfUkls offer såsom permillerade, såsom arbetslösa eller såsom dem som helt mister sina jobb. Dessutom är de medvetna om att de kommer att få vara med om att betala kosinaderna för denna konflikt, trots all de inte har samma ekonomiska möjligheler som de som nu slrider.

Man har angripit avtalsverket och därmed försökt göra en politisering - för övrigt ett förfärligt harhjärlal engagemang på denna punkl frän oppositionens sida. Vad man glömmer bort, men som jag tycker är väldigt intressant, är att konflikten inle utlöstes på den statUga sidan. Vi bedriver en lönerörelse mellan stat och kommuner samt personalorganisationerna som sker i fullt samförstånd mellan avtalsverket och kommunernas förhandUngdelegerade. Riktlinjerna har dragits upp och vi har varit sams om låglöneprofUen. KonfUkten utlöstes inte av det socialdemokratiskt regeringsstyrda avtalsverket utan av den koaUtion av centerpartister, högermän, folkpartister och socialdemokrater som sitter i kommunförbundet. Det är där att notera att det inte, som en del har uttryckt det, är en klumpighet i vanlig ordning från avtalsverket som har utlöst denna konflikt, ulan det är vissa löntagares ovUja all resonera. Vad avtalsverket gör och vad kommunförbundets förhandUngsdelegation gör är att de försöker att inom ramen för sin verksamhet fuUgöra det som de måste tro att vi såsom poUtiker kräver av dem, nämUgen att de medverkat tUl att

skapa elt ökat mått av ekonomisk utjämning.

Jag sade nyss att jag inte har någon särskild övertro på möjUgheterna att med lönerörelser åstadkomma en utjämning. Om man har den utgångpunkten måste man se sig om efter andra medel att åstadkomma utjämning. Där är samhället med skatterätt och möjlighet alt transferera medel den part som kan ersätta den svaghet som finns hos vissa löntagargrupper. Detta har varit den drivande kraften i den socialdemokratiska poUtiken.

Herr Bengtson sade som vanligt att nästan ingenting har hänt på 40 år år. Det har jag hört några gånger tidigare. Det intressanta är ju att man hela tiden glömmer bort de stora och grundläggande reformerna. På ett annat sätt än tidigare har man givit de gamla en chans alt leva hyggUgt och löst de sjukas och arbetslösas problem. UtbUdningsmöjUgheterna är helt annorlunda i dag och drar inte på samma sätt som tidigare nägra kostnader för föräldrarna. Det är fråga om en kollektiv konsumtion och en koUektiv betalning. Det som har tagits från människorna pä utgiftssidan har kanske betytt mer än någonting annal från utjämningssynpunkt. Detta mäste in i bilden när man försöker påstå att vi skaU bortse frän skatterna, när vi talar om den enskUdes standard. Hur skaU man kunna göra det med en statsbudget pä 50 miljarder kronor och utgifter i kommunerna av storleken 30 mUjarder kronor? Det här är ingenting som exklusivt går tUl de sämst stäUda, utan alla får del av vad som sker på detta område.

Herr Nordsirandh anmärkte på den mening i utskottets betänkande där vi säger att det finns vissa grupper som har mindre ansvar för kostnaderna för den kollektiva konsumtionen än vad andra har. Han var förtretad. Jag tycker han borde ha varit generad i släUet, eftersom han tUlhör de grupperna och försvarade dem. Det är generande alt behöva uppleva hur de bäst stäUda försöker att undandra sig detta kollektiva ansvar som vi utkräver av aUa. Det är generande, och det är inte någonting att bU förtretad över.

Reformerna spelar alltså en roU, men det finns ocksä en annan sak som har nämnts i debatten i dag som spelar en roll. Vi är i finansutskottet rörande ense om att de pengar som kommer in på riksstaten behövs, eftersom vi kommer att ge ut mycket pengar.

Men om vi är överens om detta — och det tror jag kommer att gälla under en överbUckbar period - hur kan man dä, mot bakgrunden av utfästelser om att åstadkomma en ekonomisk utjämning människor emellan, med sådan kraft föra fram kravet om, som det så vackert heter, marginalskaltesänkning? Vad är det man är ute efter? Jo, vad man är ute efter är en sänkning av skatteprogressionen, eUer en omfördelning av skattetrycket. Om vi är överens om utgifterna och skaU ta in den summan i form av skatter eUer avgifter och om vi lättar på skatterna för dem som har de högsta inkomsterna, måste några andra fyUa ut de hål som uppstår.

Detta är mycket intressant mot bakgrunden av föregående års skattedebatt. Den enda punkt som man blev överens om i oppositionen i kampen mot vårt skatteförslag var att man förr eUer senare skulle åstadkomma   en   rejäl   sänkning   av   marginalskatten.   Det   temat   har

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

149

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

dominerat även här i dag. Jag tror det är onödigt att polemisera mot rätten att föra fram dessa synpunkter — det är rimUgt och riktigt att var och en tänker på de sina — men mot bakgrunden av löftena att åstadkomma inkomstutjämning är de helt orimliga. Man är halvhjärtad när det gäller lönerörelsen, och man är harhjärtad när det gäller skatterna — ungefär så kan man beskriva oppositionens engagemang när det gäller jämUkhet.

Får jag, herr talman, innan jag går ner från talarstolen, bara säga ytterligare en Uten sak; det gäUer den andra delen av oppositionen. Vi har med jämna meUanrum sett herr Hermansson i Stockholm — vpk-ord-förande i disponibiUtet — och hans ersättare stå här och förklara vad man har sagt i SACO-frågan. De bjöd upp finansministern till turnering men det gick inte särskilt bra. Herrar Hermansson och Werner stär där med sin trubbiga lans. Sä länge de har den vet vi var de står.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle;

Herr talman! Herr Pettersson i Malmö menade dels att jag var förtretad, dels att jag borde vara generad över att jag ville understryka det oriktiga i en formulering som förekommer i utskottsmajoritetens betänkande, då jag kritiserat påståendet att del finns löntagargrupper som i den pågående konfUkten ser främst till sina privata konsumtionsmöjligheter men känner mindre ansvar för den gemensamma konsumtionen.

Jag har ingen anledning att vara generad över att jag velat påpeka det oriktiga i detta. Ingen må kunna bevisa att det förhåller sig pä det sättet. För övrigt behöver man endast hänvisa tUl att i den män de grupper som här åsyftas skuUe fä nägon del i inkomstförbättringen och den högre standarden i värt land går ju onekligen — såsom det hela är konstruerat — större delen av denna ökning tUlbaka för att skapa basen för den gemensamma konsumtionen. Med den konsumtion vi har kan väl ingen som tUlhör de grapper som jag i någon mån själv tUlhör förmena att det är något oriktigt i detta, så länge vi har den högskattepolitik vi har. Man behöver inte vara generad över att man försöker slälla dessa saker tUl rätta.

Man bör inte i något slags agitationssyfte gå ut för att misstänkliggöra åtskilliga människor och medborgare i detta land för alt vara mindre soUdariska mot samhället och för att de med mindre glädje ger sin tribut åt den allmänna konsumtionen än vad andra grupper gör. Jag tycker att herr Pettersson bör hälla med om att det förhåller sig så. Det är inte bara de grupper som han eventuellt representerar som med jämnmod och glädje ser att den gemensamma konsumtionen ökar med hjälp av de välfärdsinrättningar vi har.

150

Herr ARNE PETTERSSON i Malmö (s) kort genmäle: Herr lalman! Den grupp vi talar om skiljer sig från de andra grupperna pä avtalsmarknaden därigenom att den försöker strejka bort konsekvenserna av de skattebeslut vi fattat i riksdagen. Det kan inte tolkas på annat sätt än att denna grupp känner elt mindre gemensamt ansvar än de grupper känner som inte har den instäUningen.

Herr LOTHIGIUS (m);

Herr talman! Eftersom Gösta Bohman inte kan vara närvarande i kammaren just nu skall jag ta upp ett par saker som herr Arne Pettersson nämnde.

Han sade att Gösta Bohman hade nämnt att konflikten skapar bitterhet bland dem som är inblandade. Jag kan säga till herr Arne Pettersson att Gösta Bohman menar att just de som råkar ul för svårigheterna också kopplas in i dessa tankegångar, Gösta Bohman har inte glömt dem i sammanhanget.

Min andra kommentar gäller skalterna. Att dessa spelar en roll i konfUkten är ovedersägUgt. Då säger herr Arne Pettersson att verkningarna av strejken kommer att drabba andra, som befinner sig i en annan situation. Det har emellertid från vårt håU redan sagts av Staffan Burenstam Linder att om man gav näringsUvet de resurser som erfordras och gav det ett underlag för den produktion som vi behöver i jämförelse med EEC-länderna, skulle vi kunna öka våra tillgångar i detta land med 1 000 mUjoner kronor, som skulle kunna fördelas inte minst till de lågavlönade.

Herr talman! Det var egentligen inte delta jag skulle tala om. Jag skuUe ägna mig åt en enda frågeställning som på förslag av oppositionen är upptagen av finansutskottet i dess betänkande nr 1, nämligen en begäran om stabUiseringskonferenser och fortlöpande planerade överläggningar meUan regeringen och de poUtiska partierna, företagsamhetens oUka grupper och ekonomisk expertis. Hur är det möjUgt att regeringen och utskottsmajoriteten vägrar att la denna utsträckta hand när vi befinner oss i en situation som den i dag? Det belyder att regeringen inte vUl erkänna vårt allvarsamma läge. Vi har under dagens debatt kunnat konstatera att så är faUet.

När det gäller våra produktionsbetingelser ser regeringen tydligen ensidigt på vissa större företag, vUka ännu försöker åstadkomma en viss vinst, och anser att del är tillfredsställande. Det är en enligt min mening både enögd och beklämmande syn pä saken. Den är beklämmande mot bakgrunden av att man glömmer den företagsgrupp som stär för halva landets produktion. Den omfattar 30 000 företag och representerar 90 procent av alla företagare samt har ansvar för nästan hälften av de anstäUda i detta land. Till dessa kommer en rad serviceföretag, från frisörer tiU bensinstationer och affärsidkare eller kort sagt småföretagarna i detta land.

Då säger regeringen: Inte glömmer vi dessa. Tänk på alla de kreditinstitut som har skapats och de nya medel som har ställts tUl förfogande! Men bara medel är inte tUlräckUgt. Det hjälper inte heUer hur många kreditinstitut som än skapas om det inte finns tillräckligt med pengar. Men, herr talman, det är faktiskt inte längre fråga om bara pengar, utan sett ur småföretagarnas synpunkt är det i dag fråga om förtroende — eller rättare sagt brist på förtroende — för regeringens möjligheter att länka samman detta lands framtid. Det är en defaitism som innebär att även om det fanns pengar så vill eller vägar man inte investera, och det är något av det farligaste som kan inträffa i etl industrUand som är beroende av en icke oväsentlig produktionsutveckling

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

151

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

varje ar.

Vad är då bakgrunden tUl denna defatism hos dessa människor? Hos de småländska företagarna, som jag känner ganska väl, är det för det första företagens ekonomiska utveckUng sådan den har blivit under senare år, den minskade självfinansieringen, del större beroendet av kreditinstituten och de starkt ökade kostnaderna. För det andra är det konkurserna inom småföretagsamheten. Del bUr en kedjereaktion, och den oroar inte minst de anstäUda så tUl den grad att en hel del av dem säger; Bättre än ett lönelyft är trygghet i anställningen. Mer än I 000 fler konkurser har inträffat jämfört med tidigare år, och ännu fler företag Ugger så att säga pä branten i dag.

För det tredje vägrar de unga människorna att ta över därför att de har förlorat tron pä en framtid för företagen, och det är inte det minsl farliga när det gäUer det enskUda mindre näringslivet, som i så stor utsträckning är beroende av den människa som skall driva företaget i fråga.

För det fjärde ser man inom den socialdemokratiska näringspolitiken sådana galenskaper som att företag med hjälp av stora statliga bidrag flyttas från ett område som redan har svårigheter med sysselsättningen sä att omskolningsåtgärder måste sättas in både på den plats varifrån företagen flyttas och på den plats som skall ta emot dem.

I Jönköpings län — som är ett småföretagarlän — var antalet lediga platser i relation lUl arbetslösa i januari är 1970 251 lediga platser pä 100 arbetslösa. I dag är det 60 lediga plalser på 100 arbetslösa, vUket visar trenden i ett av de län där småföretagsamhelen är av aUdeles särskUd kaliber.

När det nu förhåller sig på det sättet säger vi: Låt oss, för att dämpa detta missmod, få samlas tUl en genomgående analys med dem som är berörda för att se om vi kan skapa ett bättre förtroende. Detta skuUe göras i syfte att hindra den aUvarliga företagsnedläggelse som kommer alt bU följden av händelseulvecklingen — och som redan är på väg. Det är grunden tUl den begäran som har gjorts i detta utskottets belänkande.

Nej, säger regeringspartiet; sådana diskussioner behövs inte. Därmed har regeringen också sagt alt den inte är intresserad av småföretagarnas situation. Det är inte underUgt att de människor som är anställda inom den grenen av företagsamheten mer och mer sviker det socialdemokratiska partiet. Det är ocksä naturUgt att de säger; Det finns en enda utväg, nämligen att snarast byta regering.

I detta anförande instämde herrar Adolfsson och Nordgren (båda m).

152

Hen JONASSON (c):

Herr talman! En lång finansdebatt har förts i riksdagen i dag. Det är också fullt förståeligt mot bakgrund av den situation i vUken vårt land befinner sig. Det förefaUer naturUgtvis märkUgt att vårt land, som varit förskonat frän krig och ofärd, råkat in i en besvärlig ekonomisk situation.

Vi har inte den balans i utrikeshandeln som är önskvärd. Inom landet kan vi konstatera att den regionalpolitiska balansen i fräga om ekonomisk utveckling lyser med sin frånvaro. Vi har en överhettad ekonomi i vissa regioner, men samtidigt har vi motsatsen — brist pä arbete och utkomst —

inom andra delar av landet. Jag tänker härvidlag främst pä skogslänen. Där råder stor arbetslöshet och man utnyttjar inte den arbetskraft som finns. I mitt hemlän — Värmlands län — hade vi den 15 februari i är 3 543 arbetslösa. Det är en alltför hög siffra under nuvarande förhållanden. Dessa problem är givetvis svårast för de individer som drabbas, men det är kanske inte just den frågan vi skall diskutera i dag. Jag har emellertid pekat på dessa förhållanden, därför att de visar en sida där inte produktionsresurserna utnyttjas på etl effektivt sätt.

En annan sida är det slöseri med arbetskraft och produktion som den pågående strejken, inklusive lockouten, ändå innebär.

Många anser att vår situation inte är besvärande eUer över huvud tagel anmärkningsvärd. Jag vUl dock ändå för det första klart säga ifrån att vi inte har råd att missbruka våra resurser på det sätt som nu sker. Vi mäste ge arbete och utkomst åt alla individer i vårt land och därmed åstadkomma större produktion. Ur jämUkhetssynpunkt är detta en viktig uppgift.

Vi har för det andra inte heller råd att låta vår produktionsapparat stå StUla inom stora sektorer på grund av den pågående konfUkten. I fråga om denna konflikt vUl jag för egen del klart säga ifrån att det inte är ens fel när två träter. SACO och SR m. fl. har säkerligen ställt alltför stora krav på lönehöjningar. Det finns inte utrymme för alla dessa. Man borde ha nöjt sig med att så långt möjUgheter fanns lyfta låglönegrupperna. Kraven har stäUts aUtför högt.

Men Uka klart kan man påstå att tUlräckligt intresse inte har förelegat hos avtalsverket att i tid klara den uppkomna situationen. Erfarenheter har visat att det är lätt att komma in i en strejk men att det är betydligt svårare att komma ur den. Bristen på en fast ekonomisk politik från regeringens sida är säkerUgen orsaken. I valtaktiskt syfte har regeringspartiet lovat för mycket. Kanske har oppositionen gjort detsamma. Det hela har lett tUl att vi levt över våra tillgångar. Vi har förbrukat för mycket och satsat för Utet på investeringar och produktionsbefrämjande åtgärder.

Det Ugger då nära till hands att säga att vi alUhop har varit Uka goda kålsupare. Från oppositionen, främst från centerpartiet, har vi emeUertid sedan lång tid tillbaka krävt överläggningar om löner och om priser mellan regering, näringsUv och arbetstagarorganisationer. Regeringen har dock sagt nej tUl dessa krav.

Förhållandena har blivit värre och värre, och man kunde förslå att en situation av den typ som vi nu upplever förr eller senare skulle uppstå. Pä valnatten i höstas ifrågasatte herr Hedlund om inte tiden vore mogen för en politisk samling för att råda bot på den uppkomna ekonomiska situationen. Skulle inte en regering bestående av representanter för de demokratiska partierna ha varit den rätta instansen för att ta itu med denna situation? En regering med den sammansättningen skulle ha kunnat vidta åtgärder, även om medicinen kanske i många fall hade varit besk. Det skulle också ha varit bättre än den situation som vi nu befinner oss i. Denna går i många fall ut över tredje man och är även tUl stor skada och tUl stor förlust för oss alla.

Jag  beklagar   att   statsminister  Palme  inte  fattade  herr Hedlunds

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

153

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

utsträckta hand den gången. Det skulle ha varit nyttigast för vårt folk och för vårt land, och det är väl ändå det som är huvudsaken. Men regeringen kände sig aUdeles tiUräckligt stark ensam. Mot bakgrunden härav får regeringen också påta sig ansvaret för den situation som för närvarande råder. Regeringen är fördenskull även skyldig att tUlse att konfUkten löses. Det är en av våra för närvarande viktigaste finanspoUtiska angelägenheter. Strejk och krig betyder fattigdom, och det är något som man så långt möjligt bör förhindra.

I detta anförande instämde herrar Torwald och Norrby i Gunnarskog (båda c).

Herr HERMANSSON i Stockholm (vpk);

Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att ge en röstförklaring. Detta kan vara befogat, eftersom den följande omröstningen är en av de viktigaste under hela riksdagssessionen. Det gäUer ju att ta stäUning tUl finansplanen för nästa budgetår, dvs. grandvalen för hela den statliga poUtiken under det kommande året.

Det har framgått av vad som tidigare sagts här att vänsterpartiet kommunisternas riksdagsgrupp varken kan instämma i yttrandet av finansutskottets socialdemokratiska majoritet eUer yttrandet av dess borgerliga minoritet när det gäUer de allmänna riktUnjerna för den ekonomiska poUtiken och för statsregleringen. Vi har därför lagt fram ett förslag tUl uttalande, tUl vUket redan yrkats bifall.

Jag förmodar att detta förslag tUl uttalande i en första votering kommer att ställas mot den borgerliga reservationen. För det fall värt uttalande icke vinner majoritet avser vi att i den därpå följande voteringen rösta med utskottet.

Vi gör detta icke för att instämma i utskottets motivering, vilken vi inte kan dela. SkUlnaden meUan socialdemokratisk och borgerlig ekonomisk poUtik är, såsom framgått av materialet frän finansutskottet och av den debatt som här förts, inte stor. Det är skillnaden mellan en socialdemokratiskt styrd kapitalism och en borgerUgt styrd kapitaUsm. Stundom är det svårt att få ned en knivsegg däremellan.

Om vi skulle avstå från att rösta betyder det emellertid att den borgerUga reservationen skulle segra och regeringens finansplan, icke reeUt, eftersom den gUlas av de borgerliga, men väl formellt, skulle underkännas. Regeringen skulle vara tvungen att dra vissa konsekvenser härav. VisserUgen är det en orolig tid just nu för nordiska regeringar, som aUa vet, men vi vidhåller vår mening att en borgerUg regering skulle bedriva en ännu sämre politik än den socialdemokratiska. Vi avser, herr talman, att lägga våra röster i enlighet med denna bedömning.

Med detta anförande, under vilket herr talmannen övertog ledningen av förhandlingarna, var överläggningen slutad.

154

Herr Talmannen yttrade:

Utskottets betänkande företas till avgörande på sådant sätt, att först upptas den  del av yttrandet, som inte anknyter tUl någon punkt i

hemställan, dvs. ansnitten Den internationeUa utvecklingen samt Konjunkturutveckling och ekonomisk politik i Sverige 1970. Därefter ställs propositioner punktvis på utskottets hemställan, varvid i fråga om punkterna 1—4 anges sidhänvisningar tUl utskottets och reservanternas yttranden. De ansnitt av det i reservationen intagna yttrandet, som inte särskUt anges, hänför sig tiU hemstäUan under punkten 5, avseende de allmänna riktUnjerna för den ekonomiska politiken och för statsregleringen. Beträffande sistnämnda punkt har herr Hermansson i Stockholm under överläggningen framställt ett yrkande som i stencU utdelats till kammarens ledamöter.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

Yttrande beträffande Den internationella utvecklingen samt Konjunkturutveckling och ekonomisk politik i Sverige 1970

Propositioner gavs på godkännande av dels utskottets yttrande oförändrat,dels utskottets yttrande med den ändring däri som föreslagits i reservationen av herr Wedén m. fl., och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wedén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition: Den som vill att kammaren godkänner finansutskottels yttrande i betänkandet nr 1 såvitt gäller avsnitten Den internationella utvecklingen samt KonjunkturutveckUng och ekonomisk politik i Sverige 1970 röstar ja,

den det ej viU röstar nej.

Vinner nej har kammaren godkänt utskottets yttrande med den ändring däri som föreslagits i reservationen av herr Wedén m. fl.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wedén begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resullat:

Ja -  164 Nej  -  154

Punkten 1: Ekonomiskt-socialt råd m. m.

(utskottet s. 16 r. I n — s. 17 r. 15, reservationen s. 24 r. 14 n — s. 25 r.

6)

Propositioner gavs pä bifaU tiU dels utskottets hemstäUan, dels reservationen av hen Wedén m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wedén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition: Den som viU att kammaren bifaUer finansutskottets hemställan i betänkandet nr 1 punkten 1 röstar ja, den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservaiionen av herr Wedén m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wedén begärde rösträkning verkstäUdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat:

155

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971 Finansdebatt

Ja -165 Nej  -   154

Punkten 2: Emissionskontroll m. m.

(utskottet s. 14 r. 11 - 24, reservationen s. 23 r. 20-28)

Propositioner gavs på bifall till dels utskottets hemstäUan, dels reservationen av hen Wedén m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wedén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition; Den som -viU att kammaren bifaller finansutskottets hemstäUan i betänkandet nr I punkten 2 röstar ja, den det ej vUl röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen av herr Wedén m. fl. i moisvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Då herr Wedén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja -  165 Nej -  155

156

Punkten 3: Omedelbara åtgärder för lättnad på kreditmarknaden (utskottet s. 13 r. 10 - s. 14 r. 10, reservationen s. 22 r. 7 - s. 23 r. 19)

Propositioner gavs på bifaU tiU dels utskottets hemställan, dels reservationen av hen Wedén m. fl. i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wedén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposition: Den som vUl att kammaren bifaller finansutskottets hemställan i beiänkandel nr 1 punkten 3 röstar ja, den  det  ej  viU  rösiar  nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservaiionen av herr Wedén m. fl. i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen.

Punkten 4: Sveriges Investeringsbanks Aktiebolag verksamhet (utskottet s. 15 r. 12 - 22, reservationen s, 23 r. 11 n - s, 24 r, 10)

Propositioner gavs pä bifaU tiU dels utskottets hemställan, dels reservaiionen av herr Wedén m, fl, i motsvarande del, och förklarades den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Sedan herr Wedén begärt votering upplästes och godkändes följande voteringsproposilion: Den som vUl att kammaren bifaller finansutskottets hemstäUan i beiänkandel nr 1 punkten 4 röstar ja, den det ej vill röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifallit reservaiionen av herr Wedén m. fl, i motsvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röstat för ja-propositionen. Dä herr Wedén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna om-

röstning gav följande resultat:

Ja -   165 Nej  -  156 Punkten 5: De aUmänna riktUnjerna för den ekonomiska poUtiken och för statsregleringen

Propositioner gavs på bifall tUl I ;o) utskottets hemstäUan, 2:o) reservationen av herr Wedén m. fl, i moisvarande del saml 3:o) det av herr Hermansson i Stockholm under överläggningen framstäUda yrkandet, och förklarades den förstnämnda proposiiionen vara med övervägande ja besvarad. Då herr Wedén begärde volering, upplogs för bestämmande av kontrapropositionen ånyo de båda återstående propositionerna, av vUka den under 2;o) angivna förklarades ha flertalels mening för sig. Sedan herr Hermansson i Stockholm begärt votering beträffande kontrapropositionen, upplästes och godkändes följande voteringsproposition:

Den  som vUl att  kammaren  tiU kontraproposition i huvudvoteringen angående finansutskottets hemställan i betänkandet nr 1 punklen 5 antar reservationen av herr Wedén m, fl. i moisvarande del röstar ja, den del ej vUl rösiar nej.

Vinner nej har kammaren till kontraproposition i nämnda volering antagit del av herr Hermansson i Stockholm under överläggningen framstäUda yrkandet.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röslat för ja-proposilionen. Dä herr Hermansson i Slockholm begärde rösträkning verkstäUdes volering med omrösiningsapparal. Denna omröstning gav följande resultat;

Ja -   157

Nej  -    20

Avstår -   143

I enlighet härmed blev följande voleringsproposition uppläst och godkänd;

Den   som   vill   att   kammaren   bifaller   finansutskottets   hemstäUan   i betänkandet nr 1 punkten 5 röstar ja, den del ej viU röstar nej.

Vinner nej har kammaren bifaUit reservationen av herr Wedén m. fl. i moisvarande del.

Vid omröstning genom uppresning förklarades flertalet av kammarens ledamöter ha röslal för ja-propositionen. Dä herr Wedén begärde rösträkning verkställdes votering med omröstningsapparat. Denna omröslning gav följande resultat;

Ja -   165 Nej  -   156 § 2 Föredrogs skatteutskottets betänkande nr 1  i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framstäUning om det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften skaU utgå för år 1971.

Utskottets hemstäUan bifölls.

Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

Finansdebatt

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren uppskjuta behandlingen av återstående på föredragningsUstan upptagna ärenden tUl kammarens

157

Nr 35                     sammanträde onsdagen den 10 mars.

Onsdagen den

3 mars 1971          §  Anmäldes och bordlades Kungl. Maj;ls proposilioner:

Nr 24 angående godkännande av avtal mellan Sverige och Malaysia för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande inkomstskatter, m. m.

Nr 25 angående livränta lUl vissa personer.

§ 4  Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades all följande enkla frågor framställts, nämligen

den 3 mars av

Nr 98 Herr Andreasson (c) lUl herr jordbruksministern angående arbetsmarknadskonfliktens inverkan på tillgången pä utsäde:

Har statsrådet uppmärksammat risken för brist på utsäde i anledning av konflikten vid statens centrala frökonlrollanslall?

den 2 mars av

Nr 99 Herr Stålhammar (fp) lill herr statsrådet Moberg angående arbetsmarknadskonfliktens inverkan på den kUniska undervisningen vid de medicinska fakullelerna:

VUka åtgärder avser statsrådet att vidta för att möjliggöra för de studerande vid de medicinska fakulteterna att återhämta den genom arbelsmarknadskonfUkten förlorade kliniska undervisningen?

den 3 mars av

Nr 100 Herr Wikner (s) lUl herr inrikesministern angående bostadskvoten för priorileringsorler inom norra stödområdet:

Kommer statsrådet att vidtaga nägra åtgärder för alt öka bostads-kvoten för prioriteringsorter belägna inom norra stödområdet?

Nr 101 Herr Werner i Tyresö (vpk) tiU herr utrikesministern om inbjudan av länder utanför FN lUl FN-konferensen om den mänskliga miljön i Stockholm är 1972;

VUl utrikesministern för sin del medverka lill att inbjudan från FN:s ekonomiska och sociala råd om deltagande i FN-konferensen om den mänskliga miljön i Slockholm är 1972 i största möjliga utsträckning kommer att riktas tUl även länder utanför FN:s medlemskrets, varvid ell allmänt intresse föreligger att de båda tyska östersjöstaterna, TDR och Tyska Förbundsrepubliken, blir inbjudna?

Nr 102 Herr Takman (vpk) tUl herr utrikesministern angående regeringens bedömning av utvecklingen i Vielnam:

VUken betydelse tiUmäter regeringen de alltmer oroande uttalandena om en USA-invasion med markslridskrafler i Nordvietnam? 158

Nr  103  Fru Hansson (s) tUl herr inrikesministern om åtgärder för alt      Nr 35

Onsdagen den 3 mars 1971

öka sysselsättningen i Västerbottens län;

Mot bakgrund av de senaste månadernas starkt ökade arbetslöshet i Västerbotten vill jag fråga statsrådet om regeringen planerar att vidlaga några speciella åtgärder för alt öka sysselsättningen i länet?

Nr 104 Herr   Ahlmark   (fp)   lUl   herr   ulbildningsminislern   angående

riktlinjerna för uldelning av statliga konslnärsslipendier:

Anser statsrådet det rimligt att ell statligt konslnärsstipendium (s. k. arbetsbidrag) ges för alt stimulera en person och en tidskrift, vars antisemitiska verksamhet och teckningar avslöjats långt dessförinnan, t. ex. i riksdagens utrikesdebatt den 29 aprU 1970?

Nr  105  Herr Dahlén (fp) till herr finansminislern angående lidpunkten för redovisning av kapilalmarknadsutredningens arbete;

Vill herr statsrådet meddela när kapilalmarknadsutredningen avser alt redovisa resultatet av sitt arbeie?

§ 5 Kammaren åtskUdes kl. 22.37,

In fidem

SUNE K, JOHANSSON

/Solveig Gemert