Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Riksdagens protokoll 1971:3

Tisdagen den 12 januari

Kl. 16.00

§ 1 Anställdes val av femton ledamöter i valberedningen.

Därvid lämnades på begäran ordet tiU

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN, som yttrade:

Mellan partierna har träffats överenskommelse om förslag tiU ledamöter och suppleanter i valberedningen. Förslagen framgår av en promemoria som utdelats tiU kammarens ledamöter. Jag ber nu att få framföra dessa förslag och hemställer att valen sker med acklamation.

Kammaren godkände att förevarande val finge ske med acklamation.

På därefter gjord proposition utsågs följande personer tUl ledamöter i valberedningen;

Johansson i Ljungby (s)

Pettersson i Visby (s)

FäUdin (c)

Dahlén (fp)

Geijer, Arne, i Stockholm (s)

Virgin (m)

Bergegren, fröken (s)

Antonsson (c)

Ekström (s)

Gustafson i Göteborg (fp)

Svanberg (s)

Andersson i Knäred (c)

Sigurdsen, fru (s)

Hernelius (m)

Werner i Tyresö (vpk)

§ 2 Företogs val av femton suppleanter i valberedningen.

Kammaren beslöt på gjord proposition att tUl suppleanter i valberedningen utse följande personer:

Brandt (s)

Bergman (s)

Eriksson i Bäckmora (c)

Andersson i Örebro (fp)

Svedberg (s)

RegnéU (m)

Mellqvist (s)

Dockered (c)

Alemyr (s) 31

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

Wirtén (fp)

Gustavsson i Eskilstuna (s)

Jonasson (c)

Skantz, fru (s)

Kristensson, fru (m)

Marklund, fru (vpk)

Herr TALMANNEN anförde:

Kammarens plenum kommer att ajourneras för att valberedningen skaU få tUlfäUe att bereda valet av konstitutionsutskott.

Jag får härmed kalla valberedningens ledamöter och suppleanter att omedelbart efter det beslut om ajournering fattats sammanträda i talmanskonferensens rum.

På hemstäUan av herr talmannen beslöt kammaren nu, kl. 16.03, att ajournera sina förhandlingar till kl. 16.30 för att valberedningen skulle få tiUfäUe att bereda valet av konstitutionsutskott.

§ 3 Då förhandlingarna kl. 16.30 återupptogs anställdes val av tjugosju ledamöter i konstitutionsutskottet.

Ordet Ijimnades på begäran tiU

herr JOHANSSON i Ljungby (s), som yttrade:

Herr talman! För valen av ledamöter och suppleanter i konstitutionsutskottet har valberedningen enhäUigt godkänt gemensamma Ustor av det utseende som framgår av tUl kammarens ledamöter utdelad promemoria. Såsom ordförande i valberedningen ber jag att få framlägga dessa Ustor.

Den av herr Johansson i Ljungby beträffande detta val avlämnade listan upptog under partibeteckningen »Den gemensamma listan» följande namn:

Petterssion i Visby (s)

Adamsson (s)

Larssori i Luttra (c)

Dahlén (fp)

NUsson i Östersund (s)

Hernelius (m)

Henningsson (s)

FäUdin (c)

Thunvfill, fru (s)

Gustafson i Göteborg (fp)

Palm (s)

Antonsson (c)

Boo (c)

Johansson i TroUhättan (s)

Werner i Malmö (m)

Nelander (fp)

Dahlberg (s)

Hermansson i Stockholm (vpk)

Henrikson (s) Tisdagen den

Mossberg (s) 12 januari 1971

Richardson (fp) ----------------- ■

Pettersson i Örebro (c) Schött (m)

Svensson i Eskilstuna (s) Bergqvist (s) Fiskesjö (c) Ahlmark (fp)

Sedan denna lista upplästs och av kammaren godkänts förklarades de å listan upptagna personerna utsedda tiU ledamöter i konstitutionsutskottet.

§ 4 Företogs val av tretton suppleanter i konstitutionsutskottet.

Den av herr Johansson i Ljungby avlämnade lista, som avsåg detta val, upptog under partibeteckningen »Den gemensamma listan» följande namn:

Andersson i Storfors (s)

Andersson i BiUingsfors (s)

Gustafsson i Byske (c)

Sterne (fp)

Nygren (s)

Lothigius (m)

Gustafsson i Barkarby (s)

Andersson i Knäred (c)

HäU (s)

Ernulf (fp)

Ryding, fru (vpk)

Larsson i Borrby (c)

Mogård, fru (m)

Efter det denna Usta upplästs och av kammaren godkänts förklarades de å listan upptagna personerna utsedda tUl suppleanter i konstitutionsutskottet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får härmed kalla konstitutionsutskottets ledamöter och suppleanter att kl. 17.00 sammanträda i talmanskonferensens rum.

§ 5 Interpellation nr 1 ang. nedläggningen av persontrafiken på järnvägslinjen Bollnäs—Orsa

Ordet lämnades på begäran tUl Herr ERIKSSON i Bäckmora (c), som yttrade:

Herr talman! Enligt vad som framkommit genom meddelande i
tidningspressen har SJ fått regeringens tUlstånd att lägga ned persontra- 33

3 Riksdagens protokoll 1971. Nr 1- 7

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

fiken på järnvägslinjen Bollnäs-Orsa. Genom sin sträckning berör ifrågavarande järnvägslinje ett flertal kommuner med ett betydande befolkningsunderlag och expanderande tätorter. Bollnäs stad, med ett utvecklat näringsliv, bUdar tyngdpunkten inom regionen. Men såväl Alfta som Edsbyn kan uppvisa en fortgående expansiv industriell utveckling, som bl. a. bidragit till en positiv befolkningsutveckling inom respektive kommuner.

Det kan utan vidare konstateras att järnvägslinjen i fråga är en värdefull tUlgång för boendet och näringslivet inom regionen. Sedd ur kommunikationssynpunkt har järnvägsUnjen Bollnäs-Orsa knutit samman tvä betydande huvudorter inom respektive Hälsingland och Dalarna. För persoritrafiken mellan dessa landskap är järnvägen en nära och bra förbindelse. Under förutsättning att godstransporterna kommer att upprätthåUas även i fortsättningen, mäste beträffande persontrafiken ersättnings trafik ordnas genom insättande av snabba och täta bussförbindelser. Med hänsyn tUl att vägnätet på vissa delsträckor är av dålig standard synes en upprustning av dessa vara ofrånkomlig. I avvaktan på dessa åtgärder bör SJ icke tiUåtas lägga ned persontrafiken. En ytterligare omständighet som bör beaktas innan nedläggningsbeslutet går i verkställighet är i vad män SJ-personal kommer att friställas bl. a. på grund av indragning av vissa järnvägsstationer. Åtgärder bör i så fall vidtagas för att bereda denna en tryggad sysselsättning.

Med hänvisning till vad som anförts anhäUer jag om kammarens tUlstånd, att till herr kommunikationsministern få framstäUa följande frågor:

1) VUka överväganden och motiv ligger till grund för regeringens
beslut om tillstånd för SJ att lägga ned persontrafiken å järnvägslinjen
Bollnäs-Orsa?

2) I vUken omfattning kommer ersättningstrafik att ordnas liksom en
upprustning av vägnätet i fråga genomföras samt medel härtiU stäUas tUl
förfogande?

3) Vilken inverkan på sysselsättningen för bl. a. SJ-personalen
kommer nedläggningen av persontrafiken och indragningen av vissa
järnvägsstationer att få?

Denna anhållan bordlades.

§ 6 Interpellation nr 2 ang. judarnas ställning i Sovjetunionen

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr AHLMARK (fp), som yttrade:

Herr talman! De tre miljoner judarna i Sovjetunionen utsätts för ett aUt hårdare förtryck. Myndigheterna hindrar dem frän att utöva sin kultur; man förbjuder skrifter på jiddisch och hebreiska, stänger teatrar, förhindrar undervisning på något judiskt språk. Man försvårar deras religionsutövning genom att minska antalet synagogor och på annat sätt beskära verksamheten för mosaiska trosbekännare. Man bedriver mot "sionismen" en kampanj som i tonfall, formuleringar och perspektiv ofta

övergått i antisemitisk propaganda. Samtidigt hindrar man judarna i Sovjet från att återförenas med släktingar i Israel.

Under 1970 skärptes detta tryck månad för månad. Mänga judars svar har varit att med större öppenhet och i beundransvärt mod stå upp för sina mänskliga rättigheter. 'Tusentals judar begär nu att få emigrera och sänder brev tUl utlandet för att få sin situation känd. Regimens motreaktion har bl. a. varit rättegängen i Leningrad i december 1970 mot ett antal judar för ett påstått försök att kapa ett flygplan. De stränga straffen vid denna politiska process och ryktena om ytterligare rättegångar visar att den sovjetiska regeringen med brutala metoder tänker slå ner det växande motståndet hos de ryska judarna.

1 en fyrpartimotion i den svenska riksdagen förra året — nr 11:358 undertecknad av Per Ahlmark (fp), Evert Svensson (s), Thorbjörn Fälldin (c) och Staffan Burenstam Linder (m) — krävde vi att riksdagen skulle uttrycka "sin oro för och sitt avståndstagande från de antisemitiska inslagen i den politik som förs i Sovjetunionen och delar av Östeuropa, främst Polen". Minst lika viktigt är självfaUet, att regeringen i bestämda ordalag och i olika sammanhang fördömer det skärpta förtrycket av judarna i Sovjet.

Med anledning av vad som här anförts hemställer jag om kammarens tillstånd att tUl herr ministern för utrikes ärendena ställa följande frågor:

1. Vad är utrikesministerns åsikt om den propaganda och politik
gentemot de ryska judarna som regeringen i Sovjetunionen nu bedriver?

2. 1 vilka sammanhang har den svenska regeringen inför den sovjetiska
regeringen klargjort sin inställning tiU förtrycket av judarna?

Tänker regeringen i nägon internationell organisation ta upp förföljelserna av de sovjetiska judarna?

Vad kan Sverige, enligt utrikesministerns mening, göra för att framhäva de sovjetiska judarnas rätt att förena sig med släktingar i Israel?

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

Denna anhäUan bordlades.

§ 7 Interpellation nr 3 ang. fortbUdningen av körkortsinnehavare, m. m.

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr WIKLUND i Stockholm (fp), som yttrade:

Herr talman! Den starka våg av biltrafikolyckor, som massmedierna under senare tid givit skakande besked om, har med rätta väckt en kraftig reaktion med krav pä extra motåtgärder utöver de mera traditionella trafiksäkerhetsåtgärder, som sedan länge prövats. Enligt uppgift har närmare 250 fotgängare bildödats under 1970, mänga under den aUra senaste tiden bl. a. vid markerade övergångsställen. DärtUl kommer de många skadade och kanske för livet lemlästade olycksoffren bland fotgängarna samt det betydande antal personer, som under eller i samband med färd med bU (förare eUer passagerare) dödats eller svårt skadats.

Det antages aUmänt eller fär anses styrkt att av de tre orsaksfaktorerna till trafikolyckorna, nämligen bilen, vägen (gatan) och människan, den

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

sistnämnda faktorn spelar den mest framträdande och ofta även den avgörande roUen och detta inte minst vid de svåraste olyckorna. Det finns därför anledning att ägna alldeles särskilt intresse åt bUförares kompetens att pä tekruskt riktigt sätt köra bU under moderna trafikförhåUanden och under samtidigt iakttagande av trafiksäkerhetens regler.

Här skaU uppmärksamheten riktas pä endast en av metoderna att höja trafiksäkerheten: åtgärder för att åstadkomma en allmän höjning av bUförares trafikkunskaper och körförmåga och det större hänsynstagande tUl andra trafikanter och tiU övriga trafiksäkerhetsfaktorer, som förhoppningsvis kan bli resultatet av sådana åtgärder.

Som ett: led i samordningen av trafiksäkerhetsarbetet bildades 1968 en tUl trafiksäkerhetsverket knuten planeringsnämnd med representanter för de statliga myndigheter, som arbetar med arbetarskydd, bebyggelseplanering, väghållning, skolväsende, trafikövervakning, fordonskontroll, trafikreglering, förarutbildning, information, sjukvård, forskning, materialprovning, miljövård och försvar samt representanter för landstings- och kommunförbunden och AB Svensk bilprovning. Denna nämnd utarbetade ett gemensamt arbetsprogram med förslag till olika åtgärder, som de i nämnden företrädda organen avsågs skola genomföra eller initiera under tiden 1.1.1969 — 30.6.1970. Nämnden har nyhgen framlagt ett nytt arbetsprogiram avseende tiden 1.7.1970 - 30.6.1972. I båda dessa arbetsprogram har även frågan om vidareutbUdning av fordonsförare i korthet berörts. I det senaste programmet redovisas att viss kursverksamhet för vidareutbildning av förare av utryckningsfordon samt tunga lastbilar nu initierats eller startat. För övriga körkortsinnehavare synes en mera "långsiktig" vidareutbildning genom NTF i samarbete med bl. a. Trafikskolornas riksförbund och motororganisationerna inte ha nått förbi ett tidigt planeringsstadium. Kursverksamhet för motorförares fortbildning förekommer dock sedan någon tid i mindre omfattning.

I vidareutbUdningsfrågan väckte jag förra året en motion (11:15), vari yrkades an trafiksäkerhetsverket skulle få i uppdrag att påskynda organisation och planering av den fortbildning av körkortsinnehavare, som ingick i nämnda ämbetsverks då föreliggande trafiksäkerhetsprogram, att därvid de folkliga organisationerna skulle inbjudas att medverka som arrangörer av olika aktiviteter med syfte att om möjligt göra fortbildningen i trafikkunskaper och körskicklighet tUl en folkrörelse med därigenom brett och starkt genomslag samt att förslag i ämnet med beräkning av kostnaderna och hur dessa skulle täckas skulle framläggas nästföljande år, dvs. år 1971.

TUl motivering för dessa yrkanden anförde jag att frägan om en fortlöpande förarkontroU, som ofta diskuterats och vars förutsättningar såsom en stickprovskontroll länge varit under utredning av trafiksäkerhetsverket, visserligen var viktig. Men denna kontroll borde av psykologiska skäl inte sättas in som enda åtgärd för att driva körkortsinnehavare att uppehåUa och utveckla sina trafikkunskaper och körskickligheten utan förenas med ett med lika stor publicitet som i fråga om denna kontroll insatt, attraktivt arrangerat erbjudande om vidareutbildning. Jag fortsatte detta resonemang i motionen genom att fräga om man inte rent av har mest att vinna på organiserade strävanden i syfte att i antydda

form i växande utsträckning söka fortbUda körkortsinnehavarna. TrafU<- Nr 3

säkerhetsarbetets "image" skulle säkerligen vinna på om det polisiära „.

draget - t. ex. i form av förarkontroU - inte hade så framträdande plats. n ■

Jag anförde därefter i motionen: 12 januari 1971

"Enligt undertecknads mening kan fortbUdningen av körkortsinnehavare i vad avser såväl trafikkunskaper (kunskap om olika trafikregler, trafikmärkenas innebörd, trafiknykterhetsproblemet etc.) som körskicklighet genom lämpliga kontakter med de stora folkliga organisationerna (inklusive deras bUdningsverksamhet) och gott handlag från organisatörernas sida med sannolikhet lätt utvecklas till en bred aktivitet med karaktär av en folkrörelse. Den stora betydelsen av en väsentligt bättre trafiksäkerhet bl. a. genom fortbUdning av körkortsinnehavarna inses av alla, varför ett 'utspel' genom kontakt med hela folkrörelse-Sverige säkerligen skulle möta starkt gensvar. Kontakter med de friviUiga organisationerna får i varie fall inte begränsas tiU motororganisationerna, där medlemmarnas bUintresse torde vara så stort att fortbUdningsbehovet bland dessa kan förväntas vara tämligen begränsat. Motororganisationerna skulle väl i första hand kunna medverka med insatser avseende tillhandahållande av instruktörer och informationsmaterial tiU kampanjer, kurser och konferenser, organisation av dessa etc, medan folkorganisationerna skulle kunna stå som engagerande medarrangörer till de helst stort upplagda kurs- och träningskampanjer, som kan komma i fråga, medverkan med spridning av faktamaterial etc. Det gäUer under alla förhållanden att skapa bredd åt hela denna angelägenhet, så att så många som möjligt av körkortsinnehavama nås och engageras. Erfarenheter av här åsyftat, brett samarbete i samband med upplysningskampanjen före högertrafikomläggningen bör härvid utnyttjas under fördjupning av samarbetskontakterna jämfört med vad som var fallet under denna kampanj. Det närmare organisations- och planeringsarbetet efter nu antydda linjer bör ankomma på trafiksäkerhetsverket under medverkan av ledningen för de folkorganisationer som här avses."

Såvitt känt har emeUertid några åtgärder hittills inte vidtagits för att få till stånd det här åsyftade, breda samarbetet kring en större kampanj för popularisering av vidareutbildningen eller vad som i presskommentarerna tUl motionen kaUades "repövningarna" för körkortsinnehavare. Statsutskottets relativt positiva uttalande om motionen har tydligen inte gjort större intryck. Utskottet anförde:

"Vidkommande de i motionen 11:15 framförda förslagen vill utskottet
erinra om den verksamhet inom här ifrågavarande område som enligt
motionären redan planeras inom trafiksäkerhetsverket och f. ö. även
omfattas av den förenämnda planeringsnämndens arbetsprogram. Vad
särskUt beträffar det föreslagna samarbetet med de folkliga organisatio
nerna och deras bUdningsverksamhet rörande fortbildning av körkortsin
nehavare finner utskottet detsamma i och för sig värt beaktande. Då
emellertid utskottet anser sig kunna utgå från att trafiksäkerhetsverket
vederbörligen uppmärksammar och tUlvaratar de möjligheter tUl friviUiga
insatser från bl. a. nämnda organisationers sida som kan visa sig föreligga
synes någon särskUd framstäUning i ämnet från riksdagens sida ej
erforderlig." 37

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

Statsutskottets och riksdagens förhoppning om gehör för motionens förslag synes sålunda inte ha lett tUl mera påtagliga resultat. Detta är sä mycket mera beklagligt som en brett upplagd kampanj av åsyftat slag skulle vara ytterst lämplig att nu sätta in, om det utbyte av alla gamla körkort, som enligt ett aktueUt utredningsförslag (SOU 1970:26) skall genomföras, inom den närmaste framtiden kommer tUl stånd.

Med stöd av vad sålunda anförts fär jag anhålla om kammarens tUlstånd att tiU herr kommunikationsministern få framstäUa följande frågor:

1. Anser statsrådet särskilda ätgärder för att fä tUl stånd en förbättring
av körkortsinnehavarnas trafikkunskaper och körskicklighet behövliga
som ett led i arbetet att motverka den senaste tidens ökning av olyckorna
i motortrafiken, särskilt dödsolyckorna bland fotgängare?

2. Är :;tatsrädet vUlig att medverka till att en bred kampanj i
samarbete med de folkliga organisationerna för vidareutbildning av
körkortsinnehavare — i enlighet med vad jag nu skisserat och motionsvis
framfört med visst instämmande av riksdagen — snarast kommer till
stånd?

3. VUka andra ätgärder är statsrådet beredd att medverka tUl för att
om möjligt snabbt förbättra trafiksäkerheten?

Denna anhållan bordlades.

§ 8 Interpellation nr 4 ang. beredskapssituationen på Uvsmedelsförsörj-lungens område

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr HANSSON i Skegrie (c), som yttrade:

Herr talman! När 1967 års riksdag beslöt att en nedbantning av den svenska livsmedelsproduktionen borde ske och ett riktmärke av lägst 80 procent av självförsörjning fastställdes utgick man från kalkyler som gjorts upp inom 1960 års jordbruksutredning. Där uttalades att dåvarande lagerhållning skulle kunna tUlåta en sänkning av självförsörjningsgraden tiU 85 procent. Men om produktionsvolymen understeg denna gräns måste lagerreserverna utökas. Detta gällde såväl färdiga livsmedel som produktionsförnödenheter.

Sedan detta beslut fattades har nedläggningen av odlad mark gått ganska snabbt och produktionen av vissa viktiga livsmedel har sjunkit snabbare än vad som beräknades år 1967. Detta gäUer främst mjölkproduktionen. Vi står redan i den situationen att vi mäste importera smör. I 1967 års beslut uttalades att .produktionen borde anpassas tiU den inhemska efterfrågan på såväl mjölk som mjölkprodukter och att produktionen av olika jordbruksvaror skulle inriktas på sådana som Sverige har de bästa förutsättningarna att framställa. Det torde vara obestridligt att de naturliga förutsättningarna för mjölkproduktion är goda i vårt land, men däremot är inte de ekonomiska förutsättningarna sådana att dessa möjligheter kan utnyttjas. Med otillräcklig mjölkproduktion följer inte bara en bristande tUlgång pä animaliskt protein utan ocksä

en minskning kalorimässigt av vår beredskap.

Det kan ocksä allvarligt ifrågasättas om inte vär totala produktion under ett normalt skördeår redan tenderar att uppnä eller har uppnått den nedre gräns som förutsattes för nuvarande beredskapslagring. EmeUertid är inte produktionsvolymen under fredstid det avgörande för hur försörjningen kommer att bli vid en avspärrning. Vär livsmedelsförsörjning beror till mycket stor del av huruvida vi förfogar över tiUräckliga lager av viktiga produktionsmedel för livsmedelsframställningen såsom konstgödsel, kraftfoder, drivmedel, bekämpningsmedel etc.

Är 1969 framlade statens jordbruksnämnd en omfattande utredning som visade att vår beredskap i fråga om dylika förnödenheter var klart otUlräcklig. Man ansåg att en uppbyggnad av tUlräckliga lager av dessa varor skulle kräva ett belopp av ca 225 miljoner kronor. Med hänsyn tiU beloppets storlek föreslog man att 50 miljoner kronor årligen borde anvisas för detta ändamäl under en femårsperiod. FramstäUningen bifölls emeUertid inte.

Med hänsyn härtiU och till det snabbt vikande underlaget för vår inhemska livsmedelsförsörjning kan det befaras att värt beredskapsläge för närvarande inte är av den omfattning som riksdagsbeslutet år 1967 avsäg utan väsentligt understiger vad som kan tolereras i fräga om tryggandet av vårt oberoende vid avspärrning. Livsmedelsberedskapen måste ses som ett oumbärligt komplement till den mUitära beredskapen och bör därför ägnas aU uppmärksamhet.

Med hänvisning tUl vad jag här anfört hemställer jag om riksdagens tiUstånd att tUl herr jordbruksministern få framstäUa följande fräga:

Är herr statsrådet villig att inför riksdagen lämna en redogörelse för vår beredskapssituation på livsmedelsförsörjningens område?

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

Denna anhållan bordlades.

§ 9 Interpellation nr 5 ang. verkningarna av det nya skattesystemet

Ordet lämnades på begäran till

Herr BOHMAN (m), som yttrade:

Herr talman! Den I januari i år trädde ett nytt skattesystem i kraft. Det leder tUl en stark ökning av det totala skattetrycket, främst till följd av höjningen av mervärdeskatten och den kraftiga skärpningen av marginalskatterna framför allt i mellaninkomstlägena. Stat och kommun konimer att ta i anspråk en allt större del av den enskildes inkomstökningar. En inkomsttagare i 30 000-kronorsklassen mäste sålunda vid en förbättring av årsinkomsten med 1 000 kronor därav avstå 600 kronor eller mera. Däriämte uppkommer negativa effekter för eventueUa bostadstUlägg och barndaghemsavgifter.

Regeringspartiet har hävdat att det nya skattesystemet skuUe ge lättnader åt två tredjedelar av samtliga inkomsttagare. Uppgiftens riktighet kunde ifrågasättas redan då den lämnades. I 1970 års skatteproposition Ulustrerades skatteomläggningens verkningar för personer i olika civUstånd och inkomstgrupper. Ifrågavarande tabeUer byggde

Nr 3 emellertid på en väsenthgt lägre kommunal utdebitering än den som

Tisdagen den 12 januari 1971

numera tiUämpas och utgick från ett annat penningvärde än det som nu gäUer. De nya marginalskatterna kommer därför redan i år att få en långt mer ingripande effekt än vad som förutsattes vid tabellernas utarbetande. Påståendet om skatteförslagets gynnsamma konsekvenser för den övervägande majoiiteten skattebetalare saknar därför i dag troligen verklighetsunderlag. F<)r skattebetalarna måste det anses vara ett angeläget önskemål att kunna överblicka de fulla konsekvenserna för i varje faU det närmaste året av det som socialdemokraterna betecknade som efterkrigstidens mest betydande skattereform.

Med hänsyn härtiU får jag anhåUa om kammarens tUlstånd att tUl herr finansministern få rikta följande interpeUation:

Är herr statsrådet vUlig att låta verkstäUa en utredning som klarlägger det nya skattesystemets verkningar på ekonomin för olUca grupper av skattebetalare med beaktande jämväl av de minskningar i eventuellt uppburna bostadstUlägg och ökningar av föreskrivna barndaghemsavgifter som inträder vid höjda nominella inkomster?

Denna arihåUan bordlades.

§ 10 InterpeUation nr 6 ang. förbättrad information om säkerhetspolitiken och totalförsvaret

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr BOHMAN (m), som yttrade;

Herr talman! I sin årliga skrivelse tUl regeringen har överbefälhavaren gjort gällande att de värnpliktigas kunskaper om försvaret och den svenska säkerhetspolitiken är "mindre tUlfredsställande". Samtidigt har från olika håll pekats på de brister som för närvarande vidlåder försvarsupplysningen och på den stora okunnighet om det svenska försvaret, dess mål och medel, som är förhärskande inom snart sagt hela svenska folket.

Vårt försvar är en förutsättning för vår aUiansfria utrikespolitik. Försvarsorganisationen är en omfattande och betydelsefull del av värt samhäUe. Det råder enighet mellan de demokratiska partierna om att vårt folk skall tiU försvaret avsätta en högst betydande del av landets ekonomiska resurser.

Det är samhäUets plikt att ge medborgarna erforderlig information om totalförsvaret. Den allmänna värnplikten måste bygga på aUmän förståelse för försvEiret om det skaU kunna fylla sin funktion inom ramen för den svenska säkeirhetspolitiken.

Det är u])penbart att informationsverksamheten i dag inte är tillfreds
ställande. Bristen på kunskapsförmedlare utanför den rent militära
organisationen är påfallande. SärskUt anmärkningsvärt är det bristande
intresset för aktiv försvarsupplysning inom det stora monopolföretaget
Sveriges Radio. Den helt otUlräckliga informationsverksamheten står i
bjärt kontrast mot företagets intresse för den för försvaret negativa
40 agitation som bedrivs av vissa mot vårt lands samhällsordning starkt

kritiska grupper och sorn inte minst därigenom fått en betydande genomslagskraft under senare år.

Med anledning härav får jag anhålla om kammarens tUlstånd att tUl herr försvarsministern rikta följande interpeUation:

VUka åtgärder är statsrådet beredd att vidtaga för att intensifiera och förbättra informationen om den svenska säkerhetspolitiken och totalförsvarets uppgifter och organisation i syfte att fördjupa aUmänhetens intresse och kunskaper för dessa för landets frihet väsentliga frågor?

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

Denna anhåUan bordlades.

§ 11 InterpeUation nr 7 ang. utredning om kostnadsutvecklingen vid Sveriges Radio

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr BOHMAN (m), som yttrade:

Herr talman! Sveriges Radio kommer i år att redovisa ett underskott på omkring 72 miljoner kronor. Underskottet förväntas framdeles komma att öka. De medel som finns fonderade i radiofonden, för närvarande ca 238 mUjoner kronor, kommer inom kort att vara förbrukade. Med oförändrade Ucensavgifter kommer detta att ske redan om något år.

Gjorda prognoser för kostnadsutvecklingen vid Sveriges Radio under den följande femårsperioden visar, att företagets kostnader kommer att stiga brant. 1975/76 kan de förväntas vara ungefär dubbelt så höga som i dag.

Det är uppenbart, att dessa starkt stegrade kostnader i längden inte kan bestridas med nuvarande finansieringsformer. Successiva licenshöjningar är visserligen en tekniskt framkomlig väg, men den skuUe på mycket kort tid leda tUl Ucensavgifter av en höjd som inte kan godtagas.

Det är riksdagen som beslutar om de licensavgifter som tiU den övervägande delen finansierar Sveriges Radio. Detta tUl trots är riksdagens insyn i Sveriges Radios ekonomi begränsad. I praktiken har riksdagen mycket små möjligheter att bedöma om de medel som anvisas används på ett rationeUt sätt. De uppgifter som Sveriges Radio redovisat för bl. a. riksdagen har dessutom varit behäftade med felaktigheter som försvårat möjligheterna att få en klar bild av företagets bekymmersamma ekonomiska situation.

Inom Sveriges Radio bedrivs för närvarande ett rationaliseringsarbete för att om möjligt dämpa takten i kostnadsstegringarna. Sådana åtgärder bör hälsas med tillfredsställelse. Det måste emeUertid anses som angeläget, att även riksdagen tUlförsäkras möjlighet att granska ekonomin i ett företag som finansieras genom dess beslut. KostnadsutveckUngen vid Sveriges Radio kan inte rimligen fortgå mycket längre utan att grunderna för riksdagens beslut rubbas.

Med åberopande av vad här anförts får jag anhålla om kammarens medgivande att tUl herr utbUdningsministern få rikta följande interpellation:

Nr 3 Är herr statsrådet beredd att uppdraga åt en för ändamålet tillsatt

parlamentarisk utredning att granska kostnadsutvecklingen och det

° „, framtida medelsbehovet vid Sveriges Radio?

12 januari 1971

Denna anhållan bordlades.

§ 12 InterpeUation nr 8 ang. statUgt stöd till turistanläggningar på Öland

Ordet lämnades pä begäran tUl

Herr BÖRJESSON i Glömminge (c), som yttrade:

Herr talman! Med den ökade fritiden följer behov av ökad turism och fritidsvistelser på annan ort för mänga samhällsgrupper. Detta gör att turist- och fritidsanläggningar kommer att krävas i större utsträckning. Samtidigt krävs på grund av den internationella konkurrensen att dessa anläggningar har god standard. Handelsbalansen och valutasituationen är sådana för värt land att en ökning av den mhemska turismen framstår som alltmer önskvärd.

Turismen är ett komplement tUl försörjningen i områden som har vikande befolkningsunderlag, som har svårt att få nya arbetsplatser vid näringslivers omstrukturering och som vanligtvis får aUtför liten del av den centrala resursfördelningen i landet. Öland är ett sådant område.

För närvarande byggs en bro mellan Öland och fastlandet, och den kommer sannolikt att stimulera turismen, men landskapets möjligheter att möta en ökad turism synes vara helt otUlräckliga. De öländska kommunerna saknar ekonomiska resurser och har aUtför läg skattekraft för att ensamma kunna anskaffa anläggningar för turism och fritidsändamål som kan anses vara erforderliga.

En statlig utredning är tUlsatt och i verksamhet för att utforma regler för statligt stöd tUl turistanläggningar men synes även ha i uppdrag att pröva utformningen av vissa enskilda projekt. Öland fär anses tUlhöra de områden utanför allmänna stödområdet där statligt stöd för turistprojekt är motiverat. Det är angeläget att ett sådant stöd kan träda i funktion i samband med att bron tas i bruk.

Med stöd av den anförda motiveringen hemställes om kammarens tUlstånd att till herr jordbruksministern fä rikta följande fråga;

Anser statsrådet att statligt stöd till turistanläggningar på Öland bör anordnas och är statsrådet beredd att medverka tUl förverkligandet av tanken på ett sådant stöd?

Denna anhäUan bordlades.

§ 13 Inteirpellation nr 9 ang. uppmjukning av prisstoppet för importerade varor

Ordet lämnades på begäran till
Herr WENNERFORS (m), som yttrade:
42 Herr talman! 1965 avvisade en arbetsgrupp inom handelsdepartemen-

tet tanken pä prisreglering. Man hävdade att en prisreglering sannolikt skulle få det "nuvarande varuurvalet att minska". VUl man göra regleringen effektiv "räcker det nämligen inte med att reglera själva priserna, eftersom företagen kan kringgå en sädan åtgärd och sänka vissa kostnader genom att försämra varornas kvalitet, förenkla modellerna eller minska servicen". Risk för minskad konkurrens uppstår. Produktion och varuförsörjning snedvrides. Det blir till förmån för utländska företag och utvecklingstakten dämpas.

I maj 1970 antog riksdagen bankoutskottets uttalande, där det bl. a. framhölls i anledning av motionsyrkanden om prisstopp: "Ett dylikt bör därför ifrågakomma endast i extra ordinära situationer, där de inflatoriska krafterna är så starka att ekonomisk-politiska ätgärder av genereUt slag inte är tillräckligt verkningsfulla. Det är också blott i sädana speciella faU som — i Sverige och andra länder — mera genomgripande regleringar av priser och löner genomförts." Motionsyrkandet om utredning avslogs således.

Trots dessa och mänga andra uttryck för stark tveksamhet i fråga om några som helst positiva verkningar av prisregleringsinstrumentet — förutom i krig, krigsfara eller påtagligt allvarligt krisläge — beslöt regeringen den 28 augusti 1970 om prisstopp.

I samband härmed uttalades farhågor för olika svårigheter och negativa konsekvenser för importföretag, om genereU dispens för inträffade importprishöjningar icke medgavs. Utvecklingen har bekräftat farhågorna. Många företag har fått vidkännas betydande höjningar av importpriserna. De utländska leverantörerna har naturligt nog inte varit särskUt benägna att tillämpa annan prissättning för svenska företag. Leverantörerna har pekat pä sina egna problem med kostnaderna. Som bekant är prisnivån i flera av leverantörländerna stigande. För de svenska importföretagen bjuds ytterst begränsade möjligheter att avskärma sig från denna utveckling.

Om det inte blir en uppmjukning av prisstoppet för importerade varor har importföretagen att välja mellan tre olika vägar:

De måste söka alternativa inköpskällor.

De måste bära kostnadshöjningen inom sin egen marginal.

De måste upphöra med importen.

I undantagsfall är den första vägen möjUg utan alltför stora negativa konsekvenser. För flertalet innebär uppsökandet av alternativa inköpskällor omläggning av inköpskontakter och inköpsrutiner, vUket är tidsödande. Likvärdiga produkter finns inte att tUlgä. En övergäng tUl andra produkter eller kvaliteter innebär för köparna nya ritningsunderlag, typprovningar osv.

Den andra vägen, att bära kostnadshöjningen inom sin egen marginal, är inte särskUt realistisk i dag. De senare årens kostnadsstegringar har redan lett till försämring av företagens lönsamhet. Mäste importprishöjningar dessutom inrymmas i den egna marginalen uppstår allvarliga risker för sysselsättningen.

Om företagen för det tredje tvingas upphöra med importen kan det drabba såväl för svensk industri nödvändiga råvaror, maskiner och reservdelar som för konsumenterna angelägna varor. I båda fallen uppstår

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

Nr 3 allvarliga störningar i landets varuförsörjning.

Att den nuvarande ordningen kan få mycket negativa konsekvenser
gen aen finns åtskUliga exempel på. Osäkerheten beträffande behandlingen av

i importprishöjningar drabbar på ett särskUt olyckligt sätt företag inom

branscher där försäljningen är säsongbetonad. Inför kommande år känner företagen stark tveksamhet om leveransmöjligheterna. Inom exempelvis lantbruksmaskinbranschen och andra liknande branscher sker prissättningen frän utlandet säsongvis.

Eftersom förhandlingar om leveranser våren 1971 i många faU inte hann avslutas före prisstoppsdagen den 7 oktober 1970 skulle med gällande ordning den utländska leverantören våren 1971 leverera maskiner tUl priser som faststäUdes redan hösten 1969. Förhällandet är ohållbart. .Definitiva avslut kommer inte till stånd. Risk uppstår att maskinerna icke kan levereras i tid. Dessutom minskas möjligheterna att dra fördel av leverantörernas försäsongs- och andra prestationsrabatter. Prisstoppet leder således tUl högre priser på den svenska marknaden.

Nackdelarna med prisstoppet är många och besvärande. AUdeles särskUt gäller detta de importerade varorna. Mot bakgrunden av det anförda aniser jag en uppmjukning av prisstoppet för importerade varor synnerligen angelägen. Ett genereUt dispensförfarande bör få tiUämpas vid konstaterade importprishöjningar.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer jag om kammarens tUlstånd att till herr handelsministern fä ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att snarast ta initiativ till uppmjukning av prisstoppet för importerade varor?

Denna anhållan bordlades.

§ 14 Interpellation nr 10 ang. enhetliga regler beträffande beskattningen av lastbilstr.afiken i Sverige och Norge

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr ERIKSSON i Arvika (fp), som yttrade:

Herr talman! Vid ett flertal tUlfällen har problemet med de olika beskattningsreglerna för lastbilstrafik i Norge och Sverige varit uppe tUl debatt i riksdagen. I en enkel fråga framställd tiU finansministern har jag tidigare krävt besked huruvida statsrådet var beredd att vidtaga åtgärder som skuUe bidraga till att få enhetliga beskattningsregler.

Genom det beslut som det norska stortinget fattade i slutet av förra
året om en höjd kUometeravgift har läget för de svenska åkarna
ytterligare starkt försämrats. De nu gällande bestämmelserna innebär att
en svensk åkare betalar sin bilskatt i Sverige samt dessutom kUometerav
gift i Norge. Den norske åkaren har inga skatteavgifter för transporter i
Sverige. I gränstrakterna medför detta att de svenska åkarna har mycket
svårt att konkurrera när det gäller den gränsöverskridande trafiken.
Exempel finns på svenska åkare som betalar 15 000 — 16 000 kronor i
bilskatt i Sverige och som under är 1970 dessutom erlagt kilometeravgift
44 i Norge på 25 000 - 30 000 norska kronor, alltså över 20 000 svenska

kronor. Genom stortingets beslut om att införa en differentierad och starkt höjd kUometeravgift har läget för de svenska åkarna i gränstrakterna blivit prekärt.

De bUar som är mest vanliga för transport av virke m. m. har en totalvikt av 1 5 — 20 ton. För en sådan bil med släp blir kilometeravgiften 40 öre -F 30 öre, alltså 7 norska kronor per mil mot tidigare 3 norska kronor per mil. Man får en bild av effekten av detta om man ser på kostnaden för en mycket vanlig transport, som är massavedstransporter från Sverige till Drammen i Norge. För en bil av nyss nämnd storlek innebär stortingsbeslutet en kostnadshöjning per resa från tidigare 106 till 246 norska kronor.

Vad som är alldeles speciellt förvånande är att höjningen av kUometeravgiften för utlandsregistrerade bilar trädde i kraft den 1 januari 1971 men för norska åkare gäller först den 1 juli 1971.

Siffran frän tullstationerna visar att det finns en stark ökning av antalet norska lastbilar som delvis utför sina transporter genom Sverige. Detta skapar självfallet ännu större oro bland företrädarna för den svenska åkerinäringen. Enligt min mening mäste snabba åtgärder vidtagas frän den svenska regeringens sida för att skapa rättvisa i detta problem.

Med hänvisning tUl det anförda hemställes om kammarens tUlstånd att tUl herr finansministern framställa följande fråga:

Avser statsrådet att vidtaga ätgärder som bidrager tiU att skapa likvärdiga skattevillkor för svenska och norska åkare när det gäller den gränsöverskridande trafiken?

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

Denna anhållan bordlades.

§ 15 Interpellation nr 11 ang. trafik- och taxepolitiken inom statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Arvika (fp), som yttrade:

Herr talman! En stigande olust gör sig gällande inför de omfattande järnvägsnedläggningarna. Dessa medför en ökad osäkerhet i glesbygderna om möjligheterna för mindre orter tUl en fortsatt trafikservice av rimlig standard. Företag och människor kan härigenom dra sig för att stanna eller slå sig ned på mindre orter.

Järnvägsnedläggningarna leder också tUl en ökning i utnyttjandet av andra trafikmedel och därmed en ökad belastning framför allt pä vägnätet. Det är bekant att en sådan omläggning av efterfrågan på trafikmedel medför både direkta samhäUskostnader för väghållning och indirekta genom ökade trafikolyckor.

Det är då naturligt att ett betydande missnöje gör sig gällande även inför de aviserade taxehöjningarna inom SJ. Sädana taxehöjningar gör det för allt fler biUigare att använda bil i stället för tåg. Högre taxor medför lägre trafikunderlag, och lägre trafikunderlag kräver enligt nuvarande sätt att räkna höjda taxor.

Nuvarande metoder för beräkning av lönsamheten inom SJ och därpå

Nr 3 grundad taxesättning är uppenbart otillräckliga eftersom de leder till

Tisdagen den 12 januari 1971

dessa icke önskade resultat. Kostnader kan naturligtvis definieras och beräknas på olika sätt. Man borde se över de nu gällande principerna. Det bör vara möjligt att få ett mått på företagets effektivitet samtidigt som man tar med samhällsekonomiska bedömningar innan man fattar beslut om taxesättningen.

Översynen bör bl. a omfatta nuvarande krav på räntabUitet. Vidare bör den omfatta beräkningar av de kostnader, som driftsinskränkningar medför fö;r andra samhällsorgan, och de totala samhällskostnaderna i övrigt. Taxesättningen bör granskas även i fråga om avvägningen mellan person- och frakttaxor samt mellan taxorna pä korta respektive länga sträckor. Bland det som i övrigt borde prövas är en utvidgad försöksverksamhet i olika avseenden. Det gäller vidgad försöksverksamhet dels med taxenedsättningar i syfte att få över trafik från väg tUl järnväg och aUtså öka underlaget, dels med tursättning. Dåligt underlag kan i många faU bero på dålig turtäthet och service. Den förbättrade turtätheten pä de mest lönsamma banorna har säkert bidragit till en ytterligare förbättrad lönsamhet.

Med hänvisning tUl det anförda hemställes om kammarens tillstånd att tiU herr kommunikationsministern få framställa följande frågor:

Anser statsrådet att den nuvarande trafik- och taxepolitiken, som medför ökad takt i järnvägsnedläggningarna och ständigt höjda taxor, är tUlfredsstäUande?

Avser statsrådet att medverka tUl en omprövning av metoderna för beräkning av lönsamheten inom järnvägstrafiken?

Denna anhållan bordlades.

§ 16 InterpeUation ru- 12 ang. tillämpningen av bestämmelserna om förtidspension för husmödrar

Ordet lämnades på begäran tUl Herr GUSTAVSSON i Alvesta (c), som yttrade:

Herr talman! I samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposi
tion nr 66 år 1970 uttalade andra lagutskottet beträffande invalidiserad
husmors möjlighet att erhålla förtidspension: "Propositionsförslaget
innebär vidare en viss uppmjukning av invaliditetsbedömningen beträffan
de handikappade husmödrar. HittUls har man för gift kvinna som
uteslutande varit sysselsatt med arbete i hemmet bedömt hennes arbets-
och förvän'sförmåga med hänsyn tiU hennes förmåga att utföra sådant
arbete. Riksförsäkringsverket har funnit det befogat att man vid
bedömandet av en husmoders arbetsförmåga generellt också tar hänsyn
tiU i vad mån hon skulle kunna utföra något förvärvsarbete utom
hemmet. Den omständigheten att en invalidiserad husmor kan utföra ett
visst mått av hushållsarbete borde inte hindra att hon kan få hel
förtidspension." Utskottet säger vidare: "Liksom departementschefen är
utskottet av den uppfattningen att nuvarande praxis många gånger varit
46 aUtför snäv och att viss uppmjukning därför är motiverad."

Efter de informationer som riksförsäkringsverket lämnat vid konferens med försäkringskassornas representanter under hösten 1970 synes det råda oklarhet om tUlämpningen av vad andra lagutskottet uttalat och riksdagen sedermera beslutat beträffande möjligheterna för husmödrar att erhålla hel förtidspension.

Med hänvisning till vad som anförts hemstäUer jag om kammarens medgivande att tUl herr socialministern fä ställa följande fräga:

Anser statsrådet att tUlämpningen av de nya bestämmelserna om husmödrars möjlighet att erhäUa förtidspension är sädan att den överensstämmer med riksdagens beslut och intentionerna i detta beslut?

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

Denna anhållan bordlades.

§ 17 Interpellation nr 13 ang. de föreslagna taxehöjningarna vid statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr MAGNUSSON i Kristinehamn (vpk), som yttrade:

Herr talman! Styrelsen för statens järnvägar har hemstäUt tUl regeringen om att få vidta taxehöjningar från och med den 1 april 1971. Höjningarna uppgår till 9 procent pä vanliga tur- och returbiljetter och 12 procent på månadskorten. För vagnslasttrafik begärs höjningar med varierande 6 och 10 procent. Dessutom höjs enligt förslaget diverse andra avgifter: priserna på rabattkort, sovplatsbUjetter etc.

SJ:s överskott för budgetåret 1969/70 anges tUl ca 52 miljoner kronor men borde enligt uttalande för pressen av SJ-chefen ha legat på 145 mUjoner kronor. Den summan sägs vara normal för vinstgivande företag, och till den kategorin anser generaldirektören vid SJ enligt samma tidningsuttalande att SJ bör höra. Det är av denna anledning och väntade löneökningar som sålunda taxorna skaU drivas ytterligare i höjden. Dessa taxehöjningar har kommit med täta mellanrum, ibland t. o. m. ett par gånger om året. Regeringen har bifallit framställningarna. Vid ett tillfäUe, den I januari 1967, hade SJ begärt att få höja persontrafiktaxorna över 100 kilometer med 5 procent, men regeringen dubblade budet och höjde med 10.

Denna taxepolitik Uksom den statliga trafikpolitiken i övrigt har utsatts för en stark och växande kritik. Vid varje tiUfäUe har den mötts med hänvisningarna om att det ju är riksdagen själv som genom sitt beslut är 1963 om riktUnjer för den statliga trafikpoUtiken godkänt grunderna för den förda taxe- och trafikpolitiken. Den kommunistiska riksdagsgruppen anmälde för sin del i en motion är 1963 en starkt avvikande mening och känner sig oförhindrad att påyrka ett frångående av 1963 års trafikbeslut. Detta är emellertid en sak. Bortsett härifrån kan frågan StäUas om hur dessa riktUnjer tUlämpats och om ändamålsenligheten av den begärda taxehöjningen.

Ideliga höjningar av taxorna minskar utnyttjandet av SJ:s tjänster. De stimulerar tUl ökad utbredning av bUismen med aUa dess konsekvenser. LO:s representant i SJ:s styrelse, herr Clas-Erik Odhner, avlämnade år

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

1969 i anslutning tiU styrelsens beslut om taxehöjning ett särskilt yttrande. I detta anförs bl. a. att en taxehöjning av den storlek som kravet på lönsamhet i dess nuvarande utformning nödvändiggör kan få mycket ogynnsamma långsiktiga effekter på transportstrukturen i landet genom att driva ut sädana transporter på landsvägarna som järnvägen ur samhällsekonomisk synpunkt bör ombesörja.

Omdömet har samma berättigande i dag när det gäller den nu begärda taxehöjnirigen som år 1969. Denna mäste också ses mot bakgrunden av regeringens beslut om prisstopp liksom situationen för löntagarna. Anställda i enskUd och offentlig tjänst kan företa sina tågresor i första klass utan att oroas av SJ :s taxehöjningar. Det är emellertid inte faUet med alla dem som skall begagna sig av SJ:s färdmedel från och tUl arbetet och inte heller för famUjer och folkpensionärer som vUl hälsa på anförvanter. Det är åtskiUiga av dessa som inte har och aldrig kommer att få egen bil. De höjda taxorna tvingar dem att avstå från att resa. Om den åttaprocentiga taxehöjningen år 1969 skrev tidningen Metallarbetaren att om bara en av tio genom höjda bUjettpriser skräms bort från att resa bUr det en däUg affär. "Tio personer som åker för 100 kr var betalar sammarUagt 1 000 kr. Nio som åker för 108 kr var ger bara 972 kr tUl SJ."

Bedöms det hela från närings- och lokaliseringspolitiska utgångspunkter eUer från social synpunkt måste samma starka betänkligheter resas som vid besvarandet av frågan om det ens ur ekonomisk synpunkt är klokt att på sätt som sker driva den s. k. lönsamhetsaspekten. Den starka kritik somi kommit tUl uttryck under senare års riksdagar mot 1963 års trafikbeslu.t och dess tUlämpning påverkade märkbart utformningen av statsutskottets utlåtande år 1969 i anledning av väckta trafikpolitiska motioner (utlåtande nr 167). I detta sägs att hänsyn också skall tas tiU sociala, näringspolitiska och lokaliseringspolitiska förhållanden och även tUl inverkan ur trafiksäkerhets-, arbetarskydds- och mUjösynpunkter liksom de följdkostnader härav som samhäUet har att bestrida. Ett bifaU tiU SJ-ledningens framstäUning om taxehöjningar står inte i överensstämmelse med de citerade synpunkterna ur utskottsutlåtandet. Det rimmar också dåligt med kommunikationsminister NorUngs i pressen refererade uttalande på Transportarbetareförbundets kongress i augusti 1969 om att den trafikpolitiska bedömningen inte får ske uteslutande från lönsamhetssynpunkt utan med i bilden måste också tas närings- och lokaliseringspolitiska aspekter.

Med stöd av det anförda hemställer jag om kammarens tUlstånd att tUl herr kommunikationsministern få rikta följande frågor:

Anser statsrådet de från SJ:s styrelse begärda taxehöjningarna överensstämma med uttalandena om att den trafikpolitiska bedömningen inte får ske uteslutande från lönsamhetssynpunkt utan med i bUden måste också tas närings- och lokaliseringspolitiska aspekter?

Anser statsrådet sådana höjningar överensstämma med syftet med regeringsbeslutet om prisstopp? Kan taxehöjningar vid SJ på sikt vara tUlrådliga ens ur SJ-företagets egna ekonomiska och lönsamhetssynpunkter?

Anser statsrådet de förhållanden som föranlett SJ-ledningen att ånyo

begära regeringens medgivande att företa taxehöjningar motivera en jr 3
grundläggande revidering av 1963 års trafikbeslut?

VUl statsrådet medverka tUl att SJ-ledningens hemställan om taxehöj- Tisdagen den

ningar avslås av regeringen? Iz januari ly/i

Denna anhållan bordlades.

§ 18 InterpeUation nr 14 ang. ifrågasatt nedläggning av järnvägsUnjen Karungi—Övertorneä och bilUnjen Övertorneä-Pajala

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr STRIDSMAN (c), som yttrade:

Herr talman! Vid en presskonferens i Luleå den 26 augusti i fjol presenterade kommunikationsministern en modeUplan för regional trafikplanering att tUlämpas pä försök i Norrbottens län. Planeringen syftar tiU att dra upp riktlinjer för en övergripande regional trafikplanering. Avsikten därmed är att förbättra betingelserna för att få en godtagbar kommunikationsservice.

Samtidigt som kommunikationsministern tUlsatt en arbetsgrupp för denna trafikplanering i Norrbotten planerar SJ att lägga ner järnvägslinjen Karungi—Övertorneä och billinjen Övertorneä—Pajala. SJ:s planer på nedläggning av järnvägslinjen i Tornedalen synes ha tillkommit helt utan hänsyn tUl att Norrbotten utsetts tUl försökslän för en grundlig genomgång av kommunikationsfrågorna. Man får intrycket att ledningen för SJ dåligt känner till dessa centrala planer.

I sammanhanget bör också uppmärksammas vad statsutskottet skrev i sitt utlåtande nr 191 år 1970 med anledning av väckta motioner, att ytterligare nedläggningar av järnvägar inte må företas förrän resultatet av tidigare av riksdagen begärd översyn föreligger.

Utskottet anförde bl. a.: "Utskottet vill i anledning härav hänvisa till den förenämnda arbetsgruppen för utarbetandet av modeUplan för regional trafikplanering och dess uppdrag. I avvaktan pä resultatet av gruppens arbete och för möjliggörandet av en förutsättningslös prövning av olika trafikalternativ inom skilda regioner är det enligt utskottets uppfattning angeläget att uppkommande frågor om järnvägsnedläggelser bedöms med stor försiktighet. Redan enligt 1963 års trafikbeslut får f. ö. nedläggningsfrågor inte bedömas frän enbart järnvägsekonomiska synpunkter utan skall avgöras med beaktande även av olika sociala och näringspolitiska aspekter."

Enligt min uppfattning måste sociala, lokaliseringspolitiska och näringspolitiska hänsyn vara grundläggande för ett stäUningstagande tUl frägan om nedläggning av järnvägslinjen i Tornedalen.

Den föreslagna ersättningstrafiken kommer att medföra betydande
fraktfördyringar. För jordbruket, som är en dominerande näringsgren i
gränsbygden, innebär en järnvägsnedläggning högre fraktkostnader för
bl. a. fodervaror och därmed ocksä högre produktionskostnader. Risk
finns därigenom för att det kommande förslaget om ett bättre stöd tUl
det norrländska jordbruket på grund av ökade fraktkostnader kan helt 49

4 Riksdagens protokoll 1971. Nr 1-7

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

urholkas för Tornedalsjordbrukarnas del.

Även för skogsbruket är det av betydelse för framliden att järnvägen finns kvar. Under detta är kommer nämligen flottningen i Torne älv att nedläggas. Det innebär att stora kvantiteter virke därmed måste transporteras landvägen.

Under de senaste åren har folkminskningen i Tornedalen uppgått till drygt 1 OCO personer ärligen. En indragning av järnvägen skulle ytterligare påskynda utflyttningen. Tornedalen är den bygd som kanske mest drabbats av arbetslöshet och avfolkning. Hela gränsbygden är invecklad i en kamp för den fortsatta existensen.

Av förklarhga skäl är det inte underligt om beskedet frän SJ att nedlägga all trafik på järnvägslinjen Karungi—Övertorneä och billinjen Övertorneå-Pajala väckt bäde oro och bestörtning hos befolkningen och företrädare för kommuner och näringsliv.

Det kan inte vara riktigt att bedöma en liten bandels lönsamhet i en utsatt avfcilkningsbygd för sig utan man måste se länet som en helhet. Därför bör den mycket vinstgivande malmbanan medräknas i sammanhanget om man skall fä en rättvis bild av lönsamhetsförhållandena.

Med hä:nvisning tUl det anförda får jag anhålla om kammarens tillstånd att till hen kommunikationsministern få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka tUl att nedläggning av järnvägslinjen Karungi—Övertorneä och billinjen Övertorneä—Pajala förhindras med hänsyn till föreliggande sociala, lokaliseringspolitiska och näringspolitiska krav och med beaktande av malmbanans ekonomiska betydelse för den totala järnvägsverksamheten i Norrbottens län?

Denna anhållan bordlades.

§ 19 InterpeUation nr 15 ang. aktualisering i FN av konventionen om förebyggande och bestraffning av folkmord

Ordet lämnades på begäran till

Herr TAKMAN (vpk), som yttrade:

Herr talman! Den internationella kommissionen för undersökning av USA:s krigsförbrytelser i Indokina höll sin första session i Stockholm från den 22 till den 25 oktober 1970. I sina slutsatser fastslog kommissionen att arten och omfattningen av de förbrytelser som begåtts av USA:s (Dch dess allierades styrkor i Indokina under en lång period är folkmord, som är ett internationellt brott.

Konventionen den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av biottet folkmord (genocide) behandlades av riksdagen i mars 1952 och ratificerades av Sverige den 9 maj 1952. Konventionens artikel 1 lyder: "De fördragsslutande parterna bekräftar att folkmord, vare sig det förövas; i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt folkrätten, vilket de förpliktar sig att förebygga och bestraffa."

På svenskt initiativ togs frågan om kemisk och bakteriologisk krigföring upp tiU behandling i Förenta nationernas generalförsamling, som i december 1969 antog en resolution, i vUken konstaterades att

Genéveprotokollet den 17 juni 1925 rörande förbud mot användande i     Nr 3
krig   av   kvävande,   giftiga   eller   liknande   gaser   och   bakteriologiska
stridsmedel   uttrycker   de   allmänt   erkända   folkrättsliga   regler,   som     1'sdagenden
förbjuder användningen av alla biologiska och kemiska stridsmetoder i       -januari t V/i
väpnade internationella konflikter. I resolutionen förklarades att använd
ningen    i   sådana   konflikter   av   "varje   kemiskt   medel   för   krigfö
ring ----- som kan användas pä grund av sina direkta giftiga verkningar

pä människor, djur eller växter" utgör en kränkning av de folkrättsliga reglerna såsom de uttrycks i Genéveprotokollet. Endast tre stater, USA, Portugal och Australien, röstade mot denna resolution.

Det svenska initiativet att aktualisera Genéveprotokollet och åter få en auktoritativ bekräftelse pä att användningen av "varje kemiskt medel för krigföring" i väpnade internationella konflikter är ett brott mot folkrätten har fått stor betydelse. Inte minst hälsades det med tillfredsställelse av vetenskapsmän och andra i USA som söker få ett slut på aggressionen i Indokina och särskilt sökt rikta opinionens uppmärksamhet på den massiva användningen av "växtbekämpningsmedel" och stridsgaser mot folken i Vietnam, Laos och numera också Kambodja.

Ett liknande svenskt initiativ för att aktualisera folkmordskonventionen, är i hög grad påkallat. Det finns då anledning erinra om de händelser och diskussioner som föregick och föranledde denna konvention. Sålunda förklarade Förenta nationernas generalförsamling genom sin resolution 96 (1) den 11 december 1946 att folkmord är ett brott enligt folkrätten, strider mot Förenta nationernas anda samt fördömes av den civiliserade världen.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer jag om kammarens tUlstånd att tUl herr ministern för utrikes ärendena få ställa följande fråga:

Kan statsrådet upplysa om huruvida regeringen har för avsikt att i Förenta nationerna ta initiativet till en aktualisering av konventionen den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord?

Denna anhållan bordlades.

§ 20 Interpellation nr 16 ang. tiUämpningen av överenskommelsen om nordisk tentamensgiltighet vid universitet och.högskolor

Ordet lämnades på begäran tUl

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! I den utbildningsdebatt som fördes i riksdagens andra kammare den 1 december 1970 togs av både professor BertU Ohlin och mig upp frågan om den nordiska tentamensgiltigheten. Herr Ohlin framhöll att man i Danmark nu inte längre godkänner svenska tentamina och prov för den som vUl bedriva studier dels i Sverige, dels i Danmark.

Då jag i debatten gjorde ett liknande uttalande meddelade statsrådet
Sven Moberg, att man under debattens gäng tagit telefonkontakt med
utbUdningsministeriet i Köpenhamn. I det danska undervisningsministe
riet hade frägan om upphävande av 1965 års beslut om tentamensgiltig- 51

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

het inte blivit aktualiserad. Inte heller i konsistoriet vid Köpenhamns universitet hade frågan om nordisk tentamensgUtighet varit uppe till diskussion under det senaste året, hävdade statsrådet Moberg.

Jag påtalade dä att professorn i tyska vid Stockholms universitet, Gustav Korlén, i en tidningsartikel den 15 aprU 1970 rapporterat frän ett internationellt symposium i Munchen kring ämnet "De tyskspråkiga ländernas kultur i skol- och universitetsundervisningen". 1 samband med en redogörelse för det svenska UKAS-systemet hade, enligt professor Korlén, uppgiften att tvä terminers grundutbildning skulle ge kompetens för undervisning pä gymnasiet uppfattats snarast som ett dåUgt skämt. Den danske representanten hade, enligt professor Korléns rapport, skyndat sig "att meddela att Köpenhamns universitet nyligen beslutat avskaffa den nordiska tentamensgiltigheten". Inte ens vår treterminsut-bUdning godtogs längre som motsvarighet tUl danskarnas bifack; den omfattar fyra terminer och för huvudämnet krävs i Danmark fyra ärs studier. Detta enligt professor Korléns rapport, som jag hänvisade tUl i debatten. (Uppgifterna var hämtade ur Roland Edwardssons bok Språkdebatten 1969 - 1970, s. 95 f.)

Uppgift stod alltså mot uppgift. Statsrådet Moberg vidhöll sin uppfattning, att Köpenhamns universitet inte beslutat uppge den överenskommelse som träffats.

Det är av yttersta vikt för studerande vid de nordiska universiteten, enkannerligen studerande från Sverige som önskar fortsätta studier vid universitet i något av de övriga nordiska länderna - Danmark, Norge och Finland — att ha full klarhet i vad överenskommelsen beträffande tentamensgUtighet innefattar samt hur den tillämpas vid universiteten. Det är möjligt att ytterligare klarhet vunnits i denna fräga sedan debatten i den svenska riksdagen den 1 december 1970. Jag tänker härvidlag inte bara på tentamensgUtighetens tUlämpning i Danmark utan även i de övriga noidiska länderna.

Med anledning av det anförda hemstäUer jag om kammarens tUlstånd att till statsrådet Moberg fä framställa följande fräga:

Är statsrådet beredd att redogöra för hur överenskommelsen om nordisk tentamensgiltighet tillämpas vid universitet och högskolor i övriga nordiska länder?

Denna anhållan bordlades.

§21 Interpellation nr 17 ang. beredskapen mot smittkoppor

Ordet lämnades på begäran tiU

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! När det gäller vårt smittkoppsskydd mäste vi häUa beredskapen hög på alla fronter. Från läkarhäU — senaste numret av Läkartidningen, nr 2 är 1971 — har man med rätta påtalat riskerna med en förenkling av karantänskontrollen. Endast stickprovskontroll har föreslagits. TUlsammans med andra reselättnader skulle en sådan förenk-Ung göra denna kontroU av smittosamma sjukdomar Ulusorisk — ännu

mera illusorisk än den är i dag. Detta är onekligen ett alarmerande påpekande. Det vore ytterst allvarligt, om vårt smittkoppsskydd bara skulle vara en iUusion.

Den internationeUt antagna inkubationsliden för smittkoppor är kort, konstaterades nyligen av Katastrofmediciriska organisationskommittén. EnUgt Världshälsoorganisationens (WHO) bestämmelser, som följs i den svenska karantänskungörelsen, får misstänkta smittkoppsfaU inte isoleras eUer övervakas längre tid än 14 dygn. Men vid två smittkoppsepidemier i Västtyskland - den senaste i Meschede, Westfalen, i fjol — iakttog man faU, där inkubationsliden varit 16 dagar. 1 Meschede isolerades s. k. kontakter 18 dygn. Såvitt jag förstår måste frägan om en förlängning av den antagna inkubationsliden göras aktuell.

Svensk lag om ympning mot smittkoppor säger, att ympningspUkt anses fuUgjord, när ympningen "slagit an" (anslag) eller tvä ympningar företagits inom loppet av ett är. Den ympade skall för kontroll av ympningens verkan besiktigas av ymparen eller annan som förordnats därtill. Men detta gäller primovaccination. I medicinalstyrelsens cirkulär av den 11 oktober 1965 heter det bl. a. beträffande revaccination, att den visar vid besiktningen oftare ett negativt resultat än primovaccinationen. I en tid dä allt fler reser allt snabbare tUl aUt avlägsnare orter måste det för bäde resebyråer och den resande allmänheten framhåUas med skärpa, att en ympning utan "anslag" är otUlförUtlig.

Det måste anses ytterst alarmerande när Läkartidningen i sin ledare framhåller, att ymparnas kunskaper om hur man rätt utför en smitt-koppsvaccination inte är vad den borde vara. Den alltmer resande svenska allmänheten kan inte leva i en situation där tiUförlitligheten till smittkoppsvaccinationen är ifrågasatt av läkarexpertis.

I dag har omkring 6 000 internationella certifikatsstämplar lämnats ut till svenska läkare. Någon kunskapskontroll sker inte vid utlämnandet. För många läkare ligger kursen i skyddsympning långt tUlbaka i tiden. Det kan övervägas, om inte socialstyrelsen borde dra in aUa nu lämnade tiUstånd att utfärda internationella vaccinationsintyg och begränsa behörigheten till läkare som har nödig kompetens.

Det är aUtsä angeläget att åtgärder vidtas för att minska riskerna för import av smittkoppor och för att befolkningens immunitetsstatus höjs.

Med hänvisning till det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att till herr socialministern få framstäUa följande fräga:

Ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder för att göra värt smittkoppsskydd mera betryggande?

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

Denna anhållan bordlades.

§ 22 InterpeUation nr 18 ang. ökat fraktstöd tiU mindre och medelstora företag, m. m.

Ordet lämnades pä begäran tiU

Herr ÖHVALL (fp), som yttrade:

Herr talman! Inom trafikpolitikens område arbetar flera utredningar.

Nr 3 samtliga av största intresse ur lokaliseringpolitisk synpunkt. Avstånds-

kostnaderna spelar en väsentlig roll vid företagens val av lokaliseringsort

Tisdagen den j utfalle-: blir dä alltför ofta negativt för Norriand och speciellt för

12 januari 1971 Norrbotten.

Det fraktstöd som gäller fr. o. m. den 1 januari i år kan förväntas ge positivt utslag för vissa företag och verksamhetsgrenar, men de små och medelstora företagen kommer i stor utsträckning att gå miste om fraktstödet därför att enskild sändning skaU ha en vikt överstigande 500 kg för att vara fraktstödsberattigad. Den nedre viktgränsen bör därför sänkas tiU 200 kg.

Persontransportkostnaderna har också visat sig utgöra en aUvarlig konkurrensnackdel, och aviserade eller redan vidtagna taxehöjningar kan befaras direkt motverka de lokaUseringspolitiska satsningarna i framför allt norra delarna av stödområdet. Under hösten 1970, när de trafikpolitiska frågoina diskuterades livligt, angav kommunikationsministern att trots att de trafikpolitiska utredningarna arbetar pä litet längre sikt kunde vissa frågor avgränsas frän de trafikpolitiska riktlinjerna av lokaliseringspoUtiska, näringspolitiska eller andra motiv. Enligt min mening föreligger välgrundade lokaliseringspolitiska motiv för att den inom kommunikationsdepartementet pågående undersökningen av persontransportkostnaderna bedrives med största möjliga skyndsamhet sä att förslag utan dröjsmål kan föreläggas riksdagen.

Med stöd av vad som här anförts hemställer jag om kammarens tiUstånd att tUl herr kommunikationsministern få ställa följande frågor:

Vill statsrådet medverka till att formerna för fraktstödet ändras sä att mindre och medelstora företag i större utsträckning kan få del av stödet?

När beräknas departementsutredningen om persontransportkostnaderna vara slutförd och när kan förslag tUl riksdagen förväntas?

Denna anhållan bordlades.

§ 23 Interpellation nr 19 ang. det ändrade beslutet om gruvbrytningen i Stekenjokk

Ordet lämnades pä begäran till

Herr ÄNGSTRÖM (fp), som yttrade:

Herr talman! Beslutet att på obestämd tid uppskjuta anläggningsarbe
tena vid Stekenjokkgruvan har väckt förstämning och pessimism i
Norrlands inland. I det svåra sysselsättningsläge som råder i detta område
skulle sysselsättningen vid gruvan och de indirekta verkningarna på
servicenäringarna ha varit av största betydelse. Men frägan är om inte de
psykologiska verkningarna av det negativa beslutet är det allvarligaste i
sammanhanget. Stekenjokk hade blivit en symbol för den framtid som
inlandsbon hoppats finna i hembygden och som till mycket stor del
grundar sig pä exploatering av slumrande naturtillgångar och de löften
regeringen givit om aktiva insatser. Att de negativa reaktionerna blivit sä
starka beror inte minst på de knapphändiga och motsägelsefuUa

informationer som lämnats i samband med beslutet att ställa Steken-jokkprojektet pä framtiden, och det måste betraktas som ett intresse av största vikt för befolkningen i berörda områden och för riksdagen att de dunkla punkterna klarlägges.

Bristande lönsamhet har angivits som skäl för att Stekenjokkprojektet ställts på framtiden. I den information som statssekreterare Sven-Göran Olhede lämnade ortsbefolkningen vid ett opinionsmöte angavs att för den ekonomiska bedömningen ytterligare undersökningar behövde göras om malmkroppens sträckning, storlek och innehåll. Att undersökningarna ännu ej skulle vara slutförda är synnerligen anmärkningsvärt med tanke pä den långa tid som dessa har pågätt. Det är ocksä märkligt mot bakgrunden av vad industriministern Krister Wickman själv uttalat i statsverkspropositionen tUl vårriksdagen: "De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för att utnyttja Slekenjokksfyndigheten fär nu anses tiUräckligt utredda för att ställningen skall kunna tas till frägan om gruvdrift. De ytterligare utredningar som behöver göras hänför sig bl. a. tiU gruvplaneringen och produktionsvolymen. Dessa moment ingår i den detaljprojektering som är ett nödvändigt första steg mot utbyggnad av gruvan." Industriministern anför vidare i sin skrivning, att den långsiktiga bedömningen av kopparpriset på världsmarknaden är en osäker faktor i bedömningen av projektets lönsamhet. De positiva sysselsättningseffekter gruvdriften skulle fä för Västerbottens och Jämtlands inland får honom dock att fälla avgörandet att han finner gruvdriften vid Stekenjokk motiverad.

Beträffande tidsplanen finns följande precisering:

"En tidsplan har utarbetats för projektet vUket innebär att anläggningsarbetena påbörjas våren 1971. Det pågående förberedelsearbetet bedrivs med aU den skyndsamhet som erfordras för att denna tidsplan skall kunna hållas. Anläggningsarbetena beräknas vara avslutade före utgången av är 1973, då den egentliga gruvbrytningen avses börja." Det finns i propositionen inte någon antydan om ytterligare sakprövning av hela projektet. Den socialdemokratiska partistyrelsens uppvisningsbesök i Stekenjokk i valrörelsens start har också uppfattats som en ytterligare bekräftelse på att saken var klar på beslutssidan och att bara det praktiska förverkligandet återstod.

Mot bakgrunden av detta och vad som i övrigt skrivits, sagts och agerats i ärendet är det naturligt att fräga: VUka dramatiska förändringar har inträffat under de senaste månaderna som i ett slag ändrat underlaget för beslutsfattandet?

Ur landsändans synpunkt är det oroande att de rent företagsekonomiska synpunkterna fått en helt dominerande roU i industridepartementets och Statsföretags försvar för den inställda gruvstarten. Den berörda delen av Västerbottens och Jämtlands inland är utpräglad glesbygd med stora sysselsättningssvärigheter och har under den senaste femårsperioden fått vidkännas en stark åderlåtning av människor i produktiv ålder. Om gruvdriften inte kommer till stånd, måste en stor grupp människor förflyttas till andra delar av landet med de kostnader detta innebär för samhället. Om gruvstarten försenas ytterligare nägra är på grund av nya utredningar och undersökningar kommer mänga

människor att under tiden bli tvungna att flytta. En återflyttning och/eller nyinflyttning tUl gruvområdet när brytningen kommer i gäng belastar hela företaget samhällsekonomiskt. Ett klart önskemål i detta sammanhang är att den företagsekonomiska kalkylen kompletteras med en samhällsekonomisk kalkyl så att en ekonomisk totalbedömning kan göras.

Med stöd av det anförda anhåller jag om kammarens tillstånd att få framställa följande interpellation tUl herr industriministern:

Är statsiädet beredd att lämna en fuUständig redogörelse för vilka nya förutsättnirigar som legat tiU grund för det ändrade beslutet om gruvbrytningen i Stekenjokk?

Har de samhäUsekonomiska konsekvenserna inräknats, och vilken betydelse har dessa fått vid avgörandet?

Har kontakt tagits med Bolidens Gruv AB för att efterhöra om bolagets intresse för en gruvbrytning i Stekenjokk fortfarande kvarstår? Denna anhållan bordlades.

§ 24 Upplästes följande tUl kammaren inkomna ansökan:

TUl riksdagens kammare

Härmed anhåUer undertecknad om befrielse från riksdagsarbetet fr. o. m. den 2 t. o. m. den 4 februari samt den 1 — 20 mars 1971.

Som skäl för min anhållan ber jag få anmäla, att jag under februaridagarna kommer att vistas i England och i mars deltaga i den svenska handelsdelegation som under Prins BertUs ledning skall resa till Australien och som arrangerats av Sveriges Industriförbund och Sveriges Allmänna Exportförening. Stockholm den 23 december 1970 Gunnar Ericsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 25 Till bordläggning anmäldes Kungl. Maj:ls denna dag på rikssalen avlämnade

dels proposition nr 1 angående statsverkets tUlstånd och behov under budgetåret 1971/72,

dels ock berättelse till 1971 ärs riksdag om vad i rikets styrelse sig tUldragit.

§ 26 Anmäldes och bordlades

dels Kungl. Maj:ts proposition nr 2 angående utgifter på tUläggsstat II tUl riksstaten för budgetåret 1970/71,

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 6 angående förordnande för

statsrådet Carl Lidbom att under instundande riksdag utöva den befattning med riksdagsärenden som enligt 46 § riksdagsordningen tillkommer en ledamot av statsrådet.

Vidare anmäldes till bordläggning justitieombudsmännens ämbetsbe-rättelse.

Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

§ 27 Anmäldes och bordlades följande motioner:

Nr 1 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. om övergång till republik

Nr 2 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. om konstitutionell prövning av Sveriges anslutning tiU EEC

Nr 3 av herr Sjöholm om förbud mot kollektiv anslutning tUl politiskt parti

Nr 4 av herr Sjöholm om förbud för riksdagsledamot att tala från manuskript

Nr 5 av herr Sjöholm om skyldighet för kommunstyrelse att redovisa icke slutbehandlade motioner

Nr 6 av herrar Sjöholm och Taube om ändring av valbarhetsbestämmelserna för ledamot av byggnads- och fastighetsnämnd

Nr 7 av herr Werner i Malmö m. fl. angående utlandssvenska sjömäns rösträtt

Nr 8 av herr Wiklund i Stockholm angående förbättrad information om riksdagens arbete

Nr 9 av herr Sjöholm om införande av en särskild luftförskämningsavgift vid försäljning av tobaksvaror

Nr 10 av herr Sjöholm om införande av genereUt existensminimum

Nr 11 av herrar Sjöholm och Petersson i Röstånga om införande av arbetskolonier inom kriminalvärden

Nr 12 av herrar Andersson i Örebro och Petersson i Röstänga angående försäkringsskyddet för förare av statligt motorfordon

Nr 13 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. angående rätten för utlänning och utländskt företag att idka näring i riket

Nr 14 av herr Åsling om utredning av formerna för revisorsauktori-sationen

Nr 15 av herr Hermansson i Stockholm m. fl. om upprättande av diplomatiska förbindelser med Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära regering

Nr 16 av herr Börjesson i Falköping m. fl. om översyn av reglerna för änkepension

Nr 17 av herrar Sjöholm och Taube om obligatorisk begravningsförsäkring

Nr 18 av herr Måbrink m.fl. om förbud mot användning av herbicider

Nr 19 av herrar Petersson i Röstänga och Andersson i Örebro om tiUskott frän kyrkofonden för bestridande av avlöningsförmåner för kyrkoväktare

Nr 20 av herr Sjöholm m. fl. angående stödet tUl boxningssporten

Nr 3

Nr 21 av herr Sjöholm m. fl. om förbud mot amatörboxning

Tisdagen den Nr 22 av herrar Petersson i Röstånga och Nelander om kombinerad

12 januari 1971 jord- och skogsbruksutbildning inom gymnasieskolan

-------------------- ------ Nr 23 av herr Wirtén m. fl. om biologisk kontroll m. m.

Nr 24 av herr Hedlund m. fl. om en översyn av trafikpolitiken

Nr 25 av herrar Wiklund i Stockholm och Wikström om införande av s. k. promilleregler inom sjötrafiken

Nr 26 av herr Wirtén m. fl. angående sänkning av skatten på gas som drivmedel till bilar, m. m.

Nr 27 av herr Wirtén m. fl. om åtgärder mot luftförorening genom motorfordon

Nr 28 av herr Helén m, fl. om en plan för miljövårdsarbetet m. m.

Nr 29 av herr Helén m. fl. angående internationell miljövård

Nr 30 av herr KäUstad om inrättande av ett nordiskt miljövårds-institut

Nr 31 av herrar Sjöholm och Werner i Malmö om ett bättre djurskydd

Nr 32 av herr Wirtén m. fl. om ätgärder mot miljöförstöring

Nr 33 av herr Torwald m. fl. om upprustning och ombyggnad av småhus och flerfamUjshus.

§ 28 På hemställan av herr talmannen beslöts att Kungl. Majt:s propositioner nr 1 och 2 samt motionerna nr 1 — 33 skulle sättas sist pä föredragningsUstan för kammarens nästa sammanträde.

§ 29 Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades att följande enkla frågor denna dag framställts, nämligen

Nr 1 Herr Wikström (fp) tUl herr socialministern angående tidpunkten för tillsättande av begärd utredning i tobaksfrågan:

När avser regeringen att tillsätta den utredning i tobaksfrågan, som 1968 och 1970 ärs riksdagar begärt?

Nr 2 Herr Ahlmark (fp) tiU herr utbUdningsministern angående Sveriges

Radios stäUning i förhällande tUl statsmakterna:

Är det förenligt med Sveriges Radios självständighet gentemot statsmakterna att en ledamot av regeringen tar kontakt med radio-chefen för att försöka stoppa radio-TV-journalisternas nyhetsförmedling?

Nr 3 Herr Oskarson (m) tiU herr kommunikationsministern angående åtgärder för att minska olycksfallsriskerna vid skolskjutsar:

Avser herr statsrådet att mot bakgrunden av de allvarliga olyckor,
som under den senaste tiden inträffat i samband med skolskjutsar,
vidtaga några särskUda åtgärder för att minska olycksfallsriskerna för dessa?

Nr 4 Herr Andersson i Örebro (fp) tUl herr handelsministern om Nr 3

Tisdagen den 12 januari 1971

ätgärder mot hasardspel:

Vilka åtgärder ämnar statsrådet vidtaga mot det alltmer tiUtagande hasardspel som försiggår i landet, bl. a. med s. k. "enarmade banditer"?

Nr 5 Fru Kristensson (m) tUl herr statsrådet Löfberg angående viss avgränsning genom kollektivavtal av arbetstidslagens tUlämpningsområde pä den statliga sektorn:

Anser herr statsrådet att en avgränsning av arbetstidslagens tUlämpningsområde på den statliga sektorn kan ske genom koUektivavtal, sävitt avser frägan vUka tjänstemän som i arbetstidshänseende intar särskUd förtroendeställning?

Nr 6 Herr Sjöholm (fp) till herr finansministern angående informationen

om kontroll av uppgift om erlagd preliminär skatt:

Anser statsrådet den information vara tUlräcklig som utgår tUl den skattebetalande aUmänheten om nödvändigheten av att kontrollera det ä debetsedeln för slutlig skatt upptagna beloppet för erlagd preliminär skatt?

Nr 7 Herr Gustafson i Göteborg (fp) tUl herr socialministern angående viss prisstegringskompensation inom den statliga frivUliga pensionsförsäkringen:

När kan de kvinnor, som får pension i den statliga frivilliga

pensionsförsäkringen, räkna med att fä särskUda pensionstiUägg som

kompensation för prisstegringarna?

Nr 8 Herr ÖhvaU (fp) tUl herr socialministern angående ätgärder mot tobaksrökningens skadeverkningar:

Avser statsrådet vidta nägra särskilda ätgärder med anledning av i

dagarna framlagda nya forskningsrapporter om tobaksrökningens

skadeverkningar?

Nr 9 Herr Enskog (fp) tUl herr kommunikationsministern om tidpunkten för framläggande av proposition om Mälarledens fördjupning:

När beräknar kommunikationsministern att proposition om Mälarledens fördjupning kan föreläggas riksdagen?

Nr 10 Herr Mundebo (fp) tUl herr kommunikationsministern om bättre lokaler för passagerartrafiken pä Arlanda:

VUka ätgärder avser regeringen att vidta för att snabbt fä en bättre lösning av lokalfrågorna för passagerartrafiken pä Arlanda?

Nr 11 Herr Persson i Heden (c) till herr handelsministern om ätgärder

för att underlätta hemmaindustrins försäljning:

Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder som underlättar för hemmamarknadsindustrin, speciellt TEKO-industrin, att sälja sina produkter på den svenska marknaden?

Nr 12 Herr Turesson (m) tUl herr civilministern angående bestämmelserna om 1973 års kommunala val:

Ämnar herr statsrådet förelägga riksdagen förslag till ändrad lagstiftning i så god tid, att även i kommunala val de olika partiernas röster får lika värde vid sammanräkningen av 1973 års val?60

Nr 13 Herr Werner i Malmö (m) tUl herr utrikesministern angående

vUlkoren för svenskt statligt bistånd tUl Etiopien:

Anser herr statsrådet att man som vUlkor för fortsatt statligt bistånd tUl Etiopien utöver jordreformen även skaU kräva att landets regering respekterar FN:s beslut om federal självständighet åt Eritrea?

Nr 14 Fru Jonäng (c) tUl herr kommunikationsministern om särskUda åtgärder för att förbättra trafikfarliga vägar:

VUl statsrådet medverka tUl att särskUda åtgärder vidtas för att förbättra vägar som drabbats av svåra olyckor?

Nr 15 Heir Hedin (m) tUl herr jordbruksministern angående etableringen av s. k. fläskfabriker:

Anse:r herr statsrådet det vara principieUt riktigt att tUlåta

elablering av en fläskfabrik i en bygd där en stark kommunal och

aUmän cipinion motsätter sig etableringen?

Nr 16 Heir Clarkson (m) till herr jordbruksministern om ett mUjövänligare utförande av elkraftledningar:

VUka åtgärder kan vidtagas för att åvägabringa ett mUjövänligare utförande av elkraftledningar?

§ 30 Kammaren åtskildes kl. 16.55.

In fidem

SUNE K. JOHANSSON

jSolveig Gemert